Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en särskild lag om förbud mot vissa dopningsmedel. Förslaget innebär att såväl innehav som andra förfaranden som främjar tillgängligheten av de ifrågavarande medlen inte blir tillåtna för annat än medicinskt eller vetenskapligt ändamål.

Uppsåtlig överträdelse av lagens förbud — dopningsbrott — skall kunna straffas med fängelse i upp till två år. För ringa brott föreslås påföljden bli böter eller fängelse i högst sex månader.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.

• Sida 2
•  Original

Propositionens lagförslag Prop. 1990/91: 199

Förslag till Lag om förbud mot vissa dopningsmedel

Härigenom föreskrivs följande.

15. Denna lag gäller

a) syntetiska anabola steroider,

b) testosteron och dess derivat,

c) tillväxthomron,

d) kemiska substanser som ökar produktion och frigörelse av testosteron och dess derivat eller av tillväxthormon.

2 & Medel som anges i l 5 får inte annat än för medicinskt eller veten— skapligt ändamål

. införas till landet, . överlåtas,

. framställas,

. förvärvas iöverlåtelsesyfte, . bjudas ut till försäljning, eller

. innehas.

&(!!wa—

3 5 Den som uppsåtligen bryter mot 2 5 2—6 döms för dopningsbrott till fängelse i högst två år.

Är brott som avses i första stycket att anse som ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om straff för olovlig införsel m.m. finns bestämmelser i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

4 5 För försök eller förberedelse till sådant dopningsbrott som inte är att anse som ringa döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. om gärningen gäller annan befattning än som avses i 2 5 6.

Om flera har medverkat till brott som avses i 2 5 2—5, skall 23 kap. 4 och 5 åå brottsbalken tillämpas.

5 & Medel som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet därav samt vinning av sådant brott skall förklaras förverkat, om det inte är uppen- bart oskäligt. Detsamma gäller förlag för sådant brott eller dess värde, om förlaget mottagits och mottagandet utgör brott enligt denna lag.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller egendomens värde får förklaras förverkat, om det är påkallat till före- byggande av brott eller annars särskilda skäl föreligger. Detsamma gäller egendom med vilken har tagits befattning som utgör brott enligt denna lag.

6 5 Angående beslag av egendom som kan antas vara förverkad enligt 5 & gäller bestämmelserna i rättegångsbalken, med den avvikelsen att bestämmel- sen om att åtal skall väckas inom viss tid inte gäller i annat fall än då rätten ut- satt sådan tid.

• Sida 3
•  Original

Bestämmelserna i 2 5 1 och 3 samt 3 5 lagen (19581205) om förverkande Prop. 1990/91: 199 av alkoholhaltiga drycker m.m. skall tillämpas på motsvarande sätt då beslag har skett av medel som avses i 1 & denna lag. Tiden för att anmäla missnöje skall dock räknas från dagen för förordnandet.

Denna lag träderi kraft den ljuli 1992.

• Sida 4
•  Original

Socialdepartementet Prop. 1990/91: 199

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 juni 1991

Närvarande: statsrådet Engström, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Wallström, Lööw, Molin, Åsbrink

Föredragande: statsrådet Thalén

Proposition om förbud mot vissa dopningsmedel

1. Inledning

Genom beslut den 29 juni 1989 förordnade chefen för socialdepartementet i samråd med chefen för bostadsdepartementet regeringsrådet Susanne Billum Stegard att undersöka möjligheterna att via ändringar i läkemedelslagstift- ningen minska tillgången på dopningsmedel. Uppdraget redovisades hösten 1989 i promemorian (Ds 1989160) Åtgärder mot doping. I promemorian föreslogs en särskild lag om vissa medel med hormonell inverkan.

Till protokollet i detta ärende bör som bilagor ] och 2 fogas prome— morians redovisning av Internationella Olympiska Kommitténs dopningslista resp. det lagförslag som läggs fram i promemorian.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanser- na och en sammanställning över deras yttranden bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Regeringen beslutade den 16 maj 1991 att inhämta lagrådets yttrande över ett inom socialdepartementet upprättat förslag till lag om förbud mot vissa dopningsmedel. Det till lagrådet remitterade lagförslaget bör fogas till proto- kollet i ärendet som bilaga 4.

Lagrådet har lämnat lagförslaget utan erinran. Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5. Lagrådets granskning har lett till en redaktionell ändring i 3 5 i lagförslaget.

Idet följande tar jag upp frågan om lagstiftning mot dopning. Jag har vid mina överväganden samrått med cheferna för justitie— och bostadsdeparte- meriten.

• Sida 5
•  Original

2. Allmän motivering

2.1. Dopningsproblemet

2.1.1. Allmän bakgrund

Dopning har sedan länge använts i samband med idrottsutövning och innebär i princip att idrottsutövaren försöker att förbättra sin prestationsförmåga på ett konstlat sätt. Redan från antiken finns beskrivningar på dopning och i den moderna idrottsrörelsen har många fall uppmärksammats.

De farmakologiska dopningsmedlen har hittills dominerat i dopnings- sarnmanhang. Förutom dessa medel kan nämnas bloddopning, där en del av idrottsutövarens blod lagras och reinfunderas strax före en tävling för att hans syretransportkapacitet skall öka. De farmakologiska dopningsmedlen, som i stor utsträckning utgörs av läkemedel, är här främst av intresse.

Dopningsmedlen har olika användningsområden. De ursprungliga medlen användes i direkt samband med tävlingar för att öka prestationsförrnågan. Först under 1960-talet kom anabola steroider i bruk med syfte att under träningsperiodema inför tävlingarna bygga upp idrottsutövarens muskulatur. Numera används även medel som har till uppgift att dölja att ett dopnings- preparat har använts.

Det står nu klan, att dopning, som ursprungligen förekom i huvudsak bland elitidrottare, med tiden har spritt sig även till nivåerna därunder. Numera är dopning inte heller endast ett problem för den egentliga idrotts- rörelsen. Även i andra sammanhang där lcroppsaktiviteter förekommer utnytt- jas dopningsmedel, främst kanske bland kroppsbyggare på motionsnivå. Flertalet av de dopningsmedel som används i Sverige har smugglats in i lan- det.

Företeelser som dopning strider mot idrottsrörelsens grundprincip, som innebär att de tävlande skall förbättra och bibehålla sin prestationsförmåga på ett naturligt sätt och mäta sina krafter på lika villkor. Detta argument mot dopning är delvis av etiskt slag men får också betydelse till följd av ett ökat inslag av ekonomiskt värdefulla priser i tävlingarna. Det finns emellertid även medicinska invändningar mot användningen av dopning. När det gäller far- makologiska medel används dessa sällan på medicinska indikationer och i de doseringar som rekommenderas vid terapeutiskt bruk. Dopning innebär där- för hälsorisker för idrottsutövama. Det är sålunda angeläget med ett aktivt en— gagemang för att morverka spridningen av dopning i olika former och i skilda sammanhang.

Europarådet formulerade redan på 1960-talet följande rekommendation när det gäller att definiera dopning: "Dopning är friska människors bruk av eller administrering av kroppsfrämmande ämnen i någon form eller fysiologiska substanser som tillföres kroppen i onormala mängder eller på ett onormalt sätt med den enda avsikten att höja prestationsförmågan i tävling på ett konstlat och osponsligt sätt. Dessutom måste olika psykologiska metoder att öka den sportsliga prestationsförmågan betraktas som dopning".

• Sida 6
•  Original

Internationella Olympiska Kommittén (IOC) tog inför 1968 års olympiska spel fram en lista över substanser som var att betrakta som dopningsmedel. IOC:s lista hålls aktuell genom upprepade revideringar. Dopningstestverk- samheten har utvecklats såväl inom som utom de olympiska spelen.

Den i Sverige centrala definitionen på dopning är antagen av Riks- idrottsmötet år 1989 och bygger på IOC-definitionen. De flesta länder och internationella specialidrottsförbund i världen hänvisar till IOC—definitionen i sina egna regler. Definitionen, som är från år 1986, lyder: "Dopning är an- vändandet av substanser tillhörande de olika grupperna av förbjudna medel, men också användandet av illegala metoder, som t.ex. bloddopning". Härtill hör den nyss nämnda dopningslistan, som senast reviderats i april 1990, då erythropoietin (EPO) tillkom.

I Sverige leds kampen mot dopning av Sveriges Riksidrottsförbund (RF). RF bildade år 1977 en dopningskomrnission. Det program som kommis- sionen tog fram baserades på infomation, utbildning och kontrollverksam- het. Arbetet ledde bl.a. fram till inrättandet av ett dopningslaboratorium vid Huddinge sjukhus.

2.1.2. Dopningstestverksamheten

Internationella olympiska kommitténs medicinska kommission ackrediterar de laboratorier, som motsvarar viss uppställd standard och som arbetar efter be- stämda procedurer. Reackreditering sker årligen av kommissionen. År 1990 fanns 20 ackrediterade laboratorier. Ett av dessa är dopningslaboratoriet vid Huddinge sjukhus. Huddingelaboratoriet drivs i samverkan mellan två av sjukhusets avdelningar — avdelningen för klinisk farmakologi resp. avdel- ningen för klinisk kemi. Laboratoriet blev aclcrediterat år 1985. Det bygger på ett samarbete mellan RF och Stockholms läns landsting. De anställdas löner samt analysutrustningen m.m. betalas från RF:s anslag medan landstinget svarar för vissa kostnader. För budgetåret 1990/91 har riksidrottsstyrelsen anslagit 6 milj. kr., vilket bl.a. avsetts för förstärkning av laboratoriet. Nuvarande utrustning klarar ca 2 200 analyser per år.

För kontrollverksamheten har RF ca 200 ideellt arbetande kontrollfunk- tionärer. Kontrollerna utförs av läkare eller sjuksköterska. Huvuddelen av dopningskontrollema i Sverige sker nu som oanmälda stickprovskontroller under träningsperiodema. Därjämte förekommer förannonserade kontroller i samband med tävlingar. Vid större tävlingar är det normalt att medaljörerna testas, kompletterat med ytterligare någon eller några som lottas fram. Vid stickprovskontroller sker lottning vid träningstillfället. Dopningsprovet är urinprov. som lämnas i två flaskor. Den ena, A-provet, skickas till dopnings- laboratoriet för analys, medan den andra förvaras under betryggande former. Om det första provet visar sig negativt anses idrottsutövaren inte dopad. Reservprovet analyseras därför inte i dessa fall. Visar sig A-provet positivt kan också reservprovet analyseras. Endast om också detta prov är positivt an- ses idrottsutövaren dopad. Analysresultaten meddelas RFs dopningskom-

Prop. 1990/91: 199

• Sida 7
•  Original

mission, som i händelse av positivt resultat anmäler ärendet till berört special- idrottsförbund för bestraffning. Kommissionen bevakar specialidrotts— förbundets bestraffning och kan överklaga ärendet till Riksidrottsnämnden.

2.1.3. Idrottsrörelsens åtgärder

Förutom dopningskontrollverksarnheten ägnar idrottsrörelsen stor kraft åt in— formation och utbildning för att öka kunskaperna om dopningsproblemet.

Under större delen av 1970-talet var dopning mest en akademisk fråga i den svenska idrottsdebatten. Det som fick den svenska idrottsrörelsen att reagera var ett uppmärksammat fall år 1981. En svensk, kvinnlig löparstjäma visade sig vara dopad med anabola steroider, som hon fått av sin tränare. Hon blev avstängd. Fallet gav upphov till en intensiv debatt om dopningens vara eller inte vara. År 1984 fälldes två svenskar efter dopningskontroller vid OS i Los Angeles, därav en brottare på medaljplats. För att intensifiera kampen mot dopning höjdes statsanslagen vilket resulterade i en stor satsning på opinionsbildning, information och utbildning. Hösten 1985 inleddes en kampanj där man förde fram ett entydigt budskap — dopning är fusk. En annan utgångspunkt var att dopningsmissbruket var ett hot mot hela idrotts— rörelsen. Resultatet blev en kampanj under rubriken "Idrott utan doping" med uppmaning att informera de aktiva

Den svenska idrottsrörelsen har också varit framgångsrik internationellt när det gäller kampen mot dopning. Representanter för den svenska idrotten har i internationella organ drivit frågan om effektivare kontrollåtgärder och gemensamma regler. De nordiska idrottsförbunden har utarbetat en gemen- sam s.k. antidopningskonvention, som godkänts av samtliga berörda riks- idrottsförbund. Enligt dokumentet kan en idrottsman när som helst och var som helst underkastas kontroll, dvs. i vilket nordiskt land som helst och under såväl träning som tävling.

De nordiska länderna agerade sedan gemensamt för att få till stånd mot- svarande konvention inom Europarådet öppen även för stater som inte är medlemmar i Europarådet.

Inom den svenska idrottsrörelsen bedrivs ett arbete i internationell samverkan för att få fram nya analysmetoder. En lista över dopningspreparat har utarbetats i samarbete mellan idrottsrörelsen. Apoteksbolaget och läke- medelsverket. Information om dopningslistan sprids genom apoteken. Idrottsrörelsen har tagit initiativ för att få till stånd en märkning av de för— bjudna dopningsmedlen. Med vetskap om att största delen av dopnings- medlen smugglas in i landet har RF sedan en tid inlett ett nordiskt samarbete med tullen. Då vidare mycket av dopningshanteringen sker via de s.k. gymen försöker RF även vända sig till dessa motionsanläggningar som ligger utanför den organiserade idrottsrörelsen och rikta information till besökare vid an- '

läggningama. Möjligheten för idrottsrörelsen att genomdriva dopningstester både under träning och tävling beror på att medlemmarna genom sitt medlemskap för-

• Sida 8
•  Original

bundit sig att inte använda dopningsmedel och att underkasta sig dopnings- kontroll. Motsvarande möjlighet finns inte utanför idrottsrörelsen. En testning av enskilda personer som vistas i en träningslokal som ägs t.ex. av en kom- mun förutsätter samtycke av den som skall testas, då tvångsvisa tester inte får ske utan uttryckligt lagstöd. Från idrottsrörelsens sida har man därför i stället rekommenderat kommunerna att i samband med uthyrning av lokaler till olika föreningar föreskriva att det är en väsentlig förutsättning för hyresrättens be- stånd att dopningsmedel inte förekommer i lokalerna eller att de som tränar där är dopningsfria vid användandet av lokalerna. Vidare rekommenderas kommunerna att kräva att föreningens stadgar ger möjlighet att utesluta med- lem som t.ex. använder anabola steroider eller att som villkor för förenings- bidrag föreskriva att föreningsmedlemmama inte använder dopningsmedel.

2.1.4. Varifrån kommer dopningsmedlen

På grundval av uppgifter som redovisats i promemorian kan konstateras föl- jande. I Sverige är förskrivningen av de läkemedel som används i dopnings- sammanhang förhållandevis liten. Receptförfalskningar och stölder av läke- medel förekommer inte i någon stor omfattning. Det stora tillflödet av anabola steroider sker genom införsel från utlandet. Den legala införseln för privat bruk är med hänsyn till de bestämmelser som gäller begränsad, varför impor- ten till största delen är illegal. Läkemedelsförsörjningen är ofta annorlunda organiserad utomlands, t.ex. med ett mycket stort antal små privata apotek, vilket försvårar möjligheterna till kontroll. Det har därför varit ganska lätt att komma över anabola steroider för insmuggling till bl.a. Sverige.

Införseln sker dels av idrottsutövare för eget bruk, dels organiserat i syfte att tjäna pengar. Hittills synes den illegala införseln av hormonpreparat till Sverige främst ha genomförts av ett annat klientel än det som ägnar sig åt narkotikahandel. Men det finns fall som visar att vad som börjar som miss- bruk av hormonpreparat kan övergå i narkotikahantering. Tullen anser sig för sin del i och för sig ha tillgång till tillräckligt effektiv lagstiftning genom lagen ( 1960:418) om straff för varusmuggling. Tillämpningen av denna har hittills dock varit inriktad på narkotikabekämpningen och de beslag av hormon- preparat som förekommit har ofta varit s.k. överskottsbeslag i jakten på nar— kotika.

Statistik från åren 1987-1989 visar på ett 30-tal tullbeslag per år av hor- monprcparat. År 1990 gjordes 45 tullbeslag. År 1987 beslagtogs bl.a. drygt 160 000 tabletter och arnpuller. För år 1990 var siffran ca 488 000, fördelat på ca 482 000 tabletter och 6 000 arnpuller. För narkotika bedöms att ca 5 % av den illegala importen beslagtas. För hormonpreparaten får procentsatsen antas vara betydligt lägre. Inköpsländer är främst länder i Sydeuropa och Östeuropa. Oavsett storleken på beslagen synes, med några undantag, endast ha utdömts bötesstraff för den olovliga införseln.

Prop. 1990/91: 199

• Sida 9
•  Original

I sitt arbete med att bekämpa smuggling av dopningsmedel samarbetar tullen med RF genom den regionala organisationen. Tullen samarbetar i dessa frågor också med andra länders tullmyndigheter.

När medlen väl kommit in i landet upphör tullens uppgift. Brottsutredningen blir då en sak för polisen, som dock med de nuvarande straffbestämmelsema inte har tullens möjligheter att ingripa, t.ex. genom hus- rannsakan.

2.1.5. Internationellt samarbete

Europarådets konvention mot dopning. Konventionen, som upprättades och öppnades för undertecknande den 16 november 1989, har för Sveriges del trätt i kraft den 1 augusti 1990 (prop. 1989/90:142, SoU30, rskr. 316).

Konventionen innebär bl.a. följande. Iavsikt att minska och slutligen av— skaffa dopning från idrotten åtar sig panema att vidta alla nödvändiga steg för att kunna tillämpa konventionens bestämmelser. Dopning inom idrott definie— ras som förmedling till idrottsutövare eller dessa personers bruk av vissa farmakologiska dopningsmedel eller dopningsmetoder. Därvid hänvisas till den dopningslista som skall godkännas av ett särskilt organ, den s.k. över- vakningsgruppen. För att begränsa tillgängligheten och bruket av förbjudna dopningsmedel och dopningsmetoder och i synnerhet anabola steroider skall parterna vidta lämpliga lagstiftnings- eller administrativa åtgärder. Under begreppet tillgänglighet inkluderas därvid bestämmelser för att kontrollera omsättning, innehav, införsel, distribution och försäljning. För detta ändamål skall som kriterium för offentliga bidrag gälla att idrottsorganisationema effektivt tillämpar föreskrifter mot dopning. Partema skall vidare bistå sina idrottsorganisationer med finansiering av dopningskontroller och analyser, främja dopningskontroller såväl under som vid sidan av tävlingar samt främja överenskommelser om dopningskontroller i andra länder av idrottsorganisa— tionens medlemmar. Konventionen föreskriver vidare att parterna skall verka för att dopningslaboratorier, som kan ackrediteras enligt internationella regler, inrättas. Panema skall vidare utarbeta utbildningsprogram och informations— kampanjer om de faror som dopningen innebär för hälsan och för idrottens etiska värden. Idrottsorganisationema skall uppmuntras att harmonisera sina anti-dopningsbestämmelser och dopningslistor med motsvarande inter- nationella, liksom regler för dopningskontroll och bestraffningsprocedur. Idrottsorganisationema skall också uppmuntras att arbeta internationellt.

Den s.k. övervakningsgruppens arbete. Som nyss nämnts antog Europarådet sin konvention mot dopning under hösten 1989 och för Sveriges del trädde den i kraft den 1 augusti 1990. För att övervaka tillämpningen av konventionen har inrättats ett särskilt organ, en s.k. övervakningsgrupp. Sverige hade möjlighet att delta i det första mötet med konventionens över- vakningsgrupp, vilket ägde rum den 9—10 augusti 1990.

Övervakningsgruppen beslöt vid detta möte att ändra bilagan till konven- tionen genom att anpassa den till internationella olympiska kommitténs (IOC)

• Sida 10
•  Original

lista. Denna ändring trädde i kraft den 1 september 1990. Ändringen innebär att medlet erytropoietin numera också finns upptaget på dopningslistan.

Världskonferensen om antidopning inom idrott. Under juni månad 1988 hölls i Ottawa den första permanenta världskonferensen om antidopning inom idrott. 27 länder och ett antal internationella idrottsliga organisationer var representerade. Vid konferensen antogs en internationell antidopningsurkund. I denna betonas vikten av att idrottsorganisationema harmoniserar sina anti- dopningsbestämmelser med IOCs bestämmelser. Idrottsorganisationema skall anta regler som gör dopningskontroll av ett stort antal deltagare obligatorisk vid mästerskapstävlingar, företa dopningskontroller vid sidan av tävling på åretruntbasis och träffa överenskommelser om att idrottsmän från ett land kan testas i ett annat land vid träning där. Regeringama skall se till att det finns ett effektivt antidopningsprogram. Detta kan de göra genom att göra missbruks- lagstiftningen tillämplig på dopning, anta speciell dopningslagstiftning eller göra det möjligt för idrottsorganisationema att fullfölja sina antidopnings- program. Regeringama kan också anta bestämmelser om omsättning och innehav av utvalda förbjudna grupper av dopningsmedel eller medel för för- bjudna dopningsmetoder. Vidare skall regeringarna bistå med finansiering av dopningskontroller och inrätta dopningslaboratorier. Offentliga myndigheter skall samarbeta för att begränsa omsättning och distribution och minska den olagliga hanteringen av utvalda förbjudna grupper av dopningsmedel. De skall också i detta syfte samarbeta internationellt. Regeringar och idrotts- organisationer skall gemensamt arbeta för utbildning och information om dopning. Antidopningsurkunden bygger i stort på en tidigare urkund ut- arbetad inom Europarådet. Urkunden skrevs på av IOC och har blivit den internationella olympiska antidopningsurkunden. Andra internationella idrottsministerkonferensen i Moskva i november 1988, organiserad av UNESCO, antog en rekommendation till stöd för denna urkund. En andra världskonferens om antidopning inom idrott hölls i Moskva under oktober 1989.

Nordisk antidopningskonvention. År 1983 träffade de nordiska riks- idrottsförbunden en överenskommelse om dopningskontroller. Enligt denna kan vilken nordisk idrottsutövare som helst inkallas till kontroll när som helst, oavsett i vilket land han befinner sig för att tävla eller träna. Dessa regler bekräftades i en år 1987 antagen nordisk s.k. antidopningskonvention. Denna slår inledningsvis fast att bruk av listade dopningsmedel och dop- ningsmetoder är förbjudet. Likaså är det förbjudet att uppmuntra till sådant bruk. Därefter regleras när dopningskontroller kan ske, hur dessa skall ske och hur bestraffningsreglema skall vara beskaffade.

Europeiska sportkonferensen. Europeiska sportkonferensen är ett sam- arbetsorgan för idrottsrörelsen i såväl Öst- som Västeuropa. Den grundades år 1973. Under år 1985 tillsattes en arbetsgrupp för effektiva antidopnings- åtgärder. Vid en konferens i november 1988 antogs en rekommendation om dopningskontroller vid sidan av tävling som godkändes av europeiska spon- konferensen vid dess möte i Softa hösten 1989. Rekommendationen går bl.a. ut på att bruk av vissa dopningsgrupper och metoder är förbjudna under

• Sida 11
•  Original

träning, att dopningskontroller kan ske när som helst under året, att idrotts- utövare från ett land kan testas i ett annat land vid tävling eller träning där och att vägran att ställa upp i kontroll skall få samma konsekvenser som positivt test för anabola steroider.

2.1.6. Gällande bestämmelser

Läkemedelsförordningen (1962z701) innehåller de grundläggande bestäm- melserna om läkemedelshanteringen i Sverige. Med läkemedel förstås enligt 1 5 1 mom. sådan vara, som är avsedd antingen att vid invärtes eller utvärtes bruk förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom hos människor eller djur eller eljest på angivna sätt användas i samband med be- handling av sjukdom, skada eller kroppsfel eller förlossning, allt under förut- sättning att varan för sådant ändamål genom beredning, dosering eller doseringsanvisning iordningställts i bruksfärdigt skick. Förordningen är alltså tillämplig endast på bruksfärdiga beredningar med den nyss angivna avsikten. Det finns dock möjlighet, där särskilda skäl föreligger, att före- skriva att förordningen skall tillämpas även på vara som inte färdigställts i bruksfärdigt skick för sådant ändamål, liksom på vara som i fråga om egen- skaper och användning står läkemedel nära. Socialstyrelsen (numera läke- medelsverket) har sålunda föreskrivit (LVFS 1990:22) att läkemedels- förordningen helt skall tillämpas på varor som genom hormonell påverkan på proteinsyntes används för att öka prestationsförmågan och detta även om de inte är iordningställda i bruksfärdigt skick. Härigenom reglerar läkemedels- förordningen hantering av bl.a. anabola steroider.

Läkemedelsförordningen innehåller bestämmelser om bl.a. tillverkning, införsel, handel och hantering i övrigt.

Yrkesmässig tillverkning av läkemedel får, förutom på apotek, i princip endast bedrivas av den som har läkemedelsverkets (förut socialstyrelsens) tillstånd. Ett sådant tillstånd gäller visst eller vissa läkemedel.

Handel indelas i partihandel och detaljhandel. Rätt att bedriva partihandel har den som behörigen tillverkat läkemedlet, den som har rätt att bedriva detaljhandel med läkemedel eller den som har tillstånd att idka partihandel med läkemedel. Detaljhandel definieras i lagen (1970:205) om detaljhandel med läkemedel som försäljning till annan än tillverkare av läkemedel för dennes rörelse eller återförsäljare. Detaljhandel med läkemedel får endast be- drivas av staten eller av juridisk person i vilken staten äger ett bestämmande inflytande. Staten har uppdragit åt Apoteksbolaget AB att med ensamrätt driva sådan handel. Vissa undantag gäller, bl.a. i fråga om läkemedels- försörjningen vid sjukvårdsinrättningama.

SOm huvudregel gäller att läkemedel får införas till Sverige av den som är behörig att tillverka eller idka handel med läkemedlet. Även föreståndare för vissa vetenskapliga institutioner eller undersökningslaboratorier e.d. får in- föra läkemedel om läkemedlet behövs för annan verksamhet än sjukvård. För införsel i övriga fall krävs särskilt tillstånd. Sådant tillstånd får meddelas en-

• Sida 12
•  Original

dast den som styrker behov av ett läkemedel i sin yrkesutövning för annat ändamål än sjukvård och som bedöms kunna handha läkemedlet på ett be- tryggande sätt. Utan särskilt tillstånd får resande införa läkemedel, som han för medicinskt ändamål och personligt bruk medför till riket.

För hantering i övrigt gäller enligt 13 & läkemedelsförordningen ett allmänt aktsamhetskrav.

Straffet för den som bryter mot läkemedelsförordningens bestämmelser är nomialt dagsböter. Detta gäller bl.a. i fråga om den som tillverkar, saluhåller eller försäljer läkemedel utan att vara berättigad till det eller som åsidosätter aktsamhetskravet. Den som begår gärning av oaktsamhet som bedöms som ringa är fri från ansvar medan grovt brott kan ge fängelse upp till ett år. Påföljden för olovlig införsel regleras i lagen (1960:418) om straff för varu- smuggling.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av läkemedelsförordningen finns i kungörelsen (1963:439) om tillämpningen av läkemedelsförordningen den 14 december 1962 (nr 701) och får dessutom i viss utsträckning meddelas av läkemedelsverket, tidigare socialstyrelsen. Sådana myndighetsföreskrifter har meddelats om bl.a. förordnande och utlämnande av läkemedel från apotek (receptföreskrifter, SOSFS 1984216 och LVFS 1990:27) Enligt dessa före— ligger recepttvång för registrerade fannacevtiska specialiteter, som enligt beslut av socialstyrelsen eller läkemedelsverket skall vara receptbelagda. Likaså kräver utlämnande av oregistrerade fannacevtiska specialiteter recept. Vad som utgör receptbelagd vara framgår av förteckningen till receptföre- skrifterna. Då ämne som är upptaget på förteckningen ingår i eller utgör läkemedel, blir läkemedlet underkastat recepttvång.

Vidare har meddelats följande föreskrifter om resandes införsel av läke- medel (LVFS 1990:32). Läkemedel för medicinskt ändamål och personligt bruk får införas till riket i en mängd som vid varje tillfälle motsvarar högst tre månaders förbrukning. För medel med hormonell påverkan på protein- syntesen, till vilka räknas anabola steroider, androgener med anabol effekt, t.ex. testosteron och dess derivat samt tillväxthorrnon, skall dock gälla att endast ett sådant medel får införas i en mängd som vid varje tillfälle motsvarar högst fem dagars förbrukning.

Läkemedelslagstiftningen har varit föremål för allmän översyn genom 1983 års läkemedelsutredning, som i betänkandet (SOU l987:20) Läkemedel och hälsa lagt fram förslag till en läkemedelslag jämte ett förslag till en lag om kontroll av narkotika. Förslagen bereds för närvarande i regeringskansliet.

Narkotikalagsnftningen. Syftet med narkotikalagstiftningen är att begränsa användningen av narkotika till sådan som sker för medicinska och vetenskap- liga ändamål. Bestämmelserna finns i narkotikastrafflagen (1968:64), narko- tikaförordningen (1962:704) samt läkemedelsverkets narkotikakungörelse (LVFS 1990:45), tidigare socialstyrelsens narkotikakungörelse (MF 1972230). Med narkotika förstås enligt 8 % narkotikastrafflagen läkemedel eller hälsofarliga varor med starkt vanebildande egenskaper eller varor som med lätthet kan omvandlas till varor med sådana egenskaper och som 1. på

Prop. 1990/91: 199

• Sida 13
•  Original

sådan grund är föremål för kontroll enligt en internationell överenskommelse som Sverige biträtt, eller 2. av regeringen har förklarats skola anses som nar- kotika enligt lagen.

Narkotika får enligt 2 & narkotikaförordningen inte införas till landet eller här tillverkas, saluhållas eller överlåtas för annat än medicinskt eller veten- skapligt bruk. För införsel och utförsel av narkotika krävs tillstånd. Resande får dock utan tillstånd införa narkotiskt läkemedel för medicinskt ändamål och personligt bruk. Speciella bestämmelser gäller för tullbehandlin gen. För till- verkning krävs också tillstånd. Undantag gäller för iordningställande av beredning på apotek samt framställning i vetenskapligt syfte vid vetenskaplig institution som ägs eller stöds av staten. Handel med narkotika får bedrivas endast av den som enligt särskilt tillstånd infört eller tillverkat varan, den som har rätt att driva detaljhandel med läkemedel samt annan som fått tillstånd att driva handel med varan.

Narkotiskt läkemedel får enligt 6 5 2 mom. narkOtikaförordningen lämnas ut endast om det förordnats av läkare, tandläkare eller veterinär. Narkotika får vidare enligt 7 & endast innehas av den som har rätt att idka handel med nar- kotika, föreståndare för vissa vetenskapliga institutioner om varan behövs för vetenskaplig forskning, undersökning eller undervisning samt av den som fått narkotikan utlämnad till sig enligt recept. Särskilda bestämmelser finns för försvarsmakten.

Det åligger läkemedelsverket (före den 1 juli 1990 socialstyrelsen) att upp- rätta förteckningar över narkotika. Läkemedelsverkets föreskrifter om för- teckningar över narkotika (LVFS l990:47) omfattar förteckningama l—V. Förteckning I omfattar bl.a. cannabis och heroin. Till förteckning II hänförs bl.a. amfetamin, kokain och morfin. Etylmorfrn och kodein hör till förteck- ning llI. Närmare bestämmelser för tillämpning av narkotikaförordningen finns i läkemedelsverkets narkotikakungörelse (LVFS l990:45). Enligt denna får i förteckning I upptagna varor inte införas till eller utföras från riket eller här tillverkas, saluhållas eller överlåtas. Tillstånd kan dock medges att an- vända dessa varor för medicinsk eller vetenskaplig forskning. För narkotiskt läkemedel, som resande enligt förordningen får införa till riket för medicinskt ändamål och personligt bruk gäller följande. Den resande skall styrka att de läkemedel han medför uppfyller villkoren antingen genom skriftligt intyg från läkare eller genom att läkemedlet är försett med apotekets etikett som upptar namnet på dels den resande, dels ordinerande läkare. Etiketten skall vidare vara försedd med uppgift om läkemedlets art, mängd och dosering. Vid varje införseltillfalle får av medel som upptas i förteckning H eller Ill endast införas en mängd som motsvarar behovet under högst fem dagar. För medel i för- teckning IV eller V är motsvarande mängd behovet under högst tre veckor. Resande, som är bosatt utomlands har dock rätt till en mängd motsvarande högst tre månaders förbrukning.

Olovliga förfaranden med narkotika regleras i narkotikastrafflagen. För narkotikabrott straffas den som med uppsåt olovligen överlåter narkotika, framställer narkotika avsedd för missbruk eller förvärvar narkotika i över- låtelsesyfte. Detsamma gäller den som tar annan befattning med narkotika

• Sida 14
•  Original

som inte är avsedd för eget bruk såsom anskaffning, bearbetning, förpack- ning, transport eller förvar. Förfaranden som är ägnade att främja narkotika- handel såsom att bjuda ut narkotika till försäljning, förvara eller befordra vederlag för narkotika, förmedla kontakter mellan säljare och köpare utgör också narkotikabrott. Även den som innehar, brukar eller tar annan befattning med narkotika döms för narkotikabrott. Straffet för narkotikabrott är fängelse i högst tre år. Ringa brott bestraffas med böter eller fängelse i högst sex månader eller, när brottet endast består i eget bruk av narkotika, böter. Straffet för grovt narkotikabrott är fängelse lägst två och högst tio år. Har gärningen begåtts av grov oaktsamhet döms istället för vårdslöshet med nar- kotika. Straffet är då böter eller fängelse i högst ett år. I detta fall är innehav och bruk undantaget från det straffbara området. Försök, förberedelse och stämpling till narkotikabrott och till grovt narkotikabrott är också straffbart utom i fråga om innehav och bruk av narkotika.

Lagen om strtzjfför varusmuggling. Olovlig införsel och utförsel regleras i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling. Enligt tullagen (1987:1065) föreligger skyldighet att vid införsel av vara anmäla den till förtullning. Samma skyldighet föreligger även vid utförsel. Den som utan att göra an- mälan hos tullen inför eller utför gods, för vilket skall erläggas tull eller annan avgift eller för vilket gäller införsel- eller utförselförbud, döms, i fall av upp- såt, för varusmuggling. Straffet är böter eller fängelse i högst två år. Är det fråga om narkotika är straffet fängelse i högst tre år. Även den som genom vilseledande föranleder att tull eller annan avgift undandras staten eller föran- leder att gods införs eller utförs mot förbud döms på samma sätt för varu- smuggling. Ringa brott, utom vilseledande, ger högst 1 000 kronor i böter. Från och med den 1 januari 1992 blir straffet för sådant brott penningböter, dvs. högst 2 000 kr. (prop. 1990/91:68. JuUlO, rskr. 155). [ fråga om nar- kotika är dock straffet böter eller fängelse i högst sex månader. Grovt brott ger fängelse mellan sex månader och sex år eller om det gäller narkotika mellan två och tio år. Som varusmuggling anses även vissa förfoganden över gods i strid mot stadgade villkor, liksom att genom vilseledande förmå till licensgivning. Det straffbara området omfattar också de fall då gämingama förövats av grov oaktsamhet utom om fallet anses som ringa. Försök till varusmuggling är straffbart liksom förberedelse och stämpling till varu- smuggling när det gäller narkotika.

För olovlig befatming döms den som uppsåtligen förfogar över gods, som varit föremål för varusmuggling genom att förvärva, forsla, dölja, förvara eller avyttra godset. Straffet är böter eller fängelse i högst två år. Ringa brott är fritt från ansvar.

Tulltjänsteman får ta i beslag egendom som kan antas vara förverkad enligt lagen. Han får också företa husrannsakan för eftersökande av sådan egendom samt även kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning om det förekommer anledning att någon har på sig gods som är underkastat beslag enligt lagen. Handresgods samt resväskor och liknande som medförs av resande får undersökas även i andra fall.

• Sida 15
•  Original

Utöver den nu lämnade redovisningen av gällande regler finns i prome- morian också en redogörelse för bestämmelser i fråga om bl.a. djurskydd och kemiska produkter liksom för lagstiftningen på området i vissa främmande länder.

2.2. Behovet av nationell lagstiftning angående dopning

Användning av dopningsmedel i syfte att förbättra olika idrottsprestationer har i Sverige hittills ansetts vara en angelägenhet som i huvudsak enbart rört den organiserade idrotten. Genom att dopning blivit allt vanligare och kommit att utnyttjas inte bara inom elitidrotten har emellertid frågan fått en vidare be— tydelse. Jag kan konstatera att dopning numera förekommer inte endast vid idrottstävlingar utan även utnyttjas under träningsperioder samt att den nått nya grupper, såsom motionärer och kroppsbyggare. Från folkhälsosynpunkt finns därför anledning att uppmärksamma i vart fall sådana typer av dopning där det kan befaras att ett okontrollerat bruk medför skador på den mänskliga organismen. De flesta dopningsmedel är dessutom läkemedel. Staten har sedan lång tid påtagit sig ett särskilt ansvar för kontrollen över bl.a. tillverk- ning, handel och användning av läkemedel.

Den svenska idrottsrörelsen har vuxit fram som en folkrörelse och har, till skillnad från vad som är fallet i många andra länder, en från staten oberoende ställning, låt vara att det allmänna funnit att idrotten bör ges betydande eko- nomiskt stöd. Utgångspunkten vid övervägande av olika åtgärder mot dop- ning bör enligt min mening vara att idrottsrörelsens självständiga ställning måste bestå och att det också i fortsättningen bör vara idrottsrörelsen själv som i första hand driver kampen mot dopning och andra oegentligheter i idrottssammanhang. Idrottsrörelsen har redan visat sig ha tagit ett sådant an- svar och är, enligt vad jag fått veta, beredd att också fortsättningsvis ta detta ansvar.

Med denna utgångspunkt bör, för att bedöma behovet av lagstiftnings- åtgärder, i första hand granskas de olika medel som används för dopning, med hänsyn tagen såväl till medlens normala medicinska användning som till risken för ett mera okontrollerat bruk av hälsofarligt slag.

Den första gruppen av dopningsmedel enligt IOC:s lista (se bilaga 1) ut- görs av stimulantia, såsom t.ex. amfetamin och koffein. Flertalet av dessa substanser omfattas redan av narkotikalagstiftningen och är av denna anled- ning redan föremål för noggrann kontroll. Beträffande de övriga medlen har det inte från något håll uttalats farhågor för ett sådant hälsofarligt bruk att sär- skilda lagstifmingsåtgärder är motiverade.

Samma synpunkter kan anläggas beträffande gruppen narkotiska analgeti- ka (smärtstillande medel), såsom morfin och kodein. Medel där allvarliga hälsorisker finns omfattas redan av narkotikalagstiftningen. Beträffande övriga medel bedömer jag läkemedelslagstiftningens kontrollregler som till- räckliga.

• Sida 16
•  Original

Beträffande gruppen beta-blockerare är situationen delvis annorlunda. Dessa blodtryckssänkande medel har en synnerligen utbredd medicinsk an- vändning, och en utvidgad kontroll skulle vara svår att genomföra. Å andra sidan finns knappast något större behov av restriktioner utöver dem som redan finns i läkemedelslagstiftningen. I dopningssyfte kan nämligen beta- blockerare bara användas i mycket begränsad mängd; effekten blir annars en nedsättning av prestationsförmågan.

Även diuretika (urindrivande medel) har en mycket utbredd användning som läkemedel. Som dopningsmedel intas de dock i regel i så begränsad mängd att någon hälsofara inte uppkommer. Jag bedömer att det även be- träffande dessa medel är tillräckligt med de kontrollmöjligheter som redan finns i läkemedelslagstiftningen.

Gruppen anabola steroider är de medel som på senare tid tilldragit sig den största uppmärksamheten i debatten om dopning. Det är också de medel som visat sig användas på ett sådant sätt att särskilda lagstifmingsåtgärder kan vara motiverade för att hejda ett okontrollerat bruk som kan befaras vara hälso- vådligt.

Anabola steroider som säljs legalt i Sverige ingår i receptbelagda läke- medel. För veterinärmedicinsk användning gäller i princip samma regler som för förskrivning till människor. Medlen har mycket specifika medicinska indikationer och den legala förskrivningen har kunnat konstateras numera vara ganska liten. Trots detta finns mycket som tyder på att det finns god till- gång på anabola steroider på den illegala marknaden. Det är troligt att huvud- delen av dessa medel utgörs av insmugglade varor.

Läkemedel som innehåller anabola steroider tillförs i dopningssyfte oftast i stora kvantiteter och under långa tidsperioder. Det är delvis oklart hur en sådan användning påverkar den mänskliga organismen på lång sikt. Läkemedlen är ju inte alls prövade under dessa förutsättningar. De anabola steroidemas verkningssätt — äggvitenybildande — tyder dock på att de på ett allvarligt sätt kan rubba kroppens normala funktion och ger anledning att befara skadeverkningar i form av störningar i hormonbalansen och fett- omsättningen, vilket bl.a. innebär höjd risk för åderförkalkning och krans- kärlssjukdomar. Ungdomar som ännu inte slutat växa kan stanna i växten om de ges anabola steroider. Liksom naturligt testosteron kan anabola steroider leda till en bestående virilisering hos kvinnor samt sterilitet hos män. Även andra skador, bl.a. vissa sällsynta former av cancer, misstänks ha samband med användning av anabola steroider. Psykisk påverkan har också rapporte- rats, bl.a. ökad aggressivitet.

Det är alltså klara faror förenade med en okontrollerad användning av ana- bola steroider. Något bärkraftigt skäl för att acceptera ett alltmer utbrett bruk av dessa medel vid sidan av den medicinska användningen synes inte finnas. Vad jag nu sagt gäller även naturligt testosteron, som har ett medicinskt an- vändningsområde men som också kan utnyttjas som dopningsmedel och då ger samma typer av skadeverkningar som de syntetiskt framställda anabola steroidema.

• Sida 17
•  Original

Tillväxthormon har numera också uppförts på IOC:s lista. Sådant hormon, som tidigare varit mycket dyrt och svåråtkomligt, har genom ny teknik börjat kunna framställas i större kvantiteter. Det kan därför befaras att medlet nu får större betydelse som dopningsmedel. Läkemedel med tillväxthormon, som används mot dvärgväxt. kan om det konsumeras felaktigt ge allvarliga bestå- ende skadeverkningar. Enligt rnin mening bör även tillväxthonnon hänföras under de skärpta regler som måste övervägas.

Det finns också vissa medel som är avsedda att på ett onaturligt sätt öka kroppens egen produktion av främst testosteron. Detta medför samma faror som en okontrollerad användning av själva hormonet. Det finns därför skäl att i förevarande lagstiftningssammanhang likställa sådana medel med resp. hormonpreparat.

Genom ny teknik har det nu också blivit möjligt att i större kvantiteter och till lägre kostnad framställa erytropoietin, en substans som ökar kroppens produktion av röda blodkroppar. Erytropoietin har tills helt nyligen varit mycket dyrt och svårtillgängligt på marknaden. Beredningar av substansen är registrerade som fannacevtiska specialiteter och används bl.a. i samband med transplantationer. Erytropoietin uppges, efter nyligen utförda prövningar, ha en prestationshöjande effekt och befaras kunna bli aktuellt som dopnings- medel. Jag anser emellertid att underlaget i förevarande sammanhang inte är tillräckligt för att kunna bedöma eventuella negativa medicinska effekter av de blodbildande substanserna. Särskild lagreglering av dessa substanser utöver vad som gäller enligt läkemedelsförfattningarna bör därför inte genomföras för närvarande. Jag förutsätter emellertid att socialstyrelsen och läkemedels- verket noga följer utvecklingen av dessa substansers användning.

Något skall också sägas om s.k. bloddopning, dvs. metoden att utnyttja blodtransfusion — av eget eller annans blod — för att öka prestationsförrnågan inför en tävling. Detta är uppenbart en metod som kräver insatser av medi- cinskt skolad personal och inte kan användas direkt av idrottsutövama själva. Redan på grund härav kan man utgå från att det inte kan bli någon mera ut- bredd företeelse. Det medicinska yrkesansvaret för läkare och sjuksköterskor torde här utgöra en tillräcklig garanti.

Som jag tidigare framhållit har idrottsrörelsen förklarat sig beredd att också i fortsättningen ta ansvaret för kampen mot dopning och andra oegent- ligheter i idrottssammanhang. Jag anser därför att lagstiftningsåtgärder i ämnet i princip bör inskränkas till vad som kan behövas med hänsyn till det ansvar som staten har för läkemedelskontroll och läkemedelsanvändning och till de hälsofaror som idrottsutövarna, och då särskilt idrottande ungdomar, medvetet eller omedvetet kan utsätta sig för genom att dopa sig. Denna av- gränsning stämmer väl överens med uppfattningen hos flertalet av remiss- instansema. En sådan inriktning av lagstiftningsåtgärdema ligger också i linje med innehållet i Europarådets konvention mot dopning.

Beträffande den huvudsakliga innebörden av den lagreglering som behövs har jag lika lite som remissinstansema någon annan uppfattning än som redovisas i promemorian. Det innebär att begränsningar i tillgängligheten av

• Sida 18
•  Original

dopningsmedel bör uppnås genom en reglering som förbjuder och straff- belägger olika former av hantering av sådana medel.

2.3. Lagstifmingens utformning

2.3.1. Avgränsning av medlen

Mitt förslag: Regleringen omfattar syntetiska anabola steroider, testosteron och dess derivat, tillväxthorrnon samt kemiska substanser som ökar produktion och frigörelse av testosteron och dess derivat eller

av tillväxthormon. Redan den förbjudna substansen i sig omfattas, oavsett om sub- stansen förekommer i någon beredningsforrn eller ej.

Promemorians förslag: Beträffande de medel som regleringen skall omfatta överensstämmer förslaget med mitt. Promemorieförslagets tillämp- ningsområde inskränker sig emellertid till beredningar, bruksfärdiga eller icke bruksfärdiga.

Remissinstanserna: Generaltullstyrelsen föreslår att begränsningen till beredningar slopas och att det särskilt anges att lagen även omfattar bered— ningar av de angivna varorna

Hovrätten över Skåne och Blekinge samt Svenska Läkaresällskapet efter— lyser en tydligare definition för medel som frigör kroppsegna substanser.

Rikspolisstyrelsen förordar en mer generell definition av lagens tillämp— ningsområde kombinerad med att det i föreskriftsforrn anges vilka medel som avses.

Socialstyrelsen och Sveriges fannacevtförbund föreslår att lagen även skall omfatta substanser som ökar produktionen av röda blodkroppar såsom erytropoietin. Även Svenska Läkaresällskapet och Stockholms läns landsting har fäst uppmärksamheten på att erytropoietin framöver kan bli aktuellt som dopningsmedel.

Skälen för mitt förslag: Med utgångspunkt i vad som sagts tidigare föreslår jag lagstiftningsåtgärder för att försvåra den icke medicinska och icke vetenskapliga användningen av syntetiska anabola steroider, testosteron och dess derivat samt tillväxthormon. vilka alla kan befaras ge allvarliga hälso- mäSSiga skadeverkningar om de används i dopningssyfte. Samma regler bör gälla i fråga om medel som är avsedda att öka produktion eller frigörelse av testosteron och dess derivat eller av tillväxthormon. Beträffande övriga dop- ningsmedel bedömer jag att nuvarande föreskrifter på narkotika- och läke- medelsområdet ger tillräckliga möjligheter till kontroll från statens sida. Särskilt bör dock uppmärksammas att medlet erytropoietin numera tagits upp på den dopningslista som har godkänts av den övervakningsgrupp som arbetar inom ramen för den konvention som Sverige är ansluten till. Detta

• Sida 19
•  Original

talar för att även ett sådant medel bör omfattas av regleringen. Erytropoietin har dock inte närmare redovisats i promemorian och det anses för närvarande inte möjligt att spåra användningen av ämnet som dopningsmedel. Jag anser mig därför inte kunna — utan ytterligare överväganden — föreslå att regleringen även bör omfatta medlet erytropoietin. Den framtida utvecklingen på dop— ningsområdet — främst uppträdandet av nya farliga dopningsmedel — kan också motivera att de regler jag här föreslår utsträcks till andra grupper av substanser.

Jag ansluter mig till promemorians uppläggning när det gäller vilka medel som skall omfattas av en ny reglering. Denna uppläggning ger möjlighet att utan författningsmässiga tillägg ingripa mot nykonstruerade medel där den ändrade kemiska strukturen endast motiveras av önskemålet att kringgå reglerna.

Som framhållits i promemorian kan begreppet anabola steroider klart av- gränsas från en medicinsk och farmakologisk synpunkt. Dessa substanser kan således definieras så pass entydigt att någon särskild kompletterande lista över sådana medel inte är behövlig annat än som praktiskt hjälpmedel framför allt för tull och polis. Det bör därför inte möta betänkligheter från rättssäker- hetssynpunkt att lägga begreppet anabola steroider till grund för förbuds- och straffbestämmelser. Motsvarande bedömning kan göras beträffande övriga medel som jag föreslår skall omfattas av regleringen.

För förståelsen av mitt förslag till utformning av lagstiftningen är det på sin plats att klargöra innebörden av de farmakologiska begrepp som är aktu- ella i detta sammanhang. Med kemisk substans avses således kemiskt grund- ämne eller kemisk förening. En beredning är en komposition av farmacevtiSk aktiv substans och tillsatsärnne. Den kan förekomma i såväl bruksfärdigt som icke bruksfärdigt skick. Beteckningen läkemedel förutsätter, förutom övriga krav, att varan genom beredning, dosering eller doseringsanvisning har ställts i ordning i bruksfärdigt skick.

Promemorieförslagets lagtext innebär att endast beredningar av angivna substanser kommer att omfattas av lagen. Jag anser emellertid inte att lagen bör ha en sådan principiell begränsning utan att den bör kunna vara tillämplig också på de verksamma substanserna som sådana. Beredningar som inne- håller en förbjuden substans bör naturligtvis omfattas, oavsett om de är bruksfärdiga eller ej.

Som en särskild punkt anges i promemorieförslaget "ämnen och sub— stanser som ökar produktion och frigörelse av testosteron och dess derivat eller av tillväxthormon". Jag har valt uttrycket "kemiska substanser" i stället för "ämnen och substanser". Med substans avses som tidigare nämnts såväl grundämne som kemisk förening.

Under remissbehandlingen har framkommit att några vanliga mediciner, bl.a. L-Dopa, stämmer väl in på formuleringen i den nyssnämnda punkten men används för helt andra ändamål än dopning. Önskemål har framförts om att tillämpningen därför skulle begränsas till fall då läkarförskrivning inte skett eller då förskrivningen vilar på en icke godtagen indikation. Denna begränsning uppnås emellertid om man, som jag förordar i det följande, låter

• Sida 20
•  Original

en förbudsreglering omfatta enbart förfaranden för annat än medicinskt eller Prop. 1990/91: 199 vetenskapligt ändamål.

2.3.2. Förbjudna hanteringsformer m.m.

Mitt förslag: Beträffande de reglerade substanserna förbjuds införsel till landet, överlåtelse, framställning, förvärv i överlåtelsesyfte, ut- bjudande till försäljning och innehav. Undantag görs om substanserna innehas eller på annat sätt hanteras för medicinskt eller vetenskapligt ändamål.

Alla de angivna förfarandena utom införsel till landet straffbeläggs. Införsel till landet av sådant gods som enligt bestämmelse i lag eller för- fattning inte får föras in i landet är straffbelagd genom lagen om straff för varusmuggling.

Endast uppsåtliga förfaranden kriminaliseras. Brottet benämns "dopningsbrott".

Promemorians förslag: Enligt förslaget förbjuds införsel till riket om detta inte sker för medicinskt eller vetenskapligt ändamål. Vidare föreslås för- bud och kriminalisering av förvärv, innehav eller överlåtelse av medel som sker för annat än medicinskt eller vetenskapligt ändamål.

Såväl förfaranden som skett uppsåtligen som sådana som skett av grov oaktsamhet straffbeläggs. Någon brottsbenämning anges inte.

Remissinstanserna: Endast en av remissinstansema har velat undanta några av de hanteringsformer som föreslås kriminaliserade i promemorian. Det är hovrätten över Skåne och Blekinge som vill undanta förvärv av eller innehav av mindre kvantiteter. Några instanser förordar att även det icke medicinska bruket av dopningsmedel blir straffbelagt. Riksåklagaren för- klarar sig kunna förutse att man med de föreslagna reglerna skulle riskera att stöta på samma tillämpningssvårigheter som tidigare aktualiserades vid be- kämpandet av narkotikabrottslighet enligt narkotikastrafflagen. Riksåklagaren påpekar att denna lag ändrades år 1983 i syfte att eliminera dessa svagheter i lagstiftningen, vilka närmast var att bedöma som luckor i lagen. Han anser att utformningen av en lag som skall reglera medel med hormonell inverkan bör läggas nära den konstruktion och metodik som ligger till grund för narko- tikastrafflagen. De skäl som ledde fram till att brukande av och annan befatt- ning med narkotika än innehav straffbelades år 1988 finner han däremot inte ha samma styrka i fråga om dopningsmedel. Riksåklagaren föreslår därför att dopningslagstiftningen utformas efter mönster av narkotikastrafflagen i dess lydelse före sistnämnda lagändring.

Önskemål om att det subjektiva rekvisitet vid uppsåtligt brott skall anges i lagtexten framförs av hovrätten över Skåne och Blekinge samt riksåklagaren. Hovrätten ifrågasätter behovet av att straffbelägga gärningar som begåtts av oaktsamhet. 20

• Sida 21
•  Original

Skälen för mitt förslag: Det råder inte någon tvekan om att en för- budsreglering bör omfatta införsel till landet. Lagen om straff för varu- smuggling blir emellertid tillämplig på otillåten införsel genom den föreslagna bestämmelsen om att medlen inte får föras in i riket. Straffet för varusmugg- ling är böter eller fängelse i högst två år, vid grovt brott fängelse lägst sex månader och högst sex år. I ringa fall döms till böter. [ överensstämmelse med vad som anges i promemorian anser jag att denna lag ger tillräckliga möjligheter att ingripa mot smuggling av anabola steroider etc. Det är — såvitt gäller den illegala införseln — främst en fråga om vilka resurser som tullen kan disponera för sådan kontroll. Enligt promemorian är det i och för sig önskvärt med en skärpning i straffmätningen, främst då det gäller organiserad smuggling av anabola steroider. Som också framhålls i promemorian kan dock synen på detta slag av brott påverkas av att man vid andra förfaranden än införsel skärper reglerna för anabola steroider etc. till följd av medlens far- lighet. Några ändringar i lagen om straff för varusmuggling föreslås därför inte.

Situationen är delvis annorlunda beträffande möjligheterna att ingripa sedan varorna väl införts i landet och kanske hunnit passera flera mellan- händer. Det kan då vara svårt att utreda varifrån medlen härstammar och att styrka brott.

Läkemedelslagstiftningen ger bara begränsade möjligheter till ingripande. Dels är, såvitt är av intresse i detta sammanhang, endast otillåten försäljning straffbar, dels är Straffet för sådant brott i normalfallet endast dagsböter. Detta gör att t.ex. husrannsakan inte kan utnyttjas för att utreda brott. I de fall någon fällts till ansvar för försäljning av anabola steroider har det ofta även varit fråga om handel med narkotiska medel, varför de strängare reglerna i narkotikalagstiftningen också varit tillämpliga.

Jag finner därför att såväl förvärv som överlåtelse av anabola steroider och övriga hithörande medel för annat än medicinskt eller vetenskapligt ändamål bör förbjudas och straffbeläggas särskilt. Kriminalisering av förvärv bör emellertid, i likhet med regleringen på narkotikaornrådet, begränsas till att gälla förvärv som sker i överlåtelsesyfte. Jag delar uppfattningen i prome- morian att det är viktigt som en principiell markering att även ett mindre för- värv, i sådant syfte. omfattas av lagreglema. Detta bör även gälla om förvär- vet endast till viss del varit avsett för överlåtelse.

Om förvärvet gäller dopningsmedel som inte är avsedda för överlåtelse utan enbart för eget bruk skall förvärvaren, om han får medlen i sin besitt- ning, emellertid kunna dömas för innehav. Jag återkommer i det följande till denna gämingsform.

Varje överlåtelse av anabola steroider och övriga här aktuella substanser vid sidan av sådant som sker för medicinsk behandling eller vetenskapligt ändamål bör enligt min uppfattning vara straffbelagd. Det gäller alltså även överlåtelse mellan privatpersoner och oavsett om särskilt vederlag har utgått. Även innehav som inte är medicinskt eller vetenskapligt betingat bör vara straffbelagt med hänsyn till att innehav av en något större kvantitet sådana medel självfallet innebär fara för att medlen skall spridas och missbrukas. Jag

Prop. 1990/91: 199

• Sida 22
•  Original

bedömer det också som angeläget att även innehav av dopningsmedel för enbart eget bruk omfattas av kriminaliseringen som en principiell markering av att anabola steroider etc. inte bör användas annat än av den som på grund av ett medicinskt behandlingsbehov fått läkemedlet ordinerat av läkare eller har behov av det för vetenskapligt ändamål. Med denna konstruktion kan man undvika gränsdragningsproblem och därigenom skapa förutsättningar för meningsfulla kontrollåtgärder på bl.a. gymen.

De dopningsmedel som förekommit i Sverige hänför sig i allt väsentligt till insmugglade läkemedel. Otillåten inhemsk tillverkning av sådana läkemedel som kan användas för dopningsändamål har hittills såvitt känt inte varit någon frekvent företeelse. På narkotikaområdet gäller enahanda förhållanden såtill- vida att den Övervägande delen utgörs av insmugglade medel medan den inhemska tillverkningen kan bedömas som mindre vanlig. Jag anser det dock påkallat att en ny lagstiftning om åtgärder mot dopning uttryckligen förbjuder framställning av dopningsmedlen. Narkotikastrafflagen upptar en bestäm- melse (l 5 2) som straffbelägger framställning, dock att straffansvarets om- fattning begränsas dll framställning av narkotika som är avsedd för missbruk. Den nämnda begränsningen - för vilken motiveringen framgår av prop. 1982/83: 141 s. 15 — bedömerjag inte behöva ges någon motsvarighet när det gäller förbudet mot framställning av här ifrågavarande dopningsmedel.

Narkotikastrafflagen straffbelägger härutöver särskilt vissa speciella fall av befattning med narkotika (l 5 4). Det gäller anskaffning, bearbetning, för- packning, transport, förvaring och annan sådan befatming med narkotika som inte är avsedd för eget bruk. Bakgrunden är att medverkan och andra s.k. osjälvständiga brottsfonner av sådan befattning med narkotika som nämnts skall kunna bestraffas. Såvitt nu kan bedömas synes det praktiska behovet av en direkt motsvarighet till denna reglering vara litet. Samtliga dessa han- teringsforrner, för vilka redovisning finns i förarbetena till 1983 års ändringar i narkotikastrafflagen (prop. 1982/832141). utgör sådan befattning med med- len som täcks av begreppet "innehav". Jag har nyss förordat att innehav skall förbjudas och straffbeläggas. Erforderlig kriminalisering på förevarande om- råde av dessa hanteringsformer uppnås därmed utan att de särskilt omnämns i lagtexten.

Att bjuda ut dopningsmedel till försäljning är ägnat att främja handel med medlen. Det är synnerligen angeläget att marknadsföringen av och handeln med dopningsmedel förbjuds och motarbetas. Jag finner det därför motiverat att särskilt förbjuda och straffbelägga utbjudande av substanserna till försälj- ning. I narkotikastrafflagen (1 5 5) straffbeläggs också särskilt vissa andra förfaranden om de är ägnade att främja handel med narkotika, t.ex. förvaring och befordring av vederlag för narkotika eller förmedling av kontakter mellan köpare och säljare. Att i överensstämmelse härmed på dopningsområdet sär- skilt straffbelägga sådana förfaranden bör enligt min mening i vart fall för närvarande anses föra för långt.

Såvitt gäller själva bruket av dopningsmedel görjag följande bedömning. På narkotikaområdet är det egna bruket kriminaliserat. Det har från vissa håll gjorts gällande att även själva konsumtionen av dopningsmedel bör falla inom

Prop. 1990/91; 199

• Sida 23
•  Original

det kriminaliserade området. En sådan kriminalisering ger uttryck för att sam- hället tar avstånd från varje befattning med de olika medlen. Ett sådant av— ståndstagande skulle kunna vara påkallat inte minst för att motverka att ung— domar dras in i en konsumtion av dessa medel som kan få konsekvenser för den unges utveckling. Jag har förståelse för sådana synpunkter. De anabola steroidema och andra här aktuella medel kan emellertid inte bedömas medföra lika allvarliga skadeverkningar som narkotika, eftersom dopningsmedlen inte anses vara beroendeframkallande. Avgränsningen av det straffbara området bör därför ske med utgångspunkt i den inom svensk straffrätt vägledande principen att inte straffbelägga handling som riktar sig mot den egna per— sonen. I motsats till förhållandet på narkotikaområdet finns det ingen tradition i vårt land att se dopning som en kriminell handling. Genom de föreslagna åt- gärderna i kombination med betydande informationsinsatser samt idrotts- rörelsens egen kontrollverksamhet bör man ändå kunna vidta effektiva åtgär- der för att komma åt dopningsproblemet. Själva bruket av anabola steroider och andra hormonella medel för dopningsändamål bör sålunda i vart fall för närvarande inte kriminaliseras.

Sammanfattningsvis innebär mitt förslag en i väsentliga avseenden mot- svarande uppbyggnad av lagregleringen som den som gällde på narkotika- området före den senaste ändringen av narkotikastrafflagen år 1988, då även bruket av narkotika blev straffbart.

I likhet med vad som gäller på narkotikaområdet anser jag att reglerna i 23 kap. brottsbalken beträffande försök, förberedelse och medverkan till brott bör gälla, dock inte i fråga om gärning som faller inom ramen för inne- hav.

I promemorian redovisas inte särskilt varför ansvar för oaktsamhetsbrott behövs. Såsom hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar skulle kriminali- sering av grovt oaktsamma förfaranden antagligen inte få så stor självständig betydelse. Jag ansluter mig till den bedömning som hovrätten gjort att sådana gärningar som sker av oaktsamhet inte skall straffbeläggas.

Av praktiska skäl föreslår jag att en brottsbenämning införs. Brottet kan lämpligen benämnas "dopningsbrott".

2.3.3 Kriminalisering i en separat lag

Mitt förslag: Otillåten hantering av dopningsmedel förbjuds och straffbeläggs i en separat lag.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: De remissinstanser som uttalar sig i denna del har inget att erinra mot att kriminaliseringen sker i en separat lag.

Skälen för mitt förslag: Alternativen till kriminalisering i en separat lag är att förbjuda den oönskade hanteringen av dopningsmedel genom ändringar i läkemedelslagstiftningen eller narkotikastrafflagen.

• Sida 24
•  Original

Även om de dopningsmedel som hittills påträffats i Sverige varit att hän- föra under läkemedelsförordningen till följd av en utvidgning av förordning- ens tillämpningsområde (se avsnitt 2.1.6), vill jag erinra om att hormon- preparat avsedda för dopningsändamål faller utanför den grundläggande läkemedelsdefinitionen. De regler som behövs för att förbjuda hanteringen av dopningsmedel är av annan karaktär än övriga regler i läkemedels- lagstiftningen och blir till sin innebörd i huvudsak fristående från dessa. Läkemedelsförordningen reglerar i första hand de allmänna förutsättningama för den legala tillverkningen och handeln med läkemedel. Särskilda straff- bestämmelser avsedda att träffa t.ex. privatpersoners handhavande av speci- ella medel ligger enligt min mening vid sidan av läkemedelsförordningens naturliga tillämpningsområde. Detta talar för att de bestämmelser som är på- kallade inte tas ini läkemedelslagstiftningen.

När det gäller alternativet att infoga reglerna i narkotikalagstiftningen kan sägas följande. Med narkotika avses enligt 8 & narkotikastrafflagen sådana läkemedel eller hälsofarliga varor som på grund av sina starkt vanebildande egenskaper eller lättheten att kunna omvandlas till varor med sådana egen- skaper är föremål för internationell kontroll enligt av Sverige biträdda över- enskommelser samt sådana varor som enligt förordnande av regeringen skall anses som narkotika. Narkotikalagstiftningen är tillämplig på ett stort antal dopningsmedel i grupperna stimulantia resp. narkotiska analgetika. Anabola steroider och övriga här aktuella medel är däremot inte, såvitt hittills har be- lagts, i sig vanebildande eller beroendeskapande. Orsakerna till att de intas ligger uppenbarligen på ett annat plan. Åtgärder mot missbruk av anabola steroider etc. innebär därför inte samma slag av problem som kampen mot de starkt vanebildande medel som snabbt kan rasera inte bara brukarens hälsa utan också hans eller hennes hela sociala situation. Missbruk av de nu aktu- ella typerna av medel bör därför inte bekämpas inom ramen för narkotika- lagstiftningen utan genom en särskild lag.

För en särskild lag talar dessutom bl.a. att en sådan skulle kunna få större genomslagskraft hos den idrottsintresserade allmänheten än en ändring i läkemedels- eller narkotikalagstiftningen.

2.3.4 Straffsanktion

Mitt förslag: Straffet för dopningsbrott skall för norrnalfall vara fängelse i högst två år. Om brottet är att betrakta som ringa skall straffskalan vara böter eller fängelse i högst sex månader.

Promemorians förslag: Olovliga förfaranden straffas med böter eller fängelse i högst två år. Ett lägre straffmaximum föreslås för brott begånget av grov oaktsamhet. Någon särskild straffskala för ringa brott upptas inte.

Remissinstanserna: Av de sex remissinstanser som uttalar sig särskilt i frågan framför två synpunkter som avviker från promemorians förslag.

• Sida 25
•  Original

Hovrätten över Skåne och Blekinge förordar en särskild straffskala för mindre allvarliga brott med ett straffmaximum av fängelse sex månader för att göra det möjligt att använda strafföreläggande. Polismyndigheten i Göteborg föreslår en höjning av strafflatituden i vissa fall av grov dopningsbrottslighet.

Skälen för mitt förslag: Jag godtar ståndpunkten i promemorian att den straffrättsliga bedömningen av dopningsbrott inte bör vara fullt lika sträng som beträffande narkotikabrott och ansluter mig till vad som förordats i promemorian beträffande straffmaximum. Någon särskild straffskala för oaktsamhetsbrott är inte aktuell med mitt förslag till avgränsning av det krimi- naliserade området.

Det kan ur bl.a. processekonomisk synpunkt inte vara lämpligt att varje brott mot den nya lagstiftningen skall behöva föras till domstol för att beivras. I likhet med hovrätten anser jag därför att en särskild, lindrigare straffskala skall gälla för ringa brott. I denna bör straffmaximum sättas till fängelse sex månader så att det blir möjligt att använda sig av strafföreläggande istället för att väcka åtal. Även med denna straffskala finns det förutsättningar att an- vända vissa straffprocessuella tvångsmedel såsom husrannsakan. Jag kan således se övervägande praktiska fördelar med en uppdelad straffskala.

2.3.5 Förverkande, m.m.

Mitt förslag: Dopningsmedel som varit föremål för brott eller värdet av medlet liksom vinningen av brott enligt lagen skall förverkas. Även förlag för sådant brott eller förlagets värde skall förverkas om förlaget tagits emot och mottagandet är brott enligt den föreslagna lagen. Hjälpmedel som använts vid brottet eller värdet därav får förverkas om det behövs i brottsförebyggande syfte eller det annars finns sär- skilda skäl.

För egendom som kan antas vara förverkad enligt vad nu sagts skall rättegångsbalkens bestämmelser angående beslag gälla med följande avvikelse. Bestämmelsen om att åtal skall väckas inom viss tid skall gälla endast då rätten satt ut sådan tid.

Promemorians förslag: Dopningsmedel eller värdet skall förverkas.

Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten i Göteborg, regionåklagar- myndigheten i Stockholm och kammarrätten i Stockholm förordar att även vinning av dopningsbrott förverkas.

Kammarrätten i Stockholm påpekar att det bör övervägas om och i så fall i vilken omfattning lagförslaget bör innehålla en motsvarighet till föreskriftema i narkotikastrafflagen om beslag. Åklagarmyndigheten i Göteborg förordar att en sådan föreskrift införs.

Skälen för mitt förslag: Syftet med den föreslagna lagstiftningen är i första hand att försvåra verksamheten hos dem som gör dopningsmedel till- gängliga för den idrortsutövande allmänheten. Befintliga uppgifter angående

Prop. 1990/91: 199

• Sida 26
•  Original

dopningsmedlens marknadsvärde visar att påslagen utgör 100-1 000 % av inköpspriset Det är alltså fråga om en verksamhet med mycket stora avanser. Jag bedömer det som nödvändigt för att minimera lönsamheten att även vinningen av dopningsbrott skall kunna förverkas. För att även komma åt kurirerna i branschen vill jag dessutom förorda att mottaget förlag för dop- ningsbrott eller förlagets värde skall kunna förverkas. Att ta emot sådant för- lag är straffbelagt genom att det enligt 23 kap. 2 % brottsbalken utgör för- beredelse till brott. Av bl.a. förarbetena till narkotikastrafflagen (prop. 1968:7 sid. 121) framgår att förlag inte torde kunna hänföras till vinning. En särskild bestämmelse om förlag bör därför införas.

I kampen för att begränsa tillgängligheten av dopningsmedel kan det finnas behov av att kunna förverka egendom som har kommit till användning som hjälpmedel vid dopningsbrottslighet. Jag förordar därför att en särskild för- verkanderegel för hjälpmedel införs. Om hjälpmedlet inte finns i behåll skall i stället värdet av det kunna förverkas.

[ brottsutredande syfte samt för att förebygga fortsatt dopningsbrottslighet finns behov av en föreskrift som möjliggör beslagtagande av egendom som kan antas vara förverkad enligt de bestämmelser jag här föreslagit

2.4 Vissa andra frågor 2.4.1 Informationsinsatser

Den för idrottens del allvarligaste aspekten på att bruket av dopningsmedel blivit utbrett är inte främst att det rubbar förutsättningama för en rättvis tävlan på elitnivå, utan att det kan förändra idrottens karaktär av värdefull och enga- gerande fritidssysselsättning för ett stort antal ungdomar och vuxna. Barn och ungdomar som börjar intressera sig för idrott bör inte mötas av incitament att med hjälp av olika konstgjorda medel försöka uppnå ökad fysisk utveckling och ständigt förbättrade prestationer. Det är därför utomordentligt viktigt att idrottsrörelsen fortsätter den information och interna debatt som man under flera år målmedvetet bedrivit för att ändra attitydema till dopning och skapa en ökad medvetenhet om farorna därmed. Av särskild vikt är att idrottande ung- domar och deras föräldrar nås med relevant information om de risker för skadeverkningar som är förenade med intag av bl.a. olika hormonpreparat under uppväxtåren. Ansträngningar måste också göras för att nå de idrotts- utövare och motionärer som står utanför den organiserade idrottsrörelsen, såsom kroppsbyggama. Som tidigare anförts är det ju mycket som tyder på att en stor del av de anabola steroidema sprids via gymen.

En remissinstans efterlyser en precisering av vem eller vilka som skall ha huvudansvaret för informationen till idrottsutövare och motionärer som står utanför den organiserade idrottsrörelsen samt framhåller vikten av att infor- mationsinsatsema i större utsträckning än tidigare inriktas mot dessa grupper. I anslutning härtill vill jag framhålla att det bör ligga inom ramen för läke- medelsverkets uppgifter att sammanställa och till allmänheten förmedla sådan information som här avses om dopningsmedlen och deras inverkan på hälsan.

• Sida 27
•  Original

2.4.2 Analysverksamheten

Den svenska idrottsrörelsen har särskilt drivit frågan om test inte bara inför tävlingar utan även under träningsperioder. För att motverka bruket av anabola steroider är detta givetvis angeläget, eftersom sådana medel vanligtvis intas under träningsperioder, varefter uppehåll görs i god tid före en tävling. Det pågår vidare hela tiden en verksamhet som syftar till att konstruera nya anabola steroider som inte skall kunna upptäckas vid dopningskontroll. Denna verksamhet måste mötas med en fortsatt forskning och utveckling av analysverksamheten vid berörda laboratorier. Dopningslaboratoriet vid Huddinge sjukhus utgör härvid en viktig resurs. De kunskaper som finns där kommer att bli än viktigare i framtiden med den utveckling som kan skönjas mot allt fler och mer sofistikerade metoder för dopning. Dopningslaboratoriet kan även spela en viktig roll för tull och polis som har att utreda misstänkt olaglig befattning med anabola steroider.

Analysverksamheten regleras genom ett avtal mellan Stockholms läns landsting och RF, vilket innebär att riksidrottsförbundet bekostar personal och apparatur medan landstinget tillhandahåller lokaler och övriga basresur— ser. Resurserna har hittills huvudsakligen gått åt för att täcka behovet av rutinmässiga dopningsanalyser.

2.4.3 Kostnadskonsekvenser

Den särskilda lagen om förbud mot vissa dopningsmedel föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.

Varje nykriminalisering får antas medföra en ökad belastning på de rätts— vårdande myndigheterna. I samråd med cheferna för justitie- och bostads— departementen kommer frågan om ytterligare anslag till de berörda myndig- heterna att behandlas under det ordinarie budgetarbetet. Den kostnadsökning som kan uppkomma till följd av den nu förordade lagregleringen kan emeller- tid förväntas bli måttlig med hänsyn till att det rör sig om ett begränsat om- råde.

3. Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom socialdepartementet upprättats för- slag till lag om förbud mot vissa dopningsmedel.

4. Specialmotivering

Förslaget till lag om förbud mot vissa dopningsmedel

Lagen innehåller främst föreskrifter om förbud mot och straff för olika former av hantering av särskilt angivna substanser som dopningsmedel. För att öka

• Sida 28
•  Original

lagens genomslagskraft har ordet "dopningsmedel" ansetts böra ingå i lagens rubrik. Begreppet "doping" eller "dopning" är numera så väl etablerat att det inte bör råda någon tvekan om vad som avses. Rubriken har därför ändrats i förhållande till promemorians förslag.

Innehållet i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen under av- snitt 2.3.5.

Bestämmelsen i andra stycket har utformats med utgångspunkt i narko- tikastrafflagens förverkanderegler. Kanyler och andra hjälpmedel som kom— mer till användning vid injektion av dopningsmedel är inte enligtjämförbar praxis på narkotikaområdet att betrakta som sådana hjälpmedel som avses med förevarande bestämmelse. Med hänsyn till att eget bruk av dopnings- medel inte ingår i de gärningsformer som föreslås kriminaliserade bortfaller det främsta skälet till att införa en särskild reglering för kanyler och liknande.

Uttrycket "oskäligt" är avsett att ha samma innebörd som det i narkotika- strafflagen använda ordet "obilligt", vilket numera anses föråldrat.

6 & Angående beslag av egendom som kan antas vara förverkad enligt 5 & gäller bestämmelserna i rättegångsbalken, med den avvikelsen att bestämmel- sen om att åtal skall väckas inom viss tid inte gäller i annat fall än då rätten ut- satt sådan tid.

Bestämmelserna i 2 5 I och 3 samt 3 5 lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. skall tillämpas på motsvarande sätt då beslag har skett av medel som avses i 1 & denna lag. Tiden för att anmäla missnöje skall dock räknas från dagen för förordnandet.

Innehållet i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen under avsnitt 2.3.5.

Reglerna i 5 & medger förverkande inte bara av dopningsmedel utan också av andra objekt såsom vinning, förlag och hjälpmedel. Paragrafens första stycke har utformats med hänsyn härtill. Som huvudregel gäller att bestäm- melserna om beslag i rättegångsbalken (RB) skall tillämpas. Avvikelse från reglerna i 27 kap. RB har dock ansetts påkallad i fråga om åtalstidens längd

Prop. 1990/91: 199

• Sida 31
•  Original

då egendom tagits i beslag. Någon viss tidsfrist avses inte gälla i samband med beslag i anledning av dopningsbrott såvida inte rätten har bestämt en sådan frist.

På motsvarande sätt som gäller enligt narkotikastrafflagen har en särskild bestämmelse om förfarandet med beslagtagna eller förverkade dopningsmedel tagits med i andra stycket av paragrafen.

5. HanMhn

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslaget till lag om förbud mot vissa dopningsmedel.

6. Bedut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden har lagt fram.

• Sida 32
•  Original

Dopinglistan Prop. 1990/91: 199