SOU 1981:36

Begravningsverksamheten

3 Svenska kyrkans begravningsverksamhet

Ansvaret för de allmänna begravningsplatserna ligger alltså med några få undantag på församlingar och samfälligheter inom svenska kyrkan. Utred- ningen har i samarbete med Svenska kyrkans församlings- och pastoratsför- bund genomfört en statistisk undersökning för att närmare belysa olika frågor i samband med denna begravningsverksamhet. En kort sammanfatt— ning av frågeställningar och resultat ges i det följande.] En närmare redogörelse för undersökningen lämnas i bilaga 1.

Med huvudmannaskapet för begravningsverksamheten följer främst ett ansvar att hålla allmänna begravningsplatser med ett tillräckligt antal gravplatser av vedertagen typ samt att hålla begravningsplatserna i ordnat och värdigt skick. Utöver detta kan en huvudman inom ramen för sin kompetens enligt församlingsstyrelselagen frivilligt åta sig andra uppgifter som har samband med begravningsverksamheten. Det kan anmärkas att viss oklarhet råder om var gränsen går för befogenheterna att ge sådan ytterligare service.

Huvudmännen kan t. ex. åta sig att vårda gravplatser. Så sker också i mycket stor utsträckning. Samtliga större" enheter erbjuder denna service liksom också mer än 95 procent av de mindre enheterna.

Vidare kan en huvudman som en ytterligare service åta sig plantering på en gravplats. Sådan service har omkring 80 procent av de mindre enheterna och drygt 90 procent av de större. Det är också vanligt att växter o. d. tillhandahålls för plantering eller utsmyckning. Det förekommer i nära 65 procent av samtliga enheter. I de större enheterna är det vanligare med sådan service än i de mindre.

Det kan nämnas att mer än 60 % av samtliga förvaltningsenheter har gjort åtaganden att vårda gravplatser för all framtid.

Ganska många enheter bekostar helt eller delvis olika transporter till och från en begravningsplats. Det är fråga om transport av kista från bårhus till begravningsplats och från begravningsplats till krematorium, av urna från krematorium till begravningsplats. De mindre enheterna bekostar endast i liten utsträckning sådana transporter, helt eller delvis. Det rör sig om ca 10 procent. I de större enheterna förekommer sådana ekonomiska åtaganden oftare. Sålunda bidrar mer än hälften av de större enheterna till kostnaden för transporter av avlidna församlingsbor till och från krematorium. Detta

• Sida 25
•  Original

kan sannolikt förklaras med att dessa huvudmän dels av hänsyn till marktillgången vill främja eldbegängelse, dels har större ekonomiska resurser. I de större enheterna lämnas också i förhållandevis flera fall bidrag till kostnader för kremering på annan ort än i de mindre enheterna.

Det finns 66 krematorier med kyrkligt huvudmannaskap, därav två i Göteborg och två i Malmö. Av de 40 största enheterna saknar nio eget krematorium. Detsamma gäller om 65 procent av enheterna i den näst största gruppen. De mindre enheterna har inte i något fall ett eget krematorium.

4 Andra trossamfund samt borgerlig begravning

Vårt samhälle präglas inte längre av samma enhetlighet som tidigare i fråga om befolkningens religiösa åskådning. En viktig faktor har varit den omfattande invandringen. I den allmänna debatten har det ofta framhållits att den nuvarande ordningen för begravningsverksamheten har blivit ett allt större problem, framför allt för vissa invandrargrupper. Att församlingar och samfälligheter inom svenska kyrkan med få undantag är huvudmän för de allmänna begravningsplatserna kan upplevas som oegentligt av dem som står utanför kyrkan. Man har i detta sammanhang särskilt pekat på att varje allmän begravningsplats måste invigas i svenska kyrkans ordning och att det stora flertalet är kyrkogårdar. Det har också framhållits att den skyldighet att gravsätta alla oavsett religiös åskådning, som följer av huvudmannaskapet för begravningsverksamheten, kan medföra problem från svenska kyrkans egna synpunkter som trossamfund.

Eftersom samhället inte kan frånsäga sig ett ansvar för att begravnings- platsfrågorna är lösta på ett från alla synpunkter tillfredsställande sätt, finns det anledning att se närmare på situationen för dem som tillhör andra trossamfund än svenska kyrkan eller som inte tillhör något trossamfund alls. Frågor härom behandlas översiktligt i detta kapitel. En utförligare redogö- relse lämnas i bilaga 2.

I enlighet med sitt uppdrag har utredningen haft kontakt med andra trossamfund som verkar i landet. Utredningen har på olika sätt inhämtat synpunkter från företrädare för de svenska frikyrkorna, de estniska och lettiska evangelisk-lutherska kyrkorna, ungerska protestantiska kyrkan, Katolska kyrkan, de ortodoxa samfunden, de judiska församlingarna samt de förenade islamiska församlingarna i Sverige. I det följande redovisas kort de synpynkter och önskemål som har kommit fram.

För de svenska frikyrkorna utgör inte begravningsverksamheten något stort problem. Invigningen av de allmänna begravningsplatserna möter inga direkta invändningar utan accepteras "under tyst protest”. Flertalet av samfunden anser inte att invigningen har någon större betydelse. Däremot riktas stark kritik mot den s. k. dissenterskatten, alltså ordningen att även de som inte tillhör svenska kyrkan skall betala 30 % av församlingsskatten.

Begravningsverksamheten utgör inget problem för de estniska och lettiska evangelisk-lutherska kyrkorna i Sverige och inte heller för den ungerska protestantiska kyrkan. Några bestämda önskemål har inte framförts.

För Katolska kyrkan framstår den religiösa karaktären av svenska kyrkans begravningsplatser inte som något hinder. Invigningen har inte heller någon betydelse. Däremot är katolska trosbekännare måna om att få bli gravsatta på en för dem särskilt avsedd begravningsplats eller delav en sådan. Katolska kyrkan har en negativ inställning till kremering men tillåter numera av praktiska skäl att eldbegängelse sker.

De katolska trosbekännarna i Sverige har en egen begravningsplats på Norra kyrkogården i Stockholm. Den stora katolska expansionen har fört med sig att ny gravplatsmark fordras inom en snar framtid. Detta gäller inte bara i Stockholm utan även på andra håll, särskilt i Göteborg och Malmö men

• Sida 30
•  Original

även på andra större orter med ett betydande antal katolska trosbekänna- re.

Inte heller de ortodoxa samfunden har särskilda religiösa invändningar mot svenska kyrkans begravningsplatser. Även dessa samfund önskar att deras avlidna skall gravsättas på ett särskilt område. Detta kan vara beläget på en allmän begravningsplats men bör vara markerat på lämpligt sätt, så att man lätt kan uppfatta platsens särskilda karaktär. Ortodoxa trosbekännare har inte någon egen begravningsplats här i landet. De har emellertid ett särskilt område på Skogskyrkogården i Stockholm. Det är dock Snart fullbelagt. De ortodoxa samfunden tillåter inte eldbegängelse. I samband med gravsättning sker invigning av gravplatsen. Denna skall ha öst-västligt läge.

De judiska församlingarna har några egna begravningsplatser. Två av dessa är belägna i Stockholm och de övriga i Göteborg, Malmö och Norrköping. Begravningsplatserna är enskilda och förvaltas av de lokala församlingarna. Den ena begravningsplatsen i Stockholm och den i Malmö är i det närmaste fullbelagda. I Malmö skallen ny begravningsplats anläggas på mark som har upplåtits av kommunen med nyttjanderätt. I Göteborg pågår förhandlingar om anskaffande av mark för en begravningsplats. De judiska församlingarna har ekonomiska problem med att anskaffa mark för begravningsplatser. Man försöker lösa dessa problem genom att ta ut en avgift för varje gravplats. Medlen fonderas sedan för framtida inköp av mark och anläggande av begravningsplatser.

Enligt judisk tro anläggs en begravningsplats för all framtid. En judisk grav får inte grävas om för att användas igen. För att säkerställa att den förblir permanent krävs i princip att judarna själva skall äga marken. För att en allmän begravningsplats skall kunna användas krävs särskilda avgränsningar. I dag begravs i regel inte judar på andra begravningsplatser än deras egna. Judendomen intar en traditionellt avvisande attityd till kremering. Under senare tid har det dock, ehuru i mycket begränsad utsträckning, förekommit att judiska trosbekännare har önskat kremering.

De islamiska församlingarna har starka önskemål om att myndigheterna anordnar särskilda gravplatser för dem på de orter, där ett större antal muslimer är bosatta. Vidare är församlingarna angelägna om att utrymmen ställs till förfogande, där tvagning, svepning m. m. kan utföras i enlighet med islamiska regler. Det finns en islamisk begravningsplats belägen inom Östra kyrkogården i Malmö. På Skogskyrkogården i Stockholm finns ett särskilt område avsett för muslimska trosbekännare. För att få bli gravsatt på någon av dessa begravningsplatser krävs ett intyg från en ansvarig funktionär inom någon av de islamiska församlingarna.

Det finns inte något förbud för muslimer att begravas på en allmän begravningsplats. Gravplatserna bör emellertid inte vara inrymda inom ett område som är avsett för andra trosbekännare. De bör vara avgränsade men kan gärna ligga i nära anslutning till en vanlig kyrkogård. De skall i princip ha en egen ingång. Samhörigheten mellan gravarna är det primära, inte vem som sköter eller äger en begravningsplats. I princip skall dock graven grävas och gravplatserna skötas av en muslim. Gravplatsen skall ha öst-västligt läge. Islam är helt avvisande till kremering.

• Sida 31
•  Original

Redogörelse för en av utredningen genomförd statistisk undersökning

Utredningen har enligt sitt uppdrag bl. a. att göra en kompletterande undersökning av ansvaret för och organisationen av begravningsverksamhe- ten. Som ett led i sitt arbete har utredningen därför, i samarbete med Svenska kyrkans församlings— och pastoratsförbund, genomfört en enkätundersök- ning. Syftet har varit att närmare kartlägga förhållandena inom begravnings- verksamheten i dag. Det material, som har tagits fram tidigare, har framstått som delvis föråldrat och delvis ofullständigt.

Undersökningen har vänt sig till församlingar och samfälligheter inom svenska kyrkan som förvaltar allmän begravningsplats. Den har genomförts som en urvalsundersökning. I underlaget för urvalet har inte ingått de församlingar inom Stockholms kommun som fortfarande förvaltar allmän begravningsplats.

För att öka precisionen i urvalet har förvaltningsenheterna delats in i fyra olika grupper med hänsyn till storleken: de som har mindre än 2 000, mellan 2 000 och 10 000, mellan 10 000 och 30 000 samt flera än 30 000 invånare. Urvalet inom grupperna har gjorts så att representativitet skulle erhållas såväl för varje grupp som för hela landet.

Totalt kom 391 slumpmässigt utvalda församlingar och samfälligheter att omfattas av undersökningen. Av dessa erhölls uppgifter från 359 enheter. Urvalet och antalet inkomna svar fördelar sig enligt följande.

Grupp Folkmängd Totalt antal Antal i Antal inkomna enheter” urvalet uppgifter 1 — 1999 1371 171 149 (87,1 %) 2 2 000— 9 999 523 _ 130 123 (94,6 %) 3 10 000—29 999 100 50 47 (94,5 %) 4 30 000— 40 40 40 (100,0 %) Summa 2 034 391 359 (91,8 %)

" Utom enheter inom Stockholms kommun.

Samtliga inlämnade uppgifter har blivit föremål för en ingående gransk- ning. Denna har utförts av tjänstemän vid Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund samt av utredningens sekreterare. Under granskningen har åtskilliga uppgiftslämnare kontaktats per telefon för kontroll och korrigering av lämnade uppgifter.

De inkomna svaren fördelar sig på stiften som följer.

Stift Inkomna uppgifter, antal

Gruppl Grupp2 Grupp3 Grupp4 Totalt

1. Uppsala 9 11 5 2 27

2. Linköping 15 7 3 3 28

3. Skara 28 7 2 3 40

4. Strängnäs 6 9 4 3 22

5. Västerås 3 8 5 3 19

6. Växjö 17 14 2 3 36

7. Lund 27 23 7 3 60

8. Göteborg 16 17 3 4 40

9. Karlstad 7 7 4 2 20 10. Härnösand 7 8 4 1 20 11. Luleå 1 10 4 3 18 12. Visby 12 — — — 12 13. Stockholm 1 2 4 10 17 Summa 149 123 47 40 359

Materialet har efter granskningen databearbetats av statistiska centralby- rån. De värden som därvid har erhållits har räknats upp till riksnivå.

I den följande framställningen kommer undersökningsresultaten att redovisas för varje grupp samt totalt för landet i sin helhet. Som har anförts i det föregående har de församlingar i Stockholms kommun som fortfarande har hand om begravningsverksamheten inte ingått i undersökningen.

1 Allmänna begravningsplatser

Huvudmannaskapet för de allmänna begravningsplatserna ligger på svenska kyrkans församlingar och samfälligheter. Regeringen kan emellertid för särskilt fall bestämma att en borgerlig kommun skall hålla allmän begrav- ningsplats. Det har sketti några enstaka fall, t. ex. i Stockholms kommun.

Praktiskt taget samtliga allmänna begravningsplatser förvaltas sålunda av svenska kyrkan. I början av år 1980 hade 2 034 församlingar och samfällighe- ter ansvar för sådan förvaltning. Församlingarna inom Stockholms kyrkliga samfällighet har därvid inte medräknats.

Uppgifter har inhämtats om antalet allmänna begravningsplatser i början av år 1980. Undersökningen visar att det vid denna tidpunkt fanns sammanlagt 3 258 allmänna begravningsplatser. Av dessa var 2 621 kyrko- gårdar, dvs. allmänna begravningsplatser i anslutning till kyrka. Fördelning— en på de fyra grupperna framgår av tabell 1.1.

De flesta begravningsplatserna finns naturligtvis hos de många små enheterna. Flertalet begravningsplatser i grupperna 1—3 är kyrkogårdar. Dessas andel går upp mot 95 procent i grupp 1. I grupp 2 är andelen nära 75 procent och i grupp 3 nästan 60 procent. I grupp 4 är bara hälften av begravningsplatserna kyrkogårdar.

• Sida 85
•  Original

Tabell 1.1 Antal allmänna begravningsplatser år 1980

Allmänna begravnings— Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Totalt platser Kyrkogårdar 1 500 799 200 122 2 621 Friliggande begravnings- platser 82 293 139 123 637 Summa 1 582 1 092 339 245 3 258

De nu redovisade uppgifterna kan jämföras med dem som togs fram av 1968 års beredning om stat och kyrka i dess särskilda begravningskostnads- undersökning.1 Enligt denna uppgick antalet allmänna begravningsplatser i slutet av år 1968 till 3 290, varav 2 651 var kyrkogårdar. En jämförelse mellan uppgifterna för år 1968 och för år 1980 anger att antalet allmänna begravningsplatser skulle ha minskat något. Detta är emellertid inte fallet. Tvärtom visar undersökningen för år 1980 att 60 enheter har anlagt nya begravningsplatser efter utgången av år 1968. Detta framgår av avsnitt 3.1. Skillnaden förklaras främst av att de båda undersökningarna har lagts upp på olika sätt. År 1968 gjordes en totalräkning. Nu har i stället gjorts en urvalsundersökning. I den senare har dessutom enheterna inom Stockholms kommun inte ingått. De båda undersökningarna har trots skillnaderna ändå kommit till ungefär samma resultat när det gäller antalet allmänna begrav- ningsplatser.

2 Förvaltningsorganisation

Omfattningen av församlingarnas kompetens och formerna för den kyrko- kommunala förvaltningen regleras i lagen (1961:436) om församlingsstyrel- se. Enligt denna utövas en församlings beslutanderätt av kyrkofullmäktige eller på kyrkostämma, medan förvaltning och verkställighet tillkommer kyrkoråd och övriga nämnder. I varje församling skall finnas ett kyrkoråd, vilket utgör församlingens styrelse. Därutöver kan en församling för

särskilda förvaltningsuppgifter tillsätta de nämnder som behövs, t. ex. en kyrkogårdsnämnd.

2.1 Myndighet för begravningsverksamheten

Av församlingsstyrelselagens regler om kompetensfördelningen följer att en allmän begravningsplats förvaltas av en församlings eller samfällighets kyrkoråd eller av en för ändamålet särskilt inrättad nämnd.

Uppgifter har inhämtats om vilka myndigheter som förvaltar de allmänna begravningsplatserna. Resultatet framgår av tabell 1.2.

Tabellen visar att kyrkorådet är det förvaltande organet i de flesta enheter. Så är fallet i 82,9 procent av alla enheter. Talen är störst i grupperna 1 och 2. I de större enheterna är det vanligt att förvaltningen har lagts på en särskild kyrkogårdsnämnd. Sålunda hade 75 procent av enheterna i grupp 3 och 90 procent av enheterna i grupp 4 en särskild nämnd. Mindre vanligt är att-

1 Undersökningen publi- cerades i bilaga 5 till betänkandet Samhälle och trossamfund (SOU 1972:37).

• Sida 86
•  Original

Tabell 1.2 Myndighet för begravningsverksamheten

Myndighet Procent församlingar/samfälligheter

Gruppl Grupp2 Grupp3 Grupp4 Totalt

1. Kyrkorådet 93,3 73,1 23,0 7,5 82.9 2. Kyrkogårdsnämnd (motsv.) 6,7 25,2 75,0 90,0 16.5 3. Annan nämnd 0,0 1,7 2,0 2,5 0.6 Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100.0

uppgiften handhas av en annan nämnd, som utöver begravningsverksamhe- ten även svarar för andra förvaltningsuppgifter.

2.2 Delegation av beslutanderätt

Att förvaltningen av en allmän begravningsplats ankommer på kyrkorådet eller en särskild nämnd innebär att detta förvaltande organ fattar beslut i löpande ärenden. Enligt 56 och 57 %& församlingsstyrelselagen kan kyrko- fullmäktige eller kyrkostämma medge kyrkorådet eller särskild nämnd att delegera beslutanderätt till en särskild avdelning, som består av ledamöter eller suppleanter i rådet eller nämnden. Delegation kan också ske till ledamot, suppleant eller tjänsteman. Syftet med delegationsrätten är främst att avlasta kyrkorådet eller den särskilda nämnden bestyr med företrädesvis rutinartade ärenden. Frågorna huruvida en sådan delegationsrätt behövs och vilka slags ärenden som delegationen i så fall bör omfatta, beror på församlingens eller samfällighetens storlek och förvaltningens omfattning. Ärenden som betraktas som rutinartade i en enhet behöver inte vara det i en annan.

Rätten att fatta beslut enligt lagen (1963:537) om gravrätt m. m. och den med stöd därav utfärdade begravningskungörelsen (1963z540) kan i princip delegeras. Det är fråga om beslut som rör gravrättsupplåtelse, tillstånd till gravsättning, godkännande av gravvård m. m.

I undersökningen har ställts frågor om delegation av beslutanderätt enligt gravrättslagen eller begravningskungörelsen. Svaren visar att delegation är ganska vanligt förekommande. Som framgår av tabell 1.3 har nära hälften eller 48,5 procent av enheterna utnyttjat denna möjlighet. I de största enheterna förekommer delegation i mycket stor utsträckning: i 87 procent av enheterna i grupp 3 och i 95 procent av enheterna i grupp 4. Anledningen till detta torde vara att det i de största enheterna förekommer betydligt flera ärenden än i de mindre enheterna. Flera ärenden blir mera rutinartade i de större än i de mindre enheterna. Ur materialet kan också utläsas till vem delegation sker. I de mindre enheterna sker delegation i allmänhet till kyrkorådets ordförande (vanligen kyrkoherden). Ibland förekommer delegation till kyrkokassören. I de större enheterna är det vanligt att delegation sker till kyrkogårdsföreståndaren eller kyrkogårdschefen. Ganska vanligt är också att beslutanderätten delegeras till ett arbetsutskott eller en avdelning inom det förvaltande organet.

• Sida 87
•  Original

Tabell 1.3 Delegation i gravrättsärenden m. m.

Delegation Procent församlingar/samfälligheter

Gruppl Grupp2 Grupp3 Grupp4 Totalt

Förekommer 39,6 61,0 87,0 95,0 48,5 Förekommer ej 60,4 39,0 13,0 5,0 51,5 Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

3 Mark- och planfrågor

Som nämnts torde antalet begravningsplatser ha ökat från år 1968 till år 1980, även om undersökningsresultaten visar motsatsen på grund av att olika tillvägagångssätt använts vid undersökningarna. Uppgifter har i den nya undersökningen inhämtats dels om utvidgningar och nyanläggningar av begravningsplatser efter den 31 december 1968 och om enheternas framtida behov av ny gravplatsmark, dels också om enheternas kontakter med planmyndigheterna om ny gravplatsmark.

3.1 Utvidgningar och nyanläggningar En bild av expansionstakten när det gäller allmänna begravningsplatser visas

i följande tabell.

Tabell 1.4 Församlingar och samfälligheter som efter 31.12.1968 har utvidgat eller anlagt nya allmänna begravningsplatser

Kategori Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Totalt

Antal % Antal % Antal % Antal % Antal %

1.Utvidgning 193 14,1 166 31,7 47 47,0 27 67,5 433 21,3 2.Nyanläggning 19 1,4 21 4,0 11 11,0 9 22,5 60 2,9

Summa 212 15,5 187 35,7 58 58,0 36 90,0 493 24,2

Tabellen visar att nära en fjärdedel eller knappt 25 procent av enheterna har utvidgat eller anlagt ny allmän begravningsplats sedan år 1969. Av enheterna i grupp 4 har 90 procent tagit ny gravplatsmark i anspråk under perioden. I grupp 3 är motsvarande tal 58 procent. Grupperna 1 och 2 visar betydligt lägre tal, 15,5 resp. 35 ,7 procent. Vanligast är att ny gravplatsmark har tagits i anspråk genom utvidgning. Sålunda har 21 ,3 procent av samtliga enheter tillgodosett sitt behov genom utvidgning, medan endast 2,9 procent av enheterna har behövt anlägga nya begravningsplatser.

Uppgifter har också inhämtats om hur mycket mark församlingarna och samfälligheterna sammanlagt har tagit i anspråk för utvidgning och nyanlägg- ning. Resultatet framgår av följande tabell.

• Sida 88
•  Original

Tabell 1.5 Areal för utvidgningar och nyanläggningar åren 1969—1979 Ny gravplatsmark Antal hektar

Grupp] Grupp2 Grupp3 Grupp4 Totalt

Utvidgning 49,1 213,6 119,4 94.7 476.8 Nyanläggning 4,6 71,9 78,2 141 ,8 2965 Summa 53,7 285,5 197,6 236,5 773,3

Tabellen visar att 773,3 hektar mark har tagits i anspråk sedan år 1969 genom utvidgningar och nyanläggningar. I grupperna 1—3 har den största arealen avsett utvidgning, medan förhållandet är det motsatta i grupp 4. I denna grupp har 141,8 hektar tagits i anspråk för nyanläggning mot 94,7 hektar för utvidgning. Andelen mark för nyanläggning är också större i grupp 3 än i grupperna 1 och 2. Dessa förhållanden torde kunna förklaras av att de större enheterna i allmänhet ligger i tätorter, där möjligheterna att utvidga begravningsplatser är mera begränsade med hänsyn till befintlig bebyggel- se.

I följande tabell visas hur många hektar som i genomsnitt har tagits i anspråk av de enheter i de fyra grupperna som har utvidgat eller anlagt ny begravningsplats.

Tabell 1.6 Areal i genomsnitt per enhet av i anspråktagen ny gravplatsmark åren 1969—1979

Ny gravplatsmark Antal hektar/enhet

Gruppl Grupp2 Grupp3 Grupp4 Totalt

Utvidgning 0,24 1,29 2,54 3,51 1,09 Nyanläggning 0,24 3,42 7,11 15,76 4,94 Hela landet 0,24 1,53 3,41 6,57 1,56

Tabellen visar att ju större förvaltningsenheterna är desto mera mark har de genomsnittligt behövt för utvidgning och nyanläggning, även om en direkt proportionalitet inte föreligger. Vidare visar tabellen att en större areal i genomsnitt har tagits i anspråk för nyanläggning än för utvidgning.

Undersökningen visar alltså att ganska stora markområden har tagits i anspråk för begravningsändamål under perioden 1969—1979. Uppgifterna ger en antydan om vilka utgifter församlingarna och samfälligheterna har haft för dessa investeringar, även om det naturligtvis inte är möjligt att på endast denna grundval göra annat än en mycket grov uppskattning. Man räknar i dag med att anläggande av begravningsplats (exkl. förvärv av marken) kostar i genomsnitt 100 kr. per ml. Med utgångspunkt från denna kostnad skulle enheternas sammanlagda investeringar för anläggande av begravningsplatser under perioden 1969—1979, räknade i 1980 års penning- värde och kostnadsläge, ha uppgått till omkring 770 milj. kr. Den genom- snittliga kostnaden för en församling eller en samfällighet skulle på

• Sida 89
•  Original

motsvarande sätt ha uppgått i grupp 1 till omkring 240 000 kr., i grupp 2 till omkring 1 530 000 kr., i grupp 3 till omkring 3 400 000 kr. och i grupp 4 till omkring 6 570 000 kr. Till dessa belopp kommer kostnader för markförvärv och för byggnader och maskiner m. rn. Även om dessa belopp endast utgör mycket grova uppskattningar, torde de dock kunna ge någon antydan om investeringarnas storleksordning och fördelning på de fyra grupperna.

3.2 Framtida behov av ny gravplatsmark m. m.

Att enheter med ett större befolkningsunderlag helt naturligt har ett större behov av gravplatsmark än mindre enheter visar sig också då man ser på det framtida markbehovet. I undersökningen har frågats om och i så fall inom vilken tid enheterna räknar med att behöva utvidga de befintliga begrav- ningsplatserna eller anlägga nya. Resultatet framgår av följande tabell.

Tabell 1.7 Församlingarnas och samfälligheternas framtida behov av ny gravplats- mark

Tidrymd Procent församlingar/samfälligheter

Gruppl Grupp2 Grupp3 Grupp4 Totalt

]. Inom 5 år 10,1 25,2 34,0 60,0 16,1 2. 5—10 år 8,8 11,5 21,0 15,0 10,2 3. 10—15 år 7,4 9,8 4,0 5,0 7,8 4. Om mer än 15 år 34,9 33,3 28,0 15,0 33,7 5. Räknar inte alls behöva ny mark 38,9 20,3 13,0 5,0 32,2 Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Tabellen visar att 16,1 procent av samtliga enheter behöver ny gravplats- mark inom 5 år. Igrupp 1 är andelen endast omkring 10 procent medan den i grupp 4 är hela 60 procent. Inom en tidrymd av mellan 5 och 10 år behöver sammanlagt 10,2 procent av samtliga enheter anlägga en ny eller utvidga en befintlig begravningsplats. Behovet av ny gravplatsmark inom denna tidrymd är förhållandevis störst bland enheterna i grupp 3 med 21 procent. Därefter kommer grupp 4 med 15 procent, grupp 2 med 11,5 procent och sist grupp 1 med 8,8 procent.

Det är av intresse att lägga ihop de tre första talen i tabellen. Därmed får man en bild av hur många enheter det är som behöver ny gravplatsmark inom de närmaste 15 åren. Endast litet drygt 25 procent av enheterna i grupp 1 räknar med ett behov inom den tiden. Motsvarande tal är för grupp 2 drygt 45 procent, för grupp 3 nära 60 procent och för grupp 4 hela 80 procent. Dessa tal kan jämföras med dem i tabellens femte rad om enheter som inte alls räknar med att behöva ny mark vare sig för att anlägga en ny eller utvidga befintlig begravningsplats. Talet är nära 40 (38,9) procent för enheterna i grupp 1. Andelen är betydligt lägre i grupp 2, drygt 20 procent. I grupp 3 är andelen 13 procent och i grupp 4 är den 5 procent.

• Sida 90
•  Original

1 Statens planverks för- fattningssamling PFS 197911, Föreskrifter och allmänna råd för plane- ring av begravningsplat- ser och krematorier.

Med utgångspunkt i procenttalen kan man räkna ut att omkring 690 församlingar och samfälligheter (ca 35 procent) bedömer att de behöver anlägga en ny eller utvidga en befintlig begravningsplats inom 15 år. Om man antar att dessa 690 enheter är jämnt fördelade över landet, betyder det att i varje kommun kommer inom loppet av 15 år fråga om anläggande eller utvidgning av begravningsplats att aktualiseras minst ett par gånger.

3.3 Planfrågor

Enligt statens planverk1 får förberedelser för att säkerställa mark för begravningsändamål anses vara aktuell när tillgången på mark för nya gravplatser endast täcker behovet för 10—15 år framåt i tiden. Det tar avsevärd tid i anspråk att iordningställa en ny begravningsplats. Erfarenhe- ten visar att tiden från det att fråga har väckts om planeringen till dess en invigd anläggning kan tas i bruk rör sig om ca fem år i okomplicerade fall. Om svårigheter tillstöter med markförvärv, hinder från plansynpunkt, krav på överarbetning av planens utformning e. (1. kan tiden bli avsevärt längre.

Mot denna bakgrund har uppgifter inhämtats dels i vad mån mark för begravningsändamål finns utlagd i detaljplan, dels också om hur ofta enheterna har haft kontakter med planmyndigheterna.

Undersökningen visar att det för sammanlagt 787 församlingar och samfälligheter finns mark utlagd i detaljplan för utvidgning eller anläggande av en ny begravningsplats. I föl jande tabell redovisas förhållandena i de olika

grupperna.

Tabell 1.8 Förekomst av mark utlagd i detaljplan för utvidgning eller nyanläggning av begravningsplats

Mark i Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Totalt detaljplan _— _ _ __ __ Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % 1. Finns 386 28,2 295 56,0 74 74,0 32 80,0 787 38,6 2. Finns inte 874 63,8 210 39,8 25 25,0 8 20,0 1117 54,9 3. Vet ej 110 8,0 22 4,2 0 0,0 0 0,0 132 6,5

Summa 1370 100,0 527 100,0 99 100,0 40 100,0 2036100,0

Tabellen visar således att det för sammanlagt 787 enheter finns mark och för sammanlagt 1 117 enheter inte finns mark utlagd i detaljplan för begravningsändamål. Den senare siffran säger dock inte så mycket. I den ingår ett stort antal enheter (874) inom grupp 1. I många fall torde det där förhålla sig så att den mark som kan behövas ligger inom område som inte behöver detaljplanläggas. Detsamma kan i viss utsträckning gälla i grupp 2.

När det gäller de enheter, för vilka ny gravplatsmark är detaljplanelagd, är det av intresse att se vem som äger eller disponerar den aktuella marken. Uppgifter har inhämtats om detta. Resultatet framgår av följande tabell.

• Sida 91
•  Original

Tabell 1.9 Ägare till mark som har lagts ut för begravningsändamål i detaljplan

Marken ägs/dispo- Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Totalt neras av _ _— _— _— _— Antal % Antal % Antal % Antal % Antal %

a. Församlingen/ samfälligheten 340 88,1 230 78,0 49 66,2 19 59,4 638 81,1 b. Annan 46 11,9 47 15,9 21 28,4 8 25,0 122 15,5 c. Dels förs./samf.,

dels annan 0 0,0 9 3,1 2 2,7 4 12,5 15 1,9 d. Vetej 0 0,0 9 3,1 0 0,0 0 0,0 9 1,1 (e. Bortfalli

undersökn. 0 0,0 0 0,0 2 2,7 1 3,1 3 0,4)

Summa 386 100,0 295 100,0 74 100,0 32 100,0 787 100,0

Tabellen visar att det stora flertalet eller 81,1 procent av samtliga enheter själva äger eller disponerar den mark som det är fråga om. Andelen är störst i grupp 1 med 88,1 procent och lägst i grupp 4 med 59,4 procent. Förklaringen till denna skillnad är sannolikt att de mindre enheterna, som oftast ligger i glesbygder eller på landsbygden, i allmänhet äger eller disponerar den mark som omger kyrkan och kyrkogården.

Det är av intresse att se närmare på det framtida behovet av gravplatsmark för de sammanlagt 1 117 enheter, för vilka sådan mark inte finns utlagd i detaljplan. Förhållandena redovisas i följande tabell.

Tabell 1.10 Församlingar och samfälligheter (antal) som inte har mark utlagd i detaljplan efter deras framtida behov av ny gravplatsmark

Tidrymd Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Totalt 1. Inom 15 år 147 61 10 6 224 2. Om mer än 15 år 304 72 9 1 386 3. Räknar ej behöva ny mark 423 77 6 1 507 Summa 874 210 25 8 1 117

Av tabellen framgår att ungefär var femte enhet som inte har mark för ändamålet utlagd i detaljplan behöver ny gravplatsmark inom 15 år. Förhållandevis många enheter inom grupperna 3 och 4, tio respektive sex enheter, behöver ny mark inom 15 år utan att sådan är utlagd i detaljplan. Resultatet speglar det ofta påpekade förhållandet att mark- och planfrågor många gånger utgör problem, särskilt i tätorter.

Behovet av mark för begravningsändamål bör alltid beaktas i en kommuns fysiska planering. Det ankommer därvid inte bara på kommunen att hålla sig underrättad om behovet utan även på församlingarna och samfälligheterna att löpande hålla kommunen underrättad.

Uppgifter har inhämtats om vilka kontakter enheterna har haft med planmyndigheterna under de senaste fem åren. Resultatet redovisas i följande tabell.

• Sida 92
•  Original

Tabell 1.11 Församlingar och samfälligheter efter frekvens av kontakter med plan- myndighet de senaste 5 åren

Kontakter Procent församlingar/samfälligheter

Gruppl Grupp2 Grupp3 Grupp4 Totalt

1. Vid flera tillfällen 8,0 30,9 36,4 62,5 16.4 2. Vid enstaka tillfällen 16,1 14,7 36,4 22.5 16.9 3. Inga kontakter 70,5 50,4 21,2 15,0 61 .8 4. Vet ej 5,4 4,0 4,0 0,0 4.9 (5. Bortfall i undersök- ningen 0,0 0,0 2,0 0,0 0.1) Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100.0

Tabellen visar att drygt 30 (16,4 + 16,9) procent av förvaltningsenheterna vid något tillfälle har haft kontakt med planmyndighet de senaste fem åren. Ett flertal av enheterna har inte haft några sådana kontakter. Siffrorna påverkas emellertid av det stora antalet enheter i grupperna 1 och 2. Dessa ligger ofta utanför tätorter, och detaljplanläggning är inte alltid påkallad. Enheterna i grupperna 3 och 4 ligger däremot oftast inom tätbebyggda områden som kräver detaljplanläggning. En betydande majoritet av de sistnämnda enheterna har också haft kontakt med planmyndighet under den aktuella tiden. I grupp 3 har 36,4 procent haft kontakt vid flera tillfällen och lika stor andel vid enstaka tillfällen. Motsvarande siffror för grupp 4 är 62,5 respektive 22,5 procent.

Av särskilt intresse är att se på de 224 enheter (se tabell 1.10) som behöver ny gravplatsmark inom 15 år utan att ha sådan mark utlagd i detaljplan. Dessas kontakter med planmyndigheter under de senaste fem åren framgår av följande tabell.

Tabell 1.12 Kontakter med planmyndighet i fall där mark behövs inom 15 år men inte har lagts ut i detaljplan

Kontakter de Församlingar/samfälligheter senaste fem åren Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Totalt

Antal % Antal % Antal % Antal % Antal %

1. Vid flera tillfällen 28 18,9 21 35,6 2 18,2 4 66,7 55 24,6 2. Vid enstaka tillfällen 37 25 ,0 17 28,8 9 81,8 2 33,3 65 29,0 3. Inga kontakter 83 56,1 21 35,6 0 0,0 0 0,0 104 46,4

Summa 148100,0 59 100,0 11100,0 6 100,0 224100,0

Tabellen visar att samtliga nu aktuella enheter i grupperna 3 och 4 har haft någon kontakt med planmyndighet. I grupp 1 har 56,1 procent och i grupp 2 har 35,6 procent inte haft någon sådan kontakt. Detta kan emellertid, som redan nämnts, bero på att den mark som skall tas i anspråk inte behöver

• Sida 93
•  Original

detaljplaneläggas. Man har därför större anledning att fästa sig vid att förhållandevis många enheter i grupperna 3 och 4 endast har haft enstaka kontakter med planmyndigheterna.

4 Minneslundar

Möjlighet till gravsättning i minneslund infördes genom särskilda författ- ningsregler som trädde i kraft den 1 januari 1958. Därefter har åtskilliga minneslundar anlagts på allmänna begravningsplatser. I början av år 1980 fanns det 296 minneslundar i 222 (10,9 %) av landets församlingar och samfälligheter. Det är särskilt fråga om de allra största enheterna. Minnes- lund förekommer däremot sällan i de minsta enheterna. Förhållandena år 1980 framgår av följande tabell.

Tabell 1.13 Förekomst av minneslundar år 1980

Gruppl Grupp2 Grupp3 Grupp4 Totalt

Förs./samf. med minnes-

lund, antal 37 94 58 33 222 (%) (2,7 %) (18 %) (58 %) (82,5 %) (10,9 %) Antal minneslundara 37 132 70 57 296

" Utom i Stockholms kommun.

Uppgifter har också inhämtats om hur många enheter som inte har men som projekterar en minneslund. Det har framkommit att samtliga enheter i grupp 4 som inte har minneslund projekterar en sådan. Detsamma gäller om mer än hälften av de enheter i grupp 3 som inte har minneslund. Igrupperna 1 och 2 är det däremot betydligt mera sällsynt att man överväger att anlägga en minneslund. Förhållandena belyses av följande tabell.

Tabell 1.14 Församlingar och samfälligheter som inte har, men under år 1980 har påbörjat projektering av minneslund

Gruppl Grupp2 Grupp3 Grupp4 Totalt

Antal förs./samf. 74 119 26 7 226

Undersökningsresultatet ger vid handen att sammanlagt omkring 450 församlingar och samfälligheter kommer att ha minneslund inom en relativt nära framtid.

1

5 Byggnader och lokaler 5.1 Antalet byggnader

Uppgifter har inhämtats om antalet byggnader som hörde till begravnings- verksamheten i slutet av år 1979. Undersökningen visar att det totala antalet uppgick till 4 209. Resultatet kan jämföras med förhållandena i slutet av år

• Sida 94
•  Original

1 Enligt den särskilda begravningskostnadsun- dersökning som utfördes av 1968 års beredning om stat och kyrka.

1968, då motsvarande antal var 3 664.1 I följande tabell redovisas fördelning- en av byggnader på kategori och på de fyra grupperna av förvaltningsenhe- ter.

Tabell 1.15 Antal byggnader tillhörande begravningsverksamheten den 31.12.1979"

Kategori Antal byggnader

Gruppl Grupp2 Grupp3 Grupp4 Totalt

1. Gravkapell i separat byggnad 175 259 94 92 620 2. Krematorium 0 0 35 33 68 3. Bisättningsbyggnad 635 378 77 62 1 152 4. Separat ekonomibyggnad 626 557 196 197 1 576 5. Annan byggnad 396 230 81 86 793

Summa" 1 832 1 424 484 469 4 209

" Utom Stockholms kommun.

5 .2 Bisättningslokaler

Med bisättningslokal avses en lokal eller ett utrymme där kista förvaras före jordfästning och gravsättning. I anslutning till bisättningslokal kan det finnas kylrum och andra biutrymmen.

Likbod och likkällare brukar användas som beteckningar för enklare utrymmen med samma funktion och betraktas därför här som bisättningslo- kaler. Ofta används begreppet bårhus i stället för bisättningslokal.

I undersökningen har frågan ställts om bisättningslokaler finns inom respektive församling och samfällighet. Resultatet redovisas i följande tabell.

Tabell 1.16 Förekomst av egna bisättningslokaler

Bisättningslokaler Procent församlingar/samfälligheter

Gruppl Grupp2 Grupp3 Grupp4 Totalt

1. Förekommer 55,0 87,0 89,0 97,5 65,8 2. Förekommer inte 45,0 13,0 11,0 2,5 34,2

Av tabellen framgår att 65,8 procent av samtliga förvaltningsenheter har bisättningslokaler. I grupp 1 har 55 procent av enheterna sådana lokaler. I grupperna 2—4 är frekvensen betydligt högre. Anmärkningsvärt är att några enheter i grupperna 3 och 4 inte har bisättningsutrymmen. Man kan anta att de enheter som saknar egna särskilda bisättningslokaler använder lokaler på sjukhus, i kyrkan c. d.

5 .3 Personalutrymmen

Med personalutrymmen avses utrymmen och anordningar för personlig hygien, förtäring och vila samt för första hjälp vid olycksfall eller sjukdom.

• Sida 95
•  Original

Sådana utrymmen skall enligt 8 & arbetsmiljölagen (1977:1160) finnas ”i den utsträckning som föranledes av arbetets art och arbetstagarnas behov”. Arbetarskyddsstyrelsen har gett ut anvisningar till vägledning för hur ett sådant personalutrymme bör se ut för att uppfylla lagens krav. Enligt dessa anvisningar skall det i normalfallet finnas klädrum, tvättrum, matrum och toalett. Personalutrymmen skall vara dimensionerade med hänsyn till antalet arbetande. Flera tvättställ för ett visst antal arbetande krävs för jordarbete än för rent arbete. Om det är stor skillnad i smutsighetsgrad mellan de olika arbetena, t. ex. mellan kyrkogårds- och kontorsarbete, behövs i viss mån skilda personalrum. Vidare skall man enligt anvisningarna ha skilda kläd— och tvättrum och toaletter för män och kvinnor.

Uppgifter har inhämtats om i vilken utsträckning församlingarna och samfälligheterna anser sig ha personalutrymmen som uppfyller arbetsmiljö- lagens krav. Mer än hälften av de minsta enheterna har redovisat bedömning- en att de inte har personalutrymmen som helt uppfyller kraven. I de större enheterna är förhållandena avsevärt bättre. I följande tabell redovisas resultatet av undersökningen.

Tabell 1.17 Förekomst av personalutrymmen som uppfyller arbetsmiljölagens krav

Personalutrymmen Procent församlingar/samfälligheter

Gruppl Grupp2 Grupp3 Grupp4 Totalt

1. Finns 40,3 70,0 65,3 52,5 49,4 2. Finns delvis 14,1 16,3 25,7 45,0 15,8 3. Finns inte 45,7 13,8 8,9 2,5 34,8

Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

___—

Omkring hälften eller 1 030 av samtliga enheter saknade alltså i början av år 1980 enligt egen bedömning personalutrymmen som helt uppfyller arbetsmiljölagens krav. I undersökningen har för dessa fall också ställts frågan om man planerar att inrätta utrymmen som helt uppfyller kraven. Undersökningen visar att knappt hälften eller 48,1 procent av dessa enheter har sådana planer. Dit hör nästan alla enheter i grupperna 3 och 4. De närmare förhållandena framgår av följande tabell.

Tabell 1.18 Församlingar och samfälligheter som nu inte har men som planerar att inrätta personalutrymmen som helt uppfyller arbetsmiljölagens krav

Inrätta personalutrymmen Procent av församlingar/samfälligheter

Gruppl Grupp2 Grupp3 Grupp4 Totalt

1. Planerar 38,2 83.5 94,1 94,7 48,1 2. Planerar inte 60,7 16,5 5,9 5,3 51,1 (3. Bortfall i undersökn. 1,1 0,0 0,0 0.0 0,9)

Summa 100,0 100.0 100,0 100,0 100,0

Bastal 819 158 34 19 1 030

• Sida 96
•  Original

Det som har redovisats nu bygger alltså på uppgifter som har lämnats av församlingarna och samfälligheterna som arbetsgivare. Tidigare har Perso- nalpolitiska rådet inom svenska kyrkan utfört enkätundersökningar i samma ämne. Dessa har riktats dels till enskilda arbetstagare inom svenska kyrkan är 1978 och dels till regionala skyddsombud samma år. Det kan vara av intresse att jämföra de olika undersökningsresultaten.

I enkäten till enskilda arbetstagare framkom att det stora flertalet inte hade några klagomål. Inte mindre än 88 procent inom gruppen vaktmästare och städpersonal var nöjda med sina arbetsförhållanden. I enkäten till de regionala skyddsombuden kartlades dessas generella omdömen om den kyrkliga arbetsmiljön. Härvid framkom att mer än hälften av ombuden ansåg att tillgången till sanitära utrymmen och matrum var dålig eller ganska dålig. Resultatet i fråga om skyddsombudens inställning framgår av följande tabell.

Tabell 1.19 Regionala skyddsombudens syn på beskaffenheten av sanitära utrymmen och matrum, i procent

Antal Betr. tillgång till Mycket Bra Till- Ganska Dåligt svar bra freds- dåligt

ställ- ande

1. Sanitära utrymmen 91 a) toalett 4 14 32 25 24 89 b) dusch 3 8 22 22 47 89 c) tvättrum 4 10 21 29 35 88 d) omklädnrum 3 11 18 32 35 91 2. Matrum 3 11 23 31 32

I undersökningen bereddes skyddsombuden möjlighet att lämna komplet- terande synpunker. Härvid framkom bl. a. följande: Både arbetsgivare (kyrkoråden) och arbetstagare står ibland frågande inför skyddsombudens påpekanden om brister i arbetsmiljön. Någon menade att detta kan bero på att arbetstagarna har ”ett fritt och självständigt arbete som befrämjar den psyko-sociala arbetsmiljön". Brister i den yttre miljön kan vid sådana förhållanden förefalla oväsentliga för den enskilde arbetstagaren. Jämfört med arbetsmarknaden i övrigt löses en del frågor på ett ganska okonventio- nellt sätt, som dock ibland inte är helt tillfredsställande från arbetsmiljöla- gens synpunkt. Sådana lösningar kan ibland vara anpassade till den lilla församlingens knappa resurser, som vanligen endast tillåter en gradvis höjning av standarden. Flera skyddsombud betonade slutligen att en positiv utveckling i arbetsmiljöhänseende hade skett under den senaste tiden.

6 Gravsättning och gravrätt

6.1 Gravsättningar

Av betydelse för bl. a. behovet av gravplatsmark är gravskickets utveckling. Gravsättning sker antingen i kista, s. k. jordbegravning, eller av aska i urna eller i minneslund. Utvecklingen har gått mot ett minskat antal jordbegrav- ningar och därmed ett ökat antal gravsättningar i urna eller minneslund.

• Sida 97
•  Original

Eldbegängelsefrekvensen har haft en jämn utveckling. Under år 1979 var den i medeltal för hela landet omkring 50 procent. I orter med eget krematorium var den emellertid högre och uppgick till i genomsnitt 72,3 procent.1 Det förekommer emellertid betydliga variationer mellan olika krematorieorter. För år 1979 noterades det högsta talet i Höganäs med 92,4 procent och det lägsta i Skellefteå med 26,6 procent. Även mellan olika delar av landet varierar eldbegängelsefrekvensen och därmed också förekomsten av kist- gravsättningar och gravsättning av aska i urna eller i minneslund.

Anledningarna till de påvisade variationerna kan vara många, såsom bl. a. tradition och religiöst motiverad hänsyn när det gäller gravskicket, Något säkert samband mellan bruket av eldbegängelse och tillgången till kremato- rium kan knappast utläsas ur det tillgängliga materialet. I undersökningen har uppgifter inhämtats om antal gravsättningar av kistor, urnor och askor i minneslund åren 1974 och 1979. Resultatet av undersökningen visar att andelen kistgravsättningar är stor i flera stift där krematorium förekommer relativt glest. Sålunda skedde under år 1979 i Luleå stift 87,5 procent av alla gravsättningar i kista. I Härnösands stift var motsvarande tal 72 procent. I Växjö och Visby stift var emellertid andelen kistgravsättningar också stor, trots en relativ närhet till krematorium. Andelen vari Växjö stift 76 procent och i Visby stift 87,5 procent. Att de långa avstånden till krematorieorterna har påverkat eldbegängelsefrekvensen i Luleå och Härnösands stift är antagligt. I Växjö och Visby stift har emellertid de kortare avstånden till krematorieorterna inte märkbart påverkat eldbegängelsefrekvensen. Under 50 procent är andelen kistgravsättningar i Uppsala (47,3 %), Västerås (36,9 %), Lunds (45,4 %) och Stockholms (25,9 %) stift. I Stockholms stift är krematorietätheten mycket hög, vilket kan ha bidragit till den låga andelen kistgravsättningar.

Sveriges krematorieorter redovisas i figur 1.1. Andelen kist- och urngrav- sättningar samt gravsättningar av askor i minneslund i de olika stiften åren 1974 och 1979 framgår av tabell 1.20.

Tabell 1.20 Gravsättningar åren 1974 och 19791 procent Rir varje stift och hela riket & Stift Kista Urna Aska i Totalt

minneslund

1974 1979 1974 1979 1974 1979 1974/1979 &

1. Uppsala 55,1 47,3 42,1 47,1 2,8 5,6 100,0 2. Linköping 67,2 60,4 32,1 34,6 0,7 5,0 100,0 3. Skara 61,9 55,0 37,6 43,1 0,5 1,9 100,0 4. Strängnäs 58,1 54,2 39,7 39,4 2,2 6,4 100,0 5. Västerås 44,5 36,9 52,1 56,5 3,4 6,6 100,0 6. Växjö 84,2 76,0 15,1 22,0 0,7 2,0 100,0 7. Lund 54,8 45,4 41,1 46,0 4,1 8,6 100,0 8. Göteborg 62,3 54,1 36,4 42,4 1,3 3,5 100,0 9. Karlstad 59,9 57,6 39,1 41,2 1,0 1,2 100,0 10. Härnösand 74,2 72,0 24,8 26,8 1,0 1,2 100,0 11. Luleå 87,8 87,5 12,2 12,4 0,0 0,1 100,0 12. Visby 95,1 87,5 4,9 12,5 0,0 0,0 100,0 13. Stockholm” 32,6 25,9 59,6 54,1 7,8 20,0 100,0 Hela riket" 61,5 54,9 36,3 39,9 2,2 5,2 100,0 &

1 Enligt eldbegängelse- föreningens statistik för år 1979 publicerad i tid- skriften IGNIS, Nr 4, 1980.

• Sida 98
•  Original

Fig. I.] Sveriges . Kiruna krematorieorter.

Luleå 11

Skellefteå

. Östersund K.'amfors 10 .Sundsvall 1 Uppsala stift

2 Linköpings stift 3 Skara stift 4 Strängnäs stift Bollnäs 5 Västerås stift . 6 Växjö stift 1 7 Lunds stift oMora 8 Göteborgs stift Pag!" .g Gäfle 9 Karlstads stift Borlänge. ”d'" '" 10 Härnösands stift Lud.vika 11 Luleå stift Fagen," 12 Visby stift

13 Stockholms stift

Arvika. Fi|il'.>stad* Västerås .

Karlstad . Kar skogs—Eskilstun . .Orebro

4 Katrineholm Södertälje

& Jvanäshamn Mot.ala SNVkOP'W

'Norrköping .Linköping

Sollentuna . Stockholm

Kristinehamn

Lidköping . .

Vänersborg Trollhättan

Göteborg (.

Visby 12

Varberg . Värnamo. Halmstad . HÄ__n98|l_t0|m Karlshamn ogänas SLQR Helsingborg Eslöv . onnebv Landskrona . Kristianstad

Lund . Malmö Trelleborg _ Stiftsgräns

Ystad

• Sida 99
•  Original

Utöver fördelningen i de olika stiften framgår av tabellen också att andelen kistgravsättningar har minskat från 61,5 procent år 1974 till 54,9 procent år 1979, varvid dock förhållandena inom Stockholms kommun inte är medräk- nade. Eldbegängelsefrekvensen av församlingsbor inom Stockholms kom- mun var 85,3 procent år 1974 och 86,1 procent år 1979.

Något säkert samband mellan bruket av eldbegängelse och tillgång till krematorium kan alltså inte utläsas ur det tillgängliga materialet. Detta visar dock att gravsättning i urngrav och minneslund är förhållandevis mycket vanligare i de största församlingarna och samfälligheterna. Som framgår av följande tabell var andelen gravsättningar i urngrav och minneslund nära 70 procent i grupp 4 och drygt 56 procent i grupp 3, medan motsvarande andel i grupperna 1 och 2 låg under 30 procent.

Tabell 1.21 Gravsättningar" år 1979 i procent av varje grupp

Gravsättning Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Totalt Kista 79,6 71,4 43,8 30,2 54,9 Urna 20,4 27,9 50,0 57,4 39,9 Minneslund 0,0 0,7 6,2 12,4 5,2 Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

” Utom Stockholms kommun.

De mindre enheterna ligger i allmänhet på landsbygden. Förklaringar till den höga andelen jordbegravningar torde kunna sökas dels i längre avstånd till närmaste krematorieort, dels i djupt rotade traditioner i fråga om gravskicket. Utvecklingen går dock även i de små enheterna mot en minskad andel jordbegravningar. Från år 1974 till år 1979 har andelen gravsättningar av kista minskat i grupp 1 från 86,6 procent till 79,6 procent och i grupp 2 från 78,0 procent till 71,4 procent.

Det kan vara av intresse att jämföra andelen kistgravsättningar i de fyra grupperna och inom stiften. Förhållandena framgår av tabell 1.22, som bör studeras med beaktande av de i bilagan inledningsvis lämnade uppgifterna om det antal enheter i de fyra grupperna inom de olika stiften som ingår i materialet.

Av tabellen framgår att andelen kistgravsättningaf i grupp 1 inte i något av stiften ligger under 50 procent. Genomsnittet för hela riket i grupp 1 är 79,6 procent. Över detta genomsnitt ligger Luleå stift där andelen är 100 procent, Växjö och Härnösands stift över 90 procent, Linköpings, Göteborgs, Karlstads och Visby stift över 85 procent och Skara över 80 procent. Under genomsnittet i grupp 1 ligger Strängnäs med omkring 70 procent, Uppsala och Västerås stift med omkring 65 procent medan Lunds och Stockholms stift ligger lägst med 58,7 respektive 50 procent. I grupp 2 fördelar sig andelen i förhållande till genomsnittet ungefär på samma sätt. Bland siffrorna i tabellen kan man också fästa sig vid de ”trappstegsliknande" talen för Västerås stift, som ligger under riksgenomsnittet, och för Karlstads stift, som ligger ungefär på riksgenomsnittet. Av intresse är också (. ex. de stora skillnaderna mellan grupperna 3 och 4 i Linköpings och Lunds stift.

• Sida 100
•  Original

Tabell 1.22 Andel kistgravsättningar år 1979 fördelade gruppvis i de olika stiften, i procent Stift Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Totalt 1. Uppsala 64,3 75,6 29,3 25,1 47,3 2. Linköping 88,8 75,4 63,6 29,6 60,4 3. Skara 83,0 52,9 28,7 29,5 55,0 4. Strängnäs 70,3 67,3 49,0 44.1 54.2 5. Västerås 65,7 51,1 30,5 17,7 36,9 6. Växjö 92,9 81,4 69,9 44,0 76,0 7. Lund 58,7 59,6 43,5 18,9 45,4 8. Göteborg 88,5 79,3 47,5 33.5 54.1 9. Karlstad 88,1 69,1 44,8 21,0 57.6 10. Härnösand 94,1 85,1 38,5 26,4 72.0 11. Luleå 100,0 92,0 91,7 63,7 87,5 12. Visby 87,5 —" —" —" 87,5 13. Stockholmb 50,0 44,0 23,4 25,4 25,9 Hela riketb 79,6 71,4 43,8 30.2 54.9

" Underlag saknas. b Utom Stockholms kommun.

6.2 Gravrätt

Enligt 75 gravrättslagen får gravrätt upplåtas för viss tid. Tiden får vara minst 15 och högst 50 år. Upplåtelse får också ske för alltid. Om särskild tid inte har bestämts, skall upplåtelsen anses ha skett för 25 år.

Uppgifter har inhämtats om de tider för vilka enheterna upplåter gravrätt för kist- och urngravar. Resultatet redovisas i tabellerna 1.23 och 1.24.

Tabell 1.23 Församlingar och samfälligheter redovisade efter tid för vilken de upplåter gravrätt för kistgravar, i procent

Upplätelsetid Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Totalt 1. Mindre än 25 år 1,3 3,3 0,0 5,0 1,8 2. 25 år 22,2 26,8 42,0 75,0 25,7 3. 26—49 år 24,1 23,7 19,0 5,0 23,4 4. 50 år 49,0 47,2 40,0 30,0 47,7 5. För alltid 6,7 4,0 0,0 2,5 5,6

Summa 103,4 105,0 101,0 117,5 103,9

Tabell 1.24 Församlingar och samfälligheter redovisade efter tid för vilken de upplåter gravrätt för urngravar, i procent

Upplåtelsetid Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Totalt 1. Mindre än 25 år 2,0 4,0 0,0 0,0 2,4 2. 25 år 22,1 30,2 42,0 75,0 26,2 3. 26—49 år 22,1 22,0 19,0 5,0 21,6 4. 50 år 48,3 44,7 40,0 30,0 46,6 5. För alltid 7,4 4,0 0,0 2,5 6,0

Summa 101,8 105,0 101,0 112,5 102,8

• Sida 101
•  Original

Undersökningen visar bl. a. att flera enheter upplåter gravrätt för olika tider. Sålunda kan t. ex. en församling upplåta gravrätt för såväl 25 år som 50 år. Detta förklarar att summan i tabellerna överstiger 100 procent. Tabellerna visar att enheterna använder sig av i stort sett samma upplåtelsetider för kistgravar och för urngravar. För landet i dess helhet är den vanligast förekommande upplåtelsetiden 50 år. Sålunda upplåter 47,7 procent av enheterna gravrätt för kistgravar på 50 år. Motsvarande tal för urngravar är 46,6 procent. Det är främst i grupperna 1 och 2 som man använder sig av längre upplåtelsetider. I grupperna 3 och 4 upplåter flertalet enheter gravrätt för kortare tid än 50 år, oftast 25 år. För både kistgravar och urngravar sker i grupp 3 upplåtelser för 25 år i 42 procent av enheterna. Gravrätt för kortare tid än 25 år förekommer för kistgravar endast i 1,8 procent och för urngravar endast i 2,4 procent av samtliga enheter. Gravrätt för alltid upplåts också sällan. För kistgravar förekommer en sådan upplåtelsetid i 5,6 procent av samtliga enheter. Motsvarande tal för urngravar är 6,0 procent.

Med huvudmannaskapet för allmänna begravningsplatser följer bl. a. en skyldighet att upplåta gravrätt för den som vid dödsfallet var kyrkobokförd i församlingen eller samfälligheten (församlingsbo). Huvudmannen får emel- lertid också upplåta gravrätt för person som vid dödsfallet inte var kyrkobokförd i församlingen eller samfälligheten (icke församlingsbo). I undersökningen har frågan ställts om man upplåter gravrätt för icke församlingsbo. Som framgår av tabell 1.25 är detta fallet i nästan alla enheter. Förhållandena skiljer sig inte nämnvärt mellan de fyra grupperna.

Tabell 1.25 Församlingar och samfälligheter som upplåter gravrätt till icke försam- lingsbo

Gravrätt Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Totalt

Antal % Antal % Antal % Antal % Antal %

Icke församlingsbo 1316 96,0 510 97,5 92 92,0 38 95,0 1956 96,1 ___—___

Det stora flertalet församlingar och samfälligheter upplåter alltså gravrätt för icke församlingsbo. I samband med en sådan upplåtelse är det vanligt att en högre gravrättsavgift tas ut än då det gäller en församlingsbo. I undersökningen har frågan ställts om man också ställer upp särskilda villkor av annan typ än högre avgifter, t. ex. att den avlidne har haft viss starkare anknytning till församlingen. Resultatet framgår av följande tabell.

Tabell 1 .26 Församlingar och samfälligheter som ställer särskilda villkor för upplåtelse av gravrätt till icke församlingsbo ___—x Gravrätt icke Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Totalt församlingsbo ___—_— _ _ _ __

Antal % Antal % Antal % Antal % Antal %

Villkor 368 28,0 153 30,0 38 41,8 20 52,6 579 29,6

• Sida 102
•  Original

Tabellen visar klara skillnader mellan de mindre och de större enheterna. Medan mer än hälften eller 52,6 procent av enheterna i grupp 4 ställer särskilda villkor för upplåtelse av gravrätt för icke församlingsbo, är motsvarande tal i grupperna 1 och 2 endast 28 resp. 30 procent. Dessa förhållanden beror sannolikt på att tillgången till mark i allmänhet är större i de mindre enheterna. Särskilda begränsningar i fråga om upplåtelser är därför inte påkallade.

7 Vissa tjänster i samband med begravningsverksamheten

Huvudmannaskapet för begravningsverksamheten medför ett ansvar att hålla allmän begravningsplats med ett tillräckligt antal gravplatser av vedertagen typ samt att hålla begravningsplats i ordnat och värdigt skick. Utöver detta obligatoriska ansvar kan en huvudman inom ramen för sin kompetens frivilligt ta på sig vissa andra uppgifter som har samband med begravningsverksamheten. Församlingar och samfälligheter kan t. ex. åta sig att vårda gravplatser, att utföra plantering på gravplatser och även att tillhandahålla växtmaterial för sådan plantering. Det förekommer också att församlingar och samfälligheter som en utbyggd service helt eller delvis bekostar olika transporter till och från en begravningsplats liksom också för eldbegängelsei krematorium som ligger utanför förvaltningens område. I det följande skall redovisas undersökningsresultatet när det gäller förekomsten av vissa sådana tjänster eller åtaganden.

7.1 Vård av gravplats

Enligt gravrättslagen skall gravrättsinnehavaren hålla gravplats i ordnat och värdigt skick. Som en service åtar sig församlingarna och samfälligheterna i mycket stor utsträckning genom avtal att vårda gravplats för ett eller flera år i taget. Uppgifter har inhämtats om i vilken utsträckning de åtar sig sådan vård och för vilken tid. I följande tabell redovisas resultatet.

Tabell 1.27 Församlingar och samfälligheter som åtar sig vård av gravplats efter tid för åtagande, i procent

Vårdåtagande Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Totalt 1. För ett år i taget 2,7 16,4 58,0 75,0 10,4 2. För flera åri taget 93,2 93,5 93,0 82,5 93,1 3. För alltid 2,7 3,6 0,0 10,0 2,9 4. Inget åtagande 4,0 2,5 0,0 0,0 3,3 Summa 102,6 115,7 151,0 167,5 109,6

Det förekommer ganska ofta att en församling eller samfällighet åtar sig vård av gravplats såväl för endast ett år i taget som för flera år i taget. Detta förklarar att summorna i tabellen överstiger 100 procent. Tabellen visar att det stora flertalet förvaltningsenheter åtar sig vård av gravplats. Endast 3,3

• Sida 103
•  Original

procent av alla enheter åtar sig inte sådan vård. Dessa enheter återfinns inom grupperna 1 och 2.

Det vanligaste är att enheterna åtar sig vård för flera åri taget. Några större skillnader föreligger inte mellan de fyra grupperna på denna punkt. Drygt 90 procent av enheternai grupperna 1—3 åtar sig flerårsvård. Motsvarande andel är något lägre i grupp 4 och ligger på 82,5 procent. Andelen enheter som åtar sig vård för ett år i taget skiljer sig däremot betydligt mellan de mindre och de större enheterna. Endast 2,7 procent resp. 16,4 procent av enheterna i grupperna 1 och 2 gör så begränsade åtaganden, medan motsvarande andel för grupperna 3 och 4 är 58 resp. 75 procent. Sannolikt beror skillnaden på att personliga hänsynstaganden väger tyngre i de mindre enheterna och förvaltningsmässiga hänsyn spelar in på ett annat sätt i de större. Vid den manuella granskningen av undersökningsmaterialet har framkommit att flerårsåtaganden ofta sker för den tid gravrättsupplåtelsen sker.

7.2 Plantering på gravplats

Församlingar och samfälligheter kan också som en ytterligare service åta sig plantering på gravplats. Undersökningen visar, som framgår av tabell 1.28, att sådana åtaganden är vanligt förekommande.

Tabell 1.28 Församlingar och samfälligheter som åtar sig plantering på gravplats efter tid för åtagande, i procent

Plantering på gravplats Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Totalt

1. Ett år i taget 6,7 22,9 50,0 82,5 15,0 2. Flera år i taget 73,8 82,0 85,0 70,0 76,4 3. Inget åtagande 21,4 13,8 6,0 7,5 18,4

Summa 102,0 118,7 151,0 160,0 109,8

Tabellen visar att en betydande majoritet av samtliga enheter åtar sig plantering på gravplats. Endast 18,4 procent tillhandahåller inte sådana tjänster. I grupperna 1 och 2 är andelen enheter utan sådan service högst med 21,4 resp. 13,8 procent, något som torde kunna förklaras med att dessa enheter har mindre resurser och personal. Medan det i grupperna 1—3 är vanligare med avtal för flera år i taget, är förhållandet i grupp 4 det motsatta. I grupp 4 åtar sig 82,5 procent av enheterna plantering för ett åri taget mot 70 procent för flera år i taget. I likhet med vad som gäller Vårdåtaganden förekommer det i ganska stor utsträckning att församlingar och samfällighe- ter åtar sig plantering för såväl ett som flera år i taget. Ett sådant varierat utbud är vanligast bland enheterna i grupperna 3 och 4. I grupp 3 är andelen 51 procent och i grupp 4 är den 60 procent.

Som framgår av tabell 1.29 är det också vanligt att församlingar och samfälligheter tillhandahåller växtmaterial o. d. för plantering eller utsmyck- ning av gravplatserna.

Tabellen visar att nära 65 procent av alla enheter har en sådan service. I grupp 4 tillhandahåller hela 90 procent av enheterna växtmaterial. Andelen _ sjunker bland de mindre enheterna och utgör 62,4 procent i grupp 1.

• Sida 104
•  Original

Tabell 1.29 Församlingar och samfälligheter som tillhandahåller växtmaterial o. d.

Förs./samf . Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Totalt

Antal % Antal % Antal % Antal % Antal %

Tillhandahåller växtmaterial 856 62,4 340 65,0 77 77,0 36 90,0 1309 64,4

7.3 Vård för alltid

Ett problem som ganska ofta påtalas är åtaganden att vårda gravplats för all framtid. De medför i regel en ekonomisk belastning för de berörda förvaltningarna, eftersom det kapital som har betalats in för vården ofta förbrukats eller avkastningen inte räcker till att täcka kostnaderna. Utveck- lingen har gått mot att församlingar och samfälligheter i allt mindre utsträckning åtar sig vård för all framtid. Som framgår av tabell 1.27 i det föregående förekommer dock alltjämt sådana åtaganden. De är också juridiskt giltiga. Uppgifter har inhämtats om antalet enheter som har åtaganden att vårda gravplats för all framtid och om antalet sådana åtaganden den 31 december 1979. Resultatet visar att mer än 60 procent eller 1 272 enheter hade allframtidsåtaganden. Förhållandena framgår av följande tabell.

Tabell 1.30 Församlingar och samfälligheter som den 31.12.1979 hade åtaganden att vårda gravplats för alltid

Antalförs./samf. Gruppl Grupp2 Grupp3 Grupp4 Totalt

Åtaganden för all framtid 754 387 94 37 1 272

Det totala antalet åtaganden för all framtid var mycket högt och uppgick till sammanlagt 141 482 st. Fördelningen på de olika grupperna liksom också det genomsnittliga antalet per enhet redovisas i följande tabell.

Tabell 1.31 Antal åtaganden att vårda gravplats för alltid samt genomsnittligt antal per enhet

Förs./samf. Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Totalt 1. Antal åtaganden 27 508 37 829 43 154 32 991 141 482 2. Genomsnittligt antal

åtaganden per enhet 36 98 459 892 111

Tabellen visar bl. a. att varje enhet som har gjort åtaganden att vårda gravplats för alltid i genomsnitt har 111 sådana åtaganden. Antalet stiger helt naturligt med enheternas storlek. Sålunda är genomsnittet 36 i grupp 1 och 892 i grupp 4.

• Sida 105
•  Original

7.4 Transporter

Som redan har nämnts förekommer det att församlingar och samfälligheter helt eller delvis bekostar olika transporter till och från liksom också inom en begravningsplats. Det kan vara fråga om transport av kista från bårhus till begravningsplats och från begravningsplats till krematorium, av urna från krematorium till begravningsplats samt också om bärning av kista i samband med jordfästningsakten. Uppgifter har inhämtats om i vilken utsträckning förvaltningsenheterna bekostar sådana transporter, för församlingsbo och för icke församlingsbo. Förekomsten av sådana ekonomiska åtaganden redovisas i följande tabell.

Tabell 1.32 Församlingar och samfälligheter som helt eller delvis bekostar olika transporter

Bekostar transport av Procent församlingar/samfälligheter

Gruppl Grupp2 Grupp3 Grupp4 Totalt

1. Kista från bårhus till

begravningsplats a. Helt — församlingsbo 9,4 20,3 30,0 42,5 13,9 b. Delvis — församlingsbo 0,7 6,5 2,0 2,5 2,3 c. Helt — icke försam-

lingsbo 4,0 5,0 0,0 0,0 4,0 d. Delvis — icke försam-

lingsbo 0,7 1,7 0,0 0,0 0,9

2. Kista från begravnings- plats till krematorium a. Helt — församlingsbo 9,4 27,7 48,5 50,0 16,9 b. Delvis — församlingsbo 1,3 6,5 8,9 5 ,0 3,1 c. Helt — icke försam- lingsbo 1,3 2,5 0,0 0,0 1,5 d. Delvis — icke försam- lingsbo 0,0 0,8 0,0 0,0 0,2 3. Uma från krematorium till begravningsplats a. Helt — församlingsbo 5,4 12,2 51,0 52,5 10,3 b. Delvis — församlingsbo 0,0 3,3 2,0 2,5 1,0 c. Helt — icke försam- lingsbo 0,7 3,3 2,0 20,0 1,8 (1. Delvis — icke försam- lingsbo 0,0 0,0 0,0 7,5 0,1 4. Bärning a. Helt — församlingsbo 1,3 6,5 13,0 17,5 3,5 b. Delvis — församlingsbo 0,7 0,0 2,0 2,5 0,6 c. Helt — icke försam- lingsbo 0,0 1,7 0,0 0,0 0,4 (1. Delvis — icke försam— lingsbo 1,3 0,8 0,0 0,0 1,1

Av tabellen framgår att enheterna i ganska liten utsträckning helt eller delvis bekostar olika transporter. Transporter av församlingsbor bekostas oftare av de större förvaltningsenheterna än av de mindre. Förhållandet är

• Sida 106
•  Original

det omvända när det gäller olika transporter av icke församlingsbor.

Allmänt kan sägas att det torde vara tveksamt från kompetenssynpunkt om församlingarna och samfälligheterna överhuvudtaget får bekosta sådana transporter som de i tabellen redovisade för icke församlingsbor. Denna tveksamhet i fråga om kompetensen kan i viss mån förklara skillnaden mellan de större och de mindre förvaltningsenheterna när det gäller transporter av icke församlingsbor. De större förvaltningsenheterna torde oftare ha övervägt dessa frågor från juridiska synpunkter. När det gäller att helt eller delvis bekosta transporter av församlingsbor torde den högre frekvensen i de större enheterna kunna förklaras av att dessa i allmänhet har en bättre ekonomi än de mindre enheterna.

När det gäller transport av kista från bårhus till begravningsplats för församlingsbo bekostas sådan i grupperna 3 och 4 helt i 30,0 resp. 42,5 procent av enheterna, medan motsvarande tal för grupperna 1 och 2 är 9,4 resp. 20,3. Genomsnittet för samtliga enheter blir emellertid endast 13,9 procent. Någon lika markant skillnad mellan de större och de mindre enheterna framträder inte när det gäller att endast delvis bekosta sådana transporter. Siffrorna är genomgående lägre och för samtliga enheter är andelen 2,3 procent. De större enheterna bekostar inte alls transporter av icke församlingsbor. I de mindre enheterna förekommer det emellertid att man bekostar sådana transporter.

Transport av kista från begravningsplats till krematorium för församlingsbo bekostas helt av 16,9 procent av alla enheter. I grupperna 3 och 4 bekostar omkring hälften (48,5 resp. 50 procent) av enheterna sådana transporter. I grupperna 1 och 2 är motsvarande siffror betydligt lägre (9,4 resp. 27,7). De väsentligt högre talen för grupperna 3 och 4 kan till en del förklaras med att enheterna i dessa grupper ofta har krematorium. Andra faktorer som har inverkat torde vara att de mindre enheterna vanligen har både sämre ekonomiska förutsättningar och lägre eldbegängelsefrekvens. Några säkra slutsatser torde emellertid inte kunna dras. I genomsnitt bekostar de större enheterna oftare de nu aktuella transporterna också delvis. Andelen som bekostar delvis är betydligt lägre än andelen som bekostar sådana transporter helt. Den stannar vid totalt 3,1 procent. För icke församlingsbo bekostas transporter till krematorium inte alls av de större enheterna. I ett fåtal fall bekostas sådana transporter i de mindre enheterna.

Mer än hälften av enheterna i grupperna 3 och 4 (51,0 resp. 52,5 procent) bekostar helt transport av urna från krematorium till begravningsplats för församlingsbo. Andelen i grupperna 1 och 2 är endast 5,4 resp. 12,2 procent och för samtliga enheter 10,3 procent. Förutom med den högre eldbegängel- sefrekvensen i de större enheterna torde deras större andel kunna förklaras med att det är just de större enheterna som har egna krematorier eller har närmare till dessa. Transporterna blir därigenom mindre kostsamma. Andelen som delvis bekostar sådana transporter är även här betydligt lägre eller 1 procent av samtliga enheter. En förhållandevis hög procent (20,0 + 7,5) av enheterna inom grupp 4 bekostar helt eller delvis transporter av icke församlingsbor. Detta torde bero på att transporterna ofta kan ske i samband med andra transporter från förvaltningens eget krematorium till dess egna begravningsplatser.

Bärning bekostas i mycket liten utsträckning av förvaltningsenheterna. I

• Sida 107
•  Original

3,5 procent av samtliga enheter bekostas bärning helt för församlingsbo och delvis i 0,6 procent av enheterna. Även här är frekvensen högre i de större enheterna: 13,0 resp. 17,5 procent av enheterna i grupperna 3 och 4 mot 1,3 resp. 6,5 i grupperna 1 och 3.

7.5 Övriga tjänster

Av de 2 034 förvaltningsenheterna har 66 enheter (3,2 procent) egna krematorier. Malmö och Göteborgs kyrkliga samfälligheter har vardera två krematorier. I grupp 4 saknar nio enheter (22,5 procent) eget krematorium, varav sju enheter i Stockholms stift och två i Göteborgs stift. Av enheterna i grupp 3 saknar 65 enheter (65 procent) eget krematorium. Ingen enhet i grupperna 1 och 2 har eget krematorium.

Det stora flertalet enheter saknar således egna krematorier. Det har bedömts vara av intresse att studera i vilken utsträckning församlingar och samfälligheter bekostar eldbegängelse vid krematorium som handhas av annan. Uppgifter har inhämtats om detta. Undersökningen visar att sammanlagt 22,6 procent av samtliga enheter helt eller delvis bekostar sådan kremering. Andelen i grupp 1 är endast 12,1 procent, men den är betydligt högre i grupperna 2—4. Den är 41,5 procent i grupp 2, i grupp 3 är den 58 procent och i grupp 4 är den 45 procent. Att märka är att flera enheter i grupp 4 som har eget krematorium ändå helt eller delvis bekostar kremering på annan ort. I följande tabell redovisas de närmare förhållandena gruppvis.

Tabell 1.33 Församlingar och samfälligheter som helt eller delvis bekostar kremering på annan ort

Kremering utanför förvalt- Procent församlingar/samfälligheter ningens område Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Totalt

Bekostar helt eller delvis 12,1 41,5 58,0 45,0 22,6 Bekostar inte 87,9 58,5 42,0 55,0 77,4 Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Enligt ett avgörande i regeringsrätten år 1974 ansågs det inte ligga inom ramen för en församlings kompetens att fritt tillhandahålla bl. a. kista och urna. I en annan dom från regeringsrätten år 1953 (R1953 ref. 34) ansågs däremot en församling ha rätt att lämna bidrag till kostnader för eldbegäng- else på ort utom församlingen. Bidraget avsåg bl. a. kostnaden för urna. Uppgifter har inhämtats huruvida sådana åtaganden förekommer mot eller utan avgift. Resultatet visar att kista inte tillhandahålls på något håll men däremot urna, dock endast i tämligen begränsad utsträckning. I fråga om urna rör det sig om 2,7 procent då det gäller församlingsbo och 0,6 procent då det gäller icke församlingsbo. Det är i vissa större enheter som man har denna service, sannolikt sådana som har egna krematorier. Förvånande är att det i grupp 1 överhuvudtaget förekommer några enheter, 1,3 procent, som tillhandahåller urna. Förhållandena framgår av följande tabell.

• Sida 108
•  Original

Tabell 1.34 Andel förvaltningsenheter som tillhandahåller urna Tillhandahåller Procent församlingar/samfälligheter Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Totalt

1. Urna — församlingsbo 1,3 0,0 21,0 40,0 2,7 2. Urna — icke församl.bo 0,0 0,0 6,0 17,5 0,6

8 Avgifter för gravsättning

Inför en gravsättning i en kist- eller urngrav måste graven öppnas och efter gravsättningen iordningställas. Vid en gravsättning i minneslund strös askan ut eller grävs ned i minneslunden. Dessa arbeten utförs av respektive kyrkogårdsförvaltnings personal. Förvaltningarna kan utföra sådana arbeten utan avgift eller mot en avgift. Av allmänna kommunalrättsliga principer följer emellertid att en församling eller en samfällighet inte får ta ut högre avgifter än som svarar mot församlingens eller samfällighetens egen kostnad för arbetet, den s. k. självkostnadsprincipen.

I undersökningen har bl. a. ställts frågan om vilka avgifter resp. enhet tar ut för dessa arbeten. Denna fråga har lämnats obesvarad av förhållandevis många enheter. Bortfallet är alltså ganska stort. Inom ramen för den tid som har stått till förfogande har direkta kontakter inte hunnit tagas med alla de undersökningsenheter som har lämnat frågan obesvarad. Ett ganska stort antal har emellertid kontaktats. Något enhetligt mönster har därvid inte kunnat utläsas av de ursprungligen uteblivna svaren.

Resultatet av undersökningen i denna del har med hänsyn till bortfallet inte databehandlats, utan har bearbetats manuellt. I det följande presenteras resultatet av denna bearbetning, varvid är att märka det förhållandevis stora bortfallet. Även om bortfallet, som framgår av följande tabeller, är ganska stort, ger det sammanlagda resultatet av undersökningen ändå en ganska klar bild av avgiftsnivåerna för de olika arbeten som hör samman med gravsätt- ning.

En kistgrav skall vara minst två meter djup enligt begravningskungörelsen. Någon bestämmelse om gravdjup när det gäller urngrav eller gravsättning i minneslund finns inte. Det är självklart att arbetet med öppnande och iordningställande av kistgrav därför är mera kostsam än motsvarande arbete för andra gravar. De avgifter enheterna tar ut för gravsättning i kistgrav framgår av tabellerna 1.35 och 1.36.

Av tabell 1.35 framgår att en kraftig majoritet av enheterna, 81 procent, inte tar ut någon avgift alls för gravsättning av församlingsbo i kistgrav. Ju större enheterna är, desto vanligare är det att tjänsterna tillhandahålls avgiftsfritt. Några mycket stora skillnader mellan de olika grupperna föreligger emellertid inte. En liten andel enheter tar ut avgifter för arbetet med att öppna och iordningställa kistgrav för församlingsbo. I grupperna 3 och 4 tar ett fåtal ut avgifter upp till 500 kr. Endast i grupp 1 förekommer det att högre avgifter än 1 000 kr. tas ut. I 6,7 procent av enheterna i grupp 1 tas sjålvkostnaden ut i varje enskilt fall. Vid granskningen har kommit fram att

• Sida 109
•  Original

Tabell 1.35 Avgift för öppnande och iordningställande av kistgrav för församlingsbo

Avgift, kr Procent församlingar/samfälligheter

Gruppl Grupp2 Grupp3 Grupp4 Totalt

0 77,2 86,2 91,0 95,0 81,0 1— 100 2,0 1,7 2,0 0,0 1,9 101— 500 0,0 0,8 2,0 2,5 0,3 501—1 000 1,3 0,0 0,0 0,0 0,9 1 001— 0,7 0,0 0,0 0,0 0,4 Självkostnad 6,7 2,5 0,0 0,0 5,2 (Bortfall 6,1 5,5 3,0 2,5 5,7) Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Tabell 1.36 Avgift för öppnande och iordningställande av kistgrav för icke församlings- bo

Avgift, kr Procent församlingar/samfälligheter Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Totalt 0 24,8 25,2 9,0 2,5 23,7 1— 100 2,7 4,0 2,0 0,0 2,9 101— 300 8,0 13,8 11,0 12,5 9,7 301— 500 17,4 17,0 23,0 12,5 17,5 501—1 000 19,5 27,7 49,0 60,0 23,9 1 001— 3,4 1,7 6,0 7,5 3,2 Självkostnad 20,8 3,3 0,0 2,5 14,9 (Bortfall 3,4 7,3 0,0 2,5 4,2) Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

detta ofta sker genom att dödsboet får träffa avtal direkt med vaktmästaren om arbetet. I grupp 2 tas fasta avgifter upp till 500 kr. ut i lika många fall som sjålvkostnaden.

För icke församlingsbo tillhandahålls arbetet med öppnande och iord- ningställande av kistgrav oftast mot en avgift. Endast 23,7 procent av enheterna utför arbetena avgiftsfritt. Härvid är det betydligt vanligare med avgiftsfrihet i de mindre enheterna än i de större. Med undantag för grupp 1 är den vanligast förekommande avgiftsnivån 500—1 000 kr. I grupp 4 tar 60 procent av enheterna ut avgifter i denna storleksordning. Andelen sjunker i de mindre enheterna. I grupp 3 är andelen 49 procent, i grupp 2 är den 27,7 procent och i grupp 1 år den 19,5 procent. Ganska vanligt är också att enheterna tar ut avgifter i nivån 300—500 kr. Förhållandena skiljer sig härvid inte så mycket mellan de olika grupperna. I grupperna 1 och 2 tar 17,4 resp. 17 procent av enheterna ut avgifter i denna nivå. Motsvarande tal för grupperna 3 och 4 är 23 resp. 12,5 procent. Bland enheterna i grupp 1 år det förhållandevis vanligt att sjålvkostnaden i varje enskilt fall tas ut för öppnande och iordningställande av kistgrav för icke församlingsbo. I grupp 1 tar sålunda 20,8 procent av enheterna ut sjålvkostnaden mot endast 3,3

• Sida 110
•  Original

procent i grupp 2 och 2,5 procent i grupp 4. I grupp 3 tas inte i något fall ut en avgift som bestäms med hänsyn till sjålvkostnaden i det individuella fallet.

De avgifter enheterna tar ut för öppnande och iordningställande av urngrav framgår av följande tabeller.

Tabell 1.37 Avgift för öppnande och iordningställande av urngrav för församlingsbo Avgift, kr. Procent församlingar/samfälligheter Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Totalt

0 80,5 87,7 94,0 97,5 83,4 1400 6,0 5,0 2,0 2,5 5,5 101—250 0,7 0,0 2,0 0,0 0,5 251-500 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 501— 0,0 0,0 2,0 0,0 0,1 Självkostnad 6,7 2,5 0,0 0,0 5,2 (Bortfall 6,1 4,8 0,0 0,0 5,3)

Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Tabell 1.38 Avgift för öppnande och iordningställande av urngrav för icke församlings- bo

Avgift, kr. Procent församlingar/samfälligheter

Gruppl Grupp2 Grupp3 Grupp4 Totalt

0 38,3 35,0 13,0 2,5 35,5 1—100 25,5 41 ,5 68,0 67,5 32,5 101—250 13,4 13,8 15,0 25,0 13,8 251—500 0,0 0,7 2,0 5,0 0,4 501— 0,0 0,0 2,0 0,0 0,1 Självkostnad 20,8 2,5 0,0 0,0 14,7 (Bortfall 2,0 6,5 0,0 0,0 3,0)

Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

I likhet med vad som gäller för kistgravar tar en klar majoritet inte ut någon avgift för öppnande och iordningställande av urngrav för församlingsbo. I de större enheterna är det vanligare med avgiftsfrihet än i de mindre. Sålunda tar 80,5 procent av enheterna i grupp 1 och 87,7 procent av enheterna i grupp 2 inte ut någon avgift. Motsvarande tal för grupperna 3 och 4 är 94 resp 97,5 procent. En avgift på upp till 100 kr. tas uti grupp 1 av 6,0 procent, i grupp 2 av 5,0 procent och i grupperna 3 och 4 av 2,0 resp. 2,5 procent av enheterna. Högre fasta avgifter tas inte ut av några enheter i grupperna 2 och 4. I grupperna 1 och 3 förekommer sådana avgifter i 0,7 resp. 2,0 procent av enheterna. I grupperna 1 och 2 förekommer det i begränsad utsträckning att avgiften bestäms efter den faktiska sjålvkostnaden vid varje enskilt tillfälle.

När det gäller icke församlingsbo förekommer avgiftsfrihet för öppnande och iordningställande av urngrav i 35,5 procent av samtliga enheter. Avgiftsfrihet är mycket vanligare i grupperna 1 och 2, 38,3 resp. 35,0 prccent,

• Sida 111
•  Original

än i grupperna 3 och 4, 13,0 resp. 2, 5 procent. Den vanligast förekommande avgiftsnivån är, grupp 1 undantagen, 1—100 kr. I grupperna 3 och 4 tar 68,0 resp. 67,5 procent av enheterna ut fasta avgifter inom denna nivå. I grupperna 1 och 2 är motsvarande tal 25,5 resp. 41,5 procent. Ganska vanligt är också att enheterna tar ut en fast avgift inom nivån 100—250 kr. En större andel i grupperna 3 och 4 än i grupperna 1 och 2 har fasta avgifter inom den nyss angivna nivån. Ett fåtal enheter tar ut högre avgifter än 250 kr. I likhet med vad som gäller för kistgravar tar en förhållandevis stor andel enheter i grupp 1 ut en avgift motsvarande sjålvkostnaden vid varje enskilt tillfälle. Sålunda tar 20,8 procent av enheterna i grupp 1 ut en sådan avgift. I grupp 2 tar 2,5 procent ut en avgift som bestäms på motsvarande sätt. I grupperna 3 och 4 förekommer inte alls ett sådant självkostnadspris.

Gravsättning i minneslund sker genom att askan antingen grävs ned eller strös ut inom minneslunden. Som har framgått av tabell 1.13 har sammanlagt 222 enheter minneslund. I följande tabeller redovisas vilka avgifter de 222 enheterna tar ut för gravsättningi minneslund.

Tabell 1.39 Avgift för gravsättning i minneslund för församlingsbo

Avgift, kr. Antal församlingar/samfälligheter

Gruppl Grupp2 Grupp3 Grupp4 Totalt

0 9 64 49 31 153 1—50 9 4 0 0 13 (Bortfall 19 26 9 2 56) Summa 37 94 58 33 222

Tabell 1.40 Avgift för gravsättning i minneslund för icke församlingsbo

Avgift, kr. Antal församlingar/samfälligheter

Gruppl Grupp2 Grupp3 Grupp4 Totalt

0 9 43 19 11 82 1— 50 0 13 11 6 30 51—150 9 9 13 12 43 151— 0 0 6 2 8 Självkostnad 0 4 0 0 4 (Bortfall 19 25 9 2 55) Summa 37 94 58 33 222

Som framgår av tabellerna är bortfallet i denna del av undersökningen ganska stort. Bortfallet äri grupp 1 omkring 50 procent och i grupp 2 omkring 25 procent. Några säkra slutsatser kan därför inte dras av resultatet för dessa grupper. I grupperna 3 och 4 är bortfallet mindre och resultatet därmed säkrare.

Tabell 1.39 visar att det stora flertalet enheter inte tar ut någon avgift för gravsättning i minneslund av avliden församlingsbo. Samtliga enheter i

• Sida 112
•  Original

grupperna 3 och 4 som har lämnat uppgifter i denna del tillhandahåller arbetet avgiftsfritt. I grupp 1 och 2 förekommer avgifter mellan 1—50 kr. i ett fåtal fall.

Tabell 1.40 visar att omkring hälften av de enheter som har lämnat svar på frågan inte tar ut någon avgift för gravsättning i minneslund av avliden icke församlingsbo. Bland de enheter som för dessa fall tar ut en avgift är det vanligast med en avgift på 51—150 kr. Ganska vanligt är emellertid också med en avgift på 1—50 kr.

9 Fondering

Hos ett stort antal församlingar och samfälligheter finns i dag gravunder- hållsfonder, vilkas avkastning skall användas för vård och underhåll av en viss gravplats. Enligt övergångsbestämmelserna till gravrättslagen skall sådana medel, som har inbetalats före lagens ikraftträdande för skötsel av en gravplats för alltid eller så länge den utgör del av allmän begravningsplats, förvaltas som en särskild fond. Under vissa betingelser får dock dessa fonder föras samman till en gemensam fond.

Härutöver förekommer det i stor utsträckning att församlingarna och samfälligheterna har fonderat mottagna medel för skötsel av grav under begränsad tid, t. ex. 25 år, eller för skötsel av grav så länge kapital och avkastning räcker. Församlingarna och samfälligheterna har också på många håll efter gravrättslagens ikraftträdande fonderat mottagna medel för skötsel under all framtid. För dessa typer av "gravfonder" finns inga särskilda regler i gravrättslagen. Församlingsstyrelselagens fonderingsbestämmelser gäller inte denna typ av fondering.

Församling och samfällighet kan hos regeringen begära medgivande att i gravunderhållsfond få fondera medel som har inbetalats för skötsel av grav. Sådant medgivande har emellertid endast begärts i något enstaka fall.

Undersökningen visar att församlingarna och samfälligheterna fortfarande i ganska stor utsträckning fonderar ersättning för flerårsvård i gravfond. Detta sker alltså utan att det finns några särskilda regler om det och fastän förfarandet inte heller medges i församlingsstyrelselagen. Nära hälften eller 47 procent av alla enheter fonderar medel på detta sätt. Vanligast förekommer det bland enheterna i grupp 1. Av dem som åtar sig flerårsvård fonderar 58,5 procent medel i gravfond. Förfarandet förekommer också i ganska stor utsträckning i grupp 4. De närmare förhållandena framgår av följande tabell.

Tabell 1.41 Fondering av ersättning för flerårsvård i procent av församlingar och samfälligheter som åtar sig sådan vård

Fondering Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Totalt 1. I gravfond 58,5 23,7 16,7 31,3 47,0 2. I annan fond 22,5 29,7 31,1 12,5 24,6 3. Fonderar inte 19,0 46,6 52,2 56,3 28,3

Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Basta] 1 306 502 90 32 1 930

• Sida 113
•  Original

10 Begravningsclearing

När gravsättning sker på en begravningsplats som handhas av den församling där den avlidne var kyrkobokförd vid dödsfallet, är vissa tjänster ofta avgiftsfria. Sålunda upplåts t. ex. gravrätt i regel utan avgift. Gravöppning och återställande efter gravöppning sker också ofta utan kostnad för dödsboet. Om gravsättning sker i en annan församling än hemförsamlingen uttas däremot ofta avgift för motsvarande tjänster. Sådana kostnader får bäras av dödsboet. I syfte att begränsa kostnaderna för dödsbona har på vissa håll i landet slutits avtal mellan församlingar och samfälligheter om reglering av kostnader för begravning utanför hemförsamlingen, s. k. begravnings- clearing. Avtalen innebäri korthet att hemförsamlingen ersätter en försam- ling där begravningen har skett för begravningskostnaderna genom ett särskilt avräkningsförfarande.

Uppgifter har inhämtats om i vilken utsträckning avtal har slutits om begravningsclearing. Resultatet visar en mycket ringa förekomst. Samman- lagt har 87 enheter eller 4,3 procent av samtliga träffat sådana avtal. Frekvensen är högst i grupp 3, där andelen är 13 procent. Antalet är högst men frekvensen lägst bland enheterna i grupp 1, där 37 enheter eller 2,7 procent har anslutit sig till ett sådant clearingsystem. I följande tabell redovisas antalet enheter som har avtal om begravningsclearing.

Tabell 1.42 Församlingar och samfälligheter som har träffat avtal om begravnings- clearing

Församl./ Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Totalt

samf. _— _— _— _ _ Antal % Antal % Antal % Antal % Antal %

Avtal 37 2,7 34 6,5 13 13,0 3 7,5 87 4,3

11 Andra trosbekännare m. m.

I den allmänna debatten har man ofta tagit upp frågan om begravningsverk- samheten för dem som tillhör andra trossamfund än svenska kyrkan eller inte tillhör något trossamfund alls. Frågan har framför allt gällt i vad mån andra trosbekännares behov och önskemål har blivit eller kan bli tillgodosedda med nuvarande ordning i fråga om huvudmannaskapet. Även frågan om tillgång till lokal för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans har tagits upp i olika sammanhang liksom frågan om tillgång till officiant för borgerlig begravning. Vissa uppgifter har inhämtats om dessa förhållanden.

11.1 Särskilda områden på allmän begravningsplats

Flera trossamfund har önskemål om att särskilda områden avdelas för deras medlemmar på allmänna begravningsplatser. Främst gäller detta katolska kyrkan, ortodoxa samfund samt islamiska församlingar. Önskemålen gäller naturligtvis orter där ett större antal medlemmar är bosatta.

• Sida 114
•  Original

Undersökningen visar att det i ett mycket begränsat antal fall förekoummer ; särskilda områden för andra trosbekännare. Bland enheterna i grupperna 1 och 2 förekommer sådana områden inte alls. Det beror sannolikt på att det inte föreligger något behov. Särskilda områden har däremot inrättzats på några begravningsplatser som handhas av enheter i grupperna 3 och 4. Sålunda har, som framgår av tabell 1.43, två enheter i grupp 3 och nio enheter i grupp 4 inrättat sådana områden. Det går inte att utläsa ur undersökningen för vilka trosbekännare sådana särskilda områden har inrättats.

Tabell 1.43 Särskilt område för andra trosbekännare på allmän begravningsplats

Församl./samf. Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Totalt

Antal % Antal % Antal % Antal % Antal %

Särskiltområde 0 0,0 0 0,0 2 2,0 9 22.5 11 0,5

11.2 Lokal för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans

Samhället uppställer inget krav på att jordfästning skall äga rum. Rätten att bli gravsatt på en allmän begravningsplats är enligt jordfästningslagen inte beroende av att jordfästning har ägt rum eller, än mindre, har förrättats i viss ordning.

Jordfästning i svenska kyrkans ordning förrättas i kyrkorum som har invigts för svenska kyrkans gudstjänst eller också på begravningsplats eller i begravningskapell, krematorium eller annat rum som har inrättats för sådant ändamål. Någon skyldighet att hålla lokal för jordfästning i annan ordning föreligger inte för svenska kyrkans församlingar och samfälligheter. Kyrko- rum, som har invigts för svenska kyrkans gudstjänst, får enligt jordfästnings- lagen upplåtas för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans endast om det finns särskilda skäl. I fråga om upplåtelse av andra kyrkorum än sådana som är invigda för gudstjänständamål, t. ex. begravningskapell och gravkapell, har inga särskilda krav ställts upp. Rådigheten över sådana tillkommer församlingarnas förvaltande organ enligt församlingsstyrelsela- gen. I det betänkande som låg till grund för jordfästningslagen (SOU 1955z36 sid. 19) framhölls att det syntes uppenbart att jordfästningi annan ordning än svenska kyrkans borde kunna äga rum på kyrkogård eller annan begravnings- plats liksom också i begravningskapell eller krematorium.

Iundersökningen har frågan ställts i vad mån enheterna har annan lokal än kyrka som kan användas för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans. Svaren fördelar sig som framgår av följande tabell.

Tabell 1.44 Församlingar och samfälligheter med lokal som kan användas för jordfäst- ning i annan ordning än svenska kyrkans, i procent

Lokal Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Totalt 1. Håller lokal 4,7 32,5 72.0 67,5 16,4 2. Håller inte lokal 94,0 66,7 28.0 32.5 82.5 (3. Bortfall i undersökn. 1,3 0,8 0,0 0,0 1.1)

Summa 100,0 100.0 100.0 100.0 [00.0

• Sida 115
•  Original

Tabellen visar att tillgången till lokaler av denna art är liten i de minsta enheterna (4,7 procent). Tillgången ökar emellertid bland enheterna i grupperna 2—4. Högst ligger andelen i grupp 3 med 72 procent. En jämförelse med uppgifterna om antalet gravkapell i tabell 1.15 ger ett något förvånande resultat. I samtliga enheter inom grupp 4 torde det finnas särskilda gravkapell liksom också i det stora flertalet enheter inom grupp 3. Trots detta anser omkring 30 procent av församlingarna och samfälligheterna inom grupp 3 (28,0 procent) och grupp 4 (32,5 procent) att de inte har lokaler som kan användas för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans. Detta förhållande kan bero, förutom på de individuella bedömningarna i samband med sv aren, på okunnighet om den formella möjligheten till upplåtelse eller på bristande vilja att upplåta lokalen.

11.3 Borgerlig begravning

Borgerlig begravning förekommer endast i ganska ringa utsträckning. Enligt vad som har kommit fram i olika sammanhang är det ibland förenat med svårigheter att ordna en sådan begravning. Ett viktigt skäl till detta synes vara brist på officianter.

Uppgifter har inhämtats om det förekommer borgerlig begravning inom resp. förvaltningsområde samt om det finns tillgång till särskild officiant. Resultatet framgår av följande tabell.

Tabell 1.45 Församlingar och samfälligheter där det förekommer borgerlig begrav- ning och finns tillgång till officiant

Församl./samf. Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Totalt

Antal % Antal % Antal % Antal % Antal %

l.Borgerlig begravning 46 3,4 102 19,5 70 70,0 37 92,5 255 12,5

2.0fficiant 120 8,8 64 12.2 28 27,7 26 65,0 238 11,7

Tabellen visar att borgerlig begravning förekommer i 255 (12,5 procent) enheter inom svenska kyrkan och är betydligt vanligare i de större enheterna än i de mindre. Liknande gäller om tillgång till officiant. 1238 (11,7 procent) enheter är denna fråga löst. I grupp 4 finns officianter i 65 procent av enheterna. I grupp 3 är andelen betydligt lägre (27,7 procent) ochi grupperna 1 och 2 ännu lägre. Med undantag för grupp 1 finns tillgång till officiant i ett mindre antal enheter än i vilka borgerlig begravning förekommer. Anmärk- ningsvärt är att det inom grupp 1 är flera enheter som har tillgång till officiant än det finns enheter där borgerlig begravning förekommer.

12 Reglemente m. m.

12.1 Reglemente

Enligt 5 % begravningskungörelsen bör innehavare av begravningsplats upprätta reglemente, som tar upp bestämmelser om ordningen på begrav-

• Sida 116
•  Original

ningsplatsen och gravplatserna, villkor för upplåtelse av gravrätt och för övertagande av vård av gravplats samt föreskrifter om gravvård och andra anordningar på gravplats. Det är inte fråga om ett åläggande utan om en rekommendation. I undersökningen har frågan ställts om respektive församling och samfäl- lighet har reglemente enligt 5 & begravningskungörelsen. Svaren framgår av följande tabell.

Tabell 1.46 Församlingar och samfälligheter som har reglemente enligt 5 & begrav- ningskungörelsen

Församl./samf. Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Totalt

Antal % Antal % Antal % Antal % Antal %

Reglemente 184 13,4 153 29,3 66 66,0 36 90,0 439 21,6

Tabellen visar att andelen enheter som har reglemente som väntat är störst i grupperna 3 och_4 (66 resp. 90 procent). I de mindre enheterna förekommer reglementei betydligt mindre utsträckning. [grupp 1 har endast 13,4 procent reglemente och i grupp 2 är andelen 29,3 procent. Förklaringen till dessa förhållanden är sannolikt att behovet av ett särskilt reglemente är mindre i små än i stora enheter. Anmärkningsvärt är emellertid att inte fler enheter i grupperna 3 och 4 har reglemente. Vid en närmare granskning av undersök- ningsmaterialet i denna del beträffande grupp 4 har dock kommit fram att tre av de fyra enheter som saknar reglemente håller på att utarbeta ett sådant.

12.2 Taxa

Grunder för gravrättsavgifter och avgifter för vård av gravplats bestäms av det beslutande organet, dvs. av kyrkofullmäktige, kyrkostämma eller, i partiella samfälligheter, församlingsdelegerade. I det enskilda fallet, när gravrätt upplåts e. d., bestäms avgiften av den förvaltande myndigheten, i regel kyrkorådet eller kyrkogårdsnämnden. De olika avgifterna kan bestäm— mas genom att kyrkofullmäktige eller kyrkostämman fastställer särskild taxa.

Uppgifter har inhämtats om enheterna har fastställd taxa för gravrättsav— gifter och/eller avgifter för vård av och plantering på gravplats. Resultatet framgår av följande tabell.

Tabell 1.47 Församlingar och samfälligheter som har fastställd taxa för gravrätts- upplåtelser och/eller vård och plantering på gravplats

Församl./samf. Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Totalt

Antal % Antal % Antal % Antal % Antal %

Taxa 984 71,8 425 81,3 89 89,0 38 95,0 1536 75,6

• Sida 117
•  Original

Av tabellen framgår att taxa är betydligt vanligare än reglemente. Av samtliga enheter har 75,6 procent fastställd taxa. Även om taxa förekommer oftare i de större enheterna är skillnaden gentemot de mindre inte så markant. I grupp 1 har 71,8 procent av enheterna taxa. Motsvarande siffra för grupp 4 är 95 procent.

• Sida 118
•  Original

lullo .*

|]!

, ,, H*

lh. .

|v_-' _l) -"-..3' '"

' Lia—.n- l.:v..'.t, 15,55... _f. n

' .ll ) Jai-"'.-

' ';ui. , £""'Lulur|fillllw'i1-ll'lbjj'l'j,

. %.

ll ' ,,.rt.

dill—b .

, inf

"l." ,1. | u,.

• Sida 119
•  Original

Bilaga 2 Begravningsverksamheten och andra trossamfund

Med huvudmannaskapet för allmänna begravningsplatser följer en skyldig- het att gravsätta alla oavsett religiös åskådning. Huvudmän för begravnings- verksamheten är med några få undantag svenska kyrkans församlingar och samfälligheter. Allmänna begravningsplatser måste vara invigda i svenska kyrkans ordning. De allra flesta begravningsplatser utgörs av kyrkogår- dar.

Den religiösa situationen i samhället har kommit att kännetecknas av en ökad pluralism. En viktig orsak till detta har varit den ökande invandringen. Begravningsverksamheten har blivit ett allt större problem för vissa invandrare. Problemet har under de senaste åren tagits upp vid flera regionalt anordnade kyrkogårdskonferenser. Inom Svenska kyrkans försam- lings- och pastoratsförbund pågår för närvarande diskussioner om möjliga lösningar. Som närmare redovisas i avsnitt 2.6 har frågor som hör samman med begravning av invandrare behandlats i riksdagen hösten 1980.

Samhället kan inte frånsäga sig ett ansvar för att begravningsplatsfrågorna blir lösta på ett tillfredsställande sätt. Det finns därför anledning att närmare undersöka situationen för dem som tillhör andra trossamfund än svenska kyrkan. Det är därvid av intresse att se på hur många invånare som tillhör respektive inte tillhör svenska kyrkan, vilka trossamfund som vid sidan om svenska kyrkan verkari samhället, invandringens betydelse och de önskemål som andra trossamfund kan ha ifråga om begravningsverksamheten.

1 Medlemsantalet

Statistiken över kyrkobokförda ger i fråga om religionstillhörighet sedan år 1951 endast uppgift om vilka som tillhör svenska kyrkan respektive står utanför. Statistiken, vari här även har intagits antal utträden ur svenska kyrkan, ser under åren 1976—1979 ut som framgår av tabell 2.1. Någon officiell registrering av medlemsantalet i andra trossamfund än svenska kyrkan finns sålunda inte. För de samfund, som erhåller statsbidrag enligt förordningen (1974:404) om statsbidrag till vissa trossamfund, fast- ställs emellertid årligen bidragsgrundande medlemsantal av Sveriges frikyr- koråds samarbetsnämnd. Dessa tal grundar sig på uppgifter som samfunden årligen lämnar till samarbetsnämnden.

Uppgifter av intresse i detta sammanhang har tidigare redovisats dels av 1968 års beredning om stat och kyrka i bilaga 20 (SOU 1972:38) till

• Sida 120
•  Original

120

Tabell 2.1 Medlemsantal rn. m. i svenska kyrkan

År A B C D E P

1976 8 237 487 457 547 2,8 % 58,1 % 5,6 % 11 537 1977 8 258 682 494 914 3,1 % 59,6 % 6,0 % 14 196 1978 8 282 140 539 462 3,6 % 60,9 % 6,5 % 31 016 1979 8 298 241 569 302 3,9 % 61,7 % 6,9 % 21 381

A = Antal svenska och utländska medborgare B = Antal svenska och utländska medborgare som inte tillhör svenska kyrkan C= Procentandel svenska medborgare som inte tillhör svenska kyrkan D = Procentandel utländska medborgare som inte tillhör svenska kyrkan E = Procentandel av befolkningen som inte tillhör svenska kyrkan F= Antal utträden ur svenska kyrkan

betänkandet Samhälle och trossamfund, dels av invandrarutredningen i betänkandet Invandrarna och minoriteterna (SOU 1974:69). Invandrarut- redningen lämnar uppgifter om invandrarnas religionstillhörighet som är grundade på en intervjuundersökning.

Frikyrkorådets samarbetsnämnds uppgifter om de svenska, till nämnden anslutna, trossamfundens medlemsantal per den 1 januari 1980 jämförda med 1968 års berednings uppskattningar, vilka hänförde sig till år 1969, framgår av följande tabell.

Tabell 2.2 Medlemsantalet åren 1969 och 1980 i svenska frikyrkosamfund

Samfund 1969 1980 Fribaptistsamfundet 1 300 1 087 Helgelseförbundet 4 800 4 927 Metodistkyrkan 8 900 5 924 Svenska Alliansmissionen 13 800 13 210 Svenska Baptistsamfundet 26 700 21 274 Svenska Frälsningsarmén 1 900 2 216 Svenska Missionsförbundet 87 900 80 877 Örebromissionen 19 500 19 545 Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen 28 600 25 106 Frälsningsarmén 37 700 23 056 Pingströrelsen 90 000 97 257 Sjundedags Adventistsamfundet 3 300 3 307 Bibeltrogna vänner 10 000 6 020 Summa 334 400 303 806

Det bör anmärkas att ett stort antal medlemmar i vissa av dessa samfund också är medlemmar i svenska kyrkan. Sålunda är Evangeliska Fosterlands- Stiftelsen en organisation inom svenska kyrkan. Vidare torde så gott som samtliga medlemmar inom Frälsningsarmén och Pingströrelsen tillhöra svenska kyrkan. Även inom de andra samfunden finns medlemmar som står kvari svenska kyrkan.

Även för de icke svenska trossamfund som erhåller statsbidrag fastställer frikyrkorådets samarbetsnämnd årligen medlemsantal. Flera av dessa tros-

• Sida 121
•  Original

samfund har ett annat medlemsbegrepp än de svenska, främst genom att de räknar hela familjen inklusive barnen som medlemmar. Både invandrarut- redningen och 1968 års beredning hari sina betänkanden redovisat uppgifter om medlemsantal i vissa icke svenska trossamfund. De olika uppskattningar- na framgår av följande tabell.

Tabell 2.3 Medlemsantalet åren 1969, 1974 och 1980 i vissa andra trossamfund

Samfund 1968 års Invandrar- Samarbets- beredning utred- nämnden år 1969 ningen år 1980 år 1974 Katolska kyrkan 53 800 65 000 91 856 Estniska evangelisk—lutherska kyrkan 2 000 17 691 Lettiska evangelisk-lutherska kyrkan 4 500 10 000 2 183 ) Ungerska protestantiska kyrkan 3 000 3 600 4 409 Nederländska protestantiska kyrkan J J 600 Franska reformerta kyrkan J 100 210 Judiska församlingarna 15 000 9 000 9 227 Islamiska församlingarna J 10 000 22 000 Ortodoxa kyrkor 15 000 18 000 58 000 Summa 93 300 115 700 206 176'7

” Uppgift saknas. 1968 års beredning begränsade sin undersökning till att avse trossamfund som ansåg sig betjäna minst 3 000 personer. b Därtill kommer Anglikanska kyrkan, som genom beslut år 1980 är berättigad till statsbidrag, med 8 500 medlemmar.

Det är av intresse att se var i landet medlemmar i framförallt s.k. invandrarsamfund är bosatta. Någon officiell statistik över detta finns inte. Utredningen har emellertid genom Sveriges frikyrkoråd fått ta del av uppgifter som vissa trossamfund har lämnat till samarbetsnämnden. Det kan antas att uppgifterna till stor del är grundade på uppskattningar, varför de får bedömas med viss försiktighet. De stämmer inte heller helt överens med de statsbidragsgrundande medlemstal som samarbetsnämnden har fastställt. Trots detta torde de ge en någorlunda tillförlitlig bild av spridningen över landet av medlemmarna i vissa andra trossamfund. I tabell 2.4 redovisas medlemsantalet i landet för de judiska församlingarna, romersk-katolska kyrkan, ortodoxa kyrkor och de islamiska församlingarna fördelade på de olika länen år 1978. Av tabellen framgår att, som väntat, det största antalet finns i storstadslänen, nämligen i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län. Härefter följer Östergötlands, Västmanlands, Jönköpings och Älvsborgs län i nu nämnd ordning.

• Sida 122
•  Original

SOU 1981:36 Tabell 2.4 Medlemsantal i vissa andra trossamfund fördelade på länen Län Medlemsantal år 1978 Mosaiska Rom. Ortodoxa Islamiska Totalt församl. katoliker kyrkor församl.

Stockholm 4 990 14 297 21 131 11 290 51 708 Uppsala 80 989 1 055 570 2 694 Södermanland — 1 490 1 831 480 3 801 Östergötland 34 1 750 3 173 1 660 6 617 Jönköping — 2 044 2 545 1 370 5 959 Kronoberg 44 2 407 1 418 590 4 459 Kalmar — — 1 144 405 1 549 Gotland — — 12 — 12 Blekinge — — 1 207 385 1 592 Kristianstad — 2 567 1 369 510 4 446 Malmöhus 1 412 8 568 8 042 11 000 29 022 Halland — 1 060 1 689 825 3 574 Göteborg 0. Bohus 1 577 10 500 6 074 4 395 22 546 Älvsborg — 864 3 689 1 000 5 553 Skaraborg — 482 798 585 1 865 Värmland — 578 363 55 996 Örebro — 1 172 886 670 2 728 Västmanland 150 3 600 1 432 900 6 082 Kopparberg — 643 127 170 940 Gävleborg — 934 502 180 1 616 Västernorrland — 187 11 15 213 Jämtland — — 2 — 2 Västerbotten — 105 34 30 169 Norrbotten — 218 22 10 250

Totalt 8 287 54 455 58 556" 37 09517 158 393

" Därtill kommer 415 medlemmar bosatta på olika orter. b Antalen är uppskattade på grundval av nationalitetssiffror. Sålunda har antagits att viss andel i landet bosatta turkar, jugoslaver, araber, iranier, pakistaner och indoneser m. fl. är muslimska trosbekännare.

2 Utländska medborgare och deras religionstillhörighet

Antalet utländska medborgare i Sverige uppgick vid årsskiftet 1979/80 till 424 113 personer. Deras hemländer framgår av tabell 2.5. Därutöver finns ett stort antal svenska medborgare som har utländsk bakgrund, t. ex. tidigare utländska medborgare som har fått svenskt medborgarskap eller barn till föräldrar som har varit utländska medborgare. I slutet av år 1978 fanns i Sverige omkring 700 000 svenska medborgare med utländsk bakgrund.

Invandringens omfattning i Sverige har varierat det senaste decenniet. Medan man under åren 1968—1970 hade ett betydande invandringsöverskott, vände trenden under de därpå följande tre åren till ett ganska stort underskott. År 1974 fick vi åter ett ganska stort överskott, och denna tendens har sedan dess hållit i sig. T. 0. m. är 1975 var invandringen från övriga

• Sida 123
•  Original

Tabell 2.5 Antalet utländska medborgare vid årsskiftet 1979/80

Hemland Antal % Finland 186 371 44,0 Jugoslavien 39 825 9,4 Danmark 30 650 7,2 Norge 26 505 6,3 Grekland 16 575 4,0 Turkiet 16 205 3,8 Västtyskland 14 898 3,5 Polen 9 897 2,4 Storbritannien 8 777 2,1 USA 7 252 1,7 Chile 6 435 1,5 Italien 5 138 1,2 Övriga 55 585 12,9 Summa 424 113 100,0

nordiska länder större än den från andra länder. Därefter har invandringen av icke-nordbor i antal personer räknat varit större.

Som redan nämnts finns det inte — och får heller inte finnas — någon registrering av de utländska medborgarnas religionstillhörighet. Invandrar- utredningen gjorde emellertid med hjälp av olika källor en översiktlig bedömning av invandrarnas religionstillhörighet. Resultatet redovisades i betänkandet Invandrarna och minoriteterna (SOU 1974:69). I den följande redovisningen återges, med några undantag, uppgifter ur detta betänkande (sid. 297 f). Därutöver lämnas de mest aktuella uppgifter som har kunnat erhållas från frikyrkorådets samarbetsnämnd.

2.1 Svenska kyrkan och de lutherska invandrarna

Av de finska, norska och danska invandrarna i Sverige är ungefär två tredjedelar medlemmar i svenska kyrkan.

Merparten av esterna i Sverige, ca 20 000 personer år 1974, är lutheraner och ungefär hälften torde utnyttja den estniska kyrkans tjänster. Estniska och lettiska evangelisk-lutherska kyrkorna hade vid årsskiftet 1979/80 totalt 19 874 medlemmar.

Tyska församlingar finns sedan länge inom svenska kyrkan i Stockholm och Göteborg. Dessutom förekommer på ytterligare några platser i landet regelbundet tyska gudstjänster i svenska kyrkans lokaler.

Bland ungerska reformerta och lutherska invandrare verkar en ungersk protestantisk församling. Dess medlemsantal beräknades av invandrarutred- ningen till ca 3 600 och angavs vid årsskiftet 1979/80 till 4 409.

I Stockholm finns från 1700-talet en fransk reformert församling. Den har knappast berörts av efterkrigsinvandringen. Antalet medlemmar var omkring år 1974 endast drygt 100 och anges till 210 vid årsskiftet 1979/80.

• Sida 124
•  Original

1 Enl. invandrarverkets anslagsframställning för 1980/81, sid. 41 f.

2.2 Romerska katoliker

Invandrarutredningen gjorde uppskattningen att minst 50 000 av de ca 400 000 utländska medborgarna år 1974 i Sverige var katolskt döpta. Jugoslaviska medborgare utgjorde ungefär en tredjedel av dessa. De därnäst största katolska grupperna bedömdes ha kommit från Tyskland, Italien, Polen, Spanien, Österrike, Ungern och Tjeckoslovakien. Bland de naturalise- rade svenska medborgarna torde år 1974 ha funnits ca 30 000 katolskt döpta personer. Antalet svenskfödda katoliker var minst ca 15 000. Det totala antalet katoliker uppskattades alltså till bortåt 100 000, varav något mer än hälften var utländska medborgare. Katolska kyrkan i Sverige hade vid denna tid ca 65 000 registrerade medlemmar. Dessa hade vid årsskiftet 1979/80 ökat till 91 856.

2.3 Ortodoxa kyrkor

Ortodoxt döpta i Sverige torde enligt invandrarutredningen omkring år 1974 ha varit ca 45 000 personer. Antalet inskrivna medlemmar i ortodoxa församlingar var emellertid endast ca 18 000. Vid årsskiftet 1979/80 hade medlemsantalet ökat till ca 58 000 som en följd främst av invandring från Jugoslavien och Grekland.

Den äldsta ortodoxa församlingen i landet grundades år 1617 och har väsentligen varit rysk. Under decenniet fram till år 1974 var dess medlemsan- tal ca 1 200. Det beräknades år 1978 till ca 2 800. Antalet estniska ortodoxa uppskattades år 1974 uppgå till ca 5000 personer och år 1978 till 720 personer.

Enligt invandrarutredningens intervjuundersökning skulle två procent av 1960-talets finska invandrare ha varit ortodoxa. Det skulle betyda att ca 5 000 av de invandrare, som var födda i Finland, tillhörde den ortodoxa kyrkan där. Den finska ortodoxa kyrkan i Sverige räknade år 1978 sina medlemmar till ca 6 000 personer.

I stort sett samtliga i Sverige omkring år 1974 bosatta ca 17 000 grekiska medborgare och ca 500 f.d. grekiska medborgare som då hade erhållit svenskt medborgarskap bedömdes av invandrarutredningen vara ortodoxt döpta. År 1978 beräknades antalet medlemmar i den grekiska ortodoxa kyrkan till ca 18 390 personer.

Antalet ortodoxt döpta jugoslaver i Sverige kunde omkring år 1974 uppskattas till högst 18 000 personer. Den serbisk-ortodoxa kyrkan räknade år 1978 sina medlemmar till 21 520 personer, vartill kommer ca 5 600 serber som då hade fått svenskt medborgarskap.

Antalet rumänska ortodoxa i Sverige uppgavs omkring år 1974 uppgå till ca 1500 personer. År 1978 hade den rumänska ortodoxa kyrkan ca 3 500 medlemmar. Nära den ortodoxa kyrkan står de orientaliska kyrkorna. År 1974 fanns ca 600 och vid årsskiftet 1978/79 mellan 8 000 och 9 000 assyrier och syrianer.1 Assyrierna tillhör en s.k. monofysitisk kyrka, medan syrianerna torde tillhöra den syrisk- -ortodoxa kyrkan. År 1978 räknade Österns assyriska kyrka 336 medlemmar, medan den syrisk- -ortodoxa kyrkan för samma år uppskattade sitt medlemsantal till ca 9 000 personer.

• Sida 125
•  Original

2.4 Judiska trosbekännare

Antalet judari Sverige var omkring år 1974 ca 16 000. Mindre än 20 procent av dem bodde vid denna tid utanför storstadsområdena Stockholm, Göte- borg och Malmö. Antalet personer som var organiserade i judiska försam- lingar eller föreningar uppgick omkring år 1974 till ca 9 000 och vid årsskiftet 1979/80 till 9 227. I de judiska församlingarna finns även många judar som inte är religiösa men som uppfattar medlemskapet som en identitets- och solidaritetsförklaring.

2.5 Muslimer

Antalet muslimer i Sverige kunde omkring år 1974 uppskattas till mellan 7000 och 10000 (årsskiftet 1979/80 22000). Den största gruppen bland muslimerna i Sverige utgjordes av turkar. Vid samma tid bodde ca 2 000 medborgare i arabstater( av vilka en del torde vara kristna), samt 600 iranier och lika många personer från avlägsnare delar av Asien, där islam dominerar. Antalet muslimer bland de jugoslaviska invandrarna kunde vid samma tid uppskattas till mellan 1 000 och 2 000 personer.

3 Remissyttranden över stat-kyrka betänkandet (SOU 1978:1)

Tillfälle att avge yttrande över betänkandet Stat—kyrka bereddes bl.a. Sveriges frikyrkoråd, Katolska biskopsämbetet och Mosaiska församlingar- nas i Sverige centralråd.

I sitt remissyttrande över betänkandet uttalade Sveriges Frikyrkorådl i huvudsak följande om begravningsverksamheten:

Sveriges frikyrkoråd anförde i sitt yttrande över SOU 1972:36 om huvudmannaskapet för allmänna begravningsplatser bland annat följande: "Vi tillstyrker förslaget att huvudmannaskapet för allmänna begravningsplatser övergår från församlingarna till de borgerliga primärkommunerna.

Vi vill som vår uppfattning framhålla, att även om huvudmannaskapet överförs till primärkommunerna bör skötseln av allmän begravningsplats, som är kyrkogård. handhas av Svenska kyrkans församling efter rimlig ekonomisk uppgörelse."

Sveriges frikyrkoråd står fast vid denna uppfattning. Svenska kyrkans handhavande av begravningsverksamheten är otillfredsställande ur religionsfrihetssynpunkt. Gravplats erfordras av alla oberoende av religiös uppfattning. Den borgerliga kommunen kan ej frånsäga sig ett ansvar för att begravningsplatsfrågorna är lösta på ett tillfredsställande sätt, och att därvid den pluralism i begravningstraditioner som det ökade antalet invandrare från länder med helt andra begravningsseder på ett tillfredsställande sätt beaktas och tillgodoses.

Sveriges frikyrkoråd konstaterar med tillfredsställelse att betänkandet har till utgångspunkt att huvudmannaskapet för begravningsverksamheten skall föras över till kommunerna. Rådet anser dock att den absoluta rätt för församlingar och samfälligheter att fortsätta förvaltningen av begravningsplatser. som de vid övergångs— tillfället har hand om, borde inskränkas till kyrkogårdarna. Angående friliggande begravningsplatser borde överenskommelse kunna träffas mellan kyrka och kommun

1I utarbetandet av re— missvaret hade deltagit följande trossamfund: Fribaptistsamfundet, Helgelseförbundet, Me- todistkyrkan, Svenska Alliansmissionen, Svens- ka Baptistsamfundet, Svenska Frälsningsar- mén, Svenska Missions- förbundet, Örebromis- sionen, Frälsningsarmén, Pingströrelsen, Sjunde- dags Adventistsamfun— det, Ortodoxa och Ös- terländska kyrkors eku— meniska råd, Estniska evangelisk-lutherska kyrkan, Ungerska pro- testantiska kyrkorådet, Förenade islamiska för- samlingar i Sverige, Ka- tolska biskopsämbetet och Mosaiska försam- lingarnas i Sverige cen- tralråd.

• Sida 126
•  Original

som likställda parter, där inte den ena parten har alla rättigheter och den andra parten endast skyldigheter.

I likhet med betänkandet utgår frikyrkorådet från att det också i framtiden skall vara möjligt att inrätta enskild begravningsplats. Möjligheterna bör snarast förenklas och förbättras med tanke på vad som ovan sagts om nya invandrargrupper. Ofta kan allmänna begravningsplatser planeras så att t. ex. muslimska trosbekännare får en egen avdelning. Hänsyn bör också kunna tas till andra önskemål, som att vissa ortodoxa och österländska kyrkors begravningstradition kräver att graven skall ha öst-västligt läge och att den döde skall begravas med huvudet åt öster. Mosaiska trosbekännare har sedan länge en etablerad ordning för begravning på egna begravningsplatser. Det är viktigt att markfrågor och ekonomiska hinder inte försvårar en önskvärd utbyggnad av mosaiska, muslimska och eventuellt andra religiösa minoriteters begravningsplatser. När kommunerna övertar huvudmannaskapet bör samråd etableras mellan invandrarkommunerna och företrädare för invandrarnas trossamfund. Sveriges frikyrkoråd är berett att förmedla sådana kontakter. Därvid bör även de ofta betydande extrakostnaderna vid "invandrarbegravningar" bli föremål för beaktande och någon form av kommunalt utjämningsbidrag.

Sveriges frikyrkoråd anser att svensk tradition för begravningsverksamhet bör förbli oförändrad i och med byte av huvudman. Rådet utgår från att församlingarna i fortsättningen önskar förvalta sina kyrkogårdar, men i motsats till betänkandet hoppas frikyrkorådet att förvaltningen av allmänna, friliggande begravningsplatser efter hand skall komma att handhas av kommunerna.

Sveriges frikyrkoråd ansluter sig till betänkandet i frågan om den faktiska förvaltningen av begravningsplatser som svenska kyrkans församlingar handhar. Av praktiska skäl kan det också vara mest ändamålsenligt att samma organ handhar den rättsliga förvaltningen genom delegation från huvudmannen, kommunen. Detta gäller särskilt i de fall där kyrkogård även är begravningsplats. Kommun bör dock ej ha skyldighet men väl möjlighet att delegera den rättsliga förvaltningen till församling eller samfällighet. Svenska kyrkans organ bör i princip ej utöva rättslig förvaltning över människor som icke är kyrkans medlemmar. Genom att församling eller samfällighet tillskrives rätten till den rättsliga förvaltningen i den utsträckning som betänkandet föreslår, fördröjs en lösning av begravningsverksamheten enligt religionsfrihetens princip.

Sveriges frikyrkoråd anser sålunda att begravningsverksamhet är kommunens uppgift. Som ansvariga medborgare i kommunen bör samfundsmedlemmar medverka till att den nya huvudmannen både får resurser och idéer så att kommunen kan sköta begravningsverksamheten till alla kommuninnevånares belåtenhet. Trossamfundens primära uppgift i samband med dödsfall bör vara att trösta och hjälpa de sörjande och erbjuda en begravningsakt som motsvarar den dödes och/eller de anhörigas önskemål.

Sveriges frikyrkoråd är fullt införstått med att nya huvudmän för folkbokföring och begravningsverksamhet måste tillförsäkras ekonomiska resurser för dessa verksam- heter. Frikyrkorådet hyser inte heller några större förhoppningar om att de nya huvudmännen skall kunna bedriva respektive verksamhet väsentligt billigare.

De 30 % av kyrkskatten, som nu beräknas åtgå till folkbokföring och begravnings- verksamhet, bör efter skälig fördelning i princip få disponeras av de nya huvudmän- nen.

Sveriges frikyrkoråd anser det självklart att kommunerna inte kommer att förändra begravningsmiljön på ett ur kristen synpunkt icke önskvärt sätt. Att församlingarna skulle behöva ha något slags vetorätt mot detta förefaller långsökt. I stort sett är ju samma människor församlingsmedlemmar och kommuninnevånare. Om överhuvud några intressen skall behöva bevakas så är det de enskilda människornas och de religiösa minoriteternas. Dessa intressen tillgodoses av erfarenhet bättre av borgerliga myndigheter än av ett särskilt trossamfund. Om det kommer att finnas kristna

• Sida 127
•  Original

synpunkter på kommunal begravningsverksamhet efter övertagandet bör dessa kunna framföras av enskilda personer, församlingar med olika samfundstillhörighet men helst av ett ekumeniskt organ med bredast möjliga förankring i kommunen.

Frågan om invigning av begravningsplatser skall enligt betänkandet ej tas upp ien ny begravningslag. Frikyrkorådet instämmer i detta. Rådet har redan i yttrandet över SOU 1972:36 tagit ställning till frågan och har icke funnit anledning att ändra sitt ståndpunktstagande. När betänkandet däremot föreslår att svenska kyrkan skall beredas tillfälle att inviga nya allmänna begravningsplatser, är det bara ett av många belägg för den ståndpunkt rådet intagit från början i detta yttrande, att det år principiellt tveksamt och ohållbart att helt utelämna andra trossamfund i ett betänkande av detta slag. Invigning av nya begravningsplatser kan efter övergången enligt rådets mening icke få vara en konfessionell angelägenhet. Frågan bör kunna lösas i ekumenisk anda under hänsynstagande till olika intressen.

Katolska biskopsämbetet anförde i sitt yttrande följande:

Katolska biskopsämbetet har ingenting att erinra mot den föreslagna överföringen av huvudmannaskapet till kommunerna. Med invandringen till Sverige har aktualiserats önskemål från andra religioner och konfessioner om anordningar som gör det möjligt att på svenska begravningsplatser observera religiösa föreskrifter vid de dödas bisättning. Större katolska församlingar kan ha önskemål om disponerande av en viss del av begravningsplats. Den föreslagna reformen påverkar knappast direkt lösningen av dessa problem.

I sitt remissvar över stat-kyrka betänkandet anförde Mosaiska församling- arnas i Sverige centralråd följande i fråga om förslaget om begravningsverk- samheten:

Beträffande begravningar och begravningsväsendet önskar centralrådet framhålla att detär angeläget att garantier ställs för att enskilda trossamfund skall få möjligheter att begrava sina medlemmar enligt respektive samfunds ritual. En sådan garanti är av central betydelse och bör ske genom en i lag inskriven skyldighet att upplåta mark för detta ändamål. Centralrådet önskar även fortsättningsvis att resp. församling i första hand skall kunna äga ochi egen regi förvalta begravningsplatser. Vi ser detta som den bästa garantin för att de speciella krav som den judiska religionen ställer tillgodoses. Som tänkbart alternativ kan man dock överväga att av kommunen ägd mark ställs under förvaltning av församlingarna. Kostnaden för inköp av begravningsplatser har varit en av de stora kostnaderna för de judiska församlingarna. Dessutom har olika regler tillämpats i olika kommuner vid olika tidpunkter, vilket lett till svårigheter för församlingarna att planera sin verksamhet då man ej kunnat förutse om medel måste reserveras för markinköp såsom skett i Stockholm eller om mark ställts till församlingarnas förfogande såsom i Göteborg och Malmö. Det är därför centralrådets önskemål att antingen en garanti lämnas för att kommunerna skall ställa mark kostnadsfritt till förfogande för upplåtande av judiska begravningsplatser eller att skälig ersättning skall utgå för de kostnader som medlemmarna i respektive församling åsamkas. I sammanhanget kan påpekas att olika regler även gäller beträffande kommunala bidrag för gravöppning och skötsel av begravningsplatser och att överenskommelse f. n. måste träffas med de kommuner där församlingarna är verksamma. Detta har inneburit att någon för hela landet enhetlig lösning på dessa frågor ej finns. De kostnader som den enskilde juden åsamkas i samband med begravningar blir väsentligt olika beroende på i vilken kommun den avlidne varit bosatt. Malmö och Göteborgs kommun bekostar gravöppning under det att Stockholms kommun lämnar ett mindre driftsbidrag till församlingen för årlig skötsel. Vi vill framhålla att en judisk grav skall vara anlagd för evärdlig tid vilket innebär att

• Sida 128
•  Original

marken ej kan brukas på nytt även om någon gravrättsägare ej längre finns i livet. Kostnaden för skötsel tillkommer härigenom respektive församling när några anförvanter ej längre finns och på detta sätt åsamkas successivt större och större kostnader för församlingarna.

4 Synpunkter och önskemål från vissa trossamfund

Utredningen har enligt sitt uppdrag att utarbeta sina förslag i nära kontakt med trossamfunden. Sådan kontakt har förekommit vid skilda tillfällen. Utredningen har bl. a. deltagit i ett seminarium om invandrarna och begravningsväsendet som anordnades av Sigtunastiftelsen, Religionssociolo- giska institutet och Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund i Sigtuna den 25 september 1980. Seminariet hölls med utgångspunkt från en rapport om invandrarna och begravningsväsendet som hade utarbetats av Religionssociologiska institutet på beställning av Svenska kyrkans försam- lings- och pastoratsförbund. Utredningen har vidare haft direkta överlägg- ningar med företrädare för Sveriges frikyrkoråd, ortodoxa samfund, judiska församlingen i Stockholm och förenade islamiska församlingarna i Sverige. I det följande redovisas de synpunkter och önskemål som därvid har kommit fram.

4.1 Sveriges frikyrkoråd

Utredningen har haft kontakt med företrädare för Sveriges frikyrkoråd. Härvid har från frikyrkorådets sida framhållits att rådet alltjämt står kvar vid den principiella ståndpunkt i huvudmannaskapsfrågan som uttrycktes i remissvaret över stat-kyrka betänkandet år 1978. Vidare har från frikyrko- rådets sida framhållits att nuvarande ordning med skattskyldighet till svenska kyrkan för icke-medlemmar måste ändras.

För de svenska frikyrkorna utgör begravningsverksamheten inte något stort problem. Invigningen av en begravningsplats spelar för de flesta frikyrkorna inte någon större roll.

Frikyrkorna har som princip att inte mer än nödvändigt begära att få disponera lokaler för jordfästning av svenska kyrkan. I vissa fall blir det emellertid nödvändigt. Vanligtvis upplåts kyrkan i sådana fall. Det förekommer dock ibland problem med upplåtelse. Flera av de svenska frikyrkorna ger uttryck för den uppfattningen att i församlingar där gravkapell saknas det borde vara en skyldighet för församlingen att upplåta kyrkan för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans. Stockholms kommun utgör ett bra exempel på möjlighet för frikyrkorna att få tillgång till lokaler. Kommunens service är ett föredöme.

4.2 Estniska och lettiska evangelisk-lutherska kyrkorna

De estniska och lettiska evangelisk-lutherska kyrkorna har inte någon anmärkning mot den nuvarande ordningen och har inte heller haft några praktiska problem med den. I princip skulle man dock föredra ett kommunalt huvudmannaskap. Kremering är tillåten. I samband med gravsättning invigs

• Sida 129
•  Original

gravplatsen. Det är ganska vanligt att gudstjänster förrättas på kyrkogården. På Skogskyrkogården i Stockholm finns ett särskilt område för estniska och lettiska evangelisk-lutherska trosbekännare.

4.3 Katolska kyrkan

De katolska trosbekännarna i Sverige disponerar en egen begravningsplats, som är belägen på Norra kyrkogården i Stockholm. Den stora katolska expansionen har fört med sig att denna begravningsplats är otillräcklig och att ny gravplatsmark fordras inom en snar framtid. Detta gäller inte bara i Stockholm utan även andra orteri landet, särskilt i Göteborg och Malmö och andra större orter med ett betydande antal katolska trosbekännare.

För katolska trosbekännare föreligger inga religiösa hinder att bli gravsatt på svenska kyrkans begravningsplatser. Den invigning som svenska kyrkan utför har ingen betydelse. Däremot är katolska trosbekännare måna om att få bli gravsatta på en för katoliker avsedd begravningsplats eller del av begravningsplats. Katolska kyrkan har en negativ inställning till kremering men tillåter numera av praktiska skäl att eldbegängelse sker. '

4.4 Ortodoxa kyrkor

Någon särskild begravningsplats för ortodoxa trosbekännare finns inte i Sverige i dag. Däremot har på Skogskyrkogården i Stockholm särskilda områden avskilts för ortodoxa trosbekännare. Dessa områden är emellertid inom kort fullbelagda. De ortodoxa samfunden önskar att deras avlidna skall kunna gravsättas på ett för dem avskilt område. Detta kan mycket väl vara beläget på en allmän begravningsplats men bör vara markerat på lämpligt sätt, t. ex. genom en mur eller ett staket, så att man med lätthet kan observera platsens speciella karaktär. De ortodoxa kyrkorna tillåter inte eldbegängelse. I samband med gravsättning sker invigning av gravplatsen. Gravplatsen skall ha öst-västligt läge.

4.5 Judendomen

[Sverige finns några i bruk varande judiska begravningsplatser. Två av dessa är belägna i Stockholm och de övriga i Göteborg, Malmö och Norrköping. Begravningsplatserna är enskilda. Den ena begravningsplatseri i Stockholm är i det närmaste fullbelagd liksom den i Malmö. En ny enskild begravnings- plats skall anläggas i Malmö på mark som kommunen har upplåtit med nyttjanderätt. I Göteborg pågår för närvarande förhandlingar om anskaf- fande av mark för en enskild begravningsplats.

Judendomen intar traditionellt en avvisande attityd till kremering. Under senare tid har det dock förekommit, om än i mycket begränsad utsträckning, att judiska trosbekännare har önskat kremering. Särskilda urngravområden finns på de judiska begravningsplatserna i Stockholm och Göteborg.

Enligt judisk tro anläggs en begravningsplats för all framtid. En judisk grav får inte grävas om för att användas igen. För att säkerställa att den judiska gravplatsen förblir permanent är det i princip ett krav att judarna själva skall äga marken där en begravningsplats anläggs. För att en allmän begravnings-

• Sida 130
•  Original

plats skall kunna användas av judar krävs särskilda avgränsningar. I dag begravs i regel inte judar på andra begravningsplatser än deras egna.

De judiska begravningsplatser som är i bruk has om hand och sköts av respektive lokala judiska församling. I Stockholm utgår ett årligt driftbidrag från kommunen. På vissa andra håll i landet bekostar kyrkogårdsförvalt- ningen gravöppning.

De judiska församlingarna har i dag ekonomiska problem med anskaffan- de av mark för egna begravningsplatser. Man försöker lösa problemen genom att ta ut en avgift för varje gravplats. Medlen fonderas sedan för framtida inköp av mark och anläggande av begravningsplatser.

4.6 Islam

I Malmö har en islamisk begravningsplats avskilts på Östra kyrkogården. På Skogskyrkogården i Stockholm finns också ett särskilt område för muslimska trosbekännare. För gravsättning på något av dessa områden krävs ett intyg från en ansvarig funktionär inom någon av de islamiska församlingarna. Inom islam är kremering förbjuden. I princip skall inte heller kista användas vid gravsättningen. Koranen medger dock att man accepterar de föreskrifter och den begravningssed som förekommer i landet.

Det finns inte något särskilt förbud för muslimer att begravas på en allmän begravningsplats. Gravplatserna bör däremot inte, som fallet är på Skogskyrkogården i Stockholm, vara inrymda inom ett område som är avsett även för andra trosbekännare. Gravplatserna bör vara väl avskilda men kan gärna ligga i nära anslutning till en vanlig kyrkogård. Begravningsplatsen skall ha en egen ingång. Samhörigheten mellan gravarna är det primära, inte vem som sköter eller äger en begravningsplats. I princip skall emellertid graven grävas och gravplatserna skötas av en muslim. Gravplatsen skall ha öst-västligt läge.

De islamiska församlingarna i Sverige har önskemål om att myndigheterna låter inreda särskilda gravplatser för muslimer på de orter. där ett större antal är bosatta. Vidare är de islamiska församlingarna angelägna om att bisättnings- eller andra utrymmen ställs till förfogande, där tvagning, svepning m. in. kan utföras i enlighet med islamiska regler.

4.7 Ungerska protestantiska kyrkan

För de ungerska protestantiska trosbekännarna utgör begravningsverksam- heten i Sverige inte något problem. Inget hinder föreligger mot gravsättning på svenska kyrkans begravningsplatser. Kremering är tillåten. I samband med gravsättning invigs gravplatsen.

4.8 Buddhismen

Buddhister i Sverige har inga krav på egna begravningsplatser. Däremot önskar man få tillgång till lokaler för jordfästning enligt buddhistisk sed. Inom buddhismen förekommer både jordbegravning och kremering.

• Sida 131
•  Original

4.9 Hinduismen

Bland hinduer är kremering vanligast. Någon särskild ceremoni motsvarande jordfästning förekommer inte. Däremot förekommer under själva eldbe- gängelsen religiösa ceremonier. Askan efter den avlidne bör helst spridas i en flod eller i ett annat rinnande vattendrag. De hinduer som praktiserar sin religion önskar att hinduiska regler om kremering och askans utströende även skall kunna följas i Sverige.

5 Riksdagsärende vid riksmötet 1979/80

Ien motion vid 1979/80 års riksmöte (nr 456) hemställdes att riksdagen skulle göra en framställning hos regeringen om utredning av de frågor som hör samman med begravning av invandrare. Konstitutionsutskottet beredde bl. a. statens invandrarverk tillfälle att avge yttrande över motionen. Invandrarverket anförde:

Invandrare åsamkas i regel stora kostnader vid transport av avlidna anhöriga till det tidigare hemlandet. Detta har verket bl. a. kunnat konstatera genom brevförfrågning- ar om det finns några möjligheter till ekonomisk hjälp i sådana situationer. Tyvärr saknas som regel detta och invandraren tvingas sätta sig i skuld för att kunna genomföra den avlidnes önskemål om begravning i hemlandet.

Vidare kan konstateras att flyktingar anländer till Sverige från allt avlägsnare länder, t. ex. sinovietnameserna. Detta kräver ökad uppmärksamhet vid planeringen inför framtiden, eftersom dessa frågor ofta kräver mycket lång tid och de främmande gravskicken kan ställa särskilda krav som bör beaktas.

Dessa förhållanden kan inte anses tillfredsställande och på sikt kommer de att förvärras, eftersom andelen äldre invandrare successivt kommer att öka. För närvarande finns i Sverige i runda tal 8 500 invandrare som är 65 år eller äldre. I procent räknat är detta bara 2 %, mot ca 17 % för befolkningen i sin helhet. Man kan också räkna med att många invandrare, som numera är svenska medborgare, kommer att vilja begravas i sitt tidigare hemland.

Enligt vad verket erfarit har praktiska svårigheter konstaterats vid begravning av vissa invandrare med främmande trosbekännelser. Begravningsplatser för muslimer finns, vad verket känner till, för närvarande endast i Stockholm och Malmö. Ytterligare en planeras emellertid i Uppsala.

Avslutningsvis kan nämnas att vissa kontakter redan tagits mellan SIV, pastorats- förbundet och andra berörda instanser i dessa frågor. Många problem kvarstår dock alltjämt att lösa.

Utskottet (KU 1980/81:5) ansåg i likhet med invandrarverket att det var angeläget att de i motionen upptagna frågorna blev utredda. Utskottet konstaterade att vissa av dessa frågor kunde väntas bli belysta genom den pågående utredningen om begravningsverksamheten. Även övriga frågor borde utredas. Utskottet erinrade i det sammanhanget om den då nyligen tillkallade kommittén för översyn av invandringen och invandrarnas situation. Utskottet föreslog att riksdagen skulle med bifall till motion 1979/80:456 som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört. Riksdagen beslöt i enlighet härmed (rskr 1980/81:15).

• Sida 132
•  Original

• Sida 133
•  Original

Bilaga 3 Huvudmannaskapsfrågans tidigare behandhng

Den nuvarande ordningen beträffande huvudmannaskapet för begravnings- platserna är i huvudsak historiskt betingad. Under medeltiden uppkom i Sverige seden att jorda de döda antingen i själva kyrkan eller också i den mark som omgav kyrkan. När dessa områden visade sig otillräckliga, framför allt i städerna, började man anlägga särskilda begravningsplatser på andra ställen.

I äldre tid skilde man inte mellan borgerliga och kyrkliga enheter inom den lokala självstyrelsen. Först genom 1862 års kommunalreform genomfördes en sådan uppdelning. Bland de uppgifter, som då hänfördes till de kyrkliga kommunerna, ingick att anordna och vårda begravningsplatser. Dessa frågor, uttalades det i förarbetena, ”torde befinnas vara sådana, som från kyrkan hava sin upprinnelse och avse församlingar såsom ett yttre kyrkosamfund”.

1 Tiden före stat—kyrka utredningarna

Frågan om att föra över huvudmannaskapet för begravningsverksamheten från de kyrkliga till de borgerliga kommunerna diskuterades första gången av 1918 års kyrkofullmäktigesakkunniga i deras betänkande år 1922 (SOU 1923:4). De uttalade inledningsvis att ”enligt den mening som omfattas av de sakkunnigas flertal” — någon reservation avgavs dock inte — "borde frågan om begravningsplats principiellt anses vara av borgerlig natur”. De sakkunniga framhöll som skäl för denna mening särskilt att en begravnings- plats behövs för varje människa oavsett religiös uppfattning och att de allmänt hygieniska frågorna är av borgerlig natur. De pekade också på att personer utanför kyrkan till viss del betalade avgift till kyrkan, bl. a. för begravningsverksamheten, utan att ha något inflytande på frågornas handläggning. Mot en överflyttning till de borgerliga kommunerna talade enligt de sakkunniga pietet mot en hävdvunnen ordning samt praktiska svårigheter. De sakkunniga framhöll särskilt att begravningsplatserna i stor utsträckning var kyrkogårdar och att vården om kyrkans tomt borde handhas av församlingen. I städer som hade en från kyrkan skild begravningsplats var det emellertid enligt de sakkunniga naturligt att ställa begravningsplatseri under förvaltning av den borgerliga kommunen. De sakkunniga kom till slutsatsen att en allmän överflyttning från kyrklig till borgerlig förvaltning skulle möta betydande praktiska svårigheter. I deras förslag till lag om

• Sida 134
•  Original

134

församlingsstyrelse angavs att anskaffande och ordnande av begravnings- plats var en kyrklig angelägenhet, om inte Konungen för särskilt fall förordnat att dessa uppgifter skulle ankomma på den borgerliga kommu- nen.

Det kan i detta sammanhang nämnas att vissa begravningsplatser i Stockholm redan år 1886 hade ställts under förvaltning av ett blandat borgerligt och kyrkligt organ och att detta år 1924 omvandlades till uteslutande borgerligt.

Huvudmannaskapsfrågan berördes närmast av 1925 års religionsfrihets- sakkunniga (SOU 1927: 13). Även de ansåg att begravningsplats skulle kunna överflyttas till den borgerliga kommunen efter framställning hos Konungen. I 1930 års församlingsstyrelselag bibehölls emellertid begravningsverksam- heten — utanför Stockholm _ som en kyrklig angelägenhet.

Frågan om huvudmannaskapet för de allmänna begravningsplatserna aktualiserades inte under förarbetena till 1951 års religionsfrihetslagstift- ning, 1957 års jordfästningslag eller 1963 års gravrättslag. Den togs däremot upp under förarbetet till den nu gällande lagen om församlingsstyrelse.

Församlingsstyrelsekommittén anförde i sitt betänkande (SOU 1957:15) i huvuddrag följande. Flera skäl talar för att bibehålla den nuvarande ordningen. Att generellt föra över begravningsverksamheten till kommu- nerna skulle stöta på svårigheter, särskilt med tanke på att de gamla kyrkogårdarna alltjämt i mycket stor utsträckning användes som begrav- ningsplatser på landsbygden. Å andra sidan kunde det enligt kommittén inte förnekas att de frågor som hänger samman med anläggande och vård av nya begravningsplatser, särskilt i större samhällen, är sådana att det kan synas lämpligare att låta den borgerliga kommunen ta ansvaret. De ekonomiska frågornas storlek kan motivera en sådan ordning. Kommittén föreslog att möjlighet skulle beredas att, där det i särskilda fall befanns påkallat, låta borgerlig kommun överta ifrågavarande uppgifter.

Vid remissbehandlingen väckte församlingsstyrelsekommitténs förslag gensaga från ett stort antal kyrkliga remissinstanser och även från en länsstyrelse. En kritisk hållning intog I 95 7 års kyrkomöte, som uttalade att frågor om anskaffande och vård av begravningsplats inte borde kunna flyttas över till borgerlig kommun med mindre det medgetts av församlingen samt att en sådan ändring inte borde få avse begravningsplats i omedelbar anslutning till kyrka.

I propositionen med förslag till lag om församlingsstyrelse (prop. 1961:70) förklarade departementschefen, att begravningsväsendet inte enbart var en kyrklig uppgift. Överflyttning till den borgerliga kommunen borde dock ske endast då det förelåg starka praktiska skäl. Som regel fick det anses uteslutet att överföra vården av en kyrkogård, på vilken sockenkyrkan var belägen. Konstitutionsutskottet (KU 1961/16) förutsatte att möjligheten att flytta över ansvaret för begravningsplats skulle begagnas endast då synnerliga skäl förelåg och under iakttagande av tillbörlig pietet. Utskottet fann det uppenbart att förvaltningen av kyrkogård kring sockenkyrkan inte fick föras över till kommunen. Riksdagen anslöt sig till utskottet.

• Sida 135
•  Original

2 1958 års utredning kyrka—stat

Riksdagen hemställde år 1956 hos regeringen om en allsidig och förutsätt- ningslös utredning av frågan om den framtida gestaltningen av förhållandet mellan staten och svenska kyrkan. Riksdagen godkände ett utlåtande (nr 17) av konstitutionsutskottet. I detta hade angetts en rad utredningsuppgifter. Bl. a. framhölls det att kyrkans befattning med civila förvaltningsuppgifter aktualiserade frågor om folkbokföring och begravningsväsende.

Riksdagens framställning ledde till att 1958 års utredning kyrka-stat tillsattes. Det var fråga om en expertutredning, och den skulle enligt direktiven arbeta helt förutsättningslöst, utan sikte på vare sig ett fortsatt organisatoriskt samband mellan staten och kyrkan eller en upplösning av det hittillsvarande sambandet. Utredningen redovisade sitt omfattande arbete i tio delbetänkanden och avgav därefter slutbetänkandet Svenska kyrkan och staten (SOU 1968:11).

Utredningen fann det från arbetssynpunkt rationellt att närma sig de olika frågorna från huvudsakligen fyra utgångspunkter. Till ledning för arbetet uppställdes fyra hypotetiska lägen i fråga om förhållandet stat-kyrka, betecknade A-, B-, C- och D-lägena. Av dessa innebar A-läget en i det väsentliga oförändrad relation, medan D-läget innebar en från staten helt fristående kyrka utan beskattningsrätt och utan tillgång till den kyrkliga jorden. B- och C-lägena förutsatte en kyrka som i princip var organisatoriskt skild från staten. I båda skulle kyrkan behålla den kyrkliga jorden och i B-läget även någon form av beskattningsrätt eller i varje fall en förenklad form för uppbörd av medlemsavgifter genom statliga organ.

Frågorna om begravningsverksamheten togs först upp idelbetänkandet Kyrklig organisation och förvaltning (SOU 1967:45, s. 437 ff). Där gavs först en historik och genomgång av gällande bestämmelser samt därefter en analys av frågorna med utgångspunkt i vart och ett av de fyra lägena. I detta sammanhang syns det tillräckligt att koncentrera framställningen till vad som anfördes i slutbetänkandet. Om det första betänkandet skall endast nämnas att utredningen i en kort inledning till analysen av de olika lägena redde ut ett par grundläggande frågor. Efter att ha återgett samma uttalande i förarbetena till 1862 års kommunalreform, som har citeratsi det föregående, anförde utredningen bl. a. (s. 456) att ”uppfattningen om det naturliga i att församlingarna har att för medborgarna i gemen ombesörja hithörande frågor, torde numera. . . ha mycket få förespråkare. Det torde sålunda allmänt anses som självklart att det borgerliga samhället icke kan frånsäga sig ansvaret för att begravningsplatsfrågorna är lösta på ett ur olika synpunkter tillfredsställande sätt. Den nuvarande ordningen i fråga om huvudmanna- skapet innefattar enligt en sådan uppfattning ett uppdrag från staten till kyrkan att handha hithörande frågor”. Utredningen anförde vidare att ”när man från kyrkligt håll hävdar uppfattningen om begravningsplatsfrågornas kyrkliga natur, torde däri icke ligga ett förnekande av det borgerliga samhällets yttersta ansvar för dessa frågor. Ej heller torde i denna uppfattning ligga något mera än att kyrkan har en förpliktelse att för sina medlemmars räkning anskaffa och vårda begravningsplatser. Härav följer att det rådande förhållandet, nämligen att de församlingsförvaltade begrav-

• Sida 136
•  Original

ningsplatserna upplåtes även för icke-kyrkomedlemmar, anses ha sin grund i ett medgivande därtill från kyrkans sida.”

Utredningens syn på dessa frågor utvecklades och sammanfattades i ett särskilt kapitel i slutbetänkandet. Detta redovisas här tämligen utförligt, först de mera allmänna övervågandena och därefter slutsatserna beträffande de fyra lägena.

2.1 Utredningens allmänna överväganden

Utredningen konstaterade inledningsvis (s. 142 f) att religionen spelar stor roll för utformningen av begravningsväsendet men att samtidigt också allmänna — statliga eller borgerliga — intressen gör sig gällande vid omhändertagandet av de döda. I detta sammanhang berörde utredningen bl. a. innebörden av statens och kyrkans ansvar, betydelsen av den ökade religiösa pluralismen i samhället, synen på kyrkan som trossamfund samt betydelsen av relationen stat-kyrka för frågornas lösning. Resonemanget förtjänar återges:

Statens ansvar är emellertid i motsats till ett samfunds generellt och avser varje medborgare, oavsett religiös inställning. Kyrkosamfundets ansvar och intresse gäller naturligen i första hand dess egna medlemmar och utformningen anpassas främst efter deras önskemål; den förhärskande öppna folkkyrkosynen inom Svenska kyrkan medför emellertid en beredvillighet att stå även andra än medlemmar till tjänst. — Särskilda statliga intressen gäller, att begravningsplatserna utformas på ett sätt som är betryggande från hälsovårdssynpunkt.

För medlemmar av Svenska kyrkan torde den nuvarande ordningen med försam- lingarna som huvudmän för begravningsväsendet, vilken har historisk hävd och fungerar tillfredsställande. framstå som naturlig. Den religiöst pluralistiska situation som, trots att nästan hela befolkningen kvarstår i kyrkan, dock kommit att i ökande omfattning sätta sin prägel på inställningen till kyrka och samhälle, gör emellertid, atti ett läge där kyrkans ställning i relation till staten i grunden omprövas. frågan uppkommer, om borgerlig myndighet i stället för kyrklig bör vara huvudman för allmänna begravningsplatser, upplåtna för alla medborgare. Den allt starkare betoningen av kyrkan som ett trossamfund och inte en statsinstitution låter också en omprövning framstå som naturlig. Ändras kyrkans relation till staten radikalt och upphör det organisatoriska sambandet mellan dem blir de reella förutsättningarna för ett allmänt kyrkligt begravningsväsende också delvis annorlunda. Mister kyrkan dessutom sin beskattningsrätt, såsom förutsättes i de av utredningen uppställda C— och D-lägena, ändras även de ekonomiska förutsättningarna för den nuvarande ordning- en.

Redan av det anförda framgår, att kyrkans framtida relation till staten inte är utan betydelse för frågan, om de allmänna begravningsplatserna framdeles skall förvaltas av församlingarna eller av ett organ för det allmänna. Utredningen har dock funnit övervägande skäl tala för att frågan om begravningsväsendet kan behandlas fristående, oberoende av om Svenska kyrkans framtida ställning kommer att präglas av en bestående nära relation till staten eller om kyrkan blir organisatoriskt och eljest friställd i förhållande till staten. Detta sammanhänger bl. a. med att utredningen finner det möjligt å ena sidan att förvaltningen av de allmänna begravningsplatserna överföres till den borgerliga kommunen redan i A-läget, å andra sidan att förvaltningen ligger kvar hos församlingarna även om kyrkan blir organisatoriskt friställd från staten. Hur än förvaltningsfrågan löses för de allmänna begravningsplat— serna, förutsätter utredningen, att möjlighet alltjämt skall bestå att anordna enskild

begravningsplats.

• Sida 137
•  Original

Efter en kort genomgång av den gällande ordningen skisserade utredningen ”vissa riktlinjer för en framtida lösning" (5. 146 f). Utgångspunkten var att gravplats erfordras av alla, oberoende av kyrkotillhörighet, och att vissa allmänna intressen, såsom av pietet och av hälsovård, måste tillgodoses. Enligt utredningen utesluter detta i princip inte att annan än organ för stat eller borgerlig kommun ombesörjer begravning och håller begravningsplats. I och för sig kunde man rentav tänka sig ett system med privata huvudmän som i USA. Det saknades emellertid anledning att räkna med ett sådant alternativ. Huvudfrågan gällde om huvudmannaskapet för de allmänna begravningsplatserna, med bibehållen möjlighet att anordna enskilda begravningsplatser, skulle ligga hos kyrkligt eller borgerligt organ. Utred- ningen fortsatte:

Det framstår härvid som en viktig synpunkt, att en framtida ordning inte medför en splittring av begravningsväsendet. Den enhetlighet som präglar förhållandena i vårt land på detta för enskilda och grupper starkt känsloengagerande område framstår som ett värde, vilket ej bör få gå förlorat. Så synes inte heller behöva vara fallet. vare sig huvudmannaskapet i allmänhet ligger kvar hos den kyrkliga församlingen eller överföres till den borgerliga kommunen. De särskilda svårigheter som i båda fallen möter är av den art, att de bör kunna bemästras, och de bör inte tillåtas medföra en allmän splittring. Detta innebär bl. a. att en överföring till den borgerliga kommunen under sådana omständigheter, att församlingarna mera allmänt framställer krav på att få ha egna, konfessionella begravningsplatser, bör undvikas.

Utredningen påpekade att kyrkliga och allmänna synpunkter stundom hade brutit sig vid behandlingen av vissa detaljfrågor angående begravningsvä- sendet. Efter att ha pekat på frågorna om invigning, om utströende av aska och om symboler tog utredningen upp förvaltningen av kyrkogårdarna och de ekonomiska problemen i samband med en huvudmannaskapsförändring. Utredningen anförde:

Överföres förvaltningen av i bruk varande begravningsplatser till borgerligt organ uppkommer frågan, om de egentliga kyrkogårdarna, där begravningsplatsen ligger i omedelbar anslutning till kyrkan, skall särbehandlas. I sådant fall kan antingen hela kyrkogården kvarstå under kyrklig förvaltning eller också den del undantagas som utgör egentlig kyrkotomt, dvs. utom mark varpå kyrkan är belägen, den närmast därintill belägna delen av kyrkogården. Idet senare fallet skulle kyrkotomten ej längre utgöra begravningsplats och begravningar alltså ej vidare äga rum där. I förra fallet. då hela kyrkogården kvarstår under kyrklig förvaltning, uppkommer ett splittrat huvudmannaskap.

De ekonomiska problem som uppkommer, om i bruk varande begravningsplatser överföres, får lösas efter särskild utredning. Problemen gäller såväl ersättning till församlingen för överförd begravningsplats som underhållet av sådan. Blir alla begravningsplatser kommunala föreligger dock knappast ekonomiska underhållspro- blem. För de fall att inte alla begravningsplatser göres kommunala liksom om begravningsplatserna i allmänhet kvarstår under kyrklig förvaltning är de ekonomiska problemen likartade. De innefattar bl. a. den svårlösta rättvisefrågan, om de som ej godtar allmänna begravningsplatser utan kräver enskilda, kyrkliga eller ej, skall betala dubbelt för gravplats, till de allmänna begravningsplatserna genom kommunalskatten och i särskild ordning till den enskilda begravningsplats de använder, eller om kommunala anslag skall ges till de senare.

• Sida 138
•  Original

Utredningen avslutade härefter sitt resonemang om riktlinjer för en framtida lösning med att framhålla, att problem möter vilket av de båda huvudalter— nativen man än väljer: ”Att genomföra ett borgerligt kommunalt huvud- mannaskap möter alltså onekligen en rad praktiska svårigheter, särskilt om det ej kan ske i fullt samförstånd med svenska kyrkan. Även ett bibehållet kyrkligt huvudmannaskap kan emellertid ge likartade svårigheter.”

I den fortsatta framställningen anförde utredningen (s. 148), efter en kort resumé av den tidigare debatten, följande under rubriken ”delvis ändrade grundförutsättningar”:

Ehuru för många enskilda människor alltjämt råder ett nära samband mellan religion och begravning. har utvecklingen efter 1862 medfört en delvis ändrad syn på begravningsväsendet. Härtill har bl.a. bidragit att rätt införts att fritt utträda ur Svenska kyrkan utan att ingå i annat trossamfund. och att ett antal människor nu står utanför varje trossamfund. För dessa kan det framstå som stridande mot deras grundvärderingar att nödgas bli begravda på en kyrkogård som förvaltas av Svenska kyrkan.

Även när det gäller medlemmar av Svenska kyrkan har staten ansvar för att begravningsplatsfrågorna är lösta på ett från olika synpunkter tillfredsställande sätt. Detta ansvar har dock hittills inte behövt aktiveras. Detta kan delvis sammanhänga med den nuvarande kyrkosituationen med nästan hela befolkningen ansluten till Svenska kyrkan och med att relationen kyrka-stat, med delvis gemensamma organ kyrka-stat och med beskattningsrätt för kyrkan, ger tillgång till ett tillsyns— och finansieringssystem som är likvärdigt med vad som skulle ha varit för handen vid ett borgerligt—kommunalt huvudmannaskap.

Utredningen gick härefter över till religionsfrihetsproblematiken. Enligt utredningen skulle det för svenska kyrkan som samfund inte innebära ett ingrepp i religionsfriheten om begravningsväsendet fördes över från försam- lingarna till de borgerliga kommunerna. Utredningen anförde därvid:

Religionsfriheten för samfund innebär, enligt den definition utredningen givit i sitt delbetänkande om religionsfriheten, att samfundet skall kunna fritt verka i enlighet med sin bekännelse. Väl förekommer inom Svenska kyrkan, att frågorna om begravningsplatserna uppfattas såsom varande av kyrklig natur och att krav uppställes på att kyrkan skall få handha dessa frågor åtminstone såvitt angår dess egna medlemmar. Men det har icke ens gjorts gällande att detta krav skulle vara grundat på kyrkans bekännelse. När det gäller huvudmannaskapet för de nuvarande begravnings— platserna kan kyrkan inte med utgångspunkt från religionsfrihetens principer hävda, att detta huvudmannaskap skall kvarbliva hos kyrkan. Ej heller synes dessa principer i och för sig kunna åberopas för krav att — om huvudmannaskapet för de allmänna begravningsplatserna överföres till borgerligt organ — få anlägga enskilda begravnings- platser för endast kyrkans medlemmar. Men givetvis kan det dock från andra utgångspunkter framstå som ett intresse för Svenska kyrkan att alltjämt få hålla begravningsplatser åtminstone för egna medlemmar.

För enskilda personer som inte ansluter sig till Svenska kyrkans bekännelse kan däremot, liksom för andra samfund än svenska kyrkan, religionsfrihetsaspekterna vara av betydelse. På samma sätt som i fråga om folkbokföringen kan således invändningar mot den nu gällande ordningen komma att göras med utgångspunkt från religionsfri- hetens krav. Bibehålles det nuvarande systemet, innefattar detta att en kompromiss göres mellan å ena sidan Svenska kyrkans icke på religionsfriheten grundade krav att få omhänderha begravningsväsendet för sina medlemmar samt å andra sidan krav från

• Sida 139
•  Original

enskilda och grupper, som ej ansluter sig till Svenska kyrkans bekännelse, att begravning av religionsfrihetsskäl ej skall behöva ske på en av kyrkan invigd och förvaltad begravningsplats.

Om målsättningen för frågans lösning uttalade utredningen härefter (s. 149) att den kunde anges så, att — oberoende av vilken kyrka-stat relation som råder — huvudmannaskapet skall ordnas på ett från praktisk synpunkt så ändamålsenligt sätt som möjligt. Utredningen anförde i detta samman- hang:

Härvid bör all möjlig hänsyn givetvis tagas till olika gruppers och enskildas önskemål. Den nuvarande ordningen — där Svenska kyrkan i det allt övervägande antalet fall förvaltar begravningsplatserna men främst nya begravningsplatser kan läggas under borgerligt huvudmannaskap — står enligt utredningens uppfattning i stort sett i överensstämmelse med den målsättning utredningen angivit. I den mån detta system skall frångås får det alltså bero av praktiska överväganden.

En naturlig lösning kan vara att i ökad utsträckning, där så prövas lämpligt, anlägga erforderliga nya begravningsplatser i borgerligt kommunal regi. Upplöses det organisatoriska sambandet mellan staten och kyrkan förändras som ovan berörts en av de praktiska förutsättningarna för kyrkligt huvudmannaskap, nämligen det naturliga samarbetet mellan de kyrkliga och statliga organ som nu handlägger frågor om begravningsplatser. Det är visserligen inte uteslutet att riksantikvarien och andra statliga eller kommunala organ deltar i eller avgör ärenden rörande begravningsplatser fastän de förvaltas av en fri kyrkas församlingar. De praktiska svårigheter som härvid uppkommer kan lösas. Men den naturligt enhetliga handläggning som organgemen- skapen i praktiken innebär, ändras onekligen väsentligt, om kyrkan friställes från staten. Likaså ändras en väsentlig förutsättning för det kyrkliga huvudmannaskapet, om den kyrkliga beskattningsrätten upphör. Finansieringen av begravningsplatserna medför för sådant fall onekligen svårhanterliga problem. Den lösning med kommunala anslag för begravningsplatserna, som utredningen diskuterat i sitt delbetänkande om den kyrkliga förvaltningen, är visserligen genomförbar. Men frågan måste ställas. om inte en kommunal finansiering låter det framstå som naturligt, att den borgerliga kommunen själv övertar också förvaltningen. Bl. a. undgår man då problemet med att icke-medlemmar i kyrkan eljest saknar beslutanderätt i frågor för vilka de har det ekonomiska ansvaret.

2.2 Utredningens förslag

Utredningen ansåg sålunda att begravningsväsendet hör till de frågor som kan lösas oberoende av hur relationen kyrka-stat utformas. Detta innebar dock enligt utredningen inte att olika lösningar framstår som lika naturliga i alla lägen. Utredningen anförde härvid följande (5. 150):

Vissa särskilda skäl underlättar således den nuvarande lösningen med församlingen som huvudman, om en nära relation även i fortsättningen består mellan kyrka och stat, med viss organgemenskap och med beskattningsrätt. I A-Ia'gel föreligger således en betryggande garanti för att kyrklig förvaltning sker på ett från allmänna synpunkter godtagbart sätt. I viktiga hänseenden gäller nämligen samma regler för församlingens organ som för den borgerliga kommunens organ — organens sammansättning och befogenheter bestäms genom statlig lagstiftning, ett likartat besvärsförfarande föreligger och ledamöterna i organen har samma ställning i ansvarshänseende. Därtill kommer att finansieringen sker på betryggande sätt, nämligen genom beskattning,

• Sida 140
•  Original

samt att nästan hela befolkningen nu tillhör kyrkan och att man i A—läget på grund av dettas utformning ej har anledning räkna med större ändring härutinnan.

Även i B-läget med dess beskattningsrätt kan finansieringsfrågan anses löst på ett betryggande sätt men i såväl detta läge som i C— och D-la'gena är det svårare att ernå den garanti för att allmänna intressen tillgodoses som A—låget erbjuder. Utredningen har dock ej funnit dessa förhållanden avgörande. Skulle allmänna begravningsplatser bibehållas under kyrklig förvaltning i de fria lägena med rätt för envar, oberoende av kyrkotillhörighet, till gravplats där, får man tillse att kontroll- och finansieringsfrågor får en godtagbar lösning; detta kan icke vara omöjligt att genomföra.

Å andra sidan har förhållanden inträffat som redan i A—läget aktualiserar en överflyttning av begravningsväsendet till borgerlig huvudman. Hit hör den alltmer utpräglade synen på Svenska kyrkan som ett särskilt trossamfund. Den ökade befolkningskoncentrationen till städer och andra tätorter nödvändiggör i ökad omfattning anläggande av nya begravningsplatser och aktualiserar lätt frågan om borgerligt huvudmannaskap.

Såsom utredningen ovan anfört bör målsättningen vara att ordna huvudmannaska— pet på ett från praktisk synpunkt så ändamålsenligt sätt som möjligt. Tillämpas detta även för det fall att man intar den huvudståndpunkten, att huvudmannaskapet bör vara borgerligt, kan en lösning bli, att nya begravningsplatser lägges under borgerligt huvudmannaskap, medan i bruk varande begravningsplatser bibehålles under kyrkligt huvudmannaskap i avfolkningsbygder men lägges under borgerligt i tätorter. — Under alla förhållanden lär från vissa synpunkter, exempelvis hälsovårdssynpunkter. statliga föreskrifter rörande vården av begravningsplatserna vara erforderliga.

2.3 Remissinstanserna

En sammanställning av remissyttrandena över betänkandet Svenska kyrkan och staten (SOU 1968:11) gjordes av 1968 års beredning om stat och kyrka. Sammanställningen publicerades särskilt (SOU 1970:2) Om stat och kyrka. Redovisningen i fråga om begravningsverksamheten delades upp i tre huvudavdelningar. Inledningsvis redogjordes för inställningen till frågan om huvudmannaskapet är beroende av relationen stat-kyrka. Därefter behand- lades huvudmannaskapsfrågan i övrigt, främst ställningstaganden för och emot en förändring. Slutligen togs vissa särskilda frågor fram. Iden följande framställningen används samma systematik.

Ifråga om huvudmannaskapet och relationen stat-kyrka hade remissinstan- serna olika uppfattningar. Flertalet instanser som uttalade sigi frågan delade åsikten att frågorna inte är beroende av varandra. Några instanser hade motsatt uppfattning. Ytterligare några ansåg att begravningsväsendet i princip borde överflyttas till borgerlig huvudman oberoende av hur den framtida relationen mellan staten och svenska kyrkan utformas.

Huvudmannaskapet diskuterades av ett drygt 40-tal instanser. En tredje- delav dessa tog ställning för ett i princip borgerligt huvudmannaskap, ett par dock under förutsättning av ”skilsmässa” mellan staten och kyrkan. Ett par (kyrkliga) instanser förordade kyrkligt huvudmannaskap i princip. Någon instans ansåg inga särskilda åtgärder påkallade om relationen stat-kyrka bibehölls oförändrad. Knappt hälften rekommenderade en lösning från enbart praktiska utgångspunkter. Gemensamt för dessa torde ha varit att de ansåg att huvudmannaskapsfrågan borde avgöras från fall till fall. De ansågi huvudsak att nya begravningsplatser, framför allt i tätorter, borde ställas

• Sida 141
•  Original

under borgerlig förvaltning, medan de redan befintliga begravningsplatser- na, särskilt de egentliga kyrkogårdarna, även i fortsättningen borde förvaltas av kyrkan.

Av de instanser som uttalade en principiell uppfattning kunde flertalet tänka sig undantag från huvudregeln. Skillnaderna i praktiken mellan de olika principståndpunkterna kunde därför ibland vara mycket små. Många förordade sålunda en lösning likartad den som många rekommenderade från enbart praktiska utgångspunkter. En vanlig ståndpunkt var att kyrkan även i fortsättningen skulle sköta de egentliga kyrkogårdarna medan de borgerliga kommunerna skulle ta ansvar för nya begravningsplatser i tätorter. Denna uppdelning kunde vara förenlig både med ett förord för ett i princip borgerligt huvudmannaskap och med ett förord för i princip den nuvarande ordningen.

Flera instanser kommenterade utredningen utan att ta ställning. Bland dessa märktes Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, som redovisade resultaten av en enkät bland förbundets medlemmar. Av de svarande hade 87 procent uttalat sig för att kyrkan också i fortsättningen borde ha hand om begravningsväsendet. Även om en "skilsmässa” mellan staten och kyrkan skulle komma till stånd, ansåg flertalet församlingar att kyrkan borde handha begravningsväsendet men med kommunalt bidrag. Pastoratsförbundet anförde vidare bl. a. att det kunde ifrågasättas om församlingarna kunde avhända sig förvaltningen av kyrkogårdar.

Av de särskilda frågor som togs upp av remissinstanserna behandlas i det följande den kyrkliga invigningen av begravningsplats, de egentliga kyrko- gårdarna i omedelbar anslutning till kyrkan, ekonomiska problem samt vissa praktiska problem i samband med borgerlig begravning.

Några instanser ansåg att kravet på invigning av begravningsplats borde slopas om huvudmannaskapet fördes över på borgerligt organ. Något flera instanser, varav de flesta med anknytning till svenska kyrkan, hade emellertid motsatt uppfattning och ville behålla kravet på invigning även beträffande begravningsplats under borgerligt huvudmannaskap.

Åtskilliga instanser tog upp frågan om de egentliga kyrkogårdarna. Gemensamt för dessa var att de ansåg att de egentliga kyrkogårdarna inte kunde eller inte borde föras över till borgerligt huvudmannaskap.

Frågan om de ekonomiska problem som skulle uppkomma, om de befintliga begravningsplatserna fördes över till borgerliga organ, behand- lades av flera instanser. De som uttalade sig i denna fråga ansåg i princip att den borgerliga kommunen oberoende av huvudmannaskapsfrågan borde stå för kostnaderna för begravningsväsendet.

De problem som möter dem som önskar en borgerlig begravning berördes inte närmare i slutbetänkandet. Flera remissinstanser tog emellertid upp frågan. Vissa pekade endast mera allmänt på problemet. Några ansåg att behovet av värdiga lokaler för begravningsceremonier utan kristet-religiös anknytning borde uppmärksammas. Ytterligare några instanser pekade på behovet av lämpliga ceremoniel och/eller tillgång till officiant för borgerlig begravning.

• Sida 142
•  Original

3 1968 års beredning om stat och kyrka

I juni 1968 tillkallades sju sakkunniga för fortsatt utredning av frågan om den framtida gestaltningen av förhållandet mellan staten och svenska kyrkan. I denna andra etapp blev det fråga om en parlamentarisk kommitté som skulle söka en politisk lösning av frågorna. I direktiven till de sakkunniga, som antog benämningen 1968 års beredning om stat och kyrka, anslöt sig departementschefen till uppfattningen, att bl. a. frågorna om begravnings- verksamheten borde kunna lösas oberoende av principfrågan stat-kyrka. Han anförde härom:

I sitt slutbetänkande har 1958 års utredning beträffande frågorna om folkbokföringen, kristendomsundervisningen, de teologiska fakulteterna, äktenskaps ingående och därmed sammanhängande frågor samt begravningsväsendet uttalat. att en lösning i olika riktningar kan vinnas tämligen oberoende av hur förhållandet mellan staten och kyrkan utformas. Dessa frågor torde därför böra tas upp till behandling bara iden mån de sakkunniga finner att de har sådant samband med den centrala frågan att förslag i denna och den eller de särskilda frågorna bör läggas fram samtidigt.

Beträffande frågan om huvudmannaskapet för begravningsväsendet fram- hölls vidare i direktiven att särskilda sakkunniga torde böra tillkallas för att utreda hithörande spörsmål.

Beredningen lade fram sitt förslag i stat-kyrka frågan i slutbetänkandet (SOU 1972:36) Samhälle och trossamfund. I detta behandlades också frågan om huvudmannaskapet för de allmänna begravningsplatserna.

Om beredningens förslag i allmänhet bör erinras att det åsyftade en helhetslösning av problematiken stat-kyrka och förutsatte ett principbeslut av statsmakterna år 1974. Förslaget byggde på en utförlig framställning av beredningens syn på religionsfriheten i det framtida samhället. Slutbetän- kandet disponerades i två huvudavdelningar om "Principerna" resp. ”Konsekvenserna”.

3.1 Beredningens överväganden

Beredningen ansåg att det även vid bedömningen av frågan om huvudman- naskapet för begravningsverksamheten var nödvändigt att starkare än som hade skett dittills stryka under religionsfrihetsaspekterna. Enligt beredning- ens uppfattning var det inte helt förenligt med principen om individens religionsfrihet att personer oavsett livsåskådning inte kunde begravas på annan allmän begravningsplats än sådan som har invigts i svenska kyrkans ordning. I sina fortsatta överväganden anförde beredningen (s. 84 f):

Frågan om begravningsväsendet. liksom t. ex. om folkbokföringen, skulle enligt våra direktiv endast tagas upp till behandling i den mån de sakkunniga finner att de har sådant samband med den centrala frågan att förslag bör läggas fram samtidigt. Vi har i bägge hänseendena ansett det vara fallet och framlägger därför här förslag ifråga om begravningsväsendet. Dessa är utformade att ingå som delar i ett större beslut om ändrade relationer mellan stat/kommun och svenska kyrkan.

Ett ställningstagande bör givetvis främst baseras på en genomgång av de allmänna samhälleliga intressen som gör sig gällande på detta område. Vidare måste konsekvenserna för svenska kyrkan samt kostnadsfrågorna belysas.

• Sida 143
•  Original

När det gäller allmänna samhälleliga intressen vill vi framhålla följande. Gravplats erfordras för alla oberoende av religiös uppfattning. Allmänna intressen såsom av pietet, av hälsovård och av en viss enhetlighet, t. ex. vid taxesättning för tjänster, skall tillgodoses. De borgerligt samhälleliga organen kan cj frånsäga sig ett ansvar för att begravningsplatsfrågorna är lösta på ett tillfredsställande sätt. Den ökade bosättning- en i tätorter medför starka krav på bl. a. samordning av markanvändningsplaner inom kommunerna. Ett framtida upphävande av den kyrkliga beskattningsrätten och en upplösning av organgemenskapen mellan svenska kyrkan och staten medför sådana förändringar att ett överförande av huvudansvaret till borgerlig myndighet ter sig än mer naturligt.

För bedömningen spelar även medborgarnas behov av service i hithörande frågor en stor roll. När administrationen av begravningsväsendet handhas av svenska kyrkans församlingar medför detta i nuläget otvivelaktigt en närhet till den förvaltande myndigheten för många medborgare. Vi vill dock framhålla, att en koncentration av förvaltningen givetvis inte behöver medföra en centrering av själva begravningsplat— serna. Ekonomiska skäl hari många fall lett till bildandet av kyrkliga samfälligheter i syfte att anlägga gemensamma begravningsplatser.

De kyrkliga konsekvenserna av ett överförande av huvudmannaskapet hänför sig till frågan om kyrkogårdarna, dvs. allmänna begravningsplatser anordnade vid kyrkor. Enligt vår mening bör i princip ansvaret för förvaltningen även av dessa övergå till den nye huvudmannen.

Beredningens slutsats var att huvudmannaskap för allmänna begravnings- platser i princip borde föras över från församlingarna till de borgerliga primärkommunerna.

3.2 Beredningens förslag

Beredningen föreslog att huvudmannaskapet för allmänna begravningsplat- ser i princip skulle föras över från församlingarna till de borgerliga primärkommunerna. Ett uttalande härom skulle enligt förslaget ingå i statsmakternas principbeslut våren 1974. Överförandet av huvudmannaska- pet förutsattes ske fr.o.m. år 1978. Förslaget innebar att ansvaret för förvaltningen skulle föras över på den nye huvudmannen men att ägande- rätten till marken inte skulle beröras av förändringen som sådan.

Innan reformen genomfördes var det enligt beredningen nödvändigt med ett ingående förberedelsearbete. Utgångspunkten för detta arbete borde med hänsyn till de skiftande lokala förhållandena vara, att kommunerna själva fick avgöra hur de skulle fullgöra sina förpliktelser. Beredningen föreslog att allmänna riktlinjer skulle utarbetas av en arbetsgrupp med viss statlig medverkan och med representation för bl. a. Svenska kommunför- bundet och Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund.

Beredningen skisserade följande utgångspunkter för övervägandena. En möjlighet är att nya allmänna begravningsplatser anläggs och förvaltas av borgerlig kommun. Förvaltningen av friliggande allmänna begravningsplat- ser torde i anslutning därtill snarast kunna övertas av kommunerna. I allmänhet bör frågan om överförande av förvaltningen av de befintliga begravningsplatserna lösas genom att lokala överenskommelser träffas. Dessa kan t. ex. innebära att församlingarna mot ersättning fortsätter att sköta vissa begravningsplatser. Främst gäller detta begravningsplatser i anslutning till kyrka. Traktens karaktär av avfolknings- eller tillväxtområde

• Sida 144
•  Original

torde kunna vara en utgångspunkt vid lokala diskussioner om en lämplig lösning.

Beredningen föreslog vidare att bestämmelser om invigning av begrav- ningsplats inte skulle ges i lag eller annan författning. Detta innebar inte att någon skulle betas möjlighet att vila i vigd jord. Beredningen förutsatte att frågor om invigning löstes i en anda av samförstånd under hänsynstagande till olika intressen.

Någon lagstiftning om tillgång till kyrka vid jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans ansåg beredningen inte behövlig. På de borgerliga kommunerna borde ankomma att garantera att lämplig lokal finns på orten för att tillgodose de önskemål som kunde finnas. Beredningen påpekade att intet hindrar att stat och kommun föreskriver som villkor för anslag till nya lokaler, att dessa skall få användas även för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans.

Beredningen berörde också frågan om anordnande av en värdig ceremoni motsvarande jordfästning men utan religiöst inslag (s. k. borgerlig begrav- ning) samt vissa andra problem i samband med dödsfall men konstaterade att sådana frågor låg utanför beredningens uppdrag.

Mot vissa delar av beredningens förslag reserverade sig ledamoten Gunnar Larsson. Han förordade att lagen om församlingsstyrelse skulle behållas och anförde därutöver i fråga om begravningsverksamheten följande:

Beträffande frågan om huvudmannaskapet för begravningsväsendet innehåller direktiven för beredningen följande:

”Vad slutligen angår frågan om huvudmannaskapet för begravningsväsendet torde särskilda sakkunniga böra tillkallas för att utreda hithörande spörsmål."

Enligt min mening måste detta tolkas så att beredningen ej skall avlämna något förslag angående huvudmannaskapet för begravningsväsendet. Frågans komplicerade och känsliga natur kräver att utredningsarbetet kan bedrivas utan att styras av ett redan fattat beslut av riksdag och kyrkomöte. Något principbeslut angående huvudmanna- skapets överförande till borgerlig kommun bör alltså icke föregå utredningsarbe— tet.

3.3 Remissinstansernas ställningstaganden

De flesta centrala myndigheter, andra trossamfund och organisationer som yttrade sig i frågan redovisade en positiv inställning till förslaget att huvudmannaskapet för allmänna begravningsplatser i princip skulle föras över till de borgerliga kommunerna. Åtskilliga länsstyrelser och de flesta instanser med anknytning till svenska kyrkan var däremot kritiska och förordade ofta ytterligare utredning, innan beslut fattades. Av de hörda kommunerna hade ungefär hälften (ca 90) en positiv inställning till förslaget. Ett 20-tal kommuner anslöt sig till Larssons reservation, och ungefär lika många tog inte ställning till förslaget. Omkring 50 kommuner var mer eller mindre entydigt kritiska mot tanken att föra över ansvaret för allmänna begravningsplatser till kommunerna. Omkring 35 av de hörda församlingar- na inom svenska kyrkan godtog förslaget. Ett 60-tal församlingar anslöt sig till Larssons reservation och ca 15 tog inte ställning, medan majoriteten (drygt 160) var mer eller mindre entydigt kritisk. Omkring 240 frikyrkoför- samlingar gav uttryck åt en positiv inställning till beredningens förslag,

• Sida 145
•  Original

medan förslaget avvisades av omkring 15 av dem.

Bland de instanser som var kritiskt inställda till förslaget anslöt sig ett större antal till Larssons reservation. Flertalet anförde samtidigt åtskilliga skäl mot ett överförande av huvudmannaskapet. Många instanser var kritiska mot beredningens religionsfrihetsargumentation beträffande allmän- na begravningsplatser. Från flera håll framfördes den åsikten att det från religionsfrihetssynpunkt var betänkligt att invigda begravningsplatser som omgav själva kyrkobyggnaden skulle ställas under borgerligt kommunal förvaltning. Ett stort antal remissinstanser, särskilt församlingar inom svenska kyrkan, uttryckte farhågor för att ett borgerligt kommunalt ansvar skulle föra med sig en centralisering och en försämrad service.

Beredningens förslag att regler om invigning av begravningsplats inte skall ges i allmän lag föranledde många kommentarer. Endast ett mindre antal instanser, företrädesvis med anknytning till svenska kyrkan, kritiserade beredningens förslag.

I beredningens uttalanden om kommunernas ansvar för lokalfrågor vid jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans instämde flera instanser. Beredningens påpekanden om praktiska problem i samband med anordnan- de av borgerlig begravning, bl. a. möjligheterna att låta vissa ersättningar utgå av allmänna medel, kommenterades i ett fåtal yttranden. Samtliga som uttalade sig ställde sig positiva.

4 Stat—kyrka överläggningarna

Under remisstiden för beredningens förslag förekom en livlig offentlig debatt om de framtida relationerna mellan staten och svenska kyrkan. I mars 1973 gav regeringen tillkänna, att den inte avsåg att lägga fram proposition på grundval av beredningens förslag.

I regeringens tillkännagivande uttalades bl. a. att förslaget hade vållat stark splittring inom de kristna grupperna. Förutsättningarna för en bred samling över partigränserna var likaså mycket små. Eftersom en sådan samlande lösning, som förutsattes redan vid tillsättandet av 1968 års beredning, sålunda inte kunde uppnås, skulle regeringen icke utforma och framlägga förslag i stat-kyrka frågan. Regeringen uttalade att den inte heller skulle föreslå några djupgående reformer när det gäller svenska kyrkan. Rådande förhållanden skulle därför komma att i huvudsak bestå.

Efter framställningar från flera håll inom svenska kyrkan tillsatte ärkebiskopen i slutet av är 1973 en arbetsgrupp för att bedriva ett inomkyrkligt utredningsarbete. Denna kom att innefatta, förutom en av ärkebiskopen förordnad ordförande, två företrädare för vardera biskopsmö- tet, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Rikskommittén för stiftstingen och Riksförbundet kyrkans ungdom. Arbetsgruppen började sitt arbete i november 1973. Dess uppgift var att arbeta fram förslag till reformer beträffande kyrkans organisation och arbetsformer, framför allt den kyrkliga organisationen på riks- och stiftsplanen.

Efter kontakter mellan den kyrkliga arbetsgruppen och den dåvarande kyrkoministern inleddes i februari 1975 överläggningar om stat-kyrka frågan mellan företrädare för staten och svenska kyrkan. Staten företräddes av en

• Sida 146
•  Original

särskilt tillsatt arbetsgrupp, "kyrkoministerns stat-kyrka grupp”, och sven- ska kyrkan av ärkebiskopen och den av honom tillsatta arbetsgruppen.

Deltagarna enades om att behandla frågan om begravningsverksamheten som ett särskilt område. Vid de inledande överläggningarna uttalades från statens sida att utgångspunkten för arbetet måste vara att huvudmannaska- pet för de allmänna begravningsplatserna i enlighet med beredningens förslag förs över till kommunerna. En annan sak var emellertid hur beredningens förslag skulle förverkligas. Med hänvisning till vad remissin- stanserna hade uttalat ansåg de statliga deltagarna att stor hänsyn borde tas till det önskemål som hade kommit till uttryck inom kyrkan om att också i framtiden få svara för det praktiska handhavandet av begravningsplatser- na.

Med utgångspunkt i det sagda enades deltagarna i överläggningarna om att pröva en ordning, enligt vilken huvudmannaskapet skulle föras över till kommunerna. Samtidigt skulle emellertid församlingar och samfälligheter ges rätt att mot ersättning från kommunerna fortsätta att förvalta de begravningsplatser, som de vid övergångstillfället hade hand om.

Resultatet av arbetet redovisades i januari 1978 i tre betänkanden, Stat-Kyrka (SOU 1978:1—3). Det första sammanfattade samtliga förslag. Det andra innehöll de kyrkliga deltagarnas egna förslag i de frågor som hade behandlats som rent kyrkliga, främst de om medlemskap och organisation. Det tredje redovisade de specialutredningar som hade arbetats fram gemensamt av statens och kyrkans företrädare. Sistnämnda arbete hade genomförts i fyra gemensamma utskott. Ett av dessa hade behandlat frågorna om begravningsverksamheten.

4.1 Deltagarnas överväganden och förslag

Den lösning som undersöktes vid överläggningarna skilde sig på en avgörande punkt från det förslag som lades fram av 1968 års beredning om stat och kyrka. Församlingar och samfälligheter skulle inte endast beredas möjlighet att efter lokala överenskommelser få fortsätta med förvaltningen av allmänna begravningsplatser. De skulle i viss utsträckning även garanteras förvaltningsuppgifter.

Om en församling eller en samfällighet inte önskade åtaga sig fortsatt förvaltning av allmän begravningsplats, skulle förvaltningen övertas av kommunen. De begravningsplatser för vilka borgerlig kommun redan var huvudman berördes i princip inte av överläggningarna. Församlingarna och samfälligheterna skulle inte garanteras förvaltningsuppgifter när det gäller dessa begravningsplatser. Frågor om enskilda begravningsplatser behand- lades inte heller under överläggningarna. Deltagarna utgick från att det också i framtiden skulle vara möjligt att inrätta enskild begravningsplats under samma förutsättningar som gäller i dag.

4.1.1 Huvudmannaskapet

Vid ett överförande av huvudmannaskapet för allmänna begravningsplatser till kommunerna borde enligt deltagarna omfattningen av de åligganden som är förenade med ett sådant huvudmannaskap i princip inte ändras. Den nye

• Sida 147
•  Original

huvudmannen skulle träda i den nuvarandes ställe. Kommunerna skulle sålunda överta det administrativa, ekonomiska och rättsliga ansvar som för närvarande åvilar församlingar och samfälligheter. Ansvaret att hålla allmänna begravningsplatser med erforderligt antal gravplatser skulle alltså komma att vila på de borgerliga kommunerna. Dessa hade enligt förslaget att tillse att begravningsplatserna utformades och vårdades på ett sätt som överensstämmer med gällande bestämmelser samt att svara för de ekono- miska förutsättningarna för begravningsverksamheten.

När det gällde begravningsplatser som anlades efter huvudmannaskapets överförande till de borgerliga kommunerna skulle det ankomma på de nya huvudmännen att själva avgöra hur förvaltningen skulle ordnas. Förvaltning- en kunde anordnasi kommunens egen regi eller efter överenskommelse med församling eller samfällighet uppdras åt denna. I sistnämnda fall fick överenskommelsen omfatta de villkor som skulle gälla vid förvaltningen.

Vid förvaltningsmodellen skulle en stor del av de uppgifter som ingår i huvudmannaskapet komma att skötas av församlingar och samfälligheter. Såsom huvudman hade kommunen dock enligt förslaget det övergripande ansvaret för att verksamheten bedrevs i föreskrivna former och uppfyllde de krav som ställs.

4.1.2 Förvaltningen

Under överläggningarna övervägdes vilka allmänna begravningsplatser som församlingar och samfälligheter fortsättningsvis skulle ha möjlighet att förvalta. Församlingarnas och samfälligheternas intresse kunde enligt deltagarna antas i särskilt hög grad vara knutet till kyrkogårdarna. Deltagarna föreslog emellertid att en förvaltningsgaranti skulle ges inte bara för kyrkogårdarna utan även för de friliggande begravningsplatserna. Likaså föreslogs att förvaltningen skulle kunna omfatta begravningsplatser som anläggs efter tidpunkten för ändringen av huvudmannaskapet. Garantin för fortsatt förvaltning föreslogs dock gälla endast de begravningsplatser som fanns vid tidpunkten för huvudmannaskapsändringen.

Deltagarna utgick från att församlingen/samfälligheten skulle ha hand om den faktiska förvaltningen av begravningsplatser. Under överläggningarna diskuterades ingående den rättsliga förvaltningen, dvs. den myndighetsutöv- ning som är förenad med gravrättsupplåtelser m. m. Deltagarna enades om att föreslå en lösning, som innebar att den rättsliga förvaltningen formellt skulle ligga hos kommunen som huvudman för verksamheten. Kommunen skulle emellertid ha möjlighet att delegera beslutanderätten till församling eller samfällighet. Denna möjlighet skulle utformas som en skyldighet i de fall där förvaltningsgarantin gällde. Av delegationen följde att församling och samfällighet skulle fatta beslut i kommunens namn. Församlings eller samfällighets beslut i ärende angående gravrätt föreslogs liksom nu kunna överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.

Enligt förslaget skulle kommuner under vissa förutsättningar kunna överta förvaltningen. Här avsågs sådana speciella fall som att församling eller samfällighet, som var tillförsäkrad förvaltningsuppgifter, bröt mot lag, i väsentlig mån åsidosatte givna föreskrifter eller på annat sätt grovt åsidosatte sina skyldigheter vid förvaltningen. Om tvist skulle uppstå i frågan, borde

• Sida 148
•  Original

den kunna hänskjutas till ett utomstående organ för avgörande. Deltagarna föreslog att länsstyrelsen, med hänsyn till dess ställning som tillsynsmyndig- het över allmänna begravningsplatser, skulle avgöra sådana tvister.

4.1.3 Driftersättning

Deltagarna prövade olika lösningar i fråga om ersättningen till församlingar och samfälligheter som utnyttjade sin rätt till fortsatt förvaltning. Deltagarna enades om att föreslå ett ersättningssystem, som var individuellt anpassat till varje församling och samfällighet. Systemet skulle i princip ge kostnadstäck- ning för driftkostnader och smärre investeringar. Mera betydande investe- ringar kunde däremot inte passas in i systemet, utan fick enligt förslaget bli föremål för budgetbehandling i vanlig ordning.

Förslaget innebar i korthet följande. Ersättning för förvaltningen skulle fastställas för varje begravningsenhet genom ett individuellt förfarande vid övergångstillfället. Till grund för beräkning av ersättningen skulle läggas de faktiska bruttodriftkostnaderna kompletterade med vissa investeringskost- nader. Det framräknade beloppet skulle bli normerande för framtida ersättningar. Årlig uppräkning av ersättningen skulle ske med ledning av centralt givna anvisningar. Revidering av ersättningen skulle dessutom förekomma med vissa tidsintervaller.

4.1.4 Övriga frågor Äganderätten till kyrkogårdar och andra vid övergångstillfället befintliga allmänna begravningsplatser skulle enligt förslaget inte beröras av det ändrade huvudmannaskapet. Deltagarna framhöll att invigningsakten efter ändrade relationer skulle komma att utgöra en inomkyrklig angelägenhet. Bestämmelser från samhäl- lets sida om invigning skulle enligt deltagarna därför inte längre ges. Deltagarna förutsatte emellertid att svenska kyrkan i samband med anordnadet av nya allmänna begravningsplatser skulle beredas möjlighet till invigning. Alla som så önskar skulle även i framtiden garanteras möjlighet att få vila i vigd jord i enlighet med det kristna begravningsskicket. Samtidigt borde emellertid enligt deltagarna tillbörlig hänsyn tas till dem som inte önskar vila i jord invigd i svenska kyrkans ordning.

Deltagarna ansåg att överförandet av huvudmannaskapet för begravnings- verksamheten till kommunerna borde genomföras i samband med att de nuvarande relationerna mellan staten och kyrkan ändrades.

4.2 Remissinstansernas ställningstagande

Förslaget om begravningsverksamheten behandlades av sammanlagt 89 remissinstanser. Remissinstansernas inställning till förslaget var splittrad. Sålunda var 47 remissinstanser i huvudsak positiva till förslaget, medan 39 instanser var negativa. Tre instanser tog inte uttrycklig ställning till förslaget. Av de positiva instanserna hade 20 erinringar mot delar av förslaget. Något mindre än hälften av dessa instanser var tveksamma till att församlingarna skulle garanteras förvaltningsuppgifter, medan de övriga hade erinringar

• Sida 149
•  Original

mot andra delar av förslaget. Remissutfallet uppdelat på olika grupper av remissinstanser framgår av tabell 4.1.

Tabell 4. ]

Ställningstagande Positivt Negativt Tar ej Remiss- ställning instanser (grupp 1—9)

Utan för- Med för- behåll behåll

l. Centrala statliga

myndigheter m. fl. 1 1 — 1 2. Länsstyrelser 9 4 6 1 3. Kommuner och kommun-

förbund 9 5 22 — 4. Domkapitel 5 4 3 — 5. De kyrkliga delta-

garnas huvudmän 1 2 1 — 6. Centrala kyrkliga

styrelser rn. fl. 1 2 1 — 7. Stiftsnämnder — — — — 8. Personalorganisa-

tioner — — 5 — 9. Övriga remissinstanser 1 2 1 1

Summa 27 20 39 3

_— 47

Åtskilliga instanser uttalade sig positivt om ett kommunalt huvudmanna- skap för begravningsverksamheten, även om vissa av dem inte stödde förslaget i sin helhet. Några av dessa instanser uttalade sig endast allmänt i frågan. Andra motiverade sitt ställningstagande utifrån sin principiella uppfattning att begravningsverksamheten är en allmän samhällelig uppgift. Ytterligare några instanser ansåg med utgångspunkt från relationsändringen att huvudmannaskapet borde föras över till kommunerna.

För ett fortsatt kyrkligt huvudmannaskap uttalade sig 20 instanser, däribland 13 kommuner. De flesta av dessa farm ej tillräckliga skäl till eller fördelar med att föra över huvudmannaskapet. Bland de 20 instanserna återfanns Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, som grundade sitt svar på en underremiss till förbundets medlemmar. Remissutfallet i förbundets underremiss beträffande begravningsverksamheten framgår av följande uppställning.

Antal Procent Ja + ja i huvudsak 848 31 (3 + 28) Motsvarande andel av befolkningstalet 42 (5 + 37) Nej + allmänt avstyrkande 1861 68 (53 + 15) Motsvarande andel av befolkningstalet 56 (42 + 14) Avstår 53 2 Motsvarande andel av befolkningstalet 1

• Sida 150
•  Original

Av de som hade svarat nej till förslaget fördelade sig skälen härför enligt följande:

Antal Procent

Nej 1 459 53 Motsvarande andel av befolkningstalet 42 Fördelning av skälen: Församl. behålla huvudmannaskap och

ekonomiskt ansvar 1 249 45 Motsvarande andel av befolkningstalet 37 Församl. behålla huvudmskap. f. kyrkog. men

komm. huvudmskap. f. fristående begravn. plats 71 3 Motsvarande andel av befolkningstalet 2 Annat skäl 175 6 Motsvarande andel av befolkningstalet 4

Några instanser förordade någon form av delat huvudmannaskap.

Förslaget om förvaltningen av de allmänna begravningsplatserna behand- lades i många yttranden. Några instanser ansåg att kommunerna som huvudmän för verksamheten också skulle svara för förvaltningen av begravningsplatserna. De förordade således en helt kommunal förvalt- ning.

Flera instanser (16) godtog en fortsatt kyrklig förvaltning i enlighet med förslaget. Vissa instanser ansåg emellertid att förslaget inte kunde godtas, eftersom det skulle innebära administrativa nackdelar eller inte gå att förena med vanliga kommunalrättsliga principer.

Flera instanser (13) godtog visserligen, att församlingarna och samfällig- heterna skulle ges möjlighet att fortsätta förvaltningen, men var tveksamma eller negativa till att de skulle garanteras fortsatt förvaltning. En del instanser vände sig särskilt mot förslaget om den rättsliga förvaltningen. Ett par instanser ansåg att den föreslagna garantin borde avse endast kyrkogårdar. Ett par instanser, däribland Svenska kyrkans församlings- och pastoratsför- bund, ansåg att stiftelse som förvaltningsform närmare borde utredas och övervägas.

Flera instanser (12) uppehöll sig vid de ekonomiska konsekvenserna av förslaget och befarade att det skulle innebära ökade kostnader. Ett tiotal instanser behandlade i sina yttranden förslaget om driftersättning. Av dessa var endast ett fåtal positiva, medan flertalet var tveksamma till eller kritiska mot förslaget.

Ett fåtal instanser uppehöll sig vid frågan om äganderätten till kyrkogårdar och andra vid övergångstillfället befintliga begravningsplatser. Med något undantag ansåg dessa instanser att äganderätten borde föras över till huvudmannen.

Några instanser behandlade frågan om invigning av allmän begravnings- plats. De framhöll betydelsen av att kyrkan efter en relationsändring bereddes möjlighet eller tillförsäkrades rätt att inviga nya allmänna begravningsplatser.

• Sida 151
•  Original

4.3 1979 års kyrkomöte

I regeringens skrivelse till 1979 års allmänna kyrkomöte anförde departe- mentschefen beträffande begravningsverksamheten att en reform måste ge uttryck för en princip om kommunalt huvudmannaskap. Enligt departe- mentschefen måste en förändring emellertid göras med noggrant beaktande av de nuvarande huvudmännens synpunkter, och den lösning man finner får inte heller leda till praktiska olägenheter. I den mån principbeslut om relationsändring skulle komma att fattas, förklarade departementschefen sig inte vara främmande för en ny skyndsam översyn av begravningsverksam- heten.

Stat-kyrka frågan och därmed också frågan om begravningsverksamheten behandlades i kyrkomötet av särskilda utskottet. Utskottsmajoriteten konstaterade i sitt betänkande 1979:1 att som skäl för en ändring av rådande ordning inte gärna kunde anföras någon sakligt grundad kritik mot församlingarnas sätt att utöva det hittillsvarande huvudmannaskapet. Utskottet förklarade vidare att det inte kunde finna att en överflyttning av huvudmannaskapet låter sig motiveras enbart med hänvisning till att samhället ytterst har ansvaret för denna. Enligt utskottet är det naturligtvis ett allmänt samhälleligt intresse att begravningsverksamheten bedrivs på ett så tillfredsställande sätt som möjligt och tillgodoser människornas behov. Utskottet anförde att man också kunde anse det rimligt att de ekonomiska förutsättningarna härför i framtiden på ett eller annat sätt garanteras av samhället. Enligt utskottet måste emellertid inte stat och kommun genom egna organ ombesörja varje verksamhet som samhället ytterst bär ansvaret för. I fråga om begravningsverksamheten för dem som ej tillhör svenska kyrkan anförde utskottsmajoriteten att endast få hade anmält missnöje med gravsättning på en av kyrkan invigd begravningsplats. Utskottet framhöll att utländska medborgare och medlemmar av andra kristna trossamfund oftast lägger stor vikt vid att gravsättning får ske i vigd jord samt att vid anläggande av begravningsplats ett område som inte omfattas av invigningen lätt kan avskiljas för dem som så önskar. Enligt utskottet är det endast ett fåtal som har erinringar mot invigning och de är huvudsakligen bosatta på ett begränsat antal orter. Utskottet ansåg att man borde utreda möjligheten att i dessa orter anlägga begravningsplatser avsedda för en större region.

Utskottsminoriteten hade vissa invändningar mot delar av förslaget och föreslog ytterligare utredning. Minoriteten ansåg att det också borde utredas hur bl. a. vissa grupper invandrare av icke kristen trosbekännelse skall få sina intressen tillgodosedda.

Kyrkomötet anslöt sig med 54 röster mot 42 till utskottsmajoriteten.

• Sida 152
•  Original

• Sida 153
•  Original

Bilaga 4 Utkast till begravningslag

Nuvarande lydelse

Om begravningsplats 1 & GL

Begravningsplats är antingen all- män begravningsplats, varmed för- stås av församling eller annan kom- mun eller eljest av det allmänna anordnad, behörigen invigd kyrko- gård, annan begravningsplats, urn- gård, urnhall, urnlund, urnmur, kolumbarium, minneslund eller an- nan sådan anläggning eller

enskild begravningsplats, varmed avses plats, som' tillhör annat tros- samfund än svenska kyrkan eller ock annan enskild och som behörigen anordnats för förvaring av avlidnas stoft eller aska eller för utströende av avlidnas aska.

2 & GL Det åligger församling eller, om regeringen för särskilt fall så förord- nat, borgerlig kommun att hålla all- män begravningsplats med erforder- ligt antal' gravplatser av vedertagen typ.

Föreslagen lydelse'

Om begravningsplatser

15

Begravningsplats är antingen all- män begravningsplats, varmed för- stås av församling, kyrklig samfällig- het eller kommun eller eljest av det allmänna anordnad kyrkogård, an- nan begravningsplats, urngård, urn- hall, urnlund, urnmur, kolumbari- um, minneslund eller annan sådan anläggning eller

enskild begravningsplats, varmed avses plats, som tillhör annat tros- samfund än svenska kyrkan eller ock annan enskild och som behörigen anordnats för förvaring av avlidnas stoft eller aska eller för utströende av avlidnas aska.

2 5 Varje kommun har ett ansvar för att det finns allmänna begravnings- platser med ett tillräckligt antal grav- platser av vedertagen typ.

Regeringen kan för särskilt fall förordna att en kommun skall värda en allmän begravningsplats.

1 Som nuvarande lydelse har angetts de nu gällan— de bestämmelserna i gravrättslagen (GL) och vissa bestämmelser i jordfästningslagen (JL).

• Sida 154
•  Original

154

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 &

En kommun får uppdra åt en församling eller kyrklig samfällighet att med iakttagande av bestämmelser- na i denna lag handha förvaltningen av en allmän begravningsplats som kommunen har anordnat. En för- samling eller kyrklig samfällighet har rätt att lämna motsvarande uppdrag åt kommunen.

En församling eller kyrklig samfäl- lighet får också med länsstyrelsens tillstånd överlåta en allmän begrav- ningsplats till kommunen.

4 5 En kommun och en eller flera församlingar eller kyrkliga samfällig- heter får bilda stiftelse för underhåll och skötsel av allmänna begravnings-

platser.

5 5

På regeringens prövning ankommer, huruvida och på vilka villkor enskild begravningsplats må anordnas.

6 %

Om anläggning, utvidgning eller Närmare föreskrifter om anläg- väsentlig förändring av begravnings- gande, utvidgning eller väsentlig för- plats, gäller vad regeringen förord- ändring av en begravningsplats med- nar. delas av regeringen.

3 & GL 7 % Ej må begravningsplats intecknas eller utmätas eller utan länsstyrelsens tillstånd överlåtas eller användas för annat ändamål. Begravningsplats må ej heller helt eller delvis nedläggas utan att länsstyrelsen förordnat därom. I samband med sådant förordnande må föreskrivas villkor för nedläggandet och för områdets framtida användan- de. Vad här stadgas om begravningsplats skall i tillämpliga delar gällar även

gravkor.

4 & GL 8 % Begravningsplats skall hållas i ordnat och värdigt skick, och den helgd skall städse iakttagas som tillkommer de dödas vilorum. Den skall så underhållas och skötas att sanitär olägenhet ej uppstår.

• Sida 155
•  Original

Nuvarande lydelse

SåGL

Föreslagen lydelse

9å

Innehavare av begravningsplats skall låta upprätta gravkarta och föra gravbok i enlighet med vad regeringen förordnar.

Om begravning

1 & JL 10 5 När någon avlidit bör, såvitt det är möjligt, hans önskan rörande jordfästning och gravsättning iakttagas av den som i egenskap av anhörig eller närstående eller eljest ombesörjer begravningen. Härvid skall särskilt beaktas, om den avlidne givit uttryck åt sin önskan i skriftligt förordnande eller om denna framgår av hans anslutning till visst trossamfund.

2 % JL

Avliden må gravsättas endast på kyrkogård eller annan allmän be- gravningsplats, som blivit för sådant ändamål behörigen anordnad och invigd, eller på enskild begravnings- plats. Efter eldbegängelse må dock med askan förfaras på sätt Konung- en bestämmer.

4åJL

11 %

Avliden må gravsättas endast på kyrkogård eller annan allmän be- gravningsplats, som blivit för sådant ändamål behörigen anordnad, eller på enskild begravningsplats. Efter eldbegängelse må dock med askan förfaras på sätt regeringen bestäm- mer.

125

Rätt till gravsättning på allmän begravningsplats skall ej vara beroende av att den avlidne tillhörde visst trossamfund eller att jordfästning ägt rum eller förrättats i viss ordning.

SåJL

135

Vid jordfästning och gravsättning må intet förekomma som strider mot förrättningens helgd och allvarliga innebörd.

Om gravrätt

6åGL

Om gravrätt

14%

Gravrätt uppkommer, då visst område på allmän begravningsplats upplåtes för jordande av avlidens stoft eller förvaring av avlidens aska.

15 &

Gravrätt uppläts av den som inne- har allmän begravningsplats.

Om en kommun, församling eller kyrklig samfällighet med stöd av 3 5 första stycket har uppdragit åt annan att förvalta en allmän begravnings- plats, får kommunen, församlingen eller den kyrkliga samfälligheten

• Sida 156
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

uppdra åt förvaltaren att på dess vägnar upplåta gravrätt samt besluta i frågor och vidta åtgärder som ankommer på upplätare av gravrätt enligt denna lag.

16 å .

En församling eller kyrklig samfäl- lighet som håller en allmän begrav- ningsplats är skyldig att upplåta grav- rätt för en avliden som vid dödsfallet var kyrkobokförd i församlingen eller den kyrkliga samfälligheten, om begäran härom framställs och grav- plats finns.

17 & Till bevis om upplåtelse av gravrätt skall, om det ej av särskilda skäl finnes kunna underlåtas, utfärdas gravbrev. Avgift för gravrätt skall, om ej annat överenskommes, utgå på en

gång.

7 & GL 18 &

Upplåtelse av gravrätt må ske för viss tid, minst femton och högst femtio år, eller för alltid. Upplåtelse för alltid skall dock ej avse längre tid än den, under vilken gravplatsen utgör del av allmän begravningsplats. Har upplåtelsetid ej bestämts, skall upplåtelsen anses hava skett för tjugofem ar.

När för viss tid upplåten gravrätt utlöper, äger gravrättsinnehavaren, om gravplatsen är väl vårdad, erhålla förnyad upplåtelse, såframt han anmält sig därtill före upplåtelsetidens utgång och den förnyade upplåtelsen icke medför synnerligt men för begravningsplatsens ändamålsenliga ordnande och skötsel.

8 & GL 19 %

Såsom innehavare av gravrätt anses den, till vilken sådan rätt upplåtits. När gravrättsinnehavaren avlider, övergår rätten i enlighet med vad som må hava blivit förordnat vid upplåtelsen eller genom senare skriftligt förordnan- de. Föreligger ej sådant förordnande, övergår gravrätten till den avlidnes efterlevande make och arvingar eller den av dem som dessa anmäla såsom gravrättsinnehavare.

Gravrätt må ej överlåtas till annan än närstående eller upplåtaren. I fall då någon ej finnes, till vilken enligt bestämmelserna i första stycket gravrätten övergått, kan överlåtelse ske genom förordnande av upplåtaren.

• Sida 157
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 & GL 20 %

Gravrättsinnehavaren äger bestämma vilka som skola gravsättas inom gravplatsen; dock må upplåtaren vägra gravsättning, när det är uppenbart att framställning därom icke överensstämmer med tidigare gravrättsinnehavares önskan eller står i strid med pietetens krav. Äro flera gravrättsinnehavare, och kunna de ej enas, bestämmer upplåtaren angående gravsättningen. Därvid skall, därest de olika meningarna ej kunna sammanjämkas, företräde givas enligt reglerna om arvsrätt, med beaktande dock av att barn har företräde framför barnbarn, föräldrar före syskon och syskon före syskons barn samt att plats i regel bör beredas för makar tillsammans. Vid lika rätt enligt vad nu sagts så ock eljest, när särskilda skäl äro därtill, må beaktas såväl närmare personlig anknytning till dem som senast gravsatts inom gravplatsen eller till orten som ock andra särskilda förhållanden; i annat fall skall, vid lika rätt enligt vad nyss sagts, den som först avlider hava företräde.

Gravöppning må äga rum endast genom upplåtarens försorg.

10 & GL 21 %

Gravplats skall av gravrättsinnehavaren hållas i ordnat och värdigt skick.

Råder å gravplats uppenbar vanvård och avhjälpes den ej inom ett år efter det upplåtaren förelagt gravrättsinnehavaren att sätta gravplatsen i stånd, äger upplåtaren förklara gravrätten förverkad. Föreläggande som nu sagts skall innefatta erinran om den sålunda stadgade påföljden. Är gravrättsin- nehavaren ej känd eller vet man ej var han finnes, skall föreläggandet införas i Post- och Inrikes Tidningar och ortstidning; angivna tid av ett år skall i sådant fall räknas från den dag då kungörandet har skett.

Gravrätt må ej förklaras förverkad, om myndighet är ansvarig för gravplatsens vård och underhåll.

11 & GL

Om allmän begravningsplats helt eller delvis nedlägges eller gravrät- tens bibehållande skulle medföra synnerligt men för begravningsplat- sens ändamålsenliga ordnande och skötsel, äger länsstyrelsen, ändå att sådant fall ej är för handen som kan medföra förverkande enligt vad i I 0 % är stadgat, förordna att gravrät- ten skall överflyttas till annan plats eller, om det ej kan ske eller grav- rättens bibehållande ej begäres av någon rättsinnehavare, att rätten skall upphöra.

22 5

Om allmän begravningsplats helt eller delvis nedlägges eller gravrät- tens bibehållande skulle medföra synnerligt men för begravningsplat- sens ändamålsenliga ordnande och skötsel, äger länsstyrelsen, ändå att sådant fall ej är för handen som kan medföra förverkande enligt vad i 21 5 är stadgat, förordna att gravrät- ten skall överflyttas till annan plats eller, om det ej kan ske eller grav- rättens bibehållande ej begäres av någon rättsinnehavare, att rätten skall upphöra.

• Sida 158
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 å GL 23 å

Gravrätt medför även rätt att förse grav med gravvård, därest det ej strider mot vad som är avsett att gälla för den del av begravningsplatsen varom är fråga. Beträffande gravvårds utseende och beskaffenhet samt övriga anordningar på gravplatsen skall iakttagas, vad upplåtaren föreskriver. Upplåtaren må dock icke meddela andra föreskrifter i dessa hänseenden än som påkallas för att tillgodose en god gravkultur.

Sedan gravvård blivit uppsatt, får den ej utan medgivande av upplåtaren bortföras. Sådant medgivande må ej lämnas, med mindre säkerhet vunnits för att icke med gravvården förfares på ovärdigt sätt.

Har gravrätt upphört, skall om bortförande av gravvård eller annan gravöverbyggnad gälla vad i andra stycket är stadgat. Vad som ej är bortfört inom sex månader efter gravrättens upphörande eller, om tvist uppkommit om anordningens bortförande, inom samma tid efter tvistens slutliga avgörande tillfaller upplåtaren. Vill denne från gravplatsen bortföra anordning av konstnärligt eller kulturhistoriskt värde eller eljest av beskaffenhet att böra för framtiden bibehållas, skall den åter uppställas inom begravningsplatsen eller eljest å lämplig därtill avsedd plats; och skall beträffande sådant föremål jämväl iakttagas vad därom är särskilt stadgat. Bortföres eljest gravvård eller annan gravöverbyggnad, skall tillses att med densamma icke förfares på ovärdigt sätt.

13 å GL 24 % Gravrätt må ej pantsättas eller utmätas. Detsamma skall gälla beträffande gravvård eller annan gravöverbyggnad på allmän eller enskild begravnings- plats, så ock i fråga om rätt till gravplats, som upplåtits inom enskild

begravningsplats.

14 å GL Regeringen äger för särskilt fall förordna, att bestämmelserna i 6—12 åå skola helt eller delvis vara tillämpliga å gravplatser inom en- skild begravningsplats.

Särskilda bestämmelser

15åGL

25 å Regeringen får för särskilt fall förordna, att bestämmelserna i 14 å och 17—23 åå helt eller delvis skall vara tillämpliga på gravplatser inom en enskild begravningsplats.

Särskilda bestämmelser

265

Underlåter innehavare av begravningsplats att fullgöra sina åligganden enligt denna lag eller med stöd därav meddelade bestämmelser äger länsstyrelsen vid vite förelägga honom att vidtaga erforderlig rättelse.

Har gravrättsinnehavare försett grav med gravvård eller annan anordning i strid med vad upplåtaren föreskrivit, äger länsstyrelsen, om skäl äro därtill, vid vite förelägga gravrättsinnehavaren att borttaga anordningen. Sådant föreläggande må även eljest meddelas, när synnerliga skäl äro därtill. Efterkommes ej vitesföreläggande, må överexekutor meddela handräckning för anordningens borttagande.

• Sida 159
•  Original

Nuvarande lydelse

16 å GL

I beslut av myndighet, som förval— tar allmän begravningsplats, må den som beslutet rör söka ändring, om myndigheten

vägrat att upplåta gravrätt eller förnya upplåtelse av gravrätt enligt 7 &,

meddelat beslut i fråga om över- gång eller överlåtelse av rätt enligt 8å eller angående gravsättning enligt 9 5,

förklarat gravrätt förverkad enligt 10 å,

meddelat beslut angående grav- vård eller annan anordning å grav enligt 12 å eller

eljest meddelat beslut om använd- ning av gravplats.

Ändring i myndighetens beslut sökes genom besvär hos länsstyrel- sen.

17 å GL

Talan mot länsstyrelses beslut enligt 11 eller 16å föres hos kam- marrätten genom besvär. I samma ordning föres talan mot sådant beslut enligt 15 å som ej avser före- läggande för kommun med stöd av första stycket.

Föreslagen lydelse

27 å

Talan mot beslut av myndighet som förvaltar allmän begravnings- plats, förs hos länsstyrelsen genom besvär, om myndigheten

vägrat att upplåta gravrätt eller förnya upplåtelse av gravrätt enligt 18 å,

meddelat beslut i fråga om över- gång eller överlåtelse av rätt enligt 19å eller angående gravsättning enligt 20 %,

förklarat gravrätt förverkad enligt 21 å,

meddelat beslut angående grav- vård eller annan anordning på grav enligt 23 å eller

eljest meddelat beslut om använd- ning av gravplats.

28 å

Talan mot länsstyrelses beslut enligt 22 eller 27å föres hos kam- marrätten genom besvär. I samma ordning föres talan mot sådant beslut enligt 26 å som ej avser före- läggande för kommun med stöd av första stycket.

I övrigt föres talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag hos regeringen genom besvär.

ISåGL

29å

Angående krematorium och eldbegängelse samt förfarandet med aska efter eldbegängelse gäller vad regeringen förordnar.

19åGL

30%

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om transport av stoft efter avlidna till eller från Sverige.

• Sida 160
•  Original

Statens offentliga utredningar 1981

Kronologisk förteckning

28.

29. 30. 31. 32. 33. 34. 35. 36.

HS 90: Hälsorisker. S. HS 90: Ohälsa och vårdutnyttjande. S. HS 90: Hälso- och sjukvård i internationellt perspektiv. $. HS 90: Utgångspunkter och riktlinjer för det fortsatta arbetet. 5. Ny arbetstidslag. A. Översyn av lagen om församlingsstyrelse. Kn. Lag om vård av missbrukare i vissa fall. S. Översyn av sjölagen 1. Ju. Enhetligt huvudmannaskap för högskolan. U. Datateknik i verkstadsindustrin. I.

. Datateknik i processindustrin. I.

lnrikesflyget under 1980—talet. K. Närradio. U. Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m. rn. Kn.

. Grundlagsfrägor. Ju Film och TV i barnens värld. U. . Industrins datorisering. A.

Minskat tobaksbruk. S. Oversyn av radiolagen. U. Omprövning av samvetsklausulen. Kn.

. Internationellt patentsamarbete IlI. H.

Sjukersättningsfrågor. S. Tekniska hjälpmedel för handikappade. U. Socialförsäkringens datorer. S. Bra daghem för små barn. S.

. Omsorger om vissa handikappade. S. . Omsorger om vissa handikappade. Sammanfattning, lag—

förslag, specialmotiveringar. S. Turism och friluftsliv. Det centrala myndighetsansvaret. Jo. Forskningens framtid. U. Forskarutbildningens meritvärde. U. Avtalsvillkor mellan näringsidkare. Ju. Fluor i kariesförebyggande syfte. S. Effekter av investeringar utomlands. |. Fristående skolor för skolpliktiga elever. U. Sjukresor. S. Begravningsverksamheten. Kn.

• Sida 161
•  Original

Statens offentliga utredningar 1981

Systematisk förteckning