SOU 1984:24

En bättre information om kemiska produkter : delbetänkande

Till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet

Genom beslut den 10 februari 1983 bemyndigade regeringen chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla en kommission med högst 8 leda- möter med uppdrag att se över frågor om kontrollen över användningen av kemiska ämnen och produkter (kemikommissionen). Kommissionens sammansättning framgår av bilagda förteckning.

Kommissionen överlämnar härmed delbetänkandet En bättre infor- mation om kemiska produkter (SOU 198424).

Till delbetänkandet har fogats reservationer av Viola Claesson, Lars Ernestam, Britta Hammarbacken och Per-Richard Molén samt särskilda yttranden av Lars Ernestam, Britta Hammarbacken, Erik Brandt, Stieg Edlund och Harald Frostling.

Stockholm i februari 1984

Ulf Lönnqvist

Viola Claesson Lars Ernestam Britta Hammarbacken Per-Richard Molén Kjell Nilsson Berit Oscarsson Bengt Silfverstrand

/Sven Ove Hansson Bengt Bucht

Gustaf Eriksson

? .. ll ." ".. .». T.'.',. ”.- '. r | '|'” .”.:..H1;»£.; JJ .1h”" . | | 11 '”'MH | .'.' . ..' '.' t'. 'f . . 'i'. . . .. ,l'u m.?" .. '._ ' " ”"—n'(. ..T."..-it'.'.'.,__ _. ".' TW. ""-..' !.. ..... ,,....... . .. . .. _. Ilt.'. .. l l '.

. '. ...l"'.'.... , . ' E'.” .'

Förteckning över medverkande i kemikommissionen

Ordförande

Ulf Lönnqvist, statssekreterare

Övriga ledamöter

Viola Claesson, bibliotekarie (vpk) Lars Ernestam, riksdagsledamot (fp) Britta Hammarbacken, riksdagsledamot (c) Per-Richard Molén, riksdagsledamot (m) Kjell Nilsson, riksdagsledamot (s) Berit Oscarsson, riksdagsledamot (5) Bengt Silfverstrand, riksdagsledamot (s)

Sakkunniga

Erik Brandt, direktör Fredrik Damgren, departementsråd Stieg Edlund, direktör Lars Ettarp, departementsråd Harald Frostling, fil. dr. Lennart Holm, överingenjör Allan Johansson, länsråd Arne Kardell, tf. statssekreterare Leif Kjellstrand, ombudsman Kerstin Lindahl-Kiessling, professor Bertil Lindström, ombudsman Rune Lönngren, farm. dr.

Egon Magnusson, ingenjör

Experter

Ulf Ahlborg, laborator Peter Ander, jur. kand. Ulf Andersson, hovrättsassessor Bengt Erik Bengtsson, docent Fredrik Björkman, kanslichef Bengt Bucht, avdelningsdirektör Jörgen Bäckström, docent

Förordnad fr. 0. m.

1983-04-18

l983-04-18 1983-04-10 1983-05-30 1983-04-18 1983-04-18 1983-04-18 1983-04-18

1983-04-18 1983-04-18 1983-04- 18 1983-04-18 1983-04-18 1983-04-18 1983-04-18 1983-04-18 1983-04- 18 1983-04-18 1983-05-30 1983-04-18 1983-04- 18

1983-09-06 1983-05-30 1983—! 1-15 1983-09-06 1983-09-06 1983-04-16 1983-05—30

Lars Dahllöf, hovrättsfiskal 1983-05-30 Bo Dahlner, byrådirektör 1983-10-03 Eva Dietrichson, byrådirektör 1983-09-06 Ulf Edling, byrådirektör 1983-05-30 Ann Marie Fallenius, departementssekreterare 1983-09-06 Ove Fredholm, språngämnesinspektör 1983-l 1-01 Göran Gustavsson, departementssekreterare 1983-05-30 Hans Hoppe, direktör 1983-05—30 Anders Jeppson, departementssekreterare 1983-l 1-15 Ingrid Kökeritz, byråchef 1983—05-30 Lars Landner, docent 1983-09-06 Erik Lindgren, organisationsdirektör 1983-05—30 Harald Linton, departementssekreterare 1983-05-30—1983-1 1—30 Claes Ljungdal, departementssekreterare 1983—05-30 Robert Nilsson, avdelningsdirektör 1983-05-30 Per Olding, hovrättsassessor 1983-05-30—1983-1 1-30 Nils Ringstedt, avdelningschef 1983-05-30 Anita Ringström, direktör 1983-05—30 Mats Segnestam, intendent 1983—05-30 Inger Svanström, departementssekreterare 1983-05—30 Staffan Westerlund, docent 1983-05—30 Bertil Öhlin, avdelningsdirektör 1983-11-01 Sekretariat Förordnad fr. o. m. Ingrid Bengtsson, assistent Bengt Bucht, expert 1983-04—16 Gustaf Eriksson, bitr. sekreterare 1983-03-01 Lars Gustafsson, bitr. sekreterare 1983-06—15 Jan Hammar, bitr. sekreterare 1983-07-01 Sven Ove Hansson, huvudsekreterare l983-03-0l Evelyn Stenberg, assistent

1. Förslag till lag om ändring i lagen om hälso— och miljöfarliga

varor ................................ 13 2 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen ........... 16 3 Förslag till förordning om ändring i kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor (18 å) ...................... 17 4 Förslag till förordning om ändring i kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor (21 a 5, 50 å) .................. 18 5 Utkast' till vissa bestämmelser i den förordning som är avsedd att ersätta kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor. . . . 20 Sammanfattning .......................... 23 Summary .............................. 27 1 Inledning ............................ 31 1.1 Företags och myndigheters produktkontroll ......... 31 1.2 Informationsbehov för företagens produktkontroll ..... 32 1.2.1 Tillverkning och import ................. 33 1.2.2 Återförsäljning ...................... 34 1.2.3 Yrkesmässig användning ................ 34 1.3 Konsumenternas informationsbehov ............. 35 1.4 Informationsbehov för myndigheternas produktkontroll . . 36 1.5 Åtgärder för bättre information och överblick ........ 37 2 Utvidgad information om kemiska produkter ......... 39 2.1 Gällande bestämmelser om produktinformation ....... 39 2.2 En farosymbol för den fjärde kategorin hälsofarliga varor . 41 2.3 Produktinformation också för produkter som inte behöver varningsmärkas ......................... 43 2.3.1 Namnuppgifter ...................... 44 2.3.2 Uppgift om gjord bedömning .............. 44 — Yrkesmässig hantering ................ 44 ' Förslag kommer att — Konsumentledet .................... 45 redovisas i ett senare

2.3.3 Identifikationsnummer ................. 45 betänkande.

2.4 Valet av informationsbärare m. m ................ 46 2.5 Ekonomiska effekter ...................... 47 2.6 Effekter på utrikeshandeln ................... 48 2.7 Lagtekniska frågor ........................ 49 2.8 Förslag .............................. 50 3 Förhandsgranskning av kemiska ämnen ........... 51 3.1 Bakgrund ............................. 51

3.2 Utveckling inom det toxikologiska området av betydelse för förhandsgranskning ....................... 53 3.3 Förhandsgranskning i utlandet ................. 54 3.3.1 Förhandsgranskningi EG ................ 55 _ Förteckning över ämnen som är i bruk ....... 55 — Förhandsanmälan ................... 56 — Myndighetsgranskning ................ 57 — Sekretess ........................ 58 — Hittillsvarande erfarenheter ............. 58 3.3.2 Förhandsgranskningi USA ............... 58 — Förteckning över ämnen som är i bruk ...... 59 — Förhandsanmälan .................. 59 — Myndighetsgranskning ................ 60 — Sekretess ........................ 60 — Hittillsvarande erfarenheter ............. 61 3.4 Överväganden .......................... 61 3.4.1 Förhandsgranskning av produkter eller av ämnen . . 62 3.4.2 Vilka ämnen skall anses vara i bruk? .......... 63 — USA och EG ..................... 63 — Sverige ......................... 64 3.4.3 När bör förhandsanmälan ske? ............. 65 3.4.4 Dokumentationskrav för nya ämnen .......... 65 — Ämnen som är nya för både Sverige och EG . . . 66 — Ämnen som är nya för Sverige men inte för EG . 66 3.4.5 Vissa andra frågeställningar ............... 67 — Undantagna ämnen ................. 68 — Volymgränser ..................... 68

— Utökning av förteckningen över ämnen som äri

bruk .' ......................... 68 — Granskningsperiodens längd ............ 69 — Granskningens innebörd .............. 69

3.4.6 Resurser och organisation för granskning av anmäl- ningar ........................... 69 3.4.7 Finansiering ........................ 71 3.4.8 Tidsplan ...... ' .................... 71 3.4.9 Internationellt samarbete ................ 71 3.5 Förslag .............................. 72 4 Produktregistret ........................ 73 4.1 Inledning ............................. 73

4.2 Behovet av ett produktregister ................. 74 4.2.1 Tillsynsmyndigheternas informationsbehov ...... 74 — Ämnesvis tillsyn ................... 75 — Produktvis tillsyn ................... 75 — Tillsyn inriktad på verksamheter och produktgrup- per ............................. 75 4.2.2 Nuvarande arbetssätt ................... 76 — Ämnesvis tillsyn ................... 76 — Produktvis tillsyn ................... 77 — Tillsyn inriktad på verksamheter och produktgrup- per ............................. 78 — Kommentarer ..................... 78 4.2.3 lnformationsinhämtande via ett produktregister . . . 79 — Registret i nuvarande uppbyggnadsskede ..... 80 — Registret efter pågående utbyggnad ........ 80 — Efter ytterligare utbyggnad ............. 81 4.2.4 Andra intressenters informationsbehov ........ 82 4.3 Register i andra länder ..................... 83 4.3.1 Inledning ......................... 83 4.3.2 Produktregister ...................... 84 — Schweiz ........................ 84 — Finland ........................ 84 — Danmark ....................... 85 — Norge ......................... 86 4.3.3 Ämnesregister ....................... 86 — EG ........................... 86 — USA .......................... 87 4.4 Det svenska produktregistrets historia ............. 87 4.4.1 Förberedelsearbetet ................... 87 4.4.2 Anmälningsetappen (etapp 1) .............. 89 4.4.3 Deklarationsetappen (etapp 2) ............. 89 4.4.4 Utredning om fortsatt utbyggnad ............ 90 4.4.5 Regeringsuppdraget 1983 (etapp 3) ........... 92 4.4.6 Nuläge ........................... 93 4.4.7 Hittillsvarande användning ............... 93 4.4.8 Hittillsvarande kostnader ................ 93 _ Produktregistermyndigheten ............ 93 — Uppgiftslämnarna .................. 94 4.5 Sekretess, datasäkerhet och uppgiftsinsamling — gällande rätt ................................. 94 4.5.1 Grundlagsskyddade fri- och rättigheter ........ 94 4.5.2 Allmänna handlingars offentlighet ........... 97 4.5.3 Sekretesslagen ....................... 98

4.5.4 Sekretessregler av särskilt intresse för produktkontrol- len ............................. 102 4.5.5 Datasäkerheten ...................... 103 4.5.6 Uppgiftsinsamling .................... 104 — Uppgiftsinsamlingens lagliga grund ........ 104 — Vem skall lämna uppgifter? ............. 105

4.6 Överväganden och förslag ................... 109 4.6.1 Utgångspunkter ...................... 109 —— Alternativ 1. Fullständigt produktregister ..... 110 Sekretess och datasäkerhet ............ 1 10 Praktiska problem ................. l 1 l Slutsatser ...................... 1 12 — Alternativ 2. Ingen utbyggnad efter etapp 3 . . . . 113 — Alternativ 3a. Uppbyggnad på lägre ambitionsnivå, produktvis deklaration .................. 1 14 — Alternativ 3b. Uppbyggnad på lägre ambitionsnivå, ämnesvis deklaration ................... 1 16 — Deklaration av miljöfarliga produkter ....... 116 4.6.2 Ämnesdeklaration .................... 1 17 — Avgränsningen av vad som skall deklareras . . . . 117 — Uppgiftsskyldighetens omfattning ......... 118 Kemisk identifiering ................ 118 Föroreningar .................... 1 19 Funktion, användning och mängder ....... 119 — Vem skall deklarera? ................. 120 Deklaration från utlandet och från handelsagen- ter .......................... 121 Kollektiv deklaration ............... 122 — Andra sätt att avgöra vilka ämnen som förekommer i Sverige ........................ 123 — Tidpunkt för genomförande av ämnesdeklaratio- nen ........................... 123 — Uppdatering av ämnesdeklarationen ........ 124 — Registrets användbarhet ............... 124 Användbarhet för tillsynen ............ 124 Användbarhet för förhandsgranskning ..... 125 Användbarhet för andra än tillsynsmyndigheter- na .......................... 126 4.6.3 Uppdatering av de tidigare registeretapperna ..... 127 Avgränsning av produktsortimentet i etapp 3 . 128 Kosmetiska och hygieniska produkter ...... 128 4.6.4 Förenklingar av registerarbetet ............. 129 4.6.5 Sekretesslagstiftningen .................. 130 4.6.6 Datasäkerhet och sekretesslagstiftningens tillämpning. 132 — Ett samrådsorgan ................... 132 — Registerenhetens ställning .............. 133 —— Terminaler utanför registerenheten ......... 134 — Hantering av registeruppgifter ........... 135 Arbetsinstruktioner för tillämpningen av offent- lighetsprincipen ................... 136 Särskilt känsliga registeruppgifter ......... 137 Registeruppgifternas användning för andra ända- mål än produktkontroll ............... 137 4.6.7 Resursåtgång ....................... 138 4.6.8 Reglering av registret i lag och förordning ...... 138 4.6.9 Förslag ........................... 139

5.1 5.2

NOOONIONMQUJN—ON

Specialmotivering ....................... 141 Lagen om hälso- och miljöfarliga varor ............ 141 Sekretesslagen .......................... 143 Utkast till vissa bestämmelser i den förordning som är avsedd att ersätta kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor . . 143 Reservationer och särskilda yttranden ............. 145 Reservation av Viola Claesson ................. 145 Reservation av Lars Ernestam ................. 150 Reservation av Britta Hammarbacken ............ 153 Reservation av Per-Richard Molén .............. 155 Särskilt yttrande av Lars Ernestam .............. 158 Särskilt yttrande av Britta Hammarbacken .......... 159 Särskilt yttrande av Erik Brandt ................ 160 Särskilt yttrande av Stieg Edlund ............... 167 Särskilt yttrande av Harald Frostling ............. 174

Register ............................... 177

Författningsförslag

1. Förslag till lag om ändring i lagen om hälso- och miljöfarliga varor

Lag

om ändring i lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (19732329) om hälso- och miljöfarliga varor

dels att 8, 9 och 16 1,55 skall ha nedan angivna lydelse dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a &, av nedan angivna

lydelse

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Sa?)

Den som yrkesmässigt hanterar eller importerar ämne, beredning eller annan vara är skyldig att till myndighet som regeringen be- stämmer och i den ordning sådan myndighet föreskriver lämna de uppgifter om varans sammansätt- ning, egenskaper i övrigt och han-

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan meddela föreskrifter om skyldighet för den som hanterar eller importerar ämne eller beredning som inte är att anse som hälso- och miljöfarlig vara en- ligt ] 5 att genom märkning eller på annat sätt lämna uppgifter av bety- delse från hälso- eller miljöskydds- synpunkt.

8?)

Den som yrkesmässigt hanterar eller importerar ämne, beredning eller annan vara är skyldig att till myndighet som regeringen be- stämmer och i den omfattning så- dan myndighet föreskriver lämna de uppgifter om varans samman- sättning, mängd, egenskaper i öv-

' Ändrad senast 19751340.

Nuvarande lydelse

tering som är nödvändiga för ut- redning om varans hälso- eller mil- jofarlighet.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer fårfö- reskriva att den som yrkesmässigt hanterar eller importerar hälso- och miljöfarlig vara skall göra anmälan om denna verksamhet samt årligen lämna uppgift om varans art, sam- mansättning, mängd och hante- ring.

Föreslagen lydelse

rigt och hantering som kan behö- vas för att bedöma hälso- eller mil- jörisker. Skyldigheten att lämna uppgifter om en vara som levererats från utlandet åvilar även den som i Sverige för leverantören är sådan handelsagent som avses i 65 5 lagen (I9I4:45) om kommission, handels- agentur och handelsresande.

Ifråga om miljöfarligt avfal/får regeringen eller myndighet som re- geringen bestämmer meddela före- skrifter om anmälnings- och upp- giftsskyldighet.

95

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att som villkor för tillverkning eller import av vissa ämnen i god tid göra anmälan och redovisa undersök- ningsresultat och andra uppgifter.

1651

Till böter eller fängelse i högst ett år dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot fö- reskrift, förbud eller villkor som meddelats med stöd av 55 andra stycket eller 6—85. Till samma straff dömes den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot 5 5 första stycket.

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot fö- reskrift, förbud eller villkor som meddelats med stöd av 55 andra stycket, 5 a 59 eller 6— 9 &. Till sam— ma straff döms den som uppsåtli— gen eller av grov oaktsamhet bry- ter mot 5 5 första stycket.

Ansvar enligt första stycket inträder ej, om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.

Till böter dömes den som upp- såtligen eller av oaktsamhet un- derlåter att fullgöra vad som ålig- ger honom enligt 125 eller före- skrift som meddelats med stöd av

Till böter döms den som uppsåt- ligen eller av oaktsamhet underlå- ter att fullgöra vad som åligger ho- nom enligt 12 é eller i ansökan el- ler annan handling som avges en-

SOU 1984:24 Författningsförslag 15 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

959 eller i ansökan eller annan ligt denna lag eller föreskrift som handling som avges enligt denna meddelats med stöd av lagen läm- lag eller föreskrift som meddelats nar oriktig uppgift rörande förhål- med stöd av lagen lämnar oriktig lande av betydelse. uppgift rörande förhållande av be-

tydelse.

Om ansvar för införsel av vara i strid mot föreskrift som meddelats med stöd av denna lag och försök därtill finns bestämmelser i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

Denna lag träder i kraft den

' Omtryckt 1982:1106 3 Andrad senast 1983 :498.

2. Förslag till lag om ändring i sekretesslagen

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100);

utfärdad den

Härigenom föreskrivs att 16 kap. 1 5 sekretesslagen (19802100)I skall ha nedan angivna lydelse.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

151

Att friheten enligt 1 kap. 1 5tryckfrihetsförordningen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 5 första stycket 1 och 2 samt 55 1 och 2 samma förordning. De fall av uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap. 35 första stycket 3 och 55 3 tryckfrihetsförordningen i övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av

1. beslut enligt —————————————————————— 2. 3 kap. 3 5 tryckfrihetsförordningen, ————————————

3. denna lag enligt —————————————————————

8 kap. 3 5, 5 5 första stycket 2, 8 kap. 3 5, 5 5 första stycket 2 6 åförsta stycket 2, 75första styc- 8 kap. 6 fförsta stycket ] såvitt ket 2 eller 8 59 första stycket avser uppgift som hänför sig till det produktregister som förs med stöd av lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor

8 kap. 6 5 första stycket 2. 75 första stycket 2 eller 8 59 första styc- ket

8 kap. 8 5 andra ——————————————————————

Denna lag träder i kraft den

3. Förslag till förordning om ändring i kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor (18 5)

Förordning om ändring i kungörelsen (l973:334) om hälso- och miljöfarliga varor

Härigenom föreskrivs att 18 5 kungörelsen (19732334)l om hälso- och miljöfarliga varor skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

185

Förpackning till gift eller vådligt ämne som överlåtes skall vara tydligt och otvetydigt märkt på svenska språket med

1. varans namn och uppgift om 1. varans namn, dess karaktär av gift eller vådligt ämne.

2. varningstext med upplysning om de risker som är förbundna med varan samt de anvisningar i övrigt om lämplig hantering av varan som kan behövas till skydd mot skada,

3. uppgifter om vilket eller vilka ämnen som ger varan dess hälsofar- liga egenskaper och de innehållsuppgifter eller mängduppgifter i övrigt som produktkontrollnämnden föreskriver,

4. tillverkarens eller beträffande i utlandet tillverkad vara importö- rens namn eller firma samt hemort.

Vid överlåtelse av gift skall förpackningen dessutom vara märkt med säljarens namn eller firma samt hemort.

Produktkontrollnämnden kan begränsa märkningsskyldigheten enligt första eller andra stycket.

Denna förordning träder i kraft den

' Omtryckt 1979:348.

' Omtryckt 1979:348.

4. Förslag till

förordning om ändring i kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor (21 a 5, 50 5)

Förordning

om ändring i kungörelsen (1973z334) om hälso- och miljöfarliga

VZII'OI'

Härigenom föreskrivs i fråga om kungörelsen (1973:334) om hälso- och miljöfarliga varorl

dels att 50 5 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i kungörelsen skall införas en ny paragraf, 21 a 5, samt närmast före 21 a 5 en ny rubrik av nedan angivna lydelse

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Andra ämnen eller beredningar än gifter och vådliga ämnen

21a5

Förpackningen till sådana äm- nen eller beredningar som inte är gift eller vådligt ämne och som pro— duktkontrollnämnden bestämmer skall vid överlåtelse vara märkt med

]. varans namn,

2. tillverkarens eller beträffande i utlandet tillverkad vara importö- rens namn eller firma samt hemort.

Sådana ämnen och beredningar skall vid 6 verlåtelse för yrkesmässig användning dessutom åtföljas av ett besked om att de har bedömts från hälso- och miljöskyddssyn- punkt. Beskedet får lämnas på för- packningen genom uttrycket "Den- na vara har bedömtsfrån hälso- och miljöskyddssynpunkt av” (följt av tillverkarens eller beträffande i ut- landet tillverkad vara importörens namn eller firma samt hemort), eller

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

i en särskild handling för risk- och skyddsinformation.

Beskedet behöver inte lämnas vid överlåtelse av mindre mängder i förpackningar som är avsedda för konsumentbruk.

Vid överlåtelse av oförpackad va- ra skall den i första stycket ] och 2 avsedda informationen lämnas på annat säkert sätt.

Produktkontrollnämnden får be- gränsa skyldigheterna enligt denna

paragraf.

505

Produktkontrollnämnden med- delar ytterligare föreskrifter om försiktighetsmått och undersök- nings- eller märkningsskyldighet enligt 5 5 första stycket (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor.

Produktkontrollnämnden med- delar ytterligare föreskrifter om försiktighetsmått och undersök- nings- eller märkningsskyldighet enligt 5 5 första stycket eller 5 a 5 lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor.

Denna förordning träder i kraft den

' Förslag kommer att re- dovisas i ett senare be- tänkande.

5. Utkast' till Vissa bestämmelser i den förordning som är avsedd att ersätta kungörelsen om hälso— och miljöfarliga varor

Begreppsbestämningar m. m. 00 5

Ämnen och beredningar som avses i lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor kallas i denna förordning kemiska produkter.

Produktregistret, förhandsanmälan 01 5

Produktkontrollmyndigheten skall föra ett register med uppgifter om kemiska produkter som förekommer i Sverige. Uppgifterna skall ge naturvårdsverket och arbetarskyddsstyrelsen överblick över förekoms- ten och användningen av ämnen samt underlag för utredningar om hälso- och miljöfarlighet.

025

Produktkontrollmyndigheten skall för de ändamål och i den utsträck— ning som anges nedan på begäran lämna följande myndigheter uppgif— ter. Myndigheterna får därvid ha terminalåtkomst till registret.

Myndighet Uppgifter Ändamål

Naturvårdsverket, ar- Uppgifter om enskil- Tillsyn betarskyddsstyrelsen da produkter, uppgift

om i vilken bransch eller i vilket produkt- slag ett visst ämne fö- rekommer samt upp- gift om vilka ämnen som förekommer i en viss bransch eller i ett

visst produktslag

Myndighet Uppgifter Ändamål

Statens giftinforma- Uppgifter om tillver- Upplysning om be- tionscentral kare, importörer eller handlingsåtgärder i agenter för enskilda akuta förgiftningssi- produkter. Uppgifter tuationer om innehållet i en- skilda produkter

035

Produktkontrollmyndigheten skall föra en särskild förteckning över äm- nen som anses vara i bruk i Sverige. Den som avser att påbörja tillverk- ning eller import av ett ämne som inte är upptaget på förteckningen skall göra förhandsanmälan till produktkontrollmyndigheten. Skyldigheten föreligger även om ämnet ingår som beståndsdel i en produkt.

Förhandsanmälan behöver inte göras för

1. mellanprodukter i en kemisk process om de inte överlåts,

2. polymerer som innehåller mindre än . . . procent ny monomer,

3. ämnen som tillverkas eller importeras i mindre mängder än . . . kg om året per tillverkare eller importör och som är avsedda uteslutande för laboratoriebruk.

045

En förhandsanmälan skall innehålla:

]. uppgifter om anmälarens identitet,

2. uppgifter om ämnets handelsnamn, användning och mängder,

3. uppgifter om ämnets kemiska identitet och om analysmetoder,

4. uppgifter om metoder för att påvisa förekomsten och halten av ämnet,

5. redovisning av undersökningar om ämnets fysikalisk-kemiska egenskaper, toxicitet, ekotoxicitet och nedbrytning med uppgifter om tidpunkt för undersökningarna, om vem som har utfört dem och om vilka metoder som har använts,

6. uppgifter om klassificering, märkning, försiktighetsåtgärder, åtgär- der vid olyckshändelse samt om destruktion.

Förhandsanmälan skall göras minst. . . dagar, innan tillverkning eller import får ske. Om anmälan är felaktig eller ofullständig, får verksam- heten påbörjas tidigast . . . dagar efter det att en komplett anmälan har kommit in till myndigheten.

Produktkontrollmyndigheten får meddela föreskrifter om avsteg från eller för särskilda fall medge undantag från föreskrifterna i denna para- graf.

Bemyndiganden 00 5

Ytterligare föreskrifter enligt 8 och 9 55 lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor meddelas av produktkontrollmyndigheten.

Denna förordning träderi kraft den , då kungörelsen (1973:334) om hälso- och miljöfarliga varor' upphör att gälla.

' Kungörelsen omtryckt 1979:348.

Sammanfattning

I detta delbetänkande redovisar kemikommissionen sina förslag om utvidgad produktinformation, om förhandsgranskning av nya kemiska ämnen och om produktregistret.

Utvidgad produktinformation

Nya regler för märkning av kemiska produkter börjar gälla under 1985. De innebär dels en modernisering av tidigare bestämmelser, dels en nära anpassning till EG:s märkningssystem. 1 de nya reglerna uppdelas häl- sofarliga produkter i fyra huvudkategorier: livsfarliga varor, mycket farliga varor, farliga varor och övriga märkningspliktiga varor.

Kategorierna 1 —3 har direkta motsvarigheter i EG-systemet. Kategori 4 saknar däremot en motsvarighet inom EG. Till denna kategori hör bl. a. vissa lösningsmedel och lösningsmedelshaltiga produkter.

1 de äldre svenska märkningsbestämmelserna föreskrevs att märk- ningstexten skulle tryckas på gul botten mot svart ram. Syftet med den gula färgen var att få en kraftig varseblivningseffekt så att märkningen blev uppmärksammad. Som ett led i anpassningen till EG:s system har regeln om gul botten och svart ram tagits bort i de nya bestämmelserna. För kategorierna 1—3 har det i stället föreskrivits vissa farosymboler, desamma som inom EG. Varseblivningseffekt fås genom att bakgrunden till symbolerna skall ha orange varselfärg. För kategori 4, som saknas i EG:s märkningssystem, har det däremot inte föreskrivits någon faro- symbol i det nya märkningssystemet. Detta innebär försämrad varsebliv- ningseffekt för ett betydande antal produkter. Kemikommissionen före- slår därför att märkningskungörelsen kompletteras med en symbol för den jjärde kategorin.

Hittills har det krävts att alla hälsofarliga varor skulle märkas med ordet ”gift” eller ”vådligt”. När alla fyra kategorierna försetts med symbol behövs inte längre dessa ord som varningssymboler. Denna regel bör därför upphävas.

För att man vid behov skall kunna inhämta ytterligare information från den som ansvarar för produkten måste de produkter som skall varningsmärkas enligt nu gällande regler också vara försedda med upp- gift om produktens namn samt om tillverkarens resp. importörens adress. Behov av att inhämta ytterligare information kan också uppstå i fråga om produkter som inte behöver varningsmärkas. Kommissionen

föreslår därför att uppgift om produktnamn och det svenska produktansva- riga företagets namn och adress görs obligatorisk även för produkter som inte behöver förses med varningsmärkning.

1 den yrkesmässiga hanteringen uppstår ofta osäkerhet om vad avsak- nad av varningsmärkning beror på. Orsaken kan vara att varan är bedömd och befunnen ej märkningspliktig. Orsaken kan emellertid ock— så vara att den produktansvarige försummat att märka varan. För att undanröja denna osäkerhet föreslår kommissionen att tillverkare och importörer skall vara skyldiga att vid överlåtelse lämna besked om att varan är bedömd från hälso— och miljöskyddssynpunkt. Detta får göras genom märkning, på varuinformationsblankett eller på annat säkert sätt.

Förhandsgranskning av nya ämnen

I EG och USA finns regler om skyldighet att förhandsanmäla nya kemiska ämnen till myndigheterna. 1 EG skall en sådan anmälan åtföljas av en utförlig dokumentation om ämnets effekter på hälsa och miljö.

Kemikommissionen föreslår att ett system för'förhandsgranskning av nya kemiska ämnen införs i Sverige. Tillverkare och importörer skall i förväg till ansvarig myndighet anmäla nya ämnen som de avser att föra ut i användning. Anmälan skall innehålla de uppgifter som är nödvän- diga för att bedöma ämnets egenskaper från hälso- och miljöskyddssyn- punkt.

Produktkontrollmyndigheten bör ges i uppdrag att föra en förteck- ning över kemiska ämnen som är i bruk, så att det kan avgöras vilka ämnen som behöver förhandsanmälas.

För ämnen som är anmälningsskyldiga även i EG bör dokumenta— tionskraven kunna anpassas till dem som gäller inom EG (fullständig anmälningsskyldighet). För övriga nya ämnen kan lägre dokumenta- tionskrav accepteras (begränsad anmälningsskyldighet). Dessa senare krav kan innefatta skyldighet att redovisa klassificering och märkning enligt bestämmelser i lagstiftningen om hälso— och miljöfarliga varor samt att redovisa den dokumentation om ett ämne som anmälaren förfogar över och som utgjort grund för klassificeringen. Överläggningar bör omgående påbörjas med EG om lämpliga former för samarbete om förhandsgranskning av nya ämnen.

Utbyggnad av produktregistret

Arbetet med att bygga upp ett produktregister inleddes 1977 av produkt- kontrollbyrån vid naturvårdsverket. Registret är avsett att tjäna som hjälpmedel för myndigheternas tillsynsarbete i fråga om kemiska risker.

I en första etapp av registeruppbyggnaden registrerades handelsnamn på produkter samt ansvarig tillverkare eller importör. F. n. är ca 100 000 produkter registrerade på detta sätt. En andra etapp är genomförd och omfattar huvudsakligen produkter av typen råvaror, sammanlagt ca 13 000 produkter. För dessa produkter har uppgifter registrerats om kemisk sammansättning.

] februari 1983 gav regeringen produktkontrollnämnden i uppdrag att

genomföra en tredje etapp. För produkter av det slag som omfattades av den första etappen skall uppgifter begäras in om sådana innehållsämnen och föroreningar i hälsofarliga varor som bedöms ge dessa deras hälso- farliga egenskaper. Uppgiftslämnarna kan också frivilligt ange övriga innehållsämnen och föroreningar.

Kemikommissionen föreslår att den tredje etappen kompletteras ge- nom att en deklarationsskyldighet införs för miljöfarliga produkter så snart kriterier för att bedöma miljöfarlighet föreligger. Kommissionen före- slår vidare en fjärde etapp i registeruppbyggnaden. Denna utformas som en ämnesdeklaration. Förslaget innebär att sådana ämnen skall deklare- ras som inte deklarerats i den tredje etappen. Kemisk identitet skall anges, men det behöver inte anges i vilka produkter de olika ämnena ingår.

För att underlätta registeruppbyggnaden föreslås att Uppgiftsskyldig- heten till produktregistret, som hittills endast gällt tillverkare och impor- törer, också skall omfatta handelsagenter i Sverige för utländska leve- rantörer.

Av samma skäl bör det vid ämnesdeklaration ges möjlighet för annat svenskt eller utländskt företag att deklarera för svenska importörers, handelsagenters eller tillverkares räkning. Vidare bör det vid ämnesde- klaration ges möjlighet till 5. k. kollektiv deklaration dvs. till en för flera uppgiftslämnare gemensam deklaration. Detta förutsätter dock att den som deklarerar för annans räkning utan dröjsmål kan uppge dennes identitet.

För att stärka sekretesskyddet och öka uppgiftslämnarnas förtroende för registret föreslås att meddelarfriheten begränsas för sekretessbelagda uppgifter som hänför sig till produktregistret. Kommissionen betonar nödvändigheten av en hög datasäkerhet. Denna måste utformas med beaktande av offentlighetsprincipens krav så att inte skyddsombud, fackliga organisationer och andra enskilda intressenter genom en felak- tig tillämpning av sekretesslagen hindras från att ta del av allmänna handlingar. Även informationsbehovet för myndigheter måste beaktas. Arbetarskyddsstyrelsen, naturvårdsverket och giftinformationscentra— len bör ges möjlighet till terminaltillgång till lämpliga delar av registret.

Kommissionen föreslår att registerenheten ges ställning som särskild verksamhetsgren inom produktkontrollmyndigheten. Vid enheten bör ett samrådsorgan inrättas med representanter för berörda myndigheter, uppgiftslämnare, arbetsmarknadens parter och övriga intressenter.

|.

in? 1511 1 HJ.

»

. _ litium"? ”'>' i.u'lefligq—mi

Summary

In this partial report, the Commission for the Control of Chemical Products presents its proposals on increased product information, noti- fication of new chemical substances, and the products register.

Increased product information

New regulations for labelling chemical products will come into force during 1985. This means an updating of previous regulations and close adaption to the EEC labelling system. In the new regulations, products hazardous to health are divided into four main categories: extremely dangerous products, very dangerous products, dangerous products, and other products for which labelling is obligatory.

Categories ] to 3 have direct counterparts in the EEC system, while category 4 has none. This category includes certain solvents and pro- ducts containing solvents.

The older Swedish labelling regulations prescribed that the wording on the label should be printed on a yellow background framed in black. The purpose of the yellow colour was to produce a sharp impact to attract attention. As a step in conforming to the EEC system, the requi- rement of the yellow background and black frame has been removed from the new regulations. For categories 1 to 3, certain danger symbols — the same as those used in the EEC — have been prescribed instead. Impact is attained by placing the symbols on an orange background. However, for category 4, which is lacking in the EEC labelling system, no danger symbol has been prescribed in the new labelling system. This results in impaired impact in the case of a substantial number of pro- ducts. The Commission for the Control of Chemical Products proposes accordingly that the labelling ordinance be supplemented with a symbol for the fourth category.

Up to now, all products hazardous to health have been required to be labelled ”gift" (poison) or ”vådligt” (hazardous to health; the expression applies to hazardous substances and preparations other than poisons). When all four categories have been furnished with symbols, these words will no longer be required as warning symbols. This rule should accor- dingly be revoked.

To enable further information to be obtained, when necessary, from the company responsible for the product, the products requiring a war-

ning label according to currently applicable rules must also be provided with particulars about the name ofthe product and the name and address of the manufacturer or importer. The need for further information may also arise in the case of products not requiring a warning label. Accor- dingly, the Commission for the Control of Chemical Products proposes that it should be made obligatory for products not requiring a warning label to be furnished with the product name and the name and address of the Swedish company responsible for the product.

When people in the trade handle chemical products, they often feel uncertain about the reason for the lack ofa warning label. lt may be that the product has been assessed and found not to require obligatory labelling. However, it may also be that the company responsible for the product has neglected to label it. To rule out this uncertainty, the Com- mission proposes that the manufacturer and importer shall be obliged, when consigning the product, to dec/are that it has been assessed from a health and environmental protection standpoint. This may be done by labelling, by filling in a material safety data sheet, or in some other way.

Notification of new substances

Rules are in force in the EEC and U.S. on the obligation to make premarketing (premanufacture) notification of new chemical substances to the authorities. In the EEC, notification ofthis kind has to be accom- panied by detailed documentation on the effects of the substance on health and the environment.

The Commission for the Control of Chemical Products proposes that a system for notification of new chemical substances be introduced in Sweden. Manufacturers and importers shall notify the responsible aut- hority of new substances which they intend releasing for use. The noti— fication shall contain particulars necessary for an assessment of the properties of the substance from a health and environmental protection standpoint.

The products control authority should be assigned the task of compi- ling a list of chemical substances in use so as to enable a decision to be made as to which substances need to be notified.

For substances requiring obligatory notification in the EEC as well, it should be possible to bring the documentation requirements in line with EEC practice (full notification). For other new substances, a lower level of documentation requirements may be accepted (partial notification). The latter requirements may include the obligation to report classifica- tion and present labelling in accordance with provisions in the legisla- tion on products hazardous to health and the environment, and to present documentation about a substance which is at the disposal ofthe notifier and which forms the basis of the classification. Discussions should be started at once with the EEC on suitable forms of co-operation on notification of new substances.

Enlargement of the products register

The work of compiling a products register was started in 1977 by the Products Control Office at the National Environment Protection Board. The register is intended to serve as an aid to the supervisory work of authorities in relation to chemical hazards.

As a first stage in compiling the register, trade names of products and particulars about the manufacturer or importer responsible were recor- ded. At present, about 100 000 products are recorded in this way. A second stage has been implemented, covering a total of about 13 000 products, mostly of the type of raw materials. Particulars of chemical composition have been recorded in the case of these products.

ln February 1983 the Government instructed the Products Control Board to implement a third step. For products ofthe type covered by the first stage, information shall be requested about such constituents and impurities in products hazardous to health as are judged to make these products hazardous to health. Declarants may also voluntarily state other constituents and impurities.

The Commission for the Control of Chemical Products proposes that the third stage be implemented by introducing obligatory declaration of products hazardous to the environment as soon as criteria for assessing environmental hazards are available. The Commission further proposes a fourth stage — a substance declaration — in the compilation of the register. The proposal entails that those substances shall be declared which were not declared in the third stage. Chemical identity shall be stated, but no statement need be made as to which products contain the various substan- ces.

To facilitate compilation of the register, it is proposed that the obli- gation to supply information for the products register, which has hitherto applied only to manufacturers and importers, shall also cover commer- cial agents in Sweden for foreign suppliers.

For the same reason, opportunity should be given, in the case of substance declaration, to other Swedish or foreign companies to make a declaration on behalf of Swedish importers, commercial agents or ma- nufacturers. Moreover, in the case of a substance declaration, opportu- nity should be provided for several declarants to make a joint declara- tion. This presupposes, however, that the organization making a decla- ration on behalf of someone else can, without delay, state the identity of the latter.

To reinforce the cover of confidentiality and increase the declarant”s confidence in the register, it is proposed that freedom to disclose infor- mation be restricted in the case of confidential information originating from the products register. The Commission emphasizes the necessity for high data security. This must be designed to take into account the requirements of the principle of free access to public records, so that safety officers, trade unions and other private interested parties are not — as a result of misapplication of the Official Secrets Act — prevented from examining public documents. The need for information on the part of the authorities must also be taken into account. The National Board

of Occupational Safety and Health, The National Environment Protec- tion Board and the Poison Information Centre should be allowed access, via terminals, to suitable parts of the register.

The Commission proposes that the register unit be accorded the status of a special branch of activity within the products control authority. A consultative body should be established at the unit with representatives ofthe authorities concerned, the declarants, parties in the labour market and other interested parties.

1 Inledning

De flesta kemiska ämnen har egenskaper som vid felaktig hantering kan medföra risker för människa eller miljö. För att skador skall kunna undvikas måste därför de som hanterar kemiska ämnen och produkter ha god information om deras egenskaper, om vilka risker som finns och om hur de kan undvikas. De måste ha tillräckliga kunskaper för att kunna undvika produkter som inte kan hanteras säkert och för att kunna åstadkomma en säker hantering av de produkter som används. Myndig- heterna måste ha samma slags kunskaper. De måste dessutom ha god överblick över ämnens och produkters förekomst i samhället för att kunna fullgöra sina uppgifter.

I detta delbetänkande redovisar kemikommissionen sina förslag i tre frågor som alla gäller information om och överblicken över kemiska ämnen och produkter.

1.1. Företags och myndigheters produktkontroll

Produktkontroll används här som ett sammanfattande begrepp för de insatser som görs i samhället för att minska de risker med kemiska ämnen som orsakas av användningen av produkter i vilka ämnena ingår. Det förekommer även kemiska risker som inte, i vart fall inte direkt, kan härledas till enstaka produkter. Exempel på detta är risker orsakade av spridning (emission) av ämnen i arbetsmiljön och i den yttre miljön från kemiska processer. Ibland finns ett enkelt orsakssamband mellan viss produktanvändning och sådana emissioner, men ofta är orsaken till dessa av mer sammansatt teknisk natur. Åtgärder mot dessa risker kan därför knappast hänföras till den egentliga produktkontrollen.

Ofta används termen produktkontroll i en begränsad mening för att beteckna myndigheternas arbete för att begränsa de hälso— och miljöris- ker som användningen av kemiska produkter kan ge upphov till. Man förbiser emellertid då den mycket omfattande produktkontroll som sker i de olika hanteringsleden, import, tillverkning, transport, användning, destruktion osv. Denna kontroll i företagens regi är kvantitativt betydligt större än myndigheternas produktkontrollerande verksamhet.

Företagens produktkontroll utgår från gällande rätt och de skyldig- heter som denna innebär i de olika hanteringsleden. Kontrollen utgör också ett naturligt led i åtskilliga tillverkares och importörers arbete på

att få fram konkurrenskraftiga produkter. Företag som kan visa att man på ett seriöst och kompetent sätt beaktar hälso- och miljöaspekter vid marknadsföringen av sina produkter bör få ett försteg gentemot mindre seriösa eller mindre kompetenta leverantörer. På motsvarande sätt ligger det i användande företags intresse att beakta miljöriskerna t. ex. vid val av produkter och vid hanteringen av dem.

Myndigheternas produktkontrollerande verksamhet måste i allt vä- sentligt vara en kontroll av att tillverkare, importörer, arbetsgivare m. fl. följer givna regler och att de även i övrigt lever upp till sitt lagstadgade ansvar. Myndigheterna skall vid behov utarbeta nya regler och sprida information bl. a. om bestämmelser, risker och skyddsåtgärder. En för- utsättning för allt detta är att myndigheterna besitter god sakkunskap vad gäller kemiska risker samt att de har en god överblick över använd- ningen av kemiska ämnen och produkter och följer utvecklingen av denna.

1.2. Informationsbehov för företagens produktkontroll

En given förutsättning för att den produktkontrollerande verksamheten inom myndigheter och företag skall fungera är att det finns tillgång till information dels om riskerna med kemiska produkter, dels om nödvän- diga skydds— och hanteringsåtgärder. Av denna anledning finns det bl. a. i lagen (19732329) om hälso- och miljöfarliga varor (LHMV) och i arbetsmiljölagen(1977:1160, AML) bestämmelser om vilka risker som skall beaktas samt om risk- och skyddsinformation.

De aktuella lagarna lägger ansvaret för bedömningen av farligheten och för risk- och skyddsinformationen i första hand på den som för ut kemiska ämnen och produkter i användning. Importörer eller tillverkare ligger först i hanteringskedjan då en produkt förs ut i samhället. De får därför ett särskilt ansvar i sammanhanget. I LHMV och AML finns särskilda regler riktade till tillverkare och importörer om t. ex. undersök- nings- och informationsskyldighet.

Tillverkare och importörer skall noga bedöma sina produkter med ledning av undersökningsresultat eller på annat sätt inhämtad informa- tion. Utgående från denna bedömning skall sedan nödvändig produkt- information om risker, skyddsåtgärder m. m. utformas och spridas till dem som hanterar produkterna i fortsättningen (vid transport, använd- ning, destruktion osv.).

Ett annat hanteringsled med ett betydande ansvar är användarledet. Miljöskyddslagen ger regler som syftar till att förhindra skador på mil- jön. Enligt arbetsmiljölagen ansvarar arbetsgivarna för att ordna pro- dukthanteringen så att en tillfredsställande arbetsmiljö kan nås. Arbets- givarna skall också se till att arbetstagarna får tillräcklig information om risker och om skyddsåtgärder.

Behovet av information om risker, skyddsåtgärder m.m. varierar be- roende på vem som efterfrågar kunskaperna, t. ex. på vilket hanterings- led ett företag tillhör. Företagens storlek och omfattningen av hantering- en av kemiska produkter är också av betydelse.

Inom den närmaste tiden kommer flera nya tillämpningsföreskrifter inom produktkontrollområdet att träda i kraft. Produktkontrollnämn- den har gett ut nya regler för klassificering och märkning vid överlåtelse av hälsofarliga varor som skall träda i kraft 1985. Sprängämnesinspek— tionen har gett ut nya regler för märkning av brandfarliga och explosiva varor. Även dessa gäller vid överlåtelse.

Produktkontrollnämnden har nyligen beslutat att utfärda av arbetar- skyddsstyrelsen utarbetade föreskrifter med regler om varuinforma- tionsblad. Leverantörerna av hälsofarliga varor åläggs att ge utförlig skriftlig risk- och skyddsinformation till arbetsgivare som köper deras produkter. Representanter för tillverkare, importörer, arbetsgivare och arbetstagare har efter samråd med arbetarskyddsstyrelsen utformat en blankett som tillgodoser de nya kraven.

Arbetarskyddsstyrelsen har också utarbetat förslag till föreskrifter med regler för information om farliga ämnen. I föreskriftsförslaget ställs krav på arbetsgivarna att informera arbetstagarna om risker och skydds- åtgärder, att föra förteckningar över de farliga produkter man hanterar samt att märka produkter inom företaget.

Nedan beskrivs översiktligt den kemiska produktkontroll som sker i de viktigaste hanteringsleden dvs. vid tillverkning och import, återför- säljning och användning.

1.2.1. Tillverkning och import

De primärt produktansvariga, tillverkarna och importörerna, har som nämnts skyldighet att bedöma sina produkter från hälso- och miljösyn- punkt. De skall vidarebefordra korrekt och tillräcklig information för varje enskild produkt. Sammantaget innebär detta att tillverkare och importörer måste bedriva en omfattande produktkontroll. De måste skaffa sig mycket god kännedom om produkternas egenskaper och sammansättning för att få tillräckligt bedömningsunderlag och för att utforma den information som skall åtfölja produkterna i form av märk- ning eller på annat sätt. Underlaget kan vara utvärderade uppgifter om kemiska ämnens egenskaper som hämtas från handböcker eller annan form av skriftlig dokumentation. Det kan emellertid också bli nödvän- digt att låta undersöka en produkt, alternativt vissa ämnen i denna för att få ett tillräckligt bedömningsunderlag. Det är således mycket höga krav som ställs på tillverkare och importörer. Av olika skäl har dessa ofta hittills haft svårt att leva upp till kraven.

Tillverkare och importörer känner ofta inte till den faktiska hantering- en av deras produkter i detalj. De kan då inte beskriva exakt vilka risker som är aktuella och vilka specifika skyddsåtgärder som måste vidtas. Deras riskbeskrivningar och skyddsanvisningar måste därför utformas mera allmänt så att de täcker de hanteringssätt som kan förutses, i första hand utgående från de ändamål som produkten är avsedd för. Varje användare måste sedan, med hjälp bl. a. av den information som leve- rantören har lämnat, bedöma vilka risker som kan komma i fråga och vilka skyddsåtgärder som behövs i den aktuella hanteringen.

1.2.2. Återförsäljning

Återförsäljarnas produktkontroll består vanligen i att till köparna vida- rebefordra den information de själva fått. De bör få sitt behov av infor- mation om saluförda produkter tillgodosett via den produktinformation som tillverkare och importörer är skyldiga att lämna. Eftersom återför- säljarna är en länk mellan primärt produktansvariga och användare bör de kunna besvara enklare frågor om risker och skyddsåtgärder. De bör t. ex. kunna förklara innebörden av varningsmärkning och av den risk- och skyddsinformation tillverkare och importörer lämnar.

1.2.3. Yrkesmässig användning

Företagen :

Användare av kemikalier måste känna till vilka risker som den aktuella hanteringen kan innebära. För detta krävs i första hand att man kartläg— ger vilka kemiska ämnen och produkter som förekommer i verksamhe- ten och hur de hanteras. Sättet att hantera en produkt är t.ex. avgörande för om och hur arbetstagare exponeras för kemiska ämnen som ingår i en produkt, och därmed för om hälsorisk uppstår eller inte. Hanterings- sättet är också avgörande för vilka eventuella miljörisker som uppstår.

När riskerna har kartlagts skall arbetsgivaren vidta nödvändiga åtgär- der för att förebygga skador. Exempel på sådana åtgärder är att införa hanteringsrutiner och skyddsföreskrifter, att göra tekniska förändringar i skyddssyfte och att ordna omhändertagande av avfallet. Anställda och andra berörda mäste informeras så att de blir uppmärksammade på riskerna och kan undvika dem.

Det är av mycket stor vikt för användarna att de för sina bedömningar har tillgång till utförlig risk- och skyddsinformation och annan produkt- information om alla de kemiska produkter som används på en arbets- plats. Det är normalt också angeläget att få veta vilka kemiska ämnen i en produkt det är som orsakar risker.

En stor del av den behövliga informationen kan användarna erhålla från leverantörerna. Flödet av produktinformation från leverantörer till brukare är i dag inte tillfredsställande. Vissa leverantörer lämnar god risk- och skyddsinformation, men för åtskilliga produkter är informatio- nen bristfällig. Ibland saknas den helt. En följd av detta blir att brukarna tvingas avsätta resurser till att inhämta information som de rätteligen borde få från leverantörerna utan att efterfråga den.

De nya reglerna om skyldighet för leverantören att lämna annan och utförligare risk- och skyddsinformation än den som ingår i märkningen kommer tillsammans med de nya mårkningsreglerna från produktkon- trollnämnden och sprängämnesinspektionen att förbättra möjligheterna för användarna att få information om hälsorisker.

De hittills utfärdade tillämpningsförfattningarna om produktinfor- mation gäller hälsorisker men inte miljörisker. Avsaknad av information om miljörisker är en allvarlig brist i informationen till användande företag. Kemikommissionen avser att senare återkomma med förslag till åtgärder i denna fråga.

Ett särskilt problem uppstår om det för en produkt helt saknas infor- mation av betydelse från hälso- och miljösynpunkt. Brukarna ställs i dylika fall inför frågan om avsaknaden av information beror på att produkten bedömts inte vara hälsofarlig eller på att ingen bedömning har gjorts. De tidigare nämnda, beslutade och planerade reglerna ärinte tillräckliga för att avhjälpa detta problem.

De anställda: De anställdas möjligheter att få information om riskerna de löper i sitt arbete och om behovet av skyddsåtgärder är i allt väsentligt beroende av det egna företagets resurser och den information företaget får från sina leverantörer. Skyddsombuden har enligt AML rätt att ta del av de handlingar och erhålla de upplysningar i övrigt som de behöver för sin verksamhet.

Arbetstagare som berörs av kemikaliehantering behöver bl. a. veta vilka kemiska ämnen och produkter som förekommer på arbetsplatsen och vilka hälsorisker som kan uppkomma i samband med dessa. Man behöver också få reda på vilka hanterings— och skyddsinstruktioner som gäller, vilka tekniska skyddsåtgärder som skall vidtas och vilken person- lig skyddsutrustning som skall användas.

Arbetsgivaren skall förvissa sig om att arbetstagaren vet vad han har att iaktta för att undgå riskerna i arbetet. Arbetstagaren skall följa givna föreskrifter och iaktta försiktighet.

Det är varje arbetsgivares skyldighet att tillgodose arbetstagarnas behov av information och kunskaper, att se till att arbetsmiljön ordnas så att hälsorisker elimineras samt att ombesörja att personlig skyddsut- rustning finns tillgänglig. Brister i leverantörernas risk- och skyddsinfor- mation kan drabba arbetstagarna hårt.

Skyddsombuden som företräder arbetstagarna har ett särskilt stort informationsbehov. De skall t. ex. bevaka att en bristfällig produktinfor- mation från leverantörerna inte medför att arbetstagarna utsätts för hälsorisker. Av denna anledning kontaktar de ofta t. ex. tillsynsmyndig- heterna eller den egna organisationen för att få hjälp med att kontrollera riktigheten och fullständigheten i den information man fått. Skyddsom- buden har normalt inte sådan sakkunskap som behövs för mer ingående produktbedömningar. Enligt vad parterna på arbetsmarknaden har kommit överens om har företagshälsovården viktiga uppgifter i kontrol- len av kemiska ämnen och produkter på arbetsplatserna. Behovet av kontakter med myndigheter och andra är störst för skyddsombud verk- samma i små och medelstora företag som saknar företagshälsovård. För att kunna tillgodose skyddsombudens behov av information måste myn- digheterna ha god sakkunskap om och överblick över de kemiska hälso- och miljöriskerna.

1.3. Konsumenternas informationsbehov

Konsumenterna är i stort sett helt beroende av den information och de bedömningar leverantörerna redovisar i märkning och annan varuinfor-

mation som åtföljer produkten eller finns tillgänglig på säljstället. De får normalt ännu mindre information än de minsta företagen eftersom leverantörerna ofta ger de yrkesmässiga brukarna särskild information om risker och skyddsåtgärder. Detta förhållande är en naturlig följd av att konsumentanvändningen per köpare i fråga om de flesta kemikalier är relativt begränsad. Riskerna med hanterade kemikalier är normalt därför mindre än vid en mer omfattande yrkesmässig användning. Där- med är också behovet av utförlig risk- och skyddsinformation mindre. Detta gäller särskilt risker för sådana skador och besvär som endast kan uppstå vid långvarig eller ofta upprepad användning. Å andra sidan har en vanlig konsument ofta mindre insikter om kemiska risker än arbets- tagare. Detta gör att konsumenterna kan vara mera utsatta för akuta effekter såsom frätskador och förgiftningar. Riskerna för barnolycksfall är speciella för konsumentprodukter.

Eftersom konsumenterna nästan uteslutande köper kemikalier av återförsäljare är det angeläget att de senare kan bistå t. ex. med att tolka risk- och skyddsinformation.

1.4. Informationsbehov för myndigheternas produktkontroll

Myndigheterna skall se till att de produktansvariga i olika hanteringsled lever upp till sitt i lag ålagda ansvar och följer gällande regler. Vid behov har myndigheterna att utfärda nya regler. De har vidare att följa utveck- lingen på det kemiska området bl. a. avseende förekomsten av kemiska ämnen i samhället. Myndigheternas produktkontrollerande verksamhet kan sammanfattas i följande punkter 121 att inhämta och utvärdera information, dels om kemikaliehantering- en i samhället, dels om riskerna med kemikalier, för att bygga upp och vidmakthålla nödvändig kunskap och överblick och för att få fram underlag för beslut om åtgärder av olika slag El att utfärda tiIlämpningsförfattningar, riktlinjer, allmänna råd m.m. 1] att utforma och sprida information till leverantörer, arbetsgivare, arbetstagare och konsumenter 12] att kontrollera att kemikaliehanteringen i samhället sker i enlighet med utfärdade bestämmelser och i övrigt på ett från hälso- och miljösynpunkt acceptabelt sätt samt att vid behov i enskilda fall ingripa mot olämplig hantering t.ex. med krav på skyddsåtgärder, förebyggande åtgärder eller förbud.

Myndigheterna gör riskbedömning främst i fråga om ämnen, ämnes- grupper och produktgrupper. Sådana bedömningar är nödvändiga för den överblick som myndigheterna måste ha över de kemiska riskerna inom sitt ansvarsområde. Det kan dock i tillsynsverksamheten bli nöd- vändigt att göra bedömningar och uttalanden även avseende enskilda kemiska produkter t. ex. då myndigheten vid sin tillsyn uppmärksammat problem vid produkthantering som måste åtgärdas. Vissa produktgrup- per såsom bekämpningsmedel underkastas förhandsgranskning hos en myndighet innan de får tas i bruk.

En viktig uppgift för myndigheterna inom produktkontrollen är att utarbeta närmare regler för t. ex. hur produktbedömningar skall göras, hur risk— och skyddsinformation skall utformas och spridas samt hur hantering av kemiska produkter skall ske. Även för att kunna fullgöra denna uppgift behöver myndigheterna en god överblick över det kemis- ka varuområdet.

Myndigheternas överblick är f. 11. inte tillfredsställande. En utbygg- nad av produktregistret är angelägen för att öka överblicken över ämnen och produkter som är i bruk. Det är också viktigt att myndigheterna kan få en möjlighet att bedöma de nya ämnen som förs ut i användning.

1.5. Åtgärder för bättre information och överblick

De förslag som lämnas i detta delbetänkande har alla till syfte att åstadkomma bättre överblick över hela det kemiska varuområdet och bättre information om enskilda produkter.

I kapitel 2 diskuteras hur man framför allt på arbetsplatserna skall få bättre överblick över och information om de produkter som man använ- der. För att kunna göra ett riktigt val av produkter och hanteringssätt krävs att man känner till egenskaperna hos alla de ämnen och produkter som man använder eller överväger att använda. Produktinformation måste alltså finnas även om de produkter som inte kräver särskilda försiktighetsmått. Märkning och varuinformationsblanketter skall såle- des inte ses enbart som medel för varningsinformation, utan som medel att för varje produkt ge en korrekt information som visar vilka ev. risker den medför och hur den bör hanteras.

För att myndigheter, företag och allmänhet skall kunna få en riktig uppfattning om risksituationen för olika kemiska ämnen och produkter är det av central betydelse att uppgifter finns tillgängliga om egenska- perna hos alla de olika kemiska ämnen som förekommeri praktiskt bruk. En stor del av de ämnen som nu används är otillräckligt undersökta, vilket skapar stor osäkerhet och i många fall omöjliggör en välavvägd prioritering av myndigheters och företags insatser. I det internationella arbetet med produktkontroll har man gjort en åtskillnad mellan å ena sidan ämnen som redan är i bruk, å andra sidan nya ämnen. Företag som vill införa nya ämnen kan åläggas att göra de undersökningar som behövs för att ta reda på ämnenas egenskaper från hälso- och miljösyn- punkt. Vad gäller ämnen som redan är i bruk har man främst diskuterat möjligheten av en arbetsfördelning mellan olika länders myndigheter.

I kapitel 3 föreslås att förhandsgranskning av nya kemiska ämnen införs i Sverige. Även här är det frågan om en åtgärd som riktas mot alla kemiska ämnen för att ge den överblick som skall möjliggöra en välav- vägd prioritering av insatser för att skydda människor och miljö. Frågan om undersökningar av kemiska ämnen som redan är i bruk kommer att behandlas av kommissionen i ett senare sammanhang.

Det är nödvändigt att myndigheterna har överblick över vilka produk- ter och vilka ämnen som förekommer i Sverige. Produktregistret, som börjat byggas upp vid produktkontrollnämnden, är avsett att ge denna

överblick. I kapitel 4 lämnas förslag om produktregistrets fortsatta upp-

byggnad.

Informationen i produktregistret skall ge underlag för myndigheter- nas åtgärder för att skydda människor och miljö. I ett senare samman- hang kommer kommissionen att lämna förslag i frågan om tillsyn inom produktkontrollen.

2. Utvidgad information om kemiska produkter

Den som hanterar en kemisk produkt skall inte behöva sväva i osäkerhet om produktens egenskaper från hälso— och miljöskyddssynpunkt. Bl. a. för att undanröja sådan osäkerhet skall kommissionen enligt sina direk- tiv utreda frågan om märkningsskyldighet också för sådana ämnen och produkter som inte omfattas av nuvarande bestämmelser för märkning. I detta kapitel redovisas ett förslag till utvidgad information om kemiska produkter. Frågan om en symbol för den s. k. fjärde riskkategorin i den nyligen publicerade märkningskungörelsen tas också upp.

De produkter som här avses är ämnen, beredningar och andra varor som skall anmälas till produktkontrollnämnden enligt bestämmelser som har utfärdats med stöd av 8 och 9 55 LHMV, dvs. produkter som skall föras in i produktregistret. Vissa petroleumprodukter och naturpro- dukter innefattas alltså i begreppet.

2.1. Gällande bestämmelser om produktinformation

Den centrala bestämmelsen om den produktansvariges skyldigheter bl.a. beträffande märkning finns i 5 5 LHMV.

Den som hanterar eller importerar hälso- och miljöfarlig vara skall vidtaga de åtgärder och iakttaga de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att hindra eller motverka skada på människor eller i miljön. Härvid skall särskilt den som tillverkar eller importerar sådan vara noggrant undersöka varans sammansättning och egenskaper i övrigt från hälso- eller miljö- skyddssynpunkt. Varan skall märkas tydligt med uppgifter av betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan meddela sär- skilda föreskrifter om försiktighetsmått och undersöknings- eller märk- ningsskyldighet enligt första stycket.

Med stöd av 5 5 andra stycket LHMV har regeringen meddelat särskilda föreskrifter om märkningsskyldigheten för sådana hälso- och miljöfar- liga varor som överlåtes och som kan befaras medföra skada på männi- skor. Bestämmelserna finnsi 18 5 kungörelsen (1973:334) om hälso- och miljöfarliga varor (KHMV).

1 50 5 KHMV har en möjlighet öppnats för produktkontrollnämnden att meddela ytterligare föreskrifter om märkningsskyldighet enligt 5 5 första stycket LHMV. Så har skett i produktkontrollnämndens kungörel-

se om klassificering och märkning vid överlåtelse av hälsofarliga ämnen och beredningar (SNFS 198225, PK:14), den s. k. märkningskungörel- sen. Produktkontrollnämnden har vidare beslutat att utfärda en kungö- relse om varuinformationsblad. I kungörelsen, som har utarbetats av arbetarskyddsstyrelsen, åläggs leverantörerna att ge utförlig skriftlig risk- och skyddsinformation till arbetsgivare som köper deras produkter. Företrädare för tillverkare, importörer, arbetsgivare och arbetstagare har efter samråd med arbetarskyddsstyrelsen utformat en blankett för risk- och skyddsinformation. Blanketten tillgodoser kraven i de föreslag— na föreskrifterna.

Kemiska ämnen och beredningar som inte har bedömts som hälsofar- liga omfattas inte av de nya reglerna för märkning och varuinforma- tionsblad. Närmare bestämmelser för klassificering och märkning med avseende särskilt på miljöfarlighet saknas alltjämt. Kemikommissionen har startat ett särskilt projekt för sådan klassificering och avser att återkomma med förslag till åtgärder i ett senare sammanhang.

Särskilda märkningsbestämmelser finns på arbetsmiljöns område. In- te heller dessa avser andra kemiska produkter än sådana som kan för- anleda ohälsa m.m. I 3 kap. 9 5 AML slås fast att den som tillverkar, importerar eller överlåter ämne (inbegriper också produkter) som kan föranleda ohälsa eller olycksfall skall vidta de åtgärder som behövs för att hindra eller motverka att användningen innebär risker. De anvisning- ar som behövs för hanteringen skall medfölja produkten som också skall vara märkt.

Bestämmelser som gäller märkningen av konsumentprodukter finns i 3 5 marknadsföringslagen(l975:1418, MFL) och i de riktlinjer för mark- nadsföring och produktutformning som konsumentverket utfärdar. Om en näringsidkare underlåter att lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt, kan marknadsdomstolen ålägga ho- nom att bl. a. genom märkning lämna sådan information. Informationen kan t. ex. gälla produktens innehåll och egenskaper. — I fråga om produktsäkerhet föreskrivs i 4 5 MFL att en näringsidkare kan förbjudas att för enskilt bruk till konsument saluhålla eller hyra ut en vara som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom. Härvid avses skaderisker som beror på varans konstruktion eller utformning. För företagens tillämpning av de allmänt hållna gene- ralklausulerna i MFL utfärdar konsumentverket efter förhandlingar med näringslivet riktlinjer med i vissa fall detaljerade krav. Konsument— verkets riktlinjer ärinte rättsligt bindande för näringsidkare. Det förut- sätts dock att de i praktiken har en väsentlig betydelse som styrmedel. Riktlinjerna uttrycker en saklig och i regel hos näringslivet väl förankrad uppfattning om vilka krav som enligt MFL och i övrigt kan och bör ställas på företagens marknadsföring och produktutformning. Riktlin- jerna kan t. ex. innehålla krav på märkning av vissa varor eller på information vid säljstället till skydd för konsumenterna. Bland kemiska produkter har riktlinjer till skydd för konsumenternas hälsa utfärdats beträffande vissa lim för hobbyarbeten (KOVFS 1982z3).

Flera märkningssystem äri bruk som har utarbetats av partssamman- satta arbetsmiljöorgan och enskilda företag. Här kan nämnas det gratis-

ka märkningssystemet, GMS, som är avsett att omfatta alla produkter som förekommer i branschen. Måleribranschens märkningssystem, YSAM, tar sikte på lösningsmedel i färg för penselstrykning. Båda systemen är anpassade till förhållandena inom resp. bransch och kräver särskilda kunskaper hos dem som skall tolka märkningen. Bland moti- ven för de branschanpassade systemen finns ett krav på märkning av alla produkter, alltså inte enbart de hälsofarliga. De har tagits fram för att fylla angelägna informationsbehov som inte tillfredsställs genom den lagstadgade märkningen.

Bestämmelser om varningsmärkning avseende brandfarliga och ex- plosiva egenskaper meddelas med stöd av lagen (1975:69) om brandfar- liga och explosiva varor. Sprängämnesinspektionen har gett ut nya reg- ler för märkning av brandfarliga och explosiva varor. Både dessa och produktkontrollnämndens märkningskungörelse bygger på de regler som finns inom EG, men vissa avvikelser från EG-reglerna har gjorts med hänsyn till den syn på risker som finns i Sverige.

Arbetarskyddsstyrelsen har utarbetat ett förslag till föreskrifter om information om farliga ämnen. I föreskrifterna ställs krav på arbetsgi- varna att informera arbetstagarna om risker och skyddsåtgärder, att föra förteckningar över de farliga produkter man hanterar samt att märka dem.

I avsnitt 2.2 diskuteras först en justering av märkningskungörelsen. I avsnitten 2.3 och 2.4 diskuteras en utvidgning av systemet för produkt- information så att det omfattar skyldighet att lämna viss information också för produkter som inte behöver varningsmärkas.

2.2. En farosymbol för den fjärde kategorin hälsofarliga varor

Den nya märkningskungörelsen från produktkontrollnämnden innebär dels en modernisering av tidigare bestämmelser, dels en nära anpassning till EG:s märkningssystem. Den bygger på en indelning av hälsofarliga varor efter art och grad av skadlighet i fyra huvudkategorier som i sin tur i vissa fall delas in i underkategorier:

1 Livsfarliga varor — mycket giftiga

2 Mycket farliga varor — giftiga —- starkt frätande

3 Farliga varor —- frätande — hälsoskadliga — irriterande

4. Övriga märkningspliktiga varor

Kategorierna 1-3 har direkta motsvarigheter i EG-systemet. Kategori 4, övriga märkningspliktiga varor, saknar däremot en motsvarighet inom EG. Den har i Sverige befunnits nödvändig för att även i fortsättningen få en märkning på bl. a. vissa organiska lösningsmedel som kan orsaka skador vid upprepad hantering. Även inom EG förekommer riskupplys- ningar på varor som inte är hänförliga till kategorierna 1-3.

Enligt märkningskungörelsen skall i märkningen ingå en s.k. riskupp- lysning som anger art och grad av risk vid de upptags- och kontaktvägar som kan bli aktuella. Kungörelsen föreskriver vissa huvudtexter för denna riskupplysning. Till följd av en bestämmelse i 18 5 KHMV före- skriver märkningskungörelsen att märkningen vid sidan om huvudtex- ten skall innehålla en upplysning om varans karaktär av gift eller vådligt ämne. Upplysningen skall anges med orden ”Gift” eller "Vådligt”.

I det äldre märkningsystemet har denna märkning haft tre syften. Orden ”Gift” och ”Vådligt” har för det första haft en signaleffekt, för det andra angett graden av hälsofarlighet och för det tredje gett upplysning om till vilken administrativ klass varan skall hänföras. Den administra- tiva klassificeringen har betydelse för den som hanterar varorna. För viss hantering av gifter och vådliga ämnen finns nämligen särskilda regler om t. ex. tillstånd, anmälningsskyldighet och godkännande av förestån- dare.

Märkningstexten skulle enligt de äldre märkningsbestämmelserna tryckas på gul botten mot svart ram. Syftet med den gula färgen var att få en kraftig varseblivningseffekt så att varningsmärkningen skulle bli uppmärksammad. Som ett led i anpassningen till EG:s system togs regeln om gul botten och svart ram bort. För kategorierna 1-3 infördes i stället vissa farosymboler, desamma som inom EG. Varseblivningsef- fekt fås genom att bakgrunden till dessa symboler skall ha orange var- selfärg. För kategori 4, som saknas i EG:s märkningssystem, har där- emot inte föreskrivits någon farosymbol i det nya märkningssystemet. Det föreskrivs visserligen att märkningen skall ”utformas tydligt, lättläst och iögonfallande”. Avsaknaden av symbol, ram och varselfärg medför dock risk för att föreskriven varnings- och skyddstext inte kommer att synas tillräckligt tydligt.

De nya reglerna innebär för den fjärde kategorin hälsofarliga varor en avsevärt försämrad varseblivningseffekt jämfört med äldre regler.

EG:s principer för märkningens utformning, som Sverige i övrigt bygger på, innebär att man använder farosymboler för att ge den första varseblivningseffekten. Farosymboler skall vara grova signaler om den ungefärliga hälsorisken vid hanteringen av en produkt. Av varnings- märkningen i övrigt framgår i klartext vilken typ av risk det är fråga om och storleken av denna. En varningsmärkning utan farosymbol riskerar att inte bli uppmärksammad. Farosymbolerna utgör således ett viktigt element i ett märkningssystem. Avsaknaden av symbol för en grupp hälsofarliga varor bryter systematiken och försämrar därför inte bara märkningen av enskilda produkter utan också hela systemets genom- slagskraft.

Av dessa skäl är det angeläget att även den fjärde kategorin hälsofar- liga varor förses med en symbol i samband med varningsmärkningen.

Märkningskungörelsen bör därför föreskriva en symbol för kategori 4. Det kan ske på samma sätt som gjorts i fråga om brandfarliga varor. Även i de nya svenska reglerna för märkning av brandfarliga varor finns nämligen en klass som saknar motsvarighet inom EG. Dessa varor skall enligt de svenska reglerna märkas med en orange ruta, kompletterad med text. En del av de varor som på grund av sin hälsofarlighet kommer att hänföras till den fjärde kategorin hälsofarliga varor är samtidigt också brandfarliga. Varningsmärkningen av sådana, både brandfarliga och hälsofarliga varor, kommer därför under alla omständigheter att innehålla en symbol (orange ruta med flamma eller texten Brandfarligt). Det får i sådana fall anses överflödigt med någon symbol utöver brand- farlighetssymbolen, somju har den eftersträvade varseblivningseffekten. I märkningskungörelsen bör därför kunna föreskrivas att symbol för brandfarlighet har företräde framför den nu förordade symbolen för den fjärde kategorin hälsofarliga varor. Det är angeläget att de svenska reglerna för märkning av hälsofarliga resp. brandfarliga varor även i övrigt är anpassade till varandra.

Genom att symboler införs för samtliga kategorier hälsofarliga varor underlättas den förenklade märkning av farliga ämnen på arbetsplatser som arbetarskyddsstyrelsen har föreslagit och som huvudsakligen byg- ger på symbolmärkning.

En konsekvent symbolmärkning av samtliga hälsofarliga varor bör minska behovet av de tidigare nämnda bransch- och företagsinterna märkningssystemen. En sådan utveckling är önskvärd t. ex. för att und- vika förvirring och missuppfattning bl.a. hos dem som byter bransch eller arbetar på flera arbetsplatser.

Ett internationellt samarbete är angeläget i frågan om utformning av symboler, liksom i övrigt vad gäller produktinformation.

Om symboler finns för alla kategorier hälsofarliga varor behövs inte längre den särskilda märkningen med orden ”Gift” eller ”Vådligt”. Syftena med denna var varseblivning, upplysning om hälsofarlighet samt upplysning om den administrativa klassen. Dessa syften fylls väl av symbolerna och av huvudtexten i riskupplysningen. Skyldigheten att märka varan med särskild uppgift om dess karaktär av gift eller vådligt ämne kan därför avskaffas när symboler krävs för alla fyra kategorierna hälsofarliga varor. 18 5 KHMV bör följaktligen ändras i detta hänseende med samma ikraftträdandedatum som för den förordade farosymbolen i märkningskungörelsen.

2.3. Produktinformation också för produkter som inte behöver varningsmärkas

Av det anförda framgår att enbart sådana kemiska produkter omfattas av lagstadgad märkningsskyldighet som kan orsaka brand, explosion eller hälsofara eller föranleda ohälsa eller olycksfall i arbetsmiljön. Lagreglerna för märkning har hittills inriktats på att åstadkomma en tillfredsställande varningsmärkning. Den som i dag kommer i kontakt med en kemisk produkt på vilken det saknas varningsmärkning kan

följaktligen inte utläsa om detta beror på att den produktansvarige har underlåtit att märka produkten eller på att den inte omfattas av några bestämmelser om märkning. Ibland saknas också på en sådan produkt uppgift om vem i Sverige som är ansvarig för varan. Från bl. a. fackligt håll har detta förhållande vid upprepade tillfällen framhållits som en allvarlig brist i regelsystemet.

Vad gäller innehållet i produktinformation för kemiska produkter som inte behöver varningsmärkning har krav aktualiserats på i huvudsak tre slags uppgifter: den produktansvariges namn och adress, bedöm- ningen av varan från hälsosynpunkt samt ett identifikationsnummer.

2.3.1. Namnuppgifter

För att ytterligare information vid behov skall kunna inhämtas från leverantören måste bl. a. gifter och vådliga ämnen enligt nu gällande regler vara försedda med uppgift om produktens namn samt om tillver- karens resp. importörens adress. Ett sådant behov av ytterligare infor- mation kan också uppstå i fråga om produkter som inte behöver var- ningsmärkas. Detta behov kan gälla både konsumentprodukter och pro- dukter för den yrkesmässiga hanteringen.

Produkter som säljs i affärer torde normalt vara märkta i vart fall med produktens namn och i allmänhet också med tillverkarens eller impor- törens namn. I yrkeslivet, särskilt i vissa branscher, förekommer dock kringresande försäljare som saluför egentillverkade produkter. Det är inte ovanligt att sådana produkter helt saknar namnuppgifter. Om det uppstår behov av närmare uppgifter om produkten kan det då vara svårt eller omöjligt att få tag på leverantören.

Det är rimligt att uppgift om produktnamn och det svenska produkt- ansvariga företagets namn och adress lämnas för alla kemiska produk- ter.

Ett sådant krav skulle också kunna ställas för andra varor än kemiska ämnen och beredningar. Kommissionen anser att det är önskvärt att denna fråga utreds, men eftersom den faller utanför kommissionens arbetsområde bör det ske i annan ordning.

2.3.2. Uppgift om gjord bedömning

Yrkesmässig hantering

AML lägger ett stort ansvar på den som köper produkterna för att använda dem i sitt företag. En arbetsgivare måste aktivt verka för att få fram tillräcklig information för att kunna upplysa de anställda om risker vid hanteringen och om skyddsåtgärder. Det är följaktligen värdefullt för en arbetsgivare att få besked om att den produktansvarige verkligen har gjort en bedömning av varans egenskaper från hälsosynpunkt.

För arbetstagarna ger det upphov till osäkerhet att vissa produkter som de hanterar saknar uppgifter som visar att produkterna är bedömda från risksynpunkt. De frivilliga märkningssystem som tillkommit inom vissa branscher har till stor del haft sin utgångspunkt i en strävan att

undanröja denna osäkerhet genom att märka även produkter som är mer eller mindre harmlösa. Varningsfunktionen blir då endast en del av syftet med märkningen. Det väsentliga syftet är att få fram sakinforma- tion om bedömningsresultat, risker och skyddsåtgärder.

Mot denna bakgrund är det rimligt att den lagstadgade produktinfor- mationen som skall åtfölja kemiska produkter skall kunna innehålla sådan sakinformation som inte har varningskaraktär. Det blir sedan användarens sak att avgöra vilka slutsatser han för den aktuella hante- ringen skall dra av informationen. Kostnaderna för att åstadkomma en säker hantering kan bli olika beroende på vilken produkt som väljs. Det är inte önskvärt att varningsfunktionen i märkningen skall få skrämsel- effekter som kan föranleda att produktvalet inte bygger på sakliga över— väganden. Varningsfunktionen bör därför inte överbetonas.

Den lagstadgade skyldigheten att lämna produktinformation för den yrkesmässiga hanteringen bör följaktligen avse även produkter som inte behöver varningsmärkas. Med dessa produkter bör följa en information om hur produkten är bedömd enligt svenska märkningsbestämmelser. Den informationen får inte utformas så att de som hanterar produkterna invaggas i någon slags falsk trygghet.

Även skyldigheten att lämna uppgift om gjord bedömning bör bidra till att minska behovet av bransch- och företagsintern märkning (jfr. avsnitt 2.2).

K onsumentledet

Jämfört med förhållandet vid yrkesmässig hantering möter det särskilda svårigheter att i anslutning till konsumentanvändning få till stånd en effektiv kontroll av om använda produkter har blivit bedömda. Det är inte realistiskt att anta att enskilda konsumenter i allmänhet skulle göra en sådan kontroll. Dessutom är det svårt att nå ut till alla konsumenter med information om den korrekta innebörden av en upplysning om att en vara inte behöver varningsmärkas, t. ex. att detta inte innebär att varan är helt ofarlig. Därför bör den utvidgade produktinformationen vad gäller konsumentledet tills vidare inte obligatoriskt omfatta uppgift om gjord bedömning. Kommissionen avser att senare återkomma till frågor om skydd för konsumenter.

2.3.3. Identifikationsnummer

I produktkontrollnämndens arbete med det 5. k. produktinformations— projektet har diskuterats om varningsmärkningen borde innehålla ett av nämnden tilldelat identifikationsnummer för varje produkt. Om alla kemiska produkter märks med ett identifikationsnummer blir det enkla- re att klart identifiera en produkt vid informationssökning och att vid behov spåra upp en produkt som är i omlopp på marknaden.

1 Danmark föreskrivs om märkning med sådana produktnummer som erhålls efter deklaration till produktregistret. De identifikationsnummer som f.n. tilldelas ur det svenska produkt- registret är mindre lämpade för detta ändamål. Numren tilldelas först

' efter en anmälan som får ske mer än ett år efter det att produkten har börjat saluföras. Några hinder finns inte för att anmäla tidigare, men det finns inga rutiner för att i förhand tilldela identifikationsnummer. Märk- ning med identifikationsnummer är således förenad med en del praktis— ka svårigheter.

Till viss del kan syftet med identifikationsnummer uppnås med den ovan förordade kompletteringen av produktinformationen med uppgift om produktansvarigt företags namn och adress. Det är möjligt att den fortsatta utvecklingen av produktregistret kan ge för produktinformatio- nen mera användbara identifikationsnummer. Vad som nu kan konsta- teras är att ett system med identifikationsnummer åtminstone f. n. är förenat med så stora praktiska svårigheter att det inte bör föreslås.

Den fortsatta framställningen utgår därför från att den utvidgade produktinformationen bör innefatta namnuppgift och uppgift om gjord bedömning, men tills vidare inte något identifikationsnummer. Vidare förutsätts att kravet om namnuppgift skall avse både yrkesmässig an- vändning och konsumentanvändning, medan kravet på uppgift om gjord bedömning endast skall avse yrkesmässig användning.

2.4. Valet av informationsbärare m. m.

Produktinformation kan antingen placeras direkt på förpackningen (märkning) eller överlämnas med varan i annan form (t. ex. varuinfor- mationsblad).

Det är rimligt att uppgifterna om varans namn och om produktansva- rigt företags namn och adress normalt finns på förpackningen, så att de är direkt tillgängliga. Uppgiften att en produkt är bedömd behöver framför allt vara tillgänglig vid inköp och vid kontroller som görs av t.ex. företagshälsovård och skyddsombud. Det räcker därför att dessa senare uppgifter överlämnas med varan på annat säkert sätt än genom märk- ning.

Det förekommer att importerade s.k. mångförpackade produkter (småförpackningar i storförpackning) för yrkesmässigt bruk levereras till brukaren utan att storförpackningen bryts. I sådana fall bör det kunna medges att uppgift om produktansvarigt företags namn och adress finns endast på storförpackningen, medan däremot uppgift om varans namn bör finnas även på småförpackningarna.

Ansvaret för den utvidgade produktinformationen bör, på samma sätt som för varningsmärkningen, i praktiken ligga på tillverkaren eller importören. Tillverkare anses den vara som framställer, renar eller på annat sätt bearbetar en vara. Härmed likställes också den som förpackar, ompackar eller namnändrar en vara för vidare överlåtelse i eget namn. Vid legotillverkning har den som beställt tillverkningen ansvaret för bedömning och märkning. Som importör betraktas i allmänhet den som har ansvaret för att varan kommit ut på den svenska marknaden (se också avsnitt 4.5.6).

Avgränsningen av det produktområde som skall omfattas av den utvidgade produktinformationen kan överlåtas till produktkontroll-

nämnden. Av praktiska skäl bör den förordade utvidgningen begränsas till att omfatta sådana produkter som i dag enligt SNFS 197912 skall anmälas till produktregistret. Undantag bör göras för varor som endast skall exporteras. På så sätt kan den yttre gränsen för tillämpningsområ- det bestämmas av gällande kungörelse om produktanmälan. Produkt- kontrollnämnden bör ges befogenhet att medge begränsningar i märk- ningsskyldigheten där den utvidgade märkningen inte kan anses befo- gad.

Även detaljregleringen av den utvidgade produktinformationens ut- formning bör göras av produktkontrollnämnden. Utvidgningen medför bl.a. att benämningen "Övriga märkningspliktiga varor" för den fjärde kategorin hälsofarliga varor inte längre är tjänlig. Särskilda regler för arbetsplatserna bör kunna utformas av arbetarskyddsstyrelsen.

2.5. Ekonomiska effekter

Som tidigare anförts kommer en utvidgad produktinformation att med- föra vinster i form av ett effektiviserat skyddsarbete inom produktan- vändande företag, en ökad trygghet i användningen av kemiska produk- ter samt en förbättrad tillsyn. Dessa vinster är svåra att beräkna och värdera. Följande synpunkter kan emellertid anläggas på de omedelbara ekonomiska konsekvenserna av reformen.

Konsumentförpackningar har i dag oftast svensk text. En komplette- ring av denna med den förordade märkningen torde därför inte dra några stora kostnader. När det gäller produkter för yrkesmässigt bruk torde det — bortsett från oförpackade produkter — vara mycket ovan- ligt att en kemisk produkt helt saknar text.

Det är svårt att närmare ange hur många produkter som berörs av de föreslagna bestämmelserna om utvidgad produktinformation. Produkt- registret omfattar f. n. totalt ca 100 000 produkter. Registret ger dock inte upplysning om hur dessa fördelar sig på de i avsnitt 2.2 nämnda huvud- kategorierna. Sådan information finns inte heller att tillgå på annat håll. (I kapitel 4 ges en närmare beskrivning av produktregistret med förslag till fortsatt utbyggnad.) Utgående från mycket preliminära uppgifter från nu pågående registerarbete (etapp 3) kan antalet produkter grovt uppskattas till ca 40 000 i kategorierna 1 —3 och ca 20 000 i kategori 4. Resterande 40 000 skulle då vara produkter som inte bedömts vara hälsofarliga och därför inte behöver varningsmärkas. Av produkterna i den fjärde kategorin av hälsofarliga varor kan merparten uppskattas vara märkta med avseende på brandfarlighet. Förslaget om en fjärde symbol torde i så fall i praktiken komma att beröra endast några tusen produkter.

Om det totala antalet berörda produkter (inkl. den fjärde kategorin) uppskattas till 60 000 och den genomsnittliga initialkostnaden för pro- duktinformationen uppskattas till 500 kr. för varje produkt blir kostna- den 30 milj. kr. Kostnaderna blir troligen lägre. De drabbar i första hand de märkningsansvariga företagen.

Antalet märkningsansvariga företag bör ganska väl överensstämma

med antalet anmälare till produktregistret, i dag ca 2 600. Antalet använ- dare av kemiska produkter är långt större. Bl. a. används produkterna av ca 180 000 svenska företag med anställda. Flertalet av dessa företag torde idag ha kostnader för undersökning och informationssökning beträffan— de kemiska produkter som saknar den information som avses med den utvidgade produktinformationen. Det är tillräckligt att dessa kostnader nedbringas med i genomsnitt 150—200 kr. i varje företag (totalt för alla produkter) för att initialkostnaderna för en utvidgad produktinforma- tion skall uppvägas. Det kan antas att en en sådan effekt uppnås.

Skyldigheten för tillverkare och importörer att iaktta försiktighetsmått bl. a. genom att undersöka varan finns sedan länge. Den utvidgade produktinformationen innebär ingen annan pålaga i detta avseende än en skyldighet för de produktansvariga att även för harmlösa varor redo- visa sin bedömning. Några andra kostnader än sådana som är knutna till själva produktinformationen bör därför inte uppstå. Mot bakgrund sär- skilt av de minskade kostnaderna hos användarna torde förslaget inne- bära en kostnadsbesparing för industrin som helhet. Det bör också noteras att såväl tillverkarnas som importörernas branschorganisation f. n. rekommenderar medlemmarna att ge sina kunder den här föreslag- na informationen om gjord bedömning. I den för organisationerna gemensamma blanketten för överföring av risk- och skyddsinformation finns en särskild ruta för ändamålet.

Den förordade utvidgningen minskar risken för att skador uppkom- mer till följd av bristande information om hälsorisker. Den underlättar också myndigheternas övervakning av de kemiska hälso- och miljöris- kerna. För hela samhället bör den utvidgade produktinformationen innebära kostnadsbesparingar.

Utvidgningen bör som ovan nämnts bidra till ett minskat behov av bransch- och företagsinterna märkningssystem. Detta kan också medfö- ra kostnadsbesparingar.

2.6. Effekter på utrikeshandeln

Enligt de handelspolitiska överenskommelser som Sverige har ingått kan i princip frihandelsintresset endast åsidosättas om detta är nödvändigt från skyddssynpunkt, t. ex. hälsa och miljö. Förutsättningen är härvid att åtgärden i fråga inte utgör ett medel för godtycklig diskriminering eller innefattar en förtäckt begränsning av handeln.

För det stora flertalet produkter innebär den utvidgade märkningen bara en marginell förändring av den svenska texten på förpackningen. Genom att enskilda förpackningar i en importerad mångförpackning inte behöver märkas då produkten är avsedd för yrkesmässigt bruk torde kostnaderna reduceras betydligt. Kravet på att även produkter i den fjärde kategorin hälsofarliga varor skall märkas med symbol berör, som ovan nämnts, i praktiken endast några tusen produkter. Skulle behov uppstå bör produktkontrollnämnden kunna medge undantag från märk— ning med symbol av importerade produkter i fjärde kategorin som levereras direkt från utlandet till användarna. Detta förutsätter komplet-

terande föreskrifter från arbetarskyddsstyrelsen för att se till att produk- terna är märkta med symbolen då de används på arbetsplatserna.

Svenska krav på en utvidgad märkning kan stödjas på de fördelar från hälso- och miljöskyddssynpunkt som kommer att vinnas med ett heltäc- kande märkningssystem.

I sammanhanget bör också nämnas att redan det märkningssystem som träder i kraft 1985 innebär märkning i Sverige av produkter som inte behöver märkas inom EG (den fjärde kategorin hälsofarliga varor).

2.7. Lagtekniska frågor

Förslaget om symbol för den fjärde kategorin hälsofarliga varor kan genomföras med stöd av 55 LHMV och 50 5 KHMV. Förslaget om produktinformation för nya produktgrupper torde däremot kräva en lagändring.

Av förarbetena till LH MV framgår att det bara är bestämmelserna om uppgiftslämnande till myndigheter som kan tillämpas på andra kemiska produkter än sådana som är hälso- och miljöfarliga. Jordbruksutskottet uttalade följande om lagens tillämpningsomi'åde (JoU 1973119 5. 15).

Vad i propositionen sålunda anförts i fråga om tillämpningsområdet för den nya lagstiftningen bör enligt utskottets mening kunna godtas av riksdagen. Detta innebär bl. a. att utskottet ansluter sig till uppfattningen att kemiska varor som är att anse som riskfria inte bör räknas som hälso- och miljöfarliga varor. En annan sak är att, såsom i det följande berörs, de tillämpande myndigheterna enligt Kungl. Maj:ts förslag bör få infordra uppgifter om kemiska varor över huvud taget för att det skall bli möjligt att avgöra vilka varor som bör bli föremål för kontroll enligt den nya lagstiftningen.

Uttalandet visar att LHMV inte ger utrymme för att föreskriva om produktinformation för andra än hälso- och miljöfarliga varor. Genom ett bemyndigande i l 5 andra stycket har emellertid regeringen getts viss möjlighet att utvidga lagens tillämpningsområde. Den regeln kan dock knappast användas för att låta lagens märkningskrav utvidgas i riktning mot harmlösa varor. Departementschefen anförde nämligen följande i den allmänna motiveringen till LHMV (prop. l973:17 s. 90).

Det föreslagna bemyndigandet har enligt min mening stort värde från bered- skapssynpunkt. Kungl. Maj:t bör ha möjlighet att snabbt ingripa mot även andra varor än kemiska om det är av särskild betydelse från hälso- och miljöskyddssynpunkt. Jag biträder sålunda utredningens förslag. Men jag vill understryka att meningen är att bestämmelsen skall tillämpas endast när särskilda skäl föreligger. Självfallet bör bestämmelsen inte tillämpas när det finns möjligheter att ingripa mot en produkt med stöd av annan lagstiftning.

En utvidgning av produktinformationen enligt förslaget kräver alltså en ändring av LHMV. Det är tillräckligt om lagen tillföres ett fristående bemyndigande för regeringen eller myndighet som regeringen bestäm- mer att föreskriva om den utvidgade informationsskyldigheten.

För att undvika missförstånd om märkningens innebörd, bör utform-

ningen av texten vara enhetlig. Det bör således i författningstext faststäl- las vilken text som får användas.

Två huvudkrav kan ställas på en sådan text. Den skall inte ge upphov till missuppfattningen att varan under alla omständigheter är ofarlig att handskas med. Däremot skall den tydligt ange att varan är bedömd från hälso- och miljöskyddssynpunkt och vem som är ansvarig för denna bedömning. En användbar text kan vara: ”Denna vara har bedömts från hälso- och miljöskyddssynpunkt av” (följt av tillverkarens resp. impor- törens namn och adress).

2.8. Förslag

Mot bakgrund av ovan gjorda överväganden föreslås D att regeringen uppdrar åt produktkontrollnämnden att komplettera märkningskungörelsen med föreskrifter om en symbol för den fjärde kategorin hälsofarliga varor El att regeringen i anslutning härtill genom ändring i kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor upphäver kravet på att märkningen utöver bl. a. varningstexten skall innehålla uppgift om varans karak- tär av gift eller vådligt ämne [1 att regeringen föreslår riksdagen sådana ändringar av lagen om hälso- och miljöfarliga varor som skapar förutsättningar för att kräva märk- ning eller motsvarande information även beträffande ämnen och beredningar som inte är att hänföra till hälso— och miljöfarliga varor. Med stöd av den ändrade lagen kan därefter regeringen och produkt- kontrollnämnden meddela föreskrifter om sådan utvidgad produkt- information.

3. Förhandsgranskning av kemiska ämnen

Enligt sina direktiv har kemikommissionen att pröva formerna för en förhandskontroll av kemiska ämnen. Nya ämnen skall inte få marknads- föras eller tas i bruk utan att ansvarig kontrollmyndighet fått möjlighet att bedöma dem. Möjligheterna till ett samarbete med EG bör enligt direktiven beaktas i detta sammanhang.

Utöver kontrollen av nya ämnen behövs ett systematiskt arbete för att undersöka hittills otillräckligt undersökta ämnen som redan är i bruk. Eftersom undersökningsresurserna är små i förhållande till det stora antalet ämnen är det nödvändigt att prioritera sådana ämnen som är särskilt angelägna att undersöka. Ett internationellt samarbete är här mycket angeläget. Förberedelser för sådant arbete pågår f.n. inom OECD. I Sverige pågår bl. a. en genomgång av bekämpningsmedel som registrerats enligt äldre regler. Kommissionen återkommer i ett senare sammanhang med förslag i frågan om undersökningar av ämnen som redan är i bruk.

3.1. Bakgrund

Möjligheterna att införa en omfattande förhandsprövning av kemikalier diskuterades vid tillkomsten av både LHMV och AML. I miljökontroll- utredningens betänkande, Lag om hälso- och miljöfarliga varor (SOU 1972:31) anfördes bl.a. följande angående förhandsprövning:

Säkraste skyddet gentemot hälso- och miljöfarliga varor skulle givetvis åstadkommas om samtliga kemiska preparat och produkter kunde bli före- mål för någon form av prövning av officiellt organ innan varan släpps ut på marknaden. Mest allsidig och effektiv borde prövningen kunna bli i ett system där samtliga kemiska varor som förekommer i människans miljö registrerades på sätt som nu sker beträffande läkemedel och bekämpnings- medel. Ett registreringstvång skulle ge vidgade möjligheter att fånga in och ge kontroll över de hälso— och miljöfarliga ämnen som kan förekomma i kemiska varor.

En utvidgning av registreringssystemet till att omfatta även andra kemiska varor än bekämpningsmedel eller läkemedel skulle innebära att kemiska produkter inte skulle få introduceras på marknaden utan att först ha god- känts vid en särskild registreringsprocedur. Vid prövningen skulle ur hälso- och miljöskyddssynpunkt inte önskvärda produkter kunna stoppas och säkerhetsföreskrifter för varje godkänd produkt eller produktslag kunna

fastställas. Självfallet skulle ett sådant system innebära ett vid varje tidpunkt optimalt skydd gentemot ogynnsamma verkningar från kemiska substanser.

Att på en gång eller på kort sikt införa en mer omfattande utvidgning av den generella förhandsprövningen av kemiska varor skulle emellertid möta stora praktiska svårigheter. Såsom tidigare nämnts finns på marknaden ett stort antal kemiska varor, Antalet är inte närmare känt men varje år intro- duceras stora mängder av varianter på tidigare marknadsförda produkter och ett stort antal nya tillkommer samtidigt som äldre produkter utgår.

Tilljämförelse med det stora antal produkter som det här är fråga om kan nämnas, att sedan år 1934 totalt endast ca 7 000 läkemedel registrerats och att registret f. n. omfattar ca 3 000. Ansökningarna om registrering av be- kämpningsmedel uppgår årligen till ca 100 st. Totala antalet nu aktuella bekämpningsmedel utgör något över 900. Erfarenheten från dessa båda registreringssystem visar att avsevärda personella och materiella resurser krävs för registreringsverksamhet trots att prövningen i huvudsak är begrän- sad till de av sökanden ingivna handlingarna. Redan dennajämförelse torde ge vid handen att det med nuvarande synnerligen begränsade tillgång på toxikologisk, ekologisk och annan erforderlig expertis nu skulle vara uteslu- tet att införa ett system med generell förhandsprövning.

Härtill kommer att införandet av ett sådant omfattande system knappast skulle vara sakligt motiverat. Det stora flertalet av de produkter som når ut till allmänheten är sannolikt relativt ofarligt ur miljöskyddssynpunkt. I varje fall är möjligheterna att nå visshet om deras verkningar i miljön ofta så begränsad att en officiell förhandsprövning av produkten, bl.a. sådana förhållanden som användningsområdet och användningssättet för produk— ten. Inverkan från flera i produkten samtidigt ingående substanser eller samtidig inverkan av andra miljöfaktorer minskar också möjligheten att bedöma effekten från produkten.

Arbetsmiljöutredningen hänvisade i sitt slutbetänkande, Arbetsmiljölag (SOU l97611), till vad miljökontrollutredningen tidigare anfört och kon- staterade följande:

Inte heller på arbetsmiljöområdet kan det enligt arbetsmiljöutredningens uppfattning anses genomförbart eller önskvärt att tillämpa en generell för- handsprövning beträffande kemiska risker. På arbetsplatserna hanteras ett mycket stort antal kemiska produkter och dessutom alstras kemiska ämnen som biprodukter vid olika slags arbetsprocesser. Nya och ändrade produk- ter tillkommer ständigt och nya arbetsprocesser och arbetsmetoder utveck- las. Trots att som tidigare understrukits de kemiska riskerna är ett domine- rande problem på arbetsplatserna gäller dock beträffande det stora flertalet kemiska produkter antingen att de är relativt harmlösa vid avsedd använd— ning eller också att riskerna är väl kända och att hanteringen sker under betryggande former.

Beträffande snart sagt alla ämnen förhåller det sig emellertid så att de kan ge skadeverkningar under vissa förhållanden. En generell förhandsprövning skulle förutsätta att i den officiella prövningen ingår att ta ställning till verkningarna på alla tänkbara verkningsområden och med alla tänkbara användningssätt. Dessutom är verkningarna beroende av vilka andra ämnen som samtidigt används och vilka miljöfaktorer som i övrigt råder. En gene- rell förhandsprövning skulle dessutom förutsätta resurser hos den prövande myndigheten av hittills okända mått. Administrativt skulle ett sådant system bli utomordentligt tungt och tidskrävande. Det är därför uppenbart att ett

ansvar i första hand måste ligga på producenter och företag som använder produkterna och att den officiella förhandsprövningen bör begränsas till fall där särskild kontroll i olika avseenden är påkallad.

Resultatet av de överväganden de båda utredningarna gjorde blev att regeringen resp. arbetarskyddsstyrelsen fick befogenhet att föreskriva om förhandskontroll för särskilt angelägna produktgrupper.

Förhandsprövning enligt LHMV sker f.n. för ett begränsat antal produktslag. Bekämpningsmedel får inte saluhållas eller användas utan att vara registrerade av produktkontrollnämnden. Tillståndskrav gäller för import och viss hantering av gift, bekämpningsmedel samt PCB (polyklorerade bifenyler) och PCB-varor. Dessa tillståndskrav innebär dock normalt inte att produkterna kontrolleras utan att den tänkta hanteringen bedöms av myndigheten.

Arbetarskyddsstyrelsen har infört tillståndskrav för användning av vissa cancerframkallande ämnen. I vissa fall är det hanteringen, i andra fall syftet med användningen som prövas. När det gäller asbest och asbesthaltiga material görs vid tillståndsprövningen en bedömning av möjligheten att i stället använda ett annat material. För lösningsmedels- haltiga lim finns en form av förhandsprövning som gäller användning på tillfällig arbetsplats.

3.2. Utveckling inom det toxikologiska området av betydelse för förhandsgranskning

Sedan miljökontrollutredningen och arbetsmiljöutredningen lade fram sina betänkanden har utvecklingen inom den toxikologiska forskningen gått kraftigt framåt. Vi vet nu betydligt mer om kemikaliers effekter på människor och miljö. Utvecklingen har också lett till att vi nu har betydligt större tillgång till personer med kunskaper i toxikologi. En särskild tvåårig utbildning av toxikologer har införts i Sverige om än hittills på försök. Även kortare utbildning inom området förekommer i ökad utsträckning. Den intensifierade uppmärksamheten på kemiska ämnens negativa hälso- och miljöeffekter har lett till att medvetenheten om toxikologins betydelse ökat och till att kunskapsnivån på det toxiko- logiska området höjts hos myndigheterna och de produktansvariga. Toxikologisk testning förekommer i ökad utsträckning.

Under de senaste åren har det också bedrivits ett intensivt internatio- nellt samarbete för att få fram en enhetlig syn på hur kemiska ämnens skadliga egenskaper skall undersökas och utvärderas. OECD inledde 1977 sitt s. k. Chemicals Testing Programme. Detta arbete har resulterat i att det nu för första gången finns internationellt accepterade rekom- mendationer för toxikologisk testning (undersökning) av kemiska äm- nen, OECD Guidelines for Testing of Chemicals (1981). OECD har också utarbetat rekommendationer för hur laboratorieundersökningar skall utföras och hur resultat skall presenteras och dokumenteras, OECD Principles of Good Laboratory Practice (1981).

OECD har vidare fattat ett beslut, OECD Council Decision on Mutual Acceptance of Data (1981), som är av utomordentlig betydelse för det internationella samarbetet. Beslutet innebär att testresultat som tagits fram i ett land i enlighet med OECD:s riktlinjer (Guidelines for Testing of Chemicals och OECD Principles of Good Laboratory Practice) måste accepteras i andra OECD-länder som underlag för utvärdering. Detta beslut ger företag anledning att undersöka sina produkter enligt OECD:s rekommendationer. Om undersökningar görs på annat sätt riskerar företagen att få dem underkända. Beslutet om ömsesidigt accep- terande av testresultat innebär också att det blir lättare för de nationella myndigheterna att ta ställning till undersökningsresultatet och att bedö— ma dem.

Ett annat viktigt bidrag till det internationella samarbetet är OECD Minimum Pre-Marketing Set of Data (MPD). Detta är en lista över ett 20-tal olika uppgifter om giftverkan m. in. som normalt bör vara tillräck- liga för att utföra en meningsfull första bedömning av de möjliga risker- na med ett ämne. Följande kategorier av uppgifter omfattas: kemisk identitet produktionsvolym, användningsområde och destruktionsmetoder skyddsåtgärder och åtgärder vid olycka analysmetoder fysikalisk-kemiska uppgifter akut toxicitet toxicitet vid upprepad tillförsel mutagenicitet ekotoxicitet (skadeeffekter på andra arter än människa) data om nedbrytbarhet och upplagring i naturen.

DDDDDDDDDD

Syftet med MPD är att få tillgång till sådana uppgifter att en meningsfull första identifiering av risker för människa och miljö kan göras. MPD ger information om fysikaliska, kemiska och biologiska egenskaper hos ämnet. Denna information möjliggör en bedömning av ämnets skadeef— fekter på människa och miljö samt av hur det fördelas och koncentreras i miljön och i olika biologiska system. De uppgifter som innefattas i MPD-listan kan leda till att ett behov av ytterligare testning konstateras. En komplettering av uppgifterna i MPD-listan kan också föranledas av en ökad exposition av människa och miljö eller av att ny information tillkommer som inte fanns tillgänglig när förhandsprövningen gjordes.

En viktig princip i MPD är flexibiliteten. Utelämnande eller utbyte av testsystem är rimligt om det skett på vetenskapliga grunder. Myndigheter måste också ha möjlighet att begära in ytterligare information om det finns skäl för ett sådant ställningstagande.

3.3. Förhandsgranskning i utlandet

USA och EG har infört bestämmelser om förhandsanmälan av nya kemiska ämnen. I flera länder är man i färd med att införa eller planera liknande system.

Systemen i USA och EG beskrivs närmare nedan. I båda systemen gäller förhandsgranskningen för kemiska ämnen och inte för samman- satta produkter. lnget krav ställs på formellt godkännande av nya äm- nen. Om myndigheterna inte har något att invända mot lämnade upp- gifter får ämnet tillverkas, importeras resp. marknadsföras efter en viss i förväg utsatt tid. De system som andra europeiska länder planerar att införa kommer sannolikt att i allt väsentligt ansluta till EG:s system.

1 Japan finns ett system för förhandsbedömning av nya ämnen. Detta system är inriktat på de negativa effekterna på människa och miljö vid spridning i den yttre miljön. Förhandsanmälan är främst till för att myndigheterna skall kunna avgöra om lämnade uppgifter är tillräckliga och korrekta, t. ex. om företagets bedömning av riskerna är rimlig och om underlaget för be- dömningen (gjorda undersökningar m. m.) är tillfredsställande. Förfa- randet ger dessutom möjlighet för myndigheterna att vid behov ingripa mot den planerade tillverkningen eller importen (gälleri USA), eller mot marknadsföringen (gäller inom EG). Ett dylikt ingripande utgår dock från andra lagregler i resp. land än de som reglerar själva anmälnings- förfarandet. Såväl inom EG som i USA räknar man som nya ämnen samtliga ämnen som inte är upptagna på en av myndigheterna publicerad lista över ämnen som är i bruk.

3.3.1. Förhandsgranskningi EG

Enligt ett EG-direktiv av den 18 september 1979 skall medlemsländerna införa regler om förhandsanmälan (notifikation) av nya ämnen som marknadsförs. Medlemsländerna skall enligt direktivet senast den 18 september 1981 ha infört de lagar, regler och administrativa åtgärder som behövs för införande av förhandsanmälan.

Förteckning över ämnen som är i bruk

EG-kommissionen gavs i direktivet i uppdrag att göra en förteckning över de ämnen som förekom på marknaden inom EG den 18 september 1981. Förteckningen kallas ”European lnventory of Existing Commer- cial Chemical Substances” (EINECS) och upprättas efter ett förfarande i flera steg.

I ett första steg har en grundförteckning, ”European Core lnventory” (ECOIN) publicerats av kommissionen den 31 mars 1982. Den innehål- ler ca 34 000 ämnen somförmodats finnas på marknaden. Förteckningen utarbetades av kemisk expertis med bistånd av kemikalietillverkarnas europeiska samarbetsorgan (CEFlC).

Det andra steget innebar att den som marknadsför ämnen (som såda- na eller i en beredning) som fanns på marknaden den 18 september 1981 och som saluförts efter den 1 januari 1971 och som inte finns i ECOIN skulle anmäla dessa till något av medlemsländerna. Sådan anmälan skulle göras senast nio månader efter det att ECOIN-förteckningen publicerats, dvs. senast den 31 december 1982. Medlemsländerna skulle

vidarebefordra sammanställningar av dessa anmälningar till kommis- sionen senast 12 månader efter ECOIN-publiceringen.

I det tredje och sista steget utarbetas den s. k. EINECS-förteckningen genom att kommissionen kompletterar ECOIN-förteckningen med in- komna anmälningar om ämnen som förekom på marknaden den 18 september 1981. Förteckningen avses bli publicerad år 1985. Det finns dock tecken som tyder på att publiceringen kan försenas avsevärt.

Förhandsanmälan

Ämnen som inte är upptagna i EINECS-förteckningen anses som nya och skall förhandsanmälas till behörig myndighet i det land där ämnet tillverkas eller till vilket det importeras. Även om ett ämne redan anmälts betraktas det som nytt om tillverkaren eller importören är ”ny” (jfr. USA, avsnitt 3.3.2). Anmälan skall ske senast 45 dagar innan ämnet marknadsförs och skall omfatta följande: El Information som behövs för att bedöma riskerna för människan och på miljön. Häri innefattas bl. a. uppgifter om ämnets kemiska iden- titet (enligt IUPAC och med CAS-nr), handelsnamn, föroreningar, användning, mängder, destruktionsmetoder och toxikologiska grunddata inkl. obligatoriska försöksprotokoll. Baskraven på doku- mentation bygger på OECD:s MPD-system, men vissa tillägg har gjorts. Vid kvantitetsgränserna 10, 100 resp. 1000 ton/år skärps do— kumentationskraven inom EG. (OECD har f. n. inte ett sådant kvan- titetsberoende system.) Beskrivning av ämnets negativa effekter vid avsedd användning. Förslag till klassificering och märkning av ämnet. Förslag till rekommenderade försiktighetsåtgärder för en säker an- vändning av ämnet.

DDD

Om ett ämne tidigare anmälts av en annan tillverkare eller importör kan den nye anmälaren hänvisa till uppgifter inlämnade av den tidigare anmälaren, förutsatt att denne gett sitt skriftliga medgivande. Om den ursprungliga anmälan skett mer än tio år tidigare behöver dokumenta- tion om hälso- och miljöeffekter inte lämnas.

Anmälare av ett redan anmält ämne skall informera behörig myndig- het om ändringar i årliga eller totala kvantiteter som marknadsförs, om nya rön vad gäller ämnets effekter på människa eller miljö, om nya användningsområden samt om ändringar i ämnets egenskaper på grund av att det modifierats.

Anmälaren skall också på begäran av behörig myndighet kunna redo- visa resultat av ytterligare undersökningar eller lämna annan ytterligare information.

Från anmälningsskyldighet undantas: El polymerisat, polykondensat och polyaddukter (mellanprodukter i t. ex. plasttillverkning) såvida de inte innehåller mer än 2 % av en ny monomer, El ämnen för forsknings- och analysändamål om de förs ut på markna— den för utredning av egenskaper i enlighet med EG-direktivet,

D ämnen som marknadsförs för forsknings— och analysändamål i mäng- der under 1 ton per är per tillverkare och importör samt är avsedda endast för laboratoriebruk, samt El ämnen som marknadsförs i mängder under 1 ton per år per tillver- kare, under förutsättning att tillverkaren lämnar mängduppgifter samt uppgifter om identitet och märkning till behöriga myndigheter ide länder där ämnet marknadsförs, samt uppfyller av dessa myndig- heter fastställda villkor.

M yndighersgranskning

Medlemsstaterna skall utse en eller flera behöriga myndigheter med ansvar för att ta emot förhandsanmälningar och för att granska att de överensstämmer med kraven i direktiven. Denna granskning gäller sär- skilt:

El av anmälaren framförda uppgifter om möjliga risker, C klassificering och märkning, samt [ förslag till försiktighetsåtgärder.

Den behöriga myndigheten i det land som tar emot anmälan kan, om den finner det nödvändigt för utvärdering av riskerna, begära ytterligare information. Den kan kräva verifiering av gjorda undersökningar samt ställa krav på kompletterande undersökningar. Vidare har myndigheten befogenhet att ta de prov som behövs för kontrollen samt att vidta lämpliga åtgärder för en säker användning av ämnet i avvaktan på EG:s bestämmelser.

Det medlemsland som tagit emot en anmälan skall vidarebefordra den, i sin helhet eller i sammandrag, till EG-kommissionen tillsammans med sina egna kommentarer. Kommissionen skall vidarebefordra denna information till de övriga medlemsländerna. Kommissionen skall också föra en förteckning över alla anmälda ämnen.

De behöriga myndigheterna i de övriga medlemsländerna kan i fråga om detaljer i en förhandsanmälan kontakta antingen den myndighet som erhöll den ursprungliga anmälan eller kommissionen. De kan där- vid föreslå att ytterligare undersökningar eller information skall begäras från anmälaren. Vid olika uppfattning mellan nationella myndigheter om behovet av kompletterande information har EG-kommissionen av- görandet.

Medlemsländerna har befogenheter att utfärda tillfälligt förbud eller andra tillfälliga restriktioner om man har detaljerade bevis för att ett ämne, trots att reglerna i EG-direktivet uppfylls, utgör en risk på grund av sin klassificering, förpackning eller märkning. Kommissionen och övriga medlemsstater skall informeras om åtgärderna och skälen till dessa. Kommissionen har då att inom sex veckor konsultera berörda medlemsstater och sedan avge sitt omdöme och vidta nödvändiga åtgär- der.

Bland organ i olika länder som har utsetts som behöriga att ansvara för handläggningen av anmälningsärenden finns t.ex. naturvårds-, arbets- miljö- och hälsovårdsmyndigheter.

Sekretess

Medlemsländerna och EG-kommissionen måste garantera sekretess för information om ett ämnes kommersiella utnyttjande och om hur det tillverkas. Anmälaren kan begära sekretess för viss information som är kommersiellt känslig. Han skall då redovisa en fullständig motivering till varför ett frisläppande av dessa uppgifter kan skada honom industriellt eller kommersiellt. Den myndighet som mottar en anmälan har att på eget ansvar besluta för vilken information kommersiell eller industriell sekretess skall beviljas.

Industriell och kommersiell sekretess medges dock inte för handels- namn, för fysikalisk-kemiska uppgifter eller för metoder att göra ämnet harmlöst. Sekretess medges inte heller för utvärderingen av toxikologis- ka och ekotoxikologiska undersökningar eller för namnet på den insti— tution som utfört undersökningarna. Slutligen beviljas sekretess inte för hanterings- och skyddsanvisningar eller för anvisningar om åtgärder i händelse av olycka.

Namnet på ett ämne kan anges i kodifierad form på den lista över anmälda ämnen som kommissionen har att publicera. Begäran om detta kan göras av den myndighet som mottagit anmälan, om publicering av namnet skulle skada anmälaren industriellt eller kommersiellt. En för- utsättning för detta förfarande är att ämnet inte klassificerats som farligt. Ett ämne kan finnas i listan i kodifierad form högst tre år. Därefter skall dess fullständiga kemiska namn anges på listan.

Konfidentiell information får normalt vidarebefordras endast till de behöriga myndigheterna i medlemsländerna. Dock får sådan informa- tion överlämnas även till andra om detta behövs i samband med sank- tioner som vidtas för kontroll av ämnen på marknaden. Om ett medlems- land har strängare regler för sekretess föreligger inte hinder för att tillämpa dessa.

Hittillsvarande erfarenheter

Förberedelsearbetet inför anmälningsförfarandet har inte varit pro- blemfritt. Så t. ex. har publiceringen av förteckningen över ämnen som är i bruk dragit ut på tiden. Orsaken till detta är bl. a. att ett betydande antal ämnen inte har varit möjliga att identifiera kemiskt på ett entydigt och standardiserat sätt. Chemical Abstracts Service (CAS) i USA bistår f. n. EG i identifieringsarbetet.

Erfarenheterna från själva anmälningsförfarandet är mycket begrän- sade eftersom endast ett fåtal förhandsanmälningar har kommit in.

Kostnaderna för att genomföra undersökningar enligt MPD-kraven har visat sig variera mycket mellan olika ämnen som undersökts. Kost- nader uppemot 500 000 kr. för ett ämne uppges kunna uppkomma.

3.3.2. Förhandsgranskning i USA

Redan 1978 infördes i USA ett system för förhandsanmälan (notika— tion), som dock länge har byggt på preliminära regler. | maj 1983

publicerade EPA (Environmental Protection Agency) de slutliga regler— na för anmälningsförfarandet.

Förteckning över ämnen som är i bruk

En förteckning över ämnen som är i bruk utarbetades genom att tillver- kare och importörer gavs möjlighet att under 4 månader anmäla vilka ämnen man tillverkat och marknadsfört under åren 1975—1977. För ämnen tillverkade eller importerade under 1977 var anmälan obligato- risk. Inkomna anmälningar sammanställdes av EPA och publicerades i en första förteckning. Tillverkare och importörer gavs sedan sju måna- der att komplettera denna förteckning med ämnen tillverkade eller im- porterade sedan 1975 som inte tagits upp på listan.

Möjlighet gavs för agenter och leverantörsorganisationer att i vissa fall göra anmälningar för tillverkares och importörers räkning. ] dylika fall skulle det för varje ämne finnas minst en ansvarig tillverkare eller im- portör som EPA kan ta kontakt med.

Förteckningen över ämnen som är i bruk, TSCA lnventory, publice- rades den 30 juni 1979.

Förhandsanmälan

Ämnen som ej är förtecknade i TSCA lnventory och som ej är undantag- na från anmälningsskyldighet räknas som nya ämnen. De måste anmälas till EPA senast 90 dagar innan tillverkning eller import får påbörjas. Varje anmält ämne förs upp på TSCA lnventory och blir därmed i fortsättningen inte längre anmälningspliktigt.

Anmälan skall omfatta bl. a. ämnets kemiska identitet samt handels- namn, avsedd användning, mängduppgifter, exponeringsdata, destruk- tionsmetod. För anmälaren kända uppgifter om hälso— eller miljöeffek- ter skall också inlämnas.

Undantagna från anmälningsskyldighet år tills vidare föroreningar, biprodukter, ämnen som används uteslutande i forsknings— och utveck- lingsverksamhet, kosmetika, bekämpningsmedel, läkemedel och livsme- del.

Förslag finns om att undanta även polymerer och företagsinterna mellanprodukter (site limited intermediates). Förslag finns också om att ge EPA möjlighet att medge undantag från fullständig anmälan för ämnen som tillverkas eller importeras i mindre mängd. ] och 10 ton föreslås som gränser för när lättnader kan medges.

Anmälaren är skyldig att på anmodan lämna den ytterligare informa- tion t. ex. rörande hälso- eller miljöfarliga egenskaper som EPA behöver för sin riskkartläggning.

Till skillnad från vad som gäller i EG har anmälarna inte skyldighet att låta utföra vissa specificerade undersökningar före anmälan av ett ämne. EPA rekommenderar emellertid att anmälarna vid testning av kemikalier utgår från OECD:s MPD-system.

M yndighetsgranskning

Efter att en anmälan av ett nytt ämne inkommit startar EPA en gransk- ning som, med några undantag, skall vara klar inom 90 dagar. Samtliga anmälningar genomgår en första översiktlig granskning, som utförs helt av EPA:s egen personal. Vid behov genomförs även ett andra gransk- ningssteg med detaljgranskning där även utomstående experter anlitas. Hittills har ca 10 % av förhandsanmälningarna utsatts för det andra granskningssteget. I steg ] granskas förhandsanmälningarna med avseende på bl.a.: El fullständighet, 121 om den kemiska identiteten är korrekt angiven, El möjligheterna till exponering i arbetsmiljön, i naturmiljön och i lon- sumentmiljön, [21 möjliga hälso— och miljöeffekter, samt 12] riktigheten i bedömningen av marknadsstorlek, nya användningar samt produktionsvolymer.

Vid behov kontaktas anmälaren för ytterligare information. EPA har möjlighet att i avvaktan på ytterligare nödvändig information förbjuda tillverkning eller import.

EPA kan i princip ta ett av fyra beslut efter att ha granskat en för- handsanmälan: El Ämnet bedöms inte innebära oskälig risk och kan tillverkas och importeras utan restriktioner. Ämnet förs då in i TSCA lnventory dvs. förteckningen över ämnen som är i bruk. El Ämnet kan tillverkas och importeras för de användningar som anges i anmälan. Ämnet måste dock anmälas igen om en väsentligt ny användning blir aktuell. Ämnet förs då in i TSCA lnventory med vissa förbehåll. El EPA kräver ytterligare information innan man tar ställning. Utgångs- punkten är då att det på grund av oskälig risk kan bli aktuellt att reglera hanteringen av ämnet men att den erhållna informationen är otillräcklig. El EPA beslutar att reglera hanteringen av ämnet eftersom det annars medför oskälig risk.

Sekretess

EPA har skyldighet att skydda konfidentiell affärsinformation (”Confi- dential business information", CBI) som finns i anmälningarna. Anmä- laren kan ange vilka uppgifter som vid offentliggörande skulle skada hans affärer. Den exakta kemiska benämningen bedöms ofta som kon- fidentiell affärsinformation. Anmälaren kan i sådana fall ange en ke- misk gruppbenämning (generisk benämning) att användas av EPA vid offentliggörande.

Hittillsvarande erfarenheter

Förberedelsearbetet inför anmälningssystemet verkar ha löpt relativt problemfritt vad gäller fastställandet av vilka ämnen som skulle anses vara i bruk. Däremot tog det lång tid att slå fast de slutgiltiga reglerna för anmälningsförfarandet. Detta berodde sannolikt främst på utdragna diskussioner med näringslivet om olika detaljer i regelsystemet, t. ex. sekretessfrågor och frågan om vilka ämnen som skall anmälas.

Antalet ämnen som anmäls har stigit år från år sedan starten 1979, och är nu ca 750 per år. Av dessa hör dock merparten till de grupper som efterhand väntas bli undantagna från anmälningsskyldighet (företagsin- terna mellanprodukter, polymerer, samt ämnen tillverkade eller impor- terade i små mängder).

1 USA pågår en diskussion om anmälningssystemet är så utformat att det bidrar till att förebygga hälso— och miljörisker i önskvärd utsträck- ning. Vid en av Office ofTechnology Assessment (OTA) utförd gransk- ning av systemet framkom att information om toxicitet saknades i ca hälften av anmälningarna. Framför allt saknades uppgifter om kronisk toxicitet och om ekotoxicitet. EPA tvingas i sådana fall att försöka bedöma hälso- och miljöfarligheten utgående från ämnets kemiska struktur, en jämförelsevis osäker metod. Detta förhållande har av många ansetts som oroande. Det förs nu en diskussion om att liksom i EG ställa krav på dokumentation om toxiska egenskaper enligt OECD:s MPD-system.

3.4. Överväganden

Det ligger i samhällets intresse att nya ämnen som förs ut i användning är tillräckligt väl kända vad gäller effekter på människa och miljö för att de skall kunna användas utan att skada uppstår. De måste vara under- sökta med avseende på möjliga farliga egenskaper och i den mån sådana konstaterats åtföljas av nödvändig risk- och skyddsinformation. Om hanteringen av ett ämne innebär oacceptabla risker bör det över huvud taget inte föras ut i användning. Såväl i LHMV som i AML har huvud- ansvaret för nödvändiga åtgärder, undersökning och information, lagts på tillverkare och importörer. Myndigheterna skall se till att de produkt- ansvariga uppfyller sina åligganden.

Den produktkontroll som f. n. utövas av myndigheterna är i allt vä- sentligt en kontroll i efterhand. I den löpande tillsynsverksamheten upptäcks ibland brister t. ex. i bedömningen av ämnets farlighet eller i produktinformationen (märkning m.m.). Bristerna påtalas sedan för ansvarig tillverkare eller importör. En följd av att kontrollen sker i efterhand är att ett ämne eller en produkt kan ha funnits i användning lång tid innan bristerna upptäcks och kan rättas till.

Det är mot denna bakgrund och mot bakgrund av de ökade möjlig- heterna att undersöka ämnens egenskaper som man får se regeringens uppdrag till kemikommissionen att pröva formerna för en förhandskon- troll av kemiska ämnen. Med förhandskontroll avses enligt regeringsdi—

rektiven att nya ämnen inte får marknadsföras eller tas i bruk utan att ansvarig kontrollmyndighet fått möjlighet att bedöma ämnena. Denna form av förhandskontroll beskrivs kanske bäst som ett slags förhands- granskning och innebär således inte ett godkännande.

Då förhandsgranskning skall införas är det nödvändigt att bestämma bl. a. om granskningen skall gälla produkter eller ämnen, vilka ämnen som skall anses vara i bruk, när granskning skall ske, vilka uppgiftskrav som skall ställas och hur granskningen skall organiseras.

3.4.1. Förhandsgranskning av produkter eller av ämnen

Som tidigare nämnts diskuterade såväl miljökontrollutredningen som arbetsmiljöutredningen förhandsprövning av produkter. Detta förklarar delvis deras avvisande inställning till generell förhandsprövning. Flödet av nya produkter ut på marknaden är så stort att en sådan förhandspröv- ning skulle bli alltför resurskrävande. Många produkter har en relativt kort livslängd och försvinner från marknaden efter endast något år. Uppskattningar tyder på att 10—20 % av produktsortimentet, dvs. av ca 100 000 produkter (se vidare kap. 4), förnyas årligen, vilket innebär att antalet nya kemiska produkter per år skulle vara ungefär 10 000— 20 000. En resurskrävande kontroll av produkter med så kort livslängd är orimlig. En annan orsak till att man avvisade generell förhandspröv- ning var den bristande tillgången till toxikologisk expertis. Dessa motiv är fortfarande i allt väsentligt giltiga vad gäller förhandskontroll av produkter.

Antalet nya kemiska ämnen som årligen förs ut på marknaden är betydligt mindre än antalet nya produkter. De flesta nya produkter är nämligen sammansatta av redan tidigare använda ämnen, nyheten be- står i att man blandar ämnena i nya kombinationer.

Uppgifter saknas om antalet nya ämnen som årligen tillverkas i eller importeras till Sverige. En utgångspunkt för en uppskattning kan man dock få från förhållandena i USA. Erfarenheter från det amerikanska anmälningssystemet visar att ca 750 nya ämnen tillverkas eller importe- ras årligen. Det inom EG införda anmälningssystemet år tills vidare så nytt att det ännu inte går att dra några slutsatser om det årliga antalet nya ämnen. Sannolikt kommer det att bli betydligt mindre än i USA, beroen- de delvis på marknadsskillnader men främst på att det amerikanska systemet omfattar fler grupper av ämnen än EG:s system. 1 EG behöver i motsats till i USA inte polymerer anmälas. Detsamma gäller mellan- produkter som aldrig förs ut från en fabrik. Vidare finns i USA i motsats till EG f.n. inte någon nedre mängdgräns under vilken anmälan inte krävs. Enligt vissa uppgifter är det endast ca 15 —20 % av de anmälnings- pliktiga ämnena i USA som skulle behöva anmälas inom EG.

Utgående från den kvantitativt avsevärt mindre användningen av kemiska ämnen i Sverige jämfört med USA resp. EG och från de skilda marknads— och konsumtionsmönstren kan antalet nya ämnen i Sverige uppskattas till högst 100 per år. Osäkerheten i denna skattning är givetvis stor. Den bygger på förutsättningen att polymerer och mellanprodukter

ej räknas in. Det är inte osannolikt att antalet nya ämnen stannar vid några tiotal per år. Av dessa torde få, om några, vara unika för Sverige.

Det kan alltså konstateras att antalet nya ämnen per år är avsevärt (flera hundra gånger) mindre än antalet nya produkter per år. Även om resursutvecklingen och annan utveckling inom det toxikologiska områ- det har varit positiv de senaste åren står det klart att en generell förhands- prövning endast kan avse nya ämnen, inte nya produkter. Förhands- prövning av produkter måste av resursskäl inom överskådlig tid begrän— sas till vissa produktslag som det finns anledning att från hälso- eller miljösynpunkt ägna särskild uppmärksamhet, t. ex. produkter som är avsedda att ha en biologisk effekt såsom bekämpningsmedel och läke- medel.

Möjligheterna till internationellt samarbete är större vid förhands- granskning av ämnen än vid förhandsgranskning av produkter. De flesta ämnen som används i ett litet land som Sverige används nämligen också i andra länder. Detta är en ytterligare anledning till att förhandsgranska just ämnen. Vi kan dra nytta av den prövning som sker utomlands. Beroende på marknads— och konsumtionsmönster kan det däremot i fråga om produkter antas finnas en större andel som är unika för Sve- rige, något som begränsar möjligheterna till ett internationellt samarbe- te.

3.4.2. Vilka ämnen skall anses vara i bruk?

Ett system för förhandsgranskning av nya ämnen förutsätter att det är fastslaget vilka ämnen som skall anses redan vara i användning och som därför inte skall granskas som nya ämnen.

Det totala antalet kända kemiska ämnen var 1983 enligt uppgifter från American Chemical Society's Chemical Abstracts Service (CAS) ca 6 miljoner. Vid CAS identifieras ca 1 000 nya ämnen varje dag. Den helt överväldigande andelen ämnen utgörs av föreningar isolerade från na- turprodukter eller tillverkade för forskningsändamål. Ca 75 % av ämne- na har omnämnts en enda gång i litteraturen och kan därför betraktas som laboratoriekuriositeter. Antalet ämnen i allmänt bruk kan uppskat- tas till 60—70 000, dvs. ca 1 % av alla kända ämnen. Ca 3 000 av dessa svarar viktmässigt för nästan 90 % av den totala användningen av ke- miska ämnen.l

USA och EG

I USA och inom EG valdes som framgår av den tidigare redovisningen något olika sätt att fastställa vilka ämnen som skulle bedömas redan vara i bruk och som därmed inte skulle åläggas anmälningsplikt. Den förteck- ning över ämnen som är i bruk som fastställdes i USA, TSCA lnventory, baserades helt på anmälningar från tillverkare och importörer. om äm- 'Uppgiftema i detta nen de tillverkat eller importerat de tre senaste åren. Inom EG utarbeta— StYCke är hämtade 1”

.. . .. .. .. IRPTC Bulletin, Vol 6. des en forteckning (ECOIN) over amnen som man formodade skulle No. 1, september 1983 finnas ute på marknaden. Denna förteckning kommer att kompletteras (bulletinen utges av

med ytterligare ämnen som tillverkarna och importörerna anmält att de FN-organet UNEP).

marknadsfört de senaste tio åren. Den kompletterade förteckningen (EINECS) blir alltså förteckningen över ämnen som är bruk inom EG.

TSCA lnventory omfattade vid anmälningsförfarandets början ca 55 000 kemiska ämnen och utökas allteftersom anmälda ämnen förs upp på listan. Inom EG innehöll ECOIN ca 34 000 ämnen medan EINECS- förteckningen väntas omfatta ca 50 000—60 000 kemiska ämnen. 1 Ja- pan har upprättats en förteckning över i bruk varande ämnen som upptar ca 25 000 ämnesnamn.

Det är svårt att avgöra om USA:s och EG:s förteckningar ger en riktig bild av vilka ämnen som verkligen förekommer i praktiskt bruk i mäng- der av betydelse. Det har t. ex. framförts att EG:s ECOIN-lista innehål- ler ämnen som aldrig lämnar forsknings- eller utvecklingslaboratorier- na. Riktigheten i de anmälningar av ämnen i bruk som tillverkare och importörer gjort har också ifrågasatts. Värdet av att få med ett ämne på förteckningen över ämnen som är i bruk och därmed slippa kostnaderna för anmälningsförfarandet, särskilt vad gäller de toxikologiska under- sökningar som föreskrivs, är så stort att det kan antas att en viss överan- mälning skett. Ett företag som övervägde att föra ut ett ämne kan ha anmält att ämnet är i bruk trots att det ännu inte var marknadsfört. Risken för överanmälning bör ha varit större inom EG som ju ställer krav på att vissa undersökningar skall vara gjorda före anmälan av nya ämnen. Det är sannolikt att den slutliga förteckningen över ämnen i bruk inom EG, ElNECS, kommer att innehålla många ämnen som inte fun- nits i användning under perioden 1971 — 1981, i vart fall inte i industriellt bruk eller i konsumentanvändning. Hur många dessa ämnen är kan inte bedömas.

Sverige

F.n. saknas uppgift om hur många ämnen som faktiskt förekommer i Sverige och om vilka de är. Företrädare för tillverkarna och importörer- na har angett siffran 20 000 som en mycket grov uppskattning av antalet ämnen som används i Sverige. Denna siffra överensstämmer relativt väl med antalet ämnen som används i Japan, men avviker kraftigt från antalet ämnen i USA och EG. Den pågående utbyggnadsetappen av produktregistret (etapp 3), och det förslag till fortsatt uppbyggnad ge- nom ämnesdeklarationen (etapp 4) som föreslås i kapitel 5 leder till att en förteckning över ämnen som är i bruk kan upprättas. l etapp 3 skall tillverkare och importörer till registret deklarera vilka ämnen i deras kemiska produkter som gör att dessa blir hälsofarliga. Enligt förslaget skall i etapp 4 deklareras övriga ämnen som tillverkas eller importeras eller som tidigare marknadsförts under en viss tidsperiod räknad bakåt från deklarationstillfället (jfr. avsnitt 4.6.2).

Under förutsättning att undantagen från ämnesdeklarationen i etapp 4 görs på ett likartat sätt som inom EG kan produktregistret efter etapp 3 och 4 av uppbyggnaden utnyttjas för att ta fram en förteckning över ämnen som är i bruk i Sverige. Sannolikt kommer förteckningen att bli mindre omfattande än EG:s ElNECs-lista. Om tillverkarnas och impor-

törernas uppskattningar är riktiga borde mer än hälften av de ämnen som finns på EINECS-listan inte finnas på den svenska förteckningen. Den motsatta situationen kan givetvis också inträffa dvs. att den svenska förteckningen upptar ämnen som inte finns inom EG, men den blir rimligen relativt ovanlig.

3.4.3. När bör förhandsanmälan ske?

Förhandsanmälan skall inom EG ske före marknadsföring. Denna term har inom EG visat sig vara svår att definiera entydigt och på ett tillfreds- ställande sätt. Det råder delade meningar t. ex. om överlåtelse av ett ämne från ett företag till ett annat inom samma koncern är att anse som marknadsföring. Genom att använda marknadsföringen som gräns för anmälningskravet kommer man inte heller åt ämnen som direktimpor- teras enbart för användning i det importerande företaget.

Den amerikanska regeln dvs. anmälan före tillverkning eller import är entydig. Den är också mer i överensstämmelse med det synsätt som fastlagts i Sverige genom LHMV och AML. Riskerna med ett ämne måste vara klarlagda innan tillverkning påbörjas för att arbetstagare sysselsatta med tillverkningen skall kunna skyddas från skador.

Ett argument för att anmälan skall ske först vid marknadsföring kan vara att tillverkarna inte hinner få fram tillräcklig dokumentation redan innan tillverkningen påbörjas. Detta torde också vara en av anledning- arna till att man i USA ställer lägre krav på dokumentation i anmälan än inom EG. Detta problem bör emellertid kunna undvikas om gränsen sätts vid tillverkning i produktionsskala. Därmed ges tillverkarna rim- ligtvis tillräcklig tid för att under utvecklingsstadiet göra nödvändiga undersökningar. Det bör också stå i tillverkares och importörers intresse att i god tid före tillverkning (i produktionsskala) eller import av ett ämne, dvs. innan man lagt ned alltför stora kostnader, få veta dels om myndigheten accepterar undersökningsresultaten och på dessa baserade bedömningar, dels så långt möjligt också om användningen av produk- ten (ämnet) kan väntas bli föremål för restriktioner.

3.4.4. Dokumentationskrav för nya ämnen

Kemikommissionen har enligt direktiven att beakta möjligheterna till samarbete med EG i fråga om förhandsgranskning. Inför ställningsta- gandet till vilka krav på uppgifter som skall ställas vid förhandsgransk- ning av kemiska ämnen ligger det då nära till hands att göra jämförelser med EG. EG går som framgått av tidigare avsnitt betydligt längre än USA i sina krav på dokumentation. Inom EG skall tillverkare och importörer redovisa minst den dokumentation som anges i OECD:s MPD-system. Har de inte tillgång till denna dokumentation måste de låta utföra nödvändiga undersökningar för att få fram den. I USA däremot är man enbart skyldig att lämna den dokumentation man har tillgång till.

Ämnen som är nya både för Sverige och EG

Baskraven inom EG på uppgifter om hälso- och miljöfarlighet bygger som nämnts på OECD:s MPD-system, även om vissa smärre tillägg gjorts. EG ställer ökade dokumentationskrav när den tillverkade eller importerade mängden ökar. EG:s krav på uppgifter och undersökning vid anmälan av nya ämnen måste bedömas som fullt acceptabla mot bakgrund av de grundläggande skyldigheter för importörer och tillver- kare som följer av såväl LHMV som AML.

Ämnen som är nya för Sverige men inte för EG

En del ämnen kommer som nämnts att vara nya för Sverige men vara upptagna i EG:s förteckning över i bruk varande ämnen. Det är rimligt att även dessa ämnen anmäls till ansvarig svensk myndighet innan de tillverkas eller importeras, särskilt som det kan antas att de är fler till antalet än de som nu är i bruk. Däremot är det inte självklart vilka uppgifter om dessa ämnen som skall lämnas vid en sådan anmälan. Nedan skisseras fyra olika nivåer på vilka dokumentationskraven kan läggas.

Nivå ]. Dokumentationskrav enligt OECD:s MPD—system

En kravnivå som bygger på OECD:s MPD-system skulle innebära att det ställs samma krav på alla nya ämnen i Sverige, dvs. även på sådana ämnen som räknas som i bruk inom EG.

En sådan ordning skulle innefatta långtgående dokumentationskrav, främst i fråga om toxikologiska undersökningar, för ämnen där Sverige blev ensam om dessa krav. Åtminstone f. n. talar resursskäl mot att en sådan ordning införs. Antalet ämnen i denna grupp är sannolikt betyd- ligt större än antalet ämnen som är nya både inom EG och i Sverige. Stora myndighetsresurser krävs för en granskning av dokumentation vid denna nivå på dokumentationskraven. För ämnen som skall förhands- granskas enbart i Sverige kan vi inte dra nytta av något internationellt samarbete. Detta alternativ skulle, på grund av de begränsade resurser som kan avsättas till produktkontroll inom ett litet land som Sverige, innebära en orimligt stor resursåtgång, satt i relation till resursbehovet inom andra delar av produktkontrollen.

Det har dessutom anförts att utländska företag åsamkas extra kostna- der vid försäljning till Sverige.

Nivå 2. Specificerade dokumentationskrav på lägre nivå än i OECD:s MPD—system

OECD:s MPD-system är relativt omfattande och innebär dokumenta- tionskrav för ca 20 egenskaper hos ett ämne. En förhandsanmälan av ämnen som är nya för Sverige men inte för EG skulle kunna göras mer begränsad. Det är inte omöjligt att det ur OECD:s MPD-system skulle gå att göra ett urval dokumentationskrav lämpade för en sådan begrän- sad förhandsanmälan. Detta kräver dock utrednings— och utvärderings- arbete som helst bör ske som ett led i det internationella samarbetet. Det

skulle ju röra sig om att fastställa nya, från OECD:s MPD-system avvikande dokumentationskrav. Detta bör lämpligen inte göras i form av ensidiga beslut från ett medlemsland.

Nivå 3. Uppgifter om klassificering, märkning m.m.

Ett tredje alternativ är att begära in uppgift om identitet, klassificering, märkning och kvantiteter, dvs. krav motsvarande dem som EG ställer på nya ämnen som marknadsförs i mängder under ett ton. Om en sådan begränsad anmälan skulle visa att det finns behov av ytterligare infor- mation står det myndigheten fritt att utgående från befintliga regler i LHMV (AML) begära kompletterande information. Ett uppgiftskrav på denna nivå skulle inte belasta tillverkare och importörer med kostnader utöver själva anmälan, eftersom uppgifterna i fråga måste vara tillgäng- liga.

Detta alternativ kan utökas genom att krav också ställs på redovisning av den dokumentation om ett ämne som anmälaren förfogar över och som legat till grund för klassificeringen. Inte heller denna utökning skulle medföra ökade kostnader för tillverkare och importörer eftersom de endast behöver redovisa befintligt underlag. Det redovisade underla- get ger myndigheten möjlighet att avgöra om klassificeringen är rimlig samt att vid behov begära in ytterligare uppgifter.

Nivå 4. Ej specificerade dokumentationskrav Ett fjärde alternativ är att liksom i USA begära att tillverkare och importörer redovisar all dokumentation de har tillgång till. Ett sådant helt ospecificerat redovisningskrav är på grund av sin lösa struktur närmast av frivillig karaktär. Det är i det enskilda fallet svårt att kontrol- lera om all tillgänglig dokumentation verkligen lämnats. I USA har myndigheterna inte fått så mycket information som man hade förväntat sig och man diskuterar därför en ändring av dokumentationskraven i riktning mot OECD:s MPD-system. Detta alternativ förefaller därför mindre lämpligt att utgå ifrån vid införande av förhandsgranskning.

Slutsatser

Sammanfattningsvis kan det konstateras att det f. n. i praktiken endast torde finnas ett rimligt alternativ vad gäller dokumentationskrav för ämnen som är nya i Sverige men inte i EG. Detta alternativ är att tillverkare och importörer åläggs att i en begränsad anmälan redovisa sin klassificering och märkning av ämnet samt det underlag på vilket man grundar sina ställningstaganden (nivå 3 ovan). Möjligen kan det som resultat av internationellt samarbete senare visa sig möjligt att ställa krav på att vissa specificerade tester skall vara utförda (nivå 2).

3.4.5. Vissa andra frågeställningar

Införande av ett system för förhandsgranskning förutsätter att ställning tas i ett flertal frågor om den praktiska utformningen. Nedan diskuteras några av dessa. Ytterligare andra får tas upp i anslutning till att produkt— kontrollmyndigheten utfärdar tillämpningsföreskrifter.

Undantagna ämnen

I USA skall polymerer och företagsinterna mellanprodukter förhands- anmälas. lnom EG är dessa ämnesgrupper undantagna. Det finns också vissa andra skillnader i fråga om vilka ämnen som skall förhandsanmä- las. Som tidigare nämnts pågår i USA justeringar som sannolikt leder till att i framtiden både polymerer och företagsinterna mellanprodukter kommer att undantas.

Det förefaller rimligt att i Sverige tillämpa samma undantag som EG. Avgränsningen av vilka ämnen som skall förhandsanmälas hänger nära samman med frågan om vilka ämnen som skall anses vara i bruk. Dessa frågor diskuteras i anslutning till den fjärde etappen av produktregister- uppbyggnaden (se avsnitt 4.6.2).

V olymgränser

Inom EG finns en volymgräns, 1 ton, under vilken en förenklad anmä- lan krävs i stället för fullständig förhandsanmälan. I USA diskuteras införande av volymgränser. Mot bakgrund av att EG-marknaden är mångdubbelt större än den svenska marknaden syns det rimligt att ha en lägre volymgräns i Sverige än i EG. Den gräns som f.n. gäller för deklarationsskyldighet till produktregistret, 100 kg per är per tillverkare eller importör, förefaller därvid möjlig.

Utökning av förteckningen över ämnen som är i bruk

I USA räknas ett anmält ämne som varande i bruk om anmälningen accepteras. I EG skall ämnen som inte tas upp på den kommande EINECS-förteckningen räknas som nya för all framtid. EG-modellen kan verka både orationell och köstsam. Ämnen som inte finns i El- NECS-förteckningen blir anmälningspliktiga för all framtid. Detta in- nebär att varje ny tillverkare eller importör av ett tidigare anmält ämne måste anmäla detta och därvid redovisa föreskriven dokumentation om gjorda undersökningar. Om den ursprungliga anmälan har gjorts mer än tio år tidigare behöver dock sådan dokumentation inte lämnas. Om företagen inte kan tillgodogöra sig tidigare redovisad dokumentation uppkommer ett resurskrävande dubbelarbete. Dels måste flera företag genomföra samma undersökningar och redovisa samma dokumenta- tion, dels måste myndigheterna granska anmälningar om ett och samma ämne vid flera tillfällen. Detta kan i varje fall delvis undvikas genom att det tillåts att en anmälare hänvisar till dokumentation som inlämnats av ett annat företag, men endast efter detta andra företags medgivande. Denna teknik tillämpas inom EG.

Anledningen till att EG valt den beskrivna modellen är att man vill undvika konkurrensnackdelar för det företag som först för ut ett ämne på marknaden. Om ett en gång anmält ämne i fortsättningen inte är anmälningspliktigt blir följden att det företag som gjort anmälan ensamt får bära alla kostnader för att ta fram dokumentationen. Dess marknads- föring får en kostnadspost som de efterföljande företagen slipper.

Den amerikanska modellen förefaller i förstone mer tilltalande än EG-modellen. Den bygger emellertid på en för svenska förhållanden knappast acceptabel förutsättning. I USA ställs nämligen som ovan nämnts inga specificerade krav på vilken dokumentation om hälso- och miljöfarliga effekter som skall bifogas en anmälan. Anmälningarna in- nebär därmed förhållandevis små kostnader för företagen. Ett ämne som anmälts kan därför i fortsättningen betraktas som varande i bruk, dvs. som inte anmälningspliktigt, utan konsekvenser från konkurrenssyn- punkt.

Granskningsperiodens längd

Den tid som myndigheterna inom EG får på sig för granskning av en amälan, 45 dagar, är mycket kort. Enligt uppgifter från tjänstemän inom EG-kommissionen kan den korta tiden medföra problem. Erfarenheter från USA visar att även den där föreskrivna 90-dagarsperioden kräver mycket strikta rutiner och stora resursinsatser för att kunna hållas. Det bör då observeras att en anmälan i USA inte behöver innehålla någon dokumentation om hälso- och miljöeffekter. Jämförelsen ger vid handen att 90 dagar inte är en orimligt lång tid för myndigheternas granskning då denna avser fullständig anmälan med samma dokumentationskrav som inom EG. Granskningen av en begränsad anmälan blir betydligt mindre omfattande varför granskningstiden kan förkortas avsevärt.

Granskningens innebörd

Den behandling av förhandsanmälningar som sker hos ansvarig myn- dighet innebär att man granskar om lämnade uppgifter är korrekta och stämmer överens med vad som föreskrivs. Myndigheten bedömer alltså om hela den dokumentation som krävs finns med samt om t. ex. klassi- ficering och märkning verkar riktig.

Om granskningen inte visar på några brister godtas anmälan. Detta innebär dock inte på något sätt att ämnet i fråga godkänns av myndig- heten. Ämnet kan senare bli föremål för restriktioner på alldeles samma sätt som andra ämnen. Tillverkare och importörer av förhandsanmälda ämnen har fortfarande det fulla ansvaret t.ex. för att vid behov göra ytterligare undersökningar och för att, om så behövs, förbättra risk- och skyddsinformationen.

Själva förhandsgranskningen har inte heller som primärt syfte att förhindra tillverkning och import av hälso- och miljöfarliga varor. Där- emot bidrar den till att öka myndigheternas kännedom om riskerna med enskilda kemiska ämnen. Detta kan i sin tur givetvis föranleda myndig- heterna att införa restriktioner.

3.4.6. Resurser och organisation för granskning av anmälningar

Det förefaller naturligt att den centrala produktkontrollmyndigheten har myndighetsansvaret för anmälningsförfarandet. Denna myndighet

bör också få till uppgift att meddela de närmare regler som behövs och att tillse att tillverkare och importörer följer bestämmelserna.

Sakgranskningen av de enskilda anmälningarna kräver att personer med för granskningsuppgifterna erforderlig kemisk och toxikologisk kompetens finns tillgängliga. Det förefaller sannolikt att det av bl. a. ekonomiska skäl kan bli svårt att inom den centrala produktkontroll- myndigheten bygga upp alla för granskningen nödvändiga resurser. Av denna anledning bör det prövas om granskningsmyndigheten i likhet med vad som är fallet i USA kan tillgodose delar av resursbehovet genom att utnyttja expertis hos utomstående institutioner. Det borde t.ex. vara lämpligt att på detta sätt få tillgång till hög toxikologisk specialistkom- petens. Granskningsmyndigheten måste dock under alla omständigheter inom sig ha kompetens och övriga resurser för att klara av merparten av granskningsarbetet.

Ett annat sätt att för granskningsverksamheten utnyttja kompetens utanför den centrala produktkontrollmyndigheten är att fördela gransk- ningsuppgifter mellan olika centrala myndigheter efter deras kompe- tensområden. De i första hand aktuella myndigheterna är arbetar- skyddsstyrelsen och naturvårdsverket, i vissa fall möjligen även social- styrelsen. En motsvarande fördelning av granskningsarbetet sker i vissa av EG-länderna, t. ex. i Västtyskland där både miljö- och arbetsmiljö- myndigheterna deltar i granskningen. Det torde dock stå helt klart att den centrala produktkontrollmyndigheten måste tillföras ytterligare per- sonella resurser för granskningsverksamheten, även om utomstående expertis kan anlitas.

Vilka resurser som krävs för granskningsarbetet beror i stor utsträck— ning på vilket samarbete med andra länder, främst naturligtvis med EG, som kan etableras. Behovet av resurser blir minst om ett samarbete med EG kan byggas upp så att Sverige utan ingående granskning och pröv- ning kan godta förhandsanmälningar som godtagits inom EG. Resursåt— gången borde då kunna begränsas till högst tre persondagar varje gång ett nytt ämne anmäls för första gången. Resursåtgången för granskning av en anmälan rörande ett ämne som är nytt i Sverige men anses som befintligt inom EG, kan bedömas vara högst 0,5 persondagar. Med lönebikostnader inräknade kan genomsnittskostnaden för en persondag sättas till 1 000 kr.

Om en ingående granskning och prövning av anmälningar blir nöd- vändig blir kostnadsbilden en annan. Denna situation inträffar alltid för ämnen som inte anmälts inom EG (och som är anmälningspliktiga inom EG). Den uppstår också för ämnen som anmälts inom EG, om det inte går att få besked om att anmälan har accepterats. För en förstagångsan- mälan får man då räkna med en insats omfattande ca 15 persondagar för arbetet hos myndigheten plus en lika stor insats från utomstående exper- tis.

Det totala antalet ämnen som är nya i både Sverige och EG har i avsnitt 3.4.1 uppskattats till högst 100 per år. Antalet ämnen per år som är nya i Sverige men befintliga inom EG är mycket svårt att uppskatta. Under förutsättning att 10 % av de ämnen som är nya både i Sverige och inom EG måste underkastas ingående granskning och prövning i Sverige

och att övriga nya ämnen inte överstiger 500 per år kommer årskostna- den för granskningen av anmälningar inte att överstiga 1 milj. kr. Det är sannolikt att antalet nya ämnen blir avsevärt lägre än 100 resp. 500. I så fall innebär införande av förhandsgranskning en marginell kostnadsök- ning för myndigheten.

3.4.7. Finansiering

Finansieringen av förhandsgranskningen kan ske genom att medel till- förs över statsbudgeten, antingen genom ökade anslag eller genom att resurser överförs från annan verksamhet.

Finansieringen kan också ske genom avgifter. Enligt direktiven skall kommissionen utreda frågan om en ökad avgiftsfinansiering av samhäl- lets insatser för kemikaliekontroll.

Med hänsyn till svårigheterna att nu överblicka omfattningen av verk- samheten bör emellertid finansieringsfrågorna anstå. De kommer att tas upp av kommissionen i ett senare sammanhang då de också kan ses mot bakgrund av kommissionens övriga förslag.

3.4.8. Tidsplan

Ett system med förhandsgranskning av nya ämnen enligt den här be— skrivna modellen kan genomföras först sedan en förteckning över äm- nen som redan är i bruk i Sverige har upprättats, så att myndigheter och företag kan veta vilka ämnen som skall förhandsanmälas.

1 avsnitt 4.6.9 föreslås en ämnesdeklaration som en fjärde etapp av produktregisteruppbyggnaden. Denna etapp kan beräknas vara avkla- rad tidigast den 1 januari 1986 vad avser inlämning av uppgifter till registret. Efter registrering av dessa uppgifter kan det ur registret tas fram en förteckning över i Sverige befintliga ämnen. Ett system för förhands- granskning kan beräknas införas tidigast den 1 januari 1987.

3.4.9. Internationellt samarbete

Som redan framhållits är EG en naturlig samarbetspartner för Sverige i fråga om förhandsanmälan av nya ämnen. Samarbetet kan göras mycket omfattande med bindande åtaganden från parterna i olika avseenden. Det kan också inskränkas till regelbundna kontakter och erfarenhetsut— byte. Eftersom varje form av samarbete förutsätter att en hel del såväl formella som praktiska frågor diskuteras mellan Sverige och EG är det angeläget att överläggningar snarast kommer till stånd.

En viktig utgångspunkt för dessa överläggningar är att eftersträva sådana samarbetsformer att dubbelarbete undviks samt att Sverige kan tillgodogöra sig erfarenheterna av det arbete som sker inom EG. Det är från ekonomiska och andra utgångspunkter angeläget att undvika dubb- lering av resursinsatsen. En annan viktig utgångspunkt är naturligtvis att Sverige måste behålla sina möjligheter till självständiga beslut för skyd- det av hälsa och miljö.

Vid diskussioner med EG kan utöver möjliga samarbetsformer aktua-

liseras vissa sakfrågor som tidpunkten för förhandsgranskningen (före marknadsföring eller före tillverkning resp. import), ämnen som skall undantas från anmälningsskyldighet, volymgränser, förteckningen över ämnen som är i bruk samt granskningsperiodens längd.

Det föreligger stora likheter i användningen av kemiska ämnen och produkter mellan de olika nordiska länderna. Det bör därför också vara av intresse från bl.a. resurssynpunkt att söka få till stånd ett nordiskt samarbete i frågor som rör förhandsgranskning.

3.5. Förslag

Mot bakgrund av ovan gjorda överväganden föreslås 13 att ett system för förhandsgranskning av nya kemiska ämnen införs. Denna skall innefatta skyldighet för tillverkare och importörer att till ansvarig myndighet anmäla ämnen de avser att tillverka eller impor- tera innan verksamheten påbörjas. Anmälan skall innehålla de upp- gifter som är nödvändiga för bedömning av ämnets egenskaper från hälso- och miljöskyddssynpunkt, [1 att produktkontrollmyndigheten ges i uppdrag att föra en förteckning över kemiska ämnen som är i bruk, El att överläggningar omgående påbörjas med EG om lämpliga former för samarbete.

4 Produktregistret

4.1. Inledning

Produktkontrollnämnden inledde 1974 förberedelsearbetet för ett regis- ter över i Sverige förekommande kemiska produkter. Beslut om registret fattades 1977. Registret skall omfatta merparten av de på marknaden förekommande produkter som utgörs av ett enstaka kemiskt ämne eller blandningar av kemiska ämnen (beredningar). Den grundläggande av- sikten med registret är att det skall tjäna som hjälpmedel för myndighe- ternas kontroll över efterlevnaden av lagstiftningen om hälso- och mil- jöfarliga varor. Registret får av naturliga skäl också en stor betydelse för tillsynen av hur arbetsmiljö- och miljöskyddslagstiftningarna efterlevs.

I den första etappen av registeruppbyggnaden registrerades handels- namn på produkter samt ansvarig tillverkare eller importör. F. n. är ca 100 000 produkter registrerade på detta sätt. En andra utbyggnadsetapp är genomförd och omfattar huvudsakligen produkter av typen råvaror, sammanlagt ca 13 000 produkter. För dessa produkter har uppgifter registrerats om kemisk sammansättning.

Regeringen gav den 10 februari 1983 produktkontrollnämnden i upp- drag att genomföra nästa etapp i uppbyggnaden av registret efter vissa riktlinjer. För produkter av det slag som finns i anmälningsregistret skall uppgifter begäras in om sådana innehållsämnen och föroreningar i hälsofarliga varor som bedöms ge dessa deras hälsofarliga egenskaper. Uppgiftslämnarna kan också frivilligt ange övriga innehållsämnen och föroreningar.

Regeringen har gett kemikommissionen i uppdrag att parallellt med produktkontrollnämndens genomförande av nästa etapp ta fram under- lag för statsmakternas ställningstagande i fråga om fortsatt registerupp- byggnad. I direktiven sägs härom följande:

Vid sidan av en förbättrad riskidentifiering behövs också en bättre kunskap om vilka kemiska produkter som används och om vad de innehåller. Pro- duktregistret har härvid en viktig uppgift.

Regeringen har tidigare denna dag givit produktkontrollnämnden i upp- drag att påbörja nästa etapp i uppbyggnadsarbetet av produktregistret. Parallellt härmed bör ett underlag nu tas fram av kommissionen för stats- makternas ställningstagande i fråga om därpå följande etapp av en utbygg- nad av registret. Vid en fortsatt uppbyggnad av registret torde även övriga innehållsämnen än de som ger produkterna deras hälsofarliga egenskaper behöva deklareras obligatoriskt.

Kommissionen bör redovisa förslag till plan för det fortsatta arbetet med registret avseende uppbyggnad, uppdatering och användning i tillsynen samt beräkna kostnaderna för en fortsatt utbyggnad.

En annan viktig del av utredningsarbetet om produktregistret är frågorna om sekretess, datasäkerhet och registeruppgifternas rättsliga status samt om information från registret. Kommissionen bör med förtur behandla denna del av utredningsarbetet, vilket innebär att arbetet i huvudsak bör utföras under första halvåret av utredningsarbetet. Det är av stor betydelse att Uppgiftslämnarna kan hysa förtroende för hur uppgifterna i registret hante- ras och skyddas.

I det följande redovisas de behov hos tillsynsmyndigheter och andra intressenter som lett fram till önskemålen om ett produktregister och om en vidare utbyggnad av detta. Vidare beskrivs översiktligt vilka register av liknande slag som byggts ut eller som planeras i andra länder. Där- efter ges en beskrivning av det svenska produktregistrets hittillsvarande utbyggnad. [ ett särskilt avsnitt belyses gällande rätt i fråga om offentlig- het, sekretess, datasäkerhet och uppgiftsinsamling till registret. Avslut- ningsvis redovisas kemikommissionens överväganden och förslag om produktregistrets fortsatta uppbyggnad.

Kommissionen har uppfattat som sitt uppdrag att skyndsamt utreda hur en fortsatt registeruppbyggnad kan utformas. Kommissionen anger däremot ingen tidsplan för fortsatt utbyggnad, utan anger endast (avsnitt 4.6.2) när denna av praktiska skäl tidigast kan ske. Erfarenheterna av pågående registerarbete torde få betydelse när beslut om fortsatt utbygg- nad skall fattas.

4.2. Behovet av ett produktregister

Produktregistret har tillkommit på grund av att det för tillsynsmyndig- heterna varit svårt, delvis ogörligt, att på ett rationellt sätt få tillgång till tillräckliga uppgifter om kemiska ämnen och produkter och att skaffa sig en överblick över deras förekomst i samhället. Avsikten med produktre- gistret har redan från början varit att ge en viktig del av det underlag för problemidentifiering, prioritering och åtgärder som krävs för ett effek- tivt tillsynsarbete.

I detta avsnitt beskrivs först myndigheternas informationsbehov. Där- efter behandlas deras möjligheter att tillgodose dessa behov, dels med nuvarande arbetssätt, dels med ett utbyggt produktregister. Avslutnings- vis behandlas andra intressenters informationsbehov.

4.2.1. Tillsynsmyndigheternas informationsbehov

Tillsynsmyndigheterna har behov av olika slags information om kemis- ka produkter. Tre huvudtyper av tillsyn bör här särskiljas: ämnesvis tillsyn, produktvis tillsyn samt verksamhets— och produktgruppsinriktad tillsyn.

Ämnesvis tillsyn

Det är inte ovanligt att det framkommer nya uppgifter om ett visst ämnes hälsofarlighet som föranleder tillsyn. Vanligare är dock att myndigheter- na har anledning att ingripa med tillsynsåtgärder mot ämnen vars farlig- het är känd men vars användning man av skilda skäl tidigare inte hunnit eller ansett sig behöva reglera. Det är med nuvarande tillgång till infor- mation i bästa fall endast delvis känt var i samhället och i vilka produkter ett visst ämne förekommer. Kännedomen om vilka som för ut ett ämne på marknaden är också bristfällig. Inte minst gäller detta i de fall då ämnena utgör beståndsdelar i sammansatta produkter. Kännedomen om importörer och tillverkare av rena ämnen är bättre.

Vid ingripanden mot ett hälso- eller miljöfarligt ämne har man behov av att nå berörda företag och deras arbetstagare. En förutsättning för att information eller olika restriktioner skall kunna ges ändamålsenlig ut- formning och nå rätt adressat är att ämnets användning är väl känd. Ju större de upptäckta riskerna är, desto angelägnare är det att ha en i möjligaste mån heltäckande överblick över användningen. Myndighe- terna behöver svar på frågor som: var förekommer ämnet (t. ex. inom vilka branscher), till vad används det (funktion), vem för ut det på marknaden?

Förekomsten av ett hälso- eller miljöfarligt ämne i en verksamhet behöver inte alltid innebära risker. Om risk föreligger beror på i vilka mängder ett ämne förekommer i en viss användning, på halten av ett ämne i en produkt, på ämnets egenskaper och på dess hantering. Han- teringssättet är avgörande för i vilken utsträckning den som hanterar en produkt exponeras för [ produkten ingående ämnen.

En viktig form av ämnesvis tillsyn som ännu inte kommit till stånd, är förhandsgranskning av nya ämnen. För att detta skall kunna genomföras krävs bl.a. överblick över vilka ämnen som redan är i bruk i samhället.

Produktvis tillsyn

En vanlig typ av tillsynsfrågor hos myndigheterna är produktinriktade. Det kan gälla hälsobesvär eller skador som uppkommit i en verksamhet där en eller flera produkter hanteras. Den information om hanterade produkter som finns hos brukaren är ofta inte tillräcklig för att avgöra om någon av dem orsakat problemen. I andra fall kan det finnas behov av att klarlägga om en produkt är korrekt varningsmärkt eller om varu- informationen i övrigt är korrekt från risk- och skyddssynpunkt. I båda fallen har tillsynsmyndigheterna behov av att känna till produktsam- mansättningen, inkl. haltuppgifter för varje komponent.

Tillsyn inriktad på verksamheter och produktgrupper

För utarbetande av föreskrifter och rekommendationer och för att ge råd och information, måste myndigheterna ha överblick över vilka slag av kemiska risker som förekommer inom olika verksamheter och bran- scher. De kan t. ex. behöva veta vilka kemiska risker som förekommer inom textilindustrin, motorbranschen eller restaurangbranschen. 1 and-

ra fall är det av intresse att få en överblick över vilka slag av kemiska ämnen som ingår i en viss produkttyp t. ex. desinfektionsmedel, vissa rengöringsmedel, eller vissa smörjmedel. Sådan överblick kan behövas för att kartlägga riskerna inom branschen resp. vid hantering av pro- dukttypen. Den kan också behövas för att avgöra behovet av restriktio- ner t.ex. med syfte att styra användningen från produkter med en besvärande riskbild till andra produkter som innebär mindre eller lätt- hanterligare risker. Det kan bli fråga om att utarbeta särskilda regler för användningen.

En överblick av ovan nämnda slag förutsätter tillgång till information om sammansättningen av de produkter som förekommer inom en viss verksamhet resp. används för ett visst ändamål (funktion).

4.2.2. Nuvarande arbetssätt

Överblicken över kemiska ämnens och produkters spridning i samhället är som ovan nämnts begränsad. För de kemiska bekämpningsmedlen råder registreringsplikt och därför är överblicken relativt god för denna produktgrupp. Myndigheterna har viss kännedom också om förekoms- ten av en del andra ämnen och produkter som man av olika anledningar ägnat särskilt intresse, t.ex. vinylklorid, etylenoxid, ftalater, asbest, epoxiprodukter och isocyanatprodukter. Därtill kommer de produkter av typen råvaror som finns registrerade i produktregistret (etapp 2) med fullständiga sammansättningsuppgifter.

Viss kartläggning har också skett branschvis, t. ex. inom textilindu- strin och verkstadsindustrin (smörjmedel). Sådana kartläggningar är emellertid vanligen punktinsatser som inte följs upp med uppdatering. Informationen blir därför relativt snabbt föråldrad bl.a. på grund av omsättningen i produktsortimentet. Enligt preliminära uppgifter ur pro- duktregistret är omsättningen av hittills anmälda produkteri genomsnitt 10 % per år. Enligt uppgiftslämnarna kan det genomsnittliga omsätt- ningstalet för hela produktsortimentet uppskattas till mellan 10 och 20 %. För vissa produktgrupper kan det vara högre.

Avsaknaden av en kontinuerlig uppdatering av inhämtade uppgifter innebär att myndigheterna, även i de fall man till äventyrs har tillgång till tidigare uppgifter om vissa ämnen eller produkter, måste samla in ny information för att få aktuella data som underlag för beslut eller ställ- ningstaganden. Tillvägagångssättet vid informationsinsamlingen varie- rar beroende på syftet med insamlingen.

Ämnesvis tillsyn

En första uppgift är att söka spåra de huvudsakliga leverantörerna av ett ämne. Detta gäller både dem som levererar ämnet som sådant (vanligen s. k. teknisk kvalité) och dem som saluför produkter där ämnet ingår som beståndsdel. Myndigheterna kan i detta syfte kontakta olika leverantörs- organisationer, ibland också kända användare av det ämne som är aktuellt. Ofta kan man inom en relativt sett kort tidsrymd (några veckor) få uppgifter om vilka företag som står för merparten av importen och

tillverkningen av det rena ämnet. Om ämnet i fråga utgör en beståndsdel i en produkt och särskilt om det utgör en förorening kan tidsutdräkten bli betydligt längre (se också nedan under produktvis tillsyn). Kännedo- men om vilka föroreningar som finns i kemiska produkter är begränsad.

Små levererande företag är vanligen svårare att få tag på. En del tillverkare och framför allt importörer av det aktuella ämnet förblir okända för myndigheterna. Därmed kan det också hända att deras produkter inte blir föremål för den avsedda tillsynen. Åtskilliga företag får inte själva så utförlig produktinformation från sina utländska leve- rantörer att de kan avgöra om det sökta ämnet ingår i deras produkter. Det är därvid skillnad i fråga om ämnen som dittills ansetts ge produk- terna hälsofarliga egenskaper och övriga ämnen. De förra ämnena får importören i regel besked om från sin utländske leverantör. För de senare ämnena blir produktsekretessen ofta ett starkt informationshin- der. Företagen har ofta inte heller den kompetens som behövs för att kunna misstänka att ämnet kan ingå i produkterna.

Slutresultatet av en ämnesvis kartläggning med nuvarande resurser blir att myndigheterna i allra bästa fall inom någon vecka och efter en stor resursinsats har kunnat skaffa sig kännedom om de flesta importö- rerna och tillverkarna, om den huvudsakliga användningen av ämnet (var och till vad), om i vilka produkter det förekommer och slutligen om ungefärligen förekommande mängder. Skall täckningen bli något så när fullständig torde normaltiden för en sådan kartläggning sträcka sig från flera månader upp till ett år. På grund av att det är så resurskrävande förekommer sådant kartläggningsarbete sällan, vanligen endast i sam- band med ”larm”.

Förhandsgranskning av nya ämnen förekommer inte f.n. För att kunna införa ett system för förhandsgranskning av nya ämnen måste man kunna avgöra vilka ämnen som är nya och vilka som redan är i bruk. De informationskällor som f. n. är tillgängliga för myndigheten ger inte möjlighet till detta (se vidare kapitel 3).

Produktvis tillsyn

Myndigheternas normalt enda möjlighet att få fram fullständig infor- mation om en produkts kemiska sammansättning är att vända sig till de svenska företag som importerar eller tillverkar produkten. Här utgör produktregistret ett bra hjälpmedel som, trots att det inte är färdigbyggt, kan ge upplysning om vem som är den för en produkt ansvarige tillver- karen eller importören. I bästa fall har denne direkt tillgång till den sökta informationen och kan lämna den genast. Vanligare är att han måste vända sig till sin utländske leverantör och efterfråga önskade uppgifter. Det är inte heller ovanligt att denne i sin tur måste gå vidare till sina underleverantörer. Det är i sammanhanget viktigt att känna till att ca 70 % av produkterna på den svenska marknaden är importerade. Därtill kommer att det i svensktillverkade produkter inte sällan ingår importe- rade beståndsdelar.

Ofta är den utländske leverantören obenägen att lämna uppgifter om produktens fullständiga sammansättning till den svenske importören.

Man hänvisar till att uppgifterna rör produkthemligheter och därför inte kan lämnas ut utan att förorsaka ekonomisk skada eller risk för sådan. I sådana fall föredrar flera utländska företag att lämna informationen direkt till den svenska myndighet som begärt den.

Kontaktvägarna blir alltså ibland komplicerade och långa när det gäller importerade produkter och svenska produkter med importerade komponenter. Därför kan det ta åtskilliga månader och krävas betydan- de resurser att få fram eftersökta uppgifter för en enda produkt. Ofta måste myndigheterna nöja sig med ofullständig och därmed osäker information för att inte tillsynsåtgärderna skall fördröjas på ett oaccep- tabelt sätt.

Tillsyn inriktad på verksamheter och produktgrupper

Vid inventering av de kemiska riskerna inom en viss verksamhet eller med ett visst produktslag är den f. n. möjligheten att med förfrågningar på olika håll gradvis hämta in mer information. Ofta inleds detta arbete genom kontakter med representanter för leverantörer eller brukare. I nästa skede kontaktas de viktigaste leverantörerna för närmare uppgifter om de enskilda produkterna.

Kartläggning av verksamheter och produktgrupper är alltså mycket tids— och resurskrävande. En något så när fullständig kartläggning av kemiska ämnen och produkter inom en bransch torde ta omkring ett år, ibland ännu längre tid.

Kommentarer

Av ovanstående redovisning framgår att det f.n., med ett outbyggt produktregister, bara i vissa fall finns möjlighet att snabbt kartlägga förekomsten av kemiska ämnen och produkter i samhället. Myndighe- terna är hänvisade till ett tids- och därmed resurskrävande utrednings- arbete redan när det gäller att ta reda på vilka ämnen som ingår i en enskild produkt. Än mer resurser krävs för att få fram uppgifter om var i samhället ett visst ämne förekommer eller om vilka ämnen och produk- ter som används inom en viss verksamhet. Någon samlad överblick över användningen av kemiska ämnen i samhället finns inte.

En följd av detta blir att myndigheternas kontroll utövas punktvis utan tillfredsställande underlag för prioriteringen. Informationen om kemikalier är så svårtillgänglig, ibland t. o. m. otillgänglig, att myndig- heternas tillsynsarbete fördröjs eller försvåras på ett oacceptabelt sätt. I vissa enskilda fall ges det inte tid till att invänta produktinformation, t. ex. när ett miljöproblem bedöms kräva omedelbara åtgärder. Följden kan bli att man på grund av ett bristfälligt underlag tillgriper antingen för hårda eller otillräckliga åtgärder. En produkt som felaktigt misstänks ha förorsakat allvarliga problem byts ut i onödan. Införda skyddsåtgär- der visar sig i efterhand inte vara adekvata. I andra fall kan ett visst problem utifrån tillgänglig information om hanterade produkter bedö- mas som mindre akut varför man avvaktar med åtgärder tills mer upp- gifter inhämtats. I efterhand kan det då visa sig att problemet var så allvarligt att omedelbara åtgärder borde ha vidtagits.

Brister i överblicken kan medföra felaktiga prioriteringar även av myndigheternas verksamhet i stort. Detta kan leda till att åtgärder vidtas mot vissa ämnen eller inom viss verksamhet utan att man är medveten om alla konsekvenser. I efterhand måste då kanske korrigerande åtgär- der vidtas. En bristfällig överblick av kemikalieförekomsten kan leda till att man förbiser hälso- eller miljöproblem. Den kan också leda till onödiga kostnader såväl för berörda delar av näringslivet som för myn- digheterna själva.

En mer systematisk och effektiv tillsyn från myndigheterna bör också vara önskvärd från konkurrenssynpunkt. F. n. kan mindre seriösa före- tag på grund av bristfällig tillsyn undandra sig sitt ansvar t. ex. i fråga om bedömning och märkning av produkter och därmed komma ifrån inte obetydliga kostnader. En sådan situation ställer de ansvarskännande företagen i ett sämre konkurrensläge, vilket inte är acceptabelt vare sig för näringslivet eller för samhället som helhet.

4.2.3 lnformationsinhämtande via ett produktregister

Samhällets kontroll av de kemiska riskerna kan effektiviseras om myn- digheterna har tillgång till ett produktregister med information om ke- miska produkter. Det är då viktigt att man vid uppbyggnaden av registret på ett tillfredsställande sätt beaktar de olika typer av informationsbehov som föreligger, och som i stora drag redovisats ovan.

Det är också viktigt att konstatera att det inte bara är myndigheterna som skulle vara betjänta av ett väl fungerande produktregister. Samtliga hanteringsled är betjänta av en effektiv produktkontroll som gör det möjligt att snabbt nå ut med information om t. ex. nyupptäckta risker så att tillverkare, importörer, arbetsgivare m. fl. kan ta det produktansvar man ålagts i lagstiftningen. Av lika stort intresse bör det vara att myn- digheterna har ett tillfredsställande underlag för tillsynsåtgärder av olika slag. Detta ärju en förutsättning för att åtgärderna blir rätt avvägda, och därmed inte i onödan diskriminerande mot vissa produkter, mot viss användning eller mot vissa företag.

Hur snabbt informationen kan erhållas från ett datoriserat produkt- register beror bl. a. på hur tillgänglig registerinformationen är för till- . synsmyndigheterna. Sekretesskäl kan göra det nödvändigt att spärra viss information för direkt åtkomst. Det kan också behövas kontakter med uppgiftslämnare och andra för att kontrollera och komplettera register- informationen.

Ett registers användbarhet är beroende av kvalitén på inlämnade uppgifter. Brister härvidlag torde alltid komma att finnas, vilket måste beaktas då informationen utnyttjas. Det kan också vara så att ett kemiskt ämne man är intresserad av förekommer i t. ex. material om vilka det inte finns uppgifter i produktregistret. I sådana fall kan registret utgöra en ingång till fortsatt kartläggning genom att där finns uppgifter om tillver- kare och importörer av ämnet.

Registret i nuvarande uppbyggnadsskede

I produktregistret finns efter de två första etapperna innehållsuppgifter för endast ca 13 000 produkter. För dessa 13 000 produkter, huvudsak- ligen av typen råvaror, finns också orienterande uppgifter om mängd och användning, men däremot inte uppgifter om funktion. För övriga produkter finns utöver produktnamnet endast uppgift om ansvarig im— portör resp. tillverkare samt om det statistiska nummer enligt tulltaxan under vilket produkten sorterats.

Uppgifterna i det nuvarande registret tillåter produktvis tillsyn och ämnesvis tillsyn endast avseende de 13 000 fullständigt deklarerade pro- dukterna. Verksamhets- eller produktgruppsinriktad tillsyn är i prakti- ken inte möjlig eftersom det för merparten av produkterna saknas upp- gifter utöver produktnamn. För dessa produkter kan registret endast utnyttjas som ett adressregister över de ansvariga tillverkarna resp. im- portörerna.

Registret efter pågående utbyggnad

Produktkontrollnämnden har som inledningsvis nämnts fått i uppdrag av regeringen att fortsätta uppbyggnaden av produktregistret med en tredje uppbyggnadsetapp. Efter denna etapp kommer registret att för varje produkt innehålla uppgifter om bl. a. användning, funktion och mängder samt för hälsofarliga produkter uppgifter om de beståndsdelar som ger produkten dess hälsofarliga egenskaper. Uppgiftslämnarna be- reds dessutom möjlighet att på frivillig väg deklarera även övriga kom- ponenter. Sannolikt kommer dock endast en mindre del av produkterna att deklareras med den fullständiga sammansättningen.

Det framgår av ovanstående att kvaliteten på deklarerade innehålls- uppgifter är helt beroende av deklaranternas bedömning av ingående ämnens hälsofarlighet. Det är känt att ett betydande antal produkter i dag är bristfälligt eller felaktigt bedömda av importörer och tillverkare vad avser hälsofarlighet. Det är därför troligt att en del produkter inte kommer att deklareras på ett korrekt sätt. Det kan dock förväntas att de nya klassificerings- och märkningsreglerna kommer att bidra till en bättre bedömning som i samband med uppdatering leder till bättre uppgifter i produktregistret.

Genom att deklarationsskyldigheten i den tredje etappen är knuten till ingående ämnens hälsofarlighet kommer registret inte att innehålla upp- gifter om ämnen som enbart påverkar den yttre miljön eller som i aktuella halter enbart har sådan påverkan.

Produktregistret kommer efter den tredje etappen att innehålla upp- gifter om de från hälsosynpunkt viktigaste ämnena. Det kommer därmed att förbättra samhällets möjligheter att bevaka och åtgärda de kemiska hälsoriskerna. Användbarheten begränsas emellertid av att uppgifter inte behöver lämnas vare sig om sådana ämnen som inte bedömts ge produkten skadliga egenskaper eller om ämnen som har sin skadliga påverkan enbart på den yttre miljön.

Vid kontroll av enskilda produkter (produktvis tillsyn) måste myndig— heterna fortfarande vända sig till ansvarig tillverkare resp. importör för

att få den fullständiga sammansättningen. Utförliga sammansättnings- uppgifter är nödvändiga t. ex. för att kunna bedöma om produkten är korrekt klassificerad och märkt. De kan också behövas för att kunna avgöra om en viss produkt orsakar ett konstaterat hälso- eller miljöpro- blem.

Även i den ämnesvisa tillsynen begränsas möjligheterna att utnyttja registret av de ofullständiga innehållsuppgifterna. Inte heller kan regist- ret efter etapp 3 ge en lista över samtliga ämnen som är i bruk. Myndig- heternas ämnesvisa tillsyn inriktas emellertid i huvudsak mot ämnen med redan kända hälso— eller miljöfarliga egenskaper. Man bör, med undantag för den förhandskontroll av nya ämnen som föreslås i kapitel 3, kunna räkna med att så kommer att vara fallet även fortsättningsvis. För ämnen med kända hälsofarliga egenskaper kommer registret att ge uppgifter om vilka produkter de ingår i, om ungefärliga mängder samt om användning och funktion. Sådana uppgifter kommer däremot inte att finnas för ämnen som har känd miljöfarlighet men som inte är hälsofarliga.

Även vid verksamhets— och produktgruppsinriktad tillsyn inriktar man i regel tillsynen främst på ämnen med kända hälso- eller miljöfar- liga egenskaper. Vid sådan tillsyn kommer produktregistrets tredje etapp att medföra ungefär lika stora förbättringar av tillsynsmöjligheterna som vid ämnesvis tillsyn.

Den möjlighet som ges i etapp 3 till frivillig deklaration av sådana ämnen i en produkt som inte bidrar till hälsofarligheten kan, beroende på i hur stor utsträckning den utnyttjas, komma att bidra till en ökad användbarhet.

Efter ytterligare utbyggnad

I direktiven till kemikommissionen konstaterar regeringen att även and- ra innehållsämnen än de som bidrar till en produkts hälsofarlighet torde behöva deklareras obligatoriskt. Som framgått av ovanstående är sådan deklaration nödvändig för att registret skall bli ändamålsenligt för myn- digheternas tillsyn.

Det vore för tillsynen önskvärt att ha ett register som för varje produkt innehåller uppgifter om bl.a. fullständig sammansättning, användning, funktion och mängd. Ett sådant fullständigt register skulle medge snab- ba kartläggningar oavsett vilken typ av tillsyn som är aktuell. På mycket kort tid skulle besked kunna erhållas om t. ex. i vilka produkter ett ämne ingår samt till vad och var ämnet används. De sistnämnda uppgifterna skulle givetvis vara av översiktlig karaktär. Lika snabbt skulle uppgift kunna erhållas om den kemiska sammansättningen av en produkt lik- som om vilka kemikalier som används inom en verksamhet eller ingår i ' en viss produktgrupp. Registret skulle ge en god överblick över före- komsten av kemiska ämnen och produkter i samhället. Genom en kon- tinuerlig uppdatering av registeruppgifter skulle det tillförsäkras att informationen i registret alltid är aktuell. Den snabba tillgången till fullständig information genom ett sådant register skulle medge bättre prioritering av myndigheternas insatser.

Ett produktregister av det slag som nu byggs upp kan däremot inte användas för att direkt ur registret få detaljerad information om exakt var i samhället vissa kemikalier hanteras. Produktregistret bygger näm- ligen på informationsinsamling i tillverkar- och importörsledet och det kan inte av en tillverkare eller importör begäras att han närmare skall känna till var hans produkter till slut hamnar.

Erfarenheterna från det mångåriga arbetet med uppbyggnad av ett produktregister har visat på vilka svårigheter som föreligger med att förena de motstridiga intressen som finns. Myndigheterna å ena sidan har ett intresse av att få ett så fullständigt produktregister som möjligt. Uppgiftslämnarna å andra sidan anser att ett fullständigt produktregis- ter är oförenligt med behovet av att skydda känslig information. Upp- giftslämnarna bedömer det också vara förenat med mycket stora prak- tiska svårigheter att bygga upp ett fullständigt produktregister. Man anser dessutom att kostnaderna både för de uppgiftslämnande företagen och myndigheterna skulle bli så höga att de inte kan försvaras.

4.2.4. Andra intressenters informationsbehov

Användare av kemikalier har att bedöma vilka risker som den aktuella hanteringen kan innebära. Som tidigare framhållits är det den faktiska hanteringen som till slut avgör vilka och hur stora riskerna blir för människor och miljö. Sättet att hantera en produkt är t. ex. avgörande för om och hur arbetstagare exponeras för i en produkt ingående kemiska ämnen, och därmed för om hälsorisk finns eller inte. Skadligheten för den yttre miljön beror på utsläppens storlek. Företagen har att vidta nödvändiga åtgärder för att eliminera riskerna. Anställda och andra berörda måste informeras så att de blir uppmärksammade på riskerna och kan undvika dem.

Det är av mycket stor vikt för användarna att de för sina bedömningar har tillgång till utförlig risk- och skyddsinformation. Det är också ange- läget att de kan få veta vilka kemiska ämnen i en produkt det är som orsakar riskerna. Denna information behövs t. ex. för att en arbetsgivare skall kunna veta om det i en produkt ingår ämnen som är åsatta ett hygieniskt gränsvärde. Arbetsgivarna är ålagda att ordna hanteringen så att gränsvärdet inte överstigs.

En stor del av den informationen de behöver kan användarna få från leverantörerna. F. n. finns utöver regler för märkning inga myndighets- bestämmelser som närmare reglerar leverantörernas skyldigheter att lämna sådan information. Produktkontrollnämnden har dock nyligen beslutat att utfärda en av arbetarskyddsstyrelsen utarbetad föreskrift om annan risk- och skyddsinformation än märkning (se avsnitt 2.1).

Inte sällan måste användarna aktivt söka ytterligare information hos leverantörerna eller på annat håll för att få tillräckligt underlag. Särskilt gäller detta användarföretag med omfattande kemikaliehantering där riskerna kan bli både stora och speciella med åtföljande särskilda behov på skyddsåtgärder. Företagen hari sådana fall behov av att komplettera leverantörens information och bedömningar med mer information och

med egna bedömningar inte bara av riskerna med hanteringen utan också av egenskaperna hos använda produkter. Det kan också finnas behov av att kontrollera riktigheten i erhållen information.

I samband med uppbyggnaden av produktregistret har det ställts krav på att även andra än tillsynsmyndigheterna inom miljövårds- och arbets- miljöområdena bör få tillgång till registerinformationen. Särskilt har det från arbetstagarsidan påtalats att skyddsombud och fackliga organisa- tioner har ett behov av det slag av information som registret är planerat att innehålla t. ex. uppgifter om kemiska produkters sammansättning. Behovet har uppstått bl. a. beroende på att leverantörernas information till arbetsgivarna alltför ofta är bristfällig eller t. o. in. helt saknas. Skyddsombuden har därför anledning att kunna få en kontroll av att man verkligen får den information man är berättigad till. Även inom företagshälsovården som vanligen ges i uppgift att granska och bedöma om tillgänglig produktinformation är tillräcklig och korrekt känner man ett behov av ytterligare information.

Andra myndigheter kan för sin verksamhet ibland ha behov av det slags information som produktregistret skall innehålla. Bland dessa intar statens giftinformationcentral en särställning.

Statens giftinformationscentral har till uppgift bl. a. att ge råd och upplysningar till allmänhet och sjukvårdsinrättningar vid akuta förgift- ningsfall. Giftinformationscentralen har telefonservice dygnet runt. Då rådgivningen gäller akut förgiftade personer eller personer som löper risk att utveckla en förgiftning ställs stora krav på den dokumentation som utgör underlag för rådgivningen. Mest centralt i dokumentationen är bedömning av dels akuta risker, dels lämpliga behandlingsåtgärder. För denna bedömning är det nödvändigt att ha tillgång till detaljerade sammansättningsuppgifter av det slag som finns i produktregistret.

4.3. Register i andra länder

4.3.1. Inledning

Myndighetsanknutna produktregister existerar eller är under uppbygg- nad i flera länder. I Schweiz finns sedan början av 1970-talet ett produkt- register som omfattar både konsumentprodukter och yrkesmässigt an- vända produkter. 1 Finland finns sedan slutet av 1970-talet ett register över yrkesmässigt använda produkter. I Danmark gäller fr. o. m. 1 april 1983 deklarationsskyldighet för ”nya” produkter som används yrkes- mässigt och avsikten är att under ca en IO-årsperiod bygga upp ett produktregister. I Norge har ett beslut fattats om ett allmänt produktre- gister, men uppbyggnaden har ännu inte påbörjats.

Myndighetsanknutna register över kemiska ämnen (substanser) finns i USA och är under uppbyggnad inom EG.

I detta kapitel ges en kortfattad beskrivning av ovan nämnda register.

4.3.2. Produktregister

Sch weiz

Det schweiziska produktregistret utgår från en lag om gifter från år 1969 med tillhörande tillämpningsförordningar. Enligt denna lag får endast sådana gifter som är förtecknade i de av den ansvariga myndigheten, Bundesamt fiir Gesundheitswesen, upprättade giftlistorna sättas i om— lopp. Med gifter menas såväl kemiska ämnen som sammansatta produk- ter som är hälsofarliga. Det finns 5 giftklasser med den akuta giftigheten som indelningsgrund. Förteckningarna omfattar både enskilda gifter och grupper av gifter. Det finns förteckningar för a) rena ämnen, b) yrkesmässigt använda produkter och ämnen samt c) konsumentproduk- ter.

Ämnen och produkter som inte redan är upptagna på giftlistan skall deklareras till samt klassificeras av ansvarig myndighet innan de sätts i omlopp. Från deklarationsskyldighet undantas ämnen och produkter som används uteslutande för forskningsändamål och sådana som utgör utgångskemikalier, hjälpkemikalier eller mellanprodukter i kemiska produktionsprocesser.

Deklarationen skall omfatta bl. a. sammansättningsuppgifter, avsedd funktion eller användning, hanteringsanvisningar, eventuella veten- skapliga utlåtanden, undersöknings- och analysprotokoll samt reklam- broschyrer.

En del yrkesmässigt använda produkter har gruppklassificerats och behöver därför inte deklareras produkt för produkt vad gäller samman- sättningsuppgifter.

Deklaranten måste vara hemmahörande i Schweiz. Det schweiziska produktregistret omfattar produkter som har dekla- rerats till myndigheten enligt ovanstående principer. Informationen da- taregistreras. Eftersom det finns undantag från fullständig deklarations- skyldighet, t. ex. för gruppklassificerade produkter, finns det i registret inte innehållsuppgifter för alla produkter. Endast den centrala myndig- heten har tillgång till deklarationerna. Dessa utnyttjas endast för klassi- ficering och registrering.

Finland

I Finland finns sedan år 1978 en bestämmelse om att överlåtare av hälsofarliga ämnen och produkter för yrkesmässigt bruk skall utarbeta s. k. skyddsinformationsblad. I ett sådant blad skall finnas uppgifter om bl. a. hälsofarliga komponenter, funktion, egenskaper (hälso-, brand- och explosionsrisk) samt nödvändiga skyddsåtgärder.

Skyddsinformationsblad behöver inte upprättas för oljeprodukter av- sedda som motorbränsle eller för energiproduktion.

Två exemplar av varje skyddsinformationsblad skall översändas till arbetarskyddsstyrelsen. Efter granskning och erforderliga komplette- ringar dataregistrerar arbetarskyddsstyrelsen samtliga uppgifter på skyddsinformationsbladen.

F. n. omfattar registret uppgifter om ca 30 000 produkter. Fullständiga uppgifter finns för ca hälften av dessa. Eftersom krav på skyddsinfor- mationsblad endast finns för hälsofarliga produkter och eftersom kravet på innehållsdeklaration endast avser hälsofarliga komponenter är regist- ret begränsat till sådana produkter och komponenter.

Utöver arbetarskyddsstyrelsen, som har terminaltillgång till registret, har yrkesinspektionsdistrikten, giftinformationscentralen, brandväsen- det (i vissa fall) och medicinalstyrelsen tillgång till registret i form av microfiche (fotografiska miniatyrkopior av skyddsinformationsbladen).

Syftet med produktregistret är att ge myndigheterna dels lättillgänglig information om enskilda produkter, dels överblick över användningen av hälsofarliga produkter och ämnen.

Danmark

I en förordning om ämnen och produkter från år 1982 finns en bestäm- melse om deklaration av hälsofarliga ämnen och produkter. Deklara- tionsskyldigheten trädde i kraft den 1 april 1983.

Den som avser att påbörja import eller framställning av en hälsofarlig produkt för yrkesmässig användning som han tidigare inte importerat eller framställt skall deklarera produkten till arbejdstilsynet. Undantag görs för ämnen och produkter för forsknings— och analysändamål. En importör eller tillverkare har alltså deklarationsskyldighet även för pro- dukter som tidigare deklarerats av någon annan. Den danska deklara- tionsskyldigheten för produkter kan betraktas som en utvidgning av den anmälningsskyldighet för ämnen som gäller inom EG och därmed också i Danmark.

Deklarationen skall för varje produkt omfatta bl. a. fullständiga sam- mansättningsuppgifter, funktion, användning, skyddsföreskrifter och bruksanvisningar. Deklarerade uppgifter förs efter kontroll in i ett äm- nes— och produktregister som förestås av arbejdstilsynet. Ämnet eller produkten tilldelas då ett s.k. PR-nummer som skall finnas både i produktmärkningen och i s. k. bruksanvisningar för produkten. Att en produkt får ett PR-nummer från registret betyder inte att den godkänns utan enbart att inlämnade uppgifter varit så fullständiga att produkten kunnat registreras.

Anmälningar av nya kemiska ämnen enligt EG:s regler (se avsnitt 3.3.1) registreras också i produktregistret.

Vid produktregistret dataregistreras även andra uppgifter än dem som mottas i samband med produktdeklarationer och ämnesanmälningar, t. ex. dokumentation om ämnen och produkter från forskningsinstitutio- ner och myndigheter.

Registret har till syfte att samla upplysningar om och värderingar av kemiska ämnen och produkter samt om deras förekomst och funktion. Registret skall innehålla information som är av betydelse för de myndig- hetsuppgifter som enligt lagstiftningen åligger arbejdstilsynet, miljösty- relsen, kemikaliekontrollen och statens levnadsmiddelinstitut. Dessa myndigheter har direkt tillgång till registret som utgör en enhet inom arbetsmedicinska institutet. Även vissa andra myndigheter såsom giftin- formationscentralen kan efter anhållan få direkt tillgång till registret.

Norge

I Norge beslutade regeringen är 1981 om att inrätta ett produktregister som fullt utbyggt beräknas omfatta uppgifter om ca 100 000 hälso- och miljöfarliga ämnen och produkter. Registret som är direkt underställt Kommunal- og arbeidsdepartementet har en egen styrelse men är ad- ministrativt knutet till Yrkeshygienisk institutt.

Registerarbetet är fortfarande i ett förberedande skede. Uppbyggna- den är planerad att genomföras i flera etapper. I en första etapp avser man att begära in uppgifter om den fullständiga sammansättningen hos de produkter som anmälarna klassificerat som mycket giftiga, giftiga eller cancerframkallande. Etappen beräknas genomföras under år 1984.

Uppbyggnadsarbetet har fördröjts bl. a. därför att reglerna om faro- klassificering trädde i kraft så sent som den I mars 1983. Sannolikt har också sekretessfrågorna, vilka liksom i Sverige diskuterats livligt, bidra- git till fördröjningen av registeruppbyggnaden.

Produktregistret har att bistå Yrkeshygienisk institutt, Arbeidstilsynet, Giftinformationscentralen, Oljedirektoratet, Statens institutt for folke- helse och Statens forurensningstilsyn med uppgifter om produkter och amnen.

4.3.3. Ämnesregister

Inom EG samt i USA har ämnesregister byggts upp med syfte på för- handsanmälan av kemikalier. Här följer en kort beskrivning av dessa

register.

EG

Som närmare redovisats i avsnitt 3.3.1 har EG-kommissionen upprättat en förteckning (ECOIN, European Core lnventory) över ämnen som förmodades finnas på marknaden den 18 september 1981. Den innehål- ler ca 34 000 ämnesnamn. Tillverkare och importörer har beretts tillfälle att komplettera förteckningen med andra ämnen som fanns på markna- den nämnda datum. Den kompletterande förteckningen (EINECS, Eu- ropean lnventory of Existing Chemicals) förväntas bli publicerad av EG-kommissionen tidigast år 1985.

Ämnen som inte är upptagna i EINECS skall förhandsanmälas, var- vid bl. a. krävs uppgifter om resultaten av vissa toxikologiska undersök- ningar. EG-kommissionen skall föra en förteckning med namnuppgift på samtliga förhandsanmälda ämnen. Någon detaljerad registrering av den ämnesinformation som inkommer med anmälningarna sker inte.

Inom EG byggs sedan år 1975 skilt från anmälningsförfarandet upp ett datorbaserat ämnesregister (ECDIN, Environmental Chemicals Da- ta and Information Network). Registret innehåller information om ett stort antal kemiska ämnen. Om varje enskilt ämne avses registreras bl. a. uppgifter om fysikalisk-kemiska egenskaper, riskklassificering, toxici- tet, cancer- och mutationsframkallande egenskaper, halter i den yttre miljön, analysmetoder, tillverkare, tillverkningskapacitet, kemiska pro-

cesser vid tillverkningen samt användning. All information i register avser ämnen, inte produkter. Registret ger inte överblick över inom EG förekommande ämnen. ECDIN är avsett att stå till bl. a. medlemslän- dernas och näringslivets förfogande, men kommer också att marknads- föras till andra intressenter.

Det finns f. n. inga planer på atti ECDIN registrera information som EG-kommissionen får i samband med notificeringsförfarandet.

USA

Som närmare redovisats i avsnitt 3.3.2 har det i USA upprättats en förteckning (TSCA Chemical Substances lnventory) över kemiska äm- nen som förekommer inom landet. Den innehåller namnuppgifter om ca 55 000 ämnen. Den kompletteras med de nya ämnen som förhandsan- mäls i USA.

Åtskilt från anmälningsförfarandet dataregistreras inom EPA (Envi- ronmental Protection Agency) sådan information om enskilda ämnen (inte produkter) som samlas in vid myndighetens arbete enligt giftlag- stiftningen. Registret ger inte en överblick över vilka ämnen som före- kommer i USA. Informationen skall vara tillgänglig även för andra myndigheter som behöver uppgifter om hälso- eller miljöeffekter av kemiska ämnen.

4.4. Det svenska produktregistrets historia

Arbetet med att förbereda ett svenskt produktregister påbörjades år 1974 vid produktkontrollnämndens kansli. Ett första utkast till produktkart— läggningsprojekt behandlades av nämnden i februari 1975. Nämnden beslöt då att projektet skulle vidareutvecklas av kansliet till ett centralt

produktregister.

4.4.1. Förberedelsearbetet

Ett förslag om produktdeklaration samt om att bygga upp ett produkt- register sändes i augusti 1975 ut på remiss från produktkontrollnämnden till myndigheter och organisationer. Enligt förslaget skulle produktde- klarationen omfatta uppgifter om bl. a. tillverkare eller importör, varans namn, dess avsedda användning, dess fullständiga sammansättning (be- ståndsdelar och haltuppgifter) samt kvantitetsuppgifter.

Deklarationen skulle vara ärlig och deklarationer skulle lämnas in till produktkontrollnämnden senast en viss dag varje år. Deklarationsskyl- digheten skulle gälla kemiska ämnen och beredningar utan någon när- mare avgränsning. När en deklaration accepterats av produktkontroll- nämnden för registrering skulle varan få ett s.k. PK-nummer som ett kvitto på att deklarationen godtagits.

Enligt tidsplanen skulle den första deklarationsomgången kunna ge- nomföras i början av år 1976, varefter registeruppbyggnaden skulle kunna påbörjas.

I remisshandlingarna berördes också sekretess— och datasäkerhetsfrå-

gorna. Det förutsattes dock att detaljbehandlingen av dessa frågor kunde ske senare under det fortsatta arbetet med registeruppbyggnaden.

Remissinstanserna var överlag positiva elleri vart fall förstående till förslaget att upprätta ett centralt produktregister. Däremot fanns det skilda uppfattningar om tillvägagångssättet och om vilken omfattning ett register borde ha. Uppgiftslämnarna ansåg att det var nödvändigt att bygga upp registret stegvis. De förordade också att mängden informa— tion i deklarationerna skulle reduceras. De ansåg det inte heller godtag- bart att sekretessfrågorna inte var avklarade innan insamlingsarbetet påbörjades.

Ett nytt förslag remitterades ijuni 1976 från naturvårdsverket. Jämfört med förslaget från år 1975 innehöll det nya förslaget vissa helt nya inslag, bl. a. avgränsades produktsortimentet med hjälp av tulltaxenum- mer. Vidare skulle uppgiftslämnarna få markera på deklarationen vilka sammansättningsuppgifter som inte kunde offentliggöras utan att skada företaget. Sammansättningsuppgifter för importerade produkter skulle få deklareras av vederbörande utländske leverantör direkt till produkt- kontrollnämnden. Därigenom undanröjdes problemet med att vissa ut- ländska leverantörer inte ville lämna ut hela produktsammansättningen till sin svenske återförsäljare. Den första deklarationsomgången beräk- nades nu kunna vara avslutad i februari 1978.

Remissinstanserna var till övervägande del positiva till huvuddragen i det nya förslaget. Kritik framfördes dock mot den bristfälliga behand- lingen av sekretess- och datasäkerhetsfrågorna. Vissa leverantörsorga- nisationer ansåg att registret borde begränsas till enbart hälso- och miljöfarliga produkter. I flera remissvar framfördes att det vore lämpligt att bygga upp registret i flera steg. Den föreslagna deklarationen av samtliga produkter vid ett tillfälle skulle innebära en mycket stor arbets- belastning för såväl uppgiftslämnarna som produktkontrollnämnden.

Sekretessfrågorna diskuterades i många remissvar. Leverantörsorga- nisationerna hävdade att den svenska sekretesslagstiftningen inte gav tillräckligt skydd för inlämnade uppgifter. De hävdade också att endast naturvårdsverket och arbetarskyddsstyrelsen borde få direkt tillgång till registret. Från flera håll framfördes att sekretessfrågorna behövde utre- das mer.

Naturvårdsverket tillsatte en särskild arbetsgrupp för att överarbeta förslaget till produktregister utgående från remissvaren. I gruppen in- gick representanter för myndigheter och uppgiftslämnare. Den lade fram sitt förslag ijuni 1977.

Enligt arbetsgruppens förslag skulle registret byggas upp i två etapper. I den första etappen skulle varubeteckning (handelsnamn) på alla deklarationsskyldiga kemiska varor anmälas till myndigheten. I en and- ra etapp skulle deklarationer av olika varugrupper tas in i flera steg. Dessa delsteg i den andra etappen skulle anpassas efter myndighetens och uppgiftslämnarnas resurser.

Endast produktkontrollnämnden, arbetarskyddsstyrelsen och natur- vårdsverket skulle få tillgång till alla uppgifter i registret. Sekretess- och datasäkerhetsfrågorna skulle beaktas i särskilda reglementen för hante- ring av uppgifterna vid myndigheterna.

Arbetsgruppen identifierade också ett antal återstående frågor som måste lösas för att gruppens förslag skulle kunna genomföras. Detta gälle bl. a. definition av begreppen tillverkare och importör samt utar- betande av reglemente för verksamheten.

Det bör också nämnas att frågan om produktregistrets uppbyggnad diskuterades i riksdagen våren 1977 med anledning av en motion i vilken oro uttrycktes över förseningar i registerarbetet. Riksdagen antog enhäl- ligt jordbruksutskottets utlåtande i vilket det hette:

Utskottet delar uppfattningen att produktregistret kommer att få en avgö- rande betydelse för uppnåendet av målen för produktkontrollen. Som jord- bruksministern anfört i svar den 1 februari i år på fråga av fru Lundblad (s) i förevarande ämne utgör arbetet med att få till stånd en effektiv produkt- kontroll en av de viktigaste uppgifterna inom miljövärden under de närmas- te åren. Avjordbruksministerns svar framgår att arbetet med uppläggningen av registret visat sig mera komplicerat och tidskrävande än som från början förutsatts. Det är främst produktkontrollnämnden som har att ta ställning till registrets närmare utformning och uppbyggnad. Utskottet vill dock i förevarande sammanhang understryka vikten av att det fortsatta arbetet med produktregistret bedrivs så att det snarast kommer till praktisk använd- ning. Samtidigt vill utskottet med skärpa framhålla nödvändigheten av att registret kan utnyttjas så att skyddsombuden på effektivaste möjliga sätt bereds tillgång till för deras verksamhet relevanta uppgifter ur registret.

4.4.2. Anmälningsetappen (etapp 1)

Produktkontrollnämnden beslutade i september 1977 att påbörja upp- giftsinsamlingen. Denna skulle inledas med en anmälningsetapp. Där- efter skulle deklarationer för anmälda produkter tas in i flera steg. En kungörelse om anmälningsskyldighet utkom ijanuari 1978. An- mälan för en produkt skulle innehålla D uppgiftslämnande företags namn, organisationsnummer, postadress och telefonnummer [: produktens namn och statistiska nummer enligt tulltaxan [: upplysning om huruvida uppgiftslämnaren tillverkat produkten, im- porterat den eller givit den nytt namn.

Lppgifter om produkternas innehåll skulle alltså inte lämnas.

Anmälningsetappen genomfördes under år 1978 och resulterade i att ca 2400 företag anmälde ca 105 000 produkter till produktkontroll- nämnden.

4.4.3. Deklarationsetappen (etapp 2)

Under våren 1978 påbörjades förberedelser för den andra etappen av registeruppbyggnaden, deklarationsetappen där innehållsuppgifter skulle begäras in. I ett första delsteg skulle deklarationsskyldighet infö- ras för ett begränsat antal produkter med enkel sammansättning. [juni 1978 sände produktkontrollnämnden två kungörelser som skulle reglera deklarationsförfarandet till regeringen för fastställande.

Efter notifiering till EFTA inkom synpunkter på kungörelserna från några länder. Registeruppbyggnaden diskuterades också vid olika till- fällen med representanter för bl. a. EG-kommissionen och större utländ- ska tillverkare av kemiska produkter. Efter att nämnden tagit del av utländska synpunkterna utarbetades nya kungörelseförslag som i febru- ari 1979 översändes till regeringen för fastställande. De modifierade kungörelserna fastställdes av regeringen, trädde i kraft i juli 1979 och gäller fortfarande.

Den ena kungörelsen avser produktanmälan (etapp 1). Den innebär skyldighet för den som påbörjar tillverkning eller import av en produkt att senast den 28 februari påföljande kalenderår anmäla produkten till produktkontrollnämnden. Anmälan skall innehålla samma uppgifter som enligt den tidigare kungörelsen (jfr. avsnitt 4.4.2).

Den andra kungörelsen avser produktdeklaration (etapp 2). Den in- nebär skyldighet att deklarera vissa produktgrupper av typen råvaror med vanligen mycket enkel sammansättning. Deklarationen skall inne- hålla uppgift om produktnamn och anmälningsnummer. Kemisk sam- mansättning skall anges med exakta haltuppgifter och inkl. föroreningar av betydelse för bedömning av hälso- och miljöfarliga egenskaper. Vi- dare skall deklarationen innehålla orienterande uppgifter om använd- ning och mängd.

Deklarationen av dessa produktgrupper genomfördes under perioden 1979—1983. Ca 13 000 produkter är deklarerade och registrerade som resultat av denna deklarationsetapp.

4.4.4. Utredning om fortsatt utbyggnad

I anslutning till beslutet i mars 1979 att fastställa produktkontrollnämn- dens kungörelser gav regeringen nämnden i uppdrag att närmare utreda den fortsatta uppbyggnaden av registret. Nämnden skulle bl. a. redovisa ett närmare program för uppbyggnaden inkluderande en tidsplan. Den skulle belysa resursfrågorna samt redovisa registeruppgifternas använd- ning och deras tillgänglighet. Regeringen önskade en närmare utredning om på vilket sätt andra myndigheter skulle få tillgång till registret. Av särskilt intresse var därvid att sekretess- och datasäkerhetsfrågorna beaktades.

Produktkontrollnämnden redovisade i mars 1982 den av regeringen beställda utredningen. Den konstaterade att uppbyggnad av produkt- och ämnesregister sker i flera andra länder. Allteftersom utländska sub- stansregister växer fram, är det enligt nämnden angeläget att man i Sverige har en direkt motsvarighet. Detta behövs om man skall kunna nyttiggöra de utländska erfarenheterna och vid behov samordna sina åtgärder. Enligt nämnden borde kraven på ett svenskt produktregister vara

att registret kan tjäna som hjälpmedel för myndigheternas kontroll över efterlevnaden av lagstiftningen om hälso— och miljöfarliga varor;

att registret såväl vid praktiskt arbete på fältet som i myndigheternas kontrollverksamhet kan bidra till att spåra ämnen och produkter som med

hänsyn till exposition och effekter är mindre önskvärda samt öka kunskapen om hur substitution till mer hälso- och miljövänliga produkter kan ske;

att registret genererar ett substansregister jämförbart med EPA lnventory och EG:s under uppbyggnad varande substansregister.

Nämnden redovisade tre tänkbara modeller för den fortsatta uppbygg- * naden:

1

Modell A

Den första modellen som diskuterats är att fortsätta uppbyggnaden av registret på det sätt som prövats under det första steget av deklarationsfasen. Denna metod har visat sig fullt möjlig att följa i praktiskt arbete, men är tidsödande och resurskrävande. Metoden innebär att fullständig kvalitativ och kvantitativ deklaration infordras för varje produkt, att uppgifter om föroreningar lämnas på närmare angivet sätt samt att informationen ges om huvudsaklig användningsområde och om storleksordningen av tillverkad eller importerad mängd.

Modell B

Denna modell är en variant av den som tillämpas i pågående deklara- tionssteg. Den är förenklad i och med att haltangivelser och föroreningar inte krävs.

Följande uppgifter deklareras av uppgiftslämnarna

— produktens namn

— tillverkad eller importerad kvantitet (i nuvarande intervall) — i produkten ingående kemiska komponenter

— produktens funktion.

Detta register ger upplysning om vilka substanser som ingår i de anmälda produkterna och det genererar ett substansregister.

Modell C

Modellen bygger på en viss komplettering av registret över anmälda produkter och tillskapande av ett fullständigt substansregister.

För samtliga anmälda produkter skall uppgifter lämnas om

— produkternas funktion — tillverkad eller importerad kvantitet (i nuvarande intervall)

— i förekommande fall, huruvida produkten bedömts vara gift resp. vådligt ämne.

2 Varje tillverkare eller importör deklarerar

— vilka ämnen som ingår i de kemiska produkter som tillverkas i Sverige resp. importeras till landet

— kvantitetsuppgifter (intervall) för resp. ämne — ämnets funktion.

Det register som skapas med de lämnade uppgifterna är ett substansregister samt ett produktregister med vissa upplysningar (dock inte om innehållsäm- nen) om förekommande produkter.

Produktkontrollnämnden hemställde om regeringens medgivande att få fortsätta registeruppbyggnaden i huvudsaklig överensstämmelse med modell B. Nämnden ansåg att man med modell B skulle erhålla ett register som ”ger tillräcklig information f.n. och som inte rimligtvis borde inge betänkligheter från näringslivets sida”. Man var samtidigt inte främmande för speciallagstiftning för att lösa sekretessfrågorna.

Två särskilda yttranden lämnades. LO:s representanter hävdade i sitt yttrande att frågan behövt utredas ytterligare mot bakgrund bl.a. av riksdagens uttalanden om att skyddsombuden på effektivast möjliga sätt borde beredas tillgång till för deras verksamhet relevanta uppgifter ur registret. Näringslivets representant förordade i sitt särskilda yttrande modell C. Han hänvisade till att modellerna A och B omöjliggjordes av sekretesskäl och att resursberäkningarna för dessa modeller var under— skattningar.

4.4.5. Regeringsuppdraget 1983 (etapp 3)

I november 1982 upptog regeringen överläggningar med vissa uppgifts- lämnar- och arbetstagarorganisationer om produktregistret. I februari 1983 beslutade regeringen att medge att produktkontrollnämnden fort- satte att bygga upp produktregistret men efter andra riktlinjer än de nämnden föreslagit.

Utöver uppgifter av det slag som redan finns i anmälningsregistret skall enligt regeringsbeslutet för varje anmälningspliktig produkt begä— ras in uppgift om den är märkt som gift eller vådligt ämne. Vidare bör intervalluppgifter om tillverkad eller importerad mängd under år 1982 inhämtas, liksom orienterande uppgifter om produktens användning och funktion. Uppgifter om innehållsämnen och föroreningar bör vara obligatoriska endast vad avser sådana ämnen i hälsofarliga varor som bedöms ge dessa deras hälsofarliga egenskaper. Halter får anges unge- färligt. Uppgiftslämnarna bör få möjlighet att frivilligt ange övriga in- nehållsämnen och föroreningar samt halterna av dessa.

I regeringens uppdrag till produktkontrollnämnden påtalas också behovet av förenklingar i såväl deklarations- som registreringsrutiner. Vidare anges att de centrala tillsynsmyndigheterna bör pröva möjlighe- ten att använda registret i tillsynen när de i denna etapp insamlade uppgifterna har registrerats.

Samtidigt med uppdraget till produktkontrollnämnden gav regering- en kemikommissionen i uppdrag att utreda det därpå följande arbetet med registret.

4.4.6. Nuläge

F. n. är ca 100 000 produkter (92 650 ijanuari 1984) anmälda till registret av ca 2 000 företag. För dessa produkter innehåller registret uppgifter om ansvarigt företag, om produktnamn samt om statistiskt nummer enligt tulltaxan.

För ca 13 000 av produkterna finns efter etapp 2 också uppgift i registret om fullständig kemisk sammansättning inkl. exakta haltangivel- ser. För dessa produkter fmns vidare orienterade uppgifter om använd- ning och mängd.

Produktkontrollnämnden fattade i juni 1983 principbeslut om den tredje registeretappen enligt uppdraget från regeringen. När denna etapp är genomförd kommer för samtliga produkter att finnas uppgifter om produkternas klassificering (gift, vådligt ämne eller intetdera), vilka komponenter som gör en produkt hälsofarlig, ungefärliga haltangivelser för dessa komponenter, ungefärlig uppgift om importerad eller tillver- kad mängd, orienterande uppgifter om användning samt uppgift om funktion. Därutöver torde ytterligare innehållsuppgifter för ett visst antal produkter också finnas som resultat av frivilligt uppgiftslämnande.

4.4.7. Hittillsvarande användning

Som framgår av avsnitt 4.4.6 innehåller registret f. n. relativt begränsade uppgifter om de registrerade produkterna. Innehållsuppgifter finns en- dast för produkter av typen råvaror med vanligen mycket enkel sam- mansättning. Detta innebär att registerinformationen är av begränsat intresse från tillsynssynpunkt. Det är därför helt naturligt att tillsyns- myndigheterna endast i mycket begränsad utsträckning kunnat utnyttja registret för tillsynen.

4.4.8. Hittillsvarande kostnader

I detta avsnitt redovisas översiktligt de direkta kostnader som register- verksamheten hittills medfört för produktkontrollmyndigheten och för uppgiftslämnarna. Såväl myndigheterna som uppgiftslämnarna, främst deras branschorganisationer, har därutöver haft icke oväsentliga kost- nader i samband med det utrednings- och förberedelsearbete som före- gått produktkontrollnämndens beslut i olika stadier av registeruppbygg- naden. Dessa kostnader redovisas inte här.

Produktregistermyndigheten

Produktkontrollnämndens kostnader för den hittillsvarande register- uppbyggnaden framgår av tabellen. Totalkostnaden har under de senas- te åren, dvs. sedan dataregistreringen inletts, varit ca 2,3 miljoner per år varav ca 60 % utgjort lönekostnader. Den totala kostnaden t. o. m. 1983 ligger på ca 13,3 milj. kr.

Uppgiftslämnarna

Kemikontoret samt Plast- och kemikalieleverantörers förening har som representanter för uppgiftslämnarna gjort grova uppskattningar av fö- retagens kostnader för hittills genomförda uppbyggnadsetapper. Utgå- ende från av organisationerna redovisade siffror kan den kostnaden för näringslivet uppskattas till 50 milj. kr. sammanlagt för etapperna 1 och 2. Kostnaden för pågående etapp 3 förväntas bli lika stor.

Kostnader för produktregistret (tusental kronor)

Budgetår 1976/77

Lönekostnader 59 Utvecklings- kostnader 1 Driftskostnader för ADB — Övriga drifts— kostnader 1

Summa 61

1977/78 1978/79 1979/80 1980/81 1981/82 1982/83 1976—1983 703 573 889 1 312 1 433 1 374 6 343 525 666 671 152 45 42 2 102 595 571 600 656 698 857 3 977 157 156 92 200 167 127 900 1 980 1 966 2 252 2 320 2 343 2 400 13 322

4.5. Sekretess, datasäkerhet och uppgiftsinsamling — gällande rätt

I detta avsnitt redovisas översiktligt de regler för offentlighet, sekretess och datasäkerhet som är av betydelse för hanteringen av uppgifterna i produktregistret. Vidare redovisas de bestämmelser i LHMV som ligger till grund för generell uppgiftsinsamling och de straffbestämmelser som anknyter till dem.

4.5.1. Grundlagsskyddade fri- och rättigheter

Yttrandefriheten, meddelarfriheten och de allmänna handlingarnas of- fentlighet är former av den s. k. offentlighetsprincipen som gäller i statlig och kommunal förvaltning. Offentlighetsprincipen skall bl. a. tillförsäk- ra allmänheten och massmedia insyn i det allmännas verksamhet.

Om yttrandefriheten och informationsfriheten finns regleri regerings- formen (RF). Till stöd för dessa rättigheter finns vidare regler i tryckfri- hetsförordningen (TF) om meddelarfrihet och om rätt att ta del av allmänna handlingar.

I 2 kap. 12 & RF anges vilka begränsningar av bl. a. yttrande- och informationsfriheten som får göras. En begränsning får bara ske genom lag eller genom annan författning efter bemyndigande i lag. Begräns- ningen får inte gå onödigt långt och får inte vara ett hot mot opinions- bildningen. Yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och

säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Vidare får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas. I övrigt får begränsningar av yttrandefriheten och informa- tionsfriheten ske endast om särskilt viktiga skäl föranleder det (2 kap. 13 & RF).

2 kap. 2 & TF innehåller bl. a. följande bestämmelser:

Rätten att taga del av allmänna handlingar får begränsas endast om detär påkallat med hänsyn till

1. rikets säkerhet och dess förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation,

!») rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik,

3. myndighets verksamhet för inspektion, kontroll eller annan tillsyn, 4. intresset att förebygga eller beivra brott,

5. det allmännas ekonomiska intresse,

6. skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden,

7. intresset att bevara djur- eller växtart.

Begränsning av rätten att taga del av allmänna handlingar skall angivas noga i bestämmelse i en särskild lag, eller, om så i visst fall befinnes lämpligare, i annan lag vartill den särskilda lagen hänvisar. Efter bemyndi— gandet i sådan bestämmelse får dock regeringen genom förordning meddela närmare föreskrifter om bestämmelsens tillämplighet.

Allmänna handlingar får inte hållas hemliga för att skydda några andra intressen än de uppräknade. Beträffande begreppet ”allmän handling”, se avsnitt 4.5.2. Vilka uppgifter i en allmän handling som är hemliga skall anges i en särskild lag, sekretesslagen (1980:100)', Seer. Det är också tilllåtet att ta in bestämmelser om hemliga handlingar i andra lagar, men då skall det i sekretesslagen finnas en hänvisning dit. Sekretesslagen anger alltså alla de fall då uppgifter i allmänna handlingar kan vara hemliga.

Reglerna om meddelarfriheten är en del av offentlighetsprincipen. 1 kap. l & TF innehåller bl.a. följande bestämmelser.

Det skall ock stå envar fritt att, i alla de fall då ej annat är i denna förordning föreskrivet, meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift till författare eller annan som är att anse som upphovsman till framställning i skriften, till skriftens utgivare eller, om för skriften finnes särskild redaktion, till denna eller till företag för yrkesmässig förmedling av nyheter eller andra meddelanden till periodiska skrifter.

Vidare skall envar äga rätt att, om ej annat följer av denna förordning, anskaffa uppgifter och underrättelseri vad ämne som helst för att offentlig- göra dem i tryckt skrift eller för att lämna meddelande som avses i föregå- ende stycke.

lOmtryckt l982:1106.

Meddelarfriheten har sin grund i att intresset av insyn i en myndighets verksamhet kan vara starkare än det intresse som sekretessen skall skyd- da. Syftet är att det skall finnas en verklig möjlighet att få insyn i och kunna debattera en myndighets sätt att fullgöra sin verksamhet. Medde- larfriheten skyddas genom regler om rätt till anonymitet och om straffri- het.

Om en tryckt skrift innehåller något brottsligt, är det i regel bara författaren eller den ansvarige utgivaren som kan straffas. Den som lämnar ut en sekretessbelagd uppgift t. ex. ur en allmän handling för publicering i en tryckt skrift kan inte åtalas, bestraffas eller ådömas skadestånd annat än i de fall som anges i TF. Detta gäller även om förfarandet annars skulle vara brottsligt. Han får inte heller efterforskas av någon myndighet för ett ingripande mot honom som står i strid med TF. Uppgiftslämnaren har rätt att förbli anonym. Regler av motsvarande innebörd finns också i radiolagstiftningen såvitt gäller uppgifter för publicering i radio och TV.

Flera viktiga begränsningar finns dock i meddelarfriheten. En absolut förutsättning för straffriheten är att uppgifterna har lämnats i avsikt att de skall offentliggöras i massmedia. Om uppgifterna har lämnats i ett annat syfte än att åstadkomma en publicering inträder straffansvar enligt vanliga regler, också för den som röjer en uppgift av vårdslöshet.

När det gäller sättet att anskaffa uppgifter har ett uttryckligt undantag gjorts i 1 kap. 9 5 3. TFi skyddet för den som anskaffar uppgifter. Utan hinder av TF gäller vad i lag är stadgat om ansvar och ersättningsskyl- dighet som avser det sätt på vilket uppgift eller underrättelse anskaffats. Bland förfaranden, som utan hinder av meddelarfriheten skall bedömas på vanligt sätt kan nämnas gärningar som utgör brott mot posthemlig- heten eller telehemligheten (4 kap. 8 & brottsbalken), intrång i förvar (9 & samma kapitel) och olovlig avlyssning (9 a &) eller som innefattar dataintrång, inbrott, egenmäktigt förfarande, hemfridsbrott, olaga tvång eller olaga hot. Mutbrott faller också under bestämmelsen. Meddelarfri- heten gäller alltså inte för uppgifter som har anskaffats genom sådana brottsliga förfaranden som nu har nämnts.

Följande begränsningar i meddelarfriheten framgår av 7 kap. 3 & TF. Det är inte tillåtet att lämna uppgifter för publicering, om uppgiftsläm- naren därigenom gör sig skyldig till ett allvarligt brott mot rikets säker- het, t. ex. spioneri, eller med avsikt antingen lämnar ut en allmän hand- ling som är hemlig för publicering eller bryter mot tystnadsplikten (t.ex. genom att berätta om innehållet i en hemlig handling) i de fall som anges i en särskild lag.

Yttrandefriheten har begränsats genom de regler om tystnadsplikter som finns i sekretesslagen, som även här är den särskilda lag som avses i TF. Tystnadsplikterna kan i detta sammanhang delas in i sådana som är generellt giltiga och sådana som får brytas med stöd av meddelarfri- heten.

Meddelarfrihetens omfattning har nyligen utretts av yttrandefrihets- utredningen i betänkandet (SOU 1983:70) Värna yttrandefriheten. Där föreslås för vissa fall undantag från meddelarfriheten att anges i grund- lag. Ett viktigt undantag avser uppgifter om yrkeshemligheter av teknisk

eller kommersiell natur, dock inte i sådana ärenden hos förvaltnings- myndigheter som innefattar myndighetsutövning.

4.5.2. Allmänna handlingars offentlighet

En handling kan vara en framställning i skrift eller bild men också en upptagning som kan läsas, avlyssnas eller uppfattas med hjälp av något tekniskt hjälpmedel (t. ex. en bandinspelning eller upptagning för data- behandling).

Handlingen är allmän, om den förvaras hos en myndighet och anses inkommen dit eller upprättad där enligt särskilda regler.

Alla organ som ingår i den statliga och kommunala förvaltningen är i princip att anse som myndigheter.

Det är i allmänhet lätt att konstatera när en handling i skriftform förvaras hos en myndighet. För upptagningar (t. ex. information i ADB- register) kan det vara svårare. I 2 kap. 3 & TF finns emellertid en särskild regel för detta:

Upptagning som avses i första stycket anses förvarad hos myndighet, om upptagningen är tillgänglig för myndigheten för överföring i sådan form att den kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas.

Information t. ex. på dataterminal hos en myndighet anses följaktligen vara förvarad hos den myndigheten oavsett om upptagningen finns primärt hos myndigheten eller genom att myndigheten har terminalåt— komst till ett dataregister hos någon annan.

En skriftlig handling anses inkommen när den har anlänt till myndig- heten eller har kommit en behörig befattningshavare tillhanda. En upp- tagning anses inkommen till en myndighet när någon annan har gjort den tillgänglig (på t. ex. dataterminal) så att upptagningen därmed anses förvarad hos myndigheten.

En handling anses inte vara allmän när den förvaras hos en myndighet endast som ett led i teknisk bearbetning eller lagring för annans räkning.

En allmän handling som får lämnas ut skall på begäran tillhandahål- las utan avgift så snart det är möjligt. Den som så önskar har rätt att mot avgift få handlingen avskriven eller kopierad. Upptagningar skall till- handahållas så att de kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas. Myndigheterna ärinte skyldiga att lämna ut upptagningar för automa- tisk databehandling i annan form än utskrift.

Det är den myndighet som förvarar den allmänna handlingen som skall pröva en begäran om att få ta del av den. Detta lederi praktiken till att enskilda tjänstemän fattar sådana beslut som innebär att en handling tillhandahålls eller att en uppgift lämnas ut. En sådan ordning är nöd- vändig för att undvika tidsutdräkt när beslutet gäller handling som inte berörs av någon sekretessbestämmelse. Om beslutet är oriktigt kan det leda till att tjänstemannen ställs till svars för brott. Ett beslut att avslå en begäran om att få del av en allmän handling måste alltid fattas på myndighetsnivå. Den som har fått avslag kan klaga på beslutet. Med vissa undantag gäller att kammarrätten är besvärsinstans. Talan mot

kammarrättens beslut får fullföljas till regeringsrätten utan prövnings- tillstånd.

4.5.3. Sekretesslagen

En självklar utgångspunkt vid utformningen av sekretesslagen har mot bakgrund av offentlighetsprincipen varit att inte åstadkomma mera sek- retess än vad som är oundgängligen nödvändigt för att skydda allmänna eller enskilda intressen. Sekretessen gäller i det allmännas verksamhet, dvs. inom stat och kommun.

Med sekretess menas förbud att röja en hemlig uppgift, vare sig det sker muntligen eller genom att en allmän handling lämnas ut eller det sker på annat sätt, t. ex. att en hemlig uppgift meddelas i ett brev.

Sekretessen uttrycker alltså två olika sidor av samma sak: om allmän- heten inte har rätt att ta del av allmän handling så är det också förbjudet för myndigheterna och de offentliga funktionärerna att lämna ut hand- lingen eller att röja dess innehåll på annat sätt. Man kan säga att hemliga handlingars innehåll skyddas genom tystnadsplikt.

Att sekretess gäller för en uppgift innebär att uppgiften i princip inte får röjas för någon enskild eller för en annan myndighet i några andra fall än de som anges i sekretesslagen eller i lag eller förordning som sekretesslagen hänvisar till. Med enskild avses såväl enskilda fysiska som juridiska personer.

Sekretessen gäller också mellan olika verksamhetsgrenar inom en och samma myndighet om verksamhetsgrenarna är att betrakta som själv- ständiga i förhållande till varandra.

Sekretessen betyder att uppgiften inte får utnyttjas utanför den verk- samhet i vilken den är sekretessbelagd. Den som utnyttjar en uppgift obehörigt kan alltså göra sig skyldig till brott mot tystnadsplikten även om han inte röjer uppgiften. Sekretessen hindrar däremot inte att en uppgift lämnas ut (t. ex. vid rådfrågning eller för att varna för en risk) om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten skall kunna fullgöra sin egen verksamhet.

Närmare anvisningar för den tidigare berörda prövningen av om en handling får lämnas ut finns i 15 kap. 6 5 Seer:

Svarar viss befattningshavare vid myndighet enligt arbetsordning eller sär- skilt beslut för vården av handling, ankommer det på honom atti första hand pröva fråga om handlingens utlämnande till enskild. I tveksamma fall skall han hänskjuta frågan till myndigheten, om det kan ske utan omgång. Vägrar han att lämna ut handling eller lämnar han ut handling med förbehåll, som inskränker sökandens rätt att yppa dess innehåll eller annars förfoga över den, skall han, om sökanden begär det, hänskjuta frågan till myndigheten.

Bestämmelser om straff för brott mot sekretessen finns i brottsbalken. Vid uppsåtligt brott mot tystnadsplikt är straffet böter eller fängelse i högst ett år (jfr. 20 kap. 3 & brottsbalken).

En uppgift är i princip sekretesskyddad bara om det kan förutses att en skada eller ett men av något slag skulle uppstå om uppgiften lämnades ut. I sekretesslagen förekommer två slag av skaderekvisit. Det s. k. raka

skaderekvisitet innebär att sekretess föreligger, om det kan antas att viss skada uppkommer om uppgiften röjs. Vid skadeprövningen utgår man från att uppgifterna är offentliga. De får alltså lämnas ut om inte starka skäl talar för sekretessbeläggning (jfr. 8 kap. 6 5 Seer.). Det omvända skaderekvisitet innebär att sekretess gäller, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan skada. Vid prövningens början utgår man i det fallet från att sekretess gäller (jfr. 7 kap. 13 5 Seer.). Det finns också fall där sekretess gäller utan skadeprövning, s. k. absolut sekretess (jfr. 9 kap. 1 5 Seer.).

Med ordet "skada” avses ekonomisk skada. Begreppet ”men" beteck- nar olika integritetskränkningar. En juridisk person kan lida ”skada” men inte ”men” i sekretesslagens mening. I den allmänna motiveringen till sekretesslagen uttalade departementschefen bl. a. följande om ska- deprövningen (prop. 1979/80:2 Del A, 5. 80 f).

Det raka skaderekvisitet innebär att tillämparen kan göra sin bedömning inom ganska vida ramar. Avsikten är att skadebedömningen i dessa fall i huvudsak skall kunna göras med utgångspunkt i själva uppgiften. Det inne- bär att frågan huruvida sekretess gäller eller inte i första hand inte behöver knytas till en skadebedömning i det enskilda fallet. Avgörande bör i stället vara om uppgiften som sådan är av den arten att ett utlämnande typiskt sett kan vara ägnat att medföra skada för det intresse som skall skyddas genom bestämmelsen. Om uppgiften är sådan att den genomsnittligt sett måste betraktas som harmlös, skall den alltså normalt anses falla utanför sekretes- sen. Som exempel på uppgifter av detta slag kan nämnas utlännings adress eller civilstånd. — — —

-— -— —. Om det t.ex. i ett särskilt fall framgår att den som begär att få ut en uppgift om utlännings adress kan antas använda denna uppgift för att utsätta vederbörande för trakasserier, skall uppgiften just i den situationen anses vara omfattad av sekretess. Avsikten är emellertid inte att tjänstemän- nen normalt skall försöka utröna om omständigheter av nu nämnt slag föreligger i ett visst utlämnandefall. En sådan åtgärd bör enligt min mening förekomma endast om det finns särskild anledning till det, t.ex. om en tjänsteman har fått veta att man från visst håll samlar in uppgifter av det aktuella slaget i illegitimt syfte. — — —

Situationen vid massuttag är i viss mån en annan så till vida att den berörde tjänstemannen av naturliga skäl inte kan bilda sig en uppfattning om den särskilda skaderisk som kan vara förbunden med en enskild uppgift. Å andra sidan har han emellertid alltid kännedom om beställarens identitet och oftast också om dennes avsikt med uppgifterna. Dessa kunskaper i förening med en bedömning av den skaderisk som typiskt sett är förbunden med uppgifter av det slag som avses med beställningen bör enligt min mening i de allra flesta fall ge fullt tillräckligt underlag för bedömningen av om sekretessregleringen skall anses hindra ett utlämnande eller inte.

Ytterligare belysning av skadeprövningen finns i rättspraxis. Bl. a. har regeringsrätten i plenum avgjort tre mål vari sekretessbestämmelser med rakt skaderekvisit tillämpades (RÅ 81 2:34).

Konstruktionen med skaderekvisit innebär att frågan om vem som begår en uppgift eller ändamålet med begäran kan få betydelse när sekretessfrågan skall avgöras. Myndigheterna kan nämligen enligt en bestämmelse i 14 kap. 9 & Seer. eliminera skaderisken genom att ställa

upp ett förbehåll som inskränker mottagarens rätt att lämna uppgift vidare eller utnyttja den. Genom förbehåll kan stelhet i sekretessregle- ringen motverkas och utomståendes informationsbehov tillgodoses i angelägna fall. Förbehåll får ställas upp endast om förbehållet behövs och, sammanvägt med andra omständigheter, är tillräckligt för att un- danröja en skaderisk som annars skulle utgöra hinder mot utlämnande. Om förbehållet kan eliminera skaderisken, är nämligen uppgiften inte hemlig i förhållande till den mottagaren, och allmän handling som upptar uppgiften i fråga skall lämnas ut. Å andra sidan är den som vill ta del av allmän handling inte skyldig att finna sig i ett förbehåll, om uppgifterna i handlingen förbehållet förutan kan lämnas ut utan sådan skaderisk som förutsätts i den aktuella sekretessbestämmelsen. Förbe— håll kan naturligtvis vara partiellt och gälla t. ex. enbart rätt att offent- liggöra den mottagna uppgiften.

En enskild kan i allmänhet efterge sådan sekretess som är föreskriven till skydd för den enskilde själv (14 kap 4 5 Seer.). Sekretessen kan efterges helt eller delvis och inskränkas till att avse en viss mottagare eller ett visst ändamål.

Sekretesstiden varierar från 2 till 70 är beroende på vilket intresse som skall skyddas.

En grundprincip i sekretesslagen är att varje myndighet skall avgöra om sekretess gäller eller inte för en uppgift hos myndigheten. Någon generell regel om överföring av sekretess mellan myndigheter finns inte. Särskilda regler finns dock för överföring av sekretess till bl. a. regering- en, riksdagen och domstolarna.

Överföring av sekretess i vissa angivna verksamheter regleras i 13 kap. Seer. Märk att 13 kap. l & Seer. inte avser tillsyn i allmänhet. Över- föringsreglerna tillämpas inte om en sekretessbestämmelse till skydd för samma intresse ändå är tillämplig på uppgiften hos den mottagande myndigheten.

En myndighet får lämna sekretessbelagda uppgifter till en annan myndighet om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten skall kunna fullgöra sin verksamhet. Vidare kan en uppgiftsskyldighet i förhållande till en annan myndighet följa av en lag eller förordning. Dessutom finns i 14 kap. 3 & Seer. en bestämmelse som gör det möjligt för en myndighet att till en annan myndighet lämna ut en sekretessbe- lagd uppgift efter en intresseavvägning. Av paragrafen framgår att sekre- tessen inte hindrar att en uppgift lämnas till en annan myndighet om det vid en avvägning mellan intresset av att uppgiften lämnas ut och det intresse som sekretessen skall skydda är uppenbart att intresset av att lämna ut uppgiften väger över. Enligt specialmotiveringen till 14 kap. 3 5 Seer. skall denna s.k. generalklausul särskilt ge utrymme för infor- mationsutbyte när det är fråga om myndigheter som har närbesläktade funktioner och som båda har rättslig befogenhet att direkt fordra in de utväxlade uppgifterna. Någon skyldighet att lämna ut uppgiften finns inte (jfr. dock 15 kap. 5 5 Seer.). Vid intresseavvägningen tas hänsyn till vad den mottagande myndigheten skall använda uppgifterna till. Dess- utom skall skyddet hos mottagaren beaktas. Bestämmelsens tillämpning

är inte generell. Den gäller t. ex. inte inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten.

Förhållandet mellan tystnadsplikten och meddelarfriheten regleras i 16 kap. Seer. Där anges de tystnadsplikter som tar över meddelarfri- heten.

Om de allmänna principerna för en reglering av förhållandet mellan meddelarfriheten och föreskrifter om tystnadsplikt sägs bl. a. följande i förarbetena till 1976 års ändring av TF (prop. 1975/76:204 s. 94 f).

En priviligerad behandling av publiceringsmeddelanden är inte liktydig med ett stort antal publiceringsskador. I själva verket torde, som tystnads- pliktskommittén framhåller i anslutning till ett uttalande av massmedieut- redningen, det största värdet i en vidsträckt meddelarfrihet ligga i att upp— gifter lämnas, inte för direkt publicering, utan mera för att tjäna som under- lag för kommande publicering i ämnet. Också när viss ömtålig information ges offentlighet, sker det erfarenhetsmässigt ofta i former som utesluter eller mildrar olägenheterna. Härtill medverkar givetvis att publicisten i vissa fall bär ett tryckfrihetsrättsligt ansvar för uppgifternas publicering. Av väl så stor betydelse är den självsanerande verksamheten inom pressen, särskilt den som bedrivs av Pressens opinionsnämnd och Allmänhetens pressom- budsman, och de etiska regler som i anslutning härtill har utbildats. Jag finner det vidare angeläget att framhålla att straffrihet för meddelare inte betyder att offentliga tjänstemän är skyldiga att i motsvarande mån lämna upplysningar till t.ex. pressen om känsliga förhållanden. Innebörden av en särskild tryckfrihetsrättlig meddelarfrihet är i stället den att det allmänna — med tanke på de viktiga intressen som informationsfriheten representerar — överlåter åt den enskilde att, utan risk för repressalier, själv bedöma om det är önskvärt eller försvarligt att förmedla vissa uppgifter för offentliggöran- de. Man kan räkna med att han därvid beaktar de skyddsintressen som en vanligtvis gällande tystnadspliktsregel värnar om, liksom sin uppfattning om hur informationsmottagaren kommer att handskas med stoffet. Sam- manfattningsvis anser jag alltså att farhågorna för att ett särskilt skydd för dem som meddelar uppgifter till publicister skall leda till återkommande skador är överdrivna. Liksom hittills bör man för framtiden i stor utsträck— ning kunna förlita sig på massmediernas och uppgiftslämnarnas omdöme och ansvarskänsla.

Det vore trots det sagda orealistiskt att bortse från att meddelarfriheten kan leda till oönskade konsekvenser i form av publicitetsskador. Enligt min mening kan dock någon tvekan inte råda om att det, allmänt sett, är ett mindre om att i vissa fall omständigheter som bort förtigas uppenbaras än att missförhållanden i allmän eller enskild verksamhet får fortgå opåtalat eller att den offentliga debatten i någon allmän angelägenhet uteblir eller kommer i obalans på grund av brist på information.

Min slutsats blir alltså att de som meddelar sig med pressen eller annars med publicister bör åtnjuta en vidsträckt frihet. Att emellertid denna frihet — liksom flertalet andra rättigheter — har sina begränsningar ligger i öppen dag. Enskildas personliga integritet och ekonomiska intressen kan inte hel- ler i detta sammanhang lämnas utan varje skydd. Också mycket betydelse- fulla allmänna intressen kräver sitt beaktande. Det blir nödvändigt att göra en avvägning mellan motstående och svårjämförbara intressen, en avväg- ning som oundvikligen får karaktären av en kompromiss.

' Omtryckt 1982:1107.

4.5.4. Sekretessregler av särskilt intresse för produktkontrollen

Verksamheten vid produktregistret omfattas av sekretessbestämmelsen i 8 kap. 6 lj:

Sekretess gäller, i den utsträckning regeringen föreskriver det, i statlig myn- dighets verksamhet, som består i utredning, planering, prisreglering, till— ståndsgivning, tillsyn eller stödverksamhet med avseende på produktion, handel, transportverksamhet eller näringslivet i övrigt, för uppgift om

1. enskilds affärs— eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsre— sultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.

2. andra ekonomiska eller personliga förhållanden för den som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet.

Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekretess som har föreskrivits med stöd av första stycket 1, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Uppgifterna som finns i produktregistret är av den karaktär som anges i punkten 1. Sekretessen för sådana uppgifter är villkorad av det raka skaderekvisitet. Samma skaderekvisit gäller för uppgifter i ärende enligt lagstiftningen om arbetsmiljön, 8 kap. 2 &:

Sekretess gäller i ärende om arbetsskadeförsäkring eller delpensionsförsäk— ring för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Under samma förutsättning gäller sekretess för sådan uppgift i ärende enligt lagstiftning om arbetsmil- jön, om reglering av arbetstid eller om arbetstillstånd för utlänning. Såvitt avser ärende enligt lagstiftning om arbetsmiljön kan regeringen för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen i fråga om uppgift som nu har nämnts, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Enligt specialmotiveringen ansågs det inte behövligt att i denna paragraf särskilt ange yrkeshemligheter, uppfinningar och forskningsresultat, ef- tersom ”enskilds affärs- och driftförhållanden” här täcker dessa förhål- landen (prop. 1979/80:2, Del A 5. 227).

De fackliga organisationerna är vid tillämpningen av sekretesslagen jämställda med andra enskilda, dvs. fysiska personer eller juridiska personer som inte är myndigheter.

Isekretessförordningen (1980:657)l har regeringen med stöd av 8 kap. 6 5 Seer. föreskrivit att sekretess gäller för utredning, tillståndsgivning och tillsyn enligt LHMV. Sekretessen gäller dock inte beslut i ärenden (2 5, bil. p. 52).

Meddelarfriheten ärinte begränsad för uppgifterna i produktregistret. Enligt 16 kap. I & 3 p. Seer. är meddelarfriheten visserligen begränsad där tystnadsplikten följer av 8 kap. 6 lj 2 p. samma lag. För produktre- gistrets del gäller begränsningen följaktligen bara för vissa uppgifter som

kan förekomma om tredje man. Det måste här åter framhållas att skyd- det för meddelare endast gäller uppgifter som har kommits åt på lagligt sätt och lämnats ut i syfte att publiceras.

4.5.5. Datasäkerheten

Enligt gängse terminologi kallas uppgifter som behandlas i maskiner för data och maskinerna för datorer. Uppgifter kan naturligtvis benämnas data även när behandling i maskin, automatisk databehandling, inte förekommer. Frågor om hur uppgifter (data) skall skyddas mot insyn brukar kallas för datasäkerhetsfrågor. I denna framställning räknas alla åtgärder för att skydda en uppgift mot insyn till datasäkerheten, obe- roende av om uppgiften databehandlas eller inte.

Det bör observeras att Seer. inte innehåller några regler om hur sekretessbelagda uppgifter skall förvaras och överföras så att de skyddas mot obehöriga. Seer. anger bara att uppgifterna inte får röjas. Sekre- tessbelagda uppgifter måste behandlas så att de kan hållas hemliga. Frågor om vem som inom myndigheten är behörig att ta del av en uppgift regleras inte heller i Seer. Dessa datasäkerhetsfrågor löses på lämpligt sätt genom arbetsinstruktioner, tekniska åtgärder m. in.

För att förhindra obehöriga att komma åt någon del av den till pro- duktregistret insamlade informationen, har i samråd med rikspolissty- relsen ett flertal olika säkerhetsanordningar och regler byggts upp för den fysiska hanteringen, förvaringen m.m. av den insamlade informa- tionen. Denna datasäkerhet syftar till erforderligt skydd av all informa- tion från ankomsten till produktregistret tills någon del av den lämnas ut.

ADB-utrustningen för produktregistret består av dels en maskin där data är registrerade och där bearbetningar görs av datamaterialet, dels en terminalanläggning med bl. a. bildskärmar där registreringar och datauttag görs. Datorn finns vid DAFA (datamaskincentralen för ad- ministrativ databehandling) och är uteslutande avsedd för produktre- gistret. Terminalanläggningen finns i produktregistersektionens lokaler. Dessa är avgränsade från naturvårdsverkets övriga lokaler och perma- nent skyddade genom lås- och larmanordningar. I lokalerna förvaras också de deklarationsblanketter som har kommit in.

En utredning som produktkontrollbyrån har gjort i november 1983 visar att det fysiska skyddet för produktregistret och DAFA:s lokaler är godtagbart. Placeringen av datorn utanför registerenhetens lokaler in- nebär emellertid på flera punkter att säkerheten inte motsvarar de krav man i dag bör ställa. Personkretsen med tillgång till datorn blir onödigt stor och förbindelserna mellan registerenheten och datorn ligger i det allmänna telenätet. Förutom en försämrad teknisk datasäkerhet innebär detta att anläggningens arbetskapacitet begränsas av telelinjernas över- föringsförmåga. Vidare fördyras driften bl. a. av att personal från regis- terenheten varje vecka måste göra åtgärder vid datorn hos DAFA och av den ersättning som måste utges till Televerket.

Produktkontrollbyråns utredning visar att datorn såväl med hänsyn till den tekniska datasäkerheten som av andra skäl bör inrymmas i

registerenhetens lokaler. Naturvårdsverket kommer inom kort att fatta beslut i den frågan.

Terminaler finns i dag bara vid registret och (för serviceändamål) vid DAFA. Statens giftinformationscentral har dock hos regeringen begärt att få tillgång till vissa uppgifter ur registret genom en egen terminal. Statskontoret har sett över giftinformationscentralens organisation. Frå- gan bereds f. n. inom regeringskansliet.

4.5.6. Uppgiftsinsamling

I detta avsnitt redovisas de bestämmelser om uppgiftsskyldighet som används för registeruppbyggnaden. Vidare redovisas de straffbestäm- melser som har betydelse i samband med uppgiftsskyldigheten.

Uppgiftsinsamlingens lagliga grund

Skyldigheten att lämna uppgifter till produktregistret grundas på 8 och 9 55 LHMV som har följande lydelse:

8 5 Den som yrkesmässigt hanterar eller importerar ämne, beredning eller annan vara är skyldig att till myndighet som regeringen bestämmer och i den ordning sådan myndighet föreskriver lämna de uppgifter om varans sam- mansättning, egenskaper i övrigt och hantering som är nödvändiga för utredning om varans hälso- eller miljöfarlighet.

9 & Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att den som yrkesmässigt hanterar eller importerar hälso- och miljöfarlig vara skall göra anmälan om denna verksamhet samt årligen lämna uppgift om varans art, sammansättning, mängd och hantering.

Enligt 8 5 kan skyldighet föreskrivas för den som yrkesmässigt hanterar eller importerar varor att i viss ordning lämna de uppgifter om varornas sammansättning, egenskaper i övrigt och hantering som är nödvändiga för utredning'om varans hälso- eller miljöfarlighet. Skyldigheten omfat- tar såväl kemiska varor i allmänhet utan hänsyn till deras farlighet för människor som andra varor som detär av särskild betydelse från hälso- och miljöskyddssynpunkt att få uppgifter om. Syftet med uppgiftsinsam- lingen är bl. a. att ge tillsynsmyndigheten ett grepp över hela det kemiska området. Avsikten med bemyndigandet i 8 5 är att det skall utnyttjas till att efter hand söka kartlägga hela det kemiska varuområdet. Miljökon- trollutredningen förutsåg att kartläggningen av det kemiska varuområ- det borde kunna intensifieras när datatekniska resurser för lagring av informationen förelåg (SOU 1972:31, s. 97 ff, prop. 1973: 17 5.95).

Det framgår tydligt av förarbetena att Uppgiftsskyldighetens begräns- ning till uppgifter ”som är nödvändiga för utredning” inte skall förstås som någon garanti till uppgiftslämnarna att uppgifterna kommer att användas för en utredning. Begränsningen innebär i stället att uppgifts- skyldigheten inte får syfta till annat än att ge underlag för utredning om hälso- och miljöfarligheten hos varorna (prop. 1973 : 1 7 s. 112 f, se särskilt specialmotiveringen till 12 5).

De uppgiftsinsamlingar som hittills har gjorts till produktregistret har

inte varit begränsade till hälso— och miljöfarliga varor (Här bortses från vissa uppgifter om sådana varor i den nu pågående etapp 3). Eftersom produktkontrollnämnden har önskat fånga in flertalet av hälso- och miljöfarliga ämnen och beredningar har man preciserat vissa varuområ- den som har angetts med hjälp av tulltaxan. Med en sådan urvalsmetod kommer av naturliga skäl även andra ämnen och beredningar att inne- fattas än de som är hälso- och miljöfarliga. Det har heller aldrig varit meningen att uppgiftsskyldigheten enligt LHMV skulle vara begränsad till sådana varor som är hälso- och miljöfarliga i lagens mening. 9 & LHMV hade ursprungligen följande lydelse:

Myndighet som Konungen bestämmer får föreskriva att den som yrkesmäs— sigt hanterar eller importerar hälso— och miljöfarlig vara skall göra anmälan om denna verksamhet.

Detta bemyndigande syftade till att underlätta för myndigheterna att få veta vilka företag som hanterade hälso— och miljöfarliga varor. I sam- band med den reform som avsåg bl. a. att förbättra omhändertagandet av avfall utökades bemyndigandet i 9 & (prop. 1975132 5. 49). Med stöd av det utökade bemyndigandet kan skyldighet föreskrivas att också årligen lämna uppgift om varans art, sammansättning, mängd och han- tering.

Vem skall lämna uppgifter?

Enligt både 8 och 9 (55 LHMV gäller att uppgiftsskyldigheten kan åläggas importörer och hanterare. Med hantering avses enligt 2 & LHMV tillverk- ning, bearbetning, behandling, förpackning, förvaring, transport, an- vändning, omhändertagande, destruktion, konvertering, saluförande, överlåtelse eller därmed jämförliga förfaranden. I produktkontrollsam- manhang sägs ibland att tillverkare och importörer är primärt produkt- ansvariga. Detta är ett sätt att uttrycka att vissa grundläggande skyldig- heter har lagts på tillverkare och importörer. Skyldigheterna har lagts på den som i Sverige bestämmer över om en produkt skall sättas ut på marknaden eller inte.

När det i svensk juridisk litteratur talas om produktansvar avses nästan undantagslöst ett ansvar oberoende av vållande för skador som orsakas av industriellt tillverkade produkter. Det är emellertid bara det straffrättsliga ansvaret som regleras genom LHMV. Några regler om produktansvaret i skadeståndsrättslig mening finns inte där.

En lagreglering av frågorna om ansvaret för produktskador föreslogs i produktansvarskommitténs betänkande. Det har inte lett till någon produktansvarslag utan det skadeståndsrättsliga produktansvaret be- stäms fortfarande genom domstolspraxis.

Produktansvarskommitten anförde bl. a. följande om importörsbe— greppet (Produktansvar II. Produktansvarslag, betänkande av produkt- ansvarskommittén, SOU 1979:79 s. 84 ff.).

I kommitténs ursprungliga direktiv anförs, att det uppenbarligen ligger närmast till hands att den ekonomiska bördan läggs på produkternas tillver— kare. Dessa har typiskt sett de största ekonomiska resurserna och de största

möjligheterna att inverka på produkternas beskaffenhet. Vidare uttalas i direktiven att när det gäller importerade produkter torde det i stället bli importören som i första hand får ta på sig den ekonomiska bördan. Det torde också ligga i linje med gällande svensk rätt att låta importören bära ansvaret för produkter som han fört till riket för att sättas i omlopp här, åtminstone när det gäller produkter avsedda att användas för enskilt bruk (jfr. NJA 1977 s. 538).

Det är alltså mot bakgrund av det anförda naturligt att tillverkare och importörer skall bära ett strikt produktansvar. Vem eller vilka som skall anses som tillverkare är i allmänhet klart. — — —

Mer osäker är innebörden av importörsbegreppet. — — ——

Enligt kommitténs uppfattning är det nödvändigt att i motiven till en svensk produktansvarslag närmare behandla vem som skall anses som im- portör i olika sammanhang. Det är dock härvid inte möjligt att lämna mera än allmänna riktlinjer. Såvitt bekant finns i förarbetena till andra lagar eller i doktrinen inte någon definition av begreppet till vilken anknytning kan ske. Frågan om vem som skall anses som importör i produktansvarssam— manhang får lösas genom lämplighetsöverväganden. Därvid spelar de kom- mersiella förhållandena stor roll.

Införsel av varor kan, betraktat ur civilrättslig synpunkt, ske på flera olika sätt. Till en början kan svenska näringsidkare efter direkt kontakt med utländska säljare träffa köpeavtal med dessa och sedan själva sätta varorna i omlopp här. Det kan vidare förekomma att den svenske näringsidkaren fungerar som kommissionär för en utländsk säljare. Kommissionären hand- lar då i eget namn — avtalet ingås mellan honom och köparen — men för huvudmannens räkning. Slutligen kan varan komma hit genom förmedling av en agent. Med agent förstås en person som för annans räkning och i dennes namn förmedlar eller avslutar affärer, men som intar en självständig ställning till de avtalsslutande parterna. Köpeavtalet ingås i dessa situatio— ner mellan den utländske säljaren och en köpare i Sverige. Om agenten fått ensamrätt att företräda huvudmannen i ett land brukar han kallas generala- gent. Det skall här framhållas att termen agent i affärsbruk ofta också används då det i själva verket är fråga om en återförsäljare som köper och säljer i fast räkning och alltså handlar i eget namn. I den följande framställ- ningen avses med termen agent inte sådana företagare.

Det fysiska införandet till landet ombesörjs ofta av en Speditör. Denne är Iastägarens förtroendeman och ingåri allmänhet för lastägares räkning men i eget namn avtal med lämplig transportör. Det kan också förekomma att speditöten helt eller delvis utför transporten själv. Vem som är lastägare vid den tidpunkt då varan förs in i landet bestäms genom avtalet mellan säljaren och köparen. När Speditör anlitas är deti de flesta fall han som anger varan till förtullning. Även om det då förekommer att speditören uppger sig själv som tullskyldig är det betydligt vanligare att han betecknar sig som ombud för den som enligt köpeavtalet skall svara för tullkostnaden.

Enligt kommitténs uppfattning bör huvudregeln även i produktansvars- sammanhang vara att det är den i Sverige domicilierade köparen och inte agenten som är att anse som importör. I de flesta fall torde det också vara ett naturligt betraktelsesätt att låta den som först fysiskt tar emot varan i Sverige för att sälja den vidare bära importörsansvaret. Det är ju han som har möjlighet att kontrollera varan och åtminstone i någon mån kan överblicka riskerna. Mera än en huvudregel kan emellertid vad nu sagts inte vara och

undantag kan väl tänkas. Det är tyvärr inte möjligt att ange absoluta regler. Frågan vem som skall anses som importör får bedömas med beaktande av samtliga omständigheter. Härvid kan sådana förhållanden som att agenten i sin förmedlingsverksamhet vänder sig direkt till svenska konsumenter för att förmedla avtal mellan dessa och den utländske säljaren medföra att agenten, i strid med vad som skulle vara huvudregeln, får bära importörs- ansvaret.

Vidare är i praktiken ofta fråga om annat än ”rena” agenter eller återför- säljare och detta påverkar naturligtvis bedömningen av vem som skall anses som importör. Agenten förmedlar kanske inte bara anbud utan tar också befattning med varan eller fyller i övrigt annat än rena agentfunktioner. Han torde då i allmänhet vara att betrakta som importör. Men det förekommer också att företag som oftast tar in varor i eget namn (återförsäljare) ibland fungerar som agenter. Sålunda är det inte ovanligt att en utländsk tillverkare i avtalet med sin svenske återförsäljare förbehåller sig att själv få leverera till särskilt angivna större kunder mot att återförsäljaren får agentprovision. Har en på detta sätt såld defekt produkt orsakat skada kan kanske inte återförsäljaren anses som importör: han har ju beträffande denna speciella produkt endast fyllt en agentfunktion. I stället torde den svenske köparen få bära importörsansvaret.

Såsom framgår av uppräkningen i 2 & LHMV ingår inte de ”rena” handelsagenternas befattning med varorna i LHMV:s hanteringsbe- grepp. Dessa förmedlar bara affären mellan den utländske tillverkaren och den svenske importören och de förfogar aldrig själva över varorna. De är således inte uppgiftsskyldiga till registret.

S trajfbestämmelser

Bestämmelserna om straffansvar finns i 16 & LHMV som innehåller bl. a. följande:

Till böter eller fängelse i högst ett år dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift, förbud eller villkor som meddelats med stöd av 5 5 andra stycket eller 6—8 5. Till samma straff dömes den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot 5 & första stycket.

Ansvar enligt första stycket inträder ej, om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.

Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 12 5 eller föreskrift som meddelas med stöd av 9 5 eller i ansökan eller annan handling som avges enligt denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen lämnar oriktig uppgift rörande förhållande av betydelse.

Den som underlåter att lämna uppgifter som infordras enligt föreskrift med stöd av 8 53” LHMV kan dömas till böter eller till fängelse i högst ett år. I straffbestämmelserna för den som bryter mot en sådan anmälnings- skyldighet som kan föreskrivas med stöd av 9 & ingår däremot inte fängelse i straffskalan.

Uppgiftslämnarna har velat fästa en särskild betydelse vid att straffet är lindrigare för brott mot 9 & än för brott mot 8 &. De skilda straffsatser- na härrör emellertid från tiden då 9 & i sin ursprungliga lydelse uteslutan-

de avhandlade en anmälningsskyldighet. Med paragrafens nuvarande innehåll har motiven bortfallit för skillnaden i påföljd beroende på om uppgiftsskyldigheten är knuten till 8 eller 9 åå.

Påföljden är böter för den som i en handling som avges enligt en föreskrift som har meddelats med stöd av LHMV lämnar en oriktig uppgift rörande förhållande av betydelse. Detta framgår av 16 &, tredje stycket. När det gäller att bestämma påföljden för den som har lämnat en oriktig uppgift spelar det tydligen ingen roll vilken paragrafi lagen som ligger till grund för inhämtandet av uppgiften. Att utelämna bety- delsefull information eller att lämna direkt felaktiga uppgifter torde emellertid också kunna bedömas som underlåtenhet att lämna uppgift.

Däremot anses det att straff inte kan följa enligt LHMV:s ansvarsbe- stämmelser för den som har lämnat en på angivet sätt oriktig uppgift om en vara som han varken hanterar eller importerar. Han är nämligen då inte uppgiftsskyldig enligt LH MV (jfr. specialmotiveringen till 45 5 4 p. miljöskyddslagen, prop. 1980/81:92, s. 80 n).

8 (& föreskriver en skyldighet för hanterare och importörer av kemiska produkter att i den mån myndigheten så föreskriver lämna vissa uppgif- ter till myndigheten. En del av de uppgifter som efterfrågas genom myndighetens föreskrift är sådana som tillverkare och importörer har skyldighet att känna till. Exempel på en sådan uppgift är den kemiska identiteten hos komponenter som ger varan dess hälsofarliga egenska- per. Andra uppgifter som efterfrågas är däremot sådana att det inte kan läggas tillverkare eller importörer till last att de inte känner till dem. Det kan t. ex. ha varit befogat för en tillverkare att lita på leverantörens besked att en viss komponent i varan inte har några hälso- eller miljöfar- liga egenskaper. Tillverkaren har därför bedömt varan från hälso- och miljöskyddssynpunkt utan att han har fått besked av leverantören om komponentens kemiska identitet.

Eftersom 8 & föreskriver en skyldighet att lämna vissa uppgifter kan straff följa för den som underlåter att lämna uppgifter som han känner till liksom för den som underlåter att anskaffa sådana uppgifter som han är skyldig att lämna till myndigheten. När de produktansvariga sätter ut varor på marknaden utan att känna till deras sammansättning bör de nämligen försäkra sig hos sina leverantörer om att dessa besitter erfor- derliga uppgifter. Detta krav får anses ligga i att 8 & anger en ovillkorlig skyldighet att lämna vissa uppgifter.

En helt annan sak är att t. ex. en tillverkare har åsidosatt sin undersök- ningsskyldighet när han uppger att han inte känner till innehållet i produkter som han tillverkar och som han bedömer som hälsofarliga. Vidare kan en tillverkares uppgifter, t. ex. att han tillverkar trikloretylen men inte bedömer den som hälsofarlig, innebära att han felbedömer sin produkt. Självfallet bör inte i det första fallet straff inträda för underlå- tenhet att lämna uppgift. Inte heller bör det komma i fråga att straffa den för oriktig uppgift som sanningsenligt redovisar en sådan felbedömning som i det andra fallet.

Däremot kan både den åsidosatta undersökningsskyldigheten och felbedömningen vara sådana gärningar att de är straffbara som brott mot 5 & LHMV. Tillsynsmyndigheten bör naturligtvis undersöka vad

som ligger bakom en till synes felaktig bedömning, och vid behov i första hand förmå tillverkaren till rättelse.

4.6. Överväganden och förslag

4.6.1. Utgångspunkter

Kommissionen skall enligt sina direktiv utreda den fortsatta uppbygg- naden av produktregistret efter den tredje etapp som produktkontroll- byrån nu arbetar med. Enligt direktiven torde vid en fortsatt uppbygg- nad av registret ”även övriga innehållsämnen än de som ger produkterna deras hälsofarliga egenskaper behöva deklareras obligatoriskt”. Vidare framhålls i direktiven att det är ”av stor betydelse att uppgiftslämnarna kan hysa förtroende för hur uppgifterna i registret hanteras och skyd- das”.

De båda huvudsakliga syften som kan uppnås med ett produktregister ar:

D att få en överblick av vilka ämnen som förekommer i samhället och var de förekommer. Denna överblick behövs, dels för att införa en förhandsgranskning av nya ämnen, dels för att kunna bedriva till- synsarbetet beträffande ämnen som redan är i bruk på ett effektivt sätt, I] att få en överblick av innehållet i olika produkter i samhället. Dessa uppgifter kan väsentligen underlätta tillsynen i frågor om enskilda produkter, i genomgångar av produktgrupper och i stickprovskon- troller av t. ex. produktinformation.

Som framgår av avsnitt 4.4.7 — 4.4.8 har redan betydande resurser använts för att bygga upp produktregistret, utan att man ännu fått till stånd ett register som effektivt kan utnyttjas i tillsynsarbetet. Det är, bl. a. mot denna bakgrund, angeläget att utröna om det finns alternativa möjligheter att bygga upp ett produktregister som på ett tillfredsställan- de sätt och med en rimlig resursåtgång tillgodoser de nämnda huvudsyf- tena.

I dagssituationen finns tre huvudalternativ att välja emellan vid beslut om produktregistrets fortsatta utbyggnad. Det första alternativet är att fortsätta uppbyggnaden efter de ursprungliga linjerna, dvs. att inom en begränsad tidsperiod skapa ett register med fullständiga innehållsupp- gifter för varje registrerad produkt. Detta skulle innebära att skyldighet infördes att för varje produkt deklarera även de ämnen som inte dekla- reras under den pågående tredje uppbyggnadsetappen. Det andra alter- nativet är att avbryta registerutbyggnaden efter den nu pågående etap- pen. Det tredje alternativet är att fortsätta utbyggnaden men med mera begränsad uppgiftsinsamling än i alternativ 1. I det tredje alternativet kan uppbyggnaden ske genom antingen produktvis eller ämnesvis de- klaration.

Alternativ ] . Fullständigt produktregister

Som framgått av avsnitt 3.2 är fördelarna från tillsynssynpunkt stora med ett fullständigt produktregister. Det har emellertid visat sig vara förenat med betydande svårigheter att få till stånd ett sådant register. Svårigheterna beror i huvudsak på sekretessproblem och på stora prak- tiska problem.

Sekretess och datasäkerhet

Ett fullständigt register skulle komma att innehålla en mycket stor mängd namn- och haltuppgifter på kemiska ämnen i produkter. Regist- ret skulle utgöra en unik sammanställning av sammansättningsuppgifter om kemiska produkter. F. n. finns ingen motsvarighet i något annat land.

Vissa uppgifter är i princip offentliga. Detta gäller bl. a. de ämnen i en viss produkt som ger denna dess hälsofarliga egenskaper. Uppgifter om dessa ämnen skall återfinnas på varningsmärkningen av produkter. Den pågående tredje deklarationsetappen omfattar skyldighet att deklarera just dessa ämnen. Tillverkare och importörer har däremot inte skyldighet att i märkningen eller på annat sätt redovisa vilka övriga ämnen som ingår i produkterna. Detta innebär i fråga om produkter som inte är hälsofarliga att man har rätt att hålla det fullständiga produktreceptet hemligt för köparen.

En hel del av de beståndsdelar i olika produkter som inte obligatoriskt måste anges i märkningen uppges ändå av tillverkare och importörer till köparna. Tillverkare och importörer bedömer i dessa fall att det har ingen eller ringa ekonomisk betydelse för dem att köparen får uppgiften. Enligt uppgifter från näringslivet kan andelen produkter av detta slag vara uppemot 60— 70 % av det totala antalet produkter. Utvecklingen går gradvis mot en ökad öppenhet i fråga om sammansättningsuppgifter för kemiska produkter. I vissa fall har dock tillverkaren lagt ned så stora kostnader för att utveckla en produkt att det för företagets ekonomi är helt nödvändigt att förhindra att sammansättningen röjs för någon in— nan man genom försäljning hunnit täcka nedlagda kostnader. Det kan också vara så att ett företags existens förutsätter att man kan hålla en produktreceptur hemlig, även om man inte haft särskilt höga utveck- lingskostnader för produkten. Den har helt enkelt fått en så stor mark- nad att företaget kan skadas allvarligt om recepturen röjs.

Det hittills förda resonemanget gäller det behov av sekretess som finns i fråga om sammansättningen av enskilda produkter. Ett fullständigt produktregister innebär också sekretessbehov på grund av att det inne- håller information om många olika produkter. Registret ger möjlighet att kartlägga vilka slags ämnen som ingår i produkter av en viss typ. Möj- lighet finns vidare att jämföra sammansättningen hos vissa produkter. Sådana kartläggningar och jämförande studier kan ge konkurrenter information av värde för produktutveckling och marknadsföring. Upp- gifterna om varje enskild produkt är i sådana sammanhang inte alltid det intressanta, utan det är sammanställningen av uppgifter om många produkter som ger den sökta informationen.

Företrädare för uppgiftslämnarna har starkt betonat att de inte anser att produktregistret kan erbjuda tillräcklig säkerhet mot att sekretess- känsliga uppgifter kan komma att röjas. Man menar dels att den svenska sekretesslagstiftningen har sådana luckor att myndigheterna i vissa fall kan tvingas lämna ut känslig information. Dels menar man att det i fråga om datasäkerheten, såväl den tekniska som vad gäller myndigheternas rutiner för datahanteringen, inte går att uppnå den nivå som är nödvän- dig med hänsyn till registerinformationens karaktär.

Det har hävdats, framför allt från importörerna och deras utländska leverantörer, att man anser sig nödsakad att hålla undan vissa produkter från den svenska marknaden om man åläggs full deklarationsskyldighet för dem, och att detta skulle skada det svenska näringslivet. Det är svårt att bedöma sannolikheten för att en del produkter skulle undandras den svenska marknaden om ett fullständigt produktregister genomfördes.

Praktiska problem

Uppbyggnaden av ett fullständigt produktregister skulle, i vart fall om uppbyggnaden sker inom en kort tidsperiod, innebära mycket stora praktiska svårigheter. Den skulle kräva stora resurser både hos myndig- heten och hos uppgiftslämnarna dvs. tillverkarna och importörerna.

Svårigheterna vid myndighetens granskning och registrering av in- komna produktdeklarationer hänger nära samman med kvaliteten på lämnade uppgifter och mängden av dessa. Hittillsvarande erfarenheter visar att fastställandet av entydig kemisk benämning på beståndsdelarna tar betydande resurser i anspråk. I den andra etappen av registerupp— byggnaden har det visat sig mycket tidskrävande att få fram fullständiga sammansättningsuppgifter, trots att denna etapp huvudsakligen omfat- tade relativt enkla produkter med få beståndsdelar och trots att sekre- tessproblemen bedöms som väsentligt mindre för dessa produkttyper än för andra. Man måste därför utgå från att en utökning av deklarations- skyldigheten för samtliga produkter till att innefatta även från hälso- och miljösynpunkt mindre intressanta sammansättningsuppgifter skulle ställa krav på betydande resursförstärkningar, förutsatt att deklarations- förfarandet inte sprids över en lång tidsperiod.

Den ökade informationsmängden skulle dessutom medföra ett ökat resursbehov för uppdatering av registeruppgifterna. Omsättningen av produkter kan som tidigare nämnts förväntas vara ungefär l0—20 % per år.

Tillverkare och importörer måste, om ett fullständigt produktregister genomförs, ta reda på den exakta sammansättningen hos alla sina pro- dukter. Detta kan i fråga om importerade produkter, såväl när de säljs vidare i oförändrat skick som när de används vid tillverkning inom landet av nya produkter, vara mycket svårt och ibland t.o.m. vara omöjligt. Det är inte ovanligt att utländska leverantörer (se avsnitt 4.2.2) med hänvisning till produktsekretess vägrar att överlämna innehållsupp- gifter om beståndsdelar som de anser vara betydelselösa från risksyn- punkt. Den svenske importören måste då få sin utländske leverantör att lämna uppgifterna direkt till produktregistret.

Kontakterna med utlandet kompliceras när den utländske leverantö- ren inte själv känner till den exakta sammansättningen. Det kan i vissa fall vara nödvändigt att koppla in flera utländska företag, kanske i flera länder, för att få fram den exakta kemiska sammansättningen hos en importerad produkt. Det är inte känt hur vanligt det är med sådana komplicerade fall och hur långa ”företagskedjorna” i regel är. Sannolikt är företeelsen dock så vanlig att man måste ta hänsyn till den vid registeruppbyggnaden.

Ett annat praktiskt problem för uppgiftslämnarna är att deklarera en produkts beståndsdelar på det kemiskt entydiga sätt som krävs. För detta fordras inte bara kännedom om vilka beståndsdelarna är utan också kemisk kompetens. Från teknisk synpunkt är det ofta tillräckligt att översiktligt känna till en produkts sammansättning. Det kan räcka att man för vissa beståndsdelar vet vilken typ av ämne detär fråga om, t. ex. tensider, medan den exakta kemiska benämningen på den tensid som finns i den aktuella produkten är av mindre betydelse. En tillverkare har givetvis större behov än en användare av att känna till sammansättning- en hos de varor han använder, men även vid tillverkning används varor vars exakta kemiska identitet inte är känd. En råvara kan köpas med specifikation av de egenskaper den skall ha. Speftcikationen utgår därför inte alltid ifrån kemisk identitet.

De relaterade, av uppgiftslämnarna starkt betonade problemen för tillverkare och importörer att få fram sammansättningsuppgifter för sina produkter och att på ett kemiskt entydigt sätt ange ingående bestånds- delar gäller självfallet både i fråga om de beståndsdelar som ger en vara dess hälsofarlighet och i fråga om övriga komponenter. Svårigheterna torde dock ofta vara större för de övriga komponenterna. Hälso- och miljörisker med kemikalier beaktas världen över och det finns en viss gemensam tradition att hålla reda på förekomsten av hälsofarliga ämnen i produkter och att informera om dem i samband med överlåtelse. [ många fall utgör de hälsofarliga komponenterna huvudingredienser i en produkt kvantitativt sett, vilket också bidrar till att de är mer allmänt kända även till sin exakta kemiska identitet. De övriga beståndsdelarna ingår ofta i mindre mängder som t. ex. tillsatsämnen av olika slag. För tillsatsämnen används ofta samlingstermer. Dessa termer är ibland ke- miska men mindre exakta, t. ex. ftalater och alkylsulfonater. Ibland är de funktionsangivande, t. ex. mjukgörare och tensider. Det kan alltså vara svårare och dyrare för uppgiftslämnarna att deklarera beståndsdelar som inte har betydelse för hälso- och miljörisker än att deklarera de ”farliga” ämnena.

Slutsatser

Erfarenheterna från hittillsvarande uppbyggnadsarbete visar entydigt att det i vart fall f. n. inte är en rimlig målsättning att inom begränsad tid bygga upp ett fullständigt register med kompletta sammansättningsupp- gifter för samtliga produkter. Denna målsättning torde i praktiken vara mycket svår att nå även med en omfattande resursinsats. Det kan ifrå- gasättas om resursinsatsen kan motiveras i förhållande till resursbeho-

ven för andra ändamål inom kemikaliekontrollen. Det finns emellertid skäl att anta att den allt större öppenheten om kemiska produkters sammansättning så småningom gör det lättare att få in innehållsuppgif- ter för ett allt större antal produkter.

Alternativ 2. Ingen utbyggnad efter etapp 3

I avsnitt 4.2.3 har redovisats vad registret kommer att ge efter den tredje, nu pågående uppbyggnadsetappen. Det konstateras där att användbar- heten för tillsynsmyndigheterna ökar men att den i vissa avseenden blir alltför begränsad.

Ämnen som inte bedömts ge produkter hälsofarliga egenskaper kom- mer inte att finnas i registret annat än i de fall då de deklarerats frivilligt. Ämnen som enbart har miljöfarliga men inte hälsofarliga egenskaper kommer därför att saknas liksom ämnen som i aktuella halter enbart påverkar den yttre miljön. Registret kommer inte att ge en fullständig överblick över vilka kemiska ämnen som finns i samhället. Däremot ger registret information om vilka tillverkare och importörer som finns i landet. Det skulle alltså vara möjligt att, varje gång det är aktuellt att kartlägga förekomsten av ett oregistrerat ämne, fråga samtliga tillverka- re och importörer om de marknadsför ämnet. Ett sådant förfarande skulle emellertid vara mycket tids- och resurskrävande.

Denna brist på överblick över kemiska ämnens förekomst i samhället är knappast acceptabel ens i ett kortare perspektiv och än mindre i ett längre. Kunskaperna om olika ämnens hälso- och miljöeffekter ökar ständigt. Nya skadliga egenskaper upptäcks hos ämnen som redan är i bruk och nya ämnen med kända eller okända egenskaper förs ut i användning. Samhällets möjligheter att ingripa mot kemiska risker är beroende av att man känner till vilka ämnen som finns i användning och vilka nya som förs ut.

Sett i ett internationellt perspektiv har Sverige halkat efter både vad gäller kännedomen om vilka ämnen som redan används och vad gäller förhandsgranskning av nya ämnen. Såväl inom EG som i USA har man som nämnts i avsnitt 3.3 infört förhandsgranskning av nya ämnen ochi samband därmed kartlagt vilka ämnen som redan finns i användning. En del av de nya ämnen som förs in i Sverige är således förhandsgrans- kade i USA eller inom EG. Detta förhållande minskar dock inte vårt behov av att hålla reda på vilka för Sverige nya ämnen som förs ut på marknaden. Självfallet skall vi därvid i största möjliga utsträckning tillgodogöra oss andras erfarenheter och det arbete som läggs ned på annat håll.

Det är således angeläget att skaffa en överblick över vilka ämnen som hanteras inom landet och att få en utgångspunkt för granskning av nya ämnen som förs ut i användning. För att uppnå detta måste vi öka samhällets kännedom om kemiska ämnen och produkter utöver den nivå som produktregistret ger efter den pågående tredje uppbyggnadsetap- pen.

Alternativ 3a. Uppbyggnad på lägre ambitionsnivå, produktvis deklaration

I den pågående tredje uppbyggnadsetappen krävs deklaration för samt- liga i etapp ] anmälda produkter med avseende på de beståndsdelar som ger produkterna deras hälsofarliga egenskaper. En naturlig utvidgning av deklarationsskyldigheten är att denna snarast möjligt utökas till mil- jöfarliga produkter. Därmed kommer även de beståndsdelar som ger produkterna deras miljöfarliga egenskaper att deklareras (se vidare ne- dan). En produktvis deklaration av andra beståndsdelar än de som ger hälso- och miljöfarlighet men ändå på lägre ambitionsnivå än ett full— ständigt produktregister, kan göras enligt följande tre huvudsakliga principer.

En utökad men fortfarande begränsad dek/arationsskyldighetför alla produkter skulle innebära att vissa men inte alla av de f. n. inte deklara— tionspliktiga beståndsdelarna skulle deklareras. Ett sådant förfarande skulle förutsätta att man klart kan ange vilka ämnen som skall deklareras utöver de som bidrar till hälso- och miljöfarligheten. Teoretiskt skulle detta kunna ske t.ex. genom att man anger att deklarationsskyldighet skall gälla för ämnen som ingår i halter över en viss bestämd procentsats. I praktiken är denna teknik knappast aktuell. Det finns nämligen ingen procentsats som är generellt tillämplig för alla slags ämnen. För att fånga in merparten av de ämnen som skulle kunna vara av intresse torde gränsen behöva läggas så lågt att följden i praktiken blev en i det närmaste fullständig deklarationsskyldighet.

En annan möjlighet vore att införa en skyldighet att deklarera i vilka produkter vissa kemiska ämnen ingår. Detta förfarande är aktuellt när myndigheten har misstanke om att vissa ämnen som tidigare ansetts riskfria kan medföra hälso- eller miljörisker och därför har behov av att känna till i vilka produkter de förekommer. Sådana situationer uppträ- der då och då och kan vid varje tillfälle aktualisera en temporär kartlägg- ning för att utröna behovet av åtgärder. En sådan kartläggning snarare förutsätter något slag av register än utgör grund för att bygga upp ett register. Om den har engångskaraktär kan den inte läggas till grund för ett produktregister, eftersom ett sådant måste innehålla uppdaterad ak- tuell information för att vara användbart.

Ingen av dessa metoder ger en fullständig överblick över vilka ämnen som finns i användning.

Ett helt annat sätt att komplettera produktregistret skulle kunna vara att införa fullständig deklarationsskyldighet men endast för vissa produkt— grupper.

I pågående etapp 3 kommer för samtliga i etapp 1 anmälda produkter att krävas in uppgifter om vilken funktion produkterna har; antistatme— del, blekmedel, diskmedel, lim, sköljmedel osv. Detta ger en möjlighet att sortera ut vissa från hälso- eller miljösynpunkt intressanta kemikalier och begära in fullständiga innehållsdeklarationer för dem på samma sätt som gjorts för vissa produkter av typen råvaror i etapp 2 av registerupp- byggnaden. Behov av att kartlägga vissa produktslag kommer säkerligen efterhand att uppstå i myndigheternas tillsynsarbete. Dessa kartlägg-

ningar torde dock ofta bli av engångskaraktär. Den inhämtade informa- tionen blir därför av begränsat värde för ett produktregister med i övrigt uppdaterad aktuell information. I de fall man däremot beslutar att hålla en viss produktgrupp under fortsatt bevakning och därför inför åter- kommande uppgiftsskyldighet, är det givetvis av intresse att föra in informationen i produktregistret.

Inte heller denna deklarationsprincip ger överblick över vilka ämnen som finns i användning.

Slutligen skulle registret kunna tänkas byggas upp genom en fullstän- dig dek/arationsskyldighet för nya produkter.

Antalet nya produkter som tillverkas i eller importeras till Sverige kan mycket grovt uppskattas till 10 000—20 000 per år. Denna uppskattning baseras på uppgifter ur produktregistret och från tillverkare och impor- törer som tyder på att omsättningen skulle kunna vara It)—20 %. Om fullständig deklarationsskyldighet införs för nya produkter skulle myn- digheten alltså behöva handlägga motsvarande antal fullständiga dekla- rationer varje år. Detta får ses mot bakgrund av att myndigheten som resultat av redan beslutad registeruppbyggnad årligen kommer att hand- lägga ett stort antal ofullständiga (etapp 3) och ett mindre antal fullstän- diga (etapp 2) deklarationer av nya produkter. Antalen kan utgående ifrån nämnda omsättningstal grovt uppskattas till 5 000— 10 000 resp. 1 000—2 000. För övriga nya produkter gäller enbart anmälningsskyl- dighet.

En fullständig deklarationsskyldighet för nya produkter kommer efter en relativt lång tid, uppskattningsvis lO—20 år, att leda till ett produkt- register som innehåller fullständiga innehållsuppgifter för det stora fler- talet av de produkter som förekommer. Därmed innehåller registret efter denna tid också uppgifter om de flesta kemiska ämnen som förekommer. Hur fullständigt registret är efter denna tid beror på produktsortimentets omsättning, dvs. på produkternas livslängd. En fullständig deklarations- skyldighet för nya produkter ger således ett produktregister som efter en relativt lång tid fyller de två inledningsvis nämnda huvudsyftena med ett produktregister, överblick över förekomsten av ämnen samt överblick över innehållet i kemiska produkter.

Fullständig deklarationsskyldighet för nya produkter innebär att re- gistermyndigheten också får veta vilka nya ämnen som förs ut på mark- naden. Under förutsättning att uppgifter också begärs in om tillverkares eller importörers bedömning av hur dessa ämnen påverkar produkters hälso- och miljöfarlighet skulle deklarationsskyldighet för nya produk- ter kunna ersätta anmälningsskyldigheten för ämnen som är nya i Sve- rige men ej inom EG (jfr. avsnitt 3.4.4).

Som tidigare nämnts är en fullständig deklarationsskyldighet förknip- pad med stora svårigheter. Fullständig deklarationsskyldighet enbart för nya produkter minskar till vissa delar de praktiska svårigheterna för både deklaranterna och för myndigheten. Om en sådan deklarations- skyldighet infördes, skulle det inte heller längre finnas behov av vare sig anmälningsskyldighet för nya produkter (etapp 1) eller deklarations- skyldighet för de produkter som omfattas av etapperna 2 och 3. Den fullständiga deklarationsskyldigheten för nya produkter skulle nämligen

också innebära uppdatering av etapperna l, 2 och 3. Detta vore en avsevärd rationalisering av registerarbetet för såväl uppgiftslämnare som myndigheter. Antalet deklarationer per år blir emellertid ändå relativt stort och kommer att kräva betydande myndighetsresurser. Fö- reträdare för uppgiftslämnarna har dessutom kraftigt betonat att beho- vet av sekretess- och datasäkerhet blir lika stort som med ett fullständigt produktregister. Inte heller minskas importörernas svårigheter att dekla- rera sådana komponenter som inte bidrar till produkternas hälso- eller miljöfarlighet (se alternativ 1 ovan). Trots de uppenbara fördelarna med fullständig deklarationsskyldighet för nya produkter torde denna metod sålunda ändå vara förenad med så stora praktiska svårigheter att det f. n. inte är försvarbart att välja denna väg.

Alternativ 3b. Uppbyggnad på en lägre ambitionsnivå, ämnesvis deklaration

Med ämnesvis deklaration avses att tillverkare och importörer uppger vilka ämnen de tillverkar eller importerar utan att ange i vilka produkter ämnena ingår. I pågående etapp 3 deklareras ämnen som bedöms ge kemiska produkter deras hälsofarliga egenskaper. Förslag om ämnesde- klaration kan alltså inskränkas till att gälla övriga ämnen.

Ämnesvis deklaration kan antingen omfatta samtliga ämnen som förekommer (utöver dem som deklarerats i etapp 3) eller samtliga ämnen i ett begränsat urval produktslag. Det senare alternativet kan föras ur diskussionen med samma skäl som anförts ovan mot att införa begrän- sad deklarationsskyldighet för vissa ämnen i produkter eller full dekla- rationsskyldighet för vissa produkter. Det som återstår att överväga är således en mycket bred ämnesvis deklaration omfattande i princip alla ämnen som ingår i kemiska produkter (ämnen och beredningar).

Med en fjärde uppbyggnadsetapp i form av en mycket bred ämnes- deklaration kommer produktregistretjämförelsevis snabbt att ge en god överblick över vilka ämnen som används i Sverige. Detta förutsätter givetvis att uppbyggnaden inte sprids över en längre tid. Därmed upp- fylls det ena av de två huvudsakliga syftena med ett produktregister som anges i inledningen till avsnitt 3.6.1. En brist är att registret i fråga om ämnen som deklarerats i en sådan fjärde etapp inte kommer att innehålla uppgift om var dessa förekommer. Det fyller inte heller på samma sätt som ett fullständigt produktregister det andra huvudsyftet, nämligen att skapa en god överblick över innehållet i kemiska produkter. I nästa avsnitt, 4.6.2, ges en närmare beskrivning av hur en ämnesdeklaration skulle kunna genomföras.

Deklaration av miljöfarliga produkter

Som tidigare nämnts omfattar deklarationsskyldigheten i etapp 3 inte sådana miljöfarliga produkter som inte är hälsofarliga. De flesta miljö- farliga produkter är dock med stor säkerhet också hälsofarliga varför de är deklarationspliktiga av denna anledning. Orsaken till att registret saknar uppgifter om miljöfarlighet är att det inte finns några kriterier för

bedömning av miljöfarlighet. Det är angeläget att sådana kriterier utar- betas så snart som möjligt för att även miljöfarligheten skall kunna beaktas vid deklaration till produktregistret. Kriterier behövs också för den bedömning av miljöfarlighet som är nödvändig för en allsidig pro- duktinformation från tillverkare och importörer (se också avsnitt 2.1). Det är önskvärt att kriterierna för dessa båda syften så långt möjligt görs likformiga. Kemikommissionen har startat ett särskilt projekt med detta syfte. Så snart sådana kriterier finns bör deklarationsskyldigheten till produktregistret utökas till att omfatta även miljöfarliga produkter.

4.6.2. Ämnesdeklaration

Införande av en ämnesdeklaration som fjärde etapp i den fortsatta uppbyggnaden av produktregistret förutsätter att vissa frågor, mest av praktisk karaktär, är lösta. Delvis rör det sig om frågor som inte har varit aktuella under det hittillsvarande arbetet. I detta avsnitt behandlas frå- gor om vad man skall deklarera, vem som skall deklarera, tidpunkten för ämnesdeklaration och uppdatering. Slutligen behandlas produktregist- rets användbarhet efter ämnesdeklaration som fjärde uppbyggnadssteg.

A vgränsningen av vad som skall deklareras

Inför etapp 1 av produktregisteruppbyggnaden (anmälningsetappen) gjordes en genomgång av den statistiska varuförteckningen i tulltaxan för att utröna vilka slag av kemiska produkter som förtecknades där. Det antogs att tulltaxan omfattade samtliga slag av kemiska produkter som importerades till eller tillverkades i Sverige. Tulltaxan ansågs lämplig för att avgränsa de deklarationspliktiga produkterna eftersom den är all- mänt känd bland tillverkare och importörer. Vid eventuella diskussioner om tulltaxans tillämpning på enskilda produkter skulle generaltullstyrel- sens praxis och erfarenheter kunna tillämpas.

Med hjälp av tulltaxenummer och varunummer angavs vilka produkt- slag som skulle åläggas först anmälnings- och senare deklarationsskyl- dighet. I produktkontrollnämndens kungörelse om produktanmälan (SNFS l979:2, PK:7) anges i en bilaga att anmälningsskyldighet (etapp l) gäller för ett urval produkter ur tulltaxans kapitel 22, 25, 27-29, 31-40, 68, 70 samt 78. Deklarationsplikt (etapp 2) föreligger f. n. för samtliga anmälda produkter under kapitel 22 (etanol), 28 (oorganiska kemikalier) och 29 (organiska kemikalier).

Etapp 4 syftar som tidigare framhållits bl.a. till att tillsammans med det tredje registersteget ge en förteckning över i Sverige förekommande kemiska ämnen. I USA och i EG har sådana förteckningar redan upp- rättats. En jämförelse med EG och USA kan därför ge vissa erfarenheter av betydelse för frågan om hur deklarationsskyldigheten skall avgränsas. I båda fallen gavs tillverkare och importörer möjlighet att under en viss tidsperiod anmäla de ämnen som de tillverkat eller importerat (inom EG marknadsfört) från ett visst tidigaste datum till ett senaste datum vid anmälningsperiodens utgång. Såväl EG som USA valde att låta anmäl- ningsskyldigheten gälla kemiska ämnen i allmänhet men med vissa

specificerade undantag. Undantagna var t. ex. föroreningar, biproduk- ter, ämnen uteslutande använda för forskning och utveckling, kosmeti- ka, bekämpningsmedel, läkemedel och livsmedel. lnom EG undantogs också gödselmedel, ”naturligt förekommande ämnen” och polymerer. I USA finns förslag om att i fortsättningen undanta polymerer från an- mälningsskyldighet. (Systemen för förhandsanmälan inom EG och i USA beskrivs närmare i avsnitt 3.3).

Det förefaller rimligt att beakta erfarenheterna från EG och USA vid valet av vilka ämnen resp. produkter en svensk ämnesdeklaration skall omfatta. Avgränsningen kan lämpligen göras efter samma huvudprincip som i EG och USA, dvs. man låter ämnesdeklarationen omfatta kemiska ämnen i allmänhet men med vissa specificerade undantag.

Det förefaller vidare rimligt att (i likhet med EG och USA) inte begränsa ämnesdeklarationen till enbart de ämnen som är aktuella just vid deklarationstillfället. Deklarationen bör avse ämnen som förekom- mit under en viss tidsperiod fram till deklarationstillfället. Därmed får man även med ämnen med relativt lång omsättningstid.

Uppgiftsskyldighetens omfattning

En ämnesdeklaration måste självfallet omfatta skyldighet att uppge den kemiska identiteten hos deklarerade ämnen. Andra uppgifter som kan ge värdefulla upplysningar för tillsynsmyndigheterna är ingående förore- ningar, ämnets funktion i en produkt samt produktens funktion, var i samhället ämnet används och i vilka mängder det marknadsförs.

Kemisk identifiering

Merparten av de ämnen som förekommer i praktisk användning kan definieras genom en exakt kemisk benämning och angivande av CAS-nr (Chemical Abstracts Service number). Erfarenheter från EG och USA visar dock att det i vissa fall kan vara svårt att göra en entydig kemisk definition. Detta gäller t. ex. en hel del naturprodukter, bl. a. petroleum- produkter, som kan bestå av ett stort antal kemiska ämnen. Sammansätt- ningen kan variera med ursprunget, framställningsmetoden och tid- punkten för framställningen.

En viss petroleumfraktion (motorbensin, eldningsolja, smörjolja, as- falt) kan således variera till sammansättningen beroende på petroleum- källan, raffinaderiet och när raffineringen skedde. Genom att en petro- leumfraktion normalt innehåller ett mycket stort antal kemiska ämnen varav en del är okända kan den inte definieras entydigt med en kemisk benämning. Det är därför nödvändigt att använda andra metoder för att så entydigt som möjligt beskriva fraktionen. Petroleumbranschen har för sitt behov utarbetat ett system för att från kemiska samt hälso- och miljömässiga utgångspunkter få tillfredsställande definitioner av petro- leumfraktioner. Detta system bör utvärderas för att bedöma möjligheter- na att dra nytta av erfarenheterna därifrån i uppbyggnaden av produkt- registret.

Det finns också andra fall där en definition med entydiga kemiska

beteckningar och CAS-nummer inte är möjlig. Även för dessa bör det vara möjligt att få en beskrivning som identifierar dem tillräckligt väl för att utgöra underlag för bedömningar från hälso- och miljösynpunkt. Inom CAS-Service USA, pågår arbete med att kemiskt beskriva ämnen som vid uppbyggnaden av EG:s system för förhandsanmälan inte kun- nat åsättas CAS-nr. Resultatet av detta arbete kan bli av stort värde för det svenska registerarbetet.

Föroreningar

Deklaration av föroreningar är av intresse eftersom kemiska ämnen som förs ut på marknaden i allmänhet är tekniska kvalitéer som innehåller varierande mängder av föroreningar.

En förorening som hör till de ämnen som ger en produkt dess hälso- farliga egenskaper skall deklareras i etapp 3.

I EG och USA behövde föroreningar i tekniska kvalitéer inte anges vid den ämnesdeklaration som genomfördes för att upprätta förteck- ningar över ämnen som är i bruk. Ett sådant förfarande underlättar deklarationen avsevärt och minskar arbetsbelastningen för registermyn- digheten. Eftersom uppgifter om normala föroreningar i tekniska kvali- téer av kemiska ämnen finns att tillgå i teknisk litteratur försämras knappast heller uppgifternas värde för tillsynsmyndigheterna.

Däremot kan det vara av värde att få in uppgifter om att ett ämne innehåller en förorening som inte är förväntad ur kemisk-teknisk syn- vinkel. Det är dock knappast möjligt att ange fasta regler för sådan deklaration av föroreningari den inledande ämnesdeklarationsomgång- en avseende ämnen som redan är i bruk. Vid anmälan av nya ämnen (se kapitel 3) är det angeläget att även föroreningar deklareras i likhet med vad som är fallet inom EG och i USA.

Funktion, användning och mängder

Uppgifter om ett ämnes funktion i de produkter där det ingår, om produkternas funktion samt om var de produkter i vilka ämnet ingår används kan vara av betydelse för myndigheterna. Detsamma gäller uppgifter om använda eller marknadsförda mängder.

Den tillverkare som blandar in ett ämne av en teknisk kvalité i en produkt känner till såväl dess funktion i produkten som produktens funktion och användning. Han vet också vilka mängder av ämnet han på detta sätt för ut på marknaden. Det är emellertid vanligt att man vid tillverkning blandar sammansatta beredningar som var och en består av flera ämnen. Detta medför att det kan uppstå svårigheter för en tillver- kare att ange vilka ämnen han tillfört, mängderna av dem, vilken funk- tion de har osv. Hur stora svårigheterna blir beror på tillverkarens möjligheter att få information från sina underleverantörer. Svårigheter- na ökar om en underleverantör i sin tur måste hämta uppgifter från sina underleverantörer.

Vad gäller ämnenas kemiska identitet bör dessa problem kunna lösas genom att underleverantörerna kan lämna uppgifterna direkt till regist- ret. Däremot är det i praktiken ytterligt svårt att få fram uppgifter om

ämnets funktion i en slutlig produkt, uppgifter om den slutliga produk- tens funktion och användning eller mängduppgifter. De praktiska pro- blemen måste här i fråga om ett betydande antal produkter bedömas som så stora att man bör avstå från att kräva in dessa uppgifter. Framför allt i fråga om importerade produkter, ca 70 % av samtliga produkter i landet, torde osäkerheten i sådana uppgifter, om de över huvud taget går att få fram, ofta bli så stor att de knappast kan läggas till grund för myndigheternas tillsyn. Det merarbete och de merkostnader som både uppgiftslämnare och registermyndigheter skulle få är därför inte försvar- bara. '

F.n. föreligger inte deklarationsskyldighet i etapp 3 för produkter som är miljöfarliga. Sådana ämnen som enbart har miljöfarliga egenskaper skulle därför komma att deklareras först i det skisserade fjärde steget. Myndigheterna skulle därmed inte få uppgift om i vilka mängder miljö— farliga ämnen förs ut på marknaden, vilket givetvis vore en allvarlig brist. Denna brist kommer dock som tidigare nämnts att kunna rättas till när riktlinjer för bedömning av miljöeffekter framkommer. Därmed kommer registret att innehålla mängduppgifter för såväl miljöfarliga som hälsofarliga ämnen.

Av de här diskuterade produktuppgifterna är mängduppgifter kanske av störst intresse från tillsynssynpunkt. Kännedomen om i vilka mäng- der olika kemiska ämnen förekommer i samhället är viktig t. ex. vid riskkartläggning och vid prioritering av insatser från myndigheterna. Som ovan nämnts kommer registret att innehålla mängduppgifter för ämnen som bedömts vara hälso- eller miljöfarliga. Inom en överskådlig tid torde tillsynsarbetet till helt övervägande del komma att riktas in mot ämnen som har konstaterad hälso— eller miljöfarlighet. Registret kan således i fråga om dessa ämnen väl utnyttjas såväl för riskkartläggning som för prioritering av andra insatser. I övriga fall får mängduppgifter inhämtas i varje enskilt fall efter kontakter med uppgiftslämnarna. Så länge dessa fall är förhållandevis få bör ett sådant förfarande inte men- ligt påverka myndigheternas arbete jämfört med om uppgifterna fanns i registret.

V em skall deklarera

En ämnesdeklaration som komplement till etapp 3 omfattar ämnen som inte bedömts ge produkten dess hälsofarlighet. Som nämnts är det här fråga om ämnen som tillverkare och i synnerhet importörer ofta inte känner till. Detta ärinte heller nödvändigt för att de skall kunna fullgöra sin undersökningsskyldighet enligt LHMV. Det måste anses räcka att de förvissat sig om att deras utländske leverantör gjort en bedömning som visar att dessa ämnen inte, i den mening som avses i svensk lagstiftning, ger en vara några hälso- eller miljöfarliga egenskaper. Detta förfarings- sätt är också praxis. Det förutsätter naturligtvis att den utländske leve- rantören är seriös och har hög toxikologisk kompetens.

Deklaration från utlandet och från handelsagenter

I arbetet med produktregistret har uppgiftsinsamlingen hittills riktat sig nästan uteslutande mot de primärt produktansvariga dvs. mot tillverkare och importörer. En anledning till detta är att man eftersträvat en kontroll av att de har fullgjort sin undersökningsskyldighet. En annan anledning kan vara att man har ansett att ingen annan än de som uttryckligen omfattas av uppgiftsskyldigheten bör få lämna uppgifter till produktre- gistret. Straffansvar enligt LI-IMV för oriktig uppgift kan nämligen inte utkrävas av andra än hanterare och importörer. (Jfr. avsnitt 4.5.6.) Ar- betet med registeruppbyggnaden har därför bedrivits i huvudsak utan medverkan från utländska leverantörer eller deras svenska handelsagen- ter. De sistnämnda representerar sina utländska huvudmän, svarar kan- ske för marknadsföringen och har ofta tillgång till djupa kunskaper om produkterna.

I det fortsatta insamlingsarbetet bör möjligheterna att inhämta upp- gifter direkt från utländska tillverkare eller från deras handelsagenter i Sverige användas i högre grad. Skyldigheten att lämna uppgifter bör därför utsträckas så att den gäller också handelsagenter i Sverige. Det bör underlätta uppgiftsinsamlingen avsevärt att uppgifter kan infordras ' från en agent i stället för från ett ibland ganska stort antal importörer.

Att uppgifter hämtas där de är lättast tillgängliga innebär inte alltid att de primärt produktansvarigas uppgiftsskyldighet förändrasjämfört med vad som har gällt tidigare. Uppgiftsskyldigheten kvarstår tills den har fullgjorts endera av den produktansvarige själv eller av någon annan.

Det bör alltså kunna accepteras att ett utländskt företag lämnar vissa uppgifter vid en ämnesdeklaration. En svensk importör bör kunna ha möjlighet att hänvisa till ett utländskt företag (eller dess agent) vad gäller deklaration av sådana ämnen i en eller flera produkter vars identitet han inte fått kännedom om. Detta kan t. ex. ske genom att han till registeren- heten anmäler namnet på de produkter vars fullständiga sammansätt- ning han inte känner till och för var och en av produkterna anger vilket utländskt företag som levererar produkten.

Detta innebär att utländska företag ges möjlighet att för en agents eller importörs räkning sända den kompletterande ämnesdeklarationen di- rekt till registerenheten. Möjlighet bör då också finnas att ”i klump” deklarera samtliga ämnen företaget exporterar till Sverige som sådana eller i sammansatta produkter. Företrädare för uppgiftslämnarna har i detta sammanhang krävt att ett utländskt företag inte skall behöva ange vilka svenska importörer som är aktuella för varje enskilt ämne. Om detta krav tillgodoses försämras möjligheterna att spåra importerade ämnen. Å andra sidan kan ett tillgodoseende av detta krav underlätta samarbetet med utländska uppgiftslämnare.

De hittillsvarande erfarenheterna av registerarbetet visar att det är angeläget att uppnå ett förtroendefullt samarbete även med utländska uppgiftslämnare, om det alls ska vara möjligt att med rimlig resursåtgång få in de uppgifter som behövs. Mot denna bakgrund är det rimligt att först pröva ett förfarande där de utländska uppgiftslämnarna inte behö- ver ange vilka svenska importörer som är aktuella för varje enskilt ämne.

I de fall där sådan information behövs för tillsynsverksamheten får tillsynsmyndigheterna inhämta kompletterande information från de ut- ländska företagen.

På samma sätt som en svensk agent eller importör bör ett utländskt företag kunna få hänvisa vidare till ett annat företag i de fall man saknar och inte kan få vissa sammansättningsuppgifter.

De svenska agenternas och importörernas kontakter med utländska företag bör kunna underlättas genom att myndigheten tillhandahåller ett särskilt uppgiftsformulär med ifyllnadsanvisningar.

På samma sätt som en importör skall få hänvisa till en utländsk leverantör bör en svensk tillverkare i de fall man saknar och inte kan få vissa sammansättningsuppgifter kunna få hänvisa till en annan tillver- kare eller till en importör.

Den svenske deklarant som till myndigheten redovisar en hänvändel- se till en leverantör bör anses ha fullgjort sin deklarationsskyldighet när en ämneslista från denna leverantör har godtagits av myndigheten. Om den leverantör som fått en sådan hänvändelse inte vill lämna uppgifter- na, kan den svenske deklaranten i sista hand göras ansvarig för att på annat sätt inhämta uppgifterna. Det måste nämligen anses ingå i hans skyldigheter enligt LHMV att se till att myndigheten kan få uppgifter av bl. a. detta slag.

Kollektiv deklaration

Företrädare för svensk kemiindustri hävdar att det med hänsyn till gällande sekretesslagstiftning är en förutsättning för ett ämnesregister att flera tillverkare eller importörer skulle kunna ämnesdeklarera genom att inlämna en gemensam ämneslista. Detta skall kunna ske genom att en annan juridisk person, t. ex. en branschorganisation, lämnar in uppgif- terna för företagens räkning utan att för varje ämne ange vilket företag som tillverkar eller importerar detta.

Sådana mellanstationer måste fungera som mottagare och förmedlare av ämnesdeklarationer, inte enbart vid den deklarationsomgång som inleder etapp 4 utan även fortsättningsvis. Vid stationerna behöver där- för byggas upp register för aktuella ämnen med samma faktainnehåll som i produktregistret jämte uppgifter om tillverkare och importörer.

En förutsättning för att kollektiv deklaration skall kunna godtas är att det kan tillförsäkras att den som lämnar uppgifter för annans räkning efter förfrågan från tillsynsmyndighet utan dröjsmål kan lämna uppgift om vilka företag som är deklarationsskyldiga för ett visst ämne.

Det förefaller sannolikt att införandet av en eller flera sådana mellan- stationer skulle medföra minskade kostnader för registermyndigheten. Med säkerhet skulle det medföra vissa kostnader för näringslivet som ju förväntas stå för upprättande och drift av mellanstationerna. För till- synsmyndigheterna kan vissa extra kostnader uppstå genom att man måste vända sig till mellanstationerna för att få vissa uppgifter.

Ett mellanstationssystem kan medföra nya datasäkerhetsproblem. Produktregistermyndigheten kan givetvis inte på något sätt tillförsäkra datasäkerhet för uppgifter som finns på sådana stationer.

Andra sätt att avgöra vilka ämnen som förekommer i Sverige

Det ovan beskrivna sättet att genom en ämnesdeklaration fastställa vilka ämnen som existerar i Sverige är snarlikt det förfarande man tillämpade i USA när förhandsanmälan av nya ämnen skulle införas. Inom EG valde man, som framgår av avsnitt 3.3.1, delvis en annan väg. EG- kommissionen upprättade en preliminär förteckning över ämnen som förmodades finnas på marknaden (ECOIN). Utgående från denna för- teckning har tillverkare och importörer anmält ytterligare ämnen som de marknadsfört under lO-årsperioden l97l— 1981. EG-kommissionen kommer att publicera en slutlig förteckning över de ämnen som anses som befintliga inom EG. Denna förteckning utgör sålunda grund för anmälningsförfarandet. Ett ämne som inte tas upp där anses som nytt och skall förhandsanmälas innan det får marknadsföras.

Som framhålls i avsnitt 3.4.2 är det sannolikt att EG:s förteckning över ämnen som är i bruk kommer att uppta ett antal ämnen som inte förekommer i praktisk användning.

Den slutliga förteckningen (EINECS) över ämnen som är i bruk inom EG bedöms komma att omfatta minst 60 000 ämnen. Detta kan jämföras med att antalet ämnen som används i Sverige mycket approximativt uppskattas till ca 20 000. EINECS-förteckningen kan således inte läggas till grund för att avgöra vilka ämnen som faktiskt förekommer i Sverige. Den är inte heller av större värde när det gäller att kontrollera i bruk varande ämnen och produkter, bl. a. eftersom det för ämnen på ECOIN-förteckningen inte finns uppgift om ansvariga företag. Detta hindrar inte att den kan utnyttjas administrativt i ett system för förhands- granskning (se vidare avsnitt 3.4.4).

Tidpunkt för genomförande av ämnesdeklarationen

Ämnesdeklarationen skall som tidigare sagts gälla de ämnen som inte deklarerats i etapp 3. Den kan därför inte införas förrän denna etapp är genomförd.

Enligt den departementspromemoria till vilken regeringen hänvisade i sitt beslut den 10 februari 1983 om den tredje registeretappen borde målsättningen kunna vara att huvuddelen av de i denna registeretapp aktuella uppgifterna skulle vara dataregistrerade den I juli 1984. Pro- duktkontrollnämnden har indelat uppgiftsinsamlingen i flera delar. Den första skrivelse till företagen varigenom registeruppgifter begärdes in skickades ut den 26 september l983, och uppgifterna begärdes in till den 15 november samma år. Ytterligare delinsamlingar av uppgifter kommer att göras som ett led i uppbyggnaden av den tredje registeretappen.

Mot bakgrund av hittillsvarande erfarenheter förefaller det rimligt att räkna med viss förskjutning i förhållande till den i departementsprome- morian angivna tidsplanen. Osäkerheten vad gäller genomförandet av etapp 3 gör att tidsplanen för etapp 4 f. 11. inte går att fastställa. Sannolikt kan ämnesdeklarationer dock inte begäras in förrän tidigast till den I januari 1986.

Uppdatering av ämnesdeklarationen

Uppdateringen av den fjärde registeretappen kan avse antingen anmä- lan av nya ämnen som inte tidigare funnits med i produktregistret eller ändrade uppgifter om ämnen som redan är registrerade.

Anmälning av nya ämnen hänger väsentligen samman med frågan om förhandsgranskning (se kap. 3).

Uppdatering av uppgifter om ämnen som redan är registrerade kan ske periodiskt. Denna metod tillämpas för etapperna 1 och 2 i produkt- registret, vilka uppdateras årligen. En annan lösning är att uppdatera endast när behov finns.

Registrets användbarhet

Som framgått ovan talar många skäl för att den fortsatta uppbyggnaden av produktregistret bör ske i form av dels ämnesdeklaration, dels utvidg— ning av deklarationsskyldigheten till att också gälla miljöfarliga produk- ter. Registret kommer därigenom att bestå av två olika delar, en produkt- inriktad och en ämnesinriktad del. Ett så uppbyggt register kommer att uppfylla det ena av de två huvudsyften med ett produktregister som nämndes i början av avsnitt 4.6.1, nämligen att ge en överblick över vilka kemiska ämnen som förekommer i samhället. Därigenom underlättas den ämnesvisa tillsynen. Vidare får man underlag för att fastställa vilka ämnen som skall anses vara i bruk när förhandsgranskning av nya ämnen införs.

En ämnesdeklaration bidrar däremot inte till att registret bättre upp- fyller det andra huvudsyftet, att ge en god överblick över innehållet i produkter.

Ett produktregister byggt på ämnesdeklaration som fjärde etapp kom- mer därför att ha vissa brister i jämförelse med ett fullständigt produkt- register.

Användbarhet för tillsynen

Tillsynsmyndigheternas behov av ett produktregister har diskuterats i avsnitt 4.2. Där redovisas att myndigheterna har behov av information om kemiska ämnen och produkter för ämnesvis tillsyn, för produktvis tillsyn samt för produktgrupps- och verksamhetsinriktad tillsyn.

Ett produktregister som för varje produkt innehåller uppgifter om fullständig sammansättning, användning, funktion och marknadsförd mängd skulle som framhölls i avsnitt 4.2 vara synnerligen ändamålsen- ligt från tillsynssynpunkt. Myndigheterna skulle i de flesta situationer kunna få önskade uppgifter ur registret och därmed också få ett gott underlag för sina ställningstaganden. Oavsett hur ett register utformas kommer det alltid att finnas ett visst behov av direkta kontakter med uppgiftslämnarna bl. a. för att försäkra sig om att registeruppgifterna är korrekta. Ett fullständigt produktregister skulle emellertid såväl minska behovet av sådana kontakter som underlätta kontakterna.

Det bör observeras att avsaknaden av viss information i produktregist- ret inte på något sätt medför att den är otillgänglig för myndigheterna.

Dessa har rätt att efter anfordran erhålla de upplysningar som behövs för tillsynen enligt LHMV och AML. De kan därför vid behov vända sig till tillverkare eller importörer för att hämta in information som inte finns i registret.

Ett icke fullständigt produktregister sådant som det skulle se ut efter en utbyggnad med ämnesdeklaration, skulle i fråga om ämnesvis tillsyn ha vissa nackdelar i jämförelse med ett fullständigt produktregister. Detta gäller för de ämnen som deklareras just i etapp 4. Registret kom- mer visserligen att ge besked om ett sådant ämne finns i landet eller inte, men för att få veta t. ex. i vilka produkter och i vilka mängder ämnet förekommer måste myndigheterna vända sig till uppgiftslämnarna. För att inte sådana förfrågningar skall försvåras är det som tidigare nämnts angeläget att det finns uppgifter att tillgå om vem som kan kontaktas för ytterligare information, t. ex. ansvarig tillverkare eller importör.

Detta gäller emellertid endast ämnen som bedömts inte medföra häl- so- eller miljörisker. Myndigheternas ämnesvisa tillsyn kan även fram- gent till helt övervägande del förväntas bli inriktad mot ämnen som har konstaterats vara hälso- eller miljöfarliga. För sådana ämnen kommer registret att ge uppgifter om vilka produkter de ingår i, om ungefärliga mängder, samt om användning och funktion.

I fråga om produktvis tillsyn skulle ett fullständigt produktregister innebära klara fördelar. Vid sådan tillsyn har myndigheterna relativt ofta behov av sammansättningsuppgifter som är fullständigare än vad det här beskrivna registret kan ge. Detta register medför alltså ett större behov av att kontakta tillverkare och importörer för kompletterande uppgifter om sammansättning än vad som skulle bli förhållandet med ett fullständigt register. Som nämnts i avsnitt 4.2 är sådana kontakter ofta tidskrävande. Ämnesdeklaration ökar inte registrets användbarhet för produktvis tillsyn. Det är därför av vikt att i etapp 3 få uppgiftslämnarna att utnyttja möjligheten till frivillig deklaration i största möjliga utsträck- ning.

Även i fråga om produktgrupps— och verksamhetsinriktad tillsyn kan myndigheterna ha behov av fler uppgifter än de som kommer att finnas i registret efter en ämnesdeklaration som etapp 4. Vanligen torde man dock främst vara intresserad av att kartlägga risker orsakade av ämnen vilka är kända för att vara hälso- eller miljöfarliga. I sådana fall är bristerna i det här beskrivna registret av mindre betydelse.

Användbarhet för förhandsgranskning

Kemikommissionen har i uppdrag att även pröva formerna för en för- handskontroll av kemiska ämnen. Därvid skall möjligheterna till sam- arbete med EG beaktas. Införande av en sådan kontroll t. ex. i form av förhandsgranskning förutsätter att det är känt och fastslaget vilka ämnen som skall anses vara i bruk och som därför inte behöver granskas. Införande av en ämnesdeklaration som en fjärde etapp i produktre- gisteruppbyggnaden leder till att det ur produktregistret går att få fram en förteckning över vilka ämnen som finns i Sverige. Ämnesdeklaration är således väl lämpad för att ge det underlag som behövs för att fastställa

en förteckning över i bruk varande ämnen. Införande av förhands- granskning diskuteras närmare i kapitel 3.

Användbarhet för andra än tillsynsmyndigheterna

För alla myndigheter gäller som nämnts i avsnitt 4.5.3 i princip att de kan få del av sekretessbelagda uppgifter ur registret efter en intresseavväg- ning. Ett sådant utlämnande får ske med stöd av den s.k. generalklau- sulen i 14 kap. 3 & Seer. 1 fall där registermyndigheten enligt föreskrift i lag eller förordning är skyldig att lämna uppgiften till annan myndighet skall utlämnande ske utan hinder av sekretess, se 14 kap. I & Seer. Ett rutinmässigt informationsutbyte via t. ex. dataterminaler skall normalt regleras genom sådan föreskrift. Terminalåtkomst behandlas i avsnitt 4.6.6 under rubriken ”Terminaler utanför registerenheten”.

Som också tidigare nämnts (se avsnitt 4.2.4) har det framförts krav på eller önskemål om att informationen i produktregistret skall vara till- gänglig även för andra intressenter. Anledningen till detta är att den ofta bristfälliga information som produktanvändarna upplever sig få från leverantörerna föranleder ett behov av att kontrollera riktigheten i leve- rantörers produktinformation. Det kan också vara av intresse för t.ex. fackliga organisationer att med hjälp av information ur registret skaffa sig kunskaper om de kemiska produkter som förekommer i en viss verksamhet. Som nämnts i avsnitt 4.5.3 regleras utlämnande av uppgifter från registret i sekretesslagstiftningen (se även avsnitt 4.6.5).

Frågan om vart en frågeställare kan vända sig för att få ta del av uppgifter i registret har diskuterats. Om behovet av information har direkt att göra med konstaterade hälso- och miljöproblem bör det vara naturligt att först kontakta närmaste ansvarig tillsynsmyndighet, t. ex. yrkesinspektionen eller länsstyrelsen. Det är emellertid också vanligt att t. ex. arbetstagare och skyddsombud vänder sig till sin fackliga organi- sation för råd i arbetsmiljöfrågor. För en central facklig organisation eller näringslivsorganisation som önskar bistå sina medlemmar i en viss arbetsmiljöfråga av produktkontrollkaraktär kan det vara naturligare att gå via den centrala tillsynsmyndigheten dvs. arbetarskyddsstyrelsen eller via registerenheten vid produktkontrollmyndigheten. Det bör stå i såväl frågeställarnas som myndigheternas intresse att koppla in just tillsyns- myndigheterna. Dels har dessa att se till att hälso- eller miljöproblem åtgärdas, dels har de kompetens och befogenheter för att bistå med råd om vilka åtgärder som är lämpliga eller för att ställa nödvändiga krav på åtgärder.

Det vore naturligtvis möjligt att inrätta en central renodlad frågeser- vice vid sidan av tillsynsmyndigheterna. Rationaliteten i en sådan lös- ning kan dock ifrågasättas eftersom den kräver ytterligare resurser. Självfallet tar en frågeservice som sköts inom ramen för det löpande tillsynsarbetet också resurser i anspråk men det förefaller sannolikt att man då kan tillgodogöra sig en del basresurser hos myndigheterna. Det kan därtill hävdas att det är av betydelse från tillsynssynpunkt att ha en frågeservice anknuten till tillsynen. Den kommer rätt upplagd att ge myndigheterna information t. ex. om utvecklingen av produktanvänd- ningen inom olika verksamheter, vilket är av betydelse för tillsynen.

Behovet hos skyddsombud, fackliga organisationer, företagshälso- vård m. fl. av att snabbt komma åt viss information torde kunna tillgo- doses genom att de centrala tillsynsmyndigheterna ges terminaltillgång till registret. I de fall det finns behov att ta del av information som kan vara känslig är det lämpligt att frågan tas upp i det samrådsorgan som föreslås vid produktregistret (se avsnitt 4.6.5). Det är naturligt att arbets- tagarna som intressenter till registret är representerade i samrådsorganet.

Det finns i sammanhanget anledning att nämna att syftet med de av produktkontrollnämnden och sprängsämnesinspektionen utfärdade reglerna för klassificering av och information om kemiska produkter är att bidra till ett förbättrat flöde av risk— och skyddsinformation från leverantörer till brukare. De föreskrifter som arbetarskyddsstyrelsen utarbetat med regler om risk- och skyddsinformation samt om förteck- ningar över och märkning av farliga ämnen på arbetsplatser bör ytterli- gare bidra till att ge de yrkesmässiga produktanvändarna den produkt- information de behöver. I kapitel 2 föreslår kemikommissionen vissa ytterligare förbättringar av reglerna om produktinformation.

I kemikommissionens direktiv betonas betydelsen av en förbättrad produktinformation för att minska riskerna vid användningen av kemis- ka produkter. Reglerna om produktinformation bygger på principen att den för en säker hantering nödvändiga risk- och skyddsinformationen skall följa med varan. Tillverkare och importörer skall efter att ha undersökt sina produkter genom märkning eller på annat sätt se till att köparna får nödvändig information. Arbetsgivarna har ansvar för att informera de anställda om risker och för att i övrigt ordna med en säker hantering. Arbetsgivarna skall förvissa sig om att de anställda har den utbildning som behövs och vet vad de har att iaktta för att undgå riskerna i arbetet. Det finns anledning att hålla fast vid nu gällande grundprin- ciper för hur produktinformation skall förmedlas. Produktregistret kan dock spela en viktig roll som komplement, bl. 3. när det gäller att kontrollera av leverantör erhållna uppgifter om enskilda produkter.

4.6.3. Uppdatering av de tidigare registeretapperna

Denförsta registeretappen kommer i praktiken att ersättas av den tredje, varför det endast är den andra och den tredje registeretappen som i fortsättningen blir aktuella att uppdatera.

Den andra registeretappen innehåller detaljerade innehållsuppgifter för främst råvaror.Dessa uppgifter är av värde bl.a. för bedömningen av sammansatta produkter i vilka sådana råvaror ingår. De bör därför fortlöpande uppdateras. Uppdateringen av uppgifterna i de andra och tredje etapperna bör så långt möjligt samordnas så att dubblering av uppgiftsskyldigheter och uppgiftshantering undviks.

Den tredje registeretappen kommer att innehålla funktionsuppgifter rn. m. samt uppgifter om hälsofarliga komponenter som medför hälso- fara. Uppdateringen av denna etapp kan lämpligen ske årligen. Vid kommande uppdateringar av denna etapp bör kompletteringar av två slag aktualiseras.

Beslut har fattats om att ett nytt märkningssystem skall träda i kraft

1985. Den gamla indelningen i två klasser (gifter och vådliga ämnen) ersätts med en ny mera detaljerad indelning efter art och grad av skad- lighet (se avsnitt 2.2). Det är angeläget att uppgifter om varornas inpla- cering i de nya kategorierna förs in i produktregistret. En brist i den tredje registeretappen är som tidigare nämnts att den inte omfattar uppgifter om miljöfarliga produkter och ämnen annat än om de också är hälsofarliga. Så snart användbara riktlinjer för bedöm- ning av miljöfarliga egenskaper framkommit bör den tredje etappen kompletteras i detta avseende (se avsnitt 4.6.1).

Avgränsning av produktsortimentet i etapp 3

Mot bakgrund av de erfarenheter som under registeruppbyggnaden vunnits om vad de olika produktgrupperna omfattar bör det nu närmare övervägas för vilka produktgrupper som anmälningsskyldighet (etapp 1) och deklarationsskyldighet (etapp 3) i fortsättningen skall gälla. Över- vägandet skall självfallet utgå från en bedömning av vilka typer av uppgifter som det är meningsfullt från tillsynssynpunkt att samla in. I produktkontrollnämndens till regeringen redovisade utredning och för- slag om produktregistrets fortsatta uppbyggnad angavs ett antal pro- duktgrupper som enligt nämnden måhända inte skulle behöva deklare- ras. Det bör å andra sidan också övervägas om vissa produktgrupper som nu inte omfattas av deklarationsskyldighet bör omfattas av sådan. En viktig utgångspunkt för justeringar bör vara de avgränsningar som gäller inom EG:s system för förhandsanmälan av nya kemiska ämnen. Framtida erfarenheter från tillsynen samt från den nu pågående etap— pen i produktregistrets uppbyggnad kommer att ge en värdefull infor- mation för bedömningen av om vissa produktgrupper kan undantas från deklarationsskyldighet i framtiden. Produktkontrollnämnden bör där- för få i uppdrag att i samråd med övriga tillsynsmyndigheter justera produktgruppsavgränsningen för den fortsatta uppdateringen av etapp 3. För en produktgrupp finns det dock anledning att här närmare disku- tera deklarationsskyldigheten, nämligen för kosmetiska produkter.

K osmetiska och hygieniska produkter

En del varugrupper inom området kosmetik och hygien omfattas av det nuvarande produktregistret, medan andra står utanför. Antalet kosme- tiska produkter är stort, och varuomsättningen betydande. För många av dessa produkter är det också svårt att beskriva deras innehåll i kemiska termer.

Socialstyrelsen har fått i uppdrag av regeringen att utreda märknings- frågan för kosmetiska och hygieniska medel. I direktiven har angivits att bestämmelserna skall utarbetas med inriktning på de bestämmelser som gäller inom EG-länderna. Arbetet begränsas härmed inte enbart till märkningsfrågor utan omfattar även produktkontrollfrågor i allmänhet för kosmetik- och hygienprodukter.

Två huvudsakliga alternativ förefaller att finnas för förläggningen av

ett mer fullständigt register över kosmetik och hygienprodukter, om ett sådant skulle visa sig behövas. Antingen kan registret förläggas till produktkontrollbyråns registerenhet, eller också till den myndighet som ansvarar för tillsynen av denna produktgrupp.

En förläggning till registerenheten ter sig praktisk bl. a. mot bakgrund av att denna har kompetens för den här typen av uppgiftsinsamling, samt att man redan har uppgifter av aktuellt slag för delar av det aktuella produktområdet. (Etapp 1 omfattar som nämnts vissa kosmetikproduk- ter.) Det kan också anses vara en fördel att samla produktregisterfunk— tionen till en myndighet, som i detta sammanhang har att utgöra ett serviceorgan för de olika tillsynsmyndigheterna. Bl. a. är det angeläget att ett ämnes eventuella förekomst i kosmetika uppmärksammas då ämnets förekomst i andra produkter kartläggs med produktregistrets hjälp.

En förläggning till den ansvariga tillsynsmyndigheten i fråga om kos- metika och hygienprodukter, socialstyrelsen, kan emellertid också mo- tiveras. Socialstyrelsen har genom sitt arbete med andra register (bl. a. läkemedel och naturläkemedel) kompetens för denna typ av registerupp- byggnad. Ett register som sköts i direkt anknytning till den tillsynsverk- samhet som bedrivs för dessa produktgrupper kan medföra vissa förde- lar. Det kan dock ifrågasättas om dessa är större än de som kan vinnas med ett samordnat register.

4.6.4. Förenklingar av registerarbetet

Produktkontrollbyråns hittillsvarande arbete med produktregistret har varit mycket tidsödande. Från näringslivshåll har framförts att uppgifts- lämnarnas arbete i samband med uppgiftsinsamlingen ibland blivit onödigt stort. Mot denna bakgrund är det synnerligen angeläget att för framtiden finna sådana arbetsrutiner och samverkansformer att arbets- åtgången blir så liten som möjligt hos såväl myndighet som uppgifts- lämnare.

Produktkontrollbyrån avser att vidta en rad åtgärder med detta syfte. Flera av kommissionens förslag har samma inriktning. Den föreslagna uppgiftsskyldigheten för handelsagenter avser att minska den dubble- ring av uppgiftsinsamlingen som nu sker genom att olika importörer lämnar uppgifter om samma vara. De föreslagna rutinerna för att hämta uppgifter direkt från utlandet syftar till att undvika att uppgifter avkrävs från ett företag som inte behöver ha tillgång till dessa uppgifter för att fullgöra sina övriga skyldigheter enligt LHMV. Förslaget att registeren- heten inte skall ha några egna kontrolluppgifter inom tillsynen innebär att uppgiftsinsamlingen inte skall riskera att sammanblandas med annat tillsynsarbete. Det föreslagna samrådsorganet bör bli ett forum där det fortlöpande diskuteras hur uppgiftsinsamlingen skall kunna utformas på ett för både myndigheten och företagen rationellt sätt.

Vissa förenklingar bör vara möjliga i uppgiftsinsamlingen för produk- ter som exporteras. Så t. ex. torde uppgift om funktion och användning inte behövas för varor som enbart exporteras.

4.6.5. Sekretesslagstiftningen

Företrädare för näringslivet har anfört att ett omvänt skaderekvisit (se avsnitt 4.5.3) borde gälla vid prövning av om en uppgift i produktregist- ret omfattas av sekretess. Man framhåller därvid i första hand behovet av skydd för affärs- och tillverkningshemligheter. Näringslivet oroas också av risken för skador som kan uppstå genom att i och för sig harmlösa uppgifter kommer till konkurrenternas kännedom i samman— ställd form.

Med hänsyn till offentlighetsprincipen är utgångspunkten vid utform- ningen av varje särskild sekretessbestämmelse att mer sekretess inte skall åstadkommas än som är oundgängligen nödvändigt för att skydda det intresse som har föranlett bestämmelsen. För valet av skaderekvisit har det därvid stor betydelse hur stor andel av uppgifterna som behöver skyddas. Visserligen kommer en del mycket känsliga uppgifter att för— varas vid produktregistret men flertalet enskilda uppgifter är ändå harm- lösa från sekretessynpunkt. Mot denna bakgrund kan det f. n. inte anses ha visats tillräckliga skäl för att införa ett omvänt skaderekvisit. Detta ställningstagande kan behöva övervägas på nytt om det skulle visa sig att andelen känsliga uppgifter blir större än som nu kan förutses. Frågan bör därför bevakas fortlöpande.

Intressenter till registeruppgifterna såsom skyddsombud, fackliga or- ganisationer och miljöorganisationer har å sin sida önskemål om största möjliga öppenhet vid produktregistret. Man invänder därvid i huvudsak inte mot att vissa uppgifter i registret kan sekretessbeläggas utan mot att t. ex. centrala fackliga organisationer inte har någon särställning i för- hållande till andra enskilda när det gäller att få del av uppgifter. Särskilt menar man att vikten av att värna om liv och hälsa borde beaktas vid myndighetens skadeprövning enligt sekretesslagen.

För många av uppgifterna i produktregistret kan skadeprövningen leda till bedömningen att de får lämnas ut (se avsnitt 4.5.3). Den som överlåter en hälsofarlig produkt är oftast skyldig att i föreskriven var- ningsmärkning lämna uppgifter om sådana beståndsdelar, ämnen, i en hälsofarlig produkt som ger produkten dess hälsofarlighet och om vem som importerar eller tillverkar en viss hälsofarlig produkt. Att sådana uppgifter lämnas ut från produktregistret torde inte innebära någon skada för uppgiftslämnaren. Det bör därför normalt inte möta något hinder för allmänheten att få ta del av denna registerinformation.

Som nämnts i avsnitt 4.5.6 kan både fråga om vem som begär att få ut en uppgift och ändamålet med begäran få betydelse vid skadeprövning- en. Enligt kommissionens mening bör möjligheterna för bl. a. fackliga organisationer att få del av sekretessbelagda uppgifter i stor utsträckning kunna tillgodoses genom att den utlämnande myndigheten med tillämp- ning av 14 kap. 9 5 Seer. ställer upp erforderliga förbehåll när uppgifter lämnas ut. Någon ändring av Seer. innebärande att t. ex. organisatio- ner på arbetsmarknaden generellt skulle ges en särställning bland enskil- da som efterfrågar uppgifter ur allmänna handlingar föreslås därför inte.

Detta ställningstagande skall också ses mot bakgrund av den jämfö- relsevis korta tid som Seer. har tillämpats och att sekretessfrågorna på

arbetsmiljöns område förväntas bli utredda i annat sammanhang. I budgetpropositionen 1982/83 anförde nämligen arbetsmarknadsminis- tern följande:

När det gäller sekretessfrågorna har Iöntagarorganisationer pekat på pro- blemet att de inte i rimlig utsträckning kan få tillgång till information om risker i arbetsmiljön. Frågan ingick som en del i direktiven till INRA- utredningen. Utredningen har i sitt betänkande (SOU 1982230) föreslagit en precisering av 8 kap. 2 och 6 55 sekretesslagen på sådant sätt att myndighe- terna bör väga syftet med utlämnandet av uppgifter mot den skada ett utlämnande kan vålla och därvid särskilt beakta vikten av att värna om liv och hälsa. Utredningen föreslog vidare att innebörden i reglerna i 7 kap. 13 & AML om tystnadsplikt för skyddsombud och ledamot av skyddskommitté klarläggs i syfte att bättre visa vilka rättigheter som finns att föra informa- tionen vidare i frågor som rör arbetsmiljö. Sekretessfrågorna har tillmätts en stor vikt av remissinstanserna. Även jag anser att det är angeläget med en översyn av de sekretessfrågor som har anknytning till arbetsmiljöarbetet....

Jag avser i samråd med övriga berörda statsråd ta upp frågorna beträffan- de eventuella kompletteringar av bestämmelserna rörande sekretess och påföljder inom arbetsmiljöområdet.

Offentlighetsprincipen avser att tillförsäkra allmänheten insyn i det allmännas verksamhet. I anslutning till de datasäkerhetsåtgärder som diskuteras framhåller kommissionen vikten av att offentlighetsprincipen upprätthålls, se avsnitt 4.6.6. Att offentlighetsprincipen upprätthålls vid produktregistret har självfallet störst betydelse för intressenterna till informationen där.

Enligt gällande sekretesslag viker tystnadsplikten för meddelarfrihe- ten såvitt avser uppgifter i produktregistret (8 kap. 6 &, och 16 kap. l 5 punkt 3). Avvägningen mellan intresset av insyn och behovet av skydd för den som är föremål för tillsyn har gjorts med utgångspunkt i att det gäller uppgifter angående myndighetsutövning (prop. l979/80:2, Del A, 5. 376 f.).

Det finns anledning att skilja mellan å ena sidan insamling av regis- teruppgifter, som görs av produktkontrollbyråns registersektion för bå- da de centrala tillsynsmyndigheternas räkning, och å andra sidan den tillsyn med hjälp bl. a. av registret som bedrivs av naturvårdsverket och arbetarskyddsstyrelsen. Registerenheten bör, som nedan beskrivs när- mare, i fortsättningen inte ha några kontrolluppgifter inom tillsynen utöver viss kontroll av själva anmälnings— och deklarationsskyldighetens fullgörande.

Tystnadsplikter där undantag inte görs för meddelarfriheten finns enligt Seer. vid bl. a. statens giftinformationscentral och statistiska centralbyrån (8 kap. 12 5 resp. 9 kap. 4 5 Seer.). Dessa verksamheter, och särskilt den förstnämnda, har många drag gemensamma med verk- samheten vid produktregistret. Departementschefen motiverade på föl- jande sätt meddelarfrihetens förhållande till tystnadsplikten i dessa båda fall:

För min del anser jag att skälen här är starka att göra undantag från meddelarfriheten. Något framträdande insynsintresse kan inte anses förelig- ga. Det är uppenbarligen viktigt att giftinformationscentralen och liknande

myndigheter kan få de uppgifter som behövs för verksamheten. Deras möj- ligheter härtill är större, om sekretesskyddet också gäller gentemot massme- dia (anf. prop. s. 378).

Som tryckfrihetskommittén har påpekat är det här närmast frågan om en förtroendesituation, samtidigt som tillförlitligheten av statistiken är beroen- de av att konfidentiell behandling kan utlovas uppgiftslämnare. I departe- mentsförslaget har därför 9 kap 45 medtagits i uppräkningen av meddelar- frihetsbrytande tystnadsplikter (anf. prop. s. 381).

Betydelsen av att uppgiftslämnarna känner förtroende för den som tar emot uppgifterna ärinte mindre för produktregistret än för giftinforma- tionscentralen och statistiska centralbyrån. Redan i det hittillsvarande uppbyggnadsarbetet har förtroendebrist skapat vissa problem.

Meddelarfriheten har av näringslivets representanter särskilt ofta nämnts som en orsak till att man inte kan känna förtroende för registret. Vikten av att tillsynsmyndigheterna får tillgång till korrekta och för sin verksamhet nödvändiga uppgifter är självfallet inte mindre för produkt- registret än för de båda andra här nämnda verksamheterna. Det kan också i sammanhanget nämnas att när Seer. antogs, lagrades vid gift- informationscentralen mera känsliga uppgifter än i produktregistret.

Behovet av meddelarfrihet kan visserligen vara starkt i samband med den egentliga myndighetsutövningen hos tillsynsmyndigheterna. Därav följer dock inte med nödvändighet något beaktansvärt behov för tjäns- temännen att fritt få meddela sekretessbelagda uppgifter ur produktre- gistret för publicering i massmedia.

Mot denna bakgrund bör meddelarfriheten begränsas genom att man låter oinskränkt tystnadsplikt gälla för de uppgifter som hänför sig till produktregistret och som omfattas av sekretess.

4.6.6. Datasäkerhet och sekretesslagstiftningens tillämpning

Flera åtgärder bör kunna vidtas för att uppnå en från olika intressenters utgångspunkter säker datahantering.

Ett samrådsorgan

Produktregistret innehåller redan (efter etapp 2) uppgifter vars röjande kan orsaka skada och som därmed skall sekretesskyddas. Antalet upp- gifter för vilka sekretesskydd blir nödvändigt kommer att öka i och med att etapperna 3 och 4 genomförs. Det kommer att finnas behov av att sekretessbelägga dels uppgifter om enskilda produkter, dels samman- ställda (aggregerade) uppgifter avseende flera produkter. Aggregering av uppgifter om flera produkter kan medföra att ett behov av sekretess uppstår även om uppgifterna om varje enskild produkt inte är känsliga.

Myndigheterna har vid hantering av uppgifter ur registret att avgöra om offentlighet eller sekretess gäller för dessa uppgifter. Offentlighet är önskvärd bl. a. för att allmänheten skall ha insyn i verksamheten och för att myndigheterna skall få möjlighet att informera om riskerna med kemiska produkter.

Det kan vara svårt för en myndighet att avgöra om en uppgift är sådan att sekretess skall gälla. Ibland kan myndigheten behöva inhämta syn— punkter från enskilda uppgiftslämnare eller deras branschorganisatio- ner. Det senare kan bli aktuellt t. ex. när det gäller att bedöma behovet av sekretess för aggregerade uppgifter efter massuttag och korskörning- ar.

För att förenkla samrådet mellan olika intressenter till information i produktregistret bör ett särskilt samrådsorgan inrättas. I detta bör ingå representanter för berörda myndigheter, för uppgiftslämnarna och för andra intressenter, bl. a. arbetsmarknadens parter. I samrådsorganet bör i första hand behandlas frågor av mer principiell karaktär om datasäker- het och sekretess.

Det måste framhållas att avsikten inte är att samrådsorganet skall göra skadeprövningen i myndighetens ställe. Däremot är det naturligt att behandlingen i samrådsorganet läggs till grund för myndighetens praxis i skadeprövnings- och intresseavvägningsfrågor.

Registerenhetens ställning

Arbetet med produktregisteruppbyggnaden bedrivs f.n. inom en sär- skild enhet på naturvårdsverkets produktkontrollbyrå, produktregister- sektionen. Inhämtande av produkt— och ämnesdeklarationer, registre- ring av erhållna uppgifter samt uppdatering av registrerade uppgifter kräver betydande resurser. Det kan förväntas att en ökad andel av registerenhetens resurser kommer att behövas för kontakter med tillsyns- myndigheter och andra intressenter till information i registret. Register- enheten bör rimligen inte belastas med andra myndighetsuppgifter som gör att den får svårare att lösa de primära arbetsuppgifterna dvs. regis- teruppbyggnad och uppdatering samt nödvändiga kontakter med avnä- marna till registerinformationen. Det är därför angeläget att registeren- heten t. ex. inte ges tillsynsuppgifter utöver dem som följer med ansvaret för registerhållningen. Ansvaret för övrig tillsyn på produktkontrollom- rådet t.ex. kontroll av klassificering samt av märkning och annan pro- duktinformation bör läggas på de delar av naturvårdsverket som har tillsynsuppgifter i övrigt, på arbetarskyddsstyrelsen samt på de regionala och lokala tillsynsmyndigheterna. Det är också naturligt att externa intressenter till information i registret som t. ex. arbetsgivare, arbetsta- gare (inkl. skyddsombud) och andra användare i första hand vänder sig till närmaste tillsynsorgan i frågor som har med tillsyn att göra.

Även sekretess- och datasäkerhetsskäl talar för att registerenheten inte skall ges arbetsuppgifter utöver vad som följer av ansvaret för register- hållningen. Det är nödvändigt att skapa sådana rutiner för uttag av information ur registret att sekretessbelagda uppgifter kan hållas hemli- ga dvs. att tillräcklig datasäkerhet kan upprätthållas. Ett sätt att stärka datasäkerheten är att ge registerenheten en sådan ställning inom myn- digheten att den är att betrakta som en självständig verksamhetsgren. Därigenom kommer enligt 1 kap. 5 5 Seer. reglerna om överföring av sekretess mellan myndigheter att gälla också i förhållandet mellan regis- terenheten och andra verksamhetsgrenar. Det kan antas att registeren-

heten redan har en sådan ställning i naturvårdsverkets organisation (jfr. prop. l979/80:2, Del A, 5. 121).

Ytterligare förstärkning kan erhållas genom tekniska åtgärder (jfr. nedan och avsnitt 3.5.5). Då åtgärder vidtas för att stärka datasäkerheten måste man beakta offentlighetsprincipens krav samt tillsynsmyndighe- ternas behov av att få tillgång till registerinformation.

Registerenheten bör närmast ses som ett serviceorgan med uppgift att samla in, lagra och bearbeta information efter tillsynsmyndigheternas behov. Även härav följer att registerenheten bör inta en särställning i jämförelse med andra enheter hos samma huvudmyndighet. Det är an- geläget att tillsynsmyndigheterna har nödvändigt inflytande över regis- terarbetet. Detta kan tillförsäkras genom att fasta samarbetsformer eta- bleras mellan registerenheten och tillsynsmyndigheterna.

Terminaler utanför registerenheten

Som nämnts i tidigare avsnitt är registret i första hand avsett att stärka myndigheternas möjligheter till en effektiv tillsyn i fråga om kemiska hälso- och miljörisker. Det är därför angeläget att tillsynsmyndigheterna ges möjlighet att utnyttja registerinformationen så fritt som möjligt men givetvis under beaktande av sekretess och datasäkerhet. Under diskus- sionen om registeruppbyggnaden har det rätt stor enighet om att de centrala tillsynsmyndigheterna, dvs. naturvårdsverket och arbetar- skyddsstyrelsen, bör ha tillgång till registret via terminal. På så sätt underlättas deras kontakter med registret samtidigt som registerenheten avlastas arbetsuppgifter. Det finns ingen anledning att ändra ståndpunkt härvidlag.

Naturvårdsverket och arbetarskyddsstyrelsen behöver produktinfor- mation som underlag för ställningstaganden till användningen av ke- miska ämnen och produkter. Underlag erfordras för t. ex. kartläggningar och risk-nyttobedömningar samt för ställningstaganden till införande av förbud, tillståndstvång, förhandsbedömning, märkningsplikt och andra föreskrifter. Dessutom erfordras produktinformation för den löpande tillsynen. Tillsynsmyndigheterna har ett mycket varierande informa- tionsbehov som vid varje söktillfälle kan beröra en eller flera produkter och gälla en eller samtliga uppgifter som registret kan förmedla, t. ex. exakta innehållsuppgifter, användning och hanterade kvantiteter.

Med hjälp av behörighetskontrollsystem och kryptoteknik kan infor- mationsöverföring via terminaler ordnas så att obehöriga inte kan få tillgång till registerinformationen.

De centrala tillsynsmyndigheterna är betjänta av att så långt möjligt ha direkttillgång till all information i registret, dvs. även till information som kan vara skyddad av sekretess. Ett sådant rutinmässigt uppgiftsut- byte skall som regel vara författningsreglerat (prop. 1979/802, del A, 5. 327). Tillsynsmyndigheternas åtkomst till registret bör därför regleras i en författning där det klart framgår vilken information som utan hinder av sekretess får göras tillgänglig på terminal.

De regionala och lokala tillsynsmyndigheterna (länsstyrelserna, yr- kesinspektionen och hälsovårdsnämnderna) har i jämförelse med de

centrala ett mer begränsat informationsbehov. Detta är i regel vid ett enskilt söktillfälle avgränsat till de produkter som man på ett enskilt företag funnit orsaka problem eller vars märkning man bedömt som bristfällig. I de flesta fall är därvid endast innehållsuppgifter av intresse, således inte t. ex. uppgifter om tillverkad eller importerad mängd. Till- gång till behövliga uppgifter via en direktuppkopplad terminal skulle vara rationell även för dessa myndigheter. Behovet av andra typer av uppgifter bör kunna tillgodoses via naturvårdsverket resp. arbetar- skyddsstyrelsen utan men för verksamheten.

Trots att det väl kan motiveras att ge länsstyrelserna och yrkesinspek- tionsdistrikten terminaltillgång till registret bör deras informationsbe- hov tills vidare i stället tillgodoses via naturvårdsverket resp. arbetar- skyddsstyrelsen. Efter att erfarenheter vunnits om storleken och arten av de regionala myndigheternas informationsbehov får det övervägas på nytt om även dessa skall ges terminaltillgång till registret eller om beho- vet kan tillfredsställas på annat sätt t. ex. med mikrofiche. Det blir då nödvändigt av sekretess- och datasäkerhetsskäl att överväga vilken in- formation i registret som länsstyrelserna och yrkesinspektionen skall kunna komma åt. Terminalåtkomsten måste även i det fallet regleras i lag eller förordning.

Vid de diskussioner som sedan 1975 förts om produktregistrets upp- byggnad har från flera håll betonats att statens giftinformationscentral har behov av uppgifter om innehållet i kemiska produkter.

Det föreligger synnerligen starka skäl att även ge giftinformations- centralen direkt tillgång till produktregistret via terminal. Denna fråga bör få en snar lösning. Centralens tillgång till registeruppgifter kan begränsas till uppgifter för enskilda produkter om innehåll, samt om tillverkare, importör eller agent. Om terminalåtkomst blir aktuell måste den regleras i lag eller förordning.

Hantering av registeruppgifter

Särskilda arbetsinstruktioner för uppgifternas hantering vid registeren- heten och hos tillsynsmyndigheterna behövs för att tillgodose Cl behovet av en effektiv uppgiftsinsamling : offentlighetsprincipens krav j uppgiftslämnarnas berättigade behov av skydd för vissa av de till produktregistret lämnade uppgifterna : intressenternas behov av att ha registeruppgifterna tillgängliga.

Gränsen för åtgärderna på datasäkerhetsområdet bestäms av offentlig- hetsprincipens krav. Långtgående datasäkerhetsåtgärder kan leda till att den berörda personalen felaktigt generellt vägrar att lämna ut även uppgifter som inte skall omfattas av sekretessen. Enkla rutiner måste därför skapas också för att offentlighetsprincipen skall upprätthållas så att begärda uppgifter kan lämnas ut till allmänheten utan onödig om- gång. Detta är särskilt angeläget för att bl. a. organisationer med från hälso- och miljöskyddssynpunkt viktiga uppgifter skall få sitt informa- tionsbehov tillgodosett.

En del av uppgifterna i produktregistret kommer inte att vara av känslig karaktär. För en stor del av uppgifterna bör skadeprövningen nämligen leda till bedömningen att de får lämnas ut. (Se avsnitt 4.6.5)

Å andra sidan kan som nämnts sammanställning av uppgifter, som var och en för sig inte är känsliga, ge sådan information t. ex. om marknads- förhållanden att utlämnande av de sammanställda uppgifterna kan ska- da en (eller flera) uppgiftslämnare.

Det är angeläget att beakta båda de nämnda förhållandena vid ut- formningen av rutiner för registeruttag och annan hantering av register- uppgifter. Å ena sidan får rutinerna således inte utformas så att de i onödan hindrar eller försvårar tillsynsmyndigheternas eller allmänhe- tens utnyttjande av registerinformation. Å andra sidan måste rutinerna tillgodose berättigade behov av datasäkerhet.

Av praktiska skäl kan det vara lämpligt att dela in registeruppgifterna i två kategorier efter deras känslighet från sekretessynpunkt och att anpassa hanteringsrutinerna efter känslighetsgraden.

För att motverka obehöriga eller onödiga uttag vid terminaler bör uttag oavsett slag av uppgifter endast ske efter särskilt beslut. Den nivå på vilken sådant beslut skall fattas får avgöras av resp. myndighet. Varje registeruttag bör automatiskt bokföras så att det framgår vem som gjort uttaget och när uttaget skett.

Det är omöjligt att i förväg i detalj ange vilka slag av uppgifter som är känsliga. Det bör vara en uppgift för det tidigare föreslagna samrådsor- ganet att diskutera lämpliga rutiner för hanteringen av registerinforma- tionen. Utgående ifrån dessa diskussioner bör ansvariga myndigheter fastställa vilka rutiner som skall gälla inom resp. myndighet.

Arbetsinstruktionerför tillämpningen av offentlighetsprincipen

Ett beslut varigenom en myndighet har avslagit en enskilds begäran att få ta del av uppgifter ur en allmän handling får i princip överklagas till kammarrätten. Besvär kan sedan anföras över kammarrättens beslut i regeringsrätten. Domstolarnas verksamhet utgör en yttersta garanti för att myndigheterna skall tillämpa offentlighets— och sekretesslagstiftning- en på ett förnuftigt sätt. Centrala förvaltningsmyndigheter kan inte genom egna anvisningar med bindande verkan styra denna tilllämpning. De har emellertid en skyldighet att skapa sådana förutsättningar att personalen kan tillämpa lagstiftningen på ett riktigt sätt.

I den nu aktuella verksamheten förekommer ofta känsliga uppgifter. Detta kräver långtgående datasäkerhetsåtgärder. Dessa får under inga omständigheter leda till att de intressen åsidosätts som offentlighetsprin- cipen skall tillgodose. Ett behov finns därför av arbetsinstruktioner för att underlätta tillämpningen av offentlighetsprincipen.

Normalt sett kan från registret till allmänheten utlämnas uppgifter om beståndsdelar, ämnen, i en viss hälsofarlig produkt som ger produkten dess hälsofarlighet och om vem som importerar eller tillverkar en hälso- farlig produkt. Den som överlåter en hälsofarlig produkt är oftast skyl- dig att lämna dessa uppgifter i föreskriven varningsmärkning. Vid pröv- ning av om utlämnande kan ske måste beaktas att dispens från märk- ningsskyldighet kan förekomma och att vissa produkter aldrig överlåts.

Uppgift att en substans finns i Sverige är av sådan att att man bör kunna utgå från att den i normalfallet kommer att bedömas som offent- lig. Här kan en jämförelse göras med hur man inom EG och i USA agerat vid införande av förhandsanmälan för nya ämnen. I båda fallen har man offentliggjort de förteckningar som upprättats över ämnen som är i bruk. Hur man inom EG skall förfara med nya ämnen är under diskussion. I USA publiceras även nya ämnen. Om ett röjande av den exakta kemiska beteckningen bedöms kunna skada företaget offentliggörs ämnet under en s. k. generisk beteckning, dvs. kemiskt gruppnamn.

Särskilt känsliga registeruppgifter

I vissa fall kan uppgifter som begärs till registret vara så kommersiellt känsliga att särbehandling är befogad. I EG och USA kan myndigheter- na i undantagsfall medge att den kemiska identiten anges med generisk benämning (gruppnamn). En sådan möjlighet bör finnas också för den svenska produktkontrollmyndigheten. En annan möjlighet kan vara att vissa uppgifter särbehandlas vid dataregistreringen, t. ex. med använ- dande av kodbeteckningar.

En förutsättning för särbehandling av uppgifter är att företaget kan visa att uppgifterna är utomordentligt känsliga. En annan förutsättning är att myndigheten får den information som behövs för registret.

Registeruppgifternas användning för andra ändamål än produktkontroll

Från Företagens Uppgiftslämnardelegation har krav framförts att upp- gifterna inte skall få användas för något annat ändamål än det de har samlats in för. Man har också förklarat att en sådan status på uppgifterna kräver en ändring av 14 kap. 3 (5 Seer. Den skulle i så fall få utformas så att uppgifter från registret inte får lämnas ut ens efter en intresseav- vägning vare sig till tillsynsmyndigheterna eller andra myndigheter. För att fullgöra sin uppgifter skulle de olika tillsynsmyndigheterna var för sig tvingas att samla in uppgifter från de berörda företagen. Enligt delega- tionen kan ett sådant uppgiftslämnande om samma sak till flera myn- digheter under vissa omständigheter vara att föredra.

De av uppgiftslämnardelegationen framförda kraven om en reglering av uppgifternas användning är mycket långtgående. En reglering i enlig- het med kraven skulle strida mot allmänt rådande uppfattningar om vad uppgifter i allmänna handlingar får användas till. Som huvudregel gäller att en myndighet efter en intresseavvägning får avgöra om en sekretess- skyddad uppgift skall lämnas ut till en annan myndighet. Det är svårt att inse varför denna regel inte skulle gälla också för produktregistret. Det måste anses ännu svårare att sakligt motivera varför en offentlig uppgift i produktregistret inte skulle få lämnas till en annan myndighet.

Syftet bakom delegationens krav är att det skall undvikas att uppgifter som har samlats in för ett visst ändamål urskillningslöst används till sådant som de inte lämpar sig för. Detta syfte borde emellertid, utan att produktregistrets användbarhet allvarligt försämras, kunna tillgodoses bl. a. genom följande åtgärder:

El Ändamålet med uppgiftsinsamlingen anges tydligare i lagstiftningen. D I samband med varje uppgiftsinsamling lämnas sådana upplysningar om ändamålet med insamlingen att uppgiftslämnarna kan bedöma vilken noggrannhet som krävs av dem. El Om en uppgift lämnas ut till någon som -— till skillnad från tillsyns- myndigheterna — inte har direkt inflytande över uppgiftsinsamling- en bör uppgiften åtföljas av en upplysning om omständigheterna vid uppgiftsinsamlingen. Därigenom får mottagaren bättre möjligheter att bedöma uppgiften. Det bör nämligen ankomma på var och en som använder uppgifter ur registret att värdera dem mot bakgrund av de omständigheter under vilka uppgifterna har lämnats.

4.6.7. Resursåtgång

Den fjärde etappen i registeruppbyggnaden bör efter att förenklingar av registerarbetet genomförts (se avsnitt 4.6.4) utan vidare kunna klaras med redan tillgängliga personella resurser. Den tekniska utrustningen behöver moderniseras eller bytas ut framför allt för att medge de behö- righetskontrollsystem som måste till för en förbättrad datasäkerhet men också för att få erforderlig kapacitet. Den erforderliga investeringen härför kan uppskattas till 0,5 — 1 milj. kr. Härtill kommer kostnader för terminalutrustning m. rn. hos de myndigheter som föreslås få sådan.

Man kan utgå från att de resurser för uppbyggnaden av produktregist- ret som måste tas i anspråk hos uppgiftslämnarna är betydligt större än de som samhället måste sätta till. Det är också befogat — bl. a. mot bakgrund av de förenklingar som föreslagits —— att anta att de svenska uppgiftslämnarnas kostnader för etapp 4 kommer att ligga högst i nivå med kostnaderna för etapp 1 och 2 tillsammans.

4.6.8. Reglering av registret i lag och förordning

I avsnitt 4.5.6 har bestämmelserna i LHMV om generell uppgiftsinsam- ling redovisats. Mot bakgrund härav föreslår kommissionen följande. Efter 1975 års ändring av 9 & skiljer den sig till innehållet så litet från 8 & LH MV att de båda paragraferna om uppgiftsskyldighet bör slås sam- man till en. Därvid bör lagtexten utformas så att ändamålen med de olika uppgiftsinsamlingarna hålls isär.

Uttrycket ”som är nödvändiga för utredning om varans hälso- eller miljöfarlighet” i 8 & har visat sig föranleda missförstånd. Lagtexten bör bättre beskriva vad det är fråga om, nämligen en generell insamling av uppgifter som kan behövas för att bedöma hälso- eller miljörisker. En del enskilda varor kanske inte omedelbart blir föremål någon utredning men uppgifterna behövs ändå för att ge underlag för tillsynsmyndigheternas överblick.

F. n. nämns inte produktregistret uttryckligen vare sig i lagen eller i dess tillämpningsförfattningar. Det finns goda skäl att i den förordning som är avsedd att ersätta KHMV ta in en bestämmelse om produktregist- ret. Syftet med en sådan bestämmelse bör vara att beskriva ändamålet med registret. Vidare måste bestämmelser finnas om skyldigheten i vissa

fall för registerenheten att lämna ut uppgifter samt om terminalåtkoms- ten till registret.

4.6.9. Förslag

Mot bakgrund av ovan gjorda överväganden föreslås [

C

att den fortsatta uppbyggnaden av produktregistret görs i form av ämnesdeklaration att deklarationsskyldighet införs för miljöfarliga produkter så snart för deklarationsändamål lämpade kriterier för bedömning av miljö- farlighet föreligger att skyldighet att ämnesdeklarera införs när det pågående tredje deklarationssteget i huvudsak är genomfört att avgränsningen av vilka ämnen som skall deklareras till produkt- registret görs med beaktande av de avgränsningar som gäller inom EG vid förhandsanmälan av nya ämnen att omfattningen av deklarationsskyldigheten vid ämnesdeklaration skall avse ämnesnamn genom angivande av kemisk identitet samt uppgiftslämnarens identitet att uppgiftsskyldigheten till produktregistret skall omfatta också han- delsagenter för utländska leverantörer att möjligheterna skall utnyttjas att låta de uppgiftsskyldiga hänvisa till sina leverantörer eller andra som kan deklarera. Utländska före- tag skall vid ämnesdeklaration tills vidare inte behöva uppge vilka svenska importörer eller agenter som är aktuella för varje enskilt ämne. Vid ämnesdeklaration skall möjlighet också ges till s. k. kollek- tiv deklaration dvs. för flera uppgiftslämnare gemensam deklaration, dock under förutsättning att den som deklarerar för annans räkning utan dröjsmål kan uppge dennes identitet att meddelarfriheten begränsas för sekretessbelagda uppgifter som hänför sig till produktregistret att registerenheten ges ställning som särskild verksamhetsgren inom produktregistermyndigheten att ett samrådsorgan inrättas vid produktregistret med representanter för berörda myndigheter, uppgiftslämnare, arbetsmarknadens parter och övriga intressenter att arbetarskyddsstyrelsen, naturvårdsverket och giftinformations- centralen ges terminaltillgång till lämpliga delar av registret att produktkontrollmyndigheten skall beakta de synpunkter på regis- terarbetet i övrigt som anförts av kommissionen.

5 Specialmotivering

5.1. Lagen om hälso- och miljöfarliga varor

Lagens rubrik

I LHMV är det f.n. bara föreskrifterna om uppgiftsskyldighet som kan tillämpas även på varor som inte är hälso- och miljöfarliga i lagens mening. De ändringar i lagen som föreslås i detta delbetänkande innebär i flera fall att vissa skyldigheter införs beträffande varor som inte är hälso- och miljöfarliga. Frågan har väckts om ändring av lagens rubrik så att det inte framstår som om lagen gäller bara hälso- och miljöfarliga varor. Kommissionen kommer med all sannolikhet att i sitt huvudbetän- kande föreslå ytterligare ändringar i lagen. I samband därmed kan frågan om att ändra rubriken övervägas.

5 a &

Paragrafen är ny. Den allmänna motiveringen till paragrafen finns i avsnitt 2.3. Paragra- fen innehåller det erforderliga bemyndigandet för att kräva produktin- formation också för sådana varor som inte behöver varningsmärkas. Enligt förslaget omfattas inte andra varor än ämnen och beredningar av föreskrifter om utvidgad produktinformation. Uttrycket ”uppgifter av betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt” är detsamma som an- vänds i 5 5 för att beskriva märkningen på hälso- och miljöfarliga varor. På så sätt markeras det att detta uttryck inte enbart avser varningsmärk- ning.

8 &

Paragrafen innehåller motsvarigheter till de gällande 8 och 9 åå dvs. bestämmelserna om generella uppgiftsinsamlingar.

Första stycket: Första meningen motsvarar den gällande 8 &. Innehållet i sak är avsett att vara detsamma. För tydlighetens skull har också mängd nämnts bland de uppgifter som skall kunna begäras in till produktregistret. Stycket föreskriver skyldigheter som sätts i kraft genom regeringens och myndighetens verkställighetsföreskrifter. Orden ”i den ordning sådan myndighet föreskriver” som finns i den gällande lydelsen är därför överflödiga. Istället gäller att förvaltningsmyndighet får meddela till- lämpningsföreskrifter om omfattningen av uppgiftsskyldigheten för den

som hanterar eller importerar en vara. Motsvarande gäller för en han- delsagent. I tillämpningsföreskrifter skall anges tidpunkten för uppgifts- skyldighetens inträde och vem som i ett visst fall är uppgiftsskyldig. I detta avseende hänvisas till den allmänna motiveringen i avsnitt 4.6.2. Den som bryter mot föreskrifterna kan dömas till ansvar enligt 16 &.

Uttrycket ”som är nödvändiga för utredning om varans hälso- eller miljöfarlighet” har ersatts. Förslaget beskriver bättre vad det är fråga om, nämligen en generell insamling av uppgifter av det slag som kan komma att behövas för att bedöma hälso- eller miljörisker. En del enskilda varor kanske inte omedelbart blir föremål för någon utredning men uppgifterna behövs ändå för att ge underlag för tillsynsmyndighe- ternas överblick.

Andra meningen föreskriver uppgiftsskyldighet också för handelsa- genter. Den allmänna motiveringen finns i avsnitt 4.6.2. Det måste fram- hållas att avsikten med bestämmelsen är att skapa förutsättningar för att avlasta importörerna sådana skyldigheter som bättre kan fullgöras av t. ex. agenten för den aktuella produkten. Den valda lösningen innebär att en agent kan fullgöra vissa uppgiftsskyldigheter i flera importörers ställe. Det är självfallet inte meningen att bestämmelsen skall leda till att uppgifter om samma sak samlas in från både agenten och importörerna.

Andra stycket: Stycket motsvarar den gällande 9 5, och är utformat så att bemyndi- gandet tar sikte på kontrollen av miljöfarligt avfall. Uppgifternas art preciseras inte. Någon förändring i sak härvidlag är emellertid inte avsedd.

9 &

Paragrafen innehåller bemyndigandet för förhandsgranskning; den allmänna motiveringen finns i kapitel 3.

Den gällande 6 & medger i och för sig en förhandsgranskning av hälso- och miljöfarliga varor. Den föreslagna förhandsgranskningen avser emellertid alla nya ämnen oberoende av egenskaper. Lagen har därför tillförts en bestämmelse om skyldighet att anmäla vissa ämnen. För- handsgranskningen avses i princip gälla sådana ämnen som tidigare inte i beaktansvärd utsträckning har förekommit i kemiska produkter. I de föreskrifter som utfärdas med stöd av paragrafen kan långtgående krav ställas på innehållet i en anmälan. Därvid måste behovet av en fortlö- pande anpassning till den gällande vetenskapliga nivån beaktas.

16 9

Ett förslag till allmän översyn av ansvarsbestämmelserna kommer att finnas i kommissionens huvudbetänkande. I detta delbetänkande före- slås endast sådana ändringar i 16 å som föranleds av den nya 5 a & och ändringarna i 8 och 9 55. Ändringarna innebär således att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift, förbud eller villkor som har meddelats med stöd av 5 a, 8 eller 9 55 kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

5.2. Sekretesslagen

16 kap | &

Ändringen innebär att meddelarfriheten begränsas där tystnadsplik- ten följer av 8 kap. 6 & första stycket 1 såvitt gäller uppgifter som kommer från produktregistret. Uttrycket "som hänför sig till” används i sekretess- lagen för att markera att begränsningen blir tillämplig hos alla myndig- heter där den sekretessbelagda uppgiften förekommer. Den allmänna motiveringen finns i avsnitt 4.6.5.

5.3. Utkast till vissa bestämmelser i den förordning som är avsedd att ersätta kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor

Kommissionen kommer att i sitt huvudbetänkande lämna ett fullstän- digt förslag till en förordning som skall ersätta KHMV. För att belysa frågorna om förhandsprövning och om produktregistret presenteras i detta delbetänkande de paragrafer i förordningen som berör dessa frå- gor.

00 &

Uttrycket ämne eller beredning kan förväntas bli tungarbetat att an- vända i alla de fall där förordningen behöver detta begrepp. Benämning- en kemisk produkt är i någon mån etablerad som synonym och är litet lättare att hantera. ] de här föreslagna bestämmelserna används ”kemisk produkt” som en direkt motsvarighet till lagens ”ämne eller beredning”.

01 &

”Produktkontrollmyndigheten” är ett arbetsnamn som kommissionen använder så länge inget förslag har lagts i organisationsfrågan. I para- grafen föreskriver regeringen om hur uppgifterna som lämnas enligt 8 5 första stycket LH MV skall ordnas och om vad de skall användas till. Den allmänna motiveringen finns i avsnitt 4.6.2.

02 &

Enligt 14 kap. 1 5 Seer. hindrar inte sekretessen att uppgifter lämnas till annan myndighet om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förord- ning. Här föreskrivs sådan skyldighet gentemot vissa myndigheter be- träffande vissa uppgifter och vissa ändamål. Samma myndigheter ges också möjlighet att ha terminalåtkomst till registret. Den allmänna mo- tiveringen finns i avsnitt 4.6.6. Det kan erinras om att paragrafen inte skall förstås som en uttömmande beskrivning av hur uppgifter från produktregistret får lämnas ut till myndigheter. Självfallet kan ytterliga- re uppgiftslämnande ske med tillämpning av t. ex. 14 kap. 2 eller 3 åå Seer.

03 & Denna paragraf är den första av fyra som behandlar förhandsanmä- lan. Den allmänna motiveringen till paragraferna om förhandsanmälan

finns i avsnitt 3.4. De bör huvudsakligen ses som exempel på hur en reglering kan göras. Bestämmelserna har emellertid till stor del direkta motsvarigheter i EG:s regelsystem.

Första stycket: Här föreskriver regeringen om förhandsanmälan och ger produktkon- trollmyndigheten uppdraget att föra en särskild förteckning över ämnen som anses vara i bruk i Sverige och som därför inte behöver förhands- anmälas.

Andra stycket: Här anges vissa fall där förhandsanmälan inte behöver ske.

04 5

Första stycket: Paragrafen anger närmare vad en förhandsanmälan skall innehålla. De undersökningar som avses i punkt 5 skall avse den tekniska kvalité av ämnet som anmälaren avser att sätta ut på marknaden. Detta får anses gälla utan uttrycklig föreskrift.

Andra stycket: Stycket anger som en rättsföljd förknippad med underlåtenhet att göra förhandsanmälan att den avsedda verksamheten inte får påbörjas förrän viss tid efter det att produktkontrollmyndigheten har tagit emot anmä- lan. I betänkandet hålls granskningstiden öppen inför de föreslagna överläggningarna med EG. I likhet med den ordning som råder inom EG kan enligt förslaget en ofullständig anmälan leda till att granskningsti- den förlängs.

Tredje stycket:

Ett exempel på avsteg som avses här är möjligheten att i en s.k. begränsad anmälan ersätta redovisningen av undersökningsresultat med en motiverad klassificering av ämnet och en redovisning av den doku- mentation om ämnet som är känd för anmälaren. En begränsad anmälan bör vara tillräcklig dels för sådana nya ämnen som är upptagna på EG:s förteckning över existerande ämnen, dels för ämnen som är nya både för EG och Sverige men av vilka anmälaren avser att sätta ut högst en viss mängd. ”

6. Reservationer och särskilda yttranden

] . Reservation

av Viola Claesson

Allmänt

Kemikommissionens delbetänkande omfattar ett urval av tänkbara åt- gärder för att indirekt minska kemisamhällets risker. Riskerna och på- tagliga skadeverkningar är en ödesfråga för vår livsmiljö. "Kemiska öknar” är ytterligare ett skrämmande begrepp i miljödebatten som visar vart vi kanske är på väg. Människor i alla åldrar känner stark oro inför möjligheten att drabbas av cancer och andra folksjukdomar som bevis- ligen har ett direkt samband med den enormt ökande kemikalieanvänd- ningen.

När Kemikommissionen tillsattes av den socialdemokratiska rege- ringen var det ett svar på krav som ställts från skyddsombud, miljörörel- sen, naturskyddsorganisationer och enskilda. Många har tagit fasta på alla de löften om en satsning på miljön som gavs i samband med valrörelsen 1982.

En stor brist i kommissionens hittillsvarande arbete är att man inte analyserat orsakerna till att samhällets skyddsåtgärder varit otillräckli- ga. Bristen tycks bero på att flertalet ledamöter och sakkunniga försöker inta en neutral position. Detta är orimligt när man vet att det på ena sidan finns mycket mäktiga kemikalieintressenter som gör stora vinster på sin hantering. På andra sidan finns de som utsätts för kemiska risker i arbetsmiljön och som för varje förbättring tvingas kämpa mot dessa mäktiga ekonomiska krafter. Den kemiska industrin har t. ex. i ca tio års tid försökt stoppa tillkomsten av ett produktregister. Man har fördröjt uppbyggnaden av ett sådant register och de borgerliga regeringarna har tillfredsställt industrins krav om att hålla registeruppgifter hemliga. Inom arbetarrörelsen har det funnits enighet om att registren skall vara öppna.

När Kemikommissionen tillsattes innebar det unika möjligheter att komma med förslag till åtgärder som skulle kunna göra Sverige till det främsta landet i världen på miljöns område. Följande utgångspunkter för Kemikommissionen borde varit en förutsättning för detta: I:! En ekologisk grundsyn på kemiska miljöproblem och användningen av kemiska ämnen.

Cl Erkännande av att frågor som berör arbetsmiljö och övrig livsmiljö

hör nära samman. Den totala kemikalieanvändningen måste minskas.

Stark inriktning på förebyggande verksamhet. Demokratisering av miljövärden: Öppen insyn i produktregistret och i tillsynsmyndigheternas arbete

m. m.

[1 Statliga verk bör ges direktiv att sätta hänsyn till hälsa, miljö och samhällsekonomi i första hand.

DDD

Sverige kan bli ett föregångsland: El ett miljödepartement inrättas och i anslutning till detta byggs ett institut för hälsa och miljö upp med inriktning på såväl ekotoxikolo- gisk som toxikologisk forskning, avancerad analys- och testnings- verksamhet m.m.

Nämnda utgångspunkter betyder att man vågar minska bolagens frihet och med kraft angriper kemisamhällets skadeverkningar och risker. Föreliggande betänkande tar inte de djärva steg som skulle behövas för att göra Sverige till ett föregångsland.

Utvidgad information

Den nya märkningskungörelsen vilken redan beslutats om innebär en modernisering av de tidigare bestämmelserna. Det är positivt att EG:s system för märkning kompletteras genom en ytterligare kategori. Försla- get att visa att en vara är bedömd är bra. Genom att märka alla kemiska varor oavsett deras risknivå får alla arbetstagare möjlighet att själva kontrollera att produkten varit föremål för riskgranskning.

Detta är dock inte tillräckligt. Dels lämnar man konsumenterna helt utan möjlighet att få vetskap om ifall en vara ens passerat någon myn- dighets bedömning, dels utelämnar man hela frågan om miljöfarlighe- ten. En elementär uppgift för Kemikommissionen nonchaleras härmed såvida inte frågan tas upp i en ny omgång.

En annan fråga som kommissionen måste behandla med anledning av förslagen ovan är den stora satsning på utbildning om kemiska varor och risker som blir nödvändig på grund av nytt symbolsystem m.m. En satsning redan från grundskolenivån bör diskuteras.

Gamla ämnen och produkter

När lagen om hälso- och miljöfarliga varor (LHMV) kom till för mer än tio år sedan ingav den stora förhoppningar hos den stora miljöopinio- nen. Besvikelserna blev desto större när tillsynsmyndigheterna under- lät att ingripa mot alla de omdiskuterade och farliga produkterna som var i bruk. Miljörörelsen möttes t. o. in. av kommentarer om att den nya lagen inte skulle gälla gamla ämnen. Kommentarerna gick stick i stäv mot lagstiftarnas mening men tycktes gälla i praktiken där tillsynsmyn- digheterna sällan ingrep.

Fortfarande finns det på marknaden en rad mycket dåligt undersökta kemiska produkter som registrerats för länge sedan. Kemikommissionen bör initiera en granskning av gamla ämnen och produkter och begära att resultaten snabbt redovisas och offentliggörs.

Förhandsgranskning

Vpk har i riksdagsmotioner i en rad år framfört krav på förhandsgransk- ning. Jordbruksutskottet m. fl. instanser har då ansett att resurserna varit otillräckliga för att anta ett sådant system. Kemikommissionens förslag är ett steg i rätt riktning.

Inom EG ställs krav på tillverkare och importörer att de skall redovisa minst den dokumentation som anges i OECD:s MPD—system. MPD-lis- tan ger viktigt underlag för en första bedömning av de möjliga riskerna med ett ämne.

Men att ställa lägre krav på de ämnen som kommer att vara nya i Sverige, men gamla och ej förhandsgranskade inom EG, vore att förta de viktiga effekter som detta nya system kan ge. Kemikommissionens förslag är allt för defensivt.

Man bör alltså ha lika höga krav på alla ämnen som är nya för Sverige, dvs. betänkandets ”nivå nr 1”.

Betänkandets förslag om en så fullständig anpassning till EG att man antar samma regler om undantag är lika defensivt. Sverige bör i likhet med vissa andra länder ställa krav på polymerer och s. k. mellanproduk- ter som man gör på övriga ämnen. Inte heller en nedre volymgräns är bra. Ett bättre system än i föreliggande förslag vore att utgå från den typ av faroklassbedömning som används vid indelningen av hälsofarliga varor.

Förhandsgranskningen av ämnen i stället för av produkter ger sämre möjligheter att ta hänsyn till kombinationseffekter och synergistiska effekter. Ett sätt att avhjälpa denna brist kan vara att med hjälp av hittills vunna erfarenheter ”ringa in” de grupper av ämnen som i en komposi- tion kan förväntas ge risker för människor och i miljön.

Produktregister — uppbyggnad

Många har omvittnat hur kemikoncerner och industrin förhindrat upp- byggnaden av ett produktregister. ”Företrädare för industrin har uppre- pade gånger uppvaktat regeringen i den här frågan. Det verkar ha gett resultat. Ingen av de borgerliga regeringarna har velat fatta de beslut som skulle behövas för att skapa klarhet så att arbetet med registret kan ta fart”. (Hur gick det med arbetsmiljölagen?: en studie av arbetsmiljön under de borgerliga regeringarnas tid (5) 1982.)

Kemikommissionen har nu haft en utomordentlig chans att rätta till de gångna årens försummelser och eftergifter. Men detta kan bara ske genom starkt skärpta krav på registeruppbyggnaden och genom att visa att det behövs resurser för genomförandet. Industrins representanter kommer självfallet att kämpa emot som under de borgerliga regeringar- nas tid. Skillnaden är att det nu finns en politisk arbetarmajoritet som

kan genomföra de förbättringar som framför allt facket och skyddsom- buden länge krävt.

Det behövs ett s. k. fullständigt produktregister. Fördelarna är uppen- bara: genom en fullständig deklarationsskyldighet får man fram de uppgifter som behövs för tillsynen, men då måste såväl hälso- som miljöfarliga egenskaper redovisas. Importörer och deras utländska leve- rantörer påstår att en del produkter ”skulle undandras den svenska marknaden” om ett fullständigt register upprättas. Kommentaren måste bli att detta i så fall är ett bidrag som minskar kemikalieanvändningen i landet.

Aldrig har det genomförts reformer på arbetsmiljö- eller miljövårdens område utan att kemikoncernerna har försökt att hindra dem. Så sker även nu men Kemikommissionen måste sätta omsorgen om människors hälsa och miljön före de privata industriintressena.

Produktregistret skall vara öppet

Öppenheten är ett annat starkt krav från skyddsombud och miljörörelse. Detta beskrivs tydligt i ovan citerade socialdemokratiska skrift och av LO:s representanter i olika organ.

Ett fullständigt produktregister öppet för insyn innebär klara fördelar för tillsynsmyndigheter, skyddsombud, miljöorganisationer m.fl. För tillverkare och importörer kan det komma att innebära något minskade vinster. Beträffande kemiföretagens vinster finns det exempel som tyder på god betalförmåga. Det borde förnuftsmässigt vara en god PR-sats- ning att visa upp en öppnare attityd från industrins sida när det gäller så livsviktiga frågor som skyddet av människor och miljö. Men i stället hävdar tillverkarna att brister i sekretessen hotar företagens existens. Detta verkar inte trovärdigt.

Ett mycket stort antal ämnen och produkter är i dag patentskyddade. Stora kemiföretag i USA och Västtyskland söker t. ex. patent via Eu- ropa-patentverket. Det är t. o. m. mycket populärt för de stora företags- jättarna att söka skydd i många länder samtidigt. För de företag som avstår från att patentskydda sina varor måste risken att drabbas av den ”fria konkurrensen” vara mycket stor. Kemikontorets egna representan- ter uppger att analysinstrumenten förbättrats hundrafallt jämfört med några år tillbaka. Det betyder att en konkurrent i vilket fall som helst lätt tar reda på vad en kemisk produkt innehåller. Det torde med andra ord vara enkelt att plagiera en produktreceptur som inte är patentskyddad.

Hemlighetsmakeriet verkar ha andra motiv än att företagens existens är hotad. Skyddet för människa och miljö är ett samhällsintresse som måste våga tyngre än tillverkarnas ovilja till öppen information om kemiska ämnen och produkter. Det är på tiden att privatekonomiska intressen får vika i denna fråga.

Kemikommissionens inställning till sekretessfrågorna borde därför ha präglats av samhällets intresse av demokrati och fullständig öppenhet. Det måste vara en självklarhet att t. ex. skyddsombuden har en direkt tillgång till registeruppgifter. Samma möjligheter kan ges andra medbor- gare. Tillgången på denna information är också viktig för massmedias bevakning.

I delbetänkandet föreslås tvärtom försämringar informationsmässigt. En bättre utgångspunkt än i förslaget vore att betrakta alla uppgifter i produktregistret som offentliga. Om en tillverkare trots patentskydd anser att det finns särskilda motiv att hemlighålla uppgifter om en kemisk produkt så skall denne kunna ansöka om att frågan prövas i varje särskilt fall av ansvarig myndighet.

Att stoppa meddelarfriheten för registret med hjälp av tystnadsplikts- regler är oförsvarligt. Det innebär ett mycket allvarligt steg som inskrän- ker demokratin. Många grupper har haft förväntningar på att Kemikom- missionen skulle gå i spetsen för öppenhet i viktiga informationsfrågor. Den kommissionen som tillsattes av den socialdemokratiska regeringen tar nu ett steg tillbaka.

Sammanfattningsvis föreslår jag: D att klassificering och märkning med avseende på miljöfarlighet till- förs bestämmelserna.

D att information om kemiska produkter även tar hänsyn till konsu- menternas intressen. 21 att en satsning på utbildning om kemiska risker m.m. skall gälla fr. o. m. grundskolenivå. :] att Kemikommissionen initierar en granskning av gamla kemiska produkter, som t.ex. bekämpningsmedel. :] att de ämnen som är nya för Sverige men ej för EG skall utsättas för

samma krav på dokumentation som övriga nya ämnen, dvs. enligt betänkandets nivå 1. :i att om en nedre volymgräns skall tillämpas, man utgår från en faro-

klassindelning, typ den som används i anslutning till hälsofarliga

varor.

:! att man ”ringar in” de grupper av ämnen som i en komposition eller i kombination kan förväntas ge risker för människa och miljö.

El att ett fullständigt produktregister byggs upp, så att snabba kartlägg-

ningar kan medges oavsett vilken typ av tillsyn som är aktuell och som ger god överblick över förekomsten av kemiska ämnen och produkter i samhället. att produktregistret skall vara öppet i enlighet med vad som anförs

ovan.

2. Reservation

av Lars Ernestam

Inledande synpunkter

Kemikommissionen har omfattande direktiv att föreslå åtgärder som minskar de risker som användningen av kemiska ämnen innebär för människors hälsa och för den yttre miljön. Kommissionen skall därvid bl. a. se över nuvarande lagstiftning, särskilt sekretessfrågor, produkt- kontrollens organisation m.m. Grundläggande är att kommissionen skall anlägga en helhetssyn på användningen av kemiska ämnen och produkter. Jag vill understryka att detta är en mycket viktig uppgift. Enligt direktiven skall kommissionen eftersträva att under arbetets gång avlämna delförslag inom de områden där detta är möjligt. Kom- missionen skall med förtur behandla frågor om sekretess, datasäkerhet och registeruppgifternas rättsliga ställning samt frågorna om informa- tion från produktregistret. Kommissionen har beslutat att nu lämna delförslag inom följande tre områden: D Utvidgad information om kemiska produkter (märkning). El Förhandsgranskning av kemiska ämnen. |] Produktregistret (utbyggnad).

Denna uppläggning av utredningsarbetet är enligt min mening olycklig. Det naturliga för kommissionen hade varit att först behandla de grund- läggande frågorna rörande produktkontrollens mål och medel samt inventera behoven. Men istället har man hamnat i frågeställningar av teknisk och administrativ karaktär.

Produktkontrollen har utvecklats stegvis utan särskilt klara mål. Om- fattande informationssystem har byggts upp men dessas användbarhet har med fog ifrågasatts. Någon ordentlig avvägning mellan t. ex. behovet av att samla information och att utöva tillsyn har inte gjorts. Detta är frågor som kommissionen i första hand borde tagit sig an.

De förslag som läggs innebär ett fortsatt informationssamlande utan att kommissionen tillfredsställande kunnat redovisa erfarenheterna av hittills genomförda etapper än mindre kunnat väga de föreslagna insat- serna mot andra. De delförslag som nu bryts ut har dessutom nära samband med frågor som kommissionen avser att behandla i sitt slutbe- tänkande. Det gäller särskilt förhandsgranskningen och produktregist— ret. De krav som kan komma fram i syfte att förhindra skador på den yttre miljön har därför inte kunnat vägas in. Kommissionen har dessut- om genom sitt sätt att arbeta bara marginellt kunnat beakta viktiga delar av sina direktiv.

Exempel på detta är: El Kommissionen skall i sitt arbete pröva former för de avvägningar

mellan kostnad och nytta som krävs för att nödvändiga prioriteringar skall kunna göras.

Kommissionen skall klarlägga hur information skall gå från produkt- registret. Kommissionen bör beakta behovet av en smidig och snabb handlägg- ning från kontrollerande myndigheters sida.

_ Kommissionen bör se till att en klar ansvarsfördelning görs mellan centrala, regionala och lokala myndigheter vad gäller tillsynsuppgif- terna.

Kommissionen skall eftersträva att tillskapa så effektiva organisa- tionsformer som möjligt. Kommissionen bör göra en samlad bedöm- ning av de åtgärder som erfordras för att effektivisera kemikaliekon- trollen och angelägenhetsgradera denna.

E Kommissionen bör utarbeta kostnadskalkyler så uppställda att kost- nader för såväl myndigheter som näringsliv kan utläsas.

[ detta sammanhang vill jag också hänvisa till den ”avregleringsgrupp” som regeringen ju nyligen tillsatt. Denna grupp skall arbeta med avreg- leringari allmänhet och då särskilt med sådana regler som framstår som onödiga och kostnadskrävande för näringslivet. De delförslag som nu lämnas saknar såväl kostnadsanalys som resurs— och behovsanalys. Det- ta är en allvarlig brist.

Sammanfattningsvis anser jag att delförslagen är svagt underbyggda och otillräckligt vägda mot andra behov inom produktkontrollen. Det finns därför betydande risk för att de resurser som kommer att sättas in av myndigheter och företag inte får en optimal effekt. Detta är allvarligt eftersom insatser på området som sådant är mycket angelägna.

Förhandsgranskning av kemiska ämnen

Kommissionen föreslår att ett system för förhandsgranskning av nya kemiska ämnen införs i Sverige. Produktkontrollmyndigheten bör enligt förslaget ges i uppdrag att föra en förteckning över kemiska ämnen som är i bruk och anpassning skall göras till de regler som gälleri EG.

Jag delar bedömningen att frågorna om registrering av ämnen och då speciellt ämnen som är nya såväl i EG som i Sverige är en angelägen uppgift. Under detta avsnitt har kommissionen emellertid enligt min uppfattning inte beaktat de frågeställningar i direktiven som jag refere- rat till i inledningen. En analys borde gjorts rörande avvägning mellan kostnader och nytta. En angelägenhetsgradering i förhållande till andra behov som kommissionen skall tillgodose borde också redovisats.

Informationen ifrån registret är huvudsakligen beskriven beträffande kontakter mellan centrala myndigheter. Företagens och de anställdas behov och eventuella nytta av förslagen ärinte klarlagda på ett tillfreds- ställande sätt.

Ytterligare överväganden i denna fråga krävs därför innan ställning kan tas.

Produktregistret

Regeringen gav föregående år produktkontrollnämnden i uppdrag att komplettera produktregistret genom ett ”tredje steg”. Uppgifter skall

därför begäras in om ämnen och föroreningar som bedöms ge varor hälsofarliga egenskaper.

Kommissionen föreslår nu en fjärde etapp som innebär att också sådana ämnen som inte finns med i tredje etappen skall deklareras.

I den pågende tredje etappen registreras de hälso- och miljöfarliga ämnen, som är mest angelägna att registrera. Ansvariga myndigheter torde under överskådlig tid ha tillräckliga arbetsuppgifter med att klara denna uppdatering. Det bör också beaktas att det är en mycket angelä- gen uppgift att förbättra tillsynen inom såväl den yttre miljön som arbetsmiljöns områden. Det måste också här poängteras att kommissio- nen hittills endast mycket marginellt berört frågeställningar kring den yttre miljön.

För detta avsnitt gäller i ännu högre grad än beträffande avsnittet om förhandsgranskning att en sammanvägning av kostnader, resurser, be- hov och nytta behöver göras. Frågan om produktregistret borde alltså ha angelägenhetsgraderats i jämförelse med andra frågeställningar kom- missionen har att beakta. Det är slutligen inte lämpligt att genomföra en fjärde etapp i produktregistret förrän den pågående tredje etappen har utvärderats. Också i denna fråga krävs ytterligare överväganden inom kommissionen.

Med hänvisning till ovanstående reserverar jag mig mot att kommis- sionen nu lämnar förslag beträffande förhandsgranskning av kemiska ämnen och ytterligare utbyggnad av produktregistret.

3. Reservation av Britta Hammarbacken

Bakom begreppet ”kemikaliesamhället” ligger bedömningen dels att samhället i hög grad blivit beroende av kemikalier, dels att dessa kan förorsaka skador på såväl människa som miljö. Det är därför angeläget att de kemiska ämnen och produkter som förekommer bedöms och värderas utifrån sina egenskaper samt utifrån detta så långt möjligt begränsas.

Utredningsmajoriteten har valt att lägga fram ett delbetänkande som enbart redovisar kommissionens förslag till åtgärder inom vissa delar av utredningsuppdraget. Jag anser det olyckligt att i avsaknad av en hel- hetssyn bryta ut vissa delområden och lägga fram detaljerade åtgärdsför- slag inom dessa. Risken för icke önskvärda låsningar för det fortsatta utredningsarbetet är då överhängande. Först när kommissionens ställ— ningstagande och förslag framtagits för de i direktiven omnämnda vitala delarna av kemikaliekontrollen, såsom förbättrad riskidentifiering, risk- bedömning, myndighetsorganisation, former för den regionala och 10- kala kemikaliekontrollen samt eventuella förändringar av lagstiftning- en, kan en samlad bedömning av de erforderliga åtgärderna samt ange- lägenhetsgraden av dessa göras. Jag anser därför att åtgärdsförslagen i delbetänkandet bör bedömas mot bakgrund av de övriga förslag som kemikommissionen avser att lägga fram och utifrån finansieringsformer- na för samtliga olika åtgärder som föreslås. Efter dessa mera allmänna kritiska synpunkter vill jag anföra följande reservationer med komplet- terande synpunkter och alternativa förslag.

Förhandsgranskning av kemiska ämnen

I delbetänkandet föreslås att ett system för förhandsgranskning av nya kemiska ämnen införs.

Med nya ämnen avser kommissionen sådana kemiska ämnen som ej funnits på den svenska marknaden under de senaste åren och som ej finns upptagna i en förteckning över i Sverige existerande (gamla) ke- miska ämnen. Man föreslår att en sådan lista över ”gamla” ämnen tas fram genom den s.k. fjärde uppbyggnadsetappen av produktkontroll- nämndens register.

Att ett system för förhandsgranskning av nya ämnen förutsätter att det är fastslaget vilka kemiska ämnen som finns är naturligt. Dock fordras ej en speciell svensk förteckning av dessa existerande ämnen. Harmo- niseringssträvanden, tidsåtgång och därmed förbundna stora kostnader utgör enligt min mening klara skäl till att man, i de fall ämnen förekom- mer i andra länder med kontrollsystem, skall söka former för samarbete och gemensamt utnyttjande av undersökningsresultat. Eftersom Sverige har det största kemikalieutbytet med EG-länderna torde EINECS-listan vara bäst lämpad varför denna modell bör övervägas i första hand.

Insatserna mot helt ”nya” ämnen, (nya i Sverige, nya inom EG) genom t. ex. förhandsanmälan och granskning finns det ingen anledning att

motsätta sig. Detta får dock inte hindra att vi med all kraft arbetar för att komma till rätta med problem som förorsakas av redan existerande kemiska ämnen och produkter. Jag anser det vore olyckligt om intresset. kontrollen och tillsynen m.m. under de närmaste åren fokuseras enbart till nya ämnen och produkter. Problemen i dagens kemikaliesamhälle finns enligt min mening bland de redan existerande ämnena och produk- terna, varför åtgärder och insatser inom detta område är mycket ange- lägna och bör främst prioriteras. Även kriterier för bedömning av äm- nens miljöfarlighet, vilka saknas f. n., samt en vägledande förteckning över potentiellt miljöfarliga ämnen, måste snarast framtagas och bör tillhöra det prioriterade området.

Produktregistret

Redan i direktiven påtalas att vid en fortsatt uppbyggnad av registret torde även övriga innehållsämnen än de som ger produkterna deras hälsofarliga egenskaper behöva deklareras obligatoriskt. Jag delar den uppfattningen och anser att god kunskap om den enskilda produkten. vilket innefattar även den miljömässiga påverkan, är av största vikt. Jag delar alltså kommissionens synpunkt att ytterligare en etapp i uppbygg- nadsarbetet bör införas. Däremot reserverarjag mig mot kommissionens förslag till modell och innehåll av denna nya etapp. Jag anser att en ren ämnesanmälan inte kan sägas vara ett egentligt steg i en vidareutbygg- nad av produktregistret. I takt med att den s. k. tredje etappen fullföljs, bör man inrikta arbetet på att en fullständig deklarationsskyldighet införs för vissa angelägna produktgrupper. En sådan utsortering kan ske i samband med att tredje etappen fullföljs och göras utifrån produktens funktion och användningsområde, angiven hälso- och/eller miljöfarlig- het eller liknande kriterier. Vid utsorteringen blir det även möjligt att ta hänsyn till en myndighets behov av att kartlägga vissa produktslag. Ett sådant skisserat uppbyggnadsalternativ av den fjärde etappen är resurs- anpassat både gentemot myndigheten och uppgiftslämnarna.

Övrigt

Det hade enligt min mening varit värdefullt med en analys angående behov av och möjligheter till en fördjupad regional och lokal organisa- tion på produktkontrollens område. Enligt min uppfattning borde den- na möjlighet till decentraliserad rådgivning och tillsyn sammanvägts redan i detta förslag, både i resurs— och kostnadssammanhang.

Enligt min uppfattning bör dessutom ett särskilt, obligatoriskt an- svarsförsäkringssystem införas som ett komplement till den offentliga produktkontrollen. Även denna fråga kunde med fördel ha inlemmats i föreliggande förslag, eftersom s. k. sena skador kan vara svåra att kon- statera i ett i övrigt framsynt tillsynssystem. Utifrån dessa konstateran- den är det enligt min mening önskvärt att tillskapa en ersättningsfond eller ett försäkringssystem, så att ersättning kan utgå till skadelidande.

4. Reservation

av Per-Richard Molén

Kemikommissionen redovisar i ett första delbetänkande förslag i tre frågor:

[1 Utvidgad information om kemiska produkter. I Förhandsgranskning av kemiska ämnen. E Produktregister — införande av ett fjärde steg.

Förslagen gäller i huvudsak information om och överblicken över häl- sofarliga ämnen och beredningar av dessa. Kemikommissionens majo- ritet har valt att i ett särskilt betänkande bryta ut dessa delar och fram- lägga förslag till lösningar, som skulle kunna bli annorlunda utformade, om man givit sig tid att studera hela det problemkomplex, som innefattas i kemikommissionens uppdrag.

Den snabba utvecklingen av kemiska ämnen och processer och de risker för människans hälsa och miljö som är förknippade härmed, gör det synnerligen angeläget att söka sig fram till regelsystem som upplevs som förnuftiga och rationella av tillverkare och förbrukare (industrier och enskilda konsumenter). Enligt min mening hade det varit naturligt att inleda kommissionens arbete med en ingående mål- och medeldis- kussion och därefter infoga önskvärda förslag i det organisationsmöns— ter, som upplevs som nödvändigt för att minimera föreliggande hälso- och miljörisker. Kommissionen gör precis tvärtom.

Under senare tid har fattats beslut om nya tillämpningsföreskrifter inom produktkontrollområdet. Sålunda har produktkontrollnämnden givit ut nya regler som skall träda i kraft år 1985 för klassificering och märkning vid överlåtelse av hälsofarliga varor. Sprängämnesinspektio- nen har utarbetat nya regler för märkning av brandfarliga, explosiva varor. Produktkontrollnämnden har antagit en kungörelse angående varuinformationsblad för hälsofarliga ämnen och produkter och arbe- tarskyddsstyrelsen förbereder regler för information om farliga ämnen. På detta område har dessutom berörda näringsorganisationer medverkat till att varuinformationsblad även skall medfölja icke hälsofarliga äm- nen och beredningar. Slutligen har regeringen i februari 1983 givit pro- duktkontrollnämnden i uppdrag att genomföra det tredje steget i det svenska produktregistret, som kommer att leda till en avsevärt bättre information om marknadens varor. Enligt min mening finns det dels mot bakgrund härav och dels mot bakgrund av det alltmera intensifierade produktkontrollarbete, som bedrivs internationellt motiv för och även tid till att utifrån de erfarenheter som kan vinnas av nu genomförda åtgärder, framlägga de ytterligare förslag som kan anses motiverade.

Kommissionen har icke på ett tillfredsställande sätt analyserat de ekonomiska konsekvenserna. Det är inte uteslutet att ett förverkligande av kommissionens förslag kan leda till att resurser tas i anspråk som hellre skulle behövas för att minska riskerna vid hantering av hälso- och miljöfarliga ämnen inom exempelvis de mindre och medelstora indu- strierna och hos enskilda konsumenter. Det är angeläget att de betydan-

de resurser som från industri, importör och samhälle måste avsättas för olika former av produktkontroll, kanaliseras till områden där de gör mest nytta.

Föreliggande betänkande hänvisar på flera ställen till kommande förslag och pågående projekt, vilket torde göra det svårt för remissin- stanserna att foga in de nu framlagda förslagen i ett större sammanhang. Sveriges beroende som liten nation av den internationella utvecklingen — inte minst inom EG — och möjligheter till samarbete och erfarenhets- utbyte med EG och övriga industri/nordiska länder, borde ha blivit föremål för en mera ingående analys.

Efter denna mera principiella diskussion om kommissionens arbete övergår jag till att kommentera dess förslag.

Förslag till utvidgad information om kemiska produkterinnebär huvud- sakligen att en särskild symbol införes för den s. k. fjärde riskgruppen. Symbolen kommer endast att gälla Sverige. Hur skall denna symbol förklaras i andra länder? Hur skall symbolen anbringas på de i andra länder tillverkade produkter som importerats till Sverige? Risken är så uppenbar för missförstånd och förväxlingar, att förslaget icke kan biträ- das.

Förslaget om förhandsgranskning av kemiska ämnen kan däremot ac- cepteras när det gäller i Sverige framtagna nya ämnen och beredningar som skall marknadsföras i Sverige och utomlands. Det är dock enligt min mening omotiverat att för redan inom EG kända ämnen som blivit föremål för ingående besiktning, kräva nya analyser före marknadsin- troduktionen i Sverige. EG:s system — EINECS — är av god kvalitet. Enligt min mening bör därför frågan om anslutning till EG:s system ingående övervägas före omfattande förhandsgranskningar av redan i Sverige eller inom EG kända ämnen. Bristen på toxikologisk expertis och analyskapacitet i Sverige — åtminstone på kort sikt — gör det synnerligen angeläget med en hård prioritering så att tillgängliga resur- ser tas i anspråk för verkligt angelägna produktkontroller.

Förslaget till införande av ett fjärde steg i det svenska produktregistret ter sig i nuvarande läge som mindre angeläget. Först och främst bör erfarenheter vinnas av nuvarande insamling av information via det tredje steget, till vilket även är kopplat en frivillig deklaration från uppgiftslämnarnas sida att — förutom produkternas hälsofarliga egen- skaper — även ange övriga innehållsämnen och föroreningar. Dessutom finns det, som tidigare nämnts, många skäl som talar för att utvärdering- ar av nu genomförda åtgärder bör föregå införande av ett fjärde steg. Mot bakgrund härav kan jag icke biträda kommissionens förslag i detta avseende.

I förslaget till lag om ändring i lagen om hälso- och miljöfarliga varor har kommissionen i & 8 velat ändra formuleringen från ”är nödvändiga för utredning om varans hälso- eller miljöfarlighet” till ”kan behövas för att bedöma hälso- eller miljörisker”.

Den föreslagna formuleringen anger inga som helst gränser för myn- digheterna och deras möjligheter att avkräva information.

Enligt min mening bör den nuvarande lydelsen ”är nödvändiga” kvarstå oförändrad.

Sammanfattningsvis vill jag understryka att det hade varit en avgjord fördel om förslag till åtgärder på ett så angeläget hälso- och miljöområde som detta, hade kunnat föregås av överväganden om den svenska ke- mikaliekontrollens mål och medel och mera ingående analyser av hur hälso- och miljöfarliga ämnen hanteras inom skilda delar av näringsli- vet. Det hade även funnits anledning att låta kommissionens nu framlag- da förslag föregås av studier av hur tillsynen skall ske och mot vilka områden den bör inriktas.

5. Särskilt yttrande

av Lars Ernestam

Utvidgad information om kemiska produkter

Detta avsnitt redovisar förslag om utvidgad märkning av hälsofarliga varor samt förslag till förbättrad produktinformation för produkter som inte behöver varningsmärkas.

För såväl företagen som de anställda är det angeläget att så långt möjligt kunna känna säkerhet vid hanteringen av de kemiska produkter som används. Förslagen medför ökade kostnader och problem för im- portörerna men en vägning av dessa kostnader mot samhällsnyttan bör medföra att förslaget accepteras.

Det kan därvid konstateras att förslagen om utökad märkning inte har samma behov av totalanalys och därför lämpligen kan redovisas i ett delbetänkande.

Det har under utredningsarbetets gång påpekats att det är angeläget att Sverige har regler som överensstämmer med de övriga nordiska ländernas. ] betänkandet borde det därför klart understrukits att rege- ringen bör ha kontakter med grannländerna för att om möjligt få regel- överensstämmelse i hela Norden.

Med vad som ovan anförs ansluter jag mig till kommissionens förslag om ökad märkning.

6. Särskilt yttrande

av Britta Hammarbacken

Förslaget om utvidgad produktinformation

Förslaget om att det på kemiska produkter som ej är varningsmärkta, dock obligatoriskt skall märkas med bl. a. produktansvarigs namn och adress är värdefullt. För samtliga kemiska produkter, oavsett om dessa är konsumentprodukter eller produkter för yrkesmässigt bruk, kan det finnas behov av att inhämta ytterligare information. Märkning som gör det möjligt och underlättar för en brukare av produkten att enkelt kunna se från vem ytterligare information kan erhållas, bör även enligt min mening införas. Jag anser dock att detta bör utvidgas. Uppgift om gjord bedömning skall enligt min mening även omfatta kemiska produkter för konsumentbruk.

Vidare anser jag att man i Sverige (i likhet med vad som redan gäller i Danmark) bör föreskriva om märkning med sådant produktnummer (PK—nummer) som tilldelas produkten i och med att tillverkaren/ importören inlämnat fullständig sammansättningsdeklaration för den aktuella produkten.

Kemikommissionen föreslår även att den nu gällande särskilda märk- ningen med orden Gift eller Vådligt skall slopas i och med att en symbol tillskapas för produkter som hänförs till den fjärde riskkategorin. Det torde dock finnas få tecken eller symboler som har en bättre signaleffekt än dessa. Det borde därför övervägas att låta dessa symboler kvarstå.

7. Särskilt yttrande av Erik Brandt

I anledning av delbetänkandet från Kemikommissionen önskar jag framföra följande synpunkter.

Sammanfattningsvis anser jag: 1 beträffande förslaget till utvidgad information om kemiska produkter El att detta kan tillstyrkas, dock D att utredningen icke framlagt tillräckliga skäl för att redan nu ändra det märkningssystem för hälsofarliga varor som är under genomfö- rande, [1 att en särskild symbol därför ej bör införas för den s. k. fjärde risk- gruppen, El att om sådan symbol likväl skulle övervägas, överläggningar först upptas med Finland och Norge i syfte att söka nå en gemensam inställning till frågan om en symbol för fjärde riskgruppen.

2 beträffande förslaget om förhandsgranskning av kemiska ämnen El att förhandsanmälan av ämnen som för första gången introduceras i Sverige och som samtidigt är nya också i EG kan tillstyrkas, El att förhandlingar bör upptas med EG om ett avtal angående en svensk anslutning till EG:s system med i princip de villkor som där gäller, [] att förslag om särskild förhandsanmälan av ämnen som redan existe- rar i EG men vilka ej tidigare förekommit i Sverige bör avvisas.

3 beträffande förslaget till produktregister [] att utredningen på ett förtjänstfullt sätt belyst olika alternativ för utbyggnad av produktregistret, [] att utredningens uppfattning om ett ämnesregister som det enda praktiska alternativ vilket kan övervägas är en välgrundad slutsats, D att ett antal nya faktorer på senare tid tillkommit som dock gör det olämpligt att på föreliggande beslutsunderlag nu ta ställning till frå- gan om och utformningen av en fjärde etapp av produktregistret, El att bland dessa faktorer särskilt kan nämnas pågående tredje etapp i uppbyggnaden av registret, vilken även ger underlag för ett ämnes- register över hälsofarliga ämnen, El att det är nödvändigt att först uppdatera denna etapp tre med hänsyn till det nya märkningssystem för hälsofarliga ämnen och produkter som näringslivet nu genomför i anledning av Produktkontrollnämn— dens beslut den 2 november 1982, att en sådan uppdatering av tredje etappen är nödvändig för att uppgifter i registret om hälsofarliga produkter och ämnen jämte deras märkning skall stämma med för- hållandena på marknaden, El att det må erinras om att Produktkontrollnämnden nyligen föreskri- vit att alla hälsofarliga varor för yrkesmässigt bruk skall vara åtföljda av ett ifyllt varuinformationsblad,

_ att bl. a. Kemikontoret söker verka för att sådana varuinformations- blad åtföljer även varor som bedöms som icke-hälsofarliga, att det med hänsyn härtill förefaller välmotiverat att först utvärdera det material som på ovan angivna sätt kommer fram, innan beslut fattas att eventuellt gå vidare med uppbyggnaden av ett register som omfattar icke-hälsofarliga ämnen vilka ingår i produkter (icke-hälso- farliga ämnen som sådana rapporterades i etapp två), att en sådan inställning ter sig desto mer välgrundad som utredning- ens delbetänkande icke innehåller ett tillräckligt underlag för en avvägning kostnad/nytta av ett ämnesregister för icke-hälsofarliga amnen.

Vidare anser jag:

att utredningen ännu icke formulerat en lämplig terminologi, att utredningens terminologi kan leda till missuppfattningen att det råder identitet mellan å ena sidan kemikalier/kemiska produkter och å den andra hälso- och miljöfarliga varor, _ att eftersom LHMV omfattar hälso- eller miljöfarliga varor (ämnen och beredningar) bör utredningen genomgående använda begreppet hälsofarliga varor (ämnen och beredningar) i stället för uttryck som kemikalier och kemiska produkter.

Illl

Till sist anser jag: 3 att förslaget till ändring av & 8 i LHMV ej är sakligt motiverat, samt Il att det ger produktkontrollmyndigheten onödigt vidsträckta befogen- heter, varför det bör avvisas.

Utvidgad information om kemiska produkter

Av utredningens tre förslag i syfte att utöka informationen om kemiska produkter ger ett — införandet av en symbol för den s. k. fjärde gruppen — anledning till erinringar.

Näringslivet strävar alltmer mot ett system för märkning av förpack- ningar, där man använder etiketter som är utformade med en text avfat- tad på olika mottagarländers språk men med så långt möjligt en för alla gemensam symbol för respektive vara.

En symbol för den fjärde riskgruppen har inte motsvarighet vare sig i nordiska grannländer elleri EG. Företagen står dä inför valet av ettdera av två alternativ, bägge förenade med olägenheter.

Det ena alternativet är att för den svenska marknaden tillämpa en speciell etikett och skilja dessa produkter i lager etc. från motsvarande varor som skall exporteras till Finland, Norge eller EG. Detta är förenat med ett omfattande administrativt arbete och därmed sammanhängande kostnader.

Det andra alternativet är att använda en etikett med den föreslagna symbolen även för export till nordiska grannländer och EG. I mottagar- länderna som saknar den aktuella symbolen kan då uppstå osäkerhet om symbolens innebörd, med risk att varudistributionen stoppas eller för- senas.

' Den av utredningen ifrågasatta nedre grän- sen för att prestera en fullständig förhandsan- mälan är så låg (100 kg) att den omöjliggör en ut- provning av det nya äm- net i praktisk skala hos presumtiva kunder/ användare.

Vidare är den av utredningen förordade symbolen identisk med den fordonsskylt som redan används vid landsvägstransport av farligt gods. En betydande risk för missförstånd och förväxlingar föreligger därmed.

Då Produktkontrollnämnden den 2 november 1982 antog kungörel- sen om märkning av hälsofarliga varor, övervägde man noga denna fråga. Vid sin avvägning kom man därvid fram till att övervägande skäl talade mot att nu införa en särsymbol i Sverige. Nämndens beslut på denna punkt var enhälligt och omfattades av företrädare för myndighe- ter, arbetstagarorganisationer och näringsliv. Denna avvägning vann också gehör när ärendet enligt 65 & LHMV fastställdes av regeringen. Mot den bakgrunden är jag inte övertygad om det motiverade i att nu besluta om en ändringi det märkningssystem som är under genomföran- de.

Det förefaller vidare angeläget att man från svensk sida genom över- läggningar med framför allt Finland och Norge söker uppnå en gemen— sam inställning till frågan om symbol för den fjärde riskgruppen. Skulle man i dessa två länder icke visa någon förståelse för behovet därav. bör Sverige avstå från att nu driva frågan om symbol för fjärde riskgruppen.

Förhandsgranskning av kemiska ämnen

Mot bakgrund av Sveriges aktiva arbete inom bl. a. OECD i syfte att nå en överenskommelse om ett system för förhandsanmälan (pre-notifica- tion) av nya ämnen är det motiverat att Sverige som utredningen föreslår inför ett sådant system. Det bör i så fall gälla för i Sverige — och EG — verkligt nya ämnen, som för första gången här introduceras.

Med hänsyn till det frihandelsavtal som råder mellan Sverige och EG är det naturligt att inte bedöma denna fråga som snävt nationell utan söka knyta an till system och erfarenheter inom EG-marknaden. l sam- ma riktning talar även betydelsen av att undvika dubbelarbete mellan olika länders myndigheter vid bedömningen av ett och samma ämne. Av intresse är även att undvika åtgärder som kan få drag av tekniska handelshinder. Utgångspunkten för ett avtal med EG bör vara, att Sve- rige ansluter sig till 15st system för förhandsanmälan av nya ämnen. Den granskning som sker i EG resp. i Sverige bör bli giltig vis-ä-vis den andra parten. Det innebär också att de principer som gäller i EG för avgränsning av varuområdet, kvantiteterl och tidslimiter för myndighe— tens granskning även. bör gälla för Sveriges del.

I den mån ett avsteg från EG:s principer skall övervägas bör det endast gälla på den punkt där systemet kan sägas ha drag av konkurrens- begränsande karaktär. Det gäller principen att ett ämne förblir nytt i EG under tio års tid och att nytillkommande producenter — och användare — av samma ämne i princip skall presentera ny dokumentation för detta ämne. En kortare tidsperiod — av storleksordningen tre år — synes vara en bättre avvägning mellan å ena sidan intresset av att stimulera och stödja forskning som leder till nya ämnen och å andra sidan undvika att systemet med förhandsanmälan får konkurrensbegränsande konsekven- ser.

En förhandsanmälan av sådana ämnen som redan förekommeri EG,

men för vilka en marknad icke tidigare funnits i Sverige, bör däremot icke införas här. Tillräckligt skäl härför saknas.

I den mån sådana ämnen införes i Sverige kommer de att ingå i anmälningar till produktregistret och den uppdatering av detta som årligen skall göras. Det förtjänar erinras om att när ämnen som sådana inkommer till Sverige — de må bedömas som hälsofarliga eller ej — så anmäls de i etapp 2. Vidare kommer de hälsofarliga ämnen som sådana eller ingående i beredningar att anmälas under etapp 3.

Visserligen är det fråga om en efteranmälan — i genomsnitt ett halvår efter att ämnet börjat användas. Men med tanke på att det är ämnen som varit i bruk i Västeuropa, ofta under en lång tid, synes det vara en felanvändning av knappa resurser att ägna sådana ämnen speciell upp- märksamhet. — Skall ”gamla” ämnen granskas bör de väljas ut efter andra kriterier.

Den kategori ämnen som icke fångas upp i etapperna 2 och 3 är sådana icke-hälsofarliga ämnen, vilka ingår i beredningar och som intro- duceras i Sverige. Dessa ämnen måste från hälsoskyddssynpunkt defi- nitionsmässigt vara av begränsat intresse. Skulle bedömningen av något av dessa ämnen förändras så att det vore att betrakta som hälsofarligt, kommer det att rapporteras i etapp 3 med dess uppdateringsrutiner.

1 en situation av knappa resurser hos såväl produktkontrollmyndighet som näringsliv är det väsentligt att koncentrera intresset på sådana ämnen och beredningar som kan tänkas innebära risk för skada på människa. Verkligt nya ämnen som för första gången introduceras på marknaden resp. redan existerande hälsofarliga ämnen som används i större mängder synes här böra prioriteras framför icke-hälsofarliga så- dana.

Produktregistret

Utredningen har på ett förtjänstfullt sätt belyst olika alternativ för en fortsatt utbyggnad av produktregistret. Därvid har utredningen stannat för den uppfattningen, att det enda praktiska alternativet för en sådan fortsatt utbyggnad är ett ämnesregister. Denna ståndpunkt synes väl underbyggd.

Ett ämnesregister enligt Kommissionens förslag överensstämmer med vad Kemikontoret under en lång rad år förordat som ett alternativ till ett produktregister, vilket skulle innebära att leverantören deklarerar inne- hållet i varje enskild beredning han marknadsför. Såtillvida är utred— ningens ståndpunkt att välkomna.

Förslagets tillämpning på svenska tillverkande företag — och särskilt sådana inom kemisektorn vilka svarar för nära hälften av alla varor i produktregistret — skulle sannolikt inte förorsaka oöverstigliga svårig- heter, men däremot ett omfattande administrativt arbete och avsevärda kostnader. Det är därför väsentligt att värdera förslaget ur kostnads/ nyttasynpunkt liksom också med hänsyn till tidsfaktorn ("timing”).

Frågan om det är lämpligt att nu ta ställning till och utforma utbygg- naden av produktregistret med en etapp 4 i form av ett ämnesregister bör ses mot ovanstående bakgrund.

Av betydelse för denna frågas bedömning är att på senare tid tillkom- mit en rad faktorer som gör ett ämnesregister mindre intressant för myndighetens produktkontroll.

Först är att erinra om etapp 3 av registret. Denna etapp ger bl.a. underlag för ett ämnesregister över hälsofarliga ämnen när de förekom— mer som sådana eller ingår i beredningar.

Nu pågående arbete med etapp 3 grundar sig på den äldre klassifice- ringen och märkningen av företagens hälsofarliga produkter. Sedan det nya klassificerings- och märkningssystem som nu genomförs har fullt ut börjat tillämpas, kommer marknadens varor att följa detta. Vissa avvi— kelser från och en högre detaljeringsgrad än i det gamla systemet utmär— ker det nya. Det måste då vara en väsentlig uppgift för produktkontrol- len att få etapp 3 uppdaterad så att registrets uppgifter och marknadens produkter överensstämmer.

En sådan uppdatering torde knappast vara helt genomförd förrän mot senare delen av 80-talet.

Vidare har Produktkontrollnämnden nyligen föreskrivit att hälsofar- liga ämnen och beredningar skall vara åtföljda av ifyllda varuinforma- tionsblad. Kemikontoret och andra näringslivsorganisationer kommer att söka verka för att sådana blad även åtföljer icke-hälsofarliga ämnen och beredningar.

Ett ämnesregister enligt utredningens förslag skulle i första hand omfatta icke-hälsofarliga ämnen i beredningar; när ämnena tillverkas eller importeras som sådana kommer uppgift härom att ges i etapp 2.

Med hänsyn till vad ovan nämnts synes tidsfaktorn böra tillmätas en väsentlig vikt, så att material och erfarenheter av en uppdaterad etapp 3 och varuinformationsbladets tillämpning först utvärderas, innan ett eventuellt beslut fattas om att gå vidare med en etapp 4.

För detta talar också att utredningen endast knapphändigt har belyst en kostnads/nyttaavvägning av ett sådant partiellt ämnesregister.

Det kan konstateras att utredningen arbetar med en oklar terminologi. ] dess promemorior förekommer begrepp som ”kemikalier” och "kemis- ka produkter” utan att det närmare preciseras vad därmed är att förstå.

Enligt min mening måste utgångspunkten vid val av terminologi vara lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Den omfattar sådana ämnen och beredningar som definitionsmässigt kan föranleda hälsofara (resp. mil- jöfara).

Begreppet ämnen och beredningar har av Produktkontrollnämnden tolkats —— bl. a. i produktregistret — till att även omfatta varor som i gängse språkbruk inte kan anses vara kemikalier eller kemiska produk- ter.

Samtidigt är det ostridigt att alla kemikalier och kemiska produkter inte är att anse som hälsofarliga ämnen och beredningar.

Det är därför enligt min mening väsentligt att skilja mellan begreppen hälsofarliga ämnen och beredningar å ena sidan och å andra sidan kemikalier och kemiska produkter.

1 den mån utredningen nödvändigtvis önskar skapa ett nytt begrepp — synonymt med ämnen och beredningar — och som täcker alla de varor vilka berörs av produktregistret, skulle måhända uttrycket ”kemi-

varor” kunna övervägas. Det hari varje fall den fördelen dels att anknyta till Kemikommissionens namn, delsinte kollidera med andra vedertagna

begrepp.

Lagförslag

I delbetänkandet presenteras även ett förslag till lag om ändring i lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

I 8 & föreslås en väsentlig utvidgning av näringslivets uppgiftsskyldig- het till produktkontrollmyndigheten. Nuvarande text förutsätter att upp- gifterna ”är nödvändiga för utredning om varans hälso- eller miljöfarlig- het”.

Tveksamhet har på visst håll uppstått om huruvida denna lydelse täcker insamling av uppgifter till produktregistret. För egen del delarjag icke denna tveksamhet, varförjag heller icke finner en ändring av texten befogad.

Den föreslagna nya texten innebär att uppgifter skall lämnas, ”som kan behövas för att bedöma hälso- eller miljörisker”.

För det första sker här en utvidgning från begreppet ”är nödvändiga” till ”kan behövas”. Det senare ger myndigheten en vidsträckt befogenhet att avkräva näringslivet den ena uppgiften efter den andra. Det finns ingen anledning att på så sätt ge produktkontrollmyndigheten vidgade befogenheter. Villkoret ”är nödvändiga” bör bibehållas.

För det andra gäller nuvarande text utredning om en ”varas hälso- och miljöfarlighet”. Den föreslagna texten har ingen anknytning till varor utan är allmänt gällande och talar dessutom om ”hälso- och miljörisker”.

Jag vill föreslå att nuvarande text i stort sett består, men att orden ”för utredning om varans” ersättes med ”för att bedöma varans eventuella”. Det är lämpligt att insätta det lilla ordet ”eventuella” då man eljest presumerar att alla ämnen och beredningar är hälso- eller miljöfarliga.

Texten skulle således lyda: "lämna de uppgifter om varans sammansättning, mängd egenskaper i övrigt och hantering som är nödvändiga för att bedöma varans even- tuella hälso- eller miljöfarlighet".

Vidare presenteras ett utkast till vissa bestämmmelser i den förordning som är avsedd att ersätta kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor.

Jag är införstådd med att detta förslag kommer att presenteras som ett exempel på hur den avsedda förordningen skulle kunna utformas och att den blir föremål för ytterligare överläggningar inom Kemikommissio- nen. Likväl vill jag redan nu anmäla avvikande uppfattning på ett par punkter i förslaget.

l & 00 föreslås att ämnen och beredningar enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor i denna förordning kallas ”kemiska produkter”.

Som framgått av det ovanstående är en sådan identitet mellan det varuområde som lagen om hälso- och miljöfarliga varor omfattar och begreppet kemiska produkter felaktig.

För egen del vill jag förorda, att orden ”kemiska produkter” ersättas av ”ämnen och beredningar”.

Motsvarande gäller i & Ol, rad två. Av vad som framgått av mina synpunkter i frågan om förhandsanmä- lan av nya ämnen följer, att texten i 5 03 enligt min mening inte är acceptabel. Framför allt bör bland undantagen från förhandsanmälan upptas en punkt som omfattar ämnen på EG:s EINECS (jämte senare årliga kompletteringar av denna lista).

8. Särskilt yttrande

av Stieg Edlund

Sammanfattning

_ Jag är positiv till att Kemikommsissionen tillsatts och fått i uppdrag att nu, 10 år efter det Lagen om Hälso— och Miljöfarliga Varor tillkom- mit, övergripande utreda produktkontrollfrågorna. Nu föreslaget delbetänkande passar, enligt min uppfattning, i dag inte in idessa övergripande ramar. Detaljförslagen borde presenteras först efter det en analys av behov och övergripande åtgärdsförslag presenterats. D Jag anser inte att den nu föreslagna särskilda symbolen för den s.k. 4:e gruppen skall införas. Denna har ingen motsvarighet i Nordne eller i övriga Europa och kommer att förorsaka problem och kost- nadshöjningar för industrin på grund av bristande harmonisering. Dessutom kan den få till resultat en minskad varseleffekt totalt. Kravet på uppgift om produktens namn, produktansvariges (impor- törens) namn samt hemort i Sverige orsakar problem för direktimpor- ten. Detta kan undvikas för yrkesmässig hantering genom att varuin- formationsbladet utnyttjas som informationskälla. Jag är positiv till att Sverige inför ett notifikationssystem för nya ämnen . Dvs. ämnen nya i både Sverige och EG. Härvid stöder jag också förslag att ett sådant system skall utformas i nära samarbete med och efter diskussioner med EG. Däremot avvisarjag förslaget till ett notifikationssystem för ämnen som finns i EG men är nya i Sverige. Ett sådant system medför stora administrativa problem coh kostnaderna både för näringslivet såväl som för myndigheterna står, enligt min uppfattning, inte i paritet till nyttan. D Jag anser inte heller att produktregistret skall byggas ut med ett 4:e steg i form av ämnesregister. Det är väsentligt att vi först slutför den uppbyggnad som nu sker i 3:e steget och uppdaterar detta när det nya klaSSnings- och märkningssystemet införts. När detta gjorts och infor- mationssystemet med varuinformationsblad införts kan en rättvisan- de behovsanalys göras. Dessutom förutsätter jag att då också de övergripande produktkontrollfrågorna lösts samt att ett notifierings- system införs för nya ämnen harmoniserat med EG. Ett ämnesregister enligt föreslagen modell blir mycket kostsamt och slutprodukten otill- förlitlig. Dessutom skulle ett av de främsta skälen för registret vara ett notifikationssystem för ämnen som är nya i Sverige, vilket jag ovan avvisat. Ej heller här står kostnaderna för ämnesregistret i paritet till nyttan.

Bakgrund och övergripande synpunkter

Användning av kemikalier fick sitt stora genombrott efter andra världs- kriget då en mängd nya petrokemikalier introducerades på världsmark- naden. Ser man på de sex viktigaste organiska baskemikalierna som

erhålles från petroleum nämligen eten, propen, butadien, bensen, toluen och xylen ökade världsproduktionen från 4,6 miljoner ton 1950 till 22,2 miljoner ton 1970 eller så där med ett par tusen procent.

Kemiindustrins betydelse för samhällsutvecklingen behöver kanske inte beröras här, den är väl, hoppas jag, välkänd. Kemiindustrin har dock precis som all annan mänsklig verksamhet inte bara fördelar utan också nackdelar. Nackdelarna av kemiindustrins expansion och brister- na i kunskapen om skilda ämnens biologiska effekter, bristerna i hante— ring etc. gav sig tillkänna i mitten av 60-talet genom tragiska effekter på människa och miljö. På många håll i världen väckte dessa negativa effekter av kemisamhället, som det kom att rubriceras, stor uppmärk- samhet. Man tog från samhällets sida, i många länder, tag i problemet och utredde möjligheterna att genom lagstiftning förbättra kontrollen över kemisamhället. I Sverige tillsattes den s. k. Miljökontrollutredning- en vars betänkande 1972 låg till grund för Lagen om Hälso- och Miljö— farliga Varor (LHMV) 1973 (SFS 1973: 329).

I anslutning till LHMV:s ikraftträdande ijuli 1973 skapades Produkt- kontrollnämnden och dess kansli Produktkontrollbyrån med uppgift att bl. a. utfärda närmare tillämpningsföreskrifter till lagen.

Tyvärr, kan det så här i efterhand konstateras, saknades i stor utsträck- ning erfarenhet av problemkomplexet och några detaljerade instruktio- ner för Produktkontrollnämnden frånsett den något oprecisa LHMV kom icke till stånd. Detta i kombination med ett stort inflöde av allehan- da ärenden gjorde att man inte orkade med att se över de övergripande frågorna. Exempelvis Vad är produktkontroll? Vem sköter produktkon- trollen etc. I avsaknad av denna typ av övergripande riktlinjer, frånsett att man 1974 påbörjade arbetet med klassning och märkningsfrågor, togs tanken på uppbyggnad av ett centralt produktregister upp. Man förled- des att tro att ett sådant datoriserat system med uppgift om alla kemiska produkters sammansättning, försålda volymer och huvudsakliga an- vändning skulle bringa ordning på detta vittomfattande område och möjliggöra för myndigheterna att centralt arbeta med produktkontroll.

Nu är det med Produktregistret som med Tulipanarosen, detär enkelt att säga men nog så svårt att göra. Arbetet med produktregistret allt sedan ett första förslag presenterades 1975 har tagit mycket stor del av produktkontrollens resurser. Även tillverkare och importörer har lagt ned många manår på detta. Det kan så här i efterhand tyckas att onödigt mycket resurser lagts ned på registerarbetet, vilket väl också är sant. Vill man se något positivt i detta kan väl dock konstateras att registerdiskus- sionerna hjälpt till att öka medvetenheten totalt och också gett erfarenhet som i dag kan ligga till grund för ett mer konstruktivt sätt att tackla produktkontrollfrågorna.

Trots denna något mörka bild av produktkontrollarbetet skall ändå slås fast att vi i dag befinner oss i ett helt annat läge än 1973 när LHMV kom till och myndigheternas produktkontrollverksamhet formalisera- des. Kemifrågorna har både internationellt såväl som i Sverige getts mycket stor betydelse. Arbetet med att undersöka kemikalier, utveckla testmetoder, utbilda ”miljövetare”, utveckla informationssystem m. m. har intensivt bedrivits i Sverige såväl som utomlands, inom näringslivet,

arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer såväl som på myndigheter. En mängd delbitar i produktkontrollsystemet har utvecklats och satts i kraft. Vi såg därför det som positivt när regeringen tillsatte Kemikom- missionen som, hoppades vi, skulle kunna tackla de övergripande frå- gorna och fmna former för ett praktiskt funktionsdugligt och ekono- miskt försvarbart produktkontrollsystem i Sverige.

Nu föreslagna delbetänkande passar, enligt min uppfattning i dag, inte in, i dessa övergripande ramar. De insatser som nu föreslås har jag svårt att i dag, innan de övergripande frågorna diskuterats och innan en klar problem- och behovsanalys gjorts, se som angelägna från kost- nads/nytta-synpunkt.

Det förtjänar också att påpekas att en serie beslut har tagits under de senaste åren, vilka nu håller på att genomföras. ": Ett nytt klassnings- och märkningssystem införs. _ Obligatoriskt krav på varuinformationsblad föreligger fr. o. m. 1986. Produktregistret byggs ut med ett 3:e steg.

Här anserjag, att innan man föreslår ytterligare kompletteringar som nu bl. a. görs i delbetänkandet, borde de stora principiella frågorna om myndighetsorganisationen, förbättrad tillsyn, information och utbild- ning och produktkontrollens mål och medel lösas. Enligt vår uppfatt- ning skall produktkontrollarbetet hanteras av tillverkare, importörer och hanterare.

Allmänna rekommendationer om hur dessa bör bedriva produktkon- trollarbetet bör utarbetas och hjälp och tillsyn av detta arbete bedrivas. När erfarenheterna från denna verksamhet visar på behov av ytterligare detaljföreskrifter är vi positiva till att medverka med utformningen av sådana.

Återigen, i dag 1984 är många frågor som aktualiserades i början på 70-talet om inte lösta helt, åtminstone tacklade och på väg att lösas. Dessutom har alla som arbetar med produktkontrollfrågor mycket större erfarenhet och kunskap om olika regleringsåtgärders effekt och vilka arbetsinsatser de medför, vilket i dag gör det lättare att enas om vettiga åtgärder. Detta visas också i nu föreslaget delbetänkande. Produktregis- terfrågan har dämpats ned till en mer realistisk nivå och man vet nu att det inte är någon total lösning för produktkontrollfrågorna. Trots denna allmänt sett positiva attityd vill jag ändå peka på en del problem i nu föreslaget betänkande, problem som jag anser är av så väsentlig karaktär att de borde väga tungt emot vissa av de åtgärder som föreslås.

Synpunkter på de olika avsnitten i delbetänkandet Avsnitt 2 — utvidgad information 22 Farosymbolför den fjärde kategorin hälsofarliga varor

I och med att ett nytt märkningssystem beslutades 1980 påpekade den dåvarande regeringen behovet av harmonisering inom Norden och med EG.

Tyvärr innebar det beslut som fattades att en specifik svensk risk- gruppsfilosofi infördes som istället ledde till flera avvikelser. Den mest påfallande avvikelsen är införandet av den s. k. 4:e riskklassen för pro- dukter som ”kan vara farliga” här i betydelse ”kan eventuellt vara farliga vid olämplig hantering”.

Någon symbol för denna 4:e kategori infördes lyckligtvis inte. 1 nu aktuella delbetänkande från Kemikommissionen föreslås en sådan sär- skild symbol mot vilken jag har starka invändningar. Förutsättningarna för internationell handel är att länderna enas om gemensamma stan- dards. Här är exempel som mått och vikt de mest påtagliga men en mängd andra exempel inkl. farosymboler tillhör de standards som, för undvikande av fördyringar och administrativa problem, måste harmo- niseras. Man har också från utrikeshandelsdepartementet beaktat dessa problem inom Norden och begärt att Kommerskollegium skall kartlägga vilka administrativa hinder som i dag föreligger på det nordiska områ- det.

Det är därför anmärkningsvärt att vi i Sverige nu föreslår tillskapan— det av ytterligare en särbestämmelse som påtagligt kommer att fördyra utarbetandet av enhetliga etiketter på förpackningar som man önskar marknadsföra i Norden. De problem som importhandeln har påtalat har föranlett Kemikommissionen att indikera möjligheter för direktimpor- ten att undantas från kravet, vilket visar på ett tillmötesgående men också att man är medveten om att man skapar ett särsystem.

Den orange-färgade kvadraten avser ju att fånga uppmärksamheten till en riskinformation som för många produkter är angelägen. Ett alltför frekvent användande av den orange-färgade kvadraten skulle otvivelak- tigt leda till minskad varsel och respekt.

2.3.1 Namnuppgifter

I delbetänkandet föreslås att uppgift om produktnamn och det svenska produktansvariga företagets namn och adress åsättes förpackningen innehållande kemiska produkter, oavsett om dessa är hälsofarliga eller inte. Detta är icke något generellt stort problem. Normalt görs så redan i dag, men för viss direktimport kan problem uppstå. Dessa driektleverean- ser mellan utländsk tillverkare och köpare sker formellt så att tillverka- rens svenska dotterbolag eller huvudman i Sverige är importör. Hans namn och ”ort” skall anges på förpackningen. Eftersom produkterna tillverkas för hela europamarknaden innebär en svensk ortsangivelse en särätgärd som innebär att produkterna måste särhanteras med extra kostnader upp till 20 öre per kg. Eftersom det här är fråga om yrkesmäs- sig hantering och eftersom köparen får ett s.k. varuinformationsblad enligt förslag i 2.3.2, vilket vi accepterar, bör detta vara ett fullt godtag- bart alternativ. Jag föreslår därför att ovan beskrivna praktiska lösning beaktas och genomförs.

A vsnitt 3. Förhandsgranskning av kemiska ämnen

Förhandsgranskning av kemiska ämnen, vilket redan införts i bl. a. USA och EG och nu föreslås införas i Sverige tillstyrker vi å det varmaste. En

sådan harmonisering är, anser vi, till gagn för Sverige. Här bör, som också föreslås, svenska representanter överlägga med EG om lämpliga former för samarbete.

3.4.2 1 betänkandet föreslås förutom notifikation av nya ämnen i EG och Sverige också ett notifikationssystem för ämnen som är gamla i Europa men nya i Sverige, 5. k. nygamla ämnen. Ett sådant förfarande avvisar jag helt då nyttan av ett sådant system är mycket tveksamt medan däremot kostnaderna blir stora. Detta kommer jag också senare att beröra under avsnitt 4.

Ämnen som i dag inte förekommer i Sverige är huvudsakligen ämnen som används inom europeisk kemisk industri. Det är mycket tveksamt om dessa ämnen framledes överhuvud taget kommer att bli aktuella i Sverige.

1 övrigt kan nya ämnen tillsättas i beredningar som senare exporteras till Sverige. Låt mig kort redovisa praktiskt vad det föreslagna notifika- tionssystemet skulle innebära. [] Nya hälsofarliga ämnen som sådana eller ingående i beredningar i sådan halt att beredningen blir hälsofarlig kommer att notifieras enligt förslaget. Ämnen av denna karaktär kommer vi ändå utan notifikationssystem att få in uppgifter om då dessa kommer in i deklarationssteg 3,

produktregistret.

D Icke hälsofarliga nya ämnen som importeras som sådana kommer att notifieras enligt förslaget. Dessa kommer också att registreras i dekla- rationssteg 3. [1 Icke hälsofarliga nya ämnen som förekommer i beredningar. Icke hälsofarliga komponenter i beredningar har importören icke alltid kännedom om. Han kan därför icke notifiera nya sådana. Enda möjligheten att få dessa notifierade är att skicka ut den svenska ämneslistan till alla utländska tillverkare så att de kan informera den svenska importören om de tillsätter nya ämnen. Eftersom den svens- ka ämneslistan säkerligen kommer att omfatta 20-30 000 ämnen är det ett omfattande aktstycke vi talar om. Så länge endast Sverige, EG och USA har sådana listor kanske arbetet är överkomligt. Men vi måste ändå se framåt och tänka oss att om många enskilda länder går på den svenska modellen skulle internationella tillverkare få ett stort arbete med att gå igenom skilda ämneslistor för att klara skilda notifikationskrav. Den enda praktiska lösningen här är internationellt samarbete inom EG och OECD och i det senare sammanhanget intar Sverige redan en

framträdande position.

Att införa detta ovan beskrivna system för att fånga in nya icke hälsofarliga ämnen i beredningar verkar minst sagt omotiverat.

Avsnitt 4. Produktregistret

I avsnittet ges en mycket god överblick över de tankar som låg bakom produktregisteridéen, vad som gjorts i andra länder, samt det svenska

registrets historia. Avsnittet visar klart vilka oerhörda svårigheter som föreligger om man skall bygga upp ett produktregister på det sätt som ursprungligen avsågs. Det är bra att detta nu efter nästan 10 års disku— terande fastslås.

4.6 Överväganden

Kommissionen redovisar här sin uppfattning att ett 4:e steg i produkt- registret skall byggas upp som ett ämnesregister. Motiven för ett sådant är: [1 Möjliggöra uppbyggnaden av ett svenskt ämnesregister för komman- de notifikationssystem. El Kunna utnyttja ett svenskt ämnesregister som underlag vid larm etc.

Behovet av ett svenskt ämnesregister för ett notifikationssystem som föreslås i avsnitt 3 har jag belyst under detta avsnitt. Det förtjänas dock påpekas att det föreslagna 4:e steget kommer att bli mycket kostsamt samt resultera i en slutprodukt som icke blir tillräckligt noggrann för att motsvara ställda krav.

För att bygga upp ett svenskt ämnesregister måste deklarationen för importprodukter göras av den utländska tillverkaren. Ungefär 95 pro- cent av alla ämnen som hanteras i Sverige har sitt ursprung i utlandet, varför huvuddelen av underlaget måste komma utifrån.

Praktiskt skulle deklarationsförfarandet tillgå så, att efter uppmaning från produktregistret skulle den svenska importören skicka vidare dekla- rationsanmaningen till den utländska tillverkaren eller hans svenska agent, vilken i senare fallet får skicka den vidare. Eftersom de utländska företagen får deklarera i klump för hela svenska importen får man avvakta till dess ”tiden” är ute, dvs. då man tror man erhållit alla deklarationsönskemål. Baserat på inkomna krav och tillgängligt fakta— underlag eller försäljningsstatistisk får man sedan ta redan på: 121 Vilka produkter har man under en viss period, 5-10 år, eller vad som nu kommer att fastställas, sålt till Sverige. |:] Vilka ämnen ingår eller har ingått i dessa produkter.

Båda ovan anförda moment kan bli mycket arbetsbetungande och efter- som vissa stora företag levererar produkter till Sverige från skilda egna produktionsanläggningar i skilda länder fordras ett omfattande samord- ningsarbete. Skilda produktionsanläggningar kan nämligen för prak- tiskt identiska produkter ha delvis olika sammansättningar.

Dessutom förekommer som komponenter i vissa beredningar produk- ter inköpta från andra tillverkare i världen. Köparen har inte heller alltid fullständiga sammansättningsuppgifter på dessa, varför han får begära från sin leverantör att denna sänder ämneslistor till Sverige. Ovan sum- mariska redovisning bör, tycker jag, ge en bild av svårigheterna åtmins- tone för de som känner till modern industris internationella beroende.

Något liknande som ovan beskrivits gjorde EG och kostnaderna lär för företagen ha legat i storleksordningen 1 000-1 500 kr/ämne. Efter- som vi totalt företag/ämne får upp emot 150-200 000 kombinationer är det väsentliga kostnader som ett genomförande skulle medföra.

Praktiskt skulle det för de internationella kemibolagen betyda följan— de:

Stora internationella bolag, höggradigt datoriserade. Troligtvis över- komliga problem, frånsett behovet av deklarationer från underleve- rantörer av produkter vars sammansättning man inte känner.

_ Stora, medelstora och små företag som måste göra arbetet manuellt. Kostnader ] 000-1 500 kr/ämne. Eftersom systemet inte går att kontrollera kan det inbjuda till att man av kostnadsskäl ”begränsar sig” till att sända in en ”EG-lista”.

Ovan redovisade visar att kvaliteten på input blir mycket olika. Man kommer därför i registret att ha uppgifter med mycket olika kvalitet som sedan körs ihop och ligger till grund för myndighetsarbetet. All datakun- skap visar på de stora problem man får då data med bra, dålig och till och med usel kvalitet sammanförs. Materialet ger en falsk säkerhet.

Dessutom kommer det här, på grund av osäkerheten i grundmateria- let, att uppkomma sofistikerade diskussioner i efterhand om ämnen som saknas. Inte på grund av att de inte använts utan på grund av att de bortfallit eller glömts. Detta kan bli ett nog så komplicerat juridiskt problem.

Med hänsyn till kostnaderna, kvaliteten och behovet anserjag icke att ett ämnesregister av föreslagen karaktär skall genomföras. Jag föreslår att resurserna nu koncentreras till:

Stegen 2 och 3 i registret. Arbetet med klassning och märkning. Arbetet med varuinformationsblad. Fullgöra ett notifikationssystem för nya ämnen harmoniserat med EG.

Dessutom bör, som tidigare anförts, de övergripande produktkontroll- frågorna först utredas.

9. Särskilt yttrande av Harald Frostling

Jag har funnit det angeläget att avge ett särskilt yttrande över kemikom- missionens delbetänkande eftersom förslaget inte tillräckligt beskriver de problemställningar och behov som finns beträffande den information som syftar till att få fram en säkrare hantering av kemiska ämnen och produkter i arbetslivet.

Behovsanalys

På brukarsidan är det främst de små och medelstora företagen som har svårigheter att bedöma hur man på ett säkert sätt skall hantera kemiska ämnen och produkter. Dessa företag har inte tillgång till inbyggd före- tagshälsovård eller toxikologisk expertis som kan finnas i de större. För att få riktig risk- och skyddsinformation är man därför hänvisad till att söka stöd och hjälp hos företagshälsovården, om man är ansluten till sådan, eller utomstående konsulter. Oavsett om företagen har möjlighet att få information via företagshäl- sovården eller på annat sätt är det väsentligt att dessa och deras anställda har tillgång till risk- och skyddsinformation som är avpassad för det enskilda företagets specifika hantering av kemiska ämnen och produkter för att därigenom få ett gott skydd för de anställda och omgivningsmil- jön. Mot bakgrund av vad jag sagt saknarjag i delbetänkandet en närmare precisering av de behov som finns på brukarsidan. Dessa behov borde ha preciserats med utgångspunkt från den lagstiftning som nu gäller och syfta till att klarlägga bristerna och analysera orsakerna till dessa. Ett sådant klarläggande hade möjliggjort att effekterna av olika aktiviteter från myndigheternas och leverantörernas/tillverkarnas sida, bl. a. i form av kommande tillämpningsföreskrifter och frivillig utvidgning av infor- mationssystemet också kunnat bedömas. Som exempel på sådana aktiviteter från myndigheternas och leveran- törernas/tillverkarnas sida kan nämnas El produktkontrollnämndens nya regler för klassificering och märkning — etapp 3 1] produktkontrollnämndens föreskrifter om varuinformationsblad El sprängämnesinspektionens regler för märkning av brandfarliga och explosiva varor El arbetarskyddsstyrelsens regler för information om farliga ämnen III den överenskommelse som träffats mellan parterna och de olika branschorganisationerna om varuinformationsblankett som avses åt- följa alla leveranser av hälsofarliga kemiska produkter.

Utbyggnaden av produktregistret, etapp 3, kommer att innebära att de till registret anmälda produkterna skall deklareras också beträffande deras innehåll av sådana ämnen som ger produkterna hälsofarliga egen- skaper. I en utbyggnad av denna etapp föreslås dessutom i delbetänkan- det att även miljöfarliga ämnen skall deklareras.

Avsikten med varuinformationsbladet är att det skall medfölja den kemiska varan vid leveransen och utgöra skriftlig information dels i form av grunddokumentation och dels i form av en stomme för ett skyddsblad. Brukarens uppgift blir i princip att med utgångspunkt från denna stomme till skyddsblad fylla i de specifika hanteringsrutiner som gäller för den egna verksamheten.

Delbetänkandet borde ha klarlagt vad myndigheternas och leverantö- rernas aktiviteter kommer att betyda. Det är sålunda oklart om bristom- rådena främst finns med avseende på brukarnas information om varans egenskaper eller om bristerna finns inom tillsynsområdet på såväl cen- tral som regional (lokal) nivå. Som delbetänkandet nu är utformat ger det intryck av att ett utvidgat informationssystem, ett system för för- handsgranskning, och ett utbyggt produktregister (etapp 4) är självklar- heter.

Regeringen har tillsatt en särskild avregleringsgrupp under ledning av statssekreteraren i lndustridepartementet. Gruppen skall syssla med av- reglering i allmänhet men är särskilt inriktad på sådana regler som framstår som onödiga eller kostnadskrävande för näringslivet. Mot den- na bakgrund kan ifrågasättas om de tankegångar delbetänkandet ger uttryck för rimmar med regeringens strävanden till förenkling av regel- systemet. lnförandet av nya regler borde i varje fall inte ske utan att man i delbetänkandet visar klara behov och att dessa kan tillfredsställas till rimliga kostnader — kostnads-nyttoanalys.

Förhandsgranskning

Beträffande den förhandsgranskning av nya ämnen som föreslås i del- betänkandet föreligger det svårigheter att uppfylla de krav som anges i

, delbetänkandet framför allt för större brukare som är direktimportörer av kemiska produkter.

Som exempel på sådana brukare kan nämnas verkstadsindustrier med mer än 1 000 anställda. Dessa hari samtliga fall direktimport av kemiska varor. Antalet importerade varor är i medeltal ca 20 produkter per företag.

Högteknologiska företag inom t. ex. flyg-, rymd- och försvarssektorn hör också till denna kategori och har dessutom ett betydligt högre antal direktimporterade varor. För deras del kompliceras bilden av att deras import sker från tillverkare utanför EG-området, främst USA. De mate- rialspecifikationer som gäller för tillverkning av deras produkter är mycket omfattande och hårt standardiserade. Något utbyte av kemiska varor på grund av deras hälsofarlighet är i de allra flesta fall omöjligt att göra då de materialtekniska specifikationerna är skrivna med tanke på hög produktsäkerhet. .

De kemiska ämnen som ingår i de kemiska varorna är i de allra flesta fall inte kända av brukaren då det ofta är förknippat med mycket stora svårigheter att få tillgång till recepten annat än i form av namn på ingående grupper av ämnen.

Hanteringen av de kemiska varorna på de enskilda arbetsplatserna är utformad så att den skall ske på ett för de anställda så säkert sätt som

möjligt oavsett om det förekommer vissa typer av hälsoskadliga ämnen i varan. Av denna anledning skulle förhandsgranskning av nya varor innebära stora svårigheter och kostnader för berörda industrier även om förhandsgranskning av på marknaden uppdykande (EG och Sverige) nya ämnen i stort kan accepteras av övrig industri.

Volymsgränsen, 100 kg, över vilken det fordras en fullständig för- handsanmälan upplevs av industrin i allmänhet som oacceptabelt låg. Inom t. ex. processindustrier som skogsindustrin samt järn- och stålin— dustrin är 100 kg av en kemisk vara eller ämne alltför låg volymsgräns då man i dessa branscher inte enbart laboratoriemässigt kan utprova lämpliga produkter utan måste göra upprepade försök i halvstor skala innan man kan avgöra om den kemiska varan/ämnet är användbart ur produktionssynpunkt. Volymsgränsen bör därför överensstämma med EG:s 1 ton.

Beträffande förhandsgranskning av ämnen som redanfinns inom EG men inte i Sverige är det svårare att se behovet av förhandsgranskning även om kravet på dokumentation är begränsat. Hälsofarliga ämnen av denna typ kommer ändå årligen att anmälas till produktregistret i etapp 3. Det är därför ett felaktigt utnyttjande av resurser att på nytt granska ett antal enbart för Sverige nya ämnen, som redan finns och är granskade inom EG. Dessa ämnen kommer troligen heller inte att utgöra några volymsmässigt stora produkter i framtiden. I stället borde våra ytterligt begränsade toxikologiska resurser användas till att granska i dag inom landet frekventa ämnen som man misstänker kan ge upphov till skada på människan och/eller i miljön. En prioritering av dessa skulle kunna göras med hjälp av de olika fackmyndigheterna, t. ex. ASS, SNV och med bistånd från arbetsmarknadens parter. På så sätt borde våra begrän- sade resurser sättas in på angelägnare områden än att granska ämnen som kan komma att användas i några hundra kilogram.

Utbyggt produktregister — etapp 4 Nyttan med förslaget att bygga ut produktregistret med ett fjärde steg till ett ämnesregister är ur brukarsynpunkt tveksamt. De hälso- och miljöfar- liga ämnen som är angelägna att registrera kommer ändå att omfattas av produktregistrets etapp 3. l delbetänkandet föreslås ytterligare insam— ling av en stor delmängd data av föga värde ur miljösynpunkt för företagen och deras anställda. Att ett sådant förslag överhuvud taget väcks kan bero på att en nödvändig behovsanalys med kostnads—nytto- bedömning också saknas i detta sammanhang. Om en sådan gjorts kunde olika alternativ övervägts att på bästa sätt skapa ett tillsynsinstrument som är praktiskt användbart och utgör ett stöd i den dagliga tillsynen.

En av vägarna skulle kunna vara att förbättra den regionala tillsynen inom såväl den yttre miljöns som inom arbetsmiljöns område. Man borde t. ex. alternativt studerat vilka effekter en förstärkning av yrkesin- spektionen resp. länsstyrelsernas naturvårdsenheter kan ha om man satsar motsvarande summa pengar på denna typ av tillsynsförstärkande åtgärder, i stället för ett utbyggt produktregister av typ stordatabank.

Det är därför inte acceptabelt att bygga ut en fjärde etapp i produkt- registret utan att effekterna av etapp 3 studerats först.

Register

agent 106—107, 121—122, 139, 142 aggregerade uppgifter 132— 133 allmän handling 97—98 anmälningsetapp 89 ansvarsförsäkring 154 användning, uppgifter om 93, 119— 120 arbetarskyddsstyrelsen 40—41 , 53, 70, 84—86, 126—127, 133— 135,139,155,174 arbetsmiljölagen (AML) 32, 35, 40, 44, 51, 61, 65—67, 125, 131 asbest 53 avfall, miljöfarligt 54, 142

barnolyckor 36 behörighetskontroll 134, 138 bekämpningsmedel 36, 51 —53, 59, 76, 118 beredning, definition 143 biprodukter 59, 118 branschorganisation 122, 133 brandfarliga och explosiva varor 41, 43, 47

cancerframkallande ämnen 53, 145 CAS 56, 58, 63, 118, 119 CBI 60 CEFIC 55

DAFA 103—104 Danmark 45, 83, 85, 159 datasäkerhet 87—88, 90, 103— 104,110—111,122,l32—138, 150

dataterminal 97, 126—127, 134— 136,138—139,143 direktimport 48—49, 170, 175 dokumentationskrav 56, 59, 65— 67, 144

ECDIN 86—87 ECOIN 55—56, 63—64, 86, 123 EFTA 90 EG 41—43, 49, 51, 54—58, 62— 72,83, 85—87,90—91,113,115, 117—119,123,125,128,137, 139,144, 146—147,149, 151, 153,156,160—162,167,170— 173, 175—176 EINECS 55—56, 64—65, 68, 86, 153, 156, 166 ekotoxicitet 54 EPA 59—61, 87, 91

ersättningsfond 154 export 47, 161

fackliga organisationer 83, 102,

126—127, 130 se även skyddsombud farosymbol 41 —43, 47—48, 146, 156,159—160,167,169—l70 finansiering 7l Finland 83—85, 160—161 funktionsuppgift 76, 80, 92, 93, 1 19— 120 förbehåll 99— 100 Företagens Uppgiftslämnardele- gation 137 företagshälsovård 35, 46, 127

förhandsgranskning 51—72, 125—126, 142—144, 147, 150—152,153—154,156,l60, 162—163,170—172,175—l76 föroreningar 118—119, 156 förpackningar 46, 48

generalklausul 100 generisk benämning 60, 137 gift 42—43, 50, 53, 92, 159 giftinformationscentralen (GIC) 85—86, 104, 131—132, 135, 140 Good Laboratory Practice (GLP) 53 grafiska märkningssystemet (GMS) 41 granskningstid 144 gruppbenämning 60, 137 gödselmedel 118

haltuppgifter 90, 92—93 handelsagent 106—107, 121—122, 139, 142 hantering 105 hygienprodukter 128— 129

identifikationsnummer 45 —46, 85, 87, 159 identitetsuppgifter — kemisk identitet 54, 56—59, 118—119, 139 — den produktansvariges iden- titet 44, 46, 170—171 import — direktimport 48—49, 170, 175 — handelsagent 106—107, 121—122, 139, 142 informationsfrihet 94 intermediär 59, 61 —62, 68, 147 internationellt samarbete 43, 63, 71 —72 IUPAC 56

Japan 55, 64

kammarrätten 136 kancerframkallande ämnen 53, 145 Kemikontoret 94 kemisk identitet 54, 56—59, 118—119, 139 kemisk produkt, begreppsdefini- tion 39,143, 161, 164—165 kodbeteckning 58, 137 kollektiv deklaration 122, 139 konsumenter 35—36, 45, 146, 159 konsumentverket 40 korskörning 133 kosmetika 59, 118, 128— 129 kostnader 47—48, 58, 64, 70—71, 93—94,l38,151,158,167 kungörelsen om hälso- och miljö- farliga varor 138 — 18 & 39, 42—43 — 50 & 39, 49 — ändringsförslag 17—22, 143— 144 kvantitetsgräns 56, 68, 149, 176 kvantitetsuppgift 54, 90, 92—93, 119—120, 141

laboratoriekemikalier 57 se även kvantitetsgräns lagen om brandfarliga och explo- siva varor 4] lagen om hälso- och miljöfarliga varor (LHMV) 32, 51, 53, 61, 65—67,120—121,125,129,146, 164, 168 — 1 549 — 25 105, 107 — 5 €) 39, 49,108 — 5a & (förslag) 141, 142 — 65 142 — 8539,105,107—108,138, 141—143,156,161,I65 — 9539,105, 107—108, 138, 141—142 — 165 107, 142 — ändringsförslag 13— 15, 141—142

legoarbete 46 lim 40, 53

livsfarliga varor 41 livsmedel 59, 118 LO 92, 148 läkemedel 52, 59, 118 länsstyrelser 126, 134—135, 176 lösningsmedel 42

marknadsdomstolen 40 marknadsföring 40, 65

marknadsföringslagen 40 massuttag 99, 133 meddelarfrihet 95—97, 102—103, 131—132,139,143,149 mellanprodukter 59, 61 —62, 68, 147

mellanstation 122

men 99

mikrofiche 135 miljöfarliga produkter 34, 40, 116—117,120,139,146,154, 174 miljöfarligt avfall 54, 142 miljökontrollutredningen 168 miljöorganisationer 130, 145— 146, 148 miljöskyddslagen 32, 108

monomer 56

MPD 54, 56, 58—59, 61, 65—67, 147 mutagenicitet 54 mångförpackade produkter 46, 48 mängduppgift 54, 90, 92—93, 119—120, 141 märkning 39—50, 92, 158— 162, 170 märkningskungörelsen 39—43, 50

namnuppgifter 44, 46, 170— 171 naturprodukter 39, 118 naturvårdsverket 70, 88, 104,

133—135, 139 Norge 83, 86, 160— 161 notifikation, se förhandsgransk- ning

OECD 51, 53, 56, 59, 61, 65—67, 147, 162, 171

offentlighetsprincipen 97—98, 131, 135—137

Office of Technology Assessment (OTA) 61 omsättning 76, 111, 115, 118

patent 148 PCB 53 petroleumprodukter 39, 118 PK-nummer 87 plast 56 se även polymer Plast- och Kemikalieleverantörers förening (PKL) 94 polyaddukter 56 polykondensat 56 polymerer 56, 61 —62 PR-nummer 85 produktanmälan 89—90 produktansvar 105— 107 produktansvarskommittén 105 produktinformation 39—50, 92, 158—162,169—170,174—175

produktkontroll, definition 31 — 32

produktkontrollnämnden 39—43, 46—47, 50, 88, 90—92, 127, 155, 160,162, 164, 168, 174 produktnummer 45—46, 85, 87, 159 produktregister 45—47, 73—139, 147—152,154, 156, 160—161, 163—165,167,171—173,176 produktregistersektionen 131, 133—134, 139 produktskador 105

regeringsformen 94 regeringsrätten 136 registerenheten 131, 133—134, 139 resursåtgång 47—48, 58, 64, 70— 71,93—94,138,151,158,167 rikspolisstyrelsen 103 riktlinjer 40

samrådsorgan 132—133, 136, 139 Schweiz 83—84 sekretess 58, 60, 87—88, 90, 92, 94—103, 110—111,122, 126, 130—138, 148—150 sekretessförordningen 102 sekretesslagen 95, 98—103, 126, 130—133, 137, 148—149 — ändringsförslag 16, 143

sekretesstid 100 skaderekvisit 99, 102, 130 skadestånd 105 skyddskommitté 131

skyddsombud 35, 46, 83, 89, 92, 126—127,130—131,133,145, 148 småförpackningar i storförpack- ningar 46, 48 socialstyrelsen 70, 128— 129 Sprängämnesinspektionen 33, 41, 127, 155 statistiska centralbyrån 131—132

statskontoret 104 straff 107—109 substansregister, se ämnesregister

symbol 41—43, 47—48, 146, 156, 159—160,167, 169—170

televerket 103 terminal 97, 126—127, 134—136, 138—139, 143 tillsyn 74—82, 124—125, 133

toxikologi 53—54 tryckfrihetsförordningen 94—97 TSCA 59—60, 63—64, 87 tulltaxan 80, 88 tystnadsplikt 96, 131—132, 143, 149

underleverantörer 77, 173 uppdatering 76, l l 1, 124, 127— 128, 133, 160 uppgiftsskyldighet 104— 109 USA 54—70, 83, 86—87, 113, 117—119, 123,137, 148, 171, 175 utrikeshandel 48—49

varuinformationsblad 40—50, 155,160—161,164,167,169, 170, 173—175 volymgräns 56, 68, 149, 176

volymuppgift 54, 90, 92—93, 119—120, 141

vådligt ämne 42—43, 50 Västtyskland 70, 148

yrkesinspektionen 126, 134—135, 176 YSAM 41 yttrandefrihet 94, 96 yttrandefrihetsutredningen 96

återförsäljning 34

ämne 143 ämnesregister 86—87, 90—91, 116—127,139,152,154,160, 163—165, 167, 171—173, 176

överanmälning 64 överklagan 136

Statens offentliga utredningar 1984

Kronologisk förteckning

PNPQPPNT'

wewweow

16. 17. 18. 19. 20. 21. 22. 23. 24.

Sociala aspekter på regional planering. I. Värdepappersmarknaden, Fi. Domstolar och eko-brott. Ju. Långtidsutredningen. LU 84. Huvudrapport. Fi. Sektorstudier. LU 84. Bilagedel 1. Fi. Särskilda studier. LU 84. Bilagede12. Fi. Långtidsutredningen. LU 84. Bilagedel 3. Fi. Näringstillstånd. Ju. Förslag till lag om Kooperativa föreningar. i. Kompletterande motståndsformer. Fö. Rösträtt och medborgarskap. Ju. Rösträtt och medborgarskap. Bilaga. Ju. Samordnad narkotikapolitik. S. RF 10:5. Ju. Ekonomisk brottsligheti Sverige. Bakgrund. övervägande, åtgärder. Ju. Förvärvi god tro. Ju. Sveriges internationella transporter. K. Arbetsmarknadsstriden 1. A. Arbetsmarknadsstriden 11. A. Datorer och arbetslivets förändring. A. Förenklad självdeklaration. Fi. Panträtt. Ju. Folkbibliotek i Sverige. U. En bättre information om kemiska produkter. Jo.

Statens offentliga utredningar 1984

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Kommissionen mot ekonomisk brottslighet. 1. Domstolar och eko-brott. [3] 2. Näringstillstånd. [8] 3. Ekonomisk brottslighet i Sverige. Bakgrund, övervägande, åtgärder. [15] 1983 års rösträttskommitté. 1. Rösträtt och medborgarskap. [11] 2. Rösträtt och medborgarskap. Bilaga. [12] RF 1015. [14] Förvärv i god tro. [16] Panträtt. [22]

Försvarsdepertementet Kompletterande motståndsformer. [10]

Socialdepartementet Samordnad narkotikapolitik. [13]

Kommunikationsdepartementet Sveriges internationella transporter. [17]

Finansdepartementet

Värdepappersmarknaden. [2] Långtidsutredningen. 1. Långtidsutredningen LU 84. Huvudrap- port. [4] 2. Sektorstudier. LU 84. Bilagedel 1. [5] 3. Särskilda studier. LU 84. Bilagedel 2. [6] 4. Längtidsutredningen. LU 84. Bilagedel 3. [7] Förenklad självdeklaration. [21]

Utbildningsdepartementet Folkbibliotek i Sverige. [23]

Jordbruksdepartementet

En bättre information om kemiska produkter. [24]

Arbetsmarknadsdepartementet Konfliktutredningen. 1. Arbetsmarknadsstriden I. [18] 2. Arbets- marknadsstriden ||. [19]

Datorer och arbetslivets förändring. [20]

Industridepartementet Sociala aspekter på regional planering. [1] Förslag till lag om Kooperativa föreningar. [9]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningens nummer i den kronologiska förteckningen.

lk,|l_1]ll,

* ' ' I ' .. '. ' ' ,. ... , | '. , .'ll _. _ i', ,. ' . _. ,, l' .-,_, ',' . " _ .- 'm. 'i'j'ijli;,',,,'.uu'..-1,'_ .., , ' , w. ' ' ' . ' . . . , '

1111! X], :, || ,, '] 1 » ,. I 1 , _ , ,1 __ »"'| ..?.1'" '..l. '. "" r'.'1.—'— 'i. 7, " 'll'l'v' ' .' i..,,,-,,. ”_,,,-_.. ,....,,.,, . |__, .... ,, . . ' .'IR .,, '...J,, -"., . ;. .. , " ,".' ' '... .' ' , m ' ' i.. " _|. ,, _ , '

',? i.,,,'. .. .,, ,,, .,l,., ,,,. ., , ,,. HEM ,, ' .,,, ',,,_, | .,l,'-'.. , ., , , ,' ." '.,.1- I,...” .. - " . . ' ' . _.....i ,' ., ,,, ,4 ,, ,,.i , , _,, . . ,, |, , , ,

l:"- -. l.", 1 ,.' .. .. .» - :' .. . . " _ .. . ' J ,u11,1,k,,' . _ , ., ,, , , , .

_ '1 .'..,

' . 1 " , ,,1 11 I | I? | . L ' lh], , ,. .i. '" ' '. .). l "'. ,...,» r' ' 'i...' ' " l|_ . I- i l 1 |_1'1- ., . ' -,, ' ... '_ ' || | 1 1 I' . . L. A »" ' ' ati? . .. _ .' . 1'."-,_ ' ' , ., '?er ” ,, ,_ , , .. ' . ' || '|' : J ' '., , ' . 1 '].l.'.[.',., r,," ... ' ", ' _ , . . ,, _ : 'i! | .,, - . ' - — ,._. , , , ,, _ , _ ,, _ _

lill "Il-" ' '.l' ..

..1 ,_,,J. ',l, .,,,,

'Liber