SOU 1996:126
Doping i folkhälsoperspektiv
Till Statsrådet och chefen för Socialdepartementet
Genom regeringsbeslut den 28 juli 1994 bemyndigades dåvarande statsrådet och chefen för Socialdepartementet Ingela Thalén att till- kalla en parlamentarisk kommitté med uppdrag att göra en samlad översyn av frågor rörande missbruket av dopingmedel; Utredningen (S 1994:05) om dopning. Utredningens direktiv (dir.l994:78) har bifogats betänkandet.
Med stöd av bemyndigandet förordnades den 1 november 1994 rättschefen Susanne Billum som ledamot och ordförande i utred- ningen. Den 15 december 1994 förordnades som ledamöter i utredningen riksdagsledamötema Stig Bertilsson, Ingbritt Irhammar, Eva Johansson och Birthe Sörestedt. Den 18 januari 1995 förord- nades som ledamot i utredningen riksdagsledamoten Charlotta Bjälkebring. Den 15 december 1995 entledigades Stig Bertilsson från uppdraget och förordnades riksdagsledamoten Sten Svensson.
Den 15 december 1994 förordnades som sakkunniga i utredningen departementssekreteraren Birgitta Bratthall, hovrättsassessorn Kristina Engholm, polismästaren Bengt Ericsson, departements- sekreteraren Ingela Håkansson och avdelningsdirektören Bertil Pettersson. Den 27 mars 1994 entledigades Ingela Håkansson från uppdraget och förordnades utredaren Thomas Öhlund. Den 23 augusti 1996 entledigades Thomas Öhlund.
Den 15 december 1994 förordnades som experter i utredningen docenten Ulf Bergman, förbundssekreteraren Leif Klingensjö och kommundirektören Kristina Olinder. Den 14 februari 1996 förord- nades hovrättsassessorn Johan Alvner som expert i utredningen.
Till sekreterare förordnades den 7 november 1994 hovrättsasses- som Gun-Marie Persson. Med. Dr Carl Johan Sundberg har under utredningstiden medverkat som konsult i arbetet med de medicinska avsnitten.
Utredningen får härmed överlämna betänkandet (SOU 1996:126) Doping i folkhälsoperspektiv.
Till betänkandet fogas en reservation av ledamoten Sten Svensson och ett särskilt yttrande av sakkunnige Bengt Ericsson.
Stockholm i augusti 1996
Susanne Billum Charlotta Bj älkebring Ingbritt Irhammar Eva Johansson Sten Svensson
Birthe Sörestedt
/Gun-Marie Persson
0 Innehall DEL A Förkortningar ............................... Sammanfattning ............................... F ötfattningsförslag ............................. 1 Inledning ............................... 1.1 Utredningens uppdrag ..................... 1.2 Utredningens arbete ....................... 1.3 Vissa begrepp som förekommer i betänkandet . . I Bakgrund 2 Allmän bakgrund ......................... 2.1 Historik ............................... 2.2 IOK:s lista över förbjudna medel och metoder . . 2.3 Rättslig översikt .......................... 3 Det icke medicinska brukets utbredning ....... 3.1 Inledning ............................... 3.1.1 Allmänt om undersökningar om befolk— ningens erfarenhet av dopingmedel . . . 3.1.2 Metodologiska frågor .............. 3.2 Tendenser enligt utredningens nyckelpersons— undersökning ............................ 3.3 Un gdomsundersöknin gar ................... 3.3.1 Riksrepresentativa undersökningar . 3.3.2 Några regionala och lokala undersök- ningar .......................... 3.4 Vuxenundersöknin gar .....................
19
21
25
43 43 44 45
49 49 51 52
55 55
55 55
56 57 57
59 60
6 Innehåll SOU 1996:126 3.5 Utredningens undersökning ................. 60 3.5.1 Brukets omfattning ................ 61 3.5.2 Brukets aktualitet och frekvens ...... 61 3.5.3 Spridningen i landet ............... 61 3.5.4 Brukarnas ålder .................. 62 3.6 Avslutande kommentarer .................. 62 4 Missbrukets orsaker och karaktär ............ 6 7 4.1 Inledning ............................... 67 4.2 Svenska undersökningar om orsakerna till missbruket .............................. 67 4.2.1 Steroider och starka män ........... 67 4.2.2 Anabola steroider som psykoaktiv drog 69 4.2.3 Utredningens nyckelpersonsunder- sökning ......................... 70 4.2.3.1 Allmänt ......................... 70 4.2.3.2 Riskgrupper och sociala faktorer ..... 71 4.2.3.3 Psykologiska faktorer bakom kropps- bygge och missbruk av dopingmedel . . 72 4.2.3.4 Mönster i missbruket och blandmissbruk 73 4.2.3.5 Psykiska förändringar under missbruket och efter avslutat missbruk ......... 73 4.2.3.6 Motiv för att sluta med missbruket . . . 74 4.2.4 Kroppsbygge som subkultur ........ 75 4.3. Utländska undersökningar .................. 76 4.3.1 The Body Image Study — en kanadensisk undersökning .................... 76 4.3.2 Amerikanska studier .............. 77 4.4 Samband enligt svenska undersökningar ...... 78 4.4.1 Sociala bakgrundsfaktorer .......... 78 4.4.2 Samband med styrketräning ......... 78 4.4.3 Samband med bruk av narkotika och alkohol ......................... 79 4.5 Samband mellan bruk av anabola steroider och kriminalitet ............................. 80 4.5.1 Inledning ....................... 80 4.5.2. Förekomsten av anabola steroider bland intagna på kriminalvårdsanstalterna . . 81 4.5.3 Kopplingen till anabola steroider i några inträffade fall av våldsbrott ......... 83 4.5.3.1 Redogörelse för våldsbrotten ........ 83
4.6
5.1 5.2
6.2
4532 Kommentar till de redovisade fallen . . Sammanfattande kommentarer ..............
Idrottsrörelsens åtgärder mot doping ......... Inledning ............................... Den svenska idrottsrörelsen ................. 5.2.1 Idrottsrörelsens organisation ........ 5.2.2 RFzs antidopingarbete ............. 5.2.3 Kontroll och bestraffning ........... 5.2.3.l Denjuridiska grunden för kontroll och bestraffning ..................... 5.232 Bestraffningsreglerna .............. 5.2.3.3 Allmänt om kontrollverksamheten . . . 5.2.3.4 Dopingkontrollen och bestraffnings- ärendet ......................... 5.2.4 Den förebyggande verksamheten ..... 5241 Information och utbildning ......... 5.2.4.2 Samverkan nationellt och internationellt Svenska Kroppskulturförbundet .............
Dopingmedel och jj/siska effekter ............ Allmän bakgrund ......................... Anabola androgena steroider (AAS) .......... 6.1.1 Inledning ....................... 6.1.2 Medicinsk användning ............. 6.1.3 AAS som dopingmedel ............ 6.1.4 Allmänt om fysiska effekter av AAS . . 6.1.5 Kosmetiska effekter ............... 6.1.6 Infertilitet ....................... 6. 1 .7 Prostata ......................... 6.1.8 Infektioner ...................... 6.1.9 Hjärta och kärl ................... 6.1.10 Lever .......................... 6.1.1 1 Specifika effekter hos kvinnor ....... 6.1 .12 Sammanfattande kommentarer ...... Tillväxthormon .......................... 6.2.1 Inledning ....................... 6.2.2 Effekter ......................... 6.2.3 Medicinsk användning av tillväxthormon
6.2.4 Tillväxthormon som dopingmedel . . . . 6.2.5 Bieffekter och risker ...............
86 87
91 91 91 91 92 93
93 94 95
96 97 97 98 99
101 101 102 102 103 104 106 108 109 109 109 110 111 113 114 116 116 116 117 117 118
8 Innehåll SOU 1996:126 6.2.6 Sammanfattande kommentarer ...... 121 6.3 IGF-1 (insulinliknande tillväxtfaktor typ 1) . . . . 122 6.3.1 Effekter och användning ........... 122 6.3.2 Risker .......................... 122 6.3.3 Sammanfattande kommentarer ...... 123 6.4 Erytropoietin (EPO) och bloddoping ......... 123 6.4.1 Effekter och användning ........... 123 6.4.2 Risker .......................... 124 6.4.3 Sammanfattande kommentarer ...... 125 6.5 Clenbuterol ............................. 125 6.5.1 Effekter och användning ........... 125 6.5.2 Risker .......................... 126 6.5.3 Sammanfattande kommentarer ...... 127 6.6 Betablockerare ........................... 127 6.6.1 Effekter och användning ........... 127 6.6.2 Risker .......................... 128 6.7 Diuretika ............................... 128 6.7.1 Effekter och användning ........... 128 6.7.2 Risker .......................... 129 6.8 Efedrin och liknande (fenylpropanolamin, pseudoefedrin, fenylefrin) .................. 129 6.8.1 Effekter och användning ........... 129 6.8.2 Risker .......................... 129 6.9 hCG (humant choriongonadotropin) .......... 130 6.9.1 Effekter och användning ........... 130 6.9.2 Risker .......................... 130 6.10 GHB (gammahydroxybuturat) ............... 130 6. 10.1 Effekter och användning ........... 130 6.102 Risker .......................... 131 6.103 Sammanfattande kommentarer ...... 131 6.11 Kreatin ............................... 132 6.12 Aminosyror ............................. 132 6.13 Koffein ............................... 133 6.14 Bikarbonat .............................. 133 6.15 Ginseng ............................... 133 6.16 Antioxidanter ............................ 134 7 AAS — psykiska efekter och biejekter ......... 13 7 7.1 Allmänt ............................... 1 3 7 7.2 Fallrapporter om påverkan på psykiska mekanismer ............................. 13 8
7.3 AAS-bruk och psykiska bieffekter hos friska . . . 140 7.4 Dos-effektsamband ....................... 144 7.5 Sammanfattande kommentarer .............. 144 8 Detekterbarhet och analys .................. 14 7 8.1 Inledning ............................... 147 8.2 Laboratorier ............................. 147 8.3 Provtagningsmetoder ...................... 148 8.4 Provtagning och manipulering .............. 148 8.5 Analyssäkerhet .......................... 149 8.5.1 Analysmetoder ................... 149 8.5.2 Analysens möjligheter och begräns- ningar .......................... 151 8.6 Felkällor och tolkning av analysresultat ....... 152 8.7 Sammanfattning .......................... 154 9 Tillgängligheten av dopingmedel i Sverige ..... I 5 5 9.1 Inledning ............................... 155 9.2 Tullens och polisens verksamhet ............ 155 9.2.1 Tullens och polisens arbete ........ 155 9.2.2 Beslagsstatistik ................... 157 9.2.3 Nordisk utblick ................... 160 9.3 Medlens förekomst och ursprung ............ 161 9.3.1 Medlens förekomst ................ 161 9.3.2 Medlens ursprungsland och införsel- vägar ........................... 161 9.4 Den illegala marknaden .................... 162 9.5 Avsättning av dopingmedel för användning vid djuruppfödning och vid tävling med djur ...... 164 9.5.1 Djurproduktionen ................. 165 9.5.2 Djursporten ...................... 165 9.6 Receptförfalskning och läkemedelsstölder ..... 166 9.7 Den legala läkemedelsförskrivningen ......... 167 9.7.1 Förskrivningsstatistik .............. 167 9.7.2 Förskrivningsmissbruk ............. 167 9.7.3 Den veterinära förskrivningen ....... 169 9.8 Sammanfattande kommentarer .............. 170 10 Upplysning och andra förebyggande åtgärder . . I 73 10.1 Inledning ............................... 173
10.2
10.3
10.4
10.5 11
11.1 11.2 11.3 11.4 11.5
12 12.1 12.2
12.3
12.4
12.5
Förebyggande åtgärder med inriktning på
information ............................. 10.2.1 Folkhälsoinstitutet ................ 10.2.2 Åtgärder i kommuner och landsting Särskilt om informationen inom skolan och bland värnpliktiga ............................. 10.3.1 Skolan .......................... 10.3.2 Värnpliktiga och anställda inom
försvaret ........................
Åtgärder med inriktning på gymverksamheter . . 10.4.1 10.4.2 10.4.3
Några grundläggande begrepp ....... Gymmens verksamhet och förekomst . Förebyggande åtgärder med inriktning på gymverksamheten ..............
Exempel på aktiviteter .....................
Erfarenheter av behandling av missbruk av dopingmedel ............................ Inledning ...............................
Sverige Norge
Internationella publikationer ................ Behandling av narkotikamissbruk, depression, mani och anorexi .........................
Utbildningsfrågor ........................ Inledning ............................... Hälso- och sjukvårdspersonal ...............
12.2.1 12.2.2
Läkarutbildningen ................ Sj uksköterskeutbildningen ..........
12.221 Grundutbildningen ................ 12.222 Påbyggnadsutbildningen ........... Tull och polis ............................ 12.3.1 12.3.2 Lärare 12.4.1 12.4.2
Tulltjänstemännen ................ Polisutbildningen ................. Grund- och gymnasielärare ......... Idrottslärare .....................
Socionomer, psykologer m.fl. ............... 12.5.1 12.5.2
Socionomutbildningen ............. Psykologutbildningen ..............
173 173 175
176 176
177 178 178 179
181 182
187 187 187 189 190
192
195 195 195 195 196 196 197 199 199 200 200 200 201 201 201 202
12.6
13 13.1
13.2
13.3
14
14.1
14.2 14.3
14.4
14.5
12.5.3 Fritidsledare m.fl. ................. Fortbildning .............................
Den rättsliga regleringen .................. Regler om kontroll av läkemedel och vissa andra substanser .............................. 13 .1 .1 Läkemedelslagstittningen .......... 13.1.2 Livsmedelslagstiftningen ........... 13.1.3 Narkotikalagstiftningen ............ 13 .1 .4 Dopinglagen ..................... 13.1.5 Varusmugglingslagen .............. Möjligheter till provtagning vid förundersökning m.m. ............................... 13.2.1 Allmänt ......................... 13 .2.2 Förundersökning ................. 13.2.3 Provtagning inom kriminalvården och på häkten ....................... Socialtjänstlagen m.m. ....................
Möjligheter att införa dopingmedel m.m. på gymanläggningar ......................... Inledning ............................... 14.1.1 Kapitlets innehåll ................. 14.1.2 Exempel på kommunala beslut och avtal Skyddet mot påtvingat kroppsligt ingrepp ..... Allmänna civilrättsliga regler ............... 14.3.1 Gymverksamhet i privat regi ........ 14.3.2 Föreningsrättsliga regler ........... 14.3.3 Hyresavtal ...................... Gymverksamhet i kommunal regi ............ 14.4.1 Allmänna rättsregler för kommunal verksamhet ...................... 14.4.2 Kommunens rätt att besluta om före- skrifter mot doping ................ 14.4.3 Avtal med gymbesökaren ........... 14.4.4. Hyresvillkor ..................... 14.4.5 Sanktioner ...................... 14.4.6 Överklagande av beslut ............ Sammanfattande slutsatser .................
202 203
205
205 205 207 208 210 212
212 212 213
215 216
219 219 219 219 222 225 225 228 229 230
230
235 237 239 240 242 244
15 15.1
15.2
16 16.1
16.2
16.3
Tillämpningsjf'ågor ....................... Tillämpningen av dopinglagen .............. 1511 Inledning ....................... 1512 Några statistiska uppgifter .......... 15.1.3 Ringa brott ...................... 15.1.4 Straffmätning .................... 15.1.5 Brott mot varusmugglingslagen ...... 15.1.6 Medlens farlighet m.m. ............ 15.1.7 Sammanfattande kommentarer ...... Erfarenheter av kriminaliseringen av eget bruk av narkotika ............................... 15.2.1 Bakgrund till lagstiftningen .........
15.2.2
15.2.3
15231
15232
15.2.3.3
Påföljdsval, straffmätning och lag- föringsstatistik ................... Utvärderingar av effekterna av krimina— liseringen av eget bruk av narkotika . . Utvärdering av viss analysverksamhet hos polismyndigheterna ............ Två undersökningar av effekterna för socialtjänsten .................... Avslutande kommentarer ...........
Lagstiftning i vissa andra länder ............. De nordiska länderna ...................... 16.1.1 Danmark ........................ 16.1.2 Finland ......................... 16.1.3 Island .......................... 16.1.4 Norge .......................... Östeuropeiska länder ...................... 16.2.1 Litauen ......................... 16.2.2 Polen ........................... 16.2.3 Ryssland ........................ 16.2.4 Slovakien ....................... 16.2.5 Tjeckien ........................ 16.2.6 Ungern ......................... Övriga Europa ........................... 16.3.1 Belgien ......................... 16.3.2 Frankrike ....................... 16.3.3 Holland ......................... 16.3.4 Italien .......................... 16.3.5 Portugal ........................
247 247 247 247 249 252 256 259 260
261 261
263
264
264
267 268
269 269 269 269 270 270 271 271 271 271 272 272 272 272 272 273 274 274 275
16.4
17 17.1 17.2
17.3
11 18
18.1 18.2
19 19.1
19.2
19.3
20
20.1 20.2
16.3.6 Schweiz ........................ 1637 Spanien ......................... 16.3 .8 Storbritannien .................... 16.3.9 Tyskland ........................ Australien och USA ....................... 16.4.1 Australien ....................... 1642 USA ...........................
Internationellt arbete mot doping ............ Inledning ............................... Internationellt arbete utanför den internationella idrottsrörelsen ........................... Det internationella arbetet inom idrottsrörelsen .
Överväganden och förslag
Allmänna överväganden ................ Utredningens kartläggning och analys ..... Utredningens bedömning av behovet av åtgärder ............................
F ärebyggande åtgärder ................
Utredningens övervägande angående behovet av förebyggande åtgärder ...............
Åtgärder med inriktning på ungdomar .....
19.2.1 Informationsinsatser m.m. .......
19.2.2 Särskilt om informationen i skolan
Gymverksamheten ....................
19.3.1 Inledande utgångspunkter och över- väganden ..................... 19.3.2 Frågan om lagstadgad kontroll av gymanläggningar ..............
19.3.3 Särskilt om kommunernas roll . . . .
Åtgärder för att begränsa tillgången på
dopingmedel ......................... Polis- och tullmyndigheterna ............ Internationella åtgärder .................
275 275 276 276 277 277 277
279 279
279 283
289 289
294
299
300 302 302 305 307
307 309 310
313 313 316
21 21.1
21.2
22 22.1
22.2 22.3
22.4.
22.5 22.6
2021 Samverkan mellan myndigheter . . . 2022 Andra internationella åtgärder . . . .
Medel som bör omfattas av dopinglagen . . . Inledande utgångspunkter; dopinglagens nuvarande tillämpningsområde ........... Utredningens överväganden ............. 21 21 Några lagtekniska frågor ........ 21.2.2 Principiella utgångspunkter för inne— hållet i dopinglagen ............ 2123 Aktuella medel som uppmärksammats
i dopingsammanhang ........... 21.2.4 Kosttillskott och liknande medel . .
Kriminalisering av bruket av dopingmedel . Bakgrundsfrågor ...................... 22.1.1 F rågans behandling vid dopinglagens tillkomst .....................
22.1.2 Diskussioner i riksdagen efter 1991 2213 Internationellt perspektiv ........ Utgångspunkter för utredningens överväganden Principiella argument .................. 22.3.1 Principen om att inte straffbelägga handlingar riktade mot den egna personen ..................... 22.3.2 Kriminaliseringen som en markering av samhällets ställningstagande mot missbruket av dopingmedel ....... 22.3.3 Kriminaliseringens betydelse när det gäller vård och behandling ....... Möjligheterna att beivra ett straffbelagt bruk 2241 Möjligheterna att upptäcka miss- brukama ..................... 22.4.2 Bevismöjlighetema ............. Utredningens sammantagna överväganden . Lagtekniska frågor om gärningsform och straffsanktion. ........................
316 317
336
337 338
339 340 342
344
23 23.1
23.2 23.3
24 24.1
24.2
24.3
24.4
24.5 25 25.1
25.2
26 26.1 26.2
Andra ändringar i dopinglagen .......... Inledande överväganden ................ 23.1.1 Tillämpningen av dopinglagen . . . . 2312 Några andra frågor ............. Grovt brott .......................... Ringa brott ..........................
Vissa andra lagstiftningsfrågor .......... Ändringar i läkemedelslagen ............ 24.1.1 Skärpta regler mot hantering som syftar till illegal spridning av läkemedel . . . 24. 1.2 Närmare om förslaget om höjt straff- maximum .................... Frågan om begränsning av läkares förskriv- ningsrätt av anabola steroider ............ 2421 Inledning ..................... 24.2.2 Utredningens överväganden ...... Utökade möjligheter till provtagning ...... 24.3.1 Provtagningar på brottsmisstänkta . 24.3.2 Kontroll av missbruk vid verkställig- het av straff ................... Några särskilda frågor när det gäller för- verkande av dopingmedel som påträffats på kriminalvårdsanstalter m.m. ............. Några följdändringar ...................
Vård och sociala insatser ............... Psykiatrisk och somatisk vård ........... 25.1.1 Allmänna utgångspunkter ........ 25.1.2 Utredningens överväganden ...... Sociala insatser .......................
25.2.1 Stödinsatser enligt socialtjänstlagen 25.2.2 Tvångsvård ...................
Utbildning och forskning ............... Utbildningsfrågor .....................
Forskning ........................... 26.2.1 Allmänt ......................
347 347 347 349 350 352
355 355
355
358
359 359 360 361 361
362
363 364
365 366 366 368 369 369 371
375 375 379 379
27
28 28.1
28.2
28.3
28.4
28.5
28.6
28.7
28.8
28.9
26.2.2 Forskning om de bakomliggande sociala och psykologiska orsakerna till missbruket av dopingmedel . . . 2623 Några särskilda medicinska forsknings- frågor ....................... 26.2.3.1 Allmänna verkningsmekanismer . . 26.2.32 Fysiska bieffekter .............. 26.2.3.3 Psykiska bieffekter ............. 26.234 Interaktion mellan bruk av doping- medel och alkohol, narkotika m.m. 26.2.3.5 Långtidseffekter ...............
Ekonomiska konsekvenser m.m. ..........
F ärfattningskommentarer ............... Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel ...... Förslaget till lag om ändring i läkemedels- lagen (1992:859) ...................... Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt ............... Förslaget till lag om ändring i lagen (19882870) om vård av missbrukare i vissa fall ....... Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård . . . . Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) .......................... Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:451) om försöksverksamhet med intensivöver- vakning med elektronisk kontroll ......... Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen
Reservation och särskilt yttrande ...............
382 382 383 384
385 386
387
389
389
391
392
393
393
393
394
394
395
397
Kommittédirektiv ...........................
Utredningens särskilda utfrågningar — deltagarförteckningar ......................
Referenser ............................
DEL B; Bilagor Bilaga 1; Medicinsk ordlista ......................
Bilaga 2; Effekter och biejfekter av vissa dopingmedel som används i dopingsyfte samt erfarenheter av behandling
— översikt över den vetenskapliga litteraturen Carl Johan Sundberg ............................
Bilaga 3; Lista över vissa preparat .................
Bilaga 4; Rapport från T esthuset marknad opinion AB ( T EMO) rörande intervjuundersökning under augusti och september 1995 ...............................
Bilaga 5; Metodproblem vid tolkning av samband mellan anabola steroider och våld Artur Solarz ...............................
Bilaga 6; Ungdomskulturer i det moderna samhället Thomas Öhlund ...............................
399
403
405
11
137
139
193
221
- || '|'
'1' I...-_
___
. ' 'i
| :. Ill "
; -.
A.II '_ |
|.
.. - f...-...i. *I: '='... =,
' ' . 1 'It-"" -| _ '. : mln-..uhxmhttm. » * '..” " ' .. . .'.-' '.'rrtn'li'im'git;
' " "' """".""" "H.". . wallllflul. 1'u= J
. _. 4 "I .. -'" ',_.'.r-_|" ':'” _i'er'll'ö. '. ' . Eau-' '. '." '- ”Lv. ' - hum-1 .5-51191'95 |_ — U " . I _ _a _' _ 131431” h'ät'iil'h J 'I .——11'.m U'? 11- 'EÅÅTj ':'...UL'FH 'a'eliuåfttii
T
-._*._ -|-'.-!1_-"'_ ale.»: gift.-**. Minimalism.
'. IJll| " '. VHF:-”'I; .,.— ';. :?J'JDZW ' "_w_1"_léu'uqut£l
1. 'ilitÖ-mm-ilrl'f
. .I'tv . . .J- . _ *-' " _ -. .. ' 151—i -'..- .—. '."' '.' - ' ' -' ' : . ' . .F" , _ ' , ”. :|- . r ' |. _. _ — I; . .. ' . ' |.'. .. ”"i .' '[""'.'l 1 -".'—"" _| .Ti'." .; . E.. = .'-i . ., ' | '1- ' " ;. |___'_ .. . .L. || .... — ' .- . '
F örkortningar
AAS Anabola androgena steroider AD Arbetsdomstolen Bet Utskottsbetänkande BrB Brottsbalken BRÅ Brottsförebyggande rådet CAN Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning Ds Departementsserien EPO Erytropoietin EU Europeiska unionen FASS Läkemedelsindustrins förteckning över humanläke- medel GHB Gammahydroxybuturat hCG Humant choriongonadotropin HD Högsta domstolen HSAN Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd IGF-1 Insulinliknande tillväxtfaktor typ 1 IOK Internationella Olympiska Kommittén JO J ustitieombudsmannen Lpf 94 1994 års läroplan för de frivilliga skolformerna Lpo 94 1994 års läroplan för det obligatoriska skolväsendet LVFS Läkemedelsverkets författningssamling LVM Lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall LVU Lagen ( 1990152) med särskilda bestämmelser om vård av unga NJA Nytt juridiskt arkiv
Prop Proposition RB Rättegångsbalken
RF Sveriges Riksidrottsförbund RMV Rättsmedicinalverket Rskr Riksdagsskrivelse RPS Rikspolisstyrelsen
RÅ Riksåklagaren Skop Skandinavisk opinion AB
SoL Socialtjänstlagen SCB Statistiska Centralbyrån SOSFS Socialstyrelsens författningssamling SOU Statens offentliga utredningar TEMO Testhuset marknad opinion AB UNESCO United Nations Educational, Scientific and Cultural Organisation WHO Världshälsoorganisationen
Sammanfattning
Utredningen har haft i uppdrag att göra en allsidig översyn av dopingproblemets omfattning och karaktär, följder av missbruk på kort och lång sikt samt bedöma behovet av olika insatser. I direkti- ven betonas att utgångspunkten för utredningens arbete skall vara en noggrann genomgång av den faktiska kunskapen om dopingmedlen och deras fysiska och psykiska verkningar.
Utredningen, som genomgående använder uttrycket "doping" i stället för det tidigare "dopning", har gjort en mycket omfattande genomgång av såväl svensk som utländsk forskning om dopingme- del och deras verkningar. Utredningen har tagit del av de undersök- ningar som finns angående missbrukets utbredning och karaktär samt även låtit utföra egna kompletterande undersökningar och enkäter. Tonvikten har lagts vid anabola steroider, som är de i sär- klass vanligaste och bäst kända medlen. Utredningen kan konstatera att dessa resultat tyder på att dopingproblemet har många komplice— rade aspekter som inte tidigare fått tillbörlig uppmärksamhet. Det finns inte något enkelt svar på orsakerna till missbruket av doping- medel eller på hur man skall komma till rätta med detta missbruk. Det är enligt utredningens mening tydligt att det behövs insatser av många olika slag och på många olika områden.
Undersökningarna visar att missbrukets omfattning knappast är så utbrett och etablerat som tidigare befarats. I utredningens intervju- undersökning bland män i åldrarna 18-30 år uppgav 1,1 procent att de någon gång hade prövat anabola steroider. Liknande resultat, dock med lokala variationer, visar de undersökningar Centralförbun- det för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) har genomfört. Det har inte heller framkommit något som tyder på att missbruket har ökat i omfattning de senaste två åren. Resultaten tyder närmast på att utvecklingen har stagnerat. Undersökningarna visar vidare att det nästande uteslutande är fråga om pojkar och unga män som missbru— kar anabola steroider. Det kan konstateras att den illegala tillgången på dopingmedel, främst anabola steroider, synes vara god och det är lätt att få tag på sådana illegala medel för den som vill pröva.
Merparten av de dopingmedel som illegalt finns tillgängliga har smugglats in i landet.
Enligt de studier som nu finns föreligger en stark koppling mellan missbruket av anabola steroider och styrketräning. Det huvudsakliga syftet med missbruket är i dessa fall att förändra kropp och utseende. Även om motiven för att börja styrketräna och för att börja använda dopingmedel skiljer sig åt mellan olika individer synes viss kroppsfixering vara en gemensam nämnare. Bristande självkänsla och skev kroppsuppfattning påtalas relativt ofta i undersökningarna. Att missbruket äger rum i syfte att nå direkta berusningseffekter förekommer inte annat än mycket marginellt. Det finns inte heller några vetenskapliga belägg för att anabola steroider har berusnings- effekt vare sig på kort eller lång sikt.
Den medicinska forskningen visar att bl.a. anabola steroider har allvarliga fysiska skadeverkningar. Däremot är det mera oklart vilka psykiska effekter de olika dopingmedlen har. Forskningen pekar dock på att ett missbruk av anabola steroider hos en del personer kan leda till psykiska bieffekter, bl.a. en förhöjd aggressivitet samt depression vid uppehåll i missbruket. Emellertid får understrykas att aggressivitet inte är det samma som ökad våldsbenägenhet. I många av de fall där missbruk av anabola steroider har förekommit i samband med våldsbrott har missbruket vidare kombinerats med missbruk av alkohol och narkotika. Något vetenskapligt belagt orsakssamband mellan missbruk av anabola steroider och våldsbrott finns inte. Att anabola steroider är beroendeframkallande i egentlig mening är inte heller vetenskapligt belagt.
Även om det utredningsmaterial som varit tillgängligt för utred- ningen visar att missbruket inte är så omfattande som man ibland har trott är det ändå ett allvarligt samhällsproblem. Eftersom missbruk av dopingmedel kan innebära allvarliga hälsofaror för många unga människor anser utredningen att det är nödvändigt med en fortsatt målmedveten bekämpning av allt icke medicinskt bruk av anabola steroider och andra dopingmedel. En effektiv kamp kräver ett vitt spektrum av åtgärder där tyngdpunkten bör ligga på förebyggande åtgärder och på insatser för att komma åt dem som illegalt till- handahåller dopingmedel.
Av utredningens kartläggning framgår att mer än hälften av landets kommuner bedriver eller har bedrivit någon form av verksamhet mot dopingmissbruket, främst iform av informationsåtgärder men även åtgärder med inriktning på gymverksamheterna. Utredningen under- stryker vikten av kontinuerliga förebyggande insatser, främst för
ungdomar. Frågor om attityder till identitet, kropp och hälsa måste få en framträdande plats. Förebyggande arbete bör även äga rum på gymanläggningar.
Utredningen kan konstatera att kunskaperna om dopingmedlens bieffekter och om hur personer med sådan missbruksproblematik bör bemötas allmänt sett är dåliga. Det finns ett stort behov av utbild- ning för många olika personalkategorier som i sin yrkesverksamhet möter dessa ungdomar. Utredningen föreslår därför att det ges ett ökat utrymme för dessa frågor såväl i berörda grundutbildningar som inom fortbildningsverksamheten. Utredningen föreslår även att Socialstyrelsen får i uppdrag att närmare kartlägga behovet av vård och behandling samt att utarbeta strategier för behandling av missbrukare av dopingmedel. Socialtjänstens ansvar för missbruk av dopingmedel bland barn och ungdom bör tydligare markeras i socialtjänstlagen. Utredningen framhåller behovet av fortsatt forsk— ning, såväl medicinsk som beteendevetenskaplig, och anger vissa områden där behovet är särskilt framträdande.
För att kampen mot spridningen av anabola steroider och andra dopingmedel skall bli effektiv krävs enligt utredningens mening att denna brottslighet får tillräckligt utrymme i polisens och tullens verksamhet. Utredningen anser att det är nödvändigt att dopingbrot- ten prioriteras mer än vad som nu sker i polisens brottsutredande verksamhet. Vidare krävs det att den illegala hanteringen av bl.a. anabola steroider uppmärksammas internationellt. Särskilt oroväck- ande är att det synes vara lätt att, trots recepttvång, införskaffa anabola steroider på vissa håll utomlands. Utredningen föreslår därför att regeringen internationellt — inom ramen för EU-arbetet och i andra lämpliga sammanhang tar upp frågor om kontrollen över handeln med läkemedel. Det är överhuvudtaget viktigt att frågor om den illegala hanteringen av dopingmedel även internationellt be- handlas i ett folkhälsoperspektiv och inte endast som ett problem för den organiserade idrotten.
Utredningen har funnit att den nuvarande straffskalan för doping— brott inte fullt motsvarar straffvärdet för mer kvalificerad brottslig- het, som t.ex. då den illegala hanteringen avser stora mängder dopingmedel. Med hänsyn till den vikt utredningen fäster vid kampen mot tillgången på sådana illegala medel föreslår utredningen att ett grovt dopingbrott införs för vilket fängelse kan utdömas med minst sex månader och högst fyra år. I syfte att få en mer enhetlig straffrättslig bedömning av dopingbrotten föreslår utredningen att
kriterierna för när gärningen skall bedömas som ringa uttryckligen anges i dopinglagens straffbestämmelser.
Utredningen föreslår inte att dopinglagen skall utvidgas till att omfatta andra medel än de som nu regleras i denna lag. För att komma till rätta med illegal hantering av andra läkemedel som bl.a. missbrukas i dopingsammanhang föreslår utredningen dock att läkemedelslagens straffbestämmelser ändras så att även otillåtet innehav i överlåtelsesyfte blir straffbart. Vidare föreslår utredningen att straffmaximum för brott mot läkemedelslagen höjs till två år för mer kvalificerade fall av otillåten överlåtelse eller innehav i överlåtelsesyfte. En sådan ändring undanröjer många av de utred- ningsproblem som nu föreligger och kan, enligt utredningens me- ning, bli ett effektivt redskap även då nya medel uppträder på den illegala marknaden.
Utredningen föreslår även att det icke medicinska och icke veten- skapliga bruket av de medel som omfattas av dopinglagen kriminali- seras. Med bruk avses den direkta tillförseln till den egna kroppen. Även om de straffrättsliga åtgärderna bör inriktas främst på att begränsa den illegala tillgången på dopingmedel anser utredningen att samhällets ställningstagande mot alla former av icke medicinsk befattning med dopingmedel skall vara klart och konsekvent.
I och med att bruket av anabola steroider och övriga medel som omfattas av dopinglagen kriminaliseras blir kontrollen av bruket en fråga för polisen och övriga rättsvårdande myndigheter. Utredningen föreslår inte någon ändring av möjligheterna till kontroll genom provtagning i andra sammanhang.
Författningsförslag
1. Förslag till Lag om ändring i lagen (1991:1969) om förbud mot Vissa dopningsmedel
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991 : 1969) om förbud mot vissa dopningsmedel
dels att lagens rubrik samt 2 — 4 55 skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 3 a 5, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Lag (1991:1969) om förbud mot Lag (1991 : 1969) om förbud mot vissa dopningsmedel vissa dopingmedel
2 &
Medel som anges i 1 5 får inte Medel som anges i 1 & får inte annat än för medicinskt eller annat än för medicinskt eller
vetenskapligt ändamål vetenskapligt ändamål 1. införas till landet, 1. införas till landet, 2. överlåtas, 2. överlåtas, 3. framställas, 3. framställas,
4. förvärvas i överlåtelsesyfte, 4. förvärvas i överlåtelsesyfte,
5. bjudas ut till försäljning el— 5. bjudas ut till försäljning, ler 6. innehas eller
6. innehas. 7. brukas.
3 5 Den som uppsåtligen bryter Den som uppsåtligen bryter mot 2 & 2-6 döms för dopnings- mot 2 59 2-7 döms för doping- brott till fängelse i högst två år. brott till fängelse i högst två år. Ar brott som avses i första Ar brott som avses i första stycket att anse som ringa, döms stycket med hänsyn till mängd till böter eller fängelse i högst och befattning samt övriga om- sex månader. ständigheter att anse som ringa,
döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Om straff för olovlig införsel m.m. finns bestämmelser i lagen (19601418) om straff för varusmuggling.
3 a &
Air brott som avses i 3 _5 första stycket att anse som grovt skall dömas för grovt dopingbrott till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.
Vid bedömande! av huruvida brottet är grovt skall särskilt be- aktas om gärningen förövats yrkesmässigt, avsett betydande mängd eller värde, eller annars varit av särskilt farlig art.
4 &
För försök eller förberedelse För försök eller förberedelse till sådant dopningsbrott som till sådant dopingbrott som inte inte är att anse som ringa döms är att anse som ringa döms till till ansvar enligt 23 kap. brotts- ansvar enligt 23 kap. brottsbal- balken, om gärningen gäller an- ken, om gärningen gäller annan nan befattning än som avses i befattning än som avses i 2 59 6 2 j? 6. och 7.
Om flera har medverkat till brott som avses i 2 & 2 — 5, skall 23 kap. 4 och 5 åå brottsbalken tillämpas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
2. Förslag till Lag om ändring i läkemedelslagen (1992c859)
Härigenom föreskrivs i fråga om läkemedelslagen (19921859) dels att 1, 18 och 26 åå skall ha följande lydelse
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 26 a &. av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 %
Med läkemedel avses i denna lag varor som är avsedda att tillföras människor eller djur för att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller symtom på sjukdom eller att användas i likartat syfte.
Med radioaktiva läkemedel avses läkemedel som avgerjoniserande strålning. Till radioaktiva läkemedel räknas inte slutna strålkällor.
I fråga om narkotiska läkeme- del och om läkemedel som utgör dopningsmedel tillämpas be— stämmelserna i denna lag, om de inte strider mot vad som är sär- skilt föreskrivet om dessa varor.
I fråga om narkotiska läkeme- del och om läkemedel som utgör dopingmedel tillämpas bestäm— melserna i denna lag, om de inte strider mot vad som är särskilt föreskrivet om dessa varor.
18 5 Med detaljhandel avses i denna lag försäljning till den som inte har tillstånd till försäljning. Med partihandel avses annan försäljning. Handel med läkemedel skall bedrivas på sådant sätt att läkemedlen inte skadar människor, egendom eller miljö samt så att läkemedlens kvalitet inte försämras. Partihandel med läkemedel får bedrivas endast av den som fått Läkemedelsverkets tillstånd. Bestämmelser om detaljhandel finns i lagen (1970.'205) om de- taljhandel med läkemedel.
Handel med läkemedel får en- dast bedrivas av den som fått Läkemedelsverkets tillstånd eller som är berättigad därtill enligt lagen (1970:205) om detaljhan- del med läkemedel.
26 el
Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot artikel 3.1, 12.2 eller 34.2 i förordning (EEG) nr 2309/93 eller 5, 14, eller 16-19 få denna lag döms
Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot artikel 3.1, 12.2 eller 34.2 i förordning (EEG) nr 2309/93 eller mot 5, 14, 16, 17 595 eller 19 & denna
till böter eller fängelse i högst ett år, om gärningen inte är belagd med straff enligt brottsbalken eller enligt lagen (l960:418) om straff för varusmuggling.
lag döms till böter eller fängelse i högst ett år, om gärningen inte är belagd med straff enligt brottsbalken eller enligt lagen (1960:418) om straff för varu-
smuggling.
1 ringa fall skall inte dömas till ansvar. Den som ger sig ut för att vara behörig att förordna läkemedel för att få ett läkemedel utlämnat i strid mot vad som är föreskrivet, döms till böter eller fängelse i högst sex månader, om gärningen inte är belagd med strängare straff enligt brottsbalken.
Detsamma gäller den som i sådan avsikt åberopar ett recept från en
obehörig person.
26a_$
Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 18 59 den- na lag döms till böter eller
fängelse i högst ett år, om gär-
ningen inte är belagd med strajf enligt brottsbalken eller enligt lagen (1960:418) om strof för varusmuggling.
Detsamma gäller den som inne- har läkemedel i uppenbart syfte att överlåta dem i strid med 18 59 denna lag.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Har uppsåtlig gärning som av- ses i första eller andra stycket skett yrkesmässigt, avsett bety- dande mängd eller annars varit av särskilt farlig art skall dömas till fängelse i högst två år.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
3. Förslag till Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
Härigenom föreskrivs att 52 d och 63 55 lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
52 (152
En intagen är, om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl, skyldig att på an- maning lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av be— roendeframkallande medel eller något sådant dopningsmedel som avses i 1 5? lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopnings- medel.
En intagen är, om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl, skyldig att på an— maning lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av be— roendeframkallande medel eller något sådant dopingmedel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopingmedel.
6353
Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel får om— händertas,
Alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel eller sådana dopingmedel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopingmedel får omhän- dertas,
1. om de påträffas hos en intagen, 2. om en intagen får dem sig tillsända, 3. om de medförs av någon som skall tas in i kriminalvårdsanstalt, eller
4. om de annars påträffas inom anstalt och det inte finns någon känd ägare till dem.
Kriminalvårdsanstalten skall låta förstöra eller försälja den omhändertagna egendomen enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 5 1 första stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.
2Senaste lydelse 1995z492. 3Senaste lydelse 1990: 101 ].
Bestämmelserna i första och andra styckena tillämpas även i fråga om injektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i människokroppen eller i fråga om andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika.
Belopp, som erhållits vid försäljning av omhändertagen egendom, tillfaller staten.
Pengar som påträffas hos eller ankommer till en intagen i strid med vad som är särskilt föreskrivet om intagnas rätt att inneha pengar, skall omhändertas, om det inte är uppenbart oskäligt. Omhändertag- na pengar skall genom anstaltens försorg göras räntebärande men får ej disponeras av den intagne förrän vid anstaltsvårdens slut, om det inte föreligger särskilda skäl.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
4. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i Vissa fall
Härigenom föreskrivs att 31 och 36 åå lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
315
Den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem får inte inne- ha alkoholhaltiga drycker, nar- kotika eller flyktiga lösningsme- del eller injektionssprutor, ka- nyler eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befatt- ning med narkotika. Han får inte heller inneha något annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Påträffas sådan egendom som nu angetts, får den omhändertas.
Den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem får inte inne- ha alkoholhaltiga drycker, nar- kotika, flyktiga lösningsmedel eller sådana dopingmedel som avses i lagen (1991:1969) om
förbud mot vissa dopingmedel
eller injektionssprutor, kanyler eller andra föremål som är sär— skilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befatt— ning med narkotika. Han får inte heller inneha något annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Påträffas sådan egendom som nu angetts, får den omhändertas.
365
Har alkoholhaltiga drycker, narkotika eller flyktiga lösnings- medel omhändertagits enligt 31 eller 35 5 eller påträffats inom ett LVM-hem utan att det finns någon känd ägare till dem, skall den som förestår vården vid hemmet låta förstöra eller försäl- ja egendomen enligt bestämmel— serna om beslagtagen egendom i 2 5 1 första stycket lagen (1958z205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Be- lopp som erhålls vid försäljning tillfaller staten.
Har alkoholhaltiga drycker, narkotika, flyktiga lösningsme- del eller sådana dopingmedel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopingme- del omhändertagits enligt 31 eller 35 5 eller påträffats inom ett LVM-hem utan att det finns någon känd ägare till dem, skall den som förestår vården vid hemmet låta förstöra eller försäl— ja egendomen enligt bestämmel— serna om beslagtagen egendom i 2 & 1 första stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Be—
lopp som erhålls vid försäljning tillfaller staten.
Detsamma skall gälla i fråga om injektionssprutor, kanyler och andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
5. Förslag till Lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga
Härigenom föreskrivs att 16 och 20 55 lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
165
Den som omfattas av bestäm- melserna i 15 & får inte inneha narkotika, alkoholhaltiga dryck- er eller andra berusningsmedel eller injektionssprutor, kanyler eller andra föremål som är sär- skilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befatt- ning med narkotika. Den unge får inte heller inneha något annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. På- träffas sådan egendom hos den unge, får den omhändertas.
Den som omfattas av bestäm- melserna i 15 5 får inte inneha narkotika, alkoholhaltiga dryck— er, andra berusningsmedel eller sådana dopingmedel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopingmedel eller injektionssprutor, kanyler eller andra föremål som är särskilt äg- nade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika. Den unge får inte hel- ler inneha något annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Påträffas sådan egendom hos den unge, får den omhändertas.
205
Har narkotika, alkoholhaltiga drycker eller andra berusnings- medel omhändertagits enligt 16 eller 19 & eller har sådan egen-
Har narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel eller sådana dopingmedel som avses i lagen (1991:1969) om
dom påträffats inom ett hem för förbud mot vissa dopingmedel särskilt noggrann tillsyn utan att det finns någon känd ägare till egendomen, skall den som före- står vården vid hemmet låta för— störa eller försälja egendomen enligt bestämmelserna om be— slagtagen egendom i2 & 1 första stycket lagen (1958:205) om för— verkande av alkoholhaltiga dryc- ker m.m. Belopp som har erhål-
omhändertagits enligt 16 eller 19 5 eller har sådan egendom påträffats inom ett hem för sär— skilt noggrann tillsyn utan att det finns någon känd ägare till egen- domen, skall den som förestår vården vid hemmet låta förstöra eller försälja egendomen enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 & 1 första stycket
lits vid försäljning tillfaller staten. lagen (1958:205) om förverkan- de av alkoholhaltiga drycker m.m. Belopp som har erhållits vid försäljning tillfaller staten.
Detsamma skall gälla i fråga om injektionssprutor, kanyler och andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika.
Denna lag träder i kraft den ljuli 1997.
6. Förslag till Lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård
Härigenom föreskrivs att 21 och 24 åå lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
215
En patient får inte inneha ]. narkotika, alkoholhaltiga drycker eller andra berusnings- medel,
2. injektionssprutor eller kany- ler, som kan användas för in- sprutning i människokroppen, 3. andra föremål som är särskilt ägnade att användas för miss- bruk av eller annan befattning med narkotika, eller
4. annan egendom som kan skada honom själv eller någon annan eller vara till men för vår— den eller ordningen på vårdin- rättningen.
En patient får inte inneha ]. narkotika, alkoholhaltiga drycker eller andra berusnings- medel,
2. sådana dopingmedel som av- ses i lagen (1991:1969) om för- bud mot vissa dopingmedel,
3. injektionssprutor eller kany— ler, som kan användas för in- sprutning i människokroppen,
4. andra föremål som är särskilt ägnade att användas för miss— bruk av eller annan befattning med narkotika, eller
5. annan egendom som kan skada honom själv eller någon annan eller vara till men för vår- den eller ordningen på vårdin- rättningen.
Påträffas sådan egendom som avses i första stycket, får den
omhändertas.
245
Har narkotika, alkoholhaltiga drycker eller andra berusnings— medel omhändertagits enligt 21
Har narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel eller sådana dopingmedel som
eller 22 & eller har sådan egen- avses i lagen (1991:1969) om dom påträffats där patienter in— förbud mot vissa dopingmedel tagits för tvångsvård utan att det finns någon känd ägare till egen— domen, skall chefsöverläkaren låta förstöra eller sälja egendo— men enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 5 1 första stycket lagen (1958:205)
omhändertagits enligt 21 eller 22 5 eller har sådan egendom påträffats där patienter intagits för tvångsvård utan att det finns någon känd ägare till egendo- men, skall chefsöverläkaren låta förstöra eller sälja egendomen
om förverkande av alkoholhalti- ga drycker m.m. Detsamma gäl- ler i fråga om injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för insprutning i människokrop- pen, och i fråga om andra före- mål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika.
enligt bestämmelserna om be- slagtagen egendom i 2 & 1 första stycket lagen (1958:205) om för- verkande av alkoholhaltiga dryc- ker m.m. Detsamma gäller i fråga om injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för insprutning i människokroppen, och i fråga om andra föremål som är särskilt ägnade att använ- das för missbruk av eller annan befattning med narkotika.
Belopp som har erhållits vid försäljning tillfaller staten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
7. Förslag till Lag om ändring i socialtj änstlagen (19802620)
Härigenom föreskrivs att 1 1 och 12 åå socialtjänstlagen (19801620) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1154
Socialnämnden skall arbeta för att förebygga och motverka missbruk av alkohol och andra
Socialnämnden skall arbeta för att förebygga och motverka missbruk av alkohol och andra
beroendeframkallande medel. beroendeframkallande medel. Insatser för barn och ungdom bör därvid ägnas särskild upp- märksamhet.
Socialnämnden skall genom information till myndigheter, grupper och enskilda och genom uppsökande verksamhet sprida kunskap om skadeverkningar av missbruk och om de hjälpmöjligheter som finns.
Socialnämnden skall aktivt sörja för att den enskilde missbrukaren får den hjälp och vård som han behöver för att komma ifrån missbruket.
Nämnden skall i samförstånd med den enskilde planera hjälpen och värden och noga bevaka att planen fullföljs.
1255
Socialnämnden skall verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden,
i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighets- utveckling och en gynnsam fy- sisk och social utveckling hos barn och ungdom,
med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdom som har visat tecken till en ogynnsam utveckling,
4Senaste lydelse 19881871. 5Senaste lydelse 1990:1527.
Socialnämnden skall verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden,
i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighets- utveckling och en gynnsam fy- sisk och social utveckling hos barn och ungdom,
med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdom som har visat tecken till en ogynnsam utveckling,
i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogyn- nsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om hänsy- nen till den unges bästa motive- rar det, vård och fostran utanför hemmet, samt
i sin omsorg om barn och ung- dom tillgodose det särskilda be- hov av stöd och hjälp som kan föreligga sedan en tvist om vård— nad eller umgänge har avgjorts av en domstol.
arbeta aktivt för att. förebygga och motverka missbruk bland barn och ungdom av alkoholhal- tiga drycker. andra beroende- framkallande medel samt sådana dopingmedel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopingmedel,
i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogyn- nsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om hänsy- nen till den unges bästa motive— rar det, vård och fostran utanför hemmet, samt
i sin omsorg om barn och ung- dom tillgodose det särskilda be- hov av stöd och hjälp som kan föreligga sedan en tvist om vård- nad eller umgänge har avgjo1ts av en domstol.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
8. Förslag till Lag om ändring i lagen (1994:451) om försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll
Härigenom föreskrivs att 4 5 lagen (19941451) om försöksverksam— het med intensivövervakning med elektronisk kontroll skall ha
följande lydelse
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4?
Den dömde skall under verkställigheten utanför anstalt iaktta skötsamhet, efter förmåga söka försörja sig samt i övrigt rätta sig efter vad som åligger honom enligt denna lag och en- ligt föreskrift som meddelats med stöd av lagen. Han skall avhålla sig från alkohol och and- ra beroendeframkallande medel
samt sådana medel som avses 1 1 59 lagen (1991:1969) om för- bud mot vissa dopningsmedel.
Den dömde skall under verkställigheten utanför anstalt iaktta skötsamhet, efter förmåga söka försörja sig samt i övrigt rätta sig efter vad som åligger honom enligt denna lag och en- ligt föreskrift som meddelats med stöd av lagen. Han skall avhålla sig från alkohol och and- ra beroendeframkallande medel samt sådana dopingmedel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopingmedel .
Den dömde är, om inte annat föranleds av medicinska eller
liknande skäl, skyldig att under verkställigheten på anmaning lämna blod-, urin-, eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av sådana medel som avses i första stycket andra mening- en. Elektroniska hjälpmedel får användas för att kontrollera att den dömde avhåller sig från alkohol.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
9. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen
Härigenom föreskrivs att 3 å lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3å
Lagen är tillämplig endast be- träffande följande varor:
1. krigsmateriel som avses i lä- gen (1992:1300) om krigsma- teriel, och produkter som avses i lagen (1991 :341) om strategiska produkter,
2. varor som skall beskattas en- ligt lagen (1994:1565) om be- skattning av privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är medlem i Euro- peiska unionen,
3. narkotika som avses i narko- tikastrafflagen (1968:64),
4. vapen och ammunition som avses i vapenlagen (1996:67),
5. injektionssprutor och kany- ler,
6. dopningsmedel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel,
7. springstiletter, springknivar, knogjärn, kaststjärnor, riv- eller nithandskar, batonger, karatepin- nar, blydaggar, spikklubbor och liknande,
8. kulturföremål som avses i 5 kap. 4 — 6 åå lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,
9. hundar och katter för annat ändamål än handel,
10. spritdrycker, vin och starköl enligt alkohollagen (1994: 1738),
Lagen är tillämplig endast be— träffande följande varor:
1. krigsmateriel som avses i la- gen (199211300) om krigsma- teriel, och produkter som avses i lagen (1991 :341) om strategiska produkter,
2. varor som skall beskattas enligt lagen (1994:1565) om be- skattning av privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är medlem i Euro- peiska unionen,
3. narkotika som avses i narko- tikastrafflagen (1968264),
4. vapen och ammunition som avses i vapenlagen (1996:67),
5. injektionssprutor och kany- ler,
6. dopingmedel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopingmedel,
7. springstiletter, springknivar, knogjärn, kaststjärnor, riv- eller nithandskar, batonger, karatepin- nar, blydaggar, spikklubbor och liknande,
8. kulturföremål som avses i 5 kap. 4— 6 åå lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,
9. hundar och katter för annat ändamål än handel,
10. spritdrycker, vin och starköl enligt alkohollagen (1994: 1738),
1 ]. nötkreatur, svin, får, getter, fjäderfän, fisk och reptiler,
12. andra djur än sådana som anges ovan och produkter av djur, om det finns särskild anled- ning att misstänka att smittsam sjukdom förekommer, att djuret eller djurprodukten på annat sätt utgör en allvarlig hälsorisk för människor eller djur, att medfö- ljande dokument är ofullständiga eller felaktiga, att erforderliga dokument saknas eller att de villkor som i övrigt gäller för införseln inte är uppfyllda.
l l. nötkreatur, svin, får, getter, fjäderfän, fisk och reptiler,
12. andra djur än sådana som anges ovan och produkter av djur, om det finns särskild anled- ning att misstänka att smittsam sjukdom förekommer, att djuret eller djurprodukten på annat sätt utgör en allvarlig hälsorisk för människor eller djur, att medfö- ] jande dokument är ofullständiga eller felaktiga, att erforderliga dokument saknas eller att de villkor som i övrigt gäller för införseln inte är uppfyllda.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
1. Inledning
1.1. Utredningens uppdrag
Regeringen beslutade den 28 juli 1994 om direktiv (Dir. 1994z78) för en parlamentarisk utredning med uppgift att göra en översyn av dopingproblemet. Direktiven återfinns i sin helhet i slutet av betänkandet, del A.
Sammanfattningsvis anförde regeringen följande.
En parlamentarisk utredning skall
— ta del av tillgänglig forskning om olika dopingmedel och deras verkningar samt analysera och belysa det aktuella kunskapsläget på området, — belysa rättsutvecklingen sedan lagens om förbud mot vissa dop- ningsmedel tillkomst och redogöra för domar och rättspraxis, — kartlägga och analysera dopingproblemets omfattning och karak- tär, såväl inom som utanför tävlingsidrotten, samt belysa följ- derna av missbruket på kort och lång sikt, — analysera orsakerna till att det finns dopingmedel tillgängliga och vad som kan göras för att minska tillgången på illegala medel, — analysera om det finns en koppling mellan missbruket av doping- medel och annat missbruk och våldsbrott, — belysa det internationella arbetet mot doping, — eventuellt föreslå ytterligare insatser mot missbruket av doping— medel, — överväga behovet av resurser till förbättrade informationsinsatser om doping.
Enligt direktiven skall utredningen överväga de ändringar i den rättsliga regleringen som utredningen kan finna motiverade. Rege- ringen anförde i direktiven att det kan finnas anledning att se över gradindelningen och straffskalan för dopingbrott samt studera om det föreligger behov av att kriminalisera icke medicinskt och icke vetenskapligt bruk av dopingmedel.
Utredningen har även tagit del av de riksdagsbeslut samt de motioner som väckts i riksdagen rörande doping och anabola steroider.
I samband med behandlingen av lagen (1994:954) om disciplin- påföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område tillkännagav sålunda riksdagen (rskr. 1993/94z410, bet. 1993/94:SoU26) att de möjlig- heter som ges i lagen att begränsa förskrivningsrätten i vissa fall även borde kunna omfatta anabola steroider och andra dopingmedel som är läkemedel samt att regeringen borde återkomma till riksda- gen med förslag till ändringar. Utredningen har i sitt arbete särskilt behandlat denna fråga.
Under den allmänna motionstiden 1995 (bet. l994/95:SoU13) väcktes i riksdagen ett flertal motioner som berörde frågan om doping. Flera motioner behandlade frågan om kriminalisering av icke medicinskt och icke vetenskapligt bruk av anabola steroider. Även frågor om behovet av information, införandet av nya medel i dopinglagen m.m. behandlades i olika motioner. Samtliga motioner avstyrktes med hänvisning till utredningens arbete.
1.2 Utredningens arbete
Mot bakgrund av vad som sägs i direktiven har utredningen sett det som en central uppgift att införskaffa och sammanställa ett så gott kunskapsunderlag som möjligt om olika aspekter av dopingproble- met. Arbetet har i stor utsträckning bestått i att sammanställa de kunskaper som finns på olika områden men utredningen har även själv genomfört eller uppdragit åt andra att genomföra studier i vissa frågor där kunskaperna varit bristfälliga. Så har utredningen exempelvis givit TEMO i uppdrag att genomföra en undersökning av erfarenheten av anabola steroider och tillväxthormon bland män i åldersgrupperna 18-30 år. Resultaten av denna undersökning presenteras 1 kap. 3. I syfte att samla in kunskap om missbrukets karaktär och mönster har psykologen Stig Helling, på utredningens uppdrag, genomfört en intervjuundersökning vilken närmare pre- senteras i kap. 4. Utredningen har även inhämtat skriftliga utlåtan— den från olika experter samt inbjudit särskilda föredragshållare till utredningens sammanträden. Sekretariatet har vidare haft kontakter med bl.a. företrädare för myndigheter och organisationer som berörs av de frågor utredningen arbetat med.
För att inhämta synpunkter på utredningens medicinska bakgrunds- material har utredningen hållit en särskild utfrågning den 17 novem— ber 1995 till vilken inbjudits medicinska och andra vetenskapliga experter i de nordiska länderna. Utredningen har vidare den 25 januari 1996 hållit en utfrågning med deltagande av representanter från olika myndigheter, organisationer, gym m.m. Deltagarförteck- ningar från dessa sammankomster återfinns i slutet av betänkandet, del A.
Utredningen har gjort studiebesök på Dopinglaboratoriet på Huddinge sjukhus. Representanter för utredningen har även deltagit vid den av socialutskottet den 14 februari 1995 anordnade offentliga utfrågningen om doping och vid det av Svenska Läkaresällskapet anordnade Berzeliussymposiet "Doping Agents — a Threat against Sport and Public Health" den 6-8 november 1995 i Stockholm. Här- utöver har utredningens ordförande och sekreterare deltagit vid olika möten och seminarier som hållits om doping under utredningstiden.
1.3 Vissa begrepp som förekommer i betänkandet
När dopinglagen infördes beslutades att uttrycket "dopning" skulle användas. Under utredningsarbetet har det emellertid klart framgått att detta uttryck inte har slagit igenom i praktiken. Uttrycket "doping" är allmänt etablerat såväl inom idrottsvärlden som i den allmänna debatten. "Doping" överensstämmer också med modernt svensk språkbruk och står inte i strid med vad som anges i t.ex. Svenska Akademiens ordlista över det svenska språket. Utredningen förordar därför att uttrycket "doping" används i samtliga samman- hang. I betänkandet använder även utredningen "doping" i alla sammanhang utom när dopinglagens fullständiga namn skrivs ut. Det bör observeras att i dopinglagen rubriceras brott mot lagen som "dopningsbrott". Utredningen har emellertid valt att konsekvent beteckna brottet som dopingbrott.
Med dopingmedel avses i betänkandet de medel som omfattas av dopinglagen om inte annat har särskilt anmärkts. Det skall även här anmärkas att utredningen generellt har använt begreppet anabola steroider i texterna, dock med två undantag. I den medicinska redogörelsen och i övrigt då sådana frågor behandlas används
uttrycket anabola androgena steroider (AAS) varvid avses både ana- bola steroider och testosteron. ] lagtexten återfinns uttrycket syn- tetiska anabola steroider varför detta begrepp används då lagens innehåll direkt berörs. I övrigt hänvisas till den medicinska ordlistan idel B, bilaga nr 1.
Ett begrepp som bör beröras här är "kraftsporter". Någon officiell definition av detta begrepp finns inte och det används på ett relativt generellt sätt i olika undersökningar. De gemensamma nämnarna för de typer av aktiviteter som kan hänföras till detta begrepp är att samtliga innehåller ett moment av styrketräning och att muskelvo— lym eller muskelstyrka är avgörande för prestationen. Här återfinns såväl tyngdlyftning som kroppsbygge.
Bakgrund
2. Allmän bakgrund
2.1. Historik
Doping innebär i princip att en idrottsutövare på ett onaturligt sätt förbättrar sin prestationsförmåga. Från 1960-talet och framåt har olika försök gjorts att definiera doping. Emellertid har det varit svårt att hitta en definition som är klar och heltäckande samtidigt som den är juridiskt hållbar. Internationella Olympiska Kommittén (IOK) antog 1986 en definition som innebär att med doping avses använ— dande av de medel och metoder som enligt en av IOK fastställd lista är förbjudna.
Sveriges Riksidrottsförbund (RF) antog 1989 följande definition: Med doping menas dels bruk av medel, dels användande av metoder som enligt av internationella olympiska kommittén, eller av inter- nationella specialförbund därutöver, ansetts vara doping.
Doping är en företeelse som även förekommer i tävlingar med djur. Inom RF räknas djur som används av idrottsutövaren i en tävling, t.ex. i ridsporter, som en del av idrottsutövaren varför RF:s doping- regler är tillämpliga även i dessa fall. Även inom djursporter som inte ingår bland RF:s förbund finns särskilda dopingregler. Det kan även här nämnas att 18 å djurskyddslagen (1988z534) uttryckligen förbjuder doping av djur.
Frågan om doping uppmärksammades först inom tävlingsidrotten. Efter några uppmärksammade fall och då det upptäcktes att använ- dandet av anabola steroider hade börjat att breda ut sig i tävlingsam- manhang inleddes kampen mot doping på allvar under 1960-talet.
Inför de olympiska spelen 1968 tillsatte IOK en medicinsk kom- mitté som utarbetade den första listan över vad som skall anses vara doping. Kontroller vid tävlingar började också att användas mer systematiskt. IOK har utarbetat en "Antidoping Charter" som inne- håller råd och anvisningar för arbetet mot doping på nationell nivå. IOK ackrediterar (godkänner) även de laboratorier som skall ana— lysera proverna som tas inom idrotten.
IOK:s dopinglista är bindande endast i samband med de olympiska spelen. Emellertid har listan accepterats internationellt och utgör nu en del av idrottens regelverk. Dopinglistan utgör därför grunden när de olika internationella specialidrottsförbunden upprättar sina för— teckningar över förbjudna medel och metoder.
RF är en riksorganisation till vilken svenska specialidrottsförbund är anslutna. Sedan 1970-talet har RF arbetat för att minska dopingen inom idrotten. Arbetet har bl.a. lett till att kontroller utförs såväl vid tävling som under träning och till att dopinglaboratoriet vid Huddinge sjukhus upprättats. Laboratoriet är sedan 1985 ett av IOK ackrediterat dopinglaboratorium.
1 november månad 1989 öppnades Europarådets konvention mot doping för undertecknande. Konventionen är öppen för Europarådets medlemsstater samt vissa i konventionen angivna stater. Emellertid kan även andra stater ansluta sig efter inbjudan. Konventionens syfte är att minska och slutligen avskaffa doping inom idrotten varför konventionsstaterna åtar sig att, inom ramarna för statens konstitu- tionella befogenheter, verka för detta syfte. Till konventionen hör en lista över substanser och metoder som bygger på den av IOK upprättade listan. Konventionen upptar en rad åtgärder för uppnåen- de av ovan angivna syfte. En särskild övervakningsgrupp har tillsatts som bl.a. kontrollerar staternas tillämpning av konventionen och fattar beslut rörande förteckningar över förbjudna dopingmedel och dopingmetoder. Konventionen trädde för Sveriges del i kraft den 1 augusti 1990.
Mot bakgrund av att det under 1980-talet visade sig att bruket av dopingmedel även hade börjat att spridas utanför den organiserade idrotten förordnade Socialdepartementet, i samråd med Bostadsde- partementet, 1989 en särskild utredare att se över frågan om bruket av dopingmedel. Utredarens förslag ledde till antagandet av lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel (dopinglagen). Lagen trädde i kraft den 1 juli 1992.
I början av l990-talet ökade insatserna mot missbruket av doping- medel utanför den organiserade idrotten. Lokala samverkansprojekt mellan skola, socialförvaltning, polis, gym och frivilligorganisa— tioner har igångsatts och särskilda informationskampanjer har ge— nomförts. I arbetet har idrottsrörelsen aktivt deltagit och i många fall varit initiativtagare till det förebyggande arbetet. För regeringens räkning har Folkhälsoinstitutet följt utvecklingen av missbruket av dopingmedel och de åtgärder som vidtagits mot missbruket. Sedan 1993 har frågor om doping ingått i de drogvaneundersökningar
Centralförbundet för alkohol— och narkotikaupplysning (CAN) genomfört på Folkhälsoinstitutets uppdrag. Folkhälsoinstitutet har även medverkat i olika inforrnationsprojekt och tagit fram skriftlig information. År 1993 upprättades en särskild telefonjour för infor- mation, den s.k. Dopingjouren, vars verksamhet finansieras genom Folkhälsoinstitutet.
2.2 IOK:s lista över förbjudna medel och metoder.
IOK:s dopinglista är, som ovan nämnts, vägledande inom idrotten för vad som skall anses som doping. Vad som har styrt innehållet i dopinglistan är olika faktorer, däribland medlets potentiella presta- tionshöjande effekt och dess hälsovådlighet. Listan innehåller inte enbart substanser som i icke medicinska sammanhang anses vara förkastliga, t.ex. narkotika eller anabola steroider, utan även t.ex. koffein och beta—2—stimulerare (de sistnämnda substanserna före- kommer i bl.a. läkemedel mot astma). På listan finns även medel som inte har någon prestationshöjande effekt men som vid analys inte kan särskiljas från andra liknande medel med sådan effekt. Det finns även medel som döljer att man använt t.ex. anabola steroider. Dopinglistan revideras varje år. Nu gällande lista fastställdes av IOK ijanuari 1996.
Listan är indelad i kategorierna "Dopingklasser" (dvs. förbjudna medel), "Dopingmetoder" och "Ämnen som är föremål för särskilda restriktioner".
Dopingklasser
IOK:s definition grundar sig på ett förbud mot grupper (klasser) av farmakologiska ämnen och substanser efter vilka dopinglistan är uppdelad. I listan upptas exempel på förbjudna ämnen. Uppräkning- en av ämnen är inte uttömmande utan förbudet gäller uttryckligen även ämnen närbesläktade med dem i förteckningen.
Klassen ”Stimulantia" omfattar ämnen som på olika sätt ökar en persons vakenhet och uthållighet samt minskar trötthet. Ämnen som är förbjudna är bl.a. amfetamin, beta-2-stimulerare och efedrin.
Även koffein ingår i denna grupp men doping anses endast föreligga om koncentrationen av koffein i urinen överstiger ett visst värde. Klassen "Narkotiska analgetika" omfattar ämnen som har en smärt- stillande, lugnande eller ångestdämpande effekt som t.ex. morfin. Klassen "Anabolt verkande ämnen" är indelad i dels "androgena anabola steroider", dels "övriga anabola preparat". Till den först nämnda gruppen hör syntetiskt framställda anabola steroider och testosteron. Till den andra gruppen hör f.n. vissa beta-2—stimulerare som antas ha anabol effekt som t.ex. Clenbuterol. Klassen "Diuretika" omfattar olika typer av urindrivande ämnen. Klassen "Peptidhormoner och analoger till dessa" omfattar bl.a. tillväxthormon, erytropoietin (EPO) och humant choriongonadot- ropin (hCG).
Förbjudna metoder
Som förbjudna metoder upptas s.k. bloddoping och manipulering av urinprov på farmakologisk, kemisk eller fysisk väg. Bloddoping innebär att idrottsutövaren, genom t.ex. blodtransfusion, ökar antalet röda blodkroppar i blodet i syfte att få en ökad syreupptagnings- förmåga.
Ämnen som är föremål för vissa restriktioner
Denna kategori avser vissa ämnen som inte generellt är förbjudna men som står under vissa restriktioner och kan vara förbjudna inom vissa specialförbund. Som exempel härpå kan alkohol, marijuana och s.k. betablockerare nämnas. Kategorin omfattar även ämnen som endast får användas på visst sätt och under vissa villkor.
2.3. Rättslig översikt
Tillämpliga lagar
De centrala författningarna på området är, förutom den ovan nämnda dopinglagen, läkemedelslagen (1992:859), lagen (l992:860) om kontroll av narkotika, narkotikastrafflagen (1968:64) och lagen
(19602418) om straff för varusmuggling (varusmugglingslagen). För en närmare redogörelse av lagarnas innehåll hänvisas till kap. 13.
De flesta av de ämnen och substanser som finns upptagna i IOK:s lista regleras genom någon av de nu nämnda lagarna.
Kärnan utgörs av läkemedelslagen vilken innehåller den grund- läggande regleringen av hantering av läkemedel. Såväl narkotika- lagstiftningen som dopinglagen är specialregleringar som tillkommit då lagstiftaren inte har ansett att läkemedelslagens regler tillräckligt effektivt kunnat motverka otillåten spridnig av vissa medel.
Enligt läkemedelslagen kan bl.a. otillåten produktion och försälj- ning av läkemedel bestraffas med böter eller fängelse i högst ett år.
I lagen om kontroll av narkotika ges särskilda föreskrifter för hanteringen av narkotiska ämnen. Straffbestämmelserna för otillåten hantering återfinns i narkotikastrajflagen. I dag är all otillåten be- fattning straffbelagd varför bestämmelserna omfattar bl.a. otillåten överlåtelse, innehav och konsumtion av narkotika. Straffet är upp- delat i en tregradig skala. För ringa brott är straffet böter eller fängelse i högst sex månader och för brott av "normalgraden" fängelse i högst tre år. Bedöms brottet vara grovt är straffet fängelse lägst två år och högst 10 år.
Dopinglagen omfattar syntetiska anabola steroider, testosteron och dess derivat, tillväxthormon, samt kemiska substanser som ökar pro— duktion och frigörelse av testosteron och dess derivat eller av till- växthormon. Införsel, överlåtelse, framställning, förvärv i överlå- telsesyfte, utbjudning till försäljning och innehav är straffbara gär— ningar om de inte skett för medicinska eller vetenskapliga ändamål. Straffet för dopningsbrott (i fortsättningen dopingbrott) är fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter eller fängelse i högst sex månader.
Ansvarsreglerna för olovlig införsel samlas i varusmugglingslagen. För olovlig införsel av narkotika tillämpas samma straffskala som i narkotikastrafflagen. För övriga fall är straffskalan uppdelad i tre grader. För ringa brott är straffet permingböter och för brott av "normalgraden" böter eller fängelse högst två år. För grova brott är straffet fängelse i lägst sex månader och i högst sex år.
Provtagningsmöjligheter
Samhället har begränsade möjligheter att kontrollera om en person har missbrukat t.ex. narkotika eller dopingmedel. Enligt 2 kap 6 å regeringsformen skyddas den enskilde medborgaren mot av det
allmänna påtvingade kroppsliga ingrepp. Tillåtelse till sådan på- tvingad åtgärd måste ges i lag. De fall där det allmänna givits möj- lighet till provtagningar är främst vid brottsutredningar och inom kriminalvården.
Enligt 28 kap. 12 å rättegångsbalken har åklagaren och i vissa fall polisen rätt att besluta om provtagning under utredningen av brott. Det krävs dock att personen är skäligen misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan följa. Som nännare redogörs för i avsnitt 13.2 skall provtagningen ha betydelse för utredningen av brottet. Detta medför att provtagning kan genomföras på en person som är skäligen misstänkt för att ha konsumerat narkotika. Däremot torde reglerna i princip inte medge provtagning i syfte att utröna eventuellt missbruk av dopingmedel vid utredningar om av andra brott, t.ex. våldsbrott.
På kriminalvårdsanstalterna kan missbruk av bl.a. dopingmedel och narkotika kontrolleras genom provtagningar. Enligt 52 d å lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt är den intagne skyldig att på anmaning lämna t.ex. urinprov för sådan kontroll. 1 lagen ställs inte något uttryckligt krav på att det skall föreligga skälig misstanke. Det skall nämnas att denna skyldighet främst har tillkommit i syfte att främja behandlingsarbetet på anstalterna.
En fråga där rättsläget inte är helt klart är i vad mån kommunerna har rätt att besluta om slumpvisa kontroller, motsvarande dem som genomförs inom idrotten, på kommunala gymanläggningar. Någon bestämmelse i lag som direkt ger tillåtelse till sådana kontroller finns inte i dag. Att t.ex. bruket av narkotika är kriminaliserat medför inte i sig någon utökad möjlighet för kommunerna att kontrollera sådant bruk. Frågeställningen analyseras närmare 1 kap. 14.
3. Det icke medicinska brukets utbredning
3.1. Inledning
3.1.1. Allmänt om undersökningar om befolkningens erfarenhet av dopingmedel
CAN har sedan mitten av 80-talet genomfört undersökningar angående befolkningens drog- och missbruksvanor. Sedan 1992, då Folkhälsoinstitutet erhöll ansvaret att följa drogutvecklingen, har undersökningarna skett på Folkhälsoinstitutets uppdrag. Sedan 1993 har frågor om dopingmedel ingått i undersökningarna. Frågorna har då främst gällt erfarenheten av anabola steroider och tillväxthormon.
Utöver de undersökningar som CAN genomfört har även på vissa orter och i vissa landsting genomförts lokala undersökningar av ungdomars erfarenhet av dopingmedel.
Utredningen har under 1995 låtit genomföra en riksomfattande intervjuundersökning. Denna redovisas i avsnitt 3.5.
3 . 1 .2 Metodologiska frågor
Resultat i frågeundersökningar påverkas alltid av olika metodologis- ka osäkerhetsmoment. Urvalet av vilka som intervjuas och bortfallet bland de tillfrågade är två sådana faktorer. Ett särskilt osäkerhets- moment hänför sig till tillförlitligheten i svaren, dvs. huruvida de intervjuade givit sanningsenliga svar. Såväl under— som överrappor- tering kan förekomma.
När det gäller undersökningar av känsliga områden, som t.ex. drogvanor, föreligger en risk för underrapportering på så sätt att den tillfrågade medvetet eller omedvetet underskattar sin konsumtion. I vissa fall beror underskattningen på glömska. Om en handling inte är socialt accepterad kan man också förvänta sig att en del tillfråga-
de inte vill vidgå någon konsumtion. Med hänsyn till den negativa uppmärksamhet doping har erhållit och till kriminaliseringen av handhavandet med t. ex. anabola steroider torde även frågor rörande bruk av dopingmedel vara känsliga 1 denna bemärkelse.
Överrapportering kan t.ex förekomma när den tillfrågade av en eller annan anledning, exempelvis "leklusta", medvetet överskattar sin konsumtion. När det gäller frågor om dopingmedel får även beaktas att en mängd olika preparat förekommer med namn som är snarlika preparatsnamnen för t.ex. anabola steroider. Det har fram- gått i en del undersökningar, bl.a. den undersökning TEMO genom- fört på utredningens uppdrag, att vissa svarande felaktigt trott sig ha använt anabola steroider eller tillväxthormon utan att medlet inne- hållit dessa substanser.
Problemet är att det inte finns någon säker metod att uppskatta sådan under- eller överrapportering. Resultaten i undersökningarna bör därför ses som storleksordningar på konsumtionen och inte som exakta siffror. Det bör här poängteras att det främsta syftet med de undersökningar som genomförs av CAN är att belysa utvecklingen och förändringarna över tid.
3.2. Tendenser enligt utredningens nyckelpersonsundersökning
I utredningens nyckelpersonundersökning (se närmare kap. 4) till- frågades de intervjuade om hur de uppfattade tendenserna när det gäller omfattningen och utbredningen av missbruket av anabola ste- roider och andra dopingmedel.
Den överväldigande majoriteten av de intervjuade uppgav att nivån på missbruket av anabola steroider har stabiliserats eller t.o.m. avtagit. Den allmänna uppfattningen bland de intervjuade var att en höjdpunkt förelåg mellan åren 1990 och 1993 men att bruket där- efter inte har ökat. Emellertid förekommer regionala variationer och även variationer inom olika grupper av befolkningen.
Vad som uppmärksammats när det gäller den nyrekrytering som trots allt förekommer är att debutåldern allmänt sett har sjunkit och att debuten nu äger rum under den senare tonårstiden och runt 20- årsåldem.
När det gäller de kategorier där det enligt nyckelpersonsunder- sökningen föreligger risk för missbruk (idrottsutövare samt utövare av kraftsporter och kroppsbygge m.m.) anses bruket inom idrotten, dvs. sådan idrott som ingår i till RF anslutet idrottsförbund, ha minskat betydligt enligt undersökningen. Faktorer som ökad kontroll och utvecklingen av analysmetoder anses ha haft betydelse men även etiska aspekter (jfr. kap. 5).
Även när det gäller styrketräning, kroppsbygge och liknande aktiviteter anses bruket totalt sett ha minskat. Enligt nyckelpersons- undersökningen är skälet till detta inte att bruket bland dem som utövar dessa aktiviteter har minskat utan att t.ex. kroppsbygge som sport är på tillbakagång. Intresset bland de unga har i större utsträck- ning börjat att riktas mot andra former som t.ex. "fitness" och "aerobics" vilka inte anses vara förknippade med bruk av anabola steroider. Faktorer som talar för denna minskning är enligt nyckel- personsundersökningen att det finns tecken på att antalet gym — åtminstone i vissa regioner — blir färre, att nya aktiviteter bedrivs i traditionella gymlokaler samt att antalet tävlande inom kraftsport- ema minskar. Emellertid nämns av intervjupersonerna att företeelser som "garagegym" eller "nyckelgym", dvs. gym som inte är öppna för allmänheten utan endast för en mindre sluten grupp, har börjat att växa fram. Sådana gym anses emellertid inte vara en utbredd företeelse.
3.3. Ungdomsundersökningar
3 .3. 1 Riksrepresentativa undersökningar
CAN har sedan 1993 i olika undersökningar tillfrågat ungdomar om deras erfarenhet av anabola steroider och tillväxthormon. Frågor ingår i de reguljära enkätundersökningarna om drogvanor i årskurs 9 vilka omfattar drygt 6 000 elever. Intervjuundersökningar har även genomförts 1993 och 1994 antingen som telefon- eller besöksin- tervjuer. Dessa undersökningar har utförts av opinionsinstitut och omfattat drygt 1 000 personer i åldrarna 16-25 år. Sedan 1994 har frågor om anabola steroider och tillväxthortnon även ställts i CAN:s drogvaneundersökningar bland mönstrande pojkar (18 år). I 1994
års undersökning deltog 39 000 pojkar och i 1995 års undersökning 44 874 pojkar.
Resultaten av undersökningarna när det gäller de unga männens erfarenhet visas i tabell 3:1. Fram till och med 1994 låg andelen pojkar som hade prövat anabola steroider mellan 1-2 procent enligt undersökningarna. Resultaten för 1995 är markant lägre än tidigare år bland pojkarna i årskurs 9. Även mönstringsundersökningen visar ett lägre resultat 1995 än 1994. Som framgår vidare av tabellen är erfarenheten av tillväxthormon marginell.
Tabell 3:1 Andel unga män som har erfarenhet av anabola steroider och tillväxthormon (procent)
___—_
1993 1993 1994 1994 1995 1995 AAS GH AAS GH AAS GH & ÅK 9 1 1 1 o 0 0 Mönstrande pojkar * * 1,4 0,7 1,2 0 Ungdomsunder- sökning år 1993 (SKOP)
16-18 år 1 0 19-21 år 1 — 22-25 år 0 — Ungdomsunder-
sökning
år 1994 (SIFO)
16-19 år 2 * 20-24 år 2 * ___—_ Källa:CAN
Teckenförklaringar: AAS= anabola steroider, GH= tillväxthormon,
O= någon men mindre än 0,5, — = ingen, * = frågan ställdes inte
Erfarenheten av anabola steroider bland de unga kvinnorna är enligt samtliga undersökningar marginell. Endast i undersökningarna i årskurs 9 förekom att någon enstaka flicka uppgav att hon hade
prövat anabola steroider. Inte någon av de unga kvinnorna hade enligt undersökningarna prövat tillväxthormon.
I CAN:s drogvaneundersökningar ingår frågor om erfarenheten av narkotika. Som jämförelse kan konstateras att i undersökningarna i årskurs 9 har mellan 5 och 7 procent av pojkarna uppgivit att de prövat narkotika. I mönstringsundersökningama har andelarna åren 1992 till 1994 legat mellan 5,8 och 9 procent.
3.3.2. Några regionala och lokala undersökningar
Under våren 1994 genomförde CAN och Folkhälsoinstitutet en enkät i gymnasieskolor i sju kommuner och ett län. Resultaten av under- sökningen publicerades i rapporten "Gymnasieelevers doping- och drogvanor 1994". Sammanlagt ingick drygt 10 000 elever fördelade på 23 gymnasieskolor. Mellan 1 och 5 procent av pojkarna på de olika orterna hade någon gång prövat anabola steroider. På tre orter översteg andelarna 2 procent. Av flickorna hade ytterst få prövat anabola steroider och ingen av dem hade prövat tillväxthormon (genotropin). Mindre än 0,5 procent av pojkarna uppgav att de hade prövat tillväxthormon.
Resultaten kan jämföras med vad eleverna uppgav om sin erfaren- het av narkotika. Med undantag för en ort, där andelen uppgick till 16 procent, uppgav mellan 4 och 9 procent av pojkarna att de någon gång hade använt narkotika. Flickornas narkotikaerfarenhet låg i allmänhet något under pojkarnas men avvek inte markant.
Eftersom orterna inte var slumpmässigt utvalda är urvalet av gymnasieelever i undersökningen inte riksrepresentativt och resul- taten kan därför endast anses representativa för respektive ort. Emellertid anser CAN att de uppmätta storleksordningarna kan ses som rimliga vid en jämförelse med andra undersökningar.
I gymnasieundersökningen varierade andelarna mellan de olika orterna. Variationer har förekommit även i andra lokala undersök- ningar. En sådan, som blivit mycket uppmärksammad, är en under- sökning från Falkenberg 1993 där andelen bland de l6-åriga poj- karna som hade använt anabola steroider uppgick till 11 procent. Resultaten i övrigt i denna undersökning, som omfattade högstadiet och gymnasiet, varierade också mellan de olika åldersgrupperna, varvid den lägsta andelen, 2 procent, fanns hos de l4-åriga pojkarna. Huruvida Falkenbergsundersökningen skiljer sig från andra resultat p.g.a faktiska förhållanden eller p.g.a. metodologiska skillnader i
genomförandet vet man inte. I en ny kartläggning i Falkenberg 1995 uppgav 6 procent av de 16-åriga pojkarna och 3 procent av gym- nasiepojkama att de hade prövat anabola steroider. Inom ett regionalt dopingprojekt i Uppsala län tillställdes i maj månad 1995 värnpliktiga vid tre regementen en enkät med frågor om erfaren— heten av anabola steroider, testosteron och tillväxthormon. Under- sökningen genomfördes i samarbete med CAN. 994 enkäter bear- betades och den genomsnittliga åldern på de svarande var 21 år. Andelen som uppgav sig ha prövat anabola steroider och/eller testosteron uppgick till 2 procent. Inte någon hade prövat tillväxt- hormon.
3.4. Vuxenundersökningar
Under 1993 och 1994 utförde TEMO på CAN:s uppdrag även undersökningar om erfarenheten av dopingmedel bland befolkning- en i åldrarna 15-75 år. Undersökningarna omfattade vardera året 1 000 personer och genomfördes som besöksintervjuer. En procent av männen i åldersgruppen 15-29 år uppgav i 1994 års undersökning att de någon gång hade prövat anabola steroider. I övrigt översteg inte andelen med erfarenhet 0,5 procent vare sig 1993 eller 1994. I åldersgrupperna över 50 år och bland samtliga kvinnor var det inte någon som uppgav sig ha prövat anabola steroider. Inte heller hade någon i undersökningarna prövat tillväxthormon.
3.5. Utredningens undersökning
På utredningens uppdrag genomförde TEMO under augusti månad 1995 telefonintervjuer med 10 000 män i åldrarna 18-30 år. I un- dersökningen ställdes frågor bl.a. om intervjupersonemas erfarenhet av anabola steroider och tillväxthormon, frågor om idrott/styrke- träning och om erfarenheten av narkotika och alkohol. 1 kap. 4 redo- visas närmare samband med narkotika och alkohol samt sociala bak- grundsfaktorer. TEMO:s rapport finns intagen som bilaga till betänkandet.
3 .5.1 Brukets omfattning
110 män (1,1 procent) uppgav att de någon gång hade prövat anabola steroider.
Av de intervjuade svarade 27 personer (0,3 procent) att de hade prövat tillväxthormon vid något tillfälle. Emellertid visade det sig att ett antal av uppgivna preparat inte kunde hänföras till tillväxthormon utan utgjorde t.ex. kosttillskott. Endast åtta av de tillfrågade hade med säkerhet använt preparat som innehöll tillväxthormon varför andelen som prövat tillväxthormon torde vara mindre än 0,3 procent.
Som jämförelse kan här nämnas att andelen intervjuade som hade prövat narkotika uppgick till 1 1 procent.
3.5.2. Brukets aktualitet och frekvens
Frågeställningen i undersökningen avsåg de tillfrågade männens livserfarenhet av anabola steroider varför resultatet i sig, 1,1 procent, inte säger något om hur aktuell erfarenheten var bland dem som uppgav att de hade prövat anabola steroider. Majoriteten, 60 procent, uppgav emellertid att det var mer än två år sedan de hade prövat eller använt anabola steroider.
Enligt undersökningen synes de flesta inte ha fortsatt med något kontinuerligt bruk. Drygt två tredjedelar av de intervjuade med er- farenhet av anabola steroider uppgav att de hade prövat enstaka gång eller enstaka kur.
3.5.3. Spridningen i landet
När det gäller brukets spridning i landet framgick av undersökningen att bruket är utspritt över hela landet och att omfattningen vid en traditionell regional indelning (större stad, tätort, glesbygd) inte skiljer sig mellan regionerna. Emellertid finns tendenser i undersök- ningen som tyder på att bruket i viss utsträckning var mer vanligt i storstäderna. Så var t.ex. en större andel av brukarna i undersökning- en bosatta i Stockholm, Göteborg eller Malmö än jämfört med andel och bosättningsort bland samtliga intervjuade. Men regionala skillnader i övrigt framkom också. En något högre andel brukare (2 procent) återfanns t.ex. bland de män som var under 25 år och bosatta i glesbygd. Vidare avvek andelen som hade prövat anabola
steroider och som var bosatta i Göteborg (2 procent) signifikant från resultaten i övrigt.
3.5.4. Brukarnas ålder
I undersökningen låg andelen med erfarenhet av anabola steroider på i stort sett samma nivå, drygt 1 procent, oavsett ålder. Undantag utgjorde åldrarna 25, 26 och 28 år där andelen uppgick till 2 procent i respektive åldersgrupp. Den övervägande andelen i dessa sist nämnda grupper hade emellertid prövat eller använt anabola steroider för mer än två år sedan. I gruppen män som var 30 år uppgick andelen som hade prövat anabola steroider till mindre än 0,5 procent. Undersökningen kan därför inte sägas tyda på att missbruket ökar med stigande ålder.
Som ovan nämnts hade 60 procent av dem som uppgivit sig ha erfarenhet av anabola steroider prövat eller använt sådana medel för mer än två år sedan. Medelåldern i denna grupp var 26 år. Andelen som använt eller prövat det senaste året var 19 procent med en medelålder på 22 år. Det var således enligt undersökningen främst yngre män som använt eller prövat anabola steroider det senaste året.
Debuten hade för de allra flesta ägt rum när personen var ung, medelåldern var totalt sett 19 år, och det var endast i enstaka fall som någon hade angivit att debuten ägt rum efter 21 års ålder. I den grupp som prövat eller använt anabola steroider det senaste året låg medelåldern för debut på drygt 16 är.
3.6. Avslutande kommentarer
Som inledningsvis berörts är frågeundersökningar förenade med olika osäkerhetsmoment varför resultaten bör ses som storleksord- ningar och inte som exakta mått på befolkningens erfarenhet. Det föreligger även svårigheter att jämföra olika undersökningar med varandra. Oavsett dessa förhållanden tyder de genomförda under- sökningarna på att antalet personer i Sverige som har erfarenhet av dopingmedel är betydligt lägre än vad som emellanåt påståtts i olika sammanhang. Som framgår av avsnitt 3.2 ansåg de intervjuade i nyckelpersonsundersöknigen att nivån har stabiliserats eller t.o.m.
avtagit i jämförelse med början 1990-talet. Denna bild av brukets omfattning vinner stöd i CAN:s undersökningar av erfarenheterna av dopingmedel bland pojkar i årskurs 9 och bland mönstrande pojkar. Dessa undersökningar visar att andelen nytillkomna ungdomar med erfarenhet av anabola steroider minskar jämfört med tidigare (jfr. 1995 års siffror i tabell 3.1).
Bland män synes erfarenheten av anabola steroider generellt ligga i storleksordningen 1-2 procent. Erfarenheten hos den kvinnliga delen av befolkningen synes vara försumbar. När det gäller tillväxt- hormon är förekomsten av missbruk av sådana medel marginell enligt undersökningarna.
Såväl CAN :s undersökningar som utredningens omfattningsunder- sökning tyder på att missbruket främst förekommer bland de yngre männen upp till 25 år. Denna grupp, särskilt ungdomar mellan 15 och 18 år, har även varit föremål för ett flertal olika undersökningar. Resultaten i de olika riksrepresentativa undersökningarna har hållit sig på ungefär samma nivåer. Bland de 15-åriga pojkarna pekar CAN:s skolundersökningar på att erfarenheten av anabola steroider inte överstiger 1 procent. Bland pojkarna i åldrarna 16-18 år pekar CAN:s undersökningar sammantaget på att erfarenheten totalt sett i Sverige ligger i storleksordningen 2-3 procent. Det bör emellertid noteras att undersökningar som t.ex. CAN :s och Folkhälsoinstitutets gymnasieundersökning visar att lokala variationer förekommer.
För att få en uppfattning av antalet män som har prövat anabola steroider kan resultaten från undersökningarna jämföras med befolk- ningsstatistiska uppgifter från SCB. När det gäller de 15-åriga poj- karna innebär undersökningsresultaten att färre än 500 pojkar i denna grupp har prövat anabola steroider. Vid en motsvarande jäm- förelse för pojkar mellan 16-18 år kan antalet som har prövat anabola steroider beräknas till 3 000—4 000 pojkar. För de vuxna männen som nu är aktuella (18-30 år) motsvarar resultaten drygt 8 000 män. Dessa jämförelser får dock inte ses som några exakta tal eftersom drogvaneundersökningar, med hänsyn till de metodolo- giska begränsningarna, främst speglar storleksordningar.
Resultatet i de svenska undersökningarna avviker något från vad man funnit i USA, där ett flertal olika undersökningar har genom- förts sedan slutet av 1980-talet. För män och pojkar i USA har andelen som har erfarenhet av anabola steroider legat i genomsnitt i intervallet 5-8 procent. När det gäller tonårspojkar märks emeller- tid en nedgång i senare undersökningar (1993-1994) till en nivå runt 2-3 procent vilken är jämförbar med de nivåer de svenska undersök-
ningarna har visat. Att resultaten i Sverige är lägre än vad som fram- kommit i de amerikanska undersökningarna torde troligen kunna hänföras till sociala och kulturella skillnader och innebär sannolikt inte att de svenska undersökningarna underskattat erfarenheten i Sverige.
Vid en jämförelse med vad som framkommit om narkotikaerfaren- heten i undersökningarna framkommer att antalet pojkar i årskurs 9 som sagt sig ha prövat narkotika är fem till sju gånger större än antalet som sagt sig ha prövat anabola steroider. Skillnaderna är ännu mer markanta i gymnasieundersökningen och i utredningens undersökning.
Som ovan sagts pekar undersökningarna på att missbruket av ana- bola steroider är betydligt mindre omfattande än vad som emellanåt antagits. Det har förekommit att man med utgångspunkt i tullens beslagsstatistik uppskattat antalet brukare till mellan 20 000 och 100 000 personer (jfr. exempelvis sakkunnigutlåtande intaget i NJA 1995 s. 89). De mängder dopingmedel som beslagsstatistiken tyder på (se kap. 9) kan i och för sig ge misstankar om att bruket skulle kunna vara mer omfattande än vad undersökningarna visar.
Emellertid är en beräkning utifrån vad som tas i beslag synnerligen vansklig. Några säkra slutsatser om vilka mängder dopingmedel som förs in i landet kan inte dras från beslagsstatistiken. Tullen upp— skattas beslagta 4-6 procent av införd mängd narkotika men man vet inte säkert om samma förhållanden gäller för dopingmedel. Även om sätten att smuggla in dopingmedel till stora delar verkar vara likartade med sätten att smuggla in narkotika är det inte säkert att mönstret i övrigt är det samma. Med hänsyn till det ekonomiska värde narkotika betingar kan det t.ex. vara värdefullt att smuggla in även små mängder. Det kan därför tänkas att tullens beslag av dopingmedel är procentuellt högre i förhållande till vad som förs in än vad som gäller för narkotika även om detta inte verkar troligt. Vidare har statistik förts endast under ett fåtal år och den påverkas av att vissa beslag omfattar mycket stora mängder. Dessa faktorer medför att det är svårt att göra jämförelser mellan de olika åren. Kunskaperna om hur marknaden ser ut för införda dopingmedel är också bristfälliga. Man vet inte heller i vilken omfattning Sverige är genomgångsland för illegala transporter av dopingmedel till andra länder som t.ex. Norge. Slutligen utgör det förhållandet att de in- dividuella missbruksmönstren och därmed mängden dopingmedel varierar så stort mellan brukarna en annan väsentlig osäkerhetsfaktor
som gör det vanskligt att med utgångspunkt i beslagsstatistiken uppskatta antalet brukare.
Sammanfattningsvis gör utredningen den bedömningen att de här refererade undersökningarna ger en trovärdig bild av storleksord- ningen av erfarenheten i Sverige. Beräkningar med utgångspunkt i beslagsstatistiken påverkar inte denna slutsats.
4. Missbrukets orsaker och karaktär
4.1. Inledning
Information om de närmare orsakerna bakom bruket av dopingmedel och brukets karaktär kan inhämtas på olika sätt. Redovisningen i detta kapitel bygger på den information som har kunnat inhämtas från olika enkäter och studier som grundats på djupintervjuer.
4.2. Svenska undersökningar om orsakerna till missbruket
4.2.1. Steroider och starka män
Psykologen Stig Helling intervjuade 1993 25 män i åldrarna 16-40 år vilka samtliga hade använt anabola steroider. Studien presentera- des i rapporten "Steroider och starka män".
Socialt och psykologiskt sett kom intervjupersonerna från relativt problemfria förhållanden. Av de 25 hade alla utom en person under en period av sitt liv varit kroppsbyggare och flertalet hade tidigare bedrivit någon form av idrottsutövning. Motiven för att börja med kroppsbygge varierade för de intervjuade. En viktig faktor enligt Helling är att många unga män har behov av ett "projek " och att det är tillfälligheter som gör att intresset väcks för kroppsbygge. Rådande mansideal, bristande självförtroende och behovet av en identitet kan också ha betydelse för att en del börjar att träna. Det framgår även av undersökningen att flera hade övergått från annan idrottsutövning, t.ex. på grund av skada, till att börja med kropps- bygge varvid deras tävlingsinstinkter överfördes till de nya målen.
Kroppsbygget kan också enligt undersökningen uppfattas som en konst i sig och ge utövaren tillfredsställelse av att "skapa" sin kropp.
Helling fann i sin undersökning att gymmet hade en central funk- tion för många och blev vad som närmast kan beskrivas som en helig plats. De värderingar och normer som råder på gymmet blev därvid styrande och målet för den tränande var att bli så stor som möjligt. För en del utvecklades ett slags beroendeförhållande och träningen kom att uppta all deras tid. I rapporten delar Helling in kroppsbyggama i tre kategorier; den konsekvente, den extreme samt motionären eller den vacklande kroppsbyggaren. Utmärkande för den konsekvente kroppsbyggaren är, enligt Helling, att denne på ett närmast fanatiskt sätt följer ett hårt schema för träning, kost och sömn samt avhåller sig från alkohol och tobak. I den mån anabola steroider används sker detta på ett kontrollerat sätt. Den extreme kroppsbyggaren präglas däremot enligt Hellings uppfattning av omdömeslöshet och destruktivitet. Oavsett vilka medicinska och sociala följder hans livsföring för med sig bedrivs träningen extremt hårt. Inställningen till anabola steroider präglas av samma omdö— meslöshet. Den vacklande kroppsbyggaren vill i och för sig gärna nå målet men är inte beredd att satsa på konsekvent träning eller rätt diet. Även bland dessa, kan enligt Helling, intag av anabola steroider ske på ett omdömeslöst sätt.
För den som anammat värderingarna på gymmet behöver, enligt Helling, steget till att börja att använda anabola steroider inte vara dramatiskt. Förebilder, tillgängligheten och priset är faktorer som har inverkan. I många fall ägde introduktionen rum genom kamrater på gymmet.
Nästan samtliga intervjuade upplevde en markant förändring av kroppsvolymen. Allmänt rapporterades också om olika fysiska och psykiska effekter eller bieffekter. Förändringar i sexualitet och aggressivitet förekom, liksom depressioner vid uppehåll. Emellertid upplevde inte alla intervjuade några bieffekter. Enligt Helling syntes många psykiska bieffekter ha psykologisk grund i den kroppsfixe- ring kroppsbyggaren hade. I rapporten konstaterar han att det psykiska välbefinnande som många kände vid bruket av anabola steroider var en indirekt effekt, till skillnad från den direkta på- verkan som intag av narkotika medför. Välbefinnandet uppstod då kroppen växte och då kroppsbyggaren nått sitt mål. Även om de bakomliggande orsakerna till de psykiska stömingama är svåra att renodla ger intervjuerna, enligt Helling, en entydig bild av den psykiska energi som kroppbyggaren investerar i sitt projekt.
Kroppsbyggaren blir ytterst sårbar och får svårt att tolerera mot- gångar. Att hindras i sin träning eller tappa i vikt är händelser som kan skapa existentiell ångest.
I rapporten gör Helling jämförelser med vad som vid narkotika- och alkoholmissbruk betecknas som missbrukskarriär. Enligt honom synes likheter föreligga med annat missbruk på så sätt att nybörjarna samt de som "skött" sitt missbruk var minst motiverade att upphöra med bruket. Han konstaterar även att orsakerna till att kroppsbygga- ren upphör med missbruket av anabola steroider i stort sammanfaller med vad som gäller beträffande missbruk av narkotika. Yttre för- ändringar, som t.ex. familjebildning, kan ge alternativa värden. Vissa av de intervjuade slutade på grund av medicinska skäl och rädsla för uppkomna bieffekter.
4.2.2. Anabola steroider som psykoaktiv drog
För att belysa huruvida anabola steroider används i ett mer traditio- nellt drogsyfte (dvs. för att uppnå en omedelbar berusningseffekt) genomförde sociologen Tommy Moberg 1994 intervjuer med elva män i åldrarna 18-24 år samt en 35-årig man. Analysen av denna undersökning har inte publicerats under tiden för kommitténs arbete och sammanställningen nedan bygger på de resultat Moberg munt- ligen har presenterat för utredningen.
Motivet för att börja använda anabola steroider var, med undantag för två intervjuade, att männen ville bygga upp sin kropp. Emellertid tränade endast två av de intervjuade. Socialt visade männen samma mönster som andra missbrukare och nästan samtliga hade erfarenhet av narkotika, främst hasch eller amfetamin.
Huvudsakligen användes s.k. ryssfemmor och mängden berodde på tillgång. De intervjuade uppgav att de upplevde en känsla av välbefinnande när de intog anabola steroider som påminde om den effekt som erhålls vid intag av amfetamin. Effekten uppträdde emel- lertid inte genast. Oavsett denna känsla av välbefinnande uppgav samtliga intervjuade att de blev aggressiva. Vid uppehåll uppstod depression hos de flesta.
4.2.3. Utredningens nyckelpersonsundersökning
4.2.3.1 Allmänt
På utredningens uppdrag genomförde psykologen Stig Helling 1995 en intervjuundersökning i syfte att belysa de närmare orsakerna till missbruket av dopingmedel och detta missbruks karaktär. Avsikten var att spegla sociala och psykologiska aspekter av missbruket. Genom undersökningen intervjuades drygt 60 s.k. nyckelpersoner, dvs. personer som i sin profession eller genom ideellt arbete kommit i kontakt med dopingmissbrukare och därför besitter kunskap om frågor kring missbruket.
Målet med undersökningen var att täcka in ett så brett kunskapsfält som möjligt samtidigt som vikt lades vid att se till att endast personer som hade kunskap baserad på egen erfarenhet kom med bland de intervjuade. För att få ett i detta avseende korrekt urval av intervjupersoner föregicks undersökningen av en förstudie. Förstu- dien baserades på namnuppgifter på personer inom olika verksam- hetsfält såsom t.ex. gymägare, personer involverade i idrottsrörelsen och i kroppsbyggarkulturen, läkare, poliser och tulltjänstemän. Upp- gifterna om tänkbara intervjupersoner erhölls bl.a. genom kontakter med Dopingjouren på Huddinge sjukhus, Sveriges Riksidrotts- förbunds antidopinggrupp samt från utredningens sakkunniga och experter. Ytterligare namn tillkom även vid kontakter med de poten- tiella intervjupersonerna. Med grund i en så uppkommen namnlista genomfördes korta intervjuer i syfte att kontrollera personens kun- skapsområde. Från denna förstudie ägde det slutliga urvalet rum varvid de som syntes ha djupast kunskaper prioriterades. Vid ur- valet, som ägde rum i samråd med utredningen, lades också vikt vid att, så långt det var möjligt, de olika verksamhetsområdena var jämnt representerade.
Urvalet av intervjupersoner genomfördes således med målet att få en så heltäckande och rättvisande bild som möjligt av dopingmiss- bruket. Det får dock noteras att de svårigheter, bl.a. tidsmässiga, som är förenade med att nå alla personer som kan besitta värdefulla kunskaper medför att det inte kan sägas att urvalet av intervjuper- soner är heltäckande. Till detta kommer att några av de tilltänkta intervjupersonerna p.g.a. tidsbrist eller av andra skäl inte hade möj- lighet att delta i undersökningen. Vidare är det sannolikt att det även förekommer ett dolt missbruk av dopingmedel. Trots dessa förbehåll
är det dock, enligt utredningens mening, troligt att de viktigaste aspekterna av missbruket av dopingmedel belyses genom undersök- ningen.
Det skall anmärkas att 1 kap. 3 har redogjorts för de delar av under— sökningen som berör missbrukets utveckling och omfattning de senare åren.
4.2.3.2 Riskgrupper och sociala faktorer
De grupper där risken för att dopingmissbruk förekommer är enligt undersökningen de grupper av män som utövar någon form av kroppsbygge eller idrott. Endast ett fåtal av de intervjuade hade kännedom om att anabola steroider används som psykoaktiv drog, dvs. för att nå ett allmänt välbefinnande eller ökat självförtroende. De intervjuades uppfattning var att ett sådant bruk närmast är av experimentell art och troligen äger rum främst inom en snäv krets av kriminellt belastade unga män.
Av intervjuerna framkommer att såväl kraftsporter som missbruk av dopingmedel i och för sig förekommer inom alla socialgrupper men att missbrukarna främst synes komma från de resurssvagare samhällsgrupperna. Det skall i det här sammanhanget noteras att de intervjuade hade mycket liten kännedom om i vilken utsträckning kroppsbygge och missbruk av dopingmedel förekommer bland invandrare. De fall där negativa effekter har uppmärksammats i sam- band med missbruk av dopingmedel har ofta karaktäriserats av att familjen har låg utbildningsgrad samt relativt små ekonomiska och sociala resurser. Bland de extrema missbrukarna i åldrarna 20-30 år är många lågutbildade och verksamma inom s.k. lågstatusyrken. Enligt undersökningen har de sällan längre anställningar och detär inte ovanligt att de, ofrivilligt eller självvalt, är arbetslösa. De vanligaste arbetena är ströjobb inom olika serviceyrken, främst sådana som kan uppfylla eventuella behov av synlighet och upp- märksamhet. Något av ett drömjobb för de extrema missbrukarna synes, enligt de intervjuade, vara dörrvakt vid någon känd restaurang eller pub.
Huruvida missbruk förekommer oftare bland kriminella ger in- tervjuerna inte något svar på. Det konstaterades i undersökningen att polisen i ökande grad funnit narkotika och anabola steroider vid husrannsakan hos kriminella. Vidare påtalades riskerna att hamna i kriminalitet för dem som har ett icke kriminellt förflutet men som
har ett omfattande bruk av dopingmedel. Skälen härför är dels att vissa gym hyser kriminella element som försöker utnyttja unga män för diverse tjänster, dels behovet hos storkonsumenter att finansiera sitt missbruk.
4.2.3.3 Psykologiska faktorer bakom kroppsbygge och missbruk av dopingmedel
Som ovan angivits ansåg de intervjuade att risken för att en person skall hamna i ett missbruk av anabola steroider eller andra doping- medel till stor del beror på om han håller på med någon typ av kraftsport. Inom detta område har anabola steroider enligt de inter- vjuade en uppenbar och tydlig effekt på prestationerna. Många av missbrukarna har en stark kropps- eller styrkefixering och har därför valt att använda sig av dopingmedel för att lättare och snabbare nå sina mål.
Bland dem som senare får problem är, enligt flertalet av de in- tervjuade, de överlägset vanligaste psykologiska grunderna för att börja med muskelträning bristande självförtroende, vacklande själv- känsla samt sökande efter en identitet. Denna längtan efter att vara någon kan snart övergå till att personen vill vara något extra och mötas med respekt. Hos den extreme kroppsbyggaren infinner sig en känsla av exklusivitet och han kan ha svårt att tolerera att andra är större eller bättre än han själv.
En annan psykologisk grund är förvärvade mansideal som inte be- höver vara förknippade med vacklande självkänsla. De mansbilder som framställs i media och reklam har därvid sin inverkan men mansidealen styrs även av den uppfattning som råder i den omgivan- de sociala miljön.
Andra faktorer som uppgavs av de intervjuade är unga människors behov av ett livsprojekt och då kan det vara tillfällighetemas spel som gör att personen börjar med t.ex. kroppsbygge. På mindre orter kan utbudet av alternativa sysselsättningar vara litet. Exempel har även givits från kriminalvårdsanstalter där styrketräning varit bland de få sysselsättningar som erbjudits. Enligt undersökningen har många kroppsbyggare ursprungligen utövat annan idrottsverksamhet och kompletterat sin träning med styrketräning.
Oavsett vilka skäl som föranleder det första besöket på gymmet påtalades bland de intervjuade att det på gymmet finns en stark kraft som påverkar besökarna. För de unga männen kan ett förhållande
utvecklas där gymmet står för trygghet och gemenskap varvid där rådande normer blir avgörande. För den äldre mer socialt etablerade besökaren blir gymmet emellertid oftast en plats för en stunds av— koppling från arbete och familj.
Någon entydig förklaring till varför en person börjar att använda anabola steroider och andra dopingmedel kan inte ges enligt under- sökningen. Vad som framgår är att sådant intag för en del kan kännas naturligt och konsekvent när träning och intag av kost— tillskott inte i sig räcker till i konkurrensen med andra tränande. För unga människor kan även nyfikenhet och experimentlusta ha betydelse.
4.2.3.4 Mönster i missbruket och blandmissbruk
Kunskapen om preparatstyper och eventuella förändringar på "steroidmarknaden" var blygsam bland intervjupersonerna. S.k. ryssfemmor ansågs fortfarande vara vanligast då de är billiga och lättillgängliga. "Kurlängden" är vanligen sex till tolv veckor. Emel- lertid förekommer att anabola steroider och andra dopingmedel tas under långa perioder som kan överstiga sex månader.
Enligt de intervjuade kombineras bruket av anabola steroider regelmässigt med andra droger eller läkemedel. Det förekommer att narkotiska preparat, som t.ex. amfetamin och kokain, används för att höja prestationsförmågan och på så sätt öka träningskapaciteten. För samma effekter används också medel som efedrin eller koffein. Det föreligger en risk för att narkotiska preparat även används som rekreationsmedel, dvs. för att kunna koppla av mellan tränings- passen. Även alkohol används i detta syfte. Vidare används olika läkemedel för att dämpa bieffektema av bruket av anabola steroider och den hårda träningen. Det kan härvid bl.a. vara fråga om olika smärtstillande eller vätskeutdrivande medel. Olika medel för mus- keluppbyggnad kombineras också, som t.ex. tillväxthormon eller Clenbuterol.
4.2.3.5 Psykiska förändringar under missbruket och efter avslutat missbruk
Enligt undersökningen äger för det mesta personlighetsförändringar i någon utsträckning rum vid intag av anabola steroider, oavsett det
psykiska grundtillståndet hos missbrukaren. Emellertid påverkas individerna olika. I några fall uppstår inledningsvis en försämrad psykisk status, men det vanligaste är att den inledande perioden präglas av ett välbefinnande som till stor del kan tillskrivas den kroppsliga förändring personen genomgår. För många förändras dock sakernas tillstånd till det sämre vid fortsatt bruk och stressymp- tom, depressioner, sexuella störningar och aggressioner kan före- komma. Enligt de intervjuade leder alkoholintag i samband med missbruk av anabola steroider nästan alltid till aggressiva beteenden.
Vid uppehåll eller då missbrukaren lämnat missbruket infinner sig enligt undersökningen nästan alltid en depression. I många fall åter- hämtar sig missbrukaren relativt snabbt men vissa bär på kroppsliga och psykiska besvär lång tid efter att de slutat att använda anabola steroider. Huruvida depressionen är psykologiskt betingad eller inte ger intervjuerna inte något svar på. Emellertid trodde de intervjuade att psykologiska faktorer var en stark komponent. Med hänsyn till den kroppsfixering och den identitet som tränandet ger kan en identitetskris infinna sig när kroppsvolymen eller styrkan minskar. Särskilt tydligt blir detta om personen samtidigt bryter eller minskar träningen. Det påtalades i undersökningen att många under längre tid befinner sig i en identitetskonflikt eftersom de mentalt fortfarande tillhör kroppsbyggarvärlden och även av omgivningen betraktas som kroppsbyggare.
4.2.3.6 Motiv för att sluta med missbruket
Enligt de intervjuade kan hos missbrukare av anabola steroider iakttas samma fenomen som gäller för sådana som missbrukar alkohol eller droger eller i övrigt lever ett allmänt destruktivt liv. Vissa personer mognar sakta från sin livsföring men för andra kan en vändning komma ganska oväntat p.g.a. någon plötslig personlig insikt eller yttre händelse. Rädsla för psykisk och fysisk ohälsa, påtryckningar från omgivningen (t.ex. från familjen eller då någon ledande person i gruppen slutar) och ekonomiska faktorer kan i vissa fall ha betydelse. Exempel har givits från vissa av de intervjuade då ingripande från polis, Skolsköterskor eller testpersonal inneburit en vändpunkt för missbrukaren. Vidare uppges att mediernas negativa uppmärksamhet medfört att en del inte velat bli förknippade med missbruket och därför slutat. Emellertid påpekas att för vissa miss—
brukare går denna livsstil före allt annat och ingenting kan ändra deras beslut att fortsätta.
4.2.4. Kroppsbygge som subkultur
I såväl Hellings undersökningar som utländska undersökningar framkommer gymkulturens inverkan på de män som ligger i risk- zonen. I syfte att undersöka denna subkultur ur ett kultursociologiskt perspektiv har två sociologer, Thomas Johansson och Fredrik Miegel, intervjuat 15 män och kvinnor som i olika grad utövar styr- keträning, kroppsbygge eller aerobics. Studien har ännu inte resul- terat i någon rapport men vissa slutsatser har presenterats i bl.a. tidskrifterna "Sociologisk Forskning" 1995 nr 1, "Kulturella Pers- pektiv" 1995 nr 4 och "Svensk idrottsforskning" 1996 nr 1.
Johansson och Miegel gör en grov uppdelning av kroppsbyggare i tre kategorier. Den första gruppen, "ideologema", ser tränandet och kroppsbygget som vägen till en god hälsa och välbefinnande. För den andra gruppen, de stereotypa kroppsbyggama, är kroppen i sig det viktigaste och de har som mål att bli så stora som möjligt. Den tredje gruppen utgörs av vanliga gymbesökare som främst har kosmetiska motiv för sitt tränande. Risken för bruk av anabola steroider är enligt Johansson och Miegel störst i den andra gruppen medan medlemmarna i den förstnämnda gruppen aktivt tar avstånd från allt användande av droger.
Enligt Johansson och Miegel föreligger stora likheter mellan den manliga kroppsbyggarkulturen och andra typer av ungdoms- och subkulturer. Den som ägnar stor tid åt kroppsbygge blir även medlem i en subkultur som ställer specifika krav på honom. Kul- turen kännetecknas delvis av klädstil och andra attribut men främst är det storleken och formen på kroppen som utgör tecken på medlemskap. Livsstilen präglas av disciplin, hårdträning och nog- grannhet med kosten. Enligt Johansson och Miegel kan livsstilen på ett sätt vara mycket hälsosam men den kan medföra negativa konsekvenser som social isolering. Drivkraften bakom träningen är att bli perfekt och gymmet utgör den viktigaste referenspunkten för utformandet av kroppen och identiteten. Självbilden och själv- känslan blir därmed avhängig av muskelutvecklingen. Enligt Miegel och Johansson tenderar extrema kroppsbyggare att utveckla en attityd till sin kropp som liknar attityden hos anorektiker.
4.3. Utländska undersökningar
4.3.1. The Body Image Study — en kanadensisk undersökning
På uppdrag av Canadian Centre For Drug-Free Sport genomfördes i Canada 1992 en intervjuundersökning som omfattade 62 styrketrä- nande som tränade minst fyra gånger i veckan (The Body Image Study, 1992). De intervjuade var mellan 14 och 35 år. 22 av de intervjuade, varav en kvinnlig styrketränande, använde eller hade använt anabola steroider och andra dopingmedel. Enligt undersök- ningen kunde missbrukarna delas in i två huvudgrupper. Den ena gruppen, "bulk-users”, hade som mål med såväl tränandet som intaget av anabola steroider att bli stora för att på så sätt väcka uppmärksamhet och vinna respekt. Idealet för denna grupp var att efterlikna dem som höll på med kroppsbygge professionellt. Den andra gruppen, "cut-users", ville erhålla en välbyggd kropp men inte alltför stor. Denna grupp bestod främst av unga män som var otåliga och okunniga och som ville ta en genväg för att nå målet. Idealen inom denna grupp hämtades från de kroppsbilder som fanns inom populärkulturen, t.ex. i reklam och musikvideos.
Enligt undersökningen kunde motiven för att styrketräna delas in i tre nyckelmotiv. Motiven var att erhålla andras respekt, bli fysiskt attraktiv för andra och ökad självkänsla. För den grupp som uppgav ökad självkänsla som motiv låg självkänslan oftast i tillfredsställel- sen att kunna kontrollera och förändra den egna kroppen. Liksom i Hellings undersökningar varierade skälen för att börja använda anabola steroider och undersökningarna visar härvid stora likheter. Nyfikenhet, otålighet, konkurrens inom gruppen eller rättviseskäl motiverade en del tränande att använda anabola steroider. I under— sökningen framgick även att en del lockades av faran och det förbjudna i att använda anabola steroider. Många av de intervjuade missbrukarna hade egentligen avsikt att enbart ta en ”kur" men ofta fortsatte de med bruket. En del av dessa hade svårt att acceptera minskningen av muskelvolymen vid avbrott och stimulerades av omgivningens positiva uppmärksammande av den kroppsförändring som ägde rum under bruket. Vissa upplevde inte några bieffekter vilket motiverade dem att fortsätta.
Av undersökningen framgår att de intervjuade hanterade riskerna med bruket på olika sätt. Fömekelse av att bruket kunde medföra farliga bieffekter förekom bland ett flertal av dem. Det vanligaste var emellertid enligt undersökningen att missbrukaren bagatellise- rade bieffekterna och förlitade sig på att det fanns "säkra kurer". Riskkalkylering och jämförelse med andra hälsofaror förekom också i denna grupp. Bland de mer erfarna kroppsbyggama var det inte ovanligt att bieffekter var något man accepterade för att nå sitt mål.
Motiven för att sluta med missbruket överensstämmer med vad som framkommit i de svenska undersökningarna. Således kunde omedelbara allvarliga bieffekter motivera missbrukaren att avbryta bruket. Ett vanligt motiv var även att missbrukaren p.g.a. mognad ändrade sin attityd till kroppen och omprioriterade sina mål. I några fall uppgavs även den sociala stigmatisering som följde av bruket vara avgörande för missbrukaren att sluta.
4.3.2. Amerikanska studier
I några amerikanska studier har förhållandet mellan anabola steroider och kroppsfixering undersökts. I en undersökning publi- cerad 1995 (A. G. Blouin m.fl.) studerades 139 idrottsmän, varav 43 var kroppsbyggare, 48 löpare och 48 utövade kampsporten Tae kwon do. Bland kroppsbyggama fanns signifikanta skillnader jämfört med de två andra kategorierna när det gällde fokusering på kroppens volym och vikt. De visade också sämre självkänsla, ett större missnöje med sin kropp samt högre tendenser för bulimi. De som använde anabola steroider, 44,2 procent av kroppsbyggama, visade ännu högre tendenser i dessa avseenden. Liknande skillnader framkom i en studie (Pope m.fl. 1993) av 108 kroppsbyggare varav 55 hade använt anabola steroider. Omvänd anorexi (s.k. megarexi) förekom bland 8,3 procent av de intervjuade. Samtliga tillhörde gruppen som hade använt anabola steroider. Studien visade också att även anorexi förekom i högre grad bland de intervjuade än vad gäller för amerikanska män i allmänhet.
När det gäller sambandet med alkohol och andra droger har ett flertal amerikanska undersökningar (Pope m.fl. 1988, Yesalis m.fl. 1993, Durant m.fl. 1994, Middleman m.fl. 1995) visat att erfarenhe- ten av narkotika liksom alkoholkonsumtionen varit högre bland dem som använt anabola steroiderjämfört med dem som inte använt ana- bola steroider. I den studie som genomfördes av Middleman m.fl.
och som omfattade 3 054 high-schoolstudenter fann författarna att det förelåg ett starkt samband mellan bruket av anabola steroider och annat högriskbeteende, såsom bruk av narkotika eller alkohol, samt även vad som betecknades som hälsoriskbeteende i stort, såsom t.ex. utövande av våld eller fortkörning.
4.4. Samband enligt svenska undersökningar
I de undersökningar som har genomförts av CAN och i utredningens omfattningsundersökning (närmare om denna se kap. 3) ställdes vissa frågor om bl.a. utbildning och sysselsättning, erfarenheten av alkohol och narkotika samt i vad mån den intervjuade styrketränar. Nedan redovisas de resultat som därvid framkommit. Det skall emellertid anmärkas att vissa av frågorna som t.ex. sysselsättning och styrketräning avser den intervjuades aktuella situation och att frågorna om bruket av anabola steroider avser livserfarenheten.
4.4.1. Sociala bakgrundsfaktorer
I utredningens omfattningsundersökning var andelen som hade prövat anabola steroider högre i den grupp som var arbetslösa och i den grupp som enbart hade grundskoleutbildning än vad som gällde för samtliga intervjuade. Bland de arbetslösa uppgick andelen till 3 procent och bland dem med enbart grundskoleutbildning till 2 procent, vilket skall jämföras med att det totalt endast var 1,1 procent av de intervjuade som hade erfarenhet av anabola steroider.
Samma tendens avseende utbildning framkom i CAN:s undersök— ning av män som mönstrade 1994. Bland dem som enbart hade grundskoleutbildning hade 5,7 procent prövat anabola steroider jämfört med 1,4 procent av samtliga tillfrågade.
4.4.2. Samband med styrketräning
I utredningens omfattningsundersökning uppgav 3 procent av dem som styrketränade regelbundet, dvs. dagligen eller 2-3 gånger i
veckan, att de hade prövat anabola steroider. Två tredjedelar av dem som hade erfarenhet av anabola steroider hade också styrketränat. Liknande resultat framkom i den undersökning CAN genomförde 1994 i ett antal gymnasieskolor. Bland dem som styrketränade var andelen som hade prövat anabola steroider 5 procent. Motsvarande andel bland dem som inte tränade över huvud taget var mindre än 0,5 procent.
4.4.3. Samband med bruk av narkotika och alkohol
I utredningens omfattningsundersökning hade nära nog var tredje av dem som hade prövat anabola steroider också någon gång prövat narkotika vilket skall jämföras med att elva procent av samtliga intervjuade uppgav att de hade prövat narkotika.
Liknande skillnader framkommer i undersökningarna CAN genom- förde på gymnasiet och bland de mönstrande männen. I gymnasie- undersökningen hade drygt hälften av de pojkar som använt flera kurer eller injicerat anabola steroider också prövat narkotika och bland dem som hade använt anabola steroider någon enstaka gång eller vid enstaka kur uppgick andelen till en tredjedel. Motsvarande andel bland samtliga tillfrågade gymnasiepojkar uppgick till 7 procent i årskurserna I och 3 samt till 9 procent i årskurs 2.
Bland de mönstrande männen i CAN:s undersökning uppgav totalt 8,9 procent av de tillfrågade att de någon gång hade prövat narkoti- ka. Något över hälften av dem som hade prövat anabola steroider hade även någon gång prövat narkotika.
Någon skillnad i konsumtion av alkohol mellan dem som hade erfarenhet av anabola steroider och dem som inte hade sådan erfarenhet framgick inte i utredningens omfattningsundersökning. CAN:s gymnasieundersökning och undersökning bland mönstrande män uppvisade däremot skillnad. I båda dessa undersökningar var alkoholkonsumtionen mer omfattande bland dem som hade uppgivit sig ha använt anabola steroider.
4.5. Samband mellan bruk av anabola steroider och kriminalitet
4.5.1. Inledning
I detta kapitel redovisar utredningen vad som framkommit i de studier som belyst bl.a. de sociala faktorerna kring missbruket av dopingmedel. En fråga som är av intresse är vilket samband det finns mellan missbruk av anabola steroider och kriminalitet. I ut- redningens nyckelpersonsundersökning (se närmare avsnitt 4.2.4) uppgav de intervjuade att det finns tecken på ett samband mellan kriminella grupper och bruk av anabola steroider. Bl.a. har polisen funnit anabola steroider vid husrannsakan hos kriminella. I under- sökningen påtalades också att en risk föreligger för att de som har ett omfattande missbruk av anabola steroider kan hamna i kriminalitet bl.a. för att finansiera sitt missbruk. Det kan i det här sammanhanget anmärkas att enligt uppgifter som framkom på Svenska Läkaresäll- skapets Berzeliussymposium i november 1995 pekar en amerikansk studie på att bruket av anabola steroider i USA är mer utbrett bland dem som redan före missbruket var kriminellt belastade eller visat andra tecken på asocialt beteende än bland befolkningen i övrigt. Studien pekar också på att de som missbrukade anabola steroider i större omfattning hade begått någon aggressiv handling de senaste 12 månaderna eller t.ex. egendomsbrott än de som aldrig hade prö- vat anabola steroider (se vidare del B, bilaga nr 2). Eventuell kopp- ling till kriminalitet, annat än den som redan föreligger vid otillåten hantering av dopingmedel, utgör emellertid ett område som för svensk del är litet studerat och kunskaperna är därför bristfälliga. Att så är fallet kan förklaras med att missbruket av dopingmedel i jämförelse med t.ex. narkotikamissbruket är ett relativt nyligen uppmärksammat problem. Saken kompliceras även av att det råder betydande svårigheter att närmare studera dessa områden.
I följande avsnitt behandlas denna frågeställning ur två aspekter. Den första aspekten rör förekomsten av bruket bland kriminellt be- lastade personer. För belysande av denna frågeställning har uppgifter inhämtats från Kriminalvårdsstyrelsen.
Den andra aspekten rör en fråga som väckt mycket uppmärksam— het, nämligen om det föreligger ett orsakssamband mellan bruket av anabola steroider och våldsbrott. De senaste åren har i massmedia ett
antal våldshåndelser tillskrivits missbruket av anabola steroider. Utredningen belyser några sådana våldsbrott som har uppmärksam- mats i den allmänna debatten. I detta sammanhang bör även upp- märksammas vad den medicinska forskningen visar om anabola steroiders effekter när det gäller ökad aggressivitet eller våldsbenä— genhet. För en redogörelse av dessa frågor hänvisas till kap. 7. I del B, bilaga nr 5 redogörs vidare för den kriminologiska forskningens syn på orsakssamband mellan våld och intag av droger.
4.5.2 Förekomsten av anabola steroider bland intagna på kriminalvårdsanstalterna.
I tidigare lagstiftningsärenden har från anstalterna uttryckts oro för ett allt mer frekvent bruk av anabola steroider på anstalterna (prop. 1994/95:124 s. 143). Någon mer exakt uppfattning om omfattningen av bruket har man emellertid inte på Kriminalvårdsstyrelsen. Före den I juli 1995 kunde man t.ex. inte genom provtagning kontrollera om den intagne använde anabola steroider och andra dopingmedel som finns upptagna i dopinglagen. Denna möjlighet fanns tidigare enbart för alkohol och andra beroendeframkallande medel. Det skall dock i det sammanhanget påpekas att provtagningsmöjlighetema har införts i första hand för att främja behandling mot missbruk och inte som en utpräglad kontrollmöjlighet.
Enligt uppgift från Kriminalvårdsstyrelsen har 230 prover från kriminalvårdsanstalterna lämnats för analys under perioden den 1 juli 1995 till den 15 januari 1996. Av dessa inlämnade urinprover har intag av anabola steroider och testosteron kunnat konstateras i åtta fall. Av dessa fall avsåg sex stycken enbart anabola steroider. I de två övriga fallen ansågs testosteron ha förekommit varav i det ena fallet i kombination med anabola steroider. Det bör här observeras att kontrollerna genom provtagning inte görs slumpvis utan i sådana fall där misstanke om missbruk av dopingmedel föreligger. Nu redovisade ärenden hänför sig också till en mycket begränsad period och från ett mycket begränsat antal kriminalvårdsanstalter varvid några av anstalterna står för merparten av proverna. Av det totala antalet urinprover under perioden kom t.ex. 101 stycken från Kri- minalvårdsanstalten i Österåker varvid kan konstateras att doping- medel inte påvisades i något av dessa prover. Med hänsyn till att denna anstalt har särskilda krav när det gäller de intagnas drogfrihet är denna kriminalvårdsanstalt emellertid inte jämförbar med andra
kriminalvårdsanstalter i landet. Sammantaget medför nu redovisade faktorer att materialet har ett begränsat värde och tillåter inte några generella slutsatser om förhållandena på kriminalvårdsanstalterna i landet.
En annan faktor som kan visa förekomsten av dopingmedel bland intagna på kriminalvårdsanstalterna är de beslag av dopingmedel som görs på anstalterna.
Enligt beslagsstatistik från Kriminalvårdsstyrelsen togs under perioden den ljuli 1993 till den ljuli 1994 i beslag 1 946 enheter (dvs. tabletter och ampuller) anabola steroider fördelat på 44 beslag. Under perioden den 1 juli 1994 till den 1 juli 1995 gjordes 17 beslag och 527 enheter anabola steroider beslagstogs. Huvudsakligen avsåg beslagen tabletter. Vid jämförelsen mellan perioderna skall beaktas att av beslagtagen mängd 1993/94 svarade tre beslag för drygt 30 procent.
Dessa beslag kan jämföras med beslagsstatistiken för narkotika. Under perioden 1993/94 togs drygt 405 gram "centralstimulerande medel" (amfetamin, heroin m.m.) i beslag. Mängden fördelade sig på 146 beslag. Under perioden 1994/95 togs drygt 437 gram fördelat på 163 beslag. För cannabis togs under perioden 1993/94 drygt 517 gram fördelat på 178 beslag och under perioden 1994/95 drygt 407 gram fördelat på 138 beslag.
Uppgifterna visar således att narkotika är mer vanligt förekom- mande än dopingmedel på kriminalvårdsanstalterna. Ett förhållande som emellertid kan noteras är att antal beslag av anabola steroider i relation till antal beslag av narkotika är högre inom kriminalvården än vad som gäller för relationen mellan antal beslag som görs av tull och polis i övrigt. År 1994 uppgick polisens och tullens antal beslag av narkotika och narkotiska läkemedel till 11 215 beslag och av dopingmedel till 96 beslag (se närmare kap. 9). Antalet beslag på kriminalvårdsanstalterna under perioden 1993/94 uppgick till 44 beslag av dopingmedel och till totalt 391 beslag av narkotika (här är även beslag av opiater inräknade).
Ovan redovisade uppgifter från Kriminalvårdsstyrelsen visar att missbruk av anabola steroider och andra dopningsmedel förekom— mer bland dem som i övrigt är kriminellt belastade. Uppgifterna kan däremot inte svara på hur omfattande missbruket av dopingmedel är bland de intagna. Någon jämförelse mellan förekomsten i denna grupp och bland befolkningen i övrigt låter sig inte heller göras.
4.5.3. Kopplingen till anabola steroider i några inträffade fall av våldsbrott
4.5.3.1 Redogörelse för våldsbrotten
I avsnittet redovisas sex våldsbrott som inträffat de senaste åren där det bl.a. i massmedia påståtts föreligga ett samband mellan gärning- ama och missbruk av anabola steroider. Utöver dessa fall skall också anmärkas att även när det gällde morden på Stureplan 1994 gjordes det i massmedia inledningsvis gällande att gärningsmannen hade intagit anabola steroider. Dessa påståenden vinner inte något som helst stöd av brottsutredningen i målet. Däremot framkom att går-
ningsmannen hade konsumerat betydande mängder alkohol och även använde narkotika.
Skövde 1988
I april månad 1988 berövade en 25—årig man sin f.d. hustru livet. En vårdnadstvist pågick om parets gemensamma barn. Vid aktuellt tillfälle besökte gärningsmannen sin f.d. hustru varvid de började att gräla. Grälet slutade med att gärningsmannen tilldelade sin f.d. hustru ett flertal knivhugg/knivstick vilka ledde till att hon avled. Gärningsmannen dömdes för mord.
Uppgift saknas om mannens eventuella tidigare brottsbelastning. Av utredningen framgår att gärningsmannen inte var påverkad av alkohol eller narkotika vid gärningen. Några urinprover företogs inte, däremot uppgav mannen själv att han hade använt anabola steroider under en längre tid i samband med styrketräning. Bruket av anabola steroider tillmättes dock inte någon betydelse vid bedöm- ningen av gärningen. Enligt den rättspsykiatriska undersökningen led mannen av en psykisk störning som yttrade sig i en omogen personlighet. Vidare framgick att gärningsmannen vid yttre påfrest- ningar eller då han kände sig trängd kortvarigt kunde närma sig ett psykotiskt tillstånd.
Mora I 992
I december månad 1992 berövade en 26-årig man en person livet och skadade fem, varav tre livshotande, genom att beskjuta dem med
skarpladdad pistol. Personerna var för honom okända men han hade sammanträffat med dem strax före gärningen varvid ett visst bråk hade uppstått. Gärningsmannen hade gått hem efter detta bråk, hämtat vapnet och återvänt till platsen där han åter stött samman med personerna. Gärningsmannen, som inte tidigare var straffad, dömdes för mord och mordförsök.
Av utredningen framgår att gärningsmannen var nedstämd p.g.a. separation från sin flickvän och att han hade konsumerat betydande mängder alkohol, drygt 10 flaskor starköl. Under förundersökningen togs urinprover men analysen av dessa påvisade inte någon före- komst av anabola steroider i kroppen. Däremot hade gärningsman- nen själv uppgivit att han tidigare hade missbrukat anabola steroider vid tre tillfällen. De första tillfällena uppgavs ha ägt rum under två sexveckorsperioder 1988 och det sista tillfället under en sexveckors- period drygt sex månader före gärningen. Enligt den rättspsykiatris- ka undersökningen hade gämingsmannen en anpassningsstörning med depressiva drag. Gämingsmannens personlighet beskevs som omogen och präglad av en otrygghetskänsla.
Fagersta 1994
I april månad 1994 åsamkade en 28-årig man sin f.d. flickvän livsho- tande skador genom att tilldela henne flera slag med ett tillhygge samt genom att ta strypgrepp om hennes hals. Gärningsmannen hade vid aktuellt tillfälle hämtat sin f.d. flickvän i sin bil under förespeg- ling att de skulle pratas vid och därefter stannat vid ett skogsområde där han misshandlade henne. Gärningsmannen, som tidigare var straffad för bl.a. dopingbrott, dömdes för mordförsök
Av brottsutredningen framgår att gärningsmannen inte var på— verkad av alkohol eller narkotika. Gärningsmannen uppgav själv att han hade använt dopingmedel under en längre tid och han vid s.k. sockerras, vilket skulle ha inträffat vid gämingstillfället, förlorade kontakten med omvärlden. I personundersökning redovisad i en dom given sex månader före aktuell dom sägs att gärningsmannen då hade psykiska besvär som en följd av sitt bruk av dopingmedel och att han hade erhållit behandling för dessa besvär. Enligt den rätts- psykiatriska undersökningen i det aktuella målet led gärningsman- nen av en allvarlig psykisk störning. Emellertid framgår inte av domen vad denna psykiska störning bestod i eller vad som orsakat stömingen.
Falun 1994
I juni månad 1994 berövade en 24—årig man sju för honom okända människor livet och tillfogade en person livshotande skador genom att beskjuta dem med automatkarbin. Upprinnelsen till den aktuella gärningen var misshälligheter med en f.d. flickvän. Gämingsman- nen, som inte tidigare var straffad, dömdes för mord och mordför- sök. Bl.a. på grund av rykten från värnpliktiga på gärningsmannens regemente uppstod misstankar om eventuellt bruk av anabola ste- roider. Under förundersökningen togs urinprov varvid analysen av urinprovet inte visade någon förekomst av anabola steroider eller andra dopingmedel. Inte heller framkom några andra omständigheter under utredningen som visade att gärningsmannen missbrukade anabola steroider. Däremot visade utredningen att mannen hade konsumerat en betydande mängd alkohol före gärningen — alkohol- halten i blodet uppmättes till två promille — och att han även tidigare blivit mycket aggressiv vid alkoholförtäring. Enligt den rättspsy- kiaktriska undersökningen hade gärningsmannen en grav personlig- hetsstörning vilken bl.a. yttrade sig i en narcissistisk personlighet med bristande realitetsanpassning och brister på känsloplanet.
Solna 1994
I oktober månad 1994 berövade en 25-årig man en annan person livet genom att skjuta denne med ett avsågat hagelgevär. Personerna som var bekanta hade strax före gärningen bråkat varvid slagsmål uppstod. Gärningsmannen gick efter slagsmålet hem och hämtade hagelgeväret varefter han återvände till platsen och sköt den andre personen. Gärningsmannen, som tidigare var ostraffad, dömdes för mord.
I samband med förundersökningen påträffades 101 stycken s.k. ryssfemmor i gärningsmannens bostad. Gärningsmannen uppgav själv att han hade inköpt dessa för eget bruk men att han aldrig hade använt dem. Vid analys av urinprov påvisades vare sig förekomst av narkotika eller anabola steroider. Av utredningen framgår att gär- ningsmannen hade konsumerat en betydande mängd alkohol; alko- holhalten i blodet uppmättes till 1,13 promille. Den rättspsykiatriska undersökningen visade att gärningsmannen hade en personlighets- stöming som yttrade sig i en oförmåga till empati och en oförmåga att hantera kränkningar.
Västerås 1995
I mars månad 1995 berövade en 19-årig man en för honom okänd person livet genom att tilldela denne 64 knivhugg/knivstick. Gär- ningen hade föregåtts av tidigare samtal varvid den avlidne mannen, enligt gärningsmannen, framställt en sexuell invit. Gärningsmannen, som tidigare var straffad för våldsbrott, dömdes för dråp.
Enligt brottsutredningen hade gärningsmannen intagit amfetamin och en betydande mängd alkohol. Enligt egna uppgifter hade han under drygt fem månader före gärningen använt amfetamin vid fem tillfällen. Gärningsmannen uppgav att han vid ett tillfälle fjorton dagar före gärningen hade injicerat en ampull testosteron men att han vare sig före eller efter det tillfället använt dopingmedel. Analysen av taget urinprov påvisade inte tillförsel till kroppen av anabola steroider eller testosteron (det skall dock anmärkas att problem föreligger när det gäller möjligheterna att påvisa att kroppen tillförts testosteron, se närmare om detta avsnitt 8.5). Enligt den rättspykiatriska undersökningen begicks inte gärningen under påverkan av allvarlig psykisk störning och inte heller led gärnings- mannen vid undersökningstillfället av någon allvarlig psykisk störning.
4.5.3.2 Kommentar till de redovisade fallen
De nu redovisade målen har alla i massmedia presenterats som exempel på våld som orsakats av missbruk av anabola steroider. Det kan här konstateras att i vissa av dessa fall, som morden i Falun och Solna, har det inte framkommit några uppgifter som visar att gärningsmannen verkligen missbrukat anabola steroider eller andra dopingmedel. Det kan vidare konstateras att, utom i de två sist redovisade fallen, gärningarna föregåtts av betydande alkoholkon- sumtion och även i något fall av intag av narkotika. Med ett undantag visar utredningarna vidare att gärningsmännen haft psykiska problem. Sammantaget ger omständigheterna i respektive brottsutredning en mångfacetterad orsaksbild. Även i de fall där intag av anabola steroider har ägt rum kan inte uppgifterna i målen ge besked om vilken roll ett sådant intag har haft för våldshandling- en. Det framstår som synnerligen vanskligt att, utan fördjupade studier av omständigheterna och gärningsmannens fysiska och psy- kiska tillstånd, dra några slutsatser om orsakerna till varför dessa
våldsbrott har ägt rum. Som ännu mer vanskligt framstår det att utifrån dessa fall dra några generella slutsatser om att anabola ste— roider skulle kunna leda till en ökad benägenhet att begå våldsbrott. Det bör i det här sammanhanget erinras om de svårigheter som bl.a. den kriminologiska forskningen visar när det gäller att fastställa samband mellan intag av droger och beteenden som t.ex. våldshand- lingar. Som framgår av det av utredningen inhämtade utlåtandet (se del B, bilaga nr 5) är sådana direkta orsakssamband mycket svåra att fastställa eftersom drivkrafterna till en människas agerande är ett mycket komplext fenomen bestående av många faktorer.
4.6. Sammanfattande kommentarer
Som påpekats tidigare i betänkandet har missbruket av dopingmedel först på senare tid blivit föremål för olika studier. Dessa tar i stort sett endast sikte på anabola steroider. Många väsentliga frågor om vad det är som gör att vissa personer börjar att använda dopingmedel är därför fortfarande obesvarade. Det finns också stora luckor i kunskaperna om mekanismerna bakom missbruket av anabola steroider inte minst när det gäller olika socio-ekonomiska bak- grundsfaktorer. Även de sociala följderna av missbruket och sam- banden med andra faktorer, som t.ex. annat missbruk, är ofullstän- digt belysta. Så har t.ex. en koppling till annat missbruk visats för en del missbrukare av anabola steroider men förståelsen för sambandet mellan missbruket av anabola steroider och annat missbruk är relativt dålig. Bland annat vet man inte om missbruk av anabola steroider kan vara inkörsporten till annat missbruk och/eller vice versa.
De undersökningar som genomförts och som har redovisats i detta kapitel visar emellertid i stor utsträckning samstämmiga resultat. Syftet med missbruket av dopingmedel synes främst vara att höja prestationsförmågan eller att öka muskelstyrkan eller muskelvoly- men. Det finns inte något som tyder på att t.ex. anabola steroider, annat än marginellt, intas i syfte att erhålla en omedelbar berus- ningseffekt eller för att öka modet att ta risker. Som framgår av kap. 7 finns inte heller något belägg för att anabola steroider har berus— ningseffekt vare sig på kort eller lång sikt. I utredningens nyckel- personsundersökning påtalades att det finns tecken på samband mellan kriminella grupper och anabola steroider. Bl.a. konstaterades
att polisen i ökande grad påträffar anabola steroider vid husrann- sakan under utredning av andra brott. Det bör dock noteras att det förhållandet att man påträffar anabola steroider vid husrannsakan hos någon inte nödvändigtvis innebär att denne missbrukar dessa medel eftersom sådant innehav kan vara avsett för försäljning till andra personer. Som framgår av avsnitt 4.5.2 kan man i dag kons- tatera att missbruk av dopingmedel förekommer bland kriminellt belastade personer men det går inte att därutöver dra några slutsatser om utbredningen i denna grupp. Även i övrigt är kunskaperna om missbruket och kriminalitet mycket knapphändiga. Sålunda vet man t.ex. inte i vad mån missbruket av dopingmedel kan leda in miss— brukaren på en kriminell bana.
Den grupp där störst risk för missbruk föreligger är enligt under- sökningarna de styrketränande. Även om motiven för att börja att styrketräna och för att börja använda anabola steroider skiljer sig åt mellan olika individer synes kroppsfixering av mer eller mindre styrka vara en gemensam nämnare. Bristande självkänsla och skev kroppsuppfattning påtalas relativt ofta i undersökningarna. Jämförel- ser har därvid gjorts med anorektiska beteenden.
Kroppsfixeringen verkar också vara en viktig faktor när det gäller eventuella psykiska förändringar som har följt av missbruket. Resultaten i undersökningarna tyder närmast på att de psykiska förändringarna i stor utsträckning kan förklaras som psykologiskt betingade av förändringarna i kroppen och missbrukarens uppfatt- ning om sin identitet. Att anmärka är att det anges i en amerikansk studie (Malone, 1995) att de flesta som använder anabola steroider kan avsluta sitt missbruk utan några större svårigheter.
Med undantag för Hellings intervjuundersökning "Steroider och starka män" tyder övriga undersökningar på att missbruket är mer vanligt i grupper av män som har låg utbildning och bland män som är arbetslösa. De socio-ekonomiska bakgrundsfaktorerna synes en- ligt dessa undersökningar likna dem som finns vid traditionellt narkotikamissbruk. Emellertid får det konstateras att dessa frågor inte varit föremål för djupare studier.
I samtliga undersökningar framkommer ett samband mellan er— farenheten av anabola steroider och erfarenheten av narkotika. I utredningens nyckelpersonsundersökning påtalas att narkotika an- vänds av vissa missbrukare av anabola steroider i syfte att höja träningsförmågan eller i avslappningssyfte. I övrigt ger inte under- sökningarna svar på frågan vari detta samband består. Med hänsyn till att de skolpojkar i CAN:s undersökningar som har erfarenhet av
anabola steroider även i större utsträckning konsumerar alkohol än de som inte har erfarenhet av anabola steroider kan det misstänkas att det, när det gäller de yngre missbrukarna, är fråga om pojkar som allmänt har större benägenhet att experimentera i olika avseenden, bl.a. med droger. Den amerikanska studie som genomfördes av Middleman m.fl. tyder också på att det i de yngre åldersgrupperna är fråga om pojkar som mera generellt har ett högriskbeteende.
..."-5.1.1... .wt'. ...1'.|.|s1.111.ä1at.t.1. ' Mull. w.; hill] ntffy'liti'ilfnlbrrlb'- ' '.tl'l ". .Inlil. ml't'g'ååiian'lg hånat-' Hälla:
" ni: numer? wants-wa
'. ... rumslig hett.-S 11.915" me' MiitEibP-iwt
. ppm.-.; "EET"?! i..lrrqifhlcrm | '.ä
'. '|_1|_'" ._-r.j". _n_|_-._' lqu .. .. . .! niga-J h_u,|1_'...'1j'_.'.'r'_t .Jm '.'..Fg'hilliiligli Elam-31.1": mln .IIIH'EHHTJI'J ki'lll itdfl in mln——
- '"-..'11';lig=f|-.' är er ligt hihi.—r- . ' malibu". ...' -it '.'-ir;— ML .- .'-_'-:k| steroider '.'.an Hip: in nu Tiirr "n' mrr eller mirrurr: _ 11' '.l 2' ijl' ' _| ' .1|| ('"—l'l ='- |_ . - .' 11.1-|.l-r.|l1;_=, '-'.|'- .i.l.||1.'.w—l— . ru .'|. . . 3.ng :Ll-L'lr'lf Tlf.-' .LL .c'lllur . _|. :|.._'.' '.1_"l_:i rl. |11L' '.'1'"1|-.L'| - 1.|. ap.l [1.1 ||'| |'.— ' | | ." |r—.q ;.un pepp '. 4.1 mmabndautnu uppl-u i. 1 kommer. i en mic-rfrgarcå'. --._. .. tänt.-iu anat-m:. src-roider .: = .-....'..1|g|11|.._ ' . . 1l- . mining "Steroider -..|| 1H'Il'. 'fu- -I*1 Pitti. rFi-uk ut. Lr m._| . ”_|-*. .:.a lamhtrlanll månsrim !. r J1-rl'nklor't'1'tm smac- en — - . liiwr vid t|1||1'1'.'.im_r-.-'11 . 'att? .:. nu de:—u It".-"nr
_ Piff; ":1 till).—nd mellan '.'!— HHI'IEICT..1V nrrrlm': åk.? I
. " -. '.l'jJ-nlg. ”'.' nm—imrtl-r-i— "'. .J' år?”-JF '-".rft-lai1hö|a ' -.' -'- ' "va”-.! er Inte 'undtr— .;i'LJ-ur: 'i! hem. Mud mi.
=, "I! ,witpk &in har1-i&||r|'|i'nh'.-| :n.
5. Idrottsrörelsens åtgärder mot doping
5 .1 Inledning
I kapitlet behandlas insatser mot doping inom den svenska idrotts- rörelsen. Sveriges Riksidrottsförbund (RF) är huvudorganisationen för idrottsföreningama i Sverige. Det är vanligen RF som avses när man talar om idrottsrörelsen. Det finns dock organisationer som inte är anslutna till RF, däribland Svenska Kroppskulturförbundet (f.d. Svenska Bodybuildingförbundet). Eftersom Svenska Kroppskultur- förbundet är av intresse i detta sammanhang redogörs för detta för- bund i avsnitt 5.3.
Det internationella arbetet mot doping inom idrotten behandlas i kap. 17.
5.2. Den svenska idrottsrörelsen
5.2.1. Idrottsrörelsens organisation
I RF finns drygt 2,5 miljoner enskilda idrottsutövare och verk- samheten omfattar såväl idrott på elitnivå som motionärer. RF består av ett flertal specialförbund, f.n. 63 stycken, som organiserar de olika idrottsgrenama och till vilka de enskilda föreningarna är anslutna. En närmare beskrivning av organisationens uppbyggnad ges i fig. 5.1.
RF:s uppgift är att främja, samordna och utveckla idrotten. Bland uppgifterna ingår bland annat att företräda idrottsrörelsen hos olika myndigheter och att fördela statsbidrag. RF skall också verkställa de riktlinjer och beslut som fattas av Riksidrottsmötet, den svenska idrottsrörelsens högsta beslutande organ. Riksidrottsmötet, som hålls varannat år, består av representanter från specialförbunden och från
de 22 distriktsförbunden (RF:s regionala organisationer). De beslut som fattas av Riksidrottsmötet är bindande för medlemsorganisatio- nema. Riksidrottsmötet utser också ledamöterna i Riksidrottstyrel- sen som är det verkställande organet med kansli i Idrottens hus i Farsta.
Figur 5.1 Sveriges Riksidrottsförbunds organisation
Sveriges Riksidrottsförbund
(RF) Distriktsförbund (DF)
Special- distriktsförbund (SDF)
Specialförbund (SF)
Föreningar
Medlemmar
5.2.2. RF:s antidopingarbete
Arbetet mot doping utgår från ett beslut riksidrottsmötet antog 1981 : "Allt bruk av dopingmedel är oacceptabelt. Inget idrottsresultat är så värdefullt att bruk av dopingmedel kan försvaras". Sedan 1977 finns fastslaget i RF:s stadgar att doping i samband med all idrottsutöv- ning är förbjudet.
Enligt stadgarna avses med doping dels bruk av medel, dels bruk av metoder som av Internationella Olympiska Kommittén (IOK), eller av internationella specialförbund därutöver, ansetts vara doping. Det innebär således att den lista över förbjudna medel och metoder som IOK utfärdar gäller för alla idrotter i Sverige (listans innehåll finns närmare beskrivet i avsnitt 2.2). Om något specialför- bund har ytterligare förbjudna medel gäller detta för den idrottsgren som organiseras under detta specialförbund. Den senaste listan från
IOK upprättades i januari 1996 och 1 ' att för svensk del gälla den 1 maj 1996.
Det övergripande ansvaret för arbetet mot doping åligger Riksidrottsstyrelsen. Riksidrottsstyrelsen tillsatte 1977 den s.k. Dopingkommissionen som har till uppgift att leda antidopingarbetet och att fungera som åklagare i bestraffningsärenden. Dopingkom- missionen består av såväl juridisk som medicinsk expertis och leda- möterna utses av Riksidrottsstyrelsen. På RF:s kansli finns även en antidopinggrupp som sköter det praktiska arbetet.
Arbetet mot doping är uppdelat i dels den juridiska och kontrolle- rande verksamheten (avsnitt 5.2.3), dels förebyggande verksamhet avseende utbildning, information och samverkan med andra organi- sationer och myndigheter (avsnitt 5.2.4).
Årligen omsätter RF drygt 6 miljoner kr i arbetet mot doping. Av beloppet hänför sig drygt 1,5 miljoner kr till kontrollverksamheten och 2,8 miljoner kr till analyser av dopingprover.
5.2.3. Kontroll och bestraffning
5.2.3.1 Den juridiska grunden för kontroll och bestraffning
RF har långtgående möjligheter till kontroll av idrottsutövare och beslut som medför ett betydande intrång i medlemmens idrottsut— övning. Det finns därför anledning att inledningsvis närmare redogöra för dejuridiska grunder på vilka RF stödjer sina åtgärder.
Grunden för idrottsrörelsens möjligheter att genomföra kontroller och bestraffa förseelser är att den enskilde idrottsutövaren genom sitt medlemskap accepterat att följa de stadgar som finns för idrottsrörelsen. Genom att gå in i en förening accepterar personen — under förutsättning att reglerna tillkommit på ett formellt riktigt sätt — de regler som föreningen har ställt upp för sin verksamhet.
De grundläggande dopingreglema finns i RF:s stadgar. Som redo- gjorts för i det inledande avsnittet består RF av ett flertal specialför- bund vilka i sin tur är uppbyggda av lokala föreningar. Såväl specialförbunden som de enskilda idrottsföreningarna har inskrivet i sina stadgar att förbundet respektive föreningen är bunden av RF:s stadgar. På så sätt blir också den enskilde föreningsmedlemmen bunden av föreskrifterna i RF:s stadgar.
5.2.3.2 Bestraffningsreglerna Dopingförseelse föreligger enligt RF:s stadgar då idrottsutövaren
— intagit förbjudet medel eller använt förbjuden metod eller — vägrat att medverka vid dopingkontroll eller — försökt dölja att han eller hon använt förbjudna medel eller metoder samt om idrottsutövaren på annat sätt försvårar doping- kontrollen.
En sträng undersökningsplikt åvilar idrottsutövaren som är skyldig att förvissa sig om vad för slags preparat han eller hon intar. S.k. misstagsdoping, dvs. då idrottsutövaren utan dopingavsikt använt t.ex. en förkylningsmedicin som innehåller något förbjudet medel, friar generellt inte idrottsutövaren från ansvar men kan ha betydelse vid bestämmandet av straffet. I vissa fall kan Dopingkommissionen ge dispens från förbudet att använda medicin som innehåller för- bjudna substanser och vid intag av sådana medel föreligger natur- ligtvis inte någon dopingförseelse.
Utöver idrottsutövaren själv kan även annan person som är verk— sam inom idrottsrörelsen göra sig skyldig till dopingförseelse om han hjälper idrottsutövaren att döpa sig eller om han förser denne med dopingmedel. I Sverige har det dock varit ytterst ovanligt med ärenden där det varit fråga om någon som varit idrottsutövaren behjälplig vid dopingen.
Enligt idrottsrörelsens praxis bestraffas dopingförseelse alltid med diskvalifikation. Diskvalifikation innebär att idrottsutövaren inte får delta i tävling eller uppvisning och inte heller utöva uppdrag inom idrottsrörelsen. Alla idrottsgrenar som är anslutna till RF omfattas av beslutet. Med andra ord kan en avstängd idrottsutövare inte heller tävla i någon annan idrottsgren.
I RF:s stadgar infördes 1993 en regel som ger specialförbunden möjlighet att bestämma att diskvalifikation även skall gälla träning. Enligt uppgift från RF har emellertid denna regel troligen inte fått genomslag ännu. I vart fall har den inte använts i samband med dopingförseelser.
Diskvalifikationens längd är enligt stadgarna högst två år. Två års diskvalifikation används vid "grov dopingförseelse" till vilken an- vändandet av anabola steroider och annan horrnondoping räknas. Likaså brukar diskvalifikationstiden bestämmas till två år vid förseelse i form av vägran att genomgå dopingkontroll och då det är
fråga om återfall i dopingförseelse. Vid "lättare" doping, som t.ex. bruk av efedrin, bestäms diskvalifikationen till mellan en och sex månader. De ovan nämnda fallen av "misstagsdoping" föranleder även de någon månads diskvalifikation.
Det skall här nämnas att RF tagit ställning mot livstids diskvalifikation, vilket förekommer i vissa internationella specialför- bund, eftersom detta anses vara inhumant och i strid med svensk rättstradition.
5.2.3.3 Allmänt om kontrollverksamheten
Inriktningen på kontrollverksamheten beslutas av Dopingkommis- sionen som bestämmer vilka idrotter som skall kontrolleras samt för- delningen mellan tävlings- och träningskontroller. Fördelning görs också inom respektive idrott mellan elit- och motionsidrottare. Huvudinriktningen är och har varit att främst nå de som är aktiva på elitnivå, dvs. sådana som kan tänkas döpa sig för att nå idrottslig framgång, medan kontroller av motionärer och av s.k. kosmetisk doping förekommit i begränsad omfattning. Även om RF försöker sprida kontrollerna mellan de olika idrottsgrenarna görs flest kon- troller inom de idrottsgrenar där dopingbenägenheten förväntas vara störst, som t.ex. hos Svenska Tyngdlyftningsförbundet. Över hälften av antalet kontroller görs under träning vilket har motiverats med att bruket av dopingmedel, i vart fall när det gäller anabola steroider, är effektivast under träningen.
Som tidigare nämnts omsätter RF drygt 1,5 miljoner kr om året för kontroller och 2,8 miljoner kr för analyser av dopingprover. Årligen tas ungefär 2 300 prover hos svenska idrottsutövare vilket skall jämföras med att det runt i världen totalt tas 100 000-120 000 prover om året. Provtagningsverksamheten har under de senaste åren med- fört omkring 30-50 bestraffningsärenden varje år. Till detta kommer drygt 10 s.k. utredningsärenden, dvs. ärenden som rör idrottsutövare som undandragit sig kontroll eller ärenden som uppkommit p.g.a. anmälningar utan föregående dopingkontroll.
Som framgår av tabell 5.1. uppgick andelen positiva prover till 4,3 procent 1984 men har därefter legat mellan 1-2,5 procent varje år. Antalet dopingfall har varit markant flest i Svenska Tyngdlyftnings- förbundet där andelen positiva prover har legat över fyra procent sedan 1991 medan Övriga idrottsförbund haft en nivå under en procent.
Den vanligaste formen av dopingförseelse är hormondoping vilken utgjort drygt 62 procent av 422 förseelser mellan 1981 och 1994. Även vägran att underkasta sig dopingkontroll har utgjort en större andel, drygt 24 procent.
Tabell 5.1 Andelen positiva analyser av urinprov tagna inom RF 1981—1994 (i procent)
5—
;_ || || || ill
1984 1986 1988 1990 1992 1994
Källa: RF:s antidopinggrupp
5.2.3.4 Dopingkontrollen och bestraffningsärendet
Det praktiska kontrollarbetet administreras av distriktsförbundens dopingkommitte'er utifrån de riktlinjer som uppställts av Doping- kommissionen. Omkring 200 personer arbetar ideellt som doping- kontrollanter. Kontrollpersonalen är utbildad av RF och varje kon- trollgrupp leds i regel av en sjukvårdsutbildad person som t.ex. läkare eller sjuksköterska.
Urvalet av kontrollpersoner sker huvudsakligen genom lottning; undantaget är större tävlingar då även medaljörerna brukar kon- trolleras. Lottad idrottsutövare delges en skriftlig kallelse till kon- trollen där tid och plats för kontroll finns angivet. Oftast äger kont- rollen rum direkt efter det att idrottsutövaren erhållit kallelsen.
Vid kontrollen skall idrottsutövaren avlämna ett urinprov under överinseende av en dopingkontrollant. Provet delas upp på två
flaskor, ett A-prov och ett B-prov. Skälet till denna uppdelning är att idrottsutövaren har möjlighet att begära att även B-provet analyseras om A-provet visar sig vara positivt.
Om A-provet visar sig vara negativt anses idrottsutövaren inte vara dopad. Vid ett positivt analyssvar meddelar den som är ansvarig för kontrollen detta till antidopingenheten på RF, som tillskriver idrotts- utövaren. Om denne inte begår ytterligare analys, eller om även B- provet visar sig vara positivt, anmäls idrottsutövaren av Doping- kommissionen till vederbörande specialförbund.
Dopingkommissionen fungerar som åklagare i bestrajftingsären- det. Dopingkommissionen gör en första prövning av huruvida skäl finns till anmälan, dvs. beaktar de formella kraven och eventuell dispens. Beslutet om bestraffning fattas emellertid av det specialför- bund idrottsutövaren tillhör. Specialförbundets beslut går att över- klaga av såväl den fällde som av Dopingkommissionen. Beslutet prövas då av Riksidrottsnämnden, RIN, som är idrottsrörelsens högsta dömande instans. RIst ledamöter, bland vilka lagfarna
domare ingår, utses av Riksidrottsmötet men är i övrigt fristående från RF.
5.2.4. Den förebyggande verksamheten
5.2.4.1 Information och utbildning
Sedan slutet av 1970-talet har idrottsrörelsen ägnat stor kraft åt in- formation och utbildning för att öka kunskaperna om dopingproble- met. RF:s roll har därvid främst varit att stimulera specialförbunden och distriktsförbunden till lokala insatser. RF följer aktivt utveck- lingen inom dopingområdet och initierar egna utvecklingsprojekt för att söka ny kunskap och upprätthåller genom Dopingkommissionen och antidopinggruppen på RF:s kansli en hög kompetens.
Ett nätverk av kontaktpersoner har byggts upp i special- och dist- riktsförbunden. För närvarande finns 500 sådana kontaktpersoner som aktivt följer dopingfrågan och för vidare information inom de egna leden. Under 1993/94 svarade nätverket för drygt 3 000 före- läsningar om doping. Större delen av dessa föreläsningar ägde rum utanför idrottsrörelsen, däribland på skolor och på arbetsplatser.
RF producerar också informations- och utbildningsmaterial. Bland annat har ett skolpaket tagits fram samt ett studiematerial om
doping, "Doping — Ett fall för dig", med litteratur och videofilm. Härutöver produceras även material inom special- och distrikts för- bunden. Så har t.ex. Stockholms idrottsförbund i samarbete med SISU (idrottsrörelsens studieförbund) givit ut boken "Doping — berör det oss".
Årligen genomför RF utbildning av dopingkontrollanter, infor- matörer och förbundsläkare. Konferenser arrangeras för ansvariga inom special- och distriktsförbunden. RF utbildar också specialför- bunden i handläggningen av bestraffningsärendena.
5.2.4.2 Samverkan nationellt och internationellt
RF deltar i den centrala samverkansgrupp som finns i Folkhälso- institutets regi (jfr. avsnitt 10.2.1). Härutöver finns på RF:s initiativ även regionala samverkansgrupper i vilka idrottsrörelsen, polis- myndigheter, åklagarmyndigheter och tullmyndigheter samverkar. RF har också verkat för att sprida information utanför idrottsrörelsen och var en aktiv kraft bakom tillkomsten av Dopingjouren på Huddinge sjukhus samt samarbetar med Folkhälsoinstitutet och CAN. I samarbete med Apoteksbolaget har den s.k. röda listan framställts vilken informerar om de läkemedel som är förbjudna enligt dopingreglema.
Internationellt samarbetar RF med och ger service till vissa nationella och internationella idrottsförbund i fråga om dopingkon- troller. RF medverkar även i övervakningsgruppen och arbetsgrup- pema för Europarådets konvention mot doping. För att bl.a. har- monisera dopingreglema och möjliggöra kontroller av varandras idrottsutövare har RF och de nordiska idrottsförbunden haft samverkansavtal sedan 1987. Det senaste avtalet trädde i kraft 1994 och har till syfte att stimulera till fortsatt internationell harmonise- ring och sprida principen om ömsesidiga kontroller av varandras utövare. Avtalet, "Nordic Anti-Doping Agreement", är öppet även för idrottsförbund utanför de nordiska länderna. De nordiska länderna ger även stöd till idrotten i de baltiska staterna, varvid RF har särskilt ansvar för Lettland. När det gäller dopingfrågan består denna hjälp av bl.a. utbildning och material men även dopingkon- troller har genomförts.
5.3. Svenska Kroppskulturförbundet
Svenska Kroppskulturförbundet (f.d. Svenska Bodybuildingför— bundet som försattes i konkurs i början av 1995) är ett från RF fristående förbund och organiserar kroppsbyggarföreningarna i Sverige. Enligt uppgift har förbundet 40 000 medlemmar och 214 föreningar över hela Sverige.
Svenska Kroppskulturförbundets stadgar överensstämmer i princip med de stadgar som gäller inom RF. Även i dessa stadgar finns ett uttryckligt förbud mot doping och en skyldighet för medlemmen att underkasta sig kontroll såväl vid tävling som vid träning. Sanktionen vid upptäckt doping är diskvalifikation i två år oavsett formen av doping. Enligt bestraffningsreglementet skall diskvalifikationen gälla all verksamhet inom bodybuilding. Beslut i bestraffningsären- de fattas av förbundsstyrelsen och kan överklagas hos en fristående disciplinnämnd.
Enligt förbundets regler skall kontroller äga rum vid tävlingar och vid träning. Svenska Bodybuildingförbundet hade tidigare ett avtal med RF enligt vilket RF:s kontrollpersonal hade i uppdrag att ge- nomföra kontrollerna. I och med konkursen förföll detta avtal men förhandlingar pågår i syfte att träffa ett nytt avtal med RF.
Mellan 1991 och 1994 genomfördes drygt 170 kontroller. Utfallet av provtagningarna låg mellan 15-20 procent positiva prover, således högre än utfallet vid kontrollerna i de till RF anslutna för- bunden.
Inom Svenska Kroppskulturförbundet anses dopingen vara ett pro- blem men de ekonomiska resurserna är otillräckliga för att aktivt be- kämpa problemet. Utöver kontrollverksamheten ingår utbildning i dopingfrågor som ett moment i de instruktörskurser som anordnas men i övrigt saknas medel för kampanjverksamhet.
"i?"
i' ' '1 '. lr"? T| m'a" ..f'f'fä'é'rt'ff'äiwfå. " ' ' .'11 mål lt'ril .JL'JCIFbL'I' .jipå vändan i. v _. 535 'ain'lj'r' "u' u'i "'i'nllll' u ”m |land: 'l'l' I&IWÖAI Lil' maj”!" | 'må'l'nml' i råd:-n EIA "run; uh- lurl ' WEW??? rasmus?) 11:||.1 lllulfl1fnllJälIiliiF2lrl
'|.L1|:|u1|imuqr|Egj Irwin, ' '#'F'iiä 11;.1.|g..,.,.|.'.'1.,.11'.'.3,.......' ” _L' "” ” ' iallålfåfu'l 131213 'Iir'. night.-"
så?" Halb'ijeåääglnw _sl'i' ”___ rutinhaqqotil'rgnauå
nanm "glam ||9 "ifl'monl'äel Ika mm uutisia ab bam 'n. namram wifi nrtgihlwplr _ru dao grriqc-b leur l:a.rdttil rgiiabwm
mattema
Whirl? MM i'm "'...'!" '.'."11—1' i".
mvh
ansåg ”'|' .”, , ,_ . ., "%%," %% gå"?" ' ..ai'iå' åmnirlfiååz ||| :|[ ! _ ? Myr mim-" "' i'll få... ari-'if tii'ieu
.. J; inre' If. !. .T fl bål-(%& ' ”$%?me &&th %?le
Ellis] '#??le ni li. [Ehmm
|- "III:-'I]
'1.'-.- -.,. . . "' _um "Il Öl""sb*|ll|]'lkt1'"")ll*f m: 1 .nmn'ma :'J- -' .'—l,- - - ,-.., .'.m. thuli. Agra-Ir ...|||'. ari-.pw Hmm- 11. - - |; _ .. ' |l :m- 1: jla nnmiuim lindarna [är 11 .rditlut
1: " Idi rim |. il'" Inkl—uk! emma. sar-vi.] RJ . Himla-.. "w,-u- i..; il-'1:.| ||. in... .nu uullm' dammar.-55:13 beam .-| | "|||-a' .' -,.' ..-l ill.-|:,- L-.- "maintain—:a StendapingI-nn- "II.—lå.- i | i'l' -_'|'I
6. Dopingmedel och fysiska effekter
Allmän bakgrund
I detta kapitel redovisas det aktuella kunskapsläget gällande medicinska effekter och bieffekter av en rad medel som används i bl.a. prestationshöjande syfte. För en mer utförlig redogörelse inkluderande referenser i löpande text samt referenslistor hänvisas till del B, bilaga nr 2. Begreppet dopingmedel används här i vid bemärkelse, dvs. de medel som omfattas av IOK:s lista. Utredning- ens arbete har fokuserats på de medel som bedömts ha störst relevans för uppdraget. Urvalet har gjorts med hänsyn till bland annat medlens användnings- och farlighetsgrad. Ett inledande och omfattande avsnitt avhandlar fysiska effekter och bieffekter av anabola androgena steroider (AAS). I andra avsnitt redogörs för s.k. peptidhormoner, däribland tillväxthormon och IGF-1, vilka även de används i syfte att öka muskelmassan, erytropoietin (EPO) som används för att förbättra blodvärdet och hCG som används för att frisätta kroppseget testosteron. I separata avsnitt beskrivs använd- ningsområdena och effekter/bieffekter av Clenbuterol (en astma- medicin i vissa länder; används av en del i muskeluppbyggande syfte), av betablockerare (hjärt- och blodtrycksmedicin), av efedrin (uppiggande och avsvällande medel som ingår i vissa "förkylnings- mediciner") och av diuretika (vätskedrivande). Samtliga nu nämnda klassificeras som läkemedel. Dessutom beskrivs effekter och even- tuella bieffekter av vissa kosttillskott, däribland kreatin, koffein, aminosyror, antioxidanter (bl.a vitamin A, C och E), ginseng och GHB.
Eftersom en redogörelse för de psykiska effekterna av AAS utgör en väsentlig del av utredningens uppdrag redovisas dessa i ett separat kapitel. Övriga medel har i mycket begränsad utsträckning psykiska effekter varför dessa redovisas inom ramen för detta kapitel.
l'EIr Mt uwinru [!"-EFF] ..l. !. .'ZL'UL". "_.lrizrguunl'll'in [l.-(brunna Jesu ] l-rnprh .'.rll' rr Damm llulvälrlln'rms fr. h. er rim-lam:- .sure .nu. rillloru lammull-limn- f—I-..-:z.:..-'.-.n.1-:1 f..”.rilrimlu l- II” till 1 l- ...'. 11121 s?:ggprudulu'm ru mia-=: |. ltt-Mil:: -..'l) till'-al. ut:-ändra.; '_h lläiludl'inEJ-Tgma - :- ,mtr. '1531 .it '. Sitter ..:tln. .” - -.:: liniiläml 'HECII nlnslhgl lcrmt't' 1 mb nu |: mm:; W! ut! £]:th manen nu;-I arm-:rilnnw Fu "'111'1 .'. ]""Cll”.1'5'.'!l]f._T1.L”l m. !ljl'l: kallast.-".:: .Eururmithrh'r. Pål minn" "lill h.!"hriull'qlllp-nmäor 11.11 till ökad Furuholm av de [tur. F... :..-le tänkt.-_| dinappen, ] A.L..f. w! m.m mtlmmlmllgflr mein uterum.-9.1 l ÄlthCumm'uml _11 datum:/dela Ihr ”gun.—”mim nu till hjun- neMirLärkdumif ':'il.T'l ("mt I". _
Förtitt stubb! : all.:ltlllu- _ lfl rio-11 mynta-ll! uttydas! Farliga sju- radikal: hur any-.cn L' ti 14: .l. '. s..-isa: 1"_ c 1: lip. .:".1 ,Jwg't .n innuti :tlrll lunar. .?...'11_".J|I.'TI'|ITl-'L""' yrar. DJs?-E_n Effum'r'rl .Cnll'l en Hyttan " unnmar '.'n *.;uurv ]Pl lvl? mdile'. Exempel på alliqtlaanter är fu-r.1'=-l-l:-r.1u|1.:'l.'nunt- lr , . l-lrmin I." l'J-l I: En ful!. Genom att blau-1.31. E" Lr": H P. I" -H. m'a-dci; frln fj'l'b' '1'1lll1 llema mkt..-:l, hmmm Ll:_'.lf'_1'.;l -..i'_ .li- 411 D— .'l..l..r1.t [:i- 'PDt'i
51!an tid.-' NIJIJIIIT nu; '-_1'_ mllicrl E] Helium—_l och Miltal nu rum ldr-ultram natur.—JH! ": '] ciel-Imi! lut-Len Inurl illum.- Det l.r1-41nl'l','._l1.'1.d.: 'I'Flnl'n ...hil'iun'nl lir-mm ..-1.'.h bland dem f_n. lugnar '.!]; lll !.ml'r pul-ri. ("ul al.—lur ? '..1. r..' :1.1d...— bland kvinnj'm
6.1. Anabola androgena steroider (AAS)
6.1.1. Inledning
Begreppet anabola androgena steroider (AAS) inkluderar hormonet testosteron och syntetiskt framställda kemiska föreningar härledda ur detta. Testosteron har bl.a. förmanligande (androgena) och väv- nadsuppbyggande (anabola) effekter. Vid framställningen av syn- tetiska anabola androgena steroider har man försökt att så långt som möjligt renodla den anabola effekten. Det är dock inte möjligt att helt undvika de androgena effekterna. Med AAS avses, om inte annat anges, syntetiska anabola steroider, testosteron och 5-alfa- dihydrotestosteron (DHT).
Testosteron och DHT är de två viktigaste fysiologiska androgener- na. De spelar en väsentlig roll i utvecklingen och underhållet av de normala manliga reproduktiva funktionerna. Dessa ämnen är hor- moner, dvs. de produceras i ett organ, transporteras i blodbanan och utövar sin verkan annorstädes. De ingår i en grupp av hormoner som kallas steroidhormoner bland vilka även märks östrogen, progeste- ron, D-vitamin och cortisol. Gemensamt för dessa är utseendet av den centrala delen av molekylen, som består av fyra kolringar. Skillnader i molekylens utskott ger de olika hormonerna i denna grupp olika funktioner.
Testosteron produceras hos mannen i testiklarna under inverkan av ett hormon som produceras i det undre hjärnbihanget som i sin tur står under kontroll av högre centra i hjärnan. Den egna produktionen av testosteron anses hos män vara ca 50-70 mg/v (från testiklarna) och hos kvinnor ca en tiondel av detta (främst från binjurama).
Det finns receptorer, belägna i cellernas kärnor, i de flesta av kroppens vävnader. Till dessa receptorer kan androgener som tes- tosteron och syntetiskt framställda AAS bindas. Därför kan dessa medel teoretiskt sett påverka de flesta organ i kroppen, däribland fettvävnad, nervvävnad och hjärtmuskelvävnad. I könsorgan, mus- kelvävnad och i en del områden i hjärnan verkar testosteron direkt. I andra vävnader (i bl.a. prostata och hårsäckar) kan testosteron dessutom omvandlas till dihydrotestosteron (DHT) eller till östrogen (i fettvävnad och i en del hjärnområden).
I elektroniska databaser, symposierapporter, vetenskapliga tid- skrifter och böcker har bland många tusen artiklar om syntetiska AAS, androgener och testosteron ett antal valts ut som bedömts vara
av intresse för utredningen. Främst har sådana artiklar valts ut där bieffekter av AAS studerats på friska individer som antingen själva missbrukat AAS eller som deltagit i kontrollerade studier. Även fallrapporter har inkluderats. Dessutom har korrespondens och direkta möten med experter inom och utom landet använts som underlag för att få en mer komplett och aktuell bild.
Det bör observereras att, liksom för de flesta läkemedel, det inte finns några kontrollerade långtidsstudier av effekter och bieffekter av AAS-missbruk i höga doser. Det finns dock längre tids uppfölj- ningar av patienter som medicinerats med relativt låga doser.
6.1.2. Medicinsk användning Indikationer
AAS används i relativt liten, men dock väsentlig, utsträckning inom sjukvården. Endast en anabol steroid, Deca-Durabol (nandrolon) och fyra testosteronpreparat är registrerade i Sverige. Indikationerna för Deca—Durabol anges vara benskörhet och blodbrist vid njursjukdom. Indikationerna för de olika testosteronpreparaten är att stimulera könsmognad hos unga män med testosteronbrist och vid behandling av vissa former av bröstcancer hos kvinnor. Sedan flera decennier används testosteron även för transsexuella kvinnor i syfte att förmanliga kroppen. Under senare år har testosteronpreparat använts i ökande utsträckning i studier där man undersökt deras möjliga användning som p-medel för män men även i studier där man önskat substituera brist hos äldre män. AAS har även använts vid andra typer av blodbrist och vid behandling av depressioner.
Interaktion med andra medel
Enligt FASS anges AAS kunna interagera med, dvs. påverka eller påverkas av, bl.a. vissa immunhämmande läkemedel och läkemedel mot epilepsi.
Det har emellanåt hävdats att missbruk av AAS tillsammans med alkohol hos en del personer ger en avsevärt större effekt på bl.a. psyket, med aggression och våldsamt beteende som följd. Det saknas i princip helt studier på detta område. I övrigt är kunskapen mycket bristfällig vad gäller AAS eventuella interaktioner med andra dopingmedel, läkemedel och olika kosttillskott.
6.1.3. AAS som dopingmedel
Ejekter
Tillsammans med en riktig kost och intensiv träning kan utifrån tillförda AAS öka kroppsvikt, muskelmassa och muskelstyrka. Detta tror man kan ske genom bl.a. motverkan av den nedbrytande effekten av vissa stresshormoner och genom direkt stimulering av proteinsyntes samt till viss del genom ökning av vätskeinnehållet i kroppen. En indirekt påverkan via tillväxthormon kan eventuellt bidra till den ökade vävnadsuppbyggnaden. Vilka skillnader som föreligger mellan träning under optimala förhållanden (kost, vila m.m.) utan AAS och träning kombinerat med AAS-intag är inte särskilt väl studerat. Vissa AAS ombildas till en del till östrogen. Betydelsen av detta för önskade effekter och oönskade bieffekter är oklar. Under AAS-missbruk hos kroppsbyggare kan lika höga östrogennivåer som hos kvinnor uppnås.
I en väl utförd studie publicerad 1996 i en ansedd vetenskaplig tidskrift visades att tillförsel av testosteron under tio veckor ökade muskelmassa och muskelstyrka mer än om placebo gavs. Skillnaden mellan testosteron och placebo var större om samtidig styrketräning utfördes. I den s.k. "underground"-litteratur som många AAS-miss- brukare läser är författarna övertygade om att AAS har enorma ef- fekter. I telefonsamtal med Dopingjouren vid Huddinge sjukhus och i de intervjuer som bl.a. Stig Helling (se hans rapport "Steroider och starka män") genomfört är dessa enskilda AAS-missbrukare över- tygade om medlens påtagliga effekter på kroppsvikt och mus- kelmassa. Det finns opublicerade undersökningar där det indikerats att 100 procent av AAS-missbrukarna ansåg att de ökade sin muskelmassa och 96 procent att de ökade sin muskelstyrka med AAS. Ett ytterligare stöd för att AAS har prestationshöjande effekter är de försämrade resultaten bland världseliten i vissa friidrottsgrenar sedan dopingtester infördes.
Tillförselvägar
AAS tillförs främst som tabletter (oralt) och i injektionsform (främst intramuskulärt). Eftersom testosteron bryts ned i levern är de flesta AAS modifierade. De som injiceras blandas i olja för att fördröja fri- sättningen från injektionsområdet och på så sätt förlänga tiden i kroppen till veckor/månader. På senare tid har andra administra-
tionssätt tillkommit såsom tillförsel genom plåster, genom nässpray och genom tabletter lagda under tungan (sublingualt).
T illförselmönster
Bland kroppsbyggare intas AAS vanligen i "cykler" eller "kurer", vars längd vanligen är mellan 6 och 12 veckor, ibland mer. Ofta intar missbrukarna mer än en typ av AAS-preparat samtidigt ("stacking"). I syfte att minska toleransutvecklingen och således bibehålla effekten använder sig många av komplicerade in— och utsättningsscheman i vilka de olika AAS intas under kortare perioder. Ett ytterligare mönster som ofta beskrivs är "pyramid- mönster", i vilket användaren börjar med en låg dos, ökar denna successivt till en max-dos efter halva kuren för att sedan trappa ned dosen. Dessutom används ibland stimulantia, smärtstillande medel, diuretika, kosttillskott och en rad läkemedel för att minska vanliga bieffekter. Det är inte vetenskapligt undersökt vilka effekter och bieffekter olika mönster i tillförseln har.
Dosering
Eftersom missbruket av AAS inte sker öppet är alla angivelser av doseringar mycket osäkra. Det har angivits att en del uthållighets- idrottare använt ca 7 mg/dag (motsvarar ungefär den kroppsegna produktionen) och sprinters 15-20 mg/dag. Styrkeidrottare kan an- vända mer än tio gånger den egna dagsproduktionen, dvs. 70 till flera 100-tal mg/dag under korta perioder. Kvinnor anses använda lägre doser än män; det finns dock inofficiella uppgifter rörande det forna DDR som indikerar att kvinnliga elitidrottare använde lika höga eller högre doser än männen. Det skall påpekas att alla dessa dosangivelser endast är indikativa. Variationerna är mycket stora, beroende dels på vilket preparat som används, dels på det individuel- la syftet.
Högsta använda kliniska dos av Deca-Durabol (nandrolondekanoat) anges vara ca 30 mg/dag (FASS 1996). I p-medelsstudier används vanligen 15-45 mg/dag (100-300 mg/vecka). I syfte att förrnanliga transsexuella kvinnor har givits 200-250 mg/var 14:e dag intramus— kulärt och avsevärt högre dagliga doser oralt.
Dos-ejektsamband
Det är vanskligt att göra direkta dosjämförelser mellan olika AAS. De skiljer sig åt rent kemiskt, har olika balans mellan anabol och androgen verkan och tillförs kroppen på olika sätt. De AAS som intas i tablettform omsätts hastigare och är därför mer kortverkande. De passerar dessutom levern, som både påverkas av och påverkar dem kemiskt. De som injiceras har olika frisättningsmönster från injektionsstället, vanligtvis relativt långsamt och är därför mer långverkande. Tillförsel genom plåster, nässpray eller tablett under tungan ger ett relativt snabbt upptag till blodet utan att passera och metaboliseras (omsättas, omvandlas) i levern. Trots dessa uppenba- ra fundamentala skillnader görs emellanåt tämligen okritiska jämförelser av dags- och veckodoser.
Sambandet mellan dos och effekt har behandlats i ett fåtal veten- skapliga artiklar. Ur dessa kan dras slutsatserna att injektion av 15- 30 mg/dag av ett testosteronpreparat påverkar vissa hormoner mätbart, minskar spermiemängden, påverkar blodfetterna och ger acne. Vidare ger 40 mg/dag under flera månader en påtaglig vikt- ökning. En del forskare anser att de psykiska effekterna är dosbe— roende på så sätt att vid dagsintag understigande 40—50 mg är psykiska bieffekter ytterst ovanliga och vid dagsintag överstigande 150 mg blir de avsevärt vanligare och allvarligare. Vidare anses att en del individer sannolikt är känsligare för AAS än andra.
Det bör dock tilläggas att det för närvarande, liksom för de flesta läkemedel i övrigt, saknas publicerade prospektiva systematiska dos- effektstudier av bieffekter av olika AAS.
6.1.4. Allmänt om fysiska effekter av AAS
I många sammanhang görs listor/förteckningar över medicinska bieffekter av AAS. Inte sällan blandas då väl kända bieffekter med sådana där ett samband inte kunnat säkerställas. För att infor— mations- och utbildningsinsatser skall vara trovärdiga är det viktigt att skilja dessa åt.
Det finns ett stort antal fallrapporter i vilka man kopplat ihop medicinskt bruk eller missbruk av AAS med olika bieffekter. Det finns dock inte särskilt många kontrollerade studier av detta.
Man har i en del studier undersökt hur AAS fungerar som preven- tivmedel för män. I en del av dessa kliniska studier har man även
följt utvecklingen av bieffekter. Det är dock viktigt att komma ihåg att doseringen är avsevärt lägre och doseringsmönstret väsentligt annorlunda i kliniska sammanhang jämfört med dem hos AAS- missbrukare. Som nämnts ovan använder sig AAS-missbrukare sannolikt ofta av flera preparat samtidigt och/eller i komplicerade cykler. Dessutom används ofta en rad andra läkemedel och kosttill- skott i mycket höga doser, t.ex. proteiner, aminosyror, vitaminer och mineraler. Allt detta försvårar bedömningen av AAS-medlens farlighet hos dessa individer.
Av etiska skäl har det varit mycket svårt att studera effekter av dessa medel. Kunskapen om medlens effekter varierar från ämne till ämne. De allra högsta doseringama har inte alls studerats. I princip saknas helt kontrollerade långtidsstudier av AAS effekter och bieffekter.
Verkningsmekanismer
De cellulära mekanismer som förmedlar AAS-medlens verkningar är endast till viss del kända. Man vet att de till stor del utövar sin verkan genom att direkt påverka bildningen av proteiner via cellkärnan. Däremot vet man mindre om eventuella direkta, snab- bare effekter via cellernas yta och de effekter som olika nedbryt- ningsprodukter, däribland östrogen, leder till. Bland annat kan det finnas stora skillnader mellan de AAS som intas i tablettform och de som injiceras samt mellan de som till viss del konverteras till östrogen och de som inte gör detta.
Fysiska biefekter
Det finns ett flertal områden där kunskapen är ofullständig gällande eventuella fysiska bieffekter av AAS. Bland dessa märks prostata- påverkan, infertilitet, hjärt- och kärlsjukdom och levertumörer. Dessutom är de speciella riskerna för kvinnor och deras eventuella foster väsentliga områden men i stort outforskade. När AAS givits i lågdos till friska personer under längre tid (manliga p-medelstudier och i behandlingen av kvinnor inför könsbyte) har man hittills inte i särskilt stor omfattning systematiskt kartlagt eventuella bieffekter. Vidare är kunskapen bristfällig om AAS speciella effekter på barn och växande ungdomar. Det bör påpekas att det på grund av kunskapsbrist kan dröja många år innan läkarkåren börjar uppmärk-
samma eventuella bieffekter hos dem som missbrukat AAS. En parallell kan eventuellt dras till de bieffekter av högdos p-piller för kvinnor (innehållandes bl.a. östrogen och progesteron, könshormo- ner med steroidstruktur) som började att uppmärksammas många år efter introduktionen av dessa. Bland annat visade sig användning av dessa medel kunna ge leda till påverkan på blodlevringssystemet samt en ovanlig form av blodfyllda leverblåsor.
6.1.5. Kosmetiska effekter
Kroppsbehåring
Man antar att AAS accelererar utvecklingen av flintskallighet hos individer med ärftlig benägenhet. I p-medelsstudier, i vilka lägre doser används än för dopingändamål, har antingen inga effekter på behåring rapporterats eller har endast smärre ökningar i behåring på bröst, rygg eller nedre delen av buken rapporterats hos en del patienter.
Påverkan på huden — acne och bristningar
Acne är till stor del beroende av manliga könshormoner och har entydigt visat sig öka markant i både p-medelsstudier och hos kroppsbyggande AAS-missbrukare. Hudens innehåll av kolesterol, talgkörtlar och vissa bakterier ökar påtagligt efter en periods AAS- missbruk. Jämfört med vanlig acne anses AAS-framkallad acne vara mer aggressiv, emellanåt inflammatorisk/infektiös och då mycket smärtsam. När muskler sväller vid träning kombinerat med AAS- intag kan överliggande hud brista med ärrbildningar (striae, hud- strimmor) som följd.
Gynekomasti
Gynekomasti (kvinnlig bröstkörteltillväxt hos män), ibland förenat med påtaglig smärta, är en välkänd bieffekt av AAS—missbruk. Gynekomasti framkallad av AAS i högdos anses vara irreversibel, dvs. den återgår inte då man slutar att tillföra medlen. Därför kan kirurgiska åtgärder bli aktuella. Vävnadsinnehållet i den förstorade bröstkörteln anses vara annorlunda hos AAS-missbrukare med en
avsevärt större mängd körtelvävnad jämfört med en stor andel fettvävnad som annars är vanlig. Detta gör att konventionell kirurgi med avsevärt större risk för blödningskomplikationer används i stället för den mer skonsamma fettsugningsmetoden.
Testikelstorlek
Testosteronproduktionen i testiklarna minskar därför att utifrån tillfört AAS hämmar bildningen av ett annat hormon. Testiklarna minskar påtagligt i storlek som en följd av detta. Hämningen av hormonproduktionen kan kvarstå en längre tid.
6.1.6. Infertilitet
Det är klart visat i p-medelsstudier att AAS i doser lägre än de som AAS-missbrukare använder minskar spermieproduktionen. Hos kropps- byggare sjunker sperrniemängden från normala värden till noll efter en tids AAS-missbruk. AAS som intas i tablettform anses ha mindre uttalad effekt på fertiliteten än injicerat testosteron i olika former. Det anses allmänt att den AAS-framkallade infertiliteten är reversi— bel och att normal spermiefunktion återkommer inom månader-ett år. Dock finns fall muntligen rapporterade av irreversibel infertilitet.
6.1.7. Prostata
Trots att det finns en välkänd mekanism för AAS-stimulerad för- storing av prostata, kan man sammanfattningsvis säga att det för närvarande inte finns tillräcklig dokumentation för några slutsatser kring långtidseffektema på prostatakörteln av högdos AAS.
6.1.8. Infektioner
Risken för infektion är inte relaterad direkt till AAS utan till adminstrationssättet. De personer som injicerat AAS riskerar att få infektioner av orena sprutor. Bakterier, virus eller andra mikroorga- nismer kan följa in med nålen och ge varbölder i muskel och hud samt exempelvis HIV. Varböldema kan ge avsevärda komplika-
tioner med omfattande behov av antibiotika och kirurgiska åtgärder och potentiellt vara livshotande. HIV-infektion kan så småningom utvecklas till AIDS och är dödlig.
6.1.9. Hjärta och kärl
Trots ett ökande antal fallrapporter av bl.a. akut hjärtinfarkt och i vissa fall plötslig hjärtdöd hos AAS-missbrukande kroppsbyggare kan man inte med nu tillgängliga kunskaper dra den generella slutsatsen att AAS-användning ökar förekomsten av betydande och bestående störningar i hjärtat, blodkärlen eller i blodet.
Mekanismer
Fyra olika hypotetiska huvudmodeller har föreslagits för hur eventuella hjärt- och kärlskador skulle kunna uppkomma vid AAS— missbruk: 1. påskyndande av åderförkalkningsprocessen bl.a. via förändringar i blodfettskompositionen, 2. påverkan på blodplätts- klibbighet och på blodlevringsfaktorer, 3. direkt påverkan av AAS på kärlens sammandragningsbenägenhet och 4. direkt skada på hjärtmuskelcellerna. Det bör påpekas att ingen av hypoteserna kan vare sig avfärdas eller bekräftas med den kunskap som i dag finns om detta problem. Dessutom är kunskapen bristfällig om sambandet mellan extrem hårdträning, särskilt styrketräning, och hjärt- och kärlsjukdom.
Hypertension Öörhöjt blodtryck)
Det finns mycket litet stöd i litteraturen för att AAS skulle ge förhöjt blodtryck. Även om det finns underliggande teoretiska orsaksmeka- nismer (förändrade blodfetter m.m.) som skulle kunna förklara en förhöjning av blodtrycket hos en del särskilt känsliga individer är detta samband inte klart påvisat.
Blodfetter
En sänkning av HDL-kolesterol anses vara en väsentlig riskfaktor för utvecklande av hjärt- och kärlsjukdom. En av de mest kända bieffekterna av AAS-missbruk är en markant sänkning av HDL-
kolesterolet (det " goda" kolesterolet) både hos män och hos kvinnor. Påpekas bör att inte alla AAS ger samma uttalade effekt och att sänkningen av HDL-kolesterol normaliseras inom veckor/månader efter det att intaget avslutats. Om dessa fettrubbningar har samma effekt som hos andra människor, finns en påtaglig risk för utveck- lande av hjärt- och kärlsjukdom vid längre tids missbruk.
Hjärtat
Det finns en rad fallexempel där unga AAS-missbrukare drabbats av akut hjärtinfarkt och överlevt men även fall av plötslig hjärtdöd. Riskfaktorprofilen hos de drabbade är vanligtvis ofullständigt redovisad. Förekomsten av hjärtinfarkt hos unga män (25-30 år) i den allmänna populationen är mycket låg, men inte obefintlig. Varje år inträffar cirka 6 hjärtinfarkter/100 000 män i denna ålderskategori. Det är därför omöjligt att på grundval av de fåtaliga rapporterna om akuta hjärtsjukdomsfall förknippade med AAS-missbruk dra slut- satsen att dessa inte är en del av dem som förväntas att drabbas.
Hård styrketräning och tyngdlyftsträning leder i sig till ökad hjärt- muskelvikt. Resultaten från de fåtaliga vetenskapliga studier i vilka effekterna av AAS på hjärtstorlek har undersökts är motsägesefulla. Därför kan ingen definitiv slutsats dras gällande risken för uppkomst av sjukligt förstorat hjärta, i bland kallat "oxhjärta".
Blodproppar
Det har diskuterats om risken för att utveckla blodpropp är högre hos AAS-missbrukare. Det finns f.n. inte tillräckligt med vetenskapliga studier som kan svara på om risken för blodproppsbildning skulle vara förhöjd på ett likartat sätt som hos kvinnor vilka använder högdos p-piller.
6.1.10. Lever
Levern har många uppgifter i ämnesomsättningen. Bland dessa märks näringsupptagning, avgiftning, bildning av gallvätska och nedbrytning av steroidhormoner, däribland AAS. Maten som vi äter upptas från tarmen till blodet som sedan passerar levern. Detta innebär att de allra flesta ämnen som upptas utsätts för leverns
"granskning" och en stor del av ämnena genomgår kemiska föränd- ringar (s.k. första passageeffekt). AAS som intas i tablettform pas- serar levern till 100 procent och utsätts då för kemiska modifika- tioner och kan även utöva effekt på leverns funktioner. De AAS som injiceras i t.ex. muskulatur passerar i avsevärt lägre utsträckning levern, vilket innebär att de påverkar levern mindre och i sin tur påverkas mindre av levern.
Gallgångsförtra'ngning (kolestas) och gulsot (ikterus)
Gallgångarna leder gallvätskan från levern till tunntarmen. Gallväts- kans uppgift är bl.a. att lösa och finfördela fett i maten och att bära med sig olika nedbrytningsprodukter, bl.a. en restprodukt, bilirubin, från nedbrytningen av röda blodkroppar. Om detta ämne inte kan lämna kroppen med gallvätskan kommer det att ansamlas och färga vävnaderna, bl.a. hud och ögonvitor, gula (gulsot eller ikterus).
Gallgångsförträngning och gulsot på grund av AAS beskrevs första gången för ett halvt sekel sedan. Sedan dess har ett stort antal liknande fall rapporterats. Även bland kroppsbyggare finns gall- gångsförträngning och gulsot rapporterat i samband med AAS- missbruk.
BlodÅ/llda levercystor (peliosis hepatis, leverpelios)
På 1950—talet sattes för första gången blodfyllda cystor (blåsor) i levern i samband med AAS-behandling. Sedan dess har ett stort antal fall rapporterats, främst bland patienter som behandlats med vissa AAS. Det tycks inte vara lika vanligt hos friska personer som av någon anledning använder AAS. Det första fallet av denna typ av leverförändringar hos kroppsbyggare rapporterades nyligen. Där beskrivs leverpelios hos en 27-årig man som använt AAS under åtta år. Denne patient drabbades av en akut blödning som krävde stora blodtransfusioner. Hans lever återfick i efterförloppet normalt utseende och normala funktionsvärden. Det bör påpekas att leverpe— lios förekommer ytterst sällan utan samtidig allvarlig underliggande sjukdom (njurtransplanterade och HIV-infekterade patienter) eller vid användande av olika steroidhormoner.
Prognosen för patienter med leverpelios beror till största delen på vilken sjukdom som dessa leverförändringar är associerad med i det enskilda fallet. Den största risken med detta tillstånd tycks, som vid
det ovan beskrivna kroppsbyggarfallet, vara bristning med inre blödning som följd.
Levertumörer
Att AAS-medicinering leder till ökad risk för godartade, men inte helt ofarliga, levertumörer är väl klarlagt. Eventuellt beror den stora blödningsbenägenheten i AAS-framkallade tumörer på minskad blodlevringsfönnåga och/eller kärlmissbildningar orsakade av AAS.
Det finns inga vetenskapliga bevis vare sig för eller emot att levercancer, som har en mycket dålig prognos med kort överlev- nadstid, skulle vara vanlig hos dem som använder AAS. Däremot kan, som ovan nämnts, sannolikt godartade tumörer i levern framkallas av AAS, med en associerad förhöjd risk för bristningar och blödningar, vilka i sig kan vara dödliga.
6.1.11. Specifika effekter hos kvinnor
Det finns mycket få studier av effekter och bieffekter av AAS hos kvinnor. I en studie kom flera av de kvinnliga AAS-missbrukare som injicerade testosteron upp i blodkoncentrationer av testosteron som uppgick till 20-80 gånger den genomsnittliga för kvinnor. Ett flertal av dem hade högre koncentrationer än vad som är normalt för män. En mörkare, mer manlig röst är en känd bieffekt av AAS- missbruk hos kvinnor. Av de tio kvinnor som deltog i denna studie angav alla att rösten blivit mörkare, nio att deras ansiktsbehåring ökat, åtta att deras aggressivitet ökat och att clitoris förstorats, sju att menstruationema hade minskat eller helt slutat, sex att sexualdriften ökat och fem kvinnor angav att brösten blivit mindre, att de fått mer acne och mer kroppsbehåring. Alla dessa bieffekter angavs inte upplevas som negativa. Kvinnor som missbrukar AAS har, liksom män, visats få lägre koncentration av HDL—kolesterol (det "goda" kolesterolet). Betydelsen av dessa förändringar på sikt kan inte i dag bedömas.
Man kan i dag inte bedöma effekten av dessa kraftigt förhöjda blodkoncentrationer av AAS på foster. Risken för påverkan torde vara störst för kvinnliga foster. Det finns flera fallrapporter från bl.a 50-talet där gravida kvinnor medicinskt ordinerats testosteron. Det skall anmärkas att tillförseln ägde rum i ett så tidigt skede av
graviditeten att denna ännu inte var känd. I en del av dessa fall föddes flickorna med yttre könsorgan liknande pojkars.
6. 1 . 12 Sammanfattande kommentarer
Utifrån tillförda AAS kan öka kroppsvikt, muskelmassa och mus- kelstyrka. Skillnaden är särskilt påtaglig om samtidig styrketräning utföres.
I den medicinska litteraturen finns ett växande antal fallrapporter om bieffekter av AAS-missbruk hos främst kroppsbyggare. Det finns ett fåtal studier där man på ett kontrollerat sätt studerat bi- effekterna av AAS, vanligen under kort tid. Det finns inte någon kontrollerad studie där man följt friska personer längre än 12 månader. I dessa fall har relativt låga AAS-doser givits. Studier av AAS—missbrukande kroppsbyggare har sällan omfattat mer än några månader, vanligtvis en kortare period än så. I studier av patienter har avsevärt längre uppföljning skett.
Många av de studier som genomförts tillåter inte att slutsatser dras vare sig för eller emot en viss bieffekt. Detta främst på grund av brister i studieuppläggning som till viss del kan bero på de etiska och praktiska problem som föreligger kring studier av AAS- missbruk. Det föreligger vidare stora skillnader i intagsmönster, tillförselvägar, doser, typ av AAS och sätt att kombinera olika AAS mellan olika missbrukare, vilket ytterligare minskar möjligheterna att dra generella slutsatser. Dessutom använder sig många missbru- kare av andra dopingmedel och kosttillskott med okända effekter och ibland även av narkotika, vilket försvårar tolkning av bieffekter.
Beträffande fysiska bieffekter kan sammanfattningsvis konstateras
att det utöver fallrapporter finns kontrollerade, systematiska studier vilka starkt stödjer att AAS-missbruk ofta ger: — övergående blodfettsrubbningar — övergående infertilitet och testikelförtvining — acne och bestående hudbristningar hos en del kan ge: — vissa leversjukdomar — bestående gynekomasti — prostataförstoring
att det finns publicerade fallrapporter men inga kontrollerade, systematiska studier som sätter AAS-missbruk hos friska personer i samband med bl.a.: — högt blodtryck — hjärtinfarkt och hjärtförstoring — blodproppar och blödningar — levercancer
Det är svårt att dra långtgående slutsatser på grundval av ett mindre antal fallrapporter. Detta med tanke på att dessa sjukdomar/tillstånd förekommer i varierande omfattning och att ett visst antal människor ändå kan förväntas att drabbas. Därför måste antalet fallrapporter ställas i relation till den normala förekomsten av sjukdomen/till- ståndet samt AAS-missbrukets förmodade omfattning i den aktuella populationen.
att utöver det som ovan nämnts leder AAS-missbruk hos kvinnor ofta till: — bestående förrnörkning av rösten — ökad kroppsbehåring — bestående clitorisförstoring
att detär klart att orena sprutor kan sprida infektioner (varbölder, hepatit och HIV m.m.).
att om de dokumenterade korttidsbieffekterna beskrivna ovan leder till samma långtidseffekter som annars, kan risken på lång sikt (decennier) bland AAS-missbrukare öka för: — åderförkalkning med åtföljande negativa följder, bl.a. hjärtpåverkan — påverkan på fertiliteten
att för närvarande kan ingen välgrundad bedömning göras gällande risken för utvecklande av cancer
Sammanfattningsvis är det, trots att många bieffekter i dag framstår som lindriga och av övergående karaktär, ytterst vanskligt att på basis av nuvarande kunskaper dra några slutsatser av de olika bi- effektemas omfattning och medicinska betydelse på längre sikt. AAS-missbruket var främst en idrottsrelaterad företeelse av san- nolikt relativt begränsad omfattning för 15-20 år sedan. Det stora
antalet missbrukare har troligen tillkommit på senare år. Dessutom finns det de som hävdar att doserna var lägre och antal preparat färre förr. Det är därför inte osannolikt att allvarliga medicinska bieffekter börjar uppträda i större omfattning först om ytterligare något decennium, liknande det scenario som kunnat iakttas med de första p-pillrens bieffekter. Att bevis saknas för en viss bieffekt är inte heller i sig något bevis för att bieffekten saknas.
6.2. Tillväxthormon
6.2.1. Inledning
Tillväxthormon, även benämnt somatotropin, human growth hor- mone (hGH) eller growth hormone (GH) är ett peptid- (protein-) hormon. Det skiljer sig från steroidhormoner till utseende och funktionssätt.
Tillväxthormon bildas i hypofysen (det undre hjärnbihanget) under inverkan av högre centra i hjärnan. En ökad frisättning sker i situationer av fysisk stress, särskilt vid fasta/svält men även under arbete, syrebrist, feber och stora skador. Insöndringen är som störst under pubertetsåren och avtar successivt under vuxenlivet. Vissa ämnen anses, när de tillförs kroppen under särskilda betingelser, kunna öka frisättningen av tillväxthormon, däribland aminosyran arginin och signalsubstansliknande ämnen såsom L-dopa och GHB (gammahydroxybutyrat).
6.2.2. Effekter
Receptorer (mottagarstrukturer) för tillväxthormon finns i kroppens samtliga vävnader. Effekterna av tillväxthormon varierar bland annat med dess koncentration i blodet. Tillväxthormon har dels direkta effekter, dels indirekta via olika mediatorer, främst IGF-1 (insulinlik tillväxtfaktor, se avsnitt 6.3) som tillverkas i många olika vävnader under inverkan av tillväxthormon.Tillväxthormon utövar de flesta av sina effekter tillsammans med eller via IGF-l, som tilldrar sig ett ökande intresse bland kroppsbyggare.
Tillsammans med andra hormoner, bl.a. insulin och via IGF-1, ökar tillväxthormon äggvitenybildningen i exempelvis skelettmuskel och i levern. På kort sikt (timmar) ökar tillväxthormon sockerupptaget i muskelvävnad vilket liknar insulinets effekt. På längre sikt ökar nedbrytningen av fettdepåema, vilket ökar användandet av fett som energibränsle samtidigt som patienten får svårare att uppta socker i muskulaturen p.g.a. ökad okänslighet (resistens) för insulin. Det sistnämnda liknar förhållandet hos den som har sockersjuka (dia- betes mellitus), varför tillväxthormon ibland kallas "diabetogent".
Patienter med överproduktion av tillväxthormon (akromegali) ut- vecklar hypertrofi (ökad storlek) av skelettmuskulaturen men deras förmåga att utveckla kraft är generellt sett lägre, vilket skulle kunna tyda på ökad inlagring av bindvävsprotein, som inte kan utveckla kraft.
6.2.3. Medicinsk användning av tillväxthormon
Barn med brist på tillväxthormon har vanligen normal födelselängd men växer sedan långsammare. Dessa barn får tillväxthormon tills de vuxit klart.
Vuxna med brist på tillväxthormon har bland annat ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar, ökad mängd kroppsfett, minskad mängd vätska mellan cellerna, lägre benmineraltäthet samt minskat väl- befinnande. Vidare anses att nedsatt tillväxthormonproduktion är naturligt vid åldrande. En del forskare anser att brist på detta och andra hormoner t.o.m. kan påskynda åldrandet. Därför har man i ökande utsträckning under det senaste decenniet intresserat sig för behandling av äldre med sänkt tillväxthormonfunktion.
Behandlingen av dem som i framtiden definieras som "bristare" kommer sannolikt, trots relativt höga kostnader för närvarande, att markant öka den medicinska användningen av tillväxthormon.
6.2.4. Tillväxthormon som dopingmedel
Det är en vanligt förekommande uppfattning bland dopingmissbru- kare att tillförsel av tillväxthormon ökar muskelmassa och muskel- styrka samt stärker senor och ligament. Utifrån tillfört tillväxthor- mon kan för närvarande inte detekteras eller särskiljas från det kroppsegna i dopingtester. Detta tillsammans med den utbredda
uppfattningen att det saknar bieffekter bidrar till ett stort intresse för tillväxthormon som dopingmedel trots att det är mycket dyrt jämfört med anabola steroider.
De få studier av friska personer som givits tillväxthormon i "dopingdoser" i samband med träningsperioder kan sammanfattas på följande sätt. Tillväxthorrnontillförsel kan ge en ökning av den fett- fria delen av kroppsmassan, främst p.g.a ökad vätskeansamling i kroppen. Tillväxthormon tillsammans med styrketräning tycks inte ge en ökad tillverkning av de äggviteämnen som utvecklar kraft, vilket belyses av att styrkan inte rapporterats öka i någon av de fem hittills publicerade studierna. Det är dock från dessa relativt små och kortvariga studier (som mest 22 försökspersoner, som längst 12 veckor) med varierande doser svårt att dra definitiva slutsatser om tillväxthormons eventuella anabola (vävnadsuppbyggande) effekter på skelettmuskulaturen hos friska människor. Hos patienter med tillväxthorrnonbrist står det dock klart att behandling av tillväxthormon minskar fettmassa, ökar muskelmassa och ibland muskelstyrka. Sålunda finns inget vetenskapligt stöd för att muskel— styrkan ökar mer hos friska personer om tillväxthormon används tillsammans med styrketräning.
6.2.5. Bieffekter och risker
Överproduktion av tillväxthormon
Överproduktion av tillväxthormon, vanligen orsakad av godartad tumör i hypofysen, leder hos vuxna till akromegali, vilket karakteri- seras av en förstoring av händer, fötter, kranium och underkäke (handskar och skor blir för små). Brosk och ledband kan också ta skada. Även mjukdelar (tunga, läppar, inre organ) växer till. En del får nervinklämning p.g.a. vätskeansamlingen i kroppen, andra utvecklar hjärtförstoring och högt blodtryck. Bland patienter med akromegali är det mycket vanligt med förhöjda blodsockervärden och ibland fullt utvecklad sockersjuka.
Infektionsrisk
Inom sjukvården i Sverige används sedan 1985 endast tillväxthor- mon som producerats på syntetisk väg med bakterie-DNA-teknik.
Det är identiskt med det kroppsegna och anses ha lika god effekt som det man kan utvinna ur hypofyser från avlidna.
Inom dopingvärlden används både det moderna, syntetiskt fram- ställda tillväxthormonet och sådant som utvunnits ur hypofysextrakt från människa eller djur. Att injicera substanser utvunna från avlidna eller att använda orena sprutor innebär en uppenbar risk för in- fektioner, exempelvis HIV/AIDS och hepatit. En annan väl doku- menterad risk vid behandling med tillväxthormon utvunnet ur hypofysextrakt är utvecklandet av en allvarlig neurologisk sjukdom, Creutzfeldts-Jacobs sjukdom, vilken karakteriseras av smygande oåterkallelig utveckling av balansrubbningar, gångsvårigheter, sluddrigt tal och afasi. Sjukdomen är dödlig.
Leukemi
Ett samband mellan behandling med tillväxthormon och leukemi (blodcancer) har länge misstänkts. Även i s.k. kroppsbyggar- tidningar har leukemifall hos tillväxthormonmissbrukande elit- kroppsbyggare beskrivits. Grunden för dessa misstankar baserar sig till viss del på rapporter av enstaka fall. I mer systematiska analyser av substitutionsbehandlade patienter (barn) dras mycket försiktiga slutsatser. Det visar sig att de flesta av de som insjuknar och eventuellt dör i leukemi i dessa populationer har andra uttalade riskfaktorer som t.ex. tidigare tumör, genomgången strål- eller cytostatika- (cellgifts-) behandling. Bland barn som har bristfälligt fungerande tillväxthormonproduktion och som saknar andra risk- faktorer har ingen överrepresentation av leukemi kunnat identifieras. Man anger dock att patienter som genomgått tillväxthorrnonbe- handling rekommenderas att gå på kontroller under lång tid.
Cancer
Vuxna patienter med onormalt stor frisättning av tillväxthormon (akromegalipatienter) dör oftare på grund av olika former av cancer än åldersmatchade kontroller. Vuxna med brist på tillväxthormon har däremot mer sällan cancer än den övriga befolkningen. Det är bland annat dessa fynd som har väckt intresset för att vidare studera sambandet mellan tillväxthormonbehandling och canceruppkomst. Hos barn som behandlats med tillväxthormon har man hittills inte kunnat se högre cancerförekomst än vad man kan förvänta sig.
Viktigt att komma ihåg är att uppföljningstiden ännu är relativt kort för de flesta patienterna, varför mer långtgående slutsatser kan dras först om flera decennier. Erfarenheten av vuxenbehandling är ännu för begränsad för att en genomgripande analys skall vara menings- full.
Vätskeansamling
Ökad mängd kroppsvätska som dosberoende bieffekt vid behandling av vuxna med brist på tillväxthormon är vanligt med nervinkläm- ningar, ledsmärtor och viktökning som följd. Dessa symptom för- svinner inom dagar-veckor efter avslutande av behandlingen. Hos kortvuxna barn utan brist på tillväxthormon har man inte sett ökad vätskeansamling vid behandling.
Som en följd av ökad mängd kroppsvätska efter behandling av personer med tillväxthormonbrist kan nerver i t.ex. handleden kläm- mas in, vilket kan leda till domningar och känselnedsättning. I en studie där tillväxthormon gavs till styrketränande fick två av nio försökspersoner inklämning av en nerv vid handleden.
Intrakraniell tryckstegring
Intrakraniell tryckstegring har diagnostiserats i ett flertal fall hos barn som behandlas med tillväxthormon p.g.a. brist. Vid ett ökat vätsketryck i skallen utsätts hjärna och bl.a. synnerven för sam- manpressning och nedsatt funktion med olika symptom som följd, exempelvis huvud— och nackvärk, synstörningar, illamående/kräk- ningar , yrsel och irritabilitet. Även om några av patienterna i dessa studier hade andra riskfaktorer för utvecklande av ökat vätsketryck i kraniet, så tyder resultaten entydigt på att tillväxthormon varit involverat. Med hjälp av ögonbottenspegling kan man ofta se en utbuktande synnerv (papillödem), vilket bl.a. ökar den blinda fläckens storlek.
Hjärt- och kärlsjukdomar
Vuxna patienter med onormalt stor frisättning tillväxthormon (akromegalipatienter) dör tidigare och signifikant oftare i hjärt- och kärlsjukdomar än åldersmatchade kontroller. Den ökade ansamling- en av natriumsalt och vätska i kroppen vid tillväxthorrnonbehandling
som beskrivits ovan kan bidra till att höja blodtrycket. Detta skulle tillsammans med förändringar i insulinkänslighet kunna påskynda ett utvecklande av hjärt- och kärlskador och leda till ökad belastning på hjärtat.
Hos patienter med onormalt stor frisättning av tillväxthormon är det ytterst vanligt med en onormal ökning av hjärtmuskelmassan. Till stor del utgörs hjärtats viktökning av bindväv och inte arbetande muskel, vilket kan förklara den försämrade hjärtfunktionen under arbete och ökade förekomsten av rytmrubbningar i hjärtats kamma- re.
Som beskrivits ovan är synbar breddtillväxt av vissa ben (händer, fötter, kranium och underkäke) ett framträdande karaktärsdrag hos vuxna med endogen överproduktion (akromegali).
6.2.6. Sammanfattande kommentarer
Vid tillväxthorrnonbehandling av barn och vuxna förekommer en rad bieffekter varav de flesta synes vara av relativt godartad karaktär och övergående vid avslutande av behandlingen. Det förekommer dock rapporter om bieffekter av mer allvarlig karaktär (leukemi, ökat vätsketryck i kraniet) där ett samband med tillväxthormonbe- handling i dag varken kan definitivt bekräftas eller uteslutas. Vad gäller användning av höga doser med tillväxthormon (eventuellt utvunnet från avlidna) i samband med doping kan i dag bieffekts- panoramat inte överblickas. Detta är särskilt svårt att bedöma då en del missbrukare kombinerar tillväxthormon med många andra preparat (anabola steroider, vitaminer, stimulantia) i höga doser. De olika medlen kan interagera på svårförutsägbara sätt. Några negativa psykiska eller sociala bieffekter är inte kända. Långtidseffekterna är okända.
6.3. IGF-1 (insulinliknande tillväxtfaktor typ 1)
6.3.1. Effekter och användning
IGF-1 är ett ytterst anabolt (vävnadsuppbyggande) proteinämne vars produktion huvudsakligen regleras av tillväxthormon. IGF-1 för— medlar en stor del av tillväxthorrnonets funktioner. Blodkoncen- trationema är som högst under puberteten och avtar sedan med stigande ålder. IGF-1 stimulerar många vävnaders celler till ökning av sockerupptag, aminosyraupptag, proteinsyntes och celltillväxt. Proteinsyntesen i skelettmuskulatur ökar om man ger IGF-1 i lokala blodkärl. I övrigt är dokumentationen tämligen sparsam gällande muskeluppbyggnad hos människa.
I Sverige är ett läkemedel innehållande IGF-l godkänt, men det tillhandahålles dock inte för närvarande, enligt uppgift p.g.a. svå- righeter att producera medlet. I den mån det används är det vid behandling av barn med "tillväxtstöming p.g.a. okänslighet för tillväxthormon", en ytterst sällsynt sjukdom.
IGF-l tilldrar sig ett ökat intresse bland de som dopar sig. I böcker och tidskrifter riktade till kroppsbyggare med intresse för anabolt verkande droger uttrycker man stora förhoppningar gällande egen— skaperna hos IGF- 1.
6.3.2. Risker
Erfarenheten av IGF-l givet till människa är långt ifrån lika omfattande som beträffande tillväxthormon, varför mindre är känt om lämpliga doser och bieffektspanorama. Man kan dock antaga att en stor del av de bieffekter som redovisats avseende tillväxthormon (se föregående avsnitt) även förekommer vid användande av IGF—l.
I de studier som hittills utförts är bieffekter vanliga. De vanligaste är huvudvärk (35 procent), blodsockersänkning som ger symptom (25 procent) och papillödem (svullnad av området för synnervsut- trädet ur ögat) på grund av ökat tryck i hjärnan. Sedan doserna sänkts under senare år är sannolikt bieffekterna färre. I en samman- fattning av bieffekter rapporterade till Food & Drug Administration, FDA, USA nämns även följande bieffekter vid högre doser: av-
svimning med yrsel, sänkt puls och sänkt blodtryck utan samtidig blodsockersänkning.
6.3.3. Sammanfattande kommentarer
En stor del av tillväxthorrnonets anabola effekter förmedlas av IGF— 1. Detta ämne har därför tilldragit sig stort intresse i amerikanska kroppsbyggartidningar och kan antas bli vanligare i dopingsamman- hang i framtiden. I dag är tillgängligheten ytterst begränsad. Vid be- handling med IGF-1 uppstår mycket ofta bieffekter, en del av allvarlig karaktär. Det finns därför skäl att tro att vid intag av stora doser IGF-l som dopingmedel finns påtagliga risker för oönskade bieffekter, däribland kraftigt sänkt blodsockerinnehåll. Långtidsef- fekterna är okända för både tillväxthormon och IGF-l.
6.4. Erytropoietin (EPO) och bloddoping
6.4.1. Effekter och användning
Tillförsel av blod (blodtransfusion) sker till patienter med anemi (blodbrist) och till patienter med akuta blödningar. Man kan även öka blodvärdet med åtskilliga läkemedel, däribland anabola ste- roider. Det kroppsegna ämne som kraftfullast höjer blodvärdet är dock erytropoietin (EPO), ett kroppseget hormon som bildas i njuren. Det har till uppgift att stimulera blodbildningen för att upprätthålla/öka halten av syrebärande röda blodkroppar. Inom medicinen används EPO, som tillverkas industriellt med DNA- teknik, vid behandling av svårt njursjuka med blodbrist. I idrotts- sammanhang används EPO främst inom sporter som kräver god fysisk uthållighet, exempelvis cykling och långlöpning. I vilken mån EPO överhuvudtaget används bland "amatöridrottare" är okänt. Det traditionella sättet att "bloddopa" sig har varit genom att er- hålla blodtransfusion antingen som homolog transfusion (från en donator) eller autolog (från sig själv). Vid autolog bloddoping tappas idrottsmannen på blod vilket sedan lagras i minst tre veckor samtidigt som en nybildning av blod sker i kroppen. Efter önskad tid
av återhämtning från blodtappningen, återförs det lagrade blodet till idrottsmannen. Bloddoping har varit känt sedan länge.
I slutet av 1980-talet började man identifiera EPO-missbruk som ett sätt att ”bloddopa" sig. Det är vedertaget att en ökning av blodets hemoglobininnehåll (blodvärde) ökar den maximala syreupptag- ningsförrnåga och uthållighetsprestationen, åtminstone hos friska personer och om blodvärdet höjs inom "rimliga" gränser. Således finns det en risk att idrottsmän, framför allt i idrotter där en hög syreupptagningsförmåga är av stor betydelse, använder sig av metoder som på konstlad väg inducerar ett ökat syreupptag.
6.4.2. Risker
Vid homolog bloddoping (blod från annan) finns risk för överföring av infektioner och för transfusionsreaktion (p.g.a. oförenliga blod- grupper m.m.). Även om bieffekter av EPO-behandling av friska personer tycks vara mycket ovanliga kan förhöjning av blodtrycket och förtjockning av blodet innebära risker för personer med rubbad blodlevringsbenägenhet, främst blodproppsbildning som kan vara livshotande.
En ökning av koncentrationen i blodet av röda blodkroppar ökar blodets viskositet (trögflutenhet) vilket kan bidra till den höjning av viloblodtrycket som framkommit i en del EPO-patientstudier. Man är tämligen ense om att en signifikant höjning av det systoliska (det övre) blodtrycket vid hårt arbete föreligger vid EPO—missbruk vilket kan bidra till fortsatt förhöjt blodtryck.
Även om halveringstiden för EPO i plasma är kort, 4-1 1 timmar, fortsätter hormonets påverkan på blodets "tjockhet" och trögfluten- het i 5-10 dagar efter det att sista EPO-dosen är administrerad. De biologiska effekterna kvarstår länge eftersom den röda blodkroppen kan ha en livslängd på tre till fyra månader. Detta i kombination med den fördröjning som föreligger mellan intag av och uppnående av önskat blodvärde kan öka risken för överdosering. Detta kan leda till högre blodvärden än vad man från början haft för avsikt att uppnå, vilket kan vara potentiellt farligt.
EPO-missbrukare i uthållighetsidrotter löper stor risk att uppnå farligt "tjockt" blod därför att uttorkning och minskad vätskemängd i blodbanan är vanligt förekommande vid långvarigt fysiskt arbete. Några psykiska effekter är inte kända.
6.4.3. Sammanfattande kommentarer
Bloddoping och injektion av EPO är två konstlade sätt att öka blodvärdet och prestationsförmågan. Vid bloddoping tillförs blod via transfusion. EPO är en kroppsegen substans (ett hormon) som bildas i njuren. Det har till uppgift att stimulera blodbildningen för att upp- rätthålla/öka halten av syrebärande röda blodkroppar. Inom medici- nen används laborativt tillverkat rekombinant humant EPO (rhEPO) vid behandling av svårt njursjuka med blodbrist. I idrottssamman- hang förekommer bloddoping och EPO-användning sannolikt främst inom sporter som kräver god fysisk uthållighet, exempelvis cykling och långdistanslöpning. Även om bieffekter av EPO—behandling av friska personer tycks vara mycket ovanliga kan förhöjning av blodtrycket och förtjockning av blodet innebära risker för personer med hjärtsjukdomar eller med rubbad blodlevringsbenägenhet. Mest betydelsefullt är sannolikt blodproppsbildning som kan vara livshotande. Några psykiska effekter är inte kända.
6.5. Clenbuterol
6.5.1. Effekter och användning
Clenbuterol används som astmamedel i en del europeiska länder (Österrike, Tyskland, Italien, Spanien). I Sverige får det bara för- skrivas för veterinära ändamål.
Clenbuterol är en s.k. beta-2-stimulerare (agonist), dvs. det på- verkar särskilda kemiska mottagarstrukturer (beta-2—receptorer) som finns i exempelvis luftrörsmuskulatur, fettvävnad och skelettmus- kulatur. I något mindre grad påverkas s.k. beta- 1-receptorer som förekommer 1 hjärtat. Även det centrala nervsystemet innehåller dessa receptorer, vilket bl. a. kan påverka vakenhetsgraden. Efter en tids användning utvecklas tolerans mot medlet och högre dos krävs för effekt. Clenbuterol verkar till viss del likartat med stresshormo- nerna noradrenalin och adrenalin.
På djur (råtta, svin, nötkreatur, lamm, fågel) har det visats att Clenbuterol och vissa andra s.k. beta—2-stimulerare ökar muskel-
massan och minskar kroppsfettet, varför det används inom djuruppfödning.
Beta-2-stimulerare är upptagna på IOK:s lista över förbjudna substanser. Det finns ytterst få studier av beta-2—stimuleramas effekt på muskelmassa och muskelstyrka hos människa. I en studie på en grupp knäskadade patienter jämfördes clenbuterol med placebo un- der 4 veckor. Den clenbuterolbehandlade gruppen bibehöll styrkan bättre i det opererade benet än placebogruppen. I det icke-opererade benet var styrkan något större efter behandlingsperioden än före. I några studier har effekten på prestation hos människa studerats vid behandling med andra beta-2-stimulerare än clenbuterol. I en studie visas en ökad effektförmåga på test-cykel omedelbart efter inhala- tion. I en annan studie fann man en ökad benmuskelstyrka efter 2-3 veckors intag av beta-2-stimulerare. I en tredje studie fann man större styrkeökningar efter 9 veckors styrketräning i den grupp som intog en beta-2-stimulerare.
Clenbuterol blir allt vanligare som dopingmedel på grund av de antagna effekterna på muskulatur och fettvävnad. Det skrivs ofta om detta medel i kroppsbyggartidningar. Bland annat anges att: "många kroppsbyggare använder clenbuterol för att bränna fett och för att öka sin styrka". Med större styrka kan man sedan träna hårdare med bättre effekt på muskelmassan.
Typiska dosmönster som anges är: 3 veckor "på" och 3 veckor "av". Under veckorna "på" tas medlet 2 dagar i sträck med uppehåll i 2 dagar etc. Dagsdosema är ungefär dubbelt så höga som astmado- serna.
6.5.2. Risker
Clenbuterol har, liksom alla astmamediciner av beta-2-agonisttyp, väl kända bieffekter såsom hjärtklappning, hög puls, muskeltremor (darrningar-skakningar), huvudvärk och perifer kärlvidgning. I en studie där man sökte använda clenbuterol i antidepressivt syfte drabbades alla patienter av muskeldarmingar och allmän oro. All- varligare bieffekter såsom hjärtförstoring eller annan hjärtpåverkan är inte lika väldokumenterade men kan dock inte uteslutas.
I Spanien och Frankrike har "epidemier" av clenbuterolförgiftning utbrutit när människor ätit lever från djur med höga halter clenbute- rol. Typiska symptom var muskeltremor, hjärtklappning, viss ner- vositet, huvudvärk och muskelvärk. Symptomen vek inom 2-3 dagar.
6.5 .3 Sammanfattande kommentarer
Clenbuterol är godkänt som astmaläkemedel för människa i en del europeiska länder. Dess muskeluppbyggande och fettnedbrytande egenskaper har ökat dess användning inom djuruppfödning och som dopingmedel. Använt i kliniskt rekommenderade doser är bieffekter- na måttliga. I de doser som en del kroppsbyggare använder medlet ökar risken för bieffekter, främst i form av skakighet-darrningar och rastlöshet, symptom som bidrar till att missbrukaren självmant be- gränsar sin dosering. Potentiellt kan medlet ge allvarliga hjärt- rytmrubbningar och leda till en hjärtmuskelförstoring. Utöver nervositet och oro torde inte några psykiska bieffekter förekomma.
6.6. Betablockerare
6.6.1. Effekter och användning
Betablockerare är en grupp väl beprövade läkemedel som används framförallt inom behandlingen av högt blodtryck, rytmrubbningar i hjärtat, kärlkramp och för förebyggande av hjärtinfarkt.
De verkar genom att blockera (hämma) särskilda mottagarstruktu- rer (beta-receptorer) vilket medför en rad funktionella förändringar på de organ och organsystem där dessa finns. Bieffekterna är van- ligtvis måttliga men kan vid höga doser eller hos äldre med latent hjärtsjukdom vara allvarliga.
Det finns inte något generellt förbud mot betablockerare inom idrotten. De betraktas dock som dopingpreparat inom precisions- idrotter. I exempelvis uthållighetsidrotter har betablockerare rentav en prestationssänkande effekt och är därför ointressanta. Betablocke- rare verkar även på det centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmär- gen) och dämpar muskeldarmingar i främst händerna vid oro, nervositet och i spända situationer.
Betablockerarens oro- och nervositetsdämpande effekter utnyttjas av både artister och idrottsutövare, exempelvis inom balett och prickskytte. Det är vetenskapligt visat att klara förbättringar av resultatet i pistolskytte kan åstadkommas med betablockerare i normaldos. Däremot försämras uthålligheten vid exempelvis
distanslöpning av betablockerare. Inverkan av betablockerare på prestationsförmågan verkar vara liten inom styrkeidrotter där akti- viteten varar mindre än två minuter och är begränsad till ett fåtal muskelgrupper.
6.6.2. Risker
Betablockerare kan vid oförsiktig användning medföra allvarliga funktionsrubbningar som sänkt hjärtfrekvens, vilket kan leda till hjärtstopp eller ytterligare försämring av pumpfunktionen hos tidigare hjärtsjuka.
Sänkt blodtryck, ökad tendens till kärlkramp, försvårad andning hos astmatiker, maskering av symptom på lågt blodsocker hos sockersjuka, saltbalansrubbning hos njursjuka är andra allvarliga bieffekter av betablockare. I övrigt ses förhöjda triglycerid—nivåer och sänkta blodnivåer av HDL (det "goda" kolesterolet).
6.7. Diuretika
6.7.1. Effekter och användning
Diuretika, även kallade vätskedrivande- eller urindrivande medel, har sedan länge utgjort en av hörnstenarna vid behandlingen av högt blodtryck och hjärtsvikt, två stora folksjukdomar i västvärlden.
Olika typer av urindrivande medel skiljer sig åt genom att de verkar på olika delar av njurarna. Gemensamt för medlen är att de effektivt minskar vätskemängden i kroppen genom ökad urinutsönd- ring. Samtidigt påverkas även saltbalansen i kroppen i olika grad.
Missbruk av urindrivande medel i samband med idrottsaktivitet sker framförallt av två skäl: 1. att sänka vikten inför invägning eller 2. för att minska koncentrationen av vissa dopingmedel i urinen genom ökad urinutsöndring. Bland kroppsbyggare används diuretika vid "deffning" av kroppen (eng. "define body"; minska underhuds- fett och vätska i syfte att få muskelkonturema mer framträdande) inför tävlingar.
6.7.2. Risker
Urindrivande medel har, via sina verkningsmekanismer, potentiellt allvarliga bieffekter. De allvarligaste komplikationerna som kan in- träffa är förändringar av saltbalansen som kan medföra svårupphäv— da rubbningar av hjärtrytmen, exempelvis hjärtflimmer, rubbningar i kroppsvätskornas surhet, sänkt blodtryck och mer trögflutet blod. Vissa typer av urindrivande medel kan vid långtidsbehandling medföra en utveckling av gynekomasti och impotens. Det finns muntliga rapporter av fall där allvarliga komplikationer, t.o.m. med dödlig utgång, inträffat vid okontrollerad användning i samband med kroppsbyggartävlingar.
6.8. Efedrin och liknande
(fenylpropanolamin, pseudoefedrin, fenylefrin)
6.8.1. Effekter och användning
I Sverige används efedrin främst i olika "förkylningsmediciner" p.g.a. sin avsvällande förmåga. I utlandet ingår efedrin och besläk- tade substanser som beståndsdel i receptfria medel mot hösnuva och astma. Efedrin verkar främst genom att via ett flertal mekanismer öka halten i hjärnan av en signalsubstans, noradrenalin. Dess verk- ningsmekanismer är likartade amfetaminets, men efedrin har en svagare centralstimulerande effekt än amfetamin.
Efedrin används av en del kroppsbyggare för sin uppiggande och trötthetsminskande effekt, i syfte att orka träna bortom normala trötthetsgränser.
6.8.2. Risker
Risk finns för urineringssvårigheter, förhöjt blodtryck, hjärtklapp— ning, sömnsvårigheter och oro. Det finns dödsfall bland tävlingcyk- lister rapporterade där efedrin ansetts vara orsaken.
6.9 hCG (humant choriongonadotropin)
6.9.1. Effekter och användning
hCG liknar kemiskt till stor del ett av de hypofyshormoner, LH, som hos mannen stimulerar produktion och frisättning av testosteron från testiklarna. hCG produceras i kraftigt ökad mängd redan tidigt under graviditeten innan några tecken på graviditet märks. Därför används urinanalys av hCG som graviditetstest. hCG kan för läkemedels- framställning utvinnas ur gravida kvinnors urin. Det används bland annat vid försenad pubertet, vid infertilitet hos kvinnor samt vid försämrad spermieproduktion hos män.
hCG används av en del styrketränande män i syfte att öka kroppens egen testosteronfrisättning. Vidare används hCG under perioden efter en "kur" av vissa AAS- missbrukare för att "få igång" testiklar- na och för att minska risken för psykiska symptom som t.ex. depression efter avslutad "kur". Det förekommer även att hCG an- vänds för att försöka dölja att personen har använt testosteron som dopingmedel.
6.9.2. Risker
Bieffekterna torde likna dem som finns beskrivna för AAS.
6.10. GHB (gammahydroxybuturat)
6.10.1. Effekter och användning
Den normalfysiologiska funktionen hos GHB är ofullständigt känd. GHB förekommer normalt i de flesta vävnader, inte minst i hjärnan. GHB kan både bildas ur och ombildas till GABA, en mycket viktig signalsubstans som hämmar nervcellsaktiviteten i hjärnan. I en del länder används GHB som anestesimedel och vid vissa sömnrubb- ningar. I låga doser kan GHB eventuellt verka som ett stimulantium.
Vid högre doser verkar GHB hämmande på det centrala nervsyste- met med ökad sömnighet och aptithämning som följd. Det har även visats — i små studier — att GHB kan öka frisättningen av tillväxt- hormon hos unga friska försökspersoner.
GHB kan tillföras i antingen intravenös form eller som pulver uppblandat i dryck. De som missbrukar GHB antar att dess förmåga att öka tillväxthormonfrisättningen även skall öka muskeluppbygg- naden. Det saknas dock studier av GHBs effekter på prestation och muskelmassa. För övrigt saknas stöd för att tillväxthormon i sig givet till friska personer ökar muskelstyrkan. I Sverige förekommer GHB inte som registrerat läkemedel men finns som s.k. licenspreparat för medicinsk användning. I "under- ground"-litteratur och på Internet finns ett flertal beskrivningar i vilka osubstantierade påståenden görs av hur bra detta medel är. Dessutom finns beskrivningar av tillverkningsprocessen, vilken är mycket enkel. Tilläggas bör att även i dessa beskrivningar varnas tydligt för medlets potentiella bieffekter. I en del beskrivningar talas det om att man kan bli "hög" på GHB.
6.10.2. Risker
Det finns relativt väl beskrivet hur GHB ger dosberoende bieffekter. Låga doser kan ge illamående, skakningar och yrsel. Vid litet högre doser förekommer slöhet, sömnighet, kortvarig minnesförlust, sänkt muskelspänning, sänkt hjärt- och andningsfrekvens. Vid höga doser blir man medvetslös och man kan få allvarlig hjärt- och andnings— depression. Det finns f.n. inga dödsfall rapporterade.
6.10.3. Sammanfattande kommentarer
Den normalfysiologiska funktionen hos GHB är ofullständigt känd. GI—IB kan både bildas ur och ombildas till GABA, en mycket viktig hämmande signalsubstans i hjärnan. De som missbrukar GHB antar att dess förmåga att öka tillväxthormonfrisättningen även ökar muskeluppbyggnaden. Det finns dock inga studier där denna fråga undersökts. I låga doser kan GHB eventuellt verka som ett stimulan- tium. Bieffekterna av GHB är relativt väl beskrivna och inkluderar i lindrigare fall illamående, skakningar, yrsel, slöhet, sömnighet, kortvarig minnesförlust, sänkt muskelspänning och i allvarliga fall
medvetslöshet och allvarlig hjärt- och andningsdepression med risk för dödlig utgång.
6.1 1 Kreatin
Kreatin används i mycket liten utsträckning för medicinska ändamål och är inte godkänt som läkemedel. Under de senaste åren sägs användningen av kreatin ha ökat mycket bland idrottsutövare på alla nivåer. Det torde vara det medel som används mest av alla i prestationshöjande syfte.
Det mesta av kroppens kreatin finns i skelettmuskulaturen där det tillsammans med fosfat fungerar som snabb energireserv vid kortvarigt arbete. Korttidsuthållighet (återhämtning vid upprepade korta intervallarbeten) men inte uthållighet vid långdistansaktiviteter förbättras efter en tids intag av stora mängder kreatin. Kreatinets effekter för muskeluppbyggnaden är oklara. Utöver ökning av kroppsvikten finns för närvarande inga bieffekter systematiskt rapporterade. Några studier där man undersökt bieffekter efter lång tids intag av höga doser finns emellertid inte.
6.12. Aminosyror
Aminosyror är små molekyler vars främsta uppgift är att utgöra byggstenar i äggviteämnen (proteiner) vilka i sin tur har en lång rad väsentliga funktioner i kroppen. Aminosyror kan även ha en direkt, egen funktion i ursprunglig eller något modifierad form. Det mesta av aminosyraintaget sker i form av proteiner i animalisk föda. Medicinskt ges aminosyrablandningar i droppforrn främst i behand- lingen av svårartade sjukdomstillstånd som medför en ökad ned- brytning av protein. Aminosyror utgör en populär kosttillskottsgrupp hos dem som är fysiskt aktiva. Bland styrketränande används aminosyror i syfte att öka muskelmassan och bland uthållighets— idrottare i syfte att minska trötthet. Det vetenskapliga stödet för dessa mekanismer är mycket begränsat. Det saknas i stort sett kontrollerade studier av aminosyrors bieffekter.
6.13. Koffein
Kaffeanvändningen är mycket utbredd i hela världen. Koffein är klassat som dopingmedel i idrottsliga sammanhang med en högsta tillåten urinkoncentration motsvarande mer än tio koppar kaffe. Koffein har flera för en idrottare önskade effekter som t.ex. ökad vakenhet, förbättrad koncentration, ökad uthållighet, ökad hjärt- frekvens och ökad blodtryck. För högt intag av koffein kan orsaka oro, illamående och sömnlöshet. Koffein i höga doser har även visats ha en icke föraktlig vattendrivande effekt som kan orsaka en oönskad rubbning av vattenbalansen och medföra uttorkning. Tecken på koffeinförgiftning är svaghet, oro, aptitlöshet, kräkning, uttorkning och kramper.
6.14. Bikarbonat
Bikarbonat motverkar sänkningar av pH-värdet i blodet. Ju större mängd bikarbonat blod och vävnader innehåller desto bättre kan kroppen motstå sådana sänkningar. Medicinskt används bikarbonat för behandling av patienter som, t.ex. på grund av hjärtinfarkt, har rubbad syra-basbalans.
När mjölksyra bildas vid fysisk aktivitet sänks pH-värdet i muskulatur och blod vilket påverkar kraften och uthålligheten. För att motverka sådan sänkning förekommer att idrottsutövare intar bikarbonat. Många studier — men inte alla — visar att bikarbonat har en viss prestationshöjande effekt. Bieffekterna är vanligtvis lindriga. Illamående, diarré, muskelkramp och en känsla av uppsvälldhet har rapporterats. Vid feldosering är dock bikarbonat mycket farligt.
6.15. Ginseng
Ginseng har använts i årtusenden i syfte att behandla allehanda sjukdomar och som ett allmänt stärkande medel. G1 15 är det enda standardiserade preparatet som är någorlunda dokumenterat i olika vetenskapliga försök. Övriga ginsengmedel saknar adekvat doku- mentation.
I flera studier talas det om att ginseng troligen har viss s.k. adaptogen effekt (dvs. "bibehåller" kroppens hälsa och funktion). Det är dock mer tveksamt om ginseng har en funktionsförhöjande effekt. I vissa studier anges att reaktionsförrnåga och fysisk pres- tationsförmåga förbättras efter behandling med ginseng. I över- siktsartiklar anser en del forskare att bristen på kontrollgrupper i de flesta studier gör att vederhäftigt underlag saknas för långtgående slutsatser av ginsengs eventuella påverkan på kroppsfunktioner hos människan.
De dokumenterade bieffekter som finns för ginseng är främst högt blodtryck, diarré och hudutslag men även nervösa besvär, oro sömn- löshet och depression. Det förefaller dock som om bieffekterna är sällsynta och vanligtvis lindriga.
6.16. Antioxidanter
För att utvinna energi ur födans näringsämnen förbränns dessa i kroppens celler. Denna förbränningsprocess kräver närvaro av syre som tillförs via andningen. Näringsämnen som förbränns blir till viss del slaggprodukter (mjölksyra, koldioxid) vilka utsöndras via utsöndringsorganen (njurar, lungor). Syret antar under förbränningen tillfälligt former i vilka det är ytterst benäget att kemiskt reagera med andra ämnen. Dessa reaktionsbenägna former av syre kallas fria syreradikaler. På senare tid har vetenskapliga studier lett till ökad förståelse av de fria syreradikalernas effekter på kroppen. I dag vet man att dessa troligen spelar en central roll i åldrandeprocessen samt att de har betydelse för uppkomsten av bl.a. hjärt- och kärlsjukdomar samt cancer.
För att snabbt oskadliggöra dessa potentiellt mycket farliga syre- radikaler har kroppen två "försvarssystem", ett uppbyggt av ämnen som kallas antioxidanter ("mot syrets toxiska effekter") och ett system av enzymer som bryter ned fria radikaler. Exempel på antioxidanter är beta—karoten, vitamin E, vitamin C och Co Q10. Genom att blixtsnabbt kemiskt reagera med de fria syreradikalerna kan dessa ämnen förhindra skadliga effekter på kroppen.
Senare tids studier visar att mellan en tredjedel och hälften av vuxna idrottare regebundet kompletterar kosten med antioxidanter. Det är vanligt både inom uthållighetsidrotter och bland dem som ägnar sig åt kraftsport. Så visar t.ex. en studie bland kvinnliga
elitidrottare att dessa ofta konsumerar 10-50 gånger mer antioxi- danter än vad som anges i rekommendationer för vanlig kosthåll- ning.
Beträffande den ofta påstådda positiva effekten av antioxidanter på fysisk prestationsförmåga föreligger en mängd studier. Samman- fattningsvis visar dessa entydigt att det inte råder något samband mellan ett ökat intag av antioxidanter och ökad fysisk prestations- förmåga. Däremot visar flera studier att det är viktigt med en normal tillförsel av antioxidanter för upprätthållandet av maximal fysisk prestationsförmåga. Endast idrottare som livnär sig med en ensidig diet eller som bantar samtidigt med träningen löper risk att utveckla bristtillstånd med bland annat sänkt fysisk prestationsförmåga som
följd.
Åkollä tahr' l'åånilål'dw tium.! mum ' MWMnt.llile _lfbmlsfhlilr'åil %ndu'delEioåm T ägd: Math. Mimmi!) Dul .ir dcm. f.. . u-LLIL 1.1' '1. [film."-_ 1 . jlfiulLfL nu _lrnq'ml ECM—lå! Wallman mun-1.1 Mimi —wmwi£a tIåB firmware WPMMM... .1'5- lamm mmm.. lin.-n WäbähiWä- är... är. saw... man wu: ME.-mani! qEnBiWEéil' WlMaåilt-Alii'kläm frn 51.11.le Ols-11 nlllnr W&W? W&W 'ilf'lålh HÖMM-Hfi'lln M' %!";b'möi "Alu Mmmm .. Milium mmtinrritna vs lea'rölllll lämna amalgam . mammut * . .. . = mWäälmm .bijö'l
7. AAS — psykiska effekter och bieffekter
7.1. Allmänt
För drygt 100 år sedan rapporterade en respekterad fransk neurofy- siolog och läkare att extrakt från djurtestiklar som injicerats på hundar och på honom själv medförde förbättringar av det allmänna hälsotillståndet, muskelstyrkan och de mentala funktionerna. Detta okontrollerade experiment medförde ett ökande intresse för hor- monsystemets funktion och rubbningar. På 40- och 50-talen använ- des testosteron tämligen utbrett i behandlingen av bl.a. psykoser och depressioner.
Det finns receptorer (mottagarstrukturer) för AAS inuti cellerna i de allra flesta vävnader, inklusive hjärnan, inte minst i de delar som förknippas med känslor, däribland aggressivitet. Aggressivitet kan dock i sig vara svår att definiera (se vidare Artur Solarz utlåtande i del B, bilaga nr 5). Under fostertiden och den tidiga perioden efter födseln påverkar testosteron hos försöksdjur hjärnans utveckling och djurens beteende.
Det är väl känt att höga nivåer av en annan typ av steroidhormon, cortisol (som läkemedel: cortison), kan ge beteendeeffekter hos pa- tienter alltifrån emotionell instabilitet och självmordstankar till eufo- ri (känsla av välbefinnande) och mani. Inte i någon av alla de studier där man givit AAS till individer med endogen brist på testosteron har dock psykiska bieffekter rapporterats; däremot har man i vissa studier noterat ett förbättrat psykiskt status.
7 .2 F allrapporter om påverkan på psykiska mekanismer
Intresset för de psykiska effekterna av AAS har ökat kraftigt på senare år. En viktig orsak till detta intresse är det ökande antalet fallrapporter i den medicinska litteraturen där beteendeförändringar och våld kopplas ihop med AAS-missbruk.
Avsevärda svårigheter föreligger vad gäller tolkningen av dessa enskilda fallrapporter. Det går ej att bedöma i vilken mån en person är benägen att utveckla ett avvikande beteende även utan AAS- missbruk. I många fall använder AAS-missbrukaren en rad andra droger (amfetamin, alkohol, cannabis etc.) vilka i sig eller eventuellt tillsammans med AAS kan påverka beteendet. Det är slutligen av stor betydelse att skilja på orsakssamband/kausalitet ("A leder till B") och ren association/korrelation ("A förekommer ofta samtidigt som B").
Ökad aggressivitet är sannolikt en önskad följd av AAS—missbruket för många. I vilken mån psykiska effekter beskrivna i okontrollerade rapporter influerats av förväntningar/förhoppningar om AAS verk- ningar går ej att bedöma. I en mer kontrollerad, tämligen begränsad studie på unga män jämfördes lågdos testosteron med placebo. Resultaten visar att effekt på irritation, ilska, impulsivitet och frustration endast förelåg i placebo-gruppen, vilket skulle kunna bero på att förväntanseffekten endast fick genomslag i denna grupp. De sociokulturella förväntningarna om våld eller icke-våld spelar dessutom en avgörande roll vid bruk av olika droger.
Akuta psykiska effekter
Det hävdas ibland att AAS-missbruk i höga doser kan leda till "roid rage", steroidvansinne, och att en del missbrukare använder AAS för att få en "kick-effekt", ibland kallad "sturmschnapps"—önskan. Vare sig "roid rage" eller "kick"-effekten finns belagda vetenskapligt. De direkta, akuta effekterna av AAS har studerats endast i en vetenskap- lig publikation. Vid direktkontakt med författarna till denna fram- kommer att de psykiska bieffekter som uppstod hos tre av 20 för- sökspersoner uppkom efter mer än ett dygn och inte inom timmar. Sålunda finns f.n. inget vetenskapligt stöd för att AAS skulle kunna ge exempelvis påverkan på det mänskliga psyket omedelbart (inom några timmar).
Effekter vid avslutande av AAS-kur
Det är inte ovanligt att missbrukaren blir deprimerad vid avslutandet av en "kur" och får symptom liknande dem man får när man slutar använda andra droger. Vissa tänkbara orsaker till detta har behand- lats i kap. 4. Det kan dock också till viss del bero på oerhört låg koncentration av testosteron p.g.a. hämmad egenproduktion efter en tids AAS-missbruk. Det finns även en publicerad rapport där man diskuterar om orsaken till en AAS-missbrukares självmord var depression efter avslutad kur. Slutligen finns ett antal muntligen beskrivna obestyrkta fall där självmord satts i samband med AAS- missbruk.
Kan AAS vara beroendeframkallande?
Beroende kan förenklat definieras som förlust av kontrollen över drogintaget trots negativa verkningar. Dessutom karakteriseras be- roende av toleransutveckling (ökande doser krävs för effekt) och abstinenssymptom (ångest, irritabilitet, sömnsvårigheter, illamå— ende, ökad kroppstemperatur, ökad puls och blodtryck). Med dessa kriterier som bakgrund har det framkastats spekulationer om att beroendeutveckling kan förekomma hos en del av dem som miss- brukar AAS, vilket långt ifrån alla forskare inom området håller med om. Det finns några fallrapporter i vilka författarna beskriver att en del av AAS-missbrukarna uppfyller sedvanliga diagnostiska kriterier för beroende. Dock har flera ledande psykiatriker i korrespondens ställt sig tveksamma till om AAS kan anses uppfylla de erkända kriterierna på beroende.
Enligt sjuksköterskorna på Dopingjouren, Huddinge sjukhus utgör grunden för beroendet "den positiva förstärkning som AAS leder till". De som ringer anger att de blir deprimerade då de slutar med AAS, inte minst p.g.a. den påtagliga minskningen i kroppsvikt och muskelmassa.
Sannolikt är följande två mekanismer mest betydelsefulla för svårigheterna att sluta med missbruket hos en del AAS-missbrukare: 1. efter avslutad AAS-"kur" ligger testosteronkoncentrationen i blodet nedpressad långt under den normala vilket i sig kan leda till depression och 2. de önskvärda effekterna av AAS-intag "klingar av" och han/hon blir snart mindre voluminös. Det finns dock praktiker som anger att en del patienter på en ungdomsmottagning uppger en längtan efter en "euforisk" (känsla av välbefinnande)
effekt av AAS. Något vetenskapligt stöd för denna effekt finns f.n. inte.
Sammanfattningsvis, råder i dag ingen enighet bland forskarna om AAS beroendeframkallande potential. Det finns ett antal fallbeskriv- ningar i vilka sedvanliga kriterier för beroende uppfylls. Det saknas dock prospektiva studier på människa och djurstudier som stödjer dessa iakttagelser. Det är vidare svårt att i dag skilja ut om ett eventuellt beroende i så fall har att göra med fysiologiska effekter av substansen på hjärnan eller med att AAS—missbrukaren är fixerad vid de önskade fysiologiska effekterna (muskelmasseökning, minskad fettmängd etc).
7.3 AAS-bruk och psykiska bieffekter hos friska
Nedan sammanfattas väsentliga studier av beteende under inverkan av AAS. Rapporter av enstaka fall finns omnämnda i tidigare textavsnitt.
Prospektiva dubbelblinda studier med kontrollgrupp
Det finns endast en publicerad experimentell studie där de givna doserna kan anses nå upp till den lägre delen av det intervall som extrema kroppsbyggare ligger i och som uppfyller tre viktiga vetenskapliga krav; framåtblickande (prospektiv), dubbelblind och med placebo som kontroll.
Denna studie har en prospektiv, dubbelblind utformning där för- sökspersonen fungerar som sin egen kontroll. Tjugo psykiskt friska försökspersoner deltog i försöket som pågick i sammanlagt 12 dagar. Effekten av tre dagars behandling vardera med låg (40 mg/dag; vilket motsvarar högsta kliniska dos) och hög dosering (240 mg/dag; vilket är en "låg till normal" dos för många missbrukare) av methyltestosteron jämfördes med placebo under tre dagar före och efter behandlingen. Resultaten visar att vid medicinering med den högre dosen sker signifikanta, om än små, ökningar i positiv sinnes- stämning (eufori, energi) och negativ sinnesstämning (irritabilitet, våldsamma känslor, stämningslägessvängningar och aggressivitet) samt kognitiv försämring (ökad glömska, förvirring och distraher-
barhet). Dessutom blev en försöksperson manisk och en annan hypoman under behandlingen med den högre dosen samt en tredje försöksperson depressiv efter behandling.
Kommentar: Detta är den första och hittills enda publicerade placebokontrollerade prospektiva studien som utförts för att studera beteende-effekter av AAS. Den visar påtagligt att AAS kan ge beteendemässiga och psykiska effekter. Påpekas bör att AAS gavs under en kort tid i relativt höga doser, dock avsevärt lägre än dem en del kroppsbyggare uppges använda.
Prospektiva enkelblinda studier med kontrollgrupp
I en pågående amerikansk studie jämförs testosteroncypionat i stegvis ökande doser upp till 600 mg/vecka med placebo hos samma försökspersoner. Den högsta dosen har givits under två veckor. Av de hittills 36 färdigstuderade försökspersonema (totalt planeras 50) har en uteslutits ur studien p.g.a. uttalad psykisk effekt. Fem per- soner har reagerat med maniska symptom, de återstående 30 har ej påverkats alls. Den psykiatriker som leder försöken anser att hans resultat är mycket klara med som han uttrycker det "en höggradigt signifikant tendens till maniska symptom". Han anser vidare att endast vissa tycks reagera och att majoriteten ej reagerar alls. Han säger sig heller inte se någon skillnad mellan dem som aldrig använt AAS och dem som tidigare missbrukat AAS.
I en annan pågående amerikansk studie har drygt 20 av planerade 30 försökspersoner färdigstuderats. I denna 28-veckorsundersökning får försökspersonema AAS i en av tre dosnivåer (100, 250 eller 500 mg/vecka) under 16 veckor, under de återstående 12 veckorna erhåller de placebo. Resultaten från de färdigstuderade försöksperso- nerna i varje dosgrupp indikerar att inga skillnader i psykiska effekter (depression, mani, oro, sexuellt intresse eller aktivitet) föreligger mellan placebo eller någon av dosnivåema. Projektledaren påpekar att man med de aktuella resultaten inte kan utesluta bieffekter hos ett fåtal, särskilt känsliga individer.
Prospektiva enkelblinda studier utan kontrollgrupp
I de flesta kontrollerade studier där, i missbrukarsammanhang, låga AAS-doser (upp till 300 mg/vecka; vanligtvis testosteronenantat) givits till män med normala testosteronnivåer har inga allvarliga
psykiska bieffekter rapporterats. I en studie, utförd av WHO, där testosteron gavs som preventivmedel, avbröt 3 av 271 män sin med- verkan p.g.a. ökad sexlust eller aggressivitet. Författarna rappor- terade inte i vilken mån de män som kvarstod i studien ändrades i sitt beteende eller upplevde ökad aggressivitet. I en likartad studie utvecklade 3 av 51 deltagande män, varav en tillhörde placebo- gruppen, "smärre" beteendemässiga förändringar som spontant gick över inom en månad. Andra har rapporterat en ökning av fientlighet, bitterhet och aggressivitet särskilt hos de friska försökspersoner som fått den högre dosen (300 mg/vecka) under sex veckor. Man bör dock observera att de doser som givits i alla dessa studier är avsevärt lägre än de som kroppsbyggare uppger sig använda.
Retrospektiva studier där icke—kontrollerad tillförsel av AAS har ägt rum
Det finns ett antal undersökningar där man studerat psykiska effekter hos AAS-missbrukare som på egen hand tillför kroppen medlen under okontrollerade former. Man har då antingen använt AAS-missbrukarna som sina egna kontroller (genom att jämföra situationen under pågående kur med den mellan kurema) och genom att använda tränande icke-användare av AAS som kontroller. I en del av dessa studier har ca en av tio försökspersoner angivit att de har haft psykotiska symptom (bristande och störd verklighetsupp- fattning) och hypomana till maniska (överaktivitet, oro, storhetsfan- tasier) episoder under steroidkuren, däremot inga sådana symptom mellan steroidkurema. I en annan studie undersöktes två grupper av kroppsbyggare. Den ena gruppen bestod av 88 AAS-användare och den andra av 68 icke-användare. AAS-användama angav högre förekomst av humörförändringar som hypomani (10% ) och ändring av känsloläget (23%) under perioder av steroidmissbruk jämfört såväl med de perioder då de ej missbrukade AAS (5 resp 1%) som med kontrollgruppens försökspersoner (0 resp 6%). Vad gäller ett flertal andra psykiatriska diagnoser, djup depression, psykotiska symptom, ångesttillstånd m.m. kunde inget statistiskt säkerställt samband fastställas.
I en annan studie angav AAS-användare högre förekomst av depression, ångest, fientlighet och paranoida föreställningar under de perioder de använde AAS än under perioder mellan kurerna. I ytterligare en annan studie angav AAS-användare högre värden på olika typer av aggression än icke-användare. I ytterligare en studie
angav försökspersonema högre värden på aggressivitet, aggression mot objekt, verbal aggression, ångest, misstänksamhet samt agg- ression under träning under pågående kur jämfört med perioderna mellan kurerna. De angav dock inte högre aggressivitet mot människor under pågående kur.
I en undersökning studerades det sexuella beteendet m.m. hos 45 amatörkroppsbyggare. Samlagsfrekvensen var avsevärt högre hos dem som vid tiden för studien använde AAS (kallas nuvarande användare). De nuvarande och de tidigare användarna trodde i högre grad än dem som inte använde AAS att AAS förhöjer den sexuella funktionen. De nuvarande användarna hade dock svårare att bibe- hålla erektionen både under samlag och masturbation.
I syfte att studera om det finns en ökad risk för de kvinnor som sambor eller är gifta med män som missbrukar AAS att råka ut för våld undersöktes 37 styrketränande män. Användarna av AAS angav mer gräl och verbal aggression samt våld när de använde AAS jämfört med perioderna mellan kurerna samt signifikant mer verbal aggression och våld än icke-användarna.
I en svensk psykologexamensuppsats undersöktes 42 manliga kroppsbyggare. Av dessa använde 14 AAS under studien, 14 hade tidigare använt AAS och 14 hade aldrig använt AAS. AAS-använ- darna låg signifikant högre i variablerna verbal aggression och indirekt aggression. Författarna ansåg att det föreligger en individu- ell sårbarhet eller känslighet för AAS vad gäller psykiska effekter.
I några retrospektiva studier har inga beteendeeffekter av AAS vetenskapligt kunnat styrkas.
Sålunda uppger försökspersonema i flertalet studier av retrospektiv karaktär en högre grad av påverkan på psykiska funktioner under pågående AAS-"kur" jämfört med perioderna mellan kurerna och jämfört med kontrollgrupper. Man måste dock vara försiktig med att dra långtgående slutsatser på grund av en rad metodologiska be- gränsningar med denna typ av studier: 1. man är beroende av själv- rapporterad användning av medel, vars äkthet ej kan garanteras, som erhållits på illegal väg, 2. retrospektiva angivelser av psykiska symptom kan färgas av ett flertal faktorer såsom påverkan från "gym-kulturen" eller förväntningar om medlens effekt, 3. de för- sökspersoner som ställer upp kan vara selekterade, exempelvis kan de med viss psykopatologi vara mer eller mindre benägna att deltaga i vetenskapliga försök, 4. det är svårt att, retrospektivt, skilja ut effekter av AAS från faktorer såsom premorbid personlighet, användande av psykoaktiva droger eller annat och 5. psykiska
effekter av faktorer relaterade till extrem styrketräning i sig under perioder av AAS-missbruk kan inte uteslutas. Det sistnämnda vet man vetenskapligt dock relativt litet om.
7.4 Dos-effektsamband
Det finns forskare som anser att det råder ett samband mellan AAS- dos och psykiska bieffekter, dvs. att vid högre doser uppträder fler och allvarligare bieffekter än vid låga doser. När det självuppgivna intaget är relativt lågt, mindre än cirka 300 mg/vecka, är de psykiska bieffekterna ovanliga. Om dosen överstiger 1000 mg/vecka hävdas det att de psykiska bieffekterna är vanligare.
7.5 Sammanfattande kommentarer
Sammanfattningsvis kan följande sägas om psykiska bieffekter av AAS-missbruk
att utöver fallrapporter finns ett fåtal kontrollerade, systematiska studier som starkt stödjer att intag av AAS i höga doser hos en del friska försökspersoner kan ge sannolikt övergående psykiska effekter såsom: — hypomani/mani — ökad aggressivitet/ilska som tar sig verbala uttryck och ej
uttryck i fysiskt våld
— ändringar i sexuell lust och förmåga — utvecklande av depression efter avslutad "kur"
att det finns fallrapporter i vilka det hävdas att AAS-missbruk hos friska kan leda till: — våldshandlingar eller hot om våld — beroendeliknande effekter
Dessa effekter har ännu ej belagts i kontrollerade, systematiska studier.
att det dessutom finns indikationer på att:
— olika typer av AAS ger psykiska bieffekter i varierande grad. — AAS som injiceras vanligtvis har lindrigare effekter på psyket än de som tillförs genom munnen. — ett dos—efektsamband skulle kunna råda vad gäller psykis- ka bieffekter, dvs. att AAS i hög dos oftare ger psykiska bieffekter än AAS i lägre dos.
AAS-missbruk kan alltså hos en del personer leda till hypoma- ni/mani, ökad aggressivitet, främst verbal sådan, ändringar i sexuell lust och förmåga och utvecklande av depression efter avslutad "kur". Det är däremot inte klarlagt om det finns ett orsakssamband mellan AAS-missbruk och våldsamt beteende. Vidare är inte de beroende- mässiga effekterna av AAS kartlagda i någon större utsträckning. Det finns brister i uppläggningen av de studier där man systematiskt försöker undersöka kopplingen mellan AAS och aggressivitet/våld. Studierna är mycket korta, de gäller mycket få försökspersoner, valet av försökspersoner kan ifrågasättas och en rad faktorer (exempelvis andra droger, kost, psykiska effekter av träning) som kan påverka tolkningen har vanligen ej beaktats. Man har vanligen valt psykiskt friska personer utan underliggande aggressivitet och inte personer med aggressiv framtoning och "känslig" personlighet.
' , _ ',. " __ wwfhlilrrlm ._, ;t, g . :» .'.i .fr. MEWIW . .
,, , |. ,, ', . 7-3' .. bm
' -| , *är . HL-T- wiilui uma 17.1-A "— _ ; - , ,. TI,." ..mgbnamlvzq
. ' _. , " _. __ .,.___ "F! .. ...Mma't—mmle —- .- ', '. '|_- | ,. ': mb Billdftaid rl'l " " ' ' -' LEAA- lit-': '.':itilalluid
_I' . ' | — " . '.' I] ,, '-._'.'-"l "
,. " , " ' .?E . _ "mmhaagiulfm ' ' ' - .c: immhdauniltaf] _ . ' .. .; _ '. . ,, -| Lil; Wwwönsbuu 112253?” ' . , . '_ -' ' . _ ' .- ...nu ”kvm 1! amalburz , ' ' ' ' " -' i. _ W'MM 'm Salu? . . .. " , , ,” . ,.ugmb nbtm'ai'rlmrmam) ',.u. '. '," . _ lr _, ” .'./'"" ,..w main—m,m)!
' . ' ' " 1 ;".g. wmdah'klllallr-qllw
-*_ |.
. _ ., '. __,3_ _, _ . " jipgwbamtmm WW ..; , ,— ' ,, ' i-f' , . _. _ -. . .-' gata .natcvrmflliåu . . _ _ -._"I ___I' _4 -_ Inf-i..". dnj.-;|' hfl: ___" g..".n likt Larry-blyig
. ' ..' . ' ', ' ':'-lg. .u.:1.-:1ilrnrytk och e.,l
.. "l- ur"
" _-l._I . _ ' ' . ":* ',,'*" "LÅS—lmlssbruk
8. Detekterbarhet och analys
8.1. Inledning
Möjligheterna att påvisa förekomst av (detektera) olika medel är av stor vikt för beslut om eventuella sanktioner. Tillförlitligheten i analysresultaten har därför mycket stor betydelse från rättssäkerhets- synpunkt och är beroende av förfarandet vid provtagningen, säker- heten vid den kemiska analysen och tolkningen av analysresultaten. Nedan behandlas dessa frågor främst avseende dopingmedel men paralleller dras även till analyser av narkotika.
8.2. Laboratorier
När det gäller dopingmedel är för närvarande Dopinglaboratoriet, avdelningen för Klinisk Farmakologi, Huddinge Sjukhus med sju heltidsanställda det enda laboratoriet i Sverige som utför analyser i någon större skala, totalt cirka 4 400 prover/år. Laboratoriet står under Stockholms läns landstings ansvar och finansieras huvud— sakligen genom de intäkter analysverksamheten inbringar. År 1985 ackrediterades laboratoriet av den Internationella Olympiska Kom- mittén (IOK). Det finns 24 laboratorier i världen som är ackredi- terade av IOK. De flesta analyserna sker för Sveriges riksidrotts- förbunds räkning, men ett ökande antal uppdrag kommer från sociala myndigheter och andra (ungdomsmottagningar, skolhälso- vård, socialtjänst, sjukhus, kriminalvård och näringslivets drogtest- verksamhet). För analyser som ligger utanför idrottsrörelsen är svarstiden mellan tre och sex dagar och kostnaden var 700 kr per analys 1995.
Vid Rättsmedicinalverkets (RMV) rättskemiska avdelning i Linköping utförs många olika analyser av prover relaterade till brott av olika slag. Sedan drygt två år har arbete pågått för att utveckla
verksamheten till att även avse vissa dopingmedel (anabola steroider och testosteron). Utvidgningen har sin grund i den ökade efterfrågan på sådana analyser från kriminalvården och polisen. Analysverk- samhetens inriktning är att betjäna endast kriminalvården, polis- väsendet och rättsmedicinska avdelningar. Verksamheten kom igång den 1 juli 1995 då den utvidgade möjligheten till provtagning inom kriminalvården trädde i kraft. Inledningsvis har verksamheten skett i begränsad omfattning och laboratoriet har inte haft kapacitet att analysera ett lika stort antal AAS eller att ta emot prover i samma omfattning som Dopinglaboratoriet. Emellertid förväntas antalet analyser bli lägre än det antal narkotikaanalyser som nu härrör från polismyndigheterna och kriminalvård. Kostnaden för kriminalvår— dens analyser av vissa dopingmedel var 600 kronor per analys 1995.
8.3. Provtagningsmetoder
Urinprov anses vara bättre än blodprov i de flesta fall såväl när det gäller narkotika som dopingmedel. Detta beror på att substanser får en högre koncentration i urinen än i blodet och kan upptäckas längre tid efter intaget.
Urinprov används även vid narkotikaanalys. Blodprov förekommer, förutom vid drograttfylleri, främst då personen vägrar att ge urin- prov eller då han inte kan urinera. Blodprov används i princip inte alls vid analyser av dopingmedel. När det gäller anabola steroider anses det vid Dopinglaboratoriet att analys av blodprov inte är en framkomlig väg. Det går inte att göra samma analyser och utrust- ningen är alltför dyr. Blodprov kan dock komma att spela en större roll i framtiden när det gäller bedömningen av eventuell tillförsel av testosteron, tillväxthormon samt EPO.
8.4. Provtagning och manipulering
Förfarandet under provtagningen är viktigt för analysens tillförlitlig- het. Den person som sköter provtagningen måste vara utbildad och rutinerna måste vara sådana att förväxlingsrisker inte uppstår.
Urinprov kan manipuleras på olika sätt. Personen kan ha intagit vätskedrivande medel eller så kan urinprovet ha spätts ut i samband med provtagningen.
För att kontrollera om utspädning av urinen har ägt rum kontrolle- ras vid narkotikaanalyser på RMst rättskemiska avdelning halten av kreatinin, ett ämne vars urinkoncentration till viss del beror av urinens spädningsgrad. Vid utspädning sjunker denna halt och om halten understiger ett visst värde är provet sannolikt utspätt. En alternativ metod — mätning av urinens specifika vikt — används av Dopinglaboratoriet. Urinen har en viss "normalvikt/liter" och om denna är lägre än normalt kan man misstänka manipulering. När det gäller urindrivande medel har laboratoriet även möjlighet att detektera de olika medlen i sig. Ett utspätt urinprov behöver emellertid inte innebära en medveten manipulering. Den misstänkte kan ha fått dricka för att underlätta urineringen eller situationen kan av andra skäl vara sådan att han har druckit större mängder före provtagningen.
Inom idrotten har det även förekommit att personer använder sig av andra medel än urindrivande medel för att försöka dölja tillför— seln. Emellertid är det härvid fråga om medel som är svåra att få tag i och metoder finns som kan ge indikation på att denna form av manipulering har ägt rum.
Manipulering av urinprovema kan leda till att provet blir (falskt) negativt. I idrottsammanhang är manipulering i sig en grund för be- straffning. Läget är annorlunda i straffrättsligt avseende. Vid en för- undersökning torde det vara ytterst svårt att bevisa konsumtion i de fall där provet visats vara manipulerat och den misstänkte förnekar intag.
8.5. Analyssäkerhet
8.5.1. Analysmetoder
Olika metoder finns att genomföra analyser och metoderna har varierande grad av säkerhet. Vissa polismyndigheter har haft till- gång till ett s.k. sållningsinstrument, vilket gör en enklare analys av narkotikasubstanser. Dessa sållningsinstrument använder en s.k. immunologisk metod, ett antikroppstest. Principen bakom de im-
munologiska metoderna är att antikroppar i en immunologisk reaktion känner igen och binder sig till kemiska ämnen, t.ex. narkotiska substanser. Till urinprovet förs märkta antikroppar riktade mot den eftersökta narkotikasubstansen. Om substansen inte finns i provet fastnar inga antikroppar. Om substansen däremot finns kommer de märkta antikroppama att fastna och kunna detekteras med olika metoder (t.ex. med radioaktivitet eller ljusmätning). Enligt en utvärdering av Rikspolisstyrelsen har sållningsinstrumen- ten fungerat bra men metoderna anses ändå inte ge så säkra svar att analyssvaren kan användas som bevis för narkotikabrott när den misstänkte förnekar gärningen. Ett skäl till att träffsäkerheten inte är absolut är att bindning också kan ske med andra substanser som liknar den eftersökta. Därför skickas de prover som blivit positiva i sållningsinstrumenten på en s.k. verifikationsanalys till RMV:s rättskemiska avdelning i Linköping. Normalkostnaden för sådan verifikationsanalys av narkotika är ca 500 kr och svarstiden 1-2 veckor.
För anabola steroider har tidigare (före 1985) använts en immu- nologisk metod (radioimmunologisk) som snabbt kunde ge besked om provet var positivt. Emellertid klarade denna metod inte av alla steroider som förekommer på marknaden och inte heller testosteron. Resultatet anses vara alltför osäkert med denna metod. Vid analys av anabola steroider är det fråga om ett 20-tal steroider som skall detekteras och det bedöms därför inte som troligt att ett tillräckligt tillförlitligt sållningsinstrument kan komma i användning. Dock används immunologiska metoder vid fastställande av förekomsten av bl.a. hCG, ett medel som ökar kroppens egen produktion av könshorrnon.
För att få säkra svar vid analysen används gaskromatografiska och masspektrometiska metoder. Dessa metoder är relativt dyra men medger en betydligt större känslighet än t.ex. de immunologiska metoderna beskrivna ovan. Vid Dopinglaboratoriet används en kombination av gaskromatografi och masspektrometri. Vid analys av dopingmedel letar man efter dels de förbjudna preparaten i sig, dels efter preparatens olika nedbrytningsprodukter (metaboliter).
Proverna måste först arbetas upp vilket bl.a. innebär att de renas och koncentreras. Därefter separeras substanserna genom gaskroma- tografi. Själva detektionen sker i masspektrometern. Metoden byg- ger på att ämnena "bombarderas" med en elektronstråle vilket resulterar i en jonisering av molekylerna vilka därefter kan mätas. Det värde som erhålls jämförs med referensvärden. Med denna
metod får man ett karakteristiskt s.k. masspektrum, som kan liknas vid ämnets "fingeravtryck". Metoden har hög känslighet och kan mäta förekomst och koncentration av ämnen i mycket låga halter.
8.5.2. Analysens möjligheter och begränsningar
Av de medel som finns upptagna i dopinglagen kan syntetiska anabola steroider upptäckas vid mycket låga koncentrationer. Däremot kan för närvarande inte utifrån tillfört tillväxthormon eller testosteron särskiljas från de kroppsegna motsvarigheterna. Procedu- ren för fastställande av testosterontillförsel är komplicerad (se nedan). Intensiv forskning pågår för att öka möjligheterna att detektera intag av tillväxthormon.
Tiden det tar att försvinna ur kroppen skiljer sig kraftigt mellan olika anabola steroider. Detta beror på flera faktorer, dels de specifika egenskaperna hos varje enskild anabol steroid, dels individuella skillnader i nedbrytnings- och omsättningshastighet och dels sättet på vilket tillförseln sker. Injektionspreparat är vanligen detekterbara upp till tre-fyra veckor efter tillförseln. För anabola steroider tillförda i tablettform är detektionstiden vanligtvis några dagar.
En särskild fråga avseende detekterbarheten och tidsbestämningen gäller det anabola steroidpreparatet nandrolon som kan finnas kvar i kroppen upp till 18 månader efter injektionstillförsel. En jämförel— se kan göras med cannabis, som har påträffats upp till 72 dagar efter intaget. Dessa ämnen är fettlösliga vilket gör att de kan lagras i kroppens fettdepåer under lång tid. Dessutom löses nandrolon i en fet olja vilket gör att det kan ligga kvar länge i injektionsområdet. Detta innebär att vid viktminskning, förbränning av fett och liknande kan substanserna i urinen öka, trots att intaget ägt rum långt tillbaka i tiden. Detta har betydelse inte minst om man vill försöka bestämma när intaget har ägt rum.
Vad gäller möjligheterna att påvisa vissa andra medel som används i dopingsyfte kan följande sägas. Clenbuterol kan detekteras under 3-4 dagar efter intag, betablockerare under 1-2 dagar, diuretika van- ligen under 1-2 dagar, efedrin under 2 dagar och hCG under 5-6 dagar. Utifrån tillfört EPO kan med en ny metod eventuellt detekte- ras under 1-2 dagar efter intag. För närvarande finns ingen metod att detektera intag av kreatin. Intag av IGF-1 kan eventuellt detekteras
med utarbetande av normala gränsvärden; det går dock ej att kemiskt skilja från det kroppsegna. Vad gäller de flesta övriga ämnen finns f.n. inga säkra metoder för att detektera tillförsel.
Vid analys av narkotika används vissa tröskelvärden som koncen- trationen av substansen skall överstiga för att provet skall anses vara positivt. Sådana värden används inte vid Dopinglaboratoriets analys av syntetiska anabola steroider. Eftersom sådana endast kan förekomma genom att de intagits har tröskelvärdena inte samma be- tydelse. Provet anses positivt då det överensstämmer med det refe- rensmaterial laboratoriet har och med tolkning grundad på laborato- riets erfarenheter och enligt GLP (Good Laboratory Practice) ut- given av IOK. Värdena kan ha en viss betydelse vid tolkningen av resultatet då det görs gällande att intag inte har ägt rum.
Vid analys av narkotika, anabola steroider eller andra medel använda i dopingsyfte kan ingen tidpunkt anges för intaget. För de flesta substanser är den maximala detektionstiden efter intaget re- lativt välkänd, vilket innebär att man med god säkerhet kan ange att tillförseln av substansen ägt rum inom den tidsramen. Man kan dock ej ange när inom denna tidsram tillförsel skett. Undantagsvis kan man få en uppfattning om intaget skett för en längre tid sedan eller relativt nyligen genom koncentrationsbestämning av den aktuella substansen och/eller vissa tidsberoende nedbrytningsprodukter.
8.6. Felkällor och tolkning av analysresultat
Det krävs stor sakkunskap hos den som tolkar analysen. Oavsett hur säker en analysmetod är kan den i princip endast ge svar på frågan om en viss substans finns i kroppen. Analysen i sig kan inte tala om huruvida substansen tillförts kroppen eller om det är fråga om kroppsegen produktion. Vidare kan utifrån analysresultatet inte några slutsatser dras om tillförseln skett i medicinskt syfte, med avsikt att "döpa" sig eller helt omedvetet. Alla positiva svar måste ställas i relation till eventuella sjukdomstillstånd, tillförsel i medi- cinskt syfte och andra förhållanden. Dessa betingelser gäller för såväl narkotika som dopingmedel.
När det gäller narkotika har det t.ex. konstaterats att under mycket extrema betingelser, enstaka positiva utslag av cannabis kan erhållas
hos personer som utsatts för "passiv" rökning. Vidare kan vissa läke- medel ge utslag av amfetamin vid nedbrytning av läkemedlet. Det har även förekommit att morfin påvisats i urinen efter det att personen ätit bröd med vissa typer av vallmofrön.
Förekomsten av syntetiska anabola steroider i ett prov är ett säkert tecken på att personen intagit detta. Emellertid har det förekommit enstaka fall där nedbrytningsprodukter av vissa anabola steroider bildats i den egna kroppsproduktionen eller i ämnesomsättningen av vissa p-piller.
Förutom syntetiskt framställda anabola steroider finns andra sub- stanser tillförda i dopingsyfte som är kroppsfrämmande och därför relativt lätta att påvisa i ett urinprov. Exempelvis kan nämnas clen— buterol, betablockerare, diuretika och efedrin.
Testosteron (se nedan), tillväxthormon, IGF-1 och EPO förekom- mer naturligt i kroppen i varierande grad. För detektion av intag av dessa substanser krävs därför förfinade analyser med bl.a. gräns- värdesbestämningar och analys av koncentrationerna av ämnen ("markörer") som påverkas av dessa medel. Risken för felkällor är därför avsevärt mycket större för dessa substanser.
Bedömningen om testosteron tillförts utifrån görs genom bestäm- ning av koncentrationsförhållandet mellan testosteron och ett när- besläktat ämne, epitestosteron. Detta s.k. kvotvärde är för européer normalt 1:1. Om kvoten testosteron/epitestosteron överstiger 6:1 anses testosteron ha tillförts kroppen (IOK). Emellertid har man påträffat personer som p.g.a. låg egenproduktion av epitestosteron kommer upp i kvotvärden överstigande det angivna. Vid värden över detta kvotvärde tas därför ytterligare prover under en tremånaders- period. Om personens värden ligger på samma nivå vid varje provtillfälle tyder det på att det är fråga om ett normalt förhöjt kvotvärde. Det skall också här nämnas att personer med mycket lågt kvotvärde kan inta testosteron utan att komma upp i gränsvärdet.
Vidare bör nämnas att i Spanien och Frankrike har "epidemier" av clenbuterolförgiftning utbrutit när människor ätit lever från djur med höga halter clenbuterol med typiska symptom som följd. Man har hos dessa kunnat finna clenbuterol vid analys av urinen.
8.7. Sammanfattning
Möjligheterna att påvisa tillförsel är olika goda för olika substanser. Vissa ämnen, exempelvis syntetiska anabola steroider, är helt kroppsfrämmande. Därför är detekterad förekomst av den i kroppens vätskor eller vävnader ett säkert tecken på tillförsel. För vissa kroppsegna ämnen som t.ex. testosteron kan man f.n. endast använda sig av indirekta tecken på tillförsel, som t.ex. jämförelse av vissa kvotvärden. För en de] ämnen saknas helt möjligheter att särskilja tillförd från kroppsegen substans.
Tillförlitligheten i analysresultaten har mycket stor betydelse från rättssäkerhetssynpunkt och är beroende av förfarandet vid provtag- ningen, säkerheten vid den kemiska analysen och tolkningen av analysresultaten. S.k. sållningsinstrument anses inte kunna användas vid analys av dopingmedel utan analys görs genomgående med för- finade och mer kostsamma analysmetoder.
Vid analys av anabola steroider eller andra medel använda i dopingsyfte kan heller inte någon exakt tidpunkt anges för intaget. För de flesta substanser är den maximala detektionstiden efter intaget relativt välkänd, vilket innebär att man med god säkerhet kan ange att tillförseln av substansen skett inom den tidsramen. Man kan dock inte ange när inom denna tidsram tillförsel har ägt rum.
9. Tillgängligheten av dopingmedel i Sverige
9.1. Inledning
De grundläggande reglerna om i vad mån införsel till Sverige av anabola steroider mm. är tillåtet regleras i dopinglagen samt i läkemedelslagen och dess följdförfattningar. För en redovisning av dessa bestämmelser hänvisas till kap. 13.
9.2. Tullens och polisens verksamhet
9.2.1. Tullens och polisens arbete
Till följd av Sveriges medlemskap i EU förändrades förutsättningar- na för tullens verksamhet. I princip skall fri varurörlighet råda mellan medlemsstaterna varför möjligheterna till kontroll mellan dessa stater har begränsats. Emellertid föreligger enligt Romfördra- get möjligheter till restriktioner med hänsyn till skyddet för allmän ordning och säkerhet, liv och hälsa m.m. Med anledning av medlem— skapet har reglerna om tullens kontrollbefogenheter delats upp i två lagar. När det gäller tullens befogenheter vid den inre gränsen trädde lagen (1996:701) om tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen i kraft den 1 juli 1996. Denna lags regler är tillämpliga endast på vissa varor som t.ex. narkotika enligt narkotikastrafflagen och medel enligt dopinglagen. Lagens regler innebär att tullen i princip behåller sina tidigare be- fogenheter till kontroll. Således har tullen rätt att utföra s.k. selektiva kontroller, dvs. när urvalet av vem som skall kontrolleras görs med utgångspunkt från exempelvis riskprofiler eller tulltjänstemannens yrkeserfarenhet. Däremot finns ett uttryckligt förbud mot s.k. slump- mässiga kontroller. Tullens befogenheter när det gäller tredje land,
dvs. länder som inte är medlemmar i EU, regleras i tullagen (1994:1550) som trädde i kraft den 1 januari 1995. När det gäller dessa länder behålls i lagen de tidigare möjligheterna till kontroll fullt ut, således även slumpmässiga kontroller. I båda lagarna ges tullen möjlighet till att undersöka och öppna brev och andra post- försändelser. Vidare förpliktas polismyndigheterna, Kustbevak- ningen och Posten AB att medverka i kontrollverksamheten.
Även före inträdet i EU var helt slumpmässiga stickprovskontroller ovanliga. Det vanligaste fallet var kontroll p.g.a. tips eller selektiva kontroller grundade på tulltjänstemannens erfarenhet och intuition. Utöver kontroll av inresande kontrollerades även postförsändelser från utlandet. Den övervägande andelen av tullens beslag görs vid kontroll av inresande men antalet s.k. postbeslag av dopingmedel har ökat de senaste två åren.
Även om kampen mot illegal införsel av narkotika har högst prioritet är tullen aktiv också i sökandet efter dopingmedel. För— hållandena har därmed förändrats från vad som gällde vid tiden för den utredning (Ds 1989z60) som låg till grund för nuvarande doping- lag. Det uppgavs då att de beslag av hormonpreparat som före- kommit ofta varit s.k. överskottsbeslag i jakten på narkotika. Enligt tullens uppfattning i dag har smugglingen av dopingmedel en självständig betydelse i arbetet. Kontrollverksamheten är likartad eftersom man anser att införseln av narkotika och dopingmedel i stor utsträckning äger rum på liknande sätt. Emellertid kan man på Gene- raltullstyrelsen inte göra någon uppskattning av hur mycket av den illegala importen som beslagtas.
När det gäller polisens beslag av dopingmedel är förhållandet annorlunda än vid tullens kontrollverksamhet. Dopingbrott hand- läggs på narkotikarotlama. Enligt Rikspolisstyrelsen koncentrerar polisen sin verksamhet på narkotikabrottsligheten och dopingbrotten har i jämförelse därmed låg prioritet. Förhållandet förklaras med att kunskaperna om dopingbrotten generellt är dåliga och att denna brottslighet, med hänsyn till bl.a. straffsatserna, inte upplevs som lika allvarlig som narkotikabrottsligheten. En annan faktor som anses vara av betydelse är att dopingbrott är svårare att uppdaga vid reguljär spaning eftersom det i huvudsak berör ett annat klientel än narkotikabrotten och därför inte medger samma spaningsmetoder. För polisens del utgörs beslagen av dopingmedel därför främst av preparat som upptäcks vid utredning av annan brottslighet och sådant som av en tillfällighet påträffas. I några fall har emellertid tips förekommit vilka föranlett vidare utredning.
9.2.2. Beslagsstatistik
Tullen har fört statistik över beslagen av dopingmedel sedan 1987. Utvecklingen av beslagen vad gäller antal beslag och beslagtagen mängd dopingmedel visas i diagram 9:1 och 92. Det skall anmärkas att en ampull anabola steroider i mängd motsvarar ett större antal tabletter (jfr. avsn. 15.1.6) och att omräkning inte har gjorts i beslagsstatistiken.
Diagram 9:1 Tullens beslag mellan 1988-1995; antal beslag
100*
80*
60 _ 40 —! 0 i ,
1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995
Källa: Nordiska dopingprojektets årsrapport 1995
Diagram 9:2 Tullens beslag mellan 1988-1995; mängd i ampuller och tabletter
500 000 —. 400 000 -— 300 000 4
200 000 *
1oooool | | I 0 I . l .
1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995
Källa: Nordiska dopingprojektets årsrapport 1995
Skillnaderna i beslagsmängden mellan åren har i stor utsträckning berott på att vissa av beslagen omfattat stora kvantiteter. Så förhöll det sig t.ex. 1990 då tullen beslagtog totalt 482 000 tabletter och 6 000 ampuller. Av de 45 beslagen omfattade ett beslag 171 660 tabletter anabola steroider och sju andra mellan 16 000 och 60 000 tabletter. Under 1994 omfattade fem beslag sammanlagt drygt 200 000 tabletter och ampuller. Under 1993 och 1995 synes dock beslagsmängdema vara mer jämnt fördelade. De största enskilda beslagen under 1995 har omfattat runt 20 000 tabletter eller 4 000 ampuller. I övrigt har beslagen under 1995 främst avsett relativt små mängder.
Fram till och med 1994 ökade såväl antalet beslag som beslagtagen mängd dopingmedel enligt statistiken. Emellertid är det enligt Gene— raltullstyrelsen vanskligt att uttala sig om huruvida detta innebär att den faktiska införseln ökade under denna period. Som ovan redo- visats har statistiken vissa år påverkats av enskilda mycket stora beslag. Den minskning av antal beslag som ägt rum under 1995 tros
till viss del kunna förklaras av den omorganisation som ägt rum i samband med Sveriges medlemskap i EU.
Huruvida beslagen speglar den totala införseln är vidare osäkert. Allmänt antas beslagen endast motsvara en mindre mängd av vad som förs in i landet. När det gäller narkotika uppskattas att mellan 4-6 procent av införd narkotika tas i beslag. Emellertid vet man inte om detta gäller även för dopingmedel.
Redovisningen av polisens beslag förs i det centrala Beslags- och analysregistret (BAR). Dopingmedel särredovisades först under 1993. Eftersom rapporteringen i viss mån varit bristfällig och då det förekommit felregistreringar är registrets uppgifter osäkra. Det skall nämnas att förhållandet uppmärksammats från Rikskriminalpolisen och att åtgärder vidtagits för att komma till rätta med dessa problem. Uppgifter om beslag finns också i analysregistret hos Statens kri- minaltekniska laboratorium. På grundval av dessa register och kon- takter med vissa polismyndigheter har Rikskriminalpolisen kunnat ge en ungefärlig redovisning av polisens beslag, tabell 9: 1.
Tabell 9:1 Polisens beslag 1994 och 1995
Antal Mängd Mängd beslag tabletter ampuller (ml) 1994 236 144 000 2 585 1995 140 103 200 6 330
Källa: Rikskriminalpolisens (Kriminalunderrättelsetjänsten) årsrapport 1995 för dopingprojektet
Vid en jämförelse mellan tullens och polisens beslagsstatistik framgår att polisen 1995 stod för 65 procent av det totala antalet beslag. 1994 var polisens andel av antalet beslag 75 procent. När det gäller mängden dopingmedel är förhållandet det omvända. Tullens andel av den totala mängden beslagtagna dopingmedel uppgick 1994 till drygt 60 procent. 1995 utgjorde tullens beslag i mängd drygt hälften av totalt beslagtagen mängd dopingmedel. Det är alltså vid landets gränser som de stora partierna dopingmedel beslagtas.
Vid en jämförelse med antalet beslag av narkotika framgår att antalet beslag av dopingmedel är betydligt lägre än antalet beslag av narkotika. Tullens och polisens beslag av narkotika och narkotiska läkemedel uppgick t.ex. 1994 totalt till 11 215 beslag. Även här stod
polisen för de flesta beslagen, nämligen 10 004 stycken. För polisens del torde skillnaden mellan beslag av narkotika och beslag av dopingmedel åtminstone till viss del förklaras av att narkotika- brottsligheten prioriteras.
9.2.3. Nordisk utblick
Tullen i Sverige har sedan ett flertal år haft ett samarbete med tullmyndigheterna i de övriga nordiska länderna. Mellan 1993 och 1994 har samarbetet skett i organiserad form genom "Nordiska dopingprojektet". Huvudsyftet med projektet har varit att utbyta information av såväl praktisk som teoretisk art samt att sammanstäl- la statistik över beslagen. Från och med den 1 januari 1995 övergick detta projekt till att vara ett projekt inom ramen för det s.k. PTN- samarbetet (Polis och tull iNorden) som sedan en längre tid funnits för narkotikabekämpningen. Samarbetet omfattar således nu även polismyndigheterna.
Utan att i det här sammanhanget gå in på frågan hur förhållandena är i de övriga nordiska länderna redovisas i tabell 9:2 statistik över beslag av dopingmedel i nordiska länder 1993 och 1994. Det skall anmärkas att utom avseende Norge omfattar statistiken såväl tullmyndighetens beslag som polismyndighetens beslag.
Tabell 9:2 Beslag av dopingmedel i Danmark, Finland och Norge
1993 1994 Antal Antal Antal Antal beslag enheter beslag enheter Danmark 9 347 487 6 12 407 Finland 36 107 456 58 155 668 Norge 24 190 700 28 21 399
Källa: Nordiska dopingprojektets årsrapporter 1993 och 1994 Anm: Med enhet avses tabletter och ampuller.
9.3. Medlens förekomst och ursprung
9.3.1. Medlens förekomst
De dopingmedel som enligt tullens och polisens erfarenhet domine- rar marknaden är de anabola steroiderna. Bland dessa är i sin tur "ryssfemmor" vanligast. De flesta och de största beslagen har avsett sådana tabletter. Men även testosteronpreparat och testosteronderi- vat är vanligt förekommande.
Däremot synes tillgången och förekomsten av tillväxthormon vara relativt liten. Enstaka beslag av polisen har omfattat detta preparat. Dock tyder uppgifter från Dopingjouren på Huddinge sjukhus på att det föreligger ett intresse av detta dopingmedel. Stölder har även förekommit av inhemskt tillverkat tillväxthormon, se närmare av- snitt 9.6. Tullen har även tagit beslagtagit tillväxthormon härrörande från Östeuropa. Sådana beslag förekom främst under 1993 men ett beslag om 50 ampuller av preparatet Somatogenum gjordes även i december 1995.
Beträffande de läkemedel som inte omfattas av dopinglagen och inte heller är narkotika är det svårare att uttala sig om i vad mån sådana medel införs illegalt för dopingändamål eftersom beslagssta- tistiken över läkemedel inte är uppdelad preparatvis. Ett sådant medel som emellertid har förekommit under de senaste åren och som har rönt stor uppmärksamhet hos Dopingjouren är clenbuterol. I Sverige används medlet endast vid veterinär förskrivning. Clenbute- rol har förekommit i en del utredningar hos såväl polisen som hos tullen. Bl.a. har två större beslag under 1993 och 1994 omfattat clenbuterol. Det första fallet omfattade beslaget 43 766 tabletter och det andra 42 000 tabletter.
9.3.2. Medlens ursprungsland och införselvägar
Tidigare kom den huvudsakliga delen av de illegalt införda doping- preparaten från de östeuropeiska länderna. Emellertid har under 1995 de flesta av tullens beslag rört medel som införts från länder som Grekland eller Spanien. I en del fall har det varit fråga om illegala preparat som har sitt ursprung i östeuropeiska länder. Emellertid har flera utredningar under det senaste året visat att det
även varit fråga om preparat som tillverkats i länder inom EU och som legalt kan införskaffas i dessa länder. I utredningarna har det bl.a. framgått att det varit möjligt att köpa preparaten på lokala apotek, främst i de sydeuropeiska länderna. Det skall här beaktas att anabola steroider generellt är receptbelagda i de europeiska länder- na. Emellertid är apoteksväsendet i de flesta länderna, Sverige un- dantaget, uppsplittrat på många små rörelser. Oavsett rigorösa regler varierar såväl efterlevnaden av läkemedelslagama som kontrollen av apoteksrörelsema. Problemet kartläggs f.n. inom det nordiska dop- ingprojektet.
Det har har även uppmärksammats att en del lagliga försändelser av i dopingsammanhang intressanta preparat försvinner på vägen från tillverkningsstället i Europa och är till försäljning på den ille- gala marknaden varefter medlet smugglas in i Sverige.
När det gäller "ryssfemmoma" var tidigare den allmänna uppfatt- ningen att dessa härrörde från militärlager i Ryssland och det var fråga om överskott som spreds vidare. Såvitt tullen och polisen har kunnat bedöma kommer preparaten numera från illegala fabriker som finns främst i Ryssland, Rumänien och Bulgarien.
Preparat härrörande från Asien (Indien och Thailand) har också påträffats.
9.4. Den illegala marknaden
Någon statistisk särredovisning av eventulla beslag av medel som förs ut från landet finns inte. Emellertid har i vissa polisutredningar och domar rörande dopingbrott framkommit att bl.a. tillväxthormon sänts till personer bosatta i andra länder. Vidare har beslag såväl i Norge som i Sverige visat att dopingmedel transporteras till Norge genom Sverige. 1993 beslagtogs vid ett tillfälle 131 420 tabletter "ryssfemmor" och 1 010 ampuller dopingmedel vilka hade transpor- terats från Estland över Finland och Sverige. Under 1995 gjordes två liknande beslag. Det ena gjordes av den norska tullen och avsåg 54 000 tabletter och 50 ampuller anabola steroider. I det andra fallet beslagtog tullen i Göteborg 17 400 tabletter och 723 ampuller anabola steroider vilka var avsedda att föras vidare till Norge. I början av 1996 påträffade Tullmyndigheten i Helsingborg drygt 400 ampuller anabola steroider och 100 ampuller tillväxthormon hos en
norsk medborgare. Preparaten hade inköpts i Danmark och skulle föras vidare till Norge.
De allra flesta beslag som tullen har gjort rör mindre mängder införda av personer bosatta i Sverige vilka synes smuggla in medlen för eget bruk eller för att förtjäna pengar. En del större beslag tyder emellertid på att smugglingen i vissa fall är organiserad. Att det skulle finnas en direkt koppling mellan narkotikasmugglingen och smugglingen av dopingmedel har inte framgått av de beslag som gjorts. Vid vissa beslag har visserligen även införsel av narkotika varit aktuell men sådan kombinerad smuggling har inte varit markant förekommande. Enligt uppgifter från Generaltullstyrelsen synes den illegala införsel av dopingmedel vara en separat form av smuggling.
Kunskaperna om vad som händer med dopingmedlen efter det att de införts i landet är bristfälliga. Någon samlad eller klar bild av hur marknaden ser ut i Sverige har polisen inte. Från de uppgifter som erhållits vid kontakter med Rikskriminalpolisen kan emellertid följande sägas. När det gäller hur den inhemska försäljningen går till tyder det mesta på att det främst är fråga om försäljning mellan enskilda personer. Någon utbredd organiserad försäljning har inte märkts även om det har påträffats i vissa fall. Så initierades t.ex. under 1995 en polisutredning i trakterna av Stockholm rörande ett antal personer vilka bl.a. smugglat anabola steroider till USA. Verksamheten har varit omfattande och en del av de större beslagen som gjorts under 1995 har kunnat kopplas till dessa personer. Kartläggningen har hittills visat att dessa personer även haft en del kontakter med narkotikabrottslingar och andra kriminellt belastade personer.
Till skillnad från narkotikaförsäljningen har inte heller märkts någon egentlig gatuförsäljning av anabola steroider utan kontakterna tas främst på annat sätt. Att döma av de signaler som kommit från olika polisdistrikt föreligger en viss koncentration när det gäller försäljning kring de miljöer där kroppsbygge och styrketräning äger rum. Det har även förekommit indikationer på att skolungdomar säljer till varandra.
Något belägg för att försäljningen av dopingmedel i någon stor om- fattning förmedlas av de etablerade narkotikaförsäljarna finns inte. Det finns dock tecken på att såväl narkotika som dopingmedel åtminstone till viss del förmedlas genom samma distributörer. Bl.a. har i vissa brottsutredningar, t.ex. ovan nämnda, framkommit att dopingmedel tillhandahållits från mer ordinära narkotikakanaler.
Priser
En illustration av priserna på den illegala marknaden när det gäller vissa dopingmedel ges i tabell 9:3. Uppgifterna är inhämtade under november 1995 i Stockholmstrakten och avser inköp av mindre mängder. När det gäller Genotropin 36 IE kan det noteras att detta vid legal försäljning 1995 kostade 4 108 kr per ampull och Genotro- pin 16 IE kostade 1 844 kr per ampull. Deca-Durabol, det enda i Sverige registrerade läkemedlet som innehåller anabola steroider, kostade vid legal försäljning 72 kr per ampull om en ml.
Tabell 9:3 Priser på vissa dopingmedel "på gatan"
"Ryssfemmor" 2-4 kr/tablett Genotropin 36 IE 1 200 kr/ampull Genotropin 16 IE 600 kr/ampull clenbuterol 3 kr/tablett anabola steroider (Deca Durabolin) 120 kr/ampull om 2 ml testosteron 65 kr/ampull om 1 ml
Källa: Rikskriminalpolisens (Kriminalunderrättelsetjänsten) årsrapport 1995 för dopingprojektet
9.5. Avsättning av dopingmedel för användning vid djuruppfödning och vid tävling med djur
Kunskaperna om hur den illegala marknaden ser ut och mängden tillgängliga dopingmedel i Sverige är som tidigare anförts bristfälli- ga. Det antas dock att den största delen av den illegala försäljningen av dopingmedel sker för humanbruk. Emellertid är den eventuella användningen av dopingmedel på djur av betydelse för kartläggning- en av den illegala marknaden.
9.5.1. Djurproduktionen
Horrnontillförsel är inte tillåtet i produktionshöjande syfte vare sig enligt svensk lagstiftning eller enligt EU:s regler. Livsmedelverket genomför årligen kontroller av såväl här uppfödda djur som importerat kött. Kontrollen av uppfödningen av nötkreatur och svin i landet utförs enligt ett särskilt statistiskt system med ett slumpmäs- sigt urval. Kontrollerna avser en mängd olika preparat, däribland anabola steroider och tillväxthormon och utförs på såväl levande som slaktade djur. Dessutom tas prover på alla nödslaktade djur. Vid kontrollerna har inte några spår kunnat påvisas vad gäller hormoner eller beta-2-stimulerare som clenbuterol. Inte heller i övrigt har framkommit några tecken på att sådana medel används vid uppföd- ning i Sverige.
9.5.2. Djursporten
Enligt 18 & djurskyddslagen (1988z534) får inte ett djur som tränas för eller deltar i tävling på tävlingsbana utsättas för dopning eller andra otillbörliga åtgärder som påverkar djurets prestationsförmåga eller temperament. Till denna lag har Jordbruksverket utgivit särskilda föreskrifter för bl.a. hästsporten. Enligt föreskrifterna får t.ex. inte en häst tillföras anabola steroider inom en tid av 90 dagar före tävling. Enligt trav— och galoppsportens regler gäller fr.o.m. den 1 januari 1995 ett totalförbud mot användande av anabola steroider. Dispens kan ges vid terapeutisk behandling av vissa sjukdomstill- stånd men då råder tävlingsförbud. Regeln tillkom p.g.a. av att man inom hästsporten befarade att den ökade illegala införseln av anabola steroider skulle kunna medföra försök till avsättning inom hästsporten. Regeln medför också ökade möjligheter till dopingkon- troller vid träning. Tidigare genomfördes sådana kontroller endast vid tävlingar. Totalt genomförs drygt 3 000 kontroller per år av- seende trav—, rid— och hundsport. Drygt 10 procent av dessa äger rum under träning. Inom hästsporten har inte dessa kontroller påvisat någon förekomst av anabola steroider. När det gäller clenbuterol har två tveksamma fall förekommit. Sammantaget finns det indikationer på att anabola steroider används inom hästsporten men användning- en tros inte vara utbredd i någon större omfattning. Anabola ste- roiders effekt på t.ex. hästar är även mycket tveksam.
9.6. Receptförfalskning och läkemedelsstölder
Enligt uppgifter från Apoteksbolaget AB är receptförfalskningar ett förhållandevis litet problem när det gäller läkemedel som innehåller anabola steroider och liknande dopingmedel. Receptförfalskningar med förskrivning av testosteronpreparat har förekommit men är relativt sällsynta, särskilt i jämförelse med förfalskningar avseende narkotiska läkemedel.
I syfte att hindra att recept avseende bl.a. läkemedel som innehåller narkotika, anabola steroider, Erytropoietin (EPO) och tillväxthor- mon förfalskas har från och med den 1 mars 1995 en särskild receptblankett införts för s.k särskilda läkemedel (LVFS 199524). Den särskilda receptblanketten är tills vidare endast obligatorisk vid förskrivning av narkotiska läkemedel. Blanketterna är numrerade och distribueras enligt särskilda rutiner. Varje blankett skall kunna härledas till namngiven förskrivare eller ansvarig person på klinik el.dyl. Vid utlämning av särskilda läkemedel åligger det apoteksper- sonalen att kontrollera patientens identitet.
Enligt Apoteksbolaget AB har det inte förekommit tecken på att dopingmedel skulle vara föremål från stölder från apoteken. De en- skilda apoteken har inte någon generell lagerhållning av läkemedel innehållande t.ex. anabola steroider och personalen är i allmänhet uppmärksam vid receptinlämning.
Emellertid har tillväxthormon varit föremål för stöld från tillverk- ningsstället och under transport till apotek. I Sverige tillverkas till- växthormon, under namnet Genotropin, av Pharmacia. Under hösten 1993 stals drygt 2 000 ampuller Genotropin från Pharmacia. Am- puller härrörande från stöldema har förekommit i några förundersök- ningar om dopingbrott. Utöver nu nämnda stöld har under hösten 1994 försvunnit tillväxthormon vid flera tillfällen under transport från Pharmacia till apoteken. Enligt uppgift från Rikskriminalpolisen har det rört sig om drygt 294 ampuller. I december månad 1995 överfölls vidare en väktare vid Pharmacias anläggning i Kungsängen varvid gärningsmännen tillgrep 2 300 ampuller Genotropin.
9.7. Den legala läkemedelsförskrivningen
9.7.1. Förskrivningsstatistik
Den legala receptförskrivningen av anabola steroider, testosteron och tillväxthormon är liten. Enligt Apoteksbolaget AB uppgick förskrivningen av anabola steroider 1994 till 395 312 s.k. definiera— de dygnsdoser (DDD) eller, annorlunda uttryckt, till 0,12 dygnsdoser per 1000 invånare och dag.
Antalet dygnsdoser för testosteron uppgick till 1 070 291 DDD eller 0,33 dygnsdoser per 1000 invånare och dag samt för till- växthormon till 1 146 639 DDD eller 0,36 dygnsdoser per 1000 in— vånare och dag. Förskrivningen av Erytropoietin (EPO) uppgick 1994 till 670 284 DDD eller 0,21 dygnsdoser per 1 000 invånare och dag.
Som jämförelse kan nämnas att förskrivningen av psykofarmaka (såsom t.ex. sömnmedel, antidepressiva medel och lugnande medel) uppgick till 56,2 dygnsdoser per 1 000 invånare och dag 1994.
Med utgångspunkt från den sålunda beräknade förskrivningen kan antalet patienter som årligen behandlas med anabola steroider upp- skattas till drygt 1 000. Det uppskattade antalet patienter som be- handlas med testosteron eller tillväxthormon skulle därmed uppgå till vardera ca 3 000. Det skall dock anmärkas att uppskattningarna är osäkra, särskilt när det gäller tillväxthormon, eftersom den faktiska dygnsdoseringen varierar.
Någon uppskattning av vad mängden illegalt införda medel innebär vid en beräkning i DDD är inte möjlig. Emellertid utgör den legala förskrivningen en betydligt mindre mängd tabletter och ampuller än vad som tas i beslag.
9.7.2. Förskrivningsmissbruk
Tillsynsmyndigheter över läkemedelshanteringen är Socialstyrelsen och Läkemedelsverket. Den övergripande principen är att Läke- medelsverket svarar för tillsynen i produktions- och detaljhandelsle- det medan Socialstyrelsen svarar för läkemedlens användning såsom förskrivningen av läkemedel. Emellertid är gränsdragningen i praktiken inte skarp. I sin tillsynsverksamhet kontrollerar Läkeme-
delsverket även hur preparaten används och myndigheterna sam- arbetar i dessa frågor.
I sin tillsyn över läkemedelshanteringen genomför Läkemedelsver— ket receptinsamlingar under vissa perioder. Den senaste recept- insamlingen avseende androgena preparat (testosteronpreparat) genomfördes under tiden april-juni 1992. Recept samlades då in från apotek i Stockholm och Malmöhus län. Slutsatsen var att det inte fanns något som visade att preparaten förskrevs i dopingsyfte. Eftersom andra insamlingar hade visat på samma förhållanden och då apoteken tillsammans med Socialstyrelsens regionala tillsyns- myndigheter anses ha tillräcklig tillsyn över läkarnas förskrivning av anabola steroider och androgener har Läkemedelsverket därefter inte gjort ytterligare insamlingar avseende dessa preparat. Avseende tillväxthormon genomfördes insamling från samtliga apotek under november månad 1993. Några anmärkningsvärda förhållanden fram- kom inte vid denna undersökning. Undersökningen följdes upp genom insamling under november-december 1994 men inte heller vid denna undersökning framkom något anmärkningsvärt.
Socialstyrelsens kontroll av läkarnas förskrivning av läkemedel handhas av sex regionala tillsynsenheter. Tillsynsenhetema finns i Stockholm, Göteborg, Malmö, Jönköping, Örebro och Umeå. Enligt uppgifter från den regionala tillsynsenheten i Stockholm handlades ] 10 tillsynsärenden under 1993 och 102 tillsynsärenden under 1994 avseende läkemedelsförskrivningar i hela Sverige. På grund av att sättet att registrera förskrivningsärendena varierar mellan de olika tillsynsenhetema är det svårt att få exakta uppgifter om i vilken mån anabola steroider och liknande medel ingått i de förskrivningar som undersökts. Hos samtliga tillsynsenheter har emellertid ärenden där förskrivning av dopingmedel skett på tveksamma grunder eller i oegentligt syfte varit mycket sällsynta. De allra flesta fallen där det förekommit något anmärkningsvärt i läkares förskrivning av läke- medel har avsett narkotiska läkemedel. Enstaka fall har förekommit av förskrivning av anabola steroider eller andra dopingmedel där det förelegat misstanke om missbruk av behörigheten. Ett sådant fall anmäldes till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) i juli månad 1996. Läkaren misstänktes för att vid två tillfällen, utan att medicinska skäl förelegat, ha skrivit ut anabola steroider, jämte ett annat hormonpreparat som inte täcks av dopinglagen, till två personer som var aktiva kroppsbyggare. I anmälan yrkade Social— styrelsen att läkaren åläggs disciplinpåföljd, dvs. varning eller erin— ran (se nedan). Ärendet har ännu inte avgjorts.
Det skall i detta sammanhang nämnas något om de påföljder som kan åläggas en läkare som missbrukat sin behörighet att förskriva läkemedel. Påföljderna regleras i lagen (l994:954) om disciplinpå- följd m.m. på hälso- och sjukvårdens område och beslut fattas av HSAN. Om en läkare uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör vad som åvilar honom eller henne kan HSAN besluta om varning eller erinran (disciplinpåföljd). Läkarlegitimationen kan återkallas om läkaren varit grovt oskicklig eller på annat sätt visat sig uppen- bart olämplig att utöva yrket. Vidare ger lagen möjlighet att be- gränsa en läkares förskrivningsrätt när det gäller narkotiska läke- medel, alkoholhaltiga läkemedel eller teknisk sprit om läkaren missbrukar sin behörighet i dessa avseenden. Denna begräns- ningsmöjlighet är avsedd för de fall då läkaren, medvetet eller omedvetet, tillgodoser eget eller annans beroende av narkotika eller alkohol. Enligt förarbetena (prop. 1993/94:149) bör dock, då läkaren utnyttjar annans beroende för egen vinning, presumtionen vara att läkaren är olämplig att utöva sitt yrke. Enligt uttalandena bör pröv- ning av legitimationen i vart fall ske då det rört sig om ett medvetet underhåll av annans missbruk. Begränsningsmöjligheten synes så— ledes ha sin största betydelse i de fall där läkaren tillgodoser eget beroende utan att i övrigt vara olämplig i sin yrkesutövning.
Det skall anmärkas att ett lagförslag nyligen har presenterats (För- bättrad tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonal, SOU 1995zl47) som innebär ytterligare skärpningar när det gäller disciplinpåfölj- derna. Bl.a. föreslås att en prövotid införs i de fall där bl.a. läkare varit oskicklig och gjort sig skyldig till allvarligare förseelser. En sådan prövotid skall enligt förslaget också kunna meddelas i vissa fall av sjukdom eller liknande varvid man främst avsett miss- brukssituationer.
9.7.3. Den veterinära förskrivningen
Av den totala förskrivningen av testosteron och anabola steroider utgörs 1 % respektive 14 % av veterinär förskrivning. Någon vete- rinär förskrivning av tillväxthormon förekom inte 1994. Apoteks- bolagets försäljning av clenbuterol (försäljningsnamn Spirot) upp- gick 1994 till 1 064 förpackningar om 20 ml vardera. Som jämför- else kan nämnas att normaldos för kalv och föl är 5 ml per dygn. Läkemedelsverket har enligt uppgift inte genomfört några kontrol- ler avseende förskrivningen av dopingmedel i veterinärt syfte.
Ansvaret för veterinära behörighets- och förskrivningsfrågor åvilar Jordbruksverket. I Jordbruksverkets kontrollverksamhet har hittills inte framkommit några indikationer på att förskrivningen av anabola steroider eller clenbuterol sker i dopingsyfte. Under 1995 genom- fördes en kontroll i Malmöhus, Blekinge och Kristianstad län varvid recept samlades in från och med januari 1994 fram till slutet av juni 1995. Vid denna förskrivningskontroll framkom inte några omstän- digheter som gav anledning att misstänka förskrivning i dopingsyfte.
9.8. Sammanfattande kommentarer
Oavsett de svårigheter som föreligger att uppskatta vilka mängder dopingmedel som finns tiillgängliga den illegala marknaden synes tillgången, inte minst när det gäller anabola steroider, vara god. Tull och polis har de senare åren tagit relativt stora mängder dopingme- del i beslag. Det är svårt att veta något om relationen mellan vad som tas i beslag och de mängder som finns på den illegala markna- den. Emellertid är det troligt att polis och tull endast beslagtar en mindre mängd av de dopingmedel som finns tillgängliga.
Det kan vidare konstateras att huvuddelen av mängden dopingme- del som finns tillgängliga på den illegala marknaden utgörs av insmugglade medel. Beslagsstatistiken från tullen visar att det är vid gränserna de stora beslagen görs. Den legala förskrivningen av dopingmedel är mycket liten i Sverige och enligt de kontroller som företagits av såväl Läkemedelsverket som Socialstyrelsens regionala tillsynsenheter är missbruk vid förskrivning av läkemedel innehål- lande dopingmedel en marginell företeelse. Inte heller finns upp- gifter på att stölder av anabola steroider förekommer annat än i undantagsfall. Situationen är däremot annorlunda när det gäller tillväxthormonet Genotropin. Under de senaste åren har den svenska tillverkaren utsatts för ett antal stölder där Genotropin tillgripits.
Även om tillgången på illegala dopingmedel synes vara god är dock denna hantering betydligt mindre till sin omfattning än omfattningen av den illegala hanteringen av narkotika.
Hur den illegala marknaden ser ut och på vilket sätt försäljningen är organiserad kan man i dag inte med säkerhet uttala sig om. Det finns vissa uppgifter som tyder på att det finns organiserade grupper som illegalt förmedlar dopingmedel men det vanligaste torde vara att försäljningen görs av enskilda individer. Polisens utredningar kan
inte heller sägas visa att spridningen av dopingmedel i allmänhet har någon direkt anknytning till de illegala narkotikakanalema. Emel- lertid finns tecken på att såväl narkotika som dopingmedel åtminsto- ne till viss del förmedlas genom samma distributörer. Bl.a. har i vissa brottsutredningar framkommit att dopingmedel tillhandahållits från etablerade narkotikaförsäljare.
Fortfarande utgör de s.k. ryssfemmoma, vilka härrör från de öst- europeiska länderna, en stor andel av beslagtagna mängder. Emel- lertid synes smugglingen de senaste åren i ökande utsträckning äga rum från länder inom Europeiska unionen. Det är i dessa fall främst fråga om preparat som legalt tillverkats i dessa länder och som in- köpts på de lokala apoteken.
10. Upplysning och andra förebyggande åtgärder
10.1. Inledning
I kapitlet redogörs för hur det förebyggande arbetet mot dopingme- del är uppbyggt i Sverige. Inledningsvis tas upp frågor om informationsåtgärder i allmänhet. Därefter redogörs särskilt för den verksamhet som bedrivs på gymmen och det förebyggande arbetet som tar sikte på dem som tränar på gym. Avslutningsvis ges några exempel på aktiviteter som genomförs eller har genomförts.
Idrottsrörelsens roll berörs inte särskilt i detta kapitel utan behand- las i kap. 5. Det skall emellertid även här påpekas att idrottsrörelsen en längre tid varit engagerad i dessa frågor och i många fall varit initiativtagare till det förebyggande arbetet.
10.2. Förebyggande åtgärder med inriktning på information
10.2.1. Folkhälsoinstitutet
Folkhälsoinstitutet är en central myndighet med uppgift att förebyg- ga sjukdomar och annan ohälsa och främja en god hälsa för alla. De övergripande målen för Folkhälsoinstitutet är att vara ett stöd för lokalt och regionalt folkhälsoarbete och att på nationell nivå främja samarbete mellan olika organ för att påverka förhållanden av betydelse för folkhälsan. Sedan 1993 har medel särskilt avsatts för arbetet mot doping.
Huvudlinjerna i Folkhälsoinstitutets arbete mot doping är att ta fram ny kunskap inom ett nytt missbruksområde och att sprida kunskap om dopingmissbrukets risker och konsekvenser till stra-
tegiskt viktiga personer och grupper. Ansvaret för det preventiva arbetet ligger därvid på lokal nivå.
Kartläggning av missbrukets omfattning är en viktig del av arbetet och CAN genomför kontinuerligt på Folkhälsoinstitutets uppdrag kartläggningar av brukets omfattning (jfr. kap. 3). För att ge kunskap om missbrukets risker och konsekvenser genomfördes i samarbete med länskommunförbunden under hösten 1993 regionala utbildning- ar på nio olika platser i Sverige. Utbildningen riktade sig i första hand till personal inom skola, fritidsverksamhet, socialtjänst och sjukvård. Informationsmaterial har framställts, bl.a. "Män, muskler & ideal", som säljs på apoteken, och informationsbroschyren "34 frågor och 33 svar om Doping". Folkhälsoinstitutet ger även stöd till olika projekt på regional och lokal nivå samt till produktion av informationsmaterial.
På nationell nivå har Folkhälsoinstitutet ansvaret för den s.k. sam- ordningsgruppen som består av ett tjugotal myndigheter och orga- nisationer som har möjlighet att medverka till att förebygga miss- bruket av dopingmedel. I gruppen ingår representanter från bl.a. Rikspolisstyrelsen, Generaltullstyrelsen, Skolverket, Försvarsmakten Svenska Kommunförbundet och Sveriges Riksidrottsförbund (RF). Syftet med denna samordningsgrupp är att utbyta information och även ta initiativ till gemensamma projekt.
Folkhälsoinstitutet svarar även ekonomiskt för Dopingjouren, som finns på Huddinge sjukhus. Dopingjouren är en telefonjour som fun- nits sedan oktober 1993 och som är öppen för allmänheten i hela landet. Två sjuksköterskor bemannar telefonjouren och verksam- heten är främst avsedd att besvara allmänhetens frågor om bl.a. riskerna med bruket av dopingmedel. Avsikten är även att kontakt skall förmedlas med specialister inom sjukvården för uppföljning av dopingrelaterade problem. Telefonjouren är öppen fem dagar i veckan. Den genomsnittliga samtalsfrekvensen var 11 samtal per dag 1994 och 15 samtal per dag 1995. Under det första kvartalet 1996 uppgick antalet samtal per dag till i genomsnitt 27 stycken. Drygt en tredjedel av samtalen kommer från personer som ringer för egen del. I övrigt kommer samtal från bl.a. anhöriga till missbrukare och skol- eller vårdpersonal.
Exempel på andra aktiviteter som Folkhälsoinstitutet deltar i är bl.a. ett samarbete med Rättsmedicinalverket för att utreda even- tuella samband mellan missbruk av anabola steroider och våld. Folk- hälsoinstitutet har även stöttat ett projekt som en av de svenska kroppsbyggartidningama genomfört. Projektet omfattade 18 styrke-
tränande unga män och syftet var att visa att regelbunden och rätt utförd träning under sakkunnig ledning ger en fullvärdig muskel- och styrkeutveckling utan de risker och problem som användningen av anabola steroider medför.
10.2.2. Åtgärder i kommuner och landsting
Genom en enkät tillfrågade Svenska Kommunförbundet våren 1995 landets kommuner om deras aktiviteter mot missbruk av dopingme- del. Enkäten besvarades av 208 kommuner. Av de svarande kom- munerna bedrev 63 procent någon aktivitet mot doping. Om de kommuner som inte besvarade enkäten medtas innebär resultatet att över hälften av landets kommuner bedriver eller har bedrivit före- byggande åtgärder mot doping. Aktiviteterna är dels sådana som är direkt riktade mot gymverksamheten (se närmare avsnitt 10.4.3), dels andra förebyggande åtgärder. Den vanligaste åtgärden är olika former av informationsinsatser. Dessutom förekommer temadagar, möten och utbildningsträffar. Över 30 procent av de svarande kom- munerna har samrådsgrupper där myndigheter och organisationer deltar. Drygt 15 procent av kommunerna uppgav att de har samarbe- te med de idrottsförbund som finns inom distriktet. Härutöver före- kommer även samarbete med andra föreningar.
Någon motsvarande kartläggning av landstingens aktiviteter har inte gjorts. Emellertid kan det konstateras att en del av projekten äger rum med stöd av landstingen eller i enskilda landstings regi. Landstingsförbundets kongress 1994 beslutade att uppdra åt Landstingsförbundets styrelse att på olika sätt stimulera och stödja landstingen i deras arbete med att informera om riskerna med miss- bruk av anabola steroider. Som ett led i det arbetet anordnade Lands- tingsförbundet en konferens under hösten 1995 för den personal inom landstingen som har ansvar för information, utbildning och upplysning av vårdpersonal och allmänhet eller i övrigt arbetar med dopingfrågor. Syftet med konferensen var att de deltagande i sin tur skall föra kunskaperna vidare och engagera till utbildning och aktiviteter inom landstingen.
10.3. Särskilt om informationen inom skolan och bland värnpliktiga
10.3.1. Skolan
Det har framgått av för utredningen tillgängligt material och av de kontakter som tagits med olika kommuner och landsting att informationsåtgärderna främst riktats mot ungdomsgrupper och att en viktig ågärd ansetts vara att ge information till skolelever.
Skolans verksamhet styrs av läroplanerna som, efter det att riks- dagen antagit riktlinjer för verksamheten, fastställs av regeringen. [ läroplanerna formuleras skolans värdegrund och uppgifter samt anges mål och riktlinjer för verksamheten. Där anges också vem som har ansvar för en viss verksamhet i skolan och vad detta ansvar innebär. Läroplanerna kompletteras med kursplaner för de olika ämnena. Kursplanen anger målen för utbildningen i det enskilda ämnet. Såväl läro- som kursplaner är målinriktade och skolan har frihet att själv bestämma hur undervisningen skall utformas och målen uppnås.
Skolsystemet har nyligen reformerats och nya läro— och kursplaner har antagits 1994. I läroplanen för grundskolan (Lpo 94) ges rektor ett särskilt ansvar för att ämnesövergripande kunskapsområden integreras i undervisningen i olika ämnen. Exempel på sådana ämnesövergripande kunskapsområden anges vara miljö, trafik, jämställdhet, konsumentfrågor, sex- och samlevnad samt riskerna med tobak, alkohol, narkotika och andra droger (den s.k. ANT- undervisningen). Även i läroplanen för gymnasieskolan (Lpf 94) ges rektor ett särskilt ansvar för att eleverna får kunskaper om bl.a. riskerna med tobak, alkohol, narkotika och andra droger.
I läroplanerna tas inte frågan om dopingmedel upp särskilt. Enligt uppgift från Skolverket anses sådana medel emellertid ingå i begreppet "andra droger". Skolverket har fått uppdrag att utarbeta referensmaterial avseende de ämnesövergripande kunskapsom- rådena. Syftet är att ge ett diskussionsunderlag som stöd och hjälp för rektorer och lärare i utformandet av undervisningen. Materialet såvitt avser ANT—undervisningen är under utarbetande och kommer även att behandla frågor om anabola steroider och andra dopingme- del.
Frågan om doping behandlas särskilt i kursplanerna för ämnet "Idrott och hälsa", ett ämne som är obligatoriskt även för samtliga gymnasieprogram. Av kursplanerna för såväl grundskolan som gymnasiet framgår att ämnet, utöver idrottsaktiviteter och liknande frågor, även skall behandla frågor om hälsa, livsstil och miljö. I kursplanen för grundskolan sägs att de missförhållanden som före- kommer såväl inom idrotten som i samhället i Övrigt, t.ex. ätstör- ningar, doping, fusk och läktarvåld, är angelägna frågor som bör tas upp i undervisningen liksom andra etiska frågor i samband med idrott och friluftsliv. I kursplanen för gymnasieskolan sägs att ele- verna skall erhålla fördjupade kunskaper om drogers och dopingme- dels skadliga inverkan på hälsan.
Skolan är således skyldig att informera eleverna om olika droger. Hur denna undervisning skall äga rum är valfritt för skolorna.
I de årliga undersökningar som CAN genomför i årskurs 9 ställs frågor om dels i vilken omfattning s.k. ANT—undervisning har hållits, dels varifrån eleven fått sin huvudsakliga kunskap om alko— hol, narkotika, tobak och doping. I 1995 års undersökning uppgav 27 procent att de inte haft någon ANT-undervisning det senaste året. Andelen som under det senaste året haft drogundervisning en dag eller mer uppgick till drygt 24 procent. Enligt undersökningen ansåg hälften av eleverna att de erhållit för litet undervisning i dessa frå- gor. Lärarna uppgavs vara den viktigaste informationskällan såväl för dopingmedel som alkohol, narkotika och tobak. För doping- medlen är det intressant att notera att när frågan introducerades 1993 angav 47 procent av eleverna TV som den huvudsakliga informa- tionskällan medan endast 27 procent svarade "i skolan av lärare". I 1995 års undersökning har andelen som uppgivit TV som huvud- saklig informationskälla minskat till 41 procent medan lärare som informationskälla ökat till 45 procent.
10.3.2. Värnpliktiga och anställda inom försvaret
Inom försvarsmakten har Arméns Idrottscentrum (AIC) till uppgift att utbilda försvarsmaktens idrottsledare och att utveckla idrotten inom försvarsmakten i enlighet med krigsbefattningens fysiska krav och i enlighet med friskvårdande principer. Försvarsmaktens idrottsförbund, Sveriges militäridrott- och mångkampsförbund (SMI), är även anslutet till Sveriges Riksidrottsförbund.
AIC uppmärksammade frågan om eventuellt missbruk av doping- medel 1993. Bl.a. genomförde AIC en enkät på vissa av de militära förbanden enligt vilken 1-2 procent av de tillfrågade hade prövat anabola steroider. Under 1994 kom bestämmelser om arméns anti- dopingverksamhet. Under 1995 beslutade Överbefälhavaren (ÖB) att AIC i samråd med marinen och flygvapnet skulle utarbeta riktlinjer och råd för försvarsmaktens arbete mot doping inom idrotten. Arbetet skulle särskilt rikta sig mot missbruket av anabola steroider. I riktlinjerna uppmanas försvarsenhetemas idrottsföreningar att ansluta sig till SMI och att fatta beslut om att enhetens styrketrä- ningslokal skall vara "dopingfri". För att få nyttja styrketränings- lokalen på sin fritid bör den enskilde uppmanas att gå med i idrottsföreningen. Idrottsföreningen skall utbilda och informera besökaren till styrketräningslokalen om bl.a. riskerna med att an- vända anabola steroider.
10.4. Åtgärder med inriktning på gymverksamheter
10.4.1. Några grundläggande begrepp
Med styrketräning avses fysisk aktivitet som genom stor mekanisk belastning på muskulaturen leder till ökad muskelmassa och muskel- styrka. Styrketräning utförs ofta med hjälp av redskap och man försöker så långt som möjligt arbeta med endast en kroppsdel och en muskelgrupp i taget. Styrketräning sker ofta på s.k. gym, som erbjuder en specialiserad träningsmiljö med många olika typer av redskap. Konditionsträning som t.ex. aerobics eller löpning kan sägas utgöra motpolen till styrketräning. Dessa sist nämnda aktivi- teter brukar hänföras till begreppet aerob träning. Idrottsliga ak- tiviteter är dock inte alltid renodlade utan kan innehålla inslag av såväl aerob träning som styrketräning.
Det förbund inom Sveriges Riksidrottförbund (RF) som främst är aktuellt när det gäller gymverksamhet är Svenska Tyngdlyftnings- förbundet. Inom tyngdlyftningsförbundet finns två tävlingsgrenar, olympiskt lyft och styrkelyft. Olympiskt lyft är den äldsta av dessa tävlingsformer. Grenen bygger mer på teknik än ren styrka och
innehåller stöt- och ryckmoment. Den andra grenen, Styrkelyft, är däremot mer styrkeinriktad och innehåller moment som t.ex. bänk— och marklyft. Utöver dessa tävlingsgrenar erbjuder vissa av tyngd- lyftningsförbundets föreningar även möjlighet till allmän styrke— träning. Inom några föreningar förekommer även s.k. fitness (se nedan).
Svenska Kroppskulturförbundets (f.d. Svenska Bodybuilding- förbundet) specialgrenar är bodybuilding, bänkpress och marklyft samt Classic Superstar. Bodybuilding är en uppvisningsport där musklernas utseende, volym och symmetri bedöms. Classic Super- star innehåller ett uppvisningmoment men även tekniska moment där styrka och kondition avgör.
Fitness är en relativt ny tävlingsform i vilken musklernas storlek inte premieras utan vikten läggs vid muskelns utseende och krop- pens symmetri. Vid tävlingarna ingår även styrke- och uthållighets- moment. Fitness är inte en till Svenska Kroppskulturförbundet ansluten tävlingsgren men tävlingarna brukar arrangeras i samarbete med förbundet.
10.4.2. Gymmens verksamhet och förekomst
Gymverksamhet kan ha olika inriktning. Den kan vara helt inriktad på styrketräning o.dyl. men många anläggningar erbjuder även andra aktiviteter, som t.ex. aerobics, varvid den rena gymverksamheten kan ha en mer eller mindre framträdande roll. Det är inte ovanligt att det t.ex. på simanläggningar eller i gymnastiklokaler finns tillgång till gymanläggningar. Vissa idrottsföreningar har styrketränings- anläggningar vilka främst är avsedda för medlemmarnas behov. Vidare finns rehabiliteringscenter/kliniker där styrketräning ingår som ett moment i rehabilitering efter sjukdom eller skada.
Någon gemensam branschorganisation eller intresseförening för samtliga gym finns för närvarande inte. Försök att skapa ett gemen- samt organ har gjorts men svårigheter har förelegat främst p.g.a. brist på ekonomiska medel. Vissa kommersiella kedjor finns i vilka enskilda gym ingår och en del gym ingår i något av de samarbets- projekt som förekommer. Exempelvis har ett antal gym i Halland inlett en samverkansorganisation (se närmare om detta och andra exempel på samarbetsprojekt i avsnitt 10.5) Utredningen har också erfarit att det bl.a. genom Folkhälsoinstitutet tas initiativ för att skapa en branschorganisation.
Enligt en inventering utförd av RF :s antidopinggrupp 1993 fanns ca 600 gym i Sverige. Inventeringen omfattade inte kommunala gym och inte heller sådana gym som var inhysta på olika företag och arbetsplatser. Av dessa 600 gym drevs 199 gym av föreningar inom RF och 401 var privata gym. Bland gymmen fanns både "rena" gym, aerobicsinstitut och motionscenter. Undantagna från inventeringen var dock lokaler där verksamheten avsåg enbart rehabilitering.
Även om gymmen drivs i privat regi kan en förening finnas på gymmet. För de privata gymmens del var det enligt inventeringen vanligast att föreningarna var anslutna till dåvarande Svenska Body- buildingförbundet. Föreningar anslutna till Svenska Tyngdlyft- ningsförbundet var den vanligaste föreningen inom RF. Emellertid förekom föreningar anslutna till andra specialförbund. l tabell lO:1 ges en uppställning av de enligt inventeringen förekommande föreningarna.
Tabell 10:1 På gym förekommande föreningar 1993
Föreningstyp Antal föreningar Tyngdlyftning 201 Bodybuilding 135 Squash 51 Akademiska idrottsföreningar 46 Gymnastik 14 Friidrott 3
Källa: Sveriges Riksidrottsförbund Anm. I vissa fall fanns två föreningar på samma gym.
Här skall även nämnas något om utbildningen av personalen på gymmen. De föreningar som är anslutna till RF eller Svenska Kroppskulturförbundet får utbildning i dopingfrågor av respektive förbund. Även vissa privata institut och skolor har särskilda inst- ruktörsutbildningar där även frågor om doping tas upp. Emellertid varierar gympersonalens kunskaper och utbildning. Det är inte ovanligt att personalen på gymmen utgörs av självlärda personer som tränat under längre tid.
10.4.3. Förebyggande åtgärder med inriktning på gymverksamheten
Inom idrottsrörelsen uppmärksammades tidigt frågan om bruket av dopingmedel inom kraftsporter som t.ex. tyngdlyftning och RF:s distriktsförbund har i många fall varit intitiativtagare till antidop- ingarbetet på gymmen. Av en enkätundersökning som RF:s anti- dopinggrupp genomförde under våren 1995 framgår att 14 av de 22 distrikten har bedrivit arbete med inriktning på gymmen (med gym avses i den undersökningen styrketräningsanläggningar som inte bedriver sin verksamhet som RF-ansluten förening). Arbetet har i stor utsträckning bestått i att medverka till avtal om förbud mot användande av dopingmedel och om möjligheter till kontrollverk- samhet m.m. Härutöver har även skriftlig information och föreläs- ningar erbjudits.
På kommunal och landstingsnivå har kampanjer och åtgärder mot doping företagits på ett flertal platser i landet. Enligt den tidigare nämnda enkäten från Svenska Kommunförbundet hade 79 av 146 svarande kommuner fattat ett politiskt beslut om dopingförbud i kommunala lokaler. Innebörden av dessa beslut beskrivs närmare i kap. 14, där utredningen också presenterar en rättslig analys av möj- ligheterna till sådana beslut samt möjligheter till kontroller och sanktioner. Där ges en sammanfattning av innehållet i de beslut och förslag till beslut som utredningen har tagit del av.
Utöver nu nämnda åtgärder har även informations- och utbild- ningsaktiviteter genomförts med speciell inriktning på gymmen.
Frågan om i vilken omfattning aktiviteter förekommer i samverkan med de privata gymmen är svårare att besvara. Av det material som funnits tillgängligt framgår att vissa projekt redan inledningsvis varit inriktade på att få gymmen delaktiga i det förebyggande arbetet och att den allmänna inställningen är att detär viktigt att samverka med gymmen. Vad som kan konstateras är att vissa län och kommuner har lyckats att engagera ett stort antal gym i arbetet. På andra ställen, där försök har gjorts, har det varit svårare. Till viss del har detta förklarats med att det från de privata gymmens sida emellanåt råder viss tveksamhet till samarbetet och att frågan om doping kan upp- fattas som känslig. Även de samverkansgrupper som lyckats att engagera gymmen har inledningsvis haft vissa svårigheter. De gym som medverkat synes efterhand ha uppfattat antidopingarbetet som positivt. Det aktiva ställningstagandet har också blivit ett sätt att få fler besökare till anläggningarna.
Utbildnings- och informationsåtgärder har förekommit men främst har samarbetet avsett olika former av avtal med gymmen om dopingfria miljöer där dopingkontroller ofta varit ett betydelsefullt inslag. Det skall dock påpekas att det inte är alltid som kontrollverk- samheten i sig uppfattats som det viktigaste momentet i arbetet, utan det viktiga har varit målsättningen att uppmuntra folk till hälsosamt tränande.
10.5. Exempel på aktiviteter
I detta avsnitt presenteras några av de projekt som genomförts i landet. Liknande projekt och handlingsprogram förekommer även på andra orter och i andra län. Det bör här uppmärksammas att urvalet av exempel inte är grundat på någon värdering av huruvida projek- ten i och för sig kan framstå som förebilder. En sådan värdering har inte varit möjlig då det endast undantagsvis har gjorts egentliga och djupgående utvärderingar av de projekt som förekommit i landet.
Stockholms läns landsting; "100 minuter om doping”
Med början 1994 genomfördes en informationskampanj i landsting- ets regi varvid särskilda medel avsattes. I första hand riktades kampanjen mot högstadie- och gymnasieungdomar. Under 1994 och under 1995 genomfördes totalt fyra skoltuméer under namnet "100 minuter mot doping". Vid besöken i skolorna visades en informa- tionsfilm och representanter från bl.a. Dopingjouren på Huddinge sjukhus och polis samt f.d. missbrukare medverkade i en panel. Utöver dessa turnéer framställdes informationsmaterial för skol- elever, däribland en informationsfilm. Till samtliga målsmän för pojkar i femtonårsåldern utsändes i slutet av 1994 ett särskilt brev och en informationsbroschyr. I de landstinganställdas personaltid- ning behandlades frågor om doping i ett nummer av tidningen. En handbok i kost— och träningsvanor, "Träningsguiden", framställdes. Härutöver bedrevs även annonskampanjer i tunnelbanorna och en informationsfilm visades under reklamtid på SF-biograferna under tre veckor 1994.
Landstinget Halland
Arbetet i Halland inleddes med att en enkätundersökning genom- fördes 1993 i Falkenberg varvid problemet uppmärksammades. Landstinget avsatte särskilda medel och antog ett handlingsprogram för 1994. Arbetet stöddes även av de lokala hälsoråden. En referens— grupp bildades på länsnivå. Lokalt har arbetet skötts av särskilda grupper. Målgruppen har främst varit ungdomar och syftet har varit att informera om anabola steroider och att förändra värderingar och attityder när det gäller livsstilsfrågor. Två kommunansvariga ut- bildades i varje kommun liksom särskilda folkhälsoinformatörer. Inriktningen för informatörernas verksamhet var skolor och fri- tidsgårdar. I samtliga skolor erhöll eleverna information om anabola steroider. Även temakvällar anordnades under 1994 och 1995 för ungdomsidrottare, deras ledare och föräldrar samt utbildning för personal som finns runt ungdomar. Vidare hölls offentliga före- läsningar och en informationsfilm visades på reklamtid på biografer— na. I särskilda annonskampanjer upplystes om riskerna med bruket av anabola steroider.
Arbetet har nu förändrats på så sätt att aktiviteterna inte längre är inriktade endast på missbruk av anabola steroider utan dessa frågor ingår i den ordinarie droginforrnationen. Referensgruppen har lösts upp och på länsnivå ansvarar den länsgrupp som har hand om drogfrågor generellt. Skälet till detta är att man anser att det inte finns anledning att särskilja arbetet med anabola steroider eftersom det viktiga arbetet är att förändra attityden till droger överhuvudtaget och synen på livsstilsfrågor.
I handlingsprogrammet ingick även att organisera gymmen i arbetet mot doping. Träffar med gymmen har hållits där samarbete i syfte att skapa drogfria lokaler diskuterades. Intentionen har varit att betona och främja det hälsosamma i att träna och målsättningen bl.a. att gymägarna skall samordna sig i en länsorganisation. En sådan förening bildades sommaren 1995 av sju bland de tolv privata gymägama. Syftet med föreningen är bl.a. att skapa en mer positiv attityd till gymverksamheten och för de medverkande gymmen råder krav på en drogfri miljö. Föreningen skall samverka med landsting- et. Ett av gymmen har träffat en överenskommelse med försäkrings- kassan som innebär att patienter i behov av rehabilitering kan remitteras till gymmet för träning.
Värmlands län
På initiativ av Värmlands idrottsförbund bildades 1993 "Läns- gruppen mot anabola steroider” med representanter från landstinget, kommunförbundet, idrottsrörelsen, länstyrelsen samt tull- och po- lismyndigheterna. Inledningsvis genomfördes en kartläggning bland elever på högstadie- och gymnasienivå. Med grund i denna kartlägg- ning utarbetades en informationsstrategi som riktade sig till ung- domar och personal i ungdomarnas närhet som t.ex. fritidsledare, Skolsköterskor och lärare. För sådan personal hölls under 1994 tre utbildningsdagar vid vilka totalt drygt 300 personer deltog. För informationen i övrigt anställdes under ett års tid en särskild projektledare och ett antal informatörer genom s.k. ALU-anställ- ningar. Projektet finansierades av länsarbetsnämnden, kommunerna och övriga medverkande myndigheter. Inforrnatörerna placerades i de olika kommunerna och fick själva utarbeta sitt material. De höll informationsträffar på skolor och fritidsgårdar. Med några få undantag besöktes samtliga högstadie- och gymnasieklasser under vintern 1994—1995. Projektet avslutades med att en ny enkätunder- sökning genomfördes. Länsgruppen har härefter utarbetat en ny handlingsplan för arbetet mot anabola steroider. Enligt planen vill gruppen bl.a. införa årlig information om doping i årskurs 8, utar- beta en manual för primärvård och socialtjänst och genomföra särskilda insatser i de miljöer där dopingmedel är vanligast förekom- mande.
Järfälla kommun
Sedan 1981 finns en särskild grupp, JANTI-gruppen, som ansvarar för information och utbildning rörande alkohol, narkotika och tobak. Sedan 1993 omfattar gruppens arbete även dopingfrågoma. Gruppen består av representanter från socialförvaltningen, narkomanvårds- basen, polisen, fritidsenheten samt skolor. JANTI-gruppen har en person anställd men övriga utför arbetet inom sin ordinarie tjänst. Politiska beslut om antidopingarbetet har inte fattats men ett kom- munalt handlingsprogram är under utarbetande.
Insatserna riktas främst till ungdomar mellan 15 och 25 år samt till vuxna i ungdomarnas närhet. Utbildning och föreläsningar har hållits för föräldrar, primärvårdspersonal och annan personal som kommer i kontakt med ungdomar. Vidare utbildas personal på de gym som ingår i samarbetet.
Information ges i samtliga skolor. I skolorna har särskilda kontakt- personer, företrädesvis idrottslärare, utbildats och som har till upp- gift att informera elever och skolpersonal om dopingfrågor. Syftet är också att kontaktpersonema skall fungera som förebilder och handleda de elever som är intresserade av styrketräning. På initiativ från en av kontaktpersonema genomfördes ett särskilt projekt under 20 veckor i vilket åtta ungdomar erhöll särskilda tränings- och kostprogram.
Inledningsvis bildades också en s.k. uppföljningsgrupp bestående av personer från socialtjänsten och polis samt läkare. Avsikten var att dessa skulle kunna hjälpa personer som missbrukar dopingmedel. Denna grupp har upplösts men vid behov finns tillgång till personer inom vård och socialtjänsten.
För gymverksamheten finns en särskild samarbetsgrupp i vilken de lokala gymmen, kommunen och Stockholms idrottsförbund ingår. Ett gemensamt avtal har slutits mellan sex av de sju gymanläggning- ar som finns i kommunen varvid gymmen förbinder sig att deras verksamhet skall grunda sig på idrottens etik och moral. För att undvika eventuell tveksamhet beträffande de lagliga möjligheterna att genomföra dopingkontroller bildades föreningar på gymmen vilka anslöts till något av RF:s specialförbund eller till dåvarande Svenska Bodybuildingförbundet. På det kommunala gymmet bil- dades en korpidrottsförening. De som köper periodträningskort blir medlemmar i föreningen men tillfälliga besökare omfattas inte av kontrollverksamheten. För medlemmarna i föreningarna gäller så- ledes RF:s sanktionssystem med avstängning från träning och tävling.
Stiftelsen Antidoping Movement
Stiftelsen Antidoping Movement (AM) bildades 1994 med "Non Smoking Generation" som förebild och har sitt säte i Kalmar. Mål- sättningen är att bli en samlande organisation i landet såväl avseende information och utbildning som för samverkan med gymmen. Finansieringen av AM:s arbete sker genom sponsring, intäkter från idrottsevenemang och bidrag från myndigheter. AM har ett center i Kalmar med en person anställd. I Kalmar län samverkar AM med tullverket, polis och sociala myndigheter, CAN samt landstinget. Under 1995 genomfördes en kampanj i länet varvid seminarier anordnades och information gavs till eleverna i länets skolor. I ett antal kommuner gavs utbildning för s.k. nyckelpersoner såsom
lärare, Skolsköterskor poliser m.m. En länstidning producerades och delades ut till samtliga högstadie- och gymnasieelever. Tidningen lades också ut som s.k. citytidning i länets städer.
Ett av AM:s syften är att organisera gymmen i landet så att dessa har gemensamma regler och möjligheter till dopingkontroller. Ett 60-tal gym i landet har anslutit sig till AM varav drygt 30 av gym- men i Kalmar län.
Anslutningen till AM sker mot en viss avgift och därefter utgår en årsavgift. Genom anslutningen erhåller gymmet informationsmate- rial, dopingkontroller och möjlighet till utbildning. Gymmet för- binder sig att införa AM:s dopingregler för verksamheten samt att upplysa gymbesökaren att det på gymmet råder absolut förbud mot användande av de medel som omfattas av dopinglagen. Enligt reglerna åligger det vidare besökaren att vid anmodan underkasta sig dopingkontroll.
Vid vägran eller om provet visar sig vara positivt avstängs enligt reglerna besökaren från de i AM medverkande gymmen under viss tid. Enligt reglerna kan sanktion i form av avstängning inträda t.ex. om den tränande vägrat att lämna prov eller om provet visar sig vara positivt. För kontrollverksamheten har AM av RF utbildad personal, f.n. två personer, och kontrollerna skall bekostas av AM. Eftersom avtal ännu inte har träffats med något laboratorium har emellertid inte några kontroller genomförts.
11. Erfarenheter av behandling av missbruk av dopinmedel
1 1.1 Inledning
Någon samlad eller systematiserad vård av missbrukare av doping- medel finns f.n. inte och det är okänt vilken kunskap som finns bland sjukvårdspersonalen. Det saknas också genomtänkta och systematiska behandlingsprogram liknande dem som finns för al- kohol- eller narkotikamissbruk. Mindre, ej utvärderade, patient- material finns på Huddinge sjukhus och på Maria ungdomsmot- tagning i Stockholm. Det är vidare osäkert vilken vård missbrukare av t.ex. anabola steroider erfordrar. Man vet t.ex. inte om olika kategorier av missbrukare bör behandlas enligt en och samma strategi eller med olika program. För närvarande torde missbrukarna emellertid främst vända sig till sjukvården för enstaka fysiska eller psykiska besvär.
Den vetenskapliga dokumentationen av behandling är i stort sett obefintlig. Det finns ett fåtal mindre fall-serierapporter samt ett antal arbeten i vilka olika möjliga behandlingsstrategier diskuteras.
1 1.2 Sverige
Inom landet finns två centra, Klinisk Farmakologi, Huddinge sjuk- hus och Maria ungdomsmottagning i Stockholm, som under vissa perioder mer systematiskt bedrivit behandlingsförsök av missbru- kare av anabola steroider. Någon skriftlig publicerad dokumentation av dessa verksamheter finns f.n. inte.
Maria ungdomsmottagning
Den verksamhet som har bedrivits vid Maria ungdomsmottagning för ungdomar med drogmissbruksproblem har muntligen beskrivits för utredningen. Av denna redogörelse framgick att det endast förekommit att pojkar har besökt mottagningen för missbruk av anabola steroider. Pojkarna kan enligt Maria ungdomsmottagning delas in i tre kategorier, nämligen atleter (få), esteter (de flesta) och "street-fighters" (enstaka). Vanligen fick de kontakt med mottag— ningen då föräldrar, flickvän, socialförvaltning eller skolpersonal antingen tyckt att pojken genomgått hastiga kroppsliga eller psy- kiska förändringar eller att man stött på tabletter och injektions- utrustning. Omgivningen har ibland tyckt att pojken blivit lynnig, irriterad och aggressiv under pågående "kur" eller att han varit trött, nedstämd, paranoid eller ångestfylld. Nästan alla dessa patienter hade missbrukat även andra droger; cannabis, alkohol eller amfe- tamin. Vid Maria ungdomsmottagning anser man att en sedvanlig behandling av psykiska symptom hos dem med bättre social kontroll fungerar lika bra som hos andra patienter. För dem som har en sämre social situation är behandlingsmöjligheterna sämre.
Utredningens enkät till landets psykiatriska kliniker avseende psykiatrisk behandling av dopingmissbruk
I syfte att kartlägga efter vilka principer eventuella behandlingsin- satser sker tillställdes 210 psykiatriska enheter en enkät. Det bör beaktas att många av enheterna är mycket små och att verksamheten på en del av klinikerna inte berörs av frågeställningen. Av de 210 psykiatriska enheterna besvarade 88 enkäten. Av dessa svarade 62 kliniker ja på frågan: "Anses det vid din klinik att dopingmissbruk är ett medicinskt/psykiatriskt problem som kräver behandling? ". På frågan "Behandlas några dopingmissbrukare hos er? " svarade 19 ja. Orsakerna till behandling angavs vara missbrukets beteendemässiga konsekvenser (14 av klinikerna), missbrukets medicinska konse- kvenser (7 kliniker), depression efter avslutad kur (8 kliniker) samt missbrukets beroendemässiga komponenter (7 kliniker).
Ett flertal kliniker har uppgivit att misstankar om missbruk av AAS och andra dopingmedel har uppkommit beträffande vissa patienter men att man sällan lyckats bekräfta dessa misstankar. Bland de kliniker som enligt enkäten haft patienter med bekräftat missbruk har det främst varit fråga om personer med blandmissbruk. Exem-
pelvis uppgav Polikliniken för narkotikamissbruk vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg att bland de mellan 100-150 nya patienter som årligen besöker polikliniken uppskattades 25 procent missbruka AAS i kombination med narkotika, främst amfetamin. Dessa patienter behandlades enligt samma metoder som andra blandmiss— brukare.
Enligt enkätsvaren förekom således mycket få fall av renodlat missbruk av AAS. Det framgår även att mycket få fall på de psykiatriska klinikerna med säkerhet kan anses vara direkt orsakade av missbruk av dopingmedel. Klinikema uttrycker i svaren en osäkerhet över såväl diagnos som behandling och många efterfrågar vägledning.
1 1.3 Norge
En verksamhet i Norge redovisades vid Svenska Läkaresällskapets Berzeliussymposium i november 1995. Under drygt 10 år gjorde ungefär 250 patienter, som sökte med anledning av sitt AAS- missbruk, i genomsnitt drygt fyra besök vardera vid en endokrino- logisk mottagning. De flesta upplevde någon form av, vanligen mycket lindrig, bieffekt. De vanligaste orsakerna till att hjälp söktes angavs vara
— oro för bieffekter (28 procent), — gynekomasti (21 procent), — sexuell dysfunktion (11 procent), — våldsamt beteende (] 1 procent), — ångest (7 procent), — smärtor i urogenitalia (5 procent), — depression (5 procent).
En majoritet av missbrukarna angav att de minskade sitt intag av AAS efter att ha fått varningar av behandlande läkare. Vidare beskrevs att många missbrukare angav att de avvisas av läkare. De flesta missbrukare tyckte att de mådde bra och inte behövde medi- cinsk hjälp. De allra flesta, 93 procent, ville ha information, vilket 60 procent erhöll från tidskrifter, 53 procent från träningskamrater, 40 procent från läkare, 30 procent från TV eller radio och 3 procent från idrottsförbund.
11.4. Internationella publikationer
Nedan sammanfattas några av de i litteraturen publicerade arbetena i vilka behandling diskuteras. Inte i någon publikation utvärderas behandling systematiskt.
Amerikansk enkät till psykiatriska kliniker
Clancy & Yates (1992) utsände en enkät till 175 slumpmässigt utvalda behandlingscentra för missbrukare med frågan om de be- handlat AAS—missbrukare. Nitton procent av de 91 centra som svarade angav att de behandlat åtminstone en individ som hade AAS-missbruk med i bilden. Bland dem som hade behandlat AAS- missbrukare uppskattades dessa missbrukare utgöra mindre än en procent av alla patienter. Det var sällsynt att man ansåg att AAS- missbruket utgjorde orsaken till sjukhusvistelsen.
Amerikansk studie nr 1
I denna studie beskriver Corcoran & Longo (1991) hur de i den psykiatriska behandlingen av AAS-missbrukare använder sig av en syntes av principer från behandling av patienter med ätstörningar, alkohol- och läkemedelsmissbrukare samt behandling av patienter med narcissistisk personlighetsstörning.
Faktorer som dessa författare anser vara viktiga för behandling är adekvat medicinsk vård samt eventuell testning av AAS och av andra medel som patienten kan tänkas ta för att minska depressionen (stimulantia, antidepressiva) eller för att bygga upp muskulaturen.
För att behandlingen skall vara framgångsrik betonas att, utöver den psykiatriska expertisen, specialister inom näringslära eller idrottsmedicin bör medverka. Författarna föreslår också att det bör finnas en träningslokal i närheten av behandlingsenheten.
Initialt är det viktigt att man noga iakttar eventuell depressions- utveckling i samband med kurens avslutande. Det är också väsentligt att hjälpa patienten att bygga upp och behålla sina relationer till omgivningen. Man har prövat en modifierad form av Anonyma Alkoholisters (AA) lZ-stegsprogram, vilket bl.a. behandlar ego- centricitet, skadade relationer, skadade värderingar, storhetsvan- sinne. En viktig punkt enligt studien är att arbeta med patientens självbild och kroppsuppfattning.
Gruppterapi kan efter en tid vara mycket värdefullt för den en- skilde. Gruppterapin bör ha fokus på kunskapsuppfattning, livs- stilsfrågor, känslomässig inriktning, värderingar, normer, kvinn- ligt/manligt. Det kan vara betydelsefullt vilken framtoning som terapeuten själv har vad gäller livsstil och kroppsuppfattning. F ör- fattarna tror att terapeuten bör vara "lagom hälsosam".
Amerikansk studie nr 2
Malone (1995) anser att det utifrån vetenskap och egen beprövad klinisk erfarenhet finns två typer av missbrukare. Den första gruppen utgörs av elitidrottsmän och tävlande kroppsbyggare, vilka har låg benägenhet att vara beroende av sitt missbruk och inte heller miss- brukar andra droger lika ofta. Den andra gruppen brukar AAS av en rad olika skäl och kan också tänkas ha större inslag av våldsamma och aggressiva tendenser under missbruksperioden. Det är dock oerhört svårt att se vad som är orsak och verkan i detta sammanhang.
Malone anger att skälet till den begränsade dokumentationen är att väldigt få av missbrukarna söker behandlingshjälp. De anser sig inte behöva behandling och många betraktar sig som hälsosamma och friska utöver det vanliga. De flesta slutar själva utan problem. Få är, enligt denna rapport, beroende på ett sådant sätt att de inte klarar att sluta. Det finns oerhört få idrottsmän som fortsätter med missbruk efter avslutad karriär. Vidare anser Malone att AAS-missbrukare endast söker hjälp när de drabbas av en depression efter avslutad "kur" eller när de blir upptäckta av flickvän eller familj som då utövar påtryckning. Det är oklart om behandling har någon effekt på fortsatt användning.
Behandlingen av patienten under pågående "kur" sker i två steg. Det första steget är att motivera patienten att sluta med AAS. Det andra steget är behandla psykos, mani och aggressivitet med de vanliga psykiatriska metoderna, dvs. läkemedel och psykoterapi. En förtroendefull relation mellan patienten och terapeuten är oerhört betydelsefull. Terapeuten måste kunna åtminstone lika mycket som patienten om AAS och dess verkningar.
När AAS-missbruket har avslutats måste eventuell depression, trötthet och muskelvärk behandlas. Vanliga huvudvärkstabletter med acetylsalicylsyra brukar minska muskelvärken. Malone diskuterar även möjligheten att, i stället för att avsluta abrupt, successivt trappa ned dosnivåema av AAS genom att ge testosteron i minskande doser under de närmsta veckorna. Han påpekar att denna behandling dock
helt saknar klinisk dokumentation. Det är relativt vanligt med depression efter avslutande av en kur. Slutligen anser Malone att det är viktigt att framgångsrikt behandla depressionsbesvär för att minska risken för återfall i AAS-missbruk. Han prövade att använda moderna antidepressiva läkemedel vid behandlingen av fyra patienter vilket medförde ett gott resultat avseende depressionsbe- svaren.
11.5. Behandling av narkotikamissbruk, depression, mani och anorexi
Inom vissa behandlingsområden inom sjukvården finns kunskap som kan vara av intresse för utformningen av behandling av AAS- missbrukare. Nedan redogörs sammanfattningsvis för några av dessa behandlingsområden.
Narkotikamissbruk
De olika narkotiska preparaten har olika farmakologiska verknings- mekanismer och ger därför olika symptombilder. Den till största delen läkemedelsbaserade behandlingen av de akuta symptomen hos missbrukarna skiljer sig därför till viss del beroende på vilket/vilka preparat som intagits. Det är viktigt att tillse att den ofta mycket utmattade patienten får mat, dryck och sömn. Utöver detta är' läke— medel mot oro, ångest, "noja" och depression ofta nödvändigt. Re- habiliteringsbehandling av narkotikamissbrukare inkluderar bl.a. vistelse på behandlingshem eller familjehem på annan ort än miss- bruksorten, individual- och familjepsykoterapi, social träning samt läkemedelsbehandling av eventuella personlighetsstörningar, exem- pelvis tillstånd gränsande till psykos. För heroinmissbrukare an- vänds ibland metadonbehandling.
Depression
En patient med depression är nedstämd större delen av dygnet och har ett påtagligt minskat intresse för de flesta aktiviteter. Dessutom kan patienten ha sömnstörningar, vikt- och aptitstörningar, trött—
hetskänsla, koncentrationssvårigheter, självmordstankar, hopplös- hetskänslor och en känsla av värdelöshet. Inför behandling måste hänsyn tas till depressionens djup och eventuella självmordstankar. Patienten måste informeras om för- och nackdelar med de olika behandlingsmöjligheterna. De främsta är:
— läkemedel, ofta i olika kombinationer, — elektrokonvulsiv behandling (kortvarig elektrisk stimulering av hjärnan under narkos) och — psykoterapi (strukturerad samtalsterapi).
Mani och hypomani
Mani är ett sinnestillstånd med påtagligt sänkt funktionsförmåga. Mani karakteriseras av en onormalt förhöjd, expansiv eller irritabel sinnesstämning som består under en avgränsad tidsperiod. Dessutom kan patienten ha en ökad självkänsla eller storhetsidéer, ett minskat sömnbehov, vara ovanligt pratsam, vara lätt distraherbar, vara överdrivet engagerad i lustbetonade aktiviteter vilka medför stor risk för obehagliga konsekvenser. Patienter med hypomani har likartade symptom men utan påtagligt sänkt funktionsförmåga. Läkemedel är förstahandsalternativ vid dessa tillstånd.
Anorexi
I en översikt av behandling vid anorexia nervosa (Medicinska Forsk- ningsrådet 1993) gjordes följande sammanfattning. Det finns inga läkemedel som bevisligen är effektiva mot anorexi-sjukdomen. Akut inläggning kan vara livräddande, men värdet av längre tids sluten- vård är oklart. För yngre patienter är familjeterapi den bästa be- handlingen och för äldre är en mer individualiserad terapi av störst värde.
Sedan den ovan refererade sammanställningen gjordes har bl.a. en enhet vid Huddinge sjukhus utarbetat en ätbeteendebaserad terapi där patienten bl.a. äter under kontrollerade betingelser. Enligt upp- gift kan denna behandling vara verksam. Andra förespråkar ett mer psykoterapeutiskt angreppssätt.
Sammanfattningsvis kan konstateras att enighet inte råder mellan olika skolor vad gäller behandlingen av anorexi.
. ;, * "'N dao animala-il Megawall-lime Milki M mms
"i!” inramat! Martin.-int m r. .l ' i.:.' . 1 "k
. '» 'mltltti alla lbbamaäiil - tiba'arlad VlilquFfljvlJ'fMMEäla — ' lim-lui!" infann manuia litium man am
_ lil därtill -|'!l'l'l',l'l lt, -"' _l; law? the amet
n 'Hawltian
:ir ll ;, _
Flt"! "'|' i
Timmi! il-v $iilin—iw till;
iltiB m mis ir .wul Mumba juni. i Mariola Mins ar..
vila—anal ngilgsrlodt' itll
ii. muhmlhqäh = — itl'r: 55 halkig '. ' I!"
12. Utbildningsfrågor
12.1. Inledning
I kapitlet behandlas frågan om i vad mån dopingmedel och missbruk av sådana medel tas upp i vissa yrkesutbildningar. Utredningen har genom enkäter till de olika lärosätena sökt kartlägga dopingproble- mens behandling i grundutbildningama samt i vissa fall även i de påbyggnadskurser som ges. I kapitlets sista avsnitt berörs frågor om fortbildning.
Genom högskolereformen 1993 har universiteten och högskolorna frihet att själva bestämma utbildningens profil. Styrningen från staten äger numera mm genom fastställande av de mål som skall ha uppnåtts vid respektive examen medan den enskilda högskolan bestämmer uppläggningen och utformningen av utbildningens när- mare innehåll. Innehållet i utbildningarna varierar därför mellan de olika högskolorna.
12.2. Hälso- och sjukvårdspersonal
12.2.1. Läkarutbildningen
För att erhålla läkarlegitimation erfordras en grundutbildning om 220 poäng, vilken leder till läkarexamen, och 21 månaders all- mäntjänstgöring (AT). Grundutbildningen ges vid sex lärosäten: Göteborgs universitet, Karolinska institutet, Linköpings universitet, Lunds universitet, Umeå universitet och Uppsala universitet. Av de svar som inkommit till utredningen framgår följande.
Vid Karolinska institutet tas doping och dopingmedel upp under olika moment till en tid motsvarande drygt fem till sex timmar. Studenterna erhåller grundläggande kunskaper om t.ex. anabola
steroiders och tillväxthormons mekanismer. Frågor om missbruk och risker vid missbruk behandlas också varvid bl.a. de psykofarmako- logiska mekanismerna tas upp. I kursen i rättsmedicin ges fall- demonstrationer. Vidare ingår ett studiebesök på Dopinglaboratoriet och Dopingjouren på Huddinge sjukhus. I den valfria kursen i idrottsmedicin ingår fyra timmars undervisning om doping.
Linköpings universitet har uppgivit att en föreläsning om anabola steroider med särskild inriktning på missbruket i samhället hålls då könshormoner behandlas under kursen i gynekologi.
Läkarutbildningen vid Lunds universitet innehåller inte någon undervisning där missbruk av dopingmedel tas upp särskilt. Doping- medel behandlas emellertid under moment som t.ex. vävnadsbiologi, endokrinologi (hormonlära) och idrottsfysiologi. Vidare ingår fyra timmars undervisning om doping i den valfria kursen i idrottsmedi- cin.
Vid Umeå universitet behandlas dopingmedel under de kursavsnitt som berör endokrinologi till en tid motsvarande en föreläsningstim- me. Vidare har under de senaste åren studenter presenterat projektar- beten om anabola steroider och psykiska effekter för sina kurskam- rater under kursen i psykiatri.
Vid Uppsala universitet behandlas dopingmedel bl.a. under kur- serna i praktisk medicin. I kursen rörande intemmedicin erhåller studenterna även ett problemfall med en anaboldopad patient för självstudier. Det har även förekommit att studenter valt att göra projektarbeten eller grupparbeten om doping.
12.2.2. Sjuksköterskeutbildningen
12.2.2.1 Grundutbildningen
Grundutbildningen av sjuksköterskor bedrivs vid vårdhögskolor i 23 landsting. Sedan 1993 omfattar utbildningen 120 poäng varvid en allmän sjuksköterskeexamen erhålles. Elva vårdhögskolor placerade runt om i landet tillfrågades om utbildningens innehåll. De skolor som besvarade enkäten var vårdhögskoloma i Malmö, Göteborg och Borås, hälsohögskoloma i Värmland, Jönköping och Stockholm samt de fristående skolorna Ersta högskola, Sophiahemmet och Röda korsets sjuksköterskeskola.
Vårdhögskolorna i Borås och Malmö, Hälsohögskolan i Stock- holm, Ersta högskola samt Röda korsets sjuksköterskeskola har samtliga uppgivit att dopingmedel inte behandlas särskilt under undervisningen men att det kan aktualiseras genom studentarbeten eller genom frågor från studenterna samt att dopingmedel kan komma att behandlas vid de farmakologiska kurserna. Vid Ersta högskola utarbetas en ny kursplan där avsikten är att även missbruk av dopingmedel skall ingå som kursmoment.
Vid Hälsohögskolan i Värmland tas dopingmedel upp under grund- utbildningens psykiatriska avsnitt varvid en eftermiddag ägnas åt missbruksfrågor. Frågor om dopingmedel kan även ingå i det far- makologiska, avsnittet.
Vid Hälsohögskolan iJönköping tas dopingmedel upp i kursen rö- rande farmakologi. Kursen behandlar de vanligt förekommande läkemedelsgruppema.
Vid Vårdhögskolan i Göteborg avsätts fyra till sex timmar till frågor om dopingmedel. Undervisningen behandlar rättsliga aspek- ter, dopingpreparaten, förekomst och riskgrupper, effekter (psykiska, fysiska och sociala), vamingstecken samt det förebyggande arbetet.
Sophiahemmets sjuksköterskeskola har uppgivit att dopingmedel tas upp i kurserna om anatomi och fysiologi samt i kursen i psykia- tri. Det ges även en fristående kurs "Psykiska störningar och miss- bruk" i vilken missbruk av anabola steroider behandlas i ett sam- hällsperspektiv.
12.2.2.2 Påbyggnadsutbildningen
Distrikts/skolsköterskeutbildning
Påbyggnadskurser med denna inriktning bedrevs, enligt uppgift från Landstingsförbundets antagningsnämnd för högskolutbildning, un- der läsåret 1995/96 vid 20 vårdhögskolor samt omfattar mellan 40 och 60 poäng. Utbildningarna ges under program som specialist— utbildning till disktriktssköterska, specialistutbildning till skolskö- terska, öppen hälso- och sjukvård, folkhälsa och folkhälsoarbete m.m. Av de svar som inkommit framgår följande.
Vid Vårdhögskolan iBoden tas generella missbruksfrågor upp som ett särskilt tema i seminarieforrn vilken omfattar drygt fyra lektions- timmar. Dopingmedel behandlas inom ämnet farmakologi där frågor
om behandling med dessa läkemedel tas upp och effekterna av medlen.
Vid Hälsohögskolan i Stockholm tas dopingmedel upp som spe- cifikt tema. En föreläsning hålls av en sjuksköterska från Doping- jouren. Härutöver gör eleverna egna studier av utdelat material och diskuterar frågorna, framförallt med Skolsköterskor, under den kli- niska delen. Dopingmedel och missbruk därav är ett återkommande ämnesområde vid val av utvecklings- och specialarbete.
Vid Skaraborgs vårdhögskola behandlas frågor om missbruk av dopingmedel inom kursen folkhälsoarbete varvid föreläsningstiden är drygt 10 lektionstimmar.
Inom utbildningen vid Hälsohögskolan i Värmland behandlas dopingmedel och missbruk därav inom flera ämnen såsom folkhäl- soarbete, bam- och ungdomars hälsa, idrottsmedicin, skolhälsovård och missbruk.
Vid Vårdhögskolan i Uppsala län tas frågorna upp i samband med ämnet barnhälsovård och ämnet drogmissbruk. Allmänna frågor om missbruksproblematik behandlas inom ämnet för folkhälsoproblem.
Vid Mälardalens högskola berörs dopingmedel inom delkursen "Folkhälsa och folkhälsoarbete" i vilken missbruks- och drogpro- blematik behandlas. Frågorna behandlas mer ingående i delkursen "Barns och ungdomars liv och hälsa".
Utbildningen vid Vårdhögskolan i Göteborg innehåller en särskild föreläsning om doping och missbruk av olika dopingmedel. Vid föreläsningen tas bl.a. upp frågor om orsaker till missbruket, bi- effekter av missbruk, tecken på missbruk och lagstiftningsfrågor.
Vid Kalmar läns vårdhögskola och vid Mitthögskolan i Östersund behandlas drog— och missbruksfrågor generellt men dopingmedel tas inte upp särskilt. Det förekommer dock att studenterna själva väljer dopingmedel som ämne för fördjupningsarbete.
Psykiatrisj uksköterskeutb ildn ing
Påbyggnadskurser inom psykiatri bedrevs, enligt uppgift från Lands- tingsförbundets antagningsnämnd för högskolutbildning, under läs- året 1995/96 vid 13 vårdhögskolor. Normalt omfattar utbildningarna 40 poäng.
Vid Vårdhögskolan iBoden behandlas generella frågor om droger och missbruk vid ett flertal föreläsningar. Missbruk av dopingmedel tas upp vid en särskild föreläsning, om tre timmar, vid vilken bl.a.
frågor om effekter, bieffekter, motiv till missbruk och om den rätts- liga regleringen behandlas.
Vid Skaraborgs vårdhögskola och vid Hälsohögskolan i Värmland tas dopingmedel upp inom flera ämnen och berörs närmare inom de kurser som behandlar missbruk.
Programmet vid Vårdhögskolan i Uppsala län belyser ämnesområ- det missbruk på olika sätt under utbildningen. Dopingmedel be- handlas inte särskilt men tas upp i ett större sammanhang då andra missbruksproblem belyses bland annat under temat "Omättlighet- omåttlighet". Varje år har även enskilda studenter valt att belysa frågor kring dopingmedel inom den fritt valda studieuppgiften.
Vid Hälsohögskolan i Jönköping tas inte frågorna om doping upp speciellt inom utbildningen. Emellertid behandlas dessa frågor i kur- serna i farmakologi och rörande socialpedagogiskt behandlingsarbe- te med inriktning mot drogmissbrukare. Kurserna är öppna för samtliga studenter inom högskolan.
12.3. Tull och polis
12.3 . 1 Tulltj änstemännen
Tulltjänstemännen har en varierande bakgrund och vilken utbildning den enskilde tjänstemannen har beror på vad som krävts för att erhålla tjänsten. Emellertid hålls en åtta veckors allmän grundutbild- ning för samtliga tulltjänstemän. Ett moment inom denna utbildning — drygt 10 timmar — behandlar varukännedom där bl.a. läkemedel och dopingmedel tas upp. Dopingmedel behandlas även i momentet "Narkotikakännedom" som särskilt behandlar narkotika. Doping- preparat förevisas vid det studiebesök på Narkotikacentrum som ingår i grundutbildningen. Narkotika och dopingmedel ingår även i den påbyggnadskurs som ges för tjänstemän som skall arbeta inom tullkriminalen.
Med hänsyn till de förändringar som medlemskapet i EU medför håller utbildningen på att omarbetas och planerna är att läkemedel och dopingmedel skall tas upp som eget moment eftersom det finns ett behov av ökade kunskaper på området.
12.3 .2 Polisutbildningen
Polisutbildningen bedrivs vid Polishögskolan i Solna. Grundkursen omfattar 2 år varav en termin utgörs av praktik. Efter genomgången grundutbildning har polisaspiranten erhållit omkring fyra timmars undervisning om dopingmedel.
I Grundkurs 1 (40 poäng) ges schemalagd undervisning i ämnet doping. Problemets rättsliga karaktär berörs i ämnet specialstraffrätt och det tas även upp inom ämnena ordningspolisverksamhet och fysisk träning. Även i andra ämnen berörs dopingproblemet.
Under Grundkurs II (20 poäng) ges en repetition av momentet straffrätt där även doping tas upp. Under kursen hålls även en hel- dagsutbildning på Narkotikacentrum där två timmar ägnas åt dopingfrågor.
12.4. Lärare
12.4.1. Grund- och gymnasielärare
Lärarutbildning för grundskola och gymnasium ges vid 13 universi- tet och högskolor enligt uppgift från Verket för Högskoleservice. Utbildningsprogrammen avser gymnasielärare (40—220 poäng), grundskolelärare årskurs 4-9 (40-200 poäng) och grundskolelärare årskurs 1-7 (40-160 poäng).
Av de sex svar utredningen har erhållit framgår att frågor om dopingmedel i varierande grad berörs inom lärarutbildningarna och att sådana frågor inte har någon generell prioritet. I den mån frågorna berörs utgör det främst en orientering i samband med att missbruksfrågor generellt berörs. I några enstaka fall tas ämnesom- rådet upp särskilt. Så t.ex. ingår en särskild föreläsning i kursen "Rörelse, friluftsliv och hälsa" under programmet för grundskolelä- rare årskurs l-7 vid Högskolan i Luleå.
12.4.2. Idrottslärare
Den särskilda utbildningen till idrottslärare ges vid Högskolan i Örebro, institutionen för idrott och hälsa, och vid Idrottshögksolan i Stockholm. Utbildningen omfattar 120 poäng.
Vid Högskolan i Örebro tas frågor om doping och dopingmedel upp inom kurserna "Idrott och hälsa", 1-20 respektive 21-40 poäng. Under kurserna behandlas bl.a. fysiologiska och psykiska effekter, orsaker till missbruket och missbrukets omfattning. Frågeställning- ama behandlas i delmomenten "En medveten livsstil" och "Hälsa i utveckling”. Härutöver förekommer att studenter behandlar frågor om dopingmissbruk i sina examensarbeten.
Vid Idrottshögskolan iStockholm behandlas dopingmedel under 1- 2 timmars föreläsningar i den obligatoriska delkursen "Tillämpad fysiologi". I detta moment behandlas dopingklasser, typiska pre- parat, vanliga bieffekter och etiska aspekter på doping. Under- visning om doping äger också rum i den frivilliga tillvalskursen "Idrottsmedicin". Under det senaste läsåret ägnades en förmiddag åt dessa frågor varvid föreläsarna bl.a. redogjorde för dopingpre- paratens effekter och farmakologiska egenskaper och dopingkom- mittéemas organisation nationellt och internationellt.
12.5. Socionomer, psykologer m.fl.
12.5.1. Socionomutbildningen
Socionomutbildningen omfattar 140 poäng och ges vid universiteten i Lund, Stockholm, Göteborg och Umeå samt vid Mitthögskolan och Högskolan i Örebro. Vidare ges socionomutbildning vid den fristående högskolan Stiftelsen Stora Sköndal. Samtliga lärosäten har besvarat utredningens enkät.
Missbruksfrågor tas upp i olika delkurser vid samtliga utbildningar. Huruvida misbruksfrågor är obligatoriska moment under grundkur- sen varierar mellan de olika lärosätena. De missbruksproblem som tas upp är främst narkotika och alkohol. Missbruk av dopingmedel förekommer däremot inte som schemalagt ämne och behandlas inte med någon särskild fokusering. Institutionen för socialt arbete vid Umeå Universitet har dock uppgivit att i samband med kursplane-
ringen övervägdes att även ta upp missbruk av dopingmedel men att det inte fanns utrymme för någon särskild undervisning.
Under utbildningen ges en kurs om socialt arbete med missbruk. I denna kurs ingår en större uppsatsdel och det har från flera av läro- sätna uppgivits att studenter valt missbruk av dopingmedel som upp- satsämne.
12.5.2. Psykologutbildningen
Utbildningen till psykolog omfattar 200 poäng och ges vid universiteten i Göteborg, Linköping, Lund, Uppsala, Stockholm och Umeå. Av de sex universiteten har svar erhållits från alla utom Göteborgs universitet.
Vid Uppsala universitet berörs bruket av anabola steroider och liknande dopingmedel kortfattat inom kursen psykopatologi och behandlas i kurslitteraturen.
Linköpings universitet har ett program där undervisningen bygger på problembaserad inlärning. Utifrån de ramar som ges för kursmo- mentet bestämmer studenterna tillsammans med kursledaren vad som närmare skall beröras. Bruket av anabola steroider och liknande dopingmedel har därför belysts inom olika moment.
Vid övriga lärosäten berörs inte bruket av anabola steroider i psykologutbildningama annat än på så sätt att frågor kan uppkomma p.g.a. enskilda studenters intresse.
12.5.3. Fritidsledare m.fl.
Flertalet fritidspedagoger har barn- och ungdomspedagogisk utbildning i grunden. Detta program ges vid 13 universitet och högskolor samt omfattar mellan 80-140 poäng. De tre högskolor som har besvarat utredningens enkät har uppgivit att det förekom— mer att studenterna själva tar upp frågor kring missbruk av doping- medel i frivilliga specialarbeten. I övrigt ingår inte detta ämnesom- råde som något uttalat moment i utbildningarna men kan beröras i samband med andra ämnesområden.
Vid ett flertal av landets folkhögskolor ges utbildningar som kan leda vidare till arbete med barn och ungdom, bl.a. utbildningar i friskvård och till idrottsledare. Enligt de uppgifter som inkommit till
utredningen synes dopingfrågor i varierande grad tas upp i dessa kurser.
12.6. Fortbildning
Någon samlad fortbildning för de olika yrkeskategoriema finns inte. Ansvaret för detta ligger på arbetsgivaren och på den enskilde yrkesutövaren. Utöver skollagens reglering är ansvaret för utveck- landet av yrkesutövamas kompetens inte formaliserat. Fortbildning i organiserad form ges vanligen genom särskilda utbildningsdagar eller seminarier samt genom kortare eller längre kurser vid universi- tet och högskolor. Någon samlad bild av i vad mån fortbildning har givits när det gäller frågor om doping och missbruk av dopingmedel har inte kunnat erhållas. Om frågor om doping tas upp synes bero på i vad mån intresse hos huvudmännen har uppkommit genom enskilda initiativ eller när t.ex. kampanjer eller anti-dopingprojekt har genomförts. Som redovisats i kap. 10 har vissa projekt haft som delmoment utbildning av sådana yrkesutövare som berörs av missbruket av dopingmedel, såsom Skolsköterskor och lärare.
För personalen inom hälso- och sjukvården finansieras vidare- utbildningen och fortbildningen av läkare och sjuksköterskor av sjukvårdshuvudmännen, dvs. främst landstingen. För läkarnas del står även läkemedelsföretagen för en större del av fortbildningskur- serna. De flesta landsting avsätter en särskild ram för fortbildning vilken kan bestå av enskilda längre kurser eller enstaka informa- tionstillfällen. Ett sådant exempel är de utbildningsdagar om doping som genomfördes i samarbete med Folkhälsoinsititutet 1993. Som nämnts i avsnitt 10.2.2 beslutade Landstingsförbundets kongress 1994 att arbetet mot missbruket av dopingmedel skulle stimuleras och Landstingsförbundet höll med anledning därav ett seminarium under 1995 för berörd personal inom landstingen.
Enligt 2 kap 7 & skollagen (198611 100, omtryck 199111 1 1 1) åligger det kommuner och landstingskommuner att erbjuda lärarna möjlig- het till fortbildning. Fortbildningen berörs även i läroplanerna där rektorn ges ett särskilt ansvar för att bl.a. lärare får möjlighet till den kompetensutveckling som krävs för att de skall professionellt kunna utföra sina uppgifter. Det finansiella ansvaret vilar således på huvudmännen för skolorna men Skolverket har även möjlighet att ge s.k. stimulansbidrag för sådana ämnesområden som bör prioriteras.
Ett sådant ämne är "Idrott och hälsa" där frågor om doping skall tas upp enligt kursplanerna (se närmare avsnitt 10.3.1). Med hjälp av sådant stimulansbidrag utvecklas nu på idrottshögskolorna i Stockholm och i Örebro särskilda fortbildningskurser i detta ämne. I övrigt har Skolverket inte genomfört någon kartläggning av de enskilda skolornas fortbildningsverksamhet när det gäller den s.k. ANT-undervisningen. Uppfattningen på Skolverket är att informa- tion och utbildning till lärarna om doping och missbruk av doping- medel ges i varierande grad på skolorna i landet.
För polisens del tas dopingmedel upp i den vidareutbildning av narkotikainformatörer och narkotikaspanare som ges vid Polis- högskolan. Det förekommer även att intern utbildning ges vid de olika polismyndigheterna. I syfte att sprida kunskaper om missbru— ket av dopingmedel höll Riksåklagaren i samarbete med Rikspolis- styrelsen och Domstolsverket seminarier under 1994 och 1995 för domare, åklagare, poliser m.m.
13. Den rättsliga regleringen
13.1. Regler om kontroll av läkemedel och Vissa andra substanser
De lagar varigenom olika dopingmedel (här avses dopingmedel i begreppets vida bemärkelse) huvudsakligen regleras är förutom lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel (doping- lagen) också läkemedelslagen (1992z859), lagen (l992z860) om kontroll av narkotika, narkotikastrafflagen (1968:64), livsmedels- lagen (1971 :5 1 1) samt lagen (1960:4l8) om straff för varusmugg- ling (varusmugglingslagen). Nedan följer en översiktlig redogörelse för dessa lagar. Emellertid finns anledning att först nämna något om förhållandet dem emellan.
De grundläggande reglerna om hanteringen av läkemedel finns i läkemedelslagen. Såväl narkotikalagstiftningen som dopinglagen har tillkommit på grund av att lagstiftaren har ansett att de problem som förelegat inte på ett tillräckligt effektivt sätt kunnat motverkas ge- nom läkemedelslagens regler. Som huvudregel gäller dock, enligt l & tredje stycket läkemedelslagen, att läkemedelslagens regler även gäller för läkemedel som också är narkotika eller omfattas av dopinglagen. I den mån narkotikalagstiftningens eller dopinglagens bestämmelser avviker från läkemedelslagen gäller de särskilda bestämmelserna i respektive lag. Straffbestämmelser för olovlig införsel av de medel som omfattas av de aktuella lagarna återfinns i varusmugglingslagen.
13. 1 . 1 Läkemedelslagstiftningen
Lagen innehåller regler om godkännande av läkemedel, tillverkning, handel, import m.m. Detaljregler finns i läkemedelsförordningen (1992: 1752) och i föreskrifter som beslutas av Läkemedelsverket.
Läkemedelsverket är tillsynsmyndighet och prövar även tillstånds- frågor.
Med läkemedel förstås enligt 1 5 första stycket läkemedelslagen varor som är avsedda att tillföras människor eller djur för att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller symptom på sjukdom eller att användas i likartat syfte. Avsikten är att lagen skall tillämpas på bruksfärdiga beredningar som t.ex. tabletter eller mix- turer. Emellertid omfattas även varor som inte är bruksfärdiga om de uppfyller de moment som utgör lagens definition av läkemedel. Be- träffande varor som står läkemedel nära men som brister i något moment har Läkemedelsverket möjlighet att särskilt besluta att dessa varor skall omfattas av lagen.
Enligt 16 & läkemedelslagen krävs — med undantag för tillverkning på apotek av läkemedel för visst tillfälle, s.k. extemporeläkemedel — tillstånd för yrkesmässig tillverkning av läkemedel. Härvid förstås enligt 15 5 första stycket läkemedelslagen med tillverkning inte endast framställning av läkemedel utan även förpackning eller ompackning av dessa.
Även för att bedriva partihandel med läkemedel krävs, enligt 18 & tredje stycket läkemedelslagen, tillstånd. Rätten att bedriva detalj— handel tillkommer, enligt lagen (1979:205) om detaljhandel med läkemedel, i princip endast staten eller juridisk person i vilken staten äger ett bestämmande inflytande. Genom statens avtal med Apoteks- bolaget AB är det detta bolag som nu har rätt att bedriva detaljhan- del med läkemedel. Det skall anmärkas att det inom Socialdeparte- mentet bereds ett lagförslag med ändringar avseende bl.a. rätten att bedriva detaljhandel. I betänkandets (Ds 1995:82) lagförslag utgår ansvarsbestämmelsema när det gäller brott mot bestämmelserna om handel med läkemedel från läkemedelslagen och samlas i den föreslagna lagen.
För att ett läkemedel skall få säljas här i riket krävs som huvudregel enligt 5 5 första stycket läkemedelslagen att det är godkänt för för- säljning eller att sådant godkännande meddelats i annan medlemsstat i EU och erkänts här.
Den som har tillstånd till tillverkning av eller handel med läkeme- del har också rätt till import, men i övriga fall krävs tillstånd enligt 17 & första stycket läkemedelslagen för import av läkemedel från ett land utanför EU. Vid införsel från annat EU-land krävs inte särskilt tillstånd men eftersom övriga kontrollbestämmelser gäller för sådana läkemedel kan införsel i princip endast äga rum då tillstånd till partihandel föreligger och läkemedeln måste vara godkända för för-
säljning enligt vad som ovan redovisats. Tillstånd erfordras dock inte för enskild resandes införsel av läkemedel för personligt bruk och medicinskt ändamål. Sådan införsel begränsas genom Läkeme- delsverkets föreskrifter (LVFS 1990:45 och l996:5). Föreskrifterna innebär att en privatperson får införa läkemedel för personligt bruk motsvarande högst tre månaders förbrukning om införseln sker från land utanför EU och motsvarande högst ett år om införseln äger rum från land inom EU. Avser läkemedlet dopingmedel får sådana medel införas till en mängd motsvarande högst 14 dagars förbrukning oavsett från vilket land införseln äger rum. Mindre mängder än enligt huvudregeln gäller även för narkotiska läkemedel.
I 19 & läkemedelslagen finns vissa övergripande regler om han- teringen av läkemedel. Enligt stadgandet skall bl.a. den som hante- rar läkemedel vidta de åtgärder och i övrigt iaktta sådan försiktig- het som behövs för att hindra att läkemedlen skadar människor, egendom eller miljö.
Straffet för brott mot bl.a. 5 och 16-19 åå läkemedelslagen är, enligt 26 & samma lag, böter eller fängelse i högst ett år. Både överträdelse som skett uppsåtligen och överträdelse p.g.a. oaktsam- het är straffbar. Till skillnad från vad som gäller enligt dopinglagen är gärningar som bedöms som ringa eller som faller in under brottsbalkens gärningsbestämmelser undantagna från ansvar enligt läkemedelslagen. Ansvar enligt lagen skall heller inte ådömas om gärningen är belagd med straff enligt varusmugglingslagen.
13 . 1 .2 Livsmedelslagstiftningen
I 1 & livsmedelslagen definieras livsmedel som matvara, dryckesva- ra, njutningsmedel eller annan vara som är avsedd att förtäras av människor med uttryckligt undantag för vara för vilken läkeme- delslagen är tillämplig. I livsmedelslagen och livsmedelsförordning— en (19711807) regleras sådant som livsmedels beskaffenhet och hantering, märkning och saluhållande samt personalhygien och krav på lokalers utformning vid livsmedelshantering. Närmare bestäm- melser härvidlag framgår av föreskrifter som beslutas av Statens Livsmedelsverk. På livsmedelslagens område ankommer de centrala tillsynsuppgiftema huvudsakligen på Statens Livsmedelsverk medan den regionala tillsynen utövas av länsstyrelserna och den lokala av kommunala nämnder. Av livsmedelslagen följer att livsmedel inte får saluhållas om de kan vara skadliga att förtära, smittförande eller
eljest otjänliga som människoföda samt att de inte får innehålla andra livsmedelstillsatser än sådana som godkänts av Statens Livsmedelsverk. Livsmedelslagen innehåller även straffbestämmel- ser.
13. 1 .3 Narkotikalagstiftningen
De lagar där narkotika huvudsakligen regleras är lagen om kontroll av narkotika och narkotikastrafflagen. Detaljföreskrifter finns i för- ordningen (l992:15 54) om kontroll av narkotika och i de särskilda föreskrifter som beslutas av Läkemedelsverket.
Vad som är narkotika definieras i 8 & narkotikastrafflagen, till vilken lagen om kontroll av narkotika hänvisar. I nämnda paragraf stadgas att med narkotika förstås läkemedel eller hälsofarliga varor med starkt vanebildande egenskaper eller varor som med lätthet kan omvandlas till sådana varor, och som 1. på sådan grund är föremål för kontroll enligt internationella överenskommelser eller 2. som genom beslut av regeringen förklarats vara narkotika. Regeringen har i förordningen om kontroll av narkotika angett vilka substanser som skall anses som narkotika enligt narkotikastraffla— gen. Läkemedelsverket skall upprätta och kungöra förteckningar över narkotika. Syftet med lagstiftningen är att begränsa använd- ningen av narkotika till medicinska och vetenskapliga ändamål.
Lagen om kontroll av narkotika reglerar den legala hanteringen och innehåller särskilda bestämmelser utöver vad som gäller enligt läkemedelslagen. Enligt 3 & lagen om kontroll av narkotika får narkotika, med undantag av bl.a. resandes införsel av narkotiska läkemedel i viss mängd för medicinskt och personligt bruk, endast importeras eller exporteras av den som har tillstånd till det. Tillstånd erfordras också enligt 4 5 lagen om kontroll av narkotika för tillverkning av narkotika förutom vid beredning av s.k. extemporelä- kemedel och för att i vetenskapligt syfte framställa narkotika vid vetenskaplig institution som ägs eller stöds av staten. Med tillverk- ning förstås enligt samma lagrum framställning, omvandling, bear- betning, avvägning, uppräkning, förpackning eller ompackning av narkotika samt framställning av sådan beredning som innehåller narkotika utan att beredningen i sig anses som narkotika. Vidare har enligt 5 & lagen om kontroll av narkotika endast den som med tillstånd infört narkotika till riket eller vidtagit sådan åtgärd som
innebär tillverkning av narkotika, den som enligt lagen om detalj- handel med läkemedel driver sådan handel som avses i den lagen eller den som har tillstånd att handla med varan, rätt att bedriva handel med narkotika. Narkotika får enligt 6 5 lagen om kontroll av narkotika lämnas ut endast efter förskrivning av läkare, tandläkare eller veterinär. Sådan förskrivning skall ske med största försiktighet. Det stadgas i 7 5 lagen om kontroll av narkotika att endast den får inneha narkotika som har rätt att handla med varan, innehar vissa befattningar vid vetenskapliga institutioner eller inom försvarsmak- ten eller som fått varan utlämnad till sig i enlighet med lagens regler.
I lagen om kontroll av narkotika ges också, i enlighet med Sveriges åtaganden i internationella överenskommelser, bestämmelser om kontrollen av hanteringen av vissa kemiska ämnen som kan an- vändas vid olaglig tillverkning av narkotika, s.k. prekursorer. Fråga är om ämnen som, utan att de i sig utgör narkotika, ofta ingår som beståndsdelar vid framställning av narkotika. Vilka kemiska ämnen som är föremål för kontroll anges i förordningen om kontroll av narkotika. Enligt lagen om kontroll av narkotika och förordningen om kontroll av narkotika gäller beträffande hanteringen av s.k. prekursorer tillstånds- eller anmälningsplikt för yrkesmässig till- verkning, handel, transport och förvaring av sådana ämnen. Vad gäller import, export och transit av dessa ämnen gäller motsvarande reglering enligt förordning (EEG) nr 3677/90.
Hantering i strid mot bestämmelserna i lagen om kontroll av narkotika, såvitt dessa avser narkotika, straffbeläggs i huvudsak genom narkotikastrafflagen eller varusmugglingslagen. Lagen om kontroll av narkotika innehåller främst kompletterande ansvarsregler för det fall någon uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot reglerna för hantering av s.k. prekursorer, har åsidosatt föreskrift i eller som meddelats med stöd av lagen eller då någon har lämnat oriktig uppgift i tillståndsärende. Ansvarsbestämmelsema gäller även åsidosättande av bestämmelserna i förordningen (EEG) nr 3677/90. Straffet är böter eller fängelse högst ett år. I ringa fall skall dock inte dömas till ansvar.
Narkotikastraflagen innehåller straffbestämmelser avseende olovlig befattning med narkotika. Av bestämmelserna i lagen om kontroll av narkotika framgår huruvida befattningen är olovlig eller inte. I 1 & narkotikastrafflagen finns en katalog över de hanterings- former som utgör straffbara gärningar. Således straffbeläggs överlåtelse, förvärv i överlåtelsesyfte, innehav och bruk av narkotika samt framställande av narkotika som är avsedd för missbruk. Vidare
straffbeläggs vissa åtgärder som typiskt sett är ägnade att främja den mer organiserade eller eljest grova narkotikabrottsligheten. Härvid avses dels åtgärder som är ägnade att främja handel med narkotika, t.ex. utbjudande till försäljning eller kontaktförmedling, dels vissa kvalificerade fall av befattning med narkotika som inte är avsedd för eget bruk, t.ex. förpackning eller transport. Bestämmelser om olov- lig införsel till riket av narkotika finns i varusmugglingslagen.
Gärning som omfattas av 1 & narkotikastrafflagen och som sker uppsåtligen benämns narkotikabrott. Brottet är graderat i tre nivåer. För ringa narkotikabrott är föreskrivet böter eller fängelse i högst sex månader (2 &) och för narkotikabrott av "normalgraden" fängelse i högst tre år (1 ©). Enligt 3 & narkotikastrafflagen är påföljden för grovt narkotikabrott fängelse lägst två och högst tio år. En gärning av ifrågavarande slag som begås av grov oaktsamhet kan enligt 3 a & narkotikastrafflagen föranleda ansvar för vårdslöshet med narkotika. I ringa fall skall dock inte dömas till ansvar. Påföljden för vårdslös- het med narkotika är böter eller fängelse i högst ett år.
13.1.4. Dopinglagen
Av 1 & dopinglagen framgår att lagen gäller syntetiska anabola steroider, testosteron och dess derivat, tillväxthormon samt kemiska substanser som ökar produktion och frigörelse av testosteron och dess derivat eller av tillväxthormon. Med derivat avses en kemisk förening framställd ur en annan förening med liknande struktur och ofta också med likartad effekt. Dopinglagen omfattar angivna kemiska substanser, oavsett om substansen förekommer i någon beredningsform eller ej. Såväl bruksfärdiga som icke bruksfärdiga beredningar, som innehåller någon mängd av en angiven substans omfattas. Dopinglagens tillkomst motiverades av att det ansågs föreligga skäl att vidta särskilda kontrollåtgärder avseende de av lagen omfattade medlen, medan föreskrifterna på narkotika- och läkemedelsområdet bedömdes ge tillräckliga möjligheter till kontroll av övriga medel som kunde användas för dopingändamål. I proposi- tionen anfördes att lagstiftningen borde inskränkas till vad som kan behövas med hänsyn till det ansvar staten har för hälsokontroll och läkemedelsanvändning samt till de hälsofaror som brukarna, och då särskilt ungdomar, medvetet eller omedvetet kan utsätta sig för genom att dopa sig. Vidare anfördes att syftet med lagen i första
band var att försvåra verksamheten hos dem som gör dopingmedel tillgängliga för allmänheten.
Vilka gärningar som är förbjudna framgår av 2 & dopinglagen. Där stadgas sålunda att de medel som anges i 1 5 inte annat än för medi- cinskt eller vetenskapligt ändamål får införas till landet, överlåtas, framställas, förvärvas i överlåtelsesyfte, utbjudas till försäljning eller innehas. Att notera är att överlåtelse är förbjuden oavsett om särskilt vederlag utgått eller ej liksom att alla former av innehav, dvs. även för eget bruk, är förbjudet. Bruket eller konsumtionen i sig av medlen är däremot inte förbjudet. Vid dopinglagens tillkomst anförde föredragande departementschefen att eftersom aktuella dopingmedel inte kunde bedömas medföra lika allvarliga skadeverk- ningar som narkotika och inte heller visats vara beroendeframkallan- de borde avgränsningen av det straffbara området ske med ut- gångspunkt i den inom svensk straffrätt vägledande principen att inte straffbelägga en handling som riktar sig mot den egna personen.
Enligt 3 & dopinglagen är de gärningar som anges i 2 & straffbara. I paragrafens första stycke anges att den som uppsåtligen bryter mot 2 & döms för dopningsbrott (i det följande dopingbrott). Påföljden är fängelse i högst två år. Av andra stycket framgår att brott som avses i första stycket men som är att anse som ringa kan föranleda böter eller fängelse i högst sex månader. Slutligen anges i paragra- fens tredje stycke att bestämmelser om straff för olovlig införsel m.m. finns i varusmugglingslagen. Något oaktsamhetsbrott, motsva- rande 3 a & narkotikastrafflagen, finns inte i dopinglagen.
Med undantag för innehav är även försök eller förberedelse till dopingbrott, som inte är att anse som ringa, enligt 4 & dopinglagen straffbart. I motsvarande utsträckning skall i 23 kap. 4 och 5 åå brottsbalken föreskrivna bestämmelser om medverkansansvar till- lämpas då flera medverkat till dopingbrott.
Medel som varit föremål för brott enligt dopinglagen eller värdet av medlet samt vinning av sådant brott, liksom i vissa fall förlag för sådant brott eller dess värde, skall enligt 5 & dopinglagen förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Även viss egendom kan bl.a. av brottsförebyggande skäl förklaras förverkad.
Slutligen ges i 6 & dopinglagen vissa regler om beslag.
13.1.5. Varusmugglingslagen !
Som framgått ovan samlas ansvarsreglema för bl.a. olovlig införsel i varusmugglingslagen. För varusmuggling döms enligt 1 5 varu- smugglingslagen bl.a. den som till riket inför eller från riket utför gods för vilket tull, annan skatt eller avgift skall erläggas till staten eller som enligt stadganden i lag eller annan författning inte får införas eller utföras. Lagen straffbelägger även viss annan hantering i som har samband med införsel respektive utförsel. Såväl uppsåtliga ! gärningar som sådana begångna av grov oaktsamhet bestraffas. ] Varusmugglingslagen innehåller två straffskalor varav den ena — den strängare — avser hantering av narkotika. Vid olovlig införsel av l narkotika överensstämmer straffskalan helt med straffskalan i ; narkotikastrafflagen utom beträffande oaktsamhetsbrott. För gär- ningar som begåtts av grov oaktsamhet är straffet, oavsett om det rör sig om narkotika eller inte, böter eller fängelse i högst två år.
Straffskalan för uppsåtli ga brott som inte avser narkotika är för ringa
brott penningböter och för brott av norrnalgraden böter eller fängelse högst två år. För grova brott stadgas fängelse lägst sex månader och högst sex år.
13.2. Möjligheter till provtagning vid förundersökning m.m.
13.2.1. Allmänt
Enligt 2 kap. 6 & regeringsformen är envar medborgare gentemot det allmänna skyddad mot varje form av påtvingat kroppsligt ingrepp. Regeringsforrnens utgångspunkt är alltså att kroppsliga ingrepp kräver samtycke. Föreligger frivilligt lämnat samtycke behövs i princip inte särskilt lagstöd för att genomföra sådana åtgärder (betr. den kommunala kompetensen, se kap. 14). Frågan om regerings- formens skydd mot ingrepp från samhället i form av tvångsmedel enligt rättegångsbalkens regler har utförligt behandlats av Polis- rättsutredningen i ett nyligen lämnat betänkande (SOU 1995:47, Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polislagen).
Med kroppsligt ingrepp avses såväl grova former som våld mot människokroppen som betydligt lindrigare ingrepp, t.ex. provtag- ningar av olika slag. Förbudet mot påtvingade kroppsliga ingrepp är emellertid inte absolut utan det stadgas i 2 kap. 12 5 första stycket regeringsformen att vissa fri- och rättigheter, bl.a. nu ifrågavarande förbud, får begränsas genom lag. Av andra stycket framgår att en sådan begränsning endast får göras för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle och att begränsningen aldrig får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Nedan följer en sammanställning över vissa sådana i lag beslutade inskränkningar av förbudet mot påtvingat kroppsligt ingrepp.
13 .2.2 Förundersökning
För eftersökning av föremål som kan tas i beslag eller annars för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brott får, enligt 28 kap. 12 5 första stycket rättegångsbalken, kropps- besiktning företas på den som skäligen kan misstänkas för brott på vilket fängelse kan följa. Eftersom endast den som misstänks för ett brott får utsättas för kroppsbesiktning får givetvis inte sådant tvångsmedel användas i syfte att upptäcka brott. Att skälig misstanke skall föreligga innebär att det krävs att det finns konkreta omständigheter av viss styrka som pekar på att den misstänkte har begått ett bestämt brott. Så har t.ex. JO i ett ärende (JO:s ämbetsberättelse 1993/94 5. 101) uttalat att ett beslut om tvångs- medel aldrig kan grundas enbart på allmänna kunskaper om en viss persons livsföring eller tidigare brottslighet.
Med kroppsbesiktning avses enligt andra stycket undersökning av människokroppens yttre och inre samt tagande av prov från män- niskokroppen och undersökning av sådana prover. Alla former av provtagningar omfattas, som t.ex. blod- och urinprov.
Enligt 28 kap. 13 & första stycket rättegångsbalken jämfört med 3 a och 4 55 får kroppsbesiktning endast beslutas om skälen för åt- gärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte. Beslut om kroppsbesiktning meddelas av undersökningsledare eller åklagare. Är fara i dröjsmål får beslutet fattas av polisman.
Innehav och överlåtelse av dopingmedel är straffbelagda gärningar och dopingmedel kan tas i beslag. Med hänsyn härtill torde kropps-
besiktning för att eftersöka dopingmedel som en misstänkt gömt i kroppen kunna komma i fråga. Tagande av blod- eller urinprov torde däremot inte vara av betydelse för avslöjande av sådan brottslighet.
Av större intresse är däremot den andra förutsättningen för kroppsbesiktning, nämligen då den företas för att utröna omständig- heter som kan vara av betydelse för utredning om brottet. Härvid måste syftet med åtgärden vara att säkra bevisning för att kunna bedöma om rekvisiten för ett brott, dvs. de omständigheter som enligt ett visst lagrum konstituerar ett brott, är uppfyllda. Det torde däremot inte vara tillåtet att företa kroppsbesiktning i syfte att utröna omständighet av betydelse enbart för bedömningen i påföljdsdelen.
Det självklara fallet när kroppsbesiktning i form av provtagning är tillåtet är när konsumtion av något medel är förbjuden. Eftersom konsumtionen av narkotika är straffbelagd får provtagning äga rum i syfte att utröna om den misstänkte intagit narkotika.
Ytterligare ett klart fall är när konsumtionen av något medel visserligen inte utgör själva brottet men ingår som ett rekvisit i gärningen. Exempel härpå är trafiknykterhetsbrotten där provtag- ning, vare sig det rör alkohol eller narkotika, utgör en viktig del av förundersökningen och analysresultatet har en framträdande roll i bevisningen om brottet.
I övriga utredningsfall är frågan mer komplicerad. Här kan bortses från de fall där det är fråga om identifiering av gärningsmannen och liknande situationer. Av särskilt intresse är förhållandena vid ut- redningar om våldsbrott.
Avgörandet om omständighetens betydelse ligger hos förundersök- ningsledaren. Anser denne att frågan om den misstänkte har använt t.ex. anabola steroider är av betydelse för utredningen om brottet får han besluta om kroppsbesiktning. Den avgörande faktorn är emellertid vilken betydelse omständigheten kan antas komma att tillmätas vid den senare domstolsprövningen av gärningen. Den rådande uppfattningen i praxis är att eventuell påverkan inte har någon egentlig betydelse för bedömningen av gärningen som sådan. Omständigheter av betydelse är våldet i sig, eventuell planering och liknande. Att gärningen ägde rum under påverkan av något medel är princip ett förhållande som vare sig försvårar gärningen eller kan bedömas som förmildrande omständighet.
Vad som här sagts gäller oavsett om den misstänkte brukat narkotika eller dopingmedel och innebär att möjligheterna till provtagning vad gäller dopingmedel är mycket begränsade. Det
förekommer visserligen fall där så har skett. Emellertid är Riksåkla- garens ställningstagande att det i dag inte är generellt möjligt.
13.2.3. Provtagning inom kriminalvården och på häkten
Möjligheterna till kontroll på kriminalvårdsanstalterna och häkten har tillkommit i andra syften än vad som gäller vid förundersökning. Motiven för kontroll av intagna och häktade är främst säkerhetsas- pekter och upprätthållande av ordning. Kontrollmöjlighetema har även i vissa fall tillkommit i syfte att främja behandlingen av den intagne.
Beträffande den som är intagen i kriminalvårdanstalt gäller enligt 52 d 5 lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt att han, om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl, är skyldig att på anmaning lämna blod—, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av beroendeframkallande medel eller sådant dopingmedel som avses i 1 & dopinglagen. Möjligheten till kontroll av missbruk av dopingmedel tillkom den 1 juli 1995. Sådana kontrollmöjligheter föreligger även beträffande de dömda personer som verkställer fängelsestraff genom intensivövervakning genom elektronisk kontroll (4 & lagen (1994:451) om försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll).
I övrigt framgår förutsättningama för att utföra kroppsbesiktning på den som är intagen i kriminalvårdsanstalt eller är häktad av 52 b 5 lagen om kriminalvård i anstalt respektive 2 a 5 lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. Härav följer att kroppsbesiktning får företas på samtliga kriminalvårdsanstalter och häkten då anledning förekommer att anta att föremål som den intagne eller häktade inte får inneha skall anträffas på honom. Om sådan misstanke inte föreligger får kroppsbesiktning företas i slutna kriminalvårdsantalter och häkten under vissa angivna förutsätt— ningar. De tillfällen då sådan kontroll får göras är vid ankomst till anstalten eller häktet, då undersökningen görs stickprovsvis eller vid större undersökningar, före eller efter obevakat besök och efter vistelse utanför anstalten eller häktet.
I lagen (1991 : 1137) om rättspsykiatrisk undersökning saknas uttryckliga regler om sådana tvångsmedel som provtagningar och liknande. Även om denna lag saknar uttryckliga bestämmelser om provtagning torde det ligga i sakens natur att man måste kunna ta
de prover som påkallas av syftet med undersökningen. Närmare bestämmelser om innehåll och utformning av rättspsykiatriskt utlåtande meddelas enligt 12 5 andra stycket förordningen (1991 : 1413) om rättspsykiatrisk undersökning av Rättsmedicinal- verket efter samråd med Socialstyrelsen. Rättsmedicinalverkets föreskrifter och allmänna råd om rättspsykiatrisk undersökning (SOSFS 1992:1 ]) innehåller närmare bestämmelser om hur den rättspsykiatriska undersökningen skall gå till.
13.3. Socialtjänstlagen m.m.
Frågor som rör samhällets socialtjänst regleras främst i socialtjänst- lagen (1980:620). Av 3 & denna lag framgår att varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område, i allmänhet genom kommunens socialnämnd. Till socialnämndens uppgifter hör bl.a. enligt 5 5 att göra sig förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen och att verka för goda levnadsförhållanden. Inom ramen för denna verksam- het skall socialnämnden enligt 1 1 5 arbeta för att motverka missbruk av alkohol och andra beroendeframkallande medel samt aktivt sörja för att den enskilde missbrukaren får den hjälp och vård han behöver för att komma ifrån missbruket. Enligt stadgandet skall socialnämn- den rikta särskild uppmärksamhet på insatser för barn och ungdom när det gäller sådana missbruksfrågor. Eftersom syntetiska anabola steroider och övriga medel som omfattas av dopinglagen f.n. inte anses vara beroendeframkallande kan emellertid vårdinsatser inte utan vidare grundas på nu angivna bestämmelser i socialtjänstlagen. Enligt 12 5 skall dock socialnämnden bl.a. verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden, hos barn och ungdom främja en gynnsam fysisk och social utveckling, följa utvecklingen hos barn och ungdom som visat tecken på ogynnsam utveckling med särskild uppmärksamhet samt sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det stöd och den möjlighet till vård som kan behövas.
Insatser enligt socialtjänstlagen bygger på frivillighet från den enskildes sida. Lagen kompletteras dock i två fall av tvångs- bestämmelser, nämligen lagen (1990:52) med särskilda bestämmel- ser om vård av unga (LVU) och lagen (1988:870) om vård av miss- brukare i vissa fall (LVM).
I l & LVU anges att insatser inom socialtjänsten för barn och ung- dom skall göras i samförstånd med den unge och hans vårdnads- havare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen men att den som är under 18 år skall beredas vård enligt LVU om förutsättningar enligt 2 eller 3 & föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom och, när den unge fyllt 15 år, av honom själv. Av 2 & LVU framgår att vård av nu ifrågavarande slag kan ges då den unges hälsa eller utveckling är utsatt för påtaglig risk för skada till följd av missförhållanden i hemmet. Enligt 3 & LVU skall vård också be- slutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller annat socialt nedbrytande beteende. Om en underårig missbrukar dopingmedel på ett sådant sätt att det kan anses utgöra ett kvalificerat socialt nedbrytande beteende bör möjligheter kunna föreligga för tvångsvård enligt LVU även om det inte samtidigt föreligger missbruk av andra medel, vilket ofta torde vara fallet (jfr. kap. 4). Föreligger nu nämnda förutsättningar kan länsrätten enligt 4 & första stycket LVU besluta om vård enligt LVU efter ansökan av socialnämnden. Under de förutsättningar som anges i 6 & LVU kan socialnämnden också besluta om omedelbart om- händertagande av den unge. Ett sådant beslut skall enligt 7 & LVU underställas länsrätten.
För vård av unga som på någon grund som anges i 3 & LVU behöver stå under särskilt noggrann tillsyn skall det enligt 12 & första stycket LVU finnas särskilda ungdomshem, s.k. & 12-hem. Det framgår av 16 & LVU att en sådan person inte får inneha nar- kotika, alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel eller föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika. Den unge får inte heller inneha något annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Det senare torde täcka även innehav av dopingmedel (jfr. prop. l979/80:1 s. 599). Den unge får därvid under vissa förutsätt- ningar, enligt vad som anges i 17 & LVU, kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas. Provtagningar eller undersökning av kroppens håligheter anses inte falla under begreppet ytlig kroppsbesiktning. Påträffas alkoholhaltiga drycker, narkotika och andra berusningsme- del hos den unge, eller i övrigt på hemmet, får sådana medel förstöras utan att rättegångsbalkens regler om förverkande behöver tillämpas.
På motsvarande sätt stadgas i 2 & LVM att vård inom socialtjänsten ges missbrukare i samförstånd med honom enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen men att missbrukare skall beredas vård oberoende av eget samtycke (tvångsvård) under de förutsättningar som anges i LVM. Enligt 4 & LVM kan tvångsvård beslutas om någon till följd av fortgående missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösnings- medel är i behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk och vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen eller på något annat sätt. Härav följer att missbruk av dopingmedel inte ensamt kan utgöra grund för beslut om tvångsvård enligt LVM. I LVM förutsätts vidare att missbrukaren till följd av missbruket utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara, löper uppenbar risk att förstöra sitt liv eller kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående. Tvångsvård beslutas enligt 11 & LVM av länsrätten efter ansökan av socialnämn- den och lämnas genom särskilda s.k. LVM-hem. För den som vårdas i LVM-hem gäller enligt 31 & LVM motsvarande restriktioner för innehav av vissa varor som enligt LVU. Detsamma gäller i fråga om kroppsvisitation, ytlig kroppsbesiktning samt omhändertagande och förstörande av otillåtna föremål.
14. Möjligheter att införa dopingförbud m.m. på gymanläggningar
14.1. Inledning
14. 1 . 1 Kapitlets innehåll
Inom den organiserade idrotten har ett regelverk mot doping vuxit fram med möjligheter till kontroll och sanktioner. I samband med att bruket av dopingmedel upptäcktes ha spritt sig även utanför den organiserade idrotten och förekom bland dem som besökte gyman- läggningar väcktes intresset av att, med Sveriges Riksidrottsför- bunds (RF) regelverk som förebild, införa förbud mot dopingmedel samt möjligheter till kontroll och sanktioner. Som framgått av kap. 10 har sådana åtgärder ingått i de samarbetsprojekt som riktat sig mot gymverksamheten. Den fråga som främst varit föremål för de- batt är om sådana åtgärder kan tillämpas inom den kommunala verksamheten och vilka begränsningar den offentligrättsliga regle- ringen, bl.a. det grundlagsfästa skyddet mot kroppsliga ingrepp, medför för kommunernas agerande. Frågan om kommunernas möj- lighet att förbjuda användandet av dopingmedel och möjlighet att vidta kontrollåtgärder i kommunala anläggningar har inte varit föremål för prövning av domstol och rättsläget är delvis oklart. I kapitlet belyser utredningen rättsläget från civilrättsliga och offent- ligrättsliga synpunkter. De slutsatser som dras är utredningens egna. Det skall anmärkas att med dopingmedel avses här de medel som omfattas av dopinglagen om inte annat särskilt anges.
14.1.2. Exempel på kommunala beslut och avtal
De kommunala insatserna mot användande av dopingmedel i kommunala gymanläggningar skiftar från kommun till kommun. I vissa kommuner nöjer man sig med allmänna principuttalanden
medan man i andra kommuner har antagit omfattande handlings- program. Besluten kan fattas av fullmäktige eller på nämndnivå. Det förekommer också att åtgärderna betraktas som rena verkställighets- åtgärder vilka hanteras internt inom ramen för förvaltningen.
Enligt den enkät som Svenska Kommunförbundet skickade ut till landets kommuner under maj månad 1995 (se närmare avsnitt 10.2.2 och 10.43) har 79 av de 146 kommuner som besvarade enkäten beslutat införa dopingförbud i kommunala lokaler.
I de beslut och förslag till beslut som varit tillgängliga för utred— ningen har såväl hantering som användande av dopingmedel för- bjudits. Hur doping skall definieras synes emellertid i en del fall inte ha berörts i beslutet. Även där sådan definition ges varierar denna. I vissa kommuner hänvisas till den lista över förbjudna medel och metoder som tillämpas av RF. I andra kommuner görs åtskillnad mellan de gymbesökare som är medlemmar i en förening som är ansluten till RF och de som inte är det. För dem som är förenings- medlemmar omfattar förbudet de medel och metoder som finns på idrottens lista. För icke föreningsanslutna tränande omfattar förbudet i sådana fall endast de medel som omfattas av dopinglagen. Dop- ingförbudet kompletteras i regel med föreskrifter om stickprovskon- troller och eventuell avstängning om kontrollen visar att doping- medel förekommer i urinen eller om den tränande vägrar lämna prov. Föreskrifter är i regel intagna i ett avtal som sluts mellan kommunen och den enskilde gymbesökaren. I vissa fall anslås före— skrifterna i stället i lokalen eller överlämnas till den som köper årskort. Det förekommer även att ett företag eller en idrottsförening hyr gymanläggningen av kommunen. I sådana fall förekommer att föreskrifter om dopingförbud och kontroller tagits in som allmänna villkor i hyresavtalet.
Den osäkerhet som råder beträffande kommunernas möjlighet att besluta om urinprovskontroller av gymbesökare har medfört att sådana kontroller i princip endast företas när besökaren är medlem i en till RF ansluten idrottsförening. Enligt den ovan nämnda en- käten genomförde 64 av de svarande kommunerna dopingkontroller i sina lokaler men endast i något enstaka fall avsåg kontrollen besökare som inte var idrottsanslutna. För att lösa de rättsliga problemen har man i vissa kommuner bildat idrottsföreningar på gymmen som därefter anslutits till något specialförbund inom RF eller Svenska Kroppskulturförbundet. Medlemskapet har dock inte omfattat tillfälliga besökare.
I ett antal kommuner har upprättats samarbetsavtal mellan de olika gymmen inom kommunen med medverkan av såväl de kommunalt drivna gymmen som de föreningsdrivna eller privat drivna gymmen. I samarbetsavtalen medverkar i de flesta fall även RF:s distrikts- idrottsförbund. Genom samarbetsavtalen förbinder sig de medver- kande att bl.a. föreskriva förbud mot doping.
Två modeller
Utformningen av besluten om dopingförbud och av samarbetsav- talen varierar bland de handlingar som funnits tillgängliga för utred- ningen. Följande modeller kan exemplifiera två huvudriktningar av besluten/avtalen.
M 0 d e l 1 A
Formen för beslut/avtal : De samarbetande gymmen förbinder sig att aktivt verka för en dopingfri miljö och att teckna avtal med samtliga tränande på gymmet. Den tränande förbinder sig att avstå från bruk av eller hantering med dopingmedel som inte ordinerats av läkare. Vidare förbinder sig den tränande att vid kallelse ställa upp på urinprovskontroll. De medverkande gymmen står själva för kostnaderna för provtagning.
Dopingmedel: Med dopingmedel avses de medel som finns upp- tagna på IOK:s dopinglista, härutöver förbjuds även användning och hantering av narkotikaklassade medel som inte finns upptagna på listan. De metoder som finns upptagna på IOK:s dopinglista är också förbjudna.
Sanktion: Infaller vid vägran att lämna prov, vid positivt prov eller då den tränande dömts för brott mot dopinglagen. Avstängning från de gym och föreningar som medverkar i samarbetsavtalet samt ett "vite" om 5 000 kr. Avstängningen gäller under två år men kan kor- tas nedtill fyra månader om den tränande medverkar i ett erbjudet rehabiliteringsprogram. Det inbetalda vitet finansierar då de prov- tagningar som skall äga rum under rehabiliteringsprogrammet.
Beslut/överklagande: Sanktionema träder automatiskt i kraft, något formellt beslut fattas inte. Eventuella tvister skall avgöras genom skiljemannaförfarande (dvs. prövas inte av domstol).
M 0 d e l 1 B Formen för beslut/avtal: Kommunen antar ett beslut mot använ- dande av dopingmedel i samtliga idrottsanläggningar inom kom-
munen. Avtal skrivs med de samverkande gymmen. För de tränande anslås föreskrifter i lokalerna. Förskriftema ålägger besökaren att inte använda eller i övrigt hantera dopingmedel samt att vid anmo- dan ställa upp på urinprovskontroll. Kommunen står för prov— tagningskostnadema.
Dopingmedel: De medel som finns upptagna på RF :s lista över förbjudna dopingmedel.
Sanktion: Inträder vid positivt analyssvar eller om den tränande vägrar att medverka vid kontroll eller om den tränande dömts för brott mot dopinglagen. Avstängning under två år från av kommunen organiserade idrottsaktiviteter i samtliga träningslokaler eller an- läggningar för idrottsändamål. Om den tränande medverkar i ett sex månaders långt behandlingsprogram som gymmet skall erbjuda och som han själv skall stå kostnaderna för (5 000 kr) skall han inte avstängas.
Beslut/överklagande: Beslut om avstängning fattas av kommunal nämnd. Beslut kan överklagas genom kommunalbesvär.
14.2. Skyddet mot påtvingat kroppsligt ingrepp
Enligt 2 kap. 6 & regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp. Begränsningar av skyddet kräver enligt 2 kap. 12 & stöd i lag och får endast göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle.
Kroppsligt ingrepp
Som kroppsligt ingrepp räknas provtagningar av olika slag såsom blodprov, alkoholutandningsprov och urinprov.
Tvång
Om det kroppsliga ingreppet sker med vederbörandes samtycke, dvs. frivilligt, är denna skyddsregel i regeringsformen inte tillämplig. Med tvång avses såväl direkta som indirekta tvångsåtgärder. Det
allmänna skall förfoga över något maktmedel för genomdrivande av åtgärden. Även hot om sanktioner vid vägran är en form av tvång som medför att åtgärden inte kan anses vara frivillig. Tvång i regeringsformens mening anses inte föreligga när det kroppsliga ingreppet utgör en förutsättning för en förmån, t.ex. villkor om läkarundersökning för erhållande av anställning. Tvång föreligger dock om läkarundersökningen kan beordras under anställningen och genomföras mot den enskildes vilja eller den enskildes motstånd bryts genom hot om någon sanktion t.ex. omplacering.
I betänkandet "Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polisla- gen" (SOU 1995:47) behandlar Polisrättsutredningen frågan om fri- villighet. Enligt Polisrättsutredningen bör utgångspunkten för den svenska lagstiftningen vara att en åtgärd som får anses utgöra ett intrång i de skyddade fri- och rättigheterna inte får företas annat än på de villkor som anges i lag oavsett om samtycke har lämnats. Åtminstone skall detta gälla då det är fråga om tvångsmedel eller då det är fråga om ingripanden som har karaktär av tvångsmedel. Polisrättsutredningen ifrågsätter således om samtycke till sådana ingripanden kan medföra att ingripandet inte bör beaktas som ett intrång i rättsfären. Eftersom den som är föremål för åtgärden i prak- tiken inte har något val torde, enligt Polisrättsutredningen, ett samtycke i sådana fall sällan vara uttryck för en verklig frivillighet. Det skall anmärkas att vad som behandlas i betänkandet är främst de straffprocessuella tvångsmedel som finns lagreglerade i rätte- gångsbalken och polisrättsutredningen har inte närmare analyserat om samma principer skall gälla i andra sammanhang. Frågan har inte heller i tidigare förarbeten varit föremål för en djupare analys. Betänkandet är nu föremål för beredning inom regeringskansliet.
Det allmänna
Med det allmänna avses bl.a. kommunfullmäktige, kommunala nämnder och förvaltningsorgan. Ett kommunalt företag räknas normalt sett inte som det allmänna om inte företaget fullgör upp- gifter som innefattar myndighetsutövning. Närmast synes regle- ringen ta sikte på fall av "myndighetsutövning", se nedan, men det är inte uteslutet att regeringsformen är tillämplig även i andra fall. Denna fråga har dock inte berörts närmare i förarbetena (jfr. AD 1984194, se nedan) .
Regeringsformens skydd mot kroppsliga ingrepp ger däremot inte skydd mot handlingar företagna av privatpersoner. Privatpersoner
eller privaträttsliga organs agerande begränsas genom vanlig lag. i nu berört avseende främst brottsbalken. När kommunen uppträder som part i civilrättsliga förhållanden, som t.ex. hyresförhållanden, är det kommunala organet inte heller att anses som det allmänna i regeringsformens mening. I sådana ärenden gäller i princip samma regler som för privaträttsliga organ.
Myndighetsutövning
Det finns inte någon enhetlig tolkning av vad myndighetsutövning innebär. Emellertid brukar man ange att det utmärkande för myndig- hetsutövning är att myndighetens beslut eller åtgärd får rättsverk- ningar för den enskilde på grund av innehållet i offentligrättsliga regler och inte på grund av avtal eller andra civilrättsliga regler.
Myndighetsutövning tar sig uttryck i beslut eller faktiska åtgärder som ytterst grundar sig på samhällets maktbefogenheter. Myndig- hetsutövning föreligger t.ex. då polisen vidtar någon av de tvångs- åtgärder som medges under förundersökning. Beslutet kan även vara gynnande för den enskilde, som t.ex. beslut om beviljande av bidrag. När det allmänna uppträder som part i ett avtal föreligger däremot i princip inte myndighetsutövning. Om kommunen t.ex. i egenskap av hyresvärd träffar avtal med hyresgäst och parterna därvid bestämmer villkor om hyra m.m. föreligger inte myndighetsutöv- ning. Inte heller i övrigt föreligger myndighetsutövning då en tjänst tillhandahålls och då kommunen t.ex. tillvaratar sina intressen i egenskap av upplåtare genom att i avtalet kräva något av den som köper tjänsten.
Ett beslut eller avtal som till det yttre synes röra vissa civilrättsliga förhållanden kan emellertid egentligen innebära en annan form av reglering. Frågan har berörts i ett avgörande från regeringsrätten (RÅ 1991 ref. 21). I det fallet hade en kommun beslutat att inte läm- na tillstånd till valaffischering vare sig på allmän plats eller annan mark som disponerades av kommunen. Grunden för beslutet var trafik- och ordningsskäl. Frågan var om detta beslut stod i strid med grundlagens regler om yttrandefrihet. Eftersom beslutet innebar att kommunen motsatte sig all valaffischering på mark som stod under kommunens förvaltning och motiverades av främst trafiksäkerhets- och ordningsskäl kunde beslutet, enligt regeringsrättens mening, inte i första hand anses ta sikte på att reglera det civilrättsliga förhållan- det mellan kommunen som fastighetsägare och enskilda organisatio- ner som nyttjanderättshavare. I stället ansåg regeringsrätten att
beslutet i första hand angick förhållandet mellan å ena sidan kom- munen som företrädare för det allmänna och å andra sidan enskilda organisationer som önskar sätta upp valaffischer varför beslutet innefattade en offentligrättslig reglering. Regeringsrätten fann vidare att beslutet innefattade otillåten inskränkning av yttrandefriheten varför beslutet upphävdes.
Även ett anställningsavtal kan innehålla offentligrättsliga moment. Arbetsdomstolen har i ett fall (AD 1984194) behandlat frågan huru- vida ett åliggande om läkarundersökning av en hos SJ anställd bussförare stred mot 2 kap. 6 & regeringsformen. Den anställde hade av SJ — med stöd av interna föreskrifter — ålagts att genomgå ett antal läkarundersökningar främst av säkerhetsskäl. Huvudfrågan var om beslutet utgjorde myndighetsutövning eller om åliggandena följde av anställningsavtalet. Arbetsdomstolens majoritet fann att det var fråga om myndighetsutövning eftersom föreskrifterna ansågs utfärdade med stöd av allmänna verkstadgan vilket är en offentlig- rättslig reglering. Föreskrifterna uppfattades vara avsedda att främst tillgodose intresset av att offentliga funktioner fullgörs på ett riktigt sätt och inte det allmännas intresse som arbetsgivare. Inledningsvis väckte Arbetsdomstolen frågan huruvida 2 kap. 6 & regeringsformen hade tillämpning även utanför området för myndighetsutövning men tog inte ställning till denna fråga. Läkarundersökningama i sig ansågs vara sådana påtvingade ingrepp som avses i regeringsformen och därför erfordrade lagstöd. Detta rättsfall har senare lett till lagstiftning om i vilka fall läkarundersökningar vid offentliga an- ställningar får genomföras.
14.3. Allmänna civilrättsliga regler
14.3.1. Gymverksamhet i privat regi
Den som med innehavarens samtycke vinner inträde till en gyman- läggning för att ägna sig åt t.ex. styrketräning ingår ett avtal med innehavaren. Avtalet ger en begränsad nyttjanderätt till redskap, om— klädningsrum, duschutrymmen och inte sällan tillgång till en instruktör. I regel är nyttjanderätten beroende av att en avgift betalas men nyttjanderätten kan vara avgiftsfri.
Om avtalet ger rätt att med uteslutande av andra personer disponera en del av anläggningen kan ett sedvanligt hyresrättsligt förhållande vara för handen, förutsatt att någon form av ersättning utgår för upplåtelsen. I dessa fall hänvisas till diskussionen i avsnitt 14.3.3.
Det normala är emellertid att upplåtelsen av en gymanläggning eller del därav sker till ett obestämt antal personer som samtidigt och var för sig disponerar lokalerna. En sådan upplåtelse betraktas inte som ett hyresavtal. Rätten att disponera lokalema är här en förutsätt- ning för att kunna utnyttja träningsredskap eller någon annan nyttighet som finns i lokalerna och utgör ett underordnat moment i avtalet mellan parterna. Avtalet regleras därför inte av reglerna i 12 kap. jordabalken (i det följande kallat hyreslagen). Inte heller finns annan lagstiftning som direkt tar sikte på denna form av nyttjanderätt. Innehållet i avtalet får därför bedömas utifrån all— männa avtalsrättsliga regler varvid den s.k. generalklausulen om oskäliga avtalsvillkor i 36 5 lagen ( 1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förrnögenhetsrättens område (avtalslagen) spelar en viktig roll. Enligt denna generalklausul har domstol möjlighet att jämka ett avtalsvillkor eller besluta att det skall lämnas utan avseende om villkoret, med hänsyn till bl.a. avtalets innehåll och omständigheterna vid avtalets tillkomst, kan anses oskäligt. Vid oskälighetsbedömningen skall särskild hänsyn tas till den avtalspart som intar en underlägsen ställning till den andre avtalsparten. Vid en bedömning av huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt torde regelsyste- met för hyra och annan nyttjanderätt kunna tjäna till vägledning.
Parterna har en betydande frihet att införa villkor av allehanda slag i avtalet. Förutom att anläggningens innehavare ställer anläggningen till förfogande mot att kunden erlägger överenskommen inträdesav- gift råder ingen tvekan om att han äger rätt att föreskriva ordnings- regler för nyttjandet av anläggningen. På samma sätt som en hyres- värd har rätt att kräva sundhet, ordning och gott skick har gymäga- ren rätt att ställa sådana krav på besökaren. Inte heller torde några hinder föreligga att gymägaren ställer krav på att besökarna skall vara fria från missbruk av dopingmedel och andra droger, särskilt om anläggningen marknadsförs som "drog- och dopingfri". Som tidigare redovisats tar regeringsformen inte sikte på förhållandet mellan privatpersoner eller privaträttsliga organ. Privatpersoners skydd mot otillbörligt agerande från andra privatpersoner regleras enbart genom vanlig lag. När det gäller frågan huruvida en gymäga- re har rätt att införa ett villkor om dopingkontroll i avtalet kan först konstateras att ett sådant avtal är frivilligt, dvs. gymbesökaren har
möjlighet att välja annan gymanläggning om han inte accepterar villkoret. Något direkt hinder i lag mot ett sådant villkor finns inte. Eftersom sådana villkor oftast är förenade med en sanktion vid vägran att genomgå kontroll, t.ex. avstängning, kan det dock dis- kuteras om den påtryckning som sanktionshotet utgör kan anses vara otillbörlig. Det är härvid inte fråga om sådant rättstridigt tvång som enligt 28 och 29 åå avtalslagen medför att avtalet är ogiltigt. Med hänsyn till det intrång i den personliga integriteten som en provtag- ning innebär och eftersom gymbesökaren vid anmaning om prov- tagning egentligen inte har något val om han vill fortsätta att träna på gymanläggningen är det möjligt att villkoret kan anses som oskäligt enligt 36 & avtalslagen.
Som tidigare sagts har dessa villkor hämtats från idrottens regel- verk. Det kan inte anses som helt självklart att idrottens principer och kontrollmetoder utan vidare kan överföras till de nyttjande- rättsavtal som det är fråga om när en besökare vill nyttja en privat gymlokal. Gymverksamheten är i sig en kommersiell verksamhet och kan inte direkt jämställas med ideella föreningar. Idrottens reg- ler har också tillkommit i speciella syften och innehåller ett pröv- ningsförfarande i syfte att tillförsäkra den enskilde medlemmen rättssäkerhet (se närmare nedan).
Det är emellertid svårt att generellt uttala sig som huruvida ett sanktionerat villkor om dopingkontroll på ett privat gym är oskäligt eller inte. Eventuell oskälighet måste bestämmas utifrån en allsidig bedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Frågan om sanktionernas rimlighet och huruvida kontrollerna äger rum på ett godtagbart sätt bör därvid ha betydelse om ett villkor kan anses vara skäligt eller inte. Eftersom syftet med villkoret är att motverka bruket av dopingmedel och därför kan ha stor betydelse för gymäga- ren kan ett sanktionerat villkor om dopingkontroll dock inte allmänt sett anses som oskäligt.
Inte heller framstår en sanktion i form av tidsbegränsad avstäng- ning vid konstaterad dopingöverträdelse som oskälig under förutsätt- ning att kontroll och analys sker under godtagbara former. När det gäller sanktioner då personen vägrar att ställa upp på dopingkontroll finns det kanske anledning att göra en annan bedömning. Det är en grundläggande rättsprincip att individen har rätt att bestämma över sin egen kropp och det kan därvid tyckas att det indirekta tvång som sanktionen innebär framstår som mindre acceptabelt. Än mer tveksamma framstår avtalsvillkor som innebär att gymbesökaren skall betala ett vite eller att inbetald avgift förverkas.
Enligt utredningens bedömning torde således privata gymägare ha viss möjlighet att införa villkor om dopingförbud och dopingkon- troller i avtalet med gymbesökaren. Frågan om detta gäller även när gymanläggningen bedrivs i kommunal regi behandlas särskilt i
avsnitt 14.4.2 och 14.4.3.
14.3.2. Föreningsrättsliga regler
Som redogjorts för i kap. 5 har idrottsföreningar som tillhör RF ge- nom sina stadgar möjlighet att genomföra dopingkontroller och bes- luta om avstängning vid positivt analysprov eller då idrottsutövaren vägrar att medverka vid dopingkontroll. Om idrottsutövaren har an- vänt dopingmedel kan han även uteslutas från idrottsföreningen.
Lagstiftning beträffande ideella föreningar saknas varför bedöm- ningen får göras enligt allmänna rättsprinciper och analogier från annan lagstiftning. Domstolarna har ansett sig vara behöriga att pröva t.ex. huruvida beslut har fattats i stadgeenlig ordning eller andra formella frågor men däremot inte att generellt företa en materiell prövning av ideella föreningars beslut. Frågan om dom- stolarnas möjlighet till sådan prövning har behandlats i bl.a. NJA 1977 s. 129 och NJA 1990 s. 68. Båda fallen rörde beslut om ute- slutning från en ideell förening (det sist nämnda fallet från en idrottsförening). Av rättsfallen framgår att det i praxis anses att en materiell prövning är möjlig då medlemskapet har ekonomisk bety- delse för medlemmen och särskilt då beslutet liar betydelse för medlemmens utövande av yrkesverksamhet, vilket ansetts gälla bl.a. då det gällt arbetstagarorganisationer. När det gällde medlemskap i en idrottsförening ansåg I-ID (NJA 1990 s. 68) att den ideella in- riktning och det personliga inslag som präglar idrottsföreningarnas verksamhet utgör ett så starkt skäl för att föreningarna själva skall få avgöra frågor om uteslutning att det inte är lämpligt att sådana frågor generellt skulle vara underkastade domstols prövning. HD synes dock inte utesluta att frågan kan komma att behandlas annor- lunda i ett fall där medlemskapet har ekonomisk betydelse vid utövande av yrkesverksamhet eller på annat liknande sätt.
En förenings stadgar utgör inte avtal i trängre bemärkelse. I de fall där domstolarna har gått in i en materiell prövning av förenings— rättsliga förhållanden synes prövningen ändå ha skett på avtalsrätts— liga grunder varvid stadgarna har setts som ett led i rättsförhållandet mellan föreningen och medlemmen. När det gäller frågan om möj-
lighet till dopingkontroller torde därför samma bedömningsgrunder kunna tillämpas som ovan gjorts beträffande privata gymägare. Idrottens bestämmelser har tillkommit för att underlätta idrottsrörel- sens kamp mot bruket av dopingmedel, ett bruk som uppfattas som medicinskt och moraliskt förkastligt. Medlemmar som använder dopingmedel för att vinna tävlingar skadar de grundläggande prin- ciper om rent spel som utgör en av idrottsrörelsens grundvalar. Motivet för införandet av stadgebestämmelsen kan därför sägas vila på objektiv grund. Det ligger även i den enskilde föreningsmedlem- mens intresse att risken för att behöva tävla mot dopade konkurren- ter minimeras. Vidare har proceduren kring kontrollverksamheten och eventuell sanktion, som dessutom är tidsbegränsad, utformats så att rimliga krav på tillförlitlighet och rättssäkerhet är uppfyllda. Dessa omständigheter medför, enligt utredningens bedömning, att det saknas anledning att i frågasätta de villkor om dopingkontroller och sanktioner som intagits i idrottens stadgar.
14.3.3. Hyresavtal
Regler om upplåtelse av nyttjanderätten till en lokal och hyres- avtalets innehåll finns i 12 kap. jordabalken (hyreslagen). Lagen innehåller såväl tvingande regler (dvs. regler som inte går att avtala bort) som sådana regler som medger parterna frihet att i avtalet bestämma villkoren. Lagen gör skillnad mellan bostadslägenhet och lokal. Avsikten med lagen är att särskilt ge hyresgäster till bostads- lägenheter ett starkt skydd varför avtalsfriheten är mer begränsad när det gäller sådana hyresförhållanden. Emellertid innehåller lagen inte detaljregler i alla avseenden varför även vanliga avtalsrättsliga regler får beaktas. Således har avtalslagens ogiltighetsregler och den s.k. generalklausulen om oskäliga avtalsvillkor tillämplighet. Vidare kan en hyresvärd förbjudas av marknadsdomstolen att i fortsättning— en ställa upp villkor som kan anses vara oskäliga, lagen (1971:112) om oskäliga avtalsvillkor och lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare.
De nu intressanta reglerna i jordabalken är 12 kap. 23-25 åå vilka gäller för såväl lokalhyra som hyra av bostadslägenhet. Enligt 23 5 får hyresgästen, med vissa undantag, inte använda lägenheten till annat ändamål än det för upplåtelsen avsedda. I 24-25 55 åläggs hyresgästen bl.a. att vårda lägenheten samt iaktta allt som fordras för att bevara sundhet, ordning och gott skick inom fastigheten. Hyres-
gästen har även ansvaret för att personer som vistas i lägenheten följer dessa förhållningsregler.
I lagen preciseras inte vad som avses med sundhet, ordning och gott skick varför lagens bestämmelser i regel kompletteras med ordningsföreskrifter som tas in i hyresavtalet. Emellertid kan ord- ningsföreskrifter inte avse förhållanden som hyresvärden inte rent objektivt kan anses ha rätt att bestämma om. Så t.ex. torde en föreskrift om ett allmänt förbud mot att hålla hund i bostadslägenhe- ter inte vara generellt godtagbar. När det gäller lokaler är dock avtalsfriheten större. Vid uthyrning av lokal kan hyresvärden ha ett berättigat intresse av att verksamheten äger rum under vissa villkor. I sådana fall torde hyresvärden även ha möjlighet att genom ordningsföreskrifter tillse att ändamålet uppfylls. Så till vida torde t.ex. hyresavtalet då en lokal hyrs ut av en nykterhetsorganisation kunna innehålla föreskrifter om förbud mot alkoholförtäring och mot att alkoholpåverkade personer bevistar lokalen.
Hinder torde därför inte generellt föreligga mot att hyresvärden vid upplåtelse av lokal till gymverksamhet tar in villkor om förbud mot användande av dopingmedel i lokalen och ålägger hyresgästen att kontrollera att lokalen inte utnyttjas av personer som använder dopingmedel.
Frågan om situationen är annorlunda om kommunen är hyresvärd diskuteras i avsnitt 14.4.4.
14.4. Gymverksamhet i kommunal regi
14.4.1. Allmänna rättsregler för kommunal verksamhet
Kommunernas rättsliga särart
Kommunerna har en konstitutionell särställning i regeringsformen. De är en särkild typ av juridiska personer och fullgör en rad offentligrättsliga uppgifter, många med inslag av myndighetsutöv- ning. För denna verksamhet gäller bl.a. kraven i 1 kap. 9 & rege- ringsformen på saklighet och opartiskhet samt på allas likhet inför lagen. Av 8 kap. 5 & regeringsformen följer att kommunernas be-
fogenheter och åligganden skall anges i lag. Huvudreglema om kommunernas kompetens finns i kommunallagen. Vidare gäller även reglerna i regeringsformen om medborgarnas skydd mot åtgärder från det allmänna, t.ex. skyddet mot kroppsliga ingrepp i 2 kap. 6 & regeringsformen, varvid sådana åtgärder enbart får vidtas om de har stöd i lag.
En kommun kan dock också uppträda som privaträttsligt subjekt och vara part i civilrättsliga avtal med utomstående. Detta är t.ex. fallet när kommunen eller ett kommunalt företag hyr ut eller säljer en anläggning. För sådana avtal gäller i första hand civilrättsliga regler. När kommunen t.ex. hyr ut lokaler är det således hyreslagen som skall tillämpas på avtalet. Att civilrättsliga regler skall tillämpas hindrar dock inte att ingående av avtalet som sådant skall vara kompetensenligt för kommunen, antingen enligt kommunallagen eller enligt någon specialförfattning.
Kommunallagen (1991.'900)
En grundläggande förutsättning för att kommunen skall få ägna sig åt en viss uppgift är att det är fråga om en angelägenhet av al l- mänt intresse som haranknytning till kommunens o m r ä (1 e eller dess m e d le m m a r och att uppgiften inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun, landsting eller någon annan (2 kap. 1 & kommunallagen). Kommunal verksamhet som drivs med stöd av den allmänna kompetensen är fakultativ (icke specialreglerad) och frivillig. Drift av en kommunal gymanläggning utgör ett exempel på sådan verksamhet. Kultur— och fritidsnämnden är vanligtvis ansvarig nämnd för verksamheten.
Även om verksamheten bedrivs i konkurrens med privata gyman- läggningar torde den vara förenlig med kommunallagen om det kan anses vara av allmänt intresse att kommunen driver en gymanläg- gning (allmänintresset). Detta är regelmässigt fallet om anläggning- en är knuten till en erkänd kommunal angelägenhet som t.ex. en kommunal simhall. Kravet på allmänintresse är uppfyllt även om det endast är ett fåtal kommunmedlemmar som de facto utnyttjar en kommunal gymanläggning. En grundläggande förutsättning för kompetensenlighet är att verksamheten bedrivs inom den egna kommunen eller åtminstone är knuten till kommunens område eller medlemmar (lokaliseringsprincipen).
Enligt 2 kap. 2 (j kommunallagen gäller vidare att kommunen skall behandla kommunmedlemmama lika om det inte finns sakliga skäl
för något annat (likställighetsprincipen). Om kommunen tar ut av- gifter i verksamheten får dessa enligt 8 kap. 3 b & kommunallagen inte vara än högre än kostnaderna för de tjänster som tillhandahålls i verksamheten (självkostnadsprincipen).
Kommunala företag
Det står kommunen fritt att bedriva gymverksamhet i förvaltnings- form eller genom ett av kommunen bildat företag. Enligt 3 kap. 16 & kommunallagen har kommunen rätt till detta under förutsättning att detär fråga om en kommunal angelägenhet och att det inte föreskri- vits någon särskild ordning för ”handhavandet”, dvs. att lagstiftaren inte bestämt att verksamheten skall bedrivas t.ex. av kommunen själv. Detta är fallet bland annat beträffande det kommunala skol- väsendet. Vården av en angelägenhet som innefattar myndighets- utövning får dock enligt 11 kap. 6 & regeringsformen överlämnas endast om det finns stöd för det i lag.
Kommunala företag är privaträttsliga juridiska personer. Den juridiska formen är vanligen aktiebolag eller stiftelse. Verksamheten styrs därvid primärt av aktiebolagslagen (1975: 1385) respektive stiftelselagen (1994: 1220) samt annan civilrättslig lagstiftning. För kommunala företag där kommunen äger samtliga aktier eller är ensam stiftelsebildare gäller enligt 3 kap. 17 & kommunallagen att fullmäktige skall fastställa det kommunala ändamålet med verk- samheten, utse samtliga styrelseledamöter och minst en revisor samt se till att fullmäktige får yttra sig om beslut av principiell beskaffen- het eller av större vikt. Häri ligger att kommunfullmäktige ansvarar för att den kommunala kompetensen inte överskrids. Av 1 kap. 9 & sekretesslagen följer vidare att i företag där kommunen har ett rättsligt bestämmande inflytande gäller samma regler om handling- ars offentlighet och sekretess som för övrig kommunal verksamhet.
Av det sagda följer att även om de kommunala företagen i flertalet fall inte primärt är underkastade offentligrättslig reglering måste verksamheten drivas huvudsakligen i enlighet med de principer som gäller om kommunen själv är huvudman.
Speciallagstiftning
I speciallagstiftning anges kommunernas befogenheter och skyldig- heter inom en rad områden. Exempel på speciallagstiftning av
intresse i detta sammanhang är socialtjänstlagen (1980:620), skol- lagen (1985:1100, omtryckt 1991:1111) och hälso- och sjukvårds- lagen (1982:763). Av dessa lagar framgår inte endast vilka be— fogenheter som kommunerna har. Kommunerna är också skyldiga att driva vissa verksamheter, t.ex. skolhälsovård, eller åtminstone se till att verksamheten kommer till stånd inom kommunen, t.ex. åtgärder mot missbruk av alkohol och narkotika.
Kommunen har ansvar för socialtjänsten, som skall omfatta alla som vistas i kommunen. Enligt 5 % socialtjänstlagen har socialnämn- den bl.a. till uppgift att främja goda miljöer i kommunen, att genom uppsökande verksamhet eller på annat sätt främja förutsättningama för goda levnadsförhållanden och att svara för bistånd till familjer och enskilda genom t.ex. upplysningar, råd, stöd och vård. Någon allmän kompetens för åtgärder som nu är i fråga, dvs. särskilda före- skrifter om dopingförbud eller liknande åtgärder, kan inte grundas på denna paragraf. Däremot åligger det socialnämnden att bedriva allmänt inriktad och förebyggande verksamhet samt även bistå personer som är i behov av hjälp p.g.a. sociala problem.
I 1 l & socialtjänstlagen föreskrivs vidare att socialnämnden skall arbeta för att förebygga och motverka missbruk av alkohol och andra beroendeframkallande medel. Insatser för barn och ungdom skäll därvid ägnas särskild uppmärksamhet. Socialnämnden skall vidare informera om skadeverkningar av missbruk samt aktivt sörja för att den enskilde missbrukaren får den hjälp och vård han be- höver. Bestämmelsen tar sikte på åtgärder mot alkohol och andra beroendeframkallande medel. Eftersom dopingmedel, som exempel— vis anabola steroider, inte anses vara beroendeframkallande i vanlig mening faller de inte utan vidare inom tillämpningsområdet för 11 & socialtjänstlagen.
Enligt 11 & socialtjänstlagen har socialnämnden således ett särskilt ansvar för att motverka missbruk hos barn och ungdom. Social- nämndens särskilda ansvar för bam och ungdomar återfinns i 12 & socialtjänstlagen. Enligt detta lagrum har socialnämnden bl.a. skyl- dighet att verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden samt att främja en allsidig personlighetsut- veckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom. Socialnämnden har även ålagts att särskilt uppmärksamma barn och ungdomar som visat tecken på en ogynnsam utveckling. Häri ligger att socialnämnden, utöver individrelaterade åtgärder, har
ett ansvar för mer allmänt inriktat förebyggande arbete bl.a. i sam- band med de fritidsaktiviteter som tillhandahålls barn och ungdom. Denna kompetens är allmänt hållen och torde även kunna innefatta frågor om bruk av dopingmedel o.dyl.
S k 0 l l a g e n
I 14 kap. 1 & skollagen föreskrivs att skolhälsovård skall anordnas för eleverna i grundskolan, gymnasieskolan, särskolan, specialskolan och sameskolan. Syftet med skolhälsovården är enligt 14 kap. 2 & första stycket att följa elevernas utveckling, bevara och förbättra deras själsliga och kroppsliga hälsa och verka för sunda levnadsva- nor hos dem. Enligt 14 kap. 2 å andra stycket skall skolhälsovården främst vara förebyggande. Det är obligatoriskt för huvudmannen att erbjuda allmänna hälsokontroller och enkla sjukvårdsinsatser.
I regel är skolans hälsoundersökningar frivilliga. Enligt 14 kap. 3 5 andra stycket skollagen kan dock en Skolläkare på förekommen anledning beordra en elev att underkasta sig undersökning. Detta skall dock ske med största möjliga återhållsamhet. Det bör endast förekomma om det t.ex. gäller att hindra spridning av smittosamma sjukdomar.
Hälso- och sjukvårdslagen
I hälso- och sjukvårdslagen ges regler om vilken hälso— och sjukvård som skall erbjudas samt regler om ansvarsfördelningen mellan landsting och kommun. I 2 b & sägs att hälso- och sjukvården skall arbeta för att förebygga ohälsa. Enligt 3 & skall varje landsting erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som är bosatta i lands- tinget och landstingen skall även i övrigt verka för en god hälsa hos hela befolkningen. Häri ligger att landstingen har ansvar för det lokala folkhälsoarbetet. Kommunerna har genom 18 & hälso- och sjukvårdslagen ålagts skyldighet att erbjuda hälso- och sjukvård vid de särskilda boendeforrnema för service och omvårdnad, vid bo- städer med särskild service och vid de kommunala dagverksam- heterna. Det är således fråga om vissa verksamheter som inrättats med stöd av socialtjänstlagen. Vidare kan kommun, med stöd av samma paragraf, ha ansvar för hemsjukvård. Någon allmän kompe- tens för kommunen att bedriva hälso- och sjukvårdsarbete i kom- munerna ges dock inte i hälso- och sjukvårdslagen.
14.4.2. Kommunens rätt att besluta om föreskrifter mot doping
De grundläggande reglerna för kommunens normgivningsmakt, dvs. att ge för kommunmedlemmama bindande föreskrifter, finns i 8 kap. regeringsformen. Innebörden av dessa regler är i princip att före- skrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som avser åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga och ekonomiska förhållanden, skall meddelas genom lag. Emellertid har riksdagen möjlighet att bemyndiga regeringen att i förordning meddela föreskrifter bl.a. om skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa, eller om trafik och ordningen på allmän plats. Regeringen har i sin tur möjlighet att överlåta åt kommunerna att meddela vissa föreskrifter om riksdagen medgivit detta. Exempel på kommunala föreskrifter som tillkommit med stöd av dessa stadgan- den är lokala ordningsföreskrifter och lokala miljö- och hälso- skyddsföreskrifter.
Ovanstående innebär således att det erfordras stöd i lag för sådana föreskrifter som medför ingrepp i den enskildes förhållanden eller som innebär åligganden för denne. Motsvarande gäller även vid straffsanktioner. Det skall här anmärkas att förordning och därför även kommunal föreskrift endast kan föreskriva böter som påföljd.
Kravet på lagstöd kan exemplifieras genom ett avgörande av Kammarrätten i Stockholm den 3 oktober 1989, mål nr. 1797-1989. I målet hade fullmäktige i en kommun beslutat att i de lokala hälso- skyddsföreskrifterna införa ett allmänt förbud mot tobaksrökning i offentlig eller annan allmän lokal utom i de fall där särskilt utrymme för rökning hade inrättats. I hälsoskyddslagstiftingen fanns uttryck- ligt reglerat i vilka fall en kommun hade rätt att besluta om lokala hälsoskyddsföreskrifter. Kammarrätten ansåg inte att vare sig hälsoskyddslagen eller hälsoskyddsförordningen gav kommunfull- mäktige rätt att utfärda sådan bestämmelse varför kommunfullmäkti- ge ansågs ha överskridit sin befogenhet. Motsättningsvis torde man kunna dra slutsatsen att kommunen inte heller kunde grunda någon sådan kompetens på annan lagbestämmelse, som t.ex. kommunal— lagen. Det skall här påpekas att regler om rökförbud nu finns i tobakslagen. Tobakslagen ger emellertid inte kommunen kompetens att utfärda särskilda föreskrifter.
En fråga som har väckts är om detär möjligt att reglera användan- det av dopingmedel genom de lokala ordningsföreskriftema. Enligt ordningslagen (1993: 1617) får kommunen, efter regeringens bemyn-
digande, meddela de föreskrifter som behövs för att upprätthålla den allmänna ordningen på offentlig plats. Med offentlig plats avses i första hand samfärdselområden av olika slag som t.ex. gator och torg. Även inomhusområden inbegrips i offentlig plats om de sta- digvarande används för allmän trafik som t.ex. inomhustorg i affärs- centra. Efter bemyndigande får kommunen föreskriva att bl.a. an- läggningar för lek, idrott och badplatser och andra sådana områden skall jämställas med offentlig plats. Förutsättningen är att områdena är tillgängliga för allmänheten. En kommunal gymanläggning torde kunna jämställas med offentlig plats i detta avseende. Enligt lagen skall emellertid syftet med ordningsföreskriftema vara upprätthålla den allmänna ordningen, dvs. trafik- eller ordningsskäl. Detta inne- bär att t.ex. drogpolitiska syften inte i sig är en grund för införande av ordningsföreskrift. Vidare får ordningsföreskriftema inte angå förhållanden som är reglerade i lag eller författning. Kommunen kan alltså inte ge ordningsföreskrifter rörande handlingar som är kri- minaliserade. Det är dessutom ytterst tveksamt om bruket av t.ex. anabola steroider kan sägas påverka den allmänna ordningen på ett sådant sätt att ett förbud får intas i en lokal ordningsföreskrift. För det fall en person uppför sig störande kan ingripande ske genom bl.a. brottsbalkens straffbestämmelser. Med hänsyn till vad som nu sagts torde det inte vara möjligt att införa ett allmänt dopingförbud i en lokal ordningsföreskrift.
Frågan inställer sig då hur olika kommunala beslut om doping- förbud skall ses. Som ovan konstaterats tillåts inte särskilda kom- munala föreskrifter för de handlingar som är kriminaliserade. Det följer av gällande lag att det t.ex. inte är tillåtet att sälja eller inneha anabola steroider i en kommunal lokal. Problemet uppstår när det gäller själva konsumtionen. Generellt måste ett kommunalt gym ha rätt att uppställa föreskrifter som tar sikte på säkerhet och ordning i lokalen, precis på samma sätt som andra upplåtare. Om t.ex. en person är alkoholpåverkad och därigenom utgör en risk för sig själv eller andra har personalen rätt att avvisa denne. På samma sätt har personalen rätt att avvisa en person som uppträder störande eller ofredar andra i lokalen. Effekterna av anabola steroider är emellertid inte de samma som vid narkotika och alkohol varför man inte torde kunna utestänga en person som intagit anabola steroider från en kommunal lokal om han inte i övrigt stör ordningen.
Som redogjorts för i tidigare avsnitt torde inte socialtjänstlagens 1 1 & vara direkt tillämplig på dopingmedel. Även om man tillåter sig att anse att dopingmedel omfattas av socialtjänstlagens regler om
missbruk ger lagstiftningen på socialrättens område inte något ut- tryckligt stöd för kommunen att meddela generella förbudsföre- skrifter. De ingripanden som medges i denna lagstiftning tar sikte på den enskilde individen och rör personer med en allmän missbruks- bild. Möjligen kan det särskilda ansvar som åligger kommuner angående barn och ungdom (jfr. 12 & SoL) tas till intäkt för drogför- bud vid verksamheter som t.ex. fritidsgårdar o.dyl. Allmänna före- skrifter om förbud att använda dopingmedel eller förbud för per- soner som har intagit dopingmedel att besöka kommunala lokaler kan däremot inte meddelas med stöd av socialtjänstlagen. Inte heller kan kommunen grunda någon kompetens att meddela sådana föreskrifter på hälso- och sjukvårdslagen.
Enligt utredningens bedömning har kommunerna således inte kompetens att införa direkta dopingförbud riktade mot enskilda, oavsett om det rör sig om ett allmänt förbud eller om det begränsas till kommunala lokaler dit allmänheten har tillträde. Däremot före- ligger inte något hinder mot att anta generella handlingsprogram som ligger inom ramen för kommunens kompetens eller principut- talanden som inte medför direkta rättsverkningar för den enskilde.
14.4.3. Avtal med gymbesökaren
Någon särskild författning som reglerar fritidsverksamheten finns inte utan tillhandahållande av kommunala gym är en form av frivillig kommunal service. Kommunen tillhandahåller då en tjänst mot erläggande av viss avgift varför nyttjandet av en kommunal gymanläggning i princip följer privaträttsliga regler. Kommunen har därför i stor utsträckning samma rätt som privata upplåtare att ställa upp avtalsvillkor, dock med den skillnaden att villkoren inte får strida mot särskilda kommunalrättsliga regler som t.ex. likställig- hetsprincipen. Det är vidare så att villkor i ett avtal med hänsyn till syfte och följder kan anses vara av offentligrättslig natur vilket kan begränsa kommunens befogenhet att ställa villkoret.
Som konstaterats i föregående avsnitt är kommunens möjlighet att införa generella dopingförbud i kommunala lokaler begränsad. Ett sådant beslut är av offentligrättslig natur och kräver lagstöd. Frågan är om det föreligger någon skillnad om kommunen vid drivandet av gymverksamheten tar in villkor om dopingförbud m.m. i enskilda avtal med gymbesökaren. Eftersom detär fråga om frivilliga avtal och då nyttjanderätten främst är styrd av privaträttsliga regler kan
det tänkas att skillnad föreligger. Emellertid är en föreskrift om dopingförbud ytterst en drogpolitisk åtgärd och detär fråga om en ensidig föreskrift. Föreskriften torde inte kunna jämställas med t.ex. villkor om erläggande av avgift. Samma frågor om kommunens befogenheter uppkommer därför även om förbudet tas in som före- skrift i enskilda avtal och bedömningen av befogenheterna torde bli densamma i båda fallen. Den offentligrättsliga karaktären av sådana föreskrifter gör även att regeringsformens regel om skydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp måste beaktas i fråga om villkor att underkasta sig dopingkontroll.
Skyddet mot kroppsliga ingrepp i 2 kap. 6 & regeringsformen (se avsnitt 14.2.) förutsätter att ingreppet kan anses vara påtvingat. Det anses inte vara fråga om något tvång då medgivande helt frivilligt har lämnats till åtgärden. Ett frivilligt lämnat samtycke har således ansetts utesluta tillämpningen av 2 kap. 6 & regeringsformen. Frågan om frivillighet har prövats av JO i ett fall rörande alkoholutand- ningsprov av skolelever inför deltagande vid examensfestligheter i skolan (JO:s ämbetsberättelse 1987/88 5. 263). JO uttalade i detta fall att eftersom lagstöd för åtgärden saknades förelåg inte någon skyldighet för eleverna att medverka vid alkoholutandningsprov. Alkoholutandningsproven måste därför bygga på frivillighet och eleverna måste informeras om frivilligheten före provtagningen.
Tvångsmässig åtgärd anses inte heller föreligga när åtgärden utgör en förutsättning för en förmån, t.ex. uppställande av villkor om läkarundersökning för erhållande av anställning. Åtgärden anses däremot vara påtvingad om den faktiskt kan genomföras mot den enskildes vilja eller om den enskildes motstånd bryts genom hot om någon sanktion.
De dopingkontroller som nu diskuteras utgör inte ett fall där provtagning är ett villkor för erhållandet av en förmån. Vad som avses i sådana fall är att provtagningen äger rum före beslutet om förmånen som t.ex. inför en anställning. När det gäller dopingkon- trollerna är det däremot fråga om åligganden som tar sikte på förhållandena efter det att medlemskap erhållits eller tillträde till lokalen ägt rum. Föreskrifterna innebär egentligen att besökaren efter det att han eller hon inträtt i ett avtalsförhållande med gym- upplåtaren har en skyldighet att vid anmodan genomgå doping- kontroll. Prövningen av huruvida åtgärden kan anses vara påtvingad eller inte får därför göras med utgångspunkt i det enskilda beslutet att vid ett visst tillfälle kontrollera viss person.
Det kan först konstateras att kommunerna inte har någon befogen- het att ta till något faktiskt tvång om personen vägrar att ställa upp på dopingkontrollen. Dopingkontrollen måste således bygga på frivillig medverkan av den besökare som skall kontrolleras. Som ovan anförts är det förhållandet vid det givna tillfället som är avgörande. Detta innebär att samtycke måste föreligga vid detta tillfälle. Att besökaren har accepterat detta villkor i avtalet spelar mindre roll. Att ett generellt samtycke för framtida ingrepp av det slag som nu är i fråga skulle vara bindande för besökaren kan inte anses vara förenligt med det skydd som regeringsformen ger.
Sammantaget innebär denna bedömning att det utan lagstöd inte torde vara möjligt att genomföra dopingkontroller i de kommunalt drivna gymlokalema annat än i den mån besökaren frivilligt går med på detta.
Frågan är om det är skillnad om verksamheten drivs genom ett kommunalt företag. Som framgått av den allmänna redogörelsen för den kommunala verksamheten måste kommunala företag driva sin verksamhet huvudsakligen i enlighet med samma principer som gäller om kommunen själv svarar för verksamheten även om före- taget inte primärt är underkastade den offentligrättsliga regleringen. Med hänsyn härtill torde t.ex. kommunala bolags kompetens att föreskriva nu aktuella villkor vara lika begränsad som om verksam- heten drivs som vanlig kommunal förvaltning.
14.4.4. Hyresvillkor
] avsnitt 14.3.3 har diskuterats hyresvärdens möjlighet att i enlighet med civilrättens regler införa villkor om dopingförbud och doping- kontroller i hyresavtalet med den som vill bedriva gymverksamhet.
Skillnaden mellan privaträttsliga organ och kommunala organ är att kommunen, med hänsyn till den offentligrättsliga regleringen, inte har samma frihet som privat driven verksamhet. Den kommuna- la verksamheten skall bedrivas i överensstämmelse med de kommu- nalrättsliga principer som finns i kommunallagen och eventuella andra regler i specialförfattningarna. Något hinder mot att kom- munen rent allmänt ålägger hyresgästen att hålla en anti-doping policy torde inte föreligga. Kommunen kan självfallet också välja att hyra ut till en hyresgäst som aktivt arbetar mot doping. Att kommunen däremot kan ta in villkor i hyresavtalet av innebörden att förbud mot användande av dopingmedel skall föreligga och att
hyresgästen skall införa dopingkontroller för besökarna framstår som mer tveksamt. Rimligen borde kommunens rätt i detta avseende vara beroende av hur man bedömer kommunens egen kompetens att föreskriva sådana villkor. Som redogjorts för tidigare har utred- ningen bedömt att kommunen inte har sådana befogenheter. Med hänsyn härtill torde kommunen därför inte heller kunna ålägga hyresgästen att införa sådana villkor för dem som besöker gymanläggningen.
14.4.5. Sanktioner
I de för utredningen tillgängliga förslag till avtal och föreskrifter avseende gymverksamhet som drivs i kommunal regi är förbuden och skyldigheten att underkasta sig kontroller vanligtvis sanktione- rade genom hot om avstängning under viss tid och i vissa fall även en sanktion med beteckning "vite". Härutöver tillkommer förverkan- de av inbetalda avgifter.
Avstängningen gäller i de flesta fall för aktuell anläggning och i de fall där flera gym ingår i ett samarbete gäller avstängningen de gym som omfattas av samarbetsavtalet. Det förekommer emellertid även förslag på avtal där avstängning skall gälla för samtliga idrottsloka- ler i kommunen. Sanktionen är tänkt att inträda när positivt analys— svar föreligger samt i fall då gymbesökaren vägrar att medverka vid kontrollen eller har gjort sig skyldig till brott enligt dopinglagen.
Den grundläggande principen när det gäller tillträde till en kom- munal lokal som är öppen för allmänheten är att den skall vara tillgänglig för alla kommunmedlemmar. Enligt den tidigare nämnda likställighetsprincipen får någon särbehandling inte äga rum om det inte finns sakliga skäl för något annat. Den rättspraxis som finns har främst behandlat särbehandling på ekonomisk grund. När det gäller villkor av nu aktuellt slag har inte påträffats något rättsfall som berör frågor om särbehandling. Det kan emellertid tänkas att ett dopingför- bud förenat med vägrat tillträde inte i sig kan anses strida mot likställighetsprincipen.
I praxis har godtagits t.ex. att kommun avstängt ett barn från kom- munal daghemsplats under den tid avgift inte erlagts. I ett rättsfall (RÅ 82 2:62) ansåg Regeringsrätten att en kommun inte utan lagstöd kan införa avstängning som en disciplinär åtgärd eftersom det då är fråga om ett offentligrättsligt institut. I det aktuella fallet ansågs be- slutet däremot innebära att kommunen inte tillhandahöll daghems-
plats så länge vårdnadshavaren inte fullgjorde de förpliktelser han åtagit sig genom att ta daghemsplatsen i anspråk varför det var fråga om en civilrättslig åtgärd.
Avstängningssanktioner av det slag som nu är ifråga är emellertid inte avhängiga av motprestationer utan är ett disciplinärt förfarande och skulle i praktiken innebära att kommunen genom avtalet skapar särskilda kommunala straff. Det är således inte fråga om en civil- rättslig sanktion utan får ses som ett sådant offentligrättsligt institut för vilket krävs lagstöd.
Avstängning är inte heller möjlig enligt ordningslagen vilken endast medger böter som straffsanktion. Från allmänna samman- komster eller i övrigt kan en person under vissa förutsättningar avvisas från platsen vid ett visst tillfälle. Detta medför dock inte någon rätt att ge personen ett tillträdesförbud för framtiden oavsett om detta begränsas i tid. Det kan vidare konstateras att inte heller beträffande alkohol, narkotika eller tobak föreligger några lagregler som ger möjlighet att avstänga en person från kommunala anlägg- ningar på grund av att denne använt eller varit påverkad av dessa medel.
Vidare kan en överträdelse av en avstängningssanktion i dag inte beivras straffrättsligt. I NJA 1995 s. 84 prövade HD frågan om huru— vida en person som hade meddelats förbud att vistas i en affärslokal, p.g.a. att han vid upprepade tillfällen uppträtt störande, kunde dömas för olaga intrång enligt 4 kap. 6 & brottsbalken. Svaret blev att stadgandet om olaga intrång inte kan tolkas på annat sätt än att det är avsett att utgöra ett skydd för lokaler och andra utrymmen som inte är tillgängliga för allmänheten och att en affärslokal, dit all- mänheten har fritt tillträde under dess öppethållande, inte kan anses vara en sådan lokal som åsyftas i straffstadgandet. HD:s uttalande innebär således att en person som olovligen vistas i affärslokaler som är tillgängliga för allmänheten inte kan straffas för detta.
Utgången hade sannolikt blivit densamma om det varit fråga om en privat eller kommunal gymanläggning som varit tillgänglig för allmänheten förutsatt att inträdesavgiften betalades. Rättsfallet tar visserligen sikte på den straffrättsliga bedömningen och säger inte något om huruvida tillträdesförbud i sig kan meddelas. Risken är emellertid att ett sådant förbud i princip kan bli verkningslöst. De konsekvenser som utgången i rättsfallet medför har uppmärksam— mats av Trygghetsutredningen som i sitt slutbetänkande, "Trygghet mot brott, rollfördelning och samverkan" (SOU 1995:146), föreslår att tillämpningsområdet för 4 kap. 6 & brottsbalken utvidgas så att
det kan vara straffbart att överträda ett meddelat tillträdesförbud även då en lokal i övrigt är tillgänglig för allmänheten.
När det gäller vite får skillnad göras mellan de offentligrättsliga viten som myndigheter har till förfogande för att åstadkomma ett visst agerande och avtalsrättsliga viten. Offentligrättsliga viten om- fattas av 8 kap. 3 & regeringsformen och kräver uttryckligt författ- ningsstöd. Till skillnad från böter används offentligrättsliga viten som påtryckningsmedel för att åstadkomma ett specifikt agerande från den enskilde och inte som ett straff för en olaglig gärning. I civilrättsliga avtal är det dock möjligt för parterna att i ett kontrakt bestämma att ett vite om ett visst belopp skall utgå vid kontrakts- brott. Vitet används även i sådana fall främst som påtrycknings- medel för genomförande av vissa prestationer. I många fall kan det dock ses som ett på förhand bestämt skadestånd.
Som huvudregel står det kommunen liksom privaträttsliga organ fritt att i de affärsavtal som träffas ta in ett villkor om en vitessank- tion. Det har också i praxis accepterats att vitesklausuler avseende t.ex. förverkande av medlemsavgifter tas in i en förenings stadgar. De viten som förekommit i för utredningen tillgängliga handlingar har emellertid ett klart straffsyfte och är därför en disciplinär sanktion. På samma sätt som bedömts beträffande avstängning får en sådan sanktion ses som ett offentligrättsligt institut för vilket krävs lagstöd.
14.4.6. Överklagande av beslut
Som redovisats i kap. 6 finns i RF:s stadgar föreskrivet en rättslig procedur vid ett positivt prov eller då den utvalde idrottsutövaren vägrar att medverka vid kontrollen. I stadgarna ges närmare regler om handläggningen av ärendet och hur prövningen i det enskilda fallet skall gå till. Vid prövningen kan materiella grunder prövas, t.ex. frågor om provens tillförlitlighet och s.k. misstagsdoping. Reglerna syftar till att skapa rättssäkerhet för den enskilde utövaren.
I de för utredningen tillgängliga förslag till avtal och föreskrifter som avser gymverksamhet som bedrivs i kommunal regi framgår två alternativ. I det ena fallet är avsikten att sanktionen automatiskt skall träda i kraft genom ett formlöst meddelande. I det andra fallet skall beslut tas av kommunal nämnd. I de först nämnda avtalen har dessa även innehållit en s.k. skiljeklausul. Enligt ett sådant villkor skall tvister som härrör från avtalet inte prövas av domstol utan genom ett
särskilt skiljemannaförfarande. Detta förfarande är ett lagreglerat proce ssuellt förfarande som kan användas vid avgörande av civil- rättsliga frågor. Förfarandet skiljer sig från domstolsprövningen. Några av de viktigaste skillnaderna är att parterna själva utser skiljemän, står kostnaderna för dessa samt att förfarandet och skilje- männens avgörande inte är offentliga. Skiljemannaklausuler är vanliga inom affärslivet och är i princip giltiga även på förenings- rättens område. Så har t.ex. RF föreskrivet i sina stadgar att tvister skall lösas genom skiljemannaförfarande. Undantag görs för bl.a. bestraffningsärendena, t.ex. ärenden om dopingförseelser, och ären- den rörande uteslutning av medlem.
När det gäller automatisk avstängning och Skiljemannaklausuler infinner sig ett flertal tveksamheter. Från rättssäkerhetssynpunkt kan det för det första inte anses vara acceptabelt att en sanktion omedel— bart träder i kraft utan prövning. De avtal som innehållit automatisk avstängning innehåller visserligen en skiljemannaklausul varvid kan hävdas att den missnöjde kan påkalla skiljemannaförfarande och där få sin sak prövad. Med hänsyn till att avtalen i och för sig rör civilrättsliga förhållanden föreligger inte hinder att införa ett sådant villkor i avtalet. Enligt bedömningen i det föregående avsnittet är emellertid en sådan avstängning från en kommunalt driven verk— samhet till sin innebörd ett disciplinärt förfarande som erfordrar lagstöd. Härmed torde det vara uteslutet att en sådan sanktion kan avgöras genom skiljemän.
Även i de fall där beslut fattas av en kommunal nämnd infinner sig problem. Beslut rörande nu aktuella frågor kan överklagas genom kommunalbesvär enligt 10 kap. kommunallagen. Dessa besvär prö- vas av länsrätten och avser endast lagligheten i det kommunala beslutet. Prövningen är därmed formell och tar sikte på om beslutet har tillkommit i laga ordning, hänför sig till något som inte är en kommunal angelägenhet, överskrider befogenheterna eller strider mot lag eller annan författning. Någon möjlighet att pröva det sakliga innehållet i beslutet föreligger därför inte. Vidare är det endast kommunmedlemmar som kan överklaga beslutet vilket med- för att de besökare som inte är bosatta i kommunen betas denna rätt till prövning. Möjligheten att få saken prövad i allmän domstol är mycket begränsad.
14.5. Sammanfattande slutsatser
I kapitlet har diskuterats möjligheterna att införa dopingförbud i gymlokaler och att föreskriva skyldighet för gymbesökare att med- verka vid kontroll genom provtagning samt att förena dessa villkor med sanktioner. Den grundläggande rättsliga utgångspunkten är att detär fråga om frivilliga avtal och att, även för kommunernas del, verksamheten vid gymanläggningar huvudsakligen styrs av civil- rättsliga regler. Det föreligger dock en skillnad mellan privat driven verksamhet och kommunal verksamhet. Som redovisats i avsnitt 14.4 medför den offentligrättsliga regleringen ett flertal begräns- ningar i kommunernas handlingsfrihet gentemot kommunmed- lemmarna.
Betydande frihet föreligger för privata gymanordnare att införa olika villkor för gymbesökares nyttjande av anläggningen. Föreskrif- ter om förbud mot användande av dopingmedel och krav på med- verkan vid kontroller strider inte direkt mot lag och kan allmänt sett inte anses vara oskäliga enligt 36 & avtalslagen.
Samma synsätt skulle kunna läggas på den kommunala verksam- heten eftersom det även här formellt sett är fråga om civilrättsliga avtal. Karaktären hos föreskrifterna och villkoren är dock övervä- gande offentligrättslig. Detta leder enligt utredningen till följande slutsatser.
Ett förbud mot användande av dopingmedel i kommunala lokaler innebär att kommunen utfärdat en norm för vilken krävs lagstöd. Enligt utredningens bedömning kan inte befintlig lagstiftning, som t.ex. ordningslagen, grunda någon rätt för ett sådant förbud. Något hinder mot föreskrifter som är direkt motiverade av ordnings- eller säkerhetsskäl föreligger inte. Emellertid kan beslutet inte generellt innebära ett förbud att vistas i lokalen för en person enbart på den grunden att han intagit t.ex. anabola steroider. Samma förhållanden råder som t.ex. vid intag av alkohol. Enbart det förhållandet att en person druckit alkohol medför inte att personen kan förbjudas tillträde till en kommunal lokal om inte det är motiverat av säker- hetsskäl eller om personen stör ordningen.
Ett åläggande för gymbesökaren att genomgå dopingkontroll står enligt utredningens bedömning i strid med det skydd som regerings- formen ger, oavsett om åläggandet ges i avtalsform eller inte, efter- som kommunerna saknar lagstöd för att genomdriva eller kräva sådana åtgärder. Däremot kan dopingkontroll genomföras om be- sökaren frivilligt går med på detta vid det givna tillfället.
Sanktioner som avstängning från nyttjande av kommunalt driven verksamhet som är öppen för allmänheten samt vitesbestämmelser är att betrakta som disciplinära åtgärder av offentligrättslig karaktär vilka inte kan införas utan stöd i lag. Något sådant stöd finns inte. Det kan därvid anmärkas att ordningslagen medger att en person får avvisas då han eller hon bryter mot en ordningsföreskrift men att denna lag inte ger stöd för att personen kan meddelas generellt tillträdesförbud. Den möjlighet som därför närmast står till buds om en person t.ex. hanterar medel som är förbjudna enligt lag eller uppträder störande är att personen avvisas vid detta tillfälle.
Även när det gäller beslutens form och möjligheterna till överkla- gande infinner sig betänkligheter såvitt avser besökarens rätts- säkerhet. Så t.ex. prövas sådana kommunala beslut enbart genom kommunalbesvär. Sådana besvär avser endast lagligheten i besluten och innefattar inte en prövning av beslutets materiella riktighet.
Utredningens bedömning är således att kommunen i dag har mycket små möjligheter att införa förbud mot användande av dopingmedel och koppla sådant förbud till kontroll i form av prov- tagning och sanktioner. Däremot föreligger inte hinder mot att kom- munen inom ramen för sin kompetens gör principuttalanden om att verka för dopingfria lokaler eller fattar policybeslut av mer generell karaktär.
Med hänsyn till att de frågor som rör den kommunala kompetensen även skall beaktas vid bildandet av kommunala bolag torde situatio- nen i princip vara den samma oavsett om gymverksamheten bedrivs som kommunalt företag eller inte. Motsvarande gäller även när kommunen ger detaljerade villkor om åtgärder i hyresavtal med t.ex. privat gymanordnare. Däremot torde inte föreligga hinder mot att kommunen indirekt främjar regler om dopingförbud och doping- kontroll genom att välja en hyresgäst som tillämpar sådana villkor, såsom t.ex. en till RF eller Svenska Kroppskulturförbundet ansluten förening.
15. Tillämpningsfrågor
15.1. Tillämpningen av dopinglagen
15.1.1. Inledning
I syfte att belysa tillämpningen av dopinglagen har ett 50-tal domar studerats. Domarna sträcker sig från tiden den 1 juli 1992 (då dopinglagen trädde i kraft) till juli 1995 och härrör från såväl tings- som hovrättema. Utredningen har även tagit del av två avgöranden från Högsta domstolen (HD), NJA 1995 s. 89. Domarna har erhållits främst genom kontakter med domare, åklagare samt tull- och polistjänstemän men även genom inventering av domböckerna på Stockholms tingsrätt, avd 13. I den mån mål som avsett dopingbrott uppmärksammats i massmedia har dessa domar inhämtats. Det får därför observeras att urvalet inte med säkerhet kan anses vara helt representativt. För att få en så rättvisande bild som möjligt av praxis när det gäller denna brottslighet har även muntliga upplysningar inhämtats från åklagarmyndigheter och domstolar. Utredningen har vidare tagit del av förekommande promemorior som upprättats för vägledning på olika rättstillämpande myndigheter.
Avsikten är främst att belysa hur domstolarna har bedömt gräns- dragningsfrågor och straffvärdet av gämingama. Vidare tas vissa andra frågeställningar upp.
15.1.2. Några statistiska uppgifter
Antalet anmälda brott rörande dopingmedel visas i tabell 15: 1.
Tabell 15:1 Antalet anmälda brott avseende dopingmedel 1993 — 1995
1993 1994 1995 * Dopingbrott 564 412 240 Brott mot varusmugglingslagen 105 24 27 KällazBRÅ * Uppgihema för 1995 är endast preliminära.
Av de anmälda dopingbrotten 1993 klarades 62 procent upp samma år. För anmälda dopingbrott 1994 uppgick andelen till 65 procent. Totalt klarades 360 dopingbrott upp 1994 varav 26 procent hänförde sig till brott anmälda 1993. Motsvarande siffror för brott mot varu- smugglingslagen innefattande dopingmedel var 76 procent 1993 och 58 procent 1994.
Antalet för dopingbrott lagförda personer visas i tabellerna 15:2 och 15:3. Dessa tabeller visar enbart lagföringar där brott mot dopinglagen ingått. I det statistiska materialet över brott mot varu— smugglingslagen finns inte en särskild kategori för dopingmedel varför antalet lagförda för sådana brott inte kan redovisas. I re- dovisningen för lagförda personer ingår fällande domar, godkända strafförelägganden samt åtalsunderlåtelser. Avgöranden där den tilltalade frikänts från ansvar ingår således inte. Det bör observeras att samma person kan ha lagförts flera gånger samma år vilket på— verkar statistiken. Statistiska uppgifter för 1995 har inte kunnat erhållas då dessa inte hunnit färdigställas under tiden för utred— ningens uppdrag.
Tabell 15:2 Antal lagförda personer där dopingbrott ingått i brottslig-
heten 1992 16 1993 230 1994 214
Källa: SCB och BRÅ Anm. Statistiken för 1992 avser tiden den 1 juli t.o.m. den 31 december.
Tabell 15:3 Antal lagförda personer där dopingbrott utgjort huvudbrott
1992 9 1993 1 19 1994 93
Källa: SCB och BRÅ Anm. Statistiken för 1992 avser tiden den 1 juli t.o.m. den 31 december.
Nästan samtliga lagförda personer är män. Bland dem som lagförts för dopingbrott återfanns 1992 en kvinna. Antalet kvinnor bland de för dopingbrott lagförda personerna uppgick 1993 och 1994 till fyra kvinnor vardera året.
Hur lagföringarna fördelat sig åldersmässigt visas i tabell 15:4.
Tabell 15:4 Antalet lagförda personer fördelat efter ålder
15-17 18-20 21-24 25-29 30-39 40- 1992 — 2 6 5 2 1 1993 17 46 56 51 46 14 1994 12 45 56 42 46 13
Källa: SCB och BRÅ
15.1.3. Ringa brott
Enligt 3 5 andra stycket dopinglagen skall påföljden bestämmas till böter eller fängelse i högst sex månader om brottet är att anses som ringa. Avsikten är att ingripande skall ske även vid innehav eller hantering i överlåtelsesyfte av mindre mängder dopingmedel men att påföljden i sådana fall kan stanna vid böter. Vare sig i lagtexten eller i förarbetena ges några närmare riktlinjer när det gäller vilka om- ständigheter som skall föreligga för att brottet skall bedömas som ringa. Emellertid hänvisar departementschefen till att praxis på nar- kotikaområdet bör vara vägledande i tillämpliga delar.
Med hänsyn till förarbetenas hänvisning till praxis på narkotika- området skall först sägas något om bedömningen av ringa brott vid hantering av narkotika. l bestämmelsen om ringa brott (2 & narko-
tikastrafflagen) sägs att hänsyn skall tas till arten och mängden narkotika samt till omständigheterna i övrigt. Enligt förarbetena (prop. 1992/93:142) skall gärningen anses som ringa endast om brottet med hänsyn till samtliga omständigheter framstår som lindrigt. Med övriga omständigheter avses främst typen av befatt- ning med narkotika. Som allmän regel har angivits att det ringa brottet huvudsakligen skall reserveras för gärningar som endast innefattar eget bruk eller innehav för eget bruk. Vid överlåtelse bör gärningen bedömas som ringa endast vid mycket små mängder. Omständigheter som gör att gärningen normalt skall bedömas strängt, oavsett mängden, är befattning som äger rum på kriminal- vårdsanstalter eller då det är fråga om gatulangning.
Som framgår är mängden narkotika endast en faktor som skall beaktas vid gränsdragningen när det gäller narkotikabrott. Mängdens betydelse har tagits upp av HD (NJA 1993 s. 38) som uttalade föl- jande.
Vid gränsdragningen mellan ringa brott och annat brott synes man i rättspraxis tillmäta — förutom arten av narkotika — mängden av narkotika stor betydelse. I flera lagstiftnings- ärenden har departementschefen berört denna praxis och framhävt vikten av att man gör en samlad bedömning av omständigheterna i målet och frigör sig från ett strikt mängd- tänkande. Aven med denna utgångspunkt står det dock klart att mängden narkotika betyder mycket vid bedömningen. Föreligger inga särskilda, anmärkningsvärda förhållanden kring brottet är det naturligt att låta mängd — liksom art — få avgörande betydelse.
En relativt fast praxis har numera utvecklats när det gäller bedöm- ning med beaktande av enbart mängden narkotika. Styrande har därvid främst varit arten av narkotika. Således är utrymmet mycket litet för att t.ex. bedöma hantering av heroin som ringa även när det är fråga om innehav för eget bruk.
Vid genomgången av de insamlade domarna rörande dopingbrott framgår att det inte finns någon klar praxis när det gäller gränsdrag- ning med hänsyn till mängden dopingmedel, ett förhållande som bekräftats vid kontakter med åklagarmyndigheter och domstolar. Förklaringen till detta torde ligga bl.a. i svårigheterna när det gäller vilken mängd som kan anses vara avsedd för eget bruk. Hur många tabletter eller ampuller en "kur" innehåller är mycket skiftande mellan de olika missbrukarna. Svårigheter synes också ha förelegat
när det gäller hur antalet ampuller skall jämföras med antalet tabletter. Dessa frågor berörs närmare i avsnitt 15.1.6.
Så har t.ex. innehav av 740 tabletter samt 49 ampuller anabola steroider och testosteron bedömts som ringa. I ett fall bedömdes innehav av 1 002 tabletter anabola steroider som ringa utan att det synes ha förelegat några särskilda omständigheter i fallet.
Emellertid förekommer domar där ett mer strängt synsätt har anlagts. Exempelvis har innehav av 500 tabletter anabola steroider för eget bruk av en tingsrätt ansetts vara en sådan mängd att brottet inte kunde bedömas som ringa. När det gäller ampuller har i ett fall innehav av 50 ampuller tillväxthormon för eget bruk inte ansetts som ringa brott. I ett annat fall bedömdes inte heller innehav av 20 ampuller tillväxthormon som ringa.
Vid kontakt med några av åklagarmyndighetema i landet har framgått att den allmänna uppfattningen bland åklagarna är att innehav upp till 200 tabletter anabola steroider kan anses vara ringa brott men att innehav därutöver bör bedömas som brott av "normal- graden". Bedömningen bygger på att drygt 200 tabletter anses motsvara en "kur" och att mängder däröver ger större anledning att befara spridningsrisk. När det gäller övriga omständigheter, dvs. i vad mån typen av befattning har haft betydelse vid bedömningen, synes dom stolarna ha fört samma resonemang som vid bedömningen av narkotikabrott. Således har de ringa brotten främst bestått i innehav för vad som bedömts vara eget bruk. Överlåtelse eller innehav i överlåtelsesyfte synes vara en omständighet som gör att gärningen i de flesta fall inte bedömts som ringa.
Ett exempel på när gärningen har bedömts som ringa även om det har varit fråga om överlåtelse är dock följande fall. De tilltalade dömdes för innehav av vardera 80 tabletter anabola steroider och för att därav ha överlåtit 40 tabletter vardera till en kamrat. Tingsrätten (Sundsvalls tingsrätt 930503, DB 306) ansåg att gärningarna inte kunde bedömas som ringa med hänsyn till att det var fråga om överlåtelse. Hovrätten (Hovrätten för Nedre Norrland 930727, DB 162) konstaterade att det rörde sig om förhållandevis små mängder anabola steroider och att den aktuella mängden inte i sig föranledde annat än att brotten var att anse som ringa. Hovrätten ansåg att enbart den omständigheten att det till viss del även varit fråga om överlåtelse inte borde utesluta att brotten bedömdes som ringa. Till stöd för detta konstaterade hovrätten att HD i ett avgöran- de rörande enstaka överlåtelse av en mindre mängd narkotika bedömt brottet som ringa.
Som ovan nämnts bedöms vid narkotikabrott hantering inom kri- minalvården allvarligt oavsett om det är fråga om en ringa mängd. Bland de insamlade domarna förekommer dopingbrott bestående i innehav på kriminalvårdsanstalt i ett fall. Målet rörde en person som för eget bruk innehade 4 ampuller testosteron och 32 tabletter anabola steroider. Tingsrätten (Göteborgs tingsrätt 930907, DB 727) bedömde gärningen som ringa brott med hänsyn till den begränsade mängden och till att preparaten var avsedda för eget bruk. Vid straffmätningen ansågs emellertid den omständigheten att innehavet ägt rum på en kriminalvårdsanstalt som en försvårande omständighet varför påföljden bestämdes till ett fängelsestraff om fjorton dagar.
Med undantag för nyss nämnda mål har påföljden för ringa brott i de insamlade domarna varit dagsböter, bortsett från de fall där gärningarna ingått i annan brottslighet som varit avgörande för påföljdsbestämningen. Eftersom straffskalan innehåller fängelse kan det naturligtvis tänkas förekomma andra fall där denna påföljd ådömts t.ex. då det varit fråga om återfall i brott eller om det varit fråga om ett flertal ringa brott som kommer till prövning samtidigt.
15.1.4. Straffmätning
Allmänna regler vid bestämmande av påföljd
Den grundläggande regeln för straffets bestämmande finns i 29 kap. l & brottsbalken. Enligt denna bestämmelse utgör brottets straff- värde utgångspunkten vid straffmätning och påföljdsval. Straffet skall bestämmas efter brottets straffvärde inom ramen för den tillämpliga straffskalan. Domstolen skall därvid särskilt beakta den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den till- talade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han haft. Enligt särbestämmelser skall domstolen också beakta försvårande respektive förmildrande omständigheter. Vidare skall hänsyn tas till individuella omständigheter.
Påföljdema enligt brottsbalken är fängelse, skyddstillsyn, villkorlig dom och böter. Härutöver har domstolen möjlighet att, under vissa villkor, överlämna den dömde till särskild vård. Fängelse är, enligt uttrycklig reglering i brottsbalken, att anse som svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn, vilka i sin tur är att anse som svårare påföljder än böter.
Den första förutsättningen för att villkorlig dom och skyddstillsyn skall kunna ådömas är att brottet har ett sådant straffvärde att det kommer upp på fängelsenivå. Härutöver tillkommer omständigheter som i huvudsak hänför sig till den dömdes personliga förhållanden.
Enligt 30 kap. 4 & brottsbalken skall domstolen fästa särskilt av- seende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Det innebär således att domstolen, så långt är möjligt, i första hand skall välja en icke frihetsberövande påföljd.
Domstolen skall beakta brottslighetens art och straffvärde, omstän- digheter som i vissa fall innebär att fängelse skall ådömas om det inte föreligger särskilda skäl i det enskilda fallet. Skillnaden mellan dessa båda begrepp är att arten av brottet tar sikte på gärningen som sådan medan straffvärdet tar sikte på brottsligheten i det aktuella fallet.
För att det i princip skall anses uteslutet att välja annan påföljd än fängelse med hänsyn till enbart strafvärdet brukar man ange ett straffvärde om minst ett års fängelse. Ligger värdet under detta riktvärde föreligger således ett utrymme för val av t.ex. villkorlig dom.
Som ovan sagts, kan gärningens art medföra att fängelse bör ådömas oavsett brottets straffvärde eller gärningsmannens person— liga omständigheter. Så anses till exempel grovt rattfylleri och miss— handel vara sådana brott där fängelse normalt skall ådömas. Vad gäller narkotikabrotten är dessa också normalt av den arten att utrymmet för annan påföljd än fängelse är litet.
Det skall här nämnas att brottsbalkens påföljdssystem är föremål för översyn. Straffsystemkommittén har i sitt betänkande "Ett re- formerat straffsystem" (SOU 1995:91) lämnat förslag på ett flertal förändringar. Emellertid finns inte anledning att här gå in på de ändringar som föreslagits i betänkandet.
Val av påföljd
Högsta comstolen har i två mål tagit ställning till valet av påföljd när det gäller dopingbrott. Avgörandena refereras i NJA 1995 s. 89.
I det första målet dömdes A för olovlig befattning med smuggel- gods, brctt mot läkemedelsförordningen, dopingbrott och varusmug- gling under tiden våren 1991 — januari månad 1993. A hade hanterat en större mängd dopingmedel, ca 9 000 tabletter och 215 ampuller syntetiska anabola steroider och ca 2 000 enheter (ampuller, sprutor och kapslar) av testosteronpreparat och tillväxthormon. Härutöver
förekom vissa andra läkemedel såsom efedrin. Av preparaten hade klaganden överlåtit över 2 000 tabletter "ryssfemmor" samt 160 tab- letter och ampuller av andra dopingmedel.
I det andra målet dömdes H för förvärv i överlåtelsesyfte, innehav och överlåtelse av 5 000 tabletter "ryssfemmor". Förvärvet ägde rum någon gång efter den 1 juli 1992 och tabletterna överläts i december månad 1992.
I båda målen inhämtade HD yttrande från Socialstyrelsens rättsliga råd i fråga om skadeverkningama av de aktuella medlen.
I domskälen, som är likalydande i den principiella frågan, redogör HD först för vad som uttalades i förarbetena till dopinglagen och för vad som framkommit i yttrandet och i ett sakkunnigförhör. HD konstaterar att de faror som är förenade med användningen av anabola steroider och andra i dopinglagen avsedda medel är av betydelse för bedömningen av frågor om påföljd och att tillkomsten av lagstiftningen om dopingmedel grundar sig på uppfattningen att klara faror är förenade med en okontrollerad användning av sådana medel samt att det inte finns något bärkraftigt skäl att acceptera ett allt mer utbrett bruk av dem vid sidan av den medicinska använd- ningen. HD anser att, även om de antagna skadeverkningama inte i alla avseende är fullt klarlagda och missbrukets faktiska omfattning är osäker, det får utgöra ett mycket framträdande intresse att dop- ingmedlens spridning motverkas och att särskilda allmänpreventiva synpunkter därför gör sig gällande vid påföljdens bestämmande.
Med hänvisning till denna bedömning fastslår HD följande.
Det anförda talar för att dopingbrott som inte är ringa och som innefattar överlåtelse eller annan medverkan till spridning av mera betydande kvantiteter dopingmedel skall anses utgöra en brottslighet av sådan art att fängelse normalt bör följa som påföljd. Särskilda skäl, hänförliga till omständigheterna vid brottet eller gärningsmannens person, bör kunna föranleda en annan bedömning. Vad som nu sagts får också anses ha avseende på förvärv och innehav i överlåtelsesyfte, medan innehav eller annan befattning som uteslutande är inriktad på det egna bruket bör kunna föranleda en mildare bedömning.
I båda målen kom HD fram till att brottsligheten var av sådar art att fängelse normalt skall utdömas och att det inte fanns såcana särskilda skäl som med styrka talade för annan påföljd. Att anmärka beträffande det andra fallet är att HD ansåg att det i och för sig var fråga om en enstaka överlåtelse men att denna avsåg en betydande kvantitet.
HD:s avgöranden innebär således att man beträffande hantering av mer betydande kvantiteter anlagt ett liknande synsätt på påföljdsva- let vid dopingbrott som vid narkotikabrott. Någon direkt vägledning beträffande vad som avses med mer betydande kvantiteter ges inte. Emellertid, som noterats ovan, ansåg HD att överlåtelse av 5 000 tabletter var en sådan mängd att fängelse skulle ådömas.
Domstolarnas bedömning av straffvärdet vid dopingbrott
Enligt förarbetena till dopinglagen bör den straffrättsliga bedöm- ningen inte vara fullt lika sträng som beträffande narkotikabrott (prop. 1990/91:199 s. 25). Detta har beaktats av domstolarna som i vissa fall direkt hänvisat till uttalandet då straffet bestämts och många domar präglas av en viss försiktighet. Någon fast linje har inte kunnat skönjas. För att belysa hur skiftande bedömningen varit bland de insamlade domarna ges i tabell 15:5 en sammanställning över fängelsestraffens längd i förhållande till mängden dopingmedel. Sammanställningen har gjorts utan att hänsyn tagits till vilken typ av befattning det varit fråga om. De allra flesta domar som medfört fängelsestraff har emellertid avsett överlåtelse eller innehav i över- låtelsesyfte varför tabellen ändå relativt väl illustrerar variationen i bedömningarna av straffvärdet.
Tabell 15:5 Jämförelse av utmätta strafflängder med hänsyn till enbart
mängd dopingmedel Påföljd Mängd 14 dagar 200 tabl — 1 200 tabl 1 mån 500 tabl — 17 000 tabl 2 mån 4 000 tabl — 22 000 tabl 3 mån 4 000 tabl — 56 000 tabl 4 mån 10 000 tabl — 60 000 tabl 5 mån 13 000 tabl — 53 000 tabl 6 mån 20 000 tabl — 130 000 tabl 7 mån 28 000 tabl 8 mån 62 180 tabl — 130 000 tabl 9 mån 62 180 tabl 2 år 6 mån 100 000 tabl
Anm. Vid sammanställningen har endast mängden dopingmedel beaktats och inte typen av befattning eller andra omständigheter. När ampuller har förekommit i domarna har dessa omräknats med utgångspunkt från att en ampull kan motsvara 40 tabletter (jfr. avsnitt 15.1.6).
På vissa åklagarmyndigheter och domstolar har promemorior och tabeller upprättats som vägledning vid bedömandet av straffvärdet av olika brott. Så har t.ex. sedan ett antal år tillbaka utarbetats en praxisredovisning vid Sollentuna tingsrätt, den senaste i januari månad 1995. De riktlinjer för dopingbrott som anges i kompendiet bygger på diskussioner med utångspunkt i de domar som funnits tillgängliga. Med hänsyn till bl.a. att bedömningarna grundats på ett mycket begränsat antal domar bör redovisningen inte ses som en exakt spegling av rådande praxis. Det bör också beaktas att prome- morian upprättades före HD:s avgöranden.
När det gäller dopingmedel utgår mängdberäkningen i kompendiet från legala månadsdoser (enligt tingsrätten 100 tabletter eller en im- pull). Som riktlinje för norrnalbrott har exempelvis angivits att innehav om högst 200 månadsdoser motsvarar en månads fängelse och att mer än 2 000 månadsdoser motsvarar ett års fängelse och däröver.
Även vid Åklagarmyndigheten i Ystad har utarbetats en schablo- niserad straffmätningstabell för varusmugglingsbrott avseende dopingmedel. Enligt denna motsvarar införsel av 5 000-10 000 tab- letter 14 dagars fängelse. Införsel av 10 000-20 000 tabletter motsvarar två månaders fängelse. Införsel av över 50 000 tabletter bör enligt schablonen bedömas som grovt varusmugglingsbrott varför fängelsestraffet skall bestämmas till minst sex månader.
Vid en jämförelse med bedömningen av straffvärdet i praxis avseende narkotikabrott ligger straffen för dopingbrott generellt lägre. Som exempel brukar normalt gränsen för en månads fängelse i praxis gå vid innehav av ett gram heroin (normaldos är drygt0,2 gram), vid innehav av 80 gram cannabis (normaldos 0,5—1 grim) samt vid innehav av 200 tabletter Rohypnol eller liknande.
15.1.5. Brott mot varusmugglingslagen
Varusmugglingslagen var den lagstiftning som huvudsakl'gen användes före dopinglagens tillkomst. Den har även härefter spelat en framträdande roll särskilt när det gäller de större målen.
Ringa brott enligt varusmugglingslagen
Utom i fall som avser narkotika är påföljden för ringa varusmtgg— ling penningböter. Utrymmet för att bedöma införsel av dopng—
medel som ringa har därför i praxis ansetts vara litet. I ett par fall har detta direkt uttalats i domskälen. Till exempel ansåg en tingsrätt (Stockholms tingsrätt avd. 13, 940923, DB 1207), där fråga var om 100 tabletter anabola steroider, att dopingbrottet (innehav) skulle bedömas som ringa men däremot inte varusmugglingsbrottet. Som skäl angav tingsrätten att det var fråga om anabola steroider. Tings- rätten såg därvid inte någon motsägelse i de olika rubriceringama med hänsyn till skillnaderna i lagarnas strafflatituder för ringa brott.
Grovt brott
Vid införsel av större mängder dopingmedel uppkommer frågan huruvida varusmugglingsbrottet kan bedömas som grovt även om dopinglagen inte innehåller någon särskild straffskala för grovt brott och då högst två års fängelse kan följa på dopingbrott. Hur dom- stolarna har bedömt frågan illustreras av följande mål.
I två av de insamlade domarna har gärningsmännen fällts för grova varusmugglingsbrott utan att förhållandet mellan dopinglagens och varusmugglingslagens straffskalor kommenterats särskilt. I det ena målet hade två personer försökt att smuggla in 62 180 tabletter "ryssfemmor". Tingsrätten (Ystads tingsrätt 930308, DB 137) be- dömde varusmugglingsbrottet som grovt eftersom mängden ansågs betydande. Vid bedömningen beaktade tingsrätten bl.a. den medi- cinska doseringen. Domen fastställdes av hovrätten (Hovrätten över Skåne och Blekinge 930413, DB 3105). I det andra fallet hade gärningsmännen försökt att, mot betalning och på uppdrag av en person i Sverige, smuggla in 3 490 ampuller och 5 802 tabletter anabola steroider samt 493 ampuller hCG (ett medel som ökar pro- duktionen av kroppseget testosteron). Tingsrätten (Helsingborgs tingsrätt, 940211, DB 260) bedömde varusmugglingsbrottet som grovt eftersom det hade förövats i yrkesverksamhet och utgjort en del i en större verksamhet.
I ett mål ansågs dopinglagens straffskala hindra att varusmugg— lingsbrottet skulle anses vara grovt. Målet avsåg försök till varu- smuggling av 17 400 tabletter och 723 ampuller anabola steroider, 178 ampuller testosteron samt 225 ampuller hCG. Även om tings- rätten (Göteborgs tingsrätt 950406, DB 295) ansåg att det inte i sig var fråga om en ringa mängd medförde dopinglagen, enligt tings- rätten, att utrymmet för att klassificera varusmuggling som grovt brott blev snävare än vid t.ex. smuggling av narkotika.
En närmare analys av frågeställningen gavs i en dom rörande försök till smuggling och innehav av 75 200 tabletter och 740 am- puller anabola steroider. Enligt tingsrättens mening (Stockholms tingsrätt avd 13, 940418, DB 604) föreföll det bl.a. inte rimligt att smuggling avseende dopingmedel kan rendera ett tre gånger så långt straff som en hantering av dopingmedel inom landet men att det inte heller rimligen kan vara uteslutet att ett varusmugglingsbrott av- seende dopingmedel bedöms som grovt brott. Med hänsyn till lag- stiftarens syn på anabola steroider menade tingsrätten att gärningen emellertid inte kunde anses vara av särskild farlig art i varusmugg- lingslagens mening. Däremot ansåg tingsrätten att smugglingsbrottet hade präglats av yrkesmässighet eftersom det avsett en stor mängd dopingmedel med ett högt värde på den illegala marknaden och då tillvägagångsättet för smugglingsförsöket varit mycket förslaget. På grund av yrkesmässigheten, mängden och värdet bedömdes varu- smugglingsbrottet som grovt. Vid bedömningen av straffvärdet ut- gick tingsrätten från dopinglagens straffskala och konstaterade att straffvärdet av dopingbrottet var nära straffmaximum. Omständighe- terna vid smugglingen ansågs så försvårande att det sammantagna straffvärdet översteg vad som kunde följa på enbart dopingbrott. Påföljden bestämdes därför till ett fängelsestraff om två år och sex månader. Domen ändrades inte i högre rätt.
Konkurrens/frågor
När en person för in dopingmedel innehar han också preparaten. Det innebär således att såväl dopinglagen som varusmugglingslagen kan vara tillämplig. Flera liknande situationer kan tänkas som t.ex. vid hantering av dopingmedel som varit föremål för varusmuggling. Ofta synes brotten mot varusmugglingslagen dömas i konkurrens med övriga gämingsformer i dopinglagen. I vissa fall styrs troligen utgången av hur åklagaren har stämt i målet. Någon enhetligt synsätt föreligger inte mellan de olika åklagarmyndighetema. Det kan nämnas att enligt den praxis som råder vid åklagarmyndigheten i Ystad, som i jämförelse med andra åklagarmyndigheter haft ett större antal mål rörande dopingmedel, tillämpas dopinglagen först när preparaten väl införts i landet och då åtalar man inte i brottskon— kurrens med t.ex. olovlig befattning med smuggelgods.
15.1.6. Medlens farlighet m.m.
Som framgår varierar bedömningen av dopingbrottens straffvärde och av var gränsen skall dras mellan ringa brott och brott av "normalgraden". En fråga som därvid är av betydelse är hur dop- ingmedlens farlighet skall bedömas. Förhållandevis få av de in- samlade domarna tar direkt upp denna frågeställning till bedömning. Sakkunnigutlåtanden har emellertid inhämtats i en del fall. Allmänt synes domstolarna inte ha gjort någon skillnad mellan de olika dopingmedlen.
Utöver medlens allmänna farlighetsgrad är frågan om betydelsen av koncentrationen och styrkan av verksam substans i respektive preparat intressant. Det är svårt att få en uppfattning om i vilken mån domstolarna tagit hänsyn till denna faktor när straffvärdet har bestämts. Normalt inhämtas utlåtande över preparaten från Statens kriminaltekniska laboratorium eller från tullmyndighetemas ana- lyslaboratcrier. Emellertid innehåller inte alltid dessa uppgifter om styrkan i undersökta preparat. Det kan också vara svårt att göra jämförelser i fråga om verkningsgrad och liknande eftersom det till största delen är fråga om medel som inte tillverkas i Sverige.
Domstolamas bedömningsgrunder för värderingen av straffvärdet i förhållande till mängden dopingmedel varierar också. I vissa fall har det ekonomiska värdet varit avgörande. Det vanligaste synes dock vara att straffvärdet bestäms med utgångspunkt i förbruknings- beräkningar. Vid sådan beräkning har i vissa fall mängden ställts i relation till den legala medicinska doseringen. Så bygger t.ex. de tidigare nämnda riktlinjerna från Sollentuna tingsrätt på den medicinska doseringen.
I andra fall har förbrukningsberäkningen gjorts med utgångspunkt i antagen "normal" förbrukning bland missbrukarna. I några fall har domstolarna inte närmare utrett frågan utan godtagit de tilltalades uppgifter.
I de tidigare redovisade avgörandena från HD angavs i sakkunnig- utlåtandet itt en sedvanlig introduktionsdos kunde beräknas till fem tabletter "ryssfemmor" om dagen. Uppgiften lades till grund för HD:s bedönning. Ytterligare exempel på bedömning från vad som kan motsvara en normal "kur" är de rekommendationer som vissa åklagare hir beträffande gränsdragningen mellan ringa och brott av "normalgrtden" (200 tabletter).
En annan fråga som är svårhanterad i rättspraxis är jämförelsen mellan amauller och tabletter, dvs. vad en ampull motsvarar i antal
tabletter. Vid åklagarmyndigheten i Ystad utgår man från att en ampull innehållande anabola steroider är 15-20 gånger starkare än en tablett varvid omräkning görs. Som en allmän utgångspunkt hos flera åklagarmyndigheter anges att en ampull bedöms motsvara mellan 40 och 50 tabletter vilket bygger på en jämförelse av förbrukningen.
15.1.7. Sammanfattande kommentarer
Sammanfattningsvis kan sägas att straffen generellt ligger lägre än vad som utdöms för hantering av narkotika. Emellertid finns det ännu inte någon fast linje i domstolarnas bedömning av dopingbrot- ten. Hur gränsvärden fastställts och vilket straff gärningen har renderat varierar mellan de olika domarna även beträffande likartade gärningar. Det står klart att svårigheter föreligger när det gäller hur mängden dopingmedel skall bedömas och på vad denna bedömning skall grundas. Att avgränsa mängden för eget bruk är förenat med problem eftersom förbrukningen av anabola steroider kan skifta mycket mellan missbrukarna. Ytterligare en fråga som har vållat problem är hur ampuller och tabletter skall jämföras mängdmässigt. Dessa problem har avspeglats tydligt i de insamlade domarna.
Mängden dopingmedel har i de allra flesta fallen varit den avgöran- de omständigheten vid bedömningen av gärningen. Medlens farlighet har, efter vad som framgått, inte särskilt uppmärksammats och de olika preparaten synes i stort sett jämställas i detta hänseen- de. I många fall synes dock domstolarna göra en i övrigt mer allsidig bedömning av gärningen varvid praxis för narkotikabrotten använts som förebild.
Många av de problem som återspeglas ide insamlade domarna och den skiftande praxis som råder torde till stor del ha sin förklaring i att dopinglagen varit i kraft en förhållandevis kort tid varför tillämpningen inte har hunnit att stabiliseras. Det första prejudice— rande avgörandet från HD gavs under våren 1995. Genom avgöran- det har tillämpningen av dopinglagen när det gäller valet av påföljd närmat sig vad som gäller för narkotikabrotten.
15.2. Erfarenheter av kriminaliseringen av eget bruk av narkotika
15.2.1. Bakgrund till lagstiftningen
Bruket av narkotika straffbelades först 1988. Vid införandet av narkotikastrafflagen 1968 diskuterades överhuvud taget inte frågan om en kriminalisering av bruket i förarbetena. Särskild vikt fästes vid möjligheterna att bereda vård för dem som missbrukar narkotika och man hyste till och med betänkligheter över vilka effekter som en kriminalisering av innehav för eget bruk skulle kunna medföra i detta avseende (prop. 196827). Departementschefen poängterade att det var av vikt att inte missbrukare p.g.a. rädsla för straffansvar skulle dra sig för att söka vård och att sådana effekter i möjligaste män skulle undanröjas vid tillämpningen av narkotikastrafflagen.
Diskussionen om att straffbelägga eget bruk av narkotika inleddes i lagstiftningssammanhang i början av 1980-talet. Före lagändringen 1988 behandlades frågan om kriminalisering av eget bruk av narko- tika i några lagstiftningsärenden (prop. 1982/83: 141, 1982 års Nar- kotikakommission PM 198318 och prop. 1984/85:46) vilka behand- lades av riksdagen (bet. 1981/92:JuU47 och bet. 1984/851JuU26).
Det rådde emellertid oenighet bland de politiska partierna i frågan och olika argument för och emot en kriminalisering fördes fram. Enighet rådde dock om vikten av att det skulle finnas vårdmöjlighe- ter för dem som missbrukade narkotika. Man var också enig om att berusningstillståndet eller narkomanin som sådan inte skulle straff- beläggas utan enbart själva tillförseln av narkotika.
De argument som huvudsakligen berördes i debatten kan sam— manställas enligt följande.
För — En kriminalisering ger uttryck för samhällets avståndstagande från varje olovlig befattning med narkotika varför den kan för— väntas ha en preventiv funktion för bl.a. ungdomar. — Möjligheten att bereda vård ökar genom en kriminalisering eftersom uppmärksamheten från myndigheters sida kan öka. — Vissa gränsdragningsproblem när det gäller vad som skall utgöra innehav av narkotika försvinner.
— Svårigheter kan föreligga att visa att en person som antas ha brukat narkotika även vid en viss tidpunkt innehaft narkotika och det är i sådana fall enklare att bevisa själva bruket.
Mot — En kriminalisering strider mot den grundläggande prinicipen i modern straffrätt att angrepp som riktar sig enbart mot den egna personen eller mot den egna intressesfären inte skall straffbeläg- gas. — En kriminalisering motverkar sitt eget syfte eftersom straffansvar kan medföra att missbrukare avhåller sig från att söka vård och dess preventiva funktion är utsiktslös när det gäller avancerade former av missbruk. — En kriminalisering får en liten praktisk betydelse och medför stora kostnader. — Bevisfrågorna föranleder svårigheter bl.a. när skälig misstanke skall anses föreligga och vilka slutsatser som kan dras av analyser av tagna urin- eller blodprov.
De argument som förts fram för en kriminalisering vägde över vid frågans behandling 1986-1988 (DsJu 198618 och prop. 1987/88:71 samt bet. 1987/881JuUl3 och rskr. 280) och ledde till att det egna bruket kriminaliserades. Genom lagändringen särbehandlades dock fortfarande bruket i förhållande till andra former av hantering av narkotika. En särskild ansvarsfrihetsregel infördes för de fall där bruket uppdagats genom att missbrukaren sökt eller underkastat sig vård eller annan behandling och straffet begränsades i övriga fall till enbart böter. Skälet härför var främst att undanröja risken för att kriminaliseringen skulle medföra att missbrukare avhöll sig från att söka vård.
Mot bakgrund av denna särreglering fortsatte debatten om den straffrättsliga behandlingen av eget bruk av narkotika. Debatten ledde fram till att den särskilda ansvarsfrihetsregeln togs bort 1993 och att straffskalan blev densamma som för övriga straffbelagda hanteringsforrner. Motiven för denna lagändring (prop. 1992/93:142) var bl.a. att den rådande utformningen av lagen ansågs medföra en omotiverad skillnad mellan eget bruk och innehav av narkotika för eget bruk. Vidare skulle införande av fängelse i straffskalan ge utrymme för vårdinriktade påföljder och ge de rättstillämpande myndigheterna möjligheter att säkra bevisning med hjälp av tvångsmedel såsom kroppsbesiktning.
15.2.2. Påfölj dsval, straffmätning och lagföringsstatistik
I och med att särregleringen för eget bruk av narkotika togs bort 1993 gäller samma regler om påföljd för bruk av narkotika som för andra hanteringsformer. I förarbetena har departementschefen utgått från att eget bruk av narkotika normalt skall bedömas som ringa narkotikabrott (prop. 1987/88171 s. 26). Annan bedömning kan en- ligt samma uttalande endast komma ifråga under mycket speciella förhållanden beroende på t.ex. hur narkotikan förvärvats, vilket preparat det är frågan om och under vilka omständigheter konsum- tionen sker. Vidare sägs att den omständigheten att det är fråga om upprepade fall av eget bruk däremot inte synes föranleda att varje fall skall bedömas strängare än som ringa narkotikabrott.
Lagföringsstatistiken (jfr. tabell 15:6) visar att i de fall den lagförde enbart dömts för bruk av narkotika har gärningen i samtliga fall bedömts som ringa. l praxis bestäms påföljden till dagsböter. I de fall där fråga är om bruk vid ett tillfälle bestäms antalet dagsböter regelmässigt till det lägsta antalet, dvs. 30 dagsböter.
Som redogjorts för i avsnitt 13.2 finns möjlighet att genom prov— tagning kontrollera om de intagna på kriminalvårdsanstalt miss- brukat narkotika. Ett av de främsta skälen för denna möjlighet är att det skall vara ett hjälpmedel vid behandlingen av den intagne. Om den intagne brukat narkotika föreligger formellt sett ett brott mot såväl kriminalvårdens disciplinregler som narkotikastrafflagen. Till skillnad från vad som gäller vid innehav av narkotika på anstalter polisanmäls sällan upptäckt bruk. Enligt rekommendationer från Kriminalvårdsstyrelsen skall sådan upptäckt i första hand behandlas inom kriminalvården.
Antalet personer som lagförts för bruk av narkotika de senaste åren framgår av tabell 15:6. Redovisningen avser sådana fall där bruket utgjort det enda brottet. År 1993 lagfördes, fall av åtalsunderlåtelse undantagna, totalt 398 personer för brottslighet där bruk av narkoti- ka ingick (motsvarande uppgift för 1994 har inte kunnat erhållas). Det skall anmärkas att det totala antalet för narkotikabrott och varusmuggling av narkotika lagförda personer de senaste åren uppgått till mellan 7 000 och 9 000 personer; 9 044 personer 1994. Det största antalet lagföringar har avsett innehav. Drygt 4 000 per- soner har lagförts varje år för innehav av narkotika. Det bör observeras att samma person kan ha lagförts flera gånger samma år vilket påverkar statistiken.
Tabell 15:6 Antal lagförda personer där brottsligheten avsett enbart bruk
1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994*
bruk 14 113 98 105 72 139 487 varav ringa brott 14 113 98 105 72 139 487
Källa: SCB och BRÅ Anm. Med lagföring avses här fällande domar, godkända strafföreläggande och åtalsunderlåtelse. Avgöranden där den tilltalade frikänts från ansvar ingår således inte. *I 1994 års redovisning ingår inte åtalsunderlåtelser.
15.2.3. Utvärderingar av effekterna av kriminaliseringen av eget bruk av narkotika
Effekterna av kriminaliseringen av det egna bruket av narkotika har ännu inte blivit föremål för någon samlad utvärdering. För polisens del har effekterna av lagändringen 1993 i viss mån blivit föremål för utvärdering i rapporten "Sållningsinstrument för analys av narkotika i urin". Utredningen har även tagit del av två utvärderingar angående effekterna för socialtjänsten. Dessa utvärderingar redovisas nedan.
15.2.3.1 Utvärdering av viss analysverksamhet hos polismyndigheterna
Bakgrunden till den ovan nämnda utvärderingen var att Rikspolisstyrelsen (RPS) 1993 beslöt att bedriva en försöksverksam- het med ett s.k. sållningsinstrument för analys av narkotika i urin (jfr. avsnitt 8.5.1). Sållningsinstrumentet placerades hos elva polis- myndigheter. Utvärderingen avser perioden den 1 juli 1993 till och med den 30 september 1994. Det egentliga syftet med rapporten har varit att utvärdera försöket med Sållningsinstrumentet men även frågor om effekterna av provtagningsmöjlighetema i övrigt har tagits upp. RPS rapport överlämnades till regeringen i maj månad 1995.
Provtagningen i siffror
Det totala antalet urin- och blodprover i riket uppgick under försöksperioden till 6 083 stycken. Antalet urinprover uppgick till drygt 3 800 stycken och antalet blodprover till drygt 1 800 stycken (anm. diskrepansen mellan summan här och det totala antalet prover ovan beror bl.a. på vissa brister i den statistiska redovisningen). Av tagna prover hänförde sig 2 886 stycken till de elva myndigheter som hade tillgång till sållningsinstrument. Av det totala antalet prover sändes 5 734 stycken — samtliga avseende misstanke om eget bruk av narkotika — vidare för verifikationsanalys. Beträffande de urinprover som togs med hjälp av sållningsinstrument var i genom- snitt 87 procent positiva. Av dessa visade sig 3,5 procent vara nega- tiva vid en senare verifikationsanalys. Andelen positiva blodprov uppgick hos försöksmyndighetema till i genomsnitt 91 procent och hos övriga myndigheter till 80 procent.
Kostnader
De sammanlagda driftskostnadema, vilka inkluderar kostnaderna för verifikationsanalyser, uppgick under försöksperioden till 4 146 029 kr. Enligt rapporten kunde den genomsnittliga kostnaden för ett sållningsprov beräknas till ungefär 320 kr. Om hänsyn togs även till kapitalkostnaderna ökade kostnaden per prov till ungefär 41 1 kr. Den genomsnittliga kostnaden för verifikationsanalys av ett prov uppgick till 623 kr.
Sammanfattning av Rikspolisstyrelsens slutsatser
När det gäller effekterna av sållningsinstrument anser RPS i rap- porten att tillgången till sådant instrument ökat polispersonalens kunskaper om narkotikabruket. Sållningsanalysema, men i synnerhet verifikationsanalysema, anses ha givit snabba och tillförlitliga kunskaper om förändringarna på marknaden. Försöksmyndigheterna uppgav att Sållningsinstrumentet bidragit till att polispersonalen blivit säkrare i sin bedömning av huruvida en person skäligen kan misstänkas för konsumtion av narkotika. Utvärderingen visade också att de myndigheter som hade tillgång till Sållningsinstrumentet i allmänhet använde narkotikalagstiftningen mer aktivt än andra myndigheter och genomförde betydligt fler urin- eller blodprov än
de myndigheter som inte hade ett sådant instrument. Vidare bidlrog Sållningsinstrumentet enligt rapporten till ett snabbare förfarande eftersom utredningen i ett särskilt ärende oftast kunde slutföras i ett sammanhang.
När det gäller effekten av provtagningsmöjlighetema överlag anser RPS att dessa möjligheter har underlättat polisens arbete att upp- täcka missbrukare i början av karriären och som tidigare varit okända samt att hålla etablerade missbrukare under uppsikt. Enligt rapporten hade många polismyndigheter i ökad omfattning tillämpat vårdlagstiftningen bl.a. hade antalet framställningar om ingripande enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) ökat. RPS anser också att den polisiära övervakningen har kunnat fungera som stöd åt de vårdande myndigheterna på grund av att upptäcktsrisken ökat genom möjligheterna till urin— och blod- prov.
En av de svårigheter som lyfts fram i rapporten är när en person kan anses vara skäligen misstänkt. RPS konstaterar bl.a. att det krävs kunskaper för att kunna bestämma om en person är påverkad av narkotika eller inte och att sådan kunskap företrädesvis finns hos dem som arbetat en längre tid med narkotikabrottslighet. Som ovan nämnts anser RPS att Sållningsinstrumentet haft en pedagogisk funktion i dessa fall. Emellertid synes frågan enligt RPS inte med— fört några särskilda svårigheter eller olägenheter från rättssäker- hetssynpunkt.
Ett annat problem som berörs i rapporten är frågan om fastställan- det av när bruket har ägt rum. För att ett straffrättsligt ingripande skall kunna göras måste åtminstone en ungefärlig tidpunkt för bruket kunna anges. När det gäller narkotika tillämpas vissa s.k. tröskel- värden som sätts så att konsumtion som ligger långt tillbaka i tiden i allmänhet utesluts (jfr. avsnitt 8. 5. 2). Även om de tröskelvärden som tillämpats synes ha fungerat tillfredställande anser RPS i rapporten att det är angeläget att frågan blir föremål för en fördjupad prövning ur såväl juridisk som medicinsk—kemisk synvinkel.
I rapporten hyser RPS även vissa farhågor när det gäller påstådd konsumtion utomlands. Enligt utvärderingen har det blivit vanligare att den misstänkte gör gällande att konsumtionen ägt rum i ett land där det är tillåtet att bruka narkotika och att det vid en sådan invändning var omöjligt eller förenat med stora kostnader att styrka brott.
15.2.3.2 Två undersökningar av effekterna för socialtjänsten
Botkyrka kommun
I Botkyrka kommun genomförde socialtjänsten en internutredning angående narkomanvården i Botkyka kommun under 1993. I under— sökningen studerades bl.a. de anmälningar som inkommit från Norr— malmspolisens gatulangningsgrupp (Polismyndigheten i Stockholm) under 1993. Rapporten omfattar således även anmälningar från tiden före det att aktuella lagändringar, dvs. 1 juli 1993, ägt rum och någon uppdelning av vilka anmälningar som grundats på provtag- ning görs inte. Antalet från gatulangningsgruppen anmälda narko- tikamissbrukare uppgick till 46 personer varav 25 missbrukare var helt okända för socialtjänsten. Av dessa missbrukare var 44 procent mellan 20 och 29 år gamla medan övriga missbrukare 30 år och däröver. 65 procent hade utländsk bakgrund. Beträffande insatserna kan nämnas att den överväldigande andelen av de anmälda narko- tikamissbrukama, 63 procent, inte erhöll några insatser från social- tjänsten efter anmälan. Rapporten visade att de som erhöll insatser främst var sådana missbrukare som redan var eller hade varit ak- tuella för stödinsatser från socialtjänsten.
Eftersom rapporten inte delar upp de polisanmälda missbrukarna i sådana som upptäckts genom provtagning och i sådana som upptäckts på annat sätt, t.ex. genom innehav av narkotika, kan man inte uttala sig något om vilken effekt lagändringen har haft. I rap- porten görs inte heller någon jämförelse med missbrukare som upptäckts på annat sätt eller jämförelse med tidigare år.
En studie av tre socialdistrikt
Kriminologen Lise-Lott Rytterbro har i en studie "Narkotikamiss- bruk upptäckt genom urinprov" utvärderat anmälningarna av narkotikamissbruk i tre socialdistrikt i Stockholm under perioden den 1 juli 1993 till och med den 31 mars 1995. Av socialdistrikten var två stycken innerstadsdistrikt och det tredje ett förortsdistrikt. Totalt gjordes 319 anmälningar angående narkotikamissbruk. Av olika anledningar föll ett antal anmälningar bort och undersökningen omfattade således 220 anmälda narkotikamissbrukare. Dessa nar- kotikamissbrukare utgjordes av såväl sådana som anmälts genom polismyndighetema som sådana som anmälts på annat sätt, exempel-
vis genom egen eller anhörigs anmälan eller genom upptäckt vid annan insats från socialtjänsten.
43 procent (97 personer) av anmälningarna härrörde från polis- myndigheterna. 15 procent av de 220 anmälda narkotikamissbru- kama hade anmälts p.g.a. urin- eller blodprov. Övriga anmälningar från polisen grundades på misstanke om andra narkotikabrott. Genomsnittsåldem i gruppen som anmälts på grund av urin- eller blodprov var 33 år. Sex personer i denna grupp blev föremål för vård, vilket utgör knappt två procent av samtliga som anmälts. Av dessa sex hade två individer tidigare varit aktuella på distrikten för narkotikamissbruk men var nu avslutade fall. Fyra personer som blev föremål för vårdinsatser var således okända för socialdistrikten. Enligt författaren ger utvärderingen inte något stöd för att polisens möjlighet till provtagning inneburit att unga narkotikamissbrukare upptäckts på ett tidigt stadium och beretts vård för sitt missbruk.
15.2.3.3 Avslutande kommentarer
Någon samlad utvärdering av effekterna av kriminaliseringen av narkotikamissbruket finns inte. I de föregående avsnitten har pre- senterats några begränsade utvärderingar vilka dock främst inriktats på de möjligheter till urin- och blodprovstagningar som infördes den 1 juli 1993.
De rättsstatistiska uppgifterna om antalet personer som lagförts för enbart eget bruk av narkotika visar ett tydligt trendbrott 1994. Detta skulle kunna tyda på att möjligheterna till urin- och blodprovstag- ning har medfört att fler narkotikamissbrukare upptäcks. RPS har i sin rapport givit en mycket positiv bild av de effekter lagändringen har medfört. Emellertid får man beakta RPS utvärdering enbart speglar polismyndighetemas verksamhet och främst haft till syfte att utvärdera försöksverksamheten med sållningsinstrument. Inte heller kan några generella slutsatser dras från de undersökningar av effekterna för socialtjänsten som redovisats. Även dessa är mycket begränsade till sin omfattning.
16. Lagstiftning i vissa andra länder
16.1. De nordiska länderna
16.1.1. Danmark
I Danmark finns sedan den 1 januari 1994 en lag som särskilt berör dopingmedel, Lov om forbud mot visse dopingmidler. Lagens innehåll motsvarar vad som gäller enligt den svenska dopinglagen. Lagen omfattar anabola steroider, testosteron och dess derivat och liknande substanser med androgen verkan, tillväxthormon samt medel som ökar produktionen och frigörelsen av bl.a. testosteron. Framställning, in- och utförsel, försäljning och annan distribution samt innehav är straffbelagda gärningar. Undantaget är hantering för medicinskt eller vetenskapligt ändamål. I likhet med svensk lag är alla former av otillåtna innehav straffbelagda. Den som bryter mot lagen kan dömas till böter eller fängelse i högst två år.
16.1.2. Finland
Enligt den finländska läkemedelslagen krävs tillstånd för bl.a. tillverkning, import och försäljning av läkemedelspreparat. Brott mot lagen kan straffas med böter eller fängelse upp till ett år. Enligt ett särskilt beslut omfattar lagen även substanser och ej i landet registrerade läkemedel. Narkotiska medel regleras genom en särskild lagstiftning. Läkemedel som innehåller anabola steroider är recept- belagda och får införas av privatpersoner för personligt bruk endast i styrkt medicinskt syfte. Konsumtion eller innehav för eget bruk är inte straffbart. Förslag om att införa en särskild lagstiftning gällande anabola steroider och liknande dopingmedel har lämnats till socialministeriet och är under övervägande.
16.1.3. Island
I Island kontrolleras tillverkning, försäljning och annan distribution av dopingmedel genom läkemedelslagstiftningen. För narkotika finns särskilda bestämmelser. Läkemedel innehålllande anabola steroider kan endast utlämnas mot recept. Sedan 1993 jämställs anabola steroider med narkotika vid införsel av privatpersoner. Införsel får endast äga rum vid visat medicinskt syfte och i en mängd motsvarande högst 30 dagars förbrukning.
16.1.4. Norge
Norge har en lagstiftning som liknar den svenska. I den norska strafflagen finns en särskild paragraf som kriminaliserar viss hantering av dopingmedel. Straffbestämmelsen trädde i kraft den 1 juli 1993 och innebär att olovlig tillverkning, in— och utförsel, förvaring, försäljning och annan distribution av dopingmedel är straffbart. Syftet är att motverka spridningen av dopingmedel, där- emot är varken konsumtion av dopingmedel eller innehav för eget bruk straffbelagt. Brott mot straffbestämmelsen kan straffas med böter eller fängelse upp till två år. För grovt brott är straffet fängelse i högst sex år. Vilka dopingmedel som skall omfattas av straffbestämmelsen bestäms av Statens Helsetilsyn i en särskild lista, den s.k. dopinglistan. Listan innehåller en uttömmande uppräkning av substanser som är indelade i grupperna anabola steroider och testosteron, peptidhormoner samt stimulerande medel (bl.a. beta- agonister). Som stimulerande medel har bl.a. upptagits efedrin och clenbuterol. Även salter och derivat från de på listan upptagna substanserna räknas som dopingmedel samt preparat som innehåller substanserna. Vid bedömandet av om ett medel skall anses som dopingmedel är det grundläggande kriteriet att det skall vara ägnat att öka människans prestationsförmåga på ett konstlat sätt. Övriga villkor är att medlet skall vara särskilt hälsovådligt, i särskild grad påverka konkurrensförhållandet inom idrotten eller att det föreligger en stor spridningsrisk.
16.2. Östeuropeiska länder
16.2.1. Litauen
I Litauen förbereds en läkemedelslag som närmare kommer att reglera läkemedelshanteringen. För de dopingmedel som är narkotis- ka medel finns sedan 1994 en särskild lag som reglerar hanteringen av narkotiska medel. I lagen är bl.a. icke medicinskt bruk straffbe- lagt. Tillgången av anabola steroider och andra substanser som har en stark anabol effekt begränsas genom en förordning från 1991. Enligt denna lag är sådana medel receptbelagda och får endast förskrivas för en begränsad tid. Konsumtion eller innehav för eget bruk är inte straffbelagt enligt denna förordning.
16.2.2. Polen
Den polska läkemedelshanteringen regleras genom 1991 års lag om farmaceutiska medel, medicinmaterial, apotek, grossisthandel och farmaceutisk kontroll. Lagen reglerar bl.a. handel och förvaring men innehåller inte några straffbestämmelser. Otillåten hantering av medel som innehåller anabola steroider kan i vissa fall straffas enligt den allmänna strafflagen som brott mot liv och hälsa. Däremot är konsumtion och innehav för eget bruk inte straffbelagt. Enligt sär- skilda bestämmelser är läkemedel som innehåller anabola steroider receptbelagda.
16.2.3. Ryssland
I Ryssland regleras läkemedel som innehåller anabola steroider i en förordning från hälsoministeriet. Sådana läkemedel får endast lämnas ut mot recept och apoteken är skyldiga att spara recepten i ett år. Enligt en förordning från 1989 är det förbjudet att från landet föra ut medel som innehåller anabola steroider. Tränare eller läkare som förser en aktiv idrottsman med anabola steroider kan enligt särskilda bestämmelser i den ryska strafflagen ställas till ansvar för brott mot utövande av läkaryrket.
16.2.4. Slovakien
I Slovakien finns föreskrifter som bl.a. receptbelägger läkemedel som innehåller anabola steroider men i övrigt finns för närvarande inte någon läkemedelslagstiftning. Den slovakiska regeringen för- bereder en särskild läkemedelslagstiftning som kommer att omfatta även hormonella preparat samt en särskild lag angående narkotiska medel. Lagarna kommer troligen att antas under 1996.
16.2.5. Tjeckien
I Tjeckien finns en särskild straffregel genom vilken personer som i icke medicinskt syfte förser ungdomar under 18 år med anabola steroider kan dömas till fängelse. 1 övrigt regleras anabola steroider och andra dopingmedel genom särskilda läkemedelsföreskrifter.
16.2.6. Ungern
Sedan år 1991 finns i den ungerska läkemedelslagstiftningen regler som särskilt begränsar tillgången av anabola steroider. Sådana medel är receptbelagda och det krävs särskilda tillstånd för framställning och handel. På departementet för idrottsfrågor pågår arbete med en särskild idrottslag som kommer att innehålla regler för hanteringen av bl.a. anabola steroider och tillväxthormon.
16.3. Övriga Europa
16.3.1. Belgien
Belgien har sedan 1965 en dopinglagstiftning. Den förbjuder doping inför och vid idrottstävlingar. Lagen är tillämplig på idrottsutövarna själva liksom på den som uppmuntrar till bruk av förbjudna sub- stanser och metoder. Dopingkontroll kan genomföras före, under och efter idrottsevenemang. Överträdelse av lagens föreskrifter kan straffas med fängelse upp till tre månader.
16.3 .2 Frankrike
Frankrike har sedan 1965 haft särskild lagstiftning rörande bruket av dopingmedel vid idrottstävlingar. Den nu gällande lagen är 1989 års lag angående undertryckande av bruket av dopingprodukter vid tävlingar och sportsliga manifestationer. Lagen förbjuder användan- det av medel eller metoder som på ett konstlat sätt ökar prestations— förmågan samt användandet av metoder för att dölja att sådana medel eller metoder har använts. Förbudet gäller inför och under idrottstävlingar samt vid idrottsliga manifestationer. Även doping av djur omfattas av lagens förbud. Vilka medel och metoder som är förbjudna fastställs varje år av idrotts— och hälsoministrama i en särskild lista. Förebilden för denna lista är IOK:s lista över förbjud- na medel och metoder.
En nationell kommitté med representater för de statliga myndig- heterna och för idrottsorganisationema skall leda arbetet mot doping och utöva tillsyn över idrottsorganisationema. Den enskilde utöva- rens bruk av dopingmedel skall i första hand bestraffas genom dis- ciplinära åtgärder av idrottsorganisationema. Idrottsutövaren är en— ligt lagen skyldig att ställa upp på dopingkontroll såväl vid tävling och idrottslig manifestation som under träning. Om åtgärder inte vidtas eller bedöms vara otillräckliga då någon brutit mot lagens dopingförbud eller vägrat att ställa upp i en dopingkontroll kan idrottsministem, på den nationella kommitténs anmälan, besluta om en administrativ sanktion i form av avstängning från tävlingar och sportsliga manifestationer. En överträdelse av en sådan sanktion kan leda till fängelse i upp till två år.
Enligt lagen är det även förbjudet att förse idrottsmannen med förbjudna substanser annat än i terapeutiskt syfte samt att på annat sätt underlätta eller uppmuntra till bruk av förbjudna substanser och metoder. Överträdelse av detta förbud kan straffas med fängelse upp till två år och om det gäller narkotika upp till tio år. Om gärningen riktar sig mot minderåriga gäller en strängare straffskala.
Tillgängligheten av dopingmedel utanför idrottsvärlden regleras i den franska hälsolagen (Code de la santé publique) som innehåller bestämmelser om hälsofarliga substanser. Susbstanserna klassifi- ceras i tre listor, en lista för narkotika samt lista 1 och 11 för övriga substanser. För samtliga substanser som finns upptagna i dessa listor gäller att de är receptbelagda. I övrigt gäller olika restriktioner var- vid de strängaste gäller för narkotika. Lista I upptar sådana substan- ser som anses medföra högre risk för hälsan än de substanser som
finns upptagna i lista 11. Anabola steroider och tillväxthormon finns i lista 11. Den som bryter mot gällande föreskrifter om tillverkning, import, export, förvaring och överlåtelse kan dömas till fängelse upp till tio år om det gäller narkotika, i vissa fall tjugo år, och upp till två år för övriga substanser. Otillåten konsumtion eller innehav för eget bruk är inte straffbelagt.
16.3.3. Holland
I Holland finns inte någon särskild dopinglagstiftning. Dopingmedel kan hänföras till 1928 års opiumlag, som reglerar vissa narkotiska medel, eller till 1958 års läkemedelslag. Enligt 1928 års lag krävs särskilt tillstånd för import, export, tillverkning, försäljning och annan förmedling, transport och innehav. Otillåten hantering är straffbelagd liksom icke medicinsk konsumtion. Även om bruket av narkotiska medel är straffbelagt har man emellertid som princip att inte åtala missbrukarna. Anabola steroider omfattas av läkemedels- lagen. Lagen begränsar rätten till import, tillverkning, försäljning m.m. Brott mot lagen kan straffas med böter eller fängelse. Innehav för eget bruk eller konsumtion av anabola steroider är dock inte straffbelagt. Läkemedelslagen omfattar egentligen endast registre- rade och licensierade läkemedelsprodukter. Emellertid finns sär- skilda bestämmelser som även straffbelägger bl.a. import och för- säljning av ej licensierade läkemedelsprodukter.
16.3.4. Italien
I Italien finns sedan 1991 en förordning som reglerar import, export, tillverkning, försäljning och annan hantering av medicinska specia- liteter. För hantering krävs tillstånd av hälsoministeriet. Reglerna innebär bl.a. att alla medicinska specialiteter som innehåller anabola steroider är receptbelagda och att rätten för privatpersoner att införa sådana medel för personligt bruk är begränsad till en viss mängd. Förordningen reglerar medicinska specialiteter och omfattar i prin— cip inte substanserna i sig. Med något undantag är det därför fritt att t.ex. importera och exportera grundämnen för produktion av läke- medel. Ansvaret för idrottsfrågor har genom en förordning från 1942 överlåtits åt Italiens nationella olympiska kommitté och dess na- tionella idrottsförbund. En särskild förordning infördes 1975 om
doping inom idrotten. Emellertid visade sig denna förordning vara ogenomförbar och den har inte tillämpats.
16.3.5. Portugal
I Portugal finns sedan 1990 en särskild lag angående doping inom idrotten. Några straffbestämmelser finns inte i lagen. Enligt lagen skall idrottsorganisationema ha särskilda dopingregler och sank- tionssystem. Vidare föreskriver lagen att dopingkontroller skall genomföras såväl vid som utom tävlan. Idrottsorganisationema skall ge en årlig rapport till ett särskilt anti-dopingråd. Utanför idrotten regleras dopingmedel genom läkemedelslagstiftningen.
16.3.6. Schweiz
Inte heller Schweiz har någon särskild lagstiftning om dopingmedel. De medel som är narkotiska medel omfattas av den särskilda nar- kotikalagstiftningen men i övrigt kontrolleras medlen genom regler om läkemedelshantering. Såväl anabola steroider som peptid- hormoner är receptbelagda läkemedel. Diskussioner pågår om att införa en ny läkemedelslag.
16.3.7. Spanien
Spanien har sedan 1990 en särskild idrottslag som även innehåller regler om doping. Lagen innehåller regler om förebyggande åt- gärder, dopinglaboratorier, kontroller och förteckning över förbj ud- na metoder och medel. Huvudansvaret för dessa frågor ligger på ett under ministeriet för utbildning och idrott lydande idrottsråd men genom lagen har även en nationell antidopingkommission tillsatts. Enligt lagstiftningen är alla idrottsaktiva som deltar i officiella tävlingar skyldiga att på anmodan genomgå dopingkontroll såväl vid » som utom tävlan. Överträdelser bestraffas enligt respektive förbunds dopingregler. I den spanska motsvarigheten till FASS finns en var- ningstext införd vid de läkemedel som är förbjudna enligt doping- listan. Hanteringen av dopingmedel utanför idrottsvärlden regleras i narkotika och läkemedelslagstiftningen. Anabola steroider tillhör de läkemedel som är receptbelagda.
16.3 .8 Storbritannien
I Storbritannien är tillämpliga lagar Medicines Act från 1968 och Misuse of Drugs Act från 1971. De flesta dopingmedel är receptbe- lagda enligt Medicines Act eller omfattas av narkotikalagstiftningen. Anabola steroider tillhör de medel som omfattas av Medicines Act och som är receptbelagda. Emellertid finns det drygt tio substanser för vilka det inte finns någon lagstadgad kontroll p.g.a. att de inte ingår i godkända mediciner. Bl.a. gäller detta för de anabola steroi— dema bolasteron, boldenon, dehydroklormetyltestosteron och me- tenolon. För de substanser som omfattas av Medicines Act krävs tillstånd för import, försäljning, tillverkning och förvärv. Brott mot lagen kan straffas med böter eller fängelse. Emellertid är vare sig konsumtion eller innehav för eget bruk straffbelagt.
Nya regler rörande anabola steroider förväntas antas inom kort. Reglerna kommer att innebära att anabola steroider och tillväxt- hormon förs in i Misuse of Drugs Act och strängare regler för till- verkning och annan hantering kommer då att gälla. Däremot kom- mer inte innehav för eget bruk eller konsumtion av anabola steroider att kriminaliseras.
En särskild lista kommer att upprättas över de substanser som skall omfattas av regleringen.
16.3.9. Tyskland
Tyskland har inte någon lag som särskilt reglerar hanteringen av dopingmedel. För de medel som klassificeras som narkotiska pre- parat finns straffbestämmelser i en särskild narkotikalag, Betäu- bungsmittelgesetz, som straffbelägger bl.a. förvärv och innehav av sådana medel. Härutöver kan i vissa fall den som förmedlar doping- medel till annan person straffas enligt den allmänna strafflagen. Hantering av läkemedel regleras i läkemedelslagen vilken bl.a. innehåller regler om tillstånd för produktion, försäljning och annan förmedling samt regler om den statliga tillsynen.
16.4. Australien och USA
16.4.1. Australien
I Australien regleras hanteringen av dopingmedel särskilt i respek- tive delstat och territorium. För import av läkemedel finns central lagstiftning. Tullagen från 1901 gäller för hela Australien och till denna finns särskilda föreskrifter för t.ex. import av narkotiska och anabola substanser eller preparat. För narkotiska och anabola sub- stanser samt för tillväxthormon gäller att tillstånd för införsel måste erhållas i förväg. För privatpersoner ges sådant tillstånd endast om det genom recept är visat att det skall användas i medicinskt syfte. För företags import krävs inte särskilda licenser, i dessa fall krävs i princip endast att företaget informerar om vem som skall mottaga godset och för vilket ändamål godset införs. Ansvaret för frågor om införsel ligger på hälsodepartementet. När väl tillstånd till införsel har givits ligger ansvaret för kontroll på respektive delstat eller territorium. I samtliga delstater och territorier regleras hanteringen i särskild lagstiftning. Vilka substanser som tillhandahålls som legala läkemedel varierar men i samtliga delstater och territorier lämnas läkemedel innehållande anabola steroider endast ut mot recept. Enligt en sammanställning från Australian Sports Drug Agency (ASDA) är otillåten konsumtion kriminaliserad i fyra av de åtta delstaterna/territoriema och otillåtet innehav i sex delstater/terri- torier. Överträdelse kan leda till böter eller fängelse.
I syfte att motverka användningen av bl.a. dopingmedel inom idrotten tillsattes ASDA genom en särskild lag 1990. ASDA lyder under idrottsdepartementet. ASDA har bl.a. ansvaret för upprättande av en lista över förbjudna medel och metoder, för harmonisering av idrottens regler, forskning och utbildning. ASDA genomför även dopingkontroller och för ett särskilt register över fall där idrottsut- övaren fällts för dopingförseelse. ASDA medverkar också i det internationella arbetet.
16.4.2. USA
I den federala lagstiftningen i USA finns en särskild lag från 1990, the Anabolic Steroids Act, som placerar anabola steroider under
samma kontrollsystem, the Controlled Substances Act, som bl.a. omfattar vissa narkotiska substanser. För de medel som finns intagna i the Controlled Substances Act gäller särskilda restriktioner för t.ex. tillverkning, handel och utlämnande av preparat. Anabola steroider är receptbelagda preparat. Olovlig införsel, tillverkning, försäljning och annan distribution samt innehav är straffbelagda handlingar. Olovlig konsumtion av anabola steroider är inte straffbart. På- följdema är böter eller fängelse, så kan t.ex. innehav för eget bruk straffas vid första förseelsen med fängelse upp till fem år. Tillväxt- hormon och anabola substanser som inte är steroider står inte under denna särskilda kontroll. Dessa substanser regleras i the Food and Drugs Control Act vilken bl.a. innehåller generella regler om läke- medel. Även enligt denna lag är bl.a. olovlig försäljning straffbart. Ett flertal delstater har regler motsvarande dem som finns i den federala lagstiftningen när det gäller substanser som står under sär- skild kontroll. Olovlig konsumtion är endast undantagsvis straff- belagt.
17. Internationellt arbete mot doping
17.1. Inledning
I detta kapitel belyses det internationella arbetet mot doping bl.a. i form av konventioner och internationella rekommendationer. Arbe- tet har till stora delar ägt rum inom de internationella idrottsor- ganisationema och inneburit åligganden för de nationella idrotts- organisationema. Även i övrigt har arbetet främst avsett åtgärder för att förhindra dopingen inom idrotten och bruket av dopingmedel har endast i begränsad omfattning behandlats i ett folkhälsoperspektiv. De för Sverige bindande internationella åtagandena är Europarådets konvention mot doping samt de direktiv och förordningar som gäller inom EU.
17.2. Internationellt arbete utanför den internationella idrottsrörelsen
WHO
Med bistånd av UNDCP (United Nations lntemational Drug Control Programme) har WHO:s Programme on Substance Abuse undersökt problemet med användningen av dopingmedel inom idrotten. Projektet har utmynnat i två rapporter. Den första rapporten "Drugs and Sports: Current Issues and Implication for Public Health" kom 1992 och innehåller en översikt av bl.a. de hälsoproblem och sociala problem dopingmissbruket medför vid idrottsutövning samt olika åtgärder som vidtagits för att förebygga missbruket. En andra rap- port kom 1995, "The Programme Development Manual for Drugs and Sport". Avsikten med denna rapport är att den skall utgöra ett
hjälpmedel för kartläggning av dopingmissbruket och för det före— byggande arbetet mot doping inom idrotten.
UNESCO
I UNESCO:s regi har internationella idrottsministerkonferenser hållits. Den senaste hölls i Moskva 1988 vid vilken antogs en rekommendation till stöd för den urkund mot doping inom idrotten som den s.k. permanenta världskonferensen hade utarbetat (se nedan). UNESCO har även haft en kampanj under det senaste året i vilken FN:s medlemsstater uppmanas att ansluta sig till Europa- rådets konvention mot doping.
Europeiska unionen
Inom EU har ett stort antal direktiv antagits som rör läkemedels- kontrollen. Reglerna syftar till att harmonisera frågor om bl.a. till- stånd till försäljning, tillverkning, import och receptbeläggning. För Sveriges del har dessa direktiv beaktats när den nya läkemedelslagen infördes 1993. Härutöver har inte några direktiv eller förordningar givits som särskilt tar sikte på anabola steroider och liknande dop— ingmedel. Angående doping inom idrotten antog Europeiska gemen— skapernas råd och medlemsländerna 1992 ett antal förhållningsregler i en resolution (Code of Conduct Against Doping in Sport). 1 reso— lutionen uppmanas Europakommissionen och medlemsländerna att tillämpa denna kodex i kampen mot doping. Kodexen tillkom bl.a. mot bakgrund av att de olympiska spelen skulle hållas samma år och poängterar vikten av att de unga informeras om dopingens risker och uppmuntras till ett dopingfritt idrottsutövande. Ungdomar skall därför uppmuntras att ta en ledande roll och sprida budskapet. Vidare skall föräldrar uppmuntras till att fostra sina barn till och stödja dem i ett positivt tränande. Skolor, idrottsutövare, tränare, idrottsorganisationer m.fl. skall vara aktiva för att bl.a. främja "rent spel" vid tävlingar och arbeta mot dopingen. Enligt kodexen har utövare av yrken inom hälsoområdet skyldighet att informera sig om skadeverkningar och ge råd åt individer som uppsöker dem. Analyslaboratorier skall bl.a. hålla hög kvalitet på sina analyser samt följa upp och informera vederbörande myndighet om nya potentiella dopingmedel. Slutligen skall media ge allmänheten information om idrottsutövamas träningsprogram och inte bara om tävlingsresultaten
samt relevant information om de negativa konsekvenserna av doping.
Den 6 maj 1994 antog Europaparlamentet en resolution om idrott och doping. När det gäller dopingfrågoma överensstämmer resolu- tionens rekommendationer i huvudsak med vad som gäller enligt Europarådets konvention mot doping. Europakommissionen har i samarbete med Europarådet framställt ett utbildnings- och informa- tionsmaterial (the Clean Sport Guide) och diskussioner pågår om hur parterna skall samarbeta fortsättningsvis med frågorna om doping. Europakommissionen har även ingått ett samarbete med IOK för finanisering av ett forskningsprojekt i syfte att bl.a. utveckla säkra analysmetoder för tillväxthormon.
Europarådet
Europarådet har sedan 1960-talet antagit ett antal texter, däribland den European Anti-Doping Charter for Sport 1984, som berört doping inom idrotten. Detta arbete ledde fram till Europarådets konvention mot doping vilken öppnades för undertecknande 1989. Konventionen är öppen för Europarådets medlemmar samt vissa i konventionen angivna stater. Emellertid kan även andra stater ansluta sig efter inbjudan. För närvarande har 21 stater, däribland Sverige, ratificerat konventionen och sex stater anslutit sig. Ytterli- gare tio stater har undertecknat konventionen. För Sveriges del trädde konventionen i kraft den 1 augusti 1990.
Konventionen bygger på de dokument som inledningsvis nämnts. Konventionen tar sikte främst på doping som ett idrottsproblem och syftet är att minska och slutligen avskaffa dopingen inom idrotten. Utöver vad som nedan sägs om åtgärder för att begränsa tillgången av dopingmedel berörs inte frågor om doping som ett folkhälso- problem i sig. Det skall dock anmärkas att vid övervakningsgrup- pens (se nedan) sammanträde i maj 1996 beslutades att även folk- hälsoperspektivet skall aktualiseras för eventuella ytterligare åtgärder inom Europarådet. Vad som skall utgöra dopingmedel bestäms i en särskild lista med utgångspunkt i den av IOK upp- rättade listan. Konventionen upptar en rad åtgärder för uppnående av ovan angivna syfte och konventionsstaterna åtar sig att, inom ra- marna för statens konstitutionella befogenheter, verka för detta syfte. Parterna skall genom lagstiftningsåtgärder eller administrativa åt- gärder begränsa tillgången och bruket av förbjudna dopingmedel och dopingmetoder, i synnerhet anabola steroider. Som kriterium för
statsbidrag skall gälla att idrottsorganisationema har antagit regler mot doping. Parterna skall vidare bl.a. bistå sina idrottsorganisatio- ner med finansiering av dopingkontroller och analyser, främja dopingkontroller vid och utom tävling, underlätta överenskommelser om dopingkontroller i andra länder samt verka för att dopinglabora- torier upprättas. Utbildningsprogram och informationskampanjer skall utarbetas. Parterna skall även uppmuntra idrottsorganisationer— na att harmonisera sina dopingregler och att arbeta internationellt. För bl.a. övervakning av tillämpningen av konventionen och beslut rörande konventionen har en särskild övervakningsgrupp tillsatts i vilken varje ratificerande stat har en röst. Andra länder, för vilka konventionen är öppen, kan delta som observatörer. Övervak- ningsgruppen sammanträder varje år och har tillsatt arbetsgrupper som ser över och utarbetar förslag i de frågor som hänför sig till konventionen. Arbetet har bl.a. lett fram till initiativet att aktualisera folkhälsoperspektivet samt det ovan nämnda utbildnings- och informationsmaterialet.
Nordiska Rådet
Nordiska rådet antog den 10 mars 1994 en rekommendation avseende hormondoping. Nordiska rådet rekommenderade därvid Nordiska ministerrådet att undersöka förutsättningama för ett ut- vidgat nordiskt samarbete i syfte att bekämpa missbruket av anabola steroider och andra dopingpreparat. Rekommendationen har ännu inte slutbehandlats av ministerrådet. I rekommendationen anmanas även de nordiska ländernas regeringar att på den europiska dagord- ningen föra upp problemet med anabola steroider utanför idrotten samt att verka för att alla medlemmar av Europarådet ratificerat Europarådets konvention mot doping. Nordiska rådet har även givit ekonomiskt stöd till nordiska konferenser där bl.a. nordiska idrotts— organisationer och företrädare för polis— och tullmyndigheter har deltagit. Vidare arbetar Nordiska rådet för att få till stånd samver- kan med bl.a. de baltiska staterna. I ett gemensamt uttalande den 16 april 1996 uppmanade Baltiska församlingens och Nordiska rådets presidier regeringarna i de nordiska och de baltiska länderna att samarbeta mot smugglingen av bl.a. dopingmedel.
Pragkonferensen 1993
United States Drug Enforcement Administration (DEA) anordnade 1993 en konferens i Prag, lntemational Conference on the Abuse and Trafficking of Anabolic Steroids, som inriktade sig på missbru- ket och spridningen av anabola steroider i folkhälsoperspektiv. Vid konferensen deltog representater från 17 länder och nationella myndigheter, representanter från olika internationella organisationer och olika experter. Det skall anmärkas att med anabola steroider innefattades här även testosteron, tillväxthormon och beta-2-stimu- lerare såsom clenbuterol. Vid konferensen antogs en rekommenda- tion. I denna betonas vikten av samarbete på alla nivåer såväl nationellt som internationellt och av förebyggande åtgärder. Bl.a. uppmanas regeringarna att se över lagstiftningen i syfte att skärpa kontrollen över anabola steroider och att informera andra länder om missbrukets konsekvenser och omfattning. Berörda myndigheter, såsom tull och polis, skall skapa förutsättningar för gemensamma åtgärder och erbjuda andra länders myndigheter operativ assistans. Det förebyggande arbetet genom utbildning och upplysning poäng- teras. Vidare skall myndigheter och idrottsförbund samarbeta och skapa en gemensam strategi i kampen mot missbruket.
Samarbete mellan myndigheter
Som redogjorts för tidigare (avsnitt 9.2.3) samarbetar de nordiska tull- och polismyndigheterna genom ett särskilt dopingprojekt. I övrigt föreligger inte något formaliserat eller generellt internationellt samarbete. Emellertid föranleder enskilda ärenden samarbete med utländska polis- eller tullmyndigheter och vissa utredningar i Sverige har initierats på detta sätt.
17.3. Det internationella arbetet inom idrottsrörelsen
1 kap. 5 redogörs för den svenska idrottsrörelsen och dess arbete mot doping. Som framgår i det kapitlet styrs de svenska specialför- bundens regler och verksamhet inte enbart av den svenska idrotts- rörelsens stadgar. Många specialförbund är även medlemmar i
internationella och kanske också europeiska Specialförbund, som t.ex. IAAF (Internationella friidrottsförbundet) och UEFA (det euro- peiska fotbollsförbundet). Specialförbund med olympiska idrotts- grenar ingår i nationella olympiska kommitteér. Därutöver finns fristående internationella organisationer som t.ex. PGA för golfen.
För de internationella specialförbunden utgör General Association of lntemational Sports Federation (GAISF ) ett samlingsförbund. I den olympiska rörelsen, som bland annat består av internationella Specialförbund och de olika nationella olympiska kommittéerna, är IOK det ledande organet.
Av de internationella organisationerna har — förutom IOK och GAISF — bl.a. IAAF länge agerat mycket aktivt för att bekämpa dopingen inom idrotten. Även om flera internationella specialför— bund numera har följt efter fungerar arbetet mot doping olika väl i förbunden. Något samstämmigt regelsystem finns inte mellan de olika internationella idrottsförbunden, varje förbund har sina regler. Således kan regler om vad som skall anses som förbjudna doping- medel, om kontrollproceduren och om sanktioner se olika ut i de olika förbunden. Det skall emellertid sägas att de flesta grundar sina regler om vilka medel som är förbjudna på den av IOK upprättade listan. I vissa fall är den bristande samstämmigheten en effekt av att behoven är olika beroende på vilken idrottsgren det är fråga om. Emellertid har den bristande samstämmigheten skapat problem och harmoniseringsfrågor har därför fått en stor betydelse i det interna- tionella arbetet.
Såväl IOK som GAI SF har antagit resolutioner och urkunder i vilka tas upp principer och regler för arbetet mot doping. För IOK:s del har två olympiska urkunder antagits, 1986 och 1988, vilka kodifierar de grundläggande principerna för arbetet. Urkunderna innehåller bl.a. regler om godkännande (ackreditering) av laboratorier och grunderna för listan om förbjudna dopingmedel och metoder.
Sedan 1988 har ett antal världskonferenser hållits rörande doping inom idrotten. Den senaste hölls i London 1993. Konferensema, som kallas för den permanenta världskonferensen mot doping inom idrotten, organiseras av bl.a. IOK:s medicinska kommitté och vänder sig till såväl regeringar och myndigheter som idrottens organisa- tioner. Syftet med konferenserna är främst att utbyta information samt diskutera samarbete och åtgärder mot doping.
I viss utsträckning pågår samarbete mellan de nationella specialför- bunden när det gäller t.ex. möjligheterna att genomföra kontroller på idrottsutövare. Det nordiska anti-dopingavtalet som berörts tidigare
(kap. 5) ger denna möjlighet för de förbund som är parter i avtalet. Ett liknande avtal är "The Memorandum of Understanding between Governments of Australia, Canada and the United Kingdom con- cerning the Reciprocal Development and Enforcement of Measures Against Anti-Doping" som kom till 1990. Avtalet är öppet för andra länder och för närvarande omfattas även Frankrike, Nya Zeeland och Norge av denna överenskommelse.
II Överväganden och förslag
18. Allmänna överväganden
18.1. Utredningens kartläggning och analys
Utredningen har haft i uppdrag att göra en allsidig översyn av dopingproblemets omfattning och karaktär, följder av missbruk av dopingmedel på kort och lång sikt samt bedöma behovet av olika insatser, bl.a. på informationsområdet. Utredningen skall också studera om det finns en koppling mellan missbruk av dopingmedel och annat missbruk och våldsbrott. I direktiven betonas att utgångs— punkten för utredningens arbete skall vara en noggrann genomgång av den faktiska kunskapen om dopingmedlen och deras medicinska och psykiska verkningar.
Utredningen har mot bakgrund av detta sett det som en central uppgift att införskaffa och sammanställa ett så gott kunskapsunder- lag som möjligt om olika aspekter av dopingproblemet. Oavsett vilka slutsatser som utredningen själv drar om behovet av olika åt- gärder kan en sådan kunskapssammanställning utnyttjas både för information och som underlag för fortsatt debatt.
Utredningen har gjort en mycket omfattande genomgång av såväl svensk som utländsk forskning om dopingmedel och deras verkning— ar. Tonvikten har lagts vid anabola steroider, som är de i särklass vanligaste och bäst kända medlen. Utredningen har också tagit del av de undersökningar som finns angående missbrukets utbredning och karaktär samt även låtit utföra egna kompletterande undersök- ningar och enkäter. Resultatet tyder på att dopingproblemet har många komplicerade aspekter som inte tidigare fått tillbörlig uppmärksamhet. Det finns inte något enkelt svar varken på varför vissa unga män och pojkar använder dopingmedel eller på hur man skall komma till rätta med detta missbruk. Det är tydligt att det behövs insatser av många olika slag och på många olika områden.
Samtidigt måste det konstateras att detär åtskilligt som vi fortfa- rande inte vet ens om dopingmedlens verkningar. Det gäller bl.a. frågan hur de olika medlen påverkar människor på sikt, framför allt vid så höga doser som det här kan vara fråga om. Det ligger i sakens
natur att det är svårt att genomföra vetenskapligt kontrollerade försök för att klarlägga dessa risker. Att många av medlen har allvarliga fysiska skadeverkningar får dock anses klart. Det gäller bl.a. anabola steroider. Det får dock inte förnekas att anabola steroider, i förening med träning, faktiskt ger effekt på muskelstyrka och vikt om än med individuella variationer; detta till skillnad från tillväxthormon som endast visats ha en sådan effekt hos personer med bristsjukdomar. Att anabola steroider också har denna eftersträ- vade effekt gör givetvis informationsuppgiften svår.
Mera oklart är vilka psykiska effekter de olika medlen har. Det är egentligen bara anabola steroider och testosteron (nedan kallat AAS) som studerats i sådana avseenden och även där är kunskaperna bristfälliga. Det finns visserligen många fallbeskrivningar av miss- brukare som blivit irritabla, aggressiva osv. Att intag av AAS kan ge psykiska effekter hos en del försökspersoner finner även stöd i några av de av de kontrollerade systematiska studier som har publicerats. Emellertid har effekter, som t.ex. ökad aggressivitet, också i vissa studier iakttagits hos försökspersoner som trott sig ha intagit AAS, dvs. man kan inte bortse från en placeboeffekt. Saken kompliceras ytterligare av att missbruk av AAS ofta synes kombineras med missbruk av alkohol och narkotika, bl.a. amfetamin.
Det torde dock kunna konstateras att intag av AAS hos vissa individer kan framkalla psykiska symptom, bl.a. en förhöjd aggressi- vitet. Vad detta beror på eller vem som löper risk att drabbas går dock för närvarande inte att säga. Det bör också erinras om att ökad aggressivitet inte är detsamma som ökad benägenhet att begå våldsbrott. Här spelar många andra faktorer in, såsom den om givan- de miljön, individuella särdrag och den eventuella förekomsten av annat missbruk. Något vetenskapligt belagt orsakssamband mellan missbruk av AAS och våldsbrott finns inte. Man kan förstås fråga sig om det någonsin är möjligt att belägga sådana orsakssamband; inte ens beträffande alkohol är det klart hur det samband som finns mellan missbruk och våldsbrott egentligen ser ut. För en närmare redovisning av denna problematik hänvisas till Artur Solarz utlåtande i del B, bilaga nr 5. Förslag om eventuella åtgärder mot missbruk av AAS på grund av att de tillskrivs våldsframkallande egenskaper kan därför inte grundas på annat än olika sannolikhetsan- taganden och en riskbedömning. Som närmare beskrivs nedan och i kap. 22 anser utredningen visserligen att konsumtionen av dopingmedel bör kriminaliseras, men detta grundas på mera all-
männa överväganden och inte just på AAS:s eventuella vålds- framkallande egenskaper.
Ett genomgående drag enligt studierna är vidare att brukarna till en början upplever ett välbefinnande som efter hand avtar. Detta kan emellertid även tillskrivas tillfredsställelsen med den ofta snabba vikt- och muskelutvecklingen vilket ju är vad man i allmänhet vill uppnå med missbruk av AAS. På motsvarande sätt synes det inte vara ovanligt med depression när missbruket avbryts. I vissa fall uppges en sådan depression vara relativt snabbt övergående men den kan också vara allvarlig och kräva behandling. Att depression inträffar kan bl.a. tillskrivas det förhållandet att testosteronnivån i kroppen kan bli låg när man slutar att använda anabola steroider. Även här kan dock psykologiska faktorer spela in; från att ha varit stor och stark upplever man att kroppen "rasar ihop". Det är alltså mycket svårt att säga något generellt om de psykiska verkningarna av AAS (jfr. kap. 7).
När det gäller andra dopingmedel än AAS, t.ex. tillväxthormon, finns inget stöd för att missbruk skulle ge några psykiska bieffekter hos i övrigt friska personer.
Även när det gäller de bakomliggande orsakerna till att vissa unga män och pojkar vill utsätta sig för de hälsorisker det otvivelaktigt innebär att använda dopingmedel år kunskaperna ofullständiga. Enligt de studier som nu föreligger synes missbruket främst vara kopplat till olika former av träning där man vill öka styrkan eller muskelvolymen varvid dopingmedlen ses som en genväg och möjlighet till ökad styrka eller muskelvolym. I dessa fall sker missbruket således inte för att uppnå direkta berusningseffekter utan för att förändra kropp och utseende. Utredningens material tyder på att de bakomliggande orsakerna till denna önskan att förändra kroppen i många fall finns på ett djupare psykologiskt plan, såsom personlig osäkerhet och sökande efter en identitet, självhävdelsebe- hov, orealistisk självuppfattning och kroppsfixering. I det här sammanhanget bör nämnas det kommersiella utbudet inom t.ex. film och musik eller i olika tidskrifter och de ideal som där förmedlas. Man bör uppmärksamma den betydelse detta utbud kan ha för unga pojkars syn på kroppen och för hur långt de är beredda att gå för att uppnå en idealkropp. Vilken uppfattning man har om de djupare orsakerna till missbruk av dopingmedel spelar givetvis stor roll för vilken inriktning man vill ge de förebyggande åtgärderna.
När det gäller omfattningen av missbruket av dopingmedel i Sverige har utredningen funnit att detta knappast är så utbrett och
etablerat som ibland har befarats (jfr. kap. 3). Utredningens under- sökning om omfattningen av missbruket (se avsnitt 3.5 och del B, bilaga nr 4) visar att det bland män i åldern 18-30 år är 1,1 procent som någon gång prövat anabola steroider. Två tredjedelar av de intervjuade hade dessutom endast använt anabola steroider någon enstaka gång eller under enstaka kur. Debutåldem var i genomsnitt 19 år. Mer än 60 procent av dem som prövat anabola steroider hade gjort det för mer än två år sedan. Beträffande tillväxthormon var det endast ett fåtal personer som ansåg sig ha erfarenhet av detta. Enligt CAN:s undersökningar bland gymnasieungdomar är andelen per- soner med erfarenhet av anabola steroider något högre, men under- sökningarna bland elever i årskurs 9 och bland de mönstrande visar på samma resultat som utredningens undersökning. Vad som kan tala emot resultaten i undersökningarna är det förhållandet att tillgången på dopingmedel synes vara mycket god. Emellertid är det sammantagna intrycket att missbruket av anabola steroider är mindre än befarat och klart lägre än i t.ex. USA. Främst synes missbruket av dopingmedel förekomma bland pojkar i de äldre tonåren och åldrarna närmast däröver.
En intressant fråga är om de pojkar och unga män som prövar på anabola steroider skiljer sig på något sätt från andra ungdomar i samma ålder. Utredningens omfattningsundersökning visar t.ex. på en större erfarenhet av anabola steroider bland dem som vid tidpunkten för undersökningen var arbetslösa och/eller hade låg utbildning (endast grundskola). I denna undersökning framkom också ett klart samband mellan erfarenhet av anabola steroider och narkotika, vilket även CAN:s undersökning av gymnasieungdomar visar. Av undersökningarna framgår vidare inte oväntat ett klart i samband mellan användning av anabola steroider och styrketräning. ' Ovan har nämnts att man tyckt sig observera att missbrukarna ofta har en osäkerhet som tar sig uttryck i självhävdelsebehov och kroppsfixering. Det har klart framgått att kroppsbyggarkulturen spelar en viktig roll för sådana unga män. I övrigt är det svårt att uttala något generellt om vad som utmärker missbrukarna. En mycket viktig fråga som inte är klarlagd, och som dessutom kan vara svår att undersöka, är eventuell koppling mellan missbruk av anabola steroider och kriminalitet. En sådan koppling skulle naturligtvis ha stor betydelse för valet av åtgärder.
När det gäller kunskaper om dopingmedels bieffekter och om hur pojkar med sådan missbruksproblematik bör bemötas kan genomgående konstateras att kunskaperna — trots ett på många håll
stort intresse och engagemang — generellt sett är dåliga. Det finns ett stort behov av utbildning för många olika personalkategorier som i sin yrkesverksamhet kan möta dessa ungdomar. Några samman- hängande strategier när det gäller omhändertagandet av missbrukare av dopingmedel finns inte i dag, varken när det gäller socialt stöd eller fysisk/psykisk vård. Saken kompliceras naturligtvis av att man i dag inte med säkerhet kan säga vilken hjälp missbrukare av dopingmedel i allmänhet erfordrar. Även detta torde delvis kunna bero på bristande kunskaper hos olika personalkategorier. Det är t.ex. troligt att missbruk av anabola steroider inte upptäcks när missbrukarna söker sjukvård för de olika fysiska besvär som ofta uppstår. I dag finns inte heller någon organiserad värd att erbjuda missbrukarna. Den vård som finns i dag synes främst bestå i behandling för de enstaka fysiska besvären samt eventuell psykia- trisk behandling av depression.
Missbruket av dopingmedel är som ovan nämnts kanske inte så omfattande som man ibland trott. Inte desto mindre är det ett allvarligt samhällsproblem, främst genom de allvarliga hälsofaror det innebär för många unga människor. Det kan samtidigt noteras att tillgången på illegala medel, och då främst anabola steroider, är god. Det är lätt att få tag på sådana medel för den som vill pröva. Utredningen anser därför att det måste ske en fortsatt målmedveten bekämpning av allt icke medicinskt bruk av sådana medel. När det gäller förekomsten av doping inom den organiserade idrotten har idrottsrörelsen tagit sitt ansvar genom olika åtgärder och några särskilda åtgärder från samhällets sida erfordras inte i det samman- hanget. Samhällets åtgärder bör, liksom hittills, vara inriktade på missbruket i ett folkhälsoperspektiv. Särskilt angeläget är att komma åt de personer som bl.a. tillhandahåller dopingmedel för försäljning. Det står vidare klart att en effektiv kamp mot missbruket av dopingmedel förutsätter ett brett spektrum av åtgärder inom en rad områden och med deltagande av myndigheter, kommuner och landsting samt organisationer och enskilda. Med hänsyn till att missbruket synes ha sin grund i ungdomars förhållningssätt till identitet och livsstil måste sådana grundläggande frågor få en central plats i det förebyggande arbetet. Massmedias roll måste också uppmärksammas liksom attitydbildningen inom vissa ungdomsgrup- per och då främst bland pojkar och unga män. Utredningen vill här uppmärksamma de i det här sammanhanget negativa attityder som förmedlas genom olika tidskrifter, såväl svenska som utländska, med inriktning på kroppskultur. Med hänsyn till tryckfrihetslagstiftning—
en föreligger stora svårigheter att bekämpa sådan attitydbildning genom skärpningar i lag utan detta får motarbetas på annat sätt.
18.2. Utredningens bedömning av behovet av åtgärder
Det är lätt att diskussionen om vad som skall göras mot missbruket av dopingmedel fokuseras på straffrättsliga åtgärder som t.ex. kriminaliseringen av bruket av dopingmedel. Emellertid erfordras, som ovan sagts, ett brett spektrum av åtgärder. Utredningen anser att tyngdpunkten måste ligga på det förebyggande arbetet i form av inforrnationsinsatser och attitydpåverkan. När det gäller straffrättsli- ga åtgärder bör sådana i första hand inriktas på att begränsa tillgån— gen på dopingmedel. Att frågan om kriminaliseringen av bruket av dopingmedel ändå erhållit ett stort utrymme i betänkandet beror främst på den uppmärksamhet denna fråga rönt i olika sammanhang.
Ett genomgående drag när det gäller arbetet mot missbruket av dopingmedel är att arbetet måste bygga på regelbunden samverkan mellan myndigheter, olika organisationer och enskilda. Detta har stor betydelse såväl när det gäller allmänna förebyggande åtgärder som när det gäller hjälp till enskilda individer. Vidare är samverkan mellan t.ex. tull och polis en förutsättning för effektiva insatser i syfte att begränsa tillgången på dopingmedel.
Olika former av förebyggande arbete bl.a. i form av informations- insatser har diskuterats ingående i utredningen. Det kan konstateras att det behövs information i många former och genom många kanaler för att sprida sakliga kunskaper om dopingmedel och för att stärka attitydbildningen mot bruket av sådana medel. Viktigt är dock att åtgärderna organiseras så att t.ex. information kan ges återkom- mande och nå de nya ungdomar som tillkommer. Tidsbegränsade kampanjer och projekt fyller självklart en funktion i upplysningsar- betet men kan enligt utredningens mening inte ersätta kontinuerliga åtgärder. Det är också väsentligt att sådana förebyggande insatser kommer in på ett tidigt stadium i en ung människas liv. Skolan har här ett viktigt ansvar och det bör enligt utredningens mening förtydligas att dopingmedel har sin givna plats inom den s.k. ANT- undervisningen.
En angelägen fråga är vidare attitydema till dopingmedel inom olika former av gymverksamheter. Av undersökningarna framgår en klar koppling mellan missbruket av dopingmedel och olika former av styrketräning. Gymkulturens betydelse har också påpekats i flera studier. Arbetet mot missbruket av dopingmedel måste därför även äga rum på gymanläggningama. Det skall dock samtidigt poängteras att många gymanläggningar erbjuder möjligheter till hälsosam träning och att, enligt bl.a. utredningens undersökning, den helt övervägande delen av dem som styrketränar inte har prövat anabola steroider. Utredningen anser inte att det skall införas någon särskild offentlig kontroll av gymmen. I stället bör gymmen uppmuntras till självsanering på frivillig väg. Gymbranschens egna åtgärder mot förekomsten av dopingmedel bör därför stödjas på olika sätt.
Som tidigare framgått är ett av huvudproblemen med dopingmedel och då främst anabola steroider att tillgången är god. Det är också lätt att komma över medlen. Utredningen vill därför understryka den centrala roll som tull- och polismyndigheter har när det gäller att minska tillgången på dopingmedel på den illegala marknaden. Det är viktigt att insatserna för att komma åt dem som tillhandahåller dopingmedel kan ges tillräckligt utrymme inom ramen för myn- digheternas verksamhet.
I huvudsak härrör dopingmedlen från utlandet, bl.a. vissa europeis- ka länder, och har smugglats in i Sverige. Åtgärder inom Sverige från de rättsvårdande myndigheternas sida kan bara få begränsat genomslag så länge det är lätt att i utlandet få tag på stora kvantiteter anabola steroider. Internationell samverkan på olika plan är därför nödvändig. En fråga som är oroande är de uppgifter som tyder på att det i vissa europeiska länder är mycket lätt att på apotek inhandla större mängder dopingmedel, trots att de är receptbelagda. På många håll är kontrollen över handeln med läkemedel otillräcklig. Det är därför nödvändigt att ta upp dessa frågor även på det internationella planet och försöka få andra länders förståelse för behovet av skärpt kontroll över främst all handel med anabola steroider. Det internatio- nella samarbete som förekommer på idrottens område är inte tillräckligt för att komma till rätta med detta slag av frågor. Utred- ningen anser därför att regeringen bör ta upp dessa frågor inom ramen för EU-arbetet och i andra lämpliga sammanhang.
På lagstiftningsområdet föreslår utredningen först och främst införande av ett grovt brott med högre straffskala för dopingbrott. Denna brottsmbricering är främst avsedd för fall av mer kvalificerad spridning av dopingmedel. Detta markerar den vikt utredningen
fäster vid att minska tillgången på de illegala medlen och därigenom hindra att ungdomar kommer i kontakt med dessa.
Utredningen har också övervägt att föra in ytterligare medel i dopinglagen men stannat för att inte föreslå detta. Dopinglagen tar nu sikte på vissa särskilt farliga medel som har eller antas ha anabol verkan. Enligt utredningens mening bör dopinglagen förbehållas sådana medel som till sin karaktär kan jämställas med nu reglerade medel och där det finns särskild anledning till särreglering. För några av de medel som utredningen diskuterat i detta sammanhang, exempelvis vissa beta-2-stimulerare som clenbuterol, är det lag- tekniskt mycket svårt att föra in dessa medel i dopinglagen. Det är vidare så att de medel som kan komma ifråga i allmänhet redan är reglerade i läkemedelslagen. Denna lag kan för huvuddelen av dessa medel bedömas som tillräcklig med hänsyn till respektive medels medicinska verkningar och förekomst i Sverige. För att kunna kom- ma till rätta med en eventuell mer omfattande spridning av vissa läkemedel föreslår utredningen dock att även innehav av läkemedel i överlåtelsesyfte straffbeläggs och att straffskalan i läkemedelslagen höjs för vissa kvalificerade fall av otillåten försäljning och innehav.
När det gäller frågan om även bruket av dopingmedel skall kriminaliseras finns det enligt utredningens mening många svårighe- ter med en sådan kriminalisering. Jämförelser med narkotikamiss- bruket kan endast göras i viss mån eftersom dessa missbruk skiljer sig åt bl.a. när det gäller omfattning av missbruket och möjligheterna att upptäcka missbrukarna. Det är inte heller vetenskapligt visat att t.ex. anabola steroider är beroendeframkallande. När det gäller möjligheterna till vård och stödinsatser är skillnaderna än större. Emellertid anser utredningen att det är mycket viktigt att samhällets ställningstagande mot alla former av icke medicinsk befattning med dopingmedel är klart och konsekvent. Dopinglagens regler bör därför utsträckas till att omfatta även den egna konsumtionen. Själva intaget av dopingmedel framstår också som lika straffvärt som personens innehav av medlet för eget bruk. En sådan markering i lagen bör verka avhållande på dem som överväger att pröva doping- medel och bidra till att förebygga fortsatt spridning av missbruket. De praktiska svårigheterna med att tillämpa förbudet bör kunna uppvägas av dessa positiva effekter och den ökande sociala kontroll förbudet medför.
Utredningens förslag om kriminalisering av bruket medför att möjlighet ges till straffprocessuella tvångsåtgärder i form av t.ex. provtagning. Kontrollen av bruket av dopingmedel blir därmed en
fråga för polisen och övriga rättsvårdande myndigheter. Utredningen anser inte att det att det finns anledning att ge utökade möjligheter till kontroll genom provtagning i andra sammanhang. Beträffande de kommunala befogenheterna kan, enligt utredningens uppfattning, ändringar inte övervägas enbart med avseende på dopingmedel utan måste behandlas i ett bredare perspektiv.
Det är också väsentligt att de som missbrukar dopingmedel kan erbjudas erforderlig vård och behandling. Som ovan sagts är situa- tionen när det gäller vård och sociala stödinsatser i dag otillfredsstäl- lande. Utredningen anser att det är av synnerlig vikt att åtgärder vidtas på dessa områden. Ett första steg är bl.a. att identifiera vård- behovet och att ta fram underlag för att utveckla behandlingsstrate- gier. Utredningen föreslår därför att Socialstyrelsen får i uppdrag att kartlägga behovet av vård och behandling och utarbeta rekommen- dationer för behandling av dem som missbrukar dopingmedel. Socialtjänsten har redan i dag ett särskilt ansvar för unga människors uppväxt och utveckling. För att klargöra att ansvaret även omfattar missbruk av dopingmedel föreslår utredningen att detta uttryckligen markeras i socialtjänstlagen.
Utredningen tar vidare upp frågan om dopingmedlens behandling inom vissa yrkesutbildningar och inom fortbildningen och föreslår ökat utrymme för detta. Det gäller t.ex. för personal inom tull- och polisväsendet, lärare samt olika kategorier av vårdpersonal.
Utredningen konstaterar vidare att det fortfarande finns stora luckor i kunskapen om dopingmedlens verkningar, särskilt på det psykiska området. Man vet inte heller mycket om de djupare orsakerna till dopingmissbruket, varken vad gäller de individuellt betingade faktorerna eller vad gäller inflytande av reklam, olika ungdomskul— turer m.m. Saken blir inte lättare av att nya medel med delvis förändrade egenskaper ständigt presenteras. Effektiva åtgärder mot missbruket förutsätter som tidigare sagts ett gott kunskapsunderlag i bl.a. dessa hänseenden. Det måste också finnas en hög grad av öppenhet och god beredskap att möta förändrade missbruksmönster. Detta medför att fortsatt forskning, såväl medicinsk som beteende- vetenskaplig, är av stor betydelse, liksom att forskningsresultaten ges en bred spridning.
19. Förebyggande åtgärder
Förebyggande åtgärder i form av bl.a. information har en central roll när det gäller att motverka missbruket av dopingmedel. Sådana åtgärder måste vidtas på flera plan och bygga på kon- tinuitet och samverkan mellan myndigheter och frivilliga orga- nisationer. Arbetet måste även bli föremål för fortlöpande utvär- dering.
Utredningen understryker vikten av särskilda insatser riktade till ungdomar. Frågor om attityder till identitet, kropp och hälsa måste få en framträdande plats även om informationen också bör ta upp riskerna med ett missbruk av dopingmedel. Skolan har här en mycket betydelsefull roll. Information om dopingme- del måste få en med alkohol och narkotika likställd plats i ANT- undervisningen. Utredningen föreslår att Skolverket får i upp- drag att förtydliga skolans ansvar i detta hänseende. Även kontinuerlig information till de värnpliktiga är väsentlig.
Utredningen konstaterar att, även om det övervägande antalet gymbesökare aldrig har prövat anabola steroider, det föreligger ett tydligt samband mellan missbruk av anabola steroider och de aktiviteter som erbjuds på gymanläggningama. Det är därför mycket viktigt att det förebyggande arbetet även inriktar sig på att hålla gymanläggningama fria från dopingmedel. Detta arbete måste bygga på frivillig samverkan från gymanläggningama. Initiativ till självsanering i branschen bör uppmuntras och stöd- jas.
Utredningen understryker kommunernas nyckelroll när det gäl— ler förebyggande arbete som riktar sig till gymmen. Några änd- ringar av de rättsliga befogenheterna för kommunerna föreslås inte.
19.1. Utredningens överväganden angående behovet av förebyggande åtgärder
Det förebyggande arbetet genom olika informations- och utbild- ningsinsatser är en mycket viktig åtgärd när det gäller att påverka människors attityder och beteenden och därigenom förhindra sprid- ningen av missbruket av dopingmedel. Information och upplysning genom myndigheter och organisationer är viktig även i ett annat perspektiv. De senaste åren har missbruket av anabola steroider periodvis haft en framträdande plats i massmedia. Det är visserligen av värde att missbruket behandlas i den allmänna debatten men den bild av missbruket och farorna med bruket som givits i massmedia har inte alltid präglats av sakkunskap och korrekthet. För såväl allmänheten i stort som för de grupper där risken för missbruk är störst är det högst väsentligt att informationen är saklig och korrekt.
Med hänsyn till de förebyggande åtgärdemas betydelse är det positivt att kunna konstatera att det såväl på landstings- som kommunnivå genomförts olika förebyggande insatser. Enligt vad som framkommit i Svenska Kommunförbundets enkät till landets kommuner genomförs det eller har genomförts någon form av förebyggande åtgärder mot doping i över hälften av kommunerna i landet (se närmare avsnitt 10.2). Enligt de uppgifter utredningen erhållit har de förebyggande åtgärderna i stor utsträckning utgjorts av informationskampanjer och samarbetsprojekt under begränsad tid. Sådana insatser fyller en viktig funktion eftersom man då sär- skilt kan lyfta fram frågan och bl.a. nå grupper som normalt inte erhåller information. Projekt och kampanjer kan även fungera som stimulans till vidare arbete på t.ex. gymanläggningar. Sådana insatser bör dock främst fungera som komplement till reguljär förebyggande verksamhet. För att effektivt kunna förhindra sprid- ningen av missbruket måste arbetet bygga på kontinuerliga insatser och på långsiktigt inriktade åtgärder. Återkommande information till ungdomar, en fråga som utredningen tar upp i följande avsnitt, och till de personer som p.g.a sin yrkesutövning eller t.ex. ideellt en- gagemang kommer i kontakt med bruket av dopingmedel är väsentli- ga inslag i det förebyggande arbetet.
Som framgår av utredningens kartläggning har de olika kampanjer- na och projekten innehållit ett vitt spektrum av åtgärder. Information och upplysning till ungdomar synes emellertid ha utgjort basen i samtliga projekt. Vidare har särskilda aktiviteter riktats mot
gymanläggningar. Utredningen behandlar särskilt frågorna om åtgärder när det gäller ungdomar och gymverksamheten i följande avsnitt men vill redan nu påpeka att dessa båda målgrupper är av central betydelse när det gäller de förebyggande åtgärderna.
Emellertid är det av vikt att information även ges dels till föräldrar, dels till andra vuxna som omger ungdomarna och som dagligen kommer i kontakt med dessa. Det är sålunda väsentligt att lärare och andra som arbetar med ungdomar har kunskaper om problematiken rörande missbruket av dopingmedel. Utredningen understryker 1 kap. 26 betydelsen av att frågor om dopingmedel tas upp i utbildningarna för sådana yrkeskategorier. Ungdomar omges även av vuxna som verkar på ideell basis, såsom t.ex. ledare inom olika föreningar. Med hänsyn till den möjlighet dessa har att upptäcka missbruksproblem och att påverka ungdomars attityder är det väsentligt att även dessa grupper är informerade om frågor rörande missbruket av dopingme- del.
Utredningen vill vidare framhålla betydelsen av att arbetet bygger på regelbunden samverkan mellan olika myndigheter och organisa- tioner. Samverkan är av betydelse i flera hänseenden såväl när det gäller det rent förebyggande arbetet som när det gäller hjälp till enskilda individer. Utredningen tar upp denna sistnämnda fråga när det gäller sociala stödinsatser till särskild behandling i kap. 25.
Redan i dag finns i landet ett flertal lokala samarbetsorgan där det ingår representanter från bl.a. polis- och tullmyndigheter, sociala myndigheter, skolor och idrottsföreningar. Samarbetet har överlag ansetts som mycket positivt och har medfört att åtgärder har kunnat vidtas på ett brett plan. Utredningen vill understryka vikten av att sådan samverkan utvecklas även på andra håll. Ett effektivt förebyg- gande arbete kräver att myndigheter och organisationer med olika kompetens samverkar. Med hänsyn till de olika grupper av personer de olika myndigheterna och organisationerna kommer i kontakt med i sin verksamhet medför en sådan samverkan att åtgärder som bl.a. information kan nå en vidare krets av personer. Vidare garanterar samverkan en bred kunskapsbas som omfattar olika aspekter av missbruket. Kunskap och engagemang kan också föras vidare till de olika myndigheterna och organisationerna.
En samverkan kan se ut på olika sätt och de lokala förhållandena måste naturligtvis bli avgörande för hur en sådan samverkan bör gestalta sig. Någon bestämd modell för sådant samarbete kan därför inte anges.
En annan viktig aspekt som utredningen vill lyfta fram när det gäller projektverksamhet är frågor om utvärdering och uppföljning. Enligt utredningens uppfattning föreligger här i dag en brist. Endast undantagsvis har någon egentlig utvärdering av de olika åtgärderna företagits. Till följd av detta har man i dag en ganska liten kunskap om olika åtgärders effektivitet och det är därför svårt att t.ex. lyfta fram vissa åtgärder före andra. För utvecklingen av metoder i det förebyggande arbetet, men även i kostnadshänseende, är det väsent— ligt att de olika projekten utvärderas. Folkhälsoinstitutet gör nu en sammanställning av olika projekt och kampanjer som genomförts i landet. Syftet med denna sammanställning är att den skall fungera som en idéskrift i det förebyggande arbetet. Någon genomgripande utvärdering av de enskilda projekten görs dock inte. Det kan också sättas i fråga om en sådan utvärdering måste läggas på nationell nivå. Enligt utredningens mening är det främst en uppgift som bör ankomma på de enskilda ansvariga för projekten.
19.2. Åtgärder med inriktning på ungdomar
19.2.1. Informationsinsatser m.m.
Såväl CAN:s undersökningar som utredningens undersökning om utbredningen av missbruket av dopingmedel tyder på att missbruket av dopingmedel främst är utbrett bland de yngre männen, dvs. ungdomar upp till 25 år. Det är därför viktigt att aktiva insatser görs för att påverka de unga männens och pojkarnas inställning till dopingmedel. Inte heller de unga kvinnliga missbrukarna får glöm- mas bort även om missbruket av dopingmedel, enligt undersök- ningarna, synes vara ytterst marginellt förekommande bland kvin- nor.
Forskningen när det gäller såväl de bakomliggande orsakerna till missbruket av dopingmedel som ungdomskulturen i stort visar att frågor om missbruket av dopingmedel måste tas upp i ett större sammanhang och att frågan om ungdomars värderingar och attityder till livsstils— och identitetsfrågor är mycket viktiga. Visserligen kan de studier som hittills har gjorts inte ge klara besked om varför vissa unga män börjar att använda dopingmedel. Emellertid framgår bl.a. av Stig Hellings studier att de bakomliggande orsakerna till varför
vissa unga män börjar att styrketräna och därefter även att missbruka dopingmedel bl.a. står att finna i osäkerhetskänslor, självhävdelse- behov och i många fall sökandet efter en identitet. Han har även påtalat det inflytande som gymmiljön kan ha på den tränandes värderingar när det gäller kroppsbild och attityder till hur målen skall uppnås i fråga om önskad kroppsstorlek och styrka. Ytterst få uppgifter talar för att unga män använder anabola steroider i berus- ningssyfte, en effekt för vilken det dessutom inte finns något vetenskapligt belägg. Missbruket av anabola steroider synes således vara intimt förknippat med kroppsuppfattning och identitetsfrågor.
När det gäller identitetsfrågor poängteras i ungdomsforskningen (se del B, bilaga nr 6) betydelsen av de subkulturer som bildas inom ungdomskulturen. Med hänsyn till den förändring samhället har genomgått genom bl.a. ökad social och kulturell frihet och rörlighet föreligger en större möjlighet för ungdomar att själva skapa sin identitet. Ungdomar går i dag i högre grad än tidigare in för att forma sitt utseende efter vissa ideal. För att möta den otrygghet som den ökade friheten har medfört och för att finna hållbara identiteter i samhället skapar ungdomarna subkulturer där identiteten markeras genom speciella tecken som bl.a. klädstil, språk och normer. De värderingar och normer som råder inom subkulturen blir därför mycket viktiga. De ideal och kulturella stilar som media förmedlar har också fått en betydelsefull roll i skapandet av identitet och kulturell tillhörighet.
Mot bakgrund av vad forskningen nu visar vill utredningen framhålla att det förebyggande arbetet inte endast kan riktas på upplysning om de risker för hälsan som ett missbruk av dopingme- del kan medföra. Med hänsyn till den kommersialisering som ungdomstiden numera präglas av och den påverkan som TV och andra medier har på ungdomars attityder framstår det som en allt viktigare uppgift för de vuxna i ungdomarnas närhet att ta del i ungdomarnas liv och aktivt ta upp frågor om identitet och attityder till kropp och hälsa.
Med detta vill utredningen inte säga att information om de med missbruk följande skaderiskerna är mindre betydelsefull. Upplys- ningen måste naturligtvis även vara inriktad på att skapa medveten- het om farorna vid missbruk av dopingmedel. Som utredningen har påpekat i det föregående avsnittet är det viktigt att denna informa- tion är saklig och korrekt. Den måste framstå som trovärdig jämfört med de uppgifter som förekommer i kroppsbyggarlitteratur och i
olika tidskrifter med sådan inriktning om de olika dopingmedlens undergörande verkan.
I föregående avsnitt har utredningen uppmärksammat frågan om tidsbegränsade projekt. Som utredningen där påpekat fyller dessa en viktig funktion men utredningen anser samtidigt att tyngdpunkten i det förebyggande upplysningsarbetet måste bygga på kontinuitet. Målet bör vara att samtliga åldersgrupper av ungdomarna skall nås av sådan information och stimuleras till egna ställningstaganden. Skolan har här en viktig funktion vilken utredningen behandlar mer ingående i följande avsnitt.
Emellertid är det även viktigt att frågor om missbruket av dopingmedel tas upp i sammanhang utanför skolan varför fritids- verksamheten har en stor betydelse. Många ungdomar är aktiva inom olika föreningar, som t.ex. idrottsföreningar. Frågor om miss- bruk av dopingmedel har en naturlig plats inom idrotten och utred- ningen vill framhålla betydelsen av att idrottsledarna aktivt tar upp dessa frågor. Även andra frivilliga organisationer har en viktig roll när det gäller att påverka ungdomars attityder och värderingar. Det är därför angeläget att såväl staten, genom F olkhälsoinstitutet, och de enskilda kommunerna på olika sätt främjar sådan informa- tionsverksamhet. Det bör även ankomma på de kommunala nämnder som har hand om frågor om den kommunala fritidsverksamheten att se till att frågor om missbruk av dopingmedel uppmärksammas i den verksamhet som riktar sig till ungdomar.
Ett sätt att säkerställa att upplysning ges med regelbundenhet är att de värnpliktiga erhåller information under den tid de genomför sin militära utbildning. Visserligen genomför inte alla unga män väm- plikten i dag och gruppen kan i viss mån anses vara selekterad. Emellertid ställer värnplikten i många fall krav på den vämpliktiges fysik och många av de unga män som genomför värnplikten är träningsaktiva. Med hänsyn till de fysiska aktiviteter som ingår i utbildningen kan information om farorna med bruket av anabola steroider och andra dopingmedel falla in som en naturlig del i utbildningen. Frågan om insatser mot missbruk av dopingmedel har uppmärksammats inom försvarsmakten och Överbefälhavaren be- slutade 1995 att uppdra åt Arméns idrottscentrum att i samråd med marinen och flygvapnet utarbeta riktlinjer och råd för arbetet mot doping inom idrotten. Som framgår av redogörelsen i avsnitt 10.3.2. skall de militära idrottsföreningarna bl.a. utbilda och informera besökarna på enheternas styrketräningslokaler om bl.a. riskerna med att använda anabola steroider. Även om det är naturligt att särskild
uppmärksamhet riktas mot dem som besöker styrketräningslokalema vill utredningen här understryka att det är viktigt att information om missbruket av dopingmedel kommer alla värnpliktiga till del.
Emellertid är inte enbart informationsinsatser i sig tillräckliga. Det är som utredningen påpekat ovan viktigt att de vuxna engagerar sig och tar del i ungdomarnas aktiviteter. Attitydpåverkan sker inte endast genom direkta informationsåtgärder. Det är lika viktigt att vuxenvärlden kan påvisa alternativ och ge motbilder. I vissa av de projekt som utredningen har tagit del av har man tagit fasta på detta förhållningssätt. Så t.ex. finns det på Järfällas skolor särskilda kon- taktpersoner som har utbildats i dopingfrågor. Utöver att dessa kontaktpersoner skall informera om dopingfrågor skall de även fungera som förebilder och handleda de elever som är intresserade av styrketräning. Det har även genomförts projekt för att visa att regelbunden och rätt träning utan dopingmedel ger en fullvärdig muskel- och styrkeutveckling.
En i det här sammanhanget viktig fråga är den påverkan marknadsföringen av bl.a. olika kosttillskott kan ha för ungdomars attityder till dopingmedel. Olika medel som påstås vara prestations- höjande eller ha muskelbyggande effekter marknadsförs ofta mycket aggressivt i olika styrketräningsmagasin. Beskrivningen av de olika medlen bär många gånger en bedrägligt vetenskaplig prägel och marknadsföringen äger vanligen även rum under namn som as— socierar till t.ex. anabola steroider. Enligt utredningens mening bör man se allvarligt på förekomsten av sådan marknadsföring. Det är därför högst väsentligt att berörda myndigheter uppmärksammar och följer upp sådana företeelser.
19.2.2. Särskilt om informationen i skolan
Skolan har en central funktion i samhällets fostran av barn och ungdomar. Skolan är den plats där alla barn och ungdomar finns samlade och de kan därför nås av information på ett annat sätt än vad som är möjligt när det gäller vuxna människor. Skolan kan även säkerställa att information ges kontinuerligt. I de projekt mot doping som utredningen tagit del av har också olika informationsinsatser i skolan ansetts utgöra en viktig del i det förebyggande arbetet mot missbruk av dopingmedel.
I vad mån frågor om missbruket av dopingmedel och farorna med sådant bruk har tagits upp i undervisningen i skolan är inte klarlagt.
Ett sätt att mäta skolans informationsinsatser är dock de frågor om varifrån eleverna anser sig få sin huvudsakliga kunskap som CAN ställer i de årliga drogvaneundersökningama i årskurs 9. Resultaten från dessa undersökningar har redovisats i avsnitt 10.3.1. Dessa undersökningar visar en klar positiv trend när det gäller skolans inflytande på informationen om dopingmedel. Att lärarna, i likhet med vad som gäller för alkohol och narkotika, nu anses som den främsta informationskällan när det gäller dopingmedel visar att allt fler skolor har engagerat sig i dessa frågor. Utredningen vill härvid framhålla betydelsen av att denna positiva utveckling fortsätter.
Enligt läroplanerna för såväl grund- som gymnasieskolorna har skolan ett ansvar för att eleverna bl.a. informeras om riskerna med tobak, alkohol, narkotika och andra droger (den s.k. ANT-undervis- ningen). Som redogjorts för i avsnitt 10.3.1. har begreppet andra droger inte förklarats närmare men enligt Skolverket anses doping- medel ingå i detta begrepp. Som framgår av redovisningen nämns doping också särskilt i kursplanerna för ämnet "Idrott och hälsa". Det torde därför stå klart att avsikten är att information om doping- medel skall tas upp inom ramen för skolans undervisning.
Emellertid anser utredningen att det finns skäl att överväga om det inte bör markeras tydligare att dopingmedel skall tas upp inom ANT—undervisningen. Dopingmedel och missbruket därav berör såväl biologiska som samhällsvetenskapli ga och sociala ämnesområ- den varför information och diskussioner kan ingå som en naturlig del i olika ämnen. Som utredningen tidigare påpekat är frågor om självbilder och identitet av stor betydelse i dessa sammanhang. Informationen om dopingmedel kan således inte enbart handla om missbrukets skadeverkningar utan bör behandlas i ett bredare per- spektiv. Inom skolans ansvarsområde ligger även frågor om attitydbildning. Utredningen vill understryka vikten av att sådana grundläggande frågor tas upp inom skolans verksamhet och att eleverna stimuleras till egna ställningstaganden baserade på kunskap och etisk hållning. Det är vidare nödvändigt att attitydfrågor kommer in som moment redan i de lägre årskurserna. Med hänsyn till den betydelse en tidig och kontinuerlig diskussion har när det gäller att påverka unga människor är det därför väsentligt att skolans ansvar för denna information är tydligt angivet.
Läroplanerna har emellertid nyligen varit föremål för en övergri- pande förändring. Med hänsyn till att dessa tillämpats under en mycket kort tid har man ännu inte heller utvärderat hur skolorna har behandlat ANT-undervisningen. Det kan därför vara tveksamt om
man nu bör ändra skrivningarna i läroplanerna. Inom Skolverket arbetar man med att ta fram underlag för ANT-undervisningen och avsikten är att frågor om dopingmedel och missbruk av sådana medel skall ingå i detta material. Mot den bakgrunden torde det kunna vara tillräckligt att Skolverket klart markerar dopingmedlens plats i ANT-undervisningen. Utredningen föreslår därför att Skol- verket får i uppdrag att förtydliga skolans ansvar när det gäller ANT- undervisningen så att det klart framgår att dopingmedel har en med alkohol och narkotika likställd plats i denna ämnesövergripande undervisning.
19.3. Gymverksamheten
19.3.1. Inledande utgångspunkter och överväganden
Sambandet mellan missbruket av anabola steroider och kraftsporter såsom tyngdlyftning uppmärksammades redan tidigt inom den orga- niserade idrotten. Den provtagningsstatistik som förts inom Sveriges Riksidrottsförbund (RF) visar också att andelen positiva dopingpro- ver skiljer sig markant inom tyngdlyftningsgrenarna jämfört med andelen positiva dopingprover inom andra idrottsgrenar. Den statistik som finns över dopingkontroller inom f.d. Svenska Body- buildingförbundet visar att antalet positiva analysresultat här är högre än vad som förekommer inom idrottsgrenarna inom RF. Även i de undersökningar som kartlagt omfattningen av bruket av anabola steroider bland unga män (utredningens omfattningsundersökning samt Folkhälsoinstitutets och CAN:s gymnasieundersökning, se närmare avsnitt 4.4.2) framgår ett tydligt samband mellan missbruk av anabola steroider och styrketräning.
Missbrukets koppling till de aktiviteter som erbjuds på gymanlägg- ningarna är således tydlig. Samtidigt är det viktigt att konstatera att undersökningarna också visar att den helt övervägande andelen av dem som styrketränar inte har prövat anabola steroider. De som besöker gymanläggningarna har olika motiv för att träna och också olika ambitionsnivåer. För många av dem som besöker gymmen innebär träningen enbart en motionsform som medför ett ökat psykiskt och fysiskt välbefinnande utan någon koppling till missbruk av anabola steroider. För den stora grupp som således inte brukar
anabola steroider är det naturligtvis inte önskvärt att bli förknippade med ett sådant missbruk enbart på grund av att de vistas på ett gym.
Mot bakgrund av vad som nu sagts är det högst väsentligt att det förebyggande arbetet även inriktar sig på gymverksamhetema för att hålla dessa verksamheter fria från anabola steroider. Det är angelä- get att även de privata gymanläggningarna engageras och uppmun- tras till samverkan i olika former.
Av de uppgifter utredningen har erhållit om olika kampanjer och projekt som genomförts mot missbruket av dopingmedel har i ett flertal av dessa tagits initiativ bl.a. i syfte att engagera gymmen i olika former av samverkansprojekt. Det har kunnat konstateras att man i vissa län och kommuner lyckats att engagera ett stort antal gym i arbetet men att det har varit svårare i andra delar av landet. De svårigheter som framkommit har förklarats med att dopingfrågan ibland upplevts som känslig bland gymägama och att enskilda gymägare kan känna sig utpekade. Det är därför angeläget att framhålla den positiva effekt ett aktivt ställningstagandemot doping kan ha. I gymägamas intresse ligger att erhålla besökare till anläggningen. En medveten anti-dopingpolicy medför att det, i många fall säkerligen oförtjänta, rykte som vidlåder gymbranschen i dess helhet kan motverkas.
I de samverkansprojekt som genomförts har samarbetet främst avsett olika former av avtal om dopingfria miljöer där dopingkon- troller ofta varit ett betydelsefullt inslag. Utredningen har i kap. 14 analyserat de rättsliga problem som föreligger när det gäller möjligheterna att införa förbud mot användandet av dopingmedel och kontroller för efterlevnaden av dessa. Beträffande dessa frågor hänvisas till avsnitt 19.3.3.
En sak som bör påpekas är att kontrollverksamhet i sig inte får uppfattas som det viktigaste momentet i de förebyggande åtgärderna utan målsättningen måste vara att påverka människors attityder och uppmuntra till ett hälsosamt tränande. För en sådan målsättning är utbildning och information mycket viktiga inslag. Detta gäller såväl den personal som finns på gymmen som de som tränar där. Som framgår av avsnitt 10.4.2 varierar gympersonalens utbildning och kunskaper. Att den personal som fungerar som instruktörer eller på annat sätt leder träningsverksamheten har sådana kunskaper att de på ett riktigt sätt kan ge råd till de tränande och motverka riskerna för att dopingmedel används är önskvärt. De privata gymmen står inte under offentlig kontroll varför samhället inte kan ställa krav på att personalen skall ha någon formell utbildning. Emellertid bör
utbildning av personalen uppmuntras bl.a. genom insatser i sådana samverkansprojekt som tidigare redovisats.
19.3.2. Frågan om lagstadgad kontroll av gymanläggningar
Enligt den inventering RF genomförde 1993 (se avsnitt 10.4.2) fanns drygt 600 privata gymanläggningar i Sverige. Antalet torde vara ungefär detsamma i dag. De gym som omfattades av inventeringen avsåg sådana som i princip är öppna för allmänheten. Härutöver förekommer även att gymanläggningar tillhandahålls på olika är— betsplatser och det har även, bl.a. i utredningens nyckelpersons- undersökning, talats om "garagegym" eller "nyckelgym" dvs. privata anläggningar som tillhandahålls enbart för en mycket begränsad krets av personer.
Utbudet av anläggningar för styrketräning är således stort. I detta utbud förekommer såväl i aktuellt avseende seriösa gymägare som sådana som är mer överseende med förekomsten av dopingmedel. Någon gemensam branschorganisation finns inte i Sverige och inte heller någon bred samverkan i övrigt. Detta förhållande medför att det är svårt för såväl den enskilde gymägaren som för t.ex. kommu— nala organ att skapa breda aktiviter med inriktning på gymmen. Som utredningen påpekat ovan är det emellertid väsentligt att det genom- förs olika former av åtgärder mot förekomsten av dopingmedel på gymanläggningarna. De gym som är mer överseende med missbruk av dopingmedel måste på olika sätt förmås ändra inriktning.
Ett alternativ som utredningen har övervägt är om det skall erfordras särskilt tillstånd för att bedriva gymverksamhet. En tänkbar modell vore att införa en särskild auktorisation för gymäga- re. På så sätt skulle samhället kunna kontrollera att verksamheten drivs på ett seriöst sätt med bl.a. krav på ett aktivt arbete mot miss- bruket av dopingmedel. En sådan reglering är emellertid förenad med många svårigheter.
För det första kan ett sådant tillståndskrav endast riktas mot de yrkesmässiga gymägare som driver för allmänheten tillgängliga gymanläggningar. Något generellt krav på att tillstånd skall krävas för att t.ex. låta anställda ha tillgång till gymredskap på en ar- betsplats kan inte ställas. Den variation som finns när det gäller hur olika gymanläggningar drivs medför mycket komplicerade avgräns- ningsfrågor. Vidare förekommer mycket små anläggningar som
enbart hålls tillgängliga för en liten krets av personer. Risken är betydande att ett tillståndssystem skapar en situation med "svart- klubbar" där det inte är möjligt med någon som helst insyn och till vilka missbrukarna söker sig.
Ett tillståndssystem skulle även medföra betydande och kost- nadskrävande administrativa insatser från samhället såväl när det gäller tillståndsförfarandet som kontrollen av efterlevnaden.
Mot bakgrund av anförda svårigheter anser utredningen inte att det för närvarande bör införas något krav på offentlig auktorisation för gymverksamheterna. Utredningen förutsätter emellertid att berörda myndigheter följer upp gymverksamhetema och om skäl föreligger uppmärksammar regeringen på eventuella behov av lagstiftnings- åtgärder.
Enligt utredningens mening bör arbetet mot missbruket av dopingmedel således i första hand bygga på frivilliga åtgärder bland gymägama. Det borde rimligen ligga i de seriösa gymägamas intresse att en gemensam kontroll och sanering äger rum. Motsva- rande frivilliga åtgärder har bl.a. ägt rum inom hälsokostbranschen. Utredningen har erfarit att intresse för sådan organisering föreligger och att initiativ har tagits till diskussioner om att skapa någon form av branschorganisaton med kvalitetskontroller av gymmen. Utred- ningen anser att denna utveckling är mycket positiv och vill understryka betydelsen av att detta arbete fortsätter. De initiativ som tas till olika samverkansprojekt bör därför uppmuntras och stödjas.
19.3.3. Särskilt om kommunernas roll
Som framgår av Svenska Kommunförbundets ovan redovisade enkät har många kommuner aktivt engagerat sig i det förebyggande arbetet mot förekomsten av dopingmedel på gymanläggningar. Utredningen ser detta engagemang som mycket positivt och vill understryka vikten av att denna utveckling fortsätter. Kommunerna har i många avseenden en nyckelroll när det gäller det förebyggande arbetet mot missbruk av dopingmedel — genom information till ungdomar och vuxna i ungdomars närhet, genom att erbjuda alternativa verk- samheter och stödja utvecklingen av positiva förebilder och genom att i samverkan med andra myndigheter, organisationer och enskilda verka för en ökad opinionsbildning mot doping och missbruk av främst anabola steroider. Denna förebyggande verksamhet måste också rikta sig till gymmen och de personer som tränar där. Ungdo-
mar bör i alla styrketräningslokaler, oavsett vem som är huvudman, mötas av budskapet att missbruk av anabola steroider är förkastligt och att träning bör ske på ett naturligt sätt som inte skadar kroppen. Enligt utredningens mening kan det i denna del ofta vara värdefullt att formulera en strategi och policy för kommunens arbete mot doping, vilken kan läggas fast i ett principbeslut som plattform för det fortsatta arbetet och som en markering i syfte att stärka opinions- bildningen mot doping.
Utredningen kan däremot inte ställa sig bakom de önskemål som uppges finnas i en del kommuner om ökade lagliga möjligheter för kommunen att besluta om förbud, sanktioner och dopingkontroller för enskilda. Utredningen har visserligen förståelse för att man i det lokala engagemanget mot doping kan känna behov av ytterligare åtgärdsmöjligheter. En kommunal befogenhet till beslut och åtgärder av detta slag vore dock en betydande principiell nyhet som inte kan övervägas enbart med avseende på dopingmedel. Sådana befogenhe- ter finns inte t.ex.när det gäller alkohol och narkotika. Utredningen vill här också erinra om att rent drogpolitiska syften inte i sig är grund för att meddela lokal ordningsföreskrift.
Utredningen föreslår vidare i det följande att bruket av dopingme- del kriminaliseras. Att bevaka efterlevnaden av olika straffbud är en uppgift för polis och övriga rättsvårdande myndigheter. Frågan om kommunala föreskrifter om förbud m.m. förfaller därmed. I stället får kommunerna ökad möjlighet att när anledning därtill förekom- mer påkalla bistånd av polisen. Att polisanmälan regelmässigt görs om någon befattning med dopingmedel misstänks kan också markeras i kommunens policy mot doping.
Det kan här nämnas att kriminaliseringen medför att reglerna vid förundersökning av brott skall tillämpas, dvs. rättegångsbalkens regler om kroppsbesiktning. Detta innebär att provtagning endast får utföras då skälig misstanke föreligger om bruk av dopingmedel och att beslut om provtagning fattas av förundersökningsledaren i det enskilda fallet. Kriminaliseringen innebär således inte att det för polisens ges någon allmän möjlighet till slumpvisa urinprovskontrol- ler på gymanläggningar, vare sig dessa bedrivs i kommunal regi eller inte.
Utredningen vill slutligen framhålla att kriminalisering av bruket och andra regleringar som tar sikte på ingripanden mot den enskilda individen inte löser det grundläggande problemet med osund gym- verksamhet som uppmuntrar till bruk av anabola steroider och andra konstlade medel som genväg till snabba träningsresultat. För detta
kommer även i fortsättningen att krävas målmedvetet förebyggande arbete och opinionsbildning samt en god samverkan mellan polis och kommunala myndigheter.
20. Åtgärder för att begränsa tillgången på dopingmedel
Utredningen konstaterar att uppgifter från såväl polis- som tullmyndigheterna tyder på att tillgången av dopingmedel i Sverige är god. Insatserna för att begränsa tillgången på doping- medel måste därför bli effektivare. Dopingbrotten bör prioriteras mer än vad som nu sker, främst i polisens brottsutredande verk- samhet. De enskilda tjänstemännen måste få den kunskap och kompetens som erfordras. Polis- och tullmyndigheterna måste också ha ett aktivt samarbete.
Eftersom huvuddelen av i Sverige tillgängliga dopingmedel har införts illegalt i landet krävs även samverkan på det internatio- nella planet. På motsvarande sätt som när det gäller narkotika- brottsligheten erfordras också olika former av samarbete mellan myndigheter på det operativa planet.
Det internationella samarbetet har hittills främst gällt missbru- ket av dopingmedel som ett problem inom idrotten. Utredningen anser att det är angeläget att regeringen i olika internationella sammanhang verkar för att också folkhälsoperspektivet lyfts fram. Vidare bör regeringen internationellt ta upp frågor om åtgärder för att skärpa kontrollen över apoteken i vissa andra länder.
20.1. Polis- och tullmyndigheterna
I utredningens uppdrag har ingått att bl.a. kartlägga tillgången på dopingmedel i Sverige och analysera vad som kan göras för att minska denna tillgång. Det kan konstateras att man inte med säkerhet vet vilka mängder dopingmedel som finns tillgängliga på den illegala marknaden. Några säkra slutsatser från beslagtagna mängder kan inte dras. Emellertid finns det inte någon anledning att
tro att polis- och tullmyndigheterna beslagtar mer än en mindre del av de dopingmedel som bl.a. smugglas in i landet. Uppgifter från såväl tullen som polisen tyder på att tillgången på dopingmedel i Sverige är god även om den illegala hanteringen av dopingmedel i omfattning inte kan jämföras med den illegala hanteringen av narkotika.
Även om utbredningen av missbruket av dopingmedel synes vrra mindre än vad som tidigare befarats är det enligt utredningens mening oroväckande att större mängder dopingmedel finns tillgäng- liga på den illegala marknaden. Som poängterats i tidigare kapitel är de förebyggande åtgärderna i form av attitydbildning mycket viktiga. Samhället måste på alla sätt försöka motverka efterfrågan på dopingmedel. Emellertid är detta inte tillräckligt om tillgången samtidigt är god. Det ligger naturligtvis i den illegala handefns intresse att hitta köpare och det är angeläget att försvåra verk- samheten för dem som tillhandahåller dopingmedel. En effektiv kamp mot missbruket av dopingmedel förutsätter därför att åtgärder sätts in för att minska tillgången på dopingmedel. Såväl polis- som tullmyndigheterna har här en central roll och det är enligt utredning- ens mening viktigt att dopingbrotten kan ges tillräckligt utrymme i myndigheternas verksamhet.
Vid utredningens kartläggning har klart framgått att dopingbrotten generellt sett inte har haft någon självständig betydelse i polisens arbete. Aktiva åtgärder i form av spanings- och utredningsarbete har inte bedrivits i någon större omfattning. De flesta av polisens beslag har gjorts då man påträffat dopingmedel i samband med utredningar av annan brottslighet. Som framgår av avsnitt 9.2.1 har detta förklarats bero på flera faktorer. Bl.a. skiftar kunskaperna bland poliserna i hög grad och generellt sett är kunskaperna dåliga. Detta gäller såväl kunskaperna om dopingpreparaten i sig som hur handeln m.m. ser ut. Det har vidare uppgivits att spaningsarbetet är svårare än vad som gäller för t.ex. spaningsverksamheten när det gäller narkotikabrottsligheten. Det har även på flera håll uppgivits att man saknar tillräckliga kunskaper om hur spaningsverksamheten när det gäller dopingbrott skall bedrivas. Kunskapen hos personalen på polismyndigheterna har naturligtvis stor betydelse för möjligheterna att upptäcka brott samt för genomförandet av utredningarna. Det är därför av vikt att poliserna erhåller adekvat utbildning när det gäller dopingmedel. Utredningen poängterar också i kap. 26 betydelsen av att blivande poliser under sin utbildning ges baskunskaper i frågor som rör dopingmedel. När det gäller utbildningen av redan verksam-
ma poliser bör Rikspolisstyrelsen ta initiativ till att de får adekvata kunskaper.
En annan förklaring som har givits är att dopingbrotten handläggs på polismyndighetemas narkotikarotlar och att dessa brott har låg prioritet i jämförelse med narkotikabrotten. Det har uppgivits att dopingbrotten inte upplevs som lika allvarliga bland annat p.g.a. skillnader i straffsatsema. Med hänsyn till vad som framkommit i utredningens kartläggning ligger inte omfattningen av dopingmiss- bruket och den illegala handeln med dopingmedel på samma nivå som vad som gäller för narkotika. Oavsett dessa förhållanden anser utredningen att det finns all anledning att se allvarligt på missbruket av dopingmedel och för att markera detta har utredningen bl.a. föreslagit ändringar i dopinglagen. Även om dopingbrotten kanske inte kan anses ha samma prioritet i polisens arbete som narkotika- brotten bör insatser mot dessa brott lyftas fram i större omfattning än vad som nu sker. Det får därvid åligga Rikspolisstyrelsen att vidta nödvändiga åtgärder, t.ex. som ovan nämnts utbildningsåtgärder, för att effektivisera bekämpningen av dopingbrotten.
Det står helt klart att huvudparten av i Sverige illegalt tillgängliga dopingmedel härrör från utlandet. Tullens kontrollverksamhet är därför mycket viktig. Tullen har sedan lång tid aktivt vidtagit åtgärder för att förhindra att dopingmedel smugglas in i landet och det är väsentligt att detta arbete fortsätter. I och med att Sverige blivit medlem i EU har en omfattande omorganisation genomförts av tullväsendet och oro har förelegat för att tullens möjligheter att bekämpa smugglingen av bl.a. narkotika och dopingmedel skall bli mindre. Den nya tullagstiftningen (se avsnitt 9.2.1) ger dock tull- myndigheterna befogenhet till samma kontrollåtgärder mot den illegala införseln av dopingmedel som tidigare tillämpades. General- tullstyrelsen har härvid ett särskilt ansvar för att de lokala tullmyn- digheterna upprätthåller kunskaperna om dopingmedel och att tillse att kontrollverksamheten inte förminskas.
Utredningen vill i det här sammanhanget även påpeka betydelsen av samverkan mellan polis- och tullmyndigheterna, såväl på na- tionell som på lokal nivå, när det gäller dopingbrotten. Inte minst har detta betydelse när det gäller de generella kunskaperna om hur den illegala marknaden ser ut och det klientel som illegalt hanterar dopingmedel samt upprättande av olika hjälpmedel. Så har t.ex. under utredningsarbetet framkommit att den flora av preparat som förekommer vållat svårigheter för de utredande polis- och tulltjäns- temännen. Det faktum att det främst rör sig om insmugglade
preparat nödvändiggör ett nära samarbete mellan polis- och tull— myndigheterna, ett samarbete som föreligger redan i dag.
Utredningen vill framhålla vikten av att kampen mot tillgången på dopingmedel fortsätter och att den effektiviseras. Det ligger inte inom utredningens uppdrag att föreslå några särskilda resursförstärk- ningar till polis- och tullmyndighetemas verksamheter. En mycket viktig faktor för att effektivisera arbetet är att personalen har den utbildning och kompetens som erfordras. Åtgärder för att öka kunskaperna hos de enskilda polismännen och tulltjänstemännen är därför väsentliga. Enligt utredningens mening bör det vara möjligt att genomföra en effektivare tillämpning av dopinglagen även inom polis- och tullmyndighetemas nuvarande anslagsramar.
20.2. Internationella åtgärder
20.2.1. Samverkan mellan myndigheter
Som tidigare konstaterats utgörs huvuddelen av här illegalt tillgäng- liga dopingmedel av medel som producerats utomlands och som smugglats in i landet. Det har även framkommit att viss illegal distribution av dopingmedel sker från personer här i Sverige till andra länder. Det är därför nödvändigt med ett samarbete över gränserna mellan tull- och polismyndigheterna. På det nordiska planet medför det nordiska dopingprojektet (se avsnitt 9.2.3) ökade möjligheter för de nordiska polis- och tullmyndigheterna att sam- arbeta på såväl det praktiska området som när det gäller rent informationsutbyte. Utöver detta projekt finns inte internationellt samarbete på ett formaliserat sätt. Enligt utredningen är det angelä- get att kontakter etableras med utländska myndigheter, särskilt när det gäller de länder där dopingmedel har sitt ursprung som t.ex. i de f.d. öststaterna.
Genom Sveriges medlemskap i EU har nya möjligheter till samarbete öppnats, bl.a. genom det pågående utvecklandet av Europol. Frågor om narkotikabrottslighet och annan brottslighet med internationell prägel anses som viktiga områden i detta samman- hang. Den svenska polisen har även ett antal s.k. sambandsmän utplacerade i olika länder vilka främst arbetar med internationell brottslighet. Enligt utredningens mening är det väsentligt att även
hanteringen av anabola steroider och andra dopingmedel förs fram i detta arbete.
20.2.2. Andra internationella åtgärder
1 föregående avsnitt har frågan om internationell samverkan på det operativa planet diskuterats. Det är emellertid enligt utredningens mening inte tillräckligt att det internationella arbetet bedrivs enbart på den nivån. Tillflödet av dopingmedel till Sverige är beroende av hur andra länder hanterar frågorna om dopingmedel. Dessa frågor måste därför tas upp i de internationella organ där företrädare för de olika länderna deltar. När det gäller doping inom idrotten har en bred grund lagts för det internationella samarbetet men motsvarande gäller inte för missbruket av dopingmedel i folkhälsoperspektiv. Så t.ex. tar Europarådets konvention mot doping (se närmare avsnitt 17.2) i princip endast sikte på att motverka dopingen inom idrotten, även om den i och för sig också innehåller en förpliktelse att vidta åtgärder mot tillgängligheten av anabola steroider. Emellertid kan det vara svårt att få igenom gemensamma åtgärder eftersom många länder ser missbruket av dopingmedel enbart som ett problem inom idrotten. Sverige och övriga nordiska länder är, med vissa andra undantag, relativt ensamma om sin syn på dopingproblematiken. Frågan har uppmärksammats av Nordiska rådet som 1994 i en rekommendation bl.a. anmodade de nordiska ländernas regeringar att föra upp problemet med anabola steroider utanför idrotten på den europeiska dagordningen. I likhet med vad som uttalades i denna rekommendation anser utredningen att det är angeläget att regering- en verkar för att folkhälsoperspektivet lyfts fram i internationella sammanhang.
Här kan dock nämnas att frågan om åtgärder mot missbruket av dopingmedel i ett vidare perspektiv nyligen aktualiserats inom ramen för arbetet med uppföljningen av Europarådets konvention mot doping. Utredningen anser det vara mycket angeläget att man från svensk sida följer upp detta initiativ och verkar för ett utvidgat europeiskt arbete som behandlar bl.a. folkhälsoaspektema.
En fråga som utredningen anser vara mycket oroväckande är det faktum att det synes vara mycket lätt att i vissa länder komma över t.ex. anabola steroider genom att inhandla dessa på lokala apotek. Beslagsuppgifterna från tullen och polisen det senaste året visar en tydlig trend på att större mängder har inköpts på apotek i sydeuro-
peiska länder. Som beskrivits i avsnitt 9.3.2 är apoteksverksamheten reglerad i de europeiska ländernas lagstiftning och apoteken står under olika former av kontroll. Som konstaterats varierar emellertid såväl efterlevnaden av läkemedelslagama som kontrollen av apo- teksrörelsema. På många håll är tillsyn och kontroll helt otillräcklig. Enligt utredningens mening är det mycket angeläget att uppmärk- samma denna fråga internationellt och att verka för att kontrollen över handeln med dopingmedel, främst då anabola steroider, skärps. För närvarande görs en kartläggning av problemet inom ramen för det nordiska dopingprojektet. Denna kartläggning kan möjligen medföra att problemet uppmärksammas lokalt i berörda länder. Detta torde emellertid inte vara tillräckligt för att påverka ländernas inställning till kontrollåtgärder. Det internationella samarbete som förekommer på idrottens område är inte heller tillräckligt för att komma tillrätta med detta slag av frågor. Utredningen anser därför att regeringen, inom ramen för EU-arbetet och i andra lämpliga sammanhang, bör ta upp frågor om åtgärder för att skärpa kontrollen över apoteken.
21. Medel som bör omfattas av dopinglagen
Utredningen anser att dopinglagens innehåll även fortsättnings- vis skall begränsas till sådana substanser som har eller antas ha anabol effekt. Med hänsyn till de skärpningar av straffbestäm- melsema som föreslagits bör vidare dopinglagen förbehållas sådana medel där särskild anledning till särreglering föreligger, såsom då det föreligger allvarliga skaderisker eller risk för ett utbrett missbruk. Flera av de nya medel som upptäckts i dopingsammanhang täcks antingen av läkemedelslagen eller narkotikalagstiftningen. För många medel bedöms läkemedels- lagens nuvarande regler i princip vara tillräckliga. I syfte att motverka spridningen av läkemedel i vissa fall föreslår utred- ningen dock 1 kap. 24 vissa skärpningar i läkemedelslagens straffbestämmelser. Utredningen föreslår alltså inte att ytterliga- re medel förs in i dopinglagen.
21 . 1 Inledande utgångspunkter; dopinglagens nuvarande tillämpningsområde
Utgångspunkten för dopinglagens nuvarande innehåll är folkhälso— perspektivet och skyddet för den enskilda individen. Enligt förarbe- tena (prop. 1989/90:199 s. 17 och Ds 1989:60 s. 48 f.) borde even- tuella lagstiftningsåtgärder inskränkas till vad som kan anses påkallat med hänsyn till statens ansvar för läkemedelskontroll och läkemedelshantering samt till de hälsofaror som idrottsutövare, och då särskilt idrottande ungdomar, medvetet eller omedvetet kan utsättas för genom att bruka dopingmedel. Avsikten var att dopingla-
gens strängare regler skulle begränsas till sådana medel för vilka läkemedelslagstiftningens kontrollregler inte kunde bedömas som tillräckliga. Hänsyn togs därför i första hand till om det kunde befaras att ett okontrollerat bruk medförde skador på den mänskliga organismen och om risk förelåg att ett sådant okontrollerat bruk skulle breda ut sig.
Enligt dopinglagens definition omfattar lagen nu hormonsubstan- ser som har eller antas ha anabol effekt samt sådana ämnen som ökar produktionen eller frisättningen av hormonsubstanserna. Således omfattar lagen enligt l & syntetiska anabola steroider, testosteron och dess derivat samt tillväxthormon. Dessutom omfattar lagen kemiska substanser som ökar produktion och frigörelse av testoste- ron och dess derivat eller tillväxthormon.
Det sistnämnda innebär att medel som t.ex. hCG (ett hormon som leder till ökad frisättning av manligt könshorrnon) och L-dopa (en substans som kan leda till ökad frisättning av tillväxthormon och som ingår i läkemedel som används vid behandling av Parkinsons sjukdom) täcks av lagens beskrivning.
Två substanser som särskilt bör beröras i detta sammanhang är 5- alfa-dihydrotestosteron (DHT) och gammahydroxybuturat (GHB). Dessa substanser har närmare beskrivits i avsnitt 6.1.1 respektive 6.10. Utredningen har uppmärksammats på att dessa substanser förekommer i dopingsammanhang även om man idag inte vet i vilken omfattning substanserna används. Det har vidare framgått att osäkerhet förelegat i fråga om vilken lagstiftning som är tillämplig.
Som framgår av den medicinska redogörelsen är DHT ett derivat till testosteron varför denna substans täcks av dopinglagens regler.
När det gäller GHB kan definitionsfrågan synas svårare. Uppgifter förekommer som pekar på att en del personer använder GHB som berusningsmedel men även att GHB används i syfte att öka muskeluppbyggnaden. Medicinska studier har visat att GHB kan, beroende på dosering, antingen ha verkan som stimulantia eller ha en sömngivande effekt men även att substansen ökar frisättningen av tillväxthormon. Det skall dock noteras att dokumentation om GHst muskeluppbyggande effekt helt saknas. Eftersom GHB således har inverkan på frisättningen av tillväxthormon faller denna substans in under dopinglagens definition.
21 .2 Utredningens överväganden
2121. Några lagtekniska frågor
Två frågor som diskuterades vid införandet av dopinglagen var dels om aktuella medel skulle föras in under narkotikalagstiftningens område, dels hur definitionen av aktuella medel skulle utformas. Enligt utredningens mening finns det anledning att ta upp dessa frågor till förnyad behandling.
När det gäller frågan i vad mån narkotikalagstiftningen även skulle omfatta aktuella medel var den särskilda utredarens ståndpunkt (DS 1989:60 s. 57), vilken delades av departementschefen, att det var främmande att behandla medel som anabola steroider o.dyl. i en så speciell och rigorös lagstiftning som den särskilda narkotika— lagstiftningen. Anledningen härtill var bl.a. att narkotikalagstiftning- en omfattar medel som missbrukas p.g.a deras vanebildande effekter eller som med lätthet kan omvandlas till sådana medel. Beträffande missbruket av anabola steroider och liknande medel ansågs orsaker- na ligga på ett annat plan.
Med hänsyn till att utredningen nu föreslår dels att bruket av dopingmedel skall kriminaliseras, dels vissa straffhöjande bestäm- melser kommer dopinglagen att närma sig narkotikastrafflagens reglering. Detta kan tyckas tala för en gemensam lagstiftning. Emellertid anser utredningen att det fortfarande föreligger sådana skillnader att det inte är självklart att man skall ha samma betraktel- sesätt när det gäller dopingmedel som när det gäller de medel som omfattas av narkotikalagstiftningen. Sålunda är det inte heller i dag visat att anabola steroider i sig är beroendeframkallande. Även i övrigt synes missbruket av de medel som omfattas av dopinglagen till sin karaktär skilja sig från missbruket av narkotiska preparat, bl.a. när det gäller orsakerna till missbruket och till hur missbruket skall motverkas eller brytas. Utredningen anser därför att den otill- låtna hanteringen av dopingmedel även fortsättningsvis skall regleras i en särskild lag.
När det gäller definitionen av tillämpningsområdet för dopinglagen kan konstateras att denna skiljer sig från bl.a. den definition som finns på narkotikalagstiftningens område. Narkotikalagstiftningen innehåller en allmän definition av vad som skall anses vara narkoti- ka och den närmare uppräkningen av vilka medel och substanser som omfattas görs i en särskild förordning. Skälet till denna metod
har varit att någon heltäckande definition av vilka medel som skall klassificeras som narkotika inte ansetts kunna göras eftersom narkotiska medel har varierande kemiska egenskaper och påverkar brukarna på olikartade sätt. Dessa definitionssvårigheter har inte ansetts föreligga beträffande de medel och ämnen som omfattas av dopinglagens bestämmelser. Begreppet anabola steroider ansågs från en farmakologisk och medicinsk synpunkt klart kunna avgränsas varför definitionen inte ansågs möta betänkligheter från rättssäker- hetssynpunkt (prop. 1990/91:199 s. 19).
Vid utredningens kontakter med de rättsvårdande myndigheterna har framkommit att den mängd olika preparat som förekommer i brottsutredningarna vållat vissa svårigheter vid tillämpningen av dopinglagen. Dessa svårigheter berör emellertid inte definitionen som sådan, utan vad som efterfrågas är en förteckning som hjälpme- del för tull och polis. De uppgifter som kommit utredningen till del tyder inte på att definitionen brister från rättssäkerhetssynpunkt. Någon ändring av konstruktionen för att definiera vilka medel som skall omfattas av lagen kan enligt utredningens bedömning därför inte anses vara aktuell.
21.2.2 Principiella utgångspunkter för innehållet i dopinglagen
I dopingsammanhang — här avses doping i dess vida bemärkelse, således inte enbart bruk i muskeluppbyggande syfte — förekommer en mångfald av olika medel, såväl sådana som antas ha direkt effekt på prestationen som medel vilka används för att motverka bieffekter m.m. Enligt utredningens mening kan inte dopinglagen omfatta alla medel som eventuellt kan komma att användas i dessa sammanhang. Bedömningen av vilka medel som skall täckas av dopinglagen måste göras med utgångspunkt i den karaktär man anser att lagen skall ha och med hänsyn till den alternativa lagstiftning som finns.
Inledningsvis kan konstateras att ett stort antal av de medel som t.ex. finns upptagna på IOK:s lista, omfattas av narkotikalagstift- ningen. Utredningen anser inte att det finns någon anledning ta med dessa medel i utredningens överväganden.
I övrigt omfattas medel som används i dopingsammanhang till övervägande del av läkemedelslagstiftningen. Bland dessa förekom- mer vissa medel mot vilka särskild uppmärksamhet har riktats och som utredningen funnit anledning att närmare diskutera. Dessa
medel behandlas var för sig i följande avsnitt (21.2.3) och utredning- ens närmare övervåganden redovisas i anslutning till diskussionen av respektive medel. Inledningsvis tar utredningen nu upp de gemensamma utgångspunkterna för utredningens bedömning.
Som utredningen ovan anfört måste utgångspunkten ligga i vilken karaktär man anser att lagen skall ha. Dopinglagen omfattar f.n. hor- monsubstanser som har eller antas ha anabol effekt samt sådana ämnen som ökar produktionen eller frisättningen av hormonsubstan- ser. Missbruk av sådana medel är klart förenat med hälsorisker och det föreligger en inte obetydlig risk för utbredning av missbruket. För dessa medel erfordras därför möjlighet till mer ingripande straffrättsliga åtgärder i syfte att motverka missbruk. Bland de ytterligare medel som varit föremål för utredningens diskussion ingår däremot såväl sådana ämnen som antas ha anabol effekt som sådana ämnen som används i dopingsammanhang för andra ändamål än muskeluppbyggnad. Hälsovådligheten vid ett okontrollerat bruk och risken för ett utbrett sådant missbruk skiljer sig dels inbördes mellan dessa olika medel, dels i förhållande till de medel som nu omfattas av dopinglagen. Det kan därför sättas i fråga om den, jäm- fört med läkemedelslagen, strängare regleringen i dopinglagen skall tillämpas avseende samtliga berörda medel.
En sådan ändring av dopinglagens innehåll skulle för det första medföra att dopinglagens nuvarande klara medicinska definition förloras. De fördelar för tillämpningen av dopinglagen som en klar avgränsning innebär medför enligt utredningens mening att det inte är lämpligt att föra in sådana medel som inte till sin karaktär kan jämställas med de nu ingående medlen och substanserna.
För det andra måste straffbestämmelsema göras mer nyanserade om medel av skiftande karaktär förs in i dopinglagen. Det är t.ex. inte motiverat att kriminalisera bruket av de medel som nu är föremål för diskussion. Den skärpning som utredningen föreslagit av dopinglagens straffbestämmelser är vidare motiverad av det sär- skilda behovet av att effektivt kunna bekämpa missbruket av främst anabola steroider. Utredningen anser därför att det är viktigt att en eventuell utvidgning av dopinglagens tillämpningsområde sker med stor försiktighet, så att dopinglagen inte riskeras att urholkas. Utredningens ståndpunkt är därför att man bör inta en restriktiv hållning till vilka medel som skall vara föremål för den strängare reglering som dopinglagen innebär och att lagen endast bör utsträck- as till sådana medel och substanser där det finns särskilda behov av att hänföra medlet till denna lag.
Utredningen har dessutom föreslagit skärpningar i läkemedelsla- gens bestämmelser (se närmare om detta i avsnitt 24.1) i form av kriminalisering av otillåtet innehav av läkemedel i överlåtelsesyfte och en höjning av straffmaximum för bl.a. otillåten försäljning av stora mängder läkemedel. Dessa ändringar ger bl.a. ökade möjlighe- ter till straffprocessuella ingripanden när det gäller t.ex. clenbuterol. Detta medför ett minskat behov av att kunna tillämpa dopinglagens strängare reglering när det gäller andra läkemedel än de som nu omfattas.
Mot bakgrund av vad som ovan anförts anser utredningen att följande kriterier bör tillämpas vid bedömningen av i vad mån nya medel skall falla in under dopinglagens tillämpningsområde
— medlets eller substansens karaktär i sig, dvs. om substansen eller medlet kan jämställas med de nu upptagna medlen och substan— serna, — om medlet har allvarliga hälsovådliga bieffekter, — om medlet typiskt sett har en självbegränsande effekt vid intag, — om risk för bruk av viss omfattning föreligger utanför den organiserade idrottsrörelsen, — om medlet kan anses vara särskilt tilltalande för ungdomar, — förekomsten och tillgängligheten i Sverige samt — om annan tillämplig lagstiftning kan anses vara otillräcklig.
Avslutningsvis bör det påpekas att detär svårt att förutse vilka nya medel som kan tänkas uppträda i framtiden. Även om syftet med dopinglagens definition är kunna möta utvecklingen av medel där endast den kemiska konstruktionen har ändrats i syfte att kringgå lagstiftningen kan lagen naturligtvis inte hindra att det uppträder nya medel på marknaden som antas ha motsvarande effekter utan att innehålla de substanser som täcks av lagen. Någon möjlighet att lagstiftningsvägen helt förhindra en sådan utveckling finns enligt utredningens uppfattning inte. Det kan därför även i framtiden finnas skäl att återkomma till frågan om komplettering av dopinglagens innehåll.
2123. Aktuella medel som uppmärksammats i dopingsammanhang
IGF-1
Enligt vad som kan utläsas av den s.k. undergroundlitteraturen har IGF-l tilldragit sig ett ökat intresse bland kroppsbyggare. IGF-1 är en kroppsegen substans som förmedlar en stor del av tillväxthormo- nets anabola effekter. F.n. är intag av IGF-l inte detekterbart. Negativa bieffekter är enligt studier vanliga varvid en del är av allvarlig karaktär. Bland bieffekterna har märkts bl.a. huvudvärk, sänkt blodsockerhalt samt sänkt puls och sänkt blodtryck. Med hänsyn till sådana omedelbara bieffekter torde medlet ha en själv- begränsande effekt vid intag. Medlet finns godkänt som läkemedel i Sverige men tillhandahålls inte för försäljning varför tillgänglighe- ten av IGF-1 i dag är ytterst begränsad. Enligt vad utredningen erfarit förekommer inte heller några uppgifter som pekar på att medlet används i dopingsyfte i Sverige.
IGF-1 omfattas av läkemedelslagens reglering vilken i och för sig kan anses vara tillräcklig med hänsyn till bl.a. de skärpningar utredningen föreslagit. Emellertid kan det, p.g.a. det samband som finns mellan IGF-1 och tillväxthormon, finnas skäl att ändå låta ämnet omfattas av dopinglagen. Förutsättningen för att så skall kunna ske är att dopinglagen utvidgas till att omfatta även ämnen som frisätts av tillväxthormon, vilket inte är fallet idag. Utredningen anser emellertid att detta inte är lämpligt eftersom en sådan föränd- ring kan få konsekvenser som är svåra att överblicka. Utredningen anser därför att någon ändring inte bör göras i detta avseende.
Beta-Z-stimulerare
En annan grupp av ämnen som tilldragit sig uppmärksamhet i dopingsammanhang är gruppen beta-2—stimulerare. Det har på djur visats att vissa substanser i denna grupp, däribland clenbuterol, har en muskeluppbyggande och fettförbrännande effekt. Clenbuterol och jämställda beta-2-stimulerare har därför nyligen införts på IOK:s lista över förbjudna dopingmedel under gruppen "substanser med anabol effekt". Vetenskaplig dokumentation av sådana effekter på människa saknas dock. De omedelbara bieffekter som kan uppstå vid intag av beta—2-stimulerare är bl.a. hjärtklappning, muskeldarr-
ningar och huvudvärk. Eventuellt kan intag medföra allvarliga hjärtrytrnrubbningar och förstoring av hjärtmuskeln. Dessa effekter är emellertid inte väl dokumenterade. De omedelbara bieffekterna gör att medlet torde ha en självbegränsande effekt vid intag.
I Sverige används clenbuterol endast vid veterinär medicinering, medan andra beta-2-stimulerare bl.a. används i astmamediciner för människor. Tillgängligheten av beta-2-stimulerare regleras genom läkemedelslagen. Trots att clenbuterol således legalt i Sverige endast används för behandling av djur tyder flera faktorer, bl.a. beslag av tull och polis, dock på ett mer utbrett bruk hos människor av clenbuterol i dopingsyfte.
Eftersom clenbuterol och andra beta-2-stimulerare med anabol effekt kan jämföras med anabola steroider och tillväxthormon finns det anledning att överväga om inte sådana medel bör omfattas av dopinglagens regler. Faktorer som ytterligare talar för detta är att ett okontrollerat bruk medför risk för allvarliga skador och att den illegala tillgången på medlen inte synes vara obetydlig. Medlet torde även vara tilltalande för de ungdomar som känner sig lockade att använda anabola steroider och liknande dopingmedel. Risk för ett mer utbrett missbruk av medlet föreligger således.
Emellertid har beta-Z-stimulerare en självbegränsande effekt vid intag eftersom omedelbara negativa bieffekter uppträder vid bruket. Det torde därför kunna hysas mindre farhågor för ett omfattande missbruk hos den enskilde individen av sådana medel. Vidare är det definitionsmässigt mycket svårt att föra in denna grupp i dopingla- gen. Någon anledning att utsträcka dopinglagens regler till samtliga beta-2-stimulerare, utan hänsyn till det enskilda medlets anabola effekt, föreligger inte. En allmänt hållen definition i syfte att enbart täcka beta-2-stimulerare med anabol effekt torde även leda till svårigheter vid den praktiska tillämpningen då det kan vara svårt att dra gränsen mellan vilka beta-2-stimulerare som har anabol effekt och vilka medel som inte har denna effekt. En sådan konstruktion väcker betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt. Utredningen vill också framhålla att de föreslagna skärpningama i läkemedelslagen innebär kraftigt ökade möjligheter att ingripa mot spridningen av bl.a. dessa medel, inklusive clenbuterol. Dessa möjligheter får f.n. anses vara tillfyllest.
Mot bakgrund av vad som nu anförts anser utredningen att det inte föreligger skäl att låta nu aktuella beta-2-stimulerare omfattas av dopinglagens straffbestämmelser.
Insulin
Insulin anses ha en muskeluppbyggande effekt men det är oklart i vilken omfattning detta gäller. Uppgifter förekommer emellertid som tyder på att insulin används i vissa kretsar av kroppsbyggare p.g.a. denna antagna effekt. Emellertid torde bieffekterna medföra att insulinintag är starkt självbegränsande eftersom det finns risk för kallsvettningar, oro och medvetslöshet. Intag av större doser insulin kan även vara livshotande. Det föreligger därför inte skäl att misstänka något utbrett icke medicinskt bruk av medlet. Något behov att låta detta medel omfattas av dopinglagens regler föreligger enligt utredningens mening inte.
Efedrin
Efedrin är ett amfetaminliknande ämne som kan ha centralstimule- rande effekt. Enligt uppgifter i bl.a. utredningens nyckelpersonsun- dersökning (avsnitt 4.2.3) förekommer att medel innehållande efedrin används av kroppsbyggare i uppiggande syfte. Emellertid är det oklart i vad mån sådant bruk är utbrett. Bieffekter kan följa bl.a. i form av hjärtklappning och svårighet att urinera varför medlet anses ha en självbegränsande effekt vid intag. Den legala använd- ningen av efedrin regleras i läkemedelslagen och lagen om kontroll av narkotika. Utredningen anser att det för närvarande inte föreligger behov av strängare regler när det gäller kontrollen av spridningen av efedrin. Skulle ett behov komma att visa sig i framtiden bör det vidare ligga närmare tillhands att låta efedrin omfattas av narkotika- strafflagen.
Betablockerare
Betablockerare är en grupp läkemedel som enligt IOK:s lista är förbjudna att användas inom vissa precisionsidrotter. Betablockerare sänker uthållighets- och prestationsförmågan men har en oro- och nervositetsdämpande effekt och kan motverka skakighet. Anledning att använda sådant medel annat än vid t.ex. skytte och liknande koncentrationskrävande sporter föreligger inte. Något allmänt miss- bruk av detta medel synes heller inte föreligga varför det inte finns skäl att införa strängare regler för detta medel än vad som föjer av läkemedelslagen.
Erytropoietin
Erytropoietin (EPO) är ett ämne som ökar blodbildningen av främst blodkroppar i benmärgen och därför ibland används vid s.k. bloddoping (en enligt IOK förbjuden metod som dopingsamman- hang används i syfte att öka syreupptagningsförmågan). Enligt studier av friska försökspersoner synes bieffekter vara ovanliga, men intag av EPO kan medföra allvarliga bieffekter för personer med rubbad blodlevringsfunktion. Inom idrotten har EPO använts i sporter som t.ex. cykling men utbredningen inom den svenska idrottsrörelsen anses vara obetydlig. Några uppgifter som tyder på att missbruket av EPO skulle ha spritt sig till personer utanför den organiserade idrotten finns inte. Det kan därför inte f.n. anses föreligga någon risk för ett sådant utbrett hälsofarligt bruk som skulle motivera att EPO införs bland de i dopinglagen intagna medlen.
21.2.4 Kosttillskott och liknande medel
Utöver de medel som tagits upp ovan förekommer ett utbrett bruk av olika kosttillskottspreparat som används i prestationshöjande eller kroppsuppbyggande syfte. Några sådana medel som utredningen särskilt har uppmärksammats på är ginseng, kreatin samt bikarbonat och utredningen har närmare studerat dessa medel (se kap. 6 och del B, bilaga nr 2). Ett stort antal andra preparat förekommer på marknaden och konsumtionen av sådana preparat är allmänt utbredd, såväl bland idrottsutövare som bland andra. Tillskott av mineraler, salter m.m. synes för många ha blivit en naturlig del i livsföringen. För styrketränande ungdomar, kroppsbyggare och andra sporter där risken för missbruk av anabola steroider är stor framställs ofta olika kosttillskott som en nödvändighet för prestationsutvecklingen. Sådana medel marknadsförs ofta under varunamn som associerar till anabola steroider och andra förbjudna dopingmedel. Enligt vad utredningen har erfarit förekommer även att vissa kosttillskott i marknadsföringen sägs ha egenskaper som t.ex. ökar frisättningen av testosteron eller tillväxthormon. Utredningen vill därför framhål- la att det finns all anledning att se allvarligt på denna varumarknad. Det går inte att utesluta att uppfattningen om nödvändigheten av olika tillskott kan leda till att ungdomar riskerar att lockas ta farliga
genvägar i sitt tränande och i förlängningen även vilja pröva anabola steroider.
Någon grund för att anse att medel av nu aktuellt slag bör omfattas av dopinglagens föreligger dock inte för närvarande. Bruket av sådana medel är som sagt inte begränsat till speciella grupper utan berör folkhälsofrågor i ett större perspektiv. I huvudsak regleras kosttillskott i livsmedelslagen och frågor om eventuell ytterligare reglering bör om så erfordras tas upp såsom en fråga rörande den
lagen.
' Uppgifter förekommer om att nikotin används i prestationshöjande syfte och det har inom idrottsvärlden diskuterats om bruket skall be- dömas som doping. Emellertid är bruket av nikotin f.n. inte förbju- det enligt lOK:s regler. När det gäller bruk av nikotin i övrigt, dvs. utanför idrottens regelsystem, bör nikotin inte i första hand betraktas som ett dopingmedel, utan som ett av stora grupper använt legalt njutningsmedel med beroendeframkallande egenskaper. I denna del har i Sverige 1993 införts en särskild tobakslag med regler om hantering m.m. av tobaksvaror. Utredningen anser med hänsyn till det anförda att regleringen av bruket av nikotin faller utanför utred- ningens uppdrag.
22. Kriminalisering av bruket av dopingmedel
Utredningen föreslår att bruk av dopingmedel som inte äger rum i medicinskt eller vetenskapligt syfte kriminaliseras. Med bruk avses den direkta tillförseln till den egna kroppen. Kriminalise- ringen omfattar alla medel som täcks av dopinglagens defini- tion.
22.1. Bakgrundsfrågor
22.1.1. Frågans behandling vid dopinglagens tillkomst
Frågan om kriminaliseringen av bruket togs upp redan i förarbetena till dopinglagen i samband med diskussionen om var gränsen för det straffbara området skulle sättas. I betänkandet (Ds 1989:60 s. 55 f.) anfördes att övervägande skäl talade för att konsumtionen inte skulle kriminaliseras. Bl.a. bedömdes inte anabola steroider ge samma all- varliga skadeverkningar som narkotiska medel och det ansågs inte visat att anabola steroider är beroendeframkallande. Utredaren ansåg att det förhållandet att anabola steroider inte är beroendeframkal- lande och att detär brukaren själv som riskerar att skadas i sig torde vara en återhållande faktor för konsumtionen. Under remissbehand- lingen framställdes emellertid önskemål från några av remissinstan- sema om att även bruket skulle kriminaliseras bl.a. för att markera samhällets avståndstagande från all befattning med dopingmedel. Departementschefen (prop. 1991:199 5. 22 f.) uttryckte sin förståelse för de argument som framförts men kom, på de grunder som framförts i betänkandet, fram till att narkotika och dopingmedel inte
helt kunde jämställas. Med hänsyn till dessa argument borde avgränsningen, enligt departementschefen, ske med utgångspunkt i den inom svensk straffrätt vägledande principen att inte straffbeläg— ga handlingar som riktar sig mot den egna personen. Det påpekades även i propositionen att det i Sverige, i motsats till vad som gällde för narkotika, inte heller fanns någon tradition att se doping som en kriminell handling. Föreslagna åtgärder i kombination med betydan- de inforrnationsinsatser samt idrottens egen kontrollverksamhet ansågs medföra att effektiva åtgärder för att komma åt doping- problemet ändå kunde vidtas.
Vid behandlingen i riksdagen av förslaget till dopinglag framställ- des inte några yrkanden om att konsumtionen skulle straffbeläggas och socialutskottet hemställde att framlagt förslag till dopinglag skulle antas. Riksdagen beslutade enhälligt i enlighet med utskottets hemställan.
22.1.2. Diskussioner i riksdagen efter 1991
Diskussionen om en eventuell kriminalisering av bruket av doping fortsatte i den allmänna debatten efter det att dopinglagen antagits. Frågan har även tagits upp i riksdagen genom ett antal motioner under de senare åren. I motionerna har framställts såväl direkta yrkanden om en kriminalisering som yrkanden om att frågan bör tas upp till förnyad utredning. De argument som framförts är i stor utsträckning de samma som tidigare framförts i debatten om krimi- nalisering av bruket av narkotika. Det skall nämnas att yrkandena nästan uteslutande avsett anabola steroider.
Ett flertal av motionerna har grundat sig på antagandet att missbru- ket utanför idrotten varit omfattande och på uppgifter om att det skulle finnas mellan 50 000-100 000 missbrukare. Det har även förelegat oro över att missbruket påståtts sprida sig bland unga människor samt att ett missbruk av anabola steroider kan medföra allvarliga bieffekter, inte minst psykiska förändringar. I motionerna uttrycks en oro över vad som framförts i massmedia om samband mellan missbruk av dopingmedel och olika våldshändelser eller våldsbrott. Ett antal motionärer har därvid ansett att den nuvarande lagen inte verkat vara effektiv och att spridningen inte kunnat bromsas med den gällande lagstiftningen. Enligt dessa motionärer bör även efterfrågan bekämpas. Vikten av att samhället tar avstånd från dessa medel och ger klara signaler och direktiv har framhållits.
Vidare har framförts den åsikten att en kriminalisering skulle ge polis och socialtjänst en möjlighet att ingripa tidigare mot missbru- karna, inte minst de unga missbrukarna.
22.1.3. Internationellt perspektiv
Utredningen har i kap. 16 redovisat lagstiftningen när det gäller do- pingmedel i vissa andra länder. Som framgår av den redogörelsen är det mycket få länder som har någon särskild lagstiftning när det gäller dopingmedel. För en närmare redogörelse hänvisas till nämnda kapitel. Emellertid kan i det här sammanhanget ges en sammanfattande kommenterar.
Norge och Danmark har följt efter Sverige och beslutat om särskild lagstiftning avseende dopingmedel. Inte i något av dessa länder är det icke medicinska bruket kriminaliserat. Det skall anmärkas att den norska straffbestämmelsen inte heller omfattar innehav för eget bruk. Inte heller i de övriga europeiska länderna är det icke medicin- ska bruket straffbelagt utom undantagsvis, som t.ex. Belgien, men då är det fråga om särskild idrottslagstiftning som tar sikte på specifika tävlingsituationer och ej är avsett att tillämpas generellt. Det skall dock nämnas att icke medicinskt bruk av anabola steroider är kriminaliserat i vissa delstater i USA samt i vissa delstater och territorier i Australien. Närmare uppgifter om tillämpningen av dessa sistnämnda bestämmelser har inte varit möjliga att erhålla under utredningstiden.
22.2. Utgångspunkter för utredningens överväganden
Som utredningen tidigare framhållit krävs ett vitt spektrum av åtgärder för att komma till rätta med missbruk och spridning av dopingmedel. Syftet med den nuvarande dopinglagen är att begränsa tillgången på dopingmedel varför dopinglagen förbjuder och straffbelägger olika hanteringsformer som t.ex. innehav av sådana läkemedel i annat än medicinskt eller vetenskapligt syfte. Målet är främst att komma åt de personer som förser andra med dopingmedel. Utredningen anser att detta synsätt fortfarande bör prägla de
straffrättsliga övervägandena. En effektiv begränsning av tillgången på dopingmedel torde i sig leda till att i vart fall risken för att nya brukare tillkommer minskas väsentligt. Utgångspunkten när det gäller åtgärder som direkt tar sikte på att motverka missbruket i sig bör vara att sådana åtgärder främst skall grundas på frivillighet. Utredningen vill därför framhålla den centrala plats de förebyggande åtgärderna har som t.ex. olika informationsinsatser.
Mot bakgrund av det spektrum av åtgärder som erfordras får en kriminalisering av bruket därför ses som enbart en åtgärd bland andra åtgärder som bör diskuteras. Att straffbelägga bruket av dopingmedel bör enligt utredningens mening vara en åtgärd som kommer in i sista hand och endast om det föreligger starka skäl.
En omständighet som bör tas upp i det här sammanhanget är om nuvarande lagstiftning kan anses vara tillräckligt effektiv. Ut- redningen diskuterar i kap. 23 närmare frågorna om dopinglagens effektivitet och tillämpningen av dopinglagen. Som utredningen där konstaterar förekommer uppgifter som talar för att nuvarande dopinglag inte har tillämpats på ett effektivt sätt. Det kan ifrågasät- tas om detta beror på egentliga brister i dopinglagens utformning eller om det hänger samman med andra omständigheter, som t.ex. prioriteringsfrågor. Mot bakgrund av detta framstår det som mer tveksamt om en kriminalisering av bruket erfordras för en mer effektiv tillämpning av dopinglagen. Avgörandet om en utvidgning av det straffbara området får därför enligt utredningens mening främst grundas på andra överväganden.
I den följande diskussionen behandlar utredningen de olika argument som kan anföras för eller emot en kriminalisering av bruket varefter utredningens sammantagna överväganden presente- ras i avsnitt 22.5.
22.3. Principiella argument
22.3.1. Principen om att inte straffbelägga handlingar riktade mot den egna personen
En grundläggande princip inom svensk straffrätt är att handlingar som riktar sig mot den egna personen eller mot eget intresse normalt
inte skall straffbeläggas. Så är t.ex. inte självmordsförsök straffbe- lagt. För det fall handlingen har oacceptabla konsekvenser utanför den egna rättssfären föreligger naturligtvis inte något hinder mot att straffbelägga handlingen. Exempelvis åtföljs narkotikamissbruk ofta av följdbrottslighet, t.ex. stölder i syfte att erhålla pengar till nar- kotika. Då narkotikabruket kriminaliserades påpekade departe- mentschefen att även kampen mot narkotikamissbrukets utbredning accepterats vara ett sådant Skyddsvärt intresse att det tidigare be- rättigat avsteg från den straffrättsliga principen i fall som rör inne- hav för eget bruk (jfr. prop. 1987/88:71 s. 17).
Det kan diskuteras om missbruket av dopingmedel enbart medför konsekvenser för missbrukaren själv. För en del av missbrukarna torde det vara så att de försörjer sitt missbruk genom att försälja dopingmedel till andra. Som utredningen tidigare har beskrivit (jfr. kap. 4) är emellertid kopplingen till annan kriminalitet oklar. Upp- gifter från Kriminalvårdsstyrelsen visar att missbruk av anabola steroider förekommer bland kriminellt belastade personer. Det kan inte heller uteslutas att missbruket ger upphov till följdbrottslighet. Det går emellertid inte i dag att i detta avseende göra någrajämförel- ser med konsekvenserna av narkotikamissbruket.
Den fråga som varit mest omdiskuterad när det gäller dopingmedel är frågan om sambandet mellan missbruk av syntetiska anabola steroider och testosteron (AAS) och våldsamma beteenden. Det har presenterats många fallrapporter som beskriver hur enskilda miss- brukare blivit irritabla, agressiva m.m. och där det har hävdats att det finns ett samband mellan intag av AAS och våldsamma beteenden. Att intag av AAS kan ge psykiska effekter, bl.a. aggressivitet, hos en del försökspersoner finner också stöd i flera av de kontrollerade systematiska studier som har publicerats. Man vet emellertid inte vad detta beror på eller vem som löper risk att drabbas av psykiska bieffekter. Det skall också poängteras att ökad aggressivitet inte är detsamma som ökad våldsbenägenhet. Studierna har inte kunnat fastställa ett orsakssamband mellan intag av AAS och våldsamma beteenden. Det kan naturligtvis inte uteslutas att den ökade aggressi- viteten hos en del missbrukare kan leda till våldshandlingar, inte minst i samband med alkoholförtäring.
1 vad mån det föreligger ett orsakssamband mellan missbruk av AAS och våldshandlingar är således fortfarande oklart. Enligt utredningen är det betänkligt att vidta en sådan ingripande åtgärd som en kriminalisering av bruket enbart på grund av sannolikhetsan- taganden. Detta innebär dock inte att man får bortse från det
allvarliga i att det kan föreligga en risk för ökad aggressivitet och eventuell våldsbenägenhet hos vissa individer som missbrukar AAS. Argumenten för en kriminalisering av bruket har i många fall grundats på en oro över uppgifter om ett mycket omfattarde missbruk. De undersökningar som nu genomförts talar emellertic för i att bruket knappast är så utbrett och etablerat som ibland har befarats. Omfattningen av missbruket synes vara betydligt mindre än vad som gäller för t.ex. narkotika. Vad som är oroväckande är emellertid att undersökningarna visar att det främst är unga männi- skor som använder dopingmedel. Visserligen är de psykiska effekt- erna oklara och det har heller inte visats att t.ex. anabola steroider är beroendeframkallande i egentlig mening. Det står dock helt klar. att ett bruk av sådana dopingmedel är förenat med risker för allvariga fysiska bieffekter. Det är därför viktigt att samhället med leaft motverkar att unga människor utsätter sig för sådana hälsoriscer. Enligt utredningen kan ett sådant intresse motivera avsteg från principen om att inte straffbelägga handlingar riktade mot den egna L personen. i Vad som ytterligare talar för ett avsteg från nämnda princip är att i nuvarande straffbestämmelser innebär att alla former av innehav är | straffbelagda, således även innehav för eget bruk. Ett sådant inneiav i är även det enbart riktat mot den egna personen. I denna belysning ! l i l 1 kan den nuvarande gränsen för det straffbara området anses något artificiell. 22.3.2 Kriminaliseringen som en markering av samhällets ställningstagande mot , missbruket av dopingmedel 1
Det grundläggande syftet med straffbestämmelserna i dopinglagen är, som nämnts, att motverka en utbredning av missbruket av dopingmedel. Lagstiftningen bygger på principen att anabola ste'o- ider och andra dopingmedel inte skall användas annat än av den som på grund av ett medicinskt behandlingsbehov fått läkemedet ordinerat av läkare eller har behov av det för vetenskapliga ändarrål. Ur det perspektivet kan det förefalla som ologiskt att viss befattnng med dopingmedel är undantaget från det straffbara området. Fören konsekvent bekämpning av missbruket av dopingmedel är det av vikt att det klart framgår att samhället tar avstånd från all anvärd- ' ning av dopingmedel som inte sker i nu nämnda syften. Det frr,
enligt utredningens mening, inte råda något tvivel om att även konsumtionen av dopingmedel är socialt oacceptabelt. Det kan därför sättas ifråga om inte det är befogat att understryka det klandervärda även i bruket av dopingmedel genom att straffbelägga intaget.
Visserligen torde det redan i dag stå klart att bruk av dopingmedel är förkastligt, men en kriminalisering innebär en stark markering som inte minst kan ha betydelse för ungdomar. Den skillnad som nu råder mellan innehav för eget bruk, som är straffbart, och konsum- tionen som sådan kan medföra att vissa personer tar mer mer lätt på frågan. Symbolvärdet av en kriminalisering får därför inte under- skattas. Vidare kan en sådan klar markering underlätta det fortsatta arbetet mot missbruket. Den tyngd som en straffbestämmelse ger torde medföra att missbruket uppmärksammas ytterligare såväl av de rättstillämpande myndigheterna som av de vuxna som har kontakt med ungdomar.
För de personer som redan missbrukar dopingmedel finns det anledning att anta att risken för upptäckt är mer avgörande än kriminaliseringen som sådan. Detta problem föreligger emellertid redan i dag när det gäller t.ex. innehav av dopingmedel. Antagandet kan därför inte anses vara ett bärande argument mot en kriminalise- ring. Av större betydelse är den avhållande effekt straffsanktionen kan ha för dem som överväger att pröva dopingmedel. Genom kriminaliseringen av bruket bör gärningens allvar stå klart för alla. Sanktionen kan också förväntas medföra att omgivningens sociala kontroll kan bli starkare och därigenom påverka framför allt ungdomar som befinner sig i riskzonen.
22.3.3. Kriminaliseringens betydelse när det gäller vård och behandling
I diskussionerna kring kriminaliseringen av bruket av narkotika lades stor vikt vid vård- och behandlingsaspektema. Det poängtera- des att en kriminalisering inte fick innebära att missbrukarna av- skräcks från att söka hjälp (jfr. prop. 1987/88:71 s. 17). Samtidigt som denna omständighet länge föranledde tveksamhet när det gällde kriminaliseringen har det från vissa håll framförts att en kriminalise- ring av bruket, där möjligheter till provtagning föreligger, kan ge möjligheter för polismyndigheterna och socialtjänsten att i ett tidigt skede upptäcka missbruket och ingripa med åtgärder.
Med hänsyn till de skillnader som föreligger mellan missbruket av dopingmedel och missbruket av narkotika när det gäller vård- och behandlingsaspekter är det svårt attjämföra dessa missbruksforrner. Kunskaperna om såväl behov av som inriktning på vård och be- handling när det gäller dopingmedel är bristfälliga. Någon organise- rad vård eller sammanhängande strategi för behandling av missbru- kare av dopingmedel finns inte i dag. Det skall här erinras att utredningen har uppmärksammat dessa frågor och ger vissa förslag i syfte att förbättra förhållandena.
Mot bakgrund av vad som nu sagts har vårdaspekterna f.n. inte samma relevans som de hade vid diskussionen om kriminaliseringen av bruket av narkotika. Med hänsyn till att det inte finns någon egentlig behandling inriktad på missbruket som sådant har t.ex. inte argumentet att en kriminalisering möjliggör ett tidigt ingripande i syfte att slussa missbrukaren vidare till vård samma hållbarhet. Å andra sidan kan det ifrågasättas om det finns anledning att hysa farhågor om att en kriminalisering kan ha en avhållande effekt på viljan att söka vård särskilt i de fall där vårdbehovet enbart består i behandling av fysisk bieffekt.
Det får emellertid i det här sammanhanget understrykas att oavsett om bruket av dopingmedel kriminaliseras eller inte måste samtliga berörda myndigheter aktivt verka för att de åtgärder som vidtas inte får hindra den enskilde missbrukaren från att söka vård eller sociala stödåtgärder.
22.4. Möjligheterna att beivra ett straffbelagt bruk
I avsnitten ovan har utredningen behandlat de prinicipiella argument som talar för eller emot en kriminalisering av bruket av dopingme- del. De principiella argument som kan tala för en kriminalisering måste emellertid ställas i relation till de praktiska möjligheter som finns att beivra det straffbelagda bruket. Huvudsakligen berör denna fråga möjligheterna att upptäcka missbrukarna och möjligheterna att bevisa misstänkt bruk.
22.4.1. Möjligheterna att upptäcka missbrukarna
För polisens del har dopingbrotten inte allmänt varit en prioriterad fråga och det har i utredningens kartläggning framgått att många utredningar inleds genom att man mer eller mindre av en slump påträffar dopingmedel under utredning av andra brott. Då ytterligare resurser till polisen inte kan påräknas måste en omprioritering ske på bekostnad av annan brottsutredande verksamhet. Mot en sådan bakgrund kan det framstå som tveksamt att ytterligare utvidga det straffbara området.
Hur missbrukare av dopingmedel upptäcks av de rättsvårdande myndigheterna kommer naturligtvis att variera. De mest självklara och troliga fallen är då misstankar om bruk framkommer när personen misstänks för annan dopingbrottslighet. Erkänner den misstänkte att han eller hon intagit dopingmedel torde frågan då vara relativt enkel.
Om personen däremot förnekar bruk är situationen mer komplice- rad liksom när det gäller sådana missbrukare som inte påträffas i samband med utredning om annan dopingbrottslighet. Reglerna om kroppsbesiktning i 28 kap. 12 & rättegångsbalken har här stor be- tydelse. Som utredningen redogjort för i avsnitt 13.2 krävs att det föreligger skälig misstanke om brottet för att t.ex. urinprovstagning skall få genomföras. Det måste således finnas konkreta omständig- heter av viss styrka i det aktuella fallet som pekar på att den misstänkte har begått brottet, dvs. att han har intagit dopingmedel. Det bör noteras att inte enbart allmänna kunskaper om den misstänk- te kan ge grund för tvångsingripanden.
När det gäller narkotika föreligger ofta tydliga russymptom som ger skäl för misstanke och därigenom för ingripande. Emellertid föreligger svårigheter att upptäcka även narkotikaintag, särskilt när det gäller unga okända missbrukare, och det krävs utbildning och erfarenhet.
Vid intag av anabola steroider och andra dopingmedel är problemen ännu större. Till skillnad från narkotiska medel föreligger inte några russymptom. Enbart det förhållandet att en person har en stor muskelvolym kan inte anses som en tillräckligt konkret omstän- dighet, inte ens om det samtidigt visas att personen tränar på gym. Inte heller ett allmänt aggressivt beteende är en sådan konkret omständighet.
Utredningen ser här betydande svårigheter för den praktiska tillämpningen. Emellertid kan omgivningens sociala kontroll för-
väntas öka genom kriminaliseringen varför behovet av polisiära insatser, som t.ex. användandet av tvångsmedel, inte behöver bli så stort.
22.4.2. Bevismöjlighetema
För att en person skall kunna fällas för en gärning krävs att åklaga- ren har identifierat gärningen. Åklagaren skall sålunda kunna visa att den åtalade t.ex. intagit dopingmedel och även kunna ange ungefär- lig tidpunkt och plats för gärningen. I den mån den misstänkte erkänner gärningen föranleder dessa krav inte några egentliga problem. Om den misstänkte nekar eller om det finns anledning att misstro hans erkännande erfordras emellertid ytterligare bevisning. Analyser av prover från den misstänkte kommer uppenbarligen ha en stor betydelse i det sammanhanget.
Emellertid är analyserna behäftade med vissa begränsningar som måste beaktas. Vidare skiljer sig analyser av dopingmedel i viss män från vad som gäller analyser av narkotika. Utredningen vill här peka på några av de svårigheter som föreligger när det gäller analysemas bevisvärde.
För närvarande sker alla analyser av syntetiska anabola steroider genom urinprov. Blodprov kräver en dyrare utrustning och medger inte samma analysomfång. Detta kan ha betydelse då den misstänkte inte kan eller vägrar att lämna urinprov. Misstänks narkotika tas i sådana fall regelmässigt blodprov vilket inte torde bli fallet då det är fråga om syntetiska anabola steroider. Det skall dock noteras att blodprov kan komma att ha större betydelse när det gäller testoste- ron och tillväxthormon. Det är vidare så att det för dopingmedel inte finns tillgång till sådana s.k. sållningsinstrument som underlättar polisens arbete när det gäller narkotika. Analysen av dopingmedel är bl.a. med hänsyn till detta ett mer kostnadskrävande förfarande.
I dag kan endast förekomsten av syntetiska anabola steroider med säkerhet visas genom analyserna. Tillväxthormon är en kroppsegen substans varför det är svårt att särskilja det kroppsegna tillväxthor- monet från tillfört sådant. Även testosteron är en kroppsegen sub- stans och metoden för att påvisa att testosteron tillförts kroppen är förenad med avsevärda osäkerhetsmoment (jfr. avsnitt 8.5.2). För att kunna bedöma förekomsten av tillfört testosteron krävs upprepade provtagningar under en längre tidsrymd. Dessa omständigheter inger starka betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt och en analys av
testosteron torde f.n. inte mot den tilltalades bestridande kunna läggas till grund för en fällande dom.
Även om analysen visar att dopingmedel förekommer i kroppen är det därmed inte klargjort att det förelegat en medveten tillförsel av dopingmedlet. Syntetiska anabola steroider kan dock i princip bara ha tillförts kroppen utifrån. Så är det inte med de kroppsegna substanserna som testosteron och tillväxthormon. När det gäller testosteron och tillväxthormon kan t.ex. även vissa sjukdomar ge en ökad förekomst av dessa substanser. Det skall här också nämnas att det i enstaka fall visat sig att nedbrytningsprodukter av vissa anabola steroider bildas i den egna kroppsproduktionen eller i ämnesomsätt- ningen vid intag av vissa p-piller. Alla positiva svar måste därför ställas i relation till omständigheter som sjukdomstillstånd och intag av mediciner.
Analysema kan inte heller ge mera preciserat besked om när kon- sumtionen har ägt rum. För de flesta substanser vet man emellertid hur lång tid det tar för kroppen att bryta ned substansen varför man med god säkerhet kan ange att tillförsel ägt rum inom en viss tidsram. De flesta syntetiska anabola steroidpreparat bryts ned efter några dagar men den syntetiska anabola steroiden nandrolon (vilken ingår i många steroidpreparat) kan finnas kvar i kroppen upp till 18 månader efter intaget. Eftersom närmare tidsbestämning inte kan erhållas genom analysen kan svårigheter ur rättslig synvinkel uppstå, särskilt för sådana substanser som har en lång nedbrytningstid. Om den misstänkte redan dömts för konsumtion under en sådan tidsperiod går det inte att med säkerhet avgöra om det positiva analysresultatet hänför sig till den tillförseln eller inte. Det förhål- landet att analyserna inte kan preciserat visa när intaget har ägt rum medför också svårigheter om den misstänkte påstår att konsum- tionen ägt rum i ett land där bruket inte är kriminaliserat. För åklagaren är det mycket svårt att motbevisa sådana påståenden. Det finns därför anledning att hysa tveksamhet över analysresultatens verkan som bevismedel. Det kan dock noteras att dessa svårigheter föreligger även vid misstänkt bruk av narkotika.
22.5. Utredningens sammantagna överväganden
När det gäller frågan om även bruket av dopingmedel skall kriminaliseras finns det enligt utredningens mening många svårighe- ter med en sådan kriminalisering. Som ovan konstaterats kan jäm- förelser med narkotikamissbruket endast göras i viss mån eftersom dessa missbruk skiljer sig åt bl.a. när det gäller omfattning av missbruket och möjligheterna att upptäcka missbrukarna. Utredning- en inser att en kriminalisering av bruket kan komma att medföra svårigheter för de rättsvårdande myndigheterna, inte minst för polisens del. De problem som är förenade med möjligheterna att upptäcka eventuella missbrukare och de svårigheter som föreligger när det gäller bevisningen medför att det inte är säkert att straffbe- stämmelsen kan komma att tillämpas i den utsträckning som är motiverat.
Trots dessa svårigheter anser utredningen emellertid att övervägan- de skäl talar för en kriminalisering av bruket av dopingmedel. Som utredningen anfört ovan är det viktigt att samhällets ställningstagan- de är klart och konsekvent. En kriminalisering innebär en markering av att alla former av icke medicinsk befattning med dopingmedel är socialt oacceptabelt. Intresset av att motverka missbruk bland unga människor är framträdande och motiverar avsteg från principen att inte straffbelägga handlingar som riktar sig mot den egna rättssfären. Den praktiska skillnaden mellan att inneha medlet för eget bruk och att konsumera medlet är också marginell. Enligt utredningens mening framstår själva intaget av dopingmedel som lika straffvärt som personens innehav av medlet för eget bruk. Utredningen föreslår därför att bruket av dopingmedel kriminaliseras.
I det här sammanhanget bör något nämnas om kriminaliseringens betydelse för idrottsrörelsens arbete mot doping. En kriminalisering av bruket av dopingmedel omfattar även sådana fall där en idrottsut- övare använder t.ex. syntetiska anabola steroider. Detta innebär således att ett positivt analyssvar i dopingkontroll som genomförs enligt RF:s regelsystem kan leda till att den berörde idrottsutövaren åtalas för bruket. Det har från RF påpekats att det därför finns risk för att en kriminalisering av bruket kan medföra att fler idrottsutöva- re kommer att vägra att medverka i dopingkontroller. Inom RF hyser man oro för att klimatet kring dopingkontrollema ytterligare kom- mer att hårdna. Utredningen anser att en sådan utveckling av det i
övrigt framgångsrika arbetet mot bruket av dopingmedel som genomförs inom idrottsrörelsen skulle vara olycklig. Det får dock konstateras att rättsligt sätt samma förhållanden råder redan i dag när det gäller narkotiska medel. Vidare måste man beakta att i idrottssammanhang är förekomsten i sig av t.ex. syntetiska anabola steroider i kroppen tillräcklig för sanktioner enligt RF :s dopingregler men att enbart förekomst av dopingmedel inte är tillräcklig för straffrättsliga ingripanden från samhället (jfr. avsnitt 22.4.2 och 22.6). Det kan därför finnas skäl att anta att skillnaden mot vad som gäller i dag inte blir allt för stor.
Utredningen har främst haft syntetiska anabola steroider i åtanke vid behandlingen av kriminaliseringsfrågan. Det är de i särklass mest spridda av de medel som regleras i dopinglagen och det är också främst när det gäller dessa medel som t.ex. farhågor om samband med våldshandlingar har framförts. Det är vidare endast intag av syntetiska anabola steroider som i dag på ett tillförlitligt sätt kan detekteras vid analyser av urinprov. Emellertid anser utredning- en inte att det är lämpligt att begränsa en kriminalisering till enbart syntetiska anabola steroider. Det bör inte råda något tvivel om att samhället ser allvarligt på bruket av dopingmedel, oavsett vilket medel det avser. En särreglering av syntetiska anabola steroider kan därvid ge felaktiga signaler. Intag av t.ex. testosteronpreparat framstår inte heller som mindre straffvärt än innehav av sådant preparat för eget bruk. Straffbestämmelserna bör vidare i möjligaste mån utformas så att utvecklingen på det praktiska planet kan beaktas utan att ändringar i lagen erfordras. Det kan här anmärkas att forskning pågår när det gäller utvecklande av säkra analysmetoder för bl.a. tillväxthormon. Det får heller inte bortses från att analys- möjligheterna endast utgör en form av bevisning. Även om det rent praktiskt i dag främst kommer att vara bruket av syntetiska anabola steroider som kan komma i fråga när det gäller tillämpningen av den nya straffbestämmelsen bör kriminaliseringen därför ändå omfatta samtliga medel som ingår i dopinglagen.
Utredningen har inledningsvis tagit upp de utgångspunkter som bör ligga till grund för övervägandena att utvidga det straffbara området och där framhållit betydelsen av att spridningen av dopingmedel be- kämpas. Utredningen vill här poängtera att tyngdpunkten i de rätts— vårdande myndigheternas arbete även fortsättningsvis måste ligga på insatser mot dem som medverkar till spridningen av dopingme- del. Att bruket av dopingmedel kriminaliseras får därför inte inne- bära att andra rättsvårdande insatser ses som mindre betydelsefulla.
22.6. Lagtekniska frågor om gärningsform och straffsanktion
Kriminaliseringen av bruket av dopingmedel innebär att ytterligare en hanteringsforrn straffbeläggs, nämligen själva tillförseln till den egna kroppen. Gärningen bör därför placeras i den uppräkning av straffbelagda förfaranden som finns i 2 & dopinglagen.
Med bruk avses den direkta tillförseln till den egna kroppen. Det är sålunda inte förekomsten av dopingmedel i kroppen som straffbe- läggs eller missbruket som sådant. Gärningen består i att en person har svalt, injicerat eller på annat sätt tillfört kroppen dopingmedel. Tillförseln kan även bestå i att man låter någon annan t.ex. utföra injektionen. De fall där någon har gömt dopingmedel i kroppen är inte att betrakta som bruk. Sådan gärning faller in under annan straffbelagd befattning som t.ex. innehav.
För att ansvar för gärningen skall träda in krävs således att man har visat att personen uppsåtligen tillfört kroppen dopingmedel. Som utredningen anför nedan bör straffskalan för bruket vara densamma som för övriga befattningsforrner bl.a. för att möjliggöra prov- tagningar. Det finns därför anledning att i det här sammanhanget nämna något om betydelsen av att dopingmedel visas förekomma i t.ex. taget urinprov. Sådan förekomst talar för att kroppen kan ha tillförts dopingmedel. Däremot ger ett positivt analyssvar inte några närmare upplysningar om tidpunkten för intaget eller närmare underlag för omständigheterna kring konsumtionen. Emellertid måste gärningen, dvs. tillförseln, identifieras och det skall också kunna konstateras att det varit fråga om uppsåtlig olovlig tillförsel. Analyssvaret måste därför kompletteras med andra uppgifter och bevisning samt får värderas med hänsyn till vad om övrigt framkom- mit vid utredningen.
I princip omfattar kriminaliseringen all konsumtion av dopingme- del, således även de fall då medlet är legalt utskrivet för annans bruk. I samband med kriminaliseringen av narkotikabruket (prop. 1987/88:71 s. 19) togs frågan upp om straffvärdet av sådana fall där t.ex. någon konsumerar narkotiska sömntabletter som skrivits ut för en annan person. Departementschefen ansåg att även om straffvärdet av sådana brott torde vara så lågt att ansvar i praktiken aldrig skulle komma att aktualiseras borde alla sådana förfaranden formellt falla under straffbestämmelsen. Vad som här avses är främst situationer där någon använder enstaka tablett som är avsedd för t.ex. nära
anhörig. Enligt utredningens mening torde den här typen av gränsdragningsfrågor inte ha samma tillämplighet när det gäller dopingmedel. Dopingmedlens i dag begränsade medicinska an- vändningsområden medför att utrymmet för sådana situationer är mycket litet.
Däremot är inte avsikten med kriminaliseringen att överkonsum- tion av för personen själv legalt utskrivna läkemedel skall kunna medföra ansvar för dopingbrott. Konsumtion av dopingmedel som någon i vederbörlig ordning fått utlämnat till sig såsom läkemedel kan inte anses vara sådant otillåtet förfarande som avses i dopingla- gens mening. Det är vidare så att den förskrivande läkaren har ansvar för att läkemedlet skrivs ut i den omfattning som är medi- cinskt motiverat.
Straffskalan för det egna bruket bör vara densamma som för annan straffbelagd hantering av dopingmedel. Genom att fängelse ingår i straffskalan öppnas möjligheten att använda tvångsmedel i enlighet med vad som sägs i rättegångbalkens regler, bl.a. reglerna om kroppsbesiktning i 28 kap. 12 & rättegångsbalken. Emellertid bör gärningen i normalfallet bedömas som ringa brott. Straffvärdet av det egna bruket är inte heller högre än att påföljden, när bruket förekommer ensamt och ej i förening med annan brottslighet, kan stanna vid böter.
Den konstruktion av gärningsfonnen som utredningen föreslår sammanfaller med vad som nu gäller för det olovliga bruket av narkotika. Enligt utredningens mening bör också viss vägledning, t.ex. när det gäller hur bruk definieras i förhållande till innehav och andra gränsdragningsfrågor, kunna hämtas från den praxis som gäller på narkotikaområdet.
23. Andra ändringar i dopinglagen
Utredningen anser att den nuvarande straffskalan för doping- brott inte kan anses rätt avspegla straffvärdet för mer kvali- ficerade gärningar. Utredningen föreslår därför införandet av ett grovt brott främst riktat mot sådan brottslighet som på ett mer betydande sätt medverkar till spridning av dopingmedel. Straff- skalan för grovt dopingbrott bör vara fängelse i lägst sex
månader och högst fyra år.
Utredningen föreslår även att kriterierna för när gärningen skall bedömas som ringa uttryckligen skall anges i bestämmel— serna i dopinglagen. Avsikten är att ringa brott främst skall tillämpas när gärningen avsett bruk av dopingmedel eller innehav för eget bruk.
23 .1 Inledande överväganden
23.1.1 Tillämpningen av dopinglagen
Enligt direktiven har utredningen bl.a. haft till uppgift att göra en översyn av dopinglagen och tillämpningen av denna. Utredningen har redan behandlat frågorna om dopinglagens tillämpningsområde skall utökas med ytterligare preparat (kap. 21) och om kriminalise- ringen av bruket (kap. 22). En av utgångspunkterna för utredningens överväganden är att det finns skäl till ändring av dopinglagen om det visar sig att lagens regler inte kan anses vara tillräckligt effektiva. Det framträdande syftet med straffbestämmelserna i dopinglagen är att komma åt sådan verksamhet som medverkar till spridning av dopingmedel. Trots dessa straffbestämmelser pekar tullens och
polisens beslagsstatistik på att tillgången av dopingmedel är god. Detta kan ge skäl att misstänka att nuvarande sanktionssystem inte är tillräckligt för att moverka spridningen av dopingmedel. Emeller— tid har utredningens kartläggning visat att dopingbrotten t.ex. inte varit en prioriterad fråga för polisen, särskilt inte i jämförelse med narkotikabrotten. Vidare har någon fast praxis när det gäller den rättsliga bedömningen av dopingbrotten ännu inte utvecklats. Många problem synes således kunna hänföras till det rent praktiska planet och hänga samman med bl.a. frågor om utbildning och utvecklandet av riktlinjer.
Med hänsyn till vad som nu sagts är det svårt att säga om doping- lagens nuvarande utformning kan anses vara otillräcklig för en effektiv bekämpning av hanteringen av dopingmedel. Emellertid har vissa förhållanden uppmärksammats under utredningen vilka bör föranleda justeringar i dopinglagen. Utredningens analys av den rättsliga tillämpningen av dopinglagen visar, som ovan nämnts, att bedömningen av dopingbrotten varit ojämn och att även likartade gärningar har bedömts mycket olika. Som redogjorts för i avsnitt 15.1.4 har Högsta domstolen (NJA 1995 s. 89) givit vägledning när det gäller frågan om valet av påföljd. Dessa avgöranden torde även leda till en något strängare syn när det gäller straffmätningen än vad som framgått av de domar från underinstansema som utredningen har tagit del av. Ett sådant synsätt överensstämmer med de övervä- ganden utredningen har gjort. Utredningen anser även att det erfordras en mer nyanserad tillämpning av straffskalan i doping- lagen. Utredningen föreslår därför i det följande vissa ändringar i dopinglagen som syftar till att bl.a. ge grund för en mer enhetlig bedömning av dopingbrotten.
Utredningen föreslår således att ett grovt dopingbrott skall införas. Utöver vad som ovan sagts är utgångspunkten för utredningens överväganden när det gäller det grova brottet också att det i för- hållande till åklagar- och polismyndigheterna krävs en klarare markering av att det är fråga om en allvarlig form av brottslighet. Det är enligt utredningen av vikt att bekämpningen av inte minst den kvalificerade dopingbrottsligheten ges ett större utrymme i de rätts- vårdande myndigheternas verksamhet. Tyngdpunkten i de rättsvår- dande myndigheternas verksamhet när det gäller dopingmedel bör således ligga i aktiva insatser mot dem som medverkar till att dopingmedlen sprids.
Vidare anser utredningen att den osäkerhet som föreligger när det gäller gränsdragningen mellan ringa brott och brott av "normal-
graden" föranleder att kriterierna för när gärningen kan bedömas som ringa uttryckligen definieras i lagtexten.
I följande avsnitt diskuterar utredningen frågan om mängdens betydelse vid bedömningen av när gärningen skall bedömas som grovt respektive ringa brott. Frågor om mängden av dopingmedel och andra omständigheter har betydelse för straffmätningen gene- rellt. De diskussioner utredningen för om t.ex. vilken vikt som skall läggas vid preparatets ekonomiska värde och koncentrationen av verksam substans i det aktuella preparatet bör sålunda ha tillämplig- het även när det gäller brott av "normalgraden".
En sådan fråga som har allmän betydelse för straffmätningen är förhållandet mellan olika förpackningsformer. Så har utredningen erfarit att det förelegat svårigheter när det gäller att värdera antal ampuller i förhållande till antal tabletter. Som framgår av avsnitt 15.1.6 har olika bedömningsgrunder diskuterats i praxis. Flera åkla- garmyndigheter har antagit som allmän utgångspunkt att en ampull anabola steroider kan motsvara 40 till 50 tabletter. Denna utgångs- punkt synes inte från medicinsk synpunkt vara orimlig men det får poängteras att denna värdering inte stämmer i samtliga fall. Det är svårt att generellt sätta upp klara gränsvärden eftersom jämförelsen beror på vilken substans det är fråga om och på koncentrationen av verksam substans i det aktuella preparatet. Viss vägledning torde härvid kunna hämtas från de rekommendationer som gäller för den medicinska användningen av respektive substans.
23.1.2 Några andra frågor
För ansvar enligt dopinglagens straffbestämmelser krävs uppsåtligt handlande. Något oaktsamhetsbrott finns inte i lagen. I förarbetena (prop. 1990/91:199 s. 23) anfördes att det inte förelåg något behov av att straffbelägga oaktsamma förfaranden. I de kontakter utred- ningen haft med de rättsvårdande myndigheterna har det inte fram- kommit några uppgifter som medför en annan bedömning. Utred- ningen föreslår därför inte någon ändring i detta avseende.
I inledningen (kap. 1) har utredningen tagit upp frågan om huruvida uttrycket dopning eller doping bör användas och där förordat att uttrycket doping skall användas i alla sammanhang, således även i författningstextema. I konsekvens härmed föreslår utredningen vissa justeringar i dopinglagen.
23.2. Grovt brott
Straffmaximum för dopingbrott är f.n. två års fängelse. Enligt uttalande i betänkandet (Ds 1989:60 s. 66) gjordes straffskalan avsiktligt vid med hänsyn till att brottets svårhetsgrad syntes kunna variera kraftigt. Vid remissbehandlingen ansåg Polismyndigheten i Göteborg att en särskild skala för grovt brott borde införas i dopinglagen. Departementschefen (prop. 1990/91 :199 s. 25) berörde inte denna fråga närmare utan anslöt sig till vad som uttalats i betänkandet. Det har dock från bl.a. åklagarmyndighetema påpekats att dopinglagens straffmaximum inte är tillräcklig med hänsyn till bl.a. de stora mängder dopingmedel som vissa mål har omfattat. Erfarenheterna från tillämpningen av dopinglagen har även visat att den skillnad som råder mellan dopinglagen och varusmugglings- lagen, vilken innehåller en särskild strängare straffskala för grova brott, har vållat problem. Utredningen har redogjort för några mål där denna fråga har berörts, se närmare om detta i avsnitt 15.1.5.
Dessa erfarenheter från de rättstillämpande myndigheterna ger anledning att överväga en förändring av nuvarande straffskala. Starka skäl talar för att straffet för dopingbrott bör utökas med en särskild straffskala för den allvarligare brottsligheten.
Hanteringen av dopingmedel har i vissa fall omfattat mycket stora mängder eller ägt rum i mer omfattande och organiserad form. Det finns all anledning för samhället att se strängt på sådan hantering. Som utredningen har påpekat flera gånger är det mycket viktigt att spridningen av dopingmedel motverkas. Samhället måste därför ha tillgång till kraftfulla sanktioner mot dem som medverkar till en omfattande eller organiserad spridning av dessa medel. Den nu- varande straffskalan, som tar sikte på allt från blygsamma innehav till organiserad hantering i stor omfattning, kan inte anses rätt spegla straffvärdet av sådan mer kvalificerad hantering.
Utredningens analys av rättstillämpningen visar vidare att det i praxis inte funnits någon enhetlig syn på straffvärdet av doping- brottet främst då det gäller bedömningen med hänsyn till mängd dopingmedel. Domstolarnas bedömning synes också ha präglats av försiktighet i så måtto att straffmätningen främst hållits inom den lägre delen av straffskalan vilken då fått omfatta brott av mycket varierande allvarlighetsgrad. Detta torde vara en naturlig följd av att den nuvarande straffskalan även skall täcka mycket allvarlig brottslighet. Genom att tillföra straffskalan ytterligare en svårhets—
grad skapas således utrymme för en mer nyanserad bedömning av dopingbrotten.
Eftersom de illegalt tillgängliga dopingmedlen huvudsakligen smugglas in i landet fyller varusmugglingslagen en stor funktion i rättstillämpningen. Beslagsstatistiken visar att det i vissa fall rör sig om mycket stora mängder som vid enskilda tillfällen förs in i landet. Den skillnad som finns när det gäller synen på straffvärdet av grövre brott i dopinglagen och varusmugglingslagen framstår mot den bakgrunden som mindre motiverad. Genom att införa ett grovt brott — med en strängare straffskala — i dopinglagen nås en bättre över- ensstämmelse mellan lagarna. Därigenom torde också de konflikt— situationer som speglats i några av de insamlade domarna kunna motverkas.
Mot bakgrund av vad som nu redovisats anser utredningen att svårhetsgraderna för dopingbrotten bör differentieras på så sätt att en strängare straffskala införs för grova brott och att straffmaximum sätts högre än vad som nu gäller. För de gärningar som faller in under denna strängare del av straffskalan bör även en särskild brottsrubricering, grovt dopingbrott, införas.
Det grova brottet bör förbehållas gärningar av mer kvalificerat slag. Avsikten är att denna svårhetsgrad skall omfatta den brottslighet som på ett mer betydande sätt bidrar till spridning av dopingmedel som t.ex. hantering av stora mängder dopingmedel eller sådan hantering som är yrkesmässig. Som utredningen flera gånger på- pekat är det av vikt att motverka att unga människor lockas till att använda dopingmedel. Det finns därför anledning att se allvarligt på de fall där hanteringen syftar till att sprida dopingmedel bland unga människor. Sådana situationer där någon systematiskt utnyttjat ung- domars nyfikenhet eller okunnighet bör t.ex. föranleda att brottet skall bedömas som grovt.
Vid straffmätningen då det gäller narkotikabrotten läggs betydelse vid vilken art av narkotika gärningen avsett. Så bedöms t.ex. han- tering av heroin strängare än hantering av cannabis. Anledningen till detta är bl.a. att heroinet anses vara farligare och ha mer vanebil- dande egenskaper än cannabis. När det gäller dopingmedel synes visserligen syntetiska anabola steroider och testosteron kunna med- föra avsevärt mer allvarliga fysiska och psykiska bieffekter än tillväxthormon. Emellertid får här beaktas att forskningen främst studerat syntetiska anabola steroider och testosteron varför kunska- perna om bieffekterna vid ett okontrollerat bruk av tillväxthormon är mycket bristfälliga. De kända bieffekterna (se närmare avsnitt
6.2) som kan uppstå vid bruk av tillväxthormon innebär även de att ett okontrollerat bruk av detta medel utgör en allvarlig hälsorisk. Enligt utredningens mening bör därför dopingmedlen straffrättsligt behandlas lika oavsett om de skiljer sig i medicinsk farlighet.
Däremot bör koncentrationen av verksam substans i det enskilda preparatet beaktas vid bedömningen av mängden dopingmedel. Vid avgörandet om mängden preparat i det enskilda fallet skall medföra att brottet skall beaktas som grovt bör hänsyn tas till om koncentra- tionen av verksam substans är hög eller låg. En annan sådan om- ständighet som bör beaktas är det ekonomiska värdet av preparatet. Exempelvis bör rimligen det höga ekonomiska värde tillväxthor- monet Genotropin betingar vid legal försäljning medföra en snävare gränsdragning än i fråga om andra betydligt billigare dopingmedel.
När det gäller utformningen av straffskalan anser utredningen inte att det är motiverat med en fullt lika sträng straffmätning som den som följer av straffbestämmelsema i narkotikastrafflagen. Det finns heller inte någon anledning att dra en sådan parallell. Narkotika intar en särställning när det gäller samhällets bekämpande av grov brotts- lighet. Detta förhållande bör återspeglas i straffskalan. Starkare skäl föreligger att utforma straffskalan i enlighet med regleringen i varu- smugglingslagen. I straffskalan för grovt varusmugglingsbrott, i de fall som rör smuggling av annat än narkotika (jfr. avsnitt 13.1.5), har straffmaximum satts vid sex års fängelse. Emellertid är hanteringen av dopingmedel inte att jämställa med alla olika former av varu- smugglingsbrott som förekommer. Den övre delen av straffskalan i varusmugglingslagen torde komma i fråga först när det gäller vissa mycket grova brott som t.ex. smuggling av skjutvapen. Straffmaxi- mum för dopingbrott bör sättas något lägre. Utredningen har alltså stannat för att högsta straff för grovt dopingbrott bör sättas till fyra ar.
23.3. Ringa brott
1 kap. 15 har utredningen konstaterat att det inte funnits någon fast praxis när det gäller domstolarnas bedömning av dopingbrotten och att detta särskilt märkts när det gäller bedömningen av när ringa brott enligt 3 5 andra stycket dopinglagen skall anses föreligga. Skillnaderna har främst gällt hur mängden dopingmedel har be- dömts. Svårigheter har även förelegat när det gäller att jämföra t.ex.
innehav av ampuller med innehav av tabletter, en fråga som ut- redningen har diskuterat i detta kapitels inledande avsnitt (23.1). Att den straffrättsliga bedömningen i likartade mål har skiftat mellan de olika domstolarna hänger till stor samman med det faktum att det krävs en viss tid innan en mer enhetlig praxis etableras. Dopinglagen får det i avseendet anses vara en relativt ny lag. Som nämnts kom de första vägledande avgörandena av HD när det gäller påföljdsval för dopingbrott 1995 (NJA 1995 s. 89). HD:s uttalanden innebar att principerna för valet av påföljd är likartade de som gäller för narkotikabrotten. Även om HD i dessa mål inte berörde frågan om förutsättningama för när ett dopingbrott skall bedömas som ringa torde HD:s uttalanden medföra en något strängare syn hos de rättstillämpande myndigheterna även i dessa fall än tidigare.
De uppgifter som framkommit under utredningens arbete visar att det föreligger ett behov av allmänna riktlinjer när det gäller det ringa brottet. I syfte att skapa sådana riktlinjer har diskussioner förts bl.a. på flera av åklagarmyndighetema i landet. Utredningen har i avsnitt 15.1.3 redogjort för de rekommendationer som dessa diskussioner lett till. Sådana diskussioner torde i sig leda till mera enhetliga utgångspunkter för bedömningen. Enligt utredningens mening bör också fortsättningsvis de närmare principerna för gränsdragningen främst avgöras av de rättstillämpande myndigheterna. Emellertid kan vissa grundläggande principer anges. Dessa bör markeras genom ett förtydligande i lagtext.
Utredningen vill betona vikten av att en allsidig bedömning görs av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Det är visserligen i många fall naturligt att mängden dopingmedel har en framträdande roll vid bedömningen men mängden ensamt bör inte vara avgörande. Detta synsätt synes redan i dag tillämpas vid den straffrättsliga bedömningen av dopingbrotten varvid domstolarna fört samma resonemang som vid bedömningen av narkotikabrott. Utredningens syn på hur andra omständigheter än mängden dopingmedel skall värderas överensstämmer med de principer som synes ha utvecklats i praxis. Med hänsyn till vikten av att tillgängligheten av doping- medel begränsas bör hanteringsformer som syftar till spridning av dopingmedel inte i allmänhet bedömas som ringa brott. Hit hör t.ex. överlåtelse eller innehav i överlåtelsesyfte.
Den lägre delen av straffskalan i dopinglagen bör således generellt sett förbehållas de fall där någon innehar dopingmedel för eget bruk samt när personen har brukat dopingmedel, se närmare om det sistnämnda i avsnitt 22.6. 1 det här sammanhanget kan det anmärkas
att det inte är ovanligt att gärningsmannen påstår att även en större mängd dopingmedel innehas endast för eget bruk. Med hänsyn till att mängden dopingmedel som används i en "kur" skiljer sig mellan de olika brukarna kan det emellanåt förhålla sig så att även större mängder kan anses innehas för eget bruk. På motsvarande sätt som gäller för narkotikabrotten torde domstolarna emellertid inte utan vidare godta sådana påståenden. Med hänsyn till risken för spridning av medlen bör också ett restriktivt synsätt tillämpas. Även om påståendet om innehav för eget bruk i det enskilda fallet kan godtas förefaller det vidare vara rimligare att gärningen i dessa fall inte bedöms som ringa. Däremot bör syftet med innehavet i ett sådant fall påverka påföljdsvalet. En sådan bedömning ligger enligt utred- ningens mening också i linje med de principer HD uttalade i ovan nämnda rättsfall.
Utredningen har i föregående avsnitt diskuterat vilken betydelse arten av dopingmedel skall ha vid bedömningen om brottet skall anses som grovt och då kommit fram till att det inte finns anledning att i p.g.a. arten straffrättslig särskilja de olika medlen. Utredningen anser att detta även gäller för de ringa brotten. Däremot torde det ekonomiska värdet av dopingpreparatet kunna ha betydelse för bedömningen.
Det får avslutningsvis uppmärksammas att avsikten inte är att förändra domstolarnas påföljdsval när det gäller ringa brott. Även om fängelse ingår i straffskalan bör även fortsättningsvis dagsböter vara den normala påföljden för det ringa brottet.
24. Vissa andra lagstiftningsfrågor
Utredningen anser att det finns behov av mer ingripande åtgärder mot otillåten spridning av vissa läkemedel än vad som medges i dag. Utredningen föreslår därför att ansvarsbestäm- melserna i läkemedelslagen utvidgas till att avse även olovligt innehav i överlåtelsesyfte. Utredningen föreslår också att straff— maximum i kvalificerade fall av otillåten försäljning och inne- liav i överlåtelsesyfte höjs till två år.
Utredningen har övervägt frågan om möjligheten att i vissa fall begränsa läkares möjlighet att förskriva läkemedel skall ut- vidgas till att omfatta även medel som omfattas av dopinglagen men kommit fram till att inte föreslå någon ändring av nuvaran- de regler.
Utredningen har också övervägt om förutsättningama för prov- tagning bör utvidgas men funnit att något sådant förslag inte bör läggas fram.
Utredningen föreslår vidare vissa förenklingar när det gäller förverkande av dopingmedel som påträffats på bl.a. kriminal- vårdsanstalter samt i övrigt vissa följdändringar.
24.1. Ändringar i läkemedelslagen
24.1.1. Skärpta regler mot hantering som syftar till illegal spridning av läkemedel
Utredningen har kommit fram till att dopinglagen inte bör omfatta andra medel än de som nu faller in under definitionen i dopinglagen. Denna fråga har utförligt behandlats 1 kap. 21. Samtidigt kan kon-
stateras att många olika medel används i dopingsammanhang, varvid ett flertal medel täcks av läkemedelslagens bestämmelser. De kontrollmöjligheter som ges i läkemedelslagen kan i och för sig i många fall anses vara tillräckliga för att motverka en oönskad spridning av läkemedel. Emellertid pekar uppgifter från bl.a. tull och polis på att det förekommer ett mer utbrett icke medicinskt bruk av vissa läkemedel — av vilka medel innehållande clenbuterol främst har uppmärksammats _ och att dessa i inte oväsentlig omfattning hanteras illegalt. Olaglig försäljning av sådana medel kan vara mycket vinstgivande. Mot en sådan hantering är de nuvarande an- svarsbestämmelsema inte tillräckligt effektiva. Utredningen anser att det är angeläget att man på ett mer kraftfullt sätt än vad som nu är fallet kan hindra illegal spridning av läkemedel som kan medföra skadliga biverkningar. Utredningen föreslår därför i det följande vissa ändringar av ansvarsbestämmelsema i läkemedelslagen.
Den första frågan rör huruvida otillåtet innehav av läkemedel bör straffbeläggas. Syftet med nuvarande läkemedelslagstiftning är främst att ge allmänna regler om den legala läkemedelshanteringen varför det i princip saknas straffbestämmelser som tar sikte på enskilda personers befattning med läkemedel. Således är t.ex. en- skilda personers innehav av för annan förskrivna läkemedel inte straffbelagt. Med hänsyn till läkemedelslagens syfte kan sådana särskilda straffbestämmelser kanske anses ligga vid sidan av läke- medelslagens naturliga tillämpningsområde. Att läkemedel olovligen innehas för eget bruk kan i de flesta fall inte heller anses vara så allvarligt att det bör föranleda särskilda straffbestämmelser. Enligt utredningens mening föreligger det därför inte skäl att överväga att allmänt straffbelägga sådant innehav av läkemedel som inte för— skrivits eller utlämnats enligt bestämmelser i läkemedelslagen och dess följdförfattningar.
Emellertid förhåller det sig annorlunda när det är fråga om läkemedel som innehas i syftet att medlen skall försäljas till annan. Med hänsyn till den nära anknytning ett innehav i överlåtelsesyfte har med otillåten försäljning av läkemedel framstår den straffrätts— liga skillnaden som omotiverad. Det finns i och för sig redan i dag vissa möjligheter till straffrättsliga ingripanden mot sådana förfaran- den som sker i strid med läkemedelslagens bestämmelser. Är det fråga om preparat som härrör från utlandet kan således ansvar för varusmuggling eller olovlig befattning med smuggelgods enligt varusmugglingslagen komma i fråga. Vidare kan gärningen vara sådan att den kan hänföras till någon av de i brottsbalken straff-
belagda gärningarna, som t.ex. straffbestämmelserna om häleri. Emellertid föreligger ofta praktiska svårigheter när det är fråga om läkemedel som inte påträffas direkt vid landets gränser. Såväl frågor om uppsåt som frågor om medlens härkomst kan vara mycket svåra att utreda och styrka. Dessa utredningssvårigheter talar för att en särskild ansvarsregel införs. En utvidgning av läkemedelslagens straffbestämmelser till att avse även sådant innehav innebär också ökade praktiska möjligheter till ingripanden, som t.ex. beslag, mot personer som misstänks ta obehörig befattning med läkemedel. Utredningen föreslår därför att läkemedelslagens straffbestämmelser även skall omfatta innehav av läkemedel som uppenbart är avsedda att överlåtas i strid med läkemedelslagens regler.
Det bör i det här sammanhanget erinras om att avsikten med en sådan ny ansvarsbestämmelse inte är att den skall påverka förhållan- det mellan läkemedelslagen och narkotikastrafflagen respektive dopinglagen. Som redogjorts för i avsnitt 13.1 regleras detta ut- tryckligen i l & läkemedelslagen. För det fall innehavet avser medel som omfattas av dopinglagen eller narkotikastrafflagen skall således bestämmelserna i dessa lagar tillämpas.
Den andra frågan rör utformningen av straffskalan i läkemedelsla- gen. Enligt vad som framgått av beslagsstatistiken från tullen och polisen har den otillåtna hanteringen av t.ex. clenbuterol ofta avsett betydande mängder. Det förekommer även uppgifter om att läke- medel innehållande clenbuterol och andra liknande läkemedel för- säljs i mer organiserade former. Sådan hantering som syftar till en ökad spridning av ett okontrollerat bruk av läkemedel med risk för allvarliga skador för hälsan bör enligt utredningens mening ha ett relativt högt straffvärde. Läkemedelslagens straffskala, där maxi- mum går vid ett års fängelse, skall rymma brott av mycket skiftande svårhetsgrad. Med hänsyn till att den övre delen av straffskalan är avsedd för grövre brott föreligger nu en risk för att de högre straffen inte används i den utsträckning som skulle kunna vara motiverad. Utredningen anser därför att straffmaximum bör höjas till två år för sådan otillåten befattning som syftar till spridning av läkemedel. Vilka hanteringsformer som utredningen anser bör omfattas av denna höjning behandlas närmare i följande avsnitt.
Utgångspunkten för utredningens överväganden, såväl när det gäller straffbestämmelserna avseende innehav i överlåtelesyfte som när det gäller den strängare delen av straffskalan, har varit sådana medel som används eller riskeras att användas i dopingsammanhang. Emellertid är det inte lämpligt att begränsa tillämpligheten av den
strängare delen av straffskalan till att avse endast sådana medel. Rent definitionsmässigt skulle en sådan konstruktion medföra stora svårigheter vid den praktiska tillämpningen. Dessutom är det en fördel om bestämmelsen utformas så att den kan tillämpas även när det gäller nya medel som kan uppträda på marknaden. Det är vidare fråga om hantering som i allmänhet måste anses vara mycket straffvärd oavsett om läkemedlet skall användas för dopingändamål eller för annat obehörigt ändamål.
Utredningen har uppmärksammat att det inom Socialdepartementet förbereds ett lagförslag för en ny reglering av handeln med läke- medel. I det förslag som lagts i betänkandet (Ds 1995:82) utgår ansvarsbestämmelsema om handel med läkemedel från läkeme- delslagen och samlas i den nya lagen. Om regeringens proposition utformas i linje med departementspromemorian anser utredningen att de av utredningen föreslagna bestämmelserna bör föras in i den nya lagen om handel med läkemedel.
24.1.2. Närmare om förslaget om höjt straffmaximum
Straffbestämmelserna i läkemedelslagen omfattar olika former av hantering av läkemedel som sker i strid med lagens bestämmelser såsom bl.a. klinisk prövning, tillverkning, import och handel. Syftet med nu föreslagen straffskärpning är att den skall avse sådan hantering som innebär otillåten spridning av läkemedel och som kan anses särskilt straffvärd. Någon anledning att låta brott mot bestäm- melserna om klinisk prövning o.dyl. omfattas av föreslagen höjning föreligger inte. Inte heller torde det förekomma någon sådan otillåten tillverkning i Sverige att detär motiverat med skärpningar i straffskalan för sådan verksamhet. De hanteringsformer som bör omfattas är enligt utredningens mening otillåten handel med läke- medel och innehav av läkemedel i syfte att överlåta dem.
Det skall anmärkas att läkemedelslagen även innehåller bestäm- melser om import av läkemedel och att lagens straffbestämmelser omfattar de fall då någon bryter mot dessa bestämmelser. Emellertid skall ansvar inte utdömas enligt läkemedelslagen om gärningen är belagd med straff enligt varusmugglingslagen. Eftersom varu- smugglingslagen innehåller en särskild straffskala för olovlig in- försel som t.ex. avser betydande mängd anser utredningen att det här finns tillräckliga möjligheter att ingripa mot de mer kvalificerade formerna av olovlig införsel av läkemedel. Utredningen anser därför
inte att det finns anledning till ändring av läkemedelslagens straff- bestämmelser när det gäller brott mot importbestämmelsema.
I utredningens förslag till höjning av straffmaximum undantas inte några läkemedel. Även om den strängare delen av straffskalan således omfattar alla läkemedel bör dock arten av läkemedel till- mätas betydelse vid bedömningen av gärningens straffvärde. Efter- som läkemedel av de mest skilda slag faller in under läkeme- delslagens bestämmelser bör hänsyn tas till medlets effekter och bieffekter. Så bör beaktas t.ex. de risker för hälsan som ett okontroll- erat bruk medför. Huruvida läkemedlet är receptbelagt eller inte bör också ha inverkan på bedömningen, liksom det ändamål för vilket läkemedlet är godkänt.
Avsikten är att den strängare straffskalan skall tillämpas vid mer kvalificerade former av försäljning eller innehav i överlåtelsesyfte av läkemedel såsom då hanteringen avsett stora mängder eller skett yrkesmässigt. Av betydelse är också om det varit fråga om en organiserad verksamhet som skett i vinstsyfte eller om någon på ett systematiskt sätt utnyttjat ungdomars nyfikenhet eller okunnighet.
24.2. Frågan om begränsning av läkares förskrivningsrätt av anabola steroider
24.2.1. Inledning
Enligt 9 5 lagen (1994:954) om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område föreligger möjlighet att i vissa fall begränsa en läkares förskrivningsrätt när det gäller narkotiska läkemedel, alko- holhaltiga läkemedel eller teknisk sprit om läkaren missbrukar sin behörighet att skriva ut dessa medel (se närmare om detta i avsnitt 9.7.2). I samband med att lagen tillkom (prop. 1993/94:149 s. 105 f.) diskuterades om begränsningen av förskrivningsrätten även skulle avse anabola steroider. Med hänsyn till att förskrivningen av sådana medel var synnerligen blygsam i Sverige och till- att anabola steroider i olika avseenden inte kunde jämställas med narkotika och alkohol förelåg enligt departementschefen inte anledning att särskilt lagstifta om en begränsning av förskrivningsrätten av anabola steroider. Vid riksdagsbehandlingen av lagförslaget ansåg social-
utskottet (bet. 1993/94:80U26 s. 25 f.) att förskrivningsrätten även borde kunna begränsas när det gällde anabola steroider och andra dopingmedel som är läkemedel samt att regeringen borde åter- komma till riksdagen med förslag till ändringar. Utskottet hemställ- de att vad som anförts skulle ges regeringen till känna. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets hemställan.
24.2.2. Utredningens överväganden
När det gäller rättsregler som ger grund för ingripanden eller sanktioner mot enskilda yrkesutövare måste utgångspunkten vara att sådana regler endast införs om det föreligger ett verkligt behov därav. Utredningen vill också erinra om att ett nytt förslag med ytterligare sanktionsmöjligheter mot bl.a. läkare nyligen presenterats (SOU 1995: l47,jfr. avsnitt 9.7). En utvidgning av den särreglering som gäller förskrivningsrätten bör dessutom endast övervägas i den mån detta skulle fylla någon praktisk funktion. Utredningen vill i denna del erinra om vad som framkommit om att den legala receptförskrivningen av anabola steroider och andra dopingmedel är marginell och om att de dopingmedel som finns på den illegala marknaden huvudsakligen har smugglats in i landet. Detta talar mot att en ny regel om begränsning av förskrivningsrätten av hithörande läkemedel skulle få någon praktisk betydelse. Utredningen anser emellertid inte att detta ensamt bör avgöra om det finns skäl att utvidga tillämpningsområdet för nu aktuella särbestämmelser. För att få behovet ordentligt utrett har utredningen därför inhämtat uppgifter från Läkemedelsverket och Socialstyrelsens regionala till— synsenheter. En närmare redogörelse för denna kartläggning har givits i avsnitt 9.7.
Som framgår av nu nämnda redogörelse har det inte framkommit något anmärkningsvärt i de av Läkemedelsverket genomförda receptundersökningama. Kontakterna med Socialstyrelsens regiona- la tillsynsenheter visar att fall där förskrivningen av dopingmedel på något sätt framstått som tveksam varit ytterst sällsynt förekom- mande. I de fall där missbruk av förskrivningsrätten har uppdagats har det i allmänhet varit fråga om ett förskrivningsmissbruk som även rört andra medel, eller om en allmän misskötsamhet av den förskrivande läkaren, varför det varit aktuellt att överväga andra påföljder än en viss begränsning av förskrivningsrätten. I den
anmälan som omnämns i avsnitt 9.7 har Socialstyrelsen sålunda begärt att läkaren skall åläggas disciplinpåföljd.
De uppgifter utredningen har erhållit visar inte att en särskild möjlighet att begränsa förskrivningsrätten av anabola steroider eller andra läkemedel som omfattas av dopinglagen skulle tillgodose något egentligt praktiskt behov. Det har heller inte från tillsynsen- hetema framförts några önskemål om en sådan förändring.
Till detta kan läggas att det medicinska användningsområdet för anabola steroider och andra dopingmedel f.n. är särpräglat och be- gränsat. Med hänsyn härtill torde utrymmet för att läkaren t.ex. av oaktsamhet skulle skriva ut sådana läkemedel utan att det föreligger medicinska indikationer vara synnerligen litet. Om en läkare genom förskrivning underhåller annans missbruk av dopingmedel kan det därför antas det är fråga om ett medvetet behörighetsmissbruk och även en medveten medicinsk felbehandling som kan innebära hälsofaror för patienten. I sådana fall framstår det knappast som en tillräcklig åtgärd att endast begränsa denna del av förskrivningsrät- ten. Det kan i själva verket starkt sättas i fråga om inte en sådan läkare bör anses vara olämplig att utöva sitt yrke och att grund därför föreligger för en återkallelse av legitimationen i dess helhet.
Utredningen föreslår mot denna bakgrund inte någon ändring av de möjligheter till påföljder som nu finns att tillgå enligt lagen om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område. Om ytter- ligare möjligheter till begränsningar av läkares förskrivningsrätt anses behövliga bör dessa frågor enligt utredningens mening utredas i ett bredare perspektiv som omfattar alla typer av läkemedel.
24.3. Utökade möjligheter till provtagning
24.3.1. Provtagningar på brottsmisstänkta
Utredningens förslag om kriminalisering av bruket av dopingmedel ger möjlighet att använda de tvångsmedel som finns angivna i rättegångsbalken. Om skälig misstanke om bruk av dopingmedel föreligger har förundersökningsledaren således möjlighet att besluta om t.ex. urinprovstagning. Förslaget innebär emellertid inte att det ges ökade möjligheter till provtagning vid våldsutredningar utom i de fall där det föreligger skälig misstanke om bruk av dopingmedel.
Genom straffbestämmelsens utformning blir de formella möjlig- heterna till tvångsåtgärder således desamma som nu gäller för otillåtet bruk av narkotika. Utredningen har i det här sammanhanget inte funnit anledning att i övrigt överväga ändringar när det gäller förutsättningama för användande av tvångsmedel vid utredning av dopingbrott. Det skall även erinras om att rättegångsbalkens regler om tvångsmedel är föremål för översyn (jfr. avsnitt 13.2).
Det finns även skäl att erinra om att sådana ingripanden enligt rättegångsbalkens regler om tvångsmedel endast får göras för brotts- utredande ändamål. Det är sålunda behovet av bevisning i det enskilda fallet som avgör i vad mån det finns skäl för t.ex. kropps- besiktning i form av urinprovstagning. Bestämmelserna ger inte någon allmän möjlighet till provtagningar mot den misstänktes vilja för andra ändamål. Frågan om provtagning för forskningsändamål har väckts i vissa sammanhang, särskilt när det gäller misstanke om samband mellan intag av anabola steroider och våldsbrott. Kravet på samtycke till provtagning i dessa fall har försvårat sådan forskning. Utredningen vill emellertid framhålla att frågan om påtvingad medverkan till forskning har viktiga principiella aspekter av såväl rättslig som etisk natur och måste behandlas i ett vidare perspektiv än enbart i förhållande till dopingmedel. Detta faller utanför utredningens uppdrag.
24.3.2. Kontroll av missbruk vid verkställighet av straff
För dem som är intagna på kriminalvårdsantalt föreligger enligt 52 d & lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (kriminalvårds- lagen) möjlighet att bestämma om provtagning i syfte att utröna om den intagne använt dopingmedel. Samma kontrollmöjlighet före— ligger numera även beträffande de dömda personer som verkställer fängelsestraff genom intensivövervakning genom elektronisk kont- roll (4 5 lagen (1994:451) om försökverksamhet med intensiv- övervakning med elektronisk kontroll). Syftet med och förutsätt- ningama för sådana kontroller har redovisats i avsnitt 13.2.
Även i vissa andra sammanhang kan drogkontroll genomföras under verkställigheten av straff men då endast när det gäller bero- endeframkallande medel, såsom alkohol och narkotika. Sålunda föreligger skyldighet för en intagen som enligt 34 & kriminalvårds- lagen fått tillstånd att under viss tid vistas utanför anstalten, t.ex. för
placering på behandlingshem, att lämna urinprov och liknande för kontroll av att han eller hon inte är påverkad av beroendeframkallan- de medel. Vid villkorlig frigivning kan sådan skyldighet åläggas den frigivne om frigivningen förenats med föreskrifter om att han eller hon skall genomgå viss vård eller behandling. På motsvarande sätt kan föreskrifter om drogkontroll ges då straffet bestäms till skydds- tillsyn om denna förenas med föreskrifter om särskild vård eller behandling.
Utredningen anser att det finns anledning att låta dessa kontroll- möjligheter även omfatta dopingmedel, särskilt mot bakgrund av att utredningen föreslår att bruk av dopingmedel skall straffbeläggas. Det skall dock beaktas att Straffsystemkommittén givit ett förslag till ett reformerat straffsystem (SOU 1995:91) 1 vilket föreslås genomgripande förändringar av påföljdssystemet. Förslaget är föremål för beredning inom Justitiedepartementet. Det är därför lämpligt att nu berörda frågor behandlas i samband med förslagen i nämnda betänkande. Enligt vad utredningen erfarit har också frågan om kontroll av dopingmedel uppmärksammats vid bered- ningen varför utredningen anser sig kunna underlåta att lägga fram ett eget förslag i denna del.
24.4. Några särskilda frågor när det gäller förverkande av dopingmedel som påträffats på kriminalvårdsanstalter m.m.
Enligt specialbestämmelser i 63 & lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, 31 och 36 åå lagen (1988:872) om vård av missbrukare i vissa fall samt 16 och 20 55 lagen (1990:52) med särskilda bestäm- melser om vård av unga får alkoholhaltiga drycker, narkotika och andra berusningsmedel som påträffas hos den intagne omhändertas och förstöras eller försäljas. Detsamma gäller om sådan egendom påträffas utan att ägaren är känd. Motsvarande regler finns även i 21 och 24 åå lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård samt 8 5 lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk tvångsvård.
Som framgår av bestämmelserna omfattar denna förenklade möjlighet till förstörande av otillåten egendom inte dopingmedel. Beslag och förverkande av dopingmedel kan visserligen äga rum enligt bestämmelser i dopinglagen men kräver då anmälan till polis samt prövning och beslut av åklagare och domstol. Enligt utredning- ens mening föreligger inte några egentliga skäl till att förfarandet med dopingmedel i detta avseende skall skilja sig från vad som gäller för alkoholhaltiga drycker och narkotika. Utredningen föreslår därför att de ovan redovisade bestämmelserna utvidgas till att även omfatta dopingmedel.
Det skall här anmärkas att 8 5 lagen (1991:1129) om rättspykiatrisk tvångsvård hänvisar till bestämmelserna i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård varför utredningens förslag inte föranleder någon uttrycklig ändring i denna lag.
24.5. Några följdändringar
Med anledning av att utredningen föreslår att begreppet "doping" genomgående skall användas när det gäller missbruket av dopingme- del bör även följdändringar göras i sådana lagar som omnämner dopinglagen. Utöver ovan behandlade lagar föreslår utredningen sålunda vissa justeringar i lagen (1994:451) om försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll och i lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen. Även djurskyddslagen (1988z535) innehåller bestämmelser om doping men eftersom dessa bestämmelser inte hänvisar till dopinglagen föreslås inte någon ändring i den lagen.
25. Vård och sociala insatser
Utredningen betonar vikten av att de missbrukare som söker hjälp vid vårdinstitutioner kan erbjudas adekvat vård och be- handling. Det är därför nödvändigt att såväl brukarnas behov av behandling identifieras som att behandlingsmetoder utvecklas. Utredningen föreslår att Socialstyrelsen får i uppdrag att kart- lägga behovet av vård och behandling samt att utarbeta rekom- mendationer för behandling av dem som missbrukar doping- medel. Utredningen framhåller vikten av aktiva insatser från socialtjän- sten för att motverka missbruk av dopingmedel bland barn och ungdom. Såväl förebyggande åtgärder som individinriktade insatser är nödvändiga. Samverkan mellan myndigheter är av grundläggande betydelse för detta arbete. Utredningen föreslår att socialtjänstens ansvar för åtgärder mot missbruk av doping- medel bland barn och ungdom markeras i socialtjänstlagen. Enligt utredningens bedömning finns redan enligt nuvarande bestämmelser möjlighet att besluta om tvångsvård av underåriga även i de fall problemen har samband med missbruk av doping- medel. Någon ändring i denna del föreslås därför inte. När det gäller vuxna missbrukare av dopingmedel anser utredningen inte att det för närvarande finns anledning att utvidga möjligheterna till tvångsvård.
25.1. Psykiatrisk och somatisk värd
25. 1 . 1 Allmänna utgångspunkter
Utredningen har i kap. 11 redovisat vad som framkommit om erfarenheterna av behandling när det gäller missbruk av anabola steroider och andra dopingmedel (dvs. de medel som omfattas av dopinglagen). De uppgifter som erhållits visar att situationen på vårdområdet är otillfredsställande. Som framgått av den redovis- ningen finns inte i dag någon organiserad vård eller sammanhängan- de strategi för behandling av missbrukare av dopingmedel. Vidare har det klart framgått att det råder en betydande osäkerhet bland ' vårdpersonalen vad gäller frågor om bemötande och behandling av vårdsökande med dopingmissbruk.
Den osäkerhet som råder är tydligt exemplifierad genom utredning— ens enkät till landets psykiatriska kliniker. Resultatet av enkäten pekar på att mycket få av de psykiatriska klinikerna behandlar patienter som missbrukar dopingmedel. Endast 19 av de 88 psykia— triska kliniker som besvarade enkäten har haft eller tror sig ha haft missbrukare av dopingmedel som patienter. I vad mån antalet behandlade patienter motsvarar det verkliga antalet missbrukare av dopingmedel som är föremål för psykiatrisk vård av något slag är naturligtvis svårt att uttala sig om. Merparten av de svarande klinikerna uppgav att vårdpersonalen är osäker såväl när det gäller diagnos av missbruk av dopingmedel som behandling av missbruket. Om patienten inte själv uppger att han eller hon har missbrukat dopingmedel kan ett sådant missbruk ha förbisetts i det enskilda fallet. Det kan således finnas skäl att misstänka att det förekommer "oupptäckta" missbrukare av dopingmedel inom den psykiatriska vården.
Det synes även vara ovanligt att behovet av psykiatrisk vård uppkommit enbart på grund av missbruk av dopingmedel. Svaren från de psykiatriska klinikerna tyder på att de som behandlas för missbruk av t.ex. anobola steroider främst är sådana patienter som har ett blandmissbruk, dvs. även missbrukar andra droger. I de fall där bruket av dopingmedel är underordnat annat missbruk torde dagens behandlingsmetoder vara tillfyllest. Enkäten ger däremot inte svar på om det krävs särskilda behandlingsmetoder för de missbru- kare där bruket av anabola steroider eller andra dopingmedel är det centrala.
Vid utredningens kontakter med Rättsmedicinalverket (RMV) har framkommit att missbruk av dopingmedel i varierande mån har tagits upp i samband med att de rättspsykiatriska klinikerna genomfört rättspsykiatriska undersökningar. Hittills har inte frågor om bruk av t.ex. anabola steroider rutinmässigt ingått i de rättspykia- triska undersökningarna. Emellertid revideras RMV:s föreskrifter och allmänna råd för de rättspykiatriska undersökningarna och i den nya författningen kommer det att krävas att frågor om eventuellt bruk av dopingmedel skall ingå i dessa undersökningar.
När det gäller den somatiska vården kan konstateras att enligt de uppgifter utredningen har erhållit synes det vara vanligast att missbrukarna av dopingmedel uppsöker vårdinrättningama för vanliga hälsokontroller, dvs. för att kontrollera olika medicinska värden. I den mån missbrukaren söker hjälp p.g.a. fysiska problem synes det främst vara fråga om enstaka bieffekter som t.ex. gyneko- masti eller svårartad acne. I sådana fall kan det vara svårt för vårdpersonalen att identifiera ett bakomliggande missbruk om inte den vårdsökande själv uppger att han eller hon använt dopingmedel. Den bristande förekomsten av organiserade behandlingsmetoder medför vidare att det i dag också kan vara svårt för vårdpersonalen att hänvisa den vårdsökande till adekvat hjälp om ett missbruk av dopingmedel framkommer vid undersökningen.
Det är således osäkert hur behovet av vård ser ut för dem som miss- brukar t.ex. anabola steroider. Sannolikt betraktar sig många miss- brukare som friska och anser sig därför sakna behov av vård. Som ovan konstaterats synes de missbrukare som vänder sig till sjukvår- den göra det främst för enstaka fysiska besvär eller för t.ex. depression. För dessa vårdsökande kan det tänkas att det är tillräck- ligt med den medicinska behandlingen för dessa besvär.
De olika studier som gjorts beträffande dopingmedlens bieffekter och missbrukets karaktär tyder vidare på att problembilden i hög grad varierar mellan de olika individer som brukar dopingmedel. Detta gäller såväl de fysiska som psykiska biverkningarna. För dem som har ett mer omfattande missbruk av dopingmedel är situationen f.n. svårbedömd. Med hänsyn till att erfarenheterna från eventuell vård av missbrukare inte har samlats upp och utvärderats går det i dag inte att uttala sig om lämplig behandling för sådant missbruk. De intervjuundersökningar som gjorts bland missbrukare tyder på att de bakomliggande orsakerna till missbruket av dopingmedel främst är relaterade till kroppsfixering i varierande grad. Skillnader föreligger därför jämfört med t.ex. missbruk av narkotika där
missbrukaren, i vart fall inledningsvis, eftersträvar den euforiska effekt dessa medel har. De narkotiska medlens beroendefram- kallande effekt ställer även särskilda krav på behandlingen för sådant missbruk. Det är därför inte självklart att de behandlings- metoder som i dag används för narkotikamissbruk är effektiva vid behandling av ett mer renodlat missbruk av dopingmedel. Motsva— rande torde gälla även beträffande de behandlingsmetoder som används vid alkoholmissbruk. Den koppling till kroppsfixering som olika studier visar på medför vidare att missbruk av dopingmedel eventuellt kan ha beröringspunkter med de problem som föreligger vid anorexia nervosa (se avsnitt 1 1.5) varför det kan finnas skäl att i större utsträckning beakta erfarenheterna från sådan behandling.
25 . 1.2 Utredningens överväganden
Utredningen vill framhålla vikten av att de missbrukare som söker hjälp vid vårdinstitutioner kan erbjudas en adekvat vård och behandling. Dagens situation måste anses vara otillfredställande för såväl den enskilde individen som för vårdpersonalen. Oavsett det förhållandet att antalet missbrukare synes vara mindre än antalet narkotikamissbrukare och ännu mindre benägna att söka vård, är det av betydelse att beredskap finns på vårdinrättningama samt att personalen har kompetens att hantera missbruksproblematiken och möjlighet att erbjuda adekvat hjälp. Som ovan sagts är det visserli- gen inte säkert att dopingmissbrukaren generellt behöver annat än t.ex. medicinsk hjälp för något enstaka fysiskt besvär. I sådana fall är det emellertid av preventiva skäl ändå viktigt att vårdpersonalen har kompetens att kunna upptäcka missbruk och motivera den enskilde missbrukaren till att upphöra med detta.
En förbättring av vårdsituationen måste grundas på en kompe- tensökning hos personalen, en fråga som utredningen behandlar i kap. 26, men även på medvetna strategier för bemötande av miss- brukarna inom vården. Utredningen anser därför att det är viktigt att behovet av behandling identifieras och att behandlingsmetoder utvecklas. Med hänsyn till Socialstyrelsens övergripande nationella ansvar för hälso- och sjukvårdsfrågor är det lämpligt att ansvaret för en sådan inventering läggs på Socialstyrelsen. Utredningen föreslår därför att regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga be- hovet av behandling samt utarbeta rekommendationer för behandling av dem som missbrukar dopingmedel.
25.2. Sociala insatser
25.2.1. Stödinsatser enligt socialtjänstlagen
Kommunerna har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kom- munen får det stöd och den hjälp de behöver. När det gäller miss- bruksfrågor har socialtjänsten ålagts ett särskilt ansvar att arbeta mot missbruk av alkohol och andra beroendeframkallande medel. Enligt 1 1 & socialtjänstlagen (1980:620), (SoL), skall socialtjänsten bl.a. ar- beta med förebyggande åtgärder i form av information om miss- bruks skadeverkningar och uppsökande verksamhet samt ge hjälp och stöd åt enskilda missbrukare. Eftersom dopingmedel inte vad nu är känt anses vara beroendeframkallande kan inte stödinsatser för sådant missbruk utan vidare grundas på bestämmelsen i 11 5 SoL.
Åtgärder med inriktning på vuxna missbrukare
Såväl CAN:s undersökningar som den undersökning TEMO utfört på utredningens uppdrag visar att missbruk av anabola steroider främst förekommer bland unga män. De äldre missbrukarna synes således utgöra en utomordentligt liten krets. Ingenting tyder på att de har mer uttalade sociala problem. Det flesta tycks också kunna sluta med missbruket på eget initiativ.
Utredningen anser mot denna bakgrund inte att det föreligger behov av några särskilda insatser från socialtjänstens sida när det gäller denna grupp, utöver vad som följer av det allmänna ansvaret enligt socialtjänstlagen.
Åtgärder med inriktning på barn och ungdom
Enligt 11 & SoL skall socialtjänsten ägna särskild uppmärksamhet åt insatser för barn och ungdom när det gäller missbruk av alkohol och andra beroendeframkallande medel. I olika lagstiftningsärenden som berört socialtjänsten (bl.a. prop l979/80:1 och SOU 1994: 139) har det också framhållits att socialtjänstens insatser att förebygga och motverka missbruk framförallt bör inriktas på barn och ungdomar.
Utöver sådana åtgärder som är inriktade mot missbruk av alkohol och droger har socialtjänsten enligt 12 5 SoL även ett särskilt ansvar för barns och ungdomars uppväxt och utveckling i övrigt. Bestäm-
melsen i denna paragraf ålägger socialtjänsten att såväl genom förebyggande som individinriktade åtgärder skapa förutsättningar för en gynnsam personlig och social utveckling hos barn och ungdom. Sålunda skall socialtjänsten bl.a. särskilt följa utvecklingen hos barn och ungdom som har visat tecken på en ogynnsam utveckling. Detta innebär att socialtjänsten har skyldighet att aktivt söka upp ungdomar som kan befinna sig i riskzonen och tillhanda- hålla de stödinsatser som kan vara erforderliga i det enskilda fallet. Med hänsyn till att ansvaret enligt 12 & SoL omfattar barns och ungdoms utveckling i stort ligger enligt- utredningens mening redan i dag insatser mot missbruk av dopingmedel bland barn och ungdom inom socialtjänstens ansvar.
När det gäller det förebyggande arbetet mot missbruk av doping- medel (se närmare om detta 1 kap. 19) har utredningen framhållit vikten av att insatser görs för att påverka unga människors inställ- ning till dopingmedel. Enligt utredningens mening är det väsentligt att socialtjänstens engagemang i det förebyggande arbetet mot missbruk generellt även omfattar dopingmedel. De exempel på lokala projekt och kampanjer mot doping som utredningen tagit del av visar också att socialtjänsten i många fall redan i dag engagerar sig i dessa frågor.
Utöver det rent förebyggande arbetet är det väsentligt att de ungdomar som befinner sig i riskzonen för ett missbruk av doping- medel uppmärksammas även på ett individuellt plan. I jämförelse med vad som gäller vuxna människor som använder dopingmedel har socialtjänsten större möjligheter att komma i kontakt med ungdomar och påverka dem i en positiv riktning. Med hänsyn till de allvarliga hälsorisker en ung människa utsätter sig för genom missbruk av dopingmedel är det också väsentligt att sådant missbruk motverkas så tidigt som möjligt. Utredningen vill därför framhålla betydelsen av att tidiga åtgärder sätts in när det gäller ungdomar som, i mindre eller större omfattning, börjat att missbruka sådana medel. Sådana åtgärder måste också bli föremål för en noggrann uppföljning för att förhindra att missbruket fortsätter och det bör finnas en beredskap för mer omfattande hjälp och stöd åt de unga som trots de vidtagna åtgärderna fortsätter med missbruket.
Utredningen vill även här framhålla betydelsen av att olika myndigheter samverkar med varandra i arbetet mot missbruk av dopingmedel. Samverkan när det gäller förebyggande åtgärder har behandlats i tidigare kapitel (kap. 19). Sådan samverkan är emeller- tid inte minst viktig när det gäller åtgärder i det enskilda fallet.
Möjligheterna att upptäcka och följa upp unga missbrukare är i stor utsträckning beroende av i vad mån olika myndigheter samverkar. Socialtjänsten har enligt 9 & SoL skyldighet att vid behov samverka med bl.a. andra samhällsorgan vid utformandet och genomförandet av insatser för den enskilde. På många håll i landet förekommer också ett nära samarbete med exempelvis skola, fritidsverksamhet och polis. Det har emellertid i olika sammanhang påpekats att hinder för ett effektivt samarbete kan uppstå genom sekretesslagens be- stämmelser om sekretess mellan myndigheter. Frågan om sekre- tesslagens betydelse för myndighetssamarbete har tagits upp i ett flertal utredningar. Även om sådana generella sekretessfrågor faller utanför denna utrednings uppdrag vill utredningen framhålla betydelsen av att hithörande regler i sekretesslagen görs till föremål för en översyn för att i möjligaste mån undanröja hinder för ett effektivt samarbete mellan olika myndigheter också när det gäller enskilda ärenden.
Som utredningen inledningsvis anfört torde socialtjänstens åtgärder mot missbruk av dopingmedel bland barn och ungdom redan nu kunna grundas på bestämmelserna i 12 5 SoL. Med hänsyn till den vikt utredningen lägger vid olika former av åtgärder för barn och ungdom bör emellertid detta ansvar tydligare markeras i lagtexten.
Ansvaret för missbruksfrågor bland barn och ungdomar är intimt förknippat med ansvaret för barns och ungdomars sociala och personliga utveckling i övrigt. Det är därför lämpligt att samla nu aktuella föreskrifter i ett lagrum. Utredningen föreslår att ett tillägg görs i 12 & socialtjänstlagen så att det där framgår att socialtjänsten särskilt bör arbeta för att förebygga och motverka missbruk bland barn och ungdom av dopingmedel likaväl som alkohol och andra beroendeframkallande medel. Tillägget medför även att en följdänd- ring bör göras i 11 &.
25 .2.2 Tvångsvård
Utgångspunkt för socialtjänstlagens bestämmelser om insatser för missbrukare samt för barn och ungdomar som i något avseende far illa är att insatserna skall bygga på frivillighet och självbestämman- de. Socialtjänstlagens bestämmelser ger därför inte i sig rätt till några tvångsingripanden. I de fall där vårdbehovet inte kan tillgodo- ses genom sådana frivilliga åtgärder finns dock möjligheter till tvångsvård i vissa kvalificerade fall, dels enligt lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall (LVM), dels enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). I avsnitt 13.3 redogörs för innehållet i dessa lagar. Som framgår av redogörelsen har tvångslagama en mycket speciell karaktär och är avsedda att användas endast som en sista lösning när andra åtgärder inte längre står till buds. Stor återhållsamhet bör, enligt utredningens mening, iakttas när det gäller utvidgningar av tvångslagamas tillämpnings- område eftersom det annars finns risk för att dessa lagars speciella karaktär av undantagsreglering försvinner. Socialtjänstlagens ut— gångspunkt bör sålunda inte frångås utan mycket starka skäl.
LVM
Som framgår av redogörelsen i avsnitt 13.3 kan missbruk av dop- ingmedel i sig inte utgöra grund för tvångsvård enligt LVM eftersom lagens bestämmelser är tillämpliga på fortgående missbruk av alko- hol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel. Det skall vara fråga om en mycket kvalificerad missbrukssituation, där det föreligger all- varlig fara för den enskilde missbrukarens hälsa eller välfärd och där i princip samtliga möjligheter till frivilliga åtgärder är uttömda. Det framstår inte som troligt att ett missbruk av dopingmedel ensamt kan leda till en sådan situation. Ett så omfattande och destruktivt missbruk som erfordras för att tvångsvård skall kunna bli aktuell torde vara kopplat till även annat missbruk, t.ex. av narkotiska medel. I sådana fall kan nuvarande bestämmelser tillämpas. Det är vidare oklart vilken form av vård som dopingmissbrukare erfordrar och några behandlingsstrategier finns inte i dag. Med hänsyn härtill anser utredningen inte att det finns skäl att utsträcka LVM till att även omfatta dopingmedel.
LVU
Enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga kan socialtjänsten ansöka om tvångsvård av personer under 18 år då den unges hälsa eller utveckling på vissa kvalificerade sätt är utsatt för påtaglig risk för skada. Så kan vara fallet om den unge missbru- kar beroendeframkallande medel. Som utredningen tidigare kon- staterat kan dopingmedel inte anses ingå bland dessa beroende- framkallande medel. Emellertid föreligger möjlighet till tvångsvård enligt LVU också vid vad som definieras som socialt nedbrytande beteende. Om en underårig missbrukar dopingmedel på ett sådant
sätt att det kan anses utgöra ett kvalificerat socialt nedbrytande beteende bör möjligheter kunna föreligga för tvångsvård även om det inte samtidigt föreligger missbruk av andra medel. Det synes också sannolikt att ett sådant omfattande missbruk av dopingmedel är kopplat till andra problem hos den unge. LVU torde visserligen hittills inte ha använts enbart p.g.a. missbruk av dopingmedel. Något formellt hinder för detta synes dock inte föreligga om förutsättning- ama i övrigt är uppfyllda. Utredningen anser därför inte att en ut- vidgning av LVU är påkallad.
Utredningen vill i detta sammanhang också återknyta till vad som anförts i föregående avsnitt om socialtjänstens åtgärder i fråga om unga missbrukare av dopingmedel. Utredningen har där påpekat vikten av att sådana missbruksproblem uppmärksammas tidigt och att ärenden noggrant följs upp. Även om socialtjänstlagens grundtan- ke är att insatserna skall bygga på frivillighet får, vilket för övrigt påpekats i flera andra lagstiftningsärenden, detta inte leda till pas- sivitet hos socialnämndema. Utredningen vill därför också betona vikten av att unga missbrukare verkligen följs upp och att de sociala myndigheterna även är beredda att gå in med mer omfattande åt- gärder om det visar sig nödvändigt för att förhindra ett fortsatt miss- bruk.
26. Utbildning och forskning
Utredningen betonar nödvändigheten av goda kunskaper hos yrkeskategorier som kommer i kontakt med dopingmedel och missbrukare av dopingmedel. Sådana yrkeskategorier är bl.a. hälso— och sjukvårdspersonal, lärare, fritidsledare, socionomer samt personal inom tull- och polismyndigheterna. Dessa saknar ofta baskunskaper om dopingmedel och missbruk av dessa medel varför sådana frågor bör tas upp inom ramen för berörda grundutbildningar. Utredningen föreslår även att utrymmet för dessa frågor utökas när det gäller fortbildningen av redan yrkesverksamma.
Utredningen konstaterar att flera grundläggande frågor om dopingmedel och missbruket därav fortfarande kvarstår obesvarade. Detta gäller såväl rent medicinska frågor som frågor om de psyko-sociala faktorerna bakom missbruket. Fortsatt forskning bör främjas. Utredningen pekar på vissa grundläggan— de frågor där vidare forskning behövs. Det är också viktigt att den kunskap som forskningen ger sprids vidare till dem som på det praktiska planet kommer i kontakt med missbrukare av dopingmedel eller som är engagerade i det förebyggande arbetet mot missbruket av dopingmedel.
26.1. Utbildningsfrågor
För de yrkeskategorier som kommer i kontakt med dopingmedel och med missbrukare av dopingmedel är det av grundläggande betydelse att ha goda kunskaper inom området. Utredningen har tidigare betonat att ett av de viktigaste momenten i bekämpningen av missbruket av doping ligger i de förebyggande åtgärderna såsom information till ungdomar som kan anses befinna sig i riskzonen för
ett missbruk. Det är i sådant arbete av stor betydelse med trovärdig- het och att på ett korrekt sätt kunna bemöta frågor och påståenden om bl.a. dopingmedlens verkningar. Grundläggande kunskaper är också en förutsättning för ett effektivt bemötande av de missbrukare som söker hjälp för sitt missbruk. Ökade kunskaper har sannolikt också en stimulerande inverkan på engagemanget i detta arbete. Vidare förutsätter en effektiv rättslig bekämpning av spridningen av dopingmedel att kunskaper finns hos personal inom rättsväsendet.
I dag kan konstateras att kunskaperna hos berörda yrkesgrupper om bl.a. dopingmedels biveffekter och orsakerna till bruket generellt sett är dåliga. I vad mån utbildning har givits i dessa frågor synes främst ha berott på att intresse väckts genom enskilda initiativ eller till följd av lokala dopingprojekt.
Utredningen har kartlagt i vad mån frågor om dopingmedel och missbruket av dessa medel tas upp inom vissa yrkesutbildningar. Kartläggningen visar att sådana frågor behandlas i mycket varierande mån. När det gäller grundutbildningama för sjuksköter- skor, socionomer och lärare (idrottslärare undantagna) synes dessa frågor endast beröras vid enstaka utbildningsinstitutioner. Doping- medel och missbruket därav synes däremot i större utsträckning behandlas under påbyggnadsutbildningama för distrikts- och psykiatrisjuksköterskor. Inom läkarutbildningama synes frågor om dopingmedel tas upp i varierande grad, allt i från någon enstaka föreläsning till återkommande moment inom flera delkurser. Av kartläggningen framgår också att dopingmedel behandlas inom de grundutbildningar som hålls för tull och polis.
Några av de yrkesgrupper inom vilka utredningen anser det vara särskilt betydelsefullt att goda kunskaper finns är hälso- och sjukvårdspersonal, lärare, socionomer samt personal inom tull- och polismyndigheterna.
När det gäller hälso- och sjukvårdspersonalen är kunskaper om dopingmedels verkningar högst väsentliga. Detta för att man skall kunna identifiera missbrukare, som ofta söker för enstaka fysiska krämpor, och för att kunna hantera de fysiska eller psykiska problem som uppstått till följd av missbruket. Ökade kunskaper bland vård- personalen är också viktigt för utvecklandet av behandlingsstrategi- er. När det gäller skolungdom har skolsköterskoma en viktig roll när det gäller att upptäcka ungdomar som använder dopingmedel men även i det rent förebyggande arbetet. Dessa uppgifter kräver att skolsköterskoma har kompetens i bl.a. missbruksfrågor.
I idrottsläramas grundutbildning ingår redan nu dopingmedel och missbruk av dessa som moment i utbildningen. Läget synes vara annorlunda för lärarutbildningarna i övrigt. Med hänsyn till att skolan har ansvar för att eleverna får kunskaper om bl.a. risker med olika droger är det viktigt att sådana kunskaper finns hos lärarna. Av de undersökningar CAN har genomfört framgår glädjande nog att lärarna numera av eleverna anses vara den viktigaste informationkäl- lan när det gäller såväl dopingmedel som andra droger (jfr. avsnitt 10.3.1). Utredningen har behandlat frågor om information till skolelever 1 kap. 19 och där också betonat betydelsen av att miss- bruk av dopingmedel behandlas inom den s.k. ANT-undervisningen. För att skolan skall kunna klara av sådana uppgifter är det nödvän- digt att lärarna har tillräcklig utbildning på området. Lärarna har en betydelsefull roll när det gäller förmedling av kunskaper och måste också på ett trovärdigt sätt kunna svara på elevernas frågor och stödja dem i deras sökande efter en identitet och en självkänsla. Lärarna fyller även i övrigt en funktion för det förebyggande arbetet bland ungdomar genom att de dagligen har kontakt med dessa och har möjlighet att uppmärksamma elever som missbrukar doping- medel. Kunskaper om missbruket av dopingmedel är därför också av betydelse för att lärarna skall kunna upptäcka sådana elever och förmedla hjälp till dessa.
I anslutning till vad som sägs om lärarnas roll bör även andra yrkesgrupper med inriktning på arbete med barn och ungdom uppmärksammas. Det är viktigt att det överlag finns kunskaper hos de yrkesverksamma som regelbundet kommer i kontakt med barn och ungdom. Så bör t.ex. utbildningar som ger kompetens för fritidsledare även behandla frågor om dopingmedel och missbruket av dessa medel.
Utredningen behandlar 1 kap. 25 frågor om behandling och sär- skilda stödåtgärder för dem som missbrukar dopingmedel. Utred- ningen har föreslagit att 12 å socialtjänstlagen ändras så att det tydligt framgår att socialtjänstens särskilda ansvar för åtgärder mot missbruk bland barn och ungdom även omfattar dopingmedel. Frågor om missbruk av dopingmedel bör därför tas upp också inom utbildningen av socionomer. Redan nu behandlas missbruksfrågor generellt, särskilt då frågor om alkohol och narkotika, men som ovan sagts tyder utredningens kartläggning på att dopingmedel inte i någon särskild utsträckning har uppmärksammats inom utbildning- en.
För att tillgängligheten av dopingmedel aktivt skall kunna bekämpas måste också personalen inom de rättsvårdande myndig- heterna ha kunskaper i frågor om dopingmedel. Erfarenheten och kunskapsnivån hos berörd personal inverkar naturligtvis på hur effektivt dopinglagens straffbestämmelser tillämpas. Detta gäller personal såväl inom domstolarna och åklagarmyndighetema som personalen som arbetar med brottsutredningar på fältet. Personal inom tull- och polismyndigheterna fyller en viktig funktion i bekämpningen av förekomsten av dopingmedel, både i sin brottsut- redande roll och i det brottsförebyggande arbetet. Enligt de uppgifter utredningen erhållit från bl.a. Rikskriminalpolisen varierar kunska- perna i olika delar av landet vilket anses medföra att skillnader föreligger i hur dopingbrotten utreds. Bland tullpersonalen synes kunskaperna däremot överlag vara större, vilket torde ha sin naturliga förklaring i att frågan om den illegala införseln av doping sedan en längre tid uppmärksammats inom tullväsendet.
Universitets- och högskoleutbildningarna har nyligen reformerats och efter den 1 juli 1993 har staten inte längre möjlighet att detaljstyra utbildningamas innehåll. Styrningen äger nu rum genom att mål sätts upp för vad utbildningar skall resultera i för studenten och genom att man följer upp att utbildningamas innehåll har fått en inriktning i enlighet med angivna mål. De konkreta utbildningspla- nerna och kursplanerna bestäms i sin helhet av den högskola eller det universitet som ger utbildningen. Utredningen ger därför inte några konkreta förslag i dessa frågor men vill peka på behovet av att frågor om dopingmedel och missbruket av dessa medel uppmärk— sammas vid fastställandet av utbildningamas innehåll.
I samtliga grundutbildningar ingår många olika moment och ett stort antal viktiga ämnesområden skall beröras. Utbildningarna syftar också i många fall till att ge grunden för olika inriktningar i det yrkesverksamma livet. Utredningen har förståelse för de svårigheter som kan föreligga när det gäller att bedöma vilka ämnen som bör tas upp inom en utbildning. Det är därför inte i och för sig anmärkningsvärt om dopingmedel inte har berörts inom vissa utbildningar. Berörda yrkesgruppers behov av baskunskaper om dopingmedel och missbruk av dessa medel bör emellertid tillgodoses inom ramen för grundutbildningama.
Samtidigt kan grundutbildningama inte i sig ge helt tillräckliga kunskaper om t.ex. missbruk av dopingmedel. Kunskaperna och även behovet av ytterligare kunskaper utvecklas i många fall först under den praktiska verksamheten. Det är vidare så att i takt med att
nya rön görs inom bl.a. forskningen blir tidigare erhållna kunskaper lätt inaktuella. En förbättrad undervisning i grundutbildningen tar dessutom sikte på de kommande yrkesverksamma. Det mest aktuella utbildningsbehovet torde därför vara olika former av fortbildningsin- satser. Enligt utredningens mening är det viktigt att berörd personal erhåller återkommande fortbildning om dopingmedel. Även om särskilda utbildningsdagar har hållits bl. a. i F olkhalsornstitutets regi och inom ramen för enstaka projekt bör behovet av sådan fortbild- ning uppmärksammas mera generellt hos huvudmännen för t.ex. skolverksamheten och hälso- och sjukvården. Det ekonomiska ansvaret för fortbildninginsatser ligger på de enskilda huvudmän- nen, som t.ex. kommunerna, och belastar budgeten för den aktuella verksamheten. Enligt utredningens mening bör fortbildningsbehovet när det gäller dopingmedel till stor del kunna lösas genom intern utbildningsverksamhet och rymmas inom huvudmännens ordinarie budgetanslag för fortbildning.
26.2. Forskning
26.2.1. Allmänt
Även om kunskaperna om bruket och effekterna, såväl fysiska som psykiska, vid missbruk av bl.a. AAS (syntetiska anabola steroider och testosteron) har ökat de senaste åren kan det konstateras att det är åtskilligt som man fortfarande inte vet. När det gäller AAS, som är de medel som främst varit föremål för forskning, kan de nuvaran— de rönen inte anses fullt ha besvarat frågorna om medlets verknings- mekanismer och effekter. Detta gäller inte minst de psykiska effekter ett bruk av AAS kan medföra. Beträffande många andra medel som intas i dopingsyfte föreligger ännu större osäkerhet om verkningsmekanismer och bieffekter. Utredningens arbete har främst koncentrerats på de medel som omfattas av dopinglagen och med dem närbesläktade ämnen. Beträffande dessa medel tar utredningen i följande avsnitt upp vissa centrala områden för vilka behov av vidare forskning föreligger. Med hänsyn till den växande flora av andra medel som används i dopingsyfte, såväl av personer inom den organiserade idrotten som av andra, är det emellertid också viktigt
att forskning äger rum när det gäller sådana medels verkningsmeka- nismer och bieffekter.
De rön som framkommer vid olika studier och forskningsprojekt är ur ett samhällsperspektiv mycket viktiga eftersom sådan kunskap bildar grunden för vilka åtgärder samhället bör vidta. Utredningen har i föregående kapitel tagit upp frågorna om vård och stödinsatser och där framhållit behovet av ökade kunskaper när det gäller t.ex. behandlingsmetoder. Den rent medicinska forskningen avseende dopingmedlens verkningsmekanismer och effekter har stor betydelse för vilken vård som skall erbjudas dem som missbrukar anabola steroider, men även den mer allmänna hälso- och sjukvårdsforsk- ningen, t.ex. utvecklande av icke-farmakologiska behandlingsmeto- der, är ett område som bör uppmärksammas.
Vidare föreligger behov av ytterligare studier beträffande orsakerna till varför en del personer börjar att missbruka dopingmedel. De nu föreliggande studierna tyder på att det främst är fråga om unga män som använder AAS för att öka sin kroppsvolym och att bruket är förknippat med en kroppsfixering av varierande styrka. Däremot vet man i dag knappast något om t.ex. sambandet mellan missbruk av AAS och kriminalitet. Överhuvudtaget måste kunskaperna om sociala faktorer bakom missbruket för närvarande anses vara mycket knapphändiga. Sådan kunskap har grundläggande betydelse för såväl inriktningen som utformningen av insatserna för att förebygga miss- bruket av dopingmedel varför det är väsentligt att studier som kan belysa de bakomliggande mekanismerna för missbruk av dopingme- del uppmuntras. Utredningen behandlar dessa frågor särskilt i följande avsnitt.
Forskning om dopingmedel pågår i ett antal länder runt om i världen. Erfarenheterna från de olika projekten har spridits till andra forskare och till personer som kommer i kontakt med dopingmedel dels genom vetenskapliga publikationer, dels genom olika konferen- ser som t.ex. det av Svenska Läkaresällskapet anordnade Berzelius- symposiet i november 1995. Utredningen vill betona betydelsen av att sådant kunskapsutbyte äger rum. Utredningen vill även framhålla vikten av att den kunskap och erfarenhet som finns bland forskarna också verkligen sprids till de yrkesutövare som i sin verksamhet kommer i kontakt med missbruket av dopingmedel, såsom exempel- vis personalen inom hälso- och sjukvården.
26.2.2. Forskning om de bakomliggande sociala och psykologiska orsakerna till missbruket av dopingmedel
Trots att kunskaperna om de bakomliggande faktorerna när det gäller missbruk av dopingmedel har ökat de senare åren är kunska- perna om de närmare orsakerna till missbruket ändå begränsade. Många väsentliga frågor om vad det är som gör att vissa personer börjar att använda dopingmedel är fortfarande obesvarade. Detta gäller såväl de individuellt betingade bevekelsegrundema som sådana faktorer som kan hänföras till mera generella yttre faktorer. Till det sist nämnda kan hänföras exempelvis frågor om sociala bakgrundsfaktorer, om olika subkulturers betydelse samt om inverkan av de identitetsideal som framställs i reklam och massme- dia.
Samtliga undersökningar som belyser erfarenheten av dopingmedel hos befolkningen (jfr. kap. 3) pekar på att missbruket av dopingme- del främst är utbrett bland unga män upp till 25 år. Vidare synes det föreligga en stark koppling till styrketräning och kroppsbygge. Några slutsatser om hur denna grupp i övrigt är sammansatt kan inte dras i dag. Sålunda vet man mycket litet om hur de socio-ekonomi- ska bakgrundsfaktorerna ser ut. Vilken roll uppväxtmiljö, nationell bakgrund, skolgång eller kriminell belastning har i detta samman- hang är för närvarande helt okänt. Man kan inte dra några slutsatser beträffande denna grupp utifrån vad man vet om andra missbrukar- grupper.
Vilket samband som föreligger mellan missbruk av dopingmedel och kriminalitet är exempelvis ett sådant område om vilket man har litet kännedom i dag. En hit hörande fråga är i vad mån missbruket av dopingmedel i sig kan leda till en kriminell karriär. Det kan vidare konstateras att missbruk av dopingmedel förekommer bland kriminellt belastade personer (jfr. avsnitt 4.6) men att man inte vet hur omfattningen ser ut vare sig inom denna grupp eller i jämförelse med andra grupper i befolkningen. Det är också oklart i vad män i övrigt kriminellt belastade personer medverkar till spridningen av dopingmedel.
Ungdomsforskningens betydelse bör också uppmärksammas i det här sammanhanget. För att aktivt kunna motverka missbruk bland ungdomar måste man också förstå unga människors värderingar samt ha kunskaper om hur subgrupper uppstår och vilken inverkan sådana subkulturer har på ungdomars ställningstaganden.
Sammantaget föreligger här mycket viktiga uppgifter för såväl den sociologiska och samhällsvetenskapliga forskningen som den kriminologiska forskningen. Utredningen anser att det är högst väsentligt att samhället bl.a. genom berörda myndigheter uppmun- trar och även tar initiativ till fortsatt forskning på dessa områden.
26.2.3. Några särskilda medicinska forskningsfrågor
Den medicinska forskningen när det gäller bieffekter vid missbruk av dopingmedel är förenad med många svårigheter av såväl praktiskt som etiskt slag. Helt rättvisande kliniska studier torde vara omöjliga att genomföra eftersom det inte är etiskt eller medicinskt försvarbart att utsätta försökspersoner för sådana doser av t.ex. anabola steroider som förekommer bland missbrukarna. Utredningen är väl medveten om att den sammanställning som nu presenteras därför kan tyckas ha en utopisk karaktär. Även om det är troligt att kliniska försök inte kommer att kunna genomföras i många av dessa fall vill utredningen peka på sådana områden där ytterligare kunskaper är betydelsefulla. Det får inte heller glömmas bort att kunskaper även kan erhållas genom deskriptiva fallrapporter.
26.2.3.1 Allmänna verkningsmekanismer
En grundläggande fråga som har betydelse för bedömandet av effekterna vid bruk av t.ex. AAS är huruvida effekterna uppkommit p.g.a. tillförseln av medlen i sig eller om de är en effekt av den ofta mycket intensiva och omfattande fysiska träningen som brukarna vanligen ägnar sig åt. Kunskaperna om de oönskade effekterna av intensiv fysisk träning har visserligen ökat de senaste åren men brister i kunskaperna föreligger om vilka kort- och långsiktiga effekter hård träning har, särskilt i kombination med extrem kosthållning. Effekterna på psykiska funktioner, hormonbalans, hjärta, immunsystem och rörelseorgan är därvid intressanta aspekter.
Överhuvudtaget föreligger ett behov av att närmare studera verkningsmekanismerna hos de olika medlen. De påståenden om olika dopingmedels muskeluppbyggande eller fettförbrännande effekter som framförs i bl.a. kroppsbyggarlitteratur är ofta löst underbyggda men torde i hög grad påverka dem som önskar sådana effekter. För att kunna bemöta argument om medlens undergörande
verkan och förebygga missbruket av dopingmedel är det viktigt att samhällets institutioner har tillgång till vetenskapligt kunnande. Behovet av ytterligare forskning när det gäller verkningsmekanismer föreligger även avseende AAS där t.ex. osäkerhet råder om eventuel- la skillnader mellan de olika preparaten. Inte minst är en viktig aspekt om skillnader föreligger när det gäller förhållandet mellan olika AAS-preparats androgena (förmanligande) och anabola (vävnadsuppbyggande) verkan samt preparatens olika bieffekter. Det kan också konstateras att skillnader i effekter och i bieffekter kan finnas vid olika doseringar och olika tillförselsätt (exempelvis oralt eller intramuskulärt). Detta är ett mindre utforskat område liksom även skillnader i funktionssätt när det gäller ungdomar jämfört med vuxna.
Ytterligare ett område som utredningen vill peka på när det gäller verkningsmekanismer generellt är AAS och andra dopingmedels funktionssätt och effekter på kvinnliga missbrukare. Vissa bieffekter av AAS-tillförsel är specifika för kvinnor som t.ex. mörkare röst, ökad kroppsbehåring och clitorisförstoring. Men i övrigt är det mindre känt om skillnader i bieffekter föreligger mellan kvinnor och män. Även om bl.a. CAN:s undersökningar visar att en ytterst liten grupp av kvinnorna i Sverige någon gång har prövat anabola steroider bör denna grupp inte glömmas bort. Det skall i detta sammanhang påpekas att man även mer allmänt behöver mer kunskaper om kvinnliga missbrukare av dopingmedel.
26.2.3.2 Fysiska bieffekter
Det har inte genomförts särskilt många experimentella, kontrollerade studier av AAS bieffekter. Som utredningen har redogjort för i avsnitt 6.1.4 har bieffekter till viss del studerats vid kliniska försök rörande AAS som möjligt preventivmedel för män och det finns även ett stort antal fallrapporter om olika bieffekter. Som påpekats i det kapitlet föreligger svårigheter att från kliniska studier dra slutsatser om bieffekterna vid ett icke medicinskt bruk eftersom det vid kliniska studier rör sig om väsentligen lägre doser och annorlun- da doseringsmönster. Oavsett sådana svårigheter finns ett vetenskap- ligt stöd för ett samband mellan bruk av AAS och olika negativa bieffekter (se närmare avsnitt 6.1.12). Som konstaterats ovan kvarstår dock ett flertal frågor för forskningen. Bl.a. när det gäller
följande frågeställningar föreligger ett behov av ytterligare forskning.
— Frågor om tillförselsätt och dosering. Här kan bl.a. nämnas skillnader mellan de olika AAS-preparatens bieffekter, betydel- sen av tillförselsätt samt vilket samband doseringen har med olika bieffekter. — Frågor om samband när det gäller hjärt- och kärlsjukdomar. Av intresse är bl.a. att få kunskaper om förekomsten av hjärt- och kärlsjukdomar hos unga missbrukare av AAS samt AAS effekt på blodlevringssystem och hjärtmuskelvävnad. Vidare är det av intresse att få kunskap om huruvida t.ex. missbruk av AAS kan ge förhöjt blodtryck och vilken effekt de blodfettsrubbningar som medföljer ett missbruk av AAS kan leda till. Det kan också nämnas att det är okänt hur immunförsvaret påverkas vid intag av AAS.
Även när det gäller tillväxthormon och IGF-l (en substans som frisätts av tillväxthormon) föreligger behov av ytterligare forskning avseende bieffekter, som exempelvis vilken inverkan intag av dessa medel kan ha på utvecklingen av tumörer.
26.2.3.3 Psykiska bieffekter
De psykiska effekterna av bruket av AAS är ett av de områden som på senare tid väckt störst intresse. Här återstår många frågor att besvara, inte minst frågorna om sambandet mellan bruket av AAS och aggressivitet eller våldsbenägenhet. En annan viktig fråga är i vad mån risk för beroendeutveckling föreligger och vad ett sådant eventuellt beroende är orsakat av. Som utredningen inledningsvis konstaterat föreligger ett flertal svårigheter vid forskning på detta område bl.a. eftersom man med hänsyn till etiska och medicinska principer inte kan utsätta försökspersoner för sådana doser som förekommer bland missbrukarna. Vidare är orsakssambanden när det gäller uppkomsten av psykiska effekter mycket komplicerade med hänsyn till att flera faktorer kan ha betydelse. När det gäller frågan om eventuellt samband med våldshandlingar fordras därför forsk- ning bl.a. inom det medicinska och de sociologiska och kriminolo- giska områdena. Några av de frågeställningar när det gäller psykiska effekter som utredningen vill peka på är följande.
— Frågor om tillförselsätt och dosering. Liksom när det gäller de fysiska effekterna är det viktigt att kunskaper erhålls om skillna- der föreligger när det gäller olika preparat, doseringar och tillförselsätt. En fråga som kan nämnas i det här sammanhanget är att man inte i dag är klar över vilken roll det östrogen som bildas från en del AAS har för de psykiska effekterna. — Samband mellan individens grundförutsättningar och de psykiska efekterna. Här kan nämnas t.ex. frågor om huruvida de psykiska effekterna är beroende på individens biologiska och/eller psykiska benägenhet att utveckla fysiska och psykiska bieffekter. Vidare har de flesta vetenskapliga studier utförts med studenter som försökspersoner. Dessa kan i genomsnitt antas ha relativt stabila fysiska, psykiska och sociala förhållandenjämfört med en del av missbrukargrupperna. Att studera mer "sårbara" grupper (utsatt barndom, missbruk av andra droger, tidigare våldsamhet, psykisk sjukdom o.dyl.) är därför av stort intresse. Frågor som anknyter härtill är även vilken betydelse missbrukarens förvänt- ningar om t.ex. ökad muskelmassa eller ökad aggressivitet har för olika psykiska effekter. — Skillnader i psykiska biejekter under olika stadier av miss- bruksperioden. Hit hör frågor om t.ex. vad mån specifika psykiska effekter som uppträder under bruket kvarstår eller t.o.m. kan uppkomma först efter avslutad "kur". Av betydelse är också i vad mån eventuella psykiska bieffekter uppkommer mer eller mindre omedelbart vid konsumtion eller om det erfordras en längre tids bruk för att detta skall ha inverkan på de psykiska mekanismerna.
26.2.3.4 Interaktion mellan bruk av dopingmedel och alkohol, narkotika m.m.
De som missbrukar AAS och andra dopingmedel kombinerar ofta sitt missbruk med andra prestationshöjande eller bieffektsdämpande medel. Därför är det viktigt med ökad kunskap om kombinationsef- fektema vid samtidigt missbruk av exempelvis AAS och amfetamin, clenbuterol eller med olika läkemedel.
Trots den allmänna uppfattningen att kombinationen av alkohol och AAS kan leda till okontrollerbar aggressivitet och våldsamma handlingar saknas i stort sett forskning på detta område. Det är därför av värde att det bl.a. genomförs vetenskapliga studier i vilka
de psykiska effekterna av alkoholförtäring efter kortare och längre tids bruk av AAS undersöks.
Även den stora konsumtionen av olika kosttillskott som äger rum bland en del träningsintresserade medför att det föreligger ett behov av att dessa medels samverkan med dopingmedel undersöks.
26.2.3.5 Långtidseffekter
Eftersom missbruk av dopingmedel äger rum utan insyn är det svårt att få en riktig uppfattning om långtidseffektema av de olika medlen och kunskaperna är mycket bristfälliga. Bl.a. vet man inte i vilken grad hormonsystemet kan återhämta sig efter ett långvarigt bruk och inte heller om bruket kan ha påverkan på sexualiteten eller fertilite- ten på lång sikt. Inte heller kan man i dag uttala sig om eventuella psykiska förändringar på lång sikt. Undersökningar och studier av långtidseffektema är således ett viktigt område. Det finns t.ex. tidigare studier (bl.a. från 1980-talet) av missbrukare som kan vara av intresse att följa upp i ett långtidsperspektiv. Det kan även noteras att med hänsyn till att AAS används i medicinska syften torde viss kunskap kunna hämtas genom studier på dessa områden.
27. Ekonomiska konsekvenser m.m.
Utredningens förslag till ändringar i dopinglagen och läkemedelsla- gen kommer att medföra en viss ökad belastning på rättsväsendet. Genom att bruket av dopingmedel kriminaliseras kan för polisväsen- dets vidkommande vissa kostnadsökningar förväntas i form av provtagningskostnader och ett ökat antal utredningar. Stora svårig— heter föreligger att uppskatta det antal personer som kan komma att bli föremål för ingripanden p.g.a. konsumtion av dopingmedel. Det finns emellertid inte något som tyder på annat än att gruppen missbrukare av dopingmedel är begränsad. Också med hänsyn till de svårigheter som föreligger när det gäller att fastställa skälig miss- tanke om missbruk av dopingmedel (jfr. avsnitt 22.4.1) är det inte sannolikt att kriminaliseringen kommer att leda till någon större ökning av antalet polisiära ingripanden. Enligt utredningens be- dömning kommer därför merkostnadema att bli tämligen marginella.
Påföljden för bruket av dopingmedel bör i princip vara böter. Det troligaste är att brottsutredningarna kommer att utmynna i strafföre- läggande som utfärdas av åklagarmyndighetema. Den kostnads- ökning som orsakas av dessa tillkommande ärenden för åklagarmyn- dighetema bedöms dock som mycket liten. För domstolsväsendet eller för kriminalvården torde förslaget inte leda till annat än för- sumbara merkostnader.
Införandet av ett grovt brott i dopinglagen och ändringarna av straffbestämmelserna i läkemedelslagen kan förväntas medföra att utredningsverksamheten, bl.a. i form av spaningsåtgärder, kommer att öka för polisens del. Dessa kostnadsökningar torde emellertid inte bli annat än måttliga och kunna lösas inom nuvarande verksam- hetsanslag. En kriminalisering av otillåtet innehav av läkemedel i överlåtelsesyfte medför även utredningsvinster eftersom flera av de bevissvårigheter som nu föreligger försvinner. Förslagen kommer även att leda till vissa merkostnader för de rättsvårdande myndighe- terna i övrigt, främst för kriminalvården. Enligt utredningens be- dömning bör dessa merkostnader dock kunna rymmas inom ans- lagen för respektive myndighets verksamhetsområde.
Utredningen har föreslagit att Socialstyrelsen får i uppdrag att kartlägga behovet av vård och behandling samt att utarbeta rekom- mendationer för behandling av dem som missbrukar dopingmedel. Det ramanslag Socialstyrelsen tilldelas varje budgetår avser bl.a. medel för uppföljning och utvärdering av hälso- och sjukvården. Den nu föreslagna uppgiften bör kunna rymmas inom det tilldelade anslaget.
Ändringarna i socialtjänstlagen innebär inte något nytt åliggande för kommunerna utan endast ett förtydligande av det ansvar social- tjänsten har för barn och ungdom redan i dag. Förslaget har därför inte i sig några kostnadskonsekvenser.
De förslag utredningen lägger fram tar i många avseenden sikte på kompetenshöjande åtgärder såsom utbildnings- och fortbildningsåt- gärder. De eventuella merkostnader som ökad fokusering på doping- frågan kan medföra bör enligt utredningens mening kunna rymmas inom verksamheternas ordinarie anslag. Här får också beaktas att ökad kompetens rimligen bör leda till effektivitetsvinster i verk- samheten.
Utredningen har vidare enligt allmänna kommittédirektiv att redovisa konsekvenser från jämställdhetssynpunkt och redovisa konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet.
Utredningens förslag medför inte några jämställdhetspolitiska konsekvenser. Vidare har utredningens överväganden och förslag till stora delar rört frågor om dopingrelaterad brottslighet och om insatser för att motverka denna brottslighet samt insatser för att motverka att den illegala hanteringen av dopingmedel breds ut i samhället. Eftersom frågorna om brottsligheten i sig och om brotts- förebyggande åtgärder analyseras i de enskilda avsnitten görs inte här någon särskild redovisning av sådana konsekvenser av utred- ningens förslag.
28. F örfattningskommentarer
28.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel.
Rubriken Utredningen föreslår att uttrycket doping konsekvent skall användas i stället för dopning. Till följd härav justeras lagens rubrik.
2 & De straffbara hanteringsforrnema utökas genom att även själva konsumtionen av dopingmedel kriminaliseras. Frågan om krimina- lisering av bruket av dopingmedel har ingående behandlats 1 kap. 22.
Med bruk avses uppsåtligt intag av dopingmedel oavsett om till- förseln till kroppen skett genom gärningsmannens egen handling eller med hjälp av annan person, t.ex. vid injicering. Däremot straff- beläggs inte själva förekomsten av dopingmedel i kroppen eller missbruket som sådant.
Allt icke medicinskt bruk av dopingmedel omfattas av kriminalise— ringen, således även de fall där bruket avser t.ex. syntetiska anabola steroider som i medicinskt syfte skrivits ut för en annan person. Det bör anmärkas att avsikten inte är att straffbelägga en persons överkonsumtion av till honom eller henne legalt förskrivna läkeme- del.
I straffskalan ingår även fängelse vilket medför att rättegångsbal- kens regler om straffprocesssuella tvångsmedel, bl.a. kroppsbesikt- ning enligt 28 kap. 12 &, även kan tillämpas för denna gärning. Det illegala bruket av dopingmedel bör dock normalt bedömas som ringa brott. Det kan inte heller annat än undantagsvis bli aktuellt att brottet straffvärdesmässigt förtjänar annan påföljd än dagsböter. Praxis på narkotikaområdet bör i tillämpliga delar kunna vara vägledande för den straffrättsliga bedömningen av bruket av dopingmedel.
3 5 I första stycket görs en språklig justering med anledning av att utredningen föreslår uttrycket doping i stället för dopning.
1 andra stycket definieras uttryckligen de kriterier som bör ligga till grund för bedömningen av när gärningen kan anses vara ringa. Frågan om tillämpningen av det ringa brottet har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen, avsnitt 23.3. Avsikten är att ge grund för en mer enhetlig bedömning av när gärningen skall anses vara ringa. Den ringa delen av straffskalan bör förbehållas sådana fall där de konkreta omständigheterna föranleder en mildare bedömning. Det förutsätts att bedömningen i det enskilda fallet görs med beaktande av samtliga omständigheter. Vid bedömningen bör vikt läggas vid vilket slag av hantering det är fråga om. Det ringa brottet är främst avsett för innehav av dopingmedel för eget bruk och för bruket av dopingmedel. Vid överlåtelse och annan hantering i spridningssyfte är utrymmet för att bedöma gärningen som ringa mer begränsat.
Utredningen har inte ansett att det finns någon anledning att i allmänhet göra åtskillnad mellan de olika dopingmedel som omfattas av dopinglagen, se närmare om denna diskussion i den allmänna motiveringen.
3 a & Paragrafen som är ny innebär att ytterligare en svårhetsgrad införs för dopingbrott. Då denna del av straffskalan tillämpas skall gärningen rubriceras som grovt dopingbrott. Utredningens skäl för att utöka straffskalan med ett grovt brott behandlas i avsnitt 23.2.
Uppräkningen av kriterierna är inte uttömmande och det är inte heller nödvändigt att ide angivna fallen alltid döma för grovt brott. Det kan t.ex. finnas omständigheter i det enskilda fallet som medför att en hantering som ägt rum i syfte att enbart finansiera det egna missbruket inte bör bedömas enligt den strängare straffskalan. Vidare kan hanteringen röra en mindre mängd dopingmedel men där övriga omständigheter är sådana att brottet ändå bör bedömas som grovt. Avgörandet får således grundas på en sammanvägning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet.
Det grova brottet bör först och främst förbehållas sådan hantering som syftar till spridning av stora mängder dopingmedel eller han- tering som är yrkesmässig. Även värdet av dopingpreparatet bör ha betydelse vid bedömningen. Med yrkesmässighet avses t.ex. de fall då det är fråga om en mer systematisk och organiserad verksamhet. Även om det inte kan visas att gärningen utgör ett led i en sådan
verksamhet kan den ändå vara präglad av yrkesmässighet t.ex. om gärningsmannen utnyttjat andras missbruk i ett renodlat vinstsyfte. Med särskilt farlig art avses bl.a. sådana situationer då gämingsman- nen på ett systematiskt sätt utnyttjat ungdomars nyfikenhet eller okunnighet.
Utredningen har inte ansett att det finns någon anledning att i allmänhet göra åtskillnad mellan de olika dopingmedel som omfattas av dopinglagen, se närmare om denna diskussion i den allmänna mo- tiveringen.
Samtliga hanteringsformer omfattas av den nya gradindelningen, således även innehav och bruk av dopingmedel. Att den egna kon- sumtionen av dopingmedel, mängdmässigt eller på annat sätt, skulle kunna bedömas som grovt brott får emellertid anses uteslutet. I princip torde inte heller ett innehav som uteslutande är avsett för eget bruk kunna bedömas som grovt.
4 5 I paragrafen görs dels en språklig justering med anledning av att utredningen föreslår uttrycket doping i stället för dopning och dels en följdändring på grund av den nya lydelsen av 2 5.
28.2. Förslaget till lag om ändring i läkemedelslagen (1992:859)
1 5 I tredje stycket görs en språklig justering med anledning av att utredningen föreslår uttrycket doping i stället för dopning.
18 5 Med anledning av den nya straffbestämmelsen i 26 a & görs en omformulering av den senare delen av denna paragraf. Avsikten är att förtydliga att all handel med läkemedel omfattas av regleringen. Avfattningen hindrar inte att handel med s.k. naturläkemedel m.m. även fortsättningsvis kan säljas av andra än apotek i enlighet med lagen (1970z205) om detaljhandel med läkemedel.
26 & Ändringen är föranledd av att straffbestämmelserna om otillåten handel med läkemedel sammanförs i den nya 26 a &.
26 a 5 I paragrafen, som är ny, har sammanförts samtliga straffbestämmel- ser som gäller handel med läkemedel i strid med föreskrifterna i 18 5 och därtill anslutande bestämmelser. Första stycket innebär inte någon saklig ändring från vad som nu gäller.
I andra stycket har en ny straffbestämmelse införts som gäller innehav av läkemedel som uppenbart är avsedda att överlåtas. Det kan t.ex. vara fråga om sådana kvantiteter att det inte gärna kan vara fråga om att läkemedlen är avsedda för eget bruk. I övrigt hänvisas till den allmänna motiveringen i avsnitt 24.1.1.
Tredje stycket är i sak oförändrat. I paragrafens fjärde stycke, som är nytt, stadgas ett högre straff- maximum för otillåten handel med läkemedel och innehav i överlåtelsesyfte. Avsikten är att denna strängare del av straffskalan skall användas när det är fråga om sådan otillåten hantering som syftar till mera omfattande spridning av läkemedel och därför kan anses vara särskilt straffvärd. Så kan vara fallet bl.a. när hanteringen avsett stora mängder, särskilt dyra eller svåråtkomliga läkemedel eller om hanteringen skett yrkesmässigt. Av betydelse är också om det t.ex. varit fråga om organiserad verksamhet som skett i vinstsyfte eller om någon på ett systematiskt sätt utnyttjat ungdomars nyfiken- het eller okunnighet. Det ligger i sakens natur att denna strängare del av straffskalan endast tar sikte på uppsåtliga gärningar.
28.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
52 d 5 I paragrafen görs en språklig justering med anledning av att utredningen föreslår uttrycket doping i stället för dopning.
63 & Ändringen innebär att tillämpningsområdet för bestämmelsen utvidgas till att även avse dopingmedel. Genom tillägget får således även dopingmedel omhändertas och förstöras eller försäljas under de förutsättningar som anges i bestämmelsen.
28.4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall
31 & Ändringen är föranledd av tillägget i 36 & och innebär ett förtydli- gande av att dopingmedel får omhändertas om sådana medel påträffas inom ett LVM-hem.
36 & Tillämpningsområdet för bestämmelsen utvidgas till att även avse dopingmedel som omhändertagits enligt 31 eller 35 5 eller påträffats inom ett LVM-hem utan att det finns någon känd ägare till medlen.
28.5. Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga
16 å Ändringen är föranledd av tillägget i 20 ij och innebär ett förtydli- gande av att dopingmedel får omhändertas om sådana medel påträffas inom ett sådant hem för särskild noggrann tillsyn som avses i lagen.
20 & Tillämpningsområdet för bestämmelsen utvidgas till att även avse dopingmedel som omhändertagits enligt 16 eller 19 & eller påträffats inom ett hem för särskilt noggrann tillsyn utan att det finns någon känd ägare till medlen.
28.6. Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård
21 & I paragrafen görs ett förtydligande av att dopingmedel får omhänder- tas i enlighet med denna bestämmelse. Ändringen är föranledd av tillägget i 24 &. Förtydligandet införs som en särskild punkt vilket medför en redaktionell ändring av första stycket i övrigt.
24 & Tillämpningsområdet för bestämmelsen utvidgas till att även avse dopingmedel som omhändertagits enligt 21 eller 22 & eller påträffats där patienter intagits för tvångsvård utan att det finns någon känd ägare till medlen.
Det skall här noteras att 8 5 lagen (1991:1 129) om rättspsykiatrisk tvångsvård hänvisar till ovanstånde regler varför ändringarna också blir tillämpliga för den rättspsykiatriska tvångsvården.
28.7. Förslaget till lag om ändring i socialtj änstlagen (1980:620)
11 & Ändringen är föranledd av att föreskrifterna om socialtjänstens ansvar för åtgärder som riktar sig till barn och unga sammanförts i 12 &.
12 5 I lagrummet har föreskrifterna om socialtjänstens ansvar för åtgärder mot missbruk bland barn och unga sammanförts med föreskrifterna om ansvaret för barn och ungdoms sociala och personliga utveck- ling. Avsikten med ändringen är att förtydliga att socialtjänstens ansvar för förebyggande åtgärder och stödinsatser rörande missbruk bland barn och ungdom även omfattar dopingmedel. I den nya punk- ten om missbruk bland barn och ungdom understryks dessutom att socialtjänsten skall arbeta aktivt med dessa uppgifter.
Ändringen innebär inte någon ändring i fråga om på vilket sätt socialtjänstens arbete skall genomföras enligt 11 å andra och tredje styckena.
28.8. Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:451) om försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll
4 5 I paragrafen görs en språklig justering med anledning av att utredningen föreslår uttrycket doping i stället för dopning.
28.9. Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen
3 5 l paragrafen görs en språklig justering med anledning av att utredningen föreslår uttrycket doping i stället för dopning.
Reservation och särskilt yttrande
Reservation av ledamoten Sten Svensson Ang. straffmaximumför grovt dopingbrott
Utredningens majoritet föreslår att straffmaximum för grovt doping- brott skall sättas till fyra års fängelse. Enligt utredningens majoritet är det inte motiverat med en fullt lika sträng straffskala som den som följer av straffbestämmelserna i narkotikastrafflagen. Jag delar inte denna uppfattning utan anser att det finns starka skäl att jämställa dopingbrotten med narkotikabrotten varför straffmaximum bör sättas högre.
Utredningens majoritet har enligt min mening inte tagit tillräcklig hänsyn till de allvarliga konsekvenserna av missbruket av doping— medel. Missbruket av dopingmedel och den därtill hörande doping- brottsligheten medför liknande problem för samhället som nar- kotikamissbruket och innebär stora kostnader som inte helt kan överblickas i dag. På samma sätt som den illegala försäljningen av narkotika verkar den illegala försäljningen av dopingmedel vara oerhört vinstgivande. Detta motiverar att samhället reagerar mycket starkt mot dem som medverkar till den illegala spridningen av do- pingmedel. Samhällets avståndstagande från denna illegala han- tering måste vara mycket tydligt vilket kräver en mer kraftfull markering än vad det av majoriteten föreslagna straffmaximum innebär.
Vidare går även utvecklingen i de andra nordiska länderna mot en strängare syn på den illegala hanteringen av dopingmedel än vad som tidigare har gällt. I den norska straffbestämmelsen rörande dopingbrott är visserligen inte konsumtion eller innehav för eget bruk straffbelagt men straffmaximum för dopingbrott är sex års fängelse. Enligt överenskommelser inom Nordiska rådet bör de nordiska länderna sträva efter en harmonisering av ländernas lag- stiftning överlag. Ett högre straffmaximum utgör enligt min mening ett led i en sådan harmonisering.
Mot bakgrund av vad som nu sagts anser jag att straffmaximum för grovt dopingbrott bör sättas till sex års fängelse. Vad gäller straff- bestämmelsens utformning i övrigt är jag ense med majoriteten.
Särskilt yttrande av sakkunnige Bengt Ericsson
Jag delar de synpunkter som framförs i utredningens ledamot Sten Svenssons reservation rörande straffmaximum för grovt dopingbrott.
Kommittédirektiv
Dopning Dir. 1994178
Beslut vid regeringssammanträde 1994-07-28
Sammanfattning av uppdraget
En parlamentarisk utredning skall
— ta del av tillgänglig forskning om olika dopningsmedel och deras verkningar samt analysera och belysa det aktuella kunskapsläget på området, — belysa rättsutvecklingen sedan lagens om förbud mot vissa dop- ningsmedel tillkomst och redogöra för domar och rättspraxis, — kartlägga och analysera dopningsproblemets omfattning och karaktär, såväl inom som utanför tävlingsidrotten, samt belysa följderna av missbruket på kort och lång sikt, — analysera orsakerna till att det finns dopningsmedel tillgängliga och vad som kan göras för att minska tillgången på illegala medel, — analysera om det finns en koppling mellan missbruket av dopningsmedel och annat missbruk och våldsbrott, — belysa det internationella arbetet mot dopning, — eventuellt föreslå ytterligare insatser mot missbruket av dop— ningsmedel, — överväga behovet av resurser till förbättrade informationsinsat- ser om dopning. Utredningen skall föreslå de ändringar i den rättsliga regleringen som utredningen kan finna motiverade.
Dopningen
Dopning har sedan länge använts i samband med idrottsutövning och innebär i princip att idrottsutövaren förbättrar sin prestationsförmåga på ett onaturligt sätt. De medel som används i dopningssammanhang är till övervägande del att hänföra till läkemedel. De används dock i dessa sammanhang inte alltid på medicinska indikationer och i helt andra doseringar än vad som avsetts. Dopning är därmed inte endast en idrottsetisk fråga utan kan också innebära en hälsorisk för använ- daren. Dopning tycks också i ökad utsträckning förekomma utanför tävlingsidrotten, där inte minst unga människor använder olika medel för att på konstgjord väg uppnå vissa kroppsideal.
Internationella olympiska kommittén (IOK) tog inför 1976 års olympiska spel fram en lista över substanser som var att betrakta som dopningsmedel. IOK:s lista hålls aktuell genom återkommande, oftast årliga, revideringar. Listan kompletterades år 1990 med ery- tropoietin och därefter har också Beta2-stimulerare (t.ex. clenbu- terol) tillförts som medel med anabol effekt.
Den definition på dopning som nu gäller inom idrotten antogs på Riksidrottsmötet år 1989 och lyder: "Med doping menas dels bruk av medel, dels användande av metoder som av Internationella Olympiska Kommittén (IOK) eller av internationella Specialförbund därutöver, ansetts vara doping."
IOK ackrediterar dopningslaboratorier efter vissa normer. År 1990 fanns 20 ackrediterade laboratorier. Ett av dessa är Dopinglaborato— riet vid Huddinge sjukhus.
För kontrollverksamheten har Sveriges riksidrottsförbund ca 200 ideellt arbetande kontrollfunktionärer som utför oanmälda stick- provskonkontroller under träningsperioderna och förannonserade kontroller i samband med tävlingar. Dopningsprovet är ett urinprov, som skickas till laboratoriet för analys. Analysresultatet meddelas Riksidrottsförbundets dopningskommission, som i händelse av po- sitivt resultat anmäler ärendet till berört Specialförbund för bestraff- ning. Kommissionen bevakar Specialförbundets bestraffning och kan överklaga ärendet till Riksidrottsnämnden.
Inom den svenska idrottsrörelsen bedrivs ett arbete i internationell samverkan för att få fram nya analysmetoder. En lista över i Sverige legalt sålda preparat som är klassade som dopningsmedel har utarbetats i samarbete mellan idrottsrörelsen, Apoteksbolaget och Läkemedelsverket. Idrottsrörelsen har också uttryckt önskemål om att få till stånd en märkning av de förbjudna dopningsmedlen.
Europarådets konvention mot dopning upprättades och öppnades för undertecknande år 1989 och trädde för Sveriges del i kraft den 1 augusti 1990. Nordiska rådet antog våren 1994 en rekommenda- tion om insatser mot hormondopning där bl.a. rekommenderades att de nordiska ländernas regeringar skall föra upp problemet med anabola steroider utanför idrotten på den europeiska dagordningen.
I Sverige är förskrivningen av de läkemedel som används i dop- ningssammanhang enligt uppgift förhållandevis liten. Det stora tillflödet av anabola steroider sker genom införsel från utlandet. Möjligheten till legal införsel för privat bruk är med hänsyn till de bestämmelser som gäller begränsad. Införsel är till allra största delen illegal.
Lagen om förbud mot vissa dopningsmedel
I proposition 1990/91:199 föreslogs en särskild lag om förbud mot vissa dopningsmedel. Förslaget omfattade syntetiska anabola steroi- der, testosteron och dess derivat, tillväxthorrnon samt kemiska sub- stanser som ökar produktion och frigörelse av testosteron och dess derivat eller av tillväxthormon.
De angivna medlen får inte annat än för medicinskt eller veten— skapligt ändamål föras in i landet, överlåtas, framställas, förvärvas i överlåtelsesyfte, bjudas ut till försäljning eller innehas.
Uppsåtlig överträdelse av lagens förbud — dopningsbrott — kan straffas med fängelse upp till två år. För ringa brott är påföljden böter eller fängelse i högst sex månader. När det gäller olovlig in- försel hänvisas till bestämmelserna i varusmugglingslagen.
I propositionen redovisades fakta bl.a. om dopningsverksamheten, idrottsrörelsens åtgärder för att öka kunskaperna om dopningsprob- lemet, inflödet av anabola steroider från utlandet samt internationellt samarbete.
I sitt av riksdagen godkända betänkande 1991/92:SoU7 tillstyrkte socialutskottet propositionens förslag. Utskottet uttalade bl.a. (s. 10): "utvecklingen borde följas noga eftersom utvecklingen när det gäller användningen av dopningsmedel inom idrotten och kunskapen om dessa medel sker snabbt."
Lagen trädde i kraft den 1 juli 1992. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1992/93:SoU20 har social- utskottet ånyo behandlat frågan. Därvid uttalade utskottet att en samlad översyn borde komma till stånd under parlamentarisk medverkan.
Uppdraget
Regeringen har genom berörda myndigheter, främst Folkhälsoinsti- tutet, och organisationer följt utvecklingen mot bakgrund av den nya lagen. Trots olika initiativ för att sprida information om dopnings- medel och konsekvenserna av användningen av sådana medel har det icke-medicinska bruket av främst anabola steroider ökat. Samtidigt råder det på många punkter osäkerhet om såväl dopnings- medlens medicinska verkningar som de djupare orsakerna till missbruket.
Regeringen tillsätter därför en parlamentarisk utredning som skall göra en allsidig översyn av dopningsproblemets omfattning och karaktär, följder av missbruk av dopningspreparat på kort och lång sikt samt bedöma behovet av ökade informationsinsatser. Bl.a. skall utredningen studera närmare om det finns en koppling mellan missbruket av dopningsmedel och annat missbruk och våldsbrott och vilka ytterligare insatser mot missbruket som behövs. Sådana insatser kan vara att kriminalisera det icke-medicinska och icke- vetenskapliga bruket av dessa medel, ökade möjligheter till provtag- ning och ökade internationella insatser för att stoppa insmuggling av dessa medel. I detta sammanhang bör särskilt beaktas det förhållan- det att maximistraffet för grov varusmuggling är avsevärt högre än maximistraffet för dopningsbrott, varför det kan finnas anledning att se över gradindelningen och straffskalan för dopningsbrott. Även behovet av resurser till förbättrade informationsinsatser genom olika myndigheter, hälso- och sjukvården, skolan och idrotten eller andra frivilliga organisationer skall övervägas.
Utgångspunkten för utredningens arbete skall vara en noggrann genomgång av den faktiska kunskapen om dopningsmedlen och deras medicinska och psykologiska verkningar. Utredningen bör i detta avseende ta del av tillgänglig forskning och analysera vilka slutsatser som kan dras. Utredningen bör överväga att presentera en kunskapssammanställning på området.
Utredningen bör ha rätt att ta upp ytterligare aspekter kring dopningsproblematiken. Utredningen skall också föreslå de änd- ringar i den rättsliga regleringen som utredningen kan finna moti- verade.
Utredningsarbetet skall vara avslutat före utgången av år 1995.
(Socialdepartementet)
Utredningens särskilda utfrågningar — deltagarförteckningar
Förteckning över deltagare vid utredningens särskilda utfrågning den 17 november 1995
Markku Alén, professor, Rehabilitation and physical exercise center, Finland Mats Garle, docent, Huddinge sjukhus Odd Greitz, läkare, Maria ungdomsmottagning, Stockholm Kerstin Hall, professor, Endokrinologiska kliniken, Karolinska sjukhuset, Stockholm Rolf Hultcrantz, docent, medicinkliniken, Karolinska sjukhuset, Stockholm Leif Lenke, docent, Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet Lars Lidberg, professor, Rättspykiatriska avdelningen, Huddinge sjukhus Arne Ljungqvist, professor, Idrottshögskolan, Stockholm Helge Oftebro, docent, Norge Jovan Rajs, professor, Rättsmedicinalverket, rättsmedicinska avdelningen i Stockholm Tönu Saartok, docent, Visby lasarett Artur Solarz, forskare, Brottsförebyggande rådet, Stockholm Ingemar Thiblin, läkare, Rättsmedicinalverket, rättsmedicinska avdelningen i Stockholm
Förteckning över deltagare vid utredningens särskilda utfrågning den 25 januari 1996
Linda Bjernler, skolsköterska, Norrtälje Tony Bohman, fritidskonsulent, Skellefteå Yngve Borgström, major, Arméns idrottscentrum
Sven Erik Eriksson, socialinspektör, Maria ungdomsmottagning, Stockholm Rainhold Gustavsson, dopinginforrnatör, Boden
Gunnar Hermansson, kriminalinspektör, Rikskriminalpolisen Björn Hibell, direktör, CAN, Stockholm Tommy Johansson, ordförande, Antidoping Movement, Kalmar Lorens Neuman, gymkonsulent, Halmstad Sverker Nilsson, distrikts/Skolläkare, Falkenberg Anita Nilsson, gymnasielärare, Fjärås Tommy Persson, byrådirektör, Generaltullstyrelsen Ulf Peterson, samordnare, JANTI-gruppen, Järfälla Ove Rytter, chefredaktör, B&K Sports Magazine, Stockholm Göran Stigenberg, chefsrådman, Stockholms tingsrätt Anette von Sydow, avdelningsdirektör, Riksåklagaren Håkan Thorngren, sektionschef, Svenska Kommunförbundet
Kenneth Wiklund, v. ordf., Svenska Kroppskulturförbundet
Referenser
(Anm. Referenser till de medicinska avsnitten återfinns i del B, bilaga nr 1)
Andrén-Sandberg Å., Doping, Blendarps Idrottsmedicin, Lund, 1990 Bengtsson B., Victorin Anders, Hyra och annan nyttjanderätt till fast egendom, Norstedts, 1991 Bengtsson B., Skadestånd vid myndighetsutövning, Norsteds, 1976
Blouin A.G., Goldield G.S, Body Image and Steroid Use in Male Bodybuilders, lntemational Journal of Eating Disorders 1995;18 (2):159-165 CAN, Rapport 94. Alkohol- och narkotikautvecklingen i Sverige, Folkhälsoinstitutet och CAN, CAN:s rapportserie nr 40, 1994. CAN, Rapport 95. Alkohol- och narkotikautvecklingen i Sverige, Folkhälsoinstitutet och CAN, rapport nr 2 (Folkhälsoinstitutets rapportserie nr 46), 1995 CAN, Gymnasieelevers doping- och drogvanor 1994, En undersök- ning av doping-, alkohol- och narkotikavanor i sju kommuner och ett län, Folkhälsoinstitutet och CAN, rapport nr 3 (Folkhälsoinsti- tutets rapportserie nr 48), 1995. CAN, Skolelevers drogvanor 1994, Folkhälsoinstitutet och CAN, CAN:s rapportserie nr 44, 1995 CAN, Värnpliktigas drogvanor 1994, Folkhälsoinstitutet och CAN, CAN:s rapportserie nr 45, 1995 Doping — ett hot mot idrotten, Sveriges Riksidrottsförbund, Göteborg, 1989 Ds Ju 1986:64, Förslag till ändringar i narkotikstrajlagen (1968: 64) (Strajbarheten vid narkotikamissbruk) Ds 1989:60, Åtgärder mot doping Ds 1992: 19, Åtgärder mot bruk av narkotika samt ringa narkotika brott Ds 1995 :82, Apoteksbolagets Forntida roll. Utgångspunkter och förslag
Durant R.H., Seymore Ashworth C., Newman C., Vaughn I.R., Stability of the Relationships between Anabolic Steroid Use and Multiple Substance Use among Adolescents, Journal of Adolescent Health 1994:15:111-116 Helling S., Steroider och starka män, CAN rapportserie nr 38, 1994 Hemström C., Uteslutning ur ideell förening, Norstedts, 1972 Hemström C., Organisationernas rättsliga ställning, 4:e uppl, Norstedts Hoflund O., Narkotikabrotten, En straffrättslig studie, J uristförlaget 1993
Holmqvist L., Hyreslagen — en kommentar, Norstedts, 1989 Johansson T., Miegel F, Pumping Iron — Discipline and Desire Paper 1995
Johansson T., Främlingskap och det hämmande; Bodybuilding, kön och identitet, Kulturella perspektiv 95:4 Johansson T., Narcissism, kropp och modernitet, Sociologisk tidskrift 1995, årg 32 Lavin R., Ojentligrättsliga viten, Juridiska föreningen i Lund skriftserie nr 25, 1978, Lindquist U., Kommunala befogenheter, Allmänna förlaget, 1987 Liten, större, störst. Forskare diskuterar anabola steroider, Forsk ningsrådsnämnden, mars 1994 Malmsten K., Idrottens bestrajfhingsregel och föreningsrätt, Fritzes, 1994 Malone J .R., Pharmacological T herapies of Anabolic Androgenic Steroid Addiction, Pharmacological Therapies for Drug and Alcohol Addictions 19952227-237
Marcusson L., Mot en ny kommunalrätt, Iustus förlag, 1992
Marcusson L., Ojentlig förvaltning utanför myndighetsområdet, Iustus förlag, 1989 Middleman A.B., Faulkner A.H., Woods E.R., Emans S.J., Durant R.H., High-Risk Behaviors among High School Students in Massa- chusetts Who Use Anabolic Steroids, Pediatrics 1995;96:268-272
Män, muskler, ideal. Fakta om missbruket av anabola steroider, Folkhälsoinstitutet, 1993
Narkomanvård i Botkyrka kommun, promemoria Botkyrka kommun, dnr. 1994.126.000.741 Narkotikastrafflagen m.m, Narkotikakommissionen PM 8, decem ber 1983 Paulsson I., Riberdahl, Westerling Per, Den nya kommunallagen, Kommentus, 1993
Petrén H., Ragnemalm H., Sveriges grundlagar och tillhörande författning med kommentarer, Liber, 1980 Pope H.G., Katz D.L. Champoux R., Anabolic-Androgenic Steroid Use among I 010 College Men, The Physcial and Sports Medical Journal l988;16:75-81 Pope H.G., Katz D.L., Hudson J.H., Anorexia Nervosa and "Reverse Anorexia " among 108 Male Bodybuilders, Comprehensive Psychiatry, 1 993;34 (6) :406-409 Prop. 1968:7 om förslag till narkotikastrafflag m.m. Prop. 1973z90 med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsord- ning m.m. Prop. 1975/76:81 med förslag till ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område Prop. 1975/76:209 om ändring i regeringsformen
Prop. 1979/80:1 om socialtjänsten Prop. 1980/81:76 om intemeringspåföljdens avskaffande och straffet för grovt narkotikabrott m.m. Prop. 1982/83:141 om ändringar i narkotikastrafflagenProp. 1984/85:46 om ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64) m.m.
Prop. 1987/88:71 om ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64)
Prop. 1990/91:85 Växa med kunskaper — om gymnasieskolan och vuxenutbildningen Prop. 1990/91:115 om vissa skollagsfrågor m.m. Prop. 1990/911117 En ny kommunallag Prop. 1990/91:199 om förbud mot vissa dopningsmedel Prop. 1991/92:107 om ny läkemedelslag m.m. Prop. 1992/93:142 om åtgärder mot bruk av narkotika samt ringa narkotikabrott Prop. 1992/93:210 om ny ordningslag m.m. Prop. 1993/94:149 om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården m.m.
Prop. 1994/95:124 Ändringar i kriminalvårdslagstiftningen (anstalts indelning m.m. ) Prop. 1995/96:156 om utvidgad försöksverksamhet med intensiv övervakning med elektronisk kontroll
Prop. 1995/96:166 Tullens befogenheter vid den inre gränsen
Rakar T., Anabola steroider — bör bruk av dopningsmedel krimina liseras, examensarbete i straffrätt 1995 vid Lunds universitet, Juridiska institutionen
Rytterbro L., Narkotikamissbruk upptäckt genom urinprov, rapport 1996:1, Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet SOU 1972:15, Ny regeringsform. Ny riksdagsordning, betänkande av Grundlagsberedningen SOU 1974:83, Generalklausul i förmögenhetsrätt, betänkande av Generalklausulsutredningen SOU 1975:75, Medborgerligafri— och rättigheter, betänkande av Fri— och rättighetsutredningen
SOU 1994:131, Skyddet vid den inre gränsen, betänkande av EU- gränskontrollutredningen SOU 1994:139, Ny socialtjänstlag, huvudbetänkande av Social tjänstkommittén SOU 1995:47, T vångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polis lagen, slutbetänkande av Polisrättsutredningen SOU l995:91, Ett reformerat strajjisystem, betänkande av Straffsys- temkommittén SOU 1995:146, Trygghet mot brott, rollfördelning och samverkan, slutbetänkande av Trygghetsutredningen SOU 1995:147, Förbättrad tillsyn över hälso- och sjukvårdsperso- nal, betänkande av Utredningen om förbättrad tillsyn över hälso-
och sjukvårdspersonalen SOU 1996:63, Medicinska undersökningar i arbetslivet, betänkande av Utredningen om medicinska undersökningar i arbetslivet. Strömberg H., Kommunal rätt, Liber, 1989 Strömberg H., Speciell förvaltningsrätt, Liber, 1989 Sållningsinstrument för analys av narkotika i urin. Redovisning av en försöksverksamhet med vissa kommentarer, Riksspolisstyrelsen, maj 1995 The Body Image Study, A qualitative Study of the Use of Performance-Enhancing Drugs by Non-Athletes, Canadian Centre for Drug-Free Sport, 1992 Yesalis C.E., Kennedy N.J, Kopstein A.N., Bahrke M.S, Anabolic- Androgenic Steroid Use in the United States, JAMA 1993;270:1217-1221
Kronologisk förteckning
11
12.
13 14
15.
16
17
19.
20.
21
22.
23.
24
25.
. Den nya gymnasieskolan — hur går det? U. . Samverkansmönster i svensk forsknings—
finansiering. U.
. Fritid i förändring.
Om kön och fördelning av fritidsresurser. C. . Vem bestämmer vad? EU:s interna spelregler inför
regeringskonferensen 1996. UD.
. Politikområden under lupp. Frågor om EU:s första
pelare inför regeringskonferensen 1996. UD.
. Ett år med EU. Svenska statstjänstemäns erfarenheter av arbetet i EU. UD. . Av vitalt intresse. EU:s utrikes— och
säkerhetspolitik inför regeringskonferensen. UD.
. Batterierna — en laddad fråga. M. . Om järnvägens trafikledning m.m. K. 10.
Forskning för vår vardag. C. . EU—mopeden. Ålders- och behörighetskrav för
två- och trehjuliga motorfordon. K. Kommuner och landsting med betalnings— svårigheter. Fi. .Offentlig djurskyddstillsyn. Jo. .Budgetlag — regeringens befogenheter på
tinansmaktens område. Fi. Union för både öst och väst. Politiska, rättsliga och ekonomiska aspekter av EU:s sjätte utvidgning. UD. .Förankring och rättigheter. Om folkomröstningar,
utträdesrärt, medborgarskap och mänskliga rättigheter i EU. UD.
. Bättre trafik med väginformatik. K. 18.
Totalförsvarspliktiga m95. Förslag om jobb/studier efter muck, bostadsbidrag, dagpenning, försäkringar. Fö. Sverige. EU och framtiden. EU 96—kommitténs bedömningar inför regeringskonferensen 1996. UD. Samordnad rollfördelning inom teknisk forskning. U
. Reform och förändring. Organisation och verksamhet vid universitet och högskolor efter 1993 års universitets- och högskolereform. U. Inflytande på riktigt — Om elevers rätt till inflytande, delaktighet och ansvar. U. Kartläggning och analys av den offentliga sektorns upphandling av varor och tjänster med miljöpåverkan. N. . Från Maastricht till Turin. Bakgrund och övriga EU—länders förslag och debatt inför regeringskonferensen 1996. UD. Från massmedia till multimedia — att digitalisera svensk television. Ku.
26. 27.
28.
29. 30.
31. 32. 33. 34. 35. 36. 37. 38. 39.
40.
41
43.
44.
45. 46. 47.
48.
49. 50. 51.
52. 53. 54. 55. 55. 55. 56.
57. 58.
Ny kurs i trafikpolitiken + Bilagor. K. En strategi för kunskapslyft och livslångt lärande. U. Det forskningspolitiska landskapet i Norden på 1990—talet. U. Forskning och Pengar. U.
Borgenärsbrotten — en översyn av 11 kap. brottsbalken. Fi. Attityder och lagstiftning i samverkan + bilagedel. C. Möss och människor. Exempel på bra II"—användning bland barn och ungdomar. SB. Banverkets myndighetsroll m.m. K. Aktiv arbetsmarknadspolitik + expertbilaga. A. Kriminalunderrättelseregister
DNA-register. Ju. Högskola i Malmö. U. Sveriges medverkani FN:s familjeår. S. Nationalstadsparker. M. Rapport från klimatdelegationen 1995. Klimatrelaterad forskning. M. Elektronisk dokumenthantering. Ju. .Statens maritima verksamhet. Fö. 42. Demokrati och öppenhet. Om folkvalda parlament och offentlighet i EU. UD. Jämställdheten i EU. Spelregler och verklighetsbilder. UD. Översyn av skatteflykrslagen. Reformerat förhandsbesked. Fi. Presumtionsregeln i expropriationslagen. Ju. Enskilda vägar. K. Cirkelsamhället. Studiecirklars betydelser för individ och lokalsamhälle. U. Shaping Sustainable Homes in an Urbanizing World. Swedish National Report for Habitat 11. N. Regler för handel med el. N. Förbud mot vapen på allmän plats m.m. Ju. Grundläggande drag i en ny arbetslöshetsförsäk— ring — alternativ och förslag. A. Precisering av handelsändamålet i detaljplan. M. Kalkning av sjöar och vattendrag.M. Kooperativa möjligheter i storstadsområden. S. Sverige, framtiden och mångfalden. A. På väg mot egenföretagande. A. Vägar in i Sverige. A.
Hälften vore nog — om kvinnor och män på 90—talets arbetsmarknad. A. Pensionssamordning för svenskar i EU—tjånst. Fi. Finansieringen av det civila försvaret. Fö.
___—___—
Kronologisk förteckning
59.
60.
Europapolitikens kunskapsgrund.
En principdiskussion utifrån EU 96—kommitte'ns erfarenheter. UD. Miljö och jordbruk. Om EU:s miljöregler och utvidgningens effekter på den gemensamma jordbrukspolitiken. UD.
61 .Olika länder — olika takt. Om flexibel integration
62.
63. 64.
65.
66. 67.
68. 69. 70. 71.
72. 73.
73.
74.
74.
75. 76.
77.
78.
79. 80.
81. 82.
83. 84. 85.
och förhållandet mellan stora och små stater i EU. UD. EU, konsumenterna och maten — Förväntningar och verklighet. Jo. Medicinska undersökningar i arbetslivet. A. Försäkringskassan Sverige — Översyn av socialförsäkringens administration. S. Administrationen av EU:s jordbrukspolitik i Sverige. Jo. Utvärderat personval. Ju.
Medborgerlig insyn i kommunala entreprenader. Fi. Några folkbokföringsfrågor. Fi. Kompetens och kapital + bilaga. N. Samverkan mellan högskolan och näringslivet. N. Lokal demokrati och delaktighet i Sveriges städer och landsbygd. ln. Rättspsykiatriskt forskningsregister. S. Svensk kärnteknisk tillsynsverksamhet.
Volym 1 — En granskning. M. Swedish Nuclear Regulatory Activities. Volume 1 — An Assessment. M.
Svensk kärnteknisk tillsynsverksamhet.
Volym 2 — Faktaredogörelser. M.
Swedish Nuclear Regulatory Activities. Volume 2 — Descriptions. M. Värden i folkhögskolevärlden. U.
EU:s regeringskonferens — procedurer, aktörer, formalia. Sammanfattning av ett seminarium i april 1996. UD. Utländska försäkringsgivare med verksamhet i Sverige. Fi.
Elberedskapen. Organisation, ansvarsfördelning och finansiering. N. Översyn av revisionsreglerna. Fi. Viktigt meddelande.
Radio och TV i Kris och Krig. Ku. Skydd för sparande i sparkasseverksamhet. Fi. En översyn av luft- sjö— och spårtrafikens tillsynsmyndigheter. K. Allmänt pensionssparande. S. Ekobrottsforskning. Ju. Egon Jönsson — en kartläggning av lokala sam— verkansprojekt inom rehabiliteringsområdet. S.
86.
87. 88. 89. 90. 91.
92. 93. 94. 95. 96. 97. 98. 99.
100.
101.
102. 103.
104. 105.
106.
107.
108. 109.
110.
Utvecklad samordning inom det civila försvaret och fredsräddningstjänsten. Kartläggning, överväganden och förslag. Fö. Tredimensionell fastighetsindelning. Ju. Kameraövervakning. Ju. Samverkan mellan högskolan och de små och medelstora företagen. N. Sammanhället studiestöd. U. Den privata vårdens omfattning och framtida ersättningsformer — En översyn av de nationella taxorna för läkare och sjukgymnaster. S. lT i miljöarbetet. M. Ny yrkestrafiklagstiftning. K. Nationell teleadresskatalog. K. Botniabanan. K.
Strukturförändring och besparing. En uppföljning av genomförda förändringar inom försvarsmaktens ledningsorganisation. Fö. Effektivare försvarsfastigheter!
Utvärdering av en reform. Fö. Vem styr försvaret? Utvärdering av effekterna av LEMO—reformen. Fö.
Avveckling med inlärning. Erfarenheter från LEMO-reformens avveckling av personal. Fö. Ett nytt system för skattebetalningar. Del A. Ett nytt system för skattebetalningar. Del B. Författningsförslag, författningskommentarer och bilagor. Fi.
Kärnavfall — teknik och platsval. KASAMs yttrande över SKBs FUD—Program 95 . M. TUFF — Teckenspråksutbildning för föräldrar. U. Miljöbalken. En skärpt och samordnad miljölagstiftning för en hållbar utveckling. De] 1 och 2. M.
Konsumentskydd på elmarknaden. C. Att främja donationer till universitet och högskolor. U.
EU och Sverige — från Kiruna till Malmö. Sammanfattning av fyra regionala möten 1995-96. UD. Union utan gränser — konsekvenser, möjligheter, problem. Sammanfattning av ett seminarium i november 1995. UD. Konsumenterna och miljön. C. Från åkerlotter till Paradis — ett delbetänkande från Utredningen om universitetsfastigheter m.m. angående överlåtelser och tomträttsupplåtelser av vissa liögskolefastigheter. Fi. Inför ett Svenskt kulturnät — IT och framtiden inom kulturområdet. Ku.
&
Kronologisk förteckning
l ] l.Bevakad övergång. Åldersgränser för unga upp till 30 år. C 112.1ntegrering av miljöhänsyn inom den statliga förvaltningen. M. 1 13. En allmän och aktiv försäkring vid sjukdom och rehabilitering. Del 1 och 2. S. 114. En körkortsreform. K. 115. Barnkonventionen och utlänningslagen. S. 116. Artikel 6 i Europakonventionen och skatte— tttredningen. Fi. 117. Expertrapporter från Skatteväxlingskommittén. Fi. 118. Station Stockholm Nord. K. 119. Lättnad i dubbelbeskattningen av mindre företags inkomster. Fi. 120. Högskolan i Malmö — Slutbetänkande. U. 121. Spår, miljö och stadsbild i centrala Stockholm. K. 122. Kunskapssyn och samhällsnytta i hantverkscirklar och hantverksutövande. U. 123. Iakttagelser och förslag efter omstruktureringen av försvarets ledning och stöd. Fö. 124. Miljö för en hållbar hälsoutveckling. Betänkande. Förslag till nationth handlingsprogram. S. Bilaga 1. Miljörelaterade hälsorisker. S. Bilaga 2. Aktörer och verktyg i miljöhälsoarbetet. S. 125. Droger i trafiken. Ju. 126. Doping i folkhälsoperspektiv. Del A och De] B. 5.
Systematisk förteckning
Statsrådsberedningen
Möss och människor. Exempel på bra lT—användning bland barn och ungdomar. [32]
J ustitiedepartementet Kriminalunderrättelseregister
DNA-register. [35] Elektronisk dokumenthantering. [40] Presumtionsregeln i expropriationslagen.[45] Förbud mot vapen på allmän plats m.m. [50] Utvärderat personval. [66] Ekobrottsforskning. [84] Tredimensionell fastighetsindelning. [87] Kameraövervakning. [88] Droger i trafiken. [125]
Utrikesdepartementet
Vem bestämmer vad? EU:s interna spelregler inför regeringskonferensen 1996. [4] Politikområden under lupp. Frågor om EU:s första pelare inför regeringskonferensen 1996. [5] Ett år med EU. Svenska statstjänstemäns erfarenheter av arbetet i EU. [6] Av vitalt intresse. EU:s utrikes- och säkerhetspolitik inför regeringskonferensen. [7] Union för både öst och väst. Politiska, rättsliga och ekonomiska aspekter av EU:s sjätte utvidgning. [15] Förankring och rättigheter. Om folkomröstningar, utträdesrätt, medborgarskap och mänskliga rättigheter i EU. [16] Sverige, EU och framtiden. EU 96-kommitténs bedömningar inför regeringskonferensen 1996. [19] Från Maastricht till Turin. Bakgrund och övriga EU—länders förslag och debatt inför regeringskonferensen 1996. [24] Demokrati och öppenhet. Om folkvalda parlament och offentlighet i EU. [42] Jämställdheten i EU. Spelregler och verklighetsbilder. [43]
Europapolitikens kunskapsgrund.
En principdiskussion utifrån EU 96—kommitténs erfarenheter. [59] Miljö och jordbruk. Om EU:s miljöregler och utvidgningens effekter på den gemensamma jordbrukspolitiken. [60] Olika länder — olika takt. Om flexibel integration och förhållandet mellan stora och små stater i EU. [61]
EU:s regeringskonferens — procedurer, aktörer, formalia. Sammanfattning av ett seminarium i april 1996. [76] EU och Sverige — från Kiruna till Malmö. Sammanfattning av fyra regionala möten 1995-96. [106] Union utan gränser — konsekvenser, möjligheter, problem. Sammanfattning av ett seminarium i november 1995. [107]
Försvarsdepartementet
Totalförsvarspliktiga m95. Förslag om jobb/studier efter muck, bostadsbidrag, dagpenning, försäkringar. [18] Statens maritima verksamhet. [41] Finansieringen av det civila försvaret. [58] Utvecklad samordning inom det civila försvaret och fredsräddningstjänsten. Kartläggning, överväganden och förslag. [86] Strukturförändring och besparing. En uppföljning av genomförda förändringar inom försvarsmaktens ledningsorganisation. [96] Effektivare försvarsfastigheter! Utvärdering av en reform. [97] Vem styr försvaret? Utvärdering av effekterna av LEMO—reformen. [98] Avveckling med inlärning. Erfarenheter från LEMO—reformens avveckling av personal. [99] Iakttagelser och förslag efter omstruktureringen av försvarets ledning och stöd. [123]
Socialdepartementet
Sveriges medverkan i FN:s familjeår. [37] Kooperativa möjligheter i storstadsområden. [54] Försäkringskassan Sverige _ Översyn av socialförsäkringens administration. [64] Rättspsykiatriskt forskningsregister. [72] Allmänt pensionssparande. [83] Egon Jönsson — en kartläggning av lokala samverkansprojekt inom rehabiliteringsområdet. [85] Den privata vårdens omfattning och framtida ersättningsformer — En översyn av de nationella taxorna för läkare och sjukgymnaster. [91] En allmän och aktiv försäkring vid sjukdom och rehabilitering. Del 1 och 2. [113] Barnkonventionen och utlänningslagen. [115] Miljö för en hållbar hälsoutveckling. Betänkande. Förslag till nationth handlingsprogram. [124] Bilaga 1. Miljörelaterade hälsorisker. [124] Bilaga 2. Aktörer och verktyg i miljöhälsoarbetet. [124] Doping i folkhälsoperspektiv. Del A och Del B. [126]
__
Systematisk förteckning
Kommunikationsdepartementet
Om järnvägens trafikledning m.m. [9] EU-mopeden. Ålders- och behörighetskrav för två- och trehjuliga motorfordon. [11] Bättre trafik med väginformatik. [17] Ny kurs i trafikpolitiken + Bilagor. [26] Banverkets myndighetsroll m.m. [33] Enskilda vägar. [46] En översyn. av luft- sjö— och spårtrafikens tillsynsmyndigheter. [82]
Ny yrkestrafiklagstiftning. [93] Nationell teleadresskatalog. [94] Botniabanan. [95]
En körkortsreform [114] Station Stockholm Nord. [118] Spår, miljö och stadsbild i centrala Stockholm. [121]
Finansdepartementet
Kommuner och landsting med betalnings— svårigheter. [12] Budgetlag — regeringens befogenheter på finansmaktens område. [14] Borgenärsbrotten — en översyn av 11 kap. brottsbalken. [30] Översyn av skatteflyktslagen. Reformerat förhandsbesked. [44] Pensionssamordning för svenskar i EU-tjänst. [57] Medborgerlig insyn i kommunala entreprenader. [67] Några folkbokföringsfrågor. [68] Utländska försäkringsgivare med verksamhet i Sverige. [77] Översyn av revisionsreglerna. [79] Skydd för sparande i sparkasseverksamhet. [81] Ett nytt system för skattebetalningar. Del A. Ett nytt system för skattebetalningar. Del B. Författningsförslag, författningskommentarer och bilagor. [100] Från åkerlotter till Paradis — ett delbetänkande från Utredningen om universitetsfastigheter m.m. angående överlåtelser och tomträttsupplåtelser av vissa högskolefastigheter. [109] Artikel 6 i Europakonventionen och skatte- utredningen. [116] Expertrapporter från Skatteväxlingskommittén. [117] Lättnad i dubbelbeskattningen av mindre företags inkomster. [119]
Utbildningsdepartementet
Den nya gymnasieskolan - hur går det? [1] Samverkansmönster i svensk forskningsfinansiering. [2]
Samordnad rollfördelning inom teknisk forskning. [20] Reform och förändring. Organisation och verksamhet vid universitet och högskolor efter 1993 års universitets- och högskolereform. [21]
Inflytande på riktigt - Om elevers rätt till inflytande, delaktighet och ansvar. [22]
En strategi för kunskapslyft och livslångt lärande. [27] Det forskningspolitiska landskapet i Norden på 1990-talet. [28] Forskning och Pengar. [29] Högskola i Malmö. [36] Cirkelsamhället. Studiecirldars betydelser för individ och lokalsamhälle. [47] Vården i folkhögskolevärlden. [75] Sammanhållet studiestöd. [90]
TUFF — Teckenspråksutbildning för föräldrar. [102] Att främja donationer till universitet
och högskolor. [105]
Högskolan i Malmö — Slutbetänkande. [120] Kunskapssyn och samhällsnytta i hantverkscirklar och hantverksutövande. [122]
J ordbruksdepartementet
Offentlig djurskyddstillsyn. [13]
EU, konsumenterna och maten - Förväntningar och verklighet. [62] Administrationen av EU:s jordbrukspolitik i Sverige. [65]
Arbetsmarknadsdepartementet
Aktiv arbetsmarknadspolitik + expertbilaga. [34] Grundläggande drag i en ny arbetslöshetsförsäkring — alternativ och förslag. [5 1] Sverige, framtiden och mångfalden. [55] På väg mot egenföretagande. [55] Vägar in i Sverige. [55]
Hälften vore nog — om kvinnor och män på
90—talets arbetsmarknad. [56] Medicinska undersökningar i arbetslivet. [63]
Kulturdepartementet
Från massmedia till multimedia — att digitalisera svensk television. [25]
Viktigt meddelande. Radio och TV i Kris och Krig. [80]
Inför ett Svenskt kulturnät — IT och framtiden inom kulturområdet. [110]
Systematisk förteckning
Näringsdepartementet Integrering av miljöhänsyn inom den statliga Kartläggning och analys av den offentliga sektorns förvaltningen. [112] upphandling av varor och tjänster med miljöpåverkan. [23] Shaping Sustainable Homes in an Urbanizing World. Swedish National Report for Habitat 11. [48] Regler för handel med el. [49] Kompetens och kapital + bilaga. [69] Samverkan mellan högskolan och näringslivet. [70] Elberedskapen. Organisation, ansvarsfördelning och finansiering. [78] Samverkan mellan högskolan och de små och medelstora företagen. [89]
Civildepartementet
Fritid i förändring. Om kön och fördelning av fritidsresurser. [3] Forskning för vår vardag. [10] Attityder och lagstiftning i samverkan + bilagedel. [31] Konsumentskydd på elmarknaden. [104] Konsumenterna och miljön. [108] Bevakad övergång. Åldersgränser för unga upp till 30 år. [111]
Inrikesdepartementet
Lokal demokrati och delaktighet i Sveriges städer och landsbygd. [71]
Miljödepartementet
Batterierna — en laddad fråga. [8] Nationalstadsparker. [38]
Rapport från klimatdelegationen 1995. Klimatrelaterad forskning. [39] Precisering av handelsändamålet i detaljplan. [52] Kalkning av sjöar och vattendrag [53] Svensk kärnteknisk tillsynsverksamhet. Volym 1 — En granskning. [73] Swedish Nuclear Regulatory Activities. Volume 1 — An Assessment. [73] Svensk kärnteknisk tillsynsverksamhet. Volym 2 — Faktaredogörelser. [74] Swedish Nuclear Regulatory Activities. Volume 2 — Descriptions. [74] IT i miljöarbetet. [92]
Kärnavfall - teknik och platsval. KASAMs yttrande över SKBs FUB-Program 95. [101] Miljöbalken. En skärpt och samordnad miljölagstiftning för en hållbar utveckling. Del 1 och 2. [103]
___—___—
POSTADRESS: r06 47 STOCKHOLM FAX 08—2050 21, TELEFON 08—690 91 90
ISBN 9l -38-20364-2 ISSN 0375-250X