med förslag till ändring i rättegångsbalken m. m.
Regeringens proposition
1980/81: 201
med förslag till ändring i rättegångsbalken m. m.:
beslutad den 30 april 1981.
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har upptagits i
bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.
På regeringens vägnar
THORBJÖRN FÄLLDIN
HÅKAN WINBERG
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till en begränsad reform av de perso-
nella tvångsmedlen i brottmål. Det föreslås sålunda att reseförbud får
användas som alternativ till häktning och anhållande inte bara vid flyktfara
utan även vid fara för undanröjande av bevisning och risk för fortsatt
brottslig verksamhet. Det föreslås vidare att skyldighet att anmäla sig hos polisen införs som ett självständigt tvångsmedel vid sidan om reseförbud samt att möjligheten att ersätta häktning med övervakning vidgas.
När det gäller förfarandet vid användande av tvångsmedel föreslås bl.a. att befogenheten att besluta om anhällande förbehålls åklagaren och att beslut om anhållande skall motiveras.
Härutöver tas i propositionen upp några frågor som gäller kroppsbesiktning och användning av tvångsmedel på begäran av främmande stat.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den I januari 1982.
E Riksduagen 1980/81. 1 saml. Nr 201
1 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 23 kap. 1§ och 21§§, 24 kap. 3, 5—9, 12, 14, 17
och 22 §§, 25 kap. 1—3, 5 och 788, 28 kap. 13§. 45 kap. 148, 47 kap. 9 och
22 §§, 52 kap. 18, 56 kap. 1§ samt rubriken till 25 kap. rättegångsbalken
skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
23 kap.
188!
Då förundersökningen fortskridit Då förundersökningen kommit så så långt, att någon skäligen miss- långt att någon skäligen misstänks
tänkes för brottet, skall han, då han för brottet. skall han, då han hörs, höres. underrättas om misstanken. underrättas om misstanken. Den Så snart det kan ske utan men för misstänkte och hans försvarare har utredningen, äger han och hans rätt att fortlöpande, i den mån det försvarare taga kännedom om vad kan ske utan men för utredningen, vid undersökningen förekommit, ta del av vad som har förekommit angiva den utredning de anse önsk- vid undersökningen. De har vidare värd och eljest anföra vad de akta rätt att ange den utredning de anser nödigt. Underrättelse: härom skall önskvärd och i övrigt anföra vad de lämnas celler sändas till den miss- anser nödvändigt. Underrättelse tänkte och hans försvarare, varvid härom skall lämnas eller sändas till skäligt rådrum skall beredas dem. den misstänkte och hans försvara-
Ej må åtal beslutas, innan detta re, varvid skäligt rådrum skall bere-
skett. das dem. Åtal får inte beslutas, in-
nan detta har skett.
Begär den misstänkte, att förhör skall hållas med någon eller att annan utredning skall förebringas, skall begäran efterkommas, om det kan anta-
gas. att åtgärden skulle äga betydelse för undersökningen. Avslås fram-
ställningen, skola skälen därför angivas. ,
218 Vid förundersökningen skall protokoll föras över vad därvid förekommit av betydelse för utredningen. Sedan utsaga av misstänkt eller annan upptecknats, skall, innan förhöret avslutas, utsagan uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att granska
uppteckningen samt den hörde tillfrågas, om han har något att erinra mot
innehållet. Erinran, som ej föranleder ändring, skall antecknas. Därefter
må uppteckningen ej ändras. Har utsagan först efter granskningen anteck-
nats i protokollet, skall uppteckningen biläggas handlingarna. I mindre mål må i stället för protokoll föras kortfattade anteckningar över det väsentliga, som förekommit vid förundersökningen.
Så snart åtal beslutats äge den Så snart åtal beslutats, har den misstänkte eller hans försvarare på misstänkte eller hans försvarare begäran erhålla avskrift av proto- rätt att på begäran få en avskrift av
! Senaste lydelse 1969: 588.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
koll eller anteckningar från förun- protokoll eller anteckningar från dersökningen. förundersökningen. Har offentlig
försvarare förordnats för den miss-
tänkte, skall en avskrift utan sär-
skild begäran lämnas eller sändas
till försvararen.
24 kap.
38 Kan på grund av den misstänktes Om det på grund av den missungdom eller hans sjukdom häkt- tänktes ålder, hälsotillstånd eller ning antagas medföra allvarligt annan likhande omständighet kan men för honom och finnes sådan befaras att häktning skulle komma övervakning kunna ordnas, att skäl att medföra allvarligt men för den till hans häktning ej längre förelig- misstänkte, får häktning ske endast ga, må han ej häktas. Kvinna som om det är uppenbart att betrygganär havande i framskridet tillstånd de övervakning inte kan ordnas. eller som fött så kort tid förut, att Vill den misstänkte inte underkasta häktning kan antagas medföra all- sig övervakning, skall häktning varligt men för henne eller barnet, ske. må ej häktas med mindre det är uppenbart, att betryggande övervakning ej kan ordnas. Vill den
misstänkte ej underkasta sig över-
vakning, som nu nämnts, skail
häktning ske.
Om ytterligare inskränkning i fråga om häktning av den som är under
aderton år är särskilt stadgat.
Att reseförbud må träda i stället Att reseförbud eller anmälför häktning, stadgas 125 kap. ningsskyldighet får träda i stället
för häktning, stadgas i 25 kap.
Förekomma mot någon skäl till häktning, må han i avbidan på rättens
beslut därom anhållas.
Äro ej fulla skäl till häktning, må den misstänkte dock anhållas, om det
finnes vara av synnerlig vikt, att han i avbidan på ytterligare utredning tages i förvar.
Beslut om anhållande meddelas
Beslut om anhållande meddelas av åklagaren. Beslutet skall inneav undersökningsledaren eller åkla-
hålla uppgift om det brott misstan-
garen. :
ken avser samt ange grunden för
anhållandet.
Har den, vilkens anhållande be- Har den, vilkens anhållande be-
slutats, avvikit eller är han eljest ej slutats, avvikit eller är han eljest
tillstädes, då beslutet meddelas, inte närvarande då beslutet medde-
” Senaste lydelse 1964: 166.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
skall, så snart beslutet verkställts, las, skall, så snart beslutet verkanmälan därom göras hos anhåäåll- ställts, anmälan därom göras hos ningsmyndigheten. åklagaren.
Avviker den som misstänkes för Avviker den som misstänks för brott och förekomma skäl till hans brott och förekommer skäl till hans anhållande, må han av anhållnings- anhållande, får åklagaren efterlysa myndigheten efterlysus. honom.
178 Förekomma mot någon skäl till anhållande men kan beslut därom icke
utan fara avvaktas, må polisman även utan sådant beslut gripa honom.
Träffas den som begått brott, varå fängelse kan följa, å bar gärning eller
flyende fot, må han gripas av envar. Envar må ock gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.
Då någon gripits, skall anmälan Då någon gripits, skall anmälan därom skyndsamt göras hos anhåll- därom skyndsamt göras hos åklaningsmyndigheten: den har att efter garen. Denne har att efter förhör,
förhör, som avses i 8§, omedelbart som avses i 88, omedelbart besluta.
besluta, om den gripne skall anhål- om den gripne skall anhållas eller las eller frigivas. friges.
Den som anhållits enligt 6 § eller Den som anhållits enligt 68 eller gripits enligt 7 § skall, så snart ske gripits enligt 7§ skall, så snart det kan, för förhör inställas för anhåll- kan ske, för förhör inställas för
ningsmyndigheten eller för polis- åklagaren eller för polisman som man, åt vilken uppdragits att hålla har fått it uppdrag att hålla förhöret. förhöret.
Då någon unhålles, skall han er- Då någon anhålls eller då beslut hålla besked om det brott misstan- om anhållande som avses i 6 § verkken avser. Den anhållnes husfolk ställs, skall den anhållne erhålla beeller närmaste anhöriga skola ock, sked om det brott misstanken avser
så snart det ske kan utan men för samt grunden för anhållandet. Den
utredningen, underrättas om anhål- anhållnes närmaste anhöriga och landet. Sådan underrättelse må annan som står den anhållne sär-
dock ej utan synnerliga skäl lämnas skilt nära skall, så snart det kan ske
mot den anhållnes önskan. utan men för utredningen, under-
rättas om anhållandet. En sådan un-
derrättelse får dock inte utan syn-
nerliga skäl lämnas mot den an-
hållnes önskan.
$
Anhållningsmyndigheten skall, Åklagaren skall, om inte den anom ej den anhållne frigives, sist da- hållne friges, senast dagen efter gen efter den, då beslut om anhål- den, då beslut om anhållande med-
lande meddelades eller då den an- delades eller då den anhållne enligt
> Senaste lydelse 1964: 166.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelsé
häållne enligt 8§ inställdes till för- 8§ inställdes till förhör, avlåta hör, till rätten avlåta framställning framställning till rätten om hans om hans häktande. Finnes för pröv- häktande. Behövs det vtterligare ning av häktningsfrågan ytterligare utredning för prövning av häktutredning erforderlig, må med ningsfrågan, får åklagaren vänta framställningen anstå, dock skall med framställningen. Den skall den avlåtas, så snart ske kan, och dock avlåtas så snart det kan ske sist å femte dagen efter den, då be- och senast på femte dagen efter slut om anhållande meddelades el- den, då beslut om anhällande medler den anhållne inställdes för för- delades eller den anhållne inställdes hör. Göres ej framställning, som nu för förhör. Görs inte framställning sagts, skall den anhållne omedel- enligt vad som nu har sagts, skall bart frigivas. den anhållne omedelbart friges.
I samband med framställningen I samband med framställningen skall till rätten överlämnas proto- skall till rätten samt till den ankoll eller anteckningar över vad dit- hållne och hans försvarare Öövertills förekommit under förunder- lämnas protokoll eller anteckningar sökningen: med rättens medgivan- över vad dittills förekommit under de må dock med överlämnandet an- förundersökningen i den mån de stå viss kort tid. Påkallas förhör har betydelse för prövningen av med annan än den anhållne, skall häktningsfrågan. Rätten kan dock ock uppgift lämnas därom. medge att överlämnandet får anstå
viss kort tid. Påkallas förhör med
annan än den anhållne, skall också
uppgift lämnas därom.
148 Vid förhandling i häktningsfrågan skall den som yrkat häktning så ock, om ej synnerligt hinder möter för den anhållnes inställande, denne vara tillstädes.
Den som yrkat häktning skall arn- Den som yrkat häktning skall giva de omständigheter, varå yr- ange de omständigheter. varpå yrkandet grundas. Den anhållne och kandet grundas. Den anhållne och hans försvarare skola erhålla tillfäl- hans försvarare skall få wlfälle att le att yttra sig. Utöver vad hand- yttra sig. Utöver vad handlingarna lingarna från förundersökningen in- från förundersökningen innehåller nehålla samt parterna eljest anföra samt parterna I övrigt anför får utmå utredning ej förebringas, med redning angående brottet inte föremindre särskilda skäl äro därtill. bringas, om det inte finns särskilda
skäl till det.
Fråga om häktning av den som ej Fråga om häktning av den som är anhållen må upptagas på yr- inte är anhållen får tas upp på yrkande av undersökningsledaren el- kande av åklagaren. Efter åtalet får ler åklagaren. Efter åtalet äge rät- rätten även på yrkande av målsäten även på yrkande av målsägan- ganden eller självmant ra upp fråden så ock självmant upptaga fråga gan. därom.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Då fråga om häktning väckts, skall, så snart ske kan, förhandling äga
rum inför rätten. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad i 14-
1688 är stadgat. Har den misstänkte kallats till förhandlingen eller före-
kommer anledning, att han avvikit eller eljest håller sig undan, utgöre dock hans utevaro ej hinder för förhandlingen. Uteblir målsäganden, ehuru han kallats till förhandlingen, må frågan avgöras utan hinder därav.
Har rätten beslutat häktning av någon, som ej är vid rätten tillstädes skall, så snart beslutet verkställts, anmälan därom göras hos rätten.
228!
Den som är häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte. Häktad
krigsman må dock i stället föras till militärhäkte.
Finnes det vara av synnerlig vikt, Är det av synnerlig vikt att den
att den häktade för utredning an- häktade för utredning angående det gående det brott, som föranlett brott. som föranlett häktningen, el-
häktningen, eller annat brott, för ler eft annat brott, för vilket han vilket han misstänkes, förvaras å misstänks, förvaras på en annan annan plats än i första stycket sägs, plats än som anges i första stycket. må på yrkande av undersökningsle- får rätten på yrkande av åklagaren
daren eller åklagaren rätten för- förordna att överförandet tills viordna, att med överförandet skall dare skall anstå. Rätten eller åklatills vidare anstå. Rätten, undersök- garen får även besluta att den häk-
ningsledaren eller åklagaren äge tade, sedan han överförts till häkte.
ock besluta, att den häktade, sedan skall för förhör eller annan åtgärd
han överförts till häkte, skall för inställas på en plats utom häktet.
förhör eller annan åtgärd inställas å plats utom häktet.
Om förvaring av häktad som undergår eller undergått rättspsykiatrisk undersökning gälla särskilda bestämmelser.
25 käp. Om resceförbud Om reseförbud och anmälningsskyl-
dighet
18?
Är någon skäligen misstänkt för Är någon skäligen misstänkt för
brott, på vilket fängelse kan följa, brott, på vilket fängelse kan följa, och kan med hänsyn till brottets be- och kan det med hänsyn till brottets skaffenhet, den misstänktes förhål- beskaffenhet, den misstänktes förlande eller annan omständighet skä- hållande eller annan omständighet
ligen befaras, att han avviker eller skäligen befaras, att han avviker elannorledes undandruger sig lagfö- ler annorledes undandrar sip tagföring eller straff, men förekommer ring eller straff, men finns det i öv-
eljest ej anledning att anhålla eller rigt inte anledning att anhålla eller häkta honom, får, om det finnes till- häkta honom, får, om det är tillfvllest, i stället förbud meddelas ho- räckligt, 1 stället förbud meddelas nom att utan tillstånd lämna honom honom att utan tillstånd lämna hoanvisad vistelseort. Oberoende av nom anvisad vistelseort (reseför-
+ Senaste lydelse 1966: 302. 5 Föreslagen lydelse enligt prop. 1980/81: 84.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
brottets beskaffenhet får också för- bud) eller föreskrivas att han på bud som nu sagts, meddelas, om vissa tider skall anmäla sig hos det skäligen kan befaras, att den anvisad polismyndighet (anmäl-
misstänkte genom att begiva sig ningsskyldighet).: Oberoende av
från riket undandrager sig lagföring brottets beskaffenhet får också re-
eller straff. | seförbud — eller anmälningsskyl-
dighet beslutas, om det skäligen
kan befaras att den misstänkte ge-
nom att bege sig från riket undan-
drar sig lagföring eller straff.
Föreligger mot någon skäl till
häktning eller anhållande men kan
det antas att syftet därmed kan till-
go0doses genom reseförbud eller an-
mälningsskyldighet, får beslut här-
om meddelas även i andra fall än
som avses I första stycket.
Med reseförbud må förenas skyl- I samband med reseförbud eller
dighet för den misstänkte att å vis- anmälningsskyldighet för föreskri-
sa tider vara tillgänglig i sin bostad vas att den misstänkte på vissa eller å sin arbetsplats eller att an- tider skall vara tillgänglig i sin bomäla sig hos polismyndighet i orten stad eller på sin arbetsplats. Det får så ock annat villkor, som finnes er- också ställas upp annat villkor som forderligt för hans övervakande. behövs för den misstänktes överva-
kande. Vidare får reseförbud för-
enas med anmälningsskyldighet.
I fråga om anmälningsskyldighet
gäller vid tillämpning av denna
balk i övrigt vad som är föreskrivet
om reseförbud.
38" Reseförbud meddelas av under- Reseförbud meddelas av åklaga-
sökningsledaren, åklagaren eller ren eller rätten. rätten.
Fråga om reseförbud må av rät- Fråga om reseförbud fär tas upp
ten upptagas på yrkande av under- av rätten på yrkande av åklagaren sökningsledaren eller åktagaren el- eller då rätten har att besluta om ler då rätten har att besluta om den den misstänktes häktning cetler hans
misstänktes häktning eller hans kvarhållande i häkte. Efter åtalet kvarhållande i häkte. Efter åtalet får rätten även på yrkande av målsäge rätten även på yrkande av äganden eller självmant tå upp fråmålsäganden så ock självmant upp- gan.
taga fråga därom.
Väckes vid rätten fråga om reseförbud, skall, så snart ske kan, förhandling därom äga rum inför rätten. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad i 24 kap. 17§ är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten omedelbart
meddela reseförbud att gälla, till dess annorlunda förordnas. ” Föreslagen lydelse enligt prop. 1980/81: 84.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Har reseförbud meddelats av an- Har reseförbud meddelats av nan än rätten, äge den misstänkte åklagaren, får den misstänkte bebegära rättens prövning av förbu- gära rättens prövning av förbudet. det. Då begäran inkommit, skall Då begäran kommit in, skall rätten, rätten, så snart ske kan, och, om så snart det kan ske och, om synsynnerligt hinder ej möter, sist å nerligt hinder ej möter, senast på fjärde dagen därefter hålla förhand- fjärde dagen därefter hålla förhandling, som avses I 38. Utsättes hu- ling som avses i 3 §. Utsätts huvudvudförhandling att hållas inom en förhandling att hållas inom en vecvecka, sedan begäran framställdes, ka, sedan begäran framställdes, får må dock, om ej rätten finner sär- dock, om inte rätten finner aft sär- . skild förhandling böra äga rum, skild förhandling bör äga rum, förmed förhandlingen anstå till huvud- handlingen anstå till huvudförhandförhandlingen. lingen.
Har ej inom tid, som avses i 6§, åtal väckts eller till rätten inkommit framställning om förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl för reseförbud, skall det omedelbart hävas.
Om hävande av reseförbud för- Om upphävande av reseförbud ordnar rätten eller, om förbudet ej förordnar åklagaren. Har förbudet meddelats eller fastställts av rätten, meddelats eller fastställts av rätten, undersökningsledaren eller åklaga- förordnar denna om hävande av ren. förbudet. Rätten får överlåta till
åklagaren att besluta om tillfälliga
undantag från reseförbudet eller
från föreskrifter som har meddelats
i samband med detta.
Vad i 24 kap. 21§ är stadgat om häktning äge motsvarande tillämpning beträffande reseförbud.
28 kap.
1387 Beträffande kroppsvisitation och kroppsbesiktning gälle i tillämpliga delar vad i 4, 8 och 9 §§ är stadgat om husrannsakan. Är fara i dröjsmål, må åtgärd, som nu sagts, beslutas av polisman.
Förrättning, som är av mera väsentlig omfattning, skall verkställas inomhus och i avskilt rum. Verkställes den av annan än läkare, skall såvitt möjligt ett av förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne närvara. Blodprov må ej tagas av annan än läkare eller legitimerad sjuksköterska. Annan mera ingående undersökning må utföras endast av läkare.
Kroppsvisitation eller kroppsbe-' Beträffande kvinnor får kroppsvisiktning å kvinna må ej verkställas sitation inte verkställas eller bevitteller bevittnas av annan än kvinna nas uv annan än kvinna, läkare eleller läkare. ler legitimerad sjuksköterska. Det-
samma gäller kroppsbesiktning och
annan undersökning vid kroppsbe-
siktning än tagande av blodprov. 7 Senaste lydelse 1974: 831.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
45 kap.
Rätten bestämme. så snart ske kan, tid för huvudförhandlingen. För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt, må huvudförhandling utsättas, ehuru målet i övrigt ej är berett till huvudförhandling. |
Är den tilltalade anhållen eller häktad, skall huvudförhandling hållas inom en vecka från den dag, då åtalet väcktes, om ej till följd av åtgärd, som avses i I1 eller 12 §. eller annan omständighet längre uppskov är nödvändigt. Har den tilltalade häktats efter åtalet, skall tiden räknas från dagen för hans häktande:
Är den tilltalade ålagd reseför-
bud, skall huvudförhandling hållas
inom en månad från den dag då
åtalet väcktes, om inte längre upp-
skov är nödvändigt till följd av åt-
gärd som avses i II eller 12§ eller
annan omständighet. Har reseför-
budet meddelats efter åtalet, skall
tiden räknas från dagen för del-
givning av beslutet.
47 kap.
Vid muntlig förberedelse skall Vid muntlig förberedelse skall första inställelse utsättas att äga första inställelse utsättas att äga rum, så snart ske kan. Är den tillta- rum, så snart det kan ske. Är den lade häktad, skall första inställelse tilltalade häktad, skall första instäläga rum inom en vecka från dagen lelse äga rum inom en vecka från
för hans häktande, om ej på grund dagen för hans häktande, om inte
av särskilda omständigheter längre längre uppskov är nödvändigt på uppskov är nödvändigt. Till första grund av särskilda omständigheter. inställelsen skola parterna kallas, År den tilltalade ålagd reseförbud målsäganden genom särskild kallel- skall första inställelse äga rum se och den tilltalade i stämningen. inom en månad från dagen för del-
givning av beslutet. Till första in-
ställelsen skall parterna kallas,
målsäganden genom särskild kallel-
se och den tilltalade i stämningen.
Målsäganden skall föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att han eljest förlorar sin rätt att tala å brottet. Skall målsäganden infinna sig personligen, förelägge rätten tillika vite.
Den tilltalade skall föreläggas vite. Om inställande av tilltalad, som är häktad, förordne rätten.
Så snart förberedelsen avslutats, bestämme rätten. sedan tillfälle om möjligt givits parterna att uttala sig, tid för huvudförhandlingen. För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt, må
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
huvudförhandling utsättas, ehuru förberedelsen av målet i övrigt ej avslu-
tats.
Ar den tilltalade häktad, skall huvudförhandlingen hållas inom en vecka från dagen för förberedelsens avslutande eller, då han häktats därefter, från dagen för hans häktande.
Är den tilltalade ålagd reseför-
bud, skall huvudförhandling hållas
inom en månad från dagen för för-
beredelsens avslutande. Har rese-
förbudet meddelats därefter, skall
tiden räknas från dagen för del-
givning av beslutet.
52 kap.
187 Vill någon anföra besvär mot un- Vill någon anföra besvär mot un-
derrätts beslut, skall han inom två derrätts beslut, skall han inom två veckor från den dag, då beslutet veckor från den dag, då beslutet
meddelades, till underrätten inkom- meddelades, till underrätten inkomma med besvärsinlaga: har beslut ma med besvärsinlaga. Har beslut
under rättegången meddelats an- under rättegången meddelats an-
norledes än vid sammanträde för norledes än vid sammanträde för förhandling, skall dock besvärsti- förhandling, skall dock besvärsti-
den räknas från den dag, då klagan- den räknas från den dag då klaganden erhöll del av beslutet. Klagan den erhöll del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande el- över beslut om någons häktande eller kvarhållande i häkte eller i frå- ler kvarhållande i häkte eller om
ga, som avses i 49 kap. 68, vare ej åläggande av reseförbud eller i fråinskränkt till viss tid. ga, Som avses I 49 kap. 68, är inte
inskränkt till viss tid.
Om skyldighet att anmäla missnöje med beslut, som avses i 49 kap. 3§ eller 4§ första stycket 1, 2. 3, 7, 8 eller 9, stadgas i nämnda kapitel.
56 kap.
18 Vill någon anföra besvär mot Vill någon anföra besvär mot
hovrätts beslut, skall han inom fyra hovrätts beslut, skall han inom fyra
veckor från den dag, då beslutet veckor från den dag, då beslutet meddelades, till hovrätten inkom- meddelades. till hovrätten inkomma med besvärsinlaga; har beslut ma med besvärsinlaga. Har beslut under rättegången meddelats an- under rättegången meddelats an-
norledes än vid sammanträde för norledes än vid sammanträde för
förhandling, skall dock besvärsti- förhandling, skall dock besvärstiden räknas från den dag, då klagan- den räknas från den dag då klagan-
den erhöll del av beslutet. Klagan den erhöll del av beslutet. Klagan
8 Senaste lydelse 1979: 242. ? Senaste lydelse 1979: 242.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
över beslut om någons häktande el- över beslut om någons häktande eller kvarhållande i häkte vare ej in- ler kvarhållande i häkte eller om
skränkt till viss tid. åläggande av reseförbud är inte in-
skränkt till viss tid.
Om skyldighet att anmäla missnöje mot hovrätts beslut i fråga, som avses i 49 kap. 3§ eller 4§ första stycket I, 2, 3, 7, 8 eller 9, stadgas i 54
kap. 3§.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.
2¶Förstag till
Lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål
Härigenom föreskrivs att 2§ lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
På begäran av anhållningsmyn- På begäran av åklagaren får jus-
digheten äger justitiekanslern med- titiekanslern medge förlängning av
giva förlängning av den tid, inom den tid. inom vilken enligt 24 kap. vilken enligt 24 kap. 12§ rätte- 12§ rättegångsbalken häktningsgångsbalken = häktningsframställ- framställning senast skall avlåtas,
ning senast skall avlåtas, med högst med högst tio dagar. Begäran där- . tio dagar. Begäran därom skall med om skall med angivande av skälen angivande av skälen göras inom göras inom den i nämnda lagrum
den i nämnda lagrum föreskrivna föreskrivna tiden. Har anstånd
tiden. Har anstånd medgivits och medgivits och finnes fortsatt utredfinnes fortsatt utredning oundgäng- ning oundgängligen erforderlig, får ligen erforderlig, må justitiekans- justitiekanslern på begäran, som
lern på begäran, som göres före an- görs före anståndstidens utgång, ståndstidens utgång, meddela ytter- meddela = ytterligare förlängning
ligare förlängning med högst fem- med högst femton dagar. ton dagar.
Göres ej häktningsframställning Görs inte häktningsframställning
inom tid som för varje fall är före- inom tid som för varje fall är före-
skriven eller, därest begäran om skriven eller, om begäran om förförlängning ej bifallits, senast dagen längning inte bifallits, senast dagen
efter den då anhållningsmyndighe- efter den dag då åklagaren mottog ten mottog meddelande därom, meddelande därom, skall den anskall den anhållne omedelbart frigi- hållne omedelbart friges. vas.
Denna lag träder i kraft den I januari 1982.
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1957: 668) om utlämning för brott
Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (1957: 668) om utlämning för brott skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
238!
Den som i främmande stat är Den som I främmande stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för misstänkt, tilltalad eller dömd för brott, vilket enligt denna lag kan brott, vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning, må på begä- föranleda utlämning, får på begäran ran av behörig myndighet i den av behörig myndighet i den främfrämmande staten eller med anled- mande staten eller med anledning ning av där utfärdad efterlysning av en där utfärdad efterlysning omedelbart anhållas eller åläggas omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud av åklagare enligt vad reseförbud eller anmälningsskylsom i allmänhet gäller om brottmål. dighet av åklagare enligt vad som i Beslag må ock i sådant fall äga allmänhet gäller om brottmål. Berum. slag får också ske i sådant fall.
Beslut om användning av tvångs- Beslut om användning av tvångsmedel skall utan uppskov anmälas medel skall utan uppskov anmälas hos rätten, som skyndsamt efter hos rätten, som skyndsamt efter förhandling enligt vad om brottmål förhandling enligt vad om brottmål är stadgat prövar åtgärden samt. är stadgat prövar åtgärden samt, om anhållande eller reseförbud om anhållande eller reseförbud elskall skall bestå, genast underrättar ler anmälningsskyldighet skall bechefen för justitiedepartementet stå, genast underrättar chefen för därom. Finner denne, att hinder justitiedepartementet därom. Finmot utlämning föreligger eller att ner denne, att hinder mot utlämning utlämning eljest ej bör ske, har han föreligger eller att utlämning eljest att utverka regeringens förord- ej bör ske, har han att utverka regenande om upphävande av åtgärden. ringens förordnande om upphävan- I annat fall skall den främmande de av åtgärden. I annat fall skall staten genom utrikesdepartemen- den främmande staten genom utritets försorg underrättas om åtgär- kesdepartementets försorg underden. Därvid skall angivas viss av rättas om åtgärden. Därvid skall chefen för justitiedepartementet be- anges viss av chefen för justitiedestämd tid, inom vilken framställ- partementet bestämd tid, inom vilning om utlämning skall göras. ken framställning om utlämning Denna tid får icke vara längre än skall göras. Denna tid får inte vara fyrtio dagar från den dag personen längre än fyrtio dagar från den dag anhölls eller reseförbud medde- personen anhölls eller reseförbud lades enligt första stycket. När eller anmälningsskyldighet meddeframställning om utlämning inkom- lades enligt första stycket. När en mer, skall utrikesdepartementet ge- framställning om utlämning komnast underrätta den myndighet som mer in, skall utrikesdepartementet först meddelat beslut om åtgärden. genast underrätta den myndighet Sådan underrättelse skall jämväl som först meddelat beslut om åtgär-
! Senaste lydelse 1975:292.
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
lämnas, därest framställning om ut- den. Sådan underrättelse skall även lämning ej inkommer inom utsatt lämnas, om en framställning om uttid. lämning inte kommer in inom utsatt
tid.
Mot rättens beslut må talan ej Talan får inte föras mot rättens
föras. Den som anhållits eller un- beslut. Den som anhållits eller un-
derkastats reseförbud äger dock för derkastats reseförbud eller anmälprövning, om åtgärden skall bestå, ningsskyldighet får dock för prövpåfordra ny förhandling inom tre ning, om åtgärden skall bestå, heveckor från det beslut senast med- gåära ny förhandling inom tre vec-
delats. kor från det beslut senast medde-
lats.
Har framställning om utlämning Har en framställning om utläm-
av den som är anhållen eller under- ning av den som är anhållen eller kastad reseförbud ej gjorts inom underkastad reseförbud eller anden enligt andra stycket bestämda målningsskyldighet inte gjorts inom
tiden, skall den anhållne frigivas el- den enligt andra stycket bestämda ler meddelat reseförbud hävas. tiden, skall den anhållne friges eller
Detsamma gäller när framställning heslutet om reseförbud eller anmäl-
avslås enligt 15 §. Om anhållen i an- ningsskyldighetr hävas. Detsamma nat fall ej frigives, skall framställ- gäller när en framställning avslås
ning om hans häktande avlåtas till enligt 15 §. Om den anhållne i annat
rätten sist å åttonde dagen efter fall inte friges, skall framställning den, då riksåklagaren fick del av avlåtas till rätten om hans häk-
utlämningsframställningen. Göres tande senast på åttonde dagen efter
ej framställning, som nu sagts, skall den. då riksåklagaren fick del av
den anhållne omedelbart frigivas. utlämningsframställningen. — Görs
inte framställning som nu har sagts,
skall den anhållne omedelbart
friges.
Denna lag träder i kraft den I januari 1982.
4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Dan-
mark, Finland, Island och Norge
Härigenom föreskrivs att 17§ lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
178!
Den som är misstänkt, tilltalad Den som är misstänkt. tilltalad
eller dömd för brott, vilket enligt eller dömd för brott, vilket enligt
! Senaste lydelse 1975: 294.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
denna lag kan föranleda utlämning, denna lag kan föranleda utlämning,
må, såframt för gärningen eller gär- får, om för gärningen eller en gärning av motsvarande beskaffenhet ning av motsvarande beskaffenhet enligt svensk lag är stadgat fängel- enligt svensk lag är stadgat fängelse, på begäran av polis- eller åkla- se, på begäran av polis- eller åklagarmyndighet i den främmande sta- garmyndighet i den främmande staten eller med anledning av där ut- ten eller med anledning av en där färdad efterlysning omedelbart an- utfärdad efterlysning omedelbart
hållas eller åläggas reseförbud av anhållas eller åläggas reseförbud el-
åklagare enligt vad som i allmänhet ler anmälningsskyldighet av åklagäller om brottmål. Beslag må och i gare enligt vad som i allmänhet gälsådant fall äga rum. ler om brottmål. Beslag får också
ske i sådant fall.
Beslut om användning av tvångsmedel enligt denna paragraf skall på begäran av den som beslutet avser prövas av rätten, som i ärendet skyndsamt skall hålla förhandling enligt vad om brottmål är stadgat. Mot rättens beslut må talan ej föras.
Polis- eller åklagarmyndighet i den främmande staten skall ofördröjligen underrättas, då bestut fattats om användning av tvångsmedel enligt denna paragraf. Har icke framställning om utlämning mottagits inom två veckor från det underrättelsen avsändes, skall beslutet omedelbart hävas. Om anhållen i annat fall ej frigives, skall framställning om hans häktande
avlåtas till rätten sist ä femte dagen från den dag anhållningsmyndigheten
fick del av utlämningsframställningen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.
5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom
Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom skall ha nedan angivna ly-
delse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
17§
Har främmande stat som tillträtt Har främmande stat som tillträtt
brottmålsdomskonventionen till ut- brottmålsdomskonventionen till ut-
rikesdepartementet meddelat, att rikesdepartementet meddelat, att den ämnar göra framställning om den ämnar göra framställning om
verkställighet av påföljd, eller har verkställighet av påföljd. eller har sådan framställning gjorts, kan riks- sådan framställning gjorts, kan riksåklagaren anhålla den dömde, om åklagaren anhålla den dömde, om
enligt svensk lag kan följa fängelse i enligt svensk lag kan följa fängelse i
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ett år eller däröver på brott motsva- ett år eller däröver på brott motsvarande den gärning påföljden avser rande den gärning påföljden avser och det skäligen kan befaras, att och det skäligen kan befaras, att den dömde skall avvika eller. då den dömde skall avvika eller, då fråga är om utevarodom, att han fråga är om utevarodom, att han undanröjer bevis. På ansökan av undanröjer bevis. På ansökan av riksåklagaren kan rätten under mot- riksäklagaren kan rätten under motsvarande förutsättningar besluta svarande förutsättningar besluta om häktning av den dömde eller om häktning av den dömde eller om meddela honom reseförbud. Så- reseförbud eller anmälningsskyldant förbud får meddelas, även om dighet. Reseförbud eller anmäldet svåraste straff som enligt ningsskyldighet får beslutas, även svensk lag kan följa på motsvaran- om det svåraste straff som enligt de brott är lindrigare än fängelse i svensk lag kan följa på motsvaranett år. Oberoende av brottets be- de brott är lindrigare än fängelse i skaffenhet får den dömde anhållas, ett år. Oberoende av brottets behäktas eller meddelas reseförbud, skaffenhet får den dömde anhåällas. om han saknar hemvist i Sverige häktas eller underkastas reseförbud och det skäligen kan befaras att han eller anmälningsskyldighet, om han genom att bege sig från landet un- saknar hemvist i Sverige och det dandrar sig påföljd. skäligen kan befaras att han genom
att bege sig från landet undandrar
sig påföljd.
I fråga om anhållande, häktning I fråga om anhållande, häktning, och reseförbud enligt denna para- reseförbud och anmälningsskylgraf äger i övrigt 24 kap. 3—24§§ dighet enligt denna paragraf tillämoch 25 kap. 2—98§ rättegångsbal- pas I övrigt 24 kap. 3—24§8§8 och 25 ken motsvarande tillämpning. Den kap. 2—9 §§ rättegångsbalken. Den som anhållits eller häktats skall som anhållits eller häktats skall dock friges senast när den samman- dock friges senast när den sammanlagda tid han i den främmande sta- lagda tid han i den främmande staten och här i landet vari berövad ten och här i landet varit berövad friheten med anledning av det eller friheten med anledning av det eller de brott framställningen om verk- de brott framställningen om verkställighet avser uppgår till tid som i ställighet avser uppgår till den tid den utländska domen bestämts för som bestämts för frihetsberövande frihetsberövande påföljd för brottet påföljd för brottet eller brotten i eller brotten. I fall då den dömde den utländska domen. I fall då den anhållits eller häktats innan fram- dömde anhållits eller häktats innan ställning om verkställighet gjorts, framställning om verkställighet skall den dömde friges inom uder- gjorts, skall den dömde friges inom ton dagar från dagen för frihetsbe- arton dagar från dagen för frihetsrövandet, om icke framställning om berövandet, om inte framställning verkställighet gjorts före utgången om verkställighet gjorts före utav denna tid. gången av denna tid.
Denna lag träder i kraft den I januari 1982.
6 Förslag till Lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt
Härigenom föreskrivs att 25 § lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
25§ :
Brev mellan intagen och svensk myndighet eller advokat skall vidarebefordras utan granskning. Anges brev vara avsänt från svensk myndighet, eller advokat och kan skäligen misstänkas att uppgiften är oriktig, får dock brevet granskas, om förhållandet icke kan klarläggas på annat sätt.
I fråga om brev till postverket
tillämpas 26§ i stället för första
stycket ovan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.
7 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning
Härigenom föreskrivs att 1§& lagen (1974: 515) om ersättning vid frihetsinskränkning! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lvdelse Föreslagen lydelse
Den som har varit häktad på Den som har varit häktad på grund av misstanke om ett eller fte- grund av misstanke om ett eller flera brott eller som till följd av sådan ra brott eller som till följd av sådan misstanke under mer än 24 timmar i misstanke under mer än 24 timmar i sträck har varit anhållen, underkas- sträck har varit anhållen, underkastad reseförbud, intagen på rättspsy- tad reseförbud eller anmälningskiatrisk klinik, tagen i förvarsarrest skyldighet, intagen på rättspsykiaeller tagen i förvar genom beslut av trisk klinik, tagen i förvarsarrest elbefälhavare på fartyg eller luftfar- ler tagen i förvar genom beslut av tyg eller av beskickning eller kon- befälhavare på fartyg eller luftfarsulat har rätt till ersättning av sta- tyg eller av beskickning eller konten, om sulat har rätt till ersättning av sta-
ten, om
! Lagen omtryckt 1980: 422.
I. frikännande dom meddelas,
2. åtalet avvisas eller avskrivs,
3. förundersökning avslutas utan att åtal väcks eller, sävitt gäller förvarsarrest, beslutet härom upphävs utan att målet hänskjuts till rätte-
gång eller disciplinstraff åläggs, eller
4, beslutet om frihetsinskränkning genom avslag på häktningsframställning eller efter överprövning, fullföljd av talan eller anlitande av särskilt rättsmedel upphävs eller ersätts av beslut om mindre ingripande
åtgärd eller undanröjs utan förordnande om ny handläggning.
Den som på grund av misstanke om flera brott har utsatts för en sådan
frihetsinskränkning som avses i första stycket har rätt till ersättning av staten, om det beträffande något av brotten inträffar en omständighet som
nämns i första stycket 1-3 och det är uppenbart att frihetsinskränkningen
inte skulle ha beslutats endast för den övriga brottsligheten. Den som har varit häktad eller under mer än 24 timmar i sträck har varit anhållen som misstänkt för ett eller flera brott har också rätt till ersättning.
om brottet eller något av brotten i domen hänförs till en mildare straffbestämmelse och det är uppenbart att frihetsinskränkningen vid en sådan
bedömning inte skulle ha beslutats.
Denna lag träder i kraft den I januari 1982.
8 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1975: 295) om användning av vissa tvångs-
medel på begäran av främmande stat
Härigenom föreskrivs att 58 lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5§
Framställning från annan stat än Framställning från annan stat än Danmark, Finland, Island eller Danmark, Finland, Island eller Norge skall göras på diplomatisk Norge skall inges till utrikesdeparväg. tementet. Den skall göras på diplo-
matisk väg, om Sverige inte i för-
hållande till den främmande staten
har överenskommit om att tillämpa
en annan ordning.
Framställningen skall innehålla uppgift om personens namn, nationalitet
och hemvist. den egendom som avses, brottets beskaffenhet, tid och plats
för brottet samt i den främmande staten tillämpliga straffbestämmelser.
Har dom meddelats i den främmande staten, skall avskrift därav fogas vid
framställningen. 1 annat fall skall uppgift lämnas om de omständigheter
som åberopas till stöd för misstanken eller åtalet och, i förekommande fall, det enskilda anspråk varom är fråga.
Denna lag träder i kraft den I januart 1982. 2 Riksdagen 198081. 1 sapil. Nr 201
9 Förslag till
- Lag om ändring i lagen (1976: 371) om behandlingen av häktade och
anhållna m. fl.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhällna m. f!.
dels att 4 och 9 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 16 a—c $$, av nedan angivna lydelse. |
Nuvarande lydelse : Föreslagen lydelse
4§
Vid behandlingen av häktad skall hänsyn tagas till hans hälsotillstånd. Häktad som företer tecken till sjukdom eller begär att läkare skall tillkallas, skall så snart det kan ske undersökas av läkare, om ej sådan undersökning uppenbarligen är obehövlig.
Läkares anvisning rörande vården av häktad som är sjuk skall iakttagas. Behöver den häktade sjukhusvård, skall sådan beredas honom så snart det kan ske.
Kan det befaras att transport
medför skada för den häktades häl-
sa, skall läkares medgivande till
transporten inhämtas.
Förlossning av häktad kvinna skall såvitt möjligt ske på sjukhus.
Om anledning föreligger därtill, Om anledning föreligger därtill, skall den som enligt andra eller = skall den som enligt andra eller fjärtredje stycket vistas på sjukhus stå — de stycket vistas på sjukhus stå ununder bevakning. -der bevakning.
Brev från häktad till svensk myn- Brev från häktad till svensk myndighet eller hans offentlige försva- — dighet eler hans offentlige försvarare skall vidarebefordras utan fö- = rare skall vidarebefordras utan föregående granskning. regående granskning. I fråga om
brev från häktad till postverket til-
lämpas dock andra stycket.
Utöver vad som gäller enligt första stycket får häktad avsända eller mottaga brev, om det kan ske utan fara från säkerhetssynpunkt och, i fråga om den som är häktad på grund av misstanke om brott, utan fara för att bevis undanröjes eller utredning om brott eljest försvåras.
Vägras häktad avsända eller mottaga brev utan föregående granskning av dess innehåll, skall brevet kvarhållas men får ej öppnas utan den häktades medgivande. :
Om kvarhållande i visst fall av brev från häktad som vistas på rättspsykiatrisk klinik finns särskilda bestämmelser i 9a§ lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål.
Vad i denna paragraf är föreskrivet om brev gäller även annan skriftlig handling.
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
16a§
Om ej annat följer av 16§, med-
delas beslut enligt denna lag av kri-
minalvårdsstyrelsen — beträffande
den som är intagen i förvaringslo-
kal som står under styrelsens till-
Syn.
I6b§
Kriminalvårdsstyrelsens beslut i
särskilda fall enligt denna lag
överklagas hos kammarrätten ge-
nom besvär. Andra beslut av styrel-
sen enligt denna lag överklagas hos
regeringen genom besvär.
16c§
Regeringen kan förordna om
överflyttning till tjänsteman inom kriminalvården av kriminalvårds-
styrelsens befogenheter enligt den-
na lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.
10 Förslag till
Lag om ändring i passlagen (1978: 302)
Härigenom föreskrivs att 7§ passlagen (1978: 302) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Passansökan skall avslås, om
1. bestämmelserna i 6§ ej har iakttagits och sökanden ej har efterkom-
mit uppmaning att avhjälpa bristen, 2. ansökningen avser pass för barn under aderton år och barnets vård-
nadshavare ej har lämnat medgivande samt synnerliga skäl ej föreligger att
ändå utfärda pass, 3. sökanden är anhållen, häktad 3. sökanden är anhållen, häktad eller underkastad övervakning en- eller underkastad övervakning enligt 24 kap. 3§ första stycket rätte- ligt 24 kap. 3§ första stycket rättegångsbalken eller reseförbud enligt gångsbalken eller reseförbud eller
25 kap. 1§ samma balk, anmälningsskyldighet enligt 25
kap. 1§ samma balk,
4. sökanden är efterlyst och skall omhändertagas omedelbart vid anträffandet,
S. sökanden genom lagakraftvunnen dom har dömts till frihetsberövande påföljd, som ej har börjat verkställas, och det finns sannolika skäl att antaga, att han ämnar undandraga sig verkställigheten.
Denna lag träder i kraft den I januari 1982.
. Prop. 1980/81: 201 21
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1981-03-19
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten,
Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn,
Danell, Petri, Eliasson
Föredragande: statsrådet Winberg
Lagrådsremiss med förslag till ändring i rättegångsbalken m. m.
1¶Inledning
I september 1974 tillkallades sakkunniga för att se över bestämmelserna om de personella tvångsmedlen i straffprocessen. I direktiven uttalades att
bestämmelserna, som i allt väsentligt varit oförändrade sedan rättegångs-
balkens (RB) tillkomst, behövde ses över bl. a. mot bakgrund av reformsträvandena på det kriminalpolitiska området, där utvecklingen gått mot
en minskad användning av frihetsberövande påföljder. Det nära sambandet mellan de personella tvångsmedlen och kriminalpolitiken talade enligt direktiven starkt för att tvångsmedlen så långt möjligt bragtes i samklang
med de riktlinjer som legat till grund för utformningen av denna politik.
De sakkunniga!, som antog namnet utredningen (Ju 1974: 17) angående översyn av häktningsbestämmelserna (häktningsutredningen) avlämnade i september 1977 betänkandet (SOU 1977: 50) Häktning och anhållande. En sammanfattning av betänkandet och utredningens lagförslag bör-fogas till protokollet i detta ärende som bilagor 1—2. Beträffande gällande ordning och utredningens närmare överväganden hänvisas till betänkandet.
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren
(RÅ), Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms tings-
rätt, Göteborgs tingsrätt, domstolsverket, rikspolisstyrelsen (RPS), krimi-
nalvårdsstyrelsen, brottsförebyggande rådet ( BRÅ), överbefälhavaren
(ÖB), socialstyrelsen, riksrevisionsverket (RRV), statens invandrarverk,
! Hovrättslagmannen Sven Larsson, ordförande, samt riksdagsledamöterna Lisa Mattson och Hans Petersson. Experter: f.d. avdelningschefen Lars Bolin, polismästaren Bengt Erlandsson, byrådirektören Krister Nilsson, advokaten Peter Nobel och byråchefen, numera överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt, Claes Zeime. Sedermera entledigades Zeime på egen begäran och i hans ställe förordnades länsåklagaren Axel Morath.
länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Blekinge län, utredningen (Ju 1976:04) för översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrott, rättegångsutredningen (Ju 1977: 06), militäransvarskommittén (Ju 1977: 09), utlänningslagkommittén (A 1975: 04), Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges länspolischefer, Föreningen Sveriges polischefer, Svenska polisförbundet, Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän, Övervakarnas riksförbund (ÖR), Föreningen styresmän och assistenter m. fl. vid kriminalvårdens anstalter (SAK), Skyddsvärnet i Stockholm, Svenska Skyddsförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR och Riksförbundet Narkotikafritt samhälle (RNS).
Remissinstanserna har bifogat yttranden, RÅ från överåklagarna i Stockholm och Göteborg, från chefen för länsåklagarmyndigheten i Stockholms och Gotlands län och från cheferna för länsåklagarmyndigheterna i Kopparbergs och Älvsborgs län, RPS från polisstyrelserna i Stockholm, Göteborg och Malmö, länsstyrelsen i Blekinge län från polisstyrelserna i Karlshamn, Karlskrona och Ronneby, Föreningen Sveriges polischefer från två av dess sektioner och LO från Statsanställdas förbund (SF).
Polisstyrelsen i Stockholm har bifogat yttranden från kriminal- och ordningsavdelningarna, polisstyrelsen i Göteborg enkätsvar från Göteborgs polisförening, från administrativa byrån och från personalen vid stöldroteln samt polisstyrelsen i Karlskrona yttrande från chefen för kriminalavdelningen.
En sammanställning av remissyttrandena såvitt de berör de frågor som tas upp i detta lagstiftningsärende bör bifogas protokollet i detta ärende som bilaga 3.
Efter förslag av rättegångsutredningen tillsatte dåvarande chefen för justitiedepartementet under våren 1978 en arbetsgrupp inom departementet med uppgift att söka kartlägga möjligheterna att effektivisera eller på annat sätt förbättra utredningsförfarandet i brottmål. Arbetsgruppens resultat har redovisats i departementspromemorian (Ds Ju 1979: 15) Översyn av utredningsförfarandet i brottmål. Promemorian har den 29 november 1979 i enlighet med arbetsgruppens förslag överlämnats till RÅ. RPS och rättegångsutredningen.
Flertalet av de åtgärder som föreslås i promemorian faller inom området för RÅ:s resp. RPS:s befogenhet att meddela föreskrifter och anvisningar. Några av förslagen innebär emellertid lagändringar och är av sådan art att de lämpligen kan behandlas i samband med en översyn av RB:s regler om personella tvångsmedel.
Promemorian har inte remissbehandlats. Under beredningen av detta lagstiftningsärende har emellertid RÅ, Stockholms tingsrätt, domstolsverket, RPS, Sveriges domareförbund och Sveriges advokatsamfund beretts tillfälle att lägga synpunkter på vissa av promemorieförslagen.
De lagförslag i promemorian som nu tas upp till behandling bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4. Beträffande arbetsgruppens överväganden hänvisas till promemorian.
I detta lagstiftningsärende tas slutligen upp några smärre frågor som
gäller kroppsbesiktning och användning -av tvångsmedel på begäran av främmande stat. Vidare behandlas vissa frågor rörande frihetsberövades rätt att få brev vidarebefordrade utän föregående granskning.
2.1 Inledande synpunkter
De nuvarande reglerna i RB om personella tvångsmedel har i stort sett varit oförändrade sedan RB trädde i kraft år 1948. Reglerna bygger i huvudsak på den ordning som utbildats före RB:s tillkomst (jfr SOU 1938:44 s. 32). Någon samlad översyn av bestämmelserna eller deras
tillämpning har inte gjorts efter RB:s ikraftträdande.
I direktiven till häktningsutredningen uttalade dåvarande chefen för justitiedepartementet att erfarenheterna från tillämpningen av reglerna om de personella tvångsmedlen inte gav belägg för att det skulle föreligga
något behov av en total revision av reglerna. Däremot ansåg han starka
skäl tala för partiella reformer. Departementschefen betonade att reglerna
om häktning och anhållande så långt möjligt borde bringas i samklang med de riktlinjer som hade dragits upp för det kriminalpolitiska reformarbetet. Viktiga led i detta reformarbete hade varit bl.a: att användningen av frihetsberövande påföljder skulle minskas. Det var angeläget att användningen av personella tvångsmedel också begränsades så långt det var
möjligt.
När det gällde utformningen av häktningsgrunderna borde enligt depar-
tementschefen bl.a. kravet på utredning om risken för fortsatt brottslig
verksamhet ställas högre. Det var vidare angeläget att söka finna alternativ
till de nuvarande personella tvångsmedlen för att också på den vägen kunna begränsa användningen av dessa. Av övriga frågor som särskilt berördes i direktiven kan nämnas bl. a.
frågan om en mer restriktiv utformning av reglerna om anhållande på grund
av utredningsskäl, om förkortning av tiderna för frihetsberövande och om
översyn av förfarandereglerna vid häktning och anhållande. Även reglerna
om gripande omfattades av utredningsuppdraget.
För att få en uppfattning om tillämpningen av reglerna om de personella
tvångsmedlen har utredningen genomfört en enkätundersökning hos samtliga polis- och åklagarmyndigheter och även sammanställt annat statistiskt material. Enligt utredningen visar detta material att tillämpningen av
tvångsmedlen är otillfredsställande. Vad gäller häktningsgrunden recidiv-
fara anser utredningen att enkätundersökningen bekräftar att praxis har gått vida längre än lagstiftaren har menat. I fråga om anhållande framgår,
anser utredningen, att åklagarna godtar en alltför låg misstankegrad vilket
leder till ett stort antal korttidsanhållanden. Även när det gäller gripande visar undersökningen enligt utredningens uppfattning att tillämpningen i stor utsträckning har kommit att avlägsna sig från lagens förutsättningar.
Mot denna bakgrund föreslår utredningen till en början ändringar i fråga om förutsättningarna för häktning. För att häktning. på grund av risk för fortsatt brottslighet skal! kunna ske bör enligt utredningen krävas att brottsmisstanken avser brott, för vilket är stadgat fängelse i fyra år eller däröver. För vissa brott av farlig art skall dock häktning kunna ske utan hinder av fyraårsregeln. Vidare föreslår utredningen att risk för flykt och för undanröjande av bevisning skall få medföra häktning bara om risken är påtaglig med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Utredningen anser också att den särskilda regeln om häktning vid fängelsebrott med lägre straffmaximum än fängelse i ett år beträffande misstänkt som saknar stadigt hemvist i landet bör avskaffas liksom presumtionsregeln om häktning vid mycket allvarliga brott.
Beträffande utredningens förslag i övrigt kan här nämnas följande. De processuella tvångsmedlen föreslås bli kompletterade med alternativ till häktning som inte innebär frihetsberövande men som innefattar en långtgående kontroll i form av tillsyn. För de mest svårkontrollerade fallen föreslås att särskilda tillsynshem inrättas. Utredningen föreslår vidare att det nuvarande reseförbudet ersätts av en anmälningsskyldighet. För att klargöra att häktning skall tillämpas med restriktivitet förordar utredningen att i lagen införs en särskild proportionalitetsregel av innebörd att häktning inte får ske om det därigenom skulle uppstå missförhållande mellan å ena sidan olägenheten för den misstänkte och å andra sidan brottets beskaffenhet och den påföljd som kan antas följa på brottet. Utredningen föreslår också en regel om att tillsyn eller anmälningsskyldighet skall användas i stället för häktning i de fall sådana tvångsmedel är tillräckliga för att tillgodose syftet med häktning.
När det gäller anhållande föreslås att den nuvarande möjligheten att anhålla utan att fulla häktningsskäl föreligger tas bort.
Även när det gäller förfarandet hos domstolar och polis- och åklagarmyndigheter anser utredningen att ändringar bör göras i gällande regler. Utredningen föreslår bl.a. att befogenheten att besluta om anhållande förbehålls åklagaren samt att anhållningsbeslut skall motiveras. Det föreslås vidare kortare frister för häktningsframställningar och för att hålla häktningsförhandling. Utredningen förordar också att nämnd skall delta när tingsrätt eller hovrätt vid förhandling prövar en fråga om häktning. Polismäns rätt att gripa misstänkta föreslås avskaffad och ersatt av hämtning och medtagande till förhör. Vissa förändringar föreslås beträffande den misstänktes skyldighet att stanna kvar för förhör och andra utredningsåtgärder samt i fråga om behandlingen av personer som är misstänkta för brott. Enligt utredningen bör det bl. a. införas möjlighet för den som är häktad eller anhållen att begära domstolsprövning av en åklaga-
res beslut om begränsningar i hans rätt till kontakt med omvärlden. Vidare föreslås vissa ändringar i syfte att en försvarare skall kunna utses så snart som möjligt efter anhållandet.
Betänkandet har under remissbehandlingen fått ett blandat mottagande.
De flesta remissinstanserna har tillbakavisat den kritik som utredningen
har riktat mot tillämpningen av nuvarande bestämmelser. Remissinstan-
serna har i allmänhet också ställt sig avvisande till huvudpunkterna i
betänkandet som man anser i alltför hög grad tillgodoser den misstänktes
intressen på bekostnad av samhällsskyddet och effektiviteten i lagföring-
en. Några av utredningens förslag, främst vad gälter förfarandereglerna.
har dock mera allmänt godtagits.
För min del vill jag understryka att häktning och andra personella tvångsmedel innebär stora ingrepp i den enskildes levnadsförhållanden.
Det är därför angeläget att användningen av sådana tvångsmedel begränsas
till situationer då det är nödvändigt av hänsyn till samhällsskyddet och en effektiv lagföring. Jag vill erinra om att tvångsmedelskommittén (Ju 1978: 06) har fått i uppdrag att göra en motsvarande avvägning när det gäller användningen av sådana tvångsmedel som inte är personella, bl.a. telefonavlyssning, husrannsakan och beslag.
När det gäller huvudpunkterna i förslaget delar jag emellertid den uppfattning som de flesta remissinstanserna har gett uttryck för, nämligen att
ett genomförande av förslaget i dessa delar skulle innebära att intresset av samhällsskydd och effektivitet i lagföringen i alltför hög grad skulle sättas åt sidan.
De nuvarande reglerna om häktning och andra personella tvångsmedel
är enligt min mening utformade på ett sätt som innebär en lämplig avvägning mellan berörda intressen. Vad som har framkommit i detta lagstiftningsärende ger inte heller stöd för att reglerna skulle ha tillämpats på ett sätt som åsidosätter befogade rättssäkerhetsintressen. Jag anser därför att
det saknas anledning att ändra de lagliga förutsättningarna för att häktning och andra personella tvångsmedel skall få tillgripas.
Utredningen har ägnat frågan om alternativ till häktning stor uppmärksamhet. Jag delar utredningens uppfattning att avsaknaden av realistiska alternativ kan bidra till att häktning f.n. tillgrips i en del fall där en mindre
ingripande åtgärd kunde ha varit tillräcklig. Samtidigt kan jag till en viss del instämma i den kritik som åtskilliga remissinstanser har riktat mot det:
av utredningen föreslagna tillsynsinstitutet. Det kan med fog ifrågasättas
om det i praktiken skulle vara möjligt att i den utsträckning som utredning-
en har tänkt sig ersätta häktning med en tillräckligt effektiv övervakning eller liknande kontroll. Vad särskilt gäller förslaget om inrättandet av tillsynshem — ett förslag som avstyrks av en så gott som enhällig remiss-
opinion — förutsätter det betydande resursförstärkningar, något som i
dagens statsfinansiella läge inte är genomförbart.
Även om jag sålunda inte kan biträda utredningens förslag om ett nytt
tillsynsinstitut anser jag det emellertid angeläget att man försöker finna
häktningsalternativ vilka i åtminstone en del fall skulle kunna göra häkt-
ning obehövlig. Vad som kan övervägas är en utvidgning av det nuvarande
reseförbudet så att detta kan användas som häktningsalternativ också i
andra fall än vid flyktfara. Även en från reseförbudet fristående anmälningsskyldighet skulle kunna tjäna detta syfte. Att man som alternativ till
häktning tillskapar tvångsmedel som inte innebär frihetsberövande ligger i linje med en rekommendation av Europarådet rörande bl. a. häktning som
har antagits av ministerkommittén i juni 1980 (rekommendation nr R (80)
11). Jag återkommer till dessa frågor i det följande. I det sammanhanget
kommer jag även att ta upp frågan om icke frihetsberövande alternativ till
anhåilande. Vad gäller den av utredningen föreslagna proportionalitetsregeln anser jag, i likhet med flera remissinstanser, att redan gällande rätt ger tillräck-
liga möjligheter att göra den intresseavvägning som avses med en sådan
regel. Förslaget har med fog kritiserats även på grund av sin koppling till den påföljd som kan antas komma att följa på brottet. Enligt min mening
finns det inte tillräcklig anledning att i lagen ta upp en uttrycklig proportionalitetsregel. Vidgas möjligheten att använda reseförbud m. m. som alternativ till häktning i enlighet med vad jag nyss har förordat bör dock
bestämmelsen härom lämpligen utformas så att principen om proportiona-
litet kommer till åtminstone indirekt uttryck.
Vad jag har sagt nu innebär att det endast bör göras begränsade ändring-
ar av de nuvarande bestämmelserna om personella tvångsmedel. Inom
ramen för en sådan begränsad reform bör dock vissa ändringar göras även i de förfaranderegler som har samband med personella tvångsmedel. Beslut
om anhållande bör sålunda i fortsättningen. i enlighet med den praxis som tillämpas redan nu, förbehållas åklagare. Ett sådant beslut bör dessutom
alltid motiveras. Jag återkommer till dessa frågor i det följande.
De övriga förslag som har aktualiserats av häktningsutredningen bör — bortsett från förtydligande av vissa bestämmelser om förfarandet — däremot inte genomföras nu. Vad särskilt gäller förslaget om lekmannamedverkan vid prövning av frågor om häktning är det förenat med kostnader av
en sådan storleksordning att det redan av hänsyn till det rådande statsfinansiella läget får anstå. Jag anser inte heller att utredningens förslag till
avkortning av fristerna för ingivande av häktningsframställning och hållande av häktningsförhandling bör genomföras. Självfallet är det angeläget att
varaktigheten av straffprocessuella tvängsmedel blir så kort som möjligt. Såvitt framgår av remissvaren är emellertid möjligheterna att avkorta
dessa frister begränsade till en eller annan dag. Utredningens statistiska
undersökning visar också att de nuvarande fristerna sällan tillämpas fullt ut och att den tid som förflyter mellan anhällandet och huvudförhandlingen i
de flesta fall är förhållandevis kort. Ett genomförande av förslaget skulle
därför få ringa praktisk betydeise. För hovrätternas del skulle en avkort-
ning av fristen för hållande av huvudförhandling i mål mot häktad innebära betydande olägenheter. Nuvarande frister bör därför bibehållas.
Utredningens förslag till domstolsprövning av åklagares beslut om restriktioner beträffande häktade m.fl. har fått ett blandat mottagande vid remissbehandlingen. Flera remissinstanser avstyrker förslaget med motiveringen att det vid sidan av den nuvarande möjligheten till överprövning av sådana beslut av statsåklagare och RÅ inte finns något behov av en särskild besvärsordning. Det framhålls också att en sådan ordning är kostsam och betungande samt att den i praktiken knappast skulle fylla någon funktion med hänsyn till att åklagarens beslut ofta kommer att vara ändrat innan rätten hinner ta upp det till prövning. Man anser också att den misstänktes tilltro till rättens opartiskhet minskar ju fler beslut domstolen har att fatta beträffande den misstänkte under förundersökningen.
Jag delar de betänkligheter som sålunda har förts fram mot förslaget. De möjligheter som redan nu finns till överprövning får anses tillfredsställande. Med hänsyn härtill och till de olägenheter som den föreslagna ordningen skulle innebära bör förslaget inte genomföras.- Vissa andra bestämmelser om behandlingen av häktade m. fl. bör dock ses över i detta sammanhang. |
Som tidigare har nämnts faller flertalet av de förslag som har tagits upp i departementspromemorian Översyn av utredningsförfarandet i brottmål inom området för RÅ:s och RPS:s befogenhet att meddela föreskrifter och anvisningar. I enlighet med arbetsgruppens förslag har promemorian överlämnats till RÅ, RPS och rättegångsutredningen. Jag har inhämtat att vissa av promemorieförslagen f.n. är föremål för överläggningar mellan RÅ och RPS medan övriga förslag bearbetas inom resp. myndighet. Några av de promemorieförslag som innefattar lagändringar tas emellertid upp i detta sammanhang. Vad särskilt gäller frågan om den tidpunkt då försvarare bör utses för den misstänkte övervägs den f.n. av en särskild arbetsgrupp. Det är därför ännu för tidigt att ta slutlig ställning till den frågan.
Tillämpningen i vissa situationer av bestämmelserna i 28 kap. 11—13 88 om kroppsvisitation och kroppsbesiktning har uppmärksammats bl. a. i en fråga (1979/80: 320) till mig i riksdagen. Vidare har fråga uppkommit om en smärre jämkning i lagen (1975: 295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat. Utöver dessa frågor behandlas i det följande även frågan om inskränkning av en frihetsberövads rätt att få brev som är adresserade till postverket vidarebefordrade utan föregående granskning. |
2.2 Alternativ till häktning
Enligt 24 kap. 1§ RB är det en förutsättning för häktning att sannolika skäl föreligger för att den misstänkte har begått brott för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver. Utöver kvalificerad misstanke om brott av
denna svårhetsgrad fordras att vissa speciella häktningsförutsättningar är uppfyllda. Dessa förutsättningar utgör flyktfara, fara för undanröjande av bevisning (kollusionsfara) och fara för fortsatt brottslig verksamhet (recidivfara). Flyktfara föreligger enligt 24 kap. 1§ första stycket RB om det skäligen kan befaras att den misstänkte avviker eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff. Med avvikande menas i detta sammanhang att den misstänkte lämnar sin bostads- eller vistelseort i syfte att undgå lagföring eller straff. Under det mer omfattande uttrycket på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff faller bl. a. åtgärder varigenom den misstänke utan att lämna orten håller sig undan i sådant syfte. Kollusionsfara föreligger om det skäligen kan befaras att den misstänkte genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning. Recidivrisk slutligen anses föreligga om anledning förekommer att den misstänkte fortsätter sin brottsliga verksamhet. Saknar den misstänkte stadigt hemvist i landet får häktning ske även vid mindre allvarliga brott (24 kap. 1§ andra stycket). Förutsättningen är att brottet kan medföra fängelse och att det finns anledning anta att den misstänkte kommer att avvika. Som en allmän inskränkning i möjligheterna till häktning gäller enligt 24 kap. 1§ fjärde stycket att häktning inte får ske om det kan antas att den misstänkte kommer att dömas enbart till böter. I vissa fall får häktning dock ske oberoende av brottets beskaffenhet, dvs. även vid bötesbrott. Som förutsättning gäller enligt 24 kap. 2§ att den misstänkte är okänd och vägrar uppge sitt namn och sitt hemvist eller att det finns skäl att anta att de uppgifter som han lämnar är osanna eller, om han saknar hemvist i landet, att det finns skäl att anta att han flyr från landet. | Vid mycket grova brott. dvs. brott för vilket det lägsta straffet är fängelse i två år, skall häktning ske, om det inte är uppenbart att det saknas anledning till det (24 kap. 1§ tredje stycket). Regeln innebär alltså en presumtion för häktning. Presumtionen kan dock motbevisas. Beslut om häktning fattas alltid av rätten. I den nuvarande regleringen av de personella tvångsmedlen finns två alternativ till häktning, nämligen övervakning och reseförbud. Övervakning kan i princip ersätta häktning vid flykt-, kollusions- och recidivfara. Reseförbud kan användas som alternativ till häktning då endast flyktfara föreligger. Bestämmelser om övervakning finns i 24 kap. 3§ RB. De är utformade som en begränsning av möjligheten till häktning i vissa mycket speciella fall. När det gäller unga personer eller sådana som är sjuka får häktning sålunda inte ske, om åtgärden kan antas medföra allvarligt men och dessutom sådan övervakning kan ordnas att skäl till häktning inte längre före-
ligger. En havande kvinna får inte häktas under tiden närmast före förloss-
ningen, om det inte är uppenbart att en betryggande övervakning inte kan ordnas. Detsamma gäller för tiden närmast efter förlossningen. om häktning kan antas medföra men för kvinnan eller barnet. Övervakning förut-
sätter samtycke av den misstänkte. Vill han eller hon inte underkasta sig åtgärden, skall häktning ske.
Ansvaret för att ordna övervakningen har i första hand lagts på undersökningsledaren, dvs. i regel åklagaren. Övervakning kan anordnas i den misstänktes hem eller i annat enskilt hem eller genom att den misstänkte
tas in på en lämplig anstalt. Anstaltsplacering förutsätter särskilt medgi-
vande av den som är ansvarig för anstalten. Övervakning kan också
innebära skyldighet för den misstänkte att vissa tider vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats eller att iaktta annat villkor som anses
erforderligt för övervakningen. Några föreskrifter om hur kontrollen skall vara anordnad finns inte. Över huvud taget råder en viss oklarhet om tillämpningen av institutet (se JO:s ämbetsberättelse 1974 s. 34).
Reseförbudet regleras i 25 kap. RB. Det kan, som nämnts, ersätta
häktning endast vid flyktfara. Reseförbud innebär ett förbud för den miss-
tänkte att utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort. Med ett sådant förbud kan förenas skyldighet för den misstänkte att på vissa tider vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats eller att anmäla sig hos polismyndigheten på orten. Även andra villkor som behövs för kontrollen av den misstänkte kan ställas upp. Överträder den misstänkte reseförbudet eller något villkor som har föreskrivits i samband med ett sådant förbud,
skall han omedelbart anhållas eller häktas, om det inte är uppenbart att det
saknas anledning till det. Reseförbud får åläggas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Har reseförbud meddelats av undersökningsledaren eller åklagaren, får den misstänkte begära att rätten prövar frågan huruvida
reseförbudet skall bestå.
Övervakningsinstitutet enligt 24 kap. 3§ tillämpas i praktiken ytterst sällan. En av orsakerna torde vara att det bara kan komma i fråga beträffande en begränsad krets av personer. Jag vill också erinra om att det beträffande ungdomar finns andra möjligheter än dem RB tillhandahåller att ingripa med åtgärder. När det gäller sjuka personer och kvinnor i tiden strax före eller efter en förlossning torde det vara sällsynt att häktning över huvud taget aktualiseras.
Det finns emellertid enligt min mening knappast någon anledning att, som utredningen har föreslagit, ta bort övervakningsinstitutet. Övervägande skäl talar för att man alltjämt har kvar särregler för de personer som
avses i 24 kap. 3§ RB. Det kan dock vara lämpligt att i detta sammanhang modernisera bestämmelserna och därvid också utvidga tillämpningsområdet något. Samtidigt bör förutsättningarna för häktning i övervakningsfal-
len skärpas.
Enligt min mening får det anses vara en brist att RB, utöver övervak-
ningsinstitutet och reseförbudet vid flyktfara, inte tillhandahåller något
alternativ till häktning. Man får därför räkna med att domstolarna i en del
fall anser sig tvungna att besluta om häktning trots att en mindre ingripande åtgärd kanske hade varit tillräcklig. Omvänt kan domstolarna också anse sig böra försätta en anhållen på fri fot utan vidare tillsyn, trots att
någon form av fortsatt kontrolt hade varit önskvärd. Varken den ena eller
den andra situationen är tillfredsställande.
Det bör därför undersökas om det inte skulle kunna gå att finna ett
alternativ som åtminstone i en del fall skulle kunna komplettera övervak-
ningsinstitutet och det nuvarande reseförbudet. Vad det framför allt gäller är att söka åstadkomma ett alternativ till häktning vid recidivfara i de fall risken för återfall i brottslig verksamhet är mindre uttalad men där den
misstänkte med nuvarande bestämmelser ändå häktas. Under remissbehandlingen har några remissinstanser påpekat att någon
form av reseförbud eller anmälningsskyldighet i vissa fall kan vara tillräck-
lig för att avhålla mindre brottsbenägna personer från att begå nya brott. Även utredningen har varit inne på liknande tankegångar när den uttalat att tillsyn vid recidivfara i många fall skulle kunna bestå i enbart en anmälningsskyldighet.
Vidare har ett par remissinstanser påpekat att det vid flyktfara ibland
kan finnas behov av att kunna ålägga reseförbud resp. anmälningsskyldighet oberoende av varandra. . För min del anser jag att dessa uppslag bör prövas. Särskilt en skyldighet
att på vissa tider anmäla sig hos polisen bör kunna vara ctt realistiskt alternativ till häktning när det gäller att avhålla mindre brottsbenägna personer från att begå nya brott. När det är fråga om kollusionsfara torde reseförbud eller anmälningsskyldighet knappast kunna ersätta häktning annat än då kollusion förutsätter att den misstänkte lämnar orten. Även om sådana situationer inte är särskilt vanliga i praktiken, kan det även här finnas behov av ett alternativ till häktning. I varje fall bör möjligheten att tillgripa reseförbud eller anmälningsskyldighet vid kollusionsfara inte ute-
slutas i lagtexten. |
F.n. kan en anmälningsskyldighet endast förekomma i samband med
reseförbud. Enligt min mening bör emellertid en sådan skyldighet införas som ett självständigt tvångsmedel. Det bör alltså öppnas möjlighet för
domstolarna att som alternativ till häktning meddela föreskrifter om an-
mälningsskyldighet hos polisen utan att ett reseförbud åläggs samtidigt. Härvid bör, i enlighet med vad jag nyss har sagt, anmälningsskyldighet kunna åläggas inte bara vid flyktfara utan också vid kollusions- och reci-
divfara. Motsvarande utvidgning bör göras för-reseförbudets del. Det bör vidare finnas möjlighet att förena reseförbud resp. anmälningsskyldighet med andra villkor som bedöms vara nödvändiga för kontrolten av den:
misstänkte.
Liksom i fråga om det nuvarande reseförbudet bör ett åsidosättande av
reseförbud eller anmälningsskyldighet vid kollusions- eller recidivfara i
allmänhet medföra att den misstänkte omedelbart anhålls eller häktas.
Härigenom markeras att såväl reseförbud som anmälningsskyldighet har
karaktären av villkorlig häktning. .
Det praktiska tillämpningsområdet för de nu förordade häktningsalternativen vid kollusions- eller recidivfara kommer av naturliga skäl att vara
begränsat. Reglerna torde ändå komma att medföra att häktning utan men
för samhällsskyddet och intresset av en effektiv lagföring kan underlåtas i en del fall där domstolarna i dag anser sig nödsakade att besluta om häktning. |
Av vad som har anförts om syftet med de förordade alternativen följer att de inte kan ersätta häktning i fall som avses i 24 kap. 1§ tredje stycket, . dvs. vid misstanke om mycket grova brott. Som har nämnts tidigare
innebär nuvarande regler en presumtion för häktning i sådana fall. Denna
ordning bör behållas.
2.3 Alternativ till anhållande
Anhållande är ett provisoriskt frihetsberövande i avvaktan på häktning. Åtgärden förutsätter i princip att det föreligger häktningskäl. Den får beslutas av undersökningsledaren eller åklagaren.
Liksom häktning kan anhållande ersättas av reseförbud enligt 25 kap.
RB i de fall endast flyktfara föreligger. Reseförbud kan också användas som ett särskilt tvångsmedel i de fall graden av misstanke resp. brottets
svårhetsgrad är lägre än vad som fordras för häktning.
De skäl som talar för att det bör införas ökade möjligheter att ersätta
häktning med tvångsmedel som inte innebär frihetsberövande har aktualitet även när det gäller anhållande. Jag föreslår därför att de alternativ till
häktning som jag nyss har förordat införs som alternativ till anhållande även vid kollusions- och recidivfara. |
Det ligger i sakens natur att reseförbud eller anmälningsskyldighet i
praktiken inte kan ersätta anhållande under det inledande stadiet av förun-
dersökningen, om det föreligger kollusionsfara. Allteftersom förundersökningen fortskrider och bevisningen säkras torde dock utrymmet för att ersätta ett anhållande med något av alternativen öka. Även om den praktiska betydelsen av de föreslagna alternativen inte skall överdrivas, bör de dock kunna leda till en viss minskning av antalet anhållanden och framställningar om häktning.
Till frågan om vem som bör ha befogenhet att besluta om anhållande
resp. reseförbud och anmälningsskyldighet återkommer jag i det följande.
2.4 Förfarandet
När det gäller reglerna för förfarandet i samband med användningen av
tvångsmedel föreslås i häktningsutredningens betänkande ett flertal änd-
ringar. Enligt utredningen finns det oberoende av de ändringar som föreslås i fråga om de sakliga förutsättningarna för användningen av de straffprocessuella tvångsmedlen skäl att göra sådana ändringar.
Några av de förslag som utredningen har lagt fram angående förfarandet bör enligt min mening genomföras. De viktigaste av dessa kommer jag att behandla i detta avsnitt. Beträffande övriga förslag som tas upp i förevarande sammanhang, varav de flesta är av mer formell karaktär, får jag hänvisa till specialmotiveringen.
24.1 Anhållande m.m.
Beslut om anhållande fattas f.n. av undersökningsledaren etler åklagaren. I de fall då polismyndighet är undersökningsledare är sådana beslut förbehållna den högsta polisledningen.
Utredningen framhåller att beslut om anhållande i praktiken alltid torde fattas av en åklagare. Enligt utredningen bör åtgärden med hänsyn till dess ingripande karaktär vara förenad med särskilda rättssäkerhetsgarantier.
en åklagare. Utredningen anser vidare att rättssäkerhetsskäl talar för att åklagaren skall vara skyldig att skriftligen motivera ett anhållandebeslut.
Utredningens förslag har tillstyrkts av de flesta remissinstanser som har yttrat sig i frågan. Polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt och Föreningen Sveriges polischefer anser dock att möjligheten för polismyndighet att fatta beslut om anhållande bör finnas kvar, eftersom det framför allt på mindre orter kan inträffa att någon åklagare inte finns tillgänglig då ett sådant beslut måste fattas.
För min del anser jag att utredningens förslag ligger i linje med de krav på särskilda rättssäkerhetsgarantier som bör gälla i fråga om användande av mer ingripande tvångsmedel. Enligt min mening kan det förutsättas att det alltid finns åklagare som kan besluta i frågan. Redan f.n. gäller f.ö. enligt de av RÅ och RPS utarbetade anvisningarna i ämnet att åklagare skall inträda som förundersökningsledare när fråga uppstår om användande av tvångsmedel och det ankommer på undersökningsledaren att besluta därom enligt 24—28 kap. RB. Jag förordar därför att förslaget om befogenhet att fatta beslut genomförs. Jag tillstyrker också förslaget att beslut om anhållande skall motiveras.
Som utredningen har föreslagit bör i lagtexten uttryckligen anges att skyldighet föreligger att underrätta den som har anhållits i sin frånvaro om anhållandebeslutet så snart beslutet har verkställts. En sådan underrättelse bör omfatta även grunden för anhållandet.
De nu föreslagna ändringarna medför att vissa följdändringar bör göras bl. a. i fråga om befogenhet att göra framställning till rätten om häktning. Till dessa frågor återkommer jag I specialmotiveringen.
Enligt 25 kap. 33 första stycket RB har undersökningsledaren och åklagaren befogenhet att besluta om reseförbud. Beträffande den av utredning-
en föreslagna motsvarigheten till reseförbud — anmälningsskyldighet — framhåller utredningen att åtgärden visserligen är betydligt mindre ingri-
pande än ett anhållande men att den ändå innefattar påtagliga begränsning-
ar i den misstänktes rörelsefrihet och att den kan bli mer långvarig. Dessa förhållanden talar enligt utredningen för att en sådan åtgärd ej bör få beslutas av undersökningsledare som inte är åklagare. Med hänsyn till de nyss berörda anvisningarna torde detta inte heller förekomma i praktiken.
Vad utredningen har anfört i fråga om befogenhet att fatta beslut om anmälningsskyldighet har aktualitet även beträffande de av mig nu förordade alternativen till anhållande. Utredningens förslag har inte mött någon erinran under remissbehandlingen. Jag anser att beslutsbefogenheten bör begränsas på föreslaget sätt. En sådan ändring medför vissa följdändringar i fråga om rätten att häva ett reseförbud m. m. Till dessa återkommer jag i
specialmotiveringen.
2.4.2 Tidsfrist för hållande av huvudförhandling vid reseförbud
När en person är häktad gäller att tingsrätt i princip skall hålla huvudförhandling inom en vecka från den dag då åtalet väcktes. Motsvarande bestämmelser saknas beträffande reseförbud. Vad gäller de av utredningen föreslagna tvångsåtgärderna tillsyn och anmälningsskyldighet föreslår utredningen att en frist om två veckor införs för att begränsa varaktigheten
av åtgärderna.
Utredningens förslag har inte mött någon erinran under remissbehandlingen. Jag anser att en frist bör införas såväl beträffande reseförbud som i fråga om den anmälningsskyldighet som enligt vad jag tidigare har förordat bör införas som ett ytterligare alternativ till häktning. En frist om två veckor synes emellertid vara alltför kort. Jag förordar att fristen i stället bestäms till en månad. Jag utgår emellertid från att domstolarna inte utnyttjar hela denna frist annat än när det är oundgängligen nödvändigt.
Det kan i och för sig övervägas att införa en tidsfrist även för högre rätts handläggning av mål i vilka den tilltalade är ålagd reseförbud eller anmälningsskyldighet. Dessa tvångsmedel torde emellertid i praktiken vara aktuella endast i de fall där den tiltalade har dömts till fängelse 1 underinstansen. I sådana fall torde kravet på skyndsam handläggning tillgodoses genom reglerna i domstolarnas arbetsordningar om att sådana mål skall behandlas med förtur.
2.4.3 Rätt att tå del av förundersökningsmaterial
Enligt 23 kap. 18§ första stycket RB har den misstänkte och hans försvarare rätt att ta del av förundersökningsmaterialet i den utsträckning det kan ske utan men för utredningen (jfr 14 kap. 5§ andra stycket sekretesslagen 1980: 100, omtryckt 1980:880, och prop. 1979/80:2 s. 335). Bestämmelsen är av grundläggande betydelse för den misstänktes möjligheter att förbereda sitt försvar och att påverka inriktningen av förundersökning-
en. |
3 Riksdagen 198081. 1 saml. Nr 201
Enligt den tidigare nämnda arbetsgruppen för översyn av utredningsförfarandet i brottmål förekommer det att bestämmelsen felaktigt tolkas på det sättet att rätten att ta del av förundersökningsmaterialet uppkommer först sedan utredningen är klar. Det lär enligt vad arbetsgruppen har erfarit t.o.m. förekomma att en omhäktningsförhandling begärs enbart för att den misstänkte och hans försvarare skall bli orienterade om utredningsläget. Arbetsgruppen förordar därför att bestämmelsen förtydligas samt att undersökningsledarna och utredningsmännen ges vägledning i fråga om tillämpningen av bestämmelsen. Arbetsgruppens förslag har inte mött någon erinran från RÅ m.fl. som enligt vad jag tidigare nämnt har beretts tillfälle att lägga synpunkter på vissa av arbetsgruppens förslag.
För egen del anser jag att bestämmelsen med hänsyn till vad arbetsgrup-
pen har anfört bör förtydligas. Av ordalydelsen bör sålunda framgå att den
misstänkte och hans försvarare har rätt att fortlöpande ta del av vad som har kommit fram under förundersökningen i den mån det kan ske utan men för utredningen.
Enligt 24 kap. 12§ andra stycket RB skall protokoll eller anteckningar över vad dittills har förekommit under förundersökningen överlämnas till
rätten i samband med häktningsframställningen. Rätten får medge anstånd
med överlämnandet viss kortare tid.
Såväl utredningen som arbetsgruppen har föreslagit att det skriftliga
materialet skall före häktningsförhandlingen överlämnas även till den miss-
tänkte och hans försvarare. Utredningen anser dock att det skulle kunna
bli alltför betungande för polis och åklagare om de åläggs att överlämna allt
material som har kommit fram under förundersökningen och föreslår att skyldigheten begränsas till sådant material som har betydelse för häktningsfrågan. Arbetsgruppen anser för sin del att samma begränsning bör göras av hänsyn till att kollusionsfara kan föreligga.
Förslaget att den misstänkte och hans försvarare skall få del av protokoll och anteckningar från förundersökningen före häktningsförhandlingen tillstyrks av de flesta remissinstanser som har tagit upp frågan. Många instan-
ser framhåller dock att skyldigheten att tillhandahålla sådant material måste begränsas av både praktiska skäl och utredningsskäl.
För egen del anser jag att det är av stor betydelse för den misstänktes möjligheter att förbereda sig inför en kommande häktningsförhandling att han och hans försvarare får ta del av det material som ligger till grund för åklagarens häktningsframställning. Redan av 23 kap. 18§ i den nu föreslagna lydelsen framgår att den misstänkte och hans försvarare har rätt att fortlöpande ta del av förundersökningsmaterial i den mån det kan ske utan men för utredningen. Utredningens förslag innebär således endast en precisering av denna rätt såvitt gäller förundersökningsmaterial som har betydelse för prövning av häktningsfrågan. Jag har inte något att erinra mot att en sådan precisering görs. Skyldigheten att tillställa den misstänkte och försvararen materialet bör inträda vid den tidpunkt då materialet ges in till
rätten. Rättens nuvarande befogenhet enligt 24 kap. 12§ andra stycket att medge anstånd med ingivandet av materialet bör dock finnas kvar.
24.4 Bevisning vid häktningsförhandling
Enligt 24 kap. 14§ andra stycket RB är möjligheten att förebringa bevis-
ning vid en häktningsförhandling begränsad. Utöver vad handlingarna innehåller och parterna i övrigt anför får utredning inte förebringas, om det
inte föreligger särskilda skäl. I motiven till den gällande regleringen fram-
hälls att det vid en häktningsförhandling är viktigt att endast sådant behandlas som har betydelse för att bedöma häktningsfrägan. Förhandlingen
skall alltså avse endast frågan om sannolika skäl föreligger för misstanken
om brottet och om flyktfara eller någon annan häktningsgrund föreligger. Någon mera ingående utredning om brottet får således inte ske vid förhandlingen.
Utredningen har i enlighet med sina direktiv övervägt om inte möjlighe-
terna att förebringa bevisning bör utvidgas i de fall den misstänkte förnekar att han begått brottet. Utredningen har dock funnit övervägande skäl tala
för att den nuvarande ordningen bibehålls. Vad däremot gäller den miss-
tänktes personliga förhållanden anser utredningen att det är önskvärt att utredning förebringas i en ökad utsträckning. Utredningen föreslår därför att inskränkningarna i möjligheterna att förebringa utredning vid en häktningsförhandling endast skall avse utredning beträffande själva brottet.
Utredningens förslag har inte mött någon erinran under remissbehandlingen. Även jag anser att det bör genomföras.
2.4.5¶Kroppsbesiktning m.m.
Kroppsvisitation och kroppsbesiktning regleras i 28 kap. 11—1388 RB.
De angivna tvångsåtgärderna förutsätter misstanke om brott varpå fängel-
se kan följa och får företas i syfte att eftersöka föremål som är underkastade beslag eller för att utröna omständigheter som kan ha betydelse för
brottsutredningen. Kroppsbesiktning får göras endast på den som är misstänkt för brottet medan kroppsvisitation under vissa förutsättningar får ske
även på annan än den misstänkte. Vid kroppsbesiktning får, om det erfordras, blodprov tas på den misstänkte. Likaså får andra undersökningar
göras, om det kan ske utan nämnvärt men för den misstänkte. Förfarandet vid kroppsvisitation och kroppsbesiktning är utförligt reglerat. BI. a. före-
skrivs att blodprov får tas endast av läkare eller legitimerad sjuksköterska
och att annan mera ingående undersökning får utföras endast av läkare. I
28 kap. 13§ sista stycket RB anges att kroppsvisitation och kroppsbesiktning på en kvinna inte får verkställas eller bevittnas av annan än kvinna eller läkare. Av den nyss angivna bestämmelsen följer att en manlig sjuksköterska inte får utföra eller närvara vid kroppsvisitation eller kroppsbesiktning på
en kvinna. Några sakliga skäl för denna begränsning föreligger knappast.
Motsvarande bestämmelser i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt och i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. (häkteslagen) medger att en legitimerad sjuksköterska oavsett kön får
verkställa eller får vara närvarande vid kroppsvisitation och kroppsbe-
siktning på en kvinna. Detta synes ej ha medfört några olägenheter. Mot bakgrund av det anförda förordar jag att den särskilda bestämmelsen i 28
kap. 13§ tredje stycket RB om kroppsvisitation eller kroppsbesiktning på
kvinna ändras så att hindret för manlig sjuksköterska att utföra och närva-
ra vid förrättningen undanröjs.
När det gäller blodprovstagning finns det anledning att ifrågasätta om lagstiftaren har avsett att reglerna om vem som får närvara vid kroppsvisi-
tation och kroppsbesiktning skall gälla. Det skulle t.ex. medföra att en
manlig polisman skulle vara tvingad att lämna rummet när ett blodprov
skall tas på en kvinna. Som jag har framhållit i ett svar på en fråga i
riksdagen (1979/80: 320) saknas det anledning att vid en så föga ingripande
förrättning som en blodprovstagning ha en särskild ordning beträffande kvinnor. Tolkningen av gällande bestämmelser är inte självklar på denna
punkt och det har som jag nämnde i svaret också kommit fram olika meningar i praxis om vad som gäller. Ett klargörande i lagtexten är därför påkallat. Jag föreslår att blodprovstagning uttryckligen undantas från den särskilda ordning som skall gälla vid kroppsvisitation och kroppsbesikt-
ning på kvinnor.
När blodprov tas på grund av misstanke om trafiknykterhetsbrott sker
ofta en klinisk läkarundersökning av den misstänkte. I och för sig kan det
när det gäller dessa undersökningar ifrågasättas om man behöver ha en
särskild ordning för kvinnor på samma sätt som när det gäller blodprovs-
tagning. Emellertid är frågan om användningen av de kliniska läkarundersökningarna i samband med trafiknykterhetsbrott f.n. under prövning. Jag vill här erinra om att riksdagen (JuU 1979/80: 11, rskr 1979/80:90) har begärt en utvärdering av här avsedda undersökningar. Regeringen uppdrog den 21 februari 1980 åt RÅ att verkställa den begärda utredningen och har sedermera genom beslut den 9 oktober 1980 förordnat att utredningsarbe-
tet skall övertas av utredningen (Ju 1980:05) om alkoholutandningsprov
m.m. (Dir 1980:68). Avsikten är att det efter denna utvärdering skall
prövas om och i vilken utsträckning man kan avstå från den kliniska
undersökningen. Om dessa överväganden leder till att denna typ av undersökningar skall behållas kan eventuellt frågan tas upp om att även här göra
undantag från den särskilda ordningen för kroppsbesiktning på kvinnor. Jag föreslår alltså inte nu någon ändring i fråga om de kliniska läkarunder-
sökningarna.
2,5 Ändring i lagen (1975:295) om användning av: vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat
Enligt lagen (1975: 295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran
av främmande stat kan beslag och husrannsakan ske här i landet i vissa fall
då någon är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott utomlands. En fram-
ställning om beslag e!ler husrannsakan från en utomnordisk stat skall enligt
58 första stycket i lagen alltid göras på diplomatisk väg. Föreskriften
hänger samman med att förfarandet enligt lagen nära ansluter till vad som gäller enligt lagen (1957: 668) om utlämning för brott, där det i 148 tidigare fanns en motsvarande föreskrift (jfr prop. 1975:35 s. 76).
Under senare år har Sverige vid tillträde till internationella konventioner
på brottsbekämpningens område avstått från att kräva att framställningar från främmande stater skall göras på diplomatisk väg. I stället får framställ-
ningarna göras direkt hos utrikesdepartementet. I överensstämmelse härmed har kravet på diplomatisk väg i 14§ lagen om utlämning för brott mjukats upp. Där sägs nu att en framställning om utlämning skall ges in till utrikesdepartementet och att den skall göras på diplomatisk väg, om inte
Sverige i förhållande till den främmande staten har överenskommit om att
tillämpa en annan ordning (se prop. 1978/79:80 s. 14).
Övervägande skäl talar för att 58 första stycket i 1975 års tvångsmedelslag ändras på motsvarande sätt. Detta får betydelse i fråga om framställ-
ningar enligt bl.a. den europeiska konventionen den 20 april 1959 om inbördes rättshjälp i brottmål. Sverige har godtagit att framställningar enligt den konventionen får göras direkt hos utrikesdepartementets rättsavdelning i brådskande fall. Om möjlighet öppnas att använda det enklare förfarandet vid framställningar från utomnordisk stat enligt bl.a. den konventionen, torde motsvarande lättnad kunna påräknas vid liknande framställningar från svensk sida.
2.6 Behandlingen av häktade m. fl.
I fråga om behandlingen av häktade gäller bestämmelserna i häkteslagen samt förordningen (1976: 376) om behandlingen av häktade och anhällna m. fl. (häktesförordningen).
Häktade kan förvaras på olika platser. Inom kriminalvårdsstyrelsens ansvarsområde finns — förutom de allmänna häktena — häktesplatser vid vissa kriminalvärdsanstalter. Förvaringen kan också ske i polisarrest, som
administreras av polismyndighet och står under tillsyn av RPS. Vidare kan
den som är häktad och som skall genomgå en rättspsykiatrisk undersökning eller är i behov av sluten psykiatrisk vård tas in på rättspsykiatrisk klinik, som står under socialstyrelsens tillsyn.
Beträffande den som är häktad på grund av misstanke om brott ankommer det på undersökningsiedaren eller åklagaren att avgöra om eller i vad
mån den häktade kan, med hänsyn till risken för att bevis undanröjs eller brottsutredningen annars försvåras. få medgivande att vistas tillsammans med annan häktad, avsända eller ta emot brev eller försändelse av annat
slag utan föregående granskning av innehållet, ta emot besök, ha telefonsamtal eller lämna förvaringslokalen. Undersökningsledaren eller åklaga-
ren får också besluta om inskränkningar helt eller delvis i den häktades rätt att ha tillgång till tidskrifter. tidningar, radio och TV, om det är påkallat för att undvika att bevis undanröjs eller utredning om brott annars försvåras. I
övrigt avgör föreståndaren för häkteslokalen frågor om behandlingen av en
intagen. Han är därvid bunden — förutom av åklagarens eller undersökpingsledarens beslut — av läkares anvisning rörande vården av den som är sjuk samt av generella föreskrifter som kan utfärdas i vissa avseenden.
Det ankommer på kriminalvårdsstyrelsen att utfärda generella föreskrif-
ter beträffande allmänna häkten och häktesavdelningar på kriminalvårdsanstalter. RPS och socialstyrelsen har motsvarande uppgifter beträffande
polisarrester resp. rättspsykiatriska kliniker.
Bestämmelserna i häkteslagen och häktesförordningen gäller även anhållna och gripna. Beslut om restriktioner som undersökningsledaren eller åklagaren har
meddelat enligt häkteslagen skall omprövas så snart det finns anledning till
det. När det gäller överprövning av beslut I behandlingsfrågor finns f.n.
inga uttryckliga regler. Förundersökningsledares eller åklagares beslut kan
emellertid överprövas inom ramen för RÅ:s och statsåklagares tillsyn över lägre åklagares verksamhet. Beslut av föreständaren för en lokal som hör
till kriminalvårdsstyrelsens ansvarsområde kan på motsvarande sätt över-
prövas av kriminalvårdsstyrelsen. Särskilda bestämmelser om besvärsrätt saknas dock beträffande beslut som har fattats av kriminalvårdsstyrelsen.
Det har därför I praxis ansetts att besvär över kriminalvårdsstyrelsens beslut i dessa frågor skall prövas av regeringen enligt 188 allmänna verksstadgan (1965: 600). Det finns inte heller några särskilda bestämmelser om i
vad mån och på vilket sätt intagna i polisarrest eller på rättspsykiatrisk klinik kan begära överprövning av beslut enligt häkteslagen.
Utredningen föreslår att undersökningsledarens rätt att besluta i frågor
enligt häkteslagen avskaffas. Sådana beslut bör beträffande den som är
berövad friheten på grund av misstanke om brott fattas av åklagaren. Enligt förslaget bör det vidare öppnas möjlighet för den misstänkte att på
begäran få åklagarens beslut prövat av allmän domstol. När det gäller
andra frågor enligt häkteslagen än dem som skall avgöras av åklagare anser utredningen att beslutet bör ankomma på kriminalvårdsstyrelsen. Detta bör vara fallet även när det gäller frihetsberövade som vistas i lokaler som står under RPS:s eller socialstyrelsens tillsyn. I fråga om beslut i hithörande frågor av kriminalvårdsstyrelsen bör överklagande ske hos kammarrätt.
Utredningen föreslår vidare att regeringen får rätt att förordna om överflyttning av kriminalvårdsstyrelsens befogenheter till tjänsteman inom kriminalvården., polismyndighet eller rättspsykiatrisk klinik.
Som jag har nämnt tidigare avser jag inte att lägga fram något förslag om en särskild besvärsordning för överprövning av åklagares beslut enligt häkteslagen. När det gäller förslaget att avskaffa undersökningsledarens befogenhet att fatta beslut sammanhänger det med utredningens förslag att avskaffa gripandet. Eftersom jag inte har för avsikt att föreslå några
ändringar beträffande gripandeinstitutet bör, för tiden innan den misstänk-
te är anhållen, undersökningsledarens befogenhet att besluta om restriktio-
ner enligt häkteslagen bibehållas oförändrad. Utredningens förslag att ansvaret för andra beslut än dem som ankommer på undersökningsledaren eller åklagaren skall vila på kriminalvårds-
styrelsen har inte mött någon erinran under remissbehandlingen. Däremot avstyrks förslaget att kriminalvårdsstyrelsen skall ha beslutsfunktionen
även för dem som är intagna i lokaler som står under RPS:s och socialsty-
relsens tillsyn. Kriminalvårdsstyrelsen framhåller att behandlingsansvaret är oupplösligt förenat med bl. a. ansvaret för lokaler, personal och ekono-
mi och befarar att ett genomförande av förslaget skulle skapa förvirring
och irritation mellan de olika huvudmännen. Liknande synpunkter anförs av socialstyrelsen, som också hänvisar till att det finns planer att på sikt överföra ansvaret för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet till
sjukvårdshuvudmännen.
Jag instämmer i de synpunkter som kriminalvärdsstyrelsen och socialstyrelsen har anfört mot förslaget i denna del och förordar att den nuvarande ansvarsuppdelningen mellan de olika myndigheterna bibehålls. Inom
kriminalvårdens område bör beslutsbefogenheterna — frånsett sådana be-
slut som skall fattas av undersökningsledaren eller åklagaren — ligga hos
kriminalvårdsstyrelsen med möjlighet till delegation enligt utredningens
förslag.
Utredningens förslag om införande av en särskild besvärsordning mot beslut enligt häkteslagen som har fattats av kriminalvårdsstyrelsen har inte
mött någon erinran under remissbehandlingen. Jag anser att förslaget bör genomföras. Frågan om det finns behov av en motsvarande ordning för överprövning av beslut rörande behandlingsfrågor beträffande intagna i polisarrester och på rättspsykiatriska kliniker får tas upp i ett annat sammanhang.
I sammanhanget vill jag slutligen nämna att det på senare tid har uppmärksammats att vissa problem kan uppstå när undantagsvis ungdomar
måst omhändertas i häkten eller polisarrester. En framställning från socialstyrelsen i detta ämne övervägs f.n. inom socialdepartementet.
2.7¶Övrigt
De nu föreslagna ändringarna i RB beträffande reseförbud bör föranleda
följdändringar i lagen (1957: 668) om utlämning för brott, lägen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, lagen
(1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brott-
målsdom, lagen (1974: 515) om ersättning vid frihetsinskränkning och pass-
lagen (1978: 302). Vidare bör den föreslagna begränsningen av beslutsbefogenheten i fråga om anhållande medföra ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. Som jag har nämnt tidigare avser jag att föreslå vissa ändringar i häktes-
tagen beträffande frihetsberövades rätt att få brev som är adresserade till
postverket vidarebefordrade utan föregående granskning. Förslaget bör medföra motsvarande ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt.
2.8 Ikraftträdande Jag föreslår att samtliga lagändringar får träda i kraft den I januari 1982.
3¶Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag har anfört har inom justitiedepartementet upprät-
tats förslag tili |. lag om ändring i rättegångsbalken, 2. lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål,
3. lag om ändring i lagen (1957: 668) om utlämning för brott, 4. lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Dan-
mark, Finland. Island och Norge,
5. lag om ändring i lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, 6. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt, 7. lag om ändring i lagen (1974: 515) om ersättning vid frihetsinskränkning,
8. lag om ändring i lagen (1975: 295) om användning av vissa tvångsme-
del på begäran av främmande stat.
9. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhällna m. fl..
10. lag om ändring i passlagen (1978: 302). Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 5.!
4 - Specialmotivering
4.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
23 kap. 188 Paragrafen har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt
2.4.3). Ändringen innebär att bestämmelserna i första stycket om den ! Bilagan har uteslutits här. Förslagen är likalydande med dem som är fogade till propositionen.
misstänktes och hans försvarares rätt att ta del av förundersökningsmaterialet har förtydligats. Sådan rätt föreligger fortlöpande i den utsträckning det kan ske utan men för utredningen.
23 kap. 218 Paragrafen innehåller bestämmelser om förundersökningsprotokoll. Enligt den nuvarande lydelsen av fjärde stycket har den miss-
tänkte eller hans försvarare rätt att så snart åtal har beslutats på särskild begäran få en avskrift av förundersökningsprotokollet eller av anteckning-
ar från förundersökningen.
Arbetsgruppen har föreslagit att i de fall en offentlig försvarare har
förordnats för den misstänkte, skall en avskrift utan särskild begäran
lämnas eller sändas till försvararen. Enligt arbetsgruppen tillämpas redan
nu en sådan ordning på de flesta håll. Den föreslagna ordningen innebär vissa fördelar. Fjärde stycket har
ändrats i enlighet med arbetsgruppens förslag.
24 kap. 38 Enligt den gällande lydelsen av första stycket får unga perso-
ner eller sådana som är sjuka inte häktas. om åtgärden kan antas medföra
allvarligt men och dessutom sådan övervakning kan ordnas att skäl till
häktning inte längre föreligger. En havande kvinna får inte häktas under
tiden närmast före förlossningen om det inte är uppenbart att en betryggande övervakning inte kan ordnas. Detsamma gäller för tiden närmast efter förlossningen, om häktning kan antas medföra allvarligt men för kvinnan
eller barnet. Övervakning förutsätter samtycke av den misstänkte. Vill han eller hon inte underkasta sig åtgärden, skall häktning ske.
I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt
2.2) bör bestämmelserna om övervakning moderniseras och tillämpningsområdet vidgas något. Samtidigt bör förutsättningarna för häktning i dessa fall skärpas.
I första stycket har beskrivningen av den personkrets som avses med bestämmelsen ändrats. Om det på grund av den misstänktes ålder, hälsotillstånd eller annan liknande omständighet kan befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men för den misstänkte, får ätgärden vidtas endast om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas. Ändringen innebär bl. a. att personkretsen utvidgas sä till vida att även hög alder hos den misstänkte skall kunna utgöra grund för att underlåta häktning. Med uttrycket annan liknande omständighet åsyftas t.ex. ett gravt
handikapp. Bestämmelsen tar sikte på även kvinnor i tiden strax före eller efter en förlossning. Att i lagtexten särskilt nämna denna kategori synes
inte vara erforderligt.
Enligt 14§ häkteslagen kan en häktad kvinna som vid intagningen med-
för spädbarn eller därefter föder barn ges tillstånd att ha barnet hos sig.
Med hänsyn härtill kan häktning i regel inte antas medföra allvarligt men
för barnet. Den nuvarande bestämmelsen om att häktning inte får ske i sådana fall kan därför utgå.
Det kan inte uteslutas att häktning ibland kan medföra allvarligt men för annan än den misstänkte. Denne kan t. ex. ensam värda minderåriga barn
eller en äldre eller sjuk person. Sådana fall omfattas inte av bestämmelsen om övervakning. Möjligheten att underlåta häktning i dessa situationer är
beroende av om förutsättningarna föreligger att ersätta häktning med rese-
förbud eller anmälningsskyldighet.
I första stycket har även gjorts den ändringen att förutsättningarna för häktning i de fall som avses med bestämmelsen har skärpts. I enlighet med vad som nu gäller i fråga om kvinna som är havande eller nyss har fött barn får häktning i de fall åtgärden på grund av den misstänktes ålder, hälsotill-
stånd eller annan liknande omständighet kan befaras medföra allvarligt men för den misstänkte sålunda ske endast om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas. Liksom f.n. är det dock en förutsätt-
ning för övervakning att den misstänkte frivilligt underkastar sig åtgärden. Vill den misstänkte inte medverka och finner rätten att en mindre ingripan-
de tvångsåtgärd inte är tillräcklig, skall den misstänkte häktas.
F.n. ankommer det på undersökningsledaren, dvs. i praktiken åklagaren, att undersöka möjligheterna att ordua övervakning. Närmare bestämmelser om övervakning finns i 26—28§8§ förundersökningskungörelsen
(1947: 948). I allmänhet uppkommer fråga om anordnande av övervakning redan i samband med anhållande. I de fall åklagaren beslutar om övervak-
ning skall anhållandebeslutet upphävas. I likhet med vad som föreslås i fråga om reseförbud bör övervakning kunna beslutas endast av åklagaren eller rätten. En särskild bestämmelse om detta bör tas in i förundersökningskungörelsen. .
I tredje stycket av förevarande paragraf har tagits in en erinran om att inte bara reseförbud utan också anmälningsskyldighet får användas som alternativ till häktning under de förutsättningar som anges i 25 kap.
24 kap. 58 Paragrafen innehåller bestämmelser om anhållande. Enligt den nuvarande lydelsen av tredje stycket får ett beslut om anhällande
meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren. Som har anförts i den
allmänna motiveringen bör befogenheten att besluta om anhållande förbehållas åklagaren. Vidare bör ett anhållandebeslut motiveras. Bestämmelser härom har tagits upp som en andra mening i tredje stycket. I beslutet skall åklagaren således ange det eller de brott som utgör grunden för
åtgärden samt vilken eller vilka anhällningsgrunder han anser föreligga.
Motiveringen torde i allmänhet kunna göras kortfattad.
24 kap. 6—8§8§ I de angivna paragraferna har, utöver vissa språkliga justeringar, termen anhällningsmyndigheten bytts ut mot åklagaren. Ändringarna följer av att endast åklagaren enligt 58 tredje stycket skall ha befogenhet att besluta om anhållande.
24 kap. 98 Paragrafen innehåller bestämmelser om underrättelseskyldighet beträffande anhållandebeslut. Enligt första meningen i dess nuva-
rande lydelse skall den som anhålls erhålla besked om det bro som
misstanken avser.
I enlighet med utredningens förslag har för tydlighetens skull föreskrivits
att den som är anhållen i sin frånvaro skall underrättas om anhållandebeslutet då detta verkställs. Att — såsom utredningen har föreslagit — i lagtexten föra in ett krav på att underrättelsen skall lämnas omedelbart får anses vara överflödigt. I konsekvens med den föreslagna tydelsen av 24
kap. 5§ tredje stycket har vidare föreskrivits att underrättelsen till den anhållne skall innefatta även grunden för anhållandet.
Paragrafen innehåller f.n. även en bestämmelse om att den anhållnes
husfolk eller närmaste anhöriga skall underrättas om anhållandet så snart det kan ske utan men för utredningen. Utredningen har föreslagit att
bestämmelsen skall ändras på det sättet att underrättelse skall lämnas till
den anhållnes närmaste anhöriga eller andra närstående. Till sådana som kan underrättas hör enligt utredningen sammanboende. arbetskamrat, granne eller fiknande.
I sitt remissvar har hovrätten över Skåne och Blekinge erinrat om att
termen ”närstående” används i andra sammanhang i bl. a. RB för att täcka
en snävare personkrets än den som utredningen har avsett. Hovrätten har
också ifrågasatt om det alltid är förenligt med den misstänktes intressen att underrätta t. ex. arbetskamrater eller grannar.
Med anledning av hovrättens synpunkter har i den föreslagna lydelsen av första stycket uttrycket ”andra närstående” bytts ut mot ”annan som står den anhållne särskilt nära”. Arbetskamrater och grannar bör normalt
inte underrättas, såvida inte den anhållne uttryckligen begär det. Som
framgår redan av paragrafens nuvarande lydelse måste synnerliga skäl föreligga för att underrättelse skall lämnas i de fall den anhållne motsätter sig att så sker.
24 kap. 128 I paragratens första stycke har, utöver vissa språkliga justeringar, termen anhållningsmyndigheten bytts ut mot äklagaren. Ändringen är föranledd av att endast åklagaren får fatta beslut om anhållande enligt den föreslagna lydelsen av 24 kap. 5§ tredje stycket.
1 paragrafens andra stycke regleras bl. a. åklagarens skyldighet att ge in förundersökningsmaterial till rätten i samband med en framställning om
häktning. Nuvarande bestämmelser innebär bl. a. att protokoll eller andra anteckningar över vad som har kommit fram under förundersökningen
skall ges in till rätten.
I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt
2.4.3) har det införts en uttrycklig skyldighet för åklagaren att lämna förundersökningsmaterial även till den anhållne och hans försvarare. Skyl-
digheten omfattar dock endast det material som behövs för prövning av
frågan om häktning av den misstänkte. Begränsningen innebär bl.a. att förhörsprotokoll m. m. som rör andra brott än det som åberopas som grund
för häktning eller som avser andra misstänkta än den som begärs häktad kan uteslutas. Skyldigheten omfattar inte heller uppgifter vars röjande för
den misstänkte på detta stadium av förundersökningen skulle vara till men
för utredningen. Vad gäller tidpunkten för tillhandahållandet bör som huvudregel gälla att materialet skall tillhandahållas i samband med ingivande av häktningsfram-
ställningen. Liksom f.n. bör dock rätten ha möjlighet att medge anständ
viss kortare tid.
24 kap. 148 Paragrafens första stycke är oförändrat, I andra stycket har i enlighet med utredningens förslag och i förtydligande syfte föreskrivits att
det principiella förbudet mot att förebringa utredning vid en häktningsför-
handling är begränsat till att avse utredning beträffande själva brottet.
Härav följer att det står parterna fritt att förebringa utredning om den
misstänktes personliga förhållanden. Som utredningen har anfört är det önskvärt att sådan utredning förebringas i större utsträckning än vad som
sker f.n.
24 kap. 17 och 22§8& De sakliga ändringarna är föranledda av att endast åklagaren enligt vad som har föreslagits tidigare får besluta om anhållande och göra framställning om häktning.
25 kap. 18 I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen har i paragrafens första stycke anmälningsskyldighet hos polisen införts
som ett i förhållande till det nuvarande reseförbudet självständigt tvångs-
medel. Den misstänkte kan alltså under de förutsättningar som gäller i
övrigt åläggas antingen ett förbud att utan tillstånd lämna honom anvisad
vistelseort (reseförbud) eller föreskrift att på vissa tider anmäla sig hos en anvisad polismyndighet (anmälningsskyldighet).
I ett nytt andra stycke har tagits in en bestämmelse om att reseförbud
eller anmälningsskyldighet får åläggas i stället för häktning eller anhållande under förutsättning att det kan antas att syftet med de mer ingripande åtgärderna kan tillgodoses härigenom. Det innebär att det måste finnas omständigheter till stöd för ett antagande om att den misstänkte. om han
försätts på fri fot med reseförbud eller anmälningsskyldighet, kommer att
avhålla sig från nya brott resp. inte kommer att försvåra utredningen. Som
nämnts i den allmänna motiveringen är de nya alternativen till häktning resp. anhållande inte avsedda för fall som avses i 24 kap. 1§ tredje stycket, dvs. vid misstanke om mycket grova brott. De nya alternativen kan heller
inte tillämpas i de fall enligt 24 kap. 23 RB där syftet med häktningen är att få fram uppgifter angående den misstänktes identitet.
25 kap. 28 Enligt paragrafens nuvarande lydelse får ett reseförbud förenas med skyldighet för den misstänkte att på vissa tider vara ullgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats eller att anmäla sig hos polismyndigheten
på den ort som avses med reseförbudet. Rescförbudet får förenas även
med andra föreskrifter som bedöms vara nödvändiga för att den misstänkte skall kunna övervakas.
Ändringarna i paragrafens första stycke är föranledda av att anmälningsskyldighet hos polisen har brutits ut till ett särskilt tvångsmedel. Liksom i fråga om det nuvarande reseförbudet får anmälningsskyldigheten förenas med de föreskrifter i övrigt som behövs för den misstänktes övervakande. "Vidare föreskrivs att ett reseförbud liksom nu får förenas med anmälningsskyldighet hos polisen.
I ett nytt andra stycke sägs att vid tillämpningen av RB gäller i fråga om anmälningsskyldighet i övrigt vad som är föreskrivet om reseförbud. Det innebär att RB:s bestämmelser om förhandling. delgivning, frist för väc-
kande av åtal, påföljd för överträdelse, besvär m. m. beträffande reseför-
bud skall tillämpas även i fråga om anmälningsskyldighet.
25 kap. 3, 5 och 788 I 38 har bestämmelserna om undersökningsledarens befogenhet att meddela reseförbud eller framställa yrkande om sådant förbud tagits bort. Detta har föranlett följdändringar i 5 och 7§8§.
I 7 § andra stycket har även tagits in en bestämmelse som ger rätten möjlighet att till åklagaren delegera beslutanderätten i fråga om tillfälliga undantag från ett reseförbud eller från föreskrifter som rätten har meddelat
i samband med ett sådant beslut.
Enligt RÅ uppkommer inte sällan frågor om tillfälliga lättnader i reseförbudet, t. ex. i form av tillstånd för den misstänkte att företa en angelägen resa utanför den ort eller det område som reseförbudet avser eller tillfällig befrielse från den anmälningsskyldighet som kan ha meddelats i samband med reseförbudet. Det förekommer också att den misstänkte begär att
tillfälligt återfå ett omhändertaget pass för att utnyttja det som legitimationshandling. I avsaknad av regler om sådana lättnader har utbildats en
praxis som innebär att tillfälliga lättnader kan medges efter prövning från fall till fall av åklagaren eller den domstol som har meddelat reseförbudet. Avsaknaden av uttryckliga regler framför allt i fråga om förfarandet och vem som är behörig att besluta om lättnader har emellertid medfört en betydande osäkerhet (jfr justitiekanslerns beslut den 21 november 1978 i ärende 2545-78-21). En lagreglering som ger den domstol som har beslutat
om reseförbudet möjlighet att delegera till åklagaren att — eventuellt inom
en viss ram — medge lättnader i förbudet torde kunna vara av stort värde.
Den av RÅ föreslagna ordningen innebär vissa fördelar framför allt i de fall där förundersökningen är omfattande och reseförbudet kan beräknas
bli långvarigt. Frågan om delegation i fråga om rätten att besluta om tillfälliga undantag från reseförbudet bör i allmänhet kunna behandlas i
samband med att domstolen prövar frågan om reseförbud. Inget hindrar dock att domstolen efter framställning från åklagaren i ett senare skede
beslutar om delegation. Till följd av bestämmelsen i 25 kap. 2§ andra
stycket kommer samma möjlighet att finnas i fråga om anmälningsskyldighet. |
28 kap. 138 Ändringar har gjorts i paragrafens tredje stycke som rör kroppsvisitation och kroppsbesiktning på kvinnor. Enligt gällande lydelse får kroppsvisitation och kroppsbesiktning på en kvinna inte verkställas eller bevittnas av annan än kvinna eller läkare. Ändringarna innebär att det nuvarande hindret för manlig sjuksköterska att verkställa och närvara vid kroppsvisitation och kroppsbesiktning på kvinna undanröjs samt att någon särskild ordning inte längre skall gälla beträffande tagande av blodprov på kvinnor. (Se vidare allmänna motiveringen, avsnittet 2.4.5).
45 kap. 148 Paragrafen innehåller f.n. bestämmelser om tid för hållande
av huvudförhandling i brottmål. Av andra stycket följer att huvudförhand-
ling mot den som är anhållen eller häktad i princip skall hållas inom en
" vecka från den dag då åtalet väcktes.
I ett nytt tredje stycke föreskrivs som huvudregel att huvudförhandling beträffande den som är ålagd reseförbud skall hållas inom en månad från
den dag då åtalet väcktes. Om reseförbudet har meddelats efter åtalet,
skall tiden räknas från delgivning av beslutet om reseförbud. Att ett sådant beslut skall delges den misstänkte framgår av 25 kap. 4§ andra stycket. Av hänvisningen i 25 kap. 2§ andra stycket följer att samma tidsfrist skall gälla
i de fall den misstänkte har älagts anmälningsskyldighet. I de fall åklagaren efter åtalet har ålagt den tilltalade reseförbud eller anmälningsskyldighet.
förutsätter en tillämpning av regeln att domstolen underrättas om beslutet. En bestämmelse om skyldighet för åklagaren att underrätta domstolen i
sådana fall får tas in i förundersökningskungörelsen.
47 kap. 9 och 2288 Paragraferna innehåller bestämmelser om bl. a. frister
för utsättande av första inställelse resp. hållande av huvudförhandling i
mål om enskilt åtal. Ändringarna innebär att särskilda tidsfrister införs för
utsättande av första inställelse och för håHande av huvudförhandling i de
fall den tilltalade i ett sådant mål är ålagd reseförbud. Genom hänvisningen
i 25 kap. 2§ andra stycket kommer bestämmelserna att omfatta även de fall
där den misstänkte har ålagts anmälningsskyldighet.
52 kap. 1§ Klagan över någons häktande eller Kvarhällande i häkte är enligt paragrafens första stycke inte inskränkt till viss tid. Detsamma bör
gälla när underrätt har beslutat om reseförbud. En föreskrift om detta har
förts in i första stycket. Genom hänvisningen i 25 kap. 2§ andra stycket kommer detsamma att gälla i fråga om anmälningsskyldighet.
56 kap. 18 I paragrafen, som avser förfarandet i högsta domstolen, har gjorts motsvarande ändringar som i 52 kap. 18.
4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1952: 98) med särskilda bestämmel-
ser om tvångsmedel i vissa brottmål
2§& Ändringarna är föranledda av att endast åklagaren bör ha hefogenhet att besluta om anhållande och göra häktningsframställning.
4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1957: 668) om utlämning för brott 238 Ändringen är föranledd av att anmälningsskyldighet enligt 25 kap. I $ RB har införts som ett självständigt tvångsmedel.
4.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge 178 I paragrafen har gjorts motsvarande ändring som i 238 utlämningsla-
gen.
4.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom 178 I paragrafen har gjorts motsvarande ändring som i 238 utlämningsla-
gen.
4.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt 258 I denna del hänvisas till vad som anförs i anslutning till 98 häktesla-
gen.
4.7 Förslaget till ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning 18 F.n. gäller enligt första stycket att ersättning kan utgå vid bl.a. reseförbud. Även anmälningsskyldighet enligt 25 kap. 18 RB fär anses vara en sådan inskränkning i den misstänktes rörelsefrihet att rätt till ersättning bör föreligga under de förutsättningar som i övrigt gäller för
ersättning vid frihetsinskränkningar. En bestämmelse därom har tagits upp
I första stycket.
4.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1975: 295) om användning av vissa
tvångsmedel på begäran av främmande stat
58 Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5).
4.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m. fl.
4§ Paragrafen motsvarar utredningens förslag. Ändringen innebär att den nuvarande bestämmelsen i 108 häktesförordningen om att läkares medgivande till transport skall inhämtas i de fall transporten kan befaras medföra skada för den intagnes hälsa har förts över till ett nytt tredje
stycke till paragrafen. Härigenom erhålls en bättre överensstämmelse med
lagen om kriminalvård i anstalt (jfr 428 tredje stycket). Ändringen medför
att hänvisningen i det nuvarande fjärde stycket ändras.
93 I paragrafen anges att brev från häktad till bl.a. en svensk myndighet skall vidarebefordras utan föregående granskning samt att detsamma gäller annan skriftlig handling. I praktiken har tolkningssvårigheter uppkommit när det har varit fråga om postgiroförsändelser, som ju adresseras till postgirorörelsen inom postverket. JO har i ett beslut år 1979 konstaterat att postverket måste vara att betrakta som en svensk myndighet men samtidigt ifrågasatt om avsikten har varit att försändelser till postgirot skall vara
helt undantagna granskning. JO har därvid pekat på att det på en postgiro-
blankett kan lämnas meddelanden till mottagaren vilka postgirot vidarebefordrar till denne. Enligt JO är det otillfredsställande att paragrafen är
oklar i detta hänscende. Som JO har påpekat är det oklart hur förevarande paragraf bör tolkas då
det är fråga om bl.a. postgiroförsändelser. Lämpligen bör oklarheten undanröjas i samband med att andra ändringar nu föreslås i lagen. Risken för att sådana försändelser utnyttjas för otillbörlig kommunikation med yttervärlden får anses vara så stor att det är motiverat att undanta dem från den granskningsfria kretsen av brev från häktad till svenska myndigheter.
En bestämmelse som undantar endast postgiroförsändelser till postverket
torde emellertid i praktiken inte vara tillräckligt effektiv. Undantaget bör
därför avse brev som är adresserade till postverket över huvud taget. I
tillämpas i fråga om brev från häktad till postverket. Ändringen innebär sålunda att brev som är adresserade till postverket får granskas under samma förutsättningar som gäller för granskning av brev i allmänhet.
16a8 I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen bör den nuvarande ansvarsuppdelningen mellan kriminalvårdsstyrelsen. RPS och socialstyrelsen när det gäller befogenheter att meddela beslut enligt häkteslagen bibehållas. Införande av en särskild ordning för besvär mot sådana beslut enligt häkteslagen som har fattats av kriminalvårdsstyrelsen förutsätter dock att styrelsens befogenhet att meddela beslut beträtfande intagna på förvaringslokal som står under styrelsens tillsyn uttryckligen anges. Paragrafen har utformats i enlighet därmed.
16b8 Efter mönster från lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt har i paragrafen föreskrivits att kriminalvårdsstyrelsens beslut i särskilda fall enligt häkteslagen överklagas hos kammarrätten genom besvär. Andra beslut av styrelsen enligt lagen överklagas hos regeringen genom besvär.
16c8 Kriminalvårdsstyrelsens befogenheter enligt 16a8 bör såsom ut-
redningen har föreslagit kunna flyttas över till tjänsteman inom kriminalvården. Det bör ankomma på regeringen att förordna därom.
4.10 Förslaget till lag om ändring i passlagen (1978: 302) 78 Paragrafen innehåller en uppräkning av hinder mot bifall till en ansökan om pass. Ändringen i tredje punkten är föranledd av att anmälningsskyldighet hos polisen har införts som ett självständigt tvångsmedel. Har anmälningsskyldighet ålagts. bör detta liksom reseförbud medföra avslag
på ansökan om pass.
5 Hemställan
Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till
I. lag om ändring i rättegångsbalken.
2. lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål,
3. lag om ändring i lagen (1957: 668) om utlämning för brott.
4. lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge...
5. lag om ändring i lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,
6. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt.
7. lag om ändring I lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning,
8. lag om ändring i lagen (1975: 295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat,
9. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m. fl..
10. lag om ändring i passlagen (1978: 302).
6 Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
4 Riksdagen 198081. 1 saml. Nr 201
Bil. 1
Utredningens sammanfattning
Häktning får f. n. enligt huvudregeln tillgripas om någon är på sannolika
skäl misstänkt för brott, för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver,
'om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande
eller annan omständighet skäligen kan befaras att han avviker eller annorledes undandrar sig lagföring celler straff (flyktfara) eller genom undanrö-
jande av bevis eller på annat sätt försvårar såkens utredning (kollusions-
fara) eller också anledning förekommer att han fortsätter sin brottsliga verksamhet (recidivfara).
Antalet häktade kan för 1975 beräknas till cirka 6600. Enligt en enkätun-
dersökning hos landets åklagare som vi låtit utföra framgår i övrigt följande. Av de häktade åtalades 98 procent. I en procent av de fall där åtal
väckts har samtliga åtalspunkter som grundat häktningen ogillats. Påföljden har för 64 procent av de häktade blivit fängelse, ungdomsfängelse eller
internering, för 9 procent skyddstillsyn med anstaltsbehandling, för 4 procent sluten psykiatrisk vård, för 19 procent skyddstillsyn eller villkorlig
dom, för I procent vård enligt barnavårdslagen eller lagen om nykterhets-
vård och för 2 procent böter. Brotten har för 61 procent av de häktade
utgjorts av förmögenhetsbrott, därav 39 procent grova brott, för 13 procent narkotikabrott och för 14 procent våldsbrott. Beträffande de särskilda häktningsgrunderna visar undersökningen att den vanligaste häktnings-
grunden är recidivfara, som förekommer som ensam grund vid 32 procent
av fallen och i kombination med flykt- och kollusionsfara i ytterligare 45 procent av besluten om häktning, dvs. totalt 77 procent. Flykt- och kollusionsfara är ovanliga som ensamma häktningsgrunder. Frekvensen uppgår i båda fallen till 3 procent. Kombinationen flykt- och kollusionsfara före-
kom också i 3 procent av besluten, flykt- och recidivfara i 14 procent,
kollusionsfara och recidivfara i 16 procent och samtliga tre grunder i 15 procent av besluten om häktning.
Den som är misstänkt för brott är i princip berättigad att behandlas som oskyldig till dess fällande dom meddelats. Möjligheten att dessförinnan
ingripa med häktning måste, med hänsyn framför allt till det djupa ingrepp i den personliga integriteten som åtgärden innebär, vara begränsad till sådana situationer där ett frihetsberövande är påkallat av mycket starka allmänna intressen, nämligen kravet på effektivitet i lagföringen och samhällsskydd under lagföringen. När det gäller frågan om beskaffenheten av den brottslighet som skall
kunna föranleda häktning föreslår vi olika krav beroende på vilken av de särskilda häktningsgrunderna som är aktuell. Detta motiveras av de olika
intressen dessa grunder skall tillgodose. Fiykt- och kollusionsfara som häktningsgrunder syftar till att säkra effektiviteten i lagföringen medan
recidivfaran är motiverad främst från samhällsskyddets synpunkt. När sistnämnda grund tillämpas har häktningen väsentligen samma funktion som straffet. Vid häktning spelar intresset att genom frihetsberövande
" hindra brottslingen från att begå nya brott en mycket stor roll. Vid på-
följdsvalet beaktas sådana specialpreventiva synpunkter däremot som re-
gel endast vid grövre kriminalitet. I den mån frihetsberövande påföljder
väljs vid mindre allvarlig kriminalitet är detta som regel motiverat av
allmänpreventiva hänsyn. Enligt vår mening är det ofrånkomligt att i viss utsträckning godta att häktning får ske vid risk för fortsatt brottslighet. Vi anser emellertid att häktning på denna grund f. n. sker i alltför stor omfattning och bör begränsas till de fall där det från samhällsskyddets synpunkt är oundgängligen nödvändigt att ingripa med frihetsberövande. Liksom vid
straffmätning och påföljdsval är det under lagföringen från rent specialpre-
ventiva synpunkter motiverat att tillgripa frihetsberövande i sådana fall där
det föreligger risk för fortsatt allvarlig brottslighet. Vi föreslår därför att häktning på grund av risk för fortsatt brottslighet skall kunna ske endast om brottsmisstanken avser brott, för vilket är stadgat fängelse i fyra år
etler däröver. Vissa brott med lägre straff i straffskalan är dock av sådan beskaffenhet att möjlighet till häktning på grund av recidivrisk inte kan undvaras. Det är här fråga om brott som riktar sig mot annans liv eller hälsa eller är av liknande farlig art. exempelvis olaga hot. misshandel och narkotikabrott. Vid sådan brottslighet skall häktning kunna ske vid recidivrisk utan hinder av den angivna fyraårsregeln.
Vid risk för flykt och kollusion bör frihetsberövande tvångsmedel tolere-
ras i större utsträckning än när det gäller risk för fortsatt brottslighet. Det
är i sådana fall fråga om åtgärder från den misstänktes sida i syfte att sabotera lagföringen. Vid dessa häktningsgrunder föreslår vi ingen ändring
av nuvarande regler i fråga om brottslighetens svårhetsgrad. För att häkt-
ning skall få ske bör emellertid krävas att risken för flykt respektive
undanröjande av bevisning är påtaglig med hänsyn till omständigheterna i
det enskilda fallet. I gällande rätt finns en särskild reglering av häktningsmöjligheterna när för brottet inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Vid sådana
brott skall häktning ske, om det ej är uppenbart, att anledning därtill
saknas. Vi anser att starka principiella betänkligheter kan anföras mot att
tillåta mindre restriktiva häktningsförutsättningar vid allvarliga brott. Risken för fortsatt brottslighet kan inte sägas vara generellt sett större vid sådana brott. Den omständigheten att risken för flykt och kollusion är
större vid allvarliga brott än annars kan lika väl beaktas utan att någon
presumtionsregel uppställs. En motivering för särregler vid allvarlig brottslighet torde vara hänsynen till allmänpreventionen. Häktning vid grova
brott av allmänpreventiva skäl står emellertid i strid med den allmänt vedertagna principen att häktning inte får innebära förtida straffverkstäl-
lighet. Vi föreslår att särregleringen av häktningsmöjligheterna vid mycket
allvarliga brott avskaffas.
En bidragande orsak till nuvarande häktningsfrekvens är att domstolar-
na och åklagarna saknar effektiva och realistiska alternativ till häktning.
Det enda alternativet till häktning som enligt nuvarande ordning står till buds vid recidivrisk är övervakning, som emellertid knappast alls förekommer i tillämpningen. Även om häktning på grund av recidivrisk skall undvikas när brottsligheten inte är av allvarlig art bör mindre ingripande
åtgärder vara möjliga när återfall i brott på goda grunder kan förutses. Vi
förordar därför att de processuclla tvångsmedlen kompletteras med alternativ till häktning som inte innebär frihetsberövande men som innefattar långtgående kontroll i form av tillsyn. Tillsynen skall syfta till att förhindra fortsatt brottslighet. För att tillsynen skall komma till användning fordras
att den ger möjligheter till effektiv kontroll av den misstänkte. Vi föreslår att tillsyn skall kunna användas vid recidivrisk om på brottet kan följa
fängelse i ett år eller däröver. Tillsyn skall i princip innebära en skyldighet
den misstänkte att vara tillgänglig på viss tid och plats. För de mest svårkontrollerade fallen föreslår vi att särskilda tillsynshem inrättas. För
att ombesörja kontrollen skall särskilda tillsynsmän utses. Ansvaret för
tillsynen skall ankomma på kriminalvården. Tillsynsmännen skall vara
tjänstemän anställda inom olika grenar av kriminalvården. Om den miss-
tänkte eftersätter sina skyldigheter enligt tillsynen eller om han fortsätter sin brottsliga verksamhet skall häktning kunna tillgripas, även om häktningsgrund inte föreligger i övrigt. I likhet med vad som gäller för häktade skall den som står under tillsyn erbjudas socialt och kurativt stöd. En tillsyn utformad efter dessa riktlinjer bör enligt vår mening kunna verksamt
bidra till att avhålla den misstänkte från att begå nya brott. Vid flyktfara kan f.n. beslutas om reseförbud i stället för häktning.
Reseförbudet innebär ctt förbud att utan tillstånd lämna anvisad vistelseort. I samband med reseförbud brukar regelmässigt föreskrivas anmälningsskyldighet hos polismyndighet. Det är inte ovanligt att den misstänkte får lämna ifrån sig pass eller liknande legitimationshandlingar i samband med reseförbud. En motsvarighet till det nuvarande reseförbudet bör enligt vår mening finnas även i fortsättningen som ett alternativ till häktning p.g.a. flyktfara. Förbud att lämna anvisad vistelseort har i flertalet : fall inte någon självständig betydelse. I de fall då den misstänkte saknar
praktiska möjligheter att resa från hemorten framstår ett sådant förbud som opåkallat. Vi föreslår därför att det nuvarande reseförbudet vid flykt-
fara ersätts med en anmälningsskyldighet hos polisen i normalfallet. Föreligger risk att den misstänkte skall bege sig utomlands, skall anmälningsskyldigheten dock vara kombinerad med ett uttryckligt reseförbud och en skyldighet att lämna ifrån sig pass och liknande legitimationshandlingar. Överträdelse av anmälningsskyldigheten skall kunna föranleda häktning även om häktningskäl inte föreligger i övrigt.
För att klargöra att häktning skall tillämpas med restriktivitet föreslår vi att i lagen införs uttryckliga bestämmelser av innebörd att häktning inte får ske om därigenom skulle uppstå missförhållande mellan å ena sidan olägenheten för den misstänkte och å andra sidan brottets beskaffenhet och
den påföljd som kan antagas följa på brottet. Detta innebär bl.a. att om påföljden kan förväntas stanna vid kriminalvård i frihet eller ett mycket
kortvarigt frihetsstraff, häktning som regel inte bör ske. Med de alternativ till häktning i form av tillsyn och anmälningsskyldighet som vi förordar bör
en intresseavvägning göras också i valet mellan olika tvångsmedel. Därför
föreslås även att, om förutsättningar för häktning föreligger. men syftet
kan tillgodoses med tillsyn eller anmälningsskyldighet, sådan åtgärd skall
användas i stället. Förslaget innebär alltså att en proportionalitetsprincip blir lagfäst.
Häktning kan f.n. ske vid brott för vilket är stadgat fängelse understi-
gande ett år om den misstänkte inte har stadigt hemvist inom riket och det skäligen kan befaras att han avviker. Enligt vår mening bör proportionalitetsprincipen leda till att brottslighet av så ringa beskaffenhet normalt inte
bör kunna föranleda häktning då inte samtidigt fara för flykt utom landet är aktuell. Vi föreslår därför att denna häktningsmöjlighet avskaffas. Föreligger i ett enskilt fall av ifrågavarande typ likväl flyktfara kan detta mötas
genom beslut om anmälningsskyldighet. Häktning beslutas av rätten. I avbidan på häktning får den misstänkte
anhållas, om häktningsskäl föreligger. Även om det inte finns fulla skäl till häktning kan den misstänkte anhållas, om det är av synnerlig vikt att han i avbidan på ytterligare utredning tas i förvar. Beslut om anhållande medde-
las av åklagaren. Antalet anhållna uppgick 1975 till knappt 27000 under det
att häktningsframställningar endast gjordes i omkring 8300 fall etler 31 procent. Enligt enkätundersökningen hos åklagarna har åtal väckts beträf-
fande 62 procent av samtliga anhållna medan åtalsunderlåtelse meddelats
beträffande 13 procent och brott ej kunnat styrkas beträffande 16 procent av de anhållna. Påföljden för dem som anhölls och sedan frigavs utan att ha blivit häktade är i betydligt mindre utsträckning än vid häktning av frihetsberövande natur. Andelen fall av anhållande utan fulla häktningsskäl uppgår till 9 procent av samtliga anhållna.
Av det anförda framgår att en alltför låg grad av misstanke godtas vid anhållande. Detta leder till ett stort antal korttidsanhållanden. Många av dessa borde enligt vår mening kunna undvikas. Vi föreslår att nuvarande
. möjlighet att anhålla utan att fulla häktningsskäl föreligger utgår, och att
samma förutsättningar således skall gälla för anhållande och häktning. De ändringar vi förordat beträffande förutsättningarna för häktning blir alltså
tillämpliga också vid anhållande. De alternativ till häktning som vi föresla-
git, tillsyn och anmälningsskyldighet, blir också med denna lösning alter-
nativ till anhållande. Dessa åtgärder bör därför kunna beslutas av åklaga-
ren med rätt för den misstänkte att underställa frågan rättens prövning.
Även när det gäller förfarandet hos domstolar och andra myndigheter föreslår vi ändringar i gällande regler.
Beslutar åklagaren om anhållande skall han enligt nuvarande regler senast dagen efter anhållandet eller, om ytterligare utredning behövs för prövning av häktningsfrågan, senast på femte dagen efter anhällandet, avlåta häktningsframställning till rätten. Om inte sådan framställning görs inom den angivna tiden skall den anhållne omedelbart friges. Häktningsförhandling skall hållas, som regel senast fjärde dagen efter det att häktningframställningen inkommit.
En fråga som tilldragit sig uppmärksamhet i den allmänna debatten är anhållandetidens längd. Det har anförts att nuvarande bestämmelser
medger alltför långa anhållandetider. Nuvarande frister är även enligt vår mening alltför långa. Vårt förslag att fulla häktningsskäl skall föreligga redan vid anhållandet medför att åklagaren senast dagen efter anhållandet
bör kunna avlåta häktningsframställning till domstolen. Vårt förslag är utformat i enlighet härmed. Även fristen för domstolen att hålla häktnings-
förhandling föreslås förkortad så att sådan skall utsättas att hållas senast
andra dagen efter den då häktningsframställning inkom till rätten.
I en riksdagsskrivelse som överlämnats till oss har tagits upp frågan om lekmannamedverkan i frågor om häktning. Vi har funnit att starka skäl talar för sådan medverkan och föreslår att nämnd skall medverka när tingsrätt eller hovrätt vid förhandling behandlar fråga om häktning. I tingsrätt föreslås nämndmedverkan även vid förhandling angående tillsyn eller anmälningsskyldighet. Vi föreslår att tingsrätt vid prövning av dessa frågor skall bestå av en lagfaren domare och två nämndemän med individuell rösträtt.
När det gäller förfarandet vid tillsyn och anmälningsskyldighet föreslår vi regler som anknyter till vad som f.n. gäller vid reseförbud.
I avbidan på beslut om anhållande har polisman f.n. rätt att gripa den misstänkte. För gripande gäller samma förutsättningar som för anhållande.
Gripande skall skyndsamt anmälas till åklagaren som har att efter förhör
omedelbart besluta om den gripne skall anhållas eller friges. Gripande har praktiskt sett ett nära samband med hämtning och medtagande till förhör. Underlåter den som kallats till förhör utan giltig orsak att inställa sig kan
han hämtas till förhöret. Avser undersökningen brott varå kan följa fängelse och kan det skäligen befaras att den som skall höras inte skulle hörsamma kallelsen eller i anledning av kallelse försvåra utredningen genom
att undanröja bevis elter på annat sätt, får han hämtas till förhör utan
föregående kallelse. Hämtning till förhör beslutas av undersökningsle-
tillsägelse av polisman följa med till förhör. Vägrar han utan giltig orsak, får han av polismannen medtagas till förhöret. Den som inte är anhållen
eller häktad är inte skyldig att stanna kvar för förhör längre än sex timmar. Finnes det vara av synnerlig vikt att den som kan misstänkas för brottet är tillgänglig för fortsatt förhör, är han dock skyldig att kvarstanna ytterligare sex timmar.
Gripandet, som är avsett att tillämpas av den enskilde polismannen, innefattar komplicerade bedömningar i fråga om brottsrubricering, miss-
tankegrad och förekomst av de särskilda häktningsgrunderna. Härtill kom-
mer att bedömningarna ofta måste göra snabbt och under svåra yttre förhållanden. Tillämpningen har också i stor utsträckning kommit att av-
lägsna sig från lagens förutsättningar. Ofta hålls såtunda förhör med den
gripne innan anmälan om gripandet görs hos åklagaren. Anhållningsför-
höret har också på sina håll kompletterats med andra förundersökningsåtgärder, såsom målsägande- eller vittnesförhör, innan anmälan till åklaga-
ren äger rum. I stor utsträckning leder denna ordning till att den gripne friges utan att anmälan till åklagaren sker. Denna praxis har varit särskilt utvecklad i storstäderna. Kravet på skyndsam anmälan till åklagare när en misstänkt har gripits har vidare tolkats så att. om gripandet sker nattetid, kan anmälan om gripande anstå till påföljande morgon om ett anhållande
kan påräknas.
Enligt en undersökning som vi gjort uppgick 1975 antalet personer som
fördes till polisen misstänkta för brott till cirka 70000. Av dessa var 48
procent gripna, 16 procent hämtade till förhör och 37 procent medtagna till förhör. Av de gripna blev 59 procent anhållna och 41 procent frigivna. Av dem som hämtats och medtagits till förhör blev 33 procent resp. 2 procent anhållna. Frihetsberövandet har för dem som inte blivit anhållna dock som regel varit kortvarigt och endast i undantagsfall varat längre än 12 timmar. Undersökningen visar att gripande i tillämpningen inte används på det sätt som lagstiftaren avsett. Särskilt anmärkningsvärt är att över 40 procent av de gripna blir frigivna trots att gripandet förutsätter anhållandeskäl.
Vi föreslår att det nuvarande gripandet avskaffas och ersätts av hämtning och medtagande till förhör. Dessa åtgärder kan i stor utsträckning . användas av polisen på eget ansvar men innebär inte ett frihetsberövande av samma art som ett gripande. I samband härmed föreslår vi en viss utvidgning av tillämpningsområdet för medtagande till förhör och skyldigheten att stanna kvar för förhör. Den som kan misstänkas för brottet får enligt förslaget medtagas till förhör även om han anträffas på annan plats än brottsplatsen, om det är av synnerlig vikt att förhör hålles omedelbart. Den som hämtats eller medtagits till förhör är skyldig att stanna kvar upp till tolv timmar om det är av synnerlig vikt att han är tillgänglig under fortsatt utredning. De angivna tvångsåtgärderna innefattar inte ett frihetsberövande i egentlig mening utan endast en skyldighet att stå till polisens förfogande. Under tiden bör utredningen i ett intedande skede kunna göras mer omfattande än som sker f.n. i samband med gripande. Härigenom erhålls ett bättre underlag för åklagarens beslut i fråga om anhållande.
En viktig rättssäkerhetsgaranti vid frihetsberövande tvångsmedel utgör
tillgången till offentlig försvarare. Den som är anhållen eller häktad har en ovilikorlig rätt till biträde av offentlig försvarare, om han begär det. Med nuvarande ordning brukar offentlig försvarare tillträda sitt uppdrag först i samband med häktningförhandlingen. Enligt vår mening bör den offentlige försvararen inträda tidigare. Vi föreslår att rutinerna i samband med anhållande utformas så att den offentlige försvararen utses så snart som möjligt efter anhållandet.
I fråga om behandlingen av häktade och anhållna gäller ny lagstiftning sedan 1.1.1977. De ändringar i denna lagstiftning som vi föreslår gäller förfarandet. Beslut som rör behandlingen av den som är häktad misstänkt för brott kan f.n. meddelas dels av åklagaren eller undersökningsledaren dels av föreståndaren för förvaringslokalen. Åklagaren kan besluta om inskränkning i den häktades och anhållnes rätt till gemenskap och kontakt med omvärlden om fara föreligger att bevis undanröjes eller utredningen eljest försvåras. Mot åklagarens avgöranden finns ingen besvärsrätt. Vi föreslår att den häktade eller anhållne ges rätt att underställa åklagarens beslut allmän domstols prövning.
Om förslaget genomförs, kommer det att få relativt stora verkningar i fråga om antalet häktade och anhållna. Vi beräknar att antalet häktade kommer att minska med omkring 1500 per år och antalet anhållna med cirka 15 000 per år. :
Reformen föreslås träda i kraft 1.7.1979.
Bilaga 2
Utredningens lagförslag
1 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrives i fråga om rättegångsbalken
dels att I kap. 3§, 2 kap. 4§, 23 kap. 5, 8 och 9§§, 24 kap. I, 3, 5, 6,.9, 12—14, 17, 18, 20, 22 och 23 §§, 27 kap. 4§, 28 kap. 2 och 588, 29 kap. 18,
45 kap. 14§, 51 kap. 8 och 138§, 52 kap. I och 78§, 54 kap. 5§, 55 kap. 8§
samt 56 kap. 1§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att 25 kap. skall ha nedan angivna lydelse och rubrik,
dels att 24 kap. 7 och 8§§ skall upphöra att gälla.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
Tingsrätt är i tvistemål domför Tingsrätt är i tvistemål domför
med tre lagfarna domare. Flera än med tre lagfarna domare. Flera än
fyra lagfarna domare må ej sitta i fyra lagfarna domare må ej sitta i
rätten. rätten.
I brottmål skall tingsrätt bestå av I brottmål skall tingsrätt bestå av
en lagfaren domare och nämnd. en lagfaren domare och nämnd.
Kan huvudförhandling i målet be- Kan huvudförhandling i målet be-
räknas kräva minst fyra veckor, må räknas kräva minst fyra veckor, må dock två lagfarna domare och dock två lagfarna domare och nämnd sitta i rätten. nämnd sitta i rätten. I fråga om häktning eller åtgärd som avses i 25 kap. är tingsrätt domför med en lagfaren domare och två nämndemän. Tingsrätt är domför med en lag- Tingsrätt är domför med en lagfaren domare . faren domare
vid måls avgörande utan huvud- vid måls avgörande utan huvud-
förhandling, förhandling, vid annan handläggning, som ej vid annan handläggning. som ej sker vid huvudförhandling eller syn sker vid huvudförhandling eller så-
å stället, dan förhandling som sägs i 24 kap. 17§ eller 25 kap. 3§ eller syn å stäl-
let,
vid sådan huvudförhandling i vid sådan huvudförhandling i tvistemål, som hålles i förenklad tvistemål, som hålles i förenklad
form. form, vid huvudförhandling och
vid huvudförhandling och syn å syn å stället i mål om browt för vilstället i mål om brott för vilket icke ket icke är stadgat svårare straff än är stadgat svårare straff än böter. böter.
! Senaste lydelse 1975: 1288.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
2 kap.
48 Hovrätt är domför med fyra lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare må ej sitta i rätten.
I brottmål är hovrätten dock I brottmål och i besvärsmål an-
domför med tre lagfarna domare gående häktning är hovrätten dock och två nämndemän. Flera än fyra domför med tre lagfarna domare
lagfarna domare och tre nämnde- och två nämndemän. Flera än fyra män må ej sitta i rätten. Förekom- lagfarna domare och tre nämndemer ej anledning att döma till svåra- män må ej sitta i rätten. Förekomre straff än böter, är hovrätten mer ej anledning att döma till svåra-
domför även med den sammansätt- "re straff än böter är hovrätten domning som sägs i första stycket. Det- för även med den sammansättning samma gäller vid handläggning, som sägs i första stycket. Detsom ej sker vid huvudförhandling. samma gäller vid handläggning,
som ej sker vid huvudförhardling
eller sådan förhandling som sägs i
24 kap. 208.
Regeringen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast
måls beredande, må vidtagas av en lagfaren domare i hovrätten eller av
tjänstemän vid denna.
23 kap.
5§ Skall enligt 21 kap. 3§ offentlig Begär den misstänkte att offent-
försvarare utses för den misstänk- lig försvarare utses för honom eller te, åligge undersökningsledaren att är den misstänkte anhållen eller fögöra anmälan därom hos rätten. rekommer eljest anledning att of-
fentlig försvarare utses för honom,
åligge undersökningsledaren att
utan dröjsmål göra anmälan därom
hos rätten.
8§
På tillsägelse av polisman vare Anträffas någon som kan missden som är tillstädes'å plats, där tänkas för brott, varå fängelse kan
brott förövas, skyldig att medfölja följa, och är det av synnerlig vikt
till förhör, som hålles omedelbart för utredningen att förhör hålles
därefter. Vägrar han utan giltig or- omedelbart eller är någon tillstädes
sak, må han av polismannen medta- å plats där brott förövas, är han gas till förhöret. skyldig att på tillsägelse av polis-
man medfölja till förhör, som hålles
omedelbart därefter. Vägrar han
utan giltig orsak må han av polis-
mannen medtagas till förhöret.
? Senaste lydelse 1976: 560.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Anträffas den som begått brott,
varå fängelse kan följa, å bar gär-
ning eller flyende fot, må han gri-
pas av envar. Envar må ock gripa
den som är efterlyst för brott. Den
gripne skall skyndsamt överlämnas
till närmaste polisman, som må
medtaga honom till förhör.
Ej vare någon, som icke är anhål- Ej vare någon, som icke är anhållen eller häktad, skyldig att kvar- len eller häktad, skyldig att kvar-
stanna för förhör längre än sex tim- stanna för förhör längre än sex timmar. Finnes det vara av synnerlig mar. Finnes det vara av synnerlig
vikt, att den som kan misstänkas vikt, att den som kan misstänkas för brottet är tillgänglig för fortsatt för brottet är tillgänglig under det förhör, vare han dock skyldig att att omedelbara utredningsåtgärder
kvarstanna yfterligare sex timmar. vidtages. vare han dock skyldig
kvarstanna i högst tolv timmar.
Sedan förhöret avslutats eller ti- Sedan förhöret eller utredningen den, då den hörde är skyldig att avslutats eller tiden, då den hörde
kvarstanna, utgått, äge han omedel- är skyldig att kvarstanna, utgått. bart avlägsna sig; utan synnerliga äge han omedelbart avlägsna sig: skäl må ej fordras, att han infinner utan synnerliga skäl må cj fordras,
sig till nytt förhör tidigare än tolv att han infinner sig till nytt förhör
timmar därefter. tidigare än tolv timmar därefter.
24 kap.
18? Är någon på sannolika skäl miss- Är någon på sannolika skäl miss-
tänkt för brott, för vilket är stadgat tänkt för brott, för vilket är stadgat
fängelse i ett år eller däröver, må fängelse i ett år eller däröver, må
han häktas. om med hänsyn till han häktas, om det skäligen kan bebrottets beskaffenhet, den miss- Jaras att han avviker eller varaktigt
tänktes förhållunde eller annan om- undanhåller sig lagföring eller
ständighet, skäligen kan befaras, straff eller undanröjer eller för-
att han avviker eller annorledes un- vanskar bevis. dandrager sig lagföring eller straff eller genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens
utredning, eller ock anledning förekommer att han fortsätter sin
brottsliga verksamhet.
Är brottet ringare än i första Den som på sannolika skäl är
stycket sägs men kan därå följa misstänkt för brott, för vilket är fängelse och har den misstänkte stadgat fängelse i fyra år eller däricke stadigt hemvist inom riket, må över, må häktas om det är påkallat
3 Senaste lydelse 1975: 670.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
han häktas, om det skäligen kan för att hindra fortsatt brottslig
befaras, att han avviker. verksamhet. Är för brottet stadgat
År för brottet icke stadgat lindri- lindrigare straff än som nu sagts gare straff än fängelse i två år, men kan därå följa fängelse i ett år,
skall häktning ske, om det ej är up- må den misstänkte häktas, om det penbart, att anledning därtill sak- är påkallat för att hindra fortsatt
nus. : brottslighet, som kan medföra fara
för annans liv eller hälsa eller är av liknande farlig beskaffenhet.
Kan det antagas att den misstänkte kommer att dömas allenast till böter,
må häktning icke ske.
38”
Kan på grund av den misstänktes Häktning må ej ske om därigeungdom eller hans sjukdom häkt- nom skulle uppstå missförhållande ning antagas medföra allvarligt mellan, å ena sidan, olägenheten men för honom och finnes sådan för den misstänkte och, å andra si-
övervakning kunna ordnas, att skäl dan, sakens beskaffenhet och den
till hans häktning ej längre förelig- påföljd som kan antagas följa å ga, må han ej häktas. Kvinna som brottet. är havande i framskridet tillstånd Förekomma skäl för häktning
eller som fött så kort tid förut, att men kan syftet tillgodoses genom
häktning kan antagas medföra all- tillsvn eller anmälningsskyldighet, varligt men för henne eller barnet, skall sistnämnda tvångsmedel anmå ej häktas med mindre det är vändas.
uppenbart, att betryggande över-
vakning ej kan ordnas. Vill den
misstänkte ej underkasta sig över-
vakning, som nu nämnts, skall häktning ske.
Om ytterligare inskränkning i fråga om häktning av den som är under
aderton år är särskilt stadgat.
Alt reseförbud må träda i stället
för häktning, stadgas i 25 kap.
Förekomma mot någon skäl till häktning, må han i avbidan på rättens
beslut därom anhållas.
Åro ej fulla skäl till häktning, må Beslut om anhållande meddelas
den misstänkte dock anhållas, om av åklagaren. Sådant beslut skall det finnes vara av synnerlig vikt, att innehålla uppgift å det brott misshan I avbidan på ytterligare utred- tanken avser samt kort angiva ning tages i förvar. grunden för anhållandet.
Beslut om anhållande meddelas av undersökningsledaren eller åkla-
garen.
4 Senaste lydelse 1964: 166.
Nuvarande lIvdelse Föreslagen lydelse
Har den, vilkens anhållande be- Har den. vilkens anhållande beslutats, avvikit eller är han eljest ej slutats, avvikit eller är han eljest ej
tillstädes, då beslutet meddelas, tillstädes. då beslutet meddelas,
skall. så snart beslutet verkställts. skall. så snart beslutet verkställts,
anmälan därom göras hos anhåll- anmälan därom göras hos åklaga-
ningsmyndigheten. ren.
Avviker den som misstänkes för Avviker den som misstänkes för brott och förekomma skäl till hans brott och förekomma skäl till hans
anhållande. må han av anhäållnings- anhållande, må han av åklagaren
myndigheten efterlysas. efterlysas.
Då någon anhålles, skall han er- Då någon anhålles eller då beslut
hålla besked om det brott misstan- om anhällande som avses 16 § verkken avser. Den anhållnes husfolk ställs, skall den anhållne omedeleller närmaste anhöriga skola ock. bart erhålla besked om det brott så snart det kan ske utan men för misstanken avser. Den anhållnes utredningen, underrättas om anhål- närmaste anhöriga eller andra när-
landet. Sådan underrättelse må stående skola ock, så snart det kan
dock ej utan synnerliga skäl lämnas ske utan men för utredningen, unmot den anhållnes önskan. derrättas om anhållandet. Sådan
underrättelse må dock ej utan syn-
nerliga skäl lämnas mot den an-
hållnes önskan.
$
Anhållningsmyndigheten skall, Åklagaren skall, om ej den anom ej den anhållne frigives, sist da- håline frigives, sist dagen efter den,
gen efter den, då beslut om anhål- då beslut om anhållande medde-
lande meddelades eller då den an- lades eller beslut om anhållande
hållne enligt 8§ inställdes till för- som avses i 6§ verkställts, till rät-
hör, till rätten avlåta framställning ten avlåta framställning om hans
om hans häktande. Finnes för pröv- häktande. Göres ej framställning
ning av häktningsfrågan ytterligare som nu sagts, skall den anhållne utredning erforderlig, må med omedelbart frigivas.
framställningen anstå, dock skall den uvlåtas. så snart ske kan, och
sist å femte dagen efter den, då
beslut om anhållande meddelades eller den anhållne inställdes för för-
hör. Göres ej framställning, som nu
sagts, skall den anhållne omedelbart frigivas.
I samband med framställningen I samband med framställningen
skall till rätten överlämnas proto- skall till rätten samt till den an-
koll eller anteckningar över vad dit- hållne och hans försvarare övertills förekommit under förunder- lämnas protokoll eller anteckningar sökningen; med rättens medgivan- över vad dittills förekommit under
de må dock med överlämnandet an- förundersökningen i den mån de
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
stå viss kort tid. Påkallas förhör äro av betydelse för frågan om med annan än den anhållne, skall häktning. Påkallas förhör med anock uppgift lämnas därom. nan än den anhållne, skall ock upp-
gift lämnas därom.
Då framställning enligt 12 §§ in- Då framställning enligt 12 8 inkommit, skall rätten, så snart ske ' kommit, skall rätten, så snart ske kan, och om synnerligt hinder ej kan, och om synnerligt hinder ej
möter, sist å fjärde dagen därefter möter, sist å andra dagen därefter
hålla förhandling i häktningsfrågan. hålla förhandling I häktningsfrågan. Utsättes huvudförhandling att hål- Utsättes huvudförhandling att hållas inom en vecka, sedan framställ- las inom en vecka, sedan framställningen inkom, må dock, om ej rät- ningen inkom, må dock, om ej rätten finner särskild förhandling böra ten finner särskild förhandling böra äga rum, med förhandlingen anstå äga rum. med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen. till huvudförhandlingen.
Vid förhandling i häktningsfrågan skall den som yrkat häktning så ock, om ej synnerligt hinder möter för den anhållnes inställande, denne vara tillstädes.
Den som yrkat häktning skall an- Den som yrkat häktning skall angiva de omständigheter. varå yr- giva de omständigheter, varå yrkandet grundas. Den anhållne och kandet grundas. Den anhållne och hans försvarare skola erhålla tillfäl- hans försvarare skola erhålla tillfälle att yttra sig. Utöver vad hand- le att yttra sig. Utöver vad handlingarna från förundersökningen in- lingarna från förundersökningen innehålla samt parterna eljest anföra nehålla samt parterna eljest anföra, må utredning ej förebringas. med må utredning angående brottet ej mindre särskilda skäl äro därtill. förebringas med mindre särskilda
skäl äro därtill.
17§
Fråga om häktning av den som ej Fråga om häktning av den som ej är anhållen må upptagas på yrkande är anhållen må upptagas på yrkande av undersökningsledaren eller åkla- av åklagaren. Efter åtalet äge rätten garen. Efter åtalet äge rätten även även på yrkande av målsäganden så på yrkande av målsäganden så ock ock självmant upptaga fråga därsjälvmant upptaga fråga därom. om.
Då fråga om häktning väckts, skall, så snart ske kan, förhandling äga rum inför rätten. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad i 14—-16§8 är stadgat. Har den misstänkte kallats till förhandlingen eller förekommer anledning, att han avvikit eller eljest håller sig undan, utgöre dock hans utevaro ej hinder för förhandlingen. Uteblir målsäganden, ehuru han kallats till förhandlingen, må frågan avgöras utan hinder därav.
Har rätten beslutat häktning av någon, som ej är vid rätten tillstädes, skall, så snart beslutet verkställts, anmälan därom göras hos rätten.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18§ Då rätten beslutar häktning enligt 16% av anhållen eller enligt 17% av
någon, som är vid rätten tillstädes, eller då anmälan om häktningsbesluts
verkställande inkommer, skall, om ej åtal redan väckts, rätten utsätta den
tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt.
Överstiger den utsatta tiden två Finnes den utsatta tiden otillveckor, skall rätten, så länge den räcklig, må rätten, om framställmisstänkte är häktad och till dess ning därom göres före tidens utåtal väckts, med högst två veckors gång, medgiva förlängning av ti-
mellanrum ånyo hålla förhandling den. Den misstänkte och hans försom sägs i 14—-168§8, och därvid svarare skall beredas tillfälle att särskilt tillse, att utredningen be- yvitra sig över framställningen där drives så skyndsamt som möjligt. så kan ske. Väckes ej åtal inom två Finnes med hänsyn till utredning- veckor skall rätten så länge den ens beskaffenhet eller av annan om- misstänkte är häktad och till dess
ständighet uppenbart, att förhand- åtal väckts, med högst två veckors
ling inom nu angiven tid skulle vara mellanrum ånvo hålla förhandling
utan betydelse, må dock rätten be- som sägs i 14—-16§8, och därvid
stämma längre tids mellanrum. särskilt tillse. att utredningen be-
Finnes den utsatta tiden otill- drives så skyndsamt som möjligt. räcklig, må rätten, om framställ- Finnes med hänsyn till utredningning därom göres före tidens ut- ens beskaffenhet eller av annan omgång, medgiva förlängning av ti- ständighet uppenbart att förhandden. | ling inom nu angiven tid skulle vara
utan betydelse, må dock rätten be-
stämma längre tids mellanrum.
208 Väckes i mål, som fullföljts till Väckes i mål som fullföljts till
högre rätt, fråga om häktning, äge högre rätt fråga om häktning eller denna utan förhandling besluta där- föres i högre rätt särskild talan i över; är den misstänkte anhållen, fråga om häktning äge den högre skall beslut meddelas sist å fjärde rätten utan förhandling besluta därdagen efter det framställning om över: är den misstänkte anhållen elhans häktande inkom till rätten. ler häktad, skall beslut meddelas
Finnes förhandling erforderlig, sist å fjärde dagen efter det fram-
skall den hållas, så snart ske kan. ställning om hans häktande eller be-
Om sådan förhandling gälle vad i svärsinlaga inkom till rätten.
14—17 §§ är stadgat. Finnes förhandling = erforderlig.
skall den hållas, så snart ske kan.
Om sådan förhandling gälle vad i
14—17 §§ är stadgat.
228"
Den som är häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte. Häktad krigsman må dock i stället föras vill militärhäkte.
Finnes det vara av synnerlig vikt; Finnes det vara av synnerlig vikt, att den häktade för utredning an- att den häktade för utredning an-
5 Senaste lydelse 1966: 302.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
gående det brott, som föranlett gående det brott. som föranlett häktningen, eller annat brott, för häktningen, eller annat brott, för vilket han misstänkes, förvaras å vilket han misstänkes, förvaras å
annan plats än i första stycket sägs, annan plats än i första stycket sägs,
må på yrkande av undersökningsle- må på yrkande av åklagaren rätten
daren eller åklagaren rätten för- förordna att med överförande skall
ordna att med överförandet skall tills vidare anstå. Rätten eller åklatills vidare anstå. Rätten, undersök- garen äge ock besluta. att den häk-
ningsledaren eller åklagaren äge tade, sedan han överförts till häkte,
ock besluta, att den häktade. sedan skall för förhör eller annan åtgärd
han överförts till häkte, skall för inställas å plats utom häktet.
förhör eller annan åtgärd inställas å
plats utom häktet.
Om förvaring av häktad som undergår eller undergått rättspsykiatrisk undersökning gälla särskilda bestämmelser.
238 Ej må annorledes än i detta kapitel eller eljest är stadgat någon i anledning av misstanke för brott hållas i förvar, även om han samtycker därtill.
Om skyldighet för den som miss- Om skyldighet för den som misstänkes för brott att kvarstanna för tänkes för brott att kvarstanna för
förhör stadgas i 23 kap. förhör och utredning stadgas i 23
kap.
25 kap. Om tillsyn och anmälningsskyldighet
185 Är någon skäligen misstänkt för Är någon på sannolika skäl miss-
brott, varå fängelse kan följa och tänkt för brott, för vilket är stadgat kan med hänsyn till brottets beskaf- fängelse I ett år eller däröver, och
fenhet, den misstänktes förhållan- kan det skäligen befaras att han
de eller annan omständighet skäli- fortsätter sin brottsliga verksamgen befaras, att han avviker eller het, må han ställas under tillsyn. annorledes unduandrager sig lagfö- Tillsyn skall förenas med förering eller straff, men förekommer skrift att vara tillgänglig eller aneljest ej unledning att anhålla eller ' mäla sig på viss tid och plats eller häkta honom. må, om det finnes att vistas i tillsyvnshem. tillfyllest, i stället förbud meddelas I den mån det lämpligen kan ske, honom att utan tillstånd lämna ho- skall åtgärd vidtagas för att ge den
nom anvisad vistelseort. Oberoen- som ställts under tillsvn det personde av brottets beskaffenhet må ock liga stöd och annan hjälp som han
förbud som nu sagts, meddelas, om behöver. Sådan åtgärd får dock skäligen kan befaras, att den miss- vidtagas endast om han samtycker tänkte genom att begiva sig från därtill.
riket undandrager sig lagföring eller straff eller gäldande av skade-
stånd eller annan ersättning till målsägande, som kan antagas
komma att på grund av brottet ådö-
mas honom.
& Senaste lydelse 1964: 166.
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivydelse
Med reseförbud må förenas skyl- År någon skäligen misstänkt för dighet för den misstänkte att å vis- brott, varå fängelse kan följa, och
så tider vara tillgänglig i sin bostad kan det skäligen befaras att han av-
eller å sin arbetsplats eller att an- viker eller annorledes undandrager mäla sig hos polismyndighet i orten sig lagföring eller straff, må han
så ock annat villkor, som finnes er- åläggas att å viss tid anmäla sig forderligt för hans övervakande. hos polismyndighet. Oberoende av
brottets beskaffenhet må ock an-
mälningsskyldighet, som nu sagts,
meddelas, om skäligen kan befaras
att den misstänkte genom att be-
giva sig från riket undandrager sig lagföring eller straff.
Kan det befaras att den miss-
tänkte beger sig från riket, skall an-
mälningsskyldighet förenas med
förbud för honom att utan tillstånd
lämna riket (reseförbud) och skyl-
dighet att lämna från sig pass eller
annan sådan legitimationshand-
ling.
Reseförbud meddelas av under- Beslut om tillsyn eller anmälsökningsledaren, åklagaren eller ningsskyldighet meddelas av åkla-
rätten. garen eller rätten. Har föreskrift
meddelats den som ställts under
tillsvn att vara tillgänglig eller an-
måla sig å viss tid och plats skall
jämväl tillsvnsman utses.
Fråga om reseförbud må av rät- Fråga om tillsyn eller anmäl-
ten upptagas på yrkande av under- ningsskyldighet må av rätten upptasökningsledaren eller åklagaren el- gas då den har att besluta om den ler då rätten har att besluta om den misstänktes häktning eller hans
misstänktes häktning eller hans kvarhållande i häkte. Efter åtalet kvarhållande i häkte. Efter åtalet äge rätten även på yrkande av målsäge rätten även på yrkande av måls- äganden så ock självmant upptaga äganden så ock självmant upptaga fråga därom. fråga därom. I anledning av målsägandens anspråk på skadestånd eller annan er-
sättning må undersökningsledaren eller åklagaren ej meddela reseför-
bud eller hos rätten yrka sådant förbud, med mindre anspråket an-
mälts hos honom; rätten äge allenast på yrkande upptaga fråga om sådant förbud.
Väckes vid rätten fråga om rese- Väckes vid rätten fråga om tillsyn förbud, skall, så snart ske kan, för- eller anmälningsskyldighet, skall så
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
handling därom äga rum inför rät- snart ske kan, förhandling därom ten. Om sådan förhandling gälle i äga rum inför rätten. Om sådan förtillämpliga delar vad i 24 kap. 17§ handling gälle i tillämpliga delar vad är stadgat. Är fara i dröjsmål, må i 24 kap. 17§ är stadgat. Är fara i rätten omedelbart meddela reseför- dröjsmål, må rätten omedelbart hebud att gälla, till dess annorlunda sluta om tillsyn eller anmälningsförordnas. skyldighet att gälla till dess annor-
lunda förordnas.
Beslut om reseförbud skall inne- Beslut om tillsyn eller anmälhålla uppgift å det brott misstanken ningsskyldighet skall innehålla uppavser samt angiva den ort, där den gift å det brott misstanken avser misstänkte skall uppehålla sig och samt angiva vad den misstänkte har vad han i övrigt har att iakttaga. I att iakttaga. I beslutet skall erinras beslutet skall erinras om påföljden om påföljden för överträdelse av för överträdelse av förbudet och för vad som åligger honom enligt tillunderlåtenhet att fullgöra därmed synen eller anmälningsskyldigheförenat vilkor. ten.
Beslutet skall delgivas den misstänkte.
Har reseförbud meddelats av an- Har tillsyn eller anmälningsskylnan än rätten, äge den misstänkte dighet beslutats av åklagaren, äge begära rättens prövning av förbu- den misstänkte begära rättens prövdet. Då begäran inkommit, skall ning av beslutet. Då begäran inrätten, så snart ske kan, och, om kommit, skall rätten, så snart ske synnerligt hinder ej möter, sist å kan, och, om synnerligt hinder ej fjärde dagen därefter hålla förhand- möter, sist å fjärde dagen därefter, ling, som avses i 3§. Utsättes hu- hålla förhandling, som avses i 3§. vudförhandling att hållas inom en Utsättes huvudförhandling att hålvecka, sedan begäran framställdes, las inom en vecka, sedan begäran må dock, om ej rätten finner sär- framställdes, må dock, om ej rätten skild förhandling böra äga rum, finner särskild förhandling böra äga med förhandlingen anstå till huvud- rum, med förhandlingen anstå till förhandlingen. huvudförhandlingen.
Då rätten meddelar reseförbud Då rätten beslutar om tillsyn eller eller fastställer sådant förbud, skall anmälningsskyldighet eller fastom ej åtal redan väckts, rätten ut- ställer sådant beslut, skall, om ej sätta den tid, inom vilken åtal skall åtal redan väckts, rätten utsätta den väckas. Denna må ej bestämmas tid, inom vilken åtal skall väckas. längre, än som finnes oundgängli- Denna må ej bestämmas längre, än gen erforderligt. I annat fall skall som finnes oundgängligen erforderåtal väckas inom en månad, sedan ligt. I annat fall skall åtal väckas reseförbudet meddelades. inom en månad. sedan beslutet om
tillsvn eller anmälningsskyldighet
meddelades.
Finnes tid. som avses i första stycket, otillräcklig, må rätten, om framställning därom göres före tidens utgång. medgiva förlängning av tiden. 5 Riksdagen 1980i81. 1 saml. Nr 201
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
Har ej inom tid. som avses i 65, Har ej inom tid. som avses i 68. åtal väckts eller till rätten inkommit åtal väckts eller till rätten inkommit
framställning om förlängning av ti- framställning om förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre den eller förekomma eljest ej längre skäl för reseförbud, skall det ome- - skäl för tillsyn eller anmälningsdelbart hävas. skyldighet, skall beslut härom ome-
delbart hävas.
Om hävande av reseförbud för- Om hävande av beslut om tillsyn
ordnar rätten eller, om förbudet ej eller anmälningsskyldighet förord-
meddelats eller fastställts av rät- nar åklagaren. Har beslutet medten, undersökningsledaren = eller delats eller fastställts av rätten, åklagaren. förordnar denna om beslutets hä-
vande.
Vad i 24 kap. 21§ är stadgat om Vad i 24 kap. 21§ är stadgat om
häktning äge motsvarande tillämp- häktning äge motsvarande tillämpning beträffande reseförbud. ning beträffande tillsyn och anmäl-
ningsskyldighet.
Väckes i mål, som fullföljts till Väckes i mål som fullföljts till högre rätt, fråga om reseförbud, högre rätt, fråga om tillsyn eller anäge denna utan förhandling besluta mälningsskyldighet, äge denna utan
däröver. Finnes förhandling erfor- förhandling besluta däröver. Finnes
derlig, skall den hållas, så snart ske förhandling erforderlig, skall den
kan. Om sådan förhandling gälle i hållas, så snart ske kan. Om sådan tillämpliga delar vad i 24 kap. 17§ förhandling gälle i tilllämpliga delar är stadgat. vad i 24 kap. 17§ är stadgat.
Överträdes reseförbud eller full- År den som ställts under tillsyn göres ej därmed förenat villkor, på sannolika skäl misstänkt för att skall den misstänkte omedelbart efter beslutet om tillsyn ha gjort sig anhållas eller häktas, om det ej är skyldig till brott, för vilket är staduppenbart, att skäl därtill ej före- gåt fängelse i ett år eller däröver, komma. skall han anhållas eller häktas, om
ej särskilda skäl föranleda annat.
Åsidosätter den som ställts under
tillsvn i väsentlig mån vad som ålig-
ger honom enligt tillsvnen. må han
omedelbart unhållas eller häktas.
108 Den som åsidosätter honom
ålagd anmälningsskyldighet, skall
omedelbart anhållas eller häktas,
om det ej är uppenbart att skäl där-
till ej förekomma.
Har anmälningsskyldighet för-
enats med reseförbud och över-
Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse
träder den misstänkte reseförbudet
eller vidtager han åtgärd i syfte att
lämna riket, skall han omedelbart
anhällas eller häktas. I avbidan på
beslut om anhållande må den miss-
tänkte av polisman gripas. Anmä-
lan härom skall omedelbart göras
hos åklagaren.
27 kap.
Den som med laga rätt griper el- Den som med laga rätt medtager
ler anhäller misstänkt eller verk- någon, som är misstänkt för brott. ställer häktning, husrannsakan eller till förhör eller griper eller anhåller kroppsvisitation må lägga beslag å misstänkt eller verkställer häkt-
föremål, som därvid påträffas. ning, husrannsakan eller kroppsvi-
sitation må lägga beslag å föremål
som därvid påträffas.
Föremål, som eljest påträffas, må efter beslut av undersökningsledaren eller åklagaren tagas i beslag. Är fara i dröjsmål. må även utan sådant
beslut åtgärden vidtagas av polisman, dock ej i fråga om försändelse i post-
eller telegrafverkets vård.
Verkställes beslag av annan än undersökningsledaren eller åklagaren och har denne ej beslutat beslaget, skall anmälan skyndsamt göras hos honom, som har att omedelbart pröva om beslaget skall bestå.
28 kap.
2§
För eftersökande av den som För eftersökande av den som
skall gripas, anhållas eller häktas skall medtagas till förhör, miss-
eller hämtas till förhör eller till in- tänkt för brott, eller som skall anställelse vid rätten må husrannsa- hällas eller häktas eller hämtas till kan företagas hos honom, så ock inställelse vid rätten må husrannsahos annan, om synnerlig anledning kan företagas hos honom. så ock förekommer, att den sökte uppe- hos annan, om synnerlig anledning håller sig där. förekommer, att den sökte uppe-
håller sig där.
Utan förordnande, som sägs 145§, Utan förordnande, som sägs i 48,
må polisman företaga husrannsa- må polisman företaga husrannsa-
kan, om åtgärden har till syfte att kan, om ätgärden har till syfte att eftersöka den som skall gripas, an- eftersöka den som skall ;medtagas
hållas eller häktas eller hämtas till till förhör, misstänkt för brott, eller förhör eller till inställelse vid rätten skall anhållas eller häktas eller
eller att verkställa beslag å föremål, hämtas till inställelse vid rätten clsom å färsk gärning följts eller spå- ler att verkställa beslag äå föremål. rats, så ock eljest, då fara är i dröjs- som å färsk gärning följts eller spåmål. rats, så ock eljest, då fara är i dröjsmål.
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
29 kap.
Yppas vid överläggning till dom eller beslut skiljaktiga meningar, skall omröstning ske.
I tingsrätt skall. om nämnd har säte i rätten först ordföranden och. om ytterligare en lagfaren domare sitter i rätten, sedan denne säga sin mening.
Ordföranden inhämte därefter nämndens mening.
Vid omröstning i annat fall skall Vid omröstning i annat fall skall den yngste i rätten först yttra sig den yngste i rätten först yttra sig
och sedan var efter annan. såsom och sedan var efter annan, såsom de hava säte i rätten. Har målet be- de hava säte i rätten. Har målet beretts av viss ledamot. säge han först retts av viss ledamot. säge han först
sin mening. I hovrätt skall dock. om sin mening. Om nämndemän ingå i nämndemän ingå i rätten, dessa rätten, skall dock dessa sist säga sist säga sin mening. sin mening.
Envar angive de skäl. varå han grundar sin mening.
45 kap. 148
Rätten bestämme, så snart ske kan, tid för huvudförhandlingen. För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt, må huvudförhandling utsättas, ehuru mälet i övrigt ej är berett till huvudförhandling.
Är den tilltalade anhållen eller häktad. skall huvudförhandling hållas inom en vecka från den dag, då åtalet väcktes, om ej till följd av åtgärd, som avses i I1 eller 12§, eller annan omsiändighet längre uppskov är
nödvändigt. Har den tilltalade häktats efter åtalet. skall tiden räknas från
dagen för hans häktande.
År den tilltulade underkastad till-
syn eller anmälningsskyldighet,
skall huvudförhandling, om hinder
ej möter, hållas inom två veckor.
51 kap.
För målets beredande skall vadeinlagan med därvid fogade handlingar delgivas vadesvaranden och föreläggande meddelas honom att inkomma med skriftligt genmäle.
Har underrätten avslagit yrkande Har underrätten avslagit yrkande
om åtgärd, som avses i 26—28 kap., om åtgärd. som avses i 26—28 kap.,
eller förordnat om hävande av så- eller förordnat om hävande av så-
dan åtgärd, äge hovrätten omedel- dan åtgärd, äge hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla, till bart bevilja åtgärden att gälla. till
dess annorlunda förordnas. Har un- dess annorlunda förordnas. Har un-
derrätten beviljat åtgärd, som nu derrätten beviljat åtgärd, som nu sagts, äge hovrätten omedelbart sagts. äge hovrätten omedelbart förordna, att vidare åtgärd för verk- förordna. att vidare åtgärd för verk-
ställighet av beslutet ej må äga rum. ställighet av beslutet ej må äga rum.
Är fråga om häktning eller reseför- Är fråga om häktning, tillsyn eller
7 Senaste lydelse 1975: 1288 och 1976: 560.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
bud, må hovrätten ock utan mot- anmälningsskyldighet, må hovrätpartens hörande göra ändring i un- ten ock, om särskilda skäl äro där-
derrättens beslut. till, utan motpartens hörande göra
ändring i underrättens beslut.
138 Så snart målets beredande avslutats. bestämme hovrätten tid för huvudförhandlingen. För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt, må huvudförhandling utsättas, churu målet i övrigt ej är berett till huvudförhandling.
Är den tilltalade häktad, skall hu- Är den tilltalade häktad, skall hu-
vudförhandling hållas inom fyra vudförhandling hållas inom två vecveckor efter utgången av den i 2§ kor efter utgången av den i 2§ anangivna tiden, om ej till följd av givna tiden. om ej till följd av åtåtgärd, som avses i 118, eller annan gärd. som avses It I18, eller annan omständighet längre uppskov är omständighet längre uppskov är nödvändigt. Har den tilltalade häk- nödvändigt. Har den tilltalade häktats efter utgången av den i 2§ an- tats efter utgången av den i 2§ angivna tiden, skall tiden räknas från givna tiden, skall tiden räknas från
dagen för hans häktande. dagen för hans häktande.
52 kap.
Vill någon anföra besvär mot un- Vill någon anföra besvär mot underrätts beslut, skall han inom två derrätts beslut, skall han inom två veckor från den dag, då beslutet veckor från den dag, då beslutet
meddelades, till underrätten inkom- meddelades, till underrätten inkomma med besvärsinlaga:; har beslut ma med besvärsinlaga: har beslut under rättegången meddelats an- under rättegången meddelats annorledes än vid sammanträde för norledes än vid sammanträde för förhandling, skall dock besvärsti- förhandling. skall dock besvärsti-
den räknas från den dag, då klagan- den räknas från den dag, då klagan-
den erhöll del av beslutet. Klagan den erhöll del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande el- över beslut om någons häktande cl-
ler kvarhållande i häkte eller i frå- ler kvarhållande i häkte eller i frå-
ga, som avses i 49 kap. 65, vare ej ga, som avses I 25 kap. eller 49 kap. inskränkt till viss tid. 6§, vare ej inskränkt till viss tid.
Om skyldighet att anmäla missnöje med beslut, som avses i 49 kap, 3§ eller 48 första stycket I, 2. 3 elter 7, stadgas i nämnda kapitel.
Finnes motparten böra höras över besvären, skall besvärsinlagan med
därvid fogade handlingar delgivas motparten och föreläggande meddelas honom att inkomma med skriftlig förklaring.
Ej må. med mindre tillfälle lämnats motparten att förklara sig, ändring
göras i underrättens beslut. såvitt angår hans rätt.
Har underrätten i tvistemål av- Har underrätten i tvistemål av-
slagit yrkande om kvarstad, sking- slagit yrkande om kvarstad, sking-
ringsförbud eller annan handräck- ringsförbud elter annan handräck-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ning eller förordnat om hävande av ning eller förordnat om hävande av
sådan åtgärd eller i brottmål avsla- sådan åtgärd eller i brottmål avsla-
git yrkande om åtgärd, som avses i git yrkande om åtgärd, som avses i 26—28 kap., eller förordnat om hä- 26—28 kap., eller förordnat om hä-
vande av sädan åtgärd, äge hovrät- vande av sådan åtgärd. äge hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att ten omedelbart bevilja åtgärden att
gälla, till dess annorlunda förord- gälla, till dess annorlunda förordnas. Har underrätten beviljat åt- nas. Har underrätten beviljat ätgärd, som nu sagts eller förordnat, gärd, som nu sagts eller förordnat.
att beslut må verkställas utan att beslut må verkställas utan
hinder av att det icke äger laga hinder av att det icke äger laga kraft. äge hovrätten omedelbart kraft, äge hovrätten omedelbart
förordna, att vidare ätgärd för verk- förordna, att vidare åtgärd för verkställighet ej må äga rum. Är fråga ställighet ej må äga rum. Är fråga
om häktning eller reseförbud, må om häktning, tillsyn eller anmälhovrätten ock utan motpartens hö- ningsskyldighet, mä hovrätten ock, rande göra ändring i underrättens om särskilda skäl äro därtill, utan beslut. motpartens hörande göra ändring i
underrättens beslut.
54 kap.
Då hovrätt ogillat yrkande om Då hovrätt ogillat yrkande om
häktning eller reseförbud eller frigi- häktning, tillsyn eller anmälningsvit häktad eller hävt reseförbud, må skyldighet, eller frigivit häktad eller talan mot beslutet ej föras annor- hävt beslut om tillsyn eller anmälledes än i samband med talan mot ningsskyldighet, må talan mot behovrättens dom eller slutliga be- slutet ej föras annorledes än i samslut. band med talan mot hovrättens
dom eller slutliga beslut.
55 kap.
För målets beredande skall revisionsinlagan med därvid fogade handlingar delgivas revistonssvaranden och föreläggande meddelas honom att
inkomma med skriftligt genmäle. Har hovrätten i tvistemål avslagit Har hovrätten i tvistemål avslagit
yrkande om kvarstad, skingrings- yrkande om kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning el- förbud eller annan handräckning cller förordnat om hävande av sådan ler förordnat om hävande av sådan
åtgärd eller i brottmål avslagit yr- åtgärd eller i brottmäl avslagit yrkande om åtgärd. som avses i kande om åtgärd, som avses i 26—28 kap., eller förordnat om hä- 26-28 kap.. eller förordnat om hä-
vande av åtgärd. som där sägs, äge vande av åtgärd, som där sägs, äge högsta domstolen omedelbart be vil- högsta domstolen omedelbart be vil-
ja åtgärden att gälla, till dess annor- ja åtgärden att gälla, till dess annor-
lunda förordnas. Har hovrätten be- lunda förordnas. Har hovrätten beviljat åtgärd, som nu sagts, eller viljat åtgärd. som nu sagts. eller
förordnat, att dom må verkställas förordnat. att dom må verkställas
utan hinder av att den icke äger laga utan hinder av att den icke äger laga
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
kraft. eller fastställt underrätts be- kraft, eller fastställt underrätts be-
slut därom, äge högsta domstolen slut därom. äge högsta domstolen ock omedelbart förordna, att vidare ock omedelbart förordna, att vidare
åtgärd för verkställighet ej må äga åtgärd för verkställighet ej må äga
rum. Är fråga om häktning eller re- rum. Är fråga om häktning, tillsyn
seförbud. må högsta domstolen eller anmälningsskyldighet, må
utan motpartens hörande göra änd- högsta domstolen om särskilda skäl
ring i hovrättens beslut. äro därtill, utan motpartens höran-
de göra ändring i hovrättens beslut.
56 kap.
Vill någon anföra besvär mot Vill någon anföra besvär mot hovrätts beslut, skall han inom fyra hovrätts beslut, skall han inom fyra veckor från den dag, då beslutet veckor från den dag. då beslutet meddelades, till hovrätten. inkom- meddelades. till hovrätten inkom-
ma med besvärsinlaga; bar beslut ma med besvärsinlaga: har beslut under rättegången meddelats an- under rättegången meddelats annorledes än vid sammanträde för norledes än vid sammanträde för
förhandling, skall dock besvärsti- förhandling, skall dock besvärstiden räknas från den dag, då klagan- den räknas från den dag. då klaganden erhöll del av beslutet. Klagan den erhöll del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande cl- över beslut om någons häktande el-
ler kvarhållande i häkte vare ej in- ler kvarhållande i häkte eller i fråskränkt till viss tid. La, som avses i 25 kap. vare ej in-
skränkt till viss tid.
Om skyldighet att anmäla missnöje mot hovrätts beslut i fråga. som
avses I 49 kap. 3§ eller 43 första stycket, I. 2, 3 eller 7, stadgas i 54 kap. 38.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979. Har någon dessförinnan gripits eller anhällits skall i fråga om åtgärden och dess fortsatta beständ äldre lag gälla. Har någon häktats eller underkastats reseförbud före nya lagens
ikraftträdande skall i fråga om åtgärden och dess fortsatta bestånd äldre lag
tillämpas intill dess målet efter nämnda tidpunkt första gången förekommer vid rätten.
2 Förslag till
Lag om ändring i militära rättegångslagen (1948: 472)
Härigenom föreskrives att 298 militära rättegångslagen skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
298 Förekommer mot krigsman skäl Förekommer skäl att inställa
till anhållande, må befattningsha- krigsman till förhör som misstänkt
Nuvarande lydelse Föreslagen tydelse
vare som äger bestraffningsrätt för brott, må befattningshavare
över honom förordna att han skall som äger bestraffningsrätt över ho-
gripas. I sådant fall skall vad i 24 nom förordna om hans inställande. kap. 7§ tredje stycket och 8§ rätte- I sådant fall skall vad i 23 kap. 9§
gångsbalken stadgas äga motsva- rättegångsbalken stadgas äga motrande tillämpning. svarande tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979. Har någon dessförinnan gripits med stöd av äldre bestämmelse skall i fråga om åtgärden och dess fortsatta bestånd äldre lag tillämpas.
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1952: 98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål
Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1952: 98) med särskilda bestämmelser i vissa brottmål att 2§ skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
På begäran av anhållningsmyn- Åro ej fulla skäl till häktning, må
digheten äger justitiekanslern med- den misstänkte anhållas, om det giva förlängning av den tid. inom finnes vara av synnerlig vikt, att vilken enligt 24 kap. 12§ rätte- han i avbidan på ytterligare utredgångsbalken = häktningsframställ- ning tages i förvar.
ning senast skall avlåtas, med högst Finnes för prövning av häkt-
tio dagar. Begäran därom skall med ningsfrågan ytterligare utredning angivande av skälen göras inom erforderlig, må med häktnings-
den i nämnda lagrum föreskrivna framställning enligt 24 kap. 128
tiden. Har anstånd medgivits och rättegångsbalken anstå. Dock skall finnes fortsatt utredning oundgäng;- den avlåtas, så snart ske kan, och ligen erforderlig, må justitiekans- sist å femte dagen efter den då belern på begäran, som göres före an- slut om anhållande, som avses i 24
ståndstidens utgång, meddela ytter- kap. 6§ rättegångsbalken verkligare förlängning med högst fem- ställts.
ton dagar.
Göres ej häktningsframställning På begäran av åklagaren äger inom tid som för varje fall är före- justitiekanslern medgiva förläng-
skriven eller, därest begäran om ning av den tid, inom vilken enligt förlängning ej bifallits, senast dagen andra stycket häktningsframställ-
efter den då anhäållningsmyndighe- ning senast skall avlåtas, med högst
ten mottog meddelande därom, tio dagar. Begäran därom skall med
skall den anhällne omedelbart frigi- angivande av skälen göras inom i
vas. nämnda lagrum föreskrivna tiden.
Har anstånd medgivits och finnes
fortsatt utredning oundgängligen
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
erforderlig, må justitiekanslern på
begäran, som göres före anståndstidens utgång, meddela ytterligare förlängning med högst femton da-
gar.
Göres ej häktningsframställning inom tid som för varje fall är föreskriven eller, därest begäran om förlängning ej bifallits senast dagen
efter den då åklagaren mottog meddelande därom, skall den anhållne
omedelbart frigivas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1957: 668) om utlämning för brott
Härigenom föreskrives att 238 lagen (1957: 668) om utlämning för brott skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse
238! Den som i främmande stat är Den som Ii främmande stat är misstänkt. tilltalad eller dömd för misstänkt, tilltalad eller dömd för
brott, vilket enligt denna lag kan brott. vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning, må på begäran föranleda utlämning, må på begäran av behörig myndighet i den främ- av behörig myndighet i den främmande staten eller med anledning mande staten eller med anledning av där utfärdad efterlysning ome- av där utfärdad efterlysning omedelbart anhållas eller åläggas rese- delbart anhållas eller underkastas
förbud av åklagare enligt vad som i anmälningsskyldighet av åklagare
allmänhet gäller om brottmål. Be- enligt vad som i allmänhet gäller om
slag må ock i sådant fall äga rum. brottmål. Beslag må ock i sådant
fall äga rum.
Beslut om användning av tvångs- Beslut om användning av tvångs-
medel skall utan uppskov anmälas medel skall utan uppskov anmälas hos rätten, som skyndsamt efter hos rätten. som skyndsamt efter
förhandling enligt vad om brottmål förhandling enligt vad om brottmål är stadgat prövar åtgärden samt, är stadgat prövar åtgärden samt, om anhållande eller reseförbud om anhållande eller anmälningsskall bestå, genast underrättar che- skyldighet skall bestå, genast un-
! Senaste lydelse 1975: 292.
fen för justitiedepartementet där- derrättar chefen för justitiedeparteom. Finner denne. att hinder mot mentet därom. Finner denne, att
utlämning föreligger eller att utläm- hinder mot utlämning föreligger clIning eljest ej bör ske, har han att ler att utlämning eljest ej bör ske,
utverka regeringens förordnande har han att utverka regeringens för-
om upphävande av åtgärden. I an- ordnande om upphävande av ätgär-
nat fall skall den främmande staten den. I annat fall skall den främmangenom utrikesdepartementets för- de staten genom utrikesdepartesorg underrättas om åtgärden. Där- mentets försorg underrättas om ätvid skall angivas viss av chefen för gärden, Därvid skall angivas viss av justitiedepartementet bestämd tid chefen för justitiedepartementet beinom vilken framställning om ut- stämd tid inom vilken framställning
lämning skall göras. Denna tid får om utlämning skall göras. Denna
icke vara längre än fyrtio dagar från tid får icke vara längre än fyrtio den dag personen anhölls eller rese- dagar från den dag personen anförbud meddelades enligt första hölls eller anmälningsskyldighet
stycket. När framställning om ut- beslutades enligt första stycket.
lämning inkommer, skall utrikesde- När framställning om utlämning inpartementet genast underrätta den kommer. skall utrikesdepartemenmyndighet som först meddelat be- tet genast underrätta den myndig-
slut om åtgärden. Sådan underrät- het som först meddelat beslut om
telse skall jämväl lämnas, därest ätgärden. Sädan underrättelse skall framställning om utlämning ej in- jämväl lämnas. därest framställning kommer inom utsatt tid. om utlämning ej) kommer inom ut-
satt tid. Mot rättens beslut må talan ej Mot rättens beslut må talan ej föras. Den som anhällits eller un- föras. Den som anhällits eller underkastats reseförbud äger dock för derkastats = anmälningsskyldighet prövning, om åtgärden skall bestå, äger dock för prövning, om ätgär-
påfordra ny förhandling inom tre den skall bestå. påfordra ny förveckor från det beslut senast med- handling inom tre veckor från det delats. beslut senast meddelats.
Har framställning om utlämning Har framställning om utlämning
av den som är anhållen eller under- av den som är anhällen eller under-
kastad reseförbud ej gjorts inom kastad — wwnälningsskyldighet ej den enligt andra stycket bestämda gjorts inom den enligt undra stycket tiden, skall den anhållne tfrigivas el- bestämda tiden. skall den anhällne
ler meddelat rescförbud hävas. frigivas eller beslut om anmäl-
Detsamma gäller när framställning ningsskyldighet hävas. Detsamma avslås enligt 15 §. Om anhållen i gäller när framställning avslås en-
annat fall ej frigives, skall framställ- ligt 15§. Om anhällen i annat fall ej
ning om hans häktande avlåtas till frigives, skall framställning om
rätten sist å åttonde dagen efter hans häktande avlätas till rätten sist den. då riksåklagaren fick del av å åttonde dagen efter den, då riksutlämningsframställningen. åklagaren fick del av utlämnings-
framställningen.
Göres ej framställning, som nu sagts. skall den anhållne omedelbart frigivas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979. I fråga om reseförbud som beslutats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
Prop. 1980/81: 201 > "nn
5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge
Härigenom föreskrives att 178 lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland. Island och Norge skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
178!
Den som är misstänkt, tilltalad Den som är misstänkt. tilltalad eller dömd för brott, vilket enligt eller dömd för brott, vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning, denna lag kan föranleda utlämning, må såframt för gärningen eller gär- må såframt för gärningen eller gärning av motsvarande beskaffenhet ning av motsvarande beskaffenhet enligt svensk lag är stadgat fängel- enligt svensk lag är stadgat fängelse, på begäran av polis- eller åkla- se. på begäran av polis- eller äklagarmyndighet i den främmande sta- garmyndighet i den främmande staten eller med anledning av där ut- ten eller med anledning av där utfärdad efterlysning omedelbart an- färdad efterlysning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud av hållas eller åläggas anmälningsskyläklagare enligt vad som i allmänhet dighet av åklagare enligt vad som i gäller om brottmål. Beslag må ock i allmänhet gäller om brottmål. Besädant fall äga rum. slag må ock i sådant fall äga rum.
Beslut om användning av tvångsmedel enligt denna paragraf skall på begäran av den som beslutet avser prövas av rätten. som i ärendet skyndsamt skall hålla förhandling enligt vad om brottmål är stadgat. Mot rättens beslut må talan ej föras.
Polis- eller åklagarmyndighet i den främmande staten skall ofördröjligen underrättas, då beslut fattats om användning av tvångsmedel enligt denna paragraf. Har icke framställning om utlämning mottagits inom två veckor från det underättelsen avsändes. skall beslutet omedelbart hävas. Om anhållen i annat fall ej frigives, skall framställning om hans häktande avlåtas till rätten sist å femte dagen från den dag anhållningsmyndigheten fick del av utlämningsframställningen.
Denna lag träder i kraft den I juli 1979. I fråga om reseförbud som beslutats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet
Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet att 6 § första stycket andra meningen skall upphöra att gälla. ! Senaste lydelse 1975: 294.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
68! År någon, som fyllt tjugo år, skä- År någon, som fyllt tjugo år, skär-
ligen misstänkt att föra ett sådant ligen misstänkt att föra ett sådant asocialt liv som avses i I $, må han asocialt liv som avses i I $, må han anhållas. Polisman äger ej med anhällas. stöd av denna lag utan beslut av anhållningsmyndighet gripa den mot vilken skäl till anhållande förekomma.
Föreligga sannolika skäl att någon må intagas i arbetsanstalt och kan det skäligen befaras att han avviker eller eljest håller sig undan eller försvårar utredningen, må han häktas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
7 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom
Härigenom föreskrives att 17§ lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
Har främmande stat som tillträtt Har främmande stat som tillträtt brottmålsdomskonventionen till ut- brottmålsdomskonventionen till utrikesdepartementet meddelat, att rikesdepartementet meddelat, att den ämnar göra framställning om den ämnar göra framställning om verkställighet av påföljd, eller har verkställighet av påföljd, eller har sådan framställning gjorts, kan riks- sådan framställning gjorts, kan riksåklagaren anhålla den dömde, om åklagaren anhålla den dömde, om enligt svensk lag kan följa fängelse i enligt svensk lag kan följa fängelse i ett år eller däröver på brott motsva- ett år eller däröver på brott motsvarande den gärning påföljden avser rande den gärning påföljden avser och det skäligen kan befaras, att och det skäligen kan befaras. att den dömde skall avvika eller, då den dömde skall avvika eller. då fråga är om utevarodom, att han fråga är om utevarodom, att han undanröjer bevis. På ansökan av undanröjer bevis. På ansökan av riksåklagaren kan rätten under mot- riksåklagaren kan rätten under motsvarande förutsättningar besluta svarande förutsättningar besluta om häktning av den dömde eller om häktning av den dömde eller om meddela honom reseförbud. Så- anmälningsskyldighet. Sådan skyl-
! Senaste lydelse 1969: 165.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
dant förbud får meddelas, även om dighet får beslutas, även om det det svåraste straff som enligt svåraste straff som enligt svensk svensk lag kan följa på motsvaran- lag kan följa på motsvarande brott de brott är lindrigare än fängelse i är lindrigare än fängelse i ett år. ett år. Oberoende av brottets be- Oberoende av brottets beskaffenskaffenhet får den dömde anhållas, het får den dömde anhållas, häktas häktas eller meddelas reseförbud. eller underkastas anmälningsskylom han saknar hemvist i Sverige dighet, om han saknar hemvist i och det skäligen kan befaras att han Sverige och det skäligen kan begenom att bege sig från landet un- faras att han genom att bege sig från dandrar sig påföljd. landet undandrar sig påföljd.
I fråga om anhållande, häktning I fråga om anhållande, häktning och reseförbud enligt denna para- och anmälningsskyldighet enligt graf äger i övrigt 24 kap. 3—24§8§8 denna paragraf äger i övrigt 24 kap. och 25 kap. 2-9§§ rättegångsbal- 3—-24§8§ och 25 kap. 2—8 och 108§ ken motsvarande tillämpning. Den rättegångsbalken motsvarande tillsom anhållits eller häktats skall lämpning. Den som anhållits eller dock friges senast när den samman- häktats skall dock friges senast när lagda tid han i den främmande sta- den sammanlagda tid han i den ten och här i landet varit berövad främmande staten och har i landet friheten med änledning av det eller varit berövad friheten med anledde brott framställningen om verk- ning av det eller de brott framställställighet avser uppgår till tid som i ningen om verkställighet avser uppden utländska domen bestämts för går till tid som i den utländska dofrihetsberövande påföljd för brottet men bestämts för frihetsberövande eller brotten. I fall då den dömde påföljd för brottet eller brotten. I anhållits eller häktats innan fram- fall då den dömde anhållits eller ställning om verkställighet gjorts, häktats innan framställning om skall den dömde friges inom ader- verkställighet gjorts. skall den ton dagar från dagen för frihetsbe- dömde friges inom aderton dagar rövandet, om icke framställning om från dagen för frihetsberövandet. verkställighet gjorts före utgången om icke framställning om verkstälav denna tid. lighet gjorts före utgången av denna
tid.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979. I fråga om reseförbud som beslutats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
8 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning
Härigenom föreskrives ati 18 lagen (1974: 515) om ersättning vid frihetsinskränkning skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Den som har varit häktad på Den som har varit häktad på
grund av misstanke om brott celler grund av misstanke om brott eller som till följd av sådan misstanke som till följd av sådan misstanke under mer än 24 timmar i sträck har under mer än 24 timmar i sträck har
varit anhållen, underkastad reseför- varit anhållen, underkastad tillsyn bud, intagen på rättspsykiatrisk kli- eller anmälningsskyldighet, intagen
nik, tagen i förvarsarrest eller tagen på rättspsykiatrisk klinik, tagen i i förvar genom beslut av befälhava- förvarsarrest eller tagen i förvar gere på fartyg eiler luftfartyg eller av nom beslut av befälhavare på fartyg beskickning eller konsulat har rätt eller luftfartyg eller av beskickning till ersättning av staten om eller konsulat har rätt till ersättning
av staten om
1. frikännande dom meddelas för gärningen,
2. åtalet avvisas eller avskrives,
3. förundersökning avslutas utan att åtal väckes eller. såvitt gäller för-
varsarrest, beslutet härom upphäves utan att mälet hänskjutes till rätte-
gång eller disciplinstraff ålägges, eller
4. beslutet om frihetsinskränkning genom avslag på häktningsframställning eller efter överprövning, fullföljd av talan eller anlitande av särskilt rättsmedel upphäves eller ersättes av beslut om mindre ingripande åtgärd eller undanröjes utan förordnande om ny handläggning.
Den som har varit häktad eller Den som har varit häktad eller
under mer än 24 timmar i sträck har under mer än 24 timmar i sträck har
varit anhållen som misstänkt för varit anhållen som misstänkt för brott som avses i 24 kap. 1§ första brott som avses I 24 kap. I & första
stycket rättegångsbalken har jäm- eller andra stycket rättegångs bal-
väl rätt till ersättning, om gärningen ken har jämväl rätt till ersättning, i domen hänföres under sådant lag- om gärningen i domen hänföres unrum att häktning icke kunnat ske der sådant lagrum att häktning icke annat än enligt / $ andra stycket el- kunnat ske annat än enligt 28 samler 28 samma kapitel och det icke ma kapitel och det icke har förele-
har förelegat sådana förutsättningar gat sådana förutsättningar för
för häktning som anges där. För häktning som anges där. rätt till ersättning på grund av anhållande fordras dessutom att det ej heller har förelegat omständighet som anges i 24 kap. 5§ andra
stycket rättegångsbalken.
Denna lag träder i kraft den I juli 1979. Äldre bestämmelser gäller i fråga om frihetsinskränkning som har skett före ikraftträdandet och som icke har upphört dessförinnan.
9 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976: 371) om behandlingen av häktade och
anhållna m. fl.
Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1976: 371) om behandlingen av
häktade och anhållna m. fl.
dels att 4, 16 och 17 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 16 a—d$8§. av nedan angivna lydelse. |
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
48 Vid behandlingen av häktad skall hänsyn tagas till hans hälsotillstånd. Häktad som företer tecken till sjukdom eller begär att läkare skall ullkal-
las, skall så snart det kan ske undersökas av läkare. om ej sådan undersök-
ning uppenbarligen är obehövlig.
Läkares anvisning rörande vår- Läkares anvisning rörande väår-
den av häktad som är sjuk skall den av häktad som är sjuk skall iakttagas. Behöver den häktade iakttagas. Behöver den häktade
sjukhusvård, skall sådan beredas sjukhusvård. skall sådan beredas honom så snart det kan ske. honom så snart det kan ske. Kan
befaras att transport medför skada
för den intagnes hälsa, skall läka-
res medgivande till transporten in-
hämtas.
Förlossning av häktad kvinna skall såvitt möjligt ske på sjukhus.
Om anledning föreligger därtill. skall den som enligt andra eller tredje
stycket vistas på sjukhus stå under bevakning.
Beträffande den som är häktad Beträffande den som är häktad
på grund av misstanke om brott an- på grund av misstanke om brott an-
kommer det på undersökningsle- kommer det på åklagaren att daren eller åklagaren att
1. avgöra om eller i vad mån 1. avgöra om eller i vad mån
hinder för medgivande enligt 3§ hinder för medgivande enligt 38
första stycket första meningen celler första stycket första meningen eller
9—13588 eller för tillämpning av 3§ 9—-1358§ eller för tillämpning av 38 första stycket andra meningen mö- första stycket andra meningen möter på den grund att åtgärden kan ter på den grund att åtgärden kan
medföra fara för att bevis undan- medföra fara för alt bevis undanröjes eller utredning om brott eljest röjes eller förvanskas,
försvåras,
2. avgöra fråga Om inskränkningar enligt 68 tredje stycket.
Innebär avgörande enligt första stycket hinder för medgivande eller eljest inskränkning i häktads rätt, skall avgörandet omprövas så ofta anledning därtill uppkommer.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
16a§8
Har åklagaren meddelat beslut enligt 16§ får den häktade begära prövning av beslutet hos den dom-
stol, som handlägger det mål, vari
häktningen beslutats. Är målet ej
längre anhängigt vid domstol skall begäran prövas av den domstol som senast dömt i målet.
Då begäran som avses i första stycket inkommit skall rätten, om ej särskilda skäl föranleder annat, bereda åklagaren tillfälle att vttra sig.
Rätten skall därefter så snart ske
kan pröva begäran. Om det är er-
forderligt för utredningen skall för-
handling hållas. Om förfarandet i övrigt gäller i tillämpliga delar vud som är stadgat för fall som avses i 25 kap. 5 § rättegångsbalken.
I6b§
Beslut enligt denna lag meddelas om ej annat följer av 4§ andra stycket eller 16§, av kriminalvårdsstyrelsen.
16c§ Talan mot kriminalvårdsstyrel-
sens beslut i särskilt fall enligt denna lag föres hos kammarrätt genom besvär. Mot annat styrelsens beslut enligt lagen föres talan hos rege-
ringen genom besvär.
16d§
Regeringen kan förordna om överflyttning till tjänsteman inom kriminalvården, polismyndighet eller rättspsykiatrisk klinik av kriminalvårdsstyrelsens — befogenheter enligt denna lag.
17§ Vad som sägs i denna lag om häk- Vad som sägs i denna lag om häk-
tad har motsvarande tillämpning på tad har motsvarande tillämpning på
1. den som har anhållits eller gri- 1. den som har anhållits,
pits på grund av misstanke om brott, . 2. den som har intagits i häkte 2. den som intagits i häkte eller eller polisarrest för förpassning till polisarrest för förpassning till kri-
kriminalvårdsanstalt och minalvårdsanstalt och
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3. den som har tillfälligt placerats i häkte med stöd av 43 § första stycket tredje meningen lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt.
Begäran enligt 16§ beträffande den som unhållits på grund av misstanke om brott skall ske vid
den domstol, hos vilken häktnings-
framställning i anledning av brottet må göras.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
6 Riksdagen 1980/81.1 saml. Nr 201
Bilaga 3
Sammanställning av remissyttranden
1 Allmänna synpunkter
RÅ: För att straffprocessen skall kunna genomföras är det nödvändigt att de rättsvårdande myndigheterna har vissa tvångsmedel till sitt förfogande. Tvångsmedelsregleringen bör utformas så att brottsligheten kan effektivt bekämpas samtidigt som den enskildes berättigade krav på personlig integritet inte uppoffras i högre grad än som är oundgängligen nödvändigt. Vid denna avvägning bör — som har framhållits i direktiven — reformarbetet på det kriminalpolitiska området särskilt beaktas. För att i görligaste mån undvika skadliga verkningar bör vidare användningen av de straffprocessuella tvångsmedlen begränsas så långt det är möjligt.
Den nuvarande regleringen som trädde i kraft år 1948 hänför sig till processkommissionens betänkande (SOU 1926:32) ang. rättegångsväsendets ombildning. Härefter har stora delar av den straffrättsliga lagstiftningen reviderats. Så t.ex. tillkom brottsbalken år 1964. Kriminalpolitiken präglas numera av strävandena efter att så långt som möjligt begränsa användningen av frihetsberövande påföljder. Ett av skälen härtill är ökad medvetenhet om frihetsberövandets skadliga verkningar. Någon samlad utvärdering av reglerna för straffprocessuella frihetsberövanden har hittills inte skett. Mot denna bakgrund hälsar jag med tillfredsställelse att en sådan översyn nu har gjorts. Jag kan i allt väsentligt dela utredningens principiella synsätt rörande de straffprocessuella tvångsmedlens användning. Beträffande den närmare utformningen av reglerna anser jag dock att de föreslagna ändringarna i vissa delar behöver ytterligare överarbetas. Några av de föreslagna reglerna är sådana att de inte bör föranleda lagstiftning. På ett par punkter anser jag att man kan gå längre än utredningen har föreslagit.
Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt: Rättssäkerhet för den enskilde innebär bland annat, att de tvångsmedel, som inkräktar på den enskildes frihet och integritet skall vara noggrant reglerade i lag. Utrymmet för skönsmässiga bedömningar måste vara så litet som möjligt. Med begreppet rättssäkerhet avses även — vilket i detta sammanhang starkt bör understrykas — att samhället har medel att dels bereda den enskilde skydd mot brottsliga gärningar riktade mot dennes person och cgendom., dels slå vakt om samhällets demokratiska system. För att upprätthålla rättssäkerheten i detta hänseende måste brott beivras. Utredning och lagföring av brott har en i sig brottsförebyggande effekt. Verksamma tvångsmedel ökar samhällets möjligheter att beivra brott och bidrar i hög grad till lagföringens effektivitet. Brottsligheten har under senare år ökat, såväl ifråga om våldsbrott som den ekonomiska brottsligheten av organiserad och yrkesmässig karaktär. Svårigheterna att komma till rätta med denna brottslighet är stora.
Med beaktande av detta kan ett flertal invändningar göras mot betänkandet.
Utredningen har som målsättning att minska antalet fall av anhållande och häktning. Visserligen medför dessa tvångsmedel allvarliga och mindre gynnsamma ingrepp i den enskildes frihet och integritet. Men antalet kan
inte bara bestämmas utifrån principiella ställningstaganden utan måste också vara beroende av den förhandenvarande brottsligheten. De slutsatser som redovisas i betänkandet grundar sig i alltför hög grad på enkätun-
dersökningen.
Jag ansluter mig till polismästaren Bengt Erlandssons och länsäklagaren Axel Moraths särskilda yttrande och ställer mig mycket tveksam till det
förslag som redovisats i betänkandet främst av den anledning att samhället
fråntas möjligheter att utreda brott. Det är mycket betänkligt med beaktande av den nuvarande brouttsutvecklingen. De enklare brotten kommer givetvis att kunna utredas även med föreslagna lagändringar. Beträffande den allvarliga och svårutredda brottsligheten, där kravet på samhällsskydd är stort, kommer följderna att bli förödande. Den organiserade ekonomis-
ka brottsligheten kommer exempelvis inte kunna bekämpas, med tillräcklig kraft, om förslaget genomförs. Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt: Såsom. reservanterna
Erlandsson och Morath konstaterat ökar brottsligheten i vårt land oroväckande år från år, och då främst förmögenhets- och våldsbrottsligheten.
En kraftig förskjutning mot allvarligare kriminalitet kan också förmärkas. Resurserna för att bemästra denna utveckling är på många sätt otillräckli-
ga. Uppklaringsprocenten för en mängd allvarliga brott är även internationellt sett låg och i sjunkande. Att i detta läge införa liberaliseringar av de
regler i rättegångsbalken som är till stöd för ett effektivt utredningsarbete
måste te sig tveksamt.
Det statistiska material utredningen presenterat ger ej heller underlag för
någon allvarlig kritik mot det nuvarande regelsystemet. Med hänsyn till den starkt ökande brottsligheten är de höga siffrorna för användande av tvångsmedel ej förvånande. Utredningen framhåller att brott ej kunnat styrkas, när det gäller 16 56 av de anhållna. Denna frekvens är enligt utredarna ej godtagbar. Siffran framstår vid analys ej så märklig. Vid utförd undersökning på åklagarmyndigheten i Göteborg kan det konstateras att beträffande cirka 1/4 av dessa 1674 åtal ej skett p.g.a. att målsägandena återkallat angivelse beträffande olaga hot (ej åtal p.g.a. bristande bevis-
ning) och misshandel på enskilt område, där det efter utredningens avslu-
tande visat sig att åtal ej varit påkallat från allmän synpunkt. I andra fall t.ex. vid narkotikabrott kan det efter någon dags utredning visa sig att det saknas resurser att driva utredningen mot dem som endast finns i periferi-
en. Utredningen av den grövre brottsligheten i målet måste prioriteras. Be-
träffande återstående 127 kan således kvarstå brottsmisstankar av betydande styrka. Man kan därför inte påstå att bedömningen visat sig vara felaktig. En sådan slutsats kan endast dragas i de fall det visats att den misstänkte varit oskyldig. Det måste accepteras att de brottsbekämpande organen då och då misslyckas i sitt arbete att binda en person till ett brott. Kra-
vet på bevisstyrka är dock olika för anhållande — häktning å ena och fäl-
lande dom å andra sidan.
De skilda ändamäålen med tvångsmedlen och påföljderna får inte sammanblandas. Något motsatsförhållande mellan anhållande och häktning å
ena sidan och kriminalvård i frihet eller kortvariga frihetsstraff å andra be-
höver inte föreligga, eftersom de syftar mot helt olika mål; tvångsmedlen att möjliggöra en rationell förundersökning och lagföring och att tillgodose
samhällsskyddets krav, påföljderna att underlätta brottslingens återanpassning i samhället. Tvångsmedlen äventyrar normalt cj heller de frihetsberövades ”hälsa och utveckling” genom att vård och behandling under
häktningstiden uteblir. Vid häktet i Göteborg arbetar f.n. elva personer
med hithörande frågor. Ofta kan också konstateras att många av de frihets-
berövade fysiskt och psykiskt genomgår en avsevärd förbättring under
häktningstiden, vilket är ägnat att underlätta det fortsatta rehabiliteringsarbetet. :
Utredarnas värdeskala måste man ställa sig frågande inför, när de hänför de ordinära förmögenhetsbrotten tll ”mindre allvarlig kriminalitet”. Överhuvudtaget koncentreras resonemanget till den misstänkte under det
alt brottsoffren ej ägnas någon uppmärksamhet. Skyddsintresset när det
gäller förmögenhetsbrotten är inte stort. Detta betraktelsesätt överensstämmer inte med allmänhetens. Förmögenhetsbrotten får ej bagatelliseras. Om så sker kommer dessa brott att breda ut sig i samhället med resultat att många enskilda drabbas hårt.
Utredningen har inte heller i tillräcklig grad beaktat de problem som polis- och åklagarkårerna kommer att ställas inför. En något negativ attityd framskymtar dels i betänkandets överväganden dels i själva ändringsförslagen som sådana. De senare syftar ju hela tiden till att reducera polisens och åklagarens befogenheter. I detta sammanhang bör framhållas att någon verklig internationell jämförelse av lagreglerna för tvångsmedlen ej : kan ske, enär de olika rättssystemens uppbyggnad är så olika. Dock torde man utan överdrift kunna beteckna den svenska polisen och åklagaren som välutbildade och åklagaren är närmast jämförbar med undersökningsdomarna utomlands. Detta förhållande medför att den kritik betänkandet riktar mot de svenska lagreglerna för bristande domstolskontrolt redan av
denna anledning ter sig oberättigad. Inledningsvis bör således slås fast att
vad utredningen anfört ej utgör skäl att kräva ändring av gällande lagregler på den grund att polis och åklagare inte kan hantera dem med tillräcklig omsorg sett från rättssäkerhetssynpunkt.
Skulle utredningens förslag i huvudsak realiseras, innebär detta kraftigt minskade möjligheter för polis- och åklagarmyndigheterna att på ett .effektivt sätt bekämpa kriminaliteten. Den redan låga uppklaringsprocenten skulle ytterligare sjunka och brottslig verksamhet löna sig bättre. Detta kan medföra att utredningspersonalen grips av den modlöshet som uppstår då man finner sin arbetssituation som meningslös. Denna inställning kan
redan spåras hos spanings- och utredningspersonal som ofta kort efter det
en misstänkt gripits och överbevisats ser samme person fri och förmodli-
gen i fård med att begå nya brott.
Länsåklagarmyndigheten i Stockholms län och Gotlands län: Utredningens förslag har kommit att presenteras vid en olycklig tidpunkt. De rättsvårdande myndigheterna har stora svårigheter att fullgöra sina uppgifter. Detta beror bl.a. på att tillgången på personal, framför allt i fråga om
polisens utredande verksamhet, är ytterligt knapp samtidigt som brottsligheten tenderar att ständigt öka. Denna situation medför att brottsutredningar inte äger rum i den takt, i den omfattning och med den kvalitet som
vore önskvärt.
Som exempel på detta kan nämnas att en ständigt allt större andel av an-
mälda brott överhuvud taget inte föranleder någon som helst åtgärd från
polisens eller annan myndighets sida. Detta gäller exempelvis så allvarliga brott som grov stöld i form av inbrott i bostad. Respekten för lagens upp-
rätthållande löper risk att minska om allmänheten på detta sätt bibringas
uppfattningen att begångna brott inte blir föremål för beivran. Vidare åsidosätts berättigade krav på målsägandeskydd.
Mot denna bakgrund måste varje åtgärd som är ägnad att minska effekti-
viteten hos de myndigheter som svarar för brottsutredningar vägas med yttersta försiktighet mot de vinster som från andra synpunkter kan stå att vinna.
Som nämndes inledningsvis är den i dag rådande situationen inte gynnsam för genomförande av reformer som inverkar på effektiviteten för brottsutredande verksamhet. Denna synpunkt får emellertid inte dölja förtjänsterna i utredningens betänkande. I flera avseenden ger utredningsförslagen — även i den mån de enligt vad jag tidigare anfört i vart fall f.n. inte: bör leda till lagändring — anledning för de inom området praktiskt verk- : samma att självkritiskt och med eftertanke ifrågasätta tillämpningen av det nuvarande systemet i varje enskilt fall.
Vidare torde utredningens synpunkter ge anledning till studium och analys av vissa särskilda frågor inom åklagarverksamheten. Slutligen föranleder betänkandet till skärpt uppmärksamhet på de aktuella områdena vid ' den tillsynsverksamhet som äger rum inom åklagarväsendet. För alla dessa syften ger betänkandet ett värdefullt underlag.
Länsåklagarmyndigheten i Kopparbergs län: Vid bedömningen av det föreliggande förslaget anser jag att det finns skäl att erinra om att departementschefen i direktiven anfört att'han icke av Riksåklagarens undersökning rörande tillämpningen av reglerna rörande anhållande och häktning funnit att anhållnings- och häktningstiderna framstått såsom anmärkningsvärt långa. Icke heller innehåller direktiven några anmärkningar ur rättssäkerhetssynpunkt mot tillämpningen av gällande regler. Regler rörande personella tvångsmedel utgör i sig ingen garanti för den personliga integriteten. Det väsentligaste ur rättssäkerhetssynpunkt är att hanteringen kontrolleras på ett effektivt sätt. Justiticombudsmannainstitutionen torde från början ha haft såsom den viktigaste uppgiften att övervaka tillämpningen av reglerna om de personella tvångsmedlien. Vid rättegångsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1948 granskades sålunda anhållningsliggarna av justitieombudsmannen — en uppgift som senare lades på statsåklagarna. Det förefaller, som om denna kontroll, åtminstone såvitt avser tillämpningen av reglerna om gripanden, i någon mån kommit att eftersättas i storstäderna. Det är vidare inte uteslutet att konkretiseringen av de speciella häktningsförutsättningarna i vissa fall brustit. Härtill kan ha bidragit ett åtminstone på senare tid alltför avancerat blankettänkande som endast kräver att åklagaren kryssmarkerar vad han anser vara tillämpligt utan att han behöver göra klart för vare sig själv eller den misstänkte vilka speciella omständigheter som talar för den åberopade häktningsgrunden. En och annan domstol kan kanske sedan på grund härav förbise att av åklagaren kräva en närmare utveckling av häktningsgrunden. Därest det sålunda — såsom förutsätts I direktiven — framstår såsom angeläget att minska antalet frihetsberövanden, är det tänkbart att detta i någon mån kan åstadkommas genom en strikt tillämpning av gällande regler. Den kritik som framförts mot tillämpningen av dessa regler och som ätergetts av utredningen, synes dock överdriven, tendensiös och till någon del okunnig, vilket givetvis inte utesluter att övertramp förekommit och förekommer. Mot bakgrunden av denna kritik framstår det såsom närmast säreget att några klagomål mot tillämpningen av reglerna rörande anhällanden och häktning knappast går att återfinna i JO-s ämbetsberättelser under senare år. Polis- och åklagarmyndigheter, som har att närmast gentemot allmänheten svara för ordning och säkerhet får däremot icke sällan klä skott för att brottslingar friges av domstolar och kriminalvårdsmyndigheter.
Vid bedömningen av utredningens statistiska material bör beaktas att de polisiära försvarsbastionerna sviktar på grund av personalbrist, särskilt under helger och semestrar. I detta hänseende vill jag anmärka att enkäten sammanfaller med tiden för älgjakten då en stor del av polispersonalen crfarenhetsmässigt brukar ta ut semester. Under sådana perioder förekommer det i troligen icke obetydlig utsträckning att i och för sig synnerligen motiverade ingripanden icke kan göras på grund av brist på personal. Då utredningen förmedlar ett intryck av att personella tvångsmedel tillgrips ”Öövernitiskt” finns det därför anledning att understryka att polis- och åklagarmyndigheternas arbetssituation inte ger anledning till nägra onödiga ingripanden. Det är dock tänkbart att den juridiska rubriceringen av vad som görs icke alltid är korrekt.
Utredningen synes i vissa sammanhang anlägga ett väl statiskt betraktelsesätt på tillämpningen av gällande regler. Den framhåller sålunda (s 140) att för anhållande krävs i princip häktningsskäl. Härefter anförs: ” Likväl friges mer än två tredjedelar av de anhållna utan att åklagaren begär häktning.” Trots denna formulering är utredningen enligt vad som framgår av det följande tydligen införstådd med att häktningsskälen ofta elimineras under förundersökningens gång. Strängt taget är den av utredningen anförda siffran icke intressantare än antalet av domstolarna under olika handläggningsskeden frigivna från början anhållna och häktade personer. En
person som anhållits eller häktats på grund av kollusionsfara kan erkänna
brottet när som helst under förundersökningen eller domstolsbehandlingen och skall då friges. Flyktfaran kan undanröjas, om den misstänkte drabbas av sjukdom, vilket också kan inträffa när som helst. Omvänt kan en inledd
förundersökning eller t.o.m. ett inlett domstolsförfarande utlösa åtgärder
som motiverar häktning. På grund av utredningens uttryckssätt finner jag anledning att understryka dessa banala förhållanden. Förundersökningar-
na har en ofta starkt dynamisk karaktär. .
Länsåklagarmyndigheten i Älvsborgs län: Brottsligheten ökar och utvecklas mot att bli allt allvarligare och farligare, vilket ställt stora krav på rättsväsendets personella och tekniska resurser. Tvärtemot samhällets strävanden minskar uppklaringsprocenten (den del av den anmälda brottsligheten som polisen klarar upp) väsentligt. Hos polispersonalen växer fram en oro Över att man håller på att förlora kontrollen över brottsutvecklingen. Ökningen av rymningarna från kriminalvårdsanstalter och missbruk av permissioner, den återfallsbrottslighet som är vanlig i anslutning till dessa företeelser, liksom den tilltagande vordningen inne på anstalterna utsår tvivel om det meningsfulla i verksamheten.
Intensiva ansträngningar har nedlagts på att höja rättsväsendets effektivitet. Stora utbildningsinsatser har gjorts. Bättre arbetsmetoder och snab-
bare handläggningsrutiner har utvecklats. Arbetsbördan kan dock f.n. icke på längt när bemästras tillfredsställande. Det är icke acceptabelt att betydande delar av brottsligheten får förbli outredd och obeivrad. Även om . personella förstärkningar är motiverade och kan tillföras rättsväsendet, är
möjligheterna därtill begränsade bl.a. av kostnadsskäl. Förslag som inne-
bär att samhällets verksamhet för att hålla den egentliga kriminaliteten tillbaka försvåras eller försvagas, kan accepteras endast om det är nödvändigt för att säkerställa andra rättssäkerhetsintressen, så viktiga att en ytterligare ökad brottslighet får tolereras för deras tillgodoseende.
Enligt min mening har utredningen i väsentliga avseenden ej väl lyckats avväga effektivitetskrav mot andra rättssäkerhetskrav. Ett genomförande
av förslaget skulle medföra att brottsbeivrandet på betydelsefulla fält för-
svåras utan att beaktansvärd vinning av rättssäkerhetsnatur uppnås. Förslaget kan svårligen tänkas få utan väsentlig omarbetning leda till lagstiftning annat än på enstaka punkter.
Utredningen finner att det knappast är möjligt att nå längre i fråga om
kravet på kvalificerad brottsmisstanke. ”sannolika skäl”. än dit man idag
nått i rättstillämpningen. Beträffande endast 2 2£ av de häktade avskrivs
ärendet eller ogillas åtalet. Av detta kan dras även den slutsatsen att dom-
stolarna uppenbarligen lägger ner stor omsorg och betydade restriktivitet vid bedömningen av bevisningens styrka i häktningsfallen. Det är berätti-
gat att anta att domstolarna är lika noggranna och försiktiga vid bedömningen av de övriga häktningsgrunderna. Utredningen gör gällande att praxis vid användningen av recidivfara som häktningsgrund gått vida läng-
re än lagstiftaren menat. Utredningens bedömning vilar främst på det för-
hållandet att häktning i stor utsträckning sker i sådana fall då påföljd, som
icke innebär frihetsberövande, sedermera utdöms. Naturligtvis är utred-
ningens antagande om vad lagstiftaren kan ha menat orealistiskt. När reglerna om personella tvångsmedel skrevs för kanske fyra decennier sedan,
fanns varken motsvarighet till dagens brottslighet, nuvarande påföljdssystem eller dagens kriminalpolitiska värderingar. Ställd inför den nutida
konkreta brottsligheten skulle 20- och 30-talets lagstiftare förmodligen
häpna inför vår försiktiga tillämpning av de personella tvångsmedlen. När utredningen anser att häktning på grund av risk för fortsatt brottslighet sker i alltför stor utsträckning är detta ett uttryck för en modern kriminalpolitisk värdering.
Svea hovrätt: Hovrätten ansluter sig till utredningens mening. att frihetsberövande genom häktning bör förekomma i så liten utsträckning som möjligt och att häktade personer icke bör underkastas andra inskränkning-
ar än sådana som följer av syftet med häktningen. Hovrätten tar vidare av-
stånd från uppfattningen, att häktning lämpligen kan användas i behandlingssyfte eller för att tillgodose allmänpreventionens krav. En annan sak är att när häktning väl skett denna kan ha en allmänpreventiv eller indivi-
dualpreventiv effekt och, om övriga förutsättningar föreligger, leda till att
domstolen senare vid val av påföljd kan inskränka sig till en påföljd som
icke innebär frihetsberövande.
Reseförbud, anmälningsskyldighet eller annan övervakning har hittills i endast ringa utsträckning utnyttjats som ersättning för häktning. Oavsett
anledningen därtill är det välkommet att uppmärksamheten riktas på denna
fråga och att ansträngningar göres för att effektivisera dessa alternativa institut. En viss del av den kritik, som på senare tid har riktats mot häktningsinstitutet. avser i själva verket mera formerna för verkställighet av
häktning och de lokalmässiga förhållandena i fråga om häktena än institutets utformning enligt rättegångsbalkens grundläggande regler. Vid en all-
män översyn bör undersökas vad som kan göras även i nu nämnda avseenden.
Hovrätten är icke beredd att uttala någon åsikt i frägan huruvida häktning — särskilt då häktning på grund av recidivrisk — har kommit till mera
vidsträckt användning än vad som har varit avsett vid tillkomsten av nya
rättegångsbalken. Det torde emellertid vara en allmän uppfattning bland
domare att häktningsinstitutet i dag tillämpas mer restriktivt än för några
år sedan. Även om det nu tages som riktpunkt, att användandet av häktningsinstitutet bör inskränkas och att häktning i allmänhet icke bör ske. då annan påföljd än frihetsberövande väntas följa, är det angeläget att fram-
hålla, att — oavsett om individual — eler allmänprevention eller något annat synsätt prioriteras som straffrättslig grundprincip — snabbheten inom straffrättskipningens område är ett intresse av den allra största vikt.
En bidragande orsak till att häktning i så pass stor utsträckning sker vid recidivfara torde, som utredningen anfört, vara att domstolarna saknar effektiva och realistiska alternativ till häktning. Införandet av ett tillsynsinstitut kan begränsa användningen av anhållande och häktning. Det är också I många fall viktigt att något slags omhändertagande sker så att en pågående brottslig verksamhet avbryts. Hovrätten vill dock för sin del uttala viss tvekan om tillsyn kan bli ett realistiskt alternativ till häktning. Bland
annat I fråga om personer som begått brott av seriekaraktär torde tillsyn,
sådant detta institut utformats i förslaget, inte bli ett tillräckligt effektivt
tvångsmedel.
Hovrätten över Skåne och Blekinge: Utredningens förslag till reforme-
ring av reglerna om straffprocessuella frihetsberövanden innebär att möj-
ligheterna att använda dessa tvångsmedel avsevärt begränsas. Samtidigt
föreslår utredningen att icke frihetsberövande alternativ till häktning och anhållande införs i form av tillsyn och anmälningsskyldighet.
Det är enligt hovrättens mening ett vällovligt syfte att försöka begränsa användandet av straffprocessuella frihetsberövanden. Nuvarande bestäm-
melser härom har tillkommit vid en tid då straffsystemet inte uppvisade
den nyanserade bild som brottsbalkens regler om påföljdsval innebär. Det
kriminalpolitiska reformarbetet har under senare år överhuvud inriktats
alltmer på kriminalvård i frihet. Det är då följdriktigt att man också ser
över rättegångsbalkens regler om personella tvångsmedel. De provisoriska
frihetsinskränkningar som det här är fråga om innebär djupa ingrepp i den enskildes levnadsförhållanden och personliga integritet. Det bör så långt möjligt undvikas att samhället genom sådana inskränkningar tillfogar den
enskilde större lidande än som föranleds av den slutliga reaktionen på brot-
tet. Såsom framhållits av departementschefen i direktiven till utredningen måste emellertid betonas att effektiviteten i straffrättskipningen i väsentlig
mån beror av att verksamma tvångsmedel står till förfogande för att säkerställa utredningen med anledning av brott och för att lagföringen av misstänkta skall kunna fullföljas. Vid utformningen av regler om tvångsmedel är det därför viktigt att man väger hänsynen till den enskildes trygghet och frihet mot nämnda effektivitetsintresse. Resultatet av denna avvägning får givetvis inte bli ett regelsystem som enbart eller i allt för hög grad tillgodoser bara det ena av dessa intressen. Hovrätten vill i sammanhanget erinra
om att utredningens undersökningar inte ger belägg för att häktning före-
kommer i för stor utsträckning i fall då fällande dom inte följer på förunder-
sökningen. Inte heller frihetsberövandenas längd kan tas till intäkt för att
nuvarande regler skulte vara i behov av cen radikal förändring. Vad som
motiverar en Översyn av reglerna är i stället främst den förändrade synen
på det straffrättsliga reaktionssystemet.
Utredningen har enligt hovrättens mening gjort en i stora delar godtag-
bar avvägning mellan de två motstridande intressen som man här har att
göra med. Det kan rent av hävdas att utredningens förslag vid närmare påseende egentligen inte innebär några radikala förändringar. Detta hänger
samman med att tillämpningen av reglerna om tvångsmedel till viss del avlägsnat sig från lagstiftarens intentioner. Man skulle därför kunna karakte-
risera utredningens förslag som ett försök att "styra tillbaka” rättstillämp-
ningen mot en kurs som var tänkt av lagstiftaren redan vid tillkomsten av
de nu gällande reglerna om tvångsmedel.
: Prop. 1980/81: 201 89
Även om hovrätten sålunda i stort kan ställa sig bakom förslaget bör dock framhållas att utredningen i vissa hänseenden har gått väl långt i sin strävan att tillgodose den enskildes intresse. Såsom hovrätten återkommer till nedan synes detta särskilt vara fallet beträffande de föreslagna ändringarna av reglerna om anhållande och gripande. Hovrätten vill i detta sammanhang också påpeka att en begränsning av möjligheterna att använda tvångsmedel inte enbart inverkar på arbetet hos polis och åklagare. Även domstolarnas arbetssituation berörs. Hovrätten vill särskilt peka på de för domstolarna inte oväsentliga problemet med att många utsatta huvudförhandlingar måste ställas in till följd av parts utevaro från förhandlingen. Vid en begränsning av häktningsinstitutet accentueras detta problem ytterligare. Också tillsynsinstitutet synes delvis ha fått en utformning som ger anledning till tvekan. Hovrätten återkommer även härtill i det följande. Redan nu vill emellertid hovrätten som sin mening uttala att ett genomförande av utredningens förslag bör förutsätta att man inrättar realistiska alternativ till nuvarande frihetsberövanden. Skulle det av olika skäl visa sig svårt att åstadkomma t.ex. ett effektivt kontrollsystem för det tilltänkta tillsynsinstitutet, bör anhållande och häktning åtminstone tills vidare ber hållas i större utsträckning än enligt förstaget.
Stockholms tingsrätt: I betänkandet framförs förslag som centralt berör effektiviteten i svensk straffrättskipning. Såsom framhålles i direktiven beror denna effektivitet väsentligen av att verksamma tvångsmedel står till förfogande för att säkerställa utredning med anledning av brott och för att lagföring av misstänkta skall kunna fullföljas. Det förslag till ny lagstiftning. som utredningen presenterar, synes emellertid i så hög grad tillgodose den enskildes intresse att icke berövas friheten vid misstanke om brott att det motstående samhällsintresset att bereda skydd mot brottsliga gärningar fått stå tillbaka på ett sätt som knappast kan godtagas. Det förefaller som om utredningen inte tagit tillräckligt intryck av det numera allmänt erkända förhållandet att brottsligheten. främst grövre och yrkesbetonad sådan, är stadd i stark ökning. Inte heller har utredningen beaktat, att den misstänktes intresse redan tillgodosetts i så måtto, att domstolarna på senare år ålagt sig en allt större restriktivitet i häktningsfrågor. Att så har skett torde vara en ganska allmänt utbredd uppfattning bland domarna på fältet liksom bland åklagarkåren och framgår dessutom av att antalet häktningar under samma tid trots brottsutvecklingen inte ökat på något uppseendeväckande sätt. Som tingsrätten ser saken mäste starka skäl föreligga för att göra mer betydande ändringar i regelsystemet. Utredningens argumentation i den riktningen är ej övertygande.
Av det anförda framgår att tingsrätten finner anledning till åtskilliga erinringar mot förslagen i betänkandet.
Göteborgs tingsrätt: Tingsrätten delar utredningens allmänna grundsyn att frihetsberövande så långt möjligt bör undvikas och att man bör söka alternativa åtgärder till häktning och anhållande. Likaså anser tingsrätten det viktigt att man vid värderingen av de nuvarande reglerna och utformningen av förslag till ändringar har ett fullgott faktaunderlag, som visar hur häktnings- och anhållandeinstituten tillämpas av myndigheterna.
Trots att utredningen och tingsrätten har dessa gemensamma utgångspunkter, måste tingsrätten ta avstånd från utredningens bedömningar på väsentliga punkter och ifråga om flertalet reformförslag avstyrka att de läggs till grund för lagstiftning. De överväganden som leder till förstag om skärpta krav för häktning synes i en del fall vila på orealistiska antaganden. En omständighet som bidrar till detta intryck är att utredningen inte kun-
nat anvisa några rimliga alternativ till häktning, något som tingsrätten bekiagar.
Utformningen av förutsättningarna för häktning bör ske genom en avvägning mellan å ena sidan behovet från det allmännas sida av att beröva den misstänkte friheten och å andra sidan de negativa effekterna för den misstänkte av en sådan åtgärd. Mot denna bakgrund är det naturligt att — som utredningen gjort — söka klarlägga i vilken omfattning häktade har dömts till villkorlig dom eller skyddstillsyn. Man kan dock inte dra alltför långtgående slutsatser av en sådan analys. Dels är syftet med häktning och brottspåföljd i väsentliga delar olika, dels är frihetsberövandet regelmässigt mycket kortare vid häktning. Utredningen har inte belyst betydelsen
av dessa olikheter. Härutöver vill tingsrätten också erinra om att häktningen i praktiken för en del misstänkta tillgodoser ett annat, viktigt behov. Misstänkta som
missbrukar narkotika eller alkohol är ofta i dålig kondition vid anhållandet. För dessa utgör häktningen med den noggranna isoleringen den nästan enda möjligheten till avgiftning. De positiva verkningarna i detta avseende
kan ofta iakttagas vid huvudförhandlingen. Utredningens uttalande (s 137— 138) att häktning inte kan motiveras frän individualpreventiv syn-
punkt strider alltså mot tingsrättens erfarenhet. Påståendet att vård och behandling inte äger rum under häktningstiden är inte heller riktigt.
Ett annat förhållande som bör framhållas vid bedömningen av häktning-
ens betydelse är att just den omständigheten att den tilltalade undergått ett kortvarigt frihetsberövande i tveksamma fall inte sällan anses göra det
möjligt att ge villkorlig dom eller döma till skyddstillsyn i stället för fängelse. För att anknyta till tankegångarna i brottsförebyggande rådets rapport
(1977:7) Nytt straffsystem kan man säga att samhället genom häktningen i dessa fall har markerat allvaret i det begångna brottet och samhällets ogillande av gärningen.
Tingsrätten är medveten om att de båda senast redovisade funktionerna
av häktning ligger vid sidan av de syften som lagstiftaren angett. De måste
emellertid ändå beaktas vid en reformering av häktningsinstitutet och eventuellt tillgodoses genom andra former av ingripande. Med all sannolikhet måste dock ett frihetsberövande ske i dessa fall.
Såväl i avsnitt 10 (bl.a. under 10.1) som i sammanfattningen (s 38) redo-
visar utredningen värderingar av de särskilda häktningsgrundernas bety-
delse. Tingsrätten deltar uppfattningen att det från allmän synpunkt är viktigt att flykt- och kollusionsfaran beaktas. Utredningens sätt att jämföra betydelsen av dessa häktningsgrunder med intresset av att hindra fortsatt brottslig verksamhet — särskilt sådan som avser förmögenhetsbrott — ty-
der emellertid på att utredningen avlägsnat sig från den uppfattning som den breda allmänheten har. En lagstiftning. som i stor omfattning accepte-
rar fortsatt brottslig verksamhet — t.ex. fortsatta stölder — saknar förankring i det allmänna rättsmedvetandet. En sådan utveckling av lagstiftningen är olycklig.
Domstolsverket: Strävan inom kriminalpolitiken är att minska användningen av frihetsberövande påföljder och — om anstaltsbehandling ej kan undvikas — att snarast möjligt söka överföra.den intagne till kriminalvård i
frihet. Tillämpningen av de straffprocessuella tvångsmedlen bör så långt
som möjligt överensstämma med denna strävan. Samhällets värderingar och syn på olika brott har förändrats. En översyn av reglerna om de perso-
nella tvångsmedlen i straffprocessen har därför varit angelägen. Vid denna
översyn bör man således försöka begränsa användningen av de straffpro-
cessuella frihetsberövandena och förkorta dem till vad som är oundgänglit-
gen nödvändigt. Även ett kort frihetsberövande utgör ett mycket allvarligt ingrepp i den misstänktes integritet. Utredningen har i stora delar tagit hänsyn till dessa synpunkter. Det kan emellertid ifrågasättas om inte effektivitetshänsyn på vissa punkter i alltför hög grad fått ge vika för hänsynen till den misstänktes integritet.
Domstolsverket delar utredningens uppfattning att en skärpning av förutsättningarna för häktning är påkallad och tillstyrker förslaget i denna del.
Som framgår av det följande anser emellertid domstolsverket att häktning
måste få komma till användning i fråga om vissa misstänkta i betydligt
större omfattning än utredningen tänkt sig.
RPS: Brottsutvecklingen i Sverige inger oro för framtiden. Antalet brott ökar och brotten blir grövre och mera svårutredda till sin karaktär. Att i ett
sådant läge vidtaga åtgärder som medför ökade svårigheter att förhindra,
uppdaga och utreda brott bör inte komma ifråga utan synnerligen starka rättssäkerhetsskäl. Rikspolisstyrelsen nödgas därvid konstatera att utred-
ningens förslag kommer att i hög grad försvära brottsbekämpningen.
Av utredningens direktiv framgår att anhållnings- och häktningstiderna i Sverige, vid en internationell jämförelse, inte är anmärkningsvärt långa. Utredningen har likväl funnit angeläget, under åberopande av bl.a. den all-
männa debatten och visst statistiskt material, att högst avsevärt begränsa
möjligheterna till anhållande och häktning.
Vad först angår den allmänna debatten, sådan den presenterats i utred-
ningen, finns det skäl att fråga om den verkligen varit så seriös och den bakom debatten stående opinionen så stark och omfattande att man i lagstiftningsarbetet bör fästa avgörande vikt vid den. Såvitt därefter avser det
statistiska materialet synes utredningen därifrån ha hämtat det starkaste stödet för sin uppfattning att möjligheterna till anhållande och häktning
m.m. bör begränsas utöver vad nu gäller. Utredningen har bl.a. åberopat
att viss del av de anhållna inte åtalats eftersom brott ej kunnat styrkas. På denna grund avskrevs 16 procent av anhållningsfallen år 1975. Utredning-
en gör gällande att det här är fråga om fall där bedömningar i efterhand visat sig felaktiga samt framhåller att dessa anhållanden varit obefogade eller onödiga. Utredningens tolkning av materialet torde emellertid vara oriktig. Av uppgiften kan endast utläsas att den under anhållningstiden genomför-
da utredningen icke kunnat frambringa sådan bevisning att åklagaren fun-
nit förutsättningar för fällande dom föreligga. Någon värdering av anhåll-
ningsskälen har utredningen emellertid inte haft möjlighet att göra.
Lagstiftningen avseende ovan berörda tvångsmedel är ett centralt komplex inom straffrättsprocessen. Den är av utomordentlig vikt för ett rätts-
samhälles möjligheter att garantera en effektiv, snabb och rättssäker lagfö-
ring. Det framlagda förslaget är inte ägnat att stärka dessa rättssäkerhetsgarantier. Betänkandet kan därför, enligt rikspolisstyrelsens uppfattning, i
sin nuvarande form inte läggas till grund för lagstiftning. Polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt: Polisstyrelsen — — — avstyrker att utredningsförslaget läggs till grund för lagstiftning. Polisstyrelsen, som härvid i första hand ansett sig böra beakta förslagets konsekvenser i vad avser polisens praktiska möjligheter att ingripa mot brott, vill i sammanhanget särskilt anföra följande.
Nuvarande regler för straffprocessuella frihetsberövanden har varit gällande under en lång följd av år. Dessa regler, såsom de kommit att tillämpas, framstår inte minst vid en internationell jämförelse som välav vägda. En mera ingripande ändring av ett regelsystem som med goda erfarenheter tillämpats under lång tid kräver synnerligen välgrundade skäl. De syften utredningen huvudsakligen velat tillgodose kan enligt polisstyrelsens mening tillgodoses utan så ingripande förändringar i lagstiftningen som föreslagits. Den begränsning av frihetsberövandena som eftersträvas torde i
allt väsentligt kunna — säsom för övrigt också redan skett i viss utsträck-
ning — tillgodoses inom ramen för praxis och rättstillämpning.
Kriminalavdelningen (Stockholms polisdistrikt): För att säkerställa straffrättsskipningen har vissa tvångsmedel ställts till de brottsutredande myndigheternas förfogande. Det är då fråga om såväl personella som reclla tvångsåtgärder. I nu föreliggande utredning är närmast de personella tvångsåtgärderna aktuella, d.v.s. frågan om gripande, anhållande och
häktning. Hur dessa tvångsåtgärder får tillämpas finns reglerat i rätte-
gångsbalken. Reglerna uppfattades till en början av polis och andra rättsvärdande organ som oklara, svårtolkade och under vissa förhållanden svå-
ra att följa. Så småningom har dock utvecklats en praxis väl i samklang med andemeningen i gällande lagstiftning. Vissa smärre och erforderliga
justeringar av lagstiftningen har anpassat denna till rådande praxis.
Allvarligare missbruk av tvångsmedlen har sedan rättegångsbalkens tillkomst 1948 veterligt inte förekommit. Farhågor för att så kan ske i framtiden finns inte. Vårt fria samhälle med dess omfattande insyn i myndigheternas arbete borgar härför.
Möjligheten för polisen att på ett meningsfyllt sätt fullgöra sina brottsut-
redande och samtidigt brottsförebyggande uppgifter är i stor utsträckning beroende av att tvångsmedel står till dess förfogande under förundersök-
ningen. Senare års ökande, förråade och alltmer organiserade brottslighet understryker detta.
Samtidigt som brottens hårdhets- och svårighetsgrad ställt allt större krav på den utredande polismannens kunnande och arbetsinsatser har ock-
så från samhällets sida ställts ökade krav på polisens effektivitet. Om poli-
sens arbete skall leda til! ett för samhället godtagbart resultat är det därför nödvändigt att polis och åklagare ges möjligheter att bedriva förundersökning på sådant sätt att dessa krav kan fyllas. Erforderliga resurser måste därför stå till polisens och åklagarens förfogande. Härmed avses inte en-
bart personella tekniska utan även lagligt reglerade möjligheter att med
tvångsmedel ingripa mot person under förundersökning. Redan i detta sammanhang må väl framhållas att det förslag, som de sakkunniga avgivit rörande regler beträffande frihetsberövande, på intet sätt kan sägas svara
upp mot de krav samhället är berättigat att ställa på en effektiv bekämp-
ning av den allvarliga kriminaliteten.
Av den statistik som framlagts av utrednigen kan inte, som även fram-
hållits, utläsas att de tvångsmedel som nu står till polisens och åklagarens
förfogande på något sätt missbrukats. Utredningen framhåller bl.a. att av antalet gripna personer är det en mycket liten del som slutligen häktats. Att så är fallet tyder väl tvärtom på att tvångsmedlen hanterats korrekt.
Efter ett frihetsberövande har utredningen kunnat bedrivas så att skäl för ett fortsatt frihetsberövande undanröjts. Anhållande- och häktningsskäl har helt enkelt fallit bort. Ej heller tyder antalet av domstol frikända häktade därpå.
Utredningens förslag, som de nu framlagts, kan således därest de genomförs, med hänsyn till de synpunkter som framförts i detta yttrande i stället för att uppnå önskade effekter leda till ökande asocialitet och grövre kriminalitet samt ur rättssäkerhetssynpunkt sämre och osäkrare utredningsresultat.
Det som nu kan framstå som humant kan i framtiden få negativa och inhumana effekter inte minst för dem som utredningens förslag avser att skydda. :
Kriminalavdelningen måste. därför med ovan angivna undantag avstyrka de framlagda förslagen.
Ordningsavdelningen (Stockholms polisdistrikt): Det allmänna ordningsläget i polisdistriktet är mindre tilifredsställande. På vissa platser är det direkt vacceptabelt. Många platser utgör tullhåll för ett hårt kriminellt belastat klientel, som ofta är starkt beroende av alkohol och narkotika. Detta klientel svarar för en relativt stor del av brottsligheten i polisdistriktet; förmögenhetsbrott, olika brott mot person, mot olika speciallagstiftningar etc. | |
Nuvarande regelsystem innebär att många av dessa människor är frihetsberövade kortare eller längre perioder under lagföringen sedan de er-
tappats med att begå brott. Som en följd av frihetsberövandet förhindras
de att begå nya brott eller eljest störa den allmänna ordningen åtminstone under en begränsad tid. Med hänsyn till de brott det ofta är fråga om i de här aktuella fallen och utredningens förslag i denna del, torde det i de flesta
fall inte kunna bli fråga om anhållande om utredningens förslag antas. Istället friges den misstänkte efter några timmars utredning. Den stora
minskningen av straffprocessuella frihetsberövanden som utredningens förslag medför, kommer att innebära ytterligare påfrestningar på en redan ansträngd ordningssituation i polisdistriktet. Från de synpunkter jag har att företräda är detta inte godtagbart.
Experterna 1 utredningen, polismästare Bengt Erlandsson och länsåklagare Axel Morath, har i särskilt yttrande reserverat sig mot vissa av utred-
ningens förslag. Jag ansluter mig i princip till de synpunkter som framförts
i yttrandet — — —.
Polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt: Sverige torde vara en av de mest utpräglat demokratiska rättsstaterna i världen. I begreppet rättsstat bör ligga en statens vilja och förmåga att upprätthålla en rättsordning, som hävdar de i västvärlden etablerade grundläggande demokratiska värderingarna och de mänskliga rättigheterna.
Ett centralt område i en sådan rättsordning är bestämmelserna om på-
följder för brott och brottmålsprocessen. För att säkerställa bevisning,
möjliggöra lagföring och förhindra fortsatt brottslig verksamhet finns i den svenska rättegångsbalken bestämmelser om personella tvångsmedel. Dessa bestämmelser torde även ha en betydande brottsförebyggande och brottsuppklarande effekt. Ifrågavarande rättsregler bör, som utredningen påpekat (s 61), utformas som en kompromiss mellan samhällets krav på att brott beivras och den enskildes rätt till skydd för sin personliga frihet, integritet och egendom. Att åstadkomma en ändamålsenlig avvägning mellan
dessa skilda intressen är en grannlaga upppift för lagstiftaren. Ytterligare ett viktigt intresseområde gör sig emellertid gällande då ifrå-
gavarande rättsregler skall utformas. Det är den icke lagöverträdande allmänhetens rätt till skydd för sin personliga frihet, integritet och egendom. De straffprocessuclla tvångsmedlen kan alltså även ses som en garanti för allmänhetens rättssäkerhet.
Det är något förvånande att utredningen inte tagit upp denna sida av problemet till debatt. Polisstyrelsen ser detta förhållande som en effekt av senare års kriminalvårdsdebatt som enögt satt de för brott misstänkta och dömda personerna i centrum. Det hade varit angeläget att utredningen vid utformningen av ett så genomgripande lagförslag inom brottmålsprocessens område tagit hänsyn till allmänhetens berättigade krav på rättssäkerhet.
Det svenska samhället har med intensifterad kraft under senare år sökt förebygga och beivra brottslig verksamhet. Mot denna bakgrund förefaller det föga välbetänkt att framföra förslag som de facto innebär att de rättsvårdande myndigheterna i stor utsträckning betas möjligheterna till en rationell och effektiv brottsbekämpning.
I detta sammanhang förtjänar uppmärksammas vad JO i sin ämbetsberättelse 1975, sid 104 ff anfört: "Det behöver knappast sägas att det från rättssäkerhetssynpunkt och för allmänhetens respekt och förtroende för polisen och dess verksamhet är av fundamental betydelse att verksamheten bedrivs effektivt, vilket ifråga om utredningsarbetet bl.a. måste innebära att förundersökningar skall verkställas så skyndsamt som möjligt och regelmässigt avslutas i så god tid att åtalsprövning och eventuell ansökan om åtal kan medhinnas innan preskription av straffansvar inträder.”
Det av utredningen berörda motsatsförhållandet mellan de straffprocessuella tvångsmedlen och den enskildes personliga integritet är ensidigt tecknat. Som så ofta under de senare årens debatt har man nästan helt bortsett från den icke iagöverträdande allmänhetens rätt till skydd för sin personliga frihet, integritet och egendom. Enligt polisstyrelsens uppfattning bör de straffprocessuella tvångsmedlen även ses som en garanti för allmänhetens rättmätiga krav på rättssäkerhet. Otvivelaktigt har också tvångsmedlen en direkt brottsförebyggande effekt, något som inte är det egentliga syftet med dem men som likväl är en realitet. Tvångsmedlen är vidare en av de väsentliga förutsättningarna för att polisen och övriga rättsvårdande myndigheter genom förundersökningens effektiva bedrivande i någon mån skall kunna hålla den stigande brottsligheten stången.
Det är angeläget att i en tid av stigande och allt grövre brottslighet samhället inte avhänder sig sina möjligheter att på ett verksamt sätt ingripa mot denna brottslighet.
Lagstiftningen avseende de personella tvångsmedlen är ett centralt rättsområde inom brottmålsprocessen och av stor betydelse för rättssamhällets fortbestånd. Denna lagstiftning bör inte såsom i förevarande ändringsförslag genomgå alltför genomgripande och snabba förändringar utan i stället bli föremål för en lugn och noga övervägd rättsutveckling.
Genomförandet av förslaget fordrar ett vida större ytterligare ianspråktagande av samhällsresurser, som enligt polisstyrelsens uppfattning, inte uppväges av någon motsvarande förbättring av rättssäkerheten på området, vilken för övrigt redan får bedömas som helt tillfredsställande i vart fall avseende de för brott misstänkta personerna.
Betänkandet bör, enligt polisstyrelsens uppfattning, i sin nuvarande form inte läggas till grund för lagstiftning.
Polisstyrelsen i Malmö polisdistrikt: Brottsutvecklingen i Sverige är oroande. Antalet brott ökar och blir grövre till sin karaktär. Svårigheterna att utreda brott stiger och rättsväsendets effektivitet minskar. Utan mycket
starka rättssäkerhetsskäl kan det därför inte komma i fråga att vidtaga åt-
gärder, som medför ökade svårigheter att förhindra, uppdaga, utreda och beivra brott. Utredningens förslag medför minskade möjligheter till användande av tvångsmedel under förundersökningen.
Kriminalvårdsstyrelsen: Kriminalvårdsstyrelsen ansluter sig till grundtankarna i förslaget att begränsa användningen av de processuella tvångsmedel som medför frihetsberövande. Detta står väl i överensstämmelse
med de allmänna kriminalpolitiska strävandena att ge företräde åt icke institutionella åtgärder. Det torde också framstå som möjligt att minska utrymmet för att tillgripa anhållande och häktning utan att därmed eftersätta
krav på nödvändig effektivitet i lagföringen och utan att äventyra grundläg-
gande samhällsintressen. Det kan emellertid ifrågasättas om inte utred-
ningen kringgärdat de processuella tvångsmedlen med alltför stora restrik-
tioner. Vad beträffar det föreslagna tillsynsinstitutet, med den utformning det fått i betänkandet, vill styrelsen redan inledningsvis framhålla att detta synes ha små möjligheter att ur såväl kontrollsynpunkt som med hänsyn till allmänna sociala insatser, erbjuda ett effektivt alternativ till anhållning och häktning. : |
BRÅ: Utredningen angående översyn av häktningsbestämmelserna har avgett ett förslag som är starkt präglat av intresset att skydda den enskil-
des integritet. En bärande tanke i förslaget är sålunda att straffprocessuella
tvångsmedel som innebär frihetsberövande inte får användas om ändamaå-
let därmed kan tillgodoses genom andra, mindre ingripande tvångsmedel.
Frihetsberövandet är och måste vara ett yttersta medel för kontrollen av människor. Både från humanitära synpunkter och rättssäkerhetssynpunkter måste frihetsberövandet omges med starka begränsningar.
BRÅ ställer sig bakom denna principiella utgångspunkt för utredningens
förslag. Utvecklingen inom kriminalpolitiken har under de senaste decennierna gått mot allt större återhållsamhet när det gäller att använda frihets-
straff som medel mot brottsligheten. Denna utvecklingslinje har kommit
till uttryck i en rad lagstiftningsinitiativ och planerade lagreformer på straffrättens område. Här behöver bara nämnas de kriminalpolitiska strävandena att framhäva kriminalvärd i frihet på bekostnad av frihetsstraff
och att ersätta fängelse med alternativa strafformer i fråga om vissa brottstyper (t.ex. rattfylleri och vapenvägran). Andra exempel är utredningen som siktar på att upphäva ungdomsfängelset och de planer som finns att
begränsa interneringspåföljden.
Nyligen har BRÅ:s kriminalpolitiska arbetsgrupp lagt fram sin rapport
(1977:7) Nytt straffsystem. Denna idéskrift tar sikte på en total översyn av
brottsbalkens påföljdsordning, varvid ett framträdande mål är att inskränka utrymmet för frihetsstraff. Arbetsgruppen grundar sina förslag på bl.a.
kriminologisk forskning som entydigt visar att frihetsberövande påföljder
fungerar dåligt från brottspreventiv synpunkt. De är dessutom förenade
med betydande skador för dem som drabbas därav. Ett bibehållande av
denna strafform kan egentligen bara motiveras av att samhället måste förfoga Över ett yttersta medel för att kunna demonstrera sitt ogillande av vis-
sa högt straffvärda beteenden. Det finns emellertid alla skäl att tillgripa
andra medel för det straffrättsliga avständstagandet innan man tvingas till ett så drastiskt och inhumant steg som att beröva människor friheten.
Självfallet måste denna kriminalpolitiska strömning återverka på varje
annan form av frihetsberövande utanför straffrättens område. Administrativa frihetsberövanden är från många synpunkter betänkliga, inte bara där-
för att sådana i sig innebär en anomali utan också därför att grunden för
dem många gånger kan ifrågasättas. Utvecklingen på det socialrättsliga området går i riktning mot att utmönstra tvångsomhändertaganden. Även när det gäller frihetsberövande av psykiskt sjuka genom tvångsvård går trenden mot en mera restriktiv tillämpning.
Mot denna bakgrund kräver de straffprocessuella frihetsberövandena särskild uppmärksamhet. Sådana frihetsberövanden skiljer sig egentligen inte till sitt innehåll från annan inlåsning som sker inom kriminalvården, socialvården eller den psykiatriska vården. Ett frihetsberövande innebär
alltid ett allvarligt ingripande i den enskildes integritet. Den yttre formen för olika slags frihetsberövanden är i princip densamma. Den kan när det
gäller straffprocessuella tvångsmedel t.o.m. vara ännu mera markant eftersom isoleringen i de flesta fall här blir nära nog fullständig. De negativa effekter som förbinds med frihetsberövandet är också i och för sig desamma
oberoende av grunden för dessa.
Det finns dock en given skillnad mellan straffprocessuella frihetsberövanden och andra former för frihetsberövanden. Den anhållne eller häkta-
de berövas inte friheten därför att han begått ett brott som medför straff el-
ler därför att han anses behöva tas omhand på grund av social avvikelse el-
ler sjukdom. Grunden för frihetsberövandet är i stället en misstanke om
brott samt ett behov av att kunna säkra utredningen av brott och den lagfö-
ring och straffverkställighet som antas följa. Härtill kommer behovet av att
kunna hindra den misstänkte från att begå andra brott som han kan antas komma att föröva, därför att han misstänks vara en lagbrytare.
Den anhållne eller häktade befinner sig alltså i en alldeles speciell situa-
tion. Redan den omständigheten, att den misstänkte presumeras ha begått
lagbrott och avser att handla på visst sätt, ger anledning till osäkerhet om det berättigade i att tiligripa frihetsberövande. Frågan har olika aspekter.
Det gäller att klargöra vilken grad av sannolikhet som bör krävas för att misstanke om brott skall berättiga till personella tvångsmedel. Med hänsyn
till att frihetsberövandet som förut framhållits måste betraktas som ett drastiskt och mycket allvarligt ingrepp i den enskildes integritet, måste
kravet ställas högt. Men även om tillräcklig grad av sannolikhet föreligger för misstanke om brott kan man inte utan vidare utgå ifrån att den miss-
tänkte kommer att handla på ett sätt som motiverar tvångsmedlet. Anta-
gandet om flyktfara, kollusionsfara och fara för fortsatt brottslig verksamhet bygger på tanken att man med hänsyn till brottet och gärningsmannens förhållanden kan förutsäga hur han kommer att handla i fortsättningen. En sådan prognos är emellertid osäker därför att det framtida handlandet bestäms av en rad faktorer som är okända när bedömningen sker.
Den principiella grunden för personella tvångsmedel kan sålunda tyckas
vara ganska svagt underbyggd, om dessa medel motiveras av förutsägelser om ett visst framtida skeende i det enskilda fallet. I stället är man hänvisad till vissa allmänna antaganden om att människor som misstänks för brott
har intresse av att försvåra brottsutredningen, t.ex. genom att förstöra be-
vis, fly eller hålla sig undan. Det kan likaledes finnas empiriskt stöd för an-
tagandet att människor som manifesterat ett kriminellt beteende även
framdeles kommer att begå brott.
Emellertid har saken också en annan sida. Om samhällets regelsystem skall kunna fungera, krävs att överträdelser beivras i en viss bestämd ordning. Tillämpningen av straffsystemet förutsätter att brott upptäcks, att
gärningsmannen spåras upp och att hans skuld blir fullständigt utredd. För att denna brottsutredande verksamhet skall kunna bedrivas med tillräcklig
effektivitet och snabbhet måste krävas att vissa medel ställs till brottsut-
redningens förfogande. Det är ett nödvändigt inslag i själva förfarandet att
detta förbinds med tvång på olika nivåer. Den enskilde som dras in i en brottsutredning måste underkastas en rad obehag i kontrollerade former —
efterkomma kallelse till polisförhör, finna sig i att hans personliga förehavanden granskas, utsättas för husrannsaken osv.
Omfattningen av detta obehag bestäms naturligtvis i stor utsträckning av
hur allvarligt det brott är som misstanken avser och vilken brottsutredning
som krävs. Det är också givet att frågan om de brottsutredande insatsernas intensitet till en del bestäms av den misstänktes egna förehavanden — hör-
sammar han inte frivilligt kallelse till polisförhör blir han hämtad med tvång, öppnar han inte för polisen när husrannsakan skall ske kan polisen
ta sig in med tvång osv.
Det yttersta medel som kan tillgripas som ett led i brottsutredningen är
frihetsberövande. Det kan inte bestridas att detta i många fall är nödvän-
digt för att en brottsutredning skall kunna fullföljas till lagföring och dom. Det står också klart att sådant tvångsmedel utgör en effektiv spärr mot fortsatt brottslighet under utrednings- och lagföringstiden. Man kan alltså anföra både utredningsskäl och brottsförebyggande argument till stöd för
att tillgripa personella tvångsmedel mot den som misstänks för brott.
Frågan om användning av personella tvångsmedel i straffprocessen gäl-
ler alltså främst en avvägning mellan, å ena sidan, hänsynen till den enskildes integritet och, å andra sidan, hänsynen till det straffrättsliga förfarandets effektivitet och trovärdighet samt samhällsskyddet. Enligt BRÅs me-
ning har utredningen i sin vällovliga strävan att begränsa frihetsberövande
tvångsmedel inte tillräckligt beaktat, vilka konsekvenser detta kan få för
den brottsutredande och brottsförebyggande verksamheten. Förslaget har
därmed fått en slagsida som inte är acceptabel. BRÅ måste sålunda ställa
sig avvisande eller reserverat till åtskilliga förslag i betänkandet som inte
kan anses förenliga med de intressen som BRÅ har att bevaka.
Utredningen föreslår i princip ingen ändring av nuvarande häktnings-
grunder såvitt gäller kravet på misstanke och risk för flyktfara och kollu-
sionsfara. Intresset har i stället framför allt koncentrerats till den tredje häktningsgrunden, recidivfara. Det blir här fråga om en betydande av-
gränsning av utrymmet för denna häktningsgrund som dock inte överges
helt.
BRÅ ansluter sig till den principiella syn på häktningsförutsättningarna som utredningen anlagt. Häktning på grund av flyktfara eller kollusionsfara motiveras av ett effektivitetsintresse medan häktning på grund av risk
för fortsatt brottslig verksamhet motiveras av hänsyn till samhällsskyddet. Dessa intressen har som utredningen funnit lett till relativt flitig användning av frihetsberövande tvångsmedel. BRÅ delar också utredningens uppfattning att man här i första hand bör undersöka, om förutsättningar finns
att anordna kontroll och tillsyn i frihet. Utredningens ambition att finna
nya, tillräckligt effektiva kontrollformer i frihet följer den utvecklingslinje
som nu kan spåras inom kriminalpolitiken (jfr BRÅ-rapporten t 1977:7) Nytt
straffsystem och de uppgifter som under hand lämnats om ungdomsfängelseutredningens kommande förslag). En realistisk bedömning visar dock att sådana öppna kontrollformer har sin givna begränsning, särskilt när det gäller att tillgodose intresset av effektivitet i brottsutredning och lagföring.
Utredningen är allmänt återhållsam mot att åberopa samhällsskyddet
som grund för straffprocessuella frihetsberövanden. Även om det är ofrån-
7 Riksdagen I1980/81.1 samt. Nr 201
komligt att i viss utsträckning godta att häktning får ske när det föreligger risk för fortsatt brottslighet bör — menar utredningen — detta tvångsmedel : begränsas till sådana fall, där det med hänsyn till samhällsskyddet är oundgängligen nödvändigt att ingripa med frihetsberövande.
Detta innebär de facto en stark begränsning av häktesinstitutet vid risk för fortsatt brottslig verksamhet. Häktning bör från utredningens utgångspunkt egentligen bara komma Ii fråga när den misstänkte förövat så allvarli-
ga brott att de anses förskylla långvarigt fängelsestraff och det på grund av hans handlande finns påtaglig risk för recidiv. Denna inställning grundas
på ett proportionalitetstänkande — tvångsmedlets art och omfattning skall
stå I viss proportion till den påföljd som kan tänkas följa på brottet. Om på-
följden väntas bli skyddstillsyn eller villkorlig dom, bör man i stället för frihetsberövande tvångsmedel tillgripa kontroll i frihet.
BRÅ vill emellertid ifrågasätta om denna principiella linje är riktig. Det
finns i dag som nämnts ett betydande intresse inom kriminalpolitiken att
begränsa tillämpningen av frihetsberövande påföljder. Skyddstillsyn och villkorlig dom meddelas nu för brott av relativt allvarlig beskaffenhet och även vid upprepade återfall. I den mån fängelse utdöms blir strafftiden generellt sett kortare än förut. Mycket tyder på att denna utveckling fortsätter och att gruppen "till fängelse dömda” så småningom begränsas till förövare av vissa mycket straffvärda gärningar. Med utredningens synsätt skulle detta också medföra att häktesinstitutets tillämpning vid risk för
fortsatt brottslig verksamhet begränsas till nämnda restklientel.
Utredningens förslag förutsätter ganska omfattande organisatoriska förändringar. För domstolarna kommer handläggningen av häktningsfrågor att kräva annan planering av arbetet, bl.a. med hänsyn till att tidsfristen
blir kortare för utsättande av förhandling och nämnds deltagande i denna. Framför allt kommer åklagarnas handläggning av de straffprocessuella
tvångsmedlen att förändras. Dessa kommer generellt att kräva mera arbete, bl.a. därför att åklagarna avses skola ta över en del av de funktioner som nu ligger på polisen. att åklagarna har att handla med snävare tidsgränser och att åklagarna uppenbarligen kommer att ställas inför svårare avgöranden vid prövningen av häktningsförutsättningar. Även polisens arbetsbetingelser ändras, eftersom de personella tvångsmedlen onekligen bidrar till att effektivisera förundersökningarna och en begränsning av dessa medel sannolikt förlänger och försvårar utredningsarbetet. Härtill kommer att kriminalvården enligt förslaget kommer att anförtros ett nytt arbetsfält, de s.k. tillsynshemmen.
Man kan generellt tycka att förslag, som på detta sätt kräver omfattande resursförstärkningar och i grunden förändrar förutsättningarna för och hanteringen av de processuclla tvångsmedlen. måste ha stark verklighets-
förankring. BRÅ har emellertid intryck av att utredningens förslag inte all-
tid är helt realistiska när det gäller den praktiska tillämpningen av tvångsmedlen. Förslagen har inte heller i alla delar anpassats till de anspråk som måste ställas från brottsutredande och brottsförebyggande synpunkt. En
översyn av förslagen är därför enligt BRÅ nödvändig för att en reform med
utredningens målsättning — att begränsa straffprocessuella frihetsberövanden — skall kunna ske. Vid denna översyn bör särskilt begränsningen av häktningsgrunderna och tidsfristerna för tvångsmedlen bli föremål för nya överväganden.
Det finns emellertid åtskilliga förslag i utredningens betänkande som gil-
las av BRÅ och som bör kunna genomföras redan nu. Tidigare har nämnts
förslagen att bygga ut alternativen till häktning med tillsyn och anmäl-
ningsskyldighet och att införa nämnd vid häktningsförbandling i domstol.
Ytterligare bör nämnas förslaget om åklagarjour som BRÅ anser motiverad, oavsett vilka tidsgränser som skall gälla för de personella tvångsmedlen. Detsamma gäller förslaget att åklagaren redan vid anhållande skall åläggas att till rätten anmäla behovet av offentlig försvarare för den misstänkte. Frågan om advokatjour synes också vara värd att pröva varvid en försöksverksamhet enligt den modell som skisserats av utredningens expert. advokaten Peter Nobel, är ett intressant uppslag.
Ledamoten Arne Nygren (BRÅ): Enligt min uppfattning har BRÅ i sitt remissyttrande över betänkandet ”Häktning och anhållande” (SOU 1977:50) mera lagt tonvikten vid möjligheterna att beivra brott än vid de rättssäkerhetsprinciper som säger att ingen onödigtvis skall berövas friheten medelst anhållande eller häktning. Jag anser att BRÅ i sitt yttrande förbigår utredningens kartläggning av gällande praxis, av vilken framgår att endast vart tredje anhållande leder till häktningsframställning samt att åtal väckts för cirka 60 procent av samtliga anhållna. .
Socialstyrelsen: Socialstyrelsen delar utredningens principiella stånd-
punkt att de frihetsberövande åtgärderna anhållande och häktning bör begränsas till sådana situationer, där ett starkt allmänt intresse gör sådan åtgärd nödvändig. Styrelsen tillstyrker således de föreslagna ändringarna i
vad de avser att nedbringa antalet frihetsberövanden.
Emellertid kan förslagen få vissa ogynnsamma konsekvenser vad gäller det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Sådana undersökningar kommer i mindre utsträckning än hittills att kunna genomföras då vederbörande är häktade. En stor del av dem som är intagna på rättspsykiatrisk kli-
nik för undersökning har emellertid ett vårdbehov som kan tillgodoses på kliniken i avvaktan på placering inom sjukvården. Detta framgår bl.a. av
det faktum att c:a 50 <£ av dem som undergår undersökning vid rättspsyki-
atrisk klinik sedermera överlämnas till sluten psykiatrisk vård. Skulle dessa inte kunna häktas måste deras vårdbehov tillgodoses på annat sätt. I
första hand skulle det då bli fråga om intagning på sjukhus. Det kan emel-
lertid ifrågasättas om sjukvårdshuvudmännen har möjligheter att klara det ökade trycket på sjukvården. I varje fall går det inte att räkna med ett genomförande av reformen utan överläggningar med och godkännande från sjukvårdshuvudmännen. Om inte vårdbehovet kan tillgodoses hos en stor del av dem som skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning, kan betydande svårigheter uppstå att få sådana undersökningar genomförda.
En viss övervältring av arbetsuppgifter kommer att ske till det öppna undersökningsväsendet. För dem som är på fri fot kan genom rättens försorg
inställelse framtvingas med stöd av 9 § lagen om rättspsykiatrisk undersök-
ning i brottmål. Det finns, om förslaget genomförs, en betydande risk att sådana ärenden kan komma att öka.
Som framgår av vad ovan sagts kan utredningens förslag knappast genomföras utan ytterligare överväganden. Framförallt måste samordningsproblemen med sjukvården lösas i samförstånd med sjukvårdshuvudmän-
nen.
Statens invandrarverk: Statens invandrarverk har inget att erinra mot
utredningens förslag till ändringar som syftar till att främja en mer restrik-
tiv tillämpning av reglerna om anhållande och häktning.
Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen ser i förevarande sammanhang som en viktig uppgift att beakta effektiviteten i rättstillämpning-
en. Denna kan i praktiken i vissa fall vara svår att förena med individens anspråk på integritet och rättssäkerhet. I lagstiftning och rättstillämpning måste dessa anspråk tillgodoses genom effektiva garantier. Mot det individuella intresset står emellertid i åtskilliga fall samhällsintresset vilket på straffrättens område gör sig gällande med stor kraft. Utredningens förslag syftar till att förstärka den enskildes skydd mot ingrepp i den personliga rörelsefriheten. De föreslagna ändringar som innebär en skärpning av rekvisiten vid häktning, lekmannamedverkan vid häktningsförhandling, införande av proportionalitetsprincipen samt ökade möjligheter att få försvarare tillgodoser enligt länsstyrelsens uppfattning såväl samhällets som den enskildes intressen. Genom proportionalitetsprincipen kommer den misstänktes personliga förhållanden att i största möjliga mån beaktas. — — —
Läns polischefen Ulf Karlsson (länsstyrelsen i Stockholms län): I likhet med polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt avstyrker jag att utredningsförslaget läggs till grund för lagstiftning. Gällande regler för häktning, anbållande, m.m. är — rätt tillämpade — ändamålsenliga och ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande.
Länsstyrelsen i Blekinge län: Länsstyrelsen vill understryka angelägenheten av att vid lagföringen en avvägning i varje enskilt fall sker mellan intresset av effektiv lagföring och kravet på respekt för den enskildes personliga frihet. Denna princip framhäves klart i gällande bestämmelser i rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen.
Inledningsvis vill länsstyrelsen erinra om att i motsats till tidigare lagstiftning innebär nuvarande rättegångsbalk att häktning icke i något fall är obligatorisk. Även vid mycket grova brott kan särskilda förhållanden föreligga att anledning ill häktning saknas. Länsstyrelsen vill vidare framhålla att en liberalisering av reglerna för tvångsmedlens användande vid lagföingen under senare år ägt rum genom olika ändringar i lagstiftningen. Enligt en särskild lag skall häktning i princip ej ske av personer under 18 år. Genom ett tillägg till 24 kap I $ rättegångsbalken må häktning ej heller vidtågas om endast böter kan bli påföljden för den brottsliga handlingen. Jämsides med angivna ändrade bestämmelser för de straffprocessuella tvångsmedlens användande har även betydelsefulla kriminalpolitiska reformer genomförts syftande till en förbättrad situation för de personer som misstänkes för brott. Sålunda gäller sedan 1974 en ny kriminalvårdslag. Vidare har bl.a. en ny lag med giltighet fr.o.m. den 1 januari 1977 medfört förbättringar i fråga om behandling av häktade, anhållna och för brott gripna personer.
Även om utredningen i vissa avseenden framställt vissa kritiska synpunkter på tillämpningen av de straffprocessuella tvångsmedlen finner länsstyrelsen att gällande regler för häktning, anhållande m.m. — rätt tilllämpade — är ändamålsenliga och ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande. I viss begränsad omfattning har länsstyrelsen ansett att utredningens förslag kan genomföras. Andra frågor som utredningen behandlat bör enligt länsstyrelsens mening upptagas till en samlad bedömning med andra utredningars förslag till reformer inom områden med nära anknytning till de frågor som förevarande utredning haft att utreda.
Polisstyrelsen i Karlshamns polisdistrikt: Det är i dag ett ovedersägligt faktum att brottsligheten ökar oroväckande, att i ett sådant läge opåkallat och av ren experimentlusta tumma på de personella straffprocessuella tvångsmedlen utan att uppnå annat än att respekten för lagar och förordningar ytterligare avtrubbas, finner polisstyrelsen minst sagt betänkligt.
Polisstyrelsen i Karlskrona polisdistrikt: Betänkandet torde ha fått ett
positivt mottagande av vissa delar av massmedia. Åtminstone i Kvällsposten har man på ledarplats angripit reservanterna Erlandsson och Morath för att förfäkta bekvämlighetssynpunkter för polis och åklagare. Polismyndigheten vill för sin del med skärpa hävda att reservanterna torde ha fullt
stöd inte blott av denna lokala polismyndighet utan även av hela polis- och
åklagarorganisationen, åtminstone om man får döma av underhandsuttalande från ansvariga befattningshavare i samband med konferenser och överläggningar. Detta ställningstagande har emellertid inte sin grund i be-
kvämlighet utan i en mycket starkt uttalad oro för samhällsutvecklingen
vad avser såväl ordningen på allmänna platser, kriminalpolisverksamheten som åtlydnaden av trafikregler, som indirekt har stor betydelse för allmän-
hetens säkerhet till liv och hälsa såsom exempelvis rattfylleri och grov olovlig körning. Denna oro är icke baserad på lösa gissningar och antagan-
den utan på en högst handfast och daglig erfarenhet. Det är alltså naivitet, grundad på bristande kunskaper om främst polisens arbetsförhållanden, men kanske också opportunism med vilja att tillgodose vad som f.n. bedöms vara populärt i vissa tongivande kretsar, som måste bedömas vara
bakgrunden till såväl utredningens förslag som de positiva reaktionerna.
Det finns sålunda all anledning att understryka chefens för kriminalavdelning konstaterande att betänkandet saknar verklighetsförankring och inte tar minsta hänsyn till den oroande brottsutvecklingen sedan tiden omkring 1960. Polisstyrelsen får därför med bestämdhet uttala att betänkandet inte
får sådan utformning och allsidiga överblick att det kan läggas till grund för
ny lagstiftning.
En grundläggande och allvarlig brist i uppläggningen av utredningens arbete är att man alltför ensidigt ägnat sig åt den brottsliges situation men in-
te övervägt vilka följder som en ändrad lagstiftning enligt förslagen skulle
få för den allmänhet. som lagstiftningen i första hand är till för att skydda
eller med andra ord effektiviteten i rättsskipningen. Denna framhålls emel-
lertid såsom självklar i utredningsdirektiven (sid. 54), liksom att denna i väsentlig mån är beroende av att verksamma tvångsmedel står till förfo-
gande. Man borde med hänsyn härtill ha haft stor anledning att överväga
orsakerna till att brottsligheten fått en så oroväckande utveckling och att
uppklaringsprocenten är så låg, särskilt vad gäller tillgreppsbrottsligheten,
som är den vanligaste brottsorsaken vid tvångsingripandena. Denna fråga är synnerligen viktig och det får anses vara uppenbart att inga åtgärder nu får vidtas, som är ägnade att ytterligare minska de redan dåliga utrednings-
resultaten. Detta särskilt i ett läge där polisen får dras med en konstant underbemanning i förhållande till ständigt utökade och allt svårare arbets- '
uppgifter. Här kommer också en icke mätbar faktor in, som förtjänar särskild uppmärksamhet, nämligen den enskilde polismannens upplevelse av
sin arbetssituation. Det är då att märka, vilket också framhållits i den all-
männa debatten men som synes ha förbigått utredningens ledamöter, att
polismännen redan nu upplever sin arbetssituation som övermäktig. Det är
ännu en gång anledning att varna för att polismännen i en situation där deras möjligheter att arbeta rationellt ytterligare beskärs kan komma att gri-
pas av resignation, vilken i sin tur är ägnad att leda till minskad aktivitet
och ytterligare försämring av den brottsutredande verksamheten. Rikspo-
lisstyrelsen har i sin anslagsframställning för budgetåret 1978/79 bland an-
nat framhållit att ärendebalanserna och utredningstiderna i rikets polisdistrikt ökar, samt att inte mindre än 381.590 ärenden nedlagts utan att någon utrednings- och spaningsåtgärd vidtagits samt att dessa tal ökat avse-
värt under de senaste åren, vilket av RPS helt riktigt ansetts vara klart otillfredsställande. Man har i sammanhanget också påpekat att uppklaringsprocenten för tillgreppsbrott nu är så låg som 16,6 4 av de brott, som anmälts 1965— 1976 och uppklarats t.o.m. år 1976. Vilka praktiska effekter en ändrad lagstiftning kan få, utgör tillämpningen av LOB ett talande och varnande exempel för. . |
Polisstyrelsen finner vidare anledning att också understryka chefens för kriminalavdelningen påpekande att utredningen dragit felaktiga slutsatser
av förhållandet mellan antalet anhållna och häktade. Man kan ju lika gärna
påstå att myndigheterna handhaft tvångsmedlen med omdöme genom att
inte använda tvångsmedlet anhållande mera och under längre tid än som
varit absolut nödvändigt. Samma gäller gripandet, där Rättegångsbalkens regler däremot borde anpassas till en praxis, som är både praktisk och vet-
tig. Polisstyrelsen finner inte anledning att närmare ingå även på andra förhållanden i utredningen med hänsyn till innehållet i det bilagda, fylliga yttrandet utan föreslår att Länsstyrelsen på det bestämdaste och i alla avseenden avstyrker de i betänkandet framlagda förslagen.
Kriminalavdelningen (Karlskrona polisdistrikt): Det av utredningen framlagda betänkandet angående översyn av häktningsbestämmelserna
saknar verklighetsförankring utom i ett avseende, nämligen de båda sakkunnigas reservation. För övrigt synes det väsentligen ha tillkommit för att underlätta brottslingarnas verksamhet till förfång för allmänheten.
Utredningen åberopar den allmänna debatten, som kräver en liberalisering till brottslingarnas favör. Det är icke fråga om någon allmän debatt
utan om en debatt, som med massmedias bistånd har skapats av ett litet
antal personer i speciell samhällsställning. Om den stora allmänheten verk-
ligen bleve i tillfälle att uttala sin åsikt i frågan, så skulle den med stor san-
nolikhet kräva en ändring av rättegångsbalken, som ginge i rakt motsatt
riktning.
Det kan icke vara ett samhällsintresse att i en tid då brottsligheten stän- . digt ökar och brutaliseras, föreslå åtgärder som är direkt ägnade att försvåra bekämpandet av densamma samtidigt som allmänhetens rättsskydd ut-
tunnas. . .
Polisstyrelsen i Ronneby polisdistrikt: Polismästare Bengt Erlandssons
och länsåklagare Axel Moraths yttrande biträdes. I likhet med dessa anser
undertecknade att utredningsförslaget i stor utsträckning baseras på teorier utan förankring i styrkta faktiska förhållanden. = ,
Förmögenhetsbrottsutredningen: Förmögenhetsbrottsutredningen har begränsat sin granskning av det remitterade betänkandet till de delar därav
som har direkt beröring med de frågeställningar som utredningen enligt si-
na direktiv har att utreda. | Liksom enligt gällande regler knytes I det remitterade förslaget användningen av straffprocessuella tvångsmedel vid misstanke om brott till straff-
skalan för brottet. Enligt förmögenhetsbrottsutredningens direktiv är det en av utredningens huvuduppgifter att pröva de straffvärdegränser som bör gälla för förmögenhetsbrotten. Utredningens arbete har ännu inte fortskridit så långt, att det bestämt kan sägas, vilka förslag i fråga om straffsatserna för förmögenhetsbrotten som utredningen kommer att framlägga. Så
mycket torde dock kunna sägas. att utredningens arbete kan komma att ut-
mynna i förslag om en viss sänkning av straffsatserna. Emellertid kan för
närvarande inte förutses, att utredningen kommer att föreslå ändringar av
straffsatserna i sådan omfattning att möjligheterna till användning av
straffprocessuella tvångsmedel, efter ett genomförande av det remitterade
förslaget, skulle i någon större omfattning påverkas härav. Reservationer
måste dock göras i olika hänseenden.
För närvarande pågår en översyn av brottskatalogen i syfte bland annat att åstadkomma en minskning av antalet straffbestämmelser. I den mån detta arbete leder till ändringsförslag, är det tänkbart att möjligheterna att begagna tvångsmedel påverkas i fråga om en del förfaranden.
Undantag får vidare möjligen göras när det gäller straffsatserna för de
ringa graderna av de centrala förmögenhetsbrotten, eftersom utredningen
enligt sina direktiv har att överväga att bibehålla endast böter i straffskalorna.
Slutligen kan nämnas att nyss åsyftade gradindelning kan få ändrat innehåll såtillvida att fall som för närvarande hänförs till grovt brott blir att be-
döma enligt en mildare straftskala. Detta kan i sin tur tänkas komma att re-
sultera i att olika konkurrensfrågor framdeles får en annan lösning. Exempelvis kan vad som nu är grov stöld bli att bedöma som stöld i reell konkurrens med skadegörelse eller hemfridsbrott.
Det får emellertid anses vara klart, att de straffprocessuella reglerna i
huvudsak mäste anpassas till straffbestämmelserna — och inte tvärtom — då det är de senare som ger uttryck för samhällets syn på straffvärdet hos olika brott. Enligt direktiven åligger det också förmögenhetsbrottsutredningen att, sedan den tagit ställning till vilka straffgränser som bör gälla för förmögenhetsbrotten, överväga om utredningens förslag 1 fråga om
straffbestämmelserna kommer att kräva ytterligare ändringar i straffprocessuellt hänseende. I anledning av vad experterna Erlandsson och Morath uttalat i sitt särskilda yttrande vill utredningen anföra. att häktningsförutsättningarna givetvis bör utformas på sådant sätt, att möjligheterna att häkta på grund av risk för fortsatt brottslighet vid misstanke om förberedelse eller försök till
visst allvarligt brott blir desamma som vid misstanke om fullbordat brott.
Utredningen vill i anslutning härtill och mot bakgrund av de senaste årens oroande ökning av bl.a. antalet förmögenhetsbrott framhålla vikten av att
de straffprocessuella tvängsmedlen inte fär en sådan utformning att samhällets brottsbekämpande verksamhet försvåras.
Rättegångsutredningen: Rättegångsutredningen har enligt sina direktiv till huvudsaklig uppgift att se över rättegångsförfarandet vid allmän domstol i syfte att nå en ordning som innebär att rättsväsendets resurser utnyttjas på bästa sätt. Målet bör enligt direktiven vara att åstadkomma ett mera flexibelt och såvitt möjligt snabbare och billigare förfarande utan att befogade rättssäkerhetskrav eftersätts. Vår granskning av förevarande betänkande har skett främst med utgångspunkt från vår nu angivna huvudupp-
gift.
En klar och otvetydig tendens i det svenska samhället idag är att brottsligheten ökar, att brotten blir grövre och mera komplicerade, samt att där-
för svårigheterna att utreda brott stegras och rättsväsendets effektivitet
minskar. Vi anser att det under sådana förhållanden inte får komma i fråga att vidta åtgärder som skulle försvåra beivrandet av brott, om inte starka rättssäkerhetsskäl talar för sådana åtgärder. En grundprincip bör vara att häktning i det enskilda fallet får ske endast om frihetsberövande framstår som nödvändigt. Men samtidigt får det inte råda ett absolut förbud mot
häktning av individualpreventiva skäl, om häktningsförutsättningarna i öv-
rigt är uppfyllda.
I detta sammanhang bör man hålla i minnet att enligt tillgänglig statistik av de häktade ett så stort antal som 98 32 åtalas och att av de åtalade i sin tur endast 1 2 frikänns från samtliga häktningsgrundande brott. Vidare är
numera avräkning av häktningstid obligatorisk enligt 33 kap 5 § brottsbalken. För de fall där efter beslut om häktning den fortsatta utredningen inte leder till åtal eller rättegången till fällande dom, finns dessutom en på strikt ansvar grundad rätt till ekonomisk kompensation enligt reglerna i lagen
(1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning.
Enligt betänkandet motiveras häktning på grund av flykt eller kollusionsfara med effektivitetssynpunkter, medan häktning på grund av risk för fortsatt brottslighet (recidivfara) berättigas av hänsyn till samhällsskyddet. Vi vill till detta — utan värdering av tyngden i de olika synpunkterna — framhålla att även häktning på grund av recidivfara kan motiveras med effektivitetssynpunkter. Genom att häktningen omöjliggör fortsatt
brottslighet kan polisens utredningsresurser ägnas annan brottslighet. Vidare garanterar häktningen även i dessa fall ett snabbt och effektivt ge-
nomförande av lagföringen. Slutligen kan häktning på grund-av recidivfara
motiveras med omsorg om den misstänkte i de fall ett frigivande med säkerhet endast skulle leda till omedelbar fortsatt brottslighet och därmed troligen till svårare påföljder vid en rättegång.
Sveriges domareförbund: Det grundläggande skyddet för rättssäkerheten vid häktning och andra straffprocessuella tvångsmedel består i kravet
på att frihetsberövande ej får ske annat än på i lag fastställda, noggrant angivna grunder. Vilka dessa grunder skall vara blir beroende av de avväg-
ningar, som under skilda tidsperioder får göras med rättssäkerheten för den misstänkte i ena vågskålen och samhällets och medborgarnas krav på
skydd mot brott i den andra. I en tid som den nuvarande med en oroande
brottsutveckling, en allt större svårighet att förmå åtalade personer att självmant inställa sig för domstol och en besvärande låg uppklarningspro-
cent, även i fråga om grova brott, får kravet på effektivitet i brottsbekämpningen ökad tyngd.
Mot denna bakgrund anser domareförbundet, att lagändringar, som kan
minska samhällets möjligheter att försvara sig mot brottslighet, inte kan tillstyrkas, om inte med hänsyn till andra tungt vägande skäl (rättssäker-
hetssynpunkter e.d.) en sådan reform framstår som mycket angelägen.
Frågan är därför i första hand om förslaget, sett i dess helhet, innebär en minskning eller en förbättring av samhällsskyddet mot brottsligheten. Det är enligt förbundets mening ställt utom tvivel att det innebär en försvag-
ning av skyddet och då uppställer sig frågan om förslaget innebär sådana fördelar i andra avseenden att försvagningen av samhällsskyddet måste
godtagas, Som vidare utvecklas i det följande anser förbundet att utredningen inte förebragt tillräckliga skäl för den försämring av samhällsskyd-
det som förslaget innebär. Förbundet anser därför att förslaget — utom på
enstaka punkter såsom i fråga om förkortning av häktningsfrister och tidigare förordnande av offentlig försvarare — icke är ägnat att läggas till
grund för lagstiftning.
Utgångspunkten vid en reform av de personella straffprocessuella tvångsmedlen måste enligt förbundets mening vara frågan om det förelig-
ger missförhållanden på detta område och vilka möjligheter det finns att —
med beaktande av den enskildes rättssäkerhetskrav och samhällets intresse av att skyddas mot brott — avhjälpa vad som eventuellt brister.
Beträffande häktning — som i främsta rummet är av intresse för förbundet — har i betänkandet refererats en del kritik som kommit fram i den of-
fentliga debatten samt ett omfattande statistiskt material. Det statistiska materialet ger emellertid inte mycket stöd för kritiken mot tillämpningen av de nuvarande bestämmelserna om häktning. Här kan erinras om att av samtliga häktade åtalades 98 procent och i endast en procent av de fall där åtal väckts har samtliga åtalspunkter som grundat häktningen ogillats. Ut-
redningen konstaterar också att det är knappast möjligt att nå längre i fråga
om kravet på kvalificerad misstanke.
Kritikerna och även utredningen synes lägga vikt vid det förhållandet att häktning i stor utsträckning sker i sådana fall då icke frihetsberövande påföljd sedermera utdöms (cirka 22 procent). I själva verket är detta emeller-
tid inte ett stöd för att häktning skulle ske i för stor omfattning. Det torde nämligen i dessa fall ofta nog förhålla sig så, att just den omständigheten
att den brottslige viss tid varit berövad friheten — varigenom både han och
andra fått erfara att samhället påtagligt reagerar mot brottsligheten — leder
till att domstolen sedan kan inskränka sig till en påföljd som icke innebär frihetsberövande. . Utrymmet för häktning måste. säger utredningen (s 134), med hänsyn till
det djupa ingrepp i den personliga integriteten som häktning innebär be-
gränsas så långt det är möjligt utan att effektivitets- och samhällsskyddet eftersätts. Förbundet som helt ansluter sig till detta uttalande kan emeller-
tid inte finna att utredningen lyckats särskilt väl med denna gränsdragning.
I fråga om häktningsgrunderna skiljer utredningen mellan flyktfara och kollusionsfara å ena och recidivfara å andra sidan, och detta anges vara motiverat av de olika intressen dessa grunder skall tillgodose. Flykt- och
kollusionsfara som häktningsgrunder syftar enligt utredningen till att säkra
effektiviteten i lagföringen, medan recidivfaran främst är motiverad från samhällsskyddets synpunkt. Förbundet delar uppfattningen att häktningsgrunderna kan anses tillgodose olika intressen, men förbundet kan däremot inte hålla med om att denna skiljaktighet bör leda till att högre krav
uppställes för häktning på grund av risk för fortsatt brottslighet än vad fal-
let är vid flykt- och kollusionsfara. Från samhällets synpunkt måste det nämligen framstå som minst lika angeläget att direkt kunna skydda sig mot
fortsatt brottslighet från den som redan är misstänkt som att skapa effekti-
va förutsättningar för att den misstänkte blir lagförd och ådömd påföljd för
det brott som misstanken avser. Brottsbekämpningen måste komma i för-
grunden. Lagföringen ingår självfallet som ett medel i denna bekämpning
men får för den skull inte vara något självändamål.
Sveriges advokatsamfund: Den ökade häktningsfrekvensen sammanhänger givetvis i stor utsträckning med den stegrade brottsligheten, framför allt den av allvarlig natur. Enligt en tämligen utbredd uppfattning — i synnerhet hos de advokater som uppträder som försvarare — kan man dock inte bortse från det förhållandet att det också flerstädes förekommit
en alltför schablonartad tillämpning av de särskilda häktningsgrunderna. Förutsättningarna för användande av personella tvångsmedel bör vara
noggrant preciserade i lag och reglerna därom tillämpas med stor restrik-
tivitet. Kravet på rättssäkerhet kan givetvis komma i konflikt med behovet av effektivitet i samhällets brottsbekämpande verksamhet. Den avvägning
av de båda motstående intressena som utredningen velat göra är enligt samfundets mening i stort sett tillfredsställande. Det måste betecknas som värdefullt att proportionalitetsprincipen fastslås i den föreslagna lagtexten.
Samfundet ser också med tillfredsställelse på utredningens ambitioner att genom utformningen av de särskilda häktningsgrunderna markera deras restriktiva karaktär och betona rekvisitens konkreta innebörd.
Föreningen Sveriges åklagare: För att nödvändig effektivitet i straffrättskipningen skall ernås har tvångsmedel ställts till de brottsutredande organens förfogande. Reglerna härom har i allt väsentligt varit oförändrade sedan RB:s tillkomst. Till en början uppfattades de av många som oklara, svårtolkade och svåra att följa. Under årens lopp har emellertid — inte minst på grund av vägledande uttalanden av JO — en enhetlig praxis utbildats på hela detta viktiga rättsområde. Särskilt väl utvecklad har praxis blivit när det gäller användningen av de personella tvångsmedlen, d.v.s. det område varom här är fråga. Förhällandet har medfört att mycket få anmärkningar för felaktig användning av dessa tvångsmedel numera förekommer. Enligt föreningens mening är värdet av denna enhetlighet i rättstillämpningen så stort att väsentliga förändringar i systemet bör ske först om starka skäl talar därför.
För nödvändigheten av en sådan restriktivitet talar också brottsutveck- . lingen. Som påpekats av experterna Erlandsson och Morath är denna oroväckande. Inte minst allvarligt är att uppklaringsprocenten beträffande många brottstyper tenderar att sjunka. Varje ätgärd. som minskar användbarheten av de tvångsmedel som står till polis- och åklagarmyndigheternas förfogande är ägnad att försämra utredningsverksamhetens effektivitet och medför därför en ytterligare försämring av andelen uppklarade brott. Av skäl. som närmare kommer att utvecklas i det följande skulle ett genomförande av betydande delar av utredningens förslag få en ur effektivitetssynpunkt mycket negativ effekt. Vissa av förslagen är dessutom av sådan art att de praktiskt sett knappast är användbara.
Fråga uppkommer då om utredningen förmått framlägga skäl för den föreslagna reformen av sådan styrka att de uppväger en effektivitetsförsämring. Det väsentligaste av utredningens grundmaterial — statistik — och enkätsammanfattningen samt undersökningen avseende främmande rätt — ger enligt föreningens mening icke något stöd för så långtgående förändringar som de föreslagna. Sålunda kan därav utläsas. att häktningstiderna i vårt Jand vid en internationell jämförelse framstår som mycket korta. Intet stöd finns för ett antagande att utredningsarbetet inte bedrivs tillräckligt skyndsamt när den misstänkte är häktad. Vidare framgår, att så gott som samtliga häktade blir åtalade och att endast i en procent av fallen samtliga de åtalspunkter ogillades som grundat frihetsberövandet. Under perioden 1965— 1976 har antalet anhållna ökat i ungefär samma utsträckning som antalet personer dömda för grövre brott och antalet häktningsframställningar har under samma period procentuellt sett minskat med mer än en fjärdedel. Siffror av detta slag ger enligt föreningens mening ej belägg för behov av större förändringar. Särskilt stor vikt synes utredningen ha fäst vid det förhällandet att av de under 1975 anhållna, totalt 26.700 personer, 5.200 eller 16 § icke blivit åtalade på grund av att brott icke kunnat styrkas. Utredningen har härom uttalat, att bedömningen av brottsmisstankens styrka visserligen är vansklig vid tiden för anhållandet men att den i undersökningen framkomna frekvensen av fall då bedömningen i efterhand visat sig felaktig icke kan anses godtagbar. Enligt föreningens mening är det nämnda procenttalet icke åtalade inte anmärkningsvärt. Beviskravet för anhållande — i princip sannolika skäl — är ju ett annat än beviskravet för åtal — fulla skäl. Vid tidpunkten för åtalsprövningen kan ju i många av de aktuella fallen bevisningen fortfarande innefatta sannolika skäl utan att den räcker till för åtal. Bevisläget vid anhållningsbeslutets fattande har bedömts korrekt men den fortsatta utredningen har därefter ej lyckats frambringa den bevisning som erfordras för åtal. Därtill kommer att de fall, som innefattas
i siffran 16 22, icke blivit närmare analyserade. Vid en undersökning som gjorts på åklagarmyndigheten i Göteborg har det konstaterats att i cirka en fjärdedel av fallen åtal ej skett på grund av att målsägande na återkallat angivelse beträffande olaga hot (fällande dom har då ej kunnat påräknas eftersom målsägandens medverkan inte kunnat emotses) och misshandel på
enskilt område (åtal har i sådana fall ej ansetts påkallat ur allmän syn-
punkt). I andra fall, t.ex. vid utredningar om narkotikabrott, kan det efter kort tids utredningsarbete visa sig att det saknas resurser att fortsätta utredningen beträffande dem, som befinner sig i periferin. Den grövre brotts-
ligheten måste prioriteras.
Mot bakgrund av det anförda hävdar föreningen att det nämnda grundmaterialet icke ger anledning till så genomgripande förslag som dem utred-
ningen framlagt.
Avslutningsvis vill föreningen än en gång påpeka att ett realiserande i huvudsak av utredningens förslag skulle komma att innebära kraftigt minskade möjligheter för polis- och åklagarmyndigheterna att på ett effektivt
sätt bekämpa kriminaliteten. Den redan låga uppklaringsprocenten för
många brott skulle komma att sjunka ytterligare. Vidare anser föreningen
att de statsfinansiella konsekvenserna av förslaget icke blivit realistiskt uppskattade. Som tidigare påpekats är behovet av nya åklagartjänster för lågt beräknat. Det kan på goda grunder antas att även kostnaderna i övrigt beräknats för lågt.
Föreningen Sveriges länspolischefer: Sedan nuvarande regler om tvångsmedel tillkom har hela vår kriminalpolitik genomgått väsentliga förändringar. Antalet polisanmälda brott har dock ökat markant. Även om
tillämpningen av tvångsmedlen i vissa delar utvecklats på annat sätt än
som var avsett har tillämpningen alltjämt kommit att stå i överensstämmelse med de principer som vårt rättssamhälle har ställt upp för lagföringen.
Under samma tid har också polisväsendet förändrats. En förbättrad polislär organisation genomfördes 1965 då polisen förstatligades. Polisen har
tillförts ökade resurser. Betydande rationaliseringar av polisarbetet har ge-
nomförts. Utbildningen på alla nivåer inom polisen har förbättrats. Beroende främst på kriminalitetens ökning har emellertid den relativa effektiviteten i lagföringen minskat. Utvecklingen har gått därhän att polisen måste lämna allt fler anmälda brott utan någon som helst åtgärd. Uttrycket i procentantal klarar polisen numera upp färre brott. Samtidigt har brottsligheten på senare tid ändrat karaktär och blivit alltmer komplicerad och svår att angripa. En förskjutning har också skett av vad som anses vara allvarlig brottslighet.
Avgörande för den effektivitet som gäller 1 lagföringen är förutom
tvångsmedlens utformning främst polisens resurser att utreda brottslig-
heten. Tvångsmedlen anger ramarna för bl.a. polisens befogenheter. Så till vida finns det en gräns för den önskade effektiviteten i fråga om tvångsmedlens utformning att dessa inte i något fall får gå utöver vissa grundläggande principer. Utredningen synes emellertid inte i tillräcklig grad ha be-
aktat kravet på samhällsskydd under lagföringen. Det måste också vara en princip i ett rättssamhälle att värt rättssystem skall skydda allmänheten, de oskyldiga. Enligt föreningens uppfattning finns det under nu rådande för-
hållanden inte någon som helst anledning att sänka samhällets ambitionsni-
vå i kampen mot brottsligheten. Någon påtaglig brist i det nu gällande systemet har inte heller påvisats.
Eftersom utredningens förslag innebär att effektiviteten i lagföringen
och samhällsskyddet under lagföringen minskas på ett äventyrligt sätt avstyrker föreningen förslaget i stort. Föreningen biträder det särskilda yttrande som Erlandsson och Morath avgett och vill därutöver anföra följan-
de.
Det statistiska material som utredningen presenterat är mycket intressant men torde i vissa delar kunna tolkas olika.
Som bevis på att bedömningen i efterhand visat sig felaktig pekar utred-
ningen på att åtal ej skett enär brott ej kunnat styrkas i 16 2 av anhållningsfallen. Av dessa siffror torde man endast kunna dra den slutsatsen att åklagaren i dessa fall inte funnit tillräcklig bevisning för en fällande dom
föreligga. :
Vad avser det förhållandet att ungefär var femte häktad person inte
döms till frihetsberövande påföljd torde ibland just den omständigheten, att häktning har skett. åberopas i domen som ett skäl varför allmänpreventionens krav på en frihetsberövande påföljd kan frångås.
Med de inledningsvis anförda synpunkterna om effektiviteten och samhällsskyddet i lagföringen menar föreningen att förslaget givits alltför snäv utformning. Något avgörande skäl varför en ändring av nuvarande regler
bör ske har inte lagts fram.
Förutom de effektivitets- och skyddsskäl som talar för att häktningen behålls enligt nuvarande regler bör också något om den enskildes situation
under häktningen anges. Häktning — och anhållande — innebär för många ett avbrott inte bara i en pågående brottslighet utan också i en nedbrytning av hans person på grund av missbruk av narkotika eller alkohol. Social-
utredningen har i sitt slutbetänkande godtagit den principiella ståndpunk-
ten att ingen över 18 år skall vårdas mot sin vilja utom med stöd av lagen om sluten psykiatrisk vård. I socialutredningen har som grund därför utta-
lats bl.a. att samhällets skyddsbehov får komma fram i annan lagstiftning.
Erfarenheten från den praktiska polisverksamheten visar att häktningen --
och anhållandet — i vissa fall även fyllt ett sociait behov och har därför
varit positiv för den enskilde. Möjlighet att ge den häktade grundläggande läkarvård finns under denna tid.
Föreningen Sveriges polischefer: Inledningsvis kan konstateras att föreningen mycket starkt motsätter sig den påtagliga ensidighet som präglar betänkandet till förfång för tredje mans intresse. Föreningens bedömning är att det närmast framstår som stötande för det allmänna rättsmedvetan-
det att lagöverträdarens intressen helt står i blickpunkten under det att
tredje man — som redan nu känner betydande otrygghet till såväl person
som egendom — får se sina berättigade intressen lämnade i stort sett därhän. Vad beträffar det nuvarande anhållningsinstitutets ersättande med ett mer kortvarigt förfarande är föreningens samlade bedömning den att ett genomförande innebär bl.a. uppenbara risker ur rättssäkerhetssynpunkt. Härutöver kan konstateras att ett realiserande av förslagen i betänkandet skulle få i det närmaste absurda konsekvenser i vad avser behov av resurser för personalökning och anskaffning av ändamålsenliga lokaler.
Mot bakgrund av det ovan anförda avstyrkes utredningens förslag. Föreningen vill dock peka på behovet av partiella reformer för att ernå än stör-
re effektivitet och smidighet i förundersökningsarbetet. En sådan revidering synes utan allt för stor omgång kunna genomföras efter det att berörda myndigheter lämnats tillfälle avge sina önskemål beträffande punktinsatser. :
Nedre Norrlandssektionen (Föreningen Sveriges polischefer): I direktiven till häktningsutredningen har departementschefen mycket starkt understrukit vikten av att tillämpningen av de straffprocessuella tvångsmed-
len så långt möjligt bringas i samklang med de riktlinjer som har dragits
upp för det kriminalpolitiska reformarbetet. Han anför vidare, att dessa
tvångsmedel bör ges en utformning som harmoniserar med samhällets reaktioner i övrigt mot dem som lagförs för brott, enär detta är viktigt såväl
ur rehabiliterings- som integritetsskyddssynpunkt.
Denna ensidiga fokusering på den misstänkte, hans rätt till integritetsskydd och självförverkligande har tyvärr i allt för hög grad varit vägledande för utredningens arbete. Man har således i sin stora iver att harmonisera tvångsmedlen med kriminalpolitiken glömt bort de berättigade krav på personlig integritet, rätt till skydd för liv, hälsa och egendom som allmänheten
i gemen måste få ställa på rättssamhället.
De straffprocessuella tvångsmedlen utgör en av hörnstenarna i vår
straffrättskipning och är en väsentlig förutsättning för att i någon mån hålla den tilltagande brottsligheten på acceptabel nivå. Det kan inte vara rimligt,
att man samtidigt med den pretentiösa satsningen på brottsbekämpningens
område som idag äger rum omöjliggöra detta arbete genom en urvattning
av tvångsmedlen. Denna urvattning som föreslagits av utredningen kommer utan tvekan att göra straffrättskipningen ineffektiv. vilket i sin tur be-
tyder en accelererande brottsutveckling.
Det kan tänkas att straffrättskipningen brister i en del avseenden och att exempelvis ett alltför stercotypt anhållningssystem utformats genom åren. Men lagstiftningen bör om så är fallet — vilket utredningen inte tillfredsställande påvisat — kunna skärpas genom partiella ingrepp i nuvarande
lagstiftning i stället för att behöva uppleva en så total revision som försla-
get innebär.
Norra Norrlandssektionen (Föreningen Sveriges polischefer): I direktiven till utredningen redogör departementschefen i någon mån för nuvarande personella straffprocessuella reglers bakgrund. Bl.a. återges motiven i
SOU 1938:44 s 298 till införandet av recidivfaran som ny häktningsgrund.
Dåvarande utredning, som byggde på erfarenheterna av brottsligheten under 30-talet, framhöll som en praktisk nödvändighet. att skydd måste beredas den som hotas av brottsliga handlingar från misstänkts sida. och före-
slog därför att häktning skulle kunna ske vid risk för fortsatt brottslig verk-
samhet. Sedan 30-talet har brottsutvecklingen till dags dato fått en skrämmande utveckling såväl vad avser ökningen av antalet brott som beträffande brottens alltmer brutala och råa karaktär. Dagens gärningsman torde
även i en jämförelse med 30-talets kunna beskrivas som avgjort mer hän-
synslös och förslagen. Om man undersöker förmögenhetsbrottens utveckling från 30-talet fram till dags dato — brottsgruppen är intressant ur den synvinkeln att departementschefen i direktiven närmast skjuter in sig på
denna grupp — visar det sig att dessa brott står för den absolut största ökningen. Det är också beträffande dessa brott som inslagen av en ökad hänsynslöshet och förslagenhet är mest markant. En jämförelse mellan epokerna av den samhällsekonomiska skada dessa brott orsakar torde göra
bilden än mer skrämmande.
Markant för det kriminalpolitiska reformarbetet under 60- och 70-talet har varit den iver med vilken man omhuldat gärningsmannens integritetsskydd och rehabilitering. Reformer som tagit sikte på att stärka skyddet för tredje man har lyst med sin frånvaro så till den milda grad att man näs-
tan glömt bort att rättssamhällets huvuduppgift är att skydda den laglydiga allmänheten. Föreliggande utredning är ett utmärkt exempel härpå. Såväl i
direktiven som i utredningen föreslås åtgärder som framförallt tar hänsyn till den misstänktes integritetsskydd. De skador för tredje man, som utred-
ningen med öppna ögon konstaterar blir en följd härav, hänvisar man lättvindigt till ”att andra åtgärder måste till för att tillvarata samhällsintresset
och samhällsskyddet”. Som tjänstemän, som har till uppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet, kan vi i längden inte acceptera detta ensi-
diga synsätt. Redan nu måste vi erkänna att de rättsvårdande myndigheter-
na inte kan garantera ett rimligt grundskydd för medborgaren. Bevisen här-
på är många. Efterfrågan på enskilda vaktbolags tjänster bara ökar och risken är stor att olika former av medborgarkårer bildas för att skydda liv och
egendom. Den alltmer hårda attityden från gärningsmännens sida samt känslan av att ”det inget tjänar till” gör att det är stora problem få vittnen eller målsägande att träda fram och vittna.
Mot denna bakgrund finner sektionen utredningens förslag i hög grad verklighetsfrämmande. Att i en tid av alltmer ökad brottslighet med beklämmande låg uppklarningsprocent och där brottsligheten karaktäriseras av ökande hänsynslöshet föreslå åtgärder som ytterligare skulle försvåra
de rättsvårdande organens möjligheter att uppdaga och beivra brott är närmast att anses som ansvarslöst.
Med hänsyn till att riksåklagarens undersökning rörande tilllämpningen av reglerna om anhållande och häktning i hög grad varit incitamentet till ut-
redningsuppdraget, borde utredningen mera kritiskt ha granskat denna undersökning. Betecknande för undersökningen är att den framförallt är kvantitativ. Undersökningen säger inget om den anhållnes eller häktades
personliga förhållanden. Bristen gör sig mest gällande när utredningen diskuterar risken för fortsatt brottslig verksamhet som häktningsgrund. Erfa-
renhetsmässigt kan sägas, att i de fall denna grund åberopats rör det sig så
gott som 100-igt om misstänkta som dömts ctt flertal gånger för brott och klart manifesterat sin ovilja att rätta sig efter de normer samhället uppställt. Riksåklagarens utredning visar inte heller på att nuvarande regler missbrukats. Utredningen vågar sig emellertid på att okritiskt påstå att reglerna i viss mån missbrukats. Som skäl för detta påstående anför man dis-
proportionen mellan det stora antalet anhäållande och antalet häktade. Det
är förvånande att utredningen inte istället dragit den uppenbara slutsatsen att orsaken närmast berott på noggranna utredningar som resulterat i klar-
läggande beträffande misstankarna och undanröjande av kollusionsfaran. Skäl till häktning har också i många fall förfallit enär den misstänkte över-
lämnats till annan samhällsvård. Härigenom har rättssäkerheten på ett tillfredsställande sätt kunnat tillvaratas.
Sektionen avstyrker således utredningens förslag framförallt av följande skäl.
— Förslaget skulle få en förödande effekt på möjligheterna att uppklara
brott.
— Förslaget tar inte i tillräcklig grad hänsyn till samhällsskyddet och skyddet för tredje man.
—- Förslaget strider mot det allmänna rättsmedvetandet och inbjuder
ungdomen till en ökad likgiltighet för rättssamhället.
— Förslaget bygger på tankar och idéer som i stort saknar förankring i
verkligheten. :
— Om nuvarande effektivitetsnivå skall bibehållas hos de rättsvårdande
organen fordras för förslagets genomförande mycket större resursförstärkningar än utredningen föreslår, vilket knappast kan accepteras under nuvarande ekonomiska situation.
-- Förslaget innebar i vissa delar påtaglig försämring av rättssäkerheten.
-- För ett stort antal personer innebär förslaget, att rättsvårdande organ inte längre skulle kunna genom ingripanden bryta den onda brottsspiral de
befinner sig i.
Svenska polisförbundet: I betänkandet läggs huvudvikten vid omtanken
om den personliga integriteten för den misstänkte med hänvisning till att andra åtgärder måste till för att tillvarata samhällsintresset och samhällsskyddet. Ett mildare synsätt på samhällsskydd kan väntas få stark negativ
konsekvens med återverkningar som redan i nuläget kommit till uttryck på
skilda sätt.
Utredningen tar enligt vår mening föga hänsyn till tredje mans situation i
sammanhanget. Vi anser att detta är ett förbiseende som inte kan accepteras. Rättssamhället är till för att i första hand skydda den laglydiga allmän-
heten (tredje man) som ju är den som främst drabbas av kriminaliteten i
form av överfall, rån, inbrott, misshandel, vandalism etc.
Det är ju också ett faktum att det många gånger är problem få vittnen att
träda fram och vittna. Örsakerna är bl.a. den rädsla för repressalier som
vittnena känner och där vi måste beklaga att dagens samhälle och polis inte
räcker till för att garantera säkerhet för den enskilde. Vidare känner många vittnen personligt obehag när de i vittnesbåset många gånger misstänkliggörs av främst försvarsadvokaterna i dessas försök att få vittnena att framstå som mindre trovärdiga. Tredje man drabbas ju hårt av kriminaliteten i form av allt högre och allt
snabbare ökade försäkringskostnader som drabbar dem eftersom brottsutvecklingen är sådan den är i dag.
Risk föreligger därför att det skapas ett misstroende mot såväl myndigheter som samhälle och deras förmåga att sörja för samhällsskyddet och den vanliga människans integritet som ju också kränks genom brottsliga
angrepp.
Ur ett sådant misstroende riskerar man uppkomsten av olika former av medborgarskydd, där man genom gemensamma insatser försöker verka för skydd av liv och egendom. Företag och enskilda, som har ekonomisk möjlighet, har redan nu skaffat sig skydd genom ordningsvakter eller väktare.
Svenska polisförbundet anser att konsekvenserna av utredningsdirektiven dragits för långt. Detta har resulterat i en alltför omfattande revision av bestämmelserna samt att nödvändig hänsyn icke tagits ti till effektiviteten i rättskipningen och samhällsskyddet.
Riksåklagarens undersökning tyder inte heller på att nuvarande regler missbrukats. Utredningens konstaterande att ett stort antal anhåällanden
gjorts utan åtföljande häktningsframställan måste rimligtvis uttydas så att
rättssäkerheten kunnat tillvaratas i en noggrann utredning som utmynnat i ett fastläggande om att misstankar varit obefogade eller att bevis saknats i
målet. I många fall kan den som varit anhållen överlämnas till annan sam-
hällsvård och med anledning härav har häktningsframställan icke gjorts.
Kommer utredningens förslag att genomföras innebär detta en genom-
gripande förändring av polisens arbetsmetoder. arbetsmiljö och totala re-
sursutnyttjande.
Utredningens förslag, som innebär avsevärda begränsningar i möjlighe-
terna att använda personella tvångsmedel vid utredning om brott, läggs
fram vid en tidpunkt, då vi har i huvudsak följande situation inom rättsvår-
den:
— Brottsligheten är större än någonsin och det finns en klar tendens till
brutalisering av brotten mot person och egendom, en utveckling mot allt
mer komplicerad och ofta organiserad ekonomisk brottslighet, en mycket
omfattande och i stora avseenden okontrollerad narkotikahantering samt mycket starka och berättigade krav på effektiva ingripanden mot miljöbrott. : :
— Domstolar och polisen har stora svårigheter att genomföra huvudför-
handlingar och förundersökningar i brottmål på grund av att klientelet
struntar i att inställa sig på kallelse. — Kriminalavdelningarnas arbetsbalanser är mycket besvärande och man måste göra långtgående prioriteringar, vilket medför att en betydande
del av allt grövre brottsanmälningar aldrig blir bearbetade.
Med skärpa vill vi framhålla att I en utredning som ”Häktning och anhållande” som på ett sådant påfallande sätt berör den enskilde polismannens
motivation för sitt arbete och arbetsmiljö ska polisens personalorganisation vara representerad. Detta för att förhindra att intrycket av utredningen i sin helhet blir att det är ett hastverk utan kontakt med verkligheten.
Svenska polisförbundet avstyrker således — med undantag av förslagen
om lekmannamedverkan och försvarsadvokats inträde — utredningens förslag.
Svenska polisförbundet vill också instämma i det särskilda yttrande som avgivits av Erlandsson och Morath.
Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän: Inledningsvis vill föreningen anföra att den finner utredningens förslag vara positiva när det gäller att anhållandetiden förkortas: att kraven skärpes för anhållande/häktning när
”recidivrisk” åberopas; att överklagningsmöjligheterna förbättras och att
offentliga försvarare inkopplas tidigare i rättsprocessen än vad som nu är praxis. :
Övervakarnas riksförbund: Även om alltså vissa detaljer i förslaget kan ses Som positiva, anser Övervakarnas riksförbund att utredningens förslag i stort inte kommer att förändra något för våra klienter. Lagförslaget kommer främst att kunna utnyttjas av de socialt anpassade genom de begräns-
ningar som ges och utslagningsmekanismen kommer därigenom att verka
ännu kraftigare.
SAK: SAK anser att gripande, anhållande och häktning inte bör ske i större omfattning än vad kravet på effektivitet i lagföringen påfordrar. SAK företräder den uppfattningen att nuvarande lagstiftning inom området borde ge garantier för att oskäliga ingripanden mot en för brott miss-
tänkt person inte sker. Därest till exempel häktning på grund av risk för fortsatt brottslighet sker i för stor utsträckning — som utredningen syns
mena — torde detta mera bero på tillämpningen av lagen än på brister i
densamma.
SAK begränsar sitt yttrande över utredningens förslag till att i huvudsak omfatta de avsnitt som direkt berör kriminalvården.
Dessförinnan vill föreningen anmäla att den biträder de synpunkter som polismästaren Bengt Erlandsson och länsåklagaren Axel Morath framfört i
särskilt yttrande till betänkandet.
. Prop. 1980/81: 201 113
Vad gäller betänkandets behandling av frågor med avseende på kriminalvårdssektorn vill föreningen först med skärpa reagera mot uttalandet på sidan 137, sista stycket, i betänkadet: ” Någon vård eller behandling äger däremot inte rum under häktningstiden.” Att så lakoniskt avfärda den verksamhet som dagligen bedrivs inom kriminalvårdens häkten måste uppfattas som kränkande för inte endast häktespersonalen utan även för till-
synsmyndigheten och dessutom bland annat innebära ett underkännande av intentionerna i den nya lagstiftningen (SFS 1976:371 den 20 maj 1976)
om behandling av häktade och anhållna m.fl.
SAK vill förvisso inte använda vård- och behandlingsaspekten som ett argument för häktning av individualpreventiva skäl men då utredningen hävdar att häktning generellt innebär ökade risker för den misstänktes häl-
sa och utveckling, måste föreningen ifrågasätta om de sakkunniga jämte
experterna försummat att sätta sig in i den verksamhet av medicinskt, psykiatrisk och social karaktär som bedrivs i häktena. Föreningen nöjer sig emellertid att beträffande det i föregående stycke anförda citatet betrakta det som lapsus calami.
SAK har i olika sammanhang haft tillfälle påtala statsmakternas och
myndigheternas slapphet och handlingsförlamhet vad beträffar vidtagandet av effektiva åtgärder för att bekämpa giftmissbruk, främst det av narkotika. Föreningen konstaterar nu med oro hur utredningen genom direktiven i det närmaste befriats från att befatta sig med alkohol- och drogpro-
blematiken. Denna komplexa fråga anses vara förbehållen endast socialutredningen. SAK kan inte acceptera ett sådant ”fögderitänkande” och beklagar bristen på ett övergripande synsätt, särskilt då det gäller att komma
tillrätta med missbruk som genom dess förödande skadeverkningar utgör ett hot mot ett stort antal företrädesvis unga människors hälsa och sociala gemenskap. Frågan är alldeles för viktig för att få bollas mellan rättsvårdens och socialvårdens bord.
Föreningen skyddsvärnet i Stockholm: Häktning är en synnerligen djupt ingripande åtgärd och borde därför tillgripas endast i de fall syftena med
tvångsingripande inte kan tillgodoses på annat och för den misstänkte
skonsammare sätt.
Som framgår av betänkandet tillgrips för närvarande dock frihetsberövande I form av häktning i betydande omfattning. En av anledningarna härtill torde vara att för de vuxna misstänkta inte finns något alternativ. I nu-
läget kan inte inom frivården den betryggande övervakning ordnas som en-
ligt 24 kap 3 8 rättegångsbalken möjliggör för den misstänkte att vistas i frihet. Det är skyddsvärnets uppfattning att skulle en sådan övervakning i betryggande former kunna ordnas, skulle redan med nuvarande regler domstolar och åklagare i en hel del fall finna att häktning kunde underlåtas. Det många gånger otillfredsställande frihetsberövandet som häktningen idag utgör kunde enligt skyddsvärnets åsikt inte obetydligt minskas om frivårdsorganen erhöll resurser för ordnandet av en betryggande övervak-
ning. |
Svenska skyddsförbundet: Svenska skyddsförbundet ansluter sig i hu- '
vudsak till de av utredningen framlagda förstagen. Särskilt finner förbun- ” det förslaget om tillsynshem tilltalande. Förbundet ansluter sig dock till
polismästare B. Erlandssons och länsåklagare A. Moraths synpunkter på
att utredningsförslaget inte ger polis och åklagare rimlig tid för att i ett inle-
dande skede göra det utredningsarbete som behövs.
LO: Utredningen föreslår i betänkandet åtgärder, som skulle komma att innebära att antalet häktningar och anhållanden minskas. LO delar helt 8 Riksdagen 1980/81.1 saml. Nr 201 |
uppfattningen att sådana ätgärder är nödvändiga och att antalet frihetsberövanden bör begränsas till situationer då de är påkallade av kravet på effektivitet i lagföringen och samhällsskydd under lagföringstiden.
Sammanrattningsvis anser LO, att utredningens förslag — — — bör läggas till grund för lagstiftning.
Statsanställdas förbund: Utredningen föreslår i betänkandet åtgärder som skulle komma att innebära att antalet häktningar och anhållanden minskas. Förbundet delar helt uppfattningen om nödvändigheten av såda-
na åtgärder och att antalet frihetsberövanden begränsas till situationer på-
kallade av kravet på effektivitet i lagförmgen och samhällsskydd under lag-
föringstiden. Som förbundet kommer att visa i det följande är cmellertid
utredningens förslag på denna punkt ej acceptabelt.
Förbundet vill slutligen framhålla att behovet av åtgärder för att minska antalet häktningar och anhållanden är så stort att ytterligare överväganden bör göras för att finna andra medel att nå ett sådant resultat.
TCO: TCO ställer sig bakom huvudprinciperna i de framlagda förslagen.
Organisationen vill emellertid starkt understryka att en förutsättning för
att de föreslagna reformerna skall kunna genomföras är att erforderliga personalresurser samt övriga resurser i form av lokaler etc ställs till förfogande. Om polisen och kriminalvården inte får erforderliga personalresurser faller förslagen helt. Ett genomförande av utredningens förslag innebär
en genomgripande förändring av bl.a. polisens arbetsmetoder, arbetsmiljö och totala resursutnyttjande. Ett grundläggande krav ur arbetsmiljösynpunkt är att polisens lokaler byggs om för att anpassas till den nya ordningen. En sådan åtgärd måste effektueras innan lagen träder i kraft. — — —
SACOJSR: Det är givetvis angeläget att man så mycket som möjligt begränsar de allvarliga ingripanden mot människors integritet som anhållande och häktning innebär, och även för övrigt värnar om en fullgod rättssäkerhet för de misstänkta. Ur dessa synpunkter är utredningens förslag välkomna. Vissa av dem är också välmotiverade och förefaller realistiska, medan andra väcker betänkligheter.
När det gäller de individualpreventiva skälen som grund för häktning baserar utredningen delar av sitt resonemang på ett tvångsomhändertagande enligt sociallagstiftningen. Med hänsyn till det pågående remissarbetet över socialutredningens slutbetänkande och de ställningstaganden rörande tvångsätgärder, som härvid kommer att ske, går det ej att ta ställning i denna fråga för närvarande.
SACOJ/JSR biträder dock utredningens syn på att häktning ej kan motiveras utifrån enbart individualpreventiva grunder. En sådan åtgärd kan som
utredningen fastslår ej leda till någon förbättring eller rehabilitering. I dessa fall bör därför åklagarväsendet och polismyndigheten åläggas en
obligatorisk skyldighet att informera den socialvårdande myndigheten, varvid en eventuell lämplig frivillig vårdåtgärd kan möjliggöras.
Vidare anser SACO/SR att en kort häktningstid någon gång kan vara en bättre inledning till skyddstillsyn än anstaltsbehandling. Det är därför tveksamt om häktning aldrig bör komma ifråga vid tilltänkt frivårdspåföljd
(sid 156). Observera att "grava missbrukare av alkohol och narkotika” en-
ligt utredningen inte skall tas emot på tillsynshem.
Riksförbundet Narkotikafritt samhälle: Vi ansluter oss till en början helt till vad experterna Erlandsson och Morath i till betänkandet som bilaga I
fogat särskilt yttrande har uttalat. De synpunkter på vad ett genomförande av utredningens förslag kan väntas medföra för möjligheterna att säkerställa brottsutredning och lagföring, som däri har anförts, präglas av en mycket realistisk uppfattning om de konsekvenser. som måste befaras uppkomma, om man så avsevärt. som utredningen har föreslagit, beskär möjligheterna till anhållande och häktning för att därigenom minska antalet frihetsberövanden.
Vi vill ifrågasätta om de skäl utredningen framfört för sitt förslag står i rimlig proportion till de negativa verkningarna för andra medborgares sä-
kerhet och kostnaderna för landet.
Sammanfattningsvis finner vi att förslagets genomförande kommer att inverka mycket menligt på möjligheterna att lagföra de för brott misstänkta, vilket i mycket stor utsträckning torde inverka menligt på möjligheterna att rehabilitera narkotikamissbrukarna. Vi finner det svårförståeligt att polisen skall arbeta från ett ogynnsammare utgångsläge om dé medtagit en misstänkt som är drogpåverkad än om denne inte varit drogpåverkad. Slutligen leder förslagets genomförande till icke obetydliga kostnadsökningar, vilka beräknats alltför optimistiskt av utredarna. Vi finner det angelägnare att använda dessa pengar till annat än till att avsevärt reducera säkerheten för det överväldigande flertalet medborgare.
2¶Proportionalitetsprincipen
RÅ: Utredningens förslag att lagfästa den s.k. proportionalitetsprincipen tillstyrks. Det kan visserligen hävdas att denna princip följer av häktningsreglernas utformning redan enligt nu gällande rätt (se t.ex. 24 kap 1 § sista stycket RB). Som jag inledningsvis har anfört bör reglerna om straffprocessuella frihetsberövanden utformas efter en avvägning mellan den enskildes
och det allmännas intressen. Vid denna intresseavvägning bör särskild
hänsyn tas till den förväntade påföljden. Riktmärket bör vara att häktning förbehålls de fall när brottet i det konkreta fallet kan antas förskylla frihetsberövande påföljd. För att undvika att häktning tillgrips när endast villkorlig dom eller skyddstillsyn kan förväntas torde en uttrycklig regel som tar sikte på disproportionen mellan det straffprocessuella frihetsberövandet och påföljden för brottet vara av värde.
Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt: En ytterligare utvidgning av vad utredningen benämner ”proportionaliteten” är ej önskvärd. En lämplig intresseavvägning kan redan ske med tillämpning av gällande lagstiftning. Utredarna håller ej heller här isär att syftet med tvångsmedlen och straffpåföljderna är helt olika.
Tvångsmedlens ändamål är att säkerställa rationell förundersökning och
lagföring samt tillgodose den omedelbara skyddsaspekten, under det att påföljderna skall syfta till den dömdes rehabilitering och stödja den allmän- ' na laglydnaden. Välgrundade häktningsskäl föreligger således många gånger även om den slutliga påföljden blir en skyddstillsyn. För övrigt kan på-
pekas att domstolarna kan utdöma skyddstillsyn för brottslighet som i och för sig skulle ha resulterat i ovillkorligt frihetsstraff, med motivering att hänsynen till allmän laglydnad redan blivit tillgodosedd genom att den
dömde varit häktad under utredningstiden. Allmänpreventionen kunde i
dessa fall, om utredningens förslag ginge igenom, framtvinga domar på frihetsstraff. :
Länsåklagarmyndigheten i Stockholms län och Gotlands län: Häktning
är enligt nu gällande lag inte obligatoriskt. Detta uttrycks genom att RB 24:1 använder uttrycket ”må — — — häktas”.
I praxis har man i detta uttryckssätt funnit stöd för att tillämpa häktning på ett sådant sätt att direkt stötande effekter ej uppstår. Som exempel kan
nämnas att häktning inte sker eller får fortbestå i fall där utredningen kan
antas bli eller visar sig vara onormalt tidskrävande.
Utredningen föreslår nu en särskild regel om proportion mellan olägenheten för den häktade å ena sidan och sakens beskaffenhet och den antagliga påföljden å andra sidan.
Som framgår av det föregående kan hänsyn i nu avsedda fall tas till de särskilda förhållandena även med stöd av nuvarande lagstiftning. Detta gäller även hänsynstagande till antaglig påföljd.
Mot en särskild regel om sådant hänsynstagande har jag intet att erinra.
Regeln bör emellertid inte särskilt nämna att avseende skall fästas vid den påföljd som kan antas följa. Dels är valet av påföljd många gånger svår att förutsäga och felbedömningar i detta avseende kan leda till olyckliga resultat. dels kan andra faktorer vara väl så viktiga som påföljdsfrågan när det
gäller att avgöra om häktning ter sig rimligt i en viss situation.
Bättre vore att föreskriva att hänsyn skall tas till ”sakens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt”. Detta skulle lämna lagtillämpningen önskvärt utrymme att beakta alla de faktorer som kan tänkas spela in.
Länsåklagarmyndigheten i Kopparbergs län: Även om jag icke anser
mig kunna biträda förslaget till ändring av reglerna rörande återfallsrisk
som häktningsgrund bör någon begränsning av antalet häktningar på denna
grund kunna ernås genom tillämpning av den föreslagna proportionalitetsregeln i 3 §. Härigenom vinnes också en anpassning till domstolarnas
praxis beträffande påföljden vid återfall.
Länsåklagarmyndigheten i Älvsborgs län: Som ovan anförts tillstyrks föreslagna formuleringen i paragrafens första stycke. Emellertid betyder detta icke att jag instämmer i uttalandet i betänkandet att häktning i allmänhet inte bör ske om påföljden väntas bli kriminalvård i frihet eller bara kortare frihetsstraff. Om ej häktning — eller anhållande, som ju enligt utredningen förutsätter fulla häktningsskäl — kan ske i den stora mängd av brottmål, där kriminalvård i frihet eller kortare frihetsstraff kan förväntas, även om alldeles tydlig återfallsrisk, flyktfara eller kollusionsrisk föreligger, kommer sannolikt den brottsutredande verksamheten att försvåras och uppklaringsresultatet bli än sämre än för närvarande.
Svea hovrätt: Redan av nu gällande lagregler beträffande häktning måste anses följa att en intresseavvägning skall göras mellan brottets beskaffenhet, väntad påföljd i det enskilda fallet och det lidande och obehag som
häktning innebär för den misstänkte. Utredningen har föreslagit att en ut-
trycklig regel om intresseavvägning skall inskrivas i lagen. Hovrätten ifrågasätter om en lagregel så allmänt hållen som den föreslagna lämnar någon egentlig ledning för lagtillämpningen. Däremot tillstyrker hovrätten att ett stadgande införes, att tillsyn eller anmälningsskyldighet i stället för häktning skall användas, om skäl för häktning förekommer men syftet kan tillgodoses genom tillsyn eller anmälningsskyldighet.
Stockholms tingsrätt: Utredningen föreslår lagfästandet av en proportionalitetsprincip, enligt vilken häktning inte får ske om därigenom skulle uppstå missförhållande mellan, å ena sidan, olägenheten för den misstänk-
te och, å andra sidan, sakens beskaffenhet och den påföljd som kan anta-
gas följa å brottet. En sådan princip torde redan nu allmänt beaktas i prax-
is. Principen framstår för övrigt som självklar. Om man däremot, såsom uttalas i betänkandet, i denna princip lägger, att häktning inte skulle kunna ske då den väntade påföljden är kriminalvård i frihet eller ett helt kort fäng-
elsestraff måste man anses ha gått för långt. Visserligen kan dessa fall ofta ge anledning till återhållsamhet med frihetsberövanden, men det finns likväl situationer då häktning måste kunna ske. Ett exempel härpå är då fri-
hetsberövande tillgrips för att avbryta en pågående seriebrottslighet och avlägsna den misstänkte ur en för honom skadlig omgivning. Att avstå från
häktning i ett sådant fall vore otillbörligt även mot den misstänkte själv,
enär han då kunde fortsätta att samla på sig brott och för varje nytt brott
riskera straffskärpning. Ehuru det självfallet inte kan beaktas vid beslutet om häktning kan häktning dessutom i vissa fall öka möjligheterna att ådö-
ma kriminalvård i frihet. Så kan exempelvis ske då påföljden av hänsyn till allmän laglydnad normalt borde bestämmas till ett kortare fängelsestraff
men då individualpreventiva skäl talar för en icke frihetsberövande på-
följd. Även om det sålunda kan te sig som en överloppsgärning att lagfästa
en princip som redan tillämpas i praktiken vill tingsrätten inte motsätta sig
att så sker under förutsättning att principen inte ges den vidsträckta tolkning som utredningen föreslagit.
Göteborgs .ingsrätt: I det nu aktuella avsnittet förordar utredningen införandet av en proportionalitetsprincip, som innebär att domstolen i det
enskilda fallet skall göra en intresseavvägning mellan å ena sidan olägenheten för den enskilde och å andra sidan sakens beskaffenhet och den påföljd som kan följa på brottet. En proportionalitetsprincip finner tingsrätten rimlig. Däremot kan tingsrätten inte instämma i utredningens beskrivning av hur en sådan bestämmelse skall utformas och tillämpas. Tingsrättens bedömning av olika inverkande omständigheter torde framgå av det föregående. I bedömningen måste ingå även en värdering i det enskilda fallet av risken för flykt, kollusion eller återfall och av samhällets intresse av att risken inte förverkligas. En proportionalitetsprincip med sådant innehåll tor-
de tillämpas redan idag.
Tingsrättens uppfattning om utredningens förslag rörande brottets svår-
hetsgrad vid recidivrisk (avsnitt 10.2.2) och om tillsynens ineffektivitet gör att tingsrätten inte kan instämma 1 uttalandet på s 156 ö om tillämpningen av proportionalitetsprincipen.
Polisstyrelsen i Malmö polisdistrikt: Den föreslagna proportionalitetsprincipen synes i sak endast innebära en kodifiering av vad som redan tilllämpas i praxis. Av det skälet saknar den föreslagna bestämmelsen nämnvärt praktiskt värde. Utredningen menar, att häktning inte skall ske när man kan förvänta villkorlig dom, skyddstillsyn eller kortare frihetsstraff. Det måste av naturliga skäl finnas möjlighet att anhålla och häkta misstänkta personer på grund av flykt- eller kollusionsfara även när påföljden kan tänkas bli ett kort frihetsstraff. Lika uppenbart är att man skall kunna
tillgripa anhållande och häktning även i sådana fall då man räknar med att
den misstänktes situation vid tiden för huvudförhandlingen kan ha ändrats så att kriminalvård i frihet bedöms vara den lämpligaste reaktionen. Man
har här exempelvis den stora gruppen missbrukare och vanebrottslingar på
förmögenhetsbrottens område. Det bör i lagen klargöras att proportionalitetsprincipen inte utgör hinder mot häktning i nyssnämnda situationer.
Det kan inte uteslutas att samhällsskyddet i viss mån blir eftersatt om
proportionalitetsprincipen drivs för långt. Konsekvenserna därav kan bli att en lagbrytare, som manifesterat omfattande tidigare kriminalitet och visat klara återfallstendenser, bara skall kunna häktas om det nya brottet är
så allvarligt att det bör leda till fängelse. Därmed skulle man faktiskt kunna
hamna i den omöjliga situationen att behovet av häktning på grund av risk för fortsatt brottslig verksamhet gör att det nya brottet bedöms allvarligare än vad som eljest skulle bli fallet. BRÅ vill varna för att förutsättningarna
för häktning på detta sätt kopplas till ett framtida val av frihetsstraff för
brottet. Tvärtom kan just häktningen och det obehag som den misstänkte härigenom utsätts för på grund av brottet vara ett skäl för att döma till annan påföljd än frihetsstraff. .
BRÅ anser att det aktuella brottets art och svårhetsgrad är en viktig omständighet vid prövningen av om häktning skall kunna tillgripas vid recidivrisk. I denna bedömning måste också vägas in om brottet utgör återfall i samma slags brott. Vilka brottskategorier som bör kunna föranleda häktning måste grundas på kriminalpolitiska värderingar. De straffsatser som bestämts för brotten kan i viss mån sägas spegla det straffvärde som de åsatts. Anser man att frihetsberövande tvångsmedel i många fall inte kan
undvaras med hänsyn till samhällsskyddet och de brottsförebyggande aspekterna, får man acceptera att de används även när andra påföljder än
fängelse kan komma att följa på brottet.
Utredningen synes i och för sig inte heller tveka mot att tillgripa frihetsberövande tvångsmedel vid brott som tillmäts relativt lågt straffvärde.
Detta framgår av att häktning nära nog automatiskt skall ske. om någon
som ställts under tillsyn inte följer givna föreskrifter avseende kontrollen.
Man kan i verkligheten räkna med att frihetsberövande på detta sätt kommer att tillgripas i många fall som sekundärt tvångsmedel.
Ledamoten Arne Nygren (BRÅ): I den del av yttrandet som handlar om
proportionalitet och grunderna för häktning anser jag inte att BRÅ tagit hänsyn till utredningens statistik och enkätundersökningar, vad gäller riskerna för återfall i brott. Redan i direktiven påtalades att praxis i detta avseende synes ha gått vida längre än lagstiftningen menat. Detta bekräftas också av den enkätundersökning utredningen presenterar. Den i särklass vanligaste häktningsgrunden har varit recidivfara, som redovisas som ensam grund för 32 procent av besluten och i kombinationer med flykt- och recidivfara i ytterligare 34 procent av besluten — d.v.s. totalt 1 76 procent
av fallen. Recidivfara torde med andra ord oftast vara en rent slentrian-
mässig bedömningsgrund, och det är enligt min mening olyckligt att BRÅ så ingående och så ofta återkommer till detta som motiv i sitt utlåtande. Jag anser att en bidragande orsak till denna utveckling varit att domstolarna saknat effektiva och realistiska alternativ till häktning. Jag menar, i lik-
het med utredningen, att häktning på denna grund sker i allför stor ut-
sträckning. Den borde begränsas till de fall där det från samhällsskyddets
synpunkt är oundgängligen nödvändigt att ingripa med frihetsberövande. Liksom vid straffmätning och påföljdsval är det under lagföringen från rent
specialpreventiva synpunkter motiverat att tillgripa frihetsberövande i sådana fall där det föreligger risk för fortsatt allvarlig brottslighet. Om brottsligheten däremot inte är av svårare art än att villkorlig dom eller skyddstillsyn kan komma ifråga eller att ett kortvarigt frihetsstraff kan förutses an-
ser jag inte att risk för fortsatt brottslighet som regel ska föranleda ett så allvarligt ingrepp i den personliga integriteten som häktning.
Av detta följer att jag inte delar BRÅs uppfattning och resonemang be-
träffande recidivrisken utan hävdar att antalet häktningar på grund av risk
för fortsatt brottslighet bör kunna begränsas avsevärt.
Rättegångsutredningen: Vi tillstyrker förslaget att i lagtexten införa bestämmelser om att den olägenhet som ett frihetsberövande i form av häkt-
ning innebär måste stå i proportion till brottets beskaffenhet och den för-
väntade påföljden. I stor utsträckning torde den föreslagna bestämmelsen endast motsvara vad som tillämpas redan idag. Vi anser det dock angeläget att man modifierar uttalandet i betänkandet (s 140) att häktning i allmänhet
inte bör få ske när den förväntade påföljden är villkorlig dom, skyddstill-
syn eller ett kortare fängelsestraff. Det torde ibland kunna vara påkallat med häktning på grund av recidivfara, även om man vid häktningsförhandlingen har anledning tro att det vid huvudförhandlingen kan komma att finnas skäl att överväga kriminalvård i frihet. Som exempel kan nämnas att den misstänkte är narkotikamissbrukare och får tillfälle till avgiftning under häktestiden, att häktningen avbryter en pågående seriebrottslighet eller att den misstänkte avlägsnas från en för honom skadlig miljö. Vidare mäste det i vissa situationer te sig stötande med hänsyn till kravet på effektivitet i lagföringen att sakna möjligheter till frihetsberövande i fall av påtaglig flyktfara eller kollusionsfara, enbart därför att exempelvis ett kortare frihetsstraff kan påräknas.
Sveriges domureförbund: Utredningen inför en allmän regel för prövning av häktning, en proportionalitetsprincip. Häktning må ej ske om däri-
genom skulle uppstå missförhållande mellan, å ena sidan, sakens beskaf-
fenhet och den påföljd som kan antagas följa å brottet. Utredningen syftar såvitt framgår främst på sådana fall, där icke frihetsberövande påföljd kan väntas följa. Emellertid finns i allmänhet på förundersökningsstadiet inte tillräcklig utredning för en säker bedömning av påföljden. Det bör även beaktas, att det såsom tidigare påpekats inte sällan förhåller sig så att icke frihetsberövande påföljd kan godtagas just mot bakgrund av att den tilltalade varit häktad viss tid. Vad som menas med "sakens beskaffenhet” annat än som grund för påföljden är svårfångat. Likaså är uttrycket "olägenhet för
den misstänkte” inte alldeles lätt att väga in. Skall det bedömas objektivt
eller med hänsyn till den misstänktes personliga förhållanden från fall till fall? Enligt utredningens förslag kan det bli så att olägenheten för en bostadslös och arbetslös anges vara mindre än exempelvis för en person, som ansvarar för skötseln av ett företag. Även i fall där uppenbar flyktfara eller
kollusionsfara föreligger kan olägenheten vara stor och påföljden väntas
bli jämförelsevis ringa. Följden av utebliven häktning kan då i realiteten bli att samhället uppger att låta vissa brott följas av någon påföljd: när lagföring skall ske är den misstänkte utom räckhåll eller bevisen förvanskade.
Att orimlig disproportion inte får föreligga mellan säkerhetsingripande och sak torde redan nu gälla utan något uttryckligt stadgande. Vad utredningen föreslår är så diffust och allmänt hållet, att det närmast framstår som en välment truism. Förbundet anser att det föreslagna stadgandet som onödigt och missvisande icke bör upphöjas till lag.
Utredningen föreslår i detta sammanhang även ett stadgande med inne-
börd att - om skäl till häktning förekommer men syftet kan tillgodoses ge-
nom tillsyn eller anmälningsskyldighet — sistnämnda tvångsmedel skall användas. Även detta framstår som en självklarhet. Förbundet motsätter sig dock inte ett sådant stadgande.
Föreningen Sveriges åklagare: 24:3 första stycket föreslås ändrat på det
sättet att reglerna om restriktivitet när det gäller häktning av unga, sjuka
och havande kvinnor ersätts med en särskild regel om att proportion skall
föreligga mellan å ena sidan den olägenhet för den misstänkte som häkt-
ning skulle orsaka och å andra sidan sakens beskaffenhet och den antagliga
påföljden.
Redan enligt gällande lag kan vid avgörande av häktningsfrågor hänsyn tas till de särskilda förhållandena. I 24:1 används uttrycket må häktas. I praxis har också detta uttryckssätt tillämpats så att häktning ej skett om därigenom stötande effekter uppstått. Vanligt är att häktning ej sker eller får fortbestå om utredningen förväntas bli eller visat sig vara onormalt tidskrävande. Föreningen anser därför att proportionalitetsbedömning i praxis sker i nödvändig omfattning. Dock vill föreningen inte motsätta sig en särskild regel om sådant hänsynstagande. Regeln bör emellertid inte särskilt nämna att avseende skall fästas vid den påföljd som kan antas följa. Påföljdsvalet är många gånger svårt för att inte säga omöjligt att förutsäga. Vidare kan andra faktorer vara väl så viktiga när det gäller att avgöra om häktning är en rimlig åtgärd i en viss situation. Bättre vore att föreskriva att hänsyn skall tas till ”sakens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt”. Detta skulle lämna lagtillämpningen önskvärt utrymme att beakta alla de faktorer som kan tänkas spela in.
Föreningen Sveriges länspolischefer: Enligt föreningens uppfattning tilllämpas denna princip redan nu.
Övervakarnas riksförbund: Det kommer även i fortsättningen att vara så att de som redan är utslagna i samhället i fortsättningen kommer att drabbas av häktning. Utredningen föreslår att det i lagen skall införas uttryckliga bestämmelser som skall innehålla att häktning inte får ske om påföljden för brottet kan förväntas stanna vid kriminalvård i frihet eller ett mycket kortvarigt fängelsestraff. Vi uppfattar denna del av förslaget som mycket positivt.
SACOJSR: SACOJSR anser det vara riktigt att ett så allvarligt ingripande som häktning skall stå i rimlig proportion till brottets art och tilltänkt påföljd (24 kap 3 & RB). Likaså att mindre ingripande tvångsmedel om möjligt bör prövas i första hand. Även vid dessa måste man emellertid kräva att påståenden om recidivrisk eller fara för undanhållande är väl underbyggda. Införande av mindre ingripande tvångsmedel än häktning får inte leda till att det totala användandet av restriktioner vidgas.
3 Alternativ till häktning
3.1 Tillsyn
RÅ: De av utredningen föreslagna reglerna om tillsyn vid recidivrisk och . anmälningsplikt vid flyktfara utgör värdefulla komplement till häktningsreglerna. Jag kan i huvudsak godta dessa förslag. Däremot kan jag inte biträda förslaget att inrätta särskilda tillsynshem. Enligt min mening är det principiellt oriktigt att vissa misstänkta skall bli föremål för straffprocessu-
dessa fall får anses vara en allmänt samhällelig uppgift som det får anses närmast ankomma på de sociala myndigheterna att fullgöra. Följderna av att till särskilda tillsynshem sammanföra påtagligt brottsbenägna personer har inte berörts i betänkandet. Utredningens förslag i denna del är överhuvud inte tillräckligt genomarbetat och bör inte föranleda lagstiftning. Utfallet av det s.k. Sundsvallsförsöket manar inte till efterföljd. Det kan i anslutning härtill framhållas att tvångsmedel aldrig får användas av hänsyn till myndigheternas bekvämlighet. Den misstänktes sociala situation bör inte särskilt beaktas vid valet av tvångsmedel.
För att möjliggöra en bättre anpassning till förhållandena i det enskilda fallet skulle man som alternativ till de av utredningen föreslagna tillsyns-
hemmen kunna tänka sig en ordning som innebär att den misstänkte vistas
på häktet endast under viss del av dygnet. Han skulle om möjligt också i
förekommande fall beredas tillfälle att fortsätta sitt arbete och eventuellt
också besöka sin familj. Härigenom uppnår man — utan att ett helt nytt tvångsmedel behöver tillskapas — samma fördelar som de av utredningen föreslagna tillsynshemmen avses medföra. Häktning viss del av dygnet
borde också kunna användas vid övriga häktningsgrunder när förhållandena i det enskilda fallet medger det. Den nu skisserade ordningen skulle
medföra att häktningsinstitutet bättre skulle kunna anpassas till förhållandena i det särskilda fallet. Samtidigt skulle övergången mellan häktning
och alternativen till häktning bli mera nyanserad. Fördelarna ur kostnads-
synpunkt är uppenbara.
Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt: Såsom utredarna beskrivit innebörden av begreppet ”tillsyn” utanför tillsynshemmen verkar det knappast vara fråga om en sådan i ordets språkliga betydelse. Tillsynens
syfte uppges vara att förhindra fortsatt brottslig verksamhet genom att tillsynsmannen kontrollerar, att den misstänkte fullgör föreskrifterna att vara tillgänglig på viss plats under viss tid som regel ej mer än ”ett par timmar”.
Denna form av tillsyn kallas ”effektiv”, men får anses ha föga preventivt värde eftersom dygnet har 24 timmar och då tillsynen ej får kombineras med föreskrifter innefattande krav på skötsamhet eller förbud mot missbruk av alkohol eller narkotika eller i övrigt förbud mot handlingar eller beteenden som allmänt är ägnade att medföra risk för återfall. Även om före-
skrifterna kompletteras med krav och förbud av antytt slag är kontrollmöj-
ligheterna i det närmaste obefintliga.
Skall fortsatt brottslig verksamhet effektivt förhindras genom "tillsyn"
måste det vara fråga om en synnerligen ingripande övervakning, som fram-
förallt har till uppgift att tvinga den misstänkte att leva under ordnade för-
hållanden vad gäller arbete och bostad samt avstå från narkotika och alkoholmissbruk. En sådan övervakning synes mer lämplig som påföljd än för att trygga en utredning i brottmål. Många misstänkta kommer att utebli
från förhör och får då häktas med det arbetsbortfall och den merkostnad
mellanspelet krävt. Förslaget att införa tillsyn avstyrks. Vid detta ställningstagande finns ej heller skäl att införa någon anmälningsskyldighet (RB 25:2).
Länsåklagarmyndigheten i Stockholms län och Gotlands län: Den som
är föremål för utredning som avser brott av allvarlig art har erfarenhets-
mässigt en sänkt motståndskraft mot frestelsen att begå nya brott. Återfall i brott efter ett tillsynsbeslut skulle enligt förslaget normalt leda till häkt-
ning. Det kan mot bakgrund härav ifrågasättas om det föreslagna systemet
verkligen skulle leda till färre häktningar. Det är risk för att enda skillnaden blir att häktningarna kommer att avse andra kategorier av lagöverträ-
dare än de som blir häktade enligt nuvarande system, d.v.s. de som begår lindrigare men till antalet större brott skulle bli häktade i större omfattning än f.n. Detta torde inte vara avsikten med förslaget.
För egen del avstyrker jag f.n. förslaget om tillsyn såsom ett i rättegångsbalken inskrivet särskilt institut, utgörande ett alternativ till häkt-
ning.
Länsåklagarmyndigheten i Kopparbergs län: Förslaget ger upphov till
tveksamhet i olika hänseenden.
Länsåklagarmyndigheten i Älvsborgs län: Såsom jag ovan framhållit finner jag ej skäl att minska möjligheterna att häkta vid återfallsrisk på sätt utredningen föreslagit. Detta utesluter icke att det kan vara anledning att diskutera införandet av andra alternativ till häktning än de som nu finns i form
av övervakning enligt 24 kap 3 §. Detta kan gälla vissa fall där idag häkt-
ning tillgripes, men också fall där häktningsskäl formellt föreligger men häktning undvikes, enär åklagare eller domstol finner att häktning vore en
alltför ingripande åtgärd. Tillsynsinstitutet kan därigenom leda till att förordnande om tvångsmedel totalt sett ökar.
Svea hovrätt: En förutsättning för att domstolarna i större utsträckning skall kunna förordna om tillsyn i stället för häktning är att tillsynsinstitutet vekligen fungerar effektivt och framstår som ett realistiskt alternativ till häktning. Hovrätten vill starkt understryka vikten av att de tillsynsmän som förordnas är tjänstemän med uppgift att kontrollera den misstänkte
och anmäla missbruk av tillsynen från den misstänktes sida till åktagare eller domstol. En lagändring bör inte träda i kraft förrän organisationen av
tillsynshem och tillsynsmän utbyggts I sådan omfattning att den fungerar på ett tllfredsställande sätt. |
Hovrätten över Skåne och Blekinge: Den utformning utredningen har gi-
vit tillsynsinstitutet kan hovrätten i stora drag ansluta sig till. Det gäller
också det sanktionssystem som utredningen föreslår skall kunna tillgripas om den misstänkte undandrar sig den kontroll som tillsynen förutsätter (25
kap 9 8). Utredningen uttalar att föreskrift som skall förenas med tillsyn i
många full bör kunna få formen av en anmälningsskyldighet från den miss-
tänktes sida (s 160). Eftersom syftet med tillsynen är att förhindra fortsatt brottslighet, är det enligt hovrättens mening viktigt att den misstänkte blir föremål för effektiv uppsikt. Om det angivna syftet skall tillgodoses, får
huvudregeln emellertid inte bli att vederbörande enbart åläggs anmälningsskyldighet. I stället måste denna vara en intensiv övervakning med krav på
mycket täta kontakter mellan den misstänkte och den särskilt förordnade tillsynsmannen. Hovrätten vill inte utesluta att i vissa fall enbart en anmälningsskyldighet kan vara tillräckligt för att avhålla vederbörande från att begå nya brott. Tillsyn i denna form kommer i praktiken inte att skilja sig från det självständiga institutet anmälningskyldighet som utredningen
föreslår som alternativ till häktningsgrunden flyktfara (25 kap 2 §). Sistnämnda förhållande föranleder hovrätten att ifrågasätta om inte tillsynsin-
stitutet skulle vara ett tillräckligt alternativ till häktning vid såväl flyktfara som recidivfara. Det synes hovrätten onödigt att belasta regelsystemet med ett självständigt institut avseende anmälningsskyldighet, när uppen-
barligen samma syfte som detta institut skall fylla kan nås inom tillsynsinstitutets ram.
Beträffande tillsynsinstitutet har hovrätten slutligen en erinran av for-
mell art. Benämningen tillsyn ger enligt hovrättens mening associationer
till påföljdssystemet. Det vore olämpligt om tillsyn skulle uppfattas som en
påföljd. Det kan i detta sammanhang erinras om att BRÅ i sin rapport 1977:7 föreslår en ny påföljd benämnd tillsyn som ungefär skall motsvara
dagens skyddstillsyn. Likaså finns anledning fästa uppmärksamheten på
ungdomsfängelsutredningens aviserade förslag till tillsynsdom. Hovrätten vill därför ifrågasätta om inte uttrycket uppsikt vore en mera adekvat benämning (se t.ex. 35—37 §§ utlänningslagen). Stockholms tingsrätt: Den kontroll, som den under tillsyn ställde skulle
bli föremål för, skulle emellertid i huvudsak inskränka sig till att han med
en eller annan dags mellanrum kontrollerades i sitt hem av en tillsynsman eller att han ålades att tillbringa nätterna i ett tillsynshem. En på så sätt anordnad tillsyn torde inte i någon högre grad kunna hindra brottsbenägna personer från att fortsätta sin brottsliga verksamhet. Det lär heller inte va-
ra svårt för den misstänkte att dölja den fortsatta brottsligheten för den som utövar tillsynen. Tillsyn kan med hänsyn till detta inte anses vara ett
tvångsmedel lämpat för personer med mera makerad brottslig läggning.
Visserligen skall anhållande eller häktning få ske om den som ställts under tillsyn återfaller i brott. Detta skulle emellertid i praktiken innebära, att
åklagaren eller domstolen i många fall nödgades besluta om en tillsyn, som
redan från början framstod som verkningslös, för att först då den misstänk--
te återfallit och detta uppdagats kunna inskrida med anhållande eller häktning. En sådan omgång vore utan förnuftig mening.
Om tingsrätten sålunda ställer sig avvisande till tanken på tillsyn beträffande personer med klar brottsbenägenhet vill tingsrätten inte bestrida att viss form av tillsyn förtjänar övervägas såsom ett alternativ till häktning i fråga om andra, vilkas brottsbenägenhet är mer måttlig eller vilka av hälso-
eller likande särskilda skäl lämpligen ej bör häktas. Det framstår stundom
som en brist i nu gällande lagstiftning att för denna kategori icke ha annat tvångsmedel att tillgå än övervakning enligt 24 kap 3 § I st RB. I dessa fall kan säkerligen det överhängande häktningshot varmed utredningen förknippat tillsynen tänkas bidra till att de berörda avstår från vidare brottslighet. Mot ett efter sådana linjer utformat tillsynsförfarande har tingsrät-
ten inte något att invända.
Sammanfattningsvis konstaterar tingsrätten i de frågor som nu genomgåtts, att utredningens förslag om minskade möjligheter till häktning vid
recidivfara inte kan godtagas men att det förtjänar att övervägas att införa
möjlighet att ställa misstänkta personer under någon form av tillsyn i såda-
na fall där en dylik åtgärd med fog framstår som tillräcklig för att avhålla
från fortsatt brottslighet.
Göteborgs tingsrätt: Tingsrätten har redan inledningsvis understrukit vikten av att alternativ skapas till häktning. Utredningen anser sig i till-
synsinstitutet, som syftar till att förhindra brottslig verksamhet, ha funnit
ett sådant alternativ. Tingsrätten kan dock inte inse hur en föreskrift för
den misstänkte att vid vissa tidpunkter vara tillgänglig exempelvis i bosta-
den eller på arbetsplatsen i någon utsträckning skall kunna förhindra åter-
fall i brott ens om föreskriften följs. Enligt tingsrättens mening saknas all
grund för utredningens bedömning att den misstänkte ”blir föremål för en effektiv uppsikt” genom en sådan föreskrift, kontrollerad varje eller varannan dag”. En intagning på tillsynshem av det slag som utredningen för-
ordar torde inte ha större effekt.
Tingsrätten avstyrker att utredningens förslag om tillsyn genomförs och att häktning används som påföljd inom ett tillsynssystem vid överträdande
av föreskrift, om ett sådant system trots allt skulle komma till stånd.
Med hänsyn till den allvarliga kritik som tingsrätten riktat mot utredningsförslaget i denna del anser sig tingsrätten inte ha anledning att närma-
re gå in på vad utredningen i övrigt anför i ämnet. Domstolsverket: Förutsatt att erforderliga resurser verkligen avdelas för tillsyn kan detta institut säkerligen ersätta häktning i många fall. Beträffande en stor grupp misstänkta kan det emellertid inte ske. Beträffande sådana misstänkta som är alkohol- eller narkotikaberoende och som begår brott för att få pengar till inköp av alkohol eller narkotika skulle tillsynen ofta bli
ett slag i luften. Detta gäller särskilt om man inte anser det lämpligt att pla-
cera dem på tillsynshem. Utredningen har ansett att ordningen på tillsynshemmen skulle störas i alltför hög grad om detta klientel placeras där. Domstolsverket delar den uppfattningen. Utredningen anser att man måste
nöja sig med övervakning genom tillsynsmän i dessa fall. Enligt domstols-
verkets mening måste emellertid slutsatsen bli att häktning skall få ske när
tillfredsställande tillsyn inte kan anordnas.
Ledamoten Sven-Inge Söderberg tdomstolsverket): Tillsynsinstitutet
med möjligheter till frivillig social rehabilitering bör vara tillämplig även
för alkohol- och narkotikamissbrukare. När grövre alkohol- eller narkotikamissbruk föreligger ger utredningens förslag genom uttrycket "liknande farlig beskaffenhet” i 24 kap 2 st möjlighet till häktning vid befarat äterfall i
brott p.g.a. missbruket.
RPS: De personer som enligt utredningens förslag skall bli föremål för tillsyn är erfarenhetsmässigt svårkontrollerade och saknar oftast motiva-
tion för efterlevnad av föreskrifter. I realiteten torde tillsyn inte medföra hinder för fortsatt brottslig verksamhet. Ej heller intagning i tillsynshem
torde komma att utgöra något hinder i nu nämnt avseende. Även utred-
ningen synes hysa vissa tvivel inför förslaget. då den infört ett moment av
hot om omedelbar häktning av den misstänkte om denna åsidosätter i samband med tillsynen lämnade föreskrifter.
Polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt: Redan i dag vet man att bland de till skyddstillsyn dömda är återfallsprocenten hög. Utredningen synes inte ha presenterat några vägande skäl för att det föreslagna institutet tillsyn
skulle ge en bättre effekt i detta avseende. Den föreslagna tillsynen genom
besök i bostaden och i synnerhet på arbetsplatsen (s 158) kommer säkerligen med fog av den som drabbas av sådan tillsyn att uppfattas som ett kraftigt ingrepp i den personliga integriteten.
Polisstyrelsen är medveten om att den dragna parallellen mellan skydds-
tillsyn och den föreslagna tillsynen ej är adekvat. Det bör dock framhållas att angelägenheten av att undvika fortsatt brottslighet är lika hög om inte högre vid den föreslagna tillsynen som vid påföljden skyddstillsyn.
Polisstyrelsen i Malmö polisdistrikt: Polisstyrelsen ställer sig som tidiga-
re nämnts negativ till förslaget om minskade möjligheter till häktning vid recidivfara. Polisstyrelsen vill ändå något kommentera utredningens för-
slag till alternativ till anhållande och häktning vid fara för fortsatt brottslig
verksamhet. De personer som enligt förslaget skulle komma att bli föremål
för tillsyn är erfarenhetsmässigt svårkontrollerade och i avsaknad av moti-
vation för lämnade föreskrifters efterlevnad: Det är förvånande att utred-
ningen inte tagit något intryck av de resultat som uppnåtts vid anordnande
av övervakningstillsyn över den som dömts till skyddstillsyn eller åtnjuter
frivård. I realiteten kommer tillsyn inte att medföra något hinder för fortsatt kriminell verksamhet och ej heller kan intagning på tillsynshem väntas få någon nämnvärd positiv effekt. Utredningen synes också hysa vissa tvivel på förslaget och därför infört ett moment av hot om omedelbar häktning av den misstänkte om denne begår nya brott eller åsidosätter i samband med tillsynen lämnade föreskrifter. ” Härigenom görs klart att samhället inte tolererar att den som är föremål för lagföring fortsätter sin
brottsliga verksamhet.”
Kriminalvårdsstyrelsen: De möjliga alternativen till häktning i dag är re-
seförbud och — beträffande vissa grupper — övervakning. Övervakning in-
nebär, att det frihetsberövande som häktning utgör, ersätts med en av den
misstänkte medgiven uppsikt över honom. Erfarenheterna från övervak-
ningsinstitutet är mycket begränsade eftersom sådan övervakning knap-
past alls förekommer i tillämpningen. Utredningen har inte utrett varför
möjligheten till övervakning som alternativ till häktning inte använts i större utsträckning.
Såsom styrelsen inledningsvis anfört finner styrelsen det vara angeläget att finna alternativa åtgärder till de personella tvångsmedel som i brottsut-
redande syfte står till förfogande-idag och som innebär ett provisoriskt fri-
hetsberövande. Styrelsen kan emellertid inte tillstyrka utformnigen av det
föreslagna institutet på de sätt som utredningen tänkt sig. Det framstår
som väl optimistiskt att tro på en brottsförebyggande effekt enbart, såsom utredningen föreslagit, genom korta sammanträdanden. Det är nödvändigt att ytterligare resurser tillförs organisationen för att tillsynsinstitutet skall
kunna innehålla även positiva hjälpåtgärder.
BRÅ: Utredningens förslag om tillsyn och anmälningsskyldighet ligger som inledningsvis antytts i linje med de idéer om utbyggd kontroll i frihet
som aktualiserats i den kriminalpolitiska debatten. Sådan kontroll skall här fungera som alternativ till häktning. De föreslagna tvångsmedlen innebär
sålunda att man i erforderlig utsträckning skall kunna begränsa den misstänktes rörelsefrihet utan att behöva tillgripa frihetsberövande. Tillsyn
skall enligt föreslaget kunna användas vid risk för fortsatt brottslig verk-
samhet. Anmälningsskyldighet skall tillgripas när de föreligger flyktfara
och den skall eventuellt kunna förenas med reseförbud. BRÅ ansluter sig i princip till utredningens idéer om alternativa tvångsme-
del.
Förslaget att tillsyn skall kunna användas vid brott, för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver, förefaller väl avvägt. De brott som sålunda faller utanför institutets tillämpning — rena bötesbrott och brott som har böter eller fängelse i straffskalan — kan alltmänt betecknas som mindre brott. Den risk för fortsatt brottslig verksamhet som kan föreligga, när nå-
gon sätter t.ex. snatteri eller restaurangsnyltning i system, motiverar inte
personella tvångsmedel. Det är däremot av stor vikt att det straffrättsliga ingripandet i dessa fall sker så snabbt att det i praktiken inte blir möjligt för
den misstänkte att återfalla i brott under handläggningstiden. Är brottslig-
het av denna art mera omfattande kan det dock finnas skäl att vid en samlad bedömning anse att gränsen för ringa brott passerats, varvid förutsättningar kan finnas för häktning eller tillsyn.
Den aktuella frågan gäller dels vilket tillämpningsområde man i praktiken bör ge åt tillsyn, dels hur detta institut bör utformas.
Med BRÅs förut intagna ståndpunkt bör tillsyn användas i sådana fall då
recidivrisken inte bedöms vara så stor att häktning inte kan undvikas. Detta innebör i förhåltande till utredningens förslag en begränsning av tillämp-
ningen eftersom utredningen generellt räknar med att tillsyn skall använ-
das i stället för häktning vid brott på vilka inte kan följa fyra års fängelse.
BRÅ anser liksom utredningen att tillsynen inte skall förbindas med and-
ra villkor än en skyldighet för den misstänkte att under bestämd tid vara tillgänglig på viss angiven plats. Institutet måste bygga på kontroll vars in-
tensitet och omfattning är från början bestämd. Om man skall kunna uppnå det avsedda syftet att förhindra fortsatt brottslig verksamhet, måste man räkna med tämligen intensiv kontroll. Självfallet är det i praktiken omöjligt
att göra kontrollen så fullständig att recidivrisken helt elimineras, inte ens
om tillämpningen av institutet begränsas så som BRÅ förutsätter. Ett vill-
kor för att tillsynen skall kunna fungera som tvångsmedel är också att effektiva åtgärder snabbt kan sättas in när den misstänkte åsidosätter sina
skyldigheter. |
Tillsynens uppgift bör vara att kontrollera den misstänktes förhållanden
under brottsutredningen och tiden för lagföringen i syfte att hålla honom
tillgänglig för utredningen och förhindra fortsatt brottslighet. Sådan kon-
troll bör kunna ske enligt vissa givna regler, oberoende av sociala skillna-
der bland de misstänkta. En annan sak är att intensiteten i kontrollen kan
behöva bli starkare i vissa fall, beroende på att risken för återfall här bedöms vara större än i andra. Häktning som innebär den mest ingripande kontrollen kan inte heller undvaras som primärt tvångsmedel.
Länsstyrelsen i Blekinge län: Som alternativ till häktning och anhållande
föreslår utredningen två nya tvångsmedelsinstitut — tillsyn genom krimi- .
nalvårdsstyrelsen och anmälningsskyldighet hos polisen. De två nya tvångsmedlen avses ersätta övervakning och reseförbud. Under vissa för-
utsättningar skall tillsynen förenas med placering i tillsynshem. För att
fullgöra tillsynen skall särskilda tillsynsmän förordnas. De föreslagna nya tvångsmedlen kan enligt länsstyrelsens mening knappast bli realistiska alternativ till nuvarande tvångsmedel. Som framgår av yttrandena från polismyndigheterna är man också mycket skeptisk till de nya institutens effektivitet och användbarhet i det praktiska arbetet.
Polisstyrelsen i Karlshamns polisdistrikt; Enligt betänkandet förordas
att de processuella tvångsmedlen kompletteras med alternativ till häkt-
ning. Detta alternativ skulle vara tillsyn och tillsynshem med kontroll ge-
nom särskilda tillsynsmän. Polisstyrelsen kan icke finna alternativet realistiskt, enär kriminalvårdens resurser i dag icke ens är tillräckliga för att
kunna tillgodose kraven på en funktionell frivård och tillfredsställande övervakning under permissioner.
Rättegångsutredningen: Som ovan nämnts ställer vi oss negativa till för-
slaget om minskade möjligheter till häktning på grund av risk för fortsatt
brottslighet. Om man behåller nuvarande regler på detta område, hindrar detta emellertid inte att man kan överväga meningsfulla alternativ till häktning. Det föreslagna tillsynsinstitutet förefaller, framförallt genom sin mer genomtänkta och reglerade utformning, 1 detta sammanhang ha vissa fördelar framför den nuvarande möjligheten till övervakning enligt 24 kap 3 8
I st RB. Tillsynen torde främst kunna vara av värde i vissa fall där man kan
befara att den misstänkte kommer att undandra sig lagföring. Däremot vill vi starkt ifrågasätta om tillsynen praktiskt sett kommer att ha någon större
betydelse när det gäller att avhålla misstänkta från fortsatt brottslighet i
väntan på lagföringen.
Sveriges domareförbund: Förbundet har mycket svårt att föreställa sig
att en sådan tillsyn kan bli ett realistiskt alternativ till häktning vid risk för fortsatt brottslighet. Förbundet vill erinra om att det finns anledning räkna med att många av de misstänkta som kan förmodas bli aktuella för sådan tillsyn redan står under övervakning av samhället. antingen såsom dömda
till skyddstillsyn eller såsom villkorligt frigivna. Att ersätta övervakningen med tillsyn eller möjligen låta båda tillsynsformerna löpa jämsides synes
verklighetsfrämmande, och detta betraktelsesätt måste även gälla för det fall att den misstänkte intas i tillsynshem. Många brott begås av narkotika-
beroende brottslingar och för dessa är drivkraften att begå brott så stark att tillsyn omöjligt kan utgöra ett tillförlitligt skydd mot fortsatt brottslighet. I många fall skulle tillsynen därför endast innebära att häktningen
sköts fram i tiden, medan samtidigt ökad risk uppkom för att den misstänkte skulle ådraga sig ytterligare brottsbelastning.
I detta sammanhang vill förbundet ifrågasätta om inte anmälningsskyldighet i vissa fall kan ersätta häktning också då recidivfara men inte flyktfara föreligger. |
Sveriges advokatsamfund: Samfundet godtar principen om tillsyn. Det är emellertid oklart om denna anordning som den beskrivits i utredningen kan fylla sin funktion på ett tillfredsställande sätt. Föreningen Sveriges åklagare: Så som begreppet tillsyn utanför tillsynshemmen beskrivits i utredningen verkar det inte vara fråga om tillsyn i ordets språkliga bemärkelse. Tillsynens syfte uppges vara att förhindra fort-
satt brottslig verksamhet genom att tillsynsmannen kontrollerar att den
misstänkte fullgör föreskriften att vara tillgänglig på viss plats under viss
tid som regel ej mer än ett par timmar. Tillsynen får ej kombineras med föreskrifter innefattande krav på skötsamhet eller förbud mot missbruk av alkohol eller narkotika eller andra beteenden som är ägnade att medföra
risk för återfall i brott. För misstänkta som lever under besvärliga sociala förhållanden föreslås tillsynshem, vars ordningsregler ej bör utformas så
att de inkräktar på de intagnas möjligheter att sköta ett arbete eller i rimlig utsträckning disponera över sin fritid. Enligt föreningens mening är det uppenbart att tillsyn sådan den föreslås bedriven utanför tillsynshemmen inte
är något verksamt alternativ till häktning på grund av recidivfara.
Föreningen avstyrker sålunda f.n. förslaget om tillsyn såsom ett i rätte-
gångsbalken inskrivet särskilt institut utgörande ett alternativ till häktning.
Föreningen anser å andra sidan att förslaget att inrätta tillsynshem och att i
övrigt kunna få hjälp av tillsynsmän med vissa övervakande och kontrollerande funktioner inte saknar positiva drag. En möjlighet vore att — åtminstone försöksvis inom någon region av landet — bygga ut en organisation av
den art utredningen föreslår. Då skulle inom ramen för nuvarande lagstift-
ning en försöksverksamhet med en praktisk tillämpning av reglerna i 24:3
om Övervakning såsom alternativ till häktning kunna genomföras. Ett så-
dant försök skulle kunna ge besked om bärigheten i utredningens förslag.
Föreningen Sveriges länspolischefer: Förslaget i denna del är diffust och
synes vara otillräckligt utrett.
Nedre Norrlandssektionen (Föreningen Sveriges polischefer): Utredningens förslag att införa tillsyn som ett alternativ till häktning synes vara en ren skrivbordsprodukt utan förankring i det praktiska livet. Förslaget kräver ett enormt behov av omedelbara resurser, som inte inom överskåd-
lig tid skulle kunna tiligodoses.
Lagen om omhändertagande av berusade personer, som tillkom under förutsättning att de berusade omhändertogs inom sjukvårdens ram byggde
på liknande orealistiska resonemang. Beträffande denna lag räknar man inte med att kunna tillskapa de behövliga resurserna ens i ett tioårsperspek-
tiv. Det finns därför ingen anledning att återupprepa ett liknande misstag.
Dessutom synes det tveksamt ur principiell synpunkt, att tillskapa ytterligare en tillsynsorganisation vid sidan av redan befintliga. Såväl inom kriminalvårdens, nykterhetsvårdens och barnavårdens som inom den psy-
kiatriska vårdens ram finns idag olika former av mer eller mindre kontrollerande funktioner. Dessa funktioner bör räcka med tanke på att det till övervägande delen är samma klientel som tillsynshemmen är tänkta att betjäna.
Norra Norrlandssektionen (Föreningen Sveriges polischefer): Utredningen förordar att de processuella tvångsmedlen kompletteras med alternativ till häktning som inte skall innebära frihetsberövande men som innefattar långtgående kontroll i form av tillsyn varvid särskilda tillsynsmän skall utses. Man föreslår även att särskilda tillsynshem skall ordnas.
Erfarenheter av tillsyn inom andra områden, t.ex. kriminalvården och samhällsvården är oerhört nedslående i vad avser tillsynens effektivitet som avhållande faktor. Kriminalvården av idag har uppenbarligen inte de resurser som är erforderliga för att klara av tillsynen som kriminalvårdsreformen innebär. Återfall i brott under permissionen och frivård har ökat. - Inte ens gentemot detta klientel kan samhället skydda medborgaren i godtagbar grad. Utredningen borde i någon utsträckning ha undersökt nuvarande tillsynsformers effektivitet innan man kommit med förslaget. Då hade utredningen förmodligen själv kunnat konstatera, att förslaget förutsätter en enorm utökning av kriminalvårdens resurser. Ett absolut krav för genomförande av utredningens förslag i denna del är, att tillräckliga resurser tillskapas innan lagen träder i kraft.
Det är föga sannolikt att alternativet tillsyn kommer att medföra mindre antal anhållanden och häktningar.
Med hänsyn till återfallsförbrytarens dokumenterade obenägenhet att rätta sig efter föreskrifter är det mera troligt att antalet anhållanden och häktningar ökar om utredningens förslag accepteras.
Svenska polisförbundet: Att en person av åklagare/domstol erhållit ett föreläggande om tillsyn är verkligen ingen garanti för att vederbörande kommer att avhålla sig från brott. Det nu tillämpade frivårdssystemet inom kriminalvården har ofta visat sig fungera mindre bra, främst därför att många av de till frivård dömda personerna inte har eller kan mobilisera en vilja att avhålla sig från brott.
Enligt utredningens förslag ska den som erhållit tillsyn, omgående också erhålla en tillsynsman. Detta måste komma att innebära någon form av jourverksamhet inom kriminalvården som har ansvaret för tillsynen. Vi ifrågasätter om inte epitetet tillsyn kan komma att få till följd ett större antal häktningar än vad som i dag föreligger. Anledningen till denna vår misstro är att ett fåtal kan komma att följa de föreskrifter som meddelats honom/henne. Vid försummelse av föreskriften kan personen ifråga anhållas och senare häktas.
Den pågående delgivningsutredningen visar också att ett stort antal personer som på något sätt är eftersökta har en benägenhet att vilja hålla sig undan. Med de resurser, som i dag står till polisens förfogande, har det visat sig svårt att på kort tid få tag i eftersökta personer.
Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän: Föreningen ställer sig tveksam till införandet av ett ”tillsynsinstitut” av det slag utredningen föreslagit.
Föreningen anser att utredningen har en orealistisk föreställning om vad korta kontakter med en tillsynsman kan innebära både av kontroll och stöd. Beskrivningen av tillsynen som ”effektiv uppsikt” och ”långtgående kontroll” som skall ”syfta till att förhindra fortsatt brottslighet” inger felaktiga förväntningar. Varje frivårdare och övervakare erfar snart att det är det långsiktiga pedagogiska arbetet med att påverka den övervakades värderingar, självförtroende m.m. som man i gynnsamma fall kan uträtta via en god personlig relation, samt de konkreta förändringar som kan åstadkommas i de sociala förutsättningarna som ger bäst resultat. Tillsynsuppdragen kommer att bli tämligen kortvariga — åtal skall väckas inom en månad — vilket i och för sig är bra men bara ger tillfälle till ytkontakter.
SAK: Beträffande tillsynsinstitutet vill SAK göra en jämförelse med kriminalvårdsanstalternas frigivningspermissioner enligt 33 § KvaL. Under
dessa permissioner är den intagne regelmässigt utsatt för kontroll och har
föreskrifter om daglig kontakt med företrädare för kriminalvården, lek-
mannaövervakare eller andra konktmän, exempelvis vid arbetsförmedlingarna. Erfarenheten visar att dessa frigivningspermittenter ofta oklanderligt
skött de föreskrivna kontakterna på dagtid. medan de nattetid varit enga-
gerade I omfattande brottslig verksamhet i de gamla gängen.
SAK ifrågasätter om föreslagen tillsyn kan bli ett meningsfullt substitut
till häktning. Sannolikt kommer det i flertalet fall innebära risker för fortsatt brottslig verksamhet, särskilt vad gäller narkotikaberoende misstänk-
ta. SAK avstyrker därför förslaget om tillsyn.
Med anledning av vad ovan framförts får SAK avstyrka utredningens förslag beträffande tillsyn och dess variant tillsynshem och istället föreslå att ett annat institut. nämligen villkorlig häktning, införs som ett alternativ till häktning.
Parentetiskt vill SAK till slut påtala risken för att begreppsförvirring kan
uppstå vid valet av ordet tillsyn. I ungdomsfängelseutredningen föreslår man påföljden tillsyvnsdom och inom kriminalvården finns befattningen tillsynsman etablerad sedan många år.
LO: För sådana som på sannolika skäl är misstänkta för mindre allvarti-
ga brott bör enligt LOs uppfattning ett sådant tillsynsinstrument införas.
Det föreslagna systemet torde kunna fungera väl för denna grupp särskilt som det är utformat med ett häkningshot i fall den misstänkte inte uppfyller kravet på tillgänglighet.
SF: Statsanställdas Förbund har funnit utredningens förslag till nytt tvångsmedel värt att genomföra i vissa fall. För sådana som på sannolika
skäl är misstänkta för lindrigare brott och vilka inte förutsättes fortsätta sin brottsliga verksamhet bör ett tillsynsinstrument införas innebärande att
den misstänkte är tillgänglig på viss tid och plats. Förbundet förutsätter
därvid att vederbörandes sociala situation beträffande bostad och anställning är tillfredsställande. Det föreslagna systemet torde kunna fungera väl
för denna grupp framför allt om det är utformat med ett häktningshot i fall
att den misstänkte inte uppfyller kravet på tillgänglighet. SACOISR: Förslaget om tillsyn kan däremot inte tillstyrkas. Det upplevs som en teoretisk konstruktion med överhängande risk för totalhaveri
vid konfrontation med verkligheten. Utredningen har en orealistisk föreställning om vad korta kontakter med en tillsynsman kan innebära både av kontroll och stöd. Även om en person finns tillhands i sin bostad eter infinner sig hos tillsynsmannen varje dag, är han fullt kapabel att bedriva brottslig verksamhet under dygnets övriga timmar. Beskrivningen av tillsynen som "effektiv uppsikt” och "långtgående kontroll” som skall syfta till att förhindra fortsatt brottslighet” inger felaktiga förväntningar. Varje
övervakare och frivårdare vet att det som möjligen kan verka brottsföre-
byggande i ett övervakningsförhållande är det långsiktiga pedagogiska ar-
betet med att påverka den övervakades värderingar, självförtroende m.m.
som man i gynnsamma fall kan uträtta via en god personlig relation samt de
konkreta förändringar som kan åstadkommas i hans sociala förutsättningar. Även det senare fordrar god kontakt och tid för motivation och uppfölj-
ning. Tillsynsuppdragen kommer att bli tämligen kortvariga — åtal skall väckas inom en månad — vilket i och för sig är bra, men bara ger tillfälle till yikontakter. 9 Riksdagen 1980/81.-1 saml. Nr 201
Kombinationen kontroll — hjälp har fått kraftig slagsida i förslaget. Det är bra att ställa krav på den enskilde individen men dessa skall vara avpassade efter individens förmåga och ge utdelning genom att han ”lyckas”.
Krav, föreskrifter eller villkor som bara upplevs som självändamål, trakas-
serier eller byråkratiskt krångel leder till passivitet eller sabotage. De er-
bjudanden om hjälp och stöd som tillsynsmannen skall ge kommer på nå-
got sätt i dåligt sällskap med en sådan form för kontroll. Eftersom den kurativa kontakten är frivillig kommer den lätt bort medan den misstänkte ”under häktningshot” fullgör inställelsen hos tillsynsmannen "var eller
varannan dag” eller sitter hemma för inspektion ”ett par timmar”. Genom
att anmälningskyldighet skall användas då man tror att den misstänkte skall medverka, blir tillsyn alternativet för de som redan är negativt inställda till myndigheterna eller har massiva sociala problem.
Utredningen säger heller ingenting om hur de misstänktas totala sociala
situation skall bli mindre brottsfrämjande. Den lilla sektor som en tillsynsman (övervakare, frivårdare) råder över spelar förmodligen rätt liten roll. Bostadsbrist, segregation, brist på sysselsättningsmöjligheter, olust, tris-
tess, flykt in i missbruk skapar nya brottslingar medan tillsynsmannen jagar de gamla.
Tillsyn som alternativ till anhållande ter sig av angivna skäl än mindre meningsfullt. — 1 stället för den olyckliga sammanblandning av närvarokontroll och personlig relation som tillsyn utgör, bör man nöja sig med institutet anmälningsskyldighet, i vissa fall utvidgad' till skyldighet att bo i
tillsynshem. Kriminalavdelningen (Karlskrona polisdistrikt): Som ahernativ till häktning föreslås tillsyn och tillsynshem, som skulle handhavas av kriminalvår-
den. Med kännedom om att kriminalvårdsanstalterna fungerar som narko-
tikacentraler och att kriminalvårdsstyrelsen ej kan förhindra att en stor del
av landets grova brottslingar ständigt befinner sig på fri fot efter rymning eller underlåtenhet att inställa sig efter permission måste man hysa starka tvivel på att den föreslagna ordningen skulle fungera.
SAK: I stället för de av utredningen föreslagna alternativen till häktning
vill SAK föreslå villkorlig häktning som skulle kunna tillämpas för varje
misstänkt vars sociala förhållanden — bostad, arbete, samhällsförankring etc — utgör skälig grund för ett mindre ingripande tvångsmedel än vad
häktning innebär. Villkorlig häktning skulle kunna förenas med föreskrif-
ter såsom anmälningsplikt hos polismyndighet, reseförbud eller annat vill-
kor. Därest villkorligt häktad skulle bryta mot föreskrifterna eller innebörden i övrigt av den villkorliga häktningen skulle domstol på åklagarens begäran kunna låta den villkorliga häktningen övergå i häktning.
3.2¶Anmälningsskyldighet
RÅ: Reglerna om anmälningsskyldighet och reseförbud vid flyktfara (25 kap 28 RB) bör därför på samma sätt som har föreslagits beträffande till-
synsinstitutet vid recidivrisk, begränsas till brott varå kan följa fångelse i
ett år eller däröver. Härigenom vinner man dessutom den fördelen att an-
mälningsskyldighet och reseförbud klarare framstår som alternativ till anhållande (jfr 24 kap 3 § andra stycket RB).
Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt: Anmälningskyldighet på det sätt den utformats i betänkandet kan däremot vara ett alternativ till häktning, där det kan befåras att den misstänkte undandrar sig lagföring
genom att hålla sig undan vid delgivning, huvudförhandling m.m.
Det finns emellertid anledning att även I sistnämnda avseende ställa sig tveksam till den föreslagna anmälningsskyldigheten. Detta tvångsmedel kan användas vid brott, varå fängelse kan följa och är enligt vad som anförts i betänkandet avsett att användas beträffande personer, som är svåra att anträffa på grund av sin livsföring. Vid överträdelse av anmälningsskyldigheten skall de anhållas eller häktas, om det inte är uppenbart att skäl därtill inte föreligger. Detta förslag ger vidsträckta möjligheter att anhålla och häkta personer för brott. där tvångsmedel med nu gällande bestämmel-
ser inte kan komma ifråga. Även om det är ett sort problem särskilt för
domstolarna med delgivning och med tilltalade som underlåter att inställa sig till förhandling, får man inte enbart se till lagföringens effektivitet. Utredningen motiverar i andra sammanhang många av sina förslag med rättssäkerhet för den som misstänks för brott, men här lämnar förslaget stort utrymme för skönsmässig tillämpning.
Länsåklagarmyndigheten i Kopparbergs län: Med hänsyn till de obe-
gränsade möjligheterna i det muderna samhället att snabbt förflytta sig, den bristfälliga resandekontrollen mellan de nordiska länderna och brotts-
lighetens rörliga karaktär kan jag icke dela utredningens uppfattning att anmälningskyldighet eller reseförbud är några effektiva alternativ till häkt-
ning då det verkligen föreligger flyktfara. Då det är tänkbart att anmäl-
ningskyldighet och reseförbud på grund av särskilda förhållanden i vissa fall kan tänkas fylla samma funktion som häktning, har jag emellertid intet att erinra mot förslaget i denna del.
Länsåklagarmyndigheten i Älvsborgs län: De föreslagna reglerna om
anmälningsskyldighet och reseförbud kan i huvudsak accepteras, men de kan enligt min uppfattning ej få så stor betydelse såsom alternativ till anhållande och häktning som föresvävar utredningen.
Svea hovrätt: Hovrätten ifrågasätter om ej möjlighet att meddela rese-
förbud enligt nu gällande regler, innebärande bland annat att föreskrift kan givas om förbud att lämna viss ort inom riket, bör bibehållas. Det kan nämligen finnas ett visst behov t.ex. ur kontrollsynpunkt av att kunna meddela dylik föreskrift och det är icke uteslutet, att ett reseförbud i vissa fall kan vara tillfyllest för att förebygga fortsatt brottslighet. Enligt hovrättens mening bör de föreslagna tillsynsmännen kunna utnyttjas att i vissa fall fullgöra kontroll enligt bestämmelserna om anmälningsskyldighet. Den nu gällande valfriheten i fråga om föreskrift rörande sättet för fullgörande av anmälningskyldighet m.m. bör icke borttagas.
Stockholms tingsrätt: Tingsrätten kan inte finna att den föreslagna ord-
ningen skulle innebära vare sig en förbättring eller försämring i förhållande
till nuvarande ordning. Det kan visserligen med utredningen sägas, att
själva förbudet att lämna anvisad vistelseort i flertalet fall saknar självständig betydelse och att därför skyldigheten att regelbundet anmäla sig hos
polisen bör vara den primära förpliktelsen. Tingsrätten menar emellertid, att även det motsatta förhållandet kan förekomma. Särskilt i de fall då den misstänkte lever under ordnade sociala förhållanden kan det vara överflö-
digt att han fullgör anmälningskyldighet på polisstation, medan det kan va-
ra välbetänkt att han genom att åläggas reseförbud och fråntas sitt pass förhindras att avvika utomlands. Tingsrätten vill därför föreslå att reseförbud och anmälningsskyldighet skall kunna åläggas oberoende av varandra, så-
lunda var för sig eller tillsammans allt efter omständigheterna.
Göteborgs tingsrätt: Utredningen har inte redovisat några övertygande
skäl för att införa anmälningsskyldighet som ett särskilt tvångsmedel.
BRÅ: BRÅ tillstyrker förslaget om särskilt tvångsmedel vid flyktfara,
s.k. anmälningsskyldighet. och att detta eventuellt skall kunna förenas med reseförbud om flykt utomlands kan befaras. Det är angeläget att kon-
trollen av dessa tvångsmedel blir effektiv och att sanktioner omedelbart
kan sättas in. om anmälningsskyldigheten inte fullgörs eller om misstanke framkommer att den misstänkte avser att lämna landet. Det finns anledning att särskilt uppmärksamma sådana ekonomiska brott som medfört stor vinning för gärningsmannen och där denna kan antas disponera över medel utomlands eller där det eljest föreligger speciell rymningsrisk. Anmälningsskyldighet med reseförbud är ett alternativt tvångsmedel som i sådana fall bör användas med viss försiktighet. I stället framstår många gånger häktning som nödvändigt från effektivitetssynpunkt.
Polisstyrelsen it Karlshamns polisdistrikt: Beträffande kombinationen anmälningskyldighet — skyldighet att lämna ifrån sig pass vill polisstyrelsen endast påpeka att innehav av pass I dag knappast är en förutsättning för att kunna lämna landet, eftersom gränskontrollen i betydande grad eftersatts.
Rätte gångsutredningen: Den föreslagna nyordningen i fråga om anmälningsskyldighet och reseförbud synes i huvudsak röra terminologiska frå-
gor. Vi ser inget skäl att motsätta oss förslaget i denna del, men vill betona
att ingen inskränkning bör få ske i möjligheterna att ålägga en misstänkt reseförbud och omhänderta hans pass om det föreligger fara för att han beger sig ur riket. :
I detta sammanhang bör uppmärksammas den möjlighet att begränsa gil-
tighetstiden av ett pass, när innehavaren är av rätten ålagd reseförbud,
som f.n. finns enligt 148 passkungörelsen (1940:471). Denna möjlighet lär i praktiken stundom utnyttjas bl.a. i samband med att äklagare lämnar dispens från reseförbud. Enligt förslaget till ny passlag (Ds Ju 1977:3) kan begränsning av passets giltighetstid inte längre ske i dessa fall. Om man vill sträva efter tvångsmedel, som inte är mer ingripande än som I det enskilda fallet är nödvändigt, kan det ifrågasättas om inte nuvarande regler i denna del bör behållas. Det bör i så fall också övervägas om man inte kan utvidga tullämpningsomräådet till att avse även reseförbud, som meddelats av åkla-
gare.
Sveriges domureförbund: Som alternativ till häktning vid flyktfara ersätts det nuvarande reseförbudet med anmälningsskyldighet och vid behov förbud att utan tillstånd lämna riket. Skillnaden är inte så stor och den föreslagna ordningen är kanske smidigare.
Föreningen Sveriges åklagare: Emot förslaget att ersätta det nuvarande
resetörbudet med en anmälningskyldighet, vilken — om det kan befaras att den misstänkte beger sig från riket — kan förenas med ett uttryckligt rese-
förbud har föreningen intet att erinra. Norra Norrlandssektionen (Föreningen Sveriges polischefer): Utred-
ningens förslag att ersätta nuvarande reseförbud med anmälningsskyldighet hos polisen i normalfallet är enligt vår mening orealistiskt. Med hänsyn till lättheten åtkomma pengar och falska pass samt misstänkta personers ökade benägenhet hålla sig undan torde endast ett fåtal misstänkta sakna praktiska möjligheter att resa från hemorten. Att då slopa reseförbudet.
som hittills fungerat tillfredsställande, måste anses vara fel.
Svenska polisförbundet: Det torde inte för utredningen vara helt främmande att det i dagens samhälle är mycket lätt att anskaffa falska pass och då speciellt för den grupp av människor som gjort sig skyldiga till skattebrott och grova förmögenhetsbrott. I nuläget meddelas av åklagare/domstol mycket sällan reseförbud och vi finner ingen anledning att ändra på nuvarande normer.
Prop. 1989/81: 201 133
SACO/SR: Förslaget om anmälningsskyldighet hos polisen som alternativ till häktning eller anhållande biträds. För flertalet misstänkta måste detta vara en acceptabel inskränkning i friheten. Försummelser bör givetvis beivras efter klara och enhetliga regler så att bestämmelserna förstås och respekteras. Det är dock angeläget att eventuella anvisningar utformas så
att vederbörlig hänsyn kan tas till de anmälningsskyldigas arbetstider och
övriga speciella förhållanden då tider och frekvens fastställs. Man måste också sträva efter enkla rutiner för dokumentation och rapportering så att
inte institutet kommer att tyngas av en vidlyftig administration.
3.3¶Häktning som sanktion
RÅ: Starka principiella skäl talar mot att tillgripa anhållande och häkt-
ning som remedium (se 25 kap 10 & RB) mot försummelse av anmälnings-
plikt som har ålagts vid brott som enligt de grundläggande reglerna inte kan föranleda straffprocessuellt frihetsberövande. Härtill kommer att det är angeläget att tillgängliga resurser främst används för att bekämpa den allvarliga brottsligheten. Motsvarande bör enligt min mening även gälla vid
användningen av de straffprocessuella tvångsmedlen. Som jag tidigare har
framhållit bör även utvidningen av strafföreläggandets tillämpningsområde
beaktas. |
Länsåklagarmyndigheten i Kopparbergs län: Enär ett åsidosättande av
ålagd anmälningskyldighet eller reseförbud enligt förslaget medför att den
misstänkte omedelbart skall anhållas eller häktas, vill jag framhålla att en alltför orealisusk tillämpning av dessa substitut för häktning på grund av klientelets beskaffenhet i likhet med det föreslagna tillsynsinstitutet i värs-
ta fall kan leda till en ökad brottslighet utan att leda till den motsedda minskningen i antalet häktningar.
Länsåklagarmyndigheten i Älvsborgs län: Utredningen anser — utan logiskt samband med sin uppfattning att recidivrisk icke skall utgöra häktningsgrund annat än i särskilt allvarliga fall — att överträdelse av åliggande
enligt tillsynen kan föranleda anhållande eller häktning samt vid återfall i
regel skall föranleda häktning. Resultatet blir att häktning kan komma att tillämpas för en relativt obetydlig överträdelse av föreskrift. fastän kort dessförinnan beslutats att häktning ej kunnat ske för en massiv brottslighet i förening med en redan tidigare dokumenterad återfallsbenägenhet.
Göteborgs tingsrätt: Fortsatt brottslighet under tillsynstiden eller åsidosättande av föreskrift skall enligt utredningen leda till häktning även om bäktningsskäl i övrigt inte tillkommer. Utredningen anser detta häktningshot utgöra ”ett väsentligt inslag i tillsynen”. Tingsrätten tror inte att häktningshotet i de flesta fall har någon självständig betydelse för den som frestas att begå nya brott. I den mån risken för frihetsberövande påverkar
handlandet, bör redan det för brottet föreskrivna fängelsestraffet verka av-
skräckande.
Utredningens förslag om häktningshot som ett inslag i tillsynen är emel-
lertid också stötande för rättskänslan. Systemet innebär att en misstänkt, som överträder en föreskrift t.ex. om att vistas på en viss plats, skall kun-
na häktas även om det inte finns risk för fortsatt brottslig verksamhet.
Häktningen kommer här att fungera säsom ett straff, som ofta måste upplevas som orimhgt hårt. Försöket att kvalificera häktningsgrunden genom
angivande att vederbörande skall ha överträtt föreskrift "i väsentlig mån”
leder inte till nägon annan bedömning. Utredningen synes inte ha haft klart
för sig vilka krav som man ställer på den misstänkte när man begär att han — utan egentligt stöd från samhällets sida — skall under en längre tid sköta:
sitt arbete, undvika att ta kontakt med ”gänget” och annat sådant som i någon form måste ingå i föreskrifterna.
RPS: Det framstår som i hög grad anmärkningsvärt att utredningen, som kritiserat påstått obefogade och onödiga frihetsberövanden, samtidigt förordar häktning utan att ”normala” häktningsskäl föreligger.
Polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt: Jämlikt 25 kap 9 § respektive
108 förslaget må resp skall den som i vissa fall åsidosätter tillsynsföreskrift resp anmälningsskyldighet anhållas eller häktas. Utredningen synes inte
ha anvisat något medel för primärt frihetsberövande av dessa personer.
Erforderliga regler härom hade på lämpligt sätt bort skrivas in i lagtexten.
Polisstyrelsen i Malmö polisdistrikt: Utredningen som tidigare kritiserat "obefogade och onödiga” frihetsberövanden förordar nu själv häktning utan att normala häktningsskäl föreligger. Enligt förslaget skulle man inte
på grund av fara för fortsatt brottslig verksamhet kunna anhålla och häkta
en person som vanemässigt begår förmögenhetsbrott medan en person som står under tillsyn kan häktas om han överträder en föreskrift i tillsy-
nen.
BRÅ: Utredningens förslag att den misstänkte i sådana fall omedelbart
skall kunna tas i häkte är konsekvent. Troligen kommer dock en sådan åtgärd att ibland uppfattas som alltför drastisk. Man kan nämligen räkna med att många som underkastas tillsyn lever under sådana förhållanden att de har svårt att följa kontrollföreskrifterna, t.ex. därför att de bara har tillfållig bostad, oregelbundna arbetstider, arbete som förutsätter resor osv. Det kommer i så fall alltid att finnas mer eller mindre godtagbara skäl till att de inte kan hålla sig tillgängliga på föreskriven plats och inom given tid. Om hänsyn måste tas till den enskildes invändningar och föregivna hinder i
varje särskilt fall försvagas möjligheten att utföra kontrollen. Tvångsmed-
let kan då också uppfattas som vagt och verkningslöst. Rättegångsutredningen: Förslaget om att häktning kan ske vid överträ-
delse av föreskrift i samband med tillsyn visar enligt vår mening f.ö. att man i betänkandet anlagt en alltför formell syn på häktningsgrunderna.
Förslaget skulle bl.a. få den konsekvensen att häktning på grund av reci-
divfara inte skulle kunna ske om en person gjort sig skyldig till exempelvis en serie förmögenhetsbrott av ”normalgraden'””. medan han däremot ome-
delbart skulle kunna berövas friheten på grund av en betydligt mindre all-
varlig överträdelse av en föreskrift som meddelats honom i samband med
tillsyn. .
Övervakarnas riksförbund: Missköter den misstänkte sina skyldigheter enligt tillsynen kan han enligt förslaget häktas trots att häktningsgrunder inte föreligger i övrigt. Vi anser att det är en i det närmaste total uppluckring av förslaget om en ”4-års spärr”.
Föreningen Skyddsvärnet i Stockholm: Utredningen ger intryck av att hotet om häktning och effektiv kontroll med omedelbar påföljd vid över-
trädelse av föreskrifter är ägnade att skapa problemfria eller anpassade kriminalvårdsklienter åtminstone fram till dagen för domens avkunnande. Så är säkert inte fallet. Skall utredningens förslag på sikt innebära en minskning av häktningsförfarandet måste alternativet till häktning vara meningsfullt och för samhället och den enskilde framstå som ett bättre instrument i
brottbekämpandet än nuvarande former. Skyddsvärnet anser det därför angeläget att behandlings planering och genom denna aktuella åtgärder påbörjas så snart kan ske. Härför ertordras att ändamålsenliga resurser finnas att tillgå.
3.4 Huvudmannaskap för tillsyn och anmälnin gsskyldighet
RÅ: För att inskärpa betydelsen av att tillsynsföreskrifterna efterlevs
bör det ankomma på polisen att kontrollera att den misstänkte är tillgänglig
resp fullgör ålagd anmälningsplikt. Kontroll av detta slag bör även av rent
principella skäl ankomma på polisen inte minst med tanke på att den enda
sanktion som står till buds vid överträdelse är häktning.
Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt: Utredningen anser att till-
syn är en uppgift som bör anförtros åt kriminalvårdsverket. Det är i princip
riktigt. Kriminalvårdsverkets arbetsuppgifter särskilt inom frivården har
emellertid ökat under senare år. Det föreligger redan nu stora svårigheter att få resurserna att räcka till En oroväckande stor del av de personer, som är föremål för frivård, återfaller i brott, vilket uppmärksammats av
kriminalvårdsverket. | Länsåklagarmyndigheten i Kopparbergs län: Jag ifrågasätter om en till-
synsverksamhet av detta slag ligger i linje med kriminalvårdens nuvarande funktion i samhället. Med hänsyn till såväl den slutna som öppna kriminalvårdens bristande resurser att under verkställighet hindra att brott förö-
vats av dömda personer finns det skäl att vara mycket pessimistisk beträf-
fande dess möjligheter att nöjaktigt utöva den avsedda tillsynen. Inom det relativt lugna Kopparbergs län har den öppna kriminalvårdens bostäder i viss utsträckning visat sig vara tjuvgömmor. Också narkotikabeslag har gjorts. Under de senaste två åren har två dråp inträffat i sådana lägenheter.
I det ena fallet var lägenhetsinnehavaren gärningsman och offret en oskyl-
dig besökare och i det andra fallet föll lägenhetsinnehavaren offer för ett knivhugg från en person som rymt från en öppen anstalt. Av intresse i det-
ta sammanhang är också att häktning på grund av flyktfara yrkats och också av domstolarna bifallits beträffande personer som avtjänat frihetsstraff,
t.o.m. i fall då verderbörande avtjänat sitt straff på sluten anstalt. Som bakgrund till yrkandena om häktning i dessa fall kan nämnas att det inträf-
fat att personer som avtjänat straff på sluten anstalt fått permission och rymt i anslutning till att de fått kallelse att inställa sig till huvudförhandling i brottmål.
Oavsett att det med fog kan hävdas att kriminalvårdens första uppgift måste vara att i görligaste mån förhindra brott av personer som avtjänar brottspåföljd, är det uppenbart att den tillsynsverksamhet som utredringen tänkt sig måste bli ytterst personalkrävande. Formerna för den tänkta kontrollerande tillsynen, som utredningen av naturliga skäl inte utformat på något konkretare sätt, måste noga övervägas.
Kriminalvårdsstyrelsen: Vad gäller den grundläggande frågan om vilken myndighet som lämpligen bör administrera ett tillsynsinstitut synes utredningen, utan att dock närmare utveckla skäl härför, ha funnit att detta bör ankomma på kriminalvården. Styrelsen ställer sig tveksam därtill. Det
andra tänkta alternativet till häktning — vid sidan av reseförbud — nämligen anmälningsskyldighet. som i praktiken endast i tämligen ringa mån sy-
nes skilja sig från tillsyn, har lagts på polismyndigheten. Ifall det likväl skulle framstå som lämpligt att låta kriminalvården ha ansvaret för tillsyns-
institutet vill styrelsen framhålla följande synpunkter. Tillsynen bygger enligt förslaget på att personal från såväl lokalanstalter, häkten som från frivärden skall kunna användas som tillsynsman.
Även om antalet häktade och anhållna sjunker kraftigt är personalen vid de allmänna häktena bundna av sina schemabundna arbetsuppgifter. Väårdaren kan omöjligt lämna sin tjänst i korridor eller vaktrum för att samman-
träffa med en klient. Däremot på de stora häktena (Stockholm och Göteborg) kan minskningen av antalet häktade och anhållna medföra att hela
avdelningar kan stängas. Först då kan personal lösgöras. Även lokalanstal-
ternas personal är schemabunden. Anstaltpersonalen erhåller genom häkt-
ningsutredningens förslag inte någon arbetslindring och kan därför svårli-
gen påläggas flera arbetsuppgifter än vad man redan har idag.
Inte heller när det gäller frivården synes det föreligga möjlighet att utan
: någon som helst resursförstärkning frigöra personal för nya åligganden. Omfattningen av det nödvändiga resurstillskottet kan inte närmare anges
utan mäste göras till föremål för noggranna beräkningar. Därvid måste också sådana organisatoriska spörsmål som exempelvis huruvida ”tillsynsassistenterna”” inom storstadsområdena, där antalet tillsynsuppdrag torde bli mest frekventa, skall knytas till häktena elter ev. till något specielit distrikt. övervägas. i
Utredningen har föreslagit begränsade personalförstärkningar till regionkanslierna för att administrera tillsynsinstitutet. Även i detta fall före-
ligger betydande svårigheter att nu bedöma det merarbete som den nya uppgiften kan medföra och styrelsen vill därför framhålla att genomförandet av förslaget kan aktualisera ytterligare personalbehov.
Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän: Den viktigaste invändningen föreningen har mot att tillsynen ålägges kriminalvården är att denna på så
sätt tillföres en polisiär uppgift. som enligt föreningens uppfattning ej hör
hemma där.
Föreningen anser att en principiell gränsdragning bör göras i myndighetsutövningen mellan å ena sidan polis/åklagare, vilka har att ta befatt-
ning med misstänkta personer i ett utredningsskede och intill dess domstol fastställt skuldfråga och avdömt påföljd. och å andra sidan kriminalvården
som har att effektuera av domstol ådömd kriminalvårdspåföljd. I denna fråga kan man även peka på att Brottsförebyggande rådet (BRÅ) i sin rap-
port 1977:7 ”Nytt straffsystem"”" klart skiljer mellan ren kontroll som skall inom ramen för ”intensivövervakning” utövas av polisen och vård inom
tvångets ram som skall utövas av frivården. Ett framgångsrikt kriminalvårdsarbete förutsätter ett förtroendefullt
samarbete mellan kriminalvårdens myndigheter och dess klienter inom de ramar som tvånget utgör. Om tillsynssystemet som det presenteras i utred-
ningen tillföres kriminalvården skulle det kunna bryta den trend mot ett
ökat samarbete inom kriminalvården som utvecklats under många år. Som föreningen har uppfattat utredningens förslag om tillsyn innebär det en
repressiv uppgift även om den försetts med möjligheter att lämna frivillig kurativ hjälp.
Utredningen utgår från att tillsyn i första hand kommer att användas för de misstänkta som kan antas erhålla frivård. Om den som erhåller frivårdande påföljd har fått sin första kontakt med frivårdens handläggare i den-
nes egenskap av en hårt kontrollerande tillsynsman, försämras möjlighe-
terna när det gäller för frivården att bygga upp de förtroendefulla relationer som är nödvändiga för ett framgångsrikt frivårdsarbete inom de ramar som
tvånget anger.
Föreningen har här ovan fört en argumentation för att tillsynen ej skall åvila kriminalvården. Föreningen anser istället att tillsynen om den införs bör åvila polisen. Skälet härför är bl.a. följande.
Fram till dess domstol prövat skuldfrågan i ett brottmål ieder åklagaren
utredningen, fattar beslut i anhållningsfrågan, inger i förekommande fall häktningsframställning och kan själv fatta beslut om tillsyn. Åklagarens agerande är beroende av ett intimt och kontinuerligt samarbete med polisen. När någon ställs under tillsyn blir det nödvändigt att kommunikationerna mellan tillsynsman och åkagare i båda riktningar blir smidiga och utan omgång. En garanti för detta menar vi skulle ligga i att polismyndighet får ansvaret för handhavandet av tillsynen och att polispersonal förordnades som tillsynsmän.
I landet finns f.n. 118 polisdistrikt, någorlunda jämt fördelade över lan-
det. En organistion som den polisväsendet uppvisar täcker landet på ett helt annat sätt än kriminalvårdsorganisationen. Till detta kommer att de flesta polisdistrikt torde ha en jourverksamhet som gör dem ur lämplig-
hets- och effektivitetssynpukt klart bättre lämpade än kriminalvårdsen-
heterna i här aktuellt avseende. Då handhavandet av institutet anmälnings-
skyldighet enligt förslaget skall vara ett polisens åliggande finner vi det na-
turligt att även institutet om det införes blir en polisuppgift.
Utredningen har betonat behovet av att de misstänkta skall om de själva begär det kunna lämnas kurativ hjälp. Föreningen anser att om polisen till-
föres tillsynen så finns det inget som talar mot att kriminalvårdens frivård
genom polisens förmedling skulle kunna lämna denna frivilliga kurativa
hjälp. Frivården lämnar redan sådan frivillig kurativ hjälp inom lagen om
personundersökning i brottmål och lagen om behandling av häktade m.fl. Ett system av samarbete mellan polisen och frivården skulle kunna byggas upp på det frivilliga kurativa planet till gagn för samtliga parter.
När det gäller frivillig social hjälp under tillsynstiden bör även sociala myndigheter och andra vårdmyndigheter kunna kopplas in. Polisen bör genom sin kännedom om vilka ”värdmyndigheter” som finns att tillgå kunna slussa vederbörande till rätt myndighet.
Man kan i denna fråga hänvisa till att socialutredningen i sitt slutbetän-
kande "Socialtjänst mm (SOU 1977:40) på sid 656 anser att det är naturligt att ”socialtjänsten” ställer upp med stöd och hjälp. Utredningen skriver att ”Det är därför mycket viktigt att socialtjänsten genom kontakter med personalen på häktet förvissar sig att den häktade får erforderlig hjälp och
om så ej är fallet erbjuder sig att hjälpa till.
Då tillsyn skall vara ett alternativ till anhållande/häktning bör man kunna dra den slutsatsen att socialutredningens yttrande även kan gälla tillsynsfallen om tillsyn införes.
Kontakterna med polisen kommer ej att bli några problem för ”social-
tjänsten” då socialförvaltningarna redan har ett organiserat samarbete med polisen och då socialutredningen anser att detta samarbete skall bibehållas och vidareutvecklas.
SAK: Skulle institutets tillsyn likaväl komma att utgöra ett alternativ till
häktning och vinna förtroende hos allmänhet och rättsvårdens företrädare åste frågan penetreras ytterligare. Utredningen föreslår — som tidigare
berörts — att ansvaret för tillsynen skall läggas på olika kategorier av kri-
minalvårdspersonal. Därvid skulle tillsynsuppdraget åvila dessa tjänstemän vid sidan av deras ordinarie arbetsuppgifter. SAK vill anföra starka betänkligheter mot detta förslag. Inom kriminalvården är man såväl på anstalts- som frivårdssidan engagerad i arbetet att söka förverkliga intentio-
nerna i 1973 års kriminalvårdsreform. Man har alltjämt stora svårigheter
att finna arbetsformer för genomförandet av reformen. Kommer nämnda tillsyn att utövas av kriminalvårdens personal är det ett absolut krav att er-
forderliga resurser ställs till förfogande både personellt och ekonomiskt.
10 Riksdagen 198081. 1 saml. Nr 201
Föreningen Skyddsvärnet i Stockholm: I det fall endast kontrollåtgärder
påkallas bör denna uppgift kunna läggas på annan myndighet förslagsvis polisen såsom vid anmälningsskyldighet.
SACOISR: Att anmälningsskyldighet skall fullgöras hos och kontrolleras av polisen förefaller odiskutabelt. Förslaget om kriminalvården som administratör av tillsyn bör emellertid övervägas ytterligare. Utredningen
har inte förebragt några övertygande skäl mot att lägga även denna utvidgade form av närvarokontroll på polisen. (Att man tänker sig utnyttja eventuellt överbliven vårdpersonal på häkten som tillsynsmän kan väl inte vara avgörande”). För frivården skulle bl.a. kunna tala att man där är van
att leva med den skenbara dualismen kontroll —-stöd. Som sagts ovan under
4.2 är emellertid god kontakt— positiv relation en förutsättning både för vettigt socialt stöd och insyn—påverkan, dvs kontroll. Den kontroll som
tillsynen innehåller är av polisiär art, släkt med både brottsförebyggande övervakning och brottsanpassning.
Det är också viktigt att man inte pressar på den som står under tillsyn olika kurativa åtgärder — frågan är om inte frivilligheten hävdas bättre ge-
nom att anmälan — kontroll och stöd — hjälp sköts av olika myndigheter. Det kan då diskuteras om frivården eller socialvården är den rätta för hjälper-
bjudanden. För frivården talar att klienten eventuellt kommer att bli krimi-
nalvårdsklient efter domen samt att personalundersökning eventuellt på-
går. I vissa fall har frivården redan övervakning på grund av en tidigare
dom. För socialvården talar att det är där resurserna finns samt att många klienter har kontakt där av andra orsaker. De underåriga samt de som har fortlöpande förbindelse eller övervakning jämlikt NYL hör t.ex. hemma
där. Konkurrens barnavård/kriminalvård bör undvikas.
En möjlighet skulle vara att tillsyn genom polisens försorg kombineras med hänvisning för frivilliga stödåtgärder till den myndighet som i varje
särskilt fall ter sig lämpligast. Åklagaren torde ha tillräckligt underlag för
att välja i sådana data som klientens ålder. eventuellt pågående samhällsåtgärder, tidigare belastning etc. Utredning rörande den misstänktes personliga förhållanden bör enligt förslaget förekomma i ökad utsträckning vid häktningsförhandling.
Pen långsökta konstruktionen med tillsynsmän skulle på så sätt undvikas. Däremot bör man försöka bygga ut användningen av förtroendeman-
nainstitutet under personundersökningstiden. En förutsättning för detta är att domstolarna respekterar kraven på minst fyra veckors utredningstid
och å andra sidan att tiden för lagföring inte drar ut på tiden i månader och år. Utredarnas förslag att anhållningsbeslutet skall innehålla uppgift om det brott misstanken avser ävensom kort angiva grunden för anhållandet tillstyrkes.
4 Förfarandet
4.1 Motiveringsskyldighet m. m.
RÅ: Som utredningen framhållit har beslut om anhållande regelmässigt ankommit på åklagaren. Förslaget att åklagaren uttryckligen görs till exklusiv anhållningsmyndighet tillstyrks därför. Nuvarande bestämmelse
hänför sig till äldre förhållanden då polisväsendet och åklagarväsendet organisatoriskt var närmare förbundna med varandra.
För att inskärpa vikten av restriktivitet är jag beredd att godta förslaget att anhållningsbeslut skall motiveras. Detta är särskilt angeläget när det inte föreligger fulla häktningsskäl. Skriftlig motivering av anhållningsbestut medför också den fördelen att vid byte av åklagare det blir lättare att beva-
ka frågan om tvångsmedel. Länsåklagarmyndigheten i Älvsborgs län: Kravet på att brottsmisstanken samt grunden för anhållande skall anges är välmotiverat och förslaget
tillstyrkes. Förslaget att anhållningsbeslut skall göras av åklagare tillstyrkes.
Hovrätten över Skåne och Blekinge: Utredningens förslag angående utformningen av förfarandet hos domstolar och andra myndigheter kan hov-
rätten i huvudsak ansluta sig till. Förslaget om motiveringsskyldighet beträffande beslut om anhållande är starkt motiverat av rättssäkerhetsskäl. Hovrätten tillstyrker förslaget, som inte bör vålla åklagaren något egentligt merarbete med hänsyn till möjligheten att använda t.ex. standardiserade formuleringar för vanligen förekommande fall.
Utredningens överväganden och ställningstaganden angående frågan att vidga möjligheterna att förebringa bevisning vid häktningsförhandling (s
181) biträdes av hovrätten.
Stockholms tingsrätt: Tingsrätten ansluter sig till vad utredningen föreslår om att endast åklagare skall äga besluta om anhållande. Tingsrätten
finner det vidare riktigt att sådan exklusiv beslutanderätt förbehålls åkla-
gare i fråga om tillsyn och anmälningsskyldighet, försåvitt dessa av utred-
ningen föreslagna institut skulle införas.
Polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt: Eftersom det fortfarande inträf-
far — mera på mindre orter än i storstäderna — att åklagare inte finns till-
gänglig då beslut om anhållande måste fattas, bör möjligheten för polismyndighet att anhålla finnas kvar.
Rättegångsutredningen: Vi tillstyrker förslaget om att beslutanderätt i
anhållningsfrågor förbehålls åklagaren.
Vidare biträder vi förslaget att anhållningsbeslut skall motiveras.
Vi har heller ingen erinran mot de föreslagna fristerna i fråga om åtals väckande och påbörjande av huvudförhandling i mål där den tilltalade är
underkastad tillsyn eller anmälningsskyldighet, 25 kap 6 § och 45 kap 14§ sista st RBi förslaget. Vi anser dock att sistnämnda stadgande bör språkligt justeras så att det dels framgår närmare vad slags hinder som utgör laga
skäl för uppskov och dels görs klart från vilken dag tvåveckorsfristen räknas.
Sveriges advokatsamfund: Samfundet ansluter sig till utredningens förslag i vad det avser förfarandet vid häktning.
Föreningen Sveriges åklagare: Kravet på att brottsmisstanken samt
grunden för anhållande skall anges är välmotiverat och förslaget därom till-
styrkes.
Föreningen Sveriges polischefer: Eftersom det fortfarande inträffar — mera på mindre orter än I storstäderna — att åklagare inte finns tillgänglig
då beslut om anhållande måste fattas, bör möjligheten för polismyndighet
att anhålla finnas kvar.
SACOIJISR: Förslagen att anhållande enbart skall kunna beslutas av åklagaren, att det grundas på samma skäl som häktning och att beslutet skall motiveras är en klar förbättring.
4.2 Överlämnande av förundersökningsmaterial
Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt: Överlämnande av protokoll eller anteckningar av vad som dittills förekommit under förundersökningen bör liksom hittills jämlikt rättegångsbalken 23:18 I st anstå till dess det kan ske utan men för utredningen. För att undvika varje tvekan på denna punkt bör uttrycket ”i den mån de äro av betydelse för frågan om häktning” i RB 24:12 2 st utbytas mot "i den mån det kan ske utan men för utredningen”.
Vidare bör från den nuvarande lydelsen av samma paragraf överföras orden ”med rättens medgivande må dock med överlämnandet anstå viss kortare tid”. Mänga gånger torde det annars vara tekniskt och tidsmässigt helt omöjligt att uppfylla kravet på att protokoll och anteckningar skall överlämnas redan i samband med häktningsframställningen. Jag vill framhålla att jag i princip är helt ense med utredningen om att med framställ-
ningen skall följa aktuellt material och att detta kontinuerligt skall kom-
pletteras.
Länsåklagarmyndigheten i Älvsborgs län: 1 ej så få fall torde det bli
praktiskt taget omöjligt att överlämna protokoll och anteckningar över förundersökningen i samband med häktningsframställningen. Det bör vara möjligt att successivt inge detta material fram till häktningsförhandlingen.
Emellanåt kan det, med hänsyn bl.a. till kollusionsfara, vara till men för utredningen att redan vid häktningsframställningen delge den misstänkte och hans försvarare bevismaterial. Detta blir bl.a. fallet då flera misstänkta finnas, då det ibland är nödvändigt att hålla inne med spår och bevis, till dess kontroller och säkrande av ytterligare bevisning skett. Det kan övervägas om skyldigheten att lämna material till den misstänkte eller försvarare bör formuleras som en regel att materialet skall tillhandahållas vid häktningsförhandlingen eller, om så kan ske utan men för utredningen, snarast möjligt i samband med häktningsframställning.
Svea hovrätt: Hovrätten tillstyrker utredningens förslag att åklagaren i samband med häktningsframställningen skall tillställa rätten, den anhållne och hans försvarare protokoll och andra handlingar som är av betydelse för häktningsfrågan. Försvararens möjlighet att kunna göra en insats för den misstänkte är givetvis från början starkt beskuren, om han inte i förväg känner till det material varpå åklagaren bygger sin framställning. Det kan dock innebära svårigheter för åklagarna att presentera ett fullständigt material om, som utredningen föreslår. tiden för avlåtande av häktningsframställningen förkortas.
RPS: Utredningen föreslår att offentlig försvarare skall utses för den misstänkte då han begär det, oberoende av sakens beskaffenhet, och då han är anhållen, oberoende av eget samtycke. Detta kan i och för sig vara gott och väl men ofta vill emellertid den anhållne uttryckligen inte ha någon försvarare. Ett meningsfullt försvar baseras på samverkan mellan misstänkt och försvarare. Detta torde vara omöjligt att uppnå i de fall den misstänkte klart sagt sig inte vilja ha någon försvarare.
Polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt: Förslaget att häktningspromemorian med tillhörande utredningsmaterial vid avlåtande av häktnings-
framställning även skall avlämnas till den anhållne och hans försvarare kan i vissa fall komma att stå i strid med bestämmelserna i 23 kap 188 RB angående delgivning av utredningsmaterialet "så snart det kan ske utan men för utredningen”, särskilt om man utgår från den korta tid utredningen tänkt sig. All erfarenhet talar för att i exempelvis mål med flera inblandade är de inledande dagarna av väsentlig betydelse för skuldbördans fördelning.
Rättegångsutredningen: Vi kan i och för sig dela de tankar som ligger bakom förslaget om att införa en skyldighet för åklagaren att i samband med häktningsframställningen tillställa den misstänkte och hans försvarare protokoll och andra handlingar av betydelse för häktningsfrågan. I viss utsträckning torde detta ske redan idag. Om man i stort sett behåller nuvarande frister för häktningsframställning bör det 1 vissa situationer vara möjligt för åklagaren att fullgöra sin skyldighet redan före framställningen. Det är givetvis bättre ju tidigare den misstänkte och försvararen får tillgång till handlingarna. Emellertid torde det av praktiska skäl inte vara möjligt att alltid tillhandahålla materialet redan vid häktningsframställningen eller ens före häktningsförhandlingen. Möjligen bör därför bestämmelsen utformas endast som ett åläggande för åklagaren att så snart som möjligt överlämna materialet. Med tanke på kollusionsfaran bör tilläggas att skyldigheten föreligger bara i den mån materialet kan överlämnas utan men för utredningen.
Föreningen Sveriges åklagare: Förslaget innehåller ett ovillkorligt krav på att protokoll eller anteckningar över förundersökningen skall överlämnas till rätten och till den anhållna och dennes försvarare i samband med häktningsframställningen. Det kommer många gånger praktiskt vara helt omöjligt att uppfylla detta krav. Det bör vara möjligt att fortlöpande inge detta material fram till häktningsförhandlingen. Vid en något längre tidsfrist för häktningsframställningen än vad utredningen föreslår, skulle detta krav kunna motverka skyndsamheten att inge häktningsframställningen. Med hänsyn till kollusionsfara bör i likhet med stadgandet i RB 23:18 1 st skyldighet att överlämna handlingar inte föreligga annat än i den mån det kan ske utan men för utredningen.
Föreningen Sveriges polischefer: Förslaget att häktningspromemorian med tillhörande utredningsmaterial vid avlåtande av häktningsframställning även skall avlämnas till den anhållne och hans försvarare kan 1 vissa fall komma ätt stå i strid med bestämmelserna i 23 kap 188 RB angående delgivning av utredningsmaterialet "så snart det kan ske utan men för utredningen”, särskilt om man utgår från den korta tid utredningen tänkt sig. All erfarenhet talar för att i exempelvis mål med flera inblandade är de inledande dagarna av väsentlig betydelse för skuldbördans fördelning.
Svenska polisförbundet: Som framgår av direktiven ska före häktnings- : förhandling såväl den misstänkte som advokat i god tid och i tillräcklig omfattning få del av utredningsmaterialet. Vi ställer oss frågande till hur detta ska vara möjligt med hänsyn till den korta tid som står utredningspersonalen till förfogande. På grund av tidspressen kan utredningsmaterialet bli så kortfattat och ofullständigt att såväl misstänkt som advokat kan få svårighet att förbereda försvaret.
Prop. 1980/81: 201 | 142
5¶Behandlingen av häktade m.fl.
RÅ: Förslaget att den häktade skall kunna begära domstolsprövning av
åklagares beslut enligt behandlingslagen tillstyrks. Nuvarande formella möjlighet till överprövning är mindre lämpad för prövning av dessa frågor. Denna form av överprövning, som inte är reglerad i författning, tar närmast sikte på att utöva tillsyn över lägre åklagares verksamhet.
Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt: I 16 a & lagen om ändring i
lagen (1976:371) om behandling av häktade och anhållna föreslår utredarna en möjlighet till besvär hos allmän domstol. Detta förslag avstyrkes, med hänsyn dels till att det överklagade beslutet ofta har ändrats, innan rätten
hinner ta upp det till prövning, dels till att förfarandet förefaller administra-
tivt kostsamt och betungande, dels ock till att redan på annan väg möjligheten till prövning står till buds.
Länsåklagarmyndigheten i Stockholms län och Gotlands län: Beslut av
detta slag kan enligt gällande ordning underställas statsåklagares eller riks-
åklagarens prövning genom begäran om överprövning. Behovet av att därutöver ha en särskild besvärsordning synes ringa.
Svea hovrätt: Beträffande utredningens förslag att den häktade skall
kunna begära rättens prövning av åklagarens beslut enligt behandlingslagen ifrågasätter hovrätten om det inte är tillfyllest att sådan prövning i förekommande fall sker genom överordnad åklagare. Dessa frågor upp-
kommer på ett tidigt stadium av förundersökningen och kräver att den som
skall avgöra frågorna är väl insatt i frågor som har att göra med förundersökning och utredningsarbetets bedrivande. Att låta domstolen pröva dessa frågor skulle även i många fall innebära en omständlig och tidsödande överprövning. Hovrätten över Skåne och Blekinge: Utredningens förslag om möjlighet till överprövning av åklagarens beslut i behandlingsfrågor anser hovrätten
riktigt. En sådan möjlighet är. såsom också framhålles av utredningen, äg-
nad att motverka onödiga restriktioner i fråga om den häktades gemenskap
med andra och kontakt med omvärlden.
Stockholms tingsrätt: Anhällen eller häktad persons möjligheter till kontakt med omvärlden. t.ex. genom att skriva eller mottaga brev, kan in-
skränkas genom beslut av åklagaren om detta erfordras av hänsyn till för-
undersökningens bedrivande. I betänkandet föreslås att sådant beslut skall kunna överklagas till domstol. Underrätterna skulle i så fall tvingas till
ställningstaganden beträffande själva förundersökningen, något som enligt tingsrättens åsikt helst borde undvikas. Den redan förefintliga möjligheten
till överprövning genom högre åklagare bör här vara tillfyllest.
Göteborgs tingsrätt: Tingsrätten har inte något att erinra mot förslaget att prövning av åklagares beslut enligt häkteslagen skall kunna ske i allmän domstol. En sådan form för överprövning torde av de misstänkta upplevas som mera objektiv och lättillgänglig än den nuvarande. De resursmässiga konsekvenserna av förslaget för tingsrättens del kan inte bedömas på det underlag som finns tillgängligt. |
Förslaget att nämnd skall medverka vid förhandling för prövning av åklagares beslut enligt häkteslagen har inte motiverats av utredningen.
Tingsrätten kan inte finna några skäl för förslaget och avstyrker det.
Domstolsverket: Domstolsverket ställer sig tvekande till att domstol
skall pröva åklagares beslut enligt behandlingslagen. Den misstänktes till-
tro till rättens opartiskhet minskar ju fler beslut domstolen har att fatta beträffande den misstänkte under förundersökningen. Som utredningen an-
för torde en överprövning av åklagarens beslut i dessa frågor kunna komma till stånd inom ramen för den tillsyn som statsåklagare och RÅ har att utöva över lägre åklagares verksamhet. Vid sådant förhållande avstyrker
domstolsverket utredningens förslag i denna del.
Ledamoten Sven-Inge Söderberg (domstolsverket): Jag förordar utredningens förslag att den häktade skall kunna begära rättens prövning av åklagarens beslut enligt behandlingslagen. Som utredningen funnit är det nuvarande rättsläget oklart när det gäller möjligheterna till överprövning av åklagarens och lokalföreståndares beslut i behandlingsfrågor. Domsto-
len måste sägas vara den som bäst kan bedöma om åklagarens beslut är
skäligt med hänsyn till intresset av effektiv brottsutredning och hänsynen
till den enskildes integritet.
Kriminalvårdsstyrelsen: Ifråga om åklagarens beslut angående häktades kontakt med andra häktade och med omvärlden saknas idag besvärsrätt.
Utredningen föreslår i sitt betänkande att den häktade skall kunna begära prövning hos allmän domstol av åklagarens beslut. Styrelsen tillstyrker förslaget och anser i likhet med utredningen att det är värdefullt om dessa frågor prövas i samband med häktningsförhandling. Många onödiga irritationsmoment kan därigenom undvikas för såväl häktade, anhöriga som personal. Vidare är det viktigt att lagen om behandling av häktade och an-
hållna m.fl. kompletteras med uttryckliga besvärsregler, vilket inte har skett. Besvär över kriminalvårdsstyrelsens beslut bör föras hos kammarrätt. Såsom utredningen påpekar uppnås härigenom överensstämmelse
med vad som gäller vid besvär över styrelsens beslut enligt lagen om krimi-
nalvård i anstalt.
Häkteslagen och häktestörordningen gäller i princip för alla häktade, anhållna och gripna oberoende av förvaringslokalen. Generella föreskrifter som enligt häkteslagen kan ges utfärdas av kriminalvårdsstyrelsen beträffande allmänna häkten och häktesavdelningar vid kriminalvårdsanstalter, av rikspolisstyrelsen beträffande polisarrester och av socialstyrelsen beträffande rättspsykiatriska kliniker. Utredningen föreslår att ansvaret för tillämpningen av behandlingsregler som är gemensamma för häkten, polis-
arrester och rättspsykiatriska kliniker skall vara samlat hos kriminalvårds-
styrelsen. En ordning enligt den föreslagna förefaller ytterst vansklig. Behandlingsansvaret är oupplösligt förenat med ansvaret för lokaler, personal, ekonomi etc. varför genomförandet av förslaget med stor sannolikhet skulle skapa förvirring och irritation på olika nivåer mellan de olika huvudmännen.
Socialstyrelsen: Socialstyrelsen vänder sig också mot att kriminalvårdsstyrelsen föreslås få ansvaret för häkteslagstiftningens tillämpning på de rättspsykiatriska klinikerna. Så länge socialstyrelsen är huvudman för verksamheten finnes ingen anledning att låta annan myndighet bestämma i sådana frågor. Det måste vara en klart opraktisk ordning att på samma institution låta ex statlig myndighet ansvara för administration och organisa-
tion medan en annan svarar för tillämpningen av tillsynsreglerna. Efter-
som målet på sikt är att överföra det rättspsykiatriska undersökningsväsendet till sjukvårdshuvudmännen, finns i dag än mindre anledning att
diskutera någon förändring av det statliga ansvaret för klinikerna.
Föreningen Sveriges åklagare: 1 en 16 a § i lagen (1976:371) om behandling av häktade och anhållna föreslås införd en möjlighet till besvär hos allmän domstol. Föreningen har ingenting emot att den häktade eller anhållna ges rätt att underställa åklagarens beslut allmän domstols prövning. Det kan emellertid ifrågasättas om denna rätt alla gånger kan få ett praktiskt
värde. Den anhållna kan knappast hinna utnyttja besvärsrätten förrän vid
en häktningsförhandling. Godtar då domstolen ett påstående från åklagarens sida om kollusionsfara kan knappast ett beslut om restriktioner på grund av sådan risk samtidigt hävas. Möjligen kan besvärsrätten få materiell betydelse under pågående häktningstid men sannolikt skulle besvären
då sammanfalla med krav på ny prövning av häktningsskälet.
6¶Kommentarer till utredningens lagförslag
24 kap. 5§ RB
Göteborgs tingsrätt: I fråga om andra stycket vill tingsrätten erinra om att även det brott som misstanken avser är en grund för anhållande. Föreskriften kan lämpligen utformas på följande sätt: ” Beslut om anhållandet rerereaaat misstanken avser och i korthet övriga grunder för anhållandet.”
24 kap. 9 § RB
Hovrätten över Skåne och Blekinge: Skyldigheten att underrätta den anhållnes husfolk eller närmaste anhöriga föreslår utredningen ändras till att avse den anhållnes anhöriga "eller andra närstående".
Begreppet närstående skall enligt utredningen innefatta en vidsträckt
personkrets. Härmed avses inte bara släktingar utan även arbetskamrater, grannar och liknande. Nämnda förhållande kan enligt hovrättens mening
vålla problem för den som skall tillämpa regeln, eftersom termen närstående i andra sammanhang, t.ex. i 4 kap 13 § 2 och 36 kap 3 § första stycket, används för att täcka en snävare personkrets (jfr även 29 a § första stycket konkurslagen). Hovrätten vill också ifrågasätta om det alltid är förenligt med den anhållnes intressen att underrätta t.ex. arbetskamrater eller gran-
nar.
Med hänsyn till vad hovrätten nu anfört vill hovrätten förorda att 9 § får
höriga skola ock, så snart det kan ske utan men för utredningen underrättas om anhållandet. Vad som sagts nu skall, om skäl därtill finnes, tillämpas också i fråga om annan person som står den anhållne personligen sär-
24 kap. 148 RB
RÅ: Ordalydelsen i denna paragraf bör anpassas till förslaget i 5 § andra stycket att åklagaren skall vara exklusiv anhållningsmyndighet. Lokutio-
nen ”den som yrkat häktning” bör således (i paragrafens båda stycken)
bytas ut mot "åklagaren".
45 kap. 14§ RB
Göteborgs tingsrätt: Även i tredje stycket måste anges en utgångspunkt
"Prop. 1980/81: 201 145
inom två veckor från den dag, då åtalet väcktes. Har beslutet om tillsyn el-
ler anmälningsskyldighet meddelats efter åtalet, skall tiden räknas från dagen för beslutet.”
2 § lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål
Hovrätten över Skåne och Blekinge: Med hänsyn till att en utredning
skall tillsättas med uppdrag att göra en översyn av ifrågavarande tagstiftning (jfr prop. 1977/78:11) anser sig hovrätten sakna anledning att gå in i en
saklig bedömning av behovet eller utformningen av denna paragraf.
17 8 lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
Göteborgs tingsrätt: Hänvisningen i 17§ sista stycket torde avse 16a 8.
Bilaga 4
Arbetsgruppens lagförslag
Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att 21 kap. 3 och 1088, 23 kap. 5, 18 och 21 §§ samt 24 kap. 12 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i 21 kap. skall införas en ny paragraf, 3a§, av nedan angivna
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
23 kap. 183!
Då förundersökningen fortskridit Då förundersökningen fortskridit så långt, att någon skäligen miss- så långt, att någon skäligen misstänkes för brottet. skall han. då han tänkes för brottet, skall han. senast
höres, underrättas om misstanken. då han höres, underrättas om miss- Så snart det kan ske utan men för tanken. Den misstänkte och hans utredningen, äger han och hans försvarare äger fortlöpande, så försvarare taga kännedom om vad snart det kan ske utan men för utvid undersökningen förekommit, redningen, taga kännedom om vad angiva den utredning de anse önsk- vid undersökningen förekommit. värd och eljest anföra vad de akta De äger vidare angiva den utrednödigt. Underrättelse härom skall ning de anse önskvärd och eljest lämnas eiler sändas till den miss- anföra vad de akta nödigt. Innan tänkte och hans försvarare, varvid åtal må beslutas, skall underrättelskäligt rådrum skall beredas dem. se om dessa rättigheter lämnas el- Ej må åtal beslutas, innan detta ler sändas till den misstänkte och skett. hans försvarare, varvid skäligt råd-
rum skall beredas dem.
Begär den misstänkte, att förhör skall hållas med någon eller att annan
utredning skall förebringas, skall begäran efterkommas, om det kan anta-
gas, att åtgärden skulle äga betydelse för undersökningen. Avslås fram-
ställningen, skola skälen därför angivas.
Innan åtal beslutas, må åklaga-
ren på begäran av den misstänkte eller självmant hålla särskilt sam-
manträde med den misstänkte, om
detta skulle äga betydelse för åtals-
beslutet eller eljest för sakens fort-
satta handläggning.
218 Vid förundersökningen skall protokoll föras över vad därvid förekommit
av betydelse för utredningen. ! Senaste lydelse 1969: 588.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Sedan utsaga av misstänkt eller annan upptecknats, skall, innan förhöret avslutas, utsagan uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att granska
uppteckningen samt den hörde tillfrågas, om han har något att erinra mot
innehållet. Erinran, som cj föranleder ändring, skall antecknas. Därefter må uppteckningen ej ändras. Har utsagan först efter granskningen antecknats i protokollet, skall uppteckningen biläggas handlingarna.
I mindre mål må i stället för protokoll föras kortfattade anteckningar över det väsentliga, som förekommit vid förundersökningen.
Så snart åtal beslutats, äge den Så snart åtal beslutats, äge den misstänkte eller hans försvarare på misstänkte eller hans försvarare på begäran erhålla avskrift av proto- begäran erhålla avskrift av proto-
koll eller anteckningar från förun- koll eller anteckningar från förundersökningen. dersökningen. Har offentlig försva-
rare förordnats för den misstänkte,
skall avskriften utan särskild begä-
ran lämnas eller sändas till försva-
raren.
24 kap.
12§
Anhållningsmyndigheten skall, om ej den anhållne frigives, sist dagen
efter den, då beslut om anhållande meddelades eller då den anhållne enligt
8 § inställdes till förhör, till rätten avlåta framställning om hans häktande. Finnes för prövning av häktningsfrågan ytterligare utredning erforderlig,
må med framställningen anstå, dock skall den avlåtas, så snart ske kan, och sist å femte dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades eller
den anhållne inställdes för förhör. Göres ej framställning. som nu sagts.
skall den anhållne omedelbart frigivas.
I samband med framställningen I samband med framställningen skall till rätten överlämnas proto- skall till rätten samt till den misskoll eller anteckningar över vad dit- tänkte och hans försvarare Övertills förekommit under förunder- lämnas protokoll eller anteckningar
sökningen; med rättens medgivan- över vad dittills förekommit under
de må dock med överlämnandet an- förundersökningen i den mån det stå viss kort tid. Påkallas förhör behövs för avgörande av häktmed annan än den anhållne, skall ningsfrågan; med rättens medgiock uppgift lämnas därom. vande må dock med överlämnandet
anstå viss kort tid. Påkallas förhör
med annan än den anhållne, skall
ock uppgift lämnas därom.
Denna lag träder i kraft den I januari 1981.
Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid sammanträde
1981-04-13
Närvarande: justitierådet Holmberg, regeringsrådet Hellner, justitierådet
Persson.
Enligt lagrådet den 8 april 1981 tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 19 mars 1981 har regeringen på hemställan av statsrådet Winberg beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål,
3. lag om ändring i lagen (1957: 668) om utlämning för brott,
4. lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge,
5. lag om ändring i lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,
6. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt,
7. lag om ändring i lagen (1974: 515) om ersättning vid frihetsinskränk-
ning,
8. lag om ändring i lagen (1975: 295) om användning av vissa tvångsme-
del på begäran av främmande stat,
9. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m. fl., |
10. lag om ändring i passtagen (1978: 302).
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ulf G.
Berg. . |
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Utdrag JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1981-04-30
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten. Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård. Dahlgren, Åsling. Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén. Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri, Eliasson
Föredragande: statsrådet Winberg
Proposition med förslag till ändring i rättegångsbalken m. m.
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande! över förslag till
I. lag om ändring i rättegångsbalken.
2. lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål,
3. lag om ändring i lagen (1957: 668) om utlämning för brott,
4. lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge,
5. lag om ändring i lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,
6. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt,
7. lag om ändring i lagen (1974: 515) om ersättning vid frihetsinskränkning,
8. lag om ändring i lagen (1975: 295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat,
9. lag om ändring i lagen (1976: 371) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.,
10. lag om ändring i passlagen (1978: 302).
Föredraganden upplyser att lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran och hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att antaga förslagen.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.
! Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 19 mars 1981.
Prop. 1980/81:201 = | 151
4.8¶Förslaget till lag om ändring i lagen (1975: 295) om användning
4.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976: 371) om behandling-
en av häktade och anhållna m.fl sosoosossssssissseo ss rss 48
5 Hemställän oooooossserserrerser sasse enes Mere rerareess esse ses (0 ST [TT Bilagor Bilaga I Utredningens sammanfattning —s.o.ssssosorsssssessss ses 50 Bilaga 2 Utredningens lagförsläg osssossssssrersrers esse rss ess 56 Bilaga 4 Arbetsgruppens lagförsläg = sosssossssressssssssees oe ra 146 Utdrag av lagrädets protokoll den 13 april 1981 = osososssssisss ses 148 Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 30 april 1981... 149
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981