SOU 1970:40

Revision av vattenlagen

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 29 november 1968 be- myndigade Kungl. Maj:t chefen för justitie- departementet att tillkalla högst sju sakkun- niga med uppdrag att se över vattenlagen.

Med stöd av detta bemyndigande tillkal- lades den 16 december 1968 dåvarande leda- moten i lagberedningen, hovrättsrådet Gösta Dyrssen, tillika ordförande, överinspektören Sven Andersson, direktören Sture Annevall, överdirektören Jöran Hult, ledamoten av riksdagens första kammare Göran Karlsson, direktören Bengt Sterne och dåvarande leda- moten av riksdagens andra kammare, lant- mätaren Bo Turesson.

De sakkunniga har antagit namnet vatten- lagsutredningen.

Att såsom experter biträda utredningen förordnades den 24 juni 1969 assessorn i Svea hovrätt Åke Bouvin, jur. lic. Ulf Brun- felter, dåvarande överdirektören, numera generaldirektören Lennart Holm, f. d. lands- sekreteraren Ludvig Lorichs och länsingen- jören, numera överingenjören Sven Wetter- hall samt den 27 juni 1969 dåvarande t.f.

vattenrättsingenjören, civilingenjören Bertil Sjölander.

Till sekreterare i utredningen förordnades den 3 januari 1969 assessorn i Svea hovrätt Peter von Möller.

Utredningen bör enligt sina direktiv om möjligt lägga fram ett delbetänkande röran- de frågan om en organisationsreform på vattenrättsskipningens område samt förslag till lagändringar i de delar som har nära samband med organisationsförändringen. Utredningen är vidare oförhindrad att även i andra hänseenden framlägga delbetänkan- den. I enlighet härmed har utredningen med förtur tagit upp vissa frågor om ändringar i vattenlagens prövningssystem och upprät- tat förslag till provisoriska lagändringar som innebär att Kungl. Maj:ts prövningsrätt i vattenmålen utvidgas och att vattendomsto- larna på visst sätt inordnas i den nya tings- rättsorganisationen.

Utredningen får härmed vördsamt över- lämna delbetänkande i ämnet.

Stockholm i maj 1970.

Gösta Dyrssen

Sven Andersson

Göran Karlsson Bengt S terne

Sture Annevall Jöran Hult

Bo Turesson

! Peter von Möller

' " _ ensamhet-mh [Mr '

:amqr % . film Wprårzrrj' &I .. |: ||uqulj||'|r-'l' SILL-$! &

'” $'"" || um IF'ÅWIFW'GF _iåi'

Ddre”|.|!l1l""'

. ||. » . Miint-Gil IW- till ' ur'må. ä l| "" || _ FTWCL-H. |..|| "Ed.—I '.. _ ullhiffp 'jll .. ="!"

' ”många"?" få?!" | ..'. UNH-"MW i'll' %$; ' | LIIÅHP'lIi lwmlll ”|th " i _ 'I'FIJé ”!#" I—rl'l skw |.»

1! 'l'mll' äI'EMI ;Ff'

.". '. .li'n'|-'_' dl .. fl 'd- -"".' åt:—'&' ql"

|||' IFE"- "; "" "" " ". ' "IF;-| ['FL I|Ii||.| I'L||_'_ _._.|

"F'l' -l_'_" "l " 'i LEIZSH; smä" L

||| . Ömma "J'Ll'lnm

. "| I "| ||||'|-|._|.:UF_H_||*||_' lll-'|- ||:v”

|. | '.'| '..

.... |

|||I||||mi "'-|.-2-|"" '

1. Inledning

1.1 Vattenlagstiftningen i huvuddrag Den svenska vattenlagstiftningen företedde vid 1900-talets början en ganska splittrad bild. De mest betydelsefulla bestämmelserna fanns i förordningen (1880: 57 s. 1) om jord- ägares rätt över vattnet å hans grund, den s.k. vattenrättsförordningen. Vidare kan nämnas förordningen (1880: 57 s. 9) om all- män flottled, förordningen (1880: 57 s. 13) om allmän farled, förordningen (1880: 57 s. 17) angående ansvar för underlåtenhet att öppna dammlucka samt lagen (1879: 29 s. 1) om dikning och annan avledning av vatten. Frågor om rätt att med stöd av vattenrätts- förordningen bygga i vatten prövades av all- män domstol. Till byggande i s.k. kungs- ådrevattendrag behövdes tillstånd också av Kungl. Maj:t. Farleds- och flottledsfrågor handlades av länsstyrelserna. Diknings- och vattenavledningsföretag skulle föregås av förundersökning vid syneförrättning. Huvuddelen av de vattenrättsliga bestäm- melserna har sedermera sammanförts i den alltjämt gällande vattenlagen (1918: 523). Vattenlagen (VL), som trädde i kraft den 1 januari 1919, har ändrats och kompletterats vid åtskilliga tillfällen. Av särskild betydelse är lagändringarna 1939, då regler om till- godogörande av grundvatten infördes, och 1941, då lagen kompletterades med bestäm- melser om åtgärder mot vattenförorening. Under 1950- och 1960-talen har lagen änd- rats flera gånger på grundval av förslag från bl. a. 1945 års vattenlagssakkunniga,

norrländska vattenkraftutredningen och vat— tenvårdskommittén. I samband med 1969 års miljöskyddslagstiftning har VL:s regler om skyldighet att motverka vattenförorening utmönstrats och ersatts med bestämmelser i miljöskyddslagen (1969: 387).

I sin nuvarande utformning inleds VL ( 1 kap.) med vissa allmänna regler om jord- ägares rätt till vattnet _på hans grund, var- efter vissa inskränkningar i denna rätt före- skrivs, bl.a. genom bestämmelser om kungs- ådra. Vidare lämnas bestämmelse om jord- ägares rätt till vattnet under markens yta. Härefter följer regler om byggande i vatten och om grundvattentäkt (2 kap.) samt om vattenreglering (3 kap.). Bestämmelser ges om särskilda villkor beträffande större vat— tenkraftanläggningar och vattenregleringar (4 kap.). Därefter kommer regler om allmän farled (5 kap.), om allmän flottled (6 kap.), om torrläggning av mark (7 kap.), om av- loppsföretag (8 kap.) samt om ersättning (9 kap.). Lagens återstående kapitel inne- håller bl.a. processuella och straffrättsliga regler (10—14 kap.).

VL tillkom i en tid då utvecklingen på det industriella och tekniska området hade ska- pat helt nya förutsättningar för att utnyttja landets stora tillgångar på vattenkraft. Den före VL gällande lagstiftningen kan sägas ha betraktat frågan om krafttillgångamas tillgodogörande främst från det enskilda in- tressets synpunkt. I enlighet härmed medgav lagstiftningen, åtminstone i vad den gällde

vattenkraftens tillgodogörande, bara i myc- ket begränsad omfattning åtgärder i vatten till förfång för motstående intressen. Särskilt insikten om vattenkraftens stora betydelse från ekonomisk och social synpunkt ledde emellertid till en intresseavvägning i VL, varigenom vattenbyggnadsintresset tillerkän- des förhållandevis långt gående förmåner, framför allt i fråga om förutsättningarna för intrång i annans rätt. Genom lagen öpp- nades också möjligheter att tvinga fram ett samarbete i fasta former mellan vattenrätts- ägama, som tidigare ofta konkurrerat in- bördes. Samtidigt slog man dock vakt om andra samhällsintressen som är knutna till vattnet, t. ex. fiske—, farleds- och flottnings- intressena, liksom om jordbruket som då ännu var huvudnäringen. Även bestämmel- serna i 4 kap. om bygdekraft, nyprövning, kronans lösningsrätt och regleringsavgifter tillgodoser allmänna intressen. Skyddet för dessa har efter hand förstärkts. Trots detta får den intresseavvägning som innefattas i VL, allmänt sett, sägas ha utfallit till för- mån för företagarintresset. Lagen ger på så sätt uttryck för en långsiktig bedömning i fråga om vattenresursernas utnyttjande. Såvitt gäller prövningen av frågor om byggande i vatten innebar VL en nydaning genom tillskapandet av särskilda domstolar, vattendomstolar, för ändamålet. Det finns f.n. sex vattendomstolar. Mellaninstans är vattenöverdomstolen och sista instans högsta domstolen. Vissa från allmän synpunkt be- tydelsefulla företag prövas av Kungl. Maj:t. I fråga om förfarandet i farleds-, flottleds- och torrläggningsmål bygger VL däremot i stor utsträckning på tidigare gällande rätt. Viktiga bestämmelser om våra vattenom- råden och deras utnyttjande finns i annan lagstiftning än VL. I beredskapssituationer tillämpas vid sidan av eller i stället för VL:s regler särskilda bestämmelser i lagen (1962: 627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m.m. I sammanhanget kan också nämnas lagen (1970: 59) om till- fällig vattenreglering under 1970. I fråga om rätten att släppa ut avloppsvatten gäller, som anmärkts tidigare, bestämmelser i mil- jöskyddslagen. Det kan påpekas att till-

ståndsfrågor enligt denna lag prövas av administrativa myndigheter. Rätten till fiske regleras i fiskelagstiftningen, främst lagen (1950: 596) om rätt till fiske.

VL utgår från att jordägaren framför an- nan har rätt att utnyttja det vatten som finns på hans grund. Frågan hur långt den- na rådighet sträcker sig geografiskt besvaras inte i VL utan i fastighetsrätten. Jordabal- ken innehåller sålunda regler om hur grän— sen i vatten skall dras mellan olika fastig- heter. Beträffande gränsdragningen i vatten mellan fastigheter och allmänna vattenom- råden gäller lagen (1950: 595) om gräns mot allmänt vattenområde.

1.2. Utredningsuppdraget

Vattenlagsutredningens uppdrag omfattar en allmän översyn av VL med huvudvikten lagd på de delar av lagen som har samband med samhällsplaneringen i stort. Efter en redogörelse för bl.a. utvecklingen efter VL:s tillkomst anförde dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, i det hänseendet följande.

VL erbjuder i sin nuvarande utformning en- dast begränsade möjligheter till en planering i stort av utbyggnadsverksamheten. Innan ansö- kan om tillstånd till vissa mera ingripande före- tag görs hos vattendomstolen skall visserligen ett förberedande förfarande ha ägt rum. Detta syftar till en från allmän synpunkt ändamåls- enlig planering av olika byggnadsåtgärder. Kungl. Maj:t har också möjlighet att främja in- tresset av en planmässig utbyggnad av vatten- dragen vid sin prövning av tillståndsfrågor. Vattendomstolarna saknar emellertid laglig möjlighet att vid bedömningen av ansökningar- na tillgodose behovet av en mera omfattande planering. Domstolarna har mycket begränsade möjligheter att beakta olika alternativa lösning- ar från planeringssynpunkt.

Behovet av en översiktlig planering har hit- tills gjort sig särskilt gällande vid utbyggnaden av vattenkraft. Ett par framställningar om revi- sion av VL på denna punkt har också gjorts hos Kungl. Maj:t. Den omständigheten att ut- byggnadstakten under senare år sjunkit har inte gjort problemet mindre betydelsefullt, eftersom kvarvarande oreglerade sjöar och outbyggda vattenfall måste tillmätas ökad betydelse inte minst från naturvårdssynpunkt. I framtiden får problemet emellertid stor aktualitet även på andra områden såsom i fråga om vattenbort-

ledning i sådana fall då flera alternativ står till buds.

Kraftverk, företag för vattenförsörjning och andra större företag i vatten har i dag långsik- tiga verkningar inom många samhällsområden. Företagen kan beröra exempelvis samhällsbyg— gande, näringsutveckling, sysselsättning, natur- vård, friluftsliv och hälsovård. Mot bakgrund härav är det av stor betydelse att företagen kan passas in i samhällsplaneringen i stort. Detta talar starkt för att frågan om att ändra de orga- nisatoriska formerna för tillståndsgivningen i vattenmål nu närmare övervägs. I samband därmed är det också angeläget att undersöka förutsättningarna för att skapa en mindre bun- den prövning av tillåtlighetsfrågorna än vad som nu gäller, så att samtliga omständigheter av vikt och föreliggande valmöjligheter kan beaktas i det enskilda fallet. Tiden är därför mogen att genomföra en genomgripande över- syn av såväl prövningssystemet som det ma- teriella innehållet i VL.

Departementschefen övergick sedan till att närmare utveckla sin syn på hur pröv- ningssystemet i VL borde utformas och ytt— rade bl.a.:

Tillståndsprövningen i kraftverks- och vatten- regleringsmål liksom i andra vattenmål grun- das ofta på avvägningar av ekonomisk, teknisk och social natur. Ett företag kan som nämnts ha verkningar inom många samhällsområden. Prövningen har därför nära samband med sam- hällsplaneringen i vidsträckt mening och pro- blemet är att finna en lösning som gör att pröv- ningen blir ett led i en effektiv samhällsplane- ring. En sådan lösning förutsätter ett förfarande som är utformat så, att avgörandena kan träf- fas snabbt och smidigt och med sakkunnigt beaktande av den mångfald allmänna och en- skilda intressen som berörs. Ytterligare krav är att tillämpningen blir enhetlig och konsekvent samt tillgodoser kraven på rättssäkerhet.

Som antytts har utvecklingen efter VL:s till- komst gått långt i fråga om såväl vattenkraft- utbyggnader som vattenförsörjningen. Vatten- domstolarna har små möjligheter till den över- siktliga bedömning som från allmän planerings- synpunkt är nödvändig. Ett förfarande i admi- nistrativ ordning tillgodoser på ett väsentligt bättre sätt detta krav. Önskemålen om effekti- vitet, snabbhet och smidighet samt rättssäker- het kan tillgodoses också i ett administrativt förfarande.

Vad här sagts gäller i första hand de större företagen. Men inte bara för dessa är en admi- nistrativ prövning ändamålsenlig. Också för de mindre fallen krävs lämplighetsavvägningar som passar väl för ett administrativt organ. Mera bagatellartade ärenden kan därvid klaras av

utan den onödiga tidsutdräkt som ibland följer med ett domstolsförfarande.

Vägande skäl talar sålunda för att prövningen av även andra ärenden enligt VL än vattenför- oreningsmål läggs på administrativa organ. Lämpligen bör de större frågorna prövas cen- tralt, medan de mindre fallen avgörs av en re— gional myndighet. Av vikt är härvid att man väljer sådana prövningsorgan och inför sådana samordningsföreskrifter att man får en samlad prövning av närbesläktade eller sammanhäng- ande frågor.

En av utredningens viktigaste uppgifter blir därför att i enlighet med de nu angivna riktlin- jerna lägga fram ett förslag till en ny organisa- tionsform och till ett förfarande som ansluter härtill. Utredningen skall som främsta alter- nativ överväga lämpligheten av att förlägga dels tillståndsprövningen av större, mera prin- cipiella eller riksviktiga frågor till en central instans, dels övrig prövning till länsstyrelserna eller vissa av dessa. Enligt min mening talar starka skäl för att handläggningen av de frågor som skall behandlas av den centrala instansen förläggs till den föreslagna koncessionsnämnden för miljövård. Organisationen och sammansätt- ningen av nämnden behöver i sådant fall ses över.

De ersättningsfrågor som uppkommer i vat- tenmål avser huvudsakligen rättsförhållanden mellan enskilda parter, och avgörandet av dem bör därför ankomma på domstol. Enligt försla- get till lag om skydd mot miljöfarlig verksam- het skall ersättningsfrågorna i vattenförore- ningsmål — liksom beträffande andra immis- sionsmål — behandlas vid fastighetsdomstol. Så- dana domstolar skall enligt det likaledes till lagrådet remitterade förslaget om de allmänna underrätternas organisation m.m. inrättas för fastighetsbildningsmål och eventuellt även för expropriationsmål. Eftersom det föreligger ett nära samband mellan värderingsfrågorna i vissa typer av fastighetsbildningsmål, expropriations- mål och vattenmål ter det sig naturligt att er- sättningsfrågorna även i andra vattenmål än vattenföroreningsmål läggs på fastighetsdom- stol. En mera enhetlig bedömning av ersätt— ningsproblemen inorn fastighetsrätten kan då uppnås. Eventuellt kan ersättningsfrågorna kon- centreras till ett fåtal fastighetsdomstolar. Ut- redningen bör närmare överväga en reform ef- ter dessa linjer.

Förläggs tillståndsgivningen till administrativ myndighet och prövningen av ersättningsfrå- gorna till fastighetsdomstolar på sätt jag angett finns det efter en sådan reform inte längre be- hov av vattendomstolar.

I fråga om VL:s tillåtlighetsregler och vad som sammanhänger därmed anförde depar- tementschefen följande.

Enligt 2 kap. 2 å VL skall företag i vatten utföras så att ändamålet nås utan oskälig kost- nad och med minsta intrång och olägenhet för motstående intressen. Bestämmelsen tolkas all- mänt på sådant sätt att vattendomstolen inte har att ta ställning till frågan om ett företags lokalisering i vidare mån än att domstolen prö- var om det företag som ansökan omfattar får komma till stånd med hänsyn till reglerna i VL. För att tillgodose kravet på en friare bedöm- ning till gagn för samhällsplaneringen bör be- stämmelsen revideras. Till viss ledning för ut- redningen bör härvid kunna tjäna den i försla- get till lag om skydd mot miljöfarlig verksam- het inskrivna principen att den som vill utöva miljöstörande verksamhet är skyldig att välja sådan plats för verksamheten att intrång och olägenhet blir minsta möjliga utan att kostna- den ökas oskäligt.

De nuvarande tillåtlighetsreglerna präglas av en viss stelhet i uppbyggnaden. Särskilt gäller detta den för kraftverk och regleringar för kraftändamål föreskrivna ekonomiska tillåtlig- hetsberäkningen. Vid jämförelsen mellan nytta och skada tillmäts exempelvis värdet på skada eller intrång olika tyngd i kalkylen allt efter som skadan eller intrånget görs på åker och äng eller på annan egendom eller det är fråga om uppdämning som hindrar eller försvårar framtida torrläggning av mark. F.n. går vi- dare en skarp gräns mellan den ekonomiska tillåtlighetsbedömningen enligt 2 kap. 3 5 första stycket VL och bedömningen med hänsyn till företagets inverkan på vissa allmänna intressen enligt samma paragrafs andra stycke. Denna gräns kan ibland försvåra en helhetsbedömning. Också mot bakgrund av dessa synpunkter bör tillåtlighetsreglerna ses över. Huvudsyftet bör vara att få fram regler som möjliggör en friare och därmed mera mångsidig bedömning av ett företags tillåtlighet.

En av de angelägnaste samhällsfrågorna i dag utgör skyddet av den yttre miljön. Tätortstill- växten, industrins och hela näringslivets struktu- rella förändringar, trafikledernas utbyggnad osv. återverkar kraftigt på den yttre livsmiljön. Samtidigt som trycket på denna ökar växer kraven på tillgång till ostörd natur för frilufts- liv och fritidsvistelse.

I fråga om vattenbyggnadsföretag har VL vissa bestämmelser till skydd för den yttre mil- jön. Reglerna, som återfinns huvudsakligen i 2 kap. 3 och 12 %& VL, har ofta kritiserats som otillräckliga. Vid den översyn av tillåtlighets- reglerna som jag berört i det föregående bör därför också ett riktmärke vara att de nu skall ses över och anpassas så att de möjliggör en skälig avvägning mellan naturvårdens och and- ra intressen.

VL innehåller ett flertal regler om att från samhällssynpunkt särskilt betydelsefulla frågor

skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Bort- sett från bestämmelserna i fråga om avlopps— företag samt de bestämmelser som gäller vid reglering av landets större sjöar eller vid sådan ingripande reglering, där Kungl. Maj:t förbehål- lit sig prövningsrätten, är reglerna utformade så att vattendomstolen har en diskretionär rätt att avgöra om Underställning skall ske eller inte. Om vattendomstolen finner att företaget, trots att sådana skadeverkningar kan väntas som en- ligt lagen föranleder att företaget ej får utföras, ändå har så stor betydelse från allmän synpunkt att det bör komma till stånd skall frågan under- ställas Kungl. Maj:ts prövning. Finner vatten- domstolen däremot att företaget inte bör få utföras, skall ansökningen avslås.

Som tidigare framhållits träder planeringssyn- punkterna alltmer i förgrunden vid bedömning- en av större utbyggnadsfall. Frågor som är av betydelse för större områden eller har mera principiell innebörd bör därför avgöras av Kungl. Maj:t. I förslaget till lag om skydd mot miljöfarlig verksamhet finns en regel beträffan- de vattenföroreningar m.m. som innebär att prövningsmyndigheten skall underställa Kungl. Maj:t avgörandet, om myndigheten trots skade- verkningarna finner att verksamheten är av synnerlig betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt. Pröv- ningen hos myndigheten aVses alltså bara gå ut på att slå fast om de i lagen angivna förutsätt- ningarna för prövning av Kungl. Maj:t förelig- ger men inte att, om detta finnes vara fallet, väga de allmänna intressena mot andra intres— sen. Utredningen bör överväga en utformning av underställningsinstitutet i VL som i möjli- gaste mån ansluter till den angivna regeln.

Efter en genomgång av de övriga frågor utredningen särskilt borde uppmärksamma yttrade departementschefen avslutningsvis följande.

Under den tid VL varit i kraft har givetvis — utöver vad jag nu har redovisat — åtskilliga problem uppkommit vid tillämpningen. Utred- ningen bör ta kontakt med administrativa myn- digheter, domstolar och andra som har erfaren- het av hur vattenlagen verkat i praktiken och söka kartlägga de eventuella ytterligare brister som numera kan föreligga ifråga om lagen samt i belysning av erfarenheterna och med beaktande av de givna direktiven föreslå be- hövliga lagändringar.

Under utredningsarbetets gång bör särskild uppmärksamhet ägnas det hgstiftningsarbete som pågår på expropriationsrättens område.

De organisatoriska förslaget och de förslag i övrigt som har ekonomiska verkningar bör åt- följas av kostnadsberäkningar.

Utredningen bör om möjligt lägga fram ett delbetänkande omfattande de organisatoriska

frågorna samt förslag till lagändringar i de delar som har nära samband med organisa- tionsförändringen. Utredningen bör vara oför- hindrad att även i andra hänseenden framlägga delbetänkanden.

1.3 Utredningens en kär

I enlighet med direktiven har utredningen inhämtat yttranden från ett antal myndig- heter och organisationer i syfte att kart- lägga vilka brister i lagstiftningen som visat sig föreligga i praktiken och vilka önskemål som kan finnas beträffande lagstiftningens framtida innehåll.

Yttranden har avgetts av vattenöverdom- stolen, fortifikationsförvaltningen (vars ytt— rande även innefattar överbefälhavarens synpunkter), socialstyrelsen, statens järnvä— gar. sjöfartsstyrelsen, Sveriges meteorologis- ka och hydrologiska institut (SMHI), kam- markollegiet, riksantikvarieämbetet, domän- verket, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrel- sen. Skogsstyrelsen, veterinärstyrelsen, fiske- ristyrelsen, statens naturvårdsverk, statens planverk, statens vägverk, vattenrättsdomar— na . samtliga vattendomstolar utom Väster— bygdens vattendomstol, samtliga länsstyrel— ser, Svenska flottledsförbundet, Svenska kommunaltekniska föreningen, Svenska kommunförbundet, Svenska naturskyddsför- eningen, Svenska samernas riksförbund, Svenska turistföreningen, Svenska vatten- och avloppsverksföreningen, styrelsen för Sveriges advokatsamfund, Sveriges industri- förbund, Vattenregleringsföretagens samar- betzorgan (Vaso) på uppdrag av statens vat— teniallsverk och Svenska kraftverksförening- en samt av Vattenrättsingenjörsföreningen. Dätjämte har Svenska kommittén för inter- natonella hydrologiska dekaden framfört synpunkter på vattenlagstiftningen.

Yid yttrandena har i många fall fogats utlåtanden från myndigheter, tjänstemän och sammanslutningar.

Sammanfattningsvis kan sägas att de rikt— linjer för utredningsarbetet som dragits upp i drektiven fått ett i stort sett positivt mot- tagmde i yttrandena. Principiella menings- skilaktigheter föreligger främst i organisa- tiorsfrågan, men även där stöds direktiven

av en klar majoritet bland dem som yttrat sig.

Vad först gäller de allmänna grunderna för en ny VL präglas yttrandena liksom di- rektiven i mycket stor utsträckning av upp- fattningen att allmänna miljö-, vatten- och naturvårdsintressen måste få större tyngd vid intresseavvägningen än f.n. Det råder inte heller några delade meningar om beho- vet av en översiktlig planering av de större vattenföretagen under särskilt beaktande av bl. a. de nämnda intressena. Någon mera en- hetlig uppfattning om hur denna planering skall genomföras kan knappast skönjas. I en del fall går uttalandena närmast ut på att företagen i samband med tillåtlighetspröv- ningen skall bedömas mot bakgrund av planinstitut av olika slag. På något håll an- tyds att en ansökan bör föregås av utredning genom sökandens försorg, varvid det ifråga- satta företagets slutliga utformning skulle bestämmas i samråd med företrädare för berörda allmänna intressen och på detta sätt passas in i samhällsplaneringen i stort. I allmänhet synes man emellertid anse att en slutlig översiktlig bedömning av företagen bör ske hos tillståndsmyndigheten. I några yttranden understryks också vikten av att tillståndsgivningen enligt VL samordnas med andra markpolitiska tillståndsbeslut.

Oavsett uppfattningen i dessa frågor före- ligger i princip enighet om att en mera över- siktlig bedömning av företagen förutsätter en mindre kategorisk avfattning av tillåtlig- hetsreglerna. Meningarna är emellertid dela- de i frågan huruvida en sådan bedömning också ovillkorligen förutsätter att vattendom- stolama avskaffas. De som besvarar frågan nekande åberopar i huvudsak att principiella och riksviktiga företag bör underställas Kungl. Maj:ts prövning och att det inte kan antas annat än att vattendomstolarna inom tillåtlighetsreglernas ram kan göra de intres— seavvägningar som behövs i övriga fall. Mot den i direktiven anbefallda organisations- reformen invänds i huvudsak att reformen inte kan väntas tillgodose önskemålen om ett effektivt, snabbt och smidigt och från rättssäkerhetssynpunkt betryggande förfa- rande. Det framhålls också att tillståndsfrå-

gan samt frågorna om villkor för tillståndet för tillgodoseende av allmänna intressen, om skadeförebyggande åtgärder och om ersättning har sådant samband med varand- ra att bedömningen inte bör delas upp på olika myndigheter. Det dubbla förfarandet anses slutligen onödigt komplicerat i baga- tellmålen.

1.4. Utredningens förslag i sammanfattning

Samhällsutvecklingen har medfört skärpt konkurrens om våra vattentillgångar och därmed risker för konflikter mellan olika viktiga samhällsintressen. Vindelälven, Bol- men och Väröbacka kan nämnas som exem- pel. Utvecklingen kräver att nya, mera bety— dande anspråk på att få utnyttja våra vat- tenresurser bedöms i ett större planmässigt sammanhang. Varken VL:s tillåtlighetsreg- ler eller dess prövningssystem är från den utgångspunkten helt tillfredsställande. Vat- tenlagsutredningen är inte beredd att nu ta slutlig ställning till hur en ny vattenlag i aktuella delar bör utformas men anser att vissa provisoriska ändringar i VL:s pröv- ningssystem snarast bör vidtas i syfte att föra utvecklingen ett stycke i önskvärd rikt- ning.

Enligt utredningens mening är det f.n. endast Kungl. Maj:t som har möjligheter till den överblick över landets samlade vatten— resurser och över de anspråk på dessa resur- ser som förutsätts för en bedömning från allmänna planeringssynpunkter av större företag enligt VL. Utredningen föreslår där- för att Kungl. Maj:t tills vidare skall svara för tillståndsprövningen i fråga om företag av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet. Förslaget kan sägas innebära en utvidgning av den prövningsrätt som nu tillkommer Kungl. Maj:t i fråga om vatten- regleringar i våra största insjöar m.m. I an- slutning härtill föreslås vissa ändringar i syfte att anskaffa den utredning som behövs som underlag för Kungl. Maj:ts ställnings- tagande. Bl.a. inriktas det utomprocessuella förberedelseförfarandet direkt på en slutlig prövning hos Kungl. Maj:t. Utredningen föreslår i anslutning härtill att kungörelsen

(19532177) angående förberedelse av vissa företag enligt VL upphävs och ersätts av bestämmelser i en ny vattenrättskungörelse.

I VL föreslås vissa andra ändringar i sam- hällsplaneringens intresse. Länsstyrelserna och kommunerna skall enligt förslagen re— gelmässigt underrättas om nytillkommande företag enligt VL.

Utredningen behandlar dessa frågor i ka- pitel 2.

Tyngdpunkten i det vattenrättsliga pröv- ningssystemet ligger f.n. hos de sex vatten- domstolarna. Den utvidgning av Kungl. Maj:ts prövningsrätt som utredningen nu föreslår medför knappast någon ändring häri. Enligt utredningens mening bör vatten- domstolarna också behållas i ett övergångs- skede men inordnas i den allmänna under- rättsorganisationen som nu undergår en ge- nomgripande förvandling. Utredningen för— utsätter emellertid att prövningen av de vat- tenrättsliga frågor som i en framtid skall av- göras av domstol kan i ett senare skede för— läggas till fastighetsdomstol och att vatten- domstolarna i samband därmed kan avveck- las. Någon ändring i överrättsförfarandet i vattenmålen föreslås inte nu. Dessa frågor behandlas i kapitel 3.

Som redovisas i kapitel 4 torde kostnader- na för de reformer som utredningen föreslår bli obetydliga.

Utredningen föreslår att reformerna ge- nomförs den 1 januari 1972.

PJ

2.1. Gällande ordning

Flertalet företag som kommer under bedö- mande enligt VL omfattas av bestämmel— serna i lagens 2 kap. om byggande i vatten. Hit hör bl. a. vattenkraftstationerna och företagen för bortledning av vatten för kon- sumtion eller industriell förbrukning. Vad som gäller om vattenbyggnadsföretagens till- låtlighet är tillämpligt bl.a. på företag för vattenreglering. Den följande översikten över VL:s tillåtlighetsregler och prövnings- system begränsas därför till en början till vattenbyggnads- och regleringsföretagen.

Som tidigare framhållits har den intresse- avvägning som innefattas i VL:s tillåtlig- hetsregler i allmänhet utfallit till förmån för företagarintresset. För tillåtlighet krävs att de värden som vattenbyggnaden skapar från samhällelig och allmän ekonomisk synpunkt väger tyngre än de värden som tillintetgörs genom byggnaden. Detta synsätt kommer till uttryck i bl. a. 2 kap. 3 & första stycket. Bestämmelsen medger tvångsrätt att bygga i vatten till skada för annan, om den sökta åtgärdens nettonytta står i visst matematiskt förhållande till den skada på annans egen- dom som uppkommer genom åtgärden. Nyt- tan och skadan uträknas därvid i pengar. Även om företaget uppfyller kraven för till- låtlighet enligt 2 kap. 3 & första stycket kan det vara otillåtligt enligt paragrafens andra stycke, nämligen om det medför avsevärd

Kungl. Maj:ts prövningsrätt m. m.

skada på vissa allmänna intressen. Sålunda skyddas bostäder för ett avsevärt antal bo— fasta personer, större fabrik eller annan anläggning som ger uppehälle åt många, odlad jord till en efter ortsförhållandena be- tydande omfattning, fiskeri- eller annan nä- ring av större betydenhet, befolkningens lev- nadsförhållanden och närboendes trevnad. Även naturskyddets intresse tillgodoses. Hur stor nyttan av företaget än är får det inte heller komma till stånd, om det orsakar olä— genhet av någon betydelse för befintlig all- män farled eller allmän flottled (2 kap. 11 5) eller vållar menlig inverkan på klima- tet eller allmänna hälsotillståndet eller eljest i avsevärd mån förnärmar andra allmänna intressen än sådana som särskilt skyddas enligt tidigare bestämmelser i 2 kap. (2 kap. 12 5 första stycket). Det bör också nämnas att 2 kap. innehåller en generell bestämmelse till skydd för alla den byggande motstående intressen av allmän eller enskild natur, en- ligt vilken byggnad i vatten skall göras så att ändamålet utan oskälig kostnad kan vin- nas med minsta intrång och olägenhet för annan (2 kap. 2 5). Vid konkurrens mellan olika oförenliga företag skall företräde ges åt det företag som från allmän och enskild synpunkt kan antas bli till största gagn, och om möjligt skall en jämkning äga rum mel- lan de stridiga intressena så att vart och ett kan tillgodoses utan väsentligt förfång för annat (2 kap. 38 å).

För byggande i vatten behövs i stor ut-

sträckning förhandstillstånd. Detta gäller regelmässigt för dammbyggnad men också för annat byggande som kan förnärma all- män eller enskild rätt (2 kap. 20 ä 1 mom.). Även för vattenregleringar är förprövning obligatorisk (jfr 3 kap. 11 och 27 åå). Den som vill bygga i vatten har alltid rätt att begära förhandsprövning hos vattendomsto— len.

Tillstånd meddelas av vattendomstol eller undantagsvis av synemän. I vissa fall då vik- tiga samhällsintressen står på spel bedöms frågan av Kungl. Maj:t i statsrådet. Ären- dena handläggs i jordbruksdepartementet. Kungl. Maj:ts prövningsrätt kan aktualise- ras i två olika situationer. Om ett företag, trots att det är otillåtligt enligt 2 kap. 3 & första eller andra stycket, prövas vara av synnerlig betydelse för näringslivet eller or- ten eller eljest från allmän synpunkt, kan Kungl. Maj:t tillåta företaget efter hemstäl- lan av vattendomstolen (2 kap. 3 & tredje stycket). Det bör observeras att vattendom— stolen i denna situation prövar, om företa- get är så betydelsefullt att det bör få utföras och om det därför finns anledning att över- lämna frågan till Kungl. Maj:ts avgörande. Vattendomstolen kan alltså inte bifalla an- sökan men däremot slutgiltigt avslå den, om företagets betydelse bedöms otillräcklig för en underställning. Det kan också påpekas att Kungl. Maj:ts befogenhet att enligt 2 kap. 3 & tredje stycket tillåta företag som är otillåtliga enligt paragrafens första eller andra stycke inte innefattar rätt att dispen- sera från hinder som kan föreligga enligt 2 kap. 11 & eller 12 5 första stycket.

Den andra situation i vilken Kungl. Maj:t kan komma att pröva tillåtlighetsfrågor av nu aktuellt slag är vid ansökan om tillstånd till mycket omfattande vattenreglering (4 kap. 13 5). Om det sökta företaget avser reglering av Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller Siljan, får tillståndsfrågan aldrig avgöras av vatten- domstol utan skall alltid överlämnas till Kungl. Maj:t. Andra vattenregleringar »av synnerlig omfattning» får i och för sig till— låtas av vattendomstol, men Kungl. Maj:t kan förbehållet sig prövningsrätten. Kungl.

Maj:ts prövningsrätt enligt 4 kap. 13 & om- fattar frågan om det finns hinder mot före- taget enligt 2 kap. 3 & andra stycket, 11 & eller 12 & första stycket. Kungl. Maj:t prö- var också företagets inverkan på vissa all- männa intressen som inte särskilt nämns i tillåtlighetsreglerna i 2 kap., nämligen för— svarets intressen och viss orts allmänna eko- nomiska intressen.

När Kungl. Maj:t lämnar medgivande till företag som nu nämnts uppställs ofta sär- skilda villkor för tillståndet. Sökanden kan härigenom åläggas andra och längre gående förpliktelser gentemot de skadelidande eller bygden i allmänhet än som annars kan före- skrivas i vattenmål.

I de fall då Kungl. Maj:t med stöd av 4 kap. 13 & kan förbehålla sig prövningsrät— ten ankommer det på kammarkollegiet att anmäla till Kungl. Maj:t när det finns an- ledning till förbehåll. Bestämmelser härom finns i 2 & kungörelsen (1961: 649) med vissa föreskrifter om bevakande av det allmännas rätt i vattenmål m.m. Kungl. Maj:t under- rättar sedan vattendomstolen, om prövnings- rätten skall utövas.

Anläggande av grundvattentäkt måste fö- regås av prövning vid vattendomstol, när mera än 300 m3 om dygnet skall tillgodo— göras vid vattentäkten (2 kap. 47 5 1 mom.). Prövningen sker efter grunder liknande dem som gäller för vattenbyggnadsföretagen (2 kap. 43, 44 och 48 åå). För att företaget skall vara tillåtligt krävs dock inte ett visst matematiskt förhållande mellan dess nytta och den skada det orsakar. I stället gäller en mera allmänt hållen tillåtlighetsregel att företaget skall från allmän och enskild syn- punkt medföra fördel som väsentligt över- väger olägenheterna.

Avslutningsvis kan nämnas att Kungl. Maj:t kan komma att pröva företag också rörande allmän farled (5 kap. 3 och 7 55), allmän flottled (6 kap. 3 Q 2 mom. och 22 5), vattenavledning (7 kap. 39 och 46 55) och invallning (7 kap. 55 å).

Förfarandet i ansökningsmål vid vatten- domstol gestaltar sig i stora drag på följande sätt.

När det är fråga om ett företag av bety- dande omfattning eller ingripande beskaf- fenhet, skall själva domstolsförfarandet föregås av förberedande åtgärder enligt be» stämmelserna i kungörelsen angående för- beredelse av vissa företag enligt VL. Här- igenom bereds av företaget berörda myndig— heter, t.ex. länsstyrelsen, kammarkollegiet, fiskeristyrelsen och kommunala organ, lik- som olika organisationer tillfälle att redan på planläggningsstadiet framföra önskemål med hänsyn till företagets verkningar från allmän synpunkt. Ortsbefolkningen skall in- formeras om det planerade företaget, even— tuellt vid särskilda sammanträden.

Domstolsförfarandet inleds genom att an- sökan om tillstånd till företaget ges in till vattenrättsdomaren som är vattendomsto- lens ordförande (11 kap. 26 å). VL ger detaljerade föreskrifter om ansökningshand- lingarnas innehåll (11 kap. 27 och 28 55). Är ansökningshandlingarna fullständiga, ut- färdar vattenrättsdomaren kungörelse om det sökta företaget och om vad som gäller i fråga om målets fortsatta handläggning (11 kap. 32 å). Kungörelsen publiceras i pressen och underrättelse om dess innehåll skickas i allmänhet till varje känd enskild sakägare (11 kap. 33 å). Ortsbefolkningen skall kunna ta del av handlingarna i målet hos s.k. akt- förvarare.

Vattendomstolen eller vattenrättsdomaren har alltid rätt att inhämta yttrande från för- valtande myndighet i fråga som faller inom myndighetens verksamhetsområde (11 kap. 49 & första stycket). I vissa fall är vatten- rättsdomaren skyldig att ge statliga och kommunala myndigheter tillfälle att bevaka sina intressen genom att tillställa dem kun- görelsen, ibland jämte avskrift av ansök— ningshandlingarna. Berör företaget fastighet som tillhör kronan eller allmän anstalt, skall vattenrättsdomaren underrätta länsstyrelsen i det län där fastigheten ligger (11 kap. 345 första stycket). Om företaget är av betydan- de omfattning eller ingripande beskaffenhet, underrättas länsstyrelsen i det län inom vil— ket företaget huvudsakligen skall verkställas (11 kap. 34 å andra stycket). Kammarkol- legiet och fiskeristyrelsen underrättas i de

flesta förekommande mål (11 kap. 35 5 1 mom. och 36 5 första stycket). Om företaget kan antas beröra lokala allmänna intressen, skall vederbörande kommun beredas tillfälle att föra talan (11 kap. 35 ä 3 mom.). Kan företaget antas leda till ökad vattenförore- ning, skall statens naturvårdsverk och läns- styrelsen kopplas in (11 kap. 36 & femte stycket). Berör företaget allmän farled, skall sjöfartsverket yttra sig över ansökan, innan målet får avgöras ( 11 kap. 49 å andra styc— ket).

I kungörelsen anmodas den som har nå- got att erinra mot företaget att inom viss tid skriftligen göra detta hos vattenrättsdoma- ren (11 kap. 32 och 38 55). Sökanden får sedan tillfälle att yttra sig över inkomna erinringar (11 kap. 39 5). Eventuellt hålls muntlig förberedelse inför vattenrättsdoma- ren (11 kap. 40 ä 2 mom.). Vattenrättsdoma- ren kan på eget initiativ vidta olika åtgär— der för att få utredningen i målet fullständig (se bl. a. 11 kap. 43 och 45 åå). Ett enklare förfarande kan tillämpas när målet anses kunna utredas utan skriftväxling (11 kap. 61 5 första stycket).

Efter denna förberedande handläggning sammanträder vattendomstolen för huvud- förhandling och syn (11 kap. 50—55 55). Om målet inte skall underställas Kungl. Maj:ts prövning, meddelar vattendomstolen vanli- gen någon tid efter huvudförhandlingen dom i målet (11 kap. 57 5). En dom varige- nom tillstånd lämnas till företaget innehåller i regel också bestämmelser om den ersätt- ning som skall utgå och om de villkor i övrigt som behövs för att tillgodose allmän och enskild rätt (11 kap. 62 5). I större mål brukar vattendomstolen däremot förena till- stånd till företaget med provisoriska be- stämmelser om ersättning och andra Villkor. Definitiv ställning tas ofta först efter en prövotid (11 kap. 66 å). Vållar ett med- givet företag skada eller intrång som inte har förutsetts, kan den skadelidande inom viss tid anmäla sina ersättningsanspråk till vattenrättsdomaren (11 kap. 68 5). Dom- stolen kan förordna att tillstånd får tas i anspråk fastän domen inte har vunnit laga kraft (11 kap. 67 å). Sökanden betalar i

princip motparternas rättegångskostnader vid vattendomstolen (ll kap. 65 5).

I underställningsfallen överlämnar vatten- domstolen efter huvudförhandlingen hand- lingarna i målet med eget yttrande till Kungl. Maj:t. Kungl. Maj:ts ställningsta- gande föregås vanligen av ytterligare utred- ning. När Kungl. Maj:ts beslut i tillstånds- frågan föreligger fortsätts och avslutas må— lets handläggning vid vattendomstolen på vanligt sätt. Kungl. Maj:ts prövning utmyn- nar alltså inte i ett självständigt verkande beslut, utan det är vattendomstolen som for- mellt sel! genom dom fastställer om hinder möter mot företaget eller inte och vilka vill- kor som bör förenas med ett tillstånd. Dom- stolen är därvid naturligtvis bunden av Kungl. Maj:ts beslut och måste, om tillstånd skall ges, hålla sig inom de gränser som uppdragits genom detta beslut.

2.2. Allmän bakgrund till utredningens förslag

Sverige har omkring 100 000 sjöar och 6 000 mil vattendrag. Sjöarna täcker en samman- lagd yta av 40000 kmg, motsvarande 9 % av landets areal. Den sammanlagda volymen sötvatten i sjöar och vattendrag uppskattas till 600 miljarder m3. Till landets vattenre- surser bör också räknas det grundvatten som är tillgängligt inom nästan hela landet och havsområdena utmed våra kuster. Den vattenmängd som avrinner till havet beräk- nas utgöra i medeltal minst 135 miljarder mis om året (jfr SOU 1967: 43 s. 44 ff).

De vattenresurser som sålunda står till vårt förfogande är otvivelaktigt betydande. Från de flesta samhällsområden ställs emel- lertid anspråk av skiftande och ibland oför— enligt slag på dessa resurser. Sambandet mellan samhällets behov av elektrisk kraft och vattnet som energikälla har på ett på— tagligt sätt åskådliggjorts under elransone- ringen våren 1970. Tillgodogörandet av vat- tenkraften förutsätter att kraftstationer byggs och att olika regleringsåtgärder vid- tas, något som ofta medför betydande in- grepp i vattenförhållandena till förfång för

andra intressen som är knutna till vattnet. Våra tätorter och industrier behöver goda och välbelägna tillgångar på konsumtions- och fabrikationsvatten men också recipien- ter för utsläpp av avloppsvatten. I de vat- tenområden som utgör kommunikationsle- der kan andra intressen få stå tillbaka för det allmänna farleds- och flottledsintresset. Torrläggningsföretag i syfte att vinna pro- duktiv mark kan inverka menligt på både yt- och grundvattenförhållandena. Från all- männa miljövårds-, rekreations— och forsk- ningssynpunkter kommer önskemål om orörda vattenområden. Samma önskemål framställs från företrädare för fiske och rennäring.

Den styrka med vilken de olika ansprå- ken görs gällande förändras i takt med be- folkningsomflyttning och urbanisering och med den sociala och kulturella utvecklingen. Det kan finnas anledning att med några faktiska uppgifter belysa den utveckling som har ägt rum och till dessa uppgifter knyta några antaganden för framtiden.

Antalet invånare i Sverige har stigit från knappt 6 miljoner år 1920 till cirka 8 miljo- ner f.n. Under samma tid har antalet per- soner som är sysselsatta i jordbruk med binäringar minskat från uppskattningsvis 40% av befolkningen till 7,5 %. Mellan åren 1920 och 1965 steg tätorternas befolk- ningsandel från ungefär 45 till 77,4 %. Man räknar med att 80—85 % av landets invånare år 1980 kommer att bo i tätorter. Denna expansion sker företrädesvis i de stora och medelstora orterna.

Våra utbyggnadsvärda energitillgångar i form av vattenkraft uppgår till 80—90 mil- jarder kWh (TWh) per år. Av dessa hade man byggt ut 4 TWh år 1920, 16 TWh år 1950 och 54 TWh år 1969. År 1980 beräk- nas 62 TWh per år ha byggts ut, varav föl- jer att exploateringen av ännu inte utbyggd vattenkraft kan väntas fortsätta i begränsad omfattning. Den årliga elkonsumtionen be- räknas 1980 uppgå till 145 TWh och kan alltså till mindre del än hälften tillgodoses med vattenkraft. Värmekraft, sannolikt hu- vudsakligen i form av kärnkraft, blir på

längre sikt den dominerande krafttypen. Kärnkraften är emellertid av ekonomiska skäl inte lämpad för en reglering som är an- passad till variationer i förbrukningen. En ökande andel kärnkraft kommer därför att medföra ett ökat behov av effekt från andra kraftkällor under högbelastningstid. Behovet av kompletteringskraft kommer att tillgodo- ses från värmeeffektverk, t. ex. gasturbinan- läggningar, från pumpkraftverk och till en inte obetydlig del från vattenkraftverk. Man får därför räkna med att ett antal befintliga vattenkraftstationer måste utvidgas eller er- sättas med nya och att det behövs ökade regleringar, främst korttidsregleringar. Den ökande andelen kärnkraft kan också komma att medföra överskott av vattenkraft vid låg- belastningsperioder, om inte nya regleringar eller andra åtgärder vidtas för att spara vatten.

Vad beträffar vattenkonsumtionen i lan— det beräknas den totala förbrukningen från kommunala vattenverk och privata vatten- täkter i glesbygd f. n. uppgå till ungefär en miljard m3 per år. Tätorternas vattenbehov tillgodoses nu till ungefär lika stora delar med ytvatten och grundvatten. Grundvat- tenmängden förstärks emellertid i relativt stor omfattning genom infiltration med yt- vatten, varför totalt sett knappt 30% av vattenbehovet tillgodoses med naturligt grundvatten. Inom glesbebyggelseområdena använder man praktiskt taget bara grund- vatten. Vattenförbrukningen har successivt ökat. Sålunda har i landets fem största stä- der den s. k. specifika vattenförbrukningen, dvs. förbrukningen per person och dygn in- klusive fabrikationsförbrukning och samhäl- lelig förbrukning, ökat från 100-150 1 under år 1920 till 350—450 ] f.n. Ökningen kan vänzas komma att fortsätta såväl på grund av befolkningstiillväxten i tätorterna som genom ökad specifik förbrukning. En för- dubbling av den nuvarande totala vatten- förbrukningen till år 2000 får anses sanno- lik. Förbrukningsökningen kommer att krä- va nya och mera omfattande regionala lös- ningar av tätorternas vattenförsörjning, reg- lerande ingrepp i vattensystem som utgör ytvattentäkter och i vissa fall bortledning av

vatten från längre bort belägna vattensy- stem.

Industrins vattenförbrukning har ökat från mindre än en miljard rn3 år 1930 till närmare 5 miljarder m3 f.n. Cellulosa- och pappersindustrierna svarar för ungefär 80 % därav och gruv-, järn- och metallindustri- erna för huvudparten av återstoden. I allt väsentligt utnyttjas endast ytvatten. Genom nedläggning av vissa äldre massafabriker och ökat återanvändande av vattnet i andra kommer den totala vattenförbrukningen i den nu etablerade industrin att minska. Ny- etablering, främst av massaindustri, medför å andra sidan ett ökat vattenbehov, ofta inom områden av landet med dålig tillgång på vatten. För tillgodoseende av dessa behov kan erfordras regleringar och andra ingrepp i vattensystemen.

I samband med industrin bör också erin- ras om de framtida värmekraftverkens stora behov av kylvatten, även om detta i allt väsentligt kommer att utgöras av havsvat- ten.

Föroreningssituationen i våra vattenom- råden och längs kusterna är f. n. på många håll otillfredsställande. Produktionsvolymen för förorenande industrier ökar ständigt lik- som folkmängden i tätorterna. Vidare till- kommer nya föroreningar i ökad utsträck- ning, kanske främst närsalter. Genom om- fattande reningsåtgärder och ändrad pro- cessteknjk har likväl den totala mängden organisk substans som släpps ut i vatten- områden minskat under senare år och denna utveckling väntas fortsätta. Samma utveck- ling är att vänta i fråga om utsläpp av när- salterna. Man måste dock räkna med att föroreningssituationen även i framtiden på sina håll kan bli besvärande. Koncentration av industrin till stora enheter kan medföra betydande lokal förorening. Till bilden hör också värmekraftverkens utsläpp av upp- värmt kylvatten.

I fråga om de allmänna kommunikations- intressen som är knutna till vattnet får flott- ningen allt mindre betydelse. Utvecklingen inom sjöfarten mot allt större fartyg torde kräva djupare farleder och större hamnar. Diskussionen om anläggande av ett olje-

raffinaderi vid Brofjorden i Bohuslän kan belysa de problem som är förbundna där- med. Det kan också förtjäna framhållas att den ökade fritidsverksamheten ökar beho- vet av småbåtshamnar. Eftersom båtsporten är på stark frammarsch har det inte ansetts orealistiskt att räkna med att båttätheten i landet under perioden 1975—1985 kommer att stiga till en båt på var femtonde person, vilket för tätorter med attraktiva vattenom- råden skulle betyda ett behov av 1—l,5 km brygga per 10000 invånare (se SOU 1966: 33 s. 139).

Torrläggningsföretag för vinnande av pro- duktiv mark har tidigare förekommit i för— hållandevis stor omfattning. Bland de mera betydande företagen kan nämnas de som berört Hornborgasjön, Tåkern och Kvismar- dalen. Man torde knappast behöva räkna med att liknande större företag blir aktuella i framtiden. Torrläggningen kan väntas före- trädesvis ske i form av skogsdikning.

Den ökande fritiden utnyttjas i stor ut- sträckning för rekreation i naturen. Antalet människor som ägnar sig åt olika former av friluftsliv växer och vidare anslår varje en- skild person mer av sin fritid åt friluftssys- selsättningar. Kraven på fritidsmiljön ökar därmed. 1962 års fritidsutredning har beto- nat (SOU 1966: 33 s. 70) att friluftslivet i Sverige i allt större utsträckning kommer att bli en del av samhällslivet och en faktor som måste uppmärksammas på ett tidigt sta- dium av samhällsplaneringen. De alltmer framträdande önskemålen att förlägga fri- tiden till annan miljö än den vanliga leder enligt fritidsutredningen till växande och nya anspråk på utrymme för fritidsrekrea— tion. Det blir därmed nödvändigt att även våra vattenresurser utnyttjas på ett sådant sätt att friluftsmiljön främjas. Bl.a. måste befolkningens möjligheter att idka frilufts- liv tryggas genom att tillräckliga vattenom- råden ställs till allmänhetens förfogande. Över huvud taget kan den senare tidens so- ciala och kulturella utveckling sägas ha medfört ökat behov av orörda vattenområ- den och därmed ökad förståelse för de Vär- den som dessa områden representerar. För yrkesfisket är sådana områden alltjämt ett

Behovet av orörda vattensystem för forsk- ning och utbildning har vidare understrukits i olika sammanhang. Här kan t. ex. hänvisas till de naturvetenskapliga rapporter som framlades under hösten 1969 av industri- och jordbruksdepartementens gemensamma arbetsgrupp för de outbyggda norrlandsäl- varna. Däri behandlades utförligt dessa älvars betydelse för naturgeografisk, zoolo- gisk, botanisk och allmänekologisk forsk— ning. Även annan forskning, t. ex. den hyd- rologiska och arkeologiska, har nämnts i sammanhanget.

Friluftslivet bör uppmärksammas också från en annan synpunkt än den nyss an- givna. Det ställer anspråk på anläggningar och åtgärder av olika slag. För vattenområ- denas del kan det vara fråga om — förutom småbåtshamnarna som redan har behandlats — anläggande av friluftsbad och iordning- ställande av lämpliga fiskevatten. Såväl med tanke på friluftslivet och turismen som för andra ändamål kommer krav i ökande om- fattning att resas på restaurering av vatten- områden som tidigare skadats genom mänsk- liga verksamheter av olika slag. Även beho- vet av skyddsåtgärder för värdefulla vatten- områden kan komma i blickpunkten.

2.3 Behovet av provisoriska lagändringar

Den nu skisserade utvecklingen medför skärpt konkurrens om våra vattentillgångar. På ömse sidor kan därvid viktiga samhälls- intressen stå på spel. Det bör samtidigt framhållas att vissa typer av vattenföretag inte bara berör vattentillgångarna utan ock- så medför skador på större markområden eller förutsätter tillgång på sådana områ- den. Typexempel är de stora kraftutbyggna— derna med sina omfattande dämningar och regleringar. Utnyttjandet av våra vattenre- surser leder därmed till konkurrens mellan företrädare för ett flertal olika intressen med miljö-, läges- och arealanspråk för jordbruk och skogsbruk, industri, kommu- nikationer, friluftsliv, turism osv. Konkur- rensen skärps naturligtvis i takt med att till- gången på orörda sjöar och vattendrag

minskar. För att motverka intressekonflikter av dessa slag behövs en omsorgsfull och långsiktig planering av hur våra vattentill- gångar bör användas, något som numera torde vara allmänt erkänt. Riktpunkten bör vara att enstaka företag inte får genomföras utan att man samtidigt beaktar alla övriga anspråk som hänför sig till berörda mark- och vattenområden, vare sig dessa anspråk är aktuella när man skall besluta om före- tagets tillkomst eller kan väntas få aktuali- tet inom överskådlig framtid. Vattenföreta— gen måste med andra ord på ett effektivt sätt inordnas i den allmänna samhällsplane- ringen, närmast den del därav som brukar kallas fysisk samhällsplanering. Rättsliga in- strument för denna tillhandahålls i den markpolitiska lagstiftningen till vilken bl. a. VL bör hänföras. I viss mån är det emeller- tid också fråga om s.k. verksamhetsplane- ring avseende verksamheter som samhället bedriver eller påverkar. Denna typ av plane- ring omfattar t.ex. politisk planering med uppstå-llande av mål för verksamheternas omfattning och innehåll, administrativ pla- nering av förverkligandet och ekonomisk planering av hur resurserna skall utnyttjas.

En viss planering av det slag som här åsyftas har redan ägt rum och förekommer alltjämt. När det gäller kraftförsörjningen kan som exempel nämnas det planeringsar- bete som utförs inom den centrala driftled- ningen (CDL), vattenfallsstyrelsens s.k. re- gionpianer för vattenkraftutbyggnaderna i vissa norrlandsälvar, nordiska vattenkraft- komrritténs slutrapport om vattenkraften i Torne och Kalix älvar (NU 1962: 3), över— enskonmelserna i början av 1960-talet mel- lan vattenkraftintressenterna och företrädare för naturskyddsintresset om utbyggnaden av vissa norrländska vattensystem samt den ut- redning rörande de fyra outbyggda norr- landsälvarna som framlades under hösten 1969 av den förenämnda arbetsgruppen (stencil I 1969: 8). Exempel på annan plane- ring ir väg- och vattenbyggnadsstyrelsens utred1ing rörande Skånes och Hallands vat- tenförsörjning (SOU 1965:8) liksom den s.k. vattendragsplaneringen i vissa län och det samarbete över länsgränserna som äger

rum beträffande Vätter- och Målar—Hjäl- marområdena.

Det är tydligt att planeringen hittills i stor utsträckning har skett punktvis samt vid sidan om och mer eller mindre oberoende av VL:s regler. Frågan om de outbyggda norrlandsälvarnas framtid har exempelvis kommit under Kungl. Maj:ts prövning efter underställning av ett enstaka regleringspro- jekt i Vindelälvssystemet, och något under- lag för en bedömning av detta översiktliga slag torde varken kunna eller böra fram- tvingas från sökanden i vattenmålet. VL:s tillåtlighetsregler är inte heller utformade med tanke på en sådan bedömning. Som framhållits för utredningen är vattendom- stolarna i de stora kraftbyggnadsmålen bundna av ansökningarna, inte bara i fråga om valet av utbyggnadsobjekt utan också beträffande den inbördes planeringen mel- lan olika objekt. Bestämmelserna i 2 kap. 2 & VL att vattenbyggnad skall göras så att ändamålet utan oskälig kostnad kan vinnas med minsta intrång och olägenhet för an- nan aVSer troligen inte annat än sättet för utförandet av det sökta företaget. Förbere- delseförfarandet enligt 1953 års kungörelse syftar inte längre än till en från allmän syn- punkt ändamålsenlig planering av olika åt- gärder för utnyttjande av det aktuella vat- tendraget men har även i det hänseendet visat sig otillräckligt. VL ter sig sålunda närmast som ett medel för genomförande av redan fastlagda utbyggnadsplaner. Med hänsyn till att vattenföretagen måste ses i ett större sammanhang än det rent vatten- rättsliga kan den planeringspolitiska bedöm- ningen självfallet inte uttömmande regleras i vattenlagstiftningen. Den kritik som från allmänna planeringssynpunkter riktas mot VL faller således i viss mån tillbaka på for- merna för denna bedömning över huvud. Även övrig markpolitisk lagstiftning synes otillräcklig från de nu angivna synpunkter- na. Lagen (1917: 189) om expropriation ger möjlighet att expropriationsvägen förvärva bl. a. rätt till vattenbortledning för konsum- tionsändamål. I ett sådant fall kan alltså det tänkta nyttjandet av vattenområdet under-

kastas viss markpolitisk kontroll utanför VL:s ram. I övrigt synes möjligheterna här- till förhållandevis begränsade. I den mån rätt till vatten förvärvas genom fång av fast egendom blir i vissa fall förvärvslagstift- ningen tillämplig på fånget. Denna lagstift— ning torde emellertid i sin nuvarande ut— formning knappast medge någon mera in- gående prövning av fångets lämplighet med hänsyn till den tänkta användningen av vat- tenresurserna. Av större betydelse från den synpunkten är de restriktioner i resursan- vändningen som följer av planinstituten i byggnadslagen (1947: 385). Tillstånd enligt VL till ett företag i vatten torde inte kunna utnyttjas om det strider mot fastställd be- byggelseplan. Möjligheterna att genom bygg- nadslagens planinstitut leda dispositionema över mark och vatten i den utsträckning samhällsutvecklingen motiverar har emeller- tid ansetts otillräckliga. Detsamma torde så— vitt angår vattenresurserna gälla de instru- ment naturvårdslagen (1964: 822) ställer till förfogande.

Enligt utredningens mening har samhälls- utvecklingen nu nått en punkt då ett samlat grepp över användningen av våra vattenre— surser knappast kan undvaras. Hur detta skall ske synes på längre sikt bero inte bara på hur VL utformas utan också, och kanske i högre grad, på vilka markpolitiska instru- ment som i övrigt står till buds. Det reform- arbete som inletts på planväsendets område torde vara av stor betydelse i sammanhang- et. Inom civildepartementet förbereds en översiktlig fysisk riksplanering. Vidare har särskilda sakkunniga tillkallats för översyn av byggnadslagen. De sakkunniga, som har antagit benämningen bygglagutredningen, skall arbeta från bl. a. den utgångspunkten att det i framtiden kommer att finnas en riksplan som anger markanvändningen i stora drag. Utredningens arbete skall enligt direktiven (se 1969 års riksdagsberättelse s. 188) i första hand inriktas på ett plansystem av huvudsakligen följande innehåll. En re- gionplan skall samordna och utgöra under- lag för den lokala översiktsplaneringen och andra beslut som påverkar miljöutformnlng-

en. Regionplanen skall stämma överens med riksplanens intentioner. En kommunal över- siktsplan, som i sina huvuddrag följer riks- planens och regionplanens intentioner, skall vara vägledande för efterföljande planer och för andra beslut som inverkar på miljö— utformningen. Denna plan skall vara grund- läggande för den fysiska planläggningen inom kommunen. I det nya systemet skall vidare finnas en kommundelsplan, avsedd främst för större exploaterings-, sanerings— och fritidsområden. Varje särskilt byggnads— företag skall förutsätta en gällande detalj- plan. Denna skall grundas på kommun- eller kommundelsplan. Enligt direktiven kan det möjligen tänkas att när det gäller mycket stora anläggningar, t. ex. vattenkraftbygg- nader och större system för vatten och av- lopp, regionplanen utformas så att en detalj- plan kan göras direkt med ledning av denna. Olika företag i vatten kan alltså väntas kom- ma under bedömande enligt den nya plan- lagstiftningen eller därmed sammanhängan- de förvärvslagstiftning.

Om prövningen enligt en ny VL i enlighet med vattenlagsutredningens direktiv skall kunna bli ett led i en effektiv samhällsplane- ring, måste VL:s prövningssystem samord— nas med det nya systemet för fysisk plane— ring i så stor utsträckning som möjligt. Man bör hålla i minnet att i samma mån som en mera översiktlig och långsiktig bedömning av vattenresursernas utnyttjande äger rum inom ramen för den nya planlagstiftningen minskar behovet av en motsvarande pröv- ning enligt vattenlagstiftningen. Förhållan- det har betydelse både för prövningssyste- mets och de nya tillåtlighetsreglernas ut- formning. Det gäller också att samordna prövningen enligt VL med annan aktuell tillståndsgivning av t. ex. mark- eller energi- politisk art. I fråga om energipolitiken har energikommittén i ett nyligen framlagt be— tänkande om Sveriges energiförsörjning (SOU 1970: 13) uttalat sig för en förstärk- ning av samhällets planerings- och styrnings- möjligheter på energiområdet. Kommittén föreslår en utvidgning av koncessionslag- stiftningen för energiproduktionen och ener- gidistributionen samt en komplettering och

revidering av bl. a. VL. Av nu angivna om- ständigheter följer enligt vattenlagsutred- ningens mening att tiden ännu inte är mo- gen för ett slutligt ställningstagande till det blivande vattenrättsliga prövningssystemet. Utredningen är därför inte heller beredd att nu ta upp den i direktiven framförda tanken att redan i en första reformetapp förlägga tillståndsprövningen till en central instans — närmast koncessionsnämnden för miljö— skydd — för mera principiella och riksviktiga frågor och till länsstyrelserna eller vissa av dem för övrig prövning.

Det får förutskickas att det kan ta viss tid, innan vattenlagsutredningens slutliga förslag rörande prövningssystemet och till- låtlighetsreglerna kan läggas fram och en ny lagstiftning träda i kraft. Det alltmer trängande behovet av ett samlat grepp över fördelningen av våra vattenresurser moti- verar enligt utredningens mening i det läget provisoriska ändringar inom ramen för den nu gällande vattenlagstiftningen. Som när— mare utvecklas i det följande synes dessa böra gå ut på att tillåtlighetsprövningen i viktigare vattenmål anförtros åt Kungl. Maj:t i större omfattning än nu och att Kungl. Maj:t i samband därmed får möjlig- het att tillämpa delvis andra prövningsgrun— der än vattendomstolen.

I syfte att tillgodose samhällsplaneringens intresse bör även vissa andra provisoriska författningsändringar vidtas. Dessa bör till en början gå ut på att tillgodose tillstånds- myndigheternas behov av information rö— rande existerande planbestämmelser m.m. inom områden som berörs av tillämnade vattenföretag. Vidare bör planmyndigheter- na underrättas om tillståndsärenden som är av betydelse från plansynpunkt. Slutligen bör ansökningar om tillstånd till företag som kan antas komma under Kungl. Maj:ts prövning förberedas under fortlöpande sam- råd med de myndigheter som har att bevaka allmänna planeringssynpunkter.

2.4. Kungl. Maj:ts prövningsrätt

Som framhålls i utredningens direktiv är det framför allt i mål om tillstånd till kraftverk,

vattenregleringar, företag för vattenförsörj- ning och andra större företag i vatten som samhällsplaneringens intresse gör sig gällan- de. Vid prövningen av sådana företags till— låtlighet måste en avvägning ske mellan ofta väsentliga samhällsintressen, och avgö- randet innefattar i dessa fall en prioritering av ett eller flera intressen på andras bekost- nad. Tillståndsprövningen kan i denna del sägas vara en politiskt präglad uppgift som passar mindre väl för judiciella myndighe- ter. Kungl. Maj:t prövar redan enligt gäl— lande VL vissa från allmän synpunkt sär— skilt betydelsefulla företag. Denna pröv- ningsrätt bör under den tid då nu ifrågava— rande provisoriska ordning skall tillämpas få omfatta alla större företag i vilka kon— flikter mellan viktiga samhällsintressen kan väntas uppkomma. Ett avgörande skäl för en central prövning hos Kungl. Maj:t är en- ligt utredningens mening att endast Kungl. Maj:t f.n. torde ha möjlighet att grunda en allsidig bedömning av tillståndsfrågor på det material som växer fram vid arbetet på den fysiska riksplaneringen och övriga utred- ningar och inventeringar på planeringsom- rådet. Utredningen återkommer härtill i ett senare avsnitt (5. 49 f).Det kan tilläggas att Kungl. Maj:t inom ett flertal andra områ- den har en prövningsrätt ungefär motsva- rande den som innefattas i utredningens för- slag. Viktigast är naturligtvis Kungl. Maj:ts rätt att lämna expropriationsmedgivanden enligt 1 & expropriationslagen. Vid sidan härom vill utredningen hänvisa till bestäm— melserna om koncession i olika lagar, bl. a. 2 5 lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, 1, 49, 51 och 56 åå lagen (1886: 46 s. 1) angå- ende stenkolsfyndigheter m.m., 23 & uran- lagen (1960: 679) och 3 5 lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln.

Som framgått av redogörelsen för gäl- lande ordning kan företag för byggande i vatten eller vattenreglering f.n. bringas un— der Kungl. Maj:ts prövning dels om förut- sättningar för underställning föreligger en- ligt 2 kap. 3 & VL och dels om 4 kap. 13 & VL är tillämplig. I det förra fallet, som har en motsvarighet för grundvattentäkternas

del, har vattendomstolen en diskretionär rätt att avgöra om underställning skall ske eller inte efter en bedömning av företagets bety- delse från allmän synpunkt. I det senare fal- let har Kungl. Maj:t direkt i lagen tillagts prövningsrätten beträffande regleringsföre— tag i de sex största sjöarna. Kungl. Maj:t kan dessutom förbehålla sig prövningsrätten beträffande andra mycket omfattande regle- ringsföretag.

Med hänsyn bl. a. till vad som sagts tidi- gare om avgörandenas politiska natur vill utredningen inte rekommendera att vatten- domstolarna får vidgade möjligheter att efter diskretionär prövning underställa Kungl. Maj:t tillståndsfrågor för avgörande. Kungl. Maj:ts nuvarande prövningsrätt en- ligt 4 kap. 13 & synes i stället böra utvidgas till att omfatta alla företag som avses i 2 eller 3 kap., när företaget är av den kvali— ficerade beskaffenhet att Kungl. Maj:ts prövning anses erforderlig.

En utvidgning av Kungl. Maj:ts pröv- ningsrätt i enlighet med det sagda kan lag- tekniskt genomföras huvudsakligen genom ändringar i 4 kap. VL. Kapitlet innehåller nu enligt sin rubrik bestämmelser om sär- skilda villkor beträffande större vattenkraft- anläggningar och vattenregleringar. Även andra vattenföretag, t. ex. bortledning av större kvantiteter vatten för kommunal eller industriell förbrukning eller större grund- vattentäkter. kan emellertid i samhällsplane— ringens intresse böra prövas av Kungl. Maj:t. Rubriken bör därför ändras så att kapitlet anges gälla särskilda villkor beträffande större företag enligt 2 och 3 kap. Vidare bör 4 kap. 13 & upphävas och rubriken närmast före denna paragraf utgå samt bestämmelser om Kungl. Maj:ts prövningsrätt under sär- skild rubrik tas in som nya paragrafer (17— 20 åå) sist i kapitlet.

De nya principerna för prövning av större företag bör vinna tillämpning också i fråga om vattenavlednings- och invallningsföretag, vilket föranleder jämkningar i 7 kap. Dess— utom behövs andra lagändringar, bl. a. i be- stämmelserna om förfarandet i 10 och 11 kap. VL.

Enligt utredningens mening bör i VL anges att Kungl. Maj:t skall pröva vattenföretag som är av betydande omfattning eller in- gripande beskaffenhet. Anknytning sker där- med till terminologin i 11 kap. 27 ä 6 mom. VL i dess nuvarande lydelse och i 1953 års kungörelse angående förberedelse av vissa företag enligt VL.

I fråga om den närmare gränsdragningen mellan företag beträffande vilka tillåtlig- hetsprövningen skall ligga kvar hos vatten- domstolarna och dem som bör bringas un- der Kungl. Maj:ts prövning är det självfallet ett önskemål att inom den i VL angivna ramen åstadkomma en precisering, som förebygger tvekan om var gränsen går sam- tidigt som den lämnar utrymme för en viss frihet i tillämpningen. Dessa synpunkter är emellertid delvis oförenliga. Eftersom det gäller att förebygga investeringar i strid med det allmännas långsiktiga bedömningar av hur naturresurserna bäst bör utnyttjas synes som en allmän utgångspunkt kunna anges, att Kungl. Maj:t bör pröva företag som absolut sett är mycket stora liksom företag vilka — som det heter i 1953 års kungörelse — berör ett förhållandevis stort antal sak- ägare eller på annat sätt i mycket väsentlig grad ingriper i bygdens förhållanden. Vat- tenkraftverk och vattenregleringar har ofta verkningar av sistnämnda slag. Även före- tag för en större regions eller industris vat- tenförsörjning kan, som nämnts, vara av så- dan betydelse för olika samhällsintressen att de bör prövas av Kungl. Maj:t. Likaså kan andra större företag i vatten, t. ex. broar eller andra anläggningar i vattenområden med livlig sjöfart, någon gång vara av det kontroversiella slag att en översiktlig be- dömning från allmänna planeringssynpunk— ter är påkallad.

Utredningen har med hänsyn till avgräns— ningssvårigheterna övervägt en ordning en- ligt vilken det skulle överlämnas åt Kungl. Maj:t att, utan generella föreskrifter, beträf- fande varje företag där en tillämpning skulle kunna ifrågakomma avgöra om företaget är av betydande omfattning eller ingripande

beskaffenhet. En sådan ordning skulle emel- lertid bli alltför obestämd och därmed kun- na lämna såväl sökanden och hans motpar- ter so—m vattendomstolen utan möjlighet att förutse ordningen för tillåtlighetsprövningen. Utredningen vill därför förorda en annan väg. 1953 års kungörelse anger vissa typer - av företag som skall anses vara av betydan- de omfattning eller ingripande beskaffenhet och diärmed underkastade kungörelsens be- stämmelser. Med utgångspunkt härifrån bör i den nya vattenrättskungörelse som enligt utredningens förslag skall utfärdas anges några olika typer av företag som, oberoende av Kungl. Maj:ts beslut i det särskilda fallet, under alla förhållanden bör vara underkas- tade Kungl. Maj:ts prövningsrätt (kungörel- sefallen). Beträffande övriga företag av be- tydande omfattning eller ingripande beskaf- fenhet bör Kungl. Maj:t kunna förbehålla sig prövningsrätten genom beslut beträffan- de varje särskilt företag (förbehållsfallen).

De grundläggande bestämmelserna om Kungl. Maj:ts prövningsrätt bör tas upp i 4 kap. 17 5. Paragrafen bör i ett första stycke ange att Kungl. Maj:t avgör om före- tag enligt 2 eller 3 kap.. vilka är av bety- dande omfattning eller ingripande beskaf- fenhet, får komma till stånd. Paragrafen bör i övrigt innehålla bestämmelser om grun- derna för Kungl. Maj:ts prövning. Utred- ningen återkommer till dessa i följande av- snitt.

I 4 kap. 18 5 första stycket bör införas bemyndigande för Kungl. Maj:t att utfärda föreskrifter om de typer av företag som all- tid bör prövas av Kungl. Maj:t enligt 17 & (dvs. kungörelsefallen) samt att eljest förbe- hålla sig sådan prövning (förbehållsfallen).

De administrativa föreskrifterna rörande kungörelsefallen bör kunna tas upp under 1 & i den nya vattenrättskungörelsen. Röran- de föreskriftemas innehåll vill utredningen anföra följande.

Bestämmelserna i 1953 års kungörelse om- fattar till en början vattenuppdämning eller annan på vattenförhållandena inverkande åtgärd för kraftverk, om genom åtgärden

avses att vinna en generatoreffekt av minst 2500 kilovoltampere (kVA). Effektgränsen innebär att även förhållandevis små vatten— kraftanläggningar faller under bestämmel- serna. De kraftverk som kan komma att uppföras i framtiden, i varje fall i norra Sverige, torde endast undantagsvis bli mind- re än 20000 kVA och sådana kraftverks tillåtlighet synes regelmässigt böra prövas av Kungl. Maj:t. Detta kan tala för att alla vattenkraftanläggningar hänförs till kungö- relsefallen. Prövning hos Kungl. Maj:t av alltför bagatellartade företag torde dock böra undvikas. Föreskrifterna synes med hänsyn härtill lämpligen böra omfatta vat- tenkraftanläggning i vilken kan utvinnas en generatoreffekt av minst 10000 kVA.

Bestämmelserna i 1953 års kungörelse gäller vidare vattenreglering, om det vatten— magasin som är avsett för regleringen an- tingen ensamt eller tillsammans med andra inom den närliggande bygden samtidigt pla- nerade regleringar kommer att rymma minst 100 miljoner rna.

En reglerings inverkan torde i första hand vara avhängig av regleringsamplitudens stor- lek. Även andra omständigheter kan emel- lertid vara av betydelse, exempelvis hur stränderna är utformade och utnyttjade, under vilken årstid magasinet är avsänkt och hur ofta eller hur snabbt vattenståndet förändras. Alla sådana omständigheter kan emellertid svårligen anges i en bestämmelse. Om regleringsamplitudens storlek ensam an— vänds som måttstock för regleringens om- fattning, måste gränsvärdena för Kungl. Maj:ts prövning sättas relativt lågt för att prövningen skall komma att omfatta fler- talet företag av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet. Årsregleringar med större amplitud än 2 m synes således böra prövas av Kungl. Maj:t. Korttidsregleringar, dvs. dygns- och veckoregleringar, medför på grund av den snabba variationen och de täta intervallen betydligt större inverkan än årsregleringar med samma maximala amp- litud. Redan vid en amplitud av 1 m torde man ofta få räkna med betydande inver- kan. Reglering med större amplitud bör därför prövas av Kungl. Maj:t.

I stora sjöar kan även med mindre ampli- tuder än de angivna skapas magasin av så- dan omfattning att avsevärd inverkan på vattenförhållandena nedströms kan åstad- kommas. Man bör därför även fastställa gränsvärden för magasinsrymden över Vilka regleringen skall prövas av Kungl. Maj:t. Olika gränser bör sättas för årsregleringar och för korttidsregleringar.

Kungl. Maj:ts prövningsrätt bör natur- ligtvis avse vattenregleringar enligt 3 kap. VL, dvs. regleringar för att åstadkomma bättre utnyttjande av vattenkraft, eventuellt dessutom förbättrad torrläggning. Men även vattenregleringar för andra ändamål, t.ex. för vattenförsörjning, bör omfattas av pröv- ningsrätten i de undantagsfall då så om- fattande regleringar som här avses kom- mer i fråga för dylika ändamål.

Inverkan av en vattenbortledning beror i högre grad av den relativa andelen vatten som avlägsnas än av den absoluta kvantite- ten. Kungl. Maj:ts prövningsrätt i fråga om vattenbortledningsföretagen bör därför för flertalet fall anknytas till den relativa an— delen. Som huvudregel synes kunna före- skrivas att Kungl. Maj:t skall svara för till- låtlighetsprövningen av företag som avser bortledning av mer än 1/5 av lågvatten- föringen (jfr 14 kap. 1 & VL). Vissa undan- tag från huvudregeln är emellertid påkalla- de. Ett bör gälla små vattendrag, eftersom inverkan där endast kan beröra lokala in- tressen. Hit bör hänföras vattendrag med lägre naturlig lågvattenföring än 1 m3/s i bortledningspunkten. Vidare bör sådana företag undantas som inte märkbart påver- kar vattenförhållandena, t.ex. bortledning från sjö med återledande till samma sjö, oavsett att den bortledda mängden är av sådan omfattning att prövning skall ske en- ligt huvudregeln.

Här angivna gränsvärden får till följd att den minsta bortledda vattenmängd som obli- gatoriskt kan komma under Kungl. Maj:ts prövning utgör 200 1/ s, vilket f.n. ungefär motsvarar förbrukningen i en ort med 50000 invånare.

Grundvattentäkter omfattar i regel områ- den som är värdefulla även i andra avseen-

den, t.ex. som grustäkter. Ofta är också grundvattentäkt endast ett alternativ att lösa vattenförsörjningsfrågan för en kommun och skillnaden i kostnad för framställning av vatten från grundvattentäkt eller från ytvattentäkt kan ofta vara ringa. Därtill kommer att grundvattentäkter som regel har relativt liten kapacitet och ofta medför en inte oväsentlig belastning för berörda fastig- heter. Grundvattentäkter, med eller utan in— filtration, med betydligt mindre uttag än vad som gäller för vattenbortledning bör därför prövas av Kungl. Maj:t. Gränsen bör lämpligen sättas vid uttag av 10000 m3/dygn. Nämnda uttag är f.n. tillräckligt för en befolkning av ungefär 25 000 perso- ner.

Kungl. Maj:ts prövningsrätt torde alltid böra omfatta företag som märkbart påver- kar vattenförhållandena i våra största in- sjöar. Detta gäller i första hand de sjöar som nu anges i 4 kap. 13 & VL, dvs. Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön i Jämtland och Siljan. Även Torneträsk bör med sin allmänt erkända särställning hän- föras till denna kategori. Sjön anses synner- ligen skyddsvärd såväl från forskningssyn- punkt som med hänsyn till turism och fri- luftsliv. Det kan tilläggas att Torneträsk har en area av 317 km2 vid naturligt medelvat- tenstånd. Sjön är därmed bara något mindre än Siljan vars area -— med Orsasjön och In- sjön — uppgår till 354 km'-'. Ett flertal andra sjöar torde ha ett sådant skyddsvärde att det i och för sig skulle vara befogat att ta med även dem i uppräkningen. Utvecklingen kan emellertid leda till att sjöar, som i dag inte behöver ett särskilt skydd, i framtiden kan komma att få ett relativt sett högre skydds- värde eller omvänt. Med hänsyn till Kungl. Maj:ts möjlighet att, oavsett vad som före- skrivs i vattenrättskungörelsen, förbehålla sig prövningen synes det inte påkallat att ytterligare öka antalet sjöar som bör skyd- das särskilt.

En bestämmelse i vattenrättskungörelsen om de stora sjöarna synes böra innehålla, att Kungl. Maj:t skall pröva annat företag enligt 2 eller 3 kap. VL än som förut sagts, om företaget inverkar märkbart på vatten-

ståndet i sjöarna eller på vattenavrinningen ur dessa. Bestämmelsen kommer i så fall att i praktiken bli tillämplig dels på mindre korttidsregleringar i någon eller några av sjöarna, dels på praktiskt taget alla vatten- bortledningar från någon av sjöarna, om vattnet inte återförs till sjön, dels på vatten- regleringar och anläggande av pumpkraft- verk i tillflödena till sjöarna.

Utredningen har från vattendomstolarna fått uppgifter på de mål som under åren 1966—1968 kommit in till domstolarna. En genomgång visar att Kungl. Maj:ts pröv- ning, med de grunder för denna prövning som har angetts i det föregående, under dessa år skulle ha omfattat i genomsnitt ungefär 4 kraftverksmål, 2 regleringsmål, 2 mål om vattenbortledning och 2 mål om grundvattentäkt per år.

Om Kungl. Maj:ts föreskrifter rörande obligatorisk underställning får i huvudsak nu angiven innebörd, torde behovet av en översiktlig bedömning i samhällsplanering- ens intresse väsentligen ha tillgodosetts. De olika gränsvärdena har emellertid med hän- syn till de skiftande förhållandena i landets olika delar satts relativt högt. Vidare kan som utredningen antytt i det föregående andra typer av företag än de särskilt an— givna tänkas vara av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet. Huruvida re- formens syfte skall vinnas fullt ut blir där- med i viss utsträckning beroende av att Kungl. Maj:t förbehåller sig prövningsrätten när det finns anledning till det.

Den nuvarande förbehållsrätten enligt 4 kap. 13 & VL torde i allmänhet ha utövats först när frågan om tillstånd till det aktu- ella företaget väckts vid vattendomstol. En- ligt 2 5 i 1961 års kungörelse med vissa fö- reskrifter om bevakande av det allmännas rätt i vattenmål m.m. skall kammarkolle- giet fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på att förbehållsrätten kan böra utövas. Det förekommer dock att Kungl. Maj:t förbe- håller sig prövningsrätten efter framställ- ning från kommun som berörs av företaget. Förbehåll har också undantagsvis gjorts på

det sättet att Kungl. Maj:t, efter vunnen kännedom om tänkbara vattenregleringar i visst sjösystem, anbefallt kammarkollegiet att anmäla till Kungl. Maj:t, om talan be- träffande sådan reglering anhängiggörs. I ett fall har Kungl. Maj:t på framställning av länsstyrelsen förbehållit sig prövnings— rätten i till äventyrs uppkommande mål om vattenreglering i visst vattensystem.

Kammarkollegiets nuvarande skyldighet att underrätta Kungl. Maj:t när förbehålls- rätten enligt 4 kap. 13 å VL kan böra utövas kan lämpligen få en motsvarighet i den nya ordning som utredningen föreslår. En be- stämmelse härom bör tas in i vattenrätts- kungörelsen. Till denna bör i samband där- med också övriga bestämmelser i 1961 års kungörelse föras över.

Av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser om obligatorisk underställning (kungörelse- fallen) kan självfallet tjäna till ledning ock- så vid ett ställningstagande till frågan om förbehållsrätten bör utövas i ett speciellt fall. Så kan t. ex. böra ske om ett företag i landets mera tättbefolkade delar har en om- fattning som bara i mindre mån understiger de gränsvärden som anges i kungörelsen. Det bör emellertid beaktas att ett företag får anses vara av ingripande beskaffenhet om det, ehuru relativt obetydligt till omfatt- ningen, sätter exempelvis väsentliga natur- vårdsvärden i fara. Som antytts tidigare kan även en konflikt mellan byggnadsintresset och viktiga farledsintressen böra lösas av Kungl. Maj:t. Förbehållsrätten kan också tänkas böra utnyttjas exempelvis om utriv- ning av en större regleringsdamm blir aktu— ell. Man bör kunna räkna med att kammar— kollegiet i allmänhet kan fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på de företag som med hänsyn till sina verkningar från allmän synpunkt bör prövas av Kungl. Maj:t. Det får också antas att kommuner och andra företrädare för allmänna intressen liksom hittills tar motsvarande initiativ. Att så sker är av särskild betydelse i mål om grund- vattentäkt, eftersom kammarkollegiet inte skall tillställas ansökningshandlingarna i dessa mål.

Det allmänna planeringsintresset gör sig i allmänhet mindre starkt gällande, när fråga uppkommer om ändring i eller utvidgning av redan existerande företag. Om utvidg- ningen innebär t.ex. att ett vattenkraftverks installerade generatoreffekt ökar med minst 10 000 kVA, bör emellertid bestämmelserna om obligatorisk underställning bli omedel- bart tillämpliga. Huruvida ändrings- eller utvidgningsåtgärder i övrigt bör prövas av Kungl. Maj:t torde få bli beroende på om den aktuella åtgärden bedöms vara av bety- dande omfattning eller ingripande beskaf- fenhet.

Enligt 4 kap. 13 & VL skall besked om Kungl. Maj:ts förbehåll lämnas vattendom- stolen innan domstolen slutligen avgjort må- let. Detta torde, i varje fall med numera gängse språkbruk. innebära att underställ- ning förutsätter att förbehållet kommit till domstolens kännedom innan avgörandet vunnit laga kraft (jfr NJA II 1919 s. 241 och prop. 1968: 91 bil. A 5. 325). Enligt utred- ningens mening är det av praktiska skäl an- geläget att domstolen får del av ett beslut om förbehåll i ett så tidigt skede som möjligt av målets handläggning och åtminstone före den tidpunkt då avgörandet i tillåtlighetsfrå- gan meddelas. Detta torde också såvitt känt iakttas i praxis. I enlighet härmed bör det beträffande förbehåll enligt 4 kap. 18 5 första stycket föreskrivas att besked om för- behåll skall lämnas till vattendomstolen in- nan denna avgjort frågan om företagets till- låtlighet. Motsvarande bör gälla i syneför- rättningsfallen.

Det kan i vissa fall vara lämpligt att Kungl. Maj:t i samband med prövning av ett större företag också tar ställning till företag som inte är av betydande omfattning eller in- gripande beskaffenhet. Ett sådant fall är att sökanden i sin ansökan begär tillstånd till flera sinsemellan sammanhängande företag av vilka kanske bara ett skall prövas av Kungl. Maj:t enligt 4 kap. 17 % första styc- ket. Ett exempel är ansökan om tillstånd till bortledning av en stor kvantitet vatten ur en sjö jämte en mindre reglering av sjön. Ett annat fall är att olika sökande begär till- stånd till företag som inte båda kan utföras

t. ex. därför att de berör samma vattenom- råde och bara det ena företaget är av det slag som avses i 4 kap. 17 & första stycket. Det föreligger med andra ord en sådan kon- kurrenssituation som behandlas i 2 kap 38 å andra stycket och 48 % VL. I dessa fall bör Kungl. Maj:t efter förbehåll kunna pröva även det mindre företaget. Bestämmelser härom kan tas in i 4 kap. 18 å andra stycket.

2.4.2. Grunderna för Kungl. Maj:ts prövning

Den av utredningen åsyftade helhetsbedöm- ningen av de större företagen förutsätter att Kungl. Maj:ts prövning kan ske efter delvis andra grunder än som nu anges i VL:s tillåt- lighetsregler. Det är i och för sig angeläget att dessa regler över huvud taget får en ut- formning som medger en friare och därmed mera mångsidig bedömning av företagen. Tillåtlighetsreglerna måste emellertid åter- spegla de huvudprinciper som VL bygger på, och en allmän översyn av dem bör därför inte lämpligen ske i förevarande, mera be- gränsade sammanhang. Företag vars tillåtlig- het enligt utredningens förslag alltjämt kom- mer att prövas av vattendomstol eller syne- män torde vidare i allmänhet vara av mindre betydelse för samhällsplaneringen i stort. De ändringar i tillåtlighetsreglerna som nu bör vidtas i samhällsplaneringens intresse bör därför få formen av särskilda bestämmelser för Kungl. Maj:ts prövning. Sådana bestäm- melser kan tas upp i olika punkter i 4 kap. 17 å andra stycket VL.

Reformens syfte är i första hand att hindra att större företag kommer till utförande, om de står i strid med det allmännas långsiktiga bedömningar av hur våra vattenresurser bäst skall utnyttjas. Det gäller med andra ord bl. a. att undvika felaktiga lokaliseringar, in- vesteringar som på sikt kan visa sig felaktiga och onödig förstörelse av miljövärden.

Det möter vissa svårigheter att ge ett ade- kvat uttryck för nu aktuell bedömnings- grund i lagtext. En möjlighet synes vara att föreskriva förbud mot företag om hinder däremot finnes möta med hänsyn till andra

kända anspråk på berörda mark- och vatten- områden. Därigenom blir det emellertid bara de s.k. markanvändningsplanerna som kan tillerkännas betydelse och möjligheten att beakta relevant verksamhetsplanering utesluts. Vidare kan innebörden av stadgan- det te sig oviss när det, såsom bör ske, si- doordnas med krav på att förutsättning för företaget också skall föreligga enligt tillåtlig- hetsreglerna i 2 kap. En bättre utväg kan vara att i lagtexten inta föreskrift att Kungl. Maj:t prövar huruvida hinder mot företaget möter med hänsyn till allmänna plane- ringssynpunkter. Även om en sådan avfatt- ning kanske saknar en i och för sig önskvärd pregnans torde dock någon risk för misstolk- ning inte föreligga. Att allmänna plane- ringssynpunkter skall beaktas innebär, jämte annat, att hänsyn skall tas till militära skäl liksom till ortens ekonomiska intressen, dvs. till omständigheter som nu skall beak- tas enligt 4 kap. 13 & VL. Även mera lång- siktiga arbetsmarknadspolitiska aspekter bör kunna läggas på frågorna. Likaså bör den renskötande samebefolkningens intressen komma i betraktande. Som nyss antyddes bör Kungl. Maj:ts prövning i övrigt omfatta företagets tillåtlighet enligt de allmänna till- låtlighetsreglerna i 2 kap. Företag för byg- gande i vatten och vattenreglering bör så- lunda prövas med hänsyn till innehållet i 2 kap. 3 5 första och andra styckena, 11 å och 12 & första stycket samt grundvattentäkter enligt 2 kap. 44 5 första och andra styckena. Bestämmelser av nu angiven innebörd kan tas in som punkt 1 i 4 kap. 17 å andra styc- ket.

En särskild fråga är i vad mån även andra företag än de som ansökningen avser skall eller kan beaktas vid tillåtlighetsprövningen. När det gäller prövningen av ett företags ekonomiska tillåtlighet enligt 2 kap. 3 & första stycket har i praxis bl. a. fastslagits att man i båtnaden av en reglering skall räkna in den nytta som uppkommer för outbyggd mer. utbyggnadsvärd vattenkraft som tillhör regleringssökanden (NJA 1953 s. 66). Vidare har vid tillåtlighetsprövningen i kraftverks- mål hänsyn tagits till alla regleringar i älven

som skulle medföra nytta för kraftverket och beträffande vilka man med viss säkerhet kunde anta att de skulle komma till stånd (jfr af Klintberg, Om byggande i vatten 5. 24 f). Samma principer som vattendomstolarna hit— tills har tillämpat vid sin prövning enligt fö- revarande lagrum bör kunna iakttas också av Kungl. Maj:t. Någon speciell regel härom behövs inte.

För Kungl. Maj:ts prövning av frågan om hinder möter mot ett företag från allmänna planeringssynpunkter synes däremot sär- skilda regler böra övervägas. Detsamma gäl- ler beträffande Kungl. Maj:ts prövning en- ligt 2 kap. 3 % andra stycket, 11 5, 12 5 första stycket och 44 % första och andra styckena. Avsikten skulle därvid vara att göra det möjligt för Kungl. Maj:t att be- akta vissa följdföretag, oavsett om dessa åberopats av sökanden i vattenmålet eller inte. Avser en ansökan exempelvis enbart tillstånd att bygga ett vattenkraftverk, kan det kanske vara uppenbart att kraftverksfö- retaget måste åtföljas av en korttidsreglering, om kraftverket skall kunna utnyttjas ratio- nellt. Sådan är situationen när kraftverket skall byggas ut för en vattenföring som är betydligt högre än den som förekommer nor- malt. Tar man i ett sådant fall hänsyn bara till kraftverksföretaget, kommer man möjli- gen att kunna konstatera att vattenståndet uppströms dammen blir konstant, vilket med- för fördelar för båtfart, bad, isförhållanden, flottning m. m. Korttidsregleringen kan emellertid komma att göra dessa vinster om intet och tvärtom leda till skador i berörda hänseenden jämfört med naturliga förhållan- den. Ett annat exempel är att det, på grund av anläggningsdelarnas dimensionering, re- dan från början står klart att ett sökt företag rörande vattenbortledning eller grundvatten- täkt för kommunalt eller industriellt ändamål är avsett att utvidgas. Beaktas detta, kan be- dömningen bli en annan än om det sökta fö- retaget skulle ha prövats isolerat.

En helhetsbedömning i sådana fall som de nu nämnda är enligt utredningens mening särskilt angelägen i fråga om de större före- tagen. Kungl. Maj:t bör därför enligt utred- ningens mening redan från början kunna ta

hänsyn till sannolika följdföretag vid sin prövning av frågan om ett ansökt företags tillåtlighet från allmänna planeringssyn- punkter liksom vid prövningen om hinder möter med hänsyn till de allmänna intressen som anges i 2 kap. 3 5 andra stycket, 11 5, 12 & första stycket och 44— & första och andra styckena. En regel i ämnet synes inte kunna undvaras. Den torde böra utformas så att Kungl. Maj:t vid prövningen i nu berörda hänseenden kan beakta också annat företag enligt VL som med sannolikhet kan antas bli erforderligt för ett ändamålsenligt utnyttjan- de av det sökta företaget.

Med tanke på företagarens fortsatta pla- neringsarbete kan det vara angeläget för ho- nom att få veta vilka följdföretag Kungl. Maj:t har tagit hänsyn till. Det är alltså önskvärt att Kungl. Maj:t ger upplysning om detta i sitt beslut.

Den omständigheten att ett följdföretag har beaktats av Kungl. Maj:t med stöd av den föreslagna bestämmelsen kan inte anses innebära att Kungl. Maj:t därmed formellt sett skulle ha prövat även följdföretaget. Slutlig ställning till detta kan självfallet tas först när ansökningen därom har kommit in.

De nu behandlade bestämmelserna kan tas upp som punkt 2 i 4 kap. 17 å andra stycket.

Om byggnad i vatten prövas vara av synner- lig betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt, kan Kungl. Maj:t f.n. enligt 2 kap. 3 & tredje stycket lämna medgivande till byggnaden även om den är otillåtlig enligt lagrummets båda första stycken. En liknande bestäm- melse rörande grundvattentäkt ges i 2 kap. 44 & tredje stycket. I fråga om vattenbygg- nad föreligger vissa begränsningar i Kungl. Maj:ts dispensbefogenhet. Allmänna farle- der och allmänna flottleder har sålunda till följd av bestämmelserna i 2 kap. 11 5 ett i huvudsak ovillkorligt skydd gentemot mera betydande intrång av planerade vattenbygg- nader i leden. Vidare uppställs i 2 kap. 12 & ett ovillkorligt förbud mot byggande i vatten, som vållar menlig inverkan på klimatet eller på allmänna hälsotillståndet eller som eljest i avsevärd mån förnärmar allmänna intressen.

Vid bedömningen av de större företagen i vatten träder samhällsekonomiska och plane- ringspolitiska synpunkter alltmer i förgrun- den. Som berörts tidigare bör detta förhål- lande leda till att Kungl. Maj:t vid sin pröv- ning av sådana företag kan väga olika före- kommande samhällsintressen mot varandra mera fritt än VL:s tillåtlighetsregler nu med- ger. Kungl. Maj:t bör därför inte vara ovill— korligt bunden av särskilda hindersbestäm- melser i VL utan bör berättigas att trots dessa ge tillstånd till företag av synnerlig be— tydelse från allmän synpunkt. En dispensbe- fogenhet för Kungl. Maj:t motsvarande den som nu finns enligt 2 kap. 3 & tredje stycket och 2 kap. 44 & tredje stycket bör alltså in- rymmas i bestämmelserna om Kungl. Maj:ts prövningsrätt.

Vad utredningen nu har anfört gäller likaledes de i 2 kap. 11 å och 12 5 första stycket uppställda förbuden mot visst byg— gande i vatten. Det kan visserligen synas tveksamt om Kungl. Maj:t bör ha formell möjlighet att tillåta företag som inverkar menligt på klimatet eller allmänna hälsotill- ståndet. Enligt utredningens mening förelig- ger emellertid sakligt sett ingen egentlig an— ledning att behandla dessa samhällsintressen på ett annat sätt än de övriga. Utredningen vill framhålla att miljöfarlig verksamhet som avses i miljöskyddslagen och som innebär ex— empelvis luft- eller vattenförorening natur- ligtvis kan försämra klimatet eller allmänna hälsotillståndet i väl så stor utsträckning som ett vattenbyggnadsföretag. Miljöskyddslagen saknar emellertid motsvarighet till 2 kap. 12 & första stycket VL. Enligt 6 & miljö- skyddslagen gäller förbud mot miljöfarlig verksamhet som trots vidtagna försiktighets- mått kan befaras leda till att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden vä- sentligt försämrade eller att betydande för— lust från naturvårdssynpunkt uppkommer el- ler att liknande allmänt intresse skadas avse- värt. Kungl. Maj:t kan dock lämna tillstånd till verksamheten, om den är av synnerlig be- tydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt. Utredningen föreslår därför en bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj:t får lämna medgivande till ett

företag av synnerlig betydelse från allmän synpunkt, även om hinder finnes möta vid prövningen enligt de föreslagna bestämmel- serna i 4 kap. 17 å andra stycket punkterna J och 2. Bestämmelsen bör tas upp som punkt 3 i andra stycket.

Utredningen vill anmärka att den i försla— get angivna förutsättningen för dispens, dvs. att företaget är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt, är avsedd att i förkor- tad form återge detsamma som gäller för Kungl. Maj:ts medgivande enligt 2 kap. 3 & tredje stycket och 44 & tredje stycket. Utred- ningens mening är alltså att tillstånd skall kunna ges också när vattenbyggnad eller vattenreglering anses vara av synnerlig bety— delse för näringslivet eller för orten och när grundvattentäkt bedöms synnerligen betydel- sefull för någon orts förseende med vatten eller för näringslivet.

2.4.3. Särskilda villkor

De s.k. särskilda villkor som f.n. brukar förenas med Kungl. Maj:ts tillstånd till fö- retag i vatten kan sägas vara av två, princi- piellt sett olika slag.

Den ena typen avser villkor som innebär åläggande för sökanden att betala penning- belopp eller utföra åtgärder för att tillgodose allmänna intressen som annars inte skulle kunna kompenseras. Sådana kontantbelopp har föreskrivits exempelvis i målet om Suor- vasjöarnas fjärde reglering där sökanden förpliktades att betala 8,51 milj. kronor för bl. a. främjande av näringslivet eller detta närliggande ändamål i berörda kommuner samt renskötseln inom landet och en lappby. I fråga om åtgärderna kan som exempel näm- nas Satisjaures reglering. Där bestämdes att det — i den mån skada på renskötseln inte kunde förebyggas genom åtgärder, före- skrivna av vattendomstolen, och ersättning för skadan inte skulle utgå enligt 9 kap. VL — skulle åligga sökanden att i skälig omfatt- ning efter Kungl. Maj:ts bestämmande vidta eller bidra till andra åtgärder för rensköt- selns främjande i av företaget berörd bygd. Liknande föreskrifter har meddelats beträf- fande flera andra företag. I fråga om regle-

ringen av sjöarna Överuman och Stora Ume- vattnet ålade Kungl. Maj:t sökandena att vidta åtgärder för det framtida skyddet av Hemavanområdet jämväl utöver vad som kunde komma att åläggas dem av vatten- domstolen.

I andra fall har Kungl. Maj:ts villkor varit av sådan art att de i och för sig skulle ha kunnat föreskrivas också av vattendom- stolen. Denna andra villkorstyp går närmast ut på åtgärder av skadeförebyggande karak- tär. Som exempel kan nämnas villkoret i fråga om Kvistforsens kraftstation att en dammbyggnad skulle utföras i skadeförebyg- gande syfte, låt vara under förbehåll att dammen godkändes av vattendomstolen. I ärendet angående Kultsjöns reglering läm- nades utförliga föreskrifter om skyddsåtgär- der för begravningsplatsen vid Fatmomakke.

Gemensamt för de båda villkorstyperna kan sägas vara att de går ut på att tillgodose allmänna intressen.'Kungl. Maj:t bör enligt utredningens mening alltjämt ha möjlighet att förena ett tillstånd med villkor i det syf- tet. En bestämmelse härom bör tas upp som punkt 4 i 4 kap. 17 å andra stycket. I anslut- ning till detta förslag får utredningen anföra följande.

Möjligheten att föreskriva särskilda vill- kor är f.n. lagfäst bara i 4 kap. 13 &, dvs. blott för de fall när det är fråga om tillstånd till vattenreglering av synnerlig omfattning, låt vara att förfarandet tillämpas också i fråga om större vattenbyggnadsföretag som hänskjuts till Kungl. Maj:ts avgörande en- ligt 2 kap. 20 ä 3 mom. Enligt utredningens förslag kommer tillståndsfrågor att under- ställas Kungl. Maj:t för avgörande i större utsträckning än f.n. Detta torde likväl inte böra leda till att sökande i vattenmål under— kastas särskilda villkor annat än i ungefär samma situationer som nu. Genom villkoren kan Kungl. Maj:t gottgöra intressen som har kommit i kläm och förebygga konflikter. Kungl. Maj:ts befogenhet att föreskriva sär- skilda villkor synes inte — som i 19 & miljö- skyddslagen — böra begränsas till att avse allmänna intressen i bygden. Bygdebegrep— pet har visserligen i vattenlagssammanhang tillagts en ganska vidsträckt innebörd (jfr

prop. 1959: 31 s. 34 och 1962: 24 s. 58). En begränsning av antytt slag skulle emellertid minska möjligheterna att på ett ändamålsen- ligt sätt tillgodose fiskeri— och renskötselin- tressena.

Det är vanligen en uppgift för vatten- domstolen att fastställa närmare föreskrifter rörande företagets utformning och om ska- deförebyggande eller skadebegränsande åt- gärder. Kungl. Maj:ts befogenhet att lämna motsvarande föreskrifter bör dock för den skull inte begränsas. Den bör för övrigt kunna inbegripa rätt att föreskriva exempel- vis att naturvetenskapliga undersökningar o.d. liksom antikvarisk-kulturhistoriska in- venteringar skall utföras på sökandens be- kostnad. Vidare synes ägare av grundvatten- täkt enligt 2 kap. 49 & VL i vissa fall böra förpliktas att i framtiden avstå vatten för att tillgodose allmänna behov. Kungl. Maj:ts föreskrifter bör naturligtvis binda vatten— domstolen, men de får anses ha karaktären av minimivillkor som vattendomstolen i s. k. byggnadsdom eller vid skaderegleringen bör få komplettera om det behövs.

2.4.4. Underlaget för Kungl. Maj:ts prövning

Som framgår av redogörelsen för gällande ordning innehåller VL detaljerade föreskrif- ter om den förberedande handläggningen av ansökningsmål. Sökanden skall i ansök— ningshandlingarna lämna utförliga uppgifter om det sökta företaget och dess verkningar. Vattenrättsdomaren skall ge olika myndighe- ter, vilkas verksamhetsområden kan beröras, liksom alla kända sakägare tillfälle att be— vaka sina intressen. Vattenrättsdomaren kan också själv ta initiativ till kompletterande ut- redningar. Lagstiftaren har på detta sätt sökt sörja för att avgörandena kan grundas på ett så fullständigt underlag som möjligt. Förberedelseförfarandet enligt VL tar sikte på att skapa underlag för i första hand vattendomstolens egna avgöranden. I de tillståndsärenden som underställs Kungl. Maj:t redovisar vattendomstolen på grund- val av den föreliggande utredningen sin upp- fattning i tillåtlighetsfrågorna för Kungl. Maj:t. Vattendomstolens yttrande torde be-

traktas som en mycket väsentlig del av un— derlaget för Kungl. Maj:ts beslut. Med hän- syn till att Kungl. Maj:ts prövning kan böra ske ur en vidare synvinkel än vattendomsto- len har att anlägga föregås Kungl. Maj:ts beslut emellertid regelmässigt av särskild ut- redning. Härvid kan myndigheter som redan har avgett yttrande till vattendomstolen, t. ex. kammarkollegiet, fiskeristyrelsen och länsstyrelsen, få yttra sig på nytt. Vid sidan härav kan också andra centrala, regionala och lokala myndigheter liksom olika organi- sationer fä tillfälle att yttra sig.

Det förfarande som regleras i 1953 års kungörelse angående förberedande av vissa företag enligt VL är inte i första hand inrik- tat på att skapa underlag för en bedömning av företagets tillåtlighet. Förfarandets syfte är närmast att ge länsstyrelsen samt övriga av företaget berörda myndigheter och sam— manslutningar tillfälle att redan vid företa- gets planläggning framföra önskemål med hänsyn till företagets verkningar från allmän synpunkt. Vidare skall ortsbefolkningen få erforderliga upplysningar om företaget, för vilket ändamål särskilda sammanträden kan ordnas genom länsstyrelsens försorg. Förbe- redande åtgärder av detta slag är obligato- riska i fråga om alla företag i vatten som är av betydande omfattning eller ingripande be- skaffenhet. I praktiken torde emellertid det utomprocessuella förberedelseförfarandet huvudsakligen ha tillämpats vid planeringen av kraftverks- och regleringsföretag.

Det förfarande som sålunda leder fram till ett tillstånd enligt VL har å ena sidan upp- enbara förtjänster med hänsyn till de möjlig— heter som skapas för en allsidig och in- gående utredning av det sökta företagets verkningar. Det kan å andra sidan knappast förnekas att förfarandet ibland är omständ- ligt och tidskrävande. Vad särskilt angår de fall då tillståndsfrågor skall avgöras av Kungl. Maj:t kan ett system med utompro— cessuell förberedelse, förberedande utred— ning vid vattendomstol och särskilt remiss- förfarande hos Kungl. Maj:t te sig onödigt tungrott. Utredningens förslag om utvidgad prövningsrätt för Kungl. Maj:t kan givetvis möta invändningar från bl. a. den synpunk-

ten. Det kan i anslutning härtill anmärkas att de olägenheter i form av ökad tidsutdräkt som kan bli en följd av förslaget bör vä- gas mot fördelarna av att en tidsödande överrättsprocess i tillåtlighetsfrågor undviks. Det synes emellertid under alla förhållanden angeläget att de tillståndsärenden som skall underställas Kungl. Maj:t kan handläggas så snabbt och smidigt som möjligt utan att beslutsunderlagets kvalitet blir lidande.

Det utomprocessuella förberedelseförfaran— det synes inte till fullo ha motsvarat förvänt- ningarna, och röster har höjts för att slopa det. Det får dock anses vara av värde om mera omfattande eller ingripande företag kan planeras i samråd och samarbete med berörda myndigheter på olika nivåer. Här- igenom kan förekommande meningsmotsätt— ningar lättare utjämnas än om förhandlingar inleds först sedan ansökan om tillstånd till företaget har getts in till vattendomstolen. Detta gäller inte bara kraftverks- och regle- ringsföretagen. Även i fråga om t. ex. större vattenförsörjningsprojekt synes mycket kunna vinnas genom ett samarbete på plane- ringsstadiet. Utredningen anser det också uppenbart att ett sålunda förberett tillstånds- ärende snabbare än annars kan föras fram till ett slutligt avgörande, vare sig detta an- kommer på vattendomstol eller på Kungl. Maj:t. Förberedelseförfarandet synes från de angivna synpunkterna inte kunna från- kännas betydelse. Det är också av värde att ortsbefolkningen i tid informeras om projek- ten. Det kan slutligen anmärkas att en viss motsvarighet till det vattenrättsliga förbere- delseförfarandet föreskrivits i 11 & miljö- skyddskungörelsen (1969: 388). Den som planerar att anlägga inrättning eller vidta annan åtgärd som är förenad med prövnings- eller anmälningsskyldighet enligt miljö- skyddsrättsliga föreskrifter bör sålunda i god tid inhämta råd och anvisningar från na— turvårdsverket eller länsstyrelsen. Utred- ningen är därför inte beredd att i detta sam- manhang föreslå att det vattenrättsliga för— beredelseförfarandet slopas eller att det änd- ras mera väsentligt. Förfarandet bör emeller- tid nu jämkas så att det blir ett första led i

förberedandet av de ärenden som skall un- derställas Kungl. Maj:t. Utredningen binder sig därmed inte för att förfarandet skall be- hållas för framtiden. Under det fortsatta ut- redningsarbetet får frågan tas upp på nytt. Med ledning av de erfarenheter som då kan ha vunnits får det avgöras om förfarandet tjänar det avsedda syftet.

Den som vill utföra ett företag vars tillåt- lighet kan antas komma under Kungl. Maj:ts prövning bör i enlighet med det sagda redan från början bedriva projekteringsarbe- tet i samråd med de myndigheter som skall ta till vara det allmänna planeringsintresset. En allmän bestämmelse härom bör jämte ett be- myndigande för Kungl. Maj:t att meddela närmare föreskrifter om tillvägagångssättet tas upp i 4 kap. 19 & VL. De administrativa bestämmelserna kan förslagsvis infogas som 2—6 åå ivattenrättskungörelsen.

När en företagare har att ta ställning till frågan om en utomprocessuell förberedelse behövs eller inte, kan ledning i första hand hämtas ur vattenrättskungörelsens bestäm- melser om obligatorisk underställning. Av dessa bör det klart framgå, om företaget kan hänföras till de s.k. kungörelsefallen. Även de s.k. förbehållsfallen skall vara av bety- dande omfattning eller ingripande beskaf- fenhet. Det torde vanligtvis inte heller i dessa fall behöva vålla företagarna några större svårigheter att bedöma om företaget kan medföra sådana verkningar från allmän synpunkt att förberedande kontakter bör tas med myndigheterna i enlighet med vatten- rättskungörelsens bestämmelser. Företagaren synes också i tveksamma fall kunna rådgö- ra med t. ex. kammarkollegiet och länssty- relsen om behovet av utomprocessuell för- beredelse.

Förberedelsen bör bedrivas i så fria for- mer som möjligt. Erforderligt samråd mellan företagaren och vederbörande myndigheter bör alltså liksom f.n. ske direkt. Det synes lämpligt att företagaren i god tid innan när- mare undersökningar för företaget påbörjas underrättar kammarkollegiet, naturvårdsver- ket, planverket och länsstyrelserna i berörda län. Även riksantikvarieämbetet och fiskeri- styrelsen bör underrättas om deras verksam—

hetsområden berörs, något som i allmänhet inte torde vara fallet om företaget avser grundvattentäkt.

Den nuvarande ordningen förutsätter att samarbetet mellan företagaren och myndig- heterna i allmänhet omfattar också de sär- skilda förberedande undersökningar av före- tagets verkningar som myndigheterna kan finna påkallade. Endast företagaren kan ut- verka vattenrättsdomarens förordnande av sakkunnig för sådana undersökningar enligt 14 kap. 5 & 2 mom. VL. Fiskeristyrelsen kan emellertid enligt 5 & i 1953 års kungörelse ef- ter samråd med vattenrättsdomaren för- anstalta om erforderlig fiskeutredning, när förordnande om undersökning inte har med- delats med stöd av 14 kap. 5 5 2 mom. Vi- dare får kammarkollegiet efter samråd med vattenrättsdomaren föranstalta om särskild utredning med hänsyn till företagets plane- ring från allmänna naturskyddssynpunkter. Utredning enligt 5 & skall bekostas av före- tagaren. Några större sakliga ändringar i gäl— lande ordning synes inte erforderliga i detta sammanhang. Bestämmelserna i 5 & i 1953 års _ kungörelse bör således få motsvarighet i vat- tenrättskungörelsen. Naturvårdsverket bör lämpligen överta kammarkollegiets uppgift att sörja för förberedande utredning i natur- vårdsfrågor. De nya föreskrifterna bör vi- dare bl. a. innehålla att kostnaderna för fis- keutredning och utredning angående företa- gets planering från allmänna naturvårdssyn- punkter skall betalas av företagaren under förutsättning att detta inte kan anses obilligt. När förutsättningarna för företaget i stort har klarlagts bör företrädare för lokala all— männa intressen, t. ex. kommunerna, få till— fälle att framföra önskemål om företagets närmare omfattning och utformning. Företa- garen bör samråda med länsstyrelsen om hur detta lämpligen bör ske. Enligt utredningens mening är ett tidigt samråd med berörda kommuner av särskild betydelse vid plane- ringen av större vattenförsörjningsföretag. Som utredningen berört tidigare är det av värde att ortsbefolkningen informeras om vattenföretag som har betydelse för bygdens förhållanden. Sådan information bör därför alltjämt lämnas på lämpligt sätt. Det bör

dock kunna överlämnas åt företagaren att bestämma om det närmare tillvägagångssät- tet. Särskilda informationssammanträden kan alltjämt vara önskvärda men det bör också vara möjligt att lämna upplysningar i orts- pressen, eventuellt som annonser, eller i rundskrivelser. Likaså synes enskilda perso- ner mera formlöst kunna beredas tillfälle att till företagaren framföra önskemål om skadeförebyggande eller skademinskande åt- gärder. Utredningen föreställer sig att detta ofta kan ske hos lokala representanter för företagaren.

När ansökan om tillstånd till företaget se- dermera ges in till vattenrättsdomaren, bör den liksom f. n. innehålla en redogörelse för de förberedande åtgärder som sökanden kan ha vidtagit och för vad som huvudsakligen har förekommit med anledning av dessa åt- gärder. Nuvarande bestämmelser om denna uppgiftsskyldighet i 11 kap. 27 ä 6 mom. VL bör ändras så att de blir tillämpliga på före- tag, vilkas tillåtlighet kan antas komma un- der Kungl. Maj:ts prövning enligt 4 kap. 17 &. Ansökningshandlingarnas upplysningar om förberedande åtgärder och vad de lett till gör det lättare för myndigheter och en- skilda att bedöma hur de skall ställa sig till ansökningen. Den omständigheten att förbe- redelse har ägt rum är vidare ett skäl för vattenrättsdomaren att förbereda målet med sikte på att underställning skall ske.

Det egentliga underlaget för Kungl. Maj:ts prövning får liksom f.n. bestå av upplys- ningar i ansökningshandlingarna, övrig ut- redning vid vattendomstolen, vattendomsto- lens yttrande samt, om det behövs, ytterligare utredning hos Kungl. Maj:t. Sökanden bör, förutom sedvanligt material rörande det sökta företaget, med hänsyn till innehållet i 4 kap. 17 å andra stycket 1 i förslaget lämna en översiktlig redogörelse för sin bedömning av företagets betydelse från allmänna plane- ringssynpunkter. Anspråken på innehållet i denna redogörelse torde inte få ställas för högt. Det bör i allmänhet vara tillräckligt att sökanden presenterar det behov som skall tillgodoses, motstående intressen av allmän natur och de alternativa lösningar som kan

stå till buds. Sökanden bör vidare med hän- syn till innehållet i 4 kap. 17 å andra stycket 2 uppge sannolika följdföretag. Bestämmel- ser om sökandens åligganden i dessa hän- seenden torde kunna infogas i 11 kap. 27 ?; 6 mom. VL.

Den förberedande utredningen vid vatten- domstolen torde liksom f.n. i första hand böra ta sikte på företagets verkningar i de hänseenden som normalt faller inom vatten— domstolens kompetensområde. Det får emel- lertid anses önskvärt att de myndigheter som hos Kungl. Maj:t företräder det allmänna planeringsintresset — naturvårdsverket, planverket och länsstyrelsen — får möjlighet att aktivt delta i den förberedande processen vid vattendomstolen. F.n. gäller enligt 11 kap. 34 å andra stycket VL att ansöknings- handlingarna jämte kungörelsen rörande fö- retag av betydande omfattning eller ingri- pande beskaffenhet skall sändas till länssty- relsen i det län där företaget huvudsakligen skall verkställas. Motsvarande underrättel- seplikt bör nu åläggas vattenrättsdomaren också gentemot planverket och naturvårds- verket. En gemensam bestämmelse om vat- tenrättsdomarens underrättelseplikt i mål som kan antas komma under Kungl. Maj:ts prövning synes lämpligen kunna införas som ett nytt fjärde moment i 11 kap. 35 &. Be- stämmelsen i 34 å andra stycket ersätts med annat stadgande (se under 2.5).

Även vattendomstolens yttrande till Kungl. Maj:t torde böra begränsas till vad som normalt faller inom domstolens kompe- tensområde, men det bör å andra sidan inne- hålla så mycket av det material som förevarit hos vattendomstolen att Kungl. Maj:t där- igenom får en fyllig sammanfattning av ärendet. Det är bl. a. angeläget att frågan om företagets tillåtlighet enligt 2 kap. 3 & förs- ta stycket VL blir klarlagd i detalj. Vatten- domstolens sakkunskap synes också böra ut— nyttjas på så sätt att vattendomstolen uttalar sig om företagets tillåtlighet med hänsyn till sannolika följdföretag. Vattenlagsutred- ningen Vill i sammanhanget föreslå att vat- tendomstolarnas skyldighet att avge yttrande till Kungl. Maj:t lagfästes i 4 kap. 20 5.

Vad slutligen angår frågan om ytterligare

utredning hos Kungl. Maj:t får denna givet- vis bedömas från fall till fall. Den snabba samhällsutvecklingen kan emellertid böra leda till att materialet rörande ett företags tillåtlighet från allmänna planeringssyn- punkter särskilt i kontroversiella fall hålls så aktuellt som möjligt.

Det torde kunna hävdas att man först genom arbetet på en fysisk riksplanering börjar få underlag för en översiktlig bedömning av vattenföretagen. Detta planeringsarbete sy- nes främst komma att inriktas på plane- ringsanvisningar, dvs. informationer och anvisningar till ledning för en planering som bedrivs på regional eller kommunal nivå. Från vattenrättslig synpunkt kommer sanno- likt sådana anvisningar att vara av mindre intresse. Många beslut om användningen av mark och vatten, däribland beslut om större vattenföretag, kan emellertid komma att kräva ställningstaganden på riksnivå, i vissa fall på förhand, t. ex. som rekommendationer om markreservation. Dessa fall torde komma att beaktas vid den fysiska riksplaneringen. Men med hänsyn till att det ofta är fråga om att ta ställning till hastigt uppdykande för- slag kan man räkna med att planeringen kommer att ge underlag också för beslut av detta slag (jfr stencil K 1969: 14 s. 12 f). Resultatet av planeringsarbetet i sistnämnda hänseenden blir av det största intresse med hänsyn till önskemålet om en översiktlig be- dömning av vattenföretagen. Av betydelse från samma synpunkt är vidare vissa invente- ringar och utredningar som satts i gång inom planverket liksom olika utredningar på läns- och kommunnivå. Man kan i sammanhanget peka på den inventering av olika kuststräc- kors värde för friluftsliv och fritidsbebyg- gelse som planverket har utfört i anslutning till riksplanearbetet och på det arbete att främja den översiktliga planläggningen av markanvändningen inom västkustområdet som samma verk bedriver på uppdrag av Kungl. Maj:t. Utredningen förutsätter att alla dessa åtgärder inom planeringsområdet kommer att fullföljas på alla nivåer och suc- cessivt kompletteras så att ett tillförlitligt un- derlag skapas för blivande tillståndsbeslut

Utredningen vill i detta sammanhang också framhålla att de informationer i plan- och miljöfrågor som efter hand samlas in och bearbetas bör göras lättillgängliga för dem som skall ta befattning med de vattenrättsliga tillståndsfrågorna. På så sätt kan det små- ningom bli möjligt att vid tillståndsgivningen beakta en mängd faktorer som det hittills inte varit tänkbart att i praktiken ta hänsyn till. Som exempel på vad utredningen här åsyftar kan nämnas det informationssystem ("databank”) som miljökontrollutredningen enligt sina direktiv har att föreslå (se 1970 års riksdagsberättelse s. 319). Betydelse bör också tillmätas det nya fastighetsregistret, som är avsett att spela en roll som basregister för information inom många olika områden (se SOU 1966: 63 och 1968 års statsverks- proposition, bil. 4, punkt A 12).

2.4.5 Följdändringar Vattenlagsutredningen har i de föregående avsnitten föreslagit vissa ändringar i VL som syftar till att göra prövningen av bl. a. större kraftverks-, reglerings- och vattenförsörj- ningsföretag till ett led i samhällspla- neringen. Förslagen torde täcka de företag som i praktiken har störst betydelse från samhällsplaneringssynpunkt. De tanke- gångar som ligger bakom utredningens för- slag synes emellertid böra slå igenom även i fråga om vissa andra större företag som dock är av begränsat intresse i sammanhanget. Detta gäller dels större kraftförsörjningsfö- retag på vilka 1962 års lag om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m. m. kan bli tillämplig och dels större vattenav- lednings- och invallningsföretag som omfat- tas av bestämmelserna i 7 kap. VL om torr- läggning av mark.

Vid prövning av företag enligt 1962 års lag tillämpas i princip VL:s regler, om annat inte följer av särbestämmelser i lagen. Enligt en sådan särregel i 7 & skall bestämmelserna i 4 kap. 1—12 och 16 åå VL inte tillämpas i fråga om företag enligt 1962 års lag. Där- emot är bestämmelserna i 4 kap. 13 & VL om Kungl. Maj:ts prövningsrätt tillämpliga. Be-

finner sig riket i krig, gäller enligt 14 5 inte heller VL:s bestämmelser om förberedelse av vissa större företag.

Det synes i de situationer då 1962 års lag är tillämplig mest ändamålsenligt att Kungl. Maj:ts prövningsrätt får utövas efter förbe- håll i varje särskilt fall. Görs sådant förbe- håll, bör de föreslagna reglerna om Kungl. Maj:ts prövningsrätt i 4 kap. 17, 18 och 20 åå VL få motsvarande tillämpning. Det sy- nes inte nödvändigt att i beredskapssamman- hang upprätthålla det formella kravet på sär- skild utomprocessuell förberedelse. Bestäm- melserna härom i 4 kap. 19 & bör därför un- dantas från tillämpning. Erforderliga särreg- ler kan införas i 7 5 i 1962 års lag. Dess- utom krävs med tanke på förberedelsefallen en jämkning i lagens 14 %.

De nuvarande bestämmelserna i 4 kap 13 % VL om obligatorisk underställning av regle- ringsföretag i Våra sex största insjöar har en- ligt 7 kap. 46 5 första stycket VL motsva- rande tillämpning på vattenavledningsföre- tag i sjöarna. Hänvisningen till 4 kap. 13 & gäller också annat vattenavledningsföretag varigenom vattnets avrinning regleras i större omfattning eller vattenförhållandena eljest förändras väsentligt. Kungl. Maj:t kan i dessa fall förbehålla sig prövningsrätten. Enligt utredningens mening bör 74kap. 46 & första stycket VL nu ändras så att de nya reg- lerna i 4 kap. 17—20 åå VL om Kungl. Maj:ts prövningsrätt i tillämpliga delar kom- mer att gälla vattenavledningsföretag som är av betydande omfattning eller ingripande be— skaffenhet.

Bestämmelserna om vattenavledning har genom en hänvisning i 7 kap. 49 & VL gjorts tillämpliga på invallningsföretag, i den mån annat inte följer av 7 kap. 50—55 åå. Enligt en särregel i 7 kap. 55 å andra stycket skall vad i 7 kap. 46 & stadgas om Kungl. Maj:ts prövningsrätt gälla bara om Kungl. Maj:t har förbehållit sig prövningsrätten. Utred- ningen anser att denna särregel utan olägen- het kan upphävas, vilket innebär att reglerna i 4 kap. 17—20 55 VL blir tillämpliga också i fråga om större invallningsföretag.

Frågor om tillstånd till vattenreglering en-

ligt 3 kap. eller till vattenavledning eller in- vallning enligt 7 kap. kan handläggas vid sy- neförrättning. De lagändringar utredningen tidigare har föreslagit i syfte att i ansök- ningsmål bereda Kungl. Maj:t ett så full- ständigt beslutsunderlag som möjligt bör få motsvarighet också när den förberedande handläggningen sker vid syneförrättning. Det synes sålunda lämpligt att naturvårds- verket och planverket liksom i ansöknings— mål får tillfälle att aktivt delta i förfarandet inför synemän, när det sökta företagets tillåt— lighet kan antas komma under Kungl. Maj:ts prövning. Synemännen bör för det ändamålet tillställa verken avskrift av ansök- ningshandlingarna jämte kungörelsen. En bestämmelse i ämnet kan lämpligen tas in som ett nytt tredje moment i 10 kap. 42 & VL. Sy- nemännen bör vidare vara skyldiga att i un- derställningsärenden avge eget yttrande till Kungl. Maj:t. En uttrycklig föreskrift härom kan såvitt gäller företag för vattenreg- lering enligt 3 kap. infogas i den föreslagna bestämmelsen i 4 kap. 20 VL. Denna före— skrift kommer till följd av hänvisningen i 7 kap. 46 & första stycket VL att få motsva- rande tillämpning vid syneförrättning rö- rande företag enligt 7 kap.

VL innehåller vissa bestämmelser om att synemäns utlåtande angående vattenregle- rings- eller torrläggningsföretag skall un- derställas vattendomstolens prövning. Sådan underställning är enligt 3 kap. 11 & tredje stycket obligatorisk i fråga om vattenregle- ring. I 7 kap. 45 & tredje stycket föreskrivs underställning av utlåtande rörande vatten- avledningsföretag som avser sänkning eller uttappning av sjö eller reglering av vattnets avrinning ur sådant vattenområde eller för- ändring av vattnets djup eller läge i vatten— drag där det finns kungsådra, allmän farled eller allmän flottled. Beträffande invallning i eller vid sjö eller i eller vid sådant vatten- drag som nämns i 7 kap. 45 & tredje stycket gäller enligt 7 kap. 55 5 första stycket att bestämmelserna i det förstnämnda lagrum- met om underställning skall äga motsvaran- de tillämpning. Enligt vattenlagsutredning- ens mening bör underställning till vatten- domstolen av synemännens utlåtande inte

ske, om företagets tillåtlighet har prövats av Kungl. Maj:t. En uttrycklig föreskrift i ämnet bör tas in som ett nytt andra stycke i 7 kap. 46 & VL och en hänvisning till detta stadgande göras i 3 kap. 11 & tredje stycket.

I 3 kap. 13 å VL ges vissa bestämmelser om stadgar för vattenregleringsföretag. Bl. a. föreskrivs i fjärde stycket att stadgarna för att bli gällande skall granskas och fastställas av vederbörande länsstyrelse. I fall som av— ses i 4 kap. 13 & ankommer dessa uppgifter nu på Kungl. Maj:t. Förslaget att 4 kap. 13 5 skall upphävas aktualiserar frågan om och i vilken utsträckning Kungl. Maj:t i fortsättningen bör befatta sig med regle- ringsföretagens stadgar. Utredningen föreslår att 3 kap. 13 & fjärde stycket ändras så att Kungl. Maj:t helt befrias från göromålen i fråga.

2.5 Hänsyn till bebyggelseplaner m.m. Marks användning för bebyggelse skall före- gås av planläggning enligt byggnadslagen. Genom översiktlig planläggning bestäms grunddragen för bebyggelsen. Såvitt gäller markanvändningen inom varje särskild kom- mun sker den översiktliga planläggningen genom generalplan. Vid behov av gemensam planläggning för flera kommuner används ibland institutet regionplan. Detaljplanlägg- ning av tätbebyggelse sker genom stadsplan eller byggnadsplan. Byggnadsverksamheten inom områden som inte ingår i stadsplan eller byggnadsplan kan regleras genom utomplans- bestämmelser. Regionplanen enligt byggnadslagen är för- enad med obetydliga rättsverkningar. I övrigt har fastställda planer framför allt den verkan att de innefattar förbud att bygga i strid mot planen. Detta förbud kompletteras med be- stämmelser om förbud mot nybyggnad se- dan beslut har fattats eller fråga väckts om antagande eller ändring av planen men innan planarbetet har lett till fastställelse av planen. En annan verkan av fastställda planer är att lösningsrätt och i viSSa fall lösningsplikt in- träder beträffande vissa markområden som omfattas av planläggningen. Frågan om den betydelse som fastställd

bebyggelseplan har för tillåtlighetsbedöm- ning enligt miljöskyddslagen har berörts av departementschefen i lagens förarbeten (se prop. 1969: 28 s. 213 och 230). Om ett före- tag som är föremål för tillståndsprövning strider mot fastställd plan, får det enligt vad departementschefen anför anses följa av byggnadslagens regler om plans rättsverkan att tillstånd eller dispens inte kan lämnas. Departementschefen har inte ansett att det behövs någon bestämmelse härom i miljö- skyddslagen. Ifrågavarande uttalanden har inte mött några invändningar från lagrådets eller riksdagens sida (prop. 1969: 28 s. 357 ff, 3LU 37 s. 143 ff).

Som departementschefen har påpekat i an- slutning till sina uttalanden innehåller inte heller VL någon föreskrift i frågan, fastän det inte är ovanligt att motsvarande kolli- sionsfall uppkommer i vattenrättsskipningen. Även vid tillståndsprövning enligt VL måste emellertid gällande bebyggelseplaner beak- tas. Det är därför av vikt att Kungl. Maj:t, domstol och synemän får kännedom om exi- sterande planbestämmelser och om pågående arbete med bebyggelseplaner. Planmyndighe- terna, framför allt länsstyrelserna och kom— munerna, torde å sin sida ha intresse av att få komma till tals i tillståndsfrågor som är av betydelse från plansynpunkt. Ett motsva- rande behov av samarbete mellan tillstånds- myndigheter, länsstyrelser och kommuner sy- nes föreligga med hänsyn till de restriktioner i markanvändningen som kan följa av be- stämmelser i annan lagstiftning än byggnads— lagen, t. ex. naturvårdslagen. I VL:s bestäm- melser om den förberedande handläggningen av tillståndsfrågor ingår föreskrifter om un- derrättelser i vissa fall till länsstyrelse och kommun. Enligt utredningens mening skulle samhällsplaneringen främjas om länsstyrelse och kommun regelmässigt kopplas in i mål som kan vara av betydelse för deras verk- samhet i markpolitiska sammanhang.

Vattenlagsutredningen föreslår till en bör- jan att sökandens utredningsplikt uttryckli- gen får omfatta planförhållandena. Sökan— den bör sålunda uppge, huruvida särskilda bestämmelser rörande användningen av de

mark- och vattenområden som berörs av fö- retaget har meddelats enligt byggnadslagen eller annan lagstiftning. Uppgiftsskyldighe- ten synes kunna begränsas till företag i vat- ten som avses i 11 kap. 17 % 2 —11. Övriga kategorier ansökningsmål torde sakna större intresse från markpolitisk synpunkt. En be- stämmelse om sökandens utredningsplikt i detta hänseende bör kunna tas in som ett nytt tredje stycke i 11 kap. 27 ä 2 mom. VL. Motsvarande uppgifter bör lämnas i ansökan om förordnande av förrättningsman för sy- neförrättning enligt 3, 7 och 8 kap. VL. Detta kräver en ändring i 10 kap. 33 & första stycket VL.

Utredningen föreslår vidare att vatten- rättsdomaren åläggs att till vederbörande länsstyrelse sända kungörelsen i ansöknings- mål som avses i 11 kap. 17 & 2—11. En be- stämmelse härom kan införas i 11 kap. 34 5 andra stycket vilket nu innehåller ett stad- gande som i förslaget flyttats till 11 kap. 35 & 4 mom. Någon motsvarande underrättelse behövs inte i mål som handläggs vid syneför- rättning, eftersom länsstyrelsen redan i sam- band med förordnande av förrättningsman får kännedom om företaget.

Utredningen föreslår slutligen att vatten- rättsdomarens underrättelseskyldighet gent- emot kommunerna preciseras. F. n. skall en- ligt 11 kap. 35 ä 3 mom. kommun få kungö- relse dels i ansökningsmål som avses i 11 kap. 17 & 2—11, dels i vissa andra ansök- ningsmål, i båda fallen under förutsättning att företaget kan antas beröra allmänna in- tressen i orten av någon betydelse. Det kan med visst fog hävdas att det finns anledning till sådant antagande, om företaget berör planlagt område. Utredningen anser emeller- tid att 11 kap. 35 ä 3 mom. under alla om— ständigheter bör förtydligas genom ett till- lägg att kungörelse skall tillställas kom- mun, om företaget berör område inom fast- ställd general- eller detaljplan enligt bygg— nadslagen. Huruvida detta är förhållandet bör i enlighet med utredningens tidigare förslag framgå av ansökan. En motsvarande ändring för de fall där mål handläggs vid sy— neförrättning bör göras i 10 kap. 42 ä 2 mom. VL.

2.6. Underställning enligt 2 kap. 20 å 3 mom. VL m.m.

Som berörts i tidigare avsnitt innehåller VL ett antal bestämmelser om underställning till Kungl. Maj:t efter diskretionär prövning hos vattendomstolen. Den viktigaste bestäm— melsen av detta slag finns i 2 kap. 20 å 3 mom. Där förutsätts för underställning att vattendomstolen vid sin tillåtlighetsprövning finner att en byggnad i vatten visserligen är otillåtlig på grund av 2 kap. 3 å första och andra styckena men ändå av så stor bety- delse från allmän synpunkt att den bör till- låtas med hänsyn till innehållet i lagrummets tredje stycke. En diskretionär rätt att avgöra om underställning skall ske eller inte gäller också i fråga om företag för grundvattentäkt enligt 2 kap. 47 å 2 mom. och för vattenav- ledning enligt 7 kap. 46 å tredje stycket, vil— ken sistnämnda bestämmelse på grund av stadgande i 7 kap. 49 å skall äga motsva- rande tillämpning beträffande invallning.

Miljöskyddslagens bestämmelser om un- derställning, som återfinns i 16 å, innebär att prövningsmyndighcten skall underställa Kungl. Maj:t avgörandet, om myndigheten å ena sidan finner att skadeverkningarna ut- gör hinder mot tillstånd och å andra sidan att verksamheten är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt. Myndighetens pröv- ning går alltså enbart ut på att slå fast om de i lagen angivna förutsättningarna för un- derställning föreligger. Vattenlagsutred- ningen har enligt sina direktiv att överväga en utformning av underställningsinstitutet i VL som i möjligaste mån ansluter till den an- givna regeln.

Bakom utredningens förslag om utvidgad prövningsrätt för Kungl. Maj:t ligger bl. a. den uppfattningen att konflikter mellan vik- tiga samhällsintressen i allmänhet inte bör lö- sas domstolsvägen. Det är naturligtvis tänk- bart att företag i vatten understundom kan visa sig vara ytterst kontroversiella från all- män synpunkt utan att de är av omfattning eller beskaffenhet att böra prövas av Kungl. Maj:t enligt 4 kap. 17—20 åå. Även sådana företag bör alltså med utredningens synsätt i möjligaste mån underställas Kungl. Maj:t

för avgörande. Ett system med underställ- ning efter diskretionär prövning av vatten- domstol rimmar mindre väl med dessa tanke- gångar. Underställning bör ske under be- stämda, i lag angivna förutsättningar. Utred- ningen anser sig därför redan i detta sam- manhang böra föreslå att 2 kap. 20 å 3 mom., 2 kap. 47 å 2 mom. och 7 kap. 46 å tredje stycket VL ändras med 16 å miljö- skyddslagen som förebild.

Genom detta förslag påverkas inte grun- derna för Kungl. Maj:ts avgörande. Såvitt avser 2 kap. 20 å 3 mom. tillkommer det alltså Kungl. Maj:t att efter en underställ- ning pröva, om vattenbyggnaden är av syn- nerlig betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt, och i så fall lämna medgivande till företaget trots att hinder föreligger enligt 2 kap. 3 å första eller andra stycket. Inte heller de föreslagna reglerna i 4 kap. påverkar Kungl. Maj:ts prövning i förevarande fall. Liksom hittills torde Kungl. Maj:t finna sig oförhindrad att föreskriva särskilda villkor för medgivande.

2.7 Övergångsbestämmelser 2.7.1 Vattenlagen Den nya lagstiftningen om Kungl. Maj:ts prövningsrätt bör inte tillämpas i mål som har anhängiggjorts vid vattendomstol före ikraftträdandet den 1 januari 1972. Sådana mål får handläggas och bedömas enligt äldre lag. Likaså bör syneförrättning handläggas med tillämpning av äldre lag, om förrätt- ningsman har förordnats före ikraftträdan- det enligt 10 kap. VL. Samma ordning bör övergångsvis gälla i fråga om de nya bestäm- melserna om hänsyn till bebyggelseplaner och om underställning enligt bl. a. 2 kap. 20 å 3 mom. VL. Utredningen föreslår särskilda övergångsbestämmelser av denna innebörd. Enligt utredningens förslag beträffande 3 kap. 12 å VL skall länsstyrelserna överta Kungl. Maj:ts uppgift att granska och fast- ställa stadgarna för vissa vattenregleringsfö— retag. Särskilda övergångsbestämmelser sy— nes obehövliga. Skulle ett fastställelseärende händelsevis vara beroende på Kungl. Maj:ts prövning vid ikraftträdandet, torde ärendet

utan olägenhet kunna överlämnas till veder- börande länsstyrelse för avgörande.

2.7.2. Övriga författningar

Några särskilda övergångsbestämmelser till lagen om ändring i lagen (1962: 627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m. m. torde inte behövas.

När den föreslagna vattenrättskungörelsen träder i kraft synes det möjligt att upphäva kungörelsen (1953z177) angående förbere- delse av vissa företag enligt VL och kungö- relsen (1961: 649) med vissa föreskrifter om bevakande av det allmännas rätt i vattenmål m.m. En viss reservation bör dock ske i fråga om 2 å i sistnämnda kungörelse. Denna paragraf, som ersätts av 8 å i vattenrätts- kungörelsen, handlar om kammarkollegiets skyldighet att underrätta Kungl. Maj:t när det finns anledning till förbehåll enligt bl. a. 4 kap. 13 å VL. Den äldre bestämmelsen bör äga fortsatt giltighet såvitt fråga är om kolle- giets bevakning i mål och syneförrättningar som handläggs enligt VL:s nuvarande be- stämmelser.

3. Vattendomstolsorganisationen

3.1. Gällande ordning

Det svenska domstolsväsendet kännetecknas bl. a. av att de allmänna domstolarnas kom- petens är mycket vidsträckt. Specialprocess vid särskilda domstolar förekommer bara i begränsad omfattning. Specialdomstolarna har i regel organisatoriskt knutits till det all- männa domstolsväsendet. Detta gäller även de nya fastighetsdomstolarna. Vattendomsto- larna är däremot självständiga administrativa enheter.

Till de allmänna domstolarna räknas hä- rads- och rådhusrätterna, de sex hovrätterna och högsta domstolen. Den 1 januari 1970 fanns det 135 allmänna underrätter. Flera av dessa kommer emellertid att successivt dras in i samband med att härads- och rådhusrät- tema i enlighet med statsmakternas beslut er- sätts av tingsrätter (jfr prop. 1969: 44, 1LU 38, rskr 283). Varje hovrätt är administrativ chefsmyndighet för de allmänna underrät- terna under hovrätten. Hovrätten avger i den egenskapen anslagsframställning och förvaltar anslagna medel för underrätterna inom sin domkrets. Hovrätten har också överinseendet i olika personalfrågor.

De sex vattendomstolarna dömer i första instans i vattenmål. I andra instans dömer vattenöverdomstolen, d.v.s. Svea hovrätt i särskild sammansättning, och som sista in- stans högsta domstolen (11 kap. 1 å VL). De grundläggande bestämmelserna om vatten- domstol finns i 11 kap. 2—15 åå VL, var-

jämte närmare bestämmelser om organisatio- nen och verksamheten ges i stadgan (1960: 306) om vattendomstolarna. Kungl. Maj:t bestämmer om antalet vattendomstolar och om deras domsområden (11 kap. 9 å). Vad som gäller i dessa hänseenden framgår av kungörelsen (1959: 363) om rikets vatten- domstolar, och utredningen återkommer till detta under punkt 3.2 i det följande. Vatten- överdomstolen är administrativ chefsmyn- dighet för samtliga vattendomstolar.

Frågan om inrättande av en central för— valtningsmyndighet på domstolsväsendets område övervägs f.n. av särskilda sakkun- niga som har tillkallats i enlighet med Kungl Maj:ts beslut den 27 februari 1970. Enligt de sakkunnigas direktiv bör den nya myn- digheten överta åtskilliga av de uppgifter som nu ankommer på hovrätt och vatten- överdomstol i deras egenskap av administra- tiv chefsmyndighet, bl. a. i fråga om anslags- framställning och personaladministration. Avsikten är att en proposition i ämnet skall föreläggas riksdagen senast i början av år 1971.

Vad lag eller författning innehåller om allmän domstol gäller i tillämpliga delar också angående domstol och rättegång i vat- tenmål, om annat inte följer av särskilda be- stämmelser bl. a. i VL (11 kap. 1 å sista styc- ket). Särregleringen är omfattande och berör såvitt nu närmast är av intresse bl. a. domsto- lens sammansättning och därmed samman— hängande frågor om de olika ledamöternas

kvalifikationer m. m. I fråga om sammansätt- ningen gäller att domstolen som regel består av en vattenrättsdomare som ordförande, två vattenrättsingenjörer och två vattenrätts- nämndemän (11 kap. 2 å första stycket). Av vattenrättsingenjörerna skall i allmänhet en ha vattenbyggnadsteknisk och en agri- kulturteknisk sakkunskap. Vattenrättsdoma- re och vattenrättsingenjör utnämns av Kungl. Maj:t som också bestämmer om samma vattenrättsingenjör skall tjänstgöra vid mer än en vattendomstol (11 kap. 3 å). I praktiken utnämns eller förordnas ingen- jör vid rikets samtliga vattendomstolar med tjänstgöringsskyldighet företrädesvis vid en av domstolarna.

Vattenrättsnämndemännen utses genom val enligt särskilda bestämmelser i 11 kap. 4 å VL och i kungörelsen (1964: 715) om an- talet vattenrättsnämndemän. Vattenrättsdo- maren avgör för varje mål vilka nämndemän som skall tjänstgöra. Till tjänstgöring bör kallas nämndemän från det län som berörs av målet. Berörs mer än ett län, avgör vatten- rättsdomaren om nämndemännen skall tas från olika län eller från ett av dem. Om vat- tendomstolen sammanträder vid syn på stäl- let, skall företrädesvis de närmast boende nämndemännen kallas att tjänstgöra (11 kap. 5 å). Vid förfall för nämndeman skall annan nämndeman kallas. Om detta skulle medföra avsevärd tidsutdräkt, får annan till vatten- rättsnämndeman valbar person kallas att tjänstgöra i domstolen (11 kap. 6 å andra stycket). En bestämmelse med innehåll som motsvarar sistnämnda stadgande finns i 4 kap. 10 å rättegångsbalken. Är nämndeman av jäv hindrad att tjänstgöra eller uteblir han från rättens sammanträde och kan annan nämndeman inte infinna sig utan tids- utdräkt, får rättens ordförande till tjänstgö- ring i nämnden kalla någon som är valbar till nämndeman för domkretsen.

VL innehåller en rad bestämmelser i frå- gor vilka för de allmänna domstolarnas del antingen lämnats oreglerade eller behandlats i administrativ ordning. Till denna kategori kan hänföras föreskriften att vattenöver- domstolen vid jäv eller annat förfall för vat- tenrättsdomare eller vattenrättsingenjör skall

förordna ställföreträdare (11 kap. 6 å första stycket). Vidare kan nämnas bestämmelserna om anställning av vattenrättssekreterare, dvs. fiskalspersonal, i vattendomstol (11 kap. 8 å). Hit hör också föreskrifterna om vattenrättsdomarens skyldighet att för tid då han på grund av tjänsteresa inte kan träffas i domstolslokalerna förordna någon att motta handlingar och besluta i uppkom- mande frågor (11 kap. 15 å). Av samma typ är även lagregeln om skyldighet för vatten- rättsdomaren att särskilt kalla vattenrätts- ingenjörer och nämndemän till domstolens sammanträden (11 kap. 51 å).

Med hänsyn till att den judiciella pröv- ningen av vattenmål enligt utredningens di- rektiv bör förläggas till fastighetsdomsto- larna synes i detta sammanhang böra över- siktligt redogöras för vad som gäller om dessa domstolars organisation och verksam- het. De grundläggande bestämmelserna i äm- net finns i lagen (1969: 246) om fastighets- domstol och i kungörelsen (1969: 248) om fastighetsdomstol. Domstolarna tar upp de mål och ärenden som anges i särskild lag el- ler författning. F. 11. handläggs endast ersätt- ningsmål enligt miljöskyddslagen vid domsto- larna, från och med den 1 januari 1972 också mål enligt fastighetsbildningslagen (jfr prop. 1969: 128). Tanken är att även ex— propriationsmål skall prövas av fastighets- domstol.

Fastighetsdomstolarna har knutits till det allmänna domstolsväsendet på så sätt att vissa tingsrätter utses av Kungl. Maj:t att vara fastighetsdomstolar. I princip skall det finnas en fastighetsdomstol i varje län, men Kungl. Maj:t kan föreskriva att annat om- råde än län skall vara domkrets för fastig- hetsdomstol.

Lagstiftningen om fastighetsdomstolarna har liksom 11 kap. VL utformats som en se- rie undantagsbestämmelser från vad som an- nars gäller om de allmänna domstolarna. Sär- regleringen är dock av väsentligt mindre om- fattning än de processrättsliga reglerna i VL. Bl.a. gäller vanliga fullföljdsregler. I fråga om sammansättningen föreskrivs att fastig- hetsdomstol består av två lagfarna ledamö-

ter, varav den ene är ordförande, samt av en teknisk ledamot och två nämndemän. Ordfö- randen utses bland de lagfarna domarna i tingsrätten. Som tekniska ledamöter har hit- tills i första hand förordnats vattenrättsingen- jörer. Vattenrättsdomare och vattenrätts- ingenjörer har genom bestämmelser i stats- tjänstemannalagstiftningen ålagts skyldighet att tjänstgöra i fastighetsdomstol. Nämnde- männen utses genom särskilda val. Till tjänstgöring bör företrädesvis kallas nämn- demän från den domsaga till vilken målet närmast har anknytning. Lagen om fastig- hetsdomstol saknar motsvarigheter till 11 kap. 6, 8,15 och 51 åå VL.

3.2. Arbetsläger i vattendomstolarna 3.2.1 Allmänt

Den följande översiktliga redogörelsen för arbetsläget i vattendomstolarna grundas i hu- vudsak på uppgifter som domstolarna lämnat till utredningen. Vidare har från den offent- liga statistiken hämtats visst material rörande vattendomstolarnas verksamhet under 1960- talet. Materialet redovisas i bilaga 1. Av däri intagna tabell ] framgår antalet inkomna och slutligen handlagda mål åren 1962 samt 1967—1969. Tabell 2 utvisar hur avgöran- dena åren 1962 och 1968 fördelar sig på olika måltyper m. m.

Som framgår av tabell 2 utgörs de mål som kommer under vattendomstolarnas prövning till alldeles övervägande del av ansöknings- mål. Målen är av mycket skiftande svårig- hetsgrad. I exempelvis kraftverks- och regle- ringsmål uppkommer oftast en mängd kom- plicerade juridiska och tekniska frågor av olika slag, och i de större målen kan tusen- tals enskilda sakägare uppträda. Sådana mål kan regelmässigt först genom en lång serie deldomar föras fram till slutligt avgörande. Förhållandet illustreras i tabell 2. I 101 av de 358 mål angående byggande i vatten och vattenreglering som avgjordes 1968 hade ti- digare meddelats domar och beslut till ett an- tal av 1 578.

Avgörandet av åtskilliga frågekomplex uppskjuts ofta i avbidan på erfarenhetens rön under en prövotid. Sådana frågor kan

liksom frågor om oförutsedd skada (jfr av- snitt 2.1) komma att slutligt avgöras 10—20 år efter det att ett kraftverk eller en regle- ring har tagits i bruk.

Det sagda kan belysas med ett praktiskt exempel. I målen om reglering av Storavan och Uddjaur, som anhängiggjordes 1952, har t. o. m. 1969 meddelats 20 olika delavgö- randen. Till behandling återstår prövotids- frågor om skada på fiske, renbete och ren- skötsel, flottning, virkesutdrivning och vin- tervägar samt frågor om erosion och om un- derhåll av skadeförebyggande åtgärder. Ned- läggningen av flottningen i Skellefteälven och därav föranledd minskning av sommar- vattenföringen kommer att medföra ny ska- dereglering på vissa sträckor. Målen beräk- nas vara slutligt avgjorda först omkring 1980. Också i mål av mera normal svårighets- grad måste ofta någon fråga, vanligen rö- rande fiske, uppskjutas.

Statistiken domineras till antalet helt av de från arbetssynpunkt enkla målen rörande broföretag och andra mindre anläggningar. Dessa mål kan ofta avgöras utan föregående skriftväxling i enlighet med 11 kap. 61 å första stycket VL. Upplysningar från vatten— domstolarna ger vid handen att av år 1966— 1968 inkomna cirka 400 ansökningsmål per år i genomsnitt omkring 170 kunnat handläg- gas i denna enklare ordning.

Som för år 1969 framgår av tabell 1 redo- visar de tre norrländska domstolarna ett be— tydligt lägre antal nyinkomna och avgjorda mål per år än de tre sydliga. Detta samman- hänger bl. a. med att de norrländska domsto- larnas arbetsbörda framför allt bestäms av ett mindre antal omfattande kraftverks- och regleringsmål som successivt avgörs genom deldomar. Målen vid de sydsvenska domsto- larna är i allmänhet av mera varierande be- skaffenhet och svårighetsgrad. Statistiken ger en inte helt rättvisande bild av arbetsbör- dan också av den anledningen att domstolar- nas praxis varierar när det gäller registre- ringen av mål som ingår i större målkom- plex. Vidare handlägger vissa domstolar frå- gor om oförutsedda skador i de ursprungliga målen, medan sådana frågor i andra domsto- lar registreras som särskilda mål.

De statistiska uppgifterna tyder på att domstolarnas arbetsbörda inte har förändrats nämnvärt under 1960-talet, trots att vatten- kraftutbyggnaden numera har kulminerat. En förklaring härtill kan vara att omfattande kraftverks- och regleringsprojekt alltjämt stått på dagordningen, att stora skadekom- plex blir mogna för avgörande först lång tid efter det tillstånd meddelats och att vatten- försörjnings- och avloppsmålen medfört ökad belastning särskilt för de sydligare domstolarna. Till bilden hör också den bety- dande kvarstående arbetsbalans som finns på vissa håll.

3.2.2. Övre Norrbygdens vattendomstol

Vattendomstolens kansli ligger i Luleå. Dess domsområde omfattar bl. a. det svenska ne- derbördsområdet för Torne älv samt Kalix- älvens, Luleälvens och Piteälvens neder- bördsområden. Beträffande verksamheten vid domstolen framgår av tabell 1 bl. a. att antalet från 1968 balanserade mål var 84, att 37 mål kom in under 1969 och att 28 mål blev slutligt handlagda under detta år. Vid årsskiftet 1969/70 var omkring 90 ansök- ningsmål anhängiga vid domstolen, varav hälften gäller kraftverks- och regleringsföre- tag samt omkring 15 avloppsföretag och 25 broar och andra mindre anläggningar. Domstolens arbetsbörda bestäms huvud- sakligen av kraftverks- och regleringsmål i Luleälven. Staten har här sedan 1940-talet bedrivit en tidvis intensiv utbyggnad som alltjämt pågår. Verksamheten berör större delen av älvsystemet från Suorvamagasinet och Satisjaure i Stora Luleälvens källområ- den och Tjaktjajaure rn. fl. sjöar i Lilla Lu- leälvens källområden ned till Bottenviken. Ett tiotal kraftverk finns eller är under upp— förande. Ytterligare projekt är aktuella bl. a. i båda älvarnas källområden. Inom i stort sett hela det berörda älvsystemet pågår dom- stolsbehandling av tillstånds- och ersättnings- frågor. Åtskilliga av de nu anhängiga målen beräknas kunna bli avgjorda först omkring år 1980. Omfattande underhandlingar pågår mellan parterna i syfte att nå överenskom- melser i skadefrågor. Övriga älvar inom

domsområdet har hittills inte berörts av mera betydande vattenkraftutbyggnader. Beträf- fande Kalixälven har dock på senaste tid viss exploatering förts på tal.

Gällande personalplan för domstolen upp- tar för budgetåret 1970/71 tjänster för två ordinarie och en extraordinarie vattenrätts- domare, tre ordinarie vattenrättsingenjörer varav en är vattenbyggnadstekniker och två agrikulturtekniker, två vattenrättssekrete- rare, en assistent, en kontorsskrivare, en kansliskrivare, två kontorister och två kon— torsbiträden. Arbetsbördan anses kunna be- mästras med nuvarande personalstyrka.

3.2.3. Nedre Norrbygdens vattendomstol

Domsområdet omfattar i huvudsak Skellef- teälvens och Umeälvens nederbördsområden. Kansliet ligger i Umeå. Av tabell 1 framgår bl. a. att antalet från 1968 balanserade mål var 89 samt att under 1969 40 mål anhängig- gjordes och 37 mål blev slutligt handlagda. Av de vid domstolen den 1 januari 1970 an- hängiga drygt 80 ansökningsmålen var drygt 50 kraftverks- och regleringsmål, 5 avlopps- mål och 25 enklare mål om broar o.d.

Arbetsbördan hänför sig främst till kraft- verks- och regleringsmål i Skellefteälven och Umeälven. Vattenkraften i Skellefteälvens huvudgren blir med pågående utbyggnader i stort sett fullständigt utbyggd med elva kraftstationer och betydande regleringsma- gasin i bl. a. Hornavan och Storavan-Udd- jaur. Utbyggnaden har skett framför allt under 1950- och 1960-talen. Ett tjugutal större kraftverks- och regleringsmål har sam- band med denna utbyggnad. Domstolsbe- handlingen av uppskjutna ersättningsfrågor och av frågor om oförutsedd skada pågår inom i stort sett hela älvsystemet. I många mål kan slutliga avgöranden väntas först om— kring år 1980 eller senare.

Den under 1950—talet och första hälften av 1960-talet intensiva utbyggnadsverksam- heten i Umeälven har medfört att älven av- . trappats från källsjöarna Abelvattnet och Gäutajaure till Bottenviken. På denna sträcka finns 16 kraftstationer. Bland större regleringsmagasin kan nämnas Gardiken,

Storuman och Storjuktan. Omkring 25 större mål som har samband med utbyggnaden av Umeälven är anhängiga vid domstolen. Domstolsbehandlingen kan —— bortsett från oförutsedda skador — väntas vara avslutad under första hälften av 1970-talet i flertalet mål.

Personalplanen upptar tjänster för tre or— dinarie vattenrättsdomare, fem ordinarie vat- tenrättsingenjörer, tre vattenrättssekreterare, två assistenter, två kontorsskrivare, en kan- sliskrivare, en kontorist och fyra kontorsbi- träden. En befattning som domare och en som vattenrättsingenjör upprätthålls f. n. inte. Av övriga vattenrättsingenjörer är två vatten- byggnadstekniker och två agrikulturtekni- ker. Arbetsbördan beräknas för överblickbar tid kunna bemästras med nuvarande perso- nalstyrka. Viss återbesättning av vakanser på kanslisidan kan dock bli nödvändig. Med hänsyn till det läge vari målen befinner sig bedöms det ovisst om för framtiden full sys- selsättning inom domstolen kan beredas samtliga ingenjörer.

3.2.4. Mellanbygdens vattendomstol

Domsområdet för denna vattendomstol, vars kansli förlagts till Östersund, omfattar bl. a. Ångermanälvens, Indalsälvens och Ljungans nederbördsområden. Arbetsbördan hänför sig huvudsakligen till kraftverks— och regle— ringsmål i dessa älvar med biflöden. Beträf- fande domstolens verksamhet framgår av ta- bell 1 bl. a. att 173 mål balanserades från 1968 samt att under 1969 inkom 46 nya mål, återupptogs 46 äldre mål och handlades slut- ligt 36 mål. Omkring 220 ansökningsmål var anhängiga vid domstolen den 1 januari 1970. Av dessa var omkring 180 kraftverks- och regleringsmål, tio vattenförsörjningsmål, 15 avloppsmål och återstoden mål angående broar och andra mindre företag. I många fall har företagen utförts efter tillstånd enligt la— gen (1939: 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering, vilka först under 1960—talet ersatts med tillstånd enligt VL.

I Ångermanälvens huvudgren finns elva kraftstationer. Bland de större regleringsma—

gasinen kan nämnas Kultsjön och Malgo- maj. Utbyggnaden påbörjades i mitten av 1940-talet och har numera i allt väsentligt avslutats. Omkring 25 anhängiga ansök- ningsmål har samband med denna utbygg— nad. I målen återstår främst ett stort antal uppskjutna skadefrågor av ofta komplicerad natur vilka i huvudsak beräknas vara slutligt avgjorda under 1970-talet.

I Fjällsjöälven med biflöden finns fem kraftverk och större regleringsmagasin bl.a. i Tåsjön och Flåsjön. Utbyggnaden, som in- leddes på 1940-talet, har i huvudsak slut- förts under 1960-talet. Ett tiotal större an- sökningsmål vid domstolen hänför sig till denna utbyggnad. Även här kvarstår ett större antal uppskjutna frågor. Dessa beräk- nas i allt väsentligt kunna slutbehandlas un- der 1980-talet.

I fråga om Faxälven befinner sig målen om tre kraftstationer i älvens övre del ännu i ett inledande skede. Om dessa kraftverk ut- förs, kommer det att finnas sammanlagt elva kraftverk i älven med större regleringsmaga- sin i bl. a. Blåsjön, Limingen, Kvarnbergs- vattnet och Ströms vattudal. Till utbyggna- den i älvsystemet hänför sig omkring 20 ej avslutade ansökningsmål. Uppskjutna skade— frågor beräknas vara i huvudsak avgjorda omkring år 1980.

Utbyggnaden av landets tillgångar på vat- tenkraft var under 1940-talet koncentrerad till Indalsälven, och utbyggnadsverksamhe- ten har fortsatt även därefter. Älven är nu i huvudsak utbyggd från källsjöarna Kallsjön och Håckren till havet med sammanlagt 16 kraftverk. Dessutom finns det två större kraftverk i biflöden. Betydande reglerings- magasin finns förutom i de nämnda käll- sjöarna framför allt i Torrön och Storsjön. En omfattande och delvis komplicerad ska- dereglering återstår längs i stort sett hela älv— sträckan. Särskilt fiskefrågorna uppges krä- va ett omfattande domstolsarbete, även om detta kan komma att underlättas genom överenskommelser mellan parterna. Med ut- byggnaden i Indalsälven sammanhänger om- kring 60 ej avslutade ansökningsmål av vari- erande storleksordning. Det anses inte möj- ligt att ens preliminärt ange någon generell

Ljungan är med smärre undantag utbyggd från Rätansjön till havet. Även biflödet Gimån är i viss omfattning utbyggt. Ut- byggnaden omfattar tolv kraftverk och vissa regleringar. Dessutom föreligger ansökning- ar om tillstånd till två kraftverk nedströms och två uppströms Rätansjön. Domstolsbe- handlingen av ett par nya regleringsmål be- finner sig i ett inledande skede. Slutliga av- göranden av de frågor som aktualiseras av utbyggnadsverksamheten i älven väntas i huvudsak föreligga successivt under 1970- talet. Vissa fiskefrågor beräknas inte ha av- gjorts förrän i början av 1980-talet.

Gällande personalplan för domstolen upp- tar tjänster för fyra ordinarie och en ex- traordinarie vattenrättsdomare, tre ordinarie och tre extraordinarie vattenrättsingenjörer, sex vattenrättssekreterare, två assistenter, en kontorsskrivare, två kansliskrivare, en kon— torist och fem kontorsbiträden. Av de fem vattenrättsingenjörer som f.n. tjänstgör vid domstolen är tre vattenbyggnadstekniker och två agrikulturtekniker. Arbetsbördan beräk- nas för överblickbar tid kunna bemästras med den personalstyrka som skall finnas en- ligt personalplanen, om en extra vatten- rättsdomare vid behov ställs till förfogande.

3.2.5. Österbygdens vattendomstol

Vattendomstolens domsområde omfattar bl.a. Ljusnans, Dalälvens och Mälaren- Norrströms nederbördsområden. Kansliort är Stockholm. Beträffande verksamheten vid domstolen framgår av tabell 1 bl. a. att anta-- let från 1968 balanserade mål var 222, att under 1969 101 mål inkom till domstolen och att under samma år totalt 132 mål blev slut- ligt handlagda. Vid årsskiftet 1969/70 var omkring 180 ansökningsmål anhängiga vid domstolen, varav cirka 70 kraftverks- och regleringsmål — därav dock cirka 25 som endast gäller omprövning av avgift —— 20 mål om vattenförsörjning, 30 mål om avlopp, 40 mål om broar och smärre företag i övrigt samt i runt tal 20 mål om oförutsedda ska- dor.

Kraftverks- och regleringsmål förekom-

mer huvudsakligen i Ljusnans och Dalälvens vattensystem. Ett tjugutal sådana mål hänför sig till kraftutbyggnaden i Ljusnan. Till be- handling återstår främst uppskjutna frågor av olika slag. Frågan om tillstånd till ett nytt kraftverks- och regleringsföretag i älvsyste- met uppströms Lossen har nyligen prövats av vattendomstolen. Beträffande Dalälven, där utbyggnaden av Österdalälven uppströms Siljan nyligen slutförts, kvarstår omkring 15 icke avgjorda mål. Ett av dessa gäller upp- förande av ett nytt kraftverk vid Söderfors och reglering av Hedesundafjärdarna. Ett mindre antal mål som rör kraftföretag i Ore älv, Voxnan och Gavleån ingår också i ba- lansen. Kraftverks- och regleringsmålen torde allmänt sett vara av normal svårighets- grad och väntas i stort sett vara slutbehand- lade mot mitten av 1970-talet. I många fall återstår endast frågor om enstaka skador el- ler skada av viss art. Bland mera omfattande eller komplicerade avloppsmål kan nämnas de som rör Stockholms stads avlopp, Käppa- laförbundets anläggningar samt utsläpp i Himmerfjärden söder om Södertälje av av- loppsvatten från Storstockholmsregionen. Dessa mål väntas också vara avgjorda mot mitten av 1970-talet. Vid domstolen är också anhängigt ett stort mål rörande utsläpp av industriellt avloppsvatten från Skutskärsver- ken. Detta mål befinner sig ännu i ett inle- dande skede.

Personalplanen upptar tjänster för två or- dinarie vattenrättsdomare, tre ordinarie och en extra ordinarie vattenrättsingenjör, en bi- trädande vattenrättsdomare, två vattenrätts- sekreterare, en assistent, två kontorsskrivare, en kontorist och tre kontorsbizräden. Av in- genjörerna är två vattenbyggnadstekniker och två agrikulturtekniker. Personalstyrkan bedöms tillräcklig för att bemästra arbets— bördan.

3.2.6. Söderbygdens vattendomstol

Vattendomstolens domsområde omfattar i huvudsak sydöstra och sydlgaste Sverige fr. o. m. Vättern-Motalaströms och Lagans nederbördsområden. Kansliet .igger i Växjö. Beträffande verksamheten vid domstolen

framgår av tabell 1 bl.a. att antalet från 1968 balanserade mål var 147, att antalet under 1969 inkomna mål var 105, varav 3 åte rupptagna äldre mål, samt att 73 mål slut- ligt handlades under 1969. Av de omkring 160 ansökningsmål som var anhängiga den 1 januari 1970 kan omkring 20 hänföras till kategorin kraftverks- och regleringsmål, medan i runda tal 40 mål rör vattenförsörj- ning, 40 mål avlopp, 50 mål broar och andra mindre företag och 10 mål oförutsedd skada. Målen beräknas i allmänhet kunna avgöras inom de närmaste åren. Vissa mera omfat- tande mål i vilka prövotid löper beräknas kunna slutligt avgöras först omkring år 1980. Detta gäller bl. a. ett kraftverks- och regle- ringsmål i Stångåns vattensystem samt mål rörande utsläpp av avloppsvatten från kärn- kraftverken vid Oskarshamn och Barsebäck. De anhängiga avloppsmålen anses genom- gående vara vidlyftiga och invecklade. Personalplanen upptar tjänster för en or— dinarie vattenrättsdomare, två ordinarie vat- tenrättsingenjörer varav en vattenbyggnads- tekniker och en agrikulturtekniker, en biträ- dande vattenrättsdomare, en vattenrättsse- kreterare, en assistent, två kontorsskrivare, en kontorist och ett kontorsbiträde. Vattenrättsdomaren har beträffande ar- betsläget i domstolen anfört i huvudsak följ— ande. Domstolens målavverkning var under 1969 av olika anledningar lägre än normalt. Antalet domar, vilket brukar vara 90—100 om året med cirka 1 100 domssidor, var 1969 bara 67 med omkring 650 domssidor. Medan den totala balansen vid årsskiftet 1969/70 uppgick till 182 mål var motsvarande siffra för åren 1963 1969 i genomsnitt bara 143. Av de från år 1969 balanserade målen är dessutom andelen gamla och vidlyftiga mål avsevärt större än tidigare. Dessa mål, som främst rör ersättningsfrågor, har nämligen i det uppkomna läget fått stå tillbaka för nyare mål, främst om stora kommunala eller industriella vattenförsörjnings- eller av- loppsföretag, i vilka ett avgörande bedömts mera angeläget. Ett 90-tal balanserade mål kan i och för sig slutföras under 1970 men får med hänsyn till sin beskaffenhet väntas bereda domstolen full sysselsättning också

under 1971 och, om även nytillkommande mål beaktas, under någon del av år 1972. Tidpunkten för slutligt avgörande av mål som i och för sig kan avgöras under 1971 och åren närmast därefter förskjuts därige— nom i motsvarande mån. Arbetsläget kom- pliceras ytterligare av att frågan om Skåne- städernas vattenförsörjning från Bolmen kan väntas komma under domstolens prövning under hösten 1970. Målet antas bli osedvan— ligt omfattande och torde dessutom få be- handlas som brådskande.

Enligt vattenrättsdomarens uppfattning kan arbetsbördan inte bemästras med nuva- rande personalstyrka. Domstolen bör så— lunda förstärkas. Vidare torde — såsom re- dan skett i någon omfattning — vattenrätts- ingenjörer från andra domstolar få anlitas för särskilda mål.

3.2.7. Västerbygdens vattendomstol

Domsområdet omfattar bl. a. Klarälven-Vä- nern-Göta älvs, Viskans, Ätrans och Nissans nederbördsområden. Vänersborg är kan- sliort. Enligt tabell 1 balanserades från 1968 205 mål. Under 1969 inkom 95 mål och handlades slutligt 101 mål. Av de till 1970 balanserade målen var cirka 180 ansöknings- mål. Dessa fördelades på omkring 30 kraft- verks— och regleringsmål, 20 vattenförsörj- ningsmål, 50 avloppsmål, 70 mål om broar och andra mindre företag samt 15 mål om oförutsedda skador.

Flera av kraftverks- och regleringsmålen är förhållandevis omfattande. Detta gäller bl.a. målen om Höljes kraftverk med kort— tidsreglering i Klarälven och Röjdåfors kraftverk i Norsälven. I sammanhanget kan också nämnas ett omfattande mål om oförut- sedda skador på grund av kraftutbyggnader i Klarälven. Avloppsmålen svarar för en be- tydande del av arbetsbelastningen. Flera av dessa mål har samband med industrianlägg- ningar vid Värö och Stenungsund.

Personalplanen upptar tjänster för en or- dinarie vattenrättsdomare, två ordinarie vat- tenrättsingenjörer, varav en vattenbyggnads- tekniker och en agrikulturtekniker, en per- sonlig tjänst som agrikulturteknisk vatten—

rättsingenjör, en biträdande vattenrättsdo- mare, två vattenrättssekreterare, en vatten— rättsamanuens, en assistent, två kontorsskri- vare, en kansliskrivare och tre kontorsbiträ- den. Dessutom finns vid domstolen två extra tjänster som biträdande vattenrättsdomare samt en tjänst som vattenrättssekreterare. Vattendomstolen arbetar i betydande omfatt— ning med särskilda vattenrättsingenjörer från andra domstolar.

Vattenrättsdomaren, som anser att nya tjänster f. 11. inte behöver tillföras domstolen för att bemästra arbetsbördan, har beträf— fande arbetsläget i övrigt anfört bl.a. föl- jande. Nästan hälften av de vid domstolen anhängiga målen är av enklare beskaffenhet och kan beräknas bli slutligt avgjorda under år 1970, förutsatt att inga processuella hin- der uppstår. Det är däremot inte möjligt att för övriga mål ange någon beräknad tid för slutligt avgörande, främst på grund av svå- righeterna att förutse hur lång tid som krävs för att fullständiga utredningen i målen. Må- len är emellenid såvitt gäller antalet aktsidor till större delen av måttlig omfattning. Anta- let sidor är naturligtvis inte ensamt avgö- rande för den tid det tar att slutföra målet. Det torde dock inte råda någon tvekan om att den balans som är svårast att övervinna beror av de större målen. Balansen kan i och för sig snabbt nedbringas genom att all dö- mande personal sätts in på de mindre och medelstora målen.

3.3 Behovet av provisoriska ändringar

Den omläggning av prövningssystemet i vat- tenmål som förordats i utredningens direktiv innebär att vattendomstolsorganisationen som sådan blir överflödig. Detta får självfal— let inte tolkas så att den sakkunskap och er- farenhet som finns företrädd inorn organisa- tionen skall ställas åt sidan. Miljöskyddsla- gens tillkomst har lett till att vattenrättsliga frågor om vattenförorening undantagits från vattendomstolarnas kompetensområde. Man har emellertid samtidigt sett till att vatten- rättslig sakkunskap står till förfogande såväl i koncessionsnämnden för miljöskydd och naturvårdsverket, vilka i första hand svarar

för tillstånds- och dispensgivning, som i fas- tighetsdomstolarna, vilka avgör ersättnings- frågor o.d. Vid en fullständig omläggning av det vattenrättsliga prövningssystemet får givetvis förfaras på motsvarande sätt.

Som tidigare framhållits är utredningen ännu inte beredd att ta slutlig ställning till det framtida prövningssystemet. Redan nu kan man emellertid anföra flera skäl för att de vattenrättsliga frågor som skall avgöras av domstol bör prövas vid fastighetsdomstol. Dessa domstolar handlägger sedan någon tid mål av vattenrättslig karaktär, och avsikten är att dit förlägga även prövningen av bl.a. fastighetsbildningsmål och expropriations- mål. Sambandet mellan värderingsfrågorna i de olika måltyperna är ofta påtagligt, och önskemålet om en enhetlig bedömning av er- sättningsproblemen inom fastighetsrätten är otvivelaktigt ett starkt skäl för att låta fastig— hetsdomstolarna överta rättsskipningen också i vattenmål.

Ett ytterligare skäl utgör den omständig- heten att vattendomstolarnas arbetsbörda, i varje fall på längre sikt, torde undergå så- dana förändringar att en översyn av dom- stolsorganisationen under alla förhållanden blir nödvändig. Som framgår av redogörel- sen för arbetsläget är arbetsbördan visser- ligen alltjämt betydande, och såvitt gäller Mellanbygdens, Söderbygdens och Väster- bygdens vattendomstolar synes läget vara ansträngt. Arbetsbelastningen hänför sig emellertid i stor utsträckning till anhängiga mål om kraftverks-, reglerings- och avlopps- företag vilka successivt slutbehandlas. Ut- byggnaden av våra vattenkrafttillgångar pågår fortfarande men i minskad takt, och man måste utgå från att tillström- ningen av nya kraftverks- och regle- ringsmål varken till antal eller omfatt- ning kommer att motsvara tillströmning- en under de sista decennierna. Efter miljö— skyddslagens ikraftträdande den 1 juli 1969 anhängiggörs inga nya föroreningsmål vid vattendomstolarna. Det finns alltså anled- ning anta att den nuvarande organisationen så småningom blir överdimensionerad. Den arbetskraft som till följd av utvecklingen blir disponibel bör självfallet tas i anspråk på ett

så ändamålsenligt sätt som möjligt. Detta sker bäst inom ramen för den större, mera flexibla organisation som de allmänna under- rätterna bildar.

Utredningen anser sig mot bakgrund av det anförda kunna utgå från att den judi- ciella prövningen enligt en ny vattenlag kommer att förläggas till fastighetsdomstol och att vattendomstolarna i samband därmed kan avvecklas.

De ändringar i fråga om Kungl. Maj:ts prövningsrätt som vattenlagsutredningen föreslår i detta betänkande kan i och för sig genomföras utan att man rubbar den nuva- rande vattendomstolsorganisationen. Denna skulle alltså övergångsvis kunna finnas kvar. Den väntade nedgången i arbetsbördan kan emellertid påkalla organisatoriska föränd- ringar tidigare än man nu har anledning räkna med. Organisationen står vidare inför sin avveckling i ett skede av omfattande re- formarbete på det allmänna domstolsväsen- dets område. Arbetet bedrivs successivt och kan väntas vara slutfört omkring år 1975. Det är knappast troligt att en ny vattenrätts- lig lagstiftning i nu aktuella delar kan vara klar att träda i kraft vid den tidpunkten. Frågan om fastighetsdomstolarnas lokalise- ring bör vara avgjord redan när den nya fas- tighetsbildningslagen träder i kraft den 1 ja- nuari 1972. Om vattendomstolsorganisatio- men tills vidare lämnas oförändrad, kan re- formeringen av domstolsväsendet i övrigt alltså väntas vara slutförd, innan den for- mella avvecklingen av vattendomstolarna ens hinner påbörjas. Var vattendomstolspersona- len efter en indragning under senare hälften av 1970-talet kan inplaceras i den nya orga- nisationen blir därigenom i stor utsträckning beroende på vakanser och andra omständig- heter som kan vara svåra att förutse.

Det har ofta framhållits att vattenmålen kan få ingripande betydelse för livet i be- rörda bygder och att de många gånger angår stora ekonomiska värden. Handläggningsti- den måste på grund av målens natur och sak- ägarnas stora antal normalt bli lång och det är därför angeläget att inte medverka till en ytterligare förlängning genom åtgärder på

organisationssidan. Risken för att en längre tids osäkerhet rörande vattendomstolsperso— nalens framtid kan få icke önskvärda effek- ter på domstolarnas arbetsresultat får inte negligeras. En viss avgång från domstolarna utöver den normala kan förutses. Ledigbli- vande tjänster kan kanske inte återbesättas och därmed måste man räkna med att det dö— mande arbetet i allt större utsträckning får skötas av vikarier, vilket i och för sig kan medföra att vattenrättsskipningens kvalitet försämras. Därtill kommer att vikarierna be- höver tid att sätta sig in i de ofta komplice— rade frågorna.

Vattenlagsutredningen har mot denna bakgrund ansett sig böra överväga, om inte den avveckling av vattendomstolarna som förr eller senare blir nödvändig kan sam- ordnas med reformeringen av domstolsväsen- det i övrigt. Ett sådant tillvägagångssätt, som synes kunna vara till fördel för reformarbe— tet, har i allmänhet tillstyrkts vid de kontak- ter utredningen har haft med företrädare för vattenöverdomstolen och vattendomstolarna.

Även om fastighetsdomstol i huvudsak bara skulle svara för behandlingen av ersätt- ningsfrågor enligt en ny VL, bör dess doms- område i vattenmålen, där de hydrologiska förhållandena är av grundläggande bety- delse, omfatta vissa nederbördsområden och inte följa den administrativa indelningen. En ordning som innebär att rikets samtliga fas- tighetsdomstolar dömer i vattenmål synes re— dan på grund härav utesluten. Det kan till— läggas att både statsfinansiella skäl och re- kryteringssynpunkter talar mot att alla fas- tighetsdomstolar förses med vattenrättslig ex- pertis. Man synes också av praktiska skäl böra undvika ett system med skyldighet för t. ex. tekniker att tjänstgöra vid alltför många domstolar. Vattenrättsskipningen en- ligt en ny VL torde därför få koncentreras till ett fåtal fastighetsdomstolar.

Vattenlagsutredningen har från dessa ut- gångspunkter i första hand undersökt möj- ligheterna att omedelbart överföra vatten- rättsskipningen på vissa fastighetsdomstolar. Härvid skulle emellertid vattendomstolsorga- nisationen få behållas för handläggning av de mål som anhängiggörs innan reformen

träder i kraft, medan nytillkommande mål får behandlas vid fastighetsdomstol. En sådan ordning synes förenad med praktiska olä— genheter av olika slag. Ett system med dubb- la domstolar under flera år måste sålunda te sig förvillande från partssynpunkt. Vidare torde personalsvårigheterna bli betydande, även om samma personal i viss utsträckning kan tjänstgöra i både vattendomstol och fas- tighetsdomstol. Det kan också påpekas att de nytillkommande vattenmålen kommer att omfatta frågor om tillstånd och därmed förenade villkor och att fastighetsdomstols sammansättning inte i första hand har anpas— sats för frågor av detta slag. Härtill kommer att ett mycket stort antal lagrum i VL genom sin ordalydelse direkt anknyter till den nu- varande vattendomstolsorganisationen. De lagtekniska svårigheter reformen i detta hän- seende för med sig torde visserligen delvis kunna övervinnas genom generella hänvis- ningar till lagen om fastighetsdomstol. Ett oproportionerligt stort antal lagändringar torde likväl inte kunna undvikas. Vattenlags- utredningen anser sig därför inte kunna fö- reslå att vattenrättsskipningen redan nu förs över till fastighetsdomstolarna.

Enligt utredningens mening får man den smi- digaste övergången från det gamla till det nya systemet genom en reform i två etapper.

Redan i samband med att fastighetsdom- stolsorganisationen byggs ut bör man söka bedöma till vilka domstolar vattenrättsskip- ningen i framtiden bör förläggas. Vatten- domstolarna bör därefter i en första reform- etapp övergångsvis knytas till den allmänna underrättsorganisationen på samma sätt som fastighetsdomstolarna. Efter denna etapp, som lämpligen bör genomföras den 1 januari 1972, skulle det finnas ett mindre antal all- männa underrätter, förslagsvis sex, vilka som fastighetsdomstol dömer i bl.a. fastighets- bildnings- och immissionsmål och som i egen- skap av vattendomstol dömer i vattenmål. Vattendomstolarna upphör därmed att vara självständiga organisatoriska enheter men består som ett judiciellt begrepp.

Med hänsyn till att fullföljd av talan mot fastighetsdomstols dom bl. a. i immissionsmål

sker till hovrätt enligt allmänna regler i rätte- gångsbalken kan det i och för sig synas följdriktigt att låta samma ordning gälla också i vattenmål. Detta förutsätter dock att hovrätterna får tillgång till vattenrättslig ju- ridisk och teknisk expertis, och en sådan förstärkning torde inte kunna tillhandahållas utan ökade kostnader för statsverket. Frå- gan om fullföljd av talan i olika specialmål är vidare beroende på Kungl. Maj:ts pröv- ning med anledning av domstolskommitténs betänkande Domstolsväsendet III Fullföljd av talan m. m. (SOU 1969: 41). Utredningen anser därför att man under första etappen bör behålla nuvarande fullföljdssystem med vattenöverdomstolen som gemensam mellan- instans.

I en andra reformetapp, som bör genomfö- ras samtidigt som en ny vattenlag träder i kraft, förs de judiciella uppgifterna över på fastighetsdomstolarna. De olägenheter som utredningen funnit förenade med en omedel- bar reform av den innebörden torde huvud- sakligen kunna undvikas. Den judiciella prövningen kan visserligen övergångsvis komma att ske dels hos vattendomstol såvitt gäller anhängiga mål och dels hos fastighets- domstol beträffande nya mål. Uppgifterna ankommer emellertid med utredningens för- slag då i båda fallen på samma underrätt, låt vara i olika sammansättning.

[ fråga om personalen får utredningens organisationsförslag i första hand betydelse för förhållandena under VL:s återstående giltighetstid. Utredningen tar emellertid därutöver i vissa hänseenden principiell ställning till den framtida organisationen. Detta kan förtjäna uppmärksamhet, när frå- gan om inrättande av tjänster i samband med den första reformetappen blir aktuell. I sam- manhanget kan påpekas att de sex tingsrät- terna, vilka förutsätts också vara fastighets- domstolar, knappast behöver särskild juri- disk eller teknisk expertis utöver den vatten- rättsliga för prövningen av immissionsmål och i flertalet fall kanske inte heller för ex- propriationsmål.

3.4.1. Underrätter i vattenmål

I 11 kap. 1 & första stycket VL slås nu fast att första domstol i vattenmål kallas vatten- domstol. Vidare har genom 11 kap. 9 & överlämnats åt Kungl. Maj:t att bestämma antalet vattendomstolar och deras domsområ- den.

Som framgår av redogörelsen för gällande ordning är fastighetsdomstolarna organisato- riskt knutna till det allmänna domstolsväsen- det på det sättet att Kungl. Maj:t utser vissa tingsrätter att i särskild sammansättning vara fastighetsdomstolar. Utredningens för- slag att vattendomstolarna på motsvarande sätt införlivas med det allmänna domstolsvä- sendet kan lagtekniskt genomföras genom ett tillägg till 11 kap. 1 5 första stycket vari an— ges att tingsrätt som Kungl. Maj:t bestämmer skall vara vattendomstol. Bemyndigandet i 11 kap. 9 & för Kungl. Maj:t att bestämma antalet vattendomstolar blir därigenom överflödigt och kan upphävas.

Utredningen har i ett föregående avsnitt (3.2) redogjort för den ungefärliga omfatt- ningen av vattendomstolarnas nuvarande domsområden och för kansliorternas belä- genhet. Några önskemål om ändringar i dessa hänseenden har inte framförts, och det finns över lag förutsättningar för god kontakt mellan domstol och domkretsens olika de— lar. Såvitt gäller vattenrättsskipningen finns det alltså f.n. inte någon anledning till änd- ring. Med hänsyn till utredningens förslag att vattendomstolarna skall knytas till vissa tingsrätter med fastighetsdomstol kommer emellertid också frågan om dessa domsto- lars lokalisering in i bilden. Utredningen är medveten om att detta kan leda till vissa för- ändringar för vattendomstolarnas del. Det får dock konstateras att residensstäderna så- som centralorter för respektive län och cen— tra för samhällsplanerande organ är natur- liga kansliorter för fastighetsdomstolar med länet som domkrets och att vattendom- stolarnas kanslier i samtliga fall är för- lagda till residensstäder. Det får vidare antas att vattenmålen särskilt under övergångsskedet men också senare kom-

mer att utgöra en väsentlig del av under- rätternas samlade arbetsbörda. För vatten- domstolarnas personal är det självfallet mest tillfredsställande att man införlivar vatten- domstolarna med tingsrätter på vattendom- stolarnas nuvarande kansliorter. Särskilt kanslipersonalen kan ha svårt att flytta av familjeskäl. Från personalsynpunkt är det i varje fall angeläget att lokaliseringsfrågans lösning, även om den innebär en förflytt- ning. kommer till stånd utan onödigt dröjs- mål och blir definitiv.

Utredningens förslag innebär i administra- tivt hänseende en fullständig integration av vattendomstolarna med det allmänna dom- stolsväsendet. Vattenöverdomstolen förlorar alltså sin ställning som administrativ chefs- myndighet för vattendomstolarna. En sådan förändring torde emellertid under alla för- hållanden inträda, om tanken på en central förvaltningsmyndighet på domstolsväsendets område förverkligas.

3.4.2. Domförhetsregler m.m.

Enligt nuvarande bestämmelser i 11 kap. 2 & första stycket VL är vattendomstol beslutför med en lagfaren vattenrättsdomare som ord- förande, två vattenrättsingenjörer och två vattenrättsnämndemän. I vissa bagatellartade mål är domstolen beslutför med ordförande, nämndemän och en vattenrättsingenjör, näm- ligen i mål gällande företag som är utan nämnvärd inverkan på vattenförhållandena och som inte heller berör motstående intres- sen av någon betydelse.

Särskilt de mera omfattande vattenmålen kommer alltjämt att ställa stora krav på sak— kunskap och erfarenhet hos den dömande personalen. Detta gäller också för de fall då tillåtlighetsprövningen enligt utredningens förslag skall ankomma på Kungl. Maj:t. Bl.a. utgör domstolens yttrande en mycket viktig del av underlaget för Kungl. Maj:ts prövning. Med hänsyn till att de tekniska problemen i de större målen normalt spänner över ett stort fält torde domstolens befatt- ning med dessa mål alltjämt kräva medver- kan av två ingenjörer. Utredningen anser bl.a. av det skälet att domförhetsreglerna

inte i detta sammanhang kan bringas till fullständig överensstämmelse med vad som gäller beträffande fastighetsdomstol, dvs. två lagfarna ledamöter, en tekniker och två nämndemän. Om nuvarande regler i huvud- sak lämnas oförändrade, undviks också övergångsproblem i fråga om behandlingen av mål som har anhängiggjorts enligt nuva- rande ordning. Handläggningen synes utan vidare kunna fortsättas av vattendomstolen i dess nya gestalt.

De ändringar som nu lämpligen kan över- vägas gäller främst antalet tekniska ledamö- ter i domstolen och deras kompetens. Enligt den allmänna kompetensregeln i 11 kap. 2 & tredje stycket skall vattenrättsingenjörerna vara i vattenfrågors tekniska behandling sakkunniga och erfarna män. De komplette- rande bestämmelserna i stadgan för vatten— domstolarna innebär att ingenjörerna skall ha antingen vattenbyggnadsteknisk eller agrikulturteknisk grundutbildning. Det se- nare kompetenskravet, som avser att tillföra domstolarna sakkunskap i torrläggningsfrå- gor, har vid olika tillfällen under 1960-talet varit föremål för översyn och reformförslag som inte lett till författningsändring. I en av särskild utredningsman år 1960 avgiven pro- memoria angående vattendomstolarnas orga- nisation m.m. föreslogs sålunda att agrikul- turteknisk ingenjör skulle ha särskild sak- kunskap i fråga om både torrläggning av mark och värdering av mark. Förslaget bi- träddes i sak i en av särskild utredningsman år 1964 avgiven promemoria om vattendom— stolarnas personalbehov och därmed sam- manhängande frågor. Immissionssakkunniga föreslog (se SOU 1966: 65 s. 392) att det vid sidan av den vattenbyggnadstekniska sak- kunskapen skulle finnas en kategori, för- slagsvis kallad värderingsteknisk, som skulle ha särskild sakkunskap om värdering av fast egendom.

Om två ingenjörer skall tjänstgöra i vat— tendomstol, gäller f.n. som huvudregel att den ene skall ha vattenbyggnadsteknisk och den andre agrikulturteknisk grundutbild- ning. Immissionssakkunniga föreslog att i domstolen skulle få ingå två i det aktuella ämnet sakkunniga vattenrättsingenjörer,

även om båda hade samma grundutbildning. Vattenrättsdomaren i Österbygdens vatten— domstol har hos vattenlagsutredningen för- ordat en omedelbar reform i den riktningen. Vattenrättsdomaren framhåller att den nuva- rande ordningen har vållat svårigheter vid förfall för vattenrättsingenjör med viss grundutbildning.

Torrläggningsmålen spelar numera en un- derordnad roll för arbetsbördan.Härtill kom- mer att antalet personer med agrikulturtek- nisk sakkunskap som även i övrigt uppfyller de krav som bör ställas på en vattenrättsin- genjör numera är så litet att en nyrekrytering kan väntas möta stora svårigheter. De agri- kulturtekniska vattenrättsingenjörerna befat- tar sig f.n. huvudsakligen med värderings- frågor. Utredningen föreslår därför att den administrativa kompetensregeln för dessa ingenjörer ändras till att innefatta krav på erfarenhet av fastighetsvärdering. För de tekniska ledamöterna i fastighetsdomstolarna gäller redan att de, utöver teknisk utbild- ning, skall ha erfarenhet av fastighetsbild- ning eller fastighetsvärdering. Den föreslag- na ändringen ansluter alltså väl till bestäm- melsen för fastighetsdomstol och främjar därmed ett rationellt utnyttjande av vatten- rättsingenjörer även i fastighetsdomstolarna. Den särskilda tekniska sakkunskap som vat- tendomstol kan behöva vid handläggning av torrläggningsmål torde inom överskådlig tid finnas företrädd inom vattenrättsingenjörs- kåren.

Som tidigare påpekats är ett förhållandevis stort antal vattenmål av enkel beskaffenhet. De tekniska frågorna i sådana mål torde i allmänhet inte kräva att två ingenjörer med- verkar i domstolen. Den nuvarande möjlig— heten att handlägga mål med en vattenrätts- ingenjör utnyttjas dock ganska sällan. Detta beror framför allt på att målens be- skaffenhet ofta inte kan bedömas i förväg och att de i regel behandlas i samband med annan förrättning vid vilken två ingenjörer skall tjänstgöra. Det kan anmärkas att, om målet handläggs med en ingenjör i domstolen trots att det visar sig vara kontroversiellt, av- görandet kan komma att undanröjas av

högre rätt. Förhållandet bidrar naturligtvis till den försiktighet med vilken undantags- bestämmelsen tillämpas. *

Även i vattenöverdomstolen finns teknis- ka ledamöter, s. k. vattenrättsråd.

Domförhetsreglerna för vattenöverdomsto- len i 11 kap. 16 % VL innebär att det har överlämnats åt domstolen att efter eget bedö- mande utnyttja vattenrättsrådens arbetskraft och kunnande (jfr prop. 1955: 127 s. 44). Enligt utredningens mening bör även vatten- domstolens sammansättning i större utsträck— ning än f. n. kunna anpassas till behovet av teknisk sakkunskap i varje särskilt mål. Ut- redningen anser det angeläget att den högt kvalificerade sakkunskap som vattenrättsin- genjörerna representerar inte tas i anspråk i onödan. Det bör således kunna överlämnas till vederbörande ordförande att bestämma om ett mål skall handläggas med en eller två vattenrättsingenjörer. Skall två ingenjörer delta i handläggningen av ett mål bör regel- mässigt den ene vara vattenbyggnadsteknisk ingenjör och den andre värderingsteknisk. Även i detta hänseende bör emellertid vat- tenrättsdomaren ha viss frihet att, när målets beskaffenhet medger det, besluta om att två ingenjörer av samma slag skall tjänstgöra. I dessa frågor bör vattenrättsdomaren natur- ligtvis samråda med de tekniska ledamöterna (jfr 11 kap. 71 & VL).

Enligt utredningens mening bör man i detta sammanhang också överväga vissa ändringar i bestämmelserna om nämndemän i vatten- domstol. Vattenrättsnämndemännen, som en- ligt 11 kap. 2 & fjärde stycket VL bör vara allmänt betrodda och kunniga om sin orts förhållanden, utses genom särskilda val i en- lighet med närmare bestämmelser i bl. a. 11 kap. 4 5. För nämndemän i fastighetsdomstol gäller liknande kompetenskrav och även de utses genom särskilda val. Utredningen anser att man redan nu bör kunna ta ett steg mot en fullständig integration av de båda dom- stolstyperna genom att låta personer som valts till nämndemän i fastighetsdomstol sva- ra för lekmannainslaget också i vattendom- stol. Benämningen vattenrättsnämndeman synes därvid böra utmönstras ur VL. Refor-

men kan föranleda en utökning av antalet nämndemän i fastighetsdomstol.

De nu redovisade övervägandena föranleder lagändringar huvudsakligen i bestämmel- serna om vattendomstol i 11 kap. 2—15 åå VL. Vissa detaljändringar kan lämpligen ge- nomföras i sammanhanget.

Frågorna om vattendomstols sammansätt- ning och om ledamöternas allmänna kvalifi- kationer bör alltjämt behandlas i 2 5. Av den inledande domförhetsregeln bör — i viss an- slutning till vad som enligt 11 kap. 16 & gäl- ler för vattenöverdomstolen _ framgå att vattendomstol är domför med en vattenrätts- domare som ordförande samt som övriga le- damöter en vattenrättsingenjör och två nämndemän. Ytterligare en vattenrättsingen- jör bör få sitta i domstolen. Såvitt gäller an— talet tekniska ledamöter närmas domförhets- reglerna härigenom till vad som gäller för fastighetsdomstol. Att vattendomstol enligt huvudregeln blir domför med bara en vatten- rättsingenjör bör föranleda vissa jämkningar i11 kap. 45 ä 2 mom. och 11 kap. 71 &. Be- stämmelserna i 11 kap. 5 & sista stycket om vilken ingenjör som med hänsyn till sin sak— kunskap bör tjänstgöra i domstolen, när denna är domför med fyra ledamöter, bör upphävas. I" de nuvarande bestämmelserna om ledamöternas kvalifikationer bör vissa smärre jämkningar vidtas. Det synes tillräck- ligt att föreskriva att vattenrättsdomare skall utses bland de lagfarna domarna i tingsrät- ten och att vattenrättsingenjör skall ha tek- nisk utbildning och erfarenhet av vattenfrå- gors tekniska behandling. Beträffande nämndemännen bör gälla att de skall vara nämndemän i fastighetsdomstol inom vatten- domstolens domsområde.

Tjänster för vattenrättsdomare finns nu inrättade vid de olika vattendomstolarna och för vattenrättsingenjörer vid rikets samtliga vattendomstolar men med tjänstgöringen fö- reträdesvis förlagd till viss vattendomstol. De ordinarie befattningshavarna skall enligt 11 kap. 3 & utnämnas av Kungl. Maj:t. För öv- riga personalkategorier finns motsvarande bestämmelser i stadgan för vattendomsto- larna. Utredningens förslag att vattendom-

stolarna skall knytas till den allmänna un- derrättsorganisationen innebär att tjänster för vattendomstolarnas personal får inrättas vid vederbörande tingsrätt och tillsättas i enlighet med vad som i allmänhet gäller i detta hänseende. I överensstämmelse med lagen om fastighetsdomstol synes Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t be- stämmer dock böra bemyndigas att utse vat- tenrättsdomare samt utnämna eller förord— na vattenrättsingenjör.

Utredningens förslag beträffande vatten- rättsnämndemännen medför att bestämmel- serna i 11 kap. 4 % om val av sådana nämn- demän bör upphävas. Vidare hör vad som sägs om vattenrättsnämndemäni 11 kap. 45 ä 2 mom. och 52 & tredje stycket i stället avse nämndemän.

I 11 kap. 5 & första och andra styckena anges efter vilka grunder nämndeman skall kallas att tjänstgöra i vattendomstolen. Vat- tenrättsdomaren skall f.n. i princip kalla nämndemän från det län som berörs av må- let. Avser detta företag som berör mer än ett län, avgör vattenrättsdomaren om nämn- demännen skall tas från olika län eller från ett av dem. När vattendomstolen samman- träder vid syn på stället, skall företrädesvis de närmast boende nämndemännen kallas att tjänstgöra. Utredningen anser att det bör kunna överlämnas åt vattenrättsdomaren att mera fritt avgöra frågan. Det synes tillräck- ligt att efter mönster av lagen om fastighets- domstol föreskriva att till tjänstgöring före- trädesvis bör kallas nämndemän från den domsaga till vilken målet närmast har an- knytning.

Som framgår av redogörelsen för gällande ordning innehåller 11 kap. 6 5 andra stycket bestämmelser om tillvägagångssättet vid för— fall för nämndeman, vilka i allt väsentligt överensstämmer med vad som för motsva- rande situation föreskrivs i 4 kap. 10 % rätte- gångsbalken. En sådan särreglering synes överflödig med hänsyn till den allmänna hänvisningen till bl. a. rättegångsbalken i 11 kap. 1 & sista stycket VL och har inte heller ansetts påkallad för fastighetsdomstolarnas del. Utredningen föreslår därför att 11 kap. 6 5 andra stycket upphävs.

I 11 kap. finns f. 11. ett antal bestämmelser vilka är av huvudsakligen administrativ na- tur och som i samband med organisationsre- formen lämpligen bör ersättas med admini- strativa föreskrifter i erforderlig omfattning. Till denna grupp hör bestämmelserna i 11 kap. 6 & första stycket om tillvägagångssättet vid förfall för vattenrättsdomare och vatten- rättsingenjör, i 11 kap. 8 % om vattenrättsse- kreterare, i 11 kap. 15 & om mottagande av handlingar m. m. i vattenrättsdomarens från- varo samt i 11 kap. 51 5 om särskilda kallel- ser till vattenrättsingenjörer och vattenrätts— nämndemän. Dessa bestämmelser bör alltså upphävas. Upphävandet av 11 kap. 8 och 51 55 föranleder redaktionella ändringar i 11 kap. 42 & första stycket, respektive 11 kap. 81 och 92 55.

3.4.3. Den föreslagna organisationens om- fattning m.m.

Organisationsförslaget torde få genomföras på det sättet att varje vattendomstol med stöd av 1 kap. 2 5 andra stycket rättegångsbalken ombildas till avdelning inom tingsrätt. Avdel— ningen bör stå under ledning av en chefsdo- mare. Vid avdelningen bör i övrigt finnas domare, vattenrättsingenjörer, fiskals- och notariepersonal samt domstolsbiträden. I fråga om tjänstetillsättning o. d. blir gällande bestämmelser för tingsrätterna att tillämpa med iakttagande av vad som föreskrivs om tillsättning av vattenrättsdomare och vatten- rättsingenjöri 11 kap. 3 & VL i förslaget. Enligt utredningens bedömande kan ar- betsläget vid de olika vattendomstolarna inte väntas undergå några större ändringar inom de närmaste åren. Uppgifterna från domsto- larna tyder på att personalstyrkan i varje fall inte kan minskas, om arbetsbördan skall kunna bemästras. Det finns anledning att i sammanhanget erinra om den försiktighet som tidigare har präglat statsmakternas in- ställning till ifrågasatt reducering av vatten— domstolarnas personal. Det sagda utesluter emellertid inte att vissa omplaceringar mellan olika vattendomstolar kan visa sig önsk— värda. Antalet ingenjörstjänster påverkas knappast av utredningens förslag att vatten-

domstol alltid skall vara domför med vatten— rättsdomare, nämndemän och en vattenrätts- ingenjör. Förslaget kan främst medföra viss lättnad i arbetsbördan för ingenjörerna i de sydligare domstolarna, där antalet enklare mål är förhållandevis stort och där ut- omstående ingenjörer till följd av arbetsbe- lastningen måst anlitas i viss utsträckning. Personalbehovet påverkas inte heller nämn- värt av organisationsförändringen som så- dan. Vissa expeditionsgöromål kan dock böra skötas centralt inom tingsrätten. Det kan också antas att viss rationalisering av skrivarbetet blir möjlig, när vattendomstolen blir en del av en större enhet. Omorganisa- tionen kan alltså tänkas medföra viss perso- nalbesparing på kanslisidan. I stort sett bör emellertid de tjänster som nu finns inrättade vid vattendomstolarna få motsvarighet i de nya domstolsavdelningarna. Slutlig ställning till detta spörsmål torde kunna tas först när frågan om domkretsindelning för berörda tingsrätter och därtill knutna fastighetsdom- stolar förts närmare ett avgörande. Avgö- randet påverkas naturligtvis också av om och var återstående utbyggnadsvärd vatten- kraft i Norrland skall nyttiggöras. Utred- ningen anser sig därför inte nu kunna gå in på personalbehovet vid de särskilda vatten- domstolsavdelningarna och därmed sam- manhängande frågor.

Frågan om möjligheterna att inordna ordi- narie vattenrättsdomare och vattenrättsin- genjörer i det allmänna domstolsväsendet bör ses mot bakgrund av bestämmelserna i 36 & regeringsformen om ordinarie domares förflyttningsskyldighet. Sådan skyldighet fö- religger om förflyttningen avser annan järn- ställd domartjänst och om åtgärden är påkal- lad av organisatoriska skäl (se prop. 1964: 140 s. 100). Förutsättningarna för en tvångsförflyttning torde så till vida vara uppfyllda att domaruppgifternas karaktär inte förändras och att förflyttningen erford- ras av organisatoriska skäl.

För vattenrättsdomare som inte är chefs- domare och för vattenrättsingenjör, vilka tjänster är placerade i Co 2, blir frågan där- med beroende av vilka löneförmåner som

förenas med tjänsterna i den nya organisa- tionen. Denna fråga faller utom ramen för utredningens uppdrag. Om rådmans- och vattenrättsingenjörstjänster i Co 2 inte inrät- tas för ifrågavarande personal vid vatten- domstolarna, synes det möjligt att placera de nuvarande tjänsterna på övergångsstat vid de aktuella tingsrätterna.

Den till tjänsteställningen främste vatten— rättsdomaren i varje vattendomstol bör enligt utredningens mening i första hand komma i fråga för tjänst som ordförande på vatten— domstolsavdelning i tingsrätt. Utredningen anser sig kunna utgå från att en sådan för- flyttning inte skall leda till försämrade löne- förmåner för de berörda. Såvitt gäller förut- sättningarna för tvångsförflyttning uppkom- mer då närmast problemet huruvida de nya tjänsterna kan anses likvärdiga med de gamla med hänsyn till förlusten av det admi- nistrativa chefsskapet för en domstol. Denna fråga bör kunna besvaras jakande. Det skydd för domarämbetet som innefattas i 36 % regeringsformen får antas vara begrän- sat till den dömande verksamheten.

Utredningen utgår från att den nuvarande kanslipersonalens tjänster i allmänhet kan överföras till den nya organisationen utan särskilt ansökningsförfarande.

Tjänsterna som vattenrättssekreterare upprätthålls regelmässigt av hovrättsfiskaler. Tjänstgöringstiden är i allmänhet omkring fyra år. Arbetsuppgifterna omfattar såväl självständigt domararbete som protokollfö- ring och olika administrativa göromål i enlig- het med närmare föreskrifter i stadgan för vattendomstolarna. Det synes från olika syn- punkter angeläget att fiskaler även i fortsätt- ningen bereds tillfälle att få erfarenhet av vattenrättsskipning. Fiskalstjänstgöringen vid de allmänna underrätterna torde f.n. uteslutande innebära självständig domar— verksamhet och en motsvarande ordning sy- nes böra eftersträvas för tjänstgöringen i de nya vattendomstolarna. Vattenrättssekrete- rarnas nuvarande rutinmässiga göromål bör kunna anförtros åt domstolsbiträden och tingsnotarier.

Det har på sina håll uttryckts farhågor för

att den föreslagna organisationsförändringen kommer att medföra olägenheter för vatten- rättsskipningen excmpelvis genom att den dömande personalen anses böra medverka i andra mål än vattenmål eller att skrivperso- nalen tas i anspråk på annat håll i underrät- ten. Det synes å ena sidan ligga i sakens na- tur att personal som indelats till tjänstgöring på vattendomstolsavdelning i första hand skall ägna sig åt arbetet där. Det torde å andra sidan vara en fördel från rekryte- rings- och utbildningssynpunkt att persona- len, i den mån arbetet på den egna avdel- ningen medger det, kan få en mera mångsi- dig erfarenhet av domstolsverksamheten. Det synes också angeläget att man kan ut- nyttja de möjligheter till en rationell arbets- fördelning som den större organisationen erbjuder. Utredningen utgår från att sam- arbetet mellan chefsdomaren i tingsrätten och ordföranden på vattendomstolsavdel- ningen leder till en tillfredsställande lösning av dessa frågor.

3.4.4. Övriga frågor

Enligt 11 å andra stycket statstjänstemanna- lagen (1965 : 274) är de ordinarie underrätts- domarna med undantag av chefsdomare i tingsrätt skyldiga att tjänstgöra som ledamot i annan underrätt, om denna ligger inom samma hovrättsområde och det är fråga om handläggning för vilken det krävs flera lag- farna domare än en. Sådan tjänstgörings- skyldighet åligger också ordinarie vatten- rättsdomare. Om vattendomstolarna införli- vas med vissa tingsrätter synes sistnämnda bestämmelse böra utgå. Förslag till sådan lagändring har upprättats av utredningen. En motsvarande ändring bör företas i 18 å sista stycket statstjänstemannastadgan (1965: 601) som avser icke ordinarie domares tjänstgöringsskyldighet.

Stadgan för vattendomstolarna innehåller administrativa bestämmelser om vattendom- stolarnas organisation, befattningshavarnas tjänsteåliggande och arbetstid, tjänstetillsätt— ning, semester och annan ledighet, personal— redovisning, medelsförvaltning osv. Dessa

frågor torde vid ett genomförande av utred- ningens förslag få regleras i tingsrättsin- struktionen (1970: 108) och med stöd av denna utfärdade arbetsordningar. För vat— tendomstolarnas del synes särskilda bestäm- melser alltjämt påkallade i fråga om bl. a. vattenrättsingenjörernas och nämndemän- nens tjänsteåligganden samt om skyldigheten i övrigt att fullgöra sådana arbetsuppgifter som hänför sig till särskilda bestämmelser i VL. I enlighet med utredningens tidigare ut— talanden synes härvid viss omfördelning på- kallad såvitt gäller de nuvarande vattenrätts- sekreterarnas tjänsteåligganden. Det synes önskvärt att den administrativa särregle— ringen av verksamheten vid de nya vatten- domstolarna i möjlig mån bringas att över— ensstämma med vad som anses böra gälla för fastighetsdomstolarna.

h-ledelsförvaltningen vid vattendomsto- larna äger rum enligt närmare bestämmelser som f. n. meddelas av vattenöverdomstolen i samråd med riksräkenskapsverket. Dessa be- stämmelser torde få ses över. Medelsförvalt- ningen bör i allmänhet skötas centralt för tingsrätten i dess helhet. Det har emellertid framhållits för utredningen att förvaltningen av förskott som vattendomstol med stöd av 11 kap. 97 å VL kan infordra från sökande m. fl. parter av praktiska skäl bör ligga kvar hos vattendomstolarna. Förvaltningen kräver löpande kontakt med målen och vederbö- rande kamerala tjänteman måste därför ha sin arbetsplats i vattendomstolslokalerna el- ler deras omedelbara närhet. Enligt utred- ningens mening bör det avgöras från fall till fall huruvida medelsförvaltningen också i detta hänseende bör ske centralt för tings— rätten eller ombesörjas av befattningshavare vid vattendomstolsavdelningen.

VL:s bestämmelser om förfarandet i vat- tenmål kompletteras i vissa hänseenden av kungörelsen (1960: 305) med närmare före- skrifter om protokollföring, dagböcker och aktbildning i mål vid vattendomstol m.m. Dessa föreskrifter bör kunna stå kvar, vilket torde medföra att vattenmålen får registreras särskilt och att diarieföringen förläggs till vattendomstolsavdelningarna. I samman- hanget kan nämnas att det från domstolshåll

framhållits som angeläget att akterna i av- gjorda mål, i samma utsträckning som hittills, förvaras vid de olika avdelningarna. De av- gjorda målen har nämligen ofta betydelse för bedömningen av nya mål.

F. n. gäller enligt rättegångsbalken att rät- tens domar och särskilt uppsatta slutliga be- slut årsvis skall sammanföras till en dombok, varvid avgörandena ordnas i numrnerföljd efter tiden för deras meddelande. Till följd av hänvisning i 11 kap. 1 ij sista stycket VL gäller detta också domar och beslut i vatten- mål. Dombok torde även i fortsättningen böra föras särskilt i sådana mål. Detta kan föranleda en administrativ särreglering mot- svarande den som för fastighetsdomstolarnas del innefattas i 12 & kungörelsen om fastig- hetsdomstol.

I fråga om det administrativa regelkom- plexet i övrigt synes viss översyn påkallad av 8 & kungörelsen (1953: 620) angående in- drivningen och användningen av vissa med anledning av företag i vatten utgående av- gifter samt av 2 % kungörelsen (1954: 622) om vattenbokens inrättande och förande. Kungörelserna (1964: 715) om antalet vat- tenrättsnämndemän och (1960z308) angåen- de dagarvode samt resekostnadsersättning och traktamente till vattenrättsnämndemän torde få upphävas. I sistnämnda hänseende blir i stället kungörelsen (1967: 358) om er- sättning till nämndemän m.fl. att tillämpa. Viss redaktionell översyn av denna kungö- relse bör ske i sammanhanget. Det kan på— pekas att dagarvodet till nämndemän i vatten- domstol f.n. är högre än det som utgår till andra kategorier nämndemän.

3.5. Övergångsbestämmelser

De ökade möjligheterna att handlägga mål med fyra ledamöter i vattendomstol bör kunna utnyttjas också i mål som är anhäng- iga hos domstolen vid ikraftträdandet. Så- lunda bör t. ex. uppskjutna ersättningsfrågor i anhängiga mål kunna tas upp efter den 1 januari 1972 med den mindre sammansätt- ningen, om frågornas beskaffenhet medger det. Om domstolen i sammansättning med fem ledamöter handlagt viss fråga vid huvud-

förhandling före ikraftträdandet men fortsät- ter huvudförhandlingen efter den tidpunkten bör däremot äldre bestämmelser naturligtvis alltjämt tillämpas. Detsamma gäller om hu- vudförhandlingen äger rum före men över- läggningen till dom efter ikraftträdandet. Särskilda övergångsbestämmelser synes på- kallade.

Utredningen har tidigare under punkt 2.7.1 föreslagit en övergångsbestämmelse av innebörd att mål som är anhängigt hos vat- tendomstol vid lagens ikraftträdande skall handläggas och bedömas enligt äldre lag. Stadgandets räckvidd torde i enlighet med det anförda få begränsas såvitt gäller dom- förhetsreglerna. Detta kan ske genom ett till— lägg, enligt vilket äldre bestämmelser om vat- tendomstols sammansättning bara gäller vid huvudförhandling som påbörjats före lagens ikraftträdande samt vid överläggning efter ikraftträdandet rörande fråga som behand- lats vid sådan huvudförhandling.

Enligt utredningens förslag kommer perso- ner som valts till nämndemän i fastighets- domstol att efter den 1 januari 1972 svara för lekmannainslaget i vattendomstolarna. Det kommer alltså inte att finnas några sär- skilda vattenrättsnämndemän efter den tid- punkten. I de situationer då äldre bestäm- melser om domstolens sammansättning skall tillämpas övergångsvis, dvs. vid fortsatt huvudförhandling och vid överläggning, måste de förutvarande vattenrättsnämnde- männen tjänstgöra. Deras skyldighet i det hänseendet torde utan särskilda övergångs- bestämmelser följa av 4 kap. 8 och 9 55 rät- tegångsbalken.

Utredningens förslag beträffande vatten- domstolsorganisationen synes i övrigt inte kräva någon reglering av övergångsförhål- landena. Av de övergångsbestämmelser ut- redningen har föreslagit torde följa, att ex- empelvis de nya organisatoriska reglerna i 11 kap. 1 5 första stycket, 2 5 andra och tredje styckena samt 3 och 5 %% skall lända till full efterrättelse redan fr.o.m. den 1 januari 1972. Särskilda övergångsbestämmelser till ändringen i statstjänstemannalagen torde inte behövas.

4. Kostnadsfrågor

Enligt direktiven är vattenlagsutredningen skyldig att framlägga kostnadsberäkningar för sina organisatoriska förslag och de för- slag i övrigt som har ekonomiska verk- ningar.

Förslaget att utöka den prövningsrätt i vattenmål som redan nu tillkommer Kungl. Maj:t så att Kungl. Maj:t svarar för tillåtlig- hetsprövningen i fråga om alla företag av be- tydande omfattning eller ingripande beskaf— fenhet nödvändiggör en viss personell för- stärkning i jordbruksdepartementet, som handlägger ärendena hos Kungl. Maj:t rö- rande tillämpningen av VL. Kostnaderna härför kan uppskattas till 100 000 kr om året (inklusive 25 % pålägg för sociala utgifter). Häremot svarar möjligen en viss minskning i vattenöverdomstolens personalbehov.

Syftet bakom reformen —— att så effektivt som möjligt infoga de nytillkommande vat- tenföretagen i den allmänna samhällspla- neringen —— förutsätter en ökad aktivitet i första hand från företagarnas sida men också från ett flertal myndigheter och orga- nisationer som är engagerade i samhällspla- nerande arbete. För utredningen har fram- hållits att Kungl. Maj:t i större utsträckning än hittills kan komma att av olika sakkunnig- organ begära yttranden som, i den mån de inte kan grundas på redan tillgängligt tek- niskt material, kanske nödvändiggör nya un- dersökningar och utredningar. Merarbetet torde leda till vissa kostnadsökningar av samhällsekonomisk natur som inte låter sig

närmare beräknas. Dessa drabbar till en del företagarna men också andra, främst stats- verket och de kommuner som berörs av företagen.

Utökningen av Kungl. Maj:ts prövnings- rätt i vattenmål torde inte komma att ha nå- gon inverkan på vattendomstolarnas perso- nalbehov. Inte heller kan antas, att de före— slagna ändringarna i vattendomstolsorganisa- tionen kommer att få några nämnvärda eko— nomiska verkningar under de närmaste åren.

Tabell 1 Antalet inkomna och slutligt handlagda mål vid vattendomstolarna m. rn. åren 1962, 1967, 1968 och 1969

Endast mål som avgjorts till alla delar har i tabellen räknats som slutligt handlagt

Därav vid nedanstående vattendomstolar Övre Nedre Mel- Ös- Sö- Väs- Norr- Norr- lan- ter- der- ter- byg- bys- byg- byg- bys- byg- Mål 1962 1967 1968 19691 den den den den den den

Från föregående år ba- lanserade 815 960 955 920 84 89 173 222 147 205 Under året inkomna 475 467 432 470 37 40 929 101 1053 95

Summa 1290 1427 1387 1390 121 129 265 323 252 300

Under året slutligt hand- lagda 485 464 499 407 28 37 36 132 73 101 Förfallna, avvisade el. avskrivna 42 65 51 74 4 4 — 44 7 15 Ovriga 443 399 448 333 24 33 36 88 66 86 Till följande år balanse- rade 805 955 889 986 93 92 229 191 182 199 Inkomna under redo— görelseåret el. näst före- gående år 351 485 353 316 25 22 31 55 100 83 Inkomna under tidigare år 454 470 536 670 68 70 198 136 82 116

1 Preliminära uppgifter " Därav 46 återupptagna äldre mål * Därav 3 återupptagna äldre mål

Såsom särskilt mål hari tabellen räknats även delav mål som avgjorts genom deldom eller mellandom

Antal mål i vilka tidigare medde— sådana . Hela lats do- domar T.o.m. Över Över Över Över

Antal Fördelning efter tiden mellan målens inkommande och deras avgörande

antalet mar el. och 3 mån 3 mån 1—5 år 5—10 10 år Målens beskaffenhet mål beslut beslut —1 år är ]962 Ansökningsmål 503 115 916 145 164 108 52 34 Därav Byggande i vatten 322 83 794 99 106 54 35 28 Vattentäkt 56 8 9 4 22 22 7 ] Vattenreglering 26 17 102 — 5 11 7 3 Allmän farled 5 1 2 2 2 l — _- Allmän flottled 36 2 4 24 7 2 1 2 Avloppsvatten 30 3 4 4 11 14 1 — Anstånd med fullbordande av företag m. m. 20 — — 10 9 — l — Ovriga mål 8 1 1 2 2 4 —— — Stämningsmål 11 4 5 1 3 5 2 — Därav Byggande i vatten 5 2 2 — 1 3 1 — Övriga mål 9 2 3 1 4 3 1 — Besvärs- o. underställningsmål rörande syneförrättning 26 — — 2 18 5 1 — Därav för Vattenreglering 2 —— — -— — 1 l — Torrläggning av mark 16 — — — 13 3 — — Avloppsvatten 8 — —— 2 5 1 — -— Samtliga mål 540 119 921 148 185 118 55 34 1968 Ansökningsmål 540 123 1 671 81 230 131 46 52 Därav Byggande i vatten 354 97 1 569 70 136 74 31 43 Vattentäkt 34 3 3 2 16 12 4 — Vattenreglering 4 4 9 — _ 2 2 — Allmän farled 4 l 8 — 2 1 1 — Allmän flottled 55 3 3 4 35 12 — 4 Avloppsvatten 52 13 49 1 21 21 6 3 Anstånd med fullbordande av företag rn. m. 11 — — 2 9 — — —— Ovriga mål 26 2 30 2 11 9 2 2 Stämningsmål 9 1 1 — 3 4 1 1 Därav Byggande i vatten 5 1 l -— 2 1 1 I Ovriga mål 4 — — — 1 3 —- — Besvärs- o. underställningsmål rörande syneförrättning 19 — — 2 11 6 —— — Därav för Torrläggning av mark 14 — — — 8 6 — — Avloppsvatten 5 — _ 2 3 — — —— Samtliga mål 568 124 1 672 83 244 141 47 53

Wii ij !

iw LL? ll j n" till il

KU NGL. BIBL. STOCKHOLM