SOU 1968:45
Affärsverken : ekonomi, konkurrens och effektivitet
Till Statsrådet och chefen för finansdepartementet
den 7 oktober 1963). Som biträdande sekre- terare har tjänstgjort numera budgetchefen B. J. Sjönander (t.o.m. den 9 september 1964), numera departementsrådet S. R. E. I. Nordenfalk (fr.o.m. den 4 oktober 1965), jur. stud. G. E. Malmström (fr. o. rn. den 4 juli 1967) samt departementssekrete— raren B. 0. Karlsson (fr.o.m. den 20 juli 1967).
På uppdrag av utredningen har civileko- nom Fomstad utarbetat en promemoria kal— lad »Prissättning i offentliga företag». Ar— betet redovisas i bilaga nr 1 till utredning- ens betänkande.
Vidare har åt experten, lönedirektör Ka- lén, uppdragits att utarbeta en promemoria över affärsverkens pensionskostnadsfråga. Promemorian redovisas som bilaga nr 2 till utredningens betänkande.
Till utredningen har för att tas i övervä- gande vid uppdragets fullgörande överläm— nats:
1. Skattelagssakkunnigas betänkande med förslag angående den kommunala beskattning- en av kraftverk m.m. jämte övriga handlingar i ärendet jämte bevillningsutskottets uttalande beträffande statens vattenfallsverks avdrags- räntor.
2. Kungl. Maj:ts beslut den 28 juni 1963 angående bokföringsåtgärder i anledning av överflyttning av kvarteret Björnen i Stockholm till byggnadsstyrelsens förvaltning.
3. Fråga om ersättning till affärsverken för tidigareläggning av arbeten och beställningar av konjunktur- och sysselsättningspolitiska skäl (prop. 1963: 150, sid. 34—45).
4. Fråga om statens järnvägars pensionsut- gifter (prop. 1963: 191).
5. Rörelsemedelsutredningens PM jämte re- missyttranden.
6. Framställning av järnvägsstyrelsenifråga om kontinueng avskrivning av värdebestän- diga objekt.
7. Framställning av Sveriges Kreditbank om ändring av kungörelse om skyldighet för medelsförvaltande statliga myndigheter m.fl. att i vissa fall anlita riksbanken, postgirorörel- sen eller Sveriges Kreditbank aktiebolag m.m. (SFS 1951:453) jämte remissyttranden.
8. Framställning av järnvägsstyrelsen om ersättning för driftkostnader, avseende viss för- svarsberedskap vid statens järnvägar.
9. Framställning av vattenfallsstyrelsen an- gående disposition av köpeskillingar m. m. 10. Skrivelse från statens vattenfallsverk med överlämnande av en av ekonomidirektör Helleberg utarbetad handling »Felfunktioner vid statens affärsverks ekonomiskötsel i anslut- ning till det konventionella förräntningskravetr. Affärsverksutredningen har efter remiss
avgivit följande yttranden:
1. Över en av förre postbankschefen Sven Lönnqvist utarbetad promemoria angående de statliga kommunikationsverkens behov av rö- relsemedel.
2. Över 1956 års postutrednings den 5 de- cember 1962 avgivna betänkande angående postverkets organisation samt en av general- poststyrelsen utarbetad promemoria med kost- nadsberäkningar m.m. rörande vissa service- åtgärder.
3. Över dels järnvägsstyrelsens framställning den 20 mars 1964 angående nedskrivning av statens järnvägars bokförda statskapital och dels järnvägsstyrelsens framställning den 30 augusti 1962 i vad avser frågan om statens jämvägars pensionskostnad.
4. Över 1963 års luftfartsutrednings den 25 augusti 1966 avgivna betänkande angående luftfartsverkets framtida ställning m.m.
5. Över framställning från försvarets fa- briksverk den 17 maj 1967 om att få öppna checkräkningskonto i Sveriges Kreditbank.
6. Över statens vattenfallsverks förslag den 13 december 1967 om ändrad företagsform för verket.
7. Över skogsföretagsberedningens prome- moria den 15 december 1967 angående effek- tivisering och samordning av statens skogsföre- tag (Fi stencil 1967: 16).
8. Över sjöfartsutredningens i december 1967 avgivna betänkande >Sjöfartsverkets ar- betsuppgifter och organisation».
Affärsverksutredningen, som nu utfört sitt uppdrag, får härmed överlämna sitt be- tänkande.
Stockholm den
Erik Grafström Ingemar Blennow Arne Sjöberg Bo Jonas Sjönander Lennart Öhrström
/ Bengt F ornstad
Utredningsuppgiften
Affärsverksutredningen har tolkat sina di- rektiv så, att den primära arbetsuppgiften varit att utarbeta och framlägga förslag ifråga om riktlinjerna för affärsverkens ekonomiska målsättning och handlande. Däremot har utredningen ansett att det pri- märt bör vara verkens egen uppgift att på basis av ett i enlighet härmed definierat av- kastningskrav utforma en passande pris- och taxepolitik. Utredningen har vidare utgått från att dess förslag skulle rymmas inom den konstitutionella formen för affärsverken. Ut- redningen har emellertid rent allmänt velat tillkännage den uppfattningen att det före— ligger anledning överväga en övergång från verksform till bolag för de affärsverk, som ur marknadssynpunkt är lämpade att arbeta i aktiebolagsformen.
Allmän bakgrund
De statliga affärsverken utgörs av följan- de sju företag: postverket, statens järnvägar, televerket, statens vattenfallsverk, domän- verket, försvarets fabriksverk och luftfarts- verket. De har till alldeles övervägande de- len affärsdrivande uppgifter, dock förekom— mer i några av affärsverken ett visst inslag av myndighetsuppgifter. Jämfört med rena myndigheter intar affärsverken en relativt fristående ställning. De utgör emellertid inte
Sammanfattning av affärsverksutredningens betänkande
självständiga juridiska personer, utan är en del av den statliga förvaltningen. Affärs- verken äger själva i inte obetydlig utsträck- ning att bestämma över sina ekonomiska förhållanden. För några av verken faststäl- ler dock regeringen taxorna för deras pro- dukter och för alla verken fastställer stats- makterna investeringsutrymmet.
Affärsverken har tillkommit vid skilda tidpunkter. Det äldsta — postverket — går tillbaka på en förordning från 1600—talet, medan de yngsta — försvarets fabriksverk och luftfartsverket — tillkom på 1940-talet. Valet av affärsverksformen för ifrågavaran— de sju rörelser är inte baserat på entydiga och allmänna kriterier, som skulle predesti- nera en viss statlig verksamhet att bedrivas i affärsverksform. Det är i stället de enskil- da verkens historiska utveckling och be- dömningen vid tidpunkten för besluten, som kommit att bli avgörande för valet av före- tagsform.
Affärsverken har sammanlagt ca 160 000 anställda, vilket innebär att ungefär var tjugonde yrkesverksam arbetar i ett affärs- verk. Deras sammanlagda produktionsvärde uppgår till ca 5 % av bruttonationalproduk- ten (BNP). De årliga investeringarna ligger på en nivå av 1 500 till 2 000 milj. kr, mot- svarande 6—8 % av 'de totala bruttoinveste- ringarna i landet.
Utredningen har genomfört en studie över hur affärsverken utvecklats under 15- årsperioden 1950—1965. Verkens samman-
lagda produktion har under denna tid stigit i ungefär samma takt som BNP, under 1960-talet dock något långsammare. För flertalet av affärsverken har den genom— snittliga prisnivån stigit i långsammare takt än konsumentprisindex. Detta innebär att dessa verks produkter har blivit relativt sett billigare än produkter i allmänhet. Verkens avkastning i relation till omsättningen resp. till av dem disponerat statskapital har un- der 1950-ta1ets mitt visat en sjunkande ten- dens. Från slutet av 1950-talet är tendensen emellertid den omvända.
Den ekonomiska målsättning, som gäller för flertalet affärsverk, föreskriver att af- färsverket skall med intäkter från rörelsen täcka sina kostnader inkl. avskrivningar och förräntning på det bokförda statskapitalet. Att affärsverken arbetat med en på denna kostnadstäckningsprincip grundad ekono- misk målsättning torde ha varit förutsätt— ningen för att riksdag och regering kunnat gå med på en ganska långt gående delege— ring av ekonomisk beslutanderätt till affärs- verken. Därigenom att denna målsättning in- riktat uppmärksamheten på kostnadsutveck— lingen inom affärsverken har den också ver- kat 1 effektivitetskontrollerande riktning. Nackdelen med denna ekonomiska målsätt- ning ligger framför allt däri att den bygger på historiska kostnadsdata, vilket bl. a. inne- bär att den inte tar hänsyn till av teknisk utveckling och penningvärdeförändringar betingade skillnader i kostnadsläget.
Inom ramen för denna officiella, på täckning av de historiska kostnaderna in— riktade målsättning, har affärsverken i va- rierande utsträckning även baserat prissätt- ningen på speciella kalkyler avseende kost- naden för den med den aktuella marginella produktionen förknippade resursförbruk- ningen. Dessa kostnadsuppskattningar kan ligga högre eller lägre än de historiska på grund av stigande priser, stordriftsfördelar eller teknisk utveckling. Det marginella be- traktelsesättet har i vissa fall fått ligga till grund för uppskattningar av de samhälls- ekonomiska kostnader som varit förbundna med affärsverkens verksamhet.
Inom vissa affärsverk ersattes under
1950-talet avskrivningar på det historiska anskaffningsvärdet med avskrivningar på ett indexberäknat återanskaffningsvärde. Detta var i första hand motiverat av önske- mål att genom ökad självfinansiering inom affärsverken minska den statsfinansiella be- lastning som deras investeringar medförde. Vid tidpunkten för genomförandet hade omläggningen önskad effekt såtillvida som att avskrivningsbeloppen ökade väsentligt. De högre avskrivningsbeloppen har emel- lertid lett till en snabbare amortering av det till anläggningstillgångarna hänförliga, på historiska anskaffningsvärden baserade statskapitalet. Avskrivningar på återanskaff— ningsvärde har därför medfört att vissa af- färsverks statskapital och förräntningsplikt kommit att genomgå en relativ minskning sett i förhållande till verksamhetsvolymen. Av skäl som närmare skall redovisas i det följande finner emellertid affärsverksutred- ningen att denna minskning av statskapita- let i dagens läge inte ger anledning till di- rekt oro. Under vissa omständigheter skulle emellertid en fortsatt tillämpning av nu- varande avskrivningsprinciper kunna leda till en snedvriden kostnadsberäkning.
De senaste årtiondenas utveckling har för vissa affärsverk medfört att verksamhe- ten i högre grad än tidigare konkurrerar med enskilda företag. Härtill har bidragit i första hand den tekniska utvecklingen som medfört att en och samma prestation kan tillgodoses på flera alternativa sätt (t.ex. järnvägs- resp. biltransporter, oljeeldning resp. elvärme). Den höjda levnadsstandar- den betyder att en större del av konsum- tionen än tidigare hänför sig till umbär- liga, om konsumtionsutrymmet konkurre- rande varor. Mot denna bakgrund bedömer affärsverksutredningen det som realistiskt att förvänta sig att konkurrensinslaget i framtiden successivt kommer att bli ännu starkare. För att detta ökade konkurrens- inslag skall medföra den önskvärda effek— tivitetsstimulansen krävs emellertid att af- färsverken får konkurrera med enskilda fö- retag på möjligast lika villkor samt att af- färsverkens redovisning och finansiering utformas med tanke på att möjliggöra en
meningsfylld effektivitetsjämförelse mellan affärsverket och dess konkurrenter.
Principen om konkurrens på lika villkor tillgodoser också de önskemål om en effek- tiv resursallokering som under senare år framförts i olika sammanhang. I en på kon- kurrens på lika villkor baserad marknads- ekonomi gäller i allmänhet att ett lönsamt företags produkter är marknadsmässigt sett mera angelägna än ett mindre lönsamt fö- retags. Den högre lönsamheten ger i sin tur det förra företaget möjlighet att bjuda över det mindre lönsamma företaget när det gäl- ler att förvärva de för produktionen nöd— vändiga produktionsfaktorerna.
Även ur k0njunkturpolitisk synpunkt är en likabehandling av affärsverk och enskil- da företag angelägen. Konjunkturpolitiska åtgärder av olika slag kan sägas syfta till att tidsförskjuta vissa aktiviteter eller pro- jekt så att erforderlig jämvikt i kapitalut- nyttjande och sysselsättning upprätthålls. Tidsförskjutningen av dessa projekt ger emellertid upphov till kostnader för admi- nistration och projektering och till andra med tidsförskjutningen förbundna kostna- der. De konjunkturpolitiska åtgärderna mås- te därför inriktas på att tidsförskjuta de projekt som i förhållande till sin konjunk— turpolitiska effekt är i detta hänseende minst kostsamma. Om det är ett affärsverk eller ett enskilt företag som står för pro— jektets genomförande är däremot samhälls- ekonomiskt sett ovidkommande.
Nuvarande brister
Med utgångspunkt från att affärsverken bör konkurrera på så lika villkor som möjligt med enskilda företag och att ekonomiska jämförelser mellan de två företagsformerna är av primärt intresse kan kritik mot nuva- rande förhållanden riktas på följande punk- ter:
— För affärsverken gäller att räntekostna- derna för disponerat kapital utgår i form av en villkorlig förpliktelse att lämna överskott av viss storlek. Det är endast beträffande den s. k. rörliga krediten som räntan är att betrakta såsom bokförings-
mässig kostnad. Denna villkorliga formu- lering av förräntningsplikten är enligt af— färsverksutredningens bedömande inte ägnad att befrämja ett ökat kostnads- medvetande på kapitalkostnadssidan. Affärsverkens förräntningskrav innefat— tar endast i begränsad utsträckning hän- syn till skatt. Samtliga affärsverk saknar således motstycke till den för det enskil- da företaget mest betungande skatten, nämligen statlig skatt å företagets vinst. Avskrivning på basis av återanskaffnings- värde ligger normalt sett inte till grund för enskilda företags bokföringsmässiga avskrivningar. Inom de affärsverk som tillämpar denna praxis gäller visserligen i nuläget att avskrivningarna är av unge- fär samma storleksordning som de av— skrivningar som ett enskilt företag skulle kunna tänkas tillämpa. En annan takt i penningvärdeförändringen eller i den takt i vilken företagen skaffar nya anlägg- ningstillgångar skulle emellertid radikalt kunna förändra relationerna mellan des- sa avskrivningsbelopp. Ser man till de individuella tillgångsgrupperna accentue- ras olikheterna. Avskrivningarna på åter- anskaffningsvärdet leder således till avse- värt högre avskrivningar på byggnader än vad som är skattemässigt tillåtet inom enskilda företag, medan möjligheten att snabbavskriva på maskiner och inventa- rier blir avsevärt mindre. Möjligheterna att beräkna någon form av skattemotsva- righet för affärsverkens del förutsätter att affärsverken får tillämpa avskriv— ningsregler som är jämförbara med en- skilda företags. Att affärsverken i stort sett saknar resul- tatutjämningsmöjligheter kan i viss mån försvåra en långsiktigt inriktad prispoli- tik. I avsaknad av sådana möjligheter kan hänsynen till resultatutvecklingen tvinga fram täta prisjusteringar. Förräntningsplikten för de flesta affärs- verken bestäms med utgångspunkt från statens normalränta som utgör ett genom- snitt av räntan på de senaste tio årens statsupplåning. Ett affärsverk som ge- nomfört en stor del av sina investeringar
under tider med högränteläge får således vidkännas samma förräntningskrav som ett affärsverk som koncentrerat investe- ringsverksamheten till lågränteperioder. — Affärsverken har att, vart och ett för sig,
bestrida utgifterna för sådana löpande pensioner, som inte finansieras genom den allmänna försäkringen, varvid dessa utgif- ter tas upp såsom kostnad för verksam— heten. Avsättningarna till värdeminsk- ningskonto för att i tiden omfördela pen- sionskostnaden har varit av liten omfatt- ning. Varje affärsverk belastas alltså i princip av en fortlöpande pensionskost— nad, som företagsekonomiskt sett är fel- periodiserad. Den är oftast antingen större eller mindre än vad den skulle vara om den beräknades enligt någon av de meto- der för att reservera pensionsmedel som används av privata företag. Förhållandet leder förr eller senare till likviditetspro- blem, vartill statens järnvägars onormala pensionskostnadsbelastning i nuläget kan ses som en illustration.
Avsikten med affärsverksutredningens förslag är att likställa de ekonomiska ut- gångspunkterna i affärsverken med dem som gäller för enskilda företag. Härigenom bör grundtankarna om effektivitetsbefräm- jande resursallokering och ett strikt kost- nadsmedvetande bäst kunna tillgodoses inom ramen för den marknadsekonomi som rå- der i vårt land.
A ffärsverksutredningens » paketlösning»
Paketlösningens väsentligaste punkter kan sägas vara följande:
— Den med det disponerade statskapitalet förknippade förräntningsplikten omfor- muleras så att en del av förräntningen utgår som »ovillkorlig» kostnadsränta på ett lån från statsverket. — Lånedelen av statskapitalet benämnes statsverkslån. Den resterande delen utgör en motsvarighet till det enskilda företa— gets egna kapital och benämnes verks- kapital. — Uppdelningen av statskapitalet i stats-
verkslån och verkskapital vid övergången till den nya ordningen sker bl. a. med utgångspunkt från önskemålet att av- kastningskravets nivå helst inte skall rub- bas. När det gäller framtida tillskott av kapital bör dessa komma till stånd i re- lationer mellan statsverkslån och verks- kapital som återspeglar förhållandena i enskilda företag. Såväl anläggnings- som omsättningstill— gångar avses bli finansierade med stats- kapital. Användningen av rörlig kredit begränsas till att avse kortfristiga behov av rörelsemedel. Ränta på statsverkslånet bestämmes med utgångspunkt från gällande ränteläge på statsobligationer. Upptagna statsverkslån konverteras efter 15 år till då gällande ränteläge. Beträffande statsverkslånet vid övergångstidpunkten — initiallånet — knyts räntan till den vid denna tidpunkt gällande statliga normalräntan. Avskrivningar baseras på historiska an- skaffningsvärden. Affärsverken får sam- ma möjligheter som enskilda företag att variera sina avskrivningstider inom den ram, som fastlägges av aktiebolagslagen och skattelagstiftningen. Värderingen av affärsverkens lager bör ske inom samma ram. Affärsverken skall till statsverket inleve— rera en skattemotsvarighet som avses re- presentera aktiebolagens statliga inkomst- skatt. Skattemotsvarigheten kommer un— der nuvarande förhållanden att beräknas såsom 40 % på redovisat överskott. Norm för utdelningen på verkskapitalet bör vara 6 %. Under de fem första åren begränsas den dock till 5 %. Affärsverken beredes möjlighet att fon— dera de vinstmedel som inte erfordras för bestridande av utdelning på verkskapita- let eller för skattekompensation. En komponent vid bestämning av affärs- verkens avkastningskrav utgör kravet på realsäkring av verkskapitalet. Resultatet skall således medge att ett belopp, som motsvarar penningvärdeförsämringen på verkskapitalet, kan reserveras inom före- taget antingen i form av extra avskriv-
ningar inom ramen för vad som är av-
dragsgillt inom skattelagstiftningen eller i form av fonderingar.
— Affärsverken får möjlighet att göra av- sättningar till en s. k. konjunkturutjäm- ningsfond som avses fungera på liknande sätt som enskilda företags avsättningar till investeringsfond för konjunkturutjäm- ning. — Affärsverken medges rätt att i viss ut- sträckning placera medel på räntebäran- de räkning. — Affärsverkens pensionskostnader beräk- nas försäkringsmässigt enligt den s.k. tryggandelagens regler om medelsreser— vering för pension. För reservering er- forderliga medel inlevereras årligen till statsverket, som å andra sidan har att ut- betala aktuella pensioner. — Affärsverkens finansiella ställning göres med fem års mellanrum till föremål för en översyn. Den finansiella översynens primära uppgift är att ta ställning till hu- ruvida de fonderingar och avsättningar som ägt rum skall föranleda uppskriv- ning av det förräntningspliktiga kapitalet eller om avkastningskravet skall höjas på annat sätt.
Affärsverksutredningen har också haft i uppdrag att ta ställning till vissa speciella frågor. Bland de förslag som dessa frågor föranlett märks följande:
— Affärsverken medges rätt att själva bilda aktiebolag. I det fallet att bolagsbildningen innebär överförande av fast egendom från affärsverket till större belopp än en miljon kronor skall emellertid Kungl. Maj:ts medgivande inhämtas.
— Televerkets rundradioverksamhet föreslås bli avskild i en särskild delfond. I kon- sekvens därmed bör rundradiorörelsen redovisas på separat balansräkning och vinst- och förlusträkning. — Affärsverken föreslås få dispens från 1962 års köpeskillingskungörelse enligt vilken statsverket skall tillföras värdesteg- ring å viss staten tillhörig egendom. — Försäljning eller överlåtelse av affärsver- kens egendom skall ske till marknadsvär-
de oberoende av vem som är köpare, var- vid eventuell bokföringsmässig vinst tas upp som inkomst.
Närmare om förslagets delkomponenter
Uppdelningen av affärsverkens kapital bör ske så att det blir möjligt att jämföra affärs- verkens ställning och resultat med förhål- landena i de svenska aktiebolag som man kan vilja använda såsom jämförelsegrupp. Affärsverksutredningen förutsätter att den- na jämförelse när så är möjligt kommer att inriktas på större svenska aktiebolag som antingen konkurrerar med affärsverket i fråga, tillhör samma bransch eller eljest har en liknande verksamhetsinriktning. Även när förutsättningarna för en sådan direkt jämförelse saknas bör det vara av intresse att kunna ställa affärsverken i relation till aktiebolag i största allmänhet.
Det bör vara möjligt att komma fram till tillräckligt goda förutsättningar för en så— dan jämförbarhet genom att ordna affärs- verkens finansiering efter några förhållan- devis enkla schablonregler.
Statsverkslånen tillskjuts i form av lån från staten med specificerade villkor för ränta och konverteringstid. Av praktiska skäl föreslås räntan bli bestämd såsom gällande räntefot för långfristig statsupplåning jämte ett procentuellt tillägg för statens administra— tionskostnader.
Förslaget innebär vidare att lånevillkoren innefattar bestämmelser om konvertering av länet till ny räntesats efter femton år. I de fall där ett affärsverks investeringsvo- lym är avtagande kan en del av statsverks— lånen bli föremål för faktisk återbetalning till staten. Eftersom räntan förutsätts vara bunden under ett antal år innebär förslaget att affärsverkens räntekostnader påverkas av den utsträckning i vilken lånen uppta- gits i högränte— resp. lågräntelägen. Genom att lånen efter viss tid omsätts till gällande räntefot är det emellertid sörjt för att seku- lära förändringar i ränteläget efter hand återspeglas i affärsverkens räntekostnader.
Räntan bör till skillnad mot nuvarande förhållanden redovisningsmässigt behandlas
såsom en löpande utgift. Skulle inkomster— na inte förslå till att täcka de med lånekapi- talet förbundna räntekostnaderna uppkom— mer således en redovisad förlust.
Det efter beskattning återstående över— skottet skall motsvara skälig förräntning på verkskapitalet samt ge utrymme för de ex- tra avskrivningar och fonderingar som med hänsyn till affärsverkets situation kan vara önskvärda. När det gällt att precisera vad som är att betrakta såsom skälig förränt- ning på verkskapitalet, har affärsverksut- redningen stannat för att beräkna utdel- ningen på basis av ett realsäkrat verkskapi- tal. Med hänsyn till att avkastningen på verkskapitalet skall realsäkras och med be- aktande av förhållandena i enskilda företag skulle affärsverksutredningen betraktat en utdelningsnorrn på 5 % på verkskapitalet såsom väl avvägd. Som motvikt till att låne- räntan av praktiska skäl satts på en nivå som innebär en viss favör för affärsverken, har emellertid utredningen stannat för en utdelningsnorm på 6 %. Med hänsyn till önskvärdheten av att inte i ett slag höja av- kastningskravet i samband med övergången till den nya ordningen bör dock normen be- gränsas till 5 % under de första fem åren. I den mån som utvecklingen inom enskilda företag ger anledning härtill kan ändringar på denna punkt komma till stånd.
För att tillgodose kravet på att avkast— ningen på verkskapitalet skall vara realsäk- rad bör affärsverket se till att genomföra konsoliderande dispositioner, dvs. bibehålla avskrivnings- eller vinstmedel i rörelsen. Realsäkringen kan ta sig uttryck däri att ett affärsverk utöver erforderliga nominella avskrivningar genomför finansiella merav- skrivningar. Den kan på liknande sätt kom- ma till stånd genom nedskrivning av lagret, dvs. genom skapande av lagerreserver. För att likheten med aktiebolag skall upprätthål- las skall dessa vägar utnyttjas endast i den mån som dessa finansiella meravskrivningar eller lagemedskrivningar står i överens- stämmelse med skattelagstiftningen.
Realsäkringen av verkskapitalet kan emel- lertid också ske i den formen att de över- skott som kvarstår efter bestridande av ut-
delning fonderas såsom beskattade vinstme- del. Dessa fonderingar, som under en över- gångstid får arbeta vidare i affärsverket så- som icke förräntningspliktigt verkskapital, är ur statsbudgetsynpunkt snarast att betrakta såsom jämställda med avskrivningar.
För att den eftersträvade likheten i förut- sättningama även i framtiden skall kunna upprätthållas erfordras att affärsverkens fi- nansiella ställning tid efter annan blir före- mål för omprövning. Affärsverksutredning- en har funnit det lämpligt att en sådan om- prövning — fortsättningsvis benämnd finan- siell översyn — kommer till stånd med unge- fär fem års mellanrum.
Den primära frågeställningen vid dessa finansiella översyner bör vara i vad mån den konsolidering, som ägt rum sedan före- gående finansiella översyn, skall resultera i en ökning av utdelningsberättigat verkska- pital etc. Vid en dylik utökning av det för- räntningspliktiga kapitalet bör självfallet också hänsyn tagas till affärsverkets fram- tida möjlighet att lämna en skälig utdel- ning på det sålunda utökade kapitalet.
När utökningen av det förräntningsplik- tiga kapitalet äger rum kommer det till sy- nes som en överföring av icke förräntnings- pliktiga fonderade medel till förräntnings- pliktigt verkskapital. När det gäller sådan konsolidering som kommit till stånd via fi— nansiella meravskrivningar jämte lagemed- skrivning bör utökningen av förräntnings- plikten i första hand komma till synes ge- nom att normen för utdelning på verkska— pitalet höjs. I det speciella fall då förutsätt- ningar härför föreligger kan utökning av förräntningsplikten ske via uppskrivning av tillgångsvärdena. Utredningen betraktar det som naturligt att arbetet med den finan- siella översynen på ett lämpligt sätt sam- ordnas med den rullande långtidsplanering som affärsverken bedriver i samråd med resp. departement.
Affärsverksutredningens förslag till av- skrivningsnormer innebär att affärsverken återgår till att avskriva på historiskt an- skaffningsvärde men att de medges rätt att — inom ramen för vad skattelagstiftningen godtar — avskriva på kortare tid än vad som
motsvarar ekonomisk livslängd. Avskrivning bör å andra sidan inte ske långsammare än att oavskrivet anskaffningsvärde vid varje tidpunkt står i rimligt förhållande till åter- stående ekonomisk livslängd. Härvid förut— sätts de i skattepraxis tillämpade avskriv- ningstiderna vid s.k. planenlig avskrivning tjäna såsom vägledning.
Förslaget skapar utrymme för en viss va- riation i avskrivningarna och affärsverken får därigenom utrymme för ett visst mått av resultatutjämning från år till år. Även beträffande lagervärderingen rekommende- rar affärsverksutredningen att affärsverken medges frihet att fastställa lagervärdet inom den ram som anges av å ena sidan det lägs— ta av anskaffnings- eller återanskaffnings- värdet och å andra sidan de av skattelag- stiftningen godtagna värdena. Den officiella redovisningen bör emellertid innehålla upp- lysning om storleken av den dolda reserv som uppkommit därigenom att åsatt värde understiger det lägre av de bägge först- nämnda värdena.
Affärsverksutredningens förslag att af- färsverken medges möjlighet att göra av- sättningar till konjunkturutjämningsfond — som avses motsvara enskilda företags in— vesteringsfond — bör också ses mot bak- grunden av önskemålet om likhet i förut- sättningarna såväl i skattehänseende som allmänt. Affärsverksutredningen förutsätter också på denna punkt en analog tillämp- ning av bestämmelserna. Så bör exempelvis de kontanta inbetalningar som, när det gäl- ler aktiebolag, insätts hos riksbanken för affärsverkens del motsvaras av inbetalning till statsverket. När det gäller tidpunkten för utnyttjandet bör i vanlig ordning Kungl. Maj:ts godkännande inhämtas.
Affärsverken belastas nu av socialförsäk- ringsavgifter för ATP m.m. samt av kost— nader för pension som utgår på grund av särskilda åtaganden av staten. Sistnämnda kostnader är operiodiserade, dvs. beloppet av under året utbetalda pensioner tas upp såsom kostnad på vinst- och förlusträk- ningen. Förhållandet innebär att dagens pen— sionskostnad återspeglar pensionsförmåner som kan sägas ha intjänats flera decennier
tidigare. Denna eftersläpning i pensionskost- nadsredovisningen innebär att nystartade, expanderande affärsverk med genomsnittligt sett ung personal belastas med pensionskost— nader som är lägre än vad som motsvarar värdet av under året intjänta pensioner. Äldre verk med låg expansionstakt och minskande personal kommer -— sett i förhål- lande till den aktiva personalens lön — att få onormalt stora pensionskosmader. Nuvarande ordning för pensionskostnads- redovisning innebär en underskattning av kostnaden för gjorda pensionsåtaganden. Den medför också svårigheter när pensions- kostnaden i samband med övergång av per- sonal skall fördelas mellan olika affärsverk eller mellan affärsverk och andra företag. Affärsverksutredningens förslag till pen- sionskostnadsberäkning bygger på samma tankegångar som ligger till grund för den i enskilda företag tillämpliga s.k. tryggan- delagen och som innebär att medel reserve- ras enligt försäkringstekniska grunder i takt med att pensionsåtagandenas kapitaliserade värde ändras från år till år. Eftersom affärs- verken saknat möjlighet att göra erforder- liga medelsavsättningar för tidigare intjä- nade pensionsförmåner förutsätter en över- gång till det nya systemet att staten övertar ansvaret för de pensionsförmåner som in- tjänats före övergången till det nya syste- met. Ett dylikt övertagande innebär också en korrigering av de onormala pensionskost- naderna för statens järnvägars del.
Övergången till den nya ordningen
Affärsverksutredningens förslag är i prin- cip inte bundet till ett genomförande vid någon speciell tidpunkt. Utredningen be- dömer emellertid att förslaget skulle kunna ligga till grund för petitaframställningarna hösten 1969 för att träda i full kraft under budgetåret 1970/71. Lämplig övergångstid för domänverket bör — med hänsyn till att dess redovisning sker över kalenderår — be- stämmas i särskild ordning. Affärsverksutredningen har i betänkan- dets kapitel 10 framlagt förslag till hur de olika affärsverkens ställning skulle kunna
te sig vid övergång till den nya ordningen. Härvid bör observeras att utredningen av- gränsat sitt utredningsuppdrag så att post— banken inte berörs av förslaget. Vid de pre- liminära beräkningar som genomförts i syfte att illustrera konsekvenserna av utredningens förslag har av tekniska skäl televerket redo- visats inkl. rundradion.
Affärsverksutredningen har härvid också beaktat önskvärdheten av en smidig över- gång till de nya förhållandena och har vi— dare strävat efter att avkasningskravet — dvs. summan av avskrivning, räntor eller förräntningsskyldighet, skatter och utdel- ningar — inte skulle genomgå några större förändringar vid övergången till den nya ordningen. Vid bestämningen av den finan- siella ställningen vid övergångstidpunkten har man emellertid haft behov av komplet- terande bedömningsnormer. Affärsverksut- redningen har därvid funnit att det öppet redovisade kapitalet till följd av olikheter i avskrivningar och lagervärdering inte ger någon tillfredsställande utgångspunkt för en fixering av relationen mellan eget kapital och lånekapital. Utredningen har därför i stället valt att sätta det egna kapitalet i rela- tion till anskaffningsvärdet av i bruk va— rande tillgångar.
När det gäller finansieringen föreslår af- färsverksutredningen att såväl omsättnings— som anläggningstillgångar finansieras via kapitalbudgeten. Användningen av rörlig kredit bör begränsas till att avse fluktuatio- nerna i medelsbehovet under året. Utred- ningen förutsätter att affärsverken liksom under nuvarande förhållanden i första hand utnyttjar avskrivningsmedel jämte fonde- ringar för finansieringen av sitt medelsbe- hov. Den överskjutande delen av medelsbe- hovet föreslås bli finansierad via tillskott av såväl verkskapital som statsverkslån. Hur stor del av denna överskjutande del som skall finansieras med statsverkslån resp. verkskapital är beroende av de normerande relationer som fastställts vid senaste finan- siella översyn.
Affärsverksutredningen förutsätter att de i finansieringsplanerna uttryckta avkast- ningsförväntningarna när det gäller affärs—
verkens investeringsbedömning tar sig ut- tryck i en kalkylränta som såsom ett mini- mum återspeglar ett vägt genomsnitt av för- räntningssiffroma för de olika kapitalsla- gen.
F örslagets konsekvenser
För att belysa effekten av affärsverksut- redningens förslag redovisas i kapitel 11 vissa i samråd med affärsverken utförda be- räkningar av en hypotetisk övergång till den nya ordningen under 1966/ 67 jämte den troliga utvecklingen fram till 1970/ 71. Med utgångspunkt från dessa beräkningar
kan följande allmänna iakttagelser göras:
—- Avkastningskravet vid övergången till den nya ordningen ligger i stort sett i nivå med nuvarande avkastningskrav. För vissa verk gäller emellertid att över- gången till det föreslagna systemet för pensionskostnadsberäkning leder till hög- re kostnader än enligt nuvarande förhål- landen. Detta bör emellertid ses mot bak— grunden av att dessa affärsverk vid en fortsatt tillämpning av nuvarande system förr eller senare hade kommit in i ett läge med onormal pensionskostnadsbe- lastning. -— En redovisning av affärsverkens resultat, finansiering och ställning i enlighet med utredningens förslag synes — inte minst med hänsyn till de förbättrade jämförel- semöjligheterna med enskilda företag — ge såväl statsverket som affärsverken god överblick av verksamheten samt i för— ening med långtidsplanering underlag för framtida bedömningar. Affärsverksutredningen vill allmänt fram- hålla att det system för ekonomisk styrning, som utredningen föreslår, är ägnat att med- ge en större delegering av befogenheter till verken själva. Detta gäller även frågan om fastställandet av priser och taxor. Motivet för en ökad delegering till verken är att främja deras känsla av ansvar för sin eko- nomi och servicepolitik.
De av statsrådet och chefen för finans— departementet utfärdade direktiven för affärsverksutredningens arbete — vilka fram- går av statsrådsprotokollet över finansären- den den 29 december 1961 — har följande lydelse:
Den ekonomiska målsättning som ligger till grund för flertalet affärsverks pris- och taxesättning innebär, att affärsverket med sina intäkter skall täcka sina kostnader in- klusive avskrivningar och därutöver lämna ett överskott motsvarande förräntning av det på respektive affärsverksfond bokförda statskapitalet. På denna kostnadstäcknings- princip grundas exempelvis statens järnvä- gars, televerkets och vattenfallsverkets taxor liksom prissättningen för försvarets fabriks- verks produkter. I den mån internationella förhållanden ej lägger hinder i vägen skall kostnadstäckningsprincipen även tillämpas vid luftfartsverkets taxesättning. För do- mänverkets del är prissättningen på skogs- produkter i så hög grad beroende av bl.a. det internationella marknadsläget, att det inte befunnits ändamålsenligt att lägga en ekonomisk målsättning av denna art till grund för prispolitiken. Vad slutligen gäller postbefordringsavgifterna intager de en sär- ställning i egenskap av bevillning. Vägle- dande vid avvägningen av postverkets av- gifter synes dock ha varit att verksamheten skall täcka sina kostnader och ge en normal förräntning av det nedlagda kapitalet jämte en viss säkerhetsmarginal.
Direktiv och kommentarer
Med undantag för huvuddelen av post- avgifterna, som fastställs av riksdagen, till- kommer befogenheterna beträffande pris- och taxesättningen Kungl. Maj:t eller i vissa fall verken själva. Sålunda fastställs de taxor som svarar för huvudparten av statens järn- vägars, televerkets och luftfartsverkets in- komster av Kungl. Maj:t. Vattenfallsverket, domänverket och försvarets fabriksverk åt- njuter däremot vidsträckt handlingsfrihet med avseende på sin pris- och taxepolitik.
De avskrivningssatser som skall tillämpas av de olika verken vid avsättningar till värdeminskningskonton för anläggningstill- gångar fastställs av Kungl. Maj:t. De för olika objektgrupper bestämda avskrivnings- satserna avpassas därvid så att i möjligaste mån en tillgångs förbrukningstid och av- skrivningstid sammanfaller. Till grund för avskrivningarna ligger för luftfartsverket och försvarets fabriksverk tillgångarnas historiska anskaffningsvärden. För vatten- fallsverket har tidigare avskrivningarna grundats på de historiska anskaffningsvär- dena. Under senare år har dock vissa extra avskrivningar, motiverade av det för- ändrade penningvärdet, medgivits och fr. a.m. 1960 tillämpar verket avskrivningar på återanskaffningsvärdet. För övriga kom- munikationsverk övergick man redan fr. o. m. budgetåret ] 951/ 52 till att till grund för avskrivningarna lägga tillgångarnas be- räknade återanskaffningsvärden. För do- mänverket slutligen gäller med avseende på
De förslag om den ekonomiska målsätt- ningens utformning för affärsverken som framlagts av 1953 års utredning rörande de statliga företagsformerna (SOU 1960: 32) ansluter i huvudsak till de nu gällande prin- ciperna. Enligt utredningen bör sålunda kommunikationsverkens prissättning utgå från full kostnadstäckning inberäknat nor- mal förräntning i genomsnitt under längre tidsperioder av de på respektive affärsverks- fond bokförda statskapitalet samt tillräck- liga avskrivningar av anläggningstillgångar- na. Avskrivningarna föreslås grundade på anläggningstillgångarnas återanskaffnings— värden och avskrivningssatserna anses lik- som hittills böra fastställas av Kungl. Maj:t. Statsmakternas inflytande i övrigt på kom- munikationsverkens taxepolitik bör enligt utredningens mening inskränkas till de all- männa principerna för taxesättningen. Inom den av statsmakterna uppdragna allmänna ramen anses kommunikationsverken sålunda böra äga befogenheter att själva fastställa sina taxor. Några inskränkningar i domän- verkets och försvarets fabriksverks nuva- rande handlingsfrihet i fråga om prissätt- ningen har inte aktualiserats av utredningen.
Med hänsyn till ansvarsfördelningen mel- lan statsmakterna och affärsverken anser utredningen det vara av värde, att de eko— nomiska konsekvenserna av icke lönsamma rörelsegrenar öppet redovisas.
Bland annat i samband med remissbe- handlingen av förslaget till reformering av de nuvarande statliga företagsformerna har kritik riktats mot målsättningen för affärs- verkens pris- och taxesättning. Den av ut- redningen förordade kostnadstäckningsprin- cipen har sålunda av vissa remissinstanser betecknats såsom alltför oklar för att kunna läggas till grund för affärsverkens ekono- miska handlande. Detta förhållande skulle givetvis bli än mer framträdande om — så- som utredningen föreslagit — statsmakternas inflytande på affärsverkens taxepolitik skul- le inskränkas till de allmänna principerna och verken skulle få ökade befogenheter att inom en uppdragen allmän ram själva fast- ställa sina taxor.
Att sådana allmänna uttryck som »nor- mal förräntning» icke är entydiga och föga ändamålsenliga att ligga till grund för kost- nadsberäkningar framgår redan därav att skiljaktiga uttolkningar av de nu gällande allmänna förräntningsnormerna gjorts för olika affärsverk. Målsättningen för den stat- lika kraftverksrörelsen om en »tillfredsstäl— lande förräntning» av det investerade kapi— talet har exempelvis tolkats så, att den i princip skall tillämpas som om verket haft samma förutsättningar i fråga om finan- siering och skattebelastning som enskilda företag i branschen. Taxorna har därvid primärt bestämts med hänsyn till kravet på förräntning av det senast investerade kapi— talet. Det betyder i det aktuella läget, att kostnadsförhållandena för det krafttillskott, som beräknas tillkomma fram till mitten av 60-talet, blir avgörande för taxesättningen under denna period.
För statens järnvägars del åter har en annan uttolkning av förräntningskravet gjorts i samband med att ståndpunkt togs till 1948 års järnvägstaxekommittés förslag. Enligt statsmakternas beslut bör förränt- ningen av statskapitalet i statens järnvägar beräknas efter den räntefot, till vilken för- räntningskravet för statens investeringar i allmänhet bestämts, dvs. f. n. 4 3/ 4 procent.
Någon uttrycklig föreskrift om vilken räntesats som skall tillämpas vid beräk- ningen av investerade lånemedel i telever- kets anläggningar finns f.n. inte. Telesty- relsen har dock i sitt remissyttrande över företagsformsutredningen framhållit, att det inte kan anses obefogat att statsmakterna ut- över förräntning av investerade lånemedel också erhåller viss vinst av telerörelsen.
För försvarets fabriksverk har Kungl. Maj:t fastställt förräntningskravet, och rän- tenivån har sedan verkets tillkomst utgjort 3,6 procent. Fabriksverket har hittills er- lagt förlagsränta i avsedd omfattning. För senare budgetår har verket därutöver in- levererat ett visst överskott. Det bör dock observeras att fabriksverkets avskrivningar baseras på tillgångarnas historiska anskaff- ningsvärde.
Även för luftfartsverket och domänver-
| :
ket försvåras en bedömning av förränt- ningen därav att avskrivningarna inte grun- das på anläggningstillgångarnas återanskaff- ningsvärden. Liksom för fabriksverket ba- seras avskrivningarna för luftfartsverkets del på de historiska anskaffningsvärdena och för domänverket tillämpas från övriga affärsverk helt avvikande avskrivningsprin- ciper; kostnaderna för maskiner och anlägg- ningar avskrivs exempelvis omedelbart.
Såsom ett mått på förräntningen av de skilda affärsverkens investeringar brukar vanligtvis överskotten, efter avdrag för av- skrivningar, uttryckas i procent av det i medeltal disponerade kapitalet. Detta kapi- tal upptages därvid med de bokförda vär- dena. Förräntningsprocenten för samtliga affärsverk — mätt på detta sätt — uppgick i genomsnitt under första hälften av 1950- talet till över 5 procent. För budgetåren 1955/56—1960/61 var motsvarande pro- centtal drygt 4 procent. Även för de skilda affärsverken —— med undantag för televerket — har gällt, att de uppvisat en lägre för- räntningsprocent under senare hälften av I950-talet än under den första hälften. Un- der högkonjunkturåret 1960/61 har emeller- tid förräntningen för flera av affärsverken förbättrats.
Samtidigt som den genomsnittliga för- räntningsprocenten för samtliga affärsverk varit lägre under den senare än den första hälften av I950-talet, har det motsatta för— hållandet gällt beträffande statens ränte- kostnader. Den effektiva medelräntefoten å den fonderade statsskulden har exempel- vis stigit med ca 0,9 procentenheter från bud- getåret 1950/51 till budgetåret 1960/61. Under senare hälften av I950-talet har ge- nom denna utveckling en relativ försämring av statens avkastning på det investerade ka- pitalet i affärsverken inträtt. Den genom- snittliga förräntningsprocenten har härige- nom under senare hälften av I950—talet kommit att sammanfalla med statens nor- malränta. Under budgetåren 1950/51—1954/ 55 översteg den däremot normalräntan med drygt en procent.
Det förhållandet att förräntningsprocen- ten, trots avkastningens relativa försämring,
likväl nått upp till normalräntans nivå be'- höver dock inte betyda att förräntningen varit tillfredsställande. För det första base- ras nämligen — såsom framhållits i det fö- regående — vissa affärsverks avskrivningar på de historiska anskaffningsvärdena och inte på återanskaffningsvärdena. Vidare har förräntningsprocenten framräknats genom att över- eller underskotten satts i relation till de bokförda värdena av det dispone- rade kapitalet, vilka icke korrigerats för prisförändringar. Prisstegringar medför där- för att en högre förräntning redovisas än som skulle ha förelegat vid oförändrad prisnivå.
Å ven i andra avseenden kan ifrågasättas ifall inte förräntningsprocenten för affärs- verken borde korrigeras för att den skall kunna läggas till grund för en »rättvisande resultatbedömning». För att en mera affärs- mässig förräntningsnorm för det investerade kapitalet skulle vara uppfylld erfordras bl. a., att avkastningen utöver ränta även inne attade ett kompensationsbelopp för den skattebefrielse som affärsverken åtnju- ter. A ffärsverkens verksamhet är vidare av den naturen att det kunde vara motiverat att räkna med en marginal för täckning av det företagsekonomiska risktagandet.
Att den ekonomiska målsättningen för affärsverken är oklart utformad och kom- mit att uttolkas på skilda sätt för de olika affärsverken är delvis historiskt betingat. Verksamheten som bedrevs av flera av affärsverken kännetecknades sålunda, när de allmänna ekonomiska målsättningarna för dessa verk ursprungligen utformades, av monopolistiska förhållanden. Idag är läget ett annat. På transportväsendets om- råde har sålunda konkurrensen alltmer skärpts, främst genom bilismens utveckling, och för postverket har ett konkurrensläge uppkommit bl.a. genom olika former av lokal postdistribution. Den ursprungliga mo- nopolsituationen för flera av affärsverken har härigenom successivt förvandlats i en konkurrenssituation. Härmed har också be- hovet av klart utformade och rätt avvägda ekonomiska målsättningar för affärsverken blivit allt mer framträdande. För att främja
en riktig fördelning av de samhällsekono- miska resurserna fordras sålunda att det all- männa förräntningskravet för affärsverken utformas på ett sådant sätt att bättre över- ensstämmelse erhålles med vad som gäller för motsvarande verksamhetsgrenar inom den privata sektorn.
Såsom skäl gentemot en mera affärsmäs- sig målsättning för affärsverkens pris- och och taxepolitik brukar anföras, att verken i större utsträckning än jämförbara enskilda företag har att i sin verksamhet beakta näringspolitiska, försvarspolitiska, sociala och andra samhälleliga hänsyn. Mot bak- grund av den utpräglat allmännyttiga verk- samhet som affärsverken har att utöva, skul- le enligt dessa tankegångar den pris- och taxepolitik som tillämpas inom motsvarande verksamhetsgrenar inom den enskilda sek- torn inte fullt ut kunna tillämpas av affärs- verken.
I samma män som krav reses på att skilda företagsformer skall tävla på så lika villkor som möjligt aktualiseras emellertid en revidering av den ekonomiska målsätt- ningen för affärsverken. Detta innebär att förräntningskravet för affärsverken bör an- passas till de normer som gäller för mat- svarande verksamhetsgrenar inom den en- skilda sektorn. I den mån affärsverken åläggs andra än rent affärsmässiga uppgifter bör i konsekvens med denna princip för- räntningskravet utformas under beaktande härav eller särskild ersättning utgå till af- färsverken.
Att en mera affärsmässig bedömning läggs till grund för affärsverkens verksam- het har förordats av flera remissinstanser i deras yttranden över företagsformsutred- ningen. Med hänsyn till de svårigheter som kan föreligga att utarbeta kalkyler som vi- sar resultatet av olika rörelsegrenar, har där- vid även förordats, att dessa problem blir föremål för en närmare utredning.
Såsom framgått av det föregående talar ett flertal skäl för att en utredning om den ekonomiska målsättningen för affärsverkens pris- och taxesättning nu kommer till stånd. Det bör ankomma på utredningen, att bl. a. analysera utvecklingen av den faktiska för-
räntningen för affärsverken mot bakgrund av de uttolkningar av förräntningskraven som gjorts av statsmakterna. I samband härmed bör också undersökas orsakerna till avkastningens relativa försämring under se- nare år.
Mot bakgrund av det material som vid dessa undersökningar framkommer och un- der beaktande av vad som anförts i det föregående bör utredningen utforma för- slag till riktlinjer för affärsverkens pris- och taxesättning. Utgångspunkten härvid bör vara, att affärsverken ges tillfälle att arbeta under former som innebär sund eko- nomi och tillfredsställande räntabilitet. För affärsverk som arbetar i en utpräglad kon- kurrenssituation, kan det vara ändamåls- enligt att inte enbart beakta ett förränt- ningskrav som anpassas till det totalt dis- ponerade kapitalet. Utformningen av rikt- linjerna för pris- och taxesättningen bör i sådana fall bestämmas även av den önsk- värda avkastningen på den marginella fram- tida produktionen. Härigenom torde an- strängningarna att hålla nere kostnaderna stimuleras och en riktig investeringsavväg— ning befrämjas.
Med hänsyn till att affärsverken i sin verksamhet har att beakta näringspolitiska, försvarspolitiska, sociala och andra sam- hälleliga hänsyn kan givetvis frågan om avvikelser från den generellt uppställda för- räntningsprincipen komma att aktualiseras. Det bör ankomma på utredningen att när- mare pröva lämpligheten av sådana avvikel- ser och utarbeta förslag till lösningar som trots förutnämnda hänsynstaganden möjlig- gör tillfredsställande driftresultat och eko- nomisk uppläggning av den affärsmässiga verksamheten.
I detta sammanhang torde också böra erinras om att riksräkenskapsverket i ytt- randen över bl.a. företagsformsutredningen framhållit, att nuvarande föreskrifter rö- rande kommunikationsverkens avskrivning- ar är föråldrade och i behov av en översyn. I 1961 års statsverksproposition har också förordats en översyn av affärsverkens av- skrivningsnormer liksom av redovisnings- principerna över huvud taget. Det synes
] i i
ändamålsenligt, att denna översyn företages i anslutning till ifrågavarande utredning, eftersom frågan om avskrivningsnormerna är av väsentlig betydelse vid utformningen av riktlinjerna för affärsverkens pris- och taxepolitik.
Utredningens arbete bör i princip om- fatta den ekonomiska målsättningen för samtliga affärsverk. Med hänsyn till det ut- redningsarbete som f.n. bedrivs eller fram- deles kan komma att aktualiseras bör utred- ningen härvid givetvis samråda med andra utredningar som har att behandla likartade problemställningar. Utredningen bör också beakta de förslag till förräntningsnormer m.m. för statens järnvägar och luftfarts- verket som redovisats i delbetänkande av 1953 års trafikutredning (SOU 1961:23) respektive av skandinaviska flygtaxekommit- tén.
Affärsverksutredningen har tolkat dessa direktiv så, att den primära arbetsuppgiften varit att utarbeta och framlägga förslag i- fråga om riktlinjerna för affärsverkens eko- nomiska målsättning och handlande. När det sålunda i direktiven sägs, att utredning- en bör utforma förslag till riktlinjer för affärsverkens pris- och taxesättning, har ut- redningen fattat detta så att den skall fram- lägga konkreta förslag om den ekonomiska målsättningen inkluderande förräntning på disponerat kapital, pensionsförpliktelser, av- skrivningsnormer etc. såsom en grund för den prispolitik verken skall föra. Däremot har utredningen ansett att det primärt bör vara verkens egen uppgift att på basis av detta totala avkastningskrav utforma en pas- sande pris- och taxepolitik.
Utredningen har vidare tolkat direktiven så att det icke ingår i dess arbetsuppgifter att analysera, om nuvarande verksform är den bästa formen för att verken skall kunna uppvisa ”sund ekonomi och tillfredsstäl- lande räntabilitet”. Utredningen har utgått från att dess förslag skulle rymmas inom den nuvarande konstitutionella formen för affärsverken. Utredningen har dock gjort den reflektionen att verksformen enligt vil- ken det råder juridisk och finansiell identi-
tet mellan verket och kronan kan försvåra ett affärsmässigt handlande. Utredningen vill därför rent allmänt ge till känna den uppfattningen, att det föreligger anledning överväga en övergång från verksform till bolag för de affärsverk, som ur marknads- synpunkt även skulle kunna passa att arbeta i aktiebolagsform.
Utredningen har slutligen avgränsat sitt uppdrag att avse de sju nuvarande affärs- verken och sålunda icke i sitt betänkande gått in på exempelvis det av sjöfartsutred- ningen framförda förslaget att ombilda sjö- fartsverket till affärsverk. Utredningen har Vidare icke ansett det ligga i dess arbetsupp- gifter att framkomma med synpunkter och förslag beträffande den ekonomiska mål- sättningen för postbanken liksom ej heller beträffande principerna för rundradiorörel- sens finansiering och redovisning.
Affärsverksformen
2.1 Skälen för affärsverkens och affärs- verksformens tillkomst
Bland de första frågor man ställer sig då man skall gå närmare in på affärsverken är av vilken anledning viss statlig verksamhet kommit att bedrivas i affärsverksform och vad som särskilt karakteriserar denna före- tagsform. Kanske föreställer man sig där- vid, att det finns speciella kriterier som gör en viss verksamhet ägnad att bedrivas i affärsverksform.
Det kan till en början konstateras, att en- bart den omständigheten att en statlig verk- samhet är av affärsmässig karaktär synbar- ligen inte predestinerar den att bedrivas som affärsverk. Staten bedriver även i aktiebo— lagsform och ibland genom myndigheter en icke oväsentlig del av sitt företagande.
Man möter ibland den föreställningen, att affärsverksformen är avsedd för statlig mo- nopolverksamhet. En sådan anknytning fö- religger emellertid bara i begränsad ut- sträckning. Numera har huvudsakligen tele- verket och luftfartsverket samt postverket för befordran av slutna försändelser en klar formell eller faktisk monopolställning. I frå- ga om övriga försändelser och bankverk- samheten arbetar postverket under konkur— rens. Statens järnvägar hade tidigare i stort sett monopolställning inom de områden, där verket bedrev järnvägstrafik. Numera arbe- tar verket i stark konkurrens med andra transportgrenar. Domänverket konkurrerar
med övriga skogsproducenter. Vattenfalls- verket är visserligen den största råkraftleve- rantören, men övriga med verket konkurre- rande företag svarar för mer än hälften av kraftleveranserna. Försvarets fabriksverk arbetar i konkurrens med andra leverantö- rer till försvaret och konkurrerar vid sidan härav med andra företag på den civila marknaden och som exportföretag. I sam- manhanget kan påpekas att statlig monopol- verksamhet bedrivs även i andra förvalt- ningsformer. Som exempel kan nämnas Systembolaget AB och AB Vin & Spritcen- tralen.
En annan föreställning som stundom an- förs är att affärsverksformen valts för stat- lig verksamhet av »allmännyttig» karaktär. Allmännyttig i den bemärkelse som inne- fattas i det engelska uttrycket »public utili- ties». Exempel på detta skulle vara post— verket, televerket och SJ. Oavsett svårighe- terna att klart definiera begreppet »public utility» kan man konstatera, att i vart fall domänverkets och försvarets fabriksverks verksamhet inte gärna kan inordnas under en sådan benämning. Därför kan inte heller ett sådant kriterium anses avgörande.
Några entydiga kriterier kan överhuvud knappast påvisas. Det är huvudsakligen historiska skäl som lett fram till att just affärsverksformen valts för vissa verksam— heter. Man får en föreställning om att det förhåller sig så genom att se när de skilda affärsverken har bildats. Det äldsta affärs-
verket, postverket, skapades under första hälften av 1600-talet. Tre verk, televerket, SJ och domänverket tillkom vid 1800-talets mitt. Redan betydligt tidigare hade dock huvudparten av de uppgifter som då ålades domänverket anförtrotts andra statliga or- gan. Vattenfallsverket bildades omkring år 1900. Två av verken, luftfartsverket och försvarets fabriksverk, har tillkommit un- der det senaste halvseklet.
Flertalet av affärsverken har således bil- dats för ganska länge sedan. Det är därför inte förvånande att affärsverksformen fått en prägel av tidigare synsätt på verkens upp- gifter och verksamhetsformer. Med en viss generalisering kan man säga, att det på den tiden inte var frågan om att staten skulle uppträda som företagare enligt affärsmäs— siga grunder. Statens engagemang på berör- da områden föranleddes i stället av andra motiv, såsom behovet av viss service åt den statliga verksamheten överhuvud, nödvän- digheten av tillsyn av statlig egendom och naturtillgångar eller önskvärdheten av all- männa näringspolitiska insatser. Det var mot den bakgrunden naturligt att de statliga organ, som fick uppgifterna sig anförtrod- da, fick samma ställning som andra statliga myndigheter.
För att något närmare klarlägga omstän— digheterna kring verkens tillkomst skall här lämnas en kortfattad redogörelse verk för verk.
Postverket
Postverkets stiftelseurkund anses vara den år 1636 utfärdade »Förordningen om Post- Bådhen». Den huvudsakliga uppgiften för ver- ket var ursprungligen att befordra statspost. Verket kan alltså sägas ha tillkommit som ett serviceorgan åt statsförvaltningen i övrigt. Be- fordran av enskild korrespondens förekom vis- serligen, men framstod som en sekundär upp- gift för verket.
Redan i slutet av 1600-talet uppställdes som mål att postinkomsterna skulle räcka till fi- nansiering av postverksamheten och till för— bättring av postförbindelserna för allmänheten samt till att därutöver lämna ett överskott till kronan. Grundsatsen om postverket såsom ett instrument till allmänhetens och allmännyttans tjänst hade sålunda uttalats redan tidigt. Trots detta synes statsmakterna i realiteten under
lång tid ha betraktat verksamheten som en in- komstkälla och inte som ett medel med vars hjälp goda postförbindelser skulle skapas. Först under 1800-talet torde de fiskaliska anspråken ha fått vika och en märkbar förändring inträtt i åskådningssättet.
Denna tog sig uttryck i en mängd postala reformer i samband med kommunikationsvä— sendets omvandling genom järnvägarnas till- komst och vägarnas utbyggnad samt med in- dustrialismens genombrott. Postverkets utveck- ling till allmännyttig institution ledde även till att dess ställning som affärsdrivande verk be- fästes. Fortfarande hade dock verket närmast ställning av myndighet i statsförvaltningen. Bl. a. anvisade riksdagen anslag för driftutgif— ternas bestridande. Först i och med en budget- reform år 1911 - varom mera i det följande — klarlades verkets ställning som affärsverk.
Efterhand har verksamheten utökats med andra rörelsegrenar. Bl.a. inrättades år 1884 postsparbanken och år 1925 postgirokontoret.
Televerket
Den första telegrafförbindelsen i Sverige öpp- nades för trafik år 1853. Från detta datum brukar televerket räkna sin tillkomst. Telegraf- rörelsen var verkets enda rörelsegren till bör- jan av 1880-talet, då verket utvidgade sin rö- relse med telefonanläggningar.
I frågan huruvida telegrafrörelsen skulle dri- vas i statlig eller enskild regi synes grundin- ställningen redan från början ha varit att sta— ten borde ta hand om telegraftrafiken på sam- ma sätt som beträffande postbefordran. En viss tradition fanns även från den optiska telegra- fens tid under första hälften av lSOO-talet. Många skäl ansågs tala för att telegrafrörelsen borde vara statlig. Staten hade intresse att åstadkomma snabba förbindelser mellan lan- dets olika delar. Anläggandet av linjer och sta- tioner var investeringar på lång sikt som krävde en stor kapitalinsats. Vidare uppstod många komplicerade juridiska problem vid framdra- gandet av ledningar över enskild mark. Anknyt- ningen till utländska telegrafförbindelser kräv- de statens medverkan. Helt övervägande skäl ansågs således tala för att staten skulle påta sig såväl anläggning som drift av telegrafrörelsen i landet.
Under lSOO-talets senare de] började även telefonrörelsen utvecklas i landet. De första telefonnäten och stationerna drevs av enskilda bolag. I början av 1880-talet bemyndigade Kungl. Maj:t telegrafverket -— som det då hette — att även driva telefonrörelse. Därvid påbör- jade verket bl.a. utbyggnad av telefonnät i glesbygder samt förbindelser till industrier och affärsföretag utanför de befintliga telegrafsta- tionernas områden. Mot slutet av 1800-talet gjordes en plan för ett rikstelefonnät. I sam-
band med den fortsatta utbyggnaden inköptes under åren fram till sekelskiftet så gott som alla enskilda anläggningar utanför Stockholm. Härmed nåddes syftet att skapa ett enhetligt telefonsystem för riket.
I början av 1890-talet bemyndigades telever- ket anlägga en egen verkstad för produktion av telemateriel. Anledningen var att man funnit det olämpligt att verket var helt hänvisat till enskilda verkstäder. Den egna verkstadsdriften medförde dock inte att anskaffningar från utomstående företag upphörde.
Verkets ställning i statsförvaltningen kan till en början sägas ha varit något oklar. Sedan det grundläggande anläggningskapitalet anvisats av staten kom nämligen telegrafverket fram till år 1872 att stå helt utanför riksstaten. Verk- samheten uppehölls dels med egna vinstmedel, dels med bidrag från handels- och sjöfartsfon- den. I någon män kan verket således redan då sägas ha haft ställning av affärsdrivande verk. Från och med år 1872 upptogs dock verkets inkomster och utgifter på riksstaten. Härigenom kan verket sägas ha fått mera karaktär av myn- dighet. Genom budgetreformen år 1911 klar- lades verkets ställning som affärsdrivande verk.
Härefter, under 1910-talet, utvidgades ver- kets rörelse med radioanläggningar för teletra- fik med fartyg och andra länder. Sedan år 1925 ombesörjer verket även distributionen av rund- radioprogrammen.
Statens järnvägar Vid statsjärnvägarnas tillkomst på 1850-talet synes de främsta motiven för det statliga en- gagemanget på järnvägsområdet ha varit av näringspolitisk natur. De principbeslut som fat- tades — närmast vid 1853—54 års riksdag — in- nebar att huvudlinjema skulle anläggas och drivas av staten, de sekundära linjerna däremot av enskilda. Man torde då inte ha hyst några större förhoppningar att trafikinkomsterna skul- le räcka till att ge avkastning på det investe- rade kapitalet, varför enskilda företag inte för- väntades engagera sig i järnvägsdrift annat än i särskilda fall. Eftersom järnvägsbyggandet be- räknades medföra indirekta fördelar för lan- dets näringsliv ansågs det motiverat att staten tog på sig de erforderliga investeringarna i ett stamlinjenät. Ett ytterligare argument för stats- drift var att man härigenom ansåg sig kunna uppnå lägsta möjliga transportavgifter, eftersom staten kunde bortse från direkt vinst och till- lämpa låga taxor för att stimulera näringslivets utveckling.
Även för stambanornas geografiska dragning synes näringspolitiska synpunkter och försvars— politiska hänsyn ha varit avgörande. Det var mot denna bakgrund naturligt att det statliga organet för järnvägsfrågorna ursprungligen närmast fick ställning av myndighet. Redan
tidigt började dock det affärsmässiga inslaget i verksamheten att göra sig gällande. Från år 1876 beslöts således att endast överskottet av verksamheten skulle upptas i riksstaten, medan vid denna tid för såväl postverket som telegraf- verket upptogs såväl inkomster som utgifter. Verkets ställning som affärsdrivande verk hade härigenom grundlagts.
Järnvägsbyggandet fortsatte fram till år 1937, då det i och med Inlandsbanans sista sträckning i allt väsentligt kan anses slutfört. Jämsides med det statliga järnvägsbyggandet växte lo- kala enskilda järnvägsnät fram. Redan tidigt kom ett flertal av dessa att införlivas med statsnätet. År 1939 beslöt riksdagen att landets enskilda järnvägsnät i huvudsak skulle förstat- ligas. Huvudmotivet synes ha varit att förstat- ligandet beräknades medföra betydande natio- nalekonomiska fördelar. En avsevärd vikt sy- nes emellertid också ha tillmätts de positiva följder som förstatligandet beräknades inne- bära för statens järnvägar som ekonomiskt företag.
Domänverket
Under äldre tider tillfördes staten äganderätten till betydande skogsarealer i riket. Detta var en följd av att staten gjorde anSpråk på ägan- derätten till all ouppodlad eller inte i enskild besittning tagen mark. Statens främsta uppgift beträffande skogen ansågs under dessa tider vara att ställa skogskapitalet till förfogande för nybyggare och enskilda företag samt att spara och öka det för kommande behov. Förvalt- ningen av statens skogar handhades härvid periodvis av skilda myndigheter, såsom av bergskollegium, länsstyrelserna, överhovjäg- mästaren och kammarkollegium.
Då under 1800-talet värdet på skogsproduk— ter började stiga, kom man att anlägga nya synpunkter på förvaltningen av s*tatsskogarna. År 1859 inrättades för statens Skogsförvaltning ett särskilt ämbetsverk, Skogsstyrelsen. År 1883 omvandlades dåvarande Skogsstyrelsen till do- mänstyrelsen. Det nya verket betraktades till en början alltjämt huvudsakligen som en ad— ministrativ myndighet med uppgift att utöva tillsyn över statens domäner. Undan för undan steg emellertid efterfrågan på skogsprodukter och därmed också virkespriserna. Härigenom kom domänverkets verksamhet alltmer att för- skjutas mot affärsmässig skogsdrift. Genom 1911 års budgetreform inrangerades verket of- ficiellt bland affärsverken.
Statens vattenfallsverk Sedan lång tid tillbaka har staten ägt, helt eller delvis, ett flertal vattenfall i riket. Mot slutet av 1800-talet började intresset vakna för en ut- byggnad av Trollhättefallen för produktion av elektrisk energi. Staten var emellertid inte en-
sam ägare till fallen. Efter utredningar om äganderättsförhållandena beslöt 1904 års riks- dag att staten från den andra delägaren, det privatägda Nya Trollhätte kanalbolag, skulle förvärva Trollhätte kanalverk jämte viss annan egendom. Syftet var dels att överta driften av den då ur kommunikationssynpunkt intressanta kanalen, dels att möjliggöra ett utnyttjande av vattenkraften. År 1905 tillsattes en särskild sty- relse för förvaltningen av Trollhätte kanal- och vattenverk. Styrelsen skulle förutom kanaldrif— ten handha anläggandet och driften av en bli- vande kraftstation. Styrelsen skulle också svara för de fortsatta utredningarna rörande vatten- kraftutbyggnaden.
Det var emellertid inte bara Trollhättefallen som var föremål för statens intresse. En bety- dande del av landets naturtillgångar i vatten- fallen låg outnyttjade. Det befanns vara en an- gelägenhet av stor samhällsekonomisk betydelse att staten vidtog åtgärder för att tillvarataga dessa värden. I handhavandet av de statliga vattenfallen var emellertid flera myndigheter, representerande olika statsintressen, inblandade, vilket fördröjde utvecklingen. Det ansågs där- för angeläget att de olika intressena förenades i en enda myndighet. I proposition till 1907 års riksdag föreslogs bl. a. att en statlig kommis- sion skulle inrättas för samordnande av vatten- kraftfrågorna. Vid riksdagsbehandlingen utta- lade statsutskottet att den föreslagna kommis- sionen kunde befaras komma att sakna erfor- derlig affärsmässighet. Efter förnyad utredning beslöt 1908 års riksdag att samtliga statens vat- tenfall och kanaler, inklusive Trollhätte kanal- och vattenverk, skulle sammanföras under en förvaltningsmyndighet, vattenfallsstyrelsen. Vat- tenfallsstyrelsen påbörjade sin verksamhet föl- jande år.
Omständigheterna kring vattenfallsverkets tillkomst speglar ganska väl synsättet på verk- samhetens ställning i statsförvaltningen. Sedan handhavandet av statens vattenkrafttillgångar närmast varit att anse som en sedvanlig myn- dighetsuppgift övergick det alltmer till att bli en uppgift för affärsmässig förvaltning. Vatten- fallsverkets ställning som affärsverk befästes slutligt i och med 1911 års budgetreform.
Som framgått av de hittills lämnade verks- visa redogörelsema kom mot slutet av 1880- talet betraktelsesättet att förändras, bl. a. som en följd av industrialismens genom- brott. Man kunde konstatera att skillnader inträtt mellan den vanliga statliga myndig- hetsutövningen och statens mera företags- mässiga verksamhet. Det förändrade syn- sättet kom senare till konkret uttryck i den budgetreform, som beslöts av 1911 års riks-
dag. Budgetreformen innebar, förutom en genomgripande omläggning av riksstatens uppställning, att vissa av de tidigare myn- digheterna gavs ställning av affärsverk. Man gav därigenom utan att helt göra avsteg från myndighetsformen, dessa verk en förvalt- ningsform som var bättre anpassad till af- färsmässig drift.
Efter år 1911 har staten engagerat sig som företagare på ett flertal områden. En- dast i två fall, luftfartsverket och försvarets fabriksverk, har affärsverksformen valts. Anledningen härtill synes närmast vara en bedömning av omständigheterna i det en- skilda fallet. Sålunda har måhända för luft- fartsverkets del blandningen av myndighets- utövning och affärsmässig drift varit avgö- rande. För försvarets fabriksverks del an- sågs bl. a. dess speciella ställning av leve— rantör till det militära försvaret särpräg- lad.
Luftfartsverket
Ett första steg mot luftfartsverkets tillkomst togs år 1923 då en tjänsteman inom kommuni- kationsdepartementet fick till uppgift att hand— lägga med civil luftfart sammanhängande frå- gor. Allteftersom dessa frågor blev av större omfattning utökades personalen och med tiden inrättades en självständig byrå för luftfarts— ärenden. Efter en ytterligare expansion flytta- des år 1936 luftfartsmyndigheten till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, där den inordnades i järnvägs- och luftfartsbyrån. Det statliga en- gagemanget under luftvartens utvecklingsskede torde främst ha betingats av behovet av tillsyn över den nya kommunikationsformen. Efter hand blev det emellertid också angeläget att finna en lämplig form för anläggandet och driften av landets flygplatser för reguljär civil trafik. Såväl praktiska skäl som näringspolitiska överväganden ansågs tala för att även denna uppgift borde handhas av staten.
Då luftfarten efter andra världskriget expan- derade ytterligare beslöt man i samband med en omorganisation av väg- och vattenbyggnads- styrelsen att luftfartsärendena skulle överflyttas till ett nytt, självständigt ämbetsverk, luftfarts- styrelsen. Dess verksamhet finansierades till en början såsom för sedvanliga anslagsförbrukan— de myndigheter som har viss uppbörd i sin verksamhet. Den 1 juli 1947 ombildades emel- lertid luftfartsstyrelsen och flygplatsorganisatio- nen till ett affärsdrivande verk, luftfartsverket. Skälet till denna åtgärd var bl. a. en då före- fintlig förhoppning, att verket inom en nära
framtid skulle uppnå balans mellan intäkter och kostnader samt lämna något överskott.
Försvarets fabriksverk Tid efter annan har staten drivit fabriker för tillverkning av krigsmateriel till försvaret. Un- der tiden närmast före andra världskriget sor- terade ett antal av dessa fabriker direkt under vederbörande försvarsgrensförvaltningar. Vid andra världskrigets utbrott framkom ett behov av att samordna driften vid fabrikerna i tek- niskt och ekonomiskt hänseende. För denna samordning inrättades år 1940 en nämnd, för- svarets verkstadsnämnd. Under nämndens led- ning ställdes bl. a. lantförsvarets ammunitions- fabriker, försvarsväsendets krutfabriker, lant- försvarets och flygvapnets laborerings- och ap- teringscentraler, Carl Gustavs stads gevärsfak- tori och centrala torpedverkstaden.
I ett betänkande föreslog 1941 års militära förvaltningsutredning att ett försvarsväsendets industriverk skulle inrättas, till vilket skulle överföras de uppgifter som åvilade dels för- svarsväsendets verkstadsnämnd, dels den s.k. krigsmaterielnämnden. Det förordades att in— dustriverket skulle drivas som bolag. Denna driftform ansågs överlägsen affärsverksformen vid reglering av löne- och pensionsfrågor samt vissa andra personalärenden.
I proposition till 1943 års riksdag anmäldes förslaget att inrätta ett försvarets industriverk. Föredragande departementschefen ställde sig därvid avvisande till tanken att sammanföra verkstadsnämnden och krigsmaterielnämnden till en gemensam organisation. I stället borde krigsmaterielnämnden omvandlas till ett per- manent krigsmaterielverk och verkstadsnämn- den till ett fristående ämbetsverk, kallat för- svarets fabriksstyrelse. Departementschefen an- såg sig inte böra förorda att verksamheten uppdrogs åt ett statligt bolag. Han ansåg be- redskapssynpunkterna vara avgörande vid val av driftform och förordade affärsverksformen. Fabriksstyrelsen skulle ha till uppgift att i ad- ministrativt, tekniskt och ekonomiskt hänseen- de leda de statliga fabriker som hade att till- verka krigsmateriel eller annan materiel för försvarsändamål samt att handha nyanlägg- ningsverksamhet vid dessa fabriker. Även fabri- ker för industrimässig reparations— och under- hållstjänst skulle ingå. Tillsammans med fabri- kerna skulle fabriksstyrelsen bilda försvarets fabriksverk.
Riksdagen fattade beslut i enlighet med pro- positionens förslag.
Vid 1943 års riksdag beslöts vidare att för- svarets tvätt- och reparationstjänst skulle cen- traliseras och ankomma på fabriksstyrelsen. Efter en tid utökades denna verksamhet med — förutom militär tvätt — även tvätt från andra offentliga myndigheter.
Av uttalanden som gjordes i samband med tillkomsten av försvarets fabriksverk framgår, att det avgörande skälet för att viss krigsmate- rieltillverkning skulle vara statlig var olika be- redskapshänsyn. Fabrikerna måste anläggas och drivas främst med hänsyn till det militära lä- gets krav. En följd härav var bl.a. att verk- samheten ej alltid skulle kunna läggas upp från starkt ekonomiska synpunkter. Detta liksom över huvud taget den starka anknytningen till det militära försvaret synes vid tidpunkten i fråga ha varit tillräckliga skäl för att inte an- förtro tillverkningen åt enskilda företag. Lik- artade synpunkter var, som förut nämnts, av- görande för att man valde affärsverksformen framför bolagsformen.
Av den i det föregående lämnade redo- görelsen för de olika affärsverkens tillkomst och utveckling framgår, att den historiska utvecklingen och bedömningen vid tidpunk- ten för de enskilda besluten kommit att bli avgörande för att viss statlig verksamhet be- drivs i affärsverksform. Från att man tidi— gare ansåg de äldre affärsverkens verksam- het närmast vara en förrn av statlig myn- dighetsutövning har undan för undan beho— vet av affärsmässig drift kommit att göra sig alltmer gällande. Som en följd härav kom, såsom ett slags mellanting mellan myn- dighet och bolag, affärsverksformen att fö— das och bestå. Några entydiga och allmän- giltiga kriterier som predestinerat en viss statlig verksamhet att bedrivas i affärsverks- form finns alltså inte.
2.2 Innebörden av affärsverksformen
Även om enligt föregående avsnitt någon avgörande gemensam nämnare för arten av själva verksamheten inte kan påvisas för affärsverken, har affärsverksformen som så- dan helt naturligt vissa karaktäristika som skiljer den från andra företagsformer. Affärsverken är — till skillnad från stat- liga och privata aktiebolag — inte några självständiga juridiska personer. I detta hän- seende är de likställda med de statliga myn- digheterna. De äger således inte tillgångarna i verksamheten utan förvaltar dessa åt sta- ten. Tillgångama upptas i statsförmögenhe- ten. Verken är alltså, vart och ett inom sitt område, närmast att betrakta som Kungl.
Maj:ts representant. Detta återspeglas bl. a. i fastighetsaffärer, där Kungl. Maj:t bemyn- digar verket att köpa eller sälja egendom för statens räkning.
Affärsverken är, liksom de statliga äm- betsverken, underkastade de statliga förvalt- ningsrättsliga föreskrifterna. De statliga bo- lagen däremot är liksom de privata bolagen i huvudsak underkastade aktiebolagslagen. De förvaltningsrättsliga föreskrifterna inne- bär bl. a. att verk och myndigheter inte har medgivits full handlingsfrihet i ekonomiska frågor och i personalfrågor, i vilka beslutan- derätten i stället förbehållits riksdagen och/ eller Kungl. Maj:t. Affärsverken har dock större befogenheter på dessa områden än myndigheterna.
Ett annat utmärkande drag för statlig verksamhet är besvärsrätten. Denna inne- bär att även beslut, som ligger inom affärs- verkets befogenheter, kan av någon som är; berörd av beslutet föras upp till Kungl. Maj:ts prövning.
Medan myndigheterna efter prövning av Kungl. Maj:t och riksdagen beviljas anslag för att täcka utgifterna har affärsverken i allmänhet rätt att självständigt använda sina löpande inkomster för driftutgifter. Endast överskottet redovisas i riksstaten. Investe- ringsutgifterna däremot fastställs som regel av Kungl. Maj:t och riksdagen och redo- visas mot anvisade anslag. Även i fråga om flertalet affärsverks taxesättning har Kungl. Maj:t och i något fall riksdagen behållit en viss kontroll. Gällande riktlinjer för affärs- verkens ekonomiska handlande kommer att behandlas närmare i kapitel 4.
I sin utformning av personalpolitiken har affärsverken större handlingsfrihet än sed- vanliga statliga myndigheter men mindre än aktiebolagen. Gentemot statliga myndigheter gäller detta särskilt möjligheterna att be- stämma personalkaderns storlek och att självständigt anställa personal.
Vad gäller anställningsvillkoren för an- ställda, vilka är att betrakta som tjänstemän, gäller den skillnaden i förhållande till pri- vata företag och statliga bolag, att affärs— verken är bundna av de normer som tilläm- pas för statstjänstemän överhuvudtaget. Det-
ta innebär bl. a. att lönesättningen inte kan ske på det sätt som sker på marknaden i övrigt. I begränsad utsträckning har dock en friare lönesättning kunnat tillämpas för vissa kvalificerade tjänstemannagrupper ge— nom att kontraktsanställning utnyttjas i allt högre grad. Vidare innebär systemet att möjligheterna att avskeda tjänstemannaper- sonal är formellt mer begränsade än hos andra företag. I fråga om arbetarlönerna gäller att i den mån de icke utgår enligt be- fintliga avtal på arbetsmarknaden i övrigt, speciella avtal träffas mellan affärsverket och berörda arbetare.
Affärsverken är skattskyldiga i mindre utsträckning än statliga och privata bolag. Eftersom de inte är självständiga juridiska personer utan så att säga representerar Kungl. Maj:t år de befriade från statlig in- komst— och förmögenhetsskatt. Även den kommunala skattskyldigheten är för flerta- let affärsverk starkt begränsad.
En annan olikhet mellan affärsverk och bolag ligger däri att affärsverken är under- kastade offentlig insyn i större grad än bo- lagen. Affärsverkens liksom myndigheternas handlingar — utom exempelvis sådana hand— lingar som lämnar upplysningar om kun- dernas enskilda angelägenheter — är nämli- gen enligt tryckfrihetsförordningen i princip tillgängliga för var och en som vill ta del av dem. Bolagen kan däremot i huvudsak själ- va avgöra vilka handlingar som skall utläm- nas till allmänheten. En viss möjlighet för affärsverken att sekretessbelägga handlingar föreligger dock. Bl. a. för att hindra röjande av affärshemligheter äger verken jämlikt 28, 30 och 34 åå sekretesslagen avgöra om en affärshandling må utlämnas.
I fråga om inre organisation föreligger numera inte hos affärsverken väsentliga sär- drag som skiljer dem från aktiebolag. Af- färsverken leds numera av en s. k. lekman- nastyrelse och en generaldirektör. Lekman— nastyrelserna har som regel tillkommit un- der senare år. Skillnaden gentemot aktiebo- lagens ledning ligger närmast däri, att i bo— lagen väljer bolagsstämman styrelsen, som i sin tur utser verkställande direktören, me- dan för affärsverken Kungl. Maj:t i konselj
utser såväl styrelse som generaldirektör. En annan skillnad föreligger däri att medan den verkställande direktören aldrig kan vara bolagsstyrelsens ordförande, så är general- direktören enligt hittillsvarande praxis ord- förande i verksstyrelsen. Vidare utser inte längre Kungl. Maj:t, i motsats till bolags- stämman, särskilda revisorer för varje verk. 1 Riksrevisionsverket utövar i samverkan och i efter arbetsfördelning med verkets interna f
|
revisorer den kontinuerliga revisionen. Riks— dagens revisorer utgör även för affärsverken en sakrevisorsinstans. [ Affärsverkens organisation i övrigt har [ successivt anpassats till verksamhetens krav . i det enskilda fallet. Under den centrala för- ' valtningen sorterar regionala och lokala or- gan. i 1
3.1 Affärsverkens ställning i samhällseko- nomin
Affärsverken utgör en del av det statliga företagandet. Detta är en del av den totala statliga aktiviteten, som i sin tur är en del av vad som brukar kallas den offentliga sektorn i vår ekonomi. Det är därför na- turligt att betrakta affärsverkens ställning och betydelse i samhällsekonomin med ut- gångspunkt från hur dels ekonomin som hel- het dels den offentliga sektorn utvecklats under de senare åren. Denna framställning avser i huvudsak tidsperioden 1950—1965. En sammanställning av vissa relevanta da- ta lämnas i tabell 3: 1 och diagram 3: a.
Samhällsekonomin i stort har under pe- rioden genomgått en betydande utveckling. Den målsättning som statsmakterna forrnu- lerat kan sägas ha varit att med bibehållen full sysselsättning och samhällsekonomisk balans främja ett snabbt ekonomiskt fram- åtskridande och en ökad välfärd i samhäl— let. Statsmakterna har vidtagit skilda åtgär- der för att denna målsättning skall kunna förverkligas. Detta har exempelvis skett in- om ramen för den ekonomiska politiken liksom på de arbetsmarknads- och socialpo- litiska områdena. Dessa åtgärder har, vid sidan av andra faktorer i samhällsutveck- lingen, återverkat på samhällsekonomins al- la delar och således även på affärsverken.
Presentation av affärsverken
Den ekonomiska framstegstakten har, lik- som i flertalet industriländer, varit hög. Så- lunda har bruttonationalprodukten (BNP : värdet av den totala produktionen) under åren 1950 till 1965 vuxit från 63 miljarder kronor till 110 miljarder kronor räknat i 1965 års priser. Detta innebär, att den vo— lymmässiga tillväxten uppgått till 73 % under perioden, vilket motsvarar en genom- snittlig årlig ökning med 3,7 %. Under första hälften av 1960-talet var ökningstak- ten högre än under periodens början och uppgick då till närmare 5 % per år. Sam- tidigt har antalet i landet yrkesverksamma enligt folkräkningarna ökat i betydligt lång- sammare takt, från 3,2 milj. år 1950 till knappt 3,5 milj. år 1965, motsvarande en årlig förändring med ca % %. Produktio- nen per yrkesverksam har följaktligen årli- gen ökat med i genomsnitt drygt 3 %. Detta resultat har uppnåtts samtidigt som arbets- tiden väsentligt förkortats.
Före avmattningen i konjunkturen 1966, utvecklades läget därhän att det uppstod en knapphet på produktionsfaktorerna arbets- kraft och kapital. Arbetskraftsbristen för- utsågs då bli varaktig. Konjunkturdämp— ningen 1966 har åtminstone tillfälligt för- ändrat läget i dessa avseenden. Kvar står dock det ofta framförda önskemålet att ar- betskraft successivt överförs från mindre till mer produktiva arbetsområden. Att också. en ur samhällsekonomisk synpunkt förbätt- rad resursfördelning kommer till stånd be-
tonas ofta som nödvändig för en bibehållen framstegstakt.
Den växande betydelsen av den offent- liga sektorn är ett markant drag i de senare årens utveckling. Ett sätt att mäta denna expansion vore att se vilket bidrag sektorn i fråga lämnar till den totala produktionen i landet (BNP). Men det är svårt att få ett rättvisande statistiskt mått på detta bidrag. Därför brukar man i stället belysa den of- fentliga sektorns betydelse i samhällseko- nomin från utgångspunkten hur stor del av BNP som den tar i anspråk, dvs. använder till investeringar i den offentliga produk— tionsapparaten och till konsumtion. Under åren 1950—1965 har detta i anspråktagande ökat från 20 % till 29 %. År 1965 användes drygt 14 % av BNP till offentliga investe- ringar och lika mycket till offentlig konsum- tion.
Antalet sysselsatta inom den offentliga sektorn är ett ytterligare mått på dess om- fattning. Det totala antalet yrkesverksamma i landet var år 1965 ca 3 450000 personer. Av dessa beräknas ca 740 000, eller 22 %, ha varit sysselsatta inom offentlig verksam- het. 1950 var antalet 490000, motsvarande ca 16 %.
Då man talar om den offentliga sektorn måste man komma ihåg att den är synner- ligen heterogen. Den offentliga sektorn är den sammanfattande benämningen på den statliga och kommunala verksamheten i samhällsekonomin, som härigenom fram- ställs som åtskild från den verksamhet som bedrivs i enskild regi, den privata sektorn. Det är alltså ägar- och finansieringssynpunk- ter som fått bli avgörande för gränsdrag- ningen och inte verksamhetens art. Sålunda innefattas i den offentliga sektorn såväl de statliga och kommunala serviceområdena, såsom sjukvård, undervisning, försvar m. in., som det offentliga företagandet. Detta be- drivs inom de statliga och kommunala bo- lagen, exempelvis LKAB och de kommunala bostadsföretagen, inom affärsverken och in- om den ordinarie kommunala verksamhe- ten (exempelvis kommunala elverk och gas- verk).
Den offentliga sektorns expansion kan i
allt väsentligt hänföras till den snabba till- växten inom serviceområdena. Utbyggnaden av samhällsservicen inom undervisning, sjuk- vård m. m. är välbekant. Det statliga före- tagandet däremot har under perioden 1950— 1965 svarat för en ungefär oförändrad, men därför inte obetydlig, andel av sam— hällsekonomin. Sålunda utgjorde dess pro— duktionstillskott 7% av BNP såväl 1950 som 1965. Samtidigt ökade antalet anställ- da något, från 6 % till 6,5 % av det totala antalet sysselsatta.
Av det statliga företagandet utgör affärs- verken (inkl. dotterbolag) den ojämförligt största delen. Sålunda uppgick antalet sys- selsatta i affärsverken år 1965 till ca 160 000, vilket motsvarar 3/4 av de i statliga före- tag sysselsatta. Detta innebär i sin tur att ca 4,5 % av den i landet yrkesverksamma befolkningen arbetar i affärsverken.
Affärsverkens bidrag till BNP uppgick år 1965 till ca 5 %, motsvarande ett föräd- lingsvärde av deras produktion av ca 5,5 miljarder kronor. Andelen har minskat nå- got sedan 1950, då den uppgick till 5,5 %.
Man finner sålunda att affärsverken från dessa synpunkter — antal anställda och bi- drag till BNP — skulle svara för bortåt 1/ 20 av samhällsekonomin.
Vidare kan nämnas att affärsverkens in- vesteringar utgjorde ca 6% av de totala bruttoinvesteringarna i landet år 1965. Af- färsverkens investeringar år 1965 uppgick till ett belopp som motsvarar ca 15 % av bruttoinvesteringarna inom näringslivet (pri- vata bruttoinvesten'ngar exkl. bostäder).
Affärsverken intar sålunda en betydande plats i vår ekonomi. En kvantitativ redovis- ning av affärsverkens betydelse ger emeller- tid inte en tillräcklig belysning av deras roll i samhällsekonomin. Själva arten av deras verksamhet kräver också vissa kommenta- rer.
Flertalet affärsverk har en verksamhet som är av särskild betydelse för infrastruk— turen i landet. Att svara för gods- och per- sontransporter, att ombesörja post- och tele- kommunikationer och att tillhandahålla elektrisk kraft är exempel på sådan verk- samhet. Till helt övervägande del är det
Totalt 100 u/o=
Privat sektor
Offentlig sektor
Antal anställda i förhållande till yrkesverksam belolknlng. %.
3,2 miljoner anställda
&
3,5
&
Statllg
sektor
Statligt
22 15 11 11 6 6
Andel av totala bruttolnvesteringar Inkl underhåll 7,7 29,0 miljarder kronor 63 56 44 37 20 20 10
företagande
Allärsdrlvande verk
(Tabellen uppgjord i samråd med statistiska centralbyrån och finansdepartementets ekonomiska sekretariat.)
1950 1955 1960 1965 Bruttonationalprodukten (BNP) miljarder kr. löpande priser till marknadspris 31,6 49,5 70,3 109,8 Bruttonationalprodukten (BNP) miljarder kr. 1965 års priser till marknadspris 63,4 73,4 86,5 109,8 Bruttoinvesteringar, inkl. underhåll, löpande priser, miljarder kr. 8,5 14,5 21,8 35,2 Antal yrkesverksamma i riket, 1 OOO-tal (enl. bearbetning av folkräkningarna) 3 170 . . 3 310 3 450 Offentliga sektorn (statliga och kommu- nala myndigheter och företag): 3) antal sysselsatta, 1 OOO-tal 490 . . . . 740 b) » » , % av antal yrkes- verksamma i riket 15,5 . . . . 22 c) bruttoinvestering, % av totala brutto- investeringar, inkl. underhåll 37,0 43,7 42,3 44,4 d) ianspråktagande av BNP, % 20 25 26 29 därav: konsumtion 10 12 12,5 14,5 investering 10 13 13,5 14,5 Statliga sektorn (myndigheter, affärsverk och bolag): 3) antal sysselsatta, 1 OOO-tal 320 . . . . 375 b) » » , % av antal yrkes- verksamma i riket 10,5 . . . . 11 c) bruttoinvestering, % av totala brutto- investeringar, inkl. underhåll 20,3 23,8 23,4 20,4 d) ianspråktagande av BNP, % 10 12 12,5 13 därav: konsumtion 4,5 5 5,5 6,5 investering 5,5 7 7 6,5 Statligt företagande (bolag och affärsverk): a) antal sysselsatta, 1 OOO-tal 190 .. . . 215 b) » » , % av antal yrkes- verksamma i riket 6 6,5 c) bruttoinvestering, % av totala brutto- investeringar, inkl. underhåll 10,0 . . 7,6 d) bruttoinvestering, % av BNP 3 3,5 3,5 3 e) produktionsvårde, % av BNP 7 8 7,5 7 Affärsverk (inkl. dotterbolag): a) antal sysselsatta, 1 OOO-tal 160 .. . . 160 b) >> » , % av antal yrkes- verksamma i riket 5 4,5 c) bruttoinvesteringar, % av totala bruttoinvesteringar, inkl. underhåll 8,8 9,2 8,3 6,3 (1) bruttoinvestering, % av BNP 2,5 2,5 2,5 2 e) produktionsvärde, % av BNP 5,5 5,5 5,5 5 f) bruttoinvestering, % av näringslivets totala investeringar (= privata sek- torns totala investeringar, inkl. under- håll, exkl. bostäder) 19,3 22,2 19 14,7
Anm: Källorna till ovanstående uppgifter är huvudsakligen statistiska centralbyråns national- räkenskaper (SM V 1967: 8), folkräkningarna, den officiella statstjänstemannastatistiken (Tjänste- män inom statlig och statsunderstödd verksamhet. Denna innehåller även uppgifter om antalet arbetare) samt publikationen »Statliga företag». Eventuella avvikelser från andra källor vad gäller antalet sysselsatta torde helt kunna hänföras till olika redovisningsteknik och varierande definitioner.
affärsverken som svarar för dessa funktio- ner. SJ svarar för i det närmaste alla järn- vägstransporter i landet och luftfartsverket har ansvaret för alla trafikflygplatser. Post- verket handhar alla brevförsändelser och har en betydande del av ett antal andra försändelser. Televerket har ensamrätt på telefon-, telegraf- och telexservicen i landet och vattenfallsverket är med en marknads- andel av ca 45 % landets största producent av elektrisk energi. Det förtjänar att fram- hållas, att dessa verksamheter inte bara rik- tar sig till medborgarna i allmänhet, utan liksom vissa andra basindustrier är av grund- läggande betydelse för det övriga närings- livet. Att det är viktigt för den industriella utvecklingen att sådana infrastrukturella funktioner bedrivs effektivt brukar betonas i den industripolitiska diskussion, som f.n. förs i olika länder. En framsynt infrastruk- turell utbyggnad brukar betraktas som ett väsentligt näringspolitiskt medel. Intresset knyter sig i sådana sammanhang också till prissättningen på tjänster av detta slag. Den är av betydelse inte bara för att främja ef- fektivitet och en riktig resursallokering utan också såsom kostnadsfaktor för näringslivet i övrigt.
Sammanfattningsvis konstateras att af- färsverken såväl kvantitativt sett som med hänsyn till arten av sin verksamhet spelar en betydande roll i samhällsekonomin. I det närmaste var tjugonde person av de i lan— det yrkesverksamma arbetar i ett affärsverk. Verken bidrar också med närmare 1/20 av den totala produktionen i landet. Härtill kommer att flertalet av dem har en verk- samhet, som är av särskild betydelse för infrastrukturen och gör att de är att betrak- ta som basindustrier. Mot denna bakgrund är det för samhällsutvecklingen väsentligt hur affärsverkens ekonomi och effektivitet utvecklas.
3.2 De individuella affärsverken
I kapitel 2 har redogjorts för de enskilda verkens tillkomst. I detta kapitel lämnas en kortfattad presentation av vade affärsverk
för sig. Framställningen syftar främst till att ge en orientering om det individuella ver- kets uppgifter och organisation, verksam- hetens omfattning, marknadsförhållanden m.m. I de fall verket har dotterbolag, lämnas i ett särskilt avsnitt en kortfattad redovisning för dessas verksamhet samt bak- grunden till bildandet respektive till hur de kommit i verkets ägo. Den ekonomiska utvecklingen beskrivs närmare i kapitel 5.
3.2.1 Postverket, exklusive postbanken
Verksamhet och organisation. Verksamhe- ten omfattar huvudsakligen befordran av brevförsändelser, tidningar och paket samt den penningförmedling, som äger rum i postkassoma i postgiro-, postanvisnings— och postbanksrörelserna. Härutöver utförs vissa uppdrag åt staten såsom skatteuppbörd, utbetalningar av barnbidrag och pensioner m.m. Inom ramen för den allmänna post- rörelsen bedriver postverket diligenstrafik, fastighetsförvaltning, industrirörelse samt upphandlingsverksamhet.
Diligenstrafiken omfattar person-, gods- och postbefordran i Norrland. I postverkets industrier ingår bl. a. tryckeri, mekanisk verkstad och bilverkstäder. Dessa, liksom fastighetsförvaltningen, är i mycket liten ut- sträckning inriktade på direkta tjänster åt utomstående. Centralupphandlingen ombe— sörjer materielinköp för hela statsverkets behov.
Högsta beslutsinstans är en styrelse, bestå- ende av generaldirektören som ordförande och sex andra ledamöter utsedda av Kungl. Maj:t. Den centrala förvaltningen är uppde- lad på två huvudenheter, en driftenhet och en ekonomienhet. Postbanken bildar en särskild huvudenhet. Regionalt handhas för- valtningen av sju postdirektioner. Under dessa sorterar postkontoren och postkupé- ema. Till postkontoren hör i regel lokala förvaltningsområden med underlydande mindre postanstalter såsom postexpeditio- ner och poststationer samt lantbrevbärings- linjer. Antalet anställda hos verket uppgick budgetåret 1964/65 till ca 35 000.
Tabell 3: 2. Trafikutvecklingen i postverket 1951—1967
Milj. 1951 1965 1967 Brevförsändelser 832 1 502 1 603 Paket 20 33 34 Tidningar, antal ex. 405 675 652 Betalningstransaktio-
ner 133 225 238 Diligenstrafik
Trafik km 10 14 15 Antal resande 2 5 5
Produktion och försäljning. Postverket ger i första hand sin service genom post- anstalter, postombud och lantbrevbärare. Antalet betjäningsställen uppgick 1967 till ca 6450. Antalet fasta postanstalter, som vid slutet av år 1951 var 4371, har suc- cessivt minskats och uppgick vid utgången av 1967 till 2986. Minskningen är en följd av den pågående omorganisationen av postdistributionen på landsbygden. Ge- nom en utökad lantbrevbäring har åtskilli— ga poststationer kunnat läggas ner.
Lantbrevbäringen har under en följd av år byggts ut kraftigt. Vid slutet av 1951 var lantbrevbäringslinjernas sammanlagda längd ca 75 000 km och vid utgången av år 1966 ca 150000 km. År 1966 bestod detta nät till 91 % av billinjer.
Sammanställningen ovan visar utveckling- en beträffande postförsändelser, betalnings- transaktioner och diligenstrafik från år 1951.
Postverket har ensamrätt till regelbun- den befordran mot avgift av slutna brev och öppna försändelser innehållande helt eller delvis skrivna meddelanden. Då det gäller befordran av andra försändelser samt penningförmedling bedrives verksam- heten däremot i konkurrens med andra distributionsföretag och penninginrättning— ar.
Konkurrensen på försändelsesidan har hårdnat under senare år. Adresserade kors- band beräknas till ca 90 % vara befordrade av postverket. Verkets marknadsandel vad gäller oadresserade korsband liksom av dags- tidningar beräknas uppgå till ca 30 % .
Postverkets omsättning har under femton-
årsperioden 1950/51—1964/ 65 ökat med i genomsnitt 9,6 % per år. Av omsätt- ningen, som budgetåret 1966/ 67 var 1 108 milj. kr., utgjorde portointäkterna, inklusive ersättning för tjänstepost men exklusive av- gifter i tidningsrörelsen, ca 67 % eller 746,1 milj. kr. Av portointäkterna hänförde sig 63 % till brev och postkort, 16 % till paket och 21 % till övriga försändelseslag. Investeringar i fastigheter och fordon, som finansierats med kapitalmedel över den statliga budgeten, har under de senaste åren varit 12 a 13 milj. kr. per år. Därut- över har verket av driftmedel årligen använt ungefär lika mycket för inköp av sorterings- anläggningar, maskiner och inventarier. Under 1966/ 67 uppgick de totala investe- ringamai postverket till 26,2 milj. kr., varav 12,7 milj. kr. finansierats med driftmedel.
Framtida utveckling. Postverket räknar med att den framtida utvecklingen kom- mer att präglas av en ökad mekanisering och automatisering. Tekniskt mycket avan- cerade paketsorteringsmaskiner finns redan på sju orter i landet. Den första automa- tiska brevsorteringsanläggningen är plane- rad att installeras vid postkontoret Stock- holm Ban under åren 1968—1969.
3.2.2 Statens järnvägar och dess dotterbolag
A. Statens järnvägar. -— Verksamhet och or- ganisation. Järnvägstrafik samt lastbils- och busstrafik är de huvudsakliga rörelsegrenar- na i statens järnvägars verksamhet. SJ be- driver emellertid även färje- och båttrafik dels i egen regi, dels i samarbete med de Danske Statsbaner, Deutsche Reichsbahn och med de finska statsjärnvägarna, dels ock i dotterbolagsform.
Dessutom driver SJ genom dotterföretag transport- och speditionsrörelse, restaurant- verksamhet, verkstadsrörelse m. m.
I fråga om konkurrensförhållanden gäl- ler att statens järnvägar till följd av förut- nämnda 1939 års riksdagsbeslut angående förstatligande av järnvägarna i princip har monopol på järnvägstrafik. I praktiken har numera monopolskyddet dock en mycket
Industri- och befolkningskoncentrationen till tätorterna och den hårdnande konkur- rensen från andra transportmedel har med- fört betydande strukturella förändringar i järnvägstrafiken.
För att belysa utvecklingen kan nämnas att järnvägarna år 1966 svarade för 55 % av godstransporterna på järnväg och lands- väg mätt i godstonkilometer mot 76 % år 1950. I fråga om persontrafiken svarade järnvägarna år 1964 för knappt 9 % av det totala antalet personkilometer (land-, sjö- och flygtransporter) jämfört med närmare 40% 1950. En markant förskjutning från järnvägstrafik till landsvägstrafik har under senare år skett inom landtransportsektorn i Sverige.
Riktlinjer för en ny statlig trafikpolitik antogs av riksdagen 1963. De syftar till att trygga en tillfredsställande transportför- sörjning för landet till lägsta kostnader och skapa förutsättningar för konkurrens på så lika villkor som möjligt. Reform- programmet genomföres i tre etapper, var- av etapp 1 och 2 genomförts 1964 respek- tive 1966. Den tredje etappen har upp— skjutits tills vidare.
Den första etappen innebar att SJ-nätet från ekonomisk synpunkt delades upp i två separata rörelsegrenar, affärsbanenätet och det trafiksvaga, olönsamma nätet. För af- färsbanenätet förväntas ett visst nettoöver- skott. För det trafiksvaga nätet skall drift- underskottet minimeras och täckas av sta— ten. Den statliga driftersättningen var för 1966/ 67 205 milj. kr.
Den andra etappen genomfördes den 1 juli 1966. SJ befriades då dels från trans- portplikten på affärsbanenätet, dels från skyldigheten att likabehandla trafikanterna vid vagntilldelning och att offentlighålla genom separata fraktavtal medgivna taxe- nedsättningar. I den tredje och sista etap- pen är avsikten att ytterligare öka liberalise- ringen på trafikområdet.
Högsta ledningen utövas av en styrelse bestående av en generaldirektör som ordfö- rande samt fem andra ledamöter utsedda av Kungl. Maj:t. Under styrelsen och verksche-
fen sorterar närmast den centrala förvalt- ningen, som är indelad i sju avdelningar. Regionalt bedrivs verksamheten inom elva bandistrikt för bl.a. ban- och eltekniska ärenden, elva driftdistrikt för bl.a. trafik- och transportfrågor, fem huvudförråd samt sju huvudverkstäder.
Antalet anställda i SJ uppgick budget- året 1966/67 till ca 52000. Sedan 1950/ 51 har personalstyrkan minskat med totalt ca 20000 eller med i medeltal 1 200 man per år.
Produktion och försäljning. SJ-nätet upp- gick vid 1967 års slut till drygt 12 000 km järnväg, motsvarande 95 % av de svenska järnvägarna. Statens järnvägars biltrafik tra- fikerade samma år en våglängd av ca 25 000 km. Vid samma års slut hade statens järn- vägar över 2 300 järnvägsanstalter och rese- byråer etc. samt drygt 2100 dragkraftsen- heter och ca 51000 egna järnvägsvagnar, varav 48 300 godsvagnar. Bilparken omfat- tade ca 2100 bussar och ett mindre antal lastbilar.
Ungefär halva banlängden utgörs för när- varande av trafiksvaga, olönsamma linjer. SJ har transportplikt på dessa, varför de inte får läggas ner utan Kungl. Maj:ts till- stånd.
Under perioden 1950—1967 har trafiken helt eller delvis lagts ned på 3 500 km järnväg. Trafiken på dessa linjer har del- vis överförts till busstrafik.
I tabell 3: 3 redovisas ban- och vågläng- den, vagnpark m.m. vid utgången av åren 1951, 1965 och 1967.
Statens järnvägars omsättning1 har un- der femtonårsperioden 1950/ 5 1—1964/ 65 ökat med i genomsnitt 6,5 % per år.
Investeringarna, som sedan 1950-talets mitt varit av storleksordningen 300 år 350 milj. kr. per år, uppgick 1966/ 67 till 375 milj. kr. Härav utgjorde 53,3 milj. kr. inves- teringar för Storstockholms lokaltrafik.
I det följande kommenteras i korthet var för sig SJ:s person- och godstrafik, färjetrafiken samt biltrafiken.
1 Inkl. driftersättning och, för några år, under- skott.
Tabell 3: 3. Trafikutvecklingen för statens järnvägar.
1951
Järn vägs- och färjetrafik
Banlängd, km 15 126 12 704 12 202 Färjesträckor, km 235 333 482 Persontrafik Antal person-1, post- och resgodsvagnar 5 464 3 610 3 263 Godstrafik Antal godsvagnar 46 215 47 922 48 335 Lastförmåga, 1 OOO-tal ton 844 1 237 1 297 Biltrafiklz Trafikerad våglängd, km 23 269 25 288 24 896 Vagnpark, totalt 2 023 2 039 2 389 därav: bussar, personbilar och person- släpvagnar 1 461 1 804 2 088 lastbilar och godssläpvagnar 552 235 301
1 Inkl. motorvagnar. * Endast egen regi, ej dotterföretag.
Persontrafiken på järnvägarna har mins- kat kraftigt, huvudsakligen beroende på det vikande trafikunderlaget på landsbyg- den och privatbilismens expansion. Struk- turomvandlingen har bl. a. inneburit att privatbilism kommit att dominera lokal- och medeldistanstrafiken (100—300 km) och att flyget har fått allt större betydelse för resor över 700 km. Den lokala järn- vägstrafiken har i stor utsträckning kom- mit att ersättas av busstrafik.
För SJ:s persontrafik på järnvägarna har fjärrtrafiken (minst 300 km) ökat och kom- mit att utgöra en allt större andel av per- sontransporterna.
Som mått på persontrafiken visas i sam- manställningen nedan antalet resor och personkm i järnvägs- och färjetrafik under åren 1951, 1965 och 1967.
1951 1965 1967
Persontrafik Antal resor, milj. 123 69 56 Personkm, milj. 6 213 5 260 4 840
Antalet resor minskade under perioden 1956—1967 med i medeltal ca 5 % om året. Intäkterna av persontrafiken uppgick un- der 1966/ 67 till ca 550 milj. kr. (exkl. drift- ersättning), motsvarande 27 % av intäk—
terna av järnvägs- och färjetrafiken, inkl. den statliga driftersättningen.
Godstrafik. Godstrafikarbetet var under åren 1951, 1965 och 1967 följande.
1951 1965 1967
Godstrafik Transporterat gods, milj. ton, 41 53 51 därav lapplands- malm, milj. ton 12 22 21 Tonkm, milj. 9 353 12 758 12 530
SJ :s godstrafik mätt i tonkm ökade un- der perioden 1956—1967 med ca 2 % om året. Efterfrågan på SJ:s godstrafik är i hög grad beroende av konjunkturläget och konkurrensen från andra transportföretag, främst lastbilsföretagen.
Omkring 96 % av järnvägarnas gods- transportarbete (mätt i tonkm) avser fjärr- trafik (över 100 km). Förskjutningen mot en ökad andel långa och medellånga trans- porter har medfört att antalet tonkm ökat snabbare än godsmängden.
destransporterna under 1967 i milj. ton" , _ _ QVagnslastgods, exkl. malm _ 28,7 i 56 % Lapplandsmalm 21,4 42 % Styckegods 1,2 2 (73
Totalt 51,2 100 %
| i
Tabell 3: 4. Statens järnvägars biltrafik (exkl. dotterbolag)
1951
1967
Bilkm, totalt, 1 OOO-tal 68 631 98 260 103 699 därav: personbilar och bussar 64 639 97 678 103 216 lastbilar 3 992 483
Intäkterna av godstrafiken var 1966/ 67 1206 milj. kr., motsvarande ca 60 % av järnvägs- och färjetrafikens totala intäkter (inkl. driftersättningen). Av godstrafikintäk- terna svarade lapplandsmalmen för 17 %.
Härtill kommer intäkterna av posttrafi- ken, som 1966/67 uppgick till 52,8 milj. kr.
Färjetrafik. SJ:s båt- och färjetrafik drives, som tidigare nämnts, dels i egen regi, dels i samarbete med de danska, östtyska och finska statsbanorna, dels genom dotterbolag.
Under budgetåret 1966/ 67 fraktade bå- tar och färjor sammanlagt 10 milj. passa- gerare. Antalet överförda bilar och bussar uppgick till 592 000 och det överfördå järn- vägsgodset till 3,1 milj. ton.
Biltrafik. Statens järnvägar bedriver i egen regi huvudsakligen busstrafik, medan last- bilstrafiken praktiskt taget helt överflyttats på dotterbolagen. Utvecklingen framgår av tab. 3: 4. Det minskade trafikunderlaget på landsbygden har kunnat kompenseras av en utvidgad trafik i tätorterna. Vidare har buss- trafikens transportuppgifter ökat i områden, där järnvägslinjer lagts ned eller tåg dragits in. Busstrafikens expansion har under se- nare är huvudsakligen berott på att städer- nas förortstrafik ökat och snabbusstrafiken mellan de större städerna utvidgats.
Intäkterna av biltrafiken uppgick 1966/ 67 till 173,2 milj. kr.
Framtida utveckling. Statens järnvägar räk- nar med att den framtida utvecklingen skall karakteriseras av dels en fortsatt struktur- omvandling med koncentration av verksam- heten till mera lönsamma transportuppgif- ter och produktionsställen, dels en ökning av det totala transportarbetet, främst i fråga om massgodstransporter.
B. Dotterbolag. Statens järnvägar har ett femtiotal dotterbolag, dotterdotterbolag och ekonomiska föreningar. De mest betydande den 1.1.1968 framgår av tabell 3: 5.
Dessa företags sammanlagda omfattning åren 1965 och 1967 framgår av samman- ställningen nedan.
1965 1967 Omsättning 639,3 783,5 Nettovinst 5,2 12,8 Investeringar 23,8 37,5 Antal anställda 7 537 7 655
Bolagens verksamhet bedrivs inom i hu- vudsak följande fyra områden: 1. Transport- och speditionsrörelse 2. Rederirörelse (båt- och färjetrafik) 3. Restaurantverksamhet 4. Industri (främst verkstadsindustri).
Den följande kortfattade redogörelsen för de ovannämnda åtta bolagen följer de fyra huvudområdena.
1. Transport- och speditionsrörelse: AB Svenska Godscentraler (ASG). Bolaget bil-
Tabell 3: 5. Statens järnvägars större dotter- bolag
SJ:s an- Aktie- del av kapital aktie- Milj. kr. kapitalet
1 AB Svenska Godscentra- ler 20,2 67,5 %1 2 GDG Biltrafik AB 5,0 100 00 3 Landtransport AB 0,6 100 %1 4 Svenska Lastbil AB 3,0 100 % 5 Svenska Rederi AB Öre- sund 2,5 100 % 6 AB Trafikrestauranger 0,5 100 % 7 AB Gävle Vagnverkstad 0,9 100 % 8 AB Dissousgas 0,6 50 % 1 Inkl. GDG Biltratik AB:s andel.
dades år 1935 av Rederi AB Svea. Intres- senter är numera SJ , AB Rederigodscentra- ler Rego (Ångfartygsaktiebolaget Tirfing m.fl. större svenska rederier), GDG Biltra- fik AB och AB Transportförvaltning. Efter nyemission 1967, varvid aktiekapitalet höj- des till 20,2 milj. kr., ägs 32,5 % av aktier- na av svenska rederier och ASG:s lands- vägtransportörer genom AB Transportför- valtning.
Bolaget driver transport och speditions- rörelse. ASG har framförallt en omfattan- de samlastning av inrikesgods på järnväg och landsväg, men utlandstrafiken och spe- ditionsverksamheten är också betydande.
Den av ASG och dess ombud förmed- lade godsvolymen uppgick 1967 till 4,8 milj. ton.
Rörelsen år 1967:
Rörelseomsättning, milj. kr. 427 Nettovinst, milj. kr. 10,0 Antal anställda 1 897
ASG:s investeringar uppgick samma år till 11,5 milj. kr. Dessa avsåg huvudsakligen nya godsterminaler.
Förutom ett antal mindre dotterbolag. som inom och utom landet företräder ASG, har ASG följande helägda dotterbolag: Svenska Valvoline Oil AB, AB Nordisk Biltjänst, AB Transfrigoroute Sverige. Dess- utom är ASG hälftendelägare i ASG Trai- ler-Container AB, tidigare AB Road Ferry.
GDG Biltrafik AB. BJ Omnibus AB, som bildades år 1932 av Bergslagarnas Järn- väg, övergick i SJ:s ägo i samband med förstatligandet av BJ år 1947. Bolagets namn ändrades 1951 till GDG Biltrafik AB.
Bolaget driver buss- och lastbilstrafik samt genom dotterbolag affärsrörelse med kiosker, motell, bilservicestationer och gum- miverkstäder. Verksamheten är förlagd till Göteborgs- och Bohus, Älvsborgs, Värm- lands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län.
GDG:s verksamhet 1967 i enheter:
lastbilar 242 släpvagnar 211 Kiosker 52 Motell 4 Servicestationer 46
GDG:s trafikrörelse har varit minskande och affärsrörelsen har alltmer kommit att dominera bolagets verksamhet.
Rörelsen år 1967:
Omsättning, milj. kr. 133,3 Investeringar, milj. kr. 16,6 Nettovinst, milj. kr. 0,5 Antal anställda 1 857
Dotterbolag: GDG Kiosk AB, Filipstads Busscentral, GDG Service AB, GDG Trans- port AB, Alpus Gummi AB, Edgar Pers- sons Åkeri AB, Restaurant AB Tre Kungar.
Landtransport AB. Landtransport AB bildades år 1927. Bolaget, som har gemen- sam förvaltning med ASG, har till uppgift att direkt eller genom dotterföretag driva transport- och handelsrörelse samt därmed förenlig verksamhet. Aktiekapitalet är 0,6 milj. kr. Genom åtta helägda dotterbolag dri- ves åkeriröreise.
Rörelsen för koncernen år 1967 kan samman- fattas sålunda:
Omsättning, milj. kr. 11,8 Investeringar, milj. kr. 1,1 Nettovinst, milj. kr. 0,3 Antal anställda 227
Svenska Lastbil AB (SLAB). Bolaget bil— dades år 1937 av Stockholm—Westerås— Bergslagens Järnvägar AB och övergick i SJ:s ägo 1945 i samband med att statens järnvägar övertog denna järnväg.
SLAB driver lastbilstrafik i huvudsakli- gen lokal distribution samt flyttningsverk- samhet.
År 1967 hade bolaget 785 lastbilar i tra- fik. Andelen av det totala antalet lastbilar i yrkesmässig trafik i landet var 2,4 %. An- talet trafikkontor uppgick till 22.
Rörelsen år 1967:
Omsättning, milj. kr. 75,4 Investeringar, milj. kr. 6,4 Nettovinst, milj. kr. 1,5 Antal anställda 1 296 SOU 1968: 45
; i
2. Rederirörelse: Svenska Rederi AB Öre- sund (SRÖ). Svenska Rederiaktiebolaget Öresund bildades år 1900. Tillsammans med Dampskibsselskabet Oresund A/S utgör det Öresundsbolagen. Bolagen inköptes 1943 av SJ respektive de Danske Statsbaner. Bolaget har till uppgift att driva rederi- rörelse, särskilt med hänsyn till förbindel- serna mellan svenska och danska hamnar i Öresund. Rörelsen drivs gemensamt med det danska bolaget. Inkomster och utgif- ter fördelas lika mellan bolagen. Fartygs- flottan uppgick 1967 till 12 enheter på till- sammans 10 900 bruttoton.
Trafiken var 1967 (i 1 OOO-tal):
Antal turer 36,1 Antal passagerare 4 655 Antal överförda motorfordon 216 Godston 79
SKÖ:s rörelse år 1967 kan sammafattas sä- lunda:
Omsättning, milj. kr. 29,0 Investeringar, milj. kr. 0,7 Nettovinst, milj. kr. 0,3 Antal anställda 404
Dotterbolag: AB Sundfart.
3. Restaurantrörelse: AB Trafikrestaurang- er. Bolaget bildades 1938 av SJ. AB Trafik- restauranger har till uppgift att driva restau- rantrörelse och därmed jämförlig verksam- het. Bolagets viktigaste uppgift är att betjäna resande med servering av mat och dryck på tåg och tågfärjor. Verksamheten är även förlagd till stationära restauranter, barer och kiosker i landet.
Rörelsen år 1967:
Omsättning, milj. kr. 82,1 Investeringar, milj. kr. 0,5 Nettovinst, milj. kr. 0,0 Antal anställda 1 814
4. Industriföretag: AB Gävle Vagnverkstad. AB Gävle vagnverkstad bildades år 1919 och övergick i statens järnvägars ägo år 1931.
Bolaget har till uppgift att utföra ny- tillverkningar och ändringar av järnvägs- materiel samt annat mekaniskt verkstads- arbete.
Produktionen, som i huvudsak avser järnvägsvagnar, uppgick 1967 till 766 järn- vägsvagnar.
Rörelsen år 1967:
Omsättning, milj. kr. 23,3 Investeringar, milj. kr. 0,7 Nettovinst, milj. kr. 0,1 Antal anställda 165
AB Dissousgas. Bolaget bildades år 1913. Aktiekapitalet utgjorde 1967 0,6 milj. kr. Aktierna ägs av SJ (50 %) och AGA AB (50 %). Företaget tillverkar dissousgas (ace- tylen) på licens av AGA. Produktionen har under de senaste åren varit ca 240 ton.
Rörelsen år 1967:
Omsättning, milj. kr. 1,63 Investeringar, milj. kr. —- Nettovinst, milj. kr. 0,1 Antal anställda 13
3.2.3 Televerket och dess dotterbolag
A. Televerket. — Verksamhet och organisa- tion.
Televerket har till uppgift att tillhanda- hålla allmänheten tidsenliga telekommuni- kationer, telegraf-, telefon- och telextrafik såväl inom landet som med utlandet och med fartyg över kustradiostationer. För den civila luftfartens behov utför televerket an- läggnings- och underhållsarbeten av radio- stationer för luftfartsverkets räkning. Till rederier m.fl. uthyrs fartygsradiostationer. Verkets uppgifter beträffande ljudradio och television omfattar distribution av program- men samt fakturering och uppbörd av av- gifter. Själva programproduktionen hand- has av ett fristående företag, Sveriges Ra- dio AB.
Verkstadsrörelsen, som till en del drivs i dotterbolagsform, tillverkar bl.a. auto- matisk telefonstationsutrustning, abonnent- växlar och telefonapparater.
Forsknings- och utvecklingsverksamhet
1950/51 1964/65 1966/67
Telefon Milj. samtal Telegraf Milj. telegram (inländska, till och från utlandet samt transit) Telex Milj. markeringar för inländska skrivningar Milj. minuter för skrivningar till utlandet Kust- och Milj. samtal fartygsradio Milj. telegram Milj. abonnemang på huvudledning
Milj. telefonapparater
Telegrali'örbindelser, 1 000 km Telegrafanstalter inkl. telegramexpeditioner, inlämnings- och utlämningsställen Telexstationer
Telexabonnemang Fartygsradioanläggningar
2 089 3 969 4 519 11,6 6,5 6,1 1,2 11,8 17,8 0,4 8,1 10.3 0.1 0,2 0,2 0,1 0,1 0,1 1,4 2,7 3,0 1.7 3,4 3,8 212 692 787 2 562 1 284 1 087 3 20 24 69 3 334 4 234 1 231 1 268 1 467
bedrivs vid televerket, delvis i samarbete med utomstående företag och institutioner. Enligt beslut av Kungl. Maj:t och riks- dagen gäller en ny organisation för tele- verkets centrala och lokala förvaltningsen- heter från ingången av 1968. Det centrala organet är televerkets centralförvaltning. Högsta beslutsinstans är en styrelse, bestå- ende av generaldirektören, ordförande, och fem ledamöter utsedda av Kungl. Maj:t. Centralförvaltningen är uppdelad på följan- de sex huvudavdelningar: drift-, projekte- rings-, utvecklings- och ekonomiavdelning, administrativ avdelning och industriavdel- ning. På det regionala planet sorterar bygg- nadsavdelningen och fyra teledistrikt med lokala organ under chefen för driftavdel- ningen, fyra förrådsområden under ekono- miavdelningen, som även handhar verkets båda datacentraler. Under industriavdel— ningen sorterar de tre televerkstäderna i Ny- näshamn, Vänersborg och Sundsvall. Televerket har monopol på telefon-, tele- graf-, telex- samt radiotrafiken. Av de to- tala intäkterna 1966/ 67 på 2 250 milj. kr. svarade telefon-, telegraf- och telexinkoms- tema för 80% och särskilda avgiftsmedel avseende radio och television för 16 %. Verkstadsrörelsen bedrivs i princip i kon- kurrens med utomstående företag. Av le- veranserna till förråden 1966/ 67 om 647,5 milj. kr. svarade televerkets verkstadsrörelse
för 163,3 milj. kr. eller 25 %. Verkstadsrö- relsens omfattning framgår av tabell 3: 7.
Totala antalet anställda i televerket exkl. verkstadsrörelse och rundradio uppgick bud- getåret 1966/ 67 till ca 35 000. Därtill kom- mer i verkstadsrörelsen ca 3200 och för distribution av radioprogram m. m. ca 1 000.
Produktion och försäljning. Televerkets to- tala rörelse har sedan 1950/51 växt i en mycket snabb takt. Sammanställningen i ta- bell 3: 6 visar för perioden 1950/51—1966/ 67 utvecklingen av ett urval av verkets tjänster och produkter.
Det framgår att antalet telefonsamtal över femtonårsperioden ökat med i genom- snitt 4,6 % per år. Under samma tid steg antalet telefonapparater i genomsnitt med 5,1 % per år. Sverige ligger i fråga om tele- fontäthet, beräknat i telefonapparater per 1000 invånare, på andra platsen i världen efter USA.
Telegraftrafiken har minskat kraftigt fram till 1964/65, från 11,6 miljoner 1950/51 till 6,5 miljoner telegram. Un- der samma tid har telextrafiken tillväxt myc- ket kraftigt. Telexabonnemangen har så- lunda ökat från 70 1950/51 till drygt 3 000 1964/ 65, antalet markeringar från 1,2 mil- joner till 11,8 miljoner.
Televerkets omsättning har under fem-
i i 1 1 1
Total fakturering till televerket 35, l
1950/51
1964/65
1966/67
37
» övriga kunder Överskott 2,0
166 174 159,1 165 6,9 9
16,5 14,0
tonårsperioden 1950/ 51—1964/ 65 ökat med i genomsnitt 10,2 % per år.
Investeringarna har, särskilt under senare år, varit mycket stora och uppgick till 497 milj. kr. 1964/65 och till 598 milj. kr. 1966/ 67.
Framtida utveckling. Televerket räknar med en genomsnittlig årlig beställningstakt av ca 255 000 nya telefonapparater under de när- maste åren. Rikstrafiken beräknas öka med ca 8 % per år och lokaltrafiken med ca 5 %. Trafiken beräknas vara helautomati- serad i början på 1970-talet.
B. Dotterbolag. Televerket har två helägda dotterbolag, Telefabrikation AB och Swed- ish Telecommunication Consulting AB.
Telefabrikation AB. Vid 1965 års riksdag fattades beslut om utbyggnad av televerkets verkstadsrörelse med två nya televerkstäder. Utbyggnaden, som motiverades av telever- kets behov av vissa slag av teleteknisk ma- teriel, avser ett årligt produktionsvärde av ca 20 milj. kr. Enligt riksdagsbeslutet skall verkstäderna drivas i aktiebolagsform med televerket som ensam aktieägare.x
För ändamålet har televerket bildat Te- lefabrikation AB med ett aktiekapital på 10 milj. kr. Bolaget har sitt huvudkontor i Skellefteå. Bolagsstyrelsen, som har säte i Stockholm, består av fem ledamöter och två suppleanter. Kungl. Maj:t utser tre av ledamöterna, däribland bolagsstyrelsens ord- förande, och en av suppleanterna. Bolags- stämman utser övriga ledamöter och en suppleant.
Av de två televerkstäderna har en för- lagts till Skellefteå och en till Kristinehamn.
Verkstadsbyggnaderna började uppföras hösten 1966. De stod klara i början av år 1968, då produktionen kom igång i mindre
skala. Vardera verkstaden är dimensione- rad för en arbetsstyrka på ca 250 personer med möjligheter till framtida utbyggnad.
Swedish Telecommunication Consulting AB. Vid 1967 års höstriksdag beslöts — i en- lighet med förslag från telestyrelsen — att ett särskilt statligt företag skulle bildas för en främst på utvecklingsländerna inriktad konsultverksamhet inom telekommunika- tionsområdet. Företaget skall enligt riks- dagsbeslutet drivas som aktiebolag med te- leverket som ensam aktieägare. Aktiekapi- talet fastställdes till 300000 kronor.2
Bolaget, som inregistrerades i mars 1968, har fått namnet Swedish Telecommuni- cation Consulting AB. Dess verksamhet om- fattar konsultassistens inom alla de aktivi- teter av organisatorisk, teknisk och ekono- misk art, som sammanhänger med en tele- fonförvaltnings uppgifter.
Bolagsstyrelsen, med säte i Stockholm, har fem ledamöter och två suppleanter. Tre av ledamöterna — däribland ordföranden — och en av suppleanterna förordnas av Kungl. Maj:t. Bolagsstämman utser två sty- relseledamöter och en suppleant.
3.2.4 Statens vattenfallsverk och dess dot- terbolag
A. Statens vatten fallsverk. — Verksamhet och organisation. Vattenfallsverket handhar sta- tens kraftverksrörelse och har att verka för en rationell elkraftförsörjning inom riket. Verkets andel i kraftförsörjningen utgör ca 45 %, medan återstående 55 % fördelar sig på ett stort antal privata och kommunala företag. Konkurrens råder såväl mellan
1 Prop. 1965: 116, SU 128, rskr 321. * Prop. 1968: 168, SU 197, rskr 389.
kraftföretagen inbördes som mellan elkraft och alternativa energikällor.
Vattenfallsverket konstruerar, bygger och driver kraftverk, transformatorstationer och ledningar, varvid arbetet hittills till över- vägande del utförts i egen regi. T.o.m. slutet av 1950-talet var anläggningsverk- samheten koncentrerad till vattenkraft, hu- vudsakligen i de norrländska älvarna. Där- efter har värmekraftverk börjat spela en ökad roll. Detta sammanhänger med att en stor del av den utbyggnadsvärda vattenkraf- ten tagits i anspråk samt med stabilt låga oljepriser och kärnkraftteknikens utveckling till kommersiell användbarhet. Det största värmekraftverket är Stenungsund med i slut- stadiet fyra oljeeldade aggregat. Marvikens kärnkraftstation uppförs som experimentsta- tion i samarbete med AB Atomenergi. Be- slut har nyligen fattats om en första kom- mersiell kärnkraftstation, Ringhals, på väst- kusten.
Utöver egna anläggningar förekommer produktionsenheter i samarbete med städer och enskilda kraftföretag.
Enligt riksdagens beslut år 1945 ombe- sörjer vattenfallsverket ensamt överföring av elenergi med en spänning av 200 kV eller däröver. Denna sker över det s. k. stam-linje- nätet, huvuddelen med 400 kV spänning. På detta nät transiteras kraft såväl för ver- ket som för andra kraftföretag enligt med dessa träffat avtal.
Vattenfallsverket försäljer kraft engros till storindustrier, städer, kommuner och andra detaljdistributörer, men ombesörjer även egen detaljdistribution i vissa landsdelar. I några områden sker detta genom dotterbo- lag, vanligen i samarbete med någon kom-
mun. Verket har vidare etablerat kraftutbyte med de nordiska grannländernas elkraftsy- 'stem. Vid sidan av huvudverksamheten
handhar verket även kanalrörelsen vid Troll- hätte kanalverk.
Högsta beslutsinstans är en styrelse med generaldirektören som ordförande och fyra andra av Kungl. Maj:t tillsatta ledamöter. Direkt under företagschefen — generaldirek- tören — sorterar cheferna för fem huvudav- delningar: stab, administration, drift och förvaltning, byggnadsteknik samt el- och Värmeteknik. Generaldirektören jämte de fem huvudavdelningscheferna utgör företa- gets direktion, som är ett rådgivande - icke beslutande — organ. Lokalförvaltningarna är inordnade under chefen för drift och för- valtning.
Antalet anställda hos verket uppgick bud- getåret 1966/ 67 till ca 9 000.
Produktion och försäljning. Vattenfallsver- kets kraftomsättning har under tidsperioden 1950—1965 expanderat kraftigt och produk- tions- och överföringsanläggningarna har byggts ut i snabb takt.
Den installerade generatoreffekten, som år 1950 var 1000 MW, uppgick år 1965 till 4 600 MW, varav 4 000 MW i vatten- kraftstationer. Det av vattenfallsverket ägda stamlinjenätet (200 och 400 kV) hade 1950 en längd av 2 789 km. År 1965 var motsva- rande siffra 8 254 km. Samma år var hög- spänningsledningarnas sammanlagda längd 39 293 km.
Den på stamlinjenätet transiterade ener- gin, som år 1951 uppgick till 5 800 GWh. utgjorde 1967 25 255 GWh, 47 % av lan- dets totala elproduktion.
Tabell 3: 8. Vattenfallsverkets produktion, mätti GWh* och milj. kr.
1950 1965 1967 Produktion i GWh: kraftverk 6 204 21 529 22 438 Produktion i milj. kr.: kraftverksrörelsen1 142,9 738,6 826,2 kanalrörelsen2 2,1 7,7 7,7
1 Inkomster av elenergi inkl. transitering med avdrag för inköpt kraft. ” Tratikavgifter. " GWh = gigawattimme = 1 000000 kwh.
1950 %
Totala leveranserl, GWh: 6 288 Industri 2 327 Samfårdsel ] 024 Kraftföretag 2 273 Tillfälliga och övriga leveranser 664
' Exkl. drifttekniska leveranser och överföringsförluster.
De totala kraftleveranserna och deras för- delning på större förbrukningsgrupper fram- går av tabell 3: 9.
Vattenfallsverkets värdemässiga omsätt- ning har under femtonårsperioden 1950/51 —1964/65 ökat med i medeltal 11,5 % per år.
Investeringarna har sedan år 1951/52 varit mycket omfattande. De nådde en högs- ta nivå under 1959/ 60, 485 milj. kr. Inves- teringsverksamheten har därefter minskat i omfattning och uppgick under budgetåret 1966/ 67 till 345 milj. kr.
Framtida utveckling. Den prognos, som lig- ger till grund för verkets utbyggnadsplane- ring omfattar tiden fram till 1977. Enligt denna beräknas belastningen uppgå till 26700 GWh år 1970 och väntas öka till 37 900 GWh år 1975 och 40 800 GWh år 1977. Det innebär en genomsnittlig ökning med 6,3 % per år för perioden 1970—1977.
Vattenfallsverkets anläggningsverksamhet under 1970-talet kommer att präglas av en övergång från vattenkraft till värmekraft, i första hand kärnkraftverk med mycket stora effekter. I vattenfallsverkets första kommer- siella kärnkraftverk, Ringhals, väntas det första aggregatet starta under 1973.
B. Dotterbolag. Vattenfallsverket hade den 30.6.1968 följande aderton dotterbolag
Dotterbolagen kan hänföras till två ka- tegorier, nämligen sådana som tillkommit för att tillsammans med annan part produ- cera elkraft för delägarnas räkning samt sådana vars huvudsakliga verksamhet be- står av detaljförsäljning av elkraft och som köper kraften av verket.
37 6 273 29 29 15 1 366 6 6 40 8 073 37 42 9 6 063 28 23 ägar- andel 1 Bastusels Kraft AB 72 % 2 Bergeforsens Kraft AB 60 % 3 AB Grytforsen 50 % 4 AB Kattstrupeforsen 55 % 5 AB Umeforsen 50 % 6 AB Alebygdens Elverk 50 % 7 Motala Ströms Kraft AB 97 % 8 Rönninge El AB 50 % 9 AB Stenungsunds Elverk 75 % 10 Vikbolandets El. Kraft AB 80 % 11 Vingåkers Elverk AB 100 % 12 AB Värmdö Elverk 51 % 13 Hillareds Elektriska AB 100 % 14 Hunnabo Kraft AB 100 % 15 Hönsa Kraft AB 100 % 16 Järpås Elektricitetsverk 100 % 17 Täfteå El. Förening 100 % 18 ÖR-Melleruds El. Kraft AB 100 %
För produktionsbolagen tecknas nedan bakgrunden till bolagens bildande och för några av bolagen lämnas uppgift om års— produktion, omsättning och vinst för år 1967.
Bastusels Kraft AB. Bolaget bildades år 1968 tillsammans med Skellefteå stad. Ver- ket äger 72 % och staden 28 %. Bakgrun- den till samarbetet är liknande den, som nedan tecknas i fråga om AB Grytforsen.
Bergeforsens Kraft AB. Dåvarande vatten- fallsstyrelsen och Hammarforsens Kraft AB, vilka båda ägde vattenrätt vid Bergeforsen i Indalsälven, avtalade om en uppdelning av förvärven av ytterligare fallrätter. Sedan yt- terligare fallandelar inköpts, träffade par- terna överenskommelse om ett samarbete för ett gemensamt utbyggande av Bergefor- sen. För ändamålet bildades Bergeforsens Kraft AB 1944.
Bolaget har ett aktiekapital på 5,4 milj.
kr. Av aktierna äger vattenfallsverket 60 %. Kraftproduktionen uppgick år 1967 till 720 GWh och marknadsandelen till 1,5 %. Om- sättningen var 1967 11,2 milj. kr., nettovins- ten 0,3 milj. kr. Antalet anställda var 23.
(Prop. 1944: 92, SU 174, 194, rskr 332, 369.)
AB Grytforsen. Bolaget bildades 1966 till- sammans med Boliden AB.
Bolagets aktiekapital är 12 milj. kr. Avta- let med Boliden AB om ett gemensamt till- godogörande av vattenkraften i Grytforsen i Skellefteälven erbjöd den fördelen att ut- byggnaden kunde påbörjas tidigare än an- nars skulle ha varit fallet. Vattenfallsverket, som utför byggnadsarbetet som entreprenör åt bolaget, kunde genom tidigareläggning- en skapa en jämnare sysselsättning för ver- kets personal och snabbare få sina kostnader för projektering m. m. täckta.
Anläggningsarbetet pågår och stationen beräknas bli tagen i drift under början av 1969 med en effekt av 31 MW.
(Prop. 1965: 165, SU 191, rskr 440.)
AB Kattstrupeforsen. Bolaget bildades 1938 efter ett samarbetsavtal mellan Östersunds El. AB och vattenfallsstyrelsen.
Östersundsbolaget ägde större delen av fallrätten i Kattstrupeforsen och ville ha en medintressent. Vattenfallsstyrelsen, som in- nehade en mindre del av fallrätten, önskade ett samgående på grund av den låga ut- byggnadskostnaden för forsen. Utbyggna- den passade också väl in i verkets då aktu- ella byggnadsprogram.
Bolagets aktiekapital är 4,5 milj. kr. Vat- tenfallsverkets aktieinnehav utgör 55 %. Kraftproduktionen uppgick år 1967 till 297 GWh. Omsättningen var samma år 2,9 milj. kr. och nettovinsten 0,2 milj. kr. Antalet an- ställda var 13.
(Prop. 1938: 70, SU 31, rskr 62.)
AB Umeforsen. Bolaget bildades 1947. Umeå stad och vattenfallsstyrelsen, vilka bå- da innehade fallrätt i vissa forsar i Ume- älven, hade ursprungligen träffat överens- kommelse om att genom ett för ändamålet
bildat bolag, AB Umeforsen, gemensamt ut- bygga forsen med samma namn. Senare be- stämdes dock att Umeforsen skulle utbyg- gas tillsammans med tre andra forsar i Umeälven till en enda kraftstation. Bolagets uppgift ändrades därför till att mottaga och betala samt till delägarna vidarebefordra er- sättningskraft motsvarande bolagets andel i den totalt utnyttjade fallhöjden. Aktiekapitalet är 1,5 milj. kr. Vattenfalls- verkets andel i bolaget är 50 %. Omsätt- ningen år 1967 var 2,4 milj. kr. (Prop. 1947: 166, SU 58, rskr 161.)
De mer betydande distributionsbolagen är följande:
Motala Ströms Kraft AB. Enligt propo- sition om köp av aktier i bolaget har Motala Ströms Kraft AB förvärvats för att staten ensam skulle kunna råda Över kraftstatio- nen vid Näs med tillhörande vattenrätt vid Motala Ström. På så sätt skulle staten er- hålla fallrätten i Motala Ström mellan sjö- arna Vättern och Roxen. Med förvärvet av bolaget följde även ett distributionsnät. Nu- mera är distributionen av elström bolagets huvudsakliga uppgift.
Vattenfallsverket har sedermera överlå- tit aktier till Motala stad och verkets andel av aktiekapitalet 2,3 milj. kr. uppgick 1968 till 97 %.
År 1967 uppgick kraftproduktionen till 18,2 GWh och den försålda, distribuerade energin till 224 GWh. Omsättningen var år 1967 19 milj. kr., nettovinsten 0,5 milj. kr. I maskiner och inventarier investerades 2 milj. kr.
(Prop. 1930: 182, SU 107, rskr 191.) Rönninge El. AB. Aktiekapitalet är 0,1 milj. kr. Bolaget, som till 50 % äges av vat- tenfallsverket, distribuerar kraft inom Sa- lems kommun. Omsättningen år 1967 var 1,1 milj. kr. och antalet anställda var 6.
AB Stenungsunds Elverk. Vattenfallsver- ket bildade år 1964 detta bolag tillsammans med Stenungsunds kommun. Aktiekapitalet, varav verket har 75 %, utgör 1 milj. kr.
Bolaget handhar kraftdistributionen inom Stenungsundsområdet. År 1967 uppgick
omsättningen till 2,5 milj. kr. Antalet an- ställda var 17.
(Prop. 1964: 120, SU 101, rskr 221.) Vikbolandets Kraft AB. Aktiekapitalet är 0,5 milj. kr. Verkets andel i bolaget är 80 %. Bolaget, som distribuerar elkraft inom Vikbolandets kommun, omsatte år 1967 2,1 milj. kr. Antalet anställda var 10.
Vingåkers Elverk AB. Vattenfallsverket förvärvade år 1961 bolagets samtliga aktier. Aktiekapitalet är 0,45 milj. kr.
Bolaget distribuerar kraft till abonnenter i Vingåkers samhälle med omnejd. Omsätt- ningen var år 1967 2,3 milj. kr. Antalet an— ställda var 13.
AB Värmdö Elverk. Vattenfallsverket in- köpte år 1964 51 % av aktierna i bolaget. Återstående aktier äges av Skandinaviska Elverk AB. Aktiekapitalet är 1 milj. kr.
Bolaget, som distribuerar elkraft inom Värmdöområdet, hade år 1967 en omsätt- ning på 3,4 milj. kr. Antalet anställda var 20.
(Prop. 1964: 120, SU 101, rskr 221.)
3 .2.5 Domänverket
Verksamhet och organisation. Den främsta av domänverkets nuvarande arbetsuppgifter är förvaltningen av statens skogs- och jord- bruksegendomar. Vid sidan härav svarar domänverket för vården av rikets national- parker och renbetesfjäll och för vissa na- turreservat och naturminnesmärken på kro- nans mark. Domänverket svarar även för tillsyn och förvaltning av en del allmänna skogar.
Domänverkets skogsmarksinnehav exklu- sive renbetesfjällens skogar och national- parkerna uppgår till ca 4,1 milj. ha produk- tiv skogsmark, vilket utgör ca 18 % av lan- dets produktiva skogsmark. Av denna areal är omkring 700 tusen ha belägna ovan en av domänverket uppdragen investeringsgräns, skogsodlingsgränsen.
Av skogsmarksarealen är drygt 50 % be- lägen inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker med i stort sett svaga pro- duktionsbetingelser.
Ledningen av verket utövas av en general-
direktör. Den centrala förvaltningen hand- has av domänstyrelsen med säte i Stock- holm. Domänstyrelsen är indelad i sju byrå- er samt domänfiskalkontoret och en avdel- ning för naturvård m.m. Lokalförvaltning- en består av dels skogsförvaltningen, som vid ingången av år 1968 är uppdelad på 11 distrikt och 84 revir, och dels jordbruksför- valtningen, som är uppdelad på fem domän— områden. Beslut avseende bl. a. en omorga— nisation av verket har fattats av 1968 års riksdag.1
Den totala personalstyrkan uppgick år 1967 till ca 8 000, varav 6 300 arbetare och 1 700 tjänstemän.
Produktion och försäljning. Domänverkets virkesuttag, som år 1951 var 4,8 milj. m35k2, har under de senaste fem åren uppgått till 7,6 milj. mask, motsvarande 12,5 % av lan- dets totala virkäuttag.
Domänverkets försäljningar av skogspro— dukter omfattar skog på rot och upparbetat virke. Utvecklingen har gått mot en allt större andel i egen regi upparbetat virke. Av försäljningen år 1967 utgjordes 87 % av upparbetat virke. För att ge en uppfatt- ning om utvecklingen kan nämnas att rot- försäljningen år 1958 svarade för i det när- maste hälften av virkesuttaget.
Domänverkets totala omsättning uppgick år 1967 till 412,5 milj. kr. Investeringarna uppgick samma år till 25,1 milj. kr. Investe- ringarna har under 1960-talet varit omkring 25 milj. kr. årligen. En successiv förskjut- ning från investeringar i hus- och vägbygg— nad till maskininvesteringar har ägt rum. Maskininvesteringama för virkeshanteringen omfattar numera mer än halva investerings- programmet.
Framtida utveckling. Domänverket räknar med att dess framtida utveckling kommer att till stor del bero på utvecklingen av skogsmarknaden. Fortsatta rationaliserings- åtgärder torde bli erforderliga och är även
1 Prop. 1968: 103, JoU 1968: 32., rskr 269. En redogörelse för propositionens huvudsakliga innehåll lämnas i kap. 6. ' Skogskubikmeter.
under genomförande för att väntade löne- ökningar skall kunna klaras inom ramen för beräknade inkomster av virkesförsälj- ningen.
3.2.6 Försvarets fabriksverk och dess dotterbolag
A. Fabriksverket. — Verksamhet och organi- sation. Verkets uppgift är att bedriva till- verkning, försäljning och underhåll av krigs- materiel, tillverkning och försäljning av ci- vila verkstadsprodukter, tvätterirörelse samt försäljning av staten tillhörig övertalig och kasserad materiel.
Till verkets primära uppgifter hör att vara leverantör till det svenska försvaret av produkter, som det är väsentligt att kun- na erhålla inom landet. Detta innebär bl. a. att verket även under fredstid måste upp- rätthålla en viss överkapacitet av bered- skapsskäl.
Kungl. Maj:t fastställde 1965 ny instruk- tion för fabriksverket att gälla från den 1.6.1966. Fabriksverket leds av en styrelse. Denna består av en generaldirektör och fem andra ledamöter, som Kungl. Maj:t utser. Bland ledamöterna förordnar Kungl. Maj:t en ordförande och en vice ordförande. Verksamheten är organiserad inom ett hu- vudkontor, som indelas i avdelningar, samt ett särskilt tvätteriernas centralkontor. Lo- kalt bedrivs verksamheten på fabriks- och tvätterianläggningarna.
Försvarets fabriksverk har vuxit fram till en företagskoncern ur ett antal disparata verkstäder. Verket producerar dels varor och tjänster inom verkstadsindustri och ke- misk-teknisk industri, dels tvätt. Således två i princip artskilda slag av produktion.
I fabriksverket ingår på fabrikssidan Åkers Krutbruk (med sammansättningsfa— brik i Vingåker), Vanäsverken i Karlsborg, Zakrisdalsverken i Karlstad, Carl Gustafs Stads Gevärsfaktori i Eskilstuna, Torped- verkstaden i Motala, Centrala verkstaden Arboga,1 Centrala verkstaden Malmslätt,2 Centrala verkstaden Västerås,2 Teleunder— hållsverkstaden i Göteborg och Beklädnads-
verkstaden i Karskrona med i huvudsak föl- jande produktion:
Militär tillverkning — bl. a. vapen och am- munition, pansarvärnsvapen, granatgevär med ammunition, delar till pansarvärnssys- tem, ammunition m.m. till granatkastare och artilleripjäser, raketmotorer till robotar, torpeder, pyroteknisk materiel, uniformer, underhållsarbeten på telemateriel, robotma- teriel, flygmotorer m. m.
Civil tillverkning — kylkompressorer, kyl- system, kylvalsar, skärstålhållare, fräshuvu- den, slip- och polermaskiner, skyttegevär, uniformer, sjukhuspersedlar, apoteksvaror m. m. Fabrikerna utför vidare legotillverk- ning inom respektive produktionsområde.
De i fabriksverket ingående tvätterierna är belägna i Stockholm, Boden, Visby, Lång- sele, Ödeshög, Alingsås, Lund, Karlstad, Landskrona, Karlskrona, Ockelbo, Umeå, Östersund, Malmö och Eskilstuna. Vid tvät- terierna utförs vattentvätt och kemisk tvätt samt reparationer av textilier och skodon. Tvätterierna betjänar försvarets förband, statliga och landstingsägda sjukhus m. fl.
Försäljningen av övertalig och kasserad materiel från försvaret och annan statlig verksamhet bedrives genom en särskild en- het, överskottsförsäljningen.
Fabriksverkets anställda 1966/ 67 uppgick till ca 4 900.
Produktion och försäljning. Utvecklingen över femårsperioden 1962/63—1966/67 av fabriksverkets produktion uppdelad på verk- samhetsområden framgår av tabell 3: 10.
Fabriksverket arbetar i konkurrens med andra industrier såväl inom som utom lan— det.
Faktureringens fördelning på fabrikstill- verkning, tvätterier och överskottsförsäljning framgår av tabell 3: 11.
Sammanställningen ger även en bild av verksamhetens utveckling sedan 1950-talets början. Markerade drag utgör främst ex- portens kraftiga ökning och tvätteriverk- samhetens starka tillväxt, vardera till ca 20 % av totala omsättningen. Av tvätteri—
1 Fr.o.m. 1.7 1967. * Fr.o.m. 1.7 1968.
I | i %
Tabell 3:10. Fabriksverkets produktion i milj. kr. 1962/ 1966/ 1963 1967 Krigsmateriel 72,0 154,0 Civila produkter1 26,0 3 5,0 Ivätteriverksamhet 27,8 49,5 Overskottsmateriel 8,5 17,4
1 Inklusive all uniformstillverkning.
faktureringen hänförde sig ca 35 % till militära och ca 65 % till civila kunder. De senare var praktiskt taget uteslutande sjukvårdsinrättningar.
Fabriksverkets investeringar har sedan 1960-talets början stigit i snabb takt och har under de senaste åren varit omfattande. Under 1966/ 67 har investeringar i bygg- nader och maskiner uppgått till 34,7 milj. kr.
B. Dotterbolag. AB T eleunderhåll. År 1963 gav riksdagen fabriksverket i uppdrag att organisera och driva en för krigsmakten gemensam teleunderhållsverkstad i Växjö och att för detta ändamål bilda ett bolag tillsammans med svensk teleindustri.1
AB Teleunderhåll bildades samma år med 12 milj. kr. i aktiekapital. För statens räk- ning tecknade fabriksverket 51 % och pri- vat teleindustri 49 % av aktierna.
Under år 1965 började verksamheten i mindre skala. Princip- och ramavtal teck- nades rörande arbeten med försvarets un- derhåll och s.k. B-underhåll av vissa robo- tar. Under 1966 övertog bolaget under- hållet av eldledningsmateriel från arméför-
valtningen och 1967 träffades nya avtal med försvarsmyndigheterna, innebärande nya och större order.
Vid sidan av arbetena för försvarets räk- ning, pågår även uppbyggnad av service- verksamhet för teleanläggningar m. 111. inom den civila, statliga samt den privata sektorn.
Under 1966 och 1967 har Teleunderhåll träffat avtal med Grundig Werke GmbH och det italienska Olivetti om underhåll av bolagens i Skandinavien sålda produkter.
AB Teleunderhålls omsättning ökade från 6,4 milj. kr. 1966 till 15,7 milj. kr. 1967. Nettovinsten uppgick sistnämnda år till 0,1 milj. kr. Antalet anställda uppgick 1967 till 304.
3 .2.7 Luftfartsverket
Verksamhet och organisation. Efter förslag2 från Kungl. Maj:t fattade 1967 år riksdag beslut om nya riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation. Förslagen i propositionen bygger på luftfartsutredning— ens betänkande, Luftfartsverkets ekonomi och organisation, SOU 1966: 34. Luftfarts- verket har att driva och förvalta statliga flygplatser för linjefart (primärflygplatser), innefattande även militära flygfält upplåtna för sådan trafik. Även kommuner m. fl. av- ses emellertid kunna anlägga, förvalta och driva flygplatser för linjefart (sekundärflyg- platser). Verket har också att svara för eller
1 Prop. 1963: 114, SU 135, rskr 319. ” Prop. 1967: 57, SU 107, rskr 267. Förslag och riksdagsbeslut beskrivs närmare i kapitel 6.
Tabell 3:11. Försvarets fabriksverks fakturering, milj. kr.
Över- Till- skotts- Summa verk- varav Tvätte— försälj- omsätt- ning militär civil export rier ning ning 1950/51 39,9 29,9 8,8 1,2 6,7 _ 46,6 % 85,6 14,4 — 100 1964/65 132,8 65,6 19,6 47,6 371 13.9 183,8 % 72,2 20,2 7,6 100 1966/67 146,9 75,2 28,9 42,9 49,5 17,4 213,9 0 68.8 100
ombesörja civil flygtrafikledning liksom från säkerhetssynpunkt påkallad övervakning och tillsyn vid primär- och sekundärflygplatser samt av det luftrum, som används av civil- flyget. Undantag utgör de militära flygplat- ser, som är upplåtna för linjefart.
Ramptjänsten på primärflygplatserna bör ombesörjas av verket. Befattningen med andra än primär— och sekundärflygplatser inskränkes till övervakning och tillsyn ur flygsäkerhetssynpunkt. Verket bör vidare utveckla den till flygtrafiken direkt knutna verksamheten med annan verksamhet, som indirekt anknyter till flygtrafiken.
Verket har omfattande internationella kontakt- och förhandlingsuppgifter främst i fråga om trafikrättigheter samt är lan- dets högsta instans beträffande säkerhets- krav på flygplan samt civil flygutbildning och flygsäkerhetsfrågor. Däremot bedriver verket inte någon trafikrörelse.
Av det anförda framgår att luftfartsver- ket har en dubbel funktion, å ena sidan affärsverksamhet, å andra sidan myndighets-- utövning.
Ledningen av verket handhas av en sty— relse bestående av generaldirektören, ordfö- rande, och fem andra ledamöter utsedda av Kungl. Maj:t. I den nya organisationen skall en ledamot representera det kommunala in- tresset. Den centrala förvaltningen är upp- delad på tre avdelningar och luftfartsin- spektionen. De organisatoriska förändring— arna innebär främst en samordning av drift- funktionerna i en driftavdelning. De admi- nistrativa och ekonomiska uppgifterna har lagts på två avdelningar. En särskild sektion för revision, direkt underställd generaldirek- tören, har inrättats.
Den regionala organisationen, uppdelad på fem flygplatsförvaltningar, är under- ställd driftavdelningen.
Antalet anställda uppgår till ca 1 000.
Produktion. Luftfartsverket driver och för- valtar för närvarande 20 statliga civila flyg- platser, av vilka 13 används för linjefart, s.k. trafikflygplatser. Övriga sju är s.k. småflygfält, på vilka det inte förekommer linjefart.
Följande för trafik öppna flygplatser står under luftfartsverkets förvaltning:
Trafikflygplatser: Stockholm—Arlanda, Stockholm-Bromma, Göteborg-Torslanda, Malmö-Bulltofta, Jön- köping, Karlstad, Kiruna, Norrköping, Skellefteå, Sundsvall/ Härnösand, Umeå, Visby och Örnsköldsvik.
Övriga flygplatser: Backamo, Eslöv, Norrtälje, Näsinge (Strömstad), Varberg, Visingsö och Vängsö.
Verket sköter dessutom den civila mark- organisationen på sex militära flygfält, vilka är upplåtna för linjefart. De är följande: Halmstad (F 14), Kalmar (F 12), Luleå (F 21), Ronneby (F 17), Ängelholm (F 10) och Östersund (F 4).
Som mått på omfattningen av luftfarts- verkets verksamhet kan nämnas följande. Antalet landningar på alla verkets flygplat- ser uppgick under år 1967 till ca 290 000, en ökning från 1965 med drygt 30 %. Un- der år 1967 uppgick totala antalet avresan- de och ankommande passagerare i inrikes trafik till ca 2,0 miljoner och i utrikes tra- fik till ca 2,2 miljoner. Det totala passa- gerarantalet 4,2 miljoner innebär en ökning från 1965 med 19 %. Avgående och an- kommande frakt uppgick 1967 till 44 380 ton gods och 17 014 ton post.
Luftfartsverkets omsättning har under perioden 1950/51—1964/65 stigit med 12,1 % per år räknat i löpande penningvärde.
De årliga investeringarna i flygplatser m.m. har varit av varierande storleksord- ning. Efter särskilt kraftiga investeringar omkring budgetåret 1959/60, då investe- ringarna i samband med utbyggnaden av Arlanda nådde en högsta nivå av ca 50 milj. kr., hade de år 1964/ 65 sjunkit till 7 milj. kr. Budgetåret 1966/ 67 uppgick inves- teringarna till ca 9 milj. kr. I ovan nämnda 1967 års riksdagsbeslut fastlades vissa rikt- linjer för kommunala bidrag till investering- ar i statliga flygplatser för linjefart.
Framtida utveckling. Luftfartsverkets ut- veckling är helt beroende av flyget och dess passagerarfrekvens. Dessa bedöms få en
i l
fortsatt gynnsam expansion. Luftfartsutred- ningen har sålunda antagit att det totala an- talet avresande passagerare i all inrikes och utrikes trafik kommer att öka från 1,7 mil- joner år 1965 till ca 2,5 miljoner år 1970 och till ca 3,6 miljoner år 1975 . Detta skulle motsvara en årlig ökning med ca 9 % under den första och ca 7 % under den andra femårsperioden.
4.1 Allmänt
De målsättningar och riktlinjer som styr affärsverkens ekonomiska handlande är inte i alla delar klart uttalade och preciserade. Instruktioner för verken lämnar endast en allmänt hållen redovisning av verkets upp- gifter, exempelvis att statens järnvägar dri- ver järnvägs-, färje- och biltrafik samt där- med sammanhängande rörelse. Bokförings- föreskrifter för den statliga verksamheten är i stor utsträckning utformade med avseende på statliga myndigheter i allmänhet och är i vissa delar inte tillämpliga på de affärsdri- vande verken. En viss ledning kan erhållas av uttalanden i propositioner och utskotts- utlåtanden etc. Till stor del har dock mål- sättningarna och riktlinjerna kommit att ut- vecklas genom företagens egen praxis.
I det följande lämnas en redogörelse för de målsättningar och riktlinjer som gällt un- der de senare åren. I redogörelsen har dock inte intagits de i prop. 1968: 103 framlagda förslagen angående bl. a. utökade ekonomis- ka befogenheter för domänverket. I avsnitt 4.2 behandlas affärsverkens ekonomiska målsättning. I avsnitt 4.3 redovisas de sär- skilda hänsyn affärsverken har att ta till andra samhälleliga målsättningar. I avsnitt 4.4 skildras de riktlinjer som gäller för olika moment i affärsverkens ekonomiska hand- lande.
Gällande riktlinjer för affärsverkens ekonomiska handlande
4.2 Ekonomisk målsättning
Den ekonomiska målsättning som ligger till grund för flertalet affärsverks verksamhet innebär att verket med sina intäkter skall täcka sina kostnader inklusive avskrivningar samt därutöver lämna en tillfredsställande avkastning på det disponerade statskapitalet. Därmed menas det kapital som staten i hu- vudsak tillskjutit för investeringar över ka- pitalbudgeten. Denna ekonomiska målsätt- ning brukar kallas kostnadstäckningsprinci- pen. Den gäller för statens järnvägar, tele- verket, statens vattenfallsverk, försvarets fa- briksverk och luftfartsverket. Postverket in— tar en särställning genom att postavgifterna har egenskap av bevillning och bestäms där- för av riksdagen. Även för detta verk synes dock kostnadstäckningsprincipen ha varit vägledande såsom minimikrav. Vad gäller domänverket är prissättningen på skogspro- dukter i så hög grad beroende av bl. a. det internationella marknadsläget, att det inte befunnits ändamålsenligt att lägga en eko— nomisk målsättning av kostnadstäcknings— principens art till grund för verksamhetens bedrivande. För detta verk gäller i stället att statsskogsbruket skall inriktas på uthål- lighet, en i möjligaste mån jämn avverkning samt högsta möjliga avkastning i penningar.
Under efterkrigstiden har, delvis mot bak- grund av kostnadstäckningsprincipen, allt
starkare understrukits att varje rörelsegren inom ett verk i princip skall bära sina kost- nader. Detta har uttryckts så, att rörelsegre- nens inkomster skall täcka åtminstone rörel- sens särkostnader och dessutom lämna ett skäligt bidrag till täckande av de gemensam- ma kostnaderna. Från denna regel förelig- ger dock i praktiken ett flertal undantag. Som exempel kan nämnas postverkets tid- ningsdistribution samt televerkets telegraf- rörelse, vilka subventioneras av övriga rö— relsegrenar. En förutsättning för en rörelse- grensuppdelning utgör de moderna budget- och bokföringssystem, som under senare år införts eller är under införande inom affärsverken.
Som framgått av det anförda har den gäl- lande ekonomiska målsättningen särskilt un- der senare tid givits en mer preciserad före- tagsekonomisk inriktning. Att så skett kan måhända synas tämligen självklart. Alterna- tiva ekonomiska målsättningar är dock inga— lunda otänkbara.
Med sin företagsekonomiska utformning kan den grundläggande ekonomiska målsätt- ningen ytligt betraktad synas ge en tämligen god ledning för verkens ekonomiska hand- lande. Detta påverkas emellertid även av hänsyn till andra samhälleliga målsättningar och härvidlag har — såsom framgår av av- snitt 4.3 —- oklarhet förelegat genom att nå- gon preciserad vägledning inte givits för av— vägningen mellan dessa andra målsättningar och den ekonomiska. Verkens agerande för att uppfylla den ekonomiska målsättningen har tidvis påverkats av att statsmakterna, såsom närmare behandlas i avsnitt 4.4, har ett avgörande inflytande i fråga om ver- kens kapitalförsörjning och investeringsvo- lym liksom också i vissa väsentliga avseen— den i fråga om avgiftssättningen. Vidare har riktlinjerna för beräkningen av avskrivning- ar m.m. icke varit enhetliga och klart for- mulerade. Slutligen saknas också klara rikt- linjer för vad som är att anse som tillfreds— ställande avkastning för de olika verken. Avkastningsbegreppet har därför givits en varierande uttolkning för olika verk. I all- mänhet gäller att avkastningen, dvs. över- skottet, anses böra stå i viss procentuell re-
lation till det av verket disponerade stats- kapitalet. Någon enhetlig fixering av för- räntningsprocenten föreligger dock icke. För några verk har relationen överskott-stats- kapital ansetts utgöra ett mindre lämpligt mått på önskad avkastning.
Så är fallet bl. a. beträffande postverket, som har ett mycket lågt statskapital i förhål- lande till omsättningen. För detta verk har under senare år, bl. a. vid senare prisjuste- ringar, ett årligt överskott av 20—40 milj. kr ansetts utgöra ett tillfredsställande ekono- miskt utfall av rörelsen.
Något preciserat avkastningskrav förelig- ger ej heller för televerket. I olika samman- hang har dock från verkets sida framhållits att den ledande principen vid bestämmandet av taxor för de tjänster och anordningar televerket tillhandahåller bör vara att ver- kets rörelse i dess helhet, sedan driftkostna— der och avskrivningar blivit täckta, skall lämna ett överskott, som med en mindre vinstmarginal skall täcka statens räntekost- nader för det i verket investerade statskapi- talet. Telestyrelsen har för sin del under se- nare år ansett sig böra utgå från statens nor- malränta såsom en lämplig riktpunkt.
För statens järnvägars del prövades den ekonomiska målsättningen bl. a. år 1958 i samband med 1948 års järnvägstaxekom- mittés förslag. Statsmakternas beslut innebar i princip krav på full realekonomisk kost- nadstäckning och därutöver förräntning av det disponerade statskapitalet. Förräntnings- kravet har sedan budgetåret 1958/59 beräk- nats efter statens normalränta. Inom ramen för det ekonomiska avkastningskravet skall statens järnvägars taxor i princip vara av- vägda på sådant sätt, att största möjliga tra- fikvolym erhålles.
I samband med behandlingen av riktlin- jerna för den statliga trafikpolitiken hösten 1963 accepterade statsmakterna principen att statens järnvägar skall ha full ersättning för täckande av underskott till följd av så- dana ekonomiskt belastande förpliktelser, som av allmänna skäl anses böra bibehållas. Beträffande den viktigaste av dessa förplik- telser, trafikeringsplikten, innebär statsmak- ternas ställningstagande att statens jämvä-
gar fr.o.m. budgetåret 1964/ 65 beviljas full ersättning för det beräknade underskot- tet på det trafiksvaga järnvägsnätet.
I fråga om den ekonomiska målsättningen för statens järnvägar uttalades i samman- hanget att de trafikstarka järnvägslinjerna, det s.k. »affärsbanenätet», resp. de trafik- svaga järnvägslinjerna skulle betraktas så- som två separata rörelsegrenar. En redovis- ningsmässig uppdelning av verksamheten skulle ske i enlighet härmed. Vad beträffar affärsbanenätet borde som målsättning gälla att förräntningen av statskapitalet skulle be— räknas efter statens normalränta. För de trafiksvaga järnvägslinjerna godtogs tanken på en nedskrivning av statskapitalet. Denna ägde rum per den 1 juli 1965.
Statens järnvägar har särskilt betungan- de pensionsförpliktelser gentemot tidigare anställda, speciellt för de grupper som till- fördes verket i samband med övertagandet av enskilda järnvägar. I avvaktan på affärs- verksutredningens närmare prövning av här- med sammanhängande frågor har vid be- räkning av avkastningen för verket hänsyn i viss utsträckning tagits härtill fr. o. m. bud- getåret 1964/ 65.
Den ekonomiska målsättningen för sta- tens vatten/allsverk har av vattenfallsverket givits följande innebörd. Man har utgått från antagandet att för verket skall i princip gäl- la samma förutsättningar i fråga om finan- siering och skattebelastning som för enskil- da företag inom kraftindustrin. I en särskild inom verket företagen utredning i dessa frå- gor år 1959 förutsattes bl. a. att kapitalet till 24 % skulle utgöras av aktiekapital och reservfond samt till återstoden av lånekapi- tal. Låneräntan antogs långsiktigt vara 5,5 % och utdelningen på det egna kapita- let 6 %. På basis härav beräknades avkast- ningskravet till 6,5 % på det disponerade statskapitalet. Man har sedan fasthållit vid denna procentsiffra.
Beträffande luftfartsverket har frågan om lämplig höjd av förräntningen hittills saknat praktisk betydelse p. g. a. att verket stän- digt visat underskott. Från och med budget- året 1967/ 68 utgår driftbidrag för täckande av underskottet. Bestämningen av under-
skottets storlek har därvid bl. a. baserats på en förräntning av statskapitalet motsvarande statens normalränta.
För försvarets fabriksverk gäller i princip att verksamheten i sin helhet, sedan drift- kostnader och avskrivningar blivit täckta, skall lämna ett överskott som täcker statens ränteutgifter för de i verkets anläggningar investerade lånemedlen. Kungl. Maj:t fast- ställer den räntesats som sålunda skall till- lämpas. Räntesatsen har tidigare varit 3,6 % men under senare år motsvarat statens nor- malränta.
För domänverket slutligen har bedöm- ningen rörande avkastningen ej ansetts kun- na ske från samma utgångspunkter som be- träffande övriga affärsverk. Detta samman- hänger bl. a. med att verkets anskaffning av anläggningstillgångar i betydande utsträck- ning sker med driftmedel samt att i övrigt särskilda avskrivningsprinciper tillämpas.
4.3 Hänsyn till andra samhälleliga mål- sättningar
Vid sidan av den ekonomiska målsättningen har verken, i en utsträckning som inte före- kommer för privata företag, att ta hänsyn till vissa andra samhälleliga målsättningar. Detta sammanhänger bl. a. med att verken är statsägda, att flertalet har karaktär av allmännyttiga företag samt är för svenska förhållanden ganska stora. De särskilda hän- syn verken har eller har haft att ta är bl. a. av näringspolitisk, försvarspolitisk, konjunk- turpolitisk och social karaktär. Som exem- pel på dylika tjänster åt samhället kan näm- nas statens järnvägars drift av trafiksvaga järnvägslinjer och fabriksverkets skyldighet att i fredstid vidmakthålla fabrikernas krigs- beredskap ävensom vattenfallsverkets inves- teringar för detaljdistribution av elkraft i Norrland. Också domänverkets kostnader för fritidsverksamhet och sysselsättningsåt- gärder i Norrland är exempel härpå. Hit torde även kunna räknas den delvis av so- ciala skäl betingade taxeutjämning som åstadkoms genom att vissa verk tillämpar eller har tillämpat geografiskt enhetliga taxor. Vidare hör hit åtgärder av skilda slag
som verken haft att vidtaga i konjunkturut- jämnande eller arbetsmarknadsstabiliserande syften.
Några klara regler för avvägningen mel- lan den ekonomiska målsättningen och and- ra särskilda målsättningar föreligger inte. Undan för undan har dock den uppfattning- en vuxit fram, att ansvaret för de beslut och ekonomiska konsekvenser som samman- hänger med de särskilda icke företagsmäs— siga åliggandena i huvudsak bör åvila stats- makterna. I vart fall gäller detta då verkens företagsekonomiska intressen i större ut- sträckning måste ge vika. Som exempel här- på kan nämnas att riksdagen anvisar särskil— da s. k. avskrivningsanslag för att finansiera en del av de investeringar affärsverken åläggs utföra, t. ex. för försvarsändamål lik- som för anläggningar som av andra skäl av statsmakterna bedömts angelägna trots att desamma inte är ur företagsekonomisk syn- punkt motiverade. Genom sådan särskild medelsanvisning uppnås att någon förränt- ningsplikt inte uppstår för sådana investe- ringar. Denna inriktning mot en klarare a_n- svarsfördelning mellan statsmakterna och verken i hithörande frågor har också lett till en strävan att separat redovisa de rörelse- grenar som inte har en sådan ekonomisk bärkraft att de kan anses motiverade av företagsekonomiska skäl.
4.4 Riktlinjer för olika moment i affärsver- kens ekonomiska handlande
Redogörelsen för de olika moment som in- går i affärsverkens ekonomiska handlande, såsom kapitalförsörjning, investeringar, taxe- sättning, beräkning av avskrivningar m.m., har ansetts lämpligen böra inledas med en beskrivning av hur verkens ekonomiska för- hållanden återspeglas i statsbokföringen. Den sammanfattande bilden av de olika hu- vudprinciper som tillämpas avses göra de därpå följande avsnitten mer lättillgängliga.
4.4.1 Redovisningen i statsbokföringen
I äldre tider var affärsverkens redovisning liksom statsbokföringen överhuvud tämligen
svåröverskådlig. Detta sammanhängde bl. a. med att någon klar gränsdragning mellan löpande utgifter och utgifter för kapitalök— ning inte förelåg. Genom en budgetreform år 1911, vilken senare fullföljdes genom re- former bl.a. åren 1937 och 1944, åstad- koms emellertid en förbättring av redovis- ningsprinciperna och ett närmande av bud— geten till en affärsmässig bokföring. Bl.a. genomfördes att varje affärsverk skulle be- handlas som en fristående produktiv fond. Den löpande verksamheten skulle redovisas åtskild från investeringar och andra kapital- ökande åtgärder. I den mån överskott upp- stod i den löpande verksamheten skulle det- ta inlevereras över driftbudgeten till stats- verket. Den löpande verksamheten skulle så- ledes redovisas i statsbudgeten endast med nettoresultatet. Samtidigt skulle statsverkets utgifter för investeringar i fonderna redo— visas över kapitalbudgeten. Denna redovis- ning skulle dock ske brutto, dvs. innefatta även de medel som avsatts inom fonderna för framtida investeringar. Härmed skulle ett bättre grepp om den totala investerings- verksamheten kunna erhållas. Sett mera i detalj innebär de nuvarande reglerna i hu- vudsak följande.
Affärsverkens tillgångar och skulder in- klusive det i verken investerade statskapita- let redovisas i balansräkningsform under särskilda kapitalfonder i rikshuvudboken. Dessa kapitalfonder utgörs av statens affärs- verksfonder.
I fondredovisningen upptas såväl tillgång- ar som skulder brutto. Detta innebär bl. a. att verkställda avskrivningar redovisas un- der ett värdeminskningskonto på skuldsidan i balansräkningen i stället för att föranleda en motsvarande nedräkning av de bokförda tillgångsvärdena.
Vidare gäller att fondredovisningen sker efter bokföringsmässiga grunder till skillnad från statsbokföringen i övrigt, där kassamäs— sig redovisning tillämpas. Sålunda redovisas exempelvis icke blott det kassamässiga re- sultatet av verkställda betalningstransaktio— ner utan i viss omfattning även uppkomna fordringar och skulder.
Bland tillgångarna redovisas anläggnings-
tillgångarna — fastigheter, maskiner, inven— tarier o.dyl. — samt lager till de faktis- ka anskaffningskostnaderna, »historiska an- skaffningsvärdena». Beträffande lagerredo- visningen gäller dock vissa undantag. Sålun- da tillämpar fabriksverket och domänverket i likhet med privata företag en skattemässig värdering och nedskrivning av lagret. Vi- dare har statens järnvägar utvecklat ett sär- skilt lagervärderingsförfarande. Detta, som närmare kommer att skildras i avsnitt 4.4.8, innebär bl. a. att lagrets bokförda värde f. n. betydligt understiger anskaffningsvärdet. Mellanskillnaden motsvaras av en dold la- gerreserv. Övriga tillgångar, såsom fordring- ar, kassa m.m., upptas i huvudsak till fak- tiska belopp. Möjligheterna att skriva ned osäkra fordringar är begränsade och regle- ras i särskild kungörelse liksom i verkens instruktioner.
På balansräkningens skuldsida ingår bl. a. det disponerade statskapitalet. Detta utgörs i huvudsak av summan av de faktiska be- lopp statsmakterna genom tiderna tillskjutit för investeringar eller såsom förlag för rö- relsen med avdrag för vad verken förmått amortera. Förfarandet då medel sålunda till- skjuts beskrivs närmare dels nedan i detta avsnitt, dels i avsnitt 4.4.2. Såsom amorte- ring räknas inleverans till statsverket av av- skrivningsmedel i de fall ett verks investe- ringar är lägre än dess egna avskrivnings- medel och övriga kapitalmedel. Uppskriv- ning av statskapitalet genom exempelvis en uppvärdering av tillgångar till högre belopp än de historiska anskaffningsvärdena sker i allmänhet inte. Dock förekommer sådan uppskrivning av t.ex. till statens vatten- fallsverks förvaltning tidigare överlämnade fallrätter i samband med dessas utnyttjande vid utbyggnad av vattenkraftanläggningar. Nedskrivning av statskapitalet kan däremot ske genom att verket medges rätt att göra en motsvarande extra avsättning till värde— minskningskonto eller genom anlitande av fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster.
Bland skulderna ingår vidare värdeminsk- ningskontot. Genom att bruttoredovisning tillämpas upptas under värdeminskningskon- tot bl. a. summan av alla faktiskt verkställ-
da avskrivningar på icke utrangerade till- gångar. Under värdeminskningskontot redo- visas vidare de extra avsättningar som har medgivits bl.a. för att möjliggöra en ned- skrivning av statskapitalet. Vidare upptas hos några verk under särskilda delkonton av värdeminskningskontot vissa speciella av- sättningar i övrigt, såsom avsättningar för framtida pensionskostnader. Reglerna för ordinarie avskrivningar och andra avsätt- ningar till värdeminskningskonto kommer att närmare behandlas under avsnitt 4.4.7. Övriga skuldposter upptas i huvudsak med faktiska belopp.
Affärsverkens kapitalförsörjning kommer till uttryck i statsbokföringen bl. a. såsom medelsanvisningar över kapitalbudgeten. Så- lunda anvisar riksdagen för affärsverkens investeringar särskilda s.k. investeringsan- slag. Anslagen beräknas brutto motsvarande hela investeringskostnaden. De medel af- färsverken själva inom fonderna förmått uppsarnla för investeringar, exempelvis ge- nom avskrivningar, redovisas samtidigt i riksstaten som en inkomst för statsverket. Den närmare finansieringen av investering- arna framgår av s.k. investeringsstater som fogas till riksstaten. Tillskott av kapital för att öka verkens tillgång på rörelsemedel — något som åtskiljs från tillskott för investe- ringar — kan också ske i form av investe- ringsanslag över kapitalbudgeten. Vidare kan sådana tillskott av rörelsemedel ske ge- nom att affärsverken medges rätt att ta i an- språk rörlig kredit i riksgäldskontoret. Kapi- talförsörjningen kommer att närmare be- handlas i avsnitt 4.4.2 och investeringarna i avsnitt 4.4.3.
Affärsverkens driftinkomster, driftutgif- ter och rörelseresultat redovisas i form av vinst- och förlusträkningar i anslutning till kapitalfondernas balansräkningar. Redovis- ningen sker liksom i balansräkningarna en- ligt bokföringsmässiga grunder. Härvid blir de belopp som redovisas för avskrivningar o.dyl. helt naturligt beroende av vilka av- skrivningsprinciper som tillämpas. Dessa återverkar givetvis i sin tur på rörelseresul- tatet. Avskrivningsprinciperna kommer att behandlas i avsnitt 4.4.7.
| | i i | i i |
Rörelseresultatet redovisas också på an- nat håll i statsbokföringen, nämligen på driftbudgeten. Den del av överskottet som har inlevererats redovisas sålunda som in- komst för statsverket. Här gäller alltså en kassamässig bokföring, dvs. enbart det fak- tiskt inbetalda beloppet upptas. Någon upp- delning av det inlevererade överskottet i ränta på statskapitalet och övrigt överskott görs inte. Om underskott uppstår täcks detta med en särskild medelsanvisning över drift- budgeten. Det bör framhållas att sålunda tillskjutna medel inte inräknas i det av ver- ket disponerade statskapitalet.
Slutligen kommer, som berörts under av— snitt 4.3, även en del av verkens icke före- tagsekonomiska förpliktelser till uttryck i statsbokföringen. Sålunda anvisas över drift- budgeten särskilda anslag exempelvis till statens järnvägar som ersättning för driften av icke lönsamma järnvägslinjer och till fabriksverket som ersättning för upprätthål- lande av beredskapsskäl av viss överkapaci- tet vid fabrikerna. Vidare anvisas över drift- budgeten särskilda avskrivningsanslag till af- färsverken för att möjliggöra omedelbar av- skrivning av vissa investeringar som görs för försvarsändamål o.dyl.
4.4.2 Kapitalförsörjning
Statsmakterna ombesörjer affärsverkens ka- pitalförsörjning. Självständig upplåning är sålunda inte tillåten för verken. Ett natur- ligt undantag utgör de kortfristiga krediter som erhålles från leverantörer av förbruk- ningsmateriel, halvfabrikat o.dyl.
I frågor rörande kapitaltillskott till ver- ken görs åtskillnad mellan finansiering av anläggningstillgångar resp. omsättningstill— gångar, dvs. mellan tillskott för investeringar resp. för ökning av rörelsemedel. Enhetliga principer saknas dock för vad som ur finan- sieringssynpunkt skall betraktas som anlägg- ningstillgångar resp. omsättningstillgångar liksom även för vad som omedelbart kan avskrivas, dvs. täckas med driftmedel.
En fråga av intresse i samband med af- färsverkens kapitalförsörjning är självfinan-
sieringsgraden. Termen självfinansiering kan definitionsmässigt ges olika innehåll. Sålun- da avses ibland en s.k. sparandefinansie- ring, ibland en s. k. internfinansiering, ibland något annat.
För bolag brukar med sparandefinansie- ring avses relationen sparande—investering, där sparande huvudsakligen omfattar redo— visad nettovinst minus avsättning till utdel— ning av årets vinstavsättningar, med tillägg för avskrivningar, avsättningar till egna fon— der, halva avsättningen till investeringsfond samt halva förändringen i varulagerreserven (Löwenthal, se litteraturförteckning till kapi- tel 7).
Med internfinansiering avses relationen interna medel—investering, där interna medel omfattar sparande plus främst avsättning till egna pensions— och personalstiftelser, ian- språktagande av från tidigare år ackumule- rade omsättningstillgångar samt utdelningen.
Någon exakt motsvarighet för affärsver— kens del till dessa två självfinansieringsbe- grepp är helt naturligt svår att finna. För affärsverkens del skulle självfinansierings- graden i stället lämpligen kunna uttryckas som avskrivningsmedel inom fonden med tillägg av övriga kapitalmedel och överskott utöver normalt förräntningskrav på det dis— ponerade statskapitalet i procent av brutto- investeringarna minus avskrivningsmedel från riksstaten (s.k. avskrivningsanslag).
Vid beräkningen av det kapitaltillskott — investeringsbemyndigande — som statsverket tillskjuter i form av förräntningspliktigt ka- pital medtages endast affärsverkens egna av- skrivningsmedel jämte övriga kapitalmedel och avskrivningsanslag. Några regler eller uttalanden om lämplig storlek av självfinan- sieringsgraden saknas för affärsverken. Det- ta är förklarligt med hänsyn till de olika investeringsbehov affärsverken har. Vad som emellertid är av intresse i sammanhanget, är avskrivningarnas inverkan på affärsver- kens förräntningspliktiga kapital. Som fram— går av ett efterföljande avsnitt har övergång— en till avskrivning på återanskaffningsvär- den under senare år i förening med iaktta- gandet av kostnadstäckningsprincipen lett till taxehöjningar och därigenom även kraf-
tigt påverkat affärsverkens självfinansie- ringsgrad. Man bör emellertid observera att sådan avskrivning på återanskaffningsvärdet i vissa fall skett även om förräntningskravet inte uppfyllts.
Affärsverkens behov av rörelsemedel för— utsätts — frånsett visst initialtillskott — i första hand skola täckas av driftinkomster— na. Som en följd av säsongmässiga likvidi- tetsförändringar eller av rörelsens fortsatta expansion uppkommer dock stundom till- fälliga eller permanenta behov av rörelse— medelstillskott. Dessa avses böra täckas på i huvudsak två sätt. Det första innebär att medel via särskilda investeringsanslag över kapitalbudgeten långvarigt ställs till förfo- gande såsom förlag för rörelsen. Sålunda anvisade medel inräknas i det bokförda statskapitalet och skall förräntas enligt de principer om tillfredsställande avkastning som gäller statskapitalet överhuvudtaget. Det andra sättet innebär att medel enligt statsmakternas beslut mera kortfristigt ställs till förfogande i form av rörlig kredit i riks— gäldskontoret. För dessa medel skall ränta, som uppgår till riksbankens diskonto plus 1/2 %, erläggas terminsvis. Den rörliga kre- diten inräknas således inte i statskapitalet utan behandlas som ett fristående lån.
Systemet med tillskott av rörelsemedel måste ses mot bakgrund av de möjligheter affärsverken har att behålla vinstmedel i rö- relsen. Dessa möjligheter är starkt begrän- sade. Sålunda gäller att affärsverken till statsverket varje månad skall inleverera de inkomstmedel som inte erfordras som förlag för rörelsen under den närmaste tiden.
I praktiken föreligger ytterligare två vä- gar för verken att erhålla vissa tillfälliga tillskott av rörelsekapital. Den ena är att verken efter anmälan till chefen för finans- departementet kan få uppskov med inleve- rans av överskottsmedel. Denna utväg har utnyttjats i viss omfattning. Den andra in- nebär att verken lyfter investeringsanslagen innan medlen erfordras för utbetalningar för investeringar, vilket dock innebär samtidig förräntningsplikt från lyftningstillfället.
Vidare har några verk vissa särskilda möj- ligheter att få tillskott av rörelsemedel. Så-
lunda kan postverket för sådant ändamål i viss mån disponera över de medel verket handhar i sin penningförmedlande verksam- het. För televerkets del gäller att ej utnytt- jade medel från rundradioverksamheten —— som finansieras med särskilda mottagarav- gifter — skall fonderas och kan utnyttjas av verket. För dessa medel betalar verket ränta som kommer rundradioverksamheten tillgo- do. Domänverket slutligen har vissa särskil- da fonder, vilka verket i avvaktan på att de skall användas för avsedda ändamål kan ut- nyttja i rörelsen. Sålunda har verket bl. a. dels en markfond, avsedd för markinköp, dels en förnyelsefond för återväxtkostnader.
4.4.3 Investeringar. Försäljning av anlägg— ningstillgångar
Affärsverken får som regel inte företaga in— vesteringar utan statsmakternas godkännan- de. Godkännandet lämnas i form av att statsmakterna för varje år dels fastställer en viss investeringsvolym för varje verk, en s. k. investeringsram, dels anvisar medel för in- vesteringarna i form av investeringsanslag över kapitalbudgeten.
Förslag beträffande investeringsramar och investeringsanslag uppgjorda på företags— ekonomiska grunder lämnas av verken i petita. Vid statsmakternas bedömning sker en avvägning även mot statsfinansiella och andra samhälleliga skäl.
Investeringsanslagen är numera utforma- de som s.k. kollektivanslag under varje fond. Detta innebär att endast ett anslag, en klumpsumma, anvisas för samtliga investe— ringar under fonden. Undantag är televerkets fond, för vilken av praktiska skäl två anslag anvisas; ett anslag för investeringar i tele- anläggningar och ett för investeringar i rundradioanläggningar. Tidigare anvisades särskilda anslag för varje grupp av investe- ringar inom resp. fond. Systemet med kol- lektivanslag tillkom för att ge verken ökad rörelsefrihet och möjlighet att själva göra den inbördes avvägningen mellan olika in- vesteringsprojekt. Detta har utvecklats suc- cessivt och fått sin nuvarande utformning
efter förslag i 1963 års statsverksproposi- tion.
Investeringsanslagen redovisas som förut nämnts brutto, dvs. de inkluderar verkens egna avskrivningsmedel. Den närmare fi— nansieringen av investeringarna redovisas i s.k. investeringsstater som fogas till riks- staten, en för varje affärsverk. På investe- ringsstatens ena sida redovisas investeringar- nas storlek enligt investeringsanslaget. På andra sidan upptas de medel som finns till- gängliga inom fonden eller måste ställas till förfogande för att genomföra de beslutade investeringarna. Bland tillgängliga medel återfinnes främst de kapitalmedel som av— ses tillföras fonden genom verkets under budgetåret beräknade avsättningar till vår- deminskningskonto. Vidare redovisas här de medel som i form av avskrivningsanslag kan ha anvisats över driftbudgeten för att möj- liggöra omedelbar avskrivning av investe- ringar för försvarsändamål o. dyl. Slutligen upptas här eventuellt förekommande »öv- riga kapitalmedel». Dessa utgörs av medel som friställs för investering genom försälj- ning av icke helt avskrivna kapitaltillgångar, genom återbetalningar av vissa fordringar m.m. Investeringsstatens saldo anger det nettotillskott av kapitalmedel från statsver- ket som erfordras för de beslutade brutto- investeringamas genomförande. Detta netto— tillskott benämnes investeringsbemyndigan- de.
Investeringsbemyndigandet är närmast att betrakta som en lånemedelsanvisning på riksgäldskontoret. Det är avsett att tas i bruk när de inom fonden tillgängliga kapi— talmedlen inte förslår att täcka de inom investeringsramen medgivna investeringarna. Då ett verk tar investeringsbemyndigandet i anspråk sker således ett tillskott av stats- medel till fonden, och det på fonden bok- förda statskapitalet ökas i motsvarande mån.
Om de inom fonden tillgängliga medlen under ett budgetår skulle överstiga belop— pet av gjorda investeringar inbetalas skill- nadsbeloppet till riksgäldskontoret. Situatio- nen uppkommer exempelvis när ett verks avsättningar till värdeminskningskonto över- stiger verkets totala behov av investerings—
medel för året. Investeringsbemyndigande kan, om återbetalning förutses, i riksstaten införas med negativt belopp. En sådan åter- betalning innebär en amortering på det kapi- tal staten tidigare ställt till förfogande för fonden. Det på fonden bokförda statskapi- talet minskas således med det återbetalda beloppet.
Försäljning av anläggningstillgångar be- slutas vad gäller maskiner, fordon och an- nan lös egendom av verken själva. Försälj- ning av fastigheter får intill vissa lägre vär- degränser beslutas av verken men skall där- utöver underställas statsmakternas prövning.
Inflytande köpeskilling anses såsom ka- pitalmedel i den mån den motsvarar den sålda tillgångens bokförda, icke avskrivna värde. Det är sådana kapitalmedel som i investeringsstaterna redovisas såsom »övriga kapitalmedel». Överstiger köpeskillingen det icke avskrivna värdet skall skillnaden i re- gel redovisas som vinst och behandlas som driftinkomst för fonden. Om emellertid en dylik vinst uppgår till ett visst högre belopp, är numera föreskrivet, att tillgången skall uppvärderas innan eller samtidigt med att köpeskillingen redovisas. Detta senare inne- bär att vinsten icke kommer verket till del som driftinkomst utan i stället tillföres ver- kets övriga kapitalmedel som en finansie— ringspost. Täcker å andra sidan köpeskil- lingen ej det bokförda värdet uppkommer en kapitalmedelsförlust, som visar att det bokförda värdet är för högt i förhållande till bruksvärdet. En sådan förlust regleras i regel genom en extra avsättning till värde- minskningskontot och påverkar därvid ver- kets kostnader.
Från de i det föregående redovisade hu- vudreglerna för investeringar i resp. försälj- ning av anläggningstillgångar finns vissa un- dantag.
För det första är begreppet investering inte entydigt för samtliga affärsverk. För domänverkets del räknas sålunda såsom driftkostnader en stor del av vad som nor- malt betecknas som investeringar. Till ver- kets investeringar hänförs huvudsakligen en- dast anskaffning av mark, kontorsfastighe- ter och bostäder åt tjänstemän. Såsom drift-
kostnader räknas däremot exempelvis an- skaffning av maskiner och arbetarbostäder. Utgifterna för sistnämnda ändamål prövas dock av Kungl. Maj:t i samband med fast- ställande av årlig driftstat för verket, se av- snitt 4.4.4. Televerkets anskaffning av mo- torfordon anses enligt praxis utgöra drift- kostnad medan motsvarande anskaffning exempelvis för postverkets del betraktas som investering. För anskaffning av kontors— inventarier med lång livslängd, exempelvis datamaskiner, gäller t. ex. vid postverket att dessa täcks med driftmedel medan de vid statens vattenfallsverk redovisas som inven- tarier och blir föremål för årliga avskriv— ningar. För statens järnvägar räknas inköp av maskiner till maskincentralförrådet, ex- empelvis cementblandare, såsom driftkost- nad medan anskaffning av elektrisk mate- riel, även sådan av förbrukningskaraktär, i huvudsak betraktas som investering.
För det andra gäller att markförvärv i visst fall kan ske i annan ordning än den som gäller affärsverkens investeringar i öv- rigt. Domänverket har sålunda en särskild markfond. Denna utgör en del av det dispo- nerade statskapitalet. Fonden tillförs de kö— peskillingar verket erhåller vid försäljning av mark. Inom ramen för markfondens till- gångar får sedan verket förvärva annan mark utan att investeringsanslag anvisas. Verket äger därvid självständigt besluta om markförvärv intill viss värdegräns. Förvärv till högre belopp kräver Kungl. Maj:ts god- kännande.
4.4.4 Driftstater
I fråga om den löpande verksamheten har affärsverken i allmänhet betydligt större handlingsfrihet och befogenheter än i fråga om kapitalförsörjning och investeringar. Till de verk som regelmässigt förmår uppfylla den ekonomiska målsättningen — att täcka driftutgifter och avskrivningar med driftinkomstema och lämna ett tillfredsstäl- lande överskott — har Kungl. Maj:t i prak- tiken överlämnat den årliga inkomst- och utgiftsregleringen. Verksstyrelserna skall dock i förväg för varje räkenskapsår till
Kungl. Maj:t inkomma med förslag till drift- stater — tidigare driftkostnadsstater — vilka fastställs av Kungl. Maj:t. Dessa driftstater upptar de belopp som beräknas inflyta resp. utgivas under de olika inkomst— och utgifts- titlarna. Det nettoresultat som framgår av beräkningarna bör givetvis om möjligt an- sluta till det avkastningskrav som anses gälla för varje verk, se ovan under avsnitt 4.2. Styrelserna har sedan handlingsfrihet att be- driva verksamheten så, att det beräknade rörelseresultatet uppnås. I den mån så sker saknar det i praktiken betydelse om beräk- ningarna för de enskilda posterna i driftsta- ten följts eller inte. Vissa mindre poster maximeras emellertid av Kungl. Maj:t av principiella skäl — exempelvis representa- tionskostnader — i samband med fastställan- det av driftstaten och får sedan inte utan medgivande överskridas. En sådan maxime- ring tillämpas även beträffande domänver- kets anskaffning av maskiner, arbetarbostä- der och dylika tillgångar, vilka som tidigare nämnts bekostas av driftmedel.
För affärsverk som lämnar årliga under- skott har emellertid fastställandet av drift- staten en strängare innebörd. Detta tar sig uttryck i att Kungl. Maj:t brukar maximera ett större antal utgiftsposter. Sålunda har Kungl. Maj:t för luftfartsverket under ett antal år fastställt särskilda avlönings- och omkostnadsstater på ett sätt, som liknar till- vägagångssättet för centrala ämbetsverk.
I detta sammanhang bör vidare framhål- las, att ett särskilt förfarande tillämpas be- träffande televerkets distribution av rund- radioprogrammen. I likhet med vad som gäller för rundradioverksamheten överhu— vudtaget fastställer nämligen Kungl. Maj:t en kostnadsram, vilken inte utan Kungl. Maj:ts medgivande får överskridas. Detta sammanhänger bl. a. med att kostnaderna för denna verksamhet huvudsakligen be- strids med särskilda avgiftsmedel.
4.4.5 Löpande inkomster. Priser och taxor
Inkomsterna i affärsverkens löpande verk- samhet består av försäljning av varor och tjänster, av köpeskillingar för försålda till-
gångar, hyresinkomster, räntor, tillfälliga intäkter samt ersättningar från statens drift- budget för arbeten utförda för statens räk- ning (exempelvis statens jämvägars drift av icke lönsamma bandelar).
Vad gäller de priser och taxor som lig- ger till grund för affärsverkens huvudsak- liga inkomster gäller olika regler.
För postverkets vidkommande gäller att postmedlen grundlagsenligt beslutas av riks- dagen. Riksdagen har emellertid numera överlåtit på Kungl. Maj:t att bestämma så- väl samtliga avgifter i den utrikes som vissa avgifter i den inrikes rörelsen. Bemyndigan- dena för Kungl. Maj:t att besluta om dessa avgifter brukar lämnas för Viss tid. Kungl. Maj:t har i sin tur överlåtit åt poststyrelsen att bestämma vissa avgifter. Härutöver bör nämnas att postavgiftemas nuvarande ka- raktär av bevillning enligt förslag skall upp— höra. Förslaget kommer slutgiltigt att be- handlas av 1969 års riksdag.
Televerkets telefon— och telegraftaxor fastställs delvis av Kungl. Maj:t, delvis av verket. Kungl. Maj:t fastställer maximibe- loppet av inträdesavgiften och abonne- mangsavgifterna för huvudabonnemang på telefon, markeringsavgiften för telefonsam- tal, avgifterna för manuellt expedierade in- ländska rikssamtal samt avgifterna för in— ländska telegram och telegramadresser. Öv- riga telefon- och telegramavgifter bestäms av televerket, bl. a. avgifterna för telefonsam- tal och telegram till utlandet, avgifterna för andra slag av telefonabonnemang än huvud— abonnemang, t.ex. för växlar och tillsats- anordningar av olika slag, avgifterna för telexabonnemang och telexskrivningar samt avgifterna för speciella prestationer, exem— pelvis flyttning av abonnemang. Avgifterna för innehav av ljudradio- och televisionsap- parater fastställs som nämnts av Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande.
Statens järnvägars taxor för såväl per- son— som godstrafik fastställs i väsentliga delar av Kungl. Maj:t. Av Kungl. Maj:t fastställda taxor får inte överskridas. Statens järnvägar äger medgiva sådana avgiftsned- sättningar, som kan anses vara förenliga med företagets ekonomiska intresse. När-
mare bestämt fastställer Kungl. Maj:t av- giftsgrunderna bl. a. för enkla biljetter, tur- och returbiljetter samt barnbiljetter, för fraktgods i vagnslaster samt för fraktstycke- gods och ilstyckegods i sändningar om 200 kg eller däröver. I övrigt fastställer statens järnvägar avgifterna, bl. a. i fråga om må- nadsbiljetter (sedan 1/11 1965), tilläggsbil— jetter för resa med vissa tåg, sovplats- och liggplatsbiljetter, sittplatsbiljetter, rabatt— och årskort, lättare styckegodssändningar så- som paketgods, expressgods samt frakt- styckeng och ilstyckegods i sändningar un- der 200 kg.
Enskilda järnvägsföretag har i princip medgivits samma befogenheter på taxeom- rådet som statens järnvägar.
I fråga om systemet med maximitaxor har 1953 års trafikutredning framlagt vissa förslag som bl. a. skulle innebära att man i stället tillämpade normaltaxor. Dessa för- slag kommer att behandlas i kapitel 6.
Taxa för begagnande av statens civila flygplatser fastställs av Kungl. Maj:t efter förslag av luftfartsstyrelsen.
Vattenfallsverket, domän'verket och för- svarets fabriksverk bestämmer till skillnad från övriga affärsverk själva sina priser och taxor. Detta motiveras för vattenfallsverkets del med att verksamheten drivs i konkur- rens med enskilda, för domänverkets del med att verket vid sin prissättning är bero- ende av den internationella marknaden för skogsprodukter och för fabriksverkets del med att verksamhetens karaktär av indu- striell produktion försvårar ett centralt in- flytande över prissättningen. Fabriksverkets verksamhet bedrives också till större delen under konkurrens och omfattar viss export såväl på den militära som på den civila sek- torn.
I sammanhanget torde även de principer som varit vägledande för taxesättningen böra beröras. I fråga om de verk som drivs under konkurrens torde så gott som uteslu- tande den ekonomiska målsättningen och av marknadsläget betingade affärsmässiga be- dömningar ha varit avgörande för prispoli- tiken. Även för verk med monopolställning torde hänsynen till den totala ekonomiska
målsättningen ha varit vägledande. Här kan dock vissa andra delmålsättningar som ver- ken har att beakta spela in, särskilt sociala hänsyn. Sålunda har i flera fall införts geo- grafiskt enhetliga taxor oaktat verkets kost- nader för dess tjänster kan variera inom olika landsdelar. Vidare kan samhällseko- nomiska bedömningar ha inverkat.
Som nämnts tillförs affärsverken i vissa fall inkomster genom att ersättningar för arbeten utförda för statens räkning anvisas över budgeten. Storleken av dessa ersätt— ningar bestäms helt naturligt av riksdagen vid anslagens anvisande.
De priser som ligger till grund för affärs- verkens övriga inkomster — köpeskillingar för försålda tillgångar, hyresinkomster, rän- tor och tillfälliga intäkter — bestäms i all- mänhet av verken själva. I sammanhanget må erinras om att försäljning av fastigheter måste underställas statsmakterna om köpe— skillingen uppgår till visst högre belopp samt att inkomster från försäljningen av till— gångar anskaffade med investeringsmedel betraktas som kapitalmedel och inte som driftinkomst enligt de regler som tidigare nämnts i avsnitt 4.4.3.
4.4.6 Löpande utgifter
I fråga om regleringen av löpande utgifter — lönekostnader, sociala kostnader, mate- rielkostnader o. dyl. — har verken som fram- hållits i avsnitt 4.4.4 i allmänhet själva er- forderliga befogenheter.
Affärsverkens pensionsutgifter består dels av ATP-avgifter i sedvanlig omfattning, dels av utgifter för utgående pensioner. Med hänsyn till att utgående pensioner i huvud- sak baseras på åtaganden före ATP-refor- men innebär de nuvarande dubbla pensions- utgifterna under en relativt lång övergångs- period en icke oväsentlig merbelastning för verken i förhållande till andra företag. Sär- skilt gäller detta sådana verk som har en minskande kader av anställda. Möjligheter- na för verken att gottgöra sig utgifterna för utgående pensioner ur tidigare avsättningar till pensionsstiftelser föreligger inte, då tidi-
gare gjorda avsättningar slopades år 1944 i samband med budgetreformen. Dessa av- sättningar överfördes då till värdeminsk- ningskontot. F.n. gäller att verken vid av- sättningar till värdeminskningskonto äger företaga viss — dock starkt begränsad — extra avskrivning bl. a. med hänsyn till fram— tida pensionsbelastning. Sålunda avsatta medel kan i princip tas i anspråk då verket sedermera efter Kungl. Maj:ts godkännande äger minska avskrivningar i samband med särskilt betungande pensionsutbetalningar. Då de extra avsättningarna icke beräknats enligt försäkringsmatematiska grunder är de hittills gjorda avsättningarna otillräckliga och av relativt blygsam storleksordning. Det är således att märka att affärsverken i mot- sats till enskilda företag i princip saknar möjlighet att av löpande inkomster avsätta medel för mötande av framtida pensionsut- betalningar.
Verken erlägger sjukförsäkringsavgift i likhet med enskilda företag.
I fråga om utgifterna för materiel o.dyl. föreligger inte några nämnvärda skillnader gentemot andra företag.
Vad gäller räntekOStnader däremot intar affärsverken en särställning. För det dis- ponerade statskapitalet föreligger sålunda inte en ovillkorlig ränteplikt utan i stället ett normerande avkastningskrav. För dispone- rad del av de rörliga kreditema erläggs räntor.
För domänverkets del föreligger ett spe- ciellt arrangemang för bestridandet av åter— växtkostnader, dvs. utgifter för skogsplan— tering, viss dikning m. m. Sålunda anses ett års återväxtkostnader i allmänhet hänför- liga till det föregående årets verksamhet, det år då avverkning på ifrågavarande om- råde vanligtvis skett. Av denna anledning avsätts en viss procent av verkets skogsin- täkter varje år till en fond, förnyelsefonden för återväxtkostnader, varefter påföljande års återväxtkostnader bestrids av fondmed— len och inte av det årets inkomster. Storle- ken av såväl avsatta som ianspråktagna be- lopp underställs Kungl. Maj:ts prövning.
Avslutningsvis bör också nämnas att af- färsverken för försvarsändamål och vissa
andra särskilda ändamål ålagts löpande kostnader som är högre än motsvarande vid enskilda företag.
4.4.7 Avskrivningar
Affärsverkens avskrivningar kan lämpligen indelas i ordinarie avskrivningar och extra avskrivningar.
Gällande huvudprinciper för affärsver- kens ordinarie avskrivningar har i huvudsak tillämpats sedan år 1926. Kungl. Maj:t fast- ställde då efter riksdagens hörande regler för postverket, televerket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk.
Nämnda principbeslut, som delvis kom- pletterats, bl. a. i samband med kapitalbud— getens omläggning år 1944 och genom vissa bestämmelser som meddelats i samband med fastställandet av drift— eller driftkostnadssta- terna, gäller i huvudsak fortfarande.
Enligt gällande principer skall avskriv- ning ske för samtliga i bruk varande till- gångar, vilka är underkastade värdeminsk- ning, oberoende av om de anskaffats med anslagsmedel eller andra medel. Principen avser anläggningstillgångar och således inte omsättningstillgångar, såsom lager.
Avskrivningarna verkställes efter kapital— budgetens omläggning år 1944 medelst av— sättning till värdeminskningskonto. Tidigare skedde avsättningar till s.k. förnyelsefon- der.
Såsom nämnts under avsnitt 4.4.6, före- ligger viss möjlighet för affärsverken att i begränsad utsträckning avsätta medel för täckande av framtida pensionsförpliktelser.
Beträffande avskrivningarnas storlek gäl- ler som huvudprincip, att avskrivning skall ske årligen med vissa fastställda procent av vederbörande objekts anskaffningsvärde samt avvägas så, att den totala avsättningen för ett objekt vid detsammas utrangering motsvarar anskaffningskostnaden efter av- drag av beräknat restvärde. Samtliga affärs- verk tillämpar numera s.k. konstant av- sättning, vilket innebär att avsättningen för ett objekt eller en objektgrupp blir jämnt fördelad över beräknad livslängd.
Med hänsyn till bl. a. inträffade penning-
värdeförändringar beslöt 1951 års riksdag i samband med en allmän taxehöjning år 1951 för postverket, televerket och statens järnvägar, att nämnda avskrivningsprincip skulle kompletteras med en regel för dessa verk att i stället göra avskrivningar på ob- jektens återanskaffningsvärden. Sedan bud- getåret 1959/ 60 tillämpar även vattenfalls— verket principen om avskrivning på återan— skaffningsvärdet. Beräkningen av återan- skaffningsvärdet för olika objekt sker som regel med ledning av särskilda prisindex för olika objektgrupper. Förfarandet varie- rar mellan de olika verken. Statens järnvä- gar, televerket och postverket samt statens vattenfallsverks fastighetsförvaltning har att göra s.k. kollektiv avsättning. Detta inne- bär, att avsättningen skall beräknas grupp— vis och på sådant sätt, att för samtliga före- mål inom en objektgrupp avsättes en klump- summa. Vattenfallsverket skall för kraft- verksrörelsen däremot tillämpa s.k. indivi- duell avsättning, vilket innebär att särskild avsättning sker för varje objekt. Varje kraft— station, vattenregleringsanläggning, primär- linje, sekundär-station osv. utgör ett objekt. För varje grupp av liknande anläggningar beräknas med ledning av givna normer en genomsnittsprocent, som tillämpas för varje objekt inom gruppen.
Med ledning av nu nämnda avskriv- ningsprinciper underställer verksstyrelserna Kungl. Maj:t årligen i samband med för- slaget till driftstat en beräkning angående storleken av de sammanlagda avskrivnings- beloppen för ifrågavarande budgetår. I de fall ändringar av fastställda livslängder för befintliga anläggningar blir aktuella liksom i de fall nya anläggningsslag tillkommer och för vilka ekonomiska livslängder inte tidi- gare fastställts, underställs dessa förslag Kungl. Maj:t i samband med verkets drift- stat.
Det bör framhållas att nu redovisade hu- vudprinciper inte tillämpas enhetligt för alla verk.
Helt andra principer gäller sålunda för domänverket. Till en början må erinras om att för verket en stor del av vad som nor- malt betecknas som investeringar — dvs.
som driftkostnader, se ovan avsnitt 4.4.3. Även i den mån verket härutöver gör in- vesteringar i statsbokföringens mening, dvs. via investeringsanslag, gäller emellertid sär- bestämmelser. Sålunda avskrivs även sådana investeringar, utom markförvärv, direkt. Detta innebär i praktiken att verket, utan avsättning till värdeminskningskonto, av driftmedel bekostar anläggningarna. Denna avskrivningsmetod leder sålunda till att in- vesteringarna inte kommer till synes vare sig på tillgångs- eller skuldsidan i balans- räkningen. Investeringar i mark, som be- traktas som ett värdebeständigt objekt, av- skrivs inte.
Särbestämmelser gäller också för telever- kets investeringar i rundradioanläggningar. Även dessa avskrivs direkt, vilket samman- hänger med principerna för rundradioverk- samhetens finansiering. I detta fall sker dock en faktisk avsättning till värdeminsknings- konto. Slutligen bör i detta sammanhang erinras om det särskilda förfarande som i vissa fall tillämpas i fråga om affärsverkens investeringar för försvarsändamål. I syfte att finansiera sådana investeringar anvisar riksdagen som tidigare nämnts, se avsnitt 4.3, särskilda avskrivningsanslag, varigenom investeringarna avskrivs omedelbart. Sålun— da anvisade medel tillförs värdeminsknings- kontona.
Vid sidan av de ordinarie avskrivningarna förekommer som inledningsvis nämnts ock- så extra avskrivningar. Även dessa extra avskrivningar sker genom avsättning till värdeminskningskonto. De får endast före- tagas efter särskilt medgivande av Kungl. Maj:t utom då det gäller en extra avskriv- ning som erfordras i samband med att ett icke helt avskrivet objekt utrangeras. Till grund för en extra avskrivning kan ligga olika syften. Exempelvis har statens jämvä- gar medgivits extra avskrivningar dels för att inhämta tidigare brister i ordinarie av- skrivningar, dels för att i samband med den nya trafikpolitikens genomförande nedskriva den del av statskapitalet som hänförde sig till det olönsamma nätet. För televerkets del åter, har extra avskrivning medgivits i sam-
band med taxehöjningar, då det ansetts mo- tiverat att delvis använda de förbättrade inkomsterna till att öka verkets självfinan- siering. Några bestämda regler för vad som motiverar en extra avskrivning föreligger inte.
I och för sig innebär avskrivning på återanskaffningsvärdet ett strängare avkast- ningskrav än avskrivning på historiska an- skaffningsvärden under förutsättning dels att de tillämpade avskrivningstidema är de- samma, dels att avkastningskravet i övrigt — bl. a. förräntningen av disponerat kapital — är detsamma. Det bör emellertid erinras om att det förräntningspliktiga kapitalet vid av- skrivning på återanskaffningsvärdet minskar med ett be10pp som motsvarar skillnaden mellan avskrivningen på återanskaffnings- resp. anskaffningsvärdena.
4.4.8 Övriga avsättningar
Utöver de ordinarie och extra avskrivning- arna har affärsverken endast i undantags- fall ansetts ha rätt eller skyldighet att göra nedskrivning av tillgångar, avsättning till fonder eller andra särskilda bokslutsdispo- sitioner. Föreskrifterna i dessa frågor är oklara.
I fråga om lagervärderingen har i princip ansetts gälla att lagret i balansräkningen skall upptas till det faktiska anskaffnings- värdet. Föreskrifter om möjlighet eller skyl— dighet för affärsverken att använda drift- medel för att nedskriva lagret saknas i hu— vudsak. Nedskrivning för inkurans synes allmänt tillämpas av verken. För försvarets fabriksverk gäller särskilda riktlinjer såtill- vida att verket beretts möjlighet att värdera och avskriva lagret enligt de principer som tillämpas av enskilda företag. Verket gör så- lunda avsättningar av driftmedel till en la— gerreserv. Vidare tillämpades vid statens järnvägar före 1959 ett särskilt lagervärde— ringsförfarande. Detta tillkom vid andra världskrigets början som en följd av erfaren- heterna från första världskriget. De höga bränslepriserna under första världskriget ledde nämligen till att lagret under en följd av år efter kriget var bokfört till ett i för-
hållande till dagsläget alltför högt värde, vil- ket i sin tur kom att belasta driftresultatet under följande år. För att motverka en upp— repning härav infördes vid andra världskri- gets början ett system att debitera förbruk- ningen av bränslelagret efter dagspris. Ge- nom att dessa förbrukningspriser — tvärt- emot vad man väntat —- så gott som regel- mässigt låg högre än det bokförda anskaff- ningspriset kom det bokförda lagervärdet att i stället understiga det faktiska anskaff- ningsvärdet. Detta innebär ett slags dold avsättning till en lagerräerv. En del av denna reserv redovisades öppet på balans- räkningens kreditsida i form av ett lager- regleringskonto, ett slags prisregleringskonto. Med tiden blev förhållandena sådana, att lagret i praktiken var helt avskrivet och i vissa delar faktiskt upptaget med ett nega- tivt värde. Sedan 1959 har förfarandet med avsättningar via prisjusteringar i stort sett upphört. I stället har vid ett par tillfällen det bokförda lagervärdet uppskrivits något, varigenom ett förbättrat rörelseresultat åstad- kommits. Värderingen av materiellagret har under senare år successivt anpassats till de regler som gäller vid företagsbeskattning. Tilläggas kan att den del av statens jämvä— gars materiellager som är placerat vid drift— verkstäderna debiteras vinst- och förlust— räkningen vid inläggningen i förråd.
I fråga om nedskrivning av osäkra ford- ringar tillämpas restriktiva regler såtillvida, att nedskrivning inte företas enligt någon schablonmetod utan blott då det faktiskt konstaterats att risk föreligger för att en enskild fordran inte skall kunna infrias.
Utöver vad som här angivits anses det inte föreligga några nämnvärda möjligheter eller skyldigheter för verken att göra ned- skrivningar eller särskilda avsättningar.
4.4.9 Skatter
Samtliga affärsverk är enligt 7 'g' förordning- en om statlig inkomstskatt befriade från skattskyldighet till staten för all inkomst. Ej heller föreligger skyldighet för verken att erlägga statlig förmögenhetsskatt.
I fråga om den kommunala beskattningen
råder i viss mån skilda regler för de olika verken.
Vad först angår den kommunala fastig- hetsbeskattningen, dvs. den skatt som utgår på en schablonmässigt beräknad inkomst av fastigheten, s. k. garantibelopp, vilket uppgår till 2 % av taxeringsvärdet för skat- tepliktig fastighet, har vissa av affärsverkens fastigheter enligt 5 % kommunalskattelagen undantagits från skattskyldighet. Undantag- na är dels statens byggnader för allmän sty- relse eller förvaltning, dels post- och tele- verkens för driftens omedelbara behov av— sedda byggnader, dels ock kanal, järnväg, spårväg och annan farväg, som är upplåten för allmän trafik, allmän farled och allmän flottled samt till nämnda kommunikations- anstalter hörande för driftens omedelbara behov avsedda byggnader, anläggningar och markområden. I den mån de nämnda post- och telegrafbyggnaderna används för annat än angivet ändamål föreligger skattskyldig- het liksom för affärsverkens övriga fastig- heter, som inte används för allmän styrelse eller förvaltning.
Det har i praktiken förekommit att samt- liga affärsverk påförts kommunal inkomst- skatt på grundval av garantibelopp. Det bör emellertid framhållas, att endast statens vattenfallsverk och domänverket påföres ifrågavarande skatt för sin egentliga verk- samhet.
I detta sammanhang kan också nämnas, att affärsverken i förekommande fall är skyldiga att erlägga skogsvårdsavgift.
I fråga om den kommunala beskattningen av annan inkomst som överstiger förenämn- da garantibelopp gäller enligt 53 & kommu- nalskattelagen att skattskyldighet föreligger dels för inkomst av jordbruksdomäner, sko— gar samt uthyrda eller med tomträtt eller vattenfallsrätt upplåtna fastigheter, dels för inkomst av rörelse som inte härflutit av bank- eller försäkringsrörelse eller av kom- munikationsverk med tillhörande byggnader och anläggningar eller av industriell verk— samhet, som huvudsakligen avser att till- godose statens egna behov.
I praktiken har samtliga affärsverk utom statens järnvägar vid enstaka tillfällen på-
förts kommunal inkomstskatt på grundval av inkomst överstigande garantibelopp för större eller mindre del av verksamheten. Även i detta fall bör det framhållas, att en- dast statens vattenfallsverk och domänver- ket i princip påföres kommunal inkomst- skatt på grundval av inkomst överstigande garantibelopp för sin egentliga verksamhet. För statens vattenfallsverk har detta inte haft någon praktisk betydelse under beskatt- ningsåren 1955—1964, enär nettointäkten av rörelse under dessa år inte varit så stor, att den överstigit garantibeloppet. Från och med beskattningsåret 1965 har nettointäkten överstigit garantibeloppet med betydande be- lopp.
Allmän varuskatt har i begränsad ut- sträckning påförts fabriksverket, postverket, statens järnvägar, vattenfallsverket och tele- verket vid försäljning av varor eller tillhan- dahållande av tjänsteprestationer till konsu- ment. I samtliga fall har den påförda varu- skatten uppgått till relativt små belopp.
Från och med den 1 januari 1969 upp- häves förordningen om allmän varuskatt och ersätts av förordningen om mervärde- skatt (prop. 1968: 100). Beskattningsområ- det för den indirekta beskattningen har ge- nom denna förordning för affärsverkens vid— kommande utvidgats såtillvida, att tjänst i form av transport av vara eller förmedling av sådan tjänst blir skattepliktig (10 5 punkt 6 förordningen om mervärdesskatt). Från skatteplikt undantages emellertid enligt 11 & sistnämnda förordning resgodsbefordran samt postbefordran av annat än postpaket och gruppkorsband. Från skatteplikt har vi- dare undantagits direkt transport av vara till eller från utlandet.
4.4.10 Överskott och underskott
Det årliga resultatet av affärsverkens verk- samhet framräknas som en skillnad mellan å ena sidan driftinkomsterna och å andra sidan driftutgifterna och avskrivningarna. Som framgår av den föregående fram— ställningen har verken f.n. små möjligheter att genom resultatutjämnande bokförings- mässiga åtgärder påverka det redovisade
nettoresultatet. Vissa begränsade möjligheter föreligger dock, såsom tidigare framhållits, inom ramen för avskrivningarna samt ge- nom de undantagsvis medgivna åtgärder som behandlats i avsnitt 4.4.8.
I princip föreligger ej heller någon rätt för verken att disponera över uppkomna överskott. Sålunda gäller att ett under lö- pande år uppkommet överskott fortlöpande skall inlevereras till statsverket i den mån det inte erfordras såsom förlag i rörelsen.
I den mån underskott uppkommer täcks detta genom att verket anvisas medel över driftbudgeten. Någon formell återbetalnings- skyldighet för sålunda anvisade medel före- ligger inte.
5.1 Inledning 5 . 1 .] Framställningens syfte
Syftet med framställningen i förevarande kapitel är främst att verkställa den i direk- tiven begärda analysen av den faktiska för- räntningen för affärsverken mot bakgrund av de uttolkningar av förräntningskraven som gjorts av statsmakterna samt att i samband därmed söka klargöra orsakerna till den i direktiven påpekade försämring av statens avkastning på det i affärsverken investerade kapitalet under 1950-talets se- nare hälft.
Belysningen av affärsverkens ekonomiska förhållanden såsom pris-, kostnads— och pro- duktionsutveckling, investeringar och finan- sieringssätt utgör därjämte bakgrund för de överväganden och förslag utredningen kommer att framföra i senare kapitel.
Den tidsperiod, som genomgången om- fattar, är i huvudsak 1950—1965. Denna period är i det följande regelmässigt upp- delad i tre delperioder om fem år vardera.
5 .1.2 Källmaterial och terminologi
Det siffermaterial, som redovisas, har häm- tats ur de enskilda verkens ekonomiska re- dovisning och statistik. Vissa sifferuppgif- ter har dock framräknats av utredningens sekretariat i huvudsak på grundval av det inhämtade materialet. I avsnitt 5.4 lämnas
Affärsverkens ekonomi och utveckling 1950—1965
ytterligare redogörelse för statistik och me- toder.
För att underlätta förståelsen har det bedömts lämpligt att inledningsvis definiera ett begränsat antal termer, som i kapitlet genomgående används med antingen en spe- ciell eller från gängse språkbruk eljest avvikande innebörd.
Avskrivningsmedel inom fonderna: Av verken under året gjorda avsättningar till värdeminskningskonto.
Avskrivningsmedel från riksstaten: Av- skrivningsanslag, anvisade över driftbudge- ten för att möjliggöra omedelbar avskriv- ning av icke lönsamma investeringar.
Bruttoöverskatt: Driftintäkter + bidrag för speciella uppgifter minus driftkostnader. (Omfattningen av periodiseringen av in- komster till intäkter varierar mellan verken och i tiden.)
Bruttoöverskottsmarginal: Förhållandet mellan bruttoöverskott och omsättning. Sy— nonymt har använts marginal.
Driftkostnader: Totala driftkostnader exkl. avskrivningar och skatt. Driftkostnader, övriga: Driftkostnader minus löner.
Investeringsbemyndigande: Medel, som statsverket tillskjuter i form av förränt- ningspliktigt kapital, när verkets egna av- skrivningsmedel jämte övriga kapitalmedel samt avskrivningsmedel från riksstaten inte täcker de under året medgivna bruttoinves- teringarna.
Kapitalmedel, övriga: Medel, som fri- ställts för investering genom försäljning av inte avskrivna kapitaltillgångar, genom åter— betalning av vissa fordringar m. m.
Kommunikationsverk: Postverket, statens järnvägar, televerket och luftfartsverket.
Löner: I princip utbetalda löner. Vid någ- ra verk ingår dock vissa lönebikostnader för kollektivavtalsanställd personal.
Nettoöverskott: Överskott efter avskriv- ningar, bokslutsdispositioner och skatt. För domänverket avses dock överskott före dis- positioner och räntor. Överskottet kan för övriga affärsverks del sägas motsvara aktie- bolagens nettovinst jämte ränta på långt främmande kapital.
Omsättning: Utgöres, då intet annat sägs, av verkens intäkter inkl. driftbidrag, upp- bördsmedel m.m. Internleveranser har inte alltid kunnat elimineras. För luftfartsver- ket, liksom för SJ under några år, utgör omsättningen intäkter + underskott. För övriga verk har intäkter använts synonymt med omsättning.
Pensionsutgifter: Pensions— och livränte- utbetalningar under året.
Självfinansieringsgrad: Denna är beräk- nad som avskrivningsmedel inom fonder- na + övriga kapitalmedel + överskott ut— över förräntningskrav (definierat som sta- tens normalränta) i procent av bruttoin- vestering minus avskrivningsmedel från riks- staten. I den mån överskottet inte täckt för- räntningskravet har mellanskillnaden dra- gits från posten avskrivningsmedel inom fonderna före beräkningen av självfinansie— ringsgraden.
Period resp. delperiod: Avser, där inte annat sägs, budgetåren 1950/51—1964/ 65 resp. 1950/51—1954/55, 1955/56—1959/ 60 och 1960/61—1964/65.
Skulder: Disponerat statskapital, ej inle- vererade överskottsmedel, värdeminsknings- konto samt övriga skulder. Skulder mellan verkens rörelsegrenar har exkluderats.
Statskapital, i genomsnitt disponerat: Summan av de nettobelopp statsverket ge- nom tiderna tillskjutit i form av förränt- ningspliktigt kapital jämte i förekommande fall uppskrivning av t. ex. värdet å fallrätter
o.dyl. Vid genomsnittsberäkningen för året tages hänsyn till tidpunkterna för lyftningar på investeringsbemyndigandet.
5.2 Den samhällsekonomiska bakgrunden
Under perioden 1950—1965 har en bety- dande tillväxt av den samhälleliga produk- tionen ägt rum. Sålunda ökade bruttona- tionalprodukten (BNP) i volym med 73 %, närmare bestämt med i genomsnitt 3,7 % per år. Eftersom den totala befolkningen samtidigt ökade med ca 10 % (0,7 % per år) ökade BNP per capita alltså med ca 60 % eller ca 3,1 % per år. Industrins pro- duktion ökade med 111 %, dvs. med 5,1 % per är, alltså i betydligt snabbare takt än BNP.
Under perioden steg prisnivån, mätt med konsumentprisindex, med ca 90 %, dvs. 4,3 % per år.
Under perioden skedde en betydande om— fördelning av de totala resurserna från kon- sumtion till investering. De totala konsum- tionsutgifternas andel av BNP sjönk från 72 % 1950 till 67 % 1965 samtidigt som investeringarna ökade från 27 till 32 %. Ökningen avser främst de kommunala in— vesteringarna (exkl. bostäder), vilka ökat sin andel från 3 % till 5 %. De privata investeringarnas och bostadsinvesteringarnas andelar har ökat mindre.
Ett typiskt drag i utvecklingen har också varit omfördelningen av resurserna från privat till offentlig sektor. Inklusive bo- stadsbyggande ökade den offentliga sek- torns andel från 25 % 1950 till 33 % 1965.
Utrikeshandelns relativa betydelse i sam- hällsekonomin har också ökat väsentligt. Ett mått på detta kan vara att utrikeshandelns volym1 motsvarade drygt 30 % av den totala användningen av varor och tjänster 1950 och drygt 40 % 1965.
1 Teknisk fotnot: Andelarna i ovanstående avsnitt har beräknats på uppgifter i löpande pri- ser. Genom utrikeshandelsprisemas svaga ut— veckling jämfört med den inhemska prisnivån skulle sådana beräkningar ge en helt missvisande bild av förändringen av utrikeshandelns relativa betydelse. De angivna procenttalen är därför beräknade på uppgifter om utrikeshandeln resp. BNP måtta i fasta (1959 års) priser.
Den skisserade utvecklingen har emeller— tid på intet sätt gått likformigt över tiden. Att kortfattat beskriva konjunkturutveck— lingen under denna femtonårsperiod låter sig knappast göra. För att få en ungefärlig bild kan man studera utvecklingen av den s.k. tillsättningsprocenten, vilken kan be- traktas som ett mått på förhållandet mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Föl- jande »konjunkturcykler» kan då avläsas:
a) 1950—1954 med Koreaboomen, reak- tionen efter densamma och nytt uppsving 1953—1954.
b) 1955—1961. Avmattning med botten— läge 1957—1958, kraftigt uppsving 1959— 196l.
c) 1961—1965. Avmattning 1961—1962, mycket kraftigt uppsving 1963—1965 .
d) 1966—?. Rätt kraftig avmattning. Innan utredningen i detta kapitel går att analysera affärsverkens ekonomiska ut— veckling sedan 1950 bör några kommenta- rer göras rörande vissa strukturella föränd- ringar, som har påverkat affärsverkens verksamhet.
1. En stor del av verksamheten faller inom transportsektorn. Enligt långtidsutred— ningen har under en längre tid den totala transportvolymen ökat snabbare än den to- tala ekonomin. Indikationer finns vidare att godstransportvolymen tenderar att utvecklas i takt med industriproduktionen.
2. Under 1950-talet har vissa stora för- ändringar av den privata konsumtionens inriktning direkt påverkat affärsverkens om- råde: televisionens och flygets utveckling har å ena sidan medfört ökad efterfrågan på affärsverkstjänster, privatbilismens ex- pansion har å andra sidan minskat den- samma.
3. Industrins förbrukning av elektrisk kraft har ökat väsentligt snabbare än pro- duktionsvolymens utveckling eller med när- mare 7 mot 5 % per år.
4. Skogskonjunkturen skiljer sig — bl. a. genom sitt starka internationella beroende — i viss mån från den allmänna utveck— lingen. Från ett lågt värde vid mitten av 1950-talet har avverkningarna haft en sti- gande trend, vilket i stor utsträckning är
ett resultat av den svenska skogsindustrins kraftiga kapacitetsutbyggnad. Samtidigt har dock de svenska marknadsandelarna av den internationella handeln med skogsproduk- ter sjunkit och priserna pressats. Rationa- liseringen inom skogsbruket har därför be- drivits i accelererat tempo, speciellt under 1960-talet.
5. De flesta verk har en dominerande el- ler mycket stark ställning på sina resp. marknader, i vissa fall monopol. Detta gäl- ler luftfartsverket, televerket samt post— verket i fråga om regelbunden transport mot avgift av slutna brev och öppna för- sändelser, som innehåller skrivna meddelan- den. Över så långa perioder, som det här är fråga om, kan dock stora förskjutningar i konkurrensläget inträffa genom att även dessa verks traditionella tjänster kan ersät- tas med nya former av transport- och kom— munikationsmedel. På lång sikt måste också verken inbördes anses som konkurrenter: teleteknikens utveckling kan väntas minska behovet av fysiska transporter i form av resor eller brev, flygets utveckling påver- kar efterfrågan på järnvägsresor etc. Som en allmän långsiktig tendens kan uppställas en hypotes att fysiska transporter tenderar att ersättas av »immateriella» transporter och att långsamma transporter tenderar att ersättas av snabba.
Tabell 5: ]. Procentuella andelar av BNP1
1950 1955 1960 1965
Total produktion
av varor 53,5 52,9 50,8 49,2 Samfärdsel :
icke statlig 4,5 5,0 4,9 4,6 statlig 4,3 4,3 4,1 3,6 totalt 8,8 9,3 9,0 8,2 Total produktion
av andra tjänster 37,7 37,8 40,2 42,6 Summa 100,0 100,0 100,0 100,0
varav: samt]. affärsverk” 5,0 5,0 5,0 4,5
' Exkl. den s. k. restpost i produktionsberäk- ningarna som ej går att fördela på varor resp. tjänster.
3 Vid beräkningen har medtagits endast dot- terbolag inom sektorn. Avrundat till jämna halvtal.
Som framgår av sammanställningen ned- an har affärsverken tillsammans under 1950- talet i stort sett bidragit med en konstant andel av bruttonationalprodukten, medan andelen därefter sjunkit.
Det framgår även att sedan 1955 en ganska kraftig minskning av varuproduk- tionens och både den statliga och icke stat- liga samfärdselns volymandel ägt rum.
5.3 Beskrivning av verken. Resultat- utveekling och ekonomisk struktur
Den verksvisa genomgång, som närmast föl- jer, bygger på siffermaterial i tabeller och diagram angivna i respektive avsnitt. För
att utan dubblering av materialet åstad- komma en tillräckligt fyllig bild har det bedömts lämpligt att i detta avsnitt dess- utom utnyttja delar av det underlag, som fullständigt presenteras först i avsnitt 5.4. Strävan har varit att utforma föreliggande avsnitt 5.3 som en ren presentation och låta jämförelse och framförallt omdömen anstå till 5.4. Det har dock för att göra presenta- tionen meningsfull befunnits nödvändigt att i vissa fall ange relationer till andra värden, t. ex. för BNP respektive för övriga verk.
5.3.1 Postverket exkl. postbanken
a. Produktions- och prisutveckling. Resultat. Närmast efterföljande tabeller 5: 2—5:4
Diagram 5: a. Postverket (exkl. postbanken): Ekonomiskt resultat 1950/51—1964/65. Log. skala.
Mkr 1 000
* Driftkostnader
100
Netloöverskolti
. Avskrivningar
1 1 950 51_
1 960 61” 66
!, l l l
Av- Netto- Antal skriv- över- an- ningar Skatter skott ställda
Drift- Därav Brutto- Omsätt- kost- direkta över— År ning der löner skott
1950/51 232,3 220,0 142,81 12,3 2,0 0,2 10.1 21 2031 1951/52 277 8 265,1 171,1 12,7 4,5 0,2 8,0 22 287 1952/53 304,7 292,5 203,2 12,2 4,1 0,2 7,9 23 071 1953/54 315,1 302,8 208,9 12,3 4,9 0,2 7,2 22 952 1954/55 334,2 316,6 215,8 6 5,1 0,2 12,3 24 432 1955/56 351,8 343,2 229,7 6 5,2 0,2 3,2 25 178 1956/57 380.3 369,7 247,8 1 6 5,3 0,2 5,1 25 660 1957/58 429,7 406,3 277,7 2 ,4 5,9 0,2 17,3 26 628 1958/59 450,3 437,5 300,3 1 8 6,1 0,2 6,5 27 425 1959/60 488,1 464,0 315,5 2 1 6,2 0,2 17,7 28 361 1960/61 531,4 510,2 341,1 2 2 6,8 0,2 14,2 29 265 1961/62 577,0 565,4 371,6 1 6 7,0 0,2 4,4 30 292 1962/63 660,9 6505 420,5 1 4 7,1 0,2 3,1 32 183 1963/64 710,7 701,1 466,0 6 7,4 0,2 2,0 33 669 1964/65 840,7 814,4 515,7 2 3 7,9 0,2 18,2 34 904
1 1950/51 = 1950.
samt diagram 5 : a utgör den allmänna sif- fermässiga bakgrunden till belysningen av utvecklingen i rubricerat avseende. Omsättningsökningen har, uttryckt i lö- pande priser, varit relativt kraftig och jämn, från 232 milj. kr. 1950/51 till 841 milj. kr. 1964/65, motsvarande i genomsnitt 9,6 % per år. Den genomsnittliga årliga ökningen under femårsperioderna har varit följande:
Postverkets taxepolitik under den aktu- ella perioden har varit anpassad till den ekonomiska målsättning, som återges i an- nat avsnitt av betänkandet. Inom den ram, som bestäms av förräntningskravet, skall varje rörelsegren i princip täcka sina sär-
Tabe115:3. Postverket (exkl. postbanken): Bruttoproduktionsvolym och genomsnittlig prisnivå.
l l l i 1950/51— 1954/55— 1959/60— l 1954/55 1959/60 1964/65 Bruttoproduk- Genomsnittlig l % 9,5 7,9 1 1, 5 tionsvolym prisnivå " Även med hänsyn till avmattningen 1955 32? jgg i?? —1960 måste ökningstakten betecknas som 1952 109 121 ; hög. Den kan jämföras med BNP:s och 1322 iiå gj kommunikationsverkens värdemässiga ök- . . . 1955 124 122 ningstakt, 1 genomsnitt 8,5 % och 7,5 % 1956 132 125 per år. 1957 136 137 Medan kommunikationsverkens totala jååå ååå &? bruttoproduktion ökat i volym med ca . . 1960 158 146 3,3 % per ar, har pcstverkets produknon 1961 167 150 ökat med ca 4,3 % per år. 1962 165 174 Den genomsnittliga prisnivån har 1950— ggg %% ååå 1965 varit kraftigt stigande, för hela peri- 1965 137 214
oden med i genomsnitt 5,2 % per år, vilket är 0,9 procentenheter mer än konsument— prisemas årliga ökning. Den bör emellertid närmast jämföras med den kraftiga prisut- vecklingen också på andra servicetjänster.
Källor: Postverkets egna uppgifter. Bruttopro- duktionsvärdet = omsättningen. Bruttoproduk- tionsvolymen = omsättningen dellaterad med postverkets interna prisindex förporto, produk- tion av tjänster åt postbanken på postanstalterna samt uppdrag åt staten. Index 1950 = 100.
Bruttoöverskott Dito i % av Nettoöverskott i % av disp. tillgångar, Ditoi% av i % av disp. År statskapital brutto omsättningen statskapital
1950/51 16,4 3,8 1951/52 16,4 3,4 1952/53 15,0 3,3 1953/54 13,9 2,8 1954/55 18,9 3,8 1955/56 8,6 1,6 1956/57 10,3 2,1 1957/58 22,6 4,2 1958/59 12,4 2,2 1959/60 24,0 4,5 1960/61 21,7 3,4 1961/62 12,3 2,1 1962/63 11,3 1,4 1963/64 10,4 1,2 1964/65 27,7 3,2
5,3 13,4 4,6 10,3 4,0 9,7 3,9 8,1 5,3 13,2 2.4 3,2 2,8 5,0 5,4 16,7 2,8 6,3 4,9 17,6 4,0 14,5 2,0 4.7 1,6 3,4 1,4 2,2 3 1 19,2
kostnader och lämna skäligt bidrag till de för poströrelsen gemensamma kostnaderna. Lägsta möjliga kostnader vid given service- nivå skall eftersträvas. Enhetsportoprincipen i förening med postmonopolet skall göra det möjligt att upprätthålla postal service inte blott inom geografiskt lönsamma om- råden utan även inom icke lönsamma om- råden (glesbygder etc.). Kostnaderna bör täckas genom avgifter samt beträffande den bankmässiga delen av verksamheten genom ränteintäkter.
Den omständigheten att postverket sak- nar möjlighet till utjämning mellan goda och mindre goda budgetår har påverkat prispolitiken i den riktningen, att man vid portohöjningar velat tillförsäkra verket en viss ekonomisk rörelsemarginal för att allt- för täta portohöjningar skall kunna und- vikas.
I detta sammanhang bör framhållas, att den av statsmakterna beslutade taxesätt- ningen i tidningsrörelsen hittills inte har medgivit tillämpning av en kostnadstäckan— de prispolitik för denna rörelsegren. I 1968 års priser beräknas tidningsrörelsens sär- kostnader (dvs. innan samkostnadsbidrag påförts rörelsegrenen) överstiga särintäkter- na med ca 60 milj. kr. Ett analogt förhål- lande föreligger beträffande postverkets di- ligenstrafik. För budgetåret 1968/ 69 beräk- nas ett särkostnadsunderskott på drygt 7
milj. kr. utöver det allmänna driftbidrag inom busstrafikområdet, som utgår av stads- medel.
I syfte att stärka marknadsföringen av verkets produkter har postverket på senare år begärt och erhållit successivt utökad rätt att medge rabatter. Verket har också strä— vat efter att få postavgifternas karaktär av bevillning upphävd och att få beslutande- rätten över avgifterna delegerad från riks- dagen till Kungl. Maj:t och till verket självt.
Postverkets överskott har fluktuerat kraf- tigt, vilket sammanhänger med den förda prispolitiken. I relation till omsättningen har bruttoöverskottet genomsnittligt under delperioderna varit följande: % 4,6 3,8 2,4
För hela tidsperioden har bruttoöver- skottsmarginalen i genomsnitt varit 3,3 %. Utvecklingen över perioden har inneburit en marginalförsämring.
I relation till det disponerade statskapi- talet har överskottet under delperioderna uppgått till följande värden
Bruttoöverskott, % 16,1 15,6 16,8 genomsnitt för hela perioden 16,2 %. Nettoöverskott, % 10,9 9,8 8,9 genomsnitt för hela perioden 9,8 %.
Brutto- och nettoöverskottsserierna visar i stort sett samma trend under de två första
! | i i ?
perioderna, medan nettoöverskottet mellan den andra och tredje perioden visar en svagare utveckling. Denna sammanhänger med ökade avskrivningar.
Avkastningskravet för postverket har å ena sidan uttryckts så, att överskottet skall ge en skälig förräntning av det nedlagda kapitalet jämte någon vinstmarginal. Å and- ra sidan har vid taxejusteringar under se- nare år ett årligt överskott av 20—40 milj. kr. ansetts vara ett tillfredsställande resultat. Detta innebär ett högre krav på verkets avkastning. Av diagram 5: a framgår, att nettoöverskottet endast under tre år varit i närheten av 20 milj. kr.
Den ovan beskrivna omsättnings- och prisutvecklingen tyder på ett visst obero— ende av konjunkturväxlingarna. Förkla— ringen till marginalsammanpressningen kan primärt inte antagas ligga på efterfrågesidan utan främst på kostnadssidan.
Postverkets rörelse får anses vara synner- ligen personalintensiv. Omkring 80 % av de totala kostnaderna utgörs nämligen av personalkostnader. Dessutom är en stor del av transport- m.fl. tjänster som köps uti- från starkt löneberoende.
Under perioden har kostnaderna stigit kraftigt. I första hand sammanhänger detta med de ökade priserna på arbetskraft. Så— lunda har den årliga lönekostnadsökningen per anställd uppgått till ca 6,5 % .
Produktionsvolymen per anställd har un- der perioden ökat med i genomsnitt knappt 1 % per år. Att produktivitetsförbättringen inte blivit större får ses i belysning av den samhällsutveckling som ägt rum. Urbani- seringen, den minskade boendetätheten och den ökade fritidsbebyggelsen har medver- kat till den höjda kostnadsvolymen.
Driftkostnaderna har över perioden ökat från 94,7 % till 96,9 % av omsättningen. Lönekostnadernas relation till omsättningen har förblivit oförändrad (61 % både i bör- jan och i slutet av perioden). Personalök- ningen har för tiden 1950—1965 uppgått till 69 %.
Under delperioderna har löner, exkl. ATP, i förhållande till omsättningen varit följande
Antalet anställda har utvecklats på föl- jande sätt 1950 1955 1960 1965 21 203 25 178 29 265 35 747
Postverkets pensionsutgifter (exkl. ATP) har i % av direkt lön varit
1950/51 1955/56 ffs,. 1960/61 1964/65 11,9 10,4 8,7 7,8
Pensionsutgifternas relativa kostnadsroll har sålunda minskat. De totala personal- kostnaderna, dvs. utbetalda 1öner+löne- bikostnader +ATP-avgifter och övriga pensionsutgifter, uppgick vid periodens slut till ca 78 % av driftkostnaderna.
Postverkets avskrivningar, som sker på återanskaffningsvärdet, utgör -— som fram— går av diagram 5: a — en liten kostnadspost. Detta beror dels på verkets låga kapital— intensitet, dels på den, i förhållande till de övriga kommunikationsverken, långsam- ma avskrivningstakten, ca 1% av totala tillgångarna per år. Detta senare samman- hänger delvis med de totala tillgångarnas fördelning på anläggnings— och omsättnings- tillgångar och deras sammansättning. Vid periodens slut utgjorde anläggningstillgång- ama, i huvudsak fastigheter, ca 13 % och omsättningstillgångarna ca 87 % av totala tillgångar, netto.
Skatterna har varit obetydliga, ca 0,2 milj. kr. per år.
Någon avsättning till eller upplösning av lagerreserv har inte redovisats.
b. Investeringar — finansiering. Som fram- går av tabell 5: 5 och nedanstående sam- manställning har postverkets investeringar i anläggningstillgångar under tidsperioden varit låga.
1950/51 1955/56 1960/61 1954/55 1959/60 1964/65
Årlig investering
i genomsnitt, milj. kr. 9,2 5,0 8,1 Index 100 54 88
Finansierat genom
Avskriv- Avskriv- Investe- ningsmedel ningsmedel Övriga rings Brutto- från riks- inom fon- kapital- bemyndi- Summa År investering staten dema medel gande finansierat
1950/51 4,4 — 2,0 1951 152 8,1 -— 4,5 1952/53 10,9 —— 4,1 1953/54 11,1 — 4,9 1954155 11,7 _ 5,1 1955/56 8,1 — 5,2 1956/57 6,1 — 5,3 1957/58 3,8 _ 5,9 1958/59 3,4 —— 6,1 1959/60 3,6 — 6,2 1960/61 3 3 — 6,8 1961/62 5,5 —— 7,0 1962/63 7,7 —— 7,1 1963/64 12,2 — 7,4 1964/65 11,9 — 7,9
0 2,4 4,4 0,0 3,6 8,1 0 6,8 10,9 0,1 6,1 11,1 0 6,6 11,7 0 2,9 8,1 0,0 0,8 6,1 0,1 — 2,2 3,8 0,4 —— 3,1 3,4 0,0 — 2,6 3,6 0 — 3,5 3,3 0,2 _ 1,7 5,5 0,5 0,1 7,7 1,2 3,6 12,2 0,2 3 8 11 9
». .
Utifrån det speciella självfinansierings- begrepp, som utredningen använder sig av (definierat iterminologiavsnittet) har post- verkets investeringar varit helt självfinansi- erade. På grund av de mycket låga investe- ringarna är självfinansieringsgraden i ver- ket emellertid av mindre intresse för be—
dömning av postverkets ekonomiska resul- tat.
c. Ekonomisk ställning. Förändringarna i postverkets ekonomiska ställning framgår av balansräkningarna för 1950, 1955, 1960 och 1965 i tabell 5: 6. Diagram 5: b illustre-
Tabell 5: 6. Postverket (exkl. postbanken): Balansräkningar.
&
1/7 -50 1/7 -55 1/7 —60 1/7 -65 j
Mkr % Mkr % Mkr % Mkr % j
A. Anläggningar, brutto ] ]. Tillgångar 287,3 100,0 459,0 [00,0 539,2 100,0 817,6 100,0 , a) Anläggningstillg. 94, 2 32,8 134,3 29,3 152,3 28,2 177,3 21,7 *
b) Omsättningstillg. 193,1 67,2 324,7 70,7 386,9 71,8 640,4 78,3 1
2. Skulder 287,3 1000 459,0 100,0 539,2 100,0 817,6 100,0 j a) Kapitalfonder 80,2 27,9 107,2 23,4 99,9 18,5 101,9 12,5 * Därav: Kapitalmedel 75,1 26,1 99,9 21,8 97,2 18,0 98,7 12,1 Ej inlev. över- skottsm. 5,1 1,8 7,3 1,6 2,7 0,5 3,2 0,4 b) Värdeminskn. konto 20, 2 7,0 35,6 7,8 56,3 10,5 79,8 9,8 c) Övriga skulder 186, 8 65,1 316,2 68,8 383,0 71,0 635,9 77,7 E. Anläggningar, netto ] . Tillgångar 267, I 100,0 423, 4 100,0 482,9 100,0 737,9 100,0 3) Anläggningstillg. 74,0 27,7 98. 7 23,3 96,0 19,9 97,5 13,2 b) Omsättningstillg. 193,1 72,3 324, 7 76,7 386,9 80,1 640,4 86,8 2. Skulder 267,] 100,0 423,4 100,0 482,9 100, 0 737,9 [00,0 a) Kapitalfonder 80,2 30,0 107,2 25,3 99,9 20,7 101,9 13,8 Därav: Kapitalmedel 75,1 28,1 99,9 23,6 97,2 20,1 98,7 13,4
Ej inlev. över- skottsm. 5,1 1,9 7, 3 1,7 2,7 0,6 3,2 0, 4 b) Övriga skulder 186,8 70,0 316, 2 74,7 383,0 79,3 635,9 86,2
Balansomslutning, brutto. Mkr. 800
700
600
500
400
300
. . , . , . . ..] —_ V . / x - _ i . / ' . x
19 1955 196 1965 _: Omsättningsiåtllg narg Zgyåerng Hälla-(12331? ej
_ :Anläggningstillgångar ///// =Ka aiapt aolf ned
=Ac kumu ler aed avskriv
ingk t
& ningar : avärdeminsk:
Procentuell andel kassa
Balansräkning Omsättn.tillgångar Kassa och postgiro och postgiro av omsättn- den 30.6 milj. kr. milj. kr. tillgångar
1955 324,7 258,7 79,7 1960 386,9 375,7 97,1 1965 640,4 630,8 98,5
rar balansomslutningen med anläggnings— tillgångarna redovisade brutto.
I de fyra årens balansräkningar i tabell 5: 6 finner man på tillgångssidan, hur om- sättningstillgångarna mer än trefaldigats över perioden, medan anläggningstillgång- arna fördubblats. Postverkets omsättnings- tillgångar utgörs huvudsakligen av post- anstalternas kassa- och postgirobehållning- ar. Dessa pesters andel av de totala omsätt- ningstillgångarna framgår av tabell 5: 7.
Omsättningstillgångarnas ökning kan helt tillskrivas penningrörelsens tillväxt.
Kortfristiga (: övriga) skulder har ökat parallth med omsättningstillgångarna. Det noteras, att verket har möjlighet att dis- ponera över medel, som det handhar i sin penningförmedlande verksamhet — såsom postgiromedel, post— och skatteanvisningar m.m.
Balansomslutningens genomsnittliga årli- ga ökning har under delperioderna varit följande
Brutto, % 9,8 3,3 8,7 Netto, % 9,7 2,7 8,8 och under hela perioden 7,2 och 7,0 % per år.
5 .3.2 Statens järnvägar
a. Produktions- och prisutveckling. Resul- tat. Närmast efterföljande tabeller 5 : 8— 5: 10 samt diagram 5: c utgör den allmänna sifferm'a'ssiga bakgrunden till belysningen av utvecklingen i rubricerat avseende. Omsättningen, i löpande priser, har nå— got mer än fördubblats under perioden, från 930 milj. kr. till 2100 milj. kr. Öknings— takten, i genomsnitt 6,0 % per år, har varit jämförelsevis låg och inneburit, att 5115 an- del av bruttonationalprodukten har minskat.
Tabell 5: 8. Statens järnvägar: Ekonomiskt resultat. Milj. kr.
Drift- Därav Brutto-
Föränd-
Av- ring i Netto- Antal
Omsätt- kost- direkta över- skriv— Skat- lager- över- an- År ning nader löner skott ningar ter reserv skott ställda 1950/51 927,4 808,7 470,03 118,7 75,3 0 — 43,4 72 2783 1951/52 1 128,7 971,4 561,4 157,3 160,5 0 — — 3,2 73 503 1952/53 1 226,4 1 040,2 673,4 186,2 170,5 0 — 15,7 73 479 1953/54 1 209,5 1 020,1 683,9 189,4 179,31 0 —— 10,1 71 984 1954/55 1 221,1 1 027,6 648,3 193,5 183,51 0 — 10,0 68 948 1955/56 1 328,2 1 137,1 697,7 191,1 181,2 0 — 9,9 67 676 1956/57 1 384,0 1 253,7 754,0 130,3 130,3 0 —— —— 68 654 1957/58 1 464,3 1 333,4 830,4 130,9 205,8 0 — ——74,9 69 151 1958/59 1 483,0 1 244,8 830,2 238,2 237,21 0 —— 1,0 66 027 1959/60 1 531,4 1 278,9 851,1 252,5 252,51 0 _ —— 64 377 1960/61 1 562,1 1 374,0 879,2 188,1 208,5 0 — — 20,4 62 712 1961/62 1 641,4 1 484,7 935,8 156,7 213,6 0 ./. 6,9 —50,02 61 484 1962/63 1 715,6 1 496,5 1 004,3 217,1 225,6 0 —— — 8,4 60 138 1963/64 1 786,5 1 611,6 1 039,8 174,9 232,6 0 J. 7, —- 50,02 58 081 1964/65 2 103.6 1 746,8 1 087,31 356,8 355,81 0 1,0 55 768
1 Inkl. extra avskrivning 1953/54 21,0, 1954/55 15,4, 1958/59 38,2, 1959/60 53,7, 1964/65 113,4 milj. kr. * Nettoresultat efter ianspråktagande av lagerreserv. 3 1950/51 = 1950.
Mkr 3
Omsätln
Driftkostnader
__|-'-
'-
Avskrivningar '1 00 '
Nettoöverskott
1955 56 —3 0
1950/51
BNP:s motsvarande Ökning var 8,6 %. Un- der delperioderna har omsättningsökningen genomsnittligt varit 7,1, 4,6 och 6,6 %. Efter den markanta nedgången i öknings- takten under mittperioden steg denna såle- des något under den följande femårsperio- den.
Produktionsvolymen har ökat i något läg- re takt än för kommunikationsverken totalt,
SOU 1968: 45 Diagram 5: c. Statens järnvägar: Ekonomiskt resultat 1950/51—1964/65. Log. skala.
1960/61 1965 66
0 —20 —50 —8 —50
ca 2,4 % mot 3,2 % per år. Jämfört med de övriga kommunikationsverken har SJ:s bruttoproduktion fluktuerat kraftigt. Den har — inte oväntat — tydligast varierat med den allmänna konjunkturutvecklingen.
SJ:s taxeutveckling har jämfört med kon- sumentprisernas ökning inneburit kraftiga prisstegringar fram till 1958. Den under de följande tre åren oförändrade prisnivån och
Tabell 5: 9. Statens järnvägar: Bruttoproduk- tionsvolym och genomsnittlig prisnivå
Bruttoproduk- Genomsnittlig tionsvolym prisnivå 1950 100 100 1951 111 109 1952 109 130 1953 103 136 1954 104 132 1955 111 134 1956 116 136 1957 109 149 1958 104 160 1959 108 157 1960 115 155 1961 117 155 1962 117 162 1963 123 _ 163 1964 133 161 1965 142 163
Källor: Grundmaterial till Statistiska central- byråns nationalräkenskaper (SM V 1967: 8). Till skillnad mot nationalräkenskapernas brutto- produktionsbegrepp ingår i ovan redovisade serier även det driftbidrag som SJ erhåller från staten. Index 1950 = 100.
de därefter mindre prishöjningarna har re- sulterat i en i förhållande till konsument-
Sedan riksdagen hösten 1963 antagit nya riktlinjer för den statliga trafikpolitiken och SJ erhållit i princip full ersättning för drif- ten av trafiksvaga järnvägslinjer, genom- förde SJ år 1964 ett flertal betydande taxe- ändringar. Dessa syftade till — förutom att kompensera kostnadsökningar — att förbätt- ra järnvägens konkurrenssituation dels ge- nom generell taxesänkning för tyngre las- ter av högtarifferat vagnslastgods, dels ge- nom införande av specialtariffer för vagns- lastgods och fraktstyckegods i relationer med gynnsamma kostnadsförhållanden. För övriga godstransporter och för persontra- fiken höjdes taxeläget.
Konkurrenssituationen på transportmark- naden under efterkrigsperioden känneteck- nas av en ökande marknadsandel för last- bilstrafik ifråga om godstransporter och för privatbilism och flyg ifråga om personbe- fordran.
Följande uppgifter belyser utvecklingen av fjärrlastbiltrafiken, privatbilismen och inrikesflyget.
1950 1965 prisindex sänkt prisnivå 1960—1965 . ' _ En allmän revision av SJ:s gods- och Fjärrbilar: . . __ _ Lastkapacnet, bil + persontaxor genomfordes år 1959 1 huvud- släp, ton 5 100 43 000 sak i överensstämmelse med de förslag, som gokstmängtd, Elib-jon 12),; 13,4; .. ra per on m, ore , , år 195? framlagts av 1948 års jamvagstaxc- Personbilar, tusental 252,5 1 792,7 kommltte. Flygresor, tusental 61,5 740,3 Tabell 5:10. Statens järnvägar: Avkastningsrelationer. Bruttoöverskott Dito i % av Nettoöverskott i % av disp. tillgångar, Dito i % av i % av disp. År statskapital brutto omsättningen statskapital 1950/51 10,2 3,4 12,8 3,7 1951/52 12,8 4,1 13,9 —0,3 1952/53 13,8 4,5 15,2 1,2 1953/54 12,8 3,5 15,7 0,7 1954/55 12,1 4,2 15,8 0,6 1955/56 11,6 3,9 14,4 0,6 1956/57 7,3 2,5 9,4 — 1957/58 6,6 2,3 8,9 —3,8 1958/59 11,9 4.1 16,1 0,1 1959/60 12,2 4,1 16,5 -— 1960/61 8,8 3,0 12,0 — 1,0 1961/62 7,3 2,3 9,5 —2,3 1962/63 9,4 3,1 12,7 —— 0,4 1963/64 7,3 2,4 9,8 —2,1 1964/65 14,7 4,7 17,0 0,0
Fraktintäkt per tonkm i fjärrbilstrafik har under perioden sålunda ökat med 28 %. Motsvarande tal för all SJ:s godstrafik är 38 %. Denna skillnad har haft sin grund i den olika utvecklingen för de bakomliggan- de kostnadsfaktorerna.
Dessa omständigheter har försämrat SJ:s konkurrensläge.
Med beaktande av statsmakternas avkast— ningskrav har SJ:s taxepolitik i huvudsak gått ut på att kompensera kostnadsökningar — främst lönekostnadsökningar.
Taxehöjningar för att kompensera kost- nadsökningar har varit störst för de delar av SJ:s transporttjänster, som visat otill- fredsställande lönsamhet. Detta gäller sär- skilt avgifter för korta resor och godstrans— porter samt för små sändningsvikter. Allt större andel av SJ:s godstransporter omfat- tas av individuella fraktavtal med en efter marknads- och kostnadsläget i de enskilda fallen avvägd prissättning.
I följande tabeller 5: 11 och 5: 12 lämnas
uppgifter om prisutvecklingen för några olika transporttyper.
SJ:s bruttoöverskott i procent av omsätt- ningen visar en över hela tidsperioden ned- åtriktad trend. Denna marginal har under delperioderna varit i genomsnitt följande % 14,8 13,1 12,4 och för hela perioden 13,3 %.
Under de två sista perioderna har över- skotten varierat betydligt mellan åren.
Utvecklingen av driftkostnadema i för— hållande till omsättningen har under större delen av perioden varit ogynnsam. Perso- nalkostnaderna utgör en väsentlig kostnads- post för SJ. Antalet anställda har minskat från 73 000 under 1950—talets första år till 56000 vid 15-årsperiodens slut. På grund av den kraftiga årliga lönekostnadsökningen per anställd, i genomsnitt 8,5 %, har sum— man utbetalda löner stigit över tidsperio- den från 470 milj. kr. till 1 100 milj. kr.
De direkta lönerna har under delperio-
Tabell 5:11. Statens järnvägar: Prisutvecklingen för några olika godstransporttyper.
Torrpappers- massa (E) 20 ton, 300 km
Maskiner (A) 20 ton, 300 km
Vagnslastgods utom lappl. malm
Inkomst per Inkomst per
1 1 Datum Frakt- Frakt- ton km ton för sats Index sats Index Index Index taxe- i öre per 1949 = i öre per 1949 = 1949 = 1949 = ändring År 100 kg 100 100 kg 100 öre 100 kr. 100 1949 241 100 137 100 4,99 100 11,00 100 1950 241 100 137 100 5,00 100 11,19 102 1.5 1951 270 112 169 123 5,49 110 13,61 124 1.4 1952 304 126 201 147 6,54 131 16,20 147 1953 304 126 201 147 6,94 139 17,12 156 1954 304 126 201 147 6,75 135 17,45 159 1.6 1955 326 135 216 158 6,73 135 18,10 165 1956 326 135 216 158 6,87 138 19,35 176 1957 326 135 216 158 7,60 152 20,92 190 1.2 1958 379 157 251 183 8,04 161 22,43 204 1.7 1959 362 150 255 186 7,94 159 22,11 201 1960 362 150 255 186 7,77 156 21,84 199 1.1 1961 345 143 243 177 7,53 151 21,25 193 1.6 1962 373 155 263 192 7,69 154 22,42 204 1963 373 155 263 192 7,62 153 22,88 208 1.7 1964 334 139 254 185 7,46 149 21,56 196 1965 334 139 254 185 7,28 146 21,85 199 1.1 1966 334 139 254 185 7,03 141 22,09 201 1.7 1966 326 135 262 191 7,03 141 22,09 201 1.1 1967 332 138 268 196 7,24 145 22,55 205 1.1 1968 332 138 276 201
1 Efter avdrag för restitutioner och andra regleringar. Uppgifterna avser kalenderår.
Tabell 5:12. Statens järnvägar: Prisutvecklingen för några olika persontransporttyper.
Månads- Tur- och returbiljetter 2 klass1 Persontrafik på jarnväg totalt biljetter SJ Buss Tur o. Retur
' Inkomst per Inkomst per 2 klass, 20 km 60 km 200 km”' 500km3 20 km personkm. resa
Konsu- Datum mentpris- för Index Index Index Index Index Index Index index taxe- 1949 1949 1949 1949 1949 1949 1949 1949 höjning År kr. = 100 kr. = 100 kr. = 100 kr. = 100 = 100 = 100 kr. = 100 = 100
u.: .!
100 100 2.25 100 100 100 101 2.25 100 101 119 117 2.72 121 117 133 134 3.20 142 126 133 134 3.22 143 128 133 130 3.21 143 129 141 124 3.26 145 133 156 125 3.47 154 139 156 139 3.77 168 145 156 147 4.04 180 152 156 151 4.21 187 153 156 150 4.32 192 159 156 152 4.60 204 163 178 158 4.96 220 170 178 165 5.48 244 175 204 167 5.97 265 181 204 171 6.36 283 190 204 186 7.30 324 202 222 186 7.30 324 202 267 211 296 214
1949 21.— 100 .8 100 28.50 100 62.40 100 1950 21 .— 100 .8 100 28.50 100 62.40 100 1951 25.——- 119 .8 115 34.— 119 70.— 112 1952 28.— 133 .6 126 37.— 130 77.— 123 .6 .6
qu ©—
.—
u-qv—tv-4
1953 28.— 133 126 35.— 123 75.— 120 1954 28.— 133 0 126 35.— 123 75.—— 120 1955 30.— 143 9.80 144 37.— 130 75.— 120 1956 33.— 157 10.80 159 41.— 144 82.— 131 1957 33.— 157 10.80 159 41.— 144 82.—— 131 1958 37.— 176 11.40 168 42.— 147 87.— 139 1959 44.— 210 11.40 168 42.-— 147 87.— 139 1960 44.— 210 11.40 168 42.— 147 87.—— 139 1961 50.— 238 11.40 168 42.— 147 87.— 139 1962 53.— 252 12.80 188 48.— 168 95.— 152 1963 53.— 252 12.80 188 48.— 168 95.— 152 1964 53.——— 252 13.60 200 50.— 175 100.— 160 1965 53.— 252 13.60 200 52.— 182 102.——- 163 1966 58.— 276 14.40 212 54.—— 189 107.— 171 1966 63.— 300 16.— 235 57.—— 200 112.— 179 1967 73.— 348 18.20 268 62.—- 218 122.——— 196 1968 77.— 367 20.— 294 56.— 196 131.— 210
1 Före 3.6.56 klass 3.
' Inkl. snålltågstilläggsavgift. Denna avgift slopades den 1.1.1968 och inarbetades i avgiften för färdbiljetten helt på avstånd över 300 km och i avtagande grad på avstånd under 300 km.
3 Maj 1968.
Nmmdmmmw
1. 1
hhuwoqNNNQN Nici __
_ND '_'—4
OOOOOOOOOOOOOOOOO
mmqwnm
vvwvéwvmnd
RIS! wHw
hua—h_— ""—(___—
» l » l i l 1
dema i genomsnitt varit 53, 55 resp. 56 % av omsättningen.
Lönekostnadsökningen har inte kunnat kompenseras av en motsvarande ökad pro- duktionsvolym. Produktionsvolymen per an- ställd har i genomsnitt stigit med ca 4,5 % per år.
Pensionsutgifterna, vilka för SJ utgör en i förhållande till övriga affärsverk särskilt betungande utgiftspost, har utgjort omkring 15 % av driftkostnaderna. Jämte ATP-av- gifterna har de under senare år varit av storleksordningen 30 % av direkta löner. Övriga lönebikostnader, arbetsgivarbidrag till allmänna sjukförsäkringen och grupp- livförsäkringen, torde ha varit ca 1 % .
Övriga driftkostnader har utvecklats pa— rallellt med omsättningen fram till 1957 och därefter övergått i en absolut minsk- ning fram till 1960. Under den sista del- perioden har dessa kostnader visat en svag ökning.
Verkets avskrivningar beräknas på åter- anskaffningsvärdet. Utöver de ordinarie av- skrivningarna har verket vissa år gjort extra avskrivningar, som medfört att det redovi- sade överskottet i motsvarande mån mins- kat. De extra avskrivningarna har motive- rats med eftersläpningen i avskrivningarna under andra världskriget.
Några öppet redovisade avsättningar till lagerreserv har inte gjorts. Resultatregle— ring genom ianspråktagande av lagerreserv har dock redovisats vid två tillfällen, 1961/ 62 med 6,9 milj. kr. och 1963/64 med 7,7 milj. kr. Hur lagerreserven uppkommit framgår av kapitel 4, avsnitt 4.4.8. 1950 he- räknas lagerreserven ha varit 140 milj. kr. Den har sedan ökat t. o. m. 1956/ 57 till ca 260 milj. kr. Därefter har lagerreserven suc- cessivt minskat och uppgick 1966 till ca 170 milj. kr.
Det redovisade resultatet — nettoöverskot— tet — i relation till det i genomsnitt dispo— nerade statskapitalet har varit positivt en- dast under den första delperioden, i genom— snitt 1,2 %. Utvecklingen har därefter bli- vit alltmer negativ. Under sista delperioden har SI redovisat kraftiga underskott. Dessa sammanhänger med att S] av samhällsskäl
haft att upprätthålla trafik, som icke varit företagsekonomiskt motiverad. 1960 beräk- nade SJ, att belastningen av de trafiksvaga bandelarna uppgick till 225 milj. kr. per år.
Efter överenskommelser med statsmak- terna 1958 tilldelades SJ för budgetåren 1958/59—1963/64 ett årligt driftbidrag med 100 milj. kr., som fr.o.m. 1960/ 61 sänk— tes till 80 milj. kr. Först fr.o.m. budget— året 1964/ 65 har SJ beviljats full ersättning för underskottet på de trafiksvaga järnvägs— linjerna.
Taxepolitiken fick före år 1964 inriktas på att man med intäkterna på affärsbane- nätet skulle så långt som möjligt täcka — förutom kostnaderna på detta nät — även kvarstående underskott på de trafiksvaga linjerna. Den taxenivå man med hänsyn härtill tillämpat har medfört ett ogynnsam- mare konkurrensläge för järnvägen än om utrymme funnits för en på längre sikt mera trafikbevarande taxepolitik. Den av stats- makterna beslutade ersättningen för under— skottet på de olönsamma linjerna har för- bättrat möjligheterna till en sådan taxe- politik.
Bruttoöverskottet i procent av det i me- deltal disponerade statskapitalet har under delperioderna i genomsnitt varit följande
% 12,4 10,0 9,5
b. Investeringar — finansiering. Utveckling- en av SJ:s bruttoinvesteringar i anläggnings- tillgångar för delperioderna innebär sam- manfattningsvis följande
Årlig investering i genomsnitt, milj. kr. 256,9 310,5 321,5 Index 100 120 125
Ökningstakten har varit avtagande.
Bruttoinvesteringarna i förhållande till an— läggningstillgångarnas anskaffningsvärde har under perioden i stort sett varit konstanta, omkring 5 %.
Självfinansieringsgraden har i genomsnitt för delperioderna varit 46, 35 och 41 % och för hela tidsperioden 41 %.
Totala omsättningstillgångar har utveck- lats enligt följande
kr. Självfinansieringsgrad % .
Tabell 5:13. Statens järnvägar: Investeringar i anläggningstillgångar och finansiering, milj.
Finansierat genom:
Avskriv— Avskriv- Investe- Själv- Brutto- ningsme- ningsme- Övriga ringsbe- Summa finansie- investe- del från del inom kapital— myndi- finansie- ringsgrad
År ring riksstaten fonderna medel gande rat %
1950/51 157,3 1,9 75,3 2,7 77,4 157,3 48,2 1951/52 201,4 2,2 160,5 0,5 38,2 201,4 54,5 1952/53 313,5 3,0 170,5 0,2 139,8 313,5 42,7 1953/54 338,8 4,0 160,3 1,4 173,1 338,8 33,6 1954/55 273,7 3,6 189,7 3,0 77,4 273,7 51,4 1955/56 301,6 8,0 l96,7 4,9 92,0 301,6 49,5 1956/57 283,5 8,1 131,0 2,6 141,8 283,5 22,6 1957/58 306,9 5,9 206,1 8,8 86,1 306,9 20,3 1958/59 319,4 5,3 199,0 9,6 105,5 319,4 39,7 1959/60 341,2 5,5 237.1 3,7 94,9 341,2 44,1 1960/61 310,9 3,0 262,3 6,1 39,5 310,9 47,6 1961/62 315,9 5,7 213,6 18,8 77,8 315,9 24,9 1962/63 326,1 8,4 225,6 10,2 81,8 326,0 35,2 1963/64 3403 4,9 232,6 6,1 96,7 340,3 20,7 1964/65 314,2 1,9 356,0 7,3 — 51,0 314,2 75,8
År 1.7.50 1.7.55 1.7.60 1.7.65 kapitalets andel minskat. Anläggningstill— Milj. kr. 152,1 247,5 313,6 413,8 gångarna var vid den redovisade periodens Index 100 163 206 272 slut avskrivna till under 30 % av det histo-
Utvecklingsbilden är för dessa betydligt mera expansiv än för anläggningstillgångar.
c. Ekonomisk ställning. Med tillgångarna redovisade brutto har balansomslutningen något mer än fördubblats över perioden, från 3 400 milj. kr. till 7 700 milj. kr. Net- to har den ökat från 1300 milj. kr. till 2500 milj. kr., dvs. knappt fördubblats. Den genomsnittliga ökningen under del— perioderna har varit följande Brutto % 6,6 6,0 4,3 Netto % 7,0 5,7 1,2 och under hela perioden 5,6 resp. 4,6 %
Den markanta skillnaden mellan brutto- och nettoökningen under den sista femårs- perioden beror i huvudsak på en snabbare avskrivningstakt.
Av förändringarna i balansräkningarna för de fyra i tabellen upptagna åren märks på skuldsidan hur värdeminskningskontots relativa andel ökat mellan det första och sista året och kapitalfonderna, dvs. stats-
riska anskaffningsvärdet.
Resultatet av en jämförelse mellan värde- minskningskontots faktiska storlek och dess storlek om skattemässigt maximalt tillåtna avskrivningar företagits framgår av sam— manställningen nedan.
Balansdag 30.6.1966 Milj. kr. De avskrivningsbara anlägg- ningarnas anskaffningsvärde 6 244 Vårdeminskningskonto 4 588 Dito vid max. avskrivningar enligt skattereglerna 3 867
Verkets avskrivningar har således varit större än vad skattereglerna skulle ha med- givit. Det bör dock observeras att dessa överavskrivningar till större delen motsva- rar pensionsavsättningama.
5.3.3 Televerket exkl. rundradio
a. Produktions— och prisutveckling. Resul- tat. Närmast efterföljande tabeller 5:15 —
I'll . _Zåå .
Om tt g tllg gar » Anläggningstillgångar
Balansomslutning, brutto. Mkr.
1/7 -55 milj. kr. %
1/7 -60 1/7 -65
1/7 -50
milj. kr. % milj. kr. %
milj. kr.
A. Anläggningar, brutto ] . Tillgångar 3 361,5 100,0 4 636,8 100,0 6 213,4 100,0 7 665,9 100,0 &) Anläggningstillg. 3 209,4 95,5 4 389,3 94,7 5 899,8 95,0 7 252,1 94,6
b) Omsättningstillg. 152,1 4,5 247,5 5,3 313,6 5,0 4138 5,4
2. Skulder 3 361,5 100,0 4 636,8 [00,0 6 213,4 100,0 7665,9 1000 a) Kapitalfonder ] 152,9 34,3 1 629,8 35,2 2 136,1 34,4 2 133,0 27,8 därav: Kapitalmedel 1 139,6 33,9 1 619,8 3 , 2 136,1 34,4 2 133,0 27,8 4 9 Ej inlev. över- skottsmedel 13,4 0,4 10,0 0 2 — 2 830,4 61,0 3 847,0 6 , 0 8 3 0
b) Värdeminskningskonto 2080,2 61,9 1 9 5 168,8 67,4 c) Lagerregl.konto 19,4 0,6 38,6 , 36,9 0,6 28,8 0,4 d) Övriga skulder 109,0 3,2 138,0 , 193,4 3,1 335,3 4,4 1 B. Anläggningar, netto ]. Tillgångar 1 261,9 100,0 1 767,8 100,0 2 329,5 100,0 2 468,3 ]00,0 a) Anläggningstillg. ] 109,8 87,9 1 520,3 86,0 2015,9 86,5 2054,5 83,2 b) Omsättningstillg. 152,1 12,1 247,5 14,0 313,6 13,5 413,8 16,8 2. Skulder ] 261,9 100,0 1 767,8 100,0 2 329,5 1000 2 468,3 100,0 a) Kapitalfonder 1 152,9 91,4 1 629,8 92,2 2 136,1 91,7 2 133,0 86,4 därav: Kapitalmedel 1 139,6 90,3 1 619,8 91,6 2136,1 91,7 2 133,0 86,4 1, Ej inlev. över- ' skottsmedel 13,4 1,1 10,0 0,6 — — — —— , b) Övriga skulder 109,0 8.6 138,0 7,8 193,4 8,3 335,3 13,6
Tabell 5:15. Televerket (exkl. rundradio): Ekonomiskt resultat. Milj. kr.
! Drift- Därav Brutto- Av- Netto- Antal ]
Omsätt- kost- direkta över- Anl. skriv- Skat- över- an-
År ning nader löner1 skott bidrag2 ningar ter skott ställda.a
1950/51 408,1 294,5 224,6 113,6 — 70,3 0,1 43,2 34 984 1951/52 525,0 364,0 271,4 161,0 —— 119,l 0,1 41,8 35 396 : 1952/53 592,6 411,6 299,8 181,0 — 141,4 0,1 39,5 35 615 . 1953/54 639,9 424,3 297,1 215,6 —— 148,4 0,1 67,1 35 218 '. 1954/55 673,2 424,7 305,4 248,5 -— 16l,6 0,1 86,8 34 068 , 1955/56 711,2 461,3 334,9 249,9 -— 179,6 0,1 70,2 34 325 1956/57 763,0 524,5 355,9 238,5 — 199,6 0,1 38,8 34 086 1957/58 866,9 561,3 375,8 305,6 —— 216,2 0,1 89,3 33 666 1958/59 907,1 564,7 385,0 342,4 2,9 219,1 0,1 120,3 33 605 1959/60 975,5 604,7 391,0 370,8 14,2 222,2 0,1 134,3 32 756 1960/61 1 048,6 651,2 423,1 397,4 16,7 242,9 0,1 137,7 32 137 1961/62 1 124,6 727,7 453,6 396,9 17,2 263,9 0,1 115,7 32 448 1962/63 1 224,5 801,8 510,7 422,7 21,5 276,4 0,1 124,7 34 010 1963/64 1 336,2 921,2 512,0 416,0 32,8 299,2 0,1 83,9 34 433 1964/65 1 566,0 1 039,7 573,0 526,3 53,5 431,0 0,1 41,7 35 055
1 I lönebeloppen finns ej medräknade löner till industriavdelningens och rundradiorörelsens per- sonal. ” Anläggningsbidragen, som fr. o. m. budgetåret 1958/59 gottskrivits investeringsanslagen, har i detta sammanhang ansetts böra ingå i omsättningen. ” De personalkategorier, som nämns under not 1 finns ej heller medtagna i antalssiffrorna.
Mkr 2
Driftk
ull-" "..Avskrivn
Nettoö
/ 51 1955/56 5: 17 samt diagram 5: e utgör den allmänna siffermässiga bakgrunden till belysningen av utvecklingen i rubricerat avseende. Televerkets omsättning, uttryckt i löpan— de priser, har från 1950/51 till 1964/ 65 stigit från 408,1 milj. kr. till 1566,0 milj. kr. eller med i genomsnitt 10,1 % per år. Detta är en något snabbare takt än för bruttonationalprodukten, som stigit med 8,5 %. Ökningstakten har, som framgår ne— dan, varit snabbast under den första del- perioden. Takten har emellertid även där- efter varit förhållandevis hög, trots en ned-
1960 61 1965 66
gång under mittperioden. Nedgången kan i viss mån förklaras av att taxenivån i stort sett var oförändrad mellan 1952/ 53 och 1957/ 58.
% 13,3 7,7 10,0
Televerkets volymmässiga produktion har haft en stabil och kraftig utveckling. Härvid mätes produktionsvolymen genom index för omsättningen, deflaterad med indexserier för telefon— och telegramavgifter. Produk- tionsvolymen har ökat med ett årligt genom- snitt av 5,7 % för hela perioden, medan de
tre femårsperioderna visar följande utveck- ling.
% 4,9 4, 5 7,9
Industriproduktionens och bruttonational— produktens motsvarande ökning under hela perioden var 5,1 % respektive 3,7 % per år.
Utvecklingen av televerkets genomsnitt- liga taxenivå har till och med budgetåret 1957/58 i allmänhet legat något högre än konsumentprisnivån. Taxeutvecklingen där- efter har visat en i relation till konsument- priserna sänkt prisnivå och beträffande tax- orna inom telefonrörelsen har den genom- snittliga prisnivån sjunkit inte blott i för- hållande till konsumentpriserna utan även reellt, beroende på att allt större del av rikstrafiken har automatiserats och att tax- orna för automatiskt kopplade samtal hål- lits betydligt lägre än taxorna för telefonist- expedierade samtal. Beträffande taxorna inom telexrörelsen har nivån under hela perioden legat under konsumentprisnivån.
Över hela perioden sett steg verkets ge- nomsnittliga taxenivå med 4,2 % per år, konsumentpriserna i genomsnitt med 4,3 % per år.
Huvudprincipen för televerkets taxepo- litik har varit att inkomsterna från verkets samtliga rörelsegrenar dels skall täcka ver- kets totala självkostnader, dvs. driftutgif- ter och avsättningar till värdeminsknings-
konto, dels ge ett överskott som något över- skrider den beräknade räntan på de av sta- ten i verkets anläggningar insatta lånemed— len.
I princip skall vidare taxorna för tjäns- terna inom de olika rörelsegrenarna sättas
Tabell 5:16. Televerket (exkl. rundradio): Bruttoproduktionsvolym och genomsnittlig prisnivå.
Bruttoproduk- Genomsnittlig tionsvolym prisnivå 1950 100 100 1951 103 121 1952 113 137 1953 114 144 1954 122 145 1955 127 149 1956 128 158 1957 143 171 1958 140 175 1959 147 174 1960 158 173 1961 169 173 1962 181 172 1963 197 174 1964 204 181 1965 230 185
Källor: Grundmaterialet till Statistiska Cen- tralbyråns nationalräkenskaper (SM V 1967: 8). Beräkningarna är grundade på telestyrelsens månadsbokslut samt SOS: Televerket. Fastpris- beräkningen har gjorts med hjälp av konsu- mentprisindex för telefon- och telegramavgifter. Index 1950 = 100.
Tabell 5:17. Televerket (exkl. rundradio): Avkastningsrelationer.
Bruttoöverskott Nettoöverskott i % av dispone- Dzo i % av till- Dzo i % av i % av dispone-
År rat statskapital gångar, brutto omsättning rat statskapital
1950/51 12,4 6,3 27,8 4,8 1951/52 16,0 7,9 30,7 4,2 1952/53 16,3 8,0 30,5 3,6 1953/54 18,0 8,5 33,7 5,6 1954/55 19,5 8,8 36,9 6,8 1955/56 18,5 8,2 35,1 5,2 1956/57 16,9 7,2 31,3 2,8 1957/58 21,2 8,6 35,3 6,2 1958/59 23,4 8,8 37,7 8,2 1959/60 24,4 8,9 38,0 8,8 1960/61 25,5 8,8 37,9 8,8 1961/62 25,0 8,2 35,3 7,3 1962/63 26,3 8,0 34,5 7,7 1963/64 25,0 7,2 31,1 5,0 1964/65 30,9 8,2 33,6 2,4
så att inkomsterna från varje rörelsegren ger täckning för respektive rörelsegrens självkostnader.
Televerkets bruttoöverskott i relation till omsättningen har under hela perioden legat på i genomsnitt 34,3 % med en ökning un— der de två sista delperioderna enligt följande % 32,4 35,7 34,3
Produktionen per anställd med minst halvtidstjänstgöring har framräknats med hjälp av indextal, vilka redovisas nedan. Produktion och personal i rundradiorörel- sen Och industriavdelningen ingår inte.
Index för Index för antalet produktion anställda per anställd 1950/51 100,0 100,0 1954/55 98,6 119,2 1955/56 97,3 129,9 1959/60 96,9 155,7 1960/61 95,1 166,6 1964/65 103,8 220,0
Produktionen per anställd har ökat med ett årligt genomsnitt av ca 5,5 %.
Antalet anställda har legat på en i stort sett oförändrad nivå under hela perioden. Vid periodens början var antalet anställda 34 980 (exkl. personalen vid industriavdel- ningen och inom rundradiorörelsen) och vid dess slut 35 050. Lönekostnadsökningen per anställd liksom totalt har uppgått till i ge- nomsnitt 7 % per år. Under delperioderna har lönekostnaden i förhållande till omsätt- ningen i genomsnitt varit följande % 49,3 43,6 39,2
Övriga driftkostnader har stigit snabbare än omsättningen. Ökningen har varit större än hos lönekostnaderna, vilket förklaras av bl. a. automatiseringar med åtföljande per— sonalminskningar.
Televerkets avskrivningar beräknas fr. o. m. 1951/52 på anläggningarnas åter- anskaffningsvärden. I stort sett kan sägas att avskrivningarna utvecklats som omsätt- ning och övriga driftkostnader, bortsett från de kraftiga ökningarna i periodens bör- jan och slut, vilka förklaras av övergången
till avskrivning på återanskaffningsvärden från 1950/51 till 1951/ 52 och av en extra avskrivning på ca 93 milj. kr. 1964/ 65.
Skatterna har varit obetydliga och har en- dast bestått i skatt för uthyrda delar av fastigheter samt bostadsfastigheter.
Nettoöverskottet har varierat från 2,4 % till 8,8 % av i medeltal disponerat statska- pital. För de olika delperioderna framgår det genomsnittliga årliga procenttalet av följande
% 5,1 6,3 6,2
eller för hela perioden 5,9 %.
Samtidigt har statens normalränta varit 4,0 %, 4,1 % resp. 5,0 % för delperioderna eller genomsnittligt för hela perioden 4,4 %.
Televerket har sålunda, sett över hela perioden, uppfyllt det formella avkastnings— kravet, dvs. att utöver ränta på statskapitalet (räntesatsen : statens normalränta) lämna en viss utdelning. Denna utdelning har dock under den sista delperioden varit relativt sett lägre än under 1950-talet.
Bruttoöverskottet i relation till det i me- deltal disponerade statskapitalet har sam- tidigt varit
% 16,7 21,0 26,6
Att bruttoöverskottsrelationen ökar jäm- fört med nettoöverskottsrelationen beror på ökningen av avskrivningar och anläggnings- bidrag.
Televerkets inleverans av överskottsme— del har motsvarat i medeltal 90,1 % av re- dovisat överskott. Eftersläpningen av ej in— levererade överskottsmedel vid varje års slut har ökat från 11,0 milj. kr. vid perio— dens början till 123,6 milj. kr. vid dess slut.
b. Investeringar —- finansiering. Som fram- går av tabell 5: 18 och diagram 5: f har investeringarna efter en snabb uppgång i pe- riodens början legat på en relativt jämn nivå, mellan 235,1 milj. kr. och 284,6 milj. kr. fram till 1960/ 61. Därefter har de på nytt kraftigt ökat och uppgick 1964/ 65 till 497,4 milj. kr.
Den beskrivna investeringsutvecklingen har bl.a. medfört att anläggningstillgång-
500 Diagram 5 : ]. Televerket (exkl. rundradio): Investeringar i milj. kr.
400
300
200 '
] Investeringar (exkl rundradio)
100
1950/51 1955/56
arnas bruttovärden ökat med 274% över perioden, från 1500,9 milj. kr. till 5612,6 milj. kr.
Självfinansieringsgraden har, trots den be- skrivna investeringsutvecklingen, varit hög, i medeltal 88,5 % för hela perioden.
Anskaffningen av totala omsättningstill- gångar har som en följd av rörelsens ex- pansion varit av stor omfattning. Detta be- lyses av följande balansvärden.
År 1.7.50 1.7.55 1.7.60 1.7.65 Milj. kr. 147 230 258 792 Index 100 15 6 244 539
Finansieringen har huvudsakligen skett genom att televerket utnyttjat det växande
1960/61 1964/65
intäktsöverskottet från rundradion, vilket överskott fonderats hos televerket, samt kompenserat de alltmera ökande kundford- ringarna med innehållna överskottsmedel från den övriga verksamheten.
c. Ekonomisk ställning. Balansomslutning- en har, bruttoredovisad, i genomsnitt ökat med 9,5 % per år, från 1648,0 milj. kr. till 6 404,6 milj. kr. Nettoredovisad har omslutningeu ökat från 966,8 milj. kr. till 2410,2 milj. kr. eller med i genomsnitt 6,6 % per år.
I balansräkningarna, bruttoredovisade, märker man på skuldsidan främst effekten av de ökade avskrivningarna i värdeminsk-
Tabell 5: 18. Televerket (exkl. rundradio): Investeringar och finansiering. Milj. kr. Självfinansi- eringsgrad, %.
Finansierad genom:
Avskriv- Avskriv- __ Investe— Själv- Brutto- ningsme- ningsme- Ovriga ringsbe- Summa finansie- investe— delfrån del inom Anl. kapital- myndi- finansie- rings- År ring riksstaten fonden bidrag medel gande rat grad i % 1950/51 147,2 1,3 70,3 — 0,1 75,5 147,2 52,8 1951/52 196.0 0,6 119,l — 0.3 76,0 196,0 61,9 1952/53 245,5 0,6 l4l,4 — 0,2 103,3 245,5 55,9 1953/54 241,8 3,1 148,4 — 0,2 90,1 241,8 70,3 1954/55 242,2 2,9 161,6 — 0,1 77,6 242,2 82,6 1955/56 235,1 2,7 179,6 — 0,3 52,5 235,1 84,3 1956/57 239,9 1,6 199,6 —— 0,2 38,5 239,9 76,5 1957/58 243,0 3,4 216,2 — 0,3 23,1 243,0 103,6 1958/59 271,8 3,6 219,1 2,9 0,6 45,6 271,8 104,7 1959/60 284,6 3,7 222,2 14,2 0,3 44,2 284,6 107,8 1960/61 290,3 4,9 242,9 16,7 0,2 25,6 290,3 113,3 1961/62 3122 7,6 263,9 17,2 0,2 23,3 312,2 105,6 1962/63 352,2 10,5 276,4 21,5 0,6 43,2 352,2 100,3 1963/64 410,9 7,5 299,2 32,8 0,6 76,8 410,9 82,6 1964/65 497,4 12,1 431,2 53,5 0,6 — 497,4 90,1 86 SOU 1968:45
7000
Balansomslutning, brutto. Mkr.
Omsättningstillgångar i",—åt” Anläggningstillgångar
” Ackumulerade avs riv ninvar "
mxxxxxxxxxxxxxxxxx
D ningskonto
[:jzövn riag klder % (aia ee &
lptlmdl
: var 6 1115
Tabell 5:19. Televerket (exkl. rundradio): Balansräkningar.
1.7.50
1.7.55 1.7.60 1.7.65
Milj. kr. % Milj. kr. % Milj. kr. % Milj. kr. %
A. Anläggningar, brutto ]. Tillgångar 1 648,0 100,0 2 814,8 100,0 4 [67,0 100,0 6 404,6 100,0 a) Anläggningstillg. 1 500,9 91,1 2 585,1 91,8 3 808,6 91,4 5 612,6 87,6 b) Omsättningstillg. 147,1 8,9 229,7 8,2 358,4 8,6 792,0 12,4 2. Skulder ] 648,0 100,0 2 814,8 100,0 4 167,0 100,0 6 404,6 100,0 a) Kapitalfonder 894,1 54,3 1 382,4 49,1 1 625,3 39,0 2 032,2 31,7 därav: kapitalmedel 883,1 53,6 1 328,0 47,2 1 537,3 36,9 1 701,6 26,6 licensmedel — — —- —— 23,9 0,6 207,0 3,2 ej inlev. över- skottsmedel ] 1,0 0,7 54,4 1,9 64,1 1,5 123,6 1,9 b) Värdeminskn.konto 681,2 41,3 1 340,4 47,6 2 354,7 56,5 3 994,4 62,4 c) Övriga skulder 72,7 4,4 92,0 3,3 187,0 4,5 378,0 5,9
B. Anläggningar, netto ]. Tillgångar 960,8 100,0 1 474,4 100,0 1 812,3 100,0 2 410,2 100,0 a) Anläggningstillg. 819,7 84,8 1 244,7 84,4 1 453,9 80,2 1 618,2 67,1 b) Omsättningstillg. 147,1 15,2 229,7 15,6 358,4 19,8 792,0 32,9 2. Skulder 966,8 100,0 1 474,4 100,0 1 812,3 100,0 2 410,2 100,0 a) Kapitalfonder 894,1 92,5 1 382,4 93,8 1 625,3 89,7 2032,2 84,3 därav: kapitalmedel 883,1 91,4 1 328,0 90,1 1 537,3 84,8 1 701,6 70,6 licensmedel — — —- —— 23,9 1,3 207,0 8,6 ej inlev. över- skottsmedel 11,0 1,1 54,4 3,7 64,1 3,6 123,6 5,1 b) Övriga skulder 72,7 7,5 92,0 6,2 187,0 10,3 378,0 15,7
ningskontots kraftiga ökning och statskapi- talets relativa minskning. Av intresse i sam- manhanget är hur relationen ackumulerade avskrivningar/anläggningstillgångarnas an- skaffningsvärden genomsnittligt varit under delperioderna.
% 49,0 58,4 67,6 och i genomsnitt för hela perioden 60,8 %.
Televerket har till utredningen lämnat uppgift om att anläggningstillgångarna per 1.7.1966 var nedskrivna till 54 % av åter- anskaffningsvärdet.
En jämförelse mellan televerkets faktiskt företagna avskrivningar och värdeminsk- ningskontots storlek vid maximalt utnytt- jande av skattereglernas avskrivningsprinci- per redovisas nedan. I värdena ingår ma- skiner och inventarier, dock ej rundradio- anläggningar.
Televerkets ackumulerade avskrivningar skulle således skattemässigt beräknade ha kunnat vara ca 640 milj. kr. större.
En liknande jämförelse för tillämpad la— gervärdering visar att televerkets lager varit
Balansdag 30.6. 1966. Mil]. kr.
Anläggningarnas historiska an-
skaffningsvärde 6 198,6 Värdeminskningskontots storlek 4 505,1 D:o vid max. avskrivningar enligt
skattereglerna 5 141,4
bokfört till ett något högre värde än det skattereglerna skulle ha medgivit.
5.3.4 Statens vattenfallsverk
a. Produktions- och prisutveckling. Resul- tat. Närmast efterföljande tabeller 5: 20— 5: 22 samt diagram 5: h utgör den allmän— na siffermässiga bakgrunden till belysning- en av utvecklingen i rubricerat avseende.
Den värdemässiga omsättningen har haft en hög genomsnittlig ökningstakt under fem- tonårsperioden, 11,5 %, i absoluta tal från 167 milj. kr. till 765 milj. kr. Ökningstak- ten var snabbast under de två första fem- årsperioderna, 16,6 resp. 13,3 %, men däm- pades markant under sista delperioden till 5,9 %.
Mkr 1000
Omsättn
Driftkostn
100
E' . Avsknvm
Skatter 10
1 . 1950/51 1955/56
Bruttoproduktionens volymmässiga ök- ning har varit jämn och expansiv över hela perioden, i genomsnitt 8,5 % per år. Under femårsperioderna har den genomsnittliga år- liga ökningen varit följande
% 10 7,1 8,2
Trenden är sålunda annorlunda än för den värdemässiga utvecklingen. Vid en jäm- förelse med industriproduktionens ökning, som under femtonårsperioden var 5,1 % per år, finner man vattenfallsverkets produk- tionsökning anmärkningsvärd. Elkraften har vunnit mark från andra energiformer och vidare torde de sektorer, som är stora för- brukare av elkraft, ha expanderat snabbare
Nettoöverskott
.f &
1960/61 1965 66
än ekonomin i genomsnitt under tidsperio- den.
Vattenfallsverkets genomsnittliga prisnivå har varit oförändrad jämfört med övriga priser under 1950—talet, men sänkts betyd- ligt under 1960-talet. Denna utveckling har inneburit att verkets genomsnittliga prisnivå under perioden stigit med endast 2,7 % per år, medan konsumentpriserna ökat med i genomsnitt 4,3 % per år.
Krafttaxorna baseras på kostnaderna för produktion och distribution av elkraft och följer därför i stort utvecklingen av dessa.
Under 1950-talet baserades kraftproduk- tionen på vattenkraft med endast smärre torrårskomplettering i form av värmekraft.
Tabe/15:20. Vattenfallsverket: Ekonomiskt resultat. Milj. kr.
Drift- Därav Omsätt- kost- direkta År ning nader löner1
Brutto- Av- över- skriv- över- an- skott ningar
Netto- Antal
Skatter skott ställda1
1950/ 51 166,5 65,8 26,4” 100,7 38,22 4,0 58,5 3 520” 1951/52 230,4 83,9 29,8 146,5 45,4 11,1 90,0 3 440 1952/53 253,3 111,0 37,5 142,3 40,3 8,9 93,1 3 740 1953/54 280,7 103,7 41,7 177,0 36,6 7,1 133,3 4 050 1954/55 307,0 128,3 43,3 178,7 68,8 8,2 101,7 4 000 1955/56 367,6 235,0 50,2 132,6 47,3 6,7 78,6 4 230 1956/57 411,5 262,1 57,3 149,4 52,7 11,0 85,7 4 600 1957/58 451,4 201,1 69,4 250,3 81,6 8,4 160,3 5 140 1958/59 503,2 207,6 78,7 295,6 86,0 8,4 201,2 5 610 1959/60 573,4 315,1 82,8 258,3 116,7 9,9 131,7 5 680 1960/61 598,6 242,5 82,5 356,1 144,9 12,3 198,9 5 170 1961/62 652,8 218,4 92,1 434,4 157,7 14,4 262,3 5 260 1962/63 700,4 223,8 98,2 476,6 192,4 15,7 268,5 5 040 1963/64 719,5 215,2 97,2 504,3 203,7 7,8 292,8 4 700 1964/65 765,1 215,2 98,9 549,9 216,4 16,8 316,7 4 270
1 Antal anställda och direkta löner avser liksom uppgifterna i övrigt endast driftverksamheten. ' 1950/51 = 1950.
Tabell 5:21. Vattenfallsverket: Bruttoproduk- tionsvolym och genomsnittlig prisnivå.
Brutto- Genom-
produktions- snittlig År volym prisnivå 1950 100 100 1951 1 13 1 15 1952 125 123 195 3 132 123 1954 145 129 1955 161 135 1956 176 141 1957 189 148 1958 199 1 55 1959 225 155 1960 227 167 1961 243 164 1962 256 173 1963 271 166 1964 316 154 1965 341 149
Källa: Uppgifter ur verkets årsstatistik (SOS) angående total kraftförbrukning (GWh) exkl. drifttekniska leveranser och förluster resp. totala inkomster av elektrisk energi. Index 1950 = 100.
Allteftersom vattenkraften utbyggdes, måste man ta i anspråk objekt med allt högre ut- byggnadskostnader och längre överförings- avstånd. Produktionskostnaderna växte där- för successivt. Härtill bidrog också det rela- tiva knapphetsläget på maskiner och appa-
rater, vilket medförde prisstegringar sär- skilt under decenniets första hälft.
De bestående låga oljepriserna under 1960-talet och möjligheterna att bygga ut värmekraftverk i stora enheter med låga effektkostnader medförde en successiv över- gång till allt större värmekraftandel i pro- duktionssystemet. Vidare har den hårda in- ternationella konkurrensen på maskin- och apparatmarknaden medfört en uppbroms- ning av prisstegringarna på detta område. Allt detta har medfört sjunkande produk- tionskostnader. Tendensen väntas bestå för framtiden. främst genom att värmekraften kommer att utbyggas i form av stora kärn- kraftverk med låga produktionskostnader.
Diagram 5:i illustrerar högspänningstax- ornas utveckling under perioden 1950—1965. Det visar kraftavgifterna — i löpande pen- ningvärde — vid nyteckning av ett relativt stort högspänningsabonnemang. Produk— tionskostnadernas stegring under 1950-talet och den följande kostnadsminskningen un- der 1960—talet avspeglas tydligt. De större sprången i kurvan återger taxehöjningarna 1951, 1955 och 1957 samt taxesänkning- arna 1963 och 1965. Övriga variationer svarar mot inverkan av indexklausulen. Det kan noteras att sedan 1963 har något in- dextillägg ej uttagits.
Tabell 5:22. Vattenfallsverket: Avkastningsrelationer.
Bruttoöverskott i % av disponerat D:o i % av till- gångar, brutto
År statskapital
Nettoöverskott D:o i % av i % av dispone- omsättning rat statskapital
1950/51 1951/52 1952/53 1953/54 1954/55
1955/56 1956/57 1957/58 1958/59 1959/60
1960/61 1961/62 1962/63 1963/64 1964/65
». .
». ».
b—b—ll—l -——-——>—-oxo qxoxopox O_O_ONND ;> ahlin-tsm
». ».
&
som"—”m'a xloo'N—H— wameq ooooooxlpx Orups-hå axla—coax Nooocxo Utom->
t—l—At—A—
.
60,5 63,6 56,2 63,1 58,2
36,1 36,3 55,4 58,7 45,0 59,5 66,5 68,0 70,1 71,9
.- ».
NDU-ON 1.6-104408
».
aamgxy- wuxuu—n» xcu-Nu-A »c—i
v
Diagram 5: i. Statens vattenfallsverk. Elpri- set och konsumentprisindex 1949—1965. För- utsättning: 10 MW, 50 GWh/år, 40 kV, mel- lansvenska området. Löpande priser.
250 Procent
200
v,"
#$ »” .a 150 :*"
# s .s s 5 * ,s" Konsumentprisindex ___—*” Illlll.
. . : Q . . . _
1950 1955 1 960 1965
Diagram 5: j. Statens vattenfallsverk. Elpri- set 1950—1965 för vattenfallsverkets detalj- distribution på landsbygden. Löpande priser.
156 Procent 125 i 100 1950 __| 1955 1960 1965
Diagram 5: j visar medelpriset för vatten- fallsverkets detaljdistribution på landsbyg- den, exklusive energiskatt, angivet i löpan- de penningvärde. Tendensen är i stort sett densamma som beträffande högspännings- leveranserna. Lågspänningstarifferna höj- des 1951, 1952, 1955 och 1957 och sänktes 1963, det sistnämnda i samband med infö-
Diagram 5: k. Statens vattenfallsverk: Antal anställda och investeringar 1950—1965. Antal anställda vänstra skalan. Investeringar högra skalan.
Antal
Mkr
14 000 Antal anställda
500
400
10 000
300
Investeringar. Mkr 6 000
200.
100
1950/51 1955/56
randet av de nya s.k. säkringstarifferna. 1964 infördes nya »tariffer för avancerad elanvändning», lämpliga för bl.a. elvärme. Vattenfallsverkets bruttoöverskottsmargi- nal i relation till omsättningen har under delperioderna varit i medeltal följande
% 60,2 47,1 67,6
Till den kraftiga marginalrninskningen under mittperioden har tre torrår medver- kat. Den minskade vattenkraftproduktionen måste då ersättas med värmekraft, som har medfört betydande kostnadsökningar. In- vesteringsbegränsning hade medfört en låg utbyggnadsgrad av vattenkraften, vilket ac- centuerade kostnadseffekten av torråren. Under mellanperiodens båda första år ut- gjorde driftkostnaderna 64 % av omsätt- ningen och under 1959/60 55 % mot ca 45 % under närliggande år och ca 30 % vid den sista delperiodens slut.
Av kurvan för driftkostnadema i dia- gram 5: h framgår att dessa stigit brant un- der första delperioden och under mellan- perioden haft en i relation till omsättningen tydligt nedåtriktad trend, vilken ytterligare markerats under den sista femårsperioden.
Personalutvecklingen har, se diagram 5 : k, i hög grad varit beroende av verkets inves— teringar. Dessa var under de två första del- perioderna mera intensiva än under den sista. Därutöver har en successiv övergång till värmekraft med större andel leveran-
1960/61 1 965/66
törstillverkat maskineri, liksom ökat anli- tande av byggnadsentreprenörer också bi- dragit till att minska verkets arbetskrafts— behov.
Det har inte varit möjligt att göra en exakt fördelning av personalen mellan drift och investering. På utredningens begäran har vattenfallsverket utfört beräkningar, som trots en viss felmarginal kan ge en upp- fattning om utvecklingen. Resultatet redo— visas nedan.
År 1950 1955 1960 1965
Investering 60 66 62 53 % av direkt Drift 40 34 38 47% utbetalda löner
Antalet anställda torde ha varit fördelade i ungefär lika proportioner.
Utifrån denna fördelning skulle lönekost- naderna för driften i förhållande till om- sättningen ha varit följande
År 1950/51 1954/55 1959/60 1964/65 % 15,9 14,1 14,4 129
Den relativt sett sjunkande lönekostnads- andelen torde i hög grad ha bidragit till att driftkostnadema under sista delperioden kunnat bibehållas på en absolut sett oför- ändrad nivå och relativt sett kunnat minskas.
Lönekostnadsökningen per anställd har varit kraftig, i genomsnitt 8,5 % årligen under perioden. Den ogynnsamma effekt
denna utveckling hade kunnat få har neu- traliserats av den ökade produktionsvoly— men per anställd.
Verkets pensionsutgifter har i procent av driftkostnadema varit följande
År 1950 1955 1960 1965 % 5,3 3,2 3,8 7,2
I detta sammanhang bör påpekas, att i driftkostnadema ligger pensionsutgifter, som egentligen är att betrakta som inves- teringskostnad. Verket har tagit viss hänsyn till detta förhållande vid taxeberäkningarna.
Avskrivningarna har under perioden, se diagram 5 : h, ökat både absolut och relativt. Dels har avskrivningsbehoven ökat genom verkets stora investeringar, dels har avskriv- ningsmetoden förändrats. Avskrivningarna har baserats på de historiska anskaffnings- värdena enligt annuitetsmetoden fram till 1960. Från 1959 har verket gått över till en mera planmässig extraavskrivning på grund av penningvärdets fall samt från 1960 till konstant avskrivning.
Vattenfallsverkets skatter, kommunal in- komst- och fastighetsskatt, redovisas i tabell 5:20. Deras kostnadsroll framgår också av diagram 5: h. Verkets taxering sker i princip efter samma regler som gäller för andra fö- retag i branschen. Vid taxeringen har dock verkets hela statskapital betraktats som upp— lånat kapital. Följaktligen erhåller verket ett betydande gäldränteavdrag. Å andra si- dan har vid den skattemässiga beräkningen tillämpats planenliga och icke räkenskaps- enliga avskrivningar.
Nettoöverskottet i procent av det i me- deltal disponerade statskapitalet har för del- perioderna i genomsnitt varit följande
% 6,6 4,8 6,3
och för hela perioden i genomsnitt 5,9 %. Samtidigt har statens normalränta varit 4,0, 4,1 och 5,0 % för delperioderna, eller genomsnittligt för hela perioden 4,4 %. Såväl i genomsnitt för hela perioden som för delperioderna har vattenfallsverket kun- nat lämna en förräntning på statskapitalet, som överstigit statens normalränta. Under mittperioden har dock, huvudsakligen på
grund av torrår, förräntningen försämrats betydligt. Sedan 1959 har vattenfallsverket ansett gällande avkastningskrav vara 6,5 % på i medeltal disponerat kapital. Vid slutet av femtonårsperioden har förräntningen uppgått till detta värde och i genomsnitt under den sista delperioden legat obetydligt därunder.
Bruttoöverskottet i relation till i genom- snitt disponerat statskapital var i genom— snitt för delperioderna
% 10,4 7,9 11,0.
Trenden i denna överskottsserie är för de tio första åren densamma som i den förra. Den under sista femårsperioden rela- tivt sett större förbättringen i bruttoöver- skottet avspeglar effekten av de större och snabbare avskrivningarna efter 1960.
Utvecklingen av vattenfallsverkets verk- samhet belyses ytterligare i en av verket gjord jämförelse med Sydsvenska Kraft AB, landets näst vattenfallsverket största kraft- företag, vilken återgives in extenso i bilaga 3.
b. Investeringar -— finansiering. Av diagram- met 5:1 framgår att verkets investeringar ökat i en mycket snabb takt under den första och den andra femårsperioden me- dan de under 1960-talet minskat.
Hur investeringarna finansierats kan ut- läsas av sammanställningen i tabell 5: 23 som också redovisar verkets självfinansie— ringsgrad.
Den låga Självfinansieringsgraden under 1950-talet måste ses mot bakgrunden av den då starkt ökade investeringsnivån. Avskriv- ningarna var samtidigt små. Den förbättrade Självfinansieringsgraden under den sista fem- årsperioden är en effekt av dels högre av- skrivningar möjliggjorda av förbättrad av— kastning, dels sjunkande investeringsnivå.
Vattenfallsverkets totala omsättningstill- gångar har utvecklats enligt följande
År 1.7.50 1.7.55 1.7.60 1.7.65 Milj kr. 87 163 292 294 Index 100 188 338 341
c. Ekonomisk ställning. Av tabell 5: 24 och diagram 5: m framgår att under delperio—
500 Diagram 5: I. Statens vattenfallsverk: Investeringar 1950/51—1964/65. Milj. kr.
400
300
200
100
1 950/ 51 1955/ 56
derna balansomslutningen haft följande ge- nomsnittliga ökningstakt Brutto, % 15,2 Netto, % 15,6
Av skuldsidan i bruttoredovisningen fram- går hur statskapitalets relativa andel först ökat något mellan 1950 och 1955, därefter minskat. Värdeminskningskontots andel har förändrats i motsvarande grad.
I detta sammanhang har det ett visst in— tresse att se på förhållandet mellan de fak- tiskt företagna avskrivningarna och hur sto-
117 7,4 11,6 5,1
1960/61 1964/65
ra de skulle ha varit om skattelagstiftningens regler utnyttjats maximalt.
Balansdag 31.12.1965. Milj. kr.
Anläggningarnas historiska an—
skaffningsvärde 6 340 Värdeminskningskontots storlek 2 061 Dito vid maximala avskrivningar
enligt skattelagstiftningen 2 683
Resultatet av jämförelsen visar att de ackumulerade avskrivningarna skulle ha kunnat vara 622 milj. kr. större. Att härav
Tabell 5: 23. Vattenfallsverket: Investeringar ochiinansiering. Milj. kr. Självfinansieringsgrad, 9,3 .
Finansierat genom:
Avskriv- Avskriv- nings- Investe- Själv- Brutto- ningsme- medel Övriga ringsbe- Summa finansie- investe- del från inom kapital- myndi- finan- ringsgrad
År ring riksstaten fonderna medel gande sierat %
1950/51 150,6 2,5 38,2 0,3 109,6 150,6 37,4 1951/52 213,5 —— 45,4 0,3 167,8 213,5 41,7 1952/53 308,2 — 40,3 0,6 267 3 308,2 25,3 1953/54 329,7 13,8 36,6 0,2 279,1 329,7 32,7 1954/55 335,4 5,9 68,8 0,1 260,6 335,4 28,5 1955/56 333,1 3,0 47,3 1,6 281,2 331,1 12,1 1956/57 317,6 3,0 52,7 0,4 261,5 317,6 12,8 1957/58 350,9 3,6 81,6 0,1 265,6 350,9 38,3 1958/59 425,8 4,5 86,0 0,5 334,8 425,8 37,8 1959/60 4849 4,0 116,6 0,3 364,0 4849 20,2 1960/61 457.0 1,7 1449 2,5 307,9 457,0 37,3 1961/62 458,6 3,5 157,7 0,3 297,1 458,6 50,2 1962/63 438,7 3,5 192,4 0,4 242,4 438,7 56,6 1963/64 384,9 26,0 203,7 1,3 153,9 384,9 76,1 1964/65 337,6 23,71L 21481 4,3 94,8 337,6 93,5
1 1,6 milj. kr. avseende avskrivningsmedel från arbetsmarknadsstyrelsen ingår ikolumnen »av— skrivningsmedel från riksstaten».
ning, brutto. Mkr.
Tabell 5: 24. Vattenfallsverket: Balansräkningar.
1.7.50
1.7.55
Milj. kr. % Milj. kr. %
A. Anläggningar, brutto ] . Tillgångar ] 322,7 100,0 2 679,6 100,0 4 663,8 100,0 6 659,1 1000 a) Anläggningstillg. 1 236,3 93,5 2 517,2 93,9 4 371,4 93,7 6 364,6 95,6 i b) Omsättningstillg. 86,4 6,5 162,4 6,1 292,4 6,3 294,5 4,4 * 2. Skulder ] 322,7 100,0 2 679,6 100,0 4 663,8 100,0 6 659,1 100,0 *
a) Kapitalfonder 1 032,3 78,0 2 128,9 79,4 3 630,2 77,8 4 777,0 71,7
därav: kapitalmedel 985,8 74,5 2 071,7 77,3 3 578,5 76,7 4 676,4 70,2
ej inlev. över- skottsmedel 46,5 3,5 56,7 2,1 51,7 1,1 100,6 1,5
b) Värdeminskningskonto 263,5 19,9 498,2 18,6 890,9 19,1 1 8184 27,3
c) Ovriga skulder 26,9 2,1 53,0 2,0 142,7 3,1 63,7 1,0 B. Anläggningar, netto ? I . Tillgångar ] 059,2 100,0 2 181 .5 100,0 3 772,9 100,0 4 840,7 100,0 1 a) Anläggningstillg. 972,8 91,8 2 019,0 92,6 3 480,3 92,2 4 546,2 93,9 1 b) Omsättningstillg. 86,4 8,2 162,5 7,4 292,4 7,8 294,5 6,1 l 2. Skulder 1 059,2 100,0 2 [81,5 100,0 3 772,9 100,0 4 840,7 100,0 , a) Kapitalfonder 1 032,3 97,5 2 128,4 97,6 3 630,2 96,2 4 777,0 98,7 i därav: kapitalmedel 985,8 93,1 2 071,7 95,0 3 578,5 94,8 4 676,4 96,6 1
ej inlev. över- __ skottsmedel 46,5 4,4 56,7 2,6 51,7 1,4 100,6 2,1 b) Ovriga skulder 26,9 2,5 53,0 2,4 142.7 3,8 63,7 1,3
Tabell 5:25. Domänverket: Ekonomiskt resultat. Milj. kr.
Drift- Brutto- Av- Netto- Boksluts- aktieut- Inleve-
Omsätt- kost- över- skriv- över- disposi- delningar rerad År ning nader skott ningar Skatter skott tioner (netto) vinst 1950 153,4 86,0 67,4 18,4 5,9 43,1 —- 4,5 + 09 39.5 1951 244,0 102,9 141,1 19,9 16,8 104,4 —14,5 + 1,2 91,1 1952 279,2 145,2 134,0 35,6 22,0 76,4 — 8,3 + 1,8 69,9 1953 241,8 159,2 82,6 33.1 11,1 38,4 —— 7,4 + 1,8 32,8 1954 307,9 184,6 123,3 31,3 14,6 77,4 — 4,6 + 4,7 77,5 1955 308,6 194,2 114,4 31,1 13,2 70,1 -— 8,5 + 2,6 64.2 1 1956 288,1 207,5 80,6 33,2 16,1 31,3 — 1,8 + 4,7 34,2 1957 308,6 226,8 81.8 34,3 10,1 37,4 — 4,0 + 3,0 36,4 1958 297,3 246,9 50,4 28,2 11,1 11,1 —— 1,1 —0,5 9,5 1959 272,4 226,5 45,9 23,7 8,3 13,9 + 9,0 + 0,0 22,9 1960 339,1 250,0 89,1 20,7 10,5 57,9 — 6,1 + 0,1 51,9 1961 362,3 268,1 94,2 26,9 17,1 50,2 — 6,1 + 0,5 44,6 1962 360,7 296,6 64,1 26,2 17,1 20,8 — 1,7 + 0,6 19.7 1963 364,2 310,4 53,8 20,8 8,1 24,9 — 0,6 -—0,1 24.2 1964 399,3 330,9 68,4 25,1 13,6 29,7 + 0,9 + 0,1 30.7 1965 416,9 337,9 79,0 26,3 16,8 35,9 — 8,6 + 0.4 27.7 1966 411,9 352,7 59,2 24,0 15,3 19,9 — 2,5 + 0,6 18,0 1967 412,5 364,7 47,8 25,1 9,4 13,3 — 7,4 —0,8 5,1
Mkr 1 000
Omsättning
uunll'""""||nl""
Jul-I"" && Driftkostnader
Nettoöverskott
draga någon slutsats om huruvida avskriv- ningarna har motsvarat det kalkylmässiga behovet är inte möjligt.
En motsvarande jämförelse av lagervär- deringen ger:
Balansdag 30.6.1966. Milj. kr.
Bokfört lagervärde 16 Lägsta värde enligt skattereglerna 13
5 .3 .5 Domänverket
Av olika skäl, som delvis sammanhänger med arten av domänverkets verksamhet, har det inte varit möjligt att presentera ett med övriga affärsverk likformigt sifferma- terial. Detta har också i viss utsträckning
lllllllll || lullli"
ln-leverera
o att
1 965
påverkat nedanstående beskrivning av den ekonomiska utvecklingen. Den s.k. skogs- företagsberedningen har i en promemoria (Fi stencil 1967: 16) ingående belyst do— mänverkets förhållanden. Affärsverksutred- ningen bedömer det därför tillräckligt med en översiktlig beskrivning av domänverkets ekonomiska utveckling.
&. Produktions- och prisutveckling. Resul- tat. Närmast efterföljande tabeller 5: 25— 5: 28 samt diagram 5: n utgör den allmän- na siffermässiga bakgrunden till belysning av utvecklingen i rubricerat avseende. Omsättningen, som till ca 95 % utgöres av virkesförsäljningar, har i löpande priser
Bruttoöver- Bruttoöver- skotti % av skotti % av disp. stats- tillgångar,
År kapital brutto
Bruttoöver- Nettoöver- Inlevererad skott i % av skott i % av vinst i % av omsätt- disp. stats- disp. stats- ningen kapital kapital
16,6 14,8 1951 33,5 26,6 1952 31,1 25,9 1953 18,3 15,8 1954 26,9 21,4 1955 24,5 20,1 1956 17,2 14,9 1957 19,0 17,1 1958 11,8 11,3 1959 10,9 10,2 1960 21,1 18,3 1961 22,3 19,5 1962 15,1 14,0 1963 12,7 11,5 1964 15,9 14,3 1965 17,5 15,7 1966 13 3 11,3 1967 10,6 9,0
43,9 10,6 9,7 57,8 24,8 21,6 48,0 17,7 16,2 34,2 8,5 7,3 40,0 16,9 16,9 37,1 15,0 13,7 28,0 6,7 7,3 26,5 8,7 8,5 17,0 2,6 2,2 16,9 3,3 5,4 26,3 13,7 12,3 26,0 11,9 10,6 17,8 4,9 4,6 14,8 5,9 5,7 17,1 6,9 7,1 18,9 8,0 6,2 14,4 4,5 4,1 11,6 2 9 1,1
ökat med ca 170 % under perioden. Do- mänverkets skogsinnehav utgör för närva- rande ca 18 % av landets totala produktiva skogsmark. Domänverkets virkesuttag, ut- tryckt i miljoner m3sk, framgår av tabell 5: 29.
Tabell 5:26. Domänverket: Bruttoproduk- tionsvolym och genomsnittlig prisnivå.
Brutto- Genom-
produktions- snittlig volym prisnivå 1950 100 100 1951 94 173 1952 92 201 1953 104 151 1954 127 161 1955 121 168 1956 112 168 1957 131 155 1958 125 156 1959 128 138 1960 140 159 1961 133 178 1962 135 176 1963 147 163 1964 148 178 1965 146 187
Källa: Uppgifter ur domänverkets årsstatistik (SOS) angående totala inkomster av virke res- pektive totalt virkesuttag. Index 1950 = 100.
Den successiva övergången från rotför- säljningar till försäljning av i egen regi upp- arbetat virke har haft ett starkt inflytande på omsättningsökningen. Försäljningspriser- na har varierat starkt under perioden.
Karakteristiskt för prisnivåns utveckling under perioden 1950—1965 har varit att pris— utvecklingen för skogsbrukets produkter samvarierat med konjunkturen för skogs- industriens produkter. Vidare har skogsindu— striprodukternas pris varierat kraftigt. Men framförallt har skogsbrukets prisutveckling varit ogynnsam i så motto, att skogsbruket icke kunnat kompensera sig för inträffade kostnadsstegringar, utan priserna har legat på en i genomsnitt oförändrad nivå alltsedan mitten av 1950-talet.
Karakteristiskt för perioden är även att för domänverkets del volymutvecklingen va- rit beroende av möjligheterna att finna av- sättning för produkterna, men också fram- förallt att utvecklingen gått i klar riktning mot stigande volym och att produktionens inriktning förändrats från en försäljning av skog på rot till en försäljning och produk- tion av upparbetat virke. Den volymmässi- ga produktionsökningen utgör för 15-års- perioden totalt ca 46%, medan motsva-
Antal anställda År Tjänstemän Arbetare1
Direkta löner tjm och arb.
Summa Milj. kr.
1950 1 520 9 500 1951 1 550 8 700 1952 1 600 10 600 1953 1 630 12 100 1954 1 620 12 300 1955 1 630 11 900 1956 1 650 12 700 1957 1 690 13 000 1958 1 750 12 400 1959 1 780 11 800 1960 1 740 10 100 1961 1 760 10 100 1962 1 750 9 600 1963 1 750 9 300 1964 1 760 8 400 1965 1 780 7 600 1966 1 750 6 800 1967 1 720 6 300
11 020 64,5 10 250 82,3 12 200 123,6 13 730 125,5 13 920 140,5 13 530 147,1 14 350 160,8 14 690 1792 14 150 182,1 13 580 169,8 11 840 173,0 11 860 186,9 11 350 201,0 11 050 215,3 10 160 210,9
9 380 212,2 8 550 216,7 8 020 216,6
1 Årsarbetare med 280 dagsverken/år. Anm. För perioden 1950—1960 har antalet arbetare beräknats på grundval av verkets kvartals- statistik (stickprov), för perioden 1961—1967 på grundval av dagsverksredovisning.
rande ökning för i egen regi upparbetat virke är 125 %.
År 1950 försåldes ca 48 % av den totala avverkningen som rotstående virke. Utbygg- naden av Aktiebolaget Statens Skogsindu- strier och domänverkets åtaganden att förse dessa industrier med virkesråvara samt för- ändringar i marknadsstrukturen och på ar— betsmarknaden verkade för en successiv ökning av andelen egen avverkning. År 1966 såldes endast ca 16 % på rot, medan resterande uttag avverkades i egen regi.
Huvuddelen av det rotstående virket ut- bjöds tidigare en gång om året på auktion, medan större delen av det timmer som av- verkades i egen regi såldes efter infordran- de av anbud. Beträffande den för försälj- ning disponibla massavedskvantiteten del-
Tabell 5:29. Domänverkets försäljning.
tog under en tidsperiod domänverket till- sammans med Skogsägareföreningarna i de förhandlingar med skogsindustriernas or- ganisationer, som hade till mål att fast- ställa öppna marknadens priser för de olika virkessortimenten.
Domänverket anser sig numera, med de personella, maskinella och administrativa resurser verket förfogar över, ha stora möj- ligheter att tillreda och leverera virke på ett sätt, som motsvarar de enskilda köparnas olika önskemål. Denna anpassning ökar vir- kesråvarans värde för de mottagande indu- strierna. Den möjliggör och kräver en ef- fektivare och mer intensifierad marknads- föring av domänverkets virke. Detta har lett till en successiv övergång från auktions— och anbudsförsäljning till försäljning av virke
1950 1955 1960 1965 1967 Försålt på rot 2,4 47 % 1,9 31 % 1,7 24 % 1,3 18 % 1,0 13 % » i egen regi avverkat virke 2,7 53 % 4,3 69 % 5,4 76 % 6,1 82 % 6,6 87 %
S:a milj. m3 sk 5,1 100 % 6,2 100 %
7,1 100% 7,4 100% 7,6 100%
enligt slutna avtal. Avtalen reglerar respek- tive industriers virkestillförsel från domän- verket för viss period efter ett bestämt tids- program och med individuell prissättning. Den uppsplittring av tillgänglig virkesråvara på ett mycket stort antal köpande sågverk som tidigare varit vanlig är numera föga rationell och har ersatts av samlade leve- ranser till ett färre antal välutvecklade och rationella företag. Samtidigt har antalet kö- pare kommit att minska genom struktur- rationalisering m.m.
Driftkostnaderna har under 15-årsperio- den ökat från 86 milj. kr. till 338 milj. kr., dvs. med 290 %. Detta innebär en betyd- ligt starkare ökning än både den volym- mässiga och värdemässiga produktionen. Den dominerande orsaken är starkt stegrade löner. Skogsarbetarna har, från att ha varit en i lönehänseende eftersläpande grupp, uppnått en med industriarbetarna jämställd lönenivå. 1960-talet innebär en betydande ökning i personalkostnadema också av den anledningen att skogsarbetarna från 1959 blivit anslutna till SPR.
Perioden karakteriseras av en mekanise- ring av försökskaraktär under 1950-talet samt en accelererad och starkt produktivi- tetshöjande mekanisering och rationalisering under periodens senare del. Sedan mitten av 1950-talet har sålunda kostnaden per enhet sett ökat endast måttligt. Sedan 1965 inräknas kostnader för bl. a. ATP och den allmänna sjukförsäkringen i denna post.
Tillverkningskostnaderna per i egen regi avverkade m3 sk har uppgått till följande
1950 1955 1960 1965 1967 11:91 24: 46 24:91 29:60 29: 97
Under perioden har restaureringen av de norrländska skogarna pågått med stor inten- sitet. Denna har medfört en kostnad av drygt 100 milj. kr. utan att restaureringsar- betet givit verket intäkter av någon storleks- ordning.
En jämförelse mellan den starka ökningen av driftkostnadema i relation till produk— tionen och den sedan mitten av 1950-talet måttliga ökningen av tillverkningskostna- derna per avverkad m3 sk antyder, att and-
ra kostnader än de som ingår i dessa till- verkningskostnader, måste ha ökat kraftigt. Utöver restaureringen av de norrländska skogarna torde en ökning av administra- tionskostnader inklusive vissa sociala kost— nader, eventuellt även kostnader för väg- underhåll och byggförvaltning, ha påverkat bilden.
Antalet anställda har under senare år kunnat nedbringas på arbetarsidan. Under de senaste fem åren har minskningen varit ca 3 000. Under år 1967 utgjorde antalet anställda ca 8000.
Domänverket avskriver investeringarna samma år de anskaffas. Avskrivningarna ut- gör därför 100 % av det aktuella årets in- vesteringar. Investeringarna består av ny- byggnader av vägar, diken och husbyggna- der samt nyanskaffning av maskiner och inventarier. Under början av 1950-talet do- minerade husbyggnader medan maskinan— skaffningen var relativt obetydlig. Under senare år har anskaffningen av tunga maski- ner uppgått till 12—15 milj. kr. årligen.
Domänverket belastas med kommunala skatter, som under perioden varierat mellan ca 5 och 22 milj. kr.
Såväl i tabell 5: 25 redovisade brutto- som nettoöverskott visar redan i absoluta tal en vikande tendens. I relation till den ökande omsättningen blir utvecklingen starkt nega- tiv. Domänverket vidtar efter redovisning av nettoöverskott vissa bokslutsdispositioner, innebärande lagerreservtransaktioner, av- skrivningar av fordringar och avsättning till förnyelsefond, samt tillägger räntor och aktieutdelningar. Förnyelsefonden används sedermera för olika åtgärder närmast av underhållskaraktär.
Motsvarande poster bokföres i andra verk som löpande kostnader och minskar sålunda överskottet. För en med andra verk analog belysning av nettoöverskottet bör utgångs- punkten vara den i tabell 5:25 upptagna inlevererade vinsten. När denna i tabell 5: 27 sätts i relation till disponerat statskapital, finner man att förräntningen har en nedåt- gående trend. Genomsnittsvärdena för del- perioderna är % 14,2 7,1 6,8
1 95 O-talet. rande värden un
b. Investenn ar mans
m. u. u wa
Avkastningsvärdena för de senaste tio åren ligger på ungefär hälften av
Investe
der de första fem åren av
motsva-
ring- 503 milj.
rit helt en uppgick c. Ekonomi
_|, S 91 ”S www mn mn. nA m.m. som ...a du nu. 6... 7.— m..".l in [9 61. Sm oa A m_s 1 9 u ?
självfinans k k
den, med ca 25 milj. kr. per år. e ar va ierade. ställning 1 584 milj. kr. fö 950 till 457 milj. ., uppgick till 4 i' r
. och 1967 till 5 1
&
%
Förnyelsefond
aggningstillgångar W Kapitalmedel
xxx.
///////////////l
s
.. llll nu
m.
u .
Balansomslutning, brutto. Mkr.
1967. Diagram 5: o. Domänverket: Ekonomisk ställning per den 31.12.1950, 1955. 1960, 1965 och
Tabell 5: 30. Domänverket: Balansräkningar.
31.12.50 Mkr % Mkr
31.12.55 31.12.60 31.12.65 31.12.67 % Mkr % Mkr % Mkr %
456,7 100,0 569,7 336,5 73,7 350,2 120,2 26,3 219,5
1. Tillgångar a) Anläggningstillg. b) Omsättningstillg.
2. Skulder a) Kapitalfonder
456,7 100,0 569,7 430,3 94,2 481,0 8
100,0 485,9 100,0 503,2 100,0 532,1 100,0 61,5 311,6 64,1 348,8 69,3 356,7 67,0 38,5 174,3 35,9 154,4 30,7 175,4 33,0
100,0 485,9 100,0 503,2 100,0 532,1 100,0 84,4 433,4 89,2 424,3 84,3 401,4 75,4 7 därav: kapitalmedel 390,8 5,6 416,8 73,2 381,5 78,5 396,4 8,8 396,3 74,5 ej inlev. över- skottsmedel 39,5 8,6 64,2 11,2 51,9 10,7 27,9 5,5 5,1 0,9 b) Fömyelsefonden 16,1 3,5 47,9 8,4 34,8 7,2 48,7 9,7 52,5 9,9 c) Övriga skulder 10,3 2,3 40,8 7,2 17,7 3,6 30,2 6,0 78,2 14,7 Anm. Domänverket har nettoredovisning läggningstillgångarna omfattar i huvudsak —456,7+39,5—5,1=109,8 milj. kr.) kan
skogsfastigheter. Det bokförda värdet av dessa fastigheter uppgick till 312 milj. kr. 1950 och 332 milj. kr. 1967. Omsättnings— tillgångama består till väsentlig del av kund- fordringar och virkeslager under bearbet- ning.
På skuldsidan konstateras att posten kapi- talmedel är praktiskt taget oförändrad. Den uppgick 1950 till 391 milj. kr. samt 1965 och 1967 till 396 milj. kr.
Tillgångssidans ökning från 457 milj. kr. 1950 till 532 milj. kr. 1967 och minskning- en av ej inlevererade överskottsmedel (532,1
i stort sett sägas ha finansierats med ök- ningen av behållningen i förnyelsefonden och skuldökning (52,5 — 16,1 + 78,2 — 10,3 : 104,3 milj. kr.).
5.3.6. Försvarets fabriksverk
Framställningen i kapitel 3 visar att fa— briksverket är en företagskoncern, som in- nefattar så Vitt skilda rörelsegrenar som tillverkning av vapen och ammunition, ci- vila produkter som kompressorer och ma- skiner, vidare underhåll av militär utrust—
Tabell 5:31. Försvarets fabriksverk: Ekonomiskt resultat, milj. kr.
Drift- Därav Brutto- Av- Netto— Antal- Omsätt- kost- direkta över- skriv- Skat- över- an- År ning nader lönerl skott ningar ter skott ställda 1950/51 45,4 41,9 21,0 3,5 2,2 0,1 1,2 3 198 1951/52 59,0 54,6 24,8 4,4 2,6 0,1 1,7 3 339 1952/53 80,0 74,9 29,6 5,1 2,6 0,2 2,3 3 430 1953/54 78,0 73,1 29,4 4,9 2,9 0,2 1,8 3 386 1954/55 75,3 70,7 29,6 4,6 3,0 0,2 1,4 3 216 1955/56 76,4 71,6 31,7 4,8 3,2 0,1 1,5 3 152 1956/57 73,1 67,8 35,3 5,3 3,3 0,3 1,7 3 240 1957/58 80,1 74,2 36,7 5,9 3,9 0,1 1,9 3 222 1958/59 73,6 67,5 34,9 6,1 4,1 0,1 1,9 3 148 1959/60 78,0 72,2 36,5 5,8 3,9 0,1 1,8 3 176 1960/61 77,2 72,0 41,3 5,2 3,2 0,2 1,8 3 368 1961/62 93,8 88,3 47,5 5,5 3,4 0,2 1,9 3 670 1962/63 109,4 103,6 54,8 5,8 3,6 0,2 2,0 3 938 1963/64 138,3 132,2 64,1 6,1 3,6 0,2 2,3 4 262 1964/65 183,8 175,9 74,4 7,9 4,0 0,2 3,7 4 587 1 1950/51 = 1950. 102 SOU 1968:45
.kr
Driftkostnader ? '
Avskrivni ar
&.-—-
Nettoöverskott j_ ' *
1950/51 1955/56 ning. tvätterirörelse samt försäljning av stat- lig överskottsmateriel. I det följande har eliminerats de fastigheter och maskiner som utnyttjas av arméförvaltningen, numera för- svarets materielverk, och framställningen avser sålunda fabriksverkets egen verksam- het.
a. Produktions- och prisutveckling. Resultat. Närmast efterföljande tabeller 5:31—5: 33 samt diagram 5: p utgör den allmänna sif- fermässiga bakgrunden till belysning av ut- vecklingen i rubricerat avseende.
Fabriksverkets omsättning har över hela perioden stigit från 45 milj. kr. till 184 milj. kr., innebärande en årlig ökning med i ge— nomsnitt 10,5 %. Ökningstakten har varit mycket ojämn mellan delperioderna, näm- ligen
% 13,5 0,7 18,7
Av diagram 5: p framgår att omsättning- en steg kraftigt mellan 1950/51 och 1952/
SOU 1968: 45 Diagram 5: p. Försvarets fabriksverk: Ekonomiskt resultat 1950/51—1964/65. Log. skala.
1 960 61 1965 66
Tabell 5:32. Försvarets fabriksverk: Bruttopro- duktionsvolym och genomsnittlig prisnivå.
Bruttoproduk- Genomsnittlig tionsvolym prisnivå 1950 100 100 1951 115 114 1952 143 123 1953 138 125 1954 131 126 195 5 1 3 3 1 26 1956 128 126 1957 130 136 1958 125 129 1959 137 125 1960 138 123 1961 164 126 1962 184 131 1963 232 131 1964 304 133 1965 327 138
Källor: För bruttoproduktionsvärdet har an- vänts verkets uppgifter om omsättningen. Pris- index har framräknats med hjälp av material till den årliga industristatistiken, tillämpligt prisindex för vederbörande branscher samt ver- kets uppgifter om värdet av fakturerad tvätt samt tvättgodsmängd. Index 1950 = 100.
Bruttoöverskott Nettoöverskott i % av disp. Dzo i % av till- Dzo i % av i % av disp. År statskapital gångar, brutto omsättningen statskapital
1950/51 10,1 3,8 7,7 3,5 1951/52 12,8 4,4 7,5 4,9 1952/53 14,5 4,8 6,4 6,5 1953/54 13,4 4,3 6,3 4,9 1954/55 11,4 3,6 6,1 3,5 1955/56 11,2 3,5 6,3 3,5 1956/57 11,3 3,2 7,3 3,6 1957/58 11,5 3,7 7,4 3,7 1958/59 11,4 3,7 8,3 3,5 1959/60 10,9 3,1 7,4 3,4 1960/61 10,0 2,7 6,7 3,5 1961/62 10,5 2,7 5,9 3,6 1962/63 10,5 2,6 5,3 3,6 1963/64 9,5 2,4 4,4 3,6 1964/65 10,2 2,7 4,3 4,8
53, men att den sedan legat på ungefär oförändrad nivå fram till 1960/ 61, varefter den på nytt stigit kraftigt. Produktionsvolymen har under perioden ökat med i genomsnitt drygt 8 % per år. Utvecklingen för hela perioden kan jäm- föras med industriproduktionens ökning, 5,1 %. Exceptionellt kraftig har ökningen varit under sista delperioden, ca 19 %. Fabrikernas fakturering har ökat från drygt 60 milj. kr. i mitten på 1950-talet till ca 145 milj. kr. 1965/66. Ökningstakten har stegrats märkbart under senare år. Däri in- gående exportförsäljning har ökat snabbast, från mindre än 10 milj. kr. till nästan 70 milj. kr. Försäljningen av militära produk— ter har med vissa variationer mellan enskilda
år hållit sig på ungefär oförändrad nivå, mellan 50—60 milj. kr. Försäljningen av ci— vila produkter har också visat en jämn ök— ningstakt under hela perioden. Den uppgick 1965/66 till drygt 20 milj. kr.
Tvätteriernas fakturering ökade starkt un- der perioden, från drygt 10 milj. kr. i mit— ten av 1950-talet till 43 milj. kr. 1965/66, dvs. med ca 250 %.
Under budgetåren 1964/65—1965/ 66 har försäljningen av överskottsmateriel skjutit i höjden. 1965/ 66 uppgick den till 17 milj. kr.
Fabriksverket arbetar under konkurrens. T.o.m. 1955 har priserna utvecklats i takt med konsumentprisindex och därefter i nå- got långsammare takt. I relation till konsu-
Tabell 5:34. Försvarets fabriksverk: Faktureringens fördelning på produktgrenar vissa år. Milj. kr.
Summa Över- Summa nytill- Tvätte- skottsför- omsätt-
Militär Civil Export verkning rier säljning ning
1950/51 29,9 8,8 1,2 39,9 6,7 46,6 1952/53 52,1 9,6 8,8 70,5 9,5 80,0 1954/55 47,6 9,4 7,6 64,6 10,6 75,2 1957/58 55,5 7,8 3,0 66,3 13,7 80,0 1959/60 48,5 9,0 0,8 58,3 19,7 78,0 1961/62 54,4 9,6 3,7 67,7 26,1 9,5 103,3 1962/63 60,1 13,8 7,7 81,6 27,8 8,5 117,9 1964/65 65,6 19,6 47,6 132,8 37,1 13,9 183,8 1965/66 55,8 21,6 67,9 145,3 42,6 17,4 205,3 104 SOU 1968:45
statskapital 1950/51—1964/65. Procent
I.---------J
4
1950/51 1955/56
1960/61
_ Av Kungl. Maj:t fastställt avkastningskrav
- - - Genomsnitt för femårsperiod
mentpriserna har under perioden verkets prisnivå förändrats med i genomsnitt ./. 2 % per år.
Bruttoöverskottsmarginalen har stigit un- der mellanperioden och därefter Väsentligt minskat. Den var i genomsnitt under del- perioderna
% 6,7 7,3 5,1
Både antalet anställda och produktionen per anställd har ökat i snåbb takt, under 1960-talet med ca 7,5 resp. 10,5 % per år. Marginalsammanpressningen torde vara ett resultat av lönekostnadsstegringar och mark- nadsanpassning av priserna.
Avskrivningarna beräknas på det histo- riska anskaffningsvärdet. Stickprovsvis har för ett år undersökts hur avskrivningarna skulle ha varit om verket gjort skattemässigt maximalt tillåtna avskrivningar. Resultatet framgår nedan.
Max. till- Verkställd låten en- avskriv- ligt skatte- År ning regler Differens 1964/65 4,0 9,1 — 5,1
Redovisningen i avsnitt "Ekonomisk ställ- ning” nedan antyder liknande förhållande för flera år. Den stora skillnaden pekar på att avskrivningarna kan ha varit otill- räckliga.
Verkets skatter har varit obetydliga, 0,1—- 0,3 milj. kr. per år.
Av diagram 5: q framgår att verket un- der första delperioden redovisat ett över- skott, som ligger något högre än fastställt avkastningskrav. För de två senare delperio- derna är förhållandet delvis det motsatta.
Det överskott, som redovisas i tabell 5: 31 och diagram 5: q, motsvarar inleve- ransen av överskottsmedel till statsverket. Fabriksverket påpekar att man därutöver avsatt mellan en och drygt fem milj. kr. per år, motsvarande under femårsperioden 1961/62—1966/67 sammanlagt 26 milj. kr. till rationaliserings- och utvecklingsarbete. De årliga kostnaderna för dessa arbeten har mycket snabbt skjutit i höjden. Utvecklings- verksamheten budgetåret 1967/ 68 krävde 12,6 milj. kr., varav fabriksverket haft ut- ifrån betalda utvecklingsuppdrag för 4,6 milj. kr. Även om avsättningen vissa år kan ha varit högre än samma års kostnad och därigenom en viss »vinstfondering» kan ha skett anser affärsverksutredningen inte att denna avsättning i samband med av- kastningsbedömning bör betraktas som över- skott. Rationalisering och utveckling kost- nadsföres i andra verk direkt och minskar därigenom vinsten. Ett analogt betraktelse- sätt måste anläggas beträffande fabriksver- ket.
b. Investeringar — finansiering. Investerings- utvecklingen under de tre delperioderna kan sammanfattas sålunda
Årlig investering
i genomsnitt, milj. kr. 4,6 5,1 10,7 Index 100 1 l 1 233
Man lägger märke till de kraftigt ökade investeringarna under den sista delperioden. Dessa sammanhänger med rörelsens snabba expansion under denna tid.
Självfinansieringen har varit relativt låg frånsett några år på slutet av 1950-talet, då emellertid investeringarna var låga.
c. Ekonomisk ställning. Omslutningen av balansräkningen brutto har under femton- årsperioden drygt trefaldigats.
Värdeminskningskontots andel i finansie- ringen har kraftigt minskat. Detta kan sam- manhänga med dels att avskrivningarna sannolikt varit för låga, dels att en stor del av tillgångarna anskaffats under senare år. Detta är i och för sig en naturlig följd av verkets snabba expansion.
Kapitalmedlens andel i finansieringen har
också minskat, medan andelen för övriga skulder avsevärt ökat, från ca 24 % till ca 47 %. Huvuddelen av övriga skulder ut— görs av förskott från kunder, vilka starkt ökat i anslutning till den ökade omsättning— en. Därutöver ingår en rörlig kredit på maximalt 30 milj. kr., av vilken dock vid bokslutstillfällena som regel inte utnyttjats mer än högst 15 milj. kr.
Det har ett visst intresse att se på för- hållandet mellan de företagna avskrivning- arna och det belopp de skulle ha uppgått till om skattelagstiftningens regler utnytt- jats maximalt.
Balansdag 30.6.1966. Milj. kr.
Anläggningarnas historiska
anskaffningsvärde 167,6 Värdeminskningskontots storlek 69,7 Dzo vid max. avskrivningar enligt
skattelagstiftningen 87,5
Resultatet av jämförelsen visar att de ackumulerade avskrivningarna skulle ha kunnat vara 17,8 milj. kr. större. En mot- svarande jämförelse beträffande tillämpad lagervärdering visar att lagerreserven skulle ha kunnat vara avsevärt större.
Tabell 5:35. Försvarets fabriksverk: Investeringar och finansiering, milj. kr. Självfinansierings- grad, %. Finansierat genom: Avskriv- Avskriv- Investe- Själv-
Brutto- ningsme- ningsme- Övriga ringsbe- Summa finansie- investe- del från del inom kapital- myndi- iinansie- rings- År ring riksstaten fonderna medel gande rat grad, % 1950/51 3,6 0,2 2,2 0,0 1,2 3,6 1951/52 3,5 0,2 2,6 — 0,7 3,5 1952/53 4,4 0,1 2,5 — 1,8 4,4 1953/54 4,7 —— 2,9 — 1,8 4,7 1954/55 6,9 — 3,0 — 3,9 6,9 1955/56 8,0 — 3,2 — 4,8 8,0 37,6 1956/57 7,5 — 3,3 — 4,2 7.5 41,9 1957/58 4,4 — 3,9 0,0 0,5 4,4 86,7 1958/59 2,5 — 4,1 0,0 — 1,6 2,5 l49,5 1959/60 3,2 — 4,0 0,0 — 0,8 3,2 105,5 1960/61 4,6 —— 3,2 0,0 1,4 4 6 54.9 1961/62 6,2 — 3,4 —— 2,8 6,2 45,1 1962/63 6,2 — 3,6 0,0 2,6 6,2 45,4 1963/64 19,4 —— 3,6 0,1 15,7 19,4 14,7 1964/65 17,1 —— 4.0 0,1 13,0 17,1 21,9 106 SOU 1968: 45
Diagram 5: r. Försvarets fabriksverk. Ekonomisk ställning per den 1.7.1950, 1955, 1960 och 1965.
Balansomslutning, brutto. Mkr. 300
: Omsättningstillgångar : övriga skulder : Anläggningstillgångar % : Kapitalmedel & : Ackumulerade avskriv- " ningar : värdeminsk- ningskonto
Tabell 5:36. Försvarets fabriksverk: Balansräkningar.
1.7.50 1.7.55 1.7.60 1.7.65 Milj.kr. % Milj.kr. % Milj.kr. % Milj.kr. % A. Anläggningar, brutto ]. Tillgångar 92,5 100,0 127,8 100,0 184,5 100,0 289,7 100,0 a) Anläggningstillg. 55,8 60,3 75,6 59,2 98,5 53,4 150,0 51,8 b) Omsättningstillg. 36,7 39,7 52,2 40,8 86,0 46,6 139,7 48,2 2. Skulder 92,5 100,0 127,8 100,0 184,5 100,0 289,7 100,0 a) Kapitalmedel 34,3 37,1 42.5 33,3 50,3 27,3 86,2 29,8 b) Yärdeminsknkonto 35,6 38,5 41,9 32,8 50,4 27,3 66,2 22,9 c) Övriga skulder 22,6 24,4 43,4 33,9 83,8 45,4 137,3 47,3 B. Anläggningar, netto ]. Tillgångar 56,9 100,0 85,9 100,0 134,1 100,0 223,5 100,0 a) Anläggningstillg. 20,2 35,5 33,7 39,2 48,1 35,9 83,9 37,5 b) Omsättningstillg. 36,7 64,5 52,2 60,8 86,0 64,1 139,6 62,5 2. Skulder 56,9 100,0 85,9 100,0 134,1 100,0 223,5 100,0 3) Kapitalmedel 34,3 60,3 42,5 49,5 50,3 37,5 86,2 38,6 b) Övriga skulder 22,6 39,7 43,4 50,5 83,8 62,5 137,3 61,4
Därav direk-
Om- Drift- ta löner1 Brutto- Av- Netto- Antal1 sätt— kost- 1öne- koll.- över- skriv- Skat- över- löne- koll.- År ning2 nader plans. anst. skott2 ningar ter skott plans. anst.
1950/51 9,1 8,6 3,8 — 5,6 0,5 0,0 — 6,1 431 1951/52 10,8 10,4 4,5 —— 7,0 0,4 0,0 — 7,4 429 1952/53 12,2 11,7 5,0 — 7,5 0,5 0.0 — 8,0 421 1953/54 12,4 11,7 5,1 — 7,1 0,7 0,0 — 7,8 420 1954/55 13,2 12,2 5,3 _ 6,3 1,0 0,0 — 7,3 411 1955/56 15,0 14,1 5,9 — 7,5 0,9 0,0 — 8,4 417 1956/57 17,6 16,5 6,7 — 8,8 1,1 0,0 — 9,9 417 1957/58 19,2 18,0 8,0 — 8,0 *1,2 0,0 — 9,2 417 1958/59 22,2 20,8 8,8 0,8 — 7,5 1,4 0,0 —— 8,9 417 1959/60 26,7 25,2 10,2 1,0 —10,8 1,5 0,0 — 12,3 630 1960/61 32,7 28,8 11,7 1,3 —— 8,1 3,9 0,0 _ 12,0 659 1961/62 40,4 35,1 13,1 2,0 —9,8 5,3 0,0 — 15,1 698 1962/63 45,5 39,5 14,6 2,1 — 8,4 6,0 0,0 — 14,4 714 142 1963/64 49,2 42,5 15,7 2,3 -— 3,6 6,7 0,0 —— 10,3 732 142 1964/65 57,4 50,4 18,3 2,8 — 6,6 7,0 0,0 -— 13,6 795 167
1 Löner till kollektivavtalsanställda har icke särredovisats före 1958/59 och antal kollektivan- ställda icke före 1962/63. ” Omsättningen utgör summan av försäljningsintäkter och nettounderskott medan bruttoöver- skottet (underskott) utgör skillnaden mellan försäljningsintäkter och driftkostnader.
5.3.7 Luftfartsverket a. Produktions— och prisutveckling. Resultat. Närmast efterföljande tabeller 5: 37—5: 39
Tabell 5:38. Luftfartsverket: Bruttoproduk- tionsvolym och genomsnittlig prisnivå.
Bruttoproduk- Genomsnittlig
År tionsvolym prisnivå 1950 100 100 1951 125 80 1952 150 89 1953 125 107 1954 150 11 1 1955 175 114 1956 200 117 1957 275 109 1958 325 123 1959 350 133 1960 350 172 1961 400 192 1962 475 197 1963 450 259 1964 475 288 1965 500 327
Källor: Grundmaterial till Statistiska central- byråns nationalräkenskaper (SM V 1967: 8). Till grund för beräkningarna ligger från in- hemska flygbolag insamlad information samt luftfartsstyrelsens statistik. Fastprisberäkningar- na har gjorts med hjälp av prisindex för flyg- resor och volymindex av godstonkm i inter- nationell trafik. Index 1950 = 100.
samt diagram 5:s utgör den allmänna sif- fermässiga bakgrunden till belysningen av utvecklingen i rubricerat avseende.
Luftfartsverkets omsättning, vilken defi- nieras som försäljningsintäkter + nettoun- derskott, har ökat i snabb takt, i genomsnitt l4,0% årligen under perioden. För dcl- perioderna har den årliga ökningen varit i genomsnitt följande
% 9,7 15,7 14,9
Verkets produktionsvolym har också ökat mycket kraftigt. Den har under tidsperio- den stigit med i genomsnitt 11,7 % per år. Utvecklingen sammanhänger självfallet med flygets snabba utveckling.
Verkets prisnivå har från slutet av 1950- talet utvecklats kraftigare än konsument- priserna. Under hela perioden har verkets priser ökat med i genomsnitt 8,1 % per år. Konsumentprisernas motsvarande ökning var 4,3 %.
Enligt riktlinjerna för den statliga trafik- politiken bör varje trafikgren i princip själv svara för de kostnader den förorsakar det allmänna. Under senare år har åtgärder vid- tagits för att anpassa verkets taxor för den civila luftfarten till att uppfylla kravet på täckning av verkets samtliga kostnader. För
Mkr 100
Omsättn
Driftkostnader inkomster
Avskrivningar
0 19' 0 51 1955/56 5 / 04
,
närvarande sker underskottstäckningen med ett driftbidrag, som enligt statsmakternas beslut bör avvecklas i den takt, som bedöms lämplig med hänsyn till möjliga utgiftsbe- Diagram 5: s. Luftfartsverket: Ekonomiskt resultat 1950/51—1964/65. Log. skala.
1 960 61 1 66
gränsningar och intäktsökningar. Riktpunk- ten för denna avtrappning av driftbidraget bör vara en minskning av storleksordningen 2,5 milj. kr. per år.
Tabell 5:39. Luftfartsverket: Avkastningsrelationer.
Bruttoöverskott Nettoöverskott i % av dispone- Dzo i % av till- D:o i % av i % av dispone- År rat statskapital gångar, brutto omsättning rat statskapital 1950/51 —— 16,5 —5,9 -—61,5 —18,0 1951/52 —18,8 — 7,2 — 64,8 —19,8 1952/53 —17,8 — 7,3 _ 61,5 —19,0 1953/54 —14,5 —6,5 —57,3 —15,9 1954/55 — 11,5 —5,4 —47,7 —13,3 1955/56 —-12,5 ——6,1 —50,0 —14,0 1956/57 —— 13,6 — 6,8 —50,0 —15,3 1957/58 —11,0 ——5,8 —41,7 —12,6 1958/59 —7,7 ———45 ———33,8 —9,1 1959/60 — 7,6 — 5 0 — 40,4 — 8,6 1960/61 — 4,5 — 3 2 — 24,8 — 6,7 1961/62 ——4,9 —3 5 —24,3 —7,6 1962/63 —3,9 —2 8 —18,5 —6,7 1963/64 —1,6 —1 2 —73 -—4,6 1964/65 ——2,9 —21 —11,5 —6,1
Finansierat genom:
Avskriv- Avskriv- ningsmedel ningsmedel Övriga Investe- Brutto- från inorn kapital- ringsbe- Summa År investering riksstaten fonderna medel myndigande finansierat 1950/51 5,1 0,7 0,4 0,2 3,8 5,1 1951/52 7,0 1,7 0,4 0,1 4,8 7,0 1952/53 8,0 0,8 0,5 — 6,7 8,0 1953/54 7,5 — 0,6 0,0 6,9 7,5 1954/55 6,0 0,0 1,1 — 4,9 6,0 1955/56 6,1 0,0 0,9 — 5,2 6,1 1956/57 6,0 0,4 1.1 -—- 4,5 6,0 1957/58 13,2 0,2 1,2 11,8 13,2 1958/59 39,4 0,2 1,4 0,2 37,6 39,4 1959/60 53,4 0,2 1,5 0,0 51 ,7 53,4 1960/61 28,7 0,1 3,9 0,0 24,7 28,7 1961/62 19,8 0,1 5,3 0,1 14,3 19,8 1962/63 20,9 — 6,0 _ 14,9 20,9 1963/64 9,5 —— 6,7 0,1 2,7 9,5 1964/65 7,0 — 7,0 0,0 0,0 7,0
Verket har hela perioden redovisat brut- tounderskott, vilka dock under periodens senare del haft en vikande tendens även i absoluta tal.
Antalet löneplansanställda har ungefär fördubblats under 15-årsperioden, medan bruttoproduktionsvolymen samtidigt fem- faldigats.
Avskrivningarnas absoluta storlek har ökat snabbt. Men även avskrivningstakten
Tabell 5: 41. Luftfartsverket: Balansräkningar.
har ökat under perioden. I procent av de totala tillgångarna har de varit följande.
50/51 55/56 60/61 65/66 0,5 0,7 1,5 2.2
De företagna avskrivningarna torde oak- tat utvecklingen ha varit väl låga.
Nettounderskottet i relation till det i me- deltal disponerade statskapitalet har under 15-årsperioden minskat från 18 till 6 %.
1.7.50 1.7.55 1.7.60 1.7.65 Milj. kr. % Milj. kr. % Milj. kr. % Milj.kr. % A. Anläggningar, brutto ]. Tillgångar 92,9 100,0 [19,8 100,0 241,9 100,0 323,5 100,0 a) Anläggningstillg. 91,9 98.9 118,9 99,2 236,6 97,8 320,0 98,9 b) Omsättningstillg. 1.0 1,1 0,9 0,8 5,3 2,2 3,5 1,1 2. Skulder 92,9 100,0 119,8 100,0 24I,9 100,0 323,5 100,0 a) Kapitalmedel 32,1 34,6 56,9 47,5 168,0 69,4 224,6 69,4 b) Värdeminskn.konto 59,8 64,4 62,0 51,7 68,6 28,4 95,4 29,5 c) Övriga skulder 1 0 1,0 0,9 0,8 5,3 2,2 3,5 l 1
B. Anläggningar, netto ]. Tillgångar 33,1 100,0 57,8 100,0 173,3 100,0 228,1 100,0 a) Anläggningstillg. 32,1 97 0 56,9 98,4 168,0 96,9 224,6 98,5 b) Omsättningstillg. 1,0 3,0 0,9 1,6 5,3 3,1 3,5 1,5
2. Skulder 33,1 100,0 57,8 100,0 173,3 100,0 228,1 100,0 a) Kapitalmedel 32,1 97,0 56,9 98,4 168,0 96,9 224,6 98,5 b) Övriga skulder 1.0 3.0 0,9 1 6 5,3 3,1 3,5 1,5
Balansomslutning, brutto. Mkr. 300
_ I
" 1950 1955
_: Oms attm ig tillgångar ” _ _An lä aigng nsg stinllgå nag r % : Kapitalmedel
& :Ackumulerade avskriv- & ningar : v" d ' k-
ar emlns ningskonto
b. Investeringar — finansiering. Verkets in- ner har genom markupplåtelser och på and- vesteringsutveckling enligt tabell 5:40 in- ra sätt i stor utsträckning subventionerat nebär sammanfattningsvis för delperioderna flygplatsanläggningarna.
Milj.kr. 6,7 23,6 17,2 Index 100 352 257 e. Ekonomisk ställning. Av bruttoredovis- De här redovisade investeringarna visar ningen framgår att kapitalmedlens andel av dock inte de verkliga kostnaderna för ver— Skulderna ökat från 34,6 % till 69,4 % me- kets anläggningar. Såväl staten som kommu— dan Värdeminskningskontots andel minskat
från 64,4 % till 29,5 %. En utveckling i denna riktning är inte förvånande i ett re- lativt ungt verk med kraftiga investeringar.
5.4 Sammanfattande beskrivning av verkens ekonomiska utveckling
5.4.1 Utveckling av produktion, priser, kost— nader och bruttoöverskott
Några av de centrala dragen i affärsverkens ekonomiska utveckling 1950—1965 belyses i diagram 5: 11 och 5:v. I diagram 5: u vi- sas indexserier för utvecklingen av de olika verkens produktionsvärde, genomsnittliga prisnivå och produktionsvolym. I diagram 5: v visas totala driftkostnader samt brutto- överskott i procent av de totala intäkterna. Diagrammen kommenteras något i det föl- jande. Det måste emellertid understrykas, att bristerna i det statistiska grundmateria- let gör att det snarare är tendenser och stor- leksordningar än absoluta nivåer som kan belysas. Källmaterialets beskaffenhet kom- menteras nedan.
Bristen på detaljerad och jämförbar stati- stik rörande de olika affärsverkens ekono- miska förhållanden medför att varje slut- sats som dras utifrån det i kapitel 5 fram- lagda siffermaterialet härigenom blir osä- ker och man vet inte hur stor osäkerheten är. Huvudsyftet med avsnitt 5.4 är att be- skriva utvecklingen av olika ekonomiska storheter såsom produktion, kostnader, pri- ser etc. Till en början försökte utredningen så långt som möjligt använda sig av riks- revisionsverkets årsbok. statistiska central- byråns nationalräkenskaper respektive publi- kationen »Tjänstemän inom statlig och stats— understödd verksamhet». Vid en kontakt med affärsverken visade det sig dock att dessa på så många punkter hade en avvi- kande uppfattning att det tedde sig nödvän- digt att i stället — med några få undantag — acceptera verkens uppgifter.
I vissa fall har redovisningen avsett bud- getår, i andra fall kalenderår. Med tanke på tidsperiodens längd har utredningen bort- sett från detta problem. Beteckningen 1950
kan alltså i vissa fall avse budgetåret 1950/ 51.
Beskrivningen av verkens prisnivå och dess utveckling i avsnitt 5.4 avser den pris— index för den totala produktionen som framkommer om man dividerar en index— serie för produktionens värde med en serie för dess volym. En förändring i detta impli- cita prisindex kan vara orsakat antingen av en faktisk prisförändring eller en förskjut- ning av produktionen mot dyrare eller bil- ligare kvaliteter. För att ge en mer nyanse- rad bild av den förda prispolitiken har där— för speciella avsnitt om denna införts i de verksvisa avsnitten.
I de fall där alternativt källmaterial fun- nits att tillgå har jämförelser mellan de oli- ka uppgifterna gjorts. Den beskrivning som gjorts skulle i allt väsentligt bli densamma om tillgängligt alternativt material hade an- vänts.
Speciella källhänvisningar
Postverket
Beräkningarna av bruttoproduktionsvärde och -volym samt löner enligt postverkets egna uppgifter om omsättning och prisut- veckling för poströrelsen exklusive postban- ken. Antal anställda enligt »Tjänstemän i statlig och statsunderstödd verksamhet» re- spektive Riksrevisionsverkets årsbok.
Statens järnvägar
Produktionsvärde och -volym har beräk- nats med utgångspunkt från grundmaterial till nationalräkenskaperna, med tillägg för det driftbidrag som S] erhåller. Löner och antal anställda enligt SJ:s egna uppgifter.
Televerket
Produktionsvärde och -volym har beräknats med utgångspunkt från grundmaterial till nationalräkenskaperna. Övriga uppgifter en- ligt televerket. Samtliga beräkningar avser rörelsen exklusive rundradioverksamheten.
; i l
Vatten fallsverket
Produktionsvärde och —volym enligt uppgif- ter från verkets årsstatistik angående totala inkomster av elektrisk energi respektive total kraftförbrukning mätt i GWh. Lönesummor och antal anställda ur »Tjänstemän inom statlig och statsunderstödd verksamhet» re— spektive Riksrevisionsverkets årsbok. Upp- gifterna har reducerats med den del som avser i investeringsverksamhet sysselsatt per- sonal med hjälp av uppgifter från vatten- fallsverket.
Domänverket
Produktionsvärde och —volym enligt upp- gifter från verkets årsstatistik angående to- tala inkomster av virke respektive totalt vir- kesuttag. Övriga uppgifter från domänver- ket.
Försvarets fabriksverk
Samtliga uppgifter utom produktionsvoly- men enligt uppgifter från fabriksverket. Produktionsvolymen har beräknats genom deflatering av värdet för de olika verkstä- dernas produktion med hjälp av diverse pro- ducentprisindexar.
Luftfartsverket
Produktionsvärde och -volym enligt grund- material till nationalräkenskaperna. Övriga uppgifter enligt luftfartsverket. Lönesum— mor och antal avseende kollektivanställd personal för tidigare år i serierna har fått konstrueras med hjälp av enkla antaganden.
a. Produktionsvärdet. För affärsverken to- talt, liksom för kommunikationsverken to- talt, har bruttoproduktionens värde ökat i en takt, som tämligen nära ansluter sig till bruttonationalproduktens (BNP) värdemäs- siga ökning, om man betraktar femtonårs- perioden som en helhet. Sedan mitten av 1950-talet har dock affärsverkens brutto- produktionsvärde ökat klart lägre än BNP. Den genomsnittliga årliga procentuella vär-
deökningen av BNP 1950—1965 var ca 8,5 %. Motsvarande för affärsverkens to- tala bruttoproduktion var ca 8 % och för kommunikationsverken ca 7,5 %. Den mot- svarande ökningen under perioden 1960— 1965 var för BNP 9,5 % per år och för af- färsverken 7,5 %. Den andel av national- inkomsten, som åtgått till köp av affärsver- kens varor och tjänster, har därför sjunkit med kanske en halv procentenhet under perioden. Hela denna nedgång faller på pe- rioden 1960—1965. Affärsverken tillsam- mans bidrog under 1950-talet med en i stort sett konstant andel av BNP, 5 %. Under perioden 1960—1965 sjönk denna andel och uppgick år 1965 till 4,5 %. Vid bedöm- ningen av innebörden av denna relations- förskjutning bör även beaktas att priserna för affärsverkens produktion under perio- dens senare del ökat mindre än konsument- priserna.
Produktionsvärdets ökningstakt har varie— rat kraftigt mellan de olika verken såsom framgår av diagram 5: 11 och av nedanstå- ende tabell.
De enskilda verken uppvisar i stort sett en jämn och kontinuerlig utveckling. Un- dantag härifrån är SJ, som uppvisar två sannolikt konjunkturbetingade nedgångspe- rioder, 1952—1954 och (om man bortser från driftbidraget) 1957—1959. Vidare un- dantag utgör domänverket med sitt starka beroende av skogskonjunkturens utveckling
Tabell 5:42. Genomsnittlig ökning av pro- duktionsvärdet 1950—1965
(Talen avrundade till jämna halvtal)
% per år 1950—1965 1960—65 BNP 8,5 9,5 Affärsverken totalt 8,0 7,5 Postverket 9,5 1 2,0 SP 6,0 5,5 Televerket 10,0 9,0 Vattenfallsverket ] 1,5 6,0 Domänverket” 7, 4,5 Fabriksverket 10,5 16,0
1 Under perioden 1952—1965 ca 4 % per år. 2 Under perioden 1952—1965 ca 3 % per år. Anm.: På grund av den låga nivån i utgångs- läget erhålles orimliga procenttal för luftfarts- verket.
.-
Diagram 5: u. Bruttoproduktionsvärde, -volym och genomsnittlig prisnivå i affärsverken 1950 —1965. Index 1950 = 100. Log. skala.
Deldiagram: Postverket 400
'_t
f..,s lllll ..ollllllllull'lluff $---.
1955 1960 19|65
Deldiagram: Statens järnvägar !
300
200. Värde
lllulllull-lulllull! utunllllluuuu ""m"."
&&. Pris . ,uuuu'llulu""nu"-u!"s 'Ö' ___—*” .. _ _oQV', fL—ä ”rf—__— .'&_ OVm 100 *! " . " _ 1950 1955 1950 1965
Deldiagram: Televerket
500 ; 400 l l i 300 : Värde 7 ' '
200 ;f!
Pris _ ' ".nu ulullllllluulllllm lullävlgmluun'".l s 111.000" "», [Ill. "uu-nun" '- _,f o..—*" _ " Volym .» __ _ _ & T '- 100
1955 19607 1965
Deldiagram: Statens vattenfallsverk
600 500 400 __ Varde 300 I 200 ,: of, 4 " "". ""nu"".u'luuu, ,, 0 Pns ": nu"-IIIIIIIH """" Ill.... I", "ut""... llill'
Deldiagram: Domänverket
300 3 ". c '. n" ;” ' uluuu, _ t'". . nu"" minut,!” .880* Pris "”'"—_;sz * 'In-null;" . ' ",! 60 '- _ _ _ n _. _ " '. _ s '_ _ _ . Volym 'I s, 100 I 1950 _ — _ 'I 19'55 1960 1965
Deldiagram: Försvarets fabriksverk 500 400 » 300 200 I " Volym I F _ _ , _ # 1 — WH, ' . .nu" ,'ullnlllulul=ll-lll+lll_lfnao_ _"_ll'$llullln "I"""":llll"'""""" (0.0 PNS s
1 950 1955 1960 1965
2 000
llllllillll "'"""lu
50
1 950 1955
och fabriksverket, som uppvisar en påtaglig acceleration under 1960-talet efter en total stagnation 1952—1960.
b. Prisnivån. Utvecklingen av den samman— vägda prisindex för verkens hela produk- tion, som här studeras, behöver i och för sig inte avspegla den prispolitik, som förts av verken. Därför har en redogörelse för prispolitiken införts i de verksvisa avsnit- ten, 5.3.
Sammanfattningsvis kan anföras att den genomsnittliga prisnivåns utveckling för vat- tenfallsverket, SJ och televerket synes ha varit tämligen likartad. En period med för-
t lut".
1960 1 965
hållandevis kraftiga prisstegringar avbröts mot slutet av 1950-talet respektive början av 1960-talet av en stagnerande — för vat- tenfallsverket t. o. m. sjunkande — utveck- ling. Postverket har — enligt de mått som använts — sedan mitten av 1950-talet haft en kraftig prisökning. Detsamma gäller luft- fartsverket från slutet av 1950-talet. Do- mänverket slutligen har haft en med skog- konjunkturerna kraftigt varierande prisut- veckling. I stort sett synes dock prisläget ha legat på i genomsnitt oförändrad nivå sedan mitten av 1950-talet.
Som framgår av det följande innebär den beskrivna utvecklingen att det — mellan pe-
riodens början och dess slut — endast är postverkets och luftfartsverkets prisutveck- ling, som varit kraftigare än konsument— prisernas, medan övriga verks prisnivå vid periodens slut låg lägre i förhållande till konsumentprisnivån än vid periodens bör- jan.
c. Produktionsvolymen. Av punkterna a och b ovan samt av diagram 5: u framgår att produktionsvärdet utvecklats jämnt över perioden, medan däremot prisutvecklingen fluktuerat, i vissa fall kraftigt. Alltså måste —— såsom också direkt framgår av diagram 5: n — den volymmässiga utvecklingen ha varierat. Följande kommentar härtill bör göras.
Den totala bruttoproduktionen för affärs- verken har ökat med 85 % i volym 1950— 1965, dvs. 4,2 % per år. Detta kan jämfö— ras med exempelvis BNst volymökning med 73 % (3,7 % per år), industriproduk— tionens med 111 % (5,1 % per år).
Ett studium av produktionsvolymens ut- veckling verk för verk visar att den inga- lunda har varit enhetlig. Luftfartsverkets femfaldigande av bruttoproduktionen torde reflektera flygets kraftiga utveckling under denna period. Postverkets produktionsvo- lym ökade med knappt 90 %, dvs. ca 4,5 % per år utan nämnvärda variationer bort— sett från ett par stagnationsår i början av 1950-talet och 1961—1962.
Televerkets produktionsutveckling har se- dan slutet av 1950-talet varit mycket kraf- tig. Under perioden 1958—1965 ökade brut- toproduktionsvolymen med ca 7,5 % per år mot ca 4,5 % under den tidigare delen av perioden.
Tabell 5:43. Genomsnittlig årlig procentuell volymförändring av produktionen.
1950—55 1955—60 1960—65 1950—65
Affärs- verken totalt 3,8 3,0 5,7 4,2 Indu- strin 3,3 4,0 8,1 5,1 BNP 3,0 3,3 4,9 3,7
Utvecklingen av Statens järnvägars brut- toproduktion är den som visar de största fluktuationerna liksom också den tydligaste samvariationen med konjunkturutveckling- en i övrigt. Nedgången 1952—1953 efter Koreaboomen motsvaras av en tydlig ned- gång i SJ:s produktionsvolym, likaså mot- svarar SJ:s uppsving de följande åren k0n- junkturutvecklingen. Den förhållandevis dju- pa konjunkturdoppning som kulminerade 1958—1959 har också sin motsvarighet i SJ:s produktionsutveckling liksom uppsving- et under 1960-talet. SJ:s bruttoproduktions- volym ökade med i genomsnitt 2,4% per år under perioden.
Bland verken utanför samfärdselsektorn visar vattenfallsverket påfallande jämn och expansiv utveckling av produktionsvolymen över hela perioden. Genomsnittligt uppnås en ökningstakt om 8,5 % per år, med nå— got lägre ökningstal mellan åren 1959 och 1963.
Utvecklingen för domänverket är myc- ket ojämn över den studerade perioden. Den följer i stort sett produktionsutvecklingen inom skogsindustrierna. Produktionsökning— en under 15-årsperioden uppgick till totalt ca 46 %, eller i genomsnitt 2,5 % per år. Fabriksverkets produktionsvolym har att döma av föreliggande material ökat starkt 1950—1952 och efter ett totalt stillestånd till 1960 på nytt ökat mycket kraftigt till periodens slut. I genomsnitt var ökningen drygt 8 % per år.
Som framgår av det föregående år det i utvecklingen av SJ:s och domänverkets produktion, som en samvariation med den allmänna konjunkturutvecklingen framträ- der klarast. Även för övriga verk förekom- mer dock variationer. Ett studium av dessa ger vid handen att prisutvecklingen under femtonårsperioden som regel utövat ett på- tagligt utjämnande inflytande på de sväng— ningar i intäktsutvecklingen, som av kon- junkturella eller andra orsaker hade kunnat bli följden. Framförallt för SJ är det slåen— de att indexkurvorna för pris- och volym- utveckling är praktiskt taget spegelbilder av varandra. Den kraftiga nedgången i SJ:s produktionsvolym 1956—1958 uppvågdes så-
lunda av en kraftig prisökning, medan vo- lymuppgången 1958—1961 och 1962—1965 motsvaras av en stagnerande prisnivå.
d. Kostnaderna. Kostnadsutvecklingen i procent av omsättningen belyses av diagram 5: v. Det är påtagligt hur lönekostnaderna för SJ ökat något snabbare än omsättningen under perioden och för domänverket har ökningen varit ännu snabbare. För fabriks- verket noteras en kraftig ökning av löne- kostnadernas andel under större delen av 1950-talet, men därefter en kraftigt sjun- kande utveckling. Postverket och vatten- fallsverket har haft en i stort sett parallell ökning av omsättning och lönekostnader, medan för televerket trenden varit kraftigt sjunkande.
Vad övriga driftkostnader — vari ingår vissa lönebikostnader — beträffar noteras främst att de för televerkets del ökat i väsentligt högre takt än omsättningen se- dan 1954/55. Det är för televerket posten »reparationer och underhåll» som varit av stor betydelse. För postverket noteras också en i stort sett oavbruten ökning av andelen »övriga driftkostnader» sedan 1952/ 53.
För domänverkets del har övriga drift- kostnader i stort sett utgjort en något ökan- de andel av omsättningen, medan man för 8113 del lägger märke till en minskning av övriga driftkostnaders andel 1957—1960 samt därefter en ökning. För vattenfallsverket är bakgrunden till de markanta topparna under vissa år nederbördsunderskott, som föran- lett extra kostnader för bränsle till värme— kraftverken. Trenden är dock klart nedåt- riktad sedan slutet av 1950-talet. För fa- briksverket har andelen övriga driftkostna- der minskat under 1950-talet och därefter ökat.
c. Bruttoöverskottet. Av diagram 5: v fram- går. hur bruttoöverskottet i procent av om- sättningen (marginalen) har utvecklats för affärsverken under tidsperioden. För diskus- sionen har i detta sammanhang valts brutto— överskottet och inte nettoöverskottet.
Av diagrammet framgår att marginalen för vattenfallsverket hade en krympande
tendens under mitten av 1950-talet, medan den därefter varit klart ökande. För tele- verket kan marginalutvecklingen sägas ha varit positiv under hela 1950-talet (med un- dantag för 1954/55—1957/58), men däref- ter sjunkande. Vid periodens slut var dock marginalen större än vid dess början, 34 % mot 28 %. För SJ:s del bröts den svagt po- sitiva trenden 1954/ 55 och utvecklingen har därefter karakteriserats av kraftiga fluk- tuationer år från år.
Fabriksverkets marginal var grovt taget oförändrad t.o.m. 1959/60, men har där- efter kraftigt krympt. För postverkets re— spektive domänverkets del kommer tvära kastningar mellan åren till synes, men tren- den är entydig och klart negativ.
Luftfartsverket har under hela perioden visat ett bruttounderskott, som dock har minskat i absoluta tal.
5.4.2 Kommentarer till den ekonomiska ut— vecklingen
För en alhnän kommentar om affärsverkens ekonomiska utveckling är den ovan teck- nade bilden av totalkostnaderna och brutto- överskottet av stor betydelse. Bruttoöver- skottet skall dels täcka avskrivningarna på det investerade kapitalet och i förekom- mande fall skatt, dels också täcka ett netto- överskott motsvarande den av statsmakterna förväntade förräntningen på det investerade kapitalet.
För alla verken sammantagna har under femtonårsperioden omsättningen ökat unge— fär i takt med BNP och bruttoöverskotts- marginalen har i stort sett varit oförändrad. Som framgår av avsnitt 5.4.1 är dock skill- naderna stora mellan olika verk både vad gäller omsättnings- och marginalutveck- lingen. För vissa verk har bruttoöverskot- tet ökat snabbare än omsättningen, för and- ra långsammare och för återigen andra har det rentav minskat. Dessa olikheter måste ha samband med efterfrågans, prisernas, kostnadernas och produktivitetens utveck- ling. Nedan skall med utgångspunkt från föreliggande siffermaterial utvecklingen för
Diagram 5: v. Bruttoöverskott, löner och övriga driftkostnader i procent av omsättmingen i affärsverken, 1950/51—1964/65.
Postverket (exkl Postbanken) Statens Järnvägar % Bruttoöverskott
m
övriga driftkostnader
W
övriga driftkostnader
w_So "lo _
Löner Löner ! I | 100 ol" _ | | ] Statens Vattenfallsverk Domänverket Bruttoöverskott
| Bruttoöverskott i |
_|”
Övriga driftkostnader
? JP
_SOU/o-
-----.l —-1 |
"[]
Övriga driftkostnader
Löner _1_J___1—————r—F_L————————1__ Löner . | r | 1000/. . . . 1950/51 55/56 60/61 64/65 1950/51 55/56 60/61 64/65
Bruttoöverskott
övriga driftkostnader
Försvarets Fabriksverk Luftfartsverket % ' Avskrivning ' Bratteyndsrslsqtt ' Fl övriga driftkostnader : i övriga driftkostnader FJ
|__; r", i ' |__|
|) i"] ..
—50 If . Intakter
Löner
Löner
D , , . 100 J. | - ! 1950/51 55/56 60/61 64/65 1950/51 55/56 60/61 64/65
de olika verken kommenteras med hänsyn till de nämnda faktorerna.
En jämförelse mellan utvecklingen av lönekostnaderna per anställd och produk- tionen per anställd har betydelse, eftersom utvecklingen av verkens prisnivå påverkas av i vilken grad kostnadsökningar kan kom- penseras av ökningar i produktionen per anställd. En jämförelse mellan prisutveck- lingen på verkens produktion och prisut- vecklingen i övrigt är av intresse. Om ver- kens priser har förändrats jämfört med an- dra priser, bör detta i sin tur ha fått effek- ter på efterfrågan på verkens produktion. Vilka dessa effekter har blivit beror på efter- frågans priselasticitet. Denna bestäms i hög grad av verkens ställning på sina respek- tive marknader och av möjligheten att ut- byta verkens tjänster mot andra varor och tjänster. För de verk, som på viktiga mark- nader har monopol eller en mycket stark ställning, kan vi förvänta oss att de med hjälp av prishöjningar har kunnat hålla tak- ten i inkomstutvecklingen uppe även om förhållandet mellan kostnads- och produk- tionsutveckling har varit ogynnsamt. Hur marginalerna därvid utvecklats beror på vilka förändringar, som väger tyngst: å ena
Tabell 5:44. Lönekostnadsökning per anställd. %1.
Procentuell årlig löne-
kostnadsökning/anställd 1950— 1960— 1950— 60 65 65 Postverket + 5,5 + 7,5 + 6,5 SJ + 8 + 9 + 8,5 Televerket + 7,5 + 6 + 7 Vattenfallsverket2 + 8 + 9,5 + 8,5 Domänverket + 9,5 + 9 + 9,5 Fabriksverket + 6,5 + 7 + 6,5 Luftfartsverket + 7 + 6 + 7 Industriarbetare, totalt + 8,5 + 9 + 8,5 Industritjänstemän, totalt + 9 + 7,5 + 7,5 Statstjänstemän + 7,5 + 7 + 7,5
1 Talen i denna och följande tablåer är av- rundade till jämna halvtal. 2 Uppgifterna om löner och antal anställda har för vattenfallsverkets del fått reduceras med den de], som avser investeringsverksamhet i egen regi med hjälp av ganska grova metoder.
sidan de inkomstförändringar, som följer av prisförändringar och efterfrågans priselasti- citet, å andra sidan förändringar i kostna- derna per producerad enhet.
Nu gäller detta resonemang främst på kort sikt. Under en så lång period som den, som här behandlas, måste man som ovan nämnts räkna med att underliggande föränd- ringar i efterfrågan på olika varor och tjänster har haft stor betydelse, exempelvis
Tabell 5:45. Produktionsvolym.
Procentuell föränd- ring i genomsnitt 1950— 1960— 1950— per år 60 65 65 Postverket + 4,5 + 3,5 + 4,5 + 1,5 + 4,5 + 2,5 Televerket + 4,5 + 8 + 5,5 Vattenfallsverket + 8,5 + 8,5 + 8,5 Domänverket + 3.5 + 1 + 2,5 Fabriksverket + 3,5 + 19 + 8 Luftfartsverket + 13,5 + 7,5 + 11,5 Affärsverken totalt + 3,5 + 5,5 + 4 Industrin + 3,5 + 8 + 5 BNP + 3 + 5 + 3,5 Tabell 5:46. Antal anställda. Procentuell föränd- ring i genomsnitt 1950— 1960— 1950— per år 60 65 65 Postverket + 3,5 + 4 + 3,5 — 1,5 — 3 — 2 Televerket —1 + 2 :l: 0 Vattenfallsverket + 4 —6,5 + 0,5 Domänverket + 4,5 ——4,5 + 1,5 Fabriksverket + 0,5 + 7,5 + 3 Luftfartsverket + 5,5 + 6,5 + 6 Affärsverken totalt 3: 0 + 0 i 0 Industrin + 0,5 + 1,5 + 1 BNP + 0,5 + 1 + 0,5 Tabell 5:47. Produktion/anställd. Procentuell föränd- ring i genomsnitt 1950— 1960— 1950— per år 60 65 65 Postverket + 1,5 —— 0,5 + 1 + 3 + 7,5 + 4,5 Televerket + 5,5 + 5,5 + 5,5 Vattenfallsverket + 4,5 + 16 + 8 Domänverket —1 + 6 + 1 Fabriksverket + 3 + 10,5 + 5,5 Luftfartsverket + 7,5 + 1 + 5 Affärsverket totalt + 3,5 + 6 + 4,5 Industrin + 3 + 6,5 + 4 BNP + 3 + 4 + 3 SOU 1968: 45
utvecklingen av bilismen, TV och charter- flyget.
Det bör observeras att den absoluta ni- vån för de siffror, som redovisas, bör be- dömas med en viss skepsis. Men även de tendenser, som framträder, bör tas med nå- gon reservation. Som ett exempel på var- för detta är nödvändigt kan det påpekas hur den kraftiga förändringen i samhäl— lets bebyggelsestruktur, som ägt rum se- dan 1950, måste har påverkat karaktären av pöstverkets produktion. Vidare bör erin— ras om att utvecklingen av produktionen/ anställd i hög grad påverkas av möjligheten att ersätta arbetskraft med produktivitets— höjande investeringar. Dessa möjligheter va- rierar givetvis för de olika verken och tro- ligtvis också över tiden, vilket ytterligare försvårar jämförelser.
Inledningsvis presenteras i tabell 5:44 den årliga lönekostnadsökningen/ anställd.
För jämförelsens skull har motsvarande tal för industrins sysselsatta respektive för tjänstemän inom statlig och statsunderstödd verksamhet medtagits. Speciellt beträffande industrin haltar dock jämförelsen, då dess tal avser lönekostnad per arbetstimma. Någ- ra andra jämförelsetal för ekonomin i öv- rigt står dock knappast att få. Av tabellen framgår att för praktiskt taget alla med- tagna verk lönekostnadsutvecklingen per sysselsatt höll sig i underkant av den övriga ekonomins under femtiotalet, men att ten- densen var den omvända 1960—1965 . Totalt över perioden torde domänverket, vatten- fallsverket och SJ haft en utveckling, som varit kraftigare än den övriga ekonomins, medan andra verk haft en något långsam- mare utveckling.
Produktions- och arbetskraftsförhållan- dena kan i någon mån belysas i tre tabeller, 5: 45—5: 47.
Sett över perioden som helhet har pro- duktionen/ anställd inom alla verk utom do— mänverket och postverket, ökat snabbare än inom hela ekonomin i genomsnitt. Ök- ningstakten har givetvis varierat, men de redovisade genomsnittstalen torde ge en i stort sett rättvisande bild utom för domän- verket. Begränsar man sig till perioden 1953
Procentuell föränd- ring i genomsnitt 1950— 1960— 1950— per år. 60 65 65
Postverket a) lönekostnad/ anställd + 5,5 + 7,5 + 6,5 b) produktion] anställd + 1,5 —0,5 + 1 c) 3. F + 4 + 8 - + 7,5
SJ a) lönekostnad] anställd + 8 + 9 + 8 b) produktion] anställd + 3 + 7,5 + 4,5 c) a F + 5 + 1,5 + 3,5
Televerket a) lönekostnad/ anställd + 7,5 + 6 + 7 b) produktion] anställd + 5,5 + 6 + 5,5 c) a F + 2 :l: 0 + 1,5
Vattenfallsverket a) lönekostnad/
anställd + 8 b) produktion]
anställd + 4,5 0) a 3 5 b +)
+ 9,5 + 8,5 + 16,0 + 8 — 6,5 + 0,5
Domänverket a) lönekostnad/
anställd + 9,5 + 9 + 9,5 b) produktion]
anställd — 1 + 6 + 1 QS +mj +3 +a5
Fabriksverket a) lönekostnad/ anställd + 6,5 + 7 + 6,5 b) produktion] anställd + 3 + 10,5 + 5,5
”% +as +as +1
Luftfartsverket a) lönekostnad/
anställd + 7 + 6 + 7 b) produktion]
anställd + 7,5 + 1 + 5
”% _as +s +2
—1965 får man nämligen för domänverkets del en genomsnittlig årlig ökning av pro- duktionen/ anställd med drygt 6 %.
Genom att kombinera tabellerna över lö— nekostnader resp. produktion per anställd kan man få en uppfattning om i vilken grad lönekostnadsökningarna kompenserats genom ökningen av produktionen per an- ställd. Se tabell 5: 48.
Någon möjlighet att göra relevanta jämfö- relser med ekonomin i övrigt finns knappast på denna punkt. Enligt vad som inlednings- vis anfördes torde emellertid en ogynnsam- mare utveckling av förhållandet mellan lö— nekostnader och produktion per anställd än inom ekonomin i övrigt komma till uttryck i en förskjutning av prisrelationerna och/ eller en försämrad marginalutveckling. Föl- jande tabell 5: 49 syftar till att visa hur verkens genomsnittliga prisnivå utvecklats i förhållande till konsumentprisindex. P. g. a. Koreakrisens inflytande avser jämförelsen 1951—1965. Jämförelsen med konsument- prisindex är givetvis tvivelaktig. Särskilt gäl— ler detta fabriksverket och domänverket, men också vattenfallsverket.
Under den studerade perioden som hel- het är det endast luftfartsverkets och post- verkets genomsnittliga prisnivåer som ökat i förhållande till den allmänna konsument- prisnivån. För övriga verk har en sänkning av prisrelationerna ägt rum. Skillnader mel- lan de båda här redovisade perioderna bör också noteras.
Sammanfattningsvis kan nu följande kom- mentarer göras beträffande de olika verken.
Postverkets avkastning har fluktuerat kraftigt mellan åren men i stort sett haft en negativ trend och produktivitetsutvecklingen har varit svag. Trots att verkets lönekostna- der per anställd ökat långsammare än i de
Tabell 5:49. Verkens prisnivå i förhållande till konsumentsprisindex.
% per år 1951— 1960— 1951— 60 65 65
Postverket —0,5 + 4 + 1 SJ + 0,5 — 2,5 -—0,5 Televerket + 0,5 —- 2 — 0,5 Vattenfallsverket + 0,5 — 5,5 ——1,5 Domänverket — 4,5 — 0,5 —— 3 Fabriksverket _— 2,5 — 1,5 —— 2 Luftfartsverket + 5 + 10 + 7
Tabell 5: 50. Sammanfattning av några nyckel- faktorer i affärsverkens ekonomiska utveck- ling 1950—1965.
Lönek./ Rela-
% per år Prod.] Prod.] prod. tiv volym anst. enhet prisn.1 Postverket + 4,5 + 1 + 7,5 + 1 + 2,5 + 4,5 + 3,5 —O,5 Televerket + 5.5 + 5,5 + 1,5 —0,5 Vattenfallsverket + 8,5 + 8 + 0,5 — 1,5 Domänverket + 2,5 + 1 + 8,5 — 3 Fabriksverket + 8 + 5,5 + 1 —2 Luftfartsverket + 11,5 + 5 + 2 + 7
1 Avser tiden 1951—1965.
flesta verk har en press uppåt på prisnivån rått, särskilt under den senare delen av peri- oden. Härtill har också en ökning av andra kostnader än personalkostnader bidragit. Kostnadspressen har påverkat prisnivån, men verket har inte genom prishöjningarna lyckats kompensera kostnadshöjningarna.
Postverket torde ha påverkats negativt av den allmänna utvecklingen. Bland de fakto- rer som brukar nämnas är att förändringen i samhällets bebyggelsestruktur medför att den erforderliga resursinsatsen per produce- rad enhet stiger. Postverket är synnerligen personalintensivt och det har varit svårt att ersätta arbetskraft med produktivitets- höjande investeringar. Postverkets under- skott på tidningsrörelsen bör också nämnas i detta sammanhang, då den av staten be- stämda taxecättningen inte medger en kost- nadstäckande prispolitik.
Det bör påpekas att postverkets lönekost- nadsutveckling per anställd synes ha varit lägre än inom servicesektorn i allmänhet under 1950-talet, men ungefär lika kraftig under 1960-talet. Produktivitetsutvecklingen synes ansluta sig till den som enligt före— liggande material ägt rum inom servicesek— torn i allmänhet. Möjligen har en negativ differens uppkommit under 1960-talet.
Statens järnvägars bruttoöverskott har va- rierat kraftigt och under vissa delar av pe— rioden haft en ökande tendens medan netto- överskottet i stort sett haft en nedåtriktad utveckling. SJ:s utveckling är p. g. a. de ofta tvära kastningarna mellan åren svårbeskriv-
statskapital 1950/51—1964/65.
Procent 15 —lr
'_'—l
Bruttoöverskott
bar i de termer som används här. Lönekost- nadsökningen har överstigit produktivitets- utvecklingen. Prisnivån har utvecklats nedåt jämfört med konsumentprisema och omsätt- ningsutvecklingen har trots detta inte varit särskilt kraftig.
Bland faktorer som varit negativa för SJ:s utveckling kan nämnas skyldigheten att upp- rätthålla trafik på det olönsamma järnvägs- nätet samt den ökande konkurrensen från bl. a. biltrafik och flyg.
Televerkets bruttoavkastning har i stort sett varit stigande åtminstone under 1950-
Nettoöverskott _|-—1 -— s..-J L.--...r-n . i- I I | | : |__-| |-—- I ,.-.! | | L...| 0 1950/51 1955/56 1960/61 1964/65
talet medan nettoavkastningen fluktuerat och inte visat denna trend. Den kraftiga investeringsökningen i början och slutet av perioden torde reflekteras häri. Produkti- vitetsutvecklingen har varit hög och trots ökningen av andra kostnader än löner har prisnivån sjunkit jämfört med konsument- priserna. Den allmänna utvecklingen i sam- hället torde ha gynnat televerket, dels ge- nom en ökad efterfrågan på verkets tjänster, dels genom att verket i mycket hög grad har haft möjligheter att ersätta arbetskraft med investeringar. Produktionsökningen har ge-
1964/ 65.
Procent av omsättningen Diagram 5: y. Affärsverkens brutto- och nettoöverskott i procent av omsättningen 1950/51—
30 Bruttoöverskott 2 5 1_|— _20 15 Nettoöverskott r .. 1 1 0 ' - 1- — 1 _|- "' '1 _| I _ .I | r _ J 5 L-: 0 1 950/ 51 1955/56 1960/61 1964/65
nomförts med en oförändrad personalstyrka.
Vattenfallsverkets bruttoöverskott — och även nettoöverskottet — har visat en starkt stigande tendens sedan mitten av 1950—talet. Investeringsutvecklingen var under 1950- talet kraftig, men därefter sjönk investe— ringarna. Lönekostnadsökningen per an— ställd har hela tiden, men särskilt under 1960-talet, varit stor. Samtidigt har den starka investeringsexpansionen under perio- dens tidigare del mognat ut i stora ök— ningar av produktionen per anställd. Pris-
nivån i relation till konsumentprisindex har sjunkit avsevärt under 1960-talet. Såväl om— sättningsökningen som marginalutveckling- en har hållits väl uppe.
Verkets produktion är i exceptionellt hög grad kapitalintensiv. De tekniska förutsätt- ningarna för att ersätta arbetskraft med in- vesteringar är stora.
Beträffande domänverket måste det obser- veras att de genomsnittsvärden som de åbe- ropade sifferseriema ger i hög grad blir beroende av vilka årstal som används. Det
torde emellertid kunna sägas att såväl om- sättnings- som marginalutvecklingen varit ogynnsam. Den höga produktivitetsökningen per anställd inom skogsbruket samt de kraf- tiga lönekostnadsökningarna per anställd är väl kända drag i den allmänna utvecklingen. Domänverkets beroende av skogsindustrier- nas konjunkturutveckling och den för verket ogynnsamma prisutvecklingen är beskrivna i de avsnitt som handlar om verket, liksom förskjutningen från försäljning av skog på rot till upparbetat virke.
F abriksverkets avkastning kan sägas ha varit konstant under 1950-talet och däref- ter avtagande. Investeringsutvecklingen har varit kraftigt expansiv sedan början av 1960-talet. Lönekostnadsökningama och de under 1960-talet kraftigt ökande övriga kostnaderna har ej fullt ut kunnat kompen- seras trots verkets kraftiga produktivitetsök— ning. Det synes ej heller ha varit möjligt att kompensera kostnadsökningarna genom prisförändringar eftersom den relativa pris- nivån visat en ganska kraftigt sjunkande tendens. Resultatet har blivit en marginal- sammanpressning trots en väl upprätthållen omsättningsutveckling.
Luftfartsverket har under hela perioden gått med underskott men detta har minskat kraftigt. Verkets faktiska monopolställning har medgivit att kostnadsökningar, på både personal- och investeringssidan, kunnat få slå igenom i prisnivån utan att omsättnings- utvecklingen drabbats. Verket torde i ovan- ligt hög grad ha gynnats av den allmänna utvecklingen, sådan den reflekteras i flygtra- fikens expansion. Härtill kommer de sub- ventioner som i olika former beviljats av stat och kommuner.
Den i direktiven påpekade försänu'ingen av statens avkastning på det i affärsverken investerade kapitalet under 1950-talets se- nare hälft är baserad på iakttagelser av för- räntningsutvecklingen räknat på det dispo- nerade kapitalet. Diagram 5: x och 5: y åskådliggör utvecklingen av på detta sätt beräknad brutto- och nettoförräntning. Me- toden att sätta avkastningen i relation till
disponerat kapital lider av brister eftersom kapitalets storlek påverkas bl. a. av hur ver- ken använder uppkommet bruttoöverskott. Man har sålunda ganska allmänt prioriterat avskrivningarna framför inbetalningen av normenlig förräntning och därmed succes- sivt sänkt det disponerade kapitalet. Den ut- veckling som diagram 5: x speglar stämmer emellertid i princip med vad man får om man i stället, som i diagram 5: y. sätter av— kastningen i relation till omsättningen. Den stämmer också med andra observationer, som behandlats tidigare i detta kapitel. Man kan sålunda konstatera att nedgången i så- väl brutto- som nettoförräntningen efter 1950-talets mitt förbytts i en uppgång under 1950-talets sista år. Nettoförräntningen har på nytt sjunkit mot mitten av 1960-talet me- dan bruttoförräntningen då hållits uppe. Or- sakerna till denna i direktiven konstaterade nedgång ligger dels i reella fluktuationer i avkastningen — bl. a. har nederbördsunder- skott medför en lägre avkastning från vat- tenfallsverket i mitten och slutet av 1950- talet — dels i den av såväl statsmakterna som verken eftersträvade ökningen av avskriv- ningarna. Här må erinras om övergången till avskrivning på återanskaffningsvärde un- der 1950-talet samt ökningen av självfinan- sieringsgraden för televerket till ca 100 % i slutet av 1950-talet.
6.1 Inledning
I detta kapitel lämnas en redogörelse för sådana förslag rörande affärsverken som under de senaste åren framlagts i betän- kanden och propositioner m.m. och som har ett påtagligt samband med affärsverks- utredningens uppdrag.
6.2 Förslag som huvudsakligen berör flera verk
6.2.1 Propositionen angående riktlinjer för den statliga trafikpolitiken
Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963 angående riktlinjer för den statliga trafik- politiken m.m. baserades i huvudsak på tre betänkanden som avgivits av 1953 års trafikutredning, nämligen Svensk Trafikpo- litik I, II och III (SOU 1961: 23, 1961: 24 resp. 1962: 35).
Ur affärsverksutredningens synpunkt är propositionen av intresse främst i fråga om de affärsverk som har ställning av kommu- nikationsverk.
I propositionen framlades förslag bl. a. rörande allmänna riktlinjer för trafikpoliti- ken, trafikinvesteringarna samt reformer på järnvägs- och landsvägstrafikens område.
Förslagen rörande allmänna riktlinjer för trafikpolitiken anslöt sig i huvudsak till vad trafikutredningen förordat. Målet för tra- fikpolitiken borde vara att för landets olika
Tidigare väckta förslag
delar trygga en tillfredsställande transport— försörjning till lägsta möjliga kostnader. Förslagen innebar en nyorientering av den statliga trafikpolitiken i syfte att skapa ett mer konkurrensfrämjande system på trans- portmarknaden. De konkurrenshämmande regleringar som gällt på transportmarkna- den skulle i möjligaste mån avvecklas. Var- je trafikgren borde i princip svara för sina kostnader och förutsättningar även i övrigt skapas för en konkurrens på lika villkor, vilket ansågs vara av betydelse för att nå en samhällsekonomiskt riktig uppdelning av trafiken mellan de olika trafikgrenama. I den mån det inte med bibehållande av kra- vet på kostnadstäckning gick att lämna en viss bygd den trafikservice som från sam- hällets synpunkt vore rimlig, borde ersätt- ning till trafikföretaget utgå av allmänna medel.
För att övergången till det nya systemet skulle bli mjuk föreslogs reformåtgärderna samordnade i ett handlingsprogram uppde- lat i tre etapper. Den första etappen före- slogs skola genomföras den 1 juli 1964 och den andra den 1 juli 1966. Riktpunkten för genomförandet av den tredje etappen skulle vara den 1 juli 1968. En särskild delegation (trafikpolitiska delegationen) med representanter för bl. a. transportkonsumen— ter och trafikutövare föreslogs skola tillsät- tas för att följa upp genomförandet av handlingsprogrammet.
Beträffande trafikinvesteringarna föror-
dades på grundval av trafikutredningens synpunkter bl.a. att det grundläggande kri- teriet vid bedömning av ifrågasatta investe- ringar borde vara de olika investeringsola- jektens samhällsekonomiska lönsamhet. Vik- ten av kostnadsjämförelser mellan olika transportmedel betonades. Vidare framla— des ett antal förslag för att främja en ra— tionell samordning av investeringarna i syf- te att skapa ett transportsystem, där de olika trafikanläggningarna och transport- medlen på ett optimalt sätt skulle komplet— tera varandra. För SJ:s del förutsattes en fortsatt koncentration av verksamheten ge- nom nedläggning av trafiksvaga järnvägs- linjer och samtidigt härmed en upprustning av för framtiden bestående järnvägslinjer. I samband med att luftfartsverkets investe- ringar berördes i propositionen påpekades bl.a. att flygplatsernas kapitaltjänstkostna— der dittills inte kunnat täckas av flygtra- fiken. Det hänvisades därvid till direktiven för luftfartsutredningen, i vilka såsom prin- cipiell utgångspunkt för utredningens ar- bete angivits. att luftfartsverket, liksom sta- tens affärsverk i övrigt, skulle sträva efter full kostnadstäckning inklusive förräntning av i verksamheten nedlagt kapital.
På järnvägstrafikens område hade tra- fikutredningen föreslagit bl. a. följande re- former.
Järnvägarnas anpassning till det förorda- de trafikpolitiska systemet borde i princip ske genom att icke företagsekonomiskt be— tingade, belastande förpliktelser i görligaste mån togs bort samt att sådana förpliktelser, som av allmänna skäl ansågs böra bibehål- las, helt kompenserades genom särskild er-' sättning. Trafikeringsplikten framhölls för SJ:s del såsom den mest betydande av des— sa förpliktelser.
Som en följd av denna principiella in- ställning borde grunderna för beräkning av utgående driftbidrag till SJ ändras. Verket borde sålunda i princip erhålla full kom- pensation för den ekonomiska belastning som åvilade verket till följd av plikten att trafikera trafiksvaga järnvägslinjer. Ersätt- ningen borde beräknas så att den täckte uppkommande underskott på dessa linjer.
Samtidigt borde enligt utredningen den ekonomiska målsättningen för SJ ändras. Affärsbanenätet och det trafiksvaga nätet borde därvid behandlas som två skilda rö- relsegrenar med differentierad målsättning.
För affärsbanenätet borde kravet på full kostnadstäckning kvarstå. Kravet skulle lik- som dittills innefatta avskrivning på åter- anskaffningsvärden, dock att variabla av- skrivningar borde medges så länge avskriv- ningskravet uppehölls över en längre tids- period. Denna reform kunde emellertid an- stå till den sista reformetappen. Vid be- stämmande av förräntningskravet borde det i affärsbanenätet nedlagda statskapitalet be— traktas såsom till en del — 75 % — utgörande främmande kapital i rörelsen. Räntan på detta, som borde sättas lika med normal- räntan, skulle anses vara en kostnad som skulle bestridas före avskrivningar. Åter- stående 25 % av statskapitalet borde anses utgöra eget kapital, för vilket räntan — ut- delningen — fick bli beroende av rörelse- resultatet. Den förräntning som med detta system totalt sett borde eftersträvas för af- färsbanerörelsen beräknades, med beaktan— de av vad som gällde för privata företag, till 5 år 6 % vid dåvarande normalränta, somvar43/4 %.
I fråga om det trafiksvaga nätet borde målsättningen vara en minimering av un- derskottet och därmed även av behovet av driftbidrag. Förräntningskravet på det i de trafiksvaga järnvägslinjerna nedlagda stats- kapitalet borde snarast slopas genom ned- skrivning av statskapitalet.
I samband med fastställande av målsätt— ning för SJ borde frågan om verkets be- tungande pensionsutgifter beaktas. Denna fråga ansågs dock böra bli föremål för sär- skild utredning.
I fråga om SJ:s taxesystem föreslog ut- redningen att det dittills tillämpade syste- met med maximitaxor skulle ersättas av ett system med normaltaxor. Skyldigheten för verket att tillämpa i tid och rum en- hetliga taxor borde slopas. Vidare borde verket självt få fastställa taxorna.
I propositionen togs slutlig ställning en-
dast till en del av utredningens nämnda för- slag om reformer på järnvägstrafikens om- råde.
Till de förslag som enligt propositionen borde genomföras i den första reformetap- pen hörde revisionen av SJ:s driftbidrag. Sålunda föreslogs full ersättning utgå för underskottet på det trafiksvaga nätet. Vis— sa närmare riktlinjer angavs för beräkning- en av underskottet. Det betonades att er- sättningen inte var att anse som någon subvention utan som ett köp från det all- männas sida av vissa transporttjänster som verket självt från företagsekonomiska syn- punkter inte hade anledning utföra.
I fråga om den ekonomiska målsättning- en godtogs en uppdelning av verksamheten på två skilda rörelsegrenar med differen- tierad målsättning. För affärsbanenätet bor- de gällande målsättning bibehållas. Ett slut- ligt ställningstagande till utredningens för- slag om en mera genomgripande ändring av den ekonomiska målsättningen i denna del — bl. a. i fråga om beräkningen av för- räntningskravet — ansågs däremot böra an- stå i avvaktan på resultatet av affärsverks- utredningens arbete. För det trafiksvaga nätet godtogs förslaget om en målsättning inriktad på att minimera underskottet. Även förslaget om nedskrivning av det i detta nät investerade statskapitalet godtogs.
Den slutliga bedömningen av frågan om 8125 pensionsutgifter ansågs böra anstå i avvaktan på affärsverksutredningens över- väganden.
I den andra reformetappen föreslogs SJ:s transportplikt i huvudsak skola slopas. I de fall där skyldighet att trafikera icke lön- samma järnvägslinjer även i fortsättningen skulle åvila SJ, dvs. där trafik skulle upp- rätthållas med ersättning från det alhnän- na, ansågs det dock naturligt att bibehålla även transportplikten.
Vidare borde SJ befrias från skyldighe— ten att offentlighålla genom separata frakt— avtal medgivna taxenedsättningar. Till ut- redningens övriga synpunkter på taxesyste— met togs i huvudsak inte slutlig ställning bl.a. med hänsyn till affärsverksutredning- ens pågående arbete. Det framhölls att tra-
fikutredningens principiella synpunkter på SJ:s taxesättning borde övervägas inom af— färsverksutredningen.
Ej heller togs slutlig ställning till försla- get om att S] i den tredje reformetappen borde medges rätt att göra variabla av- skrivningar. Även denna fråga ansågs böra närmare studeras inom affärsverksutred- ningen, bl. a. mot bakgrund av de föreslag- na nya trafikpolitiska riktlinjerna.
De reformer på landsvägstrafikens områ- de som föreslogs i propositionen byggde i stort på trafikutredningens tankegångar.
I fråga om godstrafiken på landsväg fö— reslogs bl. a. att vissa närmare angivna åt- gärder för att mjuka upp gällande regle- ringssystem successivt skulle genomföras.
Beträffande persontrafiken föreslogs bl. a. att det ersättningssystem som tillämpats för icke lönsam enskild eller kommunal buss- linjetrafik på landsbygden skulle utvidgas — för att skapa en likvärdig trafikservice inom olika bygder — till att gälla även så— dan trafik som bedrevs av staten eller stats- ägda bolag. Förslaget avsåg bl.a. postver— kets diligcnstrafik och SJ:s busstrafik.
Härutöver behandlades i propositionen ett antal frågor vilka är av mindre intresse i samband med affärsverksutredningens ar- bete.
Riksdagen godtog, såvitt i förevarande sammanhang är av intresse, de i proposi- tionen föreslagna riktlinjerna för trafikpo- litiken.
Den första och andra reformetappen har genomförts planenligt. I den rapport som den ovan nämnda trafikpolitiska delegatio- nen under våren 1968 överlämnade till kommunikationsministern framhölls att er- farenheterna från den nya politiken är över- vägande positiva. Delegationen förordade därför att den tredje etappen skulle på- börjas den 1 juli 1968 i enlighet med pla— nerna. Delegationen var emellertid inte en- hällig och Kungl. Maj:t har ännu ej tagit ställning till när den tredje etappen skall påbörjas.
6.2.2 Företagsformsutredningens betänkanden
Delbetänkanden. Företagsformsutredningen avgav inalles fem betänkanden. Av intresse för affärsverksutredningens arbete är sär- skilt SOU 1956: 59 angående statens repro- duktionsanstalt, SOU 1957: 26 angående statens vattenfallsverk samt slutbetänkandet, SOU 1960: 32 angående statliga företagsfor- mer.
Enligt direktiven skulle utredningen bilda sig en principiell uppfattning rörande de former i vilka den statliga företagsamheten borde bedrivas. Det betonades att vid över- vägandet av den lämpliga organisationsfor- men för statsföretag bägge sidorna av före- tagets verksamhet måste beaktas; att tjäna samhället och att vara ekonomiskt bärkraf— tigt. Någon enhetlig, för all statlig verk— samhet tillämplig företagsform ansågs knap- past kunna komma i fråga, eftersom de förutsättningar som råder för statlig före- tagsamhet på olika områden bedömdes som alltför skiftande. Vidare skulle utredningen bl.a. undersöka i vad mån reformer inom den nuvarande organisationens ram kunde vara erforderliga och effektivitetsbefräm- jande.
Utredningen laborerade, enligt vad som framskymtar bl.a. i delbetänkandena, un- der utredningsarbetets gång med tanken att för vissa affärsverk föreslå en ny företags- form, »den tredje formen». Beträffande sta- tens reproduktionsanstalt och statens vat- tenfallsverk fann utredningen emellertid så starka skäl föreligga för att verksamheten borde bedrivas i aktiebolagsform att utred- ningen inte för dessa företags del ansåg sig behöva avvakta resultatet av det fort- satta utredningsarbetet. I delbetänkandena rörande de båda företagen föreslogs där— för att de skulle ombildas till bolag.
I fråga om reproduktionsanstalten beslu- tade statsmakterna (prop. 1961: 93, JoU 25, rskr 211) att företaget den 1 juli 1962 skulle organiseras som ett statligt aktie- bolag.
Förslaget
beträffande vattenfallsverket
godtogs däremot inte. I prop. 1962: 1, bil. 2, p. 7 yttrade föredragande departements- chefen att han inte då var beredd att för detta affärsverk förorda en ändrad driftsp form.
Slutbetänkandet. I slutbetänkandet fram— höll utredningen, att den undersökt möj- ligheterna att införa en ny företagsform men avfärdat en sådan lösning bl. a. med hänsyn till att den skulle innebära en onö- dig omväg för att uppnå ett mål som kan— ske kunde nås inom den redan befintliga affärsverksformens ram. För domänverkets del kunde dock en ombildning till bolag övervägas. Utredningen hade i stället i förs- ta hand undersökt möjligheterna att med utgångspunkt i den rådande befogenhets- fördelningen mellan statsmakterna och af- färsverken föreslå förändringar, som utan att förminska verkens tjänlighet som sam- hällsföretag skulle förbättra deras förutsätt- ningar för effektivitet och affärsmässighet i handlandet. Utredningen hade därvid kom- mit fram till följande överväganden och förslag.
I fråga om den löpande skötseln av af- färsverken borde förutsättningar finnas för en vidsträckt handlingsfrihet. För att främ- ja verkens effektivitet var det av största vikt att varje möjlighet tillvaratogs att dele- gera beslutanderätt till verksstyrelserna. Dessa borde sålunda ha stor handlingsfri— het beträffande regleringen av driftutgif- terna.
I de fall då mera komplicerade avväg- ningsproblem aktualiserades och affärsver- kens intressen ur exempelvis samhällseko- nomiska synpunkter måste underordnas hel— heten måste däremot i allmänhet staten- ägaren direkt ingripa och ta ansvaret för besluten. De områden inom vilka statsmak- terna enligt utredningens mening i sådant hänseende måste utöva ett avgörande in- flytande var affärsverkens investerings- och taxepolitik.
I fråga om investeringspolitiken borde det ankomma på statsmakterna att företa er- forderliga avvägningar i fråga om utveck- lingen i stort. Den centrala bedömningen
borde omfatta en avvägning både mellan de statliga affärsföretagen och den övriga statliga ekonomiska verksamheten och mel- lan de olika statliga affärsverksamheterna inbördes.
Finansieringen av affärsverkens anlägg— ningsverksamhet ansågs höra i stort sett ske enligt rådande principer. Utredningen före- slog dock i denna del bl.a. den föränd- ringen, att en koncentration i anslagsgrup— peringcn till i huvudsak ett kollektivanslag för varje affärsverk borde komma till stånd. Samtidigt borde verken åläggas att i fort- sättningen utveckla sina prognoser beträf— fande såväl drift som investeringsverksam- het på ett sådant sätt att de kunde tjäna som underlag för statsmakternas bedöm- ning av bl. a. verkens investeringsbehov på längre sikt.
Affärsverkens taxe- och prispolitik fann utredningen principiellt böra avgöras av statsmakterna, i den mån den inte ansågs böra bestämmas av enbart företagens k0n- kurrenssituation. Statsmakterna hade där- vid att bestämma om verket skulle lämna överskott, drivas enligt självkostnadsprinci— pen eller subventioneras med statsmedel.
För kommunikationsverkens del borde enligt utredningen taxe- och prispolitiken grundas på en ekonomisk målsättning in— nebärande full kostnadstäckning inklusive förräntning av det bokförda statskapitalet samt tillräckliga avskrivningar. Med till- räckliga avskrivningar avsågs avskrivningar på återanskaffningsvärden, bestämda med beaktande av den tekniska utvecklingen. Avskrivningssatserna borde liksom dittills fastställas av Kungl. Maj:t. Utredningen framhöll vidare att den inte avsåg en så strikt tillämpning av kostnadstäckningsprin- cipen att tillfälliga variationer i det ekono— miska utfallet skulle föranleda ständiga taxeändringar. Vad som borde eftersträvas var i stället normal förräntning i genom- snitt under längre tidsperioder.
Frågan huruvida taxorna borde faststäl- las av Kungl. Maj:t eller verken fick av- göras från fall till fall. Som huvudprincip borde gälla, att medan kostnadstäcknings- principen bestämde den totala bruttointäkt
som borde eftersträvas och Kungl. Maj:t fastställde grunderna för taxekonstruktionen så borde verken inom dessa ramar få befo- genhet att själva fastställa taxorna."
Enligt utredningens mening skulle stats- makterna ha möjlighet att fatta beslut om tillfälliga avsteg i positiv eller negativ rikt— ning från den uppställda ekonomiska mål— sättningen. Det ansågs närmast vara varia- tioner i avkastningskravet som skulle kun- na bli aktuella. Om statsmakterna därvid av exempelvis konjunkturpolitiska eller fis- kaliska skäl skulle önska höja ett verks taxor över den ekonomiska målsättningen så borde detta ske genom införandet av en särskild avgift.
För domänverkets och fabriksverkets del borde rådande ordning med så gott som full handlingsfrihet i prissättningen bibehål- las.
I fråga om luftfartsverkets taxor erinra- de utredningen om att dessa i stor utsträck- ning måste bestämmas under hänsynstagan- de till avgiftspolitiken vid utländska flyg- platsförvaltningar och hänvisade till på- gående överläggningar inom skandinaviska flygtaxekommittén.
Bland spörsmålen om affärsverkens eko- nomiska befogenheter berörde utredningen även frågan om verkens rätt att avskriva osäkra fordringar. Utredningen påpekade olägenheterna med de begränsningar som föreskrivits i gällande kungörelse av den 29 september 1911 (nr 106) och föreslog ökade möjligheter till sådana avskrivningar.
Övriga frågor. I fråga om affärsverkens personalpolitik redovisade utredningen två alternativ. Det första innebar en mindre liberalisering av rådande ordning, bl. a. ge- nom medgivande av kontraktsanställning i ökad utsträckning. Det andra — som ut- redningen förordade — innebar en över- gång till det system i fråga om löner, ar- betsvillkor, anställningsformer m.m. som tillämpades i det privata näringslivet. Bl. a. borde rättsförhållandet i fråga om tjänste- villkoren bestämmas genom kollektivavtal.
Beträffande verkens styrelseform föreslog utredningen att samtliga verk skulle ställas
i | l
under ledning av kollegialt beslutande lek- mannastyrelser. Verkschefen borde vara självskriven ledamot i verkets styrelse. Kungl. Maj:t skulle utse styrelsens ordfö- rande och vice ordförande samt, efter sam- råd med styrelsen, verkschef.
I fråga om offentlighetsprincipens till- lämpning på affärsverken föreslog utred- ningen bl. a. att den tid på två år, under vilken handlingar som angav villkoren i slutna avtal fick sekretessbeläggas enligt 34å sekretesslagen, måtte utsträckas till fem år. Vidare berördes frågan om SJ:s skyldig- het att hålla tillämpade taxor offentliga.
Vad slutligen angår revisionen av af- färsverken fann utredningen att den borde ombesörjas av statsrevisorerna och dåva- rande statens sakrevision. Den anordning med överrevisorer som tillämpades vid några verk borde slopas.
Kungl. Maj:t tog ställning till vissa av utredningens förslag i proposition nr 1 år 1962 (bil. 2, p. 7).
Inledningsvis erinrades om att Kungl. Maj:t kort tid före propositionens framläg- gande i anslutning till utredningens förslag och däröver avgivna remissutlåtanden be- myndigat chefen för finansdepartementet att tillsätta en särskild utredning för att behandla frågan om affärsverkens pris- och taxepolitik m.m. (affärsverksutredningen).
I frågan om ändrad företagsform för af- färsverken erinrades till en början om stats- makternas tidigare beslut att ombilda sta- tens reproduktionsanstalt till bolag fr. o. m. den 1 juli 1962. För vattenfallsverkets del förklarade sig föredragande departements— chefen — som förut nämnts — inte för tillfället beredd att förorda en ändrad drifts- form. Vidare anmälde föredragande depar- tementschefen sin avsikt att inom kort be- gära Kungl. Maj:ts bemyndigande att till- kalla en särskild utredning som skulle över- väga en eventuell ombildning av domän- verket. I fråga om övriga verk delades ut- redningens uppfattning att särskilda skäl talade mot en bolagsbildning. Det upplys- tes i sammanhanget att 1956 års postutred- ning igångsatt en undersökning av förut- sättningarna för att organisera postverket
som en mellanform mellan affärsverk och bolag.
Bland utredningens övriga överväganden och förslag godtogs ståndpunkten att den löpande utgiftsregleringen i största möjliga utsträckning borde delegeras till verken själ- va. Utgiftsstaterna ansågs emellertid även fortsättningsvis böra fastställas av Kungl. Maj:t.
Beträffande finansieringen av affärsver- kens investeringar godtogs förslaget om att de olika anslagen under varje kapitalfond skulle sammanslås till i huvudsak ett enda kollektivanslag. Även de särskilda dispo- sitionsanslagen borde slopas. Särskilda an- slag borde dock behållas för sådana in- vesteringar som avskrevs över driftbudge- ten och för rundradioinvesteringama under televerkets fond. Det framhölls att den fö- reslagna anslagskoncentrationen syftade till att ge verken ökad frihet i investerings- hänseende inom av statsmakterna angivna totalramar. I anslutning härtill betonades vikten av att årliga prognoser fortsättnings- vis redovisades av verken. Detta krav bor- de emellertid inte drivas så långt att ver- ken därigenom kom i ett försämrat k0n- kurrensläge.
Utredningens överväganden i fråga om affärsverkens pris- och taxepolitik m. m. ansågs inte för tillfället påkalla något ställ- ningstagande, eftersom dessa frågor gjorts till föremål för särskild utredning. Beträf— fande förslaget om vidgade befogenheter för verken att avskriva osäkra fordringar hänvisades till pågående utredning angåen- de redogöraransvaret m. m.
Såsom utredningen föreslagit förordades att samtliga verk skulle förses med kollegia- la lekrnannastyrelser. Föredragande depar- tementschefen framhöll dock att han inte fann skäl förorda att statsmakterna skulle binda sig för principen att till ordförande i styrelserna utse annan än verkschefen.
Tanken att sekretesskyddet borde utsträc- kas i tiden godtogs. Närmare överväganden i denna fråga borde upptas inom justitie- departementet.
Även i fråga om revisionen av affärs- verken godtogs utredningens förslag.
Riksdagen biföll de av Kungl. Maj:t i propositionen avgivna förslagen (SU 1962: 14, rskr 14).
6.2.3 PM angående de statliga kommunika- tionsverkens behov av rörelsemedel
Rörelsemedelsutredningen avlämnade den 29 oktober 1962 ett betänkande i form av en PM angående de statliga kommunika- tionsverkens behov av rörelsemedel.
I promemorian lämnades till en början en redogörelse för gällande bestämmelser rörande affärsverkens finansiering av till- gångar. Bestämmelserna hade tillkommit i huvudsak genom 1944 års budgetreform. Något förenklat innebar bestämmelserna att anläggningstillgångar skulle finansieras med investeringsanslag via kapitalbudgeten och omsättningstillgångar dels med (årets) lö- pande inkomster, dels med särskilt anvi- sade rörelsemedel. Rörelsemedel avsågs sko- la anvisas på två sätt, nämligen i form av förlagskapital som inräknades i verkets dis- ponerade statskapital eller i form av ränte- pliktig rörlig kredit i riksgäldskontoret. För- lagskapitalet var avsett att motsvara ver- kens stadigvarande behov av rörelsemedel och den rörliga krediten mer tillfälliga be- hov.
Utredningen konstaterade att även andra vägar stod till buds för verken att skaffa rörelsemedel. Bl.a. kunde så ske genom att verken dröjde med inleverans av över- skottsmedel. Investeringsanslag kunde lyf- tas tidigare än som erfordrades för de av- sedda investeringarna. Vidare hade vissa verk särskilda möjligheter att skaffa rörel- sekapital, exempelvis postverket genom sin postbanksverksamhet.
Utredningen framhöll också att olikhe- ter förelåg mellan affärsverken i fråga om klassificeringen av tillgångar såsom anlägg- nings- resp. omsättningstillgångar.
Efter en studie av rörelsemedlens stor- lek hos olika verk samt de faktorer som inverkade på behovet av rörelsemedel gjor- de utredningen bl.a. följande övervägan- den beträffande erfarenheterna av utveck- lingen sedan år 1944.
Kommunikationsverkens rörelse hade ex- panderat avsevärt sedan nämnda år men verkens förlagskapital hade inte vuxit i pro- portion till den ökade omslutningen, trots att riksdagen vid flera tillfällen beslutat höja förlagskapitalet för ett antal verk.
Televerket, statens järnvägar och vatten- fallsverket hade tidvis utnyttjat sina rörliga krediter i stor utsträckning. En tendens att undvika att använda den rörliga krediten hade dock kommit till synes under de se- naste åren. Vidare hade inleveransen av kommunikationsverkens överskottsmedel på senare år kommit att släpa efter i betydande omfattning. I vissa fall hade behovet av rörelsemedel även täckts med överskridna investeringsbemyndiganden. Att den rörliga krediten utnyttjats i mindre omfattning på senare tid och att i stället andra former för finansiering av rörelsemedelsbehovet an- litats ansåg utredningen bero på att verken önskat undvika att belasta driftsresultatet med räntekostnader.
Enligt utredningen avvek den rådande ordningen i två avseenden från de inten- tioner som kommit till uttryck i 1944 års budgetreform. Dels hade förlagskapitalets belopp relativt sett minskat så att det inte motsvarade det permanenta behovet av rö- relsemedel, dels användes rörlig lredit i mindre utsträckning än avsett. En anpass- ning till existerande behov av rörelsemedel och en lösning av problemet på någat läng- re sikt kunde enligt utredningen sk: enligt två metoder. Den ena innebar att verkens förlagskapital höjdes till de belopp som mot- svarade verkens faktiska behov. Den andra innebar en omläggning av principerna för verkens förseende med rörelsemede så att verken hänvisades att — utöver löpante drift- medel — uteslutande använda sig av rörlig kredit. Av dessa metoder förordade utred- ningen den sista.
Av betydelse i sammanhanget va' enligt utredningen räntekostnaderna för förelse- medlen. Med rådande ordning korr ränte- kostnaderna att variera, ibland ner tll noll, beroende på i vilken form rörelemedel anskaffades. Detta fann utredninger mind- re lämpligt. Vidare var gällande bokörings—
och redovisningsregler för förräntningen på statskapitalet — vari bl.a. förlagskapitalet inräknades — otillfredsställande. Genom att verken redovisade sina Överskott utan av- drag för räntekostnader lämnades nämligen en missvisande bild av driftresultatet, som gav intryck av att verkens taxor var satta på en nivå som ledde till orimligt stora >vinster». Verken borde i stället generellt åläggas att betala ränta på rörelsemedlen. Detta skulle bidra till att volymen av de tillgångar som finansierades med sådana medel hölls vid minsta möjliga nivå. Ver- ken skulle också härigenom bli mer lik- ställda med andra företag, vilka var hänvi- sade till att finansiera sina omsättningstill- gångar med lån.
Efter att ha uppehållit sig vid olika frå- gor rörande beräkningen av ränta samman- fattade utredningen sina förslag sålunda.
All anskaffning av rörelsemedel borde ske i form av rörlig kredit, som löpte med ränta. Det nuvarande förlagskapitalet skulle återbetalas.
Instruktionerna för verken att löpande inleverera uppkommet överskott borde änd- ras till att föreskriva inleverans efter det räkenskaperna för budgetåret fastställts, dock så att verken ålades att betala ränta för uppkommet överskott mellan budget- årets utgång och tidpunkten för inleveran- sen.
För lyftade investeringsmedel borde un- der löpande budgetår betalas ränta på lik- nande sätt som för enskilda företags kre- ditiv i bank. Såsom kompensation härför skulle förräntningsplikten minskas genom att under året disponerade investeringsme- del inte inräknades i det genomsnittligt dis- ponerade statskapitalet.
Affärsverksutredningen framhöll i sitt re- missyttrande över rörelsemedelsutredningen att denna hade ett nära samband med såväl frågan om finansieringen av affärsverkens samtliga tillgångar som problemet att fast- ställa en generell målsättning för affärsver- kens verksamhet. Ställning till rörelseme- delsutredningens förslag borde därför inte tas innan resultatet av affärsverksutredning-
Genom beslut den 27 september 1963 överlämnade Kungl. Maj:t rörelsemedels- utredningens PM jämte remissyttrandena däröver till affärsverksutredningen för att tas i övervägande i samband med fullgö— rande av det till utredningen anförtrodda uppdraget.
6.2.4 Vissa andra förslag som berör flera verk
I detta avsnitt redovisas kortfattat några ytterligare förslag och uttalanden m. m., som kan vara av intresse för utrednings- arbetet.
Ulredningen angående redogöraransvaret föreslog i sitt år 1962 avgivna betänkande 'Bevakning, avskrivning och eftergift av kronans fordringar» (SOU 1962: 49) bl.a. att affärsverkan skulle medges ökad rätt att avskriva osäkra fordringar.
Sedan frågan anmälts för riksdagen (prop. 1965:160), utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse (nr 921 år 1965) om bevakning och avskrivning av vissa statens fordringar, m. m. (avskrivningskungörelse). Enligt den- na äger affärsverken besluta om avskriv— ning, ackord m. m. oberoende av belopp.
I samband med en genomgripande änd- ring av instruktionerna för samtliga verk i slutet av år 1965 har föreskrivits att ver- ken årligen till Kungl. Maj:t skall avge för- slag till driftstater för nästa budgetår. Tidi— gare gällde att verken skulle avge förslag till driftkostnadsstater. Den nya ordningen — varigenom även de beräknade inkoms- terna redovisas -— har beslutats, bl. a. för att ge Kungl. Maj:t större möjlighet att överblicka den tänkta uppläggningen och det beräknade utfallet av verksamheten. Härigenom torde också ett bättre underlag än tidigare fås för de bedömanden som kan aktualiseras beträffande verkens pris- och taxepolitik, avskrivningsprinciper o.d. I detta sammanhang föreskrevs också att af- färsverken skall upprätta och inge till Kungl. Maj:t en förvaltningsberättelse.
6.3 Förslag som huvudsakligen berör ett verk
6.3.1 Förslag som berör postverket
Postutredningens betänkande. Postutred- ningen 1956 avlämnade år 1962 sitt be— tänkande »Postverkets organisation» (SOU 1962: 52). Då utredningen tog upp ett fler- tal spörsmål som nära sammanhänger med affärsverksutredningens uppdrag lämnas en jämförelsevis omfattande redogörelse för dess förslag. [ betänkandet behandlades bl. a. allmänna och ekonomiska principer för postverksamheten, postverkets företags- form, verkets organisation samt postban- kens ställning.
En av de allmänna principerna för post- verket var, enligt utredningen, att verket skulle vara ett allmännyttigt företag. I det- ta begrepp lade utredningen in att verkets tjänster borde erbjudas till självkostnads- priser och att poströrelsen sålunda inte bor- de drivas i vinstsyfte. Som en följd av verksamhetens allmännyttiga karaktär hade verket skyldighet att över hela landet er- bjuda en viss minimiservice, även i områ- den där verksamheten inte var ekonomiskt bärkraftig. Postmonopolet i förening med den utjämnande enhetstaxan gjorde en så— dan utbredning av postservicen möjlig. För- pliktelsen fick anses innebära att likvärdig service borde ges under förutsättning av likartade betingelser i fråga om bebyggel- sens art, befolkningsunderlag, kostnader för postanordningarna etc. Ett sådant betrak- telsesätt visade enligt utredningen att so- ciala synpunkter väl kunde förenas med företagsekonomiska.
Utredningen gick i sammanhanget närma- re in på frågorna rörande postverkets ser- vice. Bl.a. framhölls de stora svårigheter som postverket bedömdes stå inför då det gällde att fortsättningsvis möta servicekra— ven. Möjligheterna att kompensera de suc- cessivt ökande lönekostnaderna med meka- nisering och rationalisering av driften syn— tes nämligen begränsade. Vid en sådan utveckling måste posttaxorna successivt komma att höjas. Risk förelåg emellertid att detta skulle föranleda trafikbortfall och
det var ovisst om man i längden kunde möta kostnadsökningarna med taxehöjning- ar. Som en utväg föreslog utredningen en mer differentierad service med en prissätt- ning som i högre grad än dittills anslöt sig till utförd prestation. En prioritetsindelning av posten kunde genomföras med varieran- de avgifter beroende på servicen i fråga om snabbhet i befordran. Utredningen framhöll också vikten av att närmare rikt- linjer beträffande servicen borde anges av statsmakterna.
I fråga om de ekonomiska principerna framhöll utredningen bl. a. att det krävdes en klarare utformning av den ekonomiska målsättningen för postverket. I denna del borde gälla, att intäkterna totalt sett och för längre perioder skulle täcka kostnader- na, inberäknat avskrivningar på återan- skaffningsvärden. Resultatet av rörelsen borde också medge en tillfredsställande för- räntning av det disponerade statskapitalet. Kravet på förräntningen borde närmare preciseras. Utredningen förutsatte att des- sa frågor skulle övervägas av affärsverks— utredningen.
Vidare berördes verkets möjligheter att med stöd av postmonopolet föra en pris- politik som subventionerade icke monopol- skyddade rörelsegrenar. Det framhölls att de bedömningar som aktualiserades i såda- na frågor måste baseras på så rättvisande kostnadsberäkningar för de olika rörelse- grenarna som möjligt. Dittills hade beräk- ningarna grundats på den s.k. delkostnads— principen, innebärande att verkets totala kostnader fördelats på rörelsegrenarna. En sådan metod var tvivelaktig för ett företag av postverkets natur. Det syntes utredning— en riktigare att skaffa underlag för pris- sättningen genom att söka fastställa den ökning av totalkostnaderna, som föranled— des av en viss rörelsegren eller av variatio- ner i denna. I princip borde gälla att in— täkterna i anslutning till rörelsegrenen skul— le täcka den sålunda beräknade merkost— naden och därjämte lämna bidrag till de gemensamma kostnaderna. Hur stort detta bidrag borde vara för skilda rörelsegrenar i olika lägen berodde på en rad faktorer,
såsom prisets inverkan på efterfrågan, ka- pacitetsutnyttjande, en försändelses förmå- ga att bära avgift med hänsyn till dess egenvärde etc. I sammanhanget framhölls att man vid avvägningen av bidraget till gemensamma kostnader inte borde med postmonopolets hjälp belasta brevrörelsen i sådan utsträckning att genom subvention av andra rörelsegrenar en snedvridning av dessas konkurrenssituation uppkom. Om taxan för en viss rörelsegren, exempelvis tidningsrörelsen, ansågs böra sättas lägre än vad som var företagsekonomiskt moti- verat borde uppkommande underskott i stället täckas av allmänna medel.
Vid behandlingen av de ekonomiska prin- ciperna berördes även frågan om möjlighe- ten att bilda en resultatutjämningsfond för verket. Utredningen fann en sådan fond önskvärd bl. a. därför att den skulle inver- ka stabiliserande på avgiftsnivån. Fonden föreslogs skola få tillföras den del av upp- komna årsöverskott som översteg normal förräntning på statskapitalet.
Utredningen föreslog vidare att postver- ket skulle få en större rörelsefrihet i fråga om investeringar. Detta skulle underlätta en affärsmässig drift och möjliggöra en smidig anpassning av den postala appara- ten till rörelsens behov. I sammanhanget påtalades den skillnad i handlingsfrihet som rådde om verket förhyrde lokaler — var- vid det hade nästan obegränsade befogen- heter - eller om det skulle uppföra egna lokaler — varvid avgörandet låg hos stats- makterna. Det framhölls vidare att post— verkets möjligheter till självfinansiering, med avskrivningsmedel och med kapital som kunde erhållas genom verkets bankverksam- het, var goda. Det förutsattes att ökade möjligheter till självfinansiering måste byg— ga på ett system med en förnyelsefond. Det inflytande över inriktningen av post- verkets investeringsverksamhet som erford- rades från samhällets sida borde enligt ut- redningen kunna utövas av riksdagen ge- nom fastställande av investeringsplaner för längre perioder, förslagsvis fem år.
Utredningen berörde även principerna för när ett objekt av investeringskaraktär bor-
de finansieras med kapitalbudgetmedel resp. med driftmedel. Enligt utredningen borde fortsättningsvis postverkets kostnader för inköp av bilar bestridas med driftmedel i likhet med vad som tillämpats för tele- verket.
Beträffande postverkets företagsform och ekonomiska befogenheter fann utredningen att dåvarande verksamhet och kompetens— fördelning — i följd av vilken ofta lång tid han förflyta mellan planering, beslut och genomförande — knappast lät sig för— enas med de krav på affärsmässighet som borde uppställas för postverket. Utredning- en ansåg det därför i och för sig önskvärt att en ny företagsform (»tredje formen») skapades för postverket. Förslagsvis skulle en sådan företagsform innebära att verket genom lag lösgjordes från statsförvaltning- en i övrigt och fick ställning av fristående offentligrättsligt rättssubjekt med vidsträckt rörelsefrihet i fråga om personal- och lö- nepolitik, taxesättning och investeringar etc. Utredningen var emellertid införstådd med att en så radikal lösning av postverkets företagsform inte var möjlig utan ytterliga- re undersökningar och överväganden. I av- vaktan på att sådana kom till stånd före- slog utredningen vissa reformer inom affärs- verksformens ram.
Övriga frågor. Förutom vad som redan tidigare berörts — bl. a. klarare definierad målsättning, inrättandet av resultatutjäm- ningsfond och ökade befogenheter för ver- ket att bestämma investeringarna — före- slogs att postavgifternas natur av bevill- ning skulle upphöra och att inflytandet över avgifterna fördelades mellan riksdagen, Kungl. Maj:t och verket. På riksdagen bor- de ankomma att ange de allmänna ekono- miska principerna för avgiftspolitiken, på Kungl. Maj:t att ange riktlinjerna för post- taxornas huvudsakliga struktur och på ver— ket att inom ramen för angivna principer bestämma avgifterna.
Vidare fann utredningen — i likhet med företagsformsutredningen — att ett affärs- verk i personal- och Iönefrågor borde ha möjlighet att föra en rörlig och efter de skiftande behoven lätt anpassbar politik.
En annan viktig sak var att postverket borde ha bättre hjälpmedel och system för kostnadsredovisning. Utredningen hade där- för låtit utarbeta ett system för ekonomisk analys, som föreslogs skola införas vid ver- ket.
Mot bakgrund av bl. a. de sålunda gjor- da övervägandena framlade utredningen ett förslag till ny organisation för postverket. Utredningen gjorde också i övrigt vissa yt- terligare överväganden. Eftersom dessa för- slag har ett mindre påtagligt samband med affärsverksutredningens arbete redovisas de inte här.
I fråga om postbankens ställning fann utredningen övervägande skäl tala för ett bibehållande av banken inom postverket. Det betonades att postbankens ekonomiska politik i högre grad än postverkets i övrigt måste föras från företagsekonomiska ut- gångspunkter. Vidare borde postbanken medges en sådan utveckling som betinga- des av utvecklingen inom banksystemet i övrigt.
Postbanken borde få samma möjligheter till konsolidering som andra bankföretag.
Vidare ansåg utredningen att dåvarande regler för postbankens medelsförvaltning gav en alltför snäv ram för bankens utlå- ning och föreslog lättnader i olika hän- seenden.
Utredningen ansåg vidare att postbanken borde få möjlighet att driva handel med valutor. Det framhölls också att ett system med postgirochecker motsvarande vanliga bankchecker var väl förenligt med post— girots syfte att främja kontantlös betalning.
I propositionen (1964: 141) förklarade sig föredragande departementschefen i hu— vudsak dela utredningens synpunkter på de allmänna principerna för postverksamheten. I fråga om utformningen av verkets ser- vicepolitik hänvisades bl. a. till en särskild kommitté, som för ändamålet tillsatts inom verket.
Vad gäller de ekonomiska principerna delades utredningens uppfattning om beho- vet av en någorlunda preciserad målsätt-
ning. Härvidlag ansågs dock affärsverksut- redningens överväganden böra avvaktas. Vi- dare godtogs i princip vad utredningen för- ordat om kostnadstäckning för varje rörelse— gren. Beträffande tidningsrörelsens speci- ella problem ansågs dock resultatet av den tillsatta utredningen (se nedan) angående tidningspressens ekonomiska förutsättningar böra avvaktas. Utredningens förslag beträf- fande självfinansiering av verkets investe— ringar bl.a. genom inrättande av någon slags förnyelsefond godtogs däremot inte. Det hänvisades till att verken givits ökad handlingsfrihet beträffande investeringar ge- nom att 1962 års riksdag beslutat samman- föra de olika anslagen under varje affärs- verksfond till i huvudsak ett enda kollek- tivanslag.
Frågan om en ny företagsform för post- verket ansågs t. v. böra anstå. Utredningens överväganden angående vissa ytterligare re- former inom affärsverksformens ram syf- tande till att ge verksledningen möjlighet till ekonomisk rörlighet och affärsmässig- het ansågs närmast böra prövas i ett större sammanhang och med beaktande av resul- taten av olika pågående utredningar m.m. Närmast åsyftades affärsverksutredningen och diskussionerna kring statstjänstemän- nens förhandlingsrätt. Någon ändring i gäl- lande fördelning av befogenheterna på de ekonomiska och lönepolitiska områdena mellan riksdagen, Kungl. Maj:t och ifråga- varande affärsverk föreslogs alltså inte.
Vad gällde förslaget, ursprungligen fram- lagt av företagsformsutredningen, om in- rättande av en särskild lekmannastyrelse för postverket så hade detta i princip be- slutats redan vid 1962 års riksdag. För post— verkets del borde detta nu genomföras i huvudsak enligt utredningens förslag.
Utredningens ståndpunkt att postbanken alltjämt borde utgöra en del av postverket accepterades. Även synpunkterna att post— banken borde medges en sådan utveckling som betingades av utvecklingen inom bank- systemet i övrigt vann i princip genklang. Frågorna om ändrade regler för medels- placering ansågs dock i huvudsak böra an- stå i avvaktan på kreditinstitututredningens
betänkande. Möjlighet för postbanken att bedriva handel med valutor hade medgetts redan av 1963 års riksdag efter förslag i prop. 1963:139. Postutredningens förslag att gemensamt bokslut skulle upprättas för postsparbanks- och postgirorörelsen,tillstyrk- tes. Förslaget om ett särskilt revisionsinstitut för postbanken godtogs inte.
Riksdagen godkände de i propositionen framlagda förslagen (SU 1964:136, rskr 295).
Det bör framhållas att en del av post- utredningens detaljförslag åtgärdats inom postverket. Bl. a. antog styrelsen 1966 ett särskilt rationaliseringsprogram. Program- met innehåller bl.a. ökad automation och mekanisering av sorteringsarbetet. För att effektivisera postbefordringen infördes en ny sorterings- och transportorganisation i maj 1968. I fråga om kostnadsredovisningen pågår ett kontinuerligt utvecklingsarbete.
Slutligen kan nämnas att Kungl. Maj:t i proposition 1968: 92 med förslag till vissa ändringar i regeringsformen och riksdags- ordningen föreslog att postmedlens karaktär av bevillning skulle upphöra och postavgif- terna således i princip bestämmas av Kungl. Maj:t och inte av riksdagen. I likhet med vad som gäller för övriga verk föreslogs Kungl. Maj:t få rätt att delegera avgifts- sättningen till postverket. Riksdagen beslöt i enlighet med propositionen dock att av- gifterna för postbefordran av tidningar även fortsättningsvis skall underställas riksdagen (KU 1968: 20, rskr 279). Då förslaget förut- sätter ändringar i regeringsformen måste det godkännas av två riksdagar.
Utredning om tidningstaxorna. I anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1966 angående bemyndigande för Kungl. Maj:t att besluta om vissa postavgifter jämte i ämnet väckta motioner gjorde bevillnings— utskottet (BeU 1966: 27) vissa uttalanden beträffande postverkets taxor för tidnings— rörelsen.
Utskottet erinrade om att postverket en- ligt statsmakternas beslut skulle drivas efter företagsekonomiska principer. Varje rörelse— gren skulle därför i princip bära sina kost—
nader och därutöver lämna ett skäligt bidrag till de gemensamma kostnaderna. Det kon- staterades att denna målsättning av olika skäl inte kunnat förverkligas i fråga om tid- ningsrörelsen. Bl.a. berodde det på otill- räckliga taxehöjningar. Avgifterna i tid- ningsrörelsen borde därför anpassas så att rörelsen kunde bära en skälig andel av post- verkets kostnader.
Det rådande avgiftssystemet var emeller- tid behäftat med vissa bristfälligheter. Med hänsyn härtill och då den rådande avgifts- sättningen på längre sikt inte kunde anses förenlig med en från företagsekonomiska utgångspunkter sund avgiftspolitik förorda- de utskottet att tidningstaxorna blev före— mål för översyn av en utredning.
Riksdagen fattade beslut i enlighet med vad utskottet i denna del föreslagit.
Kungl. Maj:t tillsatte den 29 juni 1966 den begärda utredningen.
Kreditinstitututredningen. Kreditinstitutut- redningen lade 1967 fram sitt betänkande »Samordnad banklagstiftning» (SOU 1967: 44).
Utredningen behandlade de olika bank- institutens, däribland postbankens, funktio- ner på kreditmarknaden och de bestämmel- ser i fråga om inlåning, utlåning, kapital- täckning etc. som reglerar bankinstitutens verksamhet. Utredningen förordade att rö- relsereglerna för samtliga kreditinstitut i möjligaste mån utformades enhetligt. Här- igenom skulle konkurrensen mellan bank- instituten öka vilket skulle stimulera till kostnadssänkande rationaliseringar och även i övrigt förbättra kreditmarknadens funk- tion.
I fråga om postbankens verksamhets- former konstaterades att förutsättningarna för postbanksrörelsen i väsentliga avseenden skilde sig från övriga bankinstituts. Dessa skiljaktigheter borde utjämnas så att även frågan om gränsdragningen mellan post- banken och övriga bankinstitut kunde få den av utredningen principiellt förordade lösningen, dvs. gränsdragningsfrågan, skulle lösas genom konkurrens på lika villkor. En viss utjämning av de olikartade förutsätt-
ningarna skulle visserligen kunna erhållas vid bibehållen organisationsform men utred- ningen ansåg att den önskvärda utjämningen bäst skulle erhållas om postbanken ombil- dades till ett av postverket ägt aktiebolag, Postbanken AB. Med postbanken som ett dotterbolag till postverket skulle de nuva- rande olikheterna gentemot övriga bank- institut i fråga om kapitaltäckning, skatt- skyldighet och handlingsfrihet på ett natur- ligt sätt kunna utjämnas samtidigt som för— utsättningarna för det nödvändiga nära sam- arbetet mellan postverket och postbanksrö- relsen i fråga om utnyttjandet av postver- kets kontorsnät enligt utredningens mening skulle förbli desamma som hittills. Utred- ningen förutsatte att de närmare undersök- ningar av organisatorisk art m.m. som mås- te föregå ombildandet skulle utföras av postverket.
Utredningen var ej enhällig i fråga om postbankens ombildande till aktiebolag.
Statsmakterna har ännu inte tagit ställ- ning till kreditinstitututredningens förslag i detta hänseende. Kungl. Maj:t har emeller- tid tillsatt en utredning om förutsättningarna och formerna för ett samarbete mellan Post- banken och Sveriges Kreditbank.
6.3.2 Förslag som berör statens järnvägar
Som framhållits ovan (punkt 6.2.1) föreslog 1953 års trafikutredning en rad reformer på järnvägstrafikens område. I propositio- nen 1963:191 angående riktlinjer för den statliga trafikpolitiken togs emellertid ställ- ning endast till en del av utredningens för- slag. På flera punkter — bl. a. beräkningen av förräntningskravet, bedömningen av pen- sionskostnadema och frågan om variabla avskrivningar — ansågs en slutlig bedömning böra anstå i avvaktan på affärsverksutred- ningens överväganden. Dessa redovisas i se- nare kapitel.
1948 års järnvägstaxekommitté . Kommit- tén tog i sitt betänkande »Statens järnvägars taxor» (SOU 1956: 54) upp ett flertal frå- gor som har samband med affärsverksut- redningens uppdrag. Framställningen nedan
begränsas till sådana frågor som inte direkt tagits upp till behandling av 195 3 års trafik- utredning.
Taxekommittén ställde frågan, vad an- ledningen var till att SJ trots dåvarande höga trafikvolym och trots den allmänna högkonjunkturen inte kunde förränta stats- kapitalet. Kommittéen ansåg för sin del. att anledningen väsentligen var att SJ:s ka— pacitet i förhållande till trafikefterfrågan var för liten. Bristen i avkastningen från SJ borde därför avhjälpas inte genom en från flera synpunkter oläglig taxehöjnings- politik utan genom återhämtning av efter- släpningen i de kapacitetshöjande investe- ringarna. Mot bakgrunden av de stora in- leveransema sedan 1929 av överskott utöver förräntning av statskapitalet ansåg taxe- kommittén den av kommittén förordade taxepolitiken väl förenlig med avkastnings- kravet.
Trots de betydande nackdelar, som den ordinarie järnvägstaxans enhetliga avgifter i rum och tid innebar ur företagsekonomisk synpunkt, fann taxekommittén övervägande skäl tala för att inte ifrågasätta någon mera radikal förändring i fråga om dessa båda viktiga element i kostnadsutjämningen mel- lan olika landsdelar och trafikantgrupper. Betydelsefulla näringsekonomiska, sociala och kulturella skäl syntes tala för att kost- nadsutjämningen liksom serviceutjämningen tills vidare bibehölls i den utsträckning, som bedömdes företagsekonomiskt rimlig och möjlig.
Enhetstaxan syntes emellertid vid rådan- de konkurrensförhållanden på transport- marknaden inte tillräckligt flexibel och ef- fektiv för att dels säkerställa uppfyllandet av det för SJ gällande avkastningskravet, dels uppnå ett så fullständigt utnyttjande av 8st transportapparat som möjligt. Taxe- kommittén ansåg det därför nödvändigt att — med partith frångående av principerna om enhetliga avgifter i rum och tid — åstad- komma en ökad differentiering i järnvägs— avgifterna dels genom införande av ett an- tal specialtariffer för sådana mera allmänt förekommande typer av res- och transport- behov, som inte på ett ur företagsekonomisk
synpunkt tillräckligt effektivt sätt kunde om- fattas av de allmänna enhetliga person- och godstarifferna, dels genom individuella ned- sättningar som ett komplement till den all- männa järnvägstaxan och specialtarifferna.
Under förutsättning att avkastningskravet var uppfyllt borde en sådan prissättning eftersträvas att största möjliga trafikvolym erhölls, dvs. ev. förekommande utrymme för taxesänkningar borde i första hand komma trafikanter med hög priskänslighet tillgodo.
I fråga om det trafiksvaga nätet ansåg kommittén den dittillsvarande politiken, som gick ut på att täcka underskottsbanornas förluster genom överförräntning på det tra- fikstarka nätet, ohållbar. Först om SJ er- höll en skäligt avvägd ersättning för ifråga- varande kostnader kunde företaget såsom sådant och särskilt dess taxepolitik skötas på ett rationellt sätt. Taxekommittén före- slog därför, att SJ skulle erhålla ersättning från statsverket för förlusterna på de tra- fiksvaga bandelarna med tills vidare unge- fär hälften av dessa förluster eller 100 milj. kr. per år.
I fråga om godstaxorna ansåg kommit- tén att värdetarifferingen skulle bibehållas, dock i systematiserad och förenklad form. Principen om avståndsdepressivitet borde också bibehållas för såväl gods- som person— trafik.
Förutom de nämnda ställningstagandena av mer principiell karaktär hade utredning- en en rad detaljförslag angående gods- och persontaxornas konstruktion m.m. Vidare föreslogs att järnvägsstyrelsen skulle erhålla ökade befogenheter i fråga om utformning- en av gods- och persontaxor. Taxekommit— tén föreslog också vissa uppmjukningar i fråga om offentliggörande av taxenedsätt- ningar samt likabehandlingen i fråga om vagntilldelning m. m.
Kungl. Maj:t tog ställning till kommit- téns förslag i proposition 1958: 77 angå- ende driftbidrag till statens järnvägar.
Departementschefen anslöt sig i huvud- sak till taxekommitténs förslag. Förränt- ningskravet borde dock beräknas efter den räntefot till vilken förräntningskravet be-
stäms för statens investeringar i allmänhet (normalräntan).
Vidare betonades i propositionen att för- slaget om driftbidrag var att se som ett pro- visorium i avvaktan på 1953 års trafik- utredning.
Riksdagen beslöt i enlighet med propo- sitionen (SU 195 8: B 6, rskr B 74).
I prop. 1963: 116 föreslog Kungl. Maj:t en omorganisation av statens järnvägar. Pro- positionen följde i allt väsentligt de riktlin- jer som lagts fram av jämvägsstyrelsen. För- slaget innebar en ny huvudorganisation för såväl den centrala som regionala administra- tionen. Den centrala organisationen, som ti— digare provisoriskt var uppdelad på tolv huvudenheter, föreslogs indelad i sju avdel- ningar. Generaldirektören samt cheferna för dessa avdelningar förutsattes arbeta som en direktion. I fråga om den regionala orga- nisationen föreslogs att de tidigare fem distrikten med underlydande facksektioner skulle ersättas av elva driftdistrikt och elva bandistrikt. De geografiska gränserna för bandistrikt och driftdistrikt förutsattes där- vid sammanfalla. Förslaget innebar att an- talet nivåer under verksledningen minskade från fyra 'till tre.
Omorganisationen syftade till att åstad- komma bl.a. klara ansvars- och befogen- hetsområden, en kraftigt ökad delegering av befogenheter och beslutanderätt, koncen- tration av rutiner samt en förstärkning av den kommersiella funktionen inom företa- get. Härigenom förväntades den nya orga- nisationen komma att medföra en väsentligt ökad effektivitet.
Riksdagen beslöt i enlighet med proposi- tionen (SU 121, rskr 271).
6.3.3 Förslag som berör televerket
I proposition 1967: 103 föreslog Kungl. Maj:t en omorganisation av televerket. Pro- positionen följde i väsentliga avseenden det förslag som lagts fram av en inom televerket tillsatt utredning lvl963 års organisations- utredning». Förslaget anslöt rätt väl till mönstret från omorganisationer av andra
verk under senare år, exempelvis postverket och luftfartsverket. Det kännetecknades av strävandena att centralt och regionalt sam- manföra funktionellt likartade verksamhe- ter, att åstadkomma en klarare ansvarsför- delning och särskilja chefsansvar och kon- sultansvar. Vidare sökte man skapa förut- sättningar för en längre gående delegering och att utforma organisationen på ett sätt som möjliggjorde en effektivare ekonomisk planering och uppföljning. Bl.a. stärktes ekonomifunktionen. Revisionsenheten, som föreslogs skola svara för såväl sak- som kameralrevisionen, ställdes direkt under ge- neraldirektören.
Riksdagen beslöt i enlighet med proposi- tionen (SU 1967: 116, rskr 276).
6.3.4 Förslag som berör statens vattenfalls- verk
Under senare år har ett flertal utredningar, inom och utom vattenfallsverket lagt fram förslag rörande bl. a. finansiering, företags- form och organisation. Nedan behandlas först en utredning angående verkets för- räntnings- och avskrivningsnormer, taxepo- litik m.m. Därefter redogörs för förslag som huvudsakligen berör verkets organisa- tions- och företagsform.
Utredning angående vattenfallsverkets för- räntnings- och avskrivningsnormer m. m. (Vattenfallsverkets finansieringsutredning). I 1958 års statsverksproposition anförde kommunikationsministern bl. a., att kraft- industrins behov av investeringsmedel fort- löpande ökades och att svårigheter att an- skaffa kapital för dessa investeringar upp- trädde, samtidigt som en försämring av vat- tenfallsverkets redovisade driftresultat in- trätt under de närmast föregående åren. Mot bakgrunden härav förordades en ut- redning om vattenfallsverkets förräntnings- och avskrivningsnormer m.m. Vattenfalls- styrelsen redovisade hösten 1959 en utred- ning rörande nämnda spörsmål.
I fråga om den ekonomiska målsättning- en för statens kraftverksrörelse förordade styrelsen att dittillsvarande principiella rikt-
linjer för taxesättningen för elektrisk kraft bibehölls, vilket innebar att en tillfreds- ställande förräntning av det investerade statskapitalet borde eftersträvas. Vattenfalls- styrelsen utgick härvid från antagandet att för verket skulle i princip gälla samma för- utsättningar i fråga om finansiering och skattebelastning som för enskilda företag.
Vidare siktade verkets avgiftspolitik till i stort sett enhetliga taxor. Taxoma be- stämdes primärt med hänsyn till marginal- kostnaderna. Sekundärt togs dock en viss hänsyn till den genomsnittliga avkastning- en på hela rörelsen.
Vattenfallsstyrelsen anförde i fråga om högspänningstaxoma, att dessa innehöll pris- regleringsklausuler, vilka eliminerade risker- na för ekonomiskt ogynnsam verkan av de långa kontraktstiderna till följd av allmän prisstegring. Med hänsyn bl. a. härtill fann vattenfallsstyrelsen inte skäl att förorda nå- gon förkortning av kontraktstiderna. Sty- relsen ansåg det inte heller aktuellt med kapitaltillskott från kraftköparna i samband med tecknande av nya abonnemang.
De betydelsefullaste faktorerna vid taxe- kalkylering på grundval av samma finansi- erings- och skatteförhållanden som förelåg för enskilda företag var kalkylräntan och kalkylavskrivningarna. Kalkylräntan borde med utgångspunkt i investeringskostnaden enligt styrelsens mening förutsätta bl. a. 24 % aktiekapital och reservfond, 5,5 % låneränta — enligt bedömning på lång sikt och omfattande jämväl lånekostnader för statlig nyupplåning — samt 6 % ut- delning på det egna kapitalet. Enligt sty- relsens beräkningar blev kalkylräntan 6,6 %. vilket var drygt en procent högre än den kalkylränta som låg till grund för taxehöj- ningen år 1967.
Beträffande kalkylavskrivningarna låg avskrivningstiderna i genomsnitt mellan 40 och 45 år för vattenkraftanläggningar och mellan 20 och 30 år för värmekraftstatio- ner och distributionsanläggningar. Trots att det från olika håll framhållits att dessa ti- der var relativt långa, fanns det enligt vat- tenfallsstyrelsens uppfattning med hänsyn till dittillsvarande erfarenheter av anlägg-
ningarnas varaktighet ingen anledning att ändra dem. I fråga om de bokföringsmäs- siga avskrivningarna föreslog styrelsen, att verket skulle övergå från annuitetsmetoden till metoden med konstant avskrivning (på återanskaffningsvärdet), vilket skulle resulte— ra i en årlig ökning av avskrivningarna med ca 40 milj. kr. under de närmaste åren. Vi- dare ifrågasatte styrelsen om inte avskriv- ningar även borde införas för mark, natur- kraft, skadeersättningar m.m. Införandet av sådana avskrivningar borde dock enligt styrelsens åsikt anstå till dess att de en- skilda kraftföretagen fick möjlighet till mot- svarande — vid taxeringen avdragsgilla — avskrivningar genom justering av skattelag- stiftningen.
För den totala kraftverksrörelsen räkna— de styrelsen för åren 1960, 1961 och 1962 — under förutsättning av oförändrade taxor och genomsnittlig vattentillgång men efter övergång till de större bokföringsmässiga avskrivningarna — med överskott motsva- rande 5,6, 5,3 resp. 5,9 % av det i medel- tal disponerade kapitalet. Avkastningen un- der de närmaste åren kunde enligt styrel- sens uppfattning betraktas som tillfredsstäl- lande. Taxehöjningar var därför tills vidare ej behövliga.
I statsverkspropositionen 1961 (bilaga 28) anförde föredragande departementschefen i anledning av utredningen att de framlagda förslagen angående målsättning, avskriv- nings- och förräntningsnormer, taxesättning m. ni. var av stor betydelse även för övriga affärsverk liksom för näringslivet i övrigt. Följande ställningstaganden fick därför an- ses som provisoriska.
I likhet med vattenfallsstyrelsen och fler- talet remissinstanser, ansåg departements- chefen att målsättningen för statens kraft- verksrörelse, liksom dittills borde vara en tillfredsställande förräntning av det inves- terade kapitalet. Med hänsyn till kraftin- dustrins struktur syntes det lämpligt att vid bestämmandet av de kostnadsmässiga grun- derna för avvägningen av eltaxorna verket tog hänsyn jämväl till förhållandena inom den icke statliga kraftindustrin. Att taxorna därvid primärt anpassades efter marginal-
kostnaderna ansågs i princip vara ändamåls- enligt.
Vad angick de närmare beräkningsgrun- derna, hade vid ärendets beredning inom departementet observerats, att värdet av na- turkraften inte medtagits i marginalkostnads- kalkylerna. Med hänsyn härtill framhölls angelägenheten av att beräkningen av fi- nansieringskostnaderna innefattade samtliga relevanta kostnadsposter.
I fråga om beräkningen av kalkylrän- tan framhölls att den tillämpade lånerän- tan syntes relativt låg. Departementschefen ville dock inte då fixera den kalkylränta, som borde ligga till grund för taxesättning- en.
Beträffande kalkylavskrivningarna utta- lades att viss tvekan kunde råda om de till- lämpade avskrivningstiderna säkrade en på lång sikt tillfredsställande förräntning av verkets kapital. Övergång till kortare av- skrivningstider liksom avskrivningar på vis- sa som värdebeständiga behandlade tillgång- ar syntes dock för vattenfallsverkets del bö- ra anstå.
Vad gällde de bokföringsmässiga avskriv- ningarna, godtogs provisoriskt förslaget om konstant avskrivning.
Departementschefen hade i princip ej nå- got att erinra mot en normal kontraktstid för verkets högspänningsleveranser av fem år. En förutsättning för en sådan kontrakts- tid var dock att prisregleringsklausuler fort- löpande gav kompensation för uppkomman- de kostnadsökningar.
I propositionen konstaterades vidare att engrospriserna var differentierade mellan styrelsens mellansvenska och norrländska taxeområden. Skillnaden bestod i att de mellansvenska taxorna även skulle täcka kostnaderna för överföring av kraft från Norrland. Departementschefen fann det rik- tigt att taxorna i stort sett bestämdes av för varje område gällande produktions— och överföringskostnader.
Departementschefen ansåg att resultat- redovisningen borde läggas upp så att bl. a. marginalkostnaderna kunde följas upp. Re- sultatutfallet för Vissa förflutna budgetår liksom det prognoserade driftresultatet för
de närmast framförliggande budgetåren kunde tyda på att vattenfallsstyrelsens mar— ginalkostnadskalkyl ej tog tillräcklig hänsyn till alla kostnadselement. Med hänsyn till penningvärdets förändringar borde en taxe- sättning efter marginalkostnaderna vid suc- cessivt stigande marginalkostnader ha med- fört en viss överförräntning av det bokförda kapitalet.
Med hänsyn bl.a. till att kostnadssteg- ringarna motverkades av rationaliseringen ansåg dock departementschefen att ett ställ- ningstagande i taxefrågan borde anstå.
I sammanhanget erinrades slutligen om att riksräkenskapsverket i ett utlåtande rö- rande vattenfallsverkets avsättningar till vär- deminskningskontot framhållit att föreskrif- terna rörande kommunikationsverkens av- skrivningar var föråldrade och i behov av en översyn. Departementschefen delade den- na uppfattning och förutskickade en utred— ning härom (affärsverksutredningen).
Riksdagen hade intet att erinra mot vad departementschefen anfört (SU 1961: 9 punkt 5, rskr 83).
Företagsformsutredm'ngen. I sitt delbetän- kande »Statliga Företagsformer IV, Statens Vattenfallsverk» (SOU 1957: 26) föreslog företagsfonnsutredningen bl. a. att verket skulle ombildas till aktiebolag. Utredning- ens huvudpunkter har refererats i avsnit- tet 6.2.2 ovan. I statsverkspropositionen 1962 (bil. 2, p. 7) förklarade sig departe- mentschefen f.n. ej vara beredd biträda förslaget om ombildning till bolag.
Vattenfalls organisationsutredning. 1959 igångsatte vattenfallsverket, i samförstånd med vederbörande departement, en intern utredning beträffande omorganisation inom ramen för den befintliga företagsformen. Utredningen resulterade i ett förslag till ny huvudorganisation, till vilket vattenfallsver- ket tog ställning i november 1960. Riksda- gens beslut (SU 1961: 162, rskr 368), träf- fades hösten 1961 genom bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 168. Förslaget innebar bl. a. att antalet huvudenheter, underställda generaldirektören, väsentligt minskade. Or-
ganisationen trädde i kraft 1962 och gäller i väsentliga avseenden alltjämt.
Från verk till bolag. I december 1967 fö— reslog vattenfallsverket i sin utredning »Från verk till bolag» ånyo att verket skulle om- bildas till aktiebolag.
I utredningen framhölls att 1960-talet bildade inledningen till en ny epok för den svenska kraftindustrin: »Efterkrigstiden fram till början av 1960-talet karakterisera- des för kraftförsörjningens del av en strävan att komma från den bristsituation som upp— stått under krigsåren. De nödvändiga ut- byggnaderna avsåg i allt väsentligt vatten- kraft. Kraftindustrins företagsstruktur ge— nomgick inga större förändringar. Knapp- heten på kraft resulterade i låg konkurrens- benägenhet och de olika kraftföretagens av- sättningsområden förblev i stort sett oför- ändrade.
Inte heller på detaljdistributionens om- råde inträdde under denna tid några radi- kala förändringar. Den har i vårt land kommit att i huvudsak ombesörjas av kom- munala elverk för större tätbebyggelser och små kooperativa föreningar för landsbyg- den, varjämte råkraftföretagen själva i viss omfattning ombesörjt detaljdistribution.
Under dessa förhållanden, då intresset koncentrerades kring utbyggnadsfrågorna och den tekniska utvecklingen, kom de af- färsmässiga nackdelar, som otvivelaktigt åt- följer affärsverksformen, icke till påtagligt uttryck i vattenfallsverkets rörelse.
Under 1960-talet har ett skeende in- letts, som präglas av avsevärt större för- ändringar i kraftförsörjningens tillväxtstruk- tur. Detta gäller såväl produktionssidan som distributionssidan.
De framtida utbyggnaderna av produk- tionsobjekt kommer väsentligen att avse värmekraft. Detta gynnar uppkomsten av nya företag och nya företagsgrupperingar. 1970-talets stora värmekraftverk — fem år tio gånger större än våra största vatten- kraftverk — fordrar mycket stora kraftföre- tag eller sammanslutningar av ett antal kraftföretag som ägare och pekar även hån mot en ökad samverkan mellan de nor-
diska ländernas kraftföretag. Etablerandet av kraftvärmeverk i de större städerna med- för vidare tillkomsten av nya kraftföretag och konkurrensytoma på produktionssidau ökar samtidigt som en från rikssynpunkt gynnsam användning av tillgängliga ener- giresurser erfordrar former av samverkan.
Inom distributionsområdet går utveck- lingen nu snabbt mot företag av en helt annan storleksordning än förr. Denna ut- veckling främjas också medvetet av stats- makterna bl. a. genom Kommerskollegii koncessionspolitik. Råkraftföretagen spelar en aktiv roll i denna strukturrationalisering. De nu framväxande storkommunerna och kommunblocken visar till skillnad mot tidi— gare ett intresse att engagera sig i distribu- tionen ej blott inom tätbebyggelsen utan ofta inom hela storkommunområdena och kommer som nämnts själva att i vissa fall bli råkraftproducenter. Utvecklingen ställer råkraftföretag av vattenfallsverkets typ in- för nya problem.»
Mot denna bakgrund ansåg utredningen att såväl marknadsmässiga som administra— tiva aspekter talade för aktiebolagsformen. I fråga om de marknadsmässiga aspekterna underströks bl. a. att det var angeläget att slå vakt om en fortsatt blandad företags- struktur inom distribution och produktion av elkraft med ett måttligt antal kraftpro- ducenter — tillräckligt för en sporrande kon- kurrens men icke för stort för en smidig samverkan på frivillig grund. För att vissa konsumentgruppers intresse av medverkan därvid skulle kunna tillgodoses, tillhörde det kraftföretagens viktigaste uppgifter för framtiden att flexibelt kunna erbjuda lämp- liga former för samverkan med kommuner och industrier.
Den naturliga formen för samverkan av avsett slag var aktiebolag med intressen- terna som delägare. Praktiskt taget alla frå- gor om samverkan med andra intressen- ter låg emellertid ovanför befogenheten för affärsverket vattenfallsverkets styrelse. Utredningen framhöll att det var normalt i affärslivet att stora frågors avgörande ford- rade samförstånd med företagets ägare. Vattenfallsverkets belastning låg i de långa
behandlingstiderna och i de möjligheter till insyn i en icke avslutad affär, som ofrån- komligt var förknippade med affärsverks— formen.
För de enskilda företagen på elkraftom- rådet förelåg en ytterligare möjlighet att uppnå samverkan med olika intressenter, nämligen att låta dem ingå som aktieägare i moderföretaget och därmed få medbe- stämmanderätt. Vattenfallsverket var i af- färsverksform avstängt från denna väg.
Vid kontakter med kunder och presum- tiva samarbetsparter mötte vattenfallsverket vidare inte sällan uttryck för att man upp- fattade företaget såsom självt i viss mån en myndighet och som en del av den stora statliga myndigheten. I sina strävanden att hålla ett så konkurrenskraftigt pris på sin produkt som möjligt mötte verket en viss miSStro, vari framskymtade antaganden om att i nuvarande företagsform statsmak- terna av fiskala eller likartade skäl kunde komma att utfärda direktiv, som övergri- per verkets egen strävan i taxeavseende. En annan, och enligt utredningen mera förklarlig grund för misstro mot verkets taxeåtgärder, var att den för statliga verk gällande ekonomiska redovisningen i vä- sentliga avseenden skilde sig från elkraft- branschens företag i övrigt. Jämförelser förutsatte en omfattande bearbetning av redovisningen. Det förhållandet, att ett af— färsverks från staten tillskjutna kapital i sin helhet betraktades som lån, vars ränta enligt vissa regler var avdragsgill vid taxe- ringen, skapade en ofta kritiserad skillnad i vattenfallsverkets kommunala beskattning jämförd med kraftföretag i bolagsform. Så- som affärsverk betalade vattenfallsverket inte kronoskatt, utan sådan fick separat kal- kyleras och på denna grund medtas i de ekonomiska bedömningarna. Det var ofrån- komligt att under rådande förhållanden från olika håll ibland ifrågasattes, om ekonomi- bedömningarna hos vattenfallsverket vilade på en med branschföretagen i övrigt gemen— sam grund.
I administrativt avseende framhöll ut— redningen att det var normalt att ett före- tags ledning fick grundläggande direktiv av
ägaren, men att samtidigt stor återhållsam- het iakttogs i fråga om detaljreglerande in— gripanden. Staten hade för affärsverken i vissa avseenden handlat efter dessa princi- per men i många fall ingrep staten i de— taljspörsmål. Motivet syntes utredningen vara strävan efter likformighet inom stats- förvaltningen och förbättrad rättssäkerhet. Tillsammantagna vållade dessa detaljingri- panden betydande olägenheter, inte minst genom att ledande personals tid undan- drogs från för företagets effektivitet bety— delsefullt arbete.
Utredningen ansåg inte att de påtalade marknadsmässiga och administrativa svå- righeterna i väsentlig grad skulle kunna undanröjas inom affärsverksformens ram eller genom en övergång till den av post- utredningen föreslagna »tredje formen».
Beslut om det nya bolagets organisation borde ankomma på den blivande styrelsen. Till en början torde endast mindre änd- ringar ifrågakomma. Utredningen ansåg dock att bolaget på ett helt annat sätt än affärsverket måste intressera sig för finans- funktionen, varför det var nödvändigt att organisationen stärktes på denna punkt.
Utredningen omfattade ej förslag till lös- ning av de personalpolitiska problemen. Dessa måste lösas genom förhandlingar med personalorganisationema, sedan prin— cipbeslut i företagsformsfrågan fattats. Det framhölls att personalfrågorna kunde kom- ma att tillhöra de mest svårbemästrade, men att det var av engångsnatur. Vidare redogjordes för hur motsvarande problem lösts vid tillkomsten av Svenska Repro- duktions AB, Karlskronavarvet AB och AB Svensk Bilprovning.
Slutligen underströk utredningen vikten av att det nya bolaget gavs ett utgångsläge som möjliggjorde konkurrens på lika vill- kor. I sammanhanget framhölls att vatten- fallsverkets rörelseresultat på senare år för- bättrats avsevärt. De begränsningar i fråga om konsolideringsmöjligheter som åvilat vat- tenfallsverket i egenskap av affärsverk med- förde att balansräkningen inte gav uttryck för den ställning vattenfallsverket skulle haft
om dess verksamhet drivits i aktiebolags- form.
Överförande av vattenfallsverkets rörelse till aktiebolag borde ske under följande eko- nomiska betingelser.
a) Företagsvärdet vid övergången utgör det bokförda värdet.
b) Eget kapital fastställs till 25 % av företagsvärdet vid övergångstidpunkten. Ak- tiekapitalet tecknas med 50 % överkurs för att redan från bolagsstarten utöver lagstad— gad reservfond en ytterligare reserv skall finnas för oförutsedda kostnader under den närmaste tiden efter övergången.
c) Nuvarande rörliga kredit ersättes av förlagslån på 250 milj. kr., dvs. 5 % av företagsvärdet.
d) Resterande 70 % av företagsvärdet ut- gör antingen amorteringsfritt lån eller lån med 40 års amorteringstid från statsverket, i båda fallen med en såväl vid övergångs— tillfället som i fortsättningen till allmänna marknadens räntevillkor ansluten genom- snittlig låneränta.
e) Statsverket ikläder sig vid övergångs- tillfället upplupen pensionsförpliktelse.
f) Engångskostnaderna i samband med bolagsbildningen bestridas av statsverket.
I sitt remissvar på utredningen tillstyrkte affärsverksutredningen förslaget om över- gång till bolagsform. Det betonades i sam- band härmed att det inte ingick i affärs- verksutredningens uppdrag att själv fram- lägga förslag om ändrad företagsform.
Kungl. Maj:t har ännu inte tagit ställning till vattenfallsverkets förslag.
6.3.5 Förslag som berör domänverket
Statens skogsföretagsutredning framlade 1964 sitt betänkande »Statens skogar och skogsindustrier» (SOU 1964: 7). Utredning- en följdes inte av någon omedelbar åtgärd från Kungl. Maj:ts sida. Under år 1967 behandlades frågan om effektivisering och samordning av statens skogsförvaltande och skogsindustriella verksamhet av en särskild arbetsgrupp inom finans— och jordbruksde— partementen, skogsföretagsberedningen. Be-
redningen redovisade sina överväganden och förslag i en den 15 december 1967 dag- tecknad promemoria »Effektivisering och samordning av statens skogsföretag» (Fi stencil 1967: 16).
I skrivelse den 27 september 1967 över- lämnade domänstyrelsen förslag till ny or- ganisation för den centrala och regionala administrationen av domänverket.
De olika förslagen behandlades av Kungl. Maj:t i propositionen 1968: 103 angående effektivisering och samordning av statens skogsföretag m. m.
Statens skogsföretagsutredning. Utredning- en ansåg att domänverket borde ombildas till ett aktiebolag, AB Statsskogar. Som skäl härför anförde utredningen bl.a. att affärsverksformen var tungrodd. Företags- ledningen behövde större frihet i organi— satoriska, personalpolitiska och ekonomis— ka frågor. Utredningen ansåg vidare, att den statliga löneregleringen försvårade re- kryteringen av kvalificerad personal. En friare lönesättning och personalpolitik skul- le bli möjlig om verket ombildades till ak- tiebolag. Bolagsformen skulle vidare un- derlätta verkets kapitalanskaffning genom självfinansiering och lån på kreditmarkna- den. Slutligen ansåg utredningen att den statliga revision, som ett affärsverk är underkastat, var av formell och ej eko- nomisk karaktär.
Det föreslagna bolaget skulle mot viss ersättning förvalta statens skogar och mark- fondens medel liksom även vissa allmänna skogar och nationalparkerna. Målsättning- en skulle vara bästa möjliga ekonomiska utbyte enligt regler för uthålligt skogs- bruk och såvitt möjligt jämn avkastning.
Domänverkets uppgift på jordbruksför— valtningens område kunde lämpligen flyt- tas över till lantbruksstyrelsen. Om av AB Statsskogar förvaltad skogsmark skulle in- gå i försäljningen av ett jordbruk, skulle bolaget och lantbruksstyrelsen gemensamt träffa avtalet. Därigenom skulle staten upp- träda enhetligt på fastighetsmarknaden. Statens inköp av skogsmark genom do- mänverkets markfond skulle enligt försla-
get flyttas över till lantbruksstyrelsen. På grund av jordförvärvslagstiftningen kunde AB Statsskogar endast använda markfon— den för köp av mindre områden. Anför- troddes den helt åt lantbruksstyrelsen skul- le en samordning av de statliga markin- köpen åstadkommas.
För att förbättra den allmänna samord— ningen mellan AB Statsskogar och Assi förordade utredningen ett gemensamt för- valtningsbolag, AB Skogsintressen, vilket skulle äga aktierna i båda bolagen. Ge- nom förvaltningsbolaget skulle en inre sam- ordning vinnas samtidigt som man kunde bevara varje bolags speciella karaktär. Upp- kommande problem skulle kunna lösas ur statsnyttans synpunkter. Vidare borde till Assi föras över en del av domänverkets vinst såsom kompensation för att Assi in- te har egna skogar. Därigenom skulle As- sis resultat lättare kunna jämföras med andra svenska skogsbolags.
Skogsföretagsberedningen. Allmänna ut- gångspunkter. Beredningen konstaterade in- ledningsvis att kritiken mot skogsföretags- utredningens förslag, främst mot dess tek— niska lösning, varit stark. Efter det att ut- redningen lämnades hade dessutom vissa omständigheter tillkommit som borde be- aktas vid frågans bedömning. Sålunda hade antagits en ny jordförvärvslag, som i prin- cip likställde aktiebolag med andra mark- ägarkategorier när det gäller förvärv av skogsmark. Den s.k. tredje företagsformen hade i viss mån prövats vid omorganisa- tionen av postverket år 1964. Statsmak- terna ansåg då att en vidare utredning av frågan inte var aktuell. Erfarenheterna vi- sade också enligt beredningen, att en ef— fektivisering av verksamheten kunde ske inom ramen för affärsverksformen.
Beredningen ansåg, att skäl fortfarande fanns för att åstadkomma en effektivi- sering och samordning av domänverket och Assi. Främsta motivet härför ansågs vara att staten/ ägaren borde ha ett enhetligt mål för verksamheten.
Målet för de statliga skogsföretagens verk-
samhet. Beredningen föreslog följande ge— mensamma mål för verksamheten vid do— mänverket och Assi.
>Målet för domänverkets och Assis verk- samhet är att — under vederbörligt hän- synstagande till de speciella krav som kan föreskrivas av ägaren/ staten — på sikt åstadkomma bästa samlade ekonomiska ut- byte av verksamheterna. Därvid skall även ett rimligt årligt resultat kunna presteras.»
I fråga om domänverkets mål uttalades att verket ]»skall med sikte på gott ekono- miskt utnyttjande förvalta den fasta egen— dom och de övriga tillgångar, som hör till domänverkets fond eller i övrigt an- sluter till verkets rörelse, samt förvalta och utöva tillsyn över vissa andra allmänna skogar. Det statliga skogsbruket skall dri- vas uthålligt, affärsmässigt och effektivt, ytterst syftande till största möjliga lång- siktiga bidrag till det ekonomiska utbytet av den statliga skogsföretagsgruppen.»
Beredningen föreslog följande formule— ring av målet för Assis verksamhet. 'Assi skall ha som en huvuduppgift att tillverka och sälja skogsindustriprodukter. Assis verksamhet skall bedrivas affärsmäs- sigt och effektivt. Målet för bolaget skall vara att ge bästa möjliga ekonomiska ut- byte på sikt, ytterst syftande till största möjliga långsiktiga bidrag till det ekono- miska utbytet av den statliga skogsföretags-
gruppen.» Målsättningarna gavs således en strikt ekonomiskt inriktning. Beredningen ansåg att statens skogsföretag i princip borde handla och behandlas som varje annat an- svarskännande företag inom näringslivet. I vissa fall kunde statsmakterna vilja ställa upp särskilda krav på de statliga företagen. Det borde då enligt beredningen ankom- ma på statsmakterna att noga definiera dessa speciella krav. Om exempelvis sys- selsättningspolitiska åligganden eller krav på särskild service skulle förekomma, bor- de inverkan därav anges vid de framtida resultatbedömningarna. Detta kunde ske t. ex. genom en särskild ersättning över statsbudgeten eller genom att i företagens
redovisning klart angavs hur den extraor— dinära belastningen påverkade resultatet. Vidare borde Assi snarast ges samma möj— ligheter som enskilda aktiebolag i fråga om lokaliseringsstöd m. m.
Ekonomiska befogenheter m.m. Bered- ningen påtalade att domänverket liksom övriga affärsverk hade en rad begräns- ningar i sin ekonomiska handlingsfrihet. Problemen borde därför studeras horison- tellt för alla verken samtidigt. En sådan undersökning utfördes av affärsverksutred— ningen. Med hänsyn till domänverkets spe— ciella marknadssituation ansåg dock bered— ningen att dess verksamhet endast i begrän- sad omfattning skulle beröras av affärs- verksutredningens förslag. Båda skogsföre- tagen arbetade i konkurrens med enskil- da företag. Det var därför viktigt att sta— ten/ ägaren också gav dem möjlighet att ta upp denna konkurrens på lika villkor. Om affärsverksformen för domänverket skulle ses som ett alternativ till bolagsformen fick den inte innefatta besvärande begräns— ningar i det affärsmässiga handlandet.
Med utgångspunkt härifrån föreslog be- redningen väsentligt större handlingsfrihet för domänverket i en rad avseenden.
I samband med ökad handlingsfrihet i fråga om köp och försäljning av mark an- såg beredningen det naturligt att statsmak- terna fick en garanti mot att det statska- pital som fastigheterna utgjorde minska- des. Beredningen föreslog därför, att mark- fonden skulle avvecklas och att i dess ställe inrättades en investeringsfond, till vilken försäljnings- och liknande inkoms- ter från domänförmögenheten fördes. Den- na investeringsfond, som enbart borde fungera som en bokföringstitel, skulle få användas för investeringar i fastigheter el- ler andra tillgångar med en varaktighet av minst tio år. Genom avsättningar till vär- deminskningskonto för investeringar med begränsad livslängd borde investeringsfon- dens kapital hållas intakt.
Det överskott som kunde kvarstå sedan förräntningskravet tillgodosetts borde föras till en dispositionsfond. Till denna över vil-
ken verket skulle få förfoga fritt, borde också föras medel från andra källor än domänkapitalet.
Den rörliga krediten borde inte vara bunden till några särskilda typer av me— delsbehov. Beredningen föreslog med hän- syn till det vidgade användningsområdet att den höjdes från 130 till 200 milj. kr. Ef- tersom frågan om affärsverkens kreditför- sörjning var föremål för överväganden in- om affärsverksutredningen, borde försla- get att grunda verkets lånebehov endast på rörlig kredit ses som ett provisorium.
Beredningen ansåg vidare, att domän- verket skall ha rätt att förvärva aktier i bolag eller att för särskilda ändamål bil- da aktiebolag. Detta innebar också att olika typer av samarbete med Assi kunde ske i gemensamt ägda dotterbolag.
Beredningen förutsatte att medel skulle kunna föras över från verket till Assi och tvärtom. Kapitaltransaktionema skulle få formen av bidrag eller lån.
Domänverkets möjligheter att anpassa sin organisation till ändrade förhållanden borde utsträckas väsentligt. Med den led- ningsform och med den strikta ekonomiska målsättning beredningen föreslog fanns starka skäl att i detta avseende jämställa verket med ett aktiebolag. Domänverket borde bl. a. få befogenhet att inrätta extra ordinarie tjänster inom hela löneplansom- rådet. I fråga om kontraktsanställning fö— reslog beredningen att ett generellt be- myndigande lämnades domänverket att an— vända denna anställningsform efter höran— de av kontraktsdelegationen. Kungl. Maj:t borde vidare inhämta riksdagens bemyn- digande att medge verket att vidta lämpli- ga förändringar i distriktsindelningen och centralförvaltningens huvudorganisation,
En konsekvens av beredningens förslag om ökad ekonomisk handlingsfrihet för do- mänverket var att driftskostnadsstat i for-t- sättningen inte borde fastställas. Kungl. Maj:t borde begränsa sig till att uppställa ett avkastningskrav för domänverket.
Lönsamhetskraven. En huvudtanke i be- redningens förslag var således att ersätta de-
taljanvisningar med effektivitetskrav. Be- greppet effektivitet ansåg beredningen vä- sentligen kunna beskrivas som avkastningen på ägarens insats — kapitalet. Avkastningen var att anse som summan av penningavkast- ningen och kostnaden för eventuella särskil- da krav som statsmakterna ställt på företa- gen, t.ex. sysselsättningspolitiska krav. Be- redningen konstaterade vidare att det kunde vara svårt att definiera vilket kapital ägaren satsat i ett företag. Kapitalbegreppet borde emellertid definieras som befintligt ägarka- pital. Det innebar att man i princip borde anse sådant kapital som avskrivet när det tillförts företaget av andra skäl än företags- ekonomiska.
För domänverket föreslog beredningen att avkastningskravet liksom nu skulle faststäl- las av Kungl. Maj:t efter hörande av domän- styrelsen, förslagsvis för fem år i taget. Man borde under denna period kunna göra av- kastningskravet till föremål för ompröv— ning om väsentliga, inte förutsedda, för- ändringar inträffade. Inbetalningarna till statsverket av den för femårsperioden fast- ställda avkastningen borde ske efter en fast- ställd plan med angivna tidpunkter. Dröjde inbetalningen skulle ränta fr. o. m. betal- ningsdagen beräknas på ej inlevererat be- lopp. I den mån nettoöverskottet översteg det angivna avkastningskravet skulle detta föras till verkets dispositionsfond. Genom detta arrangemang öppnades en viss möj- lighet för verket till resultatutjämning.
Med hänsyn till att Assi-industriernas loka- lisering av sysselsättningsmässiga skäl ofta innebar en särskild kostnadsmässig belast- ning och till att företaget saknade egen skog och vattenkraft borde den förräntningsplik- tiga delen av aktiekapitalet t.v. sättas till hälften.
Samordnad ledning. Beredningen föreslog att en lekmannastyrelse skulle inrättas för domänverket. Härigenom skulle man bl. a. uppnå likhet med övriga statliga affärsverk.
Beredningen ansåg att en samordning av domänverkets och Assis ledning kunde ske genom att de båda företagens styrelser i
stor utsträckning bestod av samma personer. Bl. a. borde för bägge styrelserna utses sam- ma ordförande. Styrelserna skulle dock inte vara helt identiska.
Förslagets genomförande. Beredningen var av den uppfattningen att förslaget borde genomföras så snart som möjligt, i huvud- sak per den 1 juli 1968.
I affärsverksutredningens remissvar fram— höll man bl. a. att kravet på jämställdhet med enskilda företag medförde att domän— verket måste bestrida de räntekostnader och den minimiutdelning som statsmakterna bor- de kunna göra anspråk på innan fondering av överskott eller avskrivningar utöver de kalkylmässiga fick äga rum. Minimiutdel- ningen borde vidare bestämmas så att den inrymde någon form av motsvarighet till den statliga inkomstskatt, från vilken do- mänverket var befriat. Vidare måste domän- verket och Assi redovisningsmässigt hållas klart åtskilda.
Domänstyrelsens förslag till ny organisation. Förslaget (skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 september 1967) hade som utgångspunkt att strukturomvandlingen och de nya arbets- metoderna i skogsbruket krävde en organi- sation med bättre möjligheter till samord- ning och överblick över större områden än den dåvarande. Detta innebar minskat antal lokala och regionala enheter. I fråga om den centrala förvaltningen föreslogs vissa omgrupperingar i syfte att möjliggöra en funktionell arbetsfördelning.
I proposition 1968:103 angående effektivi- sering och samordning av statens skogsföre- tag m.m. tog Kungl. Maj:t ställning till skogsföretagsberedningens och övriga nämn— da förslag.
I propositionen framhölls att vissa frågor som behandlats av beredningen berörde alla affärsverk och prövades av affärsverksut— redningen. Departementschefen underströk att i den mån utredningens förslag ledde till större generell handlingsfrihet för affärsver- ken eller till andra lösningar än vad som för- ordades för domänverket, borde självfallet även domänverkets befogenheter ändras.
I propositionen godtogs beredningens hu- vudsakliga tankegångar och förslag, strikt ekonomisk målsättning, vidgad handlings- frihet och samordning av ledningsfunktio- nerna. Endast på vissa punkter hade depar- tementschefen en avvikande uppfattning. Så- lunda ansåg departementschefen, med hän— visning till 77 å i regeringsformen, att om dispositionsfondens medel användes för för- värv av fast egendom eller annat objekt med minst 10 års varaktighet, detta objekt redo- visningsmässigt skulle överföras från dispo- sitionsfonden till domänfonden. I övrigt borde — i enlighet med beredningens förslag — verket få fritt förfoga över dispositions- fonden.
I fråga om den rörliga krediten föreslogs ingen höjning. Beredningens förslag beträf- fande utvidgningen av användningsområdet godtogs delvis. Sålunda gavs domänverket, i avvaktan på affärsverksutredningens för- slag, rätt att använda den rörliga krediten för vissa investeringar i syfte att begränsa driftkostnaderna.
I avvaktan på lönesystemsutredningens för- slag ansåg departementschefen att det skulle vara olämpligt att utvidga domänverkets befogenheter i fråga om inrättande av tjäns- ter och kontraktsanställning.
Beredningen hade föreslagit att kapital som tillförts Assi av andra skäl än företagseko- nomiska ej borde förräntas av företaget. Denna fråga borde enligt propositionen prövas i ett vidare sammanhang.
De föreslagna bestämmelserna om ökad handlingsfrihet för domänverket borde trä- da i kraft den 1 januari 1969.
Även det organisationsförslag som fram- förts godtogs i sina huvuddrag.
Riksdagen beslöt i enlighet med propo- sitionen (JoU 1968: 32, rskr 269).
6.3.6 Förslag som berör försvarets fabriks— verk
Försvarets fabriksverk framlade i skrivelse den 6 november 1964 på grundval av en ut- redning om strukturrationalisering vid fa- briksverket förslag till ny organisation för fabriksstyrelsen m.m. I en skrivelse den
24 februari 1965 redovisade fabriksverket en utredning om tvätteriverksamhetens före— tagsform.
Fabriksverket föreslog en rad organisato- riska åtgärder i syfte att effektivisera rörel- sen och göra den mer lönsam. I korthet inne- bar förslagen att verksamheten, som dittills hade bedrivits på fyra byråer och ett antal sektioner, organiserades inom ett huvudkon- tor med sju avdelningar. För tvätterierna skulle ett särskilt centralkontor inrättas, vil- ket tillsammans med tvätterierna skulle bil- da en egen produktgrupp.
Ifråga om tvätterierna ansåg fabrikssty- relsen att den bästa företagsformen otvivel- aktigt skulle vara aktiebolag eller eventuellt ekonomisk förening, såväl av företagseko- nomiska skäl som på grund av de möjlig- heter dessa företagsformer erbjöd i fråga om insyn och medinflytande för landstingen. Då det syntes troligt att verksamheten, om den bedrevs såsom akteibolag eller ekono- misk förening skulle komma att belastas med allmän omsättningsskatt, ansåg dock styrelsen, att de i och för sig starka skäl som talade för övergång till aktiebolag eller ekonomisk förening i så hög grad motväg- des av detta förhållande, att styrelsen be— slutat frångå sin tidigare avsikt att framlägga förslag om verksamhetens bedrivande i dessa företagsformer.
Kungl. Maj:t tog ställning till de framförda förslagen i proposition 19652119 angående ny organisation av försvarets fabriksstyrelse m.m. I allt väsentligt följde propositionen fabriksstyrelsens förslag.
Riksdagen beslöt i enlighet med proposi— tionen (SU 1965:163, rskr 398).
Ytterligare organisationsförändringar har under senare år vidtagits för försvarets fabriksverks del. Bl. a. har centrala flygverk- städerna införlivats med verket. Föränd— ringarna har genomförts av praktiska skäl och torde inte behöva kommenteras när- mare i detta sammanhang.
6.3.7 Förslag som berör luftfartsverket
1963 års luftfartsutredning framlade 1966 sitt betänkande »Luftfartsverkets ekonomi
och organisation» (SOU 1966: 34). Utred- ningen behandlade bl. a. verksamhetens om- fattning, frågan om lämplig företagsform för luftfartsverket, den ekonomiska mål- sättningen, kommunala bidrag till byggande av primärflygplatser, riktlinjer för avgifts- politiken och investeringspolitiken samt luft- fartsverkets organisation.
Vad beträffar verksamhetens omfattning förordade utredningen att luftfartsverkets trafikflygplatser skulle förbli under verket (s.k. primärflygplatser), dock att enstaka flygplatser med lågt trafikunderlag (sekun- därflygplatser) i vissa fall borde överlåtas på kommun eller enskild intressent. Utred- ningen tog därefter upp frågan om före- tagsformen. Principiellt ansåg utredningen fördelarna med gemensam huvudman vara desamma oberoende av om huvudmannen var staten, flygföretag eller särskilt förvalt- ningsföretag. För inrättandet av ett för- valtningsföretag med t. ex. flygtrafikföreta- gen som delägare vid sidan av staten tala- de enligt utredningens mening den omstän- digheten att markorganisationen som en in- tegrerad del av flygtransportarbetet utgör en produktionsfaktor med samma rätt till ersättning ur luftfartens totala intäkter som varje annan produktionsfaktor. Utredningen fann att det i och för sig förelåg samma möjligheter för luftfartsverket som för en organisation i annan företagsform att arbe- ta under affärsmässiga former och att ge— nom effektiv och företagsekonomiskt riktig taxepolitik skaffa sig kostnadstäckning för sina tjänster. Utredningen förordade därför att luftfartsverket bibehölls som affärsdri- vande verk men underströk samtidigt vikten av att verket drevs på affärsmässiga grunder och att klara riktlinjer utformades för dess ekonomiska handlande.
Utredningen ansåg att riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken —— bl. a. att varje trafikgren skall svara för sina kostnader — på sikt borde gälla även för luftfarten. Med utgångspunkt härifrån uppställde ut- redningen som ekonomisk målsättning att verket skulle täcka samtliga kostnader inkl. förräntning av redovisat statskapital. I av- vaktan på affärsverksutredningens ställnings-
taganden ansåg utredningen att det bok- förda statskapitalet t.v. borde förräntas ef- ter den normalränta som gäller för utlå- ning från statens utlåningsfonder; att i den löpande redovisningen avskrivning borde ske enligt dittills tillämpade principer och att kostnaden för pensioner, liksom dittills, borde tas upp endast med faktiskt utbetalda belopp.
Utredningen konstaterade vidare att om det av statsmakterna beslutade trafikpoli- tiska reformprogrammet genomfördes ome- delbart för luftfartens del så innebar detta att avgifterna för luftfartsverkets tjänster genast måste höjas kraftigt. Utredningen an- såg det orealistiskt att söka förverkliga mål- sättningen om full kostnadstäckning så snabbt. Den fann det rimligt att flygtrafik- företagen medgavs en övergångstid om 10 år för att successivt anpassa sin verksam- het till kravet om full kostnadstäckning. Statens bidrag till täckning av underskotten i rörelsen skulle alltså successivt bortfalla under en tioårsperiod. Bidragen borde ut- gå i form av ett särskilt driftbidrag under kommunikationsdepartementets huvudtitel. Genom driftbidraget skulle fonden bokfö- ringsmässigt uppnå balans och bokförings- tekniskt bli jämställd med övriga affärs- verksfonder. Fr.o.m. budgetåret 1967/68 skulle luftfartsverkets fond således i rikssta- ten redovisa ett överskott motsvarande nor- malräntan på disponerat statskapital. Där- emot ansåg utredningen inte att det var möj- ligt att belasta luftfarten med krav på täck- ning av ackumulerade förluster under tiden fram till och med 1966/67.
I fråga om kommunala bidrag till pri- märflygplatser ansåg utredningen att inves- teringsbidrag borde utgå enligt en viss fast- lagd procentsats. De kommunala bidragen borde motsvara i runt tal 50 % av investe- ringarna under perioden 1967/ 68—1976/ 77. I princip borde kommunerna erhålla ersätt- ning enligt normalräntesatsen från luftfarts- verket för sina kapitaltillskott. Med hänsyn till att statens underskott för luftfartsver— ket inte avsågs bli helt täckt förrän vid ut- gången av perioden ansåg utredningen dock att någon ersättning till kommun för dess
kapitaltillskott inte borde utgå under perio— den. Utredningen ansåg det inte möjligt att framlägga något praktiskt förslag till lösning av frågan hur ersättning bör utgå efter tioårsperiodens utgång.
Vad beträffar avgiftspolitiken konstatera- des att väsentliga taxehöjningar var nöd- vändiga för att uppnå den ekonomiska mål- sättningen. Utredningen var av uppfattning- en att höjningarna borde utformas från ut- gångspunkten att kostnadstäckningskravet avsåg luftfartsverket som helhet och att de olika avgifterna för verkets tjänster borde avpassas med hänsyn till efterfrågeelastici— teten. Mot denna bakgrund föreslogs ett antal successiva taxehöjningar.
I fråga om investeringarna uttalades att räntabilitetssynpunkten var väsentlig. För att ett statligt engagemang i anläggandet av en ny flygplats skulle vara motiverat ansåg utredningen dels att full kostnadstäckning borde erhållas för hela det i anläggningen investerade statliga kapitalet, dels att intäk- terna borde överstiga drift- och kapitalkost- naderna senast tio år efter flygplatsens an- läggande. Samma ekonomiska förutsättning— ar och bedömningar beträffande flygplat- sens totala resultat borde — med vederbör- lig hänsyn tagen till flygsäkerhetens krav — gälla vid större investeringar i befintliga primärflygplatser.
För att staten skulle överta en befintlig kommunalt eller enskilt ägd flygplats skulle sådana ekonomiska förutsättningar förelig- ga att dels staten under flygplatsens åter- stående beräknade ekonomiska livslängd er- höll full kostnadstäckning för sin investe- ring, dels intäkterna översteg drift— och ka- pitalkostnaderna senast fem år efter flyg- platsens övertagande.
Utredningen föreslog slutligen vissa änd- ringar i luftfartsverkets organisation i av- sikt att öka verkets effektivitet. Bland förslagen kan nämnas att ansvaret för drif- ten av flygplatserna skulle samordnas i en huvudenhet (driftavdelningen). Vidare fö- reslogs att en särskild ekonomiavdelning skulle inrättas. Dessutom borde inrättas en revisionssektion, direkt underställd general- direktören, för kameral— och sakrevision.
Härutöver hade utredningen ytterligare ett antal förslag i frågor av mer detaljbetonad karaktär, vilka inte tas upp här.
Affärsverksutredningen ställde sig i sitt remissvar i stort positiv till grundtankarna i förslagen och ansåg snarast att kravet på kostnadstäckning borde skärpas ytterligare. Således ifrågasattes bl. a. om inte snabbare nedtrappning av driftbidraget, kortare av- skrivningstider och högre kalkylränta borde komma i fråga.
I proposition 1967: 57 angående riktlin— jer för luftfartsverkets verksamhet och orga- nisation tog Kungl. Maj:t ställning till luft- fartsutredningens förslag. Riktlinjerna i stort godtogs.
Väsentliga avvikelser från förslaget för- ordades endast på ett fåtal punkter. I fråga om avskrivningstiderna rekommenderade departementschefen en förkortning i enlig- het med affärsverksutredningens remissvar. Härigenom kom avskrivningstiderna att bättre ansluta sig till gängse företagsekono— miska normer.
I propositionen förordades vidare att det kommunala investeringsbidraget för primär- flygplatser skulle bli 37,5 %, vilket var mindre än vad utredningen föreslagit.
Riksdagen biföll propositionen (SU 1967: l07, rskr 267).
6.4 Sammanfattning
Man kan urskilja vissa gemensamma drag i de förslag angående affärsverkens policy och organisation som framlagts under senare år. Nästan samtliga utredningar — och i förekommande fall de därpå baserade propositionerna -— har lagt stor vikt vid affärsverkens ekonomiska målsättning.
De framlagda förslagen har således i flera fall understrukit förräntningskravet. Detta har ibland ansetts innebära att det bokförda statskapitalet skall förräntas enligt statens normalränta, men i några fall har speciella beräkningsmetoder föreslagits (exempelvis av trafikutredningen i vad avser SJ, vatten- fallsverkets finansieringsutredning, skogs-
företagsberedningen). I vissa fall (t. ex. post- utredningen, luftfartsutredningen) har veder- börande utredning nöjt sig med att konsta- tera att klarare riktlinjer behövs för den eko- nomiska målsättningen (och ev. lämnat ett provisoriskt förslag till beräkning av förränt- ningskravet) men förutsatt att den närmare utformningen övervägs av affärsverksutred- ningen. En konsekvens av förräntningskra- vet har varit att ange lönsamheten som ett grundläggande kriterium vid bedömningen av nya investeringsobjekt.
Den ekonomiska målsättningen har för- utom förräntning av satsat kapital även an- setts inbegripa full kostnadstäckning. I kost- nadsbegreppet har man då lagt in realistiskt beräknade avskrivningar och pensionskost- nader. Således har avskrivningar på återan- skaffningsvärdet föreslagits av 1944 års järnvägstaxekommitté och vattenfallsverkets finansieringsutredning. Frågan om beräk- ning av pensionskostnadema har hänskjutits till affärsverksutredningen (trafikutredning- en, luftfartsutredningen). Rörelsemedelsut- redningen betonade vikten av att verken be- talade ränta på si-na disponerade rörelseme- del. Över huvud taget har ökat kostnads— medvetande varit ett huvudtema i många av förslagen.
I samband med att verkens ekonomiska målsättning behandlats har önskvärdheten av konkurrens på lika villkor understrukits. Detta gäller i alldeles särskilt hög grad den grundläggande trafikpolitiska propositionen men har framhållits även i förslag som berör vattenfallsverket, domänverket och försva— rets fabriksverk. Konkurrens på lika villkor har ansetts innebära att de statliga affärsver- ken inte genom koncessioner och lagstift- ning ges en förmånligare position än kon- kurrerande företag. Å andra sidan bör ver- ken inte heller, genom att åläggas speciella förpliktelser, ges ett sämre utgångsläge. En konsekvens av resonemanget är att driftbi- drag bör utgå för den ekonomiska belast- ning, beräknad på merkostnadsbasis, som ev. sådana förpliktelser utgör (trafikpolitiska propositionen i vad avser SJ:s trafiksvaga nät, skogsföretagsberedningen). Det har på- pekats att driftbidraget härvid inte varit att
se som en subvention utan som ett statligt köp av vissa tjänster.
Samtidigt med att de ekonomiska målsätt- ningarna betonats starkare har det ansetts riktigt att ge verken ökad handlingsfrihet. Detta har bl. a. gällt taxepolitiken (företags- formsutredningen, postutredningen, 1944 års järnvägstaxekommitté). I allmänhet har man dock inte tänkt sig någon fullständig delegering till verken, utan snarare att dessa fastställer taxorna inom ramen för vissa av Kungl. Maj:t fastställda principer.
Ökade befogenheter för affärsverken har även föreslagits i fråga om personalpolitiken (företagsformsutredningen, postutredningen, vattenfallsverkets utredning: Från verk till bolag, skogsföretagsberedningen) och inves- teringarna (företagsformsutredningen, post- utredningen).
Det har varit naturligt att i dessa samman- hang också ta upp frågan om lämplig före- tagsform för affärsverken. En »tredje form» — ett mellanting mellan affärsverk och ak- tiebolag — har aktualiserats bl.a. av postut— redningen. Vidare har vid flera tillfällen senast av verket självt i »Från verk till bo- lag», framförts att vattenfallsverket borde ombildas till aktiebolag.
De olika förslag som under senare år fram- lagts rörande verkens organisation har präg- lats av det ökade intresset för affärsverkens ekonomiska mål. Således har man vid om- organisationema av bl. a. tele-, post- och luftfartsverken sökt stärka ekonomifunktio- nen.
Principiella tankegångar ur den ekonomiska litteraturen1
7.1 Olika varianter av kostnadsanpassad prissättning
När det gäller prissättning inom offentlig verksamhet och i offentliga företag brukar det betraktas såsom mer eller mindre själv— klart att principen om kostnadstäckning skall tillämpas, dvs. att priset skall sättas i anslut- ning till kostnaden. Pris- och taxepolitiska utredningar och ekonomisk litteratur på om- rådet definierar emellertid den normerande kostnaden på olika sätt. Termen »i anslut- ning till» har också givits olika innebörd i olika sammanhang. Att sätta priset »i an- slutning till» en viss kostnad kan innebära, att priset skall sättas lika med den normeran— de kostnaden eller — om konjunkturmässiga, säsongmässiga eller slumpmässiga sväng- ningar ger upphov till besvärande fluk- tuationer — på en nivå som medför överens- stämmelse på sikt. I andra situationer kan det vara fråga om att etablera maximi- eller minimigränser som priserna inte får över- eller understiga.
När det gällt att avgränsa den kostnad som skall vara normerande för priset har flera olika kostnadsbegrepp kommit till an- vändning. I vissa sammanhang har det va- rit genomsnittskostnaden, d. v. s. totalkost- naden fördelad på utförd produktion, som legat till grund. I andra sammanhang har marginalkostnaden eller gränskostnaden, d. v. s. den med den sist producerade enhe- ten förbundna förändringen i totalkostnad,
varit av intresse. Vidare gäller att totalkost- naden — som alltså ligger till grund för be- stämningen av marginell kostnad och ge- nomsnittskostnad — i vissa fall har bestämts på basis av de faktiska, historiska anskaff- ningspriserna för de produktionsfaktorer, som kommer till användning, medan den i andra fall bestämts med utgångspunkt från något slag av framtida kostnader, d. v. s. nuanskaffnings- eller återanskaffningsvärde- beräkningar.
Att kostnadsavgränsning och prisanpass- ning skett efter så olikartade grunder hänger samman med att principerna för prissätt- ningen inom offentlig verksamhet fastställts utifrån skilda utgångspunkter. Använd- ningen av historiska anskaffningsvärden bör delvis ses mot bakgrunden av de etiskt-mo- raliska föreställningar, som innebär att det är »skäligt» och »riktigt» att ta ut ett pris som motsvarar vad varan eller tjänsten faktiskt kostat. Historiska anskaffningsvär- den kan också te sig som den naturliga ut— gångspunkten när det gäller att utkräva
1 Föreliggande kapitel utgör en på den prak— tiska tillämpningen inriktad sammanfattning av bilaga 1, »Prissättning i offentliga företag. En behandling av mål och medel för prissättning och resursanvändning mot bakgrund av den ekonomiska litteraturen». I syfte att på smidi- gaste sått anknyta kapitlet till tankegångarna i utredningens betänkande avviker disposition och uppläggning till vissa delar från denna bilaga. Källhänvisningar i form av författarnamn jämte årtal inom parentes hänvisar till littera- turförteckningen i denna bilaga.
kostnadsansvar. När man å andra sidan ut- gått från önskemål om en prissättning, som i nuläget och framdeles befrämjar en effek- tiv allokering av samhällets resurser, har det på det principiella planet ofta blivit marginalkostnader, som trätt i förgrunden. På ett mera praktiskt plan har resursallo- keringsambitionerna tagit sig uttryck i pris- sättning i anslutning till nuanskaffnings- eller återanskaffningskostnader.
När det gäller kostnadsanpassad prissätt- ning kan det finnas anledning att göra en åtskillnad mellan en rpris-i-anslutning-till- kostnads=—norm för det offentliga företa- gets prissättning och en »pris-i-anslutning- till-kostnads»-beskrivning av hur prissätt- ningen i ekonomin i övrigt går till. I en blandekonomi kan man inte bortse från att en samhällsekonomiskt ofördelaktig kon- sumtions- och produktionsinriktning kan uppstå, om prissättning inom offentliga företag sker utan hänsyn till den faktiska prissättningen inom den privata sektorn. När det gäller att utforma normer för of- fentlig prissättning erfordras därför en be- skrivning av hur priserna sätts i ekonomin i övrigt. Den uppfattning som man haft beträffande de förhärskande principerna för prissättningen inom ekonomin i övrigt har därför kommit att spela en stor roll för ut- formningen av principerna för offentliga företags prissättning.
7.2 Prissättning och produktionsplanering vid full kostnadstäckning
Med principen om full kostnadstäckning avses i detta sammanhang att priset eller priserna på de varor eller tjänster, som ett företag producerar, skall sättas på en sådan nivå att företaget i nuläget erhåller täckning för sina faktiska löpande kostnader samt för en på historisk anskaffningsvärdebasis be- räknad avskrivning och förräntning. I ett enproduktsföretag tillgodoses detta krav enklast därigenom att man slår ut kostna- derna ifråga på producerad volym och sät- ter priset i anslutning till denna på anskaff- ningsvärdebasis beräknade genomsnittskost— nad. I speciella fall kan emellertid före-
komma att priset differentieras så att en i och för sig homogen vara kommer att be- tinga olika pris vid olika tidpunkter, i olika geografiska områden eller för olika avnä- margrupper.
Tillämpningen av kostnadstäckningsprin- cipen i ett flerproduktsföretag kompliceras av att det oftast är omöjligt att orsakslogiskt fördela gemensamma kostnader på olika produktslag. Fördelningen av dessa gemen- samma kostnader på olika varuslag sker ofta med hjälp av fördelningsnycklar inom ramen för ett självkostnadsberäkningssy- stem. När det därvid gäller att bestämma fördelningsnycklar måste emellertid viss hänsyn tagas till olika produkters förmåga att >>bära sina kostnader». Vid bestämningen av de olika produkternas självkostnad tas så— ledes viss hänsyn till efterfrågesituationen och efterfrågans priskänslighet.
Principen om full kostnadstäckning är primärt inriktad på att fastställa priser med utgångspunkt från given produktionsfaktors— insats och därmed givna kostnader. Den kan emellertid också utöva ett inflytande på företagets produktions- och servicepolitik. Den kan således hindra företaget från att genomföra marknadsmässigt omotiverade investeringar eller att driva en marknads— mässigt omotiverad produktions- eller ser- vicepolitik. Den kan också, efter det att ett visst projekt kommit till stånd, medföra press på företaget att via effektiviseringar och rationaliseringar kompensera för sådan oförmånlig utveckling i marknads- och kostnadsläge, som inte förutsågs vid in- vesteringstidpunkten.
Principen om full kostnadstäckning be— traktas ofta såsom grunden för en skälig och rimlig prissättning. Att kostnadstäck- ningsprincipen är förknippad med dylika »moraliska» övertoner torde vara förkla- ringen till att den varit politiskt okontro- versiell. Kostnadstäckningsprincipens poli- tiska neutralitet har i sin tur varit av stor administrativt-ekonomisk betydelse, efter- som den har gjort det möjligt för statsmak- ten att ge de offentliga företagen ett bety- dande mått av självständighet. Kostnads— täckningsprincipen har så att säga utgjort
grundvalen för en befogenhetsdelegering från statsmakterna till de offentliga före- tagens företagsledningar. Den har också kommit att tjäna som :'ett värn mot egen svaghet» i den bemärkelsen 'att den hindrat påtryckningsgrupper att påverka prissätt- ningen till sin favör.
När principen om full kostnadstäckning kommit till användning såsom ett instrument för befogenhetsdelegering, bör det ha va— rit viktigt att den gav ett klart och kon- trollerbart uttryck för det kostnadsansvar som det offentliga företagets ledning åla- des. Att utkräva kostnadsansvar med ut- gångspunkt från tillgångarnas faktiska histo- riska anskaffningsvärde torde ur denna syn- punkt ha varit att föredra framför att ba- sera detta ansvar på mer eller mindre osäk- ra nu- eller återanskaffningsvärdeberäkning— ar. Argumenten i dessa hänseenden för en tillämpning av principen om full kostnads- täckning är i stort sett desamma som an— vändes för att motivera att internavräkning- en inom ett företag sker på självkostnads- basis. Trots att självkostnaderna i vissa fall kan utgöra en felaktig grund för företagets ekonomiska planering, kan deras använd- ning vara berättigad med hänsyn till att de möjliggör kontroll av att ursprungliga lönsamhetsförväntningar verkligen infrias.
Fastän principen om full kostnadstäck- ning fått en omfattande tillämpning, är dess samhällsekonomiska berättigande relativt li- tet diskuterat inom den ekonomiska litte- raturen. Full kostnadstäckning har således i den principiellt inriktade litteraturen sna- rast framstått som ett bivillkor vid den samhällsekonomiska optimering man strävat efter att uppnå. När exempelvis Foster (1963) förordar full kostnadstäckning sna- rare än marginalkostnadsprissättning såsom ledande princip inom brittiskt transportvä- sen, ser han detta såsom en eftergift åt den allmänna opinionens krav.
7.3 Marginalkostnadsstyrd pris- och produktionsanpassning
Medan principen om full kostnadstäckning haft stor betydelse när det gäller den prak-
tiska utformningen av offentliga företags målsättning, har den principiellt inriktade litteraturen om offentliga företags prissätt- ning till allra största delen uppehållit sig vid marginalkostnadsprissättning. Att så är fallet hänger samman därmed att man i den- na litteratur främst intresserat sig för frå- gan om en samhällsekonomiskt optimal re- sursallokering och mindre för kostnadsan- svars— och kostnadskontrollsynpunkter. I diskussionen av möjligheterna att uppnå ett dylikt bästa resursutnyttjande har man emel- lertid använt sig av de i den s.k. pris- teorin vanliga, förenklande antagandena om företagens och samhällsekonomins sätt att fungera.
Principen om marginalkostnadsprissätt- ning borde egentligen kallas »marginalkost- nadsstyrd pris/produktionsanpassning». Mar- ginalkostnadsprincipen är nämligen avsedd att styra såväl prissättningen som pro- duktionen. Detta kan antingen ske genom att priset hålls lika med marginalkostnaden, varefter produktionen anpassas efter de marknadsmässiga överskott eller brister, som kan uppkomma vid denna prisnivå. Alternativt kan priset sättas på en nivå, som skapar jämvikt mellan utbud och efter- frågan. I detta fall uppkommer inga över- skott eller brister. Istället anpassas produk- tionen på det sättet, att man producerar mera om marginalkostnaden ligger under priset och vice versa. Bägge dessa varian- ter av marginalkostnadsprincipen — pris- anpassning och produktionsanpassning — le- der emellertid i det långa loppet till ett och samma resultat, nämligen att priset kommer att vara lika med marginalkostnaden.
Dupuit (jfr Hotelling 1938) och Marshall (1890) brukar betraktas såsom föregångare när det gäller offentliga företags prissätt- ning. Bägge dessa författare använder kon- sumentens betalningsvillighet — dvs. det be- lopp som han högst skulle kunna förmås betala för en vara — såsom ett mått på va- rans samhällsekonomiska »nytta». Dupuit argumenterade utifrån denna utgångspunkt för att staten skulle avstå från att ta upp avgifter för nyttjandet av broar och andra offentliga anläggningar. Kämpunkten i Du-
puits resonemang var att upptagande av en broavgift avskräckte vissa potentiella trafi- kanter. Summan av de avskräckta trafikan- ternas betalningsvillighet representerade — enligt Dupuit —— den minskning av samhälls- nyttan som broavgiften föranlett.
Marshall intresserade sig särskilt för den del av betalningsvilligheten eller »nyttan» som konsumenten »fick över» när han be- talt för en vara. Marshall talade om k0n— sumentöverskottet — the consumer sur— plus — som skillnaden mellan det högsta pris, som en konsument skulle kunna för- mås betala, och det pris som han verkligen fick erlägga. Marshalls allmänna ansats var sedan att undersöka vilka typer av åtgär- der, som kunde tänkas öka det totala kon- sumentöverskottet i samhället. Marshall kunde med denna utgångspunkt visa, att olikheter i olika branschers kostnadsförlopp kunde motivera samhällsingripanden i pris- bildningen. I stordriftsfördelsfallet — där styckkostnaden sjönk med ökande volym — kunde nämligen en subvention som slog igenom i priset föranleda ökad efterfrågan. Den större volymen ledde till sekundära kostnadssänkningar. Om styckkostnaden steg med volymen, innebar en punktskatt som slog igenom i priset en kostnadssän- kande volymminskning. Genom att beskatta företag med stigande styckkostnader och an- vända skatteintäkten till att subventionera företag med fallande styckkostnader, kunde man därför åstadkomma en total ökning av det totala konsumentöverskottet i samhäl- let. Motsvarande effekt kunde naturligtvis tänkas erhållas därigenom att staten över- tog företagen ifråga och direkt styrde de— ras prissättning.
Såväl Dupuits som Marshalls resonemang led av den svagheten, att de inte i tillräck- lig utsträckning beaktat de övervältringsef- fekter som skulle åtfölja deras förslag. Av- skaffandet av broavgiften förutsatte en skat- tefinansiering av brobygget, vilket kunde dra med sig >nyttominskande» bieffekter. Kritiken tog också fasta på att den ökning av konsumentöverskottet, som man kunde erhålla genom att subventionera och beskat- ta branscher med olikartat kostnadsförlopp,
huvudsakligen ägde rum på bekostnad av motsvarande storhet på producentsidan, »producentöverskottet». En dylik inkomst- omfördelning kunde inte utan vidare be- traktas såsom önskvärd.
De rekommendationer som Marshall kom fram till är desamma som principen om marginalkostnadsprissättning i praktiken le- der fram till. Marginalkostnaden ligger lägre än genomsnittskostnaden i stordrifts- fördelsfallet men över en genomsnittskost- nad, som stiger med volymen. Marginal- kostnadsprissättning leder alltså till under— täckning av genomsnittliga och totala kost- nader i stordriftsfördelsfallet, medan det uppkommer en övertäckning när kostnaden stiger med volymen.
Därigenom att marginalkostnadsprincipen baserades på det 5. k. Paretokriteriet för optimal resursallokering ansåg man sig emel- lertid komma ifrån de ur välfärdsekono- misk synpunkt besvärliga inkomstomfördel- ningarna. Paretokriteriet innebär, populärt uttryckt, att vid en viss given inkomstför- delning i samhället samtliga ömsesidigt för- delaktiga byten av varor eller tjänster skall vara tillvaratagna. Utifrån Paretokriteriet kan man under vissa antaganden om kon- kurrensförhållanden, konsumentpreferen- sernas karakteristika m. m. komma fram till vissa villkor för substitutionsförhållan- den mellan produktionsfaktorer och varor eller tjänster hos producenter och konsu- menter. Det går sedan att visa, att ett prissystem, som bygger på ren konkurrens eller på förutsättningen att priset sätts lika med marginalkostnaden, uppfyller dessa substitutionsvillkor. Om man i ett dylikt Paretooptimalt läge rubbar jämvikten — ex- empelvis genom att godtyckligt höja priset på en vara — leder denna rubbning till en försämring för vissa konsumenter och pro- ducenter utan att någon annan för den skull får det bättre.
I Sverige utvecklade Wicksell (1896) myc- ket tidigt den tankegång, som senare kom att benämnas marginalkostnadsprissättning. Wicksell sysselsatte sig härvid med det »stordriftsfördelsfall», där kostnaden kan delas upp i en rörlig, volymberoende kom-
ponent och en fast, av volymen oberoende komponent. Wicksell kom fram till att pri- set borde sättas lika med den marginella el— ler rörliga kostnaden, medan de fasta kost- naderna borde finansieras skattevägen. Wicksell ansåg sig också kunna visa att det gick att konstruera ett skattesystem som var så beskaffat, att härvid ingen inkomstöver- vältringseffekt kom till stånd. Wicksell un- derströk att tillämpningen av denna pris— sättningsregel var en viktig samhällsangelä- genhet:
»Varje brev, varje telegram, varje järnvägs- kolli som förblir obefordrat, varje resa som ur— aktlåtes, emedan man för ifrågavarande tjänst begär mer än den kostnadsökning, som den i och för sig föranlett, utgör faktiskt ett olöst samhällsekonomiskt problem, som skulle kunna och borde lösas rationellt.»
Internationellt sett blev emellertid Hotel— lings (1938) inlägg till förmån för en prak- tisk tillämpning av marginalkostnadsprissätt- ning de mest uppmärksammade. Hotelling hävdade, att de amerikanska järnvägarna under 1930-talet borde avstå från att basera taxorna på kostnadsdata från det förgångna för att istället gå in för en taxesättning på marginalkostnadsbasis. Det underskott som härvid kunde uppkomma borde finansieras skattevägen.
Det blev också i stor utsträckning mot Hotellings inlägg, som kritiken riktade sig. Kritiken tog fasta på bl. a. följande punk- ter:
— Det är praktiskt omöjligt att finansiera de fasta (eller residuella) kostnaderna skatte- vägen utan att åstadkomma inkomstomför— delningar eller resursallokeringsstörningar.
— Principen om marginalkostnadsprissätt- ning bygger på förutsättningen att det råder ren konkurrens i ekonomin i övrigt. Efter- som inslagen av icke-ren konkurrens är be— tydande gäller att priset ligger över margi- nell kostnad i enskilda företag. Marginal- kostnadsregeln borde omformuleras för att ta hänsyn härtill.
- Den kortsiktiga marginalkostnaden va- rierar ofta mycket starkt med belastningen i offentliga företag såsom järnvägar och el- verk. Det är inte praktiskt möjligt att till-
lämpa priser som fluktuerar i motsvarande grad.
- Regeln om prissättning i anslutning till kortsiktig marginalkostnad lämnar hela in- vesteringsproblemet utanför. Den medger inte någon för- eller efterhandsbedömning av investeringens lönsamhet. Den är också administrativt—ekonomiskt olämplig dels på grund av att den är svår att beräkna, dels därför att man inte kan utkräva ansvar för de fasta kostnaderna.
Diskussionen om marginalkostnadspris- sättning är emellertid inte avslutad. I verk från senare år har bl.a. Boiteux (1949) och Beckwith (1955) försökt påvisa förde- larna med marginalkostnadsregeln.
Beckwith skriver exempelvis »[Marginal- kostnadsprincipen] . . .. säger att priset, det bästa tillgängliga måttet på det samhälleliga värdet av marginell produktion, skall vara lika med den kortsiktiga marginalkostna— den, det bästa tillgängliga måttet på den samhälleliga reella kostnaden för marginell produktion. Skälet är helt enkelt att reell nytta skall vara lika med reell kostnad vid marginalen, därför att detta medför största Välfärd.»
Eftersom marginalkostnadspriser inte kan förväntas täcka kostnaderna för de investe- ringar, som kommer till stånd, är det vid en tillämpning av marginalkostnadsprinci- pen inte möjligt att använda vanliga lön- samhetsnormer vid investeringsbedömning. Beckwith förordar, att marginalkostnads- principen kopplas samman med en investe- ringsbedömning på konsumentöverskottba— sis, dvs. att konsumentens maximala betal- ningsvillighet får ligga till grund för en be- dömning av investeringens samhällsekono- miska önskvärdhet.
Medan man i den principiellt inriktade litteraturen diskuterat en prissättning i an- slutning till kortsiktig marginalkostnad, har de praktiska tillämpningarna av =»marginal— kostnadsdoktrinen» ofta kommit att inriktas på marginalkostnader på lång sikt. Lewis (1946) har också argumenterat för en dylik tolkning av marginalkostnadsprincipen. En— ligt denna tolkning skulle priset sättas på en nivå som gav täckning för en merkostnad
som inkluderade den ny- eller ersättnings- anskaffning av fasta anläggningar, som en viss produktionsökning på sikt kunde för- väntas leda till.
Eftersom det i praktiken ofta tett sig ogörligt att beräkna merkostnaden för en 'liten produktionsökning» har i praktiken marginalkostnaden ofta beräknats med ut- gångspunkt från hela eller en betydande del av den vid en viss tidpunkt planerade pro— duktionen. Vad som i praktiska tillämpning- ar benämnts »långsiktig marginalkostnads- kalkyl» har ofta varit en genomsnittskostnad beräknad på basis av nuanskaffnings- eller återanskaffningsvärde. Den väsentligaste skillnaden mellan en prissättning på basis av full kostnadstäckning resp. marginalkost- nad — som den mestadels kommit att till- lämpas i praktiken — har alltså varit att prissättningen i det senare fallet skett med utgångspunkt från framtida beräknade kost- nader istället för på basis av historiska an- skaffningsvärden.
De framtida kostnaderna kan ligga högre än de historiska beroende på penningvärde- försämring. De kan också ligga lägre till följd av att den tekniska utvecklingen möj- liggjort lägre produktionskostnader och på att man i det förgångna -— exempelvis på grund av felbedömningar — gjort investe- ringar som inte behöver återanskaffas. Om produktionen i framtiden är större eller mindre än i nuläget, tillkommer olika slag av skalfaktorer — dvs »stor- eller smådrifts- fördelar» — som medför att styckkostnaden stiger eller faller med produktionsvolymen. På det hela taget gäller emellertid att pris- utveckling och teknisk utveckling och 'fel- investeringar» kan betraktas såsom mer betydelsefulla än de skalfaktorer, på vilka den ekonomiska teorin koncentrerat sitt in- tresse.
Trots att det finns många anledningar till att en på nu- eller återanskaffningsvärde- basis beräknad marginalkostnad skulle skil- ja sig från en på grundval av historiska an- skaffningsvärden beräknad kostnad kan skillnaderna i praktiken vara ganska små. Det kan delvis bero på att sådana faktorer som teknisk utveckling och penningvärde-
försämring tagit ut varandra. Det är också möjligt att olikheter i kostnadernas periodi— sering mellan redovisning och marginal— kostnadskalkyl haft en utjämnande inver- kan.
Sammanfattningsvis kan sägas, att till- lämpningen av marginalkostnadsprincipen i en blandekonomi av västerländsk typ så gott som genomgående inriktats på sådana modifierade varianter som också tillgodo- sett ett minimikrav på full kostnadstäckning. Att så är fallet innebär inte att marginal- kostnadsprissättningen helt fått ge vika för principen om full kostnadstäckning. Vid en tillämpning av principen om full kostnads— täckning i ett monopolföretag finns det flera alternativa kombinationer av priser och pro- duktionsinriktning, som uppfyller avkast— ningskravet. Marginalkostnadsprincipen kan härvid fylla den viktiga funktionen att be- stämma vilken pris- och produktionspolitik inom ramen för kravet på full kostnadstäck- ning, som utifrån vissa samhällsekonomiska överväganden framstår såsom optimal. Här- vid spelar emellertid också marknadsmässiga överväganden som sortimentshänsyn, prak- tiska möjligheter att genomföra täta pris- ändringar m. m. en betydande roll.
7.4 Samhällsekonomiska och företags- ekonomiska investeringskalkyler
I många företag ter det sig naturligt att formulera beslut om produktionsvolymen som investeringsproblem snarare än som en serie simultana eller i tiden utsträckta mar- ginella avvägningar. Man rör sig alltså med av tekniska eller administrativa skäl avgrän— sade projekt, som förutsätter insatsen av en klump av produktionsresurser. Företaget kan i stort sett endast välja mellan att ge- nomföra eller icke genomföra dylika pro- jekt. Den investeringskalkyl, som bör läg- gas till grund för investeringsavgörandet, måste därför ta fasta på att utröna huru- vida den sammanlagda »nytta» eller de sam— manlagda intäkter, som projektet leder till, är tillräckligt stora för att motivera de kost- nader som projektets genomförande drar med sig.
Samhällsekonomiska investeringskalkyler ger upphov till vissa problem, som inte före- finns i företagsekonomiska investeringskal- kyler. Vissa samhällsekonomiska investe- ringar ger inte upphov till några inbetal- ningar från avnämarna. Det blir i dylika fall fråga om att evalvera den icke prissatta »nytta», som projektet ger upphov till. Inom den s.k. nytto/kostnadskalkylen har man särskilt intresserat sig för detta pro- blem. Nytto/kostnadskalkylen använder sig i princip av samma angreppssätt för att evalvera nytta som användes av Dupuit och Marshall, nämligen genom att försöka upp- skatta konsumenternas maximala betalnings- villighet. Användningen av »nytta» såsom motpost till kostnad kan komma ifråga även för sådana projekt, där inbetalningama endast avser att ge partiell täckning av den totala kostnaden. Så skulle exempelvis bli fallet, om priserna på de varor eller tjänster, som projektet avser att producera, prissattes med utgångspunkt från kortsiktig marginal- kostnad.
Bestämningen av den kalkylränta, som skall användas vid beräkningen av investe- ringskalkylens kapitalvärde, utgör också ett speciellt problem i samhällsekonomiska sam- manhang. Vissa författare har argumenterat för användningen av en kalkylränta, som - istället för marknadsräntan — återspeglar den samhälleliga tidspreferensen för kon- sumtion. Denna räntefot, som kan antagas vara lägre än marknadsräntan, tänkes före- trädesvis komma till användning vid bedöm- ningen av sådana investeringar som inkräk- tar på konsumtionen. När det gäller offent- liga investeringar, som leder till investerings- minskningar på andra håll i ekonomin, gäl- ler emellertid att kalkylräntan bör baseras på en bedömning av den samhälleliga alter- nativavkastningen.
När det gäller de svenska affärsverken har 'kostnadstäckningsprincipen» tolkats så att de inkomster eller kostnadsbesparingar, som ett projekt ger upphov till, i princip skall vara tillräckliga för att motivera in- vesteringen. I den mån som projektet därut- över medför rextra» samhällsekonomiska fördelar, är detta naturligtvis en fördel.
Liksom i enskilda företag gäller även inom affärsverken att det i vissa fall är svårt att renodla betalningskonsekvenserna av en viss investering. Även i den icke-siffermässiga bedömning, som härvid träder istället för investeringskalkylen, kan man emellertid ur- skilja företagsekonomiska såväl som sam- hällsekonomiska utgångspunkter.
7.5 Samordningen mellan investerings— och prispolitik
Det nämndes i föregående avsnitt, att det i vissa företag ter sig naturligt att formulera beslut om produktionsvolymen såsom inves- teringsproblem, beroende på att ökad kapa- citet måste anskaffas i relativt stora enheter. Anskaffningen av dylika »kapacitetsklum- par» måste i sin tur bedömas med utgångs- punkt från en investeringskalkyl, som syftar till att ge uttryck för lönsamheten av denna anskaffning. När det gäller kapacitetshöjan— de investeringar kommer det pris, som före- taget förväntar sig kunna ta ut för merpro- . duktionen, att ha avgörande betydelse för investeringskalkylens lönsamhet. I ett of- fentligt företag, där man upplever orsaks— sambandet mellan kapacitetsutbyggnad och produktionsvolymökning såsom påtagligt, kan man beräkna en långfristig marginal- kostnad genom att fördela kapitaltjänstkost— naden för projektet på merproduktionen och använda sig av tekniken med »marginal- kostnadsstyrd pris/ produktionsanpassning». Investeringar kommer härvid att bedömas såsom fördelaktiga så länge som det är marknadsmässigt möjligt att hålla priset på. en nivå som — efter bestridande av produk- tionens löpande kostnader — ger täckning för kapitaltjänstkostnadema för den sist genomförda kapacitetshöjande investeringen. Förutsättningarna för att tillämpa en dy- lik, på den långfristiga marginalkostnaden baserad samordning mellan investerings- och prispolitik saknas emellertid i många företag. Så blir exempelvis fallet, om investeringarna huvudsakligen syftar till att sänka kostna- derna vid given kapacitet eller om investe— ringsprojekten står i ett så intimt beroende-
förhållande till företagets övriga kapitalut- rustning, att deras kapacitetshöjande effekt är svår att avgränsa. Den för en tillämpning av marginalkostnadsprincipen grundläggan- de förutsättningen — nämligen att man skall kunna beräkna investeringens »lönsamhets- kritiska» pris — är då inte längre för handen. Svårigheten att på ett entydigt sätt avgränsa och beräkna en långsiktig marginalkostnad kan också utgöra ett hinder.
Det kan också med hänsyn till förhål- landena i enskilda företag vara svårt att finna gehör för en tillämpning av margi- nalkostnadsprincipen i ett läge, där dess till- lämpning förväntas ge upphov till priser, som vid varje framtida tidpunkt är lägre eller högre än vad som krävs för täckning av historiska kostnader, dvs. för full kost- nadstäckning. En prissättningspolitik, som i ett långtidsperspektiv kan förväntas ge upphov till undemormal lönsamhet, kan knappast sägas ge en realistisk återspegling av förhållandena i enskilda företag. I ett sådant enskilt företag skulle förutsättning- ama för fortsatt kapacitetsutbyggnad sak- nas. Omvänt skulle en prispolitik, som med- förde onormala vinster, stimulera till ny- etablering och pristryckande överkapacitet. Händelser av engångsnatur — såsom en extra- ordinär penningvärdeförsämring eller en betydelsefull teknisk innovation — skulle där- emot kunna ge upphov till extraordinära kapitalvinster eller kapitalförluster.
7.6 Utvecklingen inom »the theory of the firm»
Termen »the theory of the firm» är en i fö- retags- och nationalekonomiska samman- hang accepterad sammanfattande benäm- ning på de teorier, som avser att förklara företagens beteende, bl. a. deras bestäm- ning av pris och produktionsvolym. När det gäller att formulera en målsättning för of- fentliga företag, är denna teori av intresse från två synpunkter. Den kan dels ge en fingervisning om hur det offentliga före- taget kan förväntas reagera under olika be- tingelser. Den utgör emellertid också en byggsten i ett vidare sammanhang, nämligen
i den beskrivning av hela ekonomins sätt att fungera, som man måste ha till hands för att avgöra vad som händer när resurser flyttas i den ena eller andra riktningen mel- lan det offentliga företaget och den övriga delen av ekonomin.
Marginalkostnadsdoktrinen i sin ursprung- liga utformning bygger på vad som brukar kallas klassisk pristeori. Denna teori an- vänder sig av vissa förenklande förutsätt- ningar beträffande företaget och dess miljö. Man tänker sig exempelvis att alla beslut fattas rationellt och med perfekt kännedom om framtiden. Det är bl.a. med utgångs- punkt från dessa förutsättningar som den klassiska teorin hävdade, att ett företag vid viss given produktionsvolym alltid kunde förväntas arbeta på den lägsta möjliga kost- nadsnivån. Den klassiska pristeorin utgick också från att ren konkurrens var den do- minerande marknadssituationen, vilket bl. a. förutsatte att de individuella företagen var så små att de inte kunde påverka priset på marknaden.
Under mellankrigstiden utvecklades pris- teorin till att behandla olika former av icke-ren konkurrens, såsom monopolistisk konkurrens och oligopol. I en dylik kon- kurrenssituation ligger priset i allmänhet över marginalkostnaden, En annan bety- delsefull iakttagelse från denna teori var att grupper av företag kunde utöva ett visst autonomt inflytande över prisbildningen. Se- nare pristeoretiska modeller har experimen- terat med andra målsättningar, såsom »högs- ta möjliga produktionsvolym inom ramen för skälig vinst» såsom alternativ till det traditionella »högsta möjliga vinst».
Under senare år har den s.k. organisa- tionsteorin haft stort inflytande på the the- ory of the firm. Organisationsteorin arbetar på vissa punkter med mera realistiska för- utsättningar än den traditionella pristeorin. Beslutsfattarna förutsättes sakna fullständig kunskap om förhållandena och antas vara rationella endast i begränsad utsträckning. Intressemotsättningarna inom företaget intar en central plats i organisationsteorin liksom också de förhandlingslösningar mellan be- rörda intressegrupper -— ägare, finansiärer,
olika grupper av anställda, kunder — som förutsättes ha ett avgörande inflytande på företagets policybeslut.
Organisationsteorin har också understru- kit att ett företag eller organisation som existerat en tid kännetecknas av institutio- nalisering. Härmed avses bl. a. att företags- ledning och personal kommer att uppleva företagets överlevande och expansion som ett självändamål. Dessa befattningshavare- grupper har ofta betydande möjligheter att påverka företagets policybeslut, så att dessa delmålsättningar blir tillgodsedda.
Enligt det organisationsteoretiska syn- sättet gäller inte längre att företaget produ- cerar en viss given produktionsvolym till lägsta möjliga kostnad. Icke-rationella be- slut, bristande kännedom om framtiden lik- som också de »extraförmåner» — s.k. »slack» — som starka intressegrupper kan förhandla sig till, bidrager härtill. En kon- sekvens härav är att den kostnad, som före- taget registrerar i bokföring eller kalkyler, kommer att uppvisa dålig överensstämmelse med ett samhällsekonomiskt kostnadsbe- grepp. Desto mer de av företaget registrera— de kostnaderna skiljer sig från en »lägsta tänkbara» kostnad, desto mindre blir möj- ligheterna att ge dessa kostnader en sam- hällsekonomisk tolkning, dvs. se dem som uttryck för värdet av produktionsfaktorer- nas alternativa användning.
Utvecklingen inom the theory of the firm har bidragit till att frågan om optimal re- sursallokering kommit att ses både som en fråga om att effektivisera resursutnyttjan- det inom företagen och som att flytta dem från mindre till mera produktiva företag. Det har hävdats att den senare typen av effektivitet, allokeringsmässig effektivitet, på det hela taget spelar en mindre samhälls- ekonomisk roll än den »x—effektivitet» som kan vinnas genom ett förbättrat utnyttjande av produktionsresurserna på den plats, där de befinner sig. Det organisationsteoretiska synsättet understryker också att tillgängligt vinstutrymme inte utan vidare kommer äga- ren till del. Ägaren eller hans representant måste tvärtom i en fortlöpande förhandling med övriga intressegrupper yrka på att få
När det gäller utformningen av detta av- kastningskrav kan normala eller traditio- nella utdelnings- och förräntningsanspråk på insatt kapital utgöra en väsentlig grundval. I marknadsmässigt fördelaktiga lägen kan ägaren ställa anspråk på rimlig andel av vinstutrymmet, bl. a. med hänvisning till de förluster han riskerar att få bära, om före- taget skulle gå dåligt. Särskilt när nya ka- pitaltillskott är aktuella måste den avkast- ning som kan erhållas i likvärdiga alterna- tiva placeringar ha inflytande på avkast- ningskravets höjd.
7.7 Samhällsekonomisk optimering på olika nivåer
I organisationsteori och beslutsteori betonas ofta att överordnade målsättningar måste brytas ned i mera specifika undermålsätt- ningar för att kunna tjäna som vägledning för konkreta beslut. Man brukar tala om en i högre eller lägre grad konsistent kedja eller hierarki av målsättningar. Den sam- hällsekonomiska målsättningen kan ses som en sådan mera abstrakt, överordnad mål- sättning, som kräver konkretisering genom att delmålen specificeras. Ofta tänker man sig i ett första steg en uppspjälkning av den samhällsekonomiska målsättningen i lev- nadsstandardmål, inkomstomfördelningsmål och konjunkturstabiliseringsmål. Utveckling- en i Sverige under senare år synes ha gått i den riktningen, att affärsverkens och de flesta statliga aktiebolagens verksamhet ses såsom i första hand inriktad på levnads- standardmålsättningen. Det offentliga före- tagets målsättning kan alltså i de flesta fall ses såsom en undermålsättning till detta delmål.
En målsättning för offentliga företag kan inte direkt härledas ur den överordnade samhällsekonomiska målsättningen. Ett av skälen härtill är, att resursallokeringen i ekonomin till följd av diverse marknadsmäs- siga imperfektioner är icke-optimal. Att ge- nomföra en optimering i en sektor av eko- nomin givet icke-optimala förhållanden i en annan sektor utgör ett både svårformulerat
och svårlöst problem. En ansats till en pro- blemformulering av detta slag har gjorts av Lipsey och Lancaster (1956) och kallats »teorin för det näst bästa». Författarna hål- ler för troligt, att blandekonomins traditio- nella uppdelning i en strikt kontrollerad och en okontrollerad sektor skulle vara av ondo och att en ordning, som innebar att graden av kontroll vore mera likartad, skulle vara bättre ägnad att åstadkomma en »näst bästa» lösning. Kravet på konkurrens på lika vill- kor mellan offentliga och enskilda företag ligger i linje med denna åsikt.
En annan komplikation är att staten- -ägaren endast utgör en av de intressegrup— per, som utövar inflytande på företagets politik. Företagets egentliga målsättning kommer alltså att framstå såsom en »för- handlingslösning» mellan olika intresse— grupper. De intressegrupper, som har in- tresse av företagets vidareutveckling och expansion, kan härvid förväntas ha ett rela- tivt stort inflytande. Det kan i ett dylikt läge te sig önskvärt att det offentliga före- tagets målsättning formuleras på ett sådant sätt, att det »interna» intresset av vidare- utveckling och expansion framstår såsom förenligt med samhällsekonomiska önske- mål.
Grundläggande värderingar vid utarbetandet av nya riktlinjer för affärsverken
8.1 Affärsverkens roll i samhällsekonomin
Den samhällsekonomiska målsättningen bru- kar beskrivas genom uppräkningen av ett antal delmål, såsom stigande levnadsstan- dard, full sysselsättning, stabilt penning- värde, balans i utrikeshandeln m. fl. som man — när ett samtidigt tillgodoseende inte ter sig möjligt — strävar efter att väga emot varandra på ett godtagbart sätt. Med önske- målet om stigande levnadsstandard följer krav på hög effektivitet i produktionen av varor och tjänster. Det tar sig emellertid också uttryck i krav på att samhällets resur- ser skall komma till användning där de bäst tjänar konsumenternas intressen. Det skulle därför vara irrationellt om affärsverkssek- torn tilldelades resurser som »på margina- len» hade kunnat användas bättre på annat håll inom samhällsekonomin. Å andra sidan skulle en i förhållande till övriga sektorer alltför knapphändig resurstilldelning kunna få motsvarande ogynnsamma effekt. Man måste i sammanhanget också beakta att af- färsverken har en inte oväsentlig betydelse för infrastrukturen i landet och därigenom bidrar till utvecklingen av näringslivet över- huvud.
Affärsverken spelar emellertid en betydel- sefull roll också när det gäller att tillgodose andra samhällsekonomiska önskemål. Bety- dande svårigheter att mäta uppfyllandet av dessa delmålsättningar föreligger dock. Som exempel kan nämnas att tidsplaceringen av
vattenfallsverkets kraftverksbyggen i vissa fall har direkt påverkats av hänsyn till sys- selsättningsproblemen i norra Sverige. Sta- tens järnvägars upprätthållande av trafiken på vissa bandelar tillgodoser lokaliserings- och försvarsönskemål. Affärsverkens inves- teringsverksamhet är konjunkturpolitiskt be- tydelsefull och deras pris- och taxepolitik utövar viss inverkan på prisnivå och pen- ningvärdeutveckling.
8.2 Den samhällsekonomiska målsättningen och affärsverkens företagsekonomiska mål— sättning
Även om affärsverken aktivt bidrar till att förverkliga den samhällsekonomiska mål- sättningen är det knappast riktigt att säga att affärsverken styrs av densamma. Ver- kens handlande bestäms i stället primärt av en mera konkret, företagsanpassad målsätt- ning. Arten av den verksamhet de har att bedriva framgår av deras olika instruktio- ner. Inom respektive verksamhetsområden blir det en uppgift för verken att så effek- tivt och ekonomiskt som möjligt svara för den produktion och tillhandahålla den ser- vice, som sålunda åvilar dem. Härvidlag kommer verkens strävanden naturligen att inriktas på vissa successivt uppställda del- mål eller tröskelmål. Statens järnvägars in- satser under efterkrigstiden för att återhämta eftersatt underhåll, vattenfallsverkets ut- byggnad för torrårssäkerhet, televerkets
automatisering av riksnätet kan ses såsom exempel på strävanden att tillgodose dylika tröskelmål.
Ianspråktagandet av resurser för att för— verkliga dessa tröskelmål kan mera sällan ske med direkta samhällsekonomiska över- väganden för ögonen. Ett renodlat samhälls— ekonomiskt betraktelsesätt skulle ju kräva att man vid varje sådant beslut försökte pre- cisera de aktuella produktionsresursernas al- ternativa utnyttjande samt bedöma huruvida detta alternativa utnyttjande vore samhälls- ekonomiskt sämre eller bättre. En dylik be- dömning skulle — om den över huvud taget är tänkbar — kräva synnerligen komplicerade ekonomiska analyser och ställa affärsverks— ledningen inför besvärliga värderingspro- blem, när det gällde att väga de olika sam— hällsekonomiska delmålsättningarna mot varandra.
Affärsverkens ianspråktagande av sam— hällets resurser baseras i stället i de flesta fall på företagsekonomiska lönsamhetsbe- dömningar. Ledningen för affärsverken mås- te ju — givet att intäkterna skall täcka kost- naderna inklusive avskrivningar och förränt- ning — se till att de projekt, som man ge- nomför, bidrar till uppfyllandet av detta krav. I den mån det existerar alternativa tekniska möjligheter att förverkliga projek- tet ifråga kan valet mellan dessa likaledes ske utifrån företagsekonomiska utgångs- punkter.
En företagsekonomisk lönsamhetsbedöm- ning kommer således att träda i stället för den direkta samhällsekonomiska värderingen av projektets önskvärdhet. Även den före- tagsekonomiska lönsamhetsbedömningen kan förutsätta krävande ekonomiska analyser men den är som regel avsevärt enklare att genomföra än motsvarande samhällsekono- miska kalkyl. Därigenom att den företags- ekonomiska kalkylen i mycket högre grad än den samhällsekonomiska kan bygga på kontrollerbara prognoser och bedömningar ger den också helt andra möjligheter till en efterhandsgranskning av att förkalkylerna träffat rätt. Detta förhållande har i sig en väsentlig effektivitetsstimulerande effekt.
Att en företagsekonomisk bedömning är
enklare och i begränsad mening effektivitets- stimulerande får emellertid inte undanskym- ma den grundläggande frågeställningen hu- ruvida en företagspolitik, baserad på före- tagsekonomiska lönsamhetsbedömningar le- der till en samhällsekonomiskt sett rimlig inriktning av verksamheten. Den centrala problemställningen när det gäller att utar— beta en ekonomisk målsättning för affärs- verken måste därför bli, i vad män och på vilket sätt en samordning kan ske av syn- punkter som gäller affärsverkens inordning i samhällsekonomin och önskemålen om en entydig, klar och därmed också effektivitets- befrämjande målsättningskonstruktion.
8.3 Affärsverken som självständiga ekono- miska enheter
Affärsverken har traditionellt medgivits ett visst mått av självständighet inom ramen för vissa av statsverket fastlagda gränser. Bland annat har detta kommit till uttryck i att affärsverken medgivits rätt att använda in- flytande medel för att bestrida löpande kost- nader. Affärsverken har också medgivits rätt att utan Kungl. Maj:ts hörande tillsätta vissa tjänster i större utsträckning än vad som gäller statsmyndigheter i allmänhet. Särskilt under senare år har affärsverken — bl. a. genom införandet av en ordning med s.k. kollektiva anslag — fått en ökad rörelsefrihet i investeringshänseende, vilken inneburit möjligheter att inom givna totalramar för investeringsverksamheten mera fritt utforma denna efter verkens egna bedömningar.
Trots affärsverkens större självständighet jämfört med övriga myndigheter kvarstår emellertid besvärande bindningar och rest- riktioner när det gäller ekonomi, finansie- ring, prispolitik, personalfrågor, struktur- rationalisering m. in. Det finns därför anled- ning att undersöka om inte affärsverken bör medges ytterligare rörelsefrihet i flera avseenden.
Ett förverkligande av en sådan frihet el- ler större självständighet för affärsverken skulle innebära fördelar i olika hänseenden. Sålunda skapas därigenom förutsättningar för en smidigare, av gängse statliga admi-
nizstrativa förfaranden mera obunden ären- debehandling och beslutsfattande, som mera direkt kan utgå från informationer om det aktuella läget och som lättare kan anpassas till successivt ändrade betingelser. Förut- sättningar skapas för en delegering nedåt i organisationen av befogenheter och ansvar, vilken gör det möjligt för verksledningarna att i större utsträckning ägna sig åt de cen- trala företagsledande uppgifterna med vad de innefattar av uppföljning, samordning och framtidsplanering av verksamheten. Överhuvud får verksledningarna — med de större befogenheterna och det mera sam- lade grepp över verksamheten som följer här- med — bättre möjligheter att mera konkret utforma målsättningen för den egna verk- samheten i produktions- och servicemässiga samt ekonomiska termer ävensom att sam- ordna och inrikta verksamheten på ett för- verkligande av målsättningen. Inte minst viktigt är att genom den relativa självstän- digheten affärsverksledningarna naturligt kommer att uppleva verkens möjligheter att expandera, fortleva och utvecklas såsom vä- sentligen betingade av företagets egna in- satser inom ramen för de marknadsmässiga förutsättningarna.
8.4 Statsmakternas förhållande till affärs- verken
För att affärsverken skall fungera såsom självständiga ekonomiska enheter krävs att statsmakterna begränsar utövandet av sitt inflytande till vissa bestämda områden. Stats- makterna kommer således att spela vissa roller eller fullgöra vissa funktioner, sett i förhållande till affärsverket.
Staten måste för det första fungera som ägare och finansiär. Finansiärens huvudin- tresse måste vara att på förhand övertyga sig om att aktuella investeringar är lönsam- hetsmässigt och riskmässigt motiverade samt att i efterhand kontrollera att avkastningen på insatt kapital håller sig på en tillfreds- ställande nivå. Staten såsom finansiär måste således formulera ett till kapitalet hänförligt avkastningskrav samt bevaka och i mån av behov ta initiativ till åtgärder avsedda att
underlätta ett fullgörande av avkastnings- kravet. Som ägare har staten att tillse ej endast att avkastningskravet fylles utan även att andra ambitioner i fråga om personal, kunder, det allmänna — som ofta varit mo- tivet för statsdrift — kan förverkligas. Dessa ambitioner kan ta sig uttryck i att staten, när de marknadsmässiga förutsättningarna medger, länkar in företagets verksamhet i viss riktning och försäkrar sig om att vissa personalpolitiska intentioner fullföljes.
Såväl personalpolitiska önskemål som ef- fektivitets- och rationaliseringsintentioner tillgodoses lättare i ett företag som expan- derar i lagom snabb takt. En alltför snabb expansionstakt vållar svårigheter, när det gäller rekrytering och utbildning av perso- nal. Om företaget stagnerar eller expande- rar i långsam takt, kan rationaliseringar och effektiviseringar få till resultat att persona- len måste minskas. Friställandet av viss per- sonal kan i sin tur ofta leda till besvärliga personalrelationer och medföra en på sikt ofördelaktig personalsammansättning. Hän- synen till de anställdas intressen bör vid sidan av marknadsförutsättningar och lön- samhetsutveckling vara en av de faktorer, som staten bör ta hänsyn till vid framtids- planeringen för affärsverken. Staten bör exempelvis kunna medverka till att affärs- verken — liksom enskilda företag — får möj- lighet att genom en aktiv försäljningsinsats skapa förutsättningarna för en med hänsyn till verkets personal- och kapitalresurser lämplig marknadsutvidgning.
Vissa affärsverk har genom statens in- gripande tillförsäkrats en fullständig eller partiell monopolställning. I en dylik situa- tion kan inte konsumentönskemålen på samma sätt som i ett konkurrensläge kom- ma till uttryck via marknadsmekanismen. Staten kan därför ha anledning att ta på sig rollen som konsumentrepresentant. Sta- ten såsom representant för konsumentin- tressena kan — i den mån det marknads- mässiga utrymmet medger - påverka af- färsverkens politik genom att låta hänsyn till sådana förhållanden som prisdifferen- tieringen mellan olika kundkategorier eller avvägningen mellan pris och service komma
till uttryck i affärsverkens långsiktiga mål- sättning. Staten kan också, när så är lämp- ligt, utse sådana ledamöter i affärsverkets styrelse, som kan förmodas ha intresse av att bevaka och framföra konsumentsyn- punkter.
Staten är i betydande utsträckning själv avnämare av affärsverkens tjänster och pro- dukter. I den mån detta sker i vanlig mark- nadsmässig ordning uppkommer inga speci- ella problem. Gränsdragningen mellan vad som är att betrakta såsom en med hänsyn till konsumentintressen modifierad verksam- hetsinriktning inom den affärsmässiga ramen och extraordinära, icke affärsmässiga inslag i verksamheten kan däremot ofta vara be- svärlig. När det gäller den senare kategorin har utvecklingen under senare år gått i den riktningen att affärsverken skall ha en af- färsmässigt beräknad ersättning för extra- ordinära förpliktelser. Ett bibehållande och en vidareutveckling av denna praxis är en förutsättning för att affärsverken skall framstå såsom självständiga, med enskilda företag konkurrerande ekonomiska enheter.
Affärsverken är av basindustrikaraktär i den betydelsen att ändringar i deras pro- duktionsinriktning i betydande utsträckning kan ändra betingelserna för annan ekono— misk aktivitet. Det är därför naturligt att affärsverken ses såsom nyckelaktiviteter i samhällsplaneringen. Det ter sig angeläget att den ekonomiska planeringen tar sikte på att använda samma metoder för att styra affärsverkens handlande som de som kom- mer till användning gentemot enskilda före- tag med liknande verksamhetsinriktning. Att affärsverken bedrivs i affärsverksform skall således inte utgöra ett motiv för staten att tolka sin roll som koordinerande samhälls- planerare på annat sätt än vad som gäller i förhållande till basindustrier bedrivna i an- nan företagsform. Den vid sidan av mark- nadsmekanismen erforderliga samordningen med samhällsekonomin bör även gentemot affärsverken 'ta sig uttryck i en styrning via exempelvis lokaliseringsstöd och utnyttjande av konjunkturutjämningsfond.
8.5 A ffärsverkens konkurrensförhållande till andra företag och till ekonomin i övrigt
Sett i ett samhällsekonomiskt perspektiv konkurrerar affärsverken om produktionsre- surserna med andra statliga, kommunala och enskilda sektorer inom samhällsekonomin, dvs. med olika slags offentlig verksamhet, med enskilda industri-, handels- och service- näringar, med byggnadsverksamhet och jord- bruk etc. Det förhållandet att det är mark- nadsmekanismen snarare än direkta politis- ka beslut, som dirigerar den ekonomiska aktiviteten i affärsverk och andra affärsfö- retag, har medfört att huvudintresset tradi- tionellt inriktats på en jämförelse mellan de villkor på vilka dessa bägge kategorier har kunnat disponera olika produktionsresurser.
Utredningen finner det lämpligt att följa denna huvudlinje och avser att understryka konkurrensförhållandet mellan affärsverk och andra affärsföretag genom att betrakta dem som delar av näringslivssektorn i eko- nomin. Resonemangen i det följande förs med en sådan utgångspunkt.
Den angivna konkurrensen om produk- tionsresurserna kommer huvudsakligen till uttryck via prissystemet. De knappaste pro- duktionsfaktorernas priser ligger på en så hög nivå att de företag, som har den sämsta lönsamheten, får inskränka sitt utnyttjande därav. De mindre lönsamma företagen kan därför inte expandera i samma takt som de lönsamma. Resurserna kommer i stället till användning i de företag, som har de bästa marknadsmässiga förutsättningarna. Att de marknadsmässiga förutsättningarna är goda tyder i sin tur i allmänhet på att utökad produktion är samhällsekonomiskt angelä- gen.
När det gäller likställdhet i kostnadshän- seende intar kapitalkostnadema en särställ- ning såtillvida att de påverkas av det av- kastningskrav som åvilar företaget. Avkast- ningskravet i sin tur ger uttryck för ägarens preferenser, skatteförhållanden, borgenärer- nas krav på finansiell struktur etc. För af- färsverken är den institutionella ramen in- te densamma som för andra affärsföretag. Det finns anledning att med hänsyn till önsk-
värdheten av likställdhet i kapitalkostnader uppställa ett avkastningskrav som så nära som möjligt återspeglar enskilda företags betingelser.
För att markera ståndpunkten att ett af- färsföretag, som avser att fortleva i en eko— nomi som kännetecknas av kapitalintensiv produktion och relativt snabb expansion, måste prestera ett överskott som uppfyller vissa tröskelkrav, kommer utredningen fort- sättningsvis att använda termen avkastnings- krav såsom sammanfattning på de kapital- kostnadsposter som inflytande intäkter mås- te täcka. Att avkastningskravet täcke: är på sikt ett villkor för att företaget skall kunna påräkna ägarnas och finansiärernas fortsatta stöd.
Att intäkter som kan påräknas vid en viss ökning av verksamhetsvolymen — eller vid andra typer av beslut — förslår till att täcka den ökning i avkastningskravet som åtgärden i fråga medför, utgör emellertid lika litet i affärsverken som i andra affärs- företag ett tillräckligt villkor för att åtgär- den i fråga skall få komma till stånd. Hän- synen till företagets långsiktiga mål beträf- fande verksamhetsinriktning, personalpolitik m.m. kan medföra att man avstår från att genomföra även sådana projekt, där intäk- terna kan bedömas ge täckning för avkast- ningskravet. Villkoret att intäkterna skall beräknas täcka avkastningskravet bör nor- malt betraktas såsom ett nödvändigt men icke alltid tillräckligt villkor för att en eko- nomisk åtgärd skall få komma till stånd.
För att skapa eller vidmakthålla det ak- tiva konkurrensinslaget i förhållandet mel- lan affärsverk och icke statliga företag är det sålunda angeläget att driva kravet på likhet i förutsättningarna så långt det är praktiskt möjligt inom ramen för affärs- verksformen. I praktiken kommer utred- ningens jämförelser och förslag till ändra- de regler för att i större utsträckning erhålla konkurrenslikställighet mellan affärsverken och de andra företagen att aVse å ena sidan de statliga affärsverken och å andra sidan de i aktiebolagsform drivna företagen. Vid den framtida tillämpningen kan det emeller- tid komma att finnas anledning att göra av-
steg från denna linje, exempelvis om en avvägning gentemot villkoren för konkurre- rande kommunal affärsverksamhet skulle te sig särskilt betydelsefull.
För vissa affärsverk blir det emellertid — utöver konkurrensen om produktionsfakto- rerna — också fråga om en konkurrens med enskilda företag av ett mera sedvanligt slag. Detta blir fallet när affärsverkets möjlighe- ter att expandera och vidareutvecklas är beroende av att det i konkurrens med en- skilda företag erövrar eller bibehåller ett visst marknadsutrymme. Det blir i dylika fall fråga om en konkurrens som tar sig uttryck i en aktiv tävlan med enskilda före- tag om att få avsättning för identiska, snar- lika eller substituerbara varor eller tjänster.
Vad beträffar konkurrensen sedd från synpunkten av en tävlan mellan affärsverk och enskilda företag i fråga om utbudet av samma, likartade eller substituerbara tjäns- ter kan konstateras att de olika affärsverken skiljer sig ganska markant från varandra. Vissa av dem bedriver en verksamhet, som till största delen är av konkurrenskaraktär. Sådana affärsverks möjligheter att utveck- las blir mera direkt beroende av deras möj- ligheter att i tävlan med enskilda företag erövra eller bibehålla ett visst marknadsut- rymme. Hos en del affärsverk kan det före- ligga en konkurrenssituation inom någon eller några rörelsegrenar, medan verksam- heten i övrigt är av monopolkaraktär. Det finns också affärsverk, vars verksamhet i allt väsentligt får karakteriseras som helt monopolistisk.
Det är sålunda fråga om en glidande ska- la, där affärsverkens monopolkaraktär i vis- sa fall kan vara mindre, i andra fall mera markerad. Just därför att affärsverken som helhet inte låter gruppera sig i en strikt mo- nopol- eller konkurrenskategori är det vid utarbetandet av riktlinjer för dem av vikt att deras olika marknadssituation beaktas.
Det finns anledning räkna med att det aktiva konkurrensinslagets betydelse på sikt kommer att öka. Detta betingas delvis av den tekniska utvecklingen, som medför att etablerade monopolmarknader utsätts för konkurrens från nya, substituerbara pro-
dukter. Järnvägarnas konkurrens med lands— vägstrafik och flyg kan ses som ett uttryck härför. En annan bidragande faktor är den ökande levnadsstandarden, som innebär att konsumenten kan disponera en växande del av sin budget för sådana varor eller tjäns- ter, som inte har karaktären av nödvändig- hetsvaror. Det kan t.ex. te sig rimligt att vissa konsumenter kommer att uppleva an- skaffningen av extra telefon och extra tele- fonutrustning såsom ett direkt alternativ till annan umbärlig konsumtion.
Sammanfattningsvis konstateras att kon- kurrensen tagen i de båda ovan behandlade bemärkelserna ställer anspråk på likhet i kostnadsberäkningshänseende mellan affärs- verk och enskilda företag. För att prissyste— met skall kunna fullgöra sin funktion att ransonera produktionsresurserna mellan en- skilda företag och affärsverk krävs att kost- naden för att ianspråkta en viss resurs be- räknas på samma sätt inom affärsverk och enskilda företag. Beräknas kostnaderna oli- ka, finns risk för att produktionsfaktorn i fråga hamnar hos det företag, som har den lägsta beräknade kostnaden, även om detta företags marknadsmässiga förutsättningar skulle vara sämre. Olikheter i kalkylerad kostnad kan alltså snedvrida produktions- faktorernas användning i samhället. När företag befinner sig i aktiv konkurrens med varandra, blir det ännu viktigare att inte ovidkommande institutionella olikheter snedvrider kostnadsberäkningen. Detta hän- ger samman med att även måttliga kost- nadsskillnader kan rubba den grundläggan- de förutsättningen att företagets möjlighe- ter att expandera, fortleva och utvecklas skall vara i huvudsak betingade av företa- gets egna insatser inom den marknadsmäs- siga ramen. Ett konkurrensföretag kan fin- na det meningslöst att driva en rörelsegren där konkurrenterna har vissa, låt vara i och för sig måttliga kostnadsfördelar. Kost- nadsskillnaden kan leda till att rörelsegre- nen läggs ned och produktionen flyttas över till konkurrenterna. I den mån som kon- kurrenternas lägre kostnader är reellt be- tingade, dvs. ger uttryck för större effekti- vitet i produktionen, kan en dylik överflytt-
ning vara samhällsekonomiskt önskvärd. Om kostnadsdifferensen är artificiell, dvs. be- tingad av institutionella olikheter, kan pro— duktionsöverflyttningen i stället äga rum från ett effektivare till ett mindre effektivt företag. Detta är liktydigt med ett sam- hällsekonomiskt försämrat resursutnyttjan- de. Vidare har förutsättningarna för en fort- satt meningsfylld konkurrens rubbats. Den inverkan i form av en på sikt minskad ef- fektivitet, som följer av en dylik dämpning av den aktiva konkurrensen, kan i allmän- het bedömas såsom väsentligt allvarligare än den kortsiktiga olägenhet av en oriktig re— sursallokering, som produktionsövertlytt- ningen kan ha medfört.
8.6 Kostnadstäckningsprincipens skiftande i'nnebörd
Sedan länge tillbaka har gällt att affärsver- kens priser skall sättas på en nivå, som till- godoser kravet på täckning av deras kost— nader. Denna princip har i det förgångna kommit att tolkas på olika sätt. De två hu- vudalternativen - vars innebörd blivit före- mål för en närmare diskussion i kapitel 7 — är full kostnadstäckning och marginal- kostnadstäckning. De olika tolkningarna av kostnadstäckningsprincipen bottnar däri att principen — beroende på den ekonomiska idéutvecklingen och affärsverkens ekono- miska läge — kommit att tjäna olika syften.
Ett av skälen till att kostnadstäcknings— principen spelat en viktig roll torde ha va- rit att den underlättat målformuleringen vid delegering av ekonomisk beslutanderätt. En på kostnadstäckningsprincipen grundad eko- nomisk målsättning torde varit förutsätt- ningen för att riksdag och regering har kunnat gå med på en ganska långt gående delegering av ekonomisk beslutanderätt till affärsverken.
Den variant av kostnadstäckningsprinci— pen, »full kostnadstäckning», som hittills kommit till användning vid målformulering- en är den som beskrivs i direktiven till af- färsverksutredningen, dvs. ett åliggande för affärsverken att förvärva intäkter, som för- utom till täckning av löpande kostnader och
avskrivning förslår till förräntning på stats- kapitalet. Principen om full kostnadstäck- ning är mycket lik den förpliktelse gentemot borgenären, som gäldenären har i en låne- transaktion. Skillnaden är endast den att förräntningen på statskapitalet — vilket skul- le motsvara utestående lånebelopp — är vill- korlig i den bemärkelsen att försummelse i räntebetalningar normalt sett inte medför allvarligare påföljd för låntagaren. Avskrivningarna spelar i affärsverken en finansiell roll på ett sätt som normalt saknar motstycke i ett aktiebolag. Detta hänger sam- man med att affärsverket är skyldigt att in- leverera medel som svarar mot det redovi- sade överskottet. I ett givet läge medför en större avskrivning ett minskat redovisat över- skott och därmed möjlighet att behålla en större del av influtna medel i rörelsen. Öka- de avskrivningar leder alltså till en motsva- rande minskning i behovet av tillskott av förräntningspliktigt kapital. Förhållandet att avskrivningen direkt påverkar affärsverkets upplåningsbehov och därmed på sikt det förräntningspliktiga kapitalets storlek utgör ett centralt samband i förklaringen till den finansiella utvecklingen i affärsverken under senare år.
Affärsverkens avskrivningstider har tra- ditionellt inriktats på den ekonomiska livs- längden. Själva det finansiella systemet med- ger emellertid att avskrivning kan ske över kortare eller längre tid. Ju snabbare avskriv- ningen sker ju större blir självfinansieringen och ju mindre blir i det långa loppet det för- räntningspliktiga kapitalet.
Principen om full kostnadstäckning är in- timt förknippad med principen om kostnads- ansvar. Ett affärsverk skall i princip inte genomdriva en investering som inte lämnar kostnadstäckning. Oförmåga att tillgodose kostnadstäckningskravet tyder alltså på att de ursprungliga förväntningarna inte har kunnat förverkligas.
Principen om full kostnadstäckning har traditionellt utgått från ett nominalistiskt betraktelsesätt, vilket tagit sig uttryck i att avskrivning mestadels beräknats på grund- val av historiska anskaffningsvärden. Detta har också återverkat på det redovisade stats—
kapitalet, eftersom detta i princip utgör skill- naden mellan summan av de kapitaltillskott, som affärsverket mottagit från staten, och summan av de avskrivningar, som verk- ställts. Eftersom förräntningsplikten beräk- nas med utgångspunkt från detta statskapi- tal, har också räntekostnaden beräknats ut- ifrån nominalistiska grunder. Att det nomi- nalistiska betraktelsesättet varit så betydel- sefullt hänger samman med det kostnadsan- svar som varit förknippat med de av staten tillskjutna medlen.
I andra sammanhang, när man lagt sär- skild tonvikt vid en samhällsekonomiskt rik- tig resursallokering, har kostnadstäcknings- principen haft en annan innebörd. Det har då varit en prissättning i anknytning till någon form av samhällsekonomisk alterna- tivkostnad eller marginalkostnad som blivit aktuell. Denna tolkning av kostnadstäck- ningsprincipen går tillbaka på den välfärds- ekonomiska sats, som säger att optimal re— sursallokering uppnås då priserna på alla håll i ett ekonomiskt system sätts lika med den marginella, samhällsekonomiska produk- tionskostnaden. I vissa tillämpningar av den- na »marginalkostnadsdoktrin» har det emel- lertid varit den framtida genomsnittskost- naden, som varit utgångspunkten för pris- sättningen.
När kostnadstäckningsprincipen skall till- godose önskemålet om en samhällsekono- miskt riktig resursallokering krävs en kost- nadsberäkning som på en del punkter av- viker från det nominalistiska betraktelsesät- tet. Så blir exempelvis fallet i fråga om bl. a. penningvärdeförändringar, teknisk utveck- ling och föråldrad utrustning. Olikheterna gäller framför allt tillgångarnas värdering. Medan det med principen om full kost- nadstäckning intimt förknippade nominalis- tiska betraktelsesättet utgår från tillgångar- nas anskaffningsvärde, inriktas det samhälls- ekonomiska på tillgångarnas återanskaff— ningsvärde. Detta gäller emellertid endast sådana tillgångar som skall återanskaffas. [ de fall en tillgång inte längre skall åter- anskaffas är den samhällsekonomiska kost- naden noll. Detta förhållande har framför allt inom vattenfallsverket och statens järn-
Vägar fått den konsekvensen att man vid si- dan av bokföringen genomfört s.k. margi— nalkostnadskalkyler. Den största betydelsen har marginalkostnadskalkylerna haft inom vattenfallsverket, där de primärt styrt pris- sättningen.
Under det senaste årtiondet har man be- tonat en annan aspekt på tillämpningen av kostnadstäckningsprincipen nämligen att den skall ge uttryck för likhet i förutsättningar- na med konkurrerande företag. Bakgrunden härtill är framför allt tilltron till konkurren- sen som ett viktigt effektivitetsstimulerande medel att sänka företagens kostnadsnivå. In- tresset har därvid koncentrerats på kapital- kostnadssidan, där man velat jämföra af- färsverkets kapitalkostnader i form av av- skrivningar och förräntning med det enskil- da företagets utgiftsräntor, avskrivningar, skatt, utdelning och fondering. Jämförelsen med enskilda företag har ibland också ut— sträckts till att omfatta graden av självfinan- siering.
8.7 Kostnadstäckningsprincipens roll för affärsverkens ekonomiska handlande
Det betraktelsesätt vis är vis kostnadstäck- ningsprincipen, som kom till uttryck i de vid 1911 års budgetreform utarbetade rikt- linjerna för affärsverkens redovisning, sva- rar närmast mot vad som ovan benämnts full kostnadstäckning. Genom att betrakta de medel, som affärsverken erhållit över statsbudgeten för anskaffande av anlägg- ningstillgångar, såsom ett med villkorlig förräntningsplikt förknippat lån från sta- tens sida erhölls enklast möjliga anknytning till statsbudgeten i övrigt. Vid den nämnda budgetreforrnen framhölls även de möjlighe- ter till effektivitetsbedömning av de olika affärsverken som därigenom gavs vid jäm- förelser mellan affärsverken inbördes. Möj- ligheterna att göra jämförelser med enskilda företag synes icke ha varit föremål för samma intresse. Redan vid tidpunkten för denna budgetreform hade emellertid det i nationalekonomiska och vålfärdsekonomis- ka diskussioner utvecklade marginalkost-
nadsbetraktelsesättet haft ett visst inflytande på affärsverkens prispolitik.
Prishöjningarna under 1940- och 1950- talen medförde att skillnaderna mellan vis- sa tillgångars historiska anskaffningsvärde och nuanskaffningsvärden blev betydande. I andra fall medförde den tekniska utveck- lingen att vissa tillgångar blev obsoleta el- ler att återanskaffningarna kom att inriktas på tillgångar av annat slag.
I synnerhet de snabba prisstegringarna vid 1950-talets början ledde till att finansiering- en av affärsverkens investeringar blev stats- finansith sett betungande. Avskrivningarna baserades på relativt sett låga historiska kostnader, medan investeringarna gjordes till de vid investeringstidpunkten rådande höga priserna. Det gap mellan investeringar och avskrivningar, som skulle finansieras via ka- pitalbudgeten, blev alltså betydande.
Den i detta läge smidigaste metoden att öka affärsverkens avskrivningar befanns va- ra att gå över till avskrivningar på återan- skaffningsvärdebasis. Ett mera adekvat ut- tryck härför hade egentligen varit nuanskaff- ningsvärdeavskrivning, eftersom det var en tänkt återanskaffning vid avskrivningstid- punkten snarare än vid den framtida tid- punkt vid vilken en återanskaffning faktiskt skulle bli aktuell som utgjorde bas. Att det värde, som kom till användning låg avsevärt högre än tillgångarnas historiska anskaff- ningsvärden ledde till att de årliga avskriv- ningsbeloppen blev avsevärt högre efter om- läggningen. Huruvida överskottet skulle kun- na bibehållas oförändrat vid denna höga av- skrivning berodde på de förutsättningar för kostnadsreduktioner, som förelåg inom res- pektive verk, eller på de marknadsmässiga möjligheterna att höja priserna. Givet att överskottet kunde bibehållas oförändrat — eller sjönk mindre än vad som motsvarade meravskrivningen — ledde övergången till avskrivning på återanskaffningsvärdet till ett högre avkastningskrav vid tidpunkten för övergången. De högre avskrivningarna med- förde emellertid minskade behov av kapital- tillskott från statens sida. Den av större av- skrivningar betingade höjningen av avkast- ningskravet vid övergångstidpunkten måste
därför på sikt komma att motverkas av att förräntningen efter hand beräknas på ett relativt sett allt mindre statskapital.
Den ur statsfinansiell synpunkt åstunda- de höjningen av affärsverkens avskrivningar hade i och för sig kunnat nås genom över- gång till någon annan typ av avskrivnings- förfarande än återanskaffningsvärdeaVSkriv- ningar, såsom exempelvis avskrivning över kortare tid än den ekonomiska livslängden. Återanskaffningsvärdeavskrivningarna hade emellertid också den principiella fördelen att de förde den bokföringsmässiga redovis- ningen närmare de i vissa affärsverk före- kommande fristående, på marginalkostnads- betraktelser grundade taxekalkylerna. I des- sa fristående taxekalkyler utgick man som regel från att kapitalkostnaden — så länge det gällde tillgångar som avsågs bli återan- skaffade —- skulle bedömas med utgångs- punkt från återanskaffningsvärdet. Det var naturligtvis en praktisk fördel att kunna ut- nyttja de återanskaffningsvärdeberäkningar, som genomförts inom ramen för dessa spe- ciella kalkyler.
Även om övergången till återanskaff- ningsvärdeavskrivningar principiellt sett för- de redovisningspraxis närmare de fristående marginalkostnadskalkylerna var det dock fortfarande det nominalistiska betraktelse- sättet som dominerade i redovisningen. Stats- kapitalet utgjorde fortfarande summan av de i det förflutna erhållna kapitalmedlen med avdrag för gjorda avskrivningar. En höggradigare överensstämmelse mellan mar- ginalkostnadskalkylens och redovisningens kostnadsbegrepp hade krävt att statskapitalet — i strid med det nominalistiska betraktelse- sättet -— fortlöpande justerats för penning- värdeförsämring, teknisk utveckling och fö- rekomsten av obsoleta tillgångar. Skillnaden mellan den officiella redovisningens kost- nadsberäkning och den som förekommer i marginalkostnadsberäkningarna kvarstår således alltjämt.
Även i enskilda företag förekommer emel- lertid att redovisningens kostnadsberäkning utvisar en dålig överensstämmelse med de värden, som man skulle komma fram till medelst en marginalkostnadskalkyl. Denna
brist på överensstämmelse hindrar emellertid inte att det enskilda företagets redovisnings- sifror kan utnyttjas för ur olika synpunkter intressanta finansierings- och räntabilitets- beräkningar.
Den konkurrens på lika villkor, som ak- tualiserades av införandet 1963 av den nya trafikpolitiken, har för kommunikationsver- ken — och indirekt också för övriga affärs- verks del — aktualiserat frågan om möjlig- heterna att jämföra affärsverk och enskilda företag med avseende på kostnadsberäkning, finansiering och räntabilitet. I de branscher, där marginalkostnaden kommer till använd- ning i prissättningskalkyler — såsom fallet är inom kraftindustrin — är det således av intresse att marginalkostnadsberäkningarna utförs från likartade utgångspunkter. Oav- sett branschtillhörighet är det angeläget att redovisningen i affärsverken bör vara upp- lagd på ett sätt som gör det möjligt att ut- föra jämförbara räntabilitetsberäkningar.
De krav, som man med utgångspunkt från önskemålet om konkurrens på lika vill- kor har anledning att ställa på affärsverkens redovisning, är att den bör utgå från sam- ma grunder som gäller för enskilda företag. Det är därutöver önskvärt att den löpande redovisningen är upplagd på ett sätt som nu- derlättar utförandet av speciella taxekalky- ler. Likhet mellan redovisningen och margi- nalkostnadskalkylens kostnadsuppskattning kan däremot endast undantagsvis uppnås.
8.8 Kostnadstäckningsprincipens nuvarande tolkning
Tillämpningen och tolkningen av de olika varianterna av kostnadstäckningsprincipen skiljer sig avsevärt mellan de olika affärs- verken. Den mest renodlade tillämpningen av marginalkostnadsberäkningar såsom un- derlag för bestämningen av allmän prisnivå finner man hos vattenfallsverket. Det hårda konkurrensläget för statens järnvägar har inneburit att marginalkostnadsberäkningar- na främst kommer till användning i prisdif- ferentierings- och produktsortimentsfrågor.
Även när det gäller tillämpningen av principen om full kostnadstäckning förekom- mer vissa skiljaktigheter. För statens järnvä- gars del gäller att avskrivning på återan- skaffningsvärdebasis med statsmakternas medgivande ägt rum även under de år, då förräntningen på statskapitalet varit under- normal eller helt uteblivit. Förhållandet har t.o.m. varit detsamma under vissa år, när rörelsen gått med förlust. Eftersom den ute- blivna förräntningen inte lagts till statskapi- talet eller eljest medfört någon ökad fram- tida förräntningsplikt, har således avskriv- ningen givits prioritet framför förräntningen även vad beträffar den del av avskrivningen, som ligger över avskrivning på det historis- ka anskaffningsvärdet. Vad gäller vatten- fallsverket däremot har mellanskillnaden mellan återanskaffningsvärdeavskrivningar och historiska avskrivningar betraktats så- som en extra avskrivning, som kan utnytt- jas endast i den mån som rörelseresultatet medger full förräntning på statskapitalet.
8.9 Brister i kostnadstäckningsprincipens nuvarande tillämpning
Den största svagheten i den nuvarande till- lämpningen av kostnadstäckningsprincipen är att förräntningen på statskapitalet i sin helhet utgör en resultatmässig restpost. Se- dan lång tid tillbaka har således gällt, att fullgörandet av avskrivningar haft priori- tet framför avkastningen på statskapitalet. Ett affärsverk har alltså i motsats till en- skilda företag aldrig behövt ta upp en >>ovillkorlig» förräntning på disponerat ka- pital såsom kostnadspost och har därför hel- ler inte behövt redovisa förlust så länge som det överhuvudtaget funnits något överskott efter avskrivningar. Ett undantag härifrån är dock räntan på den rörliga krediten, vil- ken behandlas såsom en reguljär kostnad i affärsverkens redovisning. Den begränsade omfattning i vilken den rörliga krediten ut- nyttjats, har emellertid medfört att denna räntepost mestadels endast utgjort en mind- re del av den totala kapitalkostnaden.
Medan i ett affärsverks redovisning ka- pitalkostnaden — med nyssnämnda mindre betydelsefulla undantag — i sin helhet kom- mer till synes såsom en resultatmässig rest- post, är lånefinansieringen i enskilda företag med motsvarande verksamhetsinriktning i de allra flesta fall av en sådan omfattning, att en stor del av kapitalkostnaden kommer till uttryck såsom en >>ovillkorlig>> kostnadsrän- ta. Räntan på lånat kapital är för kapitalin— tensiva, enskilda företag av central betydelse ur såväl likviditets- som resultatsynpunkt. Den räntebetalning, som följer med en långt- gående lånefinansiering, kan komma att ut- göra tungan på vägen i ett likviditetsmäs- sigt ansträngt läge och föranleda betalnings— inställelse. Räntepostens resultatmässiga be- tydelse är betingad av att det löpande brut- toöverskottet (dvs. löpande intäkter minus löpande kostnader) måste förslå till att täcka summan av utgiftsräntor och lägsta accep- tabla avskrivningar, om företaget vill und- vika att redovisa förlust. En redovisad för- lust kan av företagets intressenter bedömas såsom väsentligt allvarligare än den under- normala förräntning på eget kapital, som framkommit om lånefinansieringen varit mera begränsad.
Eftersom affärsverken inte har befogen- het att genomföra finansiella placeringar och eftersom de såsom en del av statsförvaltning- en inte kan inställa sina betalningar, kom- mer låneräntorna inte att kunna få samma likviditetsmässiga betydelse inom affärsver- ken som inom enskilda företag. Ingenting hindrar emellertid att en del av affärsver- kens kapitalkostnad redovisningsmässigt kommer till uttryck i form av en ovillkor- lig förräntningsförpliktelse på åtminstone en del av statskapitalet. Det ter sig angeläget att denna möjlighet att redovisningsmässigt understryka kapitalkostnadernas betydelse tillvaratas.
Från angivna synpunkter finns det sär- skild anledning att erinra mot den praxis som utvecklats inom vissa verk och som innebär att även återanskaffningsvärdeav- skrivningarna — som jämfört med avskriv- ningar på historiskt anskaffningsvärde inne- fattar ett betydande mått av konsolidering —
ges prioritet framför förräntningen på stats- kapitalet.1
Den i förhållande till anläggningstillgång- arnas anskaffningsvärde relativa minskning av statskapitalet, som kommit till synes se- dan genomförandet av återanskaffningsvär- deavskrivningarna, har framkallat farhågor för att det ägt rum en >>urholkning>> av stats- kapitalet. I den mån som återanskaffnings- värdeavskrivningarna kunnat genomföras utan att inkräkta på avkastningen på stats- kapitalet har emellertid — utifrån ett nomi- nalistiskt betraktelsesätt — egentligen endast inträffat att staten fått en amortering av försträckta medel, som varit snabbare än tidigare.
När avskrivningarna sker på bekostnad av ett överskott, som motsvarar normal för— räntning, kommer däremot saken i ett an- nat läge. Förhållandet innebär ju — för att fortsätta parallellen med en lånetransaktion — att staten medger affärsverket att ta i an- språk en del av räntan för att fullgöra en snabbare amortering. Svagheten i nuvarande praxis ligger framför allt däri att den inte i tillräcklig utsträckning understryker kapi- talkostnadens betydelse. Den »villkorlighet», som är förknippad med det till kapitlet hän- förliga avkastningskravet, kan göra det svårt för statsmakterna och affärsverkens ledning att skapa ett önskvärt internt kostnadsmed- vetande, när det gäller kapitalet. Det kan också medföra svårigheter att gentemot utomstående kundintressen få förståelse för att kalkylmässiga kapitalkostnader är lika >>berättigade» inslag i en kostnadskalkyl som kostnaden för övriga produktionsfaktorer. Nuvarande ordning kan också kritiseras för att den redovisningsmässiga behandlingen av olika kostnadsposter är olikartad såväl mel- lan verken som mellan affärsverk och en- skilda företag. Detta återverkar bl. a. på möjligheterna till kostnadsjämförelser.
Anknytningen till den kassamässiga stats- bokföringen har inneburit att periodisering- en av affärsverkens inkomster och utgifter på vissa punkter tenderat att bli otillfreds- ställande. Olägenheterna härav är särskilt framträdande beträffande affärsverkens pen- sioner där utbetalningar för pensionsända-
mål får utgöra årets pensionskostnader. Den genomsnittliga tidseftersläpning som härige- nom kommer till stånd innebär att affärs- verk i olika utvecklingsstadier får bära pen- sionskostnader som är onormalt höga eller onormalt låga i förhållande till utgående löner.
8.10 Kostnadstäckningsprincipens uppgift i framtiden
Vidare är olikheterna mellan affärsverken beträffande verksamhetens art, konkurrens- läge, historiska bakgrund etc. mångskiftan- de. Av dessa förhållanden följer att det inte skulle vara lämpligt att styra verkens ekono- miska handlande genom detaljerade direktiv. Affärsverkens reella ekonomiska målsätt- ning är till sin karaktär mångfacetterad och påverkas och förändras fortlöpande av för- ändringar i tekniska och marknadsmässiga förutsättningar, ekonomisk idéutveckling m.m.
Mot bakgrunden av de samhällsekono- miska önskemålen är det angeläget att kostnadstäckningsprincipen ges en utform- ning som skapar förutsättningar för en kon- kurrens på lika villkor med andra af- färsföretag. Det är därför naturligt att af- färsverksutredningens förslag i första hand tar sikte på att där så är möjligt åväga-
1 Att förräntningen på statskapitalet får ut- göra en resultatmässig restpost efter avskriv- ning på historiska anskaffningsvärden kan möj- ligen motiveras genom en hänvisning till för— hållandena i sådana enskilda företag som ute- slutande finansieras med eget kapital. För dy- lika företag gäller ju att kapitalkostnaden ute- slutande tar sig uttryck i ett »Villkorligt» av- kastningskrav på detta egna kapital. (Det bör dock anmärkas att de flesta affärsverken be- driver en verksamhet, som knappast gör det rimligt att tänka sig en finansiering uteslutan- de med eget kapital). För att ett enskilt före- tag finansierat med uteslutande eget kapital skall kunna genomföra avskrivningar utöver miniminivån krävs emellertid i normala fall att det redovisade överskottet ligger på en till- fredsställande nivå. Att driva kravet på konso- lidering av företaget så långt att denna konso- lidering drar ned det redovisade resultatet till en icke acceptabel nivå är därför icke möj- ligt. I enskilda företag kan alltså avskrivningar utöver företagsekonomiska minimiavskrivning- ar sägas ha en lägre prioritet än ett tillfreds- ställande resultat.
bringa likhet i förutsättningarna. Det är också en väsentlig uppgift att skapa möjlig- heter för en sådan ekonomisk jämförbarhet mellan de bägge företagskategorierna att det blir möjligt att ställa deras ekonomiska re- sultat i relation till deras förutsättningar och resursanspråk.
Den tolkning av kostnadstäckningsprinci- pen, som således kommer att träda i för- grunden, är den variant som avser att ge uttryck för det avkastningskrav, som vid- låder ett under likartade betingelser arbe- tande enskilt företag. Eftersom detta avkast- ningskrav för det enskilda företagets del kan ligga olika högt i olika branscher och under- gå förändringar över tiden, är det uppen- barligen omöjligt att i en generell kostnads- beräkningsformel ge uttryck för detta av- kastningskravs höjd. De riktlinjer, som af- färsverksutredningen kan rekommendera till genomförande, måste i stället ta sikte på att skapa sådana förutsättningar för affärsver- kens kalkylmässiga och redovisningsmässiga kostnadsberäkningar, som krävs för att en avkastningskravsjämförelse med enskilt fö- retag skall kunna komma till stånd.
Den variant av kostnadstäckningsprinci- pen, som mera syftar till en på samhällseko- nomiska marginalkostnadsberäkningar in- riktad prissättning, berörs i relativt liten ut- sträckning av de riktlinjer som affärsverks- utredningen avser att föreslå. Att så är fallet beror främst på att speciella, för marginal- kostnadsberäkningen avsedda kalkylsystem endast förekommer i vattenfallsverket och statens järnvägar och att behovet av lik- nande beräkningar i övriga affärsverk lämp- ligen bör avgöras från fall till fall. Svårighe- ten att för flertalet verk bestämma vad som är att betrakta såsom en samhällsekonomisk marginalkostnad talar också enligt utred- ningens förmenande för att det »officiella» avkastningskravet bestäms utifrån redovis- ningsmässig utgångspunkt.
8.11 Konkurrenslägets betydelse för kost- nadstäckningsprincipens tillämpning
Det sätt på vilket kostnadstäckningsprinci- pen komrner till tillämpning i ett visst af-
färsverk blir beroende av konkurrensläget. I en aktiv konkurrenssituation kommer kost- nadstäckning att vara lika med ett minimi- krav på avkastning. Nödvändigheten att täcka de med verksamheten förbundna kost- naderna kommer att tjäna såsom den ram inom vilken företaget har möjlighet att via pris-, kvalitets-, service- och försäljnings- politiska insatser vinna marknadsmässiga fördelar i förhållande till konkurrenterna. I ett affärsverk som befinner sig i en mono- polsituation, kommer kravet på kostnads- täckning att utgöra såväl en minimi- som en maximirestriktion för avkastningen. Mono- polföretaget har — i motsats till det aktivt konkurrerande företaget — möjlighet att öka sitt överskott genom att höja priserna. Det blir i en dylik situation naturligt att kravet på kostnadstäckning blir vägledande för pri- serna i den bemärkelsen att övemormala överskott bör aktualisera frågan om pris- sänkningar.
Användningen av kostnadstäckningsprin- cipen såsom maxirnirestriktion i monopol- företag bör emellertid i vissa lägen modifie- ras med hänsyn till graden av självfinansie- ring. I ett monopolföretag med starkt ökan- de investeringar kan kravet på kostnads- täckning vara liktydigt med en låg själv- finansiering. Enskilda företag kan normalt inte räkna med att genomföra stora inves- teringar med mindre än att självfinansie— ringen ligger på en nivå, som av finansiärer- na bedöms såsom tillfredsställande. Med hänvisning till kravet på likhet i förutsätt- ningarna kan det därför finnas anledning att för starkt expansiva affärsverk i monopol- ställning uppställa ett supplementärt krav på en rimlig självfinansiering. Även ur sam- hällsekonomisk synpunkt kan en dylik tem- porär övertäckning av kostnadstäcknings- kravet vara motiverad, eftersom en något högre prisnivå kan dämpa en efterfråge- ökning, som i annat fall skulle ställa alltför stora krav på snabb kapacitetsuppbyggnad.
Grunddragen i affärsverksutredningens förslag
9.1 Utgångspunktema för förslagen
Affärsverksutredningens förslag bygger på grundtanken, att affärsverkens finansiering liksom under nuvarande förhållanden skall skötas via statsbudgeten. Alternativet, att affärsverken skulle få rätt att i konkurrens med enskilda företag ta upp lån eller söka tillskott av eget kapital på den allmänna kapitalmarknaden är enligt affärsverksutred- ningens bedömning inte förenligt med af- färsverksformen. Eftersom affärsverket ut- gör en del av statsverket och således inte är juridisk person, är det inte möjligt för af- färsverket att ställa en till företaget som sådant hänförlig säkerhet för lån. Säkerhe- ter för dylika lån skulle automatiskt omfatta hela statsverket, vilket innebär att lånen ifråga skulle få samma karaktär som stats- upplåningen i övrigt. Att finansiera affärs— verken via allmänna kapitalmarknaden skulle vidare innebära ett ingrepp i riksdagens rätt att via budgeten styra statens upplåning och även att riksdagen förlorade möjligheten att styra omfattningen av affärsverkens inves- teringar.
Trots att affärsverksformen innebär att affärsverket utgör en del av statsverket och trots att finansieringen till följd härav vä- sentligen måste äga rum över statsbudgeten, är det enligt affärsverksutredningens upp- fattning av grundläggande betydelse att man utformar en allmän handlingsram, som med- ger affärsverken att själva utforma prispoli-
tiken liksom också politiken på produk- tions-, service- och investeringssidan. Detta gäller självfallet de affärsverk, som på grund av sitt konkurrensläge medgivits en betydande grad av självständighet på dessa områden, men bör också gälla de andra af- färsverken. Det gäller även oberoende av om beslut inom dessa områden formellt åvilar riksdagen, Kungl. Maj:t eller affärsverket.
Det förhållandet, att affärsverken kom- mer att ha ett betydande mått av självstän- dighet vid utformningen av sin ekonomiska politik, bör särskilt beaktas vid utformning- en av den målsättning som skall åvila dem. Det är i ett dylikt läge — enligt affärsverks- utredningens uppfattning — önskvärt att re- kommendationerna tar sikte på att styra affärsverkens handlande via en målsätt- ningskonstruktion, som inriktas på att speci- ficera hur resultatet av affärsverkens verk- samhet kommer att mätas och bedömas sna- rare än att ange mer eller mindre detaljera- de riktlinjer för hur verksamheten bör utfor- mas. Med denna utgångspunkt blir det för affärsverksutredningen naturligt att tillskri- va det totala avkastningskrav, som åvilar affärsverken, en avgörande betydelse samt att inrikta sina förslag på en precisering av dess utformning. Med det totala avkast- ningskravet avser utredningen skillnaden mellan löpande intäkter och löpande kost- nader eller vad som inom aktiebolagen bru- kar benämnas överskott före bokslutsdispo- sitioner.
De principiellt viktigaste utgångspunkter— na vid utarbetandet av affärsverksutredning- ens förslag har varit önskemålen om ett mer preciserat och ovillkorligt krav på förränt- ning av affärsverkens kapital, om likhet i avkastningskravets höjd mellan affärsverk och andra företag, samt om större likhet mellan affärsverk och aktiebolag när det gäller ekonomiska befogenheter och själva den finansiella uppbyggnaden. Utredningen bedömer, att förverkligandet av dessa önske- mål skulle vara ägnat att stimulera intresset hos affärsverksledningarna och hos de i af- färsverken anställda för en kostnads- och lönsamhetsmedveten politik. Därutöver har utredningen också velat förbättra möjlighe- terna till statsfinansiell överblick av affärs— verkens finansiering och strävat efter att stimulera intresset för en konjunkturpolitiskt följsam investeringspolitik m. m.
Vid utformningen av avkastningskravet för affärsverken har utredningen i princip haft möjlighet att formulera detta i nomi- nella termer eller i nuvärden eller i återan— skaffningsvärden. Sett ur principiell resurs- fördelningssynpunkt kan alternativet med ett i nu- eller återanskaffningsvärden formu- lerat avkastningskrav te sig som det fördel- aktigare, eftersom det samhällsekonomiska värdet av förbrukade resurser bör bedömas med utgångspunkt från vad det kostar att ersätta dem. Denna princip skulle kräva att tillgångarnas bokförda värden fortlöpande justeras för den inverkan som penningvär- deförändring, teknisk utveckling rn. m. har på tillgångsvärdena eller att affärsverkens ekonomiska politik får styras av ett från den officiella bokföringen skilt system för kost— nadsberäkningar. Ett sådant fristående sy- stem kan antingen vara uppbyggt på grund- val av indexjusterade tillgångsvärden eller baserat på de sist anskaffade tillgångarnas anskaffningsvärde — marginalkostnadskal- kyl.
Av flera skäl finner emellertid affärs- verksutredningen det inte vara lämpligt eller möjligt att formulera det officiella avkast— ningskravet i nuvärden eller återanskaff- ningsvärden. Önskemålet om att affärsver- kens avkastningskrav skall ligga på samma
nivå som andra företags är svårt att tillgodo- se, om grunderna för beräkningen av avkast- ningskraven är skiljaktiga. Att det officiella avkastningskravet knyts till nominella vär- den är också nödvändigt med tanke på be- hovet av en samordning med statsbokföring och statsbudget. Förutom dessa praktiskt betingade argument för en anknytning till nominella värden kan på ett mera allmänt plan hävdas, att nominella värden ger en bättre utgångspunkt för utkrävande av kost- nadsansvar. Utredningen har sålunda ansett sig böra formulera det officiella avkastnings- kravet i nominella termer.
9.2 Synpunkter på förräntningspliktens utformning
Det har markerats ovan, att en av huvud- punktema vid affärsverksutredningens ut- formning av ett förslag till avkastningskrav för affärsverken är önskemålet om ett mer preciserat och ovillkorligt krav på förränt- ning av affärsverkens kapital. För att för- räntningsplikten skall framstå såsom lik- ställd med övriga kostnader erfordras att den helt eller delvis kommer till uttryck så- som kostnad före avskrivningar och övriga bokslutsdispositioner. Affärsverksutredning- en förordar därför, att en del av kapitalkost- naden får komma till synes såsom kostnads- ränta i affärsverkens redovisning och såle- des utgöra en avdragspost före bokslutsdis- positioner.
Tanken att en del av det av affärsverken disponerade kapitalet borde förknippas med ovillkorlig förräntningsplikt är inte ny. Fö- retagsformsutredningen redovisade i sitt be— tänkande vissa exempel, som visade hur statskapitalet kunde delas upp i en del som motsvarade statskapital och en del som mot- svarade lånat kapital. Fastän tonvikten vid dessa räkneexempel låg vid bestämningen av avkastningskravets höjd uttalade också företagsformsutredningen, att den med låne— kapital förknippade låneräntan kunde bidra- ga till att öka kapitalkostnadsmedvetandet. Liknande tankegångar framfördes också av den s.k. rörelsemedelsutredningen, som
bl.a. argumenterade för en ökad använd- ning av rörlig kredit vid finansieringen av omsättningstillgångar med motiveringen, att den kostnadsränta som är förknippad med denna finansieringsform kunde anses ägnad att rikta in affärsverkens lagerpolitik i mera kostnadsmedvetna banor.
1953 års trafikutredning föreslog i sitt 1961 avgivna betänkande för statens järn- vägars vidkommande, att vid bestämmandet av förräntningskravet en del av det i affärs- banenätet nedlagda statskapitalet borde be- traktas som främmande kapital i rörelsen och att räntan på detta, som borde sättas lika med normalräntan, skulle anses vara en kostnad som skulle bestridas före avskriv- ningar.
Regeringen anförde i sin proposition år 1963 angående riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m.m., att ett slutligt ställ- ningstagande i frågan om beräkningen av förräntningskravet borde anstå i avvaktan på resultatet av affärsverksutredningens arbete. Affärsverksutredningens tankegångar i den- na fråga ansluter till trafikutredningens mo- tiveringar och förslag.
9.3 Synpunkter på en uppdelning av stats- kapitalet i lån och eget kapital
Önskemålet om att via en ovillkorlig ut- formning av förräntningsplikten stimulera kostnadsmedvetandet förutsätter inte att hela kapitalet förknippas med kostnads- ränta. Den önskvärda effekten bör erhållas redan därigenom att förräntningsplikten för en väsentlig del av kapitalet utgår i denna form. Det förhållandet att affärsverkens be- hållning efter bestridande av löpande kost- nader i stor utsträckning påverkas av kon- jukturer, väderlek m.m., utgör också skäl för ett bibehållande av den villkorliga kon- struktionen för en del av kapitalet, vars för- räntning således kommer till synes i fortn av ett från år till år varierande överskott. Även på denna del av statskapitalet bör man emellertid på ett aktivare sätt än vad som gäller under nuvarande förhållanden följa
att den genomsnittliga avkastningen håller sig på avsedd nivå.
Denna argumentering för en uppdelning av statskapitalet i en lånedel och en del eget kapital — utredningen använder i fortsätt- ningen benämningarna statsverkslån och och verkskapital — ansluter i princip till en- skilda företags finansiella förhållanden. Av- vägningen mellan andelen verkskapital och statsverkslån i affärsverken kan också i vissa fall ske med utgångspunkt från bedömning- ar, som liknar dem som avgör det enskilda företagets användning av eget resp. lånat kapital. I en verksamhet, där överskottet, exempelvis på grund av konjunkturkänslig— het, varierar kraftigt år från år, är det natur- ligt att använda en relativt stor andel eget kapital, eftersom åtminstone utgiftsräntorna måste täckas även då resultatet är mindre tillfredsställande.
För det enskilda företaget är det egna, externt anskaffade kapitalet dyrare än låne- kapitalet. Att det enskilda företaget ändå väljer att i väsentlig utsträckning finansiera sin verksamhet med eget kapital hänger framför allt samman med det egna kapita- lets karaktär av riskbuffert. Därigenom att utdelningen på det egna kapitalet — i mot- sats till räntebetalningarna på lånekapitalet — kan inställas vid tillfälliga resultatförsäm- ringar, minskar risken för att företaget skall behöva inställa sina betalningar i ett resul- tat- och likviditetsmässigt ansträngt läge. Företagsledningen kan alltså utifrån egna riskvärderingar stanna för en hög andel eget kapital.
Motivet för en sådan politik kan emeller- tid också vara att företagsledningen ser sig tvingad att acceptera de krav på finansiering med eget kapital som företagets borgenärer vill ha tillgodosedda för sina låneåtaganden.
Borgenärernas krav på insyn i företagets verksamhet kan å sin sida i vissa fall fram- stå som en hämsko på företagets utveckling. En hög grad av egenfinansiering demonstre- rar, att företaget är oberoende av sådana hänsyn och ger företagets ägare och ledning större möjlighet att bestämma verksamhe- tens inriktning utan hänsynstagande till utomstående långivare.
Förhållandet mellan verkskapital och stats— verkslån inom affärsverken måste bestäm- mas från andra utgångspunkter än i aktie- bolag. För företagsledningen i affärsverket måste visserligen den rekonstruktion av af- färsverket, som skulle kunna förutses bli följden om betalningarna inte kunde full- göras, te sig såsom obehaglig. Den kan emellertid knappast upplevas såsom fullt ut lika negativ som en betalningsinställelse för det enskilda företagets ledning. Även affärs- verken kan komma att betrakta det som nå- got av en prestigesak att uppvisa en tillfreds- ställande andel verkskapital men affärsver- kets ställning såsom offentligt företag med- för, att en hög självfinansieringsgrad eller en stor andel verkskapital i varje fall inte automatiskt medför större möjligheter för affärsverket att bestämma investeringsverk- samhetens inriktning och omfattning.
Eftersom affärsverkens finansiering både när det gäller nytillskott av eget kapital och lånekapital sköts av staten, kommer inte hänsyn till risk eller farhågor för insyn att spela samma roll för avvägningen mellan de bägge kapitalslagen. Huruvida medlen leve- reras till staten som ränta eller som utdel- ning är därvid ur statsfinansiell synpunkt likgiltigt.
Eftersom riskhänsyn inte kan spela en av- görande roll för utformningen av affärsver— kens finansiering, måste man istället utfor- ma den med sikte på att efterbilda finansie— ringsförhållandena i enskilda företag för att nå bättre jämställdhet i de totala avkast- ningskraven. En fortlöpande anpassning till förhållandena i konkurrerande eller eljest jämförbara enskilda företag får alltså för affärsverkens del delvis ersätta riskavväg— ningen i det enskilda företagets finansiering. Önskemålet om likhet i konkurrensbetingel- ser med aktiebolag aktualiserar även tanke- gången, att avkastningen på verkskapitalet skall inkludera en motsvarighet till den skat- tebelastning man inom aktiebolagen har att räkna med på redovisad nettovinst. Härige- nom blir även för affärsverket externt tillfört eget kapital (verkskapital), en dyrare finan- sieringsform än statsverkslån.
9.4 Synpunkter på fördelning mellan verks- kapital och statsverkslån
9.4.1 Kapitalanskaffning och fördelning i framtiden
När det gäller den på sikt önskvärda rela- tionen mellan verkskapital och statsverkslån finner utredningen det naturligt att betrakta förhållandena inom enskilda företag såsom vägledande. Möjligheterna att exakt avgöra vad som är normal och eftersträvansvärd finansiell struktur hos enskilda företag är emellertid begränsade. Detta beror främst på att det föreligger betydande olikheter i finansiell struktur mellan olika enskilda företag. En annan faktor, som försvårar möjligheterna till jämförelse är de institu- tionella olikheterna mellan affärsverk och enskilda företag, som bl. a. innebär att de enskilda företagen — i motsats till affärs- verken — kan använda sina medel för rent finansiella dispositioner.
De studier av vissa aktiebolags finansiella struktur under senare år, som bl. a. genom- förts av Asztély och Gandemol, påvisar att andelen eget kapital varierar mycket kraf- tigt från företag till företag även inom en och samma bransch. Det är under dylika förutsättningar tveksamt huruvida det är meningsfyllt att använda sig av statistiska uppgifter, som summerar förhållandena för ett flertal företag. Även om man — trots denna reservation — försöker genomföra en dylik statistisk studie, gör de institutionella olikheterna på finansieringssidan det svårt att komma fram ens till grova genomsnitts— tal.
Ett utdrag ur statistiska centralbyråns statistik över ett antal större industriföre- tags tillgångar och skulder år 1965 visas i tabell 9: 1
Det egna kapitalets andel av skuldsidan utgör omkring 40 %. Posterna som avser aktieinnehav samt fordringar resp. skulder i koncernföretag liksom övriga värdepapper och pensionsstiftelser är emellertid sådana som saknar motsvarighet på affärsverks- sidan. Det är också svårt att bedöma hur
' Se litteraturförteckning till bilaga 1.
Tabell 9:I. Tillgångar och skulder för vissa industriföretag (aktiebolag och ekonomiska föreningar med 50 anställda och däröver) år 1965 eller motsvarande räkenskapsår
1 316 656 884 Milj. kr.
10 324
1 009
Antal företag Antal anställda Tillgångar Fastigheter Pågående nyanläggningar Maskiner och inventarier 5 504 Varulager 7 572 vriga materiella tillgångar 182 Aktier i koncernföretag 3 260 Övriga värdepapper 1 330 Fordringar mot koncernföretag 3 697 Handelskrediter 9 169 Kassa, bank etc. 4 293 Spärrkonto i riksbanken 724 Övriga tillgångar 2 935
49 999
Skulder Aktiekapital (insatskapital) Reservfond, skuldreglerings- fond Fria fonder etc. Investeringsfonder Pensionsstiftelser Skuld till koncernföretag Lån inkl. obligationslån Handelskrediter Övriga skulder
Milj. kr. % 11314 N _Ix)
2 867 4 789 2 376 4 075 2 246 9 013 8 227 5 092
49 999
».
_mom'mooaxxi ax
,.
L—lI—ll—l PONOOJÅOOAXOM
_. O O
Källa: Statistiska centralbyråns statistik över företagens intäkter och kostnader.
1 Av investeringsfondavsättningen har hälften förts till eget och hälften till lånat kapital.
stor del av handelskrediter resp. övriga skul- der som är att betrakta såsom kortfristiga krediter och hur mycket som kan sägas ut- göra lån på medellång eller lång sikt. Frågan om vad som kan anses vara en rimlig fördelning mellan eget kapital och lånekapital i affärsverk har tagits upp till diskussion i olika sammanhang. År 1961 lade 1950 års skattelagsakkunniga fram ett sedermera till affärsverksutredningen över- lämnat betänkande med förslag angående den kommunala beskattningen av kraftverk, som bl. a. innehöll förslag till viss begräns— ning av statens rätt till gäldränteavdrag vid beräkning av inkomst av kraftverksrörelse. Förslaget innebar, att gäldränteavdraget
maximerades till att avse 2/3 av de i rörel- sen nedlagda tillgångarnas värde. 1953 års trafikutredning föreslog för statens järnvä- gars del att 75 % av det disponerade stats- kapitalet skulle motsvara lånat kapital i den bemärkelsen, att ränta enligt normalräntefo- ten skulle inlevereras till statsverket före av- skrivningar. Samma relation mellan eget och lånat kapital kom till användning i företags- formsutredningens räkneexempel. I statens vattenfallsverks år 1967 framlagda förslag till ändrad företagsform för statens vatten- fallsverk rekommenderades — med hänsyn tagen till verkets förräntningsmöjligheter — att andelen eget kapital vid övergång till aktiebolag sattes till 25 %.
I aktiebolagslagens bestämmelser om av- sättning till skuldregleringsfond eller re- servfond stadgas viss begränsning av utdel- ningen till förmån för fondavsättningar i sådana företag, där det bundna egna kapita- let, dvs. summan av aktiekapital, reserv- fond och skuldregleringsfond, är mindre än skulderna. Härvid gäller dock, att skulder för vilka företaget kunnat ställa säkerhet i form av inteckning i vissa slag av fastig- heter icke medräknas. Aktiebolagslagens be- stämmelser på denna punkt kan sägas åter- spegla en grov finansiell tumregel, som sä- ger att det bundna egna kapitalet i frånvaro av förstklassiga säkerheter skall vara minst lika stort som skulderna.
Man kan alltså när det gäller relationerna mellan verkskapital och statsverkslån på sikt liksom också vid nyanskaffning av kapital följa olika argumentationslinjer. Beroende på vilken väg man väljer kan man komma till rekommendationer för verkskapitalsan- delen som varierar från 25 % över 33 och 40 % och upp till 50 %.
Affärsverksutredningen har mot denna bakgrund och det förhållandet, att det här inte gäller att finna en matematiskt riktig relation utan snarare att åstadkomma en rimlig anpassning till förhållandena inom aktiebolagssektorn, ansett sig böra ge följan- de rekommendation.
Vid framtida tillskott av statskapital bör verkskapital och statsverkslån tillskjutas med en tredjedel resp. två tredjedelar av medels-
behovet för affärsverk, som i särskilt hög grad innehar inteckningsbara tillgångar. Till denna kategori av affärsverk synas böra hän- föras luftfartsverket, statens järnvägar och vattenfallsverket.
För övriga affärsverk rekommenderar affärsverksutredningen, att framtida till— skott av statskapital tillskjutes i lika delar verkskapital och statsverkslån.
9.4.2 Fördelningen av det vid övergången befintliga kapitalet
När det gäller fördelningen mellan verks- kapital och statsverkslån i utgångsläget har utredningen ansett det nödvändigt att av- vika från de riktlinjer, som utredningen i det föregående ansett sig böra rekommen- dera för framtida kapitalanskaffning.
Utredningen anser, att vid övergången det nya kapitalet bör anknytas till det nu- varande statskapitalet. Denna anknytning till det nuvarande statskapitalets storlek är motiverad av praktiska skäl, eftersom alter- nativet är en tids— och arbetskrävande re- konstruktion och omvärdering av affärsver- kens tillgångar. Det torde också vara syn- nerligen svårt att finna de normer, efter vilka en sådan omräkning skulle utföras. Det är vidare ur kostnadsansvarighetssyn- punkt angeläget att tidigare tillskjutet kapital bibehåller det nominella värdet.
Utredningen anser också, att de skillnader i avkastningskrav, som det nya systemet i princip medför jämfört med hittillsvarande riktlinjer, bör få slå igenom först på sikt. Bakgrunden härför är självfallet den, att man ur kostnadsansvarighetssynpunkt bör undvika att föreskriva en avkastning på ka- pitalet, som i väsentlig utsträckning skiljer sig från vad affärsverksledningen haft an— ledning förvänta sig vid genomförandet av de investeringar till vilka ifrågavarande ka— pital hänför sig.
Affärsverken har inte haft samma möj— ligheter som aktiebolagen att genom utnytt- jandet av en friare avskrivningspolitik kun- na konsolidera sin finansiella ställning. Den under 1950—talet för flertalet verk genom- förda övergången till avskrivningar på
återanskaffningsvärde har därvidlag förbätt- rat läget, men kan inte ännu sägas ha lett därhän, att affärsverken i detta avseende har samma konsolideringsgrad. Affärsver- ken har vidare så gott som helt saknat kon- solideringsmöjligheter via fonderingar och fått inleverera de totala överskotten till statsverket.
Som en följd av dessa förhållanden redo- visar affärsverken i allmänhet ett stort för- räntningspliktigt kapital i förhållande till sina tillgångsvärden. Om man på detta stats- kapital utan reservation lägger de förränt— ningskrav, som utredningen rekommenderar, skulle bördan bli stor och det totala avkast- ningskravet i ett steg inte oväsentligt höjas i förhållande till nu gällande. Möjligheterna att undvika sådana konsekvenser utan att uppge de grundläggande principerna i ut- redningens förslag ligger i att beträffande det redan befintliga statskapitalet välja and- ra relationer mellan det »dyrare» verkska- pitalet och det »billigare» statsverkslånet än som skall gälla för framtida kapitalanskaff- ning.
Den primära principen när det gäller att bestämma fördelningen mellan verkskapital och statsverkslån vid övergångstidpunkten har därför blivit en bedömning av att resulta- tet vad den gamla rörelsen beträffar skall va- ra »lika gott» efter övergången som före. Detta förfaringssätt innebär i princip, att man undersöker i vilka proportioner som avkastningen på verkskapital och statsverks- lån skall vägas samman för att tillgängligt överskott skall tagas i anspråk. En dylik stu- die har utförts av statens vattenfallsverk i förslaget till ändrad företagsform för verket och gav vid handen, att vattenfallsverket vid en tänkt övergång till aktiebolag den 31.12. 1966 borde kunna fördela sitt kapital på ca 5000 milj. kr. på 830 milj. kr. aktie- kapital, 420 milj.kr. reservfond och 3750 milj. kr. lån från statsverket. Härvid bör emellertid anmärkas, att dessa beräkningar grundas på utdelnings- och ränteantagan- den, som på vissa punkter skiljer sig från affärsverksutredningens förslag.
Ytterligare jämförelsepunkter kan erhål— las, om man söker sätta verkskapitalet på
den nivå, som det skulle ha haft vid en tänkt retroaktiv tillämpning av affärsverks— utredningens förslag. Affärsverksutredning— en har —- för att få en supplementär bedöm- ningsgrund — även gjort ett försök till en sådan jämförelse.
Den kanske viktigaste differensen mellan nuvarande förhållanden och en dylik tänkt retroaktiv tillämpning hade varit att själv- finansieringen hade blivit en annan samt — i konsekvens därmed — att det förräntnings- pliktiga kapitalet blivit i motsvarande mån större eller mindre. Utredningen har sökt ta hänsyn härtill genom att göra schematiska uppskattningar av det egna kapitalets stor- lek i förhållande till tillgångsvärdena i ett dylikt tillbakablickande perspektiv.
Tänker man sig ett företag i ett konstant jämviktstillstånd, gäller att investeringarna varje år är lika stora och följaktligen också lika med utrangeringarna. Om man avskri- ver linjärt över tillgångarnas livslängd, kom- mer hälften av tillgångarnas anskaffnings- värden att vara avskrivna medan resten kan sägas motsvaras av förräntningspliktigt ka- pital. Om företaget anskaffar långfristigt kapital i relationerna en tredjedel verks- kapital och två tredjedelar lånekapital såsom fallet enligt utredningens rekommendationer skulle bli för luftfartsverket, statens järn- vägar och vattenfallsverket, kommer verks- kapitalet att utgöra en sjättedel av anlägg— ningarnas anskaffningsvärden. Anskaffar företaget långfristigt kapital i relationen hälften verkskapital och hälften statsverks- lån som utredningen rekommenderat för övriga affärsverk, utgör verkskapitalet en fjärdedel av anläggningstillgångarnas an- skaffningsvärden. Härvid förutsättes, att omsättningstillgångarna finansieras kortfris- tigt.
Detta synsätt ger vattenfallsverket unge- fär samma resultat, som verkets egen, på andra förutsättningar baserade kalkyl. Då utredningen finner att detta synsätt i rim- lig omfattning löser de svårigheter, som ovan redovisats för behandlingen av det gamla kapitlet, rekommenderar den att prin- cipen lägges till grund för fördelningen av övergångstidpunktens statskapital på verks-
kapital och statsverkslån, dock att hänsyn i enskilda fall kan tas till speciella förhållan— den.
9.5 Synpunkter på avskrivnings- och fon- deringsnormer
När det gäller att uppnå likhet i förutsätt- ningarna mellan affärsverk och aktiebolag är relationerna mellan tillgångsvärden och totalt kapital av samma vikt som kapitalets fördelning på olika kapitalslag. Olikheterna i detta hänseende i nuläget kan vara bety- dande. I utredningen år 1967 om ändrad företagsform för vattenfallsverket påpekas att det föreligger väsentliga skillnader på denna punkt mellan vattenfallsverket och enskilda kraftföretag. Vattenfallsverkets to- tala kapital är relativt sett högre på grund av att verket inte haft samma möjligheter till självfinansiering genom avskrivning och fondering som enskilda företag, utan har fått inleverera hela sitt överskott till stats- verket. Utredningen har i föregående av- snitt anvisat en väg för att mildra kon- sekvenserna av olikheterna i dessa relatio- ner.
För att affärsverken på sikt skall få ett kapital, som i relation till tillgångsvärdena blir av samma storlek som för jämförbara aktiebolag, måste självfinansieringsmöjlig— heterna vara likartade i båda typerna av företag. I den mån som Självfinansierings- möjligheterna är sämre ökar anspråken på externa medel, vilket på sikt leder till ett stort externt kapital i förhållande till dispo- nerade tillgångar.
Kravet på likhet i förutsättningarna när det gäller självfinansiering av investeringar- na har lett utredningen till att föreslå att reglerna för affärsverkens avskrivningar och lagervärdering samordnas med enskilda före- tags. Vidare avser utredningen öppna vissa möjligheter för affärsverken att genomföra fonderingar samt avsättningar till en mot- svarighet till aktiebolagens investeringsfon- der.
När det gäller avskrivningar och lager- värdering har aktiebolagens redovisnings— praxis i betydande utsträckning påverkats
av skattelagstiftningens regler om avskriv- ning och lagervärdering. Även när det gäl- ler tillgångar, som inte kan bli föremål för räkenskapsenlig avskrivning, synes redovis- ningspraxis på det hela taget ha utvecklats i den riktningen, att bokföringsvärderingen anpassats efter den skattemässiga. När det gäller tillgångar, som kan avskrivas på rä- kenskapsenlig grund sätter skattelagstift- ningen en övre gräns för hur stora avskriv- ningarna får vara samtidigt som — för aktie- bolagens del —- aktiebolagslagen sätter en nedre gräns. Affärsverksutredningen före- slår, att dessa bestämmelser tillämpas ana- logt för affärsverkens del. Vid sidan av den officiella redovisningen spelar självfallet de kalkylmässiga avskrivningarna en stor roll när det gäller styrningen av verksamheten.
9.6 Synpunkter på lämplig nivå för låne- ränta resp. utdelning
Räntan på den del av affärsverkens kapital, som skall bestå av lånekapital, utgör en re— lativt stor kostnadspost, varför fastställan- det av räntesats blir ett viktigt problem. Det förefaller utredningen naturligt att den på marknaden vid varje tidpunkt gällande stats- obligationsräntan skall få vara vägledande för räntefoten för vid samma tidpunkt verk- ställd upplåning. Räntan bör således ansluta till statsobligationsräntan med visst tillägg för administrationskostnader. Räntekostna- den bestämd på detta sätt ger för varje affärsverk en riktigare bild av de räntekost- nader som investeringarna över tiden för- orsakat statsverket, än nuvarande räntebe- räkning utifrån statens normalränta. Genom en sådan praxis stimuleras också en ur kon- junktursynpunkt önskvärd överflyttning av räntekänsliga investeringar till perioder med lågt ränteläge.
Det kan i och för sig argumenteras för att affärsverken skulle få vidkännas en hög- re ränta för upplåningen än vad som här förslagits. Det kan således hävdas, att affärs- verken åtnjuter en speciell fördel därigenom att omkostnadema för upplåningen blir låga och att det »risktillägg» som tillkommer vid
privata obligationslån genom den statliga garantin för förluster uteblir.
Det förhållandet, att affärsverkens be- låning går via riksgäldskontoret, utgör emel- lertid ett starkt praktiskt skäl för att affärs- verken debiteras en räntekostnad som är lika med räntefoten för statsobligationer jämte administrationspålägg. För att avkastnings- kravet som helhet skall komma att ligga på en med enskilda aktiebolag jämförbar nivå bör detta förhållande beaktas vid faststäl- landet av normen för utdelning på verks- kapitalet.
Utredningen menar vidare, att en allmän anslutning till de förändringar på låne- marknaden som aktiebolagens obligations- och förlagslån är underkastade genom be- stämmelser om amortering, konvertering etc. i stora drag och på mest praktiska sätt uppnås genom att affärsverkens upptagna lån blir föremål för räntekonvertering suc- cessivt efter förslagsvis 15 års löptid, varvid det vid övergångstillfället ingående stats- verkslånet betraktas som upplånat i lika delar under de senaste 15 åren.
Om ett affärsverk kommer i den situatio- nen, att investeringsbehovet över budgetåret är mindre än summan av avskrivning och fondering, skall överskottet användas till en faktisk återbetalning av statsverkslån. Pla- ner på dylik återbetalning av statsverkslån bör preciseras i lyftningsplanen.
Utdelningen på verkskapitalet bör—med beaktande av vad som ovan sagts i samband med låneräntans bestämmande —till sin om- fattning anknytas till förhållandena inom aktiebolagssektorn. Härvid måste beaktas, att affärsverkens verkskapital är ett vidare begrepp än aktiebolagens aktiekapital, efter- som i verkskapitalet får anses inbegripen en motsvarighet till vissa av de fonder, som tillsammans med aktiekapitalet bildar bola- gets synliga egna kapital. Vid försöken att precisera en procentuell norm för utdelning— en på verkskapitalet kan det därför synas rimligt att jämföra detta med den procen— tuella utdelningen räknad på basis av aktie- bolagens totala egna kapital. Emellertid bör viss hänsyn tas till att aktiebolagen har hunnit bygga upp relativt stora fria fonder
och att därför utdelningen räknad som pro- cent på totala egna kapitalet blir väl låg att använda som utgångspunkt för utdel- ningen på verkskapitalet.
9.7 Synpunkter på Självfinansierings- målsättningen
Ett aktiebolag kan genomföra konsolide- ringsåtgärder via ett fullt utnyttjande av en- ligt skattelagarna avdragsgilla avskrivning— ar, genom ett utnyttjande av avdragsgilla lagerreservökningar eller genom öppna fon- deringar. Fonderingarna kan ske med be- skattade vinstmedel eller genom avsättning till konjunkturutjämningsfond.
Företagen kan arbeta med olika ambi- tioner i fråga om önskad konsoliderings- grad. Som en tröskelambition inom aktie— bolagen torde man kunna karakterisera strä- van att realsäkra det egna kapitalet. Detta kan förenklat sägas innebära en konsolide- ring som medger företaget att lämna en ut- delning som ger en konstant avkastning på ett värdesäkrat eget kapital. Underskrides detta mål, torde aktieägarna på sikt visa oro och ge uttryck för en tvekan ifråga om ytterligare engagemang.
På en högre arnbitionsnivå syftar man till en konsolidering som bibehåller företa- gets kapacitet. Härmed avses att i företaget behållna medel skall förslå till att ersätta förslitet realkapital i dagslägets pris- och kostnadsläge. Detta medför i en period av penningvärdeförsämring, att inflationsvins- ten på lånekapitalet tillfaller företaget.
Andra ambitioner beträffande konsolide— ringsgrad finns självfallet också. I starkt investeringsexpansiva företag torde ambitio- nen ofta helt enkelt vara den att söka nå så hög grad av självfinansiering som ter sig möjlig med hänsyn till förhållandena på av- sättningsmarknaderna.
I det föregående har affärsverksutred- ningen rekommenderat, att affärsverken i princip skall få motsvarande möjligheter till konsolideringsåtgärder. Utredningen har ansett att ett misslyckande att på sikt be- vara det egna kapitalets realvärde bör för- anleda liknande reaktioner från den statliga
huvudmannen, som hos aktieägarna i ett bolag. Konsolideringssträvandena inom af- färsverken bör i första hand syfta till att realsäkra verkskapitalet i en takt som mot- svarar den procentuella ökningen i konsu- mentprisindex. I många fall kan det själv- fallet vara önskvärt — bl.a. med hänsyn till självfinansieringsaspekterna — att man når längre än så i konsolidering. Detta blir sär- skilt aktuellt, om affärsverken befinner sig i ett expansivt investeringsskede.
Analogt med förhållandena inom aktie- bolagen behöver konsolideringar i form av avskrivningar, lagemedskrivningar och fon- deringar inte omgående leda till förhöjd förräntningsplikt. Med vissa mellanrum bör emellertid prövas huruvida sådana konsoli- deringar helt eller delvis kan överföras till att bli förräntningspliktigt kapital eller ut- göra underlag för höjning av utdelningsni- vån. Oberoende av huruvida sådan formell utökning av förräntningsplikten kommit till stånd, bör självfallet affärsverken i sin in— terna kalkylering räkna förräntning på så- dana medel som på grund av konsolidering- ar eller fonderingar kvarstannat i rörelsen.
Affärsverksutredningens förslag
10.1 A ffärsverksutredningens »paket- lösning»
Såsom framgår av kapitlen 8 och 9 står ut- formningen av affärsverkens avkastnings- krav i centrum för utredningens intresse. Den kritik som i direktiven och annorledes riktats mot affärsverkens finansiella och redovisningsmässiga förhållanden har emel- lertid inneburit att utredningen också sett som sin uppgift att lägga fram förslag till revision av själva den ram, inom vilken det- ta avkastningskrav skall utformas. Förslaget till bestämning av affärsverkens avkast- ningskrav har därför kommit att få karak- tären av en »paketlösning». Denna inne- fattar förslag till ändrade finansieringsreg— ler, till redovisningsmässiga och finansiella dispositioner jämte preciseringar av förränt- ningskravet och av avskrivnings- och fonde- ringsnormer. Förslagets karaktär av paket- lösning gör det också önskvärt att presen- tera det såsom en integrerad helhet.
Affärsverksutredningens förslag är i prin— cip inte bundet till ett genomförande vid någon bestämd tidpunkt. Utredningen be— dömer emellertid att förslaget skulle kunna ligga till grund för petitaframställningarna hösten 1969, för att träda i full kraft under budgetåret 1970/ 71. Lämplig övergångstid för domänverket bör — med hänsyn till att dess redovisning sker per kalenderår — be— stämmas i särskild ordning.
Förslagets väsentliga punkter är följande:
—- Den med det disponerade statskapitalet förknippade förräntningsplikten omfor- muleras så att en del av förräntningen utgår som ovillkorlig kostnadsränta på ett lån från statsverket. Lånedelen av statskapitalet benämnes statsverkslån. Den resterande delen utgör en motsvarighet till aktiebolagets egna kapital och benämnes verkskapital. Uppdelningen av statskapitalet i stats- verkslån och verkskapital vid övergången till den nya ordningen sker bl. a. med utgångspunkt från önskemålet att avkast- ningskravets nivå helst inte skall rubbas vid själva övergången till den nya ord- ningen. Framtida tillskott av kapital bör komma till stånd i relationer mellan stats- verkslån och verkskapital som återspeg— lar förhållandena i aktiebolagssektom. Såväl anläggnings- som omsättningstill— gångar avses bli finansierade med stats- kapital. Användningen av rörlig kredit begränsas till att avse kortfristiga behov av rörelsemedel. Ränta på statsverkslånet bestämmes med utgångspunkt från gällande ränteläge på statsobligationer. Upptagna statsverkslån konverteras efter 15 år till då gällande ränteläge. Beträffande statsverkslånet vid övergångstidpunkten — initiallånet — knyts räntan till den vid denna tidpunkt gäl- lande statliga normalräntan. Avskrivningar baseras på historiska an- skaffningsvärden. Affärsverken får sam-
ma möjligheter som enskilda företag att variera sina avskrivningstider inom den ram, som fastlägges av aktiebolagslagen och skattelagstiftningen. Värderingen av affärsverkens lager bör ske inom samma ram. Affärsverken skall till statsverket inleve— rera en skattemotsvarighet som avses re- presentera aktiebolagens statliga inkomst- skatt. Skattemotsvarigheten kommer un- der nuvarande förhållanden att beräknas såsom 40 % på redovisat överskott. Norm för utdelningen på verkskapitalet bör vara 6 %, under de fem första åren begränsas den dock till 5 %. Affärsverken beredes möjlighet att fon- dera de vinstmedel som inte erfordras för bestridande av utdelning på verks- kapitalet eller för skattekompensation. En komponent vid bestämning av affärs— verkens avkastningskrav utgör kravet på realsäkring av verkskapitalet. Resultatet skall således medge att ett belopp, som motsvarar penningvärdeförsämringen på verkskapitalet, kan reserveras inom före- taget antingen i form av extra avskriv— ningar — inom ramen för vad som är av- dragsgillt enligt skattelagstiftningen — eller i form av fonderingar. Affärsverken får möjlighet att göra av- sättningar till en s.k. konjunkturutjäm- ningsfond som avses fungera på liknande sätt som enskilda företags avsättningar till investeringsfond för konjunkturutjäm— ning. Affärsverken medges rätt att placera me- del på räntebärande räkning. Affärsverkens pensionskostnader beräk- nas försäkringsmässigt enligt den s.k. tryggandelagens regler om medelsreserve- ring för pension. För reservering erfor— derliga medel inlevereras årligen till stats- verket, som å andra sidan har att utbetala aktuella pensioner.
Affärsverkens finansiella ställning göres med fem års mellanrum till föremål för en översyn. Den finansiella översynens primära uppgift är att ta ställning till huruvida de fonderingar och avsättningar som ägt rum skall föranleda uppskriv-
ning av det förräntningspliktiga kapita- let eller om avkastningskravet skall höjas på annat sätt. Utöver de punkter som här presenterats såsom ingående i paketlösningen kommer utredningen i det följande även att fram- lägga vissa ytterligare förslag.
Närmast behandlas frågan om förslagens tillämplighet på de olika affärsverken och om de övergångsproblem, som blir aktuella. Därefter tar framställningen sikte på att följa de med ett visst budgetår förenade budgetmässiga, finansiella och redovisnings- mässiga dispositionema. Härvid utvecklas förslaget i anknytning till investeringsfram- ställning, löpande finansiering, bokslut och finansiell redovisning i nu nämnd ordning samtidigt som vissa i sammanhanget aktu- ella specialfrågor behandlas. Kapitlet avslu- tas med synpunkter på befogenhetsfördel— ningen mellan Kungl. Maj:t och affärsver- ken beträffande priser och taxor.
10.2 Förslagets tillämplighet på de olika affärsverken
Affärsverksutredningens förslag är avsett att gälla för samtliga sju affärsverk med undantag för vissa speciella rörelsegrenar vars verksamhet regleras genom särskilda direktiv. Denna avgränsning leder till att affärsverksutredningens förslag avser hela verksamheten när det gäller statens jämvä- gar, statens vattenfallsverk, domänverket, försvarets fabriksverk och luftfartsverket. För postverket gäller att postbanken inte berörs av utredningens förslag, eftersom dess verksamhet regleras av särskild ekono- misk målsättning. Beträffande televerkets rundradioverksamhet föreslår affärsverksut- redningen, att rundradiomedlen avskiljes till en särskild delfond och att i konsekvens därmed rundradiorörelsen redovisas på se- parat balansräkning och vinst- och förlust- räkning.
Affärsverksutredningens förslag omfattar inte den verksamhet som bedrivs i affärs- verkens dotterbolag. Denna har redan nu en inte oväsentlig omfattning. Det kan förut- ses, att affärsverken även framdeles kom-
mer att ha behov av att låta en del av »affärsverkskoncernens» verksamhet äga rum i aktiebolagsform. Enligt nuvarande regler måste affärsverken underställa rege- ring och riksdag frågan om bildande av aktiebolag. Affärsverksutredningen föreslår, att affärsverken — med hänsyn till det önsk- värda i att bildande av aktiebolag skall kunna ske smidigt och utan dröjsmål — medges rätt att själva bilda aktiebolag. Här- vid skall den begränsningen gälla att när fråga är om överförande av fast egendom från affärsverket till bolag till större belopp än en miljon kronor, medgivande skall in- hämtas från Kungl. Maj:t.
10.3 Behandlingen av statskapitalet i sam- band med övergången till den föreslagna ordningen
Affärsverksutredningens förslag bygger på att affärsverken i den nya ordningen be- håller hittillsvarande tillgångsvärden och förutsätter således ingen omvärdering av det förräntningspliktiga kapitalet vid övergångs- tillfället. En sådan omvärdering av kapita— let bör dock komma till stånd i den mån erfarenheterna från övergången till de nya riktlinjerna visar, att möjligheter att fylla det uppställda avkastningskravet inte före— ligger. Denna omvärdering bör då föran- leda en allmän omprövning av riktlinjerna för affärsverkets politik.
Senare i detta kapitel framlägger utred— ningen förslag till pensionskostnadsberäk- ning. En konsekvens av detta förslag blir att tidigare för pensionsändamål gjorda avsätt- ningar till värdeminskningskontot får föras över till att bli förräntningspliktigt stats- kapital.
För att det föreslagna avskrivningssyste- met skall kunna fungera vid en analog till— lämpning av skattelagstiftningens och aktie- bolagslagens bestämmelser är en omgruppe— ring av värdeminskningsavsättningarna i vis- sa fall nödvändig.
I samband med övergången skall redovis- ningen läggas om så att avskrivningarna redovisas såsom avdragsposter på aktivsidan
under resp. tillgångsgrupp, varvid tillgång- arnas nettovärde förs ut i balansräkningens kolumn. När det gäller övergången till den nya ordningen bör följande speciella förhål- landen beträffande verkskapitalet beaktas. Såsom icke förräntningspliktigt verkskapi- tal betraktas härvid vissa avsättningar av vinstmedel, nämligen domänverkets förny- else- och markfond samt fabriksverkets tidi- gare avsättningar för utvecklingsarbete. I vad gäller domänverket synes detta förslag stå i överensstämmelse med förslagen i den s.k. skogsföretagsberedningen och den där— av föranledda propositionen (prop. 1968: 103). Televerkets disposition av rundradio- medel betraktas däremot — liksom under nuvarande förhållanden — såsom ett lån på vilket ränta för närvarande utgår enligt sam- ma regler som för rörlig kredit.
I samband med övergången till den nya ordningen bör en särskild ingående balans- räkning upprättas, varvid de tidigare nämn- da principerna för tillgångsvärdering m.m. skall beaktas. Härvid bör på passivsidan det justerade förräntningspliktiga statskapitalet, såsom tidigare berörts, delas upp i en del kallad »verkskapital» och en del som be— nämnes »statsverkslån». Principerna för denna uppdelning har utredningen behand- lat i kapitel 9 och utredningen återkommer till dessa även i avsnitt 10.4.
I samband med övergången bör de i ka— pitel 9 angivna principerna följas, dvs. för statens järnvägar, vattenfallsverket och luftfartsverket bör verkskapitalet ges en om— fattning, som svarar mot 1/ 6 av anlägg- ningstillgångarnas anskaffningsvärde. För televerket bör med en tillämpning av mot- svarande principer verkskapitalet uppgå till 1/ 4 av anläggningstillgångamas anskaff- ningsvärde. Eftersom kapitalet är litet i för- hållande till rörelseomslutningen, saknas för postverkets del vägande skäl att göra åt- skillnad mellan den i framtiden önskvärda och den vid övergångstidpunkten lämpliga relationen mellan de bägge kapitalslagen. Övergångstidpunktens statskapital kan där- för delas upp i två lika delar. Inte heller ifråga om försvarets fabriksverk föreligger det skäl att skilja mellan övergångstidpunk—
tens och för framtiden önskade relationer mellan de två kapitalslagen.
För domänverkets del gäller speciella för- hållanden. Domänverkets kapital har inte — såsom gäller för övriga verk — till större delen tillkommit genom tillskott av investe- ringsmedel utan är resultatet av värdering— ar av den statsegendom som domänverket sedan länge haft att förvalta. Ett annat för- hållande som motiverar en speciell behand- ling av domänverkets övergångsproblem är att statskapitalet är lågt i förhållande till taxeringsvärdet på domänverkets skogstill- gångar. Affärsverksutredningen har därför funnit det lämpligt att den del av över- gångstillfällets statskapital, som i stora drag kan anses vara hänförlig till skogstillgång- arna, betraktas såsom verkskapital. En hög andel av eget kapital synes också vara mo- tiverad med hänsyn till domänverkets starka konjunkturkänslighet.
För att exemplifiera vad dessa ställnings— taganden skulle innebära har affärsverksut- redningen valt att precisera hur en tänkt övergång den 1.7.1966 (för domänverket 1.1.1966) enligt angivna riktlinjer skulle te
srg.
10.4 Affärsverkens finansiering och medelsredovisning
Frågan om vilka utgiftsposter, som skall betraktas såsom löpande resp. aktiverbara inom affärsverken, föreslås bli avgjord med utgångspunkt från förhållandena i större aktiebolag. Affärsverksutredningen föreslår härvid, att affärsverkens balansräkning i tillämpliga delar upprättas i anslutning till aktiebolagslagen samt med beaktande av de krav på redovisning, som skattelagstift- ningen ställer såsom villkor för att s.k. räkenskapsenlig avskrivning skall kunna få åtnjutas. I den mån lagstiftningen inte är entydig på ifrågavarande punkt bör det an- komma på vederbörande affärsverk att med ledning av redovisningspraxis inom större aktiebolag självt utarbeta riktlinjer för en konsekvent politik i fråga om aktivering av tillgångar.
Utgiftsräntor för sådant statsverkslån som
är bundet i anläggningstillgångar under uppförande bör i undantagsfall och i sam- förstånd med Kungl. Maj:t kunna aktive- ras och betraktas såsom en del av anlägg— ningskostnaden.
När det gäller finansieringen av planera- de tillgångsökningar (eller tillgångsminsk- ningar) föreslår utredningen att affärsver- ket i samband med anslagsäskande för kom- mande budgetår inkommer med en finan- sieringsplan. Denna skall omfatta å ena si- dan planerad anskaffning av anläggnings- tillgångar och omsättningstillgångar och å andra sidan beräknade avskrivningar jämte samtliga övriga förutsedda eller planerade förändringar mellan in- och utgående ba- lansräkningar inkl. planerat ökat ianspråk- tagande av rörlig kredit. Rörlig kredit bör, som ursprungligen varit avsett, endast kom- ma till användning för att täcka tillfälliga medelsbehov. För att understryka den rör- liga kreditens tillfälliga karaktär och likhe- ten med enskilda företags checkräknings- krediter föreslår utredningen, att affärsver- ken debiteras en procents kreditavgift på beviljat belopp. Denna avgift påföres af- färsverken i samma ordning som räntan på disponerade belopp. Med undantag för det begränsade ianspråktagandet av rörlig kre- dit föreslås hela det stadigvarande medels- behovet bli finansierat via kapitalbudgeten. En ökning av omsättningstillgångarna skall alltså — såvida den uppenbarligen inte är av tillfällig karaktär — finansieras enligt sam- ma ordning som i nuläget gäller för an- läggningstillgångarna.
Tidigare har balanserade förluster täckts genom särskilda anslag på riksstaten. En- ligt utredningens mening bör sådana för- luster normalt täckas genom ianspråktagan- de av rörlig kredit. Innebörden av begrep— pet förlust såsom det kommer att framstå i affärsverksutredningens förslag utvecklas närmare i efterföljande avsnitt 10.8.
Affärsverksutredningen förutsätter i öv- rigt att bruttoredovisning för investeringar- na genomgående tillämpas och att nuva- rande anslagspraxis i övrigt blir oföränd— rad. Detta innebär bl.a. att anläggnings- bidrag från utomstående för finansiering av
Anlägg- ningsti ll- gångarnas anskaff- ningsvär-
Statskapi-
tal vid övergång därav till nya verks—
Statskapi- Justering tal enl. för pen— nuv. för- sionsav-
därav stats-
Affärsverk hållanden sättningar ordningen kapital verkslån den
103 — 2 193 577 1 8431 199 Vattenfallsverket 4 725 52 Domänverket 399 _ Försvarets fabriksverk 103 — Luftfartsverket 227 _
Postverket Statens järnvägar Televerket
' Exklusive balanserade rundradiomedel.
investeringar skall innefattas vid beräkning av investeringsramen. Vidare innebär det att det anslag som riksdagen beviljar be- räknas så att detta även innefattar viss re- serv, varvid reservbeloppet efter Kungl. Maj:ts medgivande kan tagas i anspråk för konjunktur- och sysselsättningsända— mål. Riksdagsbeslutet innebär emellertid också ett fastställande av en investerings- ram på den förväntade, »normala» nivån. Den investeringsram som fastställts finan- sieras i första hand av egna avskrivnings- medel jämte eventuella avskrivningsanslag (bidrag till av militära skäl eller sysselsätt- ningspolitiska hänsyn motiverade anskaff- ningar 0. d.) och övriga kapitalmedel (vissa låneåterbetalningar m.m.). Återstående be- lopp benämnes investeringsbemyndigande och utgör det belopp, som man förväntar sig att affärsverket skall lyfta från riks- gäldskontoret. Investeringsbemyndigandets definitiva storlek är emellertid beroende av de övriga finansieringspostemas faktiska ut- veckling. Affärsverket medges alltså genom anslagsbeslutet rätt att förverkliga en inves- teringsplan, vars utgifter för budgetåret går upp till investeringsramen, även om finan- siering medelst egna avskrivningsmedel etc. skulle bli sämre än väntat. Investeringsbe- myndigandet har alltså inte i sig självt nå— gon styrande funktion utan utgör ett an— passningsbart saldobelopp.
Kungl. Maj:ts regleringsbrev beträffande anslagets ianspråktagande föreslås inne— hålla bestämmelser om hur stor del av in-
260 6 244
103 50 53 2 770 1 000 1 770 2 042 1 400 642 5 612 4 777 1 000 3 777 6 365 399 300 99 358 103 50 53 178 227 50 177 320
vesteringsbemyndigandet som skall anses utgöra statsverkslån och hur stor del som skall utgöra verkskapital.
När det gäller utökning av statskapitalet till följd av investeringsverksamheten före— slår affärsverksutredningen, i anslutning till tidigare förda resonemang, följande fördel- ning mellan verkskapital och statsverkslån.
Andel stats- verkslån
Andel verks-
Affärsverk kapital
Postverket 1/2 1/2 Statens järnvägar ]] 3 2/3 Televerket 1/2 1 /2 Vattenfallsverket 1/3 2/ 3 Domänverket 1/2 1/2 Försvarets fabriks-
verk 1 / 2 1 / 2 Luftfartsverket 1/3 2/ 3
De framlagda förslagen har framkommit såsom en bedömning av vad som i dagens läge skulle kunna betraktas såsom en för enskilda företag med liknande tillgångs- och verksamhetsstruktur rimlig fördelning mel- lan de bägge kapitalslagen. I den mån som det framdeles kan visas, att finansierings- praxis inom enskilda företag i väsentlig ut— sträckning undergått förändringar, bör själv- fallet ifrågavarande relationer mellan verks— kapital och statsverkslån kunna ändras för att bättre svara mot det nya läget.
I följande avsnitt kommer vissa special- frågor att behandlas. Här må inledningsvis erinras om det betänkande, som 1950 års skattelagsakkunniga år 1961 framlade an-
gående den kommunala beskattningen av kraftverk och som sedermera överlämnats till affärsverksutredningen. I betänkandet föreslogs att statens rätt till gäldränteav- drag vid beräkning av inkomst av kraft- verksrörelse skulle maximeras till att avse % av de i rörelsen nedlagda tillgångarnas värde. Affärsverksutredningens förslag om uppdelning av statskapitalet i en del verks- kapital och en del statsverkslån bör ligga till grund även vid beräkningen av kommunal inkomstskatt. Härigenom kommer ränteut- gifterna på statsverkslånen att bli bestäm— mande för gäldränteavdragen såväl för vat- tenfallsverket som för andra affärsverk, som är underkastade kommunal inkomstskatt.
Den utformning som affärsverkens av- kastningskrav givits i affärsverksutredning- ens förslag bygger på att ersättning för mer- kostnader i särskild ordning skall utgå till affärsverken för sådana investeringar eller andra uppdrag, vilka åläggs verken utan att de är företagsekonomiskt motiverade och som skäligen kan antas överstiga motsva- rande förpliktelser för enskilda företag. Som exempel härpå kan nämnas tidigare- läggning av arbeten och beställningar av konjunktur- och sysselsättningspolitiska skäl, beredskapslagring av olja, inköp, upprust- ning och drift av olönsamma verksamhets- grenar, beredskapsåtaganden för försvarets räkning utöver vad som åläggs enskilda fö- retag m. m.
Hittillsvarande former för ersättning åt affärsverken i förevarande fall utgöres av
a) avskrivningsanslag, vilket innebär att anslag ställes till verkets förfogande utan ränteplikt. Lyftade medel tillföres värde- minskningskontot direkt. Avskrivningsan- slag kan avse hela projekt eller del därav, beroende på merkostnadernas storlek.
b) driftbidrag, innebärande att ersättning direkt tillföres verkets driftinkomster, för att täcka viss periods merkostnader.
Affärsverksutredningen anser att de for- mer, som för närvarande står till buds för täckande av här angivna merkostnader, också fortsättningsvis bör tillämpas.
Det synes lämpligt att i detta samman- hang redovisa utredningens syn på den
fråga om ersättning till affärsverken för tidigareläggning av arbeten och beställning- ar av konjunktur- och sysselsättningspoli- tiska skäl, som utredningen enligt uttalanden i propositionerna 1963: 150 resp. 1968: 125 skall pröva.
Genom det förslag till konjunkturutjäm- ningsfond, som affärsverksutredningen läg- ger fram i avsnitt 10.8, öppnas möjligheter att även för affärsverkens del använda in- vesteringsfondskonstruktionen såsom stimu- lans till konjunkturutjämnande åtgärder. Affärsverksutredningen betraktar det emel- lertid som angeläget att det förefinns rikt- linjer beträffande dylik ersättning även vid vidtagande av åtgärder, som inte innebär ett ianspråktagande av konjunkturutjäm- ningsfond. Nuvarande schablonregel inne- bär att det utgår ett avskrivningsanslag på 10 % av värdet av tidigarelagda arbeten och beställningar. Enligt utredningens be- dömning finns det ingen anledning att änd- ra på denna regel.
Statens järnvägar har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 augusti 1964 hemställt om ersättning för driftkostnader avseende viss försvarsberedskap. Härvid åsyftades kostnader för åtgärder utöver de i 47 & ci- vilförsvarslagen föreskrivna, vilka i allmän- het ej har någon motsvarighet inom de med järnvägen konkurrerande transportföreta- gen. Denna skrivelse har även lämnats till affärsverksutredningen för beaktande.
Utredningen anser i anslutning till sitt principiella betraktelsesätt att i den mån de av statens järnvägar åberopade åtgärderna är erforderliga ur försvarspolitisk synpunkt, statens järnvägar i särskild ordning bör er- hålla ersättning härför. För att få klarhet i frågan om åtgärdernas angelägenhet bör den instans, som påfordrar deras genomfö- rande, även svara för kostnadstäckningen. Då jämväl andra förhållanden kan behöva tas i beaktande i denna sistnämnda fråga, som det faller utanför utredningens uppgift att bedöma, har utredningen dock ej velat framlägga direkt förslag härom. Vad här sägs om statens järnvägar bör enligt utred- ningens uppfattning jämväl vara vägledan— de för andra affärsverk med motsvarande
I den promemoria om de statliga kom- munikationsverkens behov av rörelsemedel som lades fram 1962 sammanfattades er- farenheterna beträffande kommunikations- verkens försörjning med rörelsemedel i föl— jande punkter:
»a. Kommunikationsverkens rörelse har ex- panderat avsevärt sedan 1944, vilket framgår både av tillgångarnas ökade värde och de öka- de inkomsternas. Verkens förlagskapital har inte vuxit i proportion till den ökade omslut— ningen, trots att riksdagen vid flera tillfällen beslutat höja förlagskapitalet för flera av ver- ken. En dylik höjning måste beslutas av riks- dagen i varje särskilt fall och någon metod enligt vilken rörelsemedlens belopp automa- tiskt, utan periodiskt återkommande framställ- ningar till riksdagen, skulle kunna anpassas till förändring i behovet synes omöjlig att konstru- era inom ramen för nu gällande ordning.
b. Statens järnvägar, televerket och vatten- fallsverket har tidvis utnyttjat sina rörliga kre- diter i stor utsträckning, i vissa fall praktiskt taget intill maximigränsen. En tendens att und- vika att använda den rörliga krediten har dock kommit till synes under de senaste åren.
c. Inleveransen av kommunikationsverkens överskottsmedel har på senare år kommit att släpa efter i betydande omfattning. Anledning- en härtill är dels att rörelsemedel i andra for- mer varit otillräckliga, dels att överskottsmed— len i viss utsträckning använts i stället för rör- lig kredit.
d. I vissa fall har behovet av rörelsemedel täckts med överskridna investeringsbemyndi- ganden.
e. Att den rörliga krediten utnyttjats i mind- re omfattning på senare tid och att i stället andra former för finansiering av rörelsemedels- behovet anlitats, beror på verkens önskan att undvika att belasta driftsresultatet med ränte- kostnader.»
Rörelsemedelsutredningens förslag kan sammanfattas i följande tre punkter:
1. All anskaffning av rörelsemedel skul- le ske i form av rörlig kredit.
2. Inleveransen av överskottet skulle ske först efter det bokslutet färdigställts.
3. Under året lyftade investeringsmedel skulle finansieras med rörlig kredit. Vid budgetårets utgång avlyftes denna rörliga kredit och utbytes mot statskapital. I sitt remissvar över rörelsemedelsutred- ningen anslöt sig affärsverksutredningen i
princip till synpunkten att en del av kapic talkostnaden borde komma till synes såsom k0stnadsränta. Affärsverksutredningen ställ- de sig emellertid kritisk till den utökade användningen av rörlig kredit, eftersom det i en dylik ordning skulle vara svårare att med utgångspunkt från statsbudgeten få un- derlag för en bedömning av affärsverkens stadigvarande finansiella behov. Med hän- visning till att rörelsemedelsutredningen uppnått en del av sina syften redan därige- nom att de kontrollerande myndigheternas uppmärksamhet inriktats på vissa mindre lämpliga dispositioner förordades att prin— ciperna för affärsverkens finansiering skulle hänskjutas till affärsverksutredningen för att behandlas i samband med utformningen av en generell målsättning för affärsverkens verksamhet. Genom beslut den 27 septem- ber 1963 hänsköts också denna fråga till affärsverksutredningen.
Affärsverksutredningen anser — liksom rörelsemedelsutredningen — att kostnads- medvetandet med avseende på kapitalkost- nadema skulle stimuleras om en del av det av staten tillskjutna kapitalet var förknip- pad med k0stnadsränta. Sett i ett vidare perspektiv bör emellertid denna synpunkt kunna göras gällande såväl i förhållande till anläggningstillgångarna som omsätt- ningstillgångarna. Önskemålet om att stats- budgeten skall ge en rättvisande bild av af- färsverkens stadigvarande medelsbehov in- nebär emellertid att även den del av kapi- talet som tillskjuts på dessa villkor bör om— fattas av den normala investeringsramen. Vid en dylik konstruktion är det också möjligt att återgå till grundtanken vid 1944 års budgetreform, nämligen att den rörliga krediten endast skall anlitas i den mån som tillfälliga svängningar i medelsbehovet gör det motiverat.
Affärsverksutredningens förslag till änd— rade finansieringsregler innebär att de med affärsverkens rörelsemedelsförsörjning sam— manhängande problemen lösts samtidigt som de av rörelsemedelsutredningen fram- förda önskemålen tillgodosetts i ett vidare sammanhang.
Vattenfallsverket har den 10 november
1964 gjort framställning till Kungl. Maj:t om dispens från 1962 års köpeskillingskun- görelse (SFS 1962: 709) enligt vilken stats- verket skall tillföras värdestegring å viss staten tillhörig egendom. Framställningen har remitterats till affärsverksutredningen för bedömning. Vidare har till utredningen den 28 juni 1963 för kännedom överläm- nats ett ärende avseende bokföringsåtgär- der i anledning av överflyttning av kvarte- ret Björnen i Stockholm från vattenfallsver- kets till byggnadsstyrelsens förvaltning. Kvarteret Björnens överföring ägde rum ge— nom att det bokförda värdet bortskrevs ur vattenfallsverkets räkenskaper och motsva- rande värde upptogs till redovisning hos byggnadsstyrelsen. Vattenfallsverket hävda- de att det mot bakgrunden av sin karaktär av affärsverk borde tillförts en gottgörelse vid avyttring av kvarteret Björnen, som sva- rade mot ett på ett eller annat sätt beräknat marknadsvärde.
Den bundenhet till 1962 års köpeskil- lingskungörelse, som gäller även för affärs- verkens del, och det förfarande som ägt rum vid överförandet av kvarteret Björnen till byggnadsstyrelsen utgör konsekvenser av ett betraktelsesätt som i allt väsentligt alltjämt likställer affärsverken med övrig statlig administration. Som utredningen från början understrukit, är detta riktigt i rent formell mening, eftersom affärsverket inte är någon från staten fristående juridisk person. Utredningen har emellertid i sina förslag utgått från att denna juridiska ställ- ning ej borde hindra att verken gavs sådana befogenheter och handlingsmöjligheter som kunde medföra intresse för en effektiv och ekonomisk handläggning av olika ärenden.
I anslutning till detta betraktelsesätt synes det utredningen helt naturligt och nödvän- digt att affärsverken ges generell dispens från köpeskillingskungörelsen. En dylik ord- ning är bland annat en förutsättning för att affärsverken utifrån företagsekonomiska ut- gångspunkter skall kunna göra riktiga be- dömningar av sådana strukturrationalise- ringsåtgärder som innebär avyttring av här åsyftad egendom. Det förefaller mot sam- ma bakgrund och med hänsyn till den efter-
strävade likheten i konkurrensbetingelserna med andra företag angeläget, att affärsver- kens försäljning av sådan egendom får ske till marknadsvärde oberoende av vem som är köparen och att affärsverket därvid får ta upp eventuell bokföringsmässig vinst som inkomst.
I skogsföretagsberedningens betänkande samt i proposition 1968:103 föreslogs att rätten att utan Kungl. Maj:ts hörande sälja fast egendom för domänverket skulle höjas till en miljon kronor. Detta har sedermera godkänts av riksdagen. Affärsverksutred— ningen har ej kunnat finna några skäl att i detta avseende göra någon åtskillnad mellan domänverket och andra affärsverk. Utred— ningen får sålunda föreslå, att samtliga af- färsverk medgives rätt att utan Kungl. Maj:ts hörande sälja fast egendom till ett värde av en miljon kronor.
10.5 Finansieringen under löpande budgetår
Det nuvarande åliggandet för affärsverken att löpande inleverera överskottsmedel före- slås utgå och — såsom närmare skall preci- seras i det följande — ersättas med bestäm- melser om inleveranser till statsverket av olika typer av penningmedel vid bestämda tidpunkter. Detta innebär en klarare av- gränsning av affärsverkets löpande finan- siella förpliktelser gentemot statsverket och därmed också en precisering av det eventu- ella inkomstöverskott som kan användas till att finansiera anskaffningen av anläggnings- och omsättningstillgångar.
I normala fall gäller, att affärsverken un- der löpande verksamhetsår också måste ta i anspråk sitt investeringsbemyndigande el— ler sin rörliga kredit. Ianspråktagandet av rörlig kredit har tidigare behandlats i av- snitt 10.4. Ianspråktagandet av investerings- bemyndigandet sker därigenom att verket under löpande år gör de lyft, som är erfor- derliga, varvid varje lyft innefattar verks- kapital och statsverkslån i de proportioner som diskuterats i föregående avsnitt.
Det bör åligga affärsverket att liksom under nuvarande förhållanden till riksgälds- kontoret inkomma med en plan, som speci-
ficerar i vilken takt avlyft planeras komma att ske. Denna plan är emellertid inte bin- dande för verket.
I den mån som verket under hela verk- samhetsåret har fått ett större inkomstöver- skott än vad som erfordras för tillgångs- finansieringen blir det i stället fråga om återbetalning av de av staten försträckta kapitalmedlen. Såvida inga särskilda beslut om nedsättning av verkskapitalet föreligger, bör dylika återbetalningar av kapital få for— men av återbetalning av statsverkslån, var- vid äldre lån återbetalas före lån upptagna vid senare tidpunkter.
Beräkningen av räntekostnad bör omfatta 1. den del av ingående statsverkslån som under året löper med fast ränta, 2. den del av äldre statsverkslån som skall konverteras till att löpa med aktuell räntefot och 3. den del som består av nyupplåning. Härvid skall gälla att årligen en femtondel av övergångs— tidpunktens statsverkslån skall konverteras till ny räntefot samt att statsverkslån som upptas efter övergångstidpunkten löper med fast ränta under femton år framåt. Den del av ingående statsverkslån som skall konver- teras till aktuellt ränteläge antages förfalla vid budgetårets början. För nyupplåning blir ränteläget vid den faktiska lyftnings- tidpunkten avgörande. Räntan på stats- verkslånen skall redovisningsmässigt be— handlas såsom kostnad. Inleverans av ränta skall ske under tio av årets månader, varvid november och december (för domänverket april resp. juni) är undantagna.
Under de från ränteinleveranser undantag- na månaderna skall inleverans av föregående verksamhetsårs utdelning på verkskapitalet jämte hela Skattemotsvarigheten äga rum, varvid uppdelning sker på de två inleve- ranstidpunktema med lika stora belopp. Un- der året närmast efter övergångstidpunkten skall i stället vid övergångstidpunkten ej in— levererat överskott inlevereras på motsva- rande sätt. När det gäller pensionskostnader är betalningsförfarandet oförändrat gent— emot nuläget. Affärverket har alltså att er- lägga pensionsmedel till statsverket. Pen- sionsutgifternas storlek påverkas däremot av det förslag till pensionsk0stnadsberäkning
Det synes lämpligt att i detta samman- hang ta upp frågan om affärsverkens rätt att få placera överskjutande medel på ränte— bärande räkning. Sådan rätt har i princip hittills inte förelegat, vilket kan synas rik- tigt mot bakgrunden av att verken i så fall vid vinst skulle haft möjlighet att genom förtidslyft av investeringsmedel resp. för- dröjande av inleveranser av överskottsmedel förbättra sitt ekonomiska resultat på konst- lad väg. Då ränteförpliktelsema enligt ut— redningens förslag blir ovillkorliga och fasta terminer införes både för deras erläggande och för erläggande av utdelning och skatte- kompensation, synes inte längre några hin- der föreligga för att verken ges rättighet att placera överskottsmedel på räntebärande räkning. Utredningen vill i sammanhanget erinra om att Kungl. Maj:t i beslut den 6 juni 1968 har befriat domänverket från till- lämpningen av kungörelsen den 8 juni 1951 beträffande skyldighet för medelsförvaltan— de statliga myndigheter m. fl. att i vissa fall anlita checkräkning i riksbanken, postgiro- rörelsen eller checkräkning i Sveriges Kre- ditbank AB och i stället medgivit domän- verket rätt att placera medel på räntebä- rande bankkonto i Sveriges Kreditbank AB. Utredningen föreslår därför att affärsverken ges sådan rätt.
10.6 Affärsverksutredningens förslag till pensionskostnadsberäkning
Medan de privata pensionssystemen för- månsmässigt och finansiellt byggts upp in- om eller i nära anslutning till företagen själva, är det statliga personalpensionssyste- met produkten av ett offentligrättsligt för- farande, varunder staten spelat rollen som myndighet snarare än företagare. Det som ur företagssynpunkt är mest iögonfallande hos det statliga systemet är att pensionerna inte finansieras genom medelsreservering för gjorda pensionsåtaganden utan direkt vid pensionernas utbetalning.
För huvuddelen av statsverksamheten sker direktfinansieringen inte av medel från
rörelsen utan från pensionsanslaget under riksstatens XII huvudtitel. Följaktligen upp- lever berörda myndigheter över huvud taget inte personalpensioneringen som en kost— nad för verksamheten. Vad däremot angår affärsverken får dessa vart och ett för sig av egna medel bestrida utgifterna för lö— pande pensioner. I nuvarande redovisnings— system upptas dessa utgifter såsom kostnad för verksamheten. Affärsverken har visser- ligen haft möjlighet att genom extra avsätt- ningar till värdeminskningskonto i tiden om— fördela dessa kostnader. Olika omständig- heter har emellertid gjort att värdeminsk- ningskontot i praktiken haft mycket liten betydelse för affärsverkens pensionskost- nadsperiodisering.
Varje affärsverksrörelse belastas alltså i princip av en fortlöpande pensionskostnad, som emellertid är felperiodiserad och där- för oftast antingen mindre eller större än vad den skulle vara om den beräknades enligt någon av de gängse metoderna för att reservera pensionsmedel. En sådan mind- re kostnad belastar för närvarande luftfarts— verket och en sådan större kostnad statens järnvägar. För alla affärsverk gäller —- och häri ligger den avgörande skillnaden mellan medelsreservering och direktfinansiering — att ingen del av inarbetad men ej utbetald pension är kostnadstäckt. Förhållandet leder ofrånkomligen förr eller senare till likvidi- tetsproblem för varje verksamhet som förut- sätts skola själv finansiera sina pensions- kostnader. Statens järnvägar kan anföras som belysande exempel.
Den otillfredsställande ordningen på den- na punkt har föranlett järnvägsstyrelsen att i framställning till Kungl. Maj:t den 30 augusti 1962 peka på den höga pensions- kostnadsbelastningen som resultat av dels 1938 års riksdagsbeslut om förstatligande av enskilda järnvägar, dels den sneda ål- dersfördelningen bland jämvägsanställda som kan ledas tillbaka till den stora rekry- teringen under andra världskriget. Den av järnvägsstyrelsen väckta frågan, som enligt vad som framgår av prop. 1963:191 över- lämnats till affärsverksutredningen, bör sät- tas i samband med det nuvarande kostnads-
systemets brister. Detta system innebär en betydande eftersläpning i kostnadsredovis- ningen, enär det i genomsnitt förflyter av— sevärd tid från det att pensionsrätten in- tjänas till pensionens utbetalning och redo- visning. I samma mån personalnumerären ändras härunder, förskjuts relationen mellan summan av utgående pensioner och sum- man av utgående löner. Sjunker personal- numerären och lönesumman, ger pensions- kostnaden sken av att stiga.
Affärsverksutredningen har i sitt arbete med pensionsfrågan haft anledning att överväga det av programbudgetutredningen (SOU 1967:11) framlagda förslaget till periodisering och beräkning av pensions— kostnader m.m., enligt vilket pensionskost- naden för den anställde skulle periodiseras till hans anställningstid och beräknas såsom ett för samtliga myndigheter enhetligt pro— centuellt pålägg på lönen. Förslaget avsåg visserligen inte affärsverken, men statens personalpensionsverk ifrågasatte i yttrande över detsamma, om inte metoden kunde tillämpas även för affärsverkens del. Perso— nalpensionsverket och riksförsäkringsverket har sedermera tillsammans vidareutveck- lat programbudgetutredningens tankegångar samt utfört beräkningar av pensionskostna- dens höjd för statsverksamheten som helhet.
Den sålunda föreslagna kostnadsperiodi- seringen innebär fördelar i jämförelse med nuvarande praxis. Eftersläpningen i kost- nadsbelastningen upphör, överflyttning av personal mellan olika verksamheter under- lättas och kostnadsmedvetandet befrämjas. Bl. a. framhävs pensionskostnadens sam- band med pensionsålder och personalens medelålder. Som framgår av den från bi- laga 2 hämtade tabellen varierar årskost- naden för en viss pensionsförmånsökning mycket starkt med pensionsålder och den levnadsålder då pensionsförmånen börjar in- arbetas.
Affärsverksutredningen fann olikheterna i pensionsålder, personalens ålderssamman- sättning m.m. på affärsverksområdet på- kalla åtminstone vissa differentieringar av verkens beräknade pensionskostnader. För att praktiskt angripa problemet ansåg ut-
Årskostnad i kr. för ålderspension å ] 000 kr. för år (som inarbetats mellan nedan an— given levnadsålder och vidstående pensions- ålder)
Levnadsålder då pensionen börjar inarbetas 30 år 40 år
Pensions- ålder
50 år 60 år
3 053 1 209 609 478
55 år 60 år 65 år 67 år 147
* Engångskostnad
426 850 276 500 176 300 245
14 6391 2 257 1 452
redningen det vara naturligt utnyttja den nya lagen om tryggande av pensionsutfäs— telse m.m. (SFS 1967: 531), vars antagande av 1967 års riksdag hade föregåtts av ett omfattande utredningsarbete rörande pen- sioneringens hela komplex av kostnads-, finansierings-, bokförings- och skattepro- blem. Därmed har affärsverksutredningens pensionsförslag, som närmare finns moti- verat och utvecklat i bilaga 2, A ffärsverks- utredningens pensionspromemoria, konkret kunnat anpassas till marknadsmässig ord- ning så nära detta är möjligt vid nuvarande statliga utfästelsesystem.
Vid en omläggning av pensionskostna- dens periodisering för affärsverken måste ställning tas till kostnadsansvarets fördel- ning på staten och de särskilda affärsver- ken. Att affärsverken under nuvarande för—
hållanden saknar reell möjlighet att göra avsättningar för framtida pensionsutbetal- ningar innebär, att sådana avsättningar an- tingen inlevererats till statsverket såsom överskott eller kommit konsumenterna till godo i form av lägre priser. Det kan därför enligt affärsverksutredningens mening inte vara rimligt att i efterhand begära av affärs- verken att de skall överta ansvaret för en skuld för vilken de tidigare saknat möjlig- het att göra avsättningar. Kostnadsansvaret för den före omläggningen inarbetade men ej utbetalade pensionen — i första hand all återstående utbetalning av då löpande pen- sioner — bör alltså åvila staten. Samtidigt bör affärsverkens tidigare gjorda avsättning- ar till värdeminskningskonto omvandlas till
förräntningspliktigt statskapital. För statens järnvägar innebär denna omläggning en re- ducering av årspensionskostnaden från 285 milj. kr. till 209 milj. kr. enligt affärsverks— utredningens preliminära beräkning avseen- de en tänkt övergång till den nya ordning- en under 1967.
Beträffande det administrativa förfaran- det för pensionsskuldens beräkning och bokföring bör utredning ske samtidigt med att motsvarande frågor på myndighetsom- rådet utreds. I informationssyfte bör inom linjen i affärsverkets balansräkning uppgift lämnas om värdet av den pensionsrätt, som affärsverket genom inbetalning till statsver- ket säkerställt för sina anställda.
10.7 Avskrivningar, lagervärdering och fonderingar
Avskrivning och lagervärdering bör enligt affärverksutredningens förslag ske efter samma normer i affärsverken som inom aktiebolag. Avskrivningarna blir således rörliga inom ramen för en undre och en övre gräns. Den undre gränsen — nominell avskrivning — blir densamma som i aktie- bolagslagen vilken föreskriver att avskriv- ning skall ske med belopp, som motsvarar tillgångens värdeminskning och förslitning såvida inte tillgångens nettovärde uppenbar- ligen ligger lägre än det verkliga värdet. I praktiken har detta stadgande tolkats såsom ett krav på avskrivning på det historiska värdet över tillgångens ekonomiska livs- längd. Den övre gränsen fastställes huvud- sakligen av skattelagstiftningens bestämmel- ser om högsta medgivna avdragsgilla av- skrivningsbelopp. När det gäller sådana till— gångar som är föremål för s. k. räkenskaps- enlig avskrivning föreligger krav på att de bokföringsmässiga avskrivningarna skall föl- ja de skattemässiga. Även beträffande så- dana tillgångar som avskrives planenligt gäller emellertid i praktiken, att enskilda företag brukar anpassa de bokföringsmäs- siga avskrivningarna efter de skattemässiga. I de fall där det i praxis föreligger skillna- der mellan bokföringsmässiga och skatte- mässiga värden bör affärsverken beredas
möjlighet att anpassa sig till gällande bok- föringspraxis.
Även beträffande lagervärdering bör ak- tiebolagslagens resp. skattelagstiftningens be- stämmelser tjäna såsom lägsta resp. högsta gräns för det värde som får åsättas affärs- verkens lager. Sådana förändringar mellan ingående och utgående lagervärde som beror på olikheter i värderingen bör i särskild ordning kommenteras i affärsverkens års— redovisning. Att affärsverken medges rätt att variera avskrivningar och lagervärden innebär att de får möjlighet till resultatut- jämning inom ramen för den högsta resp. lägsta gränsen för dessa värden.
I den mån som affärsverken redovisar ett överskott efter bestridande av skatt och skattemotsvarighet som överstiger det be- lopp som erfordras för att bestrida utdel- ning, bör affärsverken som tidigare angivits beredas möjlighet att verkställa fondering eller att ta i anspråk eventuellt outnyttjat avskrivningsutrymme för extra avskrivning. Fonderingarna blir ur statsfinansiell syn— punkt närmast att likställa med avskrivning- ar, eftersom verket förutsätts utnyttja dem för investeringar (i anläggnings- eller om- sättningstillgångar) före det lyftning av in- vesteringsbemyndigande äger rum. De före- slås också under en övergångstid utgöra icke förräntningspliktigt kapital. Fondering- arna är att betrakta såsom utökning av verkskapital och inräknas därvid i den to- tala kapitalökning under året, som skall bestridas med verkskapital och statsverks- lån i angivna proportioner. I den mån ett affärsverk genomfört fonderingar kan så- ledes en högre del av investeringsbemyn- digandet tas i anspråk såsom statsverkslån.
Statens järnvägar har i skrivelse den 20 juni 1955 hemställt till regeringen om med— givande att genomföra avskrivningar på s.k. värdebeständiga objekt. Statens järn- vägar anför härom följande:
»I statens järnvägars bokföring har alltsedan avskrivningsförfarandets genomförande år 1912 åtskillnad gjorts mellan värdebeständiga och icke värdebeständiga egendomsobjekt. Till de förstnämnda hänföras jordlösen, terrassering, kulvenar, vägar, stängsel, sliprar, ballast m.m. Värdebeständiga tillgångar innefatta jämväl
administrationskostnader, ändring eller flytt- ning av ledningar, bidrag till annan myndighet för byggande av vägbroar etc. För nyssnämnda objekt har hittills ej verkställts avsättning till värdeminskningskonto (före 1944 förnyelsefon- den), enär man räknat med att objekten skulle kunna vidmakthållas i sitt värde genom det lö- pande underhållet. Frågan om behovet att verk- ställa avsättningar jämväl å de värden, som representeras av de nu ifrågavarande objekten, har av statens järnvägars överrevisorer behand- lats i berättelsen för budgetåret 1946/47 däri överrevisorerna på anförda skäl ansågo, att det borde övervägas att företaga dylik avsättning med und-antag dock för objektsgruppen jord- lösen. Då styrelsen emellertid hittills icke fun- nit sig böra framlägga direkt förslag i angivna riktning, ha överrevisorerna i sin senaste berät- telse, avseende budgetåret 1953/54, åter uppta- git frågan och därvid på nytt givit uttryck för sin tidigare hävdade uppfattning.
Ett avskrivningsbehov uppstår exempelvis då järnvägsdriften på en bandel nedlägges eller då linjeomläggning av större omfattning företages och värdet av terrassering, ballast etc. å den gamla linjedelen därvid helt bortfaller.
Vid statens järnvägar har behovet att göra avskrivning å värdebeständiga egendomsobjekt under senare år framträtt med ökad styrka framförallt beroende på nedläggningen av drif- ten på en del trafiksvaga bandelar. Styrelsen anser därför tiden nu vara inne att årligen före- taga dylik avskrivning frånsett vad gäller den förut nämnda objektsgruppen jordlösen. Bygg- nadskostnaden för de värdebeständiga objekten, exklusive jordlösen, utgjorde den 30 juni 1954 i runt tal 889 milj. kronor.
En försiktig långtidsprognos beträffande slop- nings- och avskrivningsbehovet ger vid handen, att för detta ändamål en avskrivning av minst 1/2 procent per år borde verkställas på berörda värdebeständiga objekt. Då det synes lämpligt att tillämpa en enhetlig avskrivningsprocentsats för samtliga objekt av s.k. värdebeständig na— tur, får styrelsen föreslå, att en första avsätt- ning till värdeminskningskontot göres för bud- getåret 1955/56 med 1/2 procent på de värde- beständiga objektens bokförda värde eller med 4 445 000 kronor.»
Skrivelsen har överlämnats till affärs— verksutredningen att av denna upptagas till behandling. Utredningens förslag att affärs- verkens avskrivningar skall ansluta till de regler, som aktiebolagslagen resp. skatte- lagstiftningen konstituerar, ger i princip även en lösning på de av statens järnvägar upptagna frågorna. Emellertid synes i denna speciella fråga skattepraxis gå tillbaka på
vissa nu omoderna och i övrigt praktiskt inaktuella avskrivningsbestämmelser i lagen om enskild järnväg. Affärsverksutredningen förordar därför, att statens järnvägars för- slag till avskrivning på banor och byggna- der med en halv procent årligen kommer till tillämpning intill dess frågan om lämp- ligheten av nu gällande bestämmelser be- träffande avskrivningar i lagen om enskilda järnvägar eventuellt blivit föremål för ny utredning.
10.8 Affärsverkens bokslutsdispositioner och avkastningskravets uppbyggnad
Bestämningen av vad som är att hänföra till löpande intäkter bör såsom närmare ut- vecklas i 10.5 för affärsverkens del ske med hänvisning till lagregler och praxis för svenska aktiebolag. Härvid kommer exem— pelvis i motsats till vad som nu gäller att inom statens järnvägar som intäkt upptagas vissa utrangeringsvinster. Motsvarande re- gel föreslås gälla beträffande löpande kost- nader. Detta innebär bl. a. att maskiner och inventarier med en varaktighetstid som un- derstiger tre år kan tas upp som löpande kostnad. Som en direkt följd av affärsverks- utredningens förslag tillkommer härutöver vissa förändringar bland de löpande kostna- derna. Således kommer övergången till på försäkringsmässiga grunder redovisade pen— sionskostnader att medföra högre eller lägre pensionskostnader för vissa verk. Uppdel- ningen av statskapitalet i statsverkslån och verkskapital innebär vidare, att det bland de löpande k0stnaderna tillkommer räntor på statsverkslånet.
Skillnaden mellan löpande intäkter och löpande kostnader brukar benämnas över- skott före bokslutsdispositioner. Affärs- verksutredningens förslag till avkastnings- krav tar som tidigare nämnts sikte på att precisera hur stort detta överskott skall vara. Härvid har utredningen funnit det lämpligt att precisera avkastningskravet i form av ett prioriteringsschema. Härigenom blir det möjligt att genomföra differentie- rade bedömningar av vad som är att be-
trakta såsom mer eller mindre tillfredsstäl- lande avkastning.
Med det av affärsverksutredningen nedan föreslagna avkastningskravet kommer af- färsverket att redovisa förlust, därest över- skottet före bokslutsdispositioncr inte skulle räcka till att täcka de i punkt 1 nedan an- givna nominella avskrivningarna ens med hjälp av eventuell framtagen lagerreserv i anslutning till punkt 3 b.
För att ett affärsverk skall kunna genom- föra nominella avskrivningar i ett läge där detta leder till förlust krävs att ett belopp motsvarande förlustens storlek kan dispo- neras såsom rörlig kredit. Detta samman- hänger därmed att investeringsbemyndigan- de enligt nuvarande regler icke får lyftas förrän affärsverket använt egna medel till ett belopp som motsvarar avskrivningarna. Förlustutvecklingen blir härigenom öppet redovisad och verket får vidkännas ränte- kostnaden. Ackumulerade förluster är själv- fallet en av de omständigheter, som kom- mer att påkalla speciella bedömningar och åtgärder i samband med de finansiella över- synerna.
De olika punkterna i detta prioriterings- schema redovisas i det följande under lö- pande nummer.
1 Nominell avskrivning och lagervärde- ring. Nominell avskrivning fastställes med utgångspunkt från ekonomisk livslängd och anläggningarnas historiska anskaffnings- värden i den mån dessa inte redan är fullt avskrivna. Nominell lagervärdering föreslås ske med utgångspunkt från aktiebolagsla- gens bestämmelser. De av Kungl. Maj:t godkända nu gällan- de avskrivningstiderna för anläggningstill- gångar inom de olika affärsverken, är i princip baserade på ekonomisk livslängd och borde därför kunna begagnas i detta sammanhang. En förutsättning härför är emellertid att de fastställda livslängderna inte överstiger de som förutsätts i aktiebo- lagslagen och i samband därmed utvecklad praxis. I avsaknad av uppgifter om dylik praxis eller speciell utredning av ekonomis- ka livslängder kan skattelagstiftningens s.k. planenliga avskrivning läggas till grund. Om
i undantagsfall affärsverkens nu tillämpade avskrivningstider avsevärt skulle överstiga vad som tillämpas vid planenlig avskrivning skall avskrivningstiden på nytt underställas Kungl. Maj:t för godkännande. Underställ- ningen kommer därvid att fungera som ga— ranti för att förlustutveckling inte skall kunna döljas genom att via långa ekono— miska livslängder minska den nominella av- skrivningen.
2 a) Utdelning på förräntningspliktigt verkskapital. Avkastningen på den del av affärsverkens kapital, som rubriceras för- räntningspliktigt verkskapital, utgår i form av utdelning. Denna utdelning anses utgöra en motsvarighet till aktiebolagens utdelning och bör som utredningen utvecklat i kap. 9 till sin omfattning anknyta till rådande för- hållanden inom aktiebolagssektorn.
I den i kap. 9 återgivna statistiken över företagens intäkter och kostnader redovisas för 1 316 större industriföretag samman- lagda beslutade utdelningar på 897 milj. kr. i förhållande till ett sammanlagt eget kapi— tal på 20158 milj. kr., dvs. 4,4 %. Eget kapital exkl. fria fonder utgör 15 369 milj. kr. och utdelningen räknad på detta be10pp blir 5,8 %.
Mot denna bakgrund och under erinran av att verkskapitalet hos affärsverken får ses som något som svarar mot mer än aktie- kapitalet och reservfonden hos aktiebolagen, men ändå ej kan sägas motsvara aktiebola- gens hela synliga egna kapital, skulle man kunna råkommendera en utdelningsnorm om 5 % på verkskapitalet. Vid förslaget till ram för låneräntan i kap. 9 anförde utred- ningen att praktiska skäl talade för en an- knytning till den statliga obligationsräntan. Detta innebär en viss räntefavör för affärs- verken i förhållande till enskilda företag. Utredningen anförde också att utdelnings- normen borde justeras härför. Detta leder utredningen till att föreslå 6 % såsom rikt- linje för utdelningen. Med hänsyn till önsk- värdheten att inte i ett slag höja avkast- ningskravet vid övergången till den nya ord- ningen bör dock normen begränsas till 5 % under de första fem åren.
2 b) Inleverans av motsvarighet till stat-
lig inkomstskatt för aktiebolag. Den skatte- motsvarighet, som skall beräknas för affärs- verkens del, föreslås motsvara aktiebolagens statsskatt. Denna skatt utgör i nuläget 40 % av den skattemässigt beräknade vinsten. Kommunal inkomstskatt erläggs av vissa verk, medan andra verk genom särskilda lagbestämmelser undantagits från dylik skattskyldighet. Affärsverksutredningen har av dessa skäl ej funnit anledning att inklu- dera kommunala skatter vid beräkningen av skattekompensationen. Motsvarigheten till statlig inkomstskatt skall uträknas på det överskott, som kvarstår sedan avskrivningar och avsättningar till lagerreserven vidtagits inom ramen för vad skattelagstiftningen medger såsom avdragsgillt inom aktiebo- lagssektorn. Här -— i prioriteringsschemat — kommer tillsvidare endast den del av skatte- kompensationen, som svarar mot den beslu- tade utdelningen, ifråga för beaktande. Det bör erinras om att därvidlag den s. k. An- nellagens bestämmelser analogt bör tilläm- pas för av statsmakterna efter övergångstid- punkten nytillskjutet verkskapital, vilket i princip innebär, att utdelning upp till 5 % på detta kapital blir skattefri under en 10- årsperiod framåt. Innan skattekompensatio- nens totalbelopp kan fastställas, måste där- för bedömas vilka ytterligare avskrivningar som kan företas »avdragsgillt» utöver de un- der punkt 1 angivna, nominella.
3 a) Avskrivningar utöver nominella. Det har redan sagts, att affärsverken bör — i stället för hittillsvarande aVSkrivning mot återanskaffningsvärden — få rätt att göra avskrivningar utan krav på motsvarande skattekompensation så länge dessa avskriv- ningar håller sig inom ramen för vad som enligt skattelagstiftningens bestämmelser är avdragsgillt för aktiebolagen. Sådana av- skrivningar bidrar till att konsolidera före- tagets ekonomiska ställning, dvs. de kom- mer i det långa loppet att öka värdet av ägarens en gång gjorda insatser. Man kan också betrakta dessa avskrivningar som ett sätt att öka Självfinansieringsgraden beträf- fande investeringarna.
Affärsverksutredningen har — i likhet med tankegångarna bakom nuvarande av—
skrivningar mot återanskaffningsvärden fast med andra metoder — ansett det önskvärt att affärsverken söker uppnå en viss konso- lidering av sin ställning enligt ovan angivna riktlinjer. Ett nedre tröskelvärde för en önskvärd konsolidering har utredningen an- sett böra vara en realsäkring av verkskapi- talet. Konsoliden'ngar av detta slag via extra avskrivningar i affärsverkens redovisning bör begränsas till vad som är godtagbart som avdragsgillt i en motsvarande skatte- mässig redovisning.
När det gäller att avgöra vad som är skattemässigt utnyttjat i avskrivningshän— seende, kommer kommunalskattepliktiga och icke kommunalskattepliktiga verk i olika ställning i samband med en övergång till den nya ordningen. För de affärsverk, som är kommunalskattepliktiga, existerar skattemässiga värden på tillgångarna vid övergångstidpunkten. Dessa skattemässiga värden kan på vissa punkter skilja sig från de bokföringsmässiga. Då dessa verk genom affärsverksutredningens förslag skulle få tillfälle att avskriva efter skattelagstiftning- ens regler om räkenskapsenlig snabbavskriv- ning, öppnas dock möjlighet för dessa att skattemässigt utnyttja vissa avskrivnings— möjligheter som på grund av affärsverkets bokföringsföreskrifter inte varit tillgängliga. För de affärsverk, som inte är kommunal— skattepliktiga, föreligger däremot inga skat- temässiga ingångsvärden. Affärsverksutred- ningen föreslår att de justerade ingångsvär- dena för olika tillgångar — se avsnitt 10.3 — också kommer till användning vid beräk- ningen av Skattemotsvarigheten.
3 b) Avrättningar till lagerreserv. Avsätt- ning till lagerreserv föreslås kunna komma till stånd genom nedskrivning av lagret till ett värde som ligger inom ramen för det av skattelagstiftningen medgivna. Sådana avsättningar är också att betrakta som kon- solideringsåtgärder men är till skillnad från avskrivningarna möjliga att på nytt frigöra ur rörelsen. I prioriteringsschemat bör av- sättningar av detta slag behandlas parallth med i punkt 3 a) angivna avskrivningar.
4) Fondering jämte skattemotsvarighet. Affärsverken föreslås få möjlighet att ge-
nomföra beskattade fonderingar. I den mån som skattemässigt utrymme för realsäkring av verkskapitalet via avskrivningar eller av- sättningar till lagerreserven ej är för han- den, bör överskottsmedel fonderas i minst den omfattning, som svarar mot realsäk- ring av verkskapitalet. Är överskottsmedlen större, kan ytterligare fonderingar göras eller utdelning lämnas på verkskapitalet som överstiger den normala utdelningen. Avgö- rande för vilken eller vilka vägar som väl- jes blir förhållandena i det aktuella fallet — uppnådd konsolideringsgrad, investerings- takt, självfinansieringsgrad, utdelningen un- der tidigare år etc. Det är att märka, att fonderingar av här nämnt slag ur statsbok- föringens synpunkt snarast får karaktären av extra avskrivningar.
Utredningen har tidigare sagt, att det be- skrivna »tröskelkravet» ifråga om avkast- ning i många fall bör överskridas om mark- nadsläget så medger. Speciella samhällseko- nomiska motiv kan tala härför. Som exem- pel kan anföras önskemålen att höja pri- serna för att dämpa en mycket snabb kapi- talkrävande expansion eller att skapa en till- räckligt hög grad av självfinansiering vid en hög investeringstakt. Sådana synpunkter sy- nes främst kunna få relevans för affärsverk eller rörelsegrenar inom affärsverk, som har en monopolartad ställning ifråga om av- sättningen.
10.9 Utredningens förslag beträffande kon- junkturutjämningsfond för affärsverken
Eftersom affärsverkens investeringar är av betydande storleksordning, är det enligt ut- redningens mening av vikt att man stimu- lerar affärsverken till en investeringsplane- ring som förbättrar statsmakternas möjlig- heter till konjunkturmässig styrning. Detta önskemål tillgodoses delvis genom de be- stämmelser om ersättning för tidigarelägg- ning av investeringar som diskuterats i av- snitt 10.4. Denna metod är mer administra- tivt tungrodd och av mer begränsad verkan som stimulans för igångsättning av investe- ringar än de enskilda företagens investe- ringsfondsinstitut.
För vissa enskilda företag gäller att en betydande del av investeringarna genomförts i samband med ianspråktagande av investe- ringsfond, vilket i sådana fall lett till fak- tiska skattelättnader. Förutom önskemålet om stimulans till konjunkturvariabel inves— teringspolitik kan således kravet på likhet i förutsättningarna med enskilda företag åberopas såsom motiv för tillskapandet av en motsvarighet till investeringsfond.
Utredningen föreslår, att affärsverken bereds möjlighet att göra avsättningar till en motsvarighet till enskilda företags investe- ringsfond — benämnd konjunkturutjäm- ningsfond -— samt att utnyttja densamma på villkor som ansluter sig till vad som gäller för enskilda företag. Av den redovisade års- vinsten bör alltså affärsverket kunna avsätta upp till 40 % till denna konjunkturutjäm- ningsfond. För domänverket görs avsättning i analogi med bestämmelserna om avsätt- ning till investeringsfond för skogsbruk.
Eftersom de flesta affärsverken enligt lag är befriade från kommunalskatt, kommer avsättningen att vara avdragsng endast när det gäller beräkning av den statliga skatte- motsvarigheten. Det är därför rimligt att depositionen av kontanta medel bör sättas på en nivå som motsvarar skattesatsen för statlig inkomstskatt, dvs. till 40 %.
För enskilda företag gäller att depositio- nen av kontanta medel skall ske i riksban- ken. Utredningen finner det lämpligt att motsvarande deposition för affärsverkens del sker genom insättning på statsverkets checkräkning.
Utnyttjande av konjunkturutjämningsfon— den förutsätts i vanlig ordning ske efter tillstånd från Kungl. Maj:t eller arbetsmark- nadsstyrelsen. I samband med ett dylikt fri- släppande återbetalas kontantavsättningen till affärsverket. Den anskaffning, för vilken fonden ianspråktas, nedskrivs i vanlig ord— ning mot konjunkturutjämningsfonden. I angivna fall gäller härvid att affärsverket får utnyttja ett särskilt investeringsavdrag utgörande 10 % av ianspråktaget belopp vid beräkning av Skattemotsvarigheten. Stadgandena i investeringsfondslagstiftning— en om att företaget efter viss tid får utnytt-
ja den s.k. fria sektorn liksom bestämmel- serna om återföring till beskattning hör till- lämpas analogt för affärsverkens del.
Hur en dylik konjunkturutjämningsfond kan komma att fungera i affärsverkets re- dovisning samt dess statsbokföringsmässiga konsekvenser behandlas närmare i kap. 12.
10.10 Finansiella översyner av affärs- verkens ställning
Affärsverkens ställning föreslås bli föremål för speciella översyner vart femte år. Den primära frågeställningen vid dessa finan- siella översyner bör vara i vad mån den konsolidering, som ägt rum sedan föregå- ende översyn, skall resultera i en ökning av utdelningsberättigat verkskapital. Vid en dy— lik utökning av det förräntningspliktiga ka- pitalet bör självfallet också hänsyn tagas till affärsverkets framtida möjlighet att lämna en skälig utdelning på det sålunda utökade kapitalet. När utökningen av det förränt- ningspliktiga kapitalet äger rum kommer det till synes som en överföring av icke förräntningspliktiga fonderade medel till förräntningspliktigt verkskapital.
När det gäller sådan konsolidering som kommit till stånd via finansiella meravskriv- ningar jämte lagemedskrivning bör utök- ningen av förräntningsplikten i första hand komma till synes genom att normen för ut- delning på verkskapitalet höjs. I det spe- ciella fall då förutsättningar härför förelig- ger kan utökning av förräntningsplikten ske via uppskrivning av tillgångsvärdena.
Utredningen betraktar det som naturligt att arbetet med den finansiella översynen på ett lämpligt sätt samordnas med den rullande långtidsplanering som affärsverken bedriver i samråd med resp. departement.
10.11 Befogenhetsfördelningen beträffande priser och taxor
Utredningen övergår nu till att diskutera frågan om befogenhetsfördelningen vid fast- ställandet av affärsverkens priser och taxor. F.n. äger tre av verken -— vattenfallsverket, domänverket och fabriksverket — själva be-
stämma sina priser och taxor, medan för övriga fyra affärsverk Kungl. Maj:t i prin- cip har behållit befogenheten. Även dessa senare verk har dock i viss utsträckning fått delegerad till sig denna befogenheten. De av dessa verk fastställda avgifterna torde i ge- nomsnitt utgöra ca en fjärdedel av verkens intäkter.
Frågan om befogenheten att fastställa af— färsverkens priser och taxor har tidigare varit föremål för överväganden bl. a. av företagsformsutredningen och 1953 års tra- fikutredning. Företagsformsutredningen an- såg sammanfattningsvis att frågan huruvida taxorna skall fastställas av Kungl. Maj:t eller av verken borde avgöras från fall till fall — i den mån de inte ansågs böra be- stämmas av enbart företagens konkurrens- situation. Som huvudprincip borde gälla att medan kostnadstäckningsprincipen bestäm- de den totala bruttointäkt som borde efter- strävas och Kungl. Maj:t fastställde grun— derna för taxekonstruktionen, verken borde inom dessa ramar få befogenhet att själva fastställa taxorna.
1953 års trafikutredning föreslog att sta- tens järnvägar själv skulle få fastställa sina taxor. I avvaktan på affärsverksutredning- ens förslag har statsmakterna ännu inte ta- git ställning till trafikutredningens förslag.
Affärsverksutredningen vill allmänt fram- hålla att det system för ekonomisk styrning som utredningen föreslår, är ägnat att med— ge en större delegering av befogenheter till verken själva. Detta gäller även frågan om fastställandet av priser och taxor. Motivet för en ökad delegering till verken är att främja deras känsla av ansvar för sin eko- nomi och servicepolitik.
Vid bedömandet av dessa frågor måste enligt utredningens mening beaktas den olika marknadssituation, i vilken resp. af- färsverk arbetar. Liksom företagsformsut— redningen anser affärsverksutredningen att verk som arbetar i en klar konkurrenssitua- tion själva bör äga fastställa sina taxor och priser. Detta gäller självfallet de tre affärs- verk som redan nu har en sådan frihet. I likhet med trafikutredningen anser affärs- verksutredningen vidare, att statens jämvä-
gar -— som verkar i en konkurrenssituation — bör få fastställa sina taxor. Större tvekan gäller för affärsverk som verkar i en mono— polmarknad, vilket i huvudsak är fallet ifrå- ga om televerket och luftfartsverket samt — om än i något mindre utsträckning — postverket. Denna tvekan sammanhänger med att statsmakterna har ett större ansvar för verksamheten när en marknadsmässig prissättning saknas. Vidare gäller att den som bestämmer prissättningen i hög grad också påverkar omfattningen och arten av den service, som tillhandahålls allmänheten. Även för de nu berörda verken kommer emellertid det av utredningen föreslagna systemet för ekonomisk styrning att öppna möjlighet till en ökad delegering av ekono- miska befogenheter. Innan detta sker bör dock enligt utredningens mening erfarenhe- ter vinnas om hur det föreslagna styrsyste- met i praktiken fungerar för de olika ver- ken. Det bör lämpligen ankomma på Kungl. Maj:t att mot denna bakgrund från fall till fall pröva förutsättningarna för en befogen- hetsdelegering. I samband med en sådan delegering föreligger givetvis möjlighet för Kungl. Maj:t att ange allmänna principer för ifrågavarande verks taxe- och prissätt- ning.
Konsekvenser vid tillämpningen av affärsverks-
utredningens förslag
11.1 Beräkning av affärsverkens avkastning m. m. under femårsperioden 1/ 7 1966—30/ 6 1971
I kapitel 10 utvecklades affärsverksutred- ningens förslag till nya principer för affärs- verkens finansiering och till bestämning av deras ekonomiska avkastningskrav. Bakom utredningens förslag ligger en strävan att ge det avkastningskrav som ligger till grund för affärsverkens ekonomiska planering en ur samhällsekonomiska och företagsekono- miska synpunkter lämplig utformning. För- slaget avser att ge såväl statsverket som af— färsverken bättre möjligheter att följa ut- vecklingen såsom den ter sig jämförd med förhållandena i enskilda branschföretag. Affärsverksutredningens strävan har va- rit att genom smidiga övergångsbestämmel- ser göra det möjligt att utan rekonstruk- tionsarbete gå över till den nya ordningen. Detta innebär bl. a. att ingen omvärdering av det sammanlagda tillgångsvärdet äger rum vid ifrågavarande tidpunkt. Likaså bör det klargöras att de statliga affärsverken i egenskap av offentliga företag även efter övergången kan få vidkännas begränsningar och skyldigheter som kan leda till minskade intäkter och ökade kostnader. Det är vid en dylik övergång ofrånkomligt att tidigare beslut som fattats mot bakgrunden av en annan ekonomisk målsättning och med be- aktande av sociala hänsyn som inte längre är aktuella i vissa fall kommer att påverka
resultatet under tiden närmast efter över- gången i negativ riktning. Affärsverksutred- ningen är emellertid av den åsikten att ett undernormalt resultat bör föranleda en re- konstruktion av den ekonomiska ställningen endast i det fall att man vid den faktiska övergångstidpunkten konstaterar att det även framledes kommer att saknas möjlig- heter att tillfredsställa det uppställda avkast- ningskravet.
Affärsverksutredningen har ansett det an- geläget att genom särskild undersökning få en uppfattning om konsekvenserna av sitt förslag. Undersökningen har kunnat genom— föras tack vare aktiv medverkan från affärs- verkens ekonomiavdelningar. Resultatet pre— senteras i det följande verksvis med vinst- och förlusträkningar, finansieringsplaner samt balansräkningar jämte kommentarer.
Vid bedömningen av den följande presen- tationen av utvecklingen inom de berörda affärsverken under den femårsperiod som skulle följa på en tänkt övergång den 30.6. 1966 bör följande förhållanden särskilt be— aktas: -— Affärsverksutredningen har haft anled- ning att fortlöpande begära in beräkning- ar från affärsverken beträffande effekten av inom utredningen diskuterade alterna- tiva finansieringsplaner. Föreliggande be— räkningar, som ansluter till utredningens förslag avser femårsperioden 1966/67— 1970/ 71, och kan ses såsom avslutningen på detta arbete. Av utredningstekniska
skäl har emellertid räntan på statsverks- lånet vid övergångstidpunkten bibehållits på den nivå som den hade när de första uppgifterna begärdes in, dvs. 5 %. Efter- som den faktiska normalräntan 1966/ 67 utgjorde 5,75 %, ger beräkningarna i de verk som har stora räntekostnader ett något för gynnsamt resultat. Räkneexemplets prognosvärden är huvud- sakligen hämtade från de uppgifter som av verken lämnades i samband med pe- titaframställningen hösten 1967. Dessa uppgifter är givetvis osäkra och i vissa fall inaktuella. Det bör beaktas att affärsverken inte har kunnat ta hänsyn till det förslag om er- sättning för icke företagsekonomiskt mo- tiverade åtaganden eller till det förslag om möjlighet till aktivering av räntor under byggnadstiden som affärsverksut- redningen lagt fram. Det bör ankomma på affärsverken — under förutsättning att utredningens förslag i dessa punkter fast- ställes -— att själva göra framställning i des- sa frågor. Arbetet med att beräkna konsekvenserna av affärsverksutredningens förslag till pensionskostnadsberäkning har fortgått parallellt med undersökningen av framti— da ekonomisk utveckling. Affärsverken har i vissa fall inte hunnit beakta de slut- liga pensionskostnadsberäkningarna, vil- ket innebär att det föreligger differenser mellan uppgifter om pensionskostnader i vinst- och förlusträkningen och bilaga 2. Denna differens innebär för telever- kets del att pensionskostnaden enligt den nya ordningen beräknats till ett avsevärt högre belopp än i pensionskostnadsprome- morian. I maj 1968 har företagsskatteutredningen avlämnat ett förslag (SOU 1968z28) till ändrade avskrivningsregler för rörelse— och hyresfastigheter. Effekter av detta förslags eventuella genomförande har icke beaktats vid bestämningen av nomi— nella avskrivningar.
11.2 Kommentarer till affärsverkens redo— visade ekonomiska utveckling
11.2.1 Postverket
Antaganden och förutsättningar bakom be— räkningarna. Uppgifterna grundas dels på utfallet för 1966/ 67, dels på de beräkning- ar för åren 1967/ 68—1969/ 70 som lämna- des i samband med petitaskrivelsen hösten 1967. Hänsyn togs härvid endast till kända pris- och lönehöjningar. Beträffande 1970/ 71 har postverket gjort en motsvarande prognos. Uppgifter om beräknade anskaff- ningar av anläggningstillgångar bygger på den reviderade långtidsbudget som lämna- des till kommunikationsdepartementet un- der våren 1968. Att beräkningarna bortser från den inverkan som en eventuell penning- värdeförsämring skulle kunna få på post- verkets resultat bör beaktas vid jämförelsen med det uppställda avkastningskravet.
Såsom samarbetet mellan postverket och postbanken är organiserat för närvarande är det för postverket naturligt att utnyttja kre- diter i postbanken för finansieringen av kortfristiga medelsbehov. Eftersom postver- ket genom ett särskilt avräkningsförfarande erlägger ränta härför synes det ur avkast- ningssynpunkt inte finnas anledning att rik- ta kritik mot dessa dispositioner.
Resultatbedömning enligt nuvarande sy- stem och enligt affärsverksutredningens för— slag. Statsmakternas bedömning av post- verkets resultat har i mindre utsträckning än för övriga verk grundats på överskottet i procent av statskapitalet. Den planerade investeringsökningen under kommande år kommer emellertid att leda till högre kapi— talintensitet, vilket i sin tur bör öka intres- set för dylika avkastningsberäkningar.
1966/ 67 års överskott representerade en avkastning på 15 % på disponerat statska- pital. De i tablån redovisade avskrivning— arna utgörs till drygt hälften av direkt- avskrivna maskiner och inventarier. Övriga avskrivningar baseras på återanskaffnings— värden.
Övergången till den nya ordningen under 1966/ 67 innebär en ökning av pensionskost-
Postverket (exkl. postbanken): Vinst- och förlusträkningar för 1966/67—1970/71. Belopp i milj. kr. Enl. nuv. ordn. Enligt affärsverksutredningens förslag
1966/67 1966/67 1967/68 1968/69 1969/70 1970/71 Intäkter1 Summa 1 120,4 1 120,4 1 238,0 1 295 ,0 1 332,0 1 370,0
Kostnader Kostnader exkl. avskrivning, skatter,
pensionskostnader, ränta Pensionskostnader” Räntor Avskrivning nominella 19,3 finansiell meravskr. 2,6
Skattemotsvarighet Överskott för utdelning
Summa
1 034,0 49,5
21,9 15,0 1 120,4
1 Varav ersättning från postbanken i milj. kr ” Avser endast utbetalade pensioner i kol. »Enl. nuv. ordning» resp. medelsreservation i övriga kolumner.
” I kol. »Enl. nuv. ordning» ingår i de nominella avskrivningarna 12,7 milj. kr avseende direktavskrivna maskiner och inventarier.
] 034,0 63,1 3,0
16,1 1,7 2,5
1 120,4 167,0
1 141,3 68,7 3,4
20,0 1,8 2,8
1 238,0 184,0
1 212,8 73,3 4,2
13,8 —— 13,8
— 9,1 1 295,0 195,0
1 246,5 75,2 5,4
16,6 _— 16,6
— 11,7 1 332,0 204,0
Postverket (exkl. postbanken): Finansieringsplaner för 1966/67—1970/71. Belopp i milj. kr.
Enligt affärsverksutredningens förslag
1968/69 1966/67 1967/68 1969/70 1970/71
T_illgångsförändring
Ökning av anläggningstill- gångar resp. fasta omsättningstillgångar
26,2 33,2 35,5
26,2 26,2
33,2
Summa 33,2 Skuldförändring Egna avskrivningar nominella 10,4 finansiella meravskrivningar 5,7 16,1 Statsverkslån 5,0 Verkskapital 5,1
26,2
12,4 7,6 13,8 10,9 10,8 35,5
1 6,6 20,5 20,5 57,6
17,2 14,8 14,8 46,8
20,0 6,6 6,6 33,2
Summa
Postverket (exkl. postbanken): Balansräkningar per den 30.6.1966—1971. Belopp i milj. kr.
Enligt affärsverksutredningens förslag
30.6.1966 30.6.1967 30.6.1968 30.6.1969 30.6.1970 30.6.1971
Tillgångar Anläggningstillgångar Omsättningstillgångar Nominell avskrivning
Meravskrivning fr o nr 1966/67 Balanserad förlust
259,9 844,3 — 158,0
281,2 802,6 _ 163,5
305,3 804,5 _ 166,8
333,3 829,5 _ 173,1
384,2 854,5 — 183,0
420,8 879,5 _ 19o,o _ _ 5,7 —13,3 —13,3 —13,3
20,8
_ 13,3 35,7
Summa 946,2 Skulder Övriga skulder Statsverkslån1
Verkskapitall Skattemotsvarighet Överskott för utdelning
841,9 53,1 50,0
58,1 55,1
1,22
914,6
797,2
1,7 2,5
9,1
985,5 1 063,2 1 132,7
914,0 110,9
837,4 75,6 72,5
874,1 96,1 93,0
Summa 946,2
914,6 985,5 1 063,2
1 I genomsnitt disponerat statskapital under 1966/67 utgjorde ca 103,3 milj. kr. 2 Ej inlevererade överskottsmedel.
naderna med ca 14 milj. kr. Postverket kan emellertid trots detta erlägga ränta, utdel- ning jämte skattemotsvarighet samt genom- föra finansiella meravskrivningar som är avsevärt större än vad som erfordras för en realsäkring av verkskapitalet. En jämfö- relse mellan de bägge första och de tre sista årens vinst- och förlusträkningar utvisar att den nya ordningen ger postverket relativt begränsade möjligheter till »obeskattad» re- sultatutjämning via de finansiella merav- skrivningarna.
Övergångens finansiella och budgetmässi- ga konsekvenser. Saldot mellan ett affärs- verks in— och utbetalningar till statsverket kommer totalt att bli oförändrat vid över- gången till affärsverksutredningens förslag. De betalningsmässiga och statsbudgetmässi— ga konsekvenserna av en övergång till den nya ordningen innebär för postverkets del i stora drag följande. Staten erhåller från postverket pensionsmedel som med ca 13 milj. kr. överstiger utgående pensioner. Det redovisade överskottet enligt gamla ordning-
en är emellertid 8 milj. kr. större än sum— man av räntor, utdelning jämte skattemot- svarighet. Inbetalningsnettot av dessa bägge poster skulle — om vi bortser från olikheter i inleveranstidpunkter — utgöra ca 5 milj. kr. Mot denna inbetalningsökning, som kommer att tillföras driftbudgeten, står ett ökat ianspråktagande av investeringsbemyn- digande på investeringsstaten med motsva- rande belopp.
Kommentarer till utvecklingen under fem- årsperioden. Avkastningen ligger under 1966/67 och 1967/68 på hög nivå. Där- emot förslår de tre sista årens inflytande inkomster endast till täckning av räntor och nominella avskrivningar. För att det av af— färsverksutredningen föreslagna avkastnings- kravet skulle vara uppfyllt under dessa tre sista år erfordras inkomstförstärkningar på 18,0, 22,4 resp. 28,0 milj. kr.
11.2.2 Statens järnvägar
Antaganden och förutsättningar bakom beräkningarna. Investerings— och intäktsut— vecklingen t.o.m. 1969/ 70 bygger på den prognos som statens järnvägar inlämnade såsom bilaga till anslagsframställningen för budgetåret 1968/ 69. Prognosen bygger på konstant penningvärde liksom också övriga uppgifter, vilka bygger på skattningar inom statens järnvägars ekonomiavdelning. Efter- som de olika posternas känslighet för pen- ningvärdeförändringar är svårbedömbar har affärsverksutredningen avstått från att jus— tera prognosens siffror för det schablon- mässiga antagande om 3 % penningvärde- försämring som kommit till användning vid beräkning av realsäkringsbehovet. Jämfö- relsen med avkastningskravet bör ske med beaktande härav.
Resultatbedömning enligt nuvarande system och enligt affärsverksutredningens förslag. Bedömningen av statens järnvägars resultat för 1966/ 67 enligt nuvarande ordning för- svåras i någon mån av det förhållandet att man på grund av onormala pensions- kostnader fått ta i anspråk 30 milj.kr.
av tidigare avsatta medel för framtida pen- sionering till avskrivning av anläggningstill- gångar. (Någon liknande justering har inte kunnat komma till stånd i affärsverksutred- ningens förslag till redovisning för 1966/ 67). Den »normala» avskrivningen på 232,6 milj. kr. som påförts värdeminskningskon- tot har därför i vinst— och förlusträkningen reducerats till 202,6 milj. kr. Avskrivning- arna på 232,6 milj. kr. inkluderar en mer- avskrivning på återanskaffningsvärdebasis som uppgår till 69,6 milj. kr. Enligt nuva— rande normer bör statens järnvägar förränta i genomsnitt disponerat statskapital enligt normalräntefoten. Om inga meravskrivning— ar kommit till stånd — dvs. om avskrivning— arna utgjort 163,0 milj. kr. — skulle så- ledes det redovisade överskottet utgöra ca 40 milj. kr., vilket bör jämföras med ett av- kastningskrav på 113 milj. kr.
Genom affärsverksutredningens förslag till pensionskostnadsberäkning regleras sta- tens järnvägars övernormala pensionskost— nadsbelastning. Den redovisade pensions- kostnaden inklusive ATP-avgifter sjunker från 371 milj. kr. till 296 milj. kr. eller med 75 milj. kr. Å andra sidan utökas det för— räntningspliktiga kapitalet med tidigare gjor- da avsättningar till pensionsändamål, 577 milj. kr. Räntekostnaden på två tredjedelar av detta belopp utgör vid fem procents rän- ta i det närmaste 20 milj. kr. Härtill kom— mer avkastningskravet i form av utdelning, skatt och realsäkring på den återstående tredjedelen som under här angivna förut- sättningar skulle vara av samma storleksord- ning.
Vid tillämpning av skattelagstiftningens praxis beträffande planenlig avskrivning skulle den nya ordningens nominella av- skrivning komma att ligga 47 milj. kr. högre än gällande avskrivning på historiskt anskaffningsvärde. För att full täckning av avkastningskravet skulle föreligga under 1967/ 68 beräknas att inkomstförstärkning- ar på ytterligare 110—120 milj. kr. skulle vara erforderliga.
Betalningsmässiga konsekvenser för stats- verket. Den största merutbetalningen för
Statens järnvägar: Vinst- och förlusträkningar för 1966/67—1970/71. Belopp i milj. kr.
Enl. nuv. ordn.
Enligt aliärsverksutredningens förslag
1966/67
Intäkter Summa 2 234,3
1966/ 67
2 241,6
1967/68
2 355,0
1968/69 2 377,0 1969/70 2 420,0 1970/71 2 445,0
Kostnader
Kostnader exkl. avskrivning, skatter, pensionskostnader, ränta 1 659,7
Pensionskostnader 370,9
Räntor —
Avskrivning nominell1 finansiell meravskr.l 202,6
Skattemotsvarighet _— Överskott för utdelning
163,0 39,6 209,9
1,1
1 659,7 296,3 90,2
209,9 18,4 —— 14,5 227,9
1 723,1 307,0 99,4
227,9 20,4 _ 2,4
1 718,0 315,0 108,3
241,9
—— 241,9 19,1 —— 6,2
1711,0 311,0 117,0
253,0
—— 253,0
43,4 28,0
1 705,8 311,0 123,0
260,2 —— 260,2 56,1 45,0
Summa 2 234,3
1 I kolumnen »Enl. nuv. ordning» avser de bägge posterna nuvarande avskrivning på historiskt anskaffningsvärde resp. meravskrivning på återanskaff- ningsvärdebasis. Genom att 30,0 milj. kr. tagits i anspråk av tidigare avsättning till vm-konto för pensionsändamål har meravskrivningen reducerats med
motsvarande belopp.
Avskrivningskrav:
(utöver nominell avskrivning) realsäkring (obeskattad) skattemotsvarighet
' överskott för utdelning
Summa
2 241,6
30,0 33,0 50,0
2 355,0 2 377,0 2 420,0 2 445,0
113,0
Statens järnvägar: Finansieringsplaner för 1966/67—1970/71. Belopp i milj. kr.
Enligt affärsverksutredningens förslag
1966/67 1967/68 1968/69 1969/70 1970/71
Tillgängsföråndring Ökning av anläggnings- j tillgångar resp. fasta 401,1 421,0 Pomsättningstillgångar —96,1 305,0 3 4 — 421,0 Minskning av kortfris- t tiga skulder 17,6 Minskning av dispo- nibla medel 50,8
Summa 373,4
Skuld/äråndring Ökning av disponibla ' Tmedel Egna avskrivningar
nominella
finansiella merav-
k' skrivn. — — Avskrivningsanslag 9,0 9,0 Övriga kapitalmedel 6,0 6,0 Statsverkslån 124,8 92,0 Verkskapital 62,0 46,0
Summa 443,7 434,0
Statens järnvägar: Balansräkningar per den 30.6.1966—1971. Belopp i milj. kr.
Enligt affärsverksutredningens förslag
30.6.1966 30.6.1967 30.6.1968 30.6.1969 30.6.1970 30.6.1971
Tillgångar Anläggnings- och om-
sättningstillgångar 7 220,8 7 501,3 7 910,3 8 332,8 8 837,5 9 243,5 Nominell avskrivning — 4 038,8 —— 4 248,7 —— 4 476,6 — 4 718,5 — 5 057,2 —— 5 317,4
Summa 3 182,0 3 252,6 3 433,7 3 614,3 3 780,3 3 926,1
Skulder Leverantörsskulder 375,9 358,3 358,3 358,3 358,3 358,3
Skattemotsvarighet -—— —— — — — ——
Verkskapital1 1 000,0 1 046,0 1 114,0 1 186,9 1 270,6 1 326,0 Statsverkslån1 1 769,8 1 862,8 1 998,7 2 144,5 2 313,9 2 424,7
Överskott för utdelning 36,3” — 14,5 — 16,9 — 23,1 4,95 49,9”
Summa 3 182,0 3 352,6 3 433,7 3 614,3 3 780,3 3 926,1
1 I genomsnitt disponerat statskapital under 1966/67 utgjorde 2 212,7 milj. kr. ” Ej inlevererade överskottsmedel. ” Överskottet under 1969/70 förutsättes icke leda till utdelning under 1970/71.
statsverket vid övergången till den nya ord- andra sidan en räntebetalning på ca 90 milj. ningen blir täckandet av mellanskillnaden kr. Differensen, 15 milj. kr., motsvaras i mellan statens järnvägars pensionsutgifter stora drag av ett ökat investeringsbemyndi- oeh redovisade pensionskostnader, som upp- gande. Statsbudgetmässigt inträffar således går till ca 75 milj. kr. Statsverket erhåller å att inkomsterna på driftbudgeten ökar med
Televerket: Vinst- och förlusträkningar för 1966/67—1970/71. Belopp 1 milj. kr.
Enl. nuv. ordn.
Enligt affärsverksutredningens förslag
1966/67
Intäkter Summa 2 249,6
Kostnader Kostnader exkl. avskrivning, skatter,
pensionskostnader, ränta Intäktsöverskott för rundradio 35,9 Pensionskostnader 155,9 Räntor —— Avskrivning
nominell1 finansiell meravskr.l
Skattemotsvarighet Överskott för utdelning
] 400,0
352,6
150,5 503,1 154,7 2 249,6
Summa 1 I kolumnen »En]. nuv. ordn.» avser de bägge posterna nuvarande avskrivning på historiskt anskaffningsvärde (inkl. driftkostnadsförda maskiner
1966/67
341,2 89,4
2 249,6 1 390,0 35,9 220,1 90,0
430,6 33,0 50,0
2 249,6
och inventarier) resp. meravskrivning på återanskaffningsvärdebasis.
1967/ 68 2 469,0
1 533,6 5,9 237,0 90,0
316,4 199,1 515,5 33,0 54,0
2 469,0
1968/69 2 591,1
1 688,2 — 21 ,8 256,0 92,3
353,0 129,4 482,4 33,0 61,0
2 591,1
1969/70 2 788,4
1 82l,7 13,7 272,6 93,3
403,0 81,1
484,1
33,0 70,0
2 788,4
1970/71 2 912,3
1 982,1 _ 14,4 290,1 94,5
447,3 33,0 80,0
2 912,3
Televerket: Finansieringsplaner för 1966/67—1970/71. Belopp i milj. kr.
Enligt affärsverksutredningens förslag
1966/67 1967/68 1968/69 1969/70 1970/71
Tillgångsföråndring Okning av anläggnings- tillgångar resp. fasta 682,5 728,4 750,9 846,4 859,1 omsättningstillgångar 26,1 708,6 31,8 760,2 60,1 811,0 106,1 952,5 113,5 972,6 Minskning av kortfris- tiga skulder — 100,6 84,8 1,8 Minskning av dispo- nibla medel 33,6 17,6 — Minskning av rörlig kredit 84,0 —
Summa 826,2 878,4
Skuldjöråndring Ökning av kortfristiga
skulder 117,6 Ökning av disponibla
medel Ökning av rörlig kredit Fondering av rund-
radioöverskott 35,9 5,9 — 21,8 13,7 Egna avskrivningar
nominella 341,2 353,0 403,0
finansiella merav-
skrivn. 89,4 430,6 515,5 129,4 482,4 81,1 484,1
Avskrivningsanslag1 57,8 58,0 58,0 62,7 Övriga kapitalmedel 1,5 1,0 1,0 1,0 Statsverkslån 109,4 143,7 177,2 203,3 Verkskapital2 73,4 137,7 199,0 189,5
Summa 826,2 878,4 895,8 954,3
1 Inkl. anläggningsbidrag från kunder. ” Fonderat rundradioöverskott betraktas som en del av verkskapitalet.
Televerket: Balansräkningar per den 30.6.1966—1971. Belopp i milj. kr.
Enligt affärsverksutredningens förslag
30.6.1966 30.6.1967 30.6.1968 30.6.1969 30.6.1970 30.6.1971
Tillgångar Anläggnings- och om-
sättningstillgångar 7 486,5 8 130,9 8 898,7 9 728,0 10 710,3 11 598,4 Nominell avskrivning — 4 689,0 — 5 030,2 — 5 346,6 — 5 699,6 — 6 102,6 — 6 538,7 Meravskrivning fr o nr
1966/67 —— -— 89,4 — 288,5 _ 417,9 — 499,0 — 510,2
Summa 2 797,5 3 011,3 3 263,6 3 610,5 4 108,7 4 549,5
Skulder Övriga skulder 263,6 360,1 284,0 275,0 357,7 89,1 Rörlig kredit ]40,0 56,0 72,6 72,6 72,6 86,8 Statsverkslån1 ” 1 308,5 1 453,8 1 603,4 1 758,8 1 975,8 2 204,3 Verkskapital2 1 000,0 1 073,4 1 211,1 1 410,1 1 599,6 2 056,3 Skattemotsvarighet — 18,0 38,5 33,0 33,0 33,0 Överskott för utdelning 85,43 50,0 54,0 61,0 70,0 80,0
Summa 2 797,5 3 011,3 3 263,6 3 610,5 4 108,7 4 549,5
1 Disponerade rundradiomedel betraktas såsom en del av statsverkslånet. 2 I genomsnitt disponerat statskapital under 1966/67 utgjorde 1 929,9 milj. kr. 3 Ej inlevererade överskottsmedel.
15 milj. kr. samtidigt som utgifterna på kapitalbudgeten ökar med motsvarande be- lopp.
Utvecklingen under femårsperioden. Statens järnvägars resultat förslår inte under något av de fem åren till att lämna full utdelning jämte skattekompensation. I räkneexemplet undergår det emellertid en successiv förbätt- ring såtillvida att förlusterna under 1966/ 67 —1968/ 69 övergår till att bli mindre över- skott under 1969/ 70—1 970/ 71, vilket kom- mer till synes i att utdelningen på verks- kapitalet, som 1966/ 67 utgjorde 2 %, under 1970/ 71 beräknas utgöra drygt 4 %. Efter- som utdelningen varit undemormal har möjlighet att realsäkra verkskapitalet sak- nats.
11.2.3 Televerket
Antaganden och förutsättningar bakom be- räkningarna. Rundradioverksamheten skall enligt affärsverksutredningens förslag sepa- ratredovisas och föras på särskild delfond. Av tekniska skäl har emellertid i förelig- gande beräkningar rundradion tagits med i televerkets redovisning. Redovisat överskott påverkas emellertid inte härav, eftersom rundradioverksamhetens netto utgör en sär- skild post på vinst- och förlusträkningen. Televerkets rätt att disponera rundradiome- del har emellertid i viss utsträckning kom- mit att påverka den finansiella strukturen, eftersom fonderade rundradioöverskott be— traktas såsom en del av verkskapitalet och disponerade rundradiomedel som en del av statsverkslånet.
Televerkets prognos bygger i tillämpliga delar på den i samband med anslagsfram- ställningarna för budgetåret 1968/ 69 'upp- gjorda prognosen. Justering har emellertid skett för förväntade kostnadsstegringar och för prishöjningar på planerade investering- ar.
Resultatbedömning enligt nuvarande system och enligt affärsverksutredningens förslag. Enligt nuvarande ordning utgör telever- kets överskott för 1966/ 67 154,7 milj. kr.
vilket representerar 8,0 % på i genomsnitt disponerat statskapital. Televerket har så- ledes viss marginal i förhållande till det förräntningskrav på 5,75 % som verket be— traktar såsom normerande. Avskrivningar inklusive meravskrivningar på återanskaff- ningsvärdebasis och inklusive direktavskriv- na maskiner och inventarier utgör 503,1 milj. kr.
Affärsverksutredningens förslag till pen- sionskostnadsberäkningar innebär för tele- verkets del en merkostnad av ca 65 milj. kr. under 1966/ 67, vilket varit den väsentli- gaste orsaken till att avskrivningsutrymmet minskat. Avskrivningarna enligt nya ord- ningen är emellertid — utom under 1970/ 71 -— att betrakta som fullt tillfredsställande efter de av affärsverksutredningen föreslag- na normerna, eftersom de utöver skatte- mässig planenhg avskrivning även förslår till realsäkring av verkskapitalet.
Betalningsmässiga konsekvenser för stats- verket. De betalningsmässiga konsekvenser- na vid en övergång under budgetåret 1966/ 67 blir i stora drag följande. Stats- verket får ifrån televerket pensionsinbetal- ningar som med 65 milj. kr. överstiger ut- gående pensioner. Investeringsbemyndigan- det ökar från 119 milj. kr. till 183 milj. kr. eller med ungefär samma belopp. Inbetal- ningarna till statsverket ökar med 90 milj. kr. i räntor samtidigt som överskottsinleve- ranserna minskas med ungefär motsvarande belopp. Dessa transaktioner innebär att sta- ten på driftbudgeten får in inkomster som med 65 milj. kr. överstiger dem som erhålls enligt nuvarande ordning. Å andra sidan ökar utgifterna på kapitalbudgeten med motsvarande belopp.
Utvecklingen under femårsperioden. Tele- verkets resultat uppfyller under de fyra första åren det uppställda avkastningskra- vet. Särskilt under åren 1967/ 68 och 1968/ 69 förekommer därutöver en betydande grad av konsolidering. Den för 1970/ 71 beräknade avskrivningen förmår däremot endast realsäkra en liten del av verkskapi- talet.
Självfinansieringsgraden — beräknad så- som förhållandet mellan avskrivning och in- vesteringar i anläggningstillgångar — utgör 1966/ 67 63 %. Vid periodens slut sjunker den till 51 %.
11.2.4 Statens vattenfallsverk
Antaganden och förutsättningar bakom beräkningarna. Investerings- och intäktsut- vecklingen bygger på förutsättningarna i den av vattenfallsverket i samband med än- slagsframställningen för 1968/ 69 inlämnade prognosen. Dessa siffror utgår från oför- ändrat penningvärde. Att de i föreliggande sammanhang kommit till användning sam- tidigt som man förutsätter ett realsäkrings- behov av 3 % sammanhänger därmed att en penningvärdeförsämring endast i mindre utsträckning kan förmodas slå igenom i vattenfallsverkets prissättning och medels- användning för investeringsändamål. Ut- vecklingen efter upprättandet av prognosen ger emellertid anledning att vänta en snab- bare investeringstakt och en — särskilt under
slutet av femårsperioden -— starkare inkomst- utveckling.
Resultatbedömning enligt nuvarande system och enligt affärsverksutredningens förslag. En bedömning av vattenfallsverkets eko- nomiska resultat skulle under nuvarande förhållanden ske med utgångspunkt från överskottet i förhållande till i genomsnitt disponerat statskapital. Överskottet utgjorde 1966/67 309,7/4 740,0 6,5 %. Enligt nuvarande system bestäms normen för över- skottet för vattenfallsverkets del enligt en i verkets finansieringsutredning från 1959 utarbetad, särskild schablonberäkningsme- tod som avser att återspegla förhållandena i enskilda kraftföretag. Vid den under 1966/ 67 gällande normalräntan 5,75 % och med utgångspunkt från en utdelning på 5 % (vattenfallsverket har i finansieringsutred- ningen använt siffran 6 %) skulle denna schablonmetod fungera på följande sätt.
utdelning på tänkt eget kapi- tal 24 % x 5 % statsskatt 40 % på vinst före
skatt och utdel. 4/6 x 24 % x 5 % låneränta 76 % x 5,75 %
1,20 %
0,80 % 4,37 % 6,37 %
Den faktiska procentuella avkastningen, 6,5 %, skall alltså jämföras med normen 6,4 %. Det aktuella årets resultat ligger alltså mycket nära denna norm.
Det förhållandet att pensionskostnadema enligt nuvarande ordning beräknas på ut- giftsbasis samt det schablonartade sätt på vilket skattehänsynen kommer in i beräk- ningarna försvårar emellertid jämförelser med enskilda företag.
Affärsverksutredningens förslag kan för vattenfallsverkets del sägas innebära att de schablonantaganden som förut ingick i för- utsättningarna för förräntningsnormens be- räkning flyttas in i redovisningen. Statlig inkomstskatt, ränta och utdelning redovisas alltså separat. Härtill kommer att pensions— kostnadema redovisas periodiserade. Vidare gäller att avskrivningsposten delas upp i reguljär avskrivning och meravskrivning med utgångspunkt från skattelagstiftningens bestämmelser om räkenskapsenlig avskriv- ning, vilket underlättar jämförelsen med en- skilda företag. Det sistnämnda förhållandet är av särskilt stor betydelse, eftersom be- dömningen av avskrivningens tillräcklighet i högre utsträckning än tidigare kommer att framstå som det centrala i resultatanalysen. I och med att räntor, nominell avskrivning, erforderlig utdelning jämte därmed sam- manhängande skatt och skattekompensation bestritts kommer den finansiella avskriv- ningen att utgöra en restpOSt. Den finan- siella avskrivningen utgör under året 82,2 milj. kr. vilket utgör drygt 8 % av verks- kapitalet. Önskemålet om realsäkring av verkskapitalet har alltså tillgodosetts. I den mån som investeringsutvecklingen under året betraktas som normal kan också själv- finansieringen läggas till grund för jämfö- relser med enskilda företags avkastning. Be— räknar man Självfinansieringsgraden såsom avskrivning i förhållande till investeringen
Statens vattenfallsverk: Vinst- och förlusträkningar för 1966/67—1970/71. Belopp i milj. kr.
Intäkter
Summa
Enl. nuv. ordn.
Enligt affärsverksutredningens förslag
1966/67 862,6 1966/67
862,6
1967/ 68 947,0
1968/69 1 012,0 1969/70 1 070,0
1970/71 1 129,0
Kostnader
Kostnader exkl. avskrivning, skatter,
pensionskostnader, ränta Pensionskostnader
Räntor Avskrivning nominelll
finansiell meravskr.l
Skatt och skattemotsvarighet Överskott för utdelning
Summa
235,9 28,6 1,5 255,3 31,6 309,7 230,5 _ 82,3 235,9 20,9 193,0 312,8
50,0 50,0
259,0 22,4 ] 95 ,4
242,0 127,6 369,6 50,0
50,6
261,0 24,1 l93,9
254,0 178,1 432,l 50,0 50,9 295,0 25,8 192,5
268,0 187,8 455,8 50,0 50,9 329,0 27,7 193,3
279,0 198,8 477,8 50,0 51,2
862,6 862,6 947,0
1 012,0 1 070,0 1 129,0
1 I kolumnen »Enl. nuv. ordn.» avser de bägge posterna nuvarande avskrivning på historiskt anskaffningsvärde resp. meravskrivning på återanskaff-
ningsvärdebasis.
Statens vattenfallsverk: Balansräkningar per den 30.6.1966—1971. Belopp i milj. kr.
Enligt affärsverksutredningens förslag
30.6.1966 30.6.1967 30.6.1968 30.6.1969 30.6.1970 30.6.1971
Tillgångar
Anläggnings- och omsättningstill- gångar 6 973,4 7 548,3 8 476,3
./. Avskrivningsanslag ——
./. Nominell avskrivning 2 089,6
./. Meravskrivning fr o m 1966/67 2 089,6 2 629,0 3 574,7
Summa 4 883,8 4 919,3 4 901 ,6 Skulder
Övriga skulder 38,3 26,2 26,2 Rörlig kredit 10,0 63,3 11,6 Statsverkslån1 3 724,9 3 749,6 3 762,7 Verkskapitall 1 000,0 1 011,8 1 018,3 Skatt och skattemotsvarighet 18,4 31,9 Överskott för utdelning 110,69 50,0 50,9
Summa 4 883,8 4 919,3 4 901,6
1 I genomsnitt disponerat statskapital under 1966/67 utgjorde 4 740,0 milj. kr. 2 Ej inlevererade överskottsmedel.
Enligt affärsverksutredningens förslag
1966/67 1967/68 1968/69 1969/70 1970/71
Tillgångsjörändring kning av anläggnings— tillgångar resp. fasta omsättningstillgångar
Minskning av kortfris— tiga skulder Minskning av dispo- nibla medel Minskning av rörlig kredit
418,0
35,0 453,0
462,0 23,0 485,0
486,0 15,0 501 ,0
477,0 15,0 492,0
0,4 2,0 l ,4
Summa
Skuldföråndring Ökning av kortfristiga skulder
Ökning av disponibla medel Ökning av rörlig kredit Egna avskrivningar nominella finansiella merav- skrivn.
Avskrivningsanslag Övriga kapitalmedel
Statsverkslån Verkskapital
53,3
230,5
82,3 34,3 15,0 23,7 11,8
242,0 1 27,6
14,8
2,0
254,0 268,0 279,0 187,8 24,0 5,0 10,8 5,4 178,1 198,8 100,0 5,0
44,0 5,0 13,1 6,5
5,0 6,1 3,1
Summa 450,9
i anläggningstillgångar kommer man under det aktuella året fram till en självfinansie- ring på 90 %. Denna siffra är i princip användbar för jämförelser med enskilda företags självfinansieringsförhållanden.
Betalningsmässiga konsekvenser i förhål- lande till statsverket. Inbetalningar resp. ut- betalningar mellan vattenfallsverket och statsverket för budgetåret 1966/ 67 framgår av följande två uppställningar.
Nuvarande ordning: in- och utbetalningar till statsverket 1966/67
inbetalningar
453,0 537,1 503,0 493,4
Inleverans av överskottsmedel Ränta å rörlig kredit
utbetalningar Avskrivningsanslag ökning i rörlig kredit Investeringsbemyndigande Saldo, inbetalningsäverskott
310,6 1.5 312,1
34,3 59,2 45,8 I 72,8
312.1
Enligt affärsverksutredningens förslag: in- och utbetalningar till statsverket 1966/67
inbetalningar
Inleverans av överskottsmedel 110,6 Ränta å statsverkslån 190,0 Ränta å rörlig kredit 3.0 303.6
utbetalningar Pensionsdifferens Avskrivningsanslag
Ökning i rörlig kredit Statsverkslån
Verkskapital
Saldo, inbetalningsöverskott
7.7 34,3 53,3
35.5 172,8 303,6
Utvecklingen under 1966/ 67 är emeller- tid i viss utsträckning betingad av att över- gången från det gamla till det nya systemet äger rum under detta år. Den viktigaste skill- naden i in— och utbetalningar på sikt synes för vattenfallsverkets del vara att summan av räntor, skattemotsvarighet och utdelning kommer att vara i storleksordningen 50
milj. kr. mindre än överskottsleveranserna enligt nuvarande ordning. Statsbudgetmäs- sigt innebär detta att inkomsterna på drift- staten minskar med i runt tal 50 milj. kr. samtidigt som utgifterna på investeringssta— ten minskar med motsvarande belopp.
Utvecklingen under femårsperioden. Vat- tenfallsverket skulle enligt beräkningarna kunna uppfylla kravet på att lämna full ut- delning och skattekompensation jämte realsäkring av verkskapitalet under hela prognosperioden. Särskilt under de sista åren ger avskrivningarna därutöver täckning för en konsolidering av rörelsen.
1 1.2.5 Domänverket
Antaganden och förutsättningar bakom beräkningarna. Kungl. Maj:t har den 6 juni 1968 bl. a. meddelat nya grunder för do- mänverkets förvaltning av statens skogar m.m. varvid domänverket erhållit uppdrag att före utgången av 1969 inkomma med underlag för bedömning av avkastningen från domänfonden för kalenderåren 1970— 1974. Utarbetandet av ett system för fler- årsbudget pågår f. n. Detta arbete har ännu inte framskridit så långt, att resultatet här- av kommit till uttryck i beräkningarna för 1969 och 1970. Det bör vidare understrykas att en omläggning av virkesuttagen vid si- dan av konjunkturutvecklingen kan komma att spela en betydande roll ur resultatssyn- punkt.
Domänverket disponerar vid övergången till den nya ordningen vissa fonder. Det har förutsatts att dessa fonder icke bör tas i anspråk för att balansera uppkommande förluster.
Resultatbedämning enligt nuvarande system och enligt affärsverksutredningens förslag. Någon preciserad målsättning för domän- verkets avkastning saknas i nuläget. Sett i relation till statskapitalet som i början av 1966 utgjorde ca 400 milj. kr. ter sig dock det redovisade överskottet på 18 milj. kr. såsom relativt tillfredsställande. Vid bedöm- ningen av domänverkets skatteförhållanden
måste hänsyn tagas till det förhållandet att vart och ett av de ca 100 reviren utgör särskild förvärvskälla. De avskrivningar som i tabellen redovisas under »enligt nu- varande ordning» inkluderar sådana direkt- avskrivna tillgångar som enligt affärsverks— utredningens förslag skall bli föremål för aktivering. Avskrivningsposterna i de bär!— ge vinst- och förlusträkningama för 1966 är således jämförbara.
Det nya systemet innebär pensionskost- nader och nominella avskrivningar som lig- ger något högre än beräkningarna enligt ovan. Det överskott som uppkommer efter bestridande av räntorna på statsverkslånet motsvarar en utdelning på 1,4 %. Utrym— me för realsäkring av verkskapitalet saknas.
Övergångens finansiella och budgetmiissiga konsekvenser. Domänverkets investeringar finansieras under nuvarande förhållanden helt med löpande driftmedel och påverkar därigenom det redovisade överskottet på riksstatens inkomstsida. Affärsverksutred- ningens förslag innebär en överflyttning av vissa utgifter till kapitalbudgeten.
Kommentarer till utvecklingen under fem- årsperioden. Domänverket redovisar enligt den nya ordningen en vinst som kan be- dömas såsom undernormal för 1966/67. De följande årens förluster skall enligt be- räkningarna minska vid periodens slut.
11.2.6 Försvarets fabriksverk
Antaganden och förutsättningar bakom beräkningarna. Uppgifterna grundas i till— lämpliga delar på den i petita 1966/ 67 inlämnade prognosen. Någon justering för eventuell framtida penningvärdeförsämring har icke ägt rum. Detta förhållande bör be— aktas vid jämförelser med det av affärs- verksutredningen föreslagna avkastnings- kravet.
Resultatbedömning enligt nuvarande system och enligt affärsverksutredningens förslag. Enligt nuvarande ordning ligger försvarets fabriksverks överskott i nivå med normal-
Domänverket: Vinst- och förlusträkningar 1966—1970. Belopp i milj. kr.
Enl. nuv. ordn. Enligt affärsverksutredningens förslag
1966 1966 1967 Bruttoöverskott av rörelsen Summa 155,0 158,7 142,4
Kostnader Administration m m 94,4 94,4 98,6 Pensionskostnader: merkostnader enl. affärsverksutredningens förslag 5,0 5,0 Avskrivning nominell finansiell meravskrivn. Räntor Skatt och skattemotsvarighet Överskott för utdelning
Summa
Enl. affärsverksutredningens förslag
1966 1967 1968 1969
Tillgångsfb'råndring
Ökning av anläggningstillgångar Ökning av omsättningstillgångar 16,0 Minskning av disponibla medel 24,0 Fondupplösning 1,8
37,5
Summa 79,3 Skuldföråndring Ökning av skulder 0,3 Ökning av rörlig kredit 25,5 Anslag till inköp av naturvårdsobjekt — Egna avskrivningar, nominella 29,3 Varulagerreserv — Fonderade medel 0,2 Statsverkslån 12,0 Verkskapital 12,0
79,3
apu- .... .. o
m .o 00
så?” lllll
lll
Ul 99 en A .— oo
Domänverket: Balansräkningar per den 31.12.1966—1970. Belopp i milj. kr.
Enl. affärsverksutredningens förslag
1966 1967 1968 1969
Tillgångar Anläggnings- och omsättningstillgångar Balanserad förlust
524,4
Summa 524,4
Skulder Övriga skulder Rörlig kredit Investeringsfond Dispositionsfond Lagerreserv Naturvårdsfond Verkskapital Statsverkslån Överskott för utdelning
538,4 11,0
549,4
528,9 35,5 564,4
521,7 53,7
575,4
22,5 41,8 30,8 48,7 48,7 15,7 15,7
7,5 7,5 283,2 283,2
99,2 99,2
22,5 56,8 30,8
NmelxleUl
0 :D
räntan på disponerat statskapital. Inkoms- terna medger emellertid härvid ingen av— skrivning utöver avskrivningar på historiskt anskaffningsvärde.
Övergången till nuvarande ordning med- för ökade pensionskostnader med 3 milj. kr. Denna belastning medför att det — efter bestridande av ränta på statsverkslånen —- uppkommer en förlust på 0,6 milj. kr. Ef- tersom försvarets fabriksverk vid övergång—
549,4 564,4
UI &I __tll .b
en till den nya ordningen disponerar fon— derade medel till ett belopp av ca 20 milj. kr. är det emellertid möjligt att under 1966/ 67 ta i anspråk dessa medel som fonderats för i huvudsak utveckling och rationalise— ring för att täcka förlust jämte utdelning.
Övergångens finansiella och budgetmässiga konsekvenser. Statsverket erhåller pensions— avgifter som med 3 milj. kr. överstiger fak-
Försvarets fabriksverk: Vinst- och förlusträkningar för 1966/67—1970/71. Belopp i milj. kr. Enl. nuv. ordn. Enligt affärsverksutredningens förslag
1966/67 1966/67 1967/68 1968/69 1969/70 1970/71
Intäkter Inkomster 214,0 214,0 305,0 350,0 37 5,0 Förlust — 0,6 2,0 — __
Summa 214,0 307,0 350,0 375,0
Kostnader Kostnader exkl. avskrivning, skatter,
pensionskostnader och ränta 277,7 316,2 331,4 Pensionsutgif ter 17,2 18,7 Avskrivning
nominell
finansiell meravskr. 8,5 Skatter och skattemotsvarighet 0,4 2,1 Räntor 7,3 10,2 Överskott för utdelning 0,4 2,1
Summa 375,0
Försvarets fabriksverk: Finansieringsplaner för 1966/67—1970/71. Belopp i milj. kr.
Enligt affärsverksutredningens förslag
1967/68 1966/67 1968/69 1969/70 1970/71
Tillgångsjörändring kning av anläggningstillgångar (brutto) Öknjng av fasta omsättningstillgångar ./ . Andring av erhållna förskott och skuld till landsting
34,4 33,7
—l,5
49,3 54,8
60,5 — 25,0
53,7 18,0
40,4 — 10,0 3,9
— 15,3 — 20,2
66,6
Minskning av disponibla medel Förlust
108,0 20,2 51,5
— 0,9
1,0 1,5
-——1,0
Summa
Skuldfb'råndring
Ökning av disponibla medel Rörlig kredit Ianspråktagande av fondering Egna avskrivningar, nominella Statsverkslån
Verkskapital
22,7
Försvarets fabriksverk: Balansräkningar per den 30.6.1966—1971. Belopp i milj. kr.
Enligt affärsverksutredningens förslag
30.6.1966 30.6.1967 30.6.1968 30.6.1969 30.6.1970 30.6.1971
Tillgångar Anläggningstillgångar Omsättningstillgångar Nominella avskrivningar Balanserad förlust
177,9 136,3 —— 69,7
210,1 167,6 — 72,9
259,4 232,0 —— 93,9
319,9 215,0 —102,4
373,6 240,0 — 112,4
414,0 225,0 _ 122,7
Summa 244,5 304,8 Skulder Övriga skulder Rörlig kredit Verkskapital Statsverkslån Fonderade vinstmedel1 Överskott för utdelning
l31,6 7,2 64,2 85,0 16,8
397,5 432,5 501,2 516,3
186,3
11,8 141,1 160,6
171,5
11,8 156,0 174,9
138, 159,0 3, 4,9 114, 120,4 129, 142,4 11, 5,4 0,4 1,4 2,1
Summa 244,5 304,8
tiska pensionsutbetalningar. I gengäld måste fabriksverket ta i anspråk motsvarande be- lopp av kapitalmedel eller rörlig kredit för att täcka förlust jämte utdelning. Inkoms- terna på driftstaten ökar alltså med samma belopp som utgifterna, dvs. med 3 milj. kr.
397,5 432,5 501,2
1 Efter täckande av årets förlust och efter bestridande av den utdelning från föregående år, som översteg vinsten.
516,3
Kommentarer till utvecklingen under fem- årsperioden. Trots förlusterna under de två första åren och det undernormala över- skottet det tredje kan stipulerad utdelning upprätthållas genom ianspråktagande av fonderade medel. De två sista åren uppvisar
Luftfartsverket: Vinst- och förlusträkningar för 1966/67—1970/71. Belopp i milj. kr. Enl. nuv. ordn. Enligt affärsverksutredningens förslag
1966/67 1966/67 1967/68 1968/69 1969/70 1970/71
Intäkter Inkomster Statligt bidrag
Summa
Kostnader Kostnader exkl. avskrivning, skatter, pensionskostnader, räntor Pensionskostnader Räntor Avskrivning nominell]L ] 1,63
finansiell meravskrivn.
Skattemotsvarighet Överskott för utdelning 2,4
Summa 85,4 85,4 90,4
1 I kolumnen »En]. nuv. ordn.» avser posten avskrivning på historiskt anskaffningsvärde. ? Härav utgör 4,2 milj. kr. särskild avskrivning på från televerket överförda tillgångar.
Avskrivningskrav:
(utöver nominell avskrivning) realsäkring (obeskattad) skattemotsvarighet överskott för utdelning
Enligt affärsverksutredningens förslag
1966/67 1967/68 1968/69 1969/70 1970/71
Tillgångsförändring Ökning av anläggningstill-
gångar resp. 7,4 fasta omsättningstillgångar 0, 8,0 Överföring från televerkets fond 51,2 Minskning av disponibla medel _
Summa 59,2 Skuldfärändringar Övriga skulder 1,1 Egna avskrivningar (statliga)
nominella finansiella meravskrivn. Avskrivningsmedel (kommu- nala) Från televerket överförda investeringsmedel Statsverkslån Verkskapital
Luftfartsverket: Balansräkningar per den 30.6.1966—1971. Belopp i milj. kr.
Enligt affärsverksutredningens förslag
30.6.1966 30.6.1967 30.6.1968 30.6.1969 30.6.1970 30.6.1971
Tillgångar
Anläggnings- och omsätt- ningstillgångar Nominell avskrivning
332,] —— 101,8
498,8 — 230,7
Summa 230,3 Skulder Övriga skulder 3,1 Verkskapital1 50,0 Statsverkslån1 177,2 Skattemotsvarighet -— Överskott för utdelning —
Summa 230,3 240, 1
268,1
6,0 66,8 1 94,2 0,4 0,7 268,1
1 I genomsnitt disponerat statskapital under 1966/67 utgjorde ca 230 milj. kr.
en ökande men fortfarande undemormal vinst på rörelsen. Under femårsperioden har inga avskrivningar utöver de nominella kunnat genomföras. Nominella avskrivning- ar ter sig små såväl i förhållande till till- gångsvärden som i relation till anskaff-
ningen av anläggningstillgångar under pe— rioden.
11.2.7 Luftfartsverket
Antaganden och förutsättningar bakom beräkningarna. Luftfartsverkets uppgifter
baseras i tillämpliga delar på en av Kungl. Maj:t fastställd plan för avtrappningen av det statliga driftbidraget. För att ernå jäm- förelse har ett statligt driftbidrag införts för 1966/67 om 25 milj. kr. trots att sådant icke utgått i verkligheten.
Resultatbedömning enligt nuvarande system och enligt affärsverksutredningens förslag. Eftersom luftfartsverket erhåller statliga driftbidrag för täckande av förluster under en övergångsperiod, saknas egentliga möj- ligheter att jämföra resultatbedömningen enligt nuvarande ordning och enligt affärs- verksutredningens förslag. Det av affärs- verksutredningen framlagda förslaget till avkastningskrav innebär en skärpning i för— hållande till nuvarande ordning. Övergångens finansiella och budgetmässiga konsekvenser. Vid oförändrade statliga driftbidrag innebär affärsverksutredningens förslag endast en omfördelning mellan å ena sidan pensionskostnader och å andra sidan räntor, utdelning och skattemotsvarig- het. Detta kommer till synes såsom en om- flyttning mellan olika inkomstposter på driftbudgeten.
11.3 Affärsverkens ekonomiska handlande med utgångspunkt från affärsverksutred- , ningens förslag
11.3.1 Konkurrens och investeringsbenägen— het som effektivitetsstimulerande faktorer
En hörnsten i utredningens förslag till fi- nansieringssystem för affärsverken är att ett verks utvecklingsmöjligheter skall vara beroende av dess möjligheter att driva rö— relsen på ett lönsamt sätt. God lönsamhet kan samhällsekonomiskt ses som en indika— tion på att behovet av företagets tjänster är stort, medan bristande lönsamhet kan motivera att expansionssträvanden hålls till— baka. I de affärsverk där konkurrensele— mentet är mindre påtagligt får långtidspla- neringen i viss utsträckning ersätta mark- nadsmekanismens inflytande på företagets utveckling.
Inom de flesta företag är ledningen jämte
olika grupper av befattningshavare intresse- rade av att hos företagets ägare och finan- siärer få gehör för olika investeringsönske— mål. En ordning, som understryker samban— det mellan nuvarande och framtida lönsam- hetsläge och expansionsmöjlighetema på sikt, bör således enligt utredningens upp— fattning kanalisera denna investeringsbenä- genhet i riktning mot ökad effektivitet och förbättrad lönsamhet.
11.3.2 Affärsverkens produktionspolitik
För vissa företag brukar man tala om be- greppet servicepolitik som skilt från dess produktionspolitik. För de statliga affärs- verken gäller att de i stor utsträckning pro— ducerar tjänster. Därav följer att det är svårt att göra någon distinktion mellan pro— duktion och service. När det i fortsättningen talas om produktionspolitik innefattas där också vad som i andra sammanhang kallas servicepolitik.
För ett affärsverk som befinner sig i en utpräglad konkurrenssituation kommer det ständigt pågående växelspelet med konkur- renterna att innebära att marknadsmeka— nismen får ett påtagligt inflytande på dess service- och produktionspolitik. För att hävda sig måste företaget prestera en lika god eller bättre avvägning än konkurren- terna mellan konsumentens önskemål om service och produktutformning och det pris som produkten betingar. Det krävs också en aktiv försäljningsinsats för att skapa ett utrymme för en större produk- tionsvolym. Konkurrensen tvingar vidare till en fortlöpande bedömning av vilka delar av sortimentet som skall marknadsföras och av lönsamheten att producera till olika kund- grupper.
För ett affärsverk i en monopolsituation eller i ett marknadsläge där konkurrensen är mindre framträdande är emellertid inte det— ta behov av marknadsanpassning och mark- nadspåverkan lika påträngande. Medan man för konkurrensverkens del kan acceptera att produktions- och servicepolitiken styrs av konkurrensen och marknadsmekanismen fö- refinns således för de verk där konkur-
rensinslaget är mindre starkt ett behov av att på annat sätt åstadkomma hänsyns- tagande till produktionsutformnings- och servicesynpunkterna. Långtidsplaneringen i sådana verk inriktas i större utsträckning än i konkurrensverken på att kartlägga och tillgodose de konsumentsynpunkter som inte kommer till uttryck via marknadsmeka- nismen. Härvid kan en undersökning av köer och väntetider ge underlag för en be- dömning av den utsträckning i vilken den förda pris- och produktionspolitiken har kunnat balansera marknadsefterfrågan. Jäm- förelser mellan priser och produktionskost- nader på olika marknadsavsnitt kan utvisa hur företaget utnyttjar sin marknadsstån- ning. I vissa fall kan det vara lämpligt att man i syfte att få underlag för dylika be— dömningar låter genomföra systematiska undersökningar av kundreaktionerna inför förändringar i produktionsutformning och service. I den långtidsplanering som affärs- verken i samråd med vederbörande fack- departement bedriver, bör denna bevakning ingå som ett fortlöpande led.
11.3.3 Prissättningspolitikens roll i utveck- lingen
Det är enligt utredningens uppfattning vä- sentligt att affärsverkets ledning har en klar uppfattning om prispolitikens roll i företa— gets långsiktiga utveckling. Det bör således föreligga en genomtänkt filosofi i fråga om prisstruktur och prisdifferentiering samt i sådana frågor som prisnivåns anpassning till konkurrensläge och kostnadsnivå. Grundläg- gande för utformningen av denna långsik— tiga filosofi blir uppfattningen om hur pri- set påverkar efterfrågans intensitet och in— riktning samt hur dessa efterfrågeändringar återverkar på företagets kostnader och fi— nansieringsmöjligheter.
Med det i detta betänkande framlagda förslaget till finansieringssystem avser ut- redningen också att befrämja en långsiktig prispolitisk planering inom affärsverken. Det bör i ännu högre grad än tidigare bli angeläget för affärsverken att se prispoli-
tiken inte enbart såsom ett uttryck för önskemålet att i ett visst givet nuläge uppnå de för kostnadstäckning erforderliga intäk- terna utan såsom ett aktivt instrument som skapar betingelser för verkets fortsatta ut- veckling.
Frågor som kommer att kräva särskild uppmärksamhet i samband med utformning- en av den långsiktiga prispolitiken är bl. a. prissättningen i samband med introduktion av nya varor eller tjänster, prissättningen gentemot kunder som köper flera av före- tagets produkter »i paket» samt möjlighe- terna att föra en prispolitik som underlättar en anpassning mellan efterfrågan och en etappvis genomförd kapacitetsökning. Pris- politiken kan också behöva utformas med tanke på konkurrenternas motåtgärder och med hänsyn till de återverkningar den i vissa fall kan komma att få på efterföljande led i distributionskedjan.
11.3.4 Bindningar i prisstrukturen
Särskilt under tidigare perioder har affärs- verkens prispolitik karakteriserats av bind- ningar i den meningen att man satt lika pri— ser för en vara eller en tjänst trots att kost- naden för framställningen av nyttigheten ifråga varierat avsevärt från fall till fall. Ett typexempel utgör den tidigare bindning- en i järnvägstaxan till »enhetlighet i tiden och rummet», dvs. samma taxa per ton— eller personkilometer oberoende av trafik— intensitet eller av kostnadsskillnader som är betingade av belastningsvariationer.
Till en del kan denna enhetlighet i pris- strukturen vara betingad av hanterlighets- synpunkter. Detta är särskilt viktigt när det gäller posttaxoma. Svårigheten att med till- räckligt stor noggrannhet kunna bestämma de skillnader i framställningskostnad som föreligger mellan de olika enheterna kan också utgöra argument för att ta ut ett en- hetligt pris. Man slipper härvid ifrån svå- righeterna att på ett adekvat sätt fördela de med framställningen av produkterna ifråga förenade gemensamma kostnaderna.
Andra motiv för dylika bindningar i pri-
serna torde emellertid historiskt sett vara rättvise- eller solidaritetsskäl eller renodlat sociala motiv. Det kan i allmänhetens ögon te sig rimligt att alla telefonabonnenter skall betala samma taxa trots att det föreligger betydande kostnadsdifferenser mellan tät— orter och glesbygd när det gäller att instal- lera och underhålla telefonförbindelser. På liknande sätt har man tidigare beträffande järnvägstaxan hävdat att geografiska kost— nadsdifferenser inte skulle få slå igenom i järnvägstaxan.
Prisbindningar av denna typ förekommer också utanför de offentliga företagen. Även enskilda företag torde i sin prissättning ofta se sig tvingade att i viss mån ta hänsyn till vad den allmänna opinionen betraktar så- som en skäligt utformad prispolitik. Detta kan medföra att man levererar även till icke lönsamma kunder, att man avstår från att ta ut högre pris för extrema storlekar eller varianter i sortimentet, att man under- låter att differentiera priserna med hänsyn till belastningsvariationerna osv. Ändringar beträffande sådana bindningar brukar ofta förutsätta att branschen som helhet träffas av försämrad lönsamhet. I sådana lägen kan bindningarna luckras upp till förmån för en prissättning som i högre grad ansluter sig till förekommande kostnadsdifferenser.
Även inom affärsverken kan man såsom resultatet utav försämrad lönsamhet eller ökad konkurrens spåra en tendens till upp- luckring av vissa bindningar i priserna. In- om statens järnvägar har konkurrensen från lastbilstrafiken varit en aktivt bidragande faktor till att man velat frångå principen om taxans enhetlighet i tiden och rummet. Vidare behandlade 1956 års postutredning frågan om inte konkurrensen från enskilda trycksaksdistributörer skulle framdeles kun- na tvinga fram en återgång till särskilt lo- kalporto. Vad gäller affärsverk där konkur- rensinslaget är mindre framträdande och där avkastningen utvecklas tillfredsställande finns däremot inget sådant korrektiv gent- emot bindningar i taxestrukturen som med hänsyn tagen till kostnadssituationens ut- veckling framstår såsom överdrivna.
11.3.5 Prisförändringar på kort sikt
Utredningens förslag till finansieringssystem avser att underlätta genomförandet av en smidigare prispolitik än vad som är möjligt under rådande förhållanden. Möjligheterna till fondering och extraavskrivningar med- för att affärsverken kan genomföra en viss resultatutjämning mellan olika år. Detta innebär fördelar inte endast när det gäller utjämning mellan av konjunkturvariationer betingade goda och dåliga år, utan också när det gäller att anpassa prisnivån till en stigande kostnadstrend. Särskilt i sådana situationer där genomförandet av täta pris- ändringar medför omfattande administra- tiva problem kan möjligheterna till resultat- utjämning mellan åren efter den senaste och före nästkommande prisjustering inne- bära vissa lättnader.
11.3.6 Affärsverkens investeringspolitik
Bedömningen av angelägenhetsgraden av ett offentligt företags investeringar kan ske ef- ter två olika principer. Man kan å ena sidan försöka kvantifiera eller skaffa sig en allmän föreställning om den »nytta» som investeringen medför på olika håll i sam- hället. Man kan å andra sidan begränsa bedömningen till att omfatta de intäkter som det är marknadsmässigt möjligt för af- färsverket att tillgodogöra sig från projektet ifråga.
Den förra, »samhällsekonomiska», be- dömningen tenderar i allmänhet att fram- ställa investeringen i en mera fördelaktig dager än vad fallet blir om man anlägger det senare, »företagsekonomiska», betraktel- sesättet. Att så blir fallet beror på att det ofta inte är marknadsmässigt möjligt för ver- ket att tillgodogöra sig intäkter som mot- svarar alla de fördelar som projektet ifråga skapar inom samhället. Även om verket tillämpar en långt driven prisdifferentiering är det således ofrånkomligt att vissa avnä- mare av produkterna eller tjänsterna får be- tala ett lägre pris än som svarar mot den ekonomiska fördel som kommit dem till del eller att projektet ger dem indirekta fördelar
som det över huvud taget inte är möjligt att prissätta. Traditionella krav på enhetlig- het i prissättningen och andra begränsningar i möjligheterna att differentiera priserna kan accentuera detta förhållande.
Rent principiellt kan hävdas att den sam- hällsekonomiska bedömningen vore den måttstock efter vilken angelägenhetsgraden av ett offentligt företags investeringar borde bedömas. En samlad samhällsekonomisk bedömning av ett investeringsprojekts alla fördelar borde ge den bästa överblicken be- träffande dess berättigande.
Svårigheten att praktiskt genomföra en sådan bedömning är emellertid betydande. Det är exempelvis ofta ogörligt att kvanti— tativt precisera investeringens samhällseko- nomiska värde. Det tillkommer också svå- righeter att avgöra om det endast är pri— mära eller också sekundära effekter som skall tillgodoräknas investeringen ifråga.
Att enskilda företags investeringsbedöm- ning normalt inte innefattar hänsyn till an- nat än det ekonomiska värde som företaget kan tillgodogöra sig i form av intäkter kan anföras såsom den väsentligaste invändning-
en mot ett ensidigt användande av den samhällsekonomiska bedömningen för af-
färsverkens investeringar. Det föreligger otvivelaktigt viss fara för att samordningen mellan enskilda och offentliga företags in- vesteringar kan bli lidande på att olika in— vesteringskriterier används i de bägge sek- torerna. Det kan exempelvis inträffa att enskilda företags investeringar på grund av olikheten i investeringskriterier får stå till- baka för samhällsekonomiskt sett mindre angelägna investeringar inom offentliga fö- retag. Denna fara för felaktig resursalloke- ring är särskilt stor när affärsverket befinner sig i en konkurrensställning gentemot enskil- da företag inom eller utom den egna bran- schen.
Tillämpad praxis torde utvisa att såväl samhällsekonomiska som företagsekonomis- ka synpunkter får göra sig gällande ifråga om de olika affärsverkens investeringspoli- tik. Den företagsekonomiska bedömningen har framför allt tagit sikte på att ett visst minimikrav beträffande lönsamhet skall
vara uppfyllt för att ett investeringsprojekt skall kunna genomföras. Att verksamheten skall vara affärsmässig har alltså ansetts innebära att man måste kräva att investe- ringarna skall ge affärsverket intäkter som förslår till avskrivning jämte ränta på den icke avskrivna delen av grundinvesteringen.
De tidigare diskuterade bindningarna i affärsverkens pris- och servicepolitik kan också återverka på investeringsbedömning- en. Genomförandet av ett visst investerings- projekt i ett tätortsområde kan exempelvis sett för sig självt te sig fördelaktigt därför att det åstadkommer en väsentlig höjning av servicenivån i distriktet till en mycket liten merkostnad. Om kravet på geografisk likställighet i servicehänseende medför att verket ser sig tvingat att kanske till mycket hög kostnad genomföra motsvarande pro- jekt också i glesbygdsområdena, utan att kunna differentiera sina priser för den upp- kommande merkostnaden, kommer bedöm— ningen att gestalta sig annorlunda. Bind— ningarna i prisstrukturen kan också med- föra att olika typer av investeringsprojekt bedöms annorlunda jämfört med vad som varit fallet om en mer marknadsmässig pris- sättning hade varit rådande. En prissänk- ning i ett marknadssegment med stor pris- känslighet skulle exempelvis kunna skapa förutsättningar för en övergång till ny pro- duktionsteknik, som i sin tur skulle kunna förbättra lönsamheten i distriktet. Detta för- bättrade ekonomiska resultat skulle i sin tur kunna komma samtliga kunder tillgodo, eventuellt i form av allmänna prissänkning- ar. Tvånget att genomgående upprätthålla lika höga priser kan emellertid omöjliggöra en sådan för alla parter fördelaktig utveck— ling. Förutom bindningar i priserna kan också sådana prisstrukturskillnader som av- stånds- och belastningsdifferentiering, upp- delning i fast och rörlig avgift m.m. få lik- nande återverkningar på investeringsbedöm- ningen.
I samband med långtidsplaneringen av affärsverkens investeringspolitik bör dessa förhållanden vinna särskilt beaktande. Granskningen bör ta sikte på att klargöra vilka ändringar i prissättning och service-
politik som den framtida investeringspoli- tiken kan komma att aktualisera. I den mån som en dylik översyn ger vid handen att gällande pris- och servicepolitiska bindning- ar framdeles kommer att framstå såsom omotiverade bör nya principer för prissätt— ningen tas under övervägande.
Affärsverkens ställning i statsbudgeten, ekonomisk redovisning och kontroll
I kapitel 4 har lämnats en redogörelse för affärsverkens nuvarande ställning i statsbud- geten samt för de författningar, riktlinjer och tillämpningar för olika moment som ingår i affärsverkens ekonomiska handlan— de, såsom kapitalförsörjning, investeringar, avskrivningar, taxor och priser, driftstat, redovisning m. m.
I kapitel 10 har affärsverksutredningens förslag preciserats. Förslagen medför vissa ändringar såväl inom nu gällande statliga budgetprinciper som av affärsverkens bud- geterings- och redovisningsprinciper. Sam- manfattningsvis berör affärsverksutredning- ens förslag—utöver affärsverkens ställning i statsbudgeten—direkt vissa delar av af- färsverkens ekonomiska redovisning och kontroll, nämligen anslags- och driftstat, fi- nansiering, uppdelning av statskapitalet i verkskapital och statsverkslån, räntebetal— ning och utdelning, fonderingar och skatte- betalning eller skattemotsvarighet, pensions- kostnader och -utgifter liksom redovisning— ens och verksamhetsberättelsernas utform- ning.
I det följande behandlas först affärsver- kens ställning i statsbudgeten och de för- ändringar inom denna som affärsverksut- redningens förslag föranleder. Därefter re- dovisas i ett antal efterföljande avsnitt den inverkan utredningens förslag får inom af- färsverken på dess ekonomiska redovisning och kontroll m.m. Slutligen lämnas i bi- laga nr 4 en verksvis upprättad sammanfatt-
ning av nuläget, liksom planerade och på- gående åtgärder avseende verkens interna redovisningssystem.
12.1 A ffärsverkens ställning i statsbudgeten 12.1.1 Nuvarande ordning
Affärsverkens nuvarande ställning i stats- budgeten leder sitt ursprung från 1911 års budgetreform. Genom denna reform inord- nades de affärsdrivande verken på ett enhet- ligt sätt i budgetsystemet. För varje verk in- rättades då en särskild kapitalfond som fick karaktären av en fristående produktiv fond utanför den egentliga statsförvaltningen med eget konto i rikshuvudboken. Från detta konto skulle årets behållna avkastning över— föras till vederbörlig inkomsttitel i rikS— staten och till detta konto skulle överföras den kapitalökning som anvisades som an— slag på riksstaten.
Före 1911 års budgetreform, som är grundläggande för riksstatens nuvarande uppställning, finansierades investeringar inom affärsverken huvudsakligen på fyra olika sätt:
1) Verket disponerade överskottsmedel
på rörelsen 2) Anslag lämnades på riksstaten av stats-
verkets medel 3) Anslag anvisades att utgå från riks—
gäldskontoret av lånemedel
4) Lån lämnades från riksgäldskontoret
av lånemedel.
Genom nämnda budgetreform slopades rätten att reservera en del av överskottet för verket. Vidare skulle anslag i form av lån ej längre förekomma. Hela den för året avsedda nyinvesteringen skulle i riksstaten upptagas såsom anslag. Avskrivningsmedel fick emellertid avsättas till förnyelsefond, som verken hade rätt att använda för er- sättningsanskaffning.
Vid den omläggning av kapitalbudgeten som genomfördes fr. o. m. budgetåret 1944/ 45 berövades affärsverken rätten att själva bestämma över dispositionen av avskriv- ningsmedlen. Detta skedde under hänvis- ning till den alltmer svårbedömbara gräns— dragningen mellan nyanskaffning och er- sättningsanskaffning. Anslag över riksstaten anvisas nu för hela det belopp som skall in— vesteras. Vid finansieringen skall i första hand anlitas avskrivningsmedel och övriga disponibla kapitalmedel, såsom försäljnings— medel, och i sista hand medel rekvireras från riksgäldskontoret. Även avsättningar till pensionsfonder upphörde. Dessa medel hade tidigare kunnat disponeras av affärs- verken utan statsmakternas beslut.
Medel till affärsverkens investeringar anvi— sades till en början uppdelade på ett flertal olika anslag men successivt koncentrerades medelsanvisningen till allt färre anslag för att ge affärsverken en ökad handlingsfrihet vid dispositionen av anvisade medel. I detta syfte infördes även 1945 särskilda dispo- sitionsanslag, som skulle användas dels för oförutsedda arbeten eller anskaffningar, dels för täckande av brist på annat anslag. Dis- positionsanslaget fick fritt disponeras av ver— ken upp till en kostnad av högst 100 000 kr. för varje särskilt behov. På förslag av 1953 års utredning om de statliga företagsformer- na genomfördes efter beslut av 1962 års riksdag en ytterligare anslagskoncentration, som innebar att anslagen till affärsverken sammanfördes till i princip ett enda kollek- tivanslag för varje verk.
För investeringarna brukar årligen fast— ställas en totalram. I riksstaten anvisat an- slag överstiger emellertid regelmässigt den-
na ram. Härigenom har skapats en marginal som möjliggör för Kungl. Maj:t att anpassa medelsförbrukningen under löpande budget- år till ändrade förhållanden. Dispositions- anslagen har i samband därmed slopats.
Beträffande driftutgifterna föreslog före- tagsformsutredningen att den löpande ut- giftsregleringen borde delegeras till verken själva. Någon invändning häremot har inte gjorts från statsmakternas sida.
För affärsverkens investeringar, dvs. ut— gifter som ej belastar driften, anvisas investe- ringsanslag på kapitalbudgeten. Dessa inves- teringsanslag kompletteras för varje affärs- verk med en investeringsstat. Investerings— staten uppställes som ett konto som på ut- giftssidan upptar bruttoinvesteringarna, för vilka riksdagen anvisat investeringsanslag, och på inkomstsidan anger hur dessa inves— teringar beräknas komma att finansieras. In- komstsidan omfattar i regel fyra poster. Den första posten avser avskrivningsmedel från riksstaten och utgör bidrag till vissa investe- ringar för vilka affärsverken ej ansetts böra åläggas förräntningsplikt. Den andra posten, som är den dominerande, omfattar affärs- verkens egna avskrivningar. På den tredje posten, som benämnes övriga kapitalmedel, redovisas i huvudsak inkomster vid försälj— ning av kapitaltillgångar, Härvid räknas som inkomst den del av köpeskillingen som motsvarar den försålda tillgångens netto— värde. Överstiger köpeskillingen med minst 100 000 kr. detta värde skall emellertid det bokförda värdet uppskrivas i nivå med kö- peskillingen, som i sådant fall i sin helhet kommer att tillföras investeringsstaten så— som inkomst. Vad som ytterligare erfordras för täckning av investeringsutgifterna till- skjutes av riksgäldskontoret och redovisas i en fjärde post under rubriken investerings- bemyndigande.
12.1.2 Budgettekniska konsekvenser av af- färsverksutredningens förslag
Fondering av vinstmedel. Affärsverksutred— ningens förslag att affärsverken skall få rätt att fondera en del av sitt överskott kan synas innebära en återgång till de förhållanden,
'som rådde före 1911 års budgetreform. Så är emellertid ej fallet, eftersom utredningens mening inte är att denna vinstdisposition skall ske vid sidan av riksstaten utan inom ramen för nu gällande budgetprinciper. Detta innebär att ur budgetteknisk synpunkt följande två villkor skall uppfyllas. Det ena villkoret kan härledas från principen att in- vesteringarna på kapitalbudgeten skall redo- visas brutto, vilket innebär att även den del av investeringarna som finansieras med egna medel skall täckas med anslag. Det andra villkoret grundas på principen att föränd- ringar i statens nettoförmögenhet skall redo- visas öppet på budgetutjämningsfonden.
För att tillgodose det första kravet bör fon- derade vinstmedel uppföras såsom en in— komstpost på investeringsstaten under en ny rubrik benämnd Fonderade vinstmedel. Fon- dering av vinstmedel kommer att minska behovet av tillskott från riksgäldskontoret. Eftersom det bokförda kapitalet på affärs- verksfonden endast ökar med det belopp som erhålls från riksgäldskontoret, får fon— deringen av vinstmedel samma verkan som användningen av avskrivningsmedel. Så länge avkastning på dessa medel ej krävs kan detta inte sägas innebära något avsteg från gällande principer för den statliga för- mögenhetsredovisningen.
Annat blir förhållandet när det utdelnings- grundande kapitalet skall ökas med fonde- rade vinstmedel. För att det andra av ovan angivna villkor skall uppfyllas måste dessa vinstmedel då utbytas mot tillskott från riks- gäldskontoret. Man kan därvid gå motsatta vägen över investeringsstaten. Såsom utgift på investeringsstaten (i riksstat och budget— redovisning som minuspost under rubriken Fonderade vinstmedel) redovisas ett mot ka- pitalökningen svarande belopp som tillförs riksstatens inkomstsida. Nämnda utgift på investeringsstaten ökar det belopp som be— höver tillskjutas från riksgäldskontoret så— som investeringsbemyndigande.
Det är emellertid även möjligt att redovisa en sådan kapitalökning vid sidan av budge— ten. Så skedde budgetåret 1961/ 62. då riks— bankens fordran på svenska staten nedskrevs med 500 milj. kr. Detta innebar i realiteten
en inleverans av ackumulerade vinstmedel till statsverket. Om dessa vinstmedel i van- lig ordning fortlöpande inlevererats hade de redovisats såsom en inkomst för driftbud— geten och kommit att påverka budgetutjäm- ningsfondens ställning. Till den stora ök- ningen av riksbankens vinst hade i väsentlig mån bidragit insättning i riksbanken av steri— liserade statsinkomster samt investerings— fondsmedel. Härigenom hade utfallet av driftbudgeten försämrats dels genom ökade ränteutgifter för upplåning och dels genom minskade skatteinkomster. Man ansåg där- för att budgetutjämningsfonden borde gott- skrivas ifrågavarande belopp av 500 milj. kr. Detta skedde genom att budgetutjämnings- fonden uppskrevs och riksgäldsfonden ned— skrevs med nämnda belopp. Beloppet kom härigenom att tillföras budgetutjämningsfon- den vid sidan av budgeten.
Ett annat exempel på en sådan åtgärd kan hämtas från budgetåret 1958/ 59, då folk— pensioneringsfonden som är en kapitalfond tillfördes medel på tillhopa 550 milj. kr. som under budgetåren 1956/ 57 och 1957/ 58 genom anslag på femte huvudtiteln av— satts för framtida pensionsändamål. Bud— getutjämningsfonden kompenserades härför genom uppskrivning med 550 milj. kr. sam— tidigt som riksgäldsfonden nedskrevs med motsvarande belopp.
Det synes lämpligast att ett liknande för— faringssätt tillämpas när fonderade vinst- medel hos affärsverken omvandlas till stats- kapital. Härigenom undviks de störningar i den löpande inkomstredovisningen som skulle bli följden av en redovisning av dessa fonderade överskottsmedel som en inkomst på driftbudgeten.
Konjunkturutjämningsfonder. Utredningen har föreslagit att affärsverken skall få av- sätta medel till en konjunkturutjämnings- fond. Det belopp, utgörande 40 % av av- sättningen, som skall deponeras, torde böra insättas på statsverkets checkräkning i riks- banken. Eftersom beloppet skall utbetalas till affärsverket när fonden tas i anspråk bör inbetalningen ej redovisas såsom in- komst på riksstaten utan i statsbokföringen
upptas som en statsregleringsfondens skuld till affärsverksfonden. Återstående del av avsättningen bör redovisas på investerings- statens inkomstsida såsom en finansierings- post till investeringarna. Härigenom minskas behovet av kapitalmedel från riksgäldskon- toret. När konjunkturutjämningsfonden tas i anspråk redovisas det från statsverket åter- betalade beloppet som inkomst på investe- ringsstaten, medan resten täcks från riks- gäldskontoret. Sistnämnda belopp motsvarar minskningen av medelsbehovet från riks— gäldskontoret, när medlen avsattes till kon- junkturutjämningsfonden.
Hela avsättningen till konjunkturutjäm- ningsfonden bör upptas i en särskild post på balansräkningens skuldsida. Såväl det belopp som stannar i verket vid avsättningen som det belopp som återbetalas från stats- verket, då fonden disponeras, får samma effekt som egna avskrivningsmedel. Då kon- junkturutjämningsfonden tas i anspråk skall således disponerat belopp överföras till vär- deminskningskontot. På investeringsstatens inkomstsida tillkommer en ny inkomsttitel betecknad Medel från konjunkturutjäm- ningsfond.
Medel för investeringar m.m. Posten In— vesteringsbemyndigande på investeringssta- tens inkomstsida uppdelas i två poster, den ena för statsverkslån och den andra för verkskapital. Uppdelningen av kapitaltill- skottet i en del lån och en del ökning av eget kapital påverkar ej anvisningen av in— vesteringsanslag, vilken förutsättes ske en- ligt nu gällande grunder. Av balansräk- ningen skall framgå hur stor del av stats- kapitalet som är utdelningsgrundande resp. utgöres av lån.
Pensionskostnader. Affärsverken betalar lik- som enskilda företag kostnader för ATP, sjukförsäkring m.m. När det gäller kostna- der för kompletteringspensioner belastas f. n. affärsverkens drift med utbetalade pensions- förmåner vilka debiteras verken av statens personalpensionsverk. Utredningen har fö— reslagit att affärsverken i stället årligen skall påföras den enligt tryggandelagens regler be—
räknade pensionskostnaden för verksamhets- året. Affärsverksutredningen förutsätter, att den inom finansdepartementet pågående ut- redningen om pensionskostnadernas redovis- ning inom statsbudgeten även kommer att omfatta affärsverken.
I samband med införandet av den av af- färsverksutredningen föreslagna nya pen— sionsordningen, vilken bl.a. innebär att af- färsverken avlyftes nuvarande pensionsför- pliktelser, bör gjorda pensionsavsättningar överföras från värdeminskningskonto till statskapital. Budgetutjämningsfonden bör därvid uppskrivas och riksgäldsfonden ned— skrivas med ett belopp motsvarande denna kapitalökning.
12.2 A ffärsverkens finansiering, ekonomiska redovisning och interna kontroll
12.2.1 Affärsverkens finansiering
Affärsverkens kapitalförsörjning skall lik— som hittills ombesörjas av statsmakterna. Självständig upplåning är sålunda icke till- låten för verken i annat avseende än de kortfristiga krediter, som kan erhållas från leverantörer. Däremot föreslår utredningen att räntebärande bankkonton skall öppnas för placering av tillfälliga överskottsmedel.
I motsats till nuvarande ordning, där å ena sidan anläggningstillgångar huvudsak- ligen finansieras med investeringsanslag över kapitalbudgeten och å andra sidan omsättningstillgångar omväxlande finansie- ras med investeringsanslag resp. driftmedel och med rörlig kredit, skall finansieringen av verkens totala investeringsbehov ske me— delst investeringsanslag över kapitalbudge— ten. En finansieringsplan omfattande i prin— cip affärsverkens totala omsättning skall upprättas. Enligt föreslagna regler skall ut- gifter och finansieringar beräknas såsom bruttobelopp. Skillnaden mellan de totalt beräknade utgifterna och vad som kan fi- nansieras med egna medel utgör det kapi- taltillskott som riksgäldskontoret skall läm- na. Den rörliga krediten avses endast att täcka det tillfälliga medelsbehov, som inte
kunnat tillgodoses på annat sätt. Vid be- räkning av den rörliga kreditens storlek skall hänsyn tas bl.a. till de osäkerheter, som föreligger i beräkningsunderlaget.
Genom den föreslagna omläggningen kommer såväl verken som statsmakterna att få en total överblick över resp. verks hela rörelse. Förslaget innebär samtidigt att nuvarande investerings- och driftstater sammanföres till en för verket gemensam redogörelse över medelsbehov och rörelse- utveckling m.m. Till redogörelsen, som fö- reslås insändas före den 1 september årli- gen, skall fogas dels den i det föregående angivna finansieringsplanen, dels en prog- nos avseende de närmast följande fyra åren. Föreslagna åtgärder innebär att verken ålägges en långtidsplanering, innefattande bl. a. redogörelse för prissättningspolitiken och taxcstrukturen, utnyttjandet av avskriv- ningsmöjligheter m.m., hur utvecklingen inom olika verksamheter beräknas ske, me- delsbehov för genomförande av olika mål eller delmål liksom för hur det ekonomiska utfallet kan förväntas bli och i anslutning därtill storleken av egen finansieringsgrad m.m.
Affärsverksutredningens förslag beträf- fande finansieringen innebär inte någon ändring beträffande rätten att investera. Fortfarande skall gälla att statsmakternas godkännande skall inhämtas i den utsträck- ning som nu gäller. Detta sker genom att statsmakterna för varje budgetår dels fast- ställer en investeringsvolym för varje verk, en s.k. investeringsram, dels anvisar me- del för investeringarna i form av investe- ringsanslag över kapitalbudgeten. Då ver- kens totala medelsbehov föreslås bli brut- toredovisat kommer finansieringsplanen — närmast motsvarande den nuvarande s.k. investeringsstaten — att redovisa å ena sr- dan storleken av verkets beräknade investe- ringar i anläggnings- resp. omsättningstill- gångar, förändringar på grund av ändrat rörelsemedelsbehov o.dyl. samt å andra si— dan egna avskrivningsmedel och fonderade medel samt avskrivningsanslag över drift- budgeten och övriga kapitalmedel, såsom beräknade köpeskillingar vid försäljning av
tillgångar, låneamortering o.dyl. samt här- utöver erforderligt tillskott av verkskapital resp. statsverkslån och rörlig kredit. Givet att kortfristiga skulder och disponibla me- del visar ökning eller minskning kan dessa poster liksom posten rörlig kredit växelvis förekomma på såväl tillgångs- som skuld- förändringssidan.
Det nettotillskott som erfordras från statsmakternas sida för genomförande av de beslutade åtgärderna, utgörs av summan av verkskapital, statsverkslån och rörlig kre- dit. Som angivits i det föregående kommer petitan att innehålla en samlad redogörelse för varje affärsverks totala verksamhet samt även prognoser för ytterligare fyra år. Vid utformningen bör i övrigt iakttagas att ver- ken skall öppet redovisa de rörelsegrenar, som icke har sådan ekonomisk bärkraft att de kan motiveras av företagsekonomiska skäl. Genom att avkastningskravet i affärs— verksutredningen nu klart definierats kan statsmakternas behandling av de olika af- färsverkens framställningar lättare bedömas från såväl samhälls- som företagsekonomis- ka synpunkter.
12.2.2 Affärsverkens externa redovisning
Affärsverksutredningens förslag innebär bl. a. att aktivering av tillgångar och av- skrivningar å desamma skall anknytas till gällande skattelagstiftning. I de fall denna icke är tillämplig på affärsverken ges en motsvarande anknytning. Förslaget innebär att uppställningen av affärsverkens balans- samt vinst- och förlusträkningar skall följa aktiebolagslagens bestämmelser samt att ut- formningen därutöver så långt möjligt skall följa de anvisningar, som förordas av fö- reningen auktoriserade revisorer liksom de rekommendationer i förenhetligande syfte som ges av finansdepartementet.
Nuvarande uppdelning av anläggnings- tillgångarna i anläggningslag kan därvid komma att ersättas av anläggningsgrupper i anknytning till skattelagarna. Inom linjen bör tillgångarna redovisas med sitt histo- riska anskaffningsvärde samt — såsom ml-
nuspost — verkställd avskrivning, varefter netto utföres i balansräkningens tillgångs- kolumn. För lagerreserven gäller att denna skall redovisas öppet.
Även skuldsidan får genom utredningens förslag en annan indelning än den nuvaran- de. Affärsverksutredningens förslag innebär att nuvarande kapital uppdelas i verkska- pital — i princip en motsvarighet till ak- tiebolagens aktiekapital och övriga egna fonder, såsom reservfond, skuldreglerings- och dispositionsfond — och statsverkslån. Det senare utgör en motsvarighet till bola- gens långa och medellånga lån. Skuldsidan kommer med dessa förutsättningar att ut- över kortfristiga skulder, vari bl. a. skall ingå utnyttjat belopp å rörlig kredit, att redovisa poster för verkskapital och stats- verkslån. Överskottet redovisas liksom i en- skilda företag med såväl ett bruttobelopp före utdelning, fondering etc. som därefter återstående balanserade vinstmedel.
Vinst- och förlusträkningen kommer med affärsverksutredningens förslag att innehål— la vissa tillkommande kostnadsposter i jäm- förelse med den nuvarande. Betalningen av ränta, utöver den som nu erlägges för ut- nyttjad rörlig kredit, även på statsverkslån, redovisas under särskild rubrik. Som kost- nad (utgift) för affärsverken kommer i fort- sättningen även kostnader för under året intjänade pensionsförmåner till anställd per- sonal att anges. Genom anpassningen till skattelagstiftningen kan vinst- och förlust- räkningen även påverkas av kostnader av— seende lagerförändringar, skatt och skatte- motsvarigheter, fonderingar och utdelningar.
Genom de av affärsverksutredningen fö- reslagna ändringarna i affärsverkens redo- visning m. m. finns goda förutsättningar för att även anpassa verksamhetsberättelserna till enskilda företags praxis och bestämmel- ser. Det bör därvid vara en naturlig strä- van för affärsverken att utöver de av for- mella skäl erforderliga statistiska uppgifter- na även lämna en redogörelse som mot- svarar »bättre praxis» i stora företag.
12.2.3 Affärsverkens interna ekonomi- och administrationssystem
Under affärsverksutredningens arbete har programbudgetutredningen lämnat förslag till införandet av moderna metoder för eko.- nomi-administrativ ledning av statliga myn- digheters verksamhet. Det föreslås däri bl. a. att myndigheternas verksamhet skall indelas i program i anslutning till de upp— gifter eller mål, som myndigheterna har. Samtidigt skall de prestationer eller tjäns- ter, som tillhandahålles, preciseras och ro- dovisas. Genom införandet av kostnadsre- dovisning och budgetering skapas möjlig- heter till en betydligt förbättrad planering av arbetsuppgifterna och beräkning av kost- naderna. Slutligen anknytes ett ekonomiskt rapportsystem för att möjliggöra fortlöpan— de kontroll av hur verksamheten utvecklas i förhållande till uppgjorda planer.
För affärsverken, som i motsats till fler— talet av de statliga myndigheterna driver en verksamhet där inkomster av försålda tjänster eller produkter skall täcka icke en- bart de löpande kostnaderna utan därutöver även lämna en förväntad avkastning på verkskapitalet, utnyttjas de i det föregåen- de i programbudgetutredningen beskrivna metoderna redan nu i större eller mindre utsträckning. Därutöver föreligger för af- färsverken ett behov av uppföljning av en investeringsverksamhet av olika stor om- fattning.
I syfte att undersöka i vilken utsträck- ning affärsverkens nuvarande interna redo- visnings- och budgeteringssystem i olika av- seenden kan behöva ändras eller komplet— teras i anslutning till affärsverksutredring— ens förslag har utredningen infordrat skrift— liga redogörelser häröver. Dessa redovisas summariskt i bilaga nr 4. AV redogörelser- na framgår att affärsverken utformat sin internredovisning, kalkylering och uppfölj— ning i stort sett individuellt. Att så skett och bör ske är en följd av att affärsverken utgör en så heterogen grupp att en för långt driven samordning endast kan leda till en byråkratisk stelbenthet, vilket i sin tur kan motverka effektivitet och affärs-
mässigt handlande. Ur affärsverksutred- ningens synpunkt är det emellertid av störs- ta vikt att vissa gemensamma målsättningar blir uppfyllda. I efterföljande avsnitt redo- visas närmare de delmålsättningar, som de enskilda verkens redovisning skall uppfylla. Affärsverksutredningen anser att de upp- ställda målen kan nås bättre med individuell utformning av den interna redovisningen för varje affärsverk än en hård detaljreglering genom gemensamma kontoplaner etc. För att uppnå de uppställda målen erfordras emellertid också att sådana bindningar av ekonomisk natur upphäves, som nu finns och som bl. a. innebär att kostnadsinne- hållet för de olika affärsverken varierar och på ett icke affärsmässigt sätt påverkar resultatet.
Vid bedömande av affärsverkens behov av ett internt ekonomi-administrativt sy- stem bör erinras om att för samtliga gäller att de i sig inrymmer så många verksam- heter att de från organisatorisk Och admi- nistrativ synpunkt kan betraktas som kon- cerner. Till verksamheterna hör också hjälp- rörelser av olika slag. Motiven för ett in- ternt ekonomi-administrativt system för af- färsverken kan anges till att omfatta, utöver de uppgifter som erfordras för den externa redovisningen, en löpande internredovis- ning, vari ingår även sådana kostnader som icke direkt kommer till synes i den exter- na redovisningen. Hit hör s. k. komplement- kostnader, såsom räntekostnader under byggnadstiden, kalkylmässig avskrivning och ränta för anläggningar och inventarier m.m. En slutprodukt av den interna redo— visningen utgör internbokslut för olika verk- samhetsgrenar inom affärsverket, vari sam- tidigt olika produkters självkostnad redo- Visas.
För den anläggningsverksamhet som af- färsverken bedriver, antingen på entrepre- nad eller i egen regi, erfordras en systema- tiserad beslutsgång och uppföljning av de olika arbetenas tidsskeden. Beroende på denna verksamhets omfattning kan upp- följningen ges en större eller mer begrän- sad omfattning.
För den interna styrningen av affärsver-
kens verksamhet utgör budgeten ett viktigt hjälpmedel. I snäv bemärkelse täcker be- greppet en årsvis uppgjord i intäkter och kostnader jämte arbetskraftsbehov uttryckt plan för hela verksamheten. I vid bemär- kelse omfattar budgetsystemet ett antal olika hjälpmedel, vart och ett styrande för viss del av verksamheten, såväl på drift- som anläggningssidan. I den senare bety- delsen är budgetsystemet närmast att ses som ett rullande flerårsprogram, som år- ligen blir föremål för revidering. Budget- arbetets praktiska uppläggning baseras på att verksamheterna uppdelats på ett antal kostnadsansvariga budgetenheter, totalt täc- kande affärsverkens hela verksamhet. Det bör i sammanhanget erinras om den positi- va effekt en på kostnadsansvariga utlagd budgetering och uppföljning har.
Vid affärsverksutredningens bedömande av behovet av en för samtliga affärsverk gemensam kontoplan rn. rn. har utredningen efter ingående studier av de olika affärs- verken stannat inför att en sådan åtgärd icke är praktiskt motiverad. Med de skilda verksamheter som förekommer — från i huvudsak tillhandahållande av tjänster till byggande av stora anläggningar — varvid anläggningsverksamheten i vissa verk är av samma storleksordning som rörelsen i öv- rigt, har utredningen funnit att den interna redovisningens form bör överlåtas åt resp. verk att själva pröva. Däremot har utred- ningen ansett det vara av utomordentlig betydelse att målsättningen för samtliga af- färsverk är densamma. Detta gäller även möjligheterna att vid sidan av de officiella redovisningarna kunna lämna för olika verk- samheter underbyggda och rättvisande re- sultatredovisningar. Affärsverksutredningen vill slutligen starkt understryka vikten av att affärsverken eftersträvar att så långt möjligt söka uppnå en ekonomi-administra- tiv redovisning av modernt snitt.
