Prop. 1980/81:201
med förslag till ändring i rättegångsbalken m. m.
Prop. 1980/81: 201
Regeringens proposition 1980/81 : 201
med förslag till ändring i rättegångsbalken m. m.:
beslutad den 30 april 1981.
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.
På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN HÅKAN WINBERG
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till en begränsad reform av de perso- nella tvångsmedlcn i brottmål. Det föreslås sålunda att rescförbud får användas som alternativ till häktning och anhållande inte bara vid llyktfara utan även vid fara för undanröjande av bevisning och risk för fortsatt brottSIig verksamhet. Det föreslås vidare att skyldighet att anmäla sig hos polisen införs som ett självständigt tvångsmedel vid sidan om reseförbud samt att möjligheten att ersätta häktning mcd övervakning vidgas.
När det gäller förfarandet vid användande av tvångsmedel föreslås bl.a. att befogenheten att besluta om anhällande förbehålls åklagaren och att beslut om anhållande skall motiveras.
Härutöver tas i propositionen upp några frågor som gäller kroppsbe- Siktning och användning av tvångsmedel på begäran av främmande stat.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den I januari 1982.
Prop. 1980/81: 201
|.)
1. Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 23 kap. 18 och 2! 55. 24 kap. 3. 5—9. 12. M. 17 och 22 åå. 25 kap. 1—3. 5 och 7.5å. 28 kap. 1315. 45 kap. 14.5. 47 kap. 9 och 22 5.5. 52 kap. l €. 56 kap. lä samt rubriken till 25 kap. rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 23 kap.
|85'
Då f("irundersökningen fortskridit så långt. att någon skäligen miss- tänkes för brottet. skall han. då han höres. underrättas om misstanken. Så snart det katt ske utan mett för utredningen. äger han och hans _li'irsi'arare taga kännedom om vad vid undersökningen _li'jrekommit. angii'a den utredning de anse önsk- värd och eliest anföra vad de akta nödigt. U nderrättelse'härom skall lämnas eller sändas till den miss- tänkte och hans försvarare. varvid skäligt rådrum skall beredas dem. bj må åtal beslutas. innan detta skett.
Då förundersökningen kommit så långt att någon skäligen misstänks för brottet. skall han. då han hörs. underrättas om misstanken. Den misstänkte och hatts försvarare har rätt attforth'ipande. i den mån det kan ske utan men för utredningen. ta del av vad som har förekommit vid undersökningen. De har vidare rätt att ange den utredning de anser önskvärd och i övrigt anföra vad de anser nödvändigt. Underrättelse härom skall lämnas eller sändas till den misstänkte och hans försvara- re. varvid skäligt rådrum skall bere— das dem. Äta/fär inte beslutas. in— nan detta har skett.
Begär den misstänkte. att förhör skall hållas med någon eller'att annan utredning skall förebringas. skall begäran efterkommas, om det kan anta— gas. att åtgärden skulle äga betydelse för undersökningen. Avslås fram— ställningen. skola skälen därför angivas. .
215
Vid förundersökningen skall protokoll föras över vad därvid förekommit av betydelse för utredningen.
Sedan utsaga av misstänkt eller annan upptecknats. skall. innan förhöret avslutas. utsagan uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att granska uppteckningen samt den hörde tillfrågas. om han har något att erinra mot innehållet. Erinran. som ej föranleder ändring, skall antecknas. Därefter må uppteckningen ej ändras. Har utsagan först efter granskningen anteck- nats i protokollet. skall uppteckningen biläggas handlingarna.
I mindre mål må i stället för protokoll föras kortfattade anteckningar över det väsentliga. som förekommit vid förundersökningen.
Så snart åtal beslutats äge den Så snart åtal beslutats. har den misstänkte eller hans försvarare på begäran erhålla avskrift av proto-
' Senaste lydelse 1969: 588.
misstänkte eller hans försvarare rätt att på begäran få en avskrift av
Prop. 1980/81: 201
Nuvarande lydelse
koll eller anteckningar från förun- dersökningen.
'_N
Föreslagen lydelse
protokoll eller anteckningar från förundersökningen. Har ryffentlig _)Q'irsvarare jörordnats för den miss-
tänkte, skall en avskrift utan sär- skild begäran lämnas eller sändas till förs vararen.
24 kap.
Kan på grund av den misstänktes ungdom eller hans sjukdom häkt- ning antagas medföra allvarligt men för honom och jinnes sådan övervakning kunna ordnas. att skäl till hans häktning ej längre förelig- ga. må han ej häktas. Kvinna som är havande i framskridet tillstånd eller som fött så kort tid förut. att häktning kan antagas medföra all- varligt men för henne eller barnet. må ej häktas med mindre det är uppenbart. att betryggande över- vakning ej kan ordnas. Vill den misstänkte ej underkasta sig över- vakning. som nu nämnts. skall häktning ske.
3å3
Om det på grund av den miss- tänktes ålder. hälsotillstånd eller annan liknande omständighet kan befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men för den misstänkte. får häktning ske endast om det är uppenbart att betryggan- de övervakning inte kan ordnas. Vill den misstänkte inte underkasta sig övervakning, skall häktning ske.
Om ytterligare inskränkning i fråga om häktning av den som är under aderton år är särskilt stadgat.
Att rescförbud må träda i stället för häktning. stadgas i 25 kap.
Att reseförbud eller anmäl— ningsskyldighet får träda i stället för häktning. stadgas i 25 kap.
Förekomma mot någon skäl till häktning. må han i avbidan på rättens beslut därom anhållas.
Äro ej fulla skäl till häktning. må den misstänkte dock anhållas. om det finnes vara av synnerlig vikt, att han i avbidan på ytterligare utredning tages i förvar.
Beslut om anhållande meddelas av undersökningsledaren eller åkla- garen.
Har den. vilkens anhållande be- slutats. avvikit eller är han eljest ej tillstädes. då beslutet meddelas.
: Senaste lydelse 1964: 166.
Beslut om anhållande meddelas av åklagaren. Beslutet skall inne- hålla uppgift om det hrott misstan- ken avser samt ange grunden för anhållandet.
Har den. vilkens anhållande be- slutats, avvikit eller är han eljest inte närvarande då beslutet medde-
Prop. 1980/81: 201 Nuvarande lydelse
skall. så snart beslutet verkställts. anmälan därom göras hos anhåll- nin gsmyndigh eten .
Avviker den som misstänkes för brott och ji'irekomma skäl till hans anhållande. må han av anhållnings- myndigheten efterlysas.
Föreslagen lydelse
las. skall. så snart beslutet verk- ställts. anmälan därom göras hos åklagaren.
Avviker den som misstänks för brott och _fi'irekmnnier skäl till hans anhållande. får åklagaren efterlysa honom.
753
Förekomma mot någon skäl till anhållande men kan beslut därom icke utan fara avvaktas. må polisman även utan sådant beslut gripa honom.
Träffas den som begått brott. varå fängelse kan följa, å bar gärning eller flyende fot, må han gripas av envar. Envar må ock gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.
Då någon gripits. skall anmälan därom skyndsamt göras hos anhåll- ningsmyndigheten: den har att efter förhör. som avses i 81.5. omedelbart besluta. om den gripne skall anhål- las ellerfi'igivas.
Den som anhållits enligt 6 så eller gripits enligt 7 .5 skall. så snart ske kan. för förhör inställas för anhåll- ningsmyndigheten eller för polis- man. åt vilken uppdragits att hålla förhöret.
Då någon anhålles. skall han er- hålla besked om det brott misstan- ken avser. Den anhållnes hus-jblk eller närmaste anhöriga skola "ock. så snart det ske kan utan men för utredningen. underrättas om anhål- landet. Sådan underrättelse må dock ej utan synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes önskan.
Anhållningsmyndigheten skall, om ej den anhållne frigives. sist da- gen efter den. då beslut om anhål- lande meddelades eller då den an-
” Senaste lydelse l964: 166.
Då någon gripits. skall anmälan därom skyndsamt göras hos åkla- garen. Denne har att efter förhör. som avses i 8 &. omedelbart besluta. om den gripne skall anhållas eller friges.
Den som anhållits enligt 65 eller gripits enligt 7.5 skall. så snart det kan ske. för förhör inställas för åklagaren eller för polisman som harfått iuppdrag att hålla förhöret.
Då någon anhålls eller då beslut ont anhållande som avses i6 £ verk- ställs. skall den anhållne erhålla bc- sked om det brott misstanken avser samt grunden för anhållandet. Den anhållncs närmaste anhöriga och annan som står den anhållne sär- skilt nära skall, så snart det kan ske utan men för utredningen, under- rättas om anhållandet. En sådan un- derrättelse får dock inte utan syn- nerliga skäl lämnas mot den an- hållnes önskan.
ä
Åklagaren skall. om inte den an- hållne friges. senast dagen efter den. då beslut om anhållande med- delades eller dä den anhållne enligt
Prop. 1980/81: 201
Nuvarande lydelse
hållne enligt 85 inställdes till för- hör. till rätten avlåtaframställning om hans häktande. Finnesförpröv- ning av häktningsfrågan ytterligare utredning erforderlig. må med framställningen anstå. dock skall den avlåtas. så snart ske kan. och sist å femte dagen efter den, då be- slut om anhållande meddelades el- ler den anhållne inställdes för för- hör. Göres ej framställning. som nu sagts. skall den anhållne omedel- bart frigivas.
I samband med framställningen skall till rätten överlämnas proto— koll eller anteckningar över vad dit- tills förekommit undcr förunder- sökningen: med rättens medgivan- de må dock med överlämnandet an- stå viss kort tid. Påkallas förhör med annan än den anhållne. skall ock uppgift lämnas därom.
Föreslagen lydelse
8.5 inställdes till förhör. avlåta framställning till rätten om hans häktande. Behövs det ytterligare utredning för prövning av häkt- ningsfrågan, får åklagaren "vänta med framställningen. Den skall dock avlåtas så snart det kan ske och senast på femte dagen efter den. då beslut om anhållande med- delades eller den anhållne inställdes för förhör. Görs inte framställning enligt vad som nu har sagts. skall den anhållne omedelbartfriges.
] samband med framställningen skall till rätten samt till den an- hållne och hans försvarare över- lämnas protokoll eller anteckningar över vad dittills förekommit under förundersökningen i den mån de har betydelse för prövningen av häktningsfrågan. Rätten kan dot'k medge att överlämnandetfår anstå viss kort tid. Påkallas förhör med annan än'den anhållne. skall också uppgift lämnas därom.
14.5
Vid förhandling i häktningsfrågan skall den som yrkat häktning så'oek. om ej synnerligt hinder möter för den anhållnes inställande. denne vara till- städes.
Den som yrkat häktning skall an- giva de omständigheter. varå yr- kandet grundas. Den anhållne och hans försvarare skola erhålla tillfäl- le att yttra sig. Utöver vad hand- lingarna från förundersökningen in- nehålla samt parterna eljest anföra må utredning ej förebringas. med mindre Särskilda skäl äro därtill.
Fråga om häktning av den som ej är anhållen må upptagas på yr- kande av undersökningsledaren el- ler åklagaren. Efter åtalet äge rät- ten även på yrkandc av målsägan- den så ock självmant upptaga fråga därom.
Den som yrkat häktning skall ange de omständigheter. varpå yr- kandet grundas. Den anhållne och hans försvarare skall få tillfälle att yttra sig. Utöver vad handlingarna från förundersökningen innehåller samt parterna i övrigt anför får ut- redning angående brottet inte före- bringas. om det inte finns särskilda skäl till det.
17%?
Fråga om häktning av den som inte är anhållen får tas upp på yr- kande av åklagaren. Efter åtaletfår rätten även på yrkande av målsä- ganden eller självmant ta upp frå- gun.
Prop. 1980/81: 201 6
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Då fråga om häktning väckts. skall, så snart ske kan. förhandling äga rum inför rätten. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad i 14- löåä är stadgat. Har den misstänkte kallats till förhandlingen eller före- kommer anledning. att han avvikit eller eljest håller sig undan. utgöre dock hans utevaro ej hinder för förhandlingen. Uteblir målsäganden. ehuru han kallats till förhandlingen. må frågan avgöras utan hinder därav.
Har rätten beslutat häktning av någon. som ej är vid rätten tillstädes skall. så snart beslutet verkställts. anmälan "därom göras hos rätten.
22 s*
Den som är häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte. Häktad krigsman må dock i stället föras till militärhäkte.
Finnes det vara av synnerlig vikt. att den häktade för utredning an- gående det brott. som föranlett häktningen. eller annat brott. för vilket han misstänkes, förvaras å annan plats än i första stycket sägs. mä på yrkande av utulersökningsle- daren eller åklagaren rätten för- ordna. att med överförandet skall tills vidare anstå. Rätten. undersök- ningsledaren eller åklagaren äge ock besluta, att den häktade. sedan han överförts till häkte. skall för förhör eller annan åtgärd inställas å plats utom häktet.
Är det av synnerlig vikt att den häktade för utredning angående det brott. som föranlett häktningcn..el- ler ett annat brott. för vilket han misstänks. förvaras på en annan plats än som anges i första stycket. får rätten på yrkande av åklagare/1 förordna att överförandet tills vi- dare skall anstå. Rätten eller åkla- garen får även besluta att den häk- tade. sedan han överförts till häkte. skall för förhör eller annan åtgärd inställas på en plats utom häktet.
Om förvaring av häktad som undergår eller undergått rättspsykiatrisk undersökning gälla särskilda bestämmelser.
25 kap.
Om reseförbud
Är någon skäligen misstänkt för brott. på vilket fängelse kan följa. och kan med hänsyn till brottets be- skaffenhet. den misstänktes förhål- lande eller annan omständighet skä- ligen befaras, att han avviker eller annorledes undandrager sig lagfö- ring eller straff. men förekommer eljest ej anledning att anhålla eller häkta honom. får. om detfinnes till- fyllest. i stället förbud meddelas ho- nom att utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort. Oberoende av
" Senaste lydelse 1966: 302.
Om reseförbud och anmälningsskyl- dighet
Iå5
Är någon skäligen misstänkt för brott. på vilket fängelse kan följa. och kan det med hänsyn till brottets beskaffenhet. den misstänktes för- hållande eller annan omständighet skäligcn befaras. att han avviker el- ler annorledes undandrar sig lagfö- ring eller straff. men finns det i öv- rigt inte anledning att anhålla eller häkta honom. får. om det är till- räckligt. i stället förbud meddelas honom att utan tillstånd lämna ho— nom anvisad vistelseort (reseför-
5 Föreslagen lydelse enligt prop. I980/81: 84.
Prop. 1980/81: 201
Nuvarande lydelse
brottets beskaffenhet får ocksåför- bud som nu sagts, meddelas, dm det skäligen kan befaras. att den misstänkte genom att begiva sig från riket undandrager sig lagföring eller straff. '
Med resefärbud må förenas sky/- dighet för den misstänkte att å vis— sa tider vara tillgänglig i sin bostad eller å sin arbetsplats eller att an- mäla sig Itos polismyndighet i orten så ock annat villkor. somfinnes er- forderligt för hans övervakande.
Föreslagen lydelse
bud) eller föreskrivas att han på vissa tider skall anmäla sig Itos anvisad polismyndighet (anmäl-' ningsskyldighet).' Oberoende av brottets beskaffenhet får också re- seförbud eller anmälningsskyl- dighet beslutas. om det skäligen kan befaras att den misstänkte ge- nom att bege sig från riket undan- drar sig lagföring eller straff.
Föreligger mot någon skäl till häktning eller anhållande men kati det antas att syftet därmed kan till- godoses genom reseförbud eller an- mälningsskyldighet, fär beslut här— om meddelas även i andra fall än som avses i första stycket.
I samband med resejörbud eller annu'ilningsskyldighet för föreskri- vas att den misstänkte på vissa tider skall vara tillgänglig i sin bo- , stad eller på sin arbetsplats. Detfär
ocksä ställas upp annat villkor som behövs för den misstänktes överva- kande. Vidare får resejörbud för- enas med anmälningsskyldighet.
[ fråga om anmälningsskyldighet gäller vid tillämpning av denna balk i övrigt vad som är föreskrivet om reseförbud.
3å6
Reseförbud meddelas av under- sökningsledaren. åklagaren eller rätten.
Fråga om reseförbud må av rät- ten upptagas på yrkande av under- sökningsledaren eller åklagaren el— ler dä rätten har att besluta om den misstänktes häktning eller hans kvarhållande i häkte. Efter åtalet äge rätten även på yrkande av målsäganden så ock självmant upp- taga fråga därom.
Reseförbud meddelas av åklaga- ren eller rätten.
Fråga om reseförbudfär tas upp av rätten på yrkande av åklagaren eller då rätten har att besluta om den misstänktes häktning eller hans kvarhållande i häkte. Efter åtalet fär rätten även på yrkande av måls- äganden eller självmant ta upp frå- gatt.
Väckes vid rätten fråga om reseförbud. skall. så snart ske kan. förhand- ling därom äga rum inför rätten. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad i 24 kap. 17% är stadgat. Är fara i dröjsmål. mä rätten omedelbart meddela reseförbud att gälla. till dess annorlunda förordnas.
h Föreslagen lydelse enligt prop. 1980/81 : 84.
Prop. 1980/81: 201
Nuvarande lydelse
Så
Har reseförbud meddelats av an- nan än rätten. äge den misstänkte begära rättens prövning av förbu- det. Då begäran inkommit, skall rätten, så snart ske kan, och, om synnerligt hinder ej möter. sist å fjärde dagen därefter hålla förhand- ling, som avses i 35. Utsättes hu- vudförhandling att hållas inom en vecka. sedan begäran framställdes, må dock, om ej rätten finner sär- skild förhandling böra äga rum. med förhandlingen anstå till huvud- förhandlingen.
Föreslagen lydelse
Har reseförbud meddelats av åklagaren, får den misstänkte be- gära rättens prövning av förbudet. Då begäran kommit in, skall rätten, så snart det kan ske och, om syn- nerligt hinder ej möter, senast på fjärde dagen därefter hålla förhand- ling som avses i 3 &. Utsätts huvud- förhandling att hållas inom en vec- ka, sedan begäran framställdes, får dock. om inte rätten finner att sär- . skild förhandling bör äga rum. för- handlingen anstå till huvudförhand- lingen.
75
Har ej inom tid, som avses i bä, åtal väckts eller till rätten inkommit framställning om förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl för reseförbud. skall det omedelbart hävas.
Om hävande av reseförbud för- ordnar rätten eller. om förbudet ej meddelats eller fastställts av rätten, undersökningsledaren eller åklaga- ren.
Om upphävande av reseförbud förordnar åklagaren. Har förbudet meddelats eller'fastställts av rätten. förordnar denna om hävande av förbudet. Rätten får överlåta till åklagaren att besluta om tillfälliga undantag från reseförbudet eller från föreskrifter som har meddelats (' samband med detta.
Vad i 24 kap. Zl & är stadgat om häktning äge motsvarande tillämpning beträffande reseförbud.
28 kap. 13 57
Beträffande kroppsvisitation och kroppsbesiktning gälle i tillämpliga delar vad i 4, 8 och 9 åå är stadgat om husrannsakan. Är fara i dröjsmål. må åtgärd, som nu sagts, beslutas av polisman.
Förrättning, som är av mera väsentlig omfattning. skall verkställas inomhus och i avskilt rum. Verkställes den av annan än läkare, skall såvitt möjligt ett av förrättningsmanncn anmodat trovärdigt vittne närvara. Blod- prov mä ej tagas av annan än läkare eller legitimerad sjuksköterska. Annan mera ingående undersökning må utföras endast av läkare.
Kroppsvisitation eller kroppsbe-' siktrting å kvinna må ej verkställas eller bevittnas av (innan ätt-kvinna
Beträffande kvinnor får kroppsvi- sitation inte verkställas eller bevitt- nas av annan än kvinna. läkare el- ler legitimerad sjukskt'iterska. Det- samma gäller kroppsbesiktning ot'h annan undersökning vid kroppsbe- siktning än tagande av blodprov.
eller läkare.
7 Senaste lydelse l974: 83l.
Prop. 1980/81: 201 9
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
45 kap.
145
Rätten bestämme. så snart ske kan. tid för huvudförhandlingen. För behandling av rättegångsfråga eller del av saken. som må avgöras särskilt. må huvudförhandling utsättas, ehuru målet i övrigt ej är berett till huvud- förhandling. '
Är den tilltalade anhållen eller häktad. skall huvudförhandling hållas inom en vecka från den dag, då åtalet väcktes. om ej till följd av åtgärd. som avses i ll eller l2 &. eller annan omständighet längre uppskov är nödvändigt. Har den tilltalade häktats efter åtalet. skäll tiden räknas från dagen för hans häktande;
Är den tilltalade ålagd reseför- bud, skall huvudförhandling hållas inom en månad från den dag då åtalet väektes. om inte längre upp- skov är nödvändigt till följd av' åt- gärd som avses i II eller 129" eller annan omständighet. Har reseför- budet meddelats efter åtalet. skall tiden räknas från dagen för del- givning av beslutet.
47 kap.
Vid muntlig förberedelse skall första inställelse utsättas att äga rum. så snart ske kan. Är den tillta- lade häktad, skall första inställelse äga rum inom en vecka från dagen för hans häktande. om ej på grund av särskilda omständigheter längre uppskov är nödvändigt. Till första inställelsen skola parterna kallas, målsäganden genom särskild kallel- se och den tilltalade i stämningen.
Vid muntlig förberedelse skall första inställelse utsättas att äga rum. så snart det kan ske. Är den tilltalade häktad. skall första instäl- lelse äga rum inom en vecka från dagen för hans häktande. om inte längre uppskov är nödvändigt på grund av särskilda omständigheter. Är den tilltalade ålagd reseförbud skall första inställelse äga rum inom en mättad från dagen för del- givning av beslutet. Till första in- ställelsen skall parterna kallas, målsäganden genom särskild kallel- se och den tilltalade i stämningen.
Målsäganden skall föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att han eljest förlorar sin rätt att tala å brottet. Skall målsäganden infinna sig personligen. förelägge rätten tillika vite.
Den tilltalade skall föreläggas vite. Om inställande av tilltalad. som är häktad. förordne rätten.
225 Så snart förberedelsen avslutats, bestämme rätten. sedan tillfälle om möjligt givits parterna att uttala sig, tid för huvudförhandlingen. För be- handling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt. må
Prop. 1980/8]: 201
Nuvarande lydelse
ll)
Föreslagen lydelse
huvudförhandling utsättas. ehuru förberedelsen av målet i övrigt ej avslu-
tats.
Är den tilltalade häktad. skall huvudförhandlingen hållas inom en vecka från dagen för förberedelsens avslutande eller. då han häktats därefter. från dagen för hans häktande.
Är den tilltalade ålagd rese ör- bud, skall hm'udeirhandling hållas inom en månad från dagen för för- beredelsens avslutande. Har rese- förbudet meddelats därefter, skall tiden räknas från dagen för del- givning av beslutet.
57 kap.
Vill någon anföra besvär mot un- derrätts beslut. skall han inom två veckor från den dag. då beslutet meddelades. till underrätten inkom- ma med besvärsinlaga: har beslut under rättegången meddelats an- norledes än vid sammanträde för förhandling. skall dock besvärsti- den räknas från den dag, då klagan- den erhöll del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande el- ler kvarhållande i häkte eller i frå- ga. som avses i 49 kap. 65, vare ej inskränkt till viss tid.
15”
Vill någon anföra besvär mot un- derrätts beslut. skall han inom två veckor från den dag. då beslutet meddelades, till underrätten inkom— ma med hesvärsinlaga. Har beslut under rättegången meddelats an— norledes än vid sammanträde för förhandling. skall dock besvärsti- den räknas från den dag då klagan- den erhöll del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande el- ler kvarhållande i häkte eller om ålägga/ide av resefi'irbud eller i frå- ga, som avses i 49 kap. (att. är inte inskränkt till viss tid.
Om skyldighet att anmäla missnöje med beslut. som avses i 49 kap. 3å eller 4.5 första stycket 1, 2. 3. 7, 8 eller 9. stadgas i nämnda kapitel.
56 kap.
Vill någon anföra besvär mot hovrätts beslut. skall han inom fyra veckor från den dag. då beslutet meddelades. till hovrätten inkom- ma med besvärsinlaga: har beslut under rättegången meddelats an- norledes än vid sammanträde för förhandling. skall dock besvärsti- den räknas från den dag. då klagan- den erhöll del av beslutet. Klagan
3 Senaste lydelse l979: 242. 9 Senaste lydelse 1979: 242.
is)
Vill någon anföra besvär mot hovrätts beslut. skall han inom fyra veckor från den dag, då beslutet meddelades. till hovrätten inkom— ma med besvärsinlaga. Har beslut under rättegången meddelats an- norledes än vid sammanträde för förhandling, skall dock besvärsti— den räknas från den dag då klagan- den erhöll del av beslutet. Klagan
Prop. 1980/81: 201
Nuvarande lydelse
över beslut om någons häktande el— ' ler kvarhållande i häkte vare ej in- skränkt till viss tid.
l l Föreslagen lydelse
över beslut om någons häktande el- ler kvarhållande i häkte eller om ålägga/ide ar reseförbud är inte in- skränkt till viss tid.
Om skyldighet att anmäla missnöje mot hovrätts beslut i fråga. som avses i 49 kap. 35 eller 45 första stycket l. 2. 3. 7. 8 eller 9. stadgas i 54 kap. 35-
Denna lag träderi kraft den ljanuari 1982.
2. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1952: 98.) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål
Härigenom föreskrivs att Zä lagen (1952: 98) med särskilda bestämmel- ser om tvångsmedeli vissa brottmål skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
På begäran av anhållningsmyn- digheten ägerjustitiekanslern med- giva förlängning av den tid, inom vilken enligt 24 kap. 125 rätte- gångsbalken häktningsframställ- ning senast skall avlåtas, med högst tio dagar. Begäran därom skall med angivande av skälen göras inom den i nämnda lagrum föreskrivna tiden. Har anstånd medgivits och finnes fortsatt utredning oundgäng- ligen erforderlig. må justitiekans- lern på begäran. som göres före an- ståndstidens utgång. meddela ytter- ligare förlängning med högst fem- ton dagar.
Göres ej häktningsframställning inom tid som för varje fall är före- skriven eller. därest begäran om förlängning ej bifallits. senast dagen efter den då anhållningsmyndighe- ten mottog meddelande därom. skall den anhållne omedelbart frigi-
vas.
Föreslagen lydelse
På begäran av åklagaren fiir-jus- titiekanslern medge förlängning av den tid. inom vilken enligt 24 kap. 125 rättegångsbalken häktnings- framställning senast skall avlåtas. med högst tio dagar. Begäran där- . om skall med angivande av skälen göras inom den i nämnda lagrum föreskrivna tiden. Har anstånd medgivits och finnes fortsatt utred- _ning oundgängligen erforderlig. får justitiekanslern på begäran. som görs före anståndstidens utgång. meddela ytterligare förlängning med högst femton dagar.
Görs inte häktningsframställning inom tid som för varje fall är före- skriven eller, am begäran om för— längning inte bifallits, senast dagen efter den dag då åklagaren mottog meddelande därom. skall den an- hållne omedelbart friges.
Denna lag träder i kraft den 1 januari l982.
Prop. 1980/81:201 3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1957: 668) om utlämning för brott
Härigenom föreskrivs att 23.5 lagen (1957: 668) om utlämning för brott skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse ["iireslagen lydelse
235"
Den som i främmande stat är misstänkt. tilltalad eller dömd för brott. vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning. må på begä- ran av behörig myndighet i den främmande staten eller med anled- ning av där utfärdad efterlysning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud av åklagare enligt vad som i allmänhet gäller om brottmål. Beslag må ock i sådant fall äga rum.
Beslut om användning av tvångs- medel skall utan uppskov anmälas hos rätten, som skyndsamt efter förhandling enligt vad om brottmål är stadgat prövar åtgärden samt. om anhållande eller reseförbud skall skall bestå. genast underrättar chefen för justitiedepartementet därom. Finner denne. att hinder mot utlämning föreligger eller att utlämning eljest ej bör ske. har han att utverka regeringens förord- nande om upphävande av åtgärden. I annat fall skall den främmande staten genom utrikesdepartemen- tets försorg underrättas om åtgär- den. Därvid skall angivas viss av chefen för justitiedepartementet be- stämd tid. inom vilken framställ- ning om utlämning skall göras. Denna tid får icke vara längre än fyrtio dagar från den dag personen anhölls eller reseförbud medde- lades enligt första stycket. När framställning om utlämning inkom- mer. skall utrikesdepartementet ge- nast underrätta den myndighet som först meddelat beslut om åtgärden. Sådan underrättelse skall jämväl
' Senaste lydelse 1975: 292.
Den som i främmande stat är misstänkt. tilltalad eller dömd för brott. vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning.får på begäran av behörig myndighet i den främ- mande staten eller med anledning av en där utfärdad efterlysning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud eller anmälningsskyl- dighet av åklagare enligt vad som i allmänhet gäller om brottmål. Be- slagfår också ske i sådantfall.
Beslut om användning av tvångs- medel skall ulan uppskov anmälas hos rätten. som skyndsamt efter förhandling enligt vad om brottmål är stadgat prövar åtgärden samt. om anhållande eller reseförbud el- ler anma'lningsskyldighet skall be- stå. genast underrättar chefen för justitiedepartementet därom. Fin- ner denne. att hinder mot utlämning föreligger eller att utlämning eljest ej bör ske. har han att utverka rege- ringens förordnande om upphävan- de av åtgärden. ] annat fall skall den främmande staten genom utri- kesdepartementets försorg under- rättas om åtgärden. Därvid skall anges viss av chefen förjustitiede- partementet bestämd tid. inom vil— ken framställning om utlämning skall göras. Denna tid får inte vara längre än fyrtio dagar från den dag personen anhölls eller reseförbud eller anmälningsskyldighet medde- lades enligt första stycket. När en framställning om utlämning kom- mer in. skall utrikesdepartementet genast underrätta den myndighet som först meddelat beslut om åtgär-
Prop. 1980/81: 201
Nuvarande lydelse
lämnas, därest framställning om ut- lämning ej inkommer inom utsatt tid.
Mat rättens beslut mä talan ei föras. Den som anhållits eller un- derkastats reseförbud äger dock för prövning, om åtgärden skall bestå. påfordra ny förhandling inom tre veckor från det beslut senast med- delats.
Har framställning om utlämning av den som är anhållen eller under- kastad reseförbud ej gjorts inom den enligt andra stycket bestämda tiden. skall den anhållnefrigiras el- ler meddelat rescft'irhud hävas. Detsamma gäller när framställning avslås enligt 15 5. Om anhållen i an- nat fall ej frigives. skall framställ- ning om hans häktande avlåtas till rätten sist å åttonde dagen efter den, då riksåklagaren fick del av utlämningsframställningen. Göres ej framställning. som nu sagts. skall den anhållne omedelbart frigivas.
13 Föreslagen lydelse
den. Sådan underrättelse skall även lämnas. om en framställning om ut- lämning inte kommer in inom utsatt tid.
'I'alan får ittte föras mot rättens hes/ut. Den som anhållits eller un- derkastats reseförbud eller anmäl- ningsskyldighetfår dock för pröv- ning. om åtgärden skall bestå. be- gära ny förhandling inom tre vec- kor från det beslut senast medde— lats.
Har en framställning om utläm- ning av den som är anhållen eller underkastad reseförbud eller an- mälnt'ngssk)'ldighet inte gjorts inom den enligt andra stycket bestämda tiden. skall den anhållne/riges eller beslutet om reseft'irltud eller anmäl- ningsskyldighet hävas. Detsamma gäller när en framställning avslås enligt 15 &. om den anhållne i annat fall inte friges. skall framställning avlåtas till rätten om hans häk- tande senast på åttonde dagen efter den. då riksåklagaren fick del av utlämningsframställningen. Görs inte framställning som nu har sagts. skall den anhållne omedelbart _l'riges.
Denna lag träderi kraft den ljanuari 1982.
4. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Dan- mark, Finland, [sland och Norge
Härigenom föreskrivs att 17% lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark. Finland. Island och Norge skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ut'
Den som är misstänkt. tilltalad eller dömd för brott. vilket enligt
' Senaste lydelse 1975: 294.
Den som är misstänkt. tilltalad eller dömd för brott, vilket enligt
Prop. 1980/81: 201
Nuvarande lydelse
denna lag kan föranleda utlämning. må. såframt för gärningen eller gär- ning av motsvarande beskaffenhet enligt svensk lag är stadgat fängel- se. på begäran av polis- eller åkla- garmyndighet i den främmande sta- ten eller med anledning av där ut- färdad efterlysning omedelbart an— hållas eller åläggas reseförbud av åklagare enligt vad som i allmänhet gäller om brottmål. Beslag må och i sådattt fall äga rum.
14
Föreslagen lydelse
denna lag kan föranleda utlämning, får, om för gärningen eller en gär-
ning av motsvarande beskaffenhet enligt svensk lag är stadgat fängel- se. på begäran av polis- eller åkla- garmyndighet i den främmande sta- ten eller med anledning av en där utfärdad efterlysning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud el- ler anmälningsskyldighet av åkla- gare enligt vad som i allmänhet gäl— ler om brottmål. Beslag får också ske i sådantfall.
Beslut om användning av tvångsmedel enligt denna paragraf skall på begäran av den som beslutet avser prövas av rätten, som i ärendet skynd- samt skall hålla förhandling enligt vad om brottmål är stadgat. Mot rättens beslut må talan ej föras.
Polis- eller åklagarmyndighet i den främmande staten skall ofördröjligen unden'ättas. då beslut fattats om användning av tvångsmedel enligt denna paragraf. Har icke framställning om utlämning mottagits inom två veckor från det underrättelsen avsändes. skall beslutet omedelbart hävas. Om anhållen i annat fall ej frigives. skall framställning om hans häktande avlåtas till rätten sist ä femte dagen från den dag anhållningsmyndigheten fick del av utlämningsframställningen.
Denna lag träder i kraft den ljanuari 1982.
5. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1972z260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom
Härigenom föreskrivs att 17% lagen (1972: 260) om internationellt samar- bete rörande verkställighet av brottmålsdom skall ha nedan angivna ly- delse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
175
Har främmande stat som tillträtt brottmålsdomskonventionen till ut- n'kesdepartementet meddelat. att den ämnar göra framställning om verkställighet av påföljd. eller har sådan framställning gjorts. kan riks- åklagaren anhålla den dömde. om enligt svensk lag kan följa fängelse i
Har främmande stat som tillträtt brottmålsdomskonventionen till ut- n'kcsdepartementct meddelat. att den ämnar göra framställning om verkställighet av påföljd. eller har sådan framställning gjorts. kan riks- åklagaren anhålla den dömde. om enligt svensk lag kan följa fängelse i
Prop. 1980/81: 201
Nuvarande lydelse
ett år eller däröver på brott motsva- rande den gärning påföljden avser och det skäligen kan befaras. att den dömde skall avvika eller. då fråga är om utevarodom. att han undanröjer bevis. På ansökan av riksåklagaren kan rätten under mot- svarande förutsättningar besluta om häktning av den dömde eller meddela hottom reseji'irbm'l. Sä- dant förbud får meddelas. även om det svåraste straff som enligt svensk lag kan följa på motsvaran- de brott är lindrigare än fängelse i ett år. Oberoende av brottets be- skaffenhet får den dömde anhållas. häktas eller meddelas reseförbud. om han saknar hemvist i Sverige och det skäligen kan befaras att han genom att bege sig från landet un- dandrar sig påföljd.
[ fråga om anhållande. häktning och reseförbud enligt denna para- graf äger i övrigt 24 kap. 3—2455 och 25 kap. 2—9åå rättegångsbal- ken motsvarande tillämpning. Den som anhållits eller häktats skall dock friges senast när den samman- lagda tid han i den främmande sta- ten och här i landet varit berövad friheten med anledning av det eller de brott framställningen om verk- ställighet avser uppgår till tid som i den utländska domen bestämts för frihetsberövande påföljd för brottet eller brotten. [ fall då den dömde anhållits eller häktats innan fram- ställning om verkställighet gjorts. skall den dömde friges inom ader- ton dagar från dagen för frihetsbe- rövandct. om icke framställning om verkställighet gjorts före utgången av denna tid.
Föreslagen lydelse
ett år eller däröver på brott motsva- rande den gärning påföljden avser och det skäligen kan befaras. att den dömde skall avvika eller. då fråga är om utevarodom. att han undanröjer bevis. På ansökan av riksåklagaren kan rätten under mot- svarande förutsättningar besluta om häktning av den dömde eller om reseji'irbud eller anmälningsskyl- dighet. Re.sej?it'bttd eller anmäl- Illll_t,7.$"sk)-'ldlgl1£'ffå!” beslutas. även om det svåraste straff som enligt svensk lag kan följa på motsvaran- de brott är lindrigare än fängelse i ett år. Oberoende av brottets bc- skaffenhct får den dömde anhållas. häktas eller underkastas reseförbud eller anmälningsskyldighet. om han saknar hemvist i Sverige och det skäligen kan befaras att han genom att bege sig från landet undandrar sig påföljd.
I fråga om anhållande. häktning. reseförbud och anmälningsskyl- dighet enligt denna paragraf tilläm- pas i övrigt 24 kap. 3—24 55 och 25 kap. 2—9åå rättegångsbalken. Den som anhållits ellcr häktats skall dock friges senast när den samman- lagda tid han i den främmande sta- ten och här i landet varit berövad friheten med anledning av det eller de brott framställningen om verk- ställighet avser uppgår till den tid som bestämts för frihetsbert'ivande påföljd för brottet eller brotten i den utländska domen. [ fall då den dömde anhållits eller häktats innan framställning om verkställighet gjorts, skall den dömde friges inom arton dagar från dagen för frihets- berövandet. om inte framställning om verkställighet gjorts före ut- gången av denna tid.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.
Prop. 1980/81: 201 6 Förslag till
16
Lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt
Härigenom föreskrivs att 25 & lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 255
Brev mellan intagen och svensk myndighet eller advokat skall vidarebe- fordras utan granskning. Anges brev vara avsänt från svensk myndighet. eller advokat och kan skäligen misstänkas att uppgiften är oriktig, får dock brevet granskas. om förhållandet icke kan klarläggas på annat sätt.
I fråga om brev till postverket tillämpas 2615 i stället för första stycket ovan.
Denna lag träderi kraft den ljanuari 1982.
7. Förslag till
Lag om ändring i lagen ( 1974:515 ) om ersättning vid frihetsin-
Hänvisningar till S7
- Prop. 2014/14:116: Avsnitt 6.1
skränkning
Härigenom föreskrivs att 1 & lagen (1974: 515) om ersättning vid frihets- inskränkning' skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Den som har varit häktad på grund av misstanke om ett eller fle- ra brott eller som till följd av sådan misstanke under mer än 24 timmar i sträck har varit anhållen. underkas- tad reseförbud. intagen på rättspsy- kiatrisk klinik. tagen i förvarsarrest eller tagen i förvar genom beslut av befälhavare på fartyg eller luftfar- tyg eller av beskickning eller kon- sulat har rätt till ersättning av sta- ten. om
' Lagen omtryckt 1980: 422.
Föreslagen lydelse
Den som har varit häktad på grund av misstanke om ett eller fle- ra brott eller som till följd av sådan misstanke under mer än 24 timmar i sträck har varit anhållen. underkas- tad reseförbud eller anmälnings- skyldighet, intagen på rättspsykia- trisk klinik. tagen i förvarsarrest el- ler tagen i förvar genom beslut av befälhavare på fartyg eller luftfar- tyg eller av beskickning eller kon-. sulat har rätt till ersättning av sta- ten. om
Prop. 1980/81: 201 17
l. frikännande dom meddelas.
2. åtalet avvisas eller avskrivs.
3. förundersökning avslutas utan att åtal väcks eller. såvitt gäller förvarsarrest. beslutet härom upphävs utan att målet hänskjuts till rätte- gång eller disciplinstraff åläggs. eller
4. beslutet om frihetsinskränkning genom avslag på häktningsfram- ställning eller efter överprövning. fullföljd av talan eller anlitande av sär- skilt rättsmedel upphävs eller ersätts av beslut om mindre ingripande åtgärd eller undanröjs utan förordnande om ny handläggning.
Den som på grund av misstanke om flera brott har utsatts för en sådan frihetsinskränkning som avses i första stycket har rätt till ersättning av staten, om det beträffande något av brotten inträffar en omständighet som nämns i första stycket 1-3 och det är uppenbart att frihetsinskränkningen inte skulle ha beslutats endast för den övriga brottsligheten.
Den som har varit häktad eller Under mer än 24 timmar i sträck har varit anhållen som misstänkt för ett eller flera brott har också rätt till ersättning. om brottet eller något av brotten i domen hänförs till en mildare straffbe- stämmelse och det är uppenban att frihetsinskränkningen vid en sådan bedömning inte skulle ha beslutats.
Denna lag träderi kraft den ljanuari 1982.
8. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1975: 295) om användning av vissa tvångs-l medel på begäran av främmande stat
Härigenom föreskrivs att 55 lagen (1975: 295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 5
Framställning från annan stat än Framställning från annan stat än Danmark, Finland. Island eller Danmark. Finland. Island eller Norge skall göras på diplomatisk Norge skall inges till utrikesdepar- väg. lententet. Den skall göras på diplo- matisk väg. om Sverige inte iför- hållande till den främmande staten har överenskommit om att tillämpa en annan ordning.
Framställningen skall innehålla uppgift om personens namn. nationalitet och hemvist. den egendom som avses. brottets beskaffenhet. tid och plats för brottet samt i den främmande staten tillämpliga stralfbestämmelser. Har dom meddelats i den främmande staten. skall avskrift därav fogas vid framställningen. ] annat fall skall uppgift lämnas om de omständigheter som åberopas till stöd för misstanken eller åtalet och. i förekommande fall. det enskilda anspråk varom är fråga.
Denna lag träderi kraft den ljanuari 1982. 2 Riksdagen 198018]. I saml. Nr 211]
Prop. 1980/81z201 18 9 Förslag till
. Lag om ändring i lagen (1976: 371) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976: 371) om behandlingen av häktade och anhållna m. 11.
dels att 4 och 9åå skall ha nedan angivna lydelse. dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer. 16 a—cåå. av nedan angivna lydelse. '
Nuvarande lydelSe - Föreslagen lydelse 4 å Vid behandlingen av häktad skall hänsyn tagas till hans hälsotillstånd. Häktad som företer tecken till sjukdom eller begär att läkare skall tillkal- las. skall så snart det kan ske undersökas av läkare. om ej sådan undersök- ning uppenbarligen är obehövlig. Läkares anvisning rörande vården av häktad som är sjuk skall iakttagas. Behöver den häktade sjukhusvård. skall sådan beredas honom så snart det kan ske.
Kan det befaras att transport medför skada för den häktades häl- sa. skall läkares medgivande till transporten inhämtas.
Förlossning av häktad kvinna skall såvitt möjligt ske på sjukhus. Om anledning föreligger därtill. Om anledning föreligger därtill. skall den som enligt andra eller skall den som enligt andra ellerjiär- tredje stycket vistas på sjukhus stå de stycket vistas på sjukhus stå un- under bevakning. -der bevakning. 95 Brev från häktad till svensk myn- Brev från häktad till svensk myn- dighet eller hans offentlige försva- dighet eller hans offentlige försva-
rare skall vidarebefordras utan fö- rare skall vidarebefordras utan fö-
regående granskning. regående granskning. I fråga om brev från häktad till postverket til- lämpas dock andra stycket.
Utöver vad som gäller enligt första stycket får häktad avsända eller mottaga brev, om det kan ske utan fara från säkerhetssynpunkt och. i fråga om den som är häktad på grund av misstanke om brott, utan fara för att bevis undanröjes eller utredning om brott eljest försvåras.
Vägras häktad avsända eller mottaga brev utan föregående granskning av dess innehåll. skall brevet kvarhållas men får ej öppnas utan den häktades medgivande.
Om kvarhållande i visst fall av brev från häktad som vistas på rättspsy- kiatrisk klinik finns särskilda bestämmelser i 9aå lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål.
Vad i denna paragraf är föreskrivet om brev gäller även annan skriftlig handling.
Prop. 1980/81: 201
Nuvarande lydelse
19
Hänvisningar till S8
- Prop. 2014/14:116: Avsnitt 6.1
Föreslagen lydelse
lönt?
Om ej annat följer av 16.6. med- delas beslut enligt denna lag av kri- minalvärdsstyrelsen beträffande den som är intagen i förvaringslo- kal som står under styrelsens till- svn.
Iåbé'
Kriminalvårdsstyrelsens beslut i särskilda fall enligt denna lag överklagas hos kammarrätten ge- nom besvär. Andra beslut av styrel- sen enligt denna lag överklagas Itos regeringen genom besvär.
1605
Regeringen kan förordna om överflyttning till tjänsteman inom kriminalvården av kriminalvårds- styrelsens befogenheter enligt den- na lag.
Denna lag träder i kraft den ljanuari 1982.
10. Förslag till
Lag om ändring i passlagen (1978: 302)
Härigenom föreskrivs att 75 passlagen (1978z302) skall ha nedan an-
givna lydelse.
Nuvarande lydelse
Passansökan skall avslås, om
Föreslagen lydelse
1. bestämmelserna i 65 ej har iakttagits och sökanden ej har efterkom- mit uppmaning att avhjälpa bristen.
2. ansökningen avser pass för barn under aderton år och barnets vård- nadshavare ej har lämnat medgivande samt synnerliga skäl ej föreligger att ändå utfärda pass.
3. sökanden är anhållen. häktad eller underkastad övervakning en- ligt 24 kap. 35 första stycket rätte- gångsbalken eller reseförbud enligt 25 kap. 1 få samma balk.
3. sökanden är anhållen. häktad eller underkastad övervakning en- ligt 24 kap. 35 första stycket rätte- gångsbalken eller reseförbud eller anmälningsskyldighet enligt 25 kap. 1 & samma balk.
Prop. 1980/81: 201 20
4. sökanden är efterlyst och skall omhändertagas omedelbart vid anträf- fandet.
5. sökanden genom lagakraftvunnen dom har dömts till frihetsberö- vande påföljd. som ej har börjat verkställas. och det finns sannolika skäl att antaga." att han ämnar undandraga sig verkställigheten.
Denna lag träderi kraft den ljanuari 1982.
. Prop. 1980/81: 201 21
Utdrag
J USTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1981-03-19
Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande. och statsråden Ullsten. Bohman. Wikström. Friggebo. Mogård. Dahlgren, Krönmark. Burenstam Linder. Johansson. Wirtén. Holm, Andersson. Boo. Winberg. Adelsohn. Danell. Petri. Eliasson
Föredragande: statsrådet Winberg
Lagrådsremiss med förslag till ändring i rättegångsbalken m. m.
1 Inledning
1 september 1974 tillkallades sakkunniga för att se över bestämmelserna om de personella tvångsmedlen i straffprocessen. ] direktiven uttalades att bestämmelserna, som i allt väsentligt varit oförändrade sedan rättegångs- balkens (RB) tillkomst. behövde ses över bl.a. mot bakgrund av reform- strävandena på det kriminalpolitiska området. där utvecklingen gått mot en minskad användning av frihetsberövande påföljder. Det nära samban- det mellan de personella tvångsmedlen och kriminalpolitiken talade enligt direktiven starkt för att tvångsmedlen så långt möjligt bragtes i samklang med de riktlinjer som legat till grund för utformningen av denna politik.
De sakkunniga'. som antog namnet utredningen (Ju 1974: 17) angående översyn av häktningsbestämmelserna (häktningsutredningen) avlämnade i september 1977 betänkandet (SOU 1977: 50) Häktning och anhållande. En sammanfattning av betänkandet och utredningens lagförslag bör-fogas till protokollet i detta ärende som bilagor l—Z. Beträffande gällande ordning och utredningens närmare överväganden hänvisas till betänkandet.
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren (RÅ). Svea hovrätt. hovrätten över Skåne och Blekinge. Stockholms tings— rätt. Göteborgs tingsrätt. domstolsverket, rikspolisstyrelsen (RPS). krimi- nalvårdsstyrelsen. brottsförebyggande rådet ( BRÅ). överbefälhavaren (ÖB). socialstyrelsen. riksrevisionsverket (RRV). statens invandrarverk.
' Hovrättslagmannen Sven Larsson. ordförande. samt riksdagsledamötcrna Lisa Mattson och Hans Petersson. Experter: f.d. avdelningschefen Lars Bolin. polis- mästaren Bengt Erlandsson. byrådirektören Krister Nilsson. advokaten Peter No- bel och byråchefen. numera överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt. Claes Zeime. Sedermera entledigades Zeime på egen begäran och i hans ställe förordnades länsåklagaren Axel Morath.
Prop. 1980/81: 201 33
länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Blekinge län. utredningen (Ju 1976: 04) för översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrott. rätte- gångsutredningen (Ju 1977: 06). militäransvarskommittén (Ju 1977: 09). ut- länningslagkommittén (A 1975: 04). Sveriges domareförbund, Sveriges ad- vokatsamfund. Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges läns- polischefer. Föreningen Sveriges polischefer. Svenska polisförbundet. Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän. Övervakarnas riksförbund (ÖR), Föreningen styresmän och assistenter m.fl. vid kriminalvårdens anstalter (SAK). Skyddsvärnet i Stockholm. Svenska Skyddsförbundet. Landsor- ganisationen i Sverige (LO). Tjänstemännens Centralorganisation (TCO). Centralorganisationen SACO/SR och Riksförbundet Narkotikafritt sam- hälle (RN S).
Remissinstanserna har bifogat yttranden. RÅ från överåklagarna i Stockholm och Göteborg. från chefen för länsåklagarmyndigheten i Stock- holms och Gotlands län och från cheferna för länsåklagarmyndigheterna i Kopparbergs och Älvsborgs län. RPS från polisstyrelserna i Stockholm. Göteborg och Malmö. länsstyrelsen i Blekinge län från polisstyrelserna i Karlshamn. Karlskrona och Ronneby. Föreningen Sveriges polischefer från två av dess sektioner och LO från Statsanstålldas förbund (SF).
Polisstyrelsen i Stockholm har bifogat yttranden från kriminal- och ordningsavdelningarna. polisstyrelsen i Göteborg enkätsvar från Göte- borgs polisförening. från administrativa byrån och från personalen vid stöldroteln samt polisstyrelsen i Karlskrona yttrande från chefen för kri- minalavdelningen.
En sammanställning av remissyttrandena såvitt de berör de frågor som tas upp i detta lagstiftningsärende bör bifogas protokollet i. detta ärende som bilaga 3 . .
Efter förslag av rättegångsutredningen tillsatte dåvarande chefen för justitiedepartementet under våren 1978 en arbetsgrupp inom departemen- tet med uppgift att söka kartlägga möjligheterna att effektivisera eller på annat sätt förbättra utredningsförfarandet i brottmål. Arbetsgruppens re- sultat har redovisats i departementspromemorian (Ds Ju 1979: 15) Översyn av utredningsförfarandet i brottmål. Promemorian har den 29 november 1979 i enlighet med arbetsgruppens förslag överlämnats till RÅ. RPS och rättegångsutredningen.
Flertalet av de åtgärder som föreslås i promemorian faller inom området för RÄ:s resp. RPS:s befogenhet att meddela föreskrifter och anvisningar. Några av förslagen innebär emellertid lagändringar och är av sådan art att de lämpligen kan behandlas i samband med en översyn av RB:s regler om personella tvångsmedel.
Promemorian har inte remissbehandlats. Under beredningen av detta lagstiftningsärende har emellertid RÅ. Stockholms tingsrätt. domstolsver- ket. RPS. Sveriges domareförbund och Sveriges advokatsamfund beretts tillfälle att lägga synpunkter på vissa av promemorieförslagen.
Prop. 1980/81: 201 23
De lagförslag i promemorian som nu tas upp till behandling bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4. Beträffande arbetsgruppens över- väganden hänvisas till promemorian.
I detta lagstiftningsärende tas slutligen upp några smärre frågor som gäller kroppsbesiktning och användning—av tvångsmedel på begäran av främmande stat. Vidare behandlas vissa frågor rörande frihetsberövades .rätt att få brev vidarebefordrade utan föregående granskning.
2.1. Inledande synpunkter
De nuvarande reglerna i RB om personella tvångsmedel har i stort sett varit oförändrade sedan RB trädde i kraft år 1948. Reglerna bygger i huvudsak på den ordning som utbildats före RB:s tillkomst (jfr SOU 1938: 44 s. 32). Någon samlad översyn av bestämmelserna eller deras tillämpning har inte gjorts efter RB:s ikraftträdande.
I direktiven till häktningsutredningen uttalade dåvarande chefen för justitiedepartementet att erfarenheterna från tillämpningen av reglerna om de personella tvångsmedlen inte gav belägg för att det skulle föreligga något behov av en total revision av reglerna. Däremot ansåg han starka skäl tala för partiella reformer. Departementschefen betonade att reglerna om häktning och anhållande så långt möjligt borde bringas i samklang med de riktlinjer som hade dragits upp för det kriminalpolitiska reformarbetet. Viktiga led i detta reformarbete hade varit bl.a." att användningen av frihetsberövande påföljder skulle minskas. Det var angeläget att använd- ningen av personella tvångsmedel också begränsades så långt det var möjligt.
När det gällde utformningen av häktningsgrunderna borde enligt depar- tementschefen bl.a. kravet på utredning om risken för fortsatt brottslig verksamhet ställas högre. Det var vidare angeläget att söka finna alternativ till de nuvarande personella tvångsmedlen för att också på den vägen kunna begränsa användningen av dessa.
Av övriga frågor som särskilt berördes i direktiven kan nämnas bl.a. frågan om en mer restriktiv utformning av reglerna om anhållande på grund av utredningsskäl, om' förkortning av tiderna för frihetsberövande och om översyn av förfarandereglerna vid häktning och anhållande. Även reglerna om gripande omfattades av utredningsuppdraget.
För att få en uppfattning om tillämpningen av reglerna om de personella tvångsmedlen har utredningen genomfört en enkätundersökning hos samt- liga polis- och åklagarmyndigheter och även sammanställt annat statistiskt material. Enligt utredningen visar detta material att tillämpningen av tvångsmedlen är otillfrcdsställande. Vad gäller häktningsgrunden recidiv- fara anser utredningen att enkätundersökningen bekräftar att praxis har gått vida längre än lagstiftaren har menat. I fråga om anhållande framgår. anser utredningen. att åklagarna godtar en alltför låg misstankegrad vilket
Prop. 1980/81: 201 34
leder till ett stort antal korttidsanhållanden. Även när det gäller gripande visar undersökningen enligt utredningens uppfattning att tillämpningen i stor utsträckning har kommit att avlägsna sig från lagens förutsättningar.
Mot denna bakgrund föreslår utredningen till en början ändringar i fråga om förutsättningarna för häktning. För att häktning. på grund av risk för fortsatt brottslighet skall kunna ske bör enligt utredningen krävas att brottsmisstanken avser brott, för vilket är stadgat fängelse i- fyra år eller däröver. För vissa brott av farlig art skall dock häktning kunna ske utan hinder av fyraårsregeln. Vidare föreslår utredningen att risk för flykt och för undanröjande av bevisning skall få medföra häktning bara om risken är påtaglig med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Utredning- en anser också att den särskilda regeln om häktning vid fängelsebrott med lägre straffmaximum än fängelse i ett är beträffande misstänkt som saknar stadigt hemvist i landet bör avskaffas liksom presumtionsrcgeln om häkt- ning vid mycket allvarliga brott.
Beträffande utredningens förslag i övrigt kan här nämnas följande. De processuella tvångsmedlen föreslås bli kompletterade med alternativ till häktning som inte innebär frihetsberövande men som innefattar en långtgå- ende kontroll i form av tillsyn. För de mest svårkontrollerade fallen före- slås att särskilda tillsynshem inrättas. Utredningen föreslår vidare att det nuvarande reseförbudet ersätts av en anmälningsskyldighet. För att klar- göra att häktning skall tillämpas med restriktivitet förordar utredningen att i lagen införs en särskild proportionalitetsregel av innebörd att häktning inte får ske om det därigenom skulle uppstå missförhållande mellan å ena sidan olägenheten för den misstänkte och å andra sidan brottets beskaffen- het och den påföljd som kan antas följa på brottet. Utredningen föreslår också en regel om att tillsyn eller anmälningsskyldighet skall användas i stället för häktning i de fall sådana tvångsmedel är tillräckliga för att tillgodose syftet med häktning.
När det gäller anhållande föreslås att den nuvarande möjligheten att anhålla utan att fulla häktningsskäl föreligger tas bort.
Även när det gäller förfarandet hos domstolar och polis- och åklagar- myndigheter anser utredningen att ändringar bör göras i gällande regler. Utredningen föreslår bl.a. att befogenheten att besluta om anhållande förbehålls åklagaren samt att anhållningsbeslut skall motiveras. Det före- slås vidare kortare frister för häktningsframställningar och för att hålla häktningsförhandling. Utredningen förordar också att nämnd skall delta när tingsrätt eller hovrätt vid förhandling prövar en fråga om häktning. Polismäns rätt att gripa misstänkta föreslås avskaffad och ersatt av hämt- ning och medtagande till förhör. Vissa förändringar föreslås beträffande den misstänktes skyldighet att stanna kvar för förhör och andra utredningsåtgärder samt i fråga om behandlingen av personer som är misstänkta för brott. Enligt utredningen bör det bl.a. införas möjlighet för den som är häktad eller anhållen att begära domstolsprövning av en åklaga-
Prop. 1980/81: 201 25
res beslut om begränsningar i hans rätt till kontakt med omvärlden. Vidare föreslås vissa ändringar i syfte att en försvarare skall kunna utses så snart som möjligt efter anhållandet.
Betänkandet har under remissbehandlingen fått ett blandat mottagande. De flesta remissinstanserna har tillbakavisat den kritik som utredningen har riktat mot tillämpningen av nuvarande bestämmelser. Remissinstan- serna har i allmänhet också ställt sig avvisande till huvudpunkterna i betänkandet som man anser i alltför hög grad tillgodoser den misstänktes intressen på bekostnad av samhällsskyddet och effektiviteten i lagföring- en. Några av utredningens förslag. främst vad gäller förfarandereglerna. har dock mera allmänt godtagits.
För min del vill jag understryka att häktning och andra personella tvångsmedel innebär stora ingrepp i den enskildes levnadsförhållanden. Det är därför angeläget att användningen av sådana tvångsmedel begränsas till situationer då det är nödvändigt av hänsyn till samhällsskyddet och en effektiv lagföring. Jag vill erinra om att tvångsmedelskommitte'n (Ju 1978206) har fått i uppdrag att göra en motsvarande avvägning när det gäller användningen av sådana tvångsmedel som inte är personella. bl.a. telefonavlyssning. husrannsakan och beslag.
När det gäller huvudpunkterna i förslaget delar jag emellertid den upp- fattning som de flesta remissinstanserna har gett uttryck för. nämligen att ett genomförande av förslaget i dessa delar skulle innebära att intresset av samhällsskydd och effektivitet i lagföringen i alltför hög grad skulle sättas åt sidan.
De nuvarande reglerna om häktning och andra personella tvångsmedel är enligt min mening utformade på ett sätt som innebär en lämplig avväg- ning mellan berörda intressen. Vad som har framkommit i detta lagstift- ningsärende ger inte heller stöd för att reglerna skulle ha tillämpats på ett sätt som åsidosätter befogade rättssäkerhetsintressen. Jag anser därför att det saknas anledning att ändra de lagliga förutsättningarna för att häktning och andra personella tvångsmedel skall få tillgripas.
Utredningen har ägnat frågan om alternativ till häktning stor uppmärk- samhet. Jag delar utredningens uppfattning att avsaknaden av realistiska alternativ kan bidra till att häktning f.n. tillgrips i en del fall där en mindre ingripande åtgärd kunde ha varit tillräcklig. Samtidigt kan jag till en viss del instämma i den kritik som åtskilliga remissinstanser har riktat mot det- av utredningen föreslagna tillsynsinstitutet. Det kan med fog ifrågasättas om det i praktiken skulle vara möjligt att i den utsträckning som utredning- en har tänkt sig ersätta häktning med en tillräckligt effektiv övervakning eller liknande kontroll. Vad särskilt gäller förslaget om inrättandet av tillsynshem — ett förslag som avstyrks av en så gott som enhällig remiss- opinion — förutsätter det betydande resursförstärkningar. något som i dagens statsfinansiella läge inte är genomförbart.
Även om jag sålunda inte kan biträda utredningens förslag om ett nytt
Prop. 1980/81: 201 26
tillsynsinstitut anser jag det emellertid angeläget att man försöker finna häktningsalternativ vilka i åtminstone en del fall skulle kunna göra häkt- ning obehövlig. Vad som kan övervägas är en utvidgning av det nuvarande reseförbudet så att detta kan användas som häktningsalternativ också i andra fall än vid flyktfara. Även en från reseförbudet fristående anmäl- ningsskyldighet skulle kunna tjäna detta syfte. Att man som alternativ till häktning tillskapar tvångsmedel som inte innebär frihetsberövande ligger i linje med en rekommendation av Europarådet rörande bl.a. häktning som har antagits av ministerkommittén ijuni 1980 (rekommendation nr R (80) 11"). Jag återkommer till dessa frågor i det följande. I det sammanhanget kommerjag även att ta tipp frågan om icke frihetsberövande alternativ till anhållande.
Vad gäller den av utredningen föreslagna proportionalitetsregeln anser jag, i likhet med flera remissinstanser, att redan gällande rätt ger tillräck- liga möjligheter att göra den intresseavvägning som avses med en sådan regel. Förslaget har med fog kritiserats även på grund av sin koppling till den påföljd som kan antas komma att följa på brottet. Enligt min mening finns det inte tillräcklig anledning att i lagen ta upp en uttrycklig propor- tionalitetsregel. Vidgas möjligheten att använda reseförbud m.m. som alternativ till häktning i enlighet med vad jag nyss har förordat bör dock bestämmelsen härom lämpligen utformas så att principen om proportiona— litet kommer till åtminstone indirekt uttryck.
Vad jag har sagt nu innebär att det endast bör göras begränsade ändring- ar av de nuvarande bestämmelserna om personella tvångsmedel. Inom ramen för en sådan begränsad reform bör dock vissa ändringar göras även i de förfaranderegler som har samband med personella tvångsmedel. Beslut om anhållande bör sålunda i fortsättningen. i enlighet med den praxis som tillämpas redan nu. förbehållas åklagare. Ett sådant beslut bör dessutom alltid motiveras. Jag återkommer till dessa frågor i det följande.
De övriga förslag som har aktualiserats av häktningsutredningen bör — bortsett från förtydligande av vissa bestämmelser om förfarandet — där- emot inte genomföras nu. Vad särskilt gäller förslaget om lekmannamed- verkan vid prövning av frågor om häktning är det förenat med kostnader av en sådan storleksordning att det redan av hänsyn till det rådande statsfi- nansiella läget får anstå. Jag anser inte heller att utredningens förslag till avkortning av fristerna för ingivande av häktningsframställning och hållan- de av häktningsförhandling bör genomföras. Självfallet är det angeläget att varaktigheten av straffprocessuella tvångsmedel blir så kort som möjligt. Såvitt framgår av remissvaren är emellertid möjligheterna att avkorta dessa frister begränsade till en eller annan dag. Utredningens statistiska undersökning visar också att de nuvarande fristerna sällan tillämpas fullt ut och att den tid som förflyter mellan anhållandet och huvudförhandlingen i de flesta fall är förhållandevis kort. Ett genomförande av förslaget skulle därför få ringa praktisk betydelse. För hovrätternas del skulle en avkort-
Prop. 1980/81: 201 27
ning av fristen för hållande av huvudförhandling i mål mot häktad innebära betydande olägenheter. Nuvarande frister bör därför bibehållas.
Utredningens förslag till domstolsprövning av åklagares beslut om re- striktioner beträffande häktade m.tl. har fått ett blandat mottagande vid remissbehandlingen. Flera remissinstanser avstyrker förslaget med moti- veringen att det vid sidan av den nuvarande möjligheten till överprövning av sådana beslut av statsåklagare och RÄ inte finns något behov av en särskild besvärsordning. Det framhålls också att en sådan ordning är kostsam och betungande samt att den i praktiken knappast skulle fylla någon funktion med hänsyn till att åklagarens beslut ofta kommer att vara ändrat innan rätten hinner ta upp det till prövning. Man anser också att den misstänktes tilltro till rättens opartiskhet minskar ju fler beslut domstolen har att fatta beträffande den misstänkte under förundersökningen.
Jag delar de betänkligheter som sålunda har förts fram mot förslaget. De möjligheter som redan nu finns till överprövning får anses tillfredsställan- de. Med hänsyn härtill och till de olägenheter som den föreslagna ordning- en skulle innebära bör förslaget inte genomföras.-Vissa andra bestämmel- ser om behandlingen av häktade m.fl. bör dock ses över i detta samman- hang. '
Som tidigare har nämnts faller flertalet av de förslag som har tagits upp i departementspromemorian Översyn av utredningsförfarandet i brottmål inom området för RÄzs och RPS:s befogenhet att meddela föreskrifter och anvisningar. I enlighet med arbetsgruppens förslag har promemorian över- lämnats till RÅ. RPS och rättegångsutredningen. Jag har inhämtat att vissa av promemorieförslagen f. n. är föremål för överläggningar mellan RÄ och RPS medan övriga förslag bearbetas inom resp. myndighet. Några av de promemorieförslag som innefattar lagändringar tas emellertid upp i detta sammanhang. Vad särskilt gäller frågan om den tidpunkt då försvarare bör utses för den misstänkte övervägs den f.n. av en särskild arbetsgrupp. Det är därför ännu för tidigt att ta slutlig ställning till den frågan.
Tillämpningen i vissa situationer av bestämmelserna i 28 kap. l l — 13 55 om kroppsvisitation och kroppsbesiktning har uppmärksammats bl. a. i en fråga (1979/80: 320) till mig i riksdagen. Vidare har fråga uppkommit om en smärre jämkning i lagen (l9751295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat. Utöver dessa frågor behandlas i det föl- jande även frågan om inskränkning av en frihetsberövads rätt att få brev som är adresserade till postverket vidarebefordrade utan föregående granskning. '
2.2. Alternativ till häktning
Enligt 24 kap. ] & RB är det en förutsättning för häktning att sannolika skäl föreligger för att den misstänkte har begått brott för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver. Utöver kvalificerad misstanke om brott av
Prop. 1980/81: 201 28
denna svårhetsgrad fordras att vissa speciella häktningsförutsättningar är uppfyllda. Dessa förutsättningar utgör flyktfara. fara för undanröjande av bevisning (kollusionsfara) och fara för fortsatt brottslig verksamhet (reci- divfara).
Flyktfara föreligger enligt 24 kap. ] 5 första stycket RB om det skäligen kan befaras att den misstänkte avviker eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff. Med avvikande menas i detta sammanhang att den misstänkte lämnar sin bostads- eller vistelscort i syfte att undgå lagföring eller straff. Under det mer omfattande uttrycket på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff faller bl. a. åtgärder varigenom den misstänke utan att lämna orten håller sig undan i sådant syfte.
Kollusionsfara föreligger om det skäligen kan befaras att den misstänkte genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utred- ning.
Recidivrisk slutligen anses föreligga om anledning förekommer att den misstänkte fortsätter sin brottsliga verksamhet.
Saknar den misstänkte stadigt hemvist i landet får häktning ske även vid mindre allvarliga brott (24 kap. lå andra stycket). Förutsättningen är att brottet kan medföra fängelse och att det finns anledning anta att den misstänkte kommer att avvika.
Som en allmän inskränkning i möjligheterna till häktning gäller enligt 24 kap. l & fjärde stycket att häktning inte får ske om det kan antas att den misstänkte kommer att dömas enbart till böter.
[ vissa fall får häktning dock ske oberoende av brottets beskaffenhet. dvs. även vid bötesbrott. Som förutsättning gäller enligt 24 kap. 2 5 att den misstänkte är okänd och vägrar uppge sitt namn och sitt hemvist eller att det finns skäl att anta att de uppgifter som han lämnar är osanna eller, om han saknar hemvist i landet. att det finns skäl att anta att han flyr från landet. '
Vid mycket grova brott. dvs. brott för vilket det lägsta straffet är fängelse i två år. skall häktning ske, om det inte är uppenbart att det saknas anledning till det (24 kap. lä tredje stycket). Regeln innebär alltså en presumtion för häktning. Presumtionen kan dock motbevisas.
Beslut om häktning fattas alltid av rätten. I den nuvarande regleringen av de personella tvångsmedlen finns två alternativ till häktning. nämligen övervakning och reseförbud. Övervak- ning kan i princip ersätta häktning vid flykt-. kollusions- och recidivfara. Reseförbud kan användas som alternativ till häktning då endast flyktfara föreligger.
Bestämmelser om övervakning finns i 24 kap. 3? RB. De är utformade som en begränsning av möjligheten till häktning i vissa mycket speciella fall. När det gäller unga personer eller sådana som är sjuka får häktning sålunda inte ske. om åtgärden kan antas medföra allvarligt men och dess- utom sådan övervakning kan ordnas att skäl till häktning inte längre före-
Prop. 1980/81: 201 29
ligger. En havande kvinna får inte häktas under tiden närmast före förloss- ningen. om det inte är uppenbart att en betryggande övervakning inte kan ordnas. Detsamma gäller för tiden närmast efter förlossningen. om häkt- ning kan antas medföra men för kvinnan eller barnet. Övervakning förut- sätter samtycke av den misstänkte. Vill han eller hon inte underkasta sig åtgärden. skall häktning ske.
Ansvaret för att ordna övervakningen har i första hand lagts på under- sökningsledaren. dvs. i regel åklagaren. Övervakning kan anordnas i den misstänktes hem eller i annat enskilt hem eller genom att den misstänkte tas in på en lämplig anstalt. Anstaltsplacering förutsätter särskilt medgi- vande av den som är ansvarig för anstalten-. Övervakning kan också innebära skyldighet för den misstänkte att vissa tider vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats eller att iaktta annat villkor som anses erforderligt för övervakningen. Några föreskrifter om hur kontrollen skall vara anordnad finns inte. Över huvud taget råder en viss oklarhet om tillämpningen av institutet (se J():s ämbetsberättelse l974 s. 34).
Reseförbudet regleras i 25 kap. RB. Det kan. som nämnts. ersätta häktning endast vid flyktfara. Reseförbud innebär ett förbud för den miss- tänkte att utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort. Med ett sådant förbud kan förenas skyldighet för den misstänkte att på vissa tider vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats eller att anmäla sig hos polismyndigheten på orten. Även andra villkor som behövs för kontrollen av den misstänkte kan ställas upp. Övenräder den misstänkte reseförbudet eller något villkor som har föreskrivits i samband med ett sådant förbud. skall han omedelbart anhållas eller häktas. om det inte är uppenbart att det saknas anledning till det. Reseförbud får åläggas av undersökningsledaren. åklagaren eller rätten. Har reseförbud meddelats av undersökningsledaren eller åklagaren. får den misstänkte begära att rätten prövar frågan huruvida reseförbudet skall bestå.
Övervakningsinstitutet enligt 24 kap. 3.5 tillämpas i praktiken ytterst sällan. En av orsakerna torde vara att det bara kan komma i fråga beträf- fande en begränsad krets av personer. Jag vill också erinra om att det beträffande ungdomar finns andra möjligheter än dem RB tillhandahåller att ingripa med åtgärder. När det gäller sjuka personer och kvinnor i tiden strax före eller efter en förlossning torde det vara sällsynt att häktning över huvud taget aktualiseras.
Det finns emellertid enligt min mening knappast någon anledning att, som utredningen har föreslagit, ta bort övervakningsinstitutet. Övervä- gande skäl talar för att man alltjämt har kvar särregler för de personer som avses i 24 kap. 3.5 RB. Det kan dock vara lämpligt att i detta sammanhang modernisera bestämmelserna och'därvid också utvidga tillämpningsområ- det något. Samtidigt bör förutsättningarna för häktning i övervakningsfal- len skärpas.
Enligt min mening får det anses vara en brist att RB. utöver övervak-
Prop. 1980/81: 201 30
ningsinstitutet och reseförbudet vid flyktfara. inte tillhandahåller något alternativ till häktning. Man får därför räkna med att domstolarna i en del fall anser sig tvungna att besluta om häktning trots att en mindre ingripan- de åtgärd kanske hade varit tillräcklig. Omvänt kan domstolarna också anse sig böra försätta en anhållen på fri fot utan vidare tillsyn. trots att någon form av fortsatt kontroll hade varit önskvärd. Varken den ena eller den andra situationen är tillfredsställande.
Det bör därför undersökas om det inte skulle kunna gå att finna ett alternativ som åtminstone i en del fall skulle kunna komplettera övervak- ningsinstitutet och det nuvarande reseförbudet. Vad det framför allt gäller är att söka åstadkomma ett alternativ till häktning vid recidivfara i de fall risken för återfall i brottslig verksamhet är mindre uttalad men där den misstänkte med nuvarande bestämmelser ändå häktas.
Under remissbehandlingen har några remissinstanser påpekat att någon form av reseförbud eller anmälningsskyldighet i vissa fall kan vara tillräck- lig för att avhålla mindre brottsbenägna personer från att begå nya brott. Även utredningen har varit inne på liknande tankegångar när den uttalat att tillsyn vid recidivfara i många fall skulle kunna bestå i enbart en anmäl- ningsskyldighet.
Vidare har ett par remissinstanser påpekat att det vid flyktfara ibland kan finnas behov av att kunna ålägga reseförbud resp. anmälningsskyl- dighet oberoende av varandra. .
För min del anserjag att dessa uppslag bör prövas. Särskilt en skyldighet att på vissa tider anmäla sig hos polisen bör kunna vara ett realistiskt alternativ till häktning när det gäller att avhålla mindre brottsbenägna personer från att begå nya brott. När det är fråga om kollusionsfara torde reseförbud eller anmälningsskyldighet knappast kunna ersätta häktning annat än då kollusion förutsätter att den misstänkte lämnar orten. Även om sådana situationer inte är särskilt vanliga i praktiken. kan det även här finnas behov av ett alternativ till häktning. I varje fall bör möjligheten att tillgripa reseförbud eller anmälningsskyldighet vid kollusionsfara inte ute- slutas i lagtexten. '
F.n. kan en anmälningsskyldighet endast förekomma i samband med reseförbud. Enligt min mening bör emellertid en sådan skyldighet införas som ett självständigt tvångsmedel. Det bör alltså öppnas möjlighet för domstolarna att som alternativ till häktning meddela föreskrifter om an- mälningsskyldighet hos polisen utan att ett reseförbud åläggs samtidigt. Härvid bör. i enlighet med vad jag nyss har sagt. anmälningsskyldighet kunna åläggas inte bara vid flyktfara utan också vid kollusions- och reci- divfara. Motsvarande utvidgning bör göras för-reseförbudets del. Det bör vidare finnas möjlighet att förena reseförbud resp. anmälningsskyldighet med andra villkor som bedöms vara nödvändiga för kontrollen av den. misstänkte.
Liksom i fråga om det nuvarande reseförbudet bör ett åsidosättande av
Prop. 1980/81: 201 31
reseförbud eller anmälningsskyldighet vid kollusions- eller recidivfara i allmänhet medföra att den misstänkte omedelbart anhålls eller häktas. Härigenom markeras att såväl reseförbud som anmälningsskyldighet har karaktären av villkorlig häktning. .
Det praktiska tillämpningsområdet för de nu förordade häktningsalterna- tiven vid kollusions- eller recidivfara kommer av naturliga skäl att vara begränsat. Reglerna torde ändå komma att medföra att häktning utan men för samhällsskyddet och intresset av en effektiv lagföring kan underlåtas i en del fall där domstolarna i dag anser sig nödsakade att besluta om häktning. '
Av vad som har anförts om syftet med de förordade alternativen följer att de inte kan ersätta häktning i fall som avses i 24 kap. 1 fi tredje stycket. . dvs. vid misstanke om mycket grova brott. Som har nämnts tidigare innebär nuvarande regler en presumtion för häktning i sådana fall. Denna ordning bör behållas.
Hänvisningar till S2-2
- Prop. 1980/81:201: Avsnitt 4.1
2.3. Alternativ till anhållande
Anhållande är ett provisoriskt frihetsberövande i avvaktan på häktning. Åtgärden förutsätter i princip att det föreligger häktningskäl. Den får beslutas av undersökningsledaren eller åklagaren.
Liksom häktning kan anhållande ersättas av reseförbud enligt 25 kap. RB i de fall endast flyktfara föreligger. Reseförbud kan också användas som ett särskilt tvångsmedel i de fall graden av misstanke resp. brottets svårhetsgrad är lägre än vad som fordras för häktning.
De skäl som talar för att det bör införas ökade möjligheter att ersätta häktning med tvångsmedel som inte innebär frihetsberövande har aktuali- tet även när det gäller anhållande. Jag föreslår därför att de alternativ till häktning som jag nyss har förordat införs som alternativ till anhållande även vid kollusions- och recidivfara. "
Det ligger i sakens natur att reseförbud eller anmälningsskyldighet i praktiken inte kan ersätta anhållande under det inledande stadiet av förun- dersökningen. om det föreligger kollusionsfara. Allteftersom förundersök- ningen fortskrider och bevisningen säkras torde dock utrymmet för att ersätta ett anhållande med något av alternativen öka. Även om den prak- tiska betydelsen av de föreslagna alternativen inte skall överdrivas. bör de dock kunna leda till en viss minskning av antalet anhållanden och fram- ställningar om häktning.
Till frågan om vem som bör ha befogenhet att besluta om anhållande resp. reseförbud och anmälningsskyldighet återkommer jag i det följande.
2.4 Förfarandet
När det gäller reglerna för förfarandet i samband med användningen av tvångsmedel föreslås i häktningsutredningens betänkande ett flertal änd-
Prop. l980/81:|201 32
ringar. Enligt utredningen finns det oberoende av de ändringar som före- slås i fråga om de sakliga förutsättningarna för användningen av de straff- processuella tvångsmedlen skäl att göra sådana ändringar.
Några av de förslag som utredningen har lagt fram angående förfarandet bör enligt min mening genomföras. De viktigaste av dessa kommer jag att behandla i detta avsnitt. Beträffande övriga förslag som tas upp i föreva- rande sammanhang. varav de flesta är av mer formell karaktär. får jag hänvisa till specialmotiveringen.
2.4.1 Anhållande m. m.
Beslut om anhållande fattas f.n. av undersökningsledaren eller åklaga- ren. I de fall då polismyndighet är undersökningsledare är sådana beslut förbehållna den högsta polisledningen.
Utredningen framhåller att beslut om anhållande i praktiken alltid torde fattas av en åklagare. Enligt utredningen bör åtgärden med hänsyn till dess ingripande karaktär vara förenad med särskilda rättssäkerhetsgarantier. Utredningen föreslår därför att anhållande endast skall kunna beslutas av en åklagare. Utredningen anser vidare att rättssäkerhetsskäl talar för att åklagaren skall vara skyldig att skriftligen motivera ett anhållandebeslut.
Utredningens förslag har tillstyrkts av de flesta remissinstanser som har yttrat sig i frågan. Polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt och Föreningen Sveriges polischefer anser dock att möjligheten för polismyndighet att fatta beslut om anhållande bör finnas kvar. eftersom det framför allt på mindre orter kan inträffa att någon åklagare inte finns tillgänglig då ett sådant beslut måste fattas.
För min del anser jag att utredningens förslag ligger i linje med de krav på särskilda rättssäkerhetsgarantier som bör gälla i fråga om användande av mer ingripande tvångsmedel. Enligt min mening kan det förutsättas att det alltid finns åklagare som kan besluta i frågan. Redan f.n. gäller f. ö. enligt de av RÅ och RPS utarbetade anvisningarna i ämnet att åklagare skall inträda som förundersökningsledare när fråga uppstår om användan- de av tvångsmedel och det ankommer på undersökningsledaren att besluta därom enligt 24—28 kap. RB. Jag förordar därför att förslaget om befogen- het att fatta beslut genomförs. Jag tillstyrker också förslaget att beslut om anhållande skall motiveras.
Som utredningen har föreslagit bör i lagtexten uttryckligen anges att skyldighet föreligger att underrätta den som har anhållits i sin frånvaro om anhållandebeslutet så snart beslutet har verkställts. En sådan underrättelse bör omfatta även grunden för anhållandet.
De nu föreslagna ändringarna medför att vissa följdändringar bör göras bl. a. i fråga om befogenhet att göra framställning till rätten om häktning. Till dessa frågor återkommerjag i specialmotiveringen.
Enligt 25 kap. 3 & första stycket RB har undersökningsledaren och åkla- garen befogenhet att besluta om reseförbud. Beträffande den av utredning-
Prop. 1980/81: 201 33
en föreslagna motsvarigheten till reseförbud — anmälningsskyldighet — framhåller utredningen att åtgärden visserligen är betydligt mindre ingri- pande än ett anhållande men att den ändå innefattar påtagliga begränsning- ar i den misstänktes rörelsefrihet och att den kan bli mer långvarig. Dessa förhållanden talar enligt utredningen för att en sådan åtgärd ej bör få beslutas av undersökningsledarc som inte är åklagare. Med hänsyn till de nyss berörda anvisningarna torde detta inte heller förekomma i praktiken.
Vad utredningen har anfört i fråga om befogenhet att fatta beslut om anmälningsskyldighet har aktualitet även beträffande de av mig nu förorda- de alternativen till anhållande. Utredningens förslag har inte mött någon erinran Linder remissbehandlingen. Jag anser att beslutsbefogenheten bör begränsas på föreslaget sätt. En sådan ändring medför vissa följdändringar i fråga om rätten att häva ett reseförbud m. m. Till dessa återkommerjag i specialmotiveringen.
2.4.2. Tidsfristjör hållande av lmvud/ör/r(Im/ling vid rese/?)"rbud
När en person är häktad gäller att tingsrätt i princip skall hålla huvudför- handling inom en vecka från den dag då åtalet väcktes. Motsvarande bestämmelser saknas beträffande reseförbud. Vad gäller de av utredningen föreslagna tvångsåtgärdcrna tillsyn och anmälningsskyldighet föreslår ut- redningen att en frist om två veckor införs för att begränsa varaktigheten av åtgärderna.
Utredningens förslag har inte mött någon erinran under remissbehand- lingen. Jag anser att en frist bör införas såväl beträffande reseförbud som i fråga om den anmälningsskyldighet som enligt vad jag tidigare har förordat bör införas som ett ytterligare alternativ till häktning. En frist om två veckor synes emellertid vara alltför kort. Jag förordar att fristen i stället bestäms till en månad. Jag utgår emellertid från att domstolarna inte utnyttjar hela denna frist annat än när det är oundgängligen nödvändigt.
Det kan i och för sig övervägas att införa en tidsfrist även för högre rätts handläggning av mål i vilka den tilltalade är ålagd reseförbud eller anmäl- ningsskyldighet. Dessa tvångsmedel torde emellertid i praktiken vara ak- tuella endast i de fall där den tilltalade har dömts till fängelse i underinstan- sen. I sådana fall torde kravet på skyndsam handläggning tillgodoses genom reglerna i domstolarnas arbetsordningar om att sådana mäl skall behandlas med förtur.
2.4.3 Rätt att ta de] ut'förundersökningsnrateriul
Enligt 23 kap. 18% första stycket RB har den misstänkte och hans försvarare rätt att ta del av förundcrsökningsmaterialet i den utsträckning det kan ske utan men för utredningen tifr 14 kap. 5.5 andra stycket sekre- tesslagen 1980: 100. omtryckt 1980: 880. och prop. 1979/80: 2 s. 335). Be- stämmelsen är av grundläggande betydelse för den misstänktes möjligheter att förbereda sitt försvar och att påverka inriktningen av förundersökning-
en. 3 Riksdagen [98058]. I .ru/nl. Nr 20!
Prop. 1980/81: 201 34
Enligt den tidigare nämnda arbetsgruppen för översyn av utredningsför- farandet i brottmål förekommer det att bestämmelsen felaktigt tolkas på det sättet att rätten att ta del av förundcrsökningsrnaterialet uppkommer först sedan utredningen är klar. Det lär enligt vad arbetsgruppen har erfarit t.o.m. förekomma att en omltäktningsförhandling begärs enbart för att den misstänkte och hans försvarare skall bli orienterade om utredningslä— get. Arbetsgruppen förordar'därför att bestämmelsen förtydligas samt att undersökningsledarna och utredningsmännen ges vägledning i fråga om tillämpningen av bestämmelsen. Arbetsgruppens förslag har inte mött nå- gon erinran från RÄ m.fl. som enligt vad jag tidigare nämnt har beretts tillfälle att lägga synpunkter på vissa av arbetsgruppens förslag.
För egen del anscrjag att bestämmelsen med hänsyn till vad arbetsgrup- pen har anfört bör förtydligas. Av ordalydelsen bör sålunda framgå att den misstänkte och hans försvarare har rätt att fortlöpande ta del av vad som har kommit fram under förundersökningen i den mån det kan ske utan men för utredningen.
Enligt 24 kap. 125 andra stycket RB skall protokoll eller anteckningar över vad dittills har förekommit under förundersökningen överlämnas till rätten i samband med häktningsframställningen. Rätten får medge anstånd med överlämnandet viss kortare tid.
Såväl utredningen som arbetsgruppen har föreslagit att det skriftliga materialet skall före häktningsförhandlingen överlämnas även till den miss- tänkte och hans försvarare. Utrcdningcn anser dock att det skulle kunna bli alltför betungande för polis och åklagare om de åläggs att överlämna allt material som har kommit fram under förundersökningen och föreslår att skyldigheten begränsas till sådant material som har betydelse för häkt- ningsfrågan. Arbetsgruppen anser för sin del att samma begränsning bör göras av hänsyn till att kollusionsfara kan föreligga.
Förslaget att den misstänkte och hans försvarare skall få del av protokoll och anteckningar från förundersökningen före häktningsförhandlingen till- styrks av de flesta remissinstanser som har tagit upp frågan. Många instan- ser framhåller dock att skyldigheten att tillhandahålla sådant material måste begränsas av både praktiska skäl och utredningsskäl.
För egen del anser jag att det är av stor betydelse för den misstänktes möjligheter att förbereda sig inför en kommande häktningsförhandling att han och hans försvarare får ta del av det material som ligger till grund för åklagarens häktningsframställning. Redan av 23 kap. lSå i den nu föreslag- na lydelsen framgår att den misstänkte och ltans försvarare har rätt att fortlöpande ta del av förundersökningsmaterial i den mån det kan ske utan men för utredningen. Utredningens förslag innebär således endast en pre- cisering av denna rätt såvitt gäller förundersökningsmaterial som har bety- delse för prövning av häktningsfrågan. Jag har inte något att erinra mot att en sådan precisering görs. Skyldigheten att tillställa den misstänkte och försvararen materialet bör inträda vid den tidpunkt då materialet ges in till
Prop. [980/81: 201 35
rätten. Rättens nuvarande befogenhet enligt 24 kap. 12.5 andra stycket att medge anstånd med ingivandet av materialet bör dock finnas kvar.
2.4.4 Bet-'isvzing vid Iräktningsfr'irhandling Enligt 24 kap. 149" andra stycket RB är möjligheten att förebringa bevis- ning vid en häktningsförhandling begränsad. Utöver vad handlingarna innehåller och parterna i övrigt anför får utredning inte förebringas. om det inte föreligger särskilda skäl. ] motiven till den gällande regleringen fram- hålls att det vid en häktningsförhandling är viktigt att endast sådant be- handlas som har betydelse för att bedöma häktningsfrågan. Förhandlingen skall alltså avse endast frågan om sannolika skäl föreligger för misstanken om brottet och om flyktfara eller någon annan häktningsgrund föreligger. Någon mera ingående utredning om brottet får således inte ske vid för- handlingen. Utrcdningcn hari enlighet med sina direktiv övervägt om inte möjlighe- terna att förebringa bevisning bör utvidgas i de fall den misstänkte förnekar att han begått brottet. Utredningen har dock funnit övervägande skäl tala för att den nuvarande ordningen bibehålls. Vad däremot gäller den miss- tänktes personliga förhållanden anser utredningen att det är önskvärt att utredning förcbringas i en ökad utsträckning. Utredningen föreslår därför att inskränkningarna i möjligheterna att förebringa utredning vid en häkt- ningsförhandling endast skall avse utredning beträffande själva brottet. Utredningens förslag har inte mött någon erinran trrrder remissbehand- lingen. Även jag anser att det bör genomföras.
2.4.5. Kroppsbesikming m.m.
Kroppsvisitation och kroppsbesiktning regleras i 28 kap. 11— 13 st RB. De angivna tvångsåtgärderna förutsätter misstanke om brott varpå fängel- se kan följa och får företas i syfte att eftersöka föremål som är underkas- tade beslag eller för att utröna omständigheter som kan ha betydelse för brottsutredningen. Kroppsbesiktning får göras endast på den som är miss- tänkt för brottet medan kroppsvisitation under vissa förutsättningar får ske även på annan än den misstänkte. Vid kroppsbesiktning får. om det erford- ras. blodprov tas på den misstänkte. Likaså får andra undersökningar göras, om det kan ske utan nämnvärt men för den misstänkte. Förfarandet vid kroppsvisitation och kroppsbesiktning är utförligt reglerat. Bl.a. före- skrivs att blodprov får tas endast av läkare eller legitimerad sjuksköterska och att annan mera ingående undersökning får utföras endast av läkare. 1 7.8 kap. 13.5 sista stycket RB anges att kroppsvisitation och kroppsbesikt- ning på en kvinna inte får verkställas eller bevittnas av annan än kvinna eller läkare.
Av den nyss angivna bestämmelsen följer att en manlig sjuksköterska inte får utföra eller närvara vid kroppsvisitation eller kroppsbesiktning på en kvinna. Några sakliga skäl för denna begränsning föreligger knappast.
Prop. 1980/81: 201 36
Motsvarande bestämmelser i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt och i lagen (1976: 371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. (häkteslagen) medger att en legitimerad sjuksköterska oavsett kön får verkställa eller får vara närvarande vid kroppsvisitation och kroppsbe- siktning på en kvinna. Detta synes ej ha medfört några olägenheter. Mot bakgrund av det anförda förordar jag att den särskilda bestämmelsen i 28 kap. 13.5 tredje stycket RB om kroppsvisitation eller kroppsbesiktning på kvinna ändras så att hindret för manlig sjuksköterska att utföra och närva- ra vid förrättningen undanröjs.
När det gäller blodprovstagning finns det anledning att ifrågasätta om lagstiftaren har avsett att reglerna om vem som får närvara vid kroppsvisi- tation och kröppsbesiktning skall gälla. Det skulle t.ex. medföra att en manlig polisman skulle vara tvingad att lämna rummet när ett blodprov skall tas på en kvinna. Som jag har framhållit i ett svar på en fråga i riksdagen (1979/801320) saknas det anledning att vid en så föga ingripande förrättning som en blodprovstagning ha en särskild ordning beträffande kvinnor. Tolkningen av gällande bestämmelser är inte självklar på denna punkt och det har som jag nämnde i svaret också kommit fram olika meningari praxis om vad som gäller. Ett klargörande i lagtexten är därför påkallat. Jag föreslår att blodprovstagning uttryckligen undantas från den särskilda ordning som skall gälla vid kroppsvisitation och kroppsbesikt- ning på kvinnor.
När blodprov tas på grund av misstanke om trafiknykterhetsbrott sker ofta en klinisk läkarundersökning av den misstänkte. 1 och för sig kan det när det gäller dessa undersökningar ifrågasättas om man behöver ha en särskild ordning för kvinnor på samma sätt som när det gäller blodprovs- tagning. Emellertid är frågan om användningen av de kliniska läkarunder- sökningarna i samband med tratlknykterhetsbrott f.n. under prövning. Jag vill här erinra om att riksdagen (JuU 1979/80:11. rskr 1979/80:90) har begärt en utvärdering av här avsedda undersökningar. Regeringen uppdrog den 21 februari 1980 åt RÅ att verkställa den begärda utredningen och har sedermera genom beslut den 9 oktober 1980 förordnat att utredningsarbe- tet skall övertas av utredningen (Ju 1980:051 om alkoholutandningsprov m.m. (Dir 1980168). Avsikten är att det efter denna utvärdering skall prövas om och i vilken utsträckning man kan avstå från den kliniska undersökningen. Om dessa överväganden leder till att denna typ av under- sökningar skall behållas kan eventuellt frågan tas upp om att även här göra undantag från den särskilda ordningen för kroppsbesiktning på kvinnor. Jag föreslår alltså inte nu någon ändring i fråga om de kliniska läkarunder- sökningarna.
Prop. 1980/81: 201 37
2.5. Ändring i lagen (1975:295) om användning av-vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat
Enligt lagen (1975: 295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat kan beslag och husrannsakan ske här i landet i vissa fall då någon är misstänkt. tilltalad eller dömd för brott utomlands. En fram- ställning om beslag eller husrannsakan från en utomnordisk stat skall enligt Så första stycket i lagen alltid göras på diplomatisk väg. Föreskriften hänger samman med att förfarandet enligt lagen nära ansluter till vad som gäller enligt lagen ( 1957: 668) om utlämning för brott. där det i 145 tidigare fanns en motsvarande föreskrift (jfr prop. 1975: 35 s. 76).
Under senare år har Sverige vid tillträde till internationella konventioner på brottsbekämpningens område avstått från att kräva att framställningar från främmande stater skall göras på diplomatisk väg. I stället får framställ- ningarna göras direkt hos utrikesdepartementet. l överensstämmelse här- med har kravet på diplomatisk väg i 14.5 lagen om utlämning för brott mjukats upp. Där sägs nu att en framställning om utlämning skall ges in till utrikesdepartementet och att den skall göras på diplomatisk väg. om inte Sverige i förhållande till den främmande staten har överenskommit om att tillämpa en annan ordning (se "prop. 1978/79: 80 s. 14).
Övervägande skäl talar för att 5 9” första stycket i 1975 års tvångsmedels- lag ändras på motsvarande sätt. Detta får betydelse i fråga om framställ- ningar enligt bl.a. den europeiska konventionen den 20 april 1959 om inbördes rättshjälp i brottmål. Sverige har godtagit att framställningar enligt den konventionen får göras direkt hos utrikesdepartementets rätts- avdelning i brådskande fall. Om möjlighet öppnas att använda det enklare förfarandet vid framställningar från utomnordisk stat enligt bl.a. den kon- ventionen. torde motsvarande lättnad kunna påräknas vid liknande fram- ställningar från svensk sida.
2.6 Behandlingen av häktade m. fl.
I fråga om behandlingen av häktade gäller bestämmelserna i häkteslagen samt förordningen (1976: 376) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. (häktesförordningen).
Häktade kan förvaras på olika platser. lnom kriminalvårdsstyrelsens ansvarsområde finns — förutom de allmänna häktena — häktesplatser vid vissa kriminalvårdsanstalter. Förvaringen kan också ske i polisarrest. som administreras av polismyndighet och står under tillsyn av RPS. Vidare kan den som är häktad och som skall genomgå en rättspsykiatrisk undersök- ning eller är i behov av sluten psykiatrisk vård tas in på rättspsykiatrisk klinik. som står under socialstyrelsens tillsyn.
Beträffande den som är häktad på grund av misstanke om brott ankom- mer det på undersökningsledaren eller åklagaren att avgöra om eller i vad
Prop. 1980/81: 201 38
mån den häktade kan. med hänsyn till risken för att bevis undanröjs eller brottsutredningen annars försvåras. få medgivande att vistas tillsammans med annan häktad. avsända eller ta emot brev eller försändelse av annat slag utan föregående granskning av innehållet. ta emot besök. ha telefon- samtal eller lämna förvaringslokalen. Undersökningsledaren eller åklaga- ren fär också besluta om inskränkningar helt eller delvis i den häktades rätt att ha tillgång till tidskrifter. tidningar. radio och TV. om det är påkallat för att undvika att bevis undanröjs eller utredning om brott annars försvåras. 1 övrigt avgör föreståndaren för häkteslokalen frågor om behandlingen av en intagen. Han är därvid bunden — förutom av åklagarens eller undersök- ningsledarens beslut — av läkares anvisning rörande vården av den som är sjuk samt av generella föreskrifter som kan utfärdas i vissa avseenden.
Det ankommer på kriminalvårdsstyrelsen att utfärda generella föreskrif- ter beträffande allmänna häkten och häktesavdelningar på kriminalvårds- anstalter. RPS och socialstyrelsen har motsvarande uppgifter beträffande polisarrester resp. rättspsykiatriska kliniker.
Bestämmelserna i häkteslagen och häktesförordningcn gäller även an- hållna och gripna.
Beslut om restriktioner som undersökningsledaren eller åklagaren har meddelat enligt häkteslagen skall omprövas så snart det finns anledning till det. När det gäller överprövning av beslut i behandlingsfrägor finns f.n. inga uttryckliga regler. Förundersökningsledares eller åklagares beslut kan emellertid överprövas inom ramen för RÄ:s och statsåklagares tillsyn över lägre åklagares verksamhet. Beslut av föreståndaren för en lokal som hör till kriminalvårdsstyrelsens ansvarsområde kan på motsvarande sätt över- prövas av kriminalvårdsstyrelsen. Särskilda bestämmelser om bcsvärsrätt saknas dock beträffande beslut som har fattats av kriminalvårdsstyrelsen. Det har därför i praxis ansetts att besvär över kriminalvärdsstyrelsens beslut i dessa frågor skall prövas av regeringen enligt 18.6 allmänna verks- stadgan (1965: 600). Det finns inte heller några särskilda bestämmelser om i vad män och på vilket sätt intagna i polisarrest eller på rättspsykiatrisk klinik kan begära överprövning av beslut enligt häkteslagen.
Utredningen föreslår att undersökningsledarens rätt att besluta i frågor enligt häkteslagert avskaffas. Sådana beslut bör beträffande den som år berövad friheten på grund av misstanke om brott fattas av åklagaren. Enligt förslaget bör det vidare öppnas möjlighet för den misstänkte att på begäran få åklagarens beslut prövat av allmän domstol. När det gäller andra frågor enligt häkteslagen än dem som skall avgöras av åklagare anser utredningen att beslutet bör ankomma på kriminalvårdsstyrclsen. Detta bör vara fallet även när det gäller frihetsberövade som vistas i lokaler som står under RPst eller socialstyrelsens tillsyn. I fråga om beslut i hithöran- de frågor av kriminalvårdsstyrelsen bör överklagande ske hos kammarrätt.
Utredningen föreslår vidare att regeringen får rätt att förordna om över- flyttning av kriminalvårdsstyrelsens befogenheter till tjänsteman inom kri- minalvården. polismyndighet eller rättspsykiatrisk klinik.
Prop. 1980/81:201 39
Som jag har nämnt tidigare avserjag inte att lägga fram något förslag om en särskild besvärsordning för överprövning av åklagares beslut enligt häkteslagen. När det gäller förslaget att avskaffa undersökningsledarens befogenhet att fatta beslut sammanhänger det med utredningens förslag att avskaffa gripandet. Eftersom jag inte har för avsikt att föreslå några ändringar beträffande gripandeinstitutet bör. för tiden innan den misstänk- te är anhållen. undersökningsledarens befogenhet att besluta om restriktio- ner enligt häkteslagen bibehållas oförändrad.
Utredningens förslag att ansvaret för andra beslut än dem som ankom- mer på undersökningsledaren eller åklagaren skall vila på kriminalvårds- styrelsen har inte mött någon erinran under remissbehandlingen. Däremot avstyrks förslaget att kriminalvårdsstyrelsen skall ha beslutsfunktionen även för dem som är intagna i lokaler som står under RPS:s och socialsty- relsens tillsyn. Ktiminalvårdsstyrelsen framhåller att behandlingsansvaret är oupplösligt förenat med bl. a. ansvaret för lokaler. personal och ekono- mi och befarar att ett genomförande av förslaget skulle skapa förvirring och irritation mellan de olika huvudmännen. Liknande synpunkter anförs av socialstyrelsen. som också hänvisar till att det finns planer att på sikt överföra ansvaret för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet till sjukvårdshuvudmännen.
Jag instämmer i de synpunkter som kriminalvårdsstyrelsen och social- styrelsen har anfört mot förslaget i denna del och förordar att den nuvaran- de ansvarsuppdelningen mellan de olika myndigheterna bibehålls. lnont kriminalvårdens område bör beslutsbefogenheterna — frånsett sådana be- slut som skall fattas av undersökningsledaren eller åklagaren — ligga hos kriminalvårdsstyrelsen med möjlighet till delegation enligt utredningens förslag.
Utredningens förslag om införande av en särskild besvärsordning mot beslut enligt häktcslagen som har fattats av kriminalvårdsstyrelsen har inte mött någon erinran under remissbehandlingen. Jag anser att förslaget bör genomföras. Frågan om det finns behov av en motsvarande ordning för överprövning av beslut rörande behandlingsfrågor beträffande intagna i polisarrester och på rättspsykiatrisk-a kliniker får tas upp i ett annat sam— manhang.
I sammanhanget vill jag slutligen nämna att det på senare tid har upp- märksammats att vissa problem kan uppstå när undantagsvis ungdomar måst omhändertas i häkten eller polisarrester. En framställning från social- styrelsen i detta ämne övervägs f. n. inom socialdepartementet.
2.7. Övrigt
De nu föreslagna ändringarna i RB beträffande reseförbud bör föranleda följdändringar i lagen (1957: 668) om utlämning för brott. lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark. Finland, Island och Norge. lagen
Prop. 1980/81: 201 40
(1972z260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brott- målsdom. lagen ( 1974: 515) om ersättning vid frihetsinskränkning och pass- lagen (1978: 302). Vidare bör den föreslagna begränsningen av beslutsbefo- genheten i fråga om anhållande medföra ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.
Somjag har nämnt tidigare avserjag att föreslå vissa ändringar i häktes- lagen beträffande frihetsberövades rätt att få brev som är adresserade till postverket vidarebefordrade utan föregående granskning. Förslaget bör medföra motsvarande ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt.
2.8. Ikraftträdande
Jag föreslår att samtliga lagändringar får träda i kraft den ljanuari 1982.
3. Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag har anfört har inom justitiedepartementet upprät- tats förslag till
|. lag om ändring i rättegångsbalken .
2. lag om ändring i lagen (1952198) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål,
3. lag om ändring i lagen (1957: 668) om utlämning för brott.
4. lag om ändring i lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Dan— mark. Finland. Island och Norge.
5. lag om ändring i lagen ( 1972: 260) om internationellt samarbete röran- de verkställighet av brottmålsdom.
6. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt.
7. lag om ändring i lagen (1974: 515) om ersättning vid frihetsinskränk- ning,
8. lag om ändring i lagen (1975: 295) om användning av vissa tvångsme- del på begäran av främmande stat.
9. lag om ändring i lagen (1976: 371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl..
10. lag om ändring i passlagen (1978302). Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 5.'
4 Specialmotivering
4.1. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
23 kap. [Bä Paragrafen har berörts i den allmänna motiveringen ( avsnitt 2.4.3 ). Ändringen innebär att bestämmelserna i första stycket om den
' Bilagan har uteslutits här. Förslagen är likalydande med dem som är fogade till propositionen.
Prop. 1980/81: 201 41
misstänktes och hans försvarares rätt att ta del av förundersöknings- materialet har förtydligats. Sådan rätt föreligger fortlöpande i den utsträck- ning det kan ske utan men för utredningen.
23 kap. 215 Paragrafen innehåller bestämmelser om f'örundersöknings- protokoll. Enligt den nuvarande lydelsen av fjärde stycket har den miss- tänkte eller hans försvarare rätt att så snart åtal har beslutats på särskild begäran få en avskrift av förundersökningsprotokollet eller av anteckning- ar från förundersökningen.
Arbetsgruppen har föreslagit att i de fall en offentlig försvarare har förordnats för den misstänkte. skall en avskrift utan särskild begäran lämnas eller sändas till försvararen. Enligt arbetsgruppen tillämpas redan nu en sådan ordning på de flesta håll.
Den föreslagna ordningen innebär vissa fördelar. Fjärde stycket har ändrats i enlighet med arbetsgruppens förslag.
24 kap. 39" Enligt den gällande lydelsen av första stycket får unga perso- ner eller sådana som är sjuka inte häktas. om åtgärden kan antas medföra allvarligt men och dessutom sådan övervakning kan ordnas att skäl till häktning inte längre föreligger. En havande kvinna får inte häktas under tiden närmast före förlossningen om det inte är uppenbart att en betryggan- de övervakning inte kan ordnas. Detsamma gäller för tiden närmast efter förlossningen. om häktning kan antas medföra allvarligt men för kvinnan eller barnet. Övervakning förutsätter samtycke av den misstänkte. Vill han eller hon inte underkasta sig åtgärden. skall häktning ske.
I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen ( avsnitt 2.2 ) bör bestämmelserna om övervakning moderniseras och tillämpnings- området vidgas något. Samtidigt bör förutsättningarna för häktning i dessa fall skärpas.
I första stycket har beskrivningen av den personkrets som avses med bestämmelsen ändrats. Om det på grund av den misstänktes ålder. hälso- tillstånd eller annan liknande omständighet kan befara-s att häktning skulle komma att medföra allvarligt men för den misstänkte. får åtgärden vidtas endast om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas. Ändringen innebär bl.a. att personkretsen utvidgas så till vida att även hög ålder hos den misstänkte skall kunna utgöra grund för att underlåta häkt- ning. Med uttrycket annan liknande omständighet åsyftas t.ex. ett gravt handikapp. Bestämmelsen tar sikte på även kvinnor i tiden strax före eller efter en förlossning. Att i lagtexten särskilt nämna denna kategori synes inte vara erforderligt.
Enligt 14å häkteslagen kan en häktad kvinna som vid intagningen med- för spädbarn eller därefter föder barn ges tillstånd att ha barnet hos sig. Med hänsyn härtill kan häktning i regel inte antas medföra allvarligt men för barnet. Den nuvarande bestämmelsen om att häktning inte får ske i sådana fall kan därför utgå.
Prop. 1980/81 : 201 42
Det kan inte uteslutas att häktning ibland kan medföra allvarligt men för annan än den misstänkte. Denne kan t. ex. ensam värda minderåriga barn eller en äldre eller sjuk person. Sådana fall omfattas inte av bestämmelsen om övervakning. Möjligheten att underlåta häktning i dessa situationer är beroende av om förutsättningarna föreligger att ersätta häktning med rese- förbud eller anmälningsskyldighet.
I första stycket har även gjorts den ändringen att förutsättningarna för häktning i de fall som avses med bestämmelsen har skärpts. I enlighet med vad som nu gäller i fråga om kvinna som är havande eller nyss har fött barn får häktning i de fall åtgärden på grund av den misstänktes ålder. hälsotill- stånd eller annan liknande omständighet kan befaras medföra allvarligt men för den misstänkte sålunda ske endast om det är uppenbart att betryg- gande övervakning inte kan ordnas. Liksom f.n. är det dock en förutsätt— ning för övervakning att den misstänkte frivilligt underkastar sig åtgärden. Vill den misstänkte inte medverka och finner rätten att en mindre ingripan- de tvångsåtgärd inte är tillräcklig. skall den misstänkte häktas.
F.n. ankommer det på undersökningsledaren. dvs. i praktiken åklaga- ren. att undersöka möjligheterna att ordna övervakning. Närmare bestäm- melser om övervakning finns i 26—28 så förundersökningskungörelsen (1947: 948). I allmänhet uppkommer fråga om anordnande av övervakning redan i samband med anhållande. I de fall åklagaren beslutar om övervak- ning skall anhållandebeslutet upphävas. ] likhet med vad som föreslås i fråga om reseförbud bör övervakning kunna beslutas endast av åklagaren eller rätten. En särskild bestämmelse om detta bör tas in i förundersök- ningskungörelsen. _
I tredje stycket av förevarande paragraf har tagits in en erinran om att inte bara reseförbud utan också anmälningsskyldighet får användas som alternativ till häktning under de förutsättningar som anges i 25 kap.
24 kap. Så Paragrafen innehåller bestämmelser om anhållande. Enligt den nuvarande lydelsen av tredje stycket får ett beslut om anhållande meddelas av ttndersökningsledaren eller åklagaren. Som har anförts i den allmänna motiveringen bör befogenheten att besluta om anhållande förbe- hållas åklagaren. Vidare bör ett anhållandebeslut motiveras. Bestämmel- ser härom har tagits upp som en andra mening i tredje stycket. 1 beslutet skall åklagaren således ange det eller de brott som utgör grunden för åtgärden samt vilken eller vilka anhållningsgrunder han anser föreligga. Motiveringen torde i allmänhet kttnna göras kortfattad.
24 kap. 6—8åä [ de angivna paragraferna har. utöver vissa språkliga justeringar. termen anhällningsmyndigheten bytts ut mot åklagaren. Änd— ringarna följer av att endast åklagaren enligt 5? tredje stycket skall ha befogenhet att besluta om anhållande.
Prop. 1980/8 !: 201 43
24 kap. 95 Paragrafen innehåller bestämmelser om underrättelseskyl- dighet beträffande anhållandebeslut. Enligt första meningen i dess nuva- rande lydelse skall den som anhålls erhf'tlla besked om det brott som misstanken avser.
[enlighet med utredningens förslag har för tydlighetens skull föreskrivits att den som är anhållen i sin frånvaro skall underrättas om anhållandebe- slutet då detta verkställs. Att — såsom utredningen har föreslagit — i lagtexten föra in ett krav på att underrättelsen skall lämnas omedelbart får anses vara överflödigt. I konsekvens med den föreslagna lydelsen av 24 kap. 55 tredje stycket har vidare föreskrivits att underrättelsen till den anhållne skall innefatta även grunden för anhållandet.
Paragrafen innehåller f. n. även en bestämmelse om att den anhållnes husfolk eller närmaste anhöriga skall underrättas om anhållandet så snart det kan ske utan men för utredningen. Utredningen har föreslagit att bestämmelsen skall ändras på det sättet att underrättelse skall lämnas till den anhållnes närmaste anhöriga eller andra närstående. Till sådana som kan underrättas hör enligt utredningen sammanboende. arbetskamrat. granne eller liknande.
I sitt remissvar har hovrätten över Skåne och Blekinge erinrat om att termen "närstående" används i andra sammanhang i bl.a. RB för att täcka en snävare personkrets än den som utredningen har avsett. Hovrätten har också ifrågasatt om det alltid är förenligt med den misstänktes intressen att underrätta t. ex. arbetskamrater eller grannar.
Med anledning av hovrättens synpunkter har i den föreslagna lydelsen av första stycket uttrycket "andra närstående" bytts ut mot "annan som står den anhållne särskilt nära". Arbetskamrater och grannar bör normalt inte underrättas. såvida inte den anhållne uttryckligen begär det. Som framgår redan av paragrafens nuvarande lydelse måste synnerliga skäl föreligga för att underrättelse skall lämnas i de fall den anhållne motsätter sig att så sker.
24 kap. 12% [ paragrafens första stycke har. utöver vissa språkligajuste- ringar. termen anhällningsmyndigheten bytts ut mot åklagaren. Ändringen är föranledd av att endast åklagaren får fatta beslut om anhållande enligt den föreslagna lydelsen av 24 kap. Så tredje stycket.
1 paragrafens andra stycke regleras bl. a. åklagarens skyldighet att ge in förundersökningsmaterial till rätten i samband med en framställning om häktning. Nuvarande bestämmelser innebär bl.a. att protokoll eller andra anteckningar över vad som har kommit fram under förundersökningen skall ges in till rätten.
I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.3) har det införts en uttrycklig skyldighet för åklagaren att lämna förundersökningsmaterial även till den anhållne och hans försvarare. Skyl- digheten omfattar dock endast det material som behövs för prövning av
Prop. 1980/81: 201 44
frågan om häktning av den misstänkte. Begränsningen innebär bl.a. att förhörsprotokoll m. m. som rör andra brott än det som åberopas som grund för häktning eller som avser andra misstänkta än den som begärs häktad kan uteslutas. Skyldigheten omfattar inte heller uppgifter vars röjande för den misstänkte på detta stadium av förundersökningen skulle vara till men för utredningen.
Vad gäller tidpunkten för tillhandahållandet bör som huvudregel gälla att materialet skall tillhandahållas i samband med ingivande av häktningsfram— ställningen. Liksom f.n. bör dock rätten ha möjlighet att medge anstånd viss kortare tid.
24 kap. 14,5 Paragrafens första stycke är oförändrat. ] andra stycket hari enlighet med utredningens förslag och i förtydligande syfte föreskrivits att det principiella förbudet mot att förebringa utredning vid en häktningsför- handling är begränsat till att avse utredning beträffande själva brottet. Härav följer att det står parterna fritt att förebringa utredning om den misstänktes personliga förhållanden. Som utredningen har anfört är det önskvärt att sådan utredning förebringas i större utsträckning än vad som sker f.n.
24 kap. W och 2255 De sakliga ändringarna är föranledda av att endast åklagaren enligt vad som har föreslagits tidigare får besluta om anhållande och göra framställning om häktning.
25 kap. 15 I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motivering— en har i paragrafens första stycke anmälningsskyldighet hos polisen införts som ett i förhållande till det nuvarande reseförbudet självständigt tvångs- medel. Den misstänkte kan alltså under de förutsättningar som gäller i övrigt åläggas antingen ett förbud att utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort (reseförbud) eller föreskrift att på vissa tider anmäla sig hos en anvisad polismyndighet (anmälningsskyldighet).
] ett nytt andra stycke har tagits in en bestämmelse om att reseförbud eller anmälningsskyldighet får åläggas i stället för häktning eller anhållande under förutsättning att det kan antas att syftet med de mer ingripande åtgärderna kan tillgodoses härigenom. Det innebär att det måste finnas omständigheter till stöd för ett antagande om att den misstänkte. om han försätts på fri fot med reseförbud eller anmälningsskyldighet. kommer att avhålla sig från nya brott resp. inte kommer att försvåra utredningen. Som nämnts i den allmänna motiveringen är de nya alternativen till häktning resp. anhållande inte avsedda för fall som avses i 24 kap. ] & tredje stycket. dvs. vid misstanke om mycket grova brott. De nya alternativen kan heller inte tillämpas i de fall enligt 24 kap. 2.6 RB där syftet med häktningen är att få fram uppgifter angående den misstänktes identitet.
Prop. 1980/81: 201 45
25 kap. 2å Enligt paragrafens nuvarande lydelse får ett reseförbud för- enas med skyldighet för den misstänkte att på vissa tider vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats eller att anmäla sig hos polismyndigheten på den ort som avses med reseförbudet. Reseförbudet får förenas även med andra föreskrifter som bedöms vara nödvändiga för att den misstänkte skall kunna övervakas.
Ändringarna i paragrafens första stycke är föranledda av att anmäl- ningsskyldighet hos polisen har brutits ut till ett särskilt tvångsmedel. Liksom i fråga om det nuvarande reseförbudet får anmälningsskyldigheten förenas med de föreskrifter i övrigt som behövs för den misstänktes över- vakande. "Vidare föreskrivs att ett reseförbud liksom nu får förenas med anmälningsskyldighet hos polisen.
[ ett nytt andra stycke sägs att vid tillämpningen av RB gäller i fråga om anmälningsskyldighet i övrigt vad som är föreskrivet om reseförbud. Det innebär att RB:s bestämmelser om förhandling. delgivning. frist för väc- kande av åtal. påföljd för överträdelse. besvär m.m. beträffande reseför- bud skall tillämpas även i fråga om anmälningsskyldighet.
25 kap. 3, 5 och 7.65 1 35 har bestämmelserna om undersökningsledarens befogenhet att meddela reseförbud eller framställa yrkande om sådant förbud tagits bort. Detta har föranlett följdändringar i 5 och 7 åå.
I 7 5 andra stycket har även tagits in en bestämmelse som ger rätten möjlighet att till åklagaren delegera beslutanderätten i fråga om tillfälliga undantag från ett reseförbud eller från föreskrifter som rätten har meddelat i samband med ett sådant beslut.
Enligt RÅ uppkommer inte sällan frågor om tillfälliga lättnader i reseför- budet. t. ex. i form av tillstånd för den misstänkte att företa en angelägen resa utanför den ort eller det område som reseförbudet avser eller tillfällig befrielse från den anmälningsskyldighet som kan ha meddelats i samband med reseförbudet. Det förekommer också att den misstänkte begär att tillfälligt återfå ett omhändertaget pass för att utnyttja det som legitima- tionshandling. I avsaknad av regler om sådana lättnader har utbildats en praxis som innebär att tillfälliga lättnader kan medges efter prövning från fall till fall av åklagaren eller den domstol som har meddelat reseförbudet. Avsaknaden av uttryckliga regler framför allt i fråga om förfarandet och vem som är behörig att besluta om lättnader har emellertid medfört en betydande osäkerhet (jfr justitiekanslerns beslut den 21 november 1978 i ärende 2545-78-2l ). En lagreglering som ger den domstol som har beslutat om reseförbudet möjlighet att delegera till åklagaren att — eventuellt inom en viss ram — medge lättnader i förbudet torde kunna vara av stort värde.
Den av RÅ föreslagna ordningen innebär vissa fördelar framför allt i de fall där förundersökningen är omfattande och reseförbudet kan beräknas bli långvarigt. Frågan om delegation i fråga om rätten att besluta om tillfälliga undantag från reseförbudet bör i allmänhet kunna behandlas i
Prop. 1980/81: 201 46
samband med att domstolen prövar frågan om reseförbud. Inget hindrar dock att domstolen efter framställning från åklagaren i ett senare skede beslutar om delegation. Till följd av bestämmelsen i 25 kap. 2.5 andra stycket kommer samma möjlighet att finnas i fråga om anmälningsskyl- dighet.
28 kap. 135 Ändringar har gjorts i paragrafens tredje stycke som rör kroppsvisitation och kroppsbesiktning på kvinnor. Enligt gällande lydelse får kroppsvisitation och kroppsbesiktning på en kvinna inte verkställas eller bevittnas av annan än kvinna eller läkare. Ändringarna innebär att det nuvarande hindret för manlig sjuksköterska att verkställa och närvara vid kroppsvisitation och kroppsbesiktning på kvinna undanröjs samt att någon särskild ordning inte längre skall gälla beträffande tagande av blodprov på kvinnor. (Se vidare. allmänna motiveringen. avsnittet 2.4.5).
45 kap. [45 Paragrafen innehåller f.n. bestämmelser om tid för hållande av huvudförhandling i brottmål. Av andra stycket följer att huvudförhand- ling mot den som är anhållen eller häktad i princip skall hållas inom en ' vecka från den dag då åtalet väcktes.
] ett nytt tredje stycke föreskrivs som huvudregel att huvudförhandling beträffande den som är ålagd reseförbud skall hållas inom en månad från den dag då åtalet väcktes. Om reseförbudet har meddelats efter åtalet. skall tiden räknas från delgivning av beslutet om reseförbud. Att ett sådant beslut skall delges den misstänkte framgår av 25 kap. 4 9" andra stycket. Av hänvisningen i 25 kap. 2 s" andra stycket följer att samma tidsfrist skall gälla ide fall den misstänkte har ålagts anmälningsskyldighet. I de fall åklagaren efter åtalet har ålagt den tilltalade reseförbud cller anmälningsskyldighet. förutsätter en tillämpning av regeln att domstolen underrättas om beslutet. En bestämmelse om skyldighet för åklagaren att underrätta domstolen i sådana fall får tas in i förundersökningskungörelsen.
47 kap. 9 och 22 åå Paragraferna innehåller bestämmelser om bl. a. frister för utsättande av första inställelse resp. hållande av huvudförhandling i mål om enskilt åtal. Ändringarna innebär att särskilda tidsfrister införs för utsättande av första inställelse och för hållande av huvudförhandling i de fall den tilltalade i ett sådant mål är ålagd reseförbud. Genom hänvisningen i25 kap. 25 andra stycket kommer bestämmelserna att omfatta även de fall där den misstänkte har ålagts anmälningsskyldighet.
52 kap. 15 Klagan över någons häktande eller kvarhållande i häkte är enligt paragrafens första stycke inte inskränkt till viss tid. Detsamma bör gälla när underrätt har beslutat om reseförbud. En föreskrift om detta har förts in i första stycket. Genom hänvisningen i 25 kap. :s andra stycket kommer detsamma att gälla i fråga om anmz'ilningsskyldighet.
Prop. 1980/81: 201 47
56 kap. 15 I paragrafen. som avser förfarandet i högsta domstolen. har gjons motsvarande ändringar som i 52 kap. l 5.
Hänvisningar till S4-1
4.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1952: 98) med särskilda bestämmel- ser om tvångsmedel i vissa brottmål
2,5 Ändringarna är föranledda av att endast åklagaren bör ha befogenhet att besluta om anhållande och göra häktningsframställning.
4.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1957: 668) om utlämning för brott
23ä Ändringen är föranledd av att anmälningsskyldighet enligt 25 kap. l & RB har införts som ett självständigt tvångsmedel.
4.4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland. Island och Norge
175 I paragrafen har giorts motsvarande ändring som i 23% utlätnningsla- gen.
4.5. Förslaget till lag om ändring i lagen (1972: 260) om internationellt sam- arbete rörande verkställighet av brottmålsdom
175 I paragrafen har gjorts motsvarande ändring som i 23% utlämningsla- gen.
4.6. Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
25å ] denna del hänvisas till vad som anförs i anslutning till 935 häktesla- gen.
4.7. Förslaget till ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsin- skränkning
lå F.n. gäller enligt första stycket att ersättning kan utgå vid bl.a. reseförbud. Även anmälningsskyldighet enligt 25 kap. lä RB får anses vara en sådan inskränkning i den misstänktes rörelsefrihet att rätt till ersättning bör föreligga under de förutsättningar som i övrigt gäller för ersättning vid frihetsinskrånkningar. En bestämmelse därom har tagits upp i första stycket.
4.8. Förslaget till lag om ändring i lagen (1975: 295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat
Så Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5).
' Prop. 1980/81: 201 48
4.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976: 371) om behandlingen av häktade och anhållna m. 11.
45 Paragrafen motsvarar utredningens förslag. Ändringen innebär att den nuvarande bestämmelsen i 105 häktesförordningen om att läkares medgivande till transport skall inhämtas i de fall transporten kan befaras medföra skada för den intagncs hälsa har förts över till ett nytt tredje stycke till paragrafen. Härigenom erhålls en bättre överensstämmelse med lagen om kriminalvård i anstalt (jfr 425 tredje stycket). Ändringen medför att hänvisningen i det nuvarande fjärde stycket ändras.
95 I paragrafen anges att brev från häktad till bl. a. en svensk myndighet skall vidarebefordras utan föregående granskning samt att detsamma gäller annan skriftlig handling. I praktiken har tolkningssvårigheter uppkommit när det har varit fråga om postgiroförsändclscr. som ju adresseras till postgirorörelsen inom postverket. 10 har i ett beslut är 1979 konstaterat att postverket måste vara att betrakta som en svensk myndighet men samti- digt ifrågasatt om avsikten har varit att försändelser till postgirot skall vara helt undantagna granskning. JO har därvid pekat på att det på en postgiro- blankett kan lämnas meddelanden till mottagaren vilka postgirot vidarebe- fordrar till denne. Enligt JO är det otillfredsställande att paragrafen är oklar i detta hänseende.
Som JO har påpekat är det oklart hur förevarande paragraf bör tolkas då det är fråga om bl. a. postgiroförsändclscr. Lämpligen bör oklarheten undanröjas i samband med att andra ändringar nu föreslås i lagen. Risken för att sådana försändelser utnyttjas för otillbörlig kommunikation med yttervärlden får anses vara så stor att det är motiverat att undanta dem från den granskningsfria kretsen av brev från häktad till svenska myndigheter. En bestämmelse som undantar endast postgiroförsändclscr till postverket torde emellertid i praktiken inte vara tillräckligt effektiv. Undantaget bör därför avse brev som är adresserade till postverket över huvud taget. I paragrafens första stycke har därför föreskrivits att andra stycket skall tillämpas i fråga om brev från häktad till postverket. Ändringen innebär sålunda att brev som är adresserade till postverket får granskas under samma förutsättningar som gäller för granskning av brev i allmänhet.
16a5 lcnlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen bör den nuvarande ansvarsuppdclningen mellan kriminalvårdsstyrelsen. RPS och socialstyrelsen när det gäller befogenheter att meddela beslut enligt häkteslagcn bibehållas. Införande av en särskild ordning för besvär mot sådana beslut enligt häkteslagcn som har fattats av kriminalvårdsstyrelsen förutsätter dock att styrelsens befogenhet att meddela beslut beträffande intagna pä förvaringslokal som står under styrelsens tillsyn uttryckligen anges. Paragrafen har utformats i enlighet därmed.
Prop. 1980/81: 201 49
l6b5 Efter mönster från lagen (19741203) om kriminalvård i anstalt har i paragrafen föreskrivits att kriminalvårdsstyrelsens beslut i särskilda fall enligt häkteslagcn överklagas hos kammarrätten genom besvär. Andra beslut av styrelsen enligt lagen överklagas hos regeringen genom besvär.
16e5 Kriminalvårdsstyrelsens befogenheter enligt l6aä hör såsom ut- redningen har föreslagit kunna flyttas över till tjänsteman inom kriminal- vården. Det bör ankomma på regeringen att förordna därom.
4.10. Förslaget till lag om ändring i passlagen (1978: 302)
75 Paragrafen innehåller en uppräkning av hinder mot bifall till en ansö— kan om pass. Ändringen i tredje punkten är_ föranledd av att anmälnings- skyldighet hos polisen har införts som ett sji'ilvständigt tvångsmedel. Har anmälningsskyldighet ålagts. bör detta liksom reseförbud medföra avslag på ansökan om pass.
5 Hemställan
Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till
1. lag om ändring i rättegångsbalken .
2. lag om ändring i lagen (1952z98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.
3. lag om ändring i lagen ( 1957: 668) om utlämning för brott.
4. lag om ändring _i lagen (l959:254) om utlämning för brott till Dan- mark. Finland. lsland och Norge..
5. lag om ändringi lagen '( 1972: 260) om internationellt samarbete röran- de verkställighet av brottmålsdom.
6. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt.
7. lag om ändring i lagen (1974: 515) om ersättning vid frihetsinskränk- ning.
8. lag om ändring i lagen (1975: 295) om användning av vissa tvångsme- del på begäran av främmande stat.
9. lag om ändring i lagen (1976: 371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl..
10. lag om ändring i passlagen ( 1978: 302).
6. Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
4 Riksdagen I 980/8I. I .tuml. Nr20l
Prop. 1980/81: 20] 50
Bil. ]
Utredningens sammanfattning
Häktning får f. n. enligt huvudregeln tillgripas om någon är på sannolika skäl misstänkt för brott. för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver. 'om det med hänsyn till brottets beskaffenhet. den misstänktes förhållande eller annan omständighet skäligen kan befaras att han avviker eller annor- ledes undandrar sig lagföring eller straff (flyktfara) eller genom undanrö- jande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning (kollusions- fara) eller också anledning förekommer att han fortsätter sin brottsliga verksamhet (recidivfara).
Antalet häktade kan för l975 beräknas till cirka 6600. Enligt en enkätun- dersökning hos landets åklagare som vi låtit utföra framgår i övrigt föl- jande. Av. de häktade åtalades 98 procent.. I en procent av de fall där åtal väckts har samtliga åtalspunkter som grundat häktningen ogillats. Påfölj— den har för 64 procent av de häktade blivit fängelse. ungdomsfängelse eller internering. för 9 procent skyddstillsyn med anstaltsbehandling. för 4 procent sluten psykiatrisk vård, för 19 procent skyddstillsyn eller villkorlig dom. för [ procent vård enligt barnavårdslagen eller lagen om nykterhets- vård och för 2 procent böter. Brotten har för 61 procent av de häktade utgjorts av förmögenhetsbrott. därav 39 procent grova brott. för l3 procent narkotikabrott och för 14 procent våldsbrott. Beträffande de särskilda häktningsgrunderna visar undersökningen att den vanligaste häktnings- grunden är recidivfara. som förekommer som ensam grund vid 32 procent av fallen och i kombination med flykt- och kollusionsfara i ytterligare 45 procent av besluten om häktning. dvs. totalt 77 procent. Flykt- och kollu- sionsfara är ovanliga som ensamma häktningsgrunder. Frekvensen uppgår i båda fallen till 3 procent. Kombinationen flykt- och kollusionsfara före- kom också i 3 procent av besluten, flykt- och recidivfara i 14 procent. kollusionsfara och recidivfara i 16 procent och samtliga tre grunder i l5 procent av besluten om häktning.
Den som är misstänkt för brott äri princip berättigad att behandlas som oskyldig till dess fällande dom meddelats. Möjligheten att dessförinnan ingripa med häktning måste. med hänsyn framför allt till det djupa ingrepp i den personliga integriteten som åtgärden innebär, vara begränsad till så- dana situationer där ett frihetsberövande är påkallat av mycket starka allmänna intressen. nämligen kravet på effektivitet i lagföringen och sam— hällsskydd under lagföringen.
När det gäller frågan om beskaffenheten av den brottslighet som skall kunna föranleda häktning föreslår vi olika krav beroende på vilken av de särskilda häktningsgrunderna som är aktuell. Detta motiveras av de olika intressen dessa grunder skall tillgodose. Flykt- och kollusionsfara som häktningsgrunder syftar till att säkra effektiviteten i lagföringen medan recidivfaran är motiverad främst från samhällsskyddets synpunkt. När sistnämnda grund tillämpas har häktningen väsentligen samma funktion som straffet. Vid häktning spelar intresset att genom frihetsberövande ' hindra brottslingen från att begå nya brott en mycket stor roll. Vid på- följdsvalet beaktas sådana specialpreventiva synpunkter däremot som re- gel endast vid grövre kriminalitet. ! den mån frihetsberövande påföljder
Prop. 1980/81: 201 SI
väljs vid mindre allvarlig kriminalitet är detta som regel motiverat av allmänpreventiva hänsyn. Enligt vår mening är det ofrånkomligt att i viss utsträckning godta att häktning får ske vid risk för fortsatt brottslighet. Vi anser emellertid att häktning på denna grund f.n. sker i alltför stor omfatt- ning och bör begränsas till de fall där det från samhällsskyddets synpunkt är oundgängligen nödvändigt att ingripa med frihetsberövande. Liksom vid straffmätning och påföljdsval är det under lagföringen från rent specialpre- ventiva synpunkter motiverat att tillgripa frihetsberövande i sådana fall där det föreligger risk för fortsatt allvarlig brottslighet. Vi föreslår därför att häktning på grund av risk för fortsatt brottslighet skall kunna ske endast om brottsmisstanken avser brott. för vilket är stadgat fängelse i fyra år eller däröver. Vissa brott med lägre straffi straffskalan är dock av sådan beskaffenhet att möjlighet till häktning på grund av recidivrisk inte kan undvaras. Det är här fråga om brott som riktar sig mot annans liv eller hälsa eller är av liknande farlig art. exempelvis olaga hot. misshandel och narkotikabrott. Vid sådan brottslighet skall häktning kunna ske vid reci- divrisk utan hinder av den angivna fyraårsregeln.
Vid risk för flykt och kollusion bör frihetsberövande tvångsmedel tolere— ras i större utsträckning än när det gäller risk för fortsatt brottslighet. Det är i sådana fall fråga om åtgärder från den misstänktes sida i syfte att sabotera lagföringen. Vid dessa häktningsgrunder föreslår vi ingen ändring av nuvarande regler i fråga om brottslighetens svårhetsgrad. För att häkt- ning skall få ske bör emellertid krävas att risken för flykt respektive undanröjande av bevisning är påtaglig med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.
] gällande rätt finns en särskild reglering av häktningsmöjligheterna när för brottet inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Vid sådana brott skall häktning ske. om det ej är uppenbart. att anledning därtill saknas. Vi anser att starka principiella betänkligheter kan anföras mot att tillåta mindre restriktiva häktningsförutsättningar vid allvarliga brott. Ris- ken för fortsatt brottslighet kan inte sägas vara generellt sett större vid sådana brott. Den omständigheten att risken för flykt och kollusion är större vid allvarliga brott än annars kan lika väl beaktas utan att någon presumtionsregel uppställs. En motivering för särregler vid allvarlig brotts- lighet torde vara hänsynen till allmänpreventionen. Häktning vid grova brott av allmänpreventiva skäl står emellertid i strid med den allmänt vedertagna principen att häktning inte får innebära förtida straffverkstäl- lighet. Vi föreslår att särregleringen av häktningsmöjligheterna vid mycket _ allvarliga brott avskaffas.
En bidragande orsak till nuvarande häktningsfrckvens är att domstolar- na och åklagarna saknar effektiva och realistiska alternativ till häktning. Det enda alternativet till häktning som enligt nuvarande ordning står till buds vid recidivrisk är övervakning. som emellertid knappast alls förekom- mer i tillämpningen. Även om häktning på grund av recidivrisk skall undvikas när brottsligheten inte är av allvarlig art bör mindre ingripande åtgärder vara möjliga när återfall i brott på goda grunder kan förutses. Vi förordar därför att de processuella tvångsmedlen kompletteras med alter- nativ till häktning som inte innebär frihetsberövande men som innefattar långtgående kontroll i form av tillsyn. Tillsynen skall syfta till att förhindra fortsatt brottslighet. För att tillsynen skall komma till användning fordras att den ger möjligheter till effektiv kontroll av den misstänkte. Vi föreslår att tillsyn skall kunna användas vid recidivrisk om på brottet kan följa fängelse i ett år eller däröver. Tillsyn skall i princip innebära en skyldighet
Prop. I980/81: 201 53
den misstänkte att vara tillgänglig på viss tid och plats. För de mest svårkontrollerade fallen föreslår vi att särskilda tillsynshem inrättas. För att ombesörja kontrollen skall särskilda tillsynsrnän utses. Ansvaret för tillsynen skall ankomma på kriminalvården. Tillsynsmännen skall vara tjänstemän anställda inom olika grenar av kriminalvården. Om den miss- tänkte eftersätter sina skyldigheter enligt tillsynen eller om han fortsätter sin brottsliga verksamhet skall häktning kunna tillgripas, även om häkt- ningsgrund inte föreligger i övrigt. I likhet med vad som gäller för häktade skall den som står under tillsyn erbjudas socialt och kurativt stöd. En tillsyn utformad efter dessa riktlinjer bör enligt vår mening kunna verksamt bidra till att avhålla den misstänkte från att begå nya brott.
Vid flyktfara kan f.n. beslutas om reseförbud i stället för häktning. Reseförbtrdet innebär ett förbud att utan tillstånd lämna anvisad vistel- seort. I samband med reseförbud brukar regelmässigt föreskrivas anmäl- ningsskyldighet hos polismyndighet. Det ärinte ovanligt att den misstänk- te får lämna ifrån sig pass eller liknande legitimationshandlingari samband med reseförbud. En motsvarighet till det nuvarande reseförbudet bör enligt vår mening finnas även i fortsättningen som ett alternativ till häkt- ning p.g.a. flyktfara. Förbud att lämna anvisad vistelseort har i flertalet ' fall inte någon självständig betydelse. I de fall då den misstänkte saknar praktiska möjligheter att resa från hemorten framstår ett sådant förbud som opåkallat. Vi föreslår därför att det nuvarande reseförbudet vid llykt- fara ersätts med en anmälningsskyldighet hos polisen i normalfallet. Före- ligger risk att den misstänkte skall bege sig utomlands, skall anmälnings- skyldigheten dock vara kombinerad med ett uttryckligt reseförbud och en skyldighet att lämna ifrån sig pass och liknande legitimationshandlingar. Överträdelse av anmälningsskyldigheten skall kunna föranleda häktning även om häktningskäl inte föreligger i övrigt.
För att klargöra att häktning skall tillämpas med restriktivitet föreslår vi att i lagen införs uttryckliga bestämmelser av innebörd att häktning inte får ske om därigenom skulle uppstå missförhållande mellan å ena sidan olä- genheten för den misstänkte och å andra sidan brottets beskaffenhet och den påföljd som kan antagas följa på brottet. Detta innebär bl. a. att om påföljden kan förväntas stanna vid kriminalvård i frihet eller ett mycket kortvarigt frihetsstraff. häktning som regel inte bör ske. Med de alternativ till häktning i form av tillsyn och anmälningsskyldighet som vi förordar bör en intresseavvägning göras också i valet mellan olika tvångsmedel. Därför föreslås även att. om förutsättningar för häktning föreligger. men syftet kan tillgodoses med tillsyn eller anmälningsskyldighet. sådan åtgärd skall användas i stället. Förslaget innebär alltså att en proportionalitetsprincip blir lagfäst.
Häktning kan f.n. ske vid brott för vilket är stadgat fängelse understi- gande ett år om den misstänkte inte har stadigt hemvist inom riket och det skäligen kan befaras att han avviker. Enligt vår mening bör proportionali- tetsprincipen leda till att brottslighet av så ringa beskaffenhet normalt inte bör kunna föranleda häktning då inte samtidigt fara för flykt utom landet är aktuell. Vi föreslår därför att denna häktningsmöjlighet avskaffas. Förelig- ger i ett enskilt fall av ifrågavarande typ likväl flyktfara kan detta mötas genom beslut om anmälningsskyldighet.
Häktning beslutas av rätten. I avbidan på häktning" får den misstänkte anhållas. om häktningsskäl föreligger. Även om det inte finns fulla skäl till häktning kan den misstänkte anhållas. om det är av synnerlig vikt att han i avbidan på ytterligare utredning tas i förvar. Beslut om anhållande medde-
Prop. 1980/81: 201 53
las av åklagaren. Antalet anhållna uppgick 1975 till knappt 27000 under det att häktningsframställningar endast gjordes i omkring 8300 fall eller 31 procent. Enligt enkätundersökningen hos åklagarna har åtal väckts beträf- fande 62 procent av samtliga anhållna medan åtalsunderlåtelse meddelats beträffande 13 procent och brott ej kunnat styrkas beträffande 16 procent av de anhållna. Påföljden för dem som anhölls och sedan frigavs utan att ha blivit häktade är i betydligt mindre utsträckning än vid häktning av frihets- berövande natur. Andelen fall av anhållande utan fulla häktningsskäl upp- går till 9 procent av samtliga anhållna.
Av det anförda framgår att en alltför låg grad av misstanke godtas vid anhållande. Detta leder till ett stort antal korttidsanhållanden. Många av dessa borde enligt vår mening kunna undvikas. Vi föreslår att nuvarande . möjlighet att anhålla utan att fulla häktningsskäl föreligger utgår, och att samma förutsättningar således skall gälla för anhållande och häktning. De ändringar vi förordat beträffande förutsättningarna för häktning blir alltså tillämpliga också vid anhållande. De alternativ till häktning som vi föresla- git. tillsyn och anmälningsskyldighet. blir också med denna lösning alter- nativ till anhållande. Dessa åtgärder bör därför kunna beslutas av åklaga- ren med rätt för den misstänkte att underställa frågan rättens prövning.
Även när det gäller förfarandet hos domstolar och andra myndigheter föreslår vi ändringar i gällande regler.
Beslutar åklagaren om anhållande skall han enligt nuvarande regler senast dagen efter anhållandet eller, om ytterligare utredning behövs för prövning av häktningsfrågan. senast på femte dagen efter anhållandet. avlåta häktningsframställning till rätten. Om inte sådan framställning görs inom den angivna tiden skall den anhållne omedelbart friges. Häktnings- förhandling skall hållas, som regel senast fjärde dagen efter det att häkt- ningframställningen inkommit.
En fråga som tilldragit sig uppmärksamhet i den allmänna debatten är anhållandetidens längd. Det har anförts att nuvarande bestämmelser medger alltför långa anhållandetider. Nuvarande frister är även enligt vår mening alltför långa. Vårt förslag att fulla häktningsskäl skall föreligga redan vid anhållandet medför att åklagaren senast dagen efter anhållandet bör kunna avlåta häktningsframställning till domstolen. Vårt förslag är utformat i enlighet härmed. Även fristen för domstolen att hålla häktnings- förhandling föreslås förkortad så att sådan skall utsättas att hållas senast andra dagen efter den då häktningsframställning inkom till rätten.
I en riksdagsskrivclse som överlämnats till oss har tagits upp frågan om lekmannamedverkan i frågor om häktning. Vi har funnit att starka skäl talar för sådan medverkan och föreslår att nämnd skall medverka när tingsrätt eller hovrätt vid förhandling behandlar fråga om häktning. I tingsrätt föreslås nämndmedverkan även vid förhandling angående tillsyn eller anmälningsskyldighet. Vi föreslår att tingsrätt vid prövning av dessa frågor skall bestå av en lagfaren domare och två nämndemän med individu- ell rösträtt.
När det gäller förfarandet vid tillsyn och anmälningsskyldighet föreslår vi regler som anknyter till vad som f.n. gäller vid reseförbud.
I avbidan på beslut om anhållande har polisman f.n. rätt att gripa den misstänkte. För gripande gäller samma förutsättningar som för anhållande. Gripande skall skyndsamt anmälas till åklagaren som har att efter förhör omedelbart besluta om den gripne skall anhållas eller friges. Gripande har praktiskt sett ett nära samband med hämtning och medtagande till förhör. Underlåter den som kallats till förhör utan giltig orsak att inställa sig kan
Prop. 1980/81: 20] 54
han hämtas till förhöret. Avser undersökningen brott varå kan följa fängel- se och kan det skäligen befaras att den som skall höras inte skulle hör- samma kallelsen eller i anledning av kallelse försvåra utredningen genom att undanröja bevis eller på annat sätt. får han hämtas till förhör utan föregående kallelse. Hämtning till förhör beslutas av undersökningsle- daren. Den som är tillstädes på plats där brott förövas är skyldig att på tillsägelse av polisman följa med till förhör. Vägrar han utan giltig orsak. får han av polismannen medtagas till förhöret. Den som inte är anhållen eller häktad ärinte skyldig att stanna kvar för förhör längre än sex timmar. Finnes det vara av synnerlig vikt att den som kan misstänkas för brottet är tillgänglig för fortsatt förhör. är han dock skyldig att kvarstanna ytterligare sex timmar.
Gripandet. som är avsett att tillämpas av den enskilde polismannen. innefattar komplicerade bedömningar i fråga om brottsrubricering. miss- tankegrad och förekomst av de särskilda häktningsgrunderna. Härtill kom- mer att bedömningarna ofta måste göra snabbt och under svåra yttre förhållanden. Tillämpningen har också i stor utsträckning kommit att av— lägsna sig från lagens förutsättningar. Ofta hålls sålunda förhör med den gripne innan anmälan om gripandet görs hos åklagaren. Anhållningsför- höret har också på sina håll kompletterats med andra förundersökningsät- gärder. såsom målsägande- eller vittnesförhör. innan anmälan till åklaga- ren äger rum. I stor utsträckning leder denna ordning till att den gripne friges utan att anmälan till åklagaren sker. Denna praxis har varit särskilt utvecklad i storstäderna. Kravet på skyndsam anmälan till åklagare när en misstänkt har gripits har vidare tolkats så att. om gripandet sker nattetid. kan anmälan om gripande anstå till påföljande morgon om ett anhållande kan påräknas.
Enligt en undersökning som vi gjort uppgick 1975 antalet personer som fördes till polisen misstänkta för brott till cirka 70000. Av dessa var 48 procent gripna, 16 procent hämtade till förhör och 37 procent medtagna till förhör. Av de gripna blev 59 procent anhållna och 41 procent frigivna. Av dem som hämtats och medtagits till förhör blev 33 procent resp. 2 procent anhållna. Frihetsberövandet har för dem som inte blivit anhållna dock som regel varit kortvarigt och endast i undantagsfall varat längre än 12 timmar. Undersökningen visar att gripande i tillämpningen inte används på det sätt som lagstiftaren avsett. Särskilt anmärkningsvärt är att över 40 procent av de gripna blir frigivna trots att gripandet förutsätter anhållandeskäl.
Vi föreslår att det nuvarande gripandet avskaffas och ersätts av hämt- ning och medtagande till förhör. Dessa åtgärder kan i stor utsträckning _ användas av polisen på eget ansvar men innebär inte ett frihetsberövande av samma art som ett gripande. I samband härmed föreslår vi en viss utvidgning av tillämpningsområdet för medtagande till förhör och skyldig- heten att stanna kvar för förhör. Den som kan misstänkas för brottet får enligt förslaget medtagas till förhör även om han anträffas på annan plats än brottsplatsen. om det är av synnerlig vikt att förhör hålles omedelbart. Den som hämtats eller medtagits till förhör är skyldig att stanna kvar upp till tolv timmar om det är av synnerlig vikt att han är tillgänglig under fortsatt utredning. De angivna tvångsåtgärderna innefattar inte ett frihets- berövande i egentlig mening utan endast en skyldighet att stå till polisens förfogande. Under tiden bör utredningen i ett inledande skede kunna göras mer omfattande än som sker f.n. i samband med gripande. Härigenom erhålls ett bättre underlag för åklagarens beslut i fråga om anhållande.
En viktig rättssäkerhetsgaranti vid frihetsberövande tvångsmedel utgör
Prop. 1980/81:20] 55
tillgången till offentlig försvarare. Den som är anhållen eller häktad har en ovillkorlig rätt till biträde av offentlig försvarare. om han begär det. Med nuvarande ordning brukar offentlig försvarare tillträda sitt uppdrag först i samband med häktningförhandlingen. Enligt vår mening bör den offentlige försvararen inträda tidigare. Vi föreslår att rutinerna i samband med anhål- lande utformas så att den offentlige försvararen utses så snart som möjligt efter anhållandet.
[ fråga om behandlingen av häktade och anhållna gäller ny lagstiftning sedan 1.1.1977. De ändringar i denna lagstiftning'som vi föreslår gäller förfarandet. Beslut som rör behandlingen av den som är häktad misstänkt för brott kan f.n. meddelas dels av åklagaren eller undersökningsledaren dels av föreståndaren för förvanngslokalen. Åklagaren kan besluta om inskränkning i den häktades och anhållnes rätt till gemenskap och kontakt med omvärlden om fara föreligger att bevis undanröjes eller utredningen eljest försvåras. Mot åklagarens avgöranden finns ingen bcsvärsrätt. Vi föreslår att den häktade eller anhållne ges rätt,att underställa åklagarens beslut allmän domstols prövning.
Om förslaget genomförs. kommer det att få relativt stora verkningar i fråga om antalet häktade och anhållna. Vi beräknar att antalet häktade kommer att minska med omkring 1500 per år och antalet anhållna med cirka 15000 per år.
Reformen föreslås träda i kraft 1.7.1979.
Prop. 1980/81: 201
Utredningens lagförslag
1 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
56
Härigenom föreskrives i fråga om rättegångsbalken dels att 1 kap. 35, 2 kap. 45. 23 kap. 5. 8 och 955. 24 kap. 1, 3. 5, 6.9. 12—14. 17, 18. 20. 22 och 23 55. 27 kap. 45. 28 kap. 2 och 5 55. 29 kap. 15. 45 kap. 145, 51 kap. 8 och 13 55. 52 kap. 1 och 755. 54 kap. 55, 55 kap. 85 samt 56 kap. 1 5 skall ha nedan angivna lydelse.
dels att 25 kap. skall ha nedan angivna lydelse och rubrik, dels att 24 kap. 7 och 8 55 skall upphöra att gälla.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
Tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra lagfarna domare må ej sitta i rätten.
l brottmål skall tingsrätt bestå av en lagfaren domare och nämnd. Kan huvudförhandling i målet be- räknas kräva minst fyra veckor. må dock två lagfarna domare och nämnd sitta i rätten.
Tingsrätt är domför med en lag- faren domare _
vid måls avgörande utan huvud- förhandling,
vid annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället,
vid sådan huvudförhandling i tvistemål. som hålles i förenklad form.
vid huvudförhandling och syn å stället i mål om brott för vilket icke är stadgat svårare straff än böter.
' Senaste lydelse 1975: 1288.
35!
Tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra lagfarna domare må ej sitta i rätten.
I brottmål skall tingsrätt bestå av en lagfaren domare och nämnd. Kan huvudförhandling i målet be- räknas kräva minst fyra veckor. må dock två lagfarna domare och nämnd sitta i rätten. Ifråga om häktning eller åtgärd som avses i25 kap. är tingsrätt domför med en lagfaren domare och två nämnde- män.
Tingsrätt är domför med en lag- faren domare
vid måls avgörande utan huvud- förhandling,
vid annan handläggning. som ej sker vid huvudförhandling eller så- dan förhandling som sägs i24 kap. 17.5 eller 25 kap. 35 eller syn å stäl- let.
vid sådan huvudförhandling i tvistemål. som hålles i förenklad form. vid huvudförhandling och syn å stället i mål om brott för vil- ket icke är stadgat svårare straff än böter.
Prop. 1980/81: 201
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap. 4.53 Hovrätt är domför med fyra lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare må ej sittai rätten.
I brottmål är hovrätten dock domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämnde— män må cj sitta i rätten. Förekom- mer ej anledning att döma till svåra- re straff än böter. är hovrätten domför även med den sammansätt- ning som sägs i första stycket. Det- samma gäller vid handläggning. som ej sker vid huvudförhandling.
_ ] brottmål och i besvärsmål an- gående häktning är hovrätten dock domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämnde- män må ej sitta i rätten. Förekom- mer ej anledning att döma till svåra- ' re straff än böter är hovrätten dom- för även med den sammansättning som sägs i första stycket. Det- samma gäller vid handläggning. som ej sker vid huvudförhandling
eller sådan förhandling som sägs i 24 kap. 20.5 .
Regeringen bestämmer. i vilken omfattning åtgärd. som avser allenast måls beredande, må vidtagas av en lagfaren domare i hovrätten eller av tjänsteman vid denna.
Skall enligt 21 kap. 35 offentlig försvarare utses för den misstänk- te, åligge undersökningsledaren att göra anmälan därom hos rätten.
På tillsägelse av polisman vare den sotn är tillstädes'å plats. där brott förövas. skyldig att medfölja till förhör. som hålles omedelbart därefter. Vägrar han utan giltig or- sak. må han av polismannen medta- gas till förhöret.
: Senaste lydelse 1976: 560.
23 kap. 5 ." 5
Begär den misstänkte att ojfent- lig försvarare utses för honom eller är den misstänkte anhållen eller fö- rekommer eljest anledning att of- fentlig försvarare utses för honom, åligge undersökningsledaren att utan dröjsmål göra anmälan därom hos rätten.
85
Anträffas någon som kan miss- tänkas för brott. varå fängelse kan följa. och är det av synnerlig vikt för utredningen att förhör hålles omedelbart eller är någon tillstädes å plats där brott förövas. är han skyldig att på tillsägelse av polis- man medfölja till förhör. som hålles omedelbart därefter. Vägrar han utan giltig orsak må han av polis- mannen medtagas till förhöret.
Prop. 1980/81: 201
Nuvarande lydelse
Ej vare någon, som icke är anhål- len eller häktad. skyldig att kvar- stanna för förhör längre än sex tim- mar. Finnes det vara av synnerlig vikt. att den som kan misstänkas för brottet är tillgänglig för fortsatt förhör, vare han dock skyldig "att kvarstanna ytterligare sex timmar.
Sedan förhöret avslutats eller ti- den. då den hörde är skyldig att kvarstanna. utgått. äge han omedel- bart avlägsna sig: utan synnerliga skäl må ej fordras. att han infinner sig till nytt förhör tidigare än tolv timmar därefter.
Föreslagen [lidt-”LW
Anträjfas den som begått brott. varå fängelse kan följa. å bar gär- ning eller flyende fot, må han gri- pas av envar. Envar må ock gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. som må medtaga honom till förhör.
Ej vare någon. som icke är anhål- len eller häktad. skyldig att kvar- stanna för förhör längre än sex tim- mar. Finnes det vara av synnerlig vikt. att den som kan misstänkas för brottet är tillgänglig under det att omedelbara utredningsåtgärder vidtages. vare han dock skyldig kvarstanna i högst tolv timmar.
Sedan förhöret eller utredningen avslutats eller tiden. då den hörde är skyldig att kvarstanna. utgått. äge han omedelbart avlägsna sig: utan synnerliga skäl må ej fordras. att han infinner sig till nytt förhör tidigare än tolv timmar därefter.
24 kap. 1 53
Är någon på sannolika skäl miss- tänkt för brott, för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver, må han häktas. om med hänsyn till brottets beskaffenhet. den miss- tänktesförhållande eller annan om- ständighet, skäligen kan befaras, att han avviker eller annorledes un- dandrager sig lagföring eller straff eller genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning. eller ock anledningföre- kommer att han fortsätter sin brottsliga verksamhet.
Är brottet ringare än i första stycket sägs men kan dårå följa fängelse och har den misstänkte icke stadigt hemvist inom riket. må
3 Senaste lydelse 1975: 670.
Är någon på sannolika skäl miss— tänkt för brott, för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver. må han häktas. om det skäligen kan be- faras att han avviker eller varaktigt undanhåller sig lagföring eller straff eller undanröjer eller för- vanskar bevis.
Den som på sannolika skäl är misstänkt för brott. för vilket är stadgat fängelse i fyra år eller där- över, må häktas om det är påkallat
Prop. 1980/81: 201
Nuvarande lydelse
han häktas. om det skäligen kan befaras. att han avviker.
Ärför brottet icke stadgat lindri- gare straff än fängelse i två år, skall häktning ske. om det ej är up- penbart. att anledning därtill sak- nas. -
Föreslagen lydelse
för att hindra fortsatt brottslig verksamhet. Ärför brottet stadgat lindrigare straff ("in som nu sagts men kan därå föl/"a fängelse iett år. må den misstänkte häktas. om det är påkallat för att hindra fortsatt brottslighet. som kan tnedföra fara för annans liv eller hälsa eller är av liknt'tndefarlig beskaffenhet.
Kan det antagas att den misstänkte kommer att dömas allenast till böter. må häktning icke ske.
K an på grund av den misstänktes ungdom eller hans sjukdom häkt— ning antagas medföra allvarligt men för honom och finnes sådan övervakning kunna ordnt'ts. att skäl till hans häktning ej längre förelig- ga. må han ej ltäktas. Kvinna som är havande i framskridet tillstånd eller som fött så kort tid förut. att häktning katt antagas medföra all- varligt men för henne eller barnet, må ej häktas med mindre det är uppenbart. att betryggande över- vakning ej katt ordnas. Vill den misstänkte ej underkasta sig över- vakning. som nu nämnts. skall häktning ske.
2?
Häktning må ej ske om därige— nom skulle uppstå missförhi'illamle mellan. å ena sidan, olägenheten för den misstänkte och. å andra si- dan. sakens beskaffenhet och den påföljd som katt antagas följa (? brottet.
Förekomma skäl för häktning nten kan syftet tillgodoses genom tillsyn eller anmälningsskyldighet. skall sistnämnda tvångsmedel un- vändas.
Om ytterligare inskränkning i fråga om häktning av den som är under aderton år är särskilt stadgat.
Att reseförbud må träda i stället för häktning, stadgas i 25 kap.
Förekomma mot någon skäl till häktning. må han i avbidan på rättens beslut därom anhållas.
Äro ej fulla skäl till häktning, må den misstänkte dock anhållas. om detfinnes vara av synnerlig vikt. att han i avbidan på ytterligare utred— ning tages i förvar.
Beslut om anhållande meddelas av undersökningsledaren eller åkla- garen.
' Senaste lydelse 1964: l66.
Beslut om anhållande meddelas av åklagaren. Sådant beslut skall innehålla uppgift å det brott miss- tanken avser samt kort angiva grunden för anhållandet.
Prop. 1980/81: 201
Nuvarande lydelse
Har den. vilkens anhållande be- slutats. avvikit eller är han eljest ej tillstädes. då beslutet meddelas. skall. så snart beslutet verkställts. anmälan därom göras hos anhåll- ningsmyndigheten.
Avviker den som misstänkes för brott och förekomma skäl till hans anhållande. må han av (mhällnings- myndigheten efterlysas.
Då någon anhälles. skall han er- hålla besked om det brott misstan- ken avser. Den anhållnes husfolk eller närmaste anhöriga skola ock. så snart det kan ske utan men för utredningen. underrättas om anhål- landet. Sådan underrättelse må dock ej utan synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes önskan.
17
Anhållningsmyndigheten skall. om ej den anhållne frigives. sist da- gen efter den. då beslut om anhål- lande meddelades eller då den an- hållne enligt 85? inställdes till för- hör. till rätten avlåta framställning om hans häktande. Finnes för pröv- ning av häktningsfrågan ytterligare utredning erforderlig. må med framställningen anstå. dock skall den avlåtas. så snart ske kan. och sist å femte dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades eller den anhållne inställdes för för- här. Göres ej framställning. som nu sagts, skall den anhållne omedel— bart frigivas.
I samband med framställningen skall till rätten överlämnas proto- koll eller anteckningar över vad dit- tills förekommit under förunder- sökningen; med rättens medgivan- de må dock med överlämnandet an-
60
Föreslagen lydelse
Har den. vilkens anhållande be- slutats. avvikit eller är han eljest ej tillstädes. då beslutet meddelas. skall. så snart beslutej verkställts. anmälan därom göras hos åklaga- ren.
Avviker den som misstänkes för brott och förekomma skäl till hans anhållande. må han av åklagaren efterlysas.
Då någon anhållcs eller då beslut om anhållande som avses i 6 35 verk- ställs. skall den anhållne omedel- bart erhålla besked om det brott misstanken avser. Den anhållnes närmaste anhöriga eller andra när- stående skola ock. så snart det kan ske utan men för utredningen. un- derrättas om anhållandet. Sådan underrättelse må dock ej utan syn- nerliga skäl lämnas mot den an- hållnes önskan.
&
Åklagaren skall. om ej den an- hållne frigives. sist dagen efter den, då beslut om anhållande medde- lades eller beslut om anhållande som avses i 65 verkställts. till rät- ten avlåta framställning om hans häktande. Göres ej framställning som nu sagts. skall den anhållne omedelbart frigivas.
I samband med framställningen skall till rätten samt till den an— hållne och hans försvarare över- lämnas protokoll eller anteckningar över vad dittills förekommit under förundersökningen i den mån de
Prop. 1980/81: 201
Nuvarande lydelse stå viss kort tid. Påkallas förhör
med annan än den anhållne. skall ock uppgift lämnas därom.
Då framställning enligt l2 & in-
kommit. skall rätten. så snart ske ' kan. och om synnerligt hinder ej möter. sist å fjärde dagen därefter hålla förhandling i häktningsfrågan. Utsättes huvudförhandling att häl- las inom en vecka. sedan framställ- ningen inkom. må dock. om ej rät- ten finner särskild förhandling böra äga rum. med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.
6!
Föreslagen lydelse
äro av betydelse för frågan om häktning. Påkallas förhör med an- nan än den anhållne. skall lock upp- gift lämnas därom.
Bä
Då framställning enligt l2 ä in- kommit. skall rätten. så snart ske kan. och om synnerligt hinder ej möter. sist å andra dagen därefter hålla förhandling i häktningsfrågan. Utsättes huvudförhandling att hål- las inom en vecka. sedan framställ- ningen inkom. må dock. om ej rät- ten linner särskild förhandling böra äga rum. med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.
I4å
Vid förhandling i häktningsfrågan skall den som yrkat häktning så ock. om ej synnerligt hinder möter för den anhållnes inställande. denne vara tillstädes.
Den som yrkat häktning skall an- giva de omständigheter. varå yr- kandet grundas. Den anhållne och hans försvarare skola erhålla tillfäl- le att yttra sig. Utöver vad hand- lingarna från förundersökningen in- nehålla samt parterna eljest anföra må utredning ej förebringas. med mindre särskilda skäl äro därtill.
Den som yrkat häktning skall an- giva de omständigheter. varä yr— kandet grundas. Den anhållne och hans försvarare skola erhålla tillfäl- le att yttra sig. Utöver vad hand- lingarna från förundersökningen in- nehålla samt parterna eljest anföra. må utredning angående brottet ej förebringas med mindre särskilda skäl äro därtill.
175
Fråga om häktning av den som ej är anhållen må upptagas på yrkande av undersökningsledaren eller åkla- garen. Efter åtalet äge rätten även på yrkande av målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.
Fråga om häktning av den som ej är anhållen må upptagas på yrkande av åklagaren. Efter åtalet äge rätten även på yrkande av målsäganden så ock självmant upptaga fråga där- om.
Då fråga om häktning väckts. skall. så snart ske kan. förhandling äga rum inför rätten. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad i l4—1655 är stadgat. Har den misstänkte kallats till förhandlingen eller förekommer anledning. att han avvikit eller eljest håller sig undan. utgöre dock hans utevaro ej hinder för förhandlingen. Uteblir målsäganden. ehuru han kallats till förhandlingen. må frågan avgöras utan hinder därav.
Har rätten beslutat häktning av någon. som ej är vid rätten tillstädes. skall. så snart beslutet verkställts, anmälan därom göras hos rätten.
Prop. 1980/81: 20l 62
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
185
Då rätten beslutar häktning enligt 165 av anhållen eller enligt 17.5 av någon. som är vid rätten tillstädes. eller då anmälan om häktningsbesluts verkställande inkommer, skall. om ej åtal redan väckts. rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna må ej bestämmas längre. än som finnes oundgängligen erforderligt.
Överstiger den utsatta tiden två veckor, skall rätten. så länge den misstänkte är häktad och till dess åtal väckts, med högst två veckors mellanrum ånyo hälla förhandling som sägs i ltt—1655. och därvid särskilt tillse. att utredningen be- drives så skyndsamt som möjligt. Finnes med hänsyn till utredning- ens beskaffenhet eller av annan om- ständighet uppenbart. att förhand- ling inom nu angiven tid skulle vara utan betydelse. må dock rätten be- stämma längre tids mellanrum.
Finnes den utsatta tiden otill- räcklig. må rätten, om framställ- ning därom göres före tidens ut- gång. medgiva förlängning av ti- den. '
Finnes den utsatta tiden otill- räcklig, må rätten. om framställ- ning därom göres före tidens ut- gång. medgiva förlängning av ti- den. Den misstänkte och hans för— svarare skall beredas tillfälle att yttra sig över framställningen där så kan ske. Väckes ej åtal inom två veckor skall rätten så länge den misstänkte är häktad och till dess åtal väckts. med högst två veckors mellanrum ånyo hålla förhandling som sägs i l4—I655. och därvid särskilt tillse. att utredningen be- drives så skyndsamt som möjligt. Finnes med hänsyn till utredning- ens bcskaffenhct eller av annan om- ständighet uppenbart att förhand- ling inom nu angiven tid skulle vara utan betydelse. må dock rätten be- stämma längre tids mellanrum.
20.5
Väckes i mål. som fullföljts till högre rätt. fråga om häktning. äge denna utan förhandling besluta där- över: är den misstänkte anhållen. skall beslut meddelas sist å fjärde dagen efter det framställning om hans häktande inkom till rätten. Finnes förhandling erforderlig. skall den hållas. så snart ske kan. Om sådan förhandling gälle vad i 14—1755 är stadgat.
Väckes i mål som fullföljts till högre rätt fråga om häktning eller föres i högre rätt särskild talan i fråga om häktning äge den högre rätten utan förhandling besluta där- över: är den misstänkte anhållen el- ler häktad. skall beslut meddelas sist å fjärde dagen efter det fram- ställning om hans häktande eller be- svärsinlaga inkom till rätten. Finnes förhandling erforderlig. skall den hållas. så snart ske kan. Om sådan förhandling gälle vad i 14— 17 #55 är stadgat.
22 55
Den som är häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte. Häktad kn'gsman må dock i stället föras till militärhäkte.
Finnes det vara av synnerlig vikt.- att den häktade för utredning an-
5 Senaste lydelse l966: 302.
Finnes det vara av synnerlig vikt. att den häktade för utredning an-
Prop. 1980/81: 201
Nuvarande lydelse
gående det brott. som föranlett häktningen, eller annat brott. för vilket han misstänkes. förvaras å annan plats än i första stycket sägs. må på yrkande av tozdersökningsle- daren eller åklagaren rätten för- ordna att med överförandet skall tills vidare anstå. Rätten. undersök- ningsledaren eller åklagaren äge ock besluta. att den häktade. sedan han överförts till häkte. skall för förhör eller annan åtgärd inställas få plats utom häktet.
63
F öreslagen lydelse
gående det brott. som föranlett häktningen. eller annat brott. för vilket han misstänkes. förvaras å annan plats än i första stycket sägs. må på yrkande av åklagaren rätten förordna att med överförande skall tills vidare anstå. Rätten eller åkla- garen äge ock besluta. att den häk- tade. sedan han överförts till häkte. skall för förhör eller annan åtgärd inställas å plats utom häktet.
Om förvaring av häktad som undergår eller undergått rättspsykiatrisk undersökning gälla särskilda bestämmelser.
235
Ej må annorledes än i detta kapitel eller eljest är stadgat någon i anled- ning av misstanke för brott hållas i förvar. även om han samtycker därtill.
Om skyldighet för den som miss- tänkes för brott att kvarstanna för förhör stadgas i 23 kap.
Om skyldighet för den som miss- tänkes för brott att kvarstanna för förhör och utredning stadgas i 23 kap.
25 kap. Om tillsyn och anmälningsskyldighet
Är någon skäligen misstänkt för brott. varå fängelse katt följa och kan med hänsyn till brottets beskaf- fenhet. den misstänktes förhållan- de eller annan omständighet skäli- gen befaras. att han avviker eller annorledes undandrager sig lagfö- ring eller straff', men förekommer
eljest ej anledning att anhålla eller ' häkta honom. må. om det finnes tillfyllest. i ställetförbud meddelas honom att utan tillstånd lämna ho- nom anvisad vistelseort. Oberoen- de av brottets beskaffenhet må ock förbud som nu sagts. meddelas. om skäligen kan befaras. att den miss- tänkte genom att begiva sig från riket undandrager sig lagföring el- ler straff eller gäldande av skade- stånd eller annan ersättning till målsägande. som kan antagas komma att på grund av brottet ädö- mas honom.
** Senaste lydelse 1964: 166.
låt
Är någon på sannolika skäl miss- tänkt för brott. för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver. och kan det skäligen befaras att han fortsätter sitt brottsliga verksam- het. må han ställas under tillsyn.
Tillsyn skall förenas med före— skrift att vara tillgänglig eller an- mäla sig på viss tid och plats eller att vistas i tillsynshem.
[den mån det lämpligen katt ske. skall åtgärd vidtagasför att ge den som ställts under tillsyn det persoli- liga stöd och annan hjälp som han behöver. Sådan åtgärd får dock vidtagas endast om han samtycker därtill.
Prop. 1980/81: 201
Nuvarande lydelse
Med reseförbud må förenas skyl- dighet för den misstänkte att å vis- sa tider vara tillgänglig i sin bostad eller å sin arbetsplats eller att an- mäla sig hos polismyndighet i orten så ock annat villkor. som finnes er- forderligt för hans övervakande.
Reseförbud meddelas av under- sökningsledaren. åklagaren eller rätten.
Fråga om reseförbud må av rät- ten upptagas på yrkande av under- sökningsledaren eller åklagaren el- ler då rätten har att besluta om den misstänktes häktning eller hans kvarhållande i häkte. Efter åtalet äge rätten även på yrkande av måls- äganden så ock självmant upptaga fråga därom.
I anledning av målsägandens an- språk på skadestånd eller annan er- sättning må undersökningsledaren eller åklagaren ej meddela reseför- bud eller hos rätten yrka sådant förbud, med mindre anspråket an- mälts hos honom; rätten äge alle- nast på yrkande upptaga fråga om sådant förbud.
Väckes vid rätten fråga om rese- förbud, skall. så snart ske kan, för-
64
Föreslagen lydelse
Är någon skäligen misstänkt för brott. varå fängelse kan följa. och kan det skäligen befaras att han av- viker eller annorledes undandrager sig lagföring eller straff. må han åläggas att å viss tid anmäla sig hos polismyndighet. Oberoende av brottets beskaffenhet må ock an- mälningsskyldighet. som nu sagts, meddelas. om skäligen kan befaras att den misstänkte genom att be- giva sig från riket undandrager sig lagföring eller straff.
Kan det befaras att den miss- tänkte beger sigf'rån riket. skall an- mälningsskyldighet förenas med förbud för honom att utan tillstånd lämna riket (resefr'irbud) och skyl- dighet att lämna från sig pass eller annan sådan legitimationshand- ling.
Beslut om tillsyn eller anmäl- ningsskyldighet meddelas av åkla- garen eller rätten. Har—föreskrift meddelats den som ställts under tillsyn att vara tillgänglig eller an- mäla sig å viss tid och plats skall jämväl tillsynsman utses.
Fråga om tillsyn eller anmäl- ningsskyldighet må av rätten uppta- gas då den har att besluta om den misstänktes häktning eller hans kvarhållande i häkte. Efter åtalet äge rätten även på yrkande av måls- äganden så ock självmant upptaga fråga därom.
Väckes vid rätten fråga om tillsyn eller anm('i/ningsskyldighet. skall så
Prop. 1980/81: 201 Nuvarande lydelse
handling därom äga rum inför rät- ten. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad i 24 kap. 17% är stadgat. Är fara i dröjsmål. må rätten omedelbart meddela reseför- bud att gälla. till dess annorlunda förordnas.
Beslut om reseförbud skall inne- hålla uppgift å det brott misstanken avser samt angiva den ort. där den misstänkte skall uppehålla sig och vad han i övrigt har att iakttaga. ] beslutet skall erinras om påföljden för överträdelse av förbudet och för underlåtenhet att fullgöra därmed förenat vilkor.
Beslutet skall delgivas dcn miss- tänkte.
Har reseförbud meddelats av an- nan än rätten. äge den misstänkte begära rättens prövning av förbu- det. Då begäran inkommit. skall rätten. så snart ske kan. och. om synnerligt hinder ej möter. sist å fjärde dagen därefter hålla förhand- ling. som avses i 345. Utsättes hu- vudförhandling att hållas inom en vecka. sedan begäran framställdes. må dock. om ej rätten finner sär- skild förhandling böra äga rum. med förhandlingen anstå till huvud- förhandlingen.
Då rätten meddelar reseförbud eller fastställer sådantförbud. skall om ej åtal redan väckts. rätten ut- sätta den tid. inom vilken åtal skall väckas. Denna må ej bestämmas längre. än som finnes oundgängli— gen erforderligt. I annat fall skall åtal väckas inom en månad. sedan reseförbudet meddelades.
()) Föreslagen lydelse
snart ske kan. förhandling därom äga rum inför rätten. Om sådan för- handling gälle i tillämpliga delar vad i 24 kap. l7å är stadgat. Är fara i dröjsmål. må rätten omedelbart be- sluta am tillsyn eller anmälnings- skyldighet att gälla till dess annor- lunda förordnas.
Beslut om tillsyn eller anmäl- ningsskyldighet skall innehålla upp- gift å det brott misstanken avser samt angiva vad den misstänkte har att iakttaga. [ beslutet skall erinras om påföljden för överträdelse av vad som åligger honom enligt till- synen eller anmä[ningsskyldighe- ten.
Har tillsyn eller anmälningsskyl- dighet beslutats av åklagaren. äge den misstänkte begära rättens pröv- ning av beslutet. Då begäran in- kommit. skall rätten. så snart ske kan. och. om synnerligt hinder ej möter. sist å fjärde dagen därefter. hålla förhandling. som avses i 3.5. Utsättes huvudförhandling att hål- las inom en vecka. sedan begäran framställdes. må dock. om ej rätten flnner särskild förhandling böra äga rum. med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.
Då rätten beslutar om tillsyn eller anmälningsskyldighet eller fast- ställer sådant beslut, skall. om ej åtal redan väckts. rätten utsätta den tid. inom vilken åtal skall väckas. Denna må ej bestämmas längre. än som finnes oundgängligen erforder- ligt. I annat fall skall åtal väckas inom en månad. sedan beslutet om
tillsyn eller anmä[ningsskyldighet meddelades.
Finnes tid. som avses i första stycket. otillräcklig. må rätten. om fram- ställning därom göres före tidens utgång. medgiva förlängning av tiden. 5 Riksdagen 198018]. ] saml. Nr21)!
Prop. l980/81: 201
Nuvarande lydelse
Har ej inom tid. som avses i Gå. åtal väckts eller till rätten inkommit framställning om förlängning av ti- den eller förekomma eljest ej längre skäl för reseförbud. skall det ome- delbart hävas.
Om hävande av reseförbmt' för- ordnar rätten eller. om förbudet ej meddelats eller fastställts av rät- ten. undersökaingsledaren eller åklagaren.
Vad i 24 kap. 21 & är stadgat om häktning äge motsvarande tillämp- ning bcträffande resefi'irbud.
Väckes i mål. som fullföljts till högre rätt. fråga om reseförbud. äge denna utan förhandling besluta däröver. Finnes förhandling erfor- derlig. skall den hållas, så snart ske kan. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad i 24 kap. l7å är stadgat.
Överträdes reseförbud eller jull— göres ej därmed förenat villkor. skall den misstänkte omedelbart anhållas eller häktas. om det ej är uppenbart. att skäl därtill ej före- komma.
66
Föreslagen lydelse
Har ej inom tid. som avses i 6.5. åtal väckts eller till rätten inkommit framställning om förlängning av ti- den eller förekomma eljest ej längre . skäl för tillsyn eller (mmiilnings-
skyldighet. skall beslut härom ome— delbart hävas.
Om hävandc av beslut om tillsyn eller anmälningsskyldighet förord- nar åklagaren. Ilar beslutet med- delats eller fastställts av rätten. _få'irordnar denna om beslutets hä- vande.
Vad i 24 kap. 21 & är stadgat om häktning äge motsvarande tillämp- ning beträffandc tillsyn och anmäl- ningsskyldighet.
Väckes i mål som fullföljts till högre rätt. fråga om tillsyn eller an- mälningsskyldighet. äge denna utan förhandling besluta däröver. Finnes förhandling erforderlig. skall den hållas. så snart ske kan. Om sådan förhandling gälle i tilllämpliga delar vad i 24 kap. 1755 är stadgat.
Är den som ställts under tillsyn på sannolika skäl misstänkt för att efter beslutet om tillsyn ha gjort sig skyldig till brott. för vilket är stad- gat fängelse i ett år eller däröver. skall han anhållas eller häktas. om ej särskilda skäl föranleda annat.
Åsidosätter den som ställts under tillsyn i väsentlig mån vad som ålig- ger honom enligt tillsynen. må han omedelbart anhållas eller häktas.
105
Den som åsidosätter honom ålagd anmälningsskyldighet, skall omedelbart anhållas eller häktas. om det ej är uppenbart att skål där- till eiji'irekomma.
Har anmålningsskyldighet för- enats med reseförbud och över-
Prop. l980/8l: 201
Nuvarande lydelse
67 Föreslagen lydelse
träder den misstänkte reseft'h'bmlet eller vidtager han åtgärd i syfte att lämna riket. skall han omedelbart anhållas eller häktas. ] avbidan på beslut om anhållande må den miss- tiinkte av polisman gripas. Anmä- lan härom skall omedelbart göras Itos åklagaren.
27 kap.
Den som med laga rätt griper el- ler anhäller misstänkt eller verk- ställer häktning. husrannsakan eller kroppsvisitation må lägga beslag ä föremål. som därvid påträffas.
Den som med laga rätt medtager någon. som är misstänkt/ör brott. till för/uh- eller griper eller anhåller misstänkt eller verkställer häkt- ning. husrannsakan eller kroppsvi- sitation må lägga beslag ä föremål som därvid päträllas.
Föremål. som eljest påträffas. mä efter beslut av undersökningsledaren eller åklagaren tagas i beslag. Är fara i dröjsmål. må även utan sådant beslut åtgärden vidtagas av polisman. dock ej i fråga om försändelse i post- eller telegrafverkets vård.
Verkställes beslag av annan än ttndcrsökningslcdarcn eller åklagaren och har denne ej beslutat beslaget. skall anmälan skyndsamt göras hos honom. som har att omedelbart pröva om beslaget skall bestå.
28 kap.
25
För eftersökandc av den som För eftersökandc av den som skall gripas. anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller till in- ställelse vid rätten mä husrannsa— kan företagas hos honom. så ock hos annan. om synnerlig anledning förekommer. att den sökte uppe— håller sig där.
Utan förordnande. som sägs i 4 & må polisman företaga husrannsa- kan. om åtgärden har till syfte att eftersöka den som skall gripas. an- hållas eller häktas eller hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller att verkställa beslag å föremål. som å färsk gärning följts eller spå- rats, så ock eljest. då fara är i dröjs- mål.
skall medtagas till förhör. miss- tänkt för brott. eller som skall an— hållas eller häktas eller hämtas till inställelse vid rätten tnå husrannsa- kan företagas hos honom. så ock hos annan. om synnerlig anledning förekommer. att den sökte uppe- håller sig där.
Utan förordnande. som sägs i 4 a'. må polisman företaga husrannsa- kan. om åtgärden har till syfte att eftersöka den som skall medtagas till förhör. misstt'inktfi'ir brott, eller skall anhållas eller häktas eller hämtas till inställelse vid rätten el— ler att verkställa beslag å föremål. som å färsk gärning följts eller spå- rats. sä ock eljest. dä fara är i dröjs- mål.
Prop. 1980/81: 201
Nuvarande lydelse
68
F öreslagen [_i'delse
29 kap.
1.57
Yppas vid överläggning till dom eller beslut skiljaktiga meningar. skall omröstning ske.
1 tingsrätt skall. om nämnd har säte i rätten först ordföranden och. om ytterligare en lagfaren domare sitter i rätten. sedan denne säga sin mening. Ordföranden inhämte därefter nämndens mening.
Vid omröstning i annat fall skall den yngste i rätten först yttra sig och sedan var efter annan. såsom de hava säte i rätten. Har målet bc- retts av viss ledamot. säge han först sin mening. ! hovrätt skall dock. om nämndemän ingå i rätten. dessa sist säga sin mening.
Vid omröstning i annat fall skall den yngste i rätten först yttra sig och sedan var efter annan. såsom de hava säte i rätten. Har målet bc- rettsav viss ledamot. sägc han först sin mening. Om ni't'nmdemän ingå i rätten. ska/l doek dessa sist säga sin mening.
Envar angive de skäl. varå han grundar sin mening.
45 kap. l4ä
Rätten bestämme. så snart ske kan. tid för huvudförhandlingen. För behandling av rättegångsfråga eller del av saken. som må avgöras särskilt. må huvudförhandling utsättas. ehuru målet i övrigt ej är berett till huvud- förhandling.
Är den tilltalade anhållen eller häktad. skall huvudförhandling hållas inom en vecka från den dag. då åtalet väcktes. om ej till följd av åtgärd. som avses i ll cllcr 12.5. eller annan omständighet längre uppskov är nödvändigt. Har den tilltalade häktats efter åtalet. skall tiden räknas från dagen för hans häktande.
Är den tilltalade underkastad till- syn eller anmä[ningsskyldighet. skall huvudförlmndling. om hinder ej möter. hållas inom två veckor.
ISI kap.
För målets beredande skall vadeinlagan med därvid fogade handlingar delgivas vadesvaranden och föreläggande meddelas honom att inkomma med skriftligt genmäle.
Har underrätten avslagit yrkande om åtgärd. som avses i "26—28 kap.. eller förordnat om hävande av så- dan åtgärd. äge hovrätten omedel- bart bevilja åtgärden att gälla. till dess annorlunda förordnas. Har un- derrätten beviljat åtgärd. som nu sagts. äge hovrätten omedelbart förordna. att vidare åtgärd för verk- ställighet av beslutet ej må äga rum. Är fråga om häktning eller rese/ör-
7 Senaste lydelse |975: 1288 och I976: 560.
Har underrätten avslagit yrkande om åtgärd. som avses i 26—28 kap.. eller förordnat om hävande av så- dan åtgärd. äge hovrätten omedel- bart bevilja åtgärden att gälla. till dess annorlunda förordnas. Har un- derrätten beviljat åtgärd. som nu sagts. äge hovrätten omedelbart förordna. att vidare åtgärd för verk- ställighet av beslutet ej må äga rum. Är fråga om häktning. tillsyn eller
Prop. 1980/81: 201 69
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse anmälningsskyldighet. må hovrät- ten ock. om särskilda skäl ära där- till. utan motpartens hörande göra ändring i underrättens beslut.
bud. må hovrätten ock utan mot- partens hörande göra ändring i un- derrättens beslut.
135
Så snart målets beredande avslutats. bestämme hovrätten tid för huvud- förhandlingen. För behandling av rättegångsfråga eller del av saken. som må avgöras särskilt. må huvudförhandling utsättas. ehuru målet i övrigt ej är berett till huvudförhandling.
Är den tilltalade häktad. skall hu— vudförhandling hållas inom fvru veckor efter utgången av den i 2.5 angivna tiden. om ej till följd av åtgärd. som avses i ll få. eller annan omständighet längre uppskov är nödvändigt. Har den tilltalade häk- tats efter utgången av den i 2.5 an- givna tiden. skall tiden räknas från dagen för hans häktande.
Är den tilltalade häktad. skall hu- vudförhandling hållas inom två vec- kor efter utgången av den i 25 an- givna tiden. om ej till följd av åt- gärd. som avses i Hå. eller annan omständighet längre uppskov är nödvändigt. Har den tilltalade häk- tats efter utgången av den i 2å an- givna tiden. skall tiden räknas från dagen för hans häktande.
52 kap.
Vill någon anföra besvär mot un- derrätts beslut. skall han inom två veckor från den dag. då beslutet meddelades. till underrätten inkom- ma med besvärsinlaga: har beslut under rättegången meddelats an- norledes än vid sammanträde för förhandling. skall dock besvärsti- den räknas från den dag. då klagan- den erhöll del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande el- ler kvarhållande i häkte eller i frå- ga. som avses i 49 kap. 6.5. vare ej inskränkt till viss tid.
Vill någon anföra besvär mot un- derrätts beslut. skall han inom två veckor från den dag. då beslutet meddelades. till underrätten inkom- ma med besvärsinlaga; har beslut under rättegången meddelats an- norledes än vid sammanträde för förhandling. skall dock besvärsti- den räknas från den dag. då klagan- den erhöll del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande el- ler kvarhållande i häkte eller i frå- ga. som avses i 25 kap. eller 49 kap. 6.5. vare ej inskränkt till viss tid.
Om skyldighet att anmäla missnöje med beslut. som avses i 49 kap. 3å eller 4å första stycket 1. 2. 3 eller 7. stadgas i nämnda kapitel.
Finnes motparten böra höras över besvären. skall besvärsinlagan med därvid fogade handlingar delgivas motparten och föreläggande meddelas honom att inkomma med skriftlig förklaring.
Ej må. med mindre tillfälle lämnats motparten att förklarat sig. ändring göras i underrättens beslut. såvitt angår hans rätt.
Har underrätten i tvistemål av- slagit yrkande om kvarstad. sking- ringsförbud eller annan handräck-
Har underrätten i tvistemål av- slagit yrkande om kvarstad. sking- ringsförbud eller annan handräek-
Prop. l980/81: 201 Nuvarande lydelse
ning eller förordnat om hävande av sådan åtgärd eller i brottmål avsla- git yrkande om åtgärd. som avses i 26—28 kap.. eller förordnat om hä- vande av sådan åtgärd. äge hovrät- ten omedelbart bevilja åtgärden att gälla. till dess annorlunda förord- nas. Har underrätten beviljat åt- gärd. som nu sagts eller förordnat. att beslut må verkställas utan hinder av att det icke äger laga kraft. äge hovrätten omedelbart förordna. att vidare åtgärd för verk- ställighet ej må äga rum. Är fråga om häktning eller resefi'irlnal. må hovrätten ock utan motpartens hö- rande göra ändring i underrättens beslut.
70 Föreslagen lydelse
ning eller förordnat om hävande av sådan åtgärd eller i brottmål avsla- git yrkande om åtgärd. som avses i 26—28 kap.. eller förordnat om hä— vande av sådan åtgärd. äge hovrät- ten omedelbart bevilja åtgärden att gälla. till dess annorlunda förord- nas. Har underrätten beviljat åt- gärd. som nu sagts eller förordnat. att beslut må verkställas utan hinder av att det icke äger laga kraft. äge hovrätten omedelbart förordna. att vidare åtgärd för verk- ställighet ej må äga rum. Är fråga om häktning. tillsyn eller anmäl- ningsskyldighet. må hovrätten ock. om särskilda skäl äro därtill. tttan motpartens hörande göra ändring i underrättens beslut.
54 kap.
Då hovrätt ogillat yrkande om häktning eller rese/örhud eller frigi- vit häktad eller hävt rest-ifi'jr/md. må talan mot beslutet ej föras annor- ledes än i samband med talan mot hovrättens dom eller slutliga be- slut.
Då hovrätt ogillat yrkande om häktning. tillsyn eller anmälnings- skyldighet. eller frigivit häktad eller hävt beslut om tillsyn eller anmäl- ningsskyldigltet. må talan mot be- slutet ej föras annorledes än i sam— band med talan mot hovrättens dom eller slutliga beslut.
55 kap.
För målets beredande skall revisionsinlagan med därvid fogade hand- lingar delgivas revisionssvaranden och föreläggande meddelas honom att inkomma med skriftligt genmälc.
Har hovrätten i tvistemål avslagit yrkande om kvarstad. skingrings- förbud eller annan handräckning el- ler förordnat om hävande av sådan åtgärd eller i brottmål avslagit yr- kande om åtgärd. som avses i 26—28 kap.. eller förordnat om hä- vande av åtgärd. som där sägs. äge högsta domstolen omedelbart bevil- ja åtgärden att gälla. till dess annor- lunda förordnas. Har hovrätten be- viljat åtgärd. som nu sagts. eller förordnat. att dom må verkställas utan hinder av att den icke äger laga
Har hovrätten i tvistemål avslagit yrkande om kvarstad. skingrings- förbud eller annan handräckning el- ler förordnat om hävande av sådan åtgärd eller i brottmål avslagit yr- kande om åtgärd. som avses i 26—28 kap.. eller förordnat om hä- vande av åtgärd. som där sägs. äge högsta domstolen omedelbart bevil- ja åtgärdcn att gälla. till dess annor- lunda förordnas. Har hovrätten be- viljat åtgärd. som nu sagts. eller förordnat. att dom må verkställas utan hinder av att den icke äger laga
Prop. l980/81: 201
Nuvarande lydelse
kraft. eller fastställt underrätts be- slut därom. ägc högsta domstolen ock omedelbart förordna. att vidare åtgärd för verkställighet ej må äga rum. Är fråga om häktning eller re- seförbud. må högsta domstolen utan motpartens hörande göra änd- ring i hovrättens beslut.
7l Föreslagen lydelse
kraft. eller fastställt underrätts be- slut därom. äge högsta domstolen ock omedelbart förordna. att vidare åtgärd för verkställighet ej må äga rum. Är fråga om häktning. tillsyn eller anmälningsskyldighet. må högsta domstolen om särskilda skäl ära därtill. utan motpartens höran- de göra ändring i hovrättens beslut.
56 kap.
Vill någon anföra besvär mot hovrätts beslut. skall han inom fyra veckor från den dag. då beslutet meddelades. till hovrätteninkom- ma med besvärsinlaga: har beslut under rättegången meddelats an- norledes än vid sammanträde för förhandling. skall dock besvärsti- den räknas från den dag. då klagan- den erhöll del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande el- ler kvarhållande i häkte vare ej in- skränkt till viss tid.
Vill någon anföra besvär mot hovrätts beslut. skall han inom fyra veckor från den dag. då beslutet meddelades. till hovrätten inkom- ma med besvärsinlaga: har beslut under rättegången meddelats an- norledes än vid sammanträde för förhandling. skall dock besvärsti- dcn räknas från den dag. då klagan- den erhöll del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande el- ler kvarhållandc i häkte eller ifra- ga. som avses i 25 kap. vare ej in— skränkt till viss tid.
Om skyldighet att anmäla missnöje mot hovrätts beslut i fråga. som avses i 49 kap. 3.5 eller 45 första stycket. l. 2. 3 eller 7. stadgas i 54 kap. 3å.
Denna lag träder i kraft den 1 juli l979. Har någon dessförinnan gripits eller anhållits skall i fråga om åtgärden och dess fortsatta bestånd äldre lag gälla. Har någon häktats eller underkastats reseförbud före nya lagens ikraftträdande skall i fråga om åtgärden och dess fortsatta bestånd äldre lag tillämpas intill dess målet efter nämnda tidpunkt första gången förekommer vid rätten.
2 Förslag till
Lag om ändring i militära rättegångslagen ( 1948: 472)
Härigenom föreskrives att 29.5 militära rättegångslagen skall ha nedan
angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 29å
Förekommer mot krigsn-tan skäl till anhållande. må bcfattningsha-
Förekommer skäl att inställa krigsman till förhör som misstänkt
Prop. 1980/81: 20]
Nuvarande lydelse
vare som äger bestratt'ningsrätt över honom förordna att han skall gripas. [ sådant fall skall vad i 24 kap. 7.6 tredje styeket och 8.6 rätte- gångsbalken stadgas äga motsva- rande tillämpning.
Föreslagen lydelse
för brott. må befattningshavare som äger bestraffningsrätt över ho- nom förordna om hans inställande. [ sådant fall skall vad i 23 kap. 9.5 rättegångsbalken stadgas äga mot- svarande tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979. Har någon dessförinnan gripits med stöd av äldre bestämmelse skall i fråga om åtgärden och dess fortsatta bestånd äldre lag tillämpas.
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1952: 98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål
Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1952: 98) med särskilda bestäm— melser i vissa brottmål att 21% skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
På begäran av anhållningsmyn- digheten ägerjustitiekanslern med- giva förlängning av den tid. inom vilken enligt 24 kap. 125 rätte— gångsbalken häktningsframställ- ning senast skall avlåtas. med högst tio dagar. Begäran därom skall med angivande av skälen göras inom den i nämnda lagrum föreskrivna tiden. Har anstånd medgivits och finnes fortsatt utredning oundgäng- ligen erforderlig. mä justitiekans- lern på begäran. som göres före an— ståndstidens utgång. meddela ytter- ligare förlängning med högst fem- ton dagar.
Göres ej häktningsframställning inom tid som för varje fall är före- skriven eller. därest begäran om förlängning ej bifallits. senast dagen efter den då anhällningsnrvmlighe- ten mottog meddelande därom. skall den anhållne omedelbart frigi- vas.
Föreslagen lydelse
Ära ejfulla skäl till häktning, må den misstänkte anhållas. om det finnes vara av synnerlig vikt. att han i avbidan på ytterligare utred- ning tages i förvar.
Finnes för prövning av häkt- ningsfrågan ytterligare utredning erforderlig. må med häktnings- framställning enligt 24 kap. [25 rättegångsbalken anstå. Dock skall den avlåtas, så snart ske kan. och sist åfemte dagen efter den då be- slut am anhållande. som avses i 24 kap. 65 rättegångsbalken verk- ställts.
På begäran av åklagaren äger justitiekanslern medgiva förläng- ning av den tid. inom vilken enligt andra stycket häktningsframställ- ning senast skall avlåtas. med högst tio dagar. Begäran därom skall med angivande av skälen göras inom i nämnda lagrum föreskrivna tiden. Har anstånd medgivits och finnes fortsatt utredning oundgängligen
Prop. 1980/8 ] : 201
Nuvarande lydelse
73 Föreslagen lydelse
erforderlig, må justitiekanslern på begäran. som göres före anståndsti- dens utgång. meddela ytterligare förlängning med högst femton da- gar.
Göres ej häktningsframställning inom tid som för varje fall är före— skriven eller. därest begäran om förlängning ej bifallits senast dagen efter den då åklagaren mottog med- delande därom. skall den anhållne omedelbart frigivas.
Denna lag träderi kraft den ljuli 1979.
4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1957: 668) om utlämning för brott
Härigenom föreskrives att 23.5 lagen (1957: 668) om utlämning för brott skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Den som i främmande stat är misstänkt. tilltalad eller dömd för brott. vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning. må på begäran av behörig myndighet i den främ- mande staten eller med anledning av där utfärdad efterlysning ome- delbart anhållas eller åläggas rese- förhud av åklagare enligt vad som i allmänhet gäller om brottmål. Be- slag må ock i sådant fall äga rum.
Beslut om användning av tvångs- medel skall utan uppskov anmälas hos rätten. som skyndsamt efter förhandling enligt vad om brottmål är stadgat prövar åtgärden samt. om anhållande eller reseförbud skall bestå. genast underrättar che-
' Senaste lydelse 1975: 292.
Föreslagen lydelse 21.5'
Den som i främmande stat är misstänkt. tilltalad eller dömd för brott. vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning. må på begäran av behörig myndighet i den främ- mande staten eller med anledning av där utfärdad efterlysning ome- delbart anhållas eller underkastas anrnälningsskyldig/tet av åklagare enligt vad som i allmänhet gäller om brottmål. Beslag må ock i sådant fall äga rum.
Beslut om användning av tvångs- medel skall utan uppskov anmälas - hos rätten. som skyndsamt efter förhandling enligt vad om brottmål är stadgat prövar åtgärden samt. om anhållande eller amnälnings- skyldighet skall bestå. genast un-
Prop. 1980/81: 201
fen för justitiedepartementet där- om. Finner denne. att hinder mot utlämning föreligger eller att utläm- ning eljest ej bör ske. har han att utverka regeringens förordnande om upphävande av åtgärden. l an- nat fall skall den främmande staten genom utrikesdepartementets för- sorg underrättas om åtgärden. Där- vid skall angivas viss av chefen för justitiedepartementet bestämd tid inom vilken framställning om ut- lämning skall göras. Denna tid får icke vara längre än fyrtio dagar från den dag personen anhölls eller rese- förbud meddelades enligt första stycket. När framställning 'om ut- lämning inkommer. skall utrikesde- partementet genast underrätta den myndighet som först meddelat be- slut om åtgärden. Sådan underrät- telse skall jämväl lämnas, därest framställning om utlämning ej in- kommer inom utsatt tid.
Mot rättens beslut mä talan ej föras. Den som anhållits eller un- derkastats rese/örhml äger dock för prövning. om åtgärden skall bestå. pål'ordra ny förhandling inom tre veckor från det beslut senast mcd- delats.
Har framställning om utlämning av den som är anhållen eller under- kastad resefi'irhud ej gjorts inom den enligt andra stycket bestämda tiden. skall den anhållne frigivas el- ler meddelat resefi'5rbud hävas. Detsamma gäller när framställning avslås enligt l5 &. Om anhållen i annat fall ej frigives. skall framställ- ning om hans häktande avlåtas till rätten sist ä åttonde dagen efter den. då riksåklagaren fick del av utlämningsframställningen.
74
derrättar chefen för justitiedeparte- mentet därom. Finner dennc. att hinder mot utlämning föreligger el- ler att utlämning eljest ej bör ske. har han att utverka regeringens för- ordnande om upphävande av åtgär- den. I annat fall skall den främman- de staten genom utrikesdeparte- mentets försorg underrättas om åt- gärden. Därvid skall angivas viss av chefen förjustitiedepartementet be— stämd tid inom vilken framställning om utlämning skall göras. Denna tid får icke vara längre än fyrtio dagar frän den dag personen an- hölls eller anmälninysskyldighel beslutades enligt första stycket. När framställning om utlämning in— kommer. skall utrikesdepartemen- tet genast underrätta den myndig— het som först meddelat beslut om åtgärden. Sådan underrättelse skall jämväl lämnas. därest framställning om utlämning ej kommer inom ut- satt tid.
Mot rättens beslut mä talan ej föras. Den som anhållits eller un- derkastats annu'iIningsskyldighet äger dock för prövning. om åtgär- den skall bestå. påfordra ny för- handling inom tre veckor från det beslut senast meddelats.
Har framställning om utlämning av den som är anhållen eller under- kastad annu'iln[Nyss/tyldigllet ej gjorts inom den enligt andra stycket bestämda tiden. skall den anhållne frigivas eller beslut om umm'il- ningsskyldighet hävas. Detsamma gäller när framställning avslås en— rligt 15 ;. Om anhållen i annat fall ej
frigivcs. skall framställning om hans häktande avlåtas-till rätten sist å åttonde dagen efter den. då riks- åklagaren fiek del av utlämnings- framställningen.
Göres ej framställning. som nu sagts. skall den anhållne omedelbart fri givas.
Denna lag träder i kraft den I juli l979. I fråga om reseförbud som beslutats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
Prop. l980/81: Ztll 7 'Jl
5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Dan- mark, F inland. Island och Norge
Härigenom föreskrives att 17? lagen (l9591254) om utlämning för brott till Danmark. Finland. Island och Norge skall ha nedan angivna lydelse.
Föreslagen lydelse 17.5'
Nuvarande lydelse
Den som är misstänkt. tilltalad eller dömd för brott. vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning. mä såframt för gärningen eller går- ning av motsvarande beskaffenhet enligt svensk lag är stadgat fängel- se. på begäran av polis- eller åkla- garmyndighet i den främmande sta- ten eller med anledning av där ut- färdad efterlysning omedelbart an- hållas eller åläggas re.s'e/i')'rl7ud av åklagare enligt vad som i allmänhet gäller om brottmål. Beslag må ock i sådant fall äga rum.
Den som är misstänkt. tilltalad eller dömd för brott. vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning. må såframt för gärningen eller gär- ning av motsvarande beskaffenhet enligt svensk lag är stadgat fängel- se. på begäran av polis- eller åkla- garmyndighet i den främmande sta- ten eller mcd anledning av där ut- färdad efterlysning omedelbart an- hållas eller åläggas anmäln[nyss/cyl- dighet av åklagare enligt vad som i allmänhet gäller om brottmål. Be- slag må ock i sådant fall äga rum.
Beslut om användning av tvångsmedel enligt denna paragraf skall på begäran av den som beslutet avser prövas av rätten. som i ärendet skynd- samt skall hålla förhandling enligt vad om brottmål är stadgat. Mot rättens beslut må talan ej föras.
Polis- eller åklagarmyndighet i den främmande staten skall ofördröjligen underrättas. då beslut fattats om användning av tvångsmedel enligt denna paragraf. Har icke framställning om utlämning mottagits inom två veckor från det underättelsen avsändes. skall beslutet omedelbart hävas. Om anhållen i annat fall ej frigivas, skall framställning om hans häktande avlåtas till rätten sist å femte dagen från den dag anhällningsmyndigheten tick del av utlämningsframställningen.
Denna lag träder i kraft den i juli 1979. I fråga om reseförbud som beslutats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet
Härigenom föreskrives i fråga om lagen (l964z450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet att 6.5 första stycket andra meningen skall upphö- ra att gälla.
' Senaste lydelse l975: 294.
Prop. 1980/81: 201 76
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
öå'
Är någon. som fyllt tjugo år. skä- ligen misstänkt att föra ett sådant asocialt liv som avses i l ä. må han anhållas. Polisman äger ej med stöd av denna lag utan beslut av anhållningsmyndighet gripa den mot vilken skäl till anhållandeji'ire- kamma.
Är någon. som fyllt tjugo år. skä- ligen misstänkt att föra ett sådant asocialt liv som avses i l ä. må han anhållas.
Föreligga sannolika skäl att någon må intagas i arbetsanstalt och kan det skäligen befaras att han avviker eller eljest håller sig undan eller försvårar utredningen. må han häktas.
Denna lag träder i kraft den ljuli l979.
7 Förslag till Lag om ändring i lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom
Härigenom föreskrives att 17% lagen (1972: 260) om internationellt sam- arbete rörande verkställighet av brottmålsdom skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande lydelse
I7ä
Har främmande stat som tillträtt brottmålsdomskonventionen till ut- rikesdepartementet meddelat. att den ämnar göra framställning om verkställighet av påföljd. eller har sådan framställning gjorts. kan riks- åklagaren anhålla den dömde. om enligt svensk lag kan följa fängelse i ett år eller däröver på brott motsva- rande den gärning påföljden avser och det skäligen kan befaras. att den dömde skall avvika eller. då fråga är om utevarodom. att han undanröjer bevis. På ansökan av riksåklagaren kan rätten under mot- svarande förutsättningar besluta om häktning av den dömde eller meddela honom reseförbud. Så-
' Senaste lydelse 1969: l65.
Föreslagen lydelse
Har främmande stat som tillträtt brottmålsdomskonventionen till tit- rikesdepartementet meddelat. att den ämnar göra framställning om verkställighet av påföljd. eller har sådan framställning gjorts. kan riks- åklagaren anhålla den dömde. om enligt svensk lag kan följa fängelse i ett år eller däröver på brott motsva— rande dcn gärning påföljden avser och det skäligen kan befaras. att den dömde skall avvika eller. då fråga är om utevarodom. att han undanröjer bevis. På ansökan av riksåklagaren kan rätten under mot- svarande förutsättningar besluta om häktning av den dömde eller om amniilningsskyldig/zet. Sådan skyl-
Prop. l980/8l: 201
Nuvarande lydelse
dantförbudfär meddelas, även om det svåraste straff som enligt svensk lag kan följa på motsvaran- de brott är lindrigare än fängelse i ett år. Oberoende av brottets be- skaffenhet får den dömde anhållas, häktas eller meddelas reseförbud. om han saknar hemvist i Sverige och det skäligen kan befaras att han genom att bege sig från landet un- dandrar sig påföljd.
I fråga om anhållande. häktning och reseförbud enligt denna para- graf äger i övrigt 24 kap. 3—24 åå och 25 kap. 2—955 rättegångsbal- ken motsvarande tillämpning. Den som anhållits eller häktats skall dock friges senast när den samman- lagda tid han i den främmande sta- ten och här i landet varit berövad friheten med anledning av det eller de brott framställningen om verk- ställighet avser uppgår till tid som i den utländska domen bestämts för frihetsberövande påföljd för brottet eller brotten. 1 fall då den dömde anhållits eller häktats innan fram- ställning om verkställighet gjorts. skall den dömde friges inom ader- ton dagar från dagen för frihetsbe- rövandet. om icke framställning om verkställighet gjorts före utgången av denna tid.
77
Föreslagen lydelse
dighet får beslutas. även om det svåraste straff som enligt svensk lag kan följa på motsvarande brott är lindrigare än fängelse i ett år. Oberoende av brottets beskaffen- het får den dömde anhållas. häktas eller underkastas anmälningsskyl- dighet. om han saknar hemvist i Sverige och det skäligen kan be- faras att han genom att bege sig från landet undandrar sig påföljd.
I fråga om anhållande. häktning och anmälningssÅyldig/zet enligt denna paragraf äger i övrigt 24 kap. 3—24 åå och 25 kap. 2—8 och 1055 rättegångsbalken motsvarande till- lämpning. Den som anhållits eller häktats skall dock friges senast när den sammanlagda tid han i den främmande staten och har i landet varit berövad friheten med anled- ning av det eller de brott framställ- ningen om verkställighet avser upp- går till tid som i den utländska do- men bestämts för frihetsberövande påföljd för brottet eller brotten. I fall då den dömde anhållits eller häktats innan framställning om verkställighet gjorts. skall den dömde friges inom aderton dagar från dagen för frihetsberövandet. om icke framställning om verkstäl- lighet gjorts före utgången av denna tid.
Denna lag träder i kraft den I juli 1979. I fråga om reseförbud som beslutats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
8 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsin-
skränkning
Härigenom föreskrives att 1 S? lagen (1974: 5 l5) om ersättning vid frihets- inskränkning skall ha nedan angivna lydelse.
Prop. 1980/81: 201
Nuvarande lydelse
Den som har varit häktad på grund av misstanke om brott eller som till följd av sådan misstanke under mer än 24 timmar i sträck har varit anhållen. underkastad rese/i")"r- hud. intagen på rättspsykiatrisk kli- nik. tagen i förvarsarrest eller tagen i förvar genom beslut av befälhava- re på fanyg eller luftfartyg eller av beskickning eller konsulat har rätt till ersättning av staten om
78
Föreslagen lydelse
Den som har varit häktad på grund av misstanke om brott eller som till följd av sådan misstanke under mer än 24 timmar i sträck har varit anhållen. under/casual tillsyn eller anntiilningsskyldighet. intagen på rättspsykiatrisk klinik. tagen i förvarsarrest eller tagen i förvar ge- nom beslut av befälhavare på fartyg eller luftfartyg eller av beskickning eller konsulat har rätt till ersättning av staten om
frikännandc dom meddelas för gärningen. ]. 2. åtalet avvisas eller avskrives.
3. förundersökning avslutas utan att åtal Väckes eller. såvitt gäller för- varsarrest. beslutet härom upphäves utan att målet hänskjutes till rätte— gång eller disciplinstral'f ålägges. eller
4. beslutet om frihetsinskränkning genom avslag på häktningsfram- ställning eller efter överprövning. fullföljd av talan eller anlitande av sär- skilt rättsmedel upphäves eller ersättes av beslut om mindre ingripande åtgärd eller undanröjes utan förordnande om ny handläggning.
Den som har varit häktad eller under mer än 24 timmari sträck har varit anhållen som misstänkt för brott som avses i 24 kap. l & första stycket rättegångsbalken har jäm- väl rätt till ersättning. om gärningen i domen hänföres under sådant lag- rum att häktning icke kunnat ske annat än enligt l.$ andra styr/tet el- ler 2.5 samma kapitel och det icke har förelegat sådana förutsättningar för häktning som anges där. För rätt till ersättning på grund av an- hållande fordras dessutmn att det ej heller har förelegat omständig- het som anges i 24 kap. 5.6 andra stycket rättegångsbalken .
Den som har varit häktad eller under mer än 24 timmar i sträck har varit anhållen som misstänkt för brott som avses i 24 kap. l & första eller andra stycket rättegångs bal- ken har jämväl rätt till ersättning. om gärningen i domen hänföres un- der sådant lagrum att häktning icke kunnat skc annat än enligt 2.5 sam- ma kapitel och det icke har förele- gat sådana förutsättningar för häktning som anges där.
Denna lag träderi kraft den ljuli 1979. Äldre bestämmelser gäller i fråga om frihetsinskränkning som har skett före ikraftträdandet och som icke har upphört dessförinnan.
Prop. 1980/81:201 79
9 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976: 37l) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.
Härigenom föreskrives i fråga om lagen (I976137l) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
dels att 4. 16 och l7 ss skall ha nedan angivna lydelse. dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer. 16 a—ds'å. av nedan angivna lydelse. '
Ii't'ireslagen lydelse 4 %
Vid behandlingen av häktad skall hänsyn tagas till hans hälsotillstånd. Häktad som företer tecken till sjukdom eller begär att läkare skall tillkal- las. skall så snart det kan ske undersökas av läkare. om ej sådan undersök- Nm'arande lydelse ning uppenbarligen är obehövlig.
Läkares anvisning rörande vår- den av häktad som är sjuk skall iakttagas. Behöver den häktade sjukhusvård. skall sådan beredas honom så snart det kan ske.
Läkares anvisning rörande vår- den av häktad som är sjuk skall iakttagas. Behöver den häktade sjukhusvård. skall sådan beredas honom så snart det kan ske. Kan befaras att transport tried/'är skada för den intag/tes hälsa. skall läka-
res medgivande till transporten in— lta/ritas.
Förlossning av häktad kvinna skall såvitt möjligt ske på sjukhus. Om anledning föreligger därtill. skall den som enligt andra eller tredje stycket vistas på sjukhus stå under bevakning.
Beträffande den som är häktad på grund av misstanke om brott an- kommer det på andersr'ikningsle- daren eller åklagaren att
]. avgöra om eller i vad mån hinder för medgivande enligt 35 första stycket första meningen eller 9— [3 så eller för tillämpning av 35 första stycket andra meningen mö- ter på den grund att åtgärden kan medföra fara för att bevis undan- röjes eller utredning om brott eljest fö rs wi ra s .
lbå
Beträffande den som är häktad pågrund av misstanke om brott an- kommer det på åklagaren att
]. avgöra om eller i vad mån hinder för medgivande enligt 35 första stycket första meningen eller 9— l3 så eller för tillämpning av 3.5 första stycket andra meningen mö- ter på den grund att åtgärden kan medföra fara för att bevis undan- röjes eller_ll'irt'anskas.
2. avgöra fråga om inskränkningar enligt hs" tredje stycket. Innebär avgörande enligt första stycket hinder för medgivande eller eljest inskränkning i häktads rätt. skall avgörandet omprövas så ofta anled- ning därtill uppkommer.
Prop. 1980/81: 201
Nuvarande lydelse
80
Föreslagen lydelse
16aå
Har åklagaren meddelat beslut enligt 165 får den häktade begära prövning av beslutet hos den dom- stol. som handlägger det mål, vari häktningen beslutats. Är målet ej längre anhängigt vid domstol skall begäran prövas av den domstol som senast dömt i målet.
Då begäran som avses i första stycket inkommit skall rätten. om ej särskilda skäl)?)ranleder annat. be- reda åklagaren tillfälle att yttra sig. Rätten skall därefter så snart ske kan pröva begäran. Om det är er-
forderligt för utredningen skall för—
handling hållas. Om förfarandet i övrigt gäller i tillämpliga delar vad som är stadgat för fall som avses i 25 kap. 5 & rättegångsbalken .
löbå
Beslut enligt denna lag meddelas om ej annat följer av 45 andra stycket eller I6 5. av kriminalvårds- styrelsen.
l6cs'
Talan mot kriminalvårdsstyrel- sens beslut isärskiltfall enligt den- na lag föres hos kammarrätt genom besvär. Mot annat styrelsens beslut enligt lagen jöres talan hos rege- ringen genom besvär.
lödå
Vad som sägs i denna lag om häk- tad har motsvarande tillämpning på
I. den som har anhållits eller gri- pits på grund av misstanke om brott. .
2. den som har intagits i häkte eller polisarrest för förpassning till kriminalvårdsanstalt och
Regeringen kan förordna om överflyttning till tjänsteman inom kriminalvården. polismyndighet el- ler rättspsykiatrisk klinik av krimi- nalvårdsslyrelsens befogenheter enligt denna lag.
175
Vad som sägs i denna lag om häk- tad har motsvarande tillämpning på I. den som har anhållits.
2. den som intagits i häkte eller polisarrest för förpassning till kri- minalvårdsanstalt och
Prop. l980/81: 201 Xl
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3. den som har tillfälligt placerats i häkte med stöd av 43 & första stycket tredje meningen lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt.
Begäran enligt 165 beträffande den som anhållits på grund av misstanke om brott ska/] ske vid den domstol. hos vilken häktnings— framställning i anledning av brottet må göras.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
6 Riksdagen I 980/8I. ! saml. erlll
Prop. l980/81: 201 82
Sammanställning av remissyttranden
] Allmänna synpunkter
RÅ : För att straffprocessen skall kunna genomföras är det nödvändigt att de rättsvårdande myndigheterna har vissa tvångsmedel till sitt förfo- gande. Tvångsmedelsregleringen bör utformas så att brottsligheten kan ef- fektivt bekämpas samtidigt som den enskildes berättigade krav på person- lig integritet inte uppoffras i högre grad än som är oundgängligen nödvän- digt. Vid denna avvägning bör — som har framhållits i direktiven — reform- arbetet på det kriminalpolitiska området särskilt beaktas. För att i görligas- te män undvika skadliga verkningar bör vidare användningen av de straff— processuella tvångsmedlen begränsas så långt det är möjligt.
Den nuvarande regleringen som trädde i kraft år 1948 hänför sig till pro- cesskommissionens betänkande (SOU 192632) ang. rättegångsväsendets ombildning. Härefter har stora delar av den straffrättsliga lagstiftningen re- viderats. Så t.ex. tillkom brottsbalken är 1964. Kriminalpolitiken präglas numera av strävandena efter att så långt som möjligt begränsa användning— en av frihetsberövande påföljder. Ett av skälen härtill är ökad medveten- het om frihetsberövandets skadliga verkningar. Någon samlad utvärdering av reglerna för straffprocessuella frihetsberövanden har hittills inte skett. Mot denna bakgrund hälsar jag med tillfredsställelse att en sådan översyn nu har gjorts. Jag kan i allt väsentligt dela utredningens principiella synsätt rörande de straffprocessuella tvångsmedlens användning. Beträffande den närmare utformningen av reglerna anser jag dock att de föreslagna änd- ringarna i vissa delar behöver ytterligare överarbetas. Några av de före- slagna reglerna är sådana att de inte bör föranleda lagstiftning. På ett par punkter anserjag att man kan gå längre än utredningen har föreslagit.
Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt: Rättssäkerhet för den en- skilde innebär bland annat. att de tvångsmedel. som inkräktar på den en- skildes frihet och integritet skall vara noggrant reglerade i lag. Utrymmet för skönsmässiga bedömningar mäste vara så litet som möjligt. Med be- greppet rättssäkerhet avses även — vilket i detta sammanhang starkt bör understrykas — att samhället har medel att dels bereda den enskilde skydd mot brottsliga gärningar riktade mot dennes person och egendom. dels slå vakt om samhällets demokratiska system. För att upprätthålla rättssäker- heten i detta hänseende mäste brott beivras. Utredning och lagföring av brott har en i sig brottsförebyggande effekt. Verksamma tvångsmedel ökar samhällets möjligheter att beivra brott och bidrari hög grad till lagföring- ens effektivitet. Brottsligheten har under senare är ökat. såväl ifråga om våldsbrott som den ekonomiska brottsligheten av organiserad och yrkes— mässig karaktär. Svårigheterna att komma till rätta med denna brottslighet är stora.
Med beaktande av detta kan ett flertal invändningar göras mot betänkan- det.
Utredningen har som målsättning att minska antalet fall av anhållande och häktning. Visserligen medför dessa tvångsmedel allvarliga och mindre gynnsamma ingrepp i den enskildes frihet och integritet. Men antalet kan
Prop. l980/81: 201 83
inte bara bestämmas utifrån principiella ställningstaganden utan måste också vara beroende av den förhandenvarande brottsligheten. De slutsat- ser som redovisas i betänkandet grundar sig i alltför hög grad på enkätun- dersökningen.
Jag ansluter mig till polismästaren Bengt Erlandssons och länsåklagaren Axel Moraths särskilda yttrande och ställer mig mycket tveksam till det förslag som redovisats i betänkandet främst av den anledning att samhället fråntas möjligheter att utreda brott. Det är mycket betänkligt med beaktan— de av den nuvarande brottsutvecklingen. De enklare brotten kommer gi- vetvis att kunna utredas även med föreslagna lagändringar. Beträffande den allvarliga och svårutredda brottsligheten. där kravet på samhällsskydd är stort. kommer följderna att bli förödande. Den organiserade ekonomis— ka brottsligheten kommer exempelvis inte kunna bekämpas. med tillräck- lig kraft, om förslaget genomförs.
Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt: Såsom. reservanterna Erlandsson och Morath konstaterat ökar brottsligheten i vårt land oro- väckande år från år. och då främst förmögenhets- och våldsbrottsligheten. En kraftig förskjutning mot allvarligare kriminalitet kan också förmärkas. Resurserna för att bemästra denna utveckling är på många sätt otillräckli- ga. Uppklaringsprocenten för en mängd allvarliga brott är även internatio- nellt sett låg och i sjunkande. Att i detta läge införa liberaliseringar av de regler i rättegångsbalken som är till stöd för ett effektivt utredningsarbete måste te sig tveksamt.
Det statistiska material utredningen presenterat ger ej heller underlag för någon allvarlig kritik mot det nuvarande regelsystemet. Med hänsyn till den starkt ökande brottsligheten är de höga siffrorna för användande av tvångsmedel ej förvånande. Utredningen framhåller att brott ej kunnat styrkas. när det gäller l6% av de anhållna. Denna frekvens är enligt utre- dama ej godtagbar. Siffran framstår vid analys ej så märklig. Vid utförd undersökning på åklagarmyndigheterr i Göteborg kan det konstateras att beträffande cirka 1/4 av dessa 169"? åtal cj skett p.g.a. att målsägandena återkallat angivelse beträffande olaga hot (ej åtal p.g.a. bristande bevis- ning) och misshandel på enskilt omräde. där det efter utredningens avslu- tande visat sig att åtal cj varit påkallat från allmän synpunkt. [ andra fall t.ex. vid narkotikabrott kan det efter någon dags utredning visa sig att det saknas resurser att driva utredningen mot dem som endast finns i periferi- en. Utredningen av den grövre brottsligheten i målet måste prioriteras. Be- träffande återstående l.??? kan således kvarstå brottsmisstankar av bety- dande styrka. Man kan därför inte påstå att bedömningen visat sig vara fel- aktig. En sådan slutsats kan endast dragas i de fall det visats att den miss- tänkte van't oskyldig. Det måste accepteras att de brottsbekämpande orga- nen då och då misslyckas i sitt arbete att binda en person till ett brott. Kra- vet på bevisstyrka är dock olika för anhållande — häktning å ena och fäl- lande dom å andra sidan.
De skilda ändamålen med tvångsmedlen och påföljderna får inte sam- manblandas. Något motsatsförhållande mellan anhållande och häktning å ena sidan och kriminalvård i frihet eller kortvariga frihetsstraffå andra be- höver inte föreligga, eftersom de syftar mot helt olika mål: tvångsmedlen att möjliggöra en rationell förundersökning och lagföring och att tillgodose samhällsskyddets krav. påföljderna att underlätta brottslingens återan- passning i samhället. Tvångsmedlen äventyrar normalt ej heller de frihets- berövades "hälsa och utveckling" genom att vård och behandling under häktningstiden uteblir. Vid häktet i Göteborg arbetar f.n. elva personer
Prop. 1980/81: 201 84
med hithörande frågor. Ofta kan också konstateras att många av de frihets- berövade fysiskt och psykiskt genomgår en avsevärd förbättring under häktningstiden. vilket är ägnat att underlätta det fortsatta rehabiliteringsar- betet. -
Utredarnas värdeskala måste man ställa sig frågande inför. när de hänför de ordinära förmögenhetsbrotten till "mindre allvarlig kriminalitet". Överhuvudtaget koncentreras resonemanget till den misstänkte under det att brottsoffren ej ägnas någon uppmärksamhet. Skyddsintresset när det gäller förmögenhetsbrotten är inte stort. Detta betraktelsesätt överens— stämmer inte med allmänhetens. Förmögenhetsbrotten får ej bagatelli- seras. Om så sker kommer dessa brott att breda ut sig i samhället med re- sultat att många enskilda drabbas hårt.
Utredningen har inte heller i tillräcklig grad beaktat de problem som po- lis- och åklagarkårerna kommer att ställas inför. En något negativ attityd framskymtar dels i betänkandets överväganden dels i själva ändringsför- slagen som sådana. De senare syftarju hela tiden till att reducera polisens och åklagarens befogenheter. I detta sammanhang bör framhållas att nå- gon verklig internationell jämförelse av lagreglerna för tvångsmedlen ej ' kan ske. enär de olika rättssystemens uppbyggnad är så olika. Dock torde man utan överdrift kunna beteckna den svenska polisen och åklagaren som välutbildade och åklagaren är närmast jämförbar med undersökningsdo- marna utomlands. Detta förhållande medför att den kritik betänkandet rik- tar mot de svenska lagreglerna för bristande domstolskontroll redan av denna anledning ter sig oberättigad. Inledningsvis bör således slås fast att vad utredningen anfört ej utgör skäl att kräva ändring av gällande lagregler på den grund att polis och åklagare inte kan hantera dem med tillräcklig omsorg sett från rättssäkerhetssynpunkt.
Skulle utredningens förslag i huvudsak realiseras. innebär detta kraftigt minskade möjligheter för polis- och åklagamtyndigheterna att på ett.effek- tivt sätt bekämpa kriminaliteten. Den redan låga Uppklaringsprocenten skulle ytterligare sjunka och brottslig verksamhet löna sig bättre. Detta kan medföra att utredningspersonalen grips av den modlöshet som uppstår då man finner sin arbetssituation som meningslös. Denna inställning kan redan spåras hos spanings- och utredningspersonal som ofta kort efter det en misstänkt gripits och överbevisats ser samme person fri och förmodli— gen i färd med att begå nya brott.
Länsåklagarmyndigheten i Stockholms län och Gotlands län: Utred- ningens förslag har kommit att presenteras vid en Olycklig tidpunkt. De rättsvårdande myndigheterna har stora svårigheter att fullgöra sina uppgif- ter. Detta beror bl.a. på att tillgången på personal. framför allt i fråga om polisens utredande verksamhet. är ytterligt knapp samtidigt som brottslig- heten tenderar att ständigt öka. Denna situation medför att brottsutred- ningar inte äger rum i den takt. i den omfattning och med den kvalitet som vore önskvärt.
Som exempel på detta kan nämnas att en ständigt allt större andel av an— mälda brott överhuvud taget inte föranleder någon som helst åtgärd från polisens eller annan myndighets sida. Detta gäller exempelvis så allvarliga brott som grov stöld i form av inbrott i bostad. Respekten för lagens upp- rätthållande löper risk att minska om allmänheten på detta sätt bibringas uppfattningen att begångna brott inte blir föremål för beivran. Vidare åsi- dosätts berättigade krav på målsägandeskydd.
Mot denna bakgrund måste varje åtgärd som är ägnad att minska effekti-
Prop. 1980/81: 201 85.
viteten hos de myndigheter som svarar för brottsutredningar vägas med yt- tersta försiktighet mot de vinster som från andra synpunkter kan stå att vinna.
Som nämndes inledningsvis är den i dag rådande situationen inte gynn- sam för genomförande av reformer som inverkar på effektiviteten för brottsutredande verksamhet. Denna synpunkt får emellertid inte dölja'för- tjänsterna i utredningens betänkande. [ flera avseenden ger utredningsför- slagen — även i den mån de enligt vad jag tidigare anfört i vart fall f.n. inte- bör leda till lagändring — anledning för de inom området praktiskt verk- - samma att självkritiskt och med eftertanke ifrågasätta tillämpningen av det nuvarande systemet i varje enskilt fall.
Vidare torde utredningens synpunkter gc anledning till studium och ana- lys av Vissa särskilda frågor inom åklagarverksamheten. Slutligen föranle- der betänkandet till skärpt uppmärksamhet på de aktuella områdena vid ' den tillsynsverksamhet som äger rum inom åklagarväsendet. För alla dessa syften ger betänkandet ett värdefullt underlag.
LänSåklagarmyndigheten i Kopparbergs län: Vid bedömningen av det föreliggande förslaget anserjag att det finns skäl att erinra om att departe- mentschefen i direktiven'anfört att'han icke av Riksåklagarens undersök- ning rörande tillämpningen av reglerna rörande anhållande och häktning funnit att anhållnings- och häktningstiderna framstått såsom anmärknings- värt långa. lcke heller innehåller direktiven några anmärkningar ur rättssä- kerhetssynpunkt mot tillämpningen av gällande regler. Regler rörande per- sonella tvångsmedel utgör i sig ingen garanti för den personliga integrite- ten. Det väsentligaste ur rättssäkerhetssynpunkt är att hanteringen kon- trolleras pa ett effektivt sätt. Justitieombudsmannainstitutionen torde från början ha haft såsom den viktigaste uppgiften att övervaka tillämpningen av reglerna om de personella tvångsmedlen. Vid rättegångsbalkens ikraft- trädande den l januari l948 granskades sålunda anhållningsliggarna av jus- titieombudsmannen — en uppgift som senare lades på statsåklagarna. Det förefaller. som om denna kontroll. åtminstone såvitt avser tillämpningen av reglerna om gripanden". i någon mån kommit att eftersättas i storstäder- na. Det är vidare inte uteslutet att konkretiseringen av de speciella häkt- ningsförutsättningarnai vissa fall brustit. Härtill kan ha bidragit ett åtmins- tone på senare tid alltför avancerat blankettänkande som endast kräver att åklagaren kryssmarkerar vad han anser vara tillämpligt utan att han behö— ver göra klart för vare sig själv eller den misstänkte vilka speciella omstän— digheter som talar för den åberopade häktningsgrunden. En och annan domstol kan kanske sedan på grund härav förbise att av åklagaren kräva en närmare utveckling av häktningsgrunden. Därest det sålunda — såsom för- utsätts i direktiven — framstår såsom angeläget att minska antalet frihets- berövanden. är det tänkbart att detta i någon män kan åstadkommas ge— nom en strikt tillämpning av gällande regler. Den kritik som framförts mot tillämpningen av dessa regler och som återgetts av utredningen. synes dock överdriven. tendensiös och till någon del okunnig. vilket givetvis inte utesluter att övertramp förekommit och förekommer. Mot bakgrunden av denna kritik framstår det såsom närmast säreget att några klagomål mot tillämpningen av reglerna rörande anhållanden och häktning knappast går att återfinna i JO-s ämbetsberättelser under senare år. Polis— och åklagar- myndigheter. som har att närmast gentemot allmänheten svara för ordning och säkerhet får däremot icke sällan klä skott för att brottslingar friges av domstolar och kriminalvårdsmyndigheter.
Prop. 1980/81: 201 86
Vid bedömningen av utredningens statistiska material bör beaktas att de polisiära försvarsbastionerna sviktar på grund av personalbrist. särskilt under helger och semestrar. I detta hänseende villjag anmärka att enkäten sammanfaller med tiden för älgjakten då en stor del av polispersonalen er- farenhetsmässigt brukar ta ut semester. Under sådana perioder förekom- mer det i troligen icke obetydlig utsträckning att i och för sig synnerligen motiverade ingripanden icke kan göras på grund av brist på personal. Då utredningen förmedlar ett. intryck av att personella tvångsmedel tillgrips "övernitiskt" finns det därför anledning att understryka att polis- och åklagarmyndigheternas arbetssituation inte ger anledning till några onödi— ga ingripanden. Det är dock tänkbart att denjuridiska rubriceringen av vad som görs icke alltid är korrekt.
Utredningen synes i vissa sammanhang anlägga ett väl statiskt betraktel- sesätt på tillämpningen av gällande regler. Den framhåller sålunda (s 140) att för anhållande krävs i princip häktningsskäl. Härefter anförs: "Likväl friges mer än två tredjedelar av de anhållna utan att åklagaren begär häkt- ning." Trots denna formulering är utredningen enligt vad som framgår av det följande tydligen införstådd med att häktningsskälen ofta elimineras under förundersökningens gång. Strängt taget är den av utredningen anför- da siffran icke intressantare än antalet av domstolarna under olika hand- läggningsskeden frigivna från början anhållna och häktade personer. En person som anhållits eller häktats på grund av kollusionsfara kan erkänna brottet när som helst under förundersökningen eller domstolsbehandlingen och skall då friges. Flyktfaran kan undanröjas. om den misstänkte drabbas av sjukdom. vilket också kan inträffa när som helst. Omvänt kan en inledd förundersökning eller t.o.m. ett inlett domstolsförfarande utlösa åtgärder som motiverar häktning. På grund av utredningens uttryckssätt finner jag anledning att understryka dessa banala förhållanden. Förundersökningar- na har en ofta starkt dynamisk karaktär. .
Länsåklagurmyndighmen iÄIt'shurgs län: Brottsligheten ökar och ut- vecklas mot att bli allt allvarligare och farligare. vilket ställt stora krav på rättsväsendets personella och tekniska resurser. Tvärtemot samhällets strävanden minskar Uppklaringsprocenten (den del av den anmälda brotts- ligheten som polisen klarar upp) väsentligt. Hos polispersonalen växer fram en oro över att man håller på att förlora kontrollen över brottsutveck- lingen. Ökningen av rymningarna från kriminalvårdsanstalter och miss- bruk av permissioner. den återfallsbrottslighet som är vanlig i anslutning till dessa företeelser. liksom den tilltagande oordningen inne på anstalterna utsår tvivel om det meningsfulla i verksamheten.
lntensiva ansträngningar har nedlagts på att höja rättsväsendets effekti- vitet. Stora utbildningsins'atser har gjorts. Bättre arbetsmetoder och snab- bare handläggningsrutiner har utvecklats. Arbetsbördan kan dock f.n. icke på långt när bemästras tillfredsställande. Det är icke acceptabelt att bety- dande delar av brottsligheten får förbli outredd och obeivrad. Även om . personella förstärkningar är motiverade och kan tillföras rättsväsendet. är möjligheterna därtill begränsade bl.a. av kostnadsskäl. Förslag som inne— bär att samhällets verksamhet för att hålla den egentliga kriminaliteten till- baka försvåras eller försvagas. kan accepteras endast om det är nödvän— digt för att säkerställa andra rättssäkerhetsintressen. så viktiga att en ytter- ligare ökad brottslighet får tolereras för deras tillgodoseende.
Enligt min mening har utredningen i väsentliga avseenden ej väl lyckats avväga effektivitctskrav mot andra rättssäkerhetskrav. Ett genomförande av förslaget skulle medföra att brottsbeivrandet på betydelsefulla fält för-
Prop. 1980/81: 201 87
svåras utan att beaktansvärd vinning av rättssäkerhetsnatur uppnås. För- slaget kan svårligen tänkas få utan väsentlig omarbetning leda till lagstift- ning annat än på enstaka punkter.
Utredningen finner att det knappast är möjligt att nå längre i fråga om kravet på kvalificerad brottsmisstanke. "sannolika skäl". än dit man idag nått i rättstillämpningen. Beträffande endast 2 C? av de häktade avskrivs ärendet eller ogillas åtalet. Av detta kan dras även den slutsatsen att dom- stolarna uppenbarligen lägger ner stor omsorg och betydade restriktivitet vid bedömningen av bevisningens styrka i häktningsfallen. Det är berätti— gat att anta att domstolama är lika noggranna och försiktiga vid bedöm- ningen av de övriga häktningsgrunderna. Utredningen gör gällande att praxis vid användningen av recidivfara som häktningsgrund gått vida läng- re än lagstiftaren menat. Utredningens bedömning vilar främst på det för- hållandet att häktning i stor utsträckning sker i sådana fall då påföljd. som icke innebär frihetsberövande. sedermera utdöms. Naturligtvis är utred- ningens antagandc om vad lagstiftaren kan ha menat orealistiskt. När reg- lema om personella tvångsmedel skrevs för kanske fyra decennier sedan. fanns varken motsvarighet till dagens brottslighet. nuvarande påföljdssy- stent eller dagens kriminalpolitiska värderingar. Ställd inför den nutida konkreta brottsligheten skulle 20— och 30-talets lagstiftare förmodligen häpna inför vår försiktiga tillämpning av de personella tvångsmedlen. När utredningen anser att häktning på grund av risk för fortsatt brottslighet sker i alltför stor utsträckning är detta ett uttryck för en modern kriminal- politisk värdering.
Svea hovrätt: Hovrätten ansluter sig till utredningens mening. att fri- hetsberövande genom häktning bör förekomma i så liten utsträckning som möjligt och att häktade personer icke bör underkastas andra inskränkning— ar än sådana som följer av syftet med häktningen. Hovrätten tar vidare av— stånd från uppfattningen. att häktning lämpligen kan användas i behand- lingssyfte eller för att tillgodose allmänpreventionens krav. En annan sak är att när häktning väl skett denna kan ha en allmänpreventiv eller indivi- dualpreventiv effekt och. om övriga förutsättningar föreligger. leda till att domstolen senare vid val av påföljd kan inskränka sig till en påföljd som icke innebär frihetsberövande.
Reseförbud. anmälningsskyldighet eller annan övervakning har hittills i endast ringa utsträckning utnyttjats som ersättning för häktning. ()avsett anledningen därtill är det välkommet att uppmärksamheten riktas på denna fråga och att ansträngningar göres för att effektivisera dessa alternativa in- stitut. En viss del av den kritik. som på senare tid har riktats mot häkt- ningsinstitutet. avser i själva verket mera formerna för verkställighet av häktning och de Iokalmässiga förhållandena i fråga om häktena än institu- tets utformning enligt rättegångsbalkens grundläggande regler. Vid en all- män översyn bör undersökas vad som kan göras även i nu nämnda avseen- den.
Hovrätten är icke beredd att uttala någon åsikt i frågan huruvida häkt- ning — särskilt då häktning på grund av recidivrisk — har kommit till mera vidsträckt användning än vad som har varit avsett vid tillkomsten av nya rättegångsbalken. Det torde emellertid vara en allmän uppfattning bland domare att häktningsinstitutct i dag tillämpas mer restriktivt än för några år sedan. Även om det nu tages som riktpunkt. att användandet av häkt- ningsinstitutet bör inskränkas och att häktning i allmänhet icke bör ske. då annan påföljd än frihetsberövande väntas följa. är det angeläget att fram-
Prop. l980/81: 201 88
hålla. att — oavsett om individual — eller allmänprevention eller något an- nat synsätt prioriteras som straffrättslig grundprincip — snabbheten inom straffrättskipningens område är ett intresse av den allra största vikt.
En bidragande orsak till att häktning i så pass stor utsträckning sker vid recidivfara torde. som utredningen anfört. vara att domstolarna saknar ef- fektiva och realistiska alternativ till häktning. Införandet av ett tillsynsin— stitut kan begränsa användningen av anhållande och häktning. Det 'är ock- så i många fall viktigt att något slags omhändertagande sker så att en pågå- ende brottslig verksamhet avbryts. Hovrätten vill dock för sin del'uttala viss tvekan om tillsyn kan bli ett realistiskt alternativ till häktning. Bland annat i fråga om personer som begått brott av seriekaraktär torde tillsyn. sådant detta institut utformats i förslaget. inte bli ett tillräckligt effektivt tvångsmedel.
Hovrätten över Skåne och Blekinge: Utredningens förslag till reforme- ring av reglerna om straffprocessuella frihetsberövanden innebär att möj- ligheterna att använda dessa tvångsmedel avsevärt begränsas. Samtidigt föreslår utredningen att icke frihetsberövande alternativ till häktning och anhållande införs i form av tillsyn och anmälningsskyldighet.
Det är enligt hovrättens mening ett vällovligt syfte att försöka begränsa användandet av straffprocessuella frihetsberövanden. Nuvarande bestäm- melser härom har tillkommit vid en tid då straffsystemet inte uppvisade den nyanserade bild som brottsbalkens regler om påföljdsval innebär. Det kriminalpolitiska reformarbetet har under senare år överhuvud inriktats alltmer på kriminalvård i frihet. Det är då följdriktigt att man också ser över rättegångsbalkens regler om personella tvångsmedel. De provisoriska frihetsinskränkningar som det här är fråga om innebär djupa ingrepp i den enskildes levnadsförhållanden och personliga integritet. Det bör så långt möjligt undvikas att samhället genom sådana inskränkningar tillfogar den enskilde större lidande än som föranleds av den slutliga reaktionen på brot- tet.
Såsom framhållits av departementschefcn i direktiven till utredningen måste emellertid betonas att effektiviteten i straffrättskipningen i väsentlig mån beror av att verksamma tvångsmedel står till förfogande för att säker- ställa utredningen med anledning av brott och för att lagföringen av miss- tänkta skall kunna fullföljas. Vid utformningen av regler om tvångsmedel är det därför viktigt att man väger hänsynen till den enskildes trygghet och frihet mot nämnda effektivitetsintresse. Resultatet av denna avvägning får givetvis inte bli ett regelsystem som enbart eller i allt för hög-grad tillgodo- ser bara det ena av dessa intressen. Hovrätten vill i sammanhanget erinra om att utredningens undersökningar inte ger belägg för att häktning före- kommer i förstor utsträckning i fall då fällande dom inte följer på förunder- sökningen. lnte heller frihetsberövandenas längd kan tas till intäkt för att nuvarande regler skulle vara i behov av en radikal förändring. Vad som motiverar en översyn av reglerna är i stället främst den förändrade synen på det straffrättsliga reaktionssystemet.
Utredningen har enligt hovrättens mening gjort en i stora delar godtag- bar avvägning mellan de två motstridande intressen som man här har att göra med. Det kan rent av hävdas att utredningens förslag vid närmare på- seende egentligen inte innebär några radikala förändringar. Detta hänger samman med att tillämpningen av reglerna om tvångsmedel till viss del av- lägsnat sig från lagstiftarens intentioner. Man skulle därför kunna karakte- risera utredningens förslag som ett försök att "styra tillbaka” rättstillämp- ningen mot en kurs som var tänkt av lagstiftaren redan vid tillkomsten av de nu gällande reglerna om tvångsmedel.
- Prop. l980/81: 201 89
Även om hovrätten sålunda i stort kan ställa sig bakom förslaget bör dock framhållas att utredningen i vissa hänseenden har gått väl långt i sin strävan att tillgodose den enskildes intresse. Såsom hovrätten återkommer till nedan synes detta särskiltvara fallet beträffande de föreslagna ändring- arna av reglerna om anhållande och gripande. Hovrätten vill i detta sam- manhang också påpeka att en begränsning av möjligheterna att använda tvångsmedel inte enbart inverkar på arbetet hos polis och åklagare. Även domstolarnas arbetssituation berörs. Hovrätten vill särskilt peka på de för domstolarna inte oväsentliga problemet med att många utsatta huvudför- handlingar måste ställas in till följd av parts utevaro från förhandlingen. Vid en begränsning av häktningsinstitutet accentueras detta problem ytter- ligare. (_)ckså tillsynsinstitutet synes delvis ha fått en utformning som ger anledning till tvekan. Hovrätten återkommer även härtill i det följande. Redan nu vill emellertid hovrätten som sin mening uttala att ett genom- förande av utredningens förslag bör förutsätta att man inrättar realistiska alternativ till nuvarande frihetsberövanden. Skulle det av olika skäl visa sig svårt att åstadkomma t.ex. ett effektivt kontrollsystem för det tilltänkta tillsynsinstitutet. bör anhållande och häktning åtminstone tills vidare be- hållas i större utsträckning än enligt förslaget. '
Stockholms tingsrätt: [ betänkandet framförs förslag som centralt berör effektiviteten i svensk straffrättskipning. Såsom framhålles i direktiven be— ror denna effektivitet väsentligen av att verksamma tvångsmedel står till förfogande för att säkerställa utredning med anledning av brott och för att lagföring av misstänkta skall kunna fullföljas. Det förslag till ny lagstift- ning. som utredningen presenterar. synes emellertid i så hög grad tillgodo- se den enskildes intresse att icke berövas friheten vid miSstanke om brott att det motstående samhällsintresset att bereda skydd mot brottsliga gär- ningar fått stå tillbaka på ett sätt som knappast kan godtagas. Det förefaller som om utredningen inte tagit tillräckligt intryck av det numera allmänt er- kända förhållandet att brottsligheten. främst grövre och yrkesbetonad så- dan. är stadd i stark ökning. Inte heller har utredningen beaktat. att den misstänktes intresse redan tillgodosetts i så måtto. att domstolarna på se- nare år ålagt sig en allt större restriktivitet i häktningsfrågor. Att så har skett torde vara en ganska allmänt utbredd uppfattning bland domarna på fältet liksom bland åklagarkåren och framgår dessutom av att antalet häkt- ningar under samma tid trots brottsutvecklingen inte ökat på något uppse- endeväckande sätt. Som tingsrätten ser saken måste starka skäl föreligga för att göra mer betydande ändringar i regelsystemet. Utredningens argu— mentation i den riktningen är ej övertygande.
Av det anförda framgår att tingsrätten finner anledning till åtskilliga erin- ringar mot förslagen i betänkandet.
Götebwgs ringsriitt: Tingsrätten delar utredningens allmänna grundsyn att frihetsberövande så långt möjligt bör undvikas och att man bör söka al- ternativa åtgärder till häktning och anhållande. Likaså anser tingsrätten det viktigt att man vid värderingen av de nuvarande reglerna och utform- ningen av förslag till ändringar har ett fullgott faktaunderlag. som visar hur häktnings- och anhållandeinstituten tillämpas av myndigheterna.
Trots att utredningen och tingsrätten har dessa gemensamma utgångs- punkter. måste tingsrätten ta avstånd från utredningens bedömningar på väsentliga punkter och ifråga om flertalet reformförslag avstyrka att de läggs till grund för lagstiftning. De överväganden som leder till förslag om skärpta krav för häktning synes i en del fall vila på orealistiska antaganden, En omständighet som bidrar till detta intryck är att utredningen inte kun-
Prop. 1980/81: 201 90
nat anvisa några rimliga alternativ till häktning. något som tingsrätten be- klagar.
Utformningen av förutsättningarna för häktning bör ske genom en av— vägning mellan å ena sidan behovet från det allmännas sida av att beröva den misstänkte friheten och å andra sidan de negativa effekterna för den misstänkte av en sådan åtgärd. Mot denna bakgrund är det naturligt att — som utredningen gjort — söka klarlägga i vilken omfattning häktade har dömts till villkorlig dom eller skyddstillsyn. Man kan dock inte dra alltför långtgående slutsatser av en sådan analys. Dels är syftet med häktning och brottspåföljd i väsentliga delar olika. dels är frihetsberövandet regelmäs— sigt mycket kortare vid häktning. Utredningen har inte belyst betydelsen av dessa olikheter.
Härutöver vill tingsrätten också erinra om att häktningen r praktiken för en del misstänkta tillgodoser ett annat. viktigt behov. Misstänkta som missbrukar narkotika eller alkohol är ofta i dålig kondition vid anhållandet. För dessa utgör häktningen med den noggranna isoleringen den nästan en- da möjligheten till avgiftning. De positiva verkningarna i detta avseende kan ofta iakttagas vid huvudförhandlingen. Utredningens uttalande (s l37— l38) att häktning inte kan motiveras från individualpreventiv syn— punkt strider alltså mot tingsrättens erfarenhet. Påståendet att vård och behandling inte äger rum under häktningstiden är inte heller riktigt.
litt annat förhållande som bör framhållas vid bedömningen av häktning- ens betydelse är attjust den omständigheten att den tilltalade undergått ett kortvarigt frihetsberövande i tveksamma fall inte sällan anses göra det möjligt att ge villkorlig dom eller döma till skyddstillsyn i stället för fängel- se. För att anknyta till tankegångarna i brottsförebyggande rådets rapport (197717) Nytt straffsystem kan man säga att samhället genom häktningen i dessa fall har markerat allvaret i det begångna brottet och samhällets ogil- lande av gärningen.
Tingsrätten är medveten om att de båda senast redovisade funktionerna av häktning ligger vid sidan av de syften som lagstiftaren angett. De måste emellertid ändå beaktas vid en reformering av häktningsinstitutet och eventuellt tillgodoses genom andra former av ingripande. Med all sannolik- het måste dock ett frihetsberövande ske 1 dessa fall.
Såväl iavsnitt IO (bl.a. under l0. 1) som i sammanfattningen (s 38) redo- visar utredningen värderingar av de särskilda häktningsgrundernas bety- delse. Tingsrätten delar uppfattningen att det från allmän synpunkt är vik- tigt att flykt- och kollusionsfaran beaktas. Utredningens sätt att jämföra betydelsen av dessa häktningsgrunder med intresset av att hindra fortsatt brottslig verksamhet - särskilt sådan som avser förmögenhetsbrott — ty- der emellertid på att utredningen avlägsnat sig från den uppfattning som den breda allmänheten har. En lagstiftning. som i stor omfattning accepte- rar fortsatt brottslig verksamhet — t.ex. fortsatta stölder — saknar förank- ring i det allmänna rättsmedvetandet. En sådan utveckling av lagstiftning- en är olycklig.
Domstolsverket: Strävan inom kriminalpolitiken är att minska använd- ningen av frihetsberövande påföljder och — om anstaltsbehandling'ej kan undvikas — att snarast möjligt söka överföraden intagne till kriminalvård i frihet. Tillämpningen av de straffprocessuella tvångsmedlen bör så långt som möjligt överensstämma med denna strävan. Samhällets värderingar och syn på olika brott har förändrats. En översyn av reglerna om de perso- nella tvångsmedlen i straffprocessen har därför varit angelägen. Vid denna översyn bör man således försöka begränsa användningen av de straffpro-
Prop. l980/8lz201 9|
cessuclla frihetsberövandena och förkorta dem till vad som är oundgängli- gen nödvändigt. Även ett kort frihetsberövande utgör ett mycket allvarligt ingrepp i den misstänktes integritet. Utredningen har i stora delar tagit hänsyn till dessa synpunkter. Det kan emellertid ifrågasättas om inte effek- tivitetshänsyn på vissa punkter i alltför hög grad fått ge vika för hänsynen till den misstänktes integritet.
Domstolsverket delar utredningens uppfattning att en skärpning av för- utsättningarna för häktning är påkallad och tillstyrker förslaget i denna del. Som framgår av det följande anser emellertid domstolsverket att häktning måste få komma till användning i fråga om vissa misstänkta i betydligt större omfattning än utredningen tänkt sig.
RPS: Brottsutvecklingen i Sverige inger oro för framtiden. Antalet brott ökar och brotten blir grövre och mera svårutredda till sin karaktär. Att i ett sådant läge vidtaga åtgärder som medför ökade svårigheter att förhindra. uppdaga och utreda brott bör inte komma ifråga utan synnerligen starka rättssäkerhetsskäl. Rikspolisstyrelsen nödgas därvid konstatera att utred- ningens förslag kommer att i hög grad försvåra brottsbekämpningen.
Av utredningens direktiv framgår att anhållnings- och häktningstiderna i Sverige. vid en internationell jämförelse. inte är anmärkningsvärt långa. Utredningen har likväl funnit angeläget. under åberopande av bl.a. den all- männa debatten och visst statistiskt material. att högst avsevärt begränsa möjligheterna till anhållande och häktning.
Vad först angår den allmänna debatten. sådan den presenterats i utred- ningen. frnns det skäl att fråga om den verkligen varit så seriös och den bakom debatten stående opinionen så stark och omfattande att man i lag- stiftningsarbetet bör fästa avgörande vikt vid den. Såvitt därefter avser det statistiska materialet synes utredningen-därifrån ha hämtat det starkaste stödet för sin uppfattning att möjligheterna till anhållande och häktning m.m. bör begränsas utöver vad nu gäller. Utredningen har bl.a. åberopat att viss del av de anhållna inte åtalats eftersom brott ej kunnat styrkas. På denna grund avskrevs 16 procent av anhållningsfallen år 1975. Utredning- en gör gällande att det här är fråga om fall där bedömningar i efterhand vi- sat sig felaktiga samt framhåller att dessa anhållanden varit obefogade eller onödiga. Utredningens tolkning av materialet torde emellertid vara oriktig. Av uppgiften kan endast utläsas att den under anhållningstiden genomför- da utredningen icke kunnat frambringa sådan bevisning att åklagaren fun- nit förutsättningar för fallande dom föreligga. Någon värdering av anhåll- ningsskälen har utredningen emellertid inte haft möjlighet att göra.
Lagstiftningen avseende ovan berörda tvångsmedel är ett centralt kom- plex inom straffrättsprocessen. Den är av utomordentlig vikt för ett rätts- samhälles möjligheter att garantera en effektiv. snabb och rättssäker lagfö- ring. Det framlagda förslaget är inte ägnat att stärka dessa rättssäkerhets- garantier. Betänkandet kan därför. enligt rikspolisstyrelsens uppfattning. i sin nuvarande form inte läggas till grund för lagstiftning.
Polisstyrelsen [ Stockholms polisdistrikt: Polisstyrelsen — — — avstyrker att utredningsförslaget läggs till grund för lagstiftning. Polisstyrelsen. som härvid i första hand ansett sig böra beakta förslagets konsekvenser i vad avser polisens praktiska möjligheter att ingripa mot brott. vill i samman- hanget särskilt anföra följande.
Prop. 1980/81: 201 92
Nuvarande regler för straffprocessuella frihetsberövanden har varit gäl- lande under en lång följd av är. Dessa regler, såsom de kommit att tilläm- pas. framstår inte minst vid en internationell jämförelse som välavvägda. En mera ingripande ändring av ett regelsystem som med goda erfarenheter tillämpats under lång tid kräver synnerligen välgrundade skäl. De syften utredningen huvudsakligen velat tillgodose kan enligt polisstyrelsens me— ning tillgodoses utan så ingripande förändringar i lagstiftningen som före- slagits. Den begränsning av frihetsberövandena som eftersträvas torde i allt väsentligt kunna — såsom för övrigt också redan skett i viss utsträck- ning — tillgodoses inom ramen för praxis och rättstillämpning.
Kriminaluvdelningen (Str.)("k/rolnrs polisdistrikt): För att säkerställa straffrättsskipningen har vissa tvångsmedel ställts till de brottsutredande myndigheternas förfogande. Det är då fråga om såväl personella som reella tvångsåtgärder. [ nu föreliggande utredning är närmast de personella tvångsåtgärderna aktuella. d.v.s. frågan om gripande. anhållande och häktning. Hur dessa tvångsåtgärder får tillämpas finns reglerat i rätte- gångsbalken. Reglerna uppfattades till en början av polis och andra rätts- vårdande organ som oklara. svårtolkade och under vissa förhållanden svå- ra att följa. Så småningom har dock utvecklats en praxis väl i samklang med andemeningen i gällande lagstiftning. Vissa smärre och erforderliga justeringar av lagstiftningen har anpassat denna till rådande praxis.
Allvarligare missbruk av tvångsmedlen har sedan rättegångsbalkens till- komst 1948 veterligt inte förekommit. Farhågor för att så kan ske i framti- den frnns inte. Vårt fria samhälle med dess omfattande insyn i myndighe- ternas arbete borgar härför.
Möjligheten för polisen att på ett meningsfyllt sätt fullgöra sina brottsut- redande och samtidigt brottsförebyggande uppgifter är i stor utsträckning beroende av att tvångsmedel står till dess förfogande under förundersök- ningen. Senare års ökande. förråade och alltmer organiserade brottslighet understryker detta.
Samtidigt som brottens hårdhets- och svårighetsgrad ställt allt större krav på den utredande polismannens kunnande och arbetsinsatser har ock— så från samhällets sida ställts ökade krav på polisens effektivitet. Om poli- sens arbete skall leda till ett för samhället godtagbart resultat är det därför nödvändigt att polis och åklagare ges möjligheter att bedriva förundersök- ning på sådant sätt att dessa krav kan fyllas. Erforderliga resurser måste därför stå till polisens och åklagarens förfogande. Härmed avses inte en- bart personella tekniska utan även lagligt reglerade möjligheter att med tvångsmedel ingripa mot person under förundersökning. Redan i detta sammanhang må väl framhållas att det förslag. som de sakkunniga avgivit rörande regler beträffande frihetsberövande. på intet sätt kan sägas svara upp mot de krav samhället är berättigat att ställa på en effektiv bekämp- ning av den allvarliga kriminaliteten.
Av den statistik som framlagts av utrednigen kan inte. som även fram- hållits. utläsas att de tvångsmedel som nu står till polisens och åklagarens förfogande på något sätt missbrukats. Utredningen framhåller bl.a. att av antalet gripna personer är det en mycket liten del som slutligen häktats. Att så är fallet tyder väl tvärtom på att tvångsmedlen hanterats korrekt. Efter ett frihetsberövande har utredningen kunnat bedrivas så att skäl för ett fortsatt frihetsberövande undanröjts. Anhållande- och häktningsskäl har helt enkelt fallit bort. Ej heller tyder antalet av domstol frikända häkta- de därpå.
Prop. l980/8l: 201 93
Utredningens förslag. som de nu framlagts. kan således därest de ge- nomförs. med hänsyn till de synpunkter som framförts i detta yttrande i stället för att uppnå önskade effekter leda till ökande asocialitet och grövre kriminalitet samt ur rättssäkerhetssynpunkt sämre och osäkrare utred- ningsresultat.
Det som nu kan framstå som humant kan i framtiden få negativa och in- humana effekter inte minst för dem som utredningens förslag avser att skydda. .
Kriminalavdelningen måste därför med ovan angivna undantag avstyrka de framlagda förslagen.
Ora'ningsardelningen (Stockho/mr polisdistrikt): Det allmänna ord- ningsläget i polisdistriktet är mindre tillfredsställande. På vissa platser är det direkt oacceptabelt. Många platser utgör tillhåll för ett hårt kriminellt belastat klientel. som ofta är starkt beroende av alkohol och narkotika. Detta klientel svarar för en relativt stor del av brottsligheten i polisdistrik- tet; förmögenhetsbrott. olika brott mot person. mot olika speciallagstift- ningar etc. - '
Nuvarande regelsystem innebär att många av dessa människor är fri- hetsberövade kortare eller längre perioder under lagföringen sedan de er- tappats med att begå brott. Som en följd av frihetsberövandet förhindras de att begå nya brott eller eljest störa den allmänna ordningen åtminstone under en begränsad tid. Med hänsyn till de brott det ofta är fråga om i de här aktuella fallen och utredningens förslag i denna del. torde det i de flesta fall inte kunna bli fråga om anhållande om utredningens förslag antas. Istället friges den misstänkte efter några timmars utredning. Den stora minskningen av straffprocessuella frihetsberövanden som utredningens förslag medför. kommer att innebära ytterligare påfrestningar på en redan ansträngd ordningssituation i polisdistriktet. Från de synpunkter jag har att företräda är detta inte godtagbart.
Experternai utredningen. polismästare Bengt Erlandsson och länsåkla- gare Axel Morath. har i särskilt yttrande reserverat sig mot vissa av utred- ningens förslag. Jag ansluter mig i princip till de synpunkter som framförts iyttrandet — —— —.
Polisstyrelsen [ Göteborgs polisdistrikt: Sverige torde vara en av de mest utpräglat demokratiska rättsstaterna i världen. [ begreppet rättsstat bör ligga en statens vilja och förmåga att upprätthålla en rättsordning. som hävdar de i västvärlden etablerade grundläggande demokratiska värdering— arna och de mänskliga rättigheterna.
Ett centralt område i en sådan rättsordning är bestämmelserna om på- följder för brott och brottmålsprocessen. För att säkerställa bevisning. möjliggöra lagföring och förhindra fortsatt brottslig verksamhet finns i den svenska rättegångsbalken bestämmelser om personella tvångsmedel. Dessa bestämmelser torde även ha en betydande brottsförebyggande och brottsuppklarande effekt. lfrågavarande rättsregler bör. som utredningen påpekat (s 61). utformas som en kompromiss mellan samhällets krav på att brott beivras och den enskildes rätt till skydd för sin personliga frihet. in- tegritet och egendom. Att åstadkomma en ändamålsenlig avvägning mellan dessa skilda intressen är en grannlaga uppgift för lagstiftaren.
Ytterligare ett viktigt intresseområde gör sig emellertid gällande då ifrå- gavarande rättsregler skall utformas. Det är den icke lagöverträdande all- mänhctens rätt till skydd för sin personliga frihet. integritet och egendom. De straffprocessuella tvångsmedlen kan alltså även ses som en garanti för allmänhetens rättssäkerhet.
Prop. l980/8l: 201 94
Det är något förvånande att utredningen inte tagit upp denna sida av pro- blemet till debatt. Polisstyrelsen ser detta förhållande som en effekt av se- nare års kriminalvårdsdebatt som enögt satt de för brott misstänkta och dömda personerna i centrum. Det hade varit angeläget att utredningen vid utformningen av ett så genomgripande lagförslag inom brottmålsproces- sens område tagit hänsyn till allmänhetens berättigade krav på rättssäker- het.
Det svenska samhället har med intensifierad kraft under senare år sökt förebygga och beivra brottslig verksamhet. Mot denna bakgrund förefaller det föga välbetänkt att framföra förslag som de facto innebär att de rätts- vårdande myndigheterna i stor utsträckning betas möjligheterna till en ra- tionell och effektiv brottsbekämpning.
I detta sammanhang förtjänar uppmärksammas vad JO i sin ämbetsbe- rättelse 1975. sid 104 ff anfört: "Det behöver knappast sägas att det från rättssäkerhetssynpunkt och för allmänhetens respekt och förtroende för polisen och dess verksamhet är av fundamental betydelse att verksamhe- ten bedrivs effektivt. vilket ifråga om utredningsarbetet bl.a. måste inne- bära att förundersökningar skall verkställas så skyndsamt som möjligt och regelmässigt avslutas i så god tid att åtalsprövning och eventuell ansökan om åtal kan medhinnas innan preskription av straffansvar inträder."
Det av utredningen berörda motsatsförhållandet mellan de straffproces- suella tvångsmedlen och den enskildes personliga integritet är ensidigt tecknat. Som så ofta under de senare årens debatt har man nästan helt bortsett från den icke lagöverträdande allmänhetens rätt till skydd för sin personliga frihet. integritet och egendom. Enligt polisstyrelsens uppfatt- ning bör de straffprocessuella tvångsmedlen även ses som en garanti för allmänhetens rättmätiga krav på rättssäkerhet. Otvivelaktigt har också tvångsmedlen en direkt brottsförebyggande effekt. något som inte är det egentliga syftet med dem men som likväl är en realitet. Tvångsmedlen är vidare en av de väsentliga förutsättningarna för att polisen och övriga rättsvårdande myndigheter genom förundersökningens effektiva bedrivan- de i någon mån skall kunna hålla den stigande brottsligheten stången.
Det är angeläget att i en tid av stigande och allt grövre brottslighet sam- hället inte avhänder sig sina möjligheter att på ett verksamt sätt ingripa mot denna brottslighet.
Lagstiftningen avseende de personella tvångsmedlen är ett centralt rättsområde inom brottmålsprocessen och av stor betydelse för rättssam- hällets fortbestånd. Denna lagstiftning bör inte såsom i förevarande änd- ringsförslag genomgå alltför genomgripande och snabba förändringar utan i stället bli föremål för en lugn och noga övervägd rättsutveckling.
Genomförandet av förslaget fordrar ett vida större ytterligare ianspråk- tagande av samhällsresurscr. som enligt polisstyrelsens uppfattning. inte uppväges av någon motsvarande förbättring av rättssäkerheten på områ- det. vilken för övrigt redan får bedömas som helt tillfredsställande i vart fall avseende de för brott misstänkta personerna.
Betänkandet bör. enligt polisstyrelsens uppfattning. i sin nuvarande form inte läggas till grund för lagstiftning.
Polisstyrelsen i Malmö polisdistrikt: Brottsutvecklingen i Sverige är oro- ande. Antalet brott ökar och blir grövre till sin karaktär. Svårigheterna att utreda brott stiger och rättsväsendets effektivitet minskar. Utan mycket
Prop. 1980/81: 201 95
starka rättssäkerhetsskäl kan det därför inte komma i fråga att vidtaga åt— gärder. som medför ökade svårigheter att förhindra. uppdaga. utreda och beivra brott. Utredningens förslag medför minskade möjligheter till använ— dande av tvångsmedel under förundersökningen.
Kriminalvzirdxstyrelsen: Kriminalvårdsstyrelsen ansluter sig till grund— tankarna i förslaget att begränsa användningen av de processuella tvångs— medel som medför frihetsberövande. Detta står väl i överensstämmelse med de allmänna kriminalpolitiska strävandena att ge företräde åt icke in- stitutionella åtgärder. Det torde också framstå som möjligt att minska ut— rymmet för att tillgripa anhållande och häktning utan att därmed eftersätta krav på nödvändig effektivitet i lagföringen och utan att äventyra grundläg- gande samhällsintressen. Det kan emellertid ifrågasättas om inte utred- ningen kringgärdat de processuella tvångsmedlen med alltför stora restn'k- tioner.
Vad beträffar det föreslagna tillsynsinstitutet. med den utformning det fått i betänkandet. vill styrelsen redan inledningsvis framhålla att detta sy- nes ha små möjligheter att ur såväl kontrollsynpunkt som med hänsyn till allmänna sociala insatser. erbjuda ett effektivt alternativ till anhållning och häktning. .
BRÅ: Utredningen angående översyn av häktningsbestämmelserna har avgett ett förslag som är starkt präglat av intresset att skydda den enskil- des integritet. En bärande tanke i förslaget är sålunda att straffprocessuella tvångsmedel som innebär frihetsberövande inte får användas om ändamå- let därmed kan tillgodoses genom andra. mindre ingripande tvångsmedel. Frihetsberövandet är och måste vara ett yttersta medel för kontrollen av människor. Både från humanitära synpunkter och rättssäkerhetssynpunk- ter måste frihetsberövandet omges med starka begränsningar.
BRÅ ställer sig bakom denna principiella utgångspunkt för utredningens förslag. Utvecklingen inom kriminalpolitiken har under de senaste decen- nierna gått mot allt större återhållsamhet när det gäller att använda frihets— straff som medel mot brottsligheten. Denna utvecklingslinje har kommit till uttryck i en rad lagstiftningsinitiativ och planerade lagreformer på straffrättens område. Här behöver bara nämnas de kriminalpolitiska strä— vandena att framhäva kriminalvård i frihet på bekostnad av frihetsstraff och att ersätta fängelse med alternativa strafformeri fråga om vissa brotts— typer (t.ex. rattfylleri och vapenvägran). Andra exempel är utredningen som siktar på att upphäva ungdomsfangelset och de planer som finns att begränsa interneringspåföljden.
Nyligen har BRÅ:s kriminalpolitiska arbetsgrupp lagt fram sin rapport (1977: 7) Nytt straffsystem. Denna idéskrift tar sikte på en total översyn av brottsbalkens påföljdsordning, varvid ett framträdande mål är att inskrän- ka utrymmct för frihetsstraff. Arbetsgruppen grundar sina förslag på bl.a. kriminologisk forskning som entydigt visar att frihetsberövande påföljder fungerar dåligt från brottspreventiv synpunkt. De är dessutom förenade med betydande skador för dem som drabbas därav. Ett bibehållande av denna strafform kan egentligen bara motiveras av att samhället måste för- foga över ett yttersta medel för att kunna demonstrera sitt ogillande av vis- sa högt straffvärda beteenden. Det finns emellertid alla skäl att tillgripa andra medel för det straffrättsliga avståndstagandet innan man tvingas till ett så drastiskt och inhumant steg som att beröva människor friheten.
Självfallet måste denna kriminalpolitiska strömning återverka på varje annan form av frihetsberövande utanför straffrättens område. Administra- tiva frihetsberövanden är från många synpunkter betänkliga. inte bara där-
Prop. l980/81: 201 96
för att sådana i sig innebär en anomali utan också därför att grunden för dem många gånger kan ifrågasättas. Utvecklingen på det socialrättsliga området går i riktning mot att utmönstra tvångsomhändertaganden. Även när det gäller frihetsberövande av psykiskt sjuka genom tvångsvård går trenden mot en mera restriktiv tillämpning.
Mot denna bakgrund kräver de straffprocessuella frihetsberövandena särskild uppmärksamhet. Sådana frihetsberövanden skiljer sig egentligen inte till sitt innehåll från annan inlåsning som sker inom kriminalvården. socialvården eller den psykiatriska vården. Ett frihetsberövande innebär alltid ett allvarligt ingripande i den enskildes integritet. Den yttre formen för olika slags frihetsberövanden är i princip densamma. Den kan när det gäller straffprocessuella tvångsmedel t.o.m. vara ännu mera markant efter- som isoleringen i de flesta fall här blir nära nog fullständig. De negativa ef- fekter som förbinds med frihetsberövandet är också i och för sig desamma oberoende av grunden för dessa.
Det finns dock en given skillnad mellan straffprocessuella frihetsberö- vanden och andra former för frihetsberövanden. Den anhållne eller häkta- de berövas inte friheten därför att han begått ett brott som medför straff el- ler därför att han anses behöva tas omhand på grund av social avvikelse el- ler sjukdom. Grunden för frihetsberövandet är i stället en misstanke om brott samt ett behov av att kunna säkra utredningen av brott och den lagfö- ring och straffverkställighet som antas följa. Härtill kommer behovet av att kunna hindra den misstänkte från att begå andra brott som han kan antas komma att föröva, därför att han misstänks vara en lagbrytare.
Den anhållne eller häktade befinner sig alltså i en alldeles speciell situa- tion. Redan den omständigheten. att den misstänkte presumeras ha begått lagbrott och avser att handla på visst sätt. ger anledning till osäkerhet om det berättigade i att tillgripa frihetsberövande. Frågan har olika aspekter. Det gäller att klargöra vilken grad av sannolikhet som bör krävas för att misstanke om brott skall berättiga till personella tvångsmedel. Med hänsyn till att frihetsberövandet som förut framhållits måste betraktas som ett drastiskt och mycket allvarligt ingrepp i den enskildes integritet. måste kravet ställas högt. Men även om tillräcklig grad av sannolikhet föreligger för misstanke om brott kan man inte utan vidare tttgå ifrån att den miss- tänkte kommer att handla på ett sätt som motiverar tvångsmedlet. Anta- gandet om flyktfara. kollusionsfara och fara för fortsatt brottslig verksam- het bygger på tanken att man med hänsyn till brottet och gärningsmannens förhållanden kan förutsäga hur han kommer att handla i fortsättningen. En sådan prognos är emellertid osäker därför att det framtida handlandet be-l stäms av en rad faktorer som är okända när bedömningen sker.
Den principiella grunden för personella tvångsmedel kan sålunda tyckas vara ganska svagt underbyggd. om dessa medel motiveras av förutsägelser om ett visst framtida skeende i det enskilda fallet. I stället är man hänvisad till vissa allmänna antaganden om att människor som misstänks för brott har intresse av att försvåra brottsutredningen. t.ex. genom att förstöra be- vis. fly eller hålla sig undan. Det kan likaledes finnas empiriskt stöd för an- tagandet att människor som manifesterat ett kriminellt beteende även framdeles kommer att begå brott.
Emellertid har saken också en annan sida. Om samhällets regelsystem skall kunna fungera. krävs att överträdelser beivras i en viss bestämd ord- ning. Tillämpningen av straffsystemet förutsätter att brott upptäcks. att gärningsmannen spåras upp och att hans skuld blir fullständigt utredd. För att denna brottsutredande verksamhet skall kunna bedrivas med tillräcklig
Prop. l980/81: 201 97
effektivitet och snabbhet måste krävas att vissa medel ställs till brottsut- redningens förfogande. Det är ett nödvändigt inslag i själva förfarandet att detta förbinds med tvång på olika nivåer. Den enskilde som dras in i en brottsutredning måste underkastas en rad obehag i kontrollerade former — efterkomma kallelse till polisförhör. finna sig i att hans personliga föreha- vanden granskas. utsättas för husrannsaken osv.
Omfattningen av detta obehag bestäms naturligtvis i stor utsträckning av hur allvarligt. det brott är som misstanken avser och vilken brottsutredning som krävs. Det är också givet att frågan om de brottsutredande insatsernas intensitet till en del bestäms av den misstänktes egna förehavanden — hör- sammar han inte frivilligt kallelse till polisförhör blir han hämtad med tvång. öppnar han inte för polisen när husrannsakan skall ske kan polisen ta sig in med tvång osv.
Det yttersta medel som kan tillgripas som ett led i brottsutredningen är frihetsberövande. Det kan inte bestridas att detta i många fall är nödvän- digt för att en brottsutredning skall kunna fullföljas till lagföring och dom. Det står också klart att sådant tvångsmedel utgör en effektiv spärr mot fortsatt brottslighet under utrednings- och lagföringstiden. Man kan alltså anföra både utredningsskäl och brottsförebyggande argument till stöd för att tillgripa personella tvångsmedel mot den som misstänks för brott.
Frågan om användning av personella tvångsmedel i straffprocessen gäl- ler alltså främst en avvägning mellan. å ena sidan. hänsynen till den enskil- des integritet och. å andra sidan. hänsynen till det straffrättsliga förfaran- dets effektivitet och trovärdighet samt samhällsskyddet. Enligt BRÅs me- ning har utredningen i sin vällovliga strävan att begränsa frihetsberövande tvångsmedel inte tillräckligt beaktat, vilka konsekvenser detta kan få för den brottsutredande och brottsförebyggande verksamheten. Förslaget har därmed fått en slagsida som inte är acceptabel. BRÅ måste sålunda ställa sig avvisande eller reserverat till åtskilliga förslag i betänkandet som inte kan anses förenliga med de intressen som BRÅ har att bevaka.
Utredningen föreslår i princip ingen ändring av nuvarande häktnings- grunder såvitt gäller kravet på misstanke och risk för flyktfara och kollu- sionsfara. Intresset har i stället framför allt koncentrerats till den tredje häktningsgrunden. recidivfara. Det blir här fråga om en betydande av- gränsning av utrymmet för denna häktningsgrund som dock inte överges helt.
BRÅ anSIuter sig till den principiella syn på häktningsförutsättningarna som utredningen anlagt. Häktning på grund av flyktfara eller kollusionsfa- ra motiveras av ett effektivitetsintresse medan häktning på grund av risk för fortsatt brottslig verksamhet motiveras av hänsyn till samhällsskyddet.
Dessa intressen har som utredningen funnit lett till relativt flitig använd- ning av frihetsberövande tvångsmedel. BRÅ delar också utredningens upp- fattning att man här i första hand bör undersöka, om förutsättningar finns att anordna kontroll och tillsyn i frihet. Utredningens ambition att finna nya. tillräckligt effektiva kontrollformer i frihet följer den utvecklingslinje som nu kan spåras inom kriminalpolitiken (jfr BRÅ-rapporten ( l977: 7) Nytt straffsystem och de uppgifter som under hand lämnats om ungdomsfangel- seutredningens kommande förslag). En realistisk bedömning visar dock att sådana öppna kontrollformer har sin givna begränsning. särskilt när det gäller att tillgodose intresset av effektivitet i brottsutredning och lagföring.
Utredningen är allmänt återhållsam mot att åberopa samhällsskyddet som grund för straffprocessuella frihetsberövanden. Även om det är ofrån-
7 Riksdagen I %li/XI. I saml. Nr 20/
Prop. l98tl/81: 201 98
komligt att i viss utsträckning godta att häktning får ske när det föreligger risk för fortsatt brottslighet bör — menar utredningen — detta tvångsmedel ' begränsas till sådana fall. där det med hänsyn till samhällsskyddet är ound- gängligen nödvändigt att ingripa med frihetsberövande.
Detta innebär de facto en stark begränsning av häktesinstitutet vid risk för fortsatt brottslig verksamhet. Häktning bör från utredningens utgångs- punkt egentligen bara komma i fråga när den misstänkte förövat så allvarli- ga brott att de anses förskylla långvarigt fängelsestraff och det på grund av hans handlande finns påtaglig risk för recidiv. Denna inställning grundas på ett proportionalitetstänkande — tvångsmedlets art och omfattning skall stå i viss proportion till den påföljd som kan tänkas följa på brottet. Om på- följden väntas bli skyddstillsyn eller villkorlig dom. bör man i stället för fri- hetsberövande tvångsmedel tillgripa kontroll i frihet.
BRÅ vill emellertid ifrågasätta om denna principiella linje är riktig. Det finns i dag som nämnts ett betydande intresse inom kriminalpolitiken att begränsa tillämpningen av frihetsberövande påföljder. Skyddstillsyn och villkorlig dom meddelas nu för brott av relativt allvarlig beskaffenhet och även vid upprepade återfall. 1 den mån fängelse utdöms blir strafftiden ge- nerellt sett kortare än förut. Mycket tyder på att denna utveckling'fortsät- ter och att gruppen "till fängelse dömda" så småningom begränsas till för- övare av vissa mycket straffvärda gärningar. Med utredningens synsätt skulle detta också medföra att häktesinstitutets tillämpning vid risk för fortsatt brottslig verksamhet begränsas till nämnda restklientel.
Utredningens förslag förutsätter ganska omfattande organisatoriska för- ändringar. För domstolarna kommer handläggningen av häktningsfrågor att kräva annan planering av arbetet. bl.a. med hänsyn till att tidsfristen blir kortare för utsättande av förhandling och nämnds deltagande i denna. Framför allt kommer åklagarnas handläggning av de straffprocessuella tvångsmedlen att förändras. Dessa kommer generellt att kräva rnera arbe-
.te. bl.a. därför att åklagarna avses skola ta över en del av de funktioner som nu ligger på polisen. att åklagarna har att handla med snävare tids- gränser och att åklagarna uppenbarligen kommer att ställas inför svårare avgöranden vid prövningen av häktningsförutsättningar. Även polisens ar- betsbetingelser ändras. eftersom de personella tvångsmedlen onekligen bi- drar till att effektivisera förundersökningarna och en begränsning av dessa medel sannolikt förlänger och försvårar utredningsarbetet. Härtill kommer att kriminalvården enligt förslaget kommer att anförtros ett nytt arbetsfält. de s.k. tillsynshemmen.
Man kan generellt tycka att förslag. som på detta sätt kräver omfattande resursförstärkningar och i grunden förändrar förutsättningarna för och hanteringen av de processuella tvångsmedlen. måste ha stark verklighets- _förankring. BRÅ har emellertid intryck av att utredningens förslag inte all- tid är helt realistiska när det gäller den praktiska tillämpningen av tvångs- medlen. Förslagen har inte heller i alla delar anpassats till de anspråk som måste ställas från brottsutredande och brottsförebyggande synpunkt. En översyn av förslagen är därför enligt BRÅ nödvändig för att en reform mcd utredningens målsättning — att begränsa straffprocessuella frihetsberövan- den — skall kunna ske. Vid denna översyn bör särskilt begränsningen av häktningsgrundcrna och tidsfristerna för tvångsmedlen bli föremål för nya överväganden.
Det finns emellertid åtskilliga förslag i utredningens betänkande som gil- las av BRÅ och som bör kunna genomföras redan nu. Tidigare har nämnts
Prop. 1980/81: 201 99
förslagen att bygga ut alternativen till häktning med tillsyn och anmäl- ningsskyldighet och att införa nämnd vid häktningsförhandling i domstol. Ytterligare bör nämnas förslaget om åklagarjour som BRÅ anser motive- rad, oavsett vilka tidsgränser som skall gälla för de personella tvångsmed- len. Detsamma gäller förslaget att åklagaren redan vid anhållande skall åläggas att till rätten anmäla behovet av offentlig försvarare för den miss- tänkte. Frågan om advokatjour synes också vara värd att pröva varvid en försöksverksamhet enligt den modell som skisserats av utredningens ex- pert. advokaten Peter Nobel. är ett intressant uppslag.
Ledamoten Arne Nygren (BRÅ): Enligt min uppfattning har BRÅ i sitt remissyttrande över betänkandet "Häktning och anhållande" (SOU 1977150) mera lagt tonvikten vid möjligheterna att beivra brott än vid de rättssäkerhetsprinciper som säger att ingen onödigtvis skall berövas frihe- ten medelst anhållande eller häktning. Jag anser att BRÅ i sitt yttrande för- bigår utredningens kartläggning av gällande praxis. av vilken framgår att endast vart tredje anhållande leder till häktningsframställning samt att åtal väckts för cirka 60 procent av samtliga anhållna. _
S(x'ials'ryrelwn: Socialstyrelsen delar utredningens principiella stånd- punkt att de frihetsberövande åtgärderna anhållande och häktning bör be- gränsas till sådana situationer. där ett starkt allmänt intresse gör sådan åt- gärd nödvändig. Styrelsen tillstyrker således de föreslagna ändringarna i vad de avser att nedbringa antalet frihetsberövanden.
Emellertid kan förslagen få vissa ogynnsamma konsekvenser vad gäller det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Sådana undersökningar kommeri mindre utsträckning än hittills att kunna genomföras då vederbö- rande är häktade. En stor del av dem som är intagna på rättspsykiatrisk kli- nik för undersökning har emellertid ett vårdbehov som kan tillgodoses på kliniken i avvaktan på placering inom sjukvården. Detta framgår bl.a. av det faktum att c:a 50 92 av dem som undergår undersökning vid rättspsyki- atrisk klinik sedermera överlämnas till sluten psykiatrisk vård. Skulle dessa inte kunna häktas måste deras vårdbehov tillgodoses på annat sätt. I första hand skulle det då bli fråga om intagning på sjukhus. Det kan emel— lertid ifrågasättas om sjukvårdshuvudmännen har möjligheter att klara det ökade trycket på sjukvården. [ varje fall går det inte att räkna med ett ge— nomförande av reformen utan överläggningar med och godkännande från sjukvårdshuvudmännen. Om inte vårdbehovet kan tillgodoses hos en stor del av dem som skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning. kan bety— dande svårigheter uppstå att få sådana undersökningar genomförda.
En viss övervältring av arbetsuppgifter kommer att ske till det öppna un- dersökningsväsendet. För dem som är på fri fot kan genom rättens försorg inställelse framtvingas med stöd av 9 5 lagen om rättspsykiatrisk undersök- ning i brottmål. Det finns. om förslaget genomförs. en betydande risk att sådana ärenden kan komma att öka.
Som framgår av vad ovan sagts kan utredningens förslag knappast ge- nomföras utan ytterligare överväganden. Framförallt måste samordnings- problemen med sjukvården lösas i samförstånd med sjukvårdshuvudmän- nen.
Statens im'andrm'verk: Statens invandrarverk har inget att erinra mot utredningens förslag till ändringar som syftar till att främja en mer restrik- tiv tillämpning av reglerna om anhållande och häktning.
Länsstyrelsen i Stockholm län: Länsstyrelsen ser i förevarande sam- manhang som en viktig uppgift att beakta effektiviteten i rättstillämpning-
Prop. l980/81: 201 100
en. Denna kan i praktiken i vissa fall vara svår att förena med individens anspråk på integritet och rättssäkerhet. [ lagstiftning och rättstillämpning måste dessa anspråk tillgodoses genom effektiva garantier. Mot det indivi- duella intresset står emellertid i åtskilliga fall samhällsintresset vilket på straffrättens område gör sig gällande med stor kraft. Utredningens förslag syftar till att förstärka den enskildes skydd mot ingrepp i den personliga rö- relsefriheten. De föreslagna ändringar som innebär en skärpning av rekvi- siten vid häktning. lekmannamedverkan vid häktningsförhandling. infö- rande av proportionalitetsprincipen samt ökade möjligheter att" få försvara- re tillgodoser enligt länsstyrelsens uppfattning såväl samhällets som den enskildes intressen. Genom proportionalitetsprincipen kommer den miss- tänktes personliga förhållanden att i största möjliga mån beaktas. — — —
Länspolist'hejen Ulf Karlsson (länsstyrelsen i Stockholms län): I likhet med polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt avstyrker jag att utrednings- förslaget läggs till grund för lagstiftning. Gällande regler för häktning. an- hållande. m.m. är — rätt tillämpade — ändamålsenliga och ur rättssäker- hetssynpunkt tillfredsställande.
Länsstyrelsen i Blekinge län: Länsstyrelsen vill understryka angelägen- heten av att vid lagföringen en avvägning i varje enskilt fall sker mellan in- tresset av effektiv lagföring och kravet på respekt för den enskildes per- sonliga frihet. Denna princip framhäves klart i gällande bestämmelseri rät- tegångsbalken och förundersökningskungörelsen.
Inledningsvis vill länsstyrelsen erinra om att i motsats till tidigare lag- stiftning innebär nuvarande rättegångsbalk att häktning icke i något fall är obligatorisk. Även vid mycket grova brott kan särskilda förhållanden före- ligga att anledning ill häktning saknas. Länsstyrelsen vill vidare framhålla att en liberalisering av reglerna för tvångsmedlens användande vid lagfö- ingen under senare år ägt rum genom olika ändringar i lagstiftningen. En- ligt en särskild lag skall häktning i princip ej ske av personer under 18 år. Genom ett tillägg till 24 kap l & rättegångsbalken må häktning ej heller vid- tagas om endast böter kan bli påföljden för den brottsliga handlingen. J äm- sides med angivna ändrade bestämmelser för de straffprocessuella tvångs- medlens användande har även betydelsefulla kriminalpolitiska reformer genomförts syftande till en förbättrad situation för de personer som miss- tänkes för brott. Sålunda gäller sedan 1974 en ny kriminalvårdslag. Vidare har bl.a. en ny lag med giltighet fr.o.m. den ljanuari 1977 medfört förbätt- ringar i fråga om behandling av häktade. anhållna och för brott gripna per- soner.
Även om utredningen i vissa avseenden framställt vissa kritiska syn- . punkter på tillämpningen av de straffprocessuella tvångsmedlen finner länsstyrelsen att gällande regler för häktning. anhållande m.m. — rätt till— lämpade — är ändamålsenliga och ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsstäl- lande. I viss begränsad omfattning har länsstyrelsen ansett att utredning- ens förslag kan genomföras. Andra frågor som utredningen behandlat bör enligt länsstyrelsens mening upptagas till en samlad bedömning med andra utredningars förslag till reformer inom områden med nära anknytning till de frågor som förevarande utredning haft att utreda.
Polisstyrelsen i Karlshamns polisdistrikt: Det är i dag ett ovedersägligt faktum att brottsligheten ökar oroväckande. att i ett sådant läge opåkallat och av ren experimentlusta tumma på de personella straffprocessuella tvångsmedlen utan att uppnå annat än att respekten för lagar och förord- ningar ytterligare avtrubbas. finner polisstyrelsen minst sagt betänkligt.
Prop. 1980/81: 201 l0|
Polisstyrelsen [ Karlskrona polisdistrikt: Betänkandet torde ha fåttett positivt mottagande av vissa delar av massmedia. Åtminstone i Kvällspos- ten har man på ledarplats angripit reservanterna Erlandsson och Morath för att förfäkta bekvämlighetssynpunkter för polis och åklagare. Polismyn- digheten vill för sin del med skärpa hävda att reservanterna torde ha fullt stöd inte blott av denna lokala polismyndighet utan även av hela polis- och åklagarorganisationen. åtminstone om man får döma av underhandsutta- lande från ansvariga befattningshavare i samband med konferenser och överläggningar. Detta ställningstagande har emellertid inte sin grund i be- kvämlighet trtan i en mycket starkt uttalad oro för samhällsutvecklingen vad avser såväl ordningen på allmänna platser. kriminalpolisverksamlieten som åtlydnaden av trafikregler. som indirekt har stor betydelse för allmän- hetens säkerhet till liv och hälsa såsom exempelvis rattfylleri och grov olovlig körning. Denna oro är icke baserad på lösa gissningar och antagan- den utan på en högst handfast och daglig erfarenhet. Det är alltså naivitet. grundad på bristande kunskaper om främst polisens arbetsförhållanden. men kanske också opportunism med vilja att tillgodose vad som f.n. be- döms vara populärt i vissa tongivande kretsar. som måste bedömas vara bakgrunden till såväl utredningens förslag som de positiva reaktionerna. Det finns sålunda all anledning att understryka chefens för kriminalavdel- ning konstaterande att betänkandet saknar verklighetsförankring och inte tar minsta hänsyn till den oroande brottsutvecklingen sedan tiden omkring 1960. Polisstyrelsen får därför med bestämdhet uttala att betänkandet inte får sådan utformning och allsidiga överblick att det kan läggas till grund för ny lagstiftning.
En grundläggande och allvarlig brist i uppläggningen av utredningens ar- bete är att man alltför ensidigt ägnat sig åt den brottsliges situation men in- te övervägt vilka följder som en ändrad lagstiftning enligt förslagen skulle få för den allmänhet. som lagstiftningen i första hand är till för att skydda eller med andra ord effektiviteten i rättsskipningen. Denna framhålls emel- lertid såsom självklar i utredningsdirektiven (sid. 54). liksom att denna i väsentlig mån är beroende av att verksamma tvångsmedel står till förfo- gande. Man borde med hänsyn härtill ha haft stor anledning att överväga orsakerna till att brottsligheten fått en så oroväckande utveckling och att Uppklaringsprocenten är så låg. särskilt vad gäller tillgreppsbrottsligheten. som är den vanligaste brottsorsaken vid tvångsingripandena. Denna fråga är synnerligen viktig och det får anses vara uppenbart att inga åtgärder nu får vidtas. som är ägnade att ytterligare minska de redan dåliga utrednings- resultaten. Detta särskilt i ett läge där polisen får dras med en konstant un- derbemanning i förhållande till ständigt utökade och allt svårare arbets- ' uppgifter. Här kommer också en icke mätbar faktor in. som förtjänar sär- skild uppmärksamhet. nämligen den enskilde polismannens upplevelse av sin arbetssituation. Det är då att märka. vilket också framhållits i den all- männa debatten men som synes ha förbigått utredningens ledamöter. att polismännen redan nu upplever sin arbetssituation som övermäktig. Det är ännu en gång anledning att varna för att polismännen i en situation där de- ras möjligheter att arbeta rationellt ytterligare beskärs kan komma att gri- pas av resignation. vilken i sin tur är ägnad att leda till minskad aktivitet och ytterligare försämring av den brottsutredande verksamheten. Rikspo- lisstyrelsen har i sin anslagsframställning för budgetåret 1978/79 bland an- nat framhållit att ärendebalanserna och utredningstiderna i rikets polisdi- strikt ökar. samt att inte" mindre än 381.590 ärenden nedlagts utan att nå- gon utrednings- och spaningsåtgärd vidtagits samt att dessa tal ökat avse-
Prop. 1980/811201 102
värt under de senaste åren. vilket av RPS helt riktigt ansetts vara klart otillfredsställande. Man "har i sammanhanget också påpekat att uppkla- ringsprocenten för tillgreppsbrott nu är så låg som 16.6 9"?- av de brott. som anmälts 1965— 1976 och uppklarats t.o.m. år 1976. Vilka praktiska effekter en ändrad lagstiftning kan få. utgör tillämpningen av LOB ett talande och varnande exempel för. _ _
Polisstyrelsen finner vidare anledning att också understryka chefens för kriminalavdelningen påpekande att utredningen dragit felaktiga slutsatser av förhållandet mellan antalet anhållna och häktade. Man kanju lika gärna påstå att myndigheterna handhaft tvångsmedlen med omdöme genom att inte använda tVångsmedlet anhållande mera och under längre tid än som varit absolut nödvändigt. Samma gäller gripandet. där Rättegångsbalkens regler däremot borde anpassas till en praxis. som är både praktisk och vet.- trg.
Polisstyrelsen finner inte anledning att närmare ingå även på andra för- hållanden i utredningen med hänsyn till innehållet i det bilagda. fylliga ytt- randet utan föreslår att Länsstyrelsen på det bestämdaste och i alla avse- enden avstyrker de i betänkandet framlagda förslagen.
Kriminalava'elningen (Karlskrona polisdistrikt): Det av utredningen framlagda betänkandet angående översyn av häktningsbestämmelserna saknar verklighetsförankn'ng utom i ett avseende. nämligende båda sak- kunnigas reservation. För övrigt synes det väsentligen ha tillkommit för att underlätta brottslingarnas verksamhet till förfång för allmänheten.
Utredningen åberopar den allmänna debatten. som kräver en liberalise- ring till brottslingarnas favör. Det är icke fråga om någon allmän debatt utan om en debatt. som med massmedias bistånd har skapats av ett litet antal personeri speciell samhällsställning. Om den stora allmänheten verk- ligen bleve i tillfälle att uttala sin åsikt i frågan. så skulle den med stor san- nolikhet kräva en ändring av rättegångsbalken . som ginge i rakt motsatt riktning.
Det kan icke vara ett samhällsintresse att i en tid då brottsligheten stän- , digt ökar och brutaliseras. föreslå åtgärder som är direkt ägnade att försvå- ra bekämpandet av densamma samtidigt som allmänhetens rättsskydd ut- tunnas. . .
Polisstyrelsen i Ronneby polisdistrikt: Polismästare Bengt Erlandssons och länsåklagare Axel Moraths yttrande biträdes. ] likhet med dessa anser undertecknade att utredningsförslaget i stor utsträckning baseras på teori- er utan förankringi styrkta faktiska förhållanden. ' ,
Färmögenhetsbrottsutredningen: Förmögenhetsbrottsutredningen har begränsat sin granskning av det remitterade betänkandet till de delar därav som har direkt beröring med de frågeställningar som utredningen enligt si- na direktiv har att utreda. .
Liksom enligt gällande regler knytes i det remitterade förslaget använd- ningen av straffprocessuella tvångsmedel vid misstanke om brott till straff- skalan för brottet. Enligt förmögenhetsbrottsutredningens direktiv är det en av utredningens huvuduppgifter att pröva de straffvärdegränser som bör gälla för förmögenhetsbrotten. Utredningens arbete har ännu inte fort- skridit så långt. att det bestämt kan sägas.-vilka förslag i fråga om straffsat- serna för förmögenhetsbrotten som utredningen kommer att framlägga. Så mycket torde dock kunna sägas. att utredningens arbete kan komma att ut- mynna i förslag om en viss sänkning av straffsatserna. Emellertid kan för närvarande inte förutses. att utredningen kommer att föreslå ändringar av
Prop. 1980/81: 201 103
straffsatserna i sådan omfattning att möjligheterna till användning av straffprocessuella tvångsmedel. efter ett genomförande av det remitterade förslaget. skulle i någon större omfattning påverkas härav. Reservationer måste dock göras i olika hänseenden.
För närvarande pågår en översyn av brottskatalogen i syfte bland annat att åstadkomma en minskning av antalet straffbestämmelser. I den man detta arbete leder till ändringsförslag. är det tänkbart att möjligheterna att begagna tvångsmedel påverkas i fråga om en del förfaranden.
Undantag får vidare möjligen göras när det gäller straffsatserna för de ringa graderna av de centrala förmögenhetsbrotten. eftersom utredningen enligt sina direktiv har att överväga att bibehålla endast böter i straffska- lorna.
Slutligen kan nämnas att nyss åsyftade gradindelning kan få ändrat inne- håll såtillvida att fall som för närvarande hänförs till grovt brott blir att be- döma enligt en mildare straffskala. Detta kan i sin tur tänkas komma att re- sultera i att olika konkurrensfrågor framdeles får en annan lösning. Exem- pelvis kan vad som nu är grov stöld bli att bedöma som stöld i reell konkur- rens med skadegörelse eller hemfridsbrott.
Det får emellertid anses vara klart. att de straffprocessuella reglerna i huvudsak måste anpassas till straffbestämmelserna — och inte tvärtom — då det är de senare som ger uttryck för samhällets syn på straffvärdet hos olika brott. Enligt direktiven åligger det också förmögenhetsbrottsut- redningen att. sedan den tagit ställning till vilka straffgränser som bör gälla för förmögenhetsbrotten. överväga om utredningens förslag i fråga om straffbestämmelserna kommer att kräva ytterligare ändringar i straffpro- cessuellt hänseende.
[ anledning av vad experterna Erlandsson och Morath uttalat i sitt sär- skilda yttrande vill utredningen anföra. att häktningsförutsättningarna gi- vetvis bör utformas på sådant sätt. att möjligheterna att häkta på grund av risk för fortsatt brottslighet vid misstanke om förberedelse eller försök till visst allvarligt brott blir desamma som vid misstanke om fullbordat brott. Utredningen vill i anslutning härtill och mot bakgrund av de senaste årens oroande ökning av bl.a. antalet förmögenhetsbrott framhålla vikten av att de straffprocessuella tvångsmedlen inte får en sådan utformning att sam- hällets brottsbekämpande verksamhet försvåras.
Rättegångsutredningen: Rättegångsutredningen har enligt sina direktiv till huvudsaklig uppgift att se över rättegångsförfarandct vid allmän dom- stol i syfte att nå en ordning som innebär att rättsväsendets resurser utnytt- jas på bästa sätt. Målet bör enligt direktiven vara att åstadkomma ett mera flexibelt och såvitt möjligt snabbare och billigare förfarande utan att befo- gade rättssäkerhetskrav eftersätts. Vår granskning av förevarande betän- kande har skett främst med utgångspunkt från vår nu angivna huvudupp— gift.
En klar och otvetydig tendens i det svenska samhället idag är att brotts- ligheten ökar. att brotten blir grövre och mera komplicerade. samt att där- för svårigheterna att utreda brott stegras och rättsväsendets effektivitet minskar. Vi anser att det under sådana förhållanden inte får komma i fråga att vidta åtgärder som skulle försvåra beivrandet av brott. om inte starka rättssäkerhetsskäl talar för sådana åtgärder. En grundprincip bör vara att häktning i det enskilda fallet får ske endast om frihetsberövande framstår som nödvändigt. Men samtidigt får det inte råda ett absolut förbud mot häktning av individualpreventiva skäl. om häktningsförutsättningarna i öv- rigt är uppfyllda.
Prop. 1980/81: 201 104
I detta sammanhang bör man hålla i minnet att enligt tillgänglig statistik av de häktade ett så stort antal som 98 % åtalas och att av de åtalade i sin tur endast ] % frikänns från samtliga häktningsgrundande brott. Vidare är numera avräkning av häktningstid obligatorisk enligt 33 kap 5 & brottsbal- ken. För de fall där efter beslut om häktning den fortsatta utredningen inte leder till åtal eller rättegången till fällande dom, finns dessutom en på strikt ansvar grundad rätt till ekonomisk kompensation enligt reglerna i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning.
Enligt betänkandet motiveras häktning på grund av flykt eller kollu- sionsfara med effektivitetssynpunkter. medan häktning på grund av risk för fortsatt brottslighet (recidivfara) berättigas av hänsyn till samhälls- skyddet. Vi vill till detta — utan värdering av tyngden i de olika synpunk- terna — framhålla att även häktning på grund av recidivfara kan motiveras med effektivitetssynpunkter. Genom att häktningen omöjliggör fortsatt brottslighet kan polisens utredningsresurser ägnas annan brottslighet. Vidare garanterar häktningen även i dessa fall ett snabbt och effektivt ge- nomförande av lagföringen. Slutligen kan häktning på grund-av recidivfara motiveras med omsorg om den misstänkte i de fall ett frigivande med sä- kerhet endast skulle leda till omedelbar fortsatt brottslighet och därmed troligen till svårare påföljder vid en rättegång.
Sveriges damareförbrmd: Det grundläggande skyddet för rättssäkerhe- ten vid häktning och andra straffprocessuella tvångsmedel består i kravet på att frihetsberövande ej får ske annat än på i lag fastställda. noggrant angivna grunder. Vilka dessa grunder skall vara blir beroende av de avväg- ningar, som under skilda tidsperioder får göras med rättssäkerheten för den misstänkte i ena vågskålen och samhällets och medborgarnas krav på skydd mot brott i den andra. 1 en tid som den nuvarande med en oroande brottsutveckling, en allt större svårighet att förmå åtalade personer att självmant inställa sig för domstol och en besvärande låg uppklarningspro- cent. även i fråga om grova brott. får kravet på effektivitet i brottsbekämp- ningen ökad tyngd.
Mot denna bakgrund anser domareförbundet, att lagändringar. som kan minska samhällets möjligheter att försvara sig mot brottslighet. inte kan tillstyrkas. om inte med hänsyn till andra tungt vägande skäl (rättssäker- hetssynpunkter e.d.) en sådan reform framstår som mycket angelägen.
Frågan är därför i första hand om förslaget. sett i dess helhet, innebär en minskning eller en förbättring av samhällsskyddet mot brottsligheten. Det är enligt förbundets mening ställt utom tvivel att det innebär en försvag- ning av skyddet och då uppställer sig frågan om förslaget innebär sådana fördelar i andra avseenden att försvagningen av samhällsskyddet måste godtagas. Som vidare utvecklas i det följande anser förbundet att utred- ningen inte förebragt tillräckliga skäl för den försämring av samhällsskyd- det som förslaget innebär. Förbundet anser därför att förslaget — utom på enstaka punkter såsom i fråga om förkortning av häktningsfrister och tidi- gare förordnande av offentlig försvarare — icke är ägnat att läggas till grund för lagstiftning.
Utgångspunkten vid en reform av de personella straffprocessuella tvångsmedlen måste enligt förbundets mening vara frågan om det förelig- ger missförhållanden på detta område och vilka möjligheter det finns att — med beaktande av den enskildes rättssäkerhetskrav och samhällets intres- se av att skyddas mot brott — avhjälpa vad som eventuellt brister.
Beträffande häktning — som i främsta rummet är av intresse för förbun- det — har i betänkandet refererats en del kritik som kommit fram i den of-
Prop. l980/81: 201 105
fentliga debatten samt ett omfattande statistiskt material. Det statistiska materialet ger emellertid inte mycket stöd för kritiken mot tillämpningen av de nuvarande bestämmelserna om häktning. Här kan erinras om att av samtliga häktade åtalades 98 procent och i endast en procent av de fall där åtal väckts har samtliga åtalspunkter som grundat häktningen ogillats. Ut- redningen konstaterar också att det är knappast möjligt att nå längre i fråga om kravet på kvalificerad misstanke.
Kritikerna och även utredningen synes lägga vikt vid det förhållandet att häktning i stor utsträckning sker i sådana fall då icke frihetsberövande på— följd sedermera utdöms (cirka 22 procent). I själva verket är' detta emeller- tid inte ett stöd för att häktning skulle ske i för stor omfattning. Det torde nämligen i dessa fall ofta nog förhålla sig så. att just den omständigheten att den brottslige viss tid varit berövad friheten — varigenom både han och andra fått erfara att samhället påtagligt reagerar mot brottsligheten — leder till att domstolen sedan kan inskränka sig till en påföljd som icke innebär frihetsberövande. .
Utrymmet för häktning måste. säger utredningen (s 134). med hänsyn till det djupa ingrepp i den personliga integriteten som häktning innebär be- gränsas så långt det är möjligt utan att effektivitets- och samhällsskyddet eftersätts. Förbundet som helt ansluter sig till detta uttalande kan emeller- tid inte finna att utredningen lyckats särskilt väl med denna gränsdragning.
I fråga om häktningsgrunderna skiljer utredningen mellan flyktfara och kollusionsfara å ena och recidivfara å andra sidan. och detta anges vara motiverat av de olika intressen dessa grunder skall tillgodose. Flykt- och kollusionsfara som häktningsgrunder syftar enligt utredningen till att säkra effektiviteten i lagföringen. medan recidivfaran främst är motiverad från samhällsskyddets synpunkt. Förbundet delar uppfattningen att häktnings- grunderna kan anses tillgodose olika intressen, men förbundet kan där- emot inte hålla med om att denna skiljaktighet bör leda till att högre krav uppställes för häktning på grund av risk för fortsatt brottslighet än vad fal— let är vid tlykt- och kollusionsfara. Från samhällets synpunkt måste det nämligen framstå som minst lika angeläget att direkt kunna skydda sig mot fortsatt brottslighet från den som redan är misstänkt som att skapa effekti- va förutsättningar för att den misstänkte blir lagförd och ådömd påföljd för det brott som misstanken avser. Brottsbekämpningen måste komma i för— grunden. Lagföringen ingår självfallet som ett medel i denna bekämpning men får för den skull inte vara något självändamål.
Sveriges adrakutmnzjimd: Den ökade häktningsfrckvensen samman- hänger givetvis i stor utsträckning med den stegrade brottsligheten. fram- för allt den av allvarlig natur. Enligt en tämligen utbredd uppfattning — i synnerhet hos de advokater som uppträder som försvarare — kan man dock inte bortse från det förhållandet att det också flerstädes förekommit en alltför schablonartad tillämpning av de särskilda häktningsgrunderna.
Förutsättningarna för användande av personella tvångsmedel bör vara noggrant preciserade i lag och reglerna därom tillämpas med stor restrik- tivitet. Kravet på rättssäkerhet kan givetvis kommai konflikt med behovet av effektivitet i samhällets brottsbekämpande verksamhet. Den avvägning av de båda motstående intressena som utredningen velat göra är enligt samfundets mening i stort sett tillfredsställande. Det måste betecknas som värdefullt att proportionalitetsprincipen fastslås i den föreslagna lagtexten.
Samfundet ser också med tillfredsställelse på utredningens ambitioner att genom utformningen av de särskilda häktningsgrunderna markera deras restriktiva karaktär och betona. rekvisitens konkreta innebörd.
Prop. l980/81: 201 106
Föreningen Sveriges åklagare: För att nödvändig effektivitet i straff- rättskipningen skall ernås har tvångsmedel ställts till de brottsutredande organens förfogande. Reglerna härom har i allt väsentligt varit oförändrade sedan RB:s tillkomst. Till en början uppfattades de av många som oklara. svårtolkade och svåra att följa. Under årens lopp har emellertid -— inte minst på grund av vägledande uttalanden av JO —— en enhetlig praxis utbil- dats på hela detta viktiga rättsområde. Särskilt väl utvecklad har praxis bli- vit när det gäller användningen av de personella tvångsmedlen. d.v.s. det område varom här är fråga. Förhållandet har medfört att mycket få an- märkningar för felaktig användning av dessa tvångsmedel ntrmera före- kommer. Enligt föreningens mening är värdet av denna enhetlighet i rätts- tillämpningen så stort att väsentliga förändringar i systemet bör ske först om starka skäl talar därför.
För nödvändigheten av en sådan restriktivitet talar också brottsutveck- . lingen. Som påpekats av experterna Erlandsson och Morath är denna oro— väckande. lnte minst allvarligt är att Uppklaringsprocenten beträffande många brottstyper tenderar att sjunka. Varje åtgärd. som minskar använd- barheten av de tvångsmedel som står till polis- och åklagarmyndigheternas förfogande är ägnad att försämra utredningsverksamhetens effektivitet och medför därför en ytterligare försämring av andelen uppklarade brott. Av skäl. som närmare kommer att utvecklas i det följande skulle ett genomfö- rande av betydande delar av utredningens förslag få en ur effektivitetssyn- punkt mycket negativ effekt. Vissa av förslagen är dessutom av sådan att att de praktiskt sett knappast är användbara.
Fråga uppkommer då om utredningen förmått framlägga skäl för den fö- reslagna reformen av sådan styrka att de uppväger en effektivitetsförsäm- ring. Det väsentligaste av utredningens grundmaterial — statistik — och en- kätsammanfattningen samt undersökningen avseende främmande rätt — ger enligt föreningens mening icke något stöd för så långtgående föränd- ringar som de föreslagna. Sålunda kan därav utläsas. att häktningstiderna i vårt land vid en internationelljämförelse framstår som mycket korta. Intet stöd finns för ett antagande att utredningsarbetet inte bedrivs tillräckligt skyndsamt när den misstänkte är häktad. Vidare framgår. att så gott som samtliga häktade blir åtalade och att endast i en procent av fallen samtliga de åtalspunkter ogillades som grundat frihetsberövandet. Under perioden 1965— 1976 har antalet anhållna ökat i ungefär samma utsträckning som an- talet personer dömda för grövre brott och antalet häktningsframställningar har under samma period procentuellt sett minskat med mer än en fjärde— del. Siffror av detta slag ger enligt föreningens mening ej belägg för behov av större förändringar. Särskilt stor vikt synes utredningen ha fäst vid det förhållandet att av de under 1975 anhållna. totalt 26.700 personer. 5.200 el- ler 16 % icke blivit åtalade på grund av att brott icke kunnat styrkas. Ut- redningen har härom uttalat. att bedömningen av brottsmisstankens styrka visserligen är vansklig vid tiden för anhållandet men att den i undersök- ningen framkomna frekvensen av fall då bedömningen i efterhand visat sig felaktig icke kan anses godtagbar. Enligt föreningens mening är det nämn- da procenttalet icke åtalade inte anmärkningsvärt. Beviskravet för anhål- lande — i princip sannolika skäl — ärju ett annat än beviskravet för åtal — fulla skäl. Vid tidpunkten för åtalsprövningen kanju i många av de aktuella fallen bevisningen fortfarande innefatta sannolika skäl utan att den räcker till för åtal. Bevisläget vid anhållningsbeslutets fattande. har bedömts kor- rekt men den fortsatta utredningen har därefter ej lyckats frambringa den bevisning som erfordras för åtal. Därtill kommer att de fall. som innefattas
Prop. l980/8l: 201 107
i siffran 16 %. icke blivit närmare analyserade. Vid en undersökning som gjorts på åklagarmyndigheten i Göteborg har det konstaterats att i cirka en fjärdedel av fallen åtal ej skett på grund av att målsägandena återkallat an— givelse beträffande olaga hot (fällande dom har då ej kunnat påräknas ef- tersom målsägandens medverkan inte kunnat emotses) och misshandel på enskilt område (åtal har i sådana fall ej ansetts påkallat ur allmän syn- punkt.). 1 andra fall. t.ex. vid utredningar om narkotikabrott. kan det efter kort tids utredningsarbete visa sig att det saknas resurser att fortsätta ut- redningen beträffandc dem. som befinner sig i periferin. Den grövre brotts- ligheten måste prioriteras.
Mot bakgrund av det anförda hävdar föreningen att det nämnda grund- materialet icke ger anledning till så genomgripande förslag som dem utred- ningen framlagt.
Avslutningsvis vill föreningen än en gång påpeka att ett realiserande i huvudsak av utredningens förslag skulle komma att innebära kraftigt mins- kade möjligheter för polis- och åklagarmyndigheterna att på ett effektivt sätt bekämpa kriminaliteten. Den redan låga Uppklaringsprocenten för många brott skulle komma att sjunka ytterligare. Vidare anser föreningen att de statsfinansiella konsekvenserna av förslaget icke blivit realistiskt uppskattade. Som tidigare påpekats är behovet av nya åklagartjänster för lågt beräknat. Det kan på goda grunder antas att även kostnaderna i övrigt beräknats för lågt.
Föreningen Sveriges länspolisc/reft'r: Sedan nuvarande regler om tvångsmedel tillkom har hela vår kriminalpolitik genomgått väsentliga för- ändringar. Antalet polisanmälda brott har dock ökat markant. Även om tillämpningen av tvångsmedlen i vissa delar utvecklats på annat sätt än som var avsett har tillämpningen alltjämt kommit att stå i överensstämmel- se med de principer som vårt rättssamhälle har ställt upp för lagföringen.
Under samma tid har också polisväsendet förändrats. En förbättrad po- lisiär organisation genomfördes 1965 då polisen förstatligades. Polisen har tillförts ökade resurser. Betydande rationaliseringar av polisarbetet har ge— nomförts. Utbildningen på alla nivåer inom polisen har förbättrats. Beroen— de främst på kriminalitetens ökning har emellertid den relativa effektivite- ten i lagföringen minskat. Utvecklingen har gått därhän att polisen måste lämna allt fler anmälda brott utan någon som helst åtgärd. Uttrycket i pro- centantal klarar polisen numera upp färre brott. Samtidigt har brottslighe- ten på senarc tid ändrat karaktär och blivit alltmer komplicerad och svår att angripa. En förskjutning har också skett av vad som anses vara allvarlig brottslighet.
Avgörande för den effektivitet som gäller i lagföringen är förutom tvångsmedlens utformning främst polisens resurser att utreda brottslig- heten. Tvångsmedlen anger ramarna för bl.a. polisens befogenheter. Så till vida finns det en gräns för den önskade effektiviteten i fråga om tvångs- medlens utformning att dessa inte i något fall får gå utöver vissa grundläg- gande principer. Utredningen synes emellertid inte i tillräcklig grad ha be- aktat kravet på samhällsskydd under lagföringen. Det måste också vara en princip i ett rättssamhälle att vårt rättssystem skall skydda allmänheten. de oskyldiga. Enligt föreningens uppfattning finns det under nu rådande för- hållanden inte någon som helst anledning att sänka samhällets ambitionsni- vå i kampen mot brottsligheten. Någon påtaglig brist i det nu gällande sy- stemet har inte heller påvisats.
Eftersom utredningens förslag innebär att effektiviteten i lagföringen
Prop. l980/81: 201 108
och samhällsskyddet under lagföringen minskas på ett äventyrligt sätt av- styrker föreningen förslaget i stort. Föreningen biträder det särskilda ytt- rande som Erlandsson och Morath avgett och vill därutöver anföra följan- de.
Det statistiska material som utredningen presenterat är mycket intres- sant men torde i vissa delar kunna tolkas olika.
Som bevis på att bedömningen i efterhand visat sig felaktig pekar utred- ningen på att åtal ej skett enär brott ej kunnat styrkas i 16 % av anhåll— ningsfallen. Av dessa siffror torde man endast kunna dra den slutsatsen att åklagaren i dessa fall inte funnit tillräcklig bevisning för en fällande dom föreligga.
Vad avser det förhållandet att ungefär var femte häktad person inte döms till frihetsberövande påföljd torde ibland just den omständigheten. att häktning har skett. åberopas i domen som ett skäl varför allmänpreven- tionens krav på en frihetsberövande påföljd kan frångås.
Med de inledningsvis anförda synpunkterna om effektiviteten och sam- hällsskyddet i lagföringen menar föreningen att förslaget givits alltför snäv utformning. Något avgörande skäl varför en ändring av nuvarande regler bör ske har inte lagts fram.
Förutom de effektivitets- och skyddsskäl som talar för att häktningen behålls enligt nuvarande regler bör också något om den enskildes situation under häktningen anges. Häktning — och anhållande — innebär för många ett avbrott inte bara i en pågående brottslighet utan också i en nedbrytning av hans person på grund av missbruk av narkotika eller alkohol. Social- utredningen har i sitt slutbetänkande godtagit den principiella ståndpunk- ten att ingen över 18 år skall vårdas mot sin vilja utom med stöd av lagen om sluten psykiatrisk vård. I socialutredningen har som grund därför utta- lats bl.a. att samhällets skyddsbehov får komma fram i annan lagstiftning. Erfarenheten från den praktiska polisverksamhetcn visar att häktningen -— och anhållandet — i vissa fall även fyllt ett socialt behov och har därför varit positiv för den enskilde. Möjlighet att ge den häktade grundläggande läkarvård finns under denna tid.
Föreningen Sveriges polischefer: Inledningsvis kan konstateras att för- eningen mycket starkt motsätter sig den påtagliga ensidighet som präglar betänkandet till förfång för tredje mans intresse. Föreningens bedömning är att det närmast framstår som stötande för det allmänna rättsmedvetan- det att lagöverträdarens intressen helt står i blickpunkten under det att tredje man — som redan nu känner betydande otrygghet till såväl person som egendom — får se sina berättigade intressen lämnade i stort sett där- hän. Vad beträffar det nuvarande anhållningsinstitutets ersättande med ett mer kortvarigt förfarande är föreningens samlade bedömning den att ett genomförande innebär bl.a. uppenbara risker ur rättssäkerhetssynpunkt. Härutöver kan konstateras att ett realiserande av förslagen i betänkandet skulle få i det närmaste absurda konsekvenseri vad avser behov av resur- ser för personalökning och anskaffning av ändamålsenliga lokaler.
Mot bakgrund av det ovan anförda avstyrkes utredningens förslag. För- eningen vill dock peka på behovet av partiella reformer för att ernå än stör- re effektivitet och smidighet i förundersökningsarbetet. En sådan revide- ring synes utan allt för stor omgång kunna genomföras efter det att berörda myndigheter lämnats tillfälle avge sina önskemål beträffande punktinsat- ser.
Prop. 1980/81: 201 mg
Nedre Norrlandssektionen (Föreningen Sveriges polise/rejk'r): l direkti- ven till häktningsutredningen har departementschefen mycket starkt un- derstrukit vikten av att tillämpningen av de straffprocessuella tvångsmed- len så långt möjligt bringas i samklang med de riktlinjer som har dragits upp för det kriminalpolitiska reformarbetet. Han anför vidare. att dessa tvångsmedel bör ges en utformning som harmoniserar med samhällets reaktioner i övrigt mot dem som lagförs för brott. enär detta är viktigt såväl ur rehabiliterings- som integritetsskyddssynpunkt.
Denna ensidiga fokusering på den misstänkte. hans rätt till integritets- skydd och självförverkligande har tyvärr i allt för hög grad varit vägledan- de för utredningens arbete. Man har således i sin stora iver att harmonisera tvångsmedlen med kriminalpolitiken glömt bort de berättigade krav på per- sonlig integritet. rätt till skydd för liv. hälsa och egendom som allmänheten i gemen måste få ställa på rättssamhället.
De straffprocessUella tvångsmedlen utgör en av hörnstenarna i vår straffrättskipning och är en väsentlig förutsättning för att i någon mån hålla den tilltagande brottsligheten på acceptabel nivå. Det kan inte vara rimligt. att man samtidigt med den pretentiösa satsningen på brottsbekämpningens område som idag äger rum omöjliggöra detta arbete genom en urvattning av tvångsmedlen. Denna urvattning som föreslagits av utredningen kom- mer utan tvekan att göra straffrättskipningen ineffektiv. vilket i sin tur be- tyder en accelererande brottsutveckling.
Det kan tänkas att straffrättskipningen brister i en del avseenden och att exempelvis ett alltför stereotypt anhållningssystem utformats genom åren. Men lagstiftningen bör om så är fallet — vilket utredningen inte tillfreds- ställandc påvisat — kunna skärpas genom partiella ingrepp i nuvarande lagstiftning i stället för att behöva uppleva en så total revision som försla- get innebär.
Norra Norr/an(lyse/(tionen (Föreningen Sveriges polischefer): I direkti- ven till utredningen redogör departementschefen i någon mån för nuvaran- de personella straffprocessuella reglers bakgrund. Bl.a. återges motiven i SOU 1938: 44 s 298 till införandet av recidivfaran som ny häktningsgrund. Dåvarande utredning. som byggde på erfarenheterna av brottsligheten un- der 30-talet, framhöll som en praktisk nödvändighet. att skydd måste bere- das den som hotas av brottsliga handlingar från misstänkts sida. och före- slog därför att häktning skulle kunna ske vid risk för fortsatt brottslig verk- samhet. Sedan 30—talet har brottsutvecklingen till dags dato fått en skräm- mande utveckling såväl vad avser ökningen av antalet brott som beträffan- de brottens alltmer brutala och råa karaktär. Dagens gärningsman torde även i en jämförelse med 30—talets kunna beskrivas som avgjort mer hän- synslös och förslagen. Om man undersöker förmögenhetsbrottens utveck- ling från 30—talet fram till dags dato — brottsgrtrppen är intressant ur den synvinkeln att departementschefen i direktiven närmast skjuter in sig på denna grupp = visar det sig att dessa brott står för den absolut största ök- ningen. Det är också beträffande dessa brott som inslagen av en ökad hän- synslöshet och förslagenhet är mest markant. En jämförelse mellan epo— kerna av den samhällsekonomiska skada dessa brott orsakar torde göra bilden än mer skrämmande.
Markant för det kriminalpolitiska reformarbetet under 60- och 70—talet har varit den iver med vilken man omhuldat gärningsmannens integritets- skydd och rehabilitering. Reformer som tagit sikte på att stärka skyddet för tredje man har lyst med sin frånvaro så till den milda grad att man näs-
Prop. l980/8l: 201 110
tan glömt bort att rättssamhällets huvuduppgift är att skydda den laglydiga allmänheten. Föreliggande utredning är ett utmärkt exempel härpå. Såväl i direktiven som i utredningen föreslås åtgärder som framförallt tar hänsyn till den misstänktes integritetsskydd. De skador för tredje man. som utred- ningen med öppna ögon konstaterar blir en följd härav. hänvisar man lätt- vindigt till "att andra åtgärder måste till för att tillvarata samhällsintresset och samhällsskyddet". Som tjänstemän. som hartill uppgift att upprätthål- la allmän ordning och säkerhet. kan vi i längden inte acceptera detta ensi- diga synsätt. Redan nu måste vi erkänna att de rättsvårdande myndigheter- na inte kan garantera ett rimligt grundskydd för medborgaren. Bevisen här- på är många. Efterfrågan på enskilda vaktbolags tjänster bara ökar och ris- ken är stor att olika former av medborgarkårer bildas för att skydda liv och egendom. Den alltmer hårda attityden från gärningsmännens sida samt känslan av att "det inget tjänar till" gör att det är stora problem få vittnen eller målsägande att träda fram och vittna.
Mot denna bakgrund finner sektionen utredningens förslag i hög grad verklighetsfrämmande. Att i en tid av alltmer ökad brottslighet med be- klämmande låg uppklarningsprocent och där brottsligheten karaktäriseras av ökande hänsynslöshet föreslå åtgärder som ytterligare skulle försvåra de rättsvårdande organens möjligheter att uppdaga och beivra brott är när— mast att anses som ansvarslöst.
Med hänsyn till att riksåklagarens undersökning rörande tilllämpningen av reglerna om anhållande och häktning i hög grad varit incitamentet till tit- redningsuppdraget. borde utredningen mera kritiskt ha granskat denna un- dersökning. Betecknande för undersökningen är att den framförallt är kvantitativ. Undersökningen säger inget om den anhållnes eller häktades personliga förhållanden. Bristen gör sig mest gällande när utredningen dis- kuterar risken för fortsatt brottslig verksamhet som häktningsgrund. Erfa- renhetsmässigt kan sägas. att i de fall denna grund åberopats rör det sig så gott som lOO—igt om misstänkta som dömts ett flertal gånger för brott och klart manifesterat sin ovilja att rätta sig efter de normer samhället upp- ställt. Riksåklagarens utredning visar inte heller på att nuvarande regler missbrukats. Utredningen vågar sig emellertid på att okritiskt påstå att reg- lerna i viss mån missbrukats. Som skäl för detta påstående anför man dis- proportioncn mellan det stora antalet anhållande och antalet häktade. Det är förvånande att utredningen inte istället dragit den uppenbara slutsatsen att orsaken närmast berott på noggranna utredningar som resulterat i klar- läggande beträffande misstankarna och undanröjande av kollusionsfaran. Skäl till häktning har också i många fall förfallit enär den misstänkte över- lämnats till annan samhällsvård. Härigenom har rättssäkerheten på ett till- fredsställande sätt kunnat tillvaratas.
Sektionen avstyrker således utredningens förslag framförallt av följande skäl.
— Förslaget skulle få en förödande effekt på möjligheterna att uppklara brott.
— Förslaget tar inte i tillräcklig grad hänsyn till samhällsskyddet och skyddet för tredje man.
— Förslaget strider mot det allmänna rättsmedvetandet och inbjuder ungdomen till en ökad likgiltighet för rättssamhället.
— Förslaget bygger på tankar och idéer som i stort saknar förankring i verkligheten. -
—- om nuvarande effektivitetsnivå skall bibehållas hos de rättsvårdande
Prop. l980/81: 201 lll
organen fordras för förslagets genomförande mycket större resursförstärk- ningar än utredningen föreslår. vilket knappast kan accepteras under nuva- rande ekonomiska situation.
-, Förslaget innebar i vissa delar påtaglig försämring av rättssäkerheten. —- För ett stort antal personer innebär förslaget. att rättsvårdande organ inte längre skulle kunna genom ingripanden bryta den onda brottsspiral de befinner sig i.
Svenska palisförbundel: l betänkandet läggs huvudvikten vid omtanken om den personliga integriteten för den misstänkte med hänvisning till att andra åtgärder måste till för att tillvarata samhällsintresset och samhälls- skyddet. Ett mildare synsätt på samhällsskydd kan väntas få stark negativ konsekvens med återverkningar som redan i nuläget kommit till uttryck på skilda sätt.
Utredningen tar enligt vår mening föga hänsyn till tredje mans situation i sammanhanget. Vi anser att detta är ett förbiseende som inte kan accepte- ras. Rättssamhället är till för att i första hand skydda den laglydiga allmän- heten (tredje man) som ju är den som främst drabbas av kriminaliteten i form av överfall. rån. inbrott. misshandel. vandalism etc.
Det ärju också ett faktum att det många gånger är problem få vittnen att träda fram och vittna. Orsakerna är bl.a. den rädsla för repressalier som vittnena känner och där vi måste beklaga att dagens samhälle och polis inte räcker till för att garantera säkerhet för den enskilde. Vidare känner många vittnen personligt obehag när de i vittnesbåset många gånger misstänklig- görs av främst försvarsadvokaterna i dessas försök att få vittnena att fram- stå som mindre trovärdiga.
Tredje man drabbasju hårt av kriminaliteten i form av allt högre och allt snabbare ökade försäkringskostnader som drabbar dem eftersom brottsut- vecklingen är sådan den är i dag.
Risk föreligger därför att det skapas ett misstroende mot såväl myndig- heter som samhälle och deras förmåga att sörja för samhällsskyddet och den Vanliga människans integritet som ju också kränks genom brottsliga angrepp.
Ur ett sådant misstroende riskerar man uppkomsten av olika former av medborgarskydd. där man genom gemensamma insatser försöker verka för skydd av liv och egendom. Företag och enskilda. som har ekonomisk möjlighet. har redan nu skaffat sig skydd genom ordningsvakter eller väk- tare.
Svenska polisförbundet anser att konsekvenserna av utredningsdirekti- ven dragits för långt. Detta har resulterat i en alltför omfattande revision av bestämmelserna samt att nödvändig hänsyn icke tagits till effektiviteten i rättskipningen och samhällsskyddet. -
Riksåklagarens undersökning tyder inte heller på att nuvarande regler missbrukats. Utredningens konstaterande att ett stort antal anhållanden gjorts utan åtföljande häktningsframställan måste rimligtvis uttydas så att rättssäkerheten kunnat tillvaratas i en noggrann utredning som utmynnat i ett fastläggande om att misstankar varit obefogade eller att bevis saknats i målet. [ många fall kan den som varit anhållen överlämnas till annan sam- hällsvård och med anledning härav har häktningsframställan icke gjorts.
Kommer utredningens förslag att genomföras innebär detta en genom- gripande förändring av polisens arbetsmetoder. arbetsmiljö och totala re- sursutnyttjande.
Prop. l980/8l: 201 I 12
Utredningens förslag. som innebär avsevärda begränsningar i möjlighe- terna att använda personella tvångsmedel vid utredning om brott. läggs fram vid en tidpunkt. då vi hari huvudsak följande situation inom rättsvår- den:
— Brottsligheten är större än någonsin och det finns en klar tendens till brutalisering av brotten mot person och egendom. en utveckling mot allt mer komplicerad och ofta organiserad ekonomisk brottslighet. en mycket omfattande och i stora avseenden okontrollerad narkotikahantering samt mycket starka och berättigade krav på effektiva ingripanden mot miljö- brott. - -
— Domstolar och polisen har stora svårigheter att genomföra huvudför- handlingar och förundersökningar i brottmål på grund av att klientelet struntar i att inställa sig på kallelse.
— Kriminalavdelningarnas arbetsbalanser är mycket besvärande och man måste göra långtgående prioriteringar. vilket medför att en betydande del av allt grövre brottsanmälningar aldrig blir bearbetade.
Med skärpa vill vi framhålla att i en utredning som "Häktning och anhål- lande" som på ett sådant påfallande sätt berör den enskilde polismannens motivation för sitt arbete och arbetsmiljö ska polisens personalorganisa- tion vara representerad. Detta för att förhindra att intrycket av utredning- en i sin helhet blir att det är ett hastverk utan kontakt med verkligheten.
Svenska polisförbundet avstyrker således — med undantag av förslagen om lekmannamedverkan och försvarsadvokats inträde — utredningens för— slag.
Svenska polisförbundet vill också instämma i det särskilda yttrande som avgivits av Erlandsson och Morath.
Föreningen Sveriges frit-'årdsrjänstemän: Inledningsvis vill föreningen anföra att den finner utredningens förslag vara positiva när det gäller att anhållandetiden förkortas: att kraven skärpes för anhållande/häktning när ”recidivrisk" åberopas; att överklagningsmöjligheterna förbättras och att offentliga försvarare inkopplas tidigare i rättsprocessen än vad "som nu är praxis. -
Övervakarnas riksn'irbund: Även om alltså vissa detaljer i förslaget kan ses som positiva. anser Övervakarnas riksförbund att utredningens förslag i stort inte kommer att förändra något för våra klienter. Lagförslaget kom- mer främst att kunna utnyttjas av de socialt anpassade genom de begräns- ningar som ges och utslagningsmekanismen kommer därigenom att verka ännu kraftigare.
SAK: SAK anser att gripande. anhållande och häktning inte bör ske i större omfattning än vad kravet på effektivitet i lagföringen påfordrar.
SAK företräder den uppfattningen att nuvarande lagstiftning inom områ- det borde ge garantier för att oskäliga ingripanden mot en för brott miss- tänkt person inte sker. Därest till exempel häktning på grund av risk för fortsatt brottslighet sker i för stor utsträckning — som utredningen syns mena — torde detta mera bero på tillämpningen av lagen än på brister i densamma.
SAK begränsar sitt yttrande över utredningens förslag till att i huvudsak omfatta de avsnitt som direkt berör kriminalvården.
Dessförinnan vill föreningen anmäla att den biträder de synpunkter som polismästaren Bengt Erlandsson och länsåklagaren Axel Morath framfört i särskilt yttrande till betänkandet.
. Prop. l980/81:201 l|3
Vad gäller betänkandets behandling av frågor med avseende på krimi- nalvårdssektorn vill föreningen först med skärpa reagera mot uttalandet på sidan 137, sista stycket. i betänkadet: "Någon vård eller behandling äger däremot inte rum under häktningstiden." Att så lakoniskt avfärda den verksamhet som dagligen bedrivs inom kriminalvårdens häkten måste upp- fattas som kränkande för inte endast häktespersonalen utan även för till- synsmyndigheten och dessutom bland annat innebära ett underkännande av intentionerna i den nya lagstiftningen (SFS 197637! den 20 maj 1976) om behandling av häktade och anhållna m.fl.
SAK vill förvisso inte använda vård- och behandlingsaspekten som ett argument för häktning av individualpreventiva skäl men då utredningen hävdar att häktning generellt innebär ökade risker för den misstänktes häl- sa och utveckling. måste föreningen ifrågasätta om de sakktlnniga jämte experterna försummat att sätta sig in i den verksamhet av medicinskt. psy- kiatrisk och social karaktär som bedrivs i häktena. Föreningen nöjer sig emellertid att beträffande det i föregående stycke anförda citatet betrakta det som lapsus calami.
SAK har i olika sammanhang haft tillfälle påtala statsmakternas och myndigheternas slapphet och handlingsförlamhet vad beträffar vidtagan- det av effektiva åtgärder för att bekämpa giftmissbruk. främst det av nar- kotika. Föreningen konstaterar nu med oro hur utredningen genom direkti- ven i det närmaste befriats från att befatta sig med alkohol- och drogpro- blematiken. Denna komplexa fråga anses vara förbehållen endast socialut- redningen. SAK kan inte acceptera ett sådant "fögderitänkande" och be- klagar bristen på ett övergripande synsätt. särskilt då det gäller att komma tillrätta med missbruk som genom dess förödande skadeverkningar utgör ett hot mot ett stort antal företrädesvis unga människors hälsa och sociala gemenskap. Frågan är alldeles för viktig för att få bollas mellan rättsvår- dens och socialvårdens bord.
Föreningen skyddsw'irnct i Stockholm : Häktning är en synnerligen djupt ingripande åtgärd och borde därför tillgripas endast i de fall syftena med tvångsingripande inte kan tillgodoses på annat och för den misstänkte skonsammare sätt.
Som framgår av betänkandet tillgrips för närvarande dock frihetsberö- vande i form av häktning i betydande omfattning. En av anledningarna här- till torde vara att för de vuxna misstänkta inte finns något alternativ. 1 nu- läget kan inte inom frivården den betryggande övervakning ordnas som en- ligt 24 kap 3 %$ rättegångsbalken möjliggör för den misstänkte att vistas i fri- het. Det är skyddsvärnets uppfattning att skulle en sådan övervakning i be- tryggande former kunna ordnas. skulle redan med nuvarande regler dom- stolar och åklagare i en hel del fall finna att häktning ktrnde trnderlåtas. Det många gånger otillfredsställande frihetsberövandet som häktningen idag utgör kttnde enligt skyddsvärnets åsikt inte obetydligt minskas om fri- vårdsorganen erhöll resurser för ordnandet av en betryggande övervak- ning. '
Svenska skyddsförbundet: Svenska skyddsförbundet ansluter sig i hu- ' vudsak till de av utredningen framlagda förslagen. Särskilt finner förbun- ' det förslaget om tillsynshem tilltalande. Förbundet ansluter sig dock till polismästare B. Erlandssons och länsåklagare A. Moraths synpunkter på att utredningsförslaget inte ger polis och åklagare rimlig tid för att i ett inle- dande skede göra det utredningsarbete som behövs.
Lt): Utredningen föreslår i betänkandet åtgärder. som skulle komma att innebära att antalet häktningar och anhållanden minskas. LO delar helt
8 Riksdagen I OSO/XI. I sum/. Nr 20! I
Prop. l980/81: 20l ||4
uppfattningen att sådana åtgärder är nödvändiga och att antalet frihetsbe- rövanden bör begränsas till situationer då de är påkallade av kravet på ef- fektivitet i lagföringen och samhällsskydd under lagföringstiden.
Sammantättningsvis anser LO. att utredningens förslag — — — bör läggas till grund för lagstiftning.
Stulsanxl[il/das _lifirhund: Utredningen föreslår i betänkandet åtgärder som skulle komma att innebära att antalet häktningar och anhållanden minskas. Förbttndet delar helt uppfattningen om nödvändigheten av såda- . na åtgärder och att antalet frihetsberövanden begränsas till situationer på- kallade av kravet på effektivitet i lagföringen och samhällsskydd under lag- föringstiden. Som förbundet kommer att visa i det följande är emellertid utredningens förslag på denna punkt ej acceptabelt.
Förbttndet vill slutligen framhålla att behovet av åtgärder för att minska antalet häktningar och anhållanden är så stort att ytterligare överväganden bör göras för att finna andra medel att nå ett sådant resultat.
TCO: TCO ställer sig bakom huvudprinciperna i de framlagda förslagen. Organisationen vill emellertid starkt understryka att en förutsättning för att de föreslagna reformerna skall kunna genomföras är att erforderliga personalresurser samt övriga resurser i form av lokaler etc ställs till förfo- gande. Om polisen och kriminalvården inte får erforderliga personalresur- ser faller förslagen helt. Ett genomförande av utredningens förslag innebär en genomgripande förändring av bl.a. polisens arbetsmetoder. arbetsmiljö och totala resursutnyttjande. Ett grundläggande krav ur arbetsmiljösyn- punkt är att polisens lokaler byggs om för att anpassas till den nya ordning- en. En sådan åtgärd måste effekttteras innan lagen trädcri kraft. — — —
SACO/SR: Det är givetvis angeläget att man så mycket som möjligt be- gränsar de allvarliga ingripanden mot människors integritet som anhållan- de och häktning innebär. och även för övrigt värnar om en fullgod rättssä- kerhet för de misstänkta. Ur dessa synpunkter är utredningens förslag väl- komna. Vissa av dem är också välmotiverade och förefaller realistiska. medan andra väcker betänkligheter.
När det gäller de individualpreventiva skälen som grund för häktning ba- serar utredningen delar av sitt resonemang på ett tvångsomhändcrtagande enligt sociallagstiftningcn. Med hänsyn till det pågående remissarbetet över socialutredningens slutbetänkande och de ställningstaganden rörande tvångsåtgärder. som härvid kommer att ske. går det ej att ta ställning i den- na fråga för närvarande. '
SACO/SR biträder dock utredningens syn på att häktning ej kan motive— ras utifrån enbart individualpreventiva grunder. En sådan åtgärd kan som utredningen fastslår ej leda till någon förbättring eller rehabilitering.
I dessa fall bör därför åklagarväsendet och polismyndigheten åläggas en obligatorisk skyldighet att informera den socialvårdande myndigheten. varvid en eventuell lämplig frivillig vårdåtgärd kan möjliggöras.
Vidare anser SACO/SR att en kort häktningstid någon gång kan vara en bättre inledning till skyddstillsyn än anstaltsbehandling. Det är därför tveksamt om häktning aldrig bör komma ifråga vid tilltänkt frivårdspåföljd (sid 156). Observera att "grava missbrukare av alkohol och narkotika" en- ligt utredningen inte skall tas emot på tillsynshem.
Riksförbundet Narkotika/ritt samhälle: Vi ansluter oss till en början helt till vad experterna Erlandsson och Morath i till betänkandet som bilaga I
Prop. l980/81: 20] 115
fogat särskilt yttrande har uttalat. De synpunkter på vad ett genomförande av utredningens förslag kan väntas medföra för möjligheterna att säkerstäl- la brottsutredning och lagföring. som däri har anförts. präglas av en myc- ket realistisk uppfattning orn de konsekvenser. som måste befaras upp- komma. om man så avsevärt. som utredningen har föreslagit. beskär möj- ligheterna till anhållande och häktning för att därigenom minska antalet fri- hetsberövanden.
Vi vill ifrågasätta om de skäl utredningen framfört för sitt förslag står i rimlig proportion till de negativa verkningarna för andra medborgares sä- kerhet och kostnaderna för landet.
Sammanfattningsvis finner vi att förslagets genomförande kommer att inverka mycket menligt på möjligheterna att lagföra de för brott misstänk- ta. vilket i mycket stor utsträckning torde inverka menligt på möjligheterna att rehabilitera narkotikamissbrukarna. Vi finner det svårförståeligt att po- lisen skall arbeta från ett ogynnsammare utgångsläge om de' medtagit en misstänkt som är drogpåverkad än om denne inte varit drogpåverkad. Slut- ligen leder förslagets genomförande till icke obetydliga kostnadsökningar. vilka beräknats alltför optimistiskt av utredarna. Vi finner det angelägrrare att använda dessa pengar till annat än till att avsevärt reducera säkerheten för det överväldigande flertalet medborgare.
2 Proportionalitetsprincipen
RÅ: Utredningens förslag att lagfästa den s.k. proportionalitetsprincipen tillstyrks. Det kan visserligen hävdas att denna princip följer av häktnings- reglernas utformning redan enligt nu gällande rätt (se t.ex. 24 kap ] & sista stycket RB). Somjag inledningsvis har anfört bör reglerna om straffproces- suella frihetsberövanden utformas efter en avvägning mellan den enskildes och det allmännas intressen. Vid denna intresseavvägning bör särskild hänsyn tas till den förväntade påföljden. Riktmärket bör vara att häktning förbehålls de fall när brottet i det konkreta fallet kan antas förskylla fri- hetsberövande påföljd. För att undvika att häktning tillgrips när endast villkorlig dom eller skyddstillsyn kan förväntas torde en uttrycklig regel som tar sikte på disproportionen mellan det straffprocessuella frihetsberö- vandet och påföljden för brottet vara av värde.
Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikr: En ytterligare utvidgning av vad utredningen benämner "proportionaliteten" är ej önskvärd. En lämp- lig intresseavvägning kan redan ske med tillämpning av gällande lagstift- ning. Utredarna håller ej heller här isär att syftet med tvångsmedlen och straffpåföljderna är helt olika.
Tvångsmedlens ändamål är att säkerställa rationell förundersökning och lagföring samt tillgodose den omedelbara skyddsaspekten, under det att påföljderna skall syfta till den dömdes rehabilitering och stödja den allmän- ' na laglydnaden. Välgrundade häktningsskäl föreligger således många gång- er även om den slutliga påföljden blir en skyddstillsyn. För övrigt kan på- pekas att domstolarna kan utdöma skyddstillsyn för brottslighet som i och för sig skulle ha resulterat i ovillkorligt frihetsstraff. med motivering att hänsynen till allmän laglydnad redan blivit tillgodosedd genom att den dömde varit häktad under utredningstiden. Allmänpreventionen kunde i
Prop. 1980/81: 201 llt»
dessa fall. om utredningens förslag ginge igenom. framtvinga domar på fri- hetsstraff.
LänsåkIagarmyndigheten i Stockholms län och Gotlands län: Häktning är enligt nu gällande lag inte obligatoriskt. Detta uttrycks genom att RB 24:l använder uttrycket "må — — — häktas".
l praxis har man i detta uttryckssätt funnit stöd för att tillämpa häktning på ett sådant sätt att direkt stötande effekter ej uppstår. Som exempel kan nämnas att häktning inte sker eller får fortbestå i fall där utredningen kan antas bli eller visar sig vara onormalt tidskrävande.
Utredningen föreslår nu en särskild regel om proportion mellan olägen- heten för den häktade å ena sidan och sakens beskaffenhet och den antagli- ga påföljden å andra sidan.
Som framgår av det föregående kan hänsyn i nu avsedda fall tas till de särskilda förhållandena även med stöd av nuvarande lagstiftning. Detta gäller även hänsynstagande till antaglig påföljd.
Mot en särskild regel om sådant hänsynstagande harjag intet att erinra. Regeln bör emellertid inte särskilt nämna att avseende skall fästas vid den påföljd som kan antas följa. Dels är valet av påföljd många gånger svår att förutsäga och felbedömningar i detta avseende kan leda till olyckliga resul- tat. dels kan andra faktorer vara väl så viktiga som påföljdsfrågan när det gäller att avgöra om häktning ter sig rimligt i en viss situation.
Bättre vore att föreskriva att hänsyn skall tas till "sakens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt". Detta skulle lämna lagtillämpningen önsk- värt utrymme att beakta alla de faktorer som kan tänkas spela in.
Länsåklagarmyndigheten i Kopparbergs län: Även om jag icke anser mig kunna biträda förslaget till ändring av reglerna rörande återfallsrisk som häktningsgrund bör någon begränsning av antalet häktningar på denna grund kunna ernås genom tillämpning av den föreslagna proportionalitets- regeln i 3 &. Härigenom vinnes också en anpassning till domstolarnas praxis beträffande påföljden vid återfall.
Länsåklngarmyndigheten [ Älvsborgs län: Som ovan anförts tillstyrks föreslagna formuleringen i paragrafens första stycke. Emellertid betyder detta icke att jag instämmer i uttalandet i betänkandet att häktning i all- mänhet inte bör ske om påföljden väntas bli kriminalvård i frihet eller bara kortare frihetsstraff. Om ej häktning — eller anhållande. som ju enligt ut- redningen förutsätter fulla häktningsskäl — kan ske i den stora mängd av brottmål. där kriminalvård i frihet eller kortare frihetsstraff kan förväntas. även om alldeles tydlig återfallsrisk. flyktfara eller kollusionsrisk förelig- ger. kommer sannolikt den brottsutredande verksamheten att försvåras och uppklaringsresultatet bli än sämre än för närvarande.
Svea hovrätt: Redan av nu gällande lagregler beträffande häktning måste anses följa att en intresseavvägning skall göras mellan brottets beskaffen- het. väntad påföljd i det enskilda fallet och det lidande och obehag som häktning innebär för den misstänkte. Utredningen har föreslagit att en ut- trycklig regel om intresseavvägning skall inskrivas i lagen. Hovrätten ifrå- gasätter om en lagregel så allmänt hållen som den föreslagna lämnar någon egentlig ledning för lagtillämpningen. Däremot tillstyrker hovrätten att ett stadgande införes. att tillsyn eller anmälningsskyldighet i stället för häkt- ning skall användas. om skäl för häktning förekommer men syftet kan till- godoses genom tillsyn eller anmälningsskyldighet.
Stockholms tingsrätt: Utredningen föreslår lagfästandet av en proportio- nalitetsprincip. enligt vilken häktning inte får ske om därigenom skulle uppstå missförhållande mellan. å ena sidan. olägenheten för den misstänk-
Prop. l980/81: 20] |l7
te och. å andra sidan. sakens beskaffenhet och den påföljd som kan anta- gas följa å brottet. En sådan princip torde redan nu allmänt beaktas i prax- is. Principen framstår för övrigt som självklar. Om man däremot. såsom uttalas i betänkandet. i denna princip lägger. att häktning inte skttlle kunna ske då den väntade påföljden är kriminalvård i frihet eller ett helt kort fäng- elsestraff måste man anses ha gått för långt. Visserligen kan dessa fall ofta ge anledning till återhållsamhet med frihetsberövanden. men det finns lik- väl situationer då häktning måste kunna ske. Ett exempel härpå är då fri- hetsberövande tillgrips för att avbryta en pågående seriebrottslighet och avlägsna den misstänkte ur en för honom skadlig omgivning. Att avstå från häktning i ett sådant fall vore otillbörligt även mot den misstänkte själv. enär han då kunde fortsätta att samla på sig brott och för varje nytt brott riskera straffskärpning. Ehuru det självfallet inte kan beaktas vid beslutet om häktning kan häktning dessutom i vissa fall öka möjligheterna att ådö- ma kriminalvård i frihet. Så kan exempelvis ske då påföljden av hänsyn till allmän laglydnad normalt borde bestämmas till ett kortare fängelsestraff men då individualpreventiva skäl talar för en icke frihetsberövande på- följd. Även om det sålunda kan te sig som en överloppsgärning att lagfästa en princip som redan tillämpas i praktiken vill tingsrätten inte motsätta sig att så sker under förutsättning att principen inte ges den vidsträckta tolk- ning som utredningen föreslagit.
Göteborgs .ingsrätt: I det nu aktuella avsnittet förordar utredningen in- förandet av en proportionalitetsprincip. som innebär att domstolen i det enskilda fallet skall göra en intresseavvägning mellan å ena sidan olägenhe- ten för den enskilde och å andra sidan sakens beskaffenhet och den påföljd som kan följa på brottet. En proportionalitetsprincip finner tingsrätten rim- lig. Däremot kan tingsrätten inte instämma i utredningens beskrivning av hur en sådan bestämmelse skall utformas och tillämpas. Tingsrättens be- dömning av olika inverkande omständigheter torde framgå av det föregå- ende. l bedömningen måste ingå även en värdering i det enskilda fallet av risken för flykt. kollusion eller återfall och av samhällets intresse av att ris- ken inte förverkligas. En proportionalitetsprincip med sådant innehåll tor- de tillämpas redan idag.
Tingsrättens uppfattning om utredningens förslag rörande brottets svår- hetsgrad vid recidivrisk (avsnitt IO. 2.2) och om tillsynens ineffektivitet gör att tingsrätten inte kan instämma i uttalandet på s 156 ö om tillämpningen av proportionalitetsprincipen.
Polisstyrelsen i Malmö polisdistrikt: Den föreslagna proportionalitets- principen synes i sak endast innebära en kodifiering av" vad som redan till- lämpas i praxis. Av det skälet saknar den föreslagna bestämmelsen nämn- värt praktiskt värde. Utredningen menar. att häktning inte skall ske när man kan förvänta villkorlig dom. skyddstillsyn eller kortare frihetsstraff. Det måste av naturliga skäl finnas möjlighet att anhålla och häkta miss- tänkta personer på grund av flykt- eller kollusionsfara även när påföljden kan tänkas bli ett kort frihetsstraff. Lika uppenbart är att man skall kunna tillgripa anhållande och häktning även i sådana fall då man räknar med att den misstänktes situation vid tiden för huvudförhandlingen kan ha ändrats så att kriminalvård i frihet bedöms vara den lämpligaste reaktionen. Man har här exempelvis den stora gruppen missbrukare och vanebrottslingar på förmögenhetsbrottens område. Det bör i lagen klargöras att proportionali- tetsprincipen inte utgör hinder mot häktning i nyssnämnda situationer.
Det kan inte uteslutas att samhällsskyddet i viss mån blir eftersatt om
Prop. l980/8]: 201 118
proportionalitetsprincipen drivs för långt. Konsekvenserna därav kan bli att en lagbrytare. som manifesterat omfattande tidigare kriminalitet och vi- sat klara återfallstendenser, bara skall kunna häktas om det nya brottet är så allvarligt att det bör leda till fängelse. Därmed skulle man faktiskt kunna hamna i den omöjliga situationen att behovet av häktning på grund av risk för fortsatt brottslig verksamhet gör att det nya brottet bedöms allvarligare än vad som eljest skulle bli fallet. BRÅ vill varna för att förutsättningarna för häktning på detta sätt kopplas till ett framtida val av frihetsstraff för brottet. Tvärtom kan just häktningen och det obehag som den misstänkte härigenom utsätts för på grund av brottet vara ett skäl för att döma till an- nan påföljd än frihetsstraff.
BRÅ anser att det aktuella brottets art och svårhetsgrad är en viktig om- ständighet vid prövningen av om häktning skall kunna tillgripas vid reci— divrisk. [ denna bedömning måste också vägas in om brottet utgör återfall i samma slags brott. Vilka brottskategorier som bör kunna föranleda häkt- ning måste grundas på kriminalpolitiska värderingar. De straffsatser som bestämts för brotten kan i viss mån sägas spegla det straffvärde som de åsatts. Anser man att frihetsberövande tvångsmedel i många fall inte kan undvaras med hänsyn till samhällsskyddet och de brottsförebyggande as- pekterna. får man acceptera att de används även när andra påföljder än fängelse kan komma att följa på brottet.
Utredningen synes i och för sig inte heller tveka mot att tillgripa frihets- berövande tvångsmedel vid brott som tillmäts relativt lågt straffvärde. Detta framgår av att häktning nära nog automatiskt skall ske. om någon som ställts under tillsyn inte följer givna föreskrifter avseende kontrollen. Man kan i verkligheten räkna med att frihetsberövande på detta sätt kom- mer att tillgripas i många fall som sekundärt tvångsmedel.
Ledamoten Arne Nygren (BRÅ): ] den del av yttrandet som handlar om proportionalitet och grunderna för häktning anser jag inte att BRÅ tagit hänsyn till utredningens statistik och enkätundersökningar. vad gäller ris- kerna för återfall i brott. Redan i direktiven påtalades att praxis i detta av- seende synes ha gått vida längre än lagstiftningen menat. Detta bekräftas också av den enkätundersökning utredningen presenterar. Den i särklass vanligaste häktningsgrunden har varit recidivfara. som redovisas som en— sam grund för 32 procent av besluten och i kombinationer med flykt- och recidivfara i ytterligare 34 procent av besluten — d.v.s. totalt i 76 procent av fallen. Recidivfara torde med andra ord oftast vara en rent slentrian- mässig bedömningsgrund. och det är enligt min mening olyckligt att BRÅ så ingående och så ofta återkommer till detta som motiv i sitt utlåtande. Jag anser att en bidragande orsak till denna utveckling varit att domstolar- na saknat effektiva och realistiska alternativ till häktning. Jag menar. i lik- het med utredningen. att häktning på denna grund sker i allför stor ut- sträckning. Den borde begränsas till de fall där det från sarrrhällsskyddets synpunkt är oundgängligen nödvändigt att ingripa med frihetsberövande. Liksom vid straffmätning och påföljdsval är det under lagföringen från rent specialpreventiva synpunkter motiverat att tillgripa frihetsberövande i så- dana fall där det föreligger risk för fortsatt allvarlig brottslighet. Om brotts- ligheten däremot inte är av svårare art än att villkorlig dom eller skyddstill- syn kan komma ifråga eller att ett kortvarigt frihetsstraff kan förutses an- ser—jag inte att risk för fortsatt brottslighet som regel ska föranleda ett så allvarligt ingrepp i den personliga integriteten som häktning.
Av detta följer att jag inte delar BRÅs uppfattning och resonemang be- träffande recidivrisken utan hävdar att antalet häktningar på grund av risk för fortsatt brottslighet bör kttnna begränsas avsevärt.
Prop. 1980/81: 201 ll9
Rärlegångsurredningen : Vi tillstyrker förslaget att i lagtexten införa be- stämmelser om att den olägenhet som ett frihetsberövande i form av häkt- ning innebär måste stå i proportion till brottets beskaffenhet och den för- väntade påföljden. 1 stor utsträckning torde den föreslagna bestämmelsen endast motsvara vad som tillämpas redan idag. Vi anser det dock angeläget att man modifierar uttalandet i betänkandet (s 140) att häktning i allmänhet inte bör få ske när den förväntade påföljden är villkorlig dom. skyddstill- syn eller ett kortare fängelsestraff. Det torde ibland kunna vara påkallat med häktning på grund av recidivfara. även om man vid häktningsförhand- lingen har anledning tro att det vid huvudförhandlingen kan komma att frn- nas skäl att överväga kriminalvård i frihet. Som exempel kan nämnas att den misstänkte är narkotikamissbrukare och får tillfälle till avgiftning un- der häktestiden. att häktningen avbryter en pågående seriebrottslighet el- ler att den misstänkte avlägsnas från en för honom skadlig miljö. Vidare måste det i vissa situationer te sig stötande med hänsyn till kravet på effek- tivitet i lagföringen att sakna möjligheter till frihetsberövande i fall av på- taglig flyktfara eller kollusionsfara. enbart därför att exempelvis ett korta- re frihetsstraff kan påräknas.
S reriges dumurefi'irlnmtl: Utredningen inför en allmän regel för pröv- ning av häktning. en proportionalitetsprincip. Häktning må ej ske om däri- genom skulle uppstå missförhållande mellan. å ena sidan. sakens beskaf- fenhet och den påföljd som kan antagas följa å brottet. Utredningen syftar såvitt framgår främst på sådana fall. där icke frihetsberövande påföljd kan väntas följa. Emellertid finns i allmänhet på förundersökningsstadiet inte tillräcklig utredning för en säker bedömning av påföljden. Det bör även be- aktas. att det såsom tidigare påpekats inte sällan förhåller sig så att icke fri- hetsberövande påföljd kan godtagasjust mot bakgrund av att den tilltalade varit häktad viss tid. Vad som menas med "sakens beskaffenhet" annat än som grund för påföljden är svårlängat. Likaså är uttrycket "olägenhet för den misstänkte" inte alldeles lätt att väga in. Skall det bedömas objektivt eller med hänsyn till den misstänktes personliga förhållanden från fall till fall? Enligt utredningens förslag kan det bli så att olägenheten för en bo- stadslös och arbetslös anges vara mindre än exempelvis för en person. som ansvarar för skötseln av ett företag. Även i fall där uppenbar flyktfara eller kollusionsfara föreligger kan olägenheten vara stor och påföljden väntas blijämförelsevis ringa. Följden av utebliven häktning kan då i realiteten bli att samhället uppger att låta vissa brott följas av någon påföljd; när lagfö- ring skall ske är den misstänkte utom räckhåll eller bevisen förvanskade.
Att orimlig disproportion inte får föreligga mellan säkerhetsingripande och sak torde redan nu gälla utan något uttryckligt stadgande. Vad utred- ningen föreslår är så diffust och allmänt hållet. att det närmast framstår som en välment truism. Förbundet anser att det föreslagna stadgandet som onödigt och missvisande icke bör upphöjas till lag.
Utredningen föreslåri detta sammanhang även ett stadgande med inne- börd att —— om skäl till häktning förekommer men syftet kan tillgodoses ge— nom tillsyn eller anmälningsskyldighet — sistnämnda tvångsmedel skall användas. Även detta framstår som en självklarhet. Förbundet motsätter sig dock inte ett sådant stadgande.
Föreningen Sveriges åklagare: 24:3 första stycket föreslås ändrat på det sättet att reglerna om restriktivitet när det gäller häktning av unga. sjuka och havande kvinnor ersätts med en särskild regel om att proportion skall föreligga mellan å ena sidan den olägenhet för den misstänkte som häkt- ning skulle orsaka och å andra sidan sakens beskaffenhet och den antagliga påföljden.
Prop. l980/81: 201 llt)
Redan enligt gällande lag kan vid avgörande av häktningsfrågor hänsyn tas till de särskilda förhållandena. [ 2411 används uttrycket må häktas. l praxis har också detta uttryckssätt tillämpats så att häktning ej skett om därigenom stötande effekter uppstått. Vanligt är att häktning ej sker eller får fortbestå om utredningen förväntas bli eller visat sig vara onormalt tids- krävande. Föreningen anscr därför att proportionalitetsbedömning i praxis sker i nödvändig omfattning. Dock vill föreningen inte motsätta sig en sär- skild regel om sådant hänsynstagande. Regeln bör emellertid inte särskilt nämna att avseende skall fästas vid den påföljd som kan antas följa. På- följdsvalet är många gånger svårt för att inte säga omöjligt att förutsäga. Vidare kan andra faktorer vara väl så viktiga när det gäller att avgöra om häktning är en rimlig åtgärd i en viss situation. Bättre vore att föreskriva att hänsyn skall tas till "sakens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt". Detta skulle lämna lagtillämpningen önskvärt utrymme att beakta alla de faktorer som kan tänkas spela in.
Föreningen Sveriges Iänspalisehefer: Enligt föreningens uppfattning till- lämpas denna princip redan nu.
Övervakarnas riksnirbund: Det kommer även i fortsättningen att vara så att de som redan är utslagna i samhället i fortsättningen kommer att drab- bas av häktning. Utredningen föreslår att det i lagen skall införas uttryckli- ga bestämmelser som skall innehålla att häktning inte får ske om påföljden för brottet kan förväntas stanna vid kriminalvård i frihet eller ett mycket kortvarigt fängelsestraff. Vi uppfattar denna del av förslaget som mycket positivt.
SACO/SR: SACO/SR anser det vara riktigt att ett så allvarligt ingripan- de som häktning skall stå i rimlig proportion till brottets art och tilltänkt påföljd (24 kap 3 & RB). Likaså att mindre ingripande tvångsmedel om möj- ligt bör prövas i första hand. Även vid dessa måste man emellertid kräva att påståenden om recidivrisk eller fara för undanhållande är väl under- byggda. lnförande av mindre ingripande tvångsmedel än häktning får inte leda till att det totala användandet av restriktioner vidgas.
3 Alternativ till häktning
3.1 Tillsyn
RÅ: De av utredningen föreslagna reglerna om tillsyn vid recidivrisk och . anmälningsplikt vid flyktfara utgör värdefulla komplement till häktnings- ' reglerna. Jag kan i huvudsak godta dessa förslag. Däremot kan jag inte bi- träda förslaget att inrätta särskilda tillsynshem. Enligt min mening är det principiellt oriktigt att vissa misstänkta skall bli föremål för straffprocessu- ellt tvångsmedel därför att de är socialt avvikande. Att ordna inkvartering i dessa fall får anses vara en allmänt samhällelig uppgift som det får anses närmast ankomma på de sociala myndigheterna att fullgöra. Följderna av att till särskilda tillsynshem sammanföra påtagligt brottsbenägna personer har inte berörts i betänkandet. Utredningens förslag i denna del är överhu- vud inte tillräckligt genomarbetat och bör inte föranleda lagstiftning. Utfal- let av det s.k. Sundsvallsförsöket manar inte till efterföljd. Det kan i an- slutning härtill framhållas att tvångsmedel aldrig får användas av hänsyn till myndigheternas bekvämlighet. Den misstänktes sociala situation bör inte särskilt beaktas vid valet av tvångsmedel.
Prop. l980/81: 201 IZI
För att möjliggöra en bättre anpassning till förhållandena i det enskilda fallet skulle man som alternativ till de av utredningen föreslagna tillsyns- hemmen kunna tänka sig en ordning som innebär att den misstänkte vistas på häktet endast under viss del av dygnet. Han skulle om möjligt också i förekommande fall beredas tillfälle att fortsätta sitt arbete och eventuellt också besöka sin familj. Härigenom uppnår man —- utan att ett helt nytt tvångsmedel behöver tillskapas — samma fördelar som de av utredningen föreslagna. tillsynshemmen avses medföra. Häktning viss del av dygnet borde också kunna användas vid övriga häktningsgrunder när förhållande- na i det enskilda fallet medger det. Den nu skisserade ordningen skulle medföra att häktningsinstitutet bättre skulle kunna anpassas till förhållan- dena i det särskilda fallet. Samtidigt skulle övergången mellan häktning och alternativen till häktning bli mera nyanserad. Fördelarna ur kostnads- synpunkt är uppenbara.
Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt: Såsom utredarna beskrivit innebörden av begreppet "tillsyn" utanför tillsynshemmen verkar det knappast vara fråga om en sådan i ordets språkliga betydelse. Tillsynens syfte uppges vara att förhindra fortsatt brottslig verksamhet genom att till- synsmannen kontrollerar. att den misstänkte fullgör föreskrifterna att vara tillgänglig på viss plats under viss tid som regel ej mer än "ett par timmar". Denna form av tillsyn kallas ”effektiv". men får anses ha föga preventivt värde eftersom dygnet har 24 timmar och då tillsynen ej får kombineras med föreskrifter innefattande krav på skötsamhet eller förbud mot miss- bruk av alkohol eller narkotika eller i övrigt förbud mot handlingar eller be- teenden som allmänt är ägnade att medföra risk för återfall. Även om före- skrifterna kompletteras rned krav och förbud av antytt slag är kontrollmöj- ligheterna i det närmaste obefintliga.
Skall fortsatt brottslig verksamhet effektivt förhindras genom "tillsyn" måste det vara fråga om en synnerligen ingripande övervakning. som fram- förallt har till uppgift att tvinga den misstänkte att leva under ordnade för- hållanden vad gäller arbete och bostad samt avstå från narkotika och alko— holmissbruk. En sådan övervakning synes mer lämplig som påföljd än för att trygga en utredning i brottmål. Många misstänkta kommer att utebli från förhör och får då häktas med det arbetsbortfall och den merkostnad mellanspelet krävt. Förslaget att införa tillsyn avstyrks. Vid detta ställ- ningstagande frnns ej heller skäl att införa någon anmälningsskyldighet (RB 2512).
Länsåklagarmyndigheten i Stockholms län och Gotlands län: Den som är föremål för utredning som avser brott av allvarlig art har erfarenhets- mässigt en sänkt motståndskraft mot frestelsen att begå nya brott. Återfall i brott efter ett tillsynsbeslut skulle enligt förslaget normalt leda till häkt— ning. Det kan mot bakgrund härav ifrågasättas om det föreslagna systemet verkligen skulle leda till färre häktningar. Det är risk för att enda skillna- den blir att häktningarna kommer att avse andra kategorier av lagöverträ- dare än de som blir häktade enligt nuvarande system. d.v.s. de som begår lindrigare men till antalet större brott skulle bli häktade i större omfattning än f.n. Detta torde inte vara avsikten med förslaget.
För egen del avstyrker jag f.n. förslaget om tillsyn såsom ett i rätte- gångsbalken inskrivet särskilt institut. utgörande ett alternativ till häkt- ning.
Liinsåklagarnryndigheten i Kopparbergs län: Förslaget ger upphov till tveksamhet i olika hänseenden.
Prop. l980/81: 201 122
Länsåklagarmyndig/reten iÄlvsborgs län: Såsomjag ovan framhållit frn- nerjag ej skäl att minska möjligheterna att häkta vid återfallsrisk på sätt ut- redningen föreslagit. Detta utesluter icke att det kan vara anledning att dis- kutera införandet av andra alternativ till häktning än de som nu frnns i form av övervakning enligt 24 kap 3 9". Detta kan gälla vissa fall där idag häkt- ning tillgripes. men också fall där häktningsskäl formellt föreligger men häktning undvikes. enär åklagare eller domstol finner att häktning vore en alltför ingripande åtgärd. Tillsynsinstitutet kan därigenom leda till att för- ordnande om tvångsmedel totalt sett ökar.
Svea hovrätt: En förutsättning för att domstolarna i större utsträckning . skall kunna förordna om tillsyn i stället för häktning är att tillsynsinstitutet vekligen fungerar effektivt och framstår som ett realistiskt alternativ till häktning. Hovrätten vill starkt understryka vikten av att de tillsynsmän som förordnas är tjänstemän med uppgift att kontrollera den misstänkte och anmäla missbruk av tillsynen från den misstänktes sida till åklagare el- ler domstol. En lagändring bör inte träda i kraft förrän organisationen av tillsynshem och tillsynsmän utbyggts i sådan omfattning att den fungerar på ett tillfredsställande sätt. .
Hovrätten över Skåne och Blekinge: Den utformning utredningen har gi- vit tillsynsinstitutet kan hovrätten i stora drag ansluta sig till. Det gäller också det sanktionssystem som utredningen föreslår skall kunna tillgripas om den misstänkte undandrar sig den kontroll som tillsynen förutsätter (25 kap 9 5). Utredningen uttalar att föreskrift som skall förenas med tillsyn i mångafall bör kunna få formen av en anmälningsskyldighet från den miss- tänktes sida (5 160). Eftersom syftet med tillsynen är att förhindra fortsatt brottslighet. är det enligt hovrättens mening viktigt att den misstänkte blir föremål för effektiv uppsikt. Om det angivna syftet skall tillgodoses. får huvudregeln emellertid inte bli att vederbörande enbart åläggs anmälnings- skyldighet. l stället måste denna vara en intensiv övervakning med krav på mycket täta kontakter mellan den misstänkte och den särskilt förordnade tillsynsmannen. Hovrätten vill inte utesluta att i vissa fall enbart en anmäl- ningsskyldighet kan vara tillräckligt för att avhålla vederbörande från att begå nya brott. Tillsyn i denna form kommer i praktiken inte att skilja sig från det självständiga institutet anmälningskyldighet som utredningen föreslår som alternativ till häktningsgrunden flyktfara (25 kap 2 å). Sist- nämnda förhållande föranleder hovrätten att ifrågasätta om inte tillsynsin- stitutet skulle vara ett tillräckligt alternativ till häktning vid såväl flyktfara som recidivfara. Det synes hovrätten onödigt att belasta regelsystemet med ett självständigt institut avseende anmälningsskyldighet. när uppen— barligen samma syfte som detta institut skall fylla kan nås inom tillsynsin- stitutets ram.
Beträffande tillsynsinstitutet har hovrätten slutligen en erinran av for- mell art. Benämningen tillsyn ger enligt hovrättens mening associationer till påföljdssystemet. Det vore olämpligt om tillsyn skulle uppfattas som en påföljd. Det kan i detta sammanhang erinras om att BRÅ i sin rapport l977:7 föreslår en ny påföljd benämnd tillsyn som ungefär skall motsvara dagens skyddstillsyn. Likaså finns anledning fästa uppmärksamheten på ungdomsfangelsutredningens aviserade förslag till tillsynsdom. Hovrätten vill därför ifrågasätta om inte uttrycket uppsikt vore en mera adekvat be- nämning (se t.ex. 35— 37 åå utlänningslagen ).
Stockholnrs tingsrätt: Den kontroll. som den under tillsyn ställde skulle bli föremål för, skulle emellertid i huvudsak inskränka sig till att han med
Prop. l980/81: 201 123
en eller annan dags mellanrum kontrollerades i sitt hem av en tillsynsman eller att han ålades att tillbringa nätterna i ett tillsynshem. En på så sätt anordnad tillsyn torde inte i någon högre grad kunna hindra brottsbenägna personer från att fortsätta sin brottsliga verksamhet. Det lär heller inte va- ra svårt för den misstänkte att dölja den fortsatta brottsligheten för den som utövar tillsynen. Tillsyn kan med hänsyn till detta inte anses vara ett tvångsmedel lämpat för personer med mera makerad brottslig läggning. Visserligen skall anhållande eller häktning få ske om den som ställts under tillsyn återfaller i brott. Detta skulle emellertid i praktiken innebära. att åklagaren eller domstolen i många fall nödgades besluta om en tillsyn. som redan från början framstod som verkningslös. för att först då den misstänk-- te återfallit och detta uppdagats kunna inskrida med anhållande eller häkt- ning. En sådan omgång vore utan förnuftig mening.
(.)m tingsrätten sålunda ställer sig avvisande till tanken på tillsyn beträf- fande personer med klar brottsbenägenhet vill tingsrätten inte bestrida att viss form av tillsyn förtjänar övervägas såsom ett alternativ till häktning i fråga om andra. vilkas brottsbenägenhet är mer måttlig eller vilka av hälso- eller likande särskilda skäl lämpligen ej bör häktas. Det framstår stundom som en brist i nu gällande lagstiftning att för denna kategori icke ha annat tvångsmedel att tillgå än övervakning enligt 24 kap 3 :$ [ st RB. i dessa fall kan säkerligen det överhängande häktningshot varmed utredningen för- knippat tillsynen tänkas bidra till att de berörda avstår från vidare brotts- lighet. Mot ett efter sådana linjer utformat tillsynsförfarande har tingsrät- ten inte något att invända.
Sammanfattningsvis konstaterar tingsrätten i de frågor som nu genom- gåtts. att utredningens förslag om minskade möjligheter till häktning vid recidivfara inte kan godtagas men att det förtjänar att övervägas att införa möjlighet att ställa misstänkta personer under-någon form av tillsyn i såda- na fall där en dylik åtgärd med fog framstår som tillräcklig för att avhålla från fortsatt brottslighet.
Göteborgs tingsrätt: Tingsrätten har redan inledningsvis understrukit vikten av att alternativ skapas till häktning. Utredningen anser sig i till- synsinstitutet. som syftar till att förhindra brottslig verksamhet. ha funnit ett sådant alternativ. Tingsrätten kan dock inte inse hur en föreskrift för den misstänkte att vid vissa tidpunkter vara tillgänglig exempelvis i bosta- den eller på arbetsplatsen i någon utsträckning skall kunna förhindra åter- fall i brott ens om föreskriften följs. Enligt tingsrättens mening saknas all grund för utredningens bedömning att den misstänkte "blir föremål för en effektiv uppsikt" genom en sådan föreskrift. kontrollerad "varje eller va- rannan dag". En intagning på tillsynshem av det slag som utredningen för- ordar torde inte ha större effekt.
Tingsrätten avstyrker att utredningens förslag om tillsyn genomförs och att häktning används som påföljd inom ett tillsynssystem vid överträdande av föreskrift. om ett sådant system trots allt skulle komma till stånd.
Med hänsyn till den allvarliga kritik som tingsrätten riktat mot utred- ningsförslaget i denna del anser sig tingsrätten inte ha anledning att närma- re gå in på vad utredningen i övrigt anför i ämnet.
Domstolsverket: Förutsatt att erforderliga resurser verkligen avdelas för tillsyn kan detta institut säkerligen ersätta häktning i många fall. Beträffan- de en stor grupp misstänkta kan det emellertid inte ske. Beträffande sådana misstänkta som är alkohol- eller narkotikaberoende och som begår brott för att få pengar till inköp av alkohol eller narkotika skulle tillsynen ofta bli
Prop. 1980/81: 201 m
ett slag i luften.Detta gäller särskilt om man inte anser det lämpligt att pla- cera dem på tillsynshem. Utredningen har ansett att ordningen på tillsyns- hemmen skulle störas i alltför hög grad om detta klientel placeras där. Domstolsverket delar den uppfattningen. Utredningen anser att man måste nöja sig med övervakning genom tillsynsmän i dessa fall. Enligt domstols- ver'kets mening måste emellertid slutsatsen bli att häktning skall få ske när tillfredsställande tillsyn inte kan anordnas.
Ledamoten Sven-Inge Söderberg (domstolsverket): Tillsynsinstitutet med möjligheter till frivillig social rehabilitering bör vara tillämplig även för alkohol— och narkotikamissbrukarc. När grövre alkohol- eller narkoti- kamissbruk föreligger ger utredningens förslag genom uttrycket "liknande farlig beskaffenhet" i 24 kap 2 st möjlighet till häktning vid befarat återfall i brott p.g.a. missbruket.
RPS: De personer som enligt utredningens förslag skall bli föremål för tillsyn är erfarenhetsmässigt svårkontrollerade och saknar oftast motiva- tion för efterlevnad av föreskrifter. l realiteten torde tillsyn inte medföra hinder för fortsatt brottslig verksamhet. Ej heller intagning i tillsynshem torde komma att utgöra något hinder i nu nämnt avseende. Även utred— ningen synes hysa vissa tvivel inför förslaget. då den infört ett moment av hot om omedelbar häktning av den misstänkte om denna åsidosätter i sam- band med tillsynen lämnade föreskrifter.
Polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt: Redan i dag vet man att bland de till skyddstillsyn dömda är återfallsprocenten hög. Utredningen synes inte ha presenterat några vägande skäl för att det föreslagna institutet tillsyn skulle ge en bättre effekt i detta avseende. Den föreslagna tillsynen genom besök i bostaden och i synnerhet på arbetsplatsen (s 158) kommer säkerli- gen med fog av den som drabbas av sådan tillsyn att uppfattas som ett kraf- tigt ingrepp i den personliga integriteten.
Polisstyrelsen är medveten om att den dragna parallellen mellan skydds- tillsyn och den föreslagna tillsynen ej är adekvat. Det bör dock framhållas att angelägenheten av att undvika fortsatt brottslighet är lika hög om inte högre vid den föreslagna tillsynen som vid påföljden skyddstillsyn.
Polisstyrelsen iMalmö polisdistrikt: Polisstyrelsen ställer sig som tidiga- re nämnts negativ till förslaget om minskade möjligheter till häktning vid recidivfara. Polisstyrelsen vill ändå något kommentera utredningens för— slag till alternativ till anhållande och häktning vid fara för fortsatt brottslig verksamhet. De personer som enligt förslaget skulle komma att bli föremål för tillsyn är erfarenhetsmässigt svårkontrollerade och i avsaknad av moti- vation för lämnade föreskrifters efterlevnad-. Det är förvånande att utred- ningen inte tagit något intryck av de resultat som uppnåtts vid anordnande av övervakningstillsyn över den som dömts till skyddstillsyn eller åtnjuter frivård. [ realiteten kommer tillsyn inte att medföra något hinder för fort- satt kriminell verksamhet och ej heller kan intagning på tillsynshem väntas få någon nämnvärd positiv effekt. Utredningen synes också hysa vissa tvi— vel på förslaget och därför infört ett moment av hot om omedelbar häkt- ning av den misstänkte om denne begår nya brott eller åsidosätter i sam- band med tillsynen lämnade föreskrifter. "Härigenom görs klan att sam- hället inte tolererar att den som är föremål för lagföring fortsätter sin brottsliga verksamhet."
Kriminalvårdsstyrelsen: De möjliga alternativen till häktning i dag är re- seförbud och — beträffande vissa grupper — övervakning. Övervakning in- nebär. att det frihetsberövande som häktning utgör. ersätts med en av den misstänkte medgiven uppsikt över honom. Erfarenheterna från övervak-
Pl'Op.1980/812201 l25
ningsinstitutet är mycket begränsade eftersom sådan övervakning knap- past alls förekommer i tillämpningen. Utredningen har inte utrett varför möjligheten till övervakning som alternativ till häktning inte använts i stör- re utsträckning.
Såsom styrelsen inledningsvis anfört finner styrelsen det vara angeläget att finna alternativa åtgärder till de personella tvångsmedel som i brottsut- redande syfte står till förfogande-idag och som innebär ett provisoriskt fri- hetsberövande. Styrelsen kan emellertid inte tillstyrka utformnigen av det föreslagna institutet på de sätt som utredningen tänkt sig. Det framstår som väl optimistiskt att tro på en brottsförebyggande effekt enbart. såsom utredningen föreslagit. genom korta sammanträdanden. Det är nödvändigt att ytterligare resurser tillförs organisationen för att tillsynsinstitutet skall kunna innehålla även positiva hjälpåtgärder.
BRÅ: Utredningens förslag om tillsyn och anmälningsskyldighet ligger som inledningsvis antytts i linje med de idéer om utbyggd kontroll i frihet som aktualiserats i den kriminalpolitiska debatten. Sådan kontroll skall här fungera som alternativ till häktning. De föreslagna tvångsmedlen innebär sålunda att man i erforderlig utsträckning skall kunna begränsa den miss— tänktes rörelsefrihet utan att behöva tillgripa frihetsberövande. Tillsyn skall enligt föreslaget kunna användas vid risk för fortsatt brottslig verk- samhet. Anmälningsskyldighet skall tillgripas när de föreligger flyktfara och den skall eventuellt kunna förenas med reseförbud. BRÅ ansluter sig i princip till utredningens idéer om alternativa tvångsme- del.
Förslaget att tillsyn skall kunna användas vid brott. för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver. förefaller väl avvägt. De brott som sålunda faller utanför institutets tillämpning — rena bötesbrott och brott som har böter eller fängelse i straffskalan — kan alltmänt betecknas som mindre brott. Den risk för fortsatt brottslig verksamhet som kan föreligga. när nå- gon sätter t.ex. snatteri eller restaurangsnyltning i system. motiverar inte personella tvångsmedel. Det är däremot av stor vikt att det straffrättsliga ingripandet i dessa fall sker så snabbt att det i praktiken inte blir möjligt för den misstänkte att återfalla i brott under handläggningstiden. Är brottslig- het av denna art mera omfattande kan det dock finnas skäl att vid en sam- lad bedömning anse att gränsen för ringa brott passerats. varvid förutsätt- ningar kan finnas för häktning eller tillsyn.
Den aktuella frågan gäller dels vilket tillämpningsområde man i prakti- ken bör ge åt tillsyn. dels hur detta institut bör utformas.
Med BRÅs förut intagna ståndpunkt bör tillsyn användas i sådana fall då recidivrisken inte bedöms vara så stor att häktning inte kan undvikas. Det- ta inneböri förhållande till utredningens förslag en begränsning av tillämp- ningen eftersom utredningen generellt räknar med att tillsyn skall använ- das i stället för häktning vid brott på vilka inte kan följa fyra års fängelse.
BRÅ anser liksom utredningen att tillsynen inte skall förbindas med and- ra villkor än en skyldighet för den misstänkte att under bestämd tid vara tillgänglig på viss angiven plats. institutet måste bygga på kontroll vars in- tensitet och omfattning är från början bestämd. Om man skall kunna uppnå det avsedda syftet att förhindra fortsatt brottslig verksamhet. måste man räkna med tämligen intensiv kontroll. Självfallet är det i praktiken omöjligt att göra kontrollen så fullständig att recidivrisken helt elimineras. inte ens om tillämpningen av institutet begränsas så som BRÅ förutsätter. Ett vill-
Prop. 1980/81: 201 126
kor för att tillsynen skall kunna fungera som tvångsmedel är också att ef- fektiva åtgärder snabbt kan sättas in när den misstänkte åsidosätter sina skyldigheter. '
Tillsynens uppgift bör vara att kontrollera den misstänktes förhållanden under brottsutredningen och tiden för lagföringen i syfte att hålla honom tillgänglig för utredningen och förhindra fortsatt brottslighet. Sådan kon- troll bör kunna ske enligt vissa givna regler. oberoende av sociala skillna- der bland de misstänkta. En annan sak är att intensiteten i kontrollen kan behöva bli starkare i vissa fall. beroende på att risken för återfall här be- döms vara större än i andra. Häktning som innebär den mest ingripande kontrollen kan inte heller undvaras som primärt tvångsmedel.
Länsstyrelsen iBIekinge Iiin : Som alternativ till häktning och anhållande föreslår utredningen två nya tvångsmedelsinstitut — tillsyn genom krimi- . nalvårdsstyrelsen och anmälningsskyldighet hos polisen. De två nya tvångsmedlen avses ersätta övervakning och reseförbud. Under vissa för- utsättningar skall tillsynen förenas med placering i tillsynshem. För att fullgöra tillsynen skall särskilda tillsynsmän förordnas. De föreslagna nya tvångsmedlen kan enligt länsstyrelsens mening knappast bli realistiska al- ternativ till nuvarande tvångsmedel. Som framgår av yttrandena från polis- myndigheterna är man också mycket skeptisk till de nya institutens effekti- vitet och användbarhet i det praktiska arbetet.
Polisstyrelsen i Karlshamns polisdistrikt: Enligt betänkandet förordas att de processuella tvångsmedlen kompletteras med alternativ till häkt- ning. Detta alternativ skulle vara tillsyn och tillsynshem med kontroll ge- nom särskilda tillsynsmän. Polisstyrelsen kan icke finna alternativet realis— tiskt. enär krirninalvårdens resurser i dag icke ens är tillräckliga för att kunna tillgodose kraven på en funktionell frivård och tillfredsställande övervakning under permissioner.
Rättegångsutredningen : Som ovan nämnts ställer vi oss negativa till för- slaget om minskade möjligheter till häktning på grund av risk för fortsatt brottslighet. Om man behåller nuvarande regler på detta område. hindrar detta emellertid inte att man kan överväga meningsfulla alternativ till häkt- ning. Det föreslagna tillsynsinstitutet förefaller. framförallt genom sin mer genomtänkta och reglerade utformning. i detta sammanhang ha vissa för- delar framför den nuvarande möjligheten till övervakning enligt 24 kap 3 5 1 st RB. Tillsynen torde främst kunna vara av värde i vissa fall där man kan befara att den misstänkte kommer att undandra sig lagföring. Däremot vill vi starkt ifrågasätta om tillsynen praktiskt sett kommer att ha någon större betydelse när det gäller att avhålla misstänkta från fortsatt brottslighet i väntan på lagföringen.
Sveriges domarqförhllnd: Förbundet har mycket svårt att föreställa sig att en sådan tillsyn kan bli ett realistiskt alternativ till häktning vid risk för fortsatt brottslighet. Förbundet vill erinra om att det frnns anledning räkna med att många av de misstänkta som kan förnrodas bli aktuella för sådan tillsyn redan står under övervakning av samhället. antingen såsom dömda till skyddstillsyn eller såsom villkorligt frigivna. Att ersätta övervakningen med tillsyn eller möjligen låta båda tillsynsformerna löpa jämsides synes verklighetsfrämmande. och detta betraktelsesätt måste även gälla för det fall att den misstänkte intas i tillsynshem. Många brott begås av narkotika- beroende brottslingar och för dessa är drivkraften att begå brott så stark att tillsyn omöjligt kan utgöra ett tillförlitligt skydd mot fortsatt brottslig- hct. I många fall skulle tillsynen därför endast innebära att häktningen
Prop. 1980/81: 201 137
sköts fram i tiden. medan samtidigt ökad risk uppkom för att den misstänk- te skulle ådraga sig ytterligare brottsbelastning.
i detta sammanhang vill förbundet ifrågasätta om inte anmälningsskyl- dighet i vissa fall kan ersätta häktning också då recidivfara men inte flykt- fara föreligger. '
Sveriges advokatsamhurd: Samfundet godtar principen om tillsyn. Det är emellertid oklart om denna anordning som den beskrivits i utredningen kan fylla sin funktion på ett tillfredsställande sätt.
Föreningen Sveriges åklagare: Så som begreppet tillsyn utanför tillsyns- hemmen beskrivits i utredningen verkar det inte vara fråga om tillsyn i or- dets språkliga bemärkelse. Tillsynens syfte uppges vara att förhindra fort- satt brottslig verksamhet genom att tillsynsmannen kontrollerar att den misstänkte fullgör föreskriften att vara tillgänglig på viss plats under viss tid som regel ej mer än ett par timmar. Tillsynen får ej kombineras med fö- reskrifter innefattande krav på skötsamhet eller förbud mot missbruk av alkohol eller narkotika eller andra beteenden som är ägnade att medföra risk för återfall i brott. För misstänkta som lever under besvärliga sociala förhållanden föreslås tillsynshem. vars ordningsregler ej bör utformas så att de inkräktar på de intagnas möjligheter att sköta ett arbete eller i rimlig utsträckning disponera över" sin fritid. Enligt föreningens mening är det up- penbart att tillsyn sådan den föreslås bedriven utanför tillsynshemmen inte är något verksamt alternativ till häktning på grund av recidivfara.
Föreningen avstyrker sålunda f.n. förslaget om tillsyn såsom ett i rätte- gångsbalken inskrivet särskilt institut utgörande ett alternativ till häktning. Föreningen anser å andra sidan att förslaget att inrätta tillsynshem och att i övrigt kunna få hjälp av tillsynsmän med vissa övervakande och kontrolle- rande funktioner inte saknar positiva drag. En möjlighet vore att — åtmins- tone försöksvis inom någon region av landet — bygga ut en organisation av den art utredningen föreslår. Då skulle inom ramen för nuvarande lagstift- ning en försöksverksamhet med en praktisk tillämpning av reglerna i 243 om övervakning såsom alternativ till häktning kunna genomföras. Ett så- dant försök skulle kunna ge besked om bärigheten i utredningens förslag.
Föreningen Sveriges länspolischefer: Förslaget i denna del är diffust och synes vara otillräckligt utrett.
Nedre Norrlandssektionen (Föreningen Sveriges polischefer): Utred- ningens förslag att införa tillsyn som ett alternativ till häktning synes vara en ren skrivbordsprodukt utan förankring i det praktiska livet. Förslaget kräver ett enormt behov av omedelbara resurser. som inte inom överskåd- lig tid skulle kunna tillgodoses.
Lagen om omhändertagande av berusade personer. som tillkom under förutsättning att de berusade omhändertogs inom sjukvårdens ram byggde på liknande orealistiska resonemang. Beträffande denna lag räknar man in— te med att kunna tillskapa de behövliga resurserna ens i ett tioårsperspek- tiv. Det finns därför ingen anledning att återupprepa ett liknande misstag.
Dessutom synes det tveksamt ur principiell synpunkt. att tillskapa ytter- ligare en tillsynsorganisation vid sidan av redan befintliga. Såväl inom kri- minalvårdens. nykterhetsvårdens och barnavårdens som inom den psy- kiatriska vårdens ram finns idag olika former av mer eller mindre kontrol- lerande funktioner. Dessa funktioner bör räcka med tanke på att det till övervägande delen är samma klientel som tillsynshemmen är tänkta att be- tjäna.
Prop. l980/81: 201 133
Norra Norrlandssektionen (Föreningen Sveriges polischefer): Utred- ningen förordar att de processuella tvångsmedlen kompletteras med alter- nativ till häktning som inte skall innebära frihetsberövande men som inne- fattar långtgående kontroll i form av tillsyn varvid särskilda tillsynsmän skall utses. Man föreslår även att särskilda tillsynshem skall ordnas.
Erfarenheter av tillsyn inom andra områden. t.ex. kriminalvården och samhällsvården är oerhört nedslående i vad avser tillsynens effektivitet som avhållande faktor. Kriminalvården av idag har uppenbarligen inte de resurser som är erforderliga för att klara av tillsynen som kriminalvårdsre- formen innebär. Återfall i brott under permissionen och frivård har ökat.- lnte ens gentemot detta klientel kan samhället skydda medborgaren i god- tagbar grad. Utredningen borde i någon utsträckning ha undersökt nuva- rande tillsynsformers effektivitet innan man kommit med förslaget. Då ha- de utredningen förmodligen själv kunnat konstatera. att förslaget förutsät- ter en enorm utökning av kriminalvårdens resurser. Ett absolut krav för genomförande av utredningens förslag i denna del är. att tillräckliga resur- ser tillskapas innan lagen träder i kraft.
Det är föga sannolikt att alternativet tillsyn kommer att medföra mindre antal anhållanden och häktningar.
Med hänsyn till återfallsförbrytarens dokumenterade obenägenhet att rätta sig efter föreskrifter är det mera troligt att antalet anhållanden och häktningar ökar om utredningens förslag accepteras.
Svenska polisjörbmzdet: Att en person av åklagare/domstol erhållit ett föreläggande om tillsyn är verkligen ingen garanti för att vederbörande kommer att avhålla sig från brott. Det nu tillämpade frivårdssystemet inom kriminalvården har ofta visat sig fungera mindre bra. främst därför att många av de till frivård dömda personerna inte har eller kan mobilisera en vilja att avhålla sig från brott. '
Enligt utredningens förslag ska den som erhållit tillsyn. omgående också erhålla en tillsynsman. Detta måste komma att innebära någon form av jourverksamhet inom kriminalvården som har ansvaret för tillsynen. Vi ifrågasätter om inte epitetet tillsyn kan komma att få till följd ett större än- tal häktningar än vad som i dag föreligger. Anledningen till denna vår miss- tro är att ett fåtal kan komma att följa de föreskrifter som meddelats ho- nom/henne. Vid försummelse av föreskriften kan personen ifråga anhållas och senare häktas.
Den pågående delgivningsutredningen visar också att ett stort antal per- soner som på något sätt är eftersökta har en benägenhet att vilja hålla sig undan. Med de resurser. som i dag står till polisens förfogande. har det vi- sat sig svårt att på kort tid få tag i eftersökta personer.
Föreningen Sveriges frit-'årdstjänstemön: Föreningen ställer sig tveksam till införandet av ett "tillsynsinstitut" av det slag utredningen föreslagit.
Föreningen anser att utredningen har en orealistisk föreställning om vad korta kontakter med en tillsynsman kan innebära både av kontroll och stöd. Beskrivningen av tillsynen som "effektiv uppsikt" och "långtgående kontroll" som skall "syfta till att förhindra fortsatt brottslighet" inger fel— aktiga förväntningar. Varje frivårdare och övervakare erfar snart att det är det långsiktiga pedagogiska arbetet med att påverka den övervakades vär- deringar. självförtroende m.m. som man i gynnsamma fall kan uträtta via en god personlig relation. samt de konkreta förändringar som kan åstad- kommas i de sociala förutsättningarna som ger bäst resultat. Tillsynsupp- dragen kommer att bli tämligen kortvariga — åtal skall väckas inom en må- nad — vilket i och för sig är bra men bara ger tillfälle till ytkontakter.
Prop. l980/81: 201 llt)
SAK: Beträffande tillsynsinstitutet vill SAK göra enjämförclse med kri- minalvårdsanstalternas frigivningspermissioncr enligt 33 å Kval.. Under dessa permissioner är den intagne regelmässigt utsatt för kontroll och har föreskrifter om daglig kontakt med företrädare för kriminalvården. lek- mannaövervakare eller andra konktmän. exempelvis vid arbetsförmedling- arna. Erfarenheten visar att dessa frigivningspermittenter ofta oklanderligt skött de föreskrivna kontakterna på dagtid. medan de nattetid varit enga- gerade i omfattande brottslig verksamhet i de gamla gängen.
SAK ifrågasätter om föreslagen tillsyn kan bli ett meningsfullt substitut till häktning. Sannolikt kommer det i flertalet fall innebära risker för fort- satt brottslig verksamhet. särskilt vad gäller narkotikaberoende misstänk- ta. SAK avstyrker därför förslaget om tillsyn.
Med anledning av vad ovan framförts får SAK avstyrka utredningens förslag beträffande tillsyn och dess variant tillsynshem och istället föreslå att ett annat institut. nämligen villkorlig häktning. införs som ett alternativ till häktning.
Parentetiskt vill SAK till slut påtala risken för att begreppsförvirring kan uppstå vid valet av ordet tillsyn. l ungdomsfängelseutredningen föreslår man påföljden til/s_vnsdom och inom kriminalvården finns befattningen till- synsman etablerad sedan många år.
LO: För sådana som på sannolika skäl är misstänkta för mindre allvarli- ga brott bör enligt LOs uppfattning ett sådant tillsynsinstrument införas. Det föreslagna systemet torde kunna fungera väl för denna grupp särskilt som det är utformat med ett häkningshot i fall den misstänkte inte uppfyl- ler kravet på tillgänglighet.
SF: Statsanställdas Förbund har funnit utredningens förslag till nytt tvångsmedel värt att genomföra i vissa fall. För sådana som på sannolika skäl är misstänkta för lindrigare brott och vilka inte förutsättes fortsätta sin brottsliga verksamhet bör ett tillsynsinstrument införas innebärande att den misstänkte är. tillgänglig på viss tid och plats. Förbundet förutsätter därvid att vederbörandes sociala situation beträffande bostad och anställ- ning är tillfredsställande. Det föreslagna systemet torde kunna fungera väl för denna grupp framför allt om det är utformat med ett häktningshot i fall att den misstänkte inte uppfyller kravet på tillgänglighet.
SACO/SR: Förslaget om tillsyn kan däremot inte tillstyrkas. Det upp- levs som en teoretisk konstruktion med överhängande risk för totalhaveri vid konfrontation med verkligheten. Utredningen har en orealistisk före- ställning om vad korta kontakter meden tillsynsman kan innebära både av kontroll och stöd. Även om en person finns tillhands i sin bostad eller in- finner sig hos tillsynsmannen varje dag. är han fullt kapabel att bedriva brottslig verksamhet under dygnets övriga timmar. Beskrivningen av tillsy- nen som "effektiv uppsikt" och ”långtgående kontroll" som skall "syfta till att förhindra fortsatt brottslighet” inger felaktiga förväntningar. Varje övervakare och frivårdare vet att det som möjligen kan verka brottsföre- byggande i ett övervakningsförhållande är det långsiktiga pedagogiska ar- betet med att påverka den övervakades värderingar. självförtroende m.m. som man i gynnsamma fall kan uträtta via en god personlig relation samt de konkreta förändringar som kan åstadkommas i hans sociala förutsättning- ar. Även det senare fordrar god kontakt och tid för motivation och uppfölj- ning. "l'illsynsuppdragen kommer att bli tämligen kortvariga — åtal skall väckas inom en månad — vilket i och för sig är bra. men bara ger tillfälle till ytkontakter.
9 Riksdagen I 980/81. ! saml. NrZOI
Prop. l980/8l: 20l l3tl
Kombinationen kontroll—hjälp har fått kraftig slagsida i förslaget. Det är bra att ställa krav på den enskilde individen men dessa skall vara avpassa- de efter individens förmåga och ge utdelning genom att han "lyckas". Krav. föreskrifter eller villkor som bara upplevs som självändamål. trakas- serier eller byråkratiskt krångel lcder till passivitet eller sabotage. De er- bjudanden om hjälp och stöd som tillsynsmannen skall ge kommer på nå- got sätt i dåligt sällskap med en sådan form för kontroll. Eftersom den ku- rativa kontakten är frivillig kommer den lätt bort medan den misstänkte "under häktningshot" fullgör inställelsen hos tillsynsmannen "var eller varannan dag" eller sitter hemma för inspektion "ett par timmar". Genom att anmälningskyldighet skall användas då man tror att den misstänkte skall medverka. blir tillsyn alternativet för de som redan är negativt inställ- da till myndigheterna eller har massiva sociala problem.
Utredningen säger heller ingenting om hur de misstänktas totala sociala situation skall bli mindre brottsfrämjande. Den lilla sektor som en tillsyns— man (övervakare. frivårdare) råder över spelar förmodligen rätt liten roll. Bostadsbrist. segregation. brist på sysselsättningsmöjligheter. olust. tris- tess. flykt in i missbruk skapar nya brottslingar medan tillsynsmannen ja- gar de gamla.
Tillsyn som altemativ till anhållande ter sig av angivna skäl än mindre meningsfullt. — I stället för den olyckliga sammanblandning av närvaro— kontroll och personlig relation som tillsyn utgör. bör man nöja sig med in— stitutet anmälningsskyldighet. i vissa fall utvidgad'till skyldighet att bo i tillsynshem.
Kriminaluvdelningen (Karlskrona polisdistrikt): Som alternativ till häkt— ning föreslås tillsyn och tillsynshem. som skulle handhavas av kriminalvår- den. Med kännedom om att kriminalvårdsanstaltema fungerar som narko- tikacentraler och att kriminalvårdsstyrelsen ej kan förhindra att en stor del av landets grova brottslingar ständigt befinner sig på fri fot efter rymning eller underlåtenhet att inställa sig efter permission måste man hysa starka tvivel på att den föreslagna ordningen skulle fungera.
SAK: [ stället för de av utredningen föreslagna alternativen till häktning vill SAK föreslå villkorlig häktning som skulle kunna tillämpas för varje misstänkt vars sociala förhållanden —— bostad. arbete. samhällsförankring etc — utgör skälig grund för ett mindre ingripande tvångsmedel än vad häktning innebär. Villkorlig häktning skulle kunna förenas med föreskrif— ter såsom anmälningsplikt hos polismyndighet. reseförbud eller annat vill— kor. Därest villkorligt häktad skulle bryta mot föreskrifterna eller innebör- den i övrigt av den villkorliga häktningen skulle domstol på åklagarens be- gäran kunna låta den villkorliga häktningen övergå i häktning.
3.2 Anmälningsskyldighet
RÅ: Reglerna om anmälningsskyldighet och reseförbud vid flyktfara (25 kap 2 & RB) bör därför på samma sätt som har föreslagits beträffande till— synsinstitutet vid recidivrisk. begränsas till brott varå kan följa fängelse i ett år eller däröver. Härigenom vinner man desstrtom den fördelen att an- mälningsskyldighet och reseförbud klarare framstår som altemativ till an- hållande (jfr 24 kap 3 5 andra stycket RB).
Överåklagarcn i Stockholms åklagurdisrrikt: Anmälningskyldighet på det sätt den utformats i betänkandet kan däremot vara ett altemativ till häktning. där det kan befaras att den misstänkte undandrar sig lagföring genom att hålla sig undan vid delgivning. huvudförhandling m.m.
Prop. l980/8l: 20] B]
Det finns emellertid anledning att även i sistnämnda avseende ställa sig tveksam till den föreslagna anmälningsskyldighcten. Detta tvångsmedel kan användas vid brott. vara fängelse kan följa och är enligt vad som an- förts i betänkandet avsett att användas beträffande personer. som är svåra att anträtfa på grtrnd av sin livsföring. Vid överträdelse av anmälningsskyl- digheten skall de anhållas eller häktas. om det inte är uppenbart att skäl därtill inte föreligger. Detta förslag ger vidsträckta möjligheter att anhålla och häkta personer för brott. där tvångsmedel med nu gällande bestämmel- ser inte kan komma ifråga. Även om det är ett sort problem särskilt för domstolarna med delgivning och med tilltalade som underlåter att inställa sig till förhandling. får man inte enbart se till lagföringens effektivitet. Ut- redningen motiverar i andra sammanhang många av sina förslag med rätts- säkerhet för den som misstänks för brott. men här lämnar förslaget stort utrymme för skönsmässig tillämpning.
Länstiklagurmyndiglreten i Kopparbergs län: Med hänsyn till de obe- gränsade möjlighetema i det modema' samhället att snabbt förflytta sig. den bristfälliga resandekontrollen mellan de nordiska länderna och brotts- lighetens rörliga karaktär kanjag icke dela utredningens uppfattning att an- mälningskyldighet eller reseförbud är några effektiva alternativ till häkt- ning då det verkligen föreligger flyktfara. Då det är tänkbart att anmäl- ningskyldighet och reseförbud på grund av särskilda förhållanden i vissa fall kan tänkas fylla samma funktion som häktning, harjag emellertid intet att erinra mot förslaget i denna del.
Länsåklugurmyndig/teten [ Älvsborgs län: De föreslagna reglerna om anmälningsskyldighet och reseförbud kan i huvudsak accepteras. men de kan enligt min uppfattning ej få så stor betydelse såsom alternativ till an— hållande och häktning som föresvävar utredningen.
Svea hovrätt: Hovrätten ifrågasätter om ej möjlighet att meddela rese- förbud enligt nu gällande regler. innebärande bland annat att föreskrift kan givas om förbud att lämna viss ort inom riket. bör bibehållas. Det kan näm- ligen finnas ett visst behov t.ex. ur kontrollsynpunkt av att kunna meddela dylik föreskrift och det är icke uteslutet. att ett reseförbud i vissa fall kan vara tillfyllest för att förebygga fortsatt brottslighet. Enligt hovrättens me- ning bör de föreslagna tillsynsmännen kunna utnyttjas att i vissa fall fullgö- ra kontroll enligt bestämmelserna om anmälningsskyldighet. Den nu gäl- lande valfriheten i fråga om föreskrift rörande sättet för fullgörande av an- mälningskyldighet m.m. bör icke borttagas.
Stockholms tingsrätt: Tingsrätten kan inte finna att den föreslagna ord- ningen skulle innebära vare sig en förbättring eller försämring i förhållande till nuvarande ordning. Det kan visserligen med utredningen sägas, att själva förbudet att lämna anvisad vistelseort i flertalet fall saknar självstän- dig betydelse och att därför skyldigheten att regelbundet anmäla sig hos polisen bör vara den primära förpliktelsen. Tingsrätten menar emellertid, att även det motsatta förhållandet kan förekomma. Särskilt i de fall då den misstänkte lever under ordnade sociala förhållanden kan det vara överflö- digt att han fullgör anmälningskyldighet på polisstation. medan det kan va- ra välbetänkt att han genom att åläggas reseförbud och fråntas sitt pass för- hindras att avvika utomlands. Tingsrätten vill därför föreslå att reseförbud och anmälningsskyldighet skall kunna åläggas oberoende av varandra. så- lunda var för sig eller tillsammans allt efter omständigheterna.
Göteborgs tingsrätt: Utredningen har inte redovisat några övertygande skäl för att införa anmälningsskyldighet som ett särskilt tvångsmedel.
BRÅ; BRÅ tillstyrker förslaget om särskilt tvångsmedel vid flyktfara.
Prop. l980/8l: 20] 132
s.k. anmälningsskyldighet. och att detta eventuellt skall kunna förenas med reseförbud om flykt utomlands kan befaras. Det är angeläget att kon- trollen av dessa tvångsmedel blir effektiv och att sanktioner omedelbart kan sättas in. om anmälningsskyldigheten inte fullgörs eller om misstanke framkommer att den misstänkte avser att lämna landet. Det finns anled- ning att särskilt uppmärksamma sådana ekonomiska brott som medfört stor vinning för gärningsmannen och där denna kan antas disponera över medel utomlands eller där det eljest föreligger speciell rymningsrisk. An- mälningsskyldighet med reseförbud ärctt alternativt tvångsmedel som i så- dana fall bör användas med viss försiktighet. I stället framstår många gång- er häktning som nödvändigt från effektivitetssynpunkt.
Polisstyrelsen i Karlshamns polisdistrikt: Beträffande kombinationen an- mälningskyldighet—skyldighet att lämna ifrån sig pass vill polisstyrelsen endast påpeka att innehav av pass i dag knappast är en förutsättning för att ktrnna lämna landet. eftersom gränskontrollen i betydande grad eftersatts.
Riittegångsutredningen: Den föreslagna nyordningen i fråga om anmäl- ningsskyldighet och reseförbud synes i huvudsak röra terminologiska frå- gor. Vi ser inget skäl att motsätta oss förslaget i denna del. men vill betona att ingen inskränkning bör få ske i möjligheterna att ålägga en misstänkt re- seförbud och omhänderta hans pass om det föreligger fara för att han beger . sig ur riket.
I detta sammanhang bör uppmärksammas den möjlighet att begränsa gil- tighetstiden av ett pass. när innehavaren är av rätten ålagd reseförbud. som f.n. finns enligt 145 passkungörelsen ( l940:47l). Denna möjlighet läri praktiken stundom utnyttjas bl.a. i samband med att åklagare lämnar dis- pens från reseförbud. Enligt förslaget till ny passlag (Ds .lu l977z3) kan be— gränsning av passets giltighetstid inte längre ske i dessa fall. Om nran vill sträva efter tvångsmedel. som inte är mer ingripande än som i det enskilda fallet är nödvändigt. kan det ifrågasättas om inte nuvarande regler i denna del bör behållas. Det böri så fall också övervägas om man inte kan utvidga tillämpningsområdet till att avse även reseförbud. som meddelats av åkla- gare.
Sveriges domurefi'irbund: Som alternativ till häktning vid flyktfara er- sätts det nuvarande reseförbudet med anmälningsskyldighet och vid behov förbud att utan tillstånd lämna riket. Skillnaden är inte så stor och den fö- reslagna ordningen är kanske smidigare.
Föreningen Sveriges äkla gare: Emot förslaget att ersätta det nuvarande reseförbudet med en anmälningskyldighet. vilken — om det kan befaras att den misstänkte beger sig från riket — kan förenas med ett uttryckligt rese- förbud har föreningen intet att erinra.
Norra Norrlandssektianen (Föreningen Sveriges polischefer): Utred- ningens förslag att ersätta nuvarande reseförbud med anmälningsskyldig- het hos polisen i normalfallet är enligt vår mening orealistiskt. Med hänsyn till lättheten åtkomma pengar och falska pass samt misstänkta personers ökade benägenhet hålla sig trndan torde endast ett fåtal misstänkta sakna praktiska möjligheter att resa från hemorten. Att då slopa reseförbudet. som hittills fungerat tillfredsställande. måste anses vara fel. '
Svenska polis/?irbrtndet: Det torde inte för utredningen vara helt främ- mande att det i dagens samhälle är mycket lätt att anskaffa falska pass och då speciellt för den grupp av människor som gjort sig skyldiga till skatte- brott och grova förmögenhetsbrott. I nuläget meddelas av åklagare/dom- stol mycket sällan rcseförbud och vi finner ingen anledning att ändra på nuvarande normer.
Prop. l980/81: 20] IB
SACO/SR: Förslaget om anmälningsskyldighet hos polisen som alterna- tiv till häktning eller anhållande biträds. För flertalet misstänkta måste det- ta vara en acceptabel inskränkning i friheten. Försummelser bör givetvis beivras efter klara och enhetliga regler så att bestämmelserna förstås och respekteras. Det är dock angeläget att eventuella anvisningar utformas så att vederbörlig hänsyn kan tas till de anmälningsskyldigas arbetstider och övriga speciella förhållanden då tider och frekvens fastställs. Man måste också sträva efter enkla rutiner för dokumentation och rapportering så att inte institutet kommer att tyngas av en vidlyftig administration.
3.3 Häktning som sanktion
RÅ: Starka principiella skäl talar mot att tillgripa anhållande och häkt- ning som remedium (se 25 kap lOé RB) mot försummelse av anmälnings- plikt som har ålagts vid brott som enligt de grundläggande reglerna inte kan föranleda straffprocessuellt frihetsberövande. Härtill kommer att det är angeläget att tillgängliga resurser främst används för att bekämpa den all- varliga brottsligheten. Motsvarande bör enligt min mening även gälla vid användningen av de straffprocessuella tvångsmedlen. Som jag tidigare har framhållit böräven utvidningen av stralTöreläggandets tillämpningsområde beaktas. '
Länsåklagarmyndiglteten i Kopparbergs län: Enär ett åsidosättande av ålagd anmälningskyldighet eller reseförbud enligt förslaget medför att den misstänkte omedelbart skall anhållas eller häktas. vill jag framhålla att en alltför orealistisk tillämpning av dessa substitut för häktning på grund av klientelets beskaffenhet i likhet med det föreslagna tillsynsinstittttet i värs- ta fall kan leda till en ökad brottslighet utan att leda till den motsedda minskningen i antalet häktningar.
Liinsåklagarntyndig/teten ! Älvsborgs län: Utredningen anser — utan lo— giskt sarnband med sin uppfattning att recidivrisk icke skall utgöra häkt- ningsgrund annat än i särskilt allvarliga fall — att överträdelse av åliggande enligt tillsynen kan föranleda anhållande eller häktning samt vid återfall i regel skall föranleda häktning. Resultatet blir att häktning kan kornma att tillämpas för en relativt obetydlig överträdelse av föreskrift. fastän kort dessförinnan beslutats att häktning ej kunnat ske fören massiv brottslighet i förening med en redan tidigare dokumenterad återfallsbenägenhet.
Göteborgs tingsrätt: Fortsatt brottslighet under tillsynstiden eller åsido- sättande av föreskrift skall enligt utredningen leda till häktning även om häktningsskäl i övrigt inte tillkommer. Utredningen anser detta häktnings- hot utgöra "ett väsentligt inslag i tillsynen". Tingsrätten tror inte att häkt- ningshotet i de flesta fall har någon självständig betydelse för den som fres- tas att begå nya brott. [ den mån risken för frihetsberövande påverkar handlandet. bör redan det för brottet föreskrivna fängelsestraffet verka av- skräckande.
Utredningens förslag om häktningshot som ett inslag i tillsynen är emel— lertid också stötande för rättskänslan. Systemet innebär att en misstänkt. som överträder en föreskrift t.ex. om att vistas på en viss plats. skall kun— na häktas även om det inte frnns risk för fortsatt brottslig verksamhet. Häktningen kommer här att fungera såsom ett straff, som ofta måste upp- levas som orimligt hårt. Försöket att kvalificera häktningsgrunden genom angivande att vederbörande skall ha överträtt föreskrift "i väsentlig mån" leder inte till någon annan bedömning. Utredningen synes inte ha haft klart
för sig vilka krav som man ställer på den misstänkte när man begär att han . — utan egentligt stöd från samhällets sida — skall under en längre tid skota ' sitt arbete. trndvika att ta kontakt med gänget och annat sådant som i någon form måste ingå i föreskrifterna.
RPS: Det framstår som i hög grad anmärkningsvärt att utredningen. som kritiserat påstått obefogade och onödiga frihetsberövanden. samtidigt för- ordar häktning utan att "normala" häktningsskäl föreligger.
Polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt: Jämlikt 25 kap 9 5 respektive 105 förslaget må resp skall den som i vissa fall åsidosätter tillsynsföreskrift resp anmälningsskyldighet anhållas eller häktas. Utredningen synes inte ha anvisat något medel för primärt frihetsberövande av dessa personer. Erforderliga regler härom hade på lämpligt" sätt bort skrivas in i lagtexten.
Polisstyrelsen i Malmö polisdistrikt: Utredningen som tidigare kritiserat "obefogade och onödiga" frihetsberövanden förordar nu själv häktning utan att normala häktningsskäl föreligger. Enligt förslaget skulle man inte på grund av fara för fortsatt brottslig verksamhet kunna anhålla och häkta en person som vanemässigt begår förmögenhetsbrott medan en person som står under tillsyn kan häktas om han övenräder en föreskrift i tillsy- nen.
BRÅ : Utredningens förslag att den misstänkte i sådana fall omedelbart skall kunna tas i häkte är konsekvent. Troligen kommer dock en sådan åt- gärd att ibland uppfattas som alltför drastisk. Man kan nämligen räkna med att många som underkastas tillsyn lever under sådana förhållanden att de har svårt att följa kontrollföreskrifterna. t.ex. därför att de bara har tillfäl- lig bostad. oregelbundna arbetstider. arbete som förutsätter resor osv. Det kommeri så fall alltid att finnas mer eller mindre godtagbara skäl till att de inte kan hålla sig tillgängliga på föreskriven plats och inom given tid. Om hänsyn måste tas till den enskildes invändningar och föregivna hinder i varje särskilt fall försvagas möjligheten att utföra kontrollen. Tvångsmed- let kan då också uppfattas som vagt och verkningslöst.
Riittegångsutredningen: Förslaget om att häktning kan ske vid överträ- delse av föreskrift i samband med tillsyn visar enligt vår mening f.ö. att man i betänkandet anlagt en alltför formell syn på häktningsgrunderna. Förslaget skulle bl.a. få den—konsekvensen att häktning på grund av reci- divfara inte skulle kunna ske om en person gjort sig skyldig till exempelvis en serie förmögenhetsbrott av '”normalgraden". medan han däremot ome- delbart skulle kunna berövas friheten på grund av en betydligt mindre all- varlig överträdelse av en föreskrift som meddelats honom i samband med tillsyn
Örertakarnar riksförbund: Misskötcr den misstänkte sina skyldigheter enligt tillsynen kan han enligt förslaget häktas trots att häktningsgrunder inte föreliggeri övrigt. Vi anser att det är en i det närmaste total uppluck- ring av förslaget om en "'4—års spärr".
Föreningen Skj-'ddsviirnet i Stockholm: Utredningen ger intryck av att hotet om häktning och effektiv kontroll med omedelbar påföljd vid över- trädelse av föreskrifter är ägnade att skapa problemfria eller anpassade kri- minalvårdsklienter åtminstone fram till dagen för domens avkunnande. Så är säkert inte fallet. Skall utredningens förslag på sikt innebära en minsk- ning av häktningsförfarandet måste alternativet till häktning vara menings- fullt och för samhället och den enskilde framstå som ett bättre instrument i brottbekämpandet än nuvarande former. Skyddsvärnet anser det därför angeläget att behandlings planering och genom denna aktuella åtgärder på- börjas så snart kan ske. Härför erfordras att ändamålsenliga resurser fin- nas att tillgå.
Prop. 1980/Slz201 135
3.4 Huvudmannaskap för tillsyn och anmälningsskyldighet
RÅ: För att inskärpa betydelsen av att tillsynsföreskrifterna efterlevs bör det ankomma på polisen att kontrollera att den misstänkte är tillgänglig resp fullgör ålagd anmälningsplikt. Kontroll av detta slag bör även av rent principella skäl ankomma på polisen inte minst med tanke på att den enda sanktion som står till buds vid överträdelse' är häktning.
Överåklagaren i Star kholms åklagardistrikt: Utredningen anser att till- syn är en uppgift som bör anf'ortros åt kriminalvårdsverket. Det' ari princip riktigt. Kriminalvårdsverkets arbetsuppgifter särskilt inom frivården har emellertid ökat under senare år. Det föreligger redan nu stora svårigheter att få resurserna att räcka till. En oroväckande stor del av de personer som är föremål för frivård. återfaller r brott vilket uppmärksammats av kriminalvårdsve rket.
Länsaklagarmyndig/teten i Kopparbergs län: Jag ifrågasätter om en till- synsverksamhet av detta slag liggeri linje med kriminalvårdens nuvarande funktion i samhället. Med hänsyn till såväl den slutna som öppna kriminal- vårdens bristande resurser att trnder verkställighet hindra att brott förö- vats av dömda personer frnns det skäl att vara mycket pessimistisk beträf- fande dess möjligheter att nöjaktigt utöva den avsedda tillsynen. lnorn det relativt lugna Kopparbergs län har den öppna kriminalvårdens bostäder i viss utsträckning visat sig vara tjuvgömmor. Också narkotikabeslag har gjorts. Under de senaste två åren har två dråp inträffat i sådana lägenheter. I det ena fallet var lägenhetsinnehavaren gämingsman och offret en oskyl- dig besökare och i det andra fallet föll lägenhetsinnehavaren offer för ett knivhugg från en person som rymt från en öppen anstalt. Av intresse i det- ta sammanhang är också att häktning på grund av flyktfara yrkats och ock- så av domstolama bifallits beträffande personer som avtjänat frihetsstraff. t.o.m. i fall då verderbörande avtjänat sitt straff på sluten anstalt. Som bakgrund till yrkandena om häktning i dessa fall kan nämnas att det inträf- fat att personer som avtjänat straff på sluten anstalt fått permission och rymt i anslutning till att de fått kallelse att inställa sig till huvudförhandling i brottmål.
Oavsett att det med fog kan hävdas att kriminalvårdens första uppgift måste vara att i görligaste mån förhindra brott av personer som avtjänar brottspåföljd. är det uppenbart att den tillsynsverksamhet som utredning- en tänkt sig måste bli ytterst personalkrävande. Formerna för den tänkta kontrollerande tillsynen. som utredningen av naturliga skäl inte utformat på något konkretare sätt. måste noga övervägas.
Kriminalvårds.st_vrelsen: Vad gäller den grundläggande frågan om vilken myndighet som lämpligen bör administrera ett tillsynsinstitut synes utred- ningen. utan att dock närmare utveckla skäl härför. ha funnit att detta bör ankomma på kriminalvården. Styrelsen ställer sig tveksam därtill. Det andra tänkta alternativet'till häktning — vid sidan av reseförbud — nämli- gen anmälningsskyldighet. som i praktiken endast i tämligen ringa mån sy- nes skilja sig från tillsyn. har lagts på polismyndigheten. lfall det likväl skulle framstå som lämpligt att låta kriminalvården ha ansvaret förtillsyns- institutet vill styrelsen framhålla följande synpunkter.
Tillsynen bygger enligt förslaget på att personal från såväl lokalanstal— ter. hakten som från frivården skall kunna användas som tillsynsman. Även om antalet häktade och anhållna sjunker kraftigt' är personalen vid de allmänna häktcna bundna av sina schemabundna arbetsuppgifter. Vårda- ren kan omöjligt lämna sin tjänst i korridor eller vaktrum för att samman-
Prop. l980/81: 201 l36
träffa med en klient. Däremot på de stora häktena (Stockholm och Göte- borg) kan minskningen av antalet häktade och anhållna medföra att hela avdelningar kan stängas. Först då kan personal lösgöras. Även lokalanstal- ternas personal är schemabunden. Anstaltpersonalen erhåller genom häkt- ningsutredningens förslag inte någon arbetslindring och kan därför svårli- gen påläggas flera arbetsuppgifter än vad man redan har idag.
Inte heller när det gäller frivården synes det föreligga möjlighet att utan ' någon som helst resursförstärkning frigöra personal för nya åligganden. Omfattningen av det nödvändiga resurstillskottet kan inte närmare anges utan måste göras till föremål för noggranna beräkningar. Därvid måste också sådana organisatoriska spörsmål som exempelvis huruvida "till- synsassistenterna" inom storstadsområdena. där antalet tillsynsuppdrag torde bli mest frekventa. skall knytas till häktena eller ev. till något speci- ellt distrikt. överVägas. '"-
Utredningen har föreslagit begränsade personalförstärkningar till re- gionkanslierna för att administrera tillsynsinstitutet. Även i detta fall före- ligger betydande svårigheter att nu bedöma det merarbete som den nya uppgiften kan medföra och styrelsen vill därför framhålla att genomföran- det av förslaget kan aktualisera ytterligare personalbehov.
Föreningen Sveriges frit'årdstjänste/min: Den viktigaste invändningen föreningen har mot att tillsynen ålägges kriminalvården är att denna på så sätt tillföres en polisiär uppgift. som enligt föreningens uppfattning ej hör hemma där.
Föreningen anser att en principiell gränsdragning bör göras i myndig- hetsutövningen mellan å ena sidan polis/åklagare. vilka har att ta befatt- ning med misstänkta personer i ett utredningsskede och intill dess domstol fastställt skuldfråga och avdömt påföljd. och å andra sidan kriminalvården som har att effektuera av domstol ådömd kriminalvårdspåföljd. [ denna fråga kan man även peka på att Brottsförebyggande rådet (BRÅ-) i sin rap- port l977:7 "Nytt straffsystem" klart skiljer mellan ren kontroll som skall inom ramen för "intensivövcrvakning" utövas av polisen och vård inom tvångets ram som skall utövas av frivården.
Ett framgångsrikt knminalvårdsarbete förutsätter ett förtroendefullt samarbete mellan kriminalvårdens myndigheter och dess klienter inom de ramar som tvånget utgör. Om tillsynssystemet som det presenteras i utred- ningen tillföres kriminalvården skulle det kunna bryta den trend mot ett ökat samarbete inom kriminalvården som utvecklats under många år. Som föreningen har uppfattat utredningens förslag om tillsyn innebär det en repressiv uppgift även om den försetts med möjligheter att lämna frivillig kurativ hjälp.
Utredningen utgår från att tillsyn i första hand kommer att användas för de misstänkta som kan antas erhålla frivård. Om den som erhåller frivår- dande påföljd har fått sin första kontakt med frivårdens handläggare i den- nes egenskap av en hårt kontrollerande tillsynsman. försämras möjlighe- terna när det gäller för frivården att bygga upp de förtroendefulla relationer som är nödvändiga för ett framgångsrikt frivårdsarbete inom de ramar som tVånget anger.
Föreningen har här ovan fört en argumentation för att tillsynen ej skall åvila kriminalvården. Föreningen anser istället att tillsynen om den införs bör åvila polisen. Skälet härför är bl.a. följande.
Fram till dess domstol prövat skuldfrågan i ett brottmål leder åklagaren
Prop. l980/8l: 201 |37
utredningen, fattar beslut i anhållningsfrågan. inger i förekommande fall häktningsframställning och kan själv fatta beslut om tillsyn. Åklagarens agerande är beroende av ett intimt och kontinuerligt samarbete med poli- sen. När någon ställs under tillsyn blir det nödvändigt att kommunikatio- nerna mellan tillsynsman och åkagare i båda riktningar blir smidiga och utan omgång. En garanti för detta menar vi skulle ligga i att polismyndighet får ansvaret för handhavandet av tillsynen och att polispersonal förordna- des som tillsynsmän.
I landet finns f.n. ll8 polisdistrikt. någorlunda jämt fördelade över lan- det. En organistion som den polisväsendet uppvisar täcker landet på ett helt annat sätt än kriminalvårdsorganisationen. Till detta kommer att de flesta polisdistrikt torde ha en jourverksamhet som gör dem ur lämplig- hets- och eftbktivitetssynpukt klan bättre lämpade än kriminalvårdsen- heterna i här aktuellt avseende. Då handhavandet av institutet anmälnings— skyldighet enligt förslaget skall vara ett polisens åliggande finner vi det na- turligt att även institutet om det införes blir en polisuppgift.
Utredningen har betonat behovet av att de misstänkta skall om de själva begär det kunna lämnas kurativ hjälp. Föreningen anser att om polisen till- föres tillsynen så frnns det inget som talar mot att kriminalvårdens frivård genom polisens förmedling skulle kunna lämna denna frivilliga kurativa hjälp. Frivården lämnar redan sådan frivillig kurativ hjälp inom lagen om personundersökning i brottmål och lagen om behandling av häktade m.fl. Ett system av samarbete mellan polisen och frivården skulle kunna byggas upp på det frivilliga kurativa planet till gagn för samtliga parter.
När det gäller frivillig social hjälp under tillsynstiden bör även sociala myndigheter och andra vårdmyndigheter kunna kopplas in. Polisen bör ge- nom sin kännedom om vilka "vårdmyndigheter" som frnns att tillgå kunna slussa vederbörande till rätt myndighet.
Man kan i denna fråga hänvisa till att socialutredningen i sitt slutbetän- kande "Socialtjänst mm (SOU l977z40) på sid 656 anser att det är naturligt att "socialtjänsten" ställer upp med stöd och hjälp. Utredningen skriver att "Det är därför mycket viktigt att socialtjänsten genom kontakter med personalen på häktet förvissar sig att den häktade får erforderlig hjälp och om så ej är fallet erbjuder sig att hjälpa till.
Då tillsyn skall vara ett alternativ till anhållande/häktning bör man kun- na dra den slutsatsen att socialutredningens yttrande även kan gälla till- synsfallen om tillsyn införes.
Kontakterna med polisen kommer ej att bli några problem för "social- tjänsten" då socialförvaltningarna redan har ett organiserat samarbete med polisen och då socialutredningen anser att detta samarbete skall bibe- hållas och vidareutvecklas.
SAK: Skulle institutets tillsyn likaväl komma att utgöra ett alternativ till häktning och vinna förtroende hos allmänhet och rättsvårdens företrädare åste frågan penetreras ytterligare. Utredningen föreslår — som tidigare berörts — att ansvaret för tillsynen skall läggas på olika kategorier av kri- minalvårdspersonal. Därvid skulle tillsynsuppdraget åvila dessa tjänste- män vid sidan av deras ordinarie arbetsuppgifter. SAK vill anföra starka betänkligheter mot detta förslag. lnom kriminalvården är man såväl på an- stalts- som frivårdssidan engagerad i arbetet att söka förverkliga intentio- nerna i 1973 års kriminalvårdsreform. Man har alltjämt stora svårigheter att finna arbetsformer för genomförandet av reformen. Kommer nämnda tillsyn att utövas av kriminalvårdens personal är det ett absolut krav att er- forderliga resurser ställs till förfogande både personellt och ekonomiskt.
IO Riksdagen 198Uf'8l. ! saml. NrZUI
Prop. 1980/81: 201 [38
Föreningen .S'kyddsviirnet i Stark/mhn: I det fall endast kontrollåtgärder påkallas bör denna uppgift kunna läggas på annan myndighet förslagsvis polisen såsom vid anmälningsskyldighet.
SACO/SR: Att anmälningsskyldighet skall fullgöras hos och kontrolle- ras av polisen förefaller odiskutabelt. Förslaget om kriminalvården som administratör av tillsyn bör emellertid övervägas ytterligare. Utredningen har inte förebragt några övertygande skäl mot att lägga även denna utvid- gade form av närvarokontroll på polisen. (Att man tänker sig utnyttja eventuellt överbliven vårdpersonal på häkten som tillsynsmän kan väl inte vara avgörande?). För frivården skulle bl.a. kunna tala att man där är van att leva med den skenbara dualismen kontroll —stöd. Som sagts ovan under 4.2 är emellertid god kontakt—positiv relation en förutsättning både för vettigt socialt stöd och insyn—påverkan. dvs kontroll. Den kontroll som tillsynen innehåller är av polisiär art. släkt med både brottsförebyggande övervakning och brottsanpassning.
Det är också viktigt att man inte pressar på den som står under tillsyn olika kurativa åtgärder — frågan är om inte frivilligheten hävdas bättre ge- nom att anmälan—kontroll och stöd—hjälp sköts av olika myndigheter. Det kan då diskuteras om frivården eller socialvården är den rätta för hjälper- bjudanden. För frivården talar att klienten eventuellt kommer att bli krimi- nalvårdsklient efter domen samt att personalundersökning eventuellt på- går. i vissa fall har frivården redan övervakning på grund av en tidigare dom. För socialvården talar att det är där resurserna frnns samt att många klienter har kontakt där av andra orsaker. De underåriga samt de som har fortlöpande förbindelse eller övervakning jämlikt NvL hör t.ex. hemma där. Konkun'ens barnavård/kriminalvård bör undvikas.
En möjlighet skulle vara att tillsyn genom polisens försorg kombineras med hänvisning för frivilliga stödåtgärder till den myndighet som i varje särskilt fall ter sig lämpligast. Åklagaren torde ha tillräckligt underlag för att väljai sådana data som klientens ålder. eventuellt pågående samhällsåt- gärder. tidigare belastning etc. Utredning rörande den misstänktes person- liga förhållanden bör enligt förslaget förekomma i ökad utsträckning vid häktningsförhandling.
Den långsökta konstruktionen med tillsynsmän skulle på så sätt undvi- kas. Däremot bör man försöka bygga ut användningen av förtroendeman- nainstitutet under personundersökningstiden. En förutsättning för detta är att domstolarna respekterar kraven på minst fyra veckors utredningstid och å andra sidan att tiden för lagföring inte drar trt på tiden i månader och år. Utredarnas förslag att anhållningsbeslutet skall innehålla uppgift om det brott misstanken avser ävensom kort angiva grunden för anhållandet till- styrkes.
4 Förfarandet
4.1 Motiveringsskyldighet m. m.
RÅ : Som utredningen framhållit har beslut om anhållande regelmässigt ankommit på åklagaren. Förslaget att åklagaren uttryckligen görs till ex- klusiv anhållningsmyndighet tillstyrks därför. Nuvarande bestämmelse
Prop. l980/81: 201 139
hänför sig till äldre förhållanden då polisväsendet och åklagarväsendet or— ganisatoriskt var närmare förbundna med varandra.
För att inskärpa vikten av restriktivitet ärjag beredd att godta förslaget att anhållningsbeslut skall motiveras. Detta är särskilt angeläget när det in- te föreligger fulla häktningsskäl. Skriftlig motivering av anhållningsbeslut medför också den fördelen att vid byte av åklagare det blir lättare att beva- ka frågan om tvångsmedel.
Länsåklagarmyndighetwr i Älvsborgs län: Kravet på att brottsmisstan- ken samt grunden för anhållande skall anges är välmotiverat och förslaget tillstyrkes. Förslaget att anhållningsbeslut skall göras av åklagare tillstyr- kes.
Hovrätten över Skåne och Blekinge: Utredningens förslag angående ut- formningen av förfarandet hos domstolar och andra myndigheter kan hov- rätten i huvudsak ansluta sig till.
Förslaget om motiveringsskyldighet beträffande beslut om anhållande är starkt motiverat av rättssäkerhetsskäl. Hovrätten tillstyrker förslaget. som inte bör vålla åklagaren något egentligt merarbete med hänsyn till möjlig- heten att använda t.ex. standardiserade formuleringar för vanligen före- kommande fall.
Utredningens överväganden och ställningstaganden angående frågan att vidga möjligheterna att förebringa bevisning vid häktningsförhandling (s l8l) biträdes av hovrätten.
Stockholms tingsrätt: Tingsrätten ansluter sig till vad utredningen före- slår om att endast åklagare skall äga besluta om anhållande. Tingsrätten finner det vidare riktigt att sådan exklusiv beslutanderätt förbehålls åkla- gare i fråga om tillsyn och anmälningsskyldighet. försåvitt dessa av utred- ningen föreslagna institut skulle införas.
Polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt: Eftersom det fortfarande inträf- far — mera på mindre orter än i storstäderna — att åklagare inte finns till- gänglig då beslut om anhållande måste fattas. bör möjligheten för polis- myndighet att anhålla finnas kvar.
Rättegångsutredningen: Vi tillstyrker förslaget om att beslutanderätt i anhållningsfrågor förbehålls åklagaren.
Vidare biträder vi förslaget att anhållningsbeslut skall motiveras.
Vi har heller ingen erinran mot de föreslagna fristerna i fråga om åtals väckande och påbörjande av huvudförhandling i mål där den tilltalade är underkastad tillsyn eller anmälningsskyldighet. 25 kap oå och 45 kap l4ä sista st RB i förslaget. Vi anser dock att sistnämnda stadgande bör språkligt justeras så att det dels framgår närmare vad slags hinder som utgör laga skäl för uppskov och dels görs klart från vilken dag tvåveckorsfristen räk- nas.
Sveriges advokarsanrjiurd: Samfundet ansluter sig till utredningens för— slag i vad det avser förfarandet vid häktning.
Föreningen Sveriges åklagare: Kravet på att brottsmisstanken samt grunden för anhållande skall anges är välmotiverat och förslaget därom till- styrkes.
Föreningen Sveriges polischefer: Eftersom det fortfarande inträffar — mera på mindre orter än i storstäderna — att åklagare inte finns tillgänglig då beslut om anhållande måste fattas. bör möjligheten för polismyndighet att anhålla finnas kvar.
Prop. l980/81: 201 I4(l
SA CO/SR: Förslagen att anhållande enbart skall kunna beslutas av åkla- garen. att det grundas på samma skäl som häktning och att beslutet skall motiveras är en klar förbättring.
4.2 Överlämnande av förundersökningsmaterial
Överåklagaran i Göteborgs åklagardistrikt: Överlämnande av protokoll eller anteckningar av vad som dittills förekommit under förundersökning- en bör liksom hittillsjämlikt rättegångsbalken 23: 18 [ st anstå till dess det kan ske utan men för utredningen. För att undvika varje tvekan på denna punkt bör uttrycket "i den mån de äro av betydelse för frågan om häkt- ning" i RB 24: 12 2 st utbytas mot "i den mån det kan ske utan men för ut- redningen".
Vidare bör från den nuvarande lydelsen av samma paragraf överföras orden ”med rättens medgivande må dock med överlämnandet anstå viss kortare tid". Många gånger torde det annars vara tekniskt och tidsmässigt helt omöjligt att uppfylla kravet på att protokoll och anteckningar skall överlämnas redan i samband med häktningsframställningen. Jag vill fram- hålla att jag i princip är helt ense med utredningen om att med framställ— ningen skall följa aktuellt material och att detta kontinuerligt skall kom- pletteras.
Länsåklagarmyndighcten i Älvsborgs län: 1 ej så få fall torde det bli praktiskt taget omöjligt att överlämna protokoll och anteckningar över för- undersökningen i samband med häktningsframställningen. Det bör vara möjligt att successivt inge detta material fram till häktningsförhandlingen.
Emellanåt kan det. med hänsyn bl.a. till kollusionsfara. vara till men för utredningen att redan vid häktningsframställningen delge den misstänkte och hans försvarare bevismaterial. Detta blir bl.a. fallet då flera misstänkta finnas. då det ibland är nödvändigt att hålla inne med spår och bevis. till dess kontroller och säkrande av ytterligare bevisning skett. Det kan över- vägas om skyldigheten att lämna material till den misstänkte eller försvara— re bör formuleras som en regel att materialet skall tillhandahållas vid häkt- ningsförhandlingen eller. om så kan ske utan men för utredningen. snarast möjligt i samband med häktningsframställning.
Svea hovrätt: Hovrätten tillstyrker utredningens förslag att åklagaren i samband med häktningsframställningen skall tillställa rätten. den anhållne och hans försvarare protokoll och andra handlingar som är av betydelse för häktningsfrågan. Försvararens möjlighet att kunna göra en insats för den misstänkte är givetvis från början starkt beskuren. om han inte i förväg känner till det material varpå åklagaren bygger sin framställning. Det kan dock innebära svårigheter för åklagarna att presentera ett fullständigt ma- terial om. som utredningen föreslår. tiden för avlåtande av häktningsfram- ställningen förkortas.
RPS: Utredningen föreslår att offentlig försvarare skall utses för den misstänkte då han begär det. oberoende av sakens beskaffenhet. och då han är anhållen. oberoende av eget samtycke. Detta kan i och för sig vara gott och väl men ofta vill emellertid den anhållne uttryckligen inte ha nå- gon försvarare. Ett meningsfullt försvar baseras på samverkan mellan misstänkt och försvarare. Detta torde vara omöjligt att uppnå i de fall den misstänkte klart sagt sig inte vilja ha någon försvarare.
Polisstyrelsen [ Göteborgs polisdistrikt: Förslaget att häktningsprome- morian med tillhörande utredningsmaterial vid avlåtande av häktnings-
Prop. 1980/81: 201 141
framställning även skall avlämnas till den anhållne och hans försvarare kan i vissa fall komma att stå i strid med bestämmelsernai 23 kap 18.5 RB angå- ende delgivning av utredningsmaterialet "så snart det kan ske utan men för utredningen", särskilt om man utgår från den korta tid utredningen tänkt sig. All erfarenhet talar för att i exempelvis mål med flera inblandade är de inledande dagarna av väsentlig betydelse för skuldbördans fördelning.
Rättegångsutredningen: Vi kan i och för sig dela de tankar som ligger bakom förslaget om att införa en skyldighet för åklagaren att i samband med häktningsfrarnställningen tillställa den misstänkte och hans försvarare protokoll och andra handlingar av betydelse för häktningsfrågan. I viss ut- sträckning torde detta ske redan idag. Om man i stort sett behåller nuva- rande frister för häktningsframställning bör det i vissa situationer vara möjligt för åklagaren att fullgöra sin skyldighet redan före framställningen. Det är givetvis bättreju tidigare den misstänkte och försvararen får tillgång till handlingarna. Emellertid torde det av praktiska skäl inte vara möjligt att alltid tillhandahålla materialet redan vid häktningsframställningen eller ens före häktningsförhandlingen. Möjligen bör därför bestämmelsen utfor- mas endast som ett åläggande för åklagaren att så snart som möjligt över- lämna materialet. Med tanke på kollusionsfaran bör tilläggas att skyldighe- ten föreligger bara i den mån materialet kan överlämnas trtan men för ut- redningen.
Föreningen Sveriges åklagare: Förslaget innehåller ett ovillkorligt krav på att protokoll eller anteckningar över förundersökningen skall överläm- nas till rätten och till den anhållna och dennes försvarare i samband med häktningsframställningen. Det kommer många gånger praktiskt vara helt omöjligt att uppfylla detta krav. Det bör vara möjligt att fortlöpande inge detta material fram till häktningsförhandlingen. Vid en något längre tids- frist för häktningsframställningen än vad utredningen föreslår. skulle detta krav kunna motverka skyndsamhcten att inge häktningsframställningen. Med hänsyn till kollusionsfara bör i likhet med stadgandet i RB 23:18 1 st skyldighet att överlämna handlingar inte föreligga annat än i den mån det kan ske utan men för utredningen.
Föreningen Sveriges polischefer: Förslaget att häktningspromemorian nred tillhörande utredningsmaterial vid avlåtande av häktningsframställ- ning även skall avlämnas till den anhållne och hans försvarare kan i vissa fall komma att stå i strid med bestämmelserna i 23 kap 18.5 RB angående delgivning av utredningsmaterialet "så snart det kan ske utan men för ut- redningen". särskilt om man utgår från den kona tid utredningen tänkt sig. All erfarenhet talar föratt i exempelvis mål med flera inblandade är de inle- dande dagarna av väsentlig betydelse för skuldbördans fördelning.
Svenska polisji'irbundet: Som framgår av direktiven ska före häktnings- - förhandling såväl den misstänkte som advokat i god tid och i tillräcklig om- fattning få del av utredningsmaterialet. Vi ställer oss frågande till hur detta ska vara möjligt med hänsyn till den korta tid som står utredningspersona- len till förfogande. På grund av tidspressen kan utredningsmaterialet bli så kortfattat och ofullständigt att såväl misstänkt som advokat kan få svårig- het att förbereda försvaret.
Prop. 1980/81: 201 . 143
5 Behandlingen av häktade m.fl.
RÅ : Förslaget att den häktade skall kunna begära domstolsprövning av åklagares beslut enligt behandlingslagen tillstyrks. Nuvarande formella möjlighet till överprövning är mindre lämpad för prövning av dessa frågor. Denna form av överprövning, som inte är reglerad i författning. tar när- mast sikte på att utöva tillsyn över lägre åklagares verksamhet.
Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt: I 16 a & lagen om ändring i lagen ( l976:37l) om behandling av häktade och anhållna föreslår utredarna en möjlighet till besvär hos allmän domstol. Detta förslag avstyrkes. med hänsyn dels till att det överklagade beslutet ofta har ändrats. innan rätten hinner ta upp det till prövning, dels till att förfarandet förefaller administra- tivt kostsamt och betungande. dels ock till att redan på annan väg möjlig- heten till prövning står till buds.
Länsåklagarmyndigheten i Stockholms län och Gotlands län: Beslut av detta slag kan enligt gällande ordning underställas statsåklagarcs eller n'ks- åklagarens prövning genom begäran om överprövning. Behovet av att där- utöver ha en särskild besvärsordning synes ringa.
Svea hovrätt: Beträffande utredningens förslag att den häktade skall kunna begära rättens prövning av åklagarens beslut enligt behandlingsla- gen ifrågasätter hovrätten om det inte är tillfyllest att sådan prövning i förekommande fall sker genom överordnad åklagare. Dessa frågor upp- kommer på ett tidigt stadium av förundersökningen och kräver att den som skall avgöra frågorna är väl insatt i frågor som har att göra med förunder- sökning och utredningsarbetets bedrivande. Att låta domstolen pröva dessa frågor skulle även i många fall innebära en omständlig och tidsödan- de överprövning.
Hovrätten äver Skåne och Blekinge: Utredningens förslag om möjlighet till överprövning av åklagarens beslut i behandlingsfrågor anser hovrätten riktigt. En sådan möjlighet är. såsom också framhålles av utredningen, äg- nad att motverka onödiga restriktioner i fråga om den häktades gemenskap med andra och kontakt med omvärlden.
Stockholms tingsrätt: Anhållen eller häktad persons möjligheter till kon- takt med omvärlden. t.ex. genom att skriva eller mottaga brev. kan in- skränkas genom beslut av åklagaren om detta erfordras av hänsyn till för— undersökningens bedrivande. l betänkandet föreslås att sådant beslut skall kunna överklagas till domstol. Underrätterna skulle i så fall tvingas till ställningstaganden beträffande själva förundersökningen. något som enligt tingsrättens åsikt helst borde undvikas. Den redan förefintliga möjligheten till överprövning genom högre åklagare bör här vara tillfyllest.
Göteborgs tingsrätt: Tingsrätten har inte något att erinra mot förslaget att prövning av åklagares beslut enligt häkteslagcn skall kunna ske i allmän domstol. En sådan form för överprövning torde av de misstänkta upplevas som mera objektiv och lättillgänglig än den nuvarande. De resursmässiga konsekvenserna av förslaget för tingsrättens del kan inte bedömas på det underlag som finns tillgängligt. '
Förslaget att nämnd skall medverka vid förhandling för prövning av åklagares beslut enligt häkteslagcn har inte motiverats av utredningen. Tingsrätten kan inte finna några skäl för förslaget och avstyrker det.
Domstolsverket: Domstolsverket ställer sig tvekande till att domstol skall pröva åklagares beslut enligt behandlingslagen. Den misstänktes till- tro till rättens opartiskhet minskarju fler beslut domstolen har att fatta be- träffande den misstänkte under förundersökningen. Som utredningen an-
Prop. l980/8l: 201 143
för torde en överprövning av åklagarens beslut i dessa frågor kunna kom- ma till stånd inom ramen för den tillsyn som statsåklagare och RÅ har att utöva över lägre åklagares verksamhet. Vid sådant förhållande avstyrker domstolsverket utredningens förslag i denna del.
Ledamoten Sven-Inge Söderberg (domstolsverket): Jag förordar utred- ningens förslag att den häktade skall kunna begära rättens prövning av åklagarens beslut enligt behandlingslagen. Som utredningen funnit är det nuvarande rättsläget oklart när det gäller möjligheterna till överprövning av åklagarens och lokalföreståndares beslut i behandlingsfrågor. Domsto- len måste sägas vara den som bäst kan bedöma om åklagarens beslut är skäligt med hänsyn till intresset av effektiv brottsutredning och hänsynen till den enskildes integritet.
KriminaIvårdsstyrelsen: Ifråga om åklagarens beslut angående häktades kontakt med andra häktade och med omvärlden saknas idag besvärsrätt. Utredningen föreslår i sitt betänkande att den häktade skall kunna begära prövning hos allmän domstol av åklagarens beslut. Styrelsen tillstyrker förslaget och anser i likhet med utredningen att det är värdefullt om dessa frågor prövas i samband med häktningsförhandling. Många onödiga irrita- tionsmoment kan därigenom undvikas för såväl häktade. anhöriga som personal. Vidare är det viktigt att lagen om behandling av häktade och an- hållna m.fl. kompletteras med uttryckliga besvärsregler. vilket inte har skett. Besvär över kriminalvårdsstyrelsens beslut bör föras hos kammar- rätt. Såsom utredningen påpekar uppnås härigenom överensstämmelse med vad som gäller vid besvär över styrelsens beslut enligt lagen om kn'mi- nalvård i anstalt.
Häkteslagen och häktesförordningen gäller i princip för alla häktade. an- hållna och gripna oberoende av förvaringslokalen. Generella föreskrifter som enligt häkteslagcn kan ges utfärdas av kriminalvårdsstyrelsen beträf- fande allmänna häkten och häktesavdelningar vid ktiminalvårdsanstalter. av rikspolisstyrelsen beträffande polisarrester och av socialstyrelsen be- träffande rättspsykiatriska kliniker. Utredningen föreslår att ansvaret för tillämpningen av behandlingsregler som är gemensamma för häkten. polis- an'ester och rättspsykiatriska kliniker skall vara samlat hos kriminalvårds- styrelsen. En ordning enligt den föreslagna förefaller ytterst vansklig. Be- handlingsansvaret är oupplösligt förenat med ansvaret för lokaler. perso- nal. ekonomi etc. varför genomförandet av förslaget. med stor sannolikhet skulle skapa förvirring och irritation på olika nivåer mellan de olika huvud- männen.
Soeialstyrelsen: Socialstyrelsen vänder sig också mot att kriminalvårds- styrelsen föreslås få ansvaret för häkteslagstiftningens tillämpning på de rättspsykiatriska klinikerna. Så länge socialstyrelsen är huvudman för verksamheten finnes ingen anledning att låta annan myndighet bestämma i sådana frågor. Det måste vara en klart opraktisk ordning att på samma in- stitution låta en statlig myndighet ansvara för administration och organistt- tion medan en annan svarar för tillämpningen av tillsynsreglerna. Efter- som målet på sikt är att överföra det rättspsykiatriska undersöknings- väsendet till sjukvårdshuvudmännen. finns i dag än mindre anledning att diskutera någon förändring av det statliga ansvaret för klinikerna.
Föreningar: Sveriges åklagare: I en 16 a & i lagen ( 1976:371) om behand- ling av häktade och anhållna föreslås införd en möjlighet till besvär hos all- män domstol. Föreningen har ingenting emot att den häktade eller anhållna ges rätt att underställa åklagarens beslut allmän domstols prövning. Det kan emellertid ifrågasättas om denna rätt alla gånger kan få ett praktiskt
Prop. 1980/81: 201 144
värde. Den anhållna kan knappast hinna utnyttja besvärsrätten förrän vid en häktningsförhandling. Godtar då domstolen ett påstående från åklaga- rens sida om kollusionsfara kan knappast ett beslut om restriktioner på grund av sådan risk samtidigt hävas. Möjligen kan besvärsrätten få materi- ell betydelse under pågående häktningstid men sannolikt skulle besvären då sammanfalla med krav på ny prövning av häktningsskälet.
6 Kommentarer till utredningens lagförslag
24 kap. 5 & RB
Göteborgs tingsrätt: I fråga om andra stycket vill tingsrätten erinra om att även det brott som misstanken avser är en grund för anhållande. Före- skriften kan lämpligen utformas på följande sätt: "Beslut om anhållandet .......... misstanken avser och i korthet övriga grunder för anhållandet."
24 kap. 9 & RB
Hovrätten över Skåne och Blekinge: Skyldigheten att underrätta den an- hållnes husfolk eller närmaste anhöriga föreslår utredningen ändras till att avse den anhållnes anhöriga "eller andra närstående".
Begreppet närstående skall enligt utredningen innefatta en vidsträckt personkrets. Härmed avses inte bara släktingar utan även arbetskamrater. grannar och liknande. Nämnda förhållande kan enligt hovrättens mening vålla problem för den som skall tillämpa regeln. eftersom termen närståen- de i andra sammanhang. t.ex. i 4 kap 13 ä 2 och 36 kap 3 5 första stycket. används för att täcka en snävare personkrets Ufr även 29 a % första stycket konkurslagen). Hovrätten vill också ifrågasätta om det alltid är förenligt med den anhållnes intressen att underrätta t.ex. arbetskamrater eller gran- nar.
Med hänsyn till vad hovrätten nu anfört vill hovrätten förorda att 9 & får följande lydelse: "Då någon ............. avser. Den anhållnes närmaste an- höriga skola ock. så snart det kan ske utan men för utredningen underrät- tas om anhållandet. Vad som sagts nu skall. om skäl därtill finnes. tilläm- pas också i fråga om annan person som står den anhållne personligen sär- skilt nära. Sådan underrättelse ............. önskan."
24 kap. 14% RB
RÅ: Ordalydelsen i denna paragraf bör anpassas till förslaget i 5 5 andra stycket att åklagaren skall vara exklusiv anhållningsmyndighet. Lokutio- nen "den som yrkat häktning" bör således (i paragrafens båda stycken) bytas ut mot "åklagaren".
45 kap. 145 RB
Götebwgs tingsrätt: Även i tredje stycket måste anges en utgångspunkt för tidsfristen. Följande formulering förordas: "Är den tilltalade .............
_ Prop. l980/81: 201 145
inom två veckor från den dag. då åtalet väcktes. Har beslutet om tillsyn el- ler anmälningsskyldighet meddelats efter åtalet. skall tiden räknas från dagen för beslutet."
2 S' lagen (195298) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål
Hovrätten över Skärte och Blekinge: Med hänsyn till att en utredning skall tillsättas med uppdrag att göra en översyn av ifrågavarande lagstift- ning (jfr prop. 1977/78:11) anser sig hovrätten sakna anledning att gå in i en saklig bedömning av behovet eller utformningen av denna paragraf.
17 5 lagen ( l976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
Göteborgs tingsrätt: Hänvisningen i 175 sista stycket torde avse 16a &.
Prop. l980/81z201
Arbetsgruppens lagförslag
Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
[46
lydelse.
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att 21 kap. 3 och ltläå. 23 kap. 5. 18 och 21 55 samt 24 kap. 125 skall ha nedan angivna lydelse.
dels att i 21 kap. skall införas en ny paragraf, 3aå, av nedan angivna
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
33 kap. tss'
Då förundersökningen fortskridit så långt. att någon skäligen miss- tänkes för brottet. skall han. då han höres. underrättas om misstanken. Så snart det kan ske utan men för utredningen, äger han och hans försvarare taga kännedom om vad vid undersökningen förekommit, angiva den utredning de anse önsk- värd och eljest anföra vad de akta nödigt. Underrättelse härom skall lämnas eller sändas till den miss— tänkte och hans försvarare. varvid skäligt rådrum skall beredas dem. Ej må åtal beslutas. innan detta skett.
Då förundersökningen fortskridit så långt. att någon skäligen miss- tänkes för brottet. skall han. senast då han höres. underrättas om miss- tanken. Den misstänkte och hans försvarare äger fortlöpande. så snart det kan ske man men för ut- redningen. taga kännedom om vad vid undersökningen förekommit. De äger vidare angiva (len utred- ning de anse önskvärd och eljest anföra vad de akta nödigt. Innan åtal må beslutas. skall underrättel- se om dessa rättigheter lämnas el- ler sändas till den misstänkte och hans försvarare, varvid skäligt råd- rum skall beredas dem.
Begär den misstänkte, att förhör skall hållas med någon eller att annan utredning skall förebringas, skall begäran efterkommas, om det kan anta- gas. att åtgärden skulle äga betydelse för undersökningen. Avslås fram- ställningen. skola skälen därför angivas.
Innan åtal beslutas. må åklaga- ren på begäran av den misstänkte eller självmant hålla särskilt sam- manträde med den misstänkte, om detta skulle äga betydelseft'ir åtals— beslutet eller eljest för sakens fort— satta handläggning.
21 5 Vid förundersökningen skall protokoll föras över vad därvid förekommit av betydelse för utredningen. ' Senaste lydelse 1969: 588.
Prop. l980/81: 201 147
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Sedan utsaga av misstänkt eller annan upptecknats. skall. innan förhöret avslutas. utsagan uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att granska uppteckningen samt den hörde tillfrågas. om han har något att erinra mot innehållet. Erinran. som ej föranleder ändring. skall antecknas. Därefter må uppteckningen ej ändras. Har utsagan först efter granskningen anteck— nats i protokollet, skall uppteckningen biläggas handlingarna.
I mindre mål må i stället för protokoll föras kortfattade anteckningar över det väsentliga. som förekommit vid förundersökningen.
Så snart åtal beslutats. äge den misstänkte eller hans försvarare på begäran erhålla avskrift av proto- koll eller anteckningar från förun- dersökningen.
Så snart åtal beslutats. äge den misstänkte eller hans försvarare på begäran erhålla avskrift av proto- koll eller anteckningar från förun- dersökningen. Har offentligförsva- rare förordnats för den misstänkte. skall avskrifter: utan särskild begä- ran Iämnas eller sändas till försva- raren.
24 kap. 12 &
Anhållningsmyndigheten skall. om ej den anhållne frigives, sist dagen efter den. då beslut om anhållande meddelades eller då den anhållne enligt 8 & inställdes till förhör. till rätten avlåta framställning om hans häktande. Finnes för prövning av häktningsfrågan ytterligare utredning erforderlig. må med framställningen anstå, dock skall den avlåtas. så snart ske kan. och sist å femte dagen efter den. då beslut om anhållande meddelades eller den anhållne inställdes för förhör. Göres ej framställning. som nu sagts. skall den anhållne omedelbart frigivas.
[ samband med framställningen skall till rätten överlämnas proto- koll eller anteckningar över vad dit- tills förekommit under förunder- sökningen; med rättens medgivan- de må dock med överlämnandet an- stå viss kort tid. Påkallas förhör med annan än den anhållne. skall ock uppgift lämnas därom.
I samband med framställningen skall till rätten samt till den miss- tänkte och hans försvarare över- lämnas protokoll eller anteckningar över vad dittills förekommit under förundersökningen i den mån det behövs för avgörande av häkt- ningsfrågan: med rättens medgi- vande må dock med överlämnandet anstå viss kort tid. Påkallas förhör med annan än den anhållne, skall ock uppgift lämnas därom.
Denna lag träder i kraft den ljanuari 1981.
Prop. l980/81: 201 148
Utdrag LAGRÄDET PROTOKOLL
vid sammanträde
1981-04-13
Närvarande: justitierådet Holmberg. regeringsrådet Hellner. justitierådet Persson.
Enligt lagrådet den 8 april 1981 tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 19 mars 1981 har regeringen på hemställan av statsrådet Winberg beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken .
2. lag om ändring i lagen (1952198) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.
3. lag om ändring i lagen (1957: 668) om utlämning för brott.
4. lag om ändring i lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Dan- mark, Finland, lsland och Norge,
5. lag om ändring i lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rö— rande verkställighet av brottmålsdom.
6. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt. 7. lag om ändring i lagen ( 1974: 515) om ersättning vid frihetsinskränk- ning, ' '
8. lag om ändring i lagen ("1975: 295) om användning av vissa tvångsme- del på begäran av främmande stat.
9. lag om ändring i lagen (1976: 371) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl., '
10. lag om ändring i passlagen(1978: 302). Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ulf G. Berg. .
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. l980/81: 201 149
Utdrag JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1981-04-30
Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande. och statsråden Ullsten. Bohman. Wikström. Friggebo. Mogård. Dahlgren. Åsling. Söder, Krön- mark. Burenstam Linder. Johansson. Wirtén. Holm. Andersson. Boo. Winberg. Adelsohn. Danell. Petri. Eliasson
Föredragande: statsrådet Winberg
Proposition med förslag till ändring i rättegångsbalken m. m.
Föredraganden anmäler lagrådets yttrandeI över förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken. 2. lag om ändring i lagen (1952:981 med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. 3. lag om ändring i lagen (1957: 668) om utlämning för brott. 4. lag om ändring i lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Dan- mark. Finland. Island och Norge. 5. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rö- rande verkställighet av brottmålsdom. 6. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. 7. lag om ändring i lagen ( 1974: 515) om ersättning vid frihetsinskränk- ning. 8. lag om ändring i lagen ( 1975: 295) om användning av vissa tvångsme- del på begäran av främmande stat. 9. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.. 10. lag om ändringi passlagen(1978: 302). Föredraganden upplyser att lagrådet har lämnat lagförslagen utan erin- ran och hemställer att regeringen föreslår riksdagen att antaga förslagen.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredra- ganden har lagt fram.
' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 19 mars 1981.
Prop. l980/81: 201
Innehåll
Proposition ..................................................
Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... Lagförslag ................................................... 1. Lag om ändring i rättegångsbalken .......................... ., Lag om ändring i lagen ( 1952: 98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål ..... - .......................... 3. Lag om ändring i lagen (1957: 668) om utlämning för brott ..... 4. Lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark. Finland. Island och Norge ........................ 5. Lag om ändring i lagen (1972:26t)) om internationellt samarbe- te rörande verkställighet av brottmålsdom ................... 6. Lag om ändring i lagen ( 1974: 203) om kriminalvård i anstalt . . . . 7. Lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsin- skränkning ............................................... 8. Lag om ändring i lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat .................. 9. Lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. ........................................
10. Lag om ändring i passlagen(1978: 302) Utdrag av regeringsprotokollct den 19 mars 1981 . ............. ' 1 Inledning .................................................. 2.1 Inledande synpunkter" .................................. 2.2 Alternativtillhäktning 2.3 Alternativ till anhållande ............................... 2.4 Förfarandet ........................................... 2.4.1 Anhällande m.m. ................................ 2.4.2 Tidsfrist för hållande av huvudförhandling vid reseför- bud ............................................. 2.4.3 Rätt att ta del av förundcrsökningsmaterial .......... 2.4.4 Bevisning vid häktningsförhandling ................. 2.4.5 Kroppsbesiktning m.m. ............. ' .............. 2.5 Ändringi lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsme- del på begäran av främmande stat ....................... 2.6 Behandlingen av häktade rn. fl. .......................... 2.7 Övrigt ................................................ 2.8 Ikraftträdande ......................................... 3 Upprättadc lagförslag ....................................... 4 Specialmotivering .......................................... 4.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken ............ 4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1952z98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål ............ 4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1957: 668) om utlämning för brott .............................................. 4.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark. Finland. Island och Norge .......... 4.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972: 260) om internatio- nellt samarbete rörande vcrkställighet av brottmålsdom 4.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminal- vård i anstalt .......................................... 4.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974: 515) om ersättning vid frihetsinskränkning .................................
150
Sid
lab)——
14 16
16
17
19
19 71 23 27 31 31 32
33 33 35 35 37 37 39 40 40 40 40 47 47 47
47
47
Prop. l980/8l: 201 ' 151
4.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1975: 295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat ....... 47 4.9 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1976: 371 ) om behandling- en av häktade och anhållna m.fl. ........................ 48 4.10 Förslaget till lag om ändring i passlagen(1978: 302) ........ 49 5 Hemställan ............................ . .................... 6 Beslut .................................................... Bilagor Bilaga I Utredningens sammanfattning ........................ 50 Bilaga 2 Utredningens lagförslag .............................. 56 Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden .................. 82 Bilaga 4 Arbetsgruppens lagförslag ........................... 146 Utdrag av lagrådets protokoll den 13 april 1981 .................. 148 Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 30 april 1981 . . . 149
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981
