Prop. 2013/14:81

Uppföljning av rörlighetsdirektivets genomförande

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 30 januari 2014

Fredrik Reinfeldt

Tobias Billström (Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas förslag till författningsändringar med anledning av en uppföljning av vissa delar av genomförandet i svensk rätt av rörlighetsdirektivet.

Det föreslås att reglerna i utlänningslagen som gäller för familjemedlemmar till EES-medborgare även ska gälla för familjemedlemmar till svenska medborgare som har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet. Definitionen av familjemedlem till EES-medborgare i utlänningslagen ska utvidgas och den begränsning som för närvarande gäller för kretsen av familjemedlemmar till studerande som har uppehållsrätt ska tas bort.

Det föreslås vidare att det särskilda registreringsförfarandet för EESmedborgare ska tas bort, att Migrationsverkets beslut som rör uppehållsrätt ska kunna överklagas samt att en förvaltningsmyndighets beslut som avser uppehållsrätt ska vara skriftligt och innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet.

Det föreslås också att regeringen ska bemyndigas att meddela föreskrifter om undantag från de krav för permanent uppehållsrätt som gäller för familjemedlemmar som inte är EES-medborgare.

Slutligen föreslås att det i utlänningslagen ska tas in en bestämmelse som anger att en utlänning inte har uppehållsrätt om ett äktenskap ingåtts, ett samboförhållande inletts eller en utlänning adopterats uteslutande i syfte att ge utlänningen uppehållsrätt.

Författningsändringarna föreslås träda i kraft den 1 maj 2014. Propositionen bygger på en överenskommelse mellan regeringen och Miljöpartiet de gröna.

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i utlänningslagen (2005:716),

2. lag om ändring i studiestödslagen (1999:1395),

3. lag om ändring i lagen (2013:156) om samhällsorientering för vissa nyanlända invandrare.

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1. Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

Härigenom föreskrivs1 i fråga om utlänningslagen (2005:716)

dels att 1 kap. 3 b §, 3 a kap. 2, 4, 10, 11, 13 och 14 §§, 7 kap. 9 §, 13 kap. 10 §, 14 kap. 5 a §, 16 kap. 5 § samt rubriken närmast före 3 a kap. 10 § ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas tre nya paragrafer, 1 kap. 4 b §, 3 a kap. 12 a § och 14 kap. 5 b §, samt närmast före 1 kap. 4 b § och 14 kap. 5 b § nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. 3 b §2

Med EES-stat avses i denna lag en stat som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).

Med EES-medborgare avses en utlänning som är medborgare i en EES-stat.

Med EES-medborgare avses en utlänning som är medborgare i en EES-stat.

När det gäller

familjeanknytning avses även vissa svenska medborgare i enlighet med vad som närmare framgår av 3 a kap. 2 § andra stycket.

Rörlighetsdirektivet

4 b §

Med rörlighetsdirektivet avses i denna lag Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 30.4.2004, s. 77, Celex 32004L0038). 2 Senaste lydelse 2006:219.

om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG 3 .

3 a kap.

2 §4

Med familjemedlem till EES-medborgare avses i denna lag en utlänning som följer med eller i Sverige ansluter sig till en EESmedborgare och som är

- make eller sambo till EESmedborgaren,

- släkting i rakt nedstigande led till EES-medborgaren eller till hans eller hennes make eller sambo, om släktingen är beroende av någon av dem för sin försörjning eller är under 21 år, eller

- släkting i rakt uppstigande led till EES-medborgaren eller till hans eller hennes make eller sambo, om släktingen är beroende av någon av dem för sin försörjning.

1. make eller sambo till EESmedborgaren,

2. släkting i rakt nedstigande led till EES-medborgaren eller till hans eller hennes make eller sambo, om släktingen är beroende av någon av dem för sin försörjning eller är under 21 år,

3. släkting i rakt uppstigande led till EES-medborgaren eller till hans eller hennes make eller sambo, om släktingen är beroende av någon av dem för sin försörjning, eller

4. annan familjemedlem, om familjemedlemmen i det land som han eller hon har kommit från är beroende av EES-medborgaren för sin försörjning eller ingår i EESmedborgarens hushåll eller om det av allvarliga hälsoskäl absolut krävs att EES-medborgaren personligen tar hand om familjemedlemmen.

Med familjemedlem till EESmedborgare avses i denna lag även en utlänning med sådan familjeanknytning som anges i första stycket till en svensk medborgare som återvänder till Sverige efter att ha utnyttjat sin rätt till fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet och som utlänningen har följt med eller

3 EUT L 158, 30.4.2004, s. 77 (Celex 32004L0038). 4 Senaste lydelse 2006:219.

anslutit sig till när den svenska medborgaren utnyttjat sin rätt till fri rörlighet.

4 §5

En familjemedlem till en sådan EES-medborgare som anges i 3 § 1-2 och 4 har uppehållsrätt. När det gäller familjemedlemmar till en sådan EES-medborgare som har uppehållsrätt enligt 3 § 3 skall dock endast EES-medborgarens make eller sambo samt deras barn under 21 år om de är beroende av någon av dem för sin försörjning, ha uppehållsrätt.

En sådan familjemedlem till en EES-medborgare som avses i 2 § första stycket har uppehållsrätt om

EES-medborgaren har uppehållsrätt enligt 3 §.

En sådan familjemedlem till en EES-medborgare som avses i 2 § andra stycket har uppehållsrätt.

Uppehållsrätt enligt första eller andra stycket föreligger inte om ett äktenskap ingåtts, ett samboförhållande inletts eller en utlänning adopterats uteslutande i syfte att ge utlänningen uppehållsrätt.

Registreringsskyldighet m.m. Uppehållskort m.m.

10 §6

En EES-medborgare som har uppehållsrätt och som avser att stanna i Sverige under längre tid än tre månader skall registrera sig hos Migrationsverket.

En EES-medborgares familjemedlem som inte själv är EES-medborgare och som har uppehållsrätt skall ansöka om uppehållskort hos Migrationsverket senast tre månader efter det att han eller hon kom till Sverige.

Det som sägs i första och andra styckena gäller inte för medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge. Det gäller inte heller för en utlänning som har ett

En EES-medborgares familjemedlem som inte själv är EESmedborgare och som har uppehållsrätt ska ansöka om uppehållskort hos Migrationsverket senast tre månader efter det att han eller hon kom till Sverige.

Detta gäller dock inte för en utlänning som har ett giltigt uppehållstillstånd eller som inom tre månader från ankomsten till

Sverige har ansökt om ett sådant

5 Senaste lydelse 2006:219. 6 Senaste lydelse 2006:219.

giltigt uppehållstillstånd eller som inom tre månader från ankomsten till Sverige har ansökt om ett sådant tillstånd. Det som sägs i första stycket skall inte heller gälla EES-medborgare som är arbetssökande.

tillstånd.

11 §7

Om det kan antas att en EESmedborgare eller hans eller hennes familjemedlem är skyldig att registrera sig eller att ansöka om uppehållskort enligt 10 §, får Migrationsverket förelägga honom eller henne att fullgöra denna skyldighet. Migrationsverket får även förelägga EES-medborgaren eller familjemedlemmen att lämna in sådana uppgifter som är nödvändiga för att registrering och utfärdande av uppehållskort skall kunna ske.

Om det kan antas att en EESmedborgares familjemedlem är skyldig att ansöka om uppehållskort enligt 10 §, får Migrationsverket förelägga honom eller henne att fullgöra denna skyldighet. Migrationsverket får även förelägga familjemedlemmen att lämna in sådana handlingar som är nödvändiga för att uppehållskort ska kunna utfärdas.

12 a §

Migrationsverket ska utfärda

1. intyg om permanent uppehållsrätt till en EESmedborgare som har ansökt om sådant intyg och som har permanent uppehållsrätt,

2. uppehållskort till en EESmedborgares familjemedlem som inte själv är EES-medborgare, om han eller hon har ansökt om sådant kort och har uppehållsrätt, och

3. permanent uppehållskort till en EES-medborgares familjemedlem som inte själv är EESmedborgare, om han eller hon har ansökt om sådant kort och har permanent uppehållsrätt.

7 Senaste lydelse 2006:219.

13 §8

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från de krav som uppställs i 3–6 §§.

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från kraven i 3–7 §§.

14 §9

Regeringen får meddela föreskrifter om vilka uppgifter som skall lämnas vid registrering och ansökan om uppehållskort.

Regeringen får meddela föreskrifter om vilka handlingar som ska lämnas vid ansökan om uppehållskort.

7 kap.

9 §10

Regeringen får meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd får återkallas i andra fall än som anges i detta kapitel för de utlänningar som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer.

Regeringen får meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd får återkallas i andra fall än som anges i detta kapitel för de utlänningar som omfattas av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer.

Regeringen får meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd får återkallas i andra fall än som anges i detta kapitel för tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatta i en annan EU-stat.

13 kap.

10 §11

Ett beslut ska vara skriftligt och innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet om det avser

– uppehållsrätt,

– resedokument, – uppehållstillstånd, – arbetstillstånd, – statusförklaring, – tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige, – avvisning eller utvisning, – återreseförbud, – upphävande av allmän domstols beslut om utvisning på grund av brott, – förlängning eller upphävande av tidsfrist för frivillig avresa, – förvar eller uppsikt, eller – kroppsvisitation.

8 Senaste lydelse 2006:219. 9 Senaste lydelse 2006:219. 10 Senaste lydelse 2006:219. 11 Senaste lydelse 2013:648.

Vid beslut i fråga om nationell visering får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning har dock alltid rätt till motivering av ett beslut i fråga om nationell visering, om beslutet går utlänningen emot och utlänningen omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i en EES-stat eller i Schweiz.

Vid beslut i fråga om nationell visering får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning har dock alltid rätt till motivering av ett beslut i fråga om nationell visering, om beslutet går utlänningen emot och utlänningen är en familjemedlem till en EESmedborgare eller omfattas av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara

EES-medborgare eller medborgare i Schweiz.

14 kap.

5 a §12

En myndighets beslut om avslag på ansökan om Schengenvisering eller om upphävande eller återkallelse av Schengenvisering, får överklagas till en migrationsdomstol.

En myndighets beslut om avslag på ansökan om Schengenvisering eller om upphävande eller återkallelse av Schengenvisering får överklagas till en migrationsdomstol.

En myndighets beslut om avslag på ansökan om nationell visering eller återkallelse av nationell visering för en utlänning som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i en EES-stat eller i Schweiz, får överklagas till en migrationsdomstol.

En myndighets beslut får överklagas till en migrationsdomstol om beslutet innebär avslag på ansökan om nationell visering eller återkallelse av nationell visering för en utlänning som är en familjemedlem till en

EES-medborgare eller omfattas av avtalet mellan

Europeiska

gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara

EES-medborgare eller medborgare i Schweiz.

Uppehållsrätt

5 b §

Migrationsverkets beslut som rör uppehållsrätt får överklagas till en migrationsdomstol.

12 Senaste lydelse 2011:705.

16 kap.

5 §

Förfarandet är skriftligt. I handläggningen får ingå muntlig förhandling beträffande viss fråga, när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av målet.

I handläggningen får ingå muntlig förhandling i en viss fråga, när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av målet.

I migrationsdomstol skall muntlig förhandling hållas, om en utlänning som för talan i målet begär det samt förhandlingen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar mot det.

I en migrationsdomstol ska muntlig förhandling hållas, om en utlänning som för talan i målet begär det samt förhandlingen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar mot det.

Muntlig förhandling skall vidare hållas i migrationsdomstol i mål som rör utvisning eller vägran att förnya ett uppehållstillstånd för en utlänning som omfattas av avtalet om

Europeiska ekonomiska

samarbetsområdet (EES) eller avtalet mellan

Europeiska

gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer. Även i mål som rör avvisning eller där ansökan om uppehållstillstånd har avslagits skall muntlig förhandling hållas i migrationsdomstol, om det begärs av en utlänning som omfattas av avtalen och som ansökt om uppehållstillstånd. I dessa fall behöver dock muntlig förhandling inte hållas, om detta skulle strida mot den nationella säkerhetens intresse.

Muntlig förhandling ska vidare hållas i en migrationsdomstol i mål som rör utvisning eller vägran att förnya ett uppehållstillstånd för en utlänning som är en EESmedborgare eller en familjemedlem till en

EES-

medborgare eller omfattas av avtalet mellan

Europeiska

gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer. Även i mål som rör avvisning eller där ansökan om uppehållstillstånd har avslagits ska muntlig förhandling hållas i en migrationsdomstol, om det begärs av en sådan utlänning och om han eller hon har ansökt om uppehållstillstånd. I dessa fall behöver dock muntlig förhandling inte hållas om detta skulle strida mot den nationella säkerhetens intresse.

Om en utlänning som har kallats vid vite att inställa sig personligen till en förhandling uteblir, får rätten förordna att han eller hon skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.

Om en utlänning som har kallats vid vite att inställa sig personligen till en förhandling uteblir, får rätten besluta att han eller hon ska hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2014.

2.2. Förslag till lag om ändring i studiestödslagen (1999:1395)

Härigenom föreskrivs1 att 1 kap. 4 § studiestödslagen (1999:1395) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

4 §2

Utländska medborgare ska, när det gäller rätt till studiestöd enligt denna lag, jämställas med svenska medborgare om de på grund av anställning eller etablering som egenföretagare här i landet kan härleda rättigheter i fråga om sociala förmåner från

1. EU-rätten,

2. avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), eller

3. avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan, och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer.

När det gäller rätt till studiestöd enligt denna lag, ska utländska medborgare jämställas med svenska medborgare om de på grund av anställning eller etablering som egenföretagare här i landet kan härleda rättigheter i fråga om sociala förmåner från

1. EU-rätten,

2. avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), eller

3. avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan, och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer.

Första stycket gäller även familjemedlemmar som avses i 3 a kap. 2 § utlänningslagen (2005:716) till sådana utländska medborgare.

Första stycket gäller även familjemedlemmar som avses i 3 a kap. 2 § första stycket utlänningslagen (2005:716) till sådana utländska medborgare.

Detsamma gäller sådana familjemedlemmar till svenska medborgare som avses i 3 a kap. 2 § andra stycket utlänningslagen , om den svenska medborgaren är anställd eller egenföretagare här i landet.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2014.

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 30.4.2004, s. 77, Celex 32004L0038). 2 Senaste lydelse 2013:608.

2.3. Förslag till lag om ändring i lagen (2013:156) om samhällsorientering för vissa nyanlända invandrare

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (2013:156) om samhällsorientering för vissa nyanlända invandrare ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Lagen gäller för nyanlända invandrare som har fyllt 18 men inte 65 år, är folkbokförda i en kommun och har beviljats

1. uppehållstillstånd på grund av anknytning enligt 5 kap. 3 § första stycket utlänningslagen (2005:716),

2. uppehållstillstånd på grund av anknytning enligt 5 kap. 3 a § första stycket 1–3, andra eller tredje stycket utlänningslagen,

3. uppehållskort efter ansökan enligt 3 a kap. 10 § andra stycket utlänningslagen,

3. uppehållskort efter ansökan enligt 3 a kap. 10 § utlänningslagen,

4. uppehållstillstånd på grund av stark anknytning enligt 5 kap. 15 a § första stycket 2 utlänningslagen, eller

5. uppehållstillstånd som familjemedlem eller anhörig enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 5 kap. 23 § andra, tredje eller femte stycket utlänningslagen.

Lagen gäller dock inte nyanlända som går i gymnasieskola eller är medborgare i ett land som är anslutet till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2014.

3. Ärendet och dess beredning

Europaparlamentet och Europeiska unionens råd antog den 29 april 2004 direktiv 2004/38/EG om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG1 (rörlighetsdirektivet). Direktivet bifogas som bilaga 1. Rörlighetsdirektivet genomfördes i svensk rätt genom författningsändringar som trädde i kraft den 30 april 2006.

I en skrivelse som kom in till Justitiedepartementet den 11 juni 2007 redovisade Migrationsverket ett uppdrag som regeringen lämnat i regleringsbrevet för år 2007. Uppdraget avsåg frågan om det vid tillämpningen av rörlighetsdirektivet finns några kvarstående administrativa problem eller hinder för inflyttande unionsmedborgare. I skrivelsen, Tillämpningen av EG-direktivet 2004/38 (rörlighetsdirektivet), lämnade Migrationsverket förslag till vissa författningsändringar (Ju2007/5661/L7).

Det svenska genomförandet av rörlighetsdirektivet har på ett antal punkter ifrågasatts av Europeiska kommissionen (kommissionens ärenden 2007/4081 och 2011/2060, Justitiedepartementets ärenden Ju2010/985/L7, Ju2011/4275/L7 och Ju2011/7039/L7, Utrikesdepartementets ärende UF2012/39819/RS).

Mot bakgrund av bl.a. Migrationsverkets skrivelse och kommissionens synpunkter har inom Justitiedepartementet departementspromemorian Uppföljning av rörlighetsdirektivets genomförande (Ds 2012:60) upprättats. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. Promemorians lagförslag finns i bilaga 3. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. En sammanställning över remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju2012/8589/L7).

Vid remissbehandlingen av departementspromemorian har vissa remissinstanser framfört sådana synpunkter på bl.a. utlänningsförfattningarna som inte har en direkt koppling till rörlighetsdirektivet eller som går utöver de förslag som tas upp i promemorian. Dessa synpunkter beaktas inte inom ramen för detta lagstiftningsärende. Däremot delar regeringen den uppfattning som Lagrådet har uttryckt, att utlänningslagen snarast bör få en ambitiös teknisk översyn. Det finns anledning att återkomma till den frågan i annat sammanhang.

Departementspromemorians förslag om skyndsam handläggning av viseringsärenden och handläggningstid för ansökan om upphävande av återreseförbud har redan genomförts genom ändringar i utlänningsförordningen (2006:97) den 10 juni 2013 (SFS 2013:286).

1 EUT L 158, 30.4.2004, s. 77 (Celex 32004L0038), rättade versioner i EUT L 229, 29.6.2004, s. 35 (Celex 32004L0038R[01]), EUT L 197, 28.7.2005, s. 34 (Celex 32004L0038R[02]) och EUT L 204, 4.8.2007, s. 28 (Celex 32004L0038R[03]).

Propositionen bygger på en överenskommelse mellan regeringen och Miljöpartiet de gröna.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 19 december 2013 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådet, vars yttrande finns i bilaga 6, har lämnat förslagen utan erinran. I förhållande till lagrådsremissen har vissa mindre språkliga ändring gjorts i lagtexten.

4. Rörlighetsdirektivet och dess genomförande i svensk rätt

Rörlighetsdirektivet antogs av Europaparlamentet och rådet den 29 april 2004. Unionsmedborgares rätt till inresa och vistelse i andra medlemsstater reglerades dessförinnan i ett komplicerat och svåröverskådligt regelverk bestående av ett flertal rättsakter. Ett av rörlighetsdirektivets syften var att uppnå större tydlighet genom att i en rättsakt samla merparten av reglerna rörande rätten för unionsmedborgare att resa in, vistas och stanna kvar i en annan medlemsstat. Rörlighetsdirektivet reglerar denna rätt för alla unionsmedborgare, oavsett om de utövar en ekonomisk verksamhet eller inte. Grundprincipen är att unionsmedborgarna ska kunna röra sig fritt mellan medlemsstaterna på ungefär samma sätt som när medlemsstaternas medborgare förflyttar sig och byter bostad eller arbetsplats i de egna länderna.

Unionsmedborgares rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier följer även av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (bl.a. artikel 21).

Rörlighetsdirektivet innehåller i huvudsak obligatoriska bestämmelser. Bestämmelserna i direktivet ska dock inte påverka lagar eller andra författningar i medlemsstaterna som är mer förmånliga för de personer som omfattas av direktivet (artikel 37). På ett par punkter innehåller direktivet fakultativa regler.

Det inledande kapitlet i direktivet (artikel 1–3) behandlar direktivets syfte, definierar vissa begrepp och anger vilka personer som räknas som direktivets förmånstagare. I kapitel II (artikel 4–5) regleras förmånstagares rätt till ut- och inresa. Kapitel III (artikel 6–15) behandlar rätten för en förmånstagare att uppehålla sig på en annan medlemsstats territorium och vissa med uppehållsrätten sammanhängande administrativa åtgärder. I kapitel IV (artikel 16–21) behandlas permanent uppehållsrätt och några därtill hörande administrativa åtgärder. I kapitel V (artikel 22–26) finns gemensamma bestämmelser om uppehållsrätt och permanent uppehållsrätt, bl.a. regler om territoriell räckvidd, likabehandling och kontroller. I kapitel VI (artikel 27–33) finns regler om begränsningar i rätten till inresa och uppehåll av hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa. Kapitel VII (artikel 34–42) innehåller direktivets slutbestämmelser. I det kapitlet finns regler om bl.a.

medlemsstaternas informationsskyldighet, upphävande av tidigare rättsakter och direktivets ikraftträdande.

Rörlighetsdirektivet genomfördes i svensk rätt i huvudsak genom ändringar i utlänningslagen (2005:716), förkortad UtlL, och utlänningsförordningen (2006:97), förkortad UtlF, som trädde i kraft den 30 april 2006 (prop. 2005/06:77, bet. 2005/06:SfU9, rskr. 2005/06:191). Ändringarna innebar bl.a. att den tidigare ordningen med uppehållstillstånd för EES-medborgare och deras familjemedlemmar avskaffades. I stället infördes begreppet uppehållsrätt, som innebär en rätt att vistas i landet utan föregående prövning. Uppehållsrätten inträder automatiskt under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda. Migrationsverket fick till uppgift att ansvara för det registreringsförfarande som infördes. En EES-medborgare som har uppehållsrätt och som avser att stanna i Sverige under längre tid än tre månader ska registrera sig hos Migrationsverket. För EES-medborgares familjemedlemmar som inte själva är EES-medborgare och som har uppehållsrätt gäller i stället en skyldighet att ansöka hos Migrationsverket om uppehållskort. Ändringarna innebar också att personer med uppehållsrätt fick ett utökat skydd mot avvisning och utvisning.

5. Överväganden och förslag med anledning av uppföljningen av rörlighetsdirektivets genomförande

5.1. Registrering av EES-medborgare m.m.

Regeringens förslag: Det särskilda registreringsförfarandet för EESmedborgare ska tas bort.

Regeringens bedömning:

Migrationsverket bör även

fortsättningsvis vara den myndighet som utfärdar uppehållskort, intyg om permanent uppehållsrätt och permanent uppehållskort.

Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Migrationsverket, som tidigare har anfört skäl för att registreringskravet för EES-medborgare bör tas bort, tillstyrker förslaget men påpekar att det kan blir svårt för verket att vidta några åtgärder när det gäller skenförhållanden för vissa EU-medborgare.

Datainspektionen anser att det är positivt att det särskilda registreringsförfarandet som inte fyller någon funktion tas bort, men att det finns anledning att fundera kring hur de personuppgifter som redan registrerats ska hanteras. Kommerskollegium upplyser om att myndigheten genom Solvit mottagit ett stort antal ärenden där problem uppstått till följd av olika svenska myndigheters tolkning av begreppet uppehållsrätt. Kollegiet har i detta hänseende haft kontakter med

Migrationsverket, Skatteverket, Försäkringskassan och Bolagsverket. Det faktum att olika myndigheter tolkar kriterierna för uppehållsrätt olika kan

försvåra tillträdet till det svenska samhället och i förlängningen utgöra ett hinder för den fria rörligheten för personer. Kommerskollegium anser att Migrationsverkets tolkning av de enskilda kriterierna för uppehållsrätt i direktivet bör ges företräde vid andra myndigheters tillämpning av direktivet även om registreringsförfarandet tas bort. Skatteverket påpekar att den bedömning av uppehållsrätt som Skatteverket gör i folkbokföringsärenden inte ska ses som ett dubbelt registreringsförfarande så som det beskrivs i promemorians avsnitt 4.7. Skatteverkets prövning syftar endast till att göra en bedömning av bosättningens varaktighet i Sverige.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt artikel 8.1 i rörlighetsdirektivet får den mottagande medlemsstaten ålägga unionsmedborgare att registrera sig hos behöriga myndigheter vid uppehåll som överstiger tre månader. Det är således upp till varje medlemsstat att avgöra om ett registreringsförfarande ska finnas.

Sverige har utnyttjat möjligheten att införa ett registreringsförfarande. Enligt 3 a kap. 10 § UtlL ska en EES-medborgare som har uppehållsrätt och som avser att stanna i Sverige under längre tid än tre månader registrera sig hos Migrationsverket. Från skyldigheten att registrera sig undantas nordiska medborgare, EES-medborgare som är arbetssökande och EES-medborgare som har ett giltigt uppehållstillstånd eller som inom tre månader från ankomsten till Sverige har ansökt om ett sådant tillstånd. Av 3 a kap. 11 § UtlL framgår att om det kan antas att en EESmedborgare är skyldig att registrera sig, får Migrationsverket förelägga honom eller henne att fullgöra denna skyldighet. Migrationsverket får även förelägga EES-medborgaren att lämna in sådana uppgifter som är nödvändiga för att registrering ska kunna ske. Ett föreläggande får enligt 3 a kap. 12 § UtlL förenas med vite.

Registreringen har ingen betydelse för EES-medborgarens uppehållsrätt. Uppehållsrätten finns så länge villkoren för denna är uppfyllda (artikel 14.2 i rörlighetsdirektivet, 3 a kap. 5 § UtlL). I samband med att rörlighetsdirektivet genomfördes i svensk rätt angavs som skäl för att införa ett registreringsförfarande att ett sådant innebär en möjlighet att utöva en individuell utlänningskontroll, medför att intresset av att statistiskt kunna bevaka migrationen till landet kan tillgodoses och underlättar utfärdandet av andra bevishandlingar, t.ex. uppehållskort (prop. 2005/06:77 s. 105). Ett registreringssystem med en centralt ansvarig registreringsmyndighet bedömdes vidare minska risken för att olika myndigheter skulle kunna göra olika bedömningar. Det anfördes att det emellanåt kan vara svårt att avgöra om en person är unionsmedborgare och att det även är tänkbart att myndigheter har olika uppfattningar om på vilken grund en viss unionsmedborgare har uppehållsrätt. Även om varje myndighet har att göra en självständig prövning inom sitt respektive område ansågs registreringsförfarandet utgöra ett hjälpmedel för prövningen (prop. 2005/06:77 s. 106).

Migrationsverket har i skrivelsen Tillämpningen av EG-direktivet 2004/38 (rörlighetsdirektivet) föreslagit att den nuvarande ordningen med ett särskilt registreringsförfarande för EES-medborgare ska tas bort. Enligt Migrationsverkets uppfattning har registreringen en begränsad praktisk betydelse eftersom den inte är avgörande för rätten att vistas i Sverige, inte inverkar på rätten att folkbokföra sig, endast är till

begränsad nytta och ledning för andra myndigheter och inte heller ger något tillförlitligt underlag för att statistiskt följa inflyttningen av EESmedborgare. Migrationsverket har anfört att såvitt är känt utnyttjas inte registreringen i någon större omfattning av andra myndigheter som hjälp för att avgöra om en EES-medborgare har uppehållsrätt. Verkets beslut att registrera en EES-medborgare visar enbart vad som gällde vid tidpunkten för beslutet men säger inget om vad som gäller vid en senare tidpunkt. Migrationsverket har vidare anfört att den statistik som tas fram på grundval av registreringarna inte ger en rättvisande bild av hur många EES-medborgare med uppehållsrätt som vistas i landet. Någon kontinuerlig avregistrering av dem som lämnar landet sker inte i verkets register. Migrationsverket har även framfört att det är olyckligt att EESmedborgare från de nordiska länderna och övriga EES-medborgare behandlas olika, vilket är följden av nuvarande reglering.

Utöver registrering enligt utlänningslagen kan det bli aktuellt för en EES-medborgare med folkbokföring enligt folkbokföringslagen (1991:481). Enligt 3 § folkbokföringslagen ska den folkbokföras som efter inflyttning anses vara bosatt i Sverige. En person anses bosatt här i landet om han eller hon kan antas komma att regelmässigt tillbringa sin nattvila eller motsvarande vila (dygnsvilan) i landet under minst ett år. Även den som kan antas komma att regelmässigt tillbringa sin dygnsvila både inom och utom landet ska folkbokföras om han eller hon med hänsyn till samtliga omständigheter får anses ha sin egentliga hemvist här. En person ska anses regelmässigt tillbringa sin dygnsvila här i landet om han eller hon under sin normala livsföring tillbringar dygnsvilan här minst en gång i veckan eller i samma omfattning men med en annan förläggning i tiden. Den som flyttat in i Sverige från utlandet ska enligt 26 § folkbokföringslagen anmäla inflyttningen till Skatteverket. Det kan ifrågasättas om det är förenligt med rörlighetsdirektivet att en EESmedborgare som kommer till Sverige kan bli föremål för två registreringsförfaranden. Kommissionen anser att det inte är förenligt med direktivet att kräva att en unionsmedborgare både ska registrera sig enligt utlänningslagen och folkbokföra sig enligt folkbokföringslagen. Om det särskilda registreringsförfarandet för EES-medborgare enligt utlänningslagen tas bort skulle problematiken med två registreringsförfaranden undanröjas. Mot bakgrund av vad Migrationsverket har framfört förefaller det särskilda registreringsförfarandet för EES-medborgare inte fylla något större behov. Eftersom det dessutom är tveksamt om kravet på dubbelregistrering är förenligt med rörlighetsdirektivet bör det särskilda registreringsförfarandet för EES-medborgare enligt utlänningslagen tas bort. Nordiska medborgare och övriga EES-medborgare bör således likabehandlas i detta avseende. Datainspektionen anför att det finns anledning att fundera kring hur de personuppgifter som redan registrerats ska hanteras. Regeringen konstaterar att Migrationsverkets arbete med att avveckla registret ska ske i enlighet med relevanta bestämmelser i t.ex. personuppgiftslagen (1998:204) och arkivlagen (1990:782).

Kommerskollegium noterar att det är av yttersta vikt att de enskilda kriterierna för uppehållsrätt i direktivet tolkas enhetligt av samtliga svenska myndigheter. I Folkbokföringsutredningen dras slutsatsen att

Migrationsverket är den myndighet som är bäst lämpad att göra en

bedömning av uppehållsrätten. Kollegiet anser att Migrationsverkets tolkning av de enskilda kriterierna för uppehållsrätt i direktivet bör ges företräde vid andra myndigheters tillämpning av direktivet även om registreringsförfarandet tas bort. Regeringen gör bedömningen att även om andra myndigheter än Migrationsverket liksom i dag har att bedöma frågan om uppehållsrätt självständigt finns det inget som hindrar att dessa myndigheter i mer tveksamma fall även fortsättningsvis kan ta kontakt med Migrationsverket.

Migrationsverket har i den ovan nämnda skrivelsen även anfört att det i samband med att det särskilda registreringsförfarandet för EESmedborgare ses över också bör utredas hur och av vilken myndighet utfärdande av uppehållskort, intyg om permanent uppehållsrätt och permanent uppehållskort ska handläggas. Det kan konstateras att rörlighetsdirektivet innehåller bestämmelser om att medlemsstaterna under vissa förutsättningar ska utfärda uppehållskort, intyg om permanent uppehållsrätt och permanent uppehållskort (artiklarna 9, 10, 19 och 20). Enligt 3 a kap. 10 § UtlL ska en EES-medborgares familjemedlem som inte själv är EES-medborgare och som har uppehållsrätt ansöka om uppehållskort hos Migrationsverket senast tre månader efter det att han eller hon kom till Sverige. Skyldigheten att ansöka om uppehållskort gäller inte för en utlänning som har ett giltigt uppehållstillstånd eller som inom tre månader från ankomsten till Sverige har ansökt om ett sådant tillstånd. Av 3 a kap. 7 § UtlF framgår att det är Migrationsverket som utfärdar uppehållskort, intyg om permanent uppehållsrätt och permanent uppehållskort. Med hänsyn till den verksamhet som Migrationsverket utför i övrigt bedömer regeringen att Migrationsverket alltjämt är den myndighet som är bäst lämpad att ansvara för utfärdandet av dessa handlingar.

I avsnitt 5.7 behandlas frågan om bestämmelserna om att Migrationsverket under vissa förutsättningar ska utfärda uppehållskort, intyg om permanent uppehållsrätt och permanent uppehållskort ska fortsätta att vara placerade i förordning eller flyttas till lag.

Hänvisningar till S5-1

  • Prop. 2013/14:81: Avsnitt 8.1

5.2. Familjemedlemmar till svenska medborgare som har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet

Regeringens förslag: Bestämmelserna i utlänningslagen som gäller för familjemedlemmar till EES-medborgare ska också gälla för familjemedlemmar till svenska medborgare som återvänder till

Sverige efter att ha utnyttjat sin rätt till fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet. En förutsättning ska dock vara att familjemedlemmen har följt med eller anslutit sig till den svenska medborgaren när den svenska medborgaren utnyttjat sin rätt till fri rörlighet.

En följdändring ska göras i studiestödslagen. Den innebär att familjemedlemmar till svenska medborgare jämställs med svenska medborgare när det gäller rätt till studiestöd, under förutsättning att den svenska medborgaren, som har återvänt till Sverige efter att ha

utnyttjat sin rätt till fri rörlighet, är anställd eller egenföretagare här i landet.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända. Förvaltningsrätten i Stockholm tillstyrker den föreslagna ändringen men framför att skillnaden mellan svenska medborgare och utlänningar är central för utlänningslagstiftningen och att det är olämpligt att sammanblanda begreppen. För svenska medborgare som efter att ha utnyttjat sin rätt till fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet återvänder till Sverige, föreslås att ett nytt begrepp införs, t.ex.

EES-återvändare.

Centrala

studiestödsnämnden (CSN) önskar att det i det fortsatta lagstiftningsarbetet klargörs om samma krav kan ställas på att den utländska familjemedlemmen ska ha följt med, uppehållit sig tillsammans med, eller anslutit sig till den svenska medborgaren när denna utnyttjat sin fria rörlighet, i de fall då familjemedlemmen är ett barn. Advokatsamfundet är positivt till att det införs en regel om att bestämmelserna också ska gälla för familjemedlemmar till svenska medborgare, som återvänder till Sverige efter att ha utnyttjat sin rätt till fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 3.1 i rörlighetsdirektivet ska direktivet tillämpas på alla unionsmedborgare som reser till eller uppehåller sig i en annan medlemsstat än den de själva är medborgare i.

Direktivet ska också tillämpas på de familjemedlemmar enligt definitionen i artikel 2.2 som följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren. Av skäl 5 i ingressen framgår att det är för att säkerställa att varje unionsmedborgare kan utöva sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier som även familjemedlemmar beviljas denna rätt. Vilka familjemedlemmar som omfattas av definitionen i artikel 2.2 framgår i avsnitt 5.3.

När rörlighetsdirektivet genomfördes i svensk rätt infördes nya bestämmelser i bl.a. utlänningslagen och utlänningsförordningen som gäller för EES-medborgare och deras familjemedlemmar. Med EESmedborgare avses enligt 1 kap. 3 b § UtlL respektive 1 kap. 4 § UtlF en utlänning som är medborgare i en EES-stat (dvs. en av EU:s medlemsstater, Island, Liechtenstein eller Norge). Bestämmelserna i utlänningslagen och utlänningsförordningen som rörlighetsdirektivet ledde till och som gäller familjemedlemmar är således inte tillämpliga på familjemedlemmar till svenska medborgare. En svensk medborgares utländska familjemedlem som inte är EES-medborgare omfattas därmed inte av bestämmelserna om uppehållsrätt. Saknar en sådan familjemedlem efter tre månaders vistelse i landet uppehållstillstånd har familjemedlemmen, som huvudregel, inte rätt att stanna här, även om han eller hon i och för sig uppfyller kraven för att få sådant tillstånd. Till skillnad mot vad som gäller för uppehållsrätten, vilken omedelbart föreligger när utlänningen uppfyller villkoren för en sådan rätt, är utgångspunkten när det gäller uppehållstillstånd att det är uppehållstillståndet i sig som är rättighetsbärande.

En dom från EU-domstolen den 11 december 2007 i mål C-291/05 Minister voor Vreemdelingenzaken en Integratie mot R.N.G. Eind, REG 2007 I-10719, behandlar frågan om rätt till uppehåll för en tredjelandsmedborgare som är familjemedlem till en arbetstagare som återvänder till den medlemsstat där arbetstagaren är medborgare efter det att arbetstagaren har förvärvsarbetat i en annan medlemsstat. Av domen följer att en sådan tredjelandsmedborgare enligt artikel 10.1 a i rådets förordning (EEG) nr 1612/682, som enligt domstolen är analogt tillämplig, har rätt till uppehåll i den medlemsstat där arbetstagaren är medborgare. Enligt EU-domstolen skulle medborgare i en medlemsstat kunna förmås att inte lämna den medlemsstat där de är medborgare för att ta anställning i en annan medlemsstat om de inte var säkra på att vid återkomsten till ursprungsstaten kunna fortsätta att leva med sina nära anhöriga som de till följd av äktenskap eller familjeåterförening eventuellt kan ha börjat leva med i värdmedlemsstaten. (Se även EUdomstolens dom i mål C-370/90 The Queen mot Immigration Appeal Tribunal och Surinder Singh, ex parte Secretary of State for Home Department, REG 1992 I-04265, Svensk specialutgåva I-00019.) Artikel 10 i förordning (EEG) nr 1612/68 upphörde att gälla med verkan från och med den 30 april 2006. Enligt artikel 38.3 i rörlighetsdirektivet ska hänvisningar till den upphävda bestämmelsen anses som hänvisningar till rörlighetsdirektivet.

Mot denna bakgrund bör de regler i utlänningslagen som gäller för familjemedlemmar till EES-medborgare också gälla för familjemedlemmar till svenska medborgare om den svenska medborgaren har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet och därefter återvänder till Sverige. En förutsättning bör dock vara att familjemedlemmen har följt med eller anslutit sig till den svenska medborgaren när den svenska medborgaren utnyttjat sin rätt till fri rörlighet.

Kravet på att den svenska medborgaren ska ha utnyttjat sin rätt till fri rörlighet är grundläggande. En familjemedlem till en svensk medborgare som aldrig har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet och alltid har uppehållit sig i Sverige kan inte, såsom familjemedlem, göra gällande rättigheter enligt rörlighetsdirektivet (jfr EU-domstolens dom i mål C-434/09 Shirley McCarthy mot Secretary of State for the Home Department, REG 2011 I-03375).

Den justering av de svenska reglerna som bör göras bör innebära att bestämmelserna om uppehållsrätt kan göras gällande t.ex. av en familjemedlem som följt med en svensk medborgare från Sverige när den svenska medborgaren har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet och sedan, efter att ha uppehållit sig tillsammans med den svenska medborgaren i en annan EES-stat, återvänder till Sverige tillsammans med honom eller

2 Rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, 19.10.1968, s. 2, Celex 31968R1612), upphävd genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen (EUT L 141, 27.5.2011, s. 1, Celex 32011R0492).

henne. Detsamma bör gälla för en person som blivit familjemedlem till en svensk medborgare efter det att den svenska medborgaren lämnat Sverige och som uppehållit sig tillsammans med den svenska medborgaren när han eller hon utnyttjat sin rätt till fri rörlighet. Något krav på att familjemedlemmen ska resa in i Sverige samtidigt som den svenska medborgaren bör inte uppställas.

Av EU-domstolens ovan nämnda dom i mål C-291/05 följer att familjemedlemmens uppehållsrätt i Sverige gäller även om den svenska medborgaren inte utövar en verklig och faktisk ekonomisk verksamhet efter återkomsten till Sverige.

När det gäller den lagtekniska lösningen föreslås att definitionen av EES-medborgare i 1 kap. 3 b § UtlL ändras så att med EES-medborgare avses inte endast utlänningar utan, när det gäller familjeanknytning, även vissa svenska medborgare. Det föreslås också att definitionen av familjemedlem till EES-medborgare i 3 a kap. 2 § UtlL ändras på så sätt att ett nytt andra stycke, som behandlar familjemedlemmar till svenska medborgare, införs. Eftersom förutsättningarna för uppehållsrätt är olika för familjemedlemmar till andra EES-medborgare än svenska medborgare och för familjemedlemmar till svenska medborgare föreslås att detta regleras i två olika stycken i 3 a kap. 4 § UtlL.

Förvaltningsrätten i Stockholm invänder mot den lagtekniska lösningen och anför att skillnaden mellan svenska medborgare och utlänningar är central för utlänningslagstiftningen. Begreppet EESmedborgare avser i nuvarande lagstiftning en speciell kategori utlänningar, nämligen medborgare i EES-staterna exklusive svenska medborgare. Att låta begreppet EES-medborgare inrymma även vissa svenska medborgare medför enligt förvaltningsrättens mening att begreppen blandas samman på ett olämpligt sätt. Dessutom föreslås i det remitterade förslaget i ett visst fall olika materiella regler för å ena sidan familjemedlemmar till EES-medborgare som är utländska medborgare och å andra sidan familjemedlemmar till EES-medborgare som är svenska medborgare (se förslaget till 3 a kap. 4 § första respektive andra stycket UtlL). Enligt förvaltningsrätten gör även detta förhållande att det är olämpligt att sammanblanda begreppen. Regeringen konstaterar att det redan i dag följer av praxis från EU-domstolen att familjemedlemmar till vissa svenska medborgare som har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet och därefter återvänder till Sverige har uppehållsrätt.

Genom att slå fast denna rättighet i lagtext blir definitionen av begreppet familjemedlem till EES-medborgare tydligare. Risken för sammanblandning av begreppen är större om man i stället skulle införa ytterligare ett begrepp inom den lagstiftning som rör fri rörlighet för personer.

Med anledning av de ändrade definitionerna av EES-medborgare respektive familjemedlem till EES-medborgare behöver vidare vissa följdändringar göras i utlänningslagen. En viss omformulering bör således i linje med det göras av bestämmelserna om motivering, överklagande av beslut om nationell visering och muntlig förhandling (13 kap. 10 § andra stycket, 14 kap. 5 a § andra stycket och 16 kap. 5 § fjärde stycket UtlL).

En ändring bör även göras i studiestödslagen (1999:1395), förkortad SsL. Familjemedlemmar till svenska medborgare bör, i likhet med

familjemedlemmar till utländska EES-medborgare, jämställas med svenska medborgare när det gäller rätt till studiestöd. En förutsättning bör dock vara att den svenska medborgaren, som har återvänt till Sverige efter att ha utnyttjat sin rätt till fri rörlighet, är anställd eller egenföretagare här i landet (jfr artikel 24.2 i rörlighetsdirektivet).

CSN önskar att det i det fortsatta lagstiftningsarbetet klargörs om samma krav kan ställas på att den utländska familjemedlemmen ska ha följt med, uppehållit sig tillsammans med, eller anslutit sig till den svenska medborgaren när denna utnyttjat sin fria rörlighet, i de fall då familjemedlemmen är ett barn. Regeringen konstaterar att någon skillnad i vilka krav som ställs på den utländska familjemedlemmen beroende på ålder inte bör ställas upp.

Hänvisningar till S5-2

5.3. Andra familjemedlemmar enligt artikel 3.2 a

Regeringens förslag: Definitionen av familjemedlem till EESmedborgare ska även omfatta de familjemedlemmar som avses i artikel 3.2 a i rörlighetsdirektivet, dvs. andra familjemedlemmar än de som för närvarande anges i paragrafen, om de i det land som de har kommit från är beroende av EES-medborgaren för sin försörjning eller ingår i EES-medborgarens hushåll eller om det av allvarliga hälsoskäl absolut krävs att EES-medborgaren personligen tar hand om familjemedlemmen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända. Riksdagens ombudsmän (JO) och

Kammarrätten i Stockholm förutser att kriterierna för att definieras som familjemedlem med hänvisning till allvarliga hälsoskäl kommer att generera tolknings- och tillämpningssvårigheter. Mot bakgrund av att kriterierna är hämtade från rörlighetsdirektivet sluter sig kammarrätten dessutom till att Migrationsöverdomstolen i mål där sådana svårigheter uppkommer är hänvisad till att begära förhandsavgörande från EUdomstolen. Förvaltningsrätten i Göteborg konstaterar att EU-domstolen i mål C-83/11 (Secretary of State for the Home Department mot

Muhammad Sazzadur Rahman, Fazly Rabby Islam, Mohibullah Rahman) den 5 september 2012 till viss del har förtydligat innebörden av artikel 3.2 a i rörlighetsdirektivet. Som framgår av domen är medlemsstaterna inte skyldiga att bifalla alla ansökningar om tillstånd från sådana ”andra familjemedlemmar” som anges i artikel 3.2 a i direktivet. Medlemsstaterna får ställa upp vissa kriterier, liksom särskilda krav i fråga om arten eller varaktigheten av beroendeförhållandet, för dessa familjemedlemmar. Mot angiven bakgrund bör, om den lösning som föreslås i promemorian för dessa ”andra familjemedlemmar” väljs, övervägas om inte också bl.a. arten eller varaktigheten av beroendeförhållandet närmare ska regleras. Migrationsverket instämmer i att den svenska regleringen bör kompletteras på sätt som anges i promemorian för att bättre överensstämma med direktivet. Dock framstår det som oklart vilket familjebegrepp rörlighetsdirektivet utgår från när

det i artikel 3.2 a talas om ”andra” familjemedlemmar än de som definieras i artikel 2.2. En närmare analys av hur långt familjebegreppet i direktivet sträcker sig, skulle enligt verket vara till fördel för kommande tillämpning. Migrationsverket anser vidare att det är nödvändigt att i författning reglera situationen för beroende familjemedlemmar, när de under sin vistelse i Sverige bryter beroendeförhållandet och således inte längre faller in under definitionen familjemedlem i lagens mening, t.ex. om de fortsättningsvis kan ha bibehållen uppehållsrätt. Även Skatteverket anser att det är önskvärt att i författning reglera den situationen. Centrala studiestödsnämnden (CSN) önskar att det i den fortsatta beredningen tydligare specificeras vilka familjemedlemmar som kan omfattas av det vidgade familjebegreppet. Även om CSN bedömer att få studerande kommer att kunna få rätt till studiestöd genom en sådan familjeanknytning som anges i promemorian, innebär förslaget en något ökad administration för CSN samt att myndigheten måste göra anpassningar i informationsmaterial, ansökningsformulär, beslutstexter och system.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 2.2 i rörlighetsdirektivet finns en definition av begreppet familjemedlem. Utöver make omfattar begreppet familjemedlem den partner som unionsmedborgaren har ingått ett registrerat partnerskap med på grundval av lagstiftningen i en medlemsstat, om den mottagande medlemsstatens lagstiftning behandlar registrerade partnerskap som likvärdiga med äktenskap. Som familjemedlem räknas också släktingar i rakt nedstigande led till unionsmedborgaren eller hans eller hennes make eller registrerade partner, om släktingen är under 21 år eller är beroende av någon av dem för sin försörjning. Slutligen omfattar begreppet familjemedlem enligt artikel 2.2 även underhållsberättigade släktingar i rakt uppstigande led till unionsmedborgaren eller hans eller hennes make eller registrerade partner.

Som framgår i kapitel 5.2 ska rörlighetsdirektivet tillämpas på alla unionsmedborgare som reser till eller uppehåller sig i en annan medlemsstat än den de själva är medborgare i samt de familjemedlemmar enligt definitionen i artikel 2.2 som följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren (artikel 3.1).

Enligt artikel 3.2 ska den mottagande medlemsstaten, i överensstämmelse med nationell lagstiftning, underlätta inresa och uppehåll för två kategorier personer. Den första kategorin är alla andra familjemedlemmar än de som omfattas av definitionen i artikel 2.2, om de i det land från vilket de kommer är beroende av eller bor hos den unionsmedborgare som har primär uppehållsrätt eller om det av allvarliga hälsoskäl absolut krävs att unionsmedborgaren personligen tar hand om familjemedlemmen (artikel 3.2 a). Den andra kategorin är den partner med vilken unionsmedborgaren har ett varaktigt vederbörligen bestyrkt förhållande (artikel 3.2 b).

Av skäl 6 i ingressen framgår att de personer som inte omfattas av definitionen av familjemedlem inte har någon automatisk rätt till inresa och uppehåll i den mottagande medlemsstaten. För att bevara familjens enhet i vidare mening och med förbehåll för förbudet mot diskriminering på grundval av nationalitet, bör situationen för dessa personer behandlas av den mottagande medlemsstaten på grundval av dess nationella

lagstiftning, så att den kan besluta huruvida inresa och uppehåll ändå kan beviljas sådana personer, varvid hänsyn ska tas till deras anknytning till unionsmedborgaren och andra omständigheter, t.ex. deras ekonomiska eller fysiska beroendeförhållande till unionsmedborgaren.

Vid rörlighetsdirektivets genomförande infördes i utlänningslagen en definition av familjemedlem till EES-medborgare. Med familjemedlem till EES-medborgare avses en utlänning som följer med eller i Sverige ansluter sig till en EES-medborgare och som är make eller sambo till EES-medborgaren, släkting i rakt nedstigande led till EES-medborgaren eller till hans eller hennes make eller sambo, om släktingen är beroende av någon av dem för sin försörjning eller är under 21 år, eller släkting i rakt uppstigande led till EES-medborgaren eller till hans eller hennes make eller sambo, om släktingen är beroende av någon av dem för sin försörjning (3 a kap. 2 § UtlL). Med make likställs registrerad partner (2 § lagen [2009:260] om upphävande av lagen [1994:1117] om registrerat partnerskap jämförd med 3 kap. 1 § lagen om registrerat partnerskap).

Definitionen av familjemedlem till EES-medborgare i 3 a kap. 2 § UtlL överensstämmer i huvudsak med hur familjemedlem definieras i artikel 2.2 i rörlighetsdirektivet. Direktivet ger dock medlemsstaterna möjlighet att ha mer förmånliga bestämmelser än direktivets (artikel 37) och till skillnad mot vad som följer av rörlighetsdirektivet har i den svenska bestämmelsen även sambo medtagits som familjemedlem. De personer som räknas som familjemedlemmar till EES-medborgare enligt 3 a kap. 2 § UtlL omfattas bl.a. av de svenska bestämmelserna om uppehållsrätt.

Beträffande de familjemedlemmar som nämns i artikel 3.2 i rörlighetsdirektivet bedömdes i samband med genomförandet av direktivet att, i den mån de inte omfattas av definitionen av begreppet familjemedlem till EES-medborgare och därmed av bestämmelserna om uppehållsrätt, de möjligheter som finns att ge dessa utlänningar uppehållstillstånd med stöd av befintliga bestämmelser är tillräckliga för att tillgodose direktivets krav (jfr prop. 2005/06:77 s. 71 f).

Kommissionen har vid sin granskning av Sveriges genomförande av rörlighetsdirektivet framfört kritik mot genomförandet av artikel 3.2 a. Kommissionen har anfört bl.a. att när en medlemsstat väl har beslutat att bevilja inresa ska familjemedlemmen åtnjuta de rättigheter som följer av direktivet, vilket i vissa fall innebär en rätt att få ett uppehållskort. Beviljande av uppehållstillstånd är enligt kommissionen inte tillräckligt för att direktivet ska vara korrekt genomfört i denna del.

Innebörden av artikel 3.2 a i rörlighetsdirektivet är inte helt klar. Viss ledning vid tolkning av artikeln kan hämtas från skäl 6 i ingressen. Av intresse är också vissa bestämmelser i direktivet som handlar om administrativa formaliteter som hänger samman med uppehållsrätten. Av artikel 8.5 framgår vilka handlingar som medlemsstaterna får begära för att utfärda ett registreringsbevis till en unionsmedborgares familjemedlemmar som själva är unionsmedborgare. I artikel 10.2 anges vilka handlingar som medlemsstaterna ska begära för utfärdande av ett uppehållskort till en unionsmedborgares familjemedlemmar som inte är unionsmedborgare. Av artiklarna 8.5 och 10.2 framgår bl.a. vilka handlingar som får respektive ska begäras i de fall som avses i artikel 3.2 a. Även de familjemedlemmar som avses i artikel 3.2 a nämns således i de artiklar som handlar om administrativa formaliteter som

hänger samman med uppehållsrätten. Efter en förnyad analys av rörlighetsdirektivets bestämmelser bedömer regeringen att mycket talar för att utlänningslagen behöver ändras för ett korrekt genomförande av artikel 3.2 a. Det finns en beaktansvärd risk för att de möjligheter som finns enligt gällande rätt att bevilja uppehållstillstånd inte är tillräckliga. De familjemedlemmar som avses i artikel 3.2 a bör således lämpligen omfattas av samma regler som de familjemedlemmar som avses i artikel 2.2. Definitionen av familjemedlem till EES-medborgare i 3 a kap. 2 § UtlL bör därför ändras till att också omfatta de familjemedlemmar som avses i artikel 3.2 a. Därmed kommer bl.a. de svenska bestämmelserna om uppehållsrätt att omfatta även de familjemedlemmar som avses i artikel 3.2 a. Artikel 3.2 a har genomförts på ett liknande sätt i bl.a. Finland.

Förvaltningsrätten i Göteborg konstaterar att EU-domstolen i mål C-83/11 (Secretary of State for the Home Department mot Muhammad

Sazzadur Rahman, Fazly Rabby Islam, Mohibullah Rahman) den 5 september 2012 till viss del har förtydligat innebörden av artikel 3.2 a i rörlighetsdirektivet. Som framgår av domen är medlemsstaterna inte skyldiga att bifalla alla ansökningar om tillstånd från sådana ”andra familjemedlemmar” som anges i artikel 3.2 a i direktivet. Medlemsstaterna får ställa upp vissa kriterier, liksom särskilda krav i fråga om arten eller varaktigheten av beroendeförhållandet, för dessa familjemedlemmar. Mot angiven bakgrund bör enligt förvaltningsrätten, om den lösning som föreslås i promemorian för dessa ”andra familjemedlemmar” väljs, övervägas om inte också bl.a. arten eller varaktigheten av beroendeförhållandet närmare ska regleras (jfr skäl 6 i rörlighetsdirektivet, punkterna 105-108 i förslaget till avgörande av generaladvokat Yves Bot och punkten 38 i domen). Regeringen anser att begreppet familjemedlem som det ser ut i dag täcker in de flesta familjesituationer. Det antal personer som den föreslagna utvidgningen av definitionen kan komma att omfatta får därför anses vara mycket begränsat, särskilt med hänsyn till de övriga krav som uppställs. Det saknas därför anledning att ytterligare snäva in den grupp som kan komma att omfattas av den nya regleringen. Migrationsverket anför att det framstår som oklart vilket familjebegrepp rörlighetsdirektivet utgår från när det i artikel 3.2 a talas om ”andra” familjemedlemmar än de som definieras i artikel 2.2. De personer som kan antas åsyftas torde enligt verket i vissa fall möjligtvis vara desamma som kan omfattas av 5 kap. 3 a första stycket 2 UtlL och i specialmotiveringen anges som exempel ett syskon eller en moster. En närmare analys av hur långt familjebegreppet i direktivet sträcker sig, skulle enligt verket vara till fördel för kommande tillämpning. Även Centrala studiestödsnämnden (CSN) önskar att det i den fortsatta beredningen tydligare specificeras vilka familjemedlemmar som kan omfattas av det vidgade familjebegreppet. Regeringen har ovan konstaterat att innebörden av artikel 3.2 a i rörlighetsdirektivet inte är helt klar. Det framstår som mindre lämpligt att försöka att i nationell rätt göra ytterligare avgränsningar som kanske inte skulle stå sig vid en prövning i EUdomstolen. De krav som uppställs på att familjemedlemmen ska vara beroende av eller boende hos unionsmedborgaren eller att det av allvarliga hälsoskäl absolut krävs att unionsmedborgaren personligen tar

hand om familjemedlemmen gör dessutom att det rör sig om en tämligen begränsad grupp personer. Det blir i slutänden en fråga för domstolarna att slå fast de exakta gränserna för bestämmelsernas tillämpning.

Skatteverket och Migrationsverket anför vidare att det är önskvärt att i författning reglera situationen för beroende familjemedlemmar, när de under sin vistelse i Sverige bryter beroendeförhållandet och inte längre faller in under definitionen av familjemedlem i lagens mening, t.ex. om de fortsättningsvis kan ha bibehållen uppehållsrätt. Migrationsverket tillägger att detta behov redan finns för beroende familjemedlemmar enligt gällande lagstiftning, t.ex. föräldrar och barn över 21 år. Någon vägledning finns, såvitt känt, inte i praxis från EU-domstolen.

Migrationsverket konstaterar att Migrationsöverdomstolen har begärt förhandsbesked i just denna fråga hos EU-domstolen (UM 10697-11). EU-domstolen meddelade den 16 januari 2014 dom i ovan nämnda mål, C-423/12 (Flora May Reyes mot Migrationsverket). Frågan får analyseras ytterligare med anledning av detta avgörande.

Med hänvisning till att Schweiz inte har anpassat sitt avtal med EU till rörlighetsdirektivet önskar CSN ett förtydligande såvitt gäller det vidgade familjebegreppet i artikel 3.2 a. Myndigheten vill att det klargörs om begreppet även ska avse familjemedlemmar till schweiziska arbetstagare vid tillämpning av 1 kap. 4 § SsL samt om det vidgade familjebegreppet ska användas vid tillämpning av 2 kap. 4 § tredje stycket 3 och 3 kap. 4 § tredje stycket 3 SsL, eller om ett snävare familjebegrepp då ska användas. Regeringen konstaterar att såsom 1 kap. 4 § SsL är utformad i promemorians förslag så ska det vidgade familjebegreppet även avse familjemedlemmar till schweiziska arbetstagare. Att utforma bestämmelsen på något annat sätt i detta avseende skulle göra den mycket svårtillgänglig samtidigt som effekten av en sådan ändring i sak skulle bli synnerligen begränsad. Promemorians förslag bör därför genomföras i denna del. När det gäller begreppet familjemedlemmar i de andra nämnda paragraferna så kan konstateras att det inte nu görs någon ändring i dessa bestämmelser. Det blir därför även fortsättningsvis upp till CSN att tillämpa dessa bestämmelser.

Hänvisningar till S5-3

5.4. Uppehållsrätt för familjemedlemmar till studerande

Regeringens förslag: Den begränsning som för närvarande gäller för kretsen av familjemedlemmar till studerande som har uppehållsrätt ska tas bort.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna yttrar sig särskilt i denna del.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 7.1 i rörlighetsdirektivet ska varje unionsmedborgare ha rätt att uppehålla sig inom en annan medlemsstats territorium under längre tid än tre månader om den berörda personen uppfyller vissa villkor. Uppehållsrätt enligt denna artikel har

bl.a. vissa studerande (c) och familjemedlemmar som följer med eller ansluter sig till en unionsmedborgare som uppfyller villkoren i c. Uppehållsrätten ska enligt artikel 7.2 även omfatta familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat när de följer med eller ansluter sig till en unionsmedborgare som uppfyller villkoren i artikel 7.1 c. Vem som räknas som familjemedlem framgår av artikel 2.2 (se avsnitt 5.3).

När det gäller familjemedlemmar till unionsmedborgare som uppfyller villkoren i artikel 7.1 c finns en specialbestämmelse i artikel 7.4. Enligt den bestämmelsen är det endast make, registrerad partner och underhållsberättigade barn som ska ha automatisk uppehållsrätt som familjemedlemmar till en unionsmedborgare som är studerande. Artikel 3.2 ska tillämpas på underhållsberättigade släktingar i rakt uppstigande led till unionsmedborgaren eller hans eller hennes make eller registrerade partner. Enligt artikel 3.2 ska den mottagande medlemsstaten, i överensstämmelse med nationell lagstiftning, underlätta inresa och uppehåll för de personer som omfattas av artikeln.

I utlänningslagen finns bestämmelser om uppehållsrätt för EESmedborgare m.fl. i 3 a kapitlet. Med uppehållsrätt avses en rätt att vistas i Sverige mer än tre månader utan uppehållstillstånd (3 a kap. 1 § UtlL). En EES-medborgare har enligt 3 a kap. 3 § UtlL bl.a. uppehållsrätt om han eller hon är inskriven som studerande vid en erkänd utbildningsanstalt i Sverige och enligt en försäkran om detta har tillräckliga tillgångar för sin och sina familjemedlemmars försörjning samt har en heltäckande sjukförsäkring för sig och familjemedlemmarna som gäller i Sverige. Av 3 a kap. 4 § UtlL framgår att en familjemedlem till en sådan EES-medborgare som anges i 3 a kap. 3 § 1–2 och 4 UtlL har uppehållsrätt. Vem som räknas som familjemedlem till en EESmedborgare framgår av 3 a kap. 2 § UtlL (se avsnitt 5.3). När det gäller familjemedlemmar till en sådan EES-medborgare som har uppehållsrätt enligt 3 a kap. 3 § 3 UtlL, dvs. studerande, ska dock endast EESmedborgarens make eller sambo samt deras barn under 21 år om de är beroende av någon av dem för sin försörjning, ha uppehållsrätt. Som framgår i avsnitt 5.3 likställs registrerad partner med make (2 § lagen om upphävande av lagen om registrerat partnerskap jämförd med 3 kap. 1 § lagen om registrerat partnerskap).

I 3 a kap. 4 § UtlL har således tagits in en bestämmelse som i stort motsvarar artikel 7.4 när det gäller de familjemedlemmar som enligt rörlighetsdirektivet ska ha automatisk uppehållsrätt (dvs. make, registrerad partner och barn). Kommissionen har vid sin granskning av Sveriges genomförande av rörlighetsdirektivet framfört kritik mot hur artikel 7.4 har genomförts när det gäller de familjemedlemmar som artikel 3.2 ska tillämpas på (dvs. vissa släktingar i rakt uppstigande led). I enlighet med vad som föreslås i avsnitt 5.3 bör även dessa familjemedlemmar ha automatisk uppehållsrätt. Den begränsning som för närvarande gäller beträffande kretsen av familjemedlemmar till studerande som har uppehållsrätt ska därför tas bort.

Hänvisningar till S5-4

5.5. Uppehållsrätt vid skenförhållanden

Regeringens förslag: I utlänningslagen ska det tas in en bestämmelse som anger att uppehållsrätt inte föreligger om ett äktenskap ingåtts, ett samboförhållande inletts eller en utlänning adopterats uteslutande i syfte att ge utlänningen uppehållsrätt.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Förvaltningsrätten i Stockholm har inget att invända mot förslaget. Domstolen noterar dock att bestämmelsen är utformad i likhet med 5 kap. 17 a § första stycket 2 UtlL, som anger att uppehållstillstånd får vägras när det är fråga om skenförhållanden. När det gäller möjligheten att vägra uppehållstillstånd på grund av skenförhållanden ska dock, enligt 5 kap. 17 a § tredje stycket UtlL hänsyn tas till utlänningens övriga levnadsomständigheter och familjeförhållanden. Enligt artikel 35 i rörlighetsdirektivet ska en åtgärd, för att neka, avbryta eller dra tillbaka en rättighet i händelse av missbruk av rättigheter eller bedrägeri, vara proportionerlig. Det bör enligt förvaltningsrätten därför övervägas om en bestämmelse motsvarande 5 kap. 17 a § tredje stycket UtlL, som gäller för uppehållstillstånd, även bör införas när det är fråga om uppehållsrätt. Rikspolisstyrelsen konstaterar att begreppet skenadoption ter sig svårbedömt och att ett vanligare sätt än adoption är att personer som önskar bosätta sig på

Schengenterritoriet oriktigt hävdar att någon annans barn är deras egna för att barnen ska åtnjuta reglerna om fri rörlighet. Det står enligt Rikspolisstyrelsen inte klart om sådana förhållanden kan anses rymmas i de föreslagna bestämmelserna om skenförhållanden.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 35 i rörlighetsdirektivet anges att medlemsstaterna får vidta nödvändiga åtgärder för att neka, avbryta eller dra tillbaka en rättighet enligt direktivet i händelse av missbruk av rättigheter eller bedrägeri, t.ex. skenäktenskap. En sådan åtgärd ska vara proportionerlig och i enlighet med de rättssäkerhetsgarantier som föreskrivs i artiklarna 30 och 31.

Uppehållsrätt tillkommer EES-medborgare och deras familjemedlemmar under de förutsättningar som anges i 3 a kap. UtlL. I lagen finns inte någon bestämmelse som uttryckligen anger att skenförhållanden inte kan ligga till grund för uppehållsrätt för familjemedlemmar till EES-medborgare. Migrationsöverdomstolen har i avgörandet MIG 2009:11, med hänvisning till att det följer av EUdomstolens rättspraxis att unionsrätten inte får åberopas när det är fråga om missbruk eller bedrägeri, funnit att uppehållsrätt inte föreligger för tredjelandsmedborgare som ingått äktenskap uteslutande i syfte att kringgå bestämmelserna om inresa och uppehåll för medborgare i tredje land.

Till skillnad mot vad som är fallet i fråga om uppehållsrätt finns i utlänningslagen en uttrycklig bestämmelse om att uppehållstillstånd på grund av anknytning får vägras vid skenförhållanden. Av 5 kap. 17 a § första stycket 2 UtlL följer att i sådana fall som avses i 5 kap. 3 § UtlL (dvs. vid ansökan om uppehållstillstånd från make, sambo, ogift barn eller förälder till ett ensamkommande barn) får uppehållstillstånd vägras

om en utlänning adopterats eller ett äktenskap ingåtts eller ett samboförhållande inletts uteslutande i syfte att ge utlänningen rätt till uppehållstillstånd. Vid bedömningen av om uppehållstillstånd bör vägras ska enligt 5 kap. 17 a § tredje stycket UtlL hänsyn tas till utlänningens övriga levnadsomständigheter och familjeförhållanden. Bestämmelserna infördes med anledning av genomförandet av rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening3 (prop. 2005/06:72, bet. 2005/06:SfU8, rskr. 2005/06:190).

Även i fråga om uppehållsrätt bör i utlänningslagen införas en uttrycklig bestämmelse om vad som gäller vid skenförhållanden. I bestämmelsen bör anges att uppehållsrätt inte föreligger om ett äktenskap ingåtts, ett samboförhållande inletts eller en utlänning adopterats uteslutande i syfte att ge utlänningen uppehållsrätt. Förvaltningsrätten i

Stockholm anför att när det gäller möjligheten att vägra uppehållstillstånd på grund av skenförhållanden ska, enligt 5 kap. 17 a § tredje stycket UtlL hänsyn tas till utlänningens övriga levnadsomständigheter och familjeförhållanden. Enligt artikel 35 i rörlighetsdirektivet ska en åtgärd, för att neka, avbryta eller dra tillbaka en rättighet i händelse av missbruk av rättigheter eller bedrägeri, vara proportionerlig. Det bör därför övervägas om en bestämmelse motsvarande 5 kap. 17 a § tredje stycket

UtlL, som gäller för uppehållstillstånd, även bör införas när det är fråga om uppehållsrätt. Regeringen konstaterar att det i artikel 17 i rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening, återfinns ett uttryckligt krav på att om en ansökan om familjeåterförening avslås, om ett uppehållstillstånd återkallas eller inte förnyas, eller om det beslutats att referenspersonen eller hans eller hennes familjemedlemmar ska utvisas, ska medlemsstaterna ta vederbörlig hänsyn till arten och stabiliteten av den berörda personens familjeband och varaktigheten av vistelsen i medlemsstaten samt förekomsten av familjemässig, kulturell eller social anknytning till ursprungslandet. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i rörlighetsdirektivet. Det finns däremot ett krav på att åtgärden att neka, avbryta eller dra tillbaka en rättighet ska vara proportionerlig. Den s.k. proportionalitetsprincipen är en allmän rättsprincip som återfinns i artikel 5 i EU-fördraget och som alltid ska tillämpas. Att särskilt reglera att åtgärden ska vara proportionerlig är därför inte nödvändigt.

Rikspolisstyrelsen anför att ett vanligare sätt än adoption är att personer som önskar bosätta sig på Schengenterritoriet oriktigt hävdar att någon annans barn är ens egna för att barnen ska åtnjuta reglerna om fri rörlighet. Om sådana förhållanden kan anses rymmas i de föreslagna bestämmelserna om skenförhållanden står enligt Rikspolisstyrelsen inte klart. Regeringen konstaterar att om det framkommer att någon som påstår sig vara förälder till ett barn inte är det så föreligger inte någon uppehållsrätt redan enligt de allmänna bestämmelserna i 3 a kap. 2 §

UtlL. Denna situation omfattas alltså inte av de föreslagna bestämmelserna om skenförhållanden som ju tar sikte på att det visserligen skett t.ex. en adoption men att denna föranletts enbart av en önskan att kringgå reglerna om uppehållsrätt. Beträffande

3 EUT L 251, 3.10.2003, s. 12 (Celex 32003L0086).

Rikspolisstyrelsens invändning att begreppet skenadoption ter sig svårbedömt konstaterar regeringen att det i och för sig blir fråga om att göra en bedömning av förhållandet mellan den adopterade och adoptanten för att utreda om adoptionen i sig kan grunda en uppehållsrätt, men att det inte är fråga om att bedöma giltigheten i själva adoptionsbeslutet. Om det på grund av någon konkret omständighet finns misstankar om att t.ex. ett äktenskap ingåtts uteslutande i syfte att ge en utlänning uppehållsrätt bör en utredning göras för att klargöra om så är fallet. En sådan utredning kan t.ex. aktualiseras i samband med en ansökan om uppehållskort eller ett beslut om avvisning eller utvisning. Bevisbördan för att det är fråga om ett skenförhållande ligger på staten (MIG 2009:37).

Hänvisningar till S5-5

5.6. Permanent uppehållsrätt till vissa familjemedlemmar

Regeringens förslag: Regeringen ska få meddela föreskrifter om undantag från de krav för permanent uppehållsrätt som uppställs för familjemedlemmar som inte är EES-medborgare.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna:

Remissinstanserna har inte haft några

invändningar mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag: I artiklarna 16–21 (kapitel IV) i rörlighetsdirektivet finns bestämmelser om permanent uppehållsrätt.

Enligt artikel 16.1 ska unionsmedborgare som har uppehållit sig lagligt under en fortlöpande period av fem år i den mottagande medlemsstaten ha permanent uppehållsrätt där. Denna rätt ska inte vara underkastad de villkor som gäller för uppehållsrätt. Samma sak ska enligt artikel 16.2 gälla för familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat, men som lagligt har uppehållit sig tillsammans med unionsmedborgaren i den mottagande medlemsstaten under en period av fem på varandra följande år. I artikel 18 i direktivet finns en bestämmelse om förvärv av permanent uppehållsrätt för vissa familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat. I artikeln anges bl.a. att unionsmedborgares familjemedlemmar som avses i artikel 12.2 och artikel 13.2 som uppfyller villkoren däri förvärvar permanent uppehållsrätt efter lagligt uppehåll under fem på varandra följande år i den mottagande medlemsstaten. Artiklarna 12.2 och 13.2 handlar om bibehållen uppehållsrätt för familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat vid unionsmedborgarens död respektive äktenskapsskillnad, ogiltigförklaring av äktenskap eller upplösning av registrerat partnerskap. Är en sådan situation för handen krävs det inte att familjemedlemmen har uppehållit sig i den mottagande medlemsstaten tillsammans med unionsmedborgaren för att förvärva permanent uppehållsrätt, utan det är tillräckligt att familjemedlemmen ensam, med stöd av artikel 12.2 eller artikel 13.2, vistas i landet i fem år.

I utlänningslagen finns bestämmelser om permanent uppehållsrätt i 3 a kap. 6–9 §§. Enligt 3 a kap. 6 § UtlL har en EES-medborgare som har vistats lagligt i Sverige utan avbrott under minst fem år permanent uppehållsrätt. En EES-medborgares familjemedlem som inte själv är EES-medborgare har enligt 3 a kap. 7 § UtlL permanent uppehållsrätt om han eller hon har vistats lagligt i Sverige utan avbrott under minst fem år med den person från vilken han eller hon härleder sin uppehållsrätt. Enligt 3 a kap. 13 § UtlL får regeringen meddela föreskrifter om undantag från de krav som uppställs i 3 a kap. 3–6 §§ UtlL.

Varken i utlänningslagen eller i utlänningsförordningen finns någon bestämmelse som motsvarar artikel 18 i rörlighetsdirektivet, dvs. ger rätt till permanent uppehållsrätt efter fem års vistelse i vissa fall då anknytningen till EES-medborgaren har upphört. Kommissionen har vid sin granskning av Sveriges genomförande av direktivet påpekat att artikel 18 inte har genomförts i svensk rätt. En bestämmelse som motsvarar artikel 18 regleras lämpligen på förordningsnivå. Bemyndigandet i 3 a kap. 13 § UtlL bör därför ändras så att regeringen får meddela föreskrifter om undantag från de krav som uppställs i 3 a kap. 7 § UtlL.

Hänvisningar till S5-6

5.7. Rätten att överklaga beslut

Regeringens förslag: Migrationsverkets beslut som rör uppehållsrätt ska kunna överklagas till en migrationsdomstol.

Bestämmelserna om att Migrationsverket under vissa förutsättningar ska utfärda uppehållskort, intyg om permanent uppehållsrätt och permanent uppehållskort ska flyttas från utlänningsförordningen till utlänningslagen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslaget. Migrationsverket bedömer liksom regeringen att möjligheten att överklaga beslut i fråga om uppehållsrätt till migrationsdomstol bör lagfästas. Möjligtvis är den föreslagna formuleringen, ”beslut som rör uppehållsrätt” enligt verket något vagt utformad. Förvaltningsrätten i Göteborg framför liknande synpunkter.

Riksdagens ombudsmän (JO) är positiva till att frågan om vilka beslut som begränsar den fria rörligheten i direktivets mening utreds ytterligare och att besvärsrätten avseende sådana beslut lagregleras. Även om lagstiftaren vill tillgodose kommissionens synpunkter på Sveriges genomförande av rörlighetsdirektivet måste ny lagstiftning övervägas noggrant innan den införs. Förvaltningsrätten i Malmö framhåller att det i promemorian saknas överväganden kring den närmare hanteringen av ärenden där en utlänning får uppehållsrätt först på verkställighetsstadiet.

Någon möjlighet att i sådant fall upphäva avlägsnandebeslutet finns inte i utlänningslagen. Ett avlägsnandebeslut som vunnit laga kraft kan endast upphöra att gälla antingen om beslutet preskriberas eller om ett permanent uppehållstillstånd meddelas. För att förhindra verkställighet har Migrationsverket möjlighet att under vissa förutsättningar besluta om inhibition av avlägsnandebeslut.

Skälen för regeringens förslag: Av rörlighetsdirektivet följer att unionsmedborgare och deras familjemedlemmar ska ha tillgång till domstolsprövning och, i förekommande fall, till prövning av administrativ myndighet, i den mottagande medlemsstaten för att överklaga eller begära omprövning av beslut som begränsar deras fria rörlighet (artikel 31.1 jämförd med artikel 15.1).

En förvaltningsmyndighets beslut enligt utlänningslagen får överklagas endast i de fall som anges i 14 kap. UtlL (14 kap. 1 § UtlL). Enligt 14 kap. 2 § UtlL får en polismyndighets beslut om avvisning överklagas till Migrationsverket. Migrationsverkets avvisnings- och utvisningsbeslut får enligt 14 kap. 3 § UtlL överklagas till en migrationsdomstol. Av 14 kap. 5 a § UtlL följer bl.a. att en myndighets beslut om avslag på en ansökan om visering eller om återkallelse av visering för en utlänning som omfattas av EES-avtalet, utan att vara EES-medborgare, får överklagas till en migrationsdomstol.

En EES-medborgares familjemedlem är under vissa förutsättningar skyldig att ansöka om uppehållskort (3 a kap. 10 § UtlL). Av 3 a kap. 7 § UtlF följer att Migrationsverket utfärdar uppehållskort till en utlänning som inte är EES-medborgare och som har uppehållsrätt. Det finns för närvarande inte någon möjlighet att överklaga Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om uppehållskort. Ett uppehållskort saknar i sig betydelse för utlänningens uppehållsrätt. Uppehållsrätten finns så länge villkoren för denna är uppfyllda (artikel 14.2 i rörlighetsdirektivet, 3 a kap. 5 § UtlL) och förutsätter inte något föregående myndighetsbeslut, någon ansökan eller annan särskild åtgärd från personen i fråga. Uppehållskortet är en bekräftelse på den uppehållsrätt som personen redan har och som följer direkt av unionsrätten. För en utlänning som har uppehållsrätt, kan förhållandet att denna saknar uppehållskort aldrig i sig utgöra grund för beslut om avlägsnande (MIG 2007:56). I artikel 25.1 i rörlighetsdirektivet anges bl.a. att innehav av ett uppehållskort under inga förhållanden får göras till ett villkor för att utöva en rättighet, då innehav av rättigheter kan styrkas genom andra bevismedel.

Migrationsöverdomstolen har i avgörandet MIG 2008:34 funnit att avsaknaden av en möjlighet att överklaga ett beslut om uppehållskort inte strider mot rörlighetsdirektivets regler om rätten till domstolsprövning eftersom kortet i sig inte är bärare av någon rättighet. Enligt domstolen följer däremot av rörlighetsdirektivet en ovillkorlig rätt till domstolsprövning av uppehållsrätten. Migrationsöverdomstolen uttalade att i normalfallet finns också en sådan rätt enligt utlänningslagen. En EES-medborgare eller dennes familjemedlemmar som inte har uppehållsrätt måste ha uppehållstillstånd enligt utlänningslagen för att lagligen vistas i Sverige och har då rätt att överklaga ett avlägsnandebeslut till migrationsdomstol. Prövningen i domstolen ska då även omfatta frågan om uppehållsrätt (MIG 2007:53). I det aktuella fallet uppstod emellertid frågan om uppehållsrätt först efter det att beslut om avvisning vunnit laga kraft. Avsaknaden av en överprövning i dessa fall strider enligt Migrationsöverdomstolen mot rörlighetsdirektivet.

Kommissionen har vid sin granskning av Sveriges genomförande av rörlighetsdirektivet framfört som sin mening att det strider mot rörlighetsdirektivet att beslut att avslå en ansökan om uppehållskort inte kan överklagas.

Även om ett beslut att avslå en ansökan om uppehållskort i sig saknar betydelse för utlänningens uppehållsrätt innebär ett sådant beslut att Migrationsverket gjort bedömningen att utlänningen inte har, eller i vart fall inte har visat att han eller hon har, uppehållsrätt. En utlänning som inte har uppehållsrätt och som inte heller har uppehållstillstånd har som huvudregel inte rätt att vistas i Sverige. Av rörlighetsdirektivet följer vidare att innehav av ett giltigt uppehållskort ska medföra undantag från krav på visering (artikel 5.2). I 3 kap. 1 § första stycket 15 UtlF anges att utlänningar som har uppehållskort eller permanent uppehållskort som har utfärdats i Sverige eller av behörig myndighet i annan EES-stat är undantagna från kravet på visering. Att en utlänning nekas uppehållskort av Migrationsverket kan också ha betydelse för om vederbörande behöver visering för att resa in i en annan EES-stat.

Mot bakgrund av det anförda gör regeringen nu bedömningen att Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om uppehållskort skulle kunna anses utgöra en begränsning av den fria rörligheten. Ett sådant beslut bör därför kunna överklagas. Även beslut om avslag på en ansökan om intyg om permanent uppehållsrätt och permanent uppehållskort bör kunna överklagas. En ny bestämmelse i utlänningslagen kan lämpligen utformas på så sätt att beslut som rör uppehållsrätt får överklagas till en migrationsdomstol. Migrationsverket anser att den föreslagna formuleringen, ”beslut som rör uppehållsrätt” möjligtvis är något vagt utformad. Förvaltningsrätten i Göteborg anser att det i lagtexten bör tydliggöras vilka beslut om uppehållsrätt som får överklagas. JO anför att som exempel på beslut som kan komma i fråga för överklagande anges i promemorian endast beslut om uppehållskort, intyg om permanent uppehållsrätt och permanent uppehållskort. Det saknas enligt JO en analys av vilka andra typer av beslut som kan komma att omfattas av den föreslagna besvärsrätten och vilka konsekvenser förslaget får. Regeringen anser att det är mest fördelaktigt för den enskilde att utforma bestämmelsen så att den ger utrymme för en så vid tolkning som möjligt. Det ger förutsättningar att beakta eventuell kommande utveckling av klagorätten som EU-domstolen kan komma fram till i beslut som rör uppehållsrätt. Utöver de exempel som ges i promemorian kan även andra beslut omfattas av bestämmelsen, t.ex. beslut att inte avbryta verkställighet av ett lagakraftvunnet beslut av utvisning mot en person som åberopar uppehållsrätt i Sverige, se MIG 2011:30.

Förvaltningsrätten i Malmö framhåller att det i promemorian saknas överväganden kring den närmare hanteringen av ärenden där en utlänning får uppehållsrätt först på verkställighetsstadiet. Någon möjlighet att i sådant fall upphäva avlägsnandebeslutet finns inte i utlänningslagen. JO anför att det primära borde vara att lagreglera möjligheten att få till stånd en prövning av uppehållsrätten på verkställighetsstadiet, när ett avlägsnandebeslut redan vunnit laga kraft.

Regeringen konstaterar att den nu föreslagna bestämmelsen träffar alla beslut om uppehållsrätt, oavsett i vilket skede av processen de har fattats. Frågan om möjligheten att upphäva redan fattade avlägsnandebeslut eller på annat sätt förhindra verkställighet i de fall där utlänningen får uppehållsrätt först på verkställighetsstadiet kan inte tas om hand i detta sammanhang utan får övervägas vidare. Regeringen kan inte av den

anledningen avvakta med att införa en rätt att överklaga beslut om uppehållsrätt.

JO anför också att det bör uppmärksammas att det finns en risk för att en domstolsprövning av ”uppehållsrätten i sig” endast blir illusorisk, eftersom uppehållsrätten är en ständigt föränderlig rätt som endast föreligger så länge villkoren för den är uppfyllda och som regel endast är en förutsättning för att andra rättigheter ska föreligga. Innan den föreslagna bestämmelsen införs bör man också ställa sig frågan om det därmed blir möjligt att driva en fastställelsetalan gällande uppehållsrätt.

Regeringen konstaterar att det i de enskilda fallen ofta är nödvändigt att pröva om uppehållsrätt föreligger för att avgöra om en person har rätt att stanna kvar i landet eller ska avlägsnas. Vid det tillfälle prövningen görs är den med andra ord inte illusorisk. Någon möjlighet att driva en fastställelsetalan är inte avsedd. Möjlighet att föra fastställelsetalan bör inte heller bli en naturlig följd av att en överklagandemöjlighet införs avseende redan i dag förekommande beslut som rör uppehållsrätt.

Med anledning av att Migrationsverkets beslut i dessa frågor ska kunna överklagas enligt 14 kap. UtlL bör grundbestämmelserna om utfärdande av uppehållskort, intyg om permanent uppehållsrätt och permanent uppehållskort placeras i utlänningslagen.

Hänvisningar till S5-7

5.8. Utformning av beslut

Regeringens förslag: En förvaltningsmyndighets beslut som avser uppehållsrätt ska vara skriftligt och innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslaget. Svenska institutet för europapolitiska studier (Sieps) har inget att erinra mot det förslag som lämnas som går ut på att utöka motiveringsskyldigheten i utlänningslagen avseende beslut om avslag på en ansökan om uppehållskort. Sieps vill dock påpeka att motiveringsskyldigheten, när den kan härledas från EU:s lagstiftning, på grund av principen om direktivkonform tolkning, kan bli mer långtgående än vad som i en svensk förvaltningsrättslig kontext skulle betraktas som en fullgod motivering. Kommerskollegium anser att en rad svenska myndigheter fattar beslut som, beroende på utgången samt tolkningen av begreppet uppehållsrätt, riskerar att begränsa unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt till fri rörlighet.

Kollegiet önskar att det ska framgå med större tydlighet att även andra myndigheter än Migrationsverket berörs och att berörda myndigheter på något sätt utpekas så att de kan införa en hänvisning även till 13 kap. 10 § UtlL i sina interna riktlinjer.

Skälen för regeringens förslag: I fråga om beslut som begränsar unionsmedborgares och deras familjemedlemmars fria rörlighet ska enligt rörlighetsdirektivet de berörda ges exakt och fullständig information om grunderna för beslutet, såvida detta inte strider mot statens säkerhetsintressen (artikel 30.2 jämförd med artikel 15.1). Vid

rörlighetsdirektivets genomförande bedömdes svensk rätt uppfylla dessa krav (prop. 2005/06:77 s. 85 ff).

I 13 kap. UtlL finns bestämmelser om handläggningen av ärenden hos förvaltningsmyndigheterna m.m. Enligt 13 kap. 10 § första stycket UtlL ska bl.a. beslut som avser avvisning, utvisning eller återreseförbud vara skriftliga och innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet. Av 13 kap. 10 § andra stycket UtlL följer bl.a. att en utlänning alltid har rätt till motivering av ett beslut i fråga om nationell visering, om beslutet går utlänningen emot och utlänningen omfattas av EES-avtalet, utan att vara EES-medborgare. För andra beslut än de som anges i 13 kap. 10 § UtlL regleras motiveringsskyldigheten i 20 § förvaltningslagen (1986:223) (jfr prop. 2004/05:170 s. 305). Skyldigheten att motivera avslagsbeslut och beslut om återkallelse eller upphävande av Schengenvisering framgår av viseringskodexen (jfr prop. 2010/11:121 s. 45).

Enligt 20 § förvaltningslagen ska beslut varigenom en myndighet avgör ett ärende innehålla de skäl som har bestämt utgången, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild. Skälen får dock utelämnas helt eller delvis bl.a. om det är uppenbart obehövligt att upplysa om skälen, om ärendet är så brådskande att det inte finns tid att utforma skälen eller om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, skyddet för enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden eller något jämförbart förhållande. Har skälen utelämnats, bör myndigheten på begäran av den som är part om möjligt upplysa honom eller henne om skälen i efterhand.

Kommissionen har vid sin granskning av Sveriges genomförande av rörlighetsdirektivet framfört kritik mot genomförandet av artikel 30.2 jämförd med artikel 15.1. Kommissionen har bl.a. påpekat att 20 § förvaltningslagen innehåller fler undantag från motiveringsskyldigheten än vad rörlighetsdirektivet medger.

Som närmare har utvecklats i avsnitt 5.7 skulle bl.a. Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om uppehållskort kunna anses utgöra en begränsning av den fria rörligheten. Dessa beslut bör därför omfattas av bestämmelsen i 13 kap. 10 § första stycket UtlL om skriftliga och motiverade beslut. Bestämmelsen i 13 kap. 10 § första stycket UtlL bör därför ändras till att även omfatta beslut som avser uppehållsrätt.

Kommerskollegium anser att en rad svenska myndigheter fattar beslut som, beroende på utgången samt tolkningen av begreppet uppehållsrätt riskerar, att begränsa unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt till fri rörlighet. Kollegiet önskat att det ska framgå med större tydlighet att även andra myndigheter än Migrationsverket berörs och att berörda myndigheter på något sätt utpekas så att de kan införa en hänvisning även till 13 kap. 10 § UtlL i sina interna riktlinjer.

Regeringen anser att bestämmelser om utformning av beslut som återfinns i utlänningslagen inte kan träffa annat än beslut fattade med stöd av den lagen och beslut som fattas med stöd av annan lagstiftning som hänvisar till utlänningslagen. Det finns därför inte skäl att avvika från den utformning som lagrummet har i dag. Regeringen noterar liksom

Sieps att myndigheter har att beakta motiveringsskyldigheten i ljuset av

EU-rätten och att den därför kan blir mer långtgående än vad som i en svensk förvaltningsrättslig kontext skulle betraktas som en fullgod motivering.

Hänvisningar till S5-8

5.9. Muntlig förhandling i migrationsdomstol

Regeringens bedömning: De bestämmelser bör finnas kvar som handlar om muntlig förhandling i migrationsdomstol i vissa mål som rör en utlänning som omfattas av EES-avtalet eller avtalet mellan

Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer.

Promemorians förslag innebär att bestämmelserna i 16 kap. 5 § fjärde stycket UtlL, om muntlig förhandling i migrationsdomstol i vissa mål som rör en utlänning som omfattas av EES-avtalet eller avtalet mellan

Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, ska tas bort.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslaget. Migrationsverket instämmer i den bedömning som görs i promemorian att rörlighetsdirektivet inte uppställer ett krav på att muntlig förhandling ska hållas i migrationsdomstol i den omfattning som anges i 16 kap. 5 § fjärde stycket UtlL och att detta stycke därför bör kunna tas bort.

Förvaltningsrätten i Göteborg anför att

Migrationsöverdomstolen i MIG 2009:14 har uttalat att bestämmelserna i artikel 9.2 i direktiv 64/221 om att personen i fråga ska ha rätt att framlägga sitt försvar personligen, utom då detta skulle strida mot den nationella säkerheten, har sin motsvarighet i rörlighetsdirektivet i artiklarna 15.1 och 31.4. En möjlig tolkning härav skulle kunna vara att rätt till muntlig förhandling finns även enligt rörlighetsdirektivet för personer som omfattas av direktivet och som inte har haft uppehållstillstånd i fråga om beslut att vägra ett första uppehållstillstånd, om muntlig förhandling begärs och det inte strider mot den nationella säkerhetens intressen. Något närmare underlag för bedömningen av om det fjärde stycket i 16 kap. 5 § UtlL kan tas bort finns inte redovisat i promemorian. Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget att ta bort den uttryckliga särskilda bestämmelsen om muntlig förhandling i 16 kap. 5 § fjärde stycket UtlL. Analysen som har gjorts när det gäller rörlighetsdirektivets krav i denna del är enligt samfundet alltför kortfattad och det föreligger inte något hinder mot att ha nationella bestämmelser, som är mer förmånliga än vad som krävs enligt direktivet. Upphävandet av bestämmelsen innebär en potentiell försämring för den enskilde. Det torde därför krävas en mer omfattande analys i dessa båda avseenden för att ändra i bestämmelsen.

Skälen för regeringens bedömning:

I promemorian görs

bedömningen att rörlighetsdirektivet inte uppställer ett krav på att muntlig förhandling ska hållas i migrationsdomstol i den utsträckning som anges i 16 kap. 5 § fjärde stycket UtlL. De särskilda bestämmelserna om muntlig förhandling i angiven bestämmelse bedöms därför kunna tas bort för de utlänningar som omfattas av EES-avtalet. Med hänsyn till att det genom nu gällande utlänningslag har införts ett system med domstolsprövning i utlänningsärenden görs vidare den bedömningen att de särskilda bestämmelserna om muntlig förhandling i 16 kap. 5 § fjärde stycket UtlL kan tas bort även för de utlänningar som omfattas av avtalet

mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer.

I maj 2013 beslutade regeringen att tillsätta utredningen Specialisering för skattemål och fortsatt utveckling av förvaltningsprocessen, (Ju 2013:08). Av kommittédirektiven framgår bl.a. följande. Bestämmelsen om muntlig förhandling i 9 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) har i princip varit oförändrad sedan lagen infördes. Sedan dess har bl.a. tvåpartsprocess införts i förvaltningsdomstolarna och den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) införlivats i svensk rätt. Det är viktigt att reglerna om muntlig förhandling är ändamålsenligt utformade samt tillgodoser högt ställda krav på rättssäkerhet och givetvis också att de motsvarar Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen. Reglerna ska även vara anpassade till att tyngdpunkten i domstolsprövningen ska ligga i första instans samt vara förutsebara för parterna och lätta att tillämpa för domstolarna. Utredaren ska bl.a. se över bestämmelsen om muntlig förhandling i förvaltningsprocesslagen och föreslå hur bestämmelsen bör vara utformad för att tillgodose angivna syften och se över i vilka fall särskilda bestämmelser om muntlig förhandling i specialförfattningar (t.ex. utlänningslagen

[

2005:716] och lagen [1991:1128] om psykiatrisk

tvångsvård) är motiverade och föreslå de anpassningar av nuvarande bestämmelser som behövs (dir. 2013:49 s. 8 f). Mot bakgrund av remissinstansernas invändningar om att en mer noggrann analys av frågan behövs och den nyligen tillsatta utredningens uppdrag bedömer regeringen att det inte finns skäl att nu avvika från den utformning som lagrummet har i dag. Mycket talar för att rörlighetsdirektivet inte uppställer krav på muntlig förhandling i nu aktuellt hänseende. Ytterligare överväganden görs inom ramen för den nyligen tillsatta utredningen.

Hänvisningar till S5-9

6. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: De föreslagna lagändringarna ska träda i kraft den 1 maj 2014.

Regeringens bedömning: Det behövs inte några övergångsbestämmelser.

Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens utom att det i promemorian föreslås att lagändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2013.

Remissinstanserna: Centrala studiestödsnämnden (CSN) anser att det är en kort ställtid mellan utskick av promemorian, proposition och utsatt datum för införlivande av de föreslagna ändringarna.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: I promemorian konstaterades att de föreslagna författningsändringarna bör träda i kraft så snart som möjligt och det föreslogs att detta skulle ske den 1 juli 2013.

Regeringen bedömer mot bakgrund av att det är angeläget med ett så snart ikraftträdande som möjligt samtidigt som tid till förberedelser måste ges att det är lämpligt att lagändringarna träder i kraft den 1 maj 2014. Regeringen instämmer i promemorians bedömning att det inte behövs några övergångsbestämmelser.

7. Ekonomiska konsekvenser

Regeringens bedömning: Förslaget att ta bort det särskilda registreringsförfarandet för EES-medborgare innebär en besparing för

Migrationsverket.

Förslaget att införa en rätt att överklaga Migrationsverkets beslut som rör uppehållsrätt medför ökade kostnader för Migrationsverket, migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen. Dessa kostnadsökningar ryms inom befintliga anslagsramar.

Övriga förslag i propositionen får inga ekonomiska konsekvenser för det allmänna.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna har inte något att erinra mot promemorians bedömning. Kammarrätten i Stockholm och

Domstolsverket ifrågasätter om förslaget ryms inom befintliga anslagsramar. Pensionsmyndigheten anser att förslagen i promemorian inte innebär någon kostnadsökning för det allmänna eftersom antalet personer som kan förväntas omfattas av det utvidgade familjebegreppet är mycket litet.

Skälen för regeringens bedömning: En EES-medborgare som har uppehållsrätt och som avser att stanna i Sverige under längre tid än tre månader ska idag som huvudregel registrera sig hos Migrationsverket.

Regeringens förslag att ta bort det särskilda registreringsförfarandet för EES-medborgare innebär minskade arbetsuppgifter för Migrationsverket. Enligt Migrationsverkets beräkningar 2011 skulle 30 årsarbetskrafter frigöras om registreringsförfarandet för EES-medborgare togs bort. Förslaget att ta bort registreringsförfarandet bedöms mot denna bakgrund innebära en besparing för Migrationsverket om 20,25 miljoner kronor för 2014 och om 27 miljoner kronor från och med 2015.

Förslaget att införa en rätt att överklaga Migrationsverkets beslut som rör uppehållsrätt kan förväntas leda till ökade kostnader för Migrationsverket, migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen för hantering av överklaganden. Det är framförallt beslut om intyg om permanent uppehållsrätt, uppehållskort och permanent uppehållskort som kommer att omfattas av den föreslagna överklagandebestämmelsen. Antalet ärenden hos Migrationsverket om intyg om permanent uppehållsrätt uppehållskort och permanent uppehållskort beräknas under 2013 uppgå till totalt 7 000. Migrationsverket antas fatta 1 000 beslut om avslag och överklagandefrekvensen till migrationsdomstol antas uppgå till 70 procent. Den föreslagna överklagandebestämmelsen innebär dock inte i samtliga dessa fall att domstolarna i praktiken tillförs nya mål.

Enligt gällande reglering får Migrationsverkets beslut om avvisning och utvisning överklagas till en migrationsdomstol och prövningen i domstolen ska då även omfatta frågan om uppehållsrätt (MIG 2007:53). Av Migrationsöverdomstolens praxis (MIG 2008:34) framgår vidare att det redan idag föreligger en rätt till domstolsprövning av frågan om uppehållsrätt om denna fråga uppstår efter det att ett avlägsnandebeslut har vunnit laga kraft. Förslaget till ny överklagandebestämmelse bedöms innebära att migrationsdomstolarna tillförs cirka 350 mål per år och att Migrationsöverdomstolen tillförs cirka 60 mål per år. De ökade kostnaderna för såväl Migrationsverket som domstolarna bedöms vara marginella och rymmas inom befintliga anslagsramar. Kammarrätten i

Stockholm ställer sig tveksam till den gjorda beräkningen av antal mål som förväntas tillföras kammarrätten med anledning av förslaget att införa en rätt att överklaga Migrationsverkets beslut som rör uppehållsrätt. Överklagandefrekvensen till Migrationsöverdomstolen är generellt sett hög. Mot bl.a. den bakgrunden framstår det, oaktat av vad som sägs i promemorian med hänvisning till rättsfallen MIG 2007:53 och

MIG 2008:34, som om det beräknade antalet mål som förväntas tillföras kammarrätten är något lågt. Som en konsekvens härav är kammarrätten också tveksam till slutsatsen att de beräknade kostnadsökningarna kopplade till förslaget att införa en ny överklagandebestämmelse bedöms rymmas inom befintliga anslagsramar. Kammarrätten skulle därför gärna se att en översyn görs efter viss tid för att kontrollera att gjorda beräkningar är verklighetsanknutna. Domstolsverket konstaterar att förslagen innebär kostnadsökningar för Sveriges Domstolar. Enligt promemorian bedöms dessa kostnadsökningar vara marginella och ska rymmas inom ramen för befintliga anslag. Grundat på de antaganden som görs i promemorian kommer migrationsdomstolarna att tillföras omkring 350 mål per år och Migrationsöverdomstolen cirka 60 mål per år. År 2012 var styckkostnaden för ett ”övrigt migrationsmål” 7 200 kr i migrationsdomstol och 7 132 kr i Migrationsöverdomstolen. Mot denna bakgrund kan kostnadsökning för Sveriges Domstolar uppskattas till knappt 3 mnkr per år. Domstolsverket anser att volymen av den årliga kostnadsökningen är så stor att den inte kan hanteras inom ramen för befintliga anslag. Sveriges Domstolar bör kompenseras för de ökade kostnaderna. Regeringen gör i dagsläget bedömningen att ökningen ryms inom ramen för befintliga anslag, men att det kan finnas anledning att följa upp frågan efter en tid.

Regeringens förslag som gäller familjemedlemmar till svenska medborgare som återvänder till Sverige efter att ha utnyttjat sin rätt till fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet innebär bl.a. att dessa familjemedlemmar kommer att få uppehållsrätt i Sverige. Enligt uppgift från Migrationsverket är detta en ordning som redan idag tillämpas med stöd av praxis från EU-domstolen. Många av dessa familjemedlemmar har även rätt till uppehållstillstånd enligt bestämmelserna i 5 kap. 3 och 3 a §§ UtlL. Även den ändring som föreslås i studiestödslagen är en ordning som redan i dag i allt väsentligt tillämpas. Förslagen bedöms inte innebära någon kostnadsökning för det allmänna.

Under år 2011 beviljades registrering eller uppehållskort till 32 familjemedlemmar som var beroende av en EES-medborgare eller hans eller hennes make, sambo eller registrerade partner för sin försörjning.

Förslaget att utvidga definitionen av familjemedlem till EES-medborgare till att även omfatta de familjemedlemmar som avses i artikel 3.2 a i rörlighetsdirektivet bedöms bl.a. mot den bakgrunden inte gälla annat än ett mycket begränsat antal personer. Förslaget bedöms inte innebära någon kostnadsökning för det allmänna. Motsvarande bedömningar görs beträffande förslaget att ta bort den begränsning som för närvarande gäller beträffande kretsen av familjemedlemmar till studerande som har uppehållsrätt. Pensionsmyndigheten konstaterar att de föreslagna ändringarna i utlänningslagen innebär att något fler familjemedlemmar kan beviljas uppehållsrätt. I dessa fall kan det bli aktuellt att bevilja barnårsrätt i pensionssystemet, vilket kan leda till en något högre pension. Eftersom antalet personer som kan förväntas omfattas av det utvidgade familjebegreppet är mycket litet delar Pensionsmyndigheten promemorians slutsats att förslaget i promemorian inte innebär någon kostnadsökning för det allmänna.

Enligt uppgift från Migrationsverket är verkets beslut alltid skriftliga och motiverade. Förslaget att även beslut som avser uppehållsrätt ska omfattas av bestämmelsen i 13 kap. 10 § första stycket UtlL om utformningen av vissa beslut bedöms därför inte innebära någon kostnadsökning för det allmänna. Inte heller övriga förslag i propositionen bedöms få några ekonomiska konsekvenser för det allmänna.

8. Författningskommentar

8.1. Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

1 kap.

3 b §

Med EES-stat avses i denna lag en stat som omfattas av avtalet om

Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).

Med EES-medborgare avses en utlänning som är medborgare i en EES-stat. När det gäller familjeanknytning avses även vissa svenska medborgare i enlighet med vad som närmare framgår av 3 a kap. 2 § andra stycket.

Paragrafen anger vad som avses med begreppen EES-stat och EESmedborgare. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.

Ändringen i andra stycket innebär att begreppet EES-medborgare utvidgas till att avse inte endast utlänningar utan även, när det gäller familjeanknytning, vissa svenska medborgare i enlighet med vad som närmare framgår av 3 a kap. 2 § andra stycket.

4 b § Med rörlighetsdirektivet avses i denna lag Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig

inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG.

Paragrafen, som är ny, anger vad som i lagen avses med begreppet rörlighetsdirektivet.

3 a kap. 2 § Med familjemedlem till EES-medborgare avses i denna lag en utlänning som följer med eller i Sverige ansluter sig till en EESmedborgare och som är

1. make eller sambo till EES-medborgaren,

2. släkting i rakt nedstigande led till EES-medborgaren eller till hans eller hennes make eller sambo, om släktingen är beroende av någon av dem för sin försörjning eller är under 21 år,

3. släkting i rakt uppstigande led till EES-medborgaren eller till hans eller hennes make eller sambo, om släktingen är beroende av någon av dem för sin försörjning, eller

4. annan familjemedlem, om familjemedlemmen i det land som han eller hon har kommit från är beroende av EES-medborgaren för sin försörjning eller ingår i EES-medborgarens hushåll eller om det av allvarliga hälsoskäl absolut krävs att EES-medborgaren personligen tar hand om familjemedlemmen.

Med familjemedlem till EES-medborgare avses i denna lag även en utlänning med sådan familjeanknytning som anges i första stycket till en svensk medborgare som återvänder till Sverige efter att ha utnyttjat sin rätt till fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet och som utlänningen har följt med eller anslutit sig till när den svenska medborgaren utnyttjat sin rätt till fri rörlighet.

I paragrafen definieras begreppet familjemedlem till EES-medborgare. Övervägandena finns i avsnitt 5.2 och 5.3.

Av tillägget i första stycket 4 framgår att som familjemedlem till EESmedborgare räknas även andra familjemedlemmar än de som tidigare angetts i paragrafen. Det kan t.ex. röra sig om ett syskon eller en moster. Som förutsättning gäller dock att familjemedlemmen i det land från vilket han eller hon har kommit är beroende av EES-medborgaren för sin försörjning eller ingår i EES-medborgarens hushåll eller att det av allvarliga hälsoskäl absolut krävs att EES-medborgaren personligen tar hand om familjemedlemmen. Tillägget motsvarar de familjemedlemmar som anges i artikel 3.2 a i rörlighetsdirektivet.

Andra stycket, som är nytt, innebär att också familjemedlemmar till vissa svenska medborgare omfattas av begreppet familjemedlem till

EES-medborgare. En följd av detta är att de aktuella svenska medborgarna kommer att enligt utlänningslagen anses som EESmedborgare när det gäller familjeanknytning (jfr 1 kap. 3 b §). Tre förutsättningar måste vara uppfyllda för att en familjemedlem till en svensk medborgare ska omfattas av begreppet familjemedlem till EESmedborgare. För det första ska familjemedlemmen vara en utlänning med sådan familjeanknytning till den svenska medborgaren som anges i första

stycket. För det andra krävs att den svenska medborgaren återvänder till Sverige efter att ha utnyttjat sin rätt till fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet. En svensk medborgare kan utnyttja sin rätt till fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet t.ex. genom att bosätta sig och arbeta i en annan EES-stat. Var gränsen går för när en svensk medborgare har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet är en fråga för rättstillämpningen och ytterst EU-domstolen. Det torde dock inte vara tillräckligt att en svensk medborgare reser till en annan EES-stat som vanlig turist. En viss vägledning vid bedömningen av om en svensk medborgare har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet kan fås av den praxis som utbildats vid tillämpningen av 3 a kap. 3 § UtlL, där det uppställs villkor för när en EES-medborgare har uppehållsrätt. För att omfattas av begreppet familjemedlem till EESmedborgare krävs slutligen att utlänningen följt med eller anslutit sig till den svenska medborgaren när den svenska medborgaren utnyttjat sin rätt till fri rörlighet. Bestämmelsen i andra stycket är föranledd av rättspraxis från EU-domstolen (jfr mål C-370/90 The Queen mot Immigration Appeal Tribunal och Surinder Singh, ex parte Secretary of State for Home Department, REG 1992 I-04265, Svensk specialutgåva I-00019 och mål C-291/05 Minister voor Vreemdelingenzaken en Integratie mot R.N.G. Eind, REG 2007 I-10719).

Paragrafen ändras även språkligt och redaktionellt.

4 § En sådan familjemedlem till en EES-medborgare som avses i 2 § första stycket har uppehållsrätt om EES-medborgaren har uppehållsrätt enligt 3 §.

En sådan familjemedlem till en EES-medborgare som avses i 2 § andra stycket har uppehållsrätt.

Uppehållsrätt enligt första eller andra stycket föreligger inte om ett äktenskap ingåtts, ett samboförhållande inletts eller en utlänning adopterats uteslutande i syfte att ge utlänningen uppehållsrätt.

Paragrafen innehåller bestämmelser om uppehållsrätt för familjemedlemmar till EES-medborgare. Övervägandena finns i avsnitt 5.2, 5.4 och 5.5.

Första stycket ändras på så sätt att begränsningen beträffande kretsen av familjemedlemmar till studerande som har uppehållsrätt tas bort.

Första stycket ändras också till följd av att definitionen av familjemedlem till EES-medborgare i 2 § ändras. Första stycket omfattar endast, liksom tidigare, familjemedlemmar till andra EES-medborgare än svenska medborgare vilket framgår genom hänvisningen till 2 § första stycket. En förutsättning för att en sådan familjemedlem ska ha uppehållsrätt är att EES-medborgaren har uppehållsrätt enligt 3 §.

Andra stycket, som är nytt, omfattar familjemedlemmar till svenska medborgare vilket framgår genom hänvisningen till 2 § andra stycket.

Någon prövning av uppehållsrätten för den person som familjemedlemmarna i dessa fall har anknytning till blir inte aktuell.

Enligt tredje stycket, som är nytt, föreligger inte uppehållsrätt om ett äktenskap ingåtts, ett samboförhållande inletts eller en utlänning adopterats uteslutande i syfte att ge utlänningen uppehållsrätt. Syftet med bestämmelsen är att förhindra missbruk av reglerna om uppehållsrätt (jfr

artikel 35 i rörlighetsdirektivet). Bestämmelsen gäller i förhållande till såväl första som andra stycket. Omständigheter som kan tala för att ett äktenskap ingåtts uteslutande i syfte att ge utlänningen uppehållsrätt är t.ex. att makarna inte har träffat varandra före äktenskapet, att de inte talar ett språk som båda förstår, att de misstar sig om varandras personuppgifter, de omständigheter under vilka de lärde känna varandra eller andra viktiga förhållanden av personlig karaktär som berör dem eller att pengar eller gåvor har överlämnats för att få äktenskapet till stånd (med undantag för pengar eller gåvor som ges i hemgift i kulturer där hemgift är normalt förekommande). Att det finns uppgifter som tyder på att en av eller båda makarna har tidigare skenäktenskap bakom sig och att familjelivet har börjat först efter det att ett avlägsnandebeslut fattats är ytterligare omständigheter som kan tala för att det är fråga om ett skenförhållande (jfr kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet om vägledning till ett bättre införlivande och en bättre tillämpning av direktiv 2004/38/EG om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, KOM [2009] 313 slutlig, och rådets resolution av den 4 december 1997 om de åtgärder som bör vidtas för att bekämpa skenäktenskap, 97/C 382/01). Samtliga omständigheter i det enskilda fallet måste beaktas.

10 § En EES-medborgares familjemedlem som inte själv är EESmedborgare och som har uppehållsrätt ska ansöka om uppehållskort hos

Migrationsverket senast tre månader efter det att han eller hon kom till Sverige. Detta gäller dock inte för en utlänning som har ett giltigt uppehållstillstånd eller som inom tre månader från ankomsten till Sverige har ansökt om ett sådant tillstånd.

Paragrafen reglerar skyldigheten att ansöka om uppehållskort. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.

Paragrafen ändras på så sätt att skyldigheten för en EES-medborgare att registrera sig hos Migrationsverket tas bort. Även bestämmelsen om att skyldigheten att ansöka om uppehållskort inte gäller för medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge tas bort, eftersom skyldigheten att ansöka om uppehållskort endast gäller för utlänningar som inte är EESmedborgare. Vad som avses med en EES-medborgares familjemedlem framgår av 2 §.

Paragrafen ändras i övrigt endast språkligt och redaktionellt.

11 § Om det kan antas att en EES-medborgares familjemedlem är skyldig att ansöka om uppehållskort enligt 10 §, får Migrationsverket förelägga honom eller henne att fullgöra denna skyldighet. Migrationsverket får även förelägga familjemedlemmen att lämna in sådana handlingar som är nödvändiga för att uppehållskort ska kunna utfärdas.

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om förelägganden.

Paragrafen ändras till följd av att registreringsskyldigheten för EESmedborgare tas bort. Andra meningen i paragrafen förtydligas även på så sätt att det uttryckligen anges att Migrationsverkets föreläggande, i stället

för att avse uppgifter, ska avse handlingar. Bestämmelsen ändras även språkligt.

12 a § Migrationsverket ska utfärda

1. intyg om permanent uppehållsrätt till en EES-medborgare som har ansökt om sådant intyg och som har permanent uppehållsrätt,

2. uppehållskort till en EES-medborgares familjemedlem som inte själv är EES-medborgare, om han eller hon har ansökt om sådant kort och har uppehållsrätt, och

3. permanent uppehållskort till en EES-medborgares familjemedlem som inte själv är EES-medborgare, om han eller hon har ansökt om sådant kort och har permanent uppehållsrätt.

Paragrafen, som är ny, behandlar utfärdande av intyg om permanent uppehållsrätt, uppehållskort och permanent uppehållskort. Regleringen motsvarar den tidigare regleringen i 3 a kap. 7 § första stycket 3–5 UtlF. Övervägandena finns i avsnitt 5.7.

13 § Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från kraven i 3–7 §§.

Paragrafen innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om undantag från vissa krav som uppställs i kapitlet. Övervägandena finns i avsnitt 5.6.

Ändringen innebär att regeringen även får meddela föreskrifter om undantag från de krav som uppställs i 7 §, dvs. kraven för att en EESmedborgares familjemedlem som inte själv är EES-medborgare ska ha permanent uppehållsrätt. Bestämmelsen ändras även språkligt.

14 § Regeringen får meddela föreskrifter om vilka handlingar som ska lämnas vid ansökan om uppehållskort.

Paragrafen anger att regeringen får meddela vissa föreskrifter.

Paragrafen ändras till följd av att registreringsskyldigheten för EESmedborgare tas bort. Paragrafen förtydligas även på så sätt att det uttryckligen anges att föreskrifterna, i stället för att avse uppgifter, ska avse handlingar.

7 kap. 9 § Regeringen får meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd får återkallas i andra fall än som anges i detta kapitel för de utlänningar som omfattas av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer.

Regeringen får meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd får återkallas i andra fall än som anges i detta kapitel för tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatta i en annan EU-stat.

Paragrafen innehåller bemyndiganden för regeringen att meddela föreskrifter om återkallelse av uppehållstillstånd.

Första stycket ändras på så sätt att bemyndigandet inte längre gäller uppehållstillstånd för de utlänningar som omfattas av EES-avtalet.

Bemyndigandet i denna del infördes för att regeringen skulle kunna meddela föreskrifter om återkallelse av uppehållstillstånd som beviljats på grund av åtaganden i EES-avtalet (prop. 1991/92:170, bilaga 10, s. 12). I och med genomförandet av rörlighetsdirektivet beviljas inte längre uppehållstillstånd med stöd av EES-avtalet till utlänningar som omfattas av det avtalet.

13 kap. 10 § Ett beslut ska vara skriftligt och innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet om det avser

– uppehållsrätt, – resedokument, – uppehållstillstånd, – arbetstillstånd, – statusförklaring, – tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige, – avvisning eller utvisning, – återreseförbud, – upphävande av allmän domstols beslut om utvisning på grund av brott, – förlängning eller upphävande av tidsfrist för frivillig avresa, – förvar eller uppsikt, eller – kroppsvisitation.

Vid beslut i fråga om nationell visering får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning har dock alltid rätt till motivering av ett beslut i fråga om nationell visering, om beslutet går utlänningen emot och utlänningen är en familjemedlem till en EES-medborgare eller omfattas av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara EES-medborgare eller medborgare i Schweiz.

Paragrafen innehåller bestämmelser om utformningen av vissa beslut. Övervägandena finns i avsnitt 5.2 och 5.8.

Första stycket ändras så att även beslut som avser uppehållsrätt ska vara skriftliga och innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet.

Beslut som avser uppehållsrätt kan t.ex. vara beslut om uppehållskort eller beslut om permanent uppehållskort.

Bestämmelsen i andra stycket andra meningen formuleras om för att göra det tydligt att den omfattar även de familjemedlemmar till EESmedborgare som avses i 3 a kap. 2 § andra stycket, dvs. familjemedlemmar till vissa svenska medborgare. Bestämmelsen ändras även språkligt.

14 kap. 5 a § En myndighets beslut om avslag på ansökan om Schengenvisering eller om upphävande eller återkallelse av Schengenvisering får överklagas till en migrationsdomstol.

En myndighets beslut får överklagas till en migrationsdomstol om beslutet innebär avslag på ansökan om nationell visering eller

återkallelse av nationell visering för en utlänning som är en familjemedlem till en EES-medborgare eller omfattas av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara EESmedborgare eller medborgare i Schweiz.

Paragrafen reglerar överklagande av beslut om visering. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.

Bestämmelsen i andra stycket formuleras om för att göra det tydligt att den omfattar även de familjemedlemmar till EES-medborgare som avses i 3 a kap. 2 § andra stycket, dvs. familjemedlemmar till vissa svenska medborgare. Bestämmelsen ändras även språkligt.

5 b § Migrationsverkets beslut som rör uppehållsrätt får överklagas till en migrationsdomstol.

Paragrafen, som är ny, innehåller en bestämmelse om överklagande av Migrationsverkets beslut som rör uppehållsrätt. Övervägandena finns i avsnitt 5.7.

Enligt paragrafen överklagas Migrationsverkets beslut som rör uppehållsrätt till en migrationsdomstol. Beslut som rör uppehållsrätt kan t.ex. vara beslut om uppehållskort eller beslut om permanent uppehållskort.

16 kap. 5 § Förfarandet är skriftligt.

I handläggningen får ingå muntlig förhandling i en viss fråga, när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av målet.

I en migrationsdomstol ska muntlig förhandling hållas, om en utlänning som för talan i målet begär det samt förhandlingen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar mot det.

Muntlig förhandling ska vidare hållas i en migrationsdomstol i mål som rör utvisning eller vägran att förnya ett uppehållstillstånd för en utlänning som är en EES-medborgare eller en familjemedlem till en

EES-medborgare eller omfattas av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer. Även i mål som rör avvisning eller där ansökan om uppehållstillstånd har avslagits ska muntlig förhandling hållas i en migrationsdomstol, om det begärs av en sådan utlänning och om han eller hon har ansökt om uppehållstillstånd. I dessa fall behöver dock muntlig förhandling inte hållas om detta skulle strida mot den nationella säkerhetens intresse.

Om en utlänning som har kallats vid vite att inställa sig personligen till en förhandling uteblir, får rätten besluta att han eller hon ska hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.

Paragrafen innehåller bestämmelser om muntlig förhandling i migrationsdomstol och Migrationsöverdomstolen. Övervägandena finns i avsnitt 5.9.

Bestämmelsen i fjärde stycket första meningen formuleras om för att göra det tydligt att den omfattar även de familjemedlemmar till EESmedborgare som avses i 3 a kap. 2 § andra stycket, dvs. familjemedlemmar till vissa svenska medborgare. Bestämmelsen ändras även språkligt.

Hänvisningar till S8-1

8.2. Förslaget till lag om ändring i studiestödslagen (1999:1395)

1 kap. 4 § När det gäller rätt till studiestöd enligt denna lag, ska utländska medborgare jämställas med svenska medborgare om de på grund av anställning eller etablering som egenföretagare här i landet kan härleda rättigheter i fråga om sociala förmåner från

1. EU-rätten,

2. avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), eller

3. avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan, och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer.

Första stycket gäller även familjemedlemmar som avses i 3 a kap. 2 § första stycketutlänningslagen (2005:716) till sådana utländska medborgare. Detsamma gäller sådana familjemedlemmar till svenska medborgare som avses i 3 a kap. 2 § andra stycket utlänningslagen, om den svenska medborgaren är anställd eller egenföretagare här i landet.

Paragrafen innehåller bestämmelser om studiestöd. Övervägandena finns i avsnitt 5.2 och 5.3.

Andra stycket första meningen ändras på så sätt att hänvisningen görs till första stycket i 3 a kap. 2 § UtlL. Första meningen omfattar, liksom tidigare, familjemedlemmar till sådana utländska medborgare som avses i första stycket. Andra meningen, som är ny, innebär att sådana familjemedlemmar till svenska medborgare som avses i 3 a kap. 2 § andra stycket UtlL, dvs. familjemedlemmar till svenska medborgare som återvänder till Sverige efter att ha utnyttjat sin rätt till fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet och som familjemedlemmen har följt med eller anslutit sig till när den svenska medborgaren utnyttjat sin rätt till fri rörlighet, ska jämställas med svenska medborgare när det gäller rätt till studiestöd enligt studiestödslagen, om den svenska medborgaren är anställd eller egenföretagare i Sverige. Bestämmelsen ändras även språkligt.

8.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (2013:156) om samhällsorientering för vissa nyanlända invandrare

2 § Lagen gäller för nyanlända invandrare som har fyllt 18 men inte 65 år, är folkbokförda i en kommun och har beviljats

1. uppehållstillstånd på grund av anknytning enligt 5 kap. 3 § första stycket utlänningslagen (2005:716),

2. uppehållstillstånd på grund av anknytning enligt 5 kap. 3 a § första stycket 1-3, andra eller tredje stycket utlänningslagen,

3. uppehållskort efter ansökan enligt 3 a kap. 10 § utlänningslagen,

4. uppehållstillstånd på grund av stark anknytning enligt 5 kap. 15 a § första stycket 2 utlänningslagen, eller

5. uppehållstillstånd som familjemedlem eller anhörig enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 5 kap. 23 § andra, tredje eller femte stycket utlänningslagen.

Lagen gäller dock inte nyanlända som går i gymnasieskola eller är medborgare i ett land som är anslutet till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz.

Paragrafen definierar vilka som omfattas av lagens bestämmelser.

Tredje punkten ändras till följd av att bestämmelserna i 3 a kap. 10 § första och tredje styckena UtlL om registreringsskyldighet tas bort.

Rättelse till Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/58/EG om unionsmedborgares och deras familje-

medlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av

förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG,

73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG

(Europeiska unionens officiella tidning L 158 av den 30 april 2004)

Direktiv 2004/58/EG skall vara som följer:

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2004/38/EG

av den 29 april 2004

om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom

medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande

av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG,

90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR

ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska

gemenskapen, särskilt artiklarna 12, 18, 40, 44 och 52 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag (1),

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit-

téns yttrande (2),

med beaktande av Regionkommitténs yttrande (3),

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (4), och

av följande skäl:

(1)

Unionsmedborgarskapet ger varje unionsmedborgare en

primär, individuell rätt att fritt röra sig och uppehålla sig

inom medlemsstaternas territorium, med förbehåll för de

begränsningar och villkor som fastställs i fördraget och

genom de åtgärder som antas för att genomföra detta.

(2)

Fri rörlighet för personer är en av de grundläggande

friheterna på den inre marknaden, som omfattar ett

område utan inre gränser, där denna frihet säkerställs i

enlighet med bestämmelserna i fördraget.

(3)

Unionsmedborgarskap bör vara grundläggande status för

medborgarna i medlemsstaterna när de utövar sin rätt

att fritt röra sig och uppehålla sig. Det är därför

nödvändigt att kodifiera och se över existerande gemen-

skapsinstrument som var för sig behandlar såväl arbet-

stagare, egenanställda som studenter och andra inaktiva

personer för att förenkla och stärka rätten att fritt röra

sig och uppehålla sig för alla unionsmedborgare.

(4)

För att avhjälpa sektorsuppdelningen och den planlösa

hanteringen av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig

och för att göra det lättare att utöva denna rätt krävs en

gemensam rättsakt för att delvis ändra rådets förordning

(EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbets-

kraftens fria rörlighet inom gemenskapen (5) och för att

upphäva följande rättsakter: Rådets direktiv 68/360/EEG

av den 15 oktober 1968 om avskaffande av restriktioner

för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för

medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer, (6)

rådets direktiv 73/148/EEG av den 21 maj 1973 om

avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning

inom gemenskapen för medborgare i medlemsstaterna i

fråga om etablering och tillhandahållande av tjänster, (7)

rådets direktiv 90/364/EEG av den 28 juni 1990 om rätt

till bosättning, (8) rådets direktiv 90/365/EEG av den 28

juni 1990 om rätt till bosättning för anställda och egna

företagare som inte längre är yrkesverksamma (9) och

rådets direktiv 93/96/EEG av den 29 oktober 1993 om

rätt till bosättning för studerande (10).

29.6.2004

L 229/35

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(1) EGT C 270 E, 25.9.2001, s. 150.

(2) EGT C 149, 21.6.2002, s. 46.

(3) EGT C 192, 12.8.2002, s. 17.

(4) Europaparlamentets yttrande av den 11 februari 2003 (EUT C 43 E,

19.2.2004, s. 42), rådets gemensamma ståndpunkt av den (EUT C

54 E, 2.3.2004, s. 12) och Europaparlamentets ståndpunkt av den

10 mars 2004 (ännu ej offentliggjort i EUT).

(5) EGT L 257, 19.10.1968, s. 2. Förordningen senast ändrad genom

förordning (EEG) nr 2434/92 (EGT L 245, 26.8.1992, s. 1).

(6) EGT L 257, 19.10.1968, s. 13. Direktivet senast ändrat genom

2003 års anslutningsakt.

(7) EGT L 172, 28.6.1973, s. 14.

(8) EGT L 180, 13.7.1990, s. 26.

(9) EGT L 180, 13.7.1990, s. 28.

(10) EGT L 317, 18.12.1993, s. 59.

Prop. 2013/14:81

Bilaga 1

49

(5)

För att varje unionsmedborgare skall kunna utöva sin

rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemssta-

ternas territorier på villkor som säkerställer de objektiva

villkoren frihet och värdighet bör även familje-

medlemmar beviljas denna rätt, oavsett medborgarskap.

För tillämpningen av detta direktiv bör definitionen av

”familjemedlem” utvidgas, så att den även omfattar regis-

trerade partner om den mottagande medlemsstaten

behandlar registrerade partnerskap som likvärdiga med

äktenskap.

(6)

För att bevara familjens enhet i vidare mening och med

förbehåll för förbudet mot diskriminering på grundval

av nationalitet, bör situationen för de personer som inte

omfattas av definitionen av familjemedlem enligt detta

direktiv och som därför inte har någon automatisk rätt

till inresa och uppehåll i den mottagande medlemsstaten

behandlas

av

den

mottagande

medlemsstaten på

grundval av dess nationella lagstiftning, så att den kan

besluta huruvida inresa och uppehåll ändå kan beviljas

sådana personer, varvid hänsyn skall tas till deras

anknytning till unionsmedborgaren och andra omstän-

digheter, t.ex. deras ekonomiska eller fysiska beroende-

förhållande till unionsmedborgaren.

(7)

De formaliteter som är förenade med unionsmedbor-

gares fria rörlighet inom medlemsstaternas territorier bör

fastställas tydligt, utan att det påverkar tillämpningen av

de bestämmelser som gäller för nationella gränskon-

troller.

(8)

För att underlätta den fria rörligheten för familje-

medlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat,

bör de som redan har fått ett uppehållsdokument

undantas från kravet på att erhålla inresevisering i den

mening som avses i rådets förordning (EG) nr 539/2001

av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen

över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha

visering när de passerar de yttre gränserna och av förtec-

kningen över de tredje länder vars medborgare är undan-

tagna från detta krav (1) eller, i förekommande fall,

tillämplig nationell lagstiftning.

(9)

Unionsmedborgare bör ha rätt att uppehålla sig i den

mottagande medlemsstaten i upp till tre månader utan

andra villkor eller formaliteter än att de innehar ett

giltigt identitetskort eller pass, med förbehåll för en mer

gynnsam behandling som tillämpas på arbetssökande i

enlighet med vad som erkänns av domstolens rätts-

praxis.

(10)

Personer som utövar sin rätt till fri rörlighet bör emel-

lertid inte bli en orimlig belastning för den mottagande

medlemsstatens sociala biståndssystem under den första

tiden av vistelsen. Därför bör unionsmedborgarnas och

deras familjemedlemmars uppehållsrätt under längre tid

än tre månader vara underkastad villkor.

(11)

Unionsmedborgarnas grundläggande och personliga rätt

att uppehålla sig i en annan medlemsstat följer direkt av

fördraget och är inte beroende av att ett uppehållstill-

stånd utfärdas.

(12)

För uppehållsperioder som överstiger tre månader bör

medlemsstaterna kunna kräva att unionsmedborgaren

registrerar sig hos behöriga myndigheter på bosätt-

ningsorten, vilket skall styrkas med ett bevis om registre-

ring som utfärdas i detta syfte.

(13)

Kravet på uppehållskort bör begränsas till unionsmed-

borgares familjemedlemmar som inte är medborgare i en

medlemsstat för uppehållsperioder som är längre än tre

månader.

(14)

De bevishandlingar som de behöriga myndigheterna

begär för att utfärda ett bevis om registrering eller ett

uppehållskort bör specificeras uttömmande för att

undvika olikheter i administrativ praxis eller skilda

tolkningar som blir till ett alltför stort hinder när unions-

medborgarna och deras familjemedlemmar skall utöva

sin uppehållsrätt.

(15)

Familjemedlemmarna bör omfattas av ett rättsligt skydd

för det fall att unionsmedborgaren avlider, skiljer sig,

gifter sig eller när ett registrerat partnerskap upplöses.

Med respekt för familjelivet och den mänskliga värdig-

heten samt för att under vissa förhållanden undvika

missbruk, bör åtgärder vidtas för att säkerställa att famil-

jemedlemmar som redan uppehåller sig inom den motta-

gande medlemsstatens territorium får behålla uppehålls-

rätten uteslutande på personlig grund.

(16)

Så länge de personer som omfattas av rätten till bosätt-

ning inte utgör en orimlig börda för den mottagande

medlemsstatens sociala biståndssystem bör de inte

utvisas. Därför får en utvisningsåtgärd inte vara en auto-

matisk följd av anlitandet av det sociala biståndssystemet.

Den mottagande medlemsstaten bör bedöma om det är

fråga om tillfälliga svårigheter och beakta bosättningens

längd, personens personliga omständigheter och stor-

leken på det bidrag som har beviljats, när de bedömer

huruvida personen ifråga blivit en orimlig börda för den

mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem och

bör utvisas. Under inga omständigheter får arbetstagare,

egenföretagare eller arbetssökande enligt domstolens

definition bli föremål för utvisning, utom av hänsyn till

allmän ordning eller säkerhet.

29.6.2004

L 229/36

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(1) EGT L 81, 21.3.2001, s. 1. Förordningen senast ändrad genom

förordning (EG) nr 453/2003 (EUT L 69, 13.3.2003, s. 10).

Prop. 2013/14:81

Bilaga 1

50

(17)

Permanent uppehållsrätt för unionsmedborgare som har

valt att bosätta sig varaktigt i en annan medlemsstat

skulle stärka känslan av ett gemensamt unionsmedbor-

garskap och är en nyckelfaktor för att främja social

sammanhållning, som är ett av gemenskapens grundläg-

gande mål. En permanent uppehållsrätt bör därför före-

skrivas för alla unionsmedborgare och deras familjeme-

dlemmar som har varit stadigvarande bosatta i den

mottagande medlemsstaten i enlighet med villkoren i

detta direktiv under fem års tid utan att bli utvisade.

(18)

För att utgöra ett verkligt instrument för integration i

den mottagande medlemsstat där unionsmedborgaren är

bosatt, bör den permanenta uppehållsrätten när den en

gång erhållits inte omfattas av villkor.

(19)

Vissa särskilda förmåner för unionsmedborgare som är

arbetstagare eller egenföretagare och deras familjeme-

dlemmar, vilka kan möjliggöra för dem att erhålla en

permanent uppehållsrätt innan de har varit bosatta i fem

år i den mottagande medlemsstaten, bör behållas,

eftersom de utgör förvärvade rättigheter enligt kommis-

sionens förordning (EEG) nr 1251/70 av den 29 juni

1970 om arbetstagares rätt att stanna kvar inom en

medlemsstats territorium efter att ha varit anställda

där (1) och rådets direktiv 75/34/EEG av den 17

december 1974 om rätten för medborgare i en

medlemsstat att stanna kvar inom en medlemsstats terri-

torium efter att där ha drivit egen rörelse (2).

(20)

Förbudet mot diskriminering på grundval av nationalitet

innebär att alla unionsmedborgare och deras familje-

medlemmar som med stöd av detta direktiv uppehåller

sig i en medlemsstat av den medlemsstaten bör behan-

dlas på samma sätt som dennas medborgare inom

områden som omfattas av fördraget, med förbehåll för

sådana särskilda bestämmelser som uttryckligen anges i

fördraget eller i sekundärlagstiftningen.

(21)

Det bör emellertid lämnas åt den mottagande medlems-

staten att bestämma om den skall bevilja socialt bistånd

under de tre första månaderna av uppehållet, eller för en

längre tid när det gäller arbetssökande, för andra unions-

medborgare än de som är arbetstagare eller egenföreta-

gare eller som bibehåller denna status eller deras familje-

medlemmar, eller bistånd till uppehälle för studier, inklu-

sive yrkesutbildning, innan rätten till permanent uppe-

håll erhållits till dessa personer.

(22)

Enligt fördraget kan rätten att fritt röra sig och uppehålla

sig begränsas av hänsyn till allmän ordning, säkerhet och

hälsa. För att säkerställa en snävare definition av de

omständigheter och rättssäkerhetsgarantier som avgör

om unionsmedborgare eller familjemedlemmar kan

nekas inresa eller utvisas, bör detta direktiv ersätta rådets

direktiv 64/221/EEG av den 25 februari 1964 om sam-

ordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska

medborgares rörlighet och bosättning och som är berät-

tigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller

hälsa (3).

(23)

Utvisning av unionsmedborgare och deras familje-

medlemmar av hänsyn till allmän ordning eller säkerhet

är en långtgående åtgärd, som allvarligt kan skada

personer som, efter att ha utnyttjat de rättigheter och

friheter som de erhåller genom fördraget, verkligen har

integrerats i den mottagande medlemsstaten. Räckvidden

för sådana åtgärder bör därför begränsas i enlighet med

proportionalitetsprincipen, för att ta hänsyn till i vilken

grad de berörda personerna har integrerats, hur länge de

har vistats i den mottagande medlemsstaten, till deras

ålder och hälsotillstånd, deras familjesituation och

ekonomiska

situation

och

deras

anknytning

till

ursprungslandet.

(24)

Ju högre graden av unionsmedborgarnas och deras fa-

miljemedlemmars

integrering

i

den

mottagande

medlemsstaten är, desto högre bör följaktligen graden av

skydd mot utvisning vara. Endast i undantagsfall, av tvin-

gande hänsyn till den allmänna säkerheten, bör utvisning

användas mot personer som har varit bosatta under flera

år i den mottagande medlemsstaten, i synnerhet om de

är födda där och har bott där hela sitt liv. Likaså bör det

endast i undantagsfall vara tillåtet att utvisa underåriga,

eftersom förbindelsen med familjen bör skyddas, i

enlighet med FN:s konvention om barnets rättigheter av

den 20 november 1989.

(25)

Rättssäkerhetsgarantierna bör också specificeras i detalj

för att trygga en hög skyddsnivå för unionsmedbor-

garnas och deras familjemedlemmars rättigheter vid

vägrad inresa eller uppehåll i en annan medlemsstat,

samt för att upprätthålla principen om att myndighetsåt-

gärder vederbörligen måste motiveras.

(26)

Under alla omständigheter bör unionsmedborgare och

deras familjemedlemmar som vägras rätt till inresa eller

uppehåll i en annan medlemsstat ha möjlighet till

domstolsprövning av beslutet.

29.6.2004

L 229/37

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(1) EGT L 142, 30.6.1970, s. 24.

(2) EGT L 14, 20.1.1975, s. 10.

(3) EGT 56, 4.4.1964, s. 850. Direktivet senast ändrat genom direktiv

75/35/EEG (EGT L 14, 20.1.1975, s. 14).

Prop. 2013/14:81

Bilaga 1

51

(27)

I överensstämmelse med domstolens rättspraxis, för att

förbjuda att medlemsstaterna fattar beslut om förbud på

livstid att återvända till deras territorium för personer

som omfattas av detta direktiv, bör det bekräftas att

unionsmedborgare och deras familjemedlemmar som har

förbjudits att återvända till en medlemsstats territorium

har rätt att lämna in en ny ansökan efter en rimlig tid

och under alla omständigheter tre år efter det att det

slutgiltiga återreseförbudet verkställts.

(28)

För att skydda mot missbruk av rättigheter eller bedrä-

geri, särskilt skenäktenskap eller andra former av förhål-

landen som ingåtts endast i syfte att åtnjuta rätt att fritt

röra sig och uppehålla sig, bör medlemsstaterna ha rätt

att anta nödvändiga åtgärder.

(29)

Detta direktiv bör inte påverka mer gynnsamma natio-

nella bestämmelser.

(30)

I syfte att undersöka hur utövandet av rätten att fritt röra

sig och uppehålla sig skall kunna underlättas ytterligare,

bör kommissionen utarbeta en rapport för att utvärdera

möjligheten att lägga fram nödvändiga förslag i detta

syfte, särskilt avseende förlängning av uppehållsperioden

utan villkor.

(31)

Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläg-

gande rättigheterna och friheterna och med de principer

som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om

de grundläggande rättigheterna. I enlighet med stadgans

förbud mot diskriminering bör medlemsstaterna genom-

föra bestämmelserna i detta direktiv utan diskriminering

mellan förmånstagarna till detta direktiv, på sådana

grunder såsom kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt

ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller överty-

gelse, politisk eller annan åskådning, tillhörighet till

nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder,

ålder eller sexuell läggning.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Syfte

I detta direktiv fastställs

a) villkor för unionsmedborgares och deras familjemedlemmars

utövande av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom

medlemsstaternas territorium,

b) rätten att permanent uppehålla sig inom medlemsstaternas

territorium för unionsmedborgare och deras familje-

medlemmar,

c) begränsningar i rättigheterna i a och b av hänsyn till allmän

ordning, säkerhet och hälsa.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv används följande beteckningar med de bety-

delser som här anges:

1. unionsmedborgare: varje person som är medborgare i en

medlemsstat.

2. familjemedlem:

a) make eller maka,

b) den partner med vilken unionsmedborgaren har ingått

ett registrerat partnerskap på grundval av lagstiftningen i

en medlemsstat, om den mottagande medlemsstatens

lagstiftning behandlar registrerade partnerskap som

likvärdiga med äktenskap och i enlighet med villkoren i

relevant lagstiftning i den mottagande medlemsstaten,

c) släktingar i rakt nedstigande led som är under 21 år eller

är beroende för sin försörjning, även till maken eller

makan eller till sådan partner som avses i b,

d) de underhållsberättigade släktingar i rakt uppstigande

led, även till maken eller makan eller till sådan partner

som avses i b.

3. mottagande medlemsstat: den medlemsstat dit unionsmed-

borgaren reser för att utöva sin rätt att fritt röra sig eller

uppehålla sig.

Artikel 3

Förmånstagare

1.

Detta direktiv skall tillämpas på alla unionsmedborgare

som reser till eller uppehåller sig i en annan medlemsstat än

den de själva är medborgare i samt på de familjemedlemmar

enligt definitionen i artikel 2.2 som följer med eller ansluter sig

till unionsmedborgaren.

2.

Utan att det påverkar de berördas personliga rätt att fritt

röra sig eller uppehålla sig, och i överensstämmelse med natio-

nell lagstiftning, skall den mottagande medlemsstaten underlätta

inresa och uppehåll för följande personer:

a) Alla andra familjemedlemmar, oavsett medborgarskap, som

inte omfattas av definitionen i artikel 2.2, om de i det land

från vilket de har kommit är beroende av eller bor hos den

unionsmedborgare som har primär uppehållsrätt eller om

det av allvarliga hälsoskäl absolut krävs att unionsmedbor-

garen personligen tar hand om familjemedlemmen.

b) Den partner med vilken unionsmedborgaren har ett varak-

tigt vederbörligen bestyrkt förhållande.

Den mottagande medlemsstaten skall företa en noggrann

undersökning av de personliga förhållandena och motivera ett

eventuellt beslut att neka dessa personer inresa till eller att

uppehålla sig i den medlemsstaten.

29.6.2004

L 229/38

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2013/14:81

Bilaga 1

52

KAPITEL II

RÄTT TILL UT- OCH INRESA

Artikel 4

Rätt till utresa

1.

Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna

för kontroll av resehandlingar vid de nationella gränserna skall

alla unionsmedborgare med giltigt identitetskort eller pass och

deras familjemedlemmar, som inte är medborgare i en

medlemsstat, och som har giltigt pass, ha rätt att lämna en

medlemsstats territorium för att resa till en annan medlemsstat.

2.

Personer som avses i punkt 1 får inte åläggas skyldighet

att inneha utresevisering eller någon motsvarande formalitet.

3.

Medlemsstaterna skall i enlighet med sina lagar för sina

egna medborgares räkning utfärda och förnya ett identitetskort

eller pass som anger deras medborgarskap.

4.

Passet skall vara giltigt åtminstone i alla medlemsstater

och i länder som innehavaren måste fara igenom när denne

reser mellan medlemsstaterna. Om det i en medlemsstats lag

saknas bestämmelser om utfärdande av identitetskort, skall

passet gälla i minst fem år från utfärdandet eller förnyelsen.

Artikel 5

Rätt till inresa

1.

Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna

för kontroll av resehandlingar vid de nationella gränserna skall

medlemsstaterna tillåta unionsmedborgare att resa in på deras

territorium med ett giltigt identitetskort eller pass och tillåta

familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat

att resa in på deras territorium med ett giltigt pass.

Unionsmedborgare får inte åläggas skyldighet att inneha inrese-

visering eller någon motsvarande formalitet.

2.

Familjemedlemmar som inte är medborgare i en

medlemsstat skall endast åläggas skyldighet att ha visering i

enlighet med förordning (EG) nr 539/2001 eller i förekom-

mande fall med nationell lag. Enligt detta direktiv skall innehav

av giltigt uppehållskort enligt artikel 10 medföra undantag för

dessa familjemedlemmar från kravet på visering.

Medlemsstaterna skall ge dessa personer all den hjälp de

behöver för att få nödvändiga viseringar. Viseringarna skall

utfärdas gratis så snart som möjligt på grundval av ett

påskyndat förfarande.

3.

Den mottagande medlemsstaten får inte införa inrese-

eller utresestämpel i passen för familjemedlemmar som inte är

medborgare i en medlemsstat om de uppvisar det uppehållskort

som föreskrivs i artikel 10.

4.

Om en unionsmedborgare eller en familjemedlem till

denne, som inte är medborgare i en medlemsstat, inte har de

resehandlingar som krävs eller, i förekommande fall, nödvän-

diga viseringar, skall den berörda medlemsstaten, innan utvis-

ning får komma i fråga, ge dessa personer all rimlig möjlighet

att få eller få tillgång till de nödvändiga handlingarna inom

rimlig tid eller få bekräftat eller på annat sätt bevisat att de

omfattas av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig.

5.

Medlemsstaten får begära att den berörda personen

rapporterar sin närvaro inom dess territorium inom rimlig och

icke-diskriminerande tid. Om den berörda personen underlåter

att uppfylla detta krav får denne åläggas proportionerliga och

icke-diskriminerande sanktioner.

KAPITEL III

UPPEHÅLLSRÄTT

Artikel 6

Uppehållsrätt i högst tre månader

1.

Unionsmedborgare skall ha rätt att uppehålla sig på en

annan medlemsstats territorium i högst tre månader utan några

andra villkor eller formaliteter än kravet på att inneha ett giltigt

identitetskort eller pass.

2.

Bestämmelserna i punkt 1 skall också tillämpas på fa-

miljemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat,

som följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren och

som innehar ett giltigt pass.

Artikel 7

Uppehållsrätt för längre tid än tre månader

1.

Varje unionsmedborgare skall ha rätt att uppehålla sig

inom en annan medlemsstats territorium under längre tid än

tre månader om den berörda personen

a) är anställd eller egenföretagare i den mottagande medlems-

staten, eller

b) för egen och sina familjemedlemmars räkning har till-

räckliga tillgångar för att inte bli en belastning för den

mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem under

vistelsen, samt har en heltäckande sjukförsäkring som gäller

i den mottagande medlemsstaten, eller

29.6.2004

L 229/39

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2013/14:81

Bilaga 1

53

c) — är inskriven vid en privat eller statlig institution, som är

erkänd eller finansierad av den mottagande medlems-

staten på grundval av dess lagstiftning eller administra-

tiva praxis, med huvudsyftet att bedriva studier eller

genomgå en yrkesutbildning

— samt har en heltäckande sjukförsäkring som gäller i den

mottagande medlemsstaten samt avger en försäkran till

den behöriga nationella myndigheten, i form av en

förklaring eller på något annat valfritt likvärdigt sätt, om

att han har tillräckliga tillgångar för att kunna försörja

sig själv och familjen, så att de inte blir en belastning för

den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem

under deras vistelseperiod, eller

d) är familjemedlem som följer med eller ansluter sig till en

unionsmedborgare som uppfyller kraven i a, b eller c.

2.

Uppehållsrätten enligt punkt 1 skall även omfatta familje-

medlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat när de

följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren i den

mottagande medlemsstaten, förutsatt att unionsmedborgaren

uppfyller villkoren i punkt 1 a, 1 b eller 1 c.

3.

Vid tillämpningen av punkt 1 a skall en unionsmedbor-

gare som inte längre är arbetstagare eller egenföretagare behålla

sin ställning som arbetstagare eller egenföretagare i följande

fall:

a) Om personen har drabbats av tillfällig arbetsoförmåga på

grund av sjukdom eller olycksfall.

b) Om personen har drabbats av vederbörligen konstaterad

ofrivillig arbetslöshet efter mer än ett års anställning och har

anmält sig som arbetssökande vid en behörig arbetsför-

medling.

c) Om personen har drabbats av vederbörligen registrerad ofri-

villig arbetslöshet efter att ha fullgjort en anställning som

varit tidsbegränsad till mindre än ett år eller efter att ha

blivit ofrivilligt arbetslös under de första tolv månaderna

samt har anmält sig som arbetssökande till en behörig

arbetsförmedling. I detta fall skall ställningen som arbetsta-

gare kvarstå under minst sex månader.

d) Om personen inleder en yrkesutbildning. Om han eller hon

inte är ofrivilligt arbetslös skall ställningen som arbetstagare

kvarstå endast om yrkesutbildningen har ett samband med

den tidigare sysselsättningen.

4.

Med avvikelse från punkt 1 d och punkt 2 ovan skall

endast maken eller makan, den registrerade partner som avses i

artikel 2.2 b och underhållsberättigade barn ha uppehållsrätt

som familjemedlemmar till en unionsmedborgare som uppfyller

villkoren i 1 c. Artikel 3.2 skall tillämpas på hans eller hennes

släktingar i rakt uppstigande led samt på makes/makas eller

registrerade partners/underhållsberättigade släktingar i rakt

uppstigande led.

Artikel 8

Administrativa formaliteter för unionsmedborgare

1.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 5.5 får den

mottagande medlemsstaten ålägga unionsmedborgare att regis-

trera sig hos behöriga myndigheter vid uppehåll som överstiger

tre månader.

2.

Fristen för registrering får aldrig understiga tre månader

räknat från ankomstdagen. Ett bevis om registrering skall

utfärdas omedelbart, med uppgift om den registrerade perso-

nens namn och adress samt registreringsdatum. Om den

berörda personen underlåter att uppfylla registreringskravet får

denne åläggas proportionerliga och icke-diskriminerande sank-

tioner.

3.

Det enda krav medlemsstaterna får ställa för att utfärda

bevis om registrering är att

— de unionsmedborgare som avses i artikel 7.1 a skall kunna

visa upp ett giltigt identitetskort eller pass, en bekräftelse

från arbetsgivaren om anställning eller ett anställningsintyg

eller bevis på att de är egenföretagare.

— de unionsmedborgare som avses i artikel 7.1 b skall kunna

visa upp ett giltigt identitetskort eller pass och bevis på att

de uppfyller villkoren i den punkten.

— de unionsmedborgare som avses i artikel 7.1 c skall kunna

visa upp ett giltigt identitetskort eller pass, ett bevis på

registrering vid en erkänd institution och på att de omfattas

av en heltäckande sjukförsäkring samt den förklaring eller

dess motsvarighet som avses i artikel 7.1 c. Medlemssta-

terna får inte kräva att ett särskilt belopp anges i förkla-

ringen.

4.

Medlemsstaterna får inte fastställa något fast belopp som

de anser vara ”tillräckliga tillgångar”, utan de måste ta hänsyn

till den berörda personens personliga omständigheter. Detta

belopp får i varje fall inte överstiga den beloppsgräns under

vilket medborgare i den mottagande medlemsstaten är berätti-

gade till socialt bistånd, eller, om detta kriterium inte kan

tillämpas, minimipensionen i den mottagande medlemsstaten.

29.6.2004

L 229/40

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2013/14:81

Bilaga 1

54

5.

För att utfärda ett bevis om registrering till en unionsmed-

borgares familjemedlemmar som själva är unionsmedborgare

får medlemsstaterna begära att följande handlingar visas upp:

a) Ett giltigt identitetskort eller pass.

b) En handling som bestyrker familjeanknytning eller ett regis-

trerat partnerskap.

c) Vid behov, beviset om registrering för den unionsmedbor-

gare som de följer med eller ansluter sig till.

d) I de fall som avses i artikel 2.2 c och d, handlingar som

styrker att villkoren i den bestämmelsen är uppfyllda.

e) I de fall som avses i artikel 3.2 a, en handling som utfärdats

av den behöriga myndigheten i ursprungslandet eller i det

land från vilket personerna anländer och som styrker att de

är ekonomiskt beroende av unionsmedborgaren eller är

medlemmar av unionsmedborgarens hushåll, eller bevis på

att allvarliga hälsoskäl föreligger som absolut kräver att

unionsmedborgaren

ger

familjemedlemmen

personlig

omvårdnad.

f) I de fall som avses i artikel 3.2 b, bevis på att ett varaktigt

förhållande med unionsmedborgaren föreligger.

Artikel 9

Administrativa formaliteter för familjemedlemmar som

inte är medborgare i en medlemsstat

1.

Medlemsstaterna skall utfärda ett uppehållskort till

unionsmedborgares familjemedlemmar som inte är medborgare

i en medlemsstat, om det planerade uppehållet överstiger tre

månader.

2.

Fristen för att ansöka om uppehållskort får inte under-

stiga tre månader räknat från ankomstdagen.

3.

Om den berörde personen underlåter att ansöka om

uppehållskort får denne åläggas proportionerliga och icke-

diskriminerande sanktioner.

Artikel 10

Utfärdande av uppehållskort

1.

Uppehållsrätten

för

unionsmedborgares

familjemed-

lemmar som inte är medborgare i en medlemsstat skall intygas

genom att en handling som kallas ”uppehållskort för en unions-

medborgares familjemedlem” utfärdas senast sex månader efter

det att ansökan lämnades in. Ett intyg om inlämnad ansökan

om uppehållskort skall utfärdas omedelbart.

2.

För utfärdande av ett uppehållskort skall medlemsstaterna

begära att följande handlingar visas upp.

a) Ett giltigt pass.

b) En handling som styrker familjeanknytning eller ett regis-

trerat partnerskap.

c) Beviset om registrering eller i avsaknad av ett registrerings-

system, ett annat bevis på att den unionsmedborgare som

de följer med eller ansluter sig till har hemvist i den motta-

gande medlemsstaten.

d) I de fall som avses i artikel 2.2 c och d, handlingar som

styrker att villkoren i de bestämmelserna är uppfyllda.

e) I de fall som avses i artikel 3.2 a, en handling som utfärdats

av den behöriga myndigheten i ursprungslandet eller i det

land från vilket personerna anländer som styrker att de är

ekonomiskt beroende av unionsmedborgaren eller ingår i

unionsmedborgarens hushåll, eller bevis på att allvarliga

hälsoskäl föreligger som absolut kräver att unionsmedbor-

garen ger familjemedlemmen personlig omvårdnad.

f) I de fall som avses under artikel 3.2 b, bevis på att det före-

ligger en varaktigt förhållande med unionsmedborgaren.

Artikel 11

Uppehållskortets giltighet

1.

Det uppehållskort som avses i artikel 10.1 skall gälla i

fem år från dagen för utfärdandet eller under den beräknade

tiden för unionsmedborgarens vistelse om denna inte överstiger

fem år.

2.

Uppehållskortets giltighet skall inte påverkas av tillfällig

frånvaro som inte överstiger sex månader per år eller av längre

frånvaro på grund av obligatorisk militärtjänst eller av en från-

varo på högst tolv på varandra följande månader av viktiga

skäl, t.ex. graviditet och förlossning, allvarlig sjukdom, studier

eller yrkesutbildning eller utstationering på grund av arbete i en

annan medlemsstat eller i tredje land.

Artikel 12

Bibehållen uppehållsrätt för familjemedlemmar om unions-

medborgaren avlider eller lämnar landet

1.

Utan att det påverkar tillämpningen av andra stycket skall

unionsmedborgarens död eller avresa från den mottagande

medlemsstaten inte påverka uppehållsrätten för unionsmedbor-

garens familjemedlemmar som är medborgare i en medlems-

stat.

29.6.2004

L 229/41

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2013/14:81

Bilaga 1

55

Innan personerna i fråga kan få permanent uppehållsrätt skall

de uppfylla villkoren i artikel 7.1 a, 7.1 b, 7.1 c eller 7.1 d.

2.

Utan att det påverkar tillämpningen av andra stycket skall

unionsmedborgarens död inte leda till förlust av uppehållsrätten

för unionsmedborgarens familjemedlemmar som inte är

medborgare i en medlemsstat och som har varit bosatta i den

mottagande medlemsstaten som familjemedlemmar i minst ett

år före unionsmedborgarens frånfälle.

Innan personerna i fråga förvärvar permanent uppehållsrätt

skall det fortfarande vara ett krav för uppehållsrätt att de kan

visa att de är anställda eller egenföretagare eller att de har till-

räckliga tillgångar för sig själva och sina familjemedlemmar för

att inte bli en belastning för den mottagande medlemsstatens

sociala biståndssystem under sin uppehållsperiod samt har en

heltäckande sjukförsäkring som gäller i den mottagande

medlemsstaten, eller är medlemmar i en familj som redan är

bildad i den mottagande medlemsstaten av en person som

uppfyller dessa villkor. ”Tillräckliga tillgångar” skall vara sådana

som anges i artikel 8.4.

Den uppehållsrätt som sådana familjemedlemmar har är uteslu-

tande på personlig grund.

3.

Unionsmedborgarens

avresa

från

den

mottagande

medlemsstaten eller unionsmedborgarens död skall inte

medföra förlust av uppehållsrätt för unionsmedborgarens barn

eller för den förälder som har den faktiska vårdnaden om

barnen, oavsett nationalitet, om barnen är bosatta i den motta-

gande medlemsstaten och inskrivna vid en utbildningsanstalt

för att bedriva studier där, förrän deras studier avslutats.

Artikel 13

Bibehållen uppehållsrätt för familjemedlemmar vid äkten-

skapsskillnad, ogiltigförklaring av äktenskap eller upplös-

ning av registrerat partnerskap

1.

Utan att det påverkar tillämpningen av andra stycket skall

unionsmedborgarens äktenskapsskillnad, ogiltigförklaring av

äktenskap eller upplösning av registrerat partnerskap som avses

i artikel 2.b inte påverka uppehållsrätten för unionsmedbor-

gares familjemedlemmar som är medborgare i en medlemsstat.

Innan personerna i fråga kan få permanent uppehållsrätt skall

de uppfylla kraven i artikel 7.1 a, 7.1 b, 7.1 c eller 7.1 d.

2.

Utan att det påverkar tillämpningen av andra stycket skall

äktenskapsskillnad, ogiltigförklaring av äktenskap eller upplös-

ning av registrerat partnerskap som avses i artikel 2.b inte leda

till förlust av uppehållsrätten för unionsmedborgarens familje-

medlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat

a) om äktenskapet eller det registrerade partnerskap som avses

i artikel 2 b, när förfarandet för äktenskapsskillnad eller ogil-

tigförklaring av äktenskapet eller upplösning av det registre-

rade partnerskapet inleds, har varat i minst tre år, varav

minst ett år i den mottagande medlemsstaten, eller

b) om vårdnaden av unionsmedborgarens barn genom över-

enskommelse mellan makarna eller partnerna som avses i

artikel 2.b eller genom ett domstolsbeslut har överlåtits på

den make, maka eller partner som inte är medborgare i en

medlemsstat, eller

c) om detta är befogat med hänsyn till särskilt svåra omstän-

digheter t.ex. att ha varit utsatt för våld i hemmet medan

äktenskapet eller det registrerade partnerskapet bestod, eller

d) om den make, maka eller partner som avses i artikel 2.b,

som inte är medborgare i en medlemsstat, genom över-

enskommelse mellan makarna eller partnerna eller genom

ett domstolsbeslut har rätt till umgänge med ett underårigt

barn, förutsatt att domstolen har fastställt att denna umgän-

gesrätt måste ske i den mottagande medlemsstaten och

under så lång tid som krävs.

Innan personerna i fråga förvärvar permanent uppehållsrätt

skall det fortfarande vara ett krav för uppehållsrätten att de kan

visa att de är anställda eller egenföretagare eller har tillräckliga

tillgångar för sig själva och sina familjemedlemmar för att inte

bli en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala

biståndssystem under sin uppehållsperiod, samt har en hel-

täckande sjukförsäkring som gäller i den mottagande medlems-

staten, eller att de är medlemmar i en familj som redan är

bildad i den mottagande medlemsstaten av en person som

uppfyller dessa krav. ”Tillräckliga tillgångar” skall vara sådana

som anges i artikel 8.4.

Den uppehållsrätt som sådana familjemedlemmar har är uteslu-

tande på personlig grund.

Artikel 14

Bibehållen uppehållsrätt

1.

Unionsmedborgare och deras familjemedlemmar skall ha

uppehållsrätt enligt artikel 6 så länge de inte blir en belastning

för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem.

2.

Unionsmedborgare och deras familjemedlemmar skall ha

uppehållsrätt enligt artiklarna 7, 12 och 13 så länge de

uppfyller villkoren i dessa artiklar.

29.6.2004

L 229/42

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2013/14:81

Bilaga 1

56

I särskilda fall då det finns rimliga tvivel på huruvida en unions-

medborgare eller dennes familjemedlemmar uppfyller kraven i

artiklarna 7, 12 och 13 får medlemsstaterna kontrollera att

dessa krav är uppfyllda. Denna kontroll skall inte genomföras

systematiskt.

3.

En utvisningsåtgärd skall inte vara den automatiska

följden av att unionsmedborgare eller deras familjemedlemmar

har anlitat det sociala biståndssystemet i den mottagande

medlemsstaten.

4.

Genom undantag från punkterna 1 och 2 och utan att

det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i kapitel VI får

en utvisningsåtgärd under inga förhållanden vidtas mot unions-

medborgare eller deras familjemedlemmar

a) om unionsmedborgarna är anställda eller egenföretagare,

eller

b) om unionsmedborgarna har kommit till den mottagande

medlemsstatens territorium för att söka arbete. I detta fall

kan unionsmedborgarna och deras familjemedlemmar inte

utvisas så länge unionsmedborgarna kan styrka att de fortfa-

rande söker arbete och att de verkligen har möjlighet att få

anställning.

Artikel 15

Rättssäkerhetsgarantier

1.

Förfarandena i artiklarna 30 och 31 skall på motsvarande

sätt tillämpas på alla beslut som på andra grunder än allmän

ordning, säkerhet eller hälsa begränsar unionsmedborgares och

deras familjemedlemmars fria rörlighet.

2.

Att det pass eller identitetskort som användes för att resa

in i den mottagande medlemsstaten och som legat till grund för

utfärdande av bevis om registrering eller uppehållskort, har

upphört att gälla, får inte ligga till grund för utvisning från den

mottagande medlemsstaten.

3.

Den mottagande medlemsstaten får inte kombinera ett

beslut om utvisning enligt punkt 1 med ett återreseförbud.

KAPITEL IV

PERMANENT UPPEHÅLLSRÄTT

Avsnitt I

Berättigande

Artikel 16

Allmän regel för unionsmedborgare och deras familje-

medlemmar

1.

Unionsmedborgare som har uppehållit sig lagligt under

en fortlöpande period av fem år i den mottagande medlems-

staten skall ha permanent uppehållsrätt där. Denna rätt skall

inte vara underkastad villkoren i kapitel III.

2.

Bestämmelserna i punkt 1 skall också tillämpas på famil-

jemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat, men

som lagligt har uppehållit sig tillsammans med unionsmedbor-

garen i den mottagande medlemsstaten under en period av fem

på varandra följande år.

3.

Stadigvarande uppehåll skall inte påverkas av tillfällig

frånvaro som inte överstiger sammanlagt sex månader per år

eller av längre frånvaro på grund av obligatorisk militärtjänst

eller av en frånvaro på högst tolv på varandra följande månader

av viktiga skäl, t.ex. graviditet och förlossning, allvarlig

sjukdom, studier eller yrkesutbildning, eller utstationering på

grund av arbete i en annan medlemsstat eller i tredje land.

4.

När uppehållsrätt väl har förvärvats skall den endast

kunna gå förlorad genom bortovaro från den mottagande

medlemsstaten i mer än två på varandra följande år.

Artikel 17

Undantag för personer som inte längre arbetar i den

mottagande medlemsstaten och deras familjemedlemmar

1.

Genom undantag från artikel 16 skall följande personer

ges permanent uppehållsrätt i den mottagande medlemsstaten,

även om de inte har varit bosatta där under en fortlöpande

period av fem år:

a) Anställda eller egenföretagare som, när de upphör att arbeta,

har uppnått den ålder som enligt den mottagande medlems-

statens lag krävs för rätt till ålderspension eller anställda

som upphör att vara anställda i samband med förtidspensio-

nering, om de har arbetat och uppehållit sig i den medlems-

staten åtminstone under de tolv föregående månaderna och

fortlöpande har uppehållit sig i landet i minst tre år.

Om lagen i den mottagande medlemsstaten inte tillerkänner

vissa kategorier av egenföretagare rätt till ålderspension,

skall åldersvillkoret anses uppfyllt när personen i fråga har

uppnått en ålder av 60 år.

b) Anställda eller egenföretagare som fortlöpande har uppe-

hållit sig i den mottagande medlemsstaten i mer än två år

och slutar arbeta där som följd av permanent arbetsoför-

måga.

29.6.2004

L 229/43

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2013/14:81

Bilaga 1

57

Om denna oförmåga beror på en arbetsolycka eller yrkes-

sjukdom som berättigar personen i fråga till en förmån som

helt eller delvis utbetalas av en institution i den mottagande

medlemsstaten, skall inga krav ställas på uppehållets längd.

c) Anställda eller egenföretagare som efter tre års fortlöpande

anställning och uppehåll i den mottagande medlemsstaten

arbetar som anställda eller egenföretagare i en annan

medlemsstat men behåller sin bostad i den mottagande

medlemsstaten och återvänder dit i regel varje dag eller

åtminstone en gång i veckan.

För förvärv av de rättigheter som avses i a och b skall

anställningsperioder i den medlemsstat där den berörda

personen arbetar betraktas som om de tillbringats i den

mottagande medlemsstaten.

Perioder av ofrivillig arbetslöshet som vederbörligen registrerats

av en behörig arbetsförmedling eller perioder av ofrivilliga

avbrott i arbetet och frånvaro från eller upphörande av

verksamheten som beror på sjukdom eller olycksfall, skall anses

som yrkesverksamma perioder.

2.

Villkoren avseende uppehållets och anställningens längd i

punkt 1a och villkoret avseende uppehållets längd i punkt 1b

skall inte tillämpas om den anställdes eller egenföretagarens

make eller partner enligt artikel 2.2 b är medborgare i den

mottagande medlemsstaten eller har förlorat sitt medborgar-

skap i den medlemsstaten som en följd av äktenskapet med den

anställde eller egenföretagaren i fråga.

3.

Oavsett medborgarskap skall familjemedlemmar till en

anställd eller egenföretagare som uppehåller sig tillsammans

med denne i den mottagande medlemsstaten ha permanent

uppehållsrätt i den medlemsstaten om den anställde eller egen-

företagaren själv har förvärvat permanent uppehållsrätt i den

medlemsstaten med stöd av punkt 1.

4.

Om emellertid den anställde eller egenföretagaren avlider

medan han fortfarande är yrkesverksam, men innan han

förvärvat permanent uppehållsrätt i den mottagande medlems-

staten med stöd av punkt 1, skall dennes familjemedlemmar

som uppehåller sig tillsammans med denne i den mottagande

medlemsstaten dock ha permanent uppehållsrätt där, om

a) den anställde eller egenföretagaren vid sin död fortlöpande

uppehållit sig i den medlemsstaten i två år,

b) dödsfallet beror på en arbetsolycka eller en yrkessjukdom,

eller

c) den efterlevande maken har förlorat sitt medborgarskap i

den medlemsstaten som en följd av äktenskapet med den

anställde eller egenföretagaren i fråga.

Artikel 18

Förvärv av permanent uppehållsrätt för vissa familje-

medlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 17 skall unions-

medborgares familjemedlemmar som avses i artikel 12.2 och

artikel 13.2 som uppfyller villkoren däri förvärva permanent

uppehållsrätt efter lagligt uppehåll under fem på varandra

följande år i den mottagande medlemsstaten.

Avsnitt II

Administrativa formaliteter

Artikel 19

Intyg om permanent uppehållsrätt för unionsmedborgare

1.

Medlemsstaterna skall, efter att ha kontrollerat uppehållets

varaktighet, efter ansökan utfärda ett intyg om permanent

uppehållsrätt för unionsmedborgare som uppfyller villkoren för

permanent uppehållsrätt.

2.

Intyget om permanent uppehållsrätt skall utfärdas snarast

möjligt.

Artikel 20

Permanent uppehållskort för familjemedlemmar som inte

är medborgare i en medlemsstat

1.

Medlemsstaterna skall för familjemedlemmar som inte är

medborgare i en medlemsstat men som uppfyller villkoren för

permanent uppehållsrätt utfärda ett permanent uppehållskort

senast sex månader efter det att ansökan lämnades in. Det

permanenta uppehållskortet skall förnyas automatiskt vart

tionde år.

2.

Ansökan om permanent permanent uppehållskort skall

lämnas in innan det uppehållskortet löper ut. Om den berörde

personen underlåter att ansöka om permanent uppehållskort

får denne åläggas proportionerliga och icke-diskriminerande

sanktioner.

3.

Avbrott i uppehållet som inte överstiger två på varandra

följande år skall inte påverka uppehållskortets giltighet.

29.6.2004

L 229/44

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2013/14:81

Bilaga 1

58

Artikel 21

Stadigvarande uppehåll

Vid tillämpningen av detta direktiv får stadigvarande uppehåll

styrkas med varje bevismedel som godtas i den mottagande

medlemsstaten. Varje verkställt utvisningsbeslut mot den

berörda personen som verkställts i vederbörlig ordning skall

medföra att det stadigvarande uppehållet anses avbrutet.

KAPITEL V

GEMENSAMMA BESTÄMMELSER OM UPPEHÅLLSRÄTT OCH

PERMANENT UPPEHÅLLSRÄTT

Artikel 22

Territoriell räckvidd

Uppehållsrätt och permanent uppehållsrätt skall gälla inom den

mottagande medlemsstatens hela territorium. Medlemsstaterna

får begränsa den territoriella giltigheten för uppehållsrätt och

permanent uppehållsrätt endast om sådana begränsningar även

gäller medlemsstatens egna medborgare.

Artikel 23

Närstående rättigheter

Unionsmedborgares familjemedlemmar som har uppehållsrätt

eller permanent uppehållsrätt i en medlemsstat skall, oavsett

medborgarskap, ha rätt att ta anställning eller inleda

verksamhet som egenföretagare.

Artikel 24

Likabehandling

1.

Om inte annat följer av sådana specifika bestämmelser

som uttryckligen anges i fördraget och sekundärlagstiftningen

skall alla unionsmedborgare som enligt detta direktiv uppe-

håller sig i den mottagande medlemsstaten åtnjuta samma

behandling som den medlemsstatens egna medborgare inom de

områden som omfattas av fördraget. Även familjemedlemmar

som inte är medborgare i en medlemsstat, men som har uppe-

hållsrätt eller permanent uppehållsrätt, skall åtnjuta denna

rättighet.

2.

Genom undantag från punkt 1 skall den mottagande

medlemsstaten inte vara skyldig att bevilja socialt bistånd under

uppehållets första tre månader, eller i förekommande fall den

längre period som anges i artikel 14.4 b, och heller inte innan

permanent uppehållsrätt beviljats vara skyldig att bevilja

bistånd till uppehälle för studier inklusive yrkesutbildning i

form av studiebidrag eller studielån till andra personer än

anställda eller egenföretagare, personer som behåller sådan

ställning eller deras familjemedlemmar.

Artikel 25

Allmänna bestämmelser om uppehållsdokument

1.

Innehav av sådant bevis om registrering som avses i

artikel 8, av ett intyg om permanent uppehållsrätt, av ett intyg

om att ansökan om uppehållskort för familjemedlemmar har

lämnats in, av ett uppehållskort eller av ett permanent uppe-

hållskort, får under inga förhållanden göras till ett villkor för

att utöva en rättighet eller för att administrativa formaliteter

skall utföras, då innehav av rättigheter kan styrkas genom andra

bevismedel.

2.

De handlingar som anges i punkt 1 skall utfärdas gratis

eller mot betalning av ett belopp som inte överstiger de avgifter

som landets egna medborgare betalar för liknande handlingar.

Artikel 26

Kontroller

Medlemsstaterna får kontrollera att eventuella krav i nationell

lagstiftning på att utländska medborgare alltid skall medföra

bevis om registrering eller uppehållskort följs, förutsatt att de

ställer samma krav på sina egna medborgare i fråga om dessas

identitetskort. Medlemsstaterna får tillämpa samma sanktioner

för överträdelse av detta krav som de tillämpar på sina egna

medborgare för underlåtelse att medföra identitetskort.

KAPITEL VI

BEGRÄNSNINGAR I RÄTTEN TILL INRESA OCH UPPEHÅLL AV

HÄNSYN TILL ALLMÄN ORDNING, SÄKERHET ELLER HÄLSA

Artikel 27

Allmänna principer

1.

Med förbehåll för bestämmelserna i detta kapitel får

medlemsstaterna begränsa den fria rörligheten för unionsmed-

borgare och deras familjemedlemmar, oavsett medborgarskap,

av hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa. Sådana

hänsyn får inte åberopas för att tjäna ekonomiska syften.

29.6.2004

L 229/45

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2013/14:81

Bilaga 1

59

2.

Åtgärder som vidtas med hänsyn till allmän ordning eller

säkerhet skall överensstämma med proportionalitetsprincipen

och uteslutande vara grundade på vederbörandes personliga

beteende. Tidigare straffdomar skall inte i sig utgöra skäl för

sådana åtgärder.

Den berörda personens personliga beteende måste utgöra ett

verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläg-

gande samhällsintresse. Motiveringar som inte beaktar omstän-

digheterna i det enskilda fallet eller som tar allmänpreventiva

hänsyn skall inte accepteras.

3.

För att bedöma huruvida den berörda personen är en fara

för allmän ordning eller allmän säkerhet får den mottagande

medlemsstaten vid utfärdandet av beviset om registrering, eller,

om registreringssystem saknas, senast tre månader efter den

berörda personens inresa på dess territorium eller från den

tidpunkt då personen rapporterar sin närvaro inom dess territo-

rium i enlighet med artikel 5.5 eller när uppehållskortet

utfärdas, om den bedömer det som absolut nödvändigt,

anmoda

ursprungsmedlemsstaten

och

eventuellt

andra

medlemsstater att lämna upplysningar om huruvida den

berörda personen tidigare har förekommit i polisens register.

Sådana förfrågningar får inte göras rutinmässigt. Den tillfrågade

medlemsstaten skall svara inom två månader.

4.

Den medlemsstat som har utfärdat passet eller identi-

tetskortet skall utan formaliteter åter ta emot dess innehavare

på sitt territorium om denne av hänsyn till allmän ordning,

säkerhet eller hälsa har utvisats från en annan medlemsstat,

även om handlingen inte längre är giltig eller innehavarens

medborgarskap är ifrågasatt.

Artikel 28

Skydd mot utvisning

1.

Innan den fattar ett beslut om utvisning av hänsyn till

allmän ordning eller säkerhet skall den mottagande medlems-

staten beakta sådana faktorer som längden av personens uppe-

håll inom dess territorium, personens ålder, hälsotillstånd,

familjesituation, ekonomiska situation, sociala och kulturella

integrering i den mottagande medlemsstaten och banden till

ursprungslandet.

2.

Den mottagande medlemsstaten får inte fatta beslut om

utvisning av unionsmedborgare eller deras familjemedlemmar,

oavsett medborgarskap, som har permanent uppehållsrätt på

dess territorium, utom i de fall det föreligger ett allvarligt hot

mot allmän ordning eller säkerhet.

3.

Beslut om utvisning av unionsmedborgare får inte fattas,

utom om beslutet grundar sig på tvingande hänsyn till allmän

säkerhet såsom de definieras av medlemsstaterna, om de

a) har uppehållit sig i den mottagande medlemsstaten under de

tio föregående åren, eller

b) är underåriga, utom i de fall utvisningen är nödvändig för

barnets bästa enligt Förenta nationernas konvention om

barnets rättigheter av den 20 november 1989.

Artikel 29

Folkhälsa

1.

De enda sjukdomar som kan motivera åtgärder som

begränsar den fria rörligheten skall vara sjukdomar som kan

vara epidemiska enligt Världshälsoorganisationens gällande

bestämmelser samt andra smittsamma infektions- eller parasit-

sjukdomar om de i den mottagande medlemsstaten omfattas av

skyddsbestämmelser som gäller för de egna medborgarna.

2.

Sjukdomar som uppstår senare än tre månader efter

inresan får inte ligga till grund för utvisning.

3.

Om det finns starkt grundade skäl får en medlemsstat,

inom tre månader efter inresan, kräva att personer som

uppfyller villkoren för uppehållsrätt genomgår en kostnadsfri

hälsoundersökning för att fastställa att de inte lider av någon av

de sjukdomar som avses i punkt 1. Sådana hälsounder-

sökningar får inte göras rutinmässigt.

Artikel 30

Delgivning av beslut

1.

Varje beslut som fattas i enlighet med artikel 27.1 skall

skriftligen delges de berörda på sådant sätt att de kan förstå

beslutets innehåll och följder.

2.

De berörda skall ges exakt och fullständig information

om de hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa som

ligger till grund för ett beslut som gäller dem, såvida detta inte

strider mot statens säkerhetsintressen.

3.

Delgivningen skall innehålla uppgifter om till vilken

domstol eller administrativ myndighet den berörda personen

kan lämna in ett överklagande, tidsfristen för överklagande och,

i förekommande fall, hur lång tid som står till dennes förfo-

gande för att lämna medlemsstatens territorium. Utom i väl

bestyrkta brådskande fall, skall tidsfristen för att lämna territo-

riet vara minst en månad från datum för delgivningen.

29.6.2004

L 229/46

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2013/14:81

Bilaga 1

60

Artikel 31

Rättssäkerhetsgarantier

1.

De berörda personerna skall ha tillgång till domstolspröv-

ning och, i förekommande fall, till prövning av administrativ

myndighet, i den mottagande medlemsstaten för att överklaga

eller begära omprövning av beslut mot dem av hänsyn till

allmän ordning, säkerhet eller hälsa.

2.

Om överklagandet eller begäran om omprövning av

beslutet om utvisning åtföljs av en ansökan om ett interimi-

stiskt beslut om att verkställigheten av utvisningen skall skjutas

upp, får den faktiska utvisningen från territoriet inte ske förrän

det interimistiska beslutet har fattats, utom i de fall

— beslutet om utvisning grundas på ett tidigare rättsligt avgö-

rande, eller

— de berörda personerna tidigare har beviljats rättslig

prövning, eller

— beslutet om utvisning grundas på tvingande hänsyn till

allmän säkerhet enligt artikel 28.3.

3.

Domstolsprövningen skall göra det möjligt att granska

beslutets laglighet samt de fakta och omständigheter som ligger

till grund för den föreslagna åtgärden. Den skall även garantera

att beslutet inte är oproportionerligt, särskilt med hänsyn till

kraven i artikel 28.

4.

Medlemsstaterna får vägra den berörda personen tillträde

till sitt territorium fram till domstolsprövningen, men de får

inte hindra denne från att personligen försvara sig vid rätte-

gången, utom om dennes närvaro kan orsaka allvarligt hot mot

allmän ordning eller säkerhet eller när överklagandet eller

omprövningen gäller återreseförbud.

Artikel 32

Varaktigheten av ett återreseförbud

1.

Personer som beläggs med återreseförbud av hänsyn till

allmän ordning eller säkerhet får lämna in en ansökan om

upphävande av återreseförbudet efter en med hänsyn till

omständigheterna skälig frist, och i vart fall efter tre år från och

med verkställigheten av beslutet om det slutgiltiga återreseför-

budet, som lagligen fattats enligt gemenskapsrätten, genom att

åberopa bevisning som kan styrka att de faktiska omständig-

heter som låg till grund för beslutet om återreseförbud har

ändrats.

Den berörda medlemsstaten skall fatta ett beslut om denna

ansökan inom sex månader efter det att den lämnades in.

2.

De personer som avses i punkt 1 skall inte ha rätt till

inresa på den berörda medlemsstatens territorium under

prövningen av deras ansökan.

Artikel 33

Utvisning som påföljd eller särskild rättsverkan

1.

Den mottagande medlemsstaten får besluta om utvisning

som sanktion eller som särskild rättsverkan till ett frihetsberö-

vande endast om kraven i artiklarna 27, 28 och 29 är

uppfyllda.

2.

Om ett utvisningsbeslut i enlighet med punkt 1 verkställs

mer än två år efter det att beslutet fattades, skall medlemsstaten

kontrollera om den berörda personen fortfarande utgör ett

verkligt hot mot den allmänna ordningen eller säkerheten, och

bedöma om omständigheterna har ändrats sedan utvisningsbe-

slutet utfärdades.

KAPITEL VII

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 34

Tillhandahållande av information

Medlemsstaterna skall sprida information om unionsmedbor-

garnas och deras familjemedlemmars rättigheter och skyldig-

heter inom det område som omfattas av detta direktiv, i

synnerhet genom informationskampanjer via nationella och

lokala medier och andra kommunikationsmedel.

Artikel 35

Missbruk av rättigheter

Medlemsstaterna får vidta nödvändiga åtgärder för att neka,

avbryta eller dra tillbaka en rättighet enligt detta direktiv i

händelse av missbruk av rättigheter eller bedrägeri, till exempel

skenäktenskap. En sådan åtgärd skall vara proportionerlig och i

enlighet med de rättssäkerhetsgarantier som föreskrivs i artik-

larna 30 och 31.

29.6.2004

L 229/47

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2013/14:81

Bilaga 1

61

Artikel 36

Sanktioner

Medlemsstaterna skall fastställa bestämmelser om sanktioner

för överträdelser av nationella bestämmelser som antas

i enlighet med detta direktiv och vidta de åtgärder som krävs

för att de skall tillämpas. Sanktionerna skall vara effektiva och

proportionerliga. Medlemsstaterna skall anmäla dessa bestäm-

melser till kommissionen senast den 30 april 2006, och even-

tuella senare ändringar så snart som möjligt.

Artikel 37

Mer förmånliga nationella bestämmelser

Bestämmelserna i detta direktiv skall inte påverka lagar eller

andra författningar i medlemsstaterna som är mer förmånliga

för de personer som omfattas av detta direktiv.

Artikel 38

Upphävande

1.

Artiklarna 10 och 11 i förordning (EEG) nr 1612/68 skall

upphöra att gälla med verkan från och med den 30 april 2006.

2.

Direktiven

64/221/EEG,

68/360/EEG,

72/194/EEG,

73/148/EEG,

75/34/EEG,

75/35/EEG,

90/364/EEG,

90/365/EEG och 93/96/EEG skall upphöra att gälla med verkan

från och med 30 april 2006.

3.

Hänvisningar till de upphävda bestämmelserna och direk-

tiven skall anses som hänvisningar till detta direktiv.

Artikel 39

Rapportering

Kommissionen skall senast den 30 april 2008 till Europaparla-

mentet och rådet överlämna en rapport om tillämpningen av

detta direktiv tillsammans med eventuella förslag särskilt om

behovet av att förlänga den tidsperiod då unionsmedborgare

och deras familjemedlemmar får vistas inom den mottagande

medlemsstatens territorium utan villkor. Medlemsstaterna skall

lämna kommissionen de uppgifter som behövs för att utarbeta

denna rapport.

Artikel 40

Införlivande

1.

Medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser i lagar

och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta

direktiv senast den 30 april 2008. De skall genast underrätta

kommissionen om detta.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla

en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan

hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur

hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

2.

Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texten

till de bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom

det område som omfattas av detta direktiv tillsammans med en

tabell som visar hur bestämmelserna i detta direktiv motsvarar

de nationella bestämmelser som antagits.

Artikel 41

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i

Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 42

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Strasbourg den 29 april 2004.

På Europaparlamentets vägnar

P. Cox

Ordförande

På rådets vägnar

M. McDOWELL

Ordförande

29.6.2004

L 229/48

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2013/14:81

Bilaga 1

62

Sammanfattning av departementspromemorian Uppföljning av rörlighetsdirektivets genomförande (Ds 2012:60)

I promemorian presenteras förslag till författningsändringar med anledning av en uppföljning av vissa delar av rörlighetsdirektivets genomförande i svensk rätt.

Det föreslås att reglerna i utlänningslagen och utlännings-förordningen som gäller för familjemedlemmar till EES-medborgare även ska gälla för familjemedlemmar till svenska medborgare som har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet. I promemorian föreslås också att definitionen av familjemedlem till EES-medborgare i utlänningslagen ska utvidgas så att den även omfattar bl.a. vissa familjemedlemmar som i det land från vilket han eller hon har kommit är beroende av EESmedborgaren för sin försörjning. Det föreslås dessutom att den begränsning som för närvarande gäller beträffande kretsen av familjemedlemmar till studerande som har uppehållsrätt ska tas bort.

I syfte att förhindra missbruk av reglerna om uppehållsrätt föreslås att det i utlänningslagen ska tas in en bestämmelse som anger att uppehållsrätt inte föreligger om ett äktenskap ingåtts, ett samboförhållande inletts eller en utlänning adopterats uteslutande i syfte att ge utlänningen uppehållsrätt.

I promemorian föreslås vidare bl.a. att det särskilda registreringsförfarandet för EES-medborgare ska tas bort och att Migrationsverkets beslut som rör uppehållsrätt ska kunna överklagas.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2013.

Promemorians lagförslag

Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

Härigenom föreskrivs1 i fråga om utlänningslagen (2005:716) dels att 1 kap. 3 b §, 3 a kap. 2, 4, 10, 11, 13 och 14 §§, 7 kap. 9 §, 13 kap. 10 §, 14 kap. 5 a §, 16 kap. 5 § samt rubriken närmast före 3 a kap. 10 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas tre nya paragrafer, 1 kap. 4 b §, 3 a kap. 12 a § och 14 kap. 5 b §, samt närmast före 1 kap. 4 b § och 14 kap. 5 b § nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. 3 b §2

Med EES-medborgare avses en utlänning som är medborgare i en EES-stat.

Med EES-medborgare avses en utlänning som är medborgare i en EES-stat.

När det gäller

familjeanknytning avses dock även vissa svenska medborgare i enlighet med vad som närmare framgår av 3 a kap. 2 §.

Rörlighetsdirektivet

4 b §

Med rörlighetsdirektivet avses i denna lag Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG 3 .

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 30.4.2004, s. 77, Celex 32004L0038). 2 Senaste lydelse 2006:219. 3 EUT L 158, 30.4.2004, s. 77 (Celex 32004L0038).

3 a kap.

2 §4

Med familjemedlem till EESmedborgare avses i denna lag en utlänning som följer med eller i Sverige ansluter sig till en EESmedborgare och som är

- make eller sambo till EESmedborgaren,

- släkting i rakt nedstigande led till EES-medborgaren eller till hans eller hennes make eller sambo, om släktingen är beroende av någon av dem för sin försörjning eller är under 21 år, eller

- släkting i rakt uppstigande led till EES-medborgaren eller till hans eller hennes make eller sambo, om släktingen är beroende av någon av dem för sin försörjning.

Med familjemedlem till EESmedborgare avses i denna lag en utlänning som följer med eller i Sverige ansluter sig till en EESmedborgare och som är

1. make eller sambo till EESmedborgaren,

2. släkting i rakt nedstigande led till EES-medborgaren eller till hans eller hennes make eller sambo, om släktingen är beroende av någon av dem för sin försörjning eller är under 21 år,

3. släkting i rakt uppstigande led till EES-medborgaren eller till hans eller hennes make eller sambo, om släktingen är beroende av någon av dem för sin försörjning, eller

4. annan familjemedlem, om familjemedlemmen i det land från vilket han eller hon har kommit är beroende av EES-medborgaren för sin försörjning eller ingår i EESmedborgarens hushåll eller om det av allvarliga hälsoskäl absolut krävs att EES-medborgaren personligen tar hand om familjemedlemmen.

Med familjemedlem till EESmedborgare avses i denna lag även en utlänning med sådan familjeanknytning som anges i första stycket till en svensk medborgare som återvänder till Sverige efter att ha utnyttjat sin rätt till fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet och som utlänningen har följt med eller anslutit sig till när den svenska medborgaren utnyttjat sin rätt till fri rörlighet.

4 Senaste lydelse 2006:219.

4 §5

En familjemedlem till en sådan EES-medborgare som anges i 3 § 1-2 och 4 har uppehållsrätt. När det gäller familjemedlemmar till en sådan EES-medborgare som har uppehållsrätt enligt 3 § 3 skall dock endast EES-medborgarens make eller sambo samt deras barn under 21 år om de är beroende av någon av dem för sin försörjning, ha uppehållsrätt.

En sådan familjemedlem till en EES-medborgare som avses i 2 § första stycket har uppehållsrätt om

EES-medborgaren

har

uppehållsrätt enligt 3 §.

En sådan familjemedlem till en EES-medborgare som avses i 2 § andra stycket har uppehållsrätt.

Uppehållsrätt föreligger inte om ett äktenskap ingåtts, ett samboförhållande inletts eller en utlänning adopterats uteslutande i syfte att ge utlänningen uppehållsrätt.

Registreringsskyldighet m.m. Uppehållskort m.m.

10 §6

En EES-medborgare som har uppehållsrätt och som avser att stanna i Sverige under längre tid än tre månader skall registrera sig hos Migrationsverket.

En EES-medborgares familjemedlem som inte själv är EES-medborgare och som har uppehållsrätt skall ansöka om uppehållskort hos Migrationsverket senast tre månader efter det att han eller hon kom till Sverige.

Det som sägs i första och andra styckena gäller inte för medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge. Det gäller inte heller för en utlänning som har ett giltigt uppehållstillstånd eller som inom tre månader från ankomsten till Sverige har ansökt om ett sådant tillstånd. Det som sägs i

En EES-medborgares familjemedlem som inte själv är EESmedborgare och som har uppehållsrätt ska ansöka om uppehållskort hos Migrationsverket senast tre månader efter det att han eller hon kom till Sverige. Detta gäller dock inte för en utlänning som har ett giltigt uppehållstillstånd eller som inom tre månader från ankomsten till Sverige har ansökt om ett sådant tillstånd.

5 Senaste lydelse 2006:219. 6 Senaste lydelse 2006:219.

första stycket skall inte heller gälla EES-medborgare som är arbetssökande.

11 §7

Om det kan antas att en EESmedborgare eller hans eller hennes familjemedlem är skyldig att registrera sig eller att ansöka om uppehållskort enligt 10 §, får Migrationsverket förelägga honom eller henne att fullgöra denna skyldighet. Migrationsverket får även förelägga EES-medborgaren eller familjemedlemmen att lämna in sådana uppgifter som är nödvändiga för att registrering och utfärdande av uppehållskort skall kunna ske.

Om det kan antas att en EESmedborgares familjemedlem är skyldig att ansöka om uppehållskort enligt 10 §, får Migrationsverket förelägga honom eller henne att fullgöra denna skyldighet. Migrationsverket får även förelägga familjemedlemmen att lämna in sådana handlingar som är nödvändiga för att utfärdande av uppehållskort ska kunna ske.

12 a §

Migrationsverket ska utfärda

1. uppehållskort till en EESmedborgares familjemedlem som inte själv är EES-medborgare, om han eller hon har ansökt om sådant kort och har uppehållsrätt,

2. intyg om permanent uppehållsrätt till en EES-medborgare som har ansökt om sådant intyg och som har permanent uppehållsrätt, och

3. permanent uppehållskort till en sådan utlänning som avses i 1, om han eller hon har ansökt om sådant kort och har permanent uppehållsrätt.

13 §8

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från de krav som uppställs i 3–6 §§.

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från de krav som uppställs i 3–7 §§.

14 §9

Regeringen får meddela föreskrifter om vilka uppgifter

Regeringen får meddela föreskrifter om vilka handlingar

7 Senaste lydelse 2006:219. 8 Senaste lydelse 2006:219. 9 Senaste lydelse 2006:219.

som skall lämnas vid registrering och ansökan om uppehållskort.

som ska lämnas vid ansökan om uppehållskort.

7 kap.

9 §10

Regeringen får meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd får återkallas i andra fall än som anges i detta kapitel för de utlänningar som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer.

Regeringen får meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd får återkallas i andra fall än som anges i detta kapitel för de utlänningar som omfattas av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer.

Regeringen får meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd får återkallas i andra fall än som anges i detta kapitel för tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatta i en annan EU-stat.

13 kap.

10 §11

Ett beslut ska vara skriftligt och innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet om det avser

– uppehållsrätt,

– resedokument, – uppehållstillstånd, – statusförklaring, – tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige, – avvisning eller utvisning, – återreseförbud, – förlängning eller upphävande av tidsfrist för frivillig avresa, – förvar eller uppsikt, eller – kroppsvisitation. Vid beslut i fråga om nationell visering eller arbetstillstånd får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning har dock alltid rätt till motivering av ett beslut i fråga om nationell visering, om beslutet går utlänningen emot och utlänningen omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller av avtalet mellan

Vid beslut i fråga om nationell visering eller arbetstillstånd får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning har dock alltid rätt till motivering av ett beslut i fråga om nationell visering, om beslutet går utlänningen emot och utlänningen är en familjemedlem till en EESmedborgare eller omfattas av avtalet mellan Europeiska

10 Senaste lydelse 2006:219. 11 Senaste lydelse 2012:129.

Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i en EES-stat eller i Schweiz.

gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara

EES-medborgare eller medborgare i Schweiz.

14 kap.

5 a §12

En myndighets beslut om avslag på ansökan om Schengenvisering eller om upphävande eller återkallelse av Schengenvisering, får överklagas till en migrationsdomstol.

En myndighets beslut om avslag på ansökan om nationell visering eller återkallelse av nationell visering för en utlänning som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i en EES-stat eller i Schweiz, får överklagas till en migrationsdomstol.

En myndighets beslut om avslag på ansökan om nationell visering eller återkallelse av nationell visering för en utlänning som är en familjemedlem till en EESmedborgare eller omfattas av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara

EES-medborgare eller medborgare i Schweiz, får överklagas till en migrationsdomstol.

Uppehållsrätt

5 b §

Migrationsverkets beslut som rör uppehållsrätt får överklagas till en migrationsdomstol.

16 kap.

5 §

Förfarandet är skriftligt. I handläggningen får ingå muntlig förhandling beträffande viss fråga, när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av målet.

I migrationsdomstol skall muntlig förhandling hållas, om en utlänning som för talan i målet begär det samt förhandlingen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar mot det.

I migrationsdomstol ska muntlig förhandling hållas, om en utlänning som för talan i målet begär det samt förhandlingen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar mot det.

Muntlig förhandling skall vidare hållas i migrationsdomstol i mål

12 Senaste lydelse 2011:705.

som rör utvisning eller vägran att förnya ett uppehållstillstånd för en utlänning som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer. Även i mål som rör avvisning eller där ansökan om uppehållstillstånd har avslagits skall muntlig förhandling hållas i migrationsdomstol, om det begärs av en utlänning som omfattas av avtalen och som ansökt om uppehållstillstånd. I dessa fall behöver dock muntlig förhandling inte hållas, om detta skulle strida mot den nationella säkerhetens intresse.

Om en utlänning som har kallats vid vite att inställa sig personligen till en förhandling uteblir, får rätten förordna att han eller hon skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.

Om en utlänning som har kallats vid vite att inställa sig personligen till en förhandling uteblir, får rätten förordna att han eller hon ska hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

Förslag till lag om ändring i studiestödslagen (1999:1395)

Härigenom föreskrivs1 att 1 kap. 4 § studiestödslagen (1999:1395) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

4 §2

Utländska medborgare ska, när det gäller rätt till studiestöd enligt denna lag, jämställas med svenska medborgare om de på grund av anställning eller etablering som egenföretagare här i landet kan härleda rättigheter i fråga om sociala förmåner från

1. EU-rätten,

2. avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), eller

3. avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan, och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer.

Första stycket gäller även familjemedlemmar som avses i 3 a kap. 2 § utlänningslagen (2005:716) till sådana utländska medborgare.

Första stycket gäller även familjemedlemmar som avses i 3 a kap. 2 § första stycket utlänningslagen (2005:716) till sådana utländska medborgare.

Detsamma gäller sådana familjemedlemmar till svenska medborgare som avses i 3 a kap. 2 § andra stycket utlänningslagen om den svenska medborgaren är anställd eller egenföretagare här i landet.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter i anslutning till bestämmelserna i denna paragraf.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 30.4.2004, s. 77, Celex 32004L0038). 2 Senaste lydelse 2010:441.

Förteckning över remissinstanser

Följande instanser har anmodats respektive erbjudits att inkomma med synpunkter på förslagen. Remissinstans markerad inom parentes har inte inkommit med yttrande.

1. Riksdagens ombudsmän

2. Kammarrätten i Stockholm

3. Förvaltningsrätten i Stockholm

4. Förvaltningsrätten i Göteborg

5. Förvaltningsrätten i Malmö

6. Svenska institutet för europapolitiska studier (Sieps)

7. Justitiekanslern

8. Domstolsverket

9. Rikspolisstyrelsen 10. Säkerhetspolisen 11. Migrationsverket 12. Datainspektionen 13. Ambassaden Bangkok 14. Ambassaden Moskva 15. Ambassaden Sofia 16. Kommerskollegium 17. Försäkringskassan 18. Pensionsmyndigheten 19. Tullverket 20. Skatteverket 21. Uppsala universitet (Juridiska fakulteten) 22. Centrala studiestödsnämnden 23. Överklagandenämnden för studiestöd 24. Diskrimineringsombudsmannen 25. Sveriges advokatsamfund 26. (Immigranternas riksförbund)

Lagrådsremissens lagförslag

Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

Härigenom föreskrivs1 i fråga om utlänningslagen (2005:716)

dels att 1 kap. 3 b §, 3 a kap. 2, 4, 10, 11, 13 och 14 §§, 7 kap. 9 §, 13 kap. 10 §, 14 kap. 5 a §, 16 kap. 5 § samt rubriken närmast före 3 a kap. 10 § ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas tre nya paragrafer, 1 kap. 4 b §, 3 a kap. 12 a § och 14 kap. 5 b §, samt närmast före 1 kap. 4 b § och 14 kap. 5 b § nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

3 b §2

Med EES-stat avses i denna lag en stat som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).

Med EES-medborgare avses en utlänning som är medborgare i en EES-stat.

Med EES-medborgare avses en utlänning som är medborgare i en EES-stat.

När det gäller

familjeanknytning avses dock även vissa svenska medborgare i enlighet med vad som närmare framgår av 3 a kap. 2 § andra stycket.

Rörlighetsdirektivet

4 b §

Med rörlighetsdirektivet avses i denna lag Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG,

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 30.4.2004, s. 77, Celex 32004L0038). 2 Senaste lydelse 2006:219.

68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG 3 .

3 a kap.

2 §4

Med familjemedlem till EES-medborgare avses i denna lag en utlänning som följer med eller i Sverige ansluter sig till en EESmedborgare och som är

- make eller sambo till EESmedborgaren,

- släkting i rakt nedstigande led till EES-medborgaren eller till hans eller hennes make eller sambo, om släktingen är beroende av någon av dem för sin försörjning eller är under 21 år, eller

- släkting i rakt uppstigande led till EES-medborgaren eller till hans eller hennes make eller sambo, om släktingen är beroende av någon av dem för sin försörjning.

1. make eller sambo till EESmedborgaren,

2. släkting i rakt nedstigande led till EES-medborgaren eller till hans eller hennes make eller sambo, om släktingen är beroende av någon av dem för sin försörjning eller är under 21 år,

3. släkting i rakt uppstigande led till EES-medborgaren eller till hans eller hennes make eller sambo, om släktingen är beroende av någon av dem för sin försörjning, eller

4. annan familjemedlem, om familjemedlemmen i det land som han eller hon har kommit från är beroende av EES-medborgaren för sin försörjning eller ingår i EESmedborgarens hushåll eller om det av allvarliga hälsoskäl absolut krävs att EES-medborgaren personligen tar hand om familjemedlemmen.

Med familjemedlem till EESmedborgare avses i denna lag även en utlänning med sådan familjeanknytning som anges i första stycket till en svensk medborgare som återvänder till Sverige efter att ha utnyttjat sin rätt till fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet och som utlänningen har följt med eller anslutit sig till när den svenska medborgaren utnyttjat sin rätt till fri rörlighet.

3 EUT L 158, 30.4.2004, s. 77 (Celex 32004L0038). 4 Senaste lydelse 2006:219.

4 §5

En familjemedlem till en sådan EES-medborgare som anges i 3 § 1-2 och 4 har uppehållsrätt. När det gäller familjemedlemmar till en sådan EES-medborgare som har uppehållsrätt enligt 3 § 3 skall dock endast EES-medborgarens make eller sambo samt deras barn under 21 år om de är beroende av någon av dem för sin försörjning, ha uppehållsrätt.

En sådan familjemedlem till en EES-medborgare som avses i 2 § första stycket har uppehållsrätt om

EES-medborgaren har uppehållsrätt enligt 3 §.

En sådan familjemedlem till en EES-medborgare som avses i 2 § andra stycket har uppehållsrätt.

Uppehållsrätt enligt första eller andra stycket föreligger inte om ett äktenskap ingåtts, ett samboförhållande inletts eller en utlänning adopterats uteslutande i syfte att ge utlänningen uppehållsrätt.

Registreringsskyldighet m.m. Uppehållskort m.m.

10 §6

En EES-medborgare som har uppehållsrätt och som avser att stanna i Sverige under längre tid än tre månader skall registrera sig hos Migrationsverket.

En EES-medborgares familjemedlem som inte själv är EES-medborgare och som har uppehållsrätt skall ansöka om uppehållskort hos Migrationsverket senast tre månader efter det att han eller hon kom till Sverige.

Det som sägs i första och andra styckena gäller inte för medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge. Det gäller inte heller för en utlänning som har ett giltigt uppehållstillstånd eller som inom tre månader från ankomsten till Sverige har ansökt om ett

En EES-medborgares familjemedlem som inte själv är EESmedborgare och som har uppehållsrätt ska ansöka om uppehållskort hos Migrationsverket senast tre månader efter det att han eller hon kom till Sverige.

Detta gäller dock inte för en utlänning som har ett giltigt uppehållstillstånd eller som inom tre månader från ankomsten till

Sverige har ansökt om ett sådant tillstånd.

5 Senaste lydelse 2006:219. 6 Senaste lydelse 2006:219.

sådant tillstånd. Det som sägs i första stycket skall inte heller gälla EES-medborgare som är arbetssökande.

11 §7

Om det kan antas att en EESmedborgare eller hans eller hennes familjemedlem är skyldig att registrera sig eller att ansöka om uppehållskort enligt 10 §, får Migrationsverket förelägga honom eller henne att fullgöra denna skyldighet. Migrationsverket får även förelägga EES-medborgaren eller familjemedlemmen att lämna in sådana uppgifter som är nödvändiga för att registrering och utfärdande av uppehållskort skall kunna ske.

Om det kan antas att en EESmedborgares familjemedlem är skyldig att ansöka om uppehållskort enligt 10 §, får Migrationsverket förelägga honom eller henne att fullgöra denna skyldighet. Migrationsverket får även förelägga familjemedlemmen att lämna in sådana handlingar som är nödvändiga för att uppehållskort ska kunna utfärdas.

12 a §

Migrationsverket ska utfärda

1. intyg om permanent uppehållsrätt till en EESmedborgare som har ansökt om sådant intyg och som har permanent uppehållsrätt,

2. uppehållskort till en EESmedborgares familjemedlem som inte själv är EES-medborgare, om han eller hon har ansökt om sådant kort och har uppehållsrätt, och

3. permanent uppehållskort till en EES-medborgares familjemedlem som inte själv är EESmedborgare, om han eller hon har ansökt om sådant kort och har permanent uppehållsrätt.

13 §8

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från de krav som uppställs i 3–6 §§.

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från kraven i 3–7 §§.

7 Senaste lydelse 2006:219. 8 Senaste lydelse 2006:219.

14 §9

Regeringen får meddela föreskrifter om vilka uppgifter som skall lämnas vid registrering och ansökan om uppehållskort.

Regeringen får meddela föreskrifter om vilka handlingar som ska lämnas vid ansökan om uppehållskort.

7 kap.

9 §10

Regeringen får meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd får återkallas i andra fall än som anges i detta kapitel för de utlänningar som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer.

Regeringen får meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd får återkallas i andra fall än som anges i detta kapitel för de utlänningar som omfattas av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer.

Regeringen får meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd får återkallas i andra fall än som anges i detta kapitel för tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatta i en annan EU-stat.

13 kap.

10 §11

Ett beslut ska vara skriftligt och innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet om det avser

– uppehållsrätt,

– resedokument, – uppehållstillstånd, – arbetstillstånd, – statusförklaring, – tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige, – avvisning eller utvisning, – återreseförbud, – upphävande av allmän domstols beslut om utvisning på grund av brott, – förlängning eller upphävande av tidsfrist för frivillig avresa, – förvar eller uppsikt, eller – kroppsvisitation.

Vid beslut i fråga om nationell visering får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning har dock alltid rätt till motivering av ett beslut i fråga om

Vid beslut i fråga om nationell visering får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning har dock alltid rätt till motivering av ett beslut i fråga om

9 Senaste lydelse 2006:219. 10 Senaste lydelse 2006:219. 11 Senaste lydelse 2013:648.

nationell visering, om beslutet går utlänningen emot och utlänningen omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i en EES-stat eller i Schweiz.

nationell visering, om beslutet går utlänningen emot och utlänningen är en familjemedlem till en EESmedborgare eller omfattas av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara

EES-medborgare eller medborgare i Schweiz.

14 kap.

5 a §12

En myndighets beslut om avslag på ansökan om Schengenvisering eller om upphävande eller återkallelse av Schengenvisering, får överklagas till en migrationsdomstol.

En myndighets beslut om avslag på ansökan om Schengenvisering eller om upphävande eller återkallelse av Schengenvisering får överklagas till en migrationsdomstol.

En myndighets beslut om avslag på ansökan om nationell visering eller återkallelse av nationell visering för en utlänning som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i en EES-stat eller i Schweiz, får överklagas till en migrationsdomstol.

En myndighets beslut får överklagas till en migrationsdomstol om beslutet innebär avslag på ansökan om nationell visering eller återkallelse av nationell visering för en utlänning som är en familjemedlem till en

EES-medborgare eller omfattas av avtalet mellan

Europeiska

gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara

EES-medborgare eller medborgare i Schweiz.

Uppehållsrätt

5 b §

Migrationsverkets beslut som rör uppehållsrätt får överklagas till en migrationsdomstol.

16 kap.

5 §

Förfarandet är skriftligt. I handläggningen får ingå muntlig förhandling beträffande

I handläggningen får ingå muntlig förhandling i en viss

12 Senaste lydelse 2011:705.

viss fråga, när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av målet.

fråga, när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av målet.

I migrationsdomstol skall muntlig förhandling hållas, om en utlänning som för talan i målet begär det samt förhandlingen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar mot det.

I en migrationsdomstol ska muntlig förhandling hållas, om en utlänning som för talan i målet begär det samt förhandlingen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar mot det.

Muntlig förhandling skall vidare hållas i migrationsdomstol i mål som rör utvisning eller vägran att förnya ett uppehållstillstånd för en utlänning som omfattas av avtalet om

Europeiska ekonomiska

samarbetsområdet (EES) eller avtalet mellan

Europeiska

gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer. Även i mål som rör avvisning eller där ansökan om uppehållstillstånd har avslagits skall muntlig förhandling hållas i migrationsdomstol, om det begärs av en utlänning som omfattas av avtalen och som ansökt om uppehållstillstånd. I dessa fall behöver dock muntlig förhandling inte hållas, om detta skulle strida mot den nationella säkerhetens intresse.

Muntlig förhandling ska vidare hållas i en migrationsdomstol i mål som rör utvisning eller vägran att förnya ett uppehållstillstånd för en utlänning som är en EESmedborgare eller en familjemedlem till en

EES-

medborgare eller omfattas av avtalet mellan

Europeiska

gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer. Även i mål som rör avvisning eller där ansökan om uppehållstillstånd har avslagits ska muntlig förhandling hållas i en migrationsdomstol, om det begärs av en sådan utlänning och om han eller hon har ansökt om uppehållstillstånd. I dessa fall behöver dock muntlig förhandling inte hållas om detta skulle strida mot den nationella säkerhetens intresse.

Om en utlänning som har kallats vid vite att inställa sig personligen till en förhandling uteblir, får rätten förordna att han eller hon skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.

Om en utlänning som har kallats vid vite att inställa sig personligen till en förhandling uteblir, får rätten besluta att han eller hon ska hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2014.

Förslag till lag om ändring i studiestödslagen (1999:1395)

Härigenom föreskrivs1 att 1 kap. 4 § studiestödslagen (1999:1395) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

4 §2

Utländska medborgare ska, när det gäller rätt till studiestöd enligt denna lag, jämställas med svenska medborgare om de på grund av anställning eller etablering som egenföretagare här i landet kan härleda rättigheter i fråga om sociala förmåner från

1. EU-rätten,

2. avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), eller

3. avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan, och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer.

När det gäller rätt till studiestöd enligt denna lag, ska utländska medborgare jämställas med svenska medborgare om de på grund av anställning eller etablering som egenföretagare här i landet kan härleda rättigheter i fråga om sociala förmåner från

1. EU-rätten,

2. avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), eller

3. avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan, och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer.

Första stycket gäller även familjemedlemmar som avses i 3 a kap. 2 § utlänningslagen (2005:716) till sådana utländska medborgare.

Första stycket gäller även familjemedlemmar som avses i 3 a kap. 2 § första stycket utlänningslagen (2005:716) till sådana utländska medborgare.

Detsamma gäller sådana familjemedlemmar till svenska medborgare som avses i 3 a kap. 2 § andra stycket utlänningslagen , om den svenska medborgaren är anställd eller egenföretagare här i landet.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2014.

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 30.4.2004, s. 77, Celex 32004L0038). 2 Senaste lydelse 2013:608.

Förslag till lag om ändring i lagen (2013:156) om samhällsorientering för vissa nyanlända invandrare

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (2013:156) om samhällsorientering för vissa nyanlända invandrare ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Lagen gäller för nyanlända invandrare som har fyllt 18 men inte 65 år, är folkbokförda i en kommun och har beviljats

1. uppehållstillstånd på grund av anknytning enligt 5 kap. 3 § första stycket utlänningslagen (2005:716),

2. uppehållstillstånd på grund av anknytning enligt 5 kap. 3 a § första stycket 1–3, andra eller tredje stycket utlänningslagen,

3. uppehållskort efter ansökan enligt 3 a kap. 10 § andra stycket utlänningslagen,

3. uppehållskort efter ansökan enligt 3 a kap. 10 § utlänningslagen,

4. uppehållstillstånd på grund av stark anknytning enligt 5 kap. 15 a § första stycket 2 utlänningslagen, eller

5. uppehållstillstånd som familjemedlem eller anhörig enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 5 kap. 23 § andra, tredje eller femte stycket utlänningslagen.

Lagen gäller dock inte nyanlända som går i gymnasieskola eller är medborgare i ett land som är anslutet till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2014.

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2014-01-15

Närvarande: F.d. justitieråden Torgny Håstad och Sten Heckscher samt justitierådet Göran Lambertz.

Uppföljning av rörlighetsdirektivets genomförande

Enligt en lagrådsremiss den 19 december 2013 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i utlänningslagen (2005:716),

2. lag om ändring i studiestödslagen (1999:1395),

3. lag om ändring i lagen (2013:156) om samhällsorientering för

vissa nyanlända invandrare.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunniga Louise Molin Alfredsson.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Genom lagrådsremissen görs på nytt omfattande strukturella och tekniska justeringar i utlänningslagen. Lagen är påtagligt svårtillgänglig, och risken för misstag vid tillämpningen är stor. Flera remissinstanser har framfört önskemål om en översyn. Lagrådet ställer sig bakom detta önskemål. Det är Lagrådets bestämda uppfattning att utlänningslagen snarast bör få en ambitiös teknisk översyn.

Med denna synpunkt lämnar Lagrådet förslagen utan erinran.

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 30 januari 2014

Närvarande: Statsministern Reinfeldt, ordförande, och statsråden Björklund, Bildt, Ask, Larsson, Erlandsson, Hägglund, Borg, Billström, Adelsohn Liljeroth, Björling, Ohlsson, Attefall, Engström, Kristersson, Elmsäter-Svärd, Ullenhag, Hatt, Ek, Lööf, Enström, Arnholm, Svantesson

Föredragande: statsrådet Billström

Regeringen beslutar proposition 2013/14:81 Uppföljning av rörlighetsdirektivets genomförande

Rättsdatablad

Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upphäver eller upprepar ett normgivningsbemyndigande

Celexnummer för bakomliggande EUregler

Lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

3 a kap. 13 och 14 §§ och 7 kap. 9 §

32004L0038