SOU 2000:26

Körkortsingripanden

Till statsrådet och chefen för Näringsdepartementet

Genom beslut den 5 mars 1998 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för Kommunikationsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att se över reglerna om körkortsingripande.

Med stöd av bemyndigandet förordnade departementschefen den 18 maj 1998 numera hovrättslagmannen Barbro Thorblad till särskild utredare. Som experter i utredningen förordnades den 8 juli 1998 byråchefen Rolf Björklund, bitr. överåklagaren Birgitta Fernqvist, kammarrättsassessorn Annika Lowén, hovrättsassessorn Mats Sandmark och lagmannen Christer Törnros. Annika Lowén entledigades från sitt uppdrag fr.o.m. den 15 december 1998 och efterträddes samma dag av numera utnämnde rådmannen Eva Frånlund Althin.

Till sekreterare förordnades fr.o.m. den 1 juni 1998 hovrättsassessorn Thomas Wetterlundh.

Utredningen, som antagit namnet Utredningen om körkortsingripanden, överlämnar härmed betänkandet Körkortsingripanden (SOU 2000:26). Det bör anmärkas att vi har avstått från att behandla de registerfrågor som uppkommer vid en överflyttning av körkortsingripanden till straffprocessen. Skälet är att nu gällande författningar inom trafikregisterområdet är föremål för en genomgripande översyn. I december 1998 överlämnade Trafikregisterutredningen sitt betänkande Vägtrafikregistrering (SOU 1998:162), vilket för närvarande bereds i regeringskansliet.

Rolf Björklund har lämnat ett särskilt yttrande. Formellt har utredningsuppdraget lämnats till Barbro Thorblad ensam. Arbetet har emellertid utförts i nära samråd med experterna. Med undantag för vad Rolf Björklund anför i sitt särskilda yttrande är vi ense om de förslag och överväganden som presenteras i betänkandet.

Uppdraget är därmed slutfört.

Göteborg i april 2000

Barbro Thorblad

/Thomas Wetterlundh

Sammanfattning

Vissa grundläggande frågor

I vårt uppdrag ingår att utreda om den nuvarande ordningen för att handlägga körkortsingripanden på grund av brott kan anses strida mot internationellt vedertagna principer. Därvid är Europakonventionen och FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter av särskilt intresse. Övervägande skäl talar för att ett körkortsingripande på grund av trafikbrott till sin natur är en straffrättslig sanktion. Enligt vår uppfattning är den nuvarande handläggningen av sådana ingripanden inte helt förenlig med artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen och artikel 14 i FN-konventionen. Båda artiklarna innehåller förbud mot att lagföra och straffa en person flera gånger för en och samma sak.

För- och nackdelar med en överflyttning

I vårt uppdrag ingår inte att ta ställning till om körkortsingripanden på grund av brott bör flyttas över till straffprocessen. Däremot skall vi redovisa de för- och nackdelar som kan uppkomma vid en sådan överflyttning. Vad vi anför ovan om Sveriges internationella åtaganden är därvid självfallet av stor betydelse. Nedan följer en sammanfattning av de viktigaste argumenten i övrigt. Inledningsvis kan konstateras att den nuvarande ordningen fungerar väl. Utgångspunkten bör därför vara att en överflyttning skall ske bara om det föreligger starka principiella skäl för en sådan reform.

Ett skäl som talar för en överflyttning är den uppfattning som allmänheten kan antas ha i frågan. Vi är övertygade om att flertalet av dem som blir föremål för körkortsingripande på grund av brott skulle föredra att körkortsfrågan kunde avgöras redan i straffprocessen. De flesta torde uppfatta ingripandet som ett straff, vilket bör leda till den principiella ståndpunkten att det skall prövas tillsammans med brottmålet. En sådan ordning skulle dessutom innebära flera praktiska

fördelar för den enskilde och leda fram till ett snabbare avgörande av körkortsfrågan.

En överflyttning till straffprocessen skulle medföra vissa principiella fördelar. Körkortsingripandet utgör i lagteknisk mening en särskild rättsverkan av brott och bör därför bestämmas av allmän domstol eller av den myndighet som har till uppgift att pröva den straffrättsliga ansvarsfrågan. Enligt vår uppfattning skulle dessutom risken för rättsförluster för den enskilde minska, om han redan i det straffrättsliga förfarandet fick klart för sig vilka följder brottet kommer att få för honom. Därigenom minskar risken att han väljer att godkänna t.ex. ett ordningsbotsföreläggande eller att inte överklaga tingsrättens dom i den felaktiga tron att han har undgått körkortsingripande.

En överflyttning skulle sannolikt medföra vissa samhällsekonomiska fördelar. Enligt vår uppfattning torde det ur kostnadssynpunkt vara en given fördel att två skilda handläggningar ersätts med en gemensam.

En överflyttning av körkortsingripanden på grund av brott till straffprocessen skulle medföra också vissa nackdelar. Av särskild betydelse är att ansvaret för körkortsingripanden skulle splittras mellan olika myndigheter och domstolar, vilket kan medföra svårigheter såväl för den enskilde som för dem som skall tillämpa systemet. En överflyttning förutsätter dessutom att det är möjligt att handlägga körkortsfrågan genom förelägganden av ordningsbot och strafförelägganden. Rättssäkerheten i den prövning som sker i den summariska straffprocessen är allmänt sett inte lika god som när ingripandet handläggs enligt nu gällande ordning. För att körkortsfrågan skall kunna tas upp i förelägganden av ordningsbot förutsätts dessutom att den enskilde polismannen kan använda sig av i förväg fastlagda riktlinjer, vilket kan medföra att tillämpningen av reglerna om körkortsingripande blir mer schablonmässig.

Ytterligare en nackdel med att flytta över körkortsingripanden till straffprocessen är att körkortsfrågan då ofta skulle prövas av personal som inte har möjlighet att skaffa sig de erfarenheter av och kunskaper om körkortsfrågor som i dag finns inom länsstyrelserna. Det gäller inte minst notarierna i tingsrätt. Det bör också framhållas att en överföring knappast ligger i linje med senare års strävanden att renodla och utveckla arbetet i de allmänna domstolarna och för åklagarna.

Körkortsingripande efter åtalsunderlåtelse

Beslut om åtalsunderlåtelse innebär att åklagaren avstår från att lagföra och utkräva straffrättsligt ansvar för brottet. Vi menar att körkortsingripanden på grund av trafikbrott är en straffrättslig sanktion och att det därför innebär en logisk motsägelse att ett sådant ingripande skall kunna meddelas efter åtalsunderlåtelse. Vi föreslår därför att denna möjlighet avskaffas. Anser åklagaren att brottet bör föranleda ett körkortsingripande, får han lagföra det i vanlig ordning. Det bör i sammanhanget framhållas att det är relativt ovanligt med körkortsingripanden på grund av brott som lett till åtalsunderlåtelse. Vårt förslag kommer därför att få endast marginell betydelse i praktiken.

Behov av nya former för körkortsingripande

En överflyttning av körkortsingripanden på grund av brott till straffprocessen väcker frågan om nya former för körkortsingripanden bör införas. Vi menar att denna fråga bör bedömas mot bakgrund av bl.a. de principer som ligger till grund för det straffrättsliga påföljdssystemet. Ingripandena måste vara tydliga och förutsebara, så att körkortshavaren förstår varför reaktionen har blivit som den blivit och så att han redan från början kan överblicka ingripandets konsekvenser och varaktighet. Ingripandet måste dessutom stå i proportion till allvaret i det bakomliggande brottet, så att det upplevs som rimligt och rättvist. Lagstiftningen måste därför innehålla olika ingripandeformer, vilka bör kunna varieras i fråga om stränghet och varaktighet. De måste dessutom vara ändamålsenligt utformade, så att de möjliggör en rationell handläggning i straffprocessen.

Mot bakgrund av nu angivna utgångspunkter föreslår vi att institutet varning skall avskaffas och ersättas med ett pricksystem, när det är fråga om körkortsingripande på grund av trafikbrott. Vi menar att ett sådant system bättre skulle uppfylla kraven på tydlighet och förutsebarhet. Med ett pricksystem skulle det vara möjligt att i författning uttryckligen ange prickarnas betydelse vid återfall i trafikbrottslighet. Antalet prickar kan anpassas efter brottets svårhet, så att kravet på proportionalitet tillgodoses. Ett pricksystem skapar dessutom förutsättningar för att körkortsingripanden skall kunna handläggas i den summariska straffprocessen. Enligt vår uppfattning bör ett pricksystem införas även om våra förslag i övrigt inte läggs till grund för lagstiftning.

Vi föreslår vidare att förarförbud införs som en ny ingripandeform. Den skall användas i stället för återkallelse, när ingripandet grundas på

ett trafikrelaterat brott. Förslaget motiveras bl.a. av att ingripanden på grund av trafikbrott skall bestämmas enligt de principer som ligger till grund för brottsbalkens regler för straffmätning. Våra förslag innebär dessutom att innebörden i körkortsingripanden på grund av trafikbrott får en delvis annan innebörd än vad som gäller vid återkallelse. Det gäller främst situationen efter spärrtidens utgång. Den omständigheten att körkortsingripanden på grund av trafikrelaterade brott i flera väsentliga avseenden skiljer sig från övriga körkortsingripanden talar för att en särskild ingripandeform införs. Vi föreslår dessutom att de ingripanden som i dag sker genom beslut om omhändertagande av körkort vid misstanke om trafikbrott i stället skall ske i form av beslut om tillfälligt förarförbud.

Pricksystemet

Beslut om prickning skall meddelas när det är fråga om en trafikrelaterad förseelse som inte är så allvarlig att den ensam motiverar ett mer kännbart ingripande. Tillämpningsområdet omfattar förseelser av det slag som enligt nuvarande ordning föranleder varning eller som vid upprepade förseelser kan läggas till grund för körkortsingripande enligt 5 kap. 3 § 3 KKL. Det kan gälla exempelvis en mindre allvarlig hastighetsöverträdelse, överskridande av spärrlinje eller ett mindre allvarligt smitningsbrott.

Beslut om prickning skall avse ett bestämt antal prickar, lägst en och högst fyra för varje trafikförseelse. Antalet prickar skall bestämmas efter de principer som ligger till grund för straffmätning enligt reglerna i 29 kap. BrB. Det innebär att antalet skall bestämmas efter trafikbrottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Att körkortshavaren har återfallit i trafikbrott skall däremot inte beaktas. Riksåklagaren bör få i uppdrag att utfärda närmare föreskrifter för körkortsingripande genom prickning, när handläggningen sker i den summariska straffprocessen.

Utbildning

Vi menar att utbildningsinsatser för dem som har begått trafikbrott kan bidra till en förbättrad trafiksäkerhet Vi föreslår därför en ordning som innebär att körkortshavaren kan minska sin prickbelastning genom att delta i olika utbildningsprogram. Deltagandet skall bygga på frivillighet och bekostas av körkortshavaren. Vägverket bör få i uppdrag att utforma lämpliga utbildningsprogram. Genomförandet av dessa kan

anförtros åt trafikskolor och olika trafiksäkerhetsorganisationer. Vägverket skall pröva om den som med godkänt resultat har genomgått sådan utbildning skall befrias från tidigare påförda prickar.

Förarförbud

Förarförbud skall meddelas vid trafikbrott av det slag som avses i 5 kap. 3 § 1–4 KKL och som i dag regelmässigt leder till beslut om återkallelse av körkort. Det kan exempelvis gälla grov vårdslöshet i trafik, trafiknykterhetsbrott, brott mot stopplikt, allvarliga hastighetsöverträdelser och liknande brott mot regler som är väsentliga från trafiksäkerhetssynpunkt. Förarförbud skall dessutom kunna beslutas för den som vid upprepade tillfällen har gjort sig skyldig till mindre allvarliga trafikförseelser av det slag som ger prickar. Förslaget i denna del innebär att förarförbud skall meddelas för den som inom loppet av två år har gjort sig skyldig till flera förseelser, vilka tillsammans föranleder mer än sex prickar.

Ett beslut om förarförbud innebär att körkortshavaren förbjuds att köra körkortspliktiga fordon under en bestämd tid. Förbudet börjar att gälla när körkortshavaren får del av beslutet, dock tidigast när det har vunnit laga kraft. Körkortet skall under förbudstiden vara inlämnat till polismyndighet. Den som bryter mot ett förarförbud gör sig skyldig till olovlig körning enligt bestämmelsen i 3 § TBL. När förbudstiden har löpt ut, får körkortshavaren i de flesta fall fortsätta att köra i enlighet med sin behörighet. Trafiksäkerhetsskäl motiverar dock en annan ordning i vissa fall. Vi föreslår därför att körkortet skall förlora sin giltighet när körkortshavaren har fått förarförbud för mer än ett år. Detsamma bör gälla om förarförbudet har meddelats på grund av ett trafikbrott som körkortshavaren begick under den tvååriga prövotid som gäller för nya körkort.

Giltighetstiden för förarförbud skall bestämmas till lägst en månad och högst tre år efter i första hand straffvärdet i det bakomliggande trafikbrottet. Förarförbud på grund av grov vårdslöshet i trafik eller grovt rattfylleri skall bestämmas till lägst ett år. Den omständigheten att körkortshavaren tidigare har varit föremål för körkortsingripande på grund av brott skall kunna beaktas i skärpande riktning, medan körkortshavarens personliga förhållanden kan beaktas i mildrande riktning. Giltighetstiden för förarförbud på grund av prickbelastning, skall bestämmas efter det antal prickar som har påförts körkortshavaren. Sammantaget gäller att förarförbudets längd skall bestämmas efter i princip samma utgångspunkter som straffen böter och fängelse.

Nu gällande praxis för bestämmande av spärrtid bör kunna tjäna som vägledning.

Riksåklagaren bör få i uppdrag att utfärda närmare föreskrifter angående förarförbud som handläggs i den summariska straffprocessen.

Sedan den 1 februari 1999 pågår i vissa delar av landet en försöksverksamhet med villkorlig körkortsåterkallelse. Vi lämnar förslag till hur denna verksamhet skall kunna fortsätta utan hinder av att våra förslag genomförs. Förslaget innebär att försöksverksamheten knyts till ingripandeformen förarförbud. Den som har meddelats förarförbud i högst två år på grund av trafiknykterhetsbrott efter alkoholförtäring kan hos länsstyrelsen ansöka om särskilt tillstånd att köra med alkolås. Den föreslagna ordningen motsvarar i allt väsentligt vad som för närvarande gäller enligt lagen (1998:489) om försöksverksamhet med villkorlig körkortsåterkallelse.

Körkortsingripanden i den summariska straffprocessen

Våra förslag till hur körkortsingripanden på grund av trafikbrott kan flyttas över till straffprocessen bygger på att beslut om prickning och förarförbud skall kunna handläggas genom förelägganden av ordningsbot och strafförelägganden. Att så kan ske är nödvändigt för att körkortsingripandet skall kunna avgöras tillsammans med brottmålet i alla de fall som lagförs i den summariska straffprocessen. Det är också angeläget för att såväl körkortsingripandet som brottmålet i övrigt skall kunna handläggas snabbt och kostnadseffektivt.

Förelägganden av ordningsbot som innefattar prickning eller förarförbud skall utfärdas på samma sätt som övriga ordningsbotsförelägganden och i enlighet med de föreskrifter som Riksåklagaren skall utfärda. Förfarandet kan användas vid körkortsingripanden som grundas antingen på mindre allvarliga förseelser av det slag som avses i 5 kap. 3 § 3 KKL eller på att körkortshavaren har brutit mot en från trafiksäkerhetssynpunkt väsentlig regel av det slag som avses i 5 kap. 3 § 4 KKL. I ordningsboten föreläggs körkortshavaren ett visst körkortsingripande för godkännande. Ett eventuellt godkännande skall ske skriftligen och avse föreläggandet i dess helhet. Ett godkänt föreläggande gäller på samma sätt som ett lagakraftvunnet beslut. Sker godkännandet i omedelbar anslutning till trafikbrottet, skall körkortshavaren av praktiska skäl kunna ges rätt att köra vidare under 48 timmar. Väljer körkortshavaren att inte godkänna föreläggandet, får körkortsingripandet handläggas i annan ordning.

Även ett strafföreläggande skall kunna innefatta ett körkortsingripande genom prickning eller förarförbud. Våra förslag i denna del

har samma grundläggande innebörd som förslagen beträffande körkortsingripande genom föreläggande av ordningsbot. Förfarandet med strafföreläggande kan användas vid flertalet av de trafikrelaterade brott som kan läggas till grund för ett körkortsingripande. Föreläggandet skall utfärdas skriftligen med hjälp av Riksåklagarens formulär. Körkortshavarens godkännande skall ske skriftligen och avse föreläggandet i dess helhet.

Handläggning av körkortsingripanden i domstol

Brottmål som innefattar fråga om körkortsingripande skall handläggas enligt rättegångsbalkens vanliga regler. Det innebär bl.a. att sådana mål enligt huvudregeln skall prövas av en lagfaren domare och tre nämndemän, men att bestämmelsen om s.k. endomarkompetens gäller utan hinder av att ett körkortsingripande prövas i målet. Även möjligheterna att låta notarier handlägga brottmål skall i princip gälla för ifrågavarande mål.

Möjligheten att avgöra brottmål i den tilltalades utevaro påverkas inte av att fråga om körkortsingripande prövas i målet. Inte heller förutsättningarna för att utfärda dom i förenklad form påverkas. Beslutet skall tas in i domen. Är det fråga om förarförbud, måste avgörandet delges med körkortshavaren, om domen inte har avkunnats i hans närvaro. Förslaget i denna del skall ses mot bakgrund av reglerna om olovlig körning i 3 § TBL. Straffansvar för sådant brott förutsätter att rekvisitet ”utan att vara berättigad” omfattas av gärningsmannens uppsåt. Delgivning bör kunna ske enligt bestämmelsen i 3 a § delgivningslagen (1970:428) om s.k. förenklad delgivning.

Tingsrätts beslut om körkortsingripande genom prickning eller förarförbud kan överklagas till hovrätt enligt reglerna i 49 kap. RB. Huruvida prövningstillstånd krävs avgörs av den straffrättsliga påföljden.

Handläggning av beslut om tillfälliga förarförbud

Beslut om tillfälligt förarförbud skall kunna meddelas av polismyndighet och åklagare i de situationer som enligt nuvarande ordning föranleder ett beslut om omhändertagande av körkort på grund av misstanke om trafikbrott. Sker ingripandet i omedelbar anslutning till trafikbrottet, skall körkortshavaren kunna medges rätt att köra under 48 timmar närmast efter ingripandet. Beslut om tillfälligt förarförbud som har meddelats av polismyndighet får överklagas till åklagare. Beslut

som har meddelats av åklagare får överklagas till tingsrätt. Rätten att överklaga gäller utan begränsning i tiden. Polismyndigheten och åklagaren kan ändra sitt beslut, om det är uppenbart oriktigt på grund av nya omständigheter eller av annan anledning.

Tillfälligt förarförbud kan meddelas också av domstol om det anses påkallat att förarförbudet börjar gälla innan det vunnit laga kraft.

Rättegångsbalkens regler om handläggningen av s.k. bötesmål skall i princip gälla vid prövningen i allmän domstol av överklagade beslut om tillfälligt förarförbud. I körkortslagen införs dock vissa särskilda regler. De innebär bl.a. att överklagandet i allmänhet skall prövas efter skriftlig handläggning. Tingsrätten kan dock hålla muntlig förhandling, om det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande. Dessutom gäller att sådan förhandling skall hållas, om körkortshavaren begär det och förhandlingen inte är uppenbart obehövlig. Överklagade beslut bör kunna prövas på handlingarna av notarie utan medverkan av nämndemän.

Länsstyrelsens handläggning av övriga körkortsingripanden

Våra förslag innebär att länsstyrelserna även fortsättningsvis skall besluta om återkallelse i de situationer som avses i 5 kap. 3 § 5–8 KKL. Det gäller således ingripanden på grund av opålitlighet i nykterhetshänseende, allmän brottslighet, medicinska skäl eller på grund av formella skäl. Vi har inte funnit anledning att föreslå en annan beslutsorganisation för dessa ärenden än den som gäller enligt nuvarande ordning.

Förkortningar

BrB brottsbalken dir. kommittédirektiv EES Europeiska ekonomiska samarbetsområdet FAP Föreskrifter och allmänna råd för polisväsendet FL förvaltningslagen (1986:223) FPL förvaltningsprocesslagen (1971:291) KKF körkortsförordningen (1998:980) KKL körkortslagen (1998:488) NJA Nytt Juridiskt Arkiv, avd I prop. regeringens proposition RB rättegångsbalken RF regeringsformen RPS FS Rikspolisstyrelsens författningssamling rskr. riksdagsskrivelse RÅ Regeringsrättens årsbok SFS Svensk författningssamling SOU Statens offentliga utredningar SÖ Sveriges överenskommelser med främmande makter TBL lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott TI förordning (1996:381) med tingsrättsinstruktion

Författningsförslag

1. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken att 46 kap. 9 §, 48 kap. 2, 10, 12 a, 14 och 18 §§ samt 51 kap. 25 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

46 kap.

9 §

Är brottet sådant, att annan påföljd än böter synes kunna ifrågakomma, eller förekommer eljest särskild anledning därtill, skall utredning förebringas rörande straff, som tidigare ådömts den tilltalade, samt angående hans levnadsomständigheter och de personliga förhållanden, som kunna antagas vara av betydelse.

Är brottet sådant att det finns anledning att besluta om körkortsingripande, skall utredning om den tilltalades körkortsinnehav förebringas.

48 kap.

2 §

Strafföreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda. Under förutsättningar som anges i 4 § andra stycket får strafföreläggande avse villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter. Av 5 a § framgår att ett strafföreläggande också får omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.

Föreläggande av ordningsbot enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad som bestämts enligt 14 §.

Är brott förenat med egendoms förverkande, annan sådan särskild rättsverkan eller särskild rättsverkan i form av avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond, skall också denna föreläggas den misstänkte till godkännande. Detsamma gäller kostnad för blodprovstagning och blodundersökning som avser den misstänkte och som har gjorts för utredning om brottet. I fråga om sådan kostnad tillämpas bestämmelserna om särskild rättsverkan.

Är brott förenat med egendoms förverkande, annan sådan särskild rättsverkan, körkortsingripande eller särskild rättsverkan i form av avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond, skall också denna föreläggas den misstänkte till godkännande. Detsamma gäller kostnad för blodprovstagning och blodundersökning som avser den misstänkte och som har gjorts för utredning om brottet. I fråga om sådan kostnad tillämpas bestämmelserna om särskild rättsverkan.

10 §

Skriftligt godkännande av strafföreläggande, som inte avser villkorlig dom, får i den misstänktes ställe lämnas av den som är ombud för honom, om det till åklagaren inges fullmakt i original. Fullmakten skall, utöver vad som följer av 12 kap., innehålla

Skriftligt godkännande av strafföreläggande, som inte avser villkorlig dom eller körkortsingripande, får i den misstänktes ställe lämnas av den som är ombud för honom, om det till åklagaren inges fullmakt i original. Fullmakten skall, utöver vad som följer av 12 kap., innehålla

1. förklaring att ombudet har rätt att godkänna strafföreläggande på den misstänktes vägnar,

2. uppgift om det brott som godkännandet får avse, varvid skall anges brottets art samt tid och plats för dess begående, samt

3. uppgift om den högsta bötespåföljd, den särskilda rättsverkan och det enskilda anspråk som den misstänkte är villig att godta.

Har sådan fullmakt getts in till åklagaren, får ombudet motta handlingar i saken på den misstänktes vägnar.

12 a §

Om åklagaren finner att ett strafföreläggande, som har godkänts, innehåller en uppenbar oriktighet till följd av åklagarens eller någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende, skall han, sedan den som har godkänt föreläggandet har getts tillfälle att yttra sig, besluta om rättelse av föreläggandet.

Rättelse får inte göras, om den som har godkänt föreläggandet motsätter sig det.

En rättelse får inte innebära att straffet höjs.

En rättelse får inte innebära att straffet höjs eller att körkortsingripandet skärps.

14 §

Regeringen äger meddela föreskrifter om det högsta belopp, till vilket ordningsbot får bestämmas, och om andra begränsningar för användningen av föreläggande av ordningsbot.

Riksåklagaren företager i samråd med rikspolisstyrelsen urval av de brott, för vilka ordningsbot skall bestämmas.

Riksåklagaren bestämmer för olika brott de belopp som skola upptagas såsom ordningsbot. Därvid anges även grunder för beräkning av gemensam ordningsbot för flera brott. Om särskilda skäl föreligga, äger riksåklagaren uppdraga åt statsåklagare att i fråga om vissa brott bestämma beloppet för ordningsbot.

Riksåklagaren bestämmer, efter att ha hört Rikspolisstyrelsen och Vägverket, de körkortsingripanden som skall tas upp i föreläggande av ordningsbot för olika trafikbrott. Därvid anges vilka brott som skall föranleda sådant ingripande, om det skall ske genom prickning eller förarförbud samt till vilket antal prickarna skall bestämmas respektive under hur lång tid förarförbud skall gälla. Dessutom anges hur körkortsingripandet skall bestämmas för flera brott.

18 §

Finner polisman i omedelbart samband med att föreläggande av ordningsbot utfärdats och godkänts, att föreläggandet innehåller uppenbar oriktighet, och avser denna annat än att ordningsbotsbeloppet är för lågt, får polismannen, om det kan ske genast, utan hinder av 3 § andra stycket bereda den misstänkte tillfälle att stryka över godkännandet. Sker detta, skall föreläggandet återkallas. Nytt föreläggande får därefter utfärdas.

Finner polisman i omedelbart samband med att föreläggande av ordningsbot utfärdats och godkänts, att föreläggandet innehåller uppenbar oriktighet, och avser denna annat än att ordningsbotsbeloppet är för lågt eller att körkortsingripandet är lindrigare än vad som föreskrivs för brottet, får polismannen, om det kan ske genast, utan hinder av 3 § andra stycket bereda den misstänkte tillfälle att stryka över godkännandet. Sker detta, skall föreläggandet återkallas. Nytt föreläggande får därefter utfärdas.

51 kap.

25 §

Hovrätten får inte med anledning av den tilltalades överklagande eller av åklagarens överklagande till hans förmån döma till en brottspåföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande för den tilltalade än den som tingsrätten dömt till. Hovrätten får dock besluta om överlämnande till särskild vård eller, om tingsrätten beslutat om sådan vård, döma till annan påföljd.

Vid tillämpningen av första stycket skall sluten ungdomsvård enligt 31 kap. 1 a § brottsbalken jämställas med fängelse.

Har tingsrätten förenat villkorlig dom eller skyddstillsyn med en föreskrift som förutsätter samtycke och samtycker den dömde inte längre till föreskriften, får hovrätten trots första stycket döma till en svårare eller mer ingripande påföljd.

Hovrätten får inte heller med anledning av ett överklagande som anges i första stycket besluta om utvisning, om tingsrätten inte har meddelat sådant beslut, eller bestämma längre tid än tingsrätten gjort för förbud för den tilltalade att återvända till Sverige.

Hovrätten får inte med anledning av ett överklagande som anges i första stycket besluta om utvisning, om tingsrätten inte har meddelat sådant beslut, eller bestämma längre tid än tingsrätten gjort för förbud för den tilltalade att återvända till Sverige.

Hovrätten får inte heller med

anledning av ett överklagande som anges i första stycket besluta om körkortsingripande, om tingsrätten inte har meddelat sådant beslut, eller bestämma ett körkortsingripande som är att anse som svårare för den tilltalade än det som tingsrätten bestämt.

_______________

Denna lag träder i kraft den ...

2. Förslag till lag om ändring i körkortslagen (1998:488)

Härigenom föreskrivs i fråga om körkortslagen (1998:488)

dels att 5 kap. 9 och 12 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 2 kap.1, 2, 4 och 11 §§, 3 kap.4, 13 och 17 §§, 4 kap. 5 §, 5 kap.1, 3–7, 10, 11, 13–15 §§, 6 kap. 2 §, 7 kap.2–9 §§, 9 kap. 3 § samt 10 kap. 1 §körkortslagen (1998:488) skall ha följande lydelse,

dels att mellanrubrikerna i 5 kap. och rubriken till 8 kap. körkortslagen (1998:488) skall ha följande lydelse,

dels att det i körkortslagen (1998:488) skall införas tretton nya paragrafer, 3 kap. 2 a §, 5 kap. 3 a–3 e, 7 kap. 2 a, 2 b och 8 a §§, 8 kap. 4–7 §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

1 §

Personbil, lastbil, buss, motorcykel, terrängvagn och motorredskap klass I får köras endast av den som har ett gällande körkort för fordonet. Har släpfordon kopplats till en bil skall föraren ha körkortsbehörighet även för släpfordonet.

Personbil, lastbil, buss, motorcykel, terrängvagn och motorredskap klass I får köras endast av den som har ett gällande körkort för fordonet och som inte har förarförbud. Har släpfordon kopplats till en bil skall föraren ha körkortsbehörighet även för släpfordonet.

För övningskörning gäller bestämmelserna i 4 kap.

2 §

Traktor med gummihjul och motorredskap klass II får köras på väg endast av den som har ett gällande körkort eller traktorkort, om inte körningen på väg avser en kortare sträcka för färd till eller från en arbetsplats eller mellan en gårds ägor eller för liknande ändamål.

Traktor med gummihjul och motorredskap klass II får köras på väg endast av den som har ett gällande körkort eller traktorkort och som inte har förarförbud, om inte körningen på väg avser en kortare sträcka för färd till eller från en arbetsplats eller mellan en gårds ägor eller för liknande ändamål.

4 §

Moped klass I får köras endast av den som har körkort, traktorkort eller förarbevis för moped klass I.

Moped klass I får köras endast av

1. den som har förarbevis för moped klass I och

2. den som har körkort eller traktorkort och inte har förarförbud.

Moped klass II får köras endast av den som har fyllt 15 år. Bestämmelser om förarbevis för moped klass I finns i lagen (1999:877) om förarbevis för moped klass I och för terrängskoter.

11 §

Den som har ett körkort med behörigheten B får köra lastbil och buss med eller utan släpfordon, men utan last eller passagerare, inom garage-, verkstads- eller bensinstationsområde. Detsamma gäller den som har fått ett körkort med sådan behörighet återkallat, om särskilt medgivande lämnats. Ett sådant medgivande gäller högst tre år.

Den som har ett körkort med behörigheten B och inte har förarförbud får köra lastbil och buss med eller utan släpfordon, men utan last eller passagerare, inom garage-, verkstads- eller bensinstationsområde.

Den som har förarförbud eller som har fått sitt körkort återkallat får inom dessa områden köra fordon av det slag som hans körkort berättigade honom att köra, om han har fått ett särskilt medgivande. Ett sådant medgivande gäller högst tre år.

3 kap.

2 a §

Ett körkortstillstånd upphör att gälla, om innehavaren får förarförbud.

4 §

Förarprovet består av ett kunskapsprov och ett körprov. Förarprov får inte avläggas om spärrtid löper. För förarprov för behörigheterna A, A1 eller B skall sökanden kunna visa ett intyg om förarutbildning för fordonsslaget.

Förarprovet består av ett kunskapsprov och ett körprov. Förarprov får inte avläggas om spärrtid löper eller om förarförbud gäller. För förarprov för behörigheterna A, A1 eller B skall sökanden kunna visa ett intyg om förarutbildning för fordonsslaget.

Kunskapsprov får avläggas endast av den som uppfyller kraven i 1 § första stycket 1 och 3. Kunskapsprov för behörigheten A behöver inte avläggas om sökanden redan har körkort med behörigheten A1.

Körprov får avläggas endast av den som uppfyller kraven i 1 § första stycket 1–3.

13 §

Ett körkort gäller inte om

1. det inte har förnyats efter föreläggande,

2. det är återkallat eller omhändertaget enligt 5 kap.,

3. det har ersatts med annat körkort,

4. det har bytts ut mot ett utländskt körkort, eller

4. det har bytts ut mot ett utländskt körkort,

5. innehavaren dessutom har ett eller flera andra giltiga körkort utfärdade i andra stater inom EES och inte efter uppmaning anger vilket av körkorten som skall behållas eller anger att ett annat än det svenska körkortet skall behållas.

6. innehavaren har fått förarförbud enligt 5 kap. 3 § för mer än ett år eller

7. innehavaren har meddelats förarförbud enligt 5 kap. § 3 på grund av trafikbrott, som begicks när prövotid enligt 3 kap. 18 § gällde.

Ett körkort skall också förklaras ogiltigt om körkortshavaren begär det. Ogiltigheten får begränsas till att avse viss behörighet.

Första stycket 6 gäller inte, om innehavaren under hela förbudstiden har haft sådant tillstånd som avses i lagen ( 1998:489 ) om försöksverksamhet med alkolås.

17 §

Bestämmelserna i 2, 3, 8–11 §§, 13 § första stycket 2–3 och andra stycket gäller även traktorkort.

Bestämmelserna i 2, 3, 8–11 §§, 13 § första stycket 2–3, 6–7 och andra stycket gäller även traktorkort.

4 kap.

5 §

Övningskörning skall ske under uppsikt av någon som har vana och skicklighet att köra fordon av det slag som övningskörningen avser. Sådan uppsikt får utövas endast av

1. den som fyllt 21 år och sedan minst tre år har körkort för fordon av det slag körningen avser, om övningskörningen sker inom polisväsendet eller Försvarsmakten,

2. utbildningsledare eller trafiklärare, om övningskörningen sker i trafikskola,

3. den som fyllt 24 år och sedan minst fem år har körkort för fordon av det slag som övningskörningen avser samt har godkänts som handledare för den som övningskör, om övningskörningen sker i andra fall.

Första stycket 1 och 3 gäller inte den som haft förarförbud enligt 5 kap. 3 § någon gång under den angivna tiden.

5 kap.

1 §

Ett körkortsingripande sker genom återkallelse av körkortet eller genom varning.

Ett körkortsingripande med anledning av brottslig gärning skall när det gäller frågan om brott föreligger grunda sig på en lagakraftvunnen dom, ett godkänt strafföreläggande, ett godkänt föreläggande om ordningsbot eller ett beslut om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan författning.

Med svensk dom jämställs vid tillämpningen av denna lag brottmålsdom eller annat likvärdigt avgörande som har meddelats av en utländsk domstol eller någon annan utländsk myndighet.

Ett körkortsingripande sker genom förarförbud eller prickning eller genom återkallelse av körkortet.

Återkallelse av körkort Förarförbud

3 §

Ett körkort skall återkallas

1. om körkortshavaren har brutit mot 1 § andra stycket, 4 eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott eller 30 § första, andra eller tredje stycket järnvägssäkerhetslagen (1990:1157),

2. om körkortshavaren har brutit mot 5 § lagen om straff för vissa trafikbrott och

Förarförbud innebär att körkortshavaren förbjuds att köra körkortspliktigt fordon.

Förarförbud skall meddelas

1. om körkortshavaren har brutit mot 1 § andra stycket, 4 § eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott eller 30 § första, andra eller tredje stycket järnvägssäkerhetslagen (1990:1157),

2. om körkortshavaren har brutit mot 5 § lagen om straff för vissa trafikbrott och överträdel-

överträdelsen inte kan anses som ringa,

3. om körkortshavaren genom upprepade brott i väsentlig grad har visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter de bestämmelser som gäller i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse för förare av motordrivet fordon eller spårvagn,

4. om körkortshavaren i annat fall vid förande av ett motordrivet fordon eller en spårvagn har överskridit högsta tillåtna hastighet, kört mot rött ljus, underlåtit att iaktta stopplikt, kört om vid övergångsställe eller brutit mot någon annan regel som är väsentlig från trafiksäkerhetssynpunkt, allt om överträdelsen inte kan anses som ringa,

5. om körkortshavaren på grund av opålitlighet i nykterhetshänseende inte bör ha körkort,

6. om det med hänsyn till annat brott som körkortshavaren har gjort sig skyldig till kan antas att han inte kommer att respektera trafikreglerna och visa hänsyn, omdöme och ansvar i trafiken eller om han på grund av sina personliga förhållanden i övrigt inte kan anses lämplig som förare av körkortspliktigt fordon,

7. om körkortshavarens förutsättningar för rätt att köra ett körkortspliktigt fordon är så väsentligt begränsade genom

sen inte kan anses som ringa,

3. om körkortshavaren i annat fall vid förande av ett motordrivet fordon eller en spårvagn har överskridit högsta tillåtna hastighet, kört mot rött ljus, underlåtit att iaktta stopplikt, kört om vid övergångsställe eller brutit mot någon annan regel som är väsentlig från trafiksäkerhetssynpunkt, allt om överträdelsen inte kan anses som ringa,

4. om körkortshavaren inom loppet av två år har gjort sig skyldig till trafikbrott som tillsammans föranleder mer än sex prickar,

5. om körkortshavaren efter ett tidigare förarförbud begår trafikbrott av annat slag än som avses i 1–3 och därigenom visar bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter de bestämmelser som gäller i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse för förare av motordrivet fordon eller spårvagn.

Vid tillämpning av andra stycket 4 skall prickar som tidigare har beaktats vid bestämmande av förarförbud ej medräknas.

sjukdom, skada eller dylikt att han från trafiksäkerhetssynpunkt inte längre bör ha körkort,

8. om körkortshavaren inte följer ett föreläggande att ge in läkarintyg eller bevis om godkänt förarprov.

Föreligger synnerliga skäl får förarförbud underlåtas eller förbudstiden sättas ned, om det kan ske utan fara för trafiksäkerheten. Underlåtes förarförbud, får beslut om prickning meddelas i stället.

3 a §

Förarförbud skall bestämmas för viss tid, lägst en månad och högst tre år.

Förarförbud enligt 3 § 1 skall bestämmas till lägst ett år, om det är fråga om grovt brott.

3 b §

Har frågan om förarförbud handlagts i omedelbar anslutning till brottet enligt reglerna i 48 kap. rättegångsbalken , får körkortshavaren tillåtas att under 48 timmar närmast efter beslutet köra fordon av det slag som hans körkort berättigar honom till.

3 c §

Beslut om tillfälligt förarförbud skall meddelas i avvaktan på ett slutligt avgörande, om det på sannolika skäl kan antas att körkortshavaren kommer att få förarförbud enligt 3 § 1–3. Beslutets giltighetstid skall begränsas, så att den inte överstiger den förbudstid som kan förväntas i det slutliga beslutet.

Vid beslut om tillfälligt förarförbud på grund av brott som avses i 3 § 3 får kör-

kortshavaren tillåtas att köra under 48 timmar enligt 3 b §.

Prickning m.m.

3 d §

Körkortshavare får påföras prickar, om han på annat sätt än vad som avses i 3 § har brutit mot de bestämmelser som gäller i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse för förare av motordrivet fordon eller spårvagn. För varje överträdelse kan han påföras lägst en och högst fyra prickar.

Beslut om prickning får meddelas också vid brott som avses i 3 §, om överträdelsen kan anses som ringa.

3 e §

Den som med godkänt resultat har genomgått en av Vägverket fastställd utbildning kan befrias från påförda prickar.

Fråga om reducering av prickar skall prövas i enlighet med föreskrifter som regeringen utfärdat med stöd av 10 kap. 1 § 5.

Återkallelse

4 §

Återkallelse enligt 3 § får begränsas till att avse en eller flera behörigheter.

Ett körkort skall återkallas 1. om körkortshavaren på grund av opålitlighet i nykterhetshänseende inte bör ha körkort,

2. om det annars på grund av körkortshavarens personliga förhållanden eller någon annan anledning kan antas att han inte kommer att respektera trafikreglerna och visa hänsyn, omdöme och ansvar i trafiken eller att han annars inte kan anses lämplig som förare av körkortspliktigt fordon,

3. om körkortshavarens förutsättningar för rätt att köra ett körkortspliktigt fordon är så väsentligt begränsade genom sjukdom, skada eller dylikt att han från trafiksäkerhetssynpunkt inte längre bör ha körkort,

4. om körkortshavaren inte följer ett föreläggande att ge in läkarintyg eller bevis om godkänt förarprov.

Återkallelse får begränsas till att avse en eller flera behörigheter.

5 §

Ett körkort skall återkallas tills vidare i avvaktan på ett slutligt avgörande av återkallelsefrågan om det på sannolika skäl kan antas att körkortet kommer att återkallas villkorligt enligt 12 § på grund av 3 § 1 eller slutligt på någon av de

Ett körkort skall återkallas tills vidare i avvaktan på ett slutligt avgörande av återkallelsefrågan, om det på sannolika skäl kan antas att körkortet kommer att återkallas slutligt på någon av de grunder som avses i 4 § 1–3.

grunder som avses i 3 § 1–7. Om beslutet grundas på misstanke om brottslig gärning, skall beslutets giltighetstid begränsas enligt vad som gäller för spärrtid enligt 6 §.

6 §

Vid körkortsåterkallelse enligt 3 § 1–6 skall det bestämmas en tid inom vilken ett nytt körkort inte får utfärdas (spärrtid). Spärrtiden skall vara lägst en månad och högst tre år.

Om körkortet återkallas enligt 3 § 1 och det är fråga om grovt brott, skall spärrtiden bestämmas till lägst ett år.

Vid körkortsåterkallelse enligt 4 § 1–2 skall det bestämmas en tid inom vilken ett nytt körkort inte får utfärdas (spärrtid). Spärrtiden skall vara lägst en månad och högst tre år.

7 §

Ett körkort skall omhändertas

1. om körkortshavaren vid förande av ett motordrivet fordon eller en spårvagn har visat tydliga tecken på påverkan av alkohol eller annat ämne,

2. om det på sannolika skäl kan antas att körkortet kommer att återkallas enligt 3 § 1 eller 4,

3. om körkortshavaren till följd av sjukdom, skada eller dylikt saknar förutsättningar att köra ett körkortspliktigt fordon på ett trafiksäkert sätt, eller

4. om körkortet är ogiltigt enligt 3 kap. 13 § eller 6 kap. 2 §.

Om körkortet skall omhändertas på grund av brott som avses i 3 § 4 får körkortshavaren medges rätt att under 48 timmar närmast efter omhändertagandet köra det slag av fordon som körkortet berättigar honom till.

2. om körkortshavaren till följd av sjukdom, skada eller dylikt saknar förutsättningar att köra ett körkortspliktigt fordon på ett trafiksäkert sätt, eller

3. om körkortet är ogiltigt enligt 3 kap. 13 § eller 6 kap. 2 §.

Omhändertagande enligt första stycket 1 skall ske, endast om körkortshavaren inte meddelas beslut om tillfälligt förarförbud enligt 3 c §.

Varning

9 §

I stället för att körkortet återkallas skall körkortshavaren varnas i sådana fall som avses i 3 § 2–6, om varningen av särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig åtgärd.

Detsamma gäller om körkortshavaren brutit mot 4 § första stycket lagen ( 1951:649 ) om straff för vissa trafikbrott eller 30 § första stycket järnvägssäkerhetslagen (1990:1157) och alkoholkoncentrationen under eller efter färden inte uppgått till 0,5 promille i blodet eller 0,25 milligram per liter i utandningsluften.

10 §

Om ett körkort varit omhändertaget eller återkallat tills vidare under minst så lång tid som skulle ha bestämts som spärrtid, får det när återkallelsen slutligt avgörs beslutas att ytterligare ingripande inte skall ske.

Föreligger synnerliga skäl får med avvikelse från denna lag återkallelse underlåtas eller spärrtid sättas ned om det kan ske utan fara för trafiksäkerheten. Underlåtes återkallelse får varning meddelas i stället.

Vid slutligt avgörande av fråga om förarförbud får förordnas att förbudet skall anses verkställt genom den tid som tillfälligt förarförbud gällt.

11 §

Har någon ny omständighet inträffat eller blivit känd sedan ett beslut om återkallelse, varning eller spärrtid har vunnit laga kraft, får återkallelsen eller varningen hävas eller spärrtiden kortas eller ersättas med varning, om det finns synnerliga

Har någon ny omständighet inträffat eller blivit känd sedan ett beslut om återkallelse eller spärrtid har vunnit laga kraft, får återkallelsen hävas eller spärrtiden kortas, om det finns synnerliga skäl.

skäl.

12 §

En återkallelse enligt 3 § 1 får ske villkorligt om körkortshavaren efter alkoholförtäring har brutit mot 4 eller 4 a § lagen ( 1951:649 ) om straff för vissa trafikbrott. Närmare bestämmelser om förutsättningar m.m. för att meddela villkorlig återkallelse finns i lagen ( 1998:489 ) om försöksverksamhet med villkorlig körkortsåterkallelse.

Nytt körkort efter återkallelse Nytt körkort efter återkallelse

m.m.

13 §

Ansökan om utfärdande av körkort efter återkallelse får inte prövas innan giltighetstid för återkallelse tills vidare eller spärrtid löpt ut

Ansökan om utfärdande av körkort efter återkallelse får inte prövas innan spärrtid löpt ut.

Har sökanden tidigare haft körkort, vilket förlorat sin giltighet enligt 3 kap. 13 § 6 eller 7, får ansökan om nytt körkort inte prövas innan giltighetstiden för förarförbudet löpt ut.

14 §

Efter återkallelse får nytt körkort utfärdas endast om sökanden har körkortstillstånd, har avlagt godkänt förarprov och även i övrigt uppfyller kraven i 3 kap. 1 §, om inte annat sägs i andra eller tredje stycket eller 15 §.

Har tiden för körkortets ogiltighet efter återkallelse med stöd av 3 § 2–4 bestämts till högst ett år får nytt körkort utan ytterligare prövning utfärdas efter ansökan. Har tiden för körkortets ogiltighet efter återkallelse med stöd av 3 § 1,

Har tiden för körkortets ogiltighet efter återkallelse med stöd av 4 § 1–2 bestämts till

5–6 bestämts till högst ett år, eller om körkortet återkallats med stöd av 3 § 7–8, får nytt körkort utfärdas efter ansökan om sökanden har körkortstillstånd.

Vad som sägs i andra stycket gäller inte om ansökan om utfärdande av nytt körkort görs mer än 14 månader efter det att spärrtiden enligt 6 § eller giltighetstiden enligt 5 § började löpa eller, vid återkallelse med stöd av 3 § 7–8, körkortshavaren fick del av beslutet. Har ansökan gjorts senast två månader efter det att beslutet om återkallelse vann laga kraft gäller dock vad som sagts i andra stycket.

högst ett år eller om körkortet återkallats med stöd av 4 § 3–4, får nytt körkort utfärdas efter ansökan, om sökanden har körkortstillstånd.

Vad som sägs i andra stycket gäller inte, om ansökan om utfärdande av nytt körkort görs mer än 14 månader efter det att spärrtiden enligt 6 § eller giltighetstiden enligt 5 § började löpa eller, vid återkallelse med stöd av 4 § 3–4, körkortshavaren fick del av beslutet. Har ansökan gjorts senast två månader efter det att beslutet om återkallelse vann laga kraft, gäller dock vad som sagts i andra stycket.

Vad som sägs i första stycket gäller även vid ansökan från den som tidigare haft körkort, vilket förlorat sin giltighet enligt 3 kap. 13 § 6 eller 7.

15 §

Vad som sägs i 14 § andra stycket gäller inte i fråga om återkallelse med stöd av 3 § 1–6 om prövotid enligt 3 kap. 18 § löpte för sökanden vid tidpunkten för den händelse som medförde att körkortet återkallades.

Vad som sägs i 14 § andra stycket gäller inte i fråga om återkallelse med stöd av 4 § 1–2, om prövotid enligt 3 kap. 18 § löpte för sökanden vid tidpunkten för den händelse som medförde att körkortet återkallades.

Om det i beslut om återkallelse beslutats om krav som skall uppfyllas för utfärdande gäller dessa krav i stället för kraven enligt 14 §. Detsamma gäller beslut av körkortsmyndighet som fattats efter beslut om återkallelse men innan giltighetstiden för återkallelse tills vidare eller spärrtiden löpt ut.

6 kap.

2 §

Ett utländskt körkort gäller inte i Sverige

1. om det är ogiltigt i den stat där det har utfärdats,

2. om det har bytts ut mot ett svenskt körkort,

3. om innehavaren också har ett svenskt körkort och detta är omhändertaget eller återkallat eller

4. om körkortshavaren i fall som avses i 3 kap. 13 § första stycket 5 har förklarat att han vill behålla det svenska körkortet.

3. om innehavaren också har ett svenskt körkort och detta är omhändertaget eller återkallat,

4. om förarförbud gäller för innehavaren, eller

5. om körkortshavaren i fall som avses i 3 kap. 13 § första stycket 5 har förklarat att han vill behålla det svenska körkortet.

Är körkortet utfärdat i en stat utanför EES, gäller det inte i Sverige, om innehavaren är folkbokförd i Sverige sedan mer än ett år.

Körkortet är inte ogiltigt enligt andra stycket under den tid en ansökan om utbyte enligt 7 § prövas.

7 kap.

2 §

Länsstyrelsen prövar ärenden om medgivande enligt 2 kap. 11 §, om förlängd giltighet enligt 3 kap. 12 § samt ärenden enligt 3 kap. 3 §, 13 § första stycket 5 och andra stycket. Länsstyrelsen prövar även frågor som avses i 3 kap. 16 § 1.

Länsstyrelsen prövar också ärenden om godkännande av handledare, förhandsbesked, villkor för innehav av körkortstillstånd och körkort, körkortstillstånd, körkortsingripande och giltighet eller utbyte av ett utländskt körkort.

Länsstyrelsen prövar också ärenden om godkännande av handledare, förhandsbesked, villkor för innehav av körkortstillstånd och körkort, körkortstillstånd, återkallelse, giltighet eller utbyte av ett utländskt körkort samt ärenden enligt lagen (1998:489) om försöksverksamhet med alkolås.

2 a §

Frågor om förarförbud och prickning prövas av allmän domstol eller enligt reglerna i 48 kap. rättegångsbalken .

Vid rättens handläggning gäller bestämmelserna i rättegångsbalken , om inte annat föreskrivs särskilt i denna lag.

2 b §

Vid prövning i domstol av beslut om tillfälligt förarförbud enligt 3 c § som överklagats gäller rättegångsbalkens regler för mål om brott för vilket inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader.

Sådan prövning görs efter ett skriftligt förfarande. Muntlig förhandling får dock hållas, om det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande. Muntlig förhandling skall hållas, om körkortshavaren begär det och förhandlingen inte är uppenbart obehövlig.

3 §

Vägverket beslutar om utfärdande av körkort och prövar ärenden enligt 3 kap. 13 § första stycket 1.

Vägverket beslutar om utfärdande av körkort och prövar ärenden enligt 3 kap. 13 § första stycket 1 och 5 kap. 3 e §.

4 §

Omhändertagande av körkort enligt 5 kap. 7 § beslutas av polismyndighet eller åklagare.

Tillfälligt förarförbud enligt 5 kap. 3 c § och omhändertagande av körkort enligt 5 kap. 7 § kan beslutas av polismyndighet eller åklagare.

5 §

Om ett körkort har blivit omhändertaget enligt 5 kap. 7 § första stycket 1–3 skall länsstyrelsen utan dröjsmål pröva frågan om körkortet skall återkallas tills vidare eller lämnas tillbaka.

Om ett körkort har blivit omhändertaget enligt 5 kap. 7 § första stycket 1–2, skall länsstyrelsen utan dröjsmål pröva frågan om körkortet skall återkallas tills vidare eller lämnas tillbaka.

6 §

Länsstyrelsen får utfärda preliminärt beslut om körkortsingripande för godkännande inom viss tid, om det med hänsyn till omständigheterna och uppgifterna i ärendet finns grundad anledning att anta att körkortshavaren är beredd att godta ett beslut om körkortsingripande.

Länsstyrelsen får utfärda preliminärt beslut om körkortsingripande enligt 5 kap. 4 § eller 5 § för godkännande inom viss tid, om det med hänsyn till omständigheterna och uppgifterna i ärendet finns grundad anledning att anta att körkortshavaren är beredd att godta körkortsingripandet.

Har preliminärt beslut utfärdats, får ärendet inte tas upp på nytt förrän tiden för godkännande har gått ut. Godkännande som sker efter det att ärendet avgjorts är ogiltigt.

Ett godkänt preliminärt beslut gäller som beslut som har vunnit laga kraft.

7 §

Ett beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte annat anges. Ett beslut om körkortsingripande skall delges den som beslutet rör.

Ett beslut om återkallelse eller förarförbud skall delges den som beslutet avser. Delgivning av beslut om förarförbud behöver dock inte ske, om det är uppenbart att körkortshavaren fått del av beslutet eller om beslutet handlagts enligt bestämmelserna i 48 kap. rättegångsbalken.

8 §

Beslut om förarförbud enligt 5 kap. 3 § träder i kraft när körkortshavaren får del av beslutet, dock tidigast den dag då beslutet vinner laga kraft. Förarförbud som beslutats genom godkännande av föreläggande av ordningsbot eller strafföreläggande träder i kraft när föreläggandet skall anses godkänt.

Beslut om tillfälligt förarförbud enligt 5 kap. 3 c § träder i kraft när körkortshavaren får del av beslutet.

Giltighetstid för återkallelse tills vidare och spärrtid med anledning av återkallelse räknas från den dag då beslutet delges körkortshavaren eller från den tidigare dag när körkortshavaren överlämnar körkortet till länsstyrelsen. Har beslutet föregåtts av ett beslut om omhändertagande av körkortet eller av ett beslut om återkallelse tills vidare, räknas spärrtiden från det först delgivna beslutet. Har giltigheten av beslut om återkallelse av körkort tills vidare löpt ut när slutligt beslut om körkortsingripande fattas skall den tid under vilket körkortet varit ogiltigt räknas av från spärrtiden.

Spärrtiden löper i andra fall från den dag som anges i beslutet.

8 a §

Om förarförbud enligt 5 kap. 3 § meddelas den som redan har ett tillfälligt sådant, skall tiden för förbudet räknas från den dag det tillfälliga förbudet började gälla. I övriga fall skall tiden för förarförbud räknas från den dag beslutet enligt 8 § trädde i kraft. Den tid som körkortshavaren på grund av samma brott varit underkastad ett tillfälligt förarförbud skall anses som del av tiden för det slutliga beslutet.

9 §

Ogiltigt körkort skall överlämnas till länsstyrelsen.

När förarförbud enligt 5 kap. 3 § eller 3 c § gäller, skall körkortet vara inlämnat till polismyndighet.

8 kap.

Överklagande Överklagande m.m.

4 §

Polismyndighets beslut om tillfälligt förarförbud enligt 5 kap. 3 c § får överklagas till åklagare.

Åklagares beslut enligt 5 kap. 3 c § eller med anledning av ett överklagande enligt första stycket får överklagas till allmän domstol.

5 §

Den som vill överklaga beslut som avses i 4 § skall göra det skriftligen. Skrivelsen skall ges in till den myndighet som meddelat det överklagade beslutet.

I skrivelsen skall klaganden ange vilket beslut som överklagas och den ändring i beslutet som han begär. Han bör dessutom ange de skäl som han vill anföra till stöd för sitt ändringsyrkande.

6 §

Har ett beslut om tillfälligt förarförbud enligt 5 kap. 3 c § överklagats, skall överklagandet prövas skyndsamt.

7 §

Vad som stadgas i 27 och

28 §§ förvaltningslagen (1986:223) om omprövning av beslut skall gälla beslut enligt 5 kap. 3 c §, som meddelats av polismyndighet eller åklagare.

9 kap.

3 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte överlämnar ogiltigt körkort till länsstyrelsen enligt 7 kap. 9 § döms till penningböter.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte överlämnar ogiltigt körkort till länsstyrelsen enligt 7 kap. 9 § första stycket döms till penningböter. Detsamma gäller den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte överlämnar sitt körkort till polismyndighet enligt 7 kap. 9 § andra stycket.

10 kap.

1 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter i de avseenden som anges i denna lag samt meddela föreskrifter om

1. lagens tillämpning på andra i utlandet utfärdade behörighetshandlingar som ger rätt att köra motordrivna fordon,

2. länsstyrelsens prövning av andra körkortsärenden än som anges i 7 kap.,

3. registrering som behövs för tillämpningen av lagen,

4. Vägverkets tillämpning av bestämmelsen i 5 kap. 3 e §.

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från lagen. Regeringen får låta postbefordringsföretag lämna ut körkort.

_______________

Denna lag träder i kraft den ...

3. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:489) om försöksverksamhet med villkorlig körkortsåterkallelse

Härigenom föreskrivs att rubriken till lagen samt 1–10 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Lag ( 1998:489 ) om försöksverksamhet med villkorlig

körkortsåterkallelse

Lag ( 1998:489 ) om försöksverksamhet med alkolås

1 §

Denna lag innehåller bestämmelser om försöksverksamhet med villkorlig återkallelse av körkort under en villkorstid.

Lagen är tillämplig för sådana körkortshavare med förarbehörighet för personbil som är folkbokförda i Västerbottens, Stockholms eller Östergötlands län och vilkas körkort skall återkallas med stöd av 5 kap. 3 § 1 körkortslagen (1998:488) på grund av brott mot 4 eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott till följd av alkoholförtäring.

Denna lag innehåller bestämmelser om försöksverksamhet med alkolås.

Med alkolås förstås en sådan anordning i en personbil som hindrar att fordonet startas och körs av förare som har alkohol i utandningsluften.

Lagen är tillämplig för sådana körkortshavare med förarbehörighet för personbil som är folkbokförda i Västerbottens, Stockholms eller Östergötlands län och som har meddelats förarförbud under högst två år med stöd av 5 kap. 3 § andra stycket 1 körkortslagen (1998:488) på grund av brott mot 4 eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott till följd av alkoholförtäring.

2 §

Med villkorlig körkortsåterkallelse förstås att rätten att köra ett körkortspliktigt fordon under viss angiven tid (villkorstid) är begränsad till att inom svenskt territorium köra en angiven personbil, som inte får användas i yrkesmässig trafik, och att därvid vara underkastad särskilda villkor för förare och fordon. Begränsningarna skall anges på körkortet.

Länsstyrelsen får besluta att den för vilken förarförbud gäller skall få särskilt tillstånd att köra med alkolås.

Ett sådant tillstånd innebär att körkortshavaren under viss angiven tid (villkorstid) inom svenskt territorium får köra en angiven personbil, som inte får användas i yrkesmässig trafik. Under villkorstiden skall särskilda villkor gälla för körkortshavaren och fordon.

Begränsningarna skall anges på körkortet.

3 §

Deltagande i försöksverksamheten prövas efter ansökan av körkortshavaren i ett ärende om körkortsingripande

Deltagande i försöksverksamheten prövas efter ansökan av körkortshavaren.

4 §

Till ansökan skall fogas

1. ett läkarintyg enligt särskilt formulär,

2. ett avtal om leverans, inmontering av alkolås i viss personbil och hyra av alkolås, samt

3. en förklaring i vilken sökanden förklarar sig villig att följa de särskilda villkor för fortsatt innehav av förarbehörighet som gäller enligt denna lag.

3. en förklaring i vilken sökanden förklarar sig villig att följa de särskilda villkor som gäller enligt denna lag.

5 §

Ansökan om villkorlig återkallelse får inte bifallas om körkortshavaren med hänsyn till sina personliga eller medicinska förhållanden bedöms olämplig att delta i försöksverksamheten.

Härvid skall det särskilt beaktas om sökanden har förmåga att rätta sig efter de bestämmelser som gäller trafiksäkerheten samt omfattningen av sökandens bruk av alkohol eller av andra droger.

Tillstånd att köra med alkolås får inte meddelas, om körkortshavaren med hänsyn till sina personliga eller medicinska förhållanden bedöms olämplig att delta i försöksverksamheten.

Härvid skall det särskilt beaktas om sökanden har förmåga att rätta sig efter de bestämmelser som gäller trafiksäkerheten samt omfattningen av sökandens bruk av alkohol eller av andra droger.

Ansökan får inte heller bifallas om prövotid enligt 3 kap. 18 § körkortslagen (1998:488) löpte för sökanden vid tidpunkten för överträdelsen.

6 §

Bifalls en ansökan gäller en villkorstid om två år. Körkortshavaren skall under denna tid

Meddelas tillstånd att köra med alkolås gäller en villkorstid. Denna är två år, oavsett längden på det förarförbud som gäller för körkortshavaren.

Körkortshavaren skall under villkorstiden

1. iaktta villkoret att inte köra annat körkortspliktigt fordon än den personbil som anges på körkortet och som skall vara utrustad med ett godkänt alkolås,

2. iaktta meddelade föreskrifter om installation, användning och kontroller av alkolås,

3. genom läkarintyg regelbundet styrka nyktert levnadssätt och

4. iaktta föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag och de krav som i övrigt gäller för ett fortsatt körkortsinnehav.

Villkorstiden räknas från den dag då beslut om villkorlig återkallelse meddelas.

Villkorstiden räknas från den dag då körkortshavaren meddelas tillstånd att köra med alkolås.

7 §

Den som ansöker om eller fått villkorlig återkallelse är skyldig att genomgå läkarundersökning, blodprovstagning eller

Körkortshavare som har fått tillstånd att köra med alkolås är under villkorstiden skyldig att genomgå läkarundersökning,

annan liknande undersökning som behövs för prövning enligt denna lag.

blodprovstagning eller annan liknande undersökning, som behövs för prövning enligt denna lag. Detsamma gäller den som har ansökt om att få sådant tillstånd.

8 §

Länsstyrelsen skall utöva tillsyn över deltagarna i försöksverksamheten.

Om körkortshavaren bryter mot vad som sägs i 6 § skall den villkorliga återkallelsen undanröjas och frågan om körkortsingripande tas upp till förnyad prövning. När spärrtid bestäms med anledning av ett körkortsingripande skall villkorstid då körkortet varit återkallat villkorligt inte räknas av. Detsamma gäller om körkortshavaren själv vill avbryta deltagandet i försöksverksamheten.

Om körkortshavaren bryter mot vad som sägs i 6 § eller om han blir föremål för nytt körkortsingripande, skall länsstyrelsen återkalla tillståndet att köra med alkolås, om inte särskilda skäl talar däremot. Detsamma gäller om körkortshavaren själv vill avbryta deltagandet i försöksverksamheten.

Återkallar länsstyrelsen tillståndet, börjar det tidigare meddelade förarförbudet åter att gälla, när körkortshavaren får del av återkallelsebeslutet. Den tid under vilken tillståndet gällt skall inte räknas av.

Förnyad prövning får inte inledas efter villkorstidens utgång.

9 §

Länsstyrelsen i det län där körkortshavaren är folkbokförd när ansökan om villkorlig återkallelse görs prövar ansökningen. Övriga frågor enligt lagen prövas av samma länsstyrelse.

Ansökan om tillstånd att köra med alkolås prövas av länsstyrelsen i det län där körkortshavaren är folkbokförd när ansökan görs. Övriga frågor enligt lagen prövas av samma länsstyrelse.

Beslut gäller omedelbart, om inte annat förordnas.

10 §

Länsstyrelsens beslut att vägra villkorlig återkallelse får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Ett beslut om att undanröja villkorlig återkallelse får överklagas endast i samband med talan mot det beslut varigenom frågan om körkortsingripande avgörs.

Länsstyrelsens beslut att ogilla en ansökan om tillstånd att köra med alkolås överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Vad som sägs i första stycket gäller även länsstyrelsens beslut enligt 8 § andra stycket.

Beslut om begränsningar för förarbehörigheten får inte överklagas.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

_______________

Denna lag träder i kraft den ...

4. Förslag till lag om ändring i yrkestrafiklagen (1998:490)

Härigenom föreskrivs att 5 kap.9 och 10 §§yrkestrafiklagen (1998:490) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

9 §

En taxiförarlegitimation skall tas om hand av en polisman eller en åklagare

1. om det finns grund för att ta hand om innehavarens körkort enligt 5 kap. 7 § körkortslagen (1998:488)

2. om körkortet eller legitimationen har återkallats, eller

3. om det på sannolika skäl kan antas att legitimationen kommer att återkallas enligt 6 §.

2. om körkortet eller legitimationen har återkallats,

3. om förarförbud enligt 5 kap. 3 § eller 3 c § körkortslagen (1998:488) gäller för innehavaren, eller

4. om det på sannolika skäl kan antas att legitimationen kommer att återkallas enligt 6 §.

En taxiförarlegitimation är ogiltig under den tid den är omhändertagen.

10 §

Om en taxiförarlegitimation har omhändertagits enligt 9 § första stycket 3, skall prövningsmyndigheten utan dröjsmål avgöra om legitimationen skall återkallas tills vidare eller lämnas tillbaka.

Om en taxiförarlegitimation har omhändertagits enligt 9 § första stycket 4, skall prövningsmyndigheten utan dröjsmål avgöra om legitimationen skall återkallas tills vidare eller lämnas tillbaka.

_____________

Denna lag träder i kraft den ...

5. Förslag till lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

För någon uppsåtligen körkortspliktigt fordon utan att vara berättigad att föra sådant fordon, dömes för olovlig körning till böter. Har han tidigare innehaft körkort som blivit återkallat eller har brottet skett vanemässigt eller är det eljest att anse som grovt, må dömas till fängelse i högst sex månader.

För någon uppsåtligen körkortspliktigt fordon utan att vara berättigad att föra sådant fordon, dömes för olovlig körning till böter. Har han tidigare innehaft körkort som blivit återkallat, gäller förarförbud för honom eller har brottet skett vanemässigt eller är det eljest att anse som grovt, må dömas till fängelse i högst sex månader.

För någon körkortspliktigt fordon med uppsåtligt eller oaktsamt åsidosättande av föreskrift, som meddelats i fråga om rätten att föra sådant fordon, dömes till böter.

Om någon uppsåtligen eller av oaktsamhet såsom förare av körkortspliktigt fordon anställer och brukar den som inte äger rätt att föra fordonet, eller i annat fall tillåter någon annan att föra sådant fordon utan att denne är berättigad därtill, dömes likaledes till böter.

Första, andra och tredje styckena äger motsvarande tillämpning på förare av traktor, motorredskap eller spårvagn och på den som anställer eller brukar sådan förare eller eljest tillåter någon att föra traktor, motorredskap eller spårvagn.

___________

Denna lag träder i kraft den ...

6. Förslag till förordning om ändring i ordningsbotskungörelsen (1968:199)

Härigenom föreskrivs

dels att 11 § skall upphöra att gälla,

dels att det i ordningsbotskungörelsen (1968:199) skall införas en ny paragraf, 3 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Förelägganden som upptar körkortsingripande genom prickning eller förarförbud får utfärdas för de brott som Riksåklagaren har bestämt.

Innan föreläggande som upptar körkortsingripande utfärdas, skall polismannen eller åklagaren inhämta upplysningar om den misstänktes körkortsinnehav.

11 §

Rikspolisstyrelsen skall underrätta länsstyrelse som avses i 10 kap. 4 § körkortslagen (1998:488) om uppgifter i förelägganden rörande omständigheter som avses i 5 kap. 3 § 4 nämnda lag.

___________

Denna förordning träder i kraft den ...

7. Förslag till förordning om ändring i strafföreläggandekungörelsen (1970:60)

Härigenom föreskrivs att 4 § strafföreläggandekungörelsen (1970:60) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Innan åklagaren utfärdar ett strafföreläggande för brott som bör föranleda mer än 40 dagsböter skall åklagaren i den utsträckning Riksåklagaren bestämmer undersöka om det också finns misstanke om andra brott.

Vad som sägs i första stycket gäller också innan åklagaren utfärdar ett strafföreläggande för brott som bör föranleda körkortsingripande genom prickning eller förarförbud. Åklagaren skall samtidigt inhämta upplysningar om den misstänktes körkortsinnehav.

___________

Denna förordning träder i kraft den ...

8. Förslag till förordning om ändring i förordning (1996:381) med tingsrättsinstruktion

Härigenom föreskrivs att 19 § förordning (1996:381) med tingsrättsinstruktion skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 §

Lagmannen får förordna en tingsnotarie som har tjänstgjort minst ett år samt bedöms ha tillräcklig erfarenhet och i övrigt vara lämplig att på eget ansvar

1. avge sådana yttranden som avses i 12 kap. 10 § fastighetsbildningslagen (1970:988),

2. handlägga mål som endast rör brott för vilka inte är föreskrivet svårare straff än böter, dock inte mål om andra i brottsbalken upptagna brott än förargelseväckande beteende och inte heller mål om vårdslöshet i trafik och mål om förvandling av böter,

2. handlägga mål som endast rör brott för vilka inte är föreskrivet svårare straff än böter, om det inte finns anledning att bestämma förarförbud enligt körkortslagen (1998:488) för längre tid än sex månader, dock inte mål om andra i brottsbalken upptagna brott än förargelseväckande beteende och inte heller mål om vårdslöshet i trafik och mål om förvandling av böter

2 a. handlägga överklagade beslut om tillfälligt förarförbud enligt 5 kap. 3 c § körkortslagen (1998:488) ,

3. handlägga konkursärenden enligt konkurslagen (1987:672), 4. handlägga sådana mål om äktenskapsskillnad och därmed sammanhängande frågor samt sådana mål rörande vårdnad om barn, barns boende och umgänge med barn som har inletts genom gemensam ansökan, dock inte sådana mål som har blivit tvistiga sedan ansökan gavs in,

5. handlägga ärenden enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,

6. även i andra fall än som har nämnts förut handlägga sådana ärenden enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden som kan avgöras av en lagfaren domare och som inte är tvistiga,

7. handlägga mål om penningfordran vid förberedelse och vid huvudförhandling som hålls i förenklad form. Tingsnotarien får dock inte handlägga mål, där 1 kap. 3 d § rättegångsbalken tillämpas, vid sammanträde för förberedelse eller vid huvudförhandling som hålls i förenklad form,

8. handlägga mål om avhysning på grund av dröjsmål med betalning av hyra eller årsavgift vid förberedelse och vid huvudförhandling som hålls i förenklad form, och

9. besluta om avskrivning av tvistemål. Förordnanden enligt första stycket 2 medför inte behörighet att handlägga mål vid vars avgörande nämndemän skall delta enligt 38 kap. 6 § brottsbalken.

Förordnanden enligt första stycket 3 får avse fråga om försättande i konkurs endast om staten har gjort ansökan eller om gäldenären själv har gjort ansökan eller medgett en ansökan. Tingsnotarien får inte handlägga konkurser där beslut om bevakning har meddelats och i övrigt inte heller pröva frågor om häktning, utdelning eller, om konkursen avslutas med utdelning, förvaltares arvodesanspråk.

I fråga om uppgifter som avses i första stycket 7 och 8 skall rotelinnehavaren efter prövning i varje särskilt fall avgöra om målet är av sådan art att det kan handläggas av en tingsnotarie.

Förordnanden enligt första stycket medför inte behörighet att ompröva ärenden enligt 34 § lagen (1996:242) om domstolsärenden. Förordnandena får inte avse mål eller ärenden som är omfattande eller svåra eller som av någon annan orsak kräver särskild erfarenhet.

När en tingsnotarie handlägger brottmål vid huvudförhandling skall nämndemän alltid delta i avgörandet.

När en tingsnotarie handlägger brottmål vid huvudförhandling skall nämndemän alltid delta i avgörandet. Detsamma gäller när en tingsnotarie håller muntlig förhandling för att pröva ett överklagande av beslut om tillfälligt förarförbud enligt 5 kap. 3 c § körkortslagen (1998:488).

___________

Denna förordning träder i kraft den ...

1. Utredningens uppdrag och arbete

1.1. Utredningsuppdraget

I direktiven för utredningsarbetet, vilka bifogas som bilaga 1, sägs att uppdraget går ut på att se över reglerna om körkortsingripande. Direktiven specificerar uppdraget genom att särskilt nämna vissa frågor som vi skall behandla. Vi skall bl.a. lägga fram förslag till hur frågan om körkortsingripande skulle kunna handläggas i brottmålsprocessen samt överväga om de nuvarande ingripandeformerna, återkallelse och varning, i en straffrättslig processordning bör ersättas med en straffrättslig reaktion. I så fall skall vi lägga fram förslag till sådana reaktionsformer. Det bör understrykas redan här, att det inte ingår i vårt uppdrag att ta ställning i frågan om handläggningen av körkortsingripanden bör flyttas över till straffprocessen. Däremot skall vi redovisa de fördelar och nackdelar som skulle uppkomma med en sådan ordning. Vi skall också analysera om det nuvarande systemet kan anses strida mot internationellt vedertagna straffrättsliga principer. I vårt uppdrag ingår dessutom att överväga om beslutsorganisationen för de återstående ärendena om körkortsingripande, dvs. i huvudsak de som grundas på medicinska skäl, bör påverkas om instansordningen ändras och på vilket sätt det i så fall bör ske.

1.2. Arbetets bedrivande

Utredningsarbetet har bedrivits i de former som är brukliga i kommittéarbete. Varje avsnitt i betänkandet har således diskuterats med experterna vid två eller flera sammanträden. I utredningen har hållits 13 sammanträden.

Vi har samrått med Lufträttsutredningen (K 1996:04) och Trafikregisterutredningen (K 1996:06).

Företrädare för Vägverket har besökt två av våra sammanträden. Professor emeritus Hans Klette och kammarrättslagmannen Valter

Nilsson har besökt var sitt sammanträde. Vi har dessutom träffat företrädare för Europadomstolen, Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen. Sekreteraren har diskuterat olika frågor med företrädare för Polismyndigheten i Västra Götalands län.

För att fullgöra uppdraget att redovisa reglerna för körkortsingripande på grund av brott i andra europeiska länder, har vi sammanträffat med företrädare för departement, domstolar, åklagarmyndigheter och polis i Danmark, Norge, Nederländerna, Storbritannien och Tyskland.

Vägverkets Trafikregister i Örebro, Riksåklagaren och flera av landets länsstyrelser har varit behjälpliga med olika statistikuppgifter.

2. Körkortslagstiftningen – bakgrund och gällande ordning

2.1. Körkortslagstiftningens utveckling

Sveriges första förordning om automobiltrafik trädde i kraft 1907. Sedan dess har åtskilliga reformarbeten ägt rum inom körkortsområdet. Av särskilt intresse är de reformer som genomfördes år 1958 (prop. 1958:69, SFS 1958:222) respektive år 1977 (prop 1975/76:155, prop. 1976/77:113, SFS 1977:477).

De nya bestämmelserna om körkort från 1958 fördes in i då gällande vägtrafikförordning. De innebar att kraven för att erhålla körkort skärptes och gjordes mer omfattande. Även bestämmelserna om återkallelse och omhändertagande av körkort stramades upp. Reformens huvudinriktning var att olämpliga personer skulle hindras från att uppträda som förare i trafiken. Det skulle ske redan vid körkortsprövningen och genom reglerna om körkortsåterkallelse. Syftet var att öka trafiksäkerheten på vägarna, vilket ansågs nödvändigt mot bakgrund av den starkt ökande trafiken.

Körkortsreformen år 1977 föregicks av Trafikmålskommitténs arbete, vilket redovisades i betänkandet Rätten till ratten (SOU 1972:70–72). Utredningen hade bl.a. till uppgift att undersöka förutsättningarna och formerna för körkortsingripande vid vissa typer av brott. Kommittén betonade körkortets stora sociala betydelse för den enskilde och menade att lagstiftaren måste överväga vilka intressen som kan vara så starka att de tar över intresset av den brottsliges sociala återanpassning. Kommittén menade att endast trafiksäkerheten kan ges företräde framför de sociala synpunkterna (SOU 1972:70 s. 111). Samhällets reaktion vid trafikbrott i form av straffrättslig påföljd och körkortsingripande borde, enligt kommittén, samordnas och utformas så att de får en positiv och brottsförebyggande effekt.

Utgångspunkten för Trafikmålskommitténs överväganden var att vissa handlingar i trafiken kräver någon form av samhällsingripande

och att ingripandena bör utformas så att de får optimal effekt för trafiksäkerheten (SOU 1972:70 s. 104 f.). Kommittén framhöll därvid behovet av en nyansering av bedömningen i körkortsmål. Medborgarnas allt större behov av körkort innebar, enligt kommittén, att det blev allt svårare att tillämpa de stränga och stela reglerna från år 1958 om återkallelse av körkort. Enligt kommittén var det en allvarlig brist i det dåvarande systemet att långvariga körkortsingripanden ofta skedde utan föregående åtgärder från samhällets sida till förebyggande av att ett sådant beslut måste meddelas. Kommittén menade att samhällets reaktioner var alltför repressiva och att de i stället borde syfta till att förbättra trafikanterna. Kommittén föreslog bl.a. att undervisning borde införas som en behandlingsform vid trafikbrott samt att körkortsåterkallelsernas varaktighet skulle förkortas radikalt.

I prop. 1975/76:155 angav regeringen principiella riktlinjer för en reformering av körkortslagstiftningen. Regeringen anslöt sig till Trafikmålskommitténs uppfattning att körkortsingripandena behövde nyanseras (s. 67). Regeringen framhöll därvid det uppenbara i att man måste se till helhetsbilden i körkortshavarens situation och beakta om han kan anses lämplig som förare med hänsyn till den samlade utredningen om hans personliga förhållanden. I helhetsbilden måste ingå bl.a. behovet av körkort och den tid som har förflutit mellan en förseelse och körkortsingripandet. Departementschefen framhöll samtidigt vikten av att nyanseringen inte drivs så långt att resultat blir en bristande enhetlighet i rättstillämpningen. Fasta hållpunkter måste finnas för olika typfall, när det exempelvis gäller att fastställa spärrtid.

I prop. 1976/77:113 lades ett förslag till ny körkortslag fram. Förslaget grundades på de riktlinjer som hade redovisats i prop. 1975/76:155 och som hade godtagits av riksdagen (TU 1975/76:28, rskr. 1975/76:390). Samtidigt föreslogs att tillämpnings- och verkställighetsföreskrifter skulle samlas i en regeringsförfattning.

Nu gällande bestämmelser om körkort finns i 1998 års körkortslag (SFS 1998:448) och körkortsförordning (SFS 1998:980). Under arbetet med den nya körkortslagen framhölls att körkortsförfattningarna efter hand blivit allt mer ogenomträngliga och att de olika bestämmelserna delvis kommit att överlappa varandra (prop. 1997/98:124 s. 31). Den nya regleringen innebär framför allt en omstrukturering av författningarna i syfte att göra lagstiftningen mer överskådlig och lättillgänglig. De grundläggande förutsättningarna för rätten att köra fordon har samlats i en enda författning – körkortslagen. Detsamma gäller bestämmelserna om den enskildes skyldigheter. Körkortslagen innehåller således bl.a. bestämmelser om förarbehörighet, behörighetshandlingar, förutsättningar för att utfärda sådana handlingar samt bestämmelser om körkortsingripande. Därjämte innehåller lagen vissa

administrativa bestämmelser samt regler om överklagande, ansvarsbestämmelser och bemyndiganden.

I 1998 års proposition angavs att körkortsförordningen i princip endast bör innehålla rena tillämpningsföreskrifter. Förordningen innehåller ändå vissa materiella bestämmelser som riktar sig även till enskilda. Det gäller bl.a. definitioner av vissa begrepp i körkortslagen samt regler om övningskörning och förarprov.

2.2. Utfärdande och giltighet av körkort

Av 1 kap. 2 § KKF framgår att Vägverket är central körkortsmyndighet och att länsstyrelserna är regionala körkortsmyndigheter. Den som vill skaffa sig ett körkort skall hos länsstyrelsen ansöka om tillstånd att körkort får utfärdas. Ansökan om körkortstillstånd prövas enligt huvudregeln av länsstyrelsen i det län där sökanden är folkbokförd.

Syftet med kravet på körkortstillstånd är bl.a. att kontrollera att nya trafikanter uppfyller de grundläggande krav som ställs på förare av körkortspliktiga fordon. Förutsättningarna för att erhålla körkortstillstånd anges i 3 kap. 2 § KKL. Körkortstillstånd får meddelas endast för den som med hänsyn till sina personliga och medicinska förhållanden kan anses lämplig som förare av ett körkortspliktigt fordon. Körkortstillstånd fordras inte enbart i samband med att körkort utfärdas för första gången. Tillstånd krävs också i vissa fall för att få ett nytt körkort efter återkallelse (se avsnitt 2.4.3). Ett utfärdat körkortstillstånd kan återkallas på samma sätt som körkort och tillståndshavaren kan tilldelas varning.

Sedan körkortstillstånd har meddelats, kan tillståndshavaren avlägga förarprov. Det kan ske inför tjänsteman vid Vägverket, särskilt förordnad befattningshavare inom Försvarsmakten eller inför vissa lärare i gymnasieskolan eller komvux. Förarprovet består av ett kunskapsprov och ett körprov. Den som har godkänts i förarprov erhåller ett bevis om godkänt prov.

Vägverket beslutar om utfärdande av körkort. Förutsättningarna för att körkort skall utfärdas anges i 3 kap. 1 § KKL. Av bestämmelsen framgår att Vägverket får utfärda körkort för den som innehar körkortstillstånd och som har avlagt godkänt förarprov. Dessutom gäller att körkort får utfärdas endast för den som uppfyller de ålderskrav som gäller för den aktuella förarbehörigheten och som är permanent bosatt i Sverige eller som har studerat här i landet under en tid av minst sex månader. Under år 1997 utfärdades något mer än 118 000 körkort i Sverige. För år 1998 var motsvarande siffra drygt 115 000.

Ett körkort gäller från och med den dag det utfärdas och tills vidare. Av 3 kap. 12 § KKL följer emellertid att vissa förarbehörigheter gäller till dess att körkortshavaren fyller 45 år och därefter för perioder om högst tio år. Ett körkort upphör att gälla under de förutsättningar som anges i 3 kap. 13 § KKL. Så sker exempelvis om körkortet inte har förnyats efter föreläggande eller om det är återkallat eller omhändertaget.

2.3. Allmänt om körkortsingripande

Enligt 5 kap. 1 § KKL sker körkortsingripanden genom återkallelse av körkort eller genom varning. Antalet körkortsingripanden uppgår sammanlagt till cirka 50 000 per år. Av dessa består cirka 25 000 i beslut om återkallelse, medan återstoden utgörs av varningar. Under åren 1997 och 1998 återkallades cirka 23 000 körkort per år.

Av 5 kap. 2 § KKL och 5 kap. 1 § KKF följer att vad som sägs i respektive kapitel om körkort också gäller körkortstillstånd och traktorkort.

Trafikmålskommitténs utgångspunkt var att körkortet skall ses som ett kompetensbevis och inte som ett allmänt bevis på förtroende. Enligt kommittén skall bara den som inte uppfyller de krav som kan ställas från trafiksäkerhetssynpunkt fråntas sitt körkort. Grundtanken var således att frågan om körkortsingripande skall bedömas strikt från trafiksäkerhetssynpunkt.

Trafikmålskommitténs utgångspunkter ligger alltjämt till grund för lagstiftningen om körkortsingripanden. Som framgår av redogörelsen nedan i avsnitt 2.4.1 kan återkallelse av körkort ske i en rad olika situationer. Den gemensamma nämnaren för dem är körkortshavarens bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter trafikreglerna och att visa hänsyn, omdöme och ansvar i trafiken. Återkallelsegrunderna hänför sig till de krav på kompetens som ställs på den som vill få körkort. Ett utfärdat körkort kan återkallas när körkortshavaren brister i kompetens, så att trafiksäkerheten får anses äventyrad. Bristen kan ha kommit till uttryck genom en trafikförseelse eller genom en brottslig gärning av annat slag. Återkallelse av körkort på denna grund utgör en trafiksäkerhetsåtgärd och skall inte ses som en påföljd för den bakomliggande brottsliga gärningen.

Syftet med körkortsingripanden behandlades i förarbetena till 1998 års körkortslag (prop. 1997/98:124 s. 42 f.), varvid regeringen anförde bl.a. följande. Ett av problemen med det nuvarande systemet för körkortsingripande är att det inte ger ett klart uttryck för vad som är syftet med körkortsingripanden. Att trafiksäkerhetens krav är det

centrala kan det inte råda någon tvekan om. Trots detta kan det dock ifrågasättas om de förhållanden och de olämpliga trafikbeteenden som i dag utgör grund för körkortsingripande helt avspeglar hur allvarliga förseelserna är från trafiksäkerhetssynpunkt. Vidare medför utformningen och tillämpningen av reglerna, framför allt vad gäller återkallelse av körkort, att ingripandet i betydande grad får karaktären av en straffpåföljd, vilket av enskilda körkortshavare kan uppfattas som ett ytterligare straff vid sidan av själva brottmålsförfarandet. Körkortsingripande med anledning av trafikbrott grundar sig på den straffrättsliga bedömningen. Denna koppling torde vara det främsta skälet till att återkallelsen kan uppfattas som ett extra straff.

2.4. Återkallelse av körkort

Av 3 kap. 13 § KKL framgår att ett körkort som har återkallats inte längre gäller. Ett beslut om körkortsåterkallelse innebär således att körkortshavaren mister den förarbehörighet som körkortet gav honom. Återkallelsen kan begränsas till att avse en eller flera behörigheter. Den som har fått sitt körkort återkallat skall överlämna körkortet till Vägverket.

2.4.1. Grunder för återkallelse

I 5 kap. 3 § KKL anges på vilka grunder ett körkort kan återkallas. Grunderna, vilka i stort sett är oförändrade sedan tillkomsten av 1977 års körkortslag, brukar delas in i två olika huvudgrupper – återkallelse på grund av bristande personlig lämplighet (punkterna 1–6) och återkallelse på grund av medicinska skäl (punkten 7). Därtill kan körkort återkallas på den formella grunden att körkortshavaren inte har följt ett föreläggande om att ge in läkarintyg eller bevis om godkänt förarprov (punkten 8).

I det följande skall de olika återkallelsegrunderna behandlas. En redogörelse för rättstillämpningen återfinns i betänkandet En körkortsreform (SOU 1996:114 s. 81 ff.) av 1994 års körkortsutredning.

Återkallelse på grund av grov vårdslöshet i trafik – punkten 1

Körkortet skall återkallas för den som har gjort sig skyldig till grov vårdslöshet i trafik. Till ansvar för sådant brott skall enligt 1 § andra stycket TBL dömas den som vid förande av motordrivet fordon eller

spårvagn gör sig skyldig till grov oaktsamhet eller visar uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom.

Återkallelse på grund av trafiknykterhetsbrott – punkten 1

Av 5 kap. 3 § första punkten KKL följer vidare att körkortet skall återkallas för den som har gjort sig skyldig till trafiknykterhetsbrott. Straffbestämmelserna för dessa brott finns i 4 § och 4 a § TBL.

I 4 § TBL stadgas att den som för ett motordrivet fordon eller en spårvagn efter att ha druckit alkohol i sådan mängd att koncentrationen av alkohol under eller efter färden uppgår till minst 0,2 promille i blodet eller till 0,10 milligram per liter i utandningsluften skall dömas för rattfylleri. Detsamma gäller den som har fört ett motordrivet fordon eller en spårvagn och då varit så påverkad av alkohol eller något annat medel att det kan antas att han inte kunnat föra fordonet på ett betryggande sätt.

I 4 a § TBL anges vilka omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om ett trafiknykterhetsbrott skall anses som grovt. En sådan omständighet är att alkoholkoncentrationen uppgick till minst 1,0 promille i förarens blod eller till 0,50 milligram per liter i hans utandningsluft. Andra omständigheter som särskilt skall beaktas är att föraren annars har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel eller att framförandet av fordonet inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten.

Ungefär 25 procent av samtliga beslut om körkortsåterkallelse meddelas med stöd av 5 kap. 3 § 1 KKL. Det innebär att ungefär 6 000 körkortshavare per år mister sitt körkort på grund av att de fällts till ansvar för grov vårdslöshet i trafik eller trafiknykterhetsbrott.

Återkallelse på grund av smitning – punkten 2

Körkortet skall återkallas för den som har brutit mot 5 § TBL (s.k. smitning), om brottet inte kan anses som ringa.

Enligt 5 § TBL skall en vägtrafikant, som med eller utan skuld har haft del i uppkomsten av en trafikolycka, dömas för smitning, om han genom att avlägsna sig från olycksplatsen undandrar sig att i mån av förmåga medverka till de åtgärder, vartill olyckan skäligen bör föranleda. Detsamma gäller om han undandrar sig att uppge namn och hemvist eller att lämna upplysningar om händelsen. Brottet kan med hänsyn till omständigheterna i vissa fall bedömas som grovt. I 8 §

trafikförordningen (1998:1276) anges vad som åligger vägtrafikanter vid trafikolyckor.

Smitningsbrott ligger till grund för ungefär en procent av samtliga beslut om körkortsåterkallelse.

Återkallelse på grund av upprepade trafikbrott – punkten 3

I 5 kap. 3 § tredje punkten KKL behandlas upprepad trafikbrottslighet som grund för körkortsåterkallelse. Ett körkort skall återkallas, om innehavaren genom upprepade brott i väsentlig grad har visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter de bestämmelser som gäller i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse för förare av motordrivet fordon eller spårvagn. Bestämmelsen kommer främst till användning vid upprepade trafikförseelser av mindre allvarligt slag, som t.ex. måttliga hastighetsöverträdelser och mindre allvarliga brister i fordonets utrustning. Med uttrycket "i trafikens intresse" avses trafikrelaterade förseelser som inte har begåtts vid färd, t.ex. skatte-, försäkrings- och registreringsförseelser (prop. 1975/76:155 s. 93 f.).

I allmänhet avses med upprepade förseelser minst tre förseelser. I vissa fall har det dock räckt med två förseelser (RÅ 1983 2:104). Förseelserna skall dessutom ha begåtts inom en begränsad tid, i regel inom en tvåårsperiod.

Drygt en procent av samtliga körkortsåterkallelser sker med stöd av enbart ifrågavarande bestämmelse. Under åren 1997 och 1998 uppgick antalet till sammanlagt 277 respektive 269 återkallelser.

Återkallelse på grund av allvarligt trafikbrott – punkten 4

Bestämmelsen i tredje punkten om återkallelse av körkort på grund av upprepade trafikbrott kompletteras av bestämmelsen i fjärde punkten, enligt vilken ett körkort kan återkallas på grund av en enstaka allvarligare trafikförseelse. Bestämmelsen tar sikte på överträdelser av de grundregler som måste iakttas för att trafiksäkerheten skall kunna upprätthållas (prop. 1975/76:155 s. 92).

Körkortet skall återkallas för den som i väsentlig mån har överskridit högsta tillåtna hastighet, kört mot rött ljus, underlåtit att iaktta stopplikt, kört om vid övergångsställe eller som har brutit mot någon annan regel som är väsentlig för trafiksäkerheten. Det kan gälla exempelvis körning i uttröttat tillstånd, omkörning trots mötande trafik, otillräckligt avstånd till framförvarande fordon, grov olovlig körning eller allvarliga brister i fordonets utrustning. Prövningen skall ske

utifrån en helhetsbedömning av överträdelsens svårhetsgrad från trafiksäkerhetssynpunkt. Tyder omständigheterna på att någon faktisk trafikfara inte har förelegat, bör överträdelsen inte automatiskt leda till återkallelse (prop. 1979/80:178 s. 79).

Möjligheten att återkalla körkort på grund av ett allvarligt trafikbrott är den som kommer till flitigast användning. Ungefär 50 procent av samtliga beslut om återkallelse meddelas med stöd av ifrågavarande bestämmelse.

Återkallelse på grund av opålitlighet i nykterhetshänseende – punkten 5

Enligt 5 kap. 3 § femte punkten KKL skall ett körkort återkallas, om innehavaren inte bör ha körkort på grund av att han är opålitlig i fråga om nykterhet. Det kan gälla såväl missbruk av alkohol som missbruk av andra berusningsmedel, som t.ex. narkotika eller läkemedel.

Prövningen av körkortshavarens pålitlighet i fråga om nykterhet skall göras utifrån en helhetsbedömning. I förarbetena till 1977 års körkortslag uttalades att ett omhändertagande på grund av berusning inger så stark misstanke om opålitlighet i nykterhetshänseende att utredning bör ske om körkortsinnehavarens förhållanden i fråga om nykterhet. Sker upprepade ingripanden på grund av berusning inom loppet av ett par år, talar mycket för att körkortshavaren är olämplig att inneha körkort (prop.1975/76:155 s. 77). Med ingripande på grund av berusning avses flera olika former av åtgärder. Det kan exempelvis vara fråga om omhändertagande med stöd av lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer, behandling på grund av missbruk eller straffrättsliga förfaranden på grund av alkohol- eller narkotikarelaterad brottslighet, som t.ex. trafiknykterhets-, narkotikaeller våldsbrott.

Länsstyrelsen ansvarar för att körkortshavarens förhållanden utreds. Socialnämnden kan höras för att belysa vederbörandes livsföring och orsakerna till hans eventuella problem. I förekommande fall kan upplysningar inhämtas även från andra myndigheter, som t.ex. frivårdsmyndighet.

Ungefär två procent av samtliga körkortsåterkallelser sker på grund av opålitlighet i nykterhetshänseende.

Återkallelse på grund av allmän brottslighet – punkten 6

Enligt 5 kap. 3 § sjätte punkten KKL skall körkortet återkallas, om det med hänsyn till annat brott kan antas att körkortshavaren inte kommer att respektera trafikreglerna och visa hänsyn, omdöme och ansvar i trafiken. Detsamma gäller om han på grund av sina personliga förhållanden i övrigt inte kan anses lämplig som förare av körkortspliktigt fordon. Bakgrunden till bestämmelsen är undersökningar som har visat att personer som i sin allmänna livsföring brister i hänsyn till andra eller som på annat sätt visar prov på en ansvarslös inställning och en bristande social anpassning påfallande ofta visar samma negativa egenskaper när de uppträder i trafiken (SOU 1957:18 s. 117).

Frågan om körkort skall återkallas på grund av allmän brottslighet skall prövas efter en helhetsbedömning av körkortshavarens person och hur han kan förväntas uppträda i trafiken. Stor vikt skall läggas vid hans personliga förhållanden och hur bilden av hans framtid ter sig. Förhållandena belyses ofta genom yttranden från frivårdsmyndighet, övervakare eller kriminalvårdsanstalt. Vid kvalificerad brottslighet – som t.ex. har bedrivits yrkesmässigt eller varit särskilt grov, långvarig eller hänsynslös – bör innehav av körkort i regel vägras. Även kombinationen av allmän brottslighet och trafikbrottslighet bör uppmärksammas (prop. 1975/76:155 s. 72). I helhetsbedömningen skall även valet av påföljd beaktas och återkallelse bör ofta kunna underlåtas beträffande personer som har dömts till böter, villkorlig dom, skyddstillsyn eller till kortare fängelsestraff.

När det gäller frågan vilka brottstyper som kan leda till körkortsåterkallelse har tonvikten lagts på våldsbrott och narkotikabrott. Reglerna om Rikspolisstyrelsens underrättelseskyldighet ger en bild av vilka brottstyper det är frågan om. Enligt 7 kap. 4 § KKF skall Rikspolisstyrelsen underrätta Vägverket om straffrättsliga avgöranden varigenom en innehavare av körkort har funnits skyldig till exempelvis narkotikabrott, varusmuggling av narkotika, olovligt tillgrepp av motordrivet fordon, vissa typer av brott mot liv och hälsa, brott mot frihet och frid, vissa typer av sexualbrott, rån eller grovt rån, allmänfarligt brott som t.ex. mordbrand, brott mot allmän verksamhet som t.ex. våld eller hot mot tjänsteman eller för vissa brott mot sjölagen eller luftfartslagen.

Av samtliga återkallelsebeslut meddelas ungefär en procent på grund av allmän brottslighet.

Återkallelse på grund av medicinska skäl – punkten 7

Enligt den sjunde punkten i 5 kap. 3 § KKL skall ett körkort återkallas, om körkortshavarens förutsättningar för rätten att köra ett körkortspliktigt fordon är väsentligt begränsade till följd av sjukdom, skada eller någon liknande omständighet, som t.ex. hög ålder eller alkoholism. Återkallelse skall ske om förhållandena är sådana att körkortshavaren av trafiksäkerhetsskäl inte längre bör ha körkort. Bedömningen av om så är fallet skall göras efter gällande föreskrifter om medicinska krav för innehav av körkort. Sådana föreskrifter finns i Vägverkets författningssamling (VVFS 1996:200).

Utredning av körkortshavarens medicinska förhållanden inhämtas av de konsultläkare som länsstyrelserna har till sitt förfogande. I tveksamma fall kan yttrande inhämtas från Vägverkets Trafikmedicinska råd.

Ungefär tre procent av samtliga återkallelser sker på grund av medicinska skäl.

Återkallelse på formell grund – punkten 8

Enligt den åttonde och sista punkten i 5 kap. 3 § KKL skall ett körkort återkallas, om innehavaren inte följer ett föreläggande att ge in läkarintyg eller bevis om godkänt förarprov. Sådan underlåtenhet ligger till grund för cirka fyra procent av samtliga beslut om återkallelse av körkort.

2.4.2. Spärrtid efter återkallelse

Med spärrtid avses den tid under vilken körkort inte får utfärdas. Spärrtid bestäms vid vissa typer av beslut om körkortsåterkallelse och löper från det att föraren fråntogs sin behörighet, dvs. i förekommande fall redan från det att körkortet omhändertogs (jfr. avsnitt 2.6). Enligt 3 kap. 2 § KKF får en ansökan om körkortstillstånd ges in tidigast sex månader, och slutligt prövas tidigast två månader, före det att spärrtiden löper ut.

Av bestämmelsen i 5 kap. 6 § KKL följer att spärrtid skall bestämmas om körkortet har återkallats med anledning av brister i körkortshavarens personliga lämplighet (5 kap. 3 § 1–6 KKL). Däremot skall inte någon spärrtid bestämmas om återkallelsen har skett på grund av medicinska eller formella skäl, dvs. på grund av skada, sjukdom eller underlåtenhet att följa föreläggande (5 kap. 3 § 7–8 KKL). I bestämmelsen anges vidare att spärrtiden skall vara lägst en månad och

högst tre år. Den skall bestämmas till lägst ett år, om återkallelsen har skett på grund av trafiknykterhetsbrott eller grov vårdslöshet i trafik. I övrigt saknas författningsbestämmelser om spärrtidens längd.

Förarbetena till 1977 års körkortslag innehåller en redogörelse för vilka omständigheter som skall bestämma spärrtidens längd (prop. 1975/76:155 s. 97 ff.). Av redogörelsen framgår sammanfattningsvis att tiden skall bestämmas utifrån en nyanserad bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Därvid anges att spärrtiden endast i undantagsfall skall bestämmas till minimitiden en månad samt att relativt långa spärrtider bör tillämpas vid grövre trafikbrott. En spärrtid om två år anses ofta motiverad vid grov vårdslöshet i trafik. Departementschefen framhöll vikten av en enhetlig och konsekvent rättstillämpning och att det är nödvändigt med vissa schabloner för körkortsspärrens längd.

I rättstillämpningen påverkas spärrtidens längd i sänkande riktning av exempelvis att körkortshavaren har stort behov av körkort eller att lång tid har förflutit mellan brottet och körkortsåterkallelsen. I skärpande riktning verkar upprepade förseelser efter tidigare körkortsingripande.

Vid långa spärrtider kan förarens förhållanden ändras så att ett nytt ställningstagande är motiverat. I 5 kap. 11 § KKL stadgas därför att en återkallelse eller en varning kan hävas eller spärrtiden kortas eller ersättas med varning, om en ny omständighet har inträffat eller blivit känd sedan beslut om återkallelse, varning eller spärrtid vann laga kraft. Förutsättningen är dock att det föreligger synnerliga skäl. Bestämmelsen kan användas om det t.ex. har tillkommit nya förutsättningar för en förares rehabilitering. Ett annat exempel är att en fängelsedömd person har frigivits villkorligt lång tid innan körkortsspärren löper ut.

2.4.3. Nytt körkort efter återkallelse

I 5 kap. KKL finns bestämmelser om hur ett nytt körkort kan utfärdas efter återkallelse. Av 13 § följer att den som vill få ett nytt körkort har att ge in en ansökan om utfärdande av körkort. Ansökan kan tas upp till prövning när spärrtiden har löpt ut eller när giltighetstiden för ett interimistiskt beslut om återkallelse har gått till ända.

Förutsättningarna för att ett nytt körkort skall utfärdas efter återkallelse anges i 5 kap. 14 § KKL. Enligt huvudregeln i paragrafens första stycke skall ett nytt körkort utfärdas på samma villkor som om sökanden aldrig tidigare hade haft körkort (se avsnitt 2.2). Paragrafens andra stycke innehåller lättnader från de krav som anges i första

stycket. De innebär i huvudsak att något nytt förarprov inte behöver avläggas, om spärrtiden eller giltighetstiden för ett interimistiskt beslut om återkallelse har bestämts till högst ett år. Har i dessa fall återkallelsen beslutats med anledning av smitningsbrott, upprepade trafikbrott eller brott mot en från trafiksäkerhetssynpunkt väsentlig regel (5 kap. 3 § 2–4) behöver sökanden inte heller uppfylla några andra villkor än att ge in en ansökan om nytt körkort.

Vad som nu har sagts om lättnader gäller inte om ansökan om nytt körkort görs senare än 14 månader efter det att spärrtiden eller giltighetstiden för interimistiskt beslut om återkallelse började löpa. Har ansökan gjorts senast två månader efter det att beslutet om återkallelse vann laga kraft, gäller dock andra styckets bestämmelser om lättnader. Tidsfristerna återfinns i paragrafens tredje stycke.

Slutligen bör bestämmelsen i 5 kap. 15 § KKL nämnas. I paragrafen anges att reglerna i 14 § andra stycket om lättnader inte gäller om det tidigare körkortet har återkallats på grund av körkortshavarens personliga förhållanden (5 kap. 3 § 1–6) och den händelse som medförde återkallelsen inträffade under den tvååriga prövotid som gäller för körkort som utfärdats efter godkänt förarprov (jfr 3 kap. 18 § KKL).

2.5. Varning

I 5 kap. 9 § KKL anges under vilka förutsättningar som ett körkortsingripande kan ske i form av varning. Varning kan meddelas i de fall som avses i 5 kap. 3 § 2–6 KKL, om ett sådant ingripande av särskilda skäl kan anses som en tillräcklig åtgärd. Grunden för körkortsingripandet skall således bestå i att körkortshavaren på något sätt brister i personlig lämplighet. Varning kan dock inte meddelas när körkortshavaren gjort sig skyldig till grov vårdslöshet i trafik. När det gäller möjligheterna att meddela varning vid trafiknykterhetsbrott finns en särskild bestämmelse i paragrafens andra stycke. Varning kan meddelas den som har gjort sig skyldig till rattfylleri enligt 4 § första stycket TBL, om alkoholkoncentrationen inte uppgick till 0,5 promille i blodet eller 0,25 milligram per liter i utandningsluften. Detsamma gäller den som har brutit mot 30 § första stycket järnvägssäkerhetslagen (1990:1157) genom att köra maskindrivet spårfordon på järnväg eller tunnelbana efter att ha druckit alkohol.

Det fordras således särskilda skäl för att körkortsingripandet skall stanna vid varning. Skälen kan vara hänförliga till omständigheterna kring förseelsen eller till körkortshavarens person. När det gäller omständigheter kring förseelsen skall en avvägning göras mellan

förseelsens svårhetsgrad från trafiksäkerhetssynpunkt och de trafikförhållanden som rådde på platsen. Skäl hänförliga till körkortshavarens person gäller främst hans tidigare skötsamhet i trafiken. Därvid skall beaktas hur länge han har haft körkort och hans behov av körkort. I förarbetena framhålls att det bör fordras starka skäl för att under loppet av ett par år meddela en person två på varandra följande varningar. Särskild försiktighet med varningsinstitutet krävs vid upprepade rattfylleribrott (prop. 1975/76:155 s. 106).

Tidigare gällde att beslut om varning inte kunde överklagas. Fullföljdsförbudet avskaffades emellertid i och med 1977 års körkortslag.

2.6. Omhändertagande av körkort

Ett körkort kan omhändertas omedelbart av polismyndighet eller åklagare enligt bestämmelsen i 5 kap. 7 § KKL. Körkortet skall omhändertas om körkortshavaren har visat tydliga tecken på påverkan av alkohol eller annat ämne vid förande av motordrivet fordon eller spårvagn. Detsamma gäller om det på sannolika skäl kan antas att körkortet kommer att återkallas enligt 5 kap. 3 § första punkten (grov vårdslöshet i trafik eller rattfylleribrott) eller fjärde punkten (brott mot regel som är väsentlig från trafiksäkerhetssynpunkt). Vidare skall körkortet omhändertas om körkortshavaren till följd av sjukdom, skada eller dylikt saknar förutsättningar att köra på ett trafiksäkert sätt eller om körkortet är ogiltigt enligt vissa närmare angivna bestämmelser i körkortslagen.

Som framgår av redogörelsen i avsnitt 2.2 gäller inte ett körkort som är omhändertaget. Körkortshavaren mister sin behörighet omedelbart vid omhändertagandet. Han får dock medges rätt att fortsätta att köra under 48 timmar närmast efter omhändertagandet, om ingripandet har skett på grund av brott som avses i 5 kap. 3 § 4 (brott mot regel som är väsentlig från trafiksäkerhetssynpunkt). Körkortshavaren skall i så fall få ett särskilt bevis om medgivandet, vilket skall medföras under färd.

Ett beslut att omhänderta ett körkort skall meddelas skyndsamt och delges körkortshavaren. Beslutet, vilket inte får överklagas (8 kap. 3 § KKL), skall inom 48 timmar sändas till den länsstyrelse som skall pröva frågan om körkortsingripande. Till beslutet skall utöver det omhändertagna körkortet fogas bl.a. föreliggande utredning och en redogörelse för de omständigheter som legat till grund för omhändertagandet. Har omhändertagandet skett på annan grund än att körkortet är ogiltigt, skall länsstyrelsen utan dröjsmål pröva frågan huruvida körkortet skall återkallas interimistiskt eller lämnas tillbaka. Om

beslutet att omhänderta körkortet upphävs, blir körkortet giltigt från dagen för beslutet, om inte annat har förordnats.

Under år 1998 omhändertogs drygt 19 000 körkort. I knappt 1 000 fall upphävdes beslutet om omhändertagande.

2.7. Underlåtande av körkortsingripande

Ett körkortsingripande kan underlåtas då körkortet har varit omhändertaget eller återkallat efter interimistiskt beslut under minst lika lång tid som den spärrtid som skulle ha bestämts vid den slutliga återkallelsen. Enligt 5 kap. 10 § första stycket KKL kan då beslutas att ytterligare ingripande inte skall ske.

I förarbetena till 1977 års körkortslag framhölls att det finns behov av en allmän regel som medger att återkallelse underlåts eller att spärrtid sätts ned i vissa fall. Förhållandet jämfördes med den möjlighet som domstol har enligt brottsbalken att i vissa fall döma till lindrigare straff än som har föreskrivits för brottet (prop. 1975/76:155 s. 109). Detta behov kommer numera till uttryck i 5 kap. 10 § andra stycket KKL, enligt vilken återkallelse får underlåtas, om det föreligger synnerliga skäl och om det kan ske utan fara för trafiksäkerheten. Denna möjlighet kan användas exempelvis när osedvanligt lång tid har förflutit mellan ett brott och prövningen av körkortsåterkallelse eller vid trafiknykterhetsbrott bestående i en kortare förflyttning på en gård eller parkeringsplats.

Under år 1997 meddelades sammanlagt drygt 7 500 beslut om underlåtande av körkortsingripande. För år 1998 var motsvarande siffra drygt 6 100.

2.8. Ingripande mot utländska körkort

I 6 kap. KKL finns bestämmelser om utländska körkort. De har sin grund i de konventioner om vägtrafik som Sverige har anslutit sig till. Några av dem behandlas i kapitel 6. Bestämmelserna i 6 kap. KKL innebär sammanfattningsvis att ett utländskt körkort som har utfärdats i en stat inom EES gäller i Sverige enligt sitt innehåll. Även andra utländska körkort gäller i Sverige enligt sitt innehåll, men under vissa förutsättningar krävs att det finns en bestyrkt översättning till engelska, tyska, franska eller svenska. Giltighetstiden i Sverige för körkort utfärdade i stat utanför EES är begränsad till ett år räknat från det att innehavaren folkbokfördes i Sverige.

Enligt 6 kap. KKL är det möjligt för svenska myndigheter och domstolar att besluta om körkortsingripanden beträffande utländska körkort. Av 5 § framgår att giltigheten i Sverige av ett utländskt körkort skall prövas, om det finns grund för körkortsingripande enligt bestämmelserna i körkortslagen. Ingripandet skall prövas enligt samma regler som vid ingripande mot svenskt körkort.

Vid prövningen av giltigheten i Sverige av ett utländskt körkort som har utfärdats inom EES kan körkortet tvångsvis bytas ut mot ett likvärdigt svenskt körkort enligt bestämmelsen i 6 kap. 6 § KKL. Bestämmelsen motiveras av behovet av att kunna förhindra att en i Sverige bosatt person, vars utländska körkort har förklarats ogiltigt, skall kunna använda sitt utländska körkort omedelbart efter utgången av tiden för ogiltighet, utan att en lämplighetsprövning har skett enligt svenska regler (prop. 1995/96: 118).

2.9. Villkorlig återkallelse

I 1998 års körkortslag har införts en möjlighet att besluta om villkorlig körkortsåterkallelse. Någon sådan möjlighet har inte funnits tidigare i svensk rätt och nyskapelsen kan ses som ett led i en strävan på det kriminalpolitiska området att finna nya brottsförebyggande åtgärder och nya former av sanktioner. Bestämmelsen om villkorlig körkortsåterkallelse finns i 5 kap. 12 § KKL. En sådan återkallelse får ske beträffande den som har gjort sig skyldig till rattfylleribrott enligt 4 § eller 4 a § TBL efter att ha förtärt alkohol. Närmare bestämmelser om villkorlig körkortsåterkallelse finns i lagen (1998:489) om försöksverksamhet med villkorlig körkortsåterkallelse.

I förarbetena till lagstiftningen om villkorlig körkortsåterkallelse framhålls att en förlust av körkort ofta är förenat med negativa sociala konsekvenser. En återkallelse kan därför vara förödande för en framgångsrik rehabilitering av den som gjort sig skyldig till rattfylleribrott. Ordningen med villkorlig återkallelse är tänkt att tvinga körkortshavaren att avstå från alkohol när han vill köra sin bil. Möjligheten att villkorligt få behålla körkortet kan vara ett starkt incitament för ett nyktert levnadssätt, vilket kan leda till stora vinster från trafiksäkerhetssynpunkt och stora kostnadsbesparingar för samhället (prop. 1997/98:124 s. 56).

Ordningen med villkorlig körkortsåterkallelse är utformad som en försöksverksamhet. Lagstiftningen trädde i kraft den 1 februari 1999 och den upphör att gälla fem år efter ikraftträdandet. Försöksverksamheten har begränsats till att omfatta personer som har gjort sig skyldiga till trafiknykterhetsbrott och som är folkbokförda i Västerbottens,

Stockholms eller Östergötlands län. Försöksverksamheten har dessutom begränsats till personbilar, vilka skall förses med s.k. alkolås.

Alkolåset är ett tekniskt instrument som kontrollerar eventuell förekomst av alkohol i förarens utandningsluft. Låset är kopplat till bilens tändningssystem och omöjliggör start och körning om det finns alkohol i utandningsluften. Föraren är tvungen att blåsa i instrumentet för att kunna starta bilen och under färd sker nya prov av utandningsluften med slumpmässiga tidsintervall.

Villkorlig körkortsåterkallelse får meddelas efter ansökan av körkortshavaren. Beslutet innebär att körkortshavarens behörighet begränsas till att gälla endast den bil som har utrustats med alkolås. Han skall dessutom genom ett särskilt avtal förbinda sig att endast köra fordonet i Sverige. I förarbetena uttalas att det är lämpligt att försökspersonerna genomgår regelbundna läkarundersökningar för att resultatet av försöksverksamheten skall kunna mätas. Även andra krav kan behöva ställas på försökspersonerna för att försöksverksamheten skall kunna utvärderas. Ett sådant krav kan vara att inställa personbilen för kontroll av alkolåset eller att delta i olika tester. Denna typ av krav bör regleras genom det särskilda avtalet.

En villkorlig körkortsåterkallelse skall gälla i två år. Tiden räknas från beslutet om återkallelse. Under denna tid skall körkortshavaren ha alkolåset inmonterat och i övrigt följa uppställda villkor. Om försökspersonen inte följer villkoren eller uppför sig på sådant sätt att grund för nytt körkortsingripande föreligger, skall länsstyrelsen undanröja den villkorliga återkallelsen och på nytt ta upp frågan om körkortsingripande med anledning av det brott som föranledde den villkorliga återkallelsen.

När den tvååriga villkorstiden har löpt ut skall körkortshavaren få ett nytt körkort med de behörigheter som fanns på det återkallade körkortet.

2.10. Förfarandet vid körkortsingripande

2.10.1. Instansordningen

Enligt 1977 års körkortslag var det länsrätterna som i första instans prövade frågan om återkallelse av körkort. Prövningen skedde efter anmälan av länsstyrelsen och handläggningen var enligt huvudregeln skriftlig. År 1981 övergick länsrätternas handläggning av körkortsingripanden till att bli en tvåpartsprocess med det allmänna som sökande och körkortshavaren som motpart. Det allmännas talan fördes av ett allmänt ombud, som förordnades av länsstyrelsen. Körkortsmålen

utgjorde en betydande del av länsrätternas arbetsbörda. Av de ca 135 000 mål som kom in till länsrätterna under år 1993 var ca 40 000 – eller 30 procent – körkortsmål. Länsrättens beslut överklagades till kammarrätten och till Regeringsrätten som slutinstans.

Den nuvarande ordningen för handläggning av körkortsingripanden har gällt sedan den 1 oktober 1994. Enligt 7 kap. 2 § andra stycket KKL prövar länsstyrelsen ärenden om bl.a. körkortsingripande. Av 8 kap. 1 § KKL följer att länsstyrelsens beslut i ärenden om körkortsingripanden får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, där länsstyrelsen för det allmännas talan. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Av 34 a § FPL följer att sådant tillstånd skall meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt, om det finns anledning ändra länsrättens beslut eller om det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet. Länsrättens beslut står fast i de fall prövningstillstånd inte meddelas.

2.10.2. Interimistiska beslut om återkallelse och preliminära beslut

I vissa fall kan ett beslut om körkortsåterkallelse gälla interimistiskt, dvs. tills vidare i avvaktan på ett slutligt avgörande. Av 5 kap. 5 § KKL följer att ett sådant beslut kan fattas, om det på sannolika skäl kan antas att körkortet kommer att återkallas på någon av de grunder som anges i 5 kap. 3 § 1–7 KKL. Om beslutet grundas på misstanke om brottslig gärning, skall beslutets giltighetstid begränsas enligt vad som gäller för spärrtid. Interimistiska beslut om återkallelse förekommer främst i de fall där polismyndighet eller åklagare har beslutat om omhändertagande av ett körkort och efter anmälningar från läkare om misstanke om sjukdomar som är farliga för trafiksäkerheten. Interimistiska beslut fattas ibland också efter anmälan från polis om att en körkortshavare betett sig på ett sådant sätt att hans innehav av körkort kan ifrågasättas.

Under år 1997 återkallades drygt 14 000 körkort tills vidare efter beslut av länsstyrelse och knappt 300 efter beslut av länsrätt. För år 1998 var motsvarande antal närmare 13 500 respektive knappt 500.

I 7 kap. 6 § KKL finns bestämmelser om preliminära beslut om körkortsingripanden, vilka syftar till att förenkla och effektivisera handläggningen av körkortsärenden. Preliminära beslut utfärdas av länsstyrelsen för godkännande av körkortshavaren inom viss tid och kan avse såväl körkortsåterkallelse som varning.

För att ett preliminärt beslut om körkortsingripande skall utfärdas fordras att det finns grundad anledning anta att körkortshavaren är

beredd att godta beslutet. Antagandet får grundas på de omständigheter och uppgifter som föreligger i ärendet. Enligt förarbetena bör ett preliminärt beslut om körkortsingripande kunna meddelas när den gärning eller det förhållande som läggs till grund för ingripandet inte är ifrågasatt eller på annat sätt oklart. Så kan vara fallet om körkortshavaren har erkänt gärningen eller om omständigheterna är sådana att det inte finns någon tvekan i skuldfrågan. Dessutom fordras att varken omständigheterna vid gärningen eller körkortshavarens personliga förhållanden är sådana att de har någon avgörande betydelse för körkortsingripandet, vare sig när det gäller formen eller spärrtidens längd (prop. 1997/98:124 s. 50 f.). Ett preliminärt beslut som har godkänts av körkortshavaren gäller som lagakraftvunnet beslut.

2.10.3. Formella förutsättningar för körkortsingripande på grund av brott

I 5 kap. 1 § andra stycket KKL anges en grundläggande princip för körkortsingripanden på grund av brott. Den innebär att skuldfrågan skall ha avgjorts straffrättsligt innan körkortsingripande får ske samt att skuldfrågan inte skall prövas i körkortsärendet.

Skuldfrågan skall ha avgjorts genom lagakraftvunnen dom, godkänt strafföreläggande eller genom godkänt föreläggande av ordningsbot. Den kan också ha avgjorts genom beslut om åtalsunderlåtelse. Enligt paragrafens tredje stycke jämställs med svensk dom brottmålsdom eller annat likvärdigt avgörande som har meddelats av utländsk domstol eller myndighet.

2.11. Handläggning av ärenden om körkortsingripande

2.11.1. Handläggningen vid länsstyrelsen

Länsstyrelserna handlägger cirka 40 000 ärenden om körkortsingripanden per år. Dessutom granskar länsstyrelserna varje år cirka 300 000 underrättelser från Vägverket och cirka 150 000 brottmålsdomar från de allmänna domstolarna. Nedan lämnas en redogörelse för länsstyrelsernas handläggning av ärenden om körkortsingripanden.

Interimistiska beslut

Interimistiska beslut om körkortsåterkallelse initieras vanligtvis genom att polis har beslutat omhänderta ett körkort. Beslutet och det omhändertagna körkortet skall inom 48 timmar skickas till länsstyrelsen i det län där körkortshavaren är folkbokförd. Länsstyrelsen skall skyndsamt pröva om körkortet skall återlämnas till körkortsinnehavaren eller om beslutet om omhändertagande skall bestå. Bedömer länsstyrelsen att beslutet skall upphävas skall körkortet och beslutet skickas till körkortshavaren i rekommenderat brev. Blir bedömningen i stället att körkortet sannolikt kommer att återkallas genom slutligt beslut, skall länsstyrelsen underrätta körkortshavaren, som därvid får åtta dagar på sig att komma in med yttrande. När tiden har löpt ut eller yttrande har kommit in, skall länsstyrelsen omgående fatta beslut i frågan om körkortet skall återkallas interimistiskt. Beslutet skall delges körkortsinnehavaren.

Körkortsinnehavaren kan överklaga det interimistiska beslutet om återkallelse tills vidare. Länsstyrelsen skall därvid ta ställning till om det finns skäl att ompröva beslutet. Om beslutet står fast, skall överklagandet och samtliga handlingar i ärendet sändas till länsrätten. I allmänhet bifogar länsstyrelsen därvid ett eget yttrande.

Slutliga beslut

I de fall ett interimistiskt beslut om återkallelse har fattats skall länsstyrelsen pröva ärendet slutligt när det finns en lagakraftvunnen brottmålsdom, ett godkänt strafföreläggande, ett godkänt föreläggande om ordningsbot eller ett beslut om åtalsunderlåtelse. Har den spärrtid som bestämts i det interimistiska beslutet inte löpt ut, underrättar länsstyrelsen i regel körkortshavaren om att det är dags att fatta ett slutligt beslut i ärendet och att han kan komma in med yttrande. Därefter fattar länsstyrelsen sitt slutliga beslut. Har spärrtiden däremot löpt ut, beslutar länsstyrelsen i stället att ytterligare ingripanden inte skall ske. Det kan i sammanhanget nämnas att det ibland inträffar nya omständigheter i ärendet under löpande spärrtid. Det kan exempelvis vara fråga om att körkortsinnehavaren gör sig skyldig till olovlig körning. Länsstyrelsen kan då besluta om ytterligare spärrtid sedan körkortshavaren fått tillfälle att yttra sig.

I de fall något interimistiskt beslut inte har fattats gäller följande. Länsstyrelserna får varje vecka in underrättelser från Vägverket. De innehåller uppgift om förseelser som kan inverka på innehavet av körkort. Det kan exempelvis vara uppgifter om trafikbrott eller om

allmän brottslighet, som misshandel, olaga hot eller narkotikabrott. Underrättelserna innehåller i förekommande fall även uppgift om nykterhetsanmärkningar. Från de allmänna domstolarna får länsstyrelserna in kopior av domar i vissa brottmål, om annan påföljd än böter har dömts ut. Länsstyrelsen prövar om innehållet i underrättelserna respektive brottmålsdomarna påkallar ett körkortsingripande. Körkortsinnehavaren underrättas i förekommande fall om att länsstyrelsen avser att pröva frågan om ingripande och han får tillfälle att inom viss tid yttra sig i ärendet. Är det fråga om en uppgift om nykterhetsanmärkning, remitteras ärendet till socialnämnden för yttrande.

Preliminär varning

Ärenden som leder fram till beslut om preliminär varning kan initieras av uppgifter i de underrättelser som länsstyrelsen får från Vägverket eller i de brottmålsdomar som kommer in från de allmänna domstolarna. Länsstyrelsens beslut om preliminär varning skickas till körkortsinnehavaren, som därvid kan välja att godkänna beslutet. Väljer han att inte godkänna beslutet, får länsstyrelsen fortsättningsvis hantera ärendet enligt vad som sägs ovan.

Innehavare av taxiförarlegitimation

Regler om taxiförarlegitimation finns i yrkestrafiklagen (1998:490). De innebär i förekommande fall att även taxiförarlegitimationen skall återkallas när länsstyrelsen återkallar ett körkort. I de flesta fall gäller samma återkallelsetid för taxiförarlegitimationen som för körkortet, men ibland är så icke fallet. När exempelvis en innehavare av både körkort och taxiförarlegitimation döms för rattfylleri och misshandel kan länsstyrelsen besluta att körkortet skall återkallas under en tid av tolv månader och att taxiförarlegitimationen skall återkallas för gott, eftersom det är fråga om misshandel. För att erhålla ny taxiförarlegitimation måste personen ge in en ny ansökan samt genomgå sedvanlig prövning och avlägga ett godkänt taxiprov.

2.12. Handläggningen i länsrätt

Länsrättens handläggning av körkortsmål regleras i huvudsak av bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971:291) och av 7 kap. KKL. Samtliga körkortsingripanden som prövas av länsrätt har anhängiggjorts genom ett överklagande av körkortshavaren eller av länsstyrelsen. Det kan i sammanhanget anmärkas att länsstyrelsen kan överklaga även till förmån för den enskilde (8 kap. 1 § KKL). Under år 1998 kom sammanlagt 5 701 körkortsmål in till landets länsrätter. Under år 1999 uppgick antalet till 5 420.

Länsrätten skall ge motparten i målet tillfälle att ta del av och yttra sig över överklagandeskriften. Svaret skall tillställas den som överklagat och denne skall samtidigt få tillfälle att inom viss tid komma in med yttrande, om det inte är obehövligt. Enligt förvaltningsprocesslagen har länsrätten ansvar för att varje mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Det innebär att domstolen vid behov skall komplettera utredningen.

Länsrätten avgör oftast körkortsmålen efter ett skriftligt förfarande, men muntliga inslag förekommer i handläggningen. Enligt förvaltningsprocesslagen skall länsrätten hålla muntlig förhandling, om enskild som för talan i målet begär det samt förhandlingen inte är obehövlig och ej heller särskilda skäl talar mot det. Möjligheten att avslå en begäran om muntlig förhandling har under senare år kommit att användas allt mer sällan, särskilt gäller det sedan Europakonventionen inkorporerades i svensk rätt den 1 januari 1995, se avsnitt 6.1.1. Muntlig förhandling får ingå i handläggningen beträffande viss fråga, när det kan antas vara till fördel för utredningen eller om det kan främja ett snabbt avgörande av målet. Muntlig förhandling förekommer emellertid relativt sällan i länsrätternas handläggning av körkortsmål. Under år 1998 avgjordes inte mer än fem procent av dessa mål efter muntlig förhandling.

Länsrättens avgörande skall grundas på vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt har förekommit i målet. Länsrätten är som huvudregel domför med en lagfaren domare och tre nämndemän. Är målet av enkel beskaffenhet, är länsrätten domför med en lagfaren domare. Under år 1998 avgjordes 40 procent av alla körkortsmål i länsrätterna av ensamdomare. Samtliga domarkategorier är behöriga att handlägga alla typer av körkortsmål. För länsrättsnotarier gäller dock särskilda regler. Enligt 20 § i förordningen (1996:382) med länsrättsinstruktion får en länsrättsnotarie som har tjänstgjort minst ett år samt bedöms ha tillräcklig erfarenhet och i övrigt vara lämplig förordnas att på eget ansvar handlägga mål om återkallelse av körkort, körkortstillstånd eller traktorkort. Förordnandet får endast avse mål av enkel

beskaffenhet som inte kräver särskild erfarenhet. Rotelinnehavaren skall efter prövning i varje särskilt fall avgöra om målet är av sådan art att det kan handläggas av en notarie. Under år 1998 avgjordes 815 körkortsmål av notarier i länsrätt. Det motsvarar 14 procent av samtliga körkortsmål i länsrätt under det angivna året.

3. Straffrättsliga förfaranden och reaktioner

Som bakgrund till frågan om hur körkortsingripanden skulle kunna handläggas i samma ordning som brottmål lämnas nedan en kortfattad redogörelse för de straffrättsliga förfaranden som är av intresse i sammanhanget. Dessutom lämnas en översiktlig redogörelse för det straffrättsliga reaktionssystemet.

3.1. Straffprocessuella förfaranden

3.1.1. Strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot

Allmänt

Talan om ansvar för brott och därmed sammanhängande frågor skall som huvudregel prövas av allmän domstol, men i många fall kan domstolsförfarandet ersättas med ett strafföreläggande eller ett föreläggande av ordningsbot. Regler för denna summariska straffprocess finns i 48 kap. RB och de innebär att frågan om ansvar för vissa brott, som hör under allmänt åtal, får tas upp av åklagare genom strafföreläggande och av polisman genom föreläggande av ordningsbot. Båda förfarandena innebär att den misstänkte föreläggs ett straff för godkännande omedelbart eller inom viss tid. Ett föreläggande som har godkänts av den misstänkte får samma rättsverkan som en lagakraftvunnen dom.

Att godkända strafförelägganden och förelägganden av ordningsbot gäller som lagakraftvunna domar innebär att de inte kan överklagas i vanlig ordning. I stället kan de särskilda reglerna i 59 kap. 6–10 §§ RB användas. Både den misstänkte och åklagaren kan klaga och vid bifall skall det godkända föreläggandet undanröjas. Grunderna för bifall är att godkännandet inte kan anses som en giltig viljeförklaring, att det vid ärendets behandling har förekommit sådant fel att föreläggandet bör anses som ogiltigt eller att föreläggandet av någon annan anledning inte

överensstämmer med lag. Ett beslut om undanröjande måste avse föreläggandet i sin helhet.

Enligt 9 kap. 18 § sekretesslagen (1980:100) gäller inte sekretess för uppgift i ärende om strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot. Detta utgör ett undantag från den sekretess som gäller enligt 9 kap. 17 § sekretesslagen under förundersökning i brottmål för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden.

Strafföreläggande

Bestämmelser om strafföreläggande finns i 48 kap. 4–12 a §§ RB och i strafföreläggandekungörelsen (1970:60). För brott som har begåtts av den som är under 18 år finns särskilda bestämmelser i 15 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

Institutet strafföreläggande infördes för att möjliggöra en enkel, snabb och effektiv handläggning i bagatellartade fall. Tillämpningsområdet har därefter utökats steg för steg. Strafföreläggande får utfärdas beträffande brott, för vilket böter ingår i straffskalan. Undantagna är dock de fåtaliga bötesbrott för vilka det föreskrivs s.k. normerande böter, dvs. böter som bestäms efter värdet av den vinst som gärningsmannen gjort på grund av brottet eller efter någon liknande beräkningsgrund.

Straffet i det enskilda fallet bestäms av åklagaren, som kan förelägga den misstänkte ett bötesstraff. Föreläggandet kan också avse villkorlig dom, eventuellt i förening med ett bötesstraff, om den misstänkte var 18 år eller äldre när brottet begicks och om det är uppenbart att en domstol skulle döma till sådan påföljd. Kan brottet leda till förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan, skall också denna omfattas av föreläggandet. Har målsäganden anmält skadeståndsanspråk avseende betalningsskyldighet skall strafföreläggandet i vissa fall omfatta också det enskilda anspråket.

Strafföreläggandet utfärdas skriftligen enligt ett formulär, vilket har fastställts av Riksåklagaren. Föreläggandet, vilket i allmänhet sänds med post till den misstänkte, skall innehålla uppgift om bl.a. den misstänkte, brottet samt det straff, den särskilda rättsverkan och det enskilda anspråk som föreläggs den misstänkte. I föreläggandet skall vidare anges hur den misstänkte kan godkänna föreläggandet och inom vilken tid det kan ske. I föreläggandet skall också anges vilken myndighet som tar emot det godkända föreläggandet, vilka åtgärder som i övrigt ankommer på den misstänkte samt att åtal kan komma att väckas, om han inte godkänner strafföreläggandet inom föreskriven tid.

Strafföreläggandet godkänns genom att den misstänkte undertecknar och till behörig mottagare ger in en förklaring att han erkänner gärningen och godtar det straff samt, i förekommande fall, den särskilda rättsverkan och det enskilda anspråk som förelagts honom. Föreläggandet kan godkännas också genom betalning, om det avser enbart böter och avgift till brottsofferfond. Riksåklagaren bestämmer till vilken myndighet skriftliga godkännanden skall lämnas. Betalning av förelagda böter sker till Rikspolisstyrelsen.

Uppgift om strafförelägganden som har utfärdats skall lämnas till Riksåklagaren. Denne skall i sin tur till Rikspolisstyrelsen lämna uppgift om bl.a. strafförelägganden som avses i 7 kap. 4 § KKF samt de uppgifter som behövs för uppbörd enligt bötesverkställighetslagen (1979:189). Det kan i sammanhanget också nämnas att författningsbestämmelser om skyldighet för domstol att underrätta myndighet om dom i brottmål också skall tillämpas på Riksåklagaren i fråga om godkänt strafföreläggande.

Under år 1997 beivrades närmare 37 000 brott genom förfarandet med strafföreläggande. Av dessa avsåg cirka 4 000 trafiknykterhetsbrott, 400 smitning och 8 000 olovlig körning.

Föreläggande av ordningsbot

Institutet ordningsbot infördes för att möjliggöra ett snabbt beivrande av bl.a. trafikförseelser, vilket antogs kunna bidra till en bättre trafikdisciplin och därmed ökad trafiksäkerhet. De närmare bestämmelserna finns i 48 kap. 13–20 §§ RB och i ordningsbotskungörelsen (1968:199).

Föreläggande av ordningsbot får utfärdas när det är fråga om brott, för vilket det inte är föreskrivet något annat straff än böter, dock inte normerande böter. Dessutom gäller att ordningsbot endast kan föreläggas för de brott som Riksåklagaren bestämt i samråd med Rikspolisstyrelsen. Förfarandet innebär att den misstänkte föreläggs ett bötesstraff för godkännande omedelbart eller inom viss tid. Bötesstraffet skall bestämmas i enlighet med de föreskrifter som meddelas av regeringen och Riksåklagaren. I förekommande fall skall i föreläggandet ingå också förverkande av egendom och annan särskild rättsverkan av förverkandeliknande slag. Möjligheten till förverkande vid föreläggande av ordningsbot är dock begränsad till vissa särskilt angivna brott, som t.ex. ringa varusmuggling.

Ett föreläggande av ordningsbot skall avfattas skriftligen. Därvid används ett formulär som har tagits fram av Riksåklagaren. Utfärdandet bör ske i den misstänktes närvaro och han skall ges tillfälle att

omedelbart godkänna föreläggandet. I vissa fall kan föreläggandet utfärdas i den misstänktes frånvaro och föreläggandet skickas då till honom för senare ställningstagande. Enligt huvudregeln får föreläggande av ordningsbot utfärdas av varje sådan polis som anges i 1 kap. 2 § polisförordningen (1984:730). Föreläggande kan också utfärdas av åklagare, som av Riksåklagaren särskilt har tilldelats denna uppgift. Även vissa tulltjänstemän får utfärda föreläggande av ordningsbot för vissa särskilt angivna brott.

Föreläggande av ordningsbot godkänns på samma sätt som strafföreläggande. Godkännandet kan således ske genom att den misstänkte undertecknar föreläggandet. Därefter lämnas det vanligen direkt till polismannen. Godkännande kan också ske genom betalning av det förelagda bötesstraffet till Rikspolisstyrelsen. För det fall att den misstänkte inte godkänner föreläggandet, skall polismyndigheten lämna ärendet vidare till åklagare.

Rikspolisstyrelsen skall underrättas om vilka förelägganden som har utfärdats och vilka som har godkänts. Rikspolisstyrelsen skall i sin tur underrätta länsstyrelsen om uppgifter i förelägganden som gäller omständigheter som avses i 5 kap. 3 § 4 KKL, dvs. om en körkortshavare har brutit mot någon regel som är väsentlig ur trafiksäkerhetssynpunkt. Därjämte gäller att vad som föreskrivs i lag eller annan författning om skyldighet för tingsrätt att underrätta myndighet om dom i brottmål äger motsvarande tillämpning på Rikspolisstyrelsen i fråga om godkända förelägganden av ordningsbot.

Antalet godkända förelägganden av ordningsbot har under senare år uppgått till närmare 200 000 per år. Den absoluta merparten av dessa avser trafikrelaterad brottslighet. Det kan nämnas att av de drygt 192 000 förelägganden som godkändes under år 1997 avsåg närmare 127 000 hastighetsöverträdelse och 28 000 brott mot skyldigheten att använda bilbälte.

3.1.2. Åtalsunderlåtelse

I svensk rätt är utgångspunkten att åklagaren har s.k. absolut åtalsplikt. Det innebär att han är skyldig att väcka åtal, om det är fråga om ett brott och om bevisningen är sådan att en fällande dom kan påräknas. Från den absoluta åtalsplikten har undantag gjorts genom bestämmelsen om åtalsunderlåtelse i 20 kap. 7 § RB. I 16–22 §§ lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare finns bestämmelser om åtalsunderlåtelse vid brott som har begåtts av den som inte fyllt 18 år. Riksåklagaren har utfärdat allmänna råd om åtalsunderlåtelse.

Åtalsunderlåtelse innebär att åklagaren beslutar att avstå från att åtala. I allmänhet meddelas åtalsunderlåtelse bara om den misstänkte har erkänt. Enligt Riksåklagarens allmänna råd fordras dessutom att det inte föreligger någon tveksamhet beträffande brottets rubricering. Ytterligare en förutsättning för att åklagaren skall kunna besluta om åtalsunderlåtelse är att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts. Det bör i sammanhanget framhållas att departementschefen i förarbetena uttalade att utrymmet är begränsat för åtalsunderlåtelser på trafikområdet. Bestämmelserna i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare innebär att åklagaren har större möjligheter att meddela åtalsunderlåtelse beträffande brott som har begåtts av den som inte fyllt 18 år än om den misstänkte är äldre.

Under 1990-talet har antalet beslut om åtalsunderlåtelse varierat mellan 14 000 och 17 000 per år. Av de 17 168 beslut som meddelades under år 1997 avsåg närmare 4 000 brott mot TBL. Merparten av dessa (3 555) gällde olovlig körning.

3.1.3. Kort om straffprocessen i allmän domstol

Regler för rättegången i brottmål finns främst i rättegångsbalken. Med brottmål avses samtliga mål i vilka talan förs om ansvar för brott. De flesta brottmål förs på det allmännas vägnar av åklagaren.

Huvudförhandlingen i brottmål skall vara muntlig och som huvudregel gäller att all bevisning skall förebringas muntligen. Anledningen härtill är att domstolen kan göra en säkrare bedömning av bevisningen, om den tas upp i form av direkta förhör i stället för genom skriftliga utsagor. Flera betydelsefulla undantag har gjorts från förbudet att åberopa skriftliga vittnesattester. Bl.a. gäller att skriftliga berättelser får läggas fram som bevisning, om det finns särskilda skäl med hänsyn till de kostnader eller olägenheter som ett muntligt förhör kan antas medföra, vad som kan stå att vinna med ett sådant förhör, berättelsens betydelse och övriga omständigheter. I praxis tillämpas detta undantag ofta beträffande sådana brott där endast böter kan komma i fråga.

Den tilltalade skall som regel inställa sig personligen vid huvudförhandlingen i målet, men under vissa förutsättningar kan förhandlingen hållas och målet avgöras i hans utevaro. Så får bl.a. ske om det saknas anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse i högst tre månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening. Ett grundläggande krav är dock att saken kan utredas tillfredsställande även utan den tilltalades närvaro.

De flesta brottmål avgörs i tingsrätt av en lagfaren domare och tre nämndemän. Mål som gäller brott för vilket inte svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader är föreskrivet kan emellertid avgöras av en lagfaren domare utan nämnd, om det inte finns anledning att döma till svårare straff än böter och det i målet inte är fråga om företagsbot.

I förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion anges under vilka förutsättningar brottmål får avgöras av tingsnotarie. Enligt 19 § får lagmannen förordna notarie, som har tjänstgjort minst ett år och som bedöms ha tillräcklig erfarenhet och i övrigt vara lämplig, att på eget ansvar handlägga brottmål som endast rör brott för vilket inte är föreskrivet svårare straff än böter. Enligt bestämmelsen får dock notarie inte förordnas att handlägga mål om andra i brottsbalken upptagna brott än förargelseväckande beteende och inte heller mål om vårdslöshet i trafik eller mål om förvandling av böter. Förordnandet får heller inte avse mål som är omfattande eller svåra eller som av någon annan anledning kräver särskild erfarenhet. De flesta s.k. notariemål rör hastighetsöverträdelser och andra förseelser mot trafikförfattningarna. Av 20 § följer att det finns möjlighet att ge notarie mer vidsträckta förordnanden än vad som framgår av 19 §. Så kan exempelvis notarie som har tjänstgjort minst ett år förordnas att döma i mål om t.ex. snatteri eller liknande brott upptagna i brottsbalken. Nämndemän skall alltid delta i avgörandet när en notarie handlägger brottmål vid huvudförhandling.

Frågan om notariers behörighet att avgöra mål har behandlats av 1995 års Domstolskommitté (SOU 1998:88 s. 130 ff.). Kommittén menade att de gränser som finns i tingsrättsinstruktionen för notariernas behörighet att avgöra mål erfarenhetsmässigt har fungerat väl och att notariernas behörighet bör behållas. Enligt kommittén bör dock en viss uppstramning ske av vilka mål som får delegeras till notarie. Kommittén föreslog därför att det för samtliga måltyper anges att det skall ske en prövning av varje mål som delegeras. Betänkandet bereds för närvarande inom Justitiedepartementet.

Vid överklagande av tingsrättens dom i brottmål krävs prövningstillstånd, om den tilltalade inte dömts till annan påföljd än böter eller om han frikänts från ansvar för brott för vilket inte är föreskrivet svårare straff än fängelse i sex månader. Prövningstillstånd får meddelas endast under vissa förutsättningar.

Enligt huvudregeln är hovrätten domför i brottmål med tre lagfarna ledamöter och två nämndemän. Om det inte finns anledning att döma till svårare straff än böter, är hovrätten emellertid domför med bara tre lagfarna ledamöter. Huvudförhandlingen i hovrätt sker i allt väsentligt på samma sätt som i tingsrätt. I några situationer får dock hovrätten

avstå från huvudförhandling och i stället avgöra målet på handlingarna efter föredragning. Så kan exempelvis ske om det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller att döma honom till svårare påföljd än böter, villkorlig dom eller sådana påföljder i förening. Har en part begärt huvudförhandling skall emellertid sådan hållas, om det inte är uppenbart obehövligt.

Under åren 1991–1997 avgjorde landets tingsrätter mellan 57 000 och 80 000 brottmål varje år. För år 1998 uppgick antalet till drygt 58 000. Av dessa avgjordes drygt 9 600 av ensamdomare utan nämnd och drygt 8 800 av tingsnotarie. Under åren 1995–1997 avgjorde landets hovrätter 7 500–8 900 brottmål per år. För år 1998 uppgick antalet till 7 872.

3.2. Det straffrättsliga reaktionssystemet

3.2.1. Påföljder

Begreppet påföljd definieras i 1 kap. 3 § BrB genom en uttömmande uppräkning. Med påföljd förstås straffen böter och fängelse samt villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård. Brottsbalken använder således begreppet påföljd i en noga bestämd teknisk mening. I begreppet ingår enbart de angivna påföljderna. Andra följder av brott, som t.ex. utvisning eller företagsbot utgör inte påföljder i brottsbalkens mening. De betecknas i stället som särskild rättsverkan av brott, se avsnitt 3.2.2.

Brottsbalken trädde i kraft den 1 januari 1965 och dess ursprungliga påföljdssystem präglades i stor utsträckning av en behandlingstanke. Brottslingen ansågs vara en produkt av sin sociala miljö och den påverkan han utsatts för. Påföljdssystemet skulle verka för att rehabilitera honom och på så sätt förebygga fortsatt brottslighet. Straffet legitimerades således av brottslingens behov av behandling. Efter brottsbalkens ikraftträdande uppstod en växande kritik mot behandlingstanken, vilken har resulterat i betydande förändringar i brottsbalkens påföljdssystem. Reformarbetet har inneburit att brottet har hamnat i centrum i stället för brottslingen. Behandlingstanken har fått stå tillbaka till förmån för principer som proportionalitet, rättvisa, klarhet och förutsebarhet.

År 1989 genomfördes en genomgripande förändring av lagreglerna om påföljdsval och straffmätning (jfr. prop. 1987/88:120). Reformen byggde på tanken att preventionsteorier inte skulle vara avgörande för domstolens påföljdsbestämning. I stället skall brottets straffvärde och art vara vägledande. En brottslig handling bestraffas för att den är

klandervärd och ju mer klandervärd den är, desto allvarligare blir samhällets reaktion. Vid sidan av brottets straffvärde och art kan i viss utsträckning hänsyn tas till den tilltalades personliga förhållanden, det gäller exempelvis vid valet mellan fängelse, villkorlig dom och skyddstillsyn.

I 29 kap. BrB finns regler om straffmätning. Utgångspunkten är att straffet skall bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan med ledning av brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Detta bestäms med hänsyn till den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit och efter vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt hans avsikter och motiv. Dessutom anges en rad försvårande respektive förmildrande omständigheter, som skall beaktas vid straffmätningen. Hänsyn skall tas till bl.a. omständigheter hänförliga till gärningsmannens person och till andra för honom negativa verkningar av brottet. I 29 kap. 5 § 5 BrB behandlas den situationen att den tilltalade till följd av brottet har drabbats av eller sannolikt kommer att drabbas av hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning. Bestämmelsen anses tillämplig vid exempelvis återkallelse av körkort för en yrkeschaufför.

3.2.2. Särskild rättsverkan

I 1 kap. 8 § BrB erinras om att brott, förutom påföljd, kan leda också till förverkande, företagsbot eller annan särskild rättsverkan. Begreppet ”särskild rättsverkan” är inte närmare definierat. Av ordalydelsen i 1 kap. 8 § BrB följer emellertid att det är fråga om en författningsreglerad följd av brott, vilken inte består i en påföljd eller i skyldigheten att betala skadestånd.

Särskild rättsverkan är en samlingsbeteckning för flera olika företeelser. Förutom de i 1 kap. 8 § BrB angivna exemplen förverkande av egendom och företagsbot kan särskild rättsverkan utgöras av t.ex. avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond, utvisning på grund av brott enligt utlänningslagen (1989:529) eller skyldighet att utge avgift enligt förordningen (1980:400) om ersättning vid vissa viltskador m.m. Även återkallelse av körkort till följd av brott har karakteriserats som särskild rättsverkan1. I det följande lämnas en kort redogörelse för några av de vanligaste formerna av särskild rättsverkan vid sidan av körkortsingripanden.

Regler om förverkande finns både i brottsbalken och i annan lagstiftning, t.ex. i jaktlagen (1987:259) och fiskelagen (1950:596).

1 Kommentar till brottsbalken, del III, Ulf Berg m.fl., 4:e uppl., s. 452.

Förverkande enligt reglerna i 36 kap. BrB kan bestå i antingen sakeller värdeförverkande. Sakförverkande avser föremål eller rättigheter och innebär att ägaren eller rättighetshavaren berövas sin rätt, vilken i stället vanligtvis tillfaller staten. Förverkandet kan avse t.ex. utbyte av brott, egendom som har använts som hjälpmedel vid brott eller föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning eller som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa. Värdeförverkande innebär att den som begått ett brott skall utge värdet av en viss egendom eller av vissa förtjänster till staten. Det kan exempelvis gälla värdet av egendom som har använts som hjälpmedel vid brott.

På yrkande av allmän åklagare kan näringsidkare åläggas företagsbot för allvarligare brottslighet som har begåtts i utövningen av näringsverksamhet. Företagsbot utgör en rent bestraffande sanktion och den infördes i syfte att förstärka straffsystemets preventiva effekt beträffande brott som begås inom ramen för näringsverksamhet. Sanktionen har konstruerats som en särskild rättsverkan av brott, för att lagstiftaren ville undvika omfattande ingrepp i den grundläggande systematiken inom straffrätten. I sammanhanget kan nämnas att Företagsbotsutredningen har utrett frågor om effektivare sanktioner för brott i näringsverksamhet. I sitt betänkande, Straffansvar för juridiska personer (SOU 1997:127), föreslår utredningen att företag och andra juridiska personer skall kunna dömas till straff i form av böter. Den nya påföljden har av utredningen givits benämningen företagsböter och avsikten är att den skall ersätta den nuvarande ordningen med företagsbot. Betänkandet är för närvarande föremål för beredning inom Justitiedepartementet.

I sammanhanget kan även reglerna om näringsförbud nämnas. Enligt lagen (1986:436) om näringsförbud skall sådant förbud, om det är påkallat från allmän synpunkt, meddelas enskild näringsidkare och företrädare för juridiska personer, som grovt har åsidosatt vad som ålegat dem i näringsverksamhet och som därvid gjort sig skyldiga till brottslighet som inte är ringa. Det huvudsakliga syftet med näringsförbud är att hindra oseriösa företagare från att driva näringsverksamhet. Förbudet skall gälla under en bestämd tid, lägst tre och högst tio år. Det är möjligt att meddela interimistiskt beslut om tillfälligt näringsförbud. Talan om näringsförbud förs i allmän domstol av allmän åklagare.

Sedan den 1 juli 1994 gäller att den som gjort sig skyldig till brott skall åläggas att utge en avgift till brottsofferfonden, om det är fråga om brott för vilket fängelse ingår i straffskalan. Den dömde skall då åläggas att betala en avgift på 500 kr.

En utlänning kan utvisas ur Sverige på grund av brott enligt reglerna i 4 kap.7–10 §§utlänningslagen (1989:52). Frågan om sådan utvisning

prövas av den domstol som handlägger brottmålet och utvisningsbeslutet är en särskild rättsverkan av brott. Den tidigare motsvarigheten till utvisning – förvisning – betraktades som en brottspåföljd. Genom utformningen av utvisningsbestämmelsen i 1980 års utlänningslag slogs fast att utvisning på grund av brott skall anses utgöra en särskild rättsverkan av brott i stället för en brottspåföljd (prop. 1979/80: 96 s. 121 f.)

Beslut om särskild rättsverkan kan meddelas av domstol i mål om ansvar för brott eller om förverkande. För åklagare talan om ansvar, är det vanligen han som framställer yrkande om särskild rättsverkan. Ett sådant yrkande är dock inte nödvändigt för att domstolen skall besluta om förverkande, utvisning eller avgift till brottsofferfonden. Domstolen skall nämligen ex officio pröva om sådan rättsverkan skall beslutas. Däremot gäller att företagsbot bara får dömas ut efter yrkande av åklagaren.

I sammanhanget bör något sägas om brottmålsdomens rättskraft. Meddelar inte domstolen något beslut om särskild rättsverkan på grund av det ifrågavarande brottet i samband med att åtalet prövas, kan något sådant beslut normalt inte meddelas senare efter ny talan mot den tilltalade. Brottmålsdomens rättskraft omfattar således även frågan om exempelvis förverkande (jfr NJA II 1990 s. 401).

Beslut om förverkande och vissa andra former av särskild rättsverkan kan meddelas i samband med strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot. Av 48 kap. 2 § tredje stycket RB följer att föreläggandet i förekommande fall skall omfatta även förverkande av egendom, annan sådan särskild rättsverkan eller särskild rättsverkan i form av avgift till brottsofferfond. Enligt motiven till bestämmelsen innebär uttrycket ”sådan särskild rättsverkan” att det endast är fråga om förverkandeliknande följder av att någon fälls till ansvar (prop. 1964:10 s. 152). Så gäller exempelvis att företagsbot inte kan påföras näringsidkare genom strafföreläggande eller genom föreläggande av ordningsbot.

4. Frågans tidigare behandling

Alltsedan 1916 års förordning om automobiltrafik har uppgiften att fatta beslut om körkortsingripanden legat på antingen länsstyrelse eller förvaltningsdomstol. Frågan om att flytta över denna uppgift till straffprocessen har diskuterats vid ett flertal tillfällen.

1934 års vägtrafiksakkunniga hade i uppdrag att utreda frågan om körkortsåterkallelse borde beslutas av länsstyrelse eller av domstol (SOU 1935:23). Deras bedömning blev att beslut om körkortsåterkallelse även fortsättningsvis skulle fattas av länsstyrelserna. Som motivering framhöll de bl.a. att det knappast kunde komma i fråga att till domstol flytta över frågor om återkallelse i andra fall än de som föranletts av straffbelagda förseelser, exempelvis på grund av sjukdom.

Dessutom framhölls att det knappast var möjligt att avskaffa länsstyrelsens befogenhet att provisoriskt återkalla körkort. Departementschefen anslöt sig till de sakkunnigas bedömning (prop. 1936 nr 213).

Frågan om överflyttning av körkortsingripanden till domstol behandlades därefter av 1949 års trafiknykterhetsutredning. Till följd av utredningens begränsade uppdrag inskränktes övervägandena till att närmast avse återkallelse av körkort på grund av trafiknykterhetsbrott (SOU 1953:20). Utredningen fann flera skäl som talade mot att denna typ av ärenden skulle flyttas över till domstol. Bl.a. framhölls det naturliga i att samma myndighet som beviljade körkort – länsstyrelsen – även skulle pröva förutsättningarna för att återkalla dem. Att bryta ut återkallelse på grund av onykterhet i trafik och ge dem en särskild karaktär av straff bedömdes inte ändamålsenligt. Slutsatsen blev därför att ifrågavarande ärenden även fortsättningsvis skulle handläggas av länsstyrelserna.

Nästa gång frågan om att flytta över vissa körkortsingripanden till allmän domstol behandlades var av 1957 års trafiknykterhetskommitté, som föreslog att återkallelser på grund av annan straffbelagd handling än fylleri skulle flyttas över till domstol (SOU 1963:72 s. 159 ff.). Som skäl anförde kommittén bl.a. att ett domstolsförfarande skulle ge bättre rättssäkerhet för den enskilde än dåtidens administrativa förfarande i länsstyrelserna. Kommittén framhöll särskilt vikten av att ingripanden på grund av brott i största möjliga utsträckning bestäms inom ramen för

ett judiciellt förfarande och med beaktande av den samlade styrkan i samhällets reaktion på brottet. Kommittén ansåg vidare att handläggningen av körkortsmål skulle förenklas genom en överflyttning till domstol samt att det skulle ligga ett värde i att frågor om straff och om körkortsåterkallelse kunde avgöras i ett sammanhang. Den noggranna prövning som förfarandet i brottmål garanterar skulle, enligt kommittén, ge en väsentligt klarare bild av sakläget än den som länsstyrelsen kan utläsa ur handlingarna.

Trafikmålskommittén tillsattes år 1961 och fick bl.a. i uppdrag att undersöka förutsättningarna och formerna för körkortsingripande vid vissa särskilt angivna trafikförseelser. Kommittén redovisade ingående de synpunkter som kan läggas på frågan vilket organ som skall besluta om körkortsingripande på grund av brott (SOU 1972:70 s. 127 ff.).

Kommittén menade att det fanns flera starka skäl som talade för att körkortsåterkallelser på grund av trafikbrott borde handläggas av allmän domstol. Att prövningen av straffet och körkortsfrågan kan ske samtidigt måste, enligt kommittén, ses som ett grundläggande krav från både rättssäkerhets- och trafiksäkerhetssynpunkt. En sådan ordning skulle ge bättre möjligheter att använda körkortsingripandet som ett effektivt vapen i kampen mot trafikbrottslighet, då handläggningen skulle bli snabbare. Kommittén ansåg vidare att en samtidig handläggning av brottmålet och körkortsfrågan skulle innebära kostnadsmässiga fördelar för både det allmänna och för den enskilde. Även den internationella utvecklingen och önskemålet om internationell enhetlighet talade för allmän domstol som beslutsorgan i körkortsmål. Kommittén framhöll vidare att det från rättssäkerhetssynpunkt är viktigt att avgörandet i körkortsfrågan grundas på den omedelbara information om händelseförlopp m.m. som den allmänna domstolen erhåller i brottmålsprocessen. Den bild som kan erhållas genom studier av domar, förundersökningsprotokoll m.m. blir alltid en information i andra hand och därför också en information med betydande brister.

Trafikmålskommittén föreslog att prövningen av körkortsfrågan vid trafikbrott skulle flyttas över från förvaltningsdomstol till allmän domstol. Enligt kommittén borde en gemensam handläggning kunna ske också när trafikförseelsen beivras genom strafföreläggande. Trafikmålskommitténs förslag behandlades i prop. 1975/76:155 (s. 114 ff.). Departementschefen framhöll att kommitténs förslag skulle innebära att merparten av de körkortsmål som avsåg upprepad trafikbrottslighet eller en enstaka allvarlig trafiköverträdelse flyttas över till åklagare för prövning av denne i samband med strafföreläggande. En sådan ordning ansåg han sig inte kunna förorda. Han menade vidare att en samordning av straff- och körkortsprocessen inte skulle ge några utredningsmässiga fördelar och inte heller kortare handläggningstider. Departements-

chefens slutsats blev att frågan om körkortsåterkallelse även fortsättningsvis skulle prövas av länsrätterna.

Vid riksdagsbehandlingen av prop. 1975/76:155 (TU 1975/76:28, rskr. 1975/76:390) biföll riksdagen en motion angående överflyttning av vissa körkortsmål till allmän domstol. Riksdagen uttalade att allmän domstol borde besluta om körkortsåterkallelse vid vissa allvarliga trafikbrott, när domstolen samtidigt dömer i ansvarsdelen. Med anledning av riksdagens uttalande utvidgades uppdraget för 1976 års körkortsutredning. Vid en samlad bedömning av för- och nackdelarna med en partiell överflyttning fann utredningen att nackdelarna övervägde (SOU 1978:27 s. 124 ff.). De nackdelar som utredningen främst pekade på gällde att körkortsingripanden på grund av trafikbrott skulle splittras mellan förvaltningsdomstolarna och de allmänna domstolarna samt att det skulle uppstå kompetenskonflikter och samordningsproblem mellan de olika domstolarna. Enligt utredningen kunde det inte heller accepteras att körkortshavaren kunde påverka valet av domstol – länsrätt eller tingsrätt – genom att vägra godkänna exempelvis ett strafföreläggande. Utredningen menade vidare att det låg ett begränsat värde i en ökad muntlighet i förfarandet liksom i en samtidig bedömning av ansvars- och körkortsfrågan. Utredningen föreslog därför att frågan om körkortsingripanden även i fortsättningen skulle vara en uppgift för länsstyrelser och förvaltningsdomstolar. Departementschefen delade i huvudsak utredningens uppfattning (prop. 1979/80:178 s. 25 ff.). Han poängterade allvaret i nackdelarna med en partiell överflyttning av körkortsmålen och hans slutsats blev att några betydande fördelar inte stod att vinna genom en sådan reform. Riksdagen godkände departementschefens överväganden.

Domstolsutredningen tillsattes år 1989 för att se över domstolarnas uppgifter och arbetssätt. Utredningen ansåg att frågan om en partiell överflyttning av körkortsmål till tingsrätt hade blivit grundligt belyst av 1976 års körkortsutredning och att förhållandena inte hade förändrats så att en partiell överflyttning borde genomföras (SOU 1991:106 s. 248 ff.). Utredningen menade vidare att en partiell överflyttning skulle beröra endast en förhållandevis liten del av körkortsmålen, eftersom den övervägande delen av trafikbrotten och trafikförseelserna beivrades av polis eller åklagare genom utfärdande av föreläggande om ordningsbot respektive strafföreläggande. Utredningen ansåg dessutom att utvecklingen inte borde gå i riktning mot att splittra upp handläggningen av körkortsfrågor. Strävan borde i stället vara att begränsa antalet myndigheter som handlägger sådana ärenden. Utredningens slutsats blev därför att en partiell överflyttning av körkortsmål till tingsrätt inte borde komma i fråga.

Domstolsutredningen övervägde även frågan om samtliga körkortsmål borde prövas av allmän domstol. Den främsta anledningen till att undersöka denna fråga var, enligt utredningen, om man därigenom kunde tillgodose önskemålet att frågor som har ett nära samband skall handläggas vid samma slags domstol och om möjligt vid samma tillfälle. Utredningen framhöll emellertid att en gemensam handläggning av frågorna om körkortsingripande och ansvar för brott inte skulle åstadkommas om samtliga körkortsmål skulle handläggas av tingsrätt, eftersom det stora flertalet körkortsmål grundar sig på godkända förelägganden om ordningsbot eller strafföreläggande. Samtidigt motsatte sig utredningen att körkortsingripanden skulle kunna ske genom föreläggande om ordningsbot eller strafföreläggande. Domstolsutredningen menade vidare att en överflyttning skulle vara förenad med såväl principiella som praktiska problem samt processuella svårigheter. Slutsatsen blev att körkortsingripandena skulle ligga kvar på förvaltningssidan. Departementschefen anslöt sig till Domstolsutredningens bedömning (prop. 1993/94:133 s. 42 ff.).

Avslutningsvis finns anledning att erinra om vissa av de uttalanden som gjordes i samband med införandet av 1998 års körkortslag. Lagrådet anförde i sitt yttrande över den remiss som regeringen överlämnade till rådet i december 1997 att frågan om körkortsåterkallelse på grund av brott i flertalet EU-stater synes handhas av brottmålsdomstolen i den process där frågan om straffrättsligt ansvar för brottet prövas. Enligt Lagrådet har goda sakliga skäl länge talat för det svenska systemet. Lagrådet framhöll emellertid att frågan om körkortsingripande på grund av brott, särskilt beträffande längden av spärrtiden, har kommit att präglas av ett alltmer straffrättsligt tänkande med en ganska bestämd praxis rörande olika långa spärrtider vid olika typer av brott eller trafikförseelser. Enligt Lagrådet talar i detta läge starka principiella skäl – särskilt naturligtvis hänsynen till Europarådskonventionen – för att även frågan om körkortsåterkallelse med anledning av brott prövas i brottmålsprocessen.

5. Körkortsingripanden i några europeiska länder

Mot bakgrund av det internationella samarbetet på såväl trafik- som straffrättsområdet är det av intresse att jämföra de svenska reglerna för körkortsingripande med vad som gäller i andra länder, främst givetvis i övriga EU-länder. I detta kapitel lämnar vi därför en redogörelse för körkortsingripanden i några europeiska länder. I bilaga 2 finns en schematisk uppställning över vilka körkortsingripanden som sker vid de vanligaste trafikbrotten i några europeiska länder.

5.1. Danmark

De danska bestämmelserna om körkort finns i færdselsloven och i bekendtgørelse om kørekort. Körkortsingripande kan ske genom indragning (inddragelse) av förarbehörighet eller återkallelse (frakendelse). Skillnaden mellan dessa båda institut framgår av redogörelsen nedan.

Indragning av förarbehörighet

Regler om indragning av förarbehörighet finns i 60 § færdselsloven. Ett sådant beslut skall meddelas av polis, om körkortshavaren inte längre uppfyller de medicinska eller kunskapsmässiga kraven för att erhålla körkort. Beslut om indragning kan meddelas också på grund av opålitlighet i nykterhetshänseende eller när körkortshavaren har vägrat att medverka i de undersökningar och prov som polisen anser att han bör genomgå. Indragningen kan ske villkorligt och körkortshavaren har då möjlighet att inom viss tid avlägga förarprov. Polismyndigheten kan i vissa fall meddela interimistiskt beslut om indragning. Polisens beslut om indragning av förarbehörigheten kan prövas av domstol (byretten).

Återkallelse av förarbehörighet

Bestämmelser om återkallelse av förarbehörighet finns i 18 kap. faerdselsloven. Återkallelsen kan vara villkorlig eller ovillkorlig. Ett beslut om villkorlig återkallelse innebär att körkortshavaren ställs under en prövotid om tre år. I vissa fall kan prövotiden dock bestämmas till fem år. Beslut om ovillkorlig återkallelse sker antingen för en bestämd tid mellan sex månader och tio år eller utan begränsning i tiden.

Valet mellan villkorlig och ovillkorlig återkallelse avgörs av allvaret i det eller de brott som föranleder ingripandet. Körkortshavarens personliga förhållanden är därvid av mindre betydelse. Ingripandet stannar vanligen vid villkorlig återkallelse, även om körkortshavaren brustit i hänsyn till trafiksäkerheten med person- eller sakskada eller risk för sådan skada som följd (i flertalet av dessa fall är det fråga om trafikolyckor till följd av brott mot väjningsplikt eller körning mot rött ljus). Villkorlig återkallelse beslutas också vid trafiknykterhetsbrott där alkoholhalten i blodet uppgår till mellan 0,8 och 1,2 promille. Detsamma gäller när det är fråga om allvarlig hastighetsöverträdelse, där den uppmätta hastigheten har överstigit högsta tillåtna hastighet med mer än 70 procent samt vid upprepade trafikförseelser, som inte kan anses bagatellartade. När det gäller upprepade mindre allvarliga hastighetsöverträdelser kan nämnas att ingripande sker först när körkortshavaren har fällts till ansvar för sju sådana överträdelser inom loppet av ungefär fem år.

Vid allvarligare trafikbrott än de som nu har nämnts kan körkortet återkallas ovillkorligt. Längden på återkallelsetiden bestäms efter allvaret i det eller de brott som föranleder ingripandet. Även tidigare körkortsingripanden kan därvid beaktas, men körkortshavarens behov av körkort saknar i allmänhet betydelse. Ifrågavarande ingripanden sker vanligen på grund av trafiknykterhetsbrott där alkoholhalten överstiger 1,2 promille (spirituskørsel). Vid sådant brott skall återkallelsen gälla under minst ett år. Andra brott som kan leda till ovillkorlig återkallelse är uppsåtligt förorsakande av person- eller sakskada samt upprepade trafikbrott. Detsamma gäller vid trafikbrott som har begåtts under prövotid efter villkorlig återkallelse. Det kan noteras att ovillkorlig återkallelse i allmänhet blir följden för den som har brutit mot bestämmelserna om automatisk hastighetsbegränsare.

Den som har fått sin förarbehörighet ovillkorligt återkallad och som vill få ett nytt körkort är tvungen att avlägga nytt förarprov. Det kan ske tidigast en månad innan återkallelsetiden löper ut. Har återkallelsen skett på grund av trafiknykterhetsbrott, måste han dessutom genomgå viss förarutbildning. Även den som har fått sitt körkort villkorligt

återkallat skall avlägga nytt förarprov. Det skall ske inom en viss tid, vilken bestäms av polismyndigheten. Polismyndigheten skall besluta om indragning av förarbehörigheten, om godkänt prov inte avläggs inom den föreskrivna tiden.

Av 119 § færdselsloven följer att ärenden om återkallelse av förarbehörighet skall handläggas enligt den danska motsvarigheten till rättegångsbalken (retsplejeloven). Det innebär att handläggningen sker i allmän domstol (byret och landsret) samt att den domstol som prövar brottmålet också prövar frågan om återkallelse. Under vissa förutsättningar kan dock ett förenklat förfarande tillämpas. Åklagare kan vid vissa trafikbrott utfärda ett slags strafföreläggande (tilkendegivelse) för godkännande av den misstänkte. Även erfaren polispersonal kan ibland utfärda sådana förelägganden, vilka kan avse såväl ett bötesstraff som återkallelse av förarbehörigheten (villkorlig eller ovillkorlig). Förfarandet kan användas vid exempelvis hastighetsöverträdelse, trafiknykterhetsbrott eller brott mot bestämmelserna om automatisk hastighetsbegränsare. Det är inte möjligt att godkänna föreläggandet endast i en viss del.1

Enligt dansk rätt kan polismyndigheten meddela interimistiska beslut om indragning av förarbehörigheten. Förutsättningen för ett sådant beslut är att det på sannolika skäl kan antas att förarbehörigheten kommer att återkallas. I praktiken förekommer interimistiska beslut bara när det är fråga om grovt rattfylleri som har erkänts av den misstänkte. Beslutets giltighet är inte begränsad i tiden. Körkortshavaren kan överklaga beslutet till domstol.

Det kan nämnas att det för närvarande övervägs om ett pricksystem bör införas i Danmark.

I Danmark finns drygt 2,6 miljoner körkortsinnehavare. Under år 1996 meddelades drygt 13 000 beslut om återkallelse av förarbehörighet.

5.2. Finland

Bestämmelser om körkort finns i den finska vägtrafiklagen. För att få köra andra motordrivna fordon än mopeder fordras så kallad körrätt, vilken uppkommer när körkort lämnas ut. Den som har meddelats körförbud har inte längre körrätt. Den finska lagstiftningen bygger på

1 I sammanhanget kan nämnas att företrädare för den danska poliskåren har gjort gällande att benägenheten att godkänna ifrågavarande förelägganden är större när de avser både ett bötesstraff och ett körkortsingripande än när de avser enbart ett bötesstraff.

tanken att körförbud på grund av trafikbrott utgör en påföljd, vilken syftar till att hindra olämpliga förare från att utsätta andra för fara i trafiken. I Finland har stora delar av hanteringen av körkort anförtrotts åt polisen. Det är polisen som beviljar körkortstillstånd och som utfärdar körkort. Polisen har en betydelsefull roll även när det gäller att meddela beslut om körförbud.

I 75 § vägtrafiklagen anges på vilka grunder som körförbud kan meddelas. Förare av motordrivet fordon skall meddelas sådant förbud, om han har gjort sig skyldig till grovt äventyrande av trafiksäkerheten eller trafiknykterhetsbrott. Vidare gäller att den som har körrätt skall meddelas körförbud, om han vid förande av motordrivet fordon har gjort sig skyldig till någon annan gärning som är straffbar enligt vägtrafiklagen och som tyder på allvarlig likgiltighet inför trafiksäkerheten. Det kan exempelvis vara fråga om brott mot väjningsplikt eller mot omkörningsförbud, underlåtenhet att stanna på polismans tecken eller hastighetsöverträdelse med mer än 30 km/tim. Den som innehar körrätt kan dessutom meddelas körförbud, om han gjort sig skyldig till upprepade brott mot vägtrafiklagen eller till olovlig körning. Detsamma gäller om han på grund av sjukdom eller missbruk inte längre uppfyller kraven för att få körkortstillstånd eller om han inte efterkommer en uppmaning att ge in intyg eller att avlägga nytt förarprov.

I 76 § vägtrafiklagen finns bestämmelser om interimistiska beslut om körförbud. Ett sådant beslut kan meddelas, om det är sannolikt att körkortshavaren har gjort sig skyldig till trafiknykterhetsbrott eller grovt äventyrande av trafiksäkerheten. Detsamma gäller om det är uppenbart att körförmågan på grund av sjukdom, skada eller av annan sådan orsak har försämrats i sådan utsträckning att den övriga trafiken utsätts för väsentlig fara om körningen fortsätter.

Beslut om körförbud enligt 75 § vägtrafiklagen meddelas i vissa fall av domstol och i andra fall av polis. Fördelningen av beslutskompetens avgörs av på vilken grund beslutet meddelas. Domstol beslutar om körförbud, om grunden är att förare av motordrivet fordon har gjort sig skyldig till grovt äventyrande av trafiksäkerheten eller trafiknykterhetsbrott. Körförbudet prövas därvid i samband med prövningen av det bakomliggande brottet. I övriga fall meddelas beslut om körförbud enligt 75 § av polis. Beslut kan meddelas först när skuldfrågan har avgjorts genom lagakraftvunnen dom eller motsvarande. Det är chefen för polisdistriktet eller annan särskilt förordnad polisman i befälsställning som skall fatta beslutet. Interimistiska beslut om körförbud enligt 76 § meddelas i samtliga fall av polisman.

Samtliga beslut om körförbud som meddelats av polis kan överklagas till förvaltningsdomstol. Den som är missnöjd med ett beslut om körförbud enligt 75 § kan i vissa fall välja mellan att överklaga till

förvaltningsdomstol eller att begära att beslutet skall hänskjutas till allmän domstol för prövning. Så kan ske om beslutet grundas på att körkortshavaren har gjort sig skyldig till olovlig körning eller till en gärning som är straffbar enligt vägtrafiklagen och som tyder på allvarlig likgiltighet inför trafiksäkerheten. Vid handläggningen i allmän underrätt tillämpas reglerna om rättegång i brottmål. Underrättens avgörande kan inte överklagas genom ordinära rättsmedel.

I Finland finns drygt 3 miljoner körkort. Varje år meddelar landets domstolar cirka 20 000 beslut om körförbud medan ungefär 14 000 beslut meddelas av polis.

5.3. Norge

Bestämmelser om körkort finns i vegtrafikkloven och i forskrifter om førerkort og førerprøve. Beslut om återkallelse av körkort (inndrag-ning) kan meddelas om körkortshavaren inte längre uppfyller de villkor som gäller för innehav av körkort eller om han har fällts till ansvar för brott. De centrala bestämmelserna om återkallelse finns i 33 § och 34 § vegtrafikkloven. Körkortsingripanden på grund av brott utgör, enligt det norska synsättet, både en trafiksäkerhetsåtgärd och ett slags straff med en allmänpreventiv funktion.

Enligt 33 § vegtrafikkloven kan körkort återkallas, om innehavaren har fällts till ansvar för brott. Återkallelsen gäller antingen under en viss tid eller utan begränsning i tiden. Giltighetstiden bestäms med hänsyn till omständigheterna kring brottet, tidigare körkortsingripanden mot körkortshavaren och i viss mån hans behov av körkort. I lag anges också minimitider för vissa situationer. Så stadgas exempelvis att återkallelsetiden skall vara minst ett år, om körkortshavaren har gjort sig skyldig till trafiknykterhetsbrott med en alkoholhalt som överstiger 0,5 promille i blodet. Har han vägrat att medverka i utandningsprov eller motsvarande, skall återkallelsetiden bestämmas till minst två år. Som exempel på trafikbrott som kan leda till körkortsåterkallelse kan nämnas hastighetsöverträdelse, vårdslöshet i trafik, vissa fall av brott mot väjningsplikt samt vissa fall av rödljuskörningar. Enligt norsk lag kan körkortet återkallas också när körkortshavaren har brukat motorfordon i samband med allmän brottslighet, som t.ex. våldtäkt, rån, stöld eller narkotikabrott. Det är dock relativt ovanligt att sådana brott leder till körkortsåterkallelse. Det kan därvid noteras att ett sådant beslut inte påverkar längden på ett eventuellt fängelsestraff. Av bestämmelsen i 33 § vegtrafikkloven framgår dessutom att körkortet kan återkallas, om körkortshavaren är opålitlig i nykterhetshänseende eller om hans

personliga förhållanden i övrigt är sådana att han inte kan anses lämplig att inneha körkort

Det norska Justisdepartementet har utfärdat anvisningar för hur lång återkallelsetid som i normalfallet bör bestämmas vid de vanligaste trafikbrotten. Anvisningarnas innehåll framgår delvis av bilaga 2, men det kan redan i detta sammanhang framhållas att de angivna återkallelsetiderna i många fall är längre än vad som gäller för spärrtidens längd vid motsvarande trafikbrott enligt vår svenska ordning. Som exempel kan nämnas att hastighetsöverträdelse med 32 km/tim på 50-väg ger en återkallelsetid på mellan sex och nio månader, att hastighetsöverträdelse med 45 km/tim på 70-väg ger mellan åtta och tio månader och att brott mot väjningsplikt kan ge mellan tre och sex månader, om förseelsen har inneburit risk för olycka med personskada eller allvarlig sakskada som följd. Justisdepartementet uttalar som en generell anvisning att återkallelsetiden aldrig bör vara kortare än tre månader, om inte särskilda skäl föreligger.

Av bestämmelsen i 33 § vegtrafikkloven följer vidare att körkortet kan omhändertas, om det på sannolika skäl kan antas att körkortet kommer att återkallas. Är detta villkor uppfyllt, skall körkortet omhändertas så snart det kan ske. Utgångspunkten är att beslutet om omhändertagandet skall gälla till dess att frågan om återkallelse har avgjorts slutligt. Därvid gäller dock den begränsningen att beslutet inte får gälla under längre tid än den slutliga återkallelsetid som kan förväntas.

Polisens beslut om omhändertagande gäller under högst tre veckor, om körkortshavaren har motsatt sig beslutet. Menar politimesteren att beslutet bör fortsätta att gälla, får han begära att omhändertagandet skall prövas av domstol (forhørsretten). Väljer han att inte framställa en sådan begäran, skall körkortet omedelbart återlämnas till körkortshavaren.

Av 34 § vegtrafikkloven följer att körkort kan återkallas, om körkortshavaren inte längre uppfyller de medicinska villkor som gäller för körkortsinnehavet eller om han inte längre har de kunskaper och färdigheter som trafiksäkerheten kräver. Innan ett sådant beslut meddelas, skall körkortshavaren föreläggas att genomgå läkarundersökning eller förarprov.

Beslut om återkallelse enligt 33 § eller 34 § vegtrafikkloven samt beslut om omhändertagande av körkort meddelas av politimesteren eller av honom särskilt förordnad polisman. Beslut om omhändertagande av körkort fattas i de flesta fall av vanlig polisman, men beslutet skall så snart som möjligt tillställas politiadjutant eller politifullmektig för bedömning. Grundas ingripandet på brott, kan återkallelse ske först när det föreligger ett lagakraftvunnet avgörande

av skuldfrågan i form av dom eller godkänt strafföreläggande. Förfarandet hos politimesteren är i allt väsentligt skriftligt och regleras av den norska förvaltningslagen. Polisens beslut om körkortsåterkallelse får överklagas till Justisdepartementet, som prövar överklagandet efter ett skriftligt förfarande. Beslut om återkallelse med stöd av 33 § vegtrafikkloven får överklagas utan begränsning i tiden.

I 38 § vegtrafikkloven finns bestämmelser om nytt körkort efter återkallelse. I beslutet om återkallelse kan föreskrivas att nytt körkort får utfärdas först när godkänt förarprov har avlagts. Föreskriften kan överklagas särskilt till Justisdepartementet. Tillämpningen av bestämmelsen innebär att föreskrift om nytt förarprov inte utfärdas vid återkallelse under sex månader eller kortare tid, om inte särskilda skäl föreligger. Vid återkallelse under längre tid än sex månader föreskrivs i allmänhet om nytt förarprov.

I Norge finns drygt 2,7 miljoner körkortshavare. Under år 1998 meddelade polismyndigheterna drygt 7 600 beslut om körkortsåterkallelse. Av dessa överklagades drygt 700 till Justisdepartementet. Under samma år meddelades cirka 10 700 beslut om omhändertagande av körkort. Det finns ingen uppgift om hur många av dem som överklagades till domstol.

Avslutningsvis kan nämnas att det i Norge sedan länge pågår en diskussion om att flytta över handläggningen av körkortsingripanden på grund av brott till straffprocessen. Utredningsförslag med denna innebörd lämnades vid tre skilda tillfällen under 1980-talet. Det så kallade Straffelovsrådet föreslog år 1987 en sådan reform (NOU 1987:11 s. 62 ff.). Förslaget grundades huvudsakligen på principiella överväganden. I maj 1999 överlämnade Strukturutvalget for herredsog byrettene sitt betänkande Domstolene i første instans (NOU 1999:22), i vilket kommittén anslöt sig till Straffelovsrådets förslag. Det kan också nämnas att det inom det norska regeringskansliet för närvarande bereds ett förslag att införa ett pricksystem.

5.4. Nederländerna

Regler om körkortsingripanden finns i den holländska vägtrafiklagen (Wegenverkeerswet). Ingripanden kan beslutas antingen i administrativ ordning eller inom ramen för straffprocessen.

Administrativa ingripanden

Administrativa körkortsingripanden kan ske på grund av exempelvis sjukdom eller missbruk. Beslutet fattas av förvaltningsmyndighet och kan överklagas till förvaltningsdomstol. Ingripandet kan ske i flera olika former. Förutom körkortsåterkallelse kan beslutet innebära att körkortshavaren skall genomgå körutbildning eller annan utbildning om t.ex. alkohol och trafik. Det är också möjligt att föreskriva att körkortshavaren skall avlägga förarprov eller genomgå läkarundersökning.

Straffrättsliga ingripanden

Straffrättsliga körkortsingripanden kan ske i form av körförbud eller varning. Enligt holländsk lag är det möjligt att besluta om villkorligt körförbud eller att körförbudet skall gälla enbart under t.ex. veckosluten. Straffrättsliga körkortsingripanden betraktas som ett straff. I vissa fall kan körkortet omhändertas i omedelbar anslutning till ett brott. Omhändertagandet betraktas som en trafiksäkerhetsåtgärd.

Polismyndigheten kan omhänderta körkortet för den som misstänks för trafiknykterhetsbrott, om alkoholhalten överstiger 0,57 milligram per liter utandningsluft. Omhändertaganden kan dessutom ske vid grova fall av vårdslöshet i trafik och vid riktigt allvarliga hastighetsöverträdelser (50 km/tim eller mer över gällande hastighetsbegränsning). Polismyndighetens beslut om omhändertagande skall prövas av åklagare inom tio dagar. Åklagaren skall fastställa beslutet om omhändertagande, om han finner det sannolikt att körkortshavaren kommer att bli föremål för körförbud. Är det fråga om ett trafiknykterhetsbrott, brukar omhändertagandet fastställas bara om alkoholhalten överstiger 0,78 milligram per liter utandningsluft. Vid hastighetsöverträdelse brukar körkortshavaren i allmänhet få tillbaka körkortet, om han inte tidigare har gjort sig skyldig till sådant brott. Körkortshavaren har möjlighet att överklaga åklagarens beslut att fastställa omhändertagandet. Överklagandet prövas av allmän domstol.

Har åklagare fastställt polismyndighetens beslut om att körkortet skall vara omhändertaget, gäller särskilda tidsfrister för den fortsatta handläggningen av brottmålet. Domstol skall då i allmänhet pröva målet inom sex månader, men är det fråga om en trafikförseelse som exempelvis hastighetsöverträdelse skall domstolsprövningen ske redan inom fyra månader. I annat fall skall körkortshavaren få tillbaka körkortet.

Frågan om körkortsingripande prövas av den domstol som handlägger brottmålet. I Nederländerna sker körkortsingripande bara vid allvarligare trafikbrott. Brott som kan leda till ett beslut om körförbud är trafiknykterhetsbrott, grov vårdslöshet i trafik, allvarliga fall av smitning och grova hastighetsöverträdelser (30 km/tim eller mer över gällande hastighetsbegränsning).

Ett beslut om körförbud skall vara tidsbestämt. Förbudstiden kan bestämmas till högst fem år, men vid återfall kan tiden bestämmas till tio år. Några minimitider är inte fastställda i lag. Det kan i sammanhanget nämnas att yrkeschaufförer i allmänhet får längre körförbud än andra. Sedan domstolen har beslutat om körförbud, ankommer det på åklagaren att besluta om när förbudet skall träda i kraft. I de flesta fall sker ikraftträdandet tre veckor efter domstolens beslut. Från den fastställda förbudstiden skall avräknas den tid under vilken körkortet varit omhändertaget.

Vid körförbud skall körkortshavaren föreläggas att ge in sitt körkort. Förbudstiden kan förlängas, om han inte följer föreläggandet. Efter utgången av förbudstiden skall körkortet lämnas tillbaka till körkortshavaren och han får då åter köra i enlighet med sin behörighet.

Avslutningsvis kan nämnas att de holländska domstolarna tidigare kunde föreskriva att körkortshavaren skulle underkasta sig utbildning. Denna möjlighet kom sällan till användning.

5.5. Storbritannien

Enligt brittisk lag kan körkort återkallas i administrativ ordning, om körkortshavaren bedöms olämplig på grund av exempelvis sjukdom eller ålder. Ingripandet beslutas i dessa fall av en central körkortsmyndighet – Driver and Vehicle Licensing Agency.

Bestämmelser om körkortsingripanden på grund av brott finns i

Road Traffic Offenders Act (1988) och i Road Traffic Act (1991).

Ingripandet kan ske genom att körkortshavaren påförs straffpoäng (penalty points) eller genom att han blir föremål för körförbud (disqualification). Vid sidan av dessa ingripandeformer finns möjlighet att i vissa fall besluta om anmärkning (endorsement) för den som erhållit straffpoäng eller körförbud. Storbritanniens lagstiftning vilar på utgångspunkten att körkortsingripanden på grund av brott utgör ett straff, som skall beslutas av den domstol som handlägger brottmålet. Körkortsingripande i form av straffpoäng och anmärkning kan i vissa fall handläggas inom ramen för ett summariskt förfarande, som liknar den svenska ordningen med ordningsbot. Samtliga beslut om körkorts-

ingripanden på grund av brott kan överklagas enligt reglerna för brottmål.

I Storbritannien finns närmare 37 miljoner körkortshavare. Varje år meddelas cirka 1 miljon beslut om körförbud.

Straffpoäng

Det brittiska systemet med straffpoäng har funnits sedan år 1982. Denna form av körkortsingripande är avsedd för i första hand mindre allvarliga trafikbrott. Systemet infördes för att möjliggöra mer nyanserade körkortsingripanden. Reglerna innebär att domstolen vid vissa i lag angivna brott skall tilldela körkortshavaren ett visst antal straffpoäng. Den som har tilldelats tolv straffpoäng under en period om tre år skall meddelas körförbud för en tid om minst sex månader.

För flertalet brott framgår direkt i lag hur många straffpoäng som skall tilldelas körkortshavaren. För de allvarligaste trafikbrotten utgår elva straffpoäng. För en handfull brott – t.ex. hastighetsöverträdelse, smitning och vårdslöshet i trafik – gäller att domstolen inom vissa ramar får bestämma antalet straffpoäng efter allvaret i det aktuella brottet. Så gäller exempelvis att hastighetsöverträdelse kan ge 3–6 straffpoäng.

När körkortshavaren belastas av mer än tolv straffpoäng, skall han meddelas körförbud, varvid prickarna bortfaller. I sammanhanget kan nämnas att ett beslut om körförbud, som meddelas på annan grund, inte medför att tidigare påförda straffpoäng faller bort. För nyblivna körkortshavare gäller särskilda regler. Den som har tilldelats minst sex straffpoäng kan föreläggas att genomgå fortsatt körkortsutbildning. Dessutom kan den centrala körkortsmyndigheten besluta om körförbud.

Körförbud

Körförbud på grund av brott beslutas av den domstol som handlägger brottmålet. Vid flertalet trafikbrott är bestämmelserna om körförbud fakultativa. Detsamma gäller vid tillgrepp av fortskaffningsmedel eller när motorfordon har använts för att begå brott som kan leda till fängelse i två år eller mer. För vissa brott och i vissa situationer gäller dock att körförbud är obligatoriskt. Så är fallet vid exempelvis rattfylleri, vållande till annans död genom vårdslöshet i trafik och när körkortshavaren har påförts minst tolv straffpoäng.

Körförbudet träder i kraft omedelbart när domen meddelas och det skall i princip gälla under en bestämd tid. Vid brott som leder till

obligatoriskt körförbud föreskrivs i lag vissa minimitider för hur länge förbudet skall gälla. Vanligen föreskrivs en minimitid om tolv månader, men om förbudet grundas på att körkortshavaren ådömts minst tolv straffpoäng är minimitiden sex månader. Någon övre lagstadgad gräns för hur lång tid körförbudet kan gälla finns inte. Döms körkortshavaren i samband med körförbudet till fängelse, gäller som huvudregel att förbudet skall bestämmas till så lång tid att merparten av förbudstiden återstår efter avtjänat fängelsestraff. Tiden får bestämmas av domstolen efter omständigheterna i det enskilda fallet, varvid även tidigare körkortsingripanden får beaktas. Domstolen kan dessutom ta hänsyn till körkortshavarens personliga förhållanden, som t.ex. hans behov av att kunna köra. Endast i undantagsfall leder sådana omständigheter till en kortare förbudstid. Vid körförbud på grund av trafiknykterhetsbrott kan domstolen föreskriva att förbudstiden skall sättas ned till en i domen angiven tid, om den dömde med godkänt resultat genomgår utbildning i frågor som gäller alkohol och trafik. Under år 1999 fanns dock inte denna möjlighet i hela Storbritannien.

Ett beslut om körförbud innebär att körkortet blir ogiltigt. Körkortshavaren är vid straffansvar skyldig att överlämna körkortet till domstolen, vilken skall underrätta den centrala körkortsmyndigheten om körförbudet. Efter utgången av förbudstiden utfärdas nytt körkort på ansökan. Understiger förbudstiden 56 dagar kan dock körkortet användas på nytt efter förbudstidens utgång.

I vissa fall kan domstolen under handläggningen av ett brottmål meddela interimistiskt beslut om körförbud. Förutsättningen är att den tilltalade har erkänt gärningen eller att övertygande bevisning anses föreligga. Det interimistiska beslutet kan som mest gälla i sex månader. Frågan om interimistiskt beslut aktualiseras huvudsakligen i de fall då en domstol överlämnar målet till en högre instans för bestämmande av påföljd. I sammanhanget kan nämnas att det enligt engelsk rätt inte är möjligt för polis eller åklagare att besluta om omhändertagande av körkort eller motsvarande form av interimistiskt ingripande i direkt anslutning till ett brott.

Anmärkning

Beslut om anmärkning utgör ett slags tillägg till ett beslut om straffpoäng eller körförbud. Åtgärden motiveras både av intresset att förstärka körkortsingripandet och av behovet att underlätta administrationen av körkortsärenden. Anmärkningen innebär att det i körkortet antecknas uppgifter om det brott som körkortshavaren har begått och de körkortsingripanden och övriga påföljder som brottet föranlett.

Vilka brott som kan föranleda anmärkning framgår av lag. Domstolen skall underrätta den centrala körkortsmyndigheten när den har förordnat om anmärkning. Endast sådana brott som har antecknats i körkortet genom anmärkning kan läggas till grund för ett senare körkortsingripande på grund av upprepade brott. De antecknade uppgifterna utgör därvid i sig full bevisning om det tidigare brottet.

Handläggning av körkortsingripande vid summarisk straffprocess

Den brittiska straffprocessen innehåller bestämmelser om en summarisk process, vilken i flera avseenden liknar den svenska ordningen med ordningsbot. Vid misstanke om exempelvis trafikbrott kan polis i vissa fall utfärda ett slags föreläggande av ordningsbot (conditional offer of fixed penalty). Polismyndigheten skall underrätta en juridiskt utbildad tjänsteman vid berörd domstol (justices’ clerk) om att föreläggande har utfärdats.

Väljer den misstänkte att godkänna föreläggandet, skall han lämna in sitt körkort till domstolen för bedömning av körkortsfrågan. Det kan därvid nämnas att föreläggandet kan godkännas endast i sin helhet. Det fortsatta förfarandet avgörs av den bedömning som görs av justices’ clerk. Finner denne att det inte är aktuellt med körförbud, innebär den misstänktes godkännande av föreläggandet att brottet kan beivras genom det summariska förfarandet. Justices’ clerk skall därvid besluta om anmärkning och straffpoäng. Finner han däremot att den misstänkte kan dömas till körförbud, skall det summariska förfarandet avbrytas. Körkortet skall lämnas tillbaka till den misstänkte liksom eventuell betalning av förelagt bötesstraff. Polisen skall underrättas om beslutet och därefter får brottmålet handläggas i vanlig ordning.

5.6. Tyskland

Enligt tysk lagstiftning kan körkortsingripanden beslutas i administrativ ordning och inom ramen för brottmålsförfarandet. Regler om körkortsingripande i administrativ ordning finns i den tyska vägtrafiklagen (Straßenverkehrsgesetz) och i den tyska körkortslagen (Fahrerlaubnisverordnung). I den tyska motsvarigheten till brottsbalken (Strafgesetzbuch) finns bestämmelser om straffrättsliga körkortsingripanden.

I Tyskland finns cirka 49 miljoner körkort. Under åren 1995–1997 återkallades knappt 180 000 körkort per år.

Administrativa körkortsingripanden

Enligt bestämmelserna i vägtrafiklagen kan de tyska körkortsmyndigheterna återkalla körkortet för den som är olämplig i trafiken. Ett sådant ingripande betraktas som en trafiksäkerhetsåtgärd och kan beslutas på grund av exempelvis hög ålder, sjukdom eller missbruk. Återkallelse i administrativ ordning kan också ske när körkortshavaren har visat prov på bristande omdöme genom att begå flera allvarliga trafikbrott eller allvarliga brott av annat slag. Beslutet om återkallelse skall innehålla en spärrtid om minst sex månader. Efter utgången av spärrtiden kan nytt körkort utfärdas efter ansökan. I allmänhet krävs att den sökande kan styrka sin lämplighet i medicinskt och psykologiskt hänseende. Körkortsmyndighetens beslut om återkallelse kan överklagas till förvaltningsdomstol.

Genom ett administrativt förfarande kan körkortshavaren bli föremål för körförbud. Ett sådant förbud gäller under en bestämd tid, vilken kan bestämmas till lägst en och högst tre månader. Körförbud kan beslutas på grund av en mindre allvarlig trafikförseelse (Ordnungswidrigkeit) som lagförs i administrativ ordning och som kan ge böter. Ett administrativt beslut om körförbud har samma innebörd som ett körförbud beslutat av domstol, se nedan. Beslutet om körförbud kan överklagas till förvaltningsdomstol. Överklagas även bötesstraffet, sker den fortsatta prövningen i allmän domstol.

Ett administrativt körkortsingripande kan också bestå i att körkortshavaren påförs prickar på grund av brott. Tyskland har haft ett pricksystem sedan år 1974. Systemet hanteras av en central körkortsmyndighet för hela landet – Das Kraftfahrt-Bundesamt (KBA). Varje trafikbrott som har föranlett ett bötesstraff om minst 80 DM eller som har föranlett ett beslut om körförbud rapporteras till KBA, som därefter tilldelar körkortshavaren ett visst antal prickar på grund av brottet. Ett brott kan leda till mellan en och sju prickar. För varje brott anges uttryckligen i författning hur många prickar som skall utgå. Som exempel kan nämnas att körning mot rött ljus ger tre prickar, att inte stanna på polismans tecken ger tre prickar och för kort avstånd till framförvarande ger mellan 1–4 prickar. Hastighetsöverträdelse med upp till 25 km/tim ger en prick och 26–40 km/tim ger tre prickar. KBA:s beslut om prickning kan inte överklagas.

När den sammanlagda prickbelastningen överstiger vissa i lag angivna nivåer, underrättar KBA den regionala körkortsmyndigheten för den ort där körkortshavaren bor. Det ankommer därefter på denna myndighet att besluta om ytterligare åtgärder mot körkortshavaren. Belastas körkortshavaren av 18 prickar eller mer, skall körkortet återkallas. Enligt uppgift är det relativt ovanligt med sådana återkallelser. I

beslutet om återkallelse skall en spärrtid anges. I allmänhet bestäms den till sex månader. Uppgår antalet prickar till mellan 8 och 13, tilldelas körkortshavaren en varning och han anmodas samtidigt att delta i ett lämpligt utbildningsprogram. Belastas körkortshavaren av 14 prickar eller mer, är han skyldig att delta i utbildning. Han kan i dessa fall dessutom frivilligt underkasta sig ”trafikpsykologisk” behandling. Körkortshavaren får betala kostnaderna för utbildningen, vilken i många fall tillhandahålls av trafikskolor. Har det framkommit att körkortshavaren har missbruksproblem, skall läkare delta i undervisningen. Den som har genomgått utbildning med godkänt resultat kan befrias från ett visst antal prickar.

Avslutningsvis bör nämnas att samtliga prickar faller bort vid beslut om återkallelse. Det gäller oavsett om återkallelsen beslutas på grund av prickbelastningen eller på annan grund.

Straffrättsliga körkortsingripanden

Återkallelse och körförbud på grund av brott kan beslutas också i straffrättslig ordning. Ett beslut om återkallelse anses inte utgöra ett straff utan motiveras av intresset att värna trafiksäkerheten. Däremot anses körförbud vara ett tilläggsstraff (Nebenstrafe). Frågan om körkortsingripande prövas av den domstol som handlägger brottmålet. Det är också möjligt att handlägga ingripandet i ett slags summariskt förfarande som liknar de svenska reglerna om strafföreläggande. Ett föreläggande som har godkänts av körkortshavaren måste emellertid alltid underställas domstol för godkännande.

Ett beslut om körförbud innebär inte att körkortshavaren fråntas sin behörighet. Beslutet innebär endast att han inte får köra under en viss tid. Ingripandet anses syfta till att erinra körkortshavaren om att hans körkort kan återkallas, om han fortsätter att bryta mot de regler som gäller i trafiken. Körförbud behandlas i 44 § Strafgesetzbuch. Av bestämmelsen framgår att domstol kan besluta om körförbud för den som döms till fängelse eller böter för trafikbrott. Körförbudet skall bestämmas till lägst en och högst tre månader. Återfall kan beaktas vid bestämmandet av längden på körförbudet. Förbudet gäller från den dag domen vinner laga kraft och körkortet skall vara omhändertaget under förbudets hela giltighetstid. Det är möjligt att begränsa ett beslut om körförbud till att gälla endast vissa fordon, så att exempelvis en lantbrukare eller lastbilschaufför kan fortsätta att köra i tjänsten. Domstolens beslut om körförbud kan överklagas. Sedan förbudstiden löpt ut får körkortshavaren åter köra i enlighet med sin behörighet.

Återkallelse av körkort på grund av brott behandlas i 69 §

Strafgesetzbuch. Frågan om återkallelse prövas av den domstol som handlägger brottmålet. Ingripandet innebär att körkortshavaren mister sin behörighet och att nytt körkort inte får utfärdas under den spärrtid som domstolen bestämt. Spärrtiden kan bestämmas till mellan sex månader och fem år. I de flesta fall bestäms spärrtiden till omkring tolv månader. Tidigare beslut om återkallelse skall beaktas vid fastställandet av spärrtidens längd. Däremot saknar i regel eventuella prickar betydelse för spärrtidens längd. Den som har fått sitt körkort återkallat kan förkorta spärrtiden genom att delta i undervisningsprogram av det slag som anges ovan. Efter spärrtidens utgång kan nytt körkort utfärdas efter ansökan. Har spärrtiden fastställts till två år eller mer, måste godkänt förarprov avläggas innan nytt körkort kan utfärdas.

Enligt 69 § Strafgesetzbuch skall återkallelse av körkort ske när körkortshavaren genom brottslig handling har visat att han inte är lämplig att inneha körkort. Vid brott som grov vårdslöshet i trafik och grovt rattfylleri skall körkortet återkallas, om inte särskilda skäl föreligger. Ett sådant skäl kan vara att körkortet har varit omhändertaget genom interimistiskt beslut under lika lång tid som den spärrtid som hade varit aktuell. Vidare gäller att körkortet kan återkallas på grund av vissa grövre brott som rån och narkotikabrott. Förutsättningen är emellertid att gärningsmannen skall ha kört i samband med brottet. Körkortet kan återkallas för t.ex. den som har kört en flyktbil efter ett rån. Det är emellertid sällan som återkallelse sker på grund av sådana brott.

Interimistiska körkortsingripanden

Enligt tysk lag kan polis omhänderta körkort i omedelbar anslutning till vissa allvarligare trafikbrott. Omhändertagandet regleras av bestämmelsen i 111 a § Strafprozeßordnung. De flesta omhändertaganden sker på grund av misstanke om trafiknykterhetsbrott eller allvarligare fall av smitning. Polisen skall underrätta åklagare om omhändertagandet. Förnekar körkortshavaren gärningen eller motsätter han sig omhändertagandet, får åklagaren ansöka hos domstol om att körkortet skall återkallas genom ett interimistiskt beslut. Förutsättningen för ett sådant beslut är att domstolen finner det sannolikt att körkortet kommer att återkallas. Det interimistiska beslutet kan överklagas.

6. Internationella konventioner och EG-rätt

De svenska reglerna om körkortsingripande måste givetvis stå i överensstämmelse med Sveriges internationella åtaganden. Det är dessutom angeläget att de är utformade med hänsyn till det framtida arbetet inom EU. Nedan lämnas därför en redogörelse för relevanta regelverk.

6.1. Europakonventionen

6.1.1. Inledning

Sverige ratificerade år 1952 den av Europarådet år 1950 utarbetade Europakonventionen (SÖ 1952:35). Konventionen innehåller dels bestämmelser om grundläggande civila och politiska rättigheter, dels regler om ett institutionellt kontrollsystem. Av intresse i förevarande sammanhang är konventionens bestämmelser om rätten till domstolsprövning och garantier i domstolsförfarandet, vilka återfinns i artikel 6.

Till Europakonventionen har elva s.k. tilläggsprotokoll öppnats för undertecknande. Av särskilt intresse i detta sammanhang är protokoll nr 7 av den 22 november 1984, vilket behandlar vissa straffrättsliga frågor. Sverige undertecknade protokollet år 1984 och deponerade sin ratifikation år 1985 (SÖ 1985:70). Det sjunde tilläggsprotokollet trädde i kraft år 1988.

Inledningsvis finns anledning att kort redogöra för Europakonventionens ställning i svensk rätt. Tidigare gällde att konventionen inte var direkt tillämplig i vårt land. Svensk lagstiftning skulle visserligen så långt det var möjligt tolkas så att den överensstämde med Sveriges åtaganden enligt konventionen, men vid en konflikt mellan en svensk rättsregel och innehållet i konventionen skulle svensk rätt tillämpas. Gav en svensk rättsregel däremot utrymme för flera möjliga tolkningar, kunde domstolar eller förvaltningsmyndigheter använda sig av Europakonventionen som ett medel för att tolka svensk rätt. Det var då

möjligt att göra en tolkning som innebar att svensk rätt inte stred mot konventionen.

Europakonventionens ställning i svensk rätt stärktes den 1 januari 1995 då lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna trädde i kraft. Lagen innebär att Europakonventionen har inkorporerats i svensk lag. I lagen slås fast att konventionen skall gälla som lag här i landet. Detsamma gäller de tilläggsprotokoll som har ratificerats av Sverige.

För att markera Europakonventionens betydelse har i regeringsformen införts en bestämmelse (2 kap. 23 §) som stadgar att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av konventionen. Bestämmelsen innebär att domstolar och förvaltningsmyndigheter med stöd av lagprövningsregeln i 11 kap. 14 § RF kan underlåta att tillämpa en inhemsk föreskrift som är uppenbart oförenlig med Europakonventionen.

Europakonventionen har således inkorporerats i svensk rätt genom vanlig lag. Bestämmelsen i 2 kap. 23 § RF innebär inte att konventionen har erhållit grundlags status eller att det har tillskapats någon särskild nivå i normhierarkin åt Europakonventionen. Härav följer att lagkonkurrens kan uppkomma, då en inhemsk lagregel står i konflikt med Europakonventionen utan att vara uppenbart oförenlig med den. Enligt förarbetena till 1994 års lag om inkorporering av Europakonventionen får eventuella konflikter mellan konventionen och annan lag lösas av domstolar och förvaltningsmyndigheter med hjälp av sedvanliga lagtolknings- och rättstillämpningsmetoder (se prop. 1993/94:117 s. 37 f.).

6.1.2. Artikel 6 i Europakonventionen

Inledning

Artikel 6 behandlar rätten till domstolsprövning. I artikeln anges dessutom vilka rättssäkerhetsgarantier som skall gälla under prövningen i domstol. Artikel 6 har i sin svenska översättning fått följande lydelse.

1. Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Domen skall avkunnas offentligt, men pressen och allmänheten får utestängas från förhandlingen eller en del därav av hänsyn till

den allmänna moralen, den allmänna ordningen eller den nationella säkerheten i ett demokratiskt samhälle, eller då minderårigas intressen eller skyddet för parternas privatliv så kräver eller, i den mån domstolen finner det strängt nödvändigt, under särskilda omständigheter när offentlighet skulle skada rättvisans intresse.

2. Var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts.

3. Var och en som blivit anklagad för brott har följande minimirättigheter:

a) att utan dröjsmål, på ett språk som han förstår och i detalj,

underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom,

b) att få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar,

c) att försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde som han

själv utsett eller att, när han saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde, erhålla ett sådant utan kostnad, om rättvisans intresse så fordrar,

d) att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot honom samt

att själv få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen åberopade mot honom,

e) att utan kostnad bistås av tolk, om han inte förstår eller talar det

språk som begagnas i domstolen.

Av ordalydelsen i artikel 6 framgår att det ställs krav på konventionsstaterna i fråga om domstolsprövning vid prövningen av civila rättigheter och skyldigheter liksom vid prövningen av anklagelser för brott. Syftet är att säkerställa dels att den enskilde kan få frågor av detta slag prövade i domstol, dels att prövningen sker med beaktande av vissa rättssäkerhetsgarantier.

Den närmare innebörden av artikel 6 skall behandlas i det följande. Inledningsvis kan nämnas att Europadomstolen har slagit fast att artikel 6 skall tolkas extensivt och med beaktande av bestämmelsens syften. I målet Delcourt mot Belgien uttalade domstolen följande:

In a democratic society within the meaning of the Convention, the right to a fair administration of justice holds such a prominent place that a restrictive interpretation of Article 6(1) would not correspond to the aim and the purpose of that provision.

Rätten till domstolsprövning

Av artikel 6 följer att var och en är berättigad att få en prövning i domstol av såväl sina civila rättigheter och skyldigheter som av de anklagelser för brott som riktas mot honom. Europadomstolen har uttalat att begreppet domstol inte skall tolkas så att det endast inbegriper domstolar i egentlig mening och av det slag som traditionellt ingår i ett lands domstolsorganisation. Begreppet har ansetts tillämpligt även på exempelvis medicinsk besvärsnämnd, nämnd för prövning av förvärvstillstånd och olika slags disciplinnämnder.

Europadomstolen har slagit fast att beslut som fattas av myndigheter, vilka själva inte uppfyller kraven i artikel 6, måste kunna bli föremål för kontroll av ett judiciellt organ med full domsrätt. Det innebär bl.a. att det judiciella organet utan begränsningar skall kunna ändra de beslut som blir föremål för prövning. Ett exempel på det nu sagda är målet Belilos mot Schweiz. Klaganden hade dömts av ett slags polisdomstol till böter. Europadomstolen fann att polisdomstolen inte uppfyllde de krav som ställs i artikel 6 på domstolar. Polisdomstolens avgöranden kunde visserligen överklagas till en kantonal domstol, men denna kunde pröva endast lagligheten i polisdomstolens beslut. Europadomstolen fann därför att Schweiz hade brutit mot artikel 6 i Europakonventionen.

Tvister om civila rättigheter och skyldigheter

Av artikel 6 framgår att var och en skall ha rätt att få sina civila rättigheter och skyldigheter prövade i domstol. Begreppet civila rättigheter och skyldigheter har inte sällan givit upphov till tolkningssvårigheter. Till följd av olikheter mellan konventionsstaternas rättssystem har det varit omöjligt att låta tolkningen utgå från en allmänt accepterad distinktion mellan civilrätt och offentlig rätt. Europadomstolen har därför slagit fast att begreppet skall ges en självständig och allmängiltig tolkning vid tillämpningen av Europakonventionen. Avgörande för tolkningen är inte hur en viss rättighet eller skyldighet klassificeras i den nationella rätten. Av större betydelse är dess materiella innehåll.

Begreppet civila rättigheter och skyldigheter har fått en vidsträckt innebörd vid tillämpningen av artikel 6. Det omfattar varje förfarande i vilket utgången är avgörande för rättigheter och skyldigheter av privat natur. Som ett karakteristiskt exempel kan nämnas tvister om fordringar av det slag som handläggs som tvistemål vid svensk domstol. Familjerättsliga tvister är ett annat typexempel.

Även tvister om civila rättigheter eller skyldigheter mellan enskilda och myndigheter omfattas av artikel 6. Det är därvid av mindre betydelse vilket slags nationell lag som reglerar frågan och vilket slags myndighet som skall pröva den. Artikel 6 har ansetts tillämplig på offentligrättsliga relationer mellan den enskilde och staten av det slag som normalt handläggs av förvaltningsmyndighet. Det har exempelvis gällt frågor om tillstånd till förvärv av fast egendom, byggnadstillstånd eller frågor om expropriationstillstånd. Av intresse i sammanhanget är Europadomstolens ståndpunkt i mål som har gällt rätten att bedriva viss ekonomisk verksamhet eller att erhålla ett myndighetstillstånd av något slag som är av betydelse för att bedriva sådan verksamhet. Domstolen har i flera sådana mål funnit att artikel 6 varit tillämplig. Som exempel kan nämnas målet Pudas mot Sverige om återkallelse av trafiktillstånd och målet Tre Traktörer Aktiebolag mot Sverige om återkallelse av tillstånd att på en restaurang servera alkoholdrycker.

Anklagelse för brott

Även begreppet anklagelse för brott har givit upphov till tolkningssvårigheter på grund av skillnader mellan konventionsstaternas nationella rättsordningar. Begreppet skall tolkas självständigt precis som begreppet civila rättigheter och skyldigheter.

Med anklagelse för brott avses de straffprocessuella förfaranden som syftar till att avgöra huruvida en anklagad person är skyldig till brott samt i förekommande fall till att bestämma påföljd för brottet. Däremot omfattas inte andra straffrättsliga förfaranden som exempelvis häktning eller husrannsakan.

Med brott avses till en början handlingar som omfattas av den nationella straffrättsliga lagstiftningen, men artikeln kan vara tillämplig även i andra situationer. Europadomstolen har slagit fast att konventionsstaterna inte utan vidare kan utesluta tillämpligheten av artikel 6, genom att exempelvis klassificera en klandervärd handling som disciplinär förseelse i stället för som brott.

Europadomstolen har lagt fast vissa kriterier för prövningen av frågan huruvida en handling som inte omfattas av den nationella straffrätten likväl skall anses utgöra brott i konventionens mening. Prövningen skall utgå från hur handlingen klassificeras i den nationella rättsordningen. Därjämte skall ytterligare två kriterier beaktas. Det första är gärningens art. Av särskild betydelse är därvidlag om handlingen kan begås av vem som helst, så att lagstiftaren har infört ett allmänt förbud som gäller för alla, eller om det är fråga om en överträdelse mot en förhållningsregel som riktar sig till en viss

avgränsad grupp. Att det är fråga om den förstnämnda typen av handling talar för att den skall anses som brott i konventionens mening. Det andra kriteriet som skall beaktas är den sanktion som kan utdömas. Därvid är såväl sanktionens beskaffenhet som dess stränghet av intresse. En frihetsberövande påföljd medför i allmänhet att handlingen hänförs under artikel 6. Typiska disciplinstraff som suspension och varning talar i motsatt riktning.

Frågan om en viss handling utgör brott i konventionens mening uppkommer ibland när en konventionsstat tillämpar ett förenklat förfarande. Så kan vara fallet när vissa förseelser har avkriminaliserats, så att de t.ex. föranleder ett slags administrativ eller disciplinär sanktion i stället för straff. Europadomstolen har vid flera tillfällen prövat hur just sådana sanktioner förhåller sig till artkel 6. Några av dessa avgöranden skall behandlas i det följande.

I målet Bendenoun mot Frankrike prövade Europadomstolen huruvida skattetillägg kunde anses som anklagelse för brott i den mening som avses i artikel 6. Bendenoun och hans företag hade genom ett administrativt förfarande påförts skattetillägg. Bendenoun överklagade besluten till domstol, men utan framgång. I sitt klagomål till Europadomstolen gjorde han bl.a. gällande att han under domstolsförfarandet inte fick del av samtliga handlingar i ärendet, vilket utgjorde ett brott mot artikel 6 i Europakonventionen. Frankrike bestred att artikel 6 var tillämplig och gjorde därvid gällande bl.a. att förfarandet med skattetillägg inte utgjorde en anklagelse för brott. Frankrike framhöll därvid att fransk rätt klassificerar skattetillägg som en ”skattesanktion” och inte som en ”straffsanktion”. Frankrike framhöll vidare att anklagelsen mot Bendenoun avsåg en skatteöverträdelse och inte ett brott samt att skattetillägget påförts av skattemyndighet under tillsyn av administrativa domstolar. – Europadomstolen framhöll att de av Frankrike framförda argumenten inte saknade betydelse för frågan om tillämpligheten av artikel 6, men att även andra omständigheter därvid måste beaktas. Den nationella bestämmelsen om skattetillägg omfattade alla medborgare i deras egenskap av skattebetalare. Skattetillägg utgör, enligt domstolen, i grund och botten ett straff, vilket påförs med stöd av en regel vars syfte är att såväl avskräcka som bestraffa. Ifrågavarande skattetillägg uppgick till ett betydande belopp och kunde omvandlas till fängelse om det inte betalades. Vid en samlad bedömning fann Europadomstolen att omständigheterna talade för att det var fråga om anklagelse för brott och att artikel 6 därmed var tillämplig.

Den 23 september 1998 meddelade Europadomstolen dom i målet

Malige mot Frankrike, vilken är av särskilt intresse i sammanhanget.

Målet gällde bl.a. om ett körkortsingripande kan anses utgöra en

påföljd i den mening som avses i artikel 6. Fransk rätt innehåller ett slags pricksystem för körkortsingripande. Varje körkort tilldelas vid utfärdandet tolv poäng. Gör sig körkortshavaren sedan skyldig till trafikbrott, kan ett poängavdrag ske. Handläggningen av poängavdraget sker i administrativ ordning, efter det att det straffrättsliga ansvaret har fastställts genom lagakraftvunnen dom eller motsvarande. Poängavdraget beslutas i ett automatiserat förfarande, vilket handhas av det franska inrikesministeriet.

Malige hade fällts till ansvar för hastighetsöverträdelse (172 km/tim på 110-väg). Saken prövades i en s.k. polisdomstol (tribunal de police) och sedermera också i appellationsdomstol (cour d´ appel). Påföljden bestämdes till böter och Malige ålades dessutom körförbud under en period av femton dagar. I brottmålet invände Malige bl.a. att det franska poängsystemet var olagligt och att det stred mot artikel 6 i Europakonventionen, eftersom beslut om poängavdrag inte kan överprövas av domstol. Det bör anmärkas att Malige vid tiden för Europadomstolens dom inte hade underrättats om något poängavdrag för det ifrågavarande trafikbrottet.

Malige klagade och gjorde inför Europadomstolen gällande att reglerna för poängavdrag strider mot artikel 6:1 i konventionen på grund av det automatiska förfarandet utan möjlighet att överklaga till domstol. Europadomstolen prövade om poängavdraget var att anse som en påföljd, så att artikel 6:1 var tillämplig. Prövningen utgick från de kriterier som nämns ovan. Domstolen tog fasta på att den förseelse som föranlett avdraget var av straffrättslig art. Poängavdraget var visserligen enligt fransk rätt en rent administrativ åtgärd, men följden kunde i förlängningen bli indragning av körkortet. Poängavdraget hade därför, enligt domstolen, inte bara en preventiv verkan utan också en bestraffande och avskräckande funktion. Enligt Europadomstolen kan ett poängavdrag därför betraktas som ett tilläggsstraff, med följd att artikel 6 i konventionen är tillämplig.

Europadomstolen konstaterade att Malige hade haft möjlighet att inför två domstolar framföra alla de argument som han fann påkallade för sitt försvar. Han hade dessutom hela tiden varit medveten om att en fällande dom skulle leda till poängavdrag. Europadomstolen fann därför att kraven i artikel 6 var tillgodosedda genom den domstolsprövning som föregick den fällande domen och att konventionen inte kunde anses kräva ytterligare domstolsprövning avseende poängavdraget. Det var dessutom möjligt att i förvaltningsdomstol få prövat om den administrativa myndigheten hade fattat sitt beslut enligt lagenlig procedur. Europadomstolens slutsats blev därför att artikel 6 inte hade kränkts.

Europadomstolen har relativt nyligen prövat ett mål, som gällde ett interimistiskt beslut om körkortsingripande. Den 28 oktober 1999 meddelade domstolen dom i målet Escoubet mot Belgien. Domstolen prövade bl.a. om ett interimistiskt beslut om indragning av körkort kunde anses utgöra en anklagelse för brott av det slag som avses i artikel 6. Bakgrunden var att en belgisk åklagare hade dragit in Escoubets körkort genom ett interimistiskt beslut, på grund av misstanke om trafiknykterhetsbrott (2.70 gram alkohol per liter blod). Escoubet återfick sitt körkort efter sex dagar. Han dömdes sedermera för bl.a. olika trafikbrott till 11 250 BEF i böter. Dessutom ålades han körförbud under en period om 8 dagar.

Escoubet klagade vid Europadomstolen över att han inte hade haft möjlighet att hos domstol begära omprövning av åklagarens beslut om indragning av körkortet. Han gjorde gällande att avsaknaden av en sådan möjlighet stred mot bl.a. artikel 6:1. Belgien invände att artikel 6 inte var tillämplig, då interimistiska beslut av ifrågavarande slag utgör en trafiksäkerhetsåtgärd, vilka handläggs i administrativ ordning.

När det gällde frågan om tillämpligheten av artikel 6:1 erinrade Europadomstolen om sin tidigare praxis vid tolkningen av begreppet anklagelse för brott, enligt vilken denna fråga skall avgöras med hänsyn till den juridiska karaktären av åtgärden i fråga enligt nationell rätt, åtgärdens allmänna karaktär och strängheten i den sanktion som kunnat komma i fråga. Europadomstolen konstaterade därvid att interimistiska beslut av ifrågavarande slag enligt belgisk rätt inte är en straffrättslig sanktion utan en trafiksäkerhetsåtgärd, vilken syftar till att få bort potentiellt farliga förare från trafiken. Det var dessutom fråga om en provisorisk åtgärd, som vidtogs innan åtal hade väckts och artikel 6 är i princip inte tillämplig på interimistiska åtgärder som vidtas under förundersökningen. Europadomstolen konstaterade vidare att interimistiska beslut om körkortsindragning i normala fall kan gälla under högst femton dagar enligt belgisk rätt och att de skiljer sig från slutliga beslut om indragning av körkort, som kan dömas ut som ett tilläggsstraff inom ramen för straffprocessen. Mot denna bakgrund fann domstolen att det interimistiska beslutet om körkortsindragning inte kunde ses som ett beslut rörande en anklagelse för brott. Enligt domstolen hade Escoubet inte heller anfört några omständigheter som visade att det var fråga om ett avgörande om hans civila rättigheter. Slutsatsen blev därför att artikel 6:1 inte var tillämplig. Det kan anmärkas att domstolen inte var enig i sin bedömning.

I sammanhanget kan även Europadomstolens dom i målet Öztürk mot Förbundsrepubliken Tyskland nämnas. Domstolen uttalade vissa allmänna ståndpunkter beträffande tillämpligheten av artikel 6. Enligt domstolen har flera konventionsstater i olika avseenden avkriminalise-

rat gärningar som tidigare utgjorde brott. Domstolen framhöll att den inte hade några invändningar mot denna utveckling, men att den inte fick innebära att konventionsstaterna begränsar tillämpningen av bl.a. artikel 6. Europadomstolen betonade därvid att frågan om tillämpligheten av konventionsbestämmelserna inte får underkastas konventionsstaternas eget avgörande. En sådan ordning skulle, enligt domstolen, strida mot Europakonventionens syften.

Avslutningsvis bör nämnas att artikel 6 inte med nödvändighet hindrar att ett förenklat förfarande tillämpas när det är fråga om anklagelse för brott. Förutsättningen är dock att den som åläggs ett straff genom exempelvis ett strafföreläggande kan få saken prövad av domstol med beaktande av de rättssäkerhetsgarantier som skyddas av artikel 6.

Andra rättssäkerhetsgarantier i artikel 6

Utöver rätten att få sin sak prövad i domstol innehåller artikel 6 en rad rättssäkerhetsgarantier till skydd för den enskilde under domstolsförfarandet. Av intresse i förevarande sammanhang är följande regler.

Enligt huvudregeln i artikel 6 skall rättegången vara offentlig. Undantag från kravet på offentlighet får ske endast med hänvisning till vissa särskilt angivna intressen i ett demokratiskt samhälle, som t.ex. allmän ordning och nationell säkerhet. Även om rättegången helt eller delvis hålls inom stängda dörrar skall domen alltid avkunnas offentligt. Att rättegången som huvudregel skall vara offentlig anses innebära att förfarandet skall vara muntligt. Alla mål behöver dock inte avgöras efter ett muntligt förfarande. Den anklagade kan avstå från denna rättighet genom att exempelvis skriva på ett strafföreläggande. Vidare ställs krav på att rättegången skall hållas inom skälig tid. Bestämmelsen är tillämplig på alla parter och den syftar till att skydda dem mot alltför långsam handläggning.

En grundläggande processuell garanti i artikel 6 avser rätten till en rättvis rättegång. Varje part skall få möjlighet att på ett uttömmande sätt lägga fram sin sak inför domstolen och domstolsförfarandet måste uppfylla högt ställda krav på rättssäkerhet och rättvisa.

Ett viktigt krav gäller att parterna skall vara likställda i processen. Det gäller såväl i tvistemål som i brottmål, där den tilltalade skall ha samma möjligheter som åklagaren att lägga fram sin sak inför domstolen. Förfarandet skall dessutom vara kontradiktoriskt, vilket innebär att domstolen inte till nackdel för en enskild part får grunda sitt avgörande på bevisning eller information som parten inte har fått del av eller inte fått tillfälle att bemöta.

Artikel 6 slår fast den grundläggande principen att den som anklagas för brott skall betraktas som oskyldig till dess att hans skuld lagligen har fastställts. Stadgandet innebär bl.a. att domstolen inte från början skall vara övertygad om eller utgå från att den tilltalade har begått den gärning som han anklagas för. Det är åklagaren som skall bära bevisbördan i skuldfrågan och varje tvivel skall verka till den anklagades fördel.

6.1.3. Artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet

Vid upprättandet av Europakonventionen utlämnades vissa straffrättsliga frågor, vilka i stället behandlas i det sjunde tilläggsprotokollet. I protokollet finns tio artiklar. Fem av dem (artiklarna 1–5) kompletterar Europakonventionen med nya rättigheter. Återstående artiklar är av teknisk natur. Enligt artikel 7 skall de nya bestämmelserna betraktas som tilläggsartiklar till Europakonventionen. I förevarande sammanhang är artikel 4 av särskilt intresse. Den har i svensk översättning fått följande lydelse.

1. Ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan har blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat.

2. Bestämmelserna i föregående punkt skall inte utgöra hinder mot att målet tas upp på nytt i enlighet med lagen och rättegångsordningen i den berörda staten, om det föreligger bevis om nya eller nyuppdagade omständigheter eller om ett grovt fel har begåtts i det tidigare rättegångsförfarandet, vilket kan ha påverkat utgången i målet.

3. Avvikelse får inte ske från denna artikel med stöd av artikel 15 i konventionen.

Artikel 4 är ett uttryck för principen ne bis in idem. Denna grundläggande princip inom straffrätten innebär att en person inte får lagföras eller straffas flera gånger för en och samma sak. Principen har sin grund i den anglosaxiska rättstraditionen och begreppet fair trial. I likhet med övriga bestämmelser till skydd för mänskliga rättigheter avser artikel 4 att skydda den enskildes rättigheter. Det innebär att artikeln inte hindrar ett nytt förfarande som uteslutande kan leda till en förmånligare utgång för den anklagade.

Förbudet mot dubbel lagföring och bestraffning i artikel 4 avser endast straffrättsliga förfaranden. Uttrycket ”i en brottmålsrättegång” är en översättning av den engelska formuleringen ”in criminal

proceedings”. Artikel 4 utgör inte något hinder mot att den som har lagförts för brott blir föremål för andra former av ingripanden eller åtgärder på grund av samma gärning. Det kan exempelvis gälla civilrättsliga anspråk eller disciplinära ingripanden1.

Förbudet i artikel 4 gäller endast lagföring och bestraffning i en och samma stat. En dom i en stat utgör inte något hinder mot lagföring för samma sak i en annan stat. I sammanhanget kan nämnas att Europarådet har åstadkommit en viss internationell räckvidd för principen ne bis in idem genom att anta andra konventioner på straffrättens område, som 1957 års europeiska utlämningskonvention i Paris (SÖ 1959:65), 1970 års europeiska konvention i Haag om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (SÖ 1973:55) och 1972 års europeiska konvention i Strasbourg om överförande av lagföring i brottmål (SÖ 1976:21). Det kan vidare nämnas att 2 kap. 5 a § BrB innehåller bestämmelser om utländsk brottmålsdoms rättsverkningar i Sverige. Genom bestämmelserna har svensk lagstiftning bringats i överensstämmelse med konventionernas regler om när en stat är förhindrad att lagföra en person för en gärning, för vilken han tidigare dömts i en annan stat.

För att en tidigare dom skall hindra ny lagföring fordras att den har vunnit lagakraft. Detta uttrycks i konventionstexten så, att ingen får lagföras eller straffas på nytt för ett brott för vilket han redan har blivit slutligt frikänd eller dömd. I punkten 2 anges ett betydelsefullt undantag från huvudregeln att en lagakraftvunnen dom utgör hinder mot ny lagföring och bestraffning. Förbudet gäller inte om det har framkommit nya viktiga omständigheter eller bevis som kan påverka utgången i målet eller när det i den tidigare rättegången har förekommit grovt rättegångsfel som kunnat ha sådan effekt. Undantaget ger möjlighet till ny lagföring oavsett om det är till fördel eller nackdel för den anklagade.

Enligt punkten 3 får avvikelse inte ske från ifrågavarande artikel med stöd av artikel 15 i Europakonventionen. Artikel 15 ger konventionsstaterna viss möjlighet att under krig eller i annat allmänt nödläge avvika från vissa av sina skyldigheter enligt konventionen.

Som framhålls ovan trädde det sjunde tilläggsprotokollet i kraft först år 1988. Artikel 4 har sedan dess varit föremål för Europadomstolens prövning endast i två fall, som är av intresse i detta sammanhang. I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för dessa avgöranden.

1 Explanatory report on Protocol No. 7 to the Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms, Strasbourg 1985.

Målet Gradinger mot Österrike

Bakgrunden till målet var att Gradinger hade kört bil i alkoholpåverkat tillstånd och därvid orsakat en trafikolycka, i vilken en annan trafikant förolyckades. Händelsen resulterade i två separata straffrättsliga förfaranden. Gradinger dömdes först av domstol (Landesgericht) för vållande till annans död jämlikt en bestämmelse i den österrikiska strafflagen. Påföljden bestämdes till dagsböter. Domstolen fann visserligen att Gradinger hade druckit alkohol före körningen, men inte i sådan mängd att han skulle dömas med tillämpning av en bestämmelse som stadgar strängare straff för den som under påverkan av alkohol gjort sig skyldig till vållande till annans död. Efter domen utfärdade en lokal myndighet (Bezirkshauptmannschaft) ett slags strafföreläggande, i vilket Gradinger påfördes ett bötesstraff för rattfylleribrott. Strafföreläggandet utfärdades med stöd av en bestämmelse i den österrikiska trafiklagen. I ärendet åberopades en ny undersökning av Gradingers alkoholpåverkan, vilken visade att alkoholhalten i hans blod var högre än vad som hade visats i brottmålet inför domstol.

I sitt klagomål gjorde Gradinger gällande att förfarandet inför den lokala myndigheten stred mot principen ne bis in idem. Till stöd för sitt påstående anförde han att strafföreläggandet grundades på den gärning som redan hade prövats av domstol. Österrike, å sin sida, hävdade att artikel 4 inte utgör något hinder mot att i separata förfaranden tillämpa bestämmelserna i den nationella strafflagen respektive trafiklagen, eftersom bestämmelserna är olika till sin beskaffenhet och har skilda syften. Bestämmelsen i strafflagen tar sikte på brott mot annans liv som har förövats under påverkan av alkohol, medan bestämmelsen i trafikbrottslagen straffbelägger själva förandet av fordon i alkoholpåverkat tillstånd. Österrike anförde dessutom att bestämmelsen i strafflagen avser att straffa gärningar som hotar den allmänna säkerheten (public safety), medan bestämmelsen i trafiklagen syftar till att säkerställa ordningen i trafiken.

Europadomstolen konstaterade inledningsvis att den österrikiska domstolen och den lokala myndigheten hade kommit till olika slutsatser beträffande alkoholhalten i Gradingers blod och att de gärningar som omfattas av bestämmelsen i trafiklagen endast utgör ett moment i de gärningar som omfattas av bestämmelsen i strafflagen. Europadomstolen framhöll dessutom att de olika bestämmelserna skiljer sig åt i fråga om såväl beskaffenhet som syfte. Domstolen fann emellertid att de båda lagföringarna avsåg en och samma gärning och att Österrike därigenom hade brutit mot artikel 4 i det sjunde tilläggsprotokollet.

Målet Oliveira mot Schweiz

Bakgrunden till målet var att Oliveira hade orsakat en trafikolycka, i vilken en person skadats allvarligt. Händelsen ledde till två skilda straffrättsliga förfaranden. Av förbiseende dömdes Oliveira först av en polismyndighet till böter för att hon försummat att anpassa hastigheten efter rådande trafikförhållanden. Två år senare dömdes hon av domstol till ett strängare bötesstraff för vållande till kroppsskada. Domstolen undanröjde därvid det bötesstraff som Oliveira hade ådömts av polismyndigheten.

Europadomstolen fann att det var fråga om ett exempel på att ett och samma händelseförlopp kan utgöra flera olika brott. Domstolen slog därvid fast att artikel 4 i det sjunde tilläggsprotokollet inte hindrar att olika brott prövas av skilda domstolar, även om brotten har begåtts i ett sammanhang. Europadomstolens slutsats blev därför att Schweiz genom förfarandet inte hade brutit mot artikel 4. Domstolen framhöll emellertid att det i och för sig hade varit lämpligare att en och samma domstol handlagt båda anklagelserna mot Oliveira i ett sammanhang. Ett sådant förfarande hade, enligt domstolen, stått i bättre överensstämmelse med de principer som bör ligga till grund för rättsskipningen.

6.2. Förenta Nationernas konvention om medborgerliga och politiska rättigheter

FN-konventionen antogs av Förenta Nationernas generalförsamling den 16 december 1966. Samtidigt antogs ett fakultativt protokoll till konventionen. De syftar till att skydda grundläggande medborgerliga och politiska rättigheter och FN-konventionen behandlar i stor utsträckning samma rättigheter som Europakonventionen. Sverige undertecknade konventionen och protokollet år 1967 (SÖ 1971:42-43).

I förevarande sammanhang är artikel 14 av särskilt intresse. Den behandlar rätten till domstolsprövning och skyddar särskilda rättssäkerhetsintressen i domstolsförfarandet. Artikel 14 har i sin svenska översättning fått följande lydelse i de delar som är av intresse för utredningens uppdrag.

1. Alla skall vara lika inför domstolarna. Envar skall, när det gäller att pröva anklagelse mot honom för brott eller hans rättigheter och skyldigheter i tvistemål, vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång inför en behörig,

oavhängig och opartisk domstol, som inrättats enligt lag. Pressen och allmänheten må utestängas från rättegången eller en del därav av hänsyn till ...

2. Envar som anklagats för brottslig gärning skall ha rätt att betraktas som oskyldig intill dess hans skuld lagligen fastställts. – – –

7. Ingen må rannsakas eller straffas på nytt för ett brott, för vilket han redan blivit slutligt fälld till ansvar eller frikänd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i varje land.

Det föreligger betydande likheter mellan artikel 14 i FN-konventionen och artikel 6 i Europakonventionen. Båda bestämmelserna ställer krav på oberoende och opartiska domstolar som upprättats enligt lag. Förfarandet skall vara korrekt och rättvist mot den enskilde samt i allmänhet muntligt och offentligt. Domstolsprövningen skall ske inom skälig tid och domen skall avkunnas offentligt. Båda bestämmelserna garanterar dessutom vissa minimirättigheter i brottmålsrättegången. Den som åtalas för brott skall ha rätt att bli underrättad om anklagelsen och få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar. Han skall ha rätt att försvara sig personligen eller genom ombud och att förhöra vittnen. Vid behov skall han kostnadsfritt få biträde av tolk.

Till skillnad mot artikel 6 i Europakonventionen har principen ne bis in idem kommit till uttryck i artikel 14 i FN-konventionen. I sjunde punkten slås fast att ingen får rannsakas eller straffas på nytt för ett brott, för vilket han redan blivit slutligt fälld till ansvar eller frikänd.

I samband med Sveriges godkännande av FN-konventionen uttalade departementschefen att flertalet av konventionens bestämmelser utan svårighet kunde accepteras av Sverige, men att det på några punkter inte förelåg full överensstämmelse mellan svensk rätt och konventionsbestämmelserna (prop. 1971:125 s. 25). Beträffande artikel 14 framhöll departementschefen att vad som stadgas om rätten till rättvis och offentlig rättegång inför en behörig, oavhängig och opartisk domstol hade full täckning i rättegångsbalkens bestämmelser om processen i brottmål och tvistemål. För offentligrättsliga ärenden (t.ex. rörande skatter eller sociala förmåner), vilka i Sverige i allmänhet handläggs av förvaltningsdomstolar eller i rent administrativ ordning, ställs inte något krav på offentlig rättegång (prop. 1971:125 s. 34).

Beträffande förbudet mot dubbel lagföring och bestraffning i sjunde punkten anförde departementschefen att bestämmelsen överensstämmer med den huvudprincip om domars rättskraft som gäller också i svensk rätt (prop. 1971:125 s. 36). Departementschefen konstaterade emellertid att resning enligt rättegångsbalken i vissa fall kan beviljas även till

den tilltalades nackdel, vilket inte torde stå i överensstämmelse med 14:7. Sverige gjorde därför ett förbehåll på denna punkt.

6.3. Internationella konventioner om vägtrafik

För att underlätta vägtrafik över nationsgränserna har konventioner och andra internationella överenskommelser ingåtts mellan olika stater. Även körkortsfrågor har varit föremål för sådan internationell reglering. Grundtanken har därvid varit att varje konventionsstat skall godkänna körkort som har utfärdats i någon av de andra konventionsstaterna. I det följande skall några av dessa konventioner behandlas i de delar som är av intresse för utredningens uppdrag.

1949 års Genèvekonvention om vägtrafik

Sverige anslöt sig till 1949 års Genèvekonvention om vägtrafik år 1952 (SÖ 1952:66). Konventionen innehåller bestämmelser som syftar till att främja den internationella vägtrafikens utveckling och säkerhet. I förevarande sammanhang är artikel 24 av intresse.

Enligt artikel 24 förbinder sig konventionsstaterna att godkänna körkort som har utfärdats i vederbörlig ordning av annan konventionsstat. Innehavare av ett sådant körkort skall få köra i samtliga konventionsstater. I bestämmelsen anges också under vilka förutsättningar konventionsstaterna kan förvägra någon rätten att göra bruk av sitt nationella eller internationella körkort. Så kan ske om det är uppenbart att föreskrivna villkor för körkortets utfärdande inte längre uppfylls eller om körkortsinnehavaren har gjort sig skyldig till en sådan trafikförseelse som medför återkallelse av körkort enligt lagstiftningen i ifrågavarande konventionsstat.

1964 års europeiska konvention om straff för vägtrafikbrott

1964 års europeiska konvention om straff för vägtrafikbrott undertecknades och ratificerades av Sverige år 1972 (SÖ 1972:17). Konventionen utarbetades inom Europarådet och det framhölls därvid att samarbete mellan rådets medlemmar är nödvändigt för att möjliggöra ett effektivare beivrande av vägtrafikbrott.

Den grundläggande principen i konventionen är att den som har begått ett vägtrafikbrott skall lagföras i den konventionsstat där han har

sin hemvist. Den stat i vilken gärningen har begåtts kan rikta en framställan om lagföring till hemviststaten, om den inte själv redan har inlett ett sådant förfarande. Sedan framställan har gjorts, får gärningsstaten inte vidta några ytterligare åtgärder för lagföring eller verkställighet i ärendet.

Hemviststatens myndigheter kan på framställan verkställa domar och administrativa beslut som har meddelats i gärningsstaten. Verkställighet skall ske enligt den inhemska lagstiftningen. Är det fråga om annan påföljd än böter, skall hemviststaten, om det finns skäl till det, ersätta påföljden med påföljd som föreskrivs i den egna lagstiftningen för motsvarande brott. Sistnämnda påföljd skall till sin art så långt det är möjligt motsvara den påföljd som bestämts i gärningsstaten. Hemviststaten kan vägra att verkställa dom som har meddelats i den tilltalades utevaro.

1968 års Wienkonvention om vägtrafik

1968 års Wienkonvention om vägtrafik trädde i kraft år 1977 och ratificerades av Sverige år 1985 (SÖ 1989:1). Konventionen innehåller bestämmelser som syftar till att underlätta internationell vägtrafik och öka trafiksäkerheten. I förevarande sammanhang är artiklarna 41 och 42 av intresse.

I artikel 41 finns bestämmelser om körkorts giltighet. Konventionsstaterna förbinder sig att under vissa närmare angivna förutsättningar och med vissa undantag godta nationella körkort. Artikel 42 behandlar frågan om upphävande av körkorts giltighet. En konventionsstat kan återkalla en förares rätt att använda sitt nationella eller internationella körkort inom statens eget territorium, om föraren där har gjort sig skyldig till en förseelse, som enligt den inhemska lagstiftningen medför förlust av körkort. I artikel 42 slås fast att konventionen inte innefattar något förbud mot att en konventionsstat hindrar förare med nationellt eller internationellt körkort från att köra, om det är uppenbart eller bevisat att hans tillstånd är sådant att han inte är i stånd att köra säkert eller om rätten att köra har återkallats i den stat där han har sin normala hemvist.

1985 års överenskommelse med Danmark, Finland och Norge om ömsesidigt godkännande av körkort och av registrering av fordon

Överenskommelsen syftar till att underlätta vägtrafiken mellan de nordiska länderna. Ett körkort som har utfärdats i något av länderna och som där fortfarande äger giltighet gäller också i övriga länder enligt sitt innehåll. Varje land bestämmer i vilken utsträckning den egna körkortslagstiftningen skall tillämpas på körkort som har utfärdats i något av de andra länderna. Har i ett land beslut meddelats angående ett körkort som har utfärdats i något av de andra länderna, skall utfärdandelandet underrättas om beslutet. Innebär beslutet att körkortet inte längre skall godkännas, skall körkortet skickas till utfärdandelandet. Enligt överenskommelsen bör myndigheter som prövar frågor om körkort enligt ifrågavarande överenskommelse få ta del av de uppgifter som är tillgängliga för körkortsmyndigheterna i övriga länder.

6.4. EG-rätt

Genom rådets direktiv 91/439 av den 29 juli 1991 om körkort (EGT L 237, 24.8.1991) har två gemensamma mallar tagits fram för hur körkort skall vara utformade. Av direktivet följer att nationella körkort, som har utfärdats i enlighet med någon av mallarna, skall erkännas i samtliga medlemsstater. I direktivet framhålls att en sådan ordning bidrar till att genomföra den gemensamma transportpolitiken, förbättra trafiksäkerheten och till att öka rörligheten för personer som bosätter sig i en annan medlemsstat än den där de har godkänts i ett förarprov.

Av artikel 1 framgår att medlemsstaterna skall införa nationella körkort, vilka skall utformas i enlighet med någon av de mallar som anges i direktivet. Körkort som är utfärdade av medlemsstaterna skall erkännas ömsesidigt. Utöver bestämmelser om hur körkort skall utformas innehåller körkortsdirektivet bestämmelser om bl.a. olika behörigheter, åldersgränser samt utfärdande och utbyte av körkort. Av artikel 8.2 följer att den medlemsstat där körkortshavaren har sin permanenta bosättningsort får tillämpa sin nationella lagstiftning vid bl.a. återkallande, indragning och annullering beträffande körkort som har utfärdats av en annan medlemsstat. Av samma artikel framgår dessutom att en medlemsstat får vägra att erkänna giltigheten av ett körkort som har utfärdats av en annan medlemsstat, om innehavaren inom den förstnämnda statens territorium är föremål för någon av de åtgärder som nämns i punkten 2. En medlemsstat får dessutom vägra att utfärda körkort, om den sökande är föremål för en sådan åtgärd i en annan medlemsstat.

Det kan i sammanhanget nämnas att det i en av de mallar som anges i körkortsdirektivet finns en bestämmelse, enligt vilken det i körkortet får anges perioder under vilka körkortet har varit återkallat. Detsamma gäller beträffande allvarliga överträdelser, som har begåtts på den medlemsstats territorium där den vanliga bosättningsorten är belägen, och som beaktas i de regler för övervakning av förare som gäller i denna stat.

Den 17 juni 1998 antog rådet akten 98/C 216/01 om upprättande av konventionen om kördiskvalifikationer (EGT C 216/1, 10.7.98). Rådet uttalade därvid att medlemsstaternas verkställande av kördiskvalifikationer är en fråga av gemensamt intresse och att detta utgör en del av det samarbete som föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen. Konventionen får antas av medlemsstaterna i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser.

Den 24 juni 1999 godkände rådet en förklarande rapport om konventionen om kördiskvalifikationer (EGT C 211, 23.07.1999 s. 1–8).

1998 års konvention har tillkommit i syfte att säkerställa att beslut om kördiskvalifikationer får giltighet inom hela unionen. Konventionen innebär i huvudsak att en diskvalifikation som ådömts en körkortshavare i en annan medlemsstat än bosättningsstaten kan få genomslag i samtliga medlemsstater. Med kördiskvalifikation avses varje åtgärd som har samband med ett trafikbrott och som leder till indragning eller återkallande av en förarens rätt att framföra motorfordon och som inte längre kan överklagas. Åtgärden kan utgöras av en primär påföljd, en sekundär påföljd, en kompletterande påföljd eller en säkerhetsåtgärd och den kan ha beslutats av en rättslig eller en administrativ myndighet. Definitionen av begreppet kördiskvalifikation innebär att olikheterna i medlemsstaternas lagstiftning erkänns. Bl.a. accepteras att diskvalifikation på grund av trafikbrott beslutas av administrativ myndighet som en trafiksäkerhetsåtgärd. Det bör också anmärkas att definitionen utesluter fall då körkort återkallas på grund av exempelvis medicinska skäl eller enligt reglerna i ett pricksystem.

I inledningen till 1998 års konvention om kördiskvalifikationer anger konventionsstaterna följande utgångspunkter.

  • Den fria rörligheten för personer och den ökande internationella vägtrafiken har resulterat i att kördiskvalifikationer ofta beslutas av en annan medlemsstat än den där föraren är permanent bosatt.
  • Nationella bestämmelser om bl.a. återkallelse av körkort bör tillämpas av den medlemsstat på vars territorium körkortsinnehavaren är permanent bosatt.
  • Förare som har diskvalificerats från att köra i en annan medlemsstat än den där de är permanent bosatta bör inte kunna undgå följderna

av en sådan åtgärd när de befinner sig i en annan medlemsstat än gärningsstaten.

  • Den medlemsstat där körkortsinnehavaren är bosatt bör verkställa kördiskvalifikation som har beslutats av en annan medlemsstat, om det är fråga om ett brott som anses särskilt allvarligt. Verkställigheten bör ske genom att medlemsstaten vidtar åtgärder som innebär indragning, återkallande eller annullering av körkort.
  • Det förhållandet att den medlemsstat i vilken körkortsinnehavaren är permanent bosatt har verkställt en diskvalifikation som har beslutats av en annan medlemsstat bör få till följd att nödvändiga åtgärder vidtas för att beivra framförandet av motorfordon i någon annan medlemsstat.

Enligt artikel 2 i konventionen skall medlemsstaterna samarbeta för att uppnå målet att förare som har diskvalificerats från att köra i en annan medlemsstat än den där de är permanent bosatta inte skall undgå följderna härav, när de lämnar den medlemsstat på vars territorium trafikbrottet har begåtts. Av artikel 3 framgår att den sistnämnda staten utan dröjsmål skall underrätta bosättningsstaten om varje kördiskvalifikation som har beslutats på grund av brott av det slag som anges i särskild bilaga till konventionen. Av bilagan framgår att underrättelseskyldigheten omfattar vårdslös eller farlig körning, smitning, rattfylleribrott eller vägran att underkasta sig alkohol- eller drogtest, hastighetsöverträdelse, framförande av motorfordon under diskvalifikationstid samt andra beteenden som utgör ett brott för vilket gärningsstaten har beslutat om kördiskvalifikation under en viss angiven tid.

Till underrättelsen skall fogas bl.a. beslutet om kördiskvalifikation, uppgifter som behövs för att lokalisera den person som beslutet avser och en kort redogörelse för omständigheterna. Om körkortsinnehavaren inte var närvarande vid förhandlingen, skall underrättelsen åtföljas av underlag som styrker att personen hade underrättats om förhandlingen i vederbörlig ordning. Råder tvivel om huruvida han har beretts rimlig möjlighet att försvara sig, skall de behöriga myndigheterna i bosättningsstaten begära att myndigheterna i gärningsstaten utan dröjsmål tillhandahåller nödvändiga upplysningar.

Av artikel 3.2 följer vidare att medlemsstaterna får avtala med varandra att underrättelse inte skall ske i vissa fall där artikel 6.2 a är tillämplig. Av sistnämnda artikel framgår att bosättningsstaten får vägra att verkställa ett beslut om kördiskvalifikation, om det brott som har föranlett beslutet inte utgör ett brott enligt denna stats lagstiftning.

Av konventionen följer vidare vad som skall ske sedan bosättningsstaten underrättats om en kördiskvalifikation. Bosättningsstaten skall enligt artikel 4 utan dröjsmål verkställa det beslut om kördiskvalifika-

tion som har meddelats i gärningsstaten. Det kan ske omedelbart eller genom ett rättsligt eller administrativt beslut i enlighet med särskilt angivna villkor. Sistnämnda metod innebär att gärningsstatens beslut godkänns eller bekräftas av en rättslig eller administrativ myndighet i bosättningsstaten (indirekt verkställighet). Beslutet om kördiskvalifikation kan dessutom verkställas genom att bosättningsstaten omvandlar beslutet till ett eget rättsligt eller administrativt beslut och därigenom i praktiken ersätter gärningsstatens beslut med ett nytt beslut (omvandling).

För varje verkställighetsmetod gäller ett antal villkor, vilka framför allt är avsedda att göra det möjligt att ta hänsyn till skillnader i de olika medlemsstaternas lagstiftning. Bl. a. gäller vid indirekt verkställighet att bosättningsstaten får korta ned den föreskrivna diskvalifikationstiden, om den är längre än den längsta tid som kan föreskrivas enligt dess nationella lagstiftning. Tiden får dock endast kortas ned till den längsta tid som kan föreskrivas enligt bosättningsstatens nationella lagstiftning. Dessutom gäller att bosättningsstaten inte får förlänga den diskvalifikationstid som gärningsstaten har bestämt. Vid omvandling gäller att bosättningsstaten skall vara bunden av de sakförhållanden som konstaterats i gärningsstatens beslut om kördiskvalifikation. Det bör särskilt uppmärksammas att bosättningsstaten vid omvandling har möjlighet att korta ned diskvalifikationstiden, för att anpassa den till den tid, som enligt dess nationella lagstiftning skulle ha tillämpats i det ifrågavarande ärendet. Däremot får giltighetstiden inte förlängas.

Bosättningsstaten skall informera gärningsstaten om alla beslut med anledning av en underrättelse om kördiskvalifikation. Har bosättningsstaten vägrat att verkställa en kördiskvalifikation skall den ange skälen för sin vägran.

Av artikel 5 följer att en bosättningsstat som har verkställt en kördiskvalifikation för en av sina egna medborgare inte är förhindrad att vidta sådana kompletterande trafiksäkerhetsåtgärder, som den finner lämpliga och som är tillåtna enligt den egna lagstiftningen.

Bosättningsstaten skall vägra att verkställa ett beslut om kördiskvalifikation när beslutet redan har verkställts till fullo i gärningsstaten. Detsamma gäller om gärningsmannen på grund av samma handling redan är föremål för kördiskvalifikation i bosättningsstaten och detta beslut har trätt i verkställighet. Bosättningsstaten skall vägra verkställighet också om gärningsmannen skulle ha benådats eller erhållit allmän amnesti, om preskription skulle ha inträtt för åtgärden enligt bosättningsstatens egen lagstiftning eller om bosättningsstaten anser att den berörda personen inte har fått rimlig möjlighet att försvara sig.

I konventionen anges dessutom under vilka förutsättningar bosättningsstaten får vägra att verkställa kördiskvalifikation. Så kan ske om

det beteende som har legat till grund för kördiskvalifikation inte utgör ett brott enligt bosättningsstatens lagstiftning. Detsamma gäller om den återstående diskvalifikationstid som kan verkställas i bosättningsstaten understiger en månad. Verkställighet får dessutom vägras om kördiskvalifikation inte hade kunnat ske enligt bosättningsstatens lagstiftning.

7. Vissa grundläggande frågor

Vid bedömningen av om körkortsingripanden på grund av brott bör handläggas i brottmålsprocessen är två frågor av grundläggande betydelse. Det är dels frågan om vilka krav som följer av internationella åtaganden och samarbete, dels frågan om dessa körkortsingripanden i ett nationellt perspektiv utgör en trafiksäkerhetsåtgärd eller om de är att betrakta som en straffrättslig reaktion på brottet. Efter att ha analyserat och tagit ställning till dessa frågor redovisar vi vår syn på omfattningen av en eventuell överflyttning av körkortsingripanden till straffprocessen samt anger vissa grundläggande utgångspunkter som bör beaktas vid en sådan förändring av instansordningen.

7.1. Reglernas förenlighet med Sveriges internationella förpliktelser

7.1.1. Europakonventionen

Begreppet påföljd finns inte direkt definierat i Europakonventionen, men det har definierats i åtskilliga domar rörande artiklarna 6 och 7. Europadomstolen har vid sin tolkning av begreppet betonat, att det inte är av avgörande betydelse hur det betecknas i den nationella lagstiftningen. I likhet med själva brottsbegreppet har påföljdsbegreppet ansetts ha en autonom mening, dvs. det har en självständig innebörd som följer av konventionen och dess syfte.

Europadomstolen har som kriterier för bedömningen av om en påföljd skall anses föreligga uttalat, att sanktionen skall påföras som följd av en dom för ett brott och att man också skall beakta naturen och syftet med åtgärden i fråga (dvs. om den är av bestraffande natur), dess beteckning enligt nationell lag, proceduren för att fastställa och genomföra sanktionen och hur ingripande den är (se bl.a. Malige mot

Frankrike och Weber mot Schweiz, återgivet i Berger Case Law of the

European Court of Human Rights, del II, § 402 samt Pierre Bloch mot

Frankrike, Reports of Judgments and Decisions 1997-VI, pp 224-26).

De franska bestämmelserna om skattetillägg är ett exempel på en sanktion som Europadomstolen har bedömt som straff, trots att den i det nationella förfarandet anses vara av administrativ art. Huruvida det svenska skattetillägget är att betrakta som straff har diskuterats mycket, se bl.a. SOU 1996:116. Det kan också nämnas att regeringen år 1998 tillsatte en ny utredning med uppdrag att göra en översyn av skattetilläggsinstitutet (dir. 1998:34), som skall redovisa sitt uppdrag senast den 31 december 2000.1

Det har ansetts tveksamt om körkortsingripandet är att anse som påföljd eller administrativ åtgärd.2 Om åtgärden har ett rent preventivt syfte, anses det inte vara fråga om en påföljd (se Lawless mot Irland). Rättsläget har blivit väsentligt klarare sedan Europadomstolen under 1998 och 1999 avgjort målen Malige mot Frankrike och Escoubet mot

Belgien, se avsnitt 6.1.2. I båda dessa fall har Europadomstolen funnit, att körkortsingripande kan jämställas med i vart fall ett s.k. sekundärstraff. Beträffande fallet Malige bör noteras att ställningstagandet inte gällde en direkt återkallelse eller körförbud (körförbud i 15 dagar meddelades i brottmålet) utan indragande av ett visst antal körkortspoäng. Domstolen lade vid sitt ställningstagande vikt vid att poängen dras av mot bakgrund av och efter bedömningen av ett åtal. Vidare anmärkte domstolen att poängavdraget så småningom kan leda till en körkortsåterkallelse och att innehav av körkort är mycket viktigt för vardagsliv och arbete. Domstolen fann att poängavdraget hade ett straffande och avhållande inslag och därför var att likna vid (similar to) ett tilläggsstraff. Domstolen uttalade också direkt att det saknade betydelse att lagstiftarens avsikt varit att särskilja poängavdragen från övriga straff som ålades i brottmålet.

Det finns väsentliga skillnader mellan det franska system som bedömdes i Malige-fallet och nuvarande svenska regler. Det är emellertid uppenbart, att bestämmelserna om återkallelse och varning innehåller de moment som Europadomstolen i nämnda fall ansåg innebära att det var fråga om i vart fall ett sekundärstraff.

Målet Escoubet mot Belgien är av intresse främst för bedömningen av interimistiska beslut om körkortsingripande, men det bör noteras att

1 Förhållandet mellan Europakonventionen och bestämmelserna om skattetillägg behandlas utförligt av justitierådet Johan Munck i Tidskrift för Sveriges Domareförbund, nr 1/2000.2 ”Sådana administrativa åtgärder kan ibland anses utgöra påföljder för visst beteende, men syftet kan samtidigt sägas vara att skydda andra personer mot vissa risker. Indragning av sådana tillstånd kan dessutom i många fall ske utan att det kan anses vara fråga om en reaktion på ett olämpligt beteende”, Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 1997, s. 215.

Europadomstolen i sitt avgörande hänvisar till bedömningen i Maligemålet. Domstolen påpekar således att det är fråga om ett primär- eller sekundärstraff, när brottmålsdomstolen i samband med och efter avgörande av åtal bestämmer ett körkortsingripande. Domstolen betonar också betydelsen av att det är fråga om en ingripande sanktion. I detta fall saknades anledning att ta upp frågan om det skulle haft någon betydelse om annan myndighet än brottmålsdomstolen fattade beslutet om körkortsingripande. Enligt utredningens mening måste emellertid Europadomstolens uttalande även i detta mål leda till bedömningen att körkortsingripandet är ett straff i Europakonventionens mening.

Den omständigheten att körkortsingripandet är att betrakta som påföljd vid tillämpningen av Europakonventionen medför givetvis att det måste kunna överklagas till domstol och avgöras inom skälig tid. Domstolsprövning finns emellertid redan enligt gällande lagstiftning och det kan knappast göras gällande att den tar oskäligt lång tid, även om det skulle gå snabbare om körkortsingripandet avgörs redan i brottmålet (se avsnitt 8.2.1). Vidare måste de rättssäkerhetsgarantier som återfinns i artikel 6 tredje punkten (se avsnitt 6.1.2) vara uppfyllda. Enligt vår uppfattning uppfylls dessa krav vid handläggning i förvaltningsdomstol. Det kan dock möjligen ifrågasättas, om den möjlighet att få rättshjälp som finns i förvaltningsdomstolar är tillräcklig för att uppfylla konventionens krav på rätt till offentlig försvarare. Det gäller särskilt om en rättshjälpsansökan skulle avslås med hänvisning till att sökanden borde haft rättsskyddsförsäkring. Vi är dock av den uppfattningen att den möjlighet som ändå finns att få rättshjälpsbiträde är tillräcklig för att konventionskravet skall anses uppfyllt.

Nästa fråga blir då om det av artikel 6 följer att frågan måste prövas av den domstol, som dömer i brottmålet. Det har hävdats, att det skulle vara konventionsstridigt med hänsyn till konventionens allmänna syfte eller med hänsyn till regeln om fair trial i artikel 6 att döma till påföljd utanför den ursprungliga brottmålsrättegången. Detta synsätt framstår i sig som befogat. Någon sådan slutsats har emellertid inte dragits av Europadomstolen. Tvärtom har man i fallet Malige accepterat att poängavdraget, som ansågs utgöra ett straff för trafikbrottet, fastställdes av administrativ myndighet och att lagligheten i detta beslut kunde prövas av förvaltningsdomstol. Domstolen uttalar också att den prövning som skedde i brottmålsrättegången medförde att det av artikel 6 inte följer att det skulle vara nödvändigt att dessutom pröva poängavdraget i en separat rättegång, något som närmast tyder på att domstolen skulle ha accepterat en sådan ordning. Enligt vår mening

följer därför inte av artikel 6 att körkortsingripandet måste behandlas tillsammans med brottmålet.

Efter mönster av FN-konventionens artikel 14, punkt 7 (se avsnitt 6.2) har emellertid en särskild bestämmelse om ne bis in idem införts i sjunde tilläggsprotokollet, artikel 4. Enligt denna bestämmelse får inte någon straffas på nytt i en brottmålsrättegång för samma brott som han en gång dömts för. Bestämmelsen hindrar inte att ny rättegång förs om administrativa åtgärder i anledning av samma gärning. Med administrativ åtgärd torde också avses annan åtgärd som till huvudsaklig del kan anses som rent förebyggande. Med den tolkning av körkortsingripandets karaktär enligt konventionen som Europadomstolen gjort är det svårt att se ingripandet som en åtgärd av huvudsakligen administrativ eller förebyggande art. Som regel anses också en rättegång där en brottspåföljd bestäms vara att betrakta som en brottmålsrättegång. Om körkortsingripandet betraktas som påföljd för brott kan det därför ifrågasättas om det är förenligt med sjunde tilläggsprotokollet att behandla körkortsingripandet i ett särskilt förfarande efter brottmålsprocessen.

I Malige-fallet accepterade emellertid Europadomstolen att poängavdraget gjordes av administrativ myndighet efter brottmålsrättegången och i viss utsträckning kunde prövas i förvaltningsdomstol. Prövningen avsåg i och för sig endast tillämpligheten av artikel 6 men det kan antas att domstolen skulle ha gjort en prövning även av förhållandet till tilläggsprotokollet, om detta ansetts påkallat. En förklaring till att någon sådan prövning inte gjordes kan vara att poängavdraget utgjorde en i det närmaste automatisk följd av bedömningen i brottmålet, ett system som för övrigt tillämpas också i flera andra europeiska länder. Av domskälen kan man dock närmast utläsa att det i vart fall inte skulle ansetts ha varit fel, om det funnits möjlighet att nyansera poängavdraget i en efterföljande rättegång. I fallet Gradinger har emellertid domstolen lagt fast att det strider mot tilläggsprotokollet när samma gärning medför två olika straff i två olika processer och att det saknar betydelse hur det senare straffet betecknades i den inhemska rätten. Det kan framhållas att de två inhemska domstolarna gjorde egna, olika prövningar av en av de grundläggande frågorna för straffbarheten. Även i fallet Oliviera, där domstolen i och för sig konstaterar att det var fråga om att en handling utgjorde två olika brott och därför kunde bestraffas i olika processer, har Europadomstolen uttalat att det skulle vara mer förenligt med andan i konventionen om båda brotten bedömts samtidigt av en domstol. Enligt vår bedömning bör man sammantaget dra slutsatsen att mindre ingripande åtgärder, som inte omedelbart leder till körkortsförlust och som är känd för den enskilde redan vid brottmålsrättegången, möjligen kan handläggas i en

separat ordning efter brottmålsprocessen medan i vart fall mer omfattande körkortsingripanden, som inte är en automatisk följd av brottmålsdomen, måste hanteras i brottmålsprocessen. Det kan framhållas, att detta inte innebär att körkortsingripanden måste infogas i själva påföljdssystemet utan endast leder till att de skall handläggas tillsammans med brottmålet.

Enligt de svenska reglerna ligger samma gärning till grund för bedömning i brottmålet och i körkortsärendet men viss ny värdering av omständigheterna kan göras i körkortsmålet. Körkortsingripandet har ett framträdande repressivt inslag, som ofta är mycket kännbart för den enskilde, och fastställs efter liknande principer som straffpåföljden. Visst hänsynstagande till körkortsingripandet kan komma ifråga i brottmålet men det är i många fall oklart hur omfattande körkortsingripandet blir. I avsaknad av ett direkt avgörande från Europadomstolen kan det inte med säkerhet sägas om det nuvarande systemet för körkortsingripanden på grund av brott vid en prövning av denna domstol skulle anses stå i strid – helt eller delvis – med artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet. Det kan inte uteslutas att domstolen efter en helhetsbedömning skulle finna att systemet inte står i strid med konventionen. En sådan bedömning skulle kunna göras mot bakgrund av trafiksäkerhetsaspekten och med hänsyn till att det som regel är välkänt för körkortshavaren att körkortsfrågan kommer att få sitt slutliga avgörande efter brottmålsrättegången och då grundas på bedömningen i brottmålet. Mot bakgrund av vad ovan anförts är vi emellertid av den uppfattningen att systemet inte är helt förenligt med nämnda artikel.

Det finns anledning att beröra frågan huruvida det då finns en skyldighet för de myndigheter som nu handlägger körkortsåterkallelser att med hänvisning till Europakonventionen avvisa sådana frågor. Som anfördes vid införlivandet av konventionen med svensk rätt får sådana lagkonflikter lösas med hjälp av sedvanliga lagvalsregler. Nu gällande körkortslag har antagits efter införlivandet av konventionen och reglerar ett specialområde. Det kan därför finnas skäl att hävda att det är lagstiftaren som skall pröva om konventionen måste leda till en lagändring i förevarande hänseende. I sammanhanget kan framhållas att det knappast kan anses som självklart hur Europadomstolen, som gör en bedömning i ett enskilt fall, skulle bedöma en visst körkortsingripande. Det kan också nämnas att frågan har behandlats i svenska domstolar vid ett flertal tillfällen och att domstolarna hitintills inte i något fall funnit att det förelegat hinder för att behandla körkortsfrågan i den ordning som anvisas i körkortslagen, se t.ex. Kammarrättens i Göteborg dom den 8 november 1999 i mål 6327-1999 och dom den 11

november 1999 i mål 6443-1999. Det kan nämnas att båda domarna har överklagats och att Regeringsrätten beviljat prövningstillstånd för dem.

Interimistiska beslut och kravet på proportionalitet

I målet Escoubet mot Belgien fann Europadomstolen att ett interimistiskt beslut om indragning av körkort från en misstänkt rattfyllerist var att betrakta som en trafiksäkerhetsåtgärd och inte som ett straff samt att artikel 6 därför inte var tillämplig. Flera av de skäl som domstolen åberopade för sitt ställningstagande ger emellertid anledning att ifrågasätta om samma bedömning skulle göras av de interimistiska besluten i svenska körkortsärenden. Domstolen betonar således att det är fråga om en åtgärd som vidtas direkt för att genast få bort en olämplig/farlig förare från trafiken och att beslutet gäller en mycket begränsad tid (normalt 15 dagar med möjlighet i extrema fall till förlängning till 45 dagar). Europadomstolen framhåller också att det är skillnad mot körkortsåterkallelsen, där domstolen bedömer de fakta som utgör den brottsliga gärningen innan man fastställer den återkallelsetid som är skälig. Enligt de svenska reglerna finns i åtskilliga fall möjlighet att ge tillfälligt körtillstånd i 48 timmar, vilket är svårt att förena med att det är fråga om en förare som är så trafikfarlig att han genast måste hindras från att köra. Det interimistiska beslutet blir också ofta lika långt som återkallelsetiden och ingripandet har i dessa fall verkställts när det slutliga beslutet kommer. Slutligen bör beaktas att ett interimistiskt beslut förutsätter en noggrann prövning av att det föreligger sannolika skäl för att föraren begått ett visst bestämt trafikbrott. Utredningen kan inte finna annat än att de svenska bestämmelserna i stor utsträckning innehåller de kriterier som Europadomstolen framhållit att de belgiska reglerna saknar och att artikel 6 därför kan vara tillämplig på i vart fall en del av de interimistiska beslut som fattas med stöd av körkortslagen. Denna bedömning leder i sig inte till annat än att det måste finnas möjlighet att överklaga ett interimistiskt beslut till domstol, en möjlighet som föreligger såväl enligt nuvarande regler som enligt våra förslag.

Det finns emellertid också anledning att beröra Europakonventionens krav på proportionalitet och rättegång inom skälig tid och deras betydelse för interimistiska beslut om körkortsåterkallelse. Det anses föreligga en konventionsenlig skyldighet att avväga behovet av en viss åtgärd mot den skada åtgärden kan medföra för den enskilde. Om åtgärden innefattar större men än vad som kan anses nödvändigt för att tillgodose samhällets intresse, får åtgärden inte vidtas.

Det kan ifrågasättas om Europadomstolen skulle anse det rättssäkert och proportionerligt att interimistiska beslut meddelas i den utsträckning som görs med stöd av körkortslagen. Det är visserligen tämligen uppenbart att den tid som regelmässigt hinner gå innan ett körkortsärende slutligt avgörs (med bortseende från det interimistiska beslutet) inte kan anses vara så lång att den i sig skulle utgöra ett brott mot artikel 6. Det gäller såväl i det nuvarande systemet som i vad som kan förväntas bli gällande i det av oss föreslagna. Om ett interimistiskt beslut i praktiken ändå medför att ingripandet i princip är helt eller nästan helt verkställt innan ansvarsfrågan prövas, kan det dock ifrågasättas om förfarandet kan anses förenligt med artikel 6. Mot bakgrund av proportionalitetsprincipen och regeln om att ett slutligt avgörande skall fattas inom skälig tid kan det göras gällande att interimistiska beslut om körkortsåterkallelse endast bör få fattas när starka samhällsintressen, som exempelvis att åtgärden är nödvändig för trafiksäkerheten, talar för detta och/eller om det slutliga avgörandet kommer mycket snabbt. Vid en jämförelse med bestämmelserna i andra länder framgår att interimistiska beslut om återkallelse är väsentligt vanligare i Sverige än i flertalet andra länder. Det kan därför ifrågasättas om det är nödvändigt med interimistiska återkallelser i den omfattning som för närvarande gäller. I avsaknad av ett klart ställningstagande från Europadomstolen finner vi inte uppenbart att de nuvarande reglerna – vilka såvitt gäller omfattningen av interimistiska beslut skulle gälla även i det av oss föreslagna systemet – strider mot konventionen. Vi finner emellertid att det föreligger en klar risk för att så skulle vara fallet och anser det därför lämpligt att en översyn görs av vilka av de interimistiska ingripandena, som verkligen kan anses nödvändiga ur ett trafiksäkerhetsperspektiv. En sådan analys omfattas inte av våra direktiv och bör göras med hjälp av bl.a. Vägverket. Vi avstår därför från att försöka göra en bedömning av denna fråga.

7.1.2. Inverkan av andra internationella regler

Som vi redan har påtalat innehåller även FN-konventionen ett förbud mot att straffa någon på nytt för brott som han redan dömts för. I anslutning till det synsätt som vi redovisat beträffande artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen finner vi att det svenska systemet inte är helt förenligt med FN-konventionen. Det kan understrykas att ordalydelsen i FN-konventionen i viss mån avviker från tilläggsprotokollet. Det talas här inte om brottmålsrättegång utan om förbud att meddela ny påföljd för samma brott. I detta fall förefaller

det därför än tydligare att körkortsingripandet, om det anses vara en påföljd, måste handläggas tillsammans med brottmålet.

Det har vidare gjorts gällande att de svenska reglerna skulle utgöra hinder för införandet av på senare tid antagna internationella regler. Några uttalade sådana hinder har vi inte funnit. Det har också framkommit att den svenska synen på körkortsingripandet, som något som motiveras av trafiksäkerhetsskäl, mer eller mindre delas av flertalet andra europeiska stater. Det är inte heller ovanligt att vissa körkortsingripanden som grundar sig på brott beslutas och handläggs av administrativa myndigheter efter brottmålsprocessen. Det är emellertid då fråga om mindre genomgripande sanktioner, som i princip är detaljreglerade och därför helt förutsebara som följd av avgörandet i brottmålsprocessen. Det svenska sättet att hantera körkortsfrågan helt utanför brottmålsförfarandet har vid upprepade tillfällen ifrågasatts. Av än större betydelse är dock att de svenska körkortsingripandena anses alltför stränga. Detta leder till svårigheter för genomförandet av 1998 års EG-konvention om kördiskvalifikationer. Visserligen finns enligt denna konvention möjlighet för bosättningsstaten att mildra den sanktion som gärningsstaten påfört, men det har trots detta uttalats att vissa länder anser det svårt att generellt ha som utgångspunkt att det svenska körkortsingripandet skall gälla även i bosättningslandet. Det ligger inte i utredningens uppdrag att ta ställning till om de nuvarande reglerna är alltför stränga. Det måste dock enligt utredningens mening vara en självklar strävan att om möjligt undanröja de hinder en skepsis mot det svenska systemet kan medföra vid internationellt samarbete. Det finns därför, i likhet med vad som anförts beträffande interimistiska beslut, anledning att se över om dagens sanktionssystem kan och bör förändras så att det stämmer bättre överens med vad som tillämpas i andra europeiska länder.

7.1.3. Sammanfattande slutsatser

Körkortsingripanden som sker på grund av brottslig gärning är att se som en straffrättslig sanktion i Europakonventionens mening. Den nuvarande handläggningen av körkortsingripanden på grund av trafikbrott är enligt vår uppfattning inte helt förenlig med artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen eller med artikel 14 i FN-konventionen. Vidare kan ett överförande av körkortsingripandet till brottmålsprocessen antas underlätta ett internationellt samarbete i körkortsfrågor. Slutligen finns det mot bakgrund av Europakonventionens proportionalitetskrav och regelsystemen i andra länder anledning att se över det materiella innehållet i de svenska reglerna.

7.2. Körkortsingripandets karaktär i belysning av inhemska rättsregler

Inledningsvis bör framhållas att de körkortsingripanden som diskuteras i detta avsnitt är de som grundar sig på trafikrelaterad brottslighet. De ingripanden som beslutas på grund av annan brottslighet sker, enligt vår uppfattning, efter samma sorts överväganden som de som ligger till grund för återkallelse vid exempelvis opålitlighet i nykterhetshänseende eller sjukdom, se vidare avsnitt 7.3. Det bör också betonas att vi i detta avsnitt inte beaktar de krav som kan följa av Europakonventionen trots att konventionen har ställning som svensk lag. Redan den omständigheten att det kan göras gällande att de svenska reglerna om körkortsåterkallelse står i strid med Europakonventionens regler gör emellertid att det är lämpligt att behandla dem separat.

7.2.1. Körkortsingripandet som trafiksäkerhetsåtgärd

Som tidigare anförts har beslut om körkortsingripande ursprungligen, oavsett anledningen till att beslutet initierats, ansetts ha motiverats enbart av trafiksäkerhetshänsyn (se vidare avsnitt 2.3). Enligt detta betraktelsesätt är ingripandet inte till någon del att se som bestraffning. Brottet anses utgöra grund för en prognos om ett framtida trafikfarligt beteende, som återkallelsen eller varningen skall förhindra.

Inledningsvis vill vi framhålla, att det är uppenbart, att trafiksäkerhetsaspekten är en mycket viktig faktor vid bedömningen av om ett brott skall föranleda ett körkortsingripande. Detta innebär emellertid inte att körkortsingripandet måste göras skilt från brottsingripandet. Tvärtom är det vanligt att just trafiksäkerhetstänkandet i flera andra länder anges som en väsentlig grund för de bestämmelser om körkortsingripande som ses som en del av brottspåföljden (se kapitel 5).

Det är emellertid tveksamt, om körkortsingripandet skall göras utifrån en prognos om ett framtida beteende. Prognostänkande av detta slag har i andra sammanhang utsatts för åtskillig kritik under åren. Enligt vår mening kan man inte bortse från att körkortsingripanden i likhet med val mellan olika påföljder i viss utsträckning bygger på ett antagande om hur individen kan förväntas uppträda i framtiden. Det finns dock anledning att ifrågasätta i vilken utsträckning en sådan prognos kan eller bör vara det som styr valet av sanktion eller strängheten i denna. Enligt vår mening är inte heller de nuvarande

reglerna helt förenliga med prognostänkandet och tanken att enbart trafiksäkerhetsskäl skall beaktas. Tvärtom är körkortslagen utformad på ett sätt som gör det svårt att hävda att körkortsingripandet är en ren trafiksäkerhetsåtgärd. Enligt körkortslagen skall körkortet återkallas om innehavaren gör sig skyldig till vissa angivna brott. Det är alltså inte fråga om något prognostänkande i det enskilda fallet utan snarare om en förutsebar och i princip obligatorisk följd av brottet. Den omständigheten att viss hänsyn i undantagsfall kan tas till personliga omständigheter förändrar inte denna bedömning.

Det är vidare svårt att förena möjligheten att ta hänsyn till personliga omständigheter med utgångspunkten att ingripandet skall styras helt av trafiksäkerhetsskäl. Enligt gällande praxis kan en yrkesförare som gör sig skyldig till exempelvis hastighetsöverträdelse eller rödljuskörning få en kortare spärrtid än andra trafikanter, eftersom han drabbas hårdare än andra bilister av ett beslut om återkallelse. Renodlade trafiksäkerhetsskäl borde snarare leda till en motsatt bedömning, eftersom den som kör väsentligt mer än andra och dessutom kanske framför tunga fordon generellt utgör en större trafikfara vid olämpligt trafikbeteende. Den i sig nödvändiga avvägningen mellan behovet av att förhindra beteendet och den enskildes behov av körkort framstår i stället som väsentligt mer naturlig att göra, om körkortsingripandet ses som en del av den straffrättsliga sanktionen i stället för som en renodlad trafiksäkerhetsåtgärd. Det kan också framhållas att korta spärrtider mellan en och sex månader i sig framstår mer som en straffrättslig verkan av brottet än som en åtgärd för att förhindra nya trafikförseelser, en annan sak är att det tveklöst måste antas ha en preventiv effekt att en trafikant vet om att han riskerar att förlora körkortet om han åsidosätter trafikregler. Denna effekt torde dock vara densamma vare sig man ser körkortsingripandet som ett straff eller som en trafiksäkerhetsåtgärd.

Ett tydligt exempel på att trafiksäkerhetsskälen inte alltid är avgörande är att den som får sitt körkort omhändertaget i åtskilliga fall får fortsätta att köra 48 timmar efter omhändertagandet. Att av praktiska skäl tillåta fortsatt bilkörande i 48 timmar måste innebära att föraren inte anses utgöra en påtaglig och direkt trafikfara. Skälet för att återkallelsen görs interimistisk bör i stället vara att det är viktigt att snabbt få bort en trafikfarlig förare från trafiken (jfr. Europadomstolens uttalanden i fallet Escoubet, avsnitt 6.1.2). Det kan här också betonas att omhändertagandet är ett interimistiskt beslut och att det skulle vara oförenligt med allmänna rättsprinciper om det gjordes för att förlusten av körkort skall bli mer kännbar genom att börja gälla direkt.

7.2.2. Körkortsingripandet som straffrättslig sanktion

I avsnitt 3.2 har vi redovisat det svenska påföljdssystemet. Av redogörelsen framgår att körkortsingripandet inte omfattas av påföljdsbegreppet som detta har definierats i brottsbalken. Det bör direkt sägas att det inte bör komma i fråga att vidta en sådan principiell förändring av påföljdssystemet, som skulle behövas om körkortsingripandet skulle föras in där. Vi vill härvidlag bara peka på den väsentliga skillnad som ligger i att de straffrättsliga påföljderna i princip kan användas vid vilket brott som helst där de ingår i straffskalan, medan körkortsingripanden skulle behöva begränsas på helt annat sätt. Den omständigheten att de är att betrakta som straffrättslig sanktion, tilläggsstraff eller sekundärstraff, i Europakonventionens mening medför inte heller att det måste föras in i påföljdssystemet.

Den centrala frågan är således inte om körkortsingripandet utgör en påföljd i formell bemärkelse utan om det har så påföljdslika drag, att det bör behandlas i brottmålsprocessen. I det svenska rättssystemet förekommer åtskilliga sanktioner som grundas i ett brott, men som inte betecknas som påföljd utan som särskild rättsverkan. I litteraturen anges körkortsingripande som ett fall av särskild rättsverkan, jfr. avsnitt 3.2.2. Som regel skall beslut i fråga om särskild rättsverkan avgöras tillsammans med brottmålet, så är t.ex. fallet med utvisning och förverkande. Det svenska rättssystemet är emellertid inte främmande för att olika följder av brott behandlas utanför straffprocessen. Utöver körkortsfrågan kan nämnas frågor om flygcertifikat, läkarlegitimation och vapenlicens. Det faller utanför utredningens uppdrag att bedöma det befogade i detta.

Vad gäller körkortsingripandet kan man dock konstatera att det i väsentligt högre grad än andra fall av särskild rättsverkan innehåller åtskilliga moment som normalt förknippas med straffrättsliga sanktioner. Det är således fråga om en reaktion på brott där brottets svårhetsgrad är en väsentlig grund för reaktionens innebörd och omfattning. Det är vidare samhället som reagerar och bestämmer reaktionens innehåll och hänsyn skall tas till vilka följder den får för den enskilde. Reaktionen kan beaktas när övriga följder av brottet bestäms. Det finns således stora likheter mellan en vanlig påföljd – exempelvis böter eller fängelse – och den sanktion som ligger i ett körkortsingripande.

Det föreligger vidare stora principiella likheter mellan denna rättsverkan och utvisning på grund av brott. Även vid utvisning beror åtgärden på att vederbörande har begått ett brott och att man vill

minska möjligheterna för vederbörande att begå ytterligare brott. Före år 1954 handlade länsstyrelserna frågan om en utlänning, som dömts för brott, skulle utvisas ur riket. I 1954 års utlänningslag överfördes beslutanderätten i dessa fall till den domstol som dömer i målet. I lagstiftningsärendet anförde departementschefen bl.a. att ”en fråga om utvisning på grund av brott här i riket har ett naturligt samband med den vid domstolen handlagda frågan om ansvar för brottet och är av annan beskaffenhet än övriga slag av utvisningsärenden. ... Att en prövning av utvisningsfrågan samtidigt med ansvarsfrågan vid domstol skulle innebära väsentliga fördelar såväl i fråga om bestämmandet och samordningen av de olika samhällsreaktionerna på grund av ett brott som ock ur administrativ synpunkt är alltså tydligt” (prop. 1954:41 s. 70 f.). De skäl som talade för att låta utvisningsfrågan avgöras av domstol gäller även för körkortsingripanden. En principiell skillnad ansågs tidigare föreligga eftersom man då ansåg att körkortsåterkallelse i princip inte skulle påverka straffmätningen i brottmålet (se prop. 1979/80:178 s. 25) medan det men gärningsmannen drabbas av på grund av utvisning skall beaktas i brottmålet. Eftersom körkortsåterkallelse såvitt avser yrkeschaufförer är en av de faktorer som skall beaktas vid straffbestämmandet (se 29 kap. 5 § 5 BrB) föreligger inte längre samma principiella skillnad. Det kan för övrigt i undantagsfall komma i fråga att beakta förlust av körkort även i andra särskilt ömmande fall, då med stöd av punkt åtta i samma paragraf. Vissa grundläggande skillnader kvarstår emellertid och blir t.o.m. tydligare om körkortsingripandet betraktas som en straffsanktion. Till skillnad från körkortsingripandet är utvisningen således knappast i sig att se som en sanktion för brottet. Den är i stället helt inriktat på att förhindra ytterligare brott. Möjligheterna att ta hänsyn till menet av körkortsingripandet är dessutom väsentligt mer begränsade. Som framgår av avsnitt 12.5.1 kan det till exempel knappast komma i fråga att bestämma ett lägre bötesstraff för en viss typ av hastighetsöverträdelse, på grund av att körkortshavaren drabbas extra hårt av förlusten av körkort. En annan sak är att körförbudets längd, i likhet med utvisningstiden, kan bestämmas med hänsyn till sådana omständigheter. Sammantaget finner vi emellertid att likheterna mellan de två sanktionerna överväger och att det därför finns anledning att behandla körkortsingripande efter samma modell som utvisningsfrågan.

Det finns anledning att i sammanhanget erinra om att frågan om näringsförbud på grund av brott, vars syfte precis som körkortsingripandet är att förebygga fortsatt brottslighet, behandlas i brottmålet.

Slutligen bör också noteras att det för den enskilde i allmänhet framstår som märkligt att körkortsfrågan inte behandlas i brottmålet. Detta är särskilt märkbart vid allvarligare förseelser, som grovt

rattfylleri, där spärrtiden är mycket kännbar. Även vid handläggningen av många av de lindrigare trafikbrott som överklagas till domstol framkommer att körkortshavaren utgått från att körkortet skall avgöras i brottmålsprocessen. Det måste vara ett mål i sig att tillse att inte bara körkortsreglerna utan också handläggningen av dem framstår som begripliga och rättvisa.

7.2.3. Sammanfattande bedömning

Enligt vår mening talar övervägande skäl för att körkortsingripandet till sin natur är en straffrättslig sanktion, om än med trafiksäkerhetstänkande som bakgrund, och att det i sig är lämpligt att den behandlas i brottmålet.3 När frågan har behandlats i tidigare svenska lagstiftningsärenden har främst praktiska skäl befunnits föreligga mot att överflytta ärendegruppen till allmän domstol. I kapitel 8 behandlar vi de för- och nackdelar som kan antas uppkomma vid en överflyttning. Vi vill här bara framhålla att tidigare angivna nackdelar i stor utsträckning kan undvikas. Vi vill också understryka den principiella vikten av att ett ingripande som upplevs som ett straff och som i många avseenden överensstämmer med ett sådant avgörs i brottmålet och sammanvägs med övriga sanktioner för brottet. Det sistnämnda gäller även om utrymmet för hänsynstagande i flera fall är mycket litet.

7.3. Omfattningen av en eventuell överflyttning

Det finns anledning att behandla frågan huruvida en eventuell överflyttning till straffprocessen bör omfatta alla de körkortsingripanden som kan ske på grund av brott eller om det finns anledning att behandla dem olika i detta avseende.

Bestämmelsen i 5 kap. 3 § KKL anger under vilka förutsättningar som ett körkort skall återkallas, se avsnitt 2.4.1. Återkallelsegrunderna är uppdelade på åtta olika punkter, varav de fyra inledande gäller den situationen att körkortshavaren har fällts till ansvar för trafikrelaterad brottslighet. Av punkten 6 följer att körkortet kan återkallas även för den som har fällts till ansvar för så kallad allmän brottslighet. Det är i dessa fall fråga om kvalificerad brottslighet i den meningen att den har varit särskilt grov, långvarig eller hänsynslös. Det kan gälla exempelvis

3 Jfr även Johs Anenaes, Strafferettt, 1989, s. 447, och Jörgen Aall, Rettegang och Menneskerettigheter, 1996, s. 476 f.

grova våldsbrott, sexualbrott eller narkotikabrott. Sådana brott har ansetts ge anledning anta att gärningsmannens personlighet är sådan att han inte bör ha körkort.

Enligt vår uppfattning finns det anledning att vid en eventuell överflyttning till straffprocessen hålla isär körkortsingripanden på grund av trafikbrott och sådana ingripanden som grundas på allmän brottslighet. Detta följer redan av de skäl som ytterst motiverar de olika ingripandena. Vi har i avsnitt 7.2 redogjort för vår syn på körkortsingripandets karaktär. Enligt vår uppfattning är körkortsingripandet till sin natur en straffrättslig reaktion, om än med trafiksäkerhetstänkande som bakgrund. När det gäller ingripanden på grund av trafikbrott är syftet att motverka trafikfarliga beteenden. Genom risken för upptäckt och körkortsingripande skall körkortshavaren avhållas från att köra t.ex. för fort eller under påverkan av alkohol. Häri ligger en väsentlig skillnad i förhållande till de ingripanden som grundas på allmän brottslighet. Det egentliga syftet med ett sådant ingripande är naturligtvis inte att motverka exempelvis grova våldsbrott eller narkotikabrott. I dessa fall motiveras ingripandet i stället av intresset att värna trafiksäkerheten genom att återkalla körkortet för den som kan antas vara olämplig i trafiken på grund av sina personliga egenskaper.

Att det inte är brottet i sig som utgör grund för körkortsingripanden enligt 5 kap. 3 § 6 KKL framgår också av hur bestämmelsen tillämpas. Ingripandet skall ske efter en helhetsbedömning av körkortshavarens person. I denna bedömning utgör brottet bara en omständighet bland flera som skall beaktas. Detta har fått till följd att körkortsingripande ibland beslutas vid allmän brottslighet av förhållandevis lindrigt slag, medan den som har begått grövre brott kan undgå ett sådant ingripande. Som exempel kan nämnas RÅ 1979 2:1, i vilket körkortet återkallades när innehavaren hade gjort sig skyldig till förmögenhetsbrott bestående i grov stöld vid minst tio tillfällen och försök till grov stöld vid två tillfällen, respektive RÅ 1979 2:45 I och II samt RÅ 1983 2:90, i vilka våldtäkt inte ansågs utgöra skäl för körkortsingripande.

Av det hittills sagda följer att körkortsingripanden med stöd av bestämmelsen i 5 kap. 3 § 6 KKL i betydelsefulla avseenden skiljer sig från de ingripanden som grundas på trafikbrott av det slag som avses i punkterna 1–4. Enligt vår uppfattning har körkortsingripanden enligt punkten 6 mer gemensamt med ingripanden på grund av exempelvis opålitlighet i nykterhetshänseende eller sjukdom. De grundas snarast på en bedömning av körkortshavarens personliga egenskaper, varvid det bakomliggande brottet endast utgör ett slags indicium på att körkortshavaren i sin personliga karaktär har sådana brister att han får anses olämplig som förare av körkortspliktigt fordon. Mot denna bakgrund anser vi att ingripanden av det slag som avses i 5 kap. 3 § 6 KKL inte

är lämpade att prövas inom straffprocessen och att de därför även fortsättningsvis bör handläggas av länsstyrelserna och de allmänna förvaltningsdomstolarna.

7.4. Allmänna utgångspunkter för handläggningen av körkortsingripanden i straffprocessen

7.4.1. Rättssäkerhet

I förarbeten till den svenska körkortslagstiftningen framhålls ofta körkortets betydelse för den enskilde. Vi delar uppfattningen att ett körkortsingripande i många fall kan innebära kännbara konsekvenser för den som förlorar möjligheten att köra exempelvis bil. Många människor har stort behov av sitt körkort i sin dagliga livsföring och ett beslut om körkortsåterkallelse kan medföra betydande påfrestningar, vilka inte sällan drabbar också körkortshavarens familj eller andra närstående. Enligt vår uppfattning utgör körkortsingripandet i många fall en större belastning för den enskilde än exempelvis ett bötesstraff för ett trafikbrott. Inte minst mot denna bakgrund är det nödvändigt att körkortsingripanden uppfyller högt ställda krav på rättssäkerhet.

För att tillgodose kravet på rättssäkerhet fordras till en början att regelverket är tydligt och i övrigt utformat så att det är lätt att förstå för såväl enskilda medborgare som för dem som skall tillämpa reglerna. Kravet på tydlighet innebär bl.a. att det direkt av författning bör framgå på vilka grunder körkortsingripande kan ske och vilka faktorer som skall styra valet av ingripandeform. De olika bestämmelserna måste dessutom förhålla sig till varandra på ett sätt som gör att systemet blir logiskt.

Behovet av rättssäkerhet ställer av lätt insedda skäl krav också på handläggningen av ärenden om körkortsingripande på grund av brott. De processuella reglerna måste säkerställa en korrekt och allsidig belysning av varje ärende. Det är särskilt angeläget att körkortshavaren får så goda möjligheter som möjligt att lägga fram sin sak. Reglerna måste dessutom skapa så goda förutsättningar som möjligt för en kompetent och korrekt bedömning i varje ärende. Det innebär bl.a. att det måste ställas krav på kunskap och erfarenhet hos dem som har till uppgift att besluta om körkortsingripanden.

7.4.2. Effektivitet

Kravet på rättssäkerhet måste förenas med behovet av effektivitet i såväl handläggningen av körkortsingripanden som i straffprocessen i övrigt. Det ligger i både det allmännas och den enskildes intresse att körkortsfrågan och brottmålet kan handläggas snabbt och till så låga kostnader som möjligt. Att så kan ske är i själva verket en förutsättning för att kravet på rättssäkerhet skall kunna tillgodoses.

En överföring av körkortsingripanden på grund av brott till straffprocessen måste genomföras med beaktande av de samhällsekonomiska effekterna av en sådan reform. Vikten av att så sker understryks av den betydande mängd ärenden det här är fråga om. Enligt vår uppfattning bör det övervägas om frågan om körkortsingripande kan avgöras inom ramen för det förenklade förfarande som erbjuds i den summariska straffprocessen. En sådan ordning skulle bidra till en snabb och kostnadseffektiv hantering av körkortsfrågan och till att polis, åklagare och domstolar inte belastas mer än nödvändigt.

Intresset av en snabb och kostnadseffektiv handläggning av såväl körkortsingripanden som brottmål i övrigt förutsätter ändamålsenliga regler om rätten att överklaga. Krav på prövningstillstånd bör i vart fall gälla i motsvarande utsträckning som för närvarande enligt 8 kap. KKL.

För att körkortsingripanden skall kunna handläggas effektivt fordras dessutom ändamålsenliga regler för användning av register och modern informationsteknik. Behovet av sådana regler blir särskilt tydligt mot bakgrund av det stora antalet körkortsärenden av olika slag som handläggs varje år.

7.4.3. Anpassning till vissa straffrättsliga utgångspunkter

Det är angeläget att körkortsingripanden på grund av brott kan hanteras smidigt inom straffprocessen. Intresset av att inte i onödan tynga processen blir särskilt tydligt mot bakgrund av den stora mängden körkortsingripanden. En förutsättning för att åstadkomma ett smidigt förfarande är att reglerna för handläggning av körkortsingripanden på grund av brott passar i ett straffrättsligt sammanhang. Enligt vår mening är det en självklar utgångspunkt att hela straffprocessen skall handläggas enligt samma regler. Det innebär att prövningen av körkortsingripanden på grund av brott får ske enligt reglerna i rättegångsbalken.

När det gäller de materiella reglerna om körkortsingripande på grund av brott finns det anledning att anknyta till våra överväganden i avsnitt 7.2 om körkortsingripandets karaktär. Utgångspunkten för straffrättens nuvarande påföljdsregler är att samhällets ingripanden mot enskilda skall grundas på de handlingar som den enskilde faktiskt har begått och inte på antaganden om hur han kan förväntas handla i framtiden. I sammanhanget finns också skäl att framhålla det förhållandet att den enskilde i allmänhet uppfattar körkortsingripandet som straff. Denna uppfattning torde bli än mer befäst om ingripandet hanteras i straffprocessen. Vi föreslår därför att såväl valet av ingripandeform som bestämmandet av ingripandets varaktighet huvudsakligen skall bestämmas efter det bakomliggande brottets svårhet. Härvid kan i allt väsentligt samma utgångspunkter gälla som vid domstolarnas val av påföljd och straffmätning enligt brottsbalkens nuvarande bestämmelser. Det är angeläget att betona att vad som nu har sagts inte innebär att trafiksäkerhetsaspekterna lämnas åt sidan. Körkortsingripandet skall alltjämt ytterst syfta till att förmå trafikanterna att följa fastställda normer och avstå från trafikfarliga beteenden. I sammanhanget kan erinras om att huvudsyftet med det straffrättsliga påföljdssystemet är att motverka brottslighet och att straffet är ett medel för samhället att reagera mot avvikelser från den ordning som på demokratisk väg är bestämd och som medborgarna är skyldiga att följa.

8. För- och nackdelar med en överflyttning

8.1. Inledning

Vi vill åter framhålla att vi inte har i uppdrag att ta ställning till om körkortsingripanden på grund av brott bör flyttas över till straffprocessen. Vårt uppdrag är i stället att redovisa material för att underlätta ett sådant ställningstagande samt att lägga fram förslag till hur ett nytt system kan byggas upp. Bakgrundsmaterialet har redovisats i kapitel 2-6 och i kapitel 7 finns en utförlig redogörelse för några av de frågor som kan anses ha särskilt stor betydelse vid bedömningen av om en överflyttning bör ske. Härutöver finns åtskilliga argument såväl för som mot en överflyttning, vilka vi redovisar i detta avsnitt. De har som regel behandlats när frågan om en överflyttning har diskuterats vid tidigare tillfällen, se kapitel 4, men bör nu lyftas fram och värderas på nytt, bl.a. mot bakgrund av utvecklingen inom förvaltnings- och straffprocessen.

8.2. Skäl för en överflyttning

8.2.1. Allmänhetens uppfattning

Den nuvarande ordningen för körkortsingripanden på grund av brott innebär att den som blir föremål för ett sådant ingripande får gå igenom två skilda förfaranden. Det straffrättsliga ansvaret för gärningen handläggs i straffprocessen och först när denna har lett fram till ett lagakraftvunnet avgörande vidtar det administrativa förfarande som gäller körkortsingripandet. Vi är övertygade om att flertalet av dem som blir föremål för körkortsingripande på grund av brott skulle föredra att körkortsfrågan kunde avgöras redan i straffprocessen. Redan Trafikmålskommittén konstaterade att inställningen hos allmänheten

torde vara klart till förmån för en överflyttning av vissa återkallelsebeslut till allmän domstol (SOU 1972:70 s. 131 f.). Kommitténs undersökning om allmänhetens inställning visade att över 80 procent av de tillfrågade ansåg att körkortsingripandet borde beslutas av domstol samtidigt som straffet.

Vi grundar vårt antagande om allmänhetens inställning på både principiella och praktiska överväganden. De flesta torde uppfatta ett körkortsingripande på grund av brott som ett straff. En sådan uppfattning bör leda till den principiella ståndpunkten att ingripandet skall handläggas i straffprocessen. Enligt vår uppfattning är det också en allmän erfarenhet bland åklagare och domare i allmän domstol att många tilltalade tycker att det är både förvånande och otillfredsställande att körkortsfrågan inte avgörs direkt av den domstol som dömer i brottmålet. Det förekommer också att körkortshavare ger uttryck för denna uppfattning under prövningen av körkortsfrågan vid länsstyrelse och i förvaltningsdomstol.

Att körkortsingripandet kan beslutas först när det straffrättsliga avgörandet har vunnit laga kraft innebär med nödvändighet att den slutliga prövningen av ingripandet fördröjs. Körkortet är betydelsefullt för flertalet körkortshavare och att behöva vänta på ett slutligt avgörande kan i sig vara påfrestande. Många körkortshavare skulle därför sannolikt föredra att körkortsingripandet handlades redan i straffprocessen. Sker ingripandet genom att körkortshavaren godkänner ett ordningsbots- eller strafföreläggande erhålls omedelbart ett lagakraftvunnet avgörande. En tidsvinst skulle ske även i de fall körkortsfrågan avgörs av den domstol som dömer i brottmålet. Såvida inte handläggningen av brottmålet fördröjs av att även körkortsfrågan skall prövas, vinner man alltid den tid som i dag förflyter mellan tiden för det straffrättsliga avgörandet och länsstyrelsens slutliga beslut om körkortsingripande.

En överflyttning av körkortsingripanden på grund av brott till straffprocessen skulle innebära praktiska fördelar för den enskilde också med tanke på det arbete och den tid som han tvingas lägga på processen. Det kan gälla exempelvis skriftväxling och inställelse till förhandling. Det vore givetvis till fördel för de flesta om insatserna kunde ske i ett samlat förfarande. En sådan ordning skulle också kunna innebära kostnadsbesparingar för den enskilde. Det gäller såväl de direkta rättegångskostnaderna (t.ex. arvode till ombud) som de övriga kostnader som kan uppstå till följd av att han är föremål för rättslig prövning. Det finns i sammanhanget anledning att uppmärksamma också det förhållandet att många människor upplever ett obehag av att vara föremål för samhällsingripande. Denna omständighet utgör också

ett skäl för att det straffrättsliga ansvaret och körkortsingripandet skall avgöras i ett sammanhang.

8.2.2. Sveriges internationella åtaganden m.m.

I kapitel 6 redogör vi för Sveriges internationella åtaganden av betydelse i förevarande sammanhang. Vi har därvid redogjort för bland annat de delar av Europakonventionen som är av betydelse för frågan om hanteringen av körkortsingripanden. Vi har även berört FNkonventionen vilken innehåller ett förbud mot att straffa någon på nytt för brott som han redan har dömts för. I avsnitt 7.1 redovisar vi våra överväganden i frågan om de svenska reglerna är förenliga med Sveriges internationella åtaganden. Enligt vår uppfattning är den nuvarande handläggningen av körkortsingripanden på grund av trafikbrott inte helt förenlig med artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen eller med artikel 14 i FN-konventionen. Det är dessutom vår uppfattning att en överflyttning av körkortsingripanden till straffprocessen kan underlätta ett internationellt samarbete i körkortsfrågor. Det är givet att dessa slutsatser utgör ett starkt skäl för att flytta över körkortsingripanden på grund av trafikbrott till straffprocessen.

8.2.3. Vissa principiella fördelar

Av redogörelsen i avsnitt 3.2.2 framgår att körkortsingripanden på grund av brott i svensk rätt anses utgöra en särskild rättsverkan av brott. Enligt vår uppfattning ligger det av principiella skäl närmast till hands att denna rättsverkan, i likhet med övriga rättsliga följder av brottet, skall bestämmas av allmän domstol eller av den myndighet som har till uppgift att pröva ansvarsfrågan. Det bör föreligga starka skäl för att en annan ordning skall gälla. Därvid finns anledning att peka på vad vi anför i följande avsnitt om möjligheterna att genom körkortsingripanden värna trafiksäkerheten. Enligt vår uppfattning uppkommer de i första hand genom de allmänpreventiva effekterna av innehållet i regelverket och dess tillämpning. Med ett sådant synsätt saknas det skäl att frångå den principiella utgångspunkten att särskild rättsverkan i form av körkortsingripande skall beslutas av allmän domstol eller av straffprocessuell myndighet.

I sammanhanget finns skäl att erinra om vissa rättssäkerhetssynpunkter. Enligt Trafikmålskommittén har det gjorts gällande att systemet med en uppdelning av ansvars- och körkortsprocessen leder

till rättsförluster för den enskilde till följd av att denne inte sällan tror att körkortsfrågan avgörs i brottmålsprocessen (SOU 1972:70 s. 134). Den tilltalade väljer kanske att godkänna ett ordningsföreläggande eller att inte överklaga tingsrättens dom i den felaktiga tron att han har undgått körkortsingripande. Vi menar att denna risk inte skall underskattas och att rättssäkerhetsskäl därför talar för att körkortsfrågan skall föras över till straffprocessen. I sammanhanget kan nämnas att den blankett som används för ordningsförelägganden inte innehåller någon upplysning om att körkortsfrågan kan komma att prövas av länsstyrelsen. Inte heller domar brukar innehålla någon upplysning därom och det är långt ifrån alltid som frågan berörs vid huvudförhandlingen i allmän domstol.

En annan fråga av principiell betydelse gäller den situationen att den som är föremål för ett interimistiskt beslut om körkortsingripande sedermera av någon anledning inte blir föremål för ett slutligt ingripande. Situationen kan uppstå i flera olika fall, exempelvis när åklagaren väljer att inte väcka åtal, när domstol ogillar åtalet eller när den slutliga bedömningen av brottets trafikfarlighet leder till slutsatsen att något körkortsingripande inte behöver ske. Det är i dessa fall angeläget att körkortshavaren så snabbt som möjligt befrias från det interimistiska beslutet. Intresset av att undvika varje fördröjning talar, enligt vår uppfattning, för att körkortsfrågan skall handläggas redan i straffprocessen.

8.2.4. Bättre effekt på trafiksäkerheten

I avsnitt 7.2.1 sägs att det är uppenbart att trafiksäkerhetsaspekten är en mycket viktig faktor vid bedömningen av om ett brott skall föranleda ett körkortsingripande. Enligt vår uppfattning kan syftet att värna trafiksäkerheten uppnås i första hand genom vissa preventiva effekter. Den bärande tanken är att hotet om körkortsingripande skall avskräcka körkortshavarna från trafikfarliga beteenden. Det torde vara en allmän uppfattning att möjligheterna att uppnå denna effekt är beroende av den tid som förflyter mellan överträdelsen och körkortsingripandet. Ju snabbare ingripandet kan ske, desto starkare blir den avskräckande effekten. Denna omständighet talar för att körkortsingripanden på grund av brott skall beslutas redan i straffprocessen.

8.2.5. Ekonomiska fördelar

Enligt våra direktiv skall vi redovisa de ekonomiska konsekvenserna av att körkortsingripanden på grund av brott flyttas över till straffprocessen. Det kan dock redan i förevarande sammanhang konstateras att en sådan överföring skulle möjliggöra besparingar för det allmänna. Enligt vår uppfattning torde det ur kostnadssynpunkt vara en given fördel att två skilda handläggningar ersätts med en gemensam.

Av särskild betydelse är de ekonomiska konsekvenserna av vårt förslag att frågan om körkortsingripande skall kunna omfattas av ordningsbots- och strafförelägganden, se avsnitt 17.1.2. Det är givet att kostnaden för ett ingripande som kommer till stånd genom att körkortshavaren godkänner föreläggandet är väsentligt lägre än om körkortsingripandet hanteras enligt nuvarande ordning. Det är knappast möjligt att närmare uppskatta storleken av de kostnadsbesparingar som härigenom kan uppkomma för det allmänna. En överföring skulle innebära kostnadsbesparingar också i de fall då brottmålet handläggs i annan ordning än i den summariska processen. Det följer av den totala arbetsbesparing som skulle erhållas om prövningen av det straffrättsliga ansvaret och körkortsfrågan sker samtidigt. En sådan ordning skulle dessutom minska behovet av informationsutbyte mellan å ena sidan de allmänna domstolarna och de straffrättsliga myndigheterna och å andra sidan körkortsmyndigheterna. I sammanhanget kan nämnas att länsstyrelserna med den nuvarande ordningen granskar cirka 300 000 underrättelser och 150 000 brottmålsdomar varje år och att merparten av detta arbete skulle kunna upphöra, om körkortsingripanden på grund av brott förs över till straffprocessen.

8.2.6. Behovet av att kunna samordna samhällsreaktionen

Det förhållandet att ett brott kan föranleda både en straffrättslig påföljd och ett körkortsingripande innebär att det i vissa fall finns behov av att kunna avväga de båda reaktionerna mot varandra, så att den samlade reaktionen blir rimlig. Behovet av en sådan samordning skall ses mot bakgrund av bl.a. den omständigheten att allmänheten ofta uppfattar körkortsingripandet som ett straff.

Behovet av att kunna samordna straffet och körkortsingripandet talar självfallet för att körkortsingripanden på grund av brott skall beslutas i straffprocessen. Fråga är emellertid hur starkt detta skäl är i praktiken. Flertalet av de trafikförseelser som leder till körkortsingripanden bestraffas med penningböter. Det gäller vid t.ex. hastighets-

överträdelse, brott mot stopplikt och rödljuskörning. Behovet av att i dessa fall sätta ned bötesstraffet med hänsyn till körkortsingripandet är mycket begränsat. Behovet att kunna avväga de båda reaktionerna mot varandra torde vara störst när det är fråga om brott som leder till dagsböter, som t.ex. rattfylleri, vårdslöshet i trafik och smitning. Även vid grovt rattfylleri kan det ibland finnas ett visst behov att kunna samordna den straffrättsliga påföljden och körkortsingripandet.

8.2.7. Bättre utredning om brottet

Ett skäl som talar för att körkortsingripanden på grund av brott bör flyttas över till straffprocessen gäller utredningen av det bakomliggande brottet. Ingripandet grundas på att körkortshavaren genom sitt beteende har äventyrat trafiksäkerheten och i centrum för bedömningen står den brottsliga handlingen. Det gäller oavsett om körkortsingripandet sker efter en bedömning av körkortshavarens framtida trafikfarlighet eller om ingripandet utgör en ren bestraffning av körkortshavarens handlande. Det är angeläget att den som skall besluta om körkortsingripandet får en så god bild som möjligt av den händelse som föranlett prövningen. Enligt vår uppfattning finns det risk för att omständigheter som läggs till grund för det straffrättsliga ansvaret inte kommer fram i en senare handläggning i förvaltningsprocessen.

Redan 1976 års körkortsutredning framhöll att en fördel med att låta allmän domstol pröva körkortsfrågan är att man därmed kan tillgodogöra sig de fördelar för rättssäkerheten som ligger i principerna om muntlighet och omedelbarhet (SOU 1978:27 s. 124 f.). Brottmålsprocessen i allmän domstol ger förutsättningar för en bättre utredning än den skriftliga handläggning som sker vid länsstyrelserna. Det förtjänar att framhållas att även länsrätterna oftast avgör mål om körkortsingripanden efter enbart skriftlig handläggning. Under år 1998 avgjorde länsrätterna knappt fem procent av alla körkortsmål efter muntlig förhandling. I sammanhanget kan nämnas den allmänt accepterade uppfattningen att den bästa bilden av händelseförloppet i allmänhet kan fås vid den första processen. Ett av skälen härtill är att tillförlitligheten i bevisningen i regel blir sämre för varje nytt förhör som hålls. I samma riktning verkar tidsfaktorn.

8.3. Skäl mot en överflyttning

8.3.1. Allmänna synpunkter på den nuvarande ordningen

Frågan om körkortsingripanden på grund av brott bör flyttas över till straffprocessen måste självfallet bedömas mot bakgrund av hur den nuvarande ordningen fungerar. Att brottmålet och körkortsingripandet handläggs i två skilda förfaranden hänger samman med lagstiftarens utgångspunkt att körkortsingripandet syftar till att värna trafiksäkerheten. Vi menar att denna grundtanke är riktig och att man med den nuvarande ordningen har hittat ett system som under lång tid har visat sig fungera. Som framgår av redogörelsen i kapitel 4 har uppgiften att fatta beslut om körkortsingripanden alltsedan 1900-talets början legat på antingen länsstyrelserna eller förvaltningsdomstolarna. Den nuvarande ordningen är således väl inarbetad. Det saknas också anledning att anta att de myndigheter och domstolar som är aktiva i brottmålsprocessen i sig skulle vara mer kompetenta att avgöra frågor om körkortsingripanden än myndigheter och domstolar i förvaltningsprocessen. Enligt vår uppfattning innebär det nu sagda att starka principiella skäl måste föreligga för att den nuvarande ordningen skall ändras.

8.3.2. Splittrat ansvar

Enligt våra förslag skall de körkortsingripanden som grundas på andra skäl än att körkortshavaren har fällts till ansvar för trafikbrott även i fortsättningen handläggas av länsstyrelserna och de allmänna förvaltningsdomstolarna. En överföring till straffprocessen i enlighet med våra förslag skulle således innebära att ansvaret för körkortsingripanden splittras mellan flera olika myndigheter och domstolar. Ingripanden som grundas på trafikbrott skall handläggas av polis, åklagare och av allmän domstol, medan övriga ingripanden skall handläggas av länsstyrelserna och de allmänna förvaltningsdomstolarna. En sådan delning av ansvaret kan medföra svårigheter. Det gäller inte minst när en körkortshavare kan bli föremål för körkortsingripande på olika grunder. Situationen kan exempelvis vara sådan att den som har gjort sig skyldig till trafiknykterhetsbrott också bedöms opålitlig i nykterhetshänseende.

Enligt vår uppfattning bör det redan av principiella skäl undvikas att den enskilde samtidigt får sitt körkortsinnehav ifrågasatt i två olika förfaranden. En sådan ordning skulle vara negativ för den enskildes

rättstrygghet. Till detta kommer att en uppdelning av ansvaret mellan olika myndigheter och domstolar ger upphov till flera praktiska frågor. Bland annat måste utbytet av information fungera mellan berörda domstolar och myndigheter. Uppdelningen kan dessutom ge upphov till vissa lagtekniska frågor av samordningskaraktär.

8.3.3. Handläggning inom den summariska processen

För att körkortsingripanden på grund av brott skall kunna flyttas över till straffprocessen är det, enligt vår uppfattning, nödvändigt att ingripandet kan handläggas genom förelägganden om ordningsbot och strafförelägganden. En ordning som innebär att körkortsingripandet handläggs i den summariska straffprocessen väcker vissa frågor kring rättssäkerheten i hanteringen. Det ligger redan i den summariska processformens natur att rättssäkerheten allmänt sett inte är lika god som när körkortsingripandet handläggs enligt nuvarande ordning. Förelägganden om ordningsbot utfärdas i allmänhet för omedelbart godkännande, även om det ibland förekommer att rådrum ges. Förfarandet ställer således stora krav på att den polisman som utfärdar föreläggandet klart redogör för vad ett godkännande innebär. Det går inte att bortse från risken för missförstånd eller att körkortshavaren av något skäl godkänner föreläggandet mot bättre vetande. När ordningsföreläggandet eller strafföreläggandet har godkänts vinner det omedelbart laga kraft och kan inte överklagas i vanlig ordning. Avgörandet kan angripas bara med extraordinära rättsmedel.

8.3.4. Ett fyrkantigare system

För att förfarandet med ordningsbot skall kunna tillämpas fordras att polismannen kan använda sig av föreskrifter liknande de som finns för bestämmande av bötesstraff genom ordningsbot. Vi föreslår därför att Riksåklagaren skall få i uppdrag att utfärda sådana föreskrifter också beträffande frågan om körkortsingripande, se avsnitt 11.3.2 och 12.4.3. Det finns skäl att tro att dessa föreskrifter kommer att få betydelse även när frågan om körkortsingripande handläggs genom strafföreläggande eller prövas av domstol. Sammantaget skulle därmed en överflyttning till straffprocessen medföra en risk för att tillämpningen av reglerna om körkortsingripande blir mer schablonmässig och att omständigheterna i det enskilda fallet får mindre betydelse. Det gäller såväl omständigheterna kring brottet som körkortshavarens personliga förhållanden.

En annan omständighet som riskerar att medföra ett fyrkantigare system hänger samman med körkortsingripandets karaktär. Det nuvarande synsättet att körkortsingripandet är en trafiksäkerhetsåtgärd öppnar för möjligheten att justera ingripandet även efter det att beslutet om ingripande har vunnit laga kraft. Av den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 11 § KKL följer att ett beslut om återkallelse eller varning kan hävas eller spärrtiden sättas ned, om någon ny omständighet har inträffat eller blivit känd i efterhand. Förutsättningen är dock att det föreligger synnerliga skäl. Enligt vår uppfattning är en motsvarande möjlighet till ändring av lagakraftvunna avgöranden inte möjlig om körkortsingripandet ses som ett slags påföljd, vilken bestäms genom dom eller annat straffrättsligt avgörande. Vad som närmast skulle ligga till hands är ändring genom extraordinära rättsmedel eller genom ett slags nådeinstitut.

Vi har valt att redovisa våra överväganden i denna del som en nackdel. Enligt vår uppfattning är det emellertid inte givet att ifrågavarande effekter skall ses bara som en nackdel. Att systemet blir mer fyrkantigt skulle också kunna uttryckas som att det blir mer förutsebart, se avsnitt 10.2. Ett fyrkantigare system skulle också kunna bidra till en ökad likhet i rättstillämpningen.

8.3.5. Erfarenheter av och kunskaper om körkortsfrågor

En särskild fråga gäller erfarenheterna och kunskaperna hos den personal som handlägger körkortsingripanden på grund av brott. Den nuvarande ordningen med länsstyrelsen som första instans innebär att dessa ingripanden handläggs av personal som ofta har som sin enda eller huvudsakliga arbetsuppgift att arbeta med körkortsfrågor. De har därmed möjlighet att skaffa sig en gedigen erfarenhet av och kunskap om körkortslagstiftningen i sin helhet. En överföring till straffprocessen skulle kunna innebära att körkortsingripandet handläggs av personal som inte har möjlighet att i samma utsträckning skaffa sig erfarenhet av eller kunskaper om ifrågavarande ärenden. Det gäller framför allt de notarier som skulle handlägga trafikmål i tingsrätt, men också i viss utsträckning poliser som skulle utfärda förelägganden om ordningsbot, se avsnitt 13.1 och 14.2.

8.3.6. Konsekvenser för länsstyrelserna

Körkortsingripanden på grund av trafikbrott utgör en betydande arbetsuppgift för landets länsstyrelser. Antalet årsarbetskrafter som krävs för denna uppgift kan beräknas till i vart fall 100, se avsnitt 17.1.1. Handläggningen fordrar tillgång till bl.a. juridiskt utbildad personal. Enligt vår uppfattning kan en överföring av körkortsingripanden på grund av trafikbrott till straffprocessen medföra att länsstyrelserna får svårare att rekrytera och behålla kompetent personal. En sådan utveckling kan innebära svårigheter för handläggningen av de körkortsärenden som även i fortsättningen skall ligga på länsstyrelserna.

8.3.7. Konsekvenser för de allmänna domstolarna och åklagarna

Frågan om att föra över körkortsingripanden på grund av brott till straffprocessen bör ses mot bakgrund av de senaste årens strävan att förändra arbetsuppgifterna i allmän domstol. Härvid har de allmänna domstolarna ansetts särskilt lämpade att under rättssäkra former pröva sådana frågor som traditionellt innefattas i tvistemål och brottmål. Det har därför ansetts angeläget att de allmänna domstolarnas arbete skall koncentreras till just sådana frågor. Ur ett vidare perspektiv kan det ifrågasättas om körkortsingripanden på grund av brott är en sådan fråga som bör belasta de allmänna domstolarna.

Även åklagarnas arbete har under senare tid förändrats. Syftet är att renodla åklagarnas arbetsuppgifter, så att de i ökad utsträckning skall kunna ägna sig åt kvalificerad brottslighet. En av Riksåklagarens målsättningar är att lagföringen av så många förseelser som möjligt skall föras över från åklagarna till polisen för att hanteras inom ramen för institutet ordningsbot. Han har bl.a. föreslagit att i princip samtliga trafikförseelser skall kunna beivras genom ordningsbot.

8.4. Enhetlig praxis

Det är av stor vikt att det råder en enhetlig praxis beträffande körkortsingripanden på samma grund. Det finns skäl som talar för att förutsättningarna för detta är större i det nuvarande systemet än vid ett överförande till straffprocessen, men också skäl som talar i motsatt riktning. Vi har därför valt att redovisa dessa argument i ett särskilt avsnitt.

Körkortsmål handläggs för närvarande av 21 olika myndigheter, dvs. länsstyrelserna, i första instans. Enligt det av oss föreslagna systemet för överflyttning till straffprocessen skulle den första prövningen, i de fall frågan inte avgörs i den summariska processen, komma att handläggas av landets för närvarande 95 tingsrätter. Det finns risk för att detta kan medföra viss svårighet att skapa en enhetlig praxis. Mot detta bör emellertid vägas att de riktlinjer som föreslås bli utarbetade för polismyndighetens prövning bör medföra en fast praxis för alla de ärenden som kan hanteras inom den summariska processen (jfr. avsnitt 11.3.2). Härtill kommer att det blir färre antal överinstanser, sex hovrätter att jämföra med 23 länsrätter, vilket i sig bör skapa något större förutsättningar för enhetlig praxis. Slutligen vill vi i detta sammanhang peka på att det torde vara mycket ovanligt att länsstyrelsen överklagar ett eget beslut, vilket leder till att länsrätterna i princip endast prövar ärenden där den enskilde klagat och således inte kan göra ändringar till dennes nackdel. Ett överförande till straffprocessen medför att åklagarna kan antas begära prövning av en del ärenden även till körkortshavarens nackdel, vilket bör leda till att överinstanserna får större möjlighet att styra praxis än i det nu gällande systemet.

9. Körkortsingripande efter beslut om åtalsunderlåtelse

Beslut om körkortsingripande skall inte kunna meddelas på grund av brott för vilket åklagaren har meddelat åtalsunderlåtelse.

Enligt nu gällande ordning kan beslut om körkortsingripande grundas på brott som åklagaren har meddelat åtalsunderlåtelse för enligt reglerna i 20 kap. RB. Som framgår av redogörelsen i avsnitt 3.1.2 får åklagaren underlåta att åtala för ett brott, om det inte innebär att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse åsidosätts. Ytterligare en förutsättning är att övertygande bevisning skall föreligga, så att åklagaren i och för sig kan räkna med en fällande dom.

För att få en uppfattning om hur vanligt det är med körkortsingripanden efter åtalsunderlåtelse har vi undersökt de körkortsingripanden som beslutades vid sju av landets länsstyrelser1 under perioden 1 december 1999–14 januari 2000. Under perioden beslutades vid de aktuella länsstyrelserna sammanlagt 2 379 körkortsingripanden på grund av brott som avses i 5 kap. 3 § 1–4 KKL. Av dessa grundades 20 ingripanden på brott som hade lett till åtalsunderlåtelse. (Det kan noteras att 16 av dessa beslut meddelades vid Länsstyrelsen i Stockholms län.) Det kan således konstateras att en försumbar andel av samtliga körkortsingripanden grundas på brott som lett till åtalsunderlåtelse.

Det är från principiella utgångspunkter tveksamt om ett beslut om körkortsingripande skall kunna grundas på brott för vilket åklagaren meddelat åtalsunderlåtelse. Detta följer av vår syn på körkortsingripandets karaktär, vilken vi redovisar i avsnitt 7.2.3. Vi menar att körkortsingripandet till sin natur är en straffrättslig sanktion och att det därför innebär en logisk motsägelse att ett sådant ingripande skall kunna meddelas efter åtalsunderlåtelse. Innebörden av bestämmelsen i

1 Länsstyrelserna i Jämtlands län, Jönköpings län, Skåne län, Stockholms län, Värmlands län, Örebro län och Östergötlands län.

20 kap. 7 § RB är ju att det visserligen föreligger ett brott, men att samhället ändå avstår från att utkräva straffrättsligt ansvar.

Det befogade i att besluta om körkortsingripande på grund av brott, som har lett till åtalsunderlåtelse, måste bedömas också mot bakgrund av kravet på rättssäkerhet. Enligt vår uppfattning bör ett sådant körkortsingripande beslutas bara om skuldfrågan har prövats antingen av domstol eller i den ordning som föreskrivs i den summariska straffprocessen. Även denna ståndpunkt måste ses mot bakgrund av vår uppfattning om körkortsingripandets karaktär av straffrättslig sanktion. Vi kan inte se några skäl för att körkortsingripandet i detta avseende skall behandlas annorlunda än andra straffrättsliga reaktioner.

En naturlig ordning skulle i och för sig vara att låta åklagaren besluta om körkortsingripande i samband med beslutet om åtalsunderlåtelse med möjlighet för körkortshavaren att överklaga till allmän domstol. En särskild svårighet gäller hur domstolen då skall hantera skuldfrågan i sin överprövning av åklagarens beslut. Som redan har framhållits utgår reglerna om åtalsunderlåtelse från den allmänna förutsättningen att bevisningen är sådan att åklagaren i och för sig skall kunna räkna med en fällande dom. Enligt vår uppfattning skulle det av principiella skäl emellertid inte vara möjligt med en ordning som innebar att domstolen i sin överprövning av körkortsingripandet är bunden av åklagarens bedömning i skuldfrågan. Det innebär att domstolen i sin prövning skulle vara tvungen att fullt ut pröva även skuldfrågan.

Frågan om körkortsingripande efter beslut om åtalsunderlåtelse bör ses också mot bakgrund av de motiv som bär upp bestämmelserna om åtalsunderlåtelse. De har tillkommit som en viktig del i strävandena att begränsa rättsväsendets befattning med bagatellartade förseelser, så att resurserna i stället kan koncentreras på den allvarligare brottsligheten. Som vi framhåller ovan får beslut om åtalsunderlåtelse meddelas bara om det inte strider mot något väsentligt allmänt eller enskilt intresse. Härvid måste hänsyn tas även till behovet av ett körkortsingripande. Det bör leda till att åklagaren får lagföra brottet i vanlig ordning, om han anser att brottet bör föranleda ett körkortsingripande. Misstänks körkortshavaren för flera brott, kan åklagaren välja att lagföra endast det eller de brott som han anser bör föranleda körkortsingripande och meddela åtalsunderlåtelse för övriga brott (jfr. prop. 1984/85:3 s. 29 ff.). I sammanhanget kan noteras att förfarandet med strafföreläggande ofta bör kunna användas i de aktuella fallen. Vi gör denna bedömning mot bakgrund av att det i fråga om åtalsunderlåtelse normalt torde krävas att ett erkännande föreligger.

Mot bakgrund av det anförda föreslår vi att beslut om körkortsingripande på grund av brott inte skall kunna meddelas, om åklagaren har meddelat åtalsunderlåtelse för brottet.

10. Behov av nya former för körkortsingripande

De nuvarande ingripandeformerna – återkallelse och varning – har funnits i svensk körkortslagstiftning sedan lång tid tillbaka och de är väl inarbetade och kända bland allmänheten. Vår utgångspunkt är därför att nya eller förändrade ingripandeformer bör komma i fråga bara om det motiveras av starka principiella skäl eller om det är nödvändigt för att körkortsingripanden på grund av trafikbrott skall kunna handläggas på ett rationellt sätt inom straffprocessen.

10.1. Tidigare förslag

Inledningsvis finns anledning att kort redogöra för de överväganden som gjordes av 1994 års Körkortsutredning, vilken var kritisk till de nuvarande formerna för körkortsingripande (SOU 1996:114 s. 102 ff.). Utredningen menade att systemet i praktiken visat sig ge begränsat utrymme för en nyanserad bedömning av körkortsingripanden. Utredningen föreslog att grunderna för körkortsåterkallelse skulle delas in i två grupper. I den ena gruppen skulle ingå de ur trafiksäkerhetssynpunkt allvarligaste förseelserna, vilka undantagslöst är en följd av ett medvetet risktagande. För dessa förseelser skulle körkortsåterkallelse vara en obligatorisk reaktion. Under speciella omständigheter skulle dock återkallelsen kunna ske villkorligt. Den andra gruppen skulle omfatta förseelser som i allmänhet beror på tillfälliga förbiseenden och liknande. I dessa fall skulle körkortsingripandet ske genom varning vid typfarliga förseelser och i övriga fall då det förelegat ett faromoment. Institutet varning skulle således utgöra en självständig reaktionsform. Enligt utredningen skulle ett sådant system innebära en differentiering av körkortsingripandena i förhållande till förseelsens objektiva svårhetsgrad. Förslagen har inte lagts till grund för lagstiftning.

10.2. Grundläggande krav

För att körkortsingripanden skall kunna bidra till att värna trafiksäkerheten fordras till en början att formerna för ingripande är tydliga och förutsebara. Den som blir föremål för ett körkortsingripande på grund av trafikbrott måste förstå varför reaktionen har blivit som den blivit och han skall redan från början kunna överblicka ingripandets konsekvenser och varaktighet. Det innebär bl.a. att ingripandet skall vara tidsbestämt. Även allmänheten måste ha en klar bild av regelverkets innehåll och av konsekvenserna för den som bryter mot trafikreglerna.

För att körkortsingripanden på grund av trafikbrott skall få önskad effekt på trafikbeteendet, är det vidare nödvändigt att de upplevs som rimliga och rättvisa. Häri ligger bl.a. ett krav på proportionalitet mellan ingripandet och det bakomliggande brottet. Ju allvarligare – eller trafikfarligare – brottet är, desto mer kännbart skall ingripandet vara till både sin innebörd och sin varaktighet. Körkortsingripandet måste dessutom vara anpassat till den straffrättsliga påföljd som körkortshavaren döms till, så att den samlade samhällsreaktionen upplevs som rimlig och rättvis. Vi menar att detta behov accentueras om ingripandet hanteras inom ramen för straffprocessen. Av det nu sagda följer att systemet för körkortsingripande på grund av brott bör innehålla olika ingripandeformer och att de bör kunna varieras i fråga om stränghet eller varaktighet.

Behovet av att kunna variera körkortsingripandet skall även ses mot bakgrund av intresset av att kunna ta viss hänsyn till körkortshavarens behov av körkort. Som framgår av avsnitt 12.5.2 skall sådana hänsyn kunna tas även i fortsättningen. Det är dessutom angeläget att regelverket ger möjlighet att förebygga att körkortshavaren längre fram mister sin behörighet. Det bör ske genom ett klart besked om vad som väntar, om han fortsätter att begå trafikbrott eller att på annat sätt äventyra trafiksäkerheten.

I sammanhanget finns anledning att uppmärksamma de möjligheter till nyanserade körkortsingripanden som följer av den tekniska utvecklingen. Som exempel kan nämnas den pågående försöksverksamheten med villkorlig återkallelse i förening med ett så kallat alkolås, se avsnitt 2.9. Det är angeläget att formerna för körkortsingripande konstrueras så att nya tekniska möjligheter kan tillvaratas. Detsamma gäller möjligheterna att genom utbildning, påverkansprogram och liknande förbättra kunskaperna hos förarna och deras beteende i trafiken.

För att ordningen med körkortsingripanden skall accepteras av den enskilde, vilket är en förutsättning för att syftet att värna trafiksäker-

heten skall kunna uppnås, fordras likhet i rättstillämpningen. Likartade fall bör så långt som möjligt leda till likartade ingripanden. Detta intresse bör uppmärksammas redan vid konstruktionen av formerna för körkortsingripande. I sammanhanget kan nämnas att 1994 års Körkortsutredning pekade på vissa ojämnheter i nuvarande rättstillämpning. Utredningen menade att det finns betydande skillnader mellan olika län när det gäller besluten i körkortsärenden, i synnerhet gäller det beträffande beslut med korta spärrtider och beslut om varning. Utredningen menade att detta till stor del beror på konstruktionen av reglerna om körkortsåterkallelse (SOU 1996:114 s. 97 f.). Som exempel framhölls den dåvarande bestämmelsen i 16 § 4 KKL om återkallelse på grund av allvarligt trafikbrott (numera 5 kap. 3 § 4), enligt vilken det förutom att återkalla körkortet, vilket skall ske i normalfallet, finns möjlighet både att besluta om varning, om särskilda skäl föreligger, och att underlåta körkortsingripande, om överträdelsen är att anse som ringa.

Avslutningsvis finns anledning att framhålla behovet av en rationell handläggning av körkortsingripanden på grund av trafikbrott. Vi har tidigare pekat på att sådana ingripanden sker i ett stort antal fall varje år. För att de skall kunna handläggas rationellt i straffprocessen fordras att ingripandeformerna är ändamålsenligt konstruerade. Det innebär dels ett krav på att de är funktionella i sig och att deras inbördes förhållande är logiskt, dels att de passar in i ett straffrättsligt sammanhang.

10.3. Varning eller pricksystem

Institutet varning bör ersättas med ett pricksystem när det är fråga om ingripande på grund av trafikbrott. Ett pricksystem bör införas även om våra förslag i övrigt inte läggs till grund för lagstiftning.

10.3.1. Inledning

Pricksystem finns för närvarande i flera europeiska länder. Som exempel kan nämnas Island, Frankrike, Storbritannien och Tyskland. Även lagstiftarna i Danmark, Norge och Österrike överväger att införa liknande system. De olika ländernas pricksystem är utformade på varierande sätt, men i allmänhet gäller att varje förseelse som omfattas av systemet resulterar i ett visst bestämt antal prickar eller straffpoäng. Dessa registreras och när körkortshavaren erhållit ett visst antal, blir

han föremål för ett mer ingripande beslut i form av körkortsåterkallelse eller körförbud. När vi i det följande talar om pricksystem, är det en motsvarande ordning som avses.

10.3.2. Tidigare överväganden

Frågan om ett pricksystem bör införas i svensk körkortslagstiftning har övervägts tidigare vid flera tillfällen. Trafikmålskommittén föreslog att ett sådant system skulle införas (SOU 1972:70 s. 114 f.). Kommittén menade att ett pricksystem kunde bidra till trafiksäkerheten genom sina pedagogiska effekter och att det skulle ge ökad rättssäkerhet genom att skapa förutsättningar för en mer enhetlig rättstillämpning. Kommittén framhöll vidare att ett pricksystem skulle ge de beslutande politiska organen möjlighet att styra verkställighetsorganen i fråga om prioriteringen av olika trafikbrott. Genom en pricktabell skulle en officiell värdering av svårhetsgraden i olika trafikbrott ske. Ett pricksystem skulle dessutom skapa förutsättningar för enklare och mer rationella handläggningsformer. Det skulle bl.a. möjliggöra en automatiserad utsortering av de ärenden i vilka det är motiverat med en närmare prövning av frågan om körkortsingripande skall ske.

Trafikmålskommitténs förslag fick ett blandat mottagande av remissinstanserna. Departementschefen framhöll för sin del att kommittén visat goda skäl för olika fördelar med ett pricksystem (prop. 1975/76:155 s. 107 f.). Särskilt den pedagogiska effekten ansågs värdefull mot bakgrund av intresset att snabbt ge körkortshavarna en påtaglig erinran om att de skall följa trafikens regler. Departementschefen avstod emellertid från att föreslå ett pricksystem med hänvisning till att ett sådant förslag fordrade ytterligare utredning. Riksdagen anslöt sig till departementschefens mening (TU 1975/76:28, rskr. 390).

Införandet av ett pricksystem övervägdes därefter av Körkortsutredningen (SOU 1978:27 s. 131 ff.). Utredningen kom efter ingående överväganden fram till slutsatsen att Sverige visserligen hade de tekniska och organisatoriska förutsättningarna som krävs för att tillämpa ett pricksystem, men att det inte fanns tillräckliga skäl för att införa ett sådant system i vårt land. Utredningen grundade sin slutsats huvudsakligen på att effekterna av ett sådant system ansågs tveksamma från såväl brottsförebyggande som pedagogiska utgångspunkter. Utredningen menade att ett pricksystem inte heller kunde förväntas medföra några märkbara effekter på trafiksäkerheten eller bidra till en enhetligare praxis och därmed ökad rättssäkerhet. I stället skulle strävandena mot en mer individualiserad och nyanserad bedömning i

ärenden om körkortsingripanden motverkas. Enligt Körkortsutredningen skulle fördelarna med ett pricksystem huvudsakligen bestå i vissa rationaliseringsvinster i fråga om det uppgiftslämnande till länsstyrelserna som ligger till grund för beslut om körkortsingripande.

Samtliga remissinstanser som yttrade sig över Körkortsutredningens överväganden kring ett pricksystem anslöt sig till utredningens slutsats. Även departementschefen menade att ett pricksystem inte borde införas i Sverige (prop. 1979/80:178 s. 39 ff.). Han betonade därvid att ett sådant system med nödvändighet skulle bli starkt schabloniserat och att det skulle motverka strävandena mot en mer individualiserad och nyanserad bedömning i körkortsärenden.

Även kommittén KÖRKORT 2000 behandlade frågan om ett pricksystem bör införas (SOU 1991:39 s. 104 ff.). Kommittén menade att risken för att en regelbundet felande förare skall upptäckas är liten och att risken att han skall upptäckas två gånger är minimal. Ett pricksystem skulle, enligt kommittén, visserligen fungera som en varningssignal innan ett ingripande sker, men förfarandet skulle samtidigt försvaga incitamentet till skötsamhet hos dem som ännu inte ådragit sig någon prick. Utredningens slutsats blev därför att pricksystemet inte borde införas i den svenska körkortslagstiftningen.

10.3.3. Våra överväganden

Som framgår av redogörelsen ovan har frågan om ett pricksystem bör införas i svensk rätt övervägts vid flera tidigare tillfällen. Vi menar att de för- och nackdelar som är förknippade med ett sådant system i allt väsentligt redan har belysts och att det nu närmast är fråga om att göra en ny värdering av de olika skälen. Våra överväganden skall därvid utgå från förutsättningen att dessa ingripanden förs över till straffprocessen och från de grundläggande krav som vi anser bör ställas på formerna för körkortsingripanden på grund av trafikbrott, se avsnitt 10.2. Inledningsvis analyserar vi möjligheterna att med institutet varning respektive ett pricksystem uppfylla kraven på tydlighet, förutsebarhet, proportionalitet och en rationell handläggning.

Kraven tydlighet och förutsebarhet innebär att den som blir föremål för ett ingripande redan från början skall kunna överblicka ingripandets konsekvenser och varaktighet. Vi menar att det nuvarande varningsinstitutet brister i dessa hänseenden. Av regelverket framgår inte vilken betydelse ett beslut om varning har för körkortshavarens fortsatta körkortsinnehav, om han fortsätter att bryta mot de regler som gäller i trafiken. Av reglerna framgår inte heller under hur lång tid som varningen har betydelse därvidlag. I förarbetena sägs enbart att det bör

fordras starka skäl att under loppet av ett par år meddela en person två på varandra följande varningar (prop. 1975/76:155 s. 106). Svårigheten för den enskilde att överblicka konsekvenserna av ett beslut om varning riskerar, enligt vår uppfattning, att minska de pedagogiska och därmed allmänpreventiva effekterna av körkortsingripandet. Den ifrågavarande bristen kan dessutom ifrågasättas utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv.

Enligt vår uppfattning skulle kraven på tydlighet och förutsebarhet tillgodoses bättre med ett pricksystem än vad som är fallet med den nuvarande regleringen av varningsinstitutet. Med ett sådant system skulle det vara möjligt att i författning uttryckligen ange prickarnas betydelse vid framtida trafikförseelser. Det skulle dessutom vara möjligt att ange under hur lång tid som påförda prickar skall belasta körkortshavaren.

Kravet på proportionalitet innebär att körkortsingripandets innebörd och varaktighet skall stå i proportion till allvaret i det bakomliggande brottet. En av bristerna med varningsinstitutet gäller möjligheten att anpassa ingripandet efter allvaret i den bakomliggande förseelsen. Ett pricksystem skulle göra det möjligt att tillgodose kravet på proportionalitet genom att antalet prickar kan variera efter allvaret i den bakomliggande förseelsen. Ett körkortsingripande genom prickning kan därmed göras mer nyanserat än vad institutet varning medger. Enligt vår uppfattning bör det kunna bidra till att lagstiftningen och dess tillämpning uppfattas som rättvis.

Vi har i avsnitt 10.2 pekat på behovet av en enkel och rationell handläggning av körkortsingripanden på grund av brott. En förutsättning för att detta behov skall kunna tillgodoses är att de materiella reglerna för körkortsingripande är tydliga och lätta att tillämpa. Till en början gäller därvid att de olika formerna för körkortsingripande måste stå i ett logiskt förhållande till varandra. Vi menar att det nuvarande systemet brister i detta hänseende. Huvudregeln är att ingripandet skall ske genom återkallelse och endast om särskilda skäl föreligger skall varning meddelas. Enligt vår uppfattning bör utgångspunkten i stället vara att körkortsingripandet skall ske i form av den minst ingripande reaktionsformen och att återkallelse eller motsvarande bör tillgripas bara om det påkallas av exempelvis allvaret i det bakomliggande brottet eller av körkortshavarens tidigare trafikbrottslighet. En sådan ordning åstadkoms med ett pricksystem, som bygger på de grundläggande drag som vi anger i avsnitt 10.3.1.

För att kravet på en rationell handläggning skall kunna tillgodoses i straffprocessen är det, enligt vår uppfattning, också angeläget att körkortsingripanden på grund av trafikbrott kan handläggas inom ramen för den summariska processen. Vi menar att ett pricksystem skulle skapa förutsättningar för en sådan ordning. Det bör vara möjligt

att fastställa enkla och tydliga anvisningar för tillämpningen av ett sådant system i olika situationer. Det skulle öppna för möjligheten att låta körkortsingripandet omfattas även av förelägganden av ordningsbot, vilket i hög grad skulle bidra till en snabb och kostnadseffektiv handläggning av körkortsingripanden på grund av trafikbrott.

Av jämförelsen mellan institutet varning och ett pricksystem framgår att starka skäl talar för att ett pricksystem bör införas som en ny form för körkortsingripande på grund av trafikbrott. Det bör dock sägas att flera av de brister som vi menar finns i institutet varning skulle kunna gå att åtgärda. Det borde t.ex. vara möjligt att åstadkomma bättre tydlighet och förutsebarhet genom att i författning närmare ange konsekvenserna av ett beslut om varning. Vi menar emellertid att de allmänna krav som bör ställas på ingripandeformerna enklast tillgodoses med ett pricksystem. Dessutom gäller att kravet på proportionalitet aldrig kan tillgodoses inom ramen för institutet varning.

En annan fråga gäller om ett pricksystem skulle vara alltför okänsligt. Körkortsutredningen menade att ett pricksystem skulle motverka strävandena mot en mer individualiserad och nyanserad bedömning i ärenden om körkortsingripanden. Det är självklart att körkortsingripandet måste kunna föregås av en individuell och nyanserad bedömning även när ingripandet handläggs i straffprocessen. Såväl körkortshavarens personliga förhållanden som omständigheterna kring gärningen måste därvid kunna beaktas. Vi menar emellertid att behovet av att ta hänsyn till körkortshavarens personliga förhållanden skiljer sig åt beroende på om ingripandet avser exempelvis återkallelse eller prickning. Enligt vår uppfattning bör sådana faktorer tillmätas betydelse enbart när det är fråga om att frånta körkortshavaren rätten att köra. Förhållandena är annorlunda när det gäller betydelsen av omständigheterna kring brottet. Dessa måste självfallet kunna beaktas även vid beslut om prickning. Enligt vår uppfattning är det fullt möjligt att bestämma antalet prickar med ledning av brottets svårhet och omständigheterna kring brottet. Det bör dock redan nu framhållas att såväl behovet av som utrymmet för mer detaljerade överväganden av ifrågavarande slag är begränsat i det enskilda fallet. Trafikförseelser av det slag som skulle kunna leda till ett beslut om prickning är av sådan art att ingripandet i normalfallet bör kunna ske med tillämpning av i förväg fastställda anvisningar.

En invändning som anfördes av kommittén KÖRKORT 2000 gällde de pedagogiska effekterna av ett pricksystem. Enligt kommittén skulle ett sådant system riskera att försvaga incitamentet till skötsamhet hos dem som ännu inte ådragit sig någon prick. I kommitténs påstående ligger ett antagande om att körkortshavarna skulle vara mer benägna att

bryta mot trafikreglerna när deras tidigare prickbelastning inte är sådan att de på grund av en mindre allvarlig förseelse riskerar ett beslut om återkallelse eller motsvarande. Till en början kan konstateras att redan den nuvarande körkortslagstiftningen ger utrymme för överväganden av det slag som kommittén avsåg. Enligt vår uppfattning har förmodligen de flesta körkortshavare en viss kunskap om tillämpningen av bestämmelsen i 5 kap. 3 § 3 KKL om återkallelse på grund av exempelvis upprepade hastighetsöverträdelser. De känner till att en enstaka hastighetsöverträdelse med mindre än 30 km/tim i vanliga fall inte leder till återkallelse av körkortet. Ett pricksystem skulle visserligen underlätta för den enskilde att göra kalkyler av det slag som kommittén KÖRKORT 2000 avsåg, men en sådan utveckling får ses som en konsekvens av de principiella krav som vi menar bör ställas på ingripandeformerna och som handlar om tydlighet och förutsebarhet. De eventuella följderna för trafiksäkerheten måste vägas mot intresset av att den enskilde får möjlighet att förstå och förutse konsekvenserna av sitt handlande i olika situationer.

Mot bakgrund av vad som nu har anförts föreslår vi att institutet varning utmönstras ur den svenska körkortslagstiftningen när det gäller körkortsingripanden på grund av trafikbrott och att ett pricksystem i stället införs. I kapitel 11 lämnar vi förslag till hur ett sådant system bör konstrueras. Som vi tidigare har anfört skulle ett pricksystem fylla samma funktion som det nuvarande varningsinstitutet. Enligt vår uppfattning äger flertalet av de anförda skälen för ett pricksystem sin giltighet oavsett om körkortsingripanden på grund av brott förs över till straffprocessen eller ej. Ett pricksystem bör således införas även om lagstiftaren väljer att inte genomföra våra förslag i övrigt. Våra förslag till hur ett sådant system skall konstrueras bör i allt väsentligt kunna läggas till grund för en sådan reform.

10.4. Behovet av varning vid ingripande på annan grund än brott

Vi föreslår att institutet varning avskaffas även såvitt gäller ingripanden på annan grund än trafikbrott.

Av den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 9 § KKL framgår att varning kan meddelas i stället för återkallelse i sådana fall som avses i 3 § 2–6, om varning av särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig åtgärd. Den nuvarande ordningen innebär således bl.a. att varning kan meddelas när det är fråga om körkortsingripande på grund av personliga skäl av det

slag som avses i 5 kap. 3 § 5–6 KKL, dvs. på grund av opålitlighet i nykterhetshänseende eller allmän brottslighet. Ett genomförande av våra förslag i föregående avsnitt skulle innebära att användningsområdet för institutet varning begränsas till sådana ingripanden.

Det förs inte någon statistik över hur många beslut om varning som meddelas på de olika grunderna i 5 kap. 3 § KKL, men enligt vad vi har erfarit är det mycket sällan som varning meddelas på grund av opålitlighet i nykterhetshänseende eller allmän brottslighet. Vi menar därför att det finns anledning att överväga om möjligheten att meddela varning bör finnas kvar, om ett pricksystem införs i enlighet med våra förslag. En begränsning av antalet ingripandeformer skulle bidra till att körkortslagstiftningen förenklas och blir mer överskådlig.

Behovet av att kunna meddela varning vid opålitlighet i nykterhetshänseende eller allmän brottslighet måste bedömas mot bakgrund av hur bestämmelsen om varning är konstruerad. Bestämmelsen innebär att villkoren för återkallelse måste vara uppfyllda och att varning då kan meddelas, om det föreligger särskilda skäl. Enligt förarbetena kan dessa skäl vara hänförliga antingen till det bakomliggande brottet eller till körkortshavarens personliga förhållanden (prop. 1975/76:155 s. 106). När det gäller ingripanden på grund av opålitlighet i nykterhetshänseende eller allmän brottslighet är det således körkortshavarens personliga förhållanden som kan motivera att ingripandet sker i form av varning. I första hand är det körkortshavarens behov av körkort som därvid är av intresse. Enligt vår uppfattning är det rimligt att i viss utsträckning ta hänsyn till att körkortshavaren har behov av körkort i sitt arbete eller att han har ett långt prickfritt körkortsinnehav, när ingripandet grundas på exempelvis en allvarlig hastighetsöverträdelse eller något annat trafikbrott. Däremot har vi svårt att se att körkortshavarens personliga förhållanden kan motivera att han får behålla körkortet trots att han anses opålitlig i nykterhetshänseende. Detsamma gäller om han anses olämplig på grund av sina personliga förhållanden i övrigt.

Ett tänkbart skäl för att behålla möjligheten att meddela varning vid opålitlighet i nykterhetshänseende skulle kunna vara att ett sådant ingripande kan bidra till att avhålla körkortshavaren från fortsatt missbruk. Körkortsingripandet skulle med detta synsätt vara av värde för körkortshavarens rehabilitering. Vi ifrågasätter inte att så ibland kan vara fallet, men vi anser inte att detta skäl väger tillräckligt tungt för att behålla varningsinstitutet. I sammanhanget finns anledning att erinra om länsstyrelsens möjligheter att med stöd av 3 kap. 10 § KKL föreskriva villkor för körkortshavaren. Det kan exempelvis gälla att han med vissa tidsintervall skall ge in läkarintyg.

Mot bakgrund av de skäl som vi nu har anfört föreslår vi att institutet varning avskaffas.

10.5. Återkallelse av körkort eller förarförbud

Vi föreslår att förarförbud införs som en ny form för körkortsingripande. Den skall användas i stället för återkallelse, när ingripandet sker på grund av att körkortshavaren har begått ett trafikrelaterat brott.

Frågan om det finns skäl att ersätta den nuvarande ingripandeformen återkallelse med en straffrättslig reaktion skall bedömas mot bakgrund av de grundläggande krav som vi anger i avsnitt 10.2. Enligt vår uppfattning uppfyller den nuvarande ordningen för återkallelse i allt väsentligt de angivna kraven. Fråga är om situationen ändras, om körkortsingripanden på grund av trafikbrott flyttas över till straffprocessen i enlighet med våra förslag. Kravet på tydlighet är därvid av särskilt intresse. Reglerna om körkortsingripande skall vara lätta att förstå och innebörden av de olika ingripandeformerna skall vara klar.

Våra förslag innebär att körkortsingripanden på grund av trafikbrott skall prövas utifrån andra utgångspunkter än de som ligger till grund för den nuvarande lagstiftningen och som också fortsättningsvis skall gälla för de ingripanden som prövas av länsstyrelser och allmänna förvaltningsdomstolar. Ingripanden som sker på grund av trafikbrott skall bestämmas enligt de principer som ligger till grund för brottsbalkens regler om straffmätning. Att utgångspunkten för dessa ingripanden skiljer sig så markant från vad som gäller vid övriga ingripanden talar för att de olika ingripandena bör ske i olika former. Enligt vår uppfattning ligger det dessutom ett principiellt värde i att markera skillnaden mellan å ena sidan ingripanden som grundas på brott och som bestäms efter straffrättsligt grundade överväganden och å andra sidan ingripanden som sker på grund av exempelvis körkortshavarens ålder eller sjukdom.

Av våra förslag i avsnitt 12.2 följer vidare att ett körkortsingripande som sker på grund av brott och som innebär att körkortshavaren mister rätten att köra bör ha en delvis annan innebörd än ingripandeformen återkallelse. Det gäller främst situationen efter spärrtidens utgång. Enligt vår uppfattning måste innebörden i körkortsingripanden på grund av brott bestämmas mot bakgrund av ingripandets karaktär. I avsnitt 7.2.3 redovisar vi vår uppfattning att övervägande skäl talar för att körkortsingripandet till sin natur är en straffrättslig sanktion. Det

innebär att körkortsingripandets effekter måste vara avgränsade i tiden. När ingripandets varaktighet har löpt ut, skall körkortshavaren i princip vara i samma situation som innan ingripandet. I avsnitt 12.2 föreslår vi därför en ordning som innebär att körkortsingripandet skall vara tidsbestämt och att körkortshavarens behörighet i de flesta fall åter skall gälla efter utgången av den fastställda tiden. Häri ligger en betydelsefull skillnad i förhållande till vad som även fortsättningsvis kommer att gälla vid beslut om körkortsåterkallelse på grund av medicinska eller formella skäl.

Mot bakgrund av de skillnader som nu har redovisats mellan körkortsingripanden på grund av brott och övriga ingripanden föreslår vi att det i körkortslagstiftningen införs en ny form för körkortsingripanden. Den skall benämnas förarförbud och användas i stället för återkallelse, när ingripandet grundas på att körkortshavaren begått ett trafikrelaterat brott. Det kan i sammanhanget nämnas att vi övervägt att föreslå benämningen körförbud, men avstått på grund av att denna redan används beträffande förbud att använda fordon, se 3 § fordonskungörelsen (1972:595).

10.6. Omhändertagande eller tillfälligt förarförbud

Vi föreslår att ingripanden som i dag sker genom beslut om omhändertagande av körkort i stället skall ske i form av beslut om tillfälligt förarförbud, när ingripandet grundas på misstanke om ett trafikrelaterat brott.

I 5 kap. 7 § KKL anges under vilka omständigheter som ett körkort skall omhändertas av polis eller åklagare. Av bestämmelsen, vilken behandlas i avsnitt 2.6, följer bl.a. att ett sådant ingripande skall ske, om det på sannolika skäl kan antas att körkortet kommer att återkallas på grund av trafikbrott av det slag som avses i 5 kap. 3 § 1 eller 4 KKL eller om körkortshavaren till följd av sjukdom, skada eller liknande saknar förutsättningar att köra på ett trafiksäkert sätt.

I föregående avsnitt föreslår vi att förarförbud skall införas som en ny ingripandeform vid trafikbrott. Ingripanden på grund av trafikbrott skall bestämmas enligt utgångspunkter som skiljer sig markant från vad som gäller vid ingripanden på grund av medicinska eller formella skäl och det finns därför skäl att med hjälp av olika benämningar markera skillnaden mellan de olika ingripandena. Vi menar att detsamma gäller för de ingripanden som beslutas av polis eller åklagare med stöd av

bestämmelsen i 5 kap. 7 § KKL. Vi föreslår därför att ingripandet skall ske genom ett beslut om tillfälligt förarförbud, när det är fråga om misstanke om ett trafikrelaterat brott som kan leda till förarförbud. I övriga fall skall ingripandet ske i form av ett omhändertagande på samma sätt som enligt nuvarande regler. En sådan ordning skulle bidra till att tydliggöra uppdelningen av körkortsingripanden mellan straffprocessen och det förvaltningsrättsliga förfarandet.

Intresset av skilda benämningar på ifrågavarande ingripanden skall ses också mot bakgrund av våra förslag i kapitel 15 beträffande handläggningen av tillfälliga förarförbud. Förslagen innebär att betydande skillnader kommer att gälla för prövningen av sådana ingripanden respektive omhändertaganden. Vi menar att skillnaderna i handläggningen också talar för att olika benämningar bör användas. Det skulle bidra till att göra lagstiftningen mer överskådlig.

11. Pricksystemet

11.1. Inledning

I föregående kapitel föreslår vi att institutet varning skall ersättas med ett pricksystem såvitt gäller körkortsingripanden på grund av brott. I det följande redovisar vi hur ett sådant pricksystem bör se ut.

Det finns skäl att återigen erinra om några av de grundläggande krav som vi menar bör ställas på formerna för körkortsingripanden och som vi behandlar i avsnitt 10.2. De gäller självfallet också ingripanden genom prickning. Det innebär till en början att pricksystemet måste uppfylla kraven på tydlighet och förutsebarhet. Det skall vara lätt för den enskilde körkortshavaren att förstå systemets innebörd och att förutse vad följderna blir, om han bryter mot de regler som gäller för trafiken. Pricksystemet bör dessutom utformas så att kravet på proportionalitet kan tillgodoses. Ett körkortsingripande genom prickning skall således kunna anpassas efter allvaret i den förseelse som ligger till grund för ingripandet. Pricksystemet måste dessutom utformas så att det kan handläggas enkelt och rationellt. Ingripandet bör kunna handläggas i bl.a. den summariska straffprocessen genom ordningsbots- och strafförelägganden.

11.2. Tillämpningsområdet

Beslut om prickning skall kunna meddelas vid trafikrelaterade brott av det slag som enligt gällande ordning föranleder varning eller som vid upprepade förseelser kan läggas till grund för körkortsingripande enligt 5 kap. 3 § 3 KKL.

För att definiera pricksystemets tillämpningsområde är det nödvändigt att närmare ange i vilka situationer som körkortsingripandet skall ske genom prickning. Enligt vår uppfattning bör tillämpningsområdet

omfatta endast sådana trafikrelaterade brott och förseelser som enligt nuvarande ordning kan läggas till grund för ett beslut om körkortsingripande. Avsikten är således inte att vidga området för körkortsingripanden till att omfatta även andra brott eller förseelser. Dessutom gäller att prickning endast skall ske, om inte ett strängare körkortsingripande är påkallat. Vi föreslår till en början att beslut om prickning skall kunna meddelas på grund av förseelser av det slag som avses i 5 kap. 3 § 3 KKL. Det kan gälla exempelvis överskridande av spärrlinje, ej använt bilbälte eller hastighetsöverträdelse med upp till 25 km/tim på 50–110-väg. Prickning bör också kunna ske vid skatte-, försäkrings- och registreringsförseelser samt vid liknande överträdelser av bestämmelser som har meddelats i trafikens intresse. Vi föreslår vidare att prickning bör kunna ske vid trafikförseelser av det slag som enligt nuvarande ordning ofta leder till beslut om varning. Det kan gälla exempelvis hastighetsöverträdelse med 25–30 km/tim på 50–110-väg, mindre allvarliga fall av smitningsbrott och rattfylleribrott där alkoholhalten ligger precis över den straffbara gränsen.

Av det hittills sagda följer att prickning skall kunna ske på grund av en lång rad trafikförseelser som föranleder penningböter. Tillämpningsområdet bör dock omfatta även vissa allvarligare trafikbrott, vilka vanligen föranleder dagsböter. När det gäller brott av sistnämnda slag bestäms gränsen för tillämpningsområdet av förhållandet till institutet förarförbud. Valet mellan prickning och förarförbud skall bestämmas efter straffvärdet i det eller de trafikbrott som föranleder ingripandet. Därvid skall särskilt beaktas den skada eller trafikfara som gärningen inneburit samt vad körkortshavaren insett eller borde ha insett om detta. Ett beslut om prickning skall syfta till att erinra körkortshavaren om att han riskerar förarförbud om han fortsätter att bryta mot de regler som gäller i trafiken. En prickning är således mindre ingripande än ett beslut om förarförbud. Det innebär att prickning skall tillgripas vid trafikförseelser som inte är så straffvärda att de ensamma motiverar ett beslut om förarförbud. Därvid bör det nuvarande förhållandet mellan beslut om varning respektive körkortsåterkallelse kunna tjäna som vägledning. Prickning skulle således kunna ske vid exempelvis trafiknykterhetsbrott där alkoholhalten ligger precis över gränsen för det straffbara området och vid hastighetsöverträdelse med närmare 30 km/tim på 50–110-väg.

Vi har ovan pekat på behovet av förutsebarhet. Den enskilde bör kunna förutse konsekvenserna om han bryter mot de regler som gäller för trafiken. Vi föreslår därför att tillämpningsområdet för körkortsingripanden genom prickning skall anges i författning. De allmänna förutsättningarna för prickning bör anges i lag. I avsnitt 11.3.2 föreslår

vi att Riksåklagaren skall få i uppdrag att efter hörande av Rikspolisstyrelsen och Vägverket utfärda föreskrifter för körkortsingripande genom prickning. Riksåklagaren bör därvid uttryckligen ange vilka förseelser som skall leda till prickning.

I första hand är det självfallet innehavare av körkort som skall kunna bli föremål för körkortsingripande genom prickning. Av den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 2 § KKL följer emellertid att reglerna om körkortsingripande gäller även körkortstillstånd och traktorkort. Enligt vår uppfattning bör detsamma gälla reglerna om prickning. Den som innehar traktorkort eller körkortstillstånd och som begår brott av det slag som avses i 5 kap. 3 § KKL skall således kunna bli föremål för prickning. Vad som sägs i det föregående om körkortsinnehavare gäller således även innehavare av traktorkort eller körkortstillstånd.

11.3. Antalet prickar

Beslut om prickning skall avse ett bestämt antal prickar, lägst en och högst fyra för varje trafikförseelse. Antalet skall bestämmas efter förseelsens straffvärde. Hänsyn skall inte tas till att körkortshavaren återfallit i trafikbrott. Riksåklagaren bör få i uppdrag att utfärda närmare föreskrifter för körkortsingripande genom prickning. Av föreskrifterna bör bl.a. framgå till vilket antal prickarna i normalfallet skall bestämmas vid olika brott.

Ett beslut om prickning skall avse ett bestämt antal prickar. I lag bör anges det lägsta respektive högsta antal prickar som kan beslutas på grund av en förseelse. Vi har ovan framhållit behovet av ett enkelt och tydligt pricksystem. Det innebär, enligt vår uppfattning, att antalet prickar måste kunna bestämmas inom ett tämligen begränsat utrymme. I annat fall riskerar bedömningen i det enskilda fallet att kompliceras. Samtidigt måste spännvidden mellan det lägsta respektive högsta antalet prickar vara tillräckligt stor för att möjliggöra nyanserade körkortsingripanden, där antalet prickar kan bestämmas så att det står i proportion till allvaret i det bakomliggande trafikbrottet. Att så kan ske är viktigt för att den enskilde skall uppfatta pricksystemet och dess tillämpning som rättvist. Mot bakgrund härav föreslår vi att antalet prickar för en trafikförseelse skall kunna fastställas till lägst en och högst fyra.

Det antal prickar som nu har angivits gäller för varje trafikförseelse som körkortshavaren gjort sig skyldig till. Lagförs han vid ett tillfälle för flera olika sådana förseelser, kan han således påföras fler än fyra

prickar. Enligt vår uppfattning saknas skäl att ange någon övre gräns för hur många prickar han skall kunna påföras vid ett och samma tillfälle. Är förseelserna tillräckligt många och tillräckligt allvarliga, kan resultatet således bli att körkortshavaren belastas med så många prickar att han skall åläggas förarförbud enligt vad som sägs i avsnitt 12.6.1.

11.3.1. Utgångspunkter för bestämmandet av antalet prickar

Det föreslagna tillämpningsområdet för pricksystemet innebär att prickning kommer att ske huvudsakligen vid brott som straffas med penningböter. Vi föreslår att antalet prickar skall bestämmas på i princip samma sätt som storleken på penningboten. Utgångspunkten är således att det skall ske efter de principer som ligger till grund för straffmätning enligt reglerna i 29 kap. BrB. Det innebär att antalet prickar skall bestämmas efter trafikbrottets eller den samlade trafikbrottslighetens straffvärde. Begreppet straffvärde är klart definierat inom straffrätten. Det utgör en sammanfattande beteckning på hur allvaret i den brottsliga gärningen skall bedömas.

I 29 kap. 1 § BrB återfinns den grundläggande bestämmelsen för straffmätning. I bestämmelsen anges att straffet skall, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Denna utgångspunkt bör således kunna tillämpas också när det gäller att bestämma antalet prickar. Bedömningen av straffvärdet bör ske på samma sätt som vid straffmätning enligt brottsbalkens regler. Enligt 29 kap. 1 § andra stycket BrB skall vid bedömningen av straffvärdet särskilt beaktas den skada eller fara som gärningen inneburit och vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta.

Reglerna för att fastställa antalet prickar måste självfallet utformas med beaktande av karaktären hos de förseelser som föranleder ingripandet. Som vi tidigare har framhållit skall prickning ske vid mindre allvarliga trafikförseelser och många av dem kan sägas vara av ordningskaraktär. Det innebär att såväl behovet av som utrymmet för mer ingående bedömningar av straffvärdet är begränsat. Så torde det i allmänhet saknas anledning att vid bedömningen av straffvärdet beakta försvårande respektive förmildrande omständigheter av det slag som anges i 29 kap. 2–3 §§ BrB. I korthet kan nämnas att de angivna bestämmelserna innehåller exempel på omständigheter som ökar respektive minskar straffvärdet. Det kan exempelvis gälla att den

tilltalade visat särskild hänsynslöshet respektive att brottet har föranletts av någon annans grovt kränkande beteende.

Av större intresse är frågan vilken betydelse det skall ha att körkortshavaren tidigare har fällts till ansvar för trafikbrott och därvid blivit föremål för körkortsingripande. Betydelsen av återfall i brott vid straffmätningen behandlas i 29 kap. 4 § BrB. Av bestämmelsen följer att domstolen vid straffmätningen skall ta hänsyn till om den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott och att återfallet därvid utgör en straffskärpande omständighet. Vi menar att det saknas anledning att behandla återfallssituationen på motsvarande sätt, när det gäller att bestämma hur många prickar som körkortshavaren skall påföras. Det ligger inbyggt redan i pricksystemets konstruktion att upprepade trafikförseelser får till följd att den sammanlagda prickbelastningen ökar. Kommer antalet prickar därvid att överstiga ett visst antal, blir resultatet att körkortshavaren får förarförbud. Det saknas därför anledning att vid bestämmandet av antalet prickar för den nya förseelsen ta hänsyn till att körkortshavaren tidigare gjort sig skyldig till trafikbrott och därför varit föremål för körkortsingripande.

I sammanhanget finns anledning att nämna bestämmelsen i 29 kap. 5 § 5 BrB, enligt vilken domstolen vid straffmätningen skall beakta om den tilltalade till följd av brottet drabbas av eller om det finns grundad anledning anta att han kommer att drabbas av avskedande eller uppsägning från anställning eller av annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning. Det sista momentet i bestämmelsen avser bl.a. den situationen att den tilltalade drabbas av nämnda hinder eller svårigheter på grund av att hans körkort återkallas som en följd av brottet. Vi menar att det saknas anledning att ta sådana hänsyn när antalet prickar skall bestämmas. Hinder eller svårigheter av angivet slag kan i praktiken uppkomma först om körkortshavaren blir föremål för förarförbud. I avsnitt 12.4.2 föreslår vi också att körkortshavarens personliga förhållanden skall beaktas vid bestämmandet av förarförbudets längd.

11.3.2. Riksåklagarens anvisningar

Vad som nu har sagts gäller utgångspunkterna för bestämmandet av antalet prickar. För att förenkla hanteringen av pricksystemet och för att göra det möjligt att låta körkortsingripanden genom prickning ingå i förelägganden om ordningsbot och strafförelägganden, måste antalet prickar kunna bestämmas med hjälp av närmare anvisningar. En sådan ordning skulle dessutom kunna bidra till likhet i rättstillämpningen. Vi menar att ifrågavarande anvisningar i allt väsentligt bör kunna

konstrueras och tillämpas på samma sätt som Riksåklagarens föreskrifter om ordningsbot för vissa brott. Eftersom antalet prickar skall bestämmas efter samma straffrättsliga utgångspunkter som storleken på penningboten, bör det dessutom vara möjligt att åstadkomma en ordning som innebär att de båda ingripandena korresponderar mot varandra på så sätt att brott som ger penningböter av en viss storlek i princip också leder till ett visst antal prickar.

Av bestämmelsen i 48 kap. 14 § RB följer att Riksåklagaren i samråd med Rikspolisstyrelsen skall fastställa vilka brott som kan leda till ordningsbot. Urvalet skall givetvis ske inom den ram som läggs fast av de övriga bestämmelserna om ordningsbot i rättegångsbalken. Av bestämmelsen framgår vidare att Riksåklagaren dessutom skall bestämma de belopp som skall upptas som ordningsbot för de olika brotten. Han skall därvid ta sikte på vad som kan anses vara normalfallet inom varje brottstyp. Med stöd av bestämmelsen i 48 kap. 14 § RB har Riksåklagaren meddelat föreskrifter om ordningsbot för vissa brott (SFS 1999:178). I föreskrifterna anges de brott för vilka ordningsbot kan utgå. Föreskrifterna omfattar cirka 800 olika brott och den absoluta merparten av dem är trafikrelaterade. I föreskrifterna anges dessutom de specifika belopp som skall tas upp i ordningsboten för de olika brotten.

Vi föreslår att Riksåklagaren får i uppdrag att efter hörande av Rikspolisstyrelsen och Vägverket utfärda föreskrifter för körkortsingripande genom prickning. Föreskrifterna bör kunna utformas och tillämpas på ett sätt som i allt väsentligt överensstämmer med de föreskrifter som Riksåklagaren utfärdar om ordningsbot för vissa brott. Av föreskrifterna bör således framgå såväl vilka brott som kan föranleda prickning som till vilket antal prickarna i normalfallet skall bestämmas för de olika brotten. Föreskrifterna skall tillämpas av både polis och åklagare vid utfärdande av ordningsbots- respektive strafförelägganden. Föreskrifterna skall tjäna som vägledning för åklagaren när han fastställer antalet prickar som skall tas upp i strafföreläggandet. Han skall därvid göra en självständig bedömning mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet, men avvikelser från Riksåklagarens föreskrifter bör komma i fråga endast i undantagsfall. Avvikelser från föreskrifterna bör inte kunna ske när prickningen sker genom föreläggande av ordningsbot. Finner polismannen att omständigheterna kring förseelsen motiverar ett högre eller lägre antal prickar än vad som följer av föreskrifterna, bör ärendet överlämnas till åklagare. Ett liknande förhållningssätt gäller vid utfärdande av ordningsbot enligt nuvarande ordning (jfr. 48 kap. 15 § andra stycket RB samt Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna

råd om tillämpningen av ordningsbot inom polisväsendet – RPS FS 1992:7).

Riksåklagarens föreskrifter är således avsedda att tillämpas när prickningen handläggs i den summariska processen. Enligt vår uppfattning kommer emellertid föreskrifterna att få betydelse också vid de beslut om prickning som meddelas av allmän domstol. Därvid kan nämnas att Riksåklagarens föreskrifter om ordningsbot har ansetts ha betydelse också för domstolarnas rättstillämpning. I rättsfallet NJA 1983 s. 709 uttalade Högsta domstolen att de lagöverträdelser som kan bli föremål för föreläggande av ordningsbot är ordningsförseelser av sådan art att utrymmet för att beakta förmildrande eller försvårande omständigheter i och för sig är skäligen ringa och att bestämmelserna måste anses förutsätta att i domstolspraxis normalstraffet för ifrågavarande förseelser inte frångås annat än under alldeles speciella omständigheter. Vi menar att ett liknande förhållningssätt bör kunna gälla beträffande Riksåklagarens föreskrifter för körkortsingripande i form av prickning.

Avslutningsvis bör framhållas att den föreslagna ordningen skapar förutsättningar för att samhällets olika reaktioner vid trafikförseelser kommer att stå i ett logiskt förhållande till varandra. Vid en genomgång av gällande praxis är det ibland svårt att se en konsekvent och enhetlig linje mellan bötesstraffet och körkortsingripandet. Vissa förseelser leder i normalfallet till ett förhållandevis måttligt bötesstraff, samtidigt som de regelmässigt medför beslut om körkortsåterkallelse. Andra förseelser medför högre bötesstraff, samtidigt som de leder till mindre kännbara körkortsingripanden. Så gäller exempelvis att körning mot rött ljus regelmässigt ger penningböter 1 200 kr, samtidigt som förseelsen ofta leder till körkortsåterkallelse. Det omvända förhållandet gäller vid exempelvis hastighetsöverträdelse med mellan 26–30 km/tim på 70–110-väg. En sådan förseelse ger i normalfallet 1 600 kr i penningböter och varning.

11.4. Registrering av prickar

Av bestämmelsen i 7 kap. 16 § KKF framgår bl.a. att uppgifter om körkortsingripanden skall föras in i körkortsregistret, vilket är ett nationellt register för de uppgifter som behövs för tillämpningen av körkortslagstiftningen. Det föreslagna pricksystemet förutsätter att även uppgifter angående beslut om prickning förs in i körkortsregistret. Det gäller uppgift om det brott som har föranlett prickningen, antalet prickar som har påförts körkortshavaren och uppgift om när beslutet

vann laga kraft. Rikspolisstyrelsen bör svara för att uppgifterna förs in i körkortsregistret.

En särskild fråga gäller under hur lång tid registrerade uppgifter om prickning skall stå kvar i körkortsregistret. Gallringsbestämmelser som rör belastningsuppgifter finns bl.a. i kungörelsen (1970:517) om rättsväsendets informationssystem, den s.k. RI-förordningen. Av 21 § andra stycket RI-förordningen följer att Rikspolisstyrelsen skall bevara uppgifter som avses i 7 kap. 4 § KKF – dvs. belastningsuppgifter som avser brott – under fem år från det att domen eller beslutet meddelades eller föreläggandet godkändes. Enligt vår uppfattning bör detsamma gälla uppgifter som avser körkortsingripande genom prickning.

11.5. Åtgärder för att minska antalet prickar

Vi föreslår att det införs en möjlighet för körkortshavaren att minska prickbelastningen genom att delta i utbildningsinsatser. Deltagandet skall bygga på frivillighet och bekostas av körkortshavaren. Vägverket bör få i uppdrag att utforma lämpliga utbildningsprogram. Genomförandet av dessa kan anförtros åt trafikskolor och olika trafiksäkerhetsorganisationer.

Som framgår av avsnitt 10.3.1 finns pricksystem i bl.a. Frankrike, Storbritannien och Tyskland. I alla dessa länder kan körkortshavaren genom olika åtgärder reducera det antal prickar eller motsvarande som belastar honom. I Frankrike gäller att körkortshavaren kan återfå förlorade körkortspoäng genom att delta i utbildningsprogram som syftar till att öka medvetenheten om orsakerna till och riskerna med trafikolyckor. Enligt den tyska lagstiftningen gäller att den som har erhållit ett visst antal prickar har möjlighet att reducera prickbelastningen genom att frivilligt delta i utbildning. Vid mer betydande prickbelastning är körkortshavaren skyldig att genomgå viss utbildning. Enligt vår uppfattning bör det övervägas att införa liknande möjligheter i det svenska pricksystemet.

I avsnitt 2.1 redogör vi för framväxten av den svenska körkortslagstiftningen. Av redogörelsen framgå bl.a. att Trafikmålskommittén menade att samhällets reaktioner borde syfta till att förbättra trafikanterna och att undervisning borde införas som en behandlingsform vid trafikbrott. Kommittén framhöll att undervisning och information allmänt anses vara ett sätt att förbättra trafikanterna och att det är särskilt betydelsefullt att nå ut med undervisning till dem som bryter mot trafikreglerna. Trafikmålskommittén föreslog därför en ordning

som innebar att rätten i vissa fall skulle kunna föreskriva en skyldighet för körkortshavaren att underkasta sig vård, behandling eller utbildning (SOU 1972:71 s. 8 f.).

Vi delar Trafikkommitténs uppfattning att undervisning av dem som har begått trafikbrott kan bidra till en förbättrad trafiksäkerhet. Genom utbildningsinsatser kan kunskaperna och medvetenheten om de risker som är förknippade med olika beteenden i trafiken öka hos dem som blivit föremål för körkortsingripanden på grund av trafikbrott. En sådan ordning skulle ligga väl i linje med den strävan som finns på det trafikpolitiska området att minska antalet omkomna och skadade i trafiken. Vi föreslår därför att utbildning skall utgöra ett inslag i systemet för körkortsingripanden på grund av brott.

Skälen för att låta utbildning ingå bland reglerna för körkortsingripande gör sig gällande oavsett vilken typ av trafikbrott eller ingripande det är fråga om. I och för sig bör behovet av undervisning i allmänhet öka med allvaret i det begångna brottet, vilket talar för att utbildningsinsatserna bör knytas till beslut om förarförbud och då som ett sätt att förkorta förbudstiden. Vi menar emellertid att så inte bör ske för närvarande. Vi grundar vårt ställningstagande i första hand på praktiska överväganden. Våra förslag i avsnitt 12.4 innebär bl.a. att beslut om förarförbud kommer att ha en giltighetstid som motsvarar de spärrtider som bestäms för olika brott enligt nuvarande ordning. Det innebär att många förarförbud kommer att gälla bara några få månader. Av tidsskäl är det då svårt att genomföra en utbildningsinsats för att förkorta förarförbudets giltighetstid. Svårigheterna förstärks dessutom av den vanliga förekomsten av interimistiska beslut om körkortsingripande. Det kommer även i fortsättningen att vara så att giltighetstiden för körkortsingripandet i åtskilliga fall har löpt ut redan innan ingripandet har prövats slutligt.

Mot bakgrund av ovanstående svårigheter har vi valt att begränsa våra förslag beträffande utbildningsinsatser till de ingripanden som gäller prickning. Visar det sig att insatserna faller väl ut, kan det finnas anledning att senare överväga möjligheten att införa en liknande ordning för dem som får förarförbud. Det kan i så fall ske mot bakgrund av de erfarenheter som har vunnits inom ramen för pricksystemet.

Det skulle sannolikt vara förenat med betydande svårigheter och väsentlig tidsutdräkt, om behovet och effekterna av olika insatser skulle bedömas vid besluts- eller domstillfället. Dessutom gör sig de argument som har anförts mot behandlingstanken i straffrätten gällande också när undervisning skall infogas i systemet för körkortsingripande på grund av brott. Det gäller särskilt svårigheterna att vid besluts- eller domstillfället bedöma behovet och effekterna av olika insatser. Vi

föreslår därför att undervisning knyts till pricksystemet på samma sätt som i Frankrike och delvis i Tyskland. Det innebär att den som har erhållit prickar får möjlighet att i efterhand reducera prickbelastningen genom att frivilligt genomgå utbildning. En sådan ordning skulle medföra två väsentliga fördelar för handläggningen av körkortsingripandet. För det första skulle körkortshavarens möjligheter att reducera prickbelastningen inte påverkas av om körkortsingripandet handläggs i den summariska processen eller i annan ordning. För det andra skulle den föreslagna ordningen innebära att handläggningen av körkortsingripandet inte behöver kompliceras genom att åklagaren eller domstolen måste hämta in och ta ställning till utredning och förslag beträffande lämplig utbildning.

Av det hittills sagda följer att utbildningsinsatserna inte skall utformas som en skyldighet som föreläggs körkortshavaren i samband med ett körkortsingripande. Samhällets roll skall vara att tillhandahålla olika utbildningsprogram för den som är intresserad. Vi föreslår att Vägverket som central körkortsmyndighet får i uppdrag att utforma lämpliga utbildningsprogram. Vi har valt att inte närmare behandla frågan vad dessa program bör innehålla, då det förutsätter trafiksäkerhetsmässiga överväganden av ett slag som knappast omfattas av vårt uppdrag. Vi nöjer oss med att konstatera att det är angeläget att utbildningsprogrammen utformas med beaktande av att deltagarna har fällts till ansvar för att ha överträtt de bestämmelser som gäller i trafiken. Det kan därför vara lämpligt att lyfta fram de risker för trafiksäkerheten som sådana överträdelser kan medföra.

Att Vägverket skall ansvara för utformningen av ifrågavarande utbildningsprogram innebär inte med nödvändighet att Vägverket också skall svara för det praktiska genomförandet av programmen. Det är en uppgift som kan fullgöras av exempelvis trafikskolor. Av lagen (1998:493) om trafikskolor följer bl.a. att trafikskola får drivas endast med tillstånd av Vägverket samt att sådant tillstånd får meddelas den som bedöms ha förutsättningar att driva verksamheten på sådant sätt att kravet på god förarutbildning blir tillgodosett. Enligt vår uppfattning bör trafikskolorna vara väl lämpade att genomföra även undervisning av nu aktuellt slag. Vägverket bör dessutom överväga möjligheten att engagera olika trafiksäkerhetsorganisationer som t.ex. Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande (NTF), Motorförarnas Helnykterhetsförbund (MHF) och de regionala trafiksäkerhetsföreningar som finns runt om i landet.

Att tillhandahålla utbildning av ifrågavarande slag är självfallet förenat med kostnader. Vi menar att verksamheten bör finansieras genom avgifter från dem som väljer att delta i undervisningen.

Deltagandet är frivilligt och det är därför rimligt att samtliga kostnader belastar deltagarna.

Den som med godkänt resultat har genomgått ett av Vägverket utformat utbildningsprogram skall kunna befrias från prickar som han tidigare har erhållit. Enligt vår uppfattning bör Vägverket kunna besluta om vilken effekt som deltagande i de olika programmen skall få för prickbelastningen. Vägverket bör dessutom anförtros uppgiften att administrera förfarandet. Att Vägverket ges möjlighet att befria körkortshavare från prickar som t.ex. domstol har beslutat om, kan ifrågasättas utifrån ett principiellt perspektiv. Enligt vår uppfattning bör emellertid en sådan ordning kunna accepteras. Inom straffrättens påföljdssystem finns redan exempel på att förvaltningsmyndighet i efterhand kan ändra förutsättningarna för en påföljd som domstolen har bestämt. Så gäller exempelvis att Kriminalvårdsstyrelsen kan besluta om att en dom på fängelse skall få verkställas genom intensivövervakning med elektronisk kontroll, s.k. fotboja.

En särskild fråga gäller när utbildning skall kunna användas för att reducera den sammanlagda prickbelastningen. Enligt vår uppfattning bör lagstiftaren inte ställa krav på att antalet prickar skall överstiga en viss nivå för att körkortshavaren skall ha denna möjlighet. Även den som har påförts bara någon eller några enstaka prickar bör således ha möjlighet att reducera prickbelastningen genom att genomgå utbildning. I de flesta fall kommer troligen frågan att aktualiseras när prickbelastningen närmar sig den gräns då förarförbud skall beslutas. Det är angeläget att undervisningen då inte används på ett sätt som kan uppfattas som ett missbruk av möjligheten att reducera prickbelastningen. Den situation som avses uppkommer när en körkortshavare som redan belastas av några prickar begår en ny förseelse, vilken innebär att han kommer att erhålla mer än sex prickar med förarförbud som följd. Han bör då inte kunna få reducering av prickarna. I stället bör reducering medges bara om utbildningen har fullgjorts med godkänt resultat, innan körkortshavaren begår den förseelse som föranleder ett beslut om förarförbud.

12. Förarförbud

I avsnitt 10.5 föreslår vi att ingripandeformen återkallelse skall avskaffas såvitt gäller trafikrelaterade brott. Enligt vårt förslag skall sådana brott i stället leda till beslut om förarförbud. I förevarande avsnitt skall vi redogöra närmare för denna nya ingripandeform. Förslagen bygger på de allmänna krav som vi menar bör ställas på formerna för körkortsingripande och som vi behandlar i avsnitt 10.2. Det kan än en gång framhållas att det inte ingår i vårt uppdrag att se över reglerna för när körkortsingripande bör ske. Vi tar således inte ställning till det befogade i att besluta om förarförbud i olika situationer.

12.1. Tillämpningsområdet

Förarförbud skall meddelas för trafikbrott av det slag som avses i 5 kap. 3 § 1–4 KKL och som i dag regelmässigt leder till återkallelse av körkort.

Våra förslag beträffande förarförbud avser trafikrelaterade brott av det slag som avses i 5 kap. 3 § KKL och som enligt nu gällande ordning föranleder körkortsåterkallelse.

Av bestämmelsen i 5 kap. 3 § 1 och 2 KKL följer bl.a. att körkortet skall återkallas för den som gjort sig skyldig till grov vårdslöshet i trafik, trafiknykterhetsbrott eller smitningsbrott som inte kan anses som ringa. Brott av ifrågavarande slag skall i fortsättningen leda till beslut om förarförbud. När det gäller trafiknykterhetsbrott bör dock observeras att den nuvarande rättstillämpningen innebär att ingripandet ofta stannar vid varning, om alkoholhalten ligger precis över den straffbara gränsen. I avsnitt 11.2 föreslår vi att motsvarande brott skall leda till beslut om prickning. Vi föreslår vidare att brott av det slag som avses i 5 kap. 3 § 4 KKL skall leda till förarförbud. Det kan gälla den som i väsentlig mån har överskridit högsta tillåtna hastighet, kört mot rött ljus, underlåtit att iaktta stopplikt eller som brutit mot någon annan

från trafiksäkerhetssynpunkt väsentlig regel. Det kan exempelvis gälla omkörning på obevakat övergångsställe, eller backning på motorväg.

Enligt nuvarande ordning kan körkortet återkallas på grund av upprepade trafikbrott (5 kap. 3 § 3 KKL). I avsnitt 12.6 behandlar vi frågan om förarförbud på grund av prickbelastning.

Avslutningsvis finns anledning att erinra om att det i flera andra länder finns möjlighet att besluta om körkortsingripande mot den som har använt motorfordon för att begå brott av annat slag än trafikbrott. Så gäller exempelvis i Norge att den som brukar motorfordon i samband med t.ex. rån eller stöld kan få sitt körkort återkallat. Enligt brittisk lag kan körförbud meddelas för den som har brukat motorfordon för att begå brott som kan ge fängelse i två år eller mer. En överföring av körkortsingripanden på grund av brott till straffprocessen aktualiserar frågan om en motsvarande möjlighet bör införas i svensk rätt. Frågan ingår inte i vårt uppdrag och vi har därför avstått från närmare överväganden i denna del. Vi vill ändå framhålla att det kan finnas anledning att i ett annat sammanhang närmare överväga om det i svensk rätt bör införas en möjlighet av ifrågavarande slag.

12.2. Innebörden av ett beslut om förarförbud

Ett beslut om förarförbud innebär att körkortshavaren förbjuds att köra körkortspliktiga fordon under en bestämd tid. Sedan förbudstiden löpt ut får han åter köra. Har förarförbud meddelats för mer än ett år gäller dock att körkortet förlorar sin giltighet. Detsamma gäller om förarförbudet har meddelats på grund av brott som körkortshavaren begått under den tvååriga prövotid som gäller för nya körkort.

En av våra invändningar mot institutet återkallelse gäller situationen för körkortshavaren efter att spärrtiden har löpt ut. Enligt nuvarande ordning gäller att den som har fått sitt körkort återkallat får ansöka om nytt körkort och att ansökan kan tas upp till prövning först sedan spärrtiden har löpt ut. Har spärrtiden gällt under mer än ett år skall den sökande genomgå nytt förarprov. Enligt vår uppfattning är denna ordning mindre lämplig mot bakgrund av körkortsingripandets karaktär av straffrättsligt ingripande och vi föreslår därför en annan ordning beträffande förarförbud.

Ett beslut om förarförbud skall ha en mer begränsad verkan än beslut om återkallelse. Ett förarförbud innebär inte att körkortshavaren

fråntas sin behörighet. Beslutet innebär endast att han för en viss tid förbjuds att köra körkortspliktiga fordon. Sedan förbudstiden löpt ut, får han enligt huvudregeln tillbaka sitt körkort och kan fortsätta att köra i enlighet med sin behörighet. Häri ligger således en betydelsefull skillnad i förhållande till vad som gäller vid beslut om återkallelse.

I vissa fall kan det av trafiksäkerhetsskäl ifrågasättas om körkortshavaren skall få fortsätta att köra efter utgången av ett långvarigt förarförbud. Enligt nuvarande ordning gäller särskilda regler för den som vill få nytt körkort efter en återkallelse med en spärrtid längre än ett år. Av bestämmelsen i 5 kap. 14 § KKL följer att nytt körkort då får utfärdas endast om sökanden har körkortstillstånd, har avlagt godkänt förarprov och även i övrigt uppfyller de förutsättningar för utfärdande av körkort som anges i 3 kap. 1 § KKL. Enligt vår uppfattning bör den som har haft förarförbud under längre tid än ett år uppfylla motsvarande krav för att få fortsätta att köra efter utgången av förarförbudet. Vi föreslår därför en särskild regel som innebär att körkortet förlorar sin giltighet, om körkortshavaren får förarförbud med en giltighetstid som överstiger ett år. Bestämmelsen kan lämpligen föras in i 3 kap. 13 § KKL, vilken anger när ett körkort upphör att gälla av formella skäl. Ett nytt körkort får utfärdas först efter utgången av giltighetstiden för förarförbudet och endast om sökanden har erhållit körkortstillstånd, avlagt godkänt förarprov och även i övrigt uppfyller de förutsättningar för utfärdande av körkort som anges i 3 kap. 1 § KKL.

Körkortet bör dessutom förlora sin giltighet, om förarförbud har meddelats på grund av ett trafikbrott som körkortshavaren begått under den tvååriga prövotid som gäller för nya körkort enligt 3 kap. 18 § KKL. Förslaget bör ses mot bakgrund av den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 15 § KKL, vilken innebär att de lättnader som anges i 5 kap. 14 § andra stycket KKL för att få nytt körkort efter återkallelse inte gäller vid återkallelse på grund av brott, om prövotid löpte för sökanden vid tidpunkten för den händelse som medförde att körkortet återkallades.

Bestämmelsen om nytt körkort efter återkallelse i 5 kap. 14 § andra stycket KKL innehåller ett särskilt stadgande för de fall då återkallelse har skett med stöd av 5 kap. 3 § 1, 5–6 (grov vårdslöshet i trafik, trafiknykterhetsbrott, opålitlighet i nykterhetshänseende eller allmän brottslighet). Även om spärrtiden har bestämts till mindre än ett år, får nytt körkort utfärdas endast om sökanden har körkortstillstånd. Av intresse i förevarande sammanhang är de ingripanden som grundas på grov vårdslöshet i trafik eller på trafiknykterhetsbrott och som enligt våra förslag i fortsättningen skall leda till beslut om förarförbud. Det är uppenbart att motsvarande krav på körkortstillstånd inte kan ställas när

förarförbud meddelas på grund av brott av ifrågavarande slag. Det följer redan av att ett sådant ingripande inte innebär att körkortshavaren förlorar sin behörighet om förbudstiden inte överstiger ett år. I stället får länsstyrelsen i förekommande fall använda sig av möjligheten att förelägga den som har meddelats förarförbud på grund av trafiknykterhetsbrott att ge in läkarintyg i fråga om hans pålitlighet i nykterhetshänseende. Följer inte körkortshavaren föreläggandet, kan länsstyrelsen besluta att återkalla körkortet i enlighet med det nuvarande stadgandet i 5 kap. 3 § 8. Ett sådant ingripande kan inte anses stå i strid med Europakonventionens regler i de avseenden som behandlas i avsnitt 6.1.

En särskild fråga gäller omfattningen av ett beslut om förarförbud. Av redogörelsen i kapitel 5 framgår att det i vissa länder är möjligt att begränsa körkortsingripandet till att gälla endast vissa fordon. Så gäller exempelvis i Tyskland, där ett beslut om körförbud kan begränsas till att avse endast vissa fordon, så att t.ex. en lantbrukare eller en lastbilschaufför kan fortsätta att köra i sitt arbete. Vi har inte funnit anledning att föreslå en motsvarande möjlighet beträffande förarförbud. Ett sådant beslut skall således omfatta körkortshavarens hela behörighet. Det innebär att den som innehar t.ex. behörigheten AB förbjuds att köra såväl motorcykel som personbil.

I sammanhanget kan nämnas att det i 1998 års körkortslag finns en bestämmelse enligt vilken ”återkallelse enligt 3 § får begränsas till att avse en eller flera behörigheter” (5 kap. 4 §). I propositionen angavs att bestämmelsen motsvarar första stycket i 17 § i 1977 års körkortslag (prop. 1997/98:124 s. 84). Den gamla bestämmelsen var emellertid väsentligt mer begränsad än vad som gäller för 5 kap. 4 § KKL. Den stadgade att ”i fall som avses i 16 § 7, 8, 9 eller 10 får återkallelsen begränsas till att avse viss del av behörigheten”. Möjligheten att med stöd av 5 kap. 4 § KKL begränsa en återkallelse som grundas på trafikbrott hade således inte någon motsvarighet i 1977 års körkortslag. Såvitt framgår av förarbetena till den nya bestämmelsen var ändringen inte avsiktlig. Vårt förslag att förarförbud inte skall kunna begränsas till viss behörighet kan sägas vara en återgång till vad som gällde enligt 1977 års körkortslag.

Enligt ordalydelsen i den nuvarande bestämmelsen i 2 kap. 11 § KKL gäller att den som har fått sitt körkort med behörigheten B återkallat kan erhålla ett särskilt medgivande att köra lastbil och buss inom garage-, verkstads- eller bensinstationsområde. Ett sådant medgivande gäller högst tre år och lämnas av länsstyrelsen (se 7 kap. 2 § KKL). Även beträffande denna bestämmelse är förarbetena oklara (prop. 1997/98:124 s. 73 f.). De anger i stort sett endast att bestämmelsen i huvudsak motsvarar vad som tidigare gällde enligt 2 § andra och

tredje stycket i 1977 års körkortslag. Enligt den angivna bestämmelsen kunde den vars körkort hade återkallats medges rätt att inom garageområde, verkstadsområde eller liknande föra fordon av det slag som det återkallade körkortet berättigade honom att föra. Det kan således konstateras att innebörden i de olika bestämmelserna skiljer sig åt. Med nuvarande lydelse uppstår det märkliga resultatet att den som får sitt B-körkort återkallat kan erhålla medgivande att köra lastbil eller buss men inte personbil. Det kan inte ha varit avsikten. Samtidigt menar vi att det finns behov av att kunna lämna ett sådant medgivande som avsågs i 1977 års körkortslag åt den som har förarförbud. Avsikten är att möjliggöra för personer som t.ex. bilmekaniker att behålla sitt arbete, i vilket förande av fordon är nödvändigt. Vi föreslår därför att den som har förarförbud skall kunna medges rätt att inom garage-, verkstads- eller bensinstationsområde köra sådant fordon som omfattas av hans behörighet utan hinder av förarförbudet. Härvid avses såväl fordon som omfattas av den grundläggande körkortsbehörigheten som fordon som får köras enligt den utvidgade behörighet som följer av 2 kap. 11 § KKL.

Avslutningsvis finns skäl att behandla frågan vilken betydelse ett beslut om förarförbud skall ha för rätten att köra fordon av det slag som anges i 2 kap. 2–4 §§ KKL. Av bestämmelserna följer att den som innehar ett gällande körkort får köra även traktor med gummihjul och motorredskap klass II på väg. Den som innehar körkort får köra även moped klass I. Den som får sitt körkort återkallat mister behörigheten att köra fordon av ifrågavarande slag. Enligt vår uppfattning bör motsvarande gälla för den som har förarförbud. Vi föreslår därför att det särskilt anges att körkortshavaren inte får köra fordon av nu angivet slag när förarförbud gäller. Den som innehar både körkort och förarbevis för moped klass I kan dock utan hinder av förarförbudet köra sådan moped i kraft av sitt förarbevis. Det ingår inte i vårt uppdrag att lämna förslag beträffande möjligheten att ingripa mot innehavare av förarbevis, jfr. prop. 1998/99:123 s. 19 f.

12.3. Förarförbudets ikraftträdande

Ett förarförbud börjar att gälla när körkortshavaren fått del av beslutet, dock tidigast när beslutet vunnit laga kraft.

En särskild fråga gäller när ett beslut om förarförbud skall träda i kraft. Enligt nu gällande ordning blir beslut om återkallelse i de flesta fall gällande den dag då körkortshavaren delges beslutet. Det är från den

dagen som körkortshavaren inte längre kan åberopa körkortsinnehavet för att undgå ansvar för olovlig körning. Emellertid kan i vissa fall behörigheten upphöra vid en tidigare tidpunkt, nämligen när körkortshavaren utan att vara formellt delgiven återkallelsebeslutet överlämnar körkortet till länsstyrelsen. Ifrågavarande regler bör ses mot bakgrund av bestämmelsen om olovlig körning. Av 3 § TBL framgår att den som uppsåtligen för körkortspliktigt fordon utan att vara berättigad därtill skall dömas för olovlig körning. Som framgår av bl.a. rättsfallet NJA 1986 s. 392 förutsätter straffansvar för detta brott att rekvisitet ”utan att vara berättigad” omfattas av gärningsmannens uppsåt.

Med hänsyn till förarförbudets påföljdsliknande karaktär bör beslut om förarförbud träda i kraft först när beslutet har vunnit laga kraft. Av praktiska skäl måste också krävas att körkortshavaren bevisligen har fått kännedom om beslutet. När denna tidpunkt inträffar beror bl.a. på i vilken ordning som ingripandet handlagts. Har det skett efter prövning i domstol, skall förarförbudet träda i kraft från den dag då körkortshavaren bevisligen fick del av beslutet, dock tidigast när det vinner laga kraft. Det innebär bl.a. att beslut om förarförbud som har avkunnats i körkortshavarens närvaro börjar att gälla när beslutet vinner laga kraft utan krav på ytterligare delgivning. Har handläggningen i stället skett i den summariska straffprocessen, skall förarförbudet träda i kraft när ordningsbots- respektive strafföreläggandet anses godkänt enligt allmänna regler. Frågan behandlas närmare i författningskommentaren.

Vårt förslag att beslut om förarförbud måste vinna laga kraft innan det börjar att gälla bör ses mot bakgrund av möjligheten att meddela interimistiska beslut om förarförbud. De flesta sådana beslut kommer att meddelas i direkt anslutning till det trafikbrott som föranleder ingripandet och de gäller med viss begränsning tills vidare. Avgörs körkortsfrågan slutligt genom dom, bör domstolen i förekommande fall förordna i domen att det interimistiska beslutet skall bestå till dess att det slutliga beslutet vinner laga kraft. Domstolen kan förordna om tillfälligt förarförbud, även om ett sådant beslut inte har meddelats tidigare.

12.4. Förarförbudets längd

Giltighetstiden för förarförbud skall bestämmas till lägst en månad och högst tre år. Tiden skall bestämmas efter i första hand straffvärdet i det bakomliggande trafikbrottet. Den omständigheten att körkortshavaren tidigare har varit föremål för körkortsingripande på grund av brott skall kunna beaktas i skärpande riktning medan körkortshavarens personliga förhållanden skall kunna beaktas i mildrande riktning. Riksåklagaren bör få i uppdrag att utfärda närmare föreskrifter för hur förarförbudets längd skall bestämmas i den summariska straffprocessen. Förarförbud på grund av grov vårdslöshet i trafik eller grovt rattfylleri skall bestämmas till lägst ett år.

12.4.1. Minimi- och maximitider

Som framhålls ovan skall beslut om förarförbud gälla under en bestämd tid. I lag skall anges den tidsram inom vilken förbudstiden skall fastställas. I avsnitt 10.2 pekar vi på behovet av proportionalitet mellan ingripandet och det bakomliggande trafikbrottet. Ju allvarligare brottet är, desto mer kännbart skall ingripandet vara till sin innebörd och varaktighet. Det gäller självfallet också ingripanden genom förarförbud.

Behovet av proportionalitet skall ses mot bakgrund av det föreslagna tillämpningsområdet för förarförbud. Av redogörelsen i avsnitt 12.1 följer att ett sådant ingripande skall kunna beslutas på grund av en lång rad trafikbrott av olika slag och svårhet. Det är givet att t.ex. en hastighetsöverträdelse måste ge ett väsentligt kortare förarförbud än t.ex. grovt rattfylleri. Av det sagda följer att den i lag angivna tidsramen för förarförbudets giltighet måste vara tämligen vid. Enligt den nu gällande bestämmelsen i 5 kap. 6 § KKL skall spärrtidens längd bestämmas till lägst en månad och högst tre år. En motsvarande spännvidd bör vara lämplig också för beslut om förarförbud. Vi föreslår därför att beslut om förarförbud skall gälla lägst en månad och högst tre år.

I den nuvarande körkortslagstiftningen har för vissa brott angivits en lägsta spärrtid. Av bestämmelsen i 5 kap. 6 § KKL följer att spärrtiden skall bestämmas till lägst ett år, om körkortet återkallas på grund av grov vårdslöshet i trafik, grovt rattfylleri eller grovt brott mot 30 § järnvägssäkerhetslagen (1990:1157). Motsvarande minimitid bör gälla vid förarförbud som beslutas på grund av sådant brott. I författnings-

kommentaren anger vi det begränsade utrymmet för att bestämma förarförbudet till minimitiden en månad.

12.4.2. Utgångspunkter för bestämmandet av förarförbudets längd

En förutsättning för att åstadkomma en enkel och rationell handläggning av beslut om förarförbud är att förbudstidens längd kan fastställas enligt enkla regler, som dessutom passar i ett straffrättsligt sammanhang. Vi föreslår därför att förarförbudets längd skall bestämmas efter samma utgångspunkter som antalet prickar samt straffen böter och fängelse. En sådan ordning skulle underlätta handläggningen i brottmålsprocessen och dessutom skapa förutsättningar för en logisk och konsekvent relation mellan de olika reaktionerna.

Vi föreslår således att reglerna för att bestämma förarförbudets längd skall bygga på de utgångspunkter som ligger till grund för reglerna om straffmätning i 29 kap. BrB. Det innebär att förarförbudets längd skall bestämmas efter i första hand trafikbrottets eller den samlade trafikbrottslighetens straffvärde. Vid bedömningen av straffvärdet skall särskilt beaktas den skada eller trafikfara som gärningen inneburit och vad körkortshavaren insett eller borde ha insett om detta. Med ledning av dessa faktorer får förarförbudet bestämmas till lägst en månad och högst tre år. Vi menar att nu gällande praxis för bestämmande av spärrtid bör kunna tjäna som vägledning vid bedömningen av straffvärdet.

I 29 kap. 2–3 §§ BrB anges en lång rad försvårande respektive förmildrande omständigheter som rätten skall beakta vid bedömningen av straffvärdet. När det gäller tillämpningen av pricksystemet har vi konstaterat att det i allmänhet torde saknas anledning att beakta omständigheter av ifrågavarande slag. Det får anses gälla också vid flertalet av de brott som skall föranleda förarförbud. Det kan dock inte uteslutas att det vid vissa typer av brott, exempelvis trafiknykterhetsbrott eller vårdslöshet i trafik, ibland kan finnas anledning att ta sådana omständigheter i beaktande. Det kan gälla exempelvis att körkortshavaren visat särskild hänsynslöshet eller att han till följd av sinnesrörelse haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande.

Betydelsen av återfall i brott vid straffmätningen behandlas i 29 kap. 4 § BrB. Av bestämmelsen följer bl.a. att domstolen vid straffmätningen skall ta hänsyn till om den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott och att återfallet därvid utgör en straffskärpande omständighet. När det gäller pricksystemet föreslår vi i avsnitt 11.3.1 att den omständigheten att körkortshavaren tidigare gjort sig skyldig till

trafikbrott inte skall beaktas vid bestämmandet av antalet prickar. Vårt förslag motiveras av att det ligger inbyggt redan i pricksystemets konstruktion att upprepade trafikbrott får till följd att den sammanlagda prickbelastningen ökar. Förhållandet är annorlunda när det gäller förarförbud. Vi menar att det finns skäl att vid bestämmandet av förarförbudets längd ta hänsyn till att körkortshavaren tidigare har varit föremål för körkortsingripande på grund av trafikbrott. Allmänna regler för påföljdsbestämning vid återfall i brott talar för att det tidigare körkortsingripandet därvid skall beaktas i skärpande riktning. Det gäller oavsett om det tidigare ingripandet har gällt förarförbud eller prickning. Genom att gradvis öka förbudstidens längd vid återfall markerar samhället att det finns anledning att se särskilt allvarligt på upprepade trafikbrott. En sådan ordning bör av de flesta kunna uppfattas som naturlig och rimlig. Motsvarande förhållningssätt gäller också enligt nuvarande ordning vid fastställande av spärrtidens längd. I förarbetena till 1977 års körkortslag behandlade departementschefen bl.a. frågan om spärrtidens längd vid upprepade förseelser. Han framhöll därvid att det kan finnas anledning att se strängt på sådana fall där körkortshavaren tidigare har varit föremål för körkortsingripande (prop. 1975/76:155 s. 101).

Tidigare beslut om körkortsingripande skall således beaktas i skärpande riktning vid bestämmandet av förbudstidens längd. Den tid som har gått mellan brotten bör därvid ha stor betydelse. Ju snabbare någon har återfallit, desto större anledning finns det att skärpa giltighetstiden för förarförbudet. Betydelsen av att det är fråga om återfall bör avta efter hand. Enligt vår uppfattning bör återfallet förlora sin betydelse för förarförbudets längd i liknande takt som för påföljdsbestämningen i övrigt. Vi föreslår att det tidigare körkortsingripandet i allmänhet inte skall påverka det nya förbudets giltighetstid när mer än tre år har förflutit mellan brotten. Tidsgränsen bör inte vara fast utan bedömas från fall till fall med ledning av omständigheterna i det enskilda fallet.

I sammanhanget finns anledning att behandla betydelsen av tidigare påförda prickar, när körkortshavaren skall meddelas förarförbud på grund av ett allvarligare trafikbrott. Situationen kan vara den att en körkortshavare som belastas av prickar gör sig skyldig till t.ex. en allvarlig hastighetsöverträdelse eller till grovt rattfylleri. Frågan gäller om prickarna då skall påverka förarförbudets längd. Även i denna situation talar allmänna regler för påföljdsbestämning vid återfall i brott för att prickarna skall beaktas i skärpande riktning vid fastställandet av längden på förarförbudet. Vi föreslår därför en sådan regel. Det är främst vid kortare förarförbud som prickarna bör tillmätas vikt. Föranleder det nya brottet i sig ett förarförbud med en giltighetstid

om ett år eller mer, saknas i allmänhet anledning att beakta tidigare påförda prickar. I de fall prickarna skall beaktas, får deras betydelse prövas mot bakgrund av den tid som förflutit mellan brotten och omfattningen av den aktuella prickbelastningen. Enligt vår uppfattning bör förarförbudets längd i allmänhet inte påverkas av prickar som påförts för brott som körkortshavaren begick mer än tre år innan det aktuella brottet. Vi menar vidare att prickbelastningen bör ha en viss omfattning för att den skall föranleda ett längre förarförbud. I allmänhet bör man kunna bortse från prickbelastningen, om körkortshavaren belastas av bara någon eller några enstaka prickar.

Att på nu angivet sätt beakta tidigare beslut om förarförbud och prickning bör kunna ske när frågan om förarförbud prövas i domstol eller av åklagare vid utfärdandet av strafföreläggande. Domstolen respektive åklagaren får därvid fastställa förarförbudets längd efter en samlad bedömning av straffvärdet hos det aktuella brottet, tidigare körkortsingripanden och övriga omständigheter av betydelse. När det gäller förarförbud som handläggs genom föreläggande om ordningsbot är förhållandet ett annat. Enligt vår uppfattning bör det inte överlåtas på den enskilde polismannen att göra en självständig bedömning av vilken betydelse som tidigare körkortsingripanden skall ha beträffande längden på det förarförbud som skall föreläggas körkortshavaren i ordningsboten. Det bör i stället överlåtas på Riksåklagaren att utfärda anvisningar i frågan enligt vad som sägs i avsnitt 12.4.3.

En särskild fråga gäller i vilken mån körkortshavarens personliga förhållanden skall beaktas vid beslut om förarförbud. Enligt nuvarande ordning kan körkortshavaren i vissa fall få en kortare spärrtid på grund av sina personliga förhållanden än vad som annars skulle ha bestämts. Det gäller främst då körkortshavaren har ett utpräglat behov av körkort på grund av t.ex. arbets- eller boendeförhållanden. Även ett långvarigt körkortsinnehav utan tidigare trafikbrott kan beaktas i mildrande riktning. Det har också förekommit att spärrtiden har fastställts med hänsyn till körkortshavarens rehabilitering (RÅ 1987 ref. 90). Vi menar att det bör vara möjligt att i mildrande riktning beakta körkortshavarens personliga förhållanden också när det gäller att bestämma giltighetstiden för förarförbud. Denna möjlighet bör dock vara starkt begränsad. De omständigheter som skall kunna beaktas i mildrande riktning bör vara av samma slag som enligt nuvarande ordning.

I avsnitt 12.5 behandlar vi frågan om förhållandet mellan förarförbudet och den straffrättsliga påföljden.

12.4.3. Riksåklagarens anvisningar

I avsnitt 11.3.2 föreslår vi att Riksåklagaren skall få i uppdrag att efter hörande av Rikspolisstyrelsen och Vägverket utfärda föreskrifter för körkortsingripande genom prickning. Förslaget syftar till att möjliggöra att beslut om prickning skall kunna handläggas i den ordning som föreskrivs i den summariska brottmålsprocessen. Av samma skäl bör Riksåklagaren få i uppdrag att utfärda föreskrifter för förarförbud som beslutas genom förfarandet i den summariska straffprocessen. Även dessa föreskrifter bör utfärdas efter hörande av Rikspolisstyrelsen och Vägverket.

Ifrågavarande föreskrifter bör liksom föreskrifterna för prickning kunna konstrueras och tillämpas på samma sätt som Riksåklagarens nu gällande föreskrifter om ordningsbot i vissa fall (SFS 1999:178). Av föreskrifterna bör framgå såväl vilka brott som kan föranleda beslut om förarförbud som vilken förbudstid som skall bestämmas i normalfallet vid de olika brotten. Det bör också vara möjligt att i föreskrifterna ange betydelsen av tidigare körkortsingripanden när förbudstidens längd skall bestämmas.

Föreskrifterna beträffande förarförbud skall användas av både polis och åklagare vid utfärdande av ordningsbots- respektive strafföreläggande. Liksom vid prickning skall de tjäna som vägledning för åklagaren vid utfärdande av strafföreläggande, men denne förutsätts alltid göra en självständig bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. I undantagsfall kan de motivera att det förelagda körkortsingripandet avviker från vad som skall gälla i normalfallet enligt Riksåklagarens föreskrifter. När det gäller förarförbud som handläggs genom förfarandet med ordningsbot bör däremot några avvikelser inte ske. Liksom vid prickning bör ärendet överlämnas till åklagare, om polismannen finner att omständigheterna kring brottet motiverar ett annat körkortsingripande än vad som anges i föreskrifterna.

I avsnitt 11.3.2 har vi anfört att Riksåklagarens föreskrifter för körkortsingripande genom prickning bör kunna få betydelse också för de beslut om prickning som meddelas av allmän domstol. Det bör gälla även föreskrifterna angående förarförbud.

12.5. Förhållandet mellan förarförbud och den straffrättsliga påföljden

Körkortsingripandet skall beaktas vid bestämmandet av den straffrättsliga påföljden i samma utsträckning som tidigare.

12.5.1. Bakgrund

Domstolarnas möjlighet att vid straffmätningen beakta den dömdes förlust av körkort behandlades i förarbetena till 1977 års körkortslag (prop. 1975/76:155 s. 102). Departementschefen framhöll att möjligheten att ta sådana hänsyn knappast är intressant vid de vanliga trafikförseelserna, eftersom de föranleder bötesbelopp som inte är av den storleksordningen att jämkning med hänsyn till utgången i körkortsfrågan är påkallad. Enligt departementschefen är situationen en annan vid trafiknykterhetsbrott. Beträffande dessa brott framhöll han, att det i stor utsträckning förhåller sig så, att körkortet är interimistiskt återkallat när påföljdsfrågan avgörs och att den interimistiska återkallelsen då kan beaktas vid straffmätningen.

Förhållandet mellan körkortsingripande och straff behandlades även i prop. 1979/80:178, i vilken regeringen förordade att frågor om återkallelse av körkort på grund av trafikbrott även i fortsättningen skulle avgöras uteslutande av förvaltningsdomstol. Regeringen föreslog därvid att ansvars- och körkortsfrågorna skulle samordnas på så sätt att den allmänna domstolen vid bestämmandet av påföljden fick ta hänsyn till körkortsåterkallelsen. Domstolen skulle därvid ta hänsyn till de eventuella hinder eller svårigheter som kunde drabba den tilltalade i hans yrkes- eller näringsverksamhet och som var ett resultat av en annan myndighets beslut på grund av brottet. Enligt departementschefen skulle den föreslagna bestämmelsen få sin största praktiska betydelse vid bestämmande av påföljd för allvarligare trafikbrott, dvs. sådana som inte kan bestraffas med endast böter. Departementschefen redogjorde närmare för påföljdsbestämningen vid rattfylleri och han framhöll därvid bl.a. följande (s. 76).

Enbart den omständigheten att en körkortsåterkallelse kan förutses utgör sålunda inte skäl att avvika från eljest gällande praxis. Det krävs att återkallelsen skall innebära hinder eller synnerlig svårhet för den tilltalade i hans yrkes- eller näringsverksamhet. Speciella omständigheter måste sålunda föreligga, såsom exempelvis att den tilltalade är yrkeschaufför eller annars har ett arbete som ställer krav på att han skall vara behörig att föra

motorfordon. Ett annat fall kan vara att kommunikationsförhållandena är sådana att det inte finns någon möjlighet för den dömde att behålla sin anställning utan att kunna färdas till och från arbetet med bil.

Den bestämmelse som infördes i enlighet med regeringens förslag har numera ersatts av 29 kap. 5 § första stycket 5 BrB. Av den framgår att rätten vid straffmätningen utöver brottets straffvärde i skälig omfattning skall beakta om den tilltalade till följd av brottet drabbats av eller om det finns grundad anledning anta att han kommer att drabbas av avskedande eller uppsägning från anställning eller av annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning. En olägenhet av ifrågavarande slag skall beaktas i mildrande riktning vid bestämmandet av påföljden. Det andra momentet i bestämmelsen – annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning – avser bl.a. den situationen att den dömde får sitt körkort återkallat.

Förhållandet mellan straff och följderna av ett körkortsingripande har behandlats i bl.a. NJA 1982 s. 350 I – IV och NJA 1992 s. 653.

12.5.2. Våra överväganden

Om körkortsingripande på grund av brott betraktas som en straffsanktion och förs över till brottmålsprocessen aktualiseras dels frågan om relationen mellan påföljden för brottet och körkortsingripandet, dels frågan om körkortsingripandet i sig kan ses som en rimligt avvägd sanktion för brottet.

Den förstnämnda frågan har delvis behandlats i avsnitt 7.2.2. Som framgår av detta avsnitt kan och bör redan i dag vid straffbestämmande viss hänsyn tas till inverkan av körkortsförlust. Vi kan inte finna att utrymmet för sådant hänsynstagande ökar om körkortsingripandet förs in i straffprocessen.

Den omständigheten att körkortsingripandet bedöms vara en straffrättslig sanktion ger emellertid anledning att utreda och ta ställning till om ingripandet i sig kan anses rimligt. Som påtalats i avsnitt 7.1.2 finns det också mot bakgrund av det internationella samarbetet anledning att undersöka denna fråga. Till skillnad från när det ses som en trafiksäkerhetsåtgärd måste sedvanliga bedömningar av proportionaliteten göras om ingripandet ses som en straffrättslig sanktion. Vi vill därför åter framhålla att det är önskvärt att dessa frågor ses över men att detta inte omfattas av vårt uppdrag och att det också bör göras under medverkan av trafiksäkerhetsexperter.

12.6. Förarförbud på grund av prickbelastning

Den som inom loppet av två år gör sig skyldig till trafikförseelser, som tillsammans föranleder mer än sex prickar, skall meddelas förarförbud. Giltighetstiden för ett sådant förarförbud skall bestämmas efter den sammanlagda prickbelastningen. Beslutet om förarförbud skall meddelas när körkortshavaren lagförs för den eller de förseelser som innebär att han kommer att belastas av mer än sex prickar.

Innebörden av ett beslut om prickning är att körkortshavaren erinras om att han inte får bryta mot de regler som gäller i trafiken och att fortsatta regelöverträdelser kan medföra att han mister rätten att köra. Det primära syftet med beslutet bör vara att avhålla körkortshavaren från fortsatta regelöverträdelser. För att denna avhållande effekt skall uppnås måste i pricksystemet ingå att den som erhåller flera prickar på grund av upprepade trafikförseelser riskerar att förr eller senare få förarförbud.

Den som har erhållit flera prickar genom att vid upprepade tillfällen bryta mot trafikreglerna skall således kunna bli föremål för den mer ingripande reaktionen förarförbud. Att även förhållandevis ringa trafikförseelser kan leda till en sådan reaktion skall ses mot bakgrund av att det är fråga om återfall. Genom ett beslut om förarförbud markeras att det finns anledning att se allvarligt på att körkortshavaren vid upprepade tillfällen bryter mot de regler som gäller i trafiken. En sådan ordning låter sig väl förenas med såväl allmänna rättviseföreställningar som erfarenheter av hur normbildning sker. Även inom straffrättens påföljdssystem har återfall i brott en självständig betydelse för valet av reaktionsform.

12.6.1. Förutsättningar för förarförbud på grund av prickbelastning

Reglerna i brottsbalken om val av påföljd förutsätter att domstolen gör en fri bedömning av bl.a. återfallets betydelse. Faktorer som skall beaktas är bl.a. brottens art och svårhet samt tiden mellan brotten. När det gäller återfallets betydelse vid valet mellan prickning och förarförbud bör en enklare ordning gälla. Vi föreslår att det i författning uttryckligen anges när prickbelastningen skall medföra ett beslut om förarförbud. Vår utgångspunkt är därvid att reglerna bör utformas så att de ger ett resultat som i allt väsentligt motsvarar den

nuvarande tillämpningen av bestämmelsen i 5 kap. 3 § 3 KKL om återkallelse på grund av upprepade trafikbrott. Som framgår av redogörelsen i avsnitt 2.4.1 tillämpas bestämmelsen så, att körkortsingripande i allmänhet sker när körkortshavaren har gjort sig skyldig till minst tre förseelser. Dessutom gäller att förseelserna skall ha begåtts inom en begränsad tid, i regel inom en tvåårsperiod. Det är också angeläget att komma ihåg att körkortsingripande på grund av upprepade trafikförseelser ofta sker i form av varning.

En första fråga gäller hur många prickar som skall krävas för att körkortshavaren skall meddelas förarförbud till följd av prickbelastningen. Antalet måste självfallet bestämmas med beaktande av dels att en trafikförseelse kan resultera i lägst en och högst fyra prickar, dels utgångspunkten att förarförbud bör aktualiseras i de situationer som enligt den nuvarande ordningen föranleder beslut om körkortsåterkallelse på grund av upprepade trafikbrott. Enligt vår uppfattning innebär det att förarförbud skall meddelas när körkortshavaren inom en viss tid har erhållit mer än sex prickar.

Nästa fråga gäller under hur lång tid som de trafikbrott som föranlett beslut om prickar skall ha betydelse i den meningen att prickarna skall räknas med i den totala prickbelastning som kan leda till förarförbud. I likhet med vad som gäller inom straffrätten vid val av påföljd är det rimligt att tidigare trafikbrott och därav föranledda prickar efter en viss tid förlorar sin betydelse härvidlag. För att körkortshavarna skall kunna förutse konsekvenserna av fortsatta överträdelser av trafikreglerna och för att pricksystemet skall vara enkelt att tillämpa bör det i författning anges under hur lång tid påförda prickar skall vara aktiva i nu angiven mening. Vi finner det naturligt att tidsgränsen bestäms med beaktande av den nuvarande tillämpningen av bestämmelsen i 5 kap. 3 § 3 KKL. Vi föreslår därför att påförda prickar under en tid av två år skall ha betydelse för frågan om körkortshavaren skall åläggas förarförbud på grund av att han belastas av mer än sex prickar. Varje prick skall i denna mening vara aktiv under en tid av två år räknat från den dag då den bakomliggande förseelsen begicks.

Prickar som har Av det hittills sagda följer att förarförbud skall meddelas den som under loppet av två år har gjort sig skyldig till trafikförseelser som tillsammans har föranlett mer än sex prickar. Det finns skäl att framhålla att det då är fråga om ingripanden mot trafikanter som inom en relativt begränsad tid vid upprepade tillfällen har brutit mot de regler som gäller i trafiken, trots att de genom tidigare beslut om prickning har erinrats om att de vid fortsatta överträdelser riskerar förarförbud. Enligt vår uppfattning bör det då vara obligatoriskt med förarförbud. En särskild fråga gäller därvid betydelsen av körkorts-

havarens personliga förhållanden. Det kan exempelvis gälla att han är beroende av att kunna köra i sitt arbete eller att han har innehaft körkort under en mycket lång tid. I avsnitt 12.4.2 föreslår vi att sådana omständigheter skall kunna beaktas i mildrande riktning vid bestämmandet av förarförbudets längd. Det bör självfallet gälla också när förarförbudet grundas på den sammanlagda prickbelastningen.

En särskild fråga gäller förutsättningarna för att besluta om förarförbud på grund av en förseelse som begåtts kort tid efter att ett tidigare meddelat förarförbud upphört att gälla. Nuvarande ordning innebär vanligen att körkortet återkallas för den som begår exempelvis en hastighetsöverträdelse kort tid efter att han varit föremål för körkortsingripande på grund av t.ex. upprepade förseelser. Det gäller oavsett om det första ingripandet har skett i form av återkallelse eller varning, jfr. plenimålet RÅ 1985 2:59. Motsvarande bör gälla i fortsättningen även om ett pricksystem införs. Det innebär att förarförbud skall kunna meddelas för den som begår ett mindre allvarligt trafikbrott kort tid efter utgången av ett tidigare meddelat förarförbud. Det bör gälla oavsett om det tidigare förarförbudet har beslutats på grund av ett allvarligare trafikbrott eller på grund av den sammanlagda prickbelastningen.

12.6.2. Förarförbudets längd

Förarförbud skall gälla under en bestämd tid. Det gäller självfallet även förarförbud som har meddelats på grund av den sammanlagda prickbelastningen. Längden på dessa förbud måste kunna bestämmas så att kravet på proportionalitet tillgodoses. Det innebär att förbudstiden måste kunna bestämmas med hänsyn till allvaret i de förseelser som har legat till grund för besluten om prickning. Samtidigt är det viktigt att längden på förarförbudet kan bestämmas utan att förfarandet kompliceras. Inte minst handläggningen i den summariska processen förutsätter att förbudstidens längd kan bestämmas enligt fasta riktlinjer som är enkla att tillämpa. Vi menar att båda dessa krav skulle tillgodoses om frågan om förarförbudets varaktighet avgörs direkt av det sammanlagda antal prickar som belastar körkortshavaren.

Vi har ovan lagt fast utgångspunkten att reglerna för förarförbud på grund av prickbelastning så långt som möjligt bör motsvara den nuvarande tillämpningen av bestämmelsen i 5 kap. 3 § 3 KKL om återkallelse på grund av upprepade trafikbrott. Den nuvarande rättstillämpningen innebär att spärrtiden i allmänhet bestäms till en eller två månader. Under år 1997 meddelades sammanlagt 277 sådana beslut. I 130 fall bestämdes spärrtiden till en månad och i 128 fall till två

månader. I endast 19 fall bestämdes spärrtiden till tre månader eller mer. Det är mot denna bakgrund som vi har att bestämma tidsramarna för giltigheten av förarförbud på grund av prickbelastning.

När det gäller minimitiden en månad finns anledning att ta fasta på de uttalanden som gjordes i förarbetena till 1977 års körkortslag. Departementschefen framhöll därvid att en spärrtid om en månad bör höra till undantagen (prop. 1975/76:155 s. 99). Detsamma bör gälla giltighetstiden för förarförbud på grund av prickbelastning. Vi menar därför att förbudstiden skall bestämmas till två månader när körkortshavaren belastas av sju prickar. Därefter skall förbudstiden öka stegvis med en månad för varje ytterligare prick som belastar körkortshavaren. Det innebär att åtta prickar ger körbud under tre månader, att nio prickar ger en förbudstid om fyra månader osv. Minimitiden en månad bör förbehållas för de fall då antalet prickar precis överstiger gränsen för förarförbud samtidigt som körkortshavarens personliga förhållanden med styrka talar för en så kort förbudstid. Det bör uteslutande gälla att körkortshavaren har ett utpräglat behov av att kunna köra. Enligt vår uppfattning bör den föreslagna ordningen tillgodose såväl kraven på proportionalitet och rättvisa som behovet av ett enkelt förfarande. Den bör dessutom medföra resultat som står i överensstämmelse med uttalanden i tidigare lagstiftningsärenden.

I avsnitt 12.3 föreslår vi att beslut om förarförbud skall gälla från den dag då körkortshavaren bevisligen fick del av beslutet, dock tidigast då det vann laga kraft. Vad som där sägs om ikraftträdandet bör självfallet gälla också förarförbud som har beslutats på grund av prickbelastning.

12.6.3. Förfarandet för att besluta om förarförbud på grund av prickbelastning

Vi har övervägt flera olika alternativ för handläggningen av frågan om förarförbud när förbudet grundas på den sammanlagda prickbelastningen. Ett enkelt sätt skulle vara att låta förarförbudet följa direkt av lag, så att något ytterligare beslut än det som avser prickning inte behöver meddelas. I lagbestämmelsen skulle då anges att förarförbud gäller för den som belastas av mer än sex prickar. I lag skulle dessutom kunna anges att sju prickar ger två månaders förarförbud, att åtta prickar ger tre månader osv. En sådan ordning skulle onekligen vara både enkel och kostnadseffektiv. Vi menar emellertid att det skulle medföra ett alltför okänsligt system. Vi har ovan föreslagit bl.a. att körkortshavarens personliga förhållanden skall kunna beaktas vid

fastställandet av förbudstiden, vilket förutsätter att varje förarförbud föregås av en prövning av omständigheterna i det enskilda fallet.

En annan modell har sin förebild i den tyska lagstiftningen, se avsnitt 5.6. I Tyskland gäller att beslutet om prickning meddelas av den centrala körkortsmyndigheten. När det sammanlagda antalet prickar överstiger en viss nivå, underrättar den centrala körkortsmyndigheten en lokal myndighet, vilken har att pröva frågan om ytterligare ingripanden med anledning av den sammanlagda prickbelastningen. En svensk motsvarighet till den tyska ordningen skulle kunna utformas så att beslut om prickning handläggs tillsammans med brottmålet i övrigt, men att frågan om förarförbud på grund av prickbelastningen därefter prövas i särskild ordning av t.ex. länsstyrelserna. Ett sådant förfarande skulle onekligen förenkla handläggningen av pricksystemet, vilket skulle vara värdefullt för bl.a. förfarandet med ordningsbot. Polismannen skulle då kunna utfärda ett föreläggande avseende prickar utan att behöva beakta eventuellt tidigare påförda och ännu aktiva prickar. Denna fördel måste emellertid vägas mot de nackdelar som skulle vara förenade med en ordning som innebär att ett beslut om prickar och ett ingripande på grund av den sammanlagda prickbelastningen handläggs i skilda förfaranden. En sådan ordning skulle strida mot huvudinriktningen på våra förslag, som innebär att körkortsingripandet skall avgöras i ett sammanhang tillsammans med prövningen av ansvarsfrågan i brottmålet. Vi menar dessutom att den skisserade ordningen skulle vara ineffektiv ur kostnadssynpunkt och onödigt tidskrävande.

Vi föreslår i stället att frågan om förarförbud på grund av den sammanlagda prickbelastningen skall prövas direkt vid lagföringen av den eller de förseelser som medför att körkortshavaren kommer att belastas av mer än sex prickar. Det gäller oavsett om lagföringen sker i den summariska processen eller i annan ordning. Varje beslut om prickning skall föregås av en kontroll av huruvida körkortshavaren redan belastas av prickar. Framkommer därvid att belastningen är sådan att de nya prickarna skulle medföra att körkortshavaren belastas med mer än sex prickar, skall körkortsingripandet för det aktuella brottet ske i form av förarförbud. Längden på förarförbudet skall bestämmas efter det antal prickar som belastar körkortshavaren i förening med de prickar som det aktuella brottet skulle ha föranlett. Belastas körkortshavaren sedan tidigare av t.ex. fem prickar och skulle det aktuella brottet ha föranlett exempelvis tre nya prickar, skall förarförbudet bestämmas till tre månader, enligt vad som sägs ovan.

12.7. Försöksverksamheten med villkorlig återkallelse

Körkortshavare som har fått förarförbud i högst två år på grund av trafiknykterhetsbrott efter alkoholförtäring skall av länsstyrelsen kunna erhålla tillstånd att köra med alkolås. Innebörden av ett sådant tillstånd motsvarar i allt väsentligt vad som gäller vid villkorlig återkallelse.

I avsnitt 2.9 redogör vi för bestämmelsen i 5 kap. 12 § KKL om villkorlig återkallelse. Bestämmelsen innebär i korthet att en återkallelse av körkort på grund av trafiknykterhetsbrott kan ske villkorligt. Ett sådant beslut betyder att körkortshavarens behörighet begränsas till att gälla endast en viss personbil, vilken har utrustats med ett s.k. alkolås. Ordningen med villkorlig återkallelse är utformad som en försöksverksamhet, vilken har begränsats till att avse endast vissa delar av landet. Försöksverksamheten trädde i kraft den 1 februari 1999 och upphör att gälla fem år efter ikraftträdandet.

Den pågående försöksverksamheten syftar till att vinna erfarenheter av nya former för körkortsingripanden. Det är angeläget att det inledda försöket inte hindras av våra förslag. Försöksverksamheten skall pågå fram till den 1 februari 2004 och det är därför möjligt att våra förslag kommer att genomföras under den pågående försöksperioden. Vi lägger därför fram ett författningsförslag till hur försöksverksamheten kan fortsätta utan hinder av att våra förslag i övrigt genomförs. Med hänsyn till att försöksperioden är tidsbegränsad är vår avsikt i första hand att visa på möjligheten att förena ingripandeformen förarförbud med användningen av alkolås. Förslagen i denna del gör därför inte anspråk på att vara fullständiga i varje detalj.

Vi föreslår att försöksverksamheten med alkolås knyts till den föreslagna ingripandeformen förarförbud och att handläggningen utformas med reglerna om intensivövervakning med elektronisk kontroll som förebild (jfr SFS 1994:451). Sådan övervakning utgör en verkställighetsform för fängelsestraff, vilken beslutas inom kriminalvården. En liknande handläggning beträffande alkolås skulle innebära att själva brottmålsprocessen inte behöver belastas med denna fråga. De straffprocessuella myndigheternas och domstolarnas beslut skall endast gälla frågan om förarförbud. Sedan beslutet meddelats, får körkortshavaren hos länsstyrelsen ansöka om särskilt tillstånd att under förbudstiden köra med alkolås.

Enligt nuvarande ordning är försöksverksamheten med villkorlig körkortsåterkallelse begränsad till återkallelser som har beslutats på

grund av brott mot 4 eller 4 a § TBL till följd av alkoholförtäring. Detsamma bör gälla även fortsättningsvis liksom den geografiska begränsningen till vissa län. Vi föreslår dock en ny begränsning av försöksverksamheten. Tillstånd att köra med alkolås skall inte kunna ges till den som har förarförbud under mer än två år. Skälet härtill utvecklas i författningskommentaren.

Regleringen av försöksverksamheten med alkolås bör så långt det är möjligt knyta an till vad som för närvarande gäller för villkorlig körkortsåterkallelse. Ett tillstånd att köra med alkolås innebär således att körkortshavaren får köra en viss personbil som har utrustats med sådant lås. Körkortshavaren skall genom ett särskilt avtal förbinda sig att endast köra fordonet i Sverige. Tillståndet skall gälla under en tvåårig villkorstid. Under denna tid skall körkortshavaren ha alkolåset inmonterat och i övrigt följa uppställda villkor. Om han inte följer villkoren eller om han blir föremål för ett nytt körkortsingripande, skall länsstyrelsen i allmänhet återkalla tillståndet att köra med alkolås, varvid det tidigare förarförbudet åter gäller. När villkorstiden i annat fall löper ut, skall körkortshavaren åter få köra i enlighet med sin behörighet. Något särskilt beslut om detta erfordras inte.

12.8. Underlåtande att besluta om förarförbud

Föreligger synnerliga skäl, får förarförbud underlåtas eller förbudstiden sättas ned, om det kan ske utan fara för trafiksäkerheten.

Enligt den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 10 § KKL gäller att körkortsingripande kan underlåtas, om det föreligger synnerliga skäl och om det kan ske utan fara för trafiksäkerheten. Under samma förutsättningar kan också spärrtidens längd sättas ned. Möjligheten att underlåta återkallelse avser exempelvis situationer där det har varit fråga om en kort förflyttning av fordon på gård, parkeringsplats eller liknande. Det kan också gälla att osedvanligt lång tid har förflutit mellan brottet och tidpunkten för körkortsingripandet (prop. 1975/76:155 s. 110). Enligt vår uppfattning bör det vara möjligt att göra motsvarande undantag när det gäller förarförbud, om det föreligger synnerliga skäl av nu angivet slag. Huvudregeln bör då vara att körkortshavaren i stället skall påföras prickar för brottet.

12.9. Förarförbud vid innehav av utländskt körkort

Förarförbud skall kunna meddelas för innehavare av utländskt körkort.

I avsnitt 2.8 redogör vi för möjligheterna att ingripa mot innehavare av utländskt körkort. Enligt bestämmelsen i 6 kap. 5 § KKL skall giltigheten i Sverige av ett utländskt körkort prövas, om det finns grund för körkortsingripande enligt bestämmelserna i 5 kap. KKL. Ingripandet skall prövas enligt samma regler som vid ingripande mot svenskt körkort.

Bestämmelserna om förarförbud bör vara tillämpliga även på innehavare av utländskt körkort. Av betydelse därvid är artikel 8.2 i Europeiska rådets direktiv 91/439/ av den 29 juli 1991 om körkort, se avsnitt 6.4. Av bestämmelsen följer bl.a. att den medlemsstat där körkortshavaren har sin permanenta bosättningsort får tillämpa sina nationella bestämmelser om begränsning, återkallande, indragning och annullering i fråga om körkort.

12.10. Olovlig körning vid förarförbud

Den som bryter mot ett gällande förarförbud gör sig skyldig till olovlig körning. Brottet bör i allmänhet bedömas som grovt.

Enligt nuvarande ordning gäller att den som har fått sitt körkort återkallat gör sig skyldig till olovlig körning, om han fortsätter att köra. Bestämmelsen återfinns i 3 § TBL. Vårt förslag beträffande förarförbud innebär att straffbestämmelsens ordalydelse måste ändras i vissa delar. Enligt den nuvarande lydelsen skall den som för körkortspliktigt fordon utan att vara berättigad därtill dömas för olovlig körning. Den brottsliga gärningen olovlig körning består således i att gärningsmannen bryter mot de villkor som ställts upp för förande av körkortspliktigt fordon. Enligt vår uppfattning bör den nu gällande ordalydelsen kunna omfatta även den situationen att en körkortshavare bryter mot ett gällande förarförbud. Däremot måste ett tillägg ske beträffande de omständigheter som kan föranleda att brottet skall anses som grovt. Av nuvarande lydelse följer att påföljden kan bestämmas till fängelse, om gärningsmannen tidigare innehaft körkort som blivit återkallat, om brottet skett vanemässigt eller om det av annat skäl är att

bedöma som grovt. Vi föreslår att det till de angivna omständigheterna fogas att brottet har begåtts under tid då förarförbud gällt.

I tredje stycket av 3 § TBL behandlas brottet tillåtande av olovlig körning. Gärningen består i att någon uppsåtligen eller av oaktsamhet anställer och brukar någon som förare av körkortspliktigt fordon utan att denne är berättigad att föra fordonet. Det kan också gälla att någon i annat fall tillåter annan att föra sådant fordon utan att denne är berättigad därtill. Enligt vår uppfattning bör den nuvarande ordalydelsen kunna omfatta även det fallet att förarförbud gäller för föraren.

13. Körkortsingripanden i den summariska straffprocessen

Vi har tidigare pekat på det angelägna i att frågan om körkortsingripande kan handläggas inom ramen för den summariska straffprocessen. En sådan ordning är nödvändig för att körkortsingripanden på grund av brott skall kunna avgöras tillsammans med brottmålet i alla de fall som lagförs genom förfarandet med ordningsbot respektive strafföreläggande. Att körkortsingripanden kan handläggas i den summariska processen är angeläget också för att såväl körkortsingripandet som brottmålet i övrigt skall kunna hanteras snabbt och kostnadseffektivt. I det följande lämnar vi förslag till hur frågan om körkortsingripande kan innefattas i förelägganden av ordningsbot och i strafförelägganden.

I sammanhanget kan nämnas att vi i avsnitt 17.1.2 behandlar frågan hur benägenheten att godkänna ordningsbots- respektive strafförelägganden kan påverkas om de innefattar även ett körkortsingripande.

Det kan också nämnas att regeringen helt nyligen har lagt fram en proposition med förslag till bl.a. en effektivare handläggning av strafförelägganden (prop. 1999/2000:67). Regeringen föreslår bl.a. att strafförelägganden skall kunna sättas upp och utfärdas i form av ett elektroniskt dokument samt att möjligheterna att godkänna ett föreläggande genom betalning utökas i viss mån. Våra överväganden i det följande utgår från nu gällande lagstiftning.

13.1. Körkortsingripande genom föreläggande av ordningsbot

Ett föreläggande av ordningsbot skall kunna innefatta även frågan om körkortsingripande. Ett sådant föreläggande skall utfärdas på samma sätt som övriga ordningsbotsförelägganden och i enlighet med föreskrifter som bestäms av Riksåklagaren. Godkännande skall ske skriftligen och måste avse föreläggandet i dess helhet. Sker godkännandet i omedelbar anslutning till trafikbrottet, bör körkortshavaren av praktiska skäl kunna få tillstånd att köra vidare under en viss tid.

I avsnitt 3.1.1 redogör vi för reglerna om ordningsbot. Antalet godkända förelägganden av ordningsbot har under senare år uppgått till närmare 200 000 per år. Den absoluta merparten av dem avser trafikrelaterad brottslighet och i åtskilliga fall är det fråga om brott eller förseelser, som kan leda till ett körkortsingripande enligt nuvarande ordning. Nedan redovisas några exempel på sådana brott, varvid anges hur många som beivrades genom godkännande av ordningsbot under år 1997, då antalet godkända ordningsbotsförelägganden sammanlagt uppgick till drygt 192 000.

Brott Antal godkända förelägganden

Hastighetsöverträdelse med 15–30 km/tim på 20–50-väg

22 749

Hastighetsöverträdelse med 15–30 km/tim på 70–110-väg

52 213

Hastighetsöverträdelse med 30–40 km/tim på 70–110-väg

6 013

Ej stannat vid övergångsställe

301

Rödljuskörning med annat fordon än cykel eller moped

933

Brott mot stopplikt med annat fordon än cykel eller moped

2 106

Bristfälligt förankrad last

1 529

Ett föreläggande av ordningsbot skall, enligt vårt förslag, kunna omfatta också frågan om prickning eller förarförbud under en bestämd tid. Förfarandet innebär att körkortshavaren föreläggs ett körkortsingripande för godkännande omedelbart eller inom viss tid. Har föreläggandet utfärdats för godkännande inom viss tid, får frågan om körkortsingripande på grund av enbart det aktuella brottet inte tas upp på nytt innan tiden för godkännande har gått ut. Ingenting hindrar dock att körkortshavaren blir föremål för körkortsingripande på grund av en annan förseelse eller på någon annan grund än brott, exempelvis medicinska skäl.

Ett godkänt föreläggande gäller på samma sätt som ett lagakraftvunnet beslut eller dom. Väljer körkortshavaren att inte godkänna det förelagda ingripandet, måste körkortsfrågan prövas i annan ordning. Prövningen flyttas då över till åklagare, som kan välja att utfärda strafföreläggande, se avsnitt 13.2, eller att föra saken till domstol, se kapitel 14.

13.1.1. Tillämpningsområdet

En första fråga gäller i vilka situationer som körkortsingripandet skall kunna handläggas genom förfarandet med ordningsbot. Tillämpningsområdet följer av innehållet i 5 kap. 3 § KKL om grunderna för körkortsingripande i förening med reglerna om vilka brott som kan beivras genom ordningsbot. Det är självfallet bara vid sådana brott som kan leda till både föreläggande av ordningsbot och körkortsingripande som det är aktuellt att låta föreläggandet innefatta också ett sådant ingripande. Härav följer att tillämpningsområdet kommer att omfatta körkortsingripanden som grundas antingen på förseelser av det slag som avses i 5 kap. 3 § 3 KKL (upprepade förseelser av mindre allvarligt slag) eller på brott mot en regel som är väsentlig för trafiksäkerheten (5 kap. 3 § 4 KKL).

Av det angivna tillämpningsområdet och av de ovan redovisade uppgifterna om antalet förelägganden om ordningsbot följer att ett stort antal körkortsingripanden bör kunna handläggas genom föreläggande av ordningsbot. Förfarandet kan användas vid både prickning och förarförbud vid exempelvis hastighetsöverträdelse, brott mot stopplikt eller körning mot rött ljus.

13.1.2. Utfärdande

Förelägganden av ordningsbot som innefattar även ett körkortsingripande skall utfärdas på samma sätt som övriga ordningsbotsförelägganden. Det innebär att föreläggandet skall avfattas skriftligen med hjälp av ett formulär som tas fram av Riksåklagaren. Utfärdandet kan ske antingen i körkortshavarens närvaro eller genom förfarandet med s.k. kontorsförelägganden.

I avsnitt 11.3.2 och 12.4.3 har vi föreslagit att Riksåklagaren skall få i uppdrag att utfärda föreskrifter om körkortsingripande genom prickning respektive förarförbud. Tillgången till sådana föreskrifter är en förutsättning för att ingripandet skall kunna handläggas genom föreläggande av ordningsbot. Föreskrifterna bör kunna utformas och användas på samma sätt som Riksåklagarens nu gällande föreskrifter om ordningsbot för vissa brott (SFS 1999:178). Vi har övervägt att lämna förslag till sådana föreskrifter, men funnit att det förutsätter bl.a. överväganden av olika trafiksäkerhetsaspekter, vilket knappast omfattas av vårt uppdrag.

En särskild fråga gäller huruvida behörigheten att utfärda förelägganden om körkortsingripanden bör begränsas till enbart vissa poliser. Som framgår ovan skall föreläggandet utfärdas efter i förväg fastställda föreskrifter. Det kan därför knappast anses mer krävande att utfärda ett sådant föreläggande än andra ordningsbotsförelägganden. I sammanhanget bör framhållas att körkortshavarens godkännande är en förutsättning för att körkortsingripandet skall komma till stånd i den föreslagna ordningen. Vi menar därför att det saknas anledning att begränsa behörigheten att utfärda ifrågavarande förelägganden på annat sätt än vad som gäller allmänt för förelägganden av ordningsbot. Det innebär att förelägganden som innefattar ett körkortsingripande skall kunna utfärdas av varje sådan tjänsteman inom polisväsendet som anges i 1 kap. 4 § polisförordningen (1998:1558).

För att frågan om körkortsingripande skall kunna tas upp i förelägganden av ordningsbot fordras att den polisman som utfärdar föreläggandet har tillgång till registeruppgifter av olika slag. Det gäller flera av de körkorts- och belastningsuppgifter som anges i 7 kap. 16 § KKF. Med körkortsuppgifter avses enligt bestämmelsen bl.a. uppgift om körkortsbehörigheten, uppgift om att körkortsingripande övervägs samt uppgift om beslut med anledning av övervägt ingripande. Med belastningsuppgifter avses enligt den angivna bestämmelsen bl.a. uppgift om brott av det slag som omfattas av Rikspolisstyrelsens rapporteringsskyldighet enligt 7 kap. 4 § KKF. Tillgången till sådana uppgifter är nödvändig för att polismannen skall kunna avgöra om körkortsingripandet skall ske genom prickning eller förarförbud samt

för att han i förekommande fall skall kunna bestämma förarförbudets längd. För det fall att han inte kan inhämta erforderliga registeruppgifter, bör han avstå från att på plats utfärda föreläggandet. I stället bör ett s.k. kontorsföreläggande kunna utfärdas när erforderliga registeruppgifter har inhämtats.

I förevarande sammanhang finns anledning att något beröra det arbete som för närvarande pågår inom polisväsendet för att öka tillgängligheten till bl.a. olika registeruppgifter för de poliser som arbetar i yttre tjänst. Redan år 1995 påbörjades ett arbete med att införa s.k. mobila arbetsplatser (MoAr) vid landets samtliga polismyndigheter. Systemet innebär bl.a. att polismannen med hjälp av en bärbar dator och en mobiltelefon kan få direktåtkomst till olika register, bl.a. körkortsregistret. Avsikten är att systemet skall utvecklas och spridas ytterligare under innevarande år. Vi menar att mobila arbetsplatser av ifrågavarande slag skapar goda tekniska förutsättningar för att handlägga körkortsingripandet genom förfarandet med ordningsbot.

Det finns anledning att i sammanhanget behandla den situationen att en körkortshavare har återfallit i trafikbrott, så att det blir aktuellt med förarförbud på grund av den sammanlagda prickbelastningen. Fråga är om polismannen på plats då bör utfärda ett ordningsbotsföreläggande med körkortsingripande eller om utfärdandet bör ske i annan ordning. Enligt vår uppfattning ställer den angivna situationen särskilda krav på polismannen. För det första är det absolut nödvändigt att han får tillgång till korrekt information om de tidigare prickar som belastar körkortshavaren. Det gäller uppgifter både om hur många prickar som körkortshavaren har påförts och vid vilka tidpunkter det skedde. För det andra måste polismannen rätt kunna tolka den erhållna informationen. Han måste därvid bl.a. kunna avgöra vilka prickar som är aktiva i den meningen att de skall ingå i den sammanlagda prickbelastning som kan medföra förarförbud.

Tillgång till erforderlig information är nödvändig för att en polisman över huvud taget skall kunna utfärda ett föreläggande av ordningsbot med körkortsingripande och vi måste därför förutsätta att de tekniska systemen fungerar. Pricksystemets utformning bygger på att det skall vara tydligt och lätt att tillämpa. Det innebär bl.a. att klara regler skall gälla för under hur lång tid som påförda prickar skall vara aktiva. Vi anser därför att det som regel bör vara möjligt att redan vid polisingripandet på plats utfärda ett föreläggande av ordningsbot, som innefattar ett förarförbud på grund av den sammanlagda prickbelastningen. Det kan emellertid inte uteslutas att det ibland kan framstå som osäkert vad en sammanläggning av prickarna skall leda till eller om ett tidigare beslut har vunnit laga kraft. Det kan också vara fråga om vilken hänsyn som bör tas till körkortshavarens personliga förhållan-

den. Även om det endast är fråga om fall där körkortshavaren godtar polismannens bedömning, kan det ibland finnas anledning att låta ärenden av nu angivet slag avgöras genom kontorsföreläggande och av polisman med särskild erfarenhet, exempelvis en kommissarie eller inspektör.

13.1.3. Godkännande

Föreläggande av ordningsbot kan utfärdas för godkännande omedelbart eller inom viss tid. Härav följer att det är möjligt att ge den misstänkte visst rådrum med att ta ställning till huruvida han skall godkänna föreläggandet eller ej. Av Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om tillämpningen av ordningsbot inom polisväsendet (FAP 261 – 1) framgår följande. När föreläggandet utfärdas i den misstänktes närvaro är huvudregeln att föreläggandet skall godkännas omedelbart. Polismannen får dock ge den misstänkte rådrum, om han finner att det finns skäl till det. Ett sådant skäl kan vara att den misstänkte säger sig i princip godta föreläggandet, men att han vill överlägga med advokat innan han slutligen bestämmer sig.

Möjligheten att ge den misstänkte rådrum skall självfallet gälla även när föreläggandet innefattar ett körkortsingripande. Ett sådant ingripande kan medföra betydande olägenheter för den enskilde och vi menar därför att det då kan finnas anledning att särskilt överväga möjligheten att ge rådrum.

När det gäller sättet för att godkänna ett föreläggande av ordningsbot gäller enligt nuvarande ordning att den misstänkte kan lämna sitt godkännande genom att underteckna föreläggandet. Sker godkännandet direkt i samband med utfärdandet, skall det lämnas till polismannen. Sker godkännandet först efter rådrum eller avser det ett kontorsföreläggande, skall godkännandet lämnas till den myndighet vid vilket föreläggandet har utfärdats. Den misstänkte kan också godkänna föreläggandet genom att betala det förelagda bötesstraffet till Rikspolisstyrelsen. När det gäller förelägganden om ordningsbot med körkortsingripande föreslår vi att godkännandet alltid skall ske genom att den misstänkte undertecknar föreläggandet. Detta skall därefter, enligt vad som nu har sagts, lämnas direkt till polismannen eller till den myndighet vid vilken föreläggandet har utfärdats.

Av redogörelsen i avsnitt 3.1.1 följer att ett föreläggande av ordningsbot, som förutom ett bötesstraff innehåller även en fråga om särskild rättsverkan, inte kan godtas enbart i en viss del. Detsamma gäller för strafförelägganden. Vi har övervägt om det finns skäl att göra avsteg från denna ordning när det gäller förelägganden som innehåller

ett körkortsingripande. Ett motiv för ett sådant avsteg skulle kunna vara intresset av att brottmål inte förs till prövning i domstol i större utsträckning än nödvändigt. Om den misstänkte har möjlighet att godkänna föreläggandet endast i de delar som inte avser körkortsingripandet, kan domstolsprövningen begränsas till enbart denna fråga.

Systematiska skäl talar mot att förelägganden av ordningsbot skall kunna godkännas endast i de delar som inte avser frågan om körkortsingripande. Ett avsteg från vad som i övrigt gäller bör göras bara om det skulle kunna leda till avsevärda arbetsbesparingar för åklagare eller domstolar. Enligt vår uppfattning är det tveksamt om så skulle bli fallet. Som framgår av våra överväganden i kapitel 14 skall rättegångsbalkens regler om brottmål tillämpas, när frågan om körkortsingripande prövas i allmän domstol. Det bör gälla oavsett om prövningen sker tillsammans med brottmålet i övrigt eller ej. Rättegångsbalkens regler innebär bl.a. att förfarandet bygger på muntlighet och att domstolen skall avgöra körkortsfrågan efter huvudförhandling. Enligt vår uppfattning minskar därmed möjligheterna att uppnå arbetsbesparingar genom att domstolsprövningen begränsas till enbart körkortsfrågan, sedan brottmålet i övrigt avgjorts genom ett partiellt godkännande av föreläggandet av ordningsbot. Därvid bör framhållas att handläggningen i domstol av mål om trafikbrott sällan är mer komplicerad eller utdragen. Till detta kommer att det av principiella skäl knappast är möjligt att begränsa domstolsprövningen till enbart körkortsfrågan, om domstolen skulle finna att den straffrättsliga ansvarsfrågan i övrigt är oklar. Vi väljer därför att avstå från att föreslå ett avsteg från vad som gäller allmänt för ordningsbots- och strafförelägganden. Det innebär således att förelägganden som avser bl.a. ett körkortsingripande inte skall kunna godkännas enbart i en viss del.

Ett föreläggande om körkortsingripande som godkänns av körkortshavaren gäller som ett lagakraftvunnet beslut. Avser föreläggandet förarförbud, innebär det att körkortshavaren omedelbart förbjuds att köra. Sker godkännandet i närvaro av en polisman eller åklagare, skall körkortet omedelbart överlämnas till denne. I övriga fall skall körkortshavaren utan onödigt dröjsmål lämna in körkortet till polismyndighet. Körkortshavaren bör få en skriftlig underrättelse om denna skyldighet tillsammans med föreläggandet av ordningsbot.

Sker godkännandet i direkt anslutning till brottet bör det av praktiska skäl vara möjligt för polismannen att ge körkortshavaren rätt att köra under en begränsad tid. I likhet med vad som gäller enligt nuvarande ordning vid omhändertagande bör körkortshavaren kunna medges rätt att köra under 48 timmar efter ingripandet. Det kan dock knappast finnas skäl att ge ett sådant tillstånd när förfarandet med s.k. kontorsförelägganden har använts.

13.2. Körkortsingripande genom strafföreläggande

Ett strafföreläggande skall kunna innefatta också frågan om körkortsingripande. Ett sådant föreläggande skall utfärdas på samma sätt som övriga strafförelägganden. Godkännande skall göras skriftligen av körkortshavaren personligen. Föreläggandet kan inte godkännas endast i viss del.

Av redogörelsen i föregående avsnitt framgår att ett stort antal trafikbrott som kan leda till körkortsingripande beivras genom förfarandet med ordningsbot. Antalet trafikrelaterade brott som beivras genom strafföreläggande är lägre. Det har visat sig vara förenat med vissa svårigheter att få fram mer detaljerade statistiska uppgifter om användning av strafförelägganden vid trafikbrott. Vi har dock erhållit uppgifter för tolvmånadersperioden fr.o.m. den 1 april 1998 t.o.m. den 31 mars 1999. Uppgifterna avser antalet godkända strafförelägganden, som innehåller en eller flera gärningar med angiven brottsrubrik.

Brottsrubrik Antal godkända strafförelägganden

Hastighetsöverträdelse

7 630

Ej iakttagit stopplikt

174

Färdats mot rött ljus

305

Vårdslöshet i trafik

857

Smitning

11

Rattfylleri

3 100

Av de redovisade uppgifterna framgår att strafförelägganden används för att lagföra ett relativt stort antal brott som kan leda till ett körkortsingripande i någon form. Vi föreslår att dessa förelägganden skall kunna innefatta också frågan om körkortsingripande. Den grundläggande innebörden av vårt förslag är densamma som när det gäller förslaget att körkortsingripandet skall kunna ingå i ett föreläggande av ordningsbot. Strafföreläggandet kan således avse antingen påförandet av prickar eller förarförbud och förfarandet innebär att körkortshavaren föreläggs ett visst körkortsingripande för godkännande. Har strafföreläggandet utfärdats för godkännande inom viss tid, får frågan om körkortsingripande på grund av enbart det aktuella brottet inte tas upp på nytt innan tiden för godkännande har gått ut. Ett godkänt föreläggande gäller på samma sätt som en lagakraftvunnen dom eller beslut.

13.2.1. Tillämpningsområdet

Frågan när ett strafföreläggande skall kunna innefatta ett körkortsingripande får avgöras på samma sätt som frågan om tillämpningsområdet för körkortsingripande genom föreläggande av ordningsbot (jfr. avsnitt 13.1.1). Det innebär att tillämpningsområdet följer direkt av bestämmelsen i 5 kap. 3 § KKL om grunderna för körkortsingripande i förening med reglerna om vilka brott som kan föranleda strafföreläggande.

Enligt nu gällande regler får strafföreläggande utfärdas för brott där böter ingår i straffskalan. Härav följer att körkortsfrågan kan ingå i ett strafföreläggande vid flertalet av de trafikrelaterade brott och förseelser som kan läggas till grund för ett körkortsingripande. Det är endast vid grov vårdslöshet i trafik, grovt rattfylleri och vid grovt brott mot 30 § järnvägssäkerhetslagen (1990:1157) som förfarandet inte kan användas.

13.2.2. Utfärdande

Frågan om ett strafföreläggande med körkortsingripande skall utfärdas får prövas på samma sätt som vid strafförelägganden i övrigt. Det innebär att åklagaren bör utfärda ett sådant föreläggande, om det finns förutsättningar för det. Innan så sker, skall han inhämta upplysningar om den misstänktes körkortsinnehav och om tidigare ingripanden mot honom av betydelse i sammanhanget. Åklagaren måste därför ha tillgång till registeruppgifter av olika slag. Det gäller flera av de körkorts- och belastningsuppgifter som anges i 7 kap. 16 § KKF.

Strafförelägganden som innefattar ett körkortsingripande skall utfärdas på samma sätt som övriga strafförelägganden. Det innebär att föreläggandet skall utfärdas skriftligen med hjälp av ett formulär som fastställs av Riksåklagaren. Utöver de uppgifter som anges i den nu gällande bestämmelsen i 48 kap. 6 § RB skall föreläggandet i förekommande fall innehålla uppgift om det körkortsingripande som föreläggs den misstänkte. Därvid skall framgå om ingripandet avser prickning eller förarförbud samt det antal prickar eller den förbudstid som åklagaren bestämt.

13.2.3. Godkännande

I 48 kap. 9–11 §§ RB finns bestämmelser om hur ett strafföreläggande kan godkännas. Av bestämmelsen i 9 § följer att föreläggandet godkänns genom att den misstänkte undertecknar och ger in en förklaring att han erkänner gärningen och godtar det straff och den särskilda rättsverkan samt det enskilda anspråk som tagits upp i föreläggandet. Föreläggandet skall anses godkänt när det skriftliga godkännandet har kommit in till behörig mottagare. I 11 § finns en särskild bestämmelse för godkännande av strafförelägganden som inte avser annat än böter eventuellt i förening med avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond. Ett sådant föreläggande kan godkännas genom att den misstänkte betalar in hela beloppet till myndighet, som regeringen bestämmer. Av 7 § strafföreläggandekungörelsen (1970:60) följer att betalning skall göras till Rikspolisstyrelsen.

De nuvarande bestämmelserna i 48 kap. RB innebär således att strafförelägganden som avser bl.a. förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan eller enskilt anspråk kan godkännas bara genom undertecknande. Enligt vår uppfattning bör detsamma gälla när föreläggandet innefattar ett körkortsingripande. Ett sådant föreläggande skall således godkännas genom att den misstänkte undertecknar och till behörig mottagare ger in en förklaring att han erkänner gärningen och godtar bl.a. det körkortsingripande som förelagts honom. I sammanhanget finns anledning att beakta de praktiska svårigheter som kan uppkomma till följd av att godkännande inte skall kunna ske genom betalning. Det innebär bl.a. att den misstänkte måste få tillbaka det inbetalda beloppet. Motsvarande gäller redan enligt nuvarande ordning i fråga om förelägganden som enbart kan godkännas genom undertecknande, men det finns risk för att den angivna situationen kommer att uppstå i betydligt större utsträckning när körkortsfrågan handläggs inom ramen för strafförelägganden. Det finns därför anledning att efter hand utvärdera konsekvenserna av vårt ställningstagande i denna del och att vid behov överväga om strafförelägganden med körkortsingripanden bör kunna godkännas genom betalning.

I avsnitt 13.1.3 behandlar vi frågan om ett föreläggande av ordningsbot skall kunna godkännas endast i de delar som inte avser körkortsingripandet. De anförda skälen gäller även i fråga om strafförelägganden. Det innebär således att strafförelägganden som innefattar ett körkortsingripande inte skall kunna godkännas endast i vissa delar.

Vi har övervägt huruvida strafförelägganden med körkortsingripande skall kunna godkännas genom ombud. Enligt den nuvarande bestämmelsen i 48 kap. 10 § RB får skriftligt godkännande av strafföreläggande i vissa fall lämnas i den misstänktes ställe av den som är

ombud för honom enligt ingiven fullmakt. Av fullmakten skall framgå bl.a. den högsta bötespåföljd, den särskilda rättsverkan och det enskilda anspråk som den misstänkte är villig att godta. Vidare gäller att ett strafföreläggande inte kan godkännas genom ombud, när påföljden i föreläggandet har bestämts till villkorlig dom. Undantaget har motiverats med att det är angeläget att den som blir föremål för villkorlig dom får sammanträffa personligen med åklagaren.

Fullmakter av ifrågavarande slag förekommer framför allt vid ringa smugglingsbrott och vid brott som har begåtts av utlänning på tillfälligt besök i Sverige. I det senare fallet är fullmakt ofta den enda praktiskt framkomliga vägen att lagföra brottet. Enligt vår uppfattning föreligger inte något egentligt behov av att kunna godkänna strafförelägganden med körkortsingripande genom ombud. Vi menar dessutom att en sådan möjlighet skulle riskera att försvåra bedömningen av uppsåtsfrågan vid olovlig körning efter ett beslut om förarförbud. Vi föreslår därför att strafförelägganden inte skall kunna godkännas genom ombud, om föreläggandet innefattar ett körkortsingripande.

Ett godkänt strafföreläggande med körkortsingripande får samma rättsverkan som ett lagakraftvunnet beslut. Ett förarförbud träder i kraft omedelbart när det godkända föreläggandet har kommit in till behörig mottagare. Sker godkännandet i närvaro av åklagare, skall körkortet omedelbart överlämnas till denne. I övriga fall skall körkortshavaren skicka in sitt körkort till polismyndigheten samtidigt som han skickar in det undertecknade strafföreläggandet till behörig mottagare enligt reglerna i 48 kap. RB. En skriftlig underrättelse om denna skyldighet skall tillställas körkortshavaren tillsammans med strafföreläggandet.

I avsnitt 13.1.3 har vi föreslagit att den som blir föremål för förarförbud genom att godkänna ett föreläggande av ordningsbot skall kunna ges rätt att köra under ytterligare 48 timmar. Denna möjlighet motiveras av att godkännandet av ordningsboten ofta sker i direkt anslutning till trafikförseelsen, vilket innebär att det finns ett praktiskt behov av att kunna ge körkortshavaren rätt att köra exempelvis hem till bostaden. Vid körkortsingripanden som sker genom godkännande av strafföreläggande är förhållandena annorlunda. Som framgår ovan skickas strafföreläggandet i allmänhet ut med post och det saknas därför i regel skäl att låta körkortshavaren köra under en begränsad tid efter det att förarförbudet trätt i kraft.

14. Handläggning av körkortsingripanden i domstol

I avsnitt 3.1.3 redogör vi kortfattat för handläggningen av brottmål i allmän domstol. Med brottmål avses samtliga mål i vilka talan förs om ansvar för brott. De flesta sådana mål förs på det allmännas vägnar av åklagaren. Den som har utsatts för ett brott – målsäganden – kan väcka enskilt åtal, vilket handläggs i tingsrätt enligt bestämmelserna i 47 kap. RB. Vad som sägs i det följande om körkortsingripanden i brottmål gäller oavsett om målet har väckts genom allmänt eller enskilt åtal.

Vi har tidigare anfört att rättegångsbalkens regler bör gälla för prövningen av mål där frågor om körkortsingripande är aktuella. En överföring av körkortsingripanden till straffprocessen fordrar, enligt vår uppfattning, endast smärre kompletteringar till rättegångsbalkens nuvarande regelverk om rättegången i brottmål.

14.1. Yrkande om körkortsingripande

Åklagaren bör väcka frågan om körkortsingripande redan i sin ansökan om stämning. Frågan kan tas upp ex officio av domstolen.

Allmänt åtal väcks genom att åklagaren till tingsrätten ger in en skriftlig ansökan om stämning mot den som misstänks för brott. Av bestämmelsen i 45 kap. 4 § RB framgår vad stämningsansökan skall innehålla. Åklagaren skall bl.a. lämna uppgifter om den tilltalade och den brottsliga gärningen. Vill åklagaren samtidigt väcka talan om enskilt anspråk, skall han i stämningsansökan ange anspråket och de omständigheter på vilka det grundas. I förekommande fall anges regelmässigt också yrkanden om särskild rättsverkan.

Enligt vår uppfattning är det angeläget att körkortsfrågan uppmärksammas så tidigt som möjligt. Åklagaren bör därför i förekommande fall framställa ett yrkande om körkortsingripande redan i sin ansökan om stämning. Härigenom får den tilltalade möjlighet att förbereda och

utveckla sin talan i förevarande hänseende. Det skapar också förutsättningar för att körkortsfrågan kan utredas i erforderlig grad, i förekommande fall genom införskaffande av exempelvis viss personutredning, se avsnitt 14.3.

En särskild fråga gäller om domstolen skall kunna besluta om körkortsingripande på grund av brott även om åklagaren inte har framställt något yrkande i denna del, t.ex. i sin ansökan om stämning. I avsnitt 3.2.2 redogör vi för domstolens nuvarande möjligheter att i olika situationer besluta om särskild rättsverkan utan yrkande från åklagaren. Av redogörelsen framgår bl.a. att det inte krävs något yrkande för att domstolen skall kunna besluta om utvisning, förverkande eller avgift till brottsofferfond. Däremot gäller att företagsbot bara får dömas ut efter yrkande av åklagaren. Detta undantag har motiverats med att företagsboten avser att innefatta ett påtagligt klander av det berörda företaget och att underrätterna i annat fall hade riskerat att få träffa sina avgöranden på ett bristfälligt underlag om exempelvis storleken av de ekonomiska fördelar som brottet har gett eller hade kunnat ge upphov till (prop. 1985/86:23 s. 54).

Vi har i avsnitt 7.2 redogjort för hur vi ser på körkortsingripandets karaktär när ingripandet sker på grund av brott. Enligt vår uppfattning talar övervägande skäl för att körkortsingripandet till sin natur är en straffrättslig reaktion. Både körkortsingripandet och de straffrättsliga påföljderna syftar ytterst till att motverka farliga eller av andra skäl icke önskvärda beteenden. I båda fallen är det dessutom fråga om en sanktion som följer av att den tilltalade har överträtt en straffbestämmelse. Vi menar att dessa omständigheter talar för att frågan om körkortsingripande skall kunna prövas av domstol utan krav på föregående yrkande. Det är dessutom en straffprocessuell huvudprincip att domstolen även utan yrkande skall pröva frågan om särskild rättsverkan av brott. Det är enligt vår mening av särskilt intresse att frågan om utvisning kan och bör tas upp ex officio av domstolen. Det finns visserligen en viktig skillnad mellan utvisnings- och körkortsfrågan i så motto att åklagaren aldrig har befogenhet att själv besluta om utvisning. Det skulle kunna ifrågasättas om det är lämpligt att domstolen kan aktualisera ett körkortsingripande som åklagaren inte skulle ha tagit upp i ett strafföreläggande. Denna omständighet är emellertid, enligt vår uppfattning, inte tillräcklig för att frångå den huvudprincip som gäller för flertalet former av särskild rättsverkan. Enligt vår bedömning torde det endast undantagsvis bli aktuellt att frågan om körkortsingripande väcks av domstolen. I sammanhanget kan nämnas att det är relativt ovanligt att en domstol självmant väcker

frågan om utvisning. Det torde vara än mer ovanligt att så sker beträffande förverkande.

14.2. Domstolens sammansättning

Bestämmelsen om s.k. endomarkompetens i 1 kap. 3 b § RB skall gälla utan hinder av att fråga om körkortsingripande prövas i målet. Notarie kan med stöd av 19 § TI förordnas att handlägga brottmål i vilket ingår fråga om prickning eller förarförbud i högst sex månader. I särskilda fall kan notarie förordnas att handlägga ett visst trafikmål där längre förarförbud kan komma i fråga.

I avsnitt 2.12 och 3.1.3 redogör vi för vissa av de behörighetsregler som gäller i länsrätt respektive tingsrätt. Bestämmelsen i 1 kap. 3 b § RB om tingsrättens sammansättning i brottmål skall gälla även när brottmålet innefattar fråga om körkortsingripande. Huvudregeln skall således vara att tingsrätten i sådana mål skall bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Av nu gällande bestämmelse följer att tingsrätten i vissa mål är domför utan nämndemän. Så är fallet om det i lag inte är föreskrivet svårare straff för brottet än böter eller fängelse i högst sex månader och om det samtidigt inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller att besluta om företagsbot. Denna s.k. endomarkompetens gäller även om brottmålet innefattar prövning av frågor om förverkande eller annan särskild rättsverkan än företagsbot. I förarbetena till bestämmelsen framhålls att det i regel är fråga om förhållandevis okomplicerade brottmål, i vilka omfattande eller mer svårbedömd bevisning sällan förekommer (prop. 1982/83:41 s. 24). Enligt vår uppfattning bör den omständigheten att fråga om körkortsingripande är aktuell inte begränsa möjligheten att avgöra brottmål utan nämndemän. Vi föreslår därför att endomarkompetensen enligt nuvarande regler skall gälla utan hinder av att det i målet ingår sådan fråga.

Det finns i sammanhanget skäl att erinra om att endomarkompetensen inte gäller notarier. Nämndemän skall alltid delta när brottmål handläggs av notarie. Enligt bestämmelserna i tingsrättsinstruktionen (1996:381) kan notarie förordnas att avgöra i första hand mål om brott för vilket inte är föreskrivet svårare straff än böter. Även andra mål kan komma i fråga efter särskild lämplighetsprövning. De mål som handläggs av notarie gäller ofta trafikrelaterade brott, i vilka således fråga om körkortsingripande kan bli aktuell. Enligt vår uppfattning är det angeläget att notarier även i fortsättningen kan förordnas att på eget

ansvar handlägga dessa mål. Det kan i sammanhanget framhållas att notarier i länsrätt för närvarande handlägger en inte oväsentlig del av målen om körkortsåterkallelse.

Vi föreslår att den möjlighet att förordna notarie att handlägga brottmål som föreligger enligt nuvarande regler i princip skall gälla även när fråga om körkortsingripande är aktuell i målet. I sammanhanget måste emellertid beaktas att ett ingripande i form av förarförbud kan medföra kännbara konsekvenser för den enskilde. Vi menar därför att det finns anledning att begränsa möjligheten att förordna notarier, när förarförbud av viss längd kan komma i fråga. Vi föreslår att notarie som har tjänstgjort minst ett år samt bedöms ha tillräcklig erfarenhet och i övrigt vara lämplig skall kunna förordnas att på eget ansvar handlägga mål där det är aktuellt med prickning eller förarförbud i högst sex månader. Därjämte bör i särskilda fall notarie kunna med stöd av 20 § TI förordnas att på eget ansvar handlägga ett trafikmål där längre förarförbud kan komma i fråga. Den nuvarande möjligheten att låta notarie handlägga mål om exempelvis vårdslöshet i trafik bör gälla utan hinder av att det i målet ingår att pröva fråga om körkortsingripande.

Den föreslagna möjligheten att förordna notarier förutsätter att man kan göra en förhandsbedömning av vilket körkortsingripande som kan bli aktuellt i målet. Bedömningen måste därvid av naturliga skäl bygga på en tämligen summarisk granskning av förhållandena i det enskilda fallet. Ett liknande förfarande tillämpas när domstolen i förväg prövar om brottmål kan avgöras av ensamdomare enligt 1 kap. 3 b § andra stycket RB och när domstolen prövar om målet kan avgöras i den tilltalades utevaro med stöd av 46 kap. 15 § andra stycket 1 RB.

I sammanhanget bör framhållas att den nuvarande ordningen för körkortsingripanden på grund av brott innebär att spärrtiden sällan överstiger sex månader, när återkallelsen grundas på upprepade förseelser (5 kap. 3 § 3 KKL) eller på exempelvis en hastighetsöverträdelse, brott mot stopplikt eller liknande brott mot en från trafiksäkerhetssynpunkt väsentlig regel (5 kap. 3 § 4 KKL). Vårt förslag innebär således att notarier i tingsrätt även fortsättningsvis kan förordnas att handlägga mål om brott av nu angivet slag. När det gäller hastighetsöverträdelse innebär nuvarande praxis att det bara är i rena undantagsfall som spärrtiden bestäms till sex månader eller mer. Det är då fråga om hastighetsöverträdelser som ligger nära att bedömas som vårdslöshet i trafik. Som exempel kan nämnas hastighetsöverträdelse med 60 km/tim eller mer på 30-sträcka eller överskridande med mer än 70 km/tim på 50–110-väg. Det kan nämnas att det under år 1997 meddelades närmare 11 700 beslut om återkallelse på grund av brott

mot en från trafiksäkerhetssynpunkt väsentlig regel. I enbart 190 av dessa bestämdes spärrtiden till mer än sex månader.

I dag handläggs en del av körkortsmålen i länsrätt av notarier. Som framgår av redogörelsen i avsnitt 2.12 avgjordes under år 1998 sammanlagt 815 sådana mål av notarier. Det kan jämföras med att antalet brottmål som avgjordes av notarie i tingsrätt under perioden 1995–1999 varierade mellan drygt 7 600 och knappt 9 800 per år. Merparten av dessa mål avsåg trafikbrott av det slag som kan föranleda ett körkortsingripande. Våra förslag i denna del medför att frågor om körkortsingripande kommer att prövas av notarier i betydligt större utsträckning än enligt nuvarande ordning.

För närvarande tillämpas ett förfarande med generella förordnanden av tingsnotarier med stöd av 19 § TI. Förfarandet innebär att notarien förordnas att på eget ansvar handlägga mål som endast rör brott för vilket inte är stadgat svårare straff än böter. Förordnandet är inte begränsat till ett specifikt mål utan gäller generellt. Vid i vart fall de större tingsrätterna gäller att inkommande notariemål lottas direkt på en särskild rotel, där de handläggs av notarie. Utöver generella förordnanden förekommer att notarier förordnas med stöd av 20 § TI att handlägga ett visst brottmål.

I länsrätterna gäller delvis en annan ordning. Precis som i tingsrätt gäller notariens förordnande generellt för en viss målkategori. Däremot lottas varje mål på en rotelinnehavare, vilken efter prövning i varje särskilt fall får avgöra om målet är av sådan art att det kan handläggas av en notarie. Allmänt gäller att notarie får handlägga endast mål av enkel beskaffenhet som inte kräver särskild erfarenhet. För körkortsmålens del anses gälla att notarie inte bör på eget ansvar handlägga mål i vilket det är aktuellt med spärrtid om två år eller mer eller mål i vilket det är tveksamt om körkortsingripandet skall ske i form av varning eller återkallelse.

Som vi framhåller ovan innebär våra förslag att körkortsingripanden kommer att handläggas av notarier i större utsträckning än vad som nu är fallet. Det gäller framför allt då det enligt nuvarande ordning står och väger mellan varning och körkortsåterkallelse. Vi menar att lämpligheten i denna utökade användning av notarier måste bedömas mot bakgrund av våra förslag i övrigt, vilka kommer att leda till att körkortsfrågan blir mer förutsebar och därmed lättare att avgöra. Körkortsingripandet skall bestämmas med ledning av straffrättsliga överväganden av det slag som notarien skall göra redan vid fastställandet av bötesstraffet. Härtill kommer att Riksåklagaren skall få i uppdrag att fastställa föreskrifter för de körkortsingripanden som handläggs i den summariska straffprocessen. Dessa föreskrifter bör kunna tjäna

som vägledning när frågan om körkortsingripande handläggs av notarie i tingsrätt.

14.3. Personutredning

Vid huvudförhandlingen skall förebringas erforderlig utredning om den tilltalades personliga förhållanden med avseende på körkortsinnehavet.

I 46 kap. 9 § RB finns bestämmelser om den personutredning som skall finnas i brottmål. Vid huvudförhandlingen skall förebringas utredning om tidigare straff, som den tilltalade dömts till, och om hans levnadsomständigheter och andra personliga förhållanden, som kan antas vara av betydelse. Denna personutredning behöver dock finnas bara om det kan antas att påföljden kommer att bli annan än böter eller om det annars finns särskilda skäl. Utredningen om den tilltalades person presenteras genom föredragning av det skriftliga materialet och genom frågor till i första hand den tilltalade själv.

Viss utredning om den tilltalades person skall ingå i förundersökningsprotokollet, vilket enligt 45 kap. 7 § RB skall ges in till rätten när åtal väcks eller så snart som möjligt därefter. Enligt nuvarande ordning ger åklagaren in exempelvis utdrag ur folkbokföringsregistret och ibland också utdrag ur kriminalregistret. Det förekommer att han dessutom ger in utdrag ur körkortsregistret, när en person som har eller har haft körkort åtalas för trafikbrott.

Prövningen av körkortsfrågan i brottmål förutsätter att domstolen har tillgång till erforderliga uppgifter om den tilltalades personliga förhållanden. Det gäller uppgifter av det slag som skall finnas tillgängliga vid utfärdandet av ordningsbots- och strafföreläggande, jfr. avsnitt 13.1.2. Erforderliga registerutdrag kan ges in till rätten av åklagaren när han ansöker om stämning. Det bör dock framhållas att tillgången till olika register och annan information är ett område som är under utveckling. Ordningen för domstolens inhämtande av ifrågavarande uppgifter måste självfallet anpassas efter den verklighet som råder vid en överflyttning av körkortsingripanden till straffprocessen. Det saknas därför skäl att i detta sammanhang närmare föreslå hur detta förfarande bör utformas.

I vissa fall kan det vara behövligt att inhämta närmare uppgifter om den tilltalades personliga förhållanden. Det kan gälla exempelvis hans behov av att kunna köra bil. Det framstår som självklart att den som vill göra gällande att han har ett särskilt stort behov av att kunna köra

själv bör lämna uppgifter om de förhållanden som medför behovet. I allmänhet bör de uppgifter som körkortshavaren lämnar vid huvudförhandlingen vara tillräckliga, men ingenting hindrar att domstolen, som alltid har ett övergripande ansvar för att erforderlig personutredning förebringas i målet, under handläggningen bereder körkortshavaren tillfälle att skriftligen redogöra för sina personliga förhållanden av betydelse i sammanhanget. Undantagsvis kan det finnas behov av ytterligare utredning. Den bör i så fall kunna tillhandahållas genom den personutredning som rätten ibland inhämtar från frivårdsmyndighet med stöd av lag (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m.

14.4. Körkortshavarens utevaro från huvudförhandling

Möjligheten att avgöra brottmål i den tilltalades utevaro påverkas inte av att fråga om körkortsingripande prövas i målet.

I 46 kap. 15 § RB behandlas den situationen att den tilltalade uteblir från huvudförhandling i brottmål. Av paragrafens andra stycke framgår när målet kan avgöras trots hans utevaro. En allmän förutsättning är att saken kan utredas tillfredsställande. Därutöver skall åtminstone ett av tre i bestämmelsen angivna villkor vara uppfyllt. Ett sådant är att det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse i högst tre månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening.

Frågan om allmän domstol skall kunna avgöra körkortsfrågan i den tilltalades utevaro behandlades av Trafikmålskommittén (SOU 1972:70 s. 149 f.) och av 1976 års Körkortsutredning (SOU 1978:27 s. 115 ff.). Trafikmålskommittén menade att en bedömning av den tilltalades person ingick som ett viktigt led i beslutsfattandet vid körkortsingripande, men att detta intresse måste vägas mot de olägenheter som ett krav på personlig inställelse kan innebära för den enskilde. Kommittén fann att krav på personlig inställelse i princip borde gälla, men att undantag från denna huvudregel borde vara möjligt, när beslut om körkortsspärr i högst tre månader meddelades. – Som framgår av redogörelsen i kapitel 4 föregicks 1976 års Körkortsutredning av att riksdagen hade uttalat att allmän domstol borde besluta om körkortsåterkallelse vid vissa allvarliga trafikbrott. Körkortsutredningen framhöll att möjligheten att döma den tilltalade i hans utevaro var ganska beskurna i de aktuella trafikmålen. I princip skulle möjligheten

kunna utnyttjas endast vid lindrigare fall av rattonykterhet och erkända smitningar av mindre allvarligt slag. Utredningen menade att spärrtiden i dessa fall skulle bli förhållandevis kort och att något undantag från den dåvarande huvudregeln i 46 kap. 15 § andra stycket RB knappast var nödvändigt för att möjliggöra prövning av körkortsfrågan i dessa mål.

Det finns anledning att erinra om att inställda domstolsförhandlingar medför onödiga kostnader och andra olägenheter för både domstolen och för dem som kallats till förhandlingen. Bestämmelsen i 46 kap. 15 § RB syftar bl.a. till att motverka dessa olägenheter. Enligt vår uppfattning måste det vara möjligt att i den tilltalades utevaro avgöra också brottmål i vilka fråga om körkortsingripande prövas. Samtidigt bör det övervägas om denna möjlighet bör begränsas med hänsyn till att främst beslut om längre förarförbud kan medföra kännbara konsekvenser för den enskilde. Det finns därvid anledning att erinra om att den nuvarande bestämmelsen i 46 kap. 15 § RB ger utrymme för att i den tilltalades utevaro döma till böter, villkorlig dom, skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening. Har den tilltalade tidigare uteblivit från huvudförhandling i målet kan domstolen dessutom döma till fängelse i högst tre månader. Enligt vår uppfattning måste i vart fall fängelse och skyddstillsyn anses betydligt mer ingripande än beslut om förarförbud. Vår slutsats blir därför att det saknas skäl att begränsa tillämpligheten av 46 kap. 15 § RB i mål där fråga om körkortsingripande prövas.

14.5. Domstolens avgörande

Beslut om körkortsingripande skall tas in i domen. Möjligheten att utfärda dom i förenklad form påverkas inte av att sådant beslut innefattas i domen. Är det fråga om förarförbud, måste domen delges med körkortshavaren, om den inte har avkunnats i hans närvaro.

I 30 kap. RB finns bestämmelser om dom och beslut i brottmål. Enligt vår uppfattning kan körkortsingripanden på grund av brott föras över till straffprocessen utan ändringar i kapitlets bestämmelser. Beslutet om körkortsingripande skall självfallet tas in i domen.

I sammanhanget bör bestämmelsen i 30 kap. 6 § RB nämnas. Den ger möjlighet att utfärda dom i förenklad form, s.k. blankettdom, om den tilltalade har erkänt gärningen och påföljden bestäms till annat än fängelse eller sluten ungdomsvård eller till fängelse i högst sex

månader. En dom i förenklad form innehåller inga egentliga domskäl. Förfarandet kan användas utan hinder av att domen innehåller beslut om särskild rättsverkan som exempelvis förverkande. Däremot torde en fullständig dom oftast utfärdas när domstolen har att ta ställning i en fråga om utvisning. Av bestämmelsens andra stycke följer att förenklad dom kan användas också när det i målet förs talan om enskilt anspråk i anledning av brott, om den tilltalade medger anspråket eller om rätten finner saken uppenbar.

Enligt förarbetena syftar bestämmelsen i 30 kap. 6 § RB till att förenkla domskrivningen i brottmål när varken parter eller andra har något befogat intresse av att få en fullständig dom i skriftlig form. Av motivuttalanden framgår att domen inte får utfärdas i förenklad form, om bedömningen av gärningen är tveksam. Påföljdsfrågan måste vara klar och parterna måste kunna förväntas godta den valda påföljden.

Enligt vår uppfattning saknas skäl att begränsa möjligheten för domstol att utfärda dom i förenklad form av det skälet att domen innehåller beslut om körkortsingripande. Är förutsättningarna i övrigt uppfyllda, bör domstolen kunna utfärda en s.k. blankettdom, när körkortsfrågan är av förhållandevis enkel beskaffenhet och det dessutom kan antas att parterna kommer att godta ingripandet. I sammanhanget kan nämnas att bestämmelserna om domskrivning är föremål för översyn. Den 1 juli 1999 beslutade regeringen att tillsätta en särskild utredare med uppdrag att se över processen i allmän domstol (dir. 1999:62). I direktiven pekar regeringen bl.a. på behovet av att reformera reglerna för domskrivning. Utredaren skall undersöka om det går att underlätta domstolarnas arbete genom ett system där avgörandet inte skrivs ut fullständigt då varken parterna eller någon annan har behov av det.

Enligt bestämmelsen i 30 kap. 7 § sjätte stycket RB skall, när ett mål har avgjorts, parterna snarast underrättas skriftligen om utgången i målet. Underrättelseskyldigheten fullgörs genom att part utan formell delgivning tillställs en kopia av domen. Fråga är om en överföring av körkortsingripanden till straffprocessen medför att brottmålsdomar med beslut om förarförbud måste delges med den dömde, när domen inte har avkunnats i hans närvaro. Frågan är av intresse mot bakgrund av dels reglerna om olovlig körning, dels vårt förslag om när beslut om förarförbud skall börja att gälla, se avsnitt 12.3.

Av 3 § TBL framgår att den som uppsåtligen för körkortspliktigt fordon utan att vara berättigad därtill skall dömas för olovlig körning. Som framgår av bl.a. rättsfallet NJA 1986 s. 392 förutsätter straffansvar för detta brott att rekvisitet ”utan att vara berättigad” omfattas av gärningsmannens uppsåt. Straffbarhet kan således inte inträda redan vid oaktsamhet i detta hänseende. Det är bl.a. mot denna

bakgrund som bestämmelsen i 7 kap. 7 § KKL skall ses. Den föreskriver att beslut om körkortsingripande skall delges den som beslutet rör. Enligt vår uppfattning måste i princip motsvarande gälla för brottmålsdomar som innefattar ett beslut om förarförbud. Detta följer av kravet på uppsåt i ovan angivet avseende. Brottmålsdomen måste således delges med den dömde enligt bestämmelserna i delgivningslagen (1970:428), såvida inte domen har avkunnats i hans närvaro. Vårt ställningstagande skulle kunna ifrågasättas mot bakgrund av att brottmålet avgörs efter huvudförhandling till vilken den tilltalade har delgivits kallelse. Det skulle därför kunna hävdas att den dömde känt till att huvudförhandlingen skulle äga rum och att han därför inte behöver delges den dom som eventuellt avkunnades vid förhandlingen. Vi anser emellertid att denna omständighet inte utgör skäl att frångå kravet på delgivning.

I sammanhanget finns skäl att framhålla möjligheten att använda s.k. förenklad delgivning enligt 3 a § delgivningslagen (1970:428). Förfarandet bygger på tanken att den som känner till att ett mål eller ärende pågår vid exempelvis en domstol bör bevaka sin post och underrätta domstolen om eventuella adressändringar och liknande. Den som har inlett ett mål och den som har delgivits vid något tillfälle i målet kan därefter delges genom att ett vanligt brev skickas med posten till hans senast kända adress. Någon dag senare skall domstolen dessutom skicka ett meddelande om det första brevet. Delgivning skall i princip anses ha skett två veckor efter det att meddelandet skickades. Förfarandet innebär att det skapas en presumtion för att mottagaren är delgiven. Enligt vår uppfattning är det av bl.a. samhällsekonomiska skäl angeläget att förfarandet med förenklad delgivning används för att delge domar med beslut om förarförbud.

14.6. Rätten att överklaga

Tingsrätts beslut om körkortsingripande kan överklagas till hovrätt enligt reglerna i 49 kap. RB. Huruvida prövningstillstånd krävs avgörs av den straffrättsliga påföljden.

I 49 kap. RB finns bestämmelser om rätten att överklaga domar och beslut som meddelats av tingsrätt. Kapitlet gäller såväl avgöranden i brottmål och tvistemål som beslut i ärenden som handläggs enligt reglerna i rättegångsbalken. Kapitlets bestämmelser behandlar huvudsakligen i vilka fall och vid vilken tidpunkt som överklagande får ske samt frågor om prövningstillstånd.

Tingsrättens beslut om körkortsingripande skall kunna överklagas till hovrätt enligt reglerna i 49 kap. RB. Det gäller oavsett om beslutet avser prickning eller förarförbud. Fråga är om och i så fall i vilken utsträckning det bör krävas prövningstillstånd för att hovrätt skall pröva det överklagade beslutet.

Enligt 49 kap. 13 § RB krävs i brottmål prövningstillstånd för att hovrätten skall pröva en tingsrätts dom genom vilken den tilltalade inte dömts till annan påföljd än böter. Detsamma gäller om han har frikänts från ansvar för brott för vilket det inte är föreskrivet svårare straff än fängelse i sex månader. Kravet på prövningstillstånd gäller även beslut som får överklagas endast i samband med överklagande av dom. Av bestämmelsen i 49 kap. 14 § framgår under vilka förutsättningar som hovrätten får meddela prövningstillstånd.

Enligt förarbetena till 49 kap. 13 § RB följer det av paragrafens formulering att det krävs prövningstillstånd även om tingsrätten har beslutat om t.ex. förverkande samtidigt som den bestämt påföljden till böter (prop. 1992/93:216 s. 89). Detta anses följa av att förverkandet inte utgör en påföljd i paragrafens mening. Detsamma synes gälla andra frågor som hör till ansvarsfrågan utan att utgöra påföljd, t.ex. frågor om företagsbot eller annan särskild rättsverkan. (I princip skulle även beslut om utvisning behandlas på samma sätt, men enligt 4 kap. 7 § utlänningslagen (1989:529) får en utlänning utvisas bara om han döms till svårare straff än böter.) Enligt departementschefen omfattar kravet på prövningstillstånd alla frågor som har avgjorts genom domen, oavsett om domen överklagas i påföljdsdelen eller ej.

Av 49 kap. 13 § femte stycket RB följer genom en hänvisning till 54 kap. 11 § tredje stycket RB att om en ansvarsfråga tas upp till prövning, hela ansvarsfrågan beträffande den gärning som överklagandet avser blir föremål för hovrättens prövning. Det är således inte möjligt att inom ramen för ett överklagande begränsa ett prövningstillstånd till att gälla endast påföljden eller t.ex. ett beslut om förverkande.

Av det hittills sagda följer att det är den straffrättsliga påföljden som avgör huruvida det krävs prövningstillstånd eller ej. Har tingsrätten bestämt påföljden till böter, fordras prövningstillstånd även om tingsrätten i domen beslutat om exempelvis förverkande eller annan särskild rättsverkan av brottet. Enligt vår uppfattning bör i princip detsamma gälla när brottmålsdomen innehåller ett beslut om körkortsingripande. Därvid finns anledning att erinra om bakgrunden till reglerna om prövningstillstånd. Hovrätternas främsta uppgift har ansetts vara att, efter en kontroll av den materiella riktigheten i tingsrättens avgörande, rätta eventuella felaktigheter i avgörandet. Hovrätterna skall därutöver kontrollera om tingsrätterna handlägger

målen korrekt i formellt hänseende och ha ett ansvar för rättsbildningen.

Körkortsingripande i form av förarförbud kan i vissa fall innebära betydande olägenheter för den enskilde. Det kan därför ifrågasättas om kravet på prövningstillstånd skall gälla också vid förarförbud som överstiger en viss längd. Frågan bör ses mot bakgrund av vad som sägs ovan om bakgrunden till reglerna om prövningstillstånd. Därjämte finns anledning att beakta bestämmelsen i 49 kap. 14 § andra punkten RB, av vilken följer att prövningstillstånd får meddelas, om det finns anledning att ändra det slut som tingsrätten kommit till. Denna s.k. ändringsdispens har ansetts vara den centrala dispensgrunden (prop. 1996/97:131 s. 56 f.). I propositionen behandlades frågan hur sannolikt det bör vara att en prövning av saken i hovrätten skulle leda till en ändring av tingsrättens avgörande för att ändringsdispens skall beviljas. Regeringen framhöll som sin bestämda uppfattning att detta krav bör vara lågt. Det skall räcka att hovrätten finner anledning att betvivla utgångens riktighet för att prövningstillstånd skall meddelas. Således gäller att alla avgöranden som bedöms som tveksamma skall tas upp till prövning.

Enligt vår uppfattning innebär möjligheten till ändringsdispens att det saknas anledning att begränsa kravet på prövningstillstånd för de fall brottmålsdomen innehåller beslut om förarförbud. Det gäller också vid längre förarförbud. När det gäller frågan om förarförbudets längd finns det anledning att beröra möjligheterna till ändringsdispens i straffmätningsfrågor. I båda fallen är det fråga om ett slags skälighetsprövning, vilket inte sällan gör det svårt att beteckna en viss bedömning som den enda riktiga. I ovan nämnda proposition framhöll regeringen att den omständigheten att hovrätten för sin del kanske skulle ha valt ett något lägre eller högre straff än tingsrätten inte innebär att tingsrättens avgörande skall betecknas som felaktigt eller materiellt oriktigt och därför föranleda prövningstillstånd. Regeringen framhöll vidare att vid en viss punkt, om tingsrättens straffmätning i mer avsevärd mån avviker från vad hovrätten anser att brottet bör föranleda, kan det däremot finnas anledning för hovrätten att ifrågasätta en ändring av tingsrättens avgörande. Enligt vår uppfattning bör samma synsätt kunna accepteras när det är fråga om förarförbud.

15. Handläggning av beslut om tillfälligt förarförbud

15.1. Inledning

I avsnitt 2.6 redogör vi för den nuvarande ordningen för omhändertagande av körkort. I korthet gäller att körkortet skall omhändertas av polis eller åklagare, om det på sannolika skäl kan antas att körkortet kommer att återkallas på grund av grov vårdslöshet i trafik, rattfylleribrott eller på grund av brott mot regel som är väsentlig från trafiksäkerhetssynpunkt. Detsamma gäller när körkortshavaren har visat tydliga tecken på påverkan av alkohol eller annat ämne vid förandet av motordrivet fordon eller spårvagn. Omhändertagande skall dessutom ske om körkortshavaren av medicinska skäl kan antas utgöra en trafikfara eller om körkortet är ogiltigt. Under år 1998 omhändertogs drygt 19 000 körkort. Beslutet om omhändertagande skall inom 48 timmar sändas till länsstyrelsen, som utan dröjsmål skall pröva om körkortet skall återkallas tills vidare eller lämnas tillbaka till körkortshavaren. Körkortet skall återkallas tills vidare, om det på sannolika skäl kan antas att det kommer att återkallas på någon av de grunder som anges i 5 kap. 3 § 1–7 KKL. Grundas beslutet på misstanke om brottslig gärning, skall beslutets giltighetstid begränsas enligt vad som gäller för spärrtid. Under år 1998 meddelades knappt 13 500 interimistiska beslut om återkallelse.

I avsnitt 10.6 föreslår vi att institutet omhändertagande skall avskaffas såvitt gäller ingripanden som grundas på misstanke om trafikbrott. Ingripandet skall i stället ske i form av ett beslut om tillfälligt förarförbud. Våra överväganden i detta kapitel bygger på den föreslagna benämningen.

15.2. Beslut om tillfälligt förarförbud

Beslut om tillfälligt förarförbud skall kunna meddelas av polis och åklagare. Om beslutet meddelas i omedelbar anslutning till trafikbrottet, skall körkortshavaren kunna ges rätt att köra vidare under en begränsad tid.

Beslut om tillfälligt förarförbud skall meddelas i de situationer som i dag föranleder ett beslut om omhändertagande på grund av misstanke om brott och som anges i 5 kap. 7 § 2 KKL. Tillfälligt förarförbud skall således beslutas, om det på sannolika skäl kan antas att körkortshavaren kommer att få förarförbud på grund av grov vårdslöshet i trafik, rattfylleribrott eller på grund av brott mot 30 § första, andra eller tredje stycket järnvägssäkerhetslagen (1990:1157). Detsamma gäller om det på sannolika skäl kan antas att körkortshavaren kommer att få förarförbud på grund av att han överskridit högsta tillåtna hastighet, kört mot rött ljus, brutit mot stopplikt, kört om vid övergångsställe eller brutit mot någon annan regel som är väsentlig från trafiksäkerhetssynpunkt.

Beslut om tillfälligt förarförbud skall meddelas på i princip samma sätt som beslut om omhändertaganden enligt nuvarande ordning (jfr 7 kap. 4 § KKL). Det innebär att beslutet skall meddelas av polismyndighet eller åklagare. I flertalet fall kommer beslutet att meddelas av polis i direkt anslutning till det trafikbrott som föranleder ingripandet.

Enligt den nuvarande ordningen kan den som har fått sitt körkort omhändertaget medges rätt att fortsätta att köra under 48 timmar närmast efter omhändertagandet, om detta har skett på grund av brott som avses i 5 kap. 3 § 4 KKL (brott mot regel som är väsentlig från trafiksäkerhetssynpunkt). Möjligheten att medge rätt att fortsätta att köra har motiverats med de praktiska problem som uppkommer när ett beslut om omhändertagande meddelas på platsen för ett trafikbrott. Att inte låta föraren köra från platsen skulle i många fall medföra betydande praktiska svårigheter, såväl för polisen som för andra trafikanter och den felande. Detsamma gäller givetvis vid beslut om tillfälligt förarförbud. Vi föreslår därför att den som har meddelats ett sådant beslut skall kunna medges rätt att fortsätta att köra under 48 timmar närmast efter ingripandet. Liksom enligt nuvarande ordning skall ett sådant medgivande kunna ges, om det är fråga om ett ingripande på grund av trafikbrott av det slag som avses i 5 kap. 3 § 4 KKL. Vi vill dock påminna om de principiella problem som 48timmarsregeln medför, se avsnitt 7.1.1 och 7.2.1.

15.3. Prövning av beslut om tillfälligt förarförbud

Beslut om tillfälligt förarförbud som har meddelats av polismyndighet får överklagas till åklagare. Beslut som har meddelats av åklagare får överklagas till allmän domstol. Den som vill överklaga får göra det utan någon begränsning i tiden. Överklagandet skall göras skriftligen. Polismyndighet och åklagare kan ompröva sitt beslut enligt bestämmelserna i förvaltningslagen.

Överklagade beslut om tillfälligt förarförbud skall handläggas i domstol enligt reglerna i rättegångsbalken om handläggningen av s.k. bötesmål. I körkortslagen införs dock vissa särskilda bestämmelser. De innebär bl.a. att överklagandet i allmänhet prövas efter skriftlig handläggning.

Överklagade beslut om tillfälligt förarförbud skall prövas skyndsamt.

Reglerna för prövning av beslut om tillfälligt förarförbud måste bestämmas med hänsyn till olika och delvis motstridiga intressen. Det är främst kravet på rättssäkerhet och behovet av en ändamålsenlig resursanvändning hos de straffprocessuella myndigheterna och de allmänna domstolarna som är svåra att förena. Svårigheten förstärks av den omfattande användningen av interimistiska körkortsingripanden. I sammanhanget bör framhållas att ett genomförande av våra förslag skulle innebära att antalet beslut om tillfälligt förarförbud troligen skulle bli lägre än antalet körkortsomhändertaganden enligt nuvarande ordning. Detta följer som en direkt konsekvens av möjligheten att avgöra körkortsingripandet inom ramen för förfarandet med ordningsbot. Om körkortshavaren godkänner ordningsbotsföreläggandet, är körkortsfrågan avgjord och något interimistiskt beslut om förarförbud behövs således inte.

15.3.1. När skall interimistiska beslut om förarförbud prövas?

En första fråga gäller vad som skall krävas för att ett interimistiskt beslut om förarförbud skall bli föremål för prövning. Som framgår ovan innebär den nuvarande ordningen att samtliga beslut om omhändertagande skall överlämnas till länsstyrelsen för prövning. Det krävs således inte att körkortshavaren överklagar beslutet eller på annat

sätt initierar prövningen. Enligt vår uppfattning skulle en motsvarande ordning beträffande beslut om tillfälligt förarförbud innebära en alltför stor belastning på de straffprocessuella myndigheterna och tingsrätterna. Vi menar dessutom att det inte är orimligt att kräva något slags initiativ från den som vill att beslutet skall prövas. Vi föreslår därför att beslut om tillfälligt förarförbud skall prövas bara om körkortshavaren överklagar beslutet.

Det kan nämnas att motsvarande gäller i andra liknande sammanhang. Så gäller exempelvis enligt 27 kap. 6 § RB att den som har drabbats av ett beslag, som har verkställts utan rättens förordnande, får begära rättens prövning. Utan en sådan begäran sker inte någon prövning av det beslagsbeslut som meddelats av undersökningsledaren eller av åklagaren. En liknande ordning gäller vid beslut om reseförbud enligt bestämmelsen i 25 kap. 5 § RB. Vårt förslag bör ses också mot bakgrund av att det enligt nuvarande ordning är mycket ovanligt att polisens beslut om omhändertagande ändras av länsstyrelserna. Vi har tidigare nämnt att antalet omhändertaganden uppgick till drygt 19 000 under år 1998. Under samma år upphävdes endast 365 sådana beslut.

15.3.2. Instansordningen

Instansordningen för prövningen av överklagade beslut om tillfälligt förarförbud kan utformas på flera olika sätt. Polismyndighet, åklagare och allmän domstol kan på olika sätt ta del i handläggningen. Hur uppgifterna skall fördelas måste avgöras mot bakgrund av såväl kravet på rättssäkerhet som intresset av en effektiv resursanvändning. Enligt vår uppfattning ligger i kravet på rättssäkerhet att det alltid måste vara möjligt att få beslutet prövat i domstol. Det kan i sammanhanget dock nämnas att ett sådant krav inte alltid följer av Europakonventionen, se avsnitt 6.1.2.

Beslut om tillfälligt förarförbud, som har meddelats av polis, bör emellertid inte få överklagas direkt till domstol. En sådan ordning skulle med tanke på den betydande ärendemängden medföra en belastning på tingsrätterna som inte skulle vara samhällsekonomiskt försvarbar. Därvid finns skäl att åter uppmärksamma den låga ändringsfrekvens som för närvarande gäller vid länsstyrelsernas prövning av beslut om omhändertaganden. Det saknas skäl att tro att beslut om tillfälligt förarförbud kommer att ändras i väsentligt större omfattning.

Av det hittills sagda följer att polisens beslut om tillfälligt förarförbud bör prövas antingen av polismyndigheten eller av åklagare. En prövning av polismyndigheten skulle innebära att frågan under-

ställdes en överordnad tjänsteman i befälsställning. Vid valet mellan polismyndighet och åklagare finns skäl att beakta den omständigheten att merparten av de trafikbrott som föranleder ett körkortsingripande är av sådan beskaffenhet att förundersökningen vanligen färdigställs i omedelbar anslutning till polisingripandet eller i vart fall senare samma dag eller dagen därpå. När förundersökningen har slutförts, överlämnas ärendet till åklagare för bedömning. Samtliga de gärningar som är aktuella kan också antas bli handlagda av åklagare i något skede. Det framstår därför som rimligt att åklagaren skall pröva överklagandet av polisens beslut om tillfälligt förarförbud. På så sätt säkerställs en enhetlig bedömning i åtalsfrågan och i prövningen av det överklagade beslutet.

15.3.3. Hur man överklagar och polismyndighetens omprövning

Reglerna för hur beslut om tillfälligt förarförbud överklagas till åklagare kan delvis utformas i enlighet med vad som gäller enligt nuvarande ordning för överklagande av länsstyrelsens interimistiska beslut om körkortsåterkallelse. Det innebär att överklagandet skall ske skriftligen. Av överklagandet måste självfallet framgå vilket beslut som avses och vilken ändring som körkortshavaren begär. Han kan exempelvis yrka att beslutet omedelbart skall upphävas eller att dess giltighetstid skall sättas ned. Körkortshavaren bör dessutom ange de omständigheter som han vill anföra till stöd för sitt yrkande.

En särskild fråga gäller om rätten att överklaga skall vara inskränkt till viss tid. Generellt gäller för straffprocessuella tvångsmedel att de kan överklagas utan begränsning i tiden. Så är fallet beträffande exempelvis beslut om att någon skall vara häktad, tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a § RB och beslut om reseförbud. Vi menar att detsamma bör gälla beslut om tillfälligt förarförbud.

Överklagandet skall ställas till åklagaren, men ges in till den polismyndighet som har meddelat det interimistiska beslutet. En särskild fråga gäller polismyndighetens möjlighet att ändra det överklagade beslutet. Förvaltningslagen (1986:223) innehåller en särskild bestämmelse om omprövning av beslut (27 §). Finner en myndighet att ett beslut, som den har meddelat som första instans, är uppenbart oriktigt på grund av nya omständigheter eller av annan anledning, skall myndigheten ändra beslutet, om det kan ske snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon enskild part. Enligt bestämmelsen i 28 § FL förfaller ett överklagande av en myndighets beslut, om myndigheten själv ändrar beslutet så som klaganden begär. Ändrar

myndigheten beslutet på annat sätt, skall överklagandet anses omfatta det nya beslutet.

Vi menar att såväl processekonomiska skäl som intresset av att felaktiga beslut rättas så snabbt som möjligt talar för att polismyndigheten bör kunna ändra överklagade beslut om tillfälligt förarförbud som är uppenbart felaktiga. Fråga är dock om det kan ske med stöd av den nuvarande regleringen i förvaltningslagen, vilken i princip gäller för den verksamhet som bedrivs vid polismyndigheterna. I 32 § FL görs emellertid det betydelsefulla undantaget att bestämmelserna i 8–30 §§ FL inte gäller i polismyndigheternas brottsbekämpande verksamhet. Av förarbetena till bestämmelsen följer att undantaget i 32 § FL omfattar polismyndigheternas verksamhet till förekommande eller beivrande av brott. Det kan gälla exempelvis den brottsförebyggande verksamheten, huvuddelen av övervakningsverksamheten samt spanings- och utredningsverksamheten. Frågor om tillfälligt förarförbud skulle utgöra ett nytt inslag i polismyndigheternas verksamhet och det kan diskuteras om det skulle omfattas av undantaget i 32 § FL. Vi menar att mycket talar för att så skulle bli fallet. Det följer bl.a. av de överväganden vi gjort om körkortsingripandets karaktär av straffrättslig sanktion, jfr. avsnitt 7.2.3. Vi föreslår därför att det i körkortslagstiftningen införs en särskild bestämmelse om möjligheten till omprövning. Bestämmelsen bör hänvisa till 27 och 28 §§ FL. Det bör framhållas att denna ändringsmöjlighet inte får leda till någon beaktansvärd fördröjning av åklagarens prövning.

Finner polismyndigheten att det interimistiska beslutet inte bör ändras, skall överklagandet omedelbart översändas till åklagaren för prövning. Till överklagandeskriften skall bifogas det överklagade beslutet, uppgift om delgivning, föreliggande utredning om brottet samt en redogörelse för de omständigheter som har legat till grund för ingripandet.

15.3.4. Förfarandet hos åklagaren

Finner åklagaren att det saknas skäl för att tillfälligt förarförbud skall gälla i avvaktan på att körkortsfrågan avgörs slutligt, skall han omedelbart upphäva polisens beslut. Körkortet skall då återlämnas till körkortshavaren, som åter får köra i enlighet med sin behörighet. Gör åklagaren däremot bedömningen att det tillfälliga förarförbudet bör fortsätta att gälla, skall han ogilla körkortshavarens ändringsyrkande med följd att det överklagade beslutet står fast. Innan han fattar ett sådant beslut måste de uppgifter som finns i ärendet kommuniceras med körkortshavaren, i den mån denne tidigare inte fått del av dem. Det

kan gälla uppgifter som framkommit i förundersökningen av brottet eller genom polisens redogörelse för de omständigheter som har legat till grund för ingripandet. Enligt vår uppfattning bör åklagaren i förekommande fall kunna sända uppgifterna till körkortshavaren utan krav på formell delgivning. Som regel bör körkortshavaren beredas tillfälle att yttra sig inom viss tid. Tiden för yttrande bör kunna sättas relativt kort. I sammanhanget kan nämnas att länsstyrelserna enligt nuvarande ordning i allmänhet ger körkortshavaren en frist om åtta dagar att yttra sig över polisens beslut om omhändertagande. Dessutom gäller att länsstyrelserna skickar föreläggandet till körkortshavaren utan krav på formell delgivning.

I flertalet fall torde den förberedande handläggningen hos åklagaren vara avslutad i och med att tiden för körkortshavarens yttrande löpt ut eller då yttrande kommit in. Åklagaren skall då utan dröjsmål pröva överklagandet och meddela beslut i frågan om tillfälligt förarförbud skall fortsätta att gälla. Körkortshavaren bör kunna underrättas om beslutet utan krav på formell delgivning.

Åklagarens beslut skall kunna överklagas till tingsrätt utan begränsning i tiden. Samma krav bör därvid ställas som vid överklagande av polismyndighetens beslut. Överklagandet skall riktas till tingsrätten, men ges in till åklagaren. Denne bör ha samma möjligheter som polismyndigheten att ompröva sitt beslut om tillfälligt förarförbud.

15.3.5. Förfarandet i domstol

Tingsrätternas prövning av överklagade beslut om tillfälligt förarförbud är en verksamhet som av principiella skäl bör omfattas av rättegångsbalkens regler om rättegången i brottmål. Enligt vår uppfattning innebär emellertid intresset av en snabb och enkel hantering att särskilda regler bör gälla i vissa avseenden för ifrågavarande prövning. Dessa regler bör föras in i körkortslagstiftningen. I den mån förfarandet inte regleras genom särskilda bestämmelser, skall handläggningen ske enligt rättegångsbalkens regler om mål som rör allmänt åtal för brott för vilket inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader. Vi skall i det följande ge en översiktlig redogörelse för hur handläggningen kan utformas.

En första fråga gäller vilken domstol som skall vara behörig att pröva det överklagande beslutet om tillfälligt förarförbud. Forumfrågan bör regleras av rättegångsbalkens allmänna forumregler. Det innebär att överklagandet skall prövas av den domstol som är rätt forum enligt reglerna i 19 kap. RB. I de flesta fall kommer prövningen således att ske vid tingsrätten i den ort där brottet förövades. Även ifrågavarande

prövning bör dock ofta kunna ske vid domstolen i den ort där körkortshavaren är bosatt med stöd av bestämmelsen i 19 kap. 1 § tredje stycket RB.

Frågan om domstolens sammansättning bör regleras av bestämmelsen i 1 kap. 3 b § andra stycket RB beträffande mål om brott för vilket inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader. Det innebär att prövningen kan göras av en lagfaren domare. I sammanhanget finns skäl att erinra om att det i 19 § TI föreskrivs att nämndemän alltid skall delta i avgörandet när en tingsnotarie handlägger brottmål vid huvudförhandling. Enligt vår uppfattning bör överklagade beslut om tillfälligt förarförbud kunna prövas på handlingarna utan nämnd av tingsnotarie som har tjänstgjort i mer än ett år och som bedöms ha tillräcklig erfarenhet och i övrigt vara lämplig.

En särskild fråga gäller i vilken utsträckning tingsnotarier skall kunna förordnas att handlägga överklagade interimistiska beslut om förarförbud. I avsnitt 14.2 föreslår vi en begränsning av möjligheten att förordna notarier när ett förarförbud av viss längd kan komma i fråga. Enligt vår uppfattning bör en motsvarande begränsning inte gälla, när det är fråga om att pröva överklagade beslut om tillfälligt förarförbud.

Förfarandet enligt rättegångsbalken bygger på muntlighet. En viktig fråga är om domstolen skall kunna pröva överklaganden av beslut om tillfälligt förarförbud efter ett skriftligt förfarande. Inte minst samhällsekonomiska skäl talar för en sådan ordning. Det kan konstateras att den nuvarande körkortslagstiftningen innebär att länsstyrelsen tillämpar ett skriftligt förfarande vid prövningen av omhändertaganden. Detsamma gäller i stor utsträckning också den överprövning som sker i förvaltningsdomstol av länsstyrelsens interimistiska beslut om återkallelse. Enligt vår uppfattning saknas skäl att låta inslagen av muntlighet i förfarandet öka när frågan förs över till straffprocessen. En sådan utveckling skulle med stor sannolikhet medföra ökade handläggningstider. Vi föreslår därför att domstolens handläggning av ifrågavarande ärenden som huvudregel skall vara skriftlig. I sammanhanget kan nämnas att det redan finns exempel på förfaranderegler som innebär att domstolen kan använda sig av skriftlig handläggning, trots att föremålet för prövningen har en direkt anknytning till rättegången i brottmål. Av 10 § lagen (1986:436) om näringsförbud följer att rätten kan besluta om s.k. tillfälligt näringsförbud efter ett skriftligt förfarande.

Vi föreslår således att rätten skall kunna pröva ifrågavarande frågor efter skriftlig handläggning. Med hänsyn till att ett beslut om tillfälligt förarförbud kan vara en ingripande åtgärd för den enskilde bör det dock vara möjligt att i vissa fall få till stånd ett muntligt förfarande.

Tingsrätten bör kunna hålla muntlig förhandling, om det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande. Vidare bör gälla att muntlig förhandling skall hållas, om körkortshavaren begär det och förhandlingen inte är uppenbart obehövlig. Tillämpningen av den föreslagna ordningen behandlas närmare i författningskommentaren. Vi vill dock framhålla att ju längre tid det interimistiska beslutet kan gälla, desto större anledning finns det att ha muntlig handläggning, eftersom det interimistiska beslutet får mer karaktär av straff ju längre det gäller.

Tingsrättens beslut skall kunna överklagas till hovrätten enligt bestämmelserna i rättegångsbalken. Det bör krävas prövningstillstånd för att hovrätten skall ta upp överklagandet till prövning.

Avslutningsvis finns anledning att än en gång framhålla nödvändigheten av skyndsamhet i handläggningen. Vi har övervägt att föreslå regler som innebär att domstolen skall avgöra frågan om interimistiskt förarförbud inom en viss i författning angiven tid. Sådana bestämmelser finns beträffande domstolens handläggning av frågor som rör exempelvis häktning och beslag som har verkställts utan rättens förordnande. Den nuvarande körkortslagstiftningen innehåller däremot inga sådana tidsfrister för förvaltningsdomstolarnas överprövning av interimistiska beslut om körkortsingripande. Det kan också antas att tidsåtgången kan variera väsentligt i olika ärenden, inte minst av hänsyn till körkortshavarens eget behov av utredning. Enligt vår uppfattning saknas därför skäl att i författning ange inom vilken tid som tingsrätten skall pröva överklagade beslut om tillfälligt förarförbud. Det bör vara tillräckligt att ange att rätten skall pröva överklagandet skyndsamt.

15.4. En avslutande kommentar

Våra förslag beträffande handläggningen av beslut om tillfälligt förarförbud bör ses mot bakgrund av behovet av att finna en lämplig avvägning mellan kravet på rättssäkerhet för den enskilde och behovet av en ändamålsenlig resursanvändning för de straffprocessuella myndigheterna och de allmänna domstolarna. Icke desto mindre kommer ifrågavarande handläggning att medföra en betydande belastning på det straffrättsliga systemet. Det gäller särskilt åklagarnas arbetsbörda. Vi vill därför åter framhålla att det finns anledning att göra en översyn av vilka av de interimistiska ingripandena, som verkligen kan anses nödvändiga ur ett trafiksäkerhetsperspektiv, jfr. avsnitt 7.1.1.

16. Handläggning av övriga körkortsingripanden

I kapitel 10–15 lämnar vi förslag till hur körkortsingripanden på grund av trafikbrott kan flyttas över till straffprocessen. Förslagen omfattar ingripanden av det slag som avses i 5 kap. 3 § 1–4 KKL. I det följande behandlar vi frågan om beslutsorganisationen för övriga körkortsingripanden bör ändras, om våra förslag genomförs, och på vilket sätt det i så fall bör ske. De ärenden som härvid avses är ingripanden enligt 5 kap. 3 § KKL på grund av opålitlighet i nykterhetshänseende (punkten 5), allmän brottslighet (punkten 6), medicinska skäl (punkten 7) eller på grund av formella skäl (punkten 8). I avsnitt 2.4.1 redogör vi för bl.a. dessa ingripandegrunder.

En självklar utgångspunkt är att beslut om körkortsingripande av angivet slag även i fortsättningen skall kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Våra fortsatta överväganden avser därför enbart beslutsorganisationen i första instans.

Enligt vår uppfattning finns det flera möjliga beslutsorganisationer för ifrågavarande ärenden. Ett alternativ är förstås att den nuvarande organisationen får vara kvar, så att körkortsingripandet även i fortsättningen skall prövas vid länsstyrelsen i det län där körkortshavaren är folkbokförd. Ett annat alternativ skulle kunna vara att samtliga ingripanden handläggs vid enbart någon eller några av landets länsstyrelser. Så gäller exempelvis redan att Länsstyrelsen i Stockholms län handlägger samtliga ärenden om s.k. överlastavgift för ägare till fordon registrerat i utlandet. Ytterligare ett alternativ skulle kunna vara att ifrågavarande körkortsingripanden flyttas över till Vägverket.

Det kan till en början konstateras att den nuvarande beslutsorganisationen fungerar väl. Vår utgångspunkt är därför att den bör behållas, om inte avgörande skäl talar för annat. Av särskild betydelse är därvid frågan om ifrågavarande körkortsingripanden utgör en tillräckligt stor arbetsuppgift för att de skall kunna handläggas rationellt med nuvarande organisation. Det finns därför anledning att

behandla dels hur många ärenden som det är fråga om, dels hur handläggningen är beskaffad.

I avsnitt 17.1.1 beräknar vi personalkostnaderna för länsstyrelsernas prövning av körkortsingripanden på grund av trafikbrott. Av vår beräkning framgår bl.a. att flertalet körkortsingripanden är av det slag som förs över till straffprocessen med våra förslag. Återstående ärenden utgör ungefär tio procent av samtliga körkortsingripanden, vilket bör motsvara cirka 5 000 ingripanden per år, jfr. avsnitt 2.3.

Körkortsingripanden på grund av opålitlighet i nykterhetshänseende, allmän brottslighet eller medicinska skäl initieras vanligen genom uppgifter i de underrättelser och domar som länsstyrelserna får in från Vägverket respektive de allmänna domstolarna. Det kan gälla exempelvis uppgifter om narkotikabrott eller annan allvarlig brottslighet, trafiknykterhetsbrott, missbruk av olika slag, allvarlig sjukdom eller beslut med stöd av lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. Av betydelse i sammanhanget är också de anmälningar som ges in till länsstyrelserna av läkare och polismyndigheter enligt 10 kap. 2 § KKL respektive 7 kap. 9 § KKF. Det är då fråga om anmälningar angående körkortshavare som av medicinska skäl är uppenbart olämpliga att inneha körkort eller som av annan anledning inte bör ha körkort. Körkortsingripande på grund av formella skäl föranleds av att körkortsinnehavaren inte har följt ett föreläggande om att inom viss tid ge in läkarintyg eller bevis om godkänt förarprov.

När det gäller körkortsingripanden på grund av opålitlighet i nykterhetshänseende, allmän brottslighet eller på grund av medicinska skäl bör framhållas att de i allmänhet är förhållandevis arbetskrävande. Länsstyrelsen måste göra en noggrann utredning av körkortsinnehavarens förhållanden, vilket inte sällan föranleder upprepade kontakter med körkortshavaren. Dessutom inhämtas i regel yttranden från läkare och olika myndigheter, som t.ex. socialtjänst, frivårdsmyndighet eller Vägverkets Trafikmedicinska råd.

Enligt vår uppfattning talar det hittills sagda för att den nuvarande beslutsorganisationen bör behållas. En decentraliserad organisation bör vara till fördel för beslutsfattarens kontakter med körkortshavaren och för arbetet med att inhämta erforderlig information från läkare och olika myndigheter.

Med beaktande av den mängd ärenden som det nu är fråga om och handläggningens beskaffenhet menar vi att det finns tillräckligt underlag för att dessa ärenden även i fortsättningen skall prövas av länsstyrelsen i det län där körkortshavaren är folkbokförd. Det bör också framhållas att den prövning som dessa ärenden förutsätter har mycket gemensamt med de överväganden som görs i ärenden om

körkortstillstånd och i ärenden om villkor för körkortsinnehav (se 3 kap. 10 § KKL). I samtliga fall handlar det om att bedöma i vilken mån en person uppfyller de krav som är förenade med innehav av körkort. Det kan gälla exempelvis hans pålitlighet i fråga om nykterhet, hans personliga lämplighet eller hans medicinska förutsättningar. Handläggningen av ifrågavarande körkortsingripanden bör således kunna organiseras tillsammans med exempelvis ärenden om körkortstillstånd. En sådan ordning bör kunna bidra till att länsstyrelserna kan behålla en hög kompetens i dessa frågor.

Vi föreslår således att körkortsingripanden av det slag som avses i 5 kap. 3 § 5–8 KKL även i fortsättningen skall ske vid länsstyrelsen i det län där körkortshavaren är folkbokförd.

17. Genomförandet av förslagen

17.1. Ekonomiska konsekvenser

I kapitel 8 finns en redogörelse för några av de argument som talar för respektive mot att körkortsingripanden på grund av brott skall flyttas över till straffprocessen. En av de fördelar som vi pekar på gäller möjligheten till kostnadsbesparingar för det allmänna. Enligt vår uppfattning torde det ur kostnadssynpunkt vara en given fördel att två skilda handläggningar ersätts med en gemensam. Vi skall i det följande utveckla denna ståndpunkt mot bakgrund av våra förslag till hur en överflyttning kan ske. För att få en uppfattning om de ekonomiska konsekvenserna för det allmänna, är det nödvändigt att behandla såväl de besparingar som skulle vinnas vid i första hand länsstyrelserna och de allmänna förvaltningsdomstolarna som de kostnadsökningar i straffprocessen som kommer att uppstå, om våra förslag genomförs.

17.1.1. Kostnader för den nuvarande ordningen

Länsstyrelserna

Som framgår av vår redogörelse i avsnitt 2.4.1 grundas det stora flertalet av alla beslut om körkortsingripande på trafikbrott av det slag som avses i 5 kap. 3 § 1–4 KKL. En överflyttning av dessa körkortsingripanden till straffprocessen i enlighet med våra förslag skulle således frigöra en betydande del av de resurser som i dag krävs för att länsstyrelserna skall kunna fullgöra sin uppgift att pröva frågor om körkortsingripande. Det handlar då i första hand om personalkostnader. För att få en uppfattning om storleken på dessa, har vi undersökt hur många årsarbetskrafter som i dag är sysselsatta vid landets länsstyrelser med körkortsingripanden. Undersökningen har gjorts med hjälp av Körkortsföreningen, vilken är en sammanslutning för dem som arbetar med körkortsfrågor vid länsstyrelserna. Undersökningen visar att

sammanlagt 134 årsarbetskrafter för närvarande är sysselsatta med att handlägga ärenden om körkortsingripanden vid länsstyrelserna. Arbetskraften kan delas in i tre olika tjänstemannagrupper – administrativ personal (53), som utför de kontorsgöromål som är en förutsättning för verksamheten, handläggare (51), vilka har till uppgift att bereda ärendena för beslut, samt beslutsfattare (30). Siffrorna inom parentes anger antalet årsarbetskrafter inom varje grupp.

Arbetet med körkortsingripanden vid länsstyrelserna är i allmänhet organiserat så att varje befattningshavare arbetar med samtliga typer av ingripanden. Det är därför inte möjligt att direkt få fram hur många årsarbetskrafter som är sysselsatta med just körkortsingripanden på grund av trafikbrott. Det är således nödvändigt att göra en uppskattning av det antal årsarbetskrafter som skulle försvinna från länsstyrelserna, om våra förslag genomförs. För att kunna göra en sådan beräkning måste vi först få en uppfattning om hur många körkortsingripanden som grundas på trafikbrott av det slag som avses i 5 kap. 3 § 1–4 KKL. Vi har därvid valt att utgå från den redovisning som lämnades av 1994 års körkortsutredning beträffande körkortsåterkallelser som beslutades under perioden 1 januari 1993–30 juni 1995 (SOU 1996:114 s. 75). Om man bortser från de återkallelser som hänfördes till mer än en grund, framgår att närmare 88 procent av alla återkallelser under den aktuella perioden grundades på trafikbrott av det slag som avses i 5 kap. 3 § 1–4 KKL. Enligt vår uppfattning bör förhållandet i stort sett vara detsamma beträffande användningen av varningsinstitutet. En enkel beräkning ger då vid handen att närmare 118 årsarbetskrafter i dag är sysselsatta med de körkortsingripanden som vi föreslår skall flyttas över till straffprocessen (134 x 0,88 = 117,9). Emellertid måste hänsyn tas till det förhållandet att körkortsingripanden som grundas på trafikbrott generellt sett är mindre arbetskrävande än ingripanden på grund av exempelvis opålitlighet i nykterhetshänseende eller medicinska skäl jämför avsnitt 16. Det innebär att beräkningen av antalet berörda årsarbetskrafter måste justeras. Sammanfattningsvis blir vår bedömning att ett genomförande av våra förslag skulle frigöra resurser motsvarande i vart fall 100 årsarbetskrafter vid landets länsstyrelser.

För att få en uppfattning om personalkostnaden för dessa 100 årsarbetskrafter har vi undersökt personalkostnaderna vid trafikenheten vid Länsstyrelsen i Stockholms län. Vid enheten är 22 årsarbetskrafter sysselsatta med körkortsingripanden. Under innevarande år uppgår personalkostnaden till cirka 8 miljoner kronor. Det innebär att den genomsnittliga kostnaden för varje årsarbetare uppgår till cirka 360 000 kronor per år. Kostnaden för 100 årsarbetskrafter kan således beräknas till 36 miljoner kronor. Till detta kommer kostnader för lokaler, teknisk utrustning och liknande. Det bör framhållas att ifrågavarande personal-

kostnader vid Länsstyrelsen i Stockholms län enligt uppgift ligger något lägre än motsvarande kostnader vid landets övriga länsstyrelser.

De allmänna förvaltningsdomstolarna

En överföring av körkortsingripanden på grund av trafikbrott till straffprocessen skulle självfallet innebära en minskad arbetsbelastning också i de allmänna förvaltningsdomstolarna. För att få en uppfattning om storleken på denna minskning, finns anledning att erinra om hur många körkortsmål som prövas i förvaltningsdomstolarna. Som framgår av vår redovisning i avsnitt 2.12 kom 5 701 körkortsmål in till länsrätterna under år 1998. För år 1999 var motsvarande siffra 5 420. Antalet inkomna körkortsmål till kammarrätterna uppgick till 1 143 under år 1998 och till 1 078 under år 1999. De nu redovisade siffrorna avser visserligen samtliga körkortsmål, men enligt vår uppfattning torde den absoluta merparten av dem gälla körkortsingripanden. Mot bakgrund av att flertalet ingripanden grundas på trafikbrott blir vår slutsats att en viss minskning av arbetsbördan vid i första hand landets länsrätter skulle bli följden om våra förslag genomförs. Uppgifterna om antalet inkomna körkortsmål bör ses mot bakgrund av att det under år 1998 kom in sammanlagt cirka 95 000 mål till länsrätterna. Under år 1999 uppgick antalet inkomna mål till närmare 87 000. Det bör också anmärkas att körkortsmålen oftast är av förhållandevis enkel beskaffenhet.

Övrigt

Utöver de resursbesparingar som nu har nämnts och som gäller verksamheten vid länsstyrelserna och de allmänna förvaltningsdomstolarna skulle ett genomförande av våra förslag innebära att även vissa andra kostnader för det allmänna minskar. Det gäller bl.a. kostnaderna för överföringen av information från Rikspolisstyrelsen och de allmänna domstolarna till Vägverket och länsstyrelserna enligt reglerna i 7 kap. KKF. Rikspolisstyrelsen skall underrätta Vägverket om dom, beslut, strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot som har antecknats i belastningsregistret, om brottet är av betydelse för frågan om körkortsingripande. Varje år skickas cirka 300 000 sådana skriftliga underrättelser från Rikspolisstyrelsen till Vägverket, som i sin tur vidarebefordrar det skriftliga materialet till länsstyrelserna. Vid sidan av dessa underrättelser skickas varje år cirka 150 000 brottmålsdomar från de allmänna domstolarna till länsstyrelserna. Den absoluta

merparten av ifrågavarande informationsöverföring från Rikspolisstyrelsen och de allmänna domstolarna kan upphöra, om våra förslag genomförs. I fortsättningen skulle körkortsmyndigheterna bara behöva få del av straffrättsliga avgöranden när det är fråga om brott som i förlängningen kan föranleda ett beslut om återkallelse på grund av exempelvis opålitlighet i nykterhetshänseende eller andra personliga skäl. Det kan gälla exempelvis trafiknykterhetsbrott, narkotikabrott eller allmänna brott av det slag som avses i 5 kap. 3 § 6 KKL. En sådan utveckling skulle innebära en icke obetydlig arbetsbesparing vid i första hand tingsrätterna.

17.1.2. Konsekvenser för straffprocessen

Allmänt

Våra förslag innebär inte att antalet körkortsingripanden på grund av trafikbrott kommer att minska. Det finns anledning att ännu en gång påminna om att antalet körkortsingripanden uppgår till sammanlagt cirka 50 000 per år och att det stora flertalet sker på grund av trafikbrott. En överflyttning av körkortsingripanden till straffprocessen i enlighet med våra förslag kommer således att medföra en ökad belastning på de myndigheter och domstolar som skall handlägga dessa frågor. Vi vill redan nu framhålla vår uppfattning att förslagen inte kan genomföras utan att framför allt åklagarmyndigheterna och tingsrätterna tillförs nya resurser.

När det gäller att bedöma de ekonomiska effekterna av våra förslag finns det anledning att understryka betydelsen av möjligheten att handlägga körkortsfrågan i den summariska straffprocessen. Denna möjlighet är av stor betydelse för vår ambition att minska effekterna på straffprocessen i stort. Vi har i avsnitt 13.1.1 respektive 13.2.1 redogjort för i vilka situationer som körkortsingripandet skall kunna handläggas genom föreläggande av ordningsbot respektive strafföreläggande. Det är vår bedömning att så bör kunna ske i ett stort antal fall varje år. Det gäller särskilt förfarandet med ordningsbot. Därmed skulle belastningen på straffprocessen i övrigt lindras högst avsevärt.

I sammanhanget finns anledning att behandla en annan viktig fråga som gäller den summariska straffprocessen. Frågan gäller hur benägenheten att godkänna ett ordningsbots- eller strafföreläggande skulle påverkas av att föreläggandet även innefattar ett körkortsingripande. Om benägenheten minskar, måste fler trafikmål prövas i domstol, med ökade kostnader för det allmänna som följd. Frågan behandlades redan av Trafikmålskommittén, vilken föreslog att vissa kortare körkortsåter-

kallelser skulle kunna tas upp i strafförelägganden. Kommittén gjorde bedömningen att beredvilligheten att godkänna strafförelägganden i trafikmål troligen skulle öka med en sådan ordning, eftersom den misstänkte då inte skulle behöva befara att strafföreläggandet i efterhand lades till grund för ett körkortsingripande (SOU 1972:70 s. 153). Frågan behandlas också av den norska utredningen Strukturutvalget for herreds- och byretterne, se avsnitt 5.3. Utredningens förslag innebär bl.a. att körkortsingripandet kan handläggas i ett förfarande som liknar den svenska ordningen med ordningsbot. Enligt utredningen saknas skäl att befara att benägenheten att godkänna polisens föreläggande skulle minska, om det innefattar även frågan om körkortsingripande (Norges offentlige utredninger 1999:22 s. 63). En liknande uppfattning har framförts till oss från danskt håll, se avsnitt 5.1.

Enligt vår uppfattning är det inte möjligt att med någon egentlig säkerhet förutspå hur benägenheten att godkänna ordningsbots- och strafförelägganden skulle påverkas, om de innefattar även frågan om körkortsingripande. Vår bedömning får ändå bli att det finns en viss risk för att benägenheten kommer att minska något. Om så skulle bli fallet blir följden av våra förslag att fler trafikmål måste prövas i domstol. En sådan utveckling skulle innebära att den besparing som vi förutspår i föregående avsnitt delvis går förlorad. En sådan ökning bör dock komma till stånd endast om de nuvarande reglerna missuppfattas och förelägganden således godkänns i tron att det då inte blir aktuellt med körkortsingripande. Det beror i så fall på att den information som polis regelmässigt skall lämna vid utfärdande av ordningsbot missuppfattas av den misstänkte.

Konsekvenser för polisväsendet

Vår bedömning är att ett genomförande av våra förslag endast i begränsad utsträckning skulle medföra ökad belastning på polismyndigheterna. Förslagen innebär att polis kommer att handlägga körkortsingripanden dels när det är fråga om tillfälligt förarförbud, dels när ingripandet innefattas i ett föreläggande av ordningsbot. När det gäller beslut om tillfälligt förarförbud kan konstateras att våra förslag innebär att ett sådant beslut skall meddelas i de situationer som i dag föranleder ett beslut om omhändertagande av körkort. Det innebär att antalet beslut om tillfälligt förarförbud inte kommer att bli större än antalet beslut om omhändertagande. Vad som däremot kan medföra ett visst merarbete för polisen är att en längsta giltighetstid skall bestämmas för beslutet om tillfälligt förarförbud. Giltighetstiden bör dock enkelt kunna bestämmas med hjälp av de föreskrifter som

Riksåklagaren skall utfärda enligt våra förslag och det bör därför inte bli fråga om något mer betungande merarbete.

När det gäller polisens arbete med att utfärda förelägganden om ordningsbot finns anledning att erinra om att våra förslag innebär att körkortsfrågan skall hanteras på samma sätt som bötesstraffet. Utfärdandet skall ske med hjälp av Riksåklagarens föreskrifter, vilket bör underlätta polisens arbete väsentligt. Vad som kan medföra ett visst merarbete vid utfärdandet är införskaffandet av information om bl.a. tidigare körkortsingripanden mot den misstänkte. Detta moment kan underlättas genom att den polisman som utfärdar föreläggandet har tillgång till modern informationsteknologi. Vi har i avsnitt 13.1.2 redogjort för arbetet med att utveckla och tillhandahålla s.k. mobila arbetsplatser. En rationell hantering av körkortsingripandet förutsätter tillgång till ett sådant eller till ett motsvarande system. Kostnaderna för att tillhandahålla ett erforderligt informationssystem måste bedömas med hänsyn till möjligheterna att använda systemet också i andra polisiära sammanhang.

Våra förslag innebär att körkortet skall vara inlämnat till polismyndighet under den tid som förarförbud gäller för innehavaren. Efter utgången av förbudstiden skall körkortet återlämnas till körkortshavaren. Denna hantering kommer att medföra nya administrativa uppgifter för polismyndigheterna. Det bör vara möjligt att kompensera det allmänna för dessa kostnader genom att ta ut en administrativ avgift av körkortshavaren. Det kan också förutses att den nya ordningen för körkortsingripanden kommer att medföra relativt omfattande kontakter med allmänheten, bl.a. per telefon. Det är därför angeläget att allmän information om körkortsingripanden tillhandahålls skriftligen direkt vid det första ingripandet. Det kan ske genom framtagande av broschyrer och liknande material. Det bör också vara möjligt att tillhandahålla allmän information via Internet. Vi utgår från att Vägverket kan medverka vid tillhandahållandet av sådan information och att det också bör vara möjligt att hänvisa den som har frågor beträffande ifrågavarande bestämmelser till denna myndighet. Sådana insatser bör kunna minska belastningen både på polismyndigheterna och åklagarna, se nedan.

Sammanfattningsvis gör vi bedömningen att ett genomförande av våra förslag medför att polisväsendet i viss mån bör tillföras nya resurser. Behovet av resurstillskott bör dock vara förhållandevis begränsat.

Åklagarväsendet

En överföring av körkortsingripanden på grund av trafikbrott till straffprocessen i enlighet med våra förslag skulle medföra att åklagarväsendet tilldelas nya uppgifter i betydande omfattning. Det gäller främst åklagarens medverkan vid prövningen av beslut om tillfälliga förarförbud. Våra förslag innebär att polisens beslut skall kunna överklagas till åklagare och att dennes beslut därefter skall kunna överklagas till allmän domstol. Åklagarna får således nya uppgifter som består i att dels överpröva polisens beslut, dels uppträda som körkortshavarens motpart när frågan prövas i domstol. Mot bakgrund av den stora ärendemängd som kan förutses gör vi bedömningen att åklagarmyndigheterna måste tillföras nya resurser för att klara dessa uppgifter.

Åklagarna kommer att medverka även vid handläggningen av slutliga beslut om körkortsingripande. Det gäller både när körkortsfrågan tas upp i strafföreläggande och när den prövas i domstol tillsammans med brottmålet i övrigt. När det gäller handläggningen vid strafförelägganden gör vi samma bedömning som beträffande konsekvenserna för polisväsendet, när det gäller förfarandet med ordningsbotsföreläggande. Vi menar således att våra förslag i denna del inte medför att åklagarna kommer att belastas ytterligare i särskilt stor omfattning. Detsamma gäller åklagarnas arbete med körkortsfrågan i de brottmål som prövas i domstol.

Vad som sägs ovan angående polismyndigheternas kontakter med allmänheten i körkortsärenden gäller även åklagarna.

De allmänna domstolarna

En överföring av körkortsingripanden till straffprocessen i enlighet med våra förslag skulle medföra konsekvenser även för de allmänna domstolarna, i första hand då för tingsrätterna. Av störst betydelse i sammanhanget är domstolarnas prövning av överklagade beslut om tillfälligt förarförbud. Enligt vår bedömning kan denna uppgift medföra en betydande belastning på tingsrätterna och i viss mån också på hovrätterna. Innebörden av våra förslag i denna del är bl.a. att prövningen i tingsrätt i de flesta fall kan anförtros åt tingsnotarier och att handläggningen i huvudsak skall vara skriftlig. Enligt vår bedömning finns det skäl att tro att denna verksamhet kommer att få en sådan omfattning att tingsrätterna måste tillföras ytterligare resurser. Det bör i så fall i första hand ske genom en utökning av antalet notarietjänster.

När det gäller handläggningen av körkortsfrågan i samband med prövning av åtal förutser vi inget betydande merarbete för domstolarna. Frågan kommer att vara aktuell i trafikmål och prövningen sker då på samma material som prövningen av skuldfrågan. Vad som tillkommer är en viss komplettering av utredningen av den tilltalades personliga förhållanden och att denne skall ges tillfälle att utveckla framför allt sin syn på behovet av att kunna köra. Med beaktande av att körkortsfrågan är viktig för många människor finns det anledning befara att förhandlingstiderna i trafikmål kommer att öka något. En sådan utveckling skulle leda till ett något ökat behov av notarie- och domartjänster.

En överflyttning av körkortsingripanden på grund av brott till straffprocessen skulle dessutom ge upphov till ett visst ökat behov av administrativ personal vid i första hand tingsrätterna.

17.1.3. Andra konsekvenser

Ett genomförande av våra förslag skulle medföra vissa nya arbetsuppgifter även för Vägverket. Det gäller framför allt våra förslag beträffande möjligheten för körkortshavarna att genom deltagande i utbildningsprogram reducera sin prickbelastning, se avsnitt 11.5. Förslagen innebär att Vägverket får en central roll i denna verksamhet. Vägverket skall ansvara för utformningen av ifrågavarande utbildningsprogram och dessutom ha ett övergripande ansvar för de utbildningsinsatser som kan genomföras med hjälp av t.ex. trafikskolor och trafiksäkerhetsorganisationer. Vägverket skall dessutom handlägga och pröva frågor om reduktion av prickar efter genomgången utbildning. Dessa uppgifter kommer att innebära en viss ytterligare belastning på Vägverket. Det är vanskligt att närmare bedöma omfattningen av detta merarbete, men vår bedömning är att Vägverket bör klara ifrågavarande uppgifter med hjälp av ett förhållandevis begränsat resurstillskott. Detta kan finansieras med hjälp av de avgifter som skall tas ut av dem som väljer att delta i utbildningsprogrammen.

17.1.4. Slutsats

Vår slutsats blir att en överflyttning av körkortsingripanden till straffprocessen förutsätter att åklagarmyndigheterna, tingsrätterna och i viss utsträckning polisväsendet tillförs nya resurser. Det är framför allt prövningen av beslut om tillfälligt förarförbud som kommer att bli betungande. Det finns därför skäl att återigen peka på behovet av en närmare analys av behovet av sådana beslut, se avsnitt 7.1.1.

Det är svårt att förutse storleken på de resurser som måste tillföras de straffprocessuella myndigheterna och de allmänna domstolarna. Enligt vår bedömning bör resursbehovet i vart fall inte vara större än de resurser som frigörs från länsstyrelserna och de allmänna förvaltningsdomstolarna, om våra förslag genomförs. Vi avstår därför från att lämna förslag till finansiering.

17.2. Ikraftträdande

För att våra förslag skall kunna genomföras fordras att berörda myndigheter och domstolar får tid att förbereda överföringen. Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren måste ta fram erforderliga blanketter och föreskrifter för frågans hantering i den summariska processen. Även vissa utbildningsinsatser torde vara nödvändiga för den personal som skall handlägga körkortsingripanden. Överföringen förutsätter dessutom vissa förberedelser beträffande olika registerfrågor. Med hänsyn härtill och med beaktande av den tidsåtgång som erfordras för den fortsatta beredningen av förslagen i regeringskansli och riksdag bör förslagen kunna träda i kraft den 1 juli 2002.

18. Författningskommentar

18.1. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

46 kap.

9 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om den personutredning som skall förebringas vid huvudförhandling i brottmål. Andra stycket är nytt och aktualiseras när det är fråga om brott som kan leda till beslut om förarförbud eller prickning enligt körkortslagen (1998:488). Vid huvudförhandlingen skall då förebringas utredning om den tilltalades körkortsinnehav. Förutom uppgifter om den tilltalades behörighet gäller det uppgifter som är av betydelse för att kunna avgöra om ingripandet skall ske i form av prickning eller förarförbud samt i förekommande fall för att bestämma längden på förarförbudet. Som framgår av redogörelsen i avsnitt 14.3 är det i båda dessa hänseenden av betydelse huruvida den tilltalade tidigare varit föremål för körkortsingripande. Erforderliga uppgifter får inhämtas genom utdrag ur körkortsregistret. I vissa fall är det nödvändigt att utreda även den tilltalades personliga förhållanden med avseende på körkortsinnehavet. Det kan gälla exempelvis hans behov av att kunna köra. Denna utredning bör i flertalet fall kunna inhämtas genom att den tilltalade redovisar sina förhållanden av betydelse i sammanhanget.

48 kap.

2 §

Paragrafen innehåller de grundläggande bestämmelserna om strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot. Av tredje stycket framgår att där angivna former av särskild rättsverkan på grund av brott skall innefattas i föreläggandet, om brottet föranleder ett sådant beslut.

Tillägget innebär att även frågan om körkortsingripande genom förarförbud eller prickning i förekommande fall skall föreläggas den misstänkte för godkännande. Förutsättningarna för att behandla körkortsingripandet i den summariska straffprocessen redovisas utförligt i den allmänna motiveringen, kapitel 13.

10 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om godkännande av strafföreläggande genom befullmäktigat ombud. Tillägget i första stycket innebär att ett strafföreläggande som innefattar körkortsingripande inte kan godkännas genom ombud. Skälen för den föreslagna begränsningen redovisas i den allmänna motiveringen, avsnitt 13.2.3.

12 a §

Paragrafen innehåller bestämmelser om åklagarens möjligheter att rätta ett godkänt strafföreläggande, som fått ett oriktigt innehåll till följd av skrivfel, felräkning eller annat liknande förbiseende. Tredje stycket har kompletterats så att en rättelse inte får innebära en skärpning av ett förelagt och godkänt körkortsingripande.

14 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om bl.a. ordningsbotens storlek. Av andra och tredje styckena följer att Riksåklagaren har i uppgift att bestämma de brott för vilka ordningsbot skall bestämmas samt vilket belopp som skall tas upp som ordningsbot för de olika brotten. Riksåklagaren har med stöd av bestämmelserna meddelat föreskrifter om ordningsbot för vissa brott (SFS 1999:178).

Fjärde stycket är nytt och innebär att Riksåklagaren skall meddela föreskrifter för körkortsingripande genom föreläggande av ordningsbot. Riksåklagaren skall utfärda föreskrifterna efter att ha hört Rikspolisstyrelsen och Vägverket, varvid inte minst trafiksäkerhetsaspekter bör beaktas. I föreskrifterna skall Riksåklagaren ange tydliga och enkla anvisningar för utfärdande av ordningsbotsföreläggande som innefattar ett körkortsingripande. Föreskrifterna bör kunna utformas i likhet med Riksåklagarens nu gällande föreskrifter om ordningsbot för vissa brott. Det innebär att det av föreskrifterna skall framgå vilka brott som i normalfallet skall leda till körkortsingripande samt om det skall ske genom prickning eller förarförbud. För varje brott skall dessutom anges hur många prickar respektive hur lång förbudstid som i normalfallet skall föreläggas den misstänkte för godkännande. I avsnitt 12.4.2 redovisas de utgångspunkter som skall ligga till grund för bestämmandet av förarförbudets längd. Av redogörelsen framgår bl.a. att den omständigheten att körkortshavaren tidigare haft förarförbud eller att han belastas

av prickar i vissa fall skall beaktas i skärpande riktning. Av Riksåklagarens anvisningar bör framgå hur körkortsingripandet i dessa situationer skall bestämmas.

18 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om polismans möjligheter att rätta ett utfärdat och godkänt föreläggande av ordningsbot. En förutsättning för att rättelse skall få ske är att felet består i något annat än att ordningsbotsbeloppet är för lågt. Tillägget innebär att rättelse inte heller få ske när felaktigheten består i att körkortsingripandet är lindrigare än vad som följer av Riksåklagarens föreskrifter för körkortsingripande.

51 kap.

25 §

I paragrafen återfinns bestämmelsen om förbudet mot reformatio in pejus i brottmål som överklagats till hovrätt. Den innebär ett principiellt förbud mot ändring i påföljden till den tilltalades nackdel, när endast denne har överklagat domen eller åklagaren överklagat till hans förmån. I fjärde stycket stadgas om ett motsvarande förbud beträffande utvisning på grund av brott.

I det nya femte stycket har förbudet mot reformatio in pejus utsträckts till att gälla även frågan om körkortsingripande. Högre rätt får inte besluta om körkortsingripande, om lägre rätt inte har meddelat ett sådant beslut och talan har fullföljts endast av den dömde eller till hans förmån. Högre rätt får i sådant fall inte heller besluta om strängare körkortsingripande.

18.2. Förslaget till lag om ändring i körkortslagen (1998:488)

2 kap.

1 §

Ändringen föranleds av införandet av förarförbud som en ny form för körkortsingripande. Ett beslut om förarförbud innebär inte att körkortshavaren mister sin behörighet. Beslutet innebär endast att han för en bestämd tid förbjuds att köra körkortspliktiga fordon. Brott mot förbudet kan leda till ansvar för olovlig körning enligt bestämmelsen i 3 § TBL. Innebörden av ett beslut om förarförbud behandlas även i kommentaren till bestämmelsen i 5 kap. 3 §.

2 §

Enligt bestämmelsen får den som har ett gällande körkort eller ett gällande traktorkort köra traktor av angivet slag och motorredskap klass II på väg. Ändringen innebär att den för vilken förarförbud gäller mister denna rätt under förbudets giltighetstid. Det gäller oavsett om personen i fråga innehar körkort, traktorkort eller båda dessa typer av kort.

Av paragrafen följer sedan tidigare att den som varken har körkort eller traktorkort får köra fordon av angivet slag på väg, om körningen avser endast en kortare sträcka för färd till eller från en arbetsplats eller mellan en gårds ägor eller för liknande ändamål. Motsvarande rätt bör gälla för den som har körkort eller traktorkort och för vilken förarförbud gäller.

4 §

Paragrafen innebär att moped klass I får köras endast av den som har förarbevis för sådan moped, körkort eller traktorkort. Ändringen i första stycket motiveras av införandet av förarförbud som en ny form för körkortsingripande. Ett sådant beslut innebär att innehavaren under förbudets giltighetstid förbjuds att köra körkortspliktiga fordon. Det bör gälla även den rätt att köra moped klass I som följer av innehavet av körkort eller traktorkort.

Det kan förekomma att en person innehar såväl förarbevis som körkort eller traktorkort. Enligt gällande rätt får den som har förarbevis fortsätta att köra moped klass I även om hans körkort återkallas (prop. 1998/99:123 s. 19 f.). Detsamma bör gälla för den som har förarförbud enligt bestämmelserna i 5 kap. 3 § eller 3 c §. Ett sådant körkorts-

ingripande innebär således inte någon inskränkning i den rätt att köra moped klass I, som följer av innehavet av förarbeviset.

11 §

Paragrafen har delats in i två stycken. Det första stycket motsvarar den inledande meningen i 2 kap. 11 § KKL. Ett tillägg har dock gjorts, vilket motiveras av den nya ingripandeformen förarförbud. Ett sådant förbud innebär naturligtvis att körkortshavaren mister även rätten att köra lastbil och buss enligt förevarande stycke, jämför dock möjligheten att få särskilt medgivande av länsstyrelsen enligt andra stycket.

Andra stycket har fått en ny utformning. Ändringen motiveras av införandet av förarförbud som en ny ingripandeform, men den bör också ses som ett förtydligande av den författningstext som trädde i kraft den 1 oktober 1998 (se avsnitt 12.2). Det bör framhållas att uttrycket ”fordon av det slag som hans körkort berättigade honom att köra” avser såväl den grundläggande behörigheten som den utvidgade behörighet som anges i första stycket. Länsstyrelsen skall kunna ge ett medgivande av ifrågavarande slag både åt den som har förarförbud och åt den som har fått sitt körkort återkallat. Vid förarförbud skall medgivandet upphöra att gälla vid utgången av förbudstiden.

3 kap.

2 a §

Paragrafen är ny och föranleds av införandet av förarförbud som en ny form för körkortsingripande på grund av trafikbrott. I 5 kap. 2 § KKL stadgas att vad som sägs om körkort i kapitlet om körkortsingripande också gäller för körkortstillstånd. Den som innehar ett sådant tillstånd kan således meddelas förarförbud. Enligt tidigare ordning kunde körkortstillstånd återkallas på grund av trafikbrott. Förevarande paragraf innebär att ett beslut om förarförbud får till följd att körkortstillståndet automatiskt förlorar sin giltighet. Det gäller oavsett längden på förarförbudet.

4 §

Enligt bestämmelsen i 3 kap. 13 § 6 förlorar ett körkort sin giltighet, om innehavaren har meddelats förarförbud enligt 5 kap. 3 § för mer än ett år. Detsamma gäller enligt punkten 7, om innehavaren har meddelats sådant förarförbud på grund av trafikbrott, vilket han begått under den tvååriga prövotid som gäller för nya körkort enligt 3 kap. 18 §. Den som därefter vill återfå sin behörighet måste skaffa sig ett nytt körkort. Av bestämmelsen i 5 kap. 3 a § framgår att förarförbud

skall gälla under en bestämd tid och att denna kan vara ända upp till tre år. Ändringen i förevarande paragraf innebär att förarprov inte får avläggas under den tid som förarförbud gäller.

13 §

I bestämmelsen anges när ett körkort förlorar sin giltighet på grund av formella skäl. Våra förslag beträffande förarförbud föranleder införandet av två nya grunder för körkorts ogiltighet. Enligt den nya punkten 6 gäller inte ett körkort, om förarförbud med en giltighetstid över ett år har meddelats för innehavaren. Av bestämmelsen framgår att förarförbudet skall ha meddelats genom ett slutligt beslut enligt 5 kap. 3 §. Förslaget, vilket behandlas i avsnitt 12.2., motiveras av hänsyn till trafiksäkerheten. Körkortet förlorar sin giltighet så snart beslutet om förarförbud har vunnit laga kraft. Ogiltighet inträder såväl när det är fråga om ett enda beslut med en giltighetstid längre än ett år som när körkortshavaren har meddelats flera beslut, vilka avlöser varandra utan uppehåll och som tillsammans ger en sådan giltighetstid.

Enligt den nya punkten 7 förlorar körkortet sin giltighet, om innehavaren har meddelats förarförbud på grund av trafikbrott, som han begått under den tvååriga prövotid som gäller för nya körkort enligt 3 kap. 18 § KKL. Av bestämmelsen framgår att förarförbudet skall ha meddelats genom ett slutligt beslut enligt 5 kap. 3 §. Den föreslagna bestämmelsen bör ses mot bakgrund av den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 15 §, vilken innebär att de lättnader som anges i 5 kap. 14 § inte gäller för den som vill få nytt körkort efter återkallelse, om prövotid löpte för sökanden vid tidpunkten för den händelse som medförde att körkortet återkallades.

I paragrafen har införts ett nytt tredje stycke. Som framgår ovan motiveras bestämmelsen i punkten 6 av trafiksäkerhetsskäl. Den som inte har kunnat köra under mer än ett år på grund av förarförbud får antas har förlorat så mycket av sina färdigheter att han inte bör tillåtas att börja köra efter utgången av förbudstiden. Situationen är annorlunda i de fall då körkortshavaren under förbudstiden har kunnat köra med särskilt tillstånd av det slag som avses i lagen (1998:489) om försöksverksamhet med alkolås. Det saknas då anledning att hans körkort skall förlora sin giltighet enligt punkten 6. För att körkortet inte skall förlora sin giltighet fordras dock att körkortshavaren fullgör vad som åligger honom enligt nämnda lag. Återkallar länsstyrelsen sitt tillstånd, blir körkortet ogiltigt, om giltighetstiden för det meddelade förarförbudet var längre än ett år.

17 §

Ändringen föranleds av de nya bestämmelserna i 13 § första stycket 6 och 7. Även traktorkort förlorar sin giltighet, om innehavaren har meddelats förarförbud för längre tid än ett år eller på grund av brott som han har begått under prövotid som avses i 3 kap. 18 § KKL.

4 kap.

5 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om övningskörning. Av bestämmelsen följer bl.a. att all övningskörning skall ske under uppsikt av någon som har den vana och skicklighet som erfordras. I bestämmelsen anges vidare vilka krav som i övrigt gäller för den som skall utöva uppsikten. I punkterna 1 och 3 anges bl.a. att han måste innehaft körkort under minst en viss angiven tid. Under riksdagsbehandlingen av 1998 års körkortslag diskuterades betydelsen av beslut om återkallelse i förevarande hänseende. Trafikutskottet avstyrkte ett motionsyrkande om att den i paragrafen angivna kvalifikationstiden inte skulle avbrytas av beslut om återkallelse för en tid av högst ett år med stöd av 5 kap. 3 § 2–4 KKL (1997/98:TU11 s. 7 ff.).

I paragrafen har införts ett nytt andra stycke, för att bestämmelsen skall ha samma materiella innebörd när det är fråga om förarförbud. Det nya stycket innebär att den kvalifikationstid om tre respektive fem år som anges i första stycket 1 och 3 avbryts av ett beslut om förarförbud enligt 5 kap. 3 §. Uppsikt över övningskörning enligt dessa punkter får således bara utövas av den som har haft körkort sedan minst tre respektive fem år utan att förarförbud har gällt för honom. Sedan giltighetstiden för förarförbudet har löpt ut, får en ny kvalifikationstid börja räknas.

5 kap.

1 §

I paragrafens första stycke anges de former i vilka ett körkortsingripande kan ske. Två nya ingripandeformer, prickning och förarförbud, har införts. Dessa skall tillämpas när ingripandet grundas på trafikbrott. Tillämpningsområdet behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 11.2 respektive 12.1. Närmare regler om förarförbud finns i 3–3 c §§, medan prickning behandlas i 3 d och 3 e §§. Ingripanden som grundas på opålitlighet i nykterhetshänseende, körkortshavarens personliga förhållanden, medicinska skäl eller på formella skäl sker genom återkallelse. Grunderna för återkallelse anges numera i

4 §. Institutet varning avskaffas. Skälet för detta utvecklas i den allmänna motiveringen, avsnitt 10.4.

3 §

I första stycket anges innebörden av ett beslut om förarförbud. I den allmänna motiveringen behandlas frågan i avsnitt 12.2. Ett beslut om förarförbud innebär att körkortshavaren förbjuds att föra körkortspliktiga fordon under förbudets giltighetstid. Brott mot förarförbudet kan medföra ansvar för olovlig körning enligt 3 § TBL. Förbudet kan inte begränsas till att avse endast en viss del av körkortshavarens behörighet utan avser körkortspliktiga fordon av alla slag. Det innebär att den som har t.ex. behörigheten AB förbjuds att köra såväl motorcykel som personbil (se dock 2 kap. 4 § beträffande moped klass I). Förarförbudet skall gälla under en bestämd tid. Giltighetstiden behandlas i 3 a §. Till skillnad mot vad som gäller vid återkallelse innebär ett beslut om förarförbudet inte att körkortshavaren fråntas sin grundläggande behörighet. Den finns kvar och efter utgången av förbudstiden får han fortsätta att köra som tidigare. Av bestämmelsen i 3 kap. 13 § 6 följer emellertid att körkortet blir ogiltigt, om körkortshavaren har fått förarförbud för längre tid än ett år. Detsamma gäller enligt 3 kap. 13 § 7, om förarförbudet har meddelats på grund av trafikbrott, som innehavaren begått under den tvååriga prövotid som gäller för nya körkort enligt 3 kap. 18 §.

I andra stycket anges när beslut om förarförbud skall meddelas. Tillämpningsområdet behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 12.1. Ingripandegrunderna motsvarar i stor utsträckning vad som redan gäller enligt 5 kap. 3 § KKL vid trafikrelaterade brott. I punkterna 1–3 anges trafikbrott som i sig är så allvarliga att de skall leda till förarförbud utan att ingripandet behöver motiveras ytterligare av andra omständigheter. Punkterna motsvarar 5 kap. 3 § 1, 2 och 4 KKL. Vårdslöshet i trafik, trafiknykterhetsbrott, smitning och allvarligare trafikbrott som tidigare ledde till beslut om körkortsåterkallelse skall nu leda till förarförbud. Tillämpningen av de nya bestämmelserna bör således motsvara vad som tidigare gällt beträffande återkallelse på grund av brott av ifrågavarande slag. Det kan därvid nämnas att det inom länsstyrelserna har utarbetats en förteckning över de körkortsingripanden som sker i normalfallet vid de vanligaste trafikbrotten. Innehållet i förteckningen framgår delvis av redovisningen av förhållandena i Sverige i bilaga 2.

I punkten 4 anges när förarförbud skall meddelas på grund av att körkortshavaren inom viss tid har begått flera trafikförseelser, så att den sammanlagda prickbelastningen överstiger en viss nivå. Denna ingripandegrund behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 12.6.

Har körkortshavaren inom loppet av två år gjort sig skyldig till flera trafikförseelser, vilka sammantagna föranleder mer än sex prickar, skall förarförbud meddelas. Den relevanta tidpunkten för varje förseelse är den då förseelsen begicks – inte tiden för lagföringen. Trafikbrott som begicks mer än två år innan den senaste förseelsen saknar således betydelse för om förarförbud skall meddelas enligt förevarande bestämmelse. Beslutet om förarförbud skall meddelas när körkortshavaren lagförs för den förseelse som vid ett nytt beslut om prickning skulle ha medfört att det sammanlagda antalet aktiva prickar hade uppgått till mer än sex. Situationen uppkommer när en körkortshavare som redan belastas av exempelvis fyra prickar lagförs för ett nytt brott som skulle ha gett ytterligare tre prickar. Körkortsingripandet skall då ske i form av förarförbud i stället för prickning.

Punkten 5 tar sikte på den situation som uppkommer då en körkortshavare som tidigare har haft förarförbud begår ett nytt trafikbrott, vilket inte är så allvarligt att det i sig motiverar ett nytt förarförbud. Det är således fråga om en återfallssituation, där den nya förseelsen är sådan att den i normalfallet leder till beslut om prickning. Har körkortshavaren tidigare haft förarförbud, skall ett nytt sådant beslut meddelas om han genom sitt återfall visat prov på bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter de regler som gäller i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse. Bedömningen får göras mot bakgrund av allvaret i det nya trafikbrottet och den tid som förflutit sedan det förra förarförbudet upphörde att gälla. Har mer än tre år förflutit, bör förarförbud beslutas bara i undantagsfall.

Tredje stycket är nytt och gäller den fortsatta betydelsen av prickar som redan har beaktats vid bestämmande av förarförbud. Vi har i avsnitt 11.4 föreslagit att prickar som har påförts körkortshavaren skall registreras i körkortsregistret och att de skall kvarstå i registret under en tid av fem år. Den nu aktuella bestämmelsen påverkar inte frågan om registrering av prickarna. Den innebär enbart att prickar som har beaktats vid bestämmande av förarförbud inte längre skall medräknas i den sammanlagda prickbelastningen vid tillämpningen av andra stycket punkten 4 efter nya trafikbrott. I allmänhet bör man kunna utgå från att tidigare påförda prickar har beaktats vid beslut om förarförbud. Det kan ha skett genom att de ingått i den sammanlagda prickbelastning som lagts till grund för ett beslut om förarförbud eller genom att de har beaktats vid bestämmandet av längden på förarförbud som beslutats enligt någon av punkterna 1–3, jfr. avsnitt 12.4.2.

Fjärde stycket motsvarar vad som tidigare gällde enligt 5 kap. 10 § andra stycket KKL beträffande möjligheten att avstå från att besluta om återkallelse eller att sätta ned spärrtidens längd. Bestämmelsen innebär att körkortshavaren kan undgå förarförbud eller att en kortare

förbudstid kan bestämmas, om det föreligger synnerliga skäl och om det kan ske utan fara för trafiksäkerheten. De situationer som avses är desamma som tidigare. Det kan exempelvis gälla trafiknykterhetsbrott i samband med en kortare förflyttning av fordon på parkeringsplats eller liknande. Ett annat exempel är att osedvanligt lång tid har förflutit sedan brottet begicks (prop. 1975/76:155 s. 109 f.). Av kravet på synnerliga skäl följer att denna undantagsmöjlighet skall tillämpas restriktivt. Den som undgår förarförbud med stöd av förevarande bestämmelse bör i allmänhet i stället påföras prickar.

3 a §

I paragrafen behandlas frågan om förarförbudets längd. Av första stycket framgår att förarförbud skall gälla under en bestämd tid. Förbudstiden skall anges i beslutet och den kan vara lägst en månad och högst tre år. I enlighet med uttalanden i tidigare förarbeten bör det bara i undantagsfall förekomma att spärrtiden bestäms till minimitiden en månad, jfr. prop. 1975/76:155 s. 99. Det bör då främst gälla att körkortshavaren har ett utpräglat behov av körkort på grund av t.ex. arbets- eller boendeförhållanden.

Vilka faktorer som skall beaktas vid bestämmandet av förbudstiden behandlas utförligt i den allmänna motiveringen, avsnitt 12.4. Förbudstiden bör bestämmas med ledning av de utgångspunkter som ligger till grund för reglerna om straffmätning i 29 kap. BrB, jfr. prop. 1987/88:120. Vid sidan av straffvärdet skall främst den omständigheten att det är fråga om återfall beaktas vid bestämmandet av förarförbudets längd (jfr. 29 kap. 4 § BrB). Återfallets betydelse behandlas närmare i den allmänna motiveringen. I vissa fall bör dessutom försvårande respektive förmildrande omständigheter av det slag som anges i 29 kap. 2–3 §§ BrB kunna beaktas. Behovet av sådana hänsynstaganden torde dock vara begränsat. Det kan dock förekomma situationer då sådana omständigheter bör beaktas när det är fråga om vissa allvarligare trafikbrott som t.ex. vårdslöshet i trafik, rattfylleribrott i vissa fall eller smitning.

I avsnitt 12.4.3 föreslås att Riksåklagaren skall få i uppdrag att efter hörande av Rikspolisstyrelsen och Vägverket utfärda föreskrifter för körkortsingripande genom förarförbud. Av föreskrifterna bör framgå bl.a. vilka förbudstider som i normalfallet bör bestämmas för olika trafikbrott. Föreskrifterna är avsedda att tillämpas när körkortsingripandet handläggs i den summariska straffprocessen, men de bör kunna få betydelse också för ingripanden som beslutas av domstol.

I andra stycket anges en minimitid för förarförbud som beslutas på grund av vissa brott. Bestämmelsen motsvarar bestämmelsen i 5 kap. 6 § KKL om spärrtidens längd vid återkallelse på grund av grov

vårdslöshet i trafik, grovt rattfylleri eller grovt brott mot 30 § järnvägssäkerhetslagen (1990:1157). När förarförbud beslutas på grund av ett sådant brott, skall förbudstiden bestämmas till lägst ett år.

I den allmänna motiveringen, avsnitt 12.6.2, anges hur giltighetstiden skall bestämmas vid förarförbud som beslutas med stöd av 3 § 4 (på grund av den sammanlagda prickbelastningen).

3 b §

Paragrafen avser den situation som uppkommer när frågan om förarförbud har handlagts genom föreläggande av ordningsbot, som körkortshavaren har godkänt i omedelbar anslutning till brottet. Förarförbudet träder i kraft direkt när körkortshavaren godkänner föreläggandet. Han skall då kunna medges rätt att fortsätta köra under en period om 48 timmar från förarförbudets ikraftträdande. Denna möjlighet motiveras av samma praktiska behov som den tidigare möjligheten att medge motsvarande rätt vid omhändertagande av körkort (se den tidigare bestämmelsen i 5 kap. 7 § andra stycket KKL).

3 c §

I bestämmelsens första stycke anges när beslut om tillfälligt förarförbud skall meddelas. Förutsättningarna för ett sådant interimistiskt beslut är i allt väsentligt desamma som för beslut om omhändertagande av körkort på grund av misstanke om brott enligt den tidigare bestämmelsen i 5 kap. 7 § första stycket 2 KKL. Ett beslut om tillfälligt förarförbud skall således meddelas, om det på sannolika skäl kan antas att körkortshavaren kommer att meddelas ett slutligt beslut om förarförbud på grund av grov vårdslöshet i trafik, trafiknykterhetsbrott eller på grund av ett allvarligt trafikbrott av det slag som avses i 3 § 3. Tillfälligt förarförbud bör också kunna beslutas vid misstanke om vårdslöshet i trafik, om misstanken att körkortshavaren i väsentlig mån har brustit i omsorg och varsamhet är så stark att det på sannolika skäl kan antas att ett slutligt beslut om förarförbud kommer att meddelas. Paragrafen innebär dessutom att tillfälligt förarförbud skall meddelas, om det på sannolika skäl kan antas att förarförbud kommer att meddelas på grund av smitningsbrott.

Förslaget innebär att beslut om tillfälligt förarförbud inte kan meddelas när det på sannolika skäl kan antas att förarförbud kommer att meddelas på grund av den sammanlagda prickbelastningen (3 § 4) eller på grund av återfall av det slag som avses i 3 § 5. Tillämpningsområdet är således något snävare än vad som gäller enligt den nuvarande bestämmelsen om återkallelse tills vidare i 5 kap. 5 § KKL. Det bör dock framhållas att förslaget i stort sett överensstämmer med gällande praxis, då det torde vara ovanligt att körkort återkallas tills

vidare, när det är fråga om ingripande på grund av upprepade brott av det slag som avses i 5 kap. 3 § 3 KKL.

Det bör framhållas att det i tidigare förarbeten (prop. 1958:69) har uttalats att befogenheten att ingripa genom interimistiskt beslut skall handhas med tillbörlig försiktighet. Detsamma bör givetvis gälla beträffande beslut om tillfälligt förarförbud.

Ett beslut om tillfälligt förarförbud gäller till dess annat meddelas. I beslutet skall emellertid anges den längsta tid under vilken det skall gälla. Giltighetstiden skall begränsas så att den inte överstiger den förbudstid som kan förutses i det slutliga beslutet. På så sätt minskar risken för att det interimistiska beslutet kommer att gälla under längre tid än den förbudstid som brottet föranleder och som fastställs i det slutliga beslutet.

Av andra stycket följer att den som har fått ett tillfälligt förarförbud kan medges rätt att köra under en period om 48 timmar räknat från ingripandet. Denna möjlighet utgör en motsvarighet till den tidigare bestämmelsen i 5 kap. 7 § andra stycket KKL, vilken har motiverats av de praktiska problem som kan uppstå vid körkortsingripanden som sker i omedelbar anslutning till trafikbrottet.

3 d §

Paragrafen innehåller i första stycket den centrala bestämmelsen om körkortsingripande genom prickning. Pricksystemet behandlas utförligt i den allmänna motiveringen, kapitel 11. Prickning skall ske när det är fråga om trafikbrott som enligt tidigare ordning antingen föranledde varning eller som tillsammans med ytterligare trafikbrott kunde föranleda ett körkortsingripande med stöd av bestämmelsen i 5 kap. 3 § 3 KKL (upprepade trafikbrott). Med trafikbrott avses brott mot bestämmelser som har meddelats i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse. Liksom tidigare avses med uttrycket trafikens intresse trafikrelaterade förseelser som inte har begåtts vid färd, t.ex. skatte-, försäkrings- och registreringsförseelser (prop. 1975/76:155 s. 93 f.). Beslut om prickning skall således meddelas när det är fråga om trafikbrott som inte är så straffvärda att de ensamma motiverar ett beslut om förarförbud. Av särskilt intresse är därvid den skada eller trafikfara som förseelsen har inneburit samt vad körkortshavaren insett eller borde ha insett om detta. I avsnitt 11.3.2 föreslås att Riksåklagaren får i uppdrag att efter hörande av Rikspolisstyrelsen och Vägverket utfärda föreskrifter för körkortsingripande genom prickning. I föreskrifterna bör uttryckligen anges vilka trafikbrott som i normalfallet skall leda till beslut om prickning.

Ett beslut om prickning innebär att körkortshavaren påförs ett visst antal prickar. Är det fråga om en enda överträdelse, skall antalet

prickar vara lägst en och högst fyra. Är det fråga om flera trafikbrott som lagförs samtidigt, kan antalet prickar bestämmas till fler än fyra. Någon övre gräns för hur många prickar som kan påföras vid ett och samma tillfälle finns inte. Hur många prickar som skall bestämmas i det enskilda fallet bestäms med ledning av trafikbrottets eller den samlade brottslighetens straffvärde, se avsnitt 11.3.1. Av Riksåklagarens föreskrifter bör framgå hur många prickar som i normalfallet skall påföras körkortshavaren vid olika slags trafikbrott.

Enligt andra stycket kan prickning ske också vid brott av det slag som avses i 3 § och som i normalfallet leder till förarförbud. Förutsättningen är att överträdelsen kan anses som ringa från trafiksäkerhetssynpunkt.

3 e §

I paragrafens första stycke anges möjligheten att genom deltagande i utbildning erhålla befrielse från tidigare påförda prickar. Av bestämmelsen i 7 kap. 3 § KKL följer att frågan om reducering av prickar prövas av Vägverket. Av andra stycket följer att Vägverket skall pröva frågan om reducering av tidigare påförda prickar med tillämpning av föreskrifter som regeringen utfärdar med stöd av bestämmelsen i 10 kap. 1 § 5. En utförlig redovisning av hur systemet kan utformas återfinns i avsnitt 11.5.

4 §

I bestämmelsen anges när ett körkort skall återkallas. Innehållet i de fyra punkterna i första stycket motsvarar 5 kap. 3 § 5–8 KKL. Dock har en viss ändring gjorts beträffande återkallelse på grund av allmän brottslighet. Av punkten 2 följer att körkortet skall återkallas, om det på grund av körkortshavarens personliga förhållanden eller av annan anledning finns skäl att ifrågasätta hans lämplighet som körkortshavare. En sådan anledning kan vara att han fällts till ansvar för allmän brottslighet av det slag som avsågs i den tidigare bestämmelsen i 5 kap. 3 § 6 KKL. Ändringen föranleds av att det egentligen inte är brottet i sig som föranleder körkortsingripandet. I stället skall det ske efter en samlad bedömning av körkortshavarens lämplighet ur trafiksäkerhetssynpunkt. Det bör understrykas att ändringen till sin natur är redaktionell och att möjligheten att besluta om återkallelse på grund av brott av ifrågavarande slag skall tillämpas på samma sätt som tidigare.

I andra stycket anges att beslut om återkallelse får begränsas till att avse en eller flera behörigheter. Stadgandet motsvarar den tidigare bestämmelsen i 5 kap. 4 § KKL.

5 §

Paragrafen behandlar interimistiska beslut om körkortsåterkallelse. Vissa ändringar har gjorts med anledning av våra förslag i övrigt. De innebär att interimistiskt beslut om återkallelse inte längre kan meddelas på grund av misstanke om trafikbrott av de slag som avses i bestämmelsen om förarförbud i 3 §. Ett interimistiskt beslut om återkallelse kan numera meddelas bara om det på sannolika skäl kan antas att körkortet kommer att återkallas slutligt på grund av sådana personliga eller medicinska skäl som avses i 4 § 1–3. Tidigare gällde att giltighetstiden för ett interimistiskt beslut om återkallelse skulle begränsas enligt vad som gäller för spärrtid, om beslutet grundades på exempelvis misstanke om allmänt brott av det slag som avsågs i 5 kap. 3 § 6 KKL. Denna ordning avskaffas. Ett sådant körkortsingripande grundas, enligt vår uppfattning, på en bedömning av körkortshavarens allmänna lämplighet och det bör därför i förevarande hänseende behandlas på samma sätt som de ingripanden som grundas på övriga personliga eller medicinska skäl.

6 §

Av bestämmelsen framgår att spärrtid skall bestämmas vid återkallelse på grund av opålitlighet i nykterhetshänseende eller på grund av sådana personliga förhållanden som avses i 4 § 2.

7 §

Paragrafens första stycke har ändrats, så att omhändertagande inte skall ske när det är fråga om trafikbrott av det slag som i fortsättningen skall leda till förarförbud.

Andra stycket är nytt och syftar till att förtydliga vad som skall ske vid mindre allvarliga trafiknykterhetsbrott. I avsnitt 11.2 lämnas en redogörelse för pricksystemets tillämpningsområde. Av redogörelsen framgår att prickning skall kunna ske vid rattfylleribrott där alkoholhalten ligger precis över gränsen för det straffbara området. I dessa fall saknas förutsättningar för att meddela beslut om tillfälligt förarförbud, då ett sådant beslut förutsätter att det på sannolika skäl kan antas att körkortshavaren kommer att få förarförbud. Körkortet skall då i stället omhändertas med stöd av punkten 1 i förevarande paragraf. Avsikten är att denna möjlighet skall tillämpas på samma sätt som den tidigare bestämmelsen i 5 kap. 7 § 1 KKL (prop. 1988/89:134 s.19 ff.).

Omhändertagande skall inte ske i de fall då trafiknykterhetsbrott leder till beslut om tillfälligt förarförbud.

10 §

I paragrafen har införts ett nytt andra stycke, vilket tar sikte på de fall då beslut om tillfälligt förarförbud har gällt under så lång tid att ytterligare ingripande inte kan anses påkallat. Vid den slutliga prövningen av förarförbudet kan åklagaren eller domstolen då förordna att förbudet skall anses till fullo verkställt genom den tid under vilken det tillfälliga förarförbudet har gällt med anledning av ifrågavarande brott.

11 §

Paragrafen har justerats med anledning av att institutet varning avskaffas.

13 §

Första stycket motsvarar i allt väsentligt bestämmelsen i 5 kap. 13 §

KKL. En mindre justering har dock gjorts med hänsyn till vårt förslag att någon giltighetstid för beslut om återkallelse tills vidare inte längre skall bestämmas.

Andra stycket är nytt. En ansökan om nytt körkort från den som tidigare haft körkort, vilket förlorat sin giltighet på grund av förarförbud som avses i 3 kap. 13 § 6 eller 7, får inte prövas innan giltighetstiden för förarförbudet har löpt ut. Det gäller således vid förarförbud med en giltighetstid som överstiger ett år och vid förarförbud som har meddelats på grund av trafikbrott som körkortshavaren begått under den tvååriga prövotid som gäller för nya körkort enligt 3 kap. 18 § KKL. I sammanhanget kan erinras om bestämmelsen i 3 kap. 4 § första stycket, enligt vilken förarprov inte får avläggas så länge spärrtid löper eller förarförbud gäller.

14 §

Andra stycket har ändrats med anledning av att körkortsingripanden på grund av trafikbrott i fortsättningen skall ske genom förarförbud i stället för återkallelse. Bestämmelsen avser numera endast förhållandet efter återkallelse på grund av sådana personliga, medicinska eller formella skäl som avses i 4 §.

Tredje stycket har justerats med hänsyn till att vissa bestämmelser i 3 § förs över till 4 §.

Fjärde stycket är nytt. Av bestämmelsen i 3 kap. 13 § punkten 6 följer att ett körkort blir ogiltigt, om förarförbud har gällt under mer än ett år för körkortshavaren. För att få nytt körkort måste han uppfylla de krav som anges i första stycket. Detsamma gäller den vars körkort har förlorat sin giltighet enligt 3 kap. 13 § 7 på grund av trafikbrott som han begått under den tvååriga prövotid som gäller för nya körkort.

15 §

I första stycket har vissa justeringar gjorts med hänsyn till ändringarna i 3 § i dess nuvarande lydelse, vilken bestämmelse nu återfinns i 4 §.

6 kap.

2 §

I bestämmelsen anges när ett utländskt körkort inte gäller i Sverige. Våra förslag beträffande förarförbud föranleder ett tillägg, vilket har förts in som en ny fjärde punkt. Ett utländskt körkort gäller inte i Sverige, om innehavaren har förarförbud enligt bestämmelserna i 5 kap. Av 6 kap. 5 § framgår att ett utländskt körkorts giltighet i Sverige skall prövas, om det finns sådan grund för körkortsingripande som avses i 5 kap. Det innebär bl.a. att innehavaren kan meddelas förarförbud. Innebörden av ett sådant beslut är densamma som vid förarförbud för innehavare av svenskt körkort. Det finns därvid anledning att särskilt uppmärksamma bestämmelsen i 3 kap. 13 § 6, enligt vilken ett körkort förlorar sin giltighet, om förarförbud har gällt för innehavaren i mer än ett år.

7 kap.

2 §

Ändringarna i andra stycket föranleds av överflyttningen av körkortsingripanden på grund av trafikbrott till straffprocessen. Länsstyrelsen skall i fortsättningen pröva bara sådana körkortsingripanden som gäller återkallelse enligt 5 kap. 4 § eller återkallelse tills vidare enligt 5 kap. 5 §. Dessutom har ett tillägg gjorts beträffande försöksverksamheten med alkolås. Det innebär en ändrad beslutsordning för försöksverksamheten. Körkortsingripanden på grund av trafiknykterhetsbrott skall ske i form av förarförbud och handläggs inom straffprocessen. Den som har fått sådant förarförbud kan hos länsstyrelsen ansöka om tillstånd att köra med alkolås. Förutsättningarna för att få ett sådant tillstånd anges i lagen (1998:489) om försöksverksamhet med alkolås.

2 a §

Paragrafen är ny. Första stycket innebär att körkortsingripanden på grund av trafikbrott flyttas över till straffprocessen. Frågor om förarförbud och prickning prövas i brottmål av allmän domstol eller genom förfarandet med föreläggande av ordningsbot eller strafföreläggande. Beträffande beslut om tillfälligt förarförbud hänvisas till kommentaren till 4 §.

I andra stycket anges att handläggningen i domstol skall ske enligt reglerna i rättegångsbalken, i den mån inte annat är särskilt angivet i denna lag. I kapitel 14 lämnas en närmare redogörelse för ifrågavarande handläggning.

2 b §

Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om handläggningen i domstol vid överprövning av överklagade beslut om tillfälligt förarförbud enligt 5 kap. 3 c §. Handläggningen behandlas närmare i den allmänna motiveringen, kapitel 15.

Av första stycket framgår att prövningen skall ske med tillämpning av rättegångsbalkens regler för mål om brott för vilket inte är stadgat svårare straff än böter eller fängelse i sex månader. Det innebär att tingsrätten är domför med en lagfaren domare utan nämnd. Av våra överväganden i avsnitt 14.2 framgår att även notarie skall kunna pröva ifrågavarande överklaganden utan nämnd, såvida det inte sker vid muntlig förhandling, jfr. den föreslagna bestämmelsen i 19 § sjätte stycket TI. När det gäller notariernas behörighet att pröva överklagade beslut om tillfälligt förarförbud, föreslås inte någon begränsning motsvarande den som gäller vid handläggningen av mål där frågan om körkortsingripande prövas slutligt.

I andra stycket behandlas frågan om vilken handläggningsform som domstolen skall använda vid prövning av överklagade beslut om tillfälligt förarförbud. Prövningen skall enligt huvudregeln ske efter skriftlig handläggning. Domstolen skall dock under vissa omständigheter hålla muntlig förhandling som ett komplement till den skriftliga handläggningen. Ett skäl för muntlig förhandling är att tingsrätten bedömer att en sådan skulle vara till fördel för utredningen eller att det skulle främja ett snabbt avgörande. Dessutom gäller att muntlig förhandling i princip skall hållas, om körkortshavaren har begärt en sådan. Hans begäran får dock avslås, om domstolen finner att förhandlingen är uppenbart obehövlig. Så kan exempelvis vara fallet om det står klart att körkortshavarens ändringsyrkande skall bifallas. Ett annat exempel är att det genom vad som förekommer i det skriftliga materialet står helt klart att det saknas anledning att ändra det överklagade beslutet. Så kan vara fallet om körkortshavaren har erkänt brottet samtidigt som det är uppenbart att vad han anfört om sina personliga förhållanden inte utgör skäl för ändring. Detsamma gäller om utredningen av brottet med styrka talar för att han kommer att fällas till ansvar. Det bör framhållas att domstolens ställningstagande i frågan om muntlig förhandling måste ske mot bakgrund av bl.a. artikel 6 i Europakonventionen, se avsnitt 6.1.1.

3 §

I paragrafen har gjorts ett tillägg, av vilket följer att Vägverket skall pröva ärenden om reducering av prickar enligt bestämmelsen i 5 kap. 3 e §.

4 §

I paragrafen har ett tillägg gjorts beträffande beslut om tillfälligt förarförbud. Ett sådant ingripande kan beslutas av polismyndighet eller åklagare. I avsnitt 15.2 lämnas en närmare redogörelse för förfarandet.

I sammanhanget kan nämnas att det av bestämmelsen i 2 a § följer att domstol kan meddela beslut om tillfälligt förarförbud. Det torde i första hand bli aktuellt genom att domstolen i dom förordnar om att ett sådant förbud skall gälla till dess att beslut om förarförbud enligt 5 kap. 3 § vinner laga kraft.

5 §

Paragrafen har justerats med anledning av ändringarna i paragrafen om omhändertagande av körkort, 5 kap. 7 §.

6 §

Ändringarna innebär att länsstyrelsen i fortsättningen kan utfärda preliminära beslut om återkallelse enligt 5 kap. 4 § eller återkallelse tills vidare enligt 5 kap. 5 §.

7 §

Andra stycket har ändrats. Det avser endast beslut om återkallelse eller förarförbud. Sådana beslut skall delges med den som beslutet avser. Delgivning behöver dock inte ske när det ändå är uppenbart att körkortshavaren har fått del av beslutet. Det kan exempelvis vara så att beslutet har avkunnats efter muntlig förhandling och att det av anteckning i rättens akt framgår att körkortshavaren då var närvarande. Detsamma gäller om det av tjänsteanteckning framgår att körkortshavaren har fått del av beslutet vid besök i rätten eller via telefon.

8 §

Första stycket är nytt och behandlar frågan om vid vilken tidpunkt som beslut om förarförbud enligt 5 kap. 3 § träder i kraft. Frågan behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 12.3. Ikraftträdandet är delvis beroende av i vilken ordning körkortsingripandet har handlagts.

Gemensamt för de olika situationerna är dock att förarförbudet börjar att gälla först när beslutet har vunnit laga kraft och körkortshavaren bevisligen har fått del av beslutet. Av det sagda följer bl.a. att beslut om förarförbud som har avkunnats av domstol i körkortshavarens

närvaro träder i kraft när beslutet vinner laga kraft utan krav på ytterligare delgivning. Körkortsingripanden som har handlagts enligt reglerna för den summariska straffprocessen träder i kraft när ordningsbots- respektive strafföreläggandet anses godkänt enligt allmänna regler. Det innebär att förarförbudet träder i kraft omedelbart, om körkortshavaren godkänner exempelvis ett föreläggande av ordningsbot i närvaro av polis. Har förfarandet med kontorsföreläggande använts, träder förarförbudet i kraft när det skriftliga godkännandet kommer in till behörig mottagare. Detsamma gäller i allmänhet vid godkännande av strafföreläggande, vilka oftast skickas till den misstänkte med post. I båda fallen måste det ankomma på körkortshavaren att kontrollera när det undertecknade föreläggandet har kommit in till behörig mottagare. Kör han efter att så har skett, gör han sig skyldig till olovlig körning. Har beslutet om förarförbud meddelats i dom, börjar det att gälla när körkortshavaren får del av beslutet, dock tidigast när det vinner laga kraft.

I det nya andra stycket anges att beslut om tillfälligt förarförbud enligt 5 kap. 3 c § börjar att gälla när körkortshavaren får del av beslutet. Det vanliga torde vara att körkortshavaren får del av beslutet i direkt anslutning till det polisingripande som föranleds av det aktuella trafikbrottet.

8 a §

Paragrafen är ny och anger hur giltighetstiden för förarförbud enligt 5 kap. 3 § skall beräknas. I första meningen behandlas den situationen att förarförbud meddelas den för vilken ett beslut om tillfälligt förarförbud enligt 5 kap. 3 c § redan gäller. Giltighetstiden för det slutliga beslutet skall då räknas från den dag då beslutet om tillfälligt förarförbud började att gälla. Av 8 § andra stycket framgår att detta beslut träder i kraft så snart körkortshavaren får del av det. Andra meningen avser den situationen att något interimistiskt beslut inte gäller när det slutliga beslutet om körförbud meddelas. Giltighetstiden för förarförbudet skall då räknas från den dag då det slutliga beslutet om förarförbud trädde i kraft enligt bestämmelserna i 8 § första stycket, dvs. när körkortshavaren får del av beslutet, dock tidigast den dag då det vinner laga kraft. Tid under vilken tillfälligt förarförbud har gällt skall i förekommande fall avräknas från giltighetstiden för det slutliga beslutet. Avräkningen bör lämpligen göras av den polismyndighet vid vilken körkortet förvaras under giltighetstiden för förarförbudet och som således har att återlämna körkortet vid utgången av förbudstiden.

9 §

Andra stycket är nytt och innehåller en bestämmelse om att körkortet skall vara inlämnat till polismyndighet under den tid som förarförbud gäller för innehavaren. Det gäller både vid förarförbud enligt 5 kap. 3 § och vid tillfälligt förarförbud enligt 5 kap. 3 c §. Körkortet skall förvaras hos den myndighet inom vars område det bakomliggande brottet begicks. Körkortshavaren bör dock ha möjlighet att ge in det till vilken polismyndighet som helst i landet. När förarförbudet har upphört att gälla, skall körkortet återlämnas till körkortshavaren, såvida det inte har blivit ogiltigt enligt bestämmelserna i 3 kap. 13 § 6 eller 7.

8 kap.

4 §

Paragrafen är ny och behandlar överklagande av beslut om tillfälligt förarförbud enligt 5 kap. 3 c §. Av första stycket framgår att polismyndighetens beslut får överklagas till åklagare. I andra stycket behandlas överklagande av åklagarens beslut om tillfälligt förarförbud. Bestämmelsen gäller både när åklagaren har meddelat det inledande beslutet (jfr. 7 kap. 4 §) och när han har meddelat sitt beslut efter att körkortshavaren har överklagat polismyndighetens beslut. I båda fallen får åklagarens beslut överklagas till allmän domstol.

Beslut om tillfälligt förarförbud får överklagas utan begränsning i tiden.

5 §

Paragrafen är ny och innehåller vissa formella bestämmelser om överklagande av beslut om tillfälliga förarförbud.

6 §

I paragrafen anges att prövningen av överklagade beslut om tillfälligt förarförbud skall ske skyndsamt. Beslut skall meddelas så snart som möjligt efter det att beredningen av ärendet har avslutats. Bestämmelsen gäller såväl åklagarens som den allmänna domstolens prövning.

7 §

Bestämmelsen är ny och innebär att förvaltningslagens (1986:223) bestämmelser om omprövning skall tillämpas av polismyndigheter och åklagare i fråga om beslut om tillfälligt förarförbud. Förslaget behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 15.3.4. Finner polismyndigheten att ett beslut som den tidigare meddelat är uppenbart oriktigt på grund av att nya omständigheter har tillkommit eller av annan anledning, skall myndigheten ändra beslutet. Förutsättningen är

dock att det kan ske snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för körkortshavaren. Vad som nu har sagts gäller också åklagaren. Har ändring skett av ett överklagat beslut i enlighet med klagandens begäran, skall överklagandet anses förfallet, jfr. 28 § FL.

9 kap.

3 §

I paragrafen regleras frågan om ansvar för brott mot bestämmelsen i 7 kap. 9 §, i vilken numera också föreskrivs att körkortet skall vara inlämnat till polismyndighet under den tid som förarförbud gäller för körkortshavaren. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot denna skyldighet döms till penningböter. I likhet med vad som enligt praxis gäller efter återkallelse skall ansvar inte utdömas, om körkortshavaren har anmält att körkortet har förkommit, såvida inte kortet därefter kommer till rätta.

10 kap.

1 §

Bestämmelsen har kompletterats med en ny fjärde punkt. Regeringen äger meddela föreskrifter för Vägverkets tillämpning av bestämmelsen i 5 kap. 3 e §. I den angivna paragrafen behandlas körkortshavarens möjligheter att genom deltagande i utbildning befrias från prickar som tidigare har påförts honom. Beslutet att reducera prickbelastningen meddelas av Vägverket. Enligt förevarande bestämmelse kan regeringen ge anvisningar såväl beträffande förutsättningarna för sådan reduktion som för Vägverkets prövning enligt bestämmelsen i 5 kap. 3 e §. Föreskrifterna kan således innehålla närmare anvisningar både om de utbildningsprogram som Vägverket har att fastställa och om förutsättningarna för att besluta om reduktion av prickbelastningen efter genomgången utbildning. Frågan behandlas i avsnitt 11.5.

18.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:489) om försöksverksamhet med villkorlig körkortsåterkallelse

1 §

Ändringen i första stycket skall ses mot bakgrund av införandet av förarförbud som en ny form för körkortsingripande. Trafiknykterhetsbrott av det slag som är av intresse i förevarande sammanhang skall i fortsättningen leda till förarförbud i stället för till återkallelse. Det innebär att institutet ”villkorlig återkallelse” avskaffas. Den ifrågavarande försöksverksamheten skall dock drivas vidare, vilket kan ske genom en försöksverksamhet med alkolås.

I andra stycket definieras begreppet alkolås. Definitionen återfanns tidigare i 2 § andra stycket.

I tredje stycket anges försöksverksamhetens tillämpningsområde, vilket skall omfatta samma förarbehörigheter, samma geografiska områden och samma slags trafiknykterhetsbrott som tidigare. En begränsning har dock införts, vilken innebär att den som har meddelats förarförbud med en giltighetstid över två år inte får delta i försöksverksamheten. Begränsningen skall ses mot bakgrund av den tvååriga villkorstid som gäller enligt 6 §. Utan den föreslagna begränsningen skulle konsekvensen vid förarförbud längre än två år bli att körkortshavaren fick köra med alkolås under villkorstiden men inte alls köra bil efter att denna löpt ut.

2 §

Paragrafen och därmed försöksverksamheten har fått en ny utformning, vilken skall ses mot bakgrund av de nya reglerna om körkortsingripande på grund av trafikbrott. Av de nya bestämmelserna i 5 kap. KKL framgår att ett förarförbud innebär att körkortshavaren förbjuds att under en viss tid föra körkortspliktigt fordon. Av första stycket i förevarande paragraf följer att den för vilken förarförbud gäller kan få särskilt tillstånd att köra fordon med alkolås. Ett sådant tillstånd meddelas av länsstyrelsen.

I andra stycket anges vad ett särskilt tillstånd att köra med alkolås innebär. Den rätt att köra som följer med tillståndet motsvarar vad som tidigare gällde vid villkorlig körkortsåterkallelse. Den som har erhållit länsstyrelsens tillstånd får – trots det gällande förarförbudet – inom svenskt territorium köra en viss angiven personbil, vilken är utrustad med alkolås. Bilen i fråga får inte användas i yrkesmässig trafik. Tillståndet gäller med särskilda villkor för körkortshavaren och fordonet under en bestämd tid, vilken benämns villkorstiden (se 6 §).

Det bör uppmärksammas att ifrågavarande begränsningar och villkor gäller under hela villkorstiden och således även efter det att förarförbudets giltighetstid har löpt ut.

3 §

Ändringen föranleds av att beslutet om förarförbud skall handläggas i den ordning som föreskrivs för straffprocessen. Länsstyrelsens handläggning av tillståndsfrågan får därför ske i särskild ordning. Prövningen bör ske vid särskild trafikenhet eller motsvarande som har att pröva körkortsärenden.

4 §

I paragrafen anges vilka handlingar som körkortshavaren skall ge in tillsammans med sin ansökan. Ändringen i tredje punkten beträffande körkortshavarens viljeförklaring föranleds av att försöksverksamheten inte längre är knuten till institutet villkorlig återkallelse.

5 §

I paragrafen anges omständigheter under vilka körkortshavaren inte får ges tillstånd att köra med alkolås. Dessa motsvarar vad som tidigare gällde beträffande villkorlig återkallelse.

6 §

I paragrafen behandlas de villkor som är förbundna med tillstånd att köra med alkolås och som gäller under den s.k. villkorstiden. Det saknas skäl att ändra den grundläggande innebörden i bestämmelsen, men vissa kompletteringar är nödvändiga med anledning av förslaget att införa förarförbud. I första stycket anges således att villkorstiden är två år. Villkorstiden är alltid densamma, oavsett längden på det förarförbud som har föregått länsstyrelsens beslut att meddela tillstånd enligt förevarande lag. Det innebär att körkortshavaren skall följa gällande villkor även efter det att giltighetstiden för förarförbudet har löpt ut.

I andra stycket anges de villkor som körkortshavaren skall följa under villkorstiden. Ingen ändring har gjorts i förhållande till vad som redan gäller för försöksverksamheten.

Av tredje stycket följer att villkorstiden räknas från den dag då tillståndsbeslutet meddelas.

7 §

Ändringarna föranleds av den nya utformningen av försöksverksamheten. De i paragrafen angivna skyldigheterna motsvarar vad som tidigare gällde beträffande villkorlig återkallelse. I paragrafen anges nu

att ifrågavarande skyldigheter gäller under hela villkorstiden. De gäller således i förekommande fall även efter det att förarförbudet har upphört att gälla.

8 §

Länsstyrelsen skall utöva samma tillsyn som tidigare. Den nya konstruktionen av försöksverksamheten föranleder ändringar beträffande reaktionen vid körkortshavarens misskötsamhet. Av andra stycket följer att länsstyrelsen under vissa förutsättningar skall återkalla körkortshavarens tillstånd att köra med alkolås. Så skall ske om körkortshavaren bryter mot de villkor som gäller enligt 6 § eller om han under villkorstiden blir föremål för ett nytt körkortsingripande i form av prickning, förarförbud eller återkallelse. Länsstyrelsen kan avstå från att återkalla tillståndet, om särskilda skäl föreligger. Återkallelse bör exempelvis inte ske, om det nya körkortsingripandet har gällt prickning på grund av en bagatellartad förseelse. Därvid måste emellertid också den tid som har förflutit mellan länsstyrelsens tillståndsbeslut och den nya förseelsen beaktas. Har den nya förseelsen begåtts kort tid efter länsstyrelsens beslut, bör även mindre allvarliga förseelser i allmänhet leda till att länsstyrelsen återkallar tillståndet. Tillståndet skall återkallas om körkortshavaren vill avbryta sitt deltagande i försöksverksamheten.

I andra stycket anges att det tidigare meddelade förarförbudet åter börjar gälla när körkortshavaren får del av länsstyrelsens beslut att återkalla tillståndet att köra med alkolås. Med tanke på bestämmelserna om olovlig körning måste återkallelsebeslutet delges med körkortshavaren. Förarförbudet skall gälla under så lång tid som återstod av förbudstiden när tillståndet att köra med alkolås trädde i kraft. Någon avräkning skall inte göras på grund av de inskränkningar som gällt för körkortshavaren under villkorstiden.

9 §

I första stycket anges vilken länsstyrelse som skall pröva körkortshavarens ansökan om tillstånd att köra med alkolås. Liksom tidigare skall prövningen göras av länsstyrelsen i det län där körkortshavaren är folkbokförd när ansökan görs. Det gäller oavsett vid vilken myndighet eller domstol som frågan om förarförbud har handlagts.

10 §

I paragrafen behandlas rätten att överklaga beslut som har meddelats enligt ifrågavarande lag. Länsstyrelsens beslut att inte bevilja en ansökan om särskilt tillstånd att köra med alkolås eller att återkalla ett

sådant tillstånd får överklagas till länsrätt. Vid överklagande till kammarrätt krävs prövningstillstånd.

18.4. Förslaget till lag om ändring i yrkestrafiklagen (1998:490)

5 kap.

9 §

I paragrafen anges när en taxiförarlegitimation skall tas om hand av polis eller åklagare. Så skall ske när det finns grund för att omhänderta innehavarens körkort eller när det har återkallats. Den nya tredje punkten i första stycket innebär att taxiförarlegitimationen dessutom skall tas om hand, när förarförbud gäller för innehavaren. Omhändertagande skall ske både vid slutligt beslut om förarförbud enligt 5 kap. 3 § KKL och vid beslut om tillfälligt förarförbud enligt 5 kap. 3 c §. Det innebär att taxiförarlegitimationen i många fall kommer att kunna omhändertas i omedelbar anslutning till det trafikbrott som föranleder körkortsingripandet.

10 §

Ändringen är endast redaktionell och föranleds av den nya lydelsen i 9 §.

18.5. Förslaget till lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott

3§ Enligt paragrafen skall den som för körkortspliktigt fordon utan att vara berättigad därtill dömas för olovlig körning. Som framgår av våra överväganden i avsnitt 12.10 får bestämmelsen anses omfatta även den som bryter mot ett förarförbud. I första stycket anges några exempel på försvårande omständigheter, vilka kan föranleda att brottet skall anses som grovt. En sådan omständighet är att gärningsmannen tidigare har innehaft körkort, vilket blivit återkallat. Våra förslag beträffande förarförbud föranleder ett tillägg till de angivna omständigheterna. Av tillägget framgår att överträdelse av förarförbud är en sådan omständighet som kan föranleda att brottet skall anses som grovt. Det gäller oavsett om det är fråga om ett slutligt beslut om förarförbud enligt 5 kap. 3 § KKL eller om ett tillfälligt förarförbud enligt 5 kap.

3 c § KKL. Det innebär att området för när den olovliga körningen skall anses som grov utvidgas i förhållande till vad som gäller enligt nuvarande ordning. Beslut om tillfälliga förarförbud ersätter såväl institutet omhändertagande av körkort som interimistiska beslut om förarförbud, när det är fråga om trafikbrott. Körning som skett under tid då körkortet varit omhändertaget har inte ansetts medföra ansvar för grov olovlig körning, se NJA 1999 s. 380.

Särskilt yttrande

av experten Rolf Björklund

Jag delar utredningens uppfattning att nuvarande system för körkortsingripanden måste moderniseras och bli tydligare för den enskilde körkortsinnehavaren. Nuvarande regelsystem för körkortsingripanden är svårt att förstå, eftersom huvudregeln innebär att körkortet skall återkallas vid allvarliga trafikförseelser och att varning kan meddelas endast om det finns särskilda skäl. Det är därför riktigt att ersätta det nuvarande varningsinstitutet med ett pricksystem, som innebär att man vid mindre allvarliga trafikförseelser i regel får ett antal prickar och att körkortet återkallas vid allvarligare trafikförseelser. En sådan ordning kommer lättare att accepteras av medborgarna.

Utredningen anser att ett körkortsingripande är att likställa med ett straff och därför skall föras över till brottsprocessen. Ett sådant förfarande blir både effektivare och billigare än det nuvarande och innebär att vi ansluter oss till det system som tillämpas i de flesta europeiska länder. Jag delar inte denna uppfattning, eftersom ett körkortsingripande både är en trafiksäkerhetsåtgärd och ett straff samt att reglerna för körkortsingripanden skiljer sig avsevärt från land till land inom EU. Jag anser därför att länsstyrelserna även i fortsättningen skall handlägga ärenden om körkortsingripanden med den skillnad att varningsinstitutet ersätts med ett pricksystem. Min motivering är följande.

Kostnader

Antalet årsarbetskrafter som idag hanterar ärenden om körkortsingripanden på de 21 länsstyrelserna är ca 134 uppdelat på ca 51 assistenter, 51 handläggare och 32 beslutande (vissa av de beslutande handlägger också dessa ärenden). Lönekostnaden uppskattas till ca 28 032 000 kr exklusive sociala avgifter och s.k. overhead. De ärenden

som föreslås föras över är körkortsingripanden enligt punkterna 1–4 i 5 kapitlet 3 § körkortslagen. Kvarvarande ärenden enligt punkterna 5–8 kommer även i fortsättningen att hanteras av länsstyrelserna. De sistnämnda ärendena är ofta mer komplicerade att utreda än körkortsingripanden som rör enbart trafikbrott. Detta innebär att alla årsarbetskrafter inte kommer att kunna föras över. Dessutom finns det fler polisoch åklagarmyndigheter än det finns länsstyrelser. Detta medför troligtvis att det behövs ytterligare årsarbetskrafter för att arbeta med körkortsingripanden inom dessa myndigheter. Löneläget inom länsstyrelserna är lägre än inom polis- och åklagarmyndigheter. Detta kommer att medföra att ytterligare resurser måste tillföras polis- och åklagarmyndigheterna samt domstolarna.

Effektivitet och snabbhet

Länsstyrelserna klarar det uppsatta målet att inom 14 dagar fatta interimistiska beslut om återkallelse av körkort. Utredningen föreslår att polismyndigheten liksom tidigare skall utfärda ordningsbot vid trafikbrott. Däremot ska ordningsboten inte omfatta bara böter utan också ett beslut om körkortsingripande. Godkänner inte körkortshavaren ordningsboten förs ärendet vidare till åklagaren osv. Enligt min uppfattning finns det en stor risk för att körkortshavarna inte kommer att godkänna ordningsbot eller strafföreläggande. Det kommer i så fall att innebära att handläggningen av dessa ärenden kommer att ta lång tid och att det blir ett slöseri med resurserna. Dessutom blir handläggningen ineffektiv och långsam.

Nuvarande system för att återkalla körkort är enkelt, smidigt och snabbt, eftersom det är länsstyrelserna som hanterar samtliga frågor om körkortstillstånd och körkortsingripande. Detta är också naturligt, eftersom ärenden som rör bl. a. rattfylleri och återkallande av körkort efter spärrtidens utgång ofta slutar med att körkortet förenas med ett villkor att vid vissa bestämda tider lämna in ett läkarintyg till länsstyrelsen. Överföring av dessa ärenden till polis- och åklagarmyndigheter blir rörigt för den enskilde körkortshavaren, eftersom fler myndigheter involveras i körkortsfrågan.

Processen med körkortsingripanden kan göras ännu effektivare och snabbare med nuvarande ordning. Detta förutsätter en modernare körkortslagstiftning med färre interimistiska beslut och en lättbegriplig information till medborgarna om körkortsingripande. Fördelen är att man inte behöver genomföra en omorganisation som medför extra kostnader och några ytterligare resurser behöver inte tillföras.

Europakonventionen och FN-konventionen om de mänskliga rättigheterna

Man har i debatten om körkortsingripanden ofta sagt att det svenska systemet strider mot ovan nämnda konventioner eftersom en körkortshavare kan få körkortet återkallat utan att blivit dömd i allmän domstol. Detta talar för att körkortsingripande vid trafikbrott ska föras över till straffprocessen.

Jag hävdar att så länge rättssystemet tillåter att körkort kan återkallas interimistiskt kan det inte spela någon roll om det är länsstyrelsen eller polismyndigheten som gör detta. Detta talar för att vårt system inte strider mot ovan nämnda konventioner.

Bilaga 1

Kommittédirektiv

Översyn av regler om körkortsingripande Dir.

1998:16

Beslut vid regeringssammanträde den 5 mars 1998.

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare skall tillkallas med uppgift att se över reglerna om körkortsingripande.

Utredaren skall

  • redovisa de fördelar och nackdelar som skulle uppkomma om frågan om körkortsingripande till följd av brott skulle hanteras inom ramen för brottmålsförfarandet,
  • föreslå de författningsändringar som kan komma att behövas om frågan om körkortsingripande på grund av brott hanteras i den ordningen,
  • överväga om en ändrad instansordning bör påverka hanteringen av de återstående ärendena om körkortsingripanden och, om så är fallet, hur detta bör ske,
  • överväga om även andra former av reaktioner mot körkortsinnehav än återkallelse och varning bör komma i fråga inom ramen för brottmålsförfarandet samt, om sådana reaktioner bedöms lämpliga, lämna förslag till nya reaktioner och de författningsändringar som detta föranleder,
  • redovisa de organisatoriska, administrativa och ekonomiska konsekvenser som en överföring av frågan om körkortsingripande

skulle medföra samt de ytterligare konsekvenser i detta hänseende som skulle följa av utredarens förslag,

• föreslå de andra författningsändringar på området som utredningen ger upphov till.

Bakgrund

Nuvarande regler om körkortsingripande

Grunderna för ett körkortsingripande skall i huvudsak stämma överens med de skäl som utgör hinder för att få körkortstillstånd. Förhållanden som skall leda till att körkortstillstånd vägras eller körkort återkallas kan delas in i två kategorier – personliga förhållanden och medicinska förhållanden.

De personliga förhållandena avser situationer som körkortshavaren till följd av sitt eget beteende försätter sig i – begår brott, brukar alkohol m.m. – medan de medicinska förhållandena avser de krav som från trafiksäkerhetssynpunkt bör uppställas för förare av körkortspliktiga fordon.

Ett körkortsingripande till följd av personliga förhållanden liksom en vägran att meddela körkortstillstånd grundas ofta på att körkortshavaren har begått brott som på något sätt är relaterat till beteendet i trafik. I 83 § körkortsförordningen (1977:722) finns en uppräkning av olika brott som körkortsmyndigheten skall underrättas om. Till grund för återkallelse av ett körkort till följd av brottslig gärning skall beträffande frågan huruvida brott föreligger enligt 18 § körkortslagen (1977:477) läggas lagakraftvunnen dom eller beslut om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan författning. Utländska avgöranden behandlas enligt 26 § körkortslagen på samma sätt som svenska.

I 16 § körkortslagen anges grunderna för när ett körkortsingripande skall ske. Ett körkort skall således återkallas om körkortshavaren har fällts till ansvar för bl.a. rattfylleri, grovt rattfylleri eller grov vårdslöshet i trafik (16 § 1), om körkortshavaren har fällts till ansvar för obehörigt avvikande från trafikolycksplats (s.k. smitning) och överträdelsen inte kan anses som ringa (16 § 2), om körkortshavaren genom upprepade förseelser i väsentlig grad har visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter de regler som gäller i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse (16 § 3) eller om körkortshavaren vid bl.a. förande av motordrivet fordon brutit mot en från trafiksäkerhetssynpunkt väsentlig regel, om överträdelsen inte kan anses som ringa (16 § 4). I 16 § 5 körkortslagen regleras en särskild aspekt av de

personliga förhållandena – opålitlighet i nykterhetshänseende – och i 16 § 7 körkortslagen de medicinska hindren för körkortsinnehav. I 16 § 6 körkortslagen regleras situationer där en återkallelse kan grundas på andra brott än de tidigare nämnda eller på grund av olämplighet i andra avseenden än personliga omständigheter. Vidare regleras i 16 § 8–10 körkortslagen vissa särskilda fall när en återkallelse skall ske. I vissa fall får en återkallelse ersättas av en varning, om det av särskilda skäl kan anses vara en tillräckligt ingripande åtgärd (22 § körkortslagen).

Om ett körkort återkallas med stöd av 16 § 1–6 körkortslagen skall en spärrtid på lägst en månad och högst tre år bestämmas. Vid grov vårdslöshet i trafik och grovt rattfylleri skall spärrtiden bestämmas till lägst ett år.

Instansordningen m.m.

Frågan om körkortsingripande prövas i första hand av länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut kan överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Frågan om körkortsingripandets rättsliga karaktär och vilka instanser som bör handlägga frågor om körkortsingripande har flera gånger varit föremål för utredning samt regeringens och riksdagens bedömning. Senast dessa frågor diskuterades av regeringen var i samband med att den första prövningen av körkortsingripanden flyttades från länsrätten till länsstyrelsen (prop. 1993/94:133). I propositionen anfördes att körkortsingripanden inte är en brottspåföljd. Vidare diskuterades om de körkortsmål borde föras över till tingsrätt som har anknytning dit, på så sätt att tingsrätten prövar frågan om ansvar för brott. Regeringen ansåg emellertid att en ordning där både allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol var behöriga att pröva samma slags mål var olämplig. Regeringen fann då inte heller skäl att föra över samtliga körkortsmål till allmän domstol (s. 4).

Brottmålshanteringen

Vid ett körkortsingripande skall till grund för frågan om brott föreligger läggas en dom som har vunnit laga kraft eller ett beslut om åtalsunderlåtelse. Enligt 48 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken gäller ett godkänt strafföreläggande eller ett godkänt föreläggande om ordningsbot som en dom som har vunnit laga kraft.

Enligt en enkät som utfördes av Domstolsutredningen (Ju 1989:06) år 1989 grundades ett körkortsingripande på en tingsrättsdom i ca 18 procent av fallen, på ett godkänt strafföreläggande i ca 32 procent av

fallen och på ett godkänt föreläggande om ordningsbot i ca 35 procent av fallen (se prop. 1993/94:133 s. 43).

Behovet av en översyn

Körkortsingripandet har i vissa fall fått – eller uppfattas i vart fall ofta ha fått – en strafflik prägel. Speciellt kan nämnas återkallelse enligt 16 § 2–4 körkortslagen. I dessa fall kan i normalfallet körkortet efter återkallelse återfås utan någon ny prövning av körkortshavarens kunskaper eller lämplighet. Härtill kommer att körkortshavaren i vissa fall av praktiska skäl kan få fortsätta att köra fordon en begränsad tid trots att körkortet omhändertagits. Även vad gäller 16 § 1 körkortslagen är körkortsåterkallelsen präglad av en fastlagd lägsta spärrtid för återkallelsen vid grovt rattfylleri och av en praxis där spärrtidens längd bestäms i relation till den alkoholhalt körkortshavaren hade i sitt blod eller sin utandningsluft.

1994 års körkortsutredning föreslog i sitt slutbetänkande En körkortsreform (SOU 1996:114) ändringar i reglerna om körkortsingripande. De föreslagna ändringarna innebar bl.a. att varning skulle bli en självständig form av körkortsingripande och att en möjlighet till villkorlig körkortsåterkallelse skulle införas. Utredningen föreslog också att spärrtiderna skulle ändras, den kortaste från en månad till sex månader och den längsta från tre år till fem år. Den föreslog också att det skulle bli obligatoriskt att ansöka om körkortstillstånd och att avlägga förarprov för att få tillbaka körkort efter återkallelse. Majoriteten av remissinstanserna ansåg att utredningens förslag i vissa delar skulle utgöra ett för hårt ”straff” för körkortshavaren, som riskerade att förlora sin anställning och sociala förankring i övrigt om förslaget genomfördes. Regeringen har valt att i den proposition om ny körkortslag m.m. (prop. 1997/98:124) som denna dag beslutas föreslå endast marginella ändringar i de materiella reglerna om körkortsingripande.

Om riksdagen antar de förslag som regeringen lagt fram och försöksverksamheten för villkorlig återkallelse med alkolås påbörjas uppkommer nya förutsättningar för fortsatt körkortsinnehav efter trafiknykterhetsbrott. Om behörigheten att köra vissa körkortspliktiga motorfordon i framtiden kan knytas till ett villkor om alkolås i dessa fordon kan det diskuteras om körkortsåterkallelse i dessa fall behövs från trafiksäkerhetssynpunkt. Motsvarande situation kan uppkomma i och med att tekniska lösningar av andra slag, som intelligenta farthållare m.m., prövas och trafiksituationen kan anpassas till dem.

Inom Europeiska unionen (EU) håller man på ta fram en konvention om verkställighet av körkortsingripanden. Syftet med konventionen är att skapa förutsättningar för att ge körkortsåterkallelser verkan över hela unionen. Sverige är ett av de få länder inom EU där körkortsingripande till följd av trafikbrott behandlas som enbart en trafiksäkerhetsåtgärd och inte som ett straff. Detta förhållande har lett till svårigheter för Sverige att fullt ut kunna samarbeta med övriga medlemsländer vad avser körkortsåterkallelser. Härigenom kan konventionens syfte motverkas.

Frågan hur den nuvarande utformningen av reglerna om körkortsingripanden och de bestämmelser som gäller om riksdagen antar regeringens proposition om ny körkortslag m.m. förhåller sig till den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna måste analyseras. I den remiss om ny körkortslag m.m. som överlämnades till Lagrådet den 11 december 1997 om ny körkortslag m.m. angav regeringen att den avser att tillsätta en utredning för att göra en översyn av reglerna om körkortsingripande. Syftet är bl.a. att se över dessa reglers samband med brottmålsprocessen vid trafikförseelser och andra regelöverträdelser som kan ha betydelse för körkortsinnehavet. I sitt yttrande anförde Lagrådet bl.a. följande: ”Denna översyn torde komma att omfatta även en fråga av stor principiell betydelse, nämligen huruvida det svenska systemet för körkortsåterkallelse vid brott är förenligt med den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europarådskonventionen). Enligt sjunde tilläggsprotokollet till denna konvention art. 4 punkten 1 får ingen rannsakas eller straffas på nytt genom brottmålsförfarande i samma stat för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättsordningen i den staten. I flertalet EU-stater synes, i överensstämmelse med denna regel, frågan om körkortsåterkallelse på grund av brott handhas av brottmålsdomstolen i den process där frågan om straffrättsligt ansvar för brottet prövas. För det svenska systemet synes länge goda sakliga skäl ha talat. Frågan om körkortsinnehav är eller borde i allt fall vara en fråga om prognosen för att vederbörande kommer att kunna och vilja iaktta ett trafiksäkert beteende. Den nuvarande tendensen i straffrättskipningen är däremot att betrakta prognostänkande med misstro. Emellertid synes även frågan om körkortsingripande med anledning av brott, särskilt beträffande längden av spärrtiden, ha kommit att präglas av ett alltmer straffrättsligt tänkande, med en ganska bestämd praxis rörande olika långa spärrtider vid olika typer av brott eller trafikförseelser (jfr också RÅ 1993 ref. 76). I detta läge talar starka principiella skäl – särskilt naturligtvis hänsynen till Europarådskonventionen – för att även frågan

om körkortsåterkallelse med anledning av brott prövas i brottmålsprocessen. Emellertid är detta en stor fråga som kräver ingående överväganden. Det finns inte anledning till erinran mot att, medan denna fråga utreds, förslag läggs fram till en ny körkortslag, även om denna enligt det anförda i vissa delar kommer att får karaktären av ett provisorium.”

Det anförda innebär sammantaget att det finns ett behov av att nu göra en översyn av reglerna om körkortsingripande och därvid särskilt överväga om körkortsingripande på grund av brott skall behandlas i första hand som en straffrättslig sanktion och inte, som i dag, som en trafiksäkerhetsåtgärd.

Uppdraget

Utredaren skall analysera och redovisa skäl för och emot ett förfarande där frågan om körkortsingripande på grund av brott handläggs i samma ordning som brottmålet, dvs. i samband med processen i allmän domstol eller i samband med beslut om ordningsbot, strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse. Utredaren skall också lägga fram förslag till hur frågan om körkortsingripande skulle kunna handläggas i den ordningen.

Utredaren skall även överväga om de nuvarande ingripandena mot körkortsinnehav, återkallelse och varning, i en straffrättslig processordning bör ersättas med en straffrättslig reaktion, t.ex. körförbud eller ett pricksystem, och i så fall lägga fram förslag till hur ett sådant system lämpligen skall se ut.

Utredaren skall överväga om beslutsorganisationen för de återstående ärendena om körkortsingripande, dvs. i huvudsak de som grundas på medicinska skäl, bör påverkas om instansordningen ändras och på vilket sätt detta i så fall bör ske.

I uppdraget ingår att utreda om det svenska systemet för körkortsingripande på grund av brott kan anses strida mot internationellt vedertagna straffrättsliga principer. I denna del bör utredaren redovisa en jämförelse av svenska regler för körkortsingripanden till följd av brott med motsvarande regler i andra medlemsstater inom EU. De lösningar som föreslås skall vara förenliga med Sveriges internationella åtaganden och det framtida arbetet inom EU.

Utredaren skall redovisa de organisatoriska, administrativa och ekonomiska konsekvenser som en överföring av frågan om körkortsingripande skulle medföra samt de ytterligare konsekvenser som skulle följa av utredarens förslag. Förslag till finansiering skall lämnas avseende förslag med statsfinansiella konsekvenser.

Utredaren skall lämna förslag till sådana författningsändringar på området som utredningen ger upphov till.

För arbetet gäller även regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare att redovisa regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50), att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23), att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124) samt att redovisa konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet (dir. 1996:49).

Utredaren bör även samråda med Trafikregisterutredningen (K 1996:06) och 1995 års domstolskommitté (Ju 1995:05).

Utredaren skall redovisa sitt arbete senast den 31 december 1999.

(Kommunikationsdepartementet)

Bilaga 2

Exempel på körkortsingripanden på grund av trafikbrott i några europeiska länder

I denna bilaga redovisar vi schematiskt vilka slags ingripanden som blir resultatet av de vanligaste trafikbrotten i några europeiska länder. Avsikten är dels att redovisa vilka ingripanden som sker enligt den nuvarande svenska ordningen, dels att göra en jämförelse med vad som gäller i andra länder. De redovisade ingripandena avser vad som kan betecknas som normalfall. Hänsyn har inte tagits till återfallssituationer eller omständigheter som gäller körkortshavarens personliga förhållanden. Det bör också sägas att uppgifterna om ingripanden i Sverige bygger på den praxis som tillämpas vid länsstyrelserna.

Det skall understrykas att uppgifterna om utländska förhållanden bör läsas med försiktighet. Vi har i vissa fall tvingats förenkla uppgifterna för att kunna åstadkomma en schematisk redovisning. Det innebär att uppgifterna i vissa fall inte ger en helt rättvisande bild av vad som gäller. Det skall också sägas att vi genomgående har valt termen återkallelse, trots att motsvarande ingripande i flera av länderna har en annan beteckning och också en annan innebörd än vad som gäller vid återkallelse i Sverige. Uppställningen bör läsas tillsammans med redogörelsen i kapitel 5. Siffrorna inom parentes anger vid vilket antal prickar som körkortet återkallas. För flera av trafikbrotten saknar vi uppgift om körkortsingripande. Vi har då valt att låta det aktuella fältet stå tomt.

Trafikbrott Sverige Danmark

Norge Tyskland

(18)

Storbritannien

(12)

Vårdslöshet i

trafik

återkall. 4 - 6 mån

ik1

återkall. 3 mån eller mer

3 prickar 3 - 9 prickar

Grov vårdslöshet

i trafik

återkall. 12 mån

villkorlig

återkall.

återkall. 3 mån - 3 år

3 - 11

prickar, i vissa fall

återkall.

Rattfylleri,

promillehalt

0,20 - 0,30 varning

ik

ik

ik

ik

0,31 - 0,36 återkall.

2 mån

ik

ik

ik

ik

0,37 - 0,49 återkall.

4 mån

ik

ik

ik

ik

0,50- 0,59 återkall.

6 mån

ik

återkall. 18 mån

2 prickar

ik

0,60 - 0,79 återkall.

8 mån

ik

återkall. 18 mån

2 prickar återkall.

12 mån eller mer

0,80 - 0, 99 återkall. 10 mån

villkorlig

återkall.

återkall. 20 mån

4 prickar

eller återkall.

3 mån

återkall.

12 mån eller mer

Grovt rattfylleri,

promillehalt

1,00 - 1,84 återkall. 12 mån

återkall.

1 år

återkall.

2år

återkall.

6 mån

eller mer

återkall.

12 mån eller mer

1,85 - 1,99 återkall. 15 mån

återkall.

2 år

återkall.

2 år

återkall.

12 mån eller mer

2,00 - 2,99 återkall. 18 mån.

återkall.

2,5 år

återkall. 3 - 4 år

återkall.

12 mån eller mer

3,00 -

återkall. 24 mån

återkall.

2,5 år

återkall.

4 -5 år

återkall.

12 mån eller mer

Smitning varning återkall.

4 mån

ik

återkall. 3 mån eller mer

7 prickar 5 - 10 prickar

Smitning, allvarligt brott

återkall.

6 mån

återkall.

6 mån

5 - 10 prickar

1 Inget körkortsingripande.

Trafikbrott Sverige Danmark Norge Tyskland

(18)

Storbritannien

(12

)

Hastighets-

överträd.

på 30-väg 16 - 19 km/tim varning

ik

återkall. 3 mån

1 prick

20 - 29 km/tim återkall.

2 mån

villkorlig

återkall.

återkall. 4 -5 mån

1 - 3 prickar

3 prickar

30 - 39 km/tim återkall.

3 mån

villkorlig

återkall.

återkall.

6 - 8 mån

3 prickar 3 prickar

40 - 49 km/tim återkall.

4 mån

villkorlig

återkall.

återkall. 9 - 18 mån

4 prickar 4 prickar

50 - 59 km/tim återkall.

5 mån

villkorlig

återkall.

återkall. 18 - 30 mån

4 prickar 5 prickar

60 - 69 km/tim återkall. 6 mån eller

mer

villkorlig

återkall.

återkall.

30 mån eller mer

4 prickar 6 prickar

Hastighets-

överträd.

på 50-70-90-110-

väg

25 - 30 km/tim varning

ik

3 prickar 3 prickar

31 - 40 km/tim återkall.

2 mån

ik

återkall.

3 - 9 mån

3 prickar 3 prickar

41 - 50 km/tim återkall.

3 mån

återkall. 6 - 11 mån

3 prickar 4 prickar

51 - 60 km/tim återkall.

4 mån

återkall. 11 - 17 mån

4 prickar 4 prickar

61 - 70 km/tim återkall.

5 mån

återkall. 17 - 24 mån

4 prickar 5 prickar

71 - 80 km/tim återkall.

6 mån

villkorlig

återkall.

återkall. 24 - 32 mån

4 prickar 5 prickar

81 km/tim återkall.

8 mån

villkorlig

återkall.

återkall.

33 mån eller mer

4 prickar 6 prickar

Trafikbrott Sverige Danmark Norge Tyskland

(18)

Storbritannien

(12)

Körning mot rött

ljus

återkall.

2 mån

villkorlig återkall.,

om olycka

återkall.

6 mån eller mer,

om allvarlig

skada

3 prickar 3 prickar

Brott mot stopplikt

varning villkorlig återkall.,

om olycka

återkall. 3 - 6 mån, om allvarlig skada

3 prickar 3 prickar

Omkörning på

obevakat övergångsställe

varning återkall.

4 mån

ik

återkall.

3 mån eller mer

4 prickar 3 prickar

Underlåtenhet att

släppa fram

gående

varning

ik

återkall. i vissa allvarligare fall

återkall.

i vissa fall

Grov olovlig

körning

återkall.

6 mån,

3 - 6 månaders förlängning av indragningstiden

6 prickar

Förseelse mot

trafikförord-

ningen

varning

återkall. 3 - 6 mån, om allvarlig skada

eller fara