Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 20 augusti 1998 att tillsätta en kommitté med uppdrag att utreda frågor om straffansvar för deltagande i organisationer som sysslar med brottslig verksamhet samt vissa andra frågor med anknytning härtill.

Till ordförande i kommittén förordnades hovrättslagmannen Martin Borgeke. Som ledamöter i kommittén förordnades v. ordföranden i Barn- och Utbildningsnämnden i Kristianstad Michael Anefur, fil. kand. Leif Björnlod samt riksdagsledamöterna Göran Magnusson, Jerry Martinger, Siw Person, Margareta Sandgren, Gunnel Wallin och Alice Åström. Den 1 december 1999 entledigades Jerry Martinger. Fr.o.m. samma dag förordnades riksdagsledamoten Per-Samuel Nisser som ledamot i kommittén.

Docenten Hans-Gunnar Axberger, professorn Nils Jareborg, chefsåklagaren Barbro Jönsson, hovrättsrådet Agneta Lindelöf och polismästaren Magnus Törner har såsom experter deltagit i kommitténs arbete.

Sekreterare åt kommittén har varit hovrättsassessorn Nils Petter Ekdahl och, fr.o.m. den 1 januari 2000, rådmannen Mats Loberg.

Kommittén har antagit namnet Kommittén om straffansvar för organiserad brottslighet, m.m. (Ju 1998:04).

Kommittén överlämnar härmed betänkandet Organiserad brottslighet, hets mot folkgrupp, hets mot homosexuella, m.m. - straffansvarets räckvidd -(SOU 2000:88).

Martin Borgeke, Michael Anefur, Siw Persson och Gunnel Wallin har avgett en gemensam reservation. Reservation har också avgetts av Per-Samuel Nisser. Särskilda yttranden har avgetts av Göran Magnusson, Siw Persson, Margareta Sandgren och Alice Åström samt av Hans-Gunnar Axberger, Nils Jareborg, Barbro Jönsson, Agneta Lindelöf och Magnus Törner.

Kommitténs uppdrag är härmed slutfört.

Stockholm i oktober 2000

Martin Borgeke

Michael Anefur Leif Björnlod Göran Magnusson

Per-Samuel Nisser Siw Persson Margareta Sandgren

Gunnel Wallin Alice Åström

/Nils Petter Ekdahl

Mats Loberg

Sammanfattning

Vi lägger i detta betänkande fram förslag till flera ändringar i den straffrättsliga lagstiftningen. De förändringar som vi föreslår gäller bl.a. brottet hets mot folkgrupp, hets mot homosexuella, olika former av hotbrott - olaga hot, övergrepp i rättssak, m.m. - samt straff för innehav av sprängmedel och andra explosiva varor. Förslagen medför vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen (TF) och i yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).

Vi har även tagit upp frågan om att införa någon form av straffbestämmelse om ansvar för aktivt deltagande i organisationer som ägnar sig åt brottslig verksamhet. Vi har emellertid funnit att någon sådan bestämmelse inte bör införas.

Straffansvar för deltagande i organisationer som har brottslighet som ett väsentligt inslag i sin verksamhet

En av våra huvuduppgifter har varit att överväga om det bör införas ett straffansvar för aktivt deltagande i en sammanslutning som har brottslighet som ett väsentligt inslag i sin verksamhet. I våra direktiv anges att sådant aktivt deltagande kan bestå i exempelvis finansiering av verksamheten, upplåtelse av lokal till sammanslutningen eller aktivt stöd på annat sätt. Däremot avvisas i direktiven tanken på att, som i en del andra länder, införa straffansvar för själva medlemskapet i vissa organisationer. Enligt direktiven skulle en sådan kriminalisering utgöra ett alltför stort ingrepp i föreningsfriheten och dessutom skulle den kunna komma att träffa förfaranden som helt saknar straffvärde.

Ett grundläggande krav som måste ställas på en kriminalisering är att den avser endast straffvärda förfaranden. Av detta krav följer att det inte kan komma i fråga att straffbelägga allt deltagande i eller stöd till sammanslutningar där det förekommer brottslighet. Enligt vår mening kan diskussionen om ett utvidgat straffansvar begränsas till att avse den som intar en ledande ställning inom en sammanslutning där det förekommer allvarlig brottslig verksamhet och som underlåter att utnyttja sitt inflytande över verksamheten för att motverka lagöverträdelserna samt den som

genom ekonomiskt bidrag eller på annat sätt lämnar ett inte obetydligt stöd till en sådan sammanslutning.

Under utredningsarbetet har vi ingående diskuterat hur en kriminalisering som träffar de angivna förfarandena lämpligen skulle kunna utformas. Frågan har varit om det är möjligt att utforma straffbestämmelser av detta slag som tillgodoser berättigade krav på både effektivitet och rättssäkerhet och även i övrigt framstår som lämpliga.

Som underlag för våra överväganden har en konkret modell för en utvidgning av det kriminaliserade området utarbetats. Denna modell innebär att det i en ny 6 a § i 23 kap. brottsbalken (BrB) föreskrivs straffansvar dels för den som i ledande ställning inom en sammanslutning, där allvarlig brottslig verksamhet förekommer, underlåter att göra vad som skäligen kan begäras för att verksamheten skall upphöra, dels för den som lämnar ekonomiskt bidrag, upplåter hus, del av hus eller mark eller lämnar annat liknande stöd till en sammanslutning av sådant slag. För ansvar skall dock här fordras att stödet inte är obetydligt.

Vi gör bedömningen att den nu diskuterade modellen utgör den lämpligaste lösningen, om man vill åstadkomma en kriminalisering som träffar de förfaranden som vi anser vara klandervärda i sammanhanget. Samtidigt kan det förutses att en straffbestämmelse av detta slag, som innehåller flera förhållandevis komplicerade rekvisit, skulle vara förknippad med svårigheter i bevishänseende. Det har vidare inte varit möjligt att undvika en viss osäkerhet när det gäller bestämmelsens närmare innebörd i vissa hänseenden. Det kan med hänsyn till dessa bevis- och gränsdragningsproblem befaras att en kriminalisering i enlighet med den angivna modellen skulle visa sig vara mindre effektiv.

En kriminalisering av underlåtenhet att hindra brottslig verksamhet kan dessutom antas få till följd att vissa sammanslutningar, som i dag verkar tämligen öppet och har en tydlig organisationsstruktur, skulle välja att övergå till ”underjordisk” verksamhet eller i vart fall försöka organisera sig på ett sådant sätt att det blir svårt att identifiera personer som innehar en ledande ställning i sammanslutningen. En sådan utveckling skulle i viss mån kunna förta effekten av kriminaliseringen och leda till att dessa sammanslutningar blev svårare att kontrollera.

Man kan som vi ser det inte heller bortse från risken för att de diskuterade bestämmelserna skulle kunna visa sig innebära en otillbörlig inskränkning av möjligheterna till politisk opinionsbildning.

Vi gör den bedömningen att övervägande skäl talar för att någon utvidgning inte bör ske av det kriminaliserade området såvitt gäller deltagande i eller stöd till sammanslutningar där det förekommer brottslighet.

En mera begränsad frågeställning när det gäller kvalificerad brottslig verksamhet rör påföljdsbestämningsreglerna, närmare bestämt uppräkningen i 29 kap. 2 § BrB av försvårande omständigheter som - vid sidan av

vad som gäller vid varje brottstyp - särskilt skall beaktas vid bestämmande av det aktuella brottets straffvärde. I 29 kap. 2 § 6 BrB anges för närvarande att som en försvårande omständighet skall beaktas om brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat en betydande roll.

I dag inskränks tillämpningen av den diskuterade punkten i 29 kap. 2 § BrB alltså genom att den tar sikte endast på medverkande som spelat en betydande roll i den brottsliga verksamheten. Vi anser emellertid att all medverkan i sådan kvalificerad brottslig verksamhet som avses i bestämmelsen bör betraktas som straffvärdehöjande. Vi föreslår följaktligen att den nyss nämnda inskränkningen av bestämmelsens tillämplighet tas bort.

Hets mot folkgrupp, m.m.

Det är vår bedömning att den nuvarande bestämmelsen i 16 kap. 8 § BrB i huvudsak är väl avvägd i fråga om vad som skall vara kriminaliserat som hets mot folkgrupp. Vi har inte funnit att det finns några förfaranden som i dag inte är straffbara men som borde vara straffbara som hets mot folkgrupp. Vi har däremot funnit anledning att föreslå ett förtydligande av bestämmelsen och poängterar att man, när man bedömer huruvida en viss gärning är att anse som hets mot folkgrupp, måste bedöma den i sitt sammanhang. Det måste således vara tydligt att gärningen har begåtts med uppsåt att hetsa mot en sådan befolkningsgrupp som skyddas av bestämmelsen. Förslaget innebär att det något vaga begreppet ”uttrycka missaktning” tas bort. I stället anges att gärningsmannen, för att kunna straffas för hets mot folkgrupp, i uttalande eller annat meddelande skall hota, håna eller smäda en befolkningsgrupp eller på annat sätt ge uttryck för nedvärdering av gruppens människovärde, om det sker med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.

Vi föreslår i anslutning härtill att det i 16 kap. 16 § BrB läggs till ett nytt andra stycke, varigenom en särskild straffskala - böter eller fängelse i högst sex månader - för grovt förargelseväckande beteende införs. Syftet med det förslaget är att göra klart att vissa typer av beteenden på allmän plats, t.ex. utförande av s.k. Hitlerhälsning eller bärande av en nazistisk symbol, i princip alltid skall vara straffbara. Om en sådan gärning inte uppfyller kriterierna för att kunna bedömas som hets mot folkgrupp, så skall den i vart fall kunna bestraffas som grovt förargelseväckande beteende. Undantag kommer att gälla för t.ex. vissa litterära, konstnärliga eller religiösa sammanhang, där användandet inte kan anses vara ägnat att väcka förargelse hos allmänheten.

Något behov av en särskild lag om förbud mot vissa typer av uniformer anser vi inte finnas och vi föreslår att den nuvarande uniformslagen upphävs.

Vi har också tagit upp frågan om val av påföljd och straffmätning för hets mot folkgrupp och funnit att det finns anledning att i detta hänseende göra en bättre nyansering i synen på de olika typer av gärningar som ryms inom brottsrubriceringen. Vi föreslår att det i bestämmelsen om hets mot folkgrupp införs en särskild straffskala - fängelse i lägst sex månader och högst fyra år - för grova brott. Skäl att bedöma brottet som grovt kan vara att gärningsmannen har anstiftat eller lett en särskilt omfattande sammankomst eller kampanj där meddelanden av det slag som avses med bestämmelsen sprids. Vi föreslår också att ansvar skall kunna ådömas redan för förberedelse eller stämpling till hets mot folkgrupp som är grov.

Det finns således enligt vår uppfattning anledning att se allvarligt på fall då någon mera aktivt har deltagit i eller rentav anordnat eller lett en rasistisk sammankomst av större omfattning. Starka skäl talar också för att fängelse skall väljas som påföljd för den typen av brott. Det finns emellertid också fall som inte är av samma allvarliga slag men där påföljden i dag ändå ofta bestäms till fängelse. Även om man alltid bör se allvarligt på brottslighet med rasistiska förtecken, finns det fall - t.ex. när någon som är enbart åhörare vid en konsert gör någon enstaka Hitlerhälsning - då en icke frihetsberövande påföljd bör kunna komma i fråga. Ett sådant brott är allvarligt, men det måste ändå beaktas att det i många fall kan vara fråga om ett oreflekterat handlande i en uppjagad situation.

Vi föreslår att bestämmelsen om hets mot folkgrupp i TF ändras på samma sätt som i BrB, vilket även innebär en motsvarande ändring av YGL. Förberedelse eller stämpling till hets mot folkgrupp som är grov skall dock inte vara straffbar inom det grundlagsskyddade området, eftersom det skulle stå i strid med censurförbudet i TF och YGL. Brottet förargelseväckande beteende, som är ett ordningsbrott, görs enligt förslaget inte till ett tryck- eller yttrandefrihetsbrott.

Hets mot homosexuella

Det råder ingen tvekan om att homosexuella är en utsatt grupp i vårt samhälle. Hetspropaganda som riktar sig mot homosexuella är enligt flera undersökningar vanligt förekommande och det kan långt ifrån uteslutas att denna propaganda påverkar omfattningen av såväl våld och hot mot homosexuella som andra trakasserier och kränkningar av personer med denna sexuella läggning. Det är emellertid i dag inte straffbart att uttrycka hot eller missaktning mot homosexuella som grupp.

Vi anser, även med beaktande av intresset att behålla vidast möjliga yttrandefrihet och tryckfrihet, att övervägande skäl talar för att hets mot homosexuella skall kriminaliseras. Vi föreslår att det sker genom en utvidgning av den nuvarande bestämmelsen om hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 § BrB. Brottet benämns dock i dessa fall som hets mot homosexuella. Straffet blir det samma som för hets mot folkgrupp.

I förtydligande syfte och i konsekvens med den föreslagna ändringen i 16 kap. 8 § BrB, föreslår vi även att det i straffskärpningsbestämmelsen i 29 kap. 2 § 7 BrB uttryckligen anges att det är en försvårande omständighet om ett motiv för ett brottet har varit att kränka en person eller en befolkningsgrupp på grund av homosexuell läggning.

Övriga frågor

Hotbrott

Det har genom det material som vi har samlat in och genom de uppgifter som vi har fått från polis och åklagare framkommit att det är vanligt att medlemmar i mc-gängen ägnar sig åt indrivning av verkliga eller konstruerade fordringar. Inte sällan sker detta genom användande av olika former av hot, även mera förtäckta sådana. Det är också vanligt att medlemmar i mc-gäng och i rasistiska sammanslutningar hotar poliser och andra tjänstemän och att de genom hot försöker skrämma vittnen och andra som skall höras inför domstol till tystnad. Eftersom det råder oklarhet huruvida vissa typer av beteenden som förekommer i samband härmed skall vara att uppfatta som straffbara hot, föreslår vi att bestämmelserna i BrB om olaga tvång, olaga hot, utpressning, hot mot tjänsteman, förgripelse mot tjänsteman samt övergrepp i rättssak förtydligas genom att det i lagtexten görs ett tillägg som anger att såväl öppna som förtäckta hot är straffbara.

I enlighet med vad som uttalas i en till oss överlämnad riksdagsskrivelse har vi utarbetat ett förslag till skärpning av straffet för övergrepp i rättssak. Vi föreslår att straffskalan för övergrepp i rättssak anpassas till straffskalan för mened. Samtidigt minskas överlappningen i straffskalan mellan brott av normalgraden och grovt brott för båda brottstyperna. Förslaget innebär att straffet för normalgraden av de båda brotten skall vara fängelse i högst tre år och för grovt brott fängelse i lägst två år och högst åtta år. Liksom är fallet beträffande brottet mened, talar mycket starka skäl för att fängelse skall väljas som påföljd för övergrepp i rättssak.

Vapenbrott m.m.

I de kriminella miljöer som vi har studerat är vapen vanligt förekommande. Beslag av handgranater, minor, dynamit och andra sprängmedel, m.m. sker också i dessa miljöer och tycks ha ökat i omfattning. Vi har med anledning härav funnit anledning att överväga om de straffbestämmelser som finns i vapenlagen och i lagen om brandfarliga och explosiva varor har en lämplig utformning, främst när det gäller synen på brottens allvar.

Vi har inte funnit att det finns anledning att ytterligare skärpa straffen för vapenbrott. Däremot bör straffet för innehav av sprängämnen och andra explosiva varor skärpas och anpassas till vad som gäller för vapenbrott. Vi föreslår därför att det i lagen om brandfarliga och explosiva varor införs ett grovt brott med en straffskala omfattande fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Ikraftträdande

Huvuddelen av de lagändringar som inte innefattar ändring i grundlag skall enligt förslaget träda i kraft den 1 januari 2002. Ändringarna i TF föreslås träda i kraft den 1 januari 2003, dvs. vid årsskiftet närmast efter utgången av det år när förslaget kan bli slutligt antaget av riksdagen.

Ändringarna i TF avser brottet hets mot folkgrupp och hets mot homosexuella. Motsvarande ändringar i BrB bör naturligtvis träda i kraft samtidigt som ändringarna i TF. Det innebär att även ändringarna i 16 kap. 8 § BrB föreslås träda i kraft den 1 januari 2003. Eftersom ändringarna av bestämmelsen om förargelseväckande beteende i 16 kap. 16 § BrB och i bestämmelsen i 16 kap. 17 § BrB om förberedelse och stämpling till hets mot folkgrupp som är grov är avhängiga av ändringarna i 16 kap. 8 § BrB, föreslås likaledes att de bestämmelserna träder i kraft den 1 januari 2003. Upphävandet av lagen (1947:164) om förbud mot politiska uniformer föreslås, eftersom lagen får anses obsolet, träda i kraft snarast efter riksdagens beslut i frågan.

Författningsförslag

1. Förslag till Lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

Härigenom föreskrivs i fråga om tryckfrihetsförordningen

dels att 7 kap. 4 § 11 skall ha följande lydelse,

dels att det i förordningen skall införas en ny punkt, 7 kap. 4 § 12, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap. Om tryckfrihetsbrott

4 §

Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet skall såsom tryckfrihetsbrott anses följande gärningar, om de begås genom tryckt skrift och är straffbara enligt lag: -----------------------------11. hets mot folkgrupp, varigenom

någon hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse; ------------------------------

-----------------------------11. hets mot folkgrupp, varigenom

någon hotar, hånar eller smädar en befolkningsgrupp eller på annat sätt ger uttryck för nedvärdering av gruppens människovärde, om det sker med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse; 12. hets mot homosexuella, varige-

nom någon på sätt som anges under 11 kränker homosexuella; ------------------------------

_______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

2. Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 4 och 5 §§, 15 kap. 1 §, 16 kap. 8, 16 och 17 §§, 17 kap. 1, 2 och 10 §§ samt 29 kap. 2 § 6 och 7 brottsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap. Om brott mot frihet och frid

4 §

Den som genom misshandel eller eljest med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar annan att göra, tåla eller underlåta något, dömes för olaga tvång till böter eller fängelse i högst två år. Om någon med sådan verkan övar tvång genom hot att åtala eller angiva annan för brott eller att om annan lämna menligt meddelande, dömes ock för olaga tvång, såframt tvånget är otillbörligt.

Är brott som avses i första stycket grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen innefattat pinande till bekännelse eller annan tortyr.

Den som genom misshandel eller annars med våld tvingar annan att göra, tåla eller underlåta något, döms för olaga tvång till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla om någon med sådan verkan utövar tvång genom att, öppet eller förtäckt, hota med brottslig gärning eller genom att otillbörligt hota att åtala eller ange annan för brott eller att om annan lämna menligt meddelande.

Är brott som avses i första stycket grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen innefattat pinande till bekännelse eller annan tortyr.

5 §

Om någon lyfter vapen mot annan eller eljest hotar med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom, döms

Om någon, öppet eller förtäckt, hotar annan med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom, döms för

för olaga hot till böter eller fängelse i högst ett år.

olaga hot till böter eller fängelse i högst ett år.

Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

15 kap. Om mened, falskt åtal och annan osann utsaga

1 §

Om någon under laga ed lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes för mened till fängelse i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om någon under laga ed lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, döms för mened till fängelse i högst tre år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst två och högst åtta år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det skett med uppsåt att oskyldig skulle fällas till ansvar för allvarligt brott eller eljest synnerlig skada tillfogas annan.

16 kap. Om brott mot allmän ordning

8 §

Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Den som i uttalande eller annat meddelande som sprids hotar, hånar eller smädar en befolkningsgrupp eller på annat sätt ger uttryck för nedvärdering av gruppens människovärde döms, om det sker med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Den som på sätt som anges i första stycket kränker homosexuella, döms för hets mot homosexuella till samma straff.

Är brottet, med hänsyn till att gärningsmannen anstiftat eller lett en särskilt omfattande samman-

komst eller kampanj där meddelanden av det slag som anges i första eller andra stycket har spritts, eller annars att anse som grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

16 §

Den som för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, döms för förargelseväckande beteende till penningböter.

Är brottet att anse som grovt, därför att beteendet måste förknippas med brott mot mänskligheten, döms för grovt förargelseväckande beteende till böter eller fängelse i högst sex månader.

17 §

För förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja myteri döms till ansvar enligt vad som sägs i 23 kap. Detsamma skall gälla försök eller förberedelse till grovt dobbleri, försök till sådant barnpornografibrott som avses i 10 a § första stycket, om det inte är ringa, och försök eller förberedelse till grovt barnpornografibrott.

För förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja myteri döms till ansvar enligt vad som sägs i 23 kap. Detsamma skall gälla försök eller förberedelse till grovt dobbleri, försök till sådant barnpornografibrott som avses i 10 a § första stycket, om det inte är ringa, försök eller förberedelse till grovt barnpornografibrott samt förbere-

delse eller stämpling till hets mot folkgrupp som är grov.

17 kap. Om brott mot allmän verksamhet m.m.

1 §

Den som med våld eller hot om våld förgriper sig å någon i hans myndighetsutövning eller för att

Den som med våld eller med öppet eller förtäckt hot om våld förgriper sig någon i hans myndighets-

tvinga honom till eller hindra honom från åtgärd däri eller hämnas för sådan åtgärd, dömes för våld eller hot mot tjänsteman till fängelse i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla, om någon sålunda förgriper sig mot den som tidigare har utövat myndighet för vad denne däri gjort eller underlåtit.

utövning eller för att tvinga honom till eller hindra honom från åtgärd däri eller hämnas för sådan åtgärd, döms för våld eller hot mot tjänsteman till fängelse i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla, om någon på samma sätt förgriper sig mot den som tidigare har utövat myndighet för vad denne däri gjort eller underlåtit.

2 §

Den som, annorledes än i 1 § sägs, för att tvinga eller hindra någon i hans myndighetsutövning eller för att hämnas för åtgärd däri, otillbörligen företager gärning, som för honom medför lidande, skada eller annan olägenhet, eller hotar därmed, dömes för förgripelse mot tjänsteman till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst fyra år.

Den som, i annat fall än som anges i 1 §, för att tvinga eller hindra någon i hans myndighetsutövning eller för att hämnas för åtgärd däri, otillbörligen företar gärning, som för honom medför lidande, skada eller annan olägenhet, eller öppet eller förtäckt hotar därmed, döms för förgripelse mot tjänsteman till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, döms till fängelse i högst fyra år.

10 §

Den som med våld eller hot om våld angriper någon för att denne gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller annars vid förhör avgett utsaga hos en domstol eller annan myndighet eller för att hindra någon från en sådan åtgärd, döms för övergrepp i rättssak till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om man med någon annan gärning, som medför lidande, skada eller olägenhet, eller

Den som med våld eller med öppet eller förtäckt hot om våld angriper någon för att denne gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller annars vid förhör avgett utsaga hos en domstol eller annan myndighet eller för att hindra någon från en sådan åtgärd, döms för övergrepp i rättssak till fängelse i högst tre år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla, om man med

med hot om en sådan gärning angriper någon för att denne avlagt vittnesmål eller annars avgett utsaga vid förhör hos en myndighet eller för att hindra honom från att avge en sådan utsaga.

Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst ett och högst sex år.

någon annan gärning, som medför lidande, skada eller olägenhet, eller med hot om en sådan gärning angriper någon för att denne avlagt vittnesmål eller annars avgett utsaga vid förhör hos en myndighet eller för att hindra honom från att avge sådan utsaga.

Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst två och högst åtta år.

29 kap. Om straffmätning och påföljdseftergift

2 §

Såsom försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet skall, vid sidan av vad som gäller för varje brottstyp, särskilt beaktas ----------------------

6. om brottet utgjort ett led i en

brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat en betydande roll, eller

7. om ett motiv för brottet varit att

kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet.

6. om brottet utgjort ett led i en

brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning, eller

7. om ett motiv för brottet varit att

kränka en person eller en befolkningsgrupp på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, homosexuell läggning eller annan liknande omständighet.

------------------------

_______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003 i fråga om 16 kap. 8, 16 och 17 §§ och i övrigt den 1 januari 2002.

3. Förslag till Lag om upphävande av lagen (1947:164) om förbud mot politiska uniformer

Härigenom föreskrivs att lagen (1947:164) om förbud mot politiska uniformer skall upphöra att gälla.

4. Förslag till Lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor

Härigenom föreskrivs att 21 § lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 §

Den som ------------------------------

2. med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 11 § första stycket eller mot föreskrift, villkor eller förbud som har meddelats med stöd av 6-12 eller 14 §§, eller -----------------------------döms till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som med uppsåt bryter mot 11 § första stycket döms, om brottet är grovt, till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

I ringa fall döms inte till ansvar. Till ansvar enligt första stycket döms inte om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken eller enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

_______________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

1. Inledning

1.1. Uppdraget

Vi har haft i uppdrag att utreda frågor om straffansvar för deltagande i organisationer som sysslar med brottslig verksamhet samt vissa andra frågor med anknytning härtill. Bakgrunden till uppdraget är bl.a. händelser under senare år med anknytning till vissa mc-klubbar och rasistiska organisationer, men även det internationella samarbetet när det gäller att bekämpa organiserad brottslighet.

Vår huvuduppgift har varit att överväga om det bör göras straffbart att aktivt delta i organisationer som har brottslighet som ett väsentligt inslag i sin verksamhet. Sådant aktivt deltagande skulle enligt våra direktiv kunna bestå i finansiering av organisationen, upplåtelse av lokal till denna eller aktivt stöd på annat sätt, dock inte enbart medlemskap. Det har ingått i uppdraget att definiera vilka former av organisationer eller sammanslutningar som en eventuell kriminalisering skall kunna avse samt att ta ställning till vilka kriterier som bör användas för avgörande av om en organisation eller sammanslutning skall anses syssla med brottslig verksamhet.

I fråga om rasistiska organisationers eller sammanslutningars verksamhet har vi haft i uppgift att, i belysning av senare tids samhällsutveckling, undersöka och bedöma om den nuvarande bestämmelsen om hets mot folkgrupp är tillräcklig för att hindra sådana föreningar från att utvecklas och växa sig starka. Om så inte är fallet skall vi enligt direktiven ta ställning till om en skärpning kan åstadkommas genom kriminalisering av aktivt deltagande i organisationer som sysslar med brottslig verksamhet eller om en skärpning i stället bör ske inom ramen för bestämmelsen om hets mot folkgrupp. JK har i en skrivelse till regeringen den 17 mars 2000 föreslagit att frågan om införande av en särskild straffskala för hets mot folkgrupp som utgör grovt brott skall övervägas. Regeringen har överlämnat JK:s skrivelse till oss.

Vidare har vi haft i uppdrag att överväga om den numera föråldrade lagen (1947:164) om förbud mot politiska uniformer bör ersättas med ett nytt förbud mot att bära uniform eller uniformsliknande klädsel för marke-

ring av politisk meningsinriktning. När det gäller den frågan skall våra överväganden enligt direktiven ha sin utgångspunkt i innehållet i promemorian Förbud mot rasistiska symboler m.m. (Ds 1996:33) samt i vad som framkommit vid remissbehandlingen av den. I uppdraget har ingått att undersöka hur ett eventuellt förbud skulle förhålla sig till gällande lagstiftning om t.ex. hets mot folkgrupp och olovlig kårverksamhet.

Slutligen har vi haft i uppdrag att ta upp frågan om straffbeläggande av hets mot homosexuella. Vår uppgift har varit att granska argumenten för och emot en sådan kriminalisering. Som en del i arbetet har därvid ingått att, i den utsträckning det är möjligt, ta reda på och beakta homosexuellas egen uppfattning i frågan. Övervägandena skall enligt direktiven även omfatta den särskilda regleringen i TF och YGL

Direktiven i sin helhet framgår av bilaga 1. Vi har även tagit upp vissa frågor som visserligen inte nämns i våra direktiv, men som vi mot bakgrund av vårt uppdrag har funnit naturliga att behandla. Det gäller bl.a. utformningen av bestämmelsen i BrB om olaga hot och andra straffbestämmelser där hot ingår som ett moment i den straffbara gärningen. I det sammanhanget har vi behandlat en riksdagsskrivelse gällande straffskalan för övergrepp i rättssak som har överlämnats till oss. Bland övriga frågor som vi har tagit upp kan nämnas bestämmelser om straff för innehav av vapen och explosiva varor.

1.2. Utredningsarbetet

Beträffande kommitténs arbete kan följande sägas.

Kommittén har till olika sammanträden bjudit in personer som har lämnat för uppdraget värdefulla upplysningar. Christer Isaksson, säkerhetsansvarig vid Kriminalvårdsstyrelsen, redogjorde vid sammanträde i mars 1999 för behandlingen i anstalterna av medlemmar i mc-gäng och andra gäng. Vid samma tillfälle redovisade Anders Selin och Daniel Schutzer från RFSL organisationens syn på frågan om kriminalisering av hets mot homosexuella. Fil.dr Heléne Lööw lämnade vid sammanträde i april 1999 en beskrivning av de rasistiska grupperingar som finns i Sverige och deras verksamhet. I maj 1999 talade Hans Ytterberg om sitt arbete som HomO och lämnade synpunkter på frågan om kriminalisering av hets mot homosexuella. Numera jur.dr Eva Tiby berättade vid det sammanträdet om sin kommande doktorsavhandling om homosexuellas utsatthet för hot och våld, m.m. Vid kommitténs sammanträde i juni 1999 redovisade analytikern Sayed Aly Säkerhetspolisens bild av vilka rasistiska organisationer och sammanslutningar som finns i Sverige samt vilken verksamhet dessa ägnar sig åt. Jusitiekanslern Hans Regner redogjorde vid samma tillfälle för JK:s åtalspraxis m.m. avseende brottet hets mot folkgrupp.

Slutligen berättade kriminalinspektören vid RKP Per Jaldung vid sammanträdet i september 1999 om sin erfarenhet av brottslighet med anknytning till mc-gäng.

Under år 1999 och våren 2000 träffade ordföranden och sekreterarna - i några fall deltog även någon av experterna - ett antal representanter för polis- och åklarmyndigheter i landet. De myndigheter som besöktes var åklarmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö, Rikskriminalpolisen (två besök) samt polismyndigheterna i Skåne län (länskriminalpolisen i Malmö och polisområde Nordvästra Skåne), Hallands län, Blekinge län och Västmanlands län. Vid ett av besöken hos Rikskriminalpolisen deltog även representanter för polismyndigheterna i Stockholms län och Västra Götalands län. Syftet med sammanträffandena var huvudsakligen att samla information om vilken erfarenhet polis och åklagare har av brottslighet med anknytning till mc-gäng och rasistiska grupper.

Ordföranden och en av sekreterarna träffade i november 1999 professorn Per Ole Träskman för att bl.a. diskutera innebörden av EU:s gemensamma åtgärd den 21 december 1998 om att göra aktivt deltagande i en kriminell organisation till ett brott. Ordföranden, experten Agneta Lindelöf och en av sekreterarna deltog i november 1999 i en debattafton arrangerad av Svenska Avdelningen av Internationella Juristkommissionen under temat Lagstiftning mot rasistiska organisationer.

En av sekreterarna deltog i januari 1999 i en hörning i Justitiedepartementet rörande ett förslag till lagstiftning om avhysning av farliga hyresgäster. Denne sekreterare har även deltagit i ett seminarium arrangerat av Folkhälsoinstitutet i april 1999 om rättsväsendets roll vid brott mot homosexuella samt i januari 2000 i en konferens arrangerad av BRÅ under temat Rasism och Rasistisk brottslighet.

Kommittén har samrått med Mediegrundlagsutredningen (Ju 1999:01) och 1999 års diskrimineringsutredning (Ju 1999:10).

2. Mc-gängen

2.1. Inledning

Under fyra års tid i mitten av 1990-talet pågick i flera av de nordiska länderna en tidvis mycket våldsam konflikt mellan mc-gängen Hells Angels och Bandidos. Denna konflikt, som i massmedierna ibland benämnts ”det stora mc-kriget”, krävde flera människoliv och många personer skadades mer eller mindre allvarligt. I september 1997 ingicks ett ”fredsavtal” mellan de båda mc-gängen. Avtalet har nu ”sagts upp”, men våldsamheterna gängen emellan har inte återupptagits.

Att någon konflikt mellan Hells Angels och Bandidos nu inte pågår innebär inte att medlemmar i dessa gäng eller i andra mc-gäng har slutat att begå brott. Brottsligheten har emellertid tagit andra former än de uppenbart våldsamma. Vi har i vårt arbete försökt skapa oss en så tydlig bild som möjligt av omfattningen och karaktären av denna brottslighet. Vi har också försökt bilda oss en uppfattning om bakgrunden till den nuvarande situationen, dvs. hur mc-gängen uppstått och hur den s.k. mc-relaterade brottsligheten kan förklaras.

I detta kapitel lämnas en beskrivning av hur de nämnda mc-gängen uppkommit och vad som skiljer dem från andra motorcykelklubbar. Som källor har använts en mängd olika texter: rapporter från olika svenska och utländska myndigheter, domar, böcker och artiklar skrivna av forskare och journalister, m.m.1

2.2. Begreppet mc-gäng

Begreppet mc-gäng kommer att användas flitigt i detta betänkande. Det är därför nödvändigt att försöka precisera vad som avses med begreppet. I den anglosaxiska litteraturen om mc-gäng används ofta termen ”outlaw

1 Se särskilt Ove Sernhede (red.): Olja, krom och manlig gemenskap - en antologi om bikerkulturen (1998); Mc-brott (BRÅ-rapport 1999:6); Kriminella mc-gäng en transnationell hotbild (FOA-rapport 1999).

motorcycle gangs” (OMG:s). Den kan i korthet sägas referera till mcklubbar där medlemmarna väljer att ställa sig utanför samhällets lagar och övriga normer för att i stället följa sina egna regler. För medlemmarna i ett mc-gäng är brödraskapet inom gänget det viktigaste, allt annat kommer i bakgrunden. När begreppet mc-gäng används i det följande är det endast denna typ av mc-klubbar som avses.

Med mc-gäng avses med andra ord inte mc-klubbar eller andra sammanslutningar av motorcykelentusiaster generellt. Enligt uppgift finns ca 120 000 motorcyklar i Sverige. De flesta motorcyklister är oorganiserade eller är medlemmar i någon av de ca 500 touringklubbar som finns här i landet. Utöver touringklubbarna finns ca 300 andra mc-klubbar, varav majoriteten är s.k. ryggmärkes- eller ryggsköldsklubbar. Medlemmarna i dessa klubbar kallas ofta bikers.

Enligt polisen finns det i dag ca 20-25 klubbar som skulle kunna hänföras till kategorin mc-gäng. Det är inom dessa gäng som den brottslighet som vi har studerat begås. Vi har valt att undvika det inte sällan förekommande begreppet ”kriminella mc-gäng”, eftersom det faktum att medlemmar i mc-gängen begår brott inte med nödvändighet innebär att klubben som sådan kan anses som en brottsorganisation. Detta är en fråga som vi återkommer till senare.

2.3. Den historiska bakgrunden

Efter andra världskrigets slut uppstod i Kalifornien i USA ett antal mer eller mindre tillfälligt sammansatta grupper av hemvändande krigsveteraner. Det var veteraner som hade svårt att anpassa sig till ett normalt liv i hemlandet och som kände sig förvirrade och frustrerade. I vad som kanske var ett försök att hålla fast vid den atmosfär av spänning och fruktan som de hade levt i under kriget, bildade veteranerna motorcykelgäng med helt egna regler. Samtidigt som de tog avstånd från samhället, kände de sig trygga i mc-gänget. Ett av de mera kända gängen kallade sig Pissed-off Bastards of Bloomington (POBOB).

Armén sålde efter kriget ut sitt överskottslager av Harley Davidsonmotorcyklar. Krigsveteranerna köpte och byggde om (”choppade”, därav begreppet chopper) motorcyklarna och fann under sina färder längs de kaliforniska vägarna en ny tillvaro där de sökte - eller själv skapade spänning.

Den 4 juli 1947 inträffade i den lilla staden Hollister i södra Kalifornien en händelse som blev enormt uppmärksammad och som i ett slag gjorde begreppet ”outlaw bikers” känt för den amerikanska allmänheten. Den amerikanska motorcykelföreningen AMA (American Motorcycle Association) hade som ett led i nationaldagsfirandet arrangerat en träff för motor-

cyklister. Antalet deltagare blev långt fler än någon hade räknat med; enligt legenden vällde tusentals vrålande motorcyklar in över staden. En stor del av motorcyklisterna var icke AMA-anslutna och de tog mer eller mindre över den lilla staden. De söp och slogs, fönsterrutor krossades och barer förstördes. Först dagen efter - sedan förstärkning från närliggande orter anlänt - lyckades polisen få stopp på upploppet.

Händelserna i Hollister fick stort utrymme i massmedierna. Upploppet inspirerade också filmindustrin i Hollywood. Stanley Kramer hämtade alldeles tydligt material från Hollister när han år 1953 skapade sin klassiska film ”The Wild One” (Vild Ungdom) med Marlon Brando i huvudrollen. Filmen blev också en viktig identifikationskälla för motorcyklisterna själva; den fick många av dem att helhjärtat anamma gruppidentiteten ”vilda män på motorcyklar”. Den s.k. bikerkulturens utveckling kom på detta sätt att drivas på genom en sorts växelverkan mellan myt och verklighet. Mediernas beskrivning av verkliga händelser gav upphov till myter som mc-gängen gjorde till sina egna för att sedan vidareutveckla dessa när de skapade sin egen värld.

Året efter upploppet i Hollister gick några olika grupper - däribland tidigare nämnda POBOB och ett annat tongivande gäng med namnet Booze Fighters - samman och bildade i San Bernadino, Kalifornien, mcklubben Hells Angels. Det är inte helt klart varifrån namnet kom, men det förekom flitigt i det amerikanska flygvapnet under andra världskriget, och det fanns i denna första Hells Angels-klubb också flera personer med en bakgrund som stridspiloter.

Under 1950-talet förblev Hells Angels trots allt relativt anonyma och klubben - som då bara fanns i Kalifornien - var mest känd som bråkig och stökig. Den var inte känd för att vara inblandad i organiserad brottslighet och utgjorde inte något allvarligt hot mot samhället. Medlemmarna, som med sin särpräglade stil var väl synliga, blev dock flitigt rapporterade för smärre lagbrott. Åtskilliga åtal väcktes för mindre trafikförseelser som annars skulle ha ignorerats.

År 1957 tog den i mc-miljön legendariske Sonny Barger över som president för moderklubben, samtidigt som denna flyttades till Oakland, som också ligger i Kalifornien. Sonny Barger har alltsedan dess fungerat som någon sorts informellt överhuvud för Hells Angels, även om hans auktoritet har satts i fråga under senare år. Beslut om antagande av nya avdelningar (chapters) av Hells Angels fattas av moderklubben i Oakland.

År 1964 inträffade en händelse, som startade ett nytt kapitel i Hells Angels historia. Två medlemmar blev anklagade för våldtäkt på två tonårsflickor. På grund av att bevisen ansågs otillräckliga väcktes aldrig något åtal, men anmälan fick stort genomslag i tidningar, radio och TV. Uppmärksamheten ledde till att den kaliforniske delstatssenatorn Fred Farr öppet fördömde Hells Angels och begärde att statsåklagarämbetet skulle

göra en utredning av klubben. Rapporten - som av de flesta i dag anses starkt överdriven - gav en skrämmande bild av invasioner i småstäder, krogslagsmål och gängvåldtäkter.2 Den ledde till att uppmärksamheten kring klubben blev än större och medförde också att betydligt större resurser avsattes till att bekämpa Hells Angels och andra mc-gäng.

Ungefär samtidigt började medlemmar i Hells Angels att umgås med personer inom hippierörelsen. Härigenom skapades grunden till ett nytt, ganska romantiserat avsnitt i bikermytologin, som bl.a. kom till uttryck i filmen ”Easy Rider”. Medlemmarna i Hells Angels kom via hippierörelsen i kontakt med olika narkotiska preparat och gav sig också in på handel med droger. Alliansen mellan de båda grupperna var emellertid ganska bräcklig; medan medlemmarna i Hells Angels var starkt patriotiska var hippierörelsen närmast kosmopolitisk och bl.a. starkt kritisk till USA:s engagemang i Vietnamkriget. När Hells Angels började ge sig på Vietnamdemonstrationer upphörde kontakterna.

Den uppmärksamhet som Hells Angels fick under senare delen av 1960-talet medförde en enorm tillströmning av nya medlemmar. Då började den stora expansionen, som innebar att Hells Angels - och även andra mc-gäng - fick nya avdelningar över hela USA och sedan också i andra delar av världen. I dag finns Hells Angels-klubbar i ett 20-tal länder, däribland Danmark, Finland, Norge och Sverige. Totalt finns ca 130 klubbar, varav närmare 50 i USA.3

Vid sidan av Hells Angels finns tre andra stora outlaw-klubbar. De har alla sitt ursprung i USA och har vuxit fram i skuggan av Hells Angels. År 1966, ungefär samtidigt som Hells Angels började expandera från den amerikanska västkusten, bildades Bandidos i Texas. De två övriga är Outlaws med ursprung i Chicago och Pagans med ursprung i Pennsylvania. Bandidos har liksom Hells Angels avdelningar i många andra länder (däribland de nordiska), medan Outlaws och Pagans finns huvudsakligen i USA och Kanada. Under det senaste året har dock även Outlaws börjat etablera sig i Europa.

2.4. Outlaw-kulturen

Outlaw-klubbarna skiljer sig från andra mc-klubbar på flera sätt. Den väsentligaste skillnaden ligger kanske i den s.k. outlaw-mentaliteten. Att

2 En mer nyanserad - om än något romantiserad - skildring finner man i frilansjournalisten Hunter S. Thompsons klassiska bok Hells Angels - a strange and terrible saga (1966).3 Information om de olika klubbarna världen över kan erhållas på Internet via Hells Angels internationella hemsida www.hellsangelsmcworld.com.

vara en outlaw innebär att man står utanför samhället. Det innebär inte att man ser sig som kriminell, utan snarare som fredlös. Att vara fredlös förknippas av en outlaw med positiva myter om kända fredlösa i historien men också med utsatthet. Många outlaws upplever sig som utsatta för förföljelse från polisen och andra myndigheter.

Efter händelserna i Hollister år 1947 uttalade sig ordföranden i AMA om skillnaden mellan outlaw-klubbarna och andra motorcykelklubbar. Han sa att 99 procent av alla motorcyklister är hederliga och laglydiga medborgare. Kvar blev en procent, de som inte var anständiga och som skämde ut andra motorcyklister. De utpekade tog tillfället i akt och började själva kalla sig ”enprocentare”, en beteckning som fortfarande används och skall ses som liktydig med outlaw.

Med mycket få undantag tillåter inte mc-gängen kvinnor som medlemmar. Det är således fråga om en utpräglat manlig värld med manliga ideal. Ett av dessa ideal är brödraskapet - ett slags musketörsideal vars slogan är ”en för alla, alla för en”. Den enskilde medlemmen förväntas vara obrottsligt lojal mot klubben och dess övriga medlemmar och förväntar sig själv samma lojalitet tillbaka. Medlemmarna kallar också ofta varandra för bröder.

I ännu högre grad än i den vanliga motorcykelklubben står motorcykeln i centrum i outlaw-klubbarna. Den är det mest centrala objektet i den kultur bikern tillhör och är en väsentlig del i bikerns liv och identitet. Medlemmar i Hells Angels (och även i Bandidos) får i princip köra endast Harley Davidson-motorcyklar.

När Hells Angels växte på 1960-talet skapade de egna traditioner, som senare blivit typiska mc-traditioner. En viktig sådan tradition är att arrangera s.k. ”runs” eller mc-träffar. Vid dessa tillfällen åker medlemmar i klubben i en lång karavan för att tillsammans med andra klubbar fira någon större högtid eller kanske titta på mc-tävlingar. Dessa ”runs” pågår gärna i flera dagar och är ofta förenade med ett rätt intensivt festande. Outlaw-kulturen omfattar enligt många beskrivningar ett relativt omfattande bruk av alkohol och droger och även en fri syn på sex. Många kallar kulturen för hedonistisk, en kultur där man får fritt utlopp för sina behov, lustar och drifter.

Gatu- och gängkulturer har i alla tider använt sig av klädkoder, färger, tatueringar och andra symboler för att markera identitet. Så har även mcgängen sina speciella symboler. Den viktigaste symbolen i dessa gäng är ryggmärket, som sys fast på västen. På märket finns inte bara klubbens namn, logotyp och färger utan också information om bl.a. vilket territorium som klubben betraktar som sitt och vilken position inom klubbens hierarki som medlemmen har. Detta teckensystem är det samma världen över och innebär t.ex. att medlemmar i ryggmärkesklubbar över hela världen

kan avläsa en svensk bikers klubbtillhörighet och vilken ställning bikern har i klubben.

Västen och ryggmärket betraktas närmast som heliga och konflikter mellan olika klubbar handlar inte sällan om rätten att använda färger, motiv, namn och ortsangivelser. När en klubb tagit ett motiv, ett namn eller en färgkombination kan ingen annan klubb använda samma eller liknande kännetecken utan att det uppstår strid om rättigheterna. I USA och i vissa andra tätt befolkande länder annonserar ofta nyetablerade bikergäng i pressen för att tala om vilket namn och andra kännetecken man tänker använda. Klubbar som har invändningar får sedan höra av sig till den nya klubben.

2.5. Organisation

Mellan de olika Hells Angels-klubbarna finns, såvitt man vet, ingen formell hierarki utan dessa är i princip självstyrande (jfr dock vad som i avsnitt 2.3 sagts om antagande av nya avdelningar). Vid möten mellan klubbar på nationell eller internationell nivå har därför varje klubbpresident lika mycket att säga till om. Sådana möten har närmast karaktären av samråd utan något formellt beslutsfattande. Det finns således inga nationella eller internationella presidenter inom Hells Angels, i vart fall inte formellt. I Bandidos struktur finns däremot, enligt uppgift, över klubbpresidenterna tre nationella presidenter (över Nordamerika, Europa och Australien) och högst upp en internationell president.

Varje Hells Angels-klubb kännetecknas av en hierarkiskt uppbyggd organisation som närmast har karaktären av ett brödraskap. I varje klubb finns en president, en vicepresident, en sekreterare, en kassör, en ”sergeant-at-arms”4 samt ett antal övriga fullvärdiga medlemmar. Antalet fullvärdiga medlemmar i varje klubb är inte särskilt stort; i de svenska klubbarna finns mellan tio och femton sådana medlemmar. Beslut som gäller klubbens verksamhet fattas av medlemmarna gemensamt vid återkommande möten, i USA kallade ”church”.

Upptagning i klubben följer särskilda regler. Dessa regler är inte specifika för just Hells Angels utan tillämpas i princip av alla ryggmärkesklubbar. En förutsättning för att komma in i klubben är att man känner någon som redan är knuten till klubben. Under den första tiden är man ”hangaround” och skall visa för klubben hur seriös och tillgiven man är

4 Det har hävdats att detta skulle vara en närmast militär titel med betydelsen vapenchef. Titeln är emellertid hämtad ur heraldiken och avser egentligen den person som ansvarar för att reglerna om ryggmärkenas utseende, etc. följs (se avsnitt 2.4).

mc-kulturens livsform. Man har då ingen rösträtt men är ålagd att utföra olika mindre attraktiva arbetsuppgifter. Efter något år kan man sedan bli ”prospect” - en sorts provmedlem - för att så småningom eventuellt bli upptagen som fullvärdig medlem. Bandidos har dessutom en extra nivå, mellan hangarounds och prospects, kallad ”probationaries”.

Det är möjligt för en medlem i ett mc-gäng att lämna klubben. Förutsatt att medlemmen inte står i skuld till klubben eller har misskött sig på något annat sätt, kan han få tillåtelse att lämna klubben i ”good standing”. Det är inte helt ovanligt att medlemmar som bildat familj på detta sätt ges tillåtelse att lämna klubben. En medlem som på något sätt kommit i onåd hos klubben kan bli utesluten i ”bad standing”. En sådan uteslutning kan ibland ta sig ganska dramatiska former; förutom att medlemmen kan tvingas lämna ifrån sig alla sina ägodelar är det inte ovanligt att han utsätts för fysiskt våld.5

2.6. Mc-gängen i Sverige

I slutet av 1940-talet dök en ny typ av motorcykelåkare - skinnknuttar upp i Sverige. Det var unga män i vadderade skinnkläder, stövlar, skarf och vegamössa. Skinnknuttarna var - i vart fall till en början - inte organiserade i klubbar, utan de gäng som fanns var ofta ganska flyktiga konstellationer bestående av flera mindre grupperingar. Man träffades vid stadens torg eller på något kafé för att ”se om något var på gång”. Ibland åkte man iväg för att titta på mc-tävlingar och träffade då knuttar från andra delar av landet. Ett populärt evenemang under 1950-talet var Hedemora-loppet, även kallat ”skinnknuttens julafton”.

Mot slutet av 1960-talet kom de första Hells Angels-filmerna till Sverige och mest omtalad blev filmen ”Easy Rider”. Genom filmerna blev svenska motorcykelåkare bekanta med den ”choppade” motorcykeln. I syfte att väcka uppseende anlade man en så tuff, oborstad och vild stil som möjligt. En spektakulär klädstil började breda ut sig: afghan- eller fårskinnsvästar eller gamla pälsar (företrädesvis armémodell).

Vid den tiden började också de första chopper-klubbarna dyka upp i Sverige. Tidiga klubbar var ”Peking Outlaws” från Norrköping och ”Sofia Hogs” från Stockholm. De svenska klubbarna kom emellertid inte att på samma sätt som de amerikanska gängen ställa sig utanför samhällets normer och tog inte till sig de mera våldsamma dragen hos sina utländska

5 Ett exempel på detta finner man i Göteborgs tingsrätts dom i juni 1998 då fem medlemmar av en prospect-klubb till Hells Angels dömdes för att de slipat av en utsparkad medlems tatuering med hjälp av en rondellslipmaskin och i samband med det tilltvingat sig vissa av hans ägodelar.

motsvarigheter. Under 1970-talet behöll de svenska klubbarna en i huvudsak svensk motorcykelkultur. Det var först mot slutet av 1980-talet som outlaw-kulturen började få något egentligt fäste här i landet.

Mc-gängen (outlaw-gängen) gjorde sitt inträde i Skandinavien via Danmark. Redan i början av 1970-talet hade Danmark flera ”rocker”klubbar, som var ganska tydligt inspirerade av Hells Angels. Mellan klubbarna utkämpades en kamp om makt och territorium. Kampen ledde till flera mord och andra allvarliga våldsbrott.

År 1977 slog sig fyra av de danska klubbarna samman i vad som kallades ”unionen” och ansökte hos moderorganisationen i Kalifornien om medlemskap i Hells Angels. Tre år senare, år 1980, upptogs unionen som den första skandinaviska avdelningen av Hells Angels.

Under resten av 1980-talet expanderade Hells Angels inte nämnvärt i Skandinavien. Under mitten av årtiondet upplevde Danmark emellertid en våldsam konflikt mellan Hells Angels-klubben och den konkurrerande klubben Bullshit MC. Konflikten kostade flera människoliv.

Mot slutet av 1980-talet kom outlaw-kulturen på allvar till Sverige. Det var främst via ett gäng - ”Dirty Dräggels” - i Malmö, som allt flitigare började umgås med Hells Angels i Danmark. Den första svenska avdelningen av Hells Angels bildades när ”Dirty Dräggels” år 1993 upptogs som fullvärdig medlem.

Under den första delen av 1990-talet gjorde outlaw-kulturen ett snabbt intåg i Sverige och i våra grannländer. På sju år bildades i de nordiska länderna 19 nya avdelningar av Hells Angels. År 1993 blev en grupp som brutit sig loss från Hells Angels i Danmark upptagen som den första nordiska avdelningen av Bandidos. Den första svenska Bandidos-avdelningen tillkom år 1994 när Helsingborgsklubben ”Morbids” blev fullvärdig medlem.

Det finns i dag fem Hells Angels-klubbar i Sverige: Hells Angels Malmoe MC, Hells Angels MC Helsingborg, Hells Angels MC Stockholm, Hells Angels MC Eastside (Stockholm) samt Hells Angels MC Gothenburg. Enligt polisen ingår (april 2000) 76 personer i Hells Angels struktur i Sverige (medlemmar, prospects och hangarounds). Bandidos har två avdelningar i Sverige, en i Helsingborg och en i Halmstad. Avdelningen i Halmstad är emellertid sedan en tid ”fryst” och saknar medlemmar. Totalt ingår 13 personer i Bandidos svenska organisation.

Det finns, som tidigare nämnts, ett antal ytterligare klubbar som kan hänföras till kategorin mc-gäng. Flera av dessa är lierade med Hells Angels eller Bandidos på något sätt. Ett gäng som kan nämnas särskilt är Brödraskapet Wolfpack, som först uppstod som ett fängelsegäng med mcgängen som förebild. Detta gäng har nu etablerat sig som ett regelrätt mcgäng utanför anstalterna. Flera av medlemmarna är kända nynazister.

2.7. Fängelsegäng

Under åren 1996-97 förövades 7 mord och gjordes flera upplopp på våra kriminalvårdsanstalter. I samband därmed har en hel del uppmärksamhet kommit att riktats mot de s.k. fängelsegängen. Fängelsegäng är gäng som finns på våra kriminalvårdsanstalter och som till sin struktur påminner mycket om mc-gängen. Vissa av gängen använder t.o.m. förkortningen MC i sitt namn, trots att medlemmarna - med något undantag - inte är motorcykelåkare.

Fängelsegäng har funnits i USA sedan 1950-talet. I Norden har man inte talat om fängelsegäng förrän på 1990-talet. Störst problem med dessa gäng har man haft i Danmark, framförallt med medlemmar i Hells Angels och Bandidos.

I Sverige fick vi problem första gången när ett antal medlemmar i Hells Angels år 1994 mer eller mindre ”tog över” Tygelsjöanstalten utanför Malmö. Det första renodlade fängelsegänget bildades år 1995 på Kumlaanstalten under namnet Brödraskapet MC. Brödraskapet har haft de amerikanska fängelsegängen och mc-gängen som inspiration och förebild; man har president, vice president, kassör, sekreterare, sergeant-at-arms och vid sidan av fullvärdiga medlemmar även prospects och hangarounds. Medlemmarna har företrädesvis varit äldre intagna som varit dömda till långa straff för grova våldsbrott. Brödraskapets ledare, Daniel Fitzpatrick, sköts i juni 1998 ihjäl i Stockholmstrakten. Som nämndes i föregående avsnitt har gänget nu etablerat sig som ett mc-gäng utanför anstalterna och har även ändrat sitt namn till Brödraskapet Woolfpack.

Under senare delen av 1990-talet bildades flera andra fängelsegäng under namn som International Evil Minds, Original Gangsters och Hoorydaz MC. Dessutom finns flera etniska grupperingar samt det utpräglat rasistiska Ariska Brödraskapet. Flera av dessa gäng har sannolikt bildats som en motvikt till Brödraskapet. Det har ofta rått rivalitet mellan gängen.

En annan inspirationskälla för fängelsegängen är sannolikt de i USA vanligt förekommande gatugängen (street gangs med namn som Gangster Disciples, Crisps, Bloods, Latin Kings och Vice Lords). Dessa gäng utgör i USA egentligen ett betydligt större problem än mc-gängen. Enligt uppgifter från amerikansk polis finns i hela USA mellan 5 000 och 6 000 personer knutna till de stora mc-gängen (inklusive prospects, hangarounds och supporters). Antalet gatugäng uppges vara nästan 5 000 och antalet medlemmar i dessa gäng ca 500 000.

3. Främlingsfientliga och rasistiska sammanslutningar

3.1. Inledning

Uppmärksamheten - inte minst i massmedierna - kring främlingsfientliga och rasistiska sammanslutningar har ökat väsentligt under senare år. Ett antal mycket uppmärksammade våldsdåd under år 1999 med rasistiska förtecken har ytterligare kommit att ställa dessa grupper i fokus. Även i internationella sammanhang har uppmärksamhet riktats mot främlingsfientliga och rasistiska sammanslutningar. Det ingår i vårt uppdrag att belysa förekomsten av sammanslutningar med rasistisk inriktning och dessas möjligheter att verka.

Som en bakgrund till våra vidare ställningstaganden lämnas i detta kapitel en beskrivning av de svenska främlingsfientliga och rasistiska sammanslutningarnas utveckling och verksamhet i dag. Material till beskrivningen har hämtats främst från promemorian Rasistiskt och främlingsfientligt våld (Ds 1998:35), men även ur flera andra källor.1 Frågan om vilken brottslighet med anknytning till de aktuella grupperna som förekommer behandlas särskilt i kapitel 6.

3.2. Begreppen rasism och främlingsfientlighet

Det finns en rad skilda definitioner av begreppen rasism och främlingsfientlighet och de används i många olika sammanhang utan någon egentlig

1 Bl.a. Heléne Lööw, Nazismen i Sverige 1980-1997 (1998); Anna-Lena Lodenius och Per Wikström, Vit Makt och Blågula Drömmar (1997), med referenser även till Heléne Lööw, Hakkorset och Wasakärven (1990); Demokratins förgörare (SOU 1999:10); Tore Björgo, Racist and Right-wing Violence in Scandinavia (1997); Säkerhetspolisen, Brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet för vart och ett av åren 1994-1999.

specificering. Begreppet rasism har i den internationella forskningen tilldelats en mängd olika definitioner. Enligt en snävare definition fokuserar man på biologiska skillnader mellan olika folkgrupper (raser). Flera forskare har också beskrivit rasismen som en ideologi om överlägsna och underlägsna raser. Ett exempel på en snäv definition utgör den som användes av Kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet i slutrapporten Mångfald mot enfald:2

Rasism kan beskrivas som en föreställning om den egna folkgruppens överlägsenhet och en uppfattning om att det finns biologiska skillnader mellan folkgrupper som gör det motiverat att dela in dessa i mer eller mindre värda. Vidare innebär det att en folkgrupp som betraktar sig som en mervärdig ”ras” anser sig ha rätt att förtrycka, utnyttja eller kontrollera andra eller tvinga dem att leva åtskilda från andra folkgrupper.

Andra, bredare definitioner inkluderar sådana faktorer som nationell, kulturell, etnisk och religiös överlägsenhet i begreppet rasism, och är därmed inte strikt fokuserad kring rasideologin.3 En uppfattning om att en folkgrupp står över en annan moraliskt och kulturellt betecknas ibland som ”kulturell rasism”.4

Främlingsfientlighet kan ses som ett vidare begrepp än rasism, eftersom det inte inkluderar någon ideologi, eller tanke om olika folkgruppers överlägsenhet. I stället reflekterar främlingsfientlighet personers negativa känslor och fördomar mot andra, som upplevs som annorlunda och ”konstiga”.5 Kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet använde begreppet i betydelsen ”känslor som, i varierande styrka, innebär ovilja, rädsla inför eller hat gentemot andra etniska grupper”.6 I promemorian

Rasistiskt och främlingsfientligt våld beskrivs skillnaden mellan rasism och främlingsfientlighet på det sättet att rasism bygger på en uppfattning om den egna gruppens biologiska överlägsenhet medan främlingsfientlighet inkluderar en uppfattning om den egna gruppens kulturella överlägsenhet.7

Här kan också nämnas att Europarådet i en rapport år 19968 har definierat rasistiskt och främlingsfientligt våld som ”varje fientlig handling riktad mot en person eller grupp på grund av deras rasmässiga, etniska eller nationella ursprung”. Begreppet våld omfattar enligt den definitionen även

2SOU 1989:13 s. 193 Tore Björgo använder i sin avhandling termen rasism om exkludering av personer på grund av ras, religiöst, kulturellt eller nationellt ursprung (s. 23).4Ds 1998:35 s. 99.5 Björgo s. 23.6SOU 1989:13 s. 19.7Ds 1998:35 s. 99.8 Tackling racist and xenophobic violence in Europe.

hot, trakasserier, skadegörelse (inklusive klotter) som har rasistiska eller främlingsfientliga motiv.

Vi kommer i detta betänkande att använda begreppen rasism och främlingsfientlighet samtidigt. Anledningen till detta är att det i praktiken är mycket svårt att skilja mellan vad som i ett konkret fall är uttryck för rasism och vad som är främlingsfientlighet. Vi har inte heller funnit att det för våra syften skulle vara nödvändigt att upprätthålla en strikt rågång mellan de båda begreppen. Det som de båda begreppen har gemensamt är en negativ attityd - missaktning eller rent av hat - mot vissa personer på grund av ras, etnisk, religiös eller kulturell bakgrund.

Begreppet ras används i många sammanhang och även i den svenska lagstiftningen. Riksdagen har uttalat att det inte finns någon vetenskaplig grund för att dela in människor i skilda raser och från biologisk synpunkt följaktligen inte heller grund för att använda ordet ras om människor.9Med anledning därav har 1999 års diskrimineringsutredning (Ju 1999:10) fått i uppdrag att göra en analys av frågan om i vilken utsträckning det är möjligt och lämpligt att utmönstra termen ur olika bestämmelser. När vi använder termen gör vi ingen egen bedömning av dess lämplighet, utan avser endast att därigenom återge innehållet i lagstiftning, internationella dokument, m.m.

3.3. Kortfattad historik

3.3.1. Tiden fram till andra världskrigets slut

De första svenska nazistorganisationerna bildades på 1920-talet. Denna tid kan uppfattas som en startpunkt för en svensk rasistisk rörelse, även om rasismen som sådan givetvis har en äldre historia. Rasism kopplas ofta samman med nazism. Det bör dock sägas att rasismen finns spridd även utanför de nazistiska grupperingarna.

De svenska nazisterna hade sina största valframgångar vid mitten av 1930-talet, då de erövrade ett stort antal kommunala mandat. Krigsutbrottet 1939 skapade emellertid stora problem för den svenska nazistiska rörelsen. Diskussionerna kring vilket förhållande man skulle ha till Nazi-Tyskland skapade stora motsättningar och förlamade delvis verksamheten. Detta blev början på den nedgång och slutliga upplösning som under senare delen av 1940-talet inträffade bland många nazistiska partier och organisationer i Sverige.

För mellankrigstidens nationalsocialistiska grupper spelade såväl nationalismen som rasideologin en central roll. En stark nationalism ut-

9 Bet. 1997/98:KU29, rskr. 1997/98:185.

märkte vid denna tid även andra politiska grupperingar. Nationalism i nationalsocialistisk tappning betydde dock inte ett konserverande av gamla idéer och traditioner. Nationalsocialisterna syftade till att utplåna det gamla normsystemet och ersätta det med ett helt nytt, som byggde på rasideologiska och elitistiska tankegångar. De tänkte sig ett helt nytt samhälle som skulle bestå av ledare, elit och folket. Målet var att skapa ett samhälle grundat på rasideologiska principer, där statens, nationens och rasens intressen var överordnade individens, oavsett om det gällde familjeliv, religionsutövning eller ekonomiskt handlingsutrymme.

Det nationalsocialistiska rasbegreppet, som det kom till uttryck inom den tyska nationalsocialismen, bestod av tre grundpelare. Den första grundpelaren var en föreställning om att en indelning kunde göras i ”värdefulla” och ”icke värdefulla” raser. Den andra var en föreställning om att en indelning i ”biologiska” och ”andliga” raser kunde göras, varigenom politiska fiender kunde förvandlas till ”andliga judar, besmittade av judisk mentalitet”. Den tredje grundpelaren var föreställningen om ”det naturliga urvalet”. Detta rasbegrepp bidrog till nationalsocialisternas syn på det nationella ledarskapet och gav en slags grund för ett eliminerande av ”rasförsämrande element”. Som rasförsämrande element räknades förutom judar - slaver, färgade, zigenare, personer med vissa ärftliga sjukdomar, fysiskt och psykiskt handikappade och den grupp människor som i Sverige gick under benämningen tattare (resandefolket).

Nationalsocialisterna var inte ensamma om ett rashygieniskt tänkesätt. Det svenska intresset för rasbiologi och rashygien hade vaknat redan före sekelskiftet. Rasbiologerna menade att allt liv styrdes av biologiska lagar. Befolkningen måste därför ”förädlas” för att inte gå under. Vetenskapsmän och läkare trodde sig kunna lösa svåra sociala problem, som prostitution, kriminalitet och alkoholism, genom att ge dem biologiska förklaringar. Föreställningar om behovet av rashygien, tvångssteriliseringar och ”underlägsna raser” var vanligt förekommande under första hälften av 1900-talet i Sverige. Dessa föreställningar kom t.ex. att påverka utformningen av den steriliseringslagstiftning som gällde i vårt land.

3.3.2. Efterkrigstiden

I efterkrigstidens Sverige var inte rasideologiska föreställningar politiskt gångbara på samma sätt som under mellankrigstiden. De rashygieniska tankegångarna, liksom antisemitismen, kom dock att leva kvar i Nordiska

Rikspartiets (NRP) tappning. Partiet grundades år 1956 och lyckades under 1960-talet - trots att man p.g.a. trycknings- och annonsbojkott hade svårt att få ut sina alster - etablera sig som den svenska nationalsocialismens ansikte. Partiet hade ambitionen att expandera även i övriga Norden,

och under en period fanns medlemmar både i Norge och i Island. Man lyckades dock aldrig att mobilisera dem som valt nazismen på 1930-talet; partiets sympatisörer tycks huvudsakligen ha varit yngre och medelålders personer som attraherats av att vara med i en rörelse som står helt utanför det vanliga samhället. Trots upprepade försök har partiet inte i något allmänt val erövrat mer än knappt 400 röster i hela landet.10 NRP utgör enligt forskaren, fil. dr Heléne Lööw11 emellertid i mångt och mycket den förmedlande länken mellan mellankrigstidens nationalsocialister och det som kan kallas den moderna rasideologiska undergroundkulturen.

Under 1970-talet tillkom ett antal nya grupperingar som fokuserade på frågan om invandringen i Sverige. År 1979 bildades organisationen Bevara Sverige Svenskt (BSS). BSS drev framför allt kravet på ett invandringsstopp och undvek medvetet alla uttryck som kunde ge associationer till nazism eller fascism. BSS:s bildande sammanföll med att korsbränningar inträffade på flera platser i landet och väckte stor massmedial uppmärksamhet. Motreaktioner i form av antirasistiska demonstrationer och försök att störa BSS-möten uppstod snabbt. Vid mitten av 1980-talet upphörde BSS som organisation, men namnet har levt vidare som ett slagord.

Många av dem som tidigare hade varit med i BSS gick vidare och skapade det som så småningom blev partiet Sverigedemokraterna. Partiet vill ha ett stopp för flyktingmottagandet och en organiserad återvandring av dem som har kommit hit efter år 1970. Sverigedemokraterna ställde första gången upp i valet år 1988 och har vid varje val sedan dess fått ett ökat stöd bland väljarna. I 1998 års riksdagsval fick man närmare 20 000 röster och även fullmäktigemandat i fem kommuner (Dals Ed, Höör, Haninge, Sölvesborg och Trollhättan).12

Från slutet av 1980-talet har det vuxit fram en rad militanta rasideologiska grupper med rötter i 1930-talets nationalsocialistiska rörelser, NRP och BSS. Fenomenet har ibland beskrivits som en undergroundkultur, som utgörs av en rad mindre organisationer och otaliga lokala grupperingar. Den är i hög grad en livsstil och är varken organiserad eller enhetlig. Till skillnad från 1930-talets nationalsocialistiska partier saknar 1990talsgrupperingarna helt eller delvis det politiska partiets organisatoriska form. Den moderna rasideologin är inte heller nationalistisk utan internationalistisk till sin natur, inte minst via den s.k. Vit makt-musiken (se vidare i avsnitt 3.5.4). Undergroundkulturen bärs upp av föreställningen om historien som en ”biologisk ödeskamp mellan de goda och de onda raserna”, en kamp som enligt aktivisterna måste föras på en global basis.13

10 Hans Lindqvist i Demokratins förgörare, SOU 1999:10 s. 12.11Nazismen i Sverige 1980-1997 s. 23.12SOU 1999:10 s. 23 f.13Ds 1998:35 s. 74.

Under år 1991 blev de nya rasideologiska grupperingarna kända för en större allmänhet genom en serie uppmärksammade inbrott och bankrån, begångna av medlemmar i ett nätverk som i medierna kom att bli känt under namnet Vitt Ariskt Motstånd (VAM).14 Den massiva exponeringen i medierna bidrog delvis till att påskynda nätverkets vidareutveckling. Det bildades VAM-grupper, som var helt okända för de ursprungliga aktivisterna. Det förekom också att olika små lokala grupper försökte ansluta sig till VAM.

Under år 1992 dömdes flera av de ledande VAM-aktivisterna till fängelse. Verksamheten fortsatte dock utan större avbrott och intresset för VAM snarare ökade än minskade. Den rasideologiska verksamheten har fortsatt i mer eller mindre organiserade grupper runt om i landet. Numera finns dock ingen grupp som använder sig av namnet VAM.

Under efterkrigstiden har amerikanska och europeiska rasister påverkat varandra. Resultatet kan sägas ha blivit en ny rasideologi, som varken är europeisk nationalsocialism eller amerikansk rasideologi utan en ny form av ”militant rasism”.15 Under senare delen av 1970-talet och under 1980talet utvecklades i USA en föreställning om att världen styrs av en sionistisk världsregering (Zionist Occupation Government, ZOG). Inom ZOGideologin används ett sorts dubbelt rasbegrepp. ZOG innefattar således inte bara judar, utan även massmedier, polisen, övriga rättsväsendet, byråkratin, de intellektuella, m.fl. som uppfattas som ”ZOG-lakejer” eller rasförrädare. ZOG är således i princip synonymt med det existerande samhället.

3.4. Främlingsfientliga och rasistiska sammanslutningar i dagens Sverige

3.4.1. De viktigaste sammanslutningarna

Det finns i dag i Sverige ett stort antal rasistiska eller främlingsfientliga organisationer och sammanslutningar. I det följande skall några av de mera framträdande grupperingarna nämnas. Det är viktigt att hålla i minnet att det förutom dessa finns många lokala grupper. Det är svårt att få någon bestämd uppfattning om hur stora de olika lokala grupperna är. Vilka som är deras medlemmar och sympatisörer är också ofta oklart. Det är vanligt att grupper byter namn, att de går in i eller ut ur olika försök till samlingsorganisationer, att de splittras och att mindre grupper av personer driver

14 Namnet har hämtats från det amerikanska White Aryan Resistance med ursprung i Kalifornien.15Ds 1998:35 s. 64.

ett flertal grupper samtidigt. Bakom vissa organisationsnamn döljer sig troligen bara en eller ett par personer. Många av de lokala smågrupperna bildades i samband med att VAM blev allmänt känt i början av 1990-talet.

I Sverige finns i dag ett antal politiska partier med främlingsfientliga inslag, partier som bl.a. vill stoppa eller i vart fall kraftigt begränsa invandring och flyktingmottagning från utomeuropeiska länder. Det finns ett antal extremnationalistiska partier, som har inspirerats av motsvarande partier i övriga Europa. De tidigare nämnda Sverigedemokraterna är i dag det största svenska partiet inom denna kategori. Det är rikstäckande och har mandat i fem kommuner i landet, men är ändå litet med europeiska mått mätt. Partiet bekänner sig - i vart fall officiellt - till demokratin och arbetar inom parlamentarismens ram.

Ett exempel på en icke parlamentarisk nazistisk grupp som lyckats etablera sig är Nationalsocialistisk Front (NSF). NSF bildades år 1994 av en lokal nazistgrupp i Karlskrona. Ända sedan starten har antalet medlemmar och anhängare ökat och nya grupper och avdelningar har etablerats. Organisationen finns nu på ett tjugotal orter i landet, bl.a. i Klippan, Trelleborg och Örebro. Ledningen för NSF finns fortfarande i Karlskrona.

I samband med firande av den 110:e årsdagen av Adolf Hitlers födelse i april 1999 utropades NSF till ett politiskt parti med målet att ”med demokratiska medel avskaffa demokratin”.16 Partiprogrammet är starkt influerat av nationalsocialistiska idéer och innehåller krav på största möjliga självförsörjning, repatriering av all utomeuropeisk invandring, upprättande av en statlig raskontroll samt obligatorisk skolundervisning i rasbiologi och rashygien. NSF ger sedan år 1996 ut tidningen ”Den sanne Nationalsocialisten”.

Svenska Motståndsrörelsen (SMR) är ett nationellt sinnat nätverk som uppmärksammades första gången år 1997. Bakom nätverket står bl.a. en person som under första delen av 1990-talet var en av VAM:s tongivande gestalter. SMR har en militant framtoning och står för ett illa dolt våldsbudskap. Förutom huvudorganisationen består SMR av ungdomsförbundet Nationell Ungdom.

Ett annat nätverk som särskilt under det senaste året låtit hör tala om sig i Sverige är det världsomspännande Blood & Honour. Nätverket, som är nära kopplat till utgivning av Vit makt-musik (se avsnitt 3.5.4), startades av den brittiske musikern Ian Stuart Donaldson. Blood & Honour står för ett militant nationalsocialistiskt budskap.

Kreativistens Kyrka är en rasideologisk organisation med religiösa förtecken. På dess program står en socialdarwinistisk religion som hyllar den vita rasen. Förebilden är den amerikanska rörelsen World Church of the Creator, som även finns i många andra länder. Organisationen kom till

16 SÄPO, lägesrapport maj-99.

Sverige år 198817 och är den grupp som på allvar introducerat den amerikanska rasistiska traditionen här i landet. Kreativistens Kyrka ger ut tidningen ”Kreativisten”. Gruppen tycks inte ha särskilt många medlemmar, utan har huvudsakligen ideologisk betydelse.

Under 1990-talet startades en rad organisationer för att samla in pengar till och på annat sätt stödja aktivister som är intagna i fängelse.18 Den numera upplösta sammanslutningen Ariska Frihetsfonden bildades i samband med att flera aktivister i VAM dömdes till långa fängelsestraff i början av 1990-talet. År 1996 bildades Ariska Brödraskapet av unga våldsbenägna nynazister, som var missnöjda med det stöd som övriga fängelseorganisationer hade att erbjuda. Organisationens inre kärna bestod till en början av personer som gjort sig skyldiga till ett antal grova brott, bl.a. det s.k. Kode-mordet och ett mord på en homosexuell man. Enligt SÄPO har verksamheten avtagit något på grund av inre splittring.19

Det finns ett antal små militanta grupper som ägnar sig åt att samla in uppgifter om motståndarsidan, dvs. om antirasister. Som svar på de militanta antirasisternas Antifa (antifacism) eller AFA (antifacistisk aktion), bildades i början av 1990-talet i Sverige Anti-Antifa eller Anti-AFA. Anti-Antifa kan sägas utgöra ett svar på den ökande militariseringen av de antirasistiska grupperingarna. Anti-Antifa är en internationell företeelse; liknande grupper finns i bl.a. Norge, England och Tyskland. Förebild är brittiska Combat 18.20 Under senare år har man även ägnat sig åt systematisk kartläggning - bl.a. genom insamling av passfoton - av polismän som ägnar sig åt att bekämpa rasistisk eller främlingsfientligt brottslighet.

3.4.2. Organisation

Kunskapen om vilka rasistiska eller främlingsfientliga organisationer och sammanslutningar som finns i Sverige, hur de är organiserade och vilken verksamhet dessa ägnar sig åt har ökat betydligt under senare delen av 1990-talet. Denna kunskap har vunnits framför allt genom betydande forskning på området, men även genom säkerhetspolisens kartläggningar

17 Enligt Lodenius/Wikström genom initiativ av en tidigare medlem i BSS och Sverigedemokraterna (s. 172).18 Enligt Lodenius/Wikström (s. 178) står mängden sådana organisationer inte i någon som helst proportion till antalet dömda nazister och det är inte troligt att några större summor pengar har samlats in. Att den här typen av organisationer blivit vanliga kan kanske snarare ses som ett utslag av den nazistiska rörelsens vilja att skapa martyrer.19 Lägesrapport maj-99.20 Lodenius/Wikström s. 178. Siffran 18 är en kod som betyder A(dolf) H(itler), dvs. första och åttonde bokstaven i alfabetet.

under senare år. Vi anser oss genom detta ha fått ett god bild av den aktuella situationen.

Det finns i dag ett stort antal rasistiska eller främlingsfientliga sammanslutningar i Sverige. De allra flesta av dessa är emellertid endast lokalt förankrade och det är, som har framgått tidigare, i många fall fråga om mycket små grupperingar. Några grupper har vuxit sig större och finns etablerade på flera orter. Ett sådant exempel är Nationalsocialistisk Front (NSF) med huvudfäste i Karlskrona. Rikstäckande är endast det allmänt främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna.

De flesta främlingsfientliga och rasistiska grupperingar som vuxit fram under 1990-talet saknar det politiska partiets organisatoriska form. I många fall är det inte ens fråga om några sammanslutningar i egentlig mening, utan det är mer eller mindre tillfälliga kamratgrupper som anammat en viss livsstil. Några av grupperna har dock en mera stabil och varaktig organisation. Ett exempel är nyss nämnda NSF som är en strikt hierarkiskt uppbyggd organisation.21 En riksledning med säte i Karlskrona, bestående av bl.a. riksledare, propagandachef och partikassör, kontrollerar den lokala organisationen ute i landet.22 Denna består i sin tur av ortsgrupper, lokalavdelningar och orter med enbart kontaktpersoner. En särskild s.k. skyddsoch säkerhetsstyrka skyddar ledande personer inom NSF i samband med demonstrationer och andra utåtriktade manifestationer.

Det finns tre typer av medlemskap i NSF: man kan vara stödmedlem, medlem eller aktiv medlem. En stödmedlem förblir anonym och har inte möjlighet att påverka beslut i organisationen. Aktivt medlemskap kan erhållas bara efter rekommendation. Uppgifterna om antalet medlemmar i NSF varierar men enligt en uppgift från säkerhetspolisen (juni 1999) finns ca 200 personer i kategorierna aktiva och ”vanliga” medlemmar samt dessutom ca 200 stödmedlemmar. En annan uppgift talar om en ”inre kärna” om ca 70 personer och en ”yttre kärna” om ca 300 personer. Medlemmarna är företrädesvis män i åldrarna 15-25. Kring medlemmarna finns dessutom ett antal sympatisörer, en ”svans” om ca 600 personer.

Enligt polisen satsar NSF allt mer på att sprida sin propaganda och mycket arbete läggs ner på detta. Man ägnar sig också åt att kartlägga fiendegrupper och enskilda misshagliga personer. Vid vårt besök hos Karlskronapolisen fick vi ta del av beslagtagna ”arbetsplaner” med instruktioner

21 Uppgifterna om NSF:s organisation är hämtade dels ur en artikel i CEIFOrapporten Rasism, diskriminring & motstrategier (juni 1999), vilken i sin tur hänvisar till bl.a. egna uppgifter i NSF:s tidning Den Sanne Nationalsocialisten, dels uppgifter som lämnats oss av tjänstemän hos säkerhetspolisen.22 I slutet av år 1999 meddelade riksledaren att han av privata skäl lämnat sin post. Ansvaret för ledningen uppges tills vidare ha övertagits av ett ”riksråd”.

i dessa frågor. Vi förevisades också registerblad med detaljerade uppgifter om enskilda personer.

Medlemsavgiften i NSF för år 1999 var 200 kr. Till rörelsens ekonomi bidrar därutöver bl.a. inkomster av försäljning av eget material samt frivilliga bidrag. NSF antas inte besitta några större tillgångar, utan tvärtom ofta ha ont om pengar.23 Utbyte av brott som begås av medlemmarna används huvudsakligen till medlemmarnas eget leverne och endast i begränsad utsträckning till organisationens verksamhet (se vidare kapitel 6).

Många av grupperna är emellertid, som tidigare nämnts, inte organiserade på det sätt som NSF är. Delvis inspirerade av utländska motsvarigheter tycks flera grupper nu organisera sig i mindre, svåröverskådliga celler och nätverk, s.k. ”leaderless resistance”.24

3.5. Uttrycksmedlen

3.5.1. Inledning

De rasistiska och främlingsfientliga sammanslutningarna använder sig av många olika medel för att nå ut med sitt budskap. Propagandametoderna har successivt förändrats under efterkrigstiden och under det senaste decenniet har förändringsprocessen gått allt snabbare i takt med att man har tillägnat sig nya former och ny teknologi för att nå ut med sitt budskap till allt fler människor. I dag omfattar de flygblad, tidningar, tidsskrifter, klistermärken, internet, telefonsvarare, muntlig agitation och inte minst musiken.

3.5.2. Tryckta skrifter

Trots Internets frammarsch står fortfarande det tryckta ordet för en stor del av den propaganda som sprids av rasistiska och främlingsfientliga grupper. De vanligaste formerna av skriftlig propaganda är klistermärken och flygblad. Klistermärkena tenderar att ha ett mera extremt budskap än andra media, vilket delvis förklaras genom att de som sätter upp märkena kan förhålla sig anonyma. Flygbladen är som regel försedda med namn och adress till en organisation, så att nya sympatisörer kan ta kontakt. Flygbladen sprids ofta i skolor, men också på andra allmänna platser.

23 Enligt uppgift på NSF:s hemsida i juni 2000 (www.nsfront.com) har dock en insamling i syfte att man skall köpa en egen gård inbringat ca 125 000 kr.24 SÄPO: Verksamhetsåret 1999, s. 27.

Rasideologisk litteratur förekommer endast i begränsad omfattning; nyproduktionen är i det närmaste obefintlig. De böcker som finns säljs inte i bokhandeln utan distribueras av olika postorderföretag. En bok som tycks ha haft en ganska stor betydelse för de moderna nynazistiska grupperna är

The Turner Diaries.25 Boken skildrar hur en underjordisk terroristgrupp inleder kampen mot ZOG genom bombattentat mot kongressen och andra demokratiska institutioner. Skildringen har karaktär av en detaljerad handledning i terrorism.

De flesta rasistiska och främlingsfientliga organisationer ger ut någon form av tidning. Ofta är det fråga om enkla stencilblad, som mest läses av medlemmarna, men antalet mera professionellt producerade tidskrifter har ökat. Enligt uppgift i BRÅ-rapporten Vit makt-musik26 fanns år 1999 minst 25 regelbundet utkommande tidningar. Flera av tidskrifterna är numera oberoende, dvs. inte knutna till någon bestämd organisation. Den mest kända tidskriften är Nordland. Nordland är till sin karaktär både en musiktidning och en ideologisk tidning. Upplagan ligger vanligen kring 3 000 exemplar.27 Nordland är inte bara en tidskrift utan också ett postorderföretag och ett skivbolag (se avsnitt 3.5.4).

Förutom öppet nazistiska och rasistiska tidskrifter finns ett mindre antal nationalistiska tidningar som främst inriktar sig på kritik av invandringen, blandat med hyllningar till svensk kultur och historia. Några få akademiskt inriktade tidskrifter som angriper flyktingpolitik utifrån främlingsfientliga utgångspunkter finns också.

3.5.3. Internet

Det internationella datanätverket Internet har de senaste åren vuxit enormt och blivit välkänt i samhället. Det finns inte enbart positiva sidor med de möjligheter till kommunikation och informationsspridning som Internet för med sig. Datanätverket har blivit en kanal för spridning av rasistisk, främlingsfientlig, nazistisk och antisemitisk propaganda. Aktivister kan också knyta kontakter med likasinnade och saluföra produkter via postorder. Det har visat sig vara svårt att skapa någon effektiv lagstiftning mot missbruket av Internet. Många har i stället lagt ner kraft på att förmå innehavare av s.k. webbhotell att stänga främlingsfientliga och rasistiska hemsidor.

25 Författad av psedonymen Andrew Macdonald, bakom vilken döljer sig den amerikanske nynazisten William Pierce.26 BRÅ-rapport 1999:10.27Ds 1998:35 s. 150.

Två forskare vid Centrum för invandringsforskning (CEIFO) följde under drygt två års tid utvecklingen av rasistiska hemsidor och chatkanaler. I en artikel i CEIFO-rapporten Rasism, diskriminering & motstrategier (juni 1999) har de presenterat resultatet av studien. Av denna framgår bl.a. följande.

Webbplatser (hemsidor) med ett rasistiskt, främlingsfientligt eller antisemitiskt innehåll kan dyka upp för att sedan försvinna. De ansvariga kan utestängas från vissa webbhotell för att senare dyka upp i andra servrar eller till och med i egna webbhotell. Detta gör det svårt att ange ett exakt antal hemsidor med rasistiska, främlingsfientliga eller antisemitiska budskap. Att antalet har ökat avsevärt under senare år är dock helt klart. I början av år 1999 beräknades det uppgå till ca 40. Ökningen i Sverige motsvarar den ökning som har skett i andra länder.

Enligt rapporten ligger bottenlöst hat mot icke vita, frågan om rasens renhet och antisemitism till grund för samtliga texter, bilder och s.k. skämt. ZOG-ideologin och förnekandet av Förintelsen har fått en allt mer central plats i budskapen.

NSF är en av de organisationer som förekomer på Internet. Den har dock haft svårt att behålla sina hemsidor, bl.a. till följd av ett aktivt arbete från flera håll med att uppmana tillhandahållare av hemsidor att stänga NSF:s sidor.28 Bland de rasistiska hemsidorna finns vidare flera tidningar representerade, bl.a. Nordland. Det finns ett dussintal hemsidor som innehåller ett flykting- eller invandrarfientligt budskap eller kritik mot det mångkulturella samhället. Flera små opinionsgrupper finns representerade, liksom parlamentariska partier som Sverigedemokraterna och Konservativa Partiet. Det finns också ett antal utpräglat antisemitiska hemsidor.

3.5.4. Vit makt-musiken

Den s.k. Vit makt-musiken är enligt Heléne Lööw en av nycklarna till förståelsen av den rasideologiska undergroundkulturen.29 Musiken, konserterna och musiktidningarna är på många sätt den moderna rasideologiska rörelsen. Dessa aktiviteter gör det möjligt att nå utanför de normala rekryteringsbaserna. Dessutom ger musiken rörelsen inkomster.

BRÅ publicerade i september 1999 rapporten Vit makt-musik - en växande industri,30 författad av Heléne Lööw. I rapporten presenteras en kartläggning och analys av Vit makt-musiken. Av rapporten framgå bl.a. följande.

28 I juni 2000 fanns NSF under adressen www.nsfront.com.29 Nazismen i Sverige 1980-1997 s. 177.30 BRÅ-rapport 1999:10.

Vit makt-musiken (på engelska White Noise) kom till Sverige från England i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Den introducerades av BSS, som började sälja kassettband med musik under beteckningen ”Musik för patrioter”. Redan 1985 hölls den första Vit makt-konserten i Sverige.

Uppskattningsvis finns det i dag mellan 150 och 200 mer eller mindre etablerade Vit makt-band världen runt och därutöver ett stort antal källarband som ännu så länge inte har spelat in några CD-skivor eller uppträtt i större sammanhang. År 1999 fanns det 27 svenska band som gav ut CDskivor med Vit makt-musik.

Det skall påpekas att Vit makt-musiken inte är en musikstil, utan flera. Den är i princip lika mångfacetterad som musiken i övrigt. Det finns således allt från folkmusik, dansbandsmusik och country&western till s.k. Black Metal, en särskild form av tung rockmusik.

Under de första åren och fram till början av 1990-talet hade Vit maktmusiken svårigheter att få hyra inspelningsstudior och konsertlokaler. Man hade också problem med att få något företag att pressa skivorna. År 1993 grundades bolaget Ragnarock Records som började producera och sälja Vit makt-musik i större skala. Bolaget finns kvar och samarbetar nu med ett annat bolag, NS 88.31

Nordland är inte bara Vit makt-rörelsens mest sålda tidning. Under samma namn sker även postorderförsäljning av ett stort antal varor, bl.a.

CD-skivor med Vit makt-musik. Knutet till Nordland finns också ett skivbolag med namnet 88 Musik.32 Distribution i Sverige sker bl.a. genom ett företag i Göteborg med namnet Midgård. De svenska företagen producerar inte bara musik för den svenska marknaden, utan också för export till bl.a. Tyskland.

Det är svårt att få någon klarhet i hur omfattande försäljningen och produktionen av CD-skivor med Vit makt-musik är, eftersom bolagen inte öppet redovisar sin försäljningsverksamhet. I maj 1999 fanns det dock 322 olika CD-skivor av Vit makt-band till salu på Internet. Utgivningen av musiken ökade under första delen av 1990-talet för att sedan ligga kvar på en konstant nivå under de följande åren.

31 Enligt uppgift från SÄPO sker produktionen nu under namnet Blood & Honour Scandinavia.32 Talet 8 representerar den åttonde bokstaven i alfabetet, dvs. bokstaven H; 88 blir då HH = Heil Hitler.

4. Organiserad brottslighet i Sverige

4.1. Bakgrund

Vi har enligt våra direktiv i uppdrag att utreda frågor om straffansvar för deltagande i organisationer som sysslar med brottslig verksamhet samt vissa andra frågor med anknytning härtill. Bakgrunden till uppdraget är inte bara händelser med anknytning till mc-gäng och rasistiska organisationer utan också det internationella samarbetet när det gäller organiserad brottslighet.

Det är således nödvändigt att vi, när vi gör våra ställningstaganden, inte grundar dessa bara på vad som i vårt arbete framkommit om brottslighet med anknytning till mc-gäng och rasistiska grupperingar, utan också på vad vi vet om förekomsten och karaktären av den organiserade brottsligheten i Sverige generellt. De författningsförslag vi kan komma att lägga fram bör vara generellt tillämpliga och inte avgränsade till att avse endast vissa gruppers brottslighet.

I detta kapitel förs först en diskussion om vad som avses med begreppet organiserad brottslighet (avsnitt 4.2). Därefter lämnas en redogörelse för inhämtad information rörande förekomsten och arten av organiserad brottslighet i Sverige (avsnitt 4.3).

4.2. Vad menas med organiserad brottslighet?

4.2.1. Inledning

Begreppet organiserad brottslighet förekommer ofta i den offentliga debatten om brott och brottsbekämpning. Det finns emellertid inte någon allmänt vedertagen definition av detta begrepp. De definitioner som finns ser olika ut beroende på sammanhang och de förändras också över tiden. Begreppet organiserad brottslighet kan användas i en allmän, ospecifik betydelse, där begreppet kan täcka in en rad former av förmögenhetsbrott,

narkotikabrottslighet, m.m. av ganska låg organisationsgrad. Det är emellertid inte en sådan allmän betydelse som vanligen avses när man talar om organiserad brottslighet. I stället brukar man avse brottslighet som är omfattande, välorganiserad och fortlöpande och som begås i eller av organisationer eller sammanslutningar av personer som inte är helt tillfälliga.

Organiserad brottslighet förknippas gärna med brottsorganisationer. Ibland talar man om kriminella eller brottsliga organisationer. Inte heller beträffande dessa begrepp finns några allmänt accepterade definitioner. Sinnebilden av en klassisk brottsorganisation är kanske den sicilianska maffian (”cosa nostra”), sådan den presenteras i skönlitteratur och i spelfilm. Från andra håll i världen finns liknande exempel (colombianska knarkkarteller, kinesiska triader, japanska yakuzan, etc.)

4.2.2. Svenska definitioner

AMOB

Hösten 1976 tillsatte Rikspolisstyrelsen en arbetsgrupp mot organiserad brottslighet (AMOB). Arbetsgruppens uppgift var att utreda hur det polisiära arbetet med den organiserade och ekonomiska brottsligheten lämpligen borde bedrivas. I maj 1977 presenterade AMOB rapporten Organiserad och ekonomisk brottslighet i Sverige - ett åtgärdsförslag. I rapporten förs en diskussion om vad som skall avses med organiserad och ekonomisk brottslighet. Det konstateras att man inom kriminologin sedan länge har arbetat med att försöka skapa enhetliga och klara avgränsningar av dessa brottsområden. Med tanke på att merparten av forskningsarbetet har utförts av amerikanska kriminologer sägs i rapporten att de definitioner som förekommer har blivit starkt präglade av de samhälls- och kriminalitetsförhållanden som råder i USA liksom av den amerikanska lagstiftningen. Några gemensamma grunddrag, som redovisas av forskare i såväl USA som i andra länder, kan dock urskiljas. Med organiserad brottslighet avses enligt rapporten kriminalitet som (i regel) uppfyller följande villkor.

1. Den organiserade brottsligheten skall ha formen av en verksamhet,

2. denna verksamhet skall vara kriminaliserad i sig,

3. den skall ha en fortlöpande (kontinuerlig) karaktär,

4. den skall ha en bestämd inriktning (vilket inte hindrar att den kan vara uppde-

lad på olika verksamhetsgrenar),

5. den skall gå att planera och styra framåt i tiden med en relativt hög grad av

säkerhet,

6. den skall ha anknytning till fasta lokaler, platser eller områden,

7. den skall omfatta flera personer,

8. dessa skall vara organiserade i en besluts- och funktionshierarki (personerna

har olika makt och fullgör olika uppgifter) där de enskilda individerna i sig är utbytbara och

9. beslut, informationer och kommunikation liksom flödet av pengar, varor och

tjänster skall följa vissa på förhand givna mönster.

Som exempel på organiserad brottslighet nämns i rapporten organiserad prostitution (koppleri), illegalt spel och vadhållning, olaglig utskänkningsoch klubbverksamhet, vissa former av häleri, varu- och narkotikasmuggling liksom viss illegal tillverkning av bl.a. sprit och narkotika.

Den organiserade brottsligheten bör enligt AMOB-rapporten inte förväxlas med vad som kallas professionell brottslighet. Med det begreppet avser man brottslighet som inte är ett led i en verksamhet av det slag som förutsätts för att man skall tala om organiserad brottslighet, utan brott som begås av traditionella yrkesbrottslingar med vissa färdigheter och vissa sociala kontakter med andra personer med samma bakgrund. Som exempel nämns kassaskåpssprängningar, väpnade rån, bedrägerier och narkotikabrott som har karaktären av s.k. seriebrottslighet, dvs. en upprepning av enstaka brottsliga händelser inom en relativt kort tidsrymd.

Slutligen sägs i rapporten att den ekonomiska brottsligheten skiljer sig från den organiserade brottsligheten på det sättet att verksamheten i sig inte är kriminaliserad, men utgör själva grunden för ett återkommande inslag av kriminella handlingar. Som exempel på den typen av brottslighet nämns den ”svarta” eller ”grå” handeln med bilar, fastigheter, företag, krediter och arbetskraft.

Justitieutskottet år 1981

Den skillnad som gjordes i AMOB:s rapport mellan organiserad och ekonomisk brottslighet återfanns senare i ett betänkande som Justitieutskottet lämnade i början av 1980-talet (bet. 1980/81:JuU21 s. 6 f.) och som fick betydelse för avgränsningen av det reformarbete mot den ekonomiska brottsligheten som sedan påbörjades. Utskottet beskrev ekonomisk brottslighet som brottslighet som först och främst har ekonomisk vinning som direkt motiv. Därutöver skall brottsligheten enligt utskottet för att betraktas som ekonomisk brottslighet ha ”en kontinuerlig karaktär, bedrivas på ett systematiskt sätt och förövas inom ramen för näringsverksamhet som i sig inte är kriminaliserad men som i det enskilda fallet utgör själva grunden för de kriminella handlingarna”. Utskottet skrev vidare:

Till den ekonomiska brottsligheten anses inte höra den s.k. organiserade brottsligheten. Med organiserad brottslighet avses i allmänhet sådana brott som vissa grövre narkotikabrott, koppleri i form av organiserad prostitution, organi-

serad häleriverksamhet och illegalt spel och spritutskänkning i klubbverksamhet.

Justitieutskottets definition av begreppet ekonomisk brottslighet kom att få betydelse för inriktningen av det reformarbete mot den ekonomiska brottsligheten som genomfördes under de närmast följande åren. Nämnas kan att Kommissionen mot ekonomisk brottslighet (Eko-kommissionen) avgränsade sitt arbete på ett sätt som nära anslöt till utskottets definition (SOU 1984:15 s. 23 ff) och att det i den s.k. riktlinjepropositionen (prop. 1984/85:32) uttalades att Justitieutskottets definition i stort sett borde kunna tjäna som vägledning för det fortsatta reformarbetet (s. 5 f).

Den avgränsning som Justitieutskottet gjorde har i olika sammanhang kritiserats för att vara alltför snäv. Kritik har också framförts mot att man försökt skilja ut den ekonomiska brottsligheten från organiserad brottslighet. Hans-Gunnar Axberger pekade i en utvärdering av lagstiftningen mot ekonomisk brottslighet (BRÅ forskning 1988:3 s. 25 f) på att det måste finnas gränsområden där företeelserna sammanfaller; även den organiserade brottsligheten kan ha intresse av en legal fasad och den ekonomiska brottsligheten karakteriseras ju just av en hög organisationsgrad, vilket gör att företeelserna måste kunna likna varandra till sin natur. Axberger ansåg att det från brottsbekämpningssynpunkt inte kan finnas anledning att dra någon särskilt skarp gräns mellan de båda företeelserna.

Definitioner under senare år

Frågan om vad som utgör ekonomisk brottslighet behandlades i regeringens skrivelse till riksdagen Samlade åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten (skr. 1994/95:217). Efter att ha redovisat den definition som Justitieutskottet formulerade i början av 1980-talet anför regeringen (skrivelsen s. 5 f):

Utvecklingen har gått därhän att också andra former av straffbara handlingar kan räknas in i den ekonomiska brottsligheten. En ny definition som kunnat godtas av alla har dock ännu inte formulerats.

Klart är att den ekonomiska brottsligheten kan se ut på många olika sätt. Det handlar ofta men inte alltid om brott som begås i näringsverksamhet. Andra slag av ekonomisk brottslighet kan vara t.ex. olagliga transaktioner med pengar, värdepapper el. dyl. som en person gör utan att vara företagare. På det området förefaller brottsligheten att vara under snabb utveckling. Också olika former av bidragsfusk, särskilt i näringsverksamhet, är av intresse i sammanhanget.

Ett nytt inslag är att yrkeskriminella mer än tidigare ger sig på ekonomisk brottslighet som ett av flera sätt att tjäna pengar på brott. I många fall finns

kopplingar mellan ekonomisk brottslighet och annan kriminalitet, exempelvis narkotikabrottslighet och våldsbrottslighet. Det förekommer också att ett företag praktiskt taget uteslutande används som en täckmantel för ekonomisk brottslighet. Här kan man säga att brottet är själva affärsidén.

Att man numera anser att gränsen mellan ekonomisk brottslighet och organiserad brottslighet inte är särskilt skarp, framgår vidare av bl.a. den skrivelse till riksdagen om åtgärder mot organiserad och gränsöverskridande brottslighet som regeringen överlämnade till riksdagen år 1997 (skr. 1996/97:171). Efter att först ha redovisat den årliga skrivelsen om ekonomisk brottslighet som regeringen lämnar till riksdagen, förklaras att avsikten i skrivelsen om organiserad och gränsöverskridande brottslighet är att ta upp åtgärder mot ”sådan organiserad brottslighet som inte belyses i skrivelsen om ekonomisk brottslighet” (s. 4). Vidare konstateras att några helt vattentäta skott mellan ekonomisk och annan organiserad brottslighet inte finns, och att det därför inte kan undvikas att åtgärderna i någon mån går in i varandra (s. 5).

Regeringen konstaterar i sin skrivelse (s. 5) att begreppet organiserad brottslighet förekommer i den offentliga debatten om brott och brottsbekämpning, men att innebörden inte är särskilt väl definierad. Behovet av en sådan definition bör enligt regeringen emellertid ”inte överdrivas”; dess främsta syfte skulle förmodligen vara att möjliggöra rättvisande statistiska jämförelser mellan olika länder. Avgränsningen mot annan brottslighet görs endast på det sättet att man förklarar att med organiserad brottslighet avses i skrivelsen en mera sofistikerad och systemhotande brottslighet.

Som nämndes i inledningen till detta avsnitt, används i de sammanhang då organiserad brottslighet diskuteras ofta begreppet brottsorganisationer. I en BRÅ-rapport från år 1999 (1999:6 Mc-brott) omnämns två amerikanska forskare som sammanställt tolv dimensioner, som de menar i varierande grad förekommer i de flesta akademiska definitioner av organiserad brottslighet (rapporten s. 24). Enligt forskarna gäller följande.

Brottsorganisationer

  • är inte ideologiska. De har ingen politisk agenda, vilket gör det möjligt att skilja en brottsorganisation från olika terroristorganisationer
  • har en organiserad hierarki. Brottsorganisationen har med andra ord en utvecklad ordergång
  • har kontinuitet över tid. Vilket betyder att brottsorganisationen överlever sina individuella medlemmar. Förhållandet att brottsorganisationen uppvisar kontinuitet i förhållande till vissa brott (att den fortsätter med en viss kriminell verksamhet över lång tid, trots att vissa medlemmar av olika skäl försvinner), brukar anses som ett av de viktigaste kännetecknen
  • använder våld eller hot om våld. Detta för att nå de mål man önskar. Detta kan drabba andra kriminella, offer, vittnen och representanter för myndi gheter
  • har ett medlemskap som ofta är grundat på etnisk tillhörighet, släktband, ras eller begången brottslighet
  • gör profit på illegala aktiviteter. Organisationens själva syfte är att göra profit och detta uppnås med de medel som anses nödvändiga. Om en terroristgrupps syfte återfinns i en politisk agenda, så återfinns den kriminella gruppens i kassakistan. Medlen för att nå detta mål är illegala men kan också vara legala. Den legala verksamheten används ofta för att tvätta pengar som erhållits med illegala medel
  • tillhandahåller illegala varor eller tjänster som det finns ett behov av. Det kan handla om att snabbt göra sig av med giftigt avfall eller erbjuda sex, droger, billiga cigarretter, spel osv.
  • försöker genom mutor neutralisera hot från myndigheter och politiker. Det kan handla om att muta polis, åklagare och domare för att undvika lagföring. Mutorna ger den organiserade brottsligheten en viss grad av imm unitet
  • söker en monopolställning. Detta för att maximera profiten. Det kan handla om total kontroll av specifika varor eller tjänster, men också av ett visst territorium
  • har en arbetsdelning. Denna är ofta grundad på funktion. En person får ansvar för pengatvätt, en annan för knarkdistribution och en tredje för ko rruption
  • har egna regler. Brott mot dessa straffas med uteslutning eller död
  • planerar noggrant. De brottsliga aktiviteterna handlar inte om spänningssökande, hedonism eller impulsivitet utan om noggrant planerade och sofistike-rade aktiviteter för att uppnå ett profitmål.

4.2.3. Internationella definitioner

I internationellt polissamarbete har försök gjorts att definiera organiserad brottslighet. Interpol definierar t.ex. fenomenet som

systematically prepared and planned committing of serious criminal acts with a view to gain financial profits and power by more than three accomplices united in hierarchy and job divisions ... in which the methods of violence, various types of intimidations, corruptions, and other influences are used.1

Inom Europeiska unionen används en gemensam arbetsdefinition till stöd för en årlig lägesrapport från medlemsländerna om organiserad brottslighet. Det är egentligen inte fråga om en definition av organiserad brottslighet utan snarare om ett operativt klassifikationsinstrument, som skall vara till hjälp i det praktiska samarbetet för att bekämpa kriminalitet inom unionen. Åtminstone sex av följande kännetecken måste enligt den definitionen föreligga; bland dem de fyra med nummer 1, 3, 5 och 11, för att

1 Citerad i tidskriften Transnational Organized Crime, vol. 3, no. 3 1997, s. 127.

brott eller kriminella grupper skall kunna klassificeras som organiserad brottslighet.

1. Samarbete mellan fler än två personer. 2. Egna tilldelade uppgifter åt var och en.

3. Lång eller obegränsad utsträckning i tiden (kriteriet hänför sig till gruppens stabilitet och [potentiella] varaktighet). 4. Någon form av disciplin och kontroll. 5. Misstanke om allvarliga kriminella handlingar. 6. Verksamhet på internationell nivå. 7. Användande av våld eller andra metoder för hot. 8. Användande av kommersiella eller affärsmässiga strukturer. 9. Deltagande i penningtvätt. 10. Otillbörlig påverkan på politik, medier, offentlig förvaltning, rättsliga myndigheter eller ekonomin. 11. Strävan efter vinning och/eller makt.

Europeiska rådet antog i december 1998 en gemensam åtgärd om att göra deltagande i en kriminell organisation i Europeiska unionens medlemsstater till ett brott.2 Den innehåller (artikel 1) en definition av vad som i åtgärden skall avses med kriminell organisation. Det är

.... en strukturerad sammanslutning, inrättad för en begränsad tid av mer än två personer som handlar i samförstånd för att begå brott som bestraffas med frihetsberövande eller en frihetsberövande säkerhetsåtgärd på upp till minst fyra år eller ett strängare straff oavsett om brotten är ett mål i sig själv eller ett medel att erhålla materiella fördelar och i förekommande fall ett sätt att otillbörligt påverka offentliga myndigheters verksamhet.

De brott som avses i definitionen finns särskilt förtecknade i Europolkonventionen.

Medan den tidigare nämnda arbetsdefinitionen av organiserad brottslighet (de 11 punkterna) främst har ett operativt syfte, avser man genom definitionen i artikel 1 i den gemensamma åtgärden att göra en mer precis avgränsning av åtgärdens tillämpningsområde. Det är således fråga om en form av legaldefinition av begreppet kriminell organisation.

FN:s Generalförsamling beslutade i december 1998 (resolution 53/111) att tillsätta en öppen arbetsgrupp med uppgift att utarbeta en internationell konvention med åtgärder mot organiserad brottslighet. Enligt ett utkast i juli 2000 skall konventionen tillämpas på vissa typer av allvarlig gränsöverskridande brottslighet som inkluderar en organiserad kriminell grupp (artikel 2 bis). Organiserad kriminell grupp definieras enligt förslaget som ”a structured group of three or more persons, existing for a

2 EGT 98/L 351/01. Åtgärden beskrivs utförligt i kapitel 13.

period of time and acting in concert with the aim of committing one or more serious crimes or offences established in accordance with this Convention, in order to obtain, directly or indirectly, a financial or other material benefit” (artikel 2). De olika delarna av denna definition preciseras sedan ytterligare.

4.2.4. Utländsk rätt

Trots de svårigheter som uppenbarligen finns att hitta tillräckligt precisa juridiska definitioner av begreppen organiserad brottslighet och kriminella eller brottsliga organisationer (brottsorganisationer), använder man sig i många länders strafflagstiftning ändå av dessa begrepp (se kap. 14). I de flesta länder tycks det ankomma på domstolarna att närmare precisera vad som skall avses med begreppen, men i några fall har man redan i lagtexten försökt avgränsa tillämpningsområdena. Så har man i t.ex. en bestämmelse i Österrikes strafflag (278 a § Strafgesetzbuch) om ”kriminella organisationer” angett att det är straffbart att för en längre tidsperiod bilda eller tillhöra en sammanslutning av ett större antal personer som, helt eller delvis, är inriktad på att begå upprepade och planerade allvarliga straffbara handlingar som särskilt anges i bestämmelsen. Man kan också notera att det i Italien finns ett särskilt straffstadgande för ”maffialiknande brottslighet”, som också innehåller en relativt utförlig definition av vad som skall avses med en maffialiknande organisation (Codice Penale art 416bis). Utländsk rätt rörande straff för deltagande i brottsliga organisationer behandlas närmare i kapitel 14.

4.3. Förekomsten av organiserad brottslighet i Sverige

4.3.1. Regeringens skrivelse år 1997 till riksdagen om åtgärder mot organiserad och gränsöverskridande brottslighet

I juni 1997 överlämnade regeringen en skrivelse till riksdagen om åtgärder mot organiserad och gränsöverskridande brottslighet (skr. 1996/97:171). I skrivelsen presenteras bl.a. de åtgärder som regeringen vidtagit och avser att vidta mot denna typ av brottslighet. I skrivelsen behandlas dock inte åtgärder som avser endast ekonomisk brottslighet. Skälet till detta är att regeringen årligen lämnar en särskild redogörelse till riksdagen rörande

sådan brottslighet. Det följande är en sammanställning av vissa delar av regeringens skrivelse.

Med organiserad brottslighet avses i skrivelsen till riksdagen en mera sofistikerad och systemhotande brottslighet. I sin mest avancerade form kan sådan brottslig verksamhet vara så livskraftigt organiserad och hierarkiskt styrd att den kan ställa sig utanför och hota den legala, stabila och demokratiska ordningen. Enligt regeringens bedömning finns i Sverige knappast några organiserade kriminella grupper av det slaget. Det sägs dock att några av de motorcykelklubbar som bedriver brottslig verksamhet och som etablerat sig i Sverige, uppfyller ett flertal kriterier på i reell mening organiserad brottslighet.

Regeringen konstaterar i skrivelsen att organiserad brottslighet inte har något särskilt starkt fäste i Sverige, men påpekar samtidigt att detta inte innebär att Sverige är helt befriat från sådan brottslighet. Det förekommer relativt begränsad brottslig verksamhet med internationella kopplingar bedriven av organisationer som har sin bas och sin verksamhet i Sverige. Vanligare är enligt regeringen emellertid brottslighet som bedrivs av organisationer som har sin bas utanför Sverige. Omfattningen av brottsligheten är dock svårbedömd.

I skrivelsen redovisas ett antal exempel på mera typiskt organiserad brottslighet av gränsöverskridande karaktär som förekommer i Sverige. Det gäller den grova narkotikabrottsligheten, där organisationerna dock har sin bas framför allt i utlandet och använder Sverige som marknad. Vidare nämns penningtvätt, som enligt skrivelsen förekommer i Sverige både i och utanför bank- och finansväsendet. Penningtvättning uppfattas vara mindre omfattande i Sverige än i andra jämförbara länder.

Som ytterligare exempel anges den brottsliga verksamhet som bedrivs av motorcykelklubbar som etablerats i Sverige och som ingår i internationella nätverk. De mera uppenbara brottsliga yttringarna av klubbarnas verksamhet är grovt våld, främst riktat mot rivaliserande organisationer. Detta våld är ibland mycket välplanerat och hänsynslöst. Det finns enligt regeringen också tecken på att motorcykelklubbarna ägnar sig åt beskyddar- och indrivningsverksamhet. Mycket talar, säger man, också för att det förekommer mer eller mindre omfattande narkotikabrottslighet och ekonomisk brottslighet.

Andra typer av organiserad brottslighet som förekommer i Sverige och som nämns i skrivelsen till riksdagen är människosmuggling, handel med stulna fordon samt alkohol- och tobakssmuggling. Gemensamt för dessa olika typer av brott är att de har ökat i omfattning. Medan människosmugglingen till Sverige antas vara till stor del styrd av personer som är bosatta i Sverige eller i något annat skandinaviskt land, styrs handeln med stulna fordon och alkohol- och tobakssmugglingen främst av kriminella organisationer med bas utanför Sverige.

4.3.2. Internationella ekobrottsgruppen

Internationella ekobrottsgruppen överlämnade i augusti 1997 till chefen för Justitiedepartementet sin rapport Internationella ekobrott (Ds 1997:51). Enligt rapporten (s. 187 ff) framträder tre huvudtrender i fråga om den ekonomiska brottsligheten, nämligen ökande internationalisering, ökande datorisering och ökat inslag av organiserad brottslighet. Det sägs att det numera är vanligt att det bakom den gränsöverskridande ekobrottsligheten som berör Sverige står nätverk eller tillfälliga grupper av personer med hemvist både i Sverige och i andra länder.

Det finns, säger man i rapporten (s. 152), sedan århundraden kriminella organisationer på olika håll i världen: maffia, kinesiska triader, etc. Nya organisationer har tillkommit i modern tid, såsom de sydamerikanska narkotikakartellerna och, under de allra senaste åren, kriminella strukturer i Östeuropa. Men, konstaterar man, det förekommer också att kvalificerad brottslighet begås inom ramen för en mera tillfällig organisation i form av nätverk eller ”ad hoc-grupper” som bildas för att genomföra ett visst större brott eller för att bedriva en brottslig verksamhet enligt ett visst upplägg under en begränsad tid. Också dessa mera tillfälliga organisationsformer brukar enligt rapporten räknas in i begreppet organiserad brottslighet, även om en del brukar föredra att i dessa fall tala om ”brott som är välorganiserade”. Den organiserade brottsligheten i Sverige och i andra länder i Nordvästeuropa kan enligt rapporten, något förenklat, sägas karaktäriseras av mera kortlivade nätverk och grupper, snarare än av fast organiserade ligor eller av maffialiknande organisationer (s. 154).

Det största hotet när det gäller organiserad brottslighet torde enligt internationella ekobrottsgruppen komma från våra grannländer i Östeuropa. Enligt rapporten har den organiserade brottsligheten där kommit att delvis dominera inte bara kriminaliteten utan också det ekonomiska livet och samhällslivet över huvud taget (s. 191).

4.3.3. Situationsrapporterna till EU, m.m.

Samtliga medlemsstater skall varje år lämna en rapport till EU om organiserad brottslighet i respektive land. De nationella rapporterna utgör sedan underlag för en gemensam rapport om den organiserade brottslighet som verkar inom och gentemot unionen. Den svenska rapporten utarbetas för regeringens räkning av Rikskriminalpolisen (RKP). Rapporten i sin kompletta version sänds ut som hemligstämplad. Det är den öppna sammanfattning som också finns, som utgör underlag för den EUgemensamma rapporten.

Vi har tagit del av de fullständiga rapporterna avseende brottslighet under åren 1997-1999.3 I rapporterna avseende såväl år 1998 som år 1999 sägs att förändringarna i den svenska organiserade brottslighetens struktur har varit små jämfört med den situation som redovisats föregående år. Inriktningen i dessa båda rapporter har därför främst varit att göra en uppdatering jämfört med föregående år. Vi redovisar i det följande huvudsakligen vad som anförts i rapporten för år 1997, och lämnar därutöver vissa kompletterande uppgifter som förekommer i rapporterna för åren 1998 respektive 1999. Redovisningen är därutöver kompletterad med vissa uppgifter hämtade från RKP:s Hotbildsrapport 1997.4 Efter samråd med RKP har vi gjort bedömningen att de uppgifter som vi redovisar här inte är av den arten att de omfattas av sekretess.

Brottsområden

Enligt rapporten förekommer brottslighet som kan betraktas som organiserad (i enlighet med de elva kännetecken som redovisats i avsnitt 4.2.3) inom följande brottsområden.

Narkotikabrott (inklusive smuggling av dopingmedel och läkemedel)

  • Smuggling av alkohol och tobak

Bedrägerier och annan ekonomisk brottslighet

  • Illegal handel med stulna fordon

Rån och stölder (inklusive häleri), bl.a. riktade mot åldringar, samt vissa seriestölder

  • Människosmuggling
  • Utpressning (i praktiken ofta olaga hot)
  • Förfalskning
  • Penningtvätt
  • Mord
  • Misshandel
  • Olaglig vapenhandel

Därutöver finns ett antal brottsområden som enligt rapporten inte är tillräckligt väl kartlagda för att det med säkerhet skall gå att uttala sig om i vilken mån de kan betraktas som organiserade. Det gäller t.ex. prostitution, miljöbrott och olagligt hasardspel. I rapporten för år 1999 har handel med kvinnor (inklusive koppleri) lagts till som ett område inom vilket organiserad brottslighet bedöms förekomma.

3 RKP/KUT 1998:25, 1999:15 respektive 2000:9.4 RKP/KUT 1997:12

.

I rapporten påpekas att de angivna brottsområdena inte i sin helhet kan betraktas som den organiserade brottslighetens domäner. När det t.ex. gäller smuggling av såväl narkotika som tobak sker en viss andel av verksamheten i enskilda individers eller i helt tillfälliga gruppers regi. Ett annat exempel är bilstölder, där den organiserade brottsligheten bedöms stå för en andel som generellt sett understiger tio procent. Andelen mord och misshandelsfall som har koppling till organiserad brottslighet har inte undersökts, men den bedöms vara låg.

Den organiserade brottslighetens struktur

Det finns i Sverige några kriminella grupper som är stabila och slutna till sin struktur och som verkat under lång tid. Den allra största delen av den svenska kvalificerade kriminella miljön, eller om man så vill, den organiserade brottsligheten, karaktäriseras dock enligt rapporten av:

  • brottsflöden som är stabila över tiden, så länge de anses tillräckligt lönsamma i förhållande till risken (amfetamin flödar t.ex. in i en relativt jämn ström, även om tillvägagångssätt för insmuggling kan skifta)
  • nätverk mellan kriminella individer som byggs upp långsiktigt och som i termer av allmänna kontakter är stabila över tiden
  • specifika grupperingar som uppstår ur nätverken och under viss tid organiserar sig för att bedriva brottslighet tillsammans (om vissa grupper t.ex. bryts upp av polis eller tull tar nya vid om marknaden kvarstår och den nödvändiga kompetensen inte är för exklusiv)

RKP säger i rapporten att det är svårt att undgå att dra slutsatsen att etnicitet, nationalitet, språk och kultur är viktiga faktorer i sammansättningen av de kriminella grupper som verkar i eller mot Sverige. Det är dock få av de kriminella grupper som normalt kategoriseras efter etnisk grund som är helt igenom etniskt homogena. Runt en liten, homogen kärna, finns ofta medhjälpare med skiftande etnisk bakgrund. I rapporten för år 1999 sägs att det finns tecken på att grupperna blir allt mindre etniskt homogena och att olika kriminella aktörer i stället knyts samman i grupper utifrån ett vinstmaximeringsperspektiv.

Den ekonomiska brottsligheten i Sverige har enligt rapporten länge varit en angelägenhet för svenska kriminella aktörer. I kölvattnet av de senaste årens internationalisering visar det sig nu allt mer att dessa svenska kriminella börjar samverka med internationella aktörer. Det är en utveckling som tycks finnas även inom andra brottsområden. I rapporten för år 1998 sägs att de grupper av kriminella som tidigare genomfört skalbolagsförvärv har utvecklats till att omfatta inte bara ”storbedragare”, utan också våldsmän och småbedragare. Det har utvecklats en hierarki bland de

kriminella som nu har kunnat användas bl.a. vad gäller de organiserade momsbedrägerierna. Denna tendens kvarstår enligt rapporten för år 1999. Av den rapporten framgår också att grupperingar som ägnar sig åt ekonomisk brottslighet i ökande utsträckning har lyckats knyta till sig ITexperter av olika slag.

Outlaw MC-miljön sägs vara en kriminell sfär som bildar bas för organiserad brottslighet i Sverige. Huvuddelen av den vinstmotiverade kriminella aktiviteten i miljön förefaller dock enligt rapporten ske inom särskilda fraktioner, snarare än direkt i klubbarnas regi. Dessa fraktioner har ofta ett personligt vinstintresse och samverkar i sin brottslighet ofta med andra kriminella aktörer utanför Outlaw MC-miljön. Detta är en tendens som enligt rapporten för år 1999 har förstärkts. Det har enligt RKP inte gått att belägga att klubbarna som sådana tar del av de vinster som genereras genom denna kriminalitet. Brottslighet med anknytning till mc-gäng kommer att behandlas närmare i kapitel 5.

En del kriminella grupper som verkar inom eller mot Sverige sysslar huvudsakligen med en brottslig aktivitet, t.ex. smuggling av ett visst narkotiskt preparat. Många grupperingar är dock enligt RKP verksamma inom ett bredare spektrum av kriminella aktiviteter. Trenden tycks vara att de kriminella aktörerna blir mer och mer av mångsysslare; de går in i sådana kriminella aktiviteter som ger största möjliga vinst till lägsta möjliga risk. Många traditionella svenska ekobrottslingar förefaller enligt RKP under det senaste året t.ex. ha gett sig in på smuggling av alkohol och tobak. Enligt rapporterna för år 1998 och 1999 har denna trend förstärkts.

I rapporten görs en ganska detaljerad genomgång av de kriminella grupper som faktiskt finns i Sverige. Av sekretesskäl kan uppgifterna inte redovisas i detalj. Vad som är av intresse för oss är emellertid de slutsatser som ur materialet kan dras när det gäller gruppernas organisation och stabilitet.

Gruppernas stabilitet kan generellt sägas variera ganska mycket, både i fråga om varaktighet i tid och personsammansättning. Det finns dock några grupperingar av personer som under lång tid (i något fall flera decennier) ägnat sig åt allvarlig kriminalitet, t.ex. narkotikasmuggling. Inslaget av organiserad brottslighet är betydande i smugglingen av och handeln med narkotika i Sverige även om den brottsligheten framstår som lösare organiserad och mer småskalig vid en jämförelse med motsvarande brottslighet i många andra länder.

I RKP:s Hotbildsrapport 1997 sägs att den organiserade kriminella miljön i Sverige är något mindre stabil över tiden och kanske också generellt mindre sofistikerad metodmässigt än i stora delar av omvärlden. Även om ett visst samröre mellan olika konstellationer har konstaterats, förefaller den svenska miljön också vara relativt fragmenterad. Vidare sägs att det finns enstaka grupperingar som åtminstone lokalt torde vara mer maf-

fia-artade i sina ambitioner, men att det vore fel att påstå att det finns någon svensk maffia och att vi givetvis inte är i närheten av något maffiavälde.

De brottsaktiva grupperingar som finns i Sverige förefaller enligt RKP vara relativt små; från tre till fem personer upp till - i några enstaka fall något 20-tal personer. Kopplingarna mellan personerna i grupperna varierar liksom hur rollfördelningen ser ut inom grupperna. I det följande skall några exempel nämnas.

Smugglingen av amfetamin till Sverige sker i organisationer som är någorlunda stabila över tiden. Medan smugglingen från Polen oftast sköts helt av polska ligor, styrs trafiken från Nederländerna och Belgien huvudsakligen av svenska huvudmän. Huvudmännen har ofta lång rutin och väletablerade kontakter i tillverkarleden. Bakom sig har de ett nätverk av svenska återförsäljare som får köpa in sig i väntade partier. Amfetaminet smugglas in av kurirer med väg- eller tågtrafik till Sverige, ofta via Tyskland och Danmark.

Ett annat exempel på organiserad brottslighet i Sverige är människosmuggling. Organisationer som ägnar sig åt sådan smuggling av människor till Sverige består ofta av en fast kärna om 3-4 personer, med sinsemellan olika roller. En kan t.ex. ha som uppgift att ordna falska dokument medan en annan skaffar biljetter. En tredje kan ansvara för inkassering och fördelning av pengar och någon annan kan fungera som ”reseledare”. Kring den fast kärnan finns ofta ett lösare nätverk av medhjälpare. Det är t.ex. vanligt att organisatörerna väljer att upphandla förfalskningstjänster av ”frilansande” specialister. Vissa medhjälpare anlitas bara en eller ett fåtal gånger.

Organiserad brottslighet med ursprung i det tidigare Sovjetunionen har spritt sig och vuxit i Sverige under 1990-talet. Först var det fråga om handel med stulna metaller, men nu ägnar sig dessa grupper åt brottslighet av många olika slag. Det är stabila organisationer, ofta med ett brett kontaktnät över hela världen. Enligt polismän vid RKP som vi har träffat finns i toppen för dessa grupper i Sverige 4-5 personer med ryskt ursprung som driver företag här i landet. Företagen ägnar sig t.ex. åt handel med olja och metaller. Under toppmännen finns ledarna för den kriminella verksamheten, vilka i sin tur styr ett antal gruppledare som leder det reella utförandet av brottsligheten. Längst ner i hierarkin finns ett antal ”underhuggare” som på olika sätt deltar i utförandet av brotten.

4.3.4. Övrigt

En BRÅ-rapport om cigarettsmuggling

Professorn Leif GW Persson har på uppdrag av BRÅ nyligen kartlagt den organiserade cigarettsmugglingen i Sverige. Resultatet av kartläggningen har presenterats i två rapporter under våren 1999.

Den organiserade cigarettsmugglingen har, enligt beräkningar som gjorts med ledning av bl.a. tullens beslagsstatistik, ökat dramatiskt under senare år. Den skattning som gjorts i undersökningen är att den organiserade smugglingen för närvarande (slutet av år 1998) omfattar ca 400 miljoner cigaretter per år (av totalt 500 miljoner insmugglade cigaretter). Det årliga skattebortfallet för staten har beräknats till ca en halv miljard kr. För aktörerna på den illegala marknaden genererar smugglingen en vinst om flera hundra miljoner kr per år.

Den slutsats som dras i rapporterna är att cigarettsmugglingen till Sverige bedrivs av ett väl fungerande och kriminellt nätverk. Överst i nätverket finns ett tiotal ”grossister” (kriminella grupper) med bas huvudsakligen i Nederländerna, norra Tyskland, Polen och de baltiska staterna. Dessa grossister köper in cigaretter från fabrikanter eller grossister på den legala marknaden för att sedan sköta om den nödvändiga omlastningen och ompackningen av godset, den illegala transporten över gränsen samt leverans och försäljning till ett svenskt nätverk av ca 300 ”detaljister” som svarar för marknadsföring, distribution och försäljning till konsumenterna.

”Grossisterna” ägnar sig enligt undersökningen inte bara åt cigarettsmuggling utan bedriver en blandad verksamhet, innefattande även smuggling av sprit och ibland amfetamin. ”Detaljisterna” är av två slag. Det är dels personer som har en affär, kiosk, etc. där de sysslar med laglig försäljning av tobak och andra dagligvaror, men där de även säljer smuggelcigaretter ”under disk”. Dels är det ambulerande försäljare som förser restauranger, klubbar, vanliga arbetsplatser och t.o.m. vissa bostadsområden med smugglade cigaretter och smugglad sprit.

Alkoholinspektionens rapport ( 1999:3 ) Svartsprit

Alkoholinspektionen fick år 1998 i uppdrag av regeringen att bedöma omfattning och karaktär av svartsprit vad avser tillverkning, smuggling och distribution. Detta resulterade i en rapport den 1 september 1999 kallad Svartsprit - tillverkning, smuggling och distribution (rapport nr 1999:3). Med svartsprit avses i rapporten sprit eller spritdrycker som är olovligen framställda, inklusive renad eller utspädd teknisk sprit, samt sprit eller spritdrycker som är olovligen införda i Sverige.

En liknande kartläggning gjordes åren 1995-96 av den s.k. Svartspritsgruppen. Den bild som den gruppen lämnade i sin rapport Svartsprit och ungdomar (Ds 1997:8) överensstämmer i stora delar med den bild som ges i Alkoholinspektionens rapport.

Alkoholinspektionens rapport har grundats på information ur flera olika källor. Ett stort antal domar rörande tillverkning och smuggling av sprit har studerats, både direkt och via tillgänglig statistik. I övrigt har bl.a. information inhämtats i Tullverkets register. Även rent underrättelsematerial har använts.

När det gäller olovlig tillverkning av sprit sägs i rapporten att det stora flertalet tillverkare bedriver en relativt småskalig verksamhet. De storskaliga tillverkarna står emellertid för en betydande del av de volymer hembränd sprit som finns på marknaden. Den småskaliga tillverkningen kan enligt rapporten inte betecknas som organiserad i någon större utsträckning. Även en stor del av den storskaliga tillverkningen bedrivs av personer som agerar enskilt. Exempel finns dock på att flera personer samverkar och det förekommer även att de inblandade använder sig av legala kommersiella strukturer för att dölja den illegala verksamheten.

Den storskaliga smugglingen av sprit till Sverige är enligt rapporten i stor utsträckning organiserad. De flesta smugglingsorganisationerna leds av personer som, liksom de flesta medhjälparna, bor i Sverige. Viktiga faktorer som beskriver hur dessa grupper är sammansatta är etnisk tillhörighet, nationalitet, språk och kultur. Kontakter finns med kriminella nätverk i dessa personers hemländer och dessa kontakter utnyttjas vid smugglingen. Vissa smugglingsorganisationer är baserade utomlands och använder sina kontakter med landsmän i Sverige för att bedriva verksamheten. Den största delen av smugglingen sker från andra EU-länder.

Huvudmännen har enligt rapporten ofta en fasad bestående av ”vita” företag för att dölja den kriminella verksamheten. Företagen kontrolleras ofta via bulvaner och mellanhänder. De personer som arbetar med smugglingen i egenskap av t.ex. mottagare eller grossister, är mindre bundna till en viss organisation än de som befinner sig högre upp i leden. De kan således arbeta för olika organisationer vid olika tillfällen. Även personer högre upp i hierarkin kan dock köpa in sig i olika sändningar som är beställda av olika organisationer.

I rapporten beskrivs smugglingsorganisationernas arbetsmetoder på följande sätt. Spriten köps från en spritproducent på kontinenten. Köparen ger då sken av att det är fråga om en legal transport eller så finner han något annat sätt att kringgå den kontroll som inköpslandets myndigheter uppställer. De transporter med smuggelsprit som kommer från södra Europa lastas ofta om i norra Tyskland för vidare transport över lämplig gränspassage in i Sverige. Enligt rapporten talar det mesta för att de chaufförer som kör smuggeltransporterna är mycket väl medvetna om att den

last de kör inte är legal. Chaufförerna har ofta en kontinuerlig kontakt med organisatören eller mottagaren både före och efter gränspassagen in till Sverige för att få besked om den slutliga destinationen. Ibland möts lastbilen av en person i bil som lotsar ekipaget till den bestämda platsen. Själva lossningen går mestadels till så att chauffören lämnar lastbilen till mottagaren som lossar godset utan chaufförens medverkan. Lossningen sker ofta under tak, i lagerlokaler som regelbundet byts ut för att minska risken för upptäckt. Grossisterna i det första ledet i distributionskedjan är oftast redan på plats och lasten skingras på några timmar. Dessa grossister kan också vara medfinansiärer i leveransen. Den insmugglade spriten passerar ofta genom tre eller fyra led av grossister innan den når slutkonsumenten.

5. Brottslighet med anknytning till mc-gäng

5.1. Inledning

Vi skall enligt våra direktiv överväga om det bör göras straffbart att aktivt delta i organisationer som har brottslighet som ett väsentligt inslag i sin verksamhet. Bakgrunden till uppdraget är bl.a. händelser under senare år med anknytning till vissa mc-klubbar, rasistiska organisationers verksamhet samt det internationella samarbetet när det gäller att bekämpa organiserad brottslighet.

Till grund för våra ställningstaganden måste bl.a. ligga en analys av vilken typ av brottslighet som begås inom de angivna organisationerna och i vad mån brottsligheten är styrd av organisationerna som sådana. I detta kapitel redovisas det material som vi har samlat in och som gäller brottslighet med anknytning till mc-gängen.

5.2 ”Mc-kriget” under åren 1994-1997

Etableringen av mc-gänget Bandidos i Helsingborg år 1994 utlöste en konflikt mellan Hells Angels och Bandidos i de nordiska länderna som pågick i drygt tre år. Konflikten, som blev mycket våldsam, kallades i massmedier ibland för ”det stora nordiska mc-kriget” (i fortsättningen benämnt mckriget). Under hösten 1997 slöts ”fred” mellan gängen.

Förloppet började i januari 1994 med att en Bandidos-anknuten klubblokal i Helsingborg angreps med automatvapen. Under de tre åren som kriget sedan varade inträffade ett stort antal skottväxlingar mellan de rivaliserande gängen, angrepp på klubblokaler med bomber och pansarvärnsskott, m.m. Under konflikten dödades elva personer och ett sjuttiotal personer utsattes för mordförsök. Därutöver skadades omkring 100 personer mer eller mindre allvarligt. De drabbade var huvudsakligen medlemmar eller anhängare till något av de rivaliserande mc-gängen. En av de dödade och ett tjugotal av dem som skadades var emellertid utomstående som till-

fälligtvis drabbades, huvudsakligen i samband med sprängningar av bomber.

Många teorier har framförts om vad som var orsaken till mc-kriget. Någon säker förklaring är svår att hitta, inte minst eftersom de inblandade aldrig diskuterar interna förhållanden med utomstående. Somliga har menat att det måste handla om pengar, om kampen för att få kontroll över narkotikamarknader, prostitutionsverksamhet eller andra kriminella aktiviteter. Andra har ansett att kriget skall förstås som inslag i en fejd. Det klubbarna i en sådan situation strider om är prestige eller status. Ett våldsdåd riktat mot en medlem i en rivaliserande klubb kan då t.ex. vara en hämnd för att denne skymfat motståndarklubbens emblem eller på annat sätt förnedrat denna klubb. Det kan också vara så att en klubb anser sig ha ensamrätt till ett visst territorium och gör allt för att skrämma bort nyetablerade klubbar från detta territorium. Frågan om hur brottslighet med anknytning till mc-gängen kan förklaras behandlas vidare i avsnitt 5.4.

5.3. Den nuvarande situationen

5.3.1. Inledning

Medlemmarna i mc-gängen blev mentalt utmattade under mc-kriget. De hade under drygt tre års tid känt ett starkt hot från varandra och ständigt ansett sig tvingade att bära skyddsväst på allmän plats och att bära vapen för att kunna skydda sig. De riskerade under hela konflikten att bli allvarligt skadade eller t.o.m. dödade. Dessutom var de utsatta för ett kontinuerligt intresse från polisen. Mycket tid gick åt till vakthållning i klubbhusen, etc.

Mc-kriget gjorde det närmast omöjligt för medlemmarna i mc-gängen att ägna sig åt annan verksamhet, kriminell eller inte. Det innebär att, sedan ”freden” väl trätt i kraft, karaktären på den brottslighet som medlemmar i mc-gängen ägnar sig åt har ändrats. I Sverige har sedan år 1997 inga våldsdåd eller andra allvarliga incidenter med direkt koppling till den tidigare konflikten noterats. Det finns enligt polisen inte heller några omedelbara tecken på att någon av sidorna har för avsikt att återuppta konflikten.

Enstaka beslag av vapen har skett även under senare år. Det har emellertid inte varit fråga om några arsenaler av vapen förvarade i klubbhus eller burna av medlemmar i något av mc-gängen. Polisen misstänker dock att både Hells Angels och Bandidos fortfarande har relativt gott om vapen, ammunition och sprängmedel. Ett stort beslag av stulna militära vapen med anknytning till Bandidos gjordes också i början av år 2000.

Aktiviteten inom det tidigare nämnda Brödraskapet Woolfpack har under det senaste året ökat markant. Flera av dess medlemmar har dömts för allvarliga brott, bl.a. grovt vapenbrott.

I det följande redovisar vi några olika rapporter om brottslighet med anknytning till mc-gäng. Vi lämnar också en redogörelse för vad som framkommit genom de sammanträffanden som vi har haft med polis och åklagare i olika delar av landet.

5.3.2. BRÅ:s rapport Mc-brott (1999:6)

Brottsförebyggandet rådet (BRÅ) publicerade i juni 1999 rapporten Mcbrott (1999:6). Syftet med rapporten, som utarbetades på uppdrag av Kommittén för brottsförebyggande arbete, var att skapa en kunskapsöversikt om kriminella mc-gäng. I rapporten beskrivs hur mc-gängen är organiserade och i vilken mån medlemmarna är lagförda för brott. En bedömning görs också av i vad mån den brottslighet som begås kan betraktas som organiserad brottslighet.

I BRÅ:s rapport redovisas (s. 36) ett utdrag ur person- och belastningsregistret avseende 100 medlemmar i Hells Angels och Bandidos i Sverige. Av registerutdraget framgår att den totala brottsbelastningen inom de två grupperna är mycket hög. Räknat i strafförelägganden och åtalspunkter (för vilka ansvar utdömts eller åtalsunderlåtelse meddelats) uppgår den sammanlagda siffran för de 100 individerna till 756 ärenden. Därutöver finns skäliga misstankar om sammanlagt ytterligare 83 begångna brott utförda av individer i de två gängen. Här skall påpekas att det av materialet inte är möjligt att avgöra i vilken mån en individ har begått de brott som han straffats för under tiden för sitt medlemskap i mc-gänget. Det är troligt att en del (okänt hur många) av brotten har begåtts innan individen blev medlem.

Den totalt sett tunga brottsbelastningen uppvisar stor variation på individnivå. Medan 25 individer inte alls är straffade, svarar de 20 tyngst belastade individerna för hela 505 av den totala mängden på 756 strafförelägganden och åtalspunkter. Även vad avser fängelsestraffen svarar de tyngst belastade individerna för en stor del av den sammanlagda utdömda fängelsetiden. De 20 individer som har dömts till längst fängelsestraff svarar för nästan 111 år av den totala fängelsetiden, som uppgår till drygt 151 år.

En stor del av de begångna brotten är av tämligen ”ordinärt” slag. Absolut flest strafförelägganden och åtalspunkter avser olika former av trafikbrott, som till exempel rattfylleribrott, fortkörning och olovlig körning (176 fall). Ofta har dessa brott begåtts i kombination med tillgrepp av fortskaffningsmedel (35 fall). Stölder är en annan stor kategori brott. Totalt 93

fall avser stöldbrott (därav åtta fall av grov stöld och två av förberedelse till grov stöld).

Efter trafikbrott och stölder är olika allvarliga fall av misshandel det oftast förekommande brottet i materialet (totalt 83 fall). Brotten våldsamt motstånd och hot eller våld mot tjänsteman förekommer i 35 fall; 32 fall avser olaga tvång, olaga hot och olaga frihetsberövande; 20 fall avser ofredande, hemfridsbrott, människorov, övergrepp i rättssak och mened. Dessa kategorier brott, som bl.a. innefattar användande av våld och hot mot myndighetspersoner, vittnen och målsägande, kan enligt BRÅ betecknas som brott av systemhotande karaktär, dvs. de utgör ett hot mot hela rättsväsendet.

Enligt BRÅ:s bedömning ger utdraget ur person- och belastningsregistret litet stöd för att mc-gängen skulle ägna sig åt organiserad brottslighet av ”klassiskt” snitt. Brott, som anses typiska för den organiserade brottsligheten (till exempel utpressning, grova narkotikabrott och bedrägerier) förekommer, men inte i så stor omfattning. Bland annat avser endast fyra fall bedrägeri, lika många utpressning och nio fall olika former av olovlig alkoholhantering. Antalet fall av narkotikabrott skulle enligt rapporten dock kunna ses som ett stöd för teorin att mc-gängen är brottsorganisationer. Antalet är stort (29 fall), men endast två fall avser grovt narkotikabrott. De flesta narkotikabrotten avser innehav eller eget bruk av narkotika.

I vilken mån denna statistik över brottsliga gärningar avspeglar fördelningen av den faktiska brottslighet som kan relateras till de två mc-gängen, är naturligtvis osäkert. Det är möjligt att begångna, inte lagförda, brott i större utsträckning kan hänföras till den brottslighet som brukar anses vara typisk för brottsorganisationer. En indikation på att så skulle kunna vara fallet kan enligt BRÅ vara det faktum att brottet utpressning enbart finns i statistiken i fyra fall, medan det finns skäliga misstankar om ytterligare tio fall av utpressning. Tillsammans med mord/dråp utgör detta den enda brottstyp där misstankarna är fler än antalet fällande domar. Det skulle möjligen kunna bero på att detta brott, tillsammans med övriga brott som brukar förknippas med organiserad brottslighet, är speciellt svåra att lagföra (i fallet utpressning bland annat på grund av att offret ofta själv har något att dölja). Även om hänsyn tas till detta, är den slutsats som dras i rapporten emellertid att det inte finns belägg för att mc-gängen i sin helhet kan likställas med traditionella brottsorganisationer. Materialet tycks enligt BRÅ i stället stödja slutsatsen att, för samhällets vidkommande, det är våldsbenägenheten tillsammans med systemhotet (hotet mot rättsväsendet) som är det största problemet med mc-gängen.

5.3.3. FOA-rapporten

Försvarets Forskningsanstalt (FOA) publicerade i februari 1999 en rapport med namnet Kriminella mc-gäng: en transnationell hotbild. I rapporten beskrivs bl.a. outlaw-klubbarnas framväxt och deras etablering internationellt och i Skandinavien.

Rapporten har författats av forskaren Lina Svedin. Källmaterialet i den del av rapporten som avser svenska förhållanden består till stor del av artiklar i den svenska dagspressen, kompletterade med ett antal intervjuer med huvudsakligen företrädare för Rikskriminalpolisen.

I rapporten påpekas (s. 16) att i Skandinavien har mycket få medlemmar i mc-gäng dömts för brott som skulle kunna klassas som organiserad brottslighet. Tidsperioden 1991-1997 har inte innehållit särskilt mycket brottslighet i syfte att tjäna pengar, främst beroende på att mc-kriget hindrat sådan verksamhet. En konsekvens av kriget har dock, hävdas det i rapporten, varit att klubbarnas våldsamma rykte spritt sig i människors medvetande, vilket i sin tur har banat väg för att man allt mer framgångsrikt kunnat begå brott som utpressning och olaglig inkassoverksamhet.

En rad legitima företag och verksamheter har enligt FOA-rapporten vuxit upp bland medlemmarna i mc-gängen. Det rör sig bl.a. om tatueringsstudior, importföretag för motorcyklar, motorcykelverkstäder, inkassobyråer och roulettuthyrning. Dessa har till viss del skapats för att tillgodose klubbarnas egna behov av dessa varor och tjänster, men utgör också, påstås det i rapporten, källor för illegal indrivning, hot och beskyddarverksamhet samt kan fungera som fasader för penningtvätt av vinster från illegal verksamhet. Det framgår emellertid inte av rapporten var dessa uppgifter hämtats ifrån.

5.3.4. RKP:s rapporter

Situationsrapporterna till EU

Rikskriminalpolisen (RKP) utarbetar varje år för regeringens räkning en rapport om organiserad brottslighet i Sverige som sedan lämnas till EU. Rapporten innehåller i sin fullständiga version en hel del känsliga uppgifter som har bedömts omfattade av sekretess enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen. Rapporten utkommer också i form av en öppen sammanfattning.

Vi har tagit del av de fullständiga rapporterna avseende organiserad brottslighet i Sverige under åren 1997-1999.1 I rapporterna behandlas, bland mycket annat, brottslighet med anknytning till mc-gäng. De uppgif-

1 RKP/KUT Rapport 1998:25, 1999:15 och 2000:9

.

ter som vi redovisar här är inte av den karaktären att de kan anses omfattade av sekretess.

Den våldsbrottslighet som förekom under konflikten mellan Hells Angels och Bandidos under åren 1994-1997 kan, sägs det i rapporten för 1997, karaktäriseras som organiserad brottslighet i klubbarnas regi, eftersom allt talar för att våldet utfördes av medlemmar på klubbarnas vägnar i enlighet med direktiv från ledande personer inom klubbarna. Det faktum att våldet avstannade även i Sverige efter att en vapenvila förhandlats fram mellan representanter för klubbarna i Danmark, talar enligt rapporten också för en viss internationell styrning av klubbarna och deras medlemmar.

RKP anser det dock vara mera tveksamt om den vinstmotiverade brottsligheten som förekommer i outlaw mc-miljön sker i klubbarnas regi. Mycket talar i stället för att det är fråga om organiserad brottslighet som bedrivs av fraktioner inom klubbarna, med personliga vinstmotiv och ofta i samarbete med kriminella aktörer som saknar anknytning till mc-miljön. I rapporterna för åren 1998 och 1999 sägs att detta intryck består.

Den organiserade brottslighet som förekommer i mc-miljön verkar enligt RKP att framför allt utgöras av olika former av befattning med narkotika, illegal sprit och tobak, illegal indrivning, stölder och hälerier. När det gäller narkotikabrottsligheten är de inblandades roller inte helt klarlagda, med det finns enligt rapporten för år 1997 indikationer på att medlemmar i mc-gängen ägnar sig åt såväl insmuggling och egen produktion av amfetamin som försök att skaffa kontroll över gatunära distributionsled. I rapporten för år 1998 sägs dock att inget tyder på att medlemmarna av någon av klubbarna är på väg att etablera sig som större narkotikadistributörer.

Vidare finns indikationer på att vissa medlemmar börjat visa ett ökande intresse för spelverksamhet och sexbranschen (koppleri m.m.). Endast enstaka personer i outlaw mc-miljön uppges ägna sig åt mer avancerad ekonomisk brottslighet, och då företrädesvis i nätverk med andra kriminella utanför den miljön. Omfattningen av den vinstmotiverade brottsligheten är enligt rapporten inte särskilt väl kartlagd.

Under rubriken ”den organiserade brottslighetens våldsanvändning” påpekas i 1997 års rapport bl.a. att personer i outlaw mc-miljön under de senaste åren har gjort sig kända för att med hot skrämma målsägande och vittnen för att undvika lagföring. Hoten kan vara indirekta och t.ex. signaleras genom att kamrater till en åtalad uppträder i väst med klubbinsignier i rättssalen. Någon aktuell kartläggning av hotens omfattning finns inte, men det finns enligt RKP anledning anta att hot av detta slag förekommer fortlöpande. Mörkertalet tros vara betydande.

I rapporten uppges vidare att vissa medlemmar i mc-gängen också använder sig av hot för att driva in fordringar. Det går ofta till så att en fordran köps in till reducerat pris, varefter medlemmen driver in denna för egen räkning. Vid besök hos den skuldsatte utnyttjar gängmedlemmen

medvetet sina insignier - han kan t.ex. bära väst eller lämna över dekaler med klubbens märken - för att förmå den skuldsatte att betala. Enligt rapporten har det inte gått att belägga att indrivningarna sker i klubbarnas regi. I rapporten för år 1998 sägs att den illegala indrivningen av skulder, bl.a. åt andra kriminella, har ökat kraftigt efter det att konflikten mellan Hells Angels och Bandidos avslutades. Ett tjugotal fall hade kommit till polisens kännedom under året, men mörkertalet antas vara stort. Enligt rapporten för år 1999 fortsätter denna typ av verksamhet.

I rapporten för år 1999 redovisas flera fall av våld eller hot mot polismän och företrädare för andra rättsvårdande myndigheter. Bl.a. omnämns en sprängning av en polismans privatbil efter det att polismannen vittnat i en rättegång och ett fall då en kriminalvårdanställds bostad utsatts för beskjutning. Det finns starka misstankar om att dessa gärningar har utförts av eller på order av medlemmar i mc-gäng.

Som nämnts i det föregående, har det inte gått att belägga att mcklubbarna som sådana tar del av de vinster som genereras genom den vinstmotiverade kriminalitet som medlemmarna i klubbarna ägnar sig åt. Detta kan, sägs det i 1997 års rapport, bero på bristande insyn i klubbarnas innersta kärna. En annan och enligt RKP kanske mera trovärdig förklaring är att hypotesen om organiserad brottslighet i klubbarnas regi, som framförts i olika sammanhang, åtminstone hittills och för svensk del varit felaktig. Det finns, säger man, en risk för att människans allmänna behov av förenklingar för att hantera en komplex verklighet leder till att sådana kriminella grupperingar som är lättare att identifiera på grund av att de avviker genom en speciell etnisk tillhörighet eller, som mc-gängen, genom sitt sätt att uppträda, får en högre prioritet av de brottsbekämpande myndigheterna än vad de förtjänar jämfört med andra kriminella strukturer.

Årsrapport avseende den mc-gängsrelaterade brottsligheten

RKP publicerade under våren 1999 första gången en årsrapport2 avseende den mc-gängsrelaterade brottsligheten i Sverige 1998. Våren 2000 publicerades en motsvarande rapport avseende år 1999.3 Förutom en beskrivning av den mc-gängsrelaterade brottsligheten innehåller rapporterna bl.a. en bedömning av utvecklingen framåt i tiden. I det följande utgår vi från rapporten avseende år 1998 och lämnar vissa kompletterande uppgifter som återfinns i rapporten för år 1999.

2 RKP/KUT 1999:4.3 RKP/KUT 2000:6.

Kriminalitet

I rapporten görs en genomgång av den brottslighet som medlemmar i mcgängen antas vara inblandade i. Medlemmar i Hells Angels uppges i allt större omfattning bedriva illegal indrivningsverksamhet och de är verksamma i den gråzon som finns mellan att ”påminna människor om skulder” och utpressning. Den omfattande rapporteringen i medierna om mcgängens våldsamhet gynnar en sådan verksamhet. Efter en utpressning i Malmö skadades målsäganden allvarligt av en bilbomb, sannolikt på grund av att han anmält brottet till polisen. Medlemmar i Hells Angels i Malmö har dömts till långa fängelsestraff för utpressningen. Misstankar finns om att klubbmedlemmar även var inblandade i mordförsöket med bilbomben. I rapporten för år 1999 sägs dock att i Stockholm verkar Hells Angels inblandning i indrivnings- och utpressningsverksamhet ha minskat; den brottsliga trenden där pekar i stället mot ekonomisk kriminalitet via bulvaner. Annan brottslighet uppges vara momsbedrägerier i samband med bilaffärer, hantering av smuggelsprit, bedrägerier och hälerier.

Det finns uppgifter om att medlemmar i såväl Hells Angels som Bandidos är inblandade i narkotikabrottslighet. T.ex. uppges Bandidos ha som modus operandi att tvinga langare att sälja narkotika som tillhandahålls av medlemmar i klubben. Det förekommer också uppgifter om att medlemmar i de båda klubbarna smugglar in och säljer hasch, amfetamin och kokain. I Göteborg har stora beslag av cannabis gjorts i mc-miljön. Många personer i den miljön missbrukar själva narkotika.

Det finns information som enligt RKP sammantaget tyder på att åtminstone enskilda medlemmar inom Hells Angels i Skåne och ASA MC i Stockholm (knutna till Bandidos) visar ett ökat intresse för sexhandeln, exempelvis porrvideobutiker, porrklubbar, telefonsexföretag, s.k. escortservice och prostitution.

I rapporten för år 1999 sägs att Brödraskapet Woolfpack har utvecklat sig utanför kriminalvårdsanstalterna och att flera av de nya medlemmarna har nynazistisk bakgrund. När gängets president under året frigavs från ett långvarigt fängelsestraff ökade gängets aktivitet markant. Flera av medlemmarna antas ägna sig åt handel med narkotika. I april 2000 dömdes presidenten dock till fängelse 1 år och 6 månader för medhjälp till grovt vapenbrott. Det skulle eventuellt kunna leda till en försvagning i organisationen.4

4 Enligt uppgifter till oss från enskilda polismän - vilka även uppmärksammats i massmedierna under sommaren 2000 - tycks emellertid någon försvagning inte ha skett. Brottsligheten inom Brödraskapet Woolfpack har snarare ökat och enligt polisen försöker organisationen ta över olika kriminella marknader i framför allt Västerås och Göteborg.

Ett stort problem är enligt RKP att lagföring av medlemmar i mcgängen allvarligt försvåras av målsägandes och vittnens rädsla för att medverka i utredningar och rättegångar. Detta problem anser man vara av systemhotande karaktär, i den meningen att det hotar rättssamhället. Medlemmarna i mc-gängen utnyttjar kulturen och den myt som omger dem till att försvåra lagföring. Dels förväntas medlemmarna tiga solidariskt inför myndigheterna, dels används symbolvärdet i mc-gängets klubbvästar och namn för att påverka såväl målägande och vittnen som medier.

Medlemmarna i mc-gängen begår enligt rapporten oftast brott för egen räkning och inte för mc-gängets. Ibland begås brotten av flera medlemmar gemensamt och ibland i samarbete med personer utanför mc-gängets struktur. Medlemmarna i mc-gängen kommer enligt RKP inte alltid överens, utan det förekommer en hel del meningsskiljaktigheter och intriger inom gängen. Sammanhållningen är, säger man, många gånger inte så stark som utomstående kanske kan förledas att tro genom mc-gängens yttre fasad. Dessa bedömningar kvarstår i rapporten avseende år 1999.

Vidare uppges att medlemmar i mc-gängen inte alltid känner till varandras brottsliga verksamhet. Oftast har de en aning om vad det rör sig om, men sällan har de hela bilden klar för sig. Det uppges vara alltför stor in- och utskiftning av medlemmar i mc-gängen för att medlemmarna skall våga lita på varandra helt och hållet. I rapporten påpekas också att merparten av de medlemmar i Hells Angels och Bandidos som har lämnat organisationen tycks sluta med kriminell verksamhet; åtminstone övergår de i allmänhet till en anonym tillvaro utan kontakt med vare sig mcgängsmiljö eller polisen.

I Sverige tar enligt rapporten de fullvärdiga medlemmarna i mc-gängen ofta själva aktiv del i kriminell verksamhet. Med något undantag, har de inte nått den nivån i den kriminella miljön att de helt kan styra andra och hålla sig själva i bakgrunden.

De flesta medlemmarna i mc-gängen verkar enligt RKP ha dålig ekonomi. Det tycks även råda en allmän brist på pengar i gängens gemensamma ekonomi. Hells Angels Defence Fund - en stiftelse som samlar in pengar för att bl.a. stötta fängslade medlemmar - kan möjligen besitta mer substantiella tillgångar. P.g.a. sekretessregler är stiftelsens balansomslutning inte helt kartlagd.

Hells Angels Defence Fund utvecklar enligt rapporten ständigt sin verksamhet. Den består av försäljning av kläder, kepsar, bälten, smycken, märken, tändare, muggar, m.m. T-shirts trycks i ett eget tryckeri. En katalog ges ut med alla artiklar, vilka ofta har texten ”Support Your Local Big Red Machine”. Big Red Machine är liktydigt med Hells Angels. Butiker har öppnats i Stockholm och Göteborg under namnet ”Route 81”.5

5 Åttonde och första bokstaven i alfabetet, dvs. HA.

Framtidsbedömning

Risken för att en våldsam konflikt mellan Hells Angels och Bandidos skall blossa upp på nytt bedöms av RKP på kort sikt vara låg. På medellång (två till fyra år) och lång sikt (mer än fyra år) bedöms det dock finnas en viss risk för en sådan konflikt. Förklaringen skulle kunna vara att den gamla konflikten inte är glömd, bara undanträngd. En annan förklaring är att konkurrens på sikt kommer att kunna uppstå om både territorium och ”marknadsandelar” i den kriminella världen. Det finns också en risk för att nya gängbildningar uppstår; det kan vara mc-gäng eller andra gäng som har mc-gängen som förebild. Bedömningen kvarstår i 1999 års rapport. Man pekar där särskilt på risken att Brödraskapet Woolfpack utvecklas till ett mc-gäng av samma typ som Hells Angels och Bandidos.

Mc-gängen antas komma att utveckla den icke konfliktrelaterade kriminella verksamheten. Främst föreligger en risk för ökad narkotikahantering och utvidgad indrivningsverksamhet. Det finns enligt rapporterna också risk att hoten mot målsägande och vittnen ökar. Det finns vidare en ökad risk för ”korruption”, i vart fall i så måtto att medlemmar i mcgängen lyckas skrämma företrädare för myndigheter att fatta för dem fördelaktiga beslut.

Mc-gängen har redan i dag försökt bättra på sitt dåliga rykte. Dessa försök antas komma att intensifieras genom att medlemmar i mc-gängen deltar i diverse aktiviteter, t.ex. insamlingar till välgörande ändamål och utspel i medier. Mc-gängen försöker på flera sätt sprida bilden av att de är oförskyllt trakasserade av polisen. Det innebär enligt RKP att det finns en risk för att inte bara allmänheten och journalister, utan också tjänstemän inom rättsväsendet kan förledas att underskatta omfattningen av mcgängens kriminella verksamhet.

I rapporten avseende år 1999 sägs att det finns några exempel på personer som tidigare har arbetat inom Försvarsmakten som är medlemmar i mc-gängen. De har lämnat sin tjänst frivilligt eller tvingats att lämna den p.g.a. sitt samröre med mc-gängen. Det hela ses som ett bekymmer och man vill inte utesluta att vissa medlemmars kunskaper om Försvarsmaktens materiel och skyddsobjekt kan utnyttjas i kriminella syften.

5.3.5. En gemensam nordisk hotbildsanalys (KRIPOS-rapporten)

Som ett led i en nordisk handlingsplan mot mc-kriminalitet utarbetas och publiceras varje halvår en gemensam nordisk hotbildsanalys av den kriminella mc-miljön. Analysen avseende år 1998 har publicerats av den norska Kriminalpolitisentralen (KRIPOS) i en rapport benämnd Mc-kriminalitet -

Års- og statusrapport 1998. Analysen bygger på information från polismyndigheterna i respektive nordiskt land samt från Interpols Project

Rockers.

Organisationernas utveckling i Norden

Under år 1998 har det inte registrerats några konfrontationer mellan Hells Angels och Bandidos i Norden. Företrädare för de båda klubbarna träffas regelbundet för att se till att ”fredsavtalet” från september 1997 hålls. Det har funnits förslag om att de båda klubbarna skall gå samman i Norden. Det bedöms dock som föga sannolikt att så sker.

Under det nordiska mc-kriget upplevde Hells Angels och Bandidos ett starkt tryck från både polis och massmedier. För att försöka förändra den negativa bild som allmänheten har av klubbarna, har man under 1998 arrangerat flera välgörenhetstillställningar (s.k. Charity Runs). Dessa har utformats i traditionell stil, där publiken givits möjlighet att titta på motorcyklar och uppvisningar av olika slag. Överskottet från arrangemangen har donerats till ett välgörande ändamål, ofta under mediebevakning. Företrädare för Hells Angels har också uppträtt i tv-program och som föreläsare i näringslivssammanhang.

Trots det relativa lugnet, finns det enligt analysen några faktorer som på sikt kan komma att hota freden mellan de båda klubbarna. Som ett led i fredsavtalet beslutades att inga nya avdelningar av respektive klubb skulle inrättas. Denna överenskommelse har man emellertid på ömse sidor försökt kringgå genom att knyta till sig supporter-klubbar av olika slag. Det tycks främst vara Bandidos - som är den mindre av de båda klubbarna som har försökt expandera på detta sätt, bl.a. genom upprättande av en ny typ av supporter-klubbar under namnet Compadres MC. Efter möten mellan företrädare för Hells Angels och Bandidos har dock bl.a. en Compadres-klubb i Finland upplösts.

Internationellt finns det också exempel på konflikter som enligt rapporten på sikt skulle kunna medföra att konflikten i Norden blossar upp på nytt. I flera europeiska länder - bl.a. i Storbritannien, Tyskland, Italien och Österrike - söker Bandidos knyta till sig supporterklubbar, vilket inte ses med blida ögon från Hells Angels sida. Om Bandidos lyckas i sina försök, kan det leda till nya strider om territorier.

Den konflikt som enligt rapporten utgör det största hotet mot freden är emellertid den våldsamma konflikt som i Kanada pågår mellan Hells Angels och mc-gänget Rock Machine (enligt uppgift har den konflikten skördat ett sextiotal liv). Rock Machine har länge försökt bli upptagna i Bandidos-familjen. Hells Angels har å sin sida hotat Bandidos med att starta en öppen konflikt över hela världen om förhandlingarna med Rock Machi-

ne inte upphör. F.n. tycks förhandlingarna mellan Bandidos och Rock Machine ligga nere.

Kriminalitet

Under år 1998 och första hälften av år 1999 har man enligt rapporten kunnat märka en ökning av den kriminella aktiviteten i miljön i och kring Hells Angels och Bandidos. Brottsligheten pågår på många plan, men den verksamhet som tycks vara mest inkomstbringande är smuggling och försäljning av narkotika.

Antalet narkotikabrott som kan knytas till mc-gängen uppges ha ökat under år 1998. Efterforskningar i Norge med anledning av två stora narkotikaärenden (108 kg amfetamin respektive 1 ton cannabis) har enligt rapporten visat att både norska och utländska medlemmar i mc-gäng varit inblandade. Det har dock inte gått att visa att centrala medlemmar i Hells Angels eller Bandidos varit inblandade. En teori som framförs i rapporten är att enskilda medlemmar i mc-gängen ”investerar” i narkotikapartier som smugglas in i Norden av organiserade kriminella personer utanför mcmiljön. Medlemmar i mc-gängen antas också vara inblandade i sprit- och cigarettsmuggling.

Polisen i de olika nordiska länderna har gjort flera beslag av vapen, bomber och sprängämnen som antas ha anknytning till mc-gängen. Föremålen har funnits gömda i depåer på andra platser än i klubbhusen. Flera av bomberna har varit mycket kraftiga och klara för sprängning.

Medlemmar i mc-gängen uppges vara inblandade i hallickverksamhet och som vakter vid s.k. massageinstitut. Det senare tycks främst gälla Norge. De verkar också som ”torpeder” vid indrivning av fordringar.

5.3.6. Sammanträffanden med polis och åklagare

Under år 1999 och våren 2000 träffade ordföranden och sekreterarna - i några fall deltog även någon av experterna - ett antal representanter för polis- och åklagarmyndigheter i landet. De myndigheter som besöktes var åklagarmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö, Rikskriminalpolisen (två besök) samt polismyndigheterna i Skåne län (länskriminalpolisen i Malmö och polisområde Nordvästra Skåne), Hallands län, Blekinge län och Västmanlands län. Vid ett av besöken hos Rikskriminalpolisen deltog även representanter för polismyndigheterna i Stockholms län och Västra Götalands län.

Syftet med sammanträffandena var att samla information om bl.a. vilken erfarenhet polis och åklagare har av s.k. mc-relaterad brottslighet. Det viktigaste som framkom var följande.

  • Medlemmar i mc-gängen hotar och skrämmer vittnen och målsägande. Även polismän och andra företrädare för rättsväsendet hotas. Hoten ställer till stora problem både på utredningsstadiet och i rättegångar.
  • Medlemmar i mc-gängen ägnar sig åt indrivning av skulder och ibland ren utpressning.
  • Man använder sig ofta av ganska subtila, inte alltid verbala, former av hot som kan vara svåra att bevisa i en rättegång. Denna typ av förtäckta hot förekommer också i andra kriminella kretsar här i landet, t.ex. bland brottslingar från f.d. Sovjetunionen.
  • Medlemmar i mc-gängen är i viss utsträckning inblandade i narkotikabrottslighet. Hur omfattande denna inblandning är råder det emellertid osäkerhet om. Polisen befarar att omfattningen kan komma att öka.
  • Det finns inga belägg för att brottsligheten är organiserad i den meningen att brotten skulle begås för mc-klubbarnas räkning eller på order uppifrån. Brotten begås av en eller flera medlemmar för egen räkning, ibland i samarbete med personer utanför mc-miljön. Gärningsmännen utnyttjar ofta tillhörigheten till ett mc-gäng som ett påtryckningsmedel eller hot.

Problemen med mc-gängen tycks vara störst i Skåne. Där försöker medlemmar i gängen även etablera sig i andra, fullt lagliga, affärsverksamheter; flera är t.ex. delägare i restauranger. Misstankar finns om att medlemmarna använder den lagliga verksamheten för att tvätta pengar som tjänats på kriminell verksamhet.

Särskilt i Västerås och i viss mån även i Göteborg befaras att Brödraskapet Woolfpack kraftigt skall utöka sin brottsliga verksamhet. Det uppges att samtliga medlemmar i gänget saknar arbete och uteslutande ägnar sig åt att begå brott. Syftet befaras vara att ta över stora delar av de krimnella marknaderna i de båda städerna. Gänget skall enligt polisen ha knutit flera kända våldsmän, bl.a. dömda mördare, till sig.

Vid sammanträffandena redogjordes för flera fall då vapen har hittats i och kring mc-gängens klubbhus. Det har dock ofta varit problem med att knyta vapnen till någon eller några särskilda personer och något kollektivt ansvar kan ju inte utdömas; i något fall har dock flera medlemmar fällts för att ha haft gemensam besittning till vapen som hittats i ett klubbhus. Flera åklagare påpekade i det sammanhanget att olovligt innehav av bl.a. handgranater och sprängämnen inte räknas som vapenbrott utan som brott mot lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor och därför bestraffas lindrigare än vapenbrott, något som man inte anser vara rimligt.

Mot bakgrund av de problem som man har med målsägande och vittnen som inte vågar medverka i utredningar, framförde några åklagare och polismän tanken på att öka möjligheterna till strafflindring för s.k. kronvittnen. Detta bör i så fall förenas med någon form av vittnesskydd (identitetsbyte, m.m.).

5.4. Hur brottsligheten har förklarats

Som angetts i avsnitt 5.2 har många teorier framförts om vad som var orsaken till mc-kriget under åren 1994-1997. Likaså finns olika förklaringar till vad som ligger bakom den kriminalitet som medlemmarna i mc-gängen ägnat sig åt efter det att ”fred” slöts mellan Hells Angels och Bandidos. Det är för våra ställningstaganden i fråga om straffansvar för deltagande i organisationer som sysslar med brottslig verksamhet av vikt att dessa frågor belyses.

I den tidigare nämnda BRÅ-rapporten (Mc-brott, 1999:6) förs en diskussion kring tre möjliga perspektiv på fenomenet ”mc-brottslighet”. Ett av dessa perspektiv är att mc-gängen kan ses som brottsorganisationer av klassiskt snitt, i likhet med t.ex. den italienska maffian i USA. Mc-gängen har i såväl media som i rapporter från olika länders brottsbekämpande myndigheter också beskrivits som regelrätta brottsorganisationer som ägnar sig åt sofistikerad, oerhört våldsam och, inte minst, mycket lönsam kriminalitet.

Den officiella rapport som först satte stråkastaren på brottslighet i relation till mc-gäng, var enligt BRÅ-rapporten den rapport som år 1965 presenterades av statsåklagarämbetet i Kalifornien6 och som gav en ganska skrämmande bild av Hells Angels framfart i det amerikanska samhället. I den rapporten beskrevs dock inte brottsligheten i termer av organiserad brottslighet utan snarare som terrorism eller gruppkriminalitet. Det är enligt BRÅ-rapporten först under 1980-talet som en rad rapporter7 beskriver mc-gängen som brottsorganisationer. I amerikanska rapporter slogs då larm om att olika mc-gäng hanterar bl.a. narkotika i mycket stora mängder och i organiserad form. En betydelsefull rapport presenterades år 1986 av en kommission som hade tillsatts av den amerikanske presidenten Ronald Reagan. Den slutsats som man kom fram till var att fyra stora mc-gäng -Hells Angels, Bandidos, Outlaws och Pagans - var grupper som bedrev organiserad brottslighet i en omfattning som kunde hota det amerikanska samhället. I den rapporten, och i flera rapporter därefter, uppges Hells Angels vara den organisation som distribuerar mest amfetamin inom USA.

6 Se avsnitt 2.3.7 Hänvisningar finns på s. 26 ff i BRÅ-rapporten.

Vidare anges att de illegala inkomsterna ”tvättas” med en rad olika legala verksamheter. Även övriga mc-gäng uppges ha narkotikahantering som en väsentlig del av sin verksamhet.

Också i andra länder började myndigheter på 1980-talet att framhålla att mc-gängens brottslighet hade utvecklats på ett liknande sätt som angetts i de amerikanska rapporterna. Efter ett möte arrangerat av Interpol år 1984 med företrädare för rättsväsendet i åtta länder (Danmark, Frankrike, Holland, Kanada, Schweiz, Storbritannien, USA och Västtyskland) uppgavs slutsatsen vara att vissa mc-gäng bedriver organiserad brottslighet och detta på en internationell nivå.8

Den danske kriminologen Joi Bay har i en artikel i Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab (nr 3-4/98) hävdat att den danska polisen i sin beskrivning av mc-gängens verksamhet i Danmark påverkats mycket starkt av den amerikanska bilden av mc-gängen (s. 197). Denna bild har enligt Bay sedan förmedlats och accepterats av såväl medier som myndigheter och politiker i Danmark. Från att mc-gängen tidigare mera uppfattats som ett ungdomsproblem, har den offentliga bilden av mc-gängen genom denna process successivt kommit att ändras så att det i dag tycks råda någon sorts allmän enighet om att s.k. rocker-kriminalitet är liktydig med organiserad brottslighet. Bay menar att detta är en utveckling som inte har någon förankring i verkligheten. Enligt hans uppfattning har den organiserade brottsligheten ökat endast ”på papiret” (s. 198).

Som ett alternativ till perspektivet att mc-gängen är brottsorganisationer, diskuteras också i BRÅ-rapporten (s. 18 ff) den brottslighet som begås av medlemmar i mc-gängen ur vad som kallas ett subkulturellt perspektiv. Joi Bay och andra9 hävdar att den brottslighet (framför allt våldsbrottslighet) som förekom under mc-kriget skall förstås som inslag i en fejd. Det klubbarna strider om i en sådan situation är prestige eller status. Det är viktigt för klubbarna att visa styrka, inte bara fysisk styrka utan framför allt moralisk styrka i bemärkelsen sammanhållning, solidaritet och brödraskap. Styrka visas genom beredskap att försvara sin egen och klubbens status. Ofta utlöses konflikter av att medlemmar i de olika klubbarna har hamnat i bråk när de har västarna på sig. Under sådana omständigheter representerar medlemmen hela klubben. En annan omständighet, som kan framkalla strider i form av en fejd, är om en ny klubb försöker etablera sig på ett territorium som en annan klubb redan anser som sitt. Ett exempel på detta kan vara Bandidos etablering i Sverige, vilken inte accepterades av Hells Angels.

8 Se hänvisning i BRÅ-rapporten s. 26.9 Se t.ex. artiklar i Sernhede (red): Olja, krom och manlig gemenskap (Daidalos 1998) och hänvisningar i BRÅ-rapporten s. 22.

Teorin om status som ett väsentligt inslag i mc-gängens kultur kan enligt BRÅ-rapporten också delvis förklara en aspekt av mc-gängen som ställer till problem för rättsväsendet, nämligen benägenheten att hota olika myndigheters personal. Det är troligen så att en person eller en klubb också kan erhålla status genom att utmana vissa myndigheter. Kanske finns också ett inslag av detta när det gäller hot mot vittnen, om man ser vittnet inte som individ utan som en del av rättsväsendet.

Brottsligheten är enligt detta andra perspektiv således ett resultat av den särskilda kultur (subkultur) som finns inom mc-gängen. Utöver det subkulturella värdet status finns det ytterligare en aspekt av outlawkulturen som enligt BRÅ-rapporten under vissa omständigheter kan ta sig uttryck i brottsliga aktiviteter. Inslaget av hedonism kan tjäna som förståelse vad avser brott som fortkörning, trafikonykterhet och förargelseväckande beteende.

Att medlemmar i mc-gängen gör sig skyldiga till andra typer av brott än de nyss redovisade förnekas knappast av dem som anlägger ett subkulturellt perspektiv på den brottslighet som har anknytning till mc-gängen. Det är ett faktum att medlemmar av mc-gäng har gjort sig skyldiga till narkotikabrott, beskyddarverksamhet och andra brott vars syfte i allt väsentligt är ekonomisk vinning eller profit. Denna typ av brottslighet kan dock inte förstås som ett uttryck för fenomenet mc-gäng, menar man. Mc-gängen är inga brottsorganisationer som planerar och genomför brottsliga aktiviteter i syfte att erhålla profit. Förklaringen till att det finns medlemmar som begår dylika brott, måste sökas hos just dessa individer anser man vidare. När de utför denna typ av brottslighet kan de sålunda inte anses agera som medlemmar av ett mc-gäng.

Det tredje perspektiv på den s.k. mc-brottsligheten som diskuteras i BRÅ-rapporten (s. 32 ff) är ett specifikt svenskt sådant som bygger på material som finns hos Rikskriminalpolisen (jfr de i föregående avsnitt redovisade rapporterna). BRÅ:s tolkning av det materialet är att mcgängen inte framstår som brottsorganisationer av klassiskt snitt. Däremot deltar medlemmar i mc-gängen ibland i organiserad brottslighet tillsammans med andra medlemmar eller personer utanför gängen. Antagandet att mc-gängen inte är brottsorganisationer förklaras framför allt av att det inte finns något som tyder på att profiten av den brottslighet som medlemmarna begår tillfaller gruppen.

I rapporten påpekas att för den enskilde medlemmen i ett mc-gäng har medlemskapet i gänget ändå vissa fördelar. Västens symbolvärde och lojaliteten inom gruppen används som medel i kontakter med andra kriminella och med rättsväsendet. I den undre världen ”vet” man att det är förknippat med vissa risker att ge sig på en medlem i ett mc-gäng. Hela klubben kan hämnas en kamrat. Risken för lagföring minskar också på grund av människors rädsla och för att medlemmarna inte ”tjallar ” på en kamrat. I euro-

peiskt polissamarbete talar man enligt rapporten ibland om franchisekriminalitet för att spegla detta förhållande. Den person som begår brott utnyttjar således västens symbolvärde och lojalitetsbanden inom gänget i sin brottsliga verksamhet.

Det finns en risk, påpekas det i BRÅ-rapporten, att mc-gängen i Sverige - kanske framför allt Hells Angels - har blivit offer för myten om sig själva. De vill själva framstå som mer sofistikerade och mer organiserade än vad de faktiskt är, inte minst inför andra mc-gäng eller kriminella grupper. I någon mån tycks de alltså sträva efter att bli den grupp som många anser att de redan är. Processen kan enligt BRÅ jämföras med den som Hells Angels genomgick i USA under 1960- och det tidiga 1970-talet (se avsnitt 2.3).

6. Brottslighet med anknytning till främlingsfientliga eller rasistiska grupper

6.1. Inledning

På motsvarande sätt som vi har gjort beträffande brottslighet med anknytning till mc-gäng (se föregående kapitel) har vi samlat in material avseende brottslighet som har anknytning till främlingsfientliga eller rasistiska grupper. Den huvudsakliga källan till denna information är säkerhetspolisens årliga rapport avseende brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet. I avsnitt 6.2 redovisar vi delar av innehållet i dessa rapporter.

Som kommer att framgå av redovisningen av säkerhetspolisens kartläggningar utgör brottslighet med rasistiska eller främlingsfientliga förtecken en liten del av den totala brottsligheten i Sverige. Flera av dessa brott är emellertid av mycket allvarligt slag. Så begicks under år 1999 några mycket uppmärksammade brott av personer med anknytning till rasistiska grupperingar: polismorden i Malexander, mordet på en syndikalist i Stockholm och bombattentatet mot ett journalistpar i Nacka.

I kapitlet i övrigt diskuterar vi frågan om i vad mån den aktuella brottsligheten kan betraktas som organiserad samt vilket hot mot samhället de främlingsfienliga och rasistiska grupperna utgör.

6.2. Säkerhetspolisens kartläggning av brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet

6.2.1. Inledning

Säkerhetspolisen (SÄPO) kartlägger sedan år 1993 brott med en främlingsfientlig, rasistisk, antisemitisk eller homofobisk bakgrund. Kartlägg-

ningen omfattar numera även brott inom den s.k. autonoma rörelsen1 och andra aktioner där brott har använts som medel för att uttrycka en politisk åsikt eller för att uppnå ett politiskt mål. Resultatet av kartläggningen publiceras årligen i SÄPO:s rapport Brottslighet med koppling till rikets inre säkerhet.

Hittills har fem rapporter avseende åren 1994/95, 1995/96, 1997, 1998 respektive 1999 presenterats. Fr.o.m. kartläggningen av 1997 års brott har en mängd omarbetningar av det statistiska materialet och den teoretiska förankringen gjorts, vilket lett till att det inte är möjligt att göra någon jämförande studie med kartläggningarna för åren före 1997. Här presenteras därför endast kartläggningen avseende åren 1997-1999.

Grundmaterialet i kartläggningen är polisanmälda brott i Sverige. Det utbyggda datornätverket för hantering av polisanmälningar, RAR (Rationell Anmälans Rutin), utgör grunden i insamlingen av relevanta anmälningar. Materialet bearbetas sedan länsvis och slutligen vid SÄPO:s författningsskyddsrotel i Stockholm. Författningsskyddsroteln klassificerar brotten i ett antal underkategorier. Indelningen görs med ledning av dels gärningsmannens budskap i samband med brottet, dels det aktuella angreppsobjektet eller offret. De underkategorier som är aktuella i detta sammanhang är brott med främlingsfientliga eller rasistiska inslag, brott med antisemitiska inslag samt brott med kopplingar till Vit makt-världen och extremnationalism. Brott med homofobisk bakgrund redovisar vi i kapitel 18 i samband med att frågan om kriminalisering av hets mot homosexuella behandlas.2

För redovisningen av brotten har en uppdelning skett på tydliga respektive tveksamma fall. För bedömningen har grundfrågeställningen varit om brottet hade begåtts oavsett gärningsmannens uppfattning om offrets etniska, kulturella eller religiösa bakgrund eller sexuella läggning. Om svaret på den frågan är ja bedöms brottet som tveksamt. Om svaret är nej bedöms det som tydligt. I de tveksamma fallen finns dock något inslag av missaktning mot aktuell offerkategori, men det tycks inte vara den faktor som påverkat gärningsmannen att begå det aktuella brottet. Brottet har i stället utlösts av någon annan anledning, t.ex. svartsjuka, ouppklarade affärer, osämja mellan grannar eller bråk på skolgården. I en anmälan om t.ex. ofredande eller olaga hot kan det framkomma att den misstänkte ofredar eller hotar målsäganden därför att denne är skyldig den misstänkte

1 Den autonoma rörelsen är enligt SÄPO:s rapporter en sammanfattande benämning på ett flertal löst sammansatta nätverk och enfrågeorienterade grupperingar med gemensamma ideologiska grundvärderingar. Rörelsen har enligt SÄPO sitt ideologiska ursprung i anarkism och syndikalism.2 Andra kategorier som behandlas i SÄPO:s rapporter är bl.a. brottslighet kopplad till djurrättsaktivism och brott med koppling till den autonoma rörelsen.

pengar. I samband med hotet använder dock gärningsmannen uttryck som ”jävla svartskalle - åk hem till ditt hemland” eller ”din snåla jude”. Dessa yttranden placerar brotten i de olika underkategorierna, men verkar vara en bieffekt av den egentliga anledningen till bråket. Om det däremot, i samma situation, gjorts anmälan om t.ex. förolämpning eller hets mot folkgrupp så skulle dessa bedömas som ”tydliga” brott. Bedömningen av huruvida ett fall skall kategoriseras som tveksamt eller tydligt tar alltså utgångspunkt i det konkreta brott som anmälan gäller.

För de statistiska redovisningarna är det viktigt att komma ihåg att en polisanmälan kan innehålla flera brott. För varje redovisningskategori anges därför dels antal anmälningar, dels antal brott. I vissa fall har en anmälan innehållit både brott relevanta för kartläggningen och brott som inte faller inom ramen för denna. I dessa fall har endast brott med relevant bakgrund redovisats.

SÄPO:s kartläggning bygger på polisanmälda brott. Det innebär att endast de brott som kommer till polisens kännedom kan ingå i den presenterade statistiken. Hur stor skillnaden är mellan den faktiska och den anmälda brottsligheten - mörkertalet - är svårt att uttala sig om. Det finns en rad faktorer som påverkar benägenhet att anmäla brott: relationen mellan offer och gärningsman, en ekonomisk skadas storlek, försäkringsförhållanden, etc. Det finns i detta sammanhang också ett internt bortfall, dvs. brott som anmäls men som av ett eller annat skäl inte fångas upp av insamlingsrutinen eller felbedöms i bearbetningsprocessen.

Under rubriken brottslighet kopplad till extremnationalism och Vit makt-världen redovisas brott som inte är direkt riktat mot en bestämd person eller en grupp av personer som ingår i någon av de andra angivna kategorierna. Ett brott som t.ex. begås av någon som kan sägas tillhöra Vit makt-världen men som riktar sig direkt mot ett offer p.g.a. dennes utländska härkomst, redovisas under kategorin främlingsfientliga eller rasistiska brott.

6.2.2. Brott med främlingsfientliga eller rasistiska inslag

Brotten med inslag av främlingsfientlighet och rasism utgör den största kategorin av brott i SÄPO:s kartläggning. Statistiken omfattar ett brett spektrum av brott, allt från grova våldsbrott till klotter. Det gemensamma är att brotten är riktade mot enskilda personer eller grupper av personer på grund av deras ras eller etniska eller nationella ursprung.

Till kartläggningen avseende år 1997 rapporterades totalt 1 438 anmälningar av brott med främlingsfientlig eller rasistisk bakgrund. Anmälningarna omfattade sammanlagt 1 752 brott som ansågs vara relevanta (en an-

mälan kan omfatta flera brott). Av dessa bedömdes 1 350 brott (77%) ha ett tydligt inslag av främlingsfientlighet eller rasism. Under 1998 ökade det totala antalet anmälda brott till 2 210, varav 1 798 bedömdes ha tydliga inslag av främlingsfientlighet eller rasism. Ökningen fortsatte under år 1999, då 2 363 brott (varav 1 902 tydliga) brott anmäldes.

En stor del av de anmälda brotten inom denna kategori var våldsbrott eller hotbrott. År 1997 anmäldes sålunda 199 misshandelsbrott3 som bedömdes ha ett tydligt inslag av främlingsfientlighet eller rasism. Motsvarande tal för år 1998 och 1999 var 278 respektive 307. Antalet olaga hot med tydliga inslag av främlingsfientlighet eller rasism uppgick år 1997 till 255, år 1998 till 321 och år 1999 till 337. Antalet brott som bedömdes som tydliga fall av hets mot folkgrupp ökade från 165 år 1997 till 356 år 1998 för att år 1999 sjunka något till 246 anmälda sådana brott. Som en jämförelse kan nämnas att det av den officiella kriminalstatistiken framgår att det år 1997 anmäldes sammanlagt 55 109 misshandelsbrott och 30 248 olaga hot i hela Sverige.

6.2.3. Brott med antisemitiska inslag

Under denna rubrik redovisas de brott som riktats mot enskilda judar och judiska intressen (t.ex. Judiska församlingen) samt egendom som representerar judendomen. Brotten har placerats i denna kategori då t.ex. representanter för olika judiska föreningar eller enskilda judar utsatts för brott p.g.a. sin religion. Vid olaga hot eller ofredande kan det handla om att gärningsmannen i skrift eller muntligen uttalar sin missaktning mot offrets religiösa bakgrund. I vissa fall ligger grupperingar inom Vit makt-världen bakom brotten, medan andra brott inte verkar ha någon ”organiserad” eller ”ideologisk” bakgrund utan endast är ett uttryck för en personlig missaktning mot judar eller judendomen.

Från hela landet inrapporterades år 1997 totalt 82 anmälningar med antisemitiska inslag. I dessa anmälningar har 99 brott bedömts som relevanta för kartläggningen, varav 84 brott betecknats som tydliga. Under åren 1998 och 1999 anmäldes 119 (109 tydliga) respektive 125 (114 tydliga) brott inom denna kategori. De vanligaste brottstyperna här är hets mot folkgrupp och olaga hot.

3 Inklusive grov misshandel.

6.2.4. Brottslighet kopplad till extremnationalism och Vit makt-världen

Under denna rubrik redovisas i SÄPO:s rapporter brott som kan kopplas till de extremnationalistiska partierna eller till Vit makt-världen. Kopplingen kan vara direkt till organisationerna genom t.ex. propaganda eller uttalanden vid demonstrationer eller möten. Statistiken inkluderar även brott utförda av medlemmar i eller sympatisörer till olika grupperingar inom dessa kategorier, om det framkommer uppgifter som tyder på att brottet utförts som ett uttryck för den ideologi eller för de värderingar som grupperna står för.4 Detta gäller dock, som tidigare nämnts, endast om brottet inte är direkt riktat mot någon av de målgrupper som avhandlats tidigare.

Totalt inkluderades i 1997 års rapport 401 anmälningar i denna kategori. Bland dessa anmälningar bedömdes 469 brott vara relevanta för kartläggningen. I 1998 års rapport inkluderades 806 anmälningar avseende 940 brott och i 1999 års rapport 812 anmälningar avseende 966 brott. Det vanligaste brottet är hets mot folkgrupp. Antalet sådana brott uppgår i rapporterna för åren 1997-1999 till 153, 246 respektive 230. Andra vanliga brottstyper inom denna kategori är skadegörelse och olaga hot.

Under denna kategori inkluderas i rapporten avseende år 1999 tre mycket uppmärksammade händelser, nämligen polismorden i Malexander, mordet på en syndikalist i Sätra utanför Stockholm och bombattentatet mot ett journalistpar i Nacka. Brottens koppling till vit makt-världen har gjorts genom dels gärningsmännens ideologiska ställningstaganden, dels valet av offer, som enligt rapporten i samtliga fall får anses representera ZOG.5

6.3. Brottslighetens struktur

Säkerhetspolisens kartläggningar av brottslighet med koppling till rikets inre säkerhet ger en bild av omfattningen av den främlingsfientliga och rasistiska brottsligheten numerärt och vilken typ av brott med sådan anknytning som begås. Av betydelse för våra bedömningar är emellertid också hur och av vem dessa brott begås och eventuellt planeras. Begås de av personer som är aktiva inom rasistiska organisationer? I vilken grad är det fråga om organiserad brottslighet?

4 Vad gäller klotterbrotten räcker det t.ex. med att någon klottrat ett hakkors eller t.ex. ”NSF” för att det skall inkluderas i statistiken.5 Zionist Occupation Government, se avsnitt 3.3.2.

Den norske forskaren Tore Björgo har i sin avhandling Racist and right-wing violence in Scandinavia (1997) funnit att en majoritet av förövarna av våld mot invandrare tillhör grupper med en låg nivå när det gäller organisation och ideologi. Brotten begås ofta under påverkan av främlingsfientliga argument och slogans från mer ideologiska organisationer och av vänner som är aktivister (s. 315 f). Enligt Björgo är en utvecklingslinje under 1990-talet emellertid att en ökande andel av förövarna av rasistiskt våld är medlemmar i eller anknutna till mer organiserade grupper. Det är enligt Björgo huvudsakligen ett resultat av att antalet lokala militanta rasistiska ungdomsgrupper i alla de tre skandinaviska länderna har ökat betydligt under denna period.

I de kartläggningar som säkerhetspolisen gjorde avseende åren 1993 och 1994 respektive 1995 och 1996 har någon mer omfattande, välorganiserad brottslighet med rasistiska eller främlingsfientliga förtecken inte kunnat beläggas (kartläggningarna avseende år 1997 och senare saknar denna dimension). Det är oftare fråga om brott som begås av personer som sympatiserar med Vit makt-rörelsen eller nazism än om brott begångna av verkliga aktivister. Även när det gäller brott som begåtts av aktivister är det mycket få som kan betraktas som organiserade. Undantag är några fall av systematiska hot- och hetskampanjer via telefon eller brev till ett flertal offer tillhörande en specifik grupp.

Arbetsgruppen med uppgift att motverka och förebygga rasistiskt och annat etniskt relaterat våld konstaterade i sin rapport Rasistiskt och främlingsfientligt våld (Ds 1998:35) att någon mer omfattande, välorganiserad brottslighet med rasistiska eller främlingsfientliga förtecken inte kunnat beläggas (s. 145). Vidare uppgavs att den stora majoriteten av rasistiska och främlingsfientliga brott inte är av allvarlig fysisk karaktär, utan utgörs av upprepade trakasserier som dock kan ha samma sociala och psykologiska effekt på offren som sådan kriminalitet som straffrättsligt bedöms allvarligare (s. 16). Man ansåg dock att rasistiska och främlingsfientliga brott ytterst utgör ett hot mot det demokratiska samhället.

Vid de sammanträffanden som vi har haft med polismän på olika håll i landet har vi tagit upp frågan, om de brott som begås av medlemmar i rasistiska grupper begås för egen eller för organisationens räkning. I de flesta fall tycks det vara fråga om brott som begås av personer eller grupper av personer för egen vinnings skull. Polisen i Karlskrona påtalade dock att en del tydde på att vissa vinningsbrott begås för att få medel till NSF:s verksamhet. Hets mot folkgrupp begås enligt Karlskronapolisen ofta efter gemensam planläggning av olika former av aktioner.

En fråga som har diskuterats under senare år är vilket hot mot samhället som den främlingsfientliga eller rasistiska brottsligheten egentligen

utgör. SÄPO uttalade i september 1999 i en rapport6 att politiskt motiverat våld riktat direkt mot den centrala statsledningen endast förekommer i undantagsfall i Sverige. I stället ser man verksamhet som syftar till att med olagliga utomparlamentariska metoder försöka påverka den demokratiska beslutsprocessen. Ideologiskt motiverade olagliga handlingar utövas mot staten och dess representanter eller riktas mot enskilda individer i syfte att manifestera en politisk åsikt.

I detta sammanhang kan nämnas Kalmar tingsrätts dom i april 20007som bl.a. avsåg åtal för flera gärningar med den mycket ovanliga rubriceringen brott mot medborgerlig frihet. Enligt åtalen hade gärningsmännen uttalat hot mot ett antal välkända kommunpolitiker som offentligen tagit ställning mot nazister och deras verksamhet. Hoten hade enligt åtalet uttalats med uppsåt att man skulle påverka den allmänna åsiktsbildningen och inkränkta på handlingsfriheten inom politisk organisation. De satte också yttrandefriheten i fara. Tingsrätten pekade på att det enligt förarbetena till den aktuella bestämmelsen i 18 kap. 5 § BrB krävs att fara genom angreppet uppstår inte endast för vissa enskilda personers yttrandefrihet eller föreningsfrihet utan för dessa rättigheter hos en vid krets av medborgare. Att så varit fallet ansågs inte klarlagt, varför ansvar för brott mot medborgerlig frihet inte kunde komma i fråga. Gärningsmännen dömdes i stället för olaga hot, grovt brott. Hoten skulle enligt tingsrätten bedömas som grova bl.a. med hänsyn till att de utgjort ett angrepp på målsägandenas yttrande- och åsiktsfrihet och eftersom målsägandena kunnat befara att det bakom hoten fanns en organisation som för sina syften var beredd att tillgripa våldsmetoder.

SÄPO angav också i den ovan nämnda rapporten att det finns risk för att angrepp som riktar sig mot staten eller dess representanter på sikt successivt urholkar demokratin och utgör ett allvarligt hot mot den inre säkerheten. Denna typ av politisk extremism tenderar enligt rapporten att i allt högre grad utgöra ett hot mot enskilda medborgares trygghet och säkerhet. Enligt SÄPO emanerar det största hotet från Vit makt-rörelsen och då i synnerhet från de rasideologiska grupper och enskilda individer som använder våld, hot eller tvång i den politiska kampen eller som kan befaras stödja sådan verksamhet. Säkerhetspolisen uttalade att det inte kan uteslutas i det korta perspektivet att våldsanvändningen inom Vit maktrörelsen kommer att öka, men att det finns lite som talar för att ökningen i sådana fall skulle bli bestående.

6 Återgivet i betänkandet Den Centrala Polisen (SOU 2000:25, s. 187 f).7 2000-04-25 i mål B 2086-99.

7. Tidigare åtgärder och förslag

7.1. Inledning

Under senare år har en rad lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder vidtagits - i Sverige och i andra länder - i syfte att motverka den organiserade brottsligheten och brottslighet med anknytning till mc-gäng och rasistiska grupper. I detta kapitel redovisas några sådana åtgärder som har anknytning till vårt uppdrag. Åtgärder som har vidtagits inom ramen för det straffrättsliga samarbetet inom EU och i FN redovisas i kapitel 13.

I avsnitt 7.2 redovisas först det förslag till straff för organiserad rasism som år 1991 lades fram av Utredningen för åtgärder mot etnisk diskriminering. Vidare lämnas en redogörelse för relevanta nationella lagstiftningsåtgärder som har genomförts under senare år eller som planeras. Där beskrivs några olika utredningar som pågår eller har avslutats under senare tid. I avsnitt 7.3 avhandlas några frågor som har aktualiserats i Danmark och Norge, bl.a. möjligheterna att förbjuda vissa typer av organisationer. Där lämnas även en redogörelse för det tyska Inrikesministeriets beslut år 1983 att förbjuda och upplösa Hells Angels i Hamburg.

7.2. Nationella lagstiftningsprojekt och utredningar

7.2.1. Ett förslag om straff för organiserad rasism

Ett förslag till lagstiftning riktad mot rasistiska organisationers verksamhet lades fram av Utredningen för åtgärder mot etnisk diskriminering i delbetänkandet Organiserad rasism (SOU 1991:75). Utredningen föreslog att en ny straffbestämmelse avseende organiserad rasism och stöd åt organiserad rasism skulle föras in i brottsbalken (ny 16 kap. 7 § BrB). Enligt förslaget skulle det göras straffbart att delta i, bilda eller stödja en sammanslutning som, genom att medverka i eller uppmana till brottslighet som innebär våld, hot eller tvång, måste anses förfölja folkgrupp eller annan

sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Motsvarande bestämmelse föreslogs införd i 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen.

Regeringen gjorde emellertid bedömningen att utredningens förslag inte borde genomföras (prop. 1993/94:101) och anförde bl.a. följande (s. 24f).

När det gäller möjligheten att i praktiken effektivt tillämpa straffbestämmelser är det av vikt att det straffbara området är klart angivet (......) Av betydelse för tillämpningen av de föreslagna straffbestämmelserna är också att de innehåller ett stort antal rekvisit. För att fällande dom skall kunna meddelas måste dessa rekvisit vara uppfyllda och täckta av uppsåt. Det kan här förutses betydande svårigheter i bevishänseende. De sammanslutningar som förslagets straffbestämmelser tar sikte på torde inte vara registrerade och kan lätt ombildas. De behöver inte ha någon styrelse eller stadgar. I praktiken torde det vara fråga om löst sammansatta grupperingar utan någon egentlig organisationsstruktur. Svårigheten att tillämpa straffbestämmelser av detta slag kan leda till att bestämmelserna blir ineffektiva och därigenom utgör ett dåligt hjälpmedel i kampen mot rasismen. En rasistisk organisation kan nämligen oförtjänt komma att uppfattas som godkänd av samhället i fall då inget rättsligt förfarande inleds eller, om så sker, detta inte leder till fällande dom (........)

Ytterligare en aspekt är att det är svårt att utforma straffbestämmelser av den typ utredningen föreslår utan att eftersätta grundläggande rättssäkerhetskrav vad gäller förutsebarhet och avgränsning av det straffbara området. Som påpekats från ett flertal remissinstanser finns det i en rad hänseenden betydande osäkerhet om den närmare innebörden av de föreslagna straffbestämmelserna. Osäkerheten gäller både vilka sammanslutningar som bestämmelsen är tillämplig på och vilken befattning med sammanslutningen som är avsedd att medföra ansvar. Eftersom de föreslagna straffbestämmelserna för med sig en inskränkning av den grundlagsfästa föreningsfriheten talar vad som nu har sagts med särskild styrka mot att genomföra förslaget.

I enlighet med regeringens bedömning i propositionen infördes således ingen straffbestämmelse om organiserad rasism.1

Konstitutionsutskottet behandlade i betänkandet 1996/97:KU14 bl.a. en motion med yrkande om att riksdagen skulle ge regeringen till känna att deltagande i eller stöd till en sammanslutning, som ägnar sig åt rasistisk förföljelse genom att ligga bakom eller uppmana till allvarliga brott, borde kriminaliseras. Utskottet ansåg att riksdagen borde vidhålla sin tidigare bedömning i fråga om förbud mot rasistiska organisationer m.m. och avstyrkte motionen. Riksdagen följde utskottet. I betänkandet 1997/98:KU32 behandlade utskottet åter en motion om kriminalisering av deltagande i rasistiska organisationer. Utskottet avstyrkte bifall till motionen med hän-

1 Bet. 1993/94:JuU13, rskr. 1993/94:298.

visning till att regeringen avsåg att tillsätta en utredning som skulle överväga frågan om kriminalisering av deltagande i organisationer som sysslar med organiserad brottslighet (vår kommitté).

Även under 1998/99 års riksmötet lämnades motioner om brottslighet som begås av rasistiska och andra kriminella organisationer till riksdagen. I en motion föreslogs att enskilds deltagande i organiserad brottslighet skall kriminaliseras på ungefär samma sätt som föreslogs i SOU 1991:75. Den avslogs emellertid med hänvisning till att vårt arbete inte borde föregripas.2 Liknande förslag lämnades i motioner till föregående riksmöte, men även dessa avslogs.3

7.2.2. Lagstiftningsåtgärder under senare år

Straffet för övergrepp i rättssak skärptes den 1 juli 1997. Bakgrunden till lagändringen var att klimatet i och omkring rättegångar bedömdes ha hårdnat. Systematiska och organiserade övergrepp i rättssak förekommer enligt vad som uttalades i propositionen4 i samband med utredning och lagföring av brottslighet med anknytning till mc-gäng. Även i samband med grov narkotikabrottslighet finns det enligt förarbetena tecken på att sådana hot har ökat. Riksdagen har nyligen som sin mening, i enlighet med vad en majoritet i Justitieutskottet anfört, gett regeringen till känna att övergrepp i rättssak bör tillmätas samma straffvärde som mened och att straffskalan för det förstnämnda brottet bör utformas i enlighet härmed.5Regeringen har överlämnat skrivelsen till oss (se vidare kapitel 20). Här kan också nämnas att det genom ändringar i lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter har blivit lättare för den som riskerar att utsättas för allvarlig brottslighet att få medgivande att använda fingerade personuppgifter.

Den 1 april 1998 trädde vissa ändringar i polislagen (1984:387) i kraft. Det huvudsakliga syftet med ändringarna var att öka polisens möjligheter att ingripa i förebyggande syfte vid störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten. En bestämmelse infördes som ger polisen möjlighet att i samband med sådana störningar spärra av eller på annat sätt förbjuda tillträde till ett visst område eller utrymme. Polisen får också i brottsförebyggande och brottsbeivrande syfte inhämta uppgifter från transportföretag om passagerare, last och fordon. Sådana uppgifter bedöms kunna komma

2 Bet. 1999/2000:KU11.3 Bet. 1999/2000:JuU7, rskr. 1999/2000:129.4Prop. 1996/97:135.5 Bet. 1999/2000:JuU7, rskr 1999/2000:129

.

till användning i polisens brottsbekämpning, t.ex. för att kartlägga narkotikans vägar eller beskriva strukturen av en viss organiserad brottslighet.

Riksdagen antog i juni 1998 en ny polisdatalag (1998:622). Lagen, som trädde i kraft den 1 april 1999, gör det möjligt för polisen att, när det finns misstankar om allvarlig brottslig verksamhet, föra datoriserade kriminalunderrättelseregister. Liknande regler beträffande tullens underrättelseverksamhet finns i lagen (1997:1058) om register i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet.

Den 1 juli 1998 trädde en ny lag (1998:150) om kameraövervakning i kraft. Enligt förarbetena6 är det huvudsakliga syftet med lagen att reglera användningen av kameraövervakning på ett sådant sätt att detta hjälpmedel för att förhindra brott och minska risken för olyckor kan utnyttjas på ett effektivt sätt samtidigt som ett tillfredsställande skydd mot integritetskränkningar upprätthålls. Rätten att, främst i brottsförebyggande syfte, bedriva allmän kameraövervakning efter tillstånd utvidgades jämfört med vad som gällde tidigare. Polisen ges rätt att under begränsad tid bedriva allmän kameraövervakning utan tillstånd om det av särskild anledning finns risk för att allvarlig brottslighet som innebär fara för liv eller hälsa eller för att allvarlig förstörelse av egendom kommer att utövas på en viss plats och syftet med övervakningen är att förebygga eller förhindra brott.

Regeringen överlämnade i juni 1998 en proposition7 till riksdagen med förslag till lagstiftning som syftar till att öka möjligheterna att ingripa mot vissa mc-klubbar. Den nya lagstiftningen, som antogs av riksdagen och trädde i kraft den 1 april 1999, innebär bl.a. att det blivit lättare att genomföra husrannsakan i lokaler som används av personer som kan antas ägna sig åt brottslig verksamhet (28 kap. 3 § RB). Genom en ändring i inkassolagen (1974:182) försvårades samtidigt möjligheterna att bedriva inkassoverksamhet utan tillstånd.

Med verkan från den 1 juli 1999 har en ny straffbestämmelse, penninghäleri, förts in i brottsbalken för att öka möjligheterna att komma till rätta med penningtvätt. Flera ändringar gjordes samtidigt i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt. De innebär i huvudsak att skyldigheten för banker och andra institut att granska och lämna uppgifter till polisen vid misstänkt skatte- eller tullbrott har utökats. En ny lag (1999:163) om penningtvättregister infördes samtidigt. Företag som omfattas av uppgiftsskyldighet har enligt den lagen rätt att med hjälp av ADB föra register över sådana uppgifter som företaget lämnat till polisen med stöd av penningtvättslagen. Slutligen infördes en skyldighet för en revisor, som i samband med granskning av ett aktiebolag finner att en styrelseledamot

6Prop. 1997/98:64.7Prop. 1997/98:181.

eller den verkställande direktören kan misstänkas för penninghäleri, att göra en anmälan härom till åklagare (10 kap. 38 § aktiebolagslagen).

Den 1 juli 2000 trädde vissa ändringar i vapenlagen (1996:67) och i lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål i kraft. Ändringarna syftar enligt propositionen8 till att ytterligare motverka att skjutvapen och knivar kommer till användning vid våldsbrott eller på annat sätt missbrukas. Bl.a. har reglerna om förvaring av skjutvapen och om tillstånd till innehav av vissa typer av vapen skärpts. Vidare har införs ett förbud mot att, utom i vissa undantagsfall, inneha skjutvapen på allmän plats.

7.2.3. Utredningar

Straffansvarsutredningen överlämnade i januari 1997 sitt betänkande

Straffansvarets gränser (SOU 1996:185). I betänkandet behandlades bl.a. frågan om fleras deltagande i brott. Utredningen hade därvid granskat medverkansansvaret enligt BrB och föreslog vissa förändringar som syftar till att göra det straffrättsliga ansvaret tydligt vid bl.a. gängbrottslighet i mera organiserade former. Vidare föreslog utredningen bl.a. att man skall övergå till ett mera generellt och heltäckande ansvar för förberedelse till brott. På det sättet skall möjligheterna vidgas att på ett tidigt stadium ingripa mot planerad brottslighet av allvarligt slag, t.ex. vissa former av brottslighet med anknytning till mc-gäng och ekonomisk brottslighet. Betänkandet har remissbehandlats och bereds för närvarande inom Justitiedepartementet.

Förslag om straffansvar för juridiska personer föreslogs av Företagsbotsutredningen i dess betänkande Straffansvar för juridiska personer (SOU 1997:127). Enligt förslaget skall företag och andra juridiska personer kunna dömas till straff (företagsböter). De nuvarande reglerna om företagsbot föreslogs bli upphävda. Straffansvar för juridiska personer skall förutsätta att en fysisk person har begått brott i den juridiska personens verksamhet. Tillämpningsområdet för straffansvar för juridiska personer skall enligt förslaget i första hand omfatta vissa ”utvalda” brott. Detta selektiva urval begränsas i princip till näringsrelaterade straffbestämmelser. Även detta betänkande har remissbehandlats och bereds vidare inom Justitiedepartementet.

I april 1998 överlämnade Buggningsutredningen sitt betänkande Om buggning och andra hemliga tvångsmedel (SOU 1998:46) till justitieministern. Utredningen föreslog att s.k. buggning under vissa förutsättningar skall få användas vid utredning av brott av särskilt allvarligt slag. Därut-

8Prop. 1999/2000:27.

över föreslogs bl.a. att hemlig teleavlyssning och hemlig kameraövervakning skall få användas vid något fler brott än i dag. Regeringen överlämnade i april 2000 en remiss till lagrådet där det bl.a. föreslogs att buggning skall införas som ett nytt hemligt tvångsmedel, benämnt hemlig avlyssning. Med anledning av synpunkter som lagrådet framförde på förslaget är det f.n. föremål för fortsatta överväganden inom Justitiedepartementet.

Brottsofferutredningen behandlade i sitt betänkande Brottsoffer - Vad har gjorts? Vad bör göras? (SOU 1998:40) bl.a. frågor om skydd och anonymitet för vittnen m.fl. Regeringen gav i november 1999 i enlighet med utredningens förslag rikspolisstyrelsen i uppdrag att i samråd med vissa andra myndigheter utarbeta ett nationellt handlingsprogram för skydd av bevispersoner. Uppdraget skall redovisas senast den 30 november 2000. I enlighet med utredningens förslag genomförs nu också en försöksverksamhet med videokonferens i domstolar (SFS 1999:613). Bl.a. skall förhör med vittnen och målsägande kunna ske genom användande av videoteknik.

Förverkandeutredningen hade i uppdrag att mot bakgrund av utvecklingen i fråga om ekonomisk och annan grov och organiserad brottslighet, särskilt narkotikabrottslighet, undersöka om dagens regler om förverkande av vinning av brott är tillräckliga för att man skall kunna angripa denna brottslighet på ett effektivt sätt. Utredningen lade i sitt betänkande Effektivare förverkandelagstiftning (SOU 1999:147) fram vissa förslag i syfte att effektivisera reglerna om förverkande av tillgångar med brottslig anknytning.

SÄPO/Rikskrimkommittén överlämnade i april 2000 sitt betänkande

Den Centrala Polisen (SOU 2000:25). Kommittén lämnade i betänkandet förslag till ett antal åtgärder som man ansåg bör vidtas för att polisen på ett bättre sätt skall kunna bekämpa den organiserade brottsligheten. Bl.a. föreslogs att en för hela polisen gemensam underrättelseverksamhet skall inrättas och att gemensamma aktionsgrupper mellan skilda enheter på central och lokal nivå skall upprättas med inriktning på särskilda mål. Kommittén föreslog också att SÄPO och Rikskriminalpolisen skall slås samman.

Sedan våren 1999 arbetar Mediegrundlagsutredningen (Ju 1999:01) med vissa frågor på tryck- och yttrandefrihetens område. Utredningen skall ta ställning till om ändringar bör ske när det gäller längden och beräkningen av preskriptionstider för tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott. Uppdraget är i den delen föranlett av bl.a. vissa problem vid tillämpningen av brottet hets mot folkgrupp. Vidare skall utredningen överväga bl.a. om ytterligare brott, främst olaga hot, skall läggas till den s.k. brottskatalogen i TF och YGL.

I juni 1999 tillkallades en särskild utredare med uppgift att göra en översyn av bestämmelsen om olaga diskriminering. Utredningen - 1999 års diskrimineringsutredning (Ju 1999:10) - skall ta ställning till om lag-

stiftningen om olaga diskriminering har en lämplig omfattning och utformning för att den skall kunna utgöra ett effektivt medel mot diskriminering. Vidare skall man ta upp frågan, om det är möjligt och lämpligt att utmönstra termen ras, använd om människor, ur lagstiftningen. I övrigt skall utredningen behandla bl.a. frågan om användningen av termen sexuell läggning i syfte att åstadkomma en konsekvent användning av den i lagstiftningen.

7.3. Åtgärder i några andra länder

7.3.1. Danmark

1997 års lagändringar

I mars 1995 presenterade en arbetsgrupp under det danska Justitsministeriet en handlingsplan om organiserad kriminalitet och mc-kriminalitet (”rockerkriminalitet”). Handlingsplanen innehöll en rad förslag till åtgärder och flera av dem ledde också till lagstiftning.9 I det följande lämnas en kort redogörelse för några av lagstiftningsåtgärderna som kan vara av intresse för oss.

Domstolsförhandlingar i Danmark är enligt huvudregeln offentliga. I 32 § retsplejeloven finns emellertid regler som gör det möjligt att i vissa fall stänga ute särskilda grupper av personer från en rättegång. Genom ett tillägg som gjordes år 1997 är det möjligt att neka enskilda personer eller grupper av personer tillträde till en förhandling om det är nödvändigt för att en part eller ett vittne skall kunna lämna en ”sandferdig forklaring”. Med stöd av den bestämmelsen beslutade Östre Landsrett i ett avgörande år 1998 att samtliga åhörare med anknytning till Hells Angels eller Bandidos skulle lämna förhandlingssalen under ett vittnesförhör.10 Här kan också nämnas att den personkrets som skyddas av den danska motsvarigheten till bestämmelsen om övergrepp i rättssak utvidgades något genom lagstiftningen år 1997.

Vidare skärptes straffet i våbenloven för olovligt innehav av vapen. Samtidigt infördes en ny bestämmelse i 20 kap. straffeloven om Almenfarlige forbrydelser. Enligt denna bestämmelse (192 a §) kan den, som i strid med våbenlovens regler innehar eller på andra sätt hanterar särskilt farliga vapen eller explosiva varor, dömas till fängelse i högst fyra år. Det ansågs att det för fall då någon innehar särskilt farliga vapen eller explosiva ämnen som kan vålla betydande skador borde finnas tillgång till en

9 Lov nr 350 och 411 antagna den 23 maj respektive 10 juni 1997.10 Ugeskrift for Raetsvesende 1998:665/1.

strängare straffskala än den som finns i våbenloven (fängelse i högst två år). I dansk specialstraffrätt förekommer som regel inte straff överstigande fängelse i två år.

I övrigt kan nämnas att straffet för grova våldsbrott och för återfall i våldsbrott skärptes genom lagstiftningen 1997. Möjligheten att förverka egendom från den som döms för särskilt allvarliga brott utvidgades också. För att den som befinns skyldig till ett brott på vilket kan följa fängelse i sex år skall undgå förverkande av egendom måste han eller hon göra sannolikt att den aktuella egendomen förvärvats på ett lagligt sätt. Åklagaren behöver således i dessa situationer inte, som annars är fallet, bevisa att egendomen utgör utbyte av brott.

”Rockerloven”

Den 16 oktober 1996 trädde lov om forbud mod ophold i bestemte ejendomme, populärt benämnd ”rockerloven”, i kraft. Bakgrunden till att lagen antogs var de våldsamma angrepp på klubblokaler m.m. som skett under det ”krig” som pågick mellan mc-klubbarna Hells Angels och Bandidos. Med stöd av lagen kan polisen förbjuda enskilda personer att uppehålla sig i en fastighet (ejendom) som tjänar som tillhåll för en grupp som personen i fråga tillhör, om det finns risk för angrepp mot fastigheten som innebär fara för kringboende. Om risken för angrepp är betydande, får polisen förbjuda envar att uppehålla sig i fastigheten. Ett förbud kan vara tidsbegränsat eller gälla tills vidare. Om risken för angrepp upphör skall förbudet upphävas. Uppsåtligt överträdande av ett utfärdat förbud kan bestraffas med fängelse i högst två år.

Lagen, som ursprungligen var av tillfällig karaktär, har permanentats genom lag 1998.11 Vid den tidpunkten (juni 1998) hade enligt en redovisning i lagförslaget12 sammanlagt 654 individuella uppehållsförbud meddelats 220 personer. Samtliga var medlemmar i någon av klubbarna Hells Angels och Bandidos. Generella uppehållsförbud hade meddelats i fem fall. Förbuden hade berört sammanlagt 26 fastigheter. Åtal för överträdelse av förbud hade väckts i fyra fall.

Rigsadvokatens undersökning av möjligheterna att upplösa Hells Angels och Bandidos

På uppmaning av Justitsministeriet inledde den danske Rigsadvokaten vid årsskiftet 1996/1997 en undersökning av möjligheterna att med stöd av

11 Lov nr 406 antagen den 26 juni 1998.12 Lovforslag nr L 61 1997-98.

78 § i den danska grundloven upplösa mc-klubbarna Hells Angels och Bandidos. Undersökningen, som var synnerligen omfattande (bl.a. samlades 45 000 sidor underrättelsematerial in), utmynnade i att Rigsadvokaten fann att det inte fanns underlag för att väcka talan om att klubbarna skulle upplösas.

I 78 § grundloven slås först fast att medborgarna har rätt att utan föregående godkännande bilda föreningar för vilket lagligt ändamål som helst. I paragrafens andra stycke anges:

Foreninger, der virker ved eller söger at nå deres mål ved vold, anstiftelse af vold eller lignende strafbar påvirkning af anderledes taenkende, bliver at oplöse ved dom.

När en förening har upplösts kan dess förmögenhet, arkiv, protokoll, m.m. förverkas (75 § straffeloven). Den som deltar i en förenings verksamhet efter att den har upplösts genom dom kan enligt 132 a § straffeloven dömas till fängelse i högst ett år.

Rigsadvokaten konstaterar i sin rapport till Justitsministeriet den 27 april 199813 att det för att mc-klubbarna skall kunna upplösas krävs dels att klubbarna är föreningar i grundlovens mening, dels att de ”voldelige aktiviteter” som förekommer utförs på föreningens vägnar. Några problem att visa att klubbarna är föreningar i grundlovens mening anser Rigsadvokaten inte föreligga. Den svåra frågan är om det kan bevisas att Hells Angels och Bandidos som föreningar ”virker ved eller söger at nå deres mål ved vold, anstiftelse af vold eller lignende strafbar påvirkning af anderledes taenkende”.

Grundlovens 78 § har aldrig använts i praxis och det råder därför enligt Rigsadvokaten en viss osäkerhet i frågan om den förening som skall förbjudas måste ha något särskilt syfte med sin verksamhet. Rigsadvokatens bedömning är dock att bestämmelsen är tillämplig bara på föreningar som har ett politiskt, ideologiskt, agitatoriskt eller liknande syfte med sin våldsutövning. Han konstaterar därefter att ingenting i det material och de upplysningar som har samlats in tyder på att Hells Angels eller Bandidos som föreningar genom våldsutövning försöker nå politiska, ideologiska, agitatoriska eller liknande mål. Det föreligger inte heller några väsentliga uppgifter om våldsutövning från föreningarnas sida riktad mot staten, andra offentliga myndigheter eller medborgarnas utövande av grundlagsfästa rättigheter. Rigsadvokaten finner därför att det redan på grund av att mcklubbarna inte har ett sådant syfte som avses i grundlovsbestämmelsen saknas förutsättningar att upplösa klubbarna.

13 Journal nr G 1893. KL.

Eftersom det råder en viss osäkerhet i frågan, om den aktuella föreningen måste ha ett visst syfte med sin våldsutövning för att 78 § grundloven skall kunna tillämpas, har Rigsadvokaten emellertid också gjort en ingående prövning av frågan, om de våldshandlingar som medlemmarna i Hells Angels och Bandidos har befunnits skyldiga till har företagits på klubbens vägnar. Inledningsvis konstateras därvid att det ligger i sakens natur att det inte kan ställas krav på att det av klubbens stadgar framgår att den försöker uppnå sina mål genom användande av våld. Det avgörande är i stället vilken bedömning som kan göras av den verksamhet som klubben reellt står för. Rigsadvokaten förutsätter att en förening inte kan anses verka genom våld om den våldsutövning som förekommer består i endast enstaka gärningar, även om dessa i sig är av allvarligt slag. Det måste krävas att föreningen under den tid den existerat har företagit eller hotat med våldsamma handlingar i en sådan omfattning att det ingår som ett ”dominerende eller almindeligt led” i föreningens verksamhet.

Rigsadvokatens undersökning visar att såväl Hells Angels som Bandidos består av personer som i stor omfattning är dömda för brott med anknytning till våldsutövning. Detta förhållande är emellertid enligt Rigsadvokaten inte tillräckligt för att man skall kunna säga att klubbarna som sådana verkar genom våld och därmed kan upplösas. Det måste också bevisas att de straffbara gärningarna har begåtts på klubbarnas vägnar. Rigsadvokatens bedömning efter en noggrann analys av det material som har samlats in är att det inte finns tillräckligt underlag för att hävda att Hells Angels eller Bandidos som ett ”dominerende eller almindeligt led” i sin verksamhet utövar våld eller uppmanar till våld. Materialet utgör endast underlag för ett antagande om att klubbarna i stor utsträckning har våldsbenägna personer som medlemmar. Rigsadvokaten har i sin bedömning antagit att det är han som måste bevisa att förutsättningarna för att upplösa klubbarna föreligger och att det beviskrav som därvid gäller är detsamma som gäller i brottmål.

7.3.2. Norge

Metodeutvalget

I mars 1997 överlämnande Metodeutvalget till det norska Justisdepartementet betänkandet Etterforskingsmetoder for bekjempelse av kriminalitet (NOU 1997:15). Som betänkandets namn antyder behandlades där främst frågor om vilka spaningsmetoder polisen skall få använda och om användning av tvångsmedel vid bekämpande av olika former av kriminalitet. Bl.a. föreslogs att s.k. buggning på försök skulle införas som ett straffprocessuellt tvångsmedel i Norge.

Utredningen tog emellertid också kort upp några andra frågor med särskild anknytning till kriminalitet i ”mc-miljön”. Det gällde bl.a. möjligheter att liksom i Danmark förbjuda medlemmar i mc-gäng att uppehålla sig på vissa platser och möjligheten att förbjuda vissa typer av organisationer. Utredningen konstaterade att det i och för sig inte ingick i dess uppdrag att behandla dessa frågor men man uttryckte ändå en viss skepsis och uttalade att man för sin del inte hade funnit anledning att föreslå några särskilda regler för bekämpande av s.k. mc-kriminalitet.

Utredningen ville dock peka på att det redan enligt gällande rätt finns vissa straffrättsliga sanktioner som skulle kunna bli aktuella i samband med åtal mot personer med anknytning till mc-gäng. Utredningen tänkte då särskilt på förverkande av egendom och företagsstraff (foretaksstraff). Företagsstraff kan enligt 48 a § i den norska straffeloven drabba inte bara aktiebolag och andra bolag utan också t.ex. föreningar och andra sammanslutningar. Man skulle enligt utredningen också kunna tänka sig att i vissa fall använda reglerna om förlust av rättigheter (rettighetstap). Den som döms för brott kan enligt 29 § ff straffeloven fråntas bl.a. rätten att inneha offentlig eller annan anställning som personen i fråga genom brottet har visat sig olämplig för. Andra rättigheter som kan fråntas den dömde är rösträtten och rätten att göra värnplikt. Vanligen fråntas den dömde den aktuella rättigheten på viss tid, men vissa rättigheter - bl.a. rätten till offentlig anställning - kan i och för sig förloras för alltid.

Odelstingsproposisjon nr 64 1998-99

Flera av de förslag som Metodeutvalget hade lagt fram behandlades i en proposition i maj 1999.14 I propositionen lades bl.a. fram förslag om utvidgad användning av telefonavlyssning. Däremot ville man med hänvisning till bl.a. privatlivets helgd inte föreslå att buggning införs.

I propositionen togs också upp några frågor som hade behandlats av Sikkerhetsutvalget i dess betänkande Strafferettslige regler i terroristbekjempelsen (NOU 1993:3). Det gällde bl.a. om 104 a § straffeloven om bildande och deltagande i vissa typer av sammanslutningar skulle ändras. Enligt den bestämmelsen kan den straffas som bildar, deltar i eller stöder en privat organisation av militär karaktär. Straff kan även ådömas den som bildar, deltar i eller stöder en förening eller sammanslutning som har till syfte att genom sabotage, maktutövning eller andra olagliga medel störa samhällsordningen eller erhålla inflytande i offentliga angelägenheter. Vad som omfattas av bestämmelsen är bildande, deltagande i eller stöd till olika sammanslutningar p.g.a. de handlingar dessa kan komma att utföra.

14 Ot prp nr 64 1998-99

.

Frågan som Sikkerhetsutvalget hade behandlat var om 104 a § skulle utvidgas till att bestraffa bl.a. bildande av sammanslutningar med vissa åsikter, t.ex. nynazistiska grupper. Sikkerhetsutvalget ansåg emellertid att en sådan utvidgning inte borde ske och pekade därvid bl.a. på att föreningsfriheten skulle trädas för när och att det var bättre att organisationernas åsikter blev bemötta i en offentlig debatt. I propositionen gjordes samma bedömning och man hänvisade där även till att Stortinget år 1993 klart gått emot införandet av ett förbud mot rasistiska eller nazistiska organisationer.

Odelstingsproposisjon nr 40 1999/2000

Den norska regeringen har i april 2000 lagt fram en proposition15 med ett antal förslag till ändringar i straffeloven och straffeprosessloven. Förslagen syftar till att skydda dem som uppträder i brottmålsrättegångar mot hot och repressalier. Förslagen innebär bl.a. att det vid allvarlig brottslighet blir möjligt att använda sig av helt eller delvis anonyma vittnen. Det gäller såväl under förundersökningen som vid själva rättegången.

I propositionen föreslås även införandet av en ny straffbestämmelse -motarbeiding av rettsvesenet - motsvarande den svenska bestämmelsen om övergrepp i rättssak. Straffet föreslås vara fängelse i högst fem år. Har gärningsmannen tidigare dömts för motarbeiding av rettsvesenet eller har brottet utförts under ”serdeles skjerpende omstendigheter” kan dömas till fängelse i högst tio år.

Övrigt

Straffet för brott mot den norska våpenloven skärptes väsentligt år 1998. Bakgrunden till detta var bl.a. ett önskemål om att förhindra den yrkesmässiga och organiserade införseln och handeln med skjutvapen samt att stävja användningen av vapen i vissa kriminella miljöer. Att olovligen införa, avhända sig eller förvärva ett skjutvapen eller ammunition kan enligt 33 § våpenloven medföra böter eller fängelse i högst två år. Är brottet grovt kan böter eller fängelse i högst fyra år ådömas.

15 Ot prp nr 40 1999/2000

.

7.3.3. Tyska Inrikesministeriets förbud mot Hells Angels i Hamburg16

Den 21 oktober 1983 beslutade det dåvarande västtyska Inrikesminsteriet att, med stöd av artikel 9 i den tyska grundlagen (Grundgesetz) och artikel 3 i den tyska föreningslagen, förbjuda föreningen Hells Angels i Hamburg. Genom dom den 18 oktober 1988 fastställde Bundesverwaltungsgericht beslutet. Enligt bestämmelserna i föreningslagen medförde beslutet att föreningen skulle upplösas och dess egendom förverkas. Vidare följde av lagen att föreningens symboler inte fick användas offentligt.

Inrikesministeriet anförde i sitt beslut att Hells Angels är en förening vars aktiviteter strider mot strafflagen. Man hänvisade därvid till de ”Regler för Hells Angels Germany” som sändes in till föreningsregistret i Hamburg i samband med att föreningen blev registrerad år 1978. Enligt inrikesministeriet uttrycktes i dessa regler en kriminell vilja. Genom att medlemmarna enligt reglerna var förpliktade att leva som outlaws var de också förpliktade att bryta mot gällande lagar. Vidare pekades på att vanligt arbete ansågs vara en vederstyggelse och att medlemmarna därför måste skaffa sig inkomster genom kriminella aktiviteter. Här nämndes att koppleri och utpressning var två av föreningens huvudaktiviteter och att man i föreningen också ägnade sig åt illegal handel och befattning med vapen. De ledande personerna i föreningen var dömda för ett stort antal brott.

Hells Angels syfte var enligt Inrikesministeriet att begå brott. Man ansåg det klarlagt att brotten planerades vid möten i föreningens lokaler. Brotten ansågs begångna på föreningens vägnar. Till grund för det ställningstagandet lades dels de gällande reglerna för föreningen, dels vad som framkommit om föreningens struktur, kommandosystem, värderingar och inställning till samhället i övrigt. Det lades också stor vikt vid de faktiska förhållandena, nämligen att majoriteten av de fullvärdiga medlemmarna i klubben var dömda för brott som måste anses begångna i klubbens namn.

Bundesverwaltungsgericht fastställde Inrikesministeriets beslut. I frågan, om medlemmarnas beteende kunde tillskrivas föreningen betonade domstolen att medlemmarnas rättsstridiga beteende måste anses prägla föreningen och utgöra en del av dess yttre framtoning. Man uttalade vidare att det inte finns något krav på att det rättsstridiga beteendet skall utgöra en huvudsaklig del av föreningens verksamhet eller att det måste ha varit en del av föreningens ursprungliga syfte för att föreningen skall anses ha ett otillåtet syfte.

16 Redogörelsen i detta avsnitt bygger på en rapport som upprättats hos den danske Rigspolitichefen år 1997.

8. Avgränsningen av vårt uppdrag

8.1. Vårt uppdrag gäller straffrättsliga frågor

Vi har i uppdrag att utreda frågor om brottslighet med anknytning till olika typer av organisationer. Så formulerat ter sig uppdraget mycket omfattande och skulle kunna innefatta en mängd aspekter på brottsbekämpning. Uppdraget är emellertid inte så vittomfamnande, utan är begränsat på olika sätt.

Först och främst är uppdraget begränsat på det sättet att vi skall utreda frågor om straffansvar för deltagande i organisationer som sysslar med brottslig verksamhet och vissa andra straffrättsliga frågor med anknytning härtill (bl.a. bestämmelsen om hets mot folkgrupp och kriminalisering av hets mot homosexuella). Uppdraget omfattar således inte polisiära frågor, dvs. frågor om hur polisen skall vara organiserad eller vilka arbets- och spaningsmetoder man skall använda sig av. Som nämnts i avsnitt 7.2 lade SÄPO/Rikskrim-kommittén i april 2000 fram vissa förslag som gäller den typen av frågor.

Det ingår inte heller i vårt uppdrag att behandla rent processuella frågor, t.ex. användningen av tvångsmedel. Som redovisats tidigare pågår f.n. arbete i regeringskansliet med Buggningsutredningens förslag om viss användning av s.k. buggning samt om utökad användning av hemlig teleavlyssning och hemlig kameraövervakning.

Regler som - särskilt i det internationella samarbetet - har kommit allt mer i fokus när det gäller bekämpandet av organiserad brottslighet är regler om förverkande, särskilt förverkande av vinning av brott. Det ingår emellertid inte i vårt uppdrag att behandla regler om förverkande. Här kan nämnas att Förverkandeutredningen nyligen i sitt betänkande Effektivare förverkandelagstiftning (SOU 1999:147) har lagt fram vissa förslag i syfte att effektivisera reglerna om förverkande av tillgångar med brottslig anknytning.

Målsägande och vittnen utsätts inte sällan för olika former av hot från den tilltalade eller från personer med anknytning till den tilltalade. Vi har behandlat detta problem för rättsväsendet ur ett straffrättsligt perspektiv

(kapitel 19 och 20). Däremot har vi inte tagit upp frågor om skydd för målsägande och vittnen i samband med rättegångar eller om möjlighet att lämna anonyma vittnesmål. Detta är viktiga frågor men de ligger utanför ramen för vårt uppdrag och utreddes för övrigt relativt nyligen av Brottsofferutredningen.1 Här kan även nämnas att regeringen i november 1999 i enlighet med utredningens förslag gav Rikspolisstyrelsen i uppdrag att i samråd med vissa andra myndigheter utarbeta ett nationellt handlingsprogram för skydd av bevispersoner.

Av direktiven framgår att vårt uppdrag har föranletts huvudsakligen av händelser under senare år med anknytning till vissa mc-klubbar och till rasistiska organisationers verksamhet. Det sägs emellertid också att vi skall beakta det internationella samarbetet när det gäller att bekämpa organiserad brottslighet. Detta väcker frågan om i vilken utsträckning vi skall studera och lämna förslag som tar sikte på brottslighet som inte har någon anknytning till mc-gängen eller de rasistiska organisationer och grupperingar som finns här i landet. En stor del av den organiserade brottsligheten i Sverige - t.ex. den organiserade narkotikasmugglingen och människosmugglingen - begås nämligen av personer eller grupper som inte har någon anknytning till de grupperna (även om samarbete ibland förekommer, se avsnitt 5.3.4).

Vi har gjort den bedömningen att våra överväganden i första hand skall grundas på vad som framkommit om brottslighet som på olika sätt har anknytning till mc-gäng och till rasistiska grupperingar. Följaktligen har vi koncentrerat vårt kartläggningsarbete till denna brottslighet. Vi har emellertid också försökt skaffa oss en bild av omfattningen och karaktären av den organiserade brottsligheten i Sverige generellt. Ett ställningstagande till frågan om kriminalisering av aktivt deltagande i organisationer som har brottslighet som ett väsentligt inslag i sin verksamhet bör nämligen inte grundas enbart på vad som förekommer inom mc-gängen och de rasistiska grupperingarna.

8.2. Några särskilda frågor

8.2.1. Organisationsförbud

Till vårt uppdrag hör att överväga om det bör göras straffbart att aktivt delta i organisationer som har brottslighet som ett väsentligt inslag i sin verksamhet. Sådant aktivt deltagande skulle enligt direktiven kunna bestå t.ex. i finansiering av organisationen, upplåtelse av lokal till denna eller aktivt stöd på annat sätt, dock inte enbart genom medlemskap. En fråga

1 Se avsnitt 7.2.3.

som inte alls berörs i direktiven, men som ändå får anses ha ett naturligt samband med uppdraget, är frågan, om ett regelrätt förbud bör införas mot vissa typer av organisationer, framför allt rasistiska organisationer. Även om vi således inte har fått i uppgift att överväga den frågan, skulle det enligt vår uppfattning te sig onaturligt att helt gå förbi den.

Frågan om införande av ett förbud mot rasistiska organisationer i Sverige har diskuterats under många år. I debatten har anförts en rad skäl både för och emot ett sådant förbud. Efter några mycket uppmärksammade våldsdåd under senare år med kopplingar till nazistiska grupper, har frågan fått ny aktualitet.

De som förespråkar ett förbud mot rasistiska organisationer anser att det är viktigt att samhället tydligt tar avstånd från rasism och att ett förbud är en viktig markering inför medborgarna om vilka värderingar och normer som bör gälla i samhället. Genom ett förbud skulle man enligt dessa förespråkare försvåra rasistiska organisationers möjligheter att arbeta effektivt och förhindra att deras budskap får ett omfattande genomslag i samhället. Vidare har anförts att bestämmelserna i FN:s rasdiskrimineringskonvention - vilken Sverige tillträdde år 1971 - är utformade på ett sådant sätt att Sverige är skyldigt att införa ett uttryckligt förbud mot rasistiska organisationer.

Argumenten mot ett organisationsförbud är av flera olika slag. Några av argumenten är av principiell natur. Så hävdas att ett förbud skulle utgöra ett oönskat ingrepp i föreningsfriheten och att det vore ett nederlag för demokratin att förbjuda vissa typer av åsikter. Andra argument är mera juridisk-tekniska men innefattar också rättssäkerhetsaspekter. Man frågar sig sålunda vad det mera precist är som skall förbjudas. De rasistiska grupperna är i många fall rätt lösliga sammanslutningar och det skulle för en domstol bli svårt att precisera objektet för ett förbud. Ett underkännande av ett förbudsyrkande eller yrkande om ansvar för överträdelse av ett generellt, i lag angivet, förbud skulle kunna innebära att en rasistisk gruppering uppfattas som godkänd av samhället. Även sådana rasistiska sammanslutningar som är föreningar i juridisk bemärkelse kan mycket lätt ombildas, varför ett förbud skulle bli tämligen verkninglöst. Vidare frågar man sig vad förbudet konkret skall innebära, dvs. vad det är som man inte får göra.

Slutligen anförs från motståndarna till ett förbud en rad argument som uttrycker oro för vilken effekt ett förbud mot rasistiska organisationer skulle få. T.ex. skulle ett förbud kunna leda till en ökad underjordisk verksamhet bland de rasistiska grupperna, vilket i sin tur skulle kunna innebära att de blev farligare och svårare att kontrollera. Grupperna skulle på detta sätt också kunna utgöra en lockelse för spänningssökande ungdomar. När det gäller FN:s rasdiskrimineringskonvention hävdas att den svenska lagstiftningen uppfyller konventionens krav, eftersom den medför att varje

yttring av rasism är kriminaliserad. Lagstiftningen tvingar på det sättet i praktiken organisationer som främjar rasdiskriminering till passivitet. Man pekar också på att Sverige redan när konventionen formulerades gjorde klart sin inställning att man inte ansåg sig förpliktad att införa ett regelrätt förbud mot rasistiska organisationer.

Frågan om skyldigheten att i enlighet med rasdiskrimineringskonventionen införa ett förbud mot rasistiska organisationer har i Sverige setts som främst en straffrättslig fråga. Detta är måhända inte ett helt korrekt synsätt; primärt är det en associationsrättslig fråga som också berör föreningsfriheten. I många länder krävs för att en organisation skall kunna verka som juridisk person (ingå avtal, föra talan vid domstol, etc.) att den på något sätt är registrerad hos en myndighet. Ett förbud mot eller beslut om upplösande av en viss organisation får i dessa länder således rättsverkningar oberoende av vilka straffrättsliga konsekvenser förbudet kan medföra, nämligen på det sättet att den inte längre kan verka som en juridisk person. I Sverige är en förenings - som är den associationsform som är aktuell här - rättsliga status däremot inte beroende av någon myndighetsåtgärd. För att en förening skall bli en juridisk person krävs i Sverige endast att stadgar antas och att en styrelse utses. Föreningar kan därigenom också mycket lätt ombildas.

Vi delar den uppfattning som tidigare har redovisats i fråga om FN:s rasdiskrimineringskonvention i så måtto att någon förpliktelse att införa ytterligare straffrättsliga sanktioner inte finns. Det är i detta hänseende tillräckligt att lagstiftningen är så utformad att den kriminaliserar alla uttryck för rasism, dvs. så att varje företrädare eller medlem i en sådan organisation gör sig skyldig till brott så fort han eller hon försöker föra ut ett rasistiskt budskap. Den svenska lagstiftningen uppfyller enligt vår mening dessa krav.

Vi anser vidare att de skäl som tidigare har framförts mot ett organisationsförbud fortfarande har stark bärkraft. Med hänsyn till den lösliga struktur som många av de rasistiska grupperingarna har och till den lätthet med vilken en organisation enligt nuvarande regler kan ombildas, skulle ett förbud - oavsett om det är fråga om ett i lag utformat förbud eller ett förbud som meddelats av domstol - vara mycket svårt att upprätthålla. Det finns en klar risk för havererade rättsprocesser som i värsta fall kan dra ett löjets skimmer över lagstiftningen och rättsväsendet.

Ett förbud mot rasistiska organisationer skulle enligt vår uppfattning inte heller vara ett särskilt effektivt medel för att komma till rätta med den rasism som finns i vårt samhälle. Den kampen förs bättre med andra medel, t.ex. genom informations- och påverkanskampanjer i skolor och på arbetsplatser. Naturligtvis måste även lämpliga straffrättsliga sanktioner finnas mot uttryck för rasism. Men dessa skall enligt vår mening vara utformade så att de kriminaliserar gärningar genom vilka rasistiska åsikter

tar sig uttryck. Att förbjuda själva existensen av en rasistisk organisation är varken lämpligt eller effektivt.

8.2.2. Kronvittnen

Under senare år har man i Sverige sett flera exempel på att målsägande, vittnen och andra förhörspersoner av rädsla för repressalier inte medverkar under förundersökningen av ett brott eller inför en rättegång ändrar uppgifter som tidigare har lämnats. Detta ses av många poliser och åklagare som vi har träffat som ett stort problem och på flera håll har uttryckts önskemål om att man, som ett sätt bland andra för att komma till rätta med denna problematik, i Sverige skall införa ett system med s.k. kronvittnen. Det skulle innebära att den som berättar sanningen och därmed medverkar till att andra gärningsmän blir fällda själv kan gå fri från straff eller få en lindrigare påföljd. Det har påpekats att system med strafflindring för kronvittnen finns i många av världens länder, inklusive flertalet europeiska länder.

I 29 kap. 5 § första stycket 3 finns en bestämmelse som anger att rätten vid straffmätningen i skälig omfattning skall beakta om den tilltalade frivilligt angett sig. Bestämmelsen avser endast angivelse av egna brott. I förarbetena2 diskuterades om den borde avse även kronvittnen. Övervägande skäl ansågs emellertid tala mot ett sådant system och något utrymme för att vid straffmätningen beakta att den tilltalade avslöjat sina medbrottslingar finns inte enligt bestämmelsen. Ett litet utrymme för att helt undantagsvis beakta omständigheter av detta slag kan dock, enligt vad som uttalades i propositionen, finnas med stöd av 29 kap. 5 § första stycket 8. Enligt den punkten finns nämligen möjlighet att vid straffmätningen beakta även andra omständigheter än som anges i punkterna 1-7.

Frågan om ansvarsfrihet eller strafflindring för kronvittnen är en svår fråga som kräver ingående överväganden. Inte minst rättssäkerhetsaspekter måste beaktas. En sådan ordning skulle nog ibland kunna underlätta polisens arbete med att avslöja och utreda t.ex. organiserad brottslighet. Man kan emellertid inte bortse från risken att en misstänkt eller åtalad person lämnar osanna uppgifter om andra för att skaffa sig själv fördelar. Det skulle kunna bli en extra svårighet för domstolarna att bedöma värdet av bevisning som framkommit på detta sätt. Många andra frågor - bl.a. processuella frågor som principer för åtals väckande - måste också övervägas.

Även om frågan om införande av ett system med ansvarsfrihet eller strafflindring för kronvittnen delvis är en straffrättslig fråga som också har nära samband med vårt uppdrag, har vi gjort bedömningen att frågan är

2Prop. 1987/88:120 s. 92.

alltför omfattande och svår för att vi inom den tidsram som givits oss skall kunna utreda den på ett tillfredsställande sätt. Vi vill också påpeka att frågan på olika sätt övervägs inom ramen för det straffrättsliga samarbetet inom såväl EU som FN.3 Då det inte heller av våra direktiv framgår att vi skall överväga frågan har vi därför lämnat den.

8.2.3. Vissa tryckfrihetsrättsliga frågor

Som har framgått av vår redogörelse i kapitel 3 använder sig de rasistiska grupperna i Sverige av många olika sätt för att sprida sin propaganda: tryckta alster, internet och inte minst den s.k. Vit makt-musiken. Vid våra sammanträffanden med polis och åklagare och även med JK har vi blivit uppmärksammade på många viktiga frågor, varav några emellertid faller utanför vårt uppdrag.

Preskriptionstiden enligt vanlig lag för hets mot folkgrupp som inte är ringa är fem år. I TF och YGL finns det däremot särskilt korta preskriptionstider för tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott. Det finns också särskilda regler om när preskriptionstiden börjar löpa som hänger samman med när en tryckt skrift givits ut eller när t.ex. en ljudupptagning varit tillgänglig för spridning. Dessa regler har visat sig vara svåra att tillämpa och det är också vanligt att de grupper som saluhåller bl.a. tidskrifter och CD-skivor underlåter att förse dem med ursprungsuppgifter eller förser dem med oriktiga sådana uppgifter. Dessa frågor har vi emellertid inte alls behandlat, eftersom de f.n. är föremål för överväganden i Mediegrundlagsutredningen.4 Vi kan bara understryka det angelägna i att de tillämpningsproblem som förekommer i möjligaste mån undanröjs.

Ett annat problem som har påtalats under vårt arbete är att det numera inte alltid är möjligt att avgöra om en skrift är framställd i tryckpress eller inte. Det har medfört vissa avgränsningsproblem på TF:s område. TF gäller enligt huvudregeln för skrifter som framställs i tryckpress. Därutöver omfattar TF även skrifter som har mångfaldigats genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande. En skrift som inte har framställts i tryckpress omfattas emellertid endast om utgivningsbevis finns för skriften eller om skriften har försetts med särskilda s.k. ursprungsuppgifter. De alster som de rasistiska grupperna i Sverige sprider saknar ofta sådana uppgifter. Om det inte med säkerhet går att avgöra om ett sådant alster är framställt i en tryckpress eller inte, kan man inte heller avgöra om

3 Frågan övervägs bl.a. inom EU:s sektorsövergripande arbetsgrupp mot organiserad brottslighet (MDG) och i arbetet med en FN-konvention om gränsöverskridande organiserad brottslighet (se vidare kapitel 13).4 Ju 1999:01, dir. 1999:8.

det är JK eller allmän åklagare som har rätt att väcka eventuellt åtal för hets mot folkgrupp. Inte heller denna fråga har vi emellertid behandlat vidare, eftersom även den faller inom ramen för det uppdrag som givits Mediegrundlagsutredningen.

just det aktuella brottet är straffbart. Dessutom gäller, som tidigare nämnts, att inte endast ringa fara för brottets fullbordan förelegat.

I BrB är förberedelse straffbelagt främst vid de allvarligaste brottstyperna och vid de mer centrala brotten. I några fall är emellertid förberedelse straffbart även när böter ingår i straffskalan. Följande brott i BrB är straffbelagda på förberedelsestadiet.

Inom specialstraffrätten var förberedelse till brott tidigare straffbar endast vid narkotikabrott, varusmuggling avseende narkotika, folkmord, myteri samt, av tradition, vid olovligt fiske. Alltsedan 1970-talet har det emellertid skett en successiv utveckling där fler och fler specialstraffrättsliga brott har blivit straffbelagda redan på förberedelsestadiet. Som exempel kan nämnas dataintrång, upphovsrättsintrång och intrång i flera andra ensamrätter knutna till det industriella rättsskyddet. Andra exempel är företagsspioneri och människosmuggling.

11.3 Straffansvarsutredningens förslag

Straffansvarsutredningen har i sitt betänkande Straffansvarets gränser (SOU 1996:185) behandlat bl.a. frågan om fleras deltagande i brott. Utredningen har granskat medverkansansvaret enligt BrB och föreslagit vissa förändringar som syftar till att göra det straffrättsliga ansvaret tydligt vid bl.a. gängbrottslighet i mera organiserade former. En särskild bestämmelse om medgärningsmannaskap skall enligt förslaget införas i 23 kap. 3 § BrB och medverkan till brott skall enligt i 23 kap. 4 § BrB vara en beteckning endast på anstiftan och medhjälp till brott. Förslaget kan dock i den delen inte ses som någon egentlig utvidgning av det straffbara området.

Vidare har utredningen bl.a. föreslagit att man skall ersätta den nuvarande uppräkningen i lagen av vilka förehavanden som kan utgöra förberedelse till brott med ett mera generellt och heltäckande förberedelsebegrepp. På det sättet anser utredningen att möjligheterna vidgas att på ett tidigt stadium ingripa mot planerad brottslighet av allvarligt slag, t.ex. vissa former av mc-relaterad brottslighet och ekonomisk brottslighet. Enligt förslaget skall förberedelse till brott föreligga om någon, med uppsåt att utföra eller främja brott, vidtar planeringsåtgärder, befattar sig med hjälpmedel eller pengar eller vidtar andra förberedande åtgärder som hade varit att bedöma som åtminstone medverkan till brott för det fall brottet hade fullbordats eller utgjort straffbart försök. För ansvar skall vidare krävas att det har förelegat fara för brottets fullbordan. När faran för brottets fullbordan har varit liten presumeras enligt förslaget förberedelsebrottet vara ringa och därmed fritt från ansvar.

Stämplingsbrottet föreslås som en följd av det utvidgade förberedelsebegreppet upphävt. Enligt utredningen saknas med ett sådant förberedelsebegrepp behov av ha kvar ett självständigt ansvar för stämpling till brott. Gärningsformen ”söka anstifta annan att begå brott” torde enligt utredningen närmast automatiskt täckas av den nya regleringen av förberedelsebrottet. De övriga två gärningsformerna av stämpling omfattas inte nödvändigtvis av den föreslagna nya regleringen av förberedelsebrottet. Praktiskt sett innebär detta emellertid enligt utredningen inte någon förändring av det nuvarande rättsläget, eftersom något ingripande mot stämpling till brott knappast sker innan någon planläggning, hantering av hjälpmedel eller någon annan förberedande åtgärd har företagits. Bevissvårigheterna torde nämligen vara alltför stora.

Utredningen har även behandlat uppsåtsbegreppet inom straffrätten och har föreslagit att det i fortsättningen skall bestå av två olika varianter, avsiktsuppsåt och insiktsuppsåt. Avsiktsuppsåtet motsvarar vad som i dag benämns direkt uppsåt. Begreppen indirekt uppsåt och eventuellt uppsåt utmönstras och i stället införs ett insiktsuppsåt. Insiktuppsåtet skall enligt förslaget täcka in den del av det centrala uppsåtsområdet som vi i dag be-

nämner indirekt uppsåt, men även det område med en lägre grad av insikt som utgör gräns till den medvetna oaktsamheten. I praktiken rör det sig enligt utredningen om ett kvalificerat sannolikhetsuppsåt. Det är utredningens bedömning att insiktuppsåtet kommer att leda till mer förutsebara och för allmänheten mer förståeliga resultat i jämförelse med det eventuella uppsåtet.

Straffansvarsutredningen förslag fick ett i huvudsak mycket positivt mottagande av remissinstanserna. Det är f.n. föremål för vidare överväganden inom Justitiedepartementet.

12. Något om föreningsfrihet och svensk organisationslagstiftning

12.1. Föreningsfrihet

Föreningsfriheten ingår i de grundläggande fri- och rättigheter som tillförsäkras den enskilde i 2 kap. 1 § regeringsformen (RF). Föreningsfrihet definieras som frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften.

Föreningsfriheten gäller för alla sammanslutningar, oavsett syfte eller form. Detta innebär att inte bara juridiska personer utan även sammanslutningar som inte är självständiga rättssubjekt skyddas. De senare har kallats för ”sociala organisationer”.1 Med detta avses att de använder sig av föreningsliknande former men utan att kraven för en ideell förening är uppfyllda (se avsnitt 12.2). Som exempel på sådana sociala organisationer nämns byalag, aktionsgrupper, syjuntor, bridgeklubbar m.m. De åtnjuter alltså föreningsfrihet, men är icke rättskapabla sammanslutningar. Helt tillfälliga sammanslutningar, t.ex. ett demonstrationståg, är dock inte en sammanslutning som skyddas av föreningsfriheten.2

Det bör påpekas att föreningsfriheten innefattar inte bara frihet att bilda sammanslutningar utan också frihet att verka gemensamt inom ramen för en sammanslutning.3 Avsikten med föreningsfriheten är att ge medborgarna vidsträckta möjligheter att sluta sig samman för att gemensamt verka i olika syften. Den långtgående friheten motiveras av att det knappast är möjligt att göra skillnad mellan olika legitima syften beroende på vilken grad av betydelse dessa kan ha för den fria åsiktsbildningen i samhället.4

De grundläggande fri- och rättigheterna får begränsas endast för att tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle, och en begränsning får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens

1 Hemström: Organisationernas rättsliga ställning, 1998, s. 20.2 men däremot eventuellt av demonstrationsfriheten.3 Se prop. 1975/76:209 s. 144.4a. prop. s. 112.

grundvalar. Begränsning får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning (2 kap. 12 § andra stycket RF).

Petrén/Ragnemalm har påpekat5 att rättighetsreglerna i mångt och mycket är inriktade på att skydda den fria åsiktbildningen, som enligt 1 kap. 1 § RF utgör en grundpelare för den svenska folkstyrelsen. De framhåller att vikt skall fästas vid ordet ”enbart” och att t.ex. presumtiva terrorister inte får utsättas för diskriminerande behandling enbart på grund av sin samhällsuppfattning. Något ytterligare moment måste tillkomma för att motivera särbehandling, t.ex. risken för ett brukande av våldsamma och lagstridiga medel.

Föreningsfriheten får begränsas endast såvitt gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg eller av visst etniskt ursprung (2 kap. 14 § andra stycket RF). Det förra begränsningsändamålet syftar på straffbestämmelsen i 18 kap. 4 § BrB om olovlig kårverksamhet, medan det senare infördes i RF med anledning av att Sverige tillträtt 1966 års FNkonvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering.6

Enligt Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har var och en rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet (artikel 11). Utövandet av dessa rättigheter får inte underkastas andra inskränkningar än sådana som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter. Rätten till föreningsfrihet föreskrivs också i FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. I föreningsfriheten inbegrips rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen (artikel 22).

12.2. Svensk organisationslagstiftning

Det finns egentligen ingen allmänglitig definition av vad en organisation är. Det är ett vitt begrepp som kan ges något olika innebörd beroende på vilken vetenskaplig disciplin som valt att definiera det. Även i den juridiska litteraturen används begreppet organisation med växlande innebörd. Någon legaldefinition finns inte. Såväl offentligrättsliga som privaträttsliga sammanslutningar torde dock innefattas i begreppet.

I Sverige finns ingen generell organisationsrättslig lagstiftning. Regler för de olika typerna av organisationer har fastställts i flera olika lagar och i

5 Sveriges grundlagar (1980) s. 71.6 Se avsnitt 8.2.1.

praxis. Man brukar inom juridiken tala om associationsrätt, varmed avses reglerna om privaträttens bolag, föreningar och stiftelser (offentligrättsliga sammanslutningar torde vara av mindre intresse i detta sammanhang och lämnas därför därhän). Dessa associationer är juridiska personer och har därmed tillhörande rättssubjektivitet och rättskapacitet. Detta innebär bl.a. att de kan ingå avtal och föra talan vid domstol.

Ett väsentligt kännetecken för de privaträttsliga associationerna är att de grundas genom frivilliga avtal mellan två eller flera personer. En associations uppgift är att genom sin verksamhet främja ett visst för medlemmarna gemensamt ändamål, ett bolags- eller föreningsändamål. Föreningar kan delas upp i två huvudtyper: ekonomiska och ideella. För de ekonomiska föreningarna gäller en särskild lag medan de ideella inte omfattas av någon lagstiftning. En ideell förening behöver bara anta stadgar och styrelse för att bli en juridisk person, medan högre krav ställs på ekonomiska föreningar där bl.a. registrering är nödvändig för rättskapacitet.

Som framgått av föregående avsnitt, finns utöver de sammanslutningar som nu nämnts även sammanslutningar som inte är självständiga rättssubjekt. För förbindelser som ingås inom ramen för en sådan sammanslutnings verksamhet svarar de enskilda medlemmarna i sammanslutningen.

13. Internationella åtaganden avseende aktivt deltagande i organisationer som ägnar sig åt brott

13.1. Inledning

Vårt uppdrag är att utreda frågor om straffansvar för deltagande i organisationer som sysslar med brottslig verksamhet. Vi skall därvid följa det internationella arbetet avseende åtgärder mot organiserad brottslighet inom bl.a. EU, Europarådet och FN.

Detta kapitel innehåller en redogörelse för det straffrättsliga samarbetet inom EU (avsnitt 13.2) och det pågående arbetet med en FNkonvention med åtgärder mot organiserad brottslighet (avsnitt 13.3). Även inom Europarådet sker samarbete på straffrättens område. Mycket talar emellertid för att Europarådets roll när det gäller straffrättsligt samarbete kommer att minska och successivt övertas av EU.1

13.2. EU

13.2.1. Allmänt

Samarbetet inom Europeiska unionen (EU) brukar beskrivas som ett samarbete inom tre pelare. Det traditionella gemenskapssamarbetet inom Europeiska gemenskapen (EG) återfinns i den första pelaren och grundar sig på EG-fördraget (Romfördraget). I denna pelare finns även samarbetet inom de övriga gemenskaperna, dvs. det samarbete som grundas på Koloch stålfördraget och Euratomfördraget.

Samarbetet i den första pelaren skiljer sig från sedvanligt internationellt samarbete genom att medlemsstaterna i de grundläggande fördragen har överlåtit vissa beslutsbefogenheter till gemenskapsinstitutionerna. Det gäller bl.a. befogenheten att besluta bindande föreskrifter och att ingå internationella överenskommelser på vissa områden. På grundval av fördragen och gemenskapslagstiftningen har en särskild rättsordning, EG-rätten

1 Fredrik Wersäll i SvJT 1997 s. 417.

eller gemenskapsrätten, utvecklats. Samarbetet i första pelaren betecknas som överstatligt.

Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är föremål för samarbete inom den andra pelaren. Den tredje pelaren innehåller numera samarbete i polisiära och straffrättsliga frågor.2 Samarbetet i dessa pelare grundas på fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget).3

I andra och tredje pelaren har inga egentliga beslutsbefogenheter förts över från medlemsstaterna till EU. Medlemsstaterna är bundna av de gemensamma besluten på samma sätt som normalt följer av ett internationellt samarbete enligt folkrättens regler. Det är alltså i dessa pelare fråga om ett mellanstatligt samarbete.

13.2.2. Samarbetet inom tredje pelaren

Bakgrund

Samarbete mellan EU-länderna i rättsliga och inrikes frågor har pågått sedan mitten av 1970-talet. Det har skett bl.a. inom ramen för det s.k. TREVI-samarbetet. Genom EU-fördragets ikraftträdande år 1993 upphörde emellertid de gamla formerna för samarbete och samarbetet sker nu under ett enda institutionellt ramverk med rådet som det övergripande organet. Därunder ser den formella strukturen ut på följande sätt. - Coreper (ambassadörerna/de ständiga representanterna) - Artikel 36-kommittén (oftast generaldirektörer vid justitie- och inrikesdepartementen) - Arbetsgrupper

Reglerna om samarbete i rättsliga och inrikes frågor samlades i en särskild del av EU-fördraget (avdelning VI). Samarbetet omfattade enligt artikel K1 i fördraget ursprungligen asylpolitiken, den yttre gränskontrollen, invandringspolitiken, kampen mot narkotikamissbruk, kampen mot bedrägerier i internationell skala, civilrättsligt samarbete, straffrättsligt samarbete, tullsamarbete och polissamarbete. Amsterdamfördraget,4 som trädde i kraft den 1 maj 1999, innebär att en rad samarbetsområden i rättsliga och inrikes frågor förs över från det mellanstatliga samarbetet till det gemenskapsrättsliga samarbetet. Det gäller gränskontrollen, asyl- och invandringspolitiken samt det civilrättsliga samarbetet. Kvar i den tredje pelaren finns således nu samarbetet i polisiära och straffrättsliga frågor. Avdelning VI i EU-fördraget har numera också rubriken Bestämmelser om polissamarbete och straffrättsligt samarbete.

2 Tidigare samarbete i rättsliga och inrikes frågor, se avsnitt 13.2.2.3 Även benämnt Maastrichtavtalet.4 EGT 97/C 340/01.

Juridiska instrument

Av artikel 345 i EU-fördraget framgår att rådet kan använda sig av i huvudsak tre typer av juridiska instrument inom det polisiära och straffrättsliga samarbetet, nämligen gemensamma ståndpunkter, rambeslut och konventioner.6 Dessa antas av rådet genom enhälligt beslut, på initiativ av en medlemsstat eller kommissionen. Ett rambeslut, som är det instrument som är av störst intresse för oss, skall avse frågor om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar. Rambesluten skall enligt bestämmelsen vara bindande för medlemsstaterna när det gäller de resultat som skall uppnås men skall överlåta åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt. Rambesluten har således definierats på samma sätt som direktiv inom första pelaren. I artikel 34 anges dock uttryckligen att rambesluten inte, som kan vara fallet med direktiv, skall ha direkt effekt.7 Möjligheten att fatta rambeslut enligt artikel 34 har ersatt den tidigare möjligheten att besluta om gemensamma åtgärder i inrikes och rättsliga frågor.

Det har alltsedan EU-fördraget trädde i kraft rått en viss osäkerhet i fråga om vilken rättslig verkan en gemensam åtgärd har. Att den inte är bindande på samma sätt som förordningar och direktiv i första pelaren, där ju medlemsstaterna överlåtit normgivningskompetens till EG, torde stå klart.8 Däremot får nog anses att medlemsstaterna har en folkrättslig, eller i vart fall politisk, förpliktelse att verka för att en gemensam åtgärd förverkligas.9 Ministerrådets rättsavdelning har i ett rådgivande yttrande i juni 199510 försökt klargöra frågan. En gemensam åtgärd är enligt detta yttrande ett juridiskt instrument som binder regeringarna men inte den lagstiftande församlingen i varje land. Åtgärden i sig kräver inte ratifikation av parlamenten men, i den mån lagändring via parlamenten krävs, måste den naturligtvis ändå ha parlamentens godkännande. Regeringarna är också förpliktade att i sådana fall lägga fram förslag om lagstiftning till respektive parlament. Något regelrätt ”tvångsmedel” för att genomdriva en gemensam åtgärd, eller numera ett rambeslut, saknas emellertid.

5 F.d. artikel K 6; EU-fördraget har genom Amsterdamfördraget fått ny artikelnumrering.6 Dessutom finns vanliga beslut.7 Med direkt effekt (direkt verkan) av en regel brukar man avse att den ger upphov till rättigheter och skyldigheter för enskilda.8Prop. 1997/98:58 s. 118.9 Se Jareborg/Asp i SvJT 1997 s. 322.10 Ref. av Hans G. Nilsson i SvJT 1999 s. 717. Se också danska EU-Karnov 1999 s. 1978 not 1.

Institutionella frågor

Medlemsstaterna hade tidigare ensamma initiativrätt när det gäller polisiära och straffrättsliga frågor. Sedan Amsterdamfördraget trätt i kraft har, som framgått i det föregående, enligt artikel 34 i EU-fördraget även kommissionen initiativrätt i dessa frågor. Genom Amsterdamfördraget stärks också Europaparlamentets roll. Av artikel 39 i fördraget följer att rådet skall höra parlamentet innan det beslutar att anta konventioner, rambeslut och andra beslut i polisiära och straffrättsliga frågor.

EG-domstolen hade före Amsterdamfördragets ikraftträdande i princip ingen kompetens alls inom det mellanstatliga samarbetet. Enligt artikel 35 i EU-fördraget är domstolen nu behörig att meddela förhandsavgöranden om giltighet och tolkning av rambeslut och beslut om tolkning av konventioner som upprättats inom ramen för det polisiära eller straffrättsliga samarbetet. Behörigheten är dock beroende av att den enskilda medlemsstaten förklarar att man godtar domstolens behörighet att meddela sådana förhandsavgöranden.

Domstolen är vidare behörig att avgöra tvister mellan medlemsstaterna om tolkningen eller tillämpningen av rambeslut och konventioner inom området för det polisiära och straffrättsliga samarbetet. Domstolen är även behörig att döma i tvister mellan medlemsstaterna och kommissionen om tolkning och tillämpning av konventioner - men inte rambeslut - inom området. Det finns således ingen möjlighet för kommissionen att väcka talan mot en medlemsstat för bristande uppfyllelse av sådana åtagande som kan följa av ett rambeslut (talan om fördragsbrott).

13.2.3. Gemensam åtgärd om att göra deltagandet i en kriminell organisation i Europeiska unionens medlemsstater till ett brott

Bakgrund

En mycket stor del av samarbetet inom den tredje pelaren gäller kampen mot den organiserade brottsligheten. Det gäller på såväl det polisiära som det straffrättsliga området.

Vid Europeiska rådets möte i Dublin i december 1996 underströk medlemsländernas stats- och regeringschefer vikten av samordnade och konsekventa åtgärder mot den organiserade brottsligheten inom unionen. Rådet beslutade att inrätta en s.k. Högnivågrupp med uppgift att utvärdera alla aspekter på den organiserade brottsligheten och att utarbeta förslag till åtgärder som kunde utgöra basen för EU:s framtida samarbete mot den internationella organiserade brottsligheten.

Under våren 1997 utarbetade Högnivågruppen en handlingsplan för bekämpande av den organiserade brottsligheten. Planen antogs av rådet den 28 april 1997.11 Rådet antog därvid som sina egna politiska riktlinjer vissa rekommendationer av Högnivågruppen. Rekommendationerna innehåller uppmaningar till rådet att vidta en rad konkreta åtgärder som spänner över ett vitt fält. Det rör sig bl.a. om att vidta åtgärder för att straffbelägga vissa förfaranden, och att undersöka i vad mån harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning kan bidra till kampen mot den organiserade brottsligheten. Rådet anmodades också12 att snabbt anta en gemensam åtgärd för att det enligt lagstiftningen i varje medlemsstat skall vara olagligt för en person som vistas på dess territorium att delta i en kriminell organisation, oberoende av organisationens lokalisering inom unionen och av var den bedriver sin brottsliga verksamhet.

Därefter lade den s.k. Sektorsövergripande gruppen mot organiserad brottslighet, som bildades för att förverkliga handlingsplanen, fram ett förslag till gemensam åtgärd avseende kriminalisering av deltagande i ”kriminella organisationer”. Åtgärden antogs av rådet den 21 december 1998.13

Innehållet

Ingressen

I ingressen till den gemensamma åtgärden uttalar rådet att det allvarliga i och utvecklingen av vissa former av den organiserade brottsligheten kräver att samarbetet mellan Europeiska unionens medlemsstater stärks. De typer av brott som man särskilt nämner är narkotikahandel, människohandel, terrorism, olaglig handel med konstverk, penningtvätt, grov ekonomisk brottslighet, utpressning samt andra våldshandlingar som är riktade mot en persons liv, fysiska integritet eller frihet, eller som skapar allmän fara för personer. För att möta de olika hot som medlemsstaterna ställs inför är det nödvändigt, sägs det, med ett gemensamt synsätt på deltagande i kriminella organisationers aktiviteter.

Rådet erinrar i ingressen om att EU respekterar de grundläggande rättigheter som anges i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och särskilt de bestämmelser som rör yttrande-, mötes- och föreningsfriheten.

11 EGT 97/C 251/01. En ny handlingsplan är f.n. under utarbetande.12 Rekommendation nr 17.13 EGT 98/L 351/01.

Artikel 1 - vad som avses med kriminell organisation

Den gemensamma åtgärden ålägger medlemsstaterna att på det sätt som närmare anges i åtgärden göra deltagande i en ”kriminell organisation” brottsligt. Med kriminell organisation avses enligt artikel 1 första stycket i åtgärden en strukturerad sammanslutning, inrättad för en begränsad tid14av mer än två personer som handlar i samförstånd för att begå brott som bestraffas med frihetsberövande eller en frihetsberövande säkerhetsåtgärd på upp till minst fyra år eller ett strängare straff oavsett om brotten är ett mål i sig själv eller ett medel att erhålla materiella fördelar och i förekommande fall ett sätt att otillbörligt påverka offentliga myndigheters verksamhet. Något krav på att organisationen skall ha viss legal form finns inte.

I artikelns andra stycke anges att de brott som avses omfattar sådana brott som nämns i artikel 2 i Europolkonventionen15 och i dess bilaga och som är belagda med ett straff om minst fyra års fängelse. Brott som nämns i artikel 2 i Europolkonventionen är narkotikahandel, människohandel, olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen, handel med stulna fordon och den brottslighet som är förknippad med illegala nätverk för invandring samt terrorism. Penningtvätt som hänger samman med den angivna typen av brottslighet nämns också. Bilagan till konventionen innehåller en lång lista med brott, varav till de viktigaste kan anses höra mord och grov misshandel, människorov, olaga frihetsberövande och tagande av gisslan, organiserade stölder, svindleri och bedrägeri, falskmynteri och förfalskning av betalningsmedel samt olaglig handel med vapen, ammunition och sprängämnen.

Artikel 2 - former för kriminalisering

Kriminaliseringen av deltagande i en kriminell organisation skall enligt artikel 2.1 i den gemensamma åtgärden ske genom att varje medlemsstat åtar sig att se till att en eller två av de slag av handlingar som beskrivs i artikeln bestraffas med effektiva, proportionerliga och avskräckande straffrättsliga sanktioner. Den första typen av gärning är aktivt deltagande i en kriminell organisation i den form som finns i flera europeiska länder

14 ”För en begränsad tid” är ett uttryck som är missvisande, förmodligen beroende på dålig översättning. I den engelska versionen anges att gruppen skall vara ”established over a period of time” och syftet är, tvärtemot vad den svenska översättningen kan antyda, att endast sammanslutningar av en viss varaktighet skall omfattas av bestämmelsen.15 EGT 95/C 316/01.

(se kapitel 14). Den andra är vad som i Sverige närmast kan betecknas som en stämplingsgärning.

Den ena metoden är således (artikel 2.1 a) att se till att kriminalisera aktivt deltagande i en kriminell organisations aktiviteter enligt artikel 1, dvs. i brott som har ett straff på fyra år eller mer. Kriminaliseringen skall innefatta även fall då personen i fråga inte deltar i det egentliga utförandet av brotten i fråga och skall gälla även om de aktuella brotten inte begås. Deltagandet skall ha skett avsiktligen och med kännedom om antingen organisationens syfte och allmänt kriminella aktiviteter eller organisationens avsikt att begå brotten i fråga. Man skall enligt denna metod också kriminalisera handlande, varigenom en person aktivt deltar i annan av organisationens verksamhet, dvs. verksamhet som inte har med begåendet av brott att göra, och dessutom har kännedom om att deltagandet bidrar till fullgörandet av den kriminella organisationens brottsliga aktiviteter.

Den andra anvisade metoden för kriminalisering av deltagande i en kriminell organisation är (artikel 2.1 b) att straffbelägga handlande varigenom en person kommer överens med en eller flera andra personer om att utöva en viss aktivitet som, om den sattes i verket, skulle innebära att sådana brott som anges i artikel 1 begicks. Detta skall gälla även om personen i fråga inte deltar i det egentliga utförandet av aktiviteten.

Här kan också nämnas att enligt artikel 5.2 hindrar ingenting en medlemsstat från att fastställa en bredare definition av straffbart handlande med avseende på en kriminell organisation än den definition som fastställts i artikel 2.1.

Avsikten med de olika metoderna för kriminalisering torde vara att täcka in tre olika juridiska traditioner: den kontinentala traditionen enligt vilken det är möjligt att bestraffa deltagande i kriminella organisationer, den angloamerikanska som betraktar konspiration (”conspiracy”) som straffbart och enligt vilken ett avtal mellan minst två personer är tillräckligt för åtal samt slutligen den skandinaviska modellen med omfattande kriminalisering av försök, medverkan och förberedelse till brott, som är allmän till sin natur och inte specifikt riktad mot kriminella organisationer. Oavsett vilken av kriminaliseringsmetoderna som medlemsstaterna väljer att använda, skall de enligt artikel 2.2 i den gemensamma åtgärden i så hög utsträckning som möjligt bistå varandra när det gäller brott som omfattas av artikeln.

Artikel 3 - ansvar för juridiska personer

I Högnivågruppens rekommendation nr 18 b angavs att ansvar bör införas för juridiska personer som har varit inblandade i organiserad brottslighet. Som ett svar på denna rekommendation finns i artikel 3 i den gemensam-

ma åtgärden en bestämmelse som anger att varje medlemsstat skall se till att en juridisk person kan göras straffrättsligt ansvarig eller, i avsaknad av denna möjlighet, på annat sätt kan göras ansvarig för sådana brott som avses i artikel 2.1 och som begås av den juridiska personen. Ett sådant ansvar för den juridiska personen skall enligt artikel 3 inte påverka det straffrättsliga ansvaret för de fysiska personer som är gärningsmän eller som är medbrottslingar vid dessa brott. Vidare anges att varje medlemsstat särskilt skall se till att juridiska personer kan straffas på ett effektivt, proportionerligt och avskräckande sätt och att de kan åläggas förmögenhetsrättsliga och ekonomiska sanktioner.

13.2.4. Ökad harmonisering på straffrättens område?16

Straffrätten brukar betraktas som kanske det yttersta utflödet av statens maktutövning; med stöd av den kan staten öppet tillfoga individen ett lidande - straffet. Straffrätten är också djupt förankrad i olika nationers rättsliga och kulturella traditioner. Mot den bakgrunden inser man lätt att straffrätten är ett känsligt område när det gäller samarbete och harmonisering av lagstiftning länder emellan. Straffrätten har ansetts vara en påtagligt nationell angelägenhet och samarbetet inom EU har hittills varit helt och hållet mellanstatligt och inte en del av den egentliga gemenskapsrätten.

Det nyss anförda innebär inte att straffrätten saknar internationella influenser eller internationell betydelse. På grund av bl.a. ett gemensamt kulturarv och olika former av internationellt samarbete finns sedan länge en betydande rättslikhet mellan länderna, särskilt i fråga om vad som är kriminaliserat. Vad gäller straffrättens allmänna del - t.ex. regler för uppsåt och behandling av psykiskt störda lagöverträdare - och särskilt regler om påföljdsbestämning torde skillnaderna medlemsstaterna emellan vara större. Stora skillnader finns också i fråga om längden av de fängelsestraff som döms ut.

Många tror att straffrätten kommer att bli nästa stora område för europeisering och harmonisering. Vad som skulle kunna tala för detta är bl.a.

16 För en mera utförlig diskussion i detta ämne kan hänvisas till bl.a. följande artiklar: Nils Jareborg/Petter Asp: Kommentar till ordförandeskapets förslag ur straffrättsligt perspektiv, SvJT 1997 s. 317; Fredrik Wersäll: Straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen, SvJT 1997 s. 416; Hans G Nilsson: Tredje pelaren mellan Maastricht och Amsterdam, SvJT 1999 s. 709; Per Ole Träskman: ”Corpus

Juris - ett frestande eller främmande förslag till en enhetlig europeisk rättssfär,

NTfK 1997 s. 262 samt En gemensam europeisk strafflag begränsar nationell kriminalpolitik, BRÅ-rapport 1999:9.

det behov som kan uppkomma vad gäller samarbete med anledning av den framtida europeiska gränslösheten. En harmonisering kan också förmodas underlätta samarbetet i straffrättsliga ärenden (utlämning, m.m.), inte minst som det ofta uppställs krav på dubbel straffbarhet.17 Som ett exempel på harmoniseringssträvanden kan anges det arbete med att ta fram en gemensam strafflag till skydd för EU:s finansiella intressen, ibland benämnd Corpus Juris, som en informell arbetsgrupp under kommissionen bedrivit.18

Det finns också många som är kritiska till ökad harmonisering av medlemsländernas straffrätt, framför allt om det skulle ske i större skala. Kritikerna menar att det finns en stor risk för att en harmonisering leder till en successivt ökad repressionsnivå, en risk som förstärks när det fordras enhällighet eller kvalificerad majoritet för besluten. Att driva igenom kriminaliseringar och straffskärpningar är lätt, men möjligheterna att nå politisk enighet inom EU om minskad repression i vissa avseenden är enligt kritikerna mycket begränsade. Möjligheterna att driva en nationell kriminalpolitik, inriktad på de problem som finns i det enskilda landet, kan också försämras betydligt med en långtgående harmonisering av straffrätten inom EU.

13.3. FN

Även inom FN är bekämpning av organiserad brottslighet ett ämne på dagordningen. Ansvarigt för arbetet är FN:s brottsförebyggande och straffrättsliga kommission (UNCJIN).

Generalförsamlingen beslutade i december 1998 (resolution 53/111) att tillsätta en öppen arbetsgrupp med uppgift att utarbeta en internationell konvention med åtgärder mot organiserad brottslighet. Arbetet inom gruppen bedrivs med inriktningen att en konvention skall kunna antas av Generalförsamlingen under innevarande år.

Enligt det senaste (juli 2000) utkastet till konvention som tagits fram19är syftet med konventionen att befrämja samarbete för att förhindra och bekämpa gränsöverskridande organiserad brottslighet (artikel 1). Konventionen skall enligt utkastet vara tillämplig på gränsöverskridande allvarlig brottslighet som begås av en organiserad kriminell grupp (artikel 2 bis).

17 Enligt 4 § lagen (1957:668) om utlämning för brott får en person inte utlämnas från Sverige, med mindre den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar brott, för vilket enligt svensk lag är stadgat fängelse i mer än ett år. Inom EU kommer kravet inom kort att mildras något, se avsnitt 15.2.18 För en redogörelse för förslagets innehåll, se Nils Jareborg i NTfK nr 3-4 1998.19 Dok.nr. A/AC.254/L.230/Add.1.

Artikel 2 i utkastet innehåller ett stort antal definitioner, bl.a. av begreppen ”kriminell grupp” och ”allvarlig brottslighet”. Generellt kan sägas att förslagen har ganska stora likheter med de definitioner som finns i EU:s gemensamma åtgärd.

Enligt artikel 3 i utkastet åtar sig varje stat som ansluter sig till konventionen att kriminalisera vissa särskilt angivna beteenden. Således skall det vara brottsligt att organisera, leda, understödja, möjliggöra eller lämna råd om allvarlig brottslighet som involverar en organiserad kriminell grupp.

Vidare skall endera eller båda av följande beteenden utgöra brott. Det första är att komma överens med en eller flera andra personer om att begå allvarlig brottslighet i ett syfte som direkt eller indirekt innefattar erhållande av ekonomisk eller materiell vinning om, då det krävs enligt nationell lagstiftning, någon av deltagarna i överenskommelsen vidtagit en åtgärd för att främja överenskommelsen. Den andra gärningstypen är handlande varigenom en person som, uppsåtligen och med kännedom om en kriminell grupps mål och allmänna brottsliga aktivitet eller dess avsikt att begå ifrågavarande brott, aktivt deltar i (a) brottsliga aktiviteter som begås av en organiserad kriminell grupp, eller (b) andra aktiviteter inom gruppen med kännedom om att det egna handlandet bidrar till uppnåendet av gruppens kriminella syfte.

Konventionsutkastet innehåller också andra bestämmelser inriktade mot organiserad brottslighet. Det gäller t.ex. åtaganden om kriminalisering av penningtvätt och korruption. Vidare finns bestämmelser om utlämning och om olika former av samarbete i brottsutredande syfte. De fördragsslutande staterna skall också åta sig att på olika sätt tillse att tillräckligt skydd för vittnen och målsägande finns samt överväga möjligheten att lindra straffet för dem som samarbetar med rättsväsendet.

14. Straffansvar för deltagande i organisationer som ägnar sig åt brott - utländsk rätt

14.1. Inledning

Det finns i de flesta rättssystem möjligheter att döma till strängare straff för brott som begås av flera personer tillsammans. I några länder saknas formliga regler för detta - det är således en fråga helt för domstolarna men i många länders lagstiftning finns åtminstone vissa riktlinjer beträffande i vilka fall straffskärpning får ske för brott som begås av flera. Ett vanligt sätt är att man i lagstiftningen pekar ut vissa brott som anses särskilt allvarliga när de begås i grupp - t.ex. rån, misshandel, våldtäkt eller narkotikabrott - och som i sådana fall skall bestraffas strängare än annars.

Regler om förhöjda straff för brott som begås av flera tillsammans har emellertid i många länder inte ansetts tillräckliga i kampen mot den organiserade brottsligheten. Man har därför på många håll infört särskilda bestämmelser om straff för medlemskap eller deltagande i kriminella organisationer. Sådana bestämmelser gör det möjligt att straffa en ledare för organisationer eller sammanslutningar som har som syfte att begå brott utan att det för den skull måste bevisas att ledaren själv har deltagit i ett bestämt brott. Bestämmelsernas räckvidd begränsar sig emellertid inte till ledare utan är generellt tillämpliga. Straffbart medlemskap eller deltagande i en kriminell organisation förutsätter i de flesta fall inte deltagande i specifika brottsliga handlingar. För att en person skall kunna dömas krävs emellertid regelmässigt att han eller hon känner till organisationens brottsliga syfte eller aktiviteter.

I det följande lämnas en redogörelse för lagstiftningen i några olika länder rörande straff för medlemskap eller deltagande i en kriminell organisation. Redogörelsen avser lagstiftningen i ett antal europeiska länder samt i USA och Kanada.

I våra nordiska grannländer saknas, liksom i Sverige, särskilda bestämmelser om straff för deltagande i organisationer som ägnar sig åt brott. Den finska regeringen har emellertid i en proposition (rp 183/1999) i januari 2000 föreslagit att det skall införas en straffbestämmelse avseende

vissa fall av aktivt deltagande i en kriminell organisations verksamhet. Förslaget presenteras närmare i avsnitt 14.11.

Det kan tilläggas att Storbritannien och Irland inte heller har några bestämmelser om straff för deltagande i kriminella organisationer: Däremot har man i dessa länder särskilda straffbestämmelser om conspiracy (överenskommelse om att begå brott) av samma typ som finns i USA och Kanada (se avsnitt 14.9 och 14.10).

Material till redogörelsen i detta kapitel har hämtats huvudsakligen från ett antal artiklar i International Review of Penal Law (1997 nr 3-4). Lagtexterna har hämtats ur olika databaser via Internet.

14.2. Tyskland

I tysk rätt skiljer man mellan gärningsmannaskap (Täterschaft) och medverkan (Teilnahme) till brott. Regler om detta finns i 25 § och följande paragrafer i den tyska strafflagen (Strafgesetzbuch, StGB). Gärningsmannaskap kan vara i formerna omedelbart gärningsmannaskap, medelbart gärningsmannaskap och medgärningsmannaskap. Medverkan till brott kan ske i form av anstiftan eller medhjälp.

Förberedelse till brott är i tysk rätt straffbar endast som särskilda brott. Som exempel kan nämnas förberedelse till högförräderi (83 § StGB) och förberedelse till penning- eller värdepappersförfalskning (149 § StGB). Vissa former av försök till delaktighet (Versuch der Beteiligung), vilka motsvarar stämpling till brott i svensk rätt, är emellertid straffbelagda genom en allmän bestämmelse (30 § StGB).

Att bilda eller delta i kriminella eller terroristiska föreningar eller sammanslutningar (Vereinigungen) är straffbart enligt 129 och 129 a §§ i StGB. Lydelsen av 129 § är följande.

129 § Bildande av kriminella föreningar

(1) Den som grundar en förening [Vereinigung], vars syften eller verksamhet är

inriktad på att begå brottsliga handlingar eller den som deltar som medlem i en sådan förening, propagerar för denna eller stöder den, straffas med fängelse i upp till fem år eller med böter.

(2) Mom. 1 skall inte tillämpas,

1. om föreningen är ett politiskt parti som den tyska författnings-

domstolen (Bundesverfassungsgericht) inte har förklarat vara författningsvidrigt,

2. om utförande av brottsliga handlingar bara är ett syfte eller en

verksamhet av underordnad betydelse eller

3. om föreningens syften eller verksamhet gäller brottsliga hand-

lingar enligt §§ 84 till 87 [vissa politiska brott av förberedelsekaraktär, vår anm.].

(3) Försök att grunda en sådan förening som anges i mom. 1 är straffbart. (4) Om gärningsmannen hör till ledarna eller dem som står bakom föreningen

eller om i övrigt ett särskilt allvarligt fall föreligger, döms till fängelse i minst sex månader och högst fem år.

(5) Domstolen kan avstå från att straffa enligt moment 1 och 3 när det gäller

delaktiga, vars skuld är ringa och vars medverkan är av underordnad betydelse.

(6) Domstolen kan lindra straffet efter egen bedömning (§ 49 mom. 2) eller av-

stå från straff enligt dessa föreskrifter, om gärningsmannen

1. frivilligt och på allvar försöker förhindra föreningens fortsatta

existens eller försöker hindra den från att utföra en brottslig handling som motsvarar dess syften, eller

2. frivilligt för en myndighet avslöjar det han känner till och detta

sker vid en sådan tidpunkt att brottsliga handlingar, vars planläggning han känner till, kan förhindras;

om gärningsmannen uppnår sitt mål att förhindra föreningens fortsatta existens, eller om detta uppnås utan hans medverkan, blir han inte straffad.

Enligt praxis krävs för att en förening i lagens mening skall föreligga att den består av minst tre personer och att den är av en viss varaktighet. Föreningen skall ha ett visst mått av organisation, t.ex. genom en viss fördelning av arbetsuppgifter.

Bestämmelsen i 129 a § StGB om straff för bildande eller deltagande i terroristiska föreningar är snarlik den i 129 §. Den skillnaden föreligger emellertid att det i 129 a § anges att den avser föreningar som är inriktade på att begå vissa särskilt angivna brott, såsom mord, folkmord, människorov och flera andra allmänfarliga brott.

Den svenska regeringen hade i ett intressant fall år 1998 att ta ställning till en begäran från Tyskland om utlämning av en turkisk medborgare som i Tyskland häktats i sin utevaro misstänkt dels för att i enlighet med 129 a § vara medlem i en terroristisk organisation (PKK), dels för försök till mord. Begäran bifölls så vitt avsåg misstanken om försök till mord men avslogs när det gällde misstanken om medlemskap i PKK (regeringens beslut 1998-05-14, Ju98/897). Skälet för det senare ställningstagandet var att medlemskap i viss organisation inte motsvarar något brott enligt svensk rätt och att hinder för utlämning därför förelåg enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott.

Här kan också nämnas en bestämmelse i 127 § StGB som straffbelägger bildandet eller deltagande i väpnade grupper (Bewaffneter Gruppen). Enligt den bestämmelsen döms den som, utan att ha rätt till det, bildar eller för befäl över en grupp som förfogar över vapen eller andra farliga verktyg eller den som ansluter sig till en sådan grupp, förser den med va-

pen eller pengar eller stöder den på annat sätt, till böter eller fängelse i upp till två år.

Enligt artikel 9(1) i den tyska grundlagen (Grundgesetz) har alla tyskar rätt att bilda föreningar. Bestämmelsen om föreningsfrihet ingår i den tyska grundlagens rättighetskatalog och reglerar en av de friheter som åtnjuter ett särskilt författningsskydd. Vissa typer av föreningar är emellertid enligt artikel 9(2) förbjudna och kan upplösas i särskild ordning. Det gäller dels föreningar med brottsligt syfte, dels föreningar med ett grundlagsstridigt syfte, t.ex. sådana som söker motverka den demokratiska ordningen i landet.

14.3. Österrike

En överenskommelse mellan två eller flera personer om att begå vissa allvarliga brott, såsom mord, människorov eller rån, kan enligt den österrikiska strafflagen (Strafgesetzbuch, StGB) bestraffas som Verbrecherisches

Komplott (277 §). Bildandet av ett kriminellt gäng (Bandenbildung) är straffbart enligt 278 §. Paragraferna har följande lydelse.

277 § Brottslig sammansvärjning [Verbrecherisches Komplott]

(1) Den som med en annan person kommer överens om att de tillsammans skall utföra mord (§ 75), kidnappning under utpressning (§ 102), överlämnande till utländsk makt (§ 103), slavhandel (§ 104), rån (§ 142), allmänfarlig straffbar handling enligt §§ 169, 171, 173, 176, 185 eller 186, människohandel (§ 217) eller en handling som är straffbar enligt §§ 28 mom. 2 till 5 eller 31 mom. 2 lagen om beroendeframkallande medel, straffas med sex månaders till fem års fängelse.

(2) Enligt mom. 1 skall inte den straffas som, genom att meddela myndighet (§ 151 mom. 3) eller den hotade eller på annat sätt, frivilligt förhindrar den straffbara handlingen. Om den straffbara handlingen uteblir utan gärningsmannens medverkan, skall han inte straffas, om han omedveten om detta frivilligt och på allvar försöker förhindra den straffbara handlingen.

278 § Bildande av liga [Bandenbildung]

(1) Den som slår sig samman med två eller flera andra personer med avsikten att en eller flera medlemmar i denna sammanslutning upprepade gånger skall utföra mord (§ 75) eller andra betydande våldsdåd mot liv och lem, kidnappning under utpressning (§ 102), överlämnande till utländsk makt (§ 103), slavhandel (§ 104), rånöverfall (§ 142), utpressning (§ 144), penningtvätt (§ 165), allmänfarliga straffbara handlingar enligt §§ 169, 171, 173, 176, 185 eller 186 eller människohandel (§ 217), straffbara handlingar

mot säkerheten i samband med handel med pengar, värdepapper och frimärken (§§ 232 till 239) eller inte endast obetydlig skadegörelse, stöld eller bedrägeri eller handlingar som är straffbara enligt §§ 28 mom. 2 till 5 eller 31 mom. 2 lagen om beroendeframkallande medel, straffas med upp till tre års fängelse.

(2) Om sammanslutningen inte har lett till någon straffbar handling av den planerade arten, skall inte någon medlem i denna sammanslutning straffas, om sammanslutningen frivilligt upplöses eller om det på annat sätt framgår av dess uppträdande att den frivilligt har gett upp sin plan. Vidare skall inte den person straffas på grund av bildande av liga som frivilligt lämnar ligan, innan en gärning av den planerade arten utförts eller försök gjorts att utföra sådan gärning; den som deltagit som ledare i sammanslutningen dock endast när han genom anmälan till myndigheten (§ 151 mom. 3) eller på annat sätt frivilligt medverkar till att faran, som uppkommit genom sammanslutningen, undanröjs.

År 1993 infördes i StGB en särskild bestämmelse (278 a §) om kriminella organisationer. Någon närmare definition av vad som skulle avses med kriminell organisation gavs inte då utan det räknades i stället upp sådana brott som en organisation måste vara inriktad på för att bestämmelsen skulle vara tillämplig. Först genom en ändring år 1996 infördes en sådan definition. Straffbestämmelsen lyder nu:

278 a § Kriminell organisation

(1) Den som grundar en företagsliknande sammanslutning med ett större antal personer, vilken planeras existera en längre tid, eller deltar som medlem i en sådan sammanslutning,

1. vilken, även om inte uteslutande, är inriktad på återkommande och planerat utförande av allvarliga [schwerwiegender] straffbara handlingar, som utgör hot mot liv och lem, frihet eller egendom, eller allvarliga straffbara handlingar inom området sexuellt utnyttjande av människor, människosmuggling eller otillåten handel med stridsmedel, kärnmaterial och radioaktiva ämnen, farligt avfall, falska pengar eller beroendeframkallande medel,

2. vilken härigenom eftersträvar vinst i stor omfattning eller avsevärt inflytande på politik eller näringsliv och

3. vilken försöker korrumpera eller skrämma andra personer eller på speciellt sätt försöker undandra sig straff, straffas med sex månaders till fem års fängelse. § 278 mom. 2 gäller på motsvarande sätt.

(2) Den som på uppdrag av en kriminell organisation (mom. 1) eller i denna organisations intresse medvetet lägger beslag på delar av dess förmögenhet eller förvarar, investerar, förvaltar, omvandlar, använder eller överför förmögenheten till tredje man, straffas med upp till tre års fängelse, och den som begår gärningen med avseende på ett värde som överstiger 500 000

österrikiska schilling straffas med sex månaders till fem års fängelse. § 165a gäller på motsvarande sätt.

Genom att införa denna definition av en kriminell organisation ville det österrikiska parlamentet understryka skillnaden mellan en kriminell organisation och ett kriminellt gäng (278 §). Det har dock satts i fråga om inte kriterierna för att en kriminell organisation skall anses föreligga har utformats så strikt att de mycket sällan kommer att kunna uppfyllas, än mindre bevisas.

Som framgår av lagen måste en sammanslutning vara ”företagsliknande” för att den skall kunna anses vara en kriminell organisation. Det krävs emellertid inte att organisationen är en juridisk person; organisationens legala status är således utan betydelse.

Såväl bildande som deltagande i en kriminell organisation är straffbart enligt 278 a §. Det finns emellertid i lagen ingen närmare förklaring av vad som skall avses med deltagande. I lagens förarbeten har uttalats att ett passivt medlemskap i en organisation inte är tillräckligt, inte heller deltagande i enstaka kriminella handlingar. Någon stabil praxis har ännu inte hunnit utveckla sig.

I 279 och 280 §§ StGB finns straffbestämmelser med anknytning till väpnade grupper. Enligt 279 § kan den straffas som utan att ha rätt till det grundar eller på olika sätt leder en beväpnad sammanslutning (Bewaffnete

Verbindung). Bestämmelsen gäller även den som utbildar medlemmar i sammanslutningen eller som lämnar betydande stöd till sammanslutningen i form av penningmedel eller på annat sätt. Enligt 280 § kan den straffas som, i syfte att utrusta ett större antal människor för strid, lägger beslag på eller äger vapen, ammunition eller andra stridsmedel eller skaffar sådana åt en annan person.

14.4. Nederländerna

Under 1980-talet ökade uppmärksamheten kring den organiserade brottsligheten i Nederländerna. Det medförde bl.a. att en gammal bestämmelse i den nederländska strafflagen (Strafwetboek) rörande deltagande i en kriminell organisation ”återupptäcktes”; först i samband med utlämning av medlemmar i Rote Arme Fraction men senare också i samband med ett antal större bedrägerier och även narkotikabrott. Sedan ordalydelsen ändrats år 1988 har bestämmelsen använts ganska flitigt. Den lyder nu:

Art. 140

1. Den som deltar i (ingår i) en organisation som har till syfte att begå brott, döms till ett fängelsestraff på högst fem år eller till böter av kategori 4.

2. Den som deltar i den fortsatta verksamheten av en juridisk person som, genom en dom som har vunnit laga kraft, har förbjudits och av den anledningen har upplösts, döms till ett fängelsestraff på högst ett år eller till böter av kategori 3.

3. Fängelsestraffet för grundarna eller ledarna kan ökas med en tredjedel och de kan dömas till böter som hör till den närmast högre kategorin.

För att en organisation skall anses föreligga i lagens mening krävs inte att det är fråga om en juridisk person av något slag. Det krävs enligt praxis dock att ett strukturerat och varaktigt samarbete mellan flera personer föreligger, dvs. helt tillfällig samverkan är inte tillräcklig. Det krävs inte att gruppen består av ett visst minsta antal personer och inte heller att det finns någon särskilt hierarki inom gruppen för att en organisation skall anses föreligga. In- och utskiftning av medlemmar kan förekomma. Så har t.ex. en grupp fredsaktivister som deltog i förstörelse av militär materiel ansetts utgöra en kriminell organisation i den mening som avses i artikel 140.

Organisationen skall ha som syfte att begå brott. Det kravet är inte uppfyllt om brott begås helt oplanerat, inte heller då endast förberedelse av ett enda brott föreligger. Kravet har emellertid i praxis efter hand givits en vidsträckt tolkning. Det har t.o.m. ansetts tillräckligt att en organisation haft som syfte att begå flera brott avseende samma narkotikaparti, nämligen införsel, transport och leverans, för att kravet skall vara uppfyllt.

Det är inte ett krav att organisationens enda eller huvudsakliga syfte skall vara att begå brott. En organisation kan således anses ha som syfte att begå brott även om organisationens slutliga mål är ett helt annat och brottsligheten bara är ett medel för att nå dit.

För att artikel 140 skall vara tillämplig krävs inte att något brott faktiskt har begåtts, inte ens att brott har påbörjats. Bestämmelsen skall tolkas mot bakgrunden av att blotta existensen av en organisation som avser att begå brott anses utgöra ett hot mot samhället. Artikel 140 återfinns också i ett kapitel i strafflagen med rubriken ”allvarliga brott mot allmän ordning”.

Domstolarnas vidsträckta tillämpning av bestämmelsen har varit föremål för kritik, bl.a. med hänvisning till att den kan missbrukas i politiska syften. Så framfördes det omfattande protester när ett stort antal demonstranter vid det europeiska toppmötet i Amsterdam i maj 1997 arresterades med hänvisning till artikel 140.

Enbart medlemskap i en organisation är inte tillräckligt för att en person skall anses ha deltagit i organisationen. Det krävs att personen genom sina handlingar på något sätt bidrar till organisationens verksamhet. Någon direkt koppling mellan dessa handlingar och de brott som organisationen begår eller avser att begå behöver inte finnas. Som ett exempel har nämnts

att någon sköter bokföringen i en organisation. Hur långt detta sträcker sig, dvs. om även mera perifera bidrag till organisationens allmänna verksamhet omfattas, förefaller osäkert.

För att en person skall kunna dömas för deltagande i en kriminell organisation krävs att han eller hon känner till att organisationen har som syfte att begå brott och förstår att de handlingar han utför bidrar till organisationens verksamhet.

Enligt den nederländska grundlagen (Grondwet) råder föreningsfrihet i landet. När denna frihet har åberopats mot åtal enligt artikel 140 har domstolarna regelmässigt sagt att föreningsfriheten inte ger någon rätt att i namn av en förening begå brott. Det finns också möjlighet enligt nederländsk lag att på begäran av åklagare förbjuda och upplösa en juridisk person vars aktiviteter strider mot allmän ordning (jfr artikel 140.2).

Det finns i den nederländska strafflagstiftningen också bestämmelser om medverkan och förberedelse till brott. Medan medverkansansvaret är generellt, är förberedelse straffbart endast vid narkotikabrott och i vissa andra, ganska speciella fall som förberedelse till statskupp m.m. Det finns även en allmän bestämmelse om straff för den som försöker förmå annan att begå brott (en form av stämpling till brott).

Det är åklagaren som avgör hur ett åtal utformas. Det är relativt vanligt - och föreligger inget hinder för - att en person åtalas med åberopande av såväl bestämmelserna om medverkan eller förberedelse till brott som bestämmelsen om deltagande i en kriminell organisation.

Om en person först åtalas för ett visst brott, t.ex. ett bedrägeri, och i ett senare åtal för deltagande i en kriminell organisation (eller tvärtom), uppkommer frågan om res judicata föreligger. Det första brottet kan ju vara en del av den kriminella organisationens verksamhet. Den nederländska Högsta domstolen har i ett par sådana fall avvisat det senare åtalet med hänvisning till just detta.

14.5. Frankrike

Den franska strafflagen (Code Pénal) innehåller en bestämmelse om ansvar för deltagande i en brottslig organisation (association de malfaiteurs). Den lyder

Art. 450-1

En brottslig organisation [association de malfaiteurs] är varje gruppering eller sammansvärjning som syftar till förberedelse, som tagit sig uttryck i handling, till ett brott eller flera eller till en förbrytelse eller flera där straffet är tio års fängelse.

Deltagande i en brottslig organisation straffas med upp till tio års fängelse och 100 000 F i böter.

Art. 450-2

Varje person, som deltagit i en gruppering eller sammansvärjning, enligt definitionen i artikel 450-1, undantas från straff om han, före varje laga åtgärd, avslöjar grupperingen eller sammansvärjningen för behöriga myndigheter och möjliggör identifiering av de övriga deltagarna.

Art. 450-3

Fysiska personer skyldiga till brott enligt artikel 450-1 ådrar sig även följande tilläggsstraff:

1. Förlust av medborgerliga rättigheter, civilrättsligt och familjerättsligt, i enlighet med villkoren i artikel 131-26;

2. Förbud, i enlighet med villkoren i artikel 131-27, mot att utöva något offentligt ämbete eller att utöva yrkesmässig eller samhällelig verksamhet, i eller vid vars utövande brott har begåtts.

3. Förbud mot att vistas på vissa platser, i enlighet med villkoren i artikel 131-31. Även andra tilläggsstraff kan ådömas dessa personer för de brott och förbrytelser som grupperingen eller sammansvärjningen har haft som syfte att förbereda.

Deltagande i en brottslig organisation är således enligt artikel 450 ett brott i sig. I sak bestraffas därigenom viss typ av förberedelse till brott. En bestämmelse av liknande konstruktion är den som finns i artikel 323-4 i Code Pénal och som straffbelägger deltagande i en grupp som bildats för att förbereda vissa typer av dataintrång. Något annat, allmänt stadgande om ansvar för förberedelse till brott finns inte i den franska strafflagen. Däremot finns ett antal mycket allvarliga brott av närmast förberedelsekaraktär, t.ex. förberedelse till statskupp. Det finns också bestämmelser om straffskärpning för brott som utförs av en organiserad liga.

14.6. Belgien

I den belgiska strafflagen (Code Pénal/Strafwetboek) finns inte några generella bestämmelser om ansvar för förberedelse till brott, utan endast bestämmelser om ansvar för förberedelse till ett antal mycket allvarliga brott, mestadels av politisk karaktär. Därutöver finns en bestämmelse liknande den franska bestämmelsen om ”associations de malfaiteurs”. Enligt strafflagens artikel 322 är det således ett brott att delta i en sammanslutning (association) som har för avsikt att angripa personer eller egendom.

Lagtexten ger ingen vägledning i frågan om vad som skall krävas för att en person skall anses ha deltagit i en sådan sammanslutning, utan lämnar den frågan till praxis. Som exempel på deltagande har nämnts att man förser sammanslutningen med vapen, brottsverktyg, gömställen eller mötesplatser.

Den ursprungliga tanken med bestämmelsen om ”association de malfaiteurs” var att den skulle användas mot organisationer som har en viss varaktighet. I domstolspraxis har emellertid bestämmelsens räckvidd utsträckts så att den kan användas även i fall då en sammanslutning bildas för att begå ett enda brott.

Det finns i lagen inget krav att sammanslutningen måste bestå av ett visst minsta antal personer; i praxis har tre personer ansetts tillräckligt. Det finns inget krav på att sammanslutningen måste vara hierarkiskt uppbyggd. Däremot har förekomsten av en hierarki, liksom en viss fördelning av arbetsuppgifter eller andra strukturella kriterier, ansetts kunna utgöra bevis för sammanslutningens existens.

I praktiken har bestämmelsen om ”association de malfaiteurs” visat sig vara svår att tillämpa. Åklagare har funnit sig stå inför betydande problem när det gäller att visa att en tillräcklig organisationsgrad föreligger och framför allt att visa att sammanslutningen haft en brottslig avsikt. I syfte att mera effektivt kunna bekämpa den organiserade brottsligheten har därför genom beslut i parlamentet den 10 januari 1999 införts två nya artiklar i strafflagen. De lyder:

Art. 324 bis

En kriminell organisation är en sammanslutning bestående av mer än två personer, grundad i syfte att för vinnings skull begå brott och förbrytelser straffbara med fängelse i tre år eller med strängare straff, genom användning av skrämsel, hot, våld, bedrägligt beteende eller korruption, eller genom att ta sin tillflykt till kommersiell eller annan verksamhet för att dölja eller underlätta genomförandet av brott.

En organisation vars verkliga syfte uteslutande är av politiskt, fackligt, filantropiskt eller religiöst slag, eller som uteslutande har något annat lagligt ändamål, kan således inte betraktas som en kriminell organisation i första styckets mening.

Art. 324 ter

§1 Varje person som, frivilligt och med vett och vilja, deltar i en kriminell organisation straffas med fängelse från ett till tre år och med böter från hundra francs till fem tusen francs eller med ett av dessa straff enbart, även om han inte har avsikten att begå brott inom ramen för denna organisation

eller att ansluta sig till den på sätt som beskrivs i artikel 66 och följande artiklar [medverkansbestämmelser, vår anm.].

§2 Varje person som deltar i förberedelse till eller genomförande av varje laglig aktivitet från den kriminella organisationens sida, då han vet att hans deltagande bidrar till organisationens syften, sådana de beskrivs i artikel 324bis, straffas med fängelse från ett till tre år och med böter från hundra francs till fem tusen francs eller med ett av dessa straff enbart.

§3 Varje person som deltar i något som helst beslutsfattande inom ramen för en kriminell organisations verksamhet, då han vet att hans deltagande bidrar till organisationens syften, sådana de beskrivs i artikel 324bis, straffas med straffarbete från fem till tio år och med böter från femhundra francs till tiotusen francs eller med ett av dessa straff enbart.

Här kan också nämnas en lag av mera speciellt slag, som användes av en domstol i ett uppmärksammat mål under våren 1999 för att upplösa en Hells Angels-klubb i Belgien och konfiskera klubbens egendom (domen har överklagats), nämligen 1934 års lag om förbud mot privatmilis. I artikel 1 i den lagen anges att

Varje privatmilis eller annan enskild organisation vars syfte är att tillgripa våld, eller att ersätta armén eller polisen, genom inblandning i deras verksamhet eller genom övertagande av deras uppgifter, är förbjuden.

De som bildar eller deltar i en milisgrupp eller organisation av det angivna slaget kan dömas till fängelse. Uniformer eller andra kännetecken samt vapen eller andra föremål som gruppen använt kan konfiskeras, även om de inte tillhör den dömde.

14.7. Italien

I den italienska strafflagstiftningen (Codice Penale) har sedan länge funnits en bestämmelse (artikel 416) om straff för deltagande i en kriminell organisation (associazione per delinquere) liknande den franska bestämmelsen om ”associations de malfaiteurs”. Denna bestämmelse har emellertid inte ansetts tillräcklig för att man skall kunna komma till rätta med den brottslighet som den italienska maffian gör sig skyldig till. År 1982 infördes därför i Codice Penale (artikel 416bis) ett särskilt straffansvar för deltagande i en maffialiknande sammanslutning (associazione di tipo mafioso).

Enligt artikel 416bis döms den som deltar i en maffialiknande sammanslutning som består av minst tre personer till fängelse mellan tre och sex år. Den som bildar eller leder en sådan sammanslutning döms till fängelse

mellan fyra och nio år. Om sammanslutningen är beväpnad kan dömas till längre fängelsestraff. En maffialiknande sammanslutning föreligger enligt lagen om a) det i sammanslutningen genom hot upprätthålls en ordning där medlemmarna tiger inför utomstående och b) sammanslutningens syfte är att verka inom offentlig och privat sektor på ett sätt som skadar samhällsekonomin och som påverkar myndigheter.

Det finns i Codice Penale också ”sedvanliga” bestämmelser om medverkan till brott. Något allmänt förberedelsebrott tycks inte finnas, däremot ett antal självständiga brott som är av förberedelsekaraktär, t.ex. bildande av terroristorganisation eller bildande av en organisation för narkotikasmuggling.

Bestämmelsen om straff för deltagande i en maffialiknande organisation har kritiserats för att gå alltför långt och i princip straffbelägga tankar eller harmlösa handlingar på ett så tidigt stadium att något hot mot samhällsordningen ännu inte uppkommit. Den har av vissa också ansetts stå i strid med föreningsfriheten.

14.8. Grekland

Det finns i den grekiska strafflagen, som i andra strafflagar, bestämmelser om medverkan till brott (artikel 46-47). Det finns också en bestämmelse om stämpling till brott (artikel 186), enligt vilken den kan straffas som söker förmå någon annan att begå brott eller erbjuder sig själv att begå brott. Den som tillsammans med andra kommer överens om att begå brott kan straffas enligt en särskild conspiracy-liknande bestämmelse i artikel 187 i den grekiska strafflagen. Den bestämmelsen är dock bara tillämplig i fall då man kommer överens om att begå brott ”på regelbunden basis”, dvs. den kan inte tillämpas på dem som kommer överens om att begå ett enstaka brott.

Två särskilda bestämmelser i den grekiska strafflagen gäller straffansvar för deltagande i vissa typer av sammanslutningar. Enligt artikel 188 kan den straffas som deltar i en sammanslutning som har som syfte att begå brott. Behovet av denna bestämmelse har satts i fråga, särskilt mot bakgrund av den näraliggande bestämmelsen i artikel 187. Den har i praktiken tillämpats mycket sällan. Den andra bestämmelsen som gäller straff för tillhörighet till viss grupp är artikel 195, enligt vilken den kan straffas som deltar i bildandet av en väpnad grupp. Artikel 195 är subsidiär till bestämmelserna i artikel 186-188, dvs. om gruppen har ett brottsligt syfte tillämpas i stället någon av de bestämmelserna.

14.9. Förenta Staterna

Om två eller flera personer kommer överens om att begå brott, kan enligt amerikansk rätt var och en av dem dömas för conspiracy. Enligt de flesta delstaters lagstiftning och även enligt den federala lagstiftningen krävs för fällande dom, förutom själva överenskommelsen, även att någon av konspiratörerna vidtagit någon konkret åtgärd i syfte att förbereda det eller de brott man kommit överens om att begå. Denna åtgärd behöver inte vara brottslig. Straffbar conspiracy föreligger oavsett om brottsplanerna satts i verket eller ej.

Enligt den s.k. Pinkertondoktrinen (efter målet Pinkerton v. United States, 1946) är samtliga deltagare i en conspiracy ansvariga för de brott som var och en av dem begår inom ramen för överenskommelsen. Denna doktrin har i praxis drivits tämligen långt. För att en deltagare i en conspiracy skall undgå ansvar för brott som någon av de övriga begår, krävs att detta brott antingen faller helt utanför ramen för överenskommelsen eller annars ”could not be reasonably forseen as a necessary or natural consequence of the unlawful agreement”.

Lagstiftningen om conspiracy (och även ”complicity”, dvs. medverkan) har ansetts vara otillräcklig för att komma åt den organiserade brottsligheten. Främst har svårigheterna visat sig när det gäller att lagföra personer som ”njuter frukten” av brottslig verksamhet, t.ex. den som tar emot betalning för varor eller tjänster utan att ifrågasätta pengarnas ursprung, trots att det på goda grunder kan misstänkas att dessa inte åtkommits på laglig väg. Ett sätt att komma till rätta med detta har varit införandet av the

Racketeer-Influenced and Corrupt Organizations Act (RICO, US Code sec. 1961 ff), den kanske mest omtalade lagstiftningen mot organiserad brottslighet i Förenta Staterna. RICO utformades ursprungligen i syfte att vara effektiv mot maffia-liknande företag eller organisationer, men har kommit att användas mot många andra sammanslutningar.

RICO är ett stycke tämligen komplicerad lagstiftning (som p.g.a. sitt stora omfång inte återges här). Den innehåller bestämmelser som gör det olagligt att på något sätt delta i användandet av medel som åtkommits genom ”racketeering activities”. Racketeering är ett svåröversatt ord; vardagligt betyder det ungefär skojeri, svindleri, gangsterverksamhet. I RICO finns en lång uppräkning av de brott som skall hänföras under begreppet. Dit hör bl.a. mord, kidnappning, rån, utpressning, narkotikabrott, penningförfalskning, olaglig spelverksamhet, bedrägerier av olika slag och många andra allvarliga brott.

RICO innehåller också bestämmelser om deltagande direkt i ”racketeering activities”. Det är i praktiken dessa bestämmelser som kommit att bli de mest använda. Enligt RICO (US Code sec. 1962c) är det olagligt för den som är anställd eller anknuten till ett företag (enterprise),

som är inblandat i eller påverkar näringsverksamhet (commerce) som sträcker sig över mer än en delstat, att delta i ett sådant företags verksamhet genom en serie (a pattern of) ”racketeering activities”. Med ”enterprise” avses inte bara juridiska personer utan varje grupp av personer som utgör en faktisk sammanslutning (associated in fact). Bestämmelsen har t.ex. använts mot medlemmar i Hells Angels.

För att någon skall kunna dömas för brott mot den angivna bestämmelsen måste åklagaren visa att (1) ett företag (enterprise) föreligger, att (2) företaget är inblandat i eller påverkar näringsverksamhet över statsgränser, att (3) den åtalade varit anställd eller anknuten till företaget, att (4) den åtalade deltagit, direkt eller indirekt, i företagets affärer, samt att (5) deltagandet skett genom medverkan i en serie allvarliga brott (racketeering activities) inom en viss tidsrymd.

14.10. Kanada

Även i den kanadensiska lagstiftningen finns bestämmelser om straff för conspiracy (Criminal Code of Canada artikel 465). Dessa är av samma karaktär som motsvarande bestämmelser i den amerikanska lagstiftningen. Därutöver finns en särskild straffbestämmelse (artikel 467.1) om deltagande i en kriminell organisation. Den lyder:

(1) Den som

a) deltar i eller i väsentlig mån bidrar till en kriminell organisations verksamhet med kännedom om att en eller flera av medlemmarna i organisationen är inblandade i [engage in] eller, under de fem närmast föregående åren, har varit inblandade i en rad allvarliga brott [indictable offences] enligt denna eller annan lag, vilka vart och ett kan bestraffas med fängelse i fem år eller mera, och

b) till förmån för, på uppdrag av eller tillsammans med den kriminella organisationen själv deltar i [is a party to] utförandet av ett allvarligt brott på vilket kan följa fängelse i fem år eller mer

gör sig skyldig till ett allvarligt brott [indictable offence] och döms till fängelse i högst fjorton år. (2) En påföljd [sentence] för ett brott enligt (1) skall avtjänas efter varje annat straff [punishment] för brott som ingår samma händelse eller rad av händelser och varje annat straff som en person har dömts till vid tiden för brottet enligt (1).

Begreppet ”kriminell organisation” har definierats i artikel 2 i Criminal Code. Med begreppet avses:

varje formellt eller informellt organiserad grupp, förening eller annan sammanslutning som består av minst fem personer och

a)

som har som en av sina huvudsakliga aktiviteter att begå allvarliga brott [indictable offences] enligt denna eller någon annan av Parlamentet antagen lag, för vilka det högsta straffet är fängelse i fem år eller mer, och

b)

i vilken en eller flera medlemmar är inblandade i [engage in] eller, under de fem närmast föregående åren, har varit inblandade i en serie sådana brott.

Det har satts i fråga om en bestämmelse som den i artikel 467.1 inte strider mot föreningsfriheten, vilken garanteras genom den kanadensiska konstitutionen. Domstolarna har emellertid i flera fall uttalat att organisationer som har till syfte att begå brott inte skyddas av konstitutionen.

14.11. Finland

I de nordiska länderna finns det ännu så länge inga exempel på bestämmelser om straff för medlemskap eller deltagande i kriminella organisationer. Som nämnts i avsnitt 14.1 har emellertid regeringen i Finland nyligen lagt fram en proposition (rp 183/1999) i vilken det föreslås att en särskild straffbestämmelse avseende deltagande i en kriminell organisations verksamhet skall införas. Bestämmelsen föreslås få följande lydelse.

Den som aktivt deltar i sådan av en kriminell organisation bedriven verksamhet vars syfte är att begå brott för vilka det föreskrivna maximistraffet är fängelse i minst fyra år eller brott som avses i 11 kap. 8 § skall, om ett sådant brott begås, för deltagande i en kriminell organisations verksamhet dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Med kriminell organisation avses en organiserad sammanslutning som existerar en viss tid och som består av mist tre personer som handlar i samförstånd för att begå brott som avses i 1 mom.

Det finländska förslaget har utformats i nära överensstämmelse med EU:s gemensamma åtgärd om att göra deltagande i en kriminell organisation i Europeiska unionens medlemsstater till ett brott. Förslaget går emellertid så till vida längre än vad som följer av den gemensamma åtgärden, att det omfattar inte endast deltagande i sådan av en kriminell organisation bedriven verksamhet vars syfte är att begå brott där maximistraffet är fängelse i minst fyra år, utan även deltagande i en verksamhet som syftar till att begå sådant brott som avses i den finländska strafflagens 11 kap. 8 §, dvs. hets mot folkgrupp.

Deltagandet föreslås bli straffbart bara när det är aktivt och avser just den del av den kriminella organisationens verksamhet som syftar till att

begå sådana brott som omfattas av bestämmelsen. En ytterligare förutsättning för ansvar är att åtminstone ett sådant brott också faktiskt begås. Härutöver fordras att den kriminella organisationen har som mål att begå flera brott; en gemensam avsikt att begå ett enstaka brott är alltså inte tillräckligt för att den föreslagna bestämmelsen skall vara tillämplig.

I subjektivt hänseende fordras enligt förslaget uppsåt som täcker samtliga rekvisit. Detta innebär bl.a. att det för ansvar krävs att den som deltagit i verksamheten har varit medveten om att sammanslutningen i fråga är av sådan karaktär att den omfattas av straffbestämmelsens definition av begreppet kriminell organisation och att syftet med just den verksamhet som vederbörande deltagit i varit att begå sådana brott som anges i bestämmelsen.

Under riksdagsbehandlingen av propositionen har grundlagsutskottet i april 2000 lämnat ett utlåtande över förslaget (GrUU 10/2000). Utskottet har därvid, under hänvisning främst till den straffrättsliga legalitetsprincipen, uttalat att lagförslaget bör ses över och preciseras på väsentliga punkter. Mera härom i kapitel 16.

15. Internationell rättslig hjälp i brottmål

15.1. Allmänt

Sverige lämnar sedan gammalt andra länder rättslig hjälp i brottmål. Hjälp kan numera lämnas t.ex. med olika former av bevisupptagning, husrannsakan och beslag, hemlig teleavlyssning och användning av andra tvångsmedel. Utlämning för brott kan ske enligt särskilda regler.

Den svenska lagstiftningen är av tradition utformad så att den inte kräver ömsesidighet - reciprocitet - utan rättslig hjälp kan lämnas även till stater med vilka Sverige inte har några konventionsbaserade åtaganden. En del länder kräver emellertid avtal med den andra staten för att lämna rättslig hjälp. Sådana avtal skapar också klarhet mellan länderna under vilka förutsättningar den rättsliga hjälpen lämnas. Avtalen brukar också innehålla bestämmelser som syftar till att underlätta det praktiska förfarandet.

Sverige har ingått ett flertal avtal med andra länder om rättslig hjälp i olika former. De viktigaste har varit de konventioner om bl.a. inbördes rättshjälp och utlämning för brott som Sverige har anslutit sig till inom ramen för samarbetet i Europarådet. Allt eftersom det straffrättsliga samarbetet inom EU har intensifierats, har också tyngdpunkten i det europeiska samarbetet flyttats dit.

Svenska bestämmelser om ömsesidig rättslig hjälp fanns tidigare i en mängd olika författningar. Den 1 oktober 2000 trädde emellertid en ny lag (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål i kraft. Lagen omfattar rättslig hjälp när det gäller bl.a. olika former av bevisupptagning vid domstol, husrannsakan, beslag och kvarstad, hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning. Av de regler som inte omfattas av lagen märks bl.a. regler om utlämning för brott. Dessa regler finns i lagen (1957:668) om utlämning för brott och i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.

Syftet med den nya lagen är att det internationella straffrättsliga samarbetet skall effektiviseras, bl.a. genom att kommunikationsvägarna förkortas och antalet handläggnings- och beslutsnivåer minskas. Sveriges möjligheter att bistå med olika former av rättslig hjälp blir större, dels genom att olika villkor och begränsningar som gäller i dag tas bort, dels genom att

lagen inbegriper ytterligare slag av åtgärder som Sverige kan bistå med. Lagstiftningen har utformats med beaktande av ett antal EU-rättsakter på området liksom pågående arbete inom EU och Europarådet.

Inom EU har utarbetats en konvention om utlämning mellan medlemsstaterna. Konventionen undertecknades av samtliga medlemsstater i september 1996. I departementspromemorian Sveriges tillträde till 1996 års EU-konvention om utlämning (Ds 2000:3) föreslås att Sverige tillträder konventionen. Samtidigt föreslås vissa ändringar i 1957 års utlämningslag och i den nordiska utlämningslagen. Förslagen innebär sammantaget att utlämning skall kunna ske i större utsträckning än som är fallet i dag och att utlämningsförfarandet förenklas.

15.2. Dubbel straffbarhet

På de allra flesta områden har i den svenska lagstiftningen hittills uppställts ett krav på s.k. dubbel straffbarhet för att rättslig hjälp skall beviljas. Dubbel straffbarhet innebär att en gärning skall vara straffbar inte bara i den stat som begär hjälp utan också i den stat som skall bevilja hjälpen. Frågan om att begränsa kravet på dubbel straffbarhet mellan EU:s medlemsländer är aktuell i flera olika sammanhang.

I allmänhet torde det krav på dubbel straffbarhet som ställs upp i den svenska lagstiftningen inte innebära något faktiskt hinder för svenska myndigheter att lämna bistånd, eftersom kriminaliseringen i de olika länder som vi normalt samarbetar med i allmänhet är densamma som i Sverige. Det svenska kravet är vidare utformat så att det inte ställer krav på att brotten skall vara identiska; det räcker att den aktuella gärningen ”motsvarar brott enligt svensk lag”. Ett problem som kravet på dubbel straffbarhet medför är emellertid att många ansökningar tar längre tid att utreda och ofta måste kompletteras för att det skall kunna fastställas om den aktuella gärningen är straffbar i Sverige. Brottsrekvisiten kan t.ex. vara något annorlunda utformade i den ansökande staten och ansökan saknar därför uppgifter om sådana rekvisit som krävs i Sverige. Detta innebär att ansökningarna tar såväl tid som resurser i anspråk i Sverige och att den ansökande staten får vänta med den hjälp som Sverige kan bistå med.

Det är uppenbart att det internationella samarbetet på brottmålsområdet skulle underlättas om kravet på dubbel straffbarhet begränsades eller togs bort helt. Det finns emellertid andra skäl som talar för att ett sådant krav ändå bör upprätthållas, särskilt på områden som innefattar begränsningar av individens rörelsefrihet. Bakom varje handling som i den inhemska lagen beläggs med straff ligger en avvägning mellan samhällets krav på skydd för allmänna respektive enskilda intressen och den inskränkning av medborgarnas handlingsfrihet som en kriminalisering medför. Mot den

bakgrunden har det helt enkelt inte ansetts rimligt att Sverige skall understödja ett rättssystem med ingripanden som gäller en gärning som inte är straffbar i Sverige. I det tidigare nämnda förslaget till ny lag om internationell rättslig hjälp i brottmål föreslås dock att kravet tas bort för sådana fall som inte innefattar tvångsmedelsanvändning mot enskilda, t.ex. för olika former av bevisupptagning. Kravet behålls däremot enligt förslaget för beviljande av rättslig hjälp med bl.a. hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning.

I fråga om utlämning för brott gäller enligt 4 § lagen (1957:668) om utlämning för brott att utlämning inte får ske om inte den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar brott, för vilket det enligt svensk lag är stadgat fängelse i mer än ett år. Utlämning till en medlemsstat i EU föreslås i Ds 2000:3 dock kunna ske redan om för brottet kan följa fängelse i minst sex månader. I den nordiska utlämningslagen finns inget generellt krav på dubbel straffbarhet.

I artikel 3 i 1996 års EU-konvention om utlämning görs vissa undantag från kravet på dubbel straffbarhet. Skyldighet att avstå från kravet på dubbel straffbarhet gäller enligt den bestämmelsen för brott som enligt den ansökande statens lagstiftning rubriceras som konspiration eller sammanslutning av brottslingar och enligt den statens lag är belagt med frihetsstraff eller frihetsberövande skyddsåtgärd upp till en tid av lägst tolv månader. Ett ytterligare villkor är att syftet med konspirationen eller sammanslutningen är att begå vissa, särskilt angivna brott av allvarligare slag. Enligt artikel 3.3 kan emellertid en medlemsstat förklara att den inte avstår från kravet på dubbel straffbarhet eller att avståendet skall gälla endast under vissa förutsättningar.

I Ds 2000:3 föreslås att Sverige vid sitt tillträde till EU-konventionen skall förklara att man inte avstår från kravet på dubbel straffbarhet vid utlämning för brott som enligt den ansökande statens lagstiftning rubriceras som konspiration eller sammanslutning av brottslingar. Enligt artikel 3.4 i konventionen åligger det en stat som utnyttjar reservationsmöjligheten att göra vissa former av deltagande i en kriminell organisation till ett utlämningsbart brott. Även personer som inte deltagit i det egentliga utförandet av brottet skall kunna straffas om personens bidrag varit avsiktligt och getts med kännedom om antingen gruppens allmänna brottsliga verksamhet eller syfte eller dess avsikt att begå det aktuella brottet. I Ds 2000:3 görs bedömningen att sådant deltagande som avses i artikel 3.4 i allt väsentligt omfattas av bestämmelserna i 23 kap. BrB om medverkan, förberedelse och stämpling till brott, förutsatt att deltagandet i gruppen kan bedömas som ett främjande av brottsligheten samt att gärningsmannen har åtminstone eventuellt uppsåt till att brotten skall komma till fullbordan (s. 53 f). Kravet på kriminalisering i konventionen bedöms i departementspromemorian för närvarande inte föranleda några särskilda lagstift-

ningsåtgärder (s. 56). Det påpekas dock att det fortsatta lagstiftningsarbetet på grundval av Straffansvarsutredningens förslag om bl.a. ett mera generellt utformat förberedelsebrott (SOU 1996:185) bör beaktas i det fortsatta arbetet med ratificeringen av 1996 års EU-konvention.

16. Ytterligare straffbestämmelser mot organiserad brottslighet?

16.1. Utgångspunkter för våra överväganden

16.1.1. De allmänna förutsättningarna för en utvidgning av det kriminaliserade området, m.m.

Enligt våra direktiv skall vi i första hand uppmärksamma brottslighet som har anknytning till mc-gäng och rasistiska grupper. Uppdraget förutsätter emellertid i vissa delar att vi vidgar perspektivet till att omfatta även annan kvalificerad brottslighet som bedrivs i organiserade former eller som annars har nära anknytning till olika sammanslutningar. I kapitel 4 - 6 har vi redovisat inhämtade uppgifter avseende den brottslighet som främst är av intresse i sammanhanget.

Av redogörelsen i kapitel 4, som avser organiserad brottslighet i allmänhet, framgår att brottslighet som kan betecknas som organiserad förekommer i Sverige bl.a. i form av grov narkotikabrottslighet, människosmuggling, handel med stulna fordon samt alkohol- och tobakssmuggling. Även ekonomisk brottslighet bedrivs i viss utsträckning i organiserade former. Att med ledning av tillgängliga uppgifter bilda sig någon mera precis uppfattning om den organiserade brottslighetens omfattning låter sig emellertid inte göra. Ett allmänt intryck är dock att den organiserade brottsligheten, sedd i ett internationellt perspektiv, hittills har haft en förhållandevis begränsad utbredning i Sverige. Enligt vår bedömning finns det emellertid en beaktansvärd risk för att den organiserade brottsliga verksamheten framgent kommer att öka även i Sverige. För en sådan utveckling talar inte minst den trend mot ökande internationalisering som under senare år kunnat konstateras vad gäller vissa former av kvalificerad brottslighet liksom den oroande brottsutvecklingen i en del oss närliggande länder i östra Europa.

Som ett exempel på organiserad brottslighet nämns ibland även den brottslighet som har anknytning till olika mc-gäng. Av de i kapitel 5 redovisade uppgifterna framgår visserligen att det i hög grad är tveksamt om det finns belägg för att det här skulle röra sig om organiserad

brottslighet bedriven i mc-gängens regi. Klart är dock att kvalificerad brottslighet utgör ett stående inslag i mc-gängsmiljön. De allvarliga våldsbrott som förekommit i dessa sammanhang har medfört att personer med anknytning till mc-gängen fått rykte om sig att vara snara att tillgripa allvarligt våld för att nå sina syften. Det är tydligt att många som ingår i denna miljö medvetet utnyttjar detta förhållande i olika sammanhang, t.ex. vid indrivning av fordringar. Den allmänt spridda uppfattningen om mcgängens våldsbenägenhet har också lett till svårigheter vid utredning och lagföring av brottslighet med anknytning till dessa gäng. Många gånger torde det förhållandet att brottsligheten har en sådan anknytning vara tillräckligt för att vittnen och målsägande skall dra sig för att medverka i det rättsliga förfarandet. Liksom vid utredningar och rättegångar avseende vissa former av mer traditionell organiserad brottslighet är det emellertid inte heller här ovanligt att förhörspersoner skräms till tystnad eller pressas att lämna felaktiga uppgifter genom mer eller mindre tydligt uttalade hot om repressalier. Det har även förekommit att polismän som utrett brott med anknytning till mc-gäng har utsatts för hot.

Som framgått av redogörelsen i kapitel 6 är våld och hot om våld frekvent förekommande inslag även i den brottslighet som har främlingsfientliga eller rasistiska förtecken. Här används våld och hot många gånger som medel i en politisk eller ideologisk kamp. Udden är riktad mot olika minoritetsgrupper eller mot meningsmotståndare som på olika sätt aktivt motarbetar främlingsfientlighet och rasism, t.ex. politiker och andra opinionsbildare. Även poliser som haft att ingripa mot rasistiska gruppers verksamhet har utsatts för hot. Under senare tid har mycket allvarliga brott begåtts av personer inom olika rasistiska grupperingar. Som exempel kan nämnas polismorden i Malexander, mordet på en syndikalist i Stockholm och bombattentatet mot ett journalistpar i Nacka.

Det är ett förhållandevis begränsat antal personer som är medlemmar i mc-gäng eller som annars deltar i dessas verksamhet. Även inom de rasistiska grupperingarna rör det sig om ett mindre antal aktivister. Den brottslighet som har förekommit i dessa sammanhang är emellertid utomordentligt allvarlig. Ett för dessa grupper gemensamt drag är benägenheten att ta till allvarligt våld och hot för att främja olika intressen. Det är här fråga om en kriminalitet som riktar sig inte bara mot enskilda medborgares säkerhet utan även mot rättssystemet och de demokratiska institutionerna. På sikt skulle t.ex. en utveckling i riktning mot en ökad förekomst av hot mot vittnen och målsägande kunna leda till avsevärt försämrade möjligheter att lagföra allvarlig brottslighet, något som skulle riskera att rubba medborgarnas förtroende för hela rättsväsendet.

Att effektivt motverka den brottslighet som förekommer i anslutning till mc-gäng och rasistiska grupperingar är alltså, liksom bekämpandet av

organiserad brottslighet i mer traditionell mening, en synnerligen angelägen uppgift. Detta kan givetvis inte ske enbart med straffrättsliga åtgärder. Väl så viktiga torde här vara åtgärder som tar sikte på polisens spanings- och utredningsmetoder, kriminalunderrättelseverksamheten och polisens samarbete med andra organ. Som framgått av redogörelserna i avsnitten 7.2.2 och 7.2.3 har under senare år också bedrivits ett tämligen omfattande lagstiftnings- och utredningsarbete i syfte att förbättra möjligheterna att ingripa mot här avsedd brottslighet. Insatser inom sådana områden som uppfostran, utbildning, information och opinionsbildning är givetvis också av stor betydelse, särskilt när det gäller att motverka brottslighet med främlingsfientliga eller rasistiska motiv. Det finns emellertid all anledning att, i enlighet med vad som anges i våra direktiv, se över även den straffrättsliga regleringen.

Som framgått av redogörelsen i kapitel 9 är en av våra huvuduppgifter att överväga om det bör införas ett straffansvar för aktivt deltagande i en sammanslutning som har brottslighet som ett väsentligt inslag i sin verksamhet. I våra direktiv anges att sådant aktivt deltagande kan bestå i exempelvis finansiering av verksamheten, upplåtelse av lokal till sammanslutningen eller aktivt stöd på annat sätt. Att, som i en del länder, införa straffansvar för själva medlemskapet i vissa organisationer bör däremot enligt direktiven inte komma i fråga för Sveriges vidkommande. En sådan kriminalisering skulle, heter det, utgöra ett alltför stort ingrepp i föreningsfriheten och skulle dessutom kunna komma att träffa förfaranden som helt saknar straffvärde.

Att utvidga det kriminaliserade området, dvs. att belägga ytterligare förfaranden med straff, är en åtgärd som fordrar ingående överväganden. Kriminalisering är den mest ingripande formen av formell social kontroll. Straffet är till sin natur repressivt. Till skillnad från de flesta andra tvångsingripanden från det allmännas sida saknar straffet sålunda i princip reparativ funktion. Verkställighet av straff innebär typiskt sett att den som är föremål för verkställigheten utsätts för ett lidande eller obehag. Det sagda talar för att kriminalisering som en metod för att söka hindra överträdelse av olika normer i samhället bör användas med försiktighet.

För att en kriminalisering skall framstå som befogad bör till en början krävas att den avser ett beteende som kan föranleda påtaglig skada eller fara och som inte lämpligen kan bemötas på annat sätt. Att endast gärningar som är straffvärda i nu angiven mening bör vara kriminaliserade, hänger samman med intresset av att det straffrättsliga systemet uppfattas som legitimt. Skulle medborgarna anse att strafflagstiftningen tar sikte på förfaranden som saknar straffvärde, finns risk för att den generella normefterlevnaden påverkas i negativ riktning. För att systemet skall uppfattas som legitimt är det å andra sidan viktigt att de gärningar som är straffvärda också verkligen är kriminaliserade, när

förutsättningar härför även i övrigt föreligger. Lagstiftaren måste vara uppmärksam på förändringar i samhället och beredd att vid behov anpassa den straffrättsliga lagstiftningen.

Ett ytterligare krav som måste ställas i sammanhanget är att införandet av en straffsanktion framstår som en åtgärd genom vilken det oönskade beteendet någorlunda effektivt kan motverkas. I kravet på effektivitet ligger bl.a. att det skall vara möjligt att i praktiken upprätthålla kriminaliseringen. En straffbestämmelse måste sålunda ges en sådan utformning att polis och åklagare har en rimlig möjlighet att få till stånd ett hållbart underlag för ett åtal. Rättsväsendet måste också ha resurser för att klara av den ytterligare belastning som en ny kriminalisering normalt sett innebär. Undantagsvis kan dock ett lägre mått av effektivitet accepteras, t.ex. om en kriminalisering har en mycket framträdande symbolfunktion.

Av de krav på legalitet och förutsebarhet som gäller på straffrättens område följer vidare att en kriminalisering skall vara utformad på ett begripligt och precist sätt. En straffbestämmelse måste ha ett sådant innehåll att det är möjligt för den enskilde att iaktta lagens krav. I någon mån skall också kunna förutses vilken reaktion som kan följa på en överträdelse av bestämmelsen.

Det nu sagda innebär att vi i allt väsentligt ansluter oss till vad som anförts i propositionen 1994/95:23 vad gäller de allmänna förutsättningarna som bör gälla för användande av kriminalisering som medel för att motverka oönskade beteenden.

Av särskilt intresse när det gäller beivrande av brottslighet som sker i organiserad form eller som annars har anknytning till någon form av sammanslutning är reglerna i 23 kap. BrB om förberedelse, stämpling och medverkan till brott. Det är mot bakgrund bl.a. av dessa regler som behovet av en kriminalisering av aktivt deltagande i en brottslig sammanslutning måste bedömas. En kortfattad redovisning av de nu gällande reglerna finns i kapitel 11. Som framgått av redogörelsen i avsnitt 11.3 har Straffansvarsutredningen i sitt betänkande Straffansvarets gränser (SOU 1996:185) föreslagit vissa förändringar av dessa bestämmelser. Straffansvarsutredningens förslag har remissbehandlats och bereds för närvarande inom Justitiedepartementet. Ambitionen är att en lagrådsremiss med förslag i vart fall till en reformerad förberedelsebestämmelse skall utarbetas. Det är emellertid i dag svårt att bedöma när ett förslag kan komma att överlämnas till riksdagen.

I 23 kap. 2 § första stycket BrB föreskrivs för närvarande att den som med uppsåt att utföra eller främja brott lämnar eller tar emot pengar eller annat såsom förlag eller vederlag för brott eller befattar sig med vissa närmare angivna brottsverktyg skall, i de fall det är särskilt föreskrivet, dömas för förberedelse till brott. Den uppräkning av brottsverktyg, som

bestämmelsen innehåller, framstår numera som otidsenlig och dåligt anpassad till de brottstyper vid vilka förberedelse är straffbelagd. Straffansvarsutredningens förslag innebär att konstruktionen med en normerande, exemplifierande uppräkning av brottsverktyg skall ersättas med ett mera generellt och heltäckande förberedelsebegrepp. Vid våra fortsatta överväganden utgår vi från att den förestående reformeringen av förberedelsebrottet kommer att innebära att en mera generell reglering införs och att det straffbara området utvidgas.

16.1.2. Internationella aspekter

Som vi uppfattar uppdraget skall våra överväganden i första hand göras mot bakgrund av den situation som råder i Sverige. I sammanhanget måste emellertid även det internationella samarbetet mot organiserad brottslighet beaktas. Den ökade rörligheten mellan olika länder och den tekniska utvecklingen, särskilt införandet av modern informationsteknologi, har lett till att den organiserade brottsligheten numera ofta är gränsöverskridande. Denna utveckling ställer ökade krav på det internationella samarbetet. Som framgått av redovisningen i kapitel 13 görs också ansträngningar inom såväl EU som FN för att förutsättningarna för det internationella samarbetet mot den organiserade brottsligheten skall förbättras. Det är givetvis angeläget att den straffrättsliga regleringen har en sådan utformning att Sverige kan leva upp till nuvarande och förestående internationella åtaganden på området. Intresset av ett väl fungerande internationellt samarbete i kampen mot den organiserade brottsligheten bör emellertid även i övrigt vägas in vid bedömningen av reformbehovet.

I avsnitt 13.2.3 har redogjorts för EU:s gemensamma åtgärd som syftar till att göra deltagandet i en ”kriminell organisation” i Europeiska unionens medlemsstater till ett brott. Vid antagandet av den gemensamma åtgärden gjorde man från svensk sida den bedömningen att det inte skulle krävas några lagändringar för att Sverige skulle leva upp till åtagandena. Samma ståndpunkt redovisas i regeringens berättelse om verksamheten i Europeiska unionen år 1998 (skr. 1998/99:60). Det anförs där att BrB:s bestämmelser om straffansvar för medverkan till brott är tillräckliga för att Sverige skall leva upp till kravet på kriminalisering (s. 265).

Även vi gör bedömningen att den nuvarande svenska lagstiftningen i och för sig är tillräcklig för att Sverige skall uppfylla de åtaganden som följer av den gemensamma åtgärden. De svenska reglerna om medverkan till brott uppfyller enligt vår uppfattning de krav som ställs i det första kriminaliseringsalternativet i den gemensamma åtgärden (artikel 2.1 a). De typer av gärningar som beskrivs i artikel 2.1 a är av sådant slag att de enligt svensk rätt är att bedöma som främjande av brott.

Eftersom den gemensamma åtgärdens definition av begreppet kriminell organisation bl.a. bygger på att det rör sig om brott vilka bestraffas med ”frihetsberövande eller frihetsberövande säkerhetsåtgärd på upp till minst fyra år eller strängare straff”, kommer den gemensamma åtgärdens tillämpningsområde att skifta från land till land beroende på de interna straffskalornas utformning. Det kan diskuteras om det, för att syftet med åtgärden inte skall förfelas, ändå inte får anses att medlemsstaterna har en skyldighet att se till att åtminstone huvuddelen av de brott som räknas upp i de dokument till vilka det hänvisas i artikel 1 andra stycket omfattas av den gemensamma åtgärden.

För en hel del av de uppräknade brotten föreskrivs i svensk rätt ett lägre maximistraff än fängelse i fyra år. Det gäller bl.a. i fråga om narkotikabrott som inte är grovt och varusmuggling av narkotika som inte är grov, liksom beträffande stöld, bedrägeri och utpressning när brotten inte är grova. Frågan är emellertid om det har varit avsikten att den gemensamma åtgärden skall omfatta brottslighet av detta, i sammanhanget mera ordinära slag. Det framstår mot bakgrund av åtgärdens tillkomst och vad som i preambeln sägs om kampen mot den organiserade brottsligheten, som om åtgärdens främsta syfte är att en europeisk samsyn skall uppnås när det gäller brottslighet av mer kvalificerat slag. Sådana narkotikabrott och förmögenhetsbrott som är av större omfattning eller begås i organiserad form bedöms enligt svensk rätt regelmässigt som grova brott. Vi gör därför bedömningen att det inte heller i detta hänseende krävs några lagändringar för att Sverige skall uppfylla sina åtaganden.

Med hänsyn till att den FN-konvention mot organiserad brottslighet som för närvarande är under utarbetande (se avsnitt 13.3) kan förväntas få betydande likheter med EU:s gemensamma åtgärd, ligger det nära till hands att anta att den nuvarande svenska lagstiftningen kommer att motsvara även de krav som kan komma att följa med ett tillträde till denna konvention.

Som framgått av redogörelsen i kapitel 15 har det inom EU utarbetats en konvention om utlämning mellan medlemsstaterna i vilken det bl.a. görs vissa undantag från kravet på dubbel straffbarhet. Som närmare redovisats i kapitel 15 föreslås i departementspromemorian Sveriges tillträde till 1996 års EU-konvention om utlämning (Ds 2000:3) att Sverige skall tillträda konventionen och därvid utnyttja den möjlighet som konventionen ger att reservera sig mot bestämmelsen om avstående från kravet på dubbel straffbarhet. En stat som utnyttjar denna möjlighet till reservation åläggs i konventionen att göra vissa former av deltagande i en kriminell organisation till ett utlämningsbart brott (se avsnitt 15.2 beträffande den närmare innebörden av detta krav på kriminalisering). I den nyss nämnda departementspromemorian görs bedömningen att sådant

deltagande som konventionen här avser i allt väsentligt omfattas av bestämmelserna i 23 kap. BrB om medverkan, förberedelse och stämpling till brott, förutsatt att deltagandet i gruppen kan bedömas som ett främjande av brottsligheten samt att gärningsmannen har åtminstone eventuellt uppsåt till att brotten skall komma till fullbordan. Enligt vad som vidare anförs i departementspromemorian (s. 54) torde i vart fall efter det att den av regeringen förutskickade reformen av förberedelsebrottet har genomförts, de i konventionen avsedda förfarandena kunna betraktas som utlämningsbara brott i Sverige. Det krav på kriminalisering som följer med en reservation mot bestämmelsen om undantag från kravet på dubbel straffbarhet bedöms följaktligen inte för närvarande föranleda några särskilda lagstiftningsåtgärder. Vi gör samma bedömning.

Sammanfattningsvis kan konstateras att Sveriges nuvarande och förestående internationella åtaganden inte fordrar att det införs särskilda regler om straffansvar för aktivt deltagande i organisationer eller sammanslutningar där brottslig verksamhet förekommer. Dessa åtaganden behöver följaktligen inte heller tillmätas någon avgörande betydelse för hur en eventuell sådan kriminalisering utformas.

En annan sak är att förutsättningarna för ett internationellt samarbete allmänt sett främjas om de berörda ländernas nationella regler på det aktuella området inte skiljer sig åt mera markant. Som framgått av redovisningen i kapitel 14 finns det i en rad länder regler om straff för medlemskap eller deltagande i kriminella organisationer. När det gäller den närmare utformningen av reglerna föreligger dock rätt betydande skillnader. Det är inte heller givet att straffansvaret i länder som har sådana straffbestämmelser genomgående sträcker sig längre än i Sverige. Det finns nämligen i dessa länder som regel inget allmänt förberedelsebrott och en bestämmelse om straff för medlemskap eller deltagande i en kriminell organisation tar i realiteten inte sällan sikte på förfaranden som enligt svensk rätt är att bedöma som förberedelse eller stämpling till brott. Även vissa länder i vår närhet saknar för övrigt regler om straffansvar för deltagande i kriminella organisationer. Med hänsyn härtill utgör intresset av att underlätta det internationella samarbetet inte i sig något särskilt starkt argument för en kriminalisering av deltagande i en organisation eller sammanslutning där brottslig verksamhet förekommer. Det finns följaktligen inte heller skäl att tillmäta utomlands förekommande regler av detta slag någon avgörande betydelse vid utformningen av en eventuell sådan kriminalisering.

16.2. Våra överväganden

Vi diskuterar förutsättningarna för en utvidgad kriminalisering av aktivt deltagande i eller stöd till sammanslutningar där allvarlig brottslighet förekommer och gör därefter bedömningen att en sådan utvidgning inte bör genomföras.

16.2.1. Allmänna synpunkter

Av redogörelsen i avsnitt 11.1 framgår att medverkansansvaret är relativt vidsträckt i svensk rätt. Även den som endast i liten utsträckning har bidragit till uppkomsten av huvudgärningen kan drabbas av straffansvar.

Den nuvarande förberedelsebestämmelsen i 23 kap. 2 § BrB motsvarar däremot inte de krav på en heltäckande reglering som måste ställas med hänsyn till den brottslighet vi har i dag. Som redan konstaterats bedrivs emellertid inom Justitiedepartementet ett arbete som syftar till att undanröja den ofullständighet och slumpmässighet som vidlåder dagens reglering.

Sedan den förutskickade reformeringen av förberedelsebrottet väl genomförts kommer sannolikt möjligheterna att ingripa mot såväl medverkan till brott som brott på planeringsstadiet allmänt sett att vara väl tillgodosedda.

Det förhållandet att det straffrättsliga systemet i princip bygger på individuellt ansvar leder emellertid till särskilda svårigheter när det gäller att beivra brott som begås i organiserade former eller som annars har nära anknytning till en i kollektiva former bedriven verksamhet. Många gånger är det vid sådan brottslighet svårt att reda ut vem inom den aktuella sammanslutningen som är straffrättsligt ansvarig. Som framhållits i våra direktiv är dessa problem särskilt framträdande när brottsligheten har anknytning till en hierarkiskt uppbyggd sammanslutning med en stark lojalitet mellan medlemmarna.

De nu diskuterade svårigheterna är i mångt och mycket av utredningsteknisk och straffprocessuell karaktär. Vår uppgift är emellertid endast att överväga om en utvidgning av det kriminaliserade området kan vara en verksam åtgärd när det gäller att bemöta den här diskuterade brottsligheten. Som vi konstaterat i det föregående är ett grundläggande krav på en kriminalisering att den avser gärningstyper som är straffvärda. En första fråga är alltså om det i här aktuella sammanhang förekommer straffvärda förfaranden som i dag inte är kriminaliserade.

Kravet på att en kriminalisering skall avse endast straffvärda förfaranden innebär enligt vår mening att en eventuell utvidgning av det

straffbara området kan komma i fråga endast beträffande förfaranden i anslutning till sammanslutningar där mera allvarlig brottslig verksamhet förekommer. I detta krav ligger också att man inte gärna kan straffbelägga allt deltagande i eller stöd till sådana sammanslutningar. Det kan alltså inte bli aktuellt att föreskriva straffansvar för förfaranden som saknar påtaglig betydelse för sammanslutningens verksamhet. I så fall skulle en kriminalisering nämligen komma att träffa även gärningar som helt saknar straffvärde och få sådana praktiska konsekvenser att den i det närmaste skulle bli att jämställa med ett förbud mot medlemskap i vissa sammanslutningar.

För att ett förfarande skall anses straffvärt bör således i förevarande sammanhang krävas att det är av mera påtaglig betydelse för verksamheten i en sammanslutning där allvarlig brottslighet förekommer och därmed direkt eller indirekt främjar denna brottslighet. Det står klart att det förekommer förfaranden av detta slag som i dag inte är underkastade straffansvar och som inte heller kommer att fångas upp genom en reformerad förberedelsebestämmelse.

I blickpunkten kommer till en början de personer som intar ledande positioner i sammanslutningar där allvarlig brottslig verksamhet förekommer. Frågan är här om det inte, när det i anslutning till en sammanslutning mer eller mindre kontinuerligt begås brott, borde kunna krävas att den, som till följd av sin ställning inom sammanslutningen har möjlighet att utöva ett särskilt inflytande över dess verksamhet, utnyttjar sitt inflytande för att motverka lagöverträdelserna. Om vederbörande i ett sådant fall förhåller sig passiv, förfar han enligt vår mening på ett sätt som inte är acceptabelt.

Vidare kan diskuteras, om det inte borde vara straffbart i större utsträckning än i dag att på olika sätt lämna stöd till en sammanslutning, där allvarlig brottslig verksamhet förekommer. Stöd från utomstående personer, t.ex. i form av upplåtelse av lokaler, kan uppenbarligen vara av mycket stor betydelse för sammanslutningens möjligheter att bedriva sin verksamhet. Vi anser att även den som lämnar ett mera påtagligt stöd åt en sammanslutning av här avsett slag förfar på ett sätt som måste anses klandervärt, om stödet lämnas med uppsåt om sammanslutningens karaktär.

Ett utvidgat straffansvar bör mot bakgrund av det nu anförda i första hand övervägas för den som intar en ledande ställning inom en sammanslutning, där allvarlig brottslig verksamhet förekommer, och för den som genom ekonomiskt bidrag eller på annat sätt lämnar ett inte obetydligt stöd till en sådan sammanslutning. Under vissa förutsättningar kan lämnande av sådant stöd utgöra straffbar medverkan eller förberedelse till brott. Frågan är emellertid om det straffbara området bör utvidgas till

att omfatta även de förfaranden av detta slag som i dag inte är kriminaliserade.

16.2.2. Hur skulle en kriminalisering kunna utformas?

Redan vad som sagts i närmast föregående avsnitt innebär att vissa lösningar, genom vilka en utvidgning av det straffbara området i och för sig skulle kunna åstadkommas, måste avvisas. Det bör sålunda inte komma i fråga att lätta på kraven för vad som objektivt sett skall krävas för att en viss gärning skall anses som ett främjande av brott. Som framhållits i det föregående är de krav som gäller i detta hänseende redan i dag ganska blygsamma. Att generellt tona ned dessa krav ytterligare skulle enligt vår bedömning föra alltför långt och leda till att ett straffansvar kunde träffa även gärningar som saknar straffvärde.

En alltför vidsträckt kriminalisering skulle också bli resultatet, om man ändrade kravet på uppsåt vid medverkan till brott så att det inte längre krävdes en lika konkretiserad kännedom eller föreställning hos den medverkande i fråga om de omständigheter som konstituerar huvudgärningen.

Som framgått av redogörelsen i kapitel 14 har man i flera länder infört särskilda bestämmelser om straff för medlemskap eller deltagande i kriminella organisationer. Ännu så länge finns det inga exempel på bestämmelser av detta slag i de nordiska länderna. I Finland har emellertid regeringen nyligen lagt fram en proposition (rp 183/1999) i vilken det föreslås att en särskild straffbestämmelse avseende deltagande i en kriminell organisations verksamhet skall införas. I den föreslagna bestämmelsen, som presenterats i avsnitt 14.11, definieras begreppet kriminell organisation som en organiserad sammanslutning som existerar en viss tid och som består av minst tre personer som handlar i samförstånd för att begå brott där maximistraffet är fängelse i minst fyra år eller hets mot folkgrupp.

En förutsättning för straffansvar enligt det finländska förslaget är att det rör sig om ett aktivt deltagande i just den del av den kriminella organisationens verksamhet som syftar till att begå brott av nyss angivet slag. En ytterligare förutsättning är att åtminstone ett sådant brott också faktiskt begås. Den gemensamma avsikten inom organisationen måste vidare vara att begå mer än ett enstaka brott av det slag som omfattas av den föreslagna bestämmelsen.

I den finländska riksdagen har grundlagutskottet i april 2000 avgett ett utlåtande (GrUU 10/2000) över förslaget. Under hänvisning till det krav på exakthet som följer av den straffrättsliga legalitetsprincipen förordar

utskottet att den föreslagna definitionen av begreppet kriminell organisation ges en mer exakt formulering såvitt gäller kravet på organisering. Formuleringen av straffbestämmelsen bör emellertid enligt utskottet ses över även i övrigt. Utskottet anför i utlåtandet bl.a. att de föreslagna brottsrekvisiten i sin detaljrikedom är synnerligen komplicerade och svårtolkade och att detta gör det svårt att bedöma var gränsen går mellan straffbart och icke straffbart deltagande i en kriminell organisations verksamhet.

Det är lätt att instämma i vad det finländska grundlagsutskottets sålunda anfört om följderna av att ge en straffbestämmelse en så komplicerad utformning som den i Finland föreslagna bestämmelsen om deltagande i en kriminell organisations verksamhet. Med hänsyn till de bevissvårigheter som kan förutses framstår en bestämmelse med denna konstruktion också som synnerligen tveksam från effektivitetssynpunkt.

Det finländska förslaget torde få ses mot bakgrund av att förberedelse till brott i finländsk rätt alltid är ett självständigt brott och att antalet sådana brott är mycket litet. Det är emellertid svårt att se att en straffbestämmelse med den föreslagna utformningen skulle kunna få någon egentlig praktisk betydelse. I vart fall står det klart att ett förslag motsvarande det som nu har lagts fram i Finland inte skulle innebära någon mera påtaglig utvidgning av det straffbelagda området för svenskt vidkommande. Och än mindre betydelse skulle ett sådant förslag få efter det att den planerade reformen av förberedelsebrottet genomförts. Det nu anförda innebär att man inte heller lämpligen bör ta det finländska förslaget eller någon annan liknande reglering som utgångspunkt vid utformningen av en eventuell svensk straffbestämmelse. Tilläggas kan att intresset av att en sådan bestämmelse skulle bli tillämplig även när allvarlig brottslighet förekommer i anslutning till en sammanslutning utan att det för den skull är möjligt att tala om brottslighet bedriven i sammanslutningens regi, medför att begreppet kriminell organisation framstår som mindre adekvat i sammanhanget.

Den lösning som ligger närmast till hands är i stället att införa särskilda straffbestämmelser, som direkt tar sikte på just de förfaranden som vi funnit att en eventuell utvidgning av det straffbara området borde omfatta. Under utredningsarbetet har vi ingående diskuterat hur sådana straffbestämmelser lämpligen skulle kunna utformas. Frågan har här varit, om det är möjligt att åstadkomma en kriminalisering som träffar dessa förfaranden och samtidigt tillgodoser berättigade krav på effektivitet och rättssäkerhet och även i övrigt framstår som lämplig. Som underlag för våra överväganden har en konkret modell för en utvidgning av det kriminaliserade området utarbetats. Enligt denna modell skulle straffbestämmelserna kunna tas in i en ny 6 a § i 23 kap. BrB och ges följande lydelse.

Den som i ledande ställning inom en sammanslutning, där allvarlig brottslig verksamhet förekommer, underlåter att göra vad som skäligen kan begäras för att verksamheten skall upphöra, döms för underlåtenhet att hindra brottslig verksamhet till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Den som lämnar ekonomiskt bidrag, upplåter hus, del av hus eller mark eller lämnar annat liknande stöd till en sammanslutning av sådant slag som anges i första stycket döms, om stödet inte är att anse som obetydligt, för främjande av brottslig verksamhet till böter eller fängelse i högst två år. Vad nu sagts skall dock inte gälla, om ansvar kan dömas ut enligt en annan bestämmelse i denna balk eller i annan lag eller författning.

När det gäller de närmare överväganden som gjorts vid utarbetandet av modellen hänvisar vi till ordförandens, Michael Anefurs, Siw Perssons och Gunnel Wallins reservation i denna del.

16.2.3. Bör det kriminaliserade området utvidgas?

Vi gör bedömningen att den i föregående avsnitt angivna modellen utgör den lämpligaste lösningen, om man skall åstadkomma en kriminalisering som träffar de förfaranden som vi anser vara klandervärda i sammanhanget. Därmed är emellertid inte sagt att en sådan kriminalisering också bör införas. Flera olika aspekter måste beaktas i detta sammanhang. En grundläggande fråga är om införandet av straffbestämmelser av detta slag kan antas någorlunda effektivt motverka den brottsliga verksamhet som förekommer i anslutning till här avsedda sammanslutningar.

Bestämmelserna i fråga skulle närmast komma att utgöra kompletteringar av de nuvarande reglerna om medverkan, förberedelse och stämpling till brott. De skulle följaktligen få ett förhållandevis begränsat tillämpningsområde. Redan härav följer att bestämmelserna skulle komma att tillämpas relativt sällan.

Det ligger vidare i sakens natur att straffbestämmelser av här aktuellt slag måste innehålla flera rekvisit som är förhållandevis komplicerade. Eftersom ett grundläggande krav för straffrättsligt ansvar vid uppsåtliga brott är att brottsrekvisiten, med vissa undantag, täcks av gärningsmannens uppsåt, kan det här förutses att de diskuterade bestämmelserna skulle vara förknippade med svårigheter i bevishänseende.

Av betydelse från såväl effektivitets- som rättssäkerhetssynpunkt är vidare att det straffbara området är klart avgränsat. Vid utformningen av den i det föregående angivna modellen för en utvidgad kriminalisering har ambitionen varit att utforma straffstadgandena på ett så exakt sätt som möjligt. En viss osäkerhet när det gäller bestämmelsernas närmare innebörd i vissa hänseenden har emellertid inte kunnat undvikas. Vissa

tillämpningsproblem kan sålunda förutses när det gäller kravet på att den allvarliga brottsliga verksamheten skall ha en klar anknytning till sammanslutningen. Den närmare innebörden av det aktivitetskrav som uppställs i bestämmelsen om underlåtenhet att hindra brottslig verksamhet är inte heller helt klar. När det gäller bestämmelsen om främjande av brottslig verksamhet kan en viss osäkerhet sägas föreligga i fråga om vilka andra former av stöd än de i bestämmelsen uttryckligen angivna som denna omfattar.

De nu diskuterade gränsdragningsproblemen är enligt vår mening i och för sig inte mer betydande än att regleringen trots allt får anses acceptabel från rättssäkerhetssynpunkt och alltså tillgodose de krav som legalitetsprincipen ställer. Tillsammans med de tidigare nämnda bevissvårigheterna kan dessa problem emellertid befaras medföra att bestämmelserna inte skulle bli särskilt effektiva. Svårigheterna att tillämpa bestämmelser av detta slag skulle kunna leda till att åtal väcktes mera sällan eller till att väckta åtal förhållandevis ofta inte resulterade i någon fällande dom.

En kriminalisering av underlåtenhet att hindra brottslig verksamhet kan vidare antas få till följd att vissa sammanslutningar, som i dag verkar tämligen öppet och har en tydlig organisationsstruktur, skulle välja att övergå till ”underjordisk” verksamhet eller i vart fall försöka organisera sig på ett sådant sätt att det blir svårt att identifiera personer som innehar en ledande ställning i sammanslutningen. En sådan utveckling skulle i viss mån kunna förta effekten av kriminaliseringen och leda till att dessa sammanslutningar blev svårare att kontrollera.

Enligt vår bedömning skulle en kriminalisering i enlighet med den presenterade modellen inte innebära en sådan begränsning av föreningsfriheten som förutsätter att ändring görs i regeringsformen. En fråga i sammanhanget är emellertid om en sådan kriminalisering likväl skulle kunna medföra att möjligheterna till politisk opinionsbildning inskränktes på ett otillbörligt sätt. I våra direktiv konstateras att det inom miljörörelsen och fredsrörelsen i dag finns grupper som, för att uppnå politiska mål som i och för sig är accepterade i ett demokratiskt samhälle, använder sig av metoder som är brottsliga och genomför sina aktioner i organiserad form. Även om de brottsliga gärningarna som sådana givetvis måste beivras så kan det, enligt vad som anförs i direktiven, inte komma i fråga att ingripa mot deltagandet i eller stödet till sådana organisationer i och för sig. Som skäl för denna ståndpunkt anförs just att ett sådant ingripande skulle innebära att möjligheterna till politisk opinionsbildning skulle kringskäras på ett sätt som vore oacceptabelt i ett demokratiskt samhälle.

Det i straffbestämmelserna uppställda kravet på att det skall vara fråga om en allvarlig brottslig verksamhet torde i och för sig innebära att

bestämmelserna knappast skulle bli tillämpliga när det gäller sammanslutningar av det slag som direktiven här åsyftar. Om de brottsliga aktiviteterna skulle vara av detta kvalificerade slag skulle lagstiftningen dock bli tillämplig. Som vi ser det kan det inte gärna komma i fråga att utforma straffbestämmelserna på ett sådant sätt, att skillnad skulle kunna göras mellan olika sammanslutningar beroende på vilka mål dessa vill uppnå med de brottsliga aktiviteterna. Man kan alltså inte bortse från risken för att bestämmelser av här diskuterat slag skulle kunna leda till resultat som från de i direktiven angivna utgångspunkterna skulle framstå som oacceptabla.

Vi anser mot bakgrund av det anförda att övervägande skäl talar för att de här diskuterade straffbestämmelserna inte bör införas. Det sagda innebär att vi gör bedömningen att någon utvidgning inte bör ske av det kriminaliserade området såvitt gäller deltagande i eller stöd till sammanslutningar där det förekommer allvarlig brottslighet.

16.2.4. Särskilt om intresset av att förhindra att vissa yrken utövas av personer som är olämpliga till det

I våra direktiv anges att vi även skall överväga vilken funktion en utvidgad kriminalisering kan fylla när det gäller att hindra personer, som på grund av sin anknytning till de aktuella organisationerna är olämpliga till det, från att utöva yrken i vilka användning av våld kan ingå, t.ex. polis eller militär.

Enligt 13 § säkerhetsskyddslagen (1996:627) skall anställningar, uppdrag, tjänstgöring enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt, utbildning, besök eller annat deltagande i verksamhet som placerats i säkerhetsklass enligt 17 § samma lag föranleda registerkontroll. Med registerkontroll avses bl.a. att uppgifter hämtas från ett register som omfattas av lagen (1998:620) om belastningsregister, lagen (1998:621) om misstankeregister eller polisdatalagen (1998:622). När det gäller anställningar som placerats i säkerhetsklass - något som torde gälla i princip samtliga anställningar som polis eller yrkesmilitär - kommer således den myndighet som står i begrepp att anställa någon att få den varningssignal som en uppgift om att vederbörande dömts för brott kan innebära. Om någon, som redan innehar viss anställning, döms för brott som visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha anställningen, utgör detta vidare normalt sett grund för avskedande eller uppsägning.

En utvidgning av det kriminaliserade området i enlighet med den i det föregående diskuterade modellen skulle följaktligen kunna antas medföra att man i några ytterligare fall kunde förhindra att olämpliga personer kom

att utöva vissa yrken där det bör ställas höga krav på utövarens integritet. Denna effekt kan emellertid aldrig utgöra ett självständigt argument för att kriminalisera ett visst förfarande. Den omständigheten att en viss sådan effekt möjligen skulle kunna uppnås är följaktligen inte ägnad att rubba vårt tidigare ställningstagande i fråga om lämpligheten av att utvidga det kriminaliserade området i här aktuellt hänseende.

Det kan tilläggas att den presenterade modellen för en sådan utvidgning ju inte heller avsåg var och en som har anknytning till en sammanslutning av här avsett slag. Den diskuterade effekten av en sådan utvidgning skulle alltså under alla omständigheter ha blivit rätt begränsad.

17. Brottet hets mot folkgrupp och uniformslagen

17.1. Inledning

I 16 kap. 8 § BrB finns en straffbestämmelse om ansvar för hets mot folkgrupp. Den lyder:

Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Vi skall enligt våra direktiv, i belysning av senare tids samhällsutveckling, undersöka och bedöma om bestämmelsen om hets mot folkgrupp är tillräcklig för att hindra rasistiska organisationer eller sammanslutningar från att verka. Om så inte är fallet skall vi ta ställning till om en skärpning kan åstadkommas genom en eventuell kriminalisering av aktivt deltagande i organisationer som sysslar med brottslig verksamhet (se kapitel 16), eller om en skärpning i stället bör ske inom ramen för bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Vi skall också överväga om lagen (1947:164) om förbud mot politiska uniformer (uniformslagen) bör ersättas av ett nytt förbud mot att bära viss klädsel för att markera politisk meningsinriktning.

I detta kapitel lämnas en beskrivning av bakgrunden till den nuvarande utformningen av bestämmelsen om hets mot folkgrupp och av uniformslagen (avsnitt 17.2-17.4). Därutöver redogörs för praxis med anknytning till denna lagstiftning (avsnitt 17.5) och för vissa tidigare förslag till förändring eller kompletteringar av lagstiftningen (avsnitt 17.6-17.8). I avsnitt 17.9 redovisar vi våra överväganden och förslag i dessa frågor.

Det ingår även i vårt uppdrag att ta upp frågan om att straffbelägga hets mot homosexuella. Den frågan kommer emellertid att behandlas särskilt i kapitel 18.

17.2. Bestämmelser i grundlag m.m.

De grundläggande bestämmelserna om förbud mot etnisk diskriminering finns i RF. I 1 kap. 2 § RF slås fast att den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet liksom att etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjlighet att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas. Bestämmelsen är ett s.k. programstadgande och får reellt innehåll genom andra föreskrifter i såväl grundlag som övrig lagstiftning.

I 2 kap. 15 § RF sägs att lag eller annan föreskrift inte får innebära att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör en minoritet. Vidare föreskrivs i 2 kap. 22 § första stycket 7 att utlänning här i riket är likställd med svensk medborgare i fråga om skydd mot missgynnande på grund av ras, hudfärg eller etniskt ursprung.

2 kap. RF innehåller även bestämmelser om de grundläggande fri- och rättigheterna, bl.a. yttrandefriheten, föreningsfriheten samt mötes- och demonstrationsfriheten. Yttrandefriheten beskrivs som en frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Föreningsfriheten är en frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften. Mötesfriheten är en frihet att anordna och bevista sammankomst för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk. Demonstrationsfriheten anges som en frihet att anordna och delta i demonstration på allmän plats.

Vissa av de grundläggande fri- och rättigheterna kan begränsas genom lag. Yttrandefriheten får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd eller förebyggande och beivrandet av brott eller i övrigt om särskilt viktiga skäl föranleder det (2 kap. 13 §). Mötesfriheten och demonstrationsfriheten får inskränkas endast av hänsyn till rikets säkerhet, till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken eller för att motverka farsot (2 kap. 14 § första stycket). Föreningsfriheten får begränsas endast såvitt avser sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg eller av visst etniskt ursprung (2 kap. 14 § andra stycket).

Rätten att ge ut och sprida tryckta skrifter och att i dem uttrycka tankar och åsikter regleras i TF, medan motsvarande frihet att yttra sig i vissa andra närmare angivna medier, såsom ljudradio, television, filmer och videogram, regleras i YGL. I 7 kap. 4 § TF finns en brottsbeskrivning motsvarande BrB:s bestämmelse om hets mot folkgrupp. Genom en hän-

visning i 5 kap. 1 § YGL gäller motsvarande straffansvar vid yttranden i de av den grundlagen berörda medierna.

Här kan också nämnas den lag (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor som trädde i kraft den 1 maj 1998. Den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla är skyldig att hålla uppsikt över tjänsten (4 §). Han är också skyldig att ta bort eller på annat sätt förhindra vidare spridning av vissa typer av meddelanden, bl.a. om meddelandets innehåll uppenbart är sådant som avses i bestämmelsen om hets mot folkgrupp (5 § 1). Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot skyldigheten att ta bort eller förhindra vidare spridning av meddelanden kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst två år. I ringa fall skall inte dömas till ansvar (7 § första stycket). Lagens straffbestämmelser gäller inte om tillhandahållaren kan dömas till ansvar enligt BrB (7 § andra stycket).

17.3. Brottet hets mot folkgrupp

17.3.1. Straffbestämmelsen i brottsbalken

Bestämmelsen om hets mot folkgrupp, som vid BrB:s tillkomst fördes över från den tidigare gällande strafflagen (SL), tillkom år 1948. Den utgör en begränsning enligt 2 kap. 13 § RF av den grundlagsfästa yttrandefriheten, närmast med hänvisning till allmän ordning och säkerhet.1

Ursprungligen stadgades (11 kap. 7 § SL) att den, som offentligen hotade, förtalade eller smädade en grupp av befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse, skulle dömas för hets mot folkgrupp till böter eller fängelse. Därefter har bestämmelsen omarbetats åren 1970, 1982 och 1988.

Brottsbeskrivningen i 16 kap. 8 § BrB upptar nu tre rekvisit. Den brottsliga handlingen skall

1. bestå i hot eller uttryck för missaktning,

2. ske i uttalande eller i annat meddelande som sprids, och

3. avse folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på

ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.

Enligt bestämmelsens ursprungliga ordalydelse straffbelades hot, förtal och smädelse. Dessa uttryck skulle tolkas enligt gängse språkbruk. Så är fallet även med hot i nu gällande lagtext. Uttrycket omfattar således inte endast sådana handlingar som kriminaliserats genom bestämmelserna om

1 Se Petrén/Ragnemalm: Sveriges grundlagar, 2 uppl. 1980, s. 76.

olaga hot och olaga tvång.2 På liknande sätt avses med begreppet missaktning inte endast förtal och smädelser utan även andra kränkande omdömen.

Ett förlöjligande eller ett uttalande som är nedsättande för en viss folkgrupps anseende faller således praktiskt taget alltid in under bestämmelsen. Uttalanden som inte kan anses överskrida gränserna för en saklig kritik av vissa raser eller folkgrupper faller däremot utanför det straffbara området. Hänsyn till opinionsfriheten och kritikrätten får dock inte åberopas som skydd för uttalanden som uttrycker missaktning för en hel folkgrupp på grund av att den t.ex. tillhör en viss nationalitet och av denna anledning skulle vara mindre värd.3

De grupper som skyddas genom bestämmelsen om hets mot folkgrupp är folkgrupp och annan sådan grupp av personer när angreppet tar sin utgångspunkt i personernas rastillhörighet, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse. För straffbarhet krävs inte att någon bestämd folkgrupp pekas ut. Även allmänna uttalanden, som t.ex. prisar en viss ras på sådant sätt att andra raser måste anses smädade, är straffbara.4

Bl.a. för att undanröja tveksamhet huruvida befolkningsgruppen ”invandrare”, dvs. de folkgrupper i Sverige som har det gemensamt att de har ett annat nationellt ursprung än majoriteten av befolkningen, är ett skyddsobjekt i bestämmelsen, infördes år 1982 vid sidan av folkgrupp i lagtexten annan sådan grupp av personer. Därmed avses att klargöra att alla rasistiska och liknande angrepp på en grupp personer omfattas av straffbarheten och detta även om gruppen skulle bestå av människor av olika raser, hudfärger, nationella eller etniska ursprung eller religioner, exempelvis invandrare i allmänhet.5

Som vi har påpekat i avsnitt 3.2 har 1999 års diskrimineringsutredning fått i uppdrag att göra en analys av frågan om i vilken utsträckning det är möjligt och lämpligt att utmönstra termen ”ras” ur olika bestämmelser i lagstiftningen. När vi använder termen här avser vi endast att återge innehållet i den svenska lagstiftningen eller i andra dokument.

För straffbarhet förutsätts enligt gällande lydelse att det rasistiska meddelandet eller uttalandet sprids. I den delen fick bestämmelsen sin nuvarande utformning år 1988, då det tidigare kravet på att uttalandet skulle göras offentligen eller spridas bland allmänheten togs bort. Syftet med lagändringen var att rasistiska organisationers verksamhet skulle förhindras. Det är således nu förbjudet även att sprida rasistiska och liknande yttranden inom en förening. Utanför det straffbara området faller dock enligt

2 Se Holmqvist m.fl. Kommentar till brottsbalken kap. 13-24, 1998, s. 16:36.3Prop. 1970:87 s 129f.4Prop. 1970:87 s. 61.5Prop. 1981/82:58 s. 11f.

förarbetena6 yttranden inom den helt privata sfären, t.ex. till en nära anhörig.

17.3.2. Bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen

TF innehåller i 7 kap. 4 och 5 §§ en fullständig uppräkning av de gärningar som utgör tryckfrihetsbrott när de begås genom tryckt skrift och är straffbara enligt vanlig lag. En av dessa gärningar är hets mot folkgrupp (7 kap. 4 § 11). I 5 kap. 1 § första stycket YGL sägs att de gärningar som anges som tryckfrihetsbrott i 7 kap. 4 och 5 §§ TF skall anses som yttrandefrihetsbrott om de begås i en i YGL skyddad framställning och är straffbara enligt lag.

Som framgått av det föregående krävs för ansvar för tryck- och yttrandefrihetsbrott att gärningen också är straffbar enligt vanlig lag. Man brukar säga att "dubbel täckning" krävs för att ett brott skall vara straffbart som tryck- eller yttrandefrihetsbrott. Detta innebär att ansvarsområdet för sådana brott kan inskränkas men inte utvidgas utan ändring av TF eller YGL. När det gäller påföljder för tryck- och yttrandefrihetsbrott hänvisar TF och YGL till BrB.

Här kan också nämnas att TF och YGL båda innehåller den s.k. instruktionen (1 kap. 4 § TF och 1 kap. 5 § YGL). Denna innebär att den som dömer över missbruk av tryck- eller yttrandefriheten eller vakar över dessa friheter skall betänka att de utgör en grundval för ett fritt samhällsskick, uppmärksamma syftet mer än framställningssättet och hellre fria än fälla.

I TF och YGL finns särskilda regler för beräkning av tiden för åtalspreskription. Allmänt åtal för tryckfrihetsbrott skall väckas inom sex månader från utgivningen om det är fråga om periodisk skrift för vilken utgivningsbevis gällde vid utgivningen och inom ett år för andra skrifter. På YGL:s område gäller som huvudregel en ettårig preskriptionstid för filmer och ljudupptagningar, räknat från tiden när upptagningen lämnades ut för spridning. För radio- och TV-program är preskriptionstiden sex månader räknat från det att programmet sändes.

6Prop. 1986/87:151 s. 109.

17.4. Uniformslagen

Vi har i uppdrag att överväga om lagen (1947:164) om förbud mot politiska uniformer (uniformslagen) bör ersättas med ett nytt förbud mot att bära uniform eller uniformsliknande klädsel för att markera politisk meningsriktning. Enligt uniformslagen är det förbjudet att bära uniform eller liknande klädedräkt som tjänar att utmärka bärarens politiska meningsriktning (1 §). Förbudet avser också uniformsdel, armbindel eller annat därmed jämförligt i ögonen fallande kännetecken. Den som överträder förbudet kan dömas till böter och det som olovligen har burits kan förverkas (2 §).

Uniformslagen trädde i kraft år 1947 och har inte ändrats sedan dess. Den föregicks av en provisorisk reglering i form av en fullmaktslag från år 1933. I motiven till den lagen anförde det föredragande statsrådet bl.a. att bärande av politiska uniformer hade visat sig verka utmanande, skärpa motsättningarna mellan anhängare av olika åskådningar samt lätt kunna framkalla stridigheter och våldshandlingar mellan oliktänkande.7 Även om förbudet torde ha föranletts främst av vissa gruppers uniformering (såväl nationalsocialister som kommunister), har lagstiftningen utformats så att den träffar all politisk uniformering utan avseende på meningsriktning.

Av förarbetena framgår alltså att uniformsförbudet tillkommit för att motverka hot mot allmän ordning och säkerhet. Frågan om innehållet i det politiska budskap som bäraren av uniformen eller kännetecknet avser att förmedla berörs över huvud taget inte i förarbetena. Inte heller diskuteras förbudets förhållande till yttrandefriheten eller den fria åsiktsbildningen. Som lagen är utformad är förbudet avsett att träffa alla politiska riktningar. Det saknas således utrymme för att vid en prövning beakta vilken politisk meningsinriktning som uniformen eller kännetecknet representerar.

17.5. Praxis

17.5.1. Äldre praxis avseende hets mot folkgrupp

Med undantag för senare år är praxis rörande ansvar för hets mot folkgrupp relativt sparsam. Här redovisas några av de få publicerade avgöranden som finns.

Bestämmelsen i BrB om ansvar för hets mot folkgrupp avser kollektivt bestämda grupper. Enskilda identifierbara individer skyddas således inte direkt av bestämmelsen. Rasistiska angrepp som riktas direkt mot en individ på grund av dennes nationella ursprung kan i stället beivras bl.a. ge-

7Prop. 1933:225 s. 7.

nom bestämmelserna om olaga hot, ofredande eller förolämpning. HD förklarade därför i rättsfallet NJA 1978 s. 3 att målsägande inte kan föra talan om ansvar för hets mot folkgrupp och att talan om skadestånd i anledning av sådant brott inte heller kan föras.

Inte endast direkta, utan även indirekta uttryck för missaktning faller inom det straffbara området. I rättsfallet NJA 1982 s. 129 konstaterade HD att texten ”Zigenare får ej beträda campingen” på en skylt vid infarten till en campingplats uttryckte ett omdöme om zigenares egenskaper och uppträdande, som måste anses nedsättande för folkgruppens anseende. Gärningen bedömdes som hets mot folkgrupp.

I hovrättsfallet RH 1991:20 prövades i ett tryckfrihetsmål frågor, om den judiska folkgruppen utsatts för missaktning genom uttalanden i närradioprogram (Radio Islam). Så befanns vara fallet i 17 av ursprungligen 57 åtalade fall (programavsnitt) och den programansvarige dömdes för hets mot folkgrupp.

17.5.2. Högsta domstolens dom NJA 1996 s. 577

Det är inte ovanligt att personer och grupper med rasistiska eller främlingsfientliga sympatier offentligen bär hakkors eller andra symboler med nazistisk anknytning på sina kläder. Det har i samband därmed uppstått en viss osäkerhet om hur ett sådant beteende är att bedöma straffrättsligt. Tidigare har antagits att bärande av sådana symboler skulle kunna bestraffas enligt den tidigare nämnda uniformslagen. Det har emellertid ifrågasatts om lagen är förenlig med RF:s bestämmelser om yttrandefrihet. Det föreligger sålunda två hovrättsavgöranden (se avsnitt 17.5.5) enligt vilka personer som offentligen burit nazistiska symboler frikänts från ansvar med motivering att uniformslagen är uppenbart stridande mot grundlagen och därför inte kan tillämpas.

I rättsfallet NJA 1996 s. 577 hade HD att ta ställning till frågan, om bärande bland andra människor av symboler som kan förknippas med nationalsocialistiska rörelser och deras idéer kan vara att bedöma som hets mot folkgrupp. Den i målet åtalade gärningen bestod i att den tilltalade på allmän plats hade burit solkors, kugghjul och sädessax, bältesspänne i form av solkors, märke för Frisinnade unionspartiet, metallmärke föreställande solkors, tygmärke med örn med odalruna, pinsmärke föreställande Livets träd och pinsmärke föreställande odalrunan. Enligt åklagarens gärningspåstående representerade symbolerna en våldsinriktad ideologi med förhärligande av den ariska rasen. Genom att bära symbolerna hade den tilltalade spritt ett meddelande som uttrycker hot och missaktning för andra folkgrupper.

HD:s majoritet konstaterade inledningsvis att bärande av emblem eller uppträdande i viss klädsel kan vara att uppfatta som ett meddelande enligt bestämmelsen om hets mot folkgrupp under förutsättning att emblemet eller klädseln otvetydigt ger en koppling till en viss åsiktsriktning. Bland märkena på den tilltalades klädsel ansåg majoriteten att örnen och lagerkransen, genom sin likhet med symboler, frekvent använda i Nazityskland, gav en tydlig koppling till Tredje riket. Även övriga märken ansågs vara sådana att de - ehuru mindre allmänt kända - kunde förknippas med symboler använda av nationalsocialistiska rörelser under 1930- och 1940talen. Majoriteten fortsatte:

Vissa vid nyssnämnda tid förekommande symboler får idag anses vara starkt förknippade inte endast med de nämnda rörelserna i och för sig utan i hög grad också med idéerna om rasöverlägsenhet och rashat som ledde till förföljelse och utrotning särskilt av människor av judisk härkomst och som är intimt förbundna med dessa rörelsers ideologi. Exempel på en sådan symbol som, i linje med det sagda, numera också förknippas med en allmän nedvärdering av andra folkgrupper än den nordiska utgör hakkorset. Till väsentligen samma kategori får räknas även det märke med örn och lagerkrans som den tilltalade bar. De övriga symbolerna som omfattas av åtalet är närmast ägnade att förstärka det budskap som örnmärket sålunda får anses förmedla. Det kan för övrigt anmärkas att bärande av märken som kanske inte ensamma kan anses sprida ett meddelande av angivet slag kan innebära en sådan spridning när de bärs tillsammans med t ex klädsel av viss färg och visst snitt.

Avslutningsvis konstaterade majoriteten att den tilltalade genom att bära märkena på en allmän plats där andra människor vistades, spritt ett sådant budskap som tidigare berörts, att han måste ha insett detta och att budskapet uttryckte missaktning av människor tillhörande andra folkgrupper än den nordiska. Gärningen bedömdes som hets mot folkgrupp. HD tog, på grund av processtekniska skäl, inte ställning till frågan, om brottet var att bedöma som ringa eller inte.

Ett justitieråd var skiljaktigt och ville ogilla åtalet. I likhet med majoriteten fann han att den tilltalade spritt ett sådant meddelande som kan omfattas av bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Han framhöll emellertid att bestämmelsen utgör en inskränkning i yttrandefriheten och att det är fråga om ett allvarligt brott för vilket straffskalan endast innehåller fängelse (med undantag för ringa fall). Han anförde vidare bl.a. följande.

I fall åtgärder, som i och för sig enbart utgör en sympatiyttring för en politisk eller liknande rörelse med mer eller mindre starka rasistiska inslag på sitt program, anses innefatta uttryck för sådant hot eller sådan missaktning som anges i bestämmelsen blir straffansvaret mycket långtgående. Bestämmelsen får då också en vag och oklar innebörd vilket kan föranleda betydande svårigheter i tillämpningen. Mot bakgrund av vad som nu sagts bör det för straffansvar vid bärande av märken eller symboler och andra liknande åtgärder krävas att hot

mot eller missaktning för en viss folkgrupp kommit till ett mera konkret och därmed klart och otvetydigt uttryck .... Oaktat handlandet på grund av den nazistiska rörelsens ideologi fört tanken även till dess ståndpunkt om andra rasers underlägsenhet och att andra därför kan ha känt sig kränkta, kan handlandet med hänsyn till märkenas beskaffenhet inte - vare sig märkena ses vart för sig eller i förening - anses ge ett tillräckligt klart uttryck för hot eller missaktning mot någon persongrupp.

17.5.3. Praxis efter Högsta domstolens dom

Högsta domstolen och hovrätterna

Spridningsrekvisitet

Som nämnts i det föregående, krävs för straffbarhet att ett meddelande av sådant slag som avses i bestämmelsen om hets mot folkgrupp sprids. Enligt uttalanden i förarbetena (prop. 1986/87:151 s. 109f) avses därmed att det sprids utanför den helt privata sfären och att det nått ut till en grupp personer, som utgör mer än ett fåtal. I hovrättsavgörandet RH 1997:28hade en person åtalats för hets mot folkgrupp bestående i att han hade burit en armbindel med nazistiskt hakkors. Den åtalade hade burit armbindeln under en kort stund nattetid, när han suttit på en gräsmatta i ett bostadsområde tillsammans med en mindre grupp kamrater och spelat musik. Hovrätten ansåg att bärandet av armbindeln i och för sig kunde innebära ett meddelande som avses i bestämmelsen om ansvar för hets mot folkgrupp. Då det inte var närmare utrett i målet hur många personer som lagt märke till armbindeln, fann hovrätten emellertid det inte visat att meddelandet spritts till mer än ett fåtal. (Enligt tingsrätten hade inga andra personer utanför kamratgruppen än de ingripande polismännen lagt märke till armbindeln). Åtalet ogillades således.

Hovrätten över Skåne och Blekinge behandlade i fallet RH 1998:77 ett liknande fall. Den tilltalade, Bengt S., bar valborgsmässoafton 1997 på en gata i Helsingborg en armbindel med en nazistisk symbol. Han var vid tillfället iförd bl.a. svart keps, grön s.k. bomberjacka och svarta kängor av militärmodell. Domstolarna fann att bärandet av armbindeln innebar ett meddelande som avses i bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Tingsrätten ogillade emellertid åtalet med hänvisning till att det inte visats annat än att meddelandet spritts till ett fåtal personer. Hovrätten konstaterade först att

Bengt S. gått på en inte helt avsides gata i Helsingborg, att det var valborgsmässoafton och fortfarande ljust ute samt att fotgängare och bilister kunde förväntas vara på väg mot stadens centrum för att se på valborgsmässoeldar eller fira helgen på annat sätt. Hovrätten anförde vidare:

Den som vid ett sådant tillfälle och på en sådan plats bär en armbindel av det aktuella slaget har inte själv kontroll över vilka personer som tar del av det meddelande som armbindeln förmedlar. Bengt S. måste därför anses ha vidarebefordrat sitt meddelande utanför den privata sfären och till mer än ett fåtal personer, dvs. utanför en sådan krets av personer inom vilken ett spridande av rasistiska meddelanden inte är straffbart. Meddelandet är därför spritt i den mening som avses i 16 kap. 8 § brottsbalken ...

Bengt S. dömdes således för hets mot folkgrupp. Brottet ansågs, med hänsyn till att Bengt S. bar armbindeln endast under en kort stund och utan att uppträda provocerande på något annat sätt, som ringa och påföljden bestämdes till böter.

I fallet NJA 1999 s. 702 hade en person i en buss gjort vissa uttalanden som av domstolarna ansågs ge uttryck för en sådan missaktning för folkgrupp som kan föranleda ansvar för hets mot folkgrupp. Frågan i målet var om uttalandena hade spritts på ett sätt som förutsätts för ansvar. Av HD:s domskäl framgår att spridningsrekvisitet skall anses uppfyllt om ett muntligt uttalande fällts inför en folksamling på ett sätt som gjort det ägnat att uppfattas av denna. I vad mån de i folksamlingen ingående personerna också lyssnat och tillgodogjort sig innehållet i uttalandet påverkar inte ansvarsfrågan. I det aktuella fallet var det klarlagt att uttalandet kunnat uppfattas av de tre personer som satt närmast den tilltalade och hans kamrat samt att den tilltalade också insett detta. HD fann emellertid det inte visat att uttalandet hade uppfattats eller kunnat uppfattats av flera personer och ogillade, liksom underrätterna, åtalet.

Svea hovrätt dömde 2000-05-03 (mål B 145-00, DB 56) en man, som på valborgsmässoafton i centrala Uppsala ropat rasistiska slagord, för hets mot folkgrupp. Hovrätten menade liksom tingsrätten att meddelandet hade spritts i den mening som avses i straffbestämmelsen. Till skillnad från vad som var fallet i målet NJA 1999 s. 702, rådde det enligt domstolarna ingen tvekan om att de aktuella uttalandena kunnat uppfattas av en större grupp personer även om dessa inte utgjort någon bestämd åhörarskara utan i huvudsak utgjordes av personer som befunnit sig i rörelse eller mer eller mindre tillfälligt uppehållit sig på platsen. I vad mån dessa personer lyssnat eller tillgodogjort sig vad den tilltalade yttrat saknade betydelse.

Påföljdsval

I rättsfallet RH 1997:53 dömdes sju tilltalade för hets mot folkgrupp. De hade i enhetlig uniformsliknande klädsel - inkluderande nazistiska symboler - uppträtt framför några hundra sympatisörer. Efter att en av de tilltalade hållit ett anförande hade samtliga tilltalade flera gånger ropat ”Sieg Heil” och utfört romersk hälsning (”Hitlerhälsning”). Brottet ansågs vara

av sådan art att fängelse skulle utdömas. För fem av de tilltalade bestämdes påföljden till fängelse två månader medan de två övriga, med hänvisning till att de var under 18 år, dömdes till villkorlig dom och böter.

Svea hovrätt dömde 1998-02-17 (mål B 239-98, det s.k. Brottby-målet) två utländska medborgare till fängelse en månad vardera för hets mot folkgrupp. De hade, under en konsert i Brottby med Vit makt-musik, gjort

Hitlerhälsningar samtidigt som de ropat ”Sieg Heil”. Hovrätten ansåg att de tilltalade genom sitt beteende spritt ett meddelande på en konsert med flera hundra åhörare och att detta föll inom det straffbara området. Hitlerhälsning, kombinerad med utropet ”Sieg Heil” under de omständigheter som rådde vid konserten, måste enligt hovrätten ses som ett uppenbart uttryck för nazism och rasistisk ideologi. De tilltalade ansågs genom sitt beteende ha satt den egna vita rasen framför andra raser och således ha uttryckt missaktning för grupper av personer med anspelning på ras eller hudfärg. I påföljdsfrågan konstaterade hovrätten inledningsvis att normalgraden av hets mot folkgrupp endast har fängelse i straffskalan. De föreliggande brottens straffvärde ansågs emellertid inte så högt att annan påföljd än fängelse var utesluten. Frågan blev då om brottets art talade för fängelse som påföljd. I den delen anförde hovrätten följande.

Genom en särskild regel i brottsbalken (29 kap. 2 § 7) har lagstiftaren markerat att domstolarna bör se särskilt allvarligt på brottslighet med rasistisk bakgrund. Även om det inte finns ett underlag för ett säkert konstaterande att brottslighet av det nu aktuella slaget ökat under senare år, kan det ändå slås fast att sådan brottslighet förekommer i en icke oväsentlig omfattning. Det är uppenbart ett starkt samhällsintresse att motverka att den får ytterligare spridning. Samhällets avståndstagande kommer till väsentligt tydligare uttryck, om påföljden för brott av detta slag regelmässigt bestäms till ett - låt vara kort - fängelsestraff än om en icke frihetsberövande påföljd normalt väljs. Det står också klart att fängelse i de nu aktuella sammanhangen generellt sett har en avsevärt bättre allmänpreventiv effekt än exempelvis villkorlig dom. Det har ansetts i första hand ankomma på lagstiftaren att peka ut de typer av brott vars art är sådan att fängelse normalt bör väljas som påföljd (se bl.a. NJA 1992 sid. 190). Några direkta uttalanden i den riktningen synes lagstiftaren visserligen inte ha gjort när det gäller brottet hets mot folkgrupp. Med hänsyn till vad som nyss anförts anser hovrätten emellertid - i enlighet med den uppfattning som kommit till uttryck i rättsfallet RH 1997:53 - att det ligger väl i linje med lagstiftarens intentioner att betrakta detta brott som ett så kallat artbrott, och att övervägande skäl talar för att så sker.

Hovrätten för Övre Norrland dömde 1998-12-07 (mål B 247-98) två personer, Dan B. och Karolina M., för hets mot folkgrupp respektive medhjälp till sådant brott. Brotten begicks vid en föreläsning som Dan B. höll inför en grupp studenter vid Umeå universitet. Vid föreläsningen fällde

Dan B. ett flertal yttranden, varigenom han ansågs ha uttryckt missaktning för den judiska folkgruppen samt för färgade och invandrare. Karolina M.

ansågs ha främjat Dan B:s gärning genom att ha arrangerat föreläsningen, trots att hon genom ett skrivet manus i förväg kände till vad som skulle framföras. Hovrätten, liksom tingsrätten, uttalade att hets mot folkgrupp är brott av sådan art att fängelse normalt skall väljas som påföljd. Beträffande Dan B. ansågs inte några skäl föreligga att frångå denna påföljd och straffet bestämdes till fängelse två månader. Med hänsyn till att Karolina M. till följd av brottet inte fick fortsätta sin forskning vid universitetet och att hennes möjligheter att få ett likvärdigt arbete blivit klart begränsade, bestämdes påföljden för henne till villkorlig dom och böter. HD meddelade prövningtillstånd endast i frågan om Dan B:s uttalanden vid föreläsningen åtnjutit meddelarskydd enligt 1 kap. 2 § YFL, men fann så inte vara fallet (HD:s dom 2000-07-07 i mål B 29-99). Hovrättens dom stod därför fast.

I Svea hovrätts tidigare redovisade dom 2000-05-03 bedömdes gärningen som normalgraden av hets mot folkgrupp och påföljden bestämdes till fängelse en månad. Tingsrätten uttalade att påföljden för hets mot folkgrupp, med hänsyn till brottets art, bör bestämmas till fängelse och hänvisade till RH 1997:53. Vidare pekade tingsrätten på att lagstiftaren genom straffskärpningsregeln i 29 kap. 2 § 7 BrB har markerat att domstolarna bör se särskilt allvarligt på brottslighet med rasistisk bakgrund. På grund härav, och då det i målet inte framkommit några omständigheter som talade i annan riktning, fann tingsrätten att påföljden skulle bestämmas till ett kort fängelsestraff. Hovrätten delade tingsrättens uppfattning.

Tingsrättsavgöranden

Vi har genom åklagarmyndigheternas försorg fått tillgång till ett knappt 50-tal tingsrättsdomar avseende hets mot folkgrupp som meddelats under tiden juli 1996 - mars 1999. Vid en genomgång av dessa finner man att det framför allt är två typer av gärningar som åtalas. Det rör sig dels om fall då den tilltalade utfört Hitlerhälsning (romersk hälsning), ibland i förening med utropande av ”Sieg Heil”, dels om fall där den tilltalade på sina kläder haft nazistiska eller rasistiska symboler (hakkors m.m.). Därutöver finns bl.a. några domar avseende spridning av rasistiska uttalanden på internet. Bland materialet finns också två domar avseende spridning av CD-skivor med rasistisk musik (yttrandefrihetsmål). Ett mål avser korsbränning.

Utförande av Hitlerhälsning, eventuellt i förening med utropande av ”Sieg Heil”, har i de flesta fall bedömts som hets mot folkgrupp, ringa brott. Påföljden har, i de fall där åtalet avsett endast denna gärning, bestämts till mellan 30 och 60 dagsböter. I flera av fallen har den dömde

varit under 21 år. Det framgår dock inte alltid i vilken utsträckning som detta har beaktats vid påföljdsbestämningen.

I några fall har gärningen bedömts som förargelseväckande beteende. Skäl för en sådan bedömning har bl.a. varit att den tilltalade genom sitt handlande inte haft för avsikt att visa förakt för andra folkgrupper, utan varit förargad på enskilda polismän som ingripit av annan anledning.

Utförande av Hitlerhälsning har i andra fall bedömts som normalgraden av hets mot folkgrupp. En uppmärksammad utredning gällde den i föregående avsnitt nämnda konserten i Brottby med Vit makt-musik. Konserten samlade omkring 300 personer. Sammanlagt 27 personer åtalades för hets mot folkgrupp bestående i Hitlerhälsningar och Sieg Heil-rop. En av domarna, som bl.a. avsåg en av medlemmarna i ett av de band som spelade, överklagades till hovrätten och har redovisats i föregående avsnitt.

Samtliga personer som dömdes i Brottbyrättegångarna dömdes av tingsrätten för hets mot folkgrupp av normalgraden. Domarna avsåg såväl medlemmar i de uppträdande banden som personer som befunnit sig bland publiken. Vad avser påföljd dömdes de som var under 18 år till böter, de mellan 18 och 21 år till fängelse 14 dagar och de som hade fyllt 21 år till fängelse en månad. Domstolen gjorde ingen skillnad mellan bandmedlemmar och personer i publiken.

Även när åtalet har avsett bärande av nazistiska eller rasistiska symboler har gärningen i de flesta fall bedömts som hets mot folkgrupp, ringa brott. Påföljden har, i de fall där åtalet avsett endast denna gärning, bestämts till mellan 30 och 60 dagsböter. Liksom när det gäller åtalen för Hitlerhälsning, har den dömde i flera av fallen varit under 21 år. Det framgår dock inte alltid om detta har beaktats vid påföljdsbestämningen.

I några fall har gärningen bedömts som normalgraden av hets mot folkgrupp. I två av de domar där en sådan bedömning har gjorts har åtalet avsett bara den gärningen. Den dömde var i båda dessa fall under 21 år och påföljden bestämdes till villkorlig dom och 100 dagsböter (19-åring) respektive till 30 dagsböter (15-åring).

I de fall då åtal för de nu aktuella typerna av brott har ogillats har det i de flesta fallen skett med motiveringen att det meddelande, som Hitlerhälsningen eller de rasistiska symbolerna utgör, inte har spritts i den mening som avses i bestämmelsen om hets mot folkgrupp. I ett par fall har kopplingen mellan den aktuella symbolen och ett rasistiskt budskap ansetts vara alltför otydlig.

17.5.4. Särskilt om hets mot folkgrupp som tryckeller yttrandefrihetsbrott

Justitiekanslern (JK) har till uppgift att vaka över att gränserna för tryckoch yttrandefriheten inte överskrids. JK är ensam åklagare i tryck- och yttrandefrihetsmål.

Antalet inkomna anmälningar till JK om hets mot folkgrupp uppgick under åren 1996-1999 till 97, 63, 133 respektive 98. Mycket få av de anmälningar om hets mot folkgrupp som kommer in till JK leder till åtal. Detta har flera förklaringar.8 Ett problem är de mycket korta preskriptionstiderna och det sätt på vilket dessa beräknas på tryck- och yttrandefrihetens område. JK har i bl.a. denna fråga år 1997 gjort en framställning till regeringen om en översyn av reglerna. Mediegrundlagsutredningen (Ju 1999:1) har därefter fått i uppdrag att analysera och ta ställning till om preskriptionstiderna bör förlängas. Utredningen skall redovisa sitt uppdrag senast den 31 december 2000.

En annan förklaring till att JK väcker så få åtal för hets mot folkgrupp torde vara den tidigare nämnda (avsnitt 17.3.2) särskilda regel (den s.k. instruktionen) som återges i 1 kap. 4 § TF och 1 kap. 5 § YGL och som värnar tryck- och yttrandefriheternas princip. Instruktionen ger JK möjlighet att låta bli att åtala i större utsträckning än en allmän åklagare kan. Att JK utnyttjar denna möjlighet framgår av flera beslut9 och har också bekräftats av uppgifter som JK har lämnat till oss.

17.5.5. Uniformslagen

Fram till för ett par år sedan hade uniformslagen praktiskt taget aldrig tilllämpats. Det är symptomatiskt att lagen aldrig har prövats av HD. Lagens tillämpning och räckvidd har emellertid aktualiserats genom att personer och grupper med rasistisk eller främlingsfientlig inriktning har använt sig av hakkors och andra symboler med nazistisk anknytning bland annat i samband med demonstrationer och konserter. I samband därmed har ifrågasatts om lagen är förenlig med RF:s bestämmelser om yttrandefrihet.

I ett fall från Mölndals tingsrätt hade den tilltalade på allmän plats burit ett hakkors som halsbandshänge samt en tröja med en örn och ett hakkorsliknande emblem på ena ärmen. Tingsrättens majoritet fastslog att den tilltalade i och för sig brutit mot uniformslagen, men konstaterade att den begränsning av yttrandefriheten som uniformslagen ger uttryck för och som generellt drabbar symboler som till storlek och form är jämförbara

8 Se t.ex. JK-beslut 1997 s. 153 f.9 Se bl.a. JK 97 B 3, 95 B 5, 92 B 6 och 91 B 15.

med dem som burits av den tilltalade och som speglar bärarens demokratiska åsikt uppenbart strider mot grundlagen. Enligt tingsrätten kunde lagen därför inte tillämpas och åtalet ogillades. Domen överklagades till Hovrätten för Västra Sverige som fastställde tingsrättens domslut.10

I ett annat hovrättsfall, RH 1997:47, hade den tilltalade erkänt att han på allmän plats burit en blå, cirka 15 centimeter bred armbindel med ett gult hakkors. Även i detta fall konstaterade tingsrätten att armbindeln var sådan att den i och för sig omfattades av uniformsförbudet. Tingsrätten ansåg emellertid att det i ett modernt demokratiskt samhälle varken är nödvändigt eller godtagbart att med hänvisning till ordning och säkerhet, på sätt som uniformslagen gör, begränsa yttrandefriheten så att det är förbjudet för alla att, oavsett meningsinriktning, genom armbindlar eller tryck på kläder tillkännage sin politiska åskådning. Tingsrätten fann det uppenbart att uniformslagen strider mot RF:s bestämmelser om yttrandefrihet. Hovrätten fastställde tingsrättens domslut. I sina domskäl anförde hovrätten bland annat att uniformsförbudslagen tillkommit i syfte att motverka hot mot allmän ordning och säkerhet och att det är tillåtet att för detta ändamål lagstifta om inskränkningar i yttrandefriheten. Hovrätten konstaterade emellertid att lagen, som den är utformad, innehåller ett oinskränkt och ovillkorligt förbud mot bärande av uniform och andra kännetecken som tjänar att utmärka bärarens politiska meningsinriktning. Att direkt i strid med lagens ordalydelse tillämpa den endast i sådana situationer där bärandet av kännetecknet kan skapa ett hot mot allmän ordning och säkerhet är enligt hovrätten uteslutet. Hovrätten kom därför till slutsatsen att lagen innehåller en sådan inskränkning av yttrandefriheten att den uppenbarligen strider mot RF:s regler till skydd för denna frihet.

17.6. Förslag till förbud mot rasistiska symboler

17.6.1. Promemorian Förbud mot rasistiska symboler (Ds 1996:33)

I april 1996 (före HD:s dom NJA 1996 s. 577) publicerade Justitiedepartementet promemorian Förbud mot rasistiska symboler m.m. (Ds 1996:33). I promemorian föreslogs att lagen (1947:164) om förbud mot politiska uniformer skulle upphävas och ersättas med en ny straffbestämmelse i 16 kap. BrB med följande lydelse.

10 Hovrättens för Västra Sverige, avd. 6, dom 1996-06-28, DB 94.

8 a § Den som, utan att göra sig skyldig till brott enligt 8 §, på ett sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt, offentligen bär eller annars offenligt brukar hakkors eller andra sådana symboler eller känntecken som kan förknippas med allvarlig förföljelse av folkgrupp eller annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, döms för otillåtet brukande av kränkande symbol till böter eller fängelse i högst sex månader.

Den föreslagna paragrafen straffbelägger att offentligen bära eller annars offentligt bruka vissa symboler och kännetecken med bl.a. rasistisk anknytning. Huruvida brukandet skett offentligt bör enligt författningskommentaren till förslaget (s. 45) kunna bedömas enligt samma grunder som vid brottet förargelseväckande beteende enligt 16 kap. 16 § BrB.

För att omfattas av förbudet skall enligt förslaget symbolen eller kännetecknet kunna förknippas med allvarlig förföljelse av folkgrupp eller annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Symbolens eller kännetecknets anknytning till sådan förföljelse skall enligt författningskommentaren framstå som näraliggande för en större grupp av personer. Av stor betydelse härvid är, sägs det, självfallet det sammanhang i vilket symbolen eller kännetecknet används. Bedömningen måste därför göras från fall till fall. Med allvarlig förföljelse skall avses sådan faktisk inträffad förföljelse som avsett att beröva den aktuella gruppen grundläggande mänskliga rättigheter och som inte haft helt ringa omfattning.

Av författningskommentaren framgår vidare att en symbol som alltid måste anses uppfylla de angivna kriterierna är hakkorset och att detta därför nämns särskilt i författningstexten. I övrigt bör symboler och kännetecken som är direkt hänförliga till nazismen i dess ursprungliga form och till Ku Klux Klan omfattas av förslaget. Även symboler för andra rörelser som utövat allvarlig förföljelse kan tänkas ha en sådan klar innebörd som gör att de skall omfattas av förbudet. Det påpekas att symbolens eller kännetecknets historiska anknytning till en rörelse är av underordnad betydelse. Avgörande skall vara att anknytningen i dag framstår som tydlig för en större grupp av personer.

Slutligen krävs enligt förslaget för att förbudet skall gälla att symbolen eller kännetecknet används på ett sådant sätt att det är ägnat att väcka anstöt. Härigenom utesluts seriös användning, t.ex. vid teaterföreställningar eller filminspelningar eller för undervisningsändamål. Vidare undantas sådana fall där symbolen eller kännetecknet är så svårtytt att dess innebörd knappast kunnat uppfattas av någon.

Bestämmelsen skall enligt förslaget vara subsidiär till hets mot folkgrupp enligt 16 kap. 8 § BrB. Detta innebär att det i första hand måste prövas om gärningen utgör brott enligt den paragrafen.

I promemorian föreslås inte någon ändring av TF eller YGL. Det innebär att straffbarhet enligt den föreslagna bestämmelsen inte föreligger om gärningen begås i något medium som åtnjuter särskilt skydd enligt dessa grundlagar. I författningskommentaren sägs att de allra flesta fall där ansvar enligt bestämmelsen kan komma i fråga bör falla utanför TF:s och YGL:s område.

17.6.2. Remissinstansernas synpunkter

Promemorian har remissbehandlats, men har inte lett till lagstiftning. I våra direktiv anges att det med hänsyn till utgången i rättsfallet NJA 1996 s. 577 för närvarande inte får anses finnas något behov av ett specifikt förbud mot att bära rasistiska symboler. Något ställningstagande i frågan om att upphäva lagen om förbud mot politiska uniformer föreligger emellertid inte.

Även om det f.n. inte kan anses finnas något behov av ett specifikt förbud mot att bära rasistiska symboler, finns det anledning att beakta de synpunkter som remissinstanserna lämnade. Dessa har nämligen i sakligt hänseende stor betydelse för ställningstagandet till frågan, om den nuvarande bestämmelsen om hets mot folkgrupp är tillräcklig för att hindra rasistiska organisationer från att verka. De är också av värde när det gäller frågan om hur bestämmelsen om hets mot folkgrupp närmare bör vara utformad.

Samtliga remissinstanser tillstyrkte eller lämnade utan erinran förslaget om att upphäva uniformslagen. När det gäller förslaget om införande av en särskild straffbestämmelse om otillåtet brukande av kränkande symbol skall först sägas att även remissvaren lämnades innan det tidigare nämnda fallet (NJA 1996 s. 577) hade avgjorts av HD. Många remissinstanser fann det tveksamt om något behov av den föreslagna straffbestämmelsen fanns för det fall underinstansernas avgöranden skulle stå sig i HD.

Direkt negativa till förslaget var endast några få remissinstanser. Statens invandrarverk ansåg att det föreslagna förbudet mot rasistiska symboler skulle få ett tämligen begränsat tillämpningsområde och att dess verkningar var svåra att överblicka. En besvärande oklarhet i tillämpningen kommer enligt invandrarverket sannolikt att uppstå när nya kännetecken i framtiden kommer till användning. Verket frågade sig bl.a. om förbud skall gälla för kläder, tatueringar och t.o.m. frisyrer som symboler för rasistiska strömningar. Man bedömde också att förbud mot att bära rasistiska symboler kan medföra risk för ökad rasistisk laddning av svenska nationella symboler och även andra symboler som ursprungligen inte har någon rasistiska innebörd.

Utformningen av bestämmelsen ansågs av flera remissinstanser vara oklar. Justitieombudsmannen ansåg att förutsägbarheten i tillämpningen av en regel av det aktuella slaget kan ifrågasättas och att den därför, med hänsyn till legalitetsprincipen, får anses vara mindre väl ägnad att läggas till grund för lagstiftning. Stockholms tingsrätt förespråkade återhållsamhet i kriminaliseringen och att denna skall inriktas på de tydliga uttrycken för nazism och rasism. Tingsrätten ansåg också att den föreslagna bestämmelsen i kombination med motivuttalandena ger upphov till svåra gränsdragningar och att den därigenom blir lätt att kringgå. Man påpekade vidare att rekvisitet ”är ägnat att väcka allmän anstöt” inte har något att göra med om förfarandet är kränkande för vissa folkgrupper, dvs. att det varken stämmer överens med den bärande tanken med den föreslagna bestämmelsen eller med brottsbeteckningen.

Även Riksåklagaren (RÅ) ansåg det vara tveksamt om man borde införa en bestämmelse av ordningskaraktär som straffsanktionerar offentliga meningsyttringar som är kränkande för andra personer på grund av deras etniska eller religiösa tillhörighet. En sådan sanktion hör enligt RÅ mera naturligt hemma inom ramen för bestämmelsen om hets mot folkgrupp. För att det klart skall framgå att bestämmelsen om hets mot folkgrupp kan omfatta bärande av hakkors och andra symboler som ger uttryck för rasism och främlingsfientlighet, föreslog RÅ att i 16 kap. 8 § BrB tillägget ”eller på annat liknande sätt” skjuts in efter ordet ”sprids”. Vidare frågade sig RÅ om det inte kunde vara motiverat att införa en särskild straffskala för grovt brott. Den grova varianten borde då t.ex. kunna tillämpas på anförare och organisatörer av t.ex. rasistiska möten eller demonstrationer.

Flera remissinstanser, bl.a. Brottsförebyggande rådet, Statens kulturråd, Ungdomsstyrelsen och Stockholms universitet, ansåg att det är viktigt att man bedömer bärandet av en viss symbol i sitt sammanhang och att den måste återfinnas i en rasistisk eller främlingsfientlig kontext för att bärandet skall vara straffbart. Även användarens avsikt med bärandet bör enligt dessa remissinstanser betonas.

Svenska Tidningsutgivareföreningen (Tidningsutgivarna) var negativ till förslaget. Man ansåg att det är fel att den form ett hot eller uttryck för missaktning tar sig skall vara avgörande för bedömningen av om en straffbar handling föreligger. Det avgörande borde i stället vara hotets karaktär.

Tidningsutgivarna ansåg att kriteriet ”ägnat att väcka allmän anstöt” är en diskutabel grund för ingripanden på yttrandefrihetsområdet och betonar att grundlagsskyddet är till just för att förhindra sådana ingripanden.

Sveriges frikyrkosamråd, Judiska Centralrådet i Sverige, Svenska kommittén mot antisemitism och Riksförbundet Stoppa Rasismen var alla tveksamma till behovet av den föreslagna bestämmelsen och förordade, om behovet skulle anses föreligga, att bärande av rasistiska symboler inordnas under bestämmelsen om hets mot folkgrupp.

Justitiekanslern (JK) var tveksam till om det föreligger ett behov av ett förbud mot rasistiska symboler. Om ett sådant behov ändå skulle anses finnas, ansåg JK att den föreslagna bestämmelsen utgör en godtagbar inskränkning av yttrandefriheten. JK var dock tveksam till förslagets utformning och frågade sig om inte kravet på att användandet av en symbol skall vara ägnat att väcka allmän anstöt kan tas bort och att man i stället borde införa ett försvarlighetsrekvisit, t.ex. i enlighet med vad som gäller för barnpornografibrott (16 kap. 10 a § BrB). Till skillnad mot förslaget ansåg JK att förbudet, om det införs, bör gälla även i fråga om framställning som görs i tryckt skrift eller i andra grundlagsskyddade medier.

Karlskrona tingsrätt och Sundsvalls tingsrätt var positiva till förslaget om ett förbud mot rasistiska symboler. Karlskrona tingsrätt såg det som ett viktigt komplement till bestämmelsen om hets mot folkgrupp, t.ex. för fall då tveksamhet råder om gärningsmannens avsikter med sitt bärande.

Sundsvalls tingsrätt såg inte de gränsdragningsproblem som kommer att kunna uppstå som något hinder mot att en bestämmelse som den föreslagna införs, en åsikt som delades av Sveriges Domareförbund. Även Hovrätten för Västra Sverige och Lunds universitet ansåg att förslaget, med vissa justeringar, kunde genomföras.

Rikspolisstyrelsen tillstyrkte promemorieförslaget och ansåg att det skulle komma att fylla en viktig funktion som komplement till bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö var också positiva till förslaget. Polismyndigheten i Malmö betonade att lagstiftningen måste vara utformad så att den enskilde polismannen i det praktiska arbetet kan ingripa på ett enkelt och effektivt sätt.

Gränsdragningen mellan det nya brottet och brottet hets mot folkgrupp kan vara svår att göra och det vore enligt myndigheten ur polisiär synvinkel en fördel om samtliga beteenden som ger uttryck för missaktning av en folkgrupp samlades i en straffbestämmelse. Polismyndigheten i Malmö anförde vidare att det är viktigt att kunna ingripa straffrättsligt i ett tidigt skede och att överväganden därför borde göras huruvida den nuvarande lagstiftningen är ändamålsenlig såvitt angår möjligheterna att ingripa mot t.ex. lagring, produktion, export och import av rasistiskt material.

Skolverket bedömde att den förslagna bestämmelsen skulle underlätta för skolan att komma åt rasistiska yttringar. Skolan skulle få laglig grund för att i ordningsföreskrifter ta in ett förbud för eleverna att bära kränkande symboler i skolan. Även Riksförbundet Hem och Skola såg förslaget som ett stöd för skolans förhållningssätt i frågor som gäller användande av rasistiska symboler.

Diskrimineringsombudsmannen (DO) var, liksom Röda Korset, positiv till förslaget om ett förbud mot rasistiska symboler. DO ansåg dock att man bör gå längre och ta bort kraven på att bärandet skall väcka allmän anstöt, att det skall avse bara offentligt bärande samt att symbolerna skall

vara förknippade med allvarlig förföljelse av folkgrupp. På det sättet slipper man också enligt DO flera besvärliga gränsdragningsfrågor. DO ansåg att straffskalan för det föreslagna brottet bör vara densamma som för hets mot folkgrupp.

SIOS (Samarbetsorgan för invandrarorganisationer i Sverige) ansåg att förslaget var otillräckligt då det inte tar sikte på tillverkning och distribution. SIOS ansåg att Sverige borde införa en lag med förbud mot organiserad rasism.

17.7. Promemorian Rasistiskt och främlingsfientligt våld (Ds 1998:35)

Arbetsgruppen med uppgift att motverka och förebygga rasistiskt och annat etniskt relaterat våld behandlade i sin rapport Rasistiskt och främlingsfientligt våld (Ds 1998:35) bl.a. frågor om hur man rättsligt bör behandla bärande av nationalsocialistiska symboler och kännetecken samt Hitlerhälsningar och utropande av ”Sieg Heil” (s. 207 ff).

När det gäller bärande av nazistiska symboler och kännetecken uttryckte arbetsgruppen som sin mening att det är viktigt att motivet för handlingen och det sammanhang i vilket symbolen eller kännetecknet används lyfts fram. Arbetsgruppen ansåg att det för att bestämmelsen om hets mot folkgrupp skall vara tillämplig på bärande av symboler eller andra kännetecken måste krävas att hot eller missaktning för en folkgrupp eller annan grupp av personer kommit till ett konkret och därmed klart och otvetydigt uttryck. Detta ansågs viktigt inte minst mot bakgrund av att bestämmelsen utgör en inskränkning i yttrandefriheten. Med detta ville arbetsgruppen inte ha sagt att offentlig exponering av rasistiska eller liknande symboler och kännetecken skall vara straffri. Frågorna ansågs emellertid vara i behov av ytterligare utredning, varvid det borde tillses att det straffbara området bestäms med utgångspunkt i de krav på legalitet, klarhet, tydlighet och förutsebarhet som är allmänt gällande för strafflagstiftningen.

Arbetsgruppen tog också upp den under avsnitt 17.5.3 refererade domen från Svea hovrätt som gällde utförande av Hitlerhälsning och utropande av ”Sieg Heil” vid en konsert med många deltagare (Brottby-målet). Hovrätten uttalade där att brottet hets mot folkgrupp bör betraktas som ett brott av sådan art att fängelse normalt skall väljas som påföljd. Arbetsgruppen påpekar att, om hovrättens resonemang får genomslag i underrättspraxis, brottet hets mot folkgrupp generellt kommer att jämställas med t.ex. oprovocerad gatumisshandel. Arbetsgruppen ifrågasätter om en sådan utveckling är önskvärd och finner det angeläget att frågan om huruvida

hets mot folkgrupp skall vara ett brott, för vilket fängelse normalt skall dömas ut, tas upp till behandling av lagstiftaren.

Som framgått tidigare är det inte ovanligt att den som offentligen gör Hitlerhälsning eller ropar ”Sieg Heil” åtalas för hets mot folkgrupp, alternativt förargelseväckande beteende. Arbetsgruppen påpekar att tillämpningen av straffbestämmelsen om förargelseväckande beteende i hithörande fall inte är helt oproblematisk. Bestämmelsen får enligt arbetsgruppen inte tolkas så att den kommer att fungera som en begränsning i yttrandefriheten. Den är alltså inte tillämplig på yttranden enbart på grund av deras innehåll. Däremot kan innehållet i uttalandet vara så beskaffat att det, på grund av att det görs offentligen, fyller kravet på att vara ett förargelseväckande beteendesätt. Här kan uppstå svåra gränsdragningsfrågor och det är enligt arbetsgruppens mening angeläget att även denna problematik uppmärksammas av lagstiftaren.

Även när det gäller Hitlerhälsningar är det enligt arbetsgruppen vid den rättsliga bedömningen av grundläggande betydelse att motivet för en handling beaktas. Det är, anser man, inte tillräckligt att gesten bedöms efter sin likhet med historiska förebilder. Handlingen måste bedömas med utgångspunkt i det sammanhang i vilket den förekommit.

17.8. Framställning från Justitiekanslern rörande straffskalan vid brottet hets mot folkgrupp

I en skrivelse till regeringen den 17 mars 2000 anför JK som sin mening att det är motiverat med en särskild straffskala för hets mot folkgrupp som utgör grovt brott. JK föreslår att frågan om en ändring av bestämmelsen om hets mot folkgrupp tas upp till övervägande. Regeringen beslutade den 6 april 200011 att överlämna JK:s framställning till oss.

JK förklarar i sin framställning att han inte har någon allmän överblick över praxis när det gäller påföljden vid brottsbalksbrottet hets mot folkgrupp, men tar upp ett par av de fall som också vi har redovisat (avsnitt 17.5). JK redovisar även några fall som gällt hets mot folkgrupp som tryck- eller yttrandefrihetsbrott, där påföljden har bestämts till fängelse en månad eller, i ett fall, villkorlig dom och dagsböter. JK anför:

Primärt är det inte Justitiekanslerns uppgift att ha några synpunkter på påföljdspraxis vid brottsbalksbrottet hets mot folkgrupp. Genom bestämmelsen i 7 kap. 6 § tryckfrihetsförordningen får emellertid denna praxis betydelse också när påföljd skall bestämmas för motsvarande tryck- eller yttrandefrihetsbrott.

11 Beslut Ju2000/1518.

Det ger Justitiekanslern anledning att ta upp frågan och ifrågasätta huruvida en påföljd av en eller möjligtvis två månaders fängelse speglar samhällets syn på allvaret i rasistisk brottslighet. Detta gäller särskilt när det är fråga om fall då någon i stor skala och till en vid krets sprider cd-skivor, videogram, tryckta skrifter m.m. med rasistiskt innehåll. Sådana fall kan knappast jämställas med att någon i en trängre krets och vid ett enstaka tillfälle uttalar sig kränkande eller hotfullt på ett straffbart sätt. Att verksamheten har stor omfattning eller eljest framstår som särskilt allvarlig synes i och för sig kunna beaktas redan nu vid påföljdsbestämningen. Med ett straffmaximum på två års fängelse är det emellertid långt ifrån säkert att tillräcklig hänsyn tas till omständigheter av denna natur när påföljden skall bestämmas. Oavsett hur det förhåller sig med den saken anser Justitiekanslern att det är motiverat med en särskild straffskala för grovt brott. Omständigheter som bör kunna föranleda att hets mot folkgrupp skall bedömas som grovt kan exempelvis vara att uttalandena fått stor spridning eller gjorts i stor omfattning. Också särskilt kränkande eller hotfulla uttalanden bör kunna föranleda att brottet bedöms som grovt.

JK föreslår att frågan om en ändring av 16 kap. 8 § BrB tas upp till övervägande och erinrar i sammanhanget om att RÅ i sitt remissyttrande över departementspromemorian Förbud mot rasistiska symboler m.m. (Ds 1996:33, se avsnitt 17.6) förordade att paragrafen kompletteras med en särskild straffskala för grovt brott.

17.9. Överväganden

17.9.1. Inledning

Vi skall enligt våra direktiv, i belysning av senare tids samhällsutveckling, undersöka om bestämmelsen om hets mot folkgrupp är tillräcklig för att hindra rasistiska organisationer eller sammanslutningar från att verka. Om så inte är fallet skall vi ta ställning till om en skärpning kan åstadkommas genom en eventuell kriminalisering av aktivt deltagande i organisationer som sysslar med brottslig verksamhet, eller om en skärpning i stället bör ske inom ramen för bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Som framgått av våra överväganden i kapitel 16 har vi inte funnit tillräckliga skäl att föreslå kriminalisering av aktivt deltagande i organisationer som sysslar med brottslig verksamhet. Frågan är då om det, mot bakgrund av vad som sägs i våra direktiv, finns anledning att föreslå några ändringar i bestämmelsen om hets mot folkgrupp.

Det är vår bedömning att bestämmelsen om hets mot folkgrupp i huvudsak är väl avvägd i fråga om vad som skall vara kriminaliserat som hets mot folkgrupp. Som framgått av vår redovisning i avsnitt 17.5 har bestämmelsen i praxis givits en vidsträckt tillämpning och kommit att omfatta i princip alla, även indirekta, uttryck för rasism eller främlingsfient-

lighet. Vi har inte funnit att det finns några förfaranden som i dag inte är straffbara men som borde vara straffbara som hets mot folkgrupp. Vi har däremot funnit anledning att föreslå ett förtydligande i 16 kap. 8 § BrB i fråga om vad som skall vara straffbart som hets mot folkgrupp. Vi tar upp denna fråga i följande avsnitt.

Som också torde ha framgått av vår redogörelse, varierar praxis i fråga om rubricering och val av påföljd ganska mycket. Samma typ av gärning bedöms ibland som ringa brott och påföljden blir då böter, medan det i andra fall döms för normalgraden av hets mot folkgrupp. I det senare fallet döms ofta till ett kort fängelsestraff (en månad), med hänvisning till att det är fråga om brott av sådan art att fängelse bör väljas som påföljd. Ibland döms dock till en icke frihetsberövande påföljd, dvs. till villkorlig dom eller skyddstillsyn. Det är inte tillfredsställande att praxis varierar på detta sätt.

En annan aspekt är att brott av allvarligare slag inte tycks föranleda någon vidare skärpning av straffet. T.ex. har inte alltid gjorts skillnad mellan anförare eller arrangörer å ena sidan och åhörare å andra sidan vid rasistiska möten eller konserter. Endast i några få fall har det dömts till längre fängelsestraff än en månad. Det finns enligt vår mening anledning att göra en nyansering i synen på de olika gärningstyperna.

De förslag som vi lägger fram här bör enligt vår uppfattning genomföras även om man skulle välja att införa en lagstiftning av den typ som vi har diskuterat i kapitel 16. Det är alltså inte fråga om alternativa lagstiftningsåtgärder utan de omfattar olika typer av förfaranden.

Som vi har påpekat tidigare har 1999 års diskrimineringsutredning (Ju 1999:10) fått i uppdrag att göra en analys av frågan om i vilken utsträckning det är möjligt och lämpligt att utmönstra termen ”ras” ur olika bestämmelser i lagstiftningen. Vi gör därför ingen egen bedömning i frågan. Vi lägger inte heller fram några egna förslag om förändringar i detta hänseende.

17.9.2. Brottsbeskrivningen i 16 kap. 8 § brottsbalken

Förslag: I 16 kap. 8 § BrB tas begreppet ”uttrycka missaktning” bort och i stället anges att gärningsmannen, för att kunna straffas för hets mot folkgrupp, i ett uttalande eller annat meddelandet som sprids skall hota, håna eller smäda en befolkningsgrupp eller på annat sätt ge uttryck för nedvärdering av gruppens människovärde. Vidare markeras i lagtexten att det för straffbarhet krävs att meddelandet framförts med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.

Till 16 kap. 16 § BrB läggs ett nytt andra stycke, varigenom en särskild straffskala - böter eller fängelse i högst sex månader - för grovt förargelseväckande beteende införs.

Mål om hets mot folkgrupp har under senare år, framför allt efter det att HD meddelade sin dom i målet NJA 1996 s. 577, kommit att prövas i våra domstolar i långt större utsträckning än som tidigare varit fallet. Som har framgått av avsnitt 17.5.3 är det framförallt två typer av gärningar som åtalas, dels Hitlerhälsning, eventuellt i förening med utropande av ”Sieg Heil”, dels bärande av jackor eller tröjor med nazistiska eller rasistiska symboler.

HD har genom sitt avgörande gett bestämmelsen om hets mot folkgrupp en vidsträckt tolkning, genom vilken den har kommit att omfatta även mera indirekta uttryck för rasism och främlingsfientlighet. Som torde ha framgått av bl.a. vår redogörelse för tingsrättspraxis, är det inte helt klart var den bortre gränsen för vad som är straffbart går. I några av de fall då det har dömts för hets mot folkgrupp genom bärande av en symbol kan det enligt vår mening ifrågasättas om kopplingen mellan symbolen och de ideér om t.ex. rasöverlägsenhet, som symbolen påstås vara förknippad med, verkligen är så otvetydig att det är befogat att se användandet av symbolen som ett meddelande som är kan vara straffbart som hets mot folkgrupp. De redovisade remissvaren på promemorian Förbud mot rasistiska symboler m.m. (Ds 1996:33) visar också att åsikterna går i sär när det gäller vad som bör krävas för straffbarhet i fråga om gärningsmannens motiv och det sammanhang i vilket en Hitlerhälsning görs eller en symbol bärs.

Den nuvarande utformningen av bestämmelsen om hets mot folkgrupp i förening med HD:s dom år 1996 har således skapat osäkerhet om hur långt det straffbara området sträcker sig i fråga om meddelanden som framförs på annat sätt än i tal eller skrift, t.ex. genom åtbörder eller genom bärande av olika påstått nazistiska eller rasistiska symboler. Enligt vår mening är det också tveksamt om den gärning som HD hade att bedöma, även om den är straffvärd, verkligen bör betecknas som hets mot folkgrupp. Frågan

är om inte ordet ”hets” bör reserveras för beteenden som mera konkret och därmed klart och otvetydigt ger uttryck för hot mot eller nedvärdering av en viss persongrupp.

Det nyss sagda innebär inte att vi anser att gärningar som i dag är straffbara skall avkriminaliseras. Vi anser däremot att gränsen mot det icke straffbara området bör göras tydligare och att man måste överväga om inte vissa av de gärningar som idag anses utgöra hets mot folkgrupp skall hänföras till någon annan brottskategori.

För att en person skall kunna straffas enligt nuvarande lydelse av bestämmelsen om hets mot folkgrupp, krävs att denne hotar eller uttrycker missaktning för vissa angivna personkategorier. Det kan - särskilt mot bakgrund av HD:s ställningstagande i målet NJA 1996 s. 577 - ifrågasättas om inte rekvisitet ”uttrycka missaktning” är för vagt som beskrivning av innehållet i sådana meddelanden som bör vara straffbara som hets mot folkgrupp. Vi anser att det finns goda skäl att strama upp och precisera gärningskarakteristiken och byta ut orden ”uttrycka missaktning ” mot något annat.

Rekvisitet ”uttrycka missaktning” infördes år 1971. Lagrådet hade för sin del förordat att det tidigare gällande rekvisitet ”hotar, förtalar eller smädar” skulle behållas med hänvisning till att svårigheter vid avgränsningen av det straffbara området annars skulle kunna uppkomma. Departementschefen förklarade emellertid (prop. 1970:87 s. 129) att avsikten var att vidga det straffbara området för att FN:s rasdiskrimineringskonvention skulle få bättre täckning i svensk rätt. Bl.a. skulle enligt departementschefen de former av förlöjligande av viss folkgrupp som inte kan anses utgöra smädelse i praktiken undantagslöst bli straffbara. Mot bakgrund av detta uttalande och att det generellt sett inte finns anledning att inskränka det straffbara området, utan tvärtom behålla det intakt, bör en eventuell förändring av rekvisitet ”uttrycka missaktning” ske med stor försiktighet.

Det kan ifrågasättas om det egentligen är tolkningen av just rekvisitet ”uttrycka missaktning” som är den springande punkten i HD:s dom. Ett annat sätt att se på saken är att det i stället är frågan om vad som kan anses utgöra ett meddelande och vad som skall krävas i fråga om ett meddelandes tydlighet som vållat osäkerhet efter HD:s dom. Problemet med domen är kanske i stället att man har ansett att de aktuella symbolerna uttrycker ett visst meddelande - som i sig är klart straffvärt - trots att det kan förefalla tveksamt om så verkligen är fallet. Är det självklart att ett hakkors eller kanske rent av någon annan, mindre känd symbol (jfr tingsrättspraxis) - eller en Hitlerhälsning skall anses utgöra ett meddelande som med tillräcklig tydlighet ”uttrycker missaktning av människor tillhörande andra folkgrupper än den nordiska” (HD:s dom s. 582)? När det gäller vissa andra symboler än hakkorset, finns det dessutom alternativa tolkningar av deras betydelse. Att en symbol eller en åtbörd i och för sig kan anses ut-

trycka ett meddelande är klart, men det måste generellt vara svårare att fastställa dess innehåll jämfört med muntliga eller skriftliga meddelanden. För att någon skall kunna straffas för att på detta sätt ha spritt ett meddelande som hotar eller uttrycker missaktning för en grupp av personer måste det enligt vår mening vara alldeles tydligt och otvetydigt att det är ett sådant meddelande som symbolen eller åtbörden uttrycker.

Vi anser, mot bakgrund av vad som nu anförts, att enbart bärande av en nazistisk symbol eller utförande av en Hitlerhälsning inte borde räcka för att någon skall kunna dömas för hets mot folkgrupp. En sådan gärning måste bedömas i sitt sammanhang och det måste för straffbarhet krävas att det av omständigheterna kring gärningen tydligt framgår att den är ett uttryck för nedvärdering av andra folkgrupper på det sätt som anges i straffbestämmelsen. Om någon t.ex. gör en Hitlerhälsning i samband med en rasistisk manifestation (möte, konsert, etc.) eller kanske framför ögonen på en grupp invandrare, kan det i många fall sägas ske med ett uppenbart rasistiskt och hetsande syfte och i ett sådant sammanhang att det ter sig naturligt att bedöma gärningen som hets mot folkgrupp. Om en sådan hälsning däremot görs i andra sammanhang, t.ex. på allmän plats utan att för den skull rikta sig mot någon särskild grupp och utan att vara en del i ett mera påtagligt uttryck för rasism, bör detta i sig inte anses utgöra hets mot folkgrupp.

Vi har övervägt flera olika tänkbara förändringar av bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Vi har försökt hitta en lydelse, som på ett tydligare sätt än i dag markerar att ett meddelande - i vilken form det än framförs måste bedömas i sitt sammanhang när man tar ställning till om det är av sådant slag att det är fråga om hets mot folkgrupp. Det måste således vara tydligt att det är fråga om ett sådant meddelande.

Vi föreslår att bestämmelsen ändras så att ett meddelande, för att kunna vara straffbart som hets mot folkgrupp, måste ge uttryck för nedvärdering av den aktuella befolkningsgruppens människovärde. Det blir därigenom möjligt att ta bort det vaga begreppet ”uttrycka missaktning” utan att någon ökning av utrymmet för icke straffbara meddelanden sker. I vårt förslag anges att den som i uttalande eller annat meddelande som sprids hotar, hånar eller smädar en befolkningsgrupp eller på annat sätt ger uttryck för nedvärdering av gruppens människovärde skall dömas för hets mot folkgrupp, om det sker med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.

Vi anser emellertid inte att handlingar av det aktuella slaget skall vara tillåtna så fort det inte kan påvisas att de utförts med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Generellt måste det nämligen anses att bärande av en nazistisk symbol eller utförande av en Hitlerhälsning på allmän plats väcker så starkt negativa känslor

hos allmänheten att det inte bör vara tillåtet. Det ligger nära till hands att jämställa den typen av gärningar med förargelseväckande beteende.

Brottet förargelseväckande beteende är ett brott mot allmän ordning. Vad som straffbeläggs är att offentligen bete sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse. Innehållet i ett uttalande eller annat meddelande är som sådant i princip inte tillräckligt för att uppfylla förutsättningarna för straffbarhet. Det kan emellertid enligt vår uppfattning med fog hävdas att bärande av nazistiska symboler eller utförande av Hitlerhälsningar på allmän plats regelmässigt är ett beteende som i sig är ägnat att väcka stor förargelse hos allmänheten. Det är därvid inte främst de nazistiska åsikterna som gärningsmannen kan ha som förargar utan just dennes mycket provocerande beteende.

Vi anser därför att offentligt bärande av nazistiska symboler och utförande av Hitlerhälsningar bör kunna hänföras till brottet förargelseväckande beteende. I straffskalan för det brottet ingår f.n. endast penningsböter. Penningböter kan emellertid endast i mycket lindriga fall anses vara en tillräckligt ingripande påföljd för den typ av gärningar som behandlas här. Vi föreslår därför att de skall kunna bestraffas som grovt förargelseväckande beteende. Det föreslås ske genom att det i 16 kap. 16 § BrB införs ett andra stycke där det anges att om brottet är grovt, därför att beteendet måste förknippas med brott mot mänskligheten, det skall dömas för grovt förargelseväckande beteende.

Straffskalan för det grova brottet föreslås vara böter eller fängelse i högst sex månader. I normalfallet bör då påföljden, liksom i dag, bestämmas till dagsböter. Vid återfall i likartad brottslighet kan man dock tänka sig en strängare påföljd. Genom att fängelse ingår i straffskalan kan en ingripande polisman ta föremål som använts vid brottet (armbindlar m.m.) i beslag.

Vårt förslag kommer enligt vår bedömning att underlätta arbetet för polis och åklagare. En polisman kan regelmässigt ingripa mot personer som på allmän plats gör Hitlerhälsningar eller bär nazistiska symboler och eventuellt ta armbindlar o. dyl. i beslag. Polismannen behöver inte göra några överväganden rörande om det aktuella beteendet är att bedöma som hets mot folkgrupp; är det inte det så är det med stor sannolikhet att bedöma som grovt förargelseväckande beteende. En åklagare kan i tveksamma situationer åtala för hets mot folkgrupp alternativt grovt förargelseväckande beteende eller eventuellt endast för grovt förargelseväckande beteende.

Vissa straffvärda gärningar som i dag kan falla utanför det straffbara området kommer dessutom med vårt förslag tydligt att falla inom detta område. Ett sådant exempel - som redovisats i medierna - är ett antal personer som gjort Hitlerhälsning vid en kamrats begravning i syfte att ”hedra” kamraten. Det är med den nuvarande lagstiftningen tveksamt om ett sådant för den dödes anhöriga och andra deltagare normalt synnerligen

upprörande beteende är straffbart. Med vårt förslag är det tveklöst att anse som grovt förargelseväckande beteende.

En annan fördel är att det inte finns något spridningsrekvisit i bestämmelsen om förargelseväckande beteende. Att offentligen göra en Hitlerhälsning eller bära en nazistisk symbol kan således vara att bedöma som grovt förargelseväckande beteende, utan att åklagaren för den skull måste bevisa att flera personer faktiskt iakttagit eller kunnat iaktta vad som har skett. Med den föreslagna bestämmelsen hade den tilltalade i det tidigare redovisade fallet NJA 1999 s. 702 (rasistiska uttalanden ombord på en buss) sannolikt kunnat dömas för grovt förargelseväckande beteende.

Nazistiska och andra symboler som kan förknippas med rasism eller främlingsfientlighet förekommer ibland i kulturella sammanhang (i filmer, teaterpjäser, etc.). Vissa symboler som används av nazistiska sammanslutningar förekommer också - med en helt annan betydelse - i såväl religiösa som konstnärliga sammanhang. Det är med vårt förslag klart att användande av angivna symboler i sådana sammanhang endast undantagsvis kommer att vara straffbart. Användandet kan nämligen i dessa fall normalt inte anses ha skett på ett sätt som ger uttryck för nedvärdering av en befolkningsgrupps människovärde med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung. Endast om användandet sker i ett sammanhang som visserligen har den konstnärliga eller religiösa formen men som ändå måste anses ge ett tydligt uttryck för nedvärdering av en befolkningsgrupps människovärde, bör det vara möjligt att bedöma gärningen som hets mot folkgrupp.

Vad som nyss sagts gäller i princip också vid bedömningen om ett användande av nazistiska och andra symboler i konstnärliga eller religiösa sammanhang kan vara att bedöma som förargelseväckande beteende. Ett befogat användande av sådana symboler kan nämligen inte anses vara av ett slag som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten.

Det kan naturligtvis förekomma att andra symboler än nazistiska är ägnade att väcka förargelse hos allmänheten. Är det dessutom fråga om symboler som kan förknippas med brott mot mänskligheten, t.ex. folkmord eller annan allvarlig förföljelse av vissa befolkningsgrupper, kan ansvar för grovt förargelseväckande beteende komma i fråga. Brottet förargelseväckande beteende är föränderligt över tiden. Straffbart är det som vid varje tidpunkt är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten. En domstol måste således alltid göra en bedömning av om det aktuella beteendet är sådant att det uppfyller kraven för straffbarhet.

17.9.3. Påföljdsval och straffmätning

Med det förslag som vi nyss har lagt fram, kommer vissa gärningar som i nuvarande praxis bedöms som ringa fall av hets mot folkgrupp att i stället bedömas som grovt förargelseväckande beteende. Det gäller t.ex. många fall då en person offentligen uppträder i kläder med nazistiska symboler, under förutsättning att det inte sker i samband med någon rasistisk manifestation eller andra uttryck för rasistiska eller främlingsfientliga åsikter. Normalpåföljden bör för sådana fall, liksom i dag, vara böter.

Om den tilltalade, genom det meddelande som han eller hon framför, skall anses ha hotat, hånat eller smädat en i lagen angiven persongrupp, skall man döma för hets mot folkgrupp. Även med denna nya lydelse av bestämmelsen torde en del gärningar fortfarande kunna bedömas som ringa fall av hets mot folkgrupp, t.ex. om det är fråga om ett meddelande av inte alltför allvarlig karaktär som framförs under en mycket begränsad tid eller inför en begränsad krets av personer. Påföljden bör i dessa situationer vara böter. Flertalet fall av brottet hets mot folkgrupp torde emellertid bli att bedöma som normalgraden av brottet. I straffskalan ingår då bara fängelse.

Vid val av påföljd skall rätten enligt 30 kap. 4 § BrB fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. Det innebär att, om inte någon av de nyss angivna omständigheterna motsäger det, påföljden skall bestämmas till villkorlig dom eller skyddstillsyn. (I det följande bortses från återfallssituationer.)

För att enbart brottets straffvärde skall motivera att fängelse väljs som påföljd, skall straffvärdet enligt stabil praxis motsvara fängelse i minst ett år. Exempel på att fängelse har valts som påföljd för hets mot folkgrupp av detta skäl saknas i publicerad praxis.

Frågan, om hets mot folkgrupp är ett brott av sådan art att skäl talar för att fängelse skall väljas som påföljd, har prövats i några fall. Svea hovrätt ansåg i det tidigare redovisade Brottby-fallet (se avsnitt 17.5.3) att ”det ligger väl i linje med lagstiftarens intentioner att betrakta [brottet hets mot folkgrupp] som ett s.k. artbrott”. Hovrätten hänvisade bl.a. till att lagstiftaren genom bestämmelsen i 29 kap. 2 § 7 markerat att domstolarna bör se särskilt allvarligt på brottslighet med rasistisk bakgrund. Även i hovrättsfallet RH 1997:53 och i Svea hovrätts dom 2000-05-03 i mål B 145-00 ansågs brottsligheten vara av sådan art att fängelse skulle väljas som påföljd. De tilltalade i 1997 års fall hade uppträtt på ett podium framför en stor folksamling i uniformsliknande kläder med nazistiska symboler och ropat ”Sieg Heil” samtidigt som de utfört Hitlerhälsning. I 2000 års fall

var det fråga om en person som i närheten av en större folksamling ropat rasistiska slagord.

Uttrycket ”brottets art” ersatte vid påföljdsbestämningsreformen år 1989 uttrycket ”vad som kräves för att upprätthålla allmän laglydnad” som domstolarna tidigare hade använt för att motivera de korta fängelsestraffen för bl.a. rattfylleri och misshandel. Begreppsförändringen avsåg att markera att allmänpreventiva hänsyn i princip skall beaktas endast på lagstiftningsnivån eller annars på ett mer övergripande plan och inte vid domstolarnas påföljdsbestämning i enskilda fall. Man ansåg att domen i ett enskilt fall i princip inte, eller i vart fall ytterst sällan, kan ha någon allmänpreventiv effekt och att det i vart fall inte är rimligt att domstolen spekulerar i detta vid påföljdsbestämningen. Ett system där domstolarna tillåts att statuera exempel ansågs inte godtagbart, varken från rättvisesynpunkt eller med hänsyn till att domstolarna har mycket små möjligheter att skaffa sig ett hållbart underlag för sin bedömning (se SOU 1995:91, del II s. 134 f).

Svea hovrätt förde i sin dom från år 1998 (Brottby-målet) ett generellt och principiellt resonemang, som ledde fram till bedömningen att hets mot folkgrupp bör hänföras till den kategori brott som på grund av sin art bör föranleda fängelse. Även i fallet RH 1997:53 har ett liknande resonemang förts. Vi delar den bedömning som i fråga om val av påföljd har gjorts i de nu nämnda fallen, såvitt avser de tilltalade som i respektive fall varit anförare och verkat pådrivande vid dessa allvarliga rasistiska manifestationer. Det är en typ av brottslighet som det finns skäl att se mycket allvarligt på och som bör föranleda ett skärpt påföljdsval. Starka skäl talar alltså för att fängelse bör väljas som påföljd för brott av den typen. Det hade enligt vår uppfattning dessutom funnits goda skäl att döma till längre fängelsestraff än som skedde (en respektive två månaders fängelse). Det är, som JK anfört i sin framställning till regeringen, tveksamt om ett straff på en eller två månaders fängelse för brott av det aktuella slaget speglar samhällets syn på allvaret i rasistisk brottslighet.

De båda hovrättsfallen tycks ha fått stort genomslag i underrättspraxis. I ett inte obetydligt antal tingsrättsdomar har emellertid dömts till fängelse för gärningar som enligt vår uppfattning inte alls är av så allvarlig art som i hovrättsfallen. Så dömdes t.ex. flera personer i publiken vid Brottbykonserten i efterföljande rättegångar till fängelse för att ha utfört Hitlerhälsningar nere i publikhavet med motiveringen att hets mot folkgrupp är ett brott av sådan art att fängelse bör väljas som påföljd. Även i Svea hovrätts dom i Brottby-fallet dömdes en av de tilltalade till en månads fängelse, trots att han endast befunnit sig bland publiken. Den gärning som var aktuell i Svea hovrätts dom i maj 2000 kan inte heller anses vara av lika allvarligt slag som gärningarna i de två tidigare hovrättsdomarna.

Som bl.a. Straffsystemkommittén påpekat (SOU 1995:91, del II s. 135) finns det naturligtvis en betydande skillnad mellan olika brottstyper i fråga

om hur starka skälen till särbehandling är vid bestämmande av straff. Så torde t.ex. brottet mened nästan undantagslöst föranleda ett fängelsestraff för vuxna lagöverträdare, medan det för misshandel inte alls lika ofta döms till fängelse. Mened har, om man så vill, ett högre ”artvärde” än misshandel. Men det innebär inte att den som döms för mened med automatik skall dömas till fängelse. Det finns inte någon brottstyp, där 100 procent av gärningsmännen döms till fängelse. Anvisningar om hur domstolarna i detta hänseende skall behandla olika typer av brott ges främst genom lagstiftningsförarbeten och prejudikat.

Vid bedömningen av frågan, om ett brott är av sådan art att fängelse skall väljas som påföljd, är det således inte brottstypen generellt som skall bedömas utan det konkreta, i målet aktuella brottet. Som ett led i den bedömningen är det dock ofrånkomligt att domstolen tar hänsyn till hur pass starka skälen allmänt sett är för att fängelse skall väljas som påföljd vid den brottstyp det är fråga om.

När det gäller brottet hets mot folkgrupp finns det, som vi nyss anfört, anledning att se allvarligt på fall då någon döms för att mera aktivt ha deltagit i, eller kanske rentav anfört eller anordnat, en rasistisk sammankomst av inte obetydlig omfattning. Starka skäl talar för att fängelse skall väljas som påföljd för den typen av brott. Andra fall är betydligt mera tveksamma. Som vi ser det, finns det t.ex. knappast skäl att döma den som i egenskap av enbart åhörare vid en rasistisk manifestation eller konsert gör någon enstaka Hitlerhälsning till fängelse på grund brottets art. Ett sådant brott bör på intet sätt bagatelliseras, men det måste ändå beaktas att det i många fall är fråga om ett momentant handlande i en uppjagad situation. Handlandet kan också i många fall vara föranlett av ganska grumliga föreställningar hos den enskilde gärningsmannen som kanske lockats med av andra, mera ideologiskt inriktade personer.

17.9.4. Införande av ett grovt hets mot folkgrupp

Förslag: I bestämmelsen om hets mot folkgrupp införs en särskild straffskala - fängelse i lägst sex månader och högst fyra år - för grova brott.

Ansvar skall kunna ådömas redan för förberedelse eller stämpling till hets mot folkgrupp som är grov.

Straffskalan för brottet hets mot folkgrupp är i dag fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter. Något grovt brott finns inte. Mot bakgrund av det stora antal rasistiska sammanslutningar som vuxit fram i Sverige under 1990-talet och den ökande propagandaverksamhet som dessa bedriver, finns det anledning att fundera över om den nuvarande straffskalan är tillräcklig.

Utredningen för åtgärder mot etnisk diskriminering ansåg i sitt betänkande (SOU 1991:75) Organiserad rasism att bestämmelsen om hets mot folkgrupp i sin nuvarande form då täckte behovet av kriminalisering av rasistiska uttalanden och andra meddelanden (s. 114). Straffmaximum på fängelse två år ansågs innebära att utrymme fanns för att ta hänsyn även till om ett uttalande t.ex. fått stor spridning.

Det bör emellertid beaktas att kunskapen om rasistiska organisationer i Sverige i början av 1990-talet var mera begränsad (a.a. s. 109) än den är i dag och att det därefter också har vuxit fram en stor mängd nya rasistiska sammanslutningar här i landet. De allra flesta av dessa nya sammanslutningar är visserligen små, men de kan bli en grogrund för en växande rasism. Vi har ännu så länge inte sett några stora rasistiska partier eller organisationer av den typ som finns i andra europeiska länder, men några av de sammanslutningar som finns har uppnått ett visst mått av stabilitet och kan komma att utvecklas till organisationer av större omfattning.

De rasistiska sammankomster som vi hittills har sett här i landet har inte heller varit av det riktigt stora slaget, men den typ av manifestationer som Brottbykonserten är exempel på är mycket obehagliga och oroväckande. Det kan inte uteslutas att vi får se ännu större sammankomster av det slaget i framtiden. Den som anordnar och leder en sådan sammankomst gör sig skyldig till en form av hets mot folkgrupp (eventuellt anstiftan till sådant brott) som har ett högt straffvärde. Om en sådan sammankomst dessutom skulle vara ett led i en mera systematisk rasistisk kampanj, rör det sig om en typ av brottslighet som det finns goda skäl att beteckna som grov och för vilken en högre straffskala än den nuvarande bör finnas. Vi delar således den uppfattning som JK har gett uttryck för i sin skrivelse till regeringen i mars 2000 och föreslår att en särskild straffskala - fängelse i lägst sex månader och högst fyra år - för hets mot folkgrupp som är grov införs. Vid bedömningen av om brottet är grovt skall enligt vårt förslag särskilt beaktas om gärningsmannen har anstiftat eller lett en särskilt omfattande sammankomst eller kampanj där meddelanden av det slag som omfattas av bestämmelsen har spritts.

Hets mot folkgrupp är i dag inte straffbar på förberedelse- eller stämplingsstadiet. Vi anser inte att någon ändring i detta hänseende är påkallad med avseende på brott av normalgraden. Förberedelse eller stämpling till gärningar av den typen som enligt vårt förslag skall anses som grova fall av hets mot folkgrupp är emellertid förfaranden som typiskt sett innebär en beaktansvärd risk för att brottet också skall fullbordas. Förberedelse eller stämpling till hets mot folkgrupp som är grov är således enligt vår uppfattning en typ av gärning som är straffvärd och vi föreslår därför att den kriminaliseras.

17.9.5. Hets mot folkgrupp som tryck- eller yttrandefrihetsbrott

Förslag: Bestämmelsen om hets mot folkgrupp i TF ändras på samma sätt som i BrB. Förberedelse eller stämpling till hets mot folkgrupp som är grov skall dock inte vara straffbar inom det grundlagsskyddade området.

Brottet förargelseväckande beteende görs inte till ett tryck- eller yttrandefrihetsbrott.

De skäl som vi har anfört för ändring av lydelsen av bestämmelsen om hets mot folkgrupp i BrB gör sig måhända inte med samma styrka gällande på tryck- och yttrandefrihetens område. För att inte oklarhet skall uppstå när det gäller principen om s.k. dubbel täckning, dvs. att en gärning för att kunna vara straffbar som tryck- eller yttrandefrihetsbrott också måste vara straffbar enligt vanlig lag, föreslår vi dock att bestämmelsen om hets mot folkgrupp i TF ändras på samma sätt som i BrB. Det innebär även att en möjlighet att döma för grov hets mot folkgrupp skall införas i TF, och därigenom också automatiskt i YGL. Däremot bör förberedelse eller stämpling till sådant brott inte vara straffbelagd inom TF:s och YGL:s tillämpningsområde. En sådan kriminalisering skulle stå i strid med förbudet mot förhandsgranskning (censurförbudet) i 1 kap. 2 § TF respektive 1 kap. 3 § YGL och i praktiken bli utan verkan.

Förargelseväckande beteende kan i dag inte bestraffas som tryck- eller yttrandefrihetsbrott, dvs. brottet finns inte med i den s.k. brottskatalogen i 7 kap. TF. Vi anser inte att någon ändring därvidlag bör göras. Det vore från principiell synpunkt betänkligt att göra förargelseväckande beteende som är ett ordningsbrott - till ett tryck- eller yttrandefrihetsbrott. Med hänsyn till den restriktivitet som JK genom den tryckfrihetsrättsliga s.k. instruktionen måste upprätthålla vid sin bedömning av i vilka fall åtal för hets mot folkgrupp skall väckas, skulle dessutom en ändring inte få någon betydelse i praktiken.

17.9.6. Uniformslagen

Förslag: Lagen (1947:164) om förbud mot politiska uniformer upphävs.

Lagen (1947:164) om förbud mot politiska uniformer (uniformslagen) har i två hovrättsavgöranden (se avsnitt 17.5.5) ansetts vara uppenbart grundlagsstridig. Lagen framstår dessutom som otidsenlig och föråldrad.

Starka skäl talar för att ett sådant generellt förbud som uniformslagen ger uttryck för innebär en icke godtagbar inskränkning i den grundlags-

stadgade yttrandefriheten. Oavsett hur det förhåller sig med den saken, är det vår bedömning att de förslag som vi har lagt fram i föregående avsnitt innebär att behovet av straffrättslig reglering i fråga bärande av uniformer, symboler och andra kännetecken med rasistisk och främlingsfientlig innebörd har täckts. Något behov av ytterligare straffrättsliga sanktioner mot bärande av uniformer finns inte. Vi föreslår därför att uniformslagen upphävs.

18. Hets mot homosexuella

18.1. Inledning

Det finns inte i lagstiftningen någon bestämmelse om hets mot homosexuella som motsvarar den om hets mot folkgrupp. Kränkande eller hotfulla uttalanden med anspelning på en enskild persons homosexuella läggning kan dock i en del fall vara straffbara enligt bestämmelserna i BrB om förolämpning, förtal eller olaga hot. Att bland allmänheten uppmana till våld eller andra brottsliga gärningar mot homosexuella kan också vara straffbart som uppvigling. En näringsidkare, som i sin verksamhet diskriminerar en person på grund av dennes homosexuella läggning, kan dömas för olaga diskriminering.

Enligt våra direktiv skall vi överväga om det bör göras straffbart att uttrycka hot eller missaktning mot homosexuella som grupp. Som en bakgrund till dessa överväganden lämnas i detta kapitel först en kort beskrivning av nu gällande lagstiftning och vissa internationella åtaganden med anknytning till homosexualitet. Därefter redovisas utfallet av några undersökningar om förekomsten av hot och våld mot homosexuella i Sverige. Efter en redogörelse för frågans tidigare behandling redovisar vi våra överväganden i nu aktuell del.

18.2. Lagstiftning med anknytning till homosexualitet

18.2.1. Bestämmelser i grundlag

I grundlagarna finns inte några bestämmelser som direkt tar sikte på homosexuella, homosexualitet eller sexuell läggning över huvud taget. Förslag om ändring i reglerna om skydd för vissa minoriteter (2 kap. 15 § och 22 § RF) som utredningen om de homosexuellas situation i samhället lade fram (se avsnitt 18.3.1) ledde inte till lagstiftning. Däremot har homosexuella, liksom andra grupper i samhället, ett indirekt skydd genom bl.a. stadgandet i 1 kap. 2 § RF som anger att den offentliga makten skall ut-

övas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

18.2.2. Bestämmelser i brottsbalken

BrB innehåller ett fåtal bestämmelser som direkt tar sikte på att ge ett särskilt skydd åt personer med homosexuell läggning.

Den som smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom döms för förolämpning (5 kap. 3 § BrB). I princip får förolämpning inte åtalas av annan än målsägande. Sedan år 1987 gäller emellertid att förolämpning med anspelning på homosexuell läggning får åtalas av åklagare om målsäganden angett brottet till åtal och åtal av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt (5 kap. 5 § BrB). I förarbetena till bestämmelsen uttalades att avsikten med regeln var att markera att samhället tydligt tar avstånd från olika slag av fördomsfullt uppträdande mot homosexuella. Det skall tilläggas att förolämpning kan utgöra såväl tryckfrihets- som yttrandefrihetsbrott.

Uttalanden med anspelning på enskild persons homosexuella läggning skulle eventuellt även kunna vara straffbara som förtal. I 5 kap. 1 § BrB stadgas att den, som utpekar någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, döms för förtal. Förtal får åtalas av åklagare om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt. Även förtal kan utgöra tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott.

Att bland allmänheten uppmana till våld eller andra brottsliga gärningar mot homosexuella kan också vara straffbart som uppvigling enligt 16 kap. 5 § BrB. Uppvigling kan vara straffbar också som tryckfrihetseller yttrandefrihetsbrott.

Enligt 16 kap. 9 § BrB döms en näringsidkare, som i sin verksamhet diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung, trosbekännelse eller homosexuella läggning genom att inte gå honom till handa på de villkor näringsidkaren i sin verksamhet tillämpar i förhållande till andra, för olaga diskriminering. Bestämmelsen gäller även för vad som brukar kallas den offentliga servicesektorn, det vill säga huvudsakligen anställda hos stat, kommun och landsting. Ursprungligen innebar bestämmelsen förbud mot främst rasdiskriminering, men år 1987 utvidgades den till att avse även homosexuella.

Slutligen skall bestämmelsen i 29 kap. 2 § 7 BrB om diskriminerande motiv som straffskärpningsgrund nämnas. Bestämmelsen innebär att domstolarna vid påföljdsbestämningen skall ta hänsyn till om motivet för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller annan sådan grupp av

personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet. Enligt förarbetena1 omfattar bestämmelsen fall där ett motiv för brottet varit att kränka någon på grund av dennes sexuella läggning. Begreppet sexuell läggning diskuteras inte närmare i propositionen. Det torde därför få anses vara en öppen fråga om inte endast homosexuell utan även t.ex. bisexuell läggning omfattas av bestämmelsen.

18.2.3. Annan lagstiftning

Lagstiftning som i dag särskilt avser homosexuella är - förutom ovan angivna bestämmelser i BrB - lagen (1987:813) om homosexuella sambor och lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap.

Bestämmelserna i lagen om homosexuella sambor innebär att vad som gäller för heterosexuella sambor på en rad områden - t.ex. i fråga om sambors gemensamma hem - skall gälla också för homosexuella sambor. Partnerskapslagen innehåller föreskrifter om registrering och upplösning av partnerskap samt bestämmelser om ett partnerskaps rättsverkningar. Innebörden av dessa bestämmelser är att ett registrerat partnerskap, med vissa undantag, har samma rättsverkningar som ett äktenskap.

Den 1 maj 1999 trädde en lag (1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning i kraft. Lagen är inordnad i det arbetsrättsliga regelsystemet och skall gälla på hela arbetsmarknaden. Lagen innehåller förbud mot såväl direkt som indirekt diskriminering på grund av sexuell läggning och gäller oberoende av om arbetsgivaren haft en diskriminerande avsikt eller inte (3-4 §§). De rättsliga påföljder som kan följa på överträdelser av diskrimineringsförbuden är skadestånd och ogiltighet (9-15 §§).

Genom den nya lagen infördes ett nytt ombudsmannainstitut, Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO). HomOs huvuduppgift är att se till att lagen följs (16 §). Om det behövs, kan HomO vid vite förelägga en arbetsgivare att inkomma med vissa uppgifter och får även föra talan vid Arbetsdomstolen. Enligt förordningen (1999:170) med instruktion för HomO skall ombudsmannen också verka för att diskriminering på grund av sexuell läggning inte förekommer på andra områden i samhället. HomO skall bl.a. föreslå regeringen författningsändringar och andra åtgärder som kan motverka diskriminering på grund av sexuell läggning.

1Prop. 1993/94:101.

18.3. Internationella åtaganden och utländsk rätt

18.3.1. Internationella åtaganden

Inledning

Det finns ingen skyldighet för Sverige att på grund av något uttryckligt internationellt åtagande kriminalisera hets mot homosexuella som grupp. Frågor om homosexuellas rättigheter och om förbud mot diskriminering av homosexuella har däremot behandlats i ett flertal internationella sammanhang. I det följande lämnas en redogörelse för vad som i dessa frågor gäller inom ramen för samarbetet i Europarådet och i den Europeiska unionen (EU).

Här kan också nämnas något om FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna. Förklaringen innehåller inte några stadganden om homosexuellas rättigheter. Däremot omfattas homosexuella naturligtvis också av de rättigheter som förklaringen tillförsäkrar alla människor, t.ex. artikel 12 om skydd mot godtyckliga ingripanden i fråga om privat- och familjeliv och artikel 22 om rätt till social trygghet och realiserande av ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Dessa rättigheter kan väl tänkas ge skydd mot diskriminering av homosexuella.

Europarådet

Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) gäller sedan den 1 januari 1995 som svensk lag. Enligt artikel 8 i konventionen har envar rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv. Där stadgas också att offentlig myndighet, med vissa undantag, inte får störa åtnjutandet av denna rättighet. Europadomstolen förklarade i målen Dudgeon mot Storbritannien och Norris mot Irland att lagstiftning, varigenom frivilliga homosexuella handlingar mellan vuxna personer förbjuds, kränker den enskildes rätt till privatliv och att sådan lagstiftning strider mot artikel 8. Målen

Lustig-Prean och Beckett mot Storbritannien respektive Smith and Grady mot Storbritannien gällde ett antal personer som på grund av att de var homosexuella hade fått avsked från sina befattningar inom brittiska flygvapnet. Europadomstolen fann att brott mot klagandenas rättigheter enligt artikel 8 förelåg. Till samma slut kom domstolen i målet Salgueiro da Silva Mouta mot Portugal, som gällde en man som på grund av sin homosexualitet vägrats vårdnad om sin dotter.

Yttrandefriheten skyddas genom artikel 10 i konventionen. Där anges att denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att mottaga och sprida uppgifter och tankar utan inblandning av offentlig myndighet och oberoende av territoriella gränser. I artikel 10:2 anges dock att, eftersom utövandet av yttrandefrihet medför ansvar och skyldigheter, denna frihet får underkastas vissa inskränkningar. Sådana inskränkningar skall vara angivna i lag och nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till statens säkerhet, den territoriella integriteten, den allmänna säkerheten, förebyggandet av oordning och brott, hälsovården, skyddandet av sedligheten eller av annans goda namn och rykte eller rättigheter, förhindrandet av att förtroliga underrättelser sprids, eller upprätthållandet av domstolarnas auktoritet och opartiskhet.

Att straffbeläggande av angrepp på enskilda personers goda namn och rykte kan vara en tillåten inskränkning av yttrandefriheten framgår direkt av artikeltexten. Men även fall då angrepp riktas kollektivt mot medlemmar av en viss folkgrupp eller annan grupp av personer omfattas av bestämmelsen. Något avgörande som har avsett angrepp mot just homosexuella finns inte, men ett stort antal mål, som har gällt fall då klaganden har straffats för att ha förnekat eller förringat omfattningen eller betydelsen av mord och andra missgärningar i de tyska koncentrationslägren eller för att på annat sätt ha propagerat för nazism eller framfört rasistiska åsikter, har varit föremål för Europakommissionens prövning.2 Kommissionen har i samtliga dessa fall ansett att det varit fråga om tillåtna inskränkningar i yttrandefriheten. I många fall har också hänvisats till artikel 17 i konventionen, enligt vilken rättigheterna i konventionen inte får missbrukas i syfte att omintetgöra eller otillåtligt begränsa dessa rättigheter.

Enligt artikel 14 i Europakonventionen skall åtnjutandet av de fri- och rättigheter som anges i konventionen säkerställas utan någon åtskillnad såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet eller ställning i övrigt. Europarådets rådgivande församlings social- och hälsoutskott föreslog år 1981 en ändring i artikeln innebärande att ”sexuell inriktning” lades till den exemplifierande uppräkningen. Den rådgivande församlingen antog emellertid inte förslaget med motivering att artikel 14 redan kunde anses omfatta sexuell läggning.

Här kan också nämnas Europarådets parlamentariska församlings rekommendation 924/1981 och resolution 756/1981, där rådets medlemmar uppmanades att avskaffa straffbestämmelser för frivilliga homosexuella handlingar mellan vuxna, att förstöra register över homosexuella, att garantera homosexuella en likvärdig behandling på arbetsmarknaden, att upphöra med diskriminering av homosexuella föräldrar i vårdnadsärenden

2 Se förteckning i Danelius: Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 1997, s. 277.

och att införa samma åldersgräns för homosexuella som för heterosexuella relationer.

Europeiska unionen

Amsterdamfördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen (Maastrichtfördraget), fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna (Romfördraget, etc.) och vissa akter som hänger samman med dem trädde, efter godkännande i bl.a. den svenska riksdagen,3 i kraft den 1 maj 1999.

Till Romfördraget fogades genom Amsterdamfördraget en ny artikel 6 a (artikel 13 enligt den konsoliderade versionen). Rådet ges enligt artikeln möjlighet att efter förslag från kommissionen vidta lämpliga åtgärder för att bekämpa diskriminering på grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Den nya artikeln bör, enligt vad som uttrycks i prop. 1997/98:180 med förslag till lag om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning (s. 13), uppfattas som ett principiellt avståndstagande från diskriminering på grund av sexuell läggning.

Även Europaparlamentet har i några sammanhang tagit ställning till frågor som rör homosexuellas rättigheter. I samband med behandlingen av en resolution om sexuell diskriminering på arbetsplatser4 uppmanades medlemsländerna att avskaffa alla straffbestämmelser för frivilliga homosexuella handlingar mellan vuxna samt att införa samma åldersgränser för homosexuella som för heterosexuella förbindelser (jämför Europarådets parlamentariska församlings tidigare nämnda rekommendation och resolution).

18.3.2. Utländsk rätt

Riksdagens utredningstjänst (RUT) gjorde år 1995 på konstitutionsutskottets uppdrag en kartläggning av förekomsten av lagstiftning om hets mot homosexuella som grupp i ett antal europeiska länder. Av kartläggningen, som redovisades i utskottets betänkande 1995/96:KU8, framgår att sådan lagstiftning vid den tidpunkten fanns i Spanien, Tyskland, Irland, Danmark, Nederländerna och Norge. Lagstiftning om hets mot homosexuella saknades däremot i Schweiz, Italien, Storbritannien, Belgien, Frankrike, Österrike och Grekland.

3Prop. 1997/98:58, bet 1997/98:UU13, rskr. 1997/98:197.4 EGT 1984 C 104/46-48.

I Danmark finns bestämmelsen om straff för hets mot homosexuella som grupp i 266 b § i straffeloven (strafflagen). I straffeloven har alltsedan år 1939 funnits ett förbud mot förföljelse på grund av ras. År 1987 infördes även uttrycket sexuell inriktning (seksuel orientering). Paragrafen har följande lydelse:

Stk.1 Den, der offentligt eller med forsæt til udbredelse i en videre kreds fremsætter udtalelse eller anden meddelelse, ved hvilken en gruppe af personer trues, forhånes eller nedværdiges på grund av sin race, hudfarve, nationale eller etniske oprindelse, tro eller seksuelle orientering, straffes med bøde, hæfte eller fængsel indtil 2 år.

Stk. 2. Ved straffens udmåling skal det betragtes som en skærpende omstændighed, at forholdet har karakter af propagandavirksomhed.

Den straffbara gärningen består således i att göra offentliga uttalanden eller på annat sätt meddela sig i syfte att ge spridning i en vidare krets med ett sådant innehåll att en grupp av personer hotas, hånas eller nedvärderas på grund av sin ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung, tro eller sexuella inriktning. Bestämmelsen kan även tillämpas om uttalandet rör en enskild, om det till sitt innehåll innebär t.ex. nedvärdering av den enskildes folkgrupp. Begreppet ”seksuel orientering” omfattar inte bara homosexuell läggning utan varje form av lagligt sexuellt beteende.5

Vid bedömningen av om andra stycket är tillämpligt, dvs. om det är fråga om propagandaverksamhet, skall en helhetsbedömning göras. En försvårande omständighet kan därvid vara att brottet begås av flera i förening vid mer än ett enstaka tillfälle, t.ex. om gärningsmännen tillhör samma parti, förening eller annan organisation och de straffbara yttrandena framförs som ett led i den aktuella organisationens verksamhet.

I 135 a § i den norska straffeloven finns en bestämmelse om hets mot folkgrupp. Bestämmelsen gäller även kränkningar av en person eller grupp på grund av deras homosexuella läggning, levnadsform eller inriktning. Paragrafen har följande lydelse.

Med bøter eller fengsel inntil 2 år straffes den som ved uttalelse eller annen meddelelse som framsettes offentlig eller på annen måte spres blant allmennheten, truer, forhåner eller utsetter for hat, forfølgelse eller ringeakt en person eller en gruppe av personer på grunn av deres trosbekjennelse, rase, hudfarge eller nasjonale eller etniske opprinnelse. Tilsvarende gjelder slike krenkelser overfor en person eller en gruppe på grunn av deres homofile legning, leveform eller orientering.

På samme måte straffes den som tilskynder eller på annen måte medvirker til en handling som nevnt i første led.

Den norska bestämmelsen skiljer sig från den danska på så sätt att den innefattar hot och annan missaktning som riktas mot såväl en enskild per-

5 Se danska Karnov, band 5, 1996 s. 7378.

son som mot en grupp personer. Bestämmelserna skiljer sig också åt på det sättet att, medan den danska bestämmelsen avser kränkningar på grund av varje form av sexuell inriktning (sexuel orientering), den norska omnämner endast kränkningar på grund av homosexuell (homofil) läggning. Utvidgningen av den norska bestämmelsen till att omfatta även hets mot homosexuella gjordes år 1981.

I den tyska strafflagen (130 § Strafgesetzbuch) finns bestämmelser om hets mot folkgrupp. Bestämmelserna nämner inte uttryckligen homosexuella men enligt uppgift från det tyska justitieministeriet till RUT omfattas homosexuella av skyddet. Enligt bestämmelsen straffas den som, på ett sätt som är ägnat att störa den allmänna ordningen, uppviglar till hat mot delar av befolkningen eller som uppmanar till våldsåtgärd eller egenmäktig handling mot den eller angriper andras människovärde genom att förolämpa, illvilligt förtala eller kränka delar av befolkningen.

Den nederländska strafflagen (137e § Wetboek van Strafrecht) innehåller bestämmelser om hets mot personer av såväl hetero- som homosexuell inriktning som grupp.

18.4. Förekomsten av hot och våld mot homosexuella i Sverige

18.4.1. Inledning

I detta avsnitt lämnas en redogörelse för några olika undersökningar av förekomsten av hot och våld mot homosexuella i Sverige. Man talar i detta sammanhang ofta om brott med homofobiska inslag. Begreppet homofobi -enligt Tiby/Landers rapport (se nedan) myntat i USA på 1970-talet - kan sägas vara ett samlingsbegrepp för de negativa reaktioner en del människor visar homosexuella. Enligt Nationalencyklopedin är homofobi en personlig, irrationell rädsla för homosexualitet, homosexuella människor eller egna homosexuella impulser. Även samhällets rädsla för och intolerans mot homosexualitet kan enligt Nationalencyklopedin kallas homofobi.

Att hota eller utöva våld mot en person som är homosexuell är naturligtvis straffbart enligt bestämmelserna i BrB om brott mot person, t.ex. misshandel och olaga hot. Redogörelsen avseende nu nämnda brott lämnas här inte som underlag för ändringar i de bestämmelserna utan för att i möjligaste mån ge en generell bild av homosexuellas utsatthet för hot, våld och andra trakasserier, vilket i sin tur har betydelse för våra överväganden i fråga om kriminalisering av hets mot homosexuella som grupp.

18.4.2. Den officiella statistiken

I den officiella kriminalstatistiken görs ingen klassificering med ledning av brottsoffrets sexuella läggning. Det är därför inte möjligt att ur denna statistik dra några slutsatser beträffande förekomsten av hot och våld mot homosexuella.

Som framgått tidigare kan en näringsidkare som i sin verksamhet diskriminerar någon på grund av homosexuell läggning dömas för olaga diskriminering enligt 16 kap. 9 § BrB. Under år 1999 gjordes totalt 239 anmälningar om brott mot denna bestämmelse. Det framgår emellertid inte av statistiken hur många av de aktuella anmälningarna som avsåg diskriminering på grund av just homosexuell läggning respektive diskriminering av annat skäl. (Enligt SÄPO:s kartläggning, se nedan, gjordes tre sådana anmälningar.)

Det är inte obligatoriskt för domstolarna att i domslutet ange att den särskilda straffskärpningsgrunden i 29 kap. 2 § 7 BrB - som kan avse kränkning av en person bl.a. på grund av dennes homosexuella läggning har tillämpats. Den officiella statistiken är därför högst osäker. Enligt uppgifter som redovisats i Eva Tibys doktorsavhandling Hatbrott

6

angavs

under tiden 1 juli 1994 - 31 december 1998 bestämmelsen i domslutet i 29 domar. Ingen av dessa domar avsåg emellertid brott på grund av brottsoffrets sexuella läggning, utan gällde fall då ett rasistiskt motiv för brottet har förelegat.

18.4.3. Hatbrott - en doktorsavhandling

Eva Tiby lade i september 1999 fram sin doktorsavhandling Hatbrott homosexuella kvinnors och mäns berättelser om utsatthet för brott.7 Genom offerundersökningar presenteras en bild av homosexuellas upplevelse av utsatthet för brott på grund av att de är, eller uppfattas som, homosexuella. Som material har använts bl.a. en intervjuundersökning, enkätundersökningar och registerstudier.

En av enkätundersökningarna avsåg individers utsatthet för brott. Enkäten distribuerades till knappt 3 000 personer. Av de som svarade8 angav ca 25 procent att de hade utsatts för brott på grund av sin homosexualitet. Nära hälften av dessa personer uppgav att de hade utsatts för brott på grund av sin homosexualitet mer än en gång. Utsattheten bland män är

6 Se avsnitt 18.4.3.7 Stockholms universitet, kriminologiska institutionen. Avhandlingen föregicks av en pilotstudie, Hat, hot, våld - utsatta homosexuella kvinnor och män (Folkhälsoinstitutet 1996).8 Bortfallet var ca 35 procent.

något högre än bland kvinnor. Undersökningen visar också att en stor andel av de homosexuella känner rädsla för att utsättas för brott på grund av sin homosexualitet.

Av de utsatta har nära hälften drabbats av olika former av hot. Lika många har utsatts för någon form av våld. Den tredje mest frekventa brottstypen är förolämpning eller förtal. En av de andra enkätundersökningarna, som riktade sig till organisationer för homosexuella, visade att många av dessa hade utsatts för olika former av skadegörelse, t.ex. fönsterkrossning och klotter på organisationens lokaler.

60 procent av gärningsmännen var enligt undersökningen mellan 15 och 25 år. Mer än 80 procent av dem var män. Nästan hälften av de utsatta hade råkat ut för tre eller flera gärningsmän åt gången. Majoriteten av gärningsmännen var helt obekanta för de utsatta.

18.4.4. Säkerhetspolisens kartläggningar avseende brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet

Som har framgått av avsnitt 6.2, kartlägger säkerhetspolisen (SÄPO) sedan år 1993 brott med en främlingsfientlig, rasistisk, antisemitisk eller homofobisk bakgrund.9

Resultatet av kartläggningen, som bygger på polisanmälda brott i Sverige, har publicerats i fem rapporter avseende åren 1994/95, 1995/96, 1997, 1998 och 1999. Fr.o.m. kartläggningen av 1997 års brott har en mängd omarbetningar av det statistiska materialet och den teoretiska förankringen gjorts, vilket lett till att det inte varit möjligt att göra någon jämförande studie med kartläggningarna för åren före 1997. Här presenteras därför endast kartläggningarna avseende åren 1997-1999.

I den del av SÄPO:s rapporter som avser brott med homofobiska inslag redovisas brott som riktas mot en person eller en grupp av personer på grund av deras homosexuella läggning. Dessutom inkluderas övriga brott som antas ha ett homofobiskt inslag, dvs. brott där gärningsmannen uttryckt sig på ett sådant sätt att det kan antas att han eller hon hyser antipati mot homosexuella och homosexualitet. Detta innebär att offret inte behöver vara homosexuell för att brottet skall bedömas som homofobiskt. Om brottet skall bedömas som homofobiskt eller inte, är i stället beroende av gärningsmannens budskap i samband med brottet.

De anmälda brotten har i kartläggningen delats in i tydliga respektive tveksamma. De tydliga brotten har det gemensamt att det framkommit uppgifter som tyder på att brottet inte skulle har skett utan gärningsman-

9 När det gäller metod och källmaterial, kan hänvisas till vår redogörelse i avsnitt 6.2.

nens homofobi. Vid tveksamma brott har yttrande av missaktning mot homosexuella förekommit, men inte varit anledningen till händelsen.

Till kartläggningen avseende år 1999 rapporterades totalt 171 anmälningar av brott med homofobisk bakgund. Anmälningarna omfattade sammanlagt 207 brott som ansågs vara relevanta (en anmälan kan omfatta flera brott). Av dessa bedömdes 148 brott ha ett tydligt inslag av homofobi. Under åren 1997 och 1998 uppgick antalet rapporterade brott med inslag av homofobi till 151 respektive 226.

En stor del av de anmälda brotten inom denna kategori var olaga hot och brott som rubricerades som förtal eller förolämpning. År 1999 anmäldes 27 olaga hot och 30 förtals- eller förolämpningsbrott som bedömdes ha ett tydligt inslag av homofobi. Motsvarande siffror för år 1998 var 26 respektive 37 och för år 1997 20 respektive 15. Antalet misshandelsbrott10 med tydliga inslag av homofobi uppgick år 1999 till 42. Under år 1997 och 1998 anmäldes 19 respektive 29 sådana brott. Enligt den officiella kriminalstatistiken för år 199711 anmäldes under år 1997 totalt 55 109 fall av misshandel (varav 3 357 grova fall) utan dödlig utgång, 30 248 fall av olaga hot samt 4 459 fall av förtal eller förolämpning.

När det gäller statistik om brott mot homosexuella finns det, säger man i SÄPO:s rapport, anledning att anta att mörkertalet kan vara extra stort. För att brotten skall uppmärksammas gäller det, för det första, att homosexuella väljer att anmäla det inträffade till polisen och dessutom att de i samband med anmälan uppger att de är homosexuella samt att detta kan vara en anledning till att de utsatts för brottet.

Även det interna mörkertalet, dvs. de polisanmälningar som görs men som inte fångas upp i kartläggningen, kan enligt rapporten vara större för brott mot homosexuella än för brott i andra fall. Uppgifter som tyder på homofobiskt inslag kommer inte alltid fram och det kan vara känsligt att vid upptagningen av en anmälan ställa frågor kring offrets eventuella homosexualitet och om homosexualiteten kan kopplas till brottet.

I detta sammanhang kan nämnas att Polismyndigheten i Stockholms län i en hotbildsanalys för år 199912 gör bedömningen att det finns risk för en ökning av s.k. hatbrott mot homosexuella. I rapporten sägs bl.a. att den omständigheten att uppmärksamheten har höjts och toleransen har sänkts från samhällets sida beträffande de rasistiska brotten under de senaste åren, kan få till följd att gärningsmännen i ökande utsträckning riktar sina brott mot homosexuella. Att många homosexuella är mera öppna med sin läggning nu, kan enligt rapporten innebära att potentiella brottsoffer blir mera exponerade för eventuella gärningsmän.

10 inklusive grov misshandel.11 publicerad i BRÅ-rapport 1998:3.12 Dnr AA 191-34027/98.

18.4.5. Enkätundersökning i promemorian Rasistiskt och främlingsfientligt våld (Ds 1998:35)

År 1996 tillsattes inom Inrikesdepartementet en arbetsgrupp (In 1996:D) med uppgift att föreslå åtgärder för att motverka och förebygga rasistiskt och annat etniskt relaterat våld. Arbetsgruppen överlämnade i maj 1998 sin rapport Rasistiskt och främlingsfientligt våld (Ds 1998:35). Arbetsgruppen skickade ut en enkät till 49 organisationer för homosexuella och lesbiska med en förfrågan om deras utsatthet för våld och hot. Det var 13 av organisationerna som svarade. Samtliga av dessa hade erfarenheter av olika typer av angrepp riktade mot såväl enskilda individer, homosexuella som grupp, organisationen som sådan eller dess lokaler. I svaren, som redovisats i arbetsgruppens rapport, nämndes också olika former av diskriminering.

Som exempel på angrepp mot lokaler nämns i rapporten bl.a. att RFSL i Helsingborg rapporterat att förbundets lokaler kontinuerligt utsätts för vandalisering, till exempel genom klotter och uppsättning av nazistiska klistermärken på väggar och fönster och genom att entrébelysningen slås sönder. Man har också utsatts för bombhot. RFSL i Luleå har uppgett att ett gäng ungdomar stormat in i förbundets lokaler i Luleå vid ett tillfälle och misshandlat förbundets dåvarande ordförande samt att förbundet utsatts för hot då aktiviteter pågått i lokalerna. Även RFSL i Göteborg har rapporterat om hot riktade mot förbundets lokaler.

Som exempel på hot nämns ett anonymt brev till RFSL i Göteborg år 1991, i vilket skrivits bland annat att ”Homosexualitet är äckligt, sjukt och perverst”. Ett flertal av förbundets medlemmar fick under år 1993 ett anonymt brev med bland annat innehållet ”Vi ser er …. hoppas DU drabbas av AIDS din djävla bög” och ett brev till förbundet år 1997 med bland annat innehållet ”Rätt åt den där 37-årige Algeriern som blev mördad på Ramberget. En liten kriminell missbrukande, parasiterande bög. Väck med skiten.” RFSL i Helsingborg har rapporterat om s.k. dödslistor med namn på deras medlemmar, som lagts ut på Internet.

Som exempel på diskriminering nämns att Ekumeniska homosexuella (EKHO) i Uppsala har uppgivit att ett homosexuellt par vägrats att hyra en lokal för att fira att de ingått partnerskap och att RFSL i Helsingborg beskrivit ett fall, där en lesbisk kvinna hade svårigheter att få sin partner införd i ett hyreskontrakt. RFSL i Helsingborg tar också upp ett fall, där en medlem blivit illa bemött på sjukhuset i Helsingborg på grund av sin sexuella läggning. RFSL i Luleå har uppgett att kommunen har vägrat att ta in information om en gayfestival i en turistbroschyr.

Några organisationer har tagit upp utsatthet för något som de benämner ett ”andligt våld”. Härmed avses den behandling de får från vissa religiösa samfund, som har en öppet negativ inställning till homosexuella. EKHO i

Göteborg och RFSL i Luleå och Piteå har tagit upp den aspekten. De två sistnämnda organisationerna har uppgivit att de vid upprepade tillfällen smädats i insändare undertecknade av präster och predikanter. De har därvid jämförts med nekrofiler och polygamer och det övriga samhället har varnats för dem.

HOMAN, som är en sammanslutning för homosexuella iraniers rättigheter, har i sitt svar framhållit den svåra situation som homosexuella invandrare upplever. I svaret framhålls också att det är svårt att få homosexuella invandrare att öppet berätta om våld och annan utsatthet liksom att få dem att polisanmäla angrepp.

18.4.6. Hets mot homosexuella som grupp

Vårt uppdrag är att överväga om det bör göras straffbart att uttrycka hot eller missaktning mot homosexuella som grupp. Redogörelsen i det föregående har i huvudsak avsett förekomsten av sådant våld och sådana hot mot homosexuella som redan i dag är straffbara, dvs. som utgör brott. Vi har gjort detta för att ge en beskrivning av hur homosexuellas utsatthet för hot och våld ser ut generellt. Det finns emellertid anledning att mera specifikt försöka bilda sig en uppfattning om hur vanligt förekommande (i dag inte straffbara) uttryck för hot eller missaktning mot homosexuella som grupp är.

Det finns inte några säkra uppgifter om hur vanligt förekommande hot eller hets mot homosexuella som grupp är. Någon statistisk undersökning som specifikt avsett den frågan har oss veterligen inte gjorts. Eftersom handlingar av den aktuella typen inte är straffbelagda, finns inte heller någon officiell statistik som avser förekomsten av hets mot homosexuella som grupp.

Arbetsgruppen med uppgift att motverka och förebygga rasistiskt och annat etniskt relaterat våld (se föregående avsnitt) ville i sin rapport Rasistiskt och främlingsfientligt våld (Ds 1998:35) särskilt peka på att antipati gentemot homosexuella och homosexualitet (homofobi) utgör en grundläggande beståndsdel i den nationalsocialistiska och rasideologiska föreställningsvärlden. I rapporten (se bl.a. s. 83 ff) lämnas en beskrivning av vilka uttryck detta kan ta sig. Flera exempel lämnas på förekomsten av homosexuella som hatobjekt i olika nationalsocialistiska gruppers skrifter, på Internet och i Vit makt-musiken. Något statistiskt material presenteras emellertid inte.

Här kan också nämnas något om lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor. Lagen innebär bl.a. att den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla i rimlig omfattning skall ha uppsikt över tjänsten. Tillhandahållaren är också skyldig att ta bort eller på annat sätt förhindra

vidare spridning av vissa typer av meddelanden, bl.a. om meddelandets innehåll uppenbart är sådant som avses i BrB:s bestämmelse om hets mot folkgrupp. I propositionen13 sägs att det inte finns underlag för några säkra bedömningar av hur omfattande de kriminella aktiviteterna genom elektroniska anslagstavlor är, men att sådant torde förekomma regelbundet och att det finns ett flertal exempel på att dessa anslagstavlor använts för att sprida meddelanden med ett innehåll som typiskt sett är straffbart.

Historikern Heléne Lööw har i sin bok Nazismen i Sverige 1980-1997

14

gjort en kartläggning av den moderna rasideologiska rörelsen i Sverige. Hon pekar där på att elimineringen av de s.k. moraliska fienderna, däribland homosexuella, utgör ett viktigt inslag i dessa rörelsers propaganda. Homofobin var, säger hon, en integrerad del av den tyska nationalsocialismen och är fortfarande central i föreställningen om ”moraliska fiender”. I boken redovisas (s. 281 ff) flera exempel på att homosexuella är vanligt förekommande hatobjekt i de moderna rasideologernas agitation. Homosexuella betraktas som ”undermåliga” och ”rasligt perverterade”. Homosexualitet ses även som ett ”judiskt påfund” i syfte att ”förinta den vita rasen”. Det är också vanligt att agitationen mot homosexuella kombineras med AIDS; homosexuella och färgade utpekas som de huvudsakliga spridarna av AIDS.

I boken Vit makt och blågula drömmar

15

- en kartläggning av rasismen

i dagens Sverige - lämnar journalisterna Anna-Lena Lodenius och Per Wikström en liknande beskrivning av svenska nazisters hat mot homosexuella (s. 276 f). Att homosexuella är en målgrupp för det rasistiska och högerextremistiska våldet och propagandan bekräftas även av den norske forskaren Tore Björgo i dennes doktorsavhandling Racist and Right-Wing violence in Scandinavia.16 Björgo pekar på (s. 313) att högerextremistiska och rasistiska grupper i allmänhet riktar sig mot en dubbel uppsättning fiender, dels utländska inkräktare (dvs. invandrare och flyktingar), dels en blandning inre fiender (däribland homosexuella).

13Prop. 1997/98:15 s. 8.14 Ordfront 1998.15 Natur o Kultur 1997.16 Tano Aschehoug 1997, bl.a. s. 79, 159, 171.

18.5. Frågans tidigare behandling, m.m.

18.5.1. Utredningen om homosexuellas situation i samhället

Redan utredningen om homosexuellas situation i samhället föreslog i betänkandet Homosexuella och samhället (SOU 1984:63) att bestämmelserna om hets mot folkgrupp i BrB (16 kap. 8 §) och tryckfrihetsförordningen (7 kap. 4 §) skulle ändras så att även anspelning på sexuell läggning skulle vara straffbar. Motsvarande utvidgning föreslogs i fråga om brottet olaga diskriminering i 16 kap. 9 § BrB. Utredningen föreslog också att bestämmelserna i 2 kap. 15 § och 20 § (nuvarande 22 §) RF skulle ändras så att homosexuella skyddas mot missgynnande lagstiftning.

Utredningens förslag behandlades i prop. 1986/87:124 om de homosexuellas situation i samhället. Förslaget om en utvidgning av bestämmelsen om olaga diskriminering tillstyrktes och ledde till lagstiftning. Departementschefen ansåg däremot att det inte förelåg tillräckliga skäl att föreslå en ändring av bestämmelserna om hets mot folkgrupp. Han underströk att en ändring av brottsbalksbestämmelserna även förutsatte att TF ändrades. Han anförde vidare att det krävs starka skäl för att en grundlagsändring skall företas och att en sådan bör genomföras endast om den är påkallad av ett påtagligt behov. Det underlag som presenterats i lagstiftningsärendet var, enligt departementschefens mening, inte sådant att det kunde läggas till grund för en bedömning av i vad mån kränkningar av homosexuella förekommer i tryckta skrifter eller i övrigt i de situationer som omfattas av bestämmelserna i BrB. Han framhöll även att det skulle bli mycket svårt att överblicka konsekvenserna av en lagstiftning i enlighet med förslaget. Som exempel framhölls att det var tänkbart att lagstiftningen skulle drabba olika slags framställningar med religiös bakgrund och över huvud taget snarare bidra till en konflikt mellan homosexuella och samhället än att vara till någon verklig nytta.

Departementschefen ansåg inte heller att reglerna i RF om skydd för vissa minoriteter mot missgynnande lagstiftning borde ändras. Han anförde därvid att grundlagarna bör utmärkas av en viss stabilitet och att bestämmelserna inte bör vara alltför detaljbetonade. Grundlagsändringar borde därför inte genomföras utan mycket starka skäl. Tillräckligt starka sådana skäl fanns enligt departementschefen inte och han pekade också på vissa tolkningsvårigheter som skulle kunna uppkomma, bl.a. i fråga om lagstiftningen om rätt att ingå äktenskap och att adoptera barn.

Vid den följande riksdagsbehandlingen beredde Socialutskottet ärendet. I anledning av ett motionsyrkande om ett förslag till ändring av bestämmelsen om hets mot folkgrupp i enlighet med utredningsförslaget förklarade sig utskottet tveksamt till om det förelåg ett behov av en regel-

ändring och anslöt sig till departementschefens uppfattning. Med anledning av ett annat motionsyrkande uttalade utskottet emellertid att det var självklart att regeringen skyndsamt vidtar åtgärder och återkommer till riksdagen med lagförslag, om regeringen skulle få information om att yttranden som kan liknas vid hets mot folkgrupp sprids om homosexuella. Frågan om en utvidgning av diskrimineringsförbudet i RF behandlades också. Utskottet delade dock den i propositionen uttalade uppfattningen att övervägande skäl talade mot en grundlagsändring och pekade på att det i andra bestämmelser anges att myndigheterna i sin verksamhet skall beakta allas likhet inför lagen och iaktta saklighet och opartiskhet (1 kap. 9 § RF) samt att den offentliga makten enligt 1 kap. 2 § RF skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Dessa grundläggande stadganden omfattar, som utskottet framhöll, givetvis också homosexuella.17

18.5.2. Senare utskottsbehandlingar

Frågan om kriminalisering av hets mot homosexuella har senare behandlats av Konstitutionsutskottet vid ett flertal tillfällen. Vid 1992/93 års riksmöte uttalade utskottet bland annat att det vid utformningen av straffbestämmelser gäller att finna den rätta avvägningen mellan yttrandefrihetsintresset och olika gruppers behov av skydd mot nedsättande omdömen eller kritik. Mot bakgrund av vikten av vidast möjliga yttrandefrihet saknades det, enligt utskottets mening, anledning att ändra straffbestämmelserna (bet. 1992/93:KU 2). Riksdagen följde utskottet (prot. 1992/93:16).

Vid påföljande riksmöte, då frågan återigen väcktes genom ett par motionsyrkanden, hänvisade utskottet åter till att tryckfriheten sedan lång tid har ett mycket starkt skydd i TF och i YGL. Utskottet förklarade sig i allt väsentligt dela den uppfattning som framförts av departementschefen i propositionen om homosexuellas situation i samhället. Utskottet tillade att man inte kunde bortse från möjligheten att en lagändring kunde leda till att de homosexuella, på ett sätt som många av dem inte önskar, pekas ut som en speciell grupp i samhället. Utskottet vidhöll således sitt tidigare ställningstagande och avstyrkte motionerna (bet. 1993/94:KU 2). Riksdagen följde utskottet (prot. 1993/94:11).

Konstitutionsutskottet tog vid 1995/96 års riksmöte, i anledning av två motioner, på nytt ställning till den aktuella frågan (bet. 1995/96:KU 8). Utskottet förklarade sig bestämt ta avstånd från alla former av nedsättande uttalanden om homosexuella. Under hänvisning till bestämmelserna i BrB

17 Bet. 1986/87:SoU31.

om förolämpning, uppvigling och olaga diskriminering framhöll man emellertid att det i lagstiftningen finns tillräckliga medel för att komma åt sådana uttalanden om homosexuella som individer. Enligt utskottets mening måste dock denna lagstiftning i större utsträckning omsättas i konkret handlande. Utskottet framhöll att det är en angelägen uppgift för såväl polis som åklagare att agera effektivt mot denna typ av brottslighet och det underströks att åklagare och domstolar bör uppmärksamma straffskärpningsbestämmelsen i 29 kap. 2 § 7 brottsbalken. I frågan om att utsträcka straffstadgandet om hets mot folkgrupp till att omfatta även homosexuella ansåg utskottet inte att det framkommit några nya omständigheter som talade för en kriminalisering. Utskottet vidhöll att en kriminalisering skulle innebära en omotiverad inskränkning i den grundlagsskyddade tryck- och yttrandefriheten och att en sådan skulle medföra oöverblickbara konsekvenser. Slutligen återkom utskottet till sin tidigare mening, att en lagändring skulle kunna leda till att de homosexuella, på ett sätt som många av dem inte önskar, pekas ut som en särskild grupp i samhället. Utskottet avstyrkte motionsyrkandena och riksdagen följde utskottet (prot. 1995/96:64).

Utskottet tog också upp frågan om kriminalisering av hets mot homosexuella i betänkandet 1996/97:KU15. Utskottet ansåg emellertid inte att några nya omständigheter hade framkommit som talade för en utvidgning av förbudet mot hets mot folkgrupp till att omfatta även hets mot homosexuella, och avstyrkte därför två motionsyrkanden i frågan. Riksdagen följde utskottet (prot. 1996/97:77).

I betänkandet 1997/98:KU32, där frågan behandlades på nytt, hänvisade utskottet till den utredning som skulle tillsättas (vår utredning) och ansåg att dess arbete inte borde föregripas. De aktuella motionerna avstyrktes därför och riksdagen följde utskottet (prot. 1997/98:103). Med samma motivering avslogs de motioner som hade lämnats till 1998/99 års riksmöte (bet. 1998/99:KU22, prot. 1998/99:79). Nya motioner lämnades till föregående riksmöte.18

18.5.3. Arbetsgruppen med uppgift att motverka och förebygga rasistiskt och annat etniskt relaterat våld (Ds 1998:35)

Huvuduppgiften för Arbetsgruppen med uppgift att motverka och förebygga rasistiskt och annat etniskt relaterat våld19 var att studera förekomsten av rasistiskt och främlingsfientligt våld i det svenska samhället

18 Se bl.a. motionerna K 258, K 309 och So 225.19 In 1996:D.

samt att föreslå åtgärder för att motverka och långsiktigt förebygga sådant våld. När det gäller lagstiftning är det arbetsgruppens uppfattning att det inte föreligger några egentliga brister i de legala förutsättningarna för att bekämpa rasistiskt och främlingsfientlig brottslighet. Det tycks däremot, anför man, föreligga vissa brister när det gäller tillämpningen av lagstiftningen. Arbetsgruppen anser dock att hets mot homosexuella bör jämställas med hets mot folkgrupp. Arbetsgruppen lägger inte fram något eget konkret förslag i frågan utan anser att frågan bör överlämnas till vår utredning.

Som skäl för förslaget i denna del anges bl.a. att stark antipati gentemot homosexuella och homosexualitet (homofobi) utgör en grundläggande beståndsdel i den nationalsocialistiska och rasideologiska föreställningsvärlden. Homofobin intar, sägs det, en framträdande plats även i svenska nazisters och rasideologers ideologi. Enligt arbetsgruppen är det oacceptabelt att homosexuella fortfarande inte tillerkänns samma skydd som de grupper som omfattas av bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Den inskränkning av yttrandefriheten och tryckfriheten som skulle bli en konsekvens av en utvidgning av det straffbara området är enligt arbetsgruppen välmotiverad.

18.5.4. Homosexuellas egen uppfattning

Enligt direktiven skall vi, i den utsträckning det är möjligt, ta reda på och beakta homosexuellas egen uppfattning i frågan om hets mot homosexuella skall kriminaliseras. Vi har därför haft kontakt med Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL), som beretts tillfälle att lämna synpunkter på frågan. RFSL är den utan jämförelse största intresseorganisationen för homosexuella i Sverige. Vi har även träffat Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO).

RFSL har under många år drivit frågan om hets mot homosexuella och krävt att homosexuella skall omfattas av bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Förbundet pekar på att andra grupper har ett betydligt starkare skydd mot hets- och hatbrott än vad homosexuella har. Man anser att samhället på detta sätt medvetet eller omedvetet markerar att man tar mindre ansvar för hur homosexuella skyddas mot hot och hets jämfört med t.ex. invandrare. Förbundet menar också att man, genom att tillåta hets mot homosexuella, indirekt bidrar till att våldet mot gruppen ökar.

De företrädare för RFSL som vi har varit i kontakt med har uppgett att det inom förbundet råder enighet om att kriminalisering av hets mot homosexuella bör ske. Såvitt man inom RFSL känner till, har andra organisationer för homosexuella samma uppfattning. Därmed inte sagt att det inte finns enskilda homosexuella som har en annan uppfattning.

HomO ansåg vid vårt sammanträffande med honom att brottet hets mot folkgrupp bör utvidgas så att det även omfattar hets mot homosexuella som grupp. Han befarade att den nuvarande avgränsningen av det kriminaliserade området kunde ge en signal om att det är acceptabelt att driva hetspropaganda mot homosexuella. Någon fara för att homosexuella skulle känna sig utpekade om lagen ändrades kunde HomO inte se.

18.6. Våra överväganden

18.6.1. Utgångspunkter

Det är i dag inte straffbart att uttrycka hot eller missaktning mot homosexuella som grupp. Vi har i uppdrag att överväga om det finns skäl att ändra på rättsläget i detta hänseende.

För att en kriminalisering av handlingar som inte tidigare varit straffbara skall genomföras, måste det föreligga ett påtagligt behov av detta. Det måste röra sig om handlingar som typiskt sett framstår som straffvärda. Det bör också vara fråga om handlingar som förekommer i sådan utsträckning att det är angeläget att de motverkas eller, om det rör sig om mera sällan förkommande handlingar, ändå bör kriminaliseras, t.ex. på grund av att de är av särskilt allvarlig art eller för att man önskar skydda vissa grupper eller intressen som hotas.

Att göra det straffbart att uttrycka hot eller missaktning mot homosexuella som grupp skulle innebära en inskränkning i den i RF grundlagsfästa yttrandefriheten. Yttrandefrihet tillförsäkras också genom Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter.

Förutsättningar för en inskränkning av yttrandefriheten i nu aktuellt hänseende finns genom bestämmelsen i 2 kap. 13 § RF, där det anges att yttrandefriheten får begränsas med hänsyn bl.a. till allmän ordning och säkerhet. Begränsning i yttrandefriheten får dock göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett begränsningen och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar (2 kap. 12 § andra stycket RF). Vid bedömandet av vilka begränsningar som får ske skall särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter (2 kap. 13 § andra stycket RF). Enligt Europakonventionen får yttrandefriheten begränsas om det är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till bl.a. den allmänna säkerheten.

Det nuvarande brottet hets mot folkgrupp är inte bara ett brott enligt BrB, utan också tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott. Med hänsyn till de likheter som finns mellan brottet hets mot folkgrupp och de gärningar som skulle kunna straffbeläggas som hets mot homosexuella, saknas enligt vår bedömning anledning att diskutera möjligheten att ändra bestämmelserna i BrB utan någon motsvarande ändring i TF och YGL. Mot en sådan lösning talar för övrigt den omständigheten att de uttalanden och andra meddelanden som skulle omfattas av nykriminaliseringen i stor omfattning tycks spridas just i skrift eller genom andra medier.

En utgångspunkt bör alltså vara att en kriminalisering av hets mot homosexuella innefattar ändringar i grundlag. Med hänsyn till att grundlagarna bör kännetecknas av en viss stabilitet och framför allt till att det är fråga om en inskränkning i yttrandefriheten och tryckfriheten, måste det finnas starka skäl för att genomföra en sådan kriminalisering.

18.6.2. Förslag

Förslag: Hets mot homosexuella som grupp kriminaliseras.

Det råder enligt vår uppfattning ingen tvekan om att homosexuella är en utsatt grupp i vårt samhälle. Det kan visserligen sägas att det antal brott som begås mot homosexuella, i vart fall enligt vad som kan utläsas av statistiken, relativt sett är litet och utgör en begränsad del av den totala brottsligheten. Det finns dock tecken på att brotten mot homosexuella ökar (se avsnitt 18.4.4).

Vilka de verkliga talen är bedömer vi emellertid vara av underordnad betydelse; att någon alls utsätts för hot eller våld på grund av sin homosexualitet är oacceptabelt och det finns anledning att med kraft reagera mot detta. Som redovisats tidigare (avsnitt 18.3.1) har EU, genom antagandet av Amsterdamfördraget och den nya artikeln i Romfördraget om möjligheter att vidta åtgärder för att bekämpa bl.a. diskriminering på grund av sexuell läggning, tydligt tagit avstånd från varje form av sådan diskriminering.

Som framgått av det föregående har det tidigare rått en viss osäkerhet om hur vanligt förekommande uttalanden och andra meddelanden som uttrycker hot eller missaktning för homosexuella som grupp är. Att sådana uttalanden - ofta mycket obehagliga och våldsamma - utgör en inte oväsentlig beståndsdel i de skrifter och andra meddelanden som sprids av nationalsocialistiska och andra rasideologiska grupper torde dock vara obestridligt. Mot bakgrund av vad som framkommit genom de nyare undersökningar som redovisats i avsnitt 18.4, kan det enligt vår uppfattning numera också slås fast att propaganda av den angivna typen är relativt van-

ligt förekommande och att den drabbar ett stort antal homosexuella. Det är i själva verket så, att agitationen mot homosexuella och homosexualitet utgör en del i dessa gruppers propaganda och är invävd i den rasistiska och antisemitiska agitationen i övrigt. Detta är inte någon ny företeelse; tvärtom har homosexuella alltsedan 1930-talet varit en av de nationalsocialistiska gruppernas måltavlor.

Det nu sagda innebär också att homosexuella har en särskilt utsatt position jämfört med andra grupper i samhället. De utsätts för en hetspropaganda av ett slag som det i dag inte finns något egentligt skydd emot. Det kan långt ifrån uteslutas att den förekommande agitationen mot homosexuella påverkar omfattningen av såväl våld och hot som andra trakasserier och kränkningar av homosexuella på grund av deras sexuella läggning.

Ett skäl som framförts mot en kriminalisering av hets mot homosexuella är att homosexuella, på ett sätt som många av dem inte anser önskvärt, därigenom skulle pekas ut som en speciell grupp i samhället. Detta skäl förefaller emellertid knappast hållbart. Enligt den information som vi inhämtat (se avsnitt 18.5.4) tycks det finnas en rätt stor enighet bland homosexuella om att en lagändring bör komma till stånd.

Mot bakgrund av vad som nu anförts, anser vi att det finns mycket starka skäl för en kriminalisering av hets mot homosexuella som grupp. Dessa skäl måste emellertid vägas mot intresset av att bibehålla vidast möjliga yttrandefrihet och tryckfrihet. En eventuell kriminalisering får inte heller stå i strid med bestämmelserna i den Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter.

Ett kriterium som skall uppfyllas för att en inskränkning av yttrandefriheten skall vara tillåten är att det skall ske för ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle (enligt Europakonventionen ”nödvändigt i ett demokratiskt samhälle”). Att intresset att skydda gruppen homosexuella mot hot eller andra uttryck för missaktning är ett sådant godtagbart ändamål, anser vi vara uppenbart. Vi anser inte heller att en kriminalisering av hets mot homosexuella går utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål (intresset av att skydda homosexuella mot hot eller andra uttryck för förakt, vilka företeelser - om de inte motverkas - kan leda till ett ökat våld mot homosexuella) som föranleder begränsningen av yttrandefriheten. En viktig aspekt här är att de nationalsocialistiska och andra rasideologiska gruppernas agitation riktar sig mot såväl personer av visst etniskt eller religiöst ursprung som mot homosexuella. Det är emellertid endast hets mot den första gruppen av personer på grund av deras etniska eller religiösa ursprung som i dag är straffbart. Detta innebär att det finns en risk för att agitationen kommer att koncentreras mot homosexuella eller i vart fall bli brutalare när den riktas mot homosexuella. Polismyndigheten i Stockholms län har i sin hotbildsanalys för år 1999 (se avsnitt 18.4.4) gjort bedömningen att en ökad risk för brott mot homosexuella föreligger.

En begränsning i yttrandefriheten får inte sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen. Vi kan inte finna att en kriminalisering av hets mot homosexuella generellt sett utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen. Hot mot eller kränkande omdömen om homosexuella kan, allmänt sett, knappast anses som uttryck för en viss åsikt. Det är snarare fråga om ett missbruk av yttrandefriheten. Det straffbara området får emellertid inte sträckas så långt att det kommer att omfatta även saklig diskussion om homosexualitet.

Sammantaget anser vi att de skäl som talar för en kriminalisering av hets mot homosexuella som grupp väger tyngre än de skäl som kan anföras däremot, främst intresset av att behålla yttrandefriheten oförändrad i denna fråga. Det kan också tilläggas att den straffrättsliga lagstiftningen i flera europeiska länder, däribland Danmark och Norge, innehåller förbud mot hets mot homosexuella som grupp (se avsnitt 18.3.2). Det är vår bedömning att en sådan inskränkning av yttrandefriheten inte står i strid med den Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter (se avsnitt 18.3.1 om Europadomstolens praxis).

Vi föreslår således att hets mot homosexuella som grupp skall kriminaliseras. Det är emellertid viktigt att det straffbara området inte sträcks så långt att det utgör ett hinder mot opinionsfriheten eller kritikrätten. Vi återkommer i det följande avsnittet till frågan om den närmare utformningen av en ny straffbestämmelse.

Det skulle kunna göras gällande att även andra minoritetsgrupper - t.ex. handikappade - kan behöva samhällets stöd mot olika former av hetspropaganda. Det finns emellertid ingenting som tyder på att några andra grupper utsätts för en hetspropaganda av det slag som den som homosexuella utsätts för. Historiskt är det också just homosexuella som - vid sidan av etniska och religiösa minoriteter - är föremål för nazistisk och rasistisk propaganda. Bestämmelsen om hets mot folkgrupp tillkom ursprungligen som en reaktion mot den under 1930- och 1940-talen ökande rasistiska framför allt antisemitiska - propagandan.20 Lagstiftaren tog lärdom av historien och lät vad som hänt i Europa avspeglas i den straffrättsliga lagstiftningen. Det är enligt vår uppfattning också så som lagstiftningen skall användas. Man bör - särskilt med tanke på att det här är fråga om en inskränkning av yttrandefriheten - inte införa straffbestämmelser som kriminaliserar förfaranden som inte förekommer nu men som eventuellt skulle kunna komma att bli vanligare i framtiden. Mot bakgrund av vad vi inledningsvis sagt om förutsättningarna för att kriminalisering av handlingar som inte tidigare varit straffbara, nämligen att det skall vara fråga om straffvärda handlingar som förekommer i viss utsträckning eller som är av

20 Se SOU 1944:69 s. 222 ff.

särskilt allvarlig art, anser vi att det inte finns något behov av en ytterligare utvidgning av bestämmelsen om hets mot folkgrupp.

18.6.3. Den närmare utformningen

Förslag: Bestämmelsen i 16 kap. 8 § BrB utvidgas så att den omfattar även kränkning av homosexuella. Brottet benämns i sådana fall hets mot homosexuella.

Kriminalisering av hets mot homosexuella kan ske antingen genom en utvidgning av den nuvarande straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp eller genom att ett särskilt brott tillskapas. Vi anser att övervägande skäl talar för att kriminaliseringen bör ske genom en utvidgning av bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Det är t.ex. angeläget att man får en gemensam utveckling i praxis i fråga om vad som är ett meddelande i lagens mening. Det är för övrigt den modell som valts i våra grannländer Danmark och Norge.

Det har invänts att homosexuella inte kan anses som en enhetlig folkgrupp. Vi har förståelse för detta synsätt, men frågan är vilken relevans som invändningen har i det nu aktuella sammanhanget. Så mycket kan i alla fall sägas som att homosexuella som gemensamt har den sexuella läggningen och det är just denna som föranleder olika typer av angrepp från bland annat nationalsocialistiska och rasideologiska grupperingar. Med hänsyn till den utformning som vårt lagförslag har, blir under alla förhållanden denna diskussion irrelevant. Homosexuella - liksom övriga grupper som skyddas av bestämmelsen om hets mot folkgrupp - kallas där nämligen inte för folkgrupp.

En särskild fråga är om kriminaliseringen skall avse hets mot just homosexuella eller om den skall avse även hets mot personer med annan sexuell läggning. Av våra direktiv framgår inte annat än att vi skall pröva frågan, om hets mot homosexuella skall kriminaliseras, men vi anser ändå att det finns anledning att överväga den närmare utformningen av nykriminaliseringen i detta hänseende.

I juridiskt språkbruk används ofta uttrycket sexuell läggning som en övergripande term för hetero-, homo- och bisexualitet. I det tidigare nämnda betänkandet (SOU 1984:63) Homosexuella och samhället användes sexuell läggning som en beteckning för ”vilket kön en människas sexuella känslor riktas mot”. Utredningen ansåg mot bakgrund av den bestämningen att sexuell läggning kunde förstås endast som hetero-, homoeller bisexuell läggning. Flera remissinstanser ansåg emellertid att begreppet var alltför vitt och obestämt. Denna kritik delades av departementschefen, som ansåg att det i begreppet ryms ”böjelser för en rad beteenden som

inte rimligen kan skyddas av lagstiftaren och varav vissa till och med är straffbara”.21 Den aktuella utvidgningen av bestämmelsen i BrB om olaga diskriminering (16 kap. 9 §) kom därför att omfatta diskriminering endast på grund av homosexuell läggning.

Den s.k. SEDA-utredningen förordade i sitt betänkande Förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning (SOU 1997:175), att begreppet sexuell läggning används som en lagteknisk, övergripande term för hetero-, homo- och bisexualitet. Den lag (1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning som antagits av riksdagen och trädde i kraft den 1 maj 1999 (se avsnitt 18.2.3) innehåller också (2 §) en definition av begreppet sexuell läggning i enlighet med utredningens förslag.

Enligt vad som uttalas i förarbetena22 hör alla individer till någon av de tre kategorierna heterosexuell, homosexuell eller bisexuell. Redan som en följd av lagens avgränsning till sexuell läggning faller olika sexuella beteenden och sexuella variationer som finns hos såväl hetero-, homo- som bisexuella personer utanför lagens diskrimineringsförbud, t.ex. pedofili. SEDA-utredningen beskriver dessa variationer som uttryck för sexualitet som ligger ”på toppen av” eller går utöver den sexuella läggningen (s. 116). En individ kan alltså ses som t.ex. heterosexuell och pedofil däremot kan denne inte ses som enbart pedofil.23

Det är möjligt att man genom användande av begreppet sexuell läggning i och för sig kan avgränsa nykriminaliseringen så att den avser hets mot grupper av personer på grund av deras heterosexuella, homosexuella eller bisexuella läggning utan att därmed ge skydd för alla former av sexuellt beteende. Frågan är dock om det finns skäl att utsträcka nykriminaliseringen till annat än hets mot homosexuella. Heterosexuella utgör en majoritet av befolkningen och det ter sig tämligen långsökt att någon skulle bedriva hets mot denna del av befolkningen. Likaså har man svårt att tänka sig att någon skulle ägna sig åt hetspropaganda som specifikt skulle avse bisexualitet. Med hänsyn härtill och till utformningen av våra direktiv samt - inte minst - till att 1999 års diskrimineringsutredning har i uppdrag att behandla frågan om användningen av termen sexuell läggning i lagstiftningen, föreslår vi att bestämmelsen om hets mot folkgrupp nu utvidgas så att den kommer att omfatta även hets mot grupper av personer på grund av homosexuell läggning. Brottet skall enligt vårt förslag i sådana fall benämnas hets mot homosexuella.

Det har påpekats att det i olika religiösa texter - t.ex. i Bibeln - förekommer uttalanden som är kränkande för homosexuella. Självfallet gäller

21Prop. 1986/87:124 s. 37.22Prop. 1997/98:180 s. 21.23a. prop. s. 22.

här - liksom när man i övrigt skall pröva om en gärning utgör hets mot folkgrupp - att man måste bedöma uttalandet eller meddelandet i sitt sammanhang. Den som endast citerar och seriöst diskuterar texter av det angivna slaget gör sig givetvis inte skyldig till hets mot homosexuella. Om någon däremot använder exempelvis citat ur Bibeln i syfte att hetsa mot homosexuella, kan denne dock göra sig skyldig till sådant brott.

19. Hotbrott

19.1. Inledning

Det har genom det material som vi har samlat in och genom de uppgifter som vi har fått från polis och åklagare framkommit att det är vanligt att medlemmar i mc-gängen ägnar sig åt indrivning av verkliga eller konstruerade fordringar. Inte sällan sker detta genom användande av olika former av hot. Det är också vanligt att medlemmar i mc-gäng och i rasistiska sammanslutningar hotar poliser och andra tjänstemän och att de genom hot försöker skrämma vittnen och andra som skall höras inför domstol till tystnad.

Det har emellertid visat sig att det råder osäkerhet beträffande huruvida de metoder som används vid indrivningsförsöken alltid innefattar straffbara gärningar. Det tycks finnas ett behov av ett klarläggande av var gränsen går mellan vad som är att bedöma som endast en icke rättsstridig uppmaning att betala en skuld och vad som är att uppfatta som ett hot om våld eller annan brottslig gärning i händelse av utebliven betalning. Det råder också oklarhet om huruvida vissa typer av beteenden kan vara att uppfatta som straffbara hot. Denna oklarhet gäller också vid bedömningen av om vissa typer av förfaranden är straffbara som hot mot tjänsteman eller övergrepp i rättssak. Vi har mot bakgrund av vårt uppdrag funnit det naturligt att överväga om det finns behov av att förtydliga lagstiftningen i detta hänseende.

19.2. Nuvarande straffbestämmelser av intresse

19.2.1. Allmänt

I 4 kap. 4 § BrB finns en allmän straffbestämmelse till skydd för individens handlingsfrihet. Enligt bestämmelsen döms den för olaga tvång som tvingar annan att göra, tåla eller underlåta något. För straffbarhet förutsätts att tvånget sker genom våld eller genom vissa angivna slag av hot, nämligen hot om brottslig gärning, hot att åtala eller ange annan för brott samt hot att om annan lämna menligt meddelande. Hot av de två sistnämnda

slagen är straffbara endast om de används för att utöva ett tvång som är otillbörligt.

Den som hotar någon med vapen eller annars med brottslig gärning, på ett sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom, döms enligt 4 kap. 5 § BrB för olaga hot. Bestämmelsen är avsedd att ge ett skydd mot angrepp på en enskild persons känsla av trygghet till person och egendom.

Bestämmelsen om utpressning finns i 9 kap. 4 § BrB. Brottet består i att någon genom olaga tvång förmår en annan person till en disposition som innebär förmögenhetsöverföring. Med olaga tvång avses detsamma som i 4 kap. 4 § BrB.

I 17 kap. BrB finns bestämmelser om brott mot allmän verksamhet, m.m. Av intresse här är brotten våld eller hot mot tjänsteman (1 §) respektive förgripelse mot tjänsteman (2 §) samt övergrepp i rättssak (10 §). Den brottsliga gärningen enligt 17 kap. 1 § består i våld eller hot om våld som riktar sig mot den skyddades person. För straffbarhet förutsätts att våldet eller hotet om våld står i samband med myndighetsutövning. Huvudfallet är att någon angriper en person i dennes myndighetsutövning, t.ex. en polisman som är i färd med att gripa en inbrottstjuv eller som deltar i en trafikkontroll. Under paragrafen ryms emellertid också det fallet att någon med våld eller hot om våld försöker tvinga någon, t.ex. en socialsekreterare, att i myndighetsutövning vidta en åtgärd eller hindra honom från att vidta en åtgärd. Slutligen omfattas det fallet att någon angriper en person för att hämnas vad denne gjort eller underlåtit i myndighetsutövning. Skillnaden mellan 1 § och 2 § ligger i beskrivningen av den brottsliga handlingen. För förgripelse mot tjänsteman döms den som, på annat sätt än som avses i bestämmelsen om våld eller hot mot tjänsteman, otillbörligen vidtar eller hotar med en åtgärd som för den skyddade (tjänstemannen) medför lidande, skada eller annan olägenhet.

Den brottsliga gärningen enligt 17 kap. 10 § beskrivs på samma sätt som i 17 kap. 1 § och 2 §, nämligen som angrepp med våld eller med hot om våld respektive vidtagande av eller hotande med en åtgärd som medför lidande, skada eller olägenhet. Bestämmelsen är avsedd att ge skydd åt vittnen och andra förhörspersoner. Skydd mot våld eller hot om våld tillkommer därutöver personer som gjort anmälan, fört talan eller ämnar göra detta.

19.2.2. Närmare om hotet

Som moment i de i föregående avsnitt refererade bestämmelserna ingår att gärningsmannen hotar en annan person med någon typ av åtgärd. Det kan vara fråga om (1) hot om våld, (2) hot om brottslig gärning eller (3) hot om åtgärd som medför lidande, skada eller olägenhet. Bestämmelsen om olaga tvång innefattar också vissa hot om att åtala, anmäla eller lämna menligt meddelande om någon. I det följande bortses emellertid från hot om sådana åtgärder.

Med hot om våld avses att gärningsmannen hotar en person med våld mot dennes person. Det är i allmänhet fråga om misshandel men även ett betvingande, t.ex. att låsa in eller föra bort någon, kan vara att anse som våld som omfattas av de aktuella bestämmelserna.1

Under begreppet hot om brottslig gärning faller, förutom hot om våld mot person, t.ex. hot om våld på egendom (skadegörelse, m.m.). Den brottsliga gärningen behöver inte rikta sig direkt mot den hotade, utan kan t.ex. avse våld mot anhörig eller skadegörelse på anhörigs egendom. Hot om åtgärd som är enbart civilrättsligt rättsstridig (avtalsbrott, strejk, m.m.) faller alltså utanför begreppet hot om brottslig gärning.2

Begreppet hot om gärning som medför lidande, skada eller annan olägenhet förekommer i bestämmelserna i 17 kap. BrB om förgripelse mot tjänsteman (2 §) respektive övergrepp i rättssak (10 §). Med skada avses i dessa bestämmelser ekonomisk skada. Ett exempel kan vara att någon hotar att förstöra den hotades egendom. I övrigt kan under begreppet hänföras t.ex. lidande p.g.a hot om våld mot anhörig.3 Även sådant som nämns i 4 kap. 4 § BrB, nämligen hot om åtal eller angivelse eller lämnande av menligt meddelande, kan omfattas. Ett praktiskt fall är hot om förtal.4

Hot kan framföras och uttryckas på olika sätt. De kan vara mer eller mindre tydliga. Vad som i de hänseendena krävs för straffbarhet är inte reglerat i lag och man finner inte heller i förarbetena någon vägledning. När det gäller sättet som ett hot framförs på, tänker man väl i första hand på hot som framförs i ord. Att straffbara hot i och för sig kan framföras även på andra sätt får anses klart, även om försiktighet kan vara påkallad. Ett tydligt exempel finns dock angivet direkt i lag, nämligen hot genom lyftande av vapen mot någon (4 kap. 5 § BrB). Man kan också tänka sig andra former av hot, t.ex. hot som består i att man till någon överlämnar en bild med ett hotfullt innehåll.5

1 Holmqvist m.fl. Brottsbalken kap. 13-24 s. 17:6.2 Jareborg: Brotten II 1986 s. 246.3 Holmqvist m.fl. s. 17:15.4 Jareborg: Brotten III, 1986, s. 161.5 Jfr fallet Cassel/Pascalidou, NJA 1999 s. 275.

Vad avser krav på tydlighet gäller att inte bara klara och tydliga hot av typen ”jag skall döda dig” eller ”jag skall slå sönder din bil” är straffbara. Ett exempel på detta finner man i hovrättsfallet RH 1991:58. Två personer som hade kommit i besittning av en stor mängd nycklar till industrifastigheter samt en larmpärm krävde av ägaren, ett vaktbolag, lösen för att lämna tillbaka nycklarna och pärmen. Hovrätten ansåg, fastän gärningsmännen ”ej med klara ord” hade hotat med viss gärning, att det genom andra omständigheter stod klart att de stödde sitt krav på inlösen av nycklar och pärm med att dessa annars skulle komma att användas som hjälpmedel vid tillgreppsbrott. Gärningsmännen dömdes för utpressning.

Ett annat exempel är en dom i september 19996 där Hovrätten över Skåne och Blekinge dömde presidenten i Hells Angels Malmö, Thomas M, för bl.a. hot mot tjänsteman. Hoten bestod i att Thomas M. i samband med att han omhändertogs av polis till intillstående kamrater sagt bl.a. ”lägg märke till denne man, han skall det hända något” samt direkt till polismannen ”du har gjort ditt livs misstag”.

Stockholms tingsrätt ogillade däremot i en dom i september 19997 ett åtal för olaga hot, enligt vilket tre medlemmar i Hells Angels vid flera tillfällen skulle ha uppsökt målsäganden och med olika former av påtryckning försökt förmå denne att betala en påstådd skuld. Enligt åtalet hade de tilltalade bl.a. hotat målsäganden med ord innebärande att det skulle hända honom saker och att han skulle råka ut för otrevligheter om han inte betalade skulden. Vidare skulle hoten ha förstärkts genom att de tilltalade förklarade att de kom från Hells Angels och, vid ett av tillfällena, genom att tala om för målsäganden att det var bäst för honom att komma till Hells Angels lokal i Bromma och betala skulden. Tingsrätten fann att det kunde finnas någon som ansåg sig ha en fordran på målsäganden (dock inte de tre tilltalade) och att begäran om betalning som sådan inte kunde anses otillbörlig. Tingsrätten konstaterade vidare att Hells Angels i massmedierna utmålas som en våldsorganisation och att de tre tilltalade, som hade klargjort sitt medlemskap i organisationen för målsäganden, hade anlitats i syfte att sätta extra press på målsäganden att betala. Att någon som tillhör en sådan organisation på uppdrag av annan kräver någon på betalning torde enligt tingsrätten aldrig kunna innefatta ett brott så länge kontakten sker på ett korrekt sätt. Tingsrätten fann det i viss mån oklart vad som verkligen hade sagts vid de olika tillfällen då de tilltalade hade uppsökt målsäganden. Man fann det dock styrkt att målsäganden fått besked om att komma till Hells Angels lokal och betala skulden. Uppgiften om var betalningen skulle ske ansågs emellertid i sig sakna intresse för bedömningen av om de tilltalade hade gjort sig skyldiga till olaga hot. De uttalanden som i övrigt

6 Dom 1999-09-20 i mål B 35/99

.

7 Dom 1999-02-11 i mål B 6035/97. Domen överklagades inte.

gjorts framstod enligt tingsrätten som mångtydiga och synnerligen diffusa. Att en information om att en utebliven betalning kan medföra otrevligheter och att det kan hända saker, behöver enligt tingsrätten inte alltid ges innebörden att det är fråga om ett hot om brottslig gärning. Tingsrätten fann det inte styrkt att de tilltalade hade fällt sådana yttranden som skulle kunna innefatta hot om brottslig gärning och tillade att de tilltalades klädsel och organisationstillhörighet vid sådant förhållande fick anses sakna betydelse vid prövning av åtalet.

Helsingborgs tingsrätt ogillade i en dom i september 19998 ett åtal för hot mot tjänsteman, då den tilltalade i samband med ett ingripande för rattfylleri till en polisman på polisstationen sagt ”vi ses utanför” och ”din tid kommer”. Tingsrätten ansåg att uttalandena inte uppfyllde det objektiva rekvisitet att hotet skall innehålla ett uttalande om våld. De kunde enligt tingsrätten inte heller med hänsyn till omständigheterna varunder de gjordes - den tilltalade var arg och berusad - tolkas som ett förtäckt hot om våld.

Hovrätten över Skåne och Blekinge hade i ett mål avseende häktning att ta ställning till om ett visst förfarande kunde anses utgöra utpressning alternativt olaga hot.9 Den misstänkte, som var medlem i mc-gänget Bandidos, hade enligt åklagaren tillsammans med en kamrat vid två tillfällen sökt upp målsäganden på dennes företag. Vid det första tillfället hade de båda kamraterna endast visat upp en faktura och förklarat att man ville ha betalt. Vid det andra tillfället, då en av kamraterna var iklädd en keps med namnet Bandidos på, hade den misstänkte till en anställd på målsägandens företag framfört ord med innehåll att nu är det dags att betala och samtidigt lämnat ett telefonnummer dit målsäganden skulle ringa. Den misstänkte hade vidare uttalat att han visste dels att målsäganden hade hustru och barn samt var familjen bodde, dels vilken bil målsäganden använde. - Tingsrätten biföll åklagarens yrkande om häktning. Hovrätten ansåg däremot att sannolika skäl för de påstådda brotten inte förelåg. Av handlingarna i målet synes framgå att ogillandet hade sin grund i att hovrätten ansåg att det aktuella förfarandet inte utgjorde brott.10

Var gränsen i objektivt hänseende går mellan straffbara hot och uttalanden eller beteenden som inte kan anses utgöra straffbara hot är oklart. Av de uppgifter som vi har fått från polis och åklagare (se kapitel 5) framgår att det är vanligt att medlemmar i mc-gäng försöker driva in fordringar - verkliga eller konstruerade - genom användande av vad som betecknas

8 Dom 1999-09-14 i mål B 1618/99. Domen överklagades inte.9 Beslut 1998-03-11 i mål Ö 374/98.10 Åtal väcktes inte. Däremot åtalades och dömdes den misstänktes kamrat senare för övergrepp i rättssak, eftersom han hotat och misshandlat den anställde för att denne talat med polisen om händelsen.

som ”subtila” hot. Vi har även tagit del direkt av förundersökningar rörande olaga hot m.m. som av olika skäl har lagts ner. I det följande redovisas några exempel på detta. Av hänsyn till förundersökningssekretessen har vi ändrat en del uppgifter och försökt att beskriva fallen så allmänt som möjligt. I de fall då polis eller åklagare har tagit ställning i fråga om gärningens straffbarhet redovisas detta.

Exempel 1

En person, A, hade sålt en bil till en annan person, B, för 80 000 kr. En tid därefter uppsöktes A i sitt hem av en okänd man som lämnade tillbaka bilen och förklarade att den inte längre var värd 80 000 kr. Den okände mannen uppmanade A att påföljande dag betala tillbaka dubbla köpesumman. Han överlämnade en lapp med ett telefonnummer och förklarade att A skulle ringa nästa dag. A ringde numret, varvid en person svarade med sitt eget namn, C, och Hells Angels. C förklarade att han var ombud för köparen B och upprepade kraven på betalning. Betalningen skulle erläggas till C. Några konkreta hot uttalades inte men A blev mycket rädd. Dagen efter händelsen uppmärksammade A att en person iförd en väst med Hells Angels emblem promenerade förbi A:s bostad vid flera tillfällen. - Sedan åklagare kopplats in, gjorde denne bedömningen att brott inte hade begåtts. Enligt åklagaren var det visserligen sannolikt att de personer som krävde betalning subjektivt avsåg att hota A, men objektivt förelåg inget straffbart hot.

Exempel 2

Ett aktiebolag försattes i konkurs med bl.a. en leverantörsskuld om 500 000 kr. Leverantören fick ingen utdelning i konkursen. En företrädare för leverantören försökte därefter förgäves förmå en delägare, A, i konkursbolaget att personligen betala skulden. En tämligen lång tid därefter dök fyra män upp på A:s arbetsplats och förklarade att man övertagit leverantörens fordran och krävde betalning. En av männen var iklädd mc-väst. Sedan A förklarat att han inte kunde betala, sade männen att de skulle återkomma. De tillade att de visste var A bodde och uppgav också korrekt dennes bostadsadress. Några konkreta hot uttalades inte.

Exempel 3

En person, A, hade varit på väg att köpa en exklusiv båt av en annan person, B. A hade emellertid dragit sig ur affären. En tid därefter uppsöktes A i sitt hem av en för honom okänd person, C. C var iklädd en väst med Hells Angels märke på ryggen. C krävde att A skulle betala en viss summa som kompensation för den uteblivna affären. A vågade inte säga mot C utan lovade att betala. C lämnade ett telefonnummer och uppmanade A att registrera det i sin egen mobiltelefon under beteckningen HA för att inte glömma bort uppgörelsen. - Efter en tid förklarade A

för polisen att han träffat en uppgörelse med C och att saken var ur världen. Ärendet avskrevs.

Exempel 4

En person, A, utsattes av medlemmar i ett mc-gäng för allvarliga hot med krav på betalning av en påstådd skuld. Vid ett tillfälle gick tre män iklädda västar med mcgängets emblem in i en butik som A:s hustru drev. De sade ingenting utan gick bara omkring i butiken en stund, för att sedan försvinna ut igen.

Exempel 5

I samband med ett bygge uppstod en tvist mellan byggherren och ett snickeriföretag som utfört visst arbete. Byggherren ville inte betala hela kontraktssumman eftersom han ansåg att arbetet inte hade utförts korrekt. Parterna diskuterade en förlikning men innan en sådan hade träffats fick byggherren besök av två män i mcvästar som förklarade att snickeriföretaget inte ville träffa en förlikning utan i stället skulle försöka finna andra medel att driva in pengarna. De uppmanade byggherren att betala och försvann sedan från platsen. - Någon betalning skedde inte och åklagare beslutade efter en tid att lägga ner förundersökningen med motiveringen att brott inte kunde styrkas.

Exempel 6

A hade en fordran på B om 40 000 kr. B klarade inte av att fullgöra överenskomna avbetalningar. A överlät fordran till ett inkassoföretag som krävde B på betalning. I telefonsamtal förklarade A för B att företrädarna för inkassoföretaget är medlemmar i Hells Angels och att dessa medlemmar inte drar sig för någonting för att driva in pengarna. - Efter en tid kontaktade B polisen och förklarade att skulden hade betalats och att affären nu var avslutad. Polismyndigheten lade ner förundersökningen med motiveringen att gärningen inte utgjorde brott.

19.3. Överväganden

Förslag: Bestämmelserna i BrB om olaga tvång, olaga hot, utpressning, hot mot tjänsteman, förgripelse mot tjänsteman samt övergrepp i rättssak förtydligas genom att det i lagtexten görs ett tillägg som anger att såväl öppna som förtäckta hot är straffbara.

Som torde ha framgått av det material som har redovisats i det föregående råder osäkerhet om var gränsen går mellan å ena sidan straffbara hot och, å

andra sidan, beteenden som inte är straffbara. Vägledande uttalanden i förarbeten eller i praxis från HD saknas.

Justitieutskottet behandlade i januari 2000 bl.a. en motion i vilken begärdes en översyn av straffbestämmelsen om olaga hot så att även subtila hot kan beivras.11 Utskottet förklarade att man kunde instämma i motionärens uppfattning att det finns klandervärda beteenden som kan vara svåra att komma åt med bestämmelsen om olaga hot och att svårigheten främst synes ligga i att avgöra om vissa faktiska beteenden är sådana att de kan vara att bedöma som hot om brottslig gärning. Att göra sådana bedömningar torde enligt utskottet emellertid snarare vara en uppgift för rättstillämpningen än för lagstiftaren och man antog också att problem att avgränsa straffbudets tillämpningsområde skulle kvarstå. Utskottet avstyrkte motionen.

Det är naturligtvis så att en straffbestämmelse inte kan utformas med en sådan exakthet att det för varje given situation redan av lagtexten framgår om det faktiska beteendet är straffbart eller inte. Varje straffbestämmelse måste bli föremål för tolkning i domstol och det är primärt en fråga för rättstillämpningen att avgöra om ett visst beteende är sådant att det är brottsligt. Att det inte är möjligt att för alla situationer i förväg ange var gränsen för det straffbara området går är således något som får accepteras.

Det är inte uteslutet att de gärningar som har beskrivits i de olika exemplen i föregående avsnitt är straffbara enligt nu gällande lagstiftning. Det skulle därför kunna sägas att man bör avvakta en prövning i domstol innan man vidtar lagstiftningsåtgärder. Den osäkerhet i frågan om vad som utgör straffbara respektive icke straffbara gärningar utgör emellertid ett reellt problem för polis och åklagare och denna osäkerhet tycks dessutom innebära att beteenden som verkligen är straffvärda inte beivras. Det är inte acceptabelt att någon - medlem i mc-gäng eller ej - genom användande av hot försöker förmå en annan person att vidta en viss åtgärd, t.ex. att betala en skuld. Det gäller oavsett om det sker genom användande av konkreta, i ord uttalade hot om våld eller annan brottslig gärning eller om det sker genom annat hotfullt uppträdande. Vi anser det angeläget att markera att den typen av beteende är straffbart och vi föreslår att ett förtydligande i detta hänseende införs i bestämmelserna i BrB om olaga tvång och olaga hot. Det bör lämpligen ske genom att det i lagtexten görs ett tillägg som anger att såväl öppna som förtäckta hot är straffbara. I bestämmelsen om utpressning hänvisas till bestämmelsen om olaga tvång, varför förtydligandet kommer att omfatta även utpressningsbrottet.

Förslaget innebär naturligtvis inte att det alltid skall vara straffbart att uppmana någon att betala en skuld. Var och en - även medlemmar i mcgäng - har rätt att begära betalning av en fordran som man har på en annan

11 Bet. 1999/2000:JuU7 s. 13 f.

person. Det gäller oberoende av om fordringen har uppkommit genom egen försträckning e.dyl. eller om den har övertagits från någon annan. En faktor som inte heller skall glömmas bort i detta sammanhang är naturligtvis kravet på uppsåt hos gärningsmannen, dvs. det krävs för straffansvar att denne har haft uppsåt att hota målsäganden. Det räcker alltså inte att det objektivt föreligger ett sådant hot eller tvång som anges i de aktuella straffbestämmelserna.

Vid bedömningen av om ett straffbart hot har uttalats eller förmedlats på annat sätt är det viktigt att domstolen gör en helhetsbedömning av den situation som meddelandet har framförts i. Om det av sammanhanget framgår att den tilltalade har haft uppsåt att med hot om någon form av brottslig gärning förmå någon att t.ex. betala en skuld och den som kravet riktar sig mot också objektivt har varit utsatt för ett hot om brottslig gärning, skall den tilltalade kunna fällas till ansvar oberoende av i vilken form det hotfulla meddelandet har framförts. Denna fråga behandlas ytterligare i författningskommentaren.

Det är tydligt att ett allvarligt problem i dag är att medlemmar i mcgäng och även i rasistiska grupper hotar vittnen och andra som skall höras under en förundersökning eller inför domstol. Även polismän och andra tjänstemän inom rättsväsendet hotas. Dessa företeelser utgör ett reellt hot mot hela rättsstaten och det måste bli alldeles tydligt att det skall vara straffbart att, på vilket sätt det vara månde, direkt eller indirekt hota dess företrädare eller personer som i egenskap av vittnen m.m. bistår rättsstaten i dess brottsbeivrande funktion. Det är därför även när det gäller hot eller förgripelse mot tjänsteman och övergrepp i rättssak angeläget att det i lagstiftningen görs ett förtydligande i fråga om vad som skall kunna anses som straffbara hot. Vi föreslår att det i dessa bestämmelser införs motsvarande förtydligande som vi har föreslagit i fråga om olaga tvång och olaga hot.

Det finns i BrB ytterligare bestämmelser i vilka begreppen hot eller hota ingår som brottsrekvisit, t.ex. i 6 kap. 1 § (våldtäkt), 8 kap. 5 § (rån), 13 kap. 5b § (flygplatssabotage) och 21 kap. 8 § (våld eller hot mot förman). Vi har övervägt frågan, om man även i dessa bestämmelser bör göra motsvarande förtydliganden som har föreslagits ovan. I flera av de bestämmelserna är emellertid hotet eller tvånget kvalificerat på något sätt. T.ex. anges i rånparagrafen att hotet skall innebära eller för den hotade framstå som trängande fara. Det skulle också kräva en närmare analys av bakgrunden till varje sådan bestämmelse och vi skulle då komma in på områden som ligger långt utanför ramen för vårt uppdrag.12 Vi har därför avstått från att göra dessa ytterligare överväganden.

12 Sexualbrotten utreds dessutom f.n. av 1998 års sexualbrottskommitté (JU 1998:03).

20. Straffet för övergrepp i rättssak

20.1. Inledning

Justitieutskottet har i januari 2000 tillstyrkt två motionsyrkanden med innebörd att straffet för övergrepp i rättssak bör skärpas och hemställt att regeringen utarbetar ett förslag till detta. Enligt utskottets uppfattning bör brottet övergrepp i rättssak tillmätas samma straffvärde som brottet mened och straffskalan för övergrepp i rättssak bör motsvara straffskalan för mened. Utskottet har hemställt att regeringen utarbetar ett sådant lagförslag. Riksdagen har bifallit vad utskottet hemställt.1 Regeringen har den 16 mars 2000 beslutat att överlämna riksdagsskrivelsen till oss.2

20.2. Bakgrund

För övergrepp i rättssak döms enligt nuvarande lydelse av 17 kap. 10 § BrB till böter eller fängelse i högst två år. Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst ett och högst sex år. Paragrafen erhöll sin nuvarande avfattning genom lagstiftning år 1997.3 De ändringar som då gjordes innebar att straffmaximum för normalgraden av brottet höjdes från ett till två års fängelse, under det att straffminimum för grovt brott höjdes från sex månader till ett års fängelse och straffmaximum från fyra till sex år.

Att under laga ed lämna osann uppgift eller förtiga sanningen bestraffas enligt 15 kap. 1 § BrB som mened. Straffet är fängelse i högst fyra år eller, om brottet är ringa, böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt, är straffet fängelse, lägst två och högst åtta år.

Höjningen av straffmaximum för övergrepp i rättssak år 1997 innebar att straffskalan för denna typ av brott närmat sig straffskalan för mened. Ändringen medförde att straffmaximum för övergrepp i rättssak sammanfaller med vad som gäller för grovt olaga tvång enligt 4 kap. 4 § andra stycket BrB och överstiger straffmaximum för grovt olaga hot enligt 4 kap. 5 § andra stycket BrB, för vilket brott straffmaximum är fängelse i fyra år.

1 Bet. 1999/2000:JuU7, rskr. 1999/2000:129.2 Beslut Ju2000/823/L5.3Prop. 1996/97:135, bet. 1996/97:JuU19, rskr. 1996/97:218, SFS 1997:389.

Med hänsyn till det intresse som bestämmelsen om övergrepp i rättssak är avsedd att skydda ansåg utskottet i lagstiftningsärendet att de angivna effekterna av förslagen framstod som väl motiverade och avstyrkte bifall till en då aktuell motion om att övergrepp i rättssak skulle tillmätas samma straffvärde som mened.

Straffskalorna för mened och övergrepp i rättssak samt några andra jämförbara brott ser nu ut som följer.

Brott Ringa brott Normalgraden Grovt brott

Mened

Böter el fä högst 6 mån

Fä högst 4 år Fä 2-8 år

Övergrepp i rättssak

--Böter el fä högst 2 år

Fä 1-6 år

Olaga tvång --

Böter el fä högst 2 år

Fä 6 mån-6 år

Olaga hot

--Böter el fä högst 1 år

Fä 6 mån-4 år

Misshandel

Böter el fä högst 6 mån

Fä högst 2 år Fä 1-10 år

I 1997 års lagstiftningsärende underströks att avsikten inte var att påverka den nyanserade straffmätning efter brottets straffvärde som dittills hade förekommit. Tvärtom antogs att den genomförda utvidgningen av straffskalan för övergrepp i rättssak borde kunna medföra förutsättningar för ytterligare nyanseringar vid påföljdsbestämningen. Samtidigt underströks att de företagna förändringarna skulle ses som en generell uppgradering av straffvärdet för övergrepp i rättssak och att detta borde leda till generellt något strängare straff för dessa brott. Straffskalan för grovt brott förutsattes dock även fortsättningsvis vara reserverad för fall när gärningsmannen hade visat särskild hänsynslöshet och betydande men för det allmänna eller någon enskild hade uppkommit eller riskerade att uppkomma till följd av gärningen.4

I den departementspromemoria - Vittnen och målsägande i domstol 5 som hade utgjort underlag för regeringens proposition hade även föreslagits att en särskild straffskala, böter eller fängelse i högst sex månader, skulle införas för ringa brott samt att böter skulle utgå ur straffskalan för normalgraden av brottet. Regeringen lade emellertid inte fram något sådant förslag. Skälen för det framgår inte av propositionen, men i ett tidigare

4a. prop. s 10, bet s. 4.5Ds 1995:1.

lagstiftningsärende år 1993,6 då ett liknande förslag behandlades, anförde departementschefen att ett införande av en ringa grad av brottet sannolikt skulle leda till att flertalet fall av övergrepp i rättssak skulle komma att hänföras till den kategorin och således nedprioriteras.

När justitieutskottet vid riksmötet 1997/98 på nytt hade att ta ställning till ett motionsyrkande om att straffskalan för övergrepp i rättssak skulle jämställas med straffskalan för mened fann utskottet inte skäl att inta en annan ståndpunkt än i 1997 års lagstiftningsärende och avstyrkte motionen. Utskottet framhöll samtidigt att det då var för tidigt att säga vilka effekter lagändringarna fått för påföljdsbestämningen. Utskottet utgick emellertid från att regeringen noga följde utvecklingen på området.7

Utskottet understryker i det nu aktuella betänkandet att de gärningar som faller under rubriceringen övergrepp i rättssak utgör angrepp på själva rättsordningen. Det finns därför enligt utskottet starka skäl att se allvarligt på sådana gärningar, och man anser att tiden nu är mogen att låta ett strängare synsätt komma till uttryck vid utformningen av straffskalan för övergrepp i rättssak. Enligt utskottets uppfattning kan en jämförelse göras med menedsbrottet som också avser gärningar som hotar rättssäkerheten och förutsättningarna för att skipa rätt. Justitieutskottets slutsats är att övergrepp i rättssak bör tillmätas samma straffvärde som mened och att straffskalan för det förstnämnda brottet bör utformas i enlighet härmed.

En minoritet i utskottet ville avstyrka de aktuella motionerna. Den ville framhålla att straffskalan för övergrepp i rättssak skärptes påtagligt genom 1997 års lagstiftning och att det ännu är för tidigt att bedöma vilka effekter dessa lagändringar har haft för domstolarnas påföljdsbestämning.

20.3. Förekomsten av övergrepp i rättssak

Brottsofferutredningen - som i mars 1998 överlämnade sitt betänkande

Brottsoffer (SOU 1998:40) - försökte genom rättsstatistiken och enkäter till polis, åklagare, domstolar och advokater utröna omfattningen och utvecklingen av hot och andra övergrepp mot målsägande och vittnen. Resultatet av utredningen tydde på att bevispersoner relativt sällan utsätts för övergrepp. Varken rättsstatistiken eller enkätsvaren visade på någon egentlig ökning av antalet övergrepp eller att övergreppen skulle ha ändrat karaktär under de senaste åren. Utredningen ville dock framhålla att det är mycket svårt att dra några säkra slutsatser avseende omfattningen av hot och andra övergrepp mot målsägande och vittnen, eftersom dessa brott torde ha ett

6Prop. 1992/93:141.7 Bet. 1997/98:JuU12 s. 10.

avsevärt mörkertal och därför i många fall inte kommer till rättsväsendets kännedom.

Vid tidpunkten för Brottsofferutredningens undersökning fanns tillgängligt rättsstatistik t.o.m. år 1996. Av den nu tillgängliga statistiken för åren 1997 och 1998 kan utläsas att antalet domar för övergrepp i rättssak låg på samma nivå år 1997 som under åren närmast före medan antalet domar under 1998 var ca 50 procent fler än tidigare.8 Med avseende på antalet anmälda övergrepp i rättssak finns ingen egentlig statistik på grund av att det brottet har samma kod som flera andra brott och redovisas tillsammans med anmälningar om brott enligt 17 kap. 7-13 och 15 §§ BrB. Det är därför inte möjligt att med hjälp av statistiken dra några slutsatser om utvecklingen av antalet anmälda övergrepp i rättssak.

20.4. Påföljds- och straffmätningspraxis

Antalet domar för övergrepp i rättssak uppgick under åren 1994-1998 till 86, 69, 68, 61 respektive 91. Motsvarande tal avseende mened var 82, 76, 63, 58 och 63. Valet av påföljd under de tre senare åren fördelar sig enligt följande.

År Påföljd

Mened Övergrepp i rättssak

1996

Fängelse9

48

28

Skyddstillsyn/

11

12

villkorlig dom Vård inom

1

7

socialtjänsten Böter

1

19

Övriga

3

2

Totalt

63

68

1997

Fängelse10

52

21

Skyddstillsyn/

1

9

villkorlig dom Vård inom

3

10

socialtjänsten Böter

1

16

Övriga

1

5

Totalt

58

61

8 61 domar år 1997, 91 domar år 1998.9 Inklusive skyddstillsyn i förening med fängelse, kontraktsvård eller samhällstjänst.10 D:o.

1998

Fängelse11

46

48

Skyddstillsyn/

7

14

villkorlig dom Vård inom

5

15

socialtjänsten Böter

4

11

Övriga

1

3

Totalt

63

91

I de fall då böter eller vård inom socialtjänsten har valts som påföljd är det med stor sannolikhet fråga om gärningsmän som är unga och därför har fått en lindrigare påföljd än vad som annars skulle ha varit fallet, eller är den aktuella gärningen i vart fall mindre allvarlig. Med bortseende från dessa fall kan det således konstateras att fängelse valts som påföljd för mened i mellan 80 och 95 procent av domarna under åren 1996-1998. För övergrepp i rättssak valdes samma år fängelse som påföljd i 68, 60 respektive 74 procent av fallen. Det kan också noteras att andelen bötespåföljder för övergrepp i rättssak minskade under år 1998 jämfört med de två föregående åren (från 27 procent till 12 procent av det totala antalet domar).

När det gäller straffmätningen, dvs. hur långa fängelsestraff som döms ut, framgår av kriminalstatistiken för åren 1996-1998 följande (fängelsetid angiven i månader).

År

Mened Övergrepp i rättssak

1996

Genomsnitt

4,3

5,8

Median

3,5

3,0

1997

Genomsnitt

4,2

4,9

Median

3,5

2,5

1998

Genomsnitt

3,9

3,9

Median

3,5

2,5

Av statistiken framgår också att det absolut vanligaste straffet för mened är fängelse i sex månader. Längre straff för mened förekommer mycket sällan. Längden av de fängelsestraff som dömts ut för övergrepp i rättssak är mera jämnt fördelade. Här bör påpekas att statistiken utgår från huvud-

11 D:o.

brottet i varje dom. Om en dom avser flera brott räknas det brott som huvudbrott som har det strängaste straffet i sin straffskala.

Den slutsats som kan dras med ledning av de redovisade medianvärdena är att fängelsestraffen för övergrepp i rättssak generellt är något kortare än straffen för mened. Att straffen för övergrepp i rättssak i genomsnitt under två av åren varit längre än straffen för mened hänger samman med att det varje år dömts ut några förhållandevis långa (överstigande ett år) straff för övergrepp i rättssak, vilket höjer det genomsnittliga värdet, medan det inte under något av de tre åren dömts ut straff för mened som överstiger fängelse i ett år (under 1998 inte överstigande 6 månader). Det är sannolikt att, i de fall då ett längre straff för övergrepp i rättssak har dömts ut, straffet har avsett flera brott. Mened förekommer däremot nästan alltid som ensamt brott.

20.5. Överväganden

Förslag: Straffskalan för övergrepp i rättssak anpassas till straffskalan för mened. Samtidigt minskas överlappningen i straffskalan mellan brott av normalgraden och grovt brott för båda brottstyperna genom att maximistraffet för normalgraden sätts till fängelse i tre år. Fängelse bör i högre utsträckning än i dag väljas som påföljd för övergrepp i rättssak.

Gärningar som faller under rubriceringen övergrepp i rättssak utgör, som Justitieutskottet understrukit i sitt betänkande, angrepp på själva rättsordningen. Det finns därför anledning att se mycket allvarligt på sådan gärningar. Av de uppgifter som polis och åklagare har lämnat till oss framgår att ett stort problem när det gäller förundersökningar rörande brott med anknytning till mc-gäng och rasistiska sammanslutningar är att målsägande och vittnen inte vågar lämna upplysningar om brottet av rädsla för repressalier från den misstänkte eller någon i dennes umgängeskrets. Motsvarande problem finns vid förundersökningar avseende vissa grova narkotikabrott och annan organiserad brottslighet. Även om det inte finns statistiska belägg för att den typen av brottslighet skulle ha ökat under senare år (se avsnitt 20.4), finns det anledning att anta att hot om repressalier förekommer i en betydligt större utsträckning än vad som kommer till polisens kännedom. Mörkertalet torde alltså, som också Brottsofferutredningen påpekade, vara betydande.

Avsikten med stadgandet om övergrepp i rättssak är att ge ett särskilt skydd för intresset att utförande av talan eller avgivande av utsaga under förundersökning eller vid domstol inte påverkas på ett otillbörligt sätt. Rättssystemet bygger bl.a. på vittnesplikten. Denna är av stor betydelse för

att rättsskipningen skall fungera tillfredsställande. Dessutom medför ett övergrepp i rättssak inte sällan svåra påfrestningar för de enskilda personer som blir utsatta. Det finns därför goda skäl att från samhällelig synpunkt tillmäta brottstypen ett högt straffvärde. Övergrepp i rättssak är enligt vår uppfattning ett brott som i lika hög grad som mened riktar sig mot rättsordningens kärna. De båda brottstyperna bör tillmätas samma straffvärde och utgångspunkten bör därför vara att straffskalorna för brotten skall vara lika.

I enlighet med det anförda föreslår vi en justering av straffskalan för övergrepp i rättssak som innebär att böter - liksom är fallet vid mened - kan dömas ut bara om brottet är ringa. Böter utgår således enligt vårt förslag ur straffskalan för normalgraden av brottet. Vi föreslår samtidigt att en särskild straffskala, böter eller fängelse i högst sex månader, införs för ringa brott.

Övergrepp i rättssak är i sig ett allvarligt brott och utrymmet för att i det enskilda fallet bedöma brottet som ringa bör därför generellt sett vara litet. Vid bedömningen av brottets svårhet kan man inte heller beakta bara det ingående våldets eller hotets allvar och automatiskt bedöma gärningen som ringa av det skälet att våldet i sig vore att bedöma som ringa misshandel eller hotet som mindre allvarligt. Gärningen måste bedömas med beaktande av samtliga omständigheter; t.ex. måste ett hot i syfte att hindra ett vittne att lämna uppgifter om ett allvarligt våldsbrott vara att anse som en svårare gärning än ett motsvarande hot i syfte att hindra någon att lämna uppgifter om ett snatteribrott. I de allra flesta fall bör brottet bedömas som övergrepp i rättssak av normalgraden. I vissa fall kan det dock komma i fråga att bedöma brottet som ringa, såsom då angreppet har varit av lindrig beskaffenhet och inte heller har gett upphov till något men för det allmänna eller för enskild.

Straffmaximum för normalgraden av övergrepp i rättssak är f.n. fängelse i två år. För grovt brott kan dömas till fängelse i lägst ett och högst sex år. Högsta straffet för mened av normalgraden är fängelse i fyra år medan det för grov mened kan dömas till fängelse i lägst två och högst åtta år. Utgångspunkten är, som vi nyss anfört, att även dessa skillnader brotten emellan bör undanröjas. Det kan dock anföras vissa skäl för att behålla de skillnader som finns i dag. Ett övergrepp i rättssak innefattar alltid ett annat brott, t.ex. misshandel eller olaga tvång. Normalt sett konsumeras dessa andra brott av övergreppet i rättssak, dvs. man dömer inte för båda brotten. Vid mera allvarliga former av brottet kan det emellertid förhålla sig annorlunda, nämligen om det våld eller tvång som brottet innefattar är sådant att det skall bedömas som grovt. I sådant fall dömer man vanligen i brottskonkurrens, dvs. man dömer för både övergrepp i rättssak och grov

misshandel eller grovt olaga tvång.12 Man har då också tillgång till de strängare straffskalor som dessa andra brott innefattar.

Menedsbrottet är däremot ett mera renodlat brott, dvs. någon konkurrenssituation kan inte uppkomma. Det finns därför ett annat behov av att ha en relativt vid straffskala, även för brott av normalgraden. Att straffskalan för det grova brottet är så vid och att längsta straffet är högt förklaras av att man för de allra allvarligaste fallen av mened skall ha möjlighet att döma till ett mycket strängt straff. Som exempel har nämnts mened som syftar till att hindra att en förrädare eller en spion blir fälld.13

Vad som nu anförts utgör enligt vår uppfattning emellertid inte något egentligt skäl för att straffskalorna för mened respektive övergrepp i rättssak skall skilja sig åt. Utgångspunkten måste vara att två brottstyper med lika högt straffvärde skall ha lika straffskalor. Vilka regler som skall gälla vid brottskonkurrens måste komma i andra hand.

Maximistraffet för normalgraden av övergrepp i rättssak är i dag fängelse i två år. Enligt vår uppfattning bör emellertid straffskalan för övergrepp i rättssak vara strängare än för normalgraden av misshandel, vilken är fängelse i högst två år. Övergrepp i rättssak med användning av våld kan ju sägas vara en på visst sätt kvalificerad misshandel. Mot denna bakgrund ligger det nära till hands att höja maximistraffet för normalgraden av övergrepp i rättssak till fängelse i fyra år, dvs. samma maximistraff som gäller för mened.

Här finns emellertid anledning att fundera något över frågan om överlappning av straffskalorna mellan de olika graderna av brotten. Överlappningen mellan normalgraden och den grova graden är vid vissa brott betydande. Mened är ett exempel på detta; överlappningen är där hela två år. Utgångspunkten vid placeringen av ett visst brott i svårhetsgrad är en bedömning av omständigheter som i huvudsak är hänförliga till själva brottet och inte till gärningsmannen. Det innebär bl.a. att behovet av överlappande straffskalor, till skillnad mot vad som kan ha varit fallet före 1989 års påföljdsreform, inte längre är så stort. Departementschefen uttalade också i propositionen 1992/93:141 (s. 27) ett generellt stöd för en minskning av de stora överlappningar som finns vid många brott. Även om hon inte ansåg att det fanns anledning att i det aktuella sammanhanget genomföra en generell reform med sikte på överlappningsproblematiken, lades det beträffande de brott där gradindelningen ändå aktualiserades fram förslag om minskning av överlappningen i förhållande till vad som då gällde.

Bestämmelsen om mened har varit oförändrad sedan mitten av 1970talet. Den nuvarande överlappningen om två år mellan normalgraden av mened och grov mened framstår som helt omotiverad. Av kriminalstatisti-

12 Holmqvist m.fl. s. 17:41.13 Holmqvist m.fl. s. 15:11.

ken framgår också med önskvärd tydlighet att den översta delen av straffskalan för normalgraden av brottet i praktiken aldrig kommer till användning. Vi föreslår att en minskning av överlappningen i straffskalan för mened genomförs och samtidigt att straffskalan för övergrepp i rättssak anpassas därtill. Förslaget innebär att straffet för normalgraden av de båda brotten blir fängelse i högst tre år medan straffet för grovt brott blir fängelse i lägst två och högst åtta år. Genom att maximistraffet för brott av normalgraden sätts till fängelse i tre år markeras också att det är fråga om brott som är allvarligare än flera andra brott där maximistraffet är fängelse i högst två år, t.ex. misshandel. Vi vill poängtera att den omständigheten att maximistraffet för normalgraden av mened sänks från fyra till tre år inte på något sätt innebär att brottet skall bedömas som mindre allvarligt än tidigare.

Av den i föregående avsnitt redovisade kriminalstatistiken framgår att för övergrepp i rättssak valdes under åren 1996-1998 fängelse som påföljd i mellan 60 och 75 procent av de redovisade domarna. Fängelse som påföljd väljs emellertid fortfarande inte i lika hög utsträckning för övergrepp i rättssak som för mened. För mened dömdes under åren 1996-98 till fängelse i mellan 80 och 95 procent av de redovisade fallen. Det angivna ger vid handen att mened är ett brott av sådan art att mycket starka skäl talar för att fängelse skall väljas som påföljd. När det gäller övergrepp i rättssak får också sägas att skäl talar för att fängelse skall väljas som påföljd, men de är inte lika starka. I linje med vad vi tidigare har anfört om synen på övergrepp i rättssak, bör enligt vår uppfattning emellertid lika starka skäl anses tala för att fängelse skall väljas som påföljd för det brottet som är fallet beträffande mened.

21. Vapenbrott m.m.

21.1. Inledning

I de kriminella miljöer som vi har studerat är vapen vanligt förekommande. Beslag av handgranater, minor, dynamit och andra sprängmedel, m.m. sker också i dessa miljöer och tycks ha ökat i omfattning.

Om vapen och andra farliga föremål används vid våldsbrott, rån m.m. utgör det normalt en försvårande omständighet vid bedömningen av brotten. T.ex. bedöms rån med skarpladdat vapen regelmässigt som grovt brott. Enbart innehav av dessa föremål är också straffbart. Innehav av skjutvapen bedöms därvid enligt vapenlagen (1996:67) medan innehav av övriga nämnda föremål bedöms enligt lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor. Ibland kan införskaffande av vapen m.m. utgöra ett led i en förberedelse till annat brott. Om detta brott är straffbart på förberedelsestadiet, kan det dömas till ansvar enligt reglerna i 23 kap. BrB.

Vi har med anledning av vad som framkommit om förekomsten av vapen m.m. i olika kriminella miljöer funnit anledning att överväga om de straffbestämmelser som finns i vapenlagen och i lagen om brandfarliga och explosiva varor har en lämplig utformning, främst när det gäller synen på brottens allvar. Vi har också frågat oss om det finns skäl att ändra avgränsningen mellan de båda lagarna.

21.2. Vapenlagen

21.2.1. Tillämpningsområde m.m.

Den nu gällande vapenlagen (1996:67) trädde i kraft år 1996 och ersatte 1973 års vapenlag. Förutom att en språklig och systematisk omarbetning gjordes, infördes genom den nya lagen vissa materiella ändringar som var föranledda av Sveriges inträde i EU.1 När det gäller lagens tillämpningsområde gjordes i sakligt hänseende emellertid ytterst små förändringar.

Vapenlagen gäller skjutvapen och ammunition samt vissa föremål som i lagen jämställs med skjutvapen (1 kap. 1 §). Med skjutvapen förstås en-

1 NJA II 1996 s. 3.

ligt 1 kap. 2 § vapen med vilka kulor, hagel, harpuner eller andra projektiler kan skjutas ut med hjälp av krutladdningar, kolsyreladdningar, komprimerad luft eller andra liknande utskjutningsmedel. I 1 kap. 3 § anges att vad som sägs om skjutvapen också skall gälla anordningar som till verkan och ändamål är jämförliga med skjutvapen. Vidare räknas i den paragrafen upp ett antal föremål, vilka vid lagens tillämpning skall jämställas med skjutvapen. I 1 kap. 4-7 §§ anges vissa undantag från lagens tillämpningsområde och av 8 § framgår att lagen inte gäller skjutvapen och ammunition som innehas av staten.

Handgranater, minor, dynamit och andra sprängmedel är inte vapen i vapenlagens mening. Dessa föremål faller i stället under tillämpningsområdet för lagen om brandfarliga och explosiva varor (se avsnitt 21.3).

21.2.2. Straff

Enligt 2 kap. 1 § vapenlagen krävs tillstånd för att någon skall ha rätt att inneha skjutvapen eller ammunition. Den som uppsåtligen innehar ett skjutvapen utan att ha rätt till det döms enligt 9 kap. 1 § för vapenbrott till fängelse i högst ett år. Om brottet är grovt döms för grovt vapenbrott till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Begås gärningen av oaktsamhet eller är brottet ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

När det gäller frågan, om ett olaga vapeninnehav skall bedömas som grovt, anfördes i förarbetena att det bör vara fråga om ”brott under former som medför att vapnen kan befaras komma till brottslig användning, exempelvis innehav av livsfarliga vapen som saknar lagligt användningsområde och innehav av en större mängd vapen”.2 Vid straffmätningen skall enligt förarbetena mängden vapen också ha stor betydelse.

I sitt betänkande En samlad vapenlagstiftning (SOU 1998:44) redovisade 1995 års vapenutredning ett ganska stort antal domar avseende vapenbrott. Utredningen fann (s. 244 ff) att olaga innehav av skjutvapen regelmässigt anses utgöra ett brott av sådan art att starka skäl talar för att fängelse skall väljas som påföljd. När det gäller rubriceringen konstaterade utredningen att innehav av automatvapen och avsågade hagelgevär regelmässigt bedöms som grovt brott. Beträffande andra skjutvapen är praxis varierande, men det finns enligt utredningen i vart fall en tendens till att man i allt fler fall bedömer innehav av pistol som grovt vapenbrott när förhållandena är sådana att vapnet kan befaras komma till användning i den aktuella situationen.

2Prop. 1992/93:141 s. 52.

Straffmätningen inom straffskalan för brott av normalgraden varierar avsevärt. I den samling hovrättsdomar som tagits in i Rättsfall för hovrätterna (RH) 1996:161-175 förekommer straff mellan en och åtta månaders fängelse. Det kan emellertid konstateras att graden av farlighet hos olika vapen varierar mycket och att domstolarna fäst stort avseende vid huruvida konkret risk förelegat för att vapnen skulle komma till brottslig användning.

När det gäller straffmätningen vid grovt brott kan nämnas den mycket uppmärksammade domen avseende vapenbrott som uppdagades vid en razzia år 1996 mot Hells Angels gård i Hasslarp utanför Helsingborg.3Sammanlagt tio tilltalade dömdes i det fallet för grovt vapenbrott bestående i innehav av flera farliga vapen. Påföljden bestämdes till fängelse mellan sex månader och två år. I andra fall, som visserligen bedöms som grova brott men som avser enstaka vapen, stannar påföljden vid fängelse i sex månader eller strax däröver.

Straffskalan för vapenbrott ändrades från fängelse i högst ett år till fängelse i högst två år genom en lagändring år 1971. I samband med att det grova vapenbrottet infördes år 1993 ändrades straffmaximum för brott av normalgraden, som en följd härav, till fängelse i ett år. Regeringen har nyligen - i samband med behandling av 1995 års vapenutrednings förslag övervägt frågan, om ytterligare straffskärpning är motiverad, men funnit så inte vara fallet.4 Enligt regeringen har den tidigare förändringen av straffskalan i skärpande riktning haft en stark inverkan på domstolarnas syn på vapenbrottens straffvärde. Vapenbrottets ”karaktär av artbrott” tycks, enligt vad regeringen anför, ha förstärkts. Det har fått till följd att det numera krävs mycket starka skäl huvudsakligen av personlig natur för att någon annan påföljd än fängelse skall komma i fråga. Regeringen pekar också på att straffskalan för vapenbrott i övriga nordiska länder inte sträcker sig längre än till maximalt fyra års fängelse.

21.3. Lagen om brandfarliga och explosiva varor

Lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor gäller enligt 1 § hantering och import av brandfarliga och explosiva varor. Lagens syfte är att hindra att sådana varor orsakar brand eller explosion som inte är avsedd samt att förebygga och begränsa skador på liv, hälsa, miljö eller egendom genom brand eller explosion vid hantering av sådana varor. Begreppet hantering har enligt 3 § en vid innebörd och omfattar även an-

3 Hovrätten över Skåne och Blekinge 1997-01-03 i mål B 1144/96.4Prop. 1999/2000:27 s. 68.

vändning och innehav. Avsikten är att allt som går att göra med en brandfarlig eller explosiv vara skall omfattas av begreppet.5

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt lagens 2 § meddela föreskrifter om vilka varor som på grund av sina egenskaper eller sin sammansättning eller av annan orsak skall anses utgöra brandfarliga eller explosiva varor. I 8 § förordningen (1988:1145) om brandfarliga och explosiva varor anges att till explosiva varor skall hänföras varor som består av eller innehåller explosivämnen. Därefter följer en definition av vad som avses med explosivämnen. Av intresse här är att t.ex. handgranater, sprängmedel av olika slag och även minor är att anse som explosiva varor i lagens mening.

Lagen innehåller grundläggande bestämmelser om skyddsåtgärder i fråga om platsen där de brandfarliga och explosiva varorna hanteras och i fråga om dem som hanterar sådana varor samt bestämmelser om kompetenskrav, utredningsskyldighet och informationsplikt (6-10 §§). Reglerna riktar sig inte bara till dem som yrkesmässigt hanterar varorna. De särskilda krav som ställs på byggnader och andra anläggningar där brandfarliga eller explosiva varor hanteras liksom en allmän försiktighetsregel riktar sig till alla som på ett eller annat sätt befattar sig med hantering av sådana varor.

Enligt 11 § i lagen om brandfarliga och explosiva varor krävs tillstånd för att man skall få hantera eller importera explosiva varor. Ett tillstånd får begränsas till viss tid och innehålla villkor. Det kan också återkallas. Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot kravet på tillstånd eller mot föreskrift, villkor eller förbud som har meddelats med stöd av bl.a. 6-10 §§ döms enligt 21 § till böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall döms inte till ansvar.

Till ansvar enligt 21 § döms inte om ansvar för gärningen kan ådömas enligt BrB eller enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling. Såvitt framgår av förarbetena6 är denna regel avsedd främst för fall då konkurrens uppstår med bestämmelserna om skadegörelse i 12 kap. BrB och allmänfarliga brott i 13 kap. BrB, men i praxis har regeln tillämpats även då konkurrens uppstått i förhållande till bestämmelserna om häleri i 9 kap. BrB.7

5Prop. 1987/88:101 s. 29.6Prop. 1987/88:101 s. 41.7 Se t.ex. Hovrätten över Skåne och Blekinge 1996-02-20 i mål B 780/95 och 1394/95 samt Ängelholms tingsrätts dom 2000-04-07 i mål B 101-00. Det senare, mycket uppmärksammade fallet gällde bl.a. hantering av en stor mängd handgranater och minor som stulits i ett militärförråd. En av de dömda var medlem i mcklubben Bandidos.

21.4. Överväganden

Förslag: I lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor införs ett grovt brott med en straffskala omfattande fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Som framgått av avsnitt 21.2.2 har regeringen nyligen prövat frågan, om det finns anledning att ytterligare skärpa straffen för vapenbrott och inte funnit så vara fallet. Vi delar regeringens bedömning och finner inte heller för vår del anledning att nu föreslå ytterligare skärpning.

Straffskalorna för brott mot vapenlagen respektive brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor ser olika ut. Olikheten består huvudsakligen i att det inte finns någon särskild straffskala för grovt brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor. Mycket talar för att denna olikhet bör tas bort. Det är alldeles tydligt att ett otillåtet innehav av t.ex. handgranater och minor kan vara en väl så farlig och straffvärd gärning som ett otillåtet innehav av skjutvapen. Visserligen kan den som hanterar sådana varor många gånger dömas för stöld eller häleri, eftersom den vanligaste situationen torde vara att någon stjäl eller hanterar granater eller något annat som stulits från Försvarsmakten. Så behöver emellertid inte alltid vara fallet och dessutom är det helt andra omständigheter som skall läggas till grund när man bedömer hur allvarligt man skall se på den aktuella gärningen med hänsyn till de syften som lagen om brandfarliga och explosiva varor har att tillgodose. Vi anser således att det skall vara möjligt att döma till strängare straff för otillåtet innehav av brandfarliga eller explosiva varor än vad som är möjligt i dag.

Den ändring som vi anser vara motiverad kan ske på två sätt. Ett alternativ är att göra ändringar i vapenlagen i syfte att dess tillämpningsområde skall komma att utvidgas så att lagen omfattar även sådant som handgranater, sprängmedel och minor. En sådan ändring är emellertid inte helt enkel att göra utan skulle medföra en ganska genomgripande översyn av hela lagen. Det förefaller för övrigt inte helt naturligt att betrakta t.ex. dynamit - som har ett huvudsakligen legalt användningsområde - som vapen.

Vi föreslår i stället att det i lagen om brandfarliga och explosiva varor införs ett grovt brott med samma straffskala som gäller vid grovt vapenbrott, dvs. fängelse mellan sex månader och fyra år. Vid bedömningen av om brottet skall anses vara grovt bör samma typ av omständigheter kunna läggas till grund som vid motsvarande bedömning enligt vapenlagen. Förutom att innehav av en större mängd handgranater, sprängmedel, m.m. kan vara att anse som grovt brott bör man t.ex. kunna beakta om en konkret risk föreligger för att föremålen skall komma till brottslig användning.

Frågan är om den särskilda straffskalan för grovt brott bör vara begränsad till situationer då någon utan tillstånd hanterar brandfarliga eller explosiva varor eller om den bör gälla generellt, dvs. även i fall då någon t.ex. grovt åsidosätter föreskrifter om förvaring av sprängämnen. Det kan nog finnas skäl att låta bestämmelsen gälla generellt, men vi anser oss inte ha utrymme att bedöma den frågan inom ramen för vårt arbete. Vi begränsar därför vårt förslag till att avse brott mot kravet på tillstånd.

Som har framgått ovan, döms enligt nu gällande bestämmelser inte till ansvar för brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor om ansvar för gärningen kan ådömas enligt BrB eller enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling. Denna subsidaritetsregel skall enligt vårt förslag inte gälla om gärningen är att bedöma som grovt brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor. Som påpekats i det föregående är det många gånger helt olika omständigheter som skall läggas till grund vid bedömningen av allvaret av en viss gärning, beroende på vilken lagstiftning som skall tillämpas, vilket med tillämpning av den nuvarande subsidaritetsregeln skulle kunna leda till oönskade konsekvenser. Att t.ex. förvara en spränggranat som stulits ur ett militärförråd torde med hänsyn till dess begränsade ekonomiska värde vara att bedöma som normalgraden av häleri. Om samma granat tas med in på en restaurang torde det inte leda till att häleriet anses allvarligare, men däremot kan gärningen vara att bedöma som grovt brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor. Att i ett sådant läge ge bestämmelsen om häleri i BrB företräde vore stötande. I stället bör i en sådan situation dömas i brottskonkurrens, dvs. det bör dömas till ansvar både för häleri och för grovt brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor.

22. Straffskärpningsreglerna i 29 kap. 2 § 6-7 brottsbalken

22.1. Inledning

Allmänna bestämmelser om straffmätning har samlats i 29 kap. BrB. I kapitlets andra paragraf finns en uppräkning av försvårande omständigheter, dvs. omständigheter som ökar det aktuella brottets eller den aktuella brottslighetens straffvärde. Det rör sig genomgående om omständigheter som är hänförliga till det konkreta brottet. Uppräkningen är exemplifierande. Det kan alltså förekomma även andra försvårande omständigheter än de uppräknade. Paragrafen utformades mot bakgrund av praxis så som den såg ut före 1988 års påföljdsreform och avsikten var att uppräkningen skall inrymma de vanligaste och mest betydelsefulla av det slag av omständigheter som enligt praxis brukar åberopas som särskilt försvårande.1

De i paragrafen angivna omständigheterna gäller vid sidan av vad som skall beaktas för varje särskild brottstyp. Härmed avses främst vad som framgår direkt av straffbestämmelserna men även exempelvis av förarbeten och rättspraxis. Vid bestämmande av straffvärdet skall man överväga om den föreliggande gärningen är svårare eller lindrigare än andra gärningar som hör till samma brottstyp.

Sådana omständigheter som anges i 29 kap. 2 § kan förekomma även i de särskilda straffbestämmelserna i BrB eller inom specialstraffrätten. Som exempel kan nämnas att gärningsmannen har visat särskild hänsynslöshet eller att brottet utgjort led i en brottslighet som har bedrivits i stor omfattning. Motsvarande rekvisit finns i olika brottsbeskrivningar, t.ex. vid grov misshandel respektive vid grovt narkotikabrott. Har en sådan omständighet beaktats redan vid avgörandet av till vilken grad brottet är att hänföra, saknas det ofta anledning att ytterligare beakta den i försvårande riktning vid straffmätningen inom den för graden föreskrivna straffskalan.

Uppräkningen i paragrafen omfattar sju punkter. Mot bakgrund av vårt uppdrag har vi funnit anledning att särskilt överväga punkten 6-7.

1Prop. 1987/88:120 s. 81.

22.2. Nuvarande utformning

I 29 kap. 2 § 6 BrB anges att som en försvårande omständighet skall beaktas om brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat en betydande roll. I förarbetena2 poängteras att det skall röra sig om en brottslig verksamhet. Ett enstaka brott, t.ex. ett väl planlagt inbrott, faller inte under bestämmelsen. Bestämmelsen tar inte främst sikte på brott som har förövats av en ensam person utan en brottslighet med flera inblandade och som har skett i organiserade former. Det skall således röra sig om en serie gärningar som har övervägts före förverkligandet eller om en brottslighet som utan närmare planläggning ändå har bedrivits i stor omfattning.

Som exempel på brottslighet som kan omfattas av punkten 6 nämns i propositionen försäljning av narkotika i organiserade former, systematisk häleriverksamhet, koppleri i stor omfattning i form av bordeller samt dobbleri som består i att bedriva spelklubbar. Även olika former av ekonomisk brottslighet kan enligt förarbetena falla under bestämmelsen.

Tillämpningen av bestämmelsen inskränks genom att den tar sikte endast på medverkande som spelat en betydande roll i den brottsliga verksamheten. Den är enligt propositionen således inte tillämplig på t.ex. gatuförsäljarna i en narkotikaliga. Det krävs dock inte att den tilltalade har intagit en ledande ställning. Även om så inte är fallet kan hans deltagande ha varit betydande.

I 29 kap. 2 § 7 BrB finns en bestämmelse som innebär att bl.a. rasistiska eller diskriminerande motiv kan utgöra grund för straffskärpning. Bestämmelsen tillfördes 2 § genom lag som trädde i kraft den 1 juli 1994. Det anges i bestämmelsen att domstolarna vid straffmätningen skall ta hänsyn till om motivet för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet. Enligt förarbetena avses med annan liknande omständighet bl.a. fall då ett motiv för brottet varit att kränka någon på grund av dennes sexuella läggning3.

Redan före 1994 års lagändring var det möjligt att beakta rasistiska och liknande motiv vid bedömningen av ett brotts straffvärde. Enligt brottsbalkens straffmätningsregler skall nämligen den skada, kränkning eller fara, vad den tilltalade insett eller borde ha insett av detta samt de avsikter eller motiv han haft särskilt beaktas vid bedömningen av brottslighetens straffvärde (29 kap. 1 § andra stycket). Syftet med den nya bestämmelsen

2Prop. 1987/88:120 s. 83f.3Prop. 1993/94:101 s. 22.

var att tydligare markera att kränkningar av rasistiska eller liknande slag skall ägnas särskild uppmärksamhet vid straffvärdebedömningen.

22.3. Överväganden

Förslag: Den nuvarande inskränkningen i 29 kap. 2 § 6 BrB, som innebär att endast personer som har spelat en betydande roll i den brottsliga verksamheten omfattas, tas bort.

I 29 kap. 2 § 7 BrB läggs som en försvårande omständighet till, att ett motiv för brottet varit att kränka en person eller en befolkningsgrupp på grund av homosexuell läggning.

Det framgår inte av förarbetena varför tillämpligheten av bestämmelsen i 29 kap. 2 § 6 BrB har inskränkts till att omfatta endast personer som har spelat en betydande roll i den brottsliga verksamheten. Möjligen kan det hänga samman med att man har ansett att bestämmelserna i 29 kap. 2 § bör tillämpas med försiktighet4 och till att man velat peka ut endast särskilt straffvärda beteenden. Enligt vår uppfattning finns det emellertid anledning att betrakta all medverkan i sådan organiserad brottslig verksamhet som avses i bestämmelsen som principiellt sett straffvärdehöjande. Bestämmelsens tillämpning begränsas redan genom att det skall vara fråga om brott som utgjort ett led i en brottslig verksamhet av visst kvalificerat slag.

Vi föreslår att den nuvarande inskränkningen av bestämmelsens tilllämplighet till att omfatta endast personer som har spelat en betydande roll i den brottsliga verksamheten tas bort. Det bör påpekas att det är en förutsättning för att bestämmelsen skall kunna tillämpas att den försvårande omständigheten täcks av uppsåt hos gärningsmannen, dvs. att denne inser att det brott han medverkar i utgör ett led i sådan brottslig verksamhet som avses i bestämmelsen.

Vi har inte funnit anledning att göra någon saklig förändring i 29 kap. 2 § 7 BrB. Däremot föreslår vi i förtydligande syfte och i konsekvens med den föreslagna ändringen i 16 kap. 8 § BrB att det i bestämmelsen uttryckligen skall anges att det är en försvårande omständighet om ett motiv för brottet varit att kränka en person eller en grupp av personer på grund av homosexuell läggning. Uttrycket ”folkgrupp eller annan sådan grupp av personer” föreslås även här ersatt av det kortare ”befolkningsgrupp”. Någon saklig förändring i förhållande till vad som gäller i dag är inte avsedd.

4 Propositionen s. 84.

23. Genomförandet av förslagen, m.m.

23.1. Ikraftträdande

Med hänsyn till den tid som kan beräknas åtgå för remissförfarandet samt för beredningsarbetet inom regeringskansliet och riksdagsbehandlingen bedömer vi att de lagändringar som vi har föreslagit och som inte innefattar ändring i grundlag skall kunna träda i kraft den 1 januari 2002. Ändringarna i TF föreslås träda i kraft den 1 januari 2003, dvs. vid årsskiftet närmast efter utgången av det år när förslaget kan bli slutligt antaget i riksdagen.

Ändringarna i TF avser brottet hets mot folkgrupp. Motsvarande ändringar i BrB bör naturligtvis träda i kraft samtidigt som ändringarna i TF. Det innebär att även ändringarna i 16 kap. 8 § BrB föreslås träda i kraft den 1 januari 2003. Eftersom ändringarna av bestämmelsen om förargelseväckande beteende i 16 kap. 16 § och i bestämmelsen i 16 kap. 17 § om förberedelse och stämpling till hets mot folkgrupp som är grov är avhängiga av ändringarna i 16 kap. 8 §, föreslås likaledes att de bestämmelserna träder i kraft den 1 januari 2003. Upphävandet av lagen (1947:164) om förbud mot politiska uniformer bör, eftersom lagen får anses obsolet, träda i kraft snarast efter riksdagens beslut i frågan.

23.2. Kostnader

Vi har föreslagit att det införs en särskild straffskala för hets mot folkgrupp som utgör grovt brott och vi har föreslagit en viss höjning av straffskalorna för övergrepp i rättssak. Vidare har vi föreslagit att det införs en särskild straffskala för grovt brott mot lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor. Det ligger i sakens natur att straff som kommer att utdömas för dessa brott i vissa fall kommer att bli längre än vad som tidigare varit fallet, vilket i sin tur medför en viss ökning av statens utgifter för kriminalvård i anstalt. Det rör sig emellertid om i sammanhanget så små förändringar att de knappast är mätbara. Förslagen i övrigt kan inte förväntas medföra några konsekvenser ur kostnadssynpunkt.

23.3. Bestämmelsen i 15 § kommittéförordningen

I våra ursprungliga direktiv erinrades om att vi hade att beakta regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare. Dessa generella direktiv - direktiven om att redovisa regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50), om att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23), om att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124) och om att redovisa konsekvenserna för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet (dir. 1996:49) - upphävdes den 1 januari 1999 och ersattes av 15 § kommittéförordningen (1998:1474). Om förslaget i ett betänkande har betydelse för den kommunala självstyrelsen skall enligt denna bestämmelse konsekvenserna i sådant avseende anges i betänkandet. Detsamma gäller när ett förslag har betydelse för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags, för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheten att nå de integrationspolitiska målen.

Vad gäller våra förslags betydelse för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet skall här endast noteras att hela vårt uppdrag avser frågor som har samband med grov och organiserad brottslighet. De frågor vi har haft att behandla är inte av den karaktären att våra förslag i övrigt kan bedömas få några sådana konsekvenser som avses i 15 § kommittéförordningen.

24. Författningskommentarer

24.1. Förslaget till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

7 kap. Om tryckfrihetsbrott

4 § Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet skall såsom tryckfrihetsbrott anses följande gärningar, om de begås genom tryckt skrift och är straffbara enligt lag: -----------------------------

11. hets mot folkgrupp, varigenom någon hotar, hånar eller smädar en befolkningsgrupp eller på annat sätt ger uttryck för nedvärdering av gruppens människovärde, om det sker med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse;

12. hets mot homosexuella, varigenom någon på sätt som anges under 11 kränker homosexuella; ------------------------------

Beskrivningen av brottet hets mot folkgrupp i den s.k. brottskatalogen har anpassats till den föreslagna lydelsen av motsvarande bestämmelse i 16 kap. 8 § BrB. Skälen för ändringen framgår av avsnitten 17.9 och 18.6. Vidare kan hänvisas till författningskommentaren till ändringen av bestämmelsen i BrB. I enlighet med vad som föreslagits i fråga om brottsbalksbrottet, skall det vara möjligt att döma till ansvar för grovt brott med användande av en högre straffskala, nämligen fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Till skillnad mot vad som är fallet beträffande brottsbalksbrottet, skall hets mot folkgrupp inte vara straffbart redan på förberedelse- eller stämplingsstadiet.

24.2. Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

4 kap. Om brott mot frihet och frid

4 § Den som genom misshandel eller annars med våld tvingar annan att göra, tåla eller underlåta något, döms för olaga tvång till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla om någon med sådan verkan utövar tvång genom att, öppet eller förtäckt, hota med brottslig gärning eller genom att otillbörligt hota att åtala eller ange annan för brott eller att om annan lämna menligt meddelande.

Är brott som avses i första stycket grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen innefattat pinande till bekännelse eller annan tortyr.

I första stycket har dels gjorts vissa ändringar av språklig och redaktionell karaktär, dels uttryckligen angetts att sådana hot som avses i lagrummet kan framställas öppet eller förtäckt. Skälen för att införa ett sådant förtydligande har redovisats i den allmänna motiveringen under avsnitt 19.3. Den föreslagna ändringen innebär att det klargörs att ett hot i paragrafens mening kan framföras inte bara muntligen eller skriftligen utan även genom exempelvis åtbörder eller en framställning i bild. Den ovisshet som förelegat om bestämmelsens innebörd i detta hänseende undanröjs därmed.

Ett hot kan alltså framföras på många olika sätt. Hotet kan också vara mer eller mindre tydligt. En grundläggande förutsättning för ansvar är dock att gärningsmannen haft åtminstone eventuellt uppsåt att genom sitt beteende hota målsäganden.

Vid bedömning av om gärningsmannens beteende kan anses innefatta ett sådant hot som fordras för att straffansvar skall kunna utkrävas, måste givetvis hänsyn tas till samtliga föreliggande omständigheter. Ett yttrande som i de flesta sammanhang skulle vara att betrakta som helt harmlöst kan under vissa omständigheter vara att bedöma som ett straffbart hot. Om exempelvis någon, iförd en mundering som visar att han tillhör en organisation vars medlemmar har rykte om sig att ha begått grova våldsbrott, infinner sig hos en gäldenär i syfte att driva in en fordran och därvid helt opåkallat förklarar att han känner till att gäldenären har hustru och barn, torde detta yttrande normalt sett få bedömas som ett hot om brottslig gärning. Huruvida ett yttrande, en åtbörd eller ett annat beteende innefattar ett hot i den mening som avses i förevarande paragraf kan alltså avgöras endast om hänsyn tas till det sammanhang i vilket det förekommit.

För att straffansvar skall kunna komma i fråga måste den förmente gärningsmannen dock givetvis ha åtminstone antytt ett sådant hot som avses i

straffstadgandet. Att personen i fråga åtnjuter ett sådant rykte att han genom sin blotta närvaro förmår injaga skräck i omgivningen och därför kan utöva visst tvång utan att ens antyda ett hot kan alltså i sig aldrig vara tillräckligt för att han skall kunna ådra sig ansvar.

5 § Om någon, öppet eller förtäckt, hotar annan med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom, döms för olaga hot till böter eller fängelse i högst ett år.

Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

I förevarande straffbestämmelse beskrivs hotet i dag så att någon lyfter vapen mot annan eller eljest hotar med brottslig gärning. Att just lyftande av vapen anges som exempel torde ha sin bakgrund i den bestämmelse om resande av livsfarligt vapen som tidigare fanns i 14 kap. 15 § SL. Ändringen innebär att det angivna exemplet får utgå och att det i stället talas om att någon öppet eller förtäckt hotar med brottslig gärning. Samma ordalag som i den föreslagna lydelsen av 4 § kommer sålunda att användas vid beskrivningen av hotet även i förevarande paragraf. Eftersom det inte är avsett att föreligga några skillnader i fråga om de sätt på vilka ett hot enligt respektive bestämmelse kan framföras är en sådan överensstämmelse lämplig. Se vidare vad som anförts i kommentaren till 4 §.

15 kap. Om mened, falskt åtal och annan osann utsaga

1 § Om någon under laga ed lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, döms för mened till fängelse i högst tre år, eller om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst två och högst åtta år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det skett med uppsåt att oskyldig skulle fällas till ansvar för allvarligt brott eller eljest synnerlig skada tillfogas annan.

I enlighet med de överväganden som vi har gjort i avsnitt 20.5 har maximistraffet för normalgraden av mened sänkts från fängelse i fyra till fängelse i tre år. Som vi har påpekat i den allmänna motiveringen är syftet med ändringen inte att brottet framgent skall bedömas som mindre allvarligt än tidigare, utan endast att minska den överlappning i straffskalor som i dag finns mellan normalgraden av mened och mened som är grov.

16 kap. Om brott mot allmän ordning

8 § Den som i uttalande eller annat meddelande som sprids hotar, hånar eller smädar en befolkningsgrupp eller på annat sätt ger uttryck för nedvärdering av gruppens människovärde döms, om det sker med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Den som på sätt som anges i första stycket kränker homosexuella, döms för hets mot homosexuella till samma straff.

Är brottet, med hänsyn till att gärningsmannen anstiftat eller lett en särskilt omfattande sammankomst eller kampanj där meddelanden av det slag som anges i första eller andra stycket har spritts, eller annars att anse som grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Paragrafen - som också har behandlats i kapitel 17 och 18 - har ändrats och utvidgats. I första stycket har en viss uppstramning av gärningskaraktäristiken skett. Som tidigare skall det vara straffbart att hota någon av de grupper som skyddas av bestämmelsen. Det något vaga begreppet ”uttrycka missaktning” har däremot mönstrats ut och i stället anges att det aktuella meddelandet, för att vara straffbart, skall ge uttryck för nedvärdering av gruppens människovärde. Det kan enligt paragrafen ske - förutom genom hot - genom hån, smädelse eller på annat sätt. På detta sätt klargörs att ett uttalande eller annat meddelande, som endast innehåller en förklaring att man tycker illa om en viss befolkningsgrupp i största allmänhet, normalt inte skall vara straffbart som hets mot folkgrupp.

Som framgått av avsnitt 17.9.2 skall bärande av t.ex. en nazistisk symbol eller utförande av s.k. Hitlerhälsning inte ensamt räcka för att någon skall kunna dömas för hets mot folkgrupp. Det måste för straffbarhet krävas att en sådan gärning, genom en bedömning av det sammanhang i vilket den förekommer, kan sägas ge uttryck för nedvärdering av andra befolkningsgruppers människovärde. Om så inte är fallet kan således inte dömas för hets mot folkgrupp. Däremot kan gärningar av detta slag ofta vara att bedöma som grovt förargelseväckande beteende (se under 16 §).

Vidare har ett förtydligande gjorts med avseende på vad som skall krävas för att ett meddelande skall anses förmedla ett budskap som är straffbart som hets mot folkgrupp. Det anges att det aktuella meddelandet skall ha framförts med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Det meddelande som framförs måste således bedömas i sitt sammanhang och det måste för straffbarhet vara tydligt att meddelandet är ett uttryck för nedvärdering av den skyddade befolkningsgruppens människovärde (se vidare avsnitt 17.9.2).

I paragrafens tidigare lydelse talades om ”folkgrupp eller annan sådan grupp av personer”. Detta begrepp har ersatts av det kortare ”befolkningsgrupp”. Någon saklig förändring är emellertid inte avsedd.

Genom paragrafens andra stycke - som är nytt - har bestämmelsens tillämpningsområde utvidgats till att omfatta även hets mot homosexuella som grupp. Skälen för denna ändring har redovisats i avsnitt 18.5.

Paragrafens tredje stycke är också nytt. Härigenom införs en särskild straffskala - fängelse i lägst sex månader och högst fyra år - för grova fall av hets mot folkgrupp. Som grovt brott kan enligt lagtexten anses att någon anstiftat eller lett en särskilt omfattande sammankomst eller kampanj där t.ex. rasistiska meddelanden har spritts. Den särskilda straffskalan för grova brott bör reserveras för särskilt allvarliga fall och användas med viss försiktighet.

16 § Den som för ljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, döms för förargelseväckande beteende till penningböter.

Är brottet att anse som grovt, därför att beteendet måste förknippas med brott mot mänskligheten, döms för grovt förargelseväckande beteende till böter eller fängelse i högst sex månader.

Till paragrafen har lagts ett nytt andra stycke, där det anges att vissa allvarliga fall av förargelseväckande beteenden skall bedömas som grovt brott. Det gäller enligt lagtexten sådana beteenden som måste förknippas med brott mot mänskligheten. Med detta avses t.ex. offentligt utförande av s.k. Hitler-hälsning eller bärande av hakkors och andra symboler som är nära förknippade med den tyska nationalsocialismen under 1930- och 1940-talen och de brott mot mänskligheten som i dess namn begicks mot judar och andra folkgrupper. För att ett beteende av det slaget skall vara ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, krävs att det är fråga om gester eller symboler som är allmänt bekanta.

Bestämmelsen är, som framgått av den allmänna motiveringen i avsnitt 17.9.2, avsedd att vara subsidiär till bestämmelsen om hets mot folkgrupp i 8 §. Bestämmelsen om grovt förargelseväckande beteende är således avsedd för fall då de angivna typerna av beteenden inte kan sägas utgöra hets mot folkgrupp på det sätt som anges i 8 §.

Straffskalan för grovt förargelseväckande beteende är böter eller fängelse i högst sex månader. Normalstraffet bör vara dagsböter. Vid återfall i likartad brottslighet kan man dock tänka sig en strängare påföljd.

17 § För förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja myteri döms till ansvar enligt vad som sägs i 23 kap. Detsamma skall gälla försök eller förberedelse till grovt dobbleri, försök till sådant barnpornografibrott som avses i 10 a § första stycket, om det inte är ringa, försök eller förberedelse till grovt barnpornografibrott samt förberedelse eller stämpling till hets mot folkgrupp som är grov.

I paragrafen har ett tillägg gjorts, som innebär att stämpling eller förberedelse till grov hets mot folkgrupp är straffbar. Som exempel på sådant brott kan anges att besluta, planlägga eller vidta andra förberedande åtgärder inför en omfattande kampanj eller ett mycket stort arrangemang, där sådana meddelanden som avses i bestämmelsen om hets mot folkgrupp skall spridas.

17 kap. Om brott mot allmän verksamhet m.m.

1 § Den som med våld eller med öppet eller förtäckt hot om våld förgriper sig någon i hans myndighetsutövning eller för att tvinga honom till eller hindra honom från åtgärd däri eller hämnas för sådan åtgärd, döms för våld eller hot mot tjänsteman till fängelse i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla, om någon på samma sätt förgriper sig mot den som tidigare har utövat myndighet för vad denne däri gjort eller underlåtit.

2 § Den som, i annat fall än som anges i 1 §, för att tvinga eller hindra någon i hans myndighetsutövning eller för att hämnas för åtgärd däri, otillbörligen företar gärning, som för honom medför lidande, skada eller annan olägenhet, eller öppet eller förtäckt hotar därmed, döms för förgripelse mot tjänsteman till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, döms till fängelse i högst fyra år.

10 § Den som med våld eller med öppet eller förtäckt hot om våld angriper någon för att denne gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller annars vid förhör avgett utsaga hos en domstol eller annan myndighet eller för att hindra någon från en sådan åtgärd, döms för övergrepp i rättssak till fängelse i högst tre år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla, om man med någon annan gärning, som medför lidande, skada eller olägenhet, eller med hot om sådan gärning angriper någon för att denne avlagt vittnesmål eller annars avgett utsaga vid förhör hos en myndighet eller för att hindra honom från att avge sådan utsaga.

Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst två och högst åtta år.

I paragraferna har, utöver vissa språkliga ändringar, gjorts motsvarande förtydliganden i fråga om framställandet av hotet som i 4 kap. 4 och 5 §§. Ändringarna har behandlats i den allmänna motiveringen under avsnitt

19.3. I övrigt hänvisas till vad som anförts i författningskommentaren till 4 kap. 4 §. I enlighet med motiveringen i avsnitt 20.5 har straffskalan för övergrepp i rättssak justerats. För brott av normalgraden ingår enligt den nya lydelsen endast fängelse i straffskalan. En särskild straffskala, böter eller fängelse i högst sex månader, har samtidigt införts för ringa brott. Utrymmet för att bedöma en gärning som ringa är mycket begränsat (se avsnitt 20.5). Straffet för normalgraden av brottet är med den nya lydelsen fängelse i tre år och för grovt brott fängelse i lägst två och högst åtta år. Liksom tidigare bör straffskalan för grovt brott vara reserverad för fall där gärningsmannen har visat särskild hänsynslöshet eller betydande men för det allmänna eller någon enskild har uppkommit eller har riskerats uppkomma till följd av gärningen. Som vi har anfört i den allmänna motiveringen anser vi att övergrepp i rättssak är ett brott av sådan art att i normalfallet starka skäl talar för att fängelse skall väljas som påföljd.

29 kap. Om straffmätning och påföljdseftergift

2 § Såsom försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet skall, vid sidan av vad som gäller för varje brottstyp, särskilt beaktas -----------------------------

6. om brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt nog-

grant planlagd eller bedrivits i stor omfattning, eller

7. om ett motiv för brottet varit att kränka en person eller en befolknings-

grupp på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, homosexuell läggning eller annan liknande omständighet. ------------------------------

I paragrafens sjätte punkt har den ändringen gjorts att det avslutande ledet och i vilken den tilltalade spelat en betydande roll har strukits. Det innebär att det normalt skall anses som en försvårande - och straffvärdehöjande - omständighet att en person på något sätt medverkar i brottslighet som bedrivs i organiserade former, oberoende av om personen haft en betydande eller en mera begränsad roll i begåendet av det aktuella brottet. En förutsättning för tillämpning av bestämmelsen är dock att den tilltalades uppsåt omfattar att det brott han deltar i utgör ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning.

Innebörden av bestämmelsen i dess nya lydelse är naturligtvis inte att alla medverkande i begående av ett brott skall dömas till samma straff eller ens till samma påföljd. Varje medverkande skall, i enlighet med vad

som gäller generellt, bedömas i relation till vad denne gjort sig skyldig till (jfr 23 kap. 4 § 3 stycket BrB).

I sjunde punkten har, i förtydligande syfte och i konsekvens med ändringen i 16 kap. 8 §, som en försvårande omständighet lagts till att ett motiv för brottet varit att kränka en person eller grupp av personer på grund av homosexuell läggning. Uttrycket ”folkgrupp eller annan sådan grupp av personer” har, liksom i 16 kap. 8 §, ersatts med det kortare ”befolkningsgrupp”. Någon saklig förändring i förhållande till vad som f.n. gäller är inte avsedd.

24.3. Förslaget till lag om upphävande av lagen (1947:164) om förbud mot politiska uniformer

Härigenom föreskrivs att lagen (1947:164) om förbud mot politiska uniformer skall upphöra att gälla.

I enlighet med de överväganden som vi har redovisat i avsnitt 17.9.6, skall lagen (1947:164) om förbud mot politiska uniformer upphöra att gälla.

24.4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor

21 § Den som ------------------------------

2. med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 11 § första stycket eller mot föreskrift, villkor eller förbud som har meddelats med stöd av 6-12 eller 14 §§, eller ------------------------------döms till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som med uppsåt bryter mot 11 § första stycket döms, om brottet är grovt, till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

I ringa fall döms inte till ansvar. Till ansvar enligt första stycket döms inte om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken eller enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

Paragrafen har ändrats på det sättet att en särskild straffskala har införts för uppsåtligt grovt brott mot kravet på tillstånd för import eller hantering av explosiva varor. Det innebär t.ex. att den som utan tillstånd innehar

handgranater eller sprängmedel i större omfattning eller i situationer då en betydande risk för brottslig användning föreligger, på motsvarande sätt som gäller vid innehav av vapen enligt vapenlagen, kan dömas till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Bestämmelsen har behandlats även i avsnitt 21.4. Som framgått där skall subsidaritetsregeln i paragrafens fjärde stycke inte tillämpas om gärningen är att bedöma som grovt brott.

Reservation av Martin Borgeke, Michael Anefur, Siw Persson och Gunnel Wallin

Ytterligare straffbestämmelser mot organiserad brottslighet?

Inledning

En av våra huvuduppgifter har varit att överväga om det bör införas ett straffansvar för aktivt deltagande i en sammanslutning som har brottslighet som ett väsentligt inslag i sin verksamhet. Majoriteten har stannat för att inte lägga fram något förslag i denna del. Vi anser emellertid att övervägande skäl talar för att det kriminaliserade området här utvidgas i vissa hänseenden.

Vi är ense med majoriteten vad gäller utgångspunkterna för våra överväganden i den nu aktuella frågan (avsnitt 16.1.1 och 16.1.2). Detsamma gäller i fråga om vilka förfaranden ett eventuellt utvidgat straffansvar i första hand bör träffa (avsnitt 16.2.1). Vi gör vidare samma bedömning som majoriteten beträffande vilken lagteknisk lösning för en sådan utvidgning som är den lämpligaste.

Som skäl för sin ståndpunkt, att någon utvidgning av det kriminaliserade området inte bör ske, har majoriteten anfört främst att det kan befaras att en sådan utvidgning inte skulle bli särskilt effektiv och att man inte kan bortse från risken för att de diskuterade bestämmelserna skulle kunna leda till att möjligheterna till politisk opinionsbildning kringskärs på ett otillbörligt sätt.

Vi återkommer till vad majoriteten sålunda anfört efter det att vi mera i detalj har presenterat den inom kommittén utarbetade modellen för en utvidgad kriminalisering. Redan här skall dock sägas att vi gör bedömningen att det inte finns sådant fog för majoritetens farhågor, att dessa utgör några bärande skäl mot förslaget.

Närmare om utformningen av en straffbestämmelse av aktuellt slag

Gemensamt för de båda gärningsformerna

Som framgått av vad som anförts i avsnitt 16.2.2 innebär den nyss nämnda modellen för en utvidgad kriminalisering att det i 23 kap. BrB införs en ny 6 a § med följande lydelse.

Den som i ledande ställning inom en sammanslutning, där allvarlig brottslig verksamhet förekommer, underlåter att göra vad som skäligen kan begäras för att verksamheten skall upphöra, döms för underlåtenhet att hindra brottslig verksamhet till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Den som lämnar ekonomiskt bidrag, upplåter hus, del av hus eller mark

eller lämnar annat liknande stöd till en sammanslutning av sådant slag som anges i första stycket döms, om stödet inte är att anse som obetydligt, för främjande av brottslig verksamhet till böter eller fängelse i högst två år. Vad nu sagts skall dock inte gälla, om ansvar kan dömas ut enligt en annan bestämmelse i denna balk eller i annan lag eller författning.

Något krav på att sammanslutningen skall ha viss juridisk form bör inte uppställas. För att en sammanslutning skall anses vara för handen torde enligt allmänt språkbruk fordras att det rör sig om en grupp personer som hålls samman av ett gemensamt syfte och att det åtminstone finns en avsikt att gemensamt verka för detta syfte vid mer än ett enstaka tillfälle. Av de diskuterade straffbestämmelsernas utformning i övrigt följer emellertid att det för straffansvar i förevarande sammanhang krävs att grupperingen visat sig vara av viss beständighet och att den har en organisationsstruktur som gör det möjligt att identifiera personer som befinner sig i en ledande ställning.

Ansvar för såväl underlåtenhet att hindra brottslig verksamhet som understödjande av brottslig verksamhet förutsätter enligt förslaget till lagtext att det är fråga om en sammanslutning där allvarlig brottslig verksamhet förekommer. I detta ligger ett krav på att den brottsliga verksamheten skall ha en klar anknytning till sammanslutningen. En sådan anknytning föreligger givetvis när själva syftet med sammanslutningen är att gemensamt begå brott. När sammanslutningen har ett annat syfte, kan den erforderliga anknytningen bestå i att ett motiv för brottsligheten är att främja detta syfte. En förutsättning måste naturligtvis alltid vara att brotten begås av personer som är knutna till sammanslutningen. En tillräcklig anknytning bör t.ex. anses föreligga när medlemmar i en rasistisk organisation fortlöpande gör sig skyldiga till brott med rasistiska motiv eller när organiserade djurrättsaktivister ägnar sig åt allvarlig brottslig verksamhet riktad mot pälsbutiker, charkuteributiker, kreatursuppfödare och forsknings-

laboratorier. Detsamma gäller i fråga om allvarliga förmögenhetsbrott som begås för att finansiera sammanslutningens verksamhet. Ett tillräckligt samband mellan den brottsliga verksamheten och sammanslutningen bör också anses föreligga när sammanslutningens legala verksamhet i något hänseende utnyttjas i den brottsliga verksamheten, t.ex. när varusmuggling avseende tobak, sprit eller narkotika försiggår i anslutning till en speditionsverksamhet, som bedrivs av en näringsidkande sammanslutning.

Även när omständigheterna är sådana, att en anknytning till sammanslutningen är ägnad att allmänt underlätta bedrivandet av brottslig verksamhet, bör ett tillräckligt samband mellan sammanslutningen och den brottslighet som begås av personer som tillhör denna ofta anses föreligga. I Sverige föreligger ett sådant samband främst när det gäller mc-gängen och den brottslighet som förekommer i anslutning till dessa. Bilden av mcgängen som våldsbenägna grupper med en stark inbördes lojalitet medlemmarna emellan har fått stort genomslag. En allmän uppfattning torde numera vara att den som i något avseende angriper en medlem i ett mcgäng löper en påtaglig risk för att bli utsatt för repressalier. Det rykte mcgängen åtnjuter medför att en anknytning till ett sådant gäng ger fördelar vid utövandet av brottslig verksamhet, både så till vida att genomförandet av vissa brott underlättas som att risken för att bli föremål för lagföring blir mindre än den annars skulle ha varit.

I sammanhanget bör påpekas att den som tillhör ett mc-gäng eller en annan sammanslutning av här avsett slag givetvis kan göra sig skyldig till brott som inte kan sägas ha någon anknytning till sammanslutningen. En sådan anknytning torde t.ex. i allmänhet saknas när det rör sig om våldsbrott riktade mot en hustru eller sambo eller om skattebrott genom lämnande av felaktiga deklarationsuppgifter avseende egna inkomster.

Som redan framgått skulle straffansvar enligt de diskuterade bestämmelserna förutsätta att den brottslighet som på nu angivet sätt har anknytning till sammanslutningen kan anses utgöra allvarlig brottslig verksamhet. Detta uttryck, dvs. allvarlig brottslig verksamhet, förekommer bl.a. i tull- och polisregisterlagstiftningen (se 4 § lagen [1997:1058] om register i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet [prop. 1997/98:11, bet. 1997/98:SkU8] och 3 § polisdatalagen [1998:622, prop. 1997/98:97, bet. 1997/98:JuU20]). Begreppet definieras där som verksamhet som innefattar brott för vilket är föreskrivet fängelse i två år eller däröver.

Det skulle naturligtvis inte vara helt lyckat om begreppet allvarlig brottslig verksamhet skulle förekomma på olika håll i lagstiftningen med olika innebörd. Det rör sig emellertid här om så pass olika typer av lagstiftning – registerlagstiftning respektive strafflagstiftning – att den brist på överensstämmelse som skulle bli följden inte torde ge upphov till några egentliga olägenheter. Frågan är emellertid hur kravet på att det skall vara fråga om en allvarlig brottslig verksamhet närmare bör förstås.

En nackdel med den lösning som valts i registerlagstiftningen är att ett brott, som har en vid straffskala, tillåts kvalificera den brottsliga verksamheten som allvarlig även om brottet i det konkreta fallet är mindre grovt. Om begreppet allvarlig brottslig verksamhet gavs motsvarande innebörd här som i registerlagstiftningen, skulle detta enligt vår mening medföra att kriminaliseringen blev alltför vidsträckt.

Förekomsten av vida straffskalor gör att det inte heller framstår som lämpligt att i begreppet allvarlig brottslig verksamhet läsa in ett krav på att det i den samlade brottsligheten skall ingå brott för vilka är föreskrivet visst minimistraff. En sådan tolkning skulle innebära att en brottslig verksamhet kunde innefatta en stor mängd enskilda brott med högt straffvärde utan att den för den skull blev att beteckna som allvarlig.

I stället bör här en sammanvägning göras av det konkreta straffvärdet hos de gärningar som ingår i den aktuella brottsligheten, brottslighetens art och dess omfattning. När det konkreta straffvärdet av något av brotten motsvarar sex månaders fängelse eller mer bör den brottsliga verksamheten i allmänhet kunna anses vara allvarlig i här avsedd mening. Den brottsliga verksamheten bör emellertid ibland kunna anses som allvarlig även när de enskilda brottens konkreta straffvärden genomgående ligger på en något lägre nivå. Vad vi närmast har i åtanke är den situation som föreligger när en väsentlig andel av den samlade brottsligheten utgörs av brott som innefattar angrepp på den personliga integriteten - t.ex. misshandel eller olaga hot - eller hets mot folkgrupp. Att en brottslig verksamhet är omfattande bör däremot i sig inte vara tillräckligt för att den skall kunna betecknas som allvarlig. Om den brottslighet som förekommer i anslutningen till en sammanslutning endast omfattar bötesbrott, kan det följaktligen, oavsett antalet brott, aldrig bli aktuellt att tillämpa de här diskuterade straffbestämmelserna.

När det här talas om allvarlig brottslig verksamhet innebär detta bl.a. att det i och för sig inte bör krävas att åklagaren förmår att i alla avseenden precisera vilka konkreta brott som begåtts (jämför t.ex. prop. 1997/98:181 s. 48 f.). Vad som nyss sagts om vad som bör krävas för att den brottsliga verksamheten skall betecknas som allvarlig, innebär emellertid att omständigheterna beträffande åtminstone något av de aktuella brotten måste vara så klara att det är möjligt att göra en bedömning av dess straffvärde. Praktiskt sett torde detta sakna betydelse. Det skulle knappast bli aktuellt att föra talan om ansvar enligt någon av de föreslagna bestämmelserna i fall där det inte är möjligt att mera precist ange de relevanta omständigheterna beträffande flera konkreta brottsliga gärningar som ingår i den allvarliga brottsliga verksamheten.

I uttrycket allvarlig brottslig verksamhet ligger även ett krav på att de brottsliga aktiviteterna skall ha en viss frekvens och omfattning. Om allvarliga brott endast vid något enstaka tillfälle förekommer i anslutning till

en sammanslutning, skall detta alltså inte vara tillräckligt för att ansvar enligt någon av de diskuterade bestämmelserna skall kunna aktualiseras. Under hur lång tid brottsligheten måste ha pågått, får naturligtvis bli avhängigt den frekvens med vilken brotten begås. Om aktivitetsnivån är mycket hög, bör det enligt vår mening vara möjligt att tala om en allvarlig brottslig verksamhet redan efter någon månad.

Särskilt om underlåtenhet att hindra brottslig verksamhet

Ansvar för underlåtenhet att hindra brottslig verksamhet skall enligt den här presenterade modellen kunna drabba endast den som intar en ledande ställning i en sammanslutning där allvarlig brottslig verksamhet förekommer. En ledande ställning i här avsedd mening intar till en början alltid den som har ett formellt inflytande över sammanslutningens verksamhet. Till denna krets hör alltså den som är ledamot eller suppleant i styrelsen i ett aktiebolag, en ekonomisk förening eller en ideell förening. Detsamma gäller i fråga om särskilt utsedd firmatecknare samt, i aktiebolag eller ekonomisk förening, verkställande direktör och vice verkställande direktör. I ett handelsbolag intar samtliga bolagsmän, som är fysiska personer, en ledande ställning i denna mening.

Till den krets som kan drabbas av ansvar enligt den nu diskuterade bestämmelsen hör även den som utan att inta någon formell position i sammanslutningen likväl faktiskt utövar ledningen av verksamheten. Om ett bulvanförhållande föreligger, bör alltså i princip såväl den bulvan som formellt sett innehar den ledande ställningen som huvudmannen kunna dömas till ansvar. Självfallet bör vidare i sammanslutningar, som har en så outvecklad organisationsstruktur att det inte är möjligt att tala i termer av formell ställning, ansvar enligt bestämmelsen kunna komma i fråga endast för den som kan påvisas ha ett reellt inflytande i verksamheten.

Den straffbara gärningen består alltså i att i egenskap av att inta en ledande ställning i en sammanslutning där allvarlig brottslighet förekommer, underlåta att göra vad som skäligen kan begäras för att den brottsliga verksamheten skall upphöra. Detta aktivitetskrav bör lämpligen kunna ges följande innehåll.

Skyldigheten att vidta åtgärder inträder så snart förhållandena är sådana att en allvarlig brottslig verksamhet är för handen. Om det inte redan i detta skede rör sig om särskilt allvarlig brottslighet, bör det inledningsvis kunna vara tillfyllest att genom kontakter med dem som ingår i sammanslutningen försöka övertyga dessa om nödvändigheten av att avhålla sig från brott. Om dessa försök misslyckas och den allvarliga brottsliga verksamheten alltså fortsätter eller om det redan från början är fråga om särskilt allvarlig brottslighet, måste dock krävas att mera handfasta åtgärder

vidtas. En sådan åtgärd skulle t.ex. kunna vara att verka för att de som ligger bakom den brottsliga verksamheten utesluts ur sammanslutningen eller annars får lämna denna. Som en yttersta åtgärd får krävas att kontakt tas med polismyndigheten. För att en sådan hänvändelse skall leda till frihet från ansvar måste givetvis krävas att vederbörande, genom att lämna uppgifter om den brottsliga verksamheten, medverkar till att polisen ges möjlighet att verkningsfullt ingripa mot denna. Man kan här jämföra med bestämmelsen i 23 kap. 6 § första stycket BrB, enligt vilken den som underlåter att i tid anmäla eller avslöja brott som är ”å färde”, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste, skall dömas för underlåtenhet att avslöja brottet under förutsättning att särskilt stadgande om sådant ansvar har meddelats.

Även genom att vidta åtgärder för att få sammanslutningen upplöst bör i många situationer ansvar enligt en bestämmelse av detta slag rimligtvis kunna undgås. Hänsynen till föreningsfriheten fordrar emellertid att ett sådant initiativ inte i någon situation får utgöra det enda sätt på vilket vederbörande kan undgå ansvar. Den nu skisserade ordningen innebär att en hänvändelse till polismyndigheten alltid utgör en alternativ möjlighet. I varje läge där det fortfarande är möjligt att undgå ansvar genom att vidta åtgärder för att få sammanslutningen upplöst, skall det alltså också vara möjligt att med ansvarsbefriande verkan ta kontakt med polisen.

Den som intar en ledande ställning i en sammanslutning där allvarlig brottslighet förekommer kan naturligtvis alltid välja att frånträda sin ställning. Det är emellertid inte givet att han därmed också skall kunna undgå straffansvar. Om frånträdande inte sker så snart personen i fråga får kännedom om den brottsliga verksamheten, blir frågan om de åtgärder som han vidtagit under tiden fram till dess att han lämnade den ledande ställningen kan anses adekvata med hänsyn till då rådande förhållanden.

I subjektivt hänseende bör för ansvar enligt en bestämmelse av detta slag krävas uppsåt omfattande samtliga objektiva rekvisit. Något kvalificerat uppsåt bör inte krävas.

Att delta i ledningen av en sammanslutning där allvarlig brottslig verksamhet förekommer utan att vidta adekvata åtgärder för att bringa denna verksamhet att upphöra får i normalfallet anses ha ett så högt straffvärde att böter inte bör förekomma i straffskalan. En särskild straffskala för ringa fall framstår dock som motiverad. Hit bör t.ex. kunna hänföras vissa fall där någon visserligen har innehaft ett uppdrag som suppleant i en styrelse men där det samtidigt står klart att vederbörande inte har inträtt i någon ordinarie styrelseledamots ställe och har haft svårt att utöva något inflytande över verksamheten. Straffskalan bör med hänsyn till det anförda lämpligen kunna omfatta fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter eller fängelse i högst sex månader.

Särskilt om främjande av brottslig verksamhet

Som framgått innebär den nu presenterade modellen vidare att den som lämnar ekonomiskt bidrag, upplåter hus, del av hus eller mark eller lämnar annat stöd till en sammanslutning där allvarlig brottslighet förekommer skall kunna dömas för främjande av brottslig verksamhet, förutsatt att stödet inte är obetydligt.

Tanken är alltså att ett straffansvar enligt en sådan bestämmelse endast bör komma i fråga när det rör sig om ett tillskott som inte är bagatellartat. Det kan naturligtvis diskuteras på vilken nivå ett ekonomiskt bidrag bör ligga för att vara straffvärt. Enligt vår mening är det knappast motiverat att i detta hänseende göra någon skillnad mellan medlemmar och andra sympatisörer. Ett straffansvar bör under alla förhållanden förutsätta att bidraget ligger klart över vad som skulle kunna betecknas som sedvanlig medlemsavgift.

Att generellt föreskriva straffansvar för den som mot sedvanligt vederlag tillhandanhåller varor eller tjänster till en samanslutning av här avsett slag skulle enligt vår mening föra alltför långt. En upplåtelse av hus, del av hus eller mark bör dock betraktas som ett stöd i den här skisserade bestämmelsens mening även om det sker till marknadsmässig hyra eller arrendeavgift. Med hänsyn till den betydelse för verksamhetens bedrivande som möjligheten att komma i besittning av en lokal ofta har för en sammanslutning, får det nämligen regelmässigt anses straffvärt att upplåta lokaler eller fastigheter till sammanslutningar av det slag som här är i fråga. Undantagsvis bör dock även stöd i dessa former kunna anses som obetydligt, t.ex. när det är fråga om upplåtelse av någon enstaka parkeringsplats eller motsvarande.

När det i detta sammanhang talas om lämnande av ”annat stöd” avses bl.a. mera omfattande arbetsinsatser som görs utan att vederlag utgår eller till ett vederlag som påtagligt understiger vad som kan betecknas som sedvanligt. Mera begränsade insatser bör däremot inte kunna föranleda straffansvar.

Även här bör för ansvar krävas att gärningsmannens uppsåt omfattar samtliga objektiva rekvisit. Något kvalificerat uppsåt bör inte krävas.

Eftersom en straffbestämmelse avseende främjande av brottslig verksamhet utformad på här angivet sätt skulle komma att omfatta gärningar som kan skilja sig åt rätt avsevärt vad gäller straffvärdet, bör straffskalan vara relativt vid. Den skulle lämpligen kunna omfatta böter eller fängelse i högst två år.

En straffbestämmelse av detta slag, som omfattar stöd i form av fastighetsrättsliga upplåtelser, torde förutsätta att jordabalkens regler om förverkande av arrende- och hyresrätt kompletteras (jämför 8 kap. 23 § respektive 12 kap. 42 § 9 JB). Vid en fortsatt beredning av ett förslag om

införande av en sådan straffbestämmelse blir det följaktligen nödvändigt att ta upp frågan om en komplettering av jordabalkens regler till närmare behandling.

Ansvar för försök, m.m.

Ansvar för försök, förberedelse eller stämpling bör enligt vår mening inte komma i fråga vid vare sig underlåtenhet att hindra brottslig verksamhet eller främjande av brottslig verksamhet. Straffstadgandena kommer närmast att utgöra kompletteringar av de nuvarande bestämmelserna om förberedelse och stämpling. Det kan inte anses motiverat att här utsträcka kriminaliseringen till att omfatta annat än fullbordade brott. Även om de diskuterade straffstadgandena också får ses som kompletteringar av reglerna om medverkan saknas det skäl att från straffansvar undanta medhjälp och anstiftan.

Konkurrensfrågor, dvs. frågor som gäller huruvida det i ett visst fall skall dömas för mer än ett brott, kan uppkomma främst vad gäller främjande av brottslig verksamhet och då i förhållande till medverkan eller förberedelse till sådana brott som utgör en del av den allvarliga brottsliga verksamhet som förekommer i anslutning till sammanslutningen. Som nyss anfördes får de här diskuterade bestämmelserna närmast betraktas som kompletteringar av bestämmelserna om medverkan och förberedelse till brott; avsikten med att utvidga det straffbara området är ju att träffa straffvärda förfaranden som för närvarande inte föranleder ansvar enligt sådana bestämmelser i BrB och inom specialstraffrätten. Föreligger förutsättningar för att döma till ansvar med stöd av någon sådan bestämmelse, framstår det mot bakgrund av det sagda som följdriktigt att denna ges företräde framför en bestämmelse om främjande av brottslig verksamhet. En bestämmelse om främjande av brottslig verksamhet bör lämpligen kompletteras med en uttrycklig subsidiaritetsklausul som klargör det nu sagda.

Avslutande synpunkter

Som vi ser det skulle straffbestämmelser om underlåtenhet att hindra brottslig verksamhet och främjande av brottslig verksamhet, utformade på nu angivet sätt, utgöra en angelägen komplettering av de nuvarande reglerna om medverkan, förberedelse och stämpling till brott och om underlåtenhet att avslöja eller hindra brott. Bestämmelsen om underlåtenhet att hindra brottslig verksamhet skulle t.ex. innebära ökade möjligheter att utkräva straffansvar i de inte helt ovanliga fall där det finns fullgod bevisning för att allvarliga brott har begåtts av någon inom en sammanslutning,

men där det med dagens regler inte är möjligt att utpeka någon enskild individ inom sammanslutningen som ansvarig.

De bevisproblem som kan förutses är enligt vår bedömning inte mer omfattande än att straffbestämmelserna i fråga har förutsättningar att bli effektiva i den meningen att de kommer att kunna tillämpas och leda till fällande domar. Därutöver finns det skäl att anta att de skulle ha en preventiv effekt. Med hänsyn till att det är fråga om just en komplettering bl.a. av reglerna om medverkan, förberedelse och stämpling kan man dock knappast förvänta sig en mera frekvent tillämpning. En utvidgning av det kriminaliserade området i enlighet med de i det föregående angivna riktlinjerna bör emellertid kunna medföra att sammanslutningar av här avsett slag får svårare att verka, vilket i sin tur kan antas vara ägnat att motverka den brottsliga verksamhet som förekommer i anslutning till dessa sammanslutningar.

Inte heller är de problem som kan tänkas föreligga när det gäller avgränsningen av det straffbara området mer betydande än att regleringen får anses fullt godtagbar från rättssäkerhetssynpunkt och alltså tillgodose de krav som legalitetsprincipen ställer.

Vi delar majoritetens bedömning att en kriminalisering i enlighet med den presenterade modellen inte skulle innebära någon sådan begränsning i föreningsfriheten att den skulle fordra grundlagsändring. När det däremot gäller frågan, om en sådan kriminalisering likväl skulle kunna medföra att möjligheterna till politisk opinionsbildning inskränks på ett otillbörligt sätt, gör vi en annan bedömning än majoriteten.

I våra direktiv konstateras att det inom miljörörelsen och fredsrörelsen i dag finns grupper som, för att uppnå politiska mål som i och för sig är accepterade i ett demokratiskt samhälle, använder sig av metoder som är brottsliga och genomför sina aktioner i organiserad form. Även om de brottsliga gärningarna som sådana givetvis måste beivras kan det, enligt vad som anförs i direktiven, inte komma i fråga att ingripa mot deltagandet i eller stödet till sådana organisationer i och för sig. Som skäl för denna ståndpunkt anförs just att ett sådant ingripande skulle innebära att möjligheterna till politisk opinionsbildning skulle kringskäras på ett sätt som vore oacceptabelt i ett demokratiskt samhälle.

Vi har förstått direktiven på så sätt, att man här närmast har haft i åtanke Greenpeace och liknande organisationer i anslutning till vilkas verksamhet det visserligen begås brott, men där man knappast kan tala om en allvarlig brottslig verksamhet. Det i straffbestämmelserna uppställda kravet på att det skall vara fråga om en allvarlig brottslig verksamhet torde sålunda innebära att bestämmelserna inte skulle kunna bli tillämpliga när det gäller sådana sammanslutningar som direktiven kan antas åsyfta.

Enligt vår mening finns det inte anledning att slå vakt om en möjlighet att bedriva politisk opinionsbildning genom brottslighet av mera kvalifice-

rat slag. Vi ser det tvärtom som önskvärt att möjligheterna att utkräva straffansvar utvidgas när det gäller t.ex. pacifistiska grupperingar som bedriver allvarlig brottslig verksamhet i form av sabotage mot egendom som är av betydelse för det militära försvaret eller organiserade djurrättsaktivister som ägnar sig åt allvarlig brottslig verksamhet riktad mot kreatursuppfödare, forskningslaboratorier eller liknande. Vi kan sammanfattningsvis alltså inte finna att bestämmelserna i fråga skulle kunna leda till att möjligheterna att vara politiskt aktiv inskränks på ett otillbörligt sätt.

I avsnitt 16.2.4 har kommittén diskuterat frågan om en utvidgad kriminaliserings betydelse för möjligheterna att förhindra att vissa yrken, t.ex. polis och militär, utövas av personer som är olämpliga till det. Vi vill avslutningsvis framhålla att det därvid konstaterats att reglerna om registerkontroll enligt säkerhetsskyddslagen (1996:627) och de arbetsrättsliga reglerna om avskedande och uppsägning av personliga skäl innebär att en utvidgad kriminalisering i enlighet med den presenterade modellen kan antas få en viss, låt vara begränsad, betydelse i detta hänseende.

Vi anser mot bakgrund av det anförda att övervägande skäl talar för att de här diskuterade straffbestämmelserna om underlåtenhet att hindra brottslig verksamhet och främjande av brottslig verksamhet införs i BrB.

Reservation av Per-Samuel Nisser

Hets mot homosexuella

Moderata samlingspartiet bildades för att uttrycka och bemöta åsikter, inte förbjuda åsikter.

En av våra stora uppgifter är att bemöta uttalanden från totalitära och våldsamma ideologier. Vår vision av det öppna samhället är de nazistiska och kommunistiska utopisternas motsats.

En annan viktig uppgift för oss är att i varje fråga alltid ge individen största möjliga frihet. Vi är det parti som står på den enskilda människans sida, inte på kollektivets eller intressegruppernas sida. Individen, människan, och hennes rätt att själv utforma sitt liv, uppfylla sina drömmar och forma sin familj är grunden för allt vi gör.

Se människan, Ecce homo. Vårt liberala ställningstagande placerar alltid människan och hennes egna val i fokus. I allt vi gör politiskt försöker vi underlätta för människan att leva som hon vill, att vara den hon vill.

Vårt ställningstagande för individens autonomi gör att vi ibland kan hamna på kollisionskurs med intresseorganisationer.

Det kommer ibland krav på lagar mot den ena eller andra företeelsen som någon grupp av människor finner moraliskt förkastligt. Det kan räcka med några TV-inslag för att kraven på censur skall blossa upp.

Frågan om barnpornografi var en fråga som berörde många. Alla kände en djup och personlig avsky inför de bilder och de filmer som var aktuella att förbjuda. Men trots denna personliga avsky mot företeelsen, kom vi ändå kom fram till ståndpunkten att yttrandefriheten var viktigast.

Den rättighet i regeringsformen som ligger oss allra närmast är därför den första punkten i första paragrafen 2 kapitlet.

”Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad

1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela

upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,” Yttrandefriheten ligger inte bara Moderata Samlingspartiet varmt om hjärtat. Den har varit ett viktig förutsättning för den homosexuella frigörelsen.

Den moderna homosexuella frigörelsen har sina rötter i USA. Under 1960- och 1970 talen började homosexuella där visa sig öppet och ordna förebilden för de ”Prideparader”, som nu är ett folknöje jorden runt. Detta skedde dock inte utan motstånd. Framförallt från kristna grupper höjdes omedelbart röster för att detta var ett exempel på moraliskt förfall som staten borde vidta åtgärder för att stoppa. Det krävdes ett stort mod av

dessa homosexuella pionjärer att utmana samhällets normer och kräva sin rätt att få uttrycka sin sexualitet öppet och utan risk för repressalier.

Det samhälle som priderörelsen utmanade på 1960-talet i USA var alltså till stor del fientligt inställd till rörelsens yttring. Attackerna mot den homosexuella kulturen har inte upphört. Otaliga gånger har delstater stiftat lagar är direkt riktade mot homosexuella och homosexuella konstnärer som te x Robert Mapelthorpe. Men dessa försök att inskränka utrymmet för den homosexuella kulturen har hela tiden hindrats av en fast tro på principen om yttrandefrihet. Yttrandefriheten har varit en absolut förutsättning för att gaykulturen idag är förhållandevis etablerad och accepterad.

I Sverige kunde man i debatten kring ”Ecce homo”, men även i vårens pornografidebatt, se hur snabbt krav på censur kan uppstå. Homosexuellas konst kan i många fall verka provocerande. Grupper som är starkt negativa till homosexuella kan få större utrymme i lagstiftningssammanhang och då riskerar vi att få lagstiftning direkt riktad mot den homosexuella kulturen. Yttrandefriheten har alltid varit ett skydd för minoriteter mot självutnämnda moraliska majoriteter. Detta skydd blir dock urgröpt för varje inskränkning samhället vidtar genom lagstiftning.

Med ovanstående utläggning vill jag understryka den betydelse principen om yttrandefriheten utgör för ett fritt samhälle i allmänhet, och för den homosexuella minoriteten i synnerhet.

När det sedan gäller den rent lagtekniska aspekten av lagförslagen, kan man först konstatera att möjligheterna att inskränka yttrandefriheten redan utnyttjats av lagstiftaren vid ett antal tillfällen. De paragrafer som nu är föremål för utredning, 7 kap 4 § TF samt 16 kap 8 § BrB, är de tydligaste exemplen på sådana inskränkningar.

En utvidgning av tillämpningsområdet för dessa paragrafer är nu ifråga. Trots att det rör sig om en utvidgning av en redan befintlig inskränkning måste förslaget prövas på sina egna meriter.

De lagrum som den föreslagna utvidgningen skall prövas mot är regeringsformen 2 kap 12 och 13 § §.

Jag kan ansluta mig till majoritetens uppfattning att homosexuella utgör en utsatt grupp i samhället. Vidare finner jag också, i likhet med majoriteten, att intresset av skydda homosexuella som grupp mot hot eller andra uttryck för missaktning är ett riktigt demokratiskt ändamål.

Majoriteten hävdar därefter att frihetsinskränkningen inte kan anses gå ut över vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranleder begränsningen i yttrandefriheten. Majoriteten för in ytterligare ett ändamål; att förhindra en ökad våldsbrottslighet mot homosexuella. Här har jag en avvikande uppfattning.

Det måste stå klart för var och en som deltagit i de årliga prideparaderna i Stockholm att medborgare i allmänhet är vänligt inställda till den ho-

mosexuella kulturen och de homosexuella som grupp. Det kan alltså inte sägas att hotbilden emanciperar från Sveriges medborgare. Visst kan det fortfarande förekomma fördomar och diskriminering, men det är företeelser som inte kommer att omfattas av de nu föreslagna lagrummen.

De mörka krafter som däremot utgör ett hot mot homosexuella, är samma krafter som hotar hela det demokratiskt sinnade Sverige. Förvirrade och fega ungdomar som kallar sig nynazister, ledda av äldre kriminella personer med en samhällsomstörtande ideologi i botten. De är alltså samma grupper som ligger bakom de senast avskyvärda dåden mot företrädare för utomnordiska folkgrupper, religiösa minoriteter, fackförenings aktiva och poliser. Att hoten från de här skall tas på allvar kan det inte råda någon tvekan om.

Av utredningen framgår att säkerhetspolisen har funnit att det 1998 anmäldes 29 misshandelsbrott med homofobiska inslag. Det totala antalet misshandelsbrott 1998 var 56 878, varför den här typen av brottslighet inte kan sägas utgöra en särskilt stor andel av den totala brottsligheten.

Den totala brottsligheten med tydliga homofoba inslag uppgick 1998 till 154 brott. En stor del av dessa rubricerades som olaga hot, förtal eller förolämpning. Det visar att den homofoba brottsligheten givetvis är för stor, men den är inte en brottslighet som på något sätt har antagit uppseendeväckande proportioner jämfört med den brottslighet som alla medborgare tvingas leva med.

Inte heller finns det något som tyder på att den skulle vara särskilt svårutredd eller innehålla några andra faktorer som påkallar extra insatser jämfört med brott mot andra än homosexuella.

Majoritetens resonemang om mörkertal vinner inget stöd i några empiriska undersökningar. Dessutom går inte antaganden av den arten att inordna under något av de skäl som i regeringsformen anges som godtagbara skäl för att kunna lagstifta om inskränkningar i yttrandefriheten. Det är en skrämmande tanke, i vart fall för Moderata Samlingspartiet, att det i framtiden skall vara möjligt för staten att motivera inskränkningar i yttrandefriheten med hänvisning till begrepp som ”mörkertal”.

Ett viktig skäl för att ändå gå vidare och faktiskt kriminalisera uttalanden som hånar eller hotar homosexuella som grupp, är att man, genom detta, kan förhindra andra brott med homofoba inslag. Man kan då argumentera att kriminaliseringen görs med ”hänsyn till förebyggande och beivrande av brott”.

I utredningsmaterialet finns det inte något som ger stöd för antagandet att den begärda inskränkningen i yttrandefriheten på något sätt kommer ha effekt på den vålds-, förtals- eller förolämpningsbrottslighet som homosexuella utsätts för.

Enligt majoriteten ”kan det långt ifrån uteslutas att den förekommande agitationen mot homosexuella påverkar omfattningen av såväl våld och

hot som andra trakasserier och kränkningar av homosexuella på grund av deras sexuella läggning”.

”Långt ifrån uteslutas” är i juridisk mening knappast vad man kan kalla ett styrkt samband mellan den föreslagna begränsningen och de företeelser man vill förhindra . Med ett så löst antagande till grund för den föreslagna lagstiftningen kan kravet på proportionalitet i regeringsformen inte anses uppfyllt.

2 kap 13 § regeringsformen tillåter visserligen att inskränkningar görs i yttrandefriheten, dock endast ”med hänsyn till (...) förebyggandet och beivrandet av brott.” Ett grundläggande krav på en sådan inskränkning i yttrandefriheten måste vara att den åtminstone kan förmodas ha någon faktisk betydelse för syften man anger som skäl till inskränkningen.

Detta krav följer även av den proportionalitetsprincip som slås fast i 2 kap 12 § 2 st 2 p RF. Enligt denna får en begränsning i yttrandefriheten ” aldrig gå utöver vad som anses nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den”.

I detta måste ligga ett krav på att begränsningen på något sätt kan visas ha förutsättningar att uppnå sitt ändamål. Om majoriteten anser att förebyggandet av våld mot homosexuella är ändamålet med begränsningen i yttrandefriheten måste de på ett mer övertygande sätt visa på sambanden mellan hets mot homosexuella och våldet med homofobiska inslag.

Liksom majoriteten anser jag det oacceptabelt att någon person utsätts för hot eller våld på grund av sin homosexualitet och det finns anledning att med kraft reagera på detta. Dock kan det inte genom föreliggande utredningsmaterialet anses vara utrett att den föreslagna inskränkningen i yttrandefriheten kommer ha någon effekt på de 20-30 våldsbrott med homofobiska inslag som inträffar årligen.

Genom förtalsparagrafen är alla individer skyddade mot tillmälen med syfte att förnedra en enskild individ. Homosexuella individer skall inte behöva bli kallade saker offentligt. Därför är de, på samma sätt som andra medborgare, skyddade mot det genom förtalsparagrafen.

Genom paragrafen om uppvigling är alla yttranden på offentlig plats som uppmuntrar till brott straffbara. Man kan därför inte uppmana till folkmord, misshandel eller förföljelse offentligt.

Genom paragrafen om förargelseväckande beteende hindras nazister och andra att utrycka sina åsikter i syfte att förarga.

Det finns således många åsiktsneutrala lagrum att åberopa när dessa grupper skall bekämpas. Det stora flertalet av de aktiva inom dessa organisationerna är dels kriminellt benägna även i övrigt, dels drivna av sitt ungdomliga oförstånd eller bristande mogenhet.

Genom straffskärpningar och effektivare polisinsatser kan man komma åt dessa företeelser utan att inskränka yttrandefriheten.

Majoriteten är noga med att framhålla att de inte vill förbjuda en seriös diskussion om homosexualitet. Men så som hets mot folkgrupparagrafen kommit att tolkas påkallar en viss försiktighet. Våra domstolar har inte kunnat dra en tydlig linje mellan vad som är ett lagligt utnyttjande av yttrandefriheten och vad som skall vara straffbart beteende. Denna osäkerhet är olycklig. Det visar inte minst den genomgång av praxis som presenteras i föreliggande utredning.

Vidare är det problematiskt att hets mot homosexuella föreslås bli straffbart, men inte hets mot någon annan sexuell läggning. Brottet hets mot folkgrupp gör inte någon skillnad mellan olika folkgrupper eftersom alla folkgrupper åtnjuter skydd. Någon anledning till att i lag särskilja en sexuell läggning på det här viset finner jag märklig och utgör ett avsteg från hur den aktuella paragrafen i övrigt är utformad. Lagstiftningen riskerar att få oöverblickbara konsekvenser. Dessutom riskerar den föreslagna begränsningen i yttrandefriheten att få konsekvenser för yttranden i angelägenheter som har ett särskilt skydd i regeringsformen.

Det framgår av regeringsformen 2 kap 13 § 2 st att det vid bedömningen av de begränsningar som får ske särskilt skall beaktas vikten av största möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i bland annat politiska och religiösa angelägenheter.

Utredning går förbi detta krav på särskilt beaktande av yttrandefrihet i religiösa angelägenheter. Det är trots allt inte endast nynazister som har åsikter om homosexualitet. Många religiösa grupper är med stöd av sina heliga skrifter starkt kritiska mot homosexualitet. Det framgår av de redovisade remissvaren från några organisationer att förekomsten av ”andligt våld” är vanligt i insändare från vissa präster och predikanter.

Oavsett innehållet i dessa åsikter kan man inte komma ifrån att de utgör ett uttryck för en religiös övertygelse och att de grundas i bibeltexter som helt nyligen varit föremål för en nyöversättning sanktionerad av staten. Jag utgår från att dessa avsnitt inte kommer att omfattas av den föreslagna inskränkningen i tryckfriheten. Men i vilken utsträckning kommer andra religiösa texter eller uttalanden grundade i dessa bibeltexter begränsas? Konsekvenserna är som sagt oöverblickbara, och detta på ett område där grundlagen särskilt framhåller vikten av största möjliga yttrandefrihet.

Den hedervärda målsättningen att angripa nynazismen och deras hatfyllda budskap, riskerar alltså att även drabba andra grupper. Grupper som i övrigt inte utgör något hot mot samhället eller mot homosexuella rent fysiskt, men vars budskap möjligen kan anses vara kränkande mot homosexuella. Priset för den egna yttrandefriheten är dock att man även accepterar andras rätt att ge uttryck för deras uttryck.

Förbudet mot hets mot folkgrupp har med all önskvärd tydlighet visat att det inte går att kriminalisera bort dessa åsiktsyttringar som en majoritet av oss finner avskyvärda. Rasister och nazister hyser förakt och hat för en

rad människogrupper och företeelser. Varje gång de yttrar sig hörs bara hat. Men hur skall vi kunna förbjuda allt som de hatar? Syndikalister och kommunister är en annan måltavla för nazister, skall hets mot dem bli nästa straffbara område?

Jag reserverar mig således mot förslaget om att kriminalisera hets mot homosexuella (avsnitt 18.6)

Hets mot folkgrupp och grovt förargelseväckande beteende

Även om jag anser det riktigt att låta några av de åsiktsyttringar som Högsta Domstolen 1996 bedömde som hets mot folkgrupp få en något mildare rubricering, kan jag ändå inte ställa mig bakom förslaget i avsnitt 17.9.2.

Skrivningen ”som kan förknippas med brott mot mänskligheten” är en skrivning som jag emellertid inte kan acceptera. Varje år går ett minskande antal svenskar under röda fanor på samma sätt som skedde under hela det Sovjetiska styret av Ryssland. Dessa demonstrationer med tillhörande symboler, röda fanor, hammare och skäror, ägde även rum i de ockuperade Baltikum och i de östeuropeiska diktaturerna. Helt klart kan man förknippa dessa röda fanor och symboler med de brott mot mänskligheten som ägde rum i dessa länder. Vissa partier i Sverige hyllar fortfarande Lenin och ger ut hans verk. Med den föreslagna skrivningen skulle detta bli straffbart.

Ännu en gång, Moderata Samlingspartiet kan inte acceptera att man kriminaliserar de åsikter vi bildade vårt parti för att bekämpa.

Förtäckt hot

Det förekommer att bl a medlemmar i mc-gäng ägnar sig åt indrivning av verkliga eller konstruerade fodringar. Inte sällan sker detta genom användande av olika former av hot. Det är också vanligt att personer hotar poliser och andra tjänstemän och att de genom hot försöker skrämma vittnen och andra som skall höras inför domstol till tystnad. Det är dock svårt att dra gränsen för vad som kan bedömas som en icke-rättsstridig uppmaning att betala en skuld och vad som kan uppfattas som ett hot om våld eller annan brottslig gärning.

Idag finns en allmän straffbestämmelse i 4 kap 4§ BrB till skydd för individens handlingsfrihet. Enligt bestämmelsen döms den för olaga tvång som tvingar annan att göra, tåla eller underlåta något. I 17 kap BrB finns bestämmelser om brott mot allmän verksamhet, om våld eller hot mot tjänsteman, förgripelse mot tjänsteman och övergrepp i rättsak. För det

senare föreslår utredningen att straffet skall skärpas och jämställas med brottet mened.

Hot kan framföras och uttryckas på olika sätt och hoten kan vara mer eller mindre tydliga. När det gäller sättet på vilket ett hot framförs så kan det ske genom ord, att lyfta ett vapen eller andra former t ex överlämnande av en bild med ett hotfullt innehåll. Ett flertal rättsfall ger exempel på olika former av hot och hur olika hot kan vara av varierande tydlig grad. Det är oklart var gränsen, i objektivt hänseende, går mellan straffbara hot och uttalanden eller beteenden som inte kan anses utgöra straffbara hot.

Utredningens majoritet vill förslå att bestämmelserna i BrB om olaga tvång, olaga hot, utpressning, hot mot tjänsteman samt övergrepp i rättssak ändras genom att det i lagtexten görs ett tillägg som anger att såväl öppna som förtäckta hot skall vara straffbara.

Jag anser att de klandervärda beteenden som finns kan vara svåra att komma åt med bestämmelsen om olaga hot. Det är möjligt att flera av exemplen i utredningen är straffbara med den lagstiftningen som finns idag. Svårigheten ligger i att avgöra om vissa beteenden är av sådan art att de kan bedömas som hot om brottslig gärning. Denna bedömning bör vara en uppgift för rättstillämpningen. Man bör därför avvakta en prövning i domstol innan man vidtar lagstiftningsåtgärder. Jag reserverar mig därför mot förslaget i avsnitt 19.3 om ändring i bestämmelserna om olaga hot m.m.

Särskilt yttrande av Göran Magnusson, Siw Persson, Margareta Sandgren och Alice Åström

Hets mot homosexuella

Vi stödjer förslaget om att kriminalisera hets mot homosexuella som grupp. Det är bra att vi nu har nått en bred enighet i frågan.

Som har framgått av texten i avsnitt 18.6.3 kan man diskutera om förslaget bör begränsas till att avse endast skydd för gruppen homosexuella. Önskemål har också under senare tid framförts från bl.a. företrädare för RFSL om att även skydd för bisexuella och s.k. transpersoner (transvestiter, transsexuella och andra med ett genusuttryck som skiljer sig från samhällets gängse normer) skall innefattas i den förslagna kriminaliseringen. Vi anser att det finns goda skäl för att på något sätt inkludera även dessa grupper. Det skulle eventuellt kunna ske genom att man i lagtexten ger skydd mot kränkningar på grund av sexuell läggning.

Med hänsyn till att 1999 års diskrimineringsutredning har i uppdrag att behandla bl.a. frågan om användningen av termen sexuell läggning i all lagstiftning, anser vi emellertid att man tills vidare bör stanna vid en utvidgning av det kriminaliserade området till att avse hets mot gruppen homosexuella. Nu är det viktigt att ta ett första steg och göra det straffbart att hetsa mot homosexuella även som grupp.

Särskilt yttrande av Hans-Gunnar Axberger, Nils Jareborg, Barbro Jönsson, Agneta Lindelöf och Magnus Törner

Vi ansluter oss till de rättsliga bedömningar som redovisas i den reservation som avgivits av Martin Borgeke m.fl. Vi bedömer det förslag som förordas av reservanterna som en försiktig utvidgning av straffansvaret för organiserad brottslighet och anser det fullt godtagbart från rättssäkerhetssynpunkt. Vi anser inte heller att det rättsligt sett kan utgöra hinder mot sådan politisk opinionsbildning som omtalas i kommitténs direktiv. Därvid utgår vi från att det inte, lika litet som i mc-gäng och rasistiska organisationer, kan betraktas som legitimt om det inom en politisk rörelse förekommer sådan allvarlig brottslighet som förslaget avser.

Kommittédirektiv

Brottslighet med anknytning till vissa organisationer, m.m.

Beslut vid regeringssammanträde den 20 augusti 1998.

Sammanfattning av uppdraget

En parlamentariskt sammansatt kommitté tillsätts med uppdrag att utreda frågor om straffansvar för deltagande i organisationer som sysslar med brottslig verksamhet samt vissa andra frågor med anknytning härtill.

Bakgrunden till uppdraget är bl.a. händelser på senare tid med anknytning till vissa s.k. mc-klubbar, rasistiska organisationers verksamhet samt det internationella samarbetet när det gäller att bekämpa organiserad brottslighet.

Kommittén skall överväga om det bör göras straffbart att aktivt delta i organisationer som har brottslighet som ett väsentligt inslag i sin verksamhet. Sådant aktivt deltagande kan t.ex. bestå i finansiering av organisationen, upplåtelse av lokal till denna eller aktivt stöd på annat sätt, dock inte enbart genom medlemskap. I det sammanhanget skall utredningen även överväga om den nuvarande bestämmelsen om hets mot folkgrupp är tillräcklig för att hindra rasistiska organisationer från att verka.

Vidare skall kommittén överväga frågan om den numera föråldrade lagen om förbud mot politiska uniformer bör ersättas med ett nytt förbud mot att bära uniform eller uniformsliknande klädsel för att markera politisk meningsriktning.

Dessutom skall kommittén ta upp frågan om att straffbelägga hets mot homosexuella, och granska argumenten för och emot en sådan kriminalisering.

Kommittén skall redovisa sitt uppdrag senast den 31 oktober 2000.

Dir. 1998:66

Bakgrund

Inledning

Brottslighet som sker i organiserad form har alltmer kommit i fokus, både i den kriminalpolitiska debatten i Sverige och inom olika internationella forum som sysslar med rättsliga frågor.

I Sverige är det framför allt verksamheten inom vissa mc-klubbar som har uppmärksammats. Ett flertal allvarliga våldsbrott har inträffat med anknytning till sådana klubbar. I många fall har skjutvapen och sprängämnen kommit till användning.

Organiserad brottslighet har sedan lång tid tillbaka förekommit i andra länder, bl.a. i södra Europa. Den brottsligheten har tagit sig betydligt allvarligare uttryck än i Sverige, bl.a. genom att infiltrera statsapparaten. Det finns också tecken som tyder på att den organiserade brottsligheten i Östoch Centraleuropa har utvecklats mycket kraftigt under de senaste åren. Den organiserande brottsligheten kan innefatta kriminalitet av skilda slag, inte minst narkotikabrott och ekonomisk brottslighet.

Vidare har det under senare år växt fram organisationer och grupper som har en klart rasistisk ideologi och som har låtit denna komma till uttryck i brottsliga handlingar. Såväl i Sverige som internationellt har sådana organisationer ägnats mer och mer uppmärksamhet och särskilt bland utsatta grupper börjat betraktas som ett allt allvarligare hot.

De organisationsmönster som nu kan iakttas ställer samhället inför nya problem. Såväl de beskrivna mc-klubbarna som rasistiska organisationer utnyttjar det öppna samhällets friheter för att bedriva brottslig verksamhet. De ställer sig delvis utanför rättsordningen samtidigt som de, liksom alla medborgare, är tillförsäkrade rättssamhällets hela skydd.

Ofta är det så att samma grupper som sprider rasistisk propaganda också uppmanar till våld och annan förföljelse av homosexuella. Även förföljelse av personer med homosexuell läggning kan därför sägas utgöra brottslighet med anknytning till organisationer. Detta aktualiserar frågan om en straffrättslig reglering av hets mot homosexuella.

Gällande lagstiftning

Deltagande i brottslighet som sker i organiserad form kan i viss utsträckning beivras med stöd av reglerna om förberedelse, stämpling och medverkan till brott. I 23 kap. 2 § första stycket brottsbalken föreskrivs att den som med uppsåt att utföra eller främja brott lämnar eller tar emot pengar eller annat såsom förlag eller vederlag för brott eller på visst sätt befattar sig med närmare angivna brottsverktyg skall, i de fall det är särskilt föreskrivet, dömas för förberedelse till brott. Enligt andra stycket skall i fall

där det särskilt anges dömas för stämpling till brott. Med stämpling avses att någon i samråd med annan beslutar gärningen, eller att någon söker anstifta annan eller åtar sig eller erbjuder sig att utföra gärningen.

Av 23 kap. 4 § brottsbalken följer att ansvar enligt balken inte skall ådömas endast den som utfört en gärning utan också annan som har främjat gärningen med råd eller dåd. Detta gäller även beträffande gärningar som är straffbelagda i andra lagar eller författningar, om fängelse ingår i straffskalan för dessa.

I fråga om sammanslutningar som måste anses vara avsedda att utgöra eller med hänsyn till sin beskaffenhet och det ändamål för vilket de är bildade lätt kan utvecklas till ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka och som inte med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ordningsmakten, finns en särskild bestämmelse om straffansvar. Enligt 18 kap. 4 § brottsbalken döms den som bildar eller deltar i en sådan sammanslutning eller för en sådan sammanslutning tar befattning med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning, upplåter lokal eller mark för dess verksamhet eller understödjer den med pengar eller på annat sätt, för olovlig kårverksamhet till böter eller fängelse i högst två år.

Enligt 16 kap. 8 § brottsbalken döms den som, i uttalande eller i annat meddelande som sprids, hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år. I ringa fall är straffet böter. Med spridning avses överförande av budskapet till andra personer utanför den helt privata sfären. Detta innebär att spridning också inom en sammanslutning kan omfattas av straffansvaret. Spridning kan ske muntligen eller skriftligen men också på annat sätt, t.ex. genom åtbörder eller genom bilder.

Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1996 s. 577 slagit fast att bärande av symboler som kan förknippas med nazisternas förföljelse av judar och andra folkgrupper före och under andra världskriget kan utgöra hets mot folkgrupp.

Tidigare har bärande av bl.a. nazistiska symboler, såsom t.ex. hakkors, ansetts kunna bestraffas enligt lagen (1947:164) om förbud mot politiska uniformer. Det har emellertid kommit att ifrågasättas huruvida den lagen, med hänsyn bl.a. till sin generella utformning, är förenlig med regeringsformens bestämmelser om yttrandefrihet och det har förekommit att åtal enligt lagen har ogillats på den grunden. Lagen torde numera vara att betrakta som obsolet. Även om Högsta domstolen till en del klarlagt rättsläget när det gäller hets mot folkgrupp får det alltjämt anses råda viss oklarhet om och i så fall i vilken utsträckning det är straffbart att bära uniform eller liknande klädsel för att utmärka sin politiska meningsriktning.

Hets mot folkgrupp är straffbart även när sådana yttranden sprids i tryckta skrifter, filmer, radio och TV och andra medier som omfattas av

tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen (7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen och 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen).

Enligt 29 kap. 2 § 7 brottsbalken skall såsom en försvårande omständighet vid bedömningen av straffvärdet hos ett brott, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt beaktas om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet. Med annan liknande omständighet avses bl.a. sexuell läggning (prop. 1993/94:101 s. 22).

Det finns inte i lagstiftningen någon bestämmelse om hets mot homosexuella som motsvarar den om hets mot folkgrupp. Kränkande eller hotfulla uttalanden med anspelning på en persons homosexuella läggning kan dock i en del fall vara straffbara enligt bestämmelserna i brottsbalken om förolämpning (5 kap. 3 §), förtal (5 kap. 1 och 2 §§) eller olaga hot (4 kap. 5 §). Att bland allmänheten uppmana till våld eller andra brottsliga gärningar mot homosexuella kan också vara straffbart såsom uppvigling enligt 16 kap. 5 § brottsbalken.

Internationellt samarbete

Inom det internationella samarbetet har det vid ett flertal tillfällen framförts förslag om att det skall vara straffbart redan att vara medlem i en organisation som sysslar med brottslig verksamhet. Vissa länder har också infört straffbestämmelser av detta slag.

Inom EU utarbetade den s.k. högnivågruppen under våren 1997 en rapport om organiserad brottslighet. Rapporten har godkänts av ministerrådet. Frågan om åtgärder mot organiserad brottslighet har därefter behandlats i den s.k. tvärsektoriella gruppen mot organiserad brottslighet. Gruppen har bl.a. utarbetat en gemensam åtgärd avseende kriminalisering av deltagande i kriminella organisationer. Den gemensamma åtgärden är för närvarande under behandling i ministerrådet och kan förväntas bli antagen inom kort.

Även inom FN är bekämpning av organiserad brottslighet ett ämne på dagordningen. På rekommendation av FN:s brottsförebyggande och straffrättsliga kommission och ECOSOC beslöt Generalförsamlingen i resolution 52/85 att tillsätta en öppen arbetsgrupp med uppgift att utarbeta en internationell konvention med åtgärder mot organiserad brottslighet.

När det gäller bekämpningen av mc-brottslighet har de nordiska justitieministrarna initierat ett samarbete på tjänstemannanivå som har resulterat i en rapport. Denna tar bl.a. upp lagstiftningsfrågor. Något förbud mot medlemskap i organisationer har emellertid inte föreslagits i det sammanhanget.

Vissa tidigare överväganden.

Frågan om förbud mot deltagande i rasistiska organisationer har övervägts vid flera tidigare tillfällen, främst med anledning av innehållet i FN:s konvention för avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Senast har frågan behandlats i regeringens proposition 1993/94:101. I propositionen gjordes bedömningen att svensk lagstiftning uppfyller konventionens krav i och för sig. Regeringen menade bl.a. att lagstiftningen redan medför att varje yttring av rasism är förbjuden och att lagstiftningen därför är tillräcklig för att i praktiken tvinga organisationer som främjar rasdiskriminering till passivitet.

I propositionen föreslog regeringen införandet av den särskilda straffskärpningsregeln i 29 kap. 2 § 7 brottsbalken. Denna trädde i kraft den 1 juli 1994. Utredningen för åtgärder mot etnisk diskriminering, vars delbetänkande låg till grund för regeringens överväganden, hade även föreslagit att en ny straffbestämmelse avseende organiserad rasism och stöd åt organiserad rasism skulle föras in i brottsbalken. Enligt förslaget skulle det göras straffbart att delta i, bilda eller stödja en sammanslutning som, genom att medverka i eller uppmana till brottslighet som innebär våld, hot eller tvång, måste anses förfölja folkgrupp eller annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Regeringen gjorde emellertid bedömningen att utredningens förslag inte borde genomföras, bl.a. med hänsyn till rättssäkerhetsaspekten samt till risken för att bestämmelsen inte skulle få avsedd effekt.

I april 1996 publicerade Justitiedepartementet promemorian Förbud mot rasistiska symboler m.m. (Ds 1996:33). I promemorian föreslogs att lagen (1947:164) om förbud mot politiska uniformer skall upphävas och ersättas med en ny straffbestämmelse i brottsbalken. Enligt förslaget skall det vara straffbart att, på ett sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt, offentligt bära eller annars offentligt bruka symboler som kan förknippas med allvarlig förföljelse av folkgrupp eller annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Samtidigt gjordes bedömningen i promemorian att det inte skall införas något nytt förbud mot att bära uniform eller likartad klädsel, motsvarande det som finns i lagen om förbud mot politiska uniformer.

Promemorian har remissbehandlats, men har inte lett till lagstiftning. Med hänsyn till utgången i rättsfallet NJA 1996 s. 577 får anses att det för närvarande inte finns något behov av ett specifikt förbud mot att bära rasistiska symboler. Något ställningstagande i frågan om att upphäva lagen om förbud mot politiska uniformer föreligger emellertid inte.

Straffansvarsutredningen överlämnade i januari 1997 sitt betänkande Straffansvarets gränser (SOU 1996:185). I betänkandet behandlas bl.a. frågan om fleras deltagande i brott. Utredningen har därvid granskat med-

verkansansvaret enligt brottsbalken och förslagit vissa förändringar. Betänkandet har remissbehandlats och bereds för närvarande inom Justitiedepartementet. Ett förslag kan komma att remitteras till Lagrådet tidigast under våren 1999.

Frågan om det bör vara straffbart att uttrycka hot och missaktning mot homosexuella såsom grupp har behandlats av riksdagen vid ett flertal tillfällen. Senast togs frågan upp i ju-stitieutskottets betänkande 1996/97:JuU7. Utskottet instämde i ett tidigare uttalade av konstitutionsutskottet, enligt vilket en sådan kriminalisering skulle innebära en omotiverad inskränkning i den grundlagsskyddade tryck- och yttrandefriheten med svåröverblickbara konsekvenser samt att man inte kunde bortse från att en lagändring skulle kunna leda till att de homosexuella på ett sätt som många av dem inte önskar pekades ut som en speciell grupp i samhället. Det framhölls också att bestämmelserna i brottsbalken om förolämpning, uppvigling och olaga diskriminering borde utgöra tillräckliga medel för att komma åt nedsättande uttalanden om homosexuella som individer.

Behovet av en översyn

Organiserad brottslighet

Det straffrättsliga sanktionssystemet bygger i princip på individuellt ansvar. Detta innebär att brottslighet som sker i organiserad form är särskilt svåråtkomlig för rättsväsendet. Även om brottsligheten kan härledas till en viss organisation är det ofta oklart vem eller vilka enskilda personer som är ansvariga. En hierarkisk uppbyggnad av organisationen och en stark lojalitet hos medlemmarna bidrar till att ytterligare försvåra för rättsväsendet i detta hänseende.

I viss utsträckning kan dessa svårigheter mötas med förbättrade spanings- och utredningsmetoder samt med utvidgade möjligheter att tillgripa straffprocessuella tvångsmedel. Om olika grupper sätter i system att utnyttja organisationens form för att begå allvarliga brott kan emellertid detta leda till en ohållbar situation. Inget samhälle kan i längden acceptera en ordning som innebär att personer med framgång kan ställa sig utanför lagen. Det kan förutses att en sådan situation skulle leda till krav på mycket långtgående motåtgärder, som på ett negativt sätt skulle påverka såväl den enskildes rättssäkerhet som möjligheterna att bibehålla ett öppet och demokratiskt samhälle.

Det framstår därför som ytterst angeläget att det i lagstiftningen erbjuds tillräckliga möjligheter att ingripa mot organiserad brottslighet innan den fått en alltför stor spridning. Givetvis bör den befintliga lagstiftningen så långt som möjligt användas för att bekämpa sådan brottslighet. Så sker

också. Det vore emellertid knappast försvarligt med tanke på de nya problem som den organiserade brottsligheten innebär för samhället att underlåta att också analysera om ny lagstiftning behövs för att kunna ingripa på ett effektivt sätt mot sådan brottslighet. Det som särskilt bör undersökas är i vilken utsträckning personer inom de aktuella organisationerna gör sig skyldiga till straffvärda förfaranden som i dag faller utanför det straffbara området. Därvid bör också tas hänsyn till vilka konsekvenser det kan få om sådana personer samtidigt tillhör yrkeskategorier som i vissa situationer har rätt att bruka våld, t.ex. polis eller militär.

Även det internationella samarbetet mot organiserad brottslighet ger anledning att överväga om det behövs ny lagstiftning i Sverige på området. Allvarlig organiserad brottslighet, som kan innefatta även ekonomisk brottslighet, har ofta internationella inslag. Det är därför viktigt att myndigheterna i olika länder kan samarbeta på ett effektivt sätt. I vissa fall kan detta kräva att lagstiftningen i de olika länderna är likartad eller att det i vart fall finns straffbestämmelser som i någon mån motsvarar varandra.

Att som i vissa länder införa straffansvar för själva medlemskapet i vissa organisationer bör inte komma i fråga för Sveriges del. En sådan kriminalisering skulle utgöra ett alltför stort ingrepp i föreningsfriheten och skulle dessutom kunna komma att träffa förfaranden som helt saknar straffvärde. Däremot finns det anledning att mot bakgrund av vad som tidigare sagts överväga gränsdragningen vad gäller medverkansansvaret vid brottslighet som organiseras eller på annat sätt främjas av en sammanslutning. Vad som ligger närmast till hands är att straffbelägga även sådan mer indirekt medverkan som sker i form av aktivt deltagande i en sammanslutning som har brottslighet som ett väsentligt inslag i sin verksamhet. Exempel på aktivt deltagande kan vara att bidra till finansieringen av verksamheten eller att upplåta en lokal till sammanslutningen.

Närmare om hets mot folkgrupp

I detta sammanhang aktualiseras också frågan om rasistiska organisationers möjligheter att verka. Som tidigare nämnts har Sverige intagit positionen att bl.a. straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 § brottsbalken i praktiken tvingar rasistiska organisationer till passivitet och att Sverige därför uppfyller kraven i FN:s rasdiskrimineringskonvention även utan att ha något uttryckligt förbud mot rasistiska organisationer. Det har inte framkommit något som ger anledning att nu ompröva denna ståndpunkt i och för sig.

Säkerhetspolisen har i sin rapport Brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet under 1994 och 1995 redovisat statistik bl.a. över brott med rasistiska inslag och brott med koppling till högerextrema organisationer och grupperingar och/eller till skinheadrörelsen. Rapporten ger inte stöd för att

det förekommer rasistiska och/eller högerextrema organisationer i Sverige som skulle kunna utgöra något reellt hot mot vårt demokratiska statsskick. Det framgår att endast en liten del av den brottslighet med rasistiska inslag som förekommer har sådan anknytning till sammanslutningar att brottsligheten kan anses som organiserad. Enligt rapporten kan det också ifrågasättas om de aktuella sammanslutningarna uppfyller kriterierna för att utgöra organisationer i egentlig mening, eller om de bör betecknas som mer eller mindre välstrukturerade kamratgäng.

Förekomsten av sammanslutningar med rasistisk inriktning och dessas möjligheter att verka bör emellertid belysas närmare. En viktig fråga i det sammanhanget är, i belysning av senare tids samhällsutveckling, med vilken grad av effektivitet bestämmelsen om hets mot folkgrupp förmår hindra att sådana sammanslutningar utvecklas och växer sig starka. Med utgångspunkt häri bör sedan bedömas om det föreligger behov ytterligare lagstiftning på området.

Förbud mot politiska uniformer

En fråga med anknytning till rasistiska sammanslutningars verksamhet är om det bör vara straffbart att använda uniform eller liknande klädsel för att markera politisk eller ideologisk samhörighet. Som tidigare nämnts får lagen om förbud mot politiska uniformer anses vara överspelad. I viss mån kan bestämmelsen om hets mot folkgrupp tänkas vara tillämplig i stället, t.ex. om någon bär uniform med en klart nazistisk prägel och därigenom kan sägas sprida ett meddelande med samma innehåll som den nazistiska ideologin. Det kan emellertid finnas anledning att närmare överväga om det med hänsyn bl.a. till förekomsten av och innehållet i vissa rasistiska manifestationer behövs ett direkt förbud mot sådan uniformering. Utgångspunkten skall dock vara att sådan mer reklambetonad uniformering som i dag förekommer bl.a. i samband med valkampanjer inte skall falla under ett eventuellt förbud.

Hets mot homosexuella

Som tidigare nämnts har vid ett flertal tillfällen frågan väckts om inte också hets mot homosexuella bör kriminaliseras på motsvarande sätt som hets mot folkgrupp. Det förekommer att samma grupperingar som sprider rasistisk propaganda också sprider meddelanden som innefattar hot mot eller missaktning av homosexuella. Indirekt kan sådana meddelanden uppmana till våld mot homosexuella utan att det sker på ett så uttryckligt sätt att ansvar för uppvigling kan komma i fråga.

Kraven på kriminalisering av hets mot homosexuella har hittills avvisats med hänsyn främst till den inskränkning av yttrandefriheten som detta skulle innebära. Eftersom en motsvarande inskränkning har ansetts moti-

verad för att hindra spridning av hot eller uttryck för missaktning av folkgrupper eller andra sådana grupper av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, kan emellertid denna inställning ge intryck av att homosexuella som grupp skulle vara mindre skyddsvärd än t.ex. invandrare. Så är givetvis inte fallet. Det finns i stället ett antal andra faktorer som kan anföras emot en sådan kriminalisering. Bl.a. kan det antas att en kriminalisering av hets mot homosexuella skulle medföra större gränsdragningssvårigheter än den nuvarande bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Det kan t.ex. ifrågasättas hur en eventuell kriminalisering bör förhålla sig till nedsättande omdömen som inte uttryckligen avser homosexuella som grupp utan mer tar sikte på homosexualitet som företeelse. Dessutom finns det en risk att ett eventuellt förbud hämmar en öppen debatt om homosexuella och deras villkor på ett sådant sätt att fördomar om homosexualitet konserveras.

Det finns emellertid behov av att på ett mera systematiskt sätt än vad som tidigare skett inventera och granska de skäl som talar för och emot kriminalisering av hets mot homosexuella. Om det visar sig att en sådan grundlig analys leder till slutsatsen att en kriminalisering bör genomföras måste också den lagtekniska utformningen övervägas mycket noggrant.

Uppdraget

Kommittén skall med utgångspunkt i vad som tidigare redovisats överväga frågan om straffansvar för deltagande i organisationer som sysslar med brottslig verksamhet samt undersöka om bestämmelsen om hets mot folkgrupp är tillräcklig för att hindra rasistiska organisationer från att verka. Vidare skall kommittén överväga om lagen (1947:164) om förbud mot politiska uniformer bör ersättas av ett nytt förbud mot att bära viss klädsel för att markera politisk meningsriktning. Kommittén skall också behandla frågan om hets mot homosexuella.

Närmare om innehållet i uppdraget

När det gäller frågan om aktivt deltagande i organisationer som sysslar med brottslig verksamhet ingår det i uppdraget att definiera vilka former av organisationer eller sammanslutningar som en eventuell kriminalisering skall kunna avse samt att ta ställning till vilka kriterier som bör användas för att avgöra om en organisation eller sammanslutning skall anses syssla med brottslig verksamhet. Vidare skall kommittén ta ställning till om en eventuell kriminalisering bör ta sikte på samtliga typer av brottslig verksamhet inom ramen för en organisation eller om endast vissa brottstyper, som kan anses särskilt farliga när de sker i organiserad form, bör omfattas. Kommittén skall överväga vilken funktion en utvidgad kriminalisering kan

fylla när det gäller att hindra personer, som på grund av sin anknytning till de aktuella organisationerna är olämpliga till det, från att utöva yrken i vilka användning av våld kan ingå, t.ex. polis eller militär. I uppdraget ingår också att se till att en eventuell kriminalisering utformas så att Sverige i möjligaste mån kan leva upp till nuvarande och förestående internationella åtaganden på området.

I fråga om rasistiska organisationers eller sammanslutningars verksamhet skall utredningen, i belysning av senare tids samhällsutveckling, undersöka och bedöma om bestämmelsen om hets mot folkgrupp är tillräcklig för att hindra sådana föreningar från att utvecklas och växa sig starka. Om så inte är fallet skall utredningen ta ställning till om en skärpning kan åstadkommas genom en eventuell kriminalisering av aktivt deltagande i organisationer som sysslar med brottslig verksamhet, eller om en skärpning i stället bör ske inom ramen för bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Därvid måste kommittén givetvis ägna särskild uppmärksamhet åt de tryck- och yttrandefrihetsrättsliga aspekterna. Tills vidare ingår det inte i uppdraget att göra någon allmän översyn av bestämmelsen om hets mot folkgrupp.

När det gäller frågan om förbud mot politiska uniformer bör kommitténs överväganden ha sin utgångspunkt i innehållet i promemorian Förbud mot rasistiska symboler m.m. (Ds 1996:33) samt i vad som framkommit vid remissbehandlingen av den. Kommittén skall undersöka hur ett eventuellt förbud skulle förhålla sig till gällande lagstiftning om t.ex. hets mot folkgrupp och olovlig kårverksamhet. Om kommittén kommer fram till att ett nytt förbud bör införas måste frågan om hur detta skall avgränsas ägnas särskild uppmärksamhet.

När det slutligen gäller hets mot homosexuella skall kommittén göra en sådan grundlig analys av argumenten för och emot en kriminalisering som tidigare har beskrivits. Kommittén bör givetvis även, i den utsträckning det är möjligt, ta reda på och beakta de homosexuellas egen uppfattning i frågan. Kommitténs överväganden skall även omfatta den särskilda regleringen i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.

Grundlagsskyddade fri- och rättigheter skall beaktas särskilt

Flertalet av de frågor som ingår i uppdraget berör grundlagsskyddade frioch rättigheter, främst yttrandefriheten och föreningsfriheten, men även i någon mån demonstrationsfriheten och mötesfriheten. Inskränkning av grundlagsskyddade fri- och rättigheter bör inte ske annat än om det finns mycket starka skäl för det. Därvid måste beaktas att skyddet för sådana frioch rättigheter inte enbart syftar till att tillförsäkra individen vissa grundläggande rättigheter utan också fyller en viktig funktion för att långsiktigt säkerställa demokratin i samhället. I fråga om var och en av de redovisade

frågorna måste således behovet av en utökad kriminalisering vägas mot intresset av att bibehålla grundlagsskyddade fri- och rättigheter oinskränkta. En sådan avvägning måste grundas på en bedömning av vilket reellt hot mot samhället den aktuella företeelsen utgör i ett längre tidsperspektiv. De alternativa medel som står till buds för att skydda samhället måste också vägas in.

Även om en inskränkning av t.ex. föreningsfriheten kan framstå som klart befogad med hänsyn till den för dagen rådande situationen måste också övervägas på vilket sätt inskränkningen kan komma att användas i ett framtida och kanske annorlunda politiskt klimat. Redan i dag förekommer grupper som, för att uppnå politiska mål som i och för sig är accepterade i ett demokratiskt samhälle, använder sig av metoder som är brottsliga och genomför sina aktioner i organiserad form. Exempel på sådana grupper finns inom miljörörelsen och inom fredsrörelsen. Även om de brottsliga gärningarna som sådana givetvis måste beivras så kan det inte komma i fråga att ingripa mot deltagandet i eller stödet till sådana organisationer i och för sig. Detta skulle innebära att möjligheterna till politisk opinionsbildning skulle kringskäras på sätt som vore oacceptabelt i ett demokratiskt samhälle.

När det gäller övriga frågeställningar - hets mot folkgrupp, hets mot homosexuella samt förbud mot att bära uniformer - måste kommittén på motsvarande sätt överväga om en eventuell utvidgning av det kriminaliserade området riskerar att inskränka tryck- och yttrandefriheten i massmedier och övriga grundlagsskyddade fri- och rättigheter och om detta i så fall kan ske utan att viktiga demokratiska värden går förlorade.

Utredningsarbetet

Kommittén skall följa det internationella arbetet avseende åtgärder mot organiserad brottslighet, inom bl.a. EU, Europarådet och FN. Utredningen bör även studera lagstiftningen i några med Sverige jämförbara länder.

Kommittén skall också följa den fortsatta beredningen av Straffansvarsutredningens betänkande Straffansvarets gränser (SOU 1996:185) och i sitt arbete beakta resultaten härav.

I den mån kommittén föreslår lagändringar skall den utarbeta och lägga fram fullständiga lagförslag.

För kommitténs arbete gäller regeringens direktiv till kommittéer och särskilda utredare att redovisa regionalpolitiska konsekvenser av framlagda förslag (dir. 1992:50), att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23), att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124) samt att redovisa konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet (dir. 1996:49).

Kommittén skall redovisa sitt uppdrag senast den 31 oktober 2000. Om kommittén finner det lämpligt kan en eller flera delfrågor redovisas tidigare i delbetänkanden.

(Justitiedepartementet)

Materialförteckning

Offentligt tryck

Propositioner och skrivelser

1970:87 Angående godkännande av konvention om avskaffande av rasdiskriminering, m.m. 1975/76:209 Fri- och rättigheter i grundlag 1981/82:58 Om ändring i tryckfrihetsförordningen och brottsbalken (hets mot folkgrupp m.m.) 1984/85:32 Riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet m.m. 1986/87:124 Om de homosexuellas situation i samhället 1986/87:151 Ändringar i tryckfrihetsförordningen m.m. 1987/88:120 Om ändring i brottsbalken m.m. 1993/94:101 Åtgärder mot rasistisk brottslighet och etnisk diskriminering i arbetslivet 1994/95:23 Ett effektivare brottmålsförfarande 1994/95:217 Samlade åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten (skrivelse till riksdagen) 1995/96:217 Samlade åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten (skrivelse till riksdagen) 1996/97:135 Skärpning av straffet för övergrepp i rättssak 1996/97:171 Åtgärder mot organiserad och gränsöverskridande brottslighet (skrivelse till riksdagen) 1996/97:175 Ändringar i polislagen m.m. 1997/98:15 Ansvar för elektroniska anslagstavlor 1997/98:38 Lägesrapport om den ekonomiska brottsligheten (skrivelse till riksdagen) 1997/98:180 Lag om förbud mot diskriminering i arbetslivet p.g.a. sexuell läggning 1997/98:181 Ökade möjligheter att ingripa mot vissa mc-klubbar, m.m.

1998/99:19 Ändringar i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt, m.m. 1998/99:25 Lägesrapport i fråga om den ekonomiska brottsligheten (skrivelse till riksdagen) 1998/99:32 EU-bedrägerier och korruption 1998/99:60 Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen under 1998 (skrivelse till riksdagen) 1998/99:65 Videokonferens i rättegång 1999/00:22 Lägesrapport i fråga om den ekonomiska brottsligheten (skrivelse till riksdagen) 1999/00:27 En skärpt vapenlagstiftning 1999/00:60 Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen under 1999 (skrivelse till riksdagen) 1999/00:61 Internationell rättslig hjälp i brottmål 1999/00:70 Redogörelse för verksamheten inom Europarådets ministerkommitté år 1999 (skrivelse till riksdagen)

Utskottsbetänkanden

1980/81:JuU21 Om den ekonomiska brottsligheten 1986/87:SoU31 Om de homosexuellas situation i samhället 1992/93:KU2 Fri- och rättigheter m.m. 1993/94:KU2 Vissa yttrandefrihetsfrågor 1995/96:KU8 Fri- och rättigheter 1996/97:KU14 Fri- och rättigheter 1996/97:KU15 Vissa tryck- och yttrandefrihetsrättsliga frågor 1996/97:JuU7 Straffrättsliga frågor 1997/98:KU32 Fri- och rättighetsfrågor 1998/99:KU22 Tryck- och yttrandefrihetsfrågor 1998/99:JuU22 Straffrättsliga frågor 1999/00:JuU7 Straffrättsliga frågor 1999/00:KU11 Fri- och rättighetsskydd

Utredningsbetänkanden (SOU)

1981:38 Om hets mot folkgrupp 1983:70 Värna yttrandefriheten 1984:63 Homosexuella och samhället 1984:15 Ekonomisk brottslighet i Sverige 1986:13-15 Påföljd för brott 1989:13-14 Mångfald mot enfald 1991:75 Organiserad rasism (+ remissammanställning, dnr Ju 92-2544)

1992:61 Ett reformerat åklagarväsende 1996:84 Ekobrottsforskning 1996:185 Straffansvarets gränser 1997:127 Straffansvar för juridiska personer 1998:40 Brottsoffer 1998:44 En samlad vapenlagstiftning 1998:46 Om buggning och andra hemliga tvångsmedel 1998:47 Bulvaner och annat 1999:10 Demokratins förgörare 1999:147 Effektivare förverkandelagstiftning 2000:25 Den centrala polisen

Departementsserien (Ds)

1995:1 Vittnen och målsägande i domstol 1996:1 Effektivare ekobrottsbekämpning 1996:33 Förbud mot rasistiska symboler m.m. (+ remissvaren) 1997:51 Internationella ekobrott 1997:20 Eur