SOU 1972:31

Lag om hälso- och miljöfarliga varor

Till Statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet

Genom beslut den 11 april 1969 bemyndi- gade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksde- partementet att tillkalla högst sju sakkunniga med uppdrag att utreda informationen på miljövårdsområdet. Kungl. Maj:t utvidgade därefter genom beslut den 23 maj samma år de sakkunnigas uppdrag att jämväl avse utredning rörande kontrollen av miljöfarliga produkter m. m. samt bemyndigade chefen för jordbruksdepartementet att öka antalet sakkunniga till högst tretton.

Med stöd av bemyndigandet den 11 april 1969 tillkallade chefen för jordbruksdepar- tementet, statsrådet Bengtsson, samma dag som sakkunniga riksdagsledamoten förvalt- ningschefen Sven Ekström, forskningschefen vid statens naturvårdsverk Lennart Hannerz, överdirektören i socialstyrelsen Sven-Olof Hedengren, departementsrådet i jordbruks— departementet Allan Johansson, ordföran- den i giftnämnden apotekaren Rune Lönn- gren, avdelningschefen vid statistiska cen- tralbyrån Knut Medin och avdelningschefen vid statskontoret Fredrik Trotzig. Samtidigt uppdrogs åt Ekström att vara ordförande.

Med stöd av bemyndigandet den 23 maj 1969 tillkallade statsrådet Bengtsson som yt- terligare sakkunniga juristen i landsorgani- sationen Bert Ahlgren, riksdagsledamoten Kerstin Anér, direktören i Sveriges industri- förbund Bo Helmerson samt riksdagsleda- mötema Einar Henningsson, Eric Krön- mark och Einar Larsson.

Tillika föreskrev departementschefen, att utredningsarbetet skulle bedrivas på två av- delningar, en för informationen på miljö- vårdsområdet m.m. och en för kontrollen av miljöfarliga produkter m. m. Sistnämnda avdelning, under utredningsarbetet benämnd

avdelning 2, skulle bestå av samtliga sak- kunniga utom Medin och Trotzig.

De sakkunniga antog benämningen miljö- kontrollutredningen (MKU).

Att som experter biträda miljökontrollut- redningen tillkallades den 23 maj 1969 do— centen Hans Palmstierna och statistikchefen vid statistiska centralbyrån Eje Sandqvist, den 18 juli 1969 hovrättsrådet Sigvard Me- jegård, den 5 oktober 1970 byråchefen vid giftnämnden Ulla Swarén, den 25 februari 1971 byrådirektören vid statens naturvårds- verk Sune Eriksson, den 15 mars 1971 av- delningsdirektören vid statskontoret Lennart Eklund och den 1 juni 1971 professorn Bert Bolin.

Härjämte har enligt departementschefens godkännande anlitats ett antal personer vid 5. k. hearings anordnade av utredningen samt för särskilda utredande uppgifter.

Att vara sekreterare åt miljökontrollut- redningen förordnades den 18 juli 1969 Me— jegård. Som biträdande sekreterare förord- nades den 23 maj 1969 byrådirektören Bengt Malmås och den 5 oktober 1970 departe- mentssekreteraren Karl Olov Öster.

Till utredningen har Kungl. Maj:t över- lämnat ett antal ärenden rörande kontroll över miljöfarliga varor, vilka ärenden tagits i beaktande vid fullgörandet av utrednings- uppdraget. Utredningen har dessutom till skilda statsdepartement avgivit ett antal re- missyttranden över olika utredningar samt framställningar från myndigheter.

Sedan miljökontrollutredningen nu slut- fört sitt uppdrag i fråga om kontrollen av miljöfarliga varor m.m., vilket arbete ut- förts inom avdelning 2, får utredningen vördsamt överlämna sitt betänkande i denna

Dessutom bifogas reservationer i olika hänseenden av ledamöterna Ahlgren, Anér, Helmerson och Krönmark samt särskilda yttranden av ledamöterna Hedengren, Hel- merson och Lönngren ävensom av experten Palmstierna.

Frågan om vilka kemiska föreningar och andra ämnen som vid användning eller oavsiktlig spridning i miljön kan befaras ge upphov till ogynnsamma biologiska ef- fekter samt den närmare innebörden av dessa effekter hos människan och i miljön är av central betydelse. För att få vissa sidor av problemen belysta har utredningen inhämtat yttranden från forskardocenten Carl Axel Wachtmeister samt docenterna Erik Arrhenius och Claes Ramel. Deras yttranden fogas såsom bilagor till betänkan- det, bilagorna 1—3.

I betänkandet lämnad redogörelse för gällande rätt samt aktuella reformkrav och pågående utredningar hänför sig till för- hållandena fram t.o.m. december månad 1971.

Stockholm i april 1972.

S ven Ekström

Bert Ahlgren Kerstin A nér Lennart Hannerz Sven Olof Hetlengren Bo Helmerson Einar Henningsson Allan Johansson Eric K rönmark

Einar Larm—nn R une Lönngren

Sigvard M ejegård K ar] Olov Öster

11. Regional och lokal tillsyn

Val av central tillsynsmyndig- het ............. Handläggningen inom natur- vårdsverket av frågor om häl- so- och miljöfarliga varor 10.2.1 Inrättande av en pro- duktkontrollnämnd 10.2.2 Produktkontroll- nämndens kompetens 10.2.3 Produktkontroll- nämndens samman- sättning och admi- nistrativa ställning

12 Laboratorieverksamhet ......

12.1

12.2

Inledning ......... 12.1.1 Allmänna förutsätt- ningar ....... 12.1.2 Erfarenheter från giftnämndens verk- samhet ....... 12.1.3 Erfarenheter från na- turvårdsverkets verk— samhet ....... 12.1.4 1964 års naturresurs- utredning ..... Undersökningskrav i fråga om hälso- och miljöfarliga va— ror ............

123

123

. 127

. 127

129

. 130 . 132

135 135

135

136

137

139

140

12.2.1 Allmänna förutsätt- ningar ....... 140 12.2.2 Konkreta behov . .140 12.3 Undersökningskrav beträffan-

de övrig miljökontroll . . . 142 12.3 .1 Vattenvård ..... 142 12.3.2 Luftvård ...... 144

12.3.3 Bullerundersökningar 144 12.4 Undersökningsverksamhet in- om ramen för ett miljövår-

dens informationssystem . . 144 12.5 Internationella aspekter . . . 145 12.6 Principiella överväganden . . 146

12.6.1 Behov av samordning 146 12.6.2 MKU:s ställningsta-

gande ....... 148 12.7 Uppbyggnaden av naturvårds- verkets laboratorium . . . . 149 12.7.1 Verksamheter som kan integreras . . . 149

12.7.2 Särskilda frågor rö- rande folkhälsoinsti- tutets omgivningshy- gieniska avdelning . 150 12.7.3 MKU:s förslag till

samordning . . . . 152 12.8 Regionala undersökningslabo- ratorier .......... 153 12.8.1 Behov av regional undersökningsverk- samhet ....... 153 12.8.2 Lokalisering av regio- nala laboratorier . . 154

12.9 Relationerna mellan intern och extern undersöknings-

och forskningsverksamhet . . 154

13 Naturvårdsverkets organisation . . 156 13.1 Inledning ......... 156 13.2 Produktkontrollenheten . . . 156 13.3 Enheten för avfallsfrågor . . 158

13.4 Huvudenheten för undersök-

ningsverksamhet (naturvårds- verkets laboratorium) . . . . 159 13.4.1 Inledning ..... 159 13.4.2 Beredningsenheten . 160

13.4.3 Enheten för vatten— undersökningar . . . 160 13.4.4 Enheten för luft— och bullerundersökningar 160 13.4.5 Enheten för miljö- giftfrågor ..... 161 13.4.6 Enheten för fysika- lisk-kemiska analyser 161 13.4.7 Enheten för fasta ob- servationssystem . . 162

13.4.8 Serviceenheten . . 162 13.4.9 Regionala enheterna 163 13.4.10 Personalbehov . 163 13.5 Ledningsfunktioner m.m. . . 164 13.5.1 Principiella övervä- ganden ....... 164 13.5.2 MKU:s förslag . . . 166 14 Kostnads- och anslagsfrågor . 171 14.1 Kostnader för nya tjänster vid naturvårdsverket 14.1.1 Huvudenheterna för administrativ verk— samhet och tekniska frågor samt plane- ringssekretariatet . . 171 Huvudenheten för undersökningsverk- samhet ....... Övriga resursbehov ..... 14.2.1 Ersättning åt exper- tis m.m. 14.2.2 Reseersättningar 14.2.3 Lokaler 175 14.2.4 Expenser ...... 176 Anslagsförändringar . . 176 14.3.1 Avgiftsbeläggning av vissa tjänster . . . . 176 14.3.2 Naturvårdsverkets to- tala anslagsbehov . . 178

171

14.1.2

172 14.2 174 174 . 175

14.3

VI Reservationer och särskilda ytt- randen

] Reservation av ledamoten Anér an- gående engångsemballage, respon- sum och besvärsrätt ........ 179

2 Reservation av ledamoten Helmer- son angående lagens tillämpningsom— råde och hanteringsbegrepp m. m. . . 181

3 Reservation av ledamoten Ahlgren angående offentlig administration . 183

4 Reservation av ledamöterna Helmer- son och Krönmark angående respon- sum och produktkontrollnämnden . . 192

5 Särskilt yttrande av ledamöterna He- dengren och Lönngren 194

6 Särskilt yttrande av experten Palm- stierna angående laboratorieorgani- sationen ............. 195

7 Särskilt yttrande av ledamoten Hel- merson ............. 200

VH Bilagor

Bilaga [ Miljögifter och miljöförore-

ningar exempel på förekomst och spridningsvägar ........... 207 Bilaga 2 Några aspekter på värderingar av miljögifters effekter ....... 229 Bilaga 3 Miljögifternas genetiska inver- kan ................. 240 Bilaga 4 Laboratorieresurser för miljö- kontroll ............... 247 Bilaga 5 Ordförklaringar ....... 257

Sammanfattning

Inom industri, jordbruk och skogsbruk, inom medicinen och i hemmen används ett stort antal kemiska ämnen och produkter. Det rör sig om bl. a. industrikemikalier och kemisk-tekniska produkter samt materiel och föremål av ytterst varierande slag, vilka är framställda av eller tillsatta eller behand- lade med kemiska substanser. Detta pro- duktsortiment förändras kontinuerligt och användningsvolymeu ökar på många områ- den. Helt nya substanser tas i kommersiellt bruk, nya användningsområdcn blir aktuella för tidigare kända ämnen och sammansatta produkters innehåll varieras på olika sätt.

Under senare år har förgiftningar och andra skador inträffat i naturen och anrik- ning av tunga metaller och persistenta klor- kolväten har konstaterats i miljön. Såväl dessa förhållanden som andra erfarenheter och fortlöpande vetenskapliga rön visar, att stor vaksamhet måste iakttas samt att i vissa fall förbud och andra åtgärder måste tillgri- pas. Det gäller att så långt som möjligt för- hindra att hälsoskador och miljöskador av betydelse över huvud taget uppkommer. Härför behövs kunskaper om kemiska pro- dukters effekter samt en effektiv kontroll över kemiska produkter från samhällets sida med stöd av lagstiftning.

Möjligheterna till kunskap om olika äm- nens egenskaper och effekter är emellertid i dag begränsade. Även vetenskapliga analys- och mätmetoder är i vissa fall ofullgångna vilket påverkar möjligheterna att bedöma

om risk föreligger vid exposition för ett visst ämne, speciellt under lång tid.

Lagstiftning för kontroll av kemiska pro- dukter måste ge möjlighet att snabbt och i största utsträckning kunna utnyttja de re- sultat, som forskningen frambringar. MKU har enligt sina direktiv haft till uppgift att granska de bestämmelser om kontroll av miljöfarliga produkter som finns samt att därvid närmare undersöka vilka produkter som inte omfattas av gällande lagstiftning och i vilka avseenden denna i övrigt inte medger en effektiv kontroll från miljövårds- synpunkt.

Gällande bestämmelser om skydd mot hälso- och miljörisker är av i huvudsak två slag. Den ena gruppen av bestämmelser av- ser produkterna som sådana, deras samman- sättning, tillverkning, distribution, använd— ning m. m. Den andra gruppen avser före- teelser såsom utsläpp av miljöfarliga ämnen m. m.

Bland författningar, som innefattar en di— rekt produktkontroll är giftförordningen den grundläggande i fråga om hälsofarliga va— ror. Vid sidan av denna finns lagstiftning om vissa andra produktgrupper såsom läke- medel, narkotika, brandfarliga varor, explo- siva varor och radioaktiva ämnen. Produkt- lagstiftning om livsmedel och fodermedel tar till en del sikte på att sådana varor inte skall bli farliga eller olämpliga genom till- satsmedel m.m. Som komplement till gift- förordningen finns särbestämmelser om be-

kämpningsmedel vilka syftar till ett skydd mot skada på människor och miljön. Nyli- gen har utfärdats särskild lag om polyklore- rade bifenyler (PCB) med hänsyn till denna ämnesgrupps miljöfarliga egenskaper. Här- utöver kan nämnas bestämmelser som reg- lerar användningen av svavelhaltiga eld- ningsoljor.

Bland författningar som mera direkt rik- tar sig mot förorenande av luft, vatten och mark genom utsläpp från olika källor kan i första hand nämnas miljöskyddslagen. Även vattenlagen, kommunala renhållnings- lagen, hälsovårdsstadgan m.fl. ger olika långt gående möjligheter till kontroll av spridningen av miljöfarliga ämnen. Kontrol— len är ofta inriktad på mediet — luften eller vattnet — i vilket föroreningen kan upp- träda och övervakningen är förenad med stora praktiska svårigheter.

Gällande författningsbestämmelser för di- rekt produktkontroll ger enligt MKU:s me- ning inte erforderligt skydd mot störningar eller skada i miljön, och de många olika vä- gar på vilka ämnen kommer ut i miljön och svårigheterna att upptäcka dem gör det up- penbart att ej heller emissionskontrollen är effektiv. MKU föreslår därför, att den nu gällande, begränsade lagstiftningen för pro- duktkontroll ersätts av en ny lagstiftning som omfattar alla de kemiska varor som kan befaras medföra hälsofara eller skadlig verkan i miljön.

En flexibel lagstiftning är nödvändig. Be- dömningen av riskerna av ett ämne eller en vara vari ämnet ingår är nämligen beroende på många, varierande förhållanden. En be— farad skadeverkan kan för skilda produkter behöva mötas med olika åtgärder och dess- utom måste intensiteten i ingripandet i det enskilda fallet bli beroende av en avvägning mellan å ena sidan risken med varan och å andra sidan behovet av densamma. Ut- vecklingen på det vetenskapliga området kräver en fortlöpande omprövning av gäl- lande regler och beslut. En mera preciserad reglering kan därför inte här komma i fråga. Den nya lagen om hälso- och miljöfarliga varor föreslås i enlighet härmed få formen av en central ramförfattning, som

innehåller dels allmänna och grundläggande principbestämmelser om förutsättningarna för import, tillverkning, handel eller annan hantering av sådana varor, dels bemyndi- gande att i administrativ ordning utfärda särskilda tillämpningsförfattningar och före- skrifter.

Den föreslagna lagen är enligt 1 5 tillämp- lig på hälso- och miljöfarliga varor, varmed avses ämnen och beredningar som med hän- syn till egenskaper och hantering kan befa- ras medföra förgiftning eller annan skada hos människor eller skadlig verkan i miljön. Avgränsningen innebär, att lagen skall kun- na ge skydd mot kemiska eller fysikalisk- kemiska effekter och är sålunda i detta hän- seende utformad på likartat sätt som giftför- ordningen. Tillämpningsområdet kommer emellertid att omfatta inte blott hälsoeffek- ten för människan såsom enligt giftförord- ningen utan även en kemisk varas verkan i omgivningen, miljön.

Därjämte föreslås Kungl. Maj:t enligt 2 5 att få fullmakt att tillämpa den före- slagna lagens bestämmelser även på andra varor än de kemiska om det är av särskild betydelse från hälso- eller miljöskyddssyn- punkt. Genom det nu föreslagna bemyndi- gandet ges Kungl. Maj:t möjlighet att, om framdeles behov därav skulle uppkomma, göra ingripanden i form av förbud eller andra restriktioner beträffande material (t. ex. engångsemballage) och andra produk- ter som kan ha från hälso- och miljöskydds- synpunkt negativa kemiska, fysikalisk-ke- miska, mekaniska och andra verkningar. Så- dana effekter som buller och skakningar samt sådana verkningar från tekniska pro- dukter som temperaturförändringar och störningar i form av skilda typer av våg- rörelser såsom ljus och mikrovågor kommer också att omfattas av Kungl. Maj:ts full- makt.

Den nya lagen om hälso- och miljöfarliga varor blir i princip tillämplig på alla ke- miska varor som är hälsofarliga eller kan befaras ha menlig verkan i miljön. Varor som nu omfattas av giftförordningen och bekämpningsmedelsförordningen kommer att falla under den nya lagen. Från lagens

tillämpning undantas i huvudsak samma varor som varit undantagna i dessa förord- ningar, dvs. läkemedel, fodermedel, tobaks- varor, etylalkohol och radioaktiva ämnen samt i viss utsträckning bl.a. brandfarliga och explosiva varor (3 5 ). Bestämmelser som finns i andra författningar om ämnen och beredningar till skydd mot skada på män- niskor och miljö, t. ex. i arbetarskydds- och transportlagstiftning skall gälla vid sidan av stadgandena i den föreslagna lagen.

5 5 innehåller regler om de grundläggan- de materiella villkor som skall gälla, när någon hanterar en vara av hälso- och miljöfarlig karaktär. Här slås fast att den som hanterar hälso- och miljöfarliga varor skall vidta alla de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som kan fordras för att hindra eller motverka att varorna får skadlig verkan. Den som tillverkar eller im- porterar varan skall i första hand själv be- döma vilka förebyggande åtgärder som be- hövs. I betänkandets allmänna motivering (7.2) utvecklas den närmare innebörden av dessa regler.

Såsom ett viktigt åliggande för importö- ren och tillverkaren samt såsom en förut- sättning för att han skall kunna vidta erfor- derliga skadeförebyggande åtgärder anges att han är skyldig att före marknadsföringen så långt möjligt fastställa produktens even- tuella negativa effekter på människans hälsa och på miljön med hänsyn till hanteringen. Häri ligger en skyldighet för vederbörande att förvissa sig om varans sammansättning, inkl. föroreningar av betydelse. Avsteg här- ifrån kan anses tillåtna endast om det på grund av erfarenheter och vetenskapens senaste rön är uppenbart att varan inte kan anses innebära risker från hälso- och miljö- skyddssynpunkt. Skyldigheten att undersöka varans hälso- och miljöeffekter skall om- fatta alla kända relevanta riskaspekter och sträcka sig så långt som undersöknings- metodik m.m. tillåter. Den som yrkesmäs— sigt ägnar sig åt tillverkning, import och handel med kemiska produkter förutsätts fortlöpande hålla sig underrättad om forsk- ning på området och den tekniska utveck- lingen. Förslaget innebär en långt gående

undersökningsplikt för den som yrkesmäs- sigt hanterar en kemisk produkt.

Kunskaperna om olika ämnens verkningar i miljön är, såsom nämnts, begränsade och större krav på undersökningsskyldigheten kan inte sättas än den vetenskapliga kun— skapsnivån medger. Den av importören eller tillverkaren utförda undersökningen av en produkt kan som regel knappast ge fullstän- digt svar på frågan om produktens oskadlig- het, och därför kan ej heller underlag ska- pas för att på producenten lägga en förplik- telse att garantera eller bevisa en fullständig frånvaro av skadlighet hos hans produkt. Utredningen vill emellertid starkt betona, att redan en på vetenskapliga grunder fast— slagen misstanke om fara skall utgöra till- räckligt underlag för åtgärder beträffande en produkt från producentens och myndighets sida.

I betänkandet ges ytterligare exempel på åtgärder som kan åvila tillverkare, importör, försäljare och andra som hanterar en kemisk vara. Ett åliggande som är av särskild vikt innebär skyldighet att förse hälso- och miljö— farliga varor med erforderlig deklaration och märkning för att i möjligaste mån be- gränsa skador.

I 6, 7 och 9 555 regleras befogenheten för Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer att införa förbud eller till- ståndstvång samt andra restriktioner och att utfärda särskilda hanteringsföreskrifter. Va- let av ingripande mot en vara skall ske med utgångspunkt från att menlig verkan för människan och miljön skall förhindras eller förebyggas så långt som möjligt. Olägenheter kan i viss utsträckning inte undgås med hän— syn till de fördelar för samhället åtskilliga varor för med sig. Restriktionerna får där— för inte vara strängare än vad som kan an— ses vara skäligt med hänsyn till syftet med åtgärderna.

65 ger Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer bemyndigande att föreskriva, att hälso- och miljöfarliga varor samt visst slag av ämnen eller beredningar bland vilka sådana varor förekommer får importeras eller hanteras endast efter till- stånd av myndighet som Kungl. Maj:t be-

stämmer. I enlighet med direktiven har ut- redningen prövat frågan om införandet av ökat tillståndstvång i förening med för- handsprövning beträffande hälso- och miljö- farliga varor. Ur säkerhetssynpunkt skulle den generella förhandsprövning som nu gäl— ler för bekämpningsmedlen helst avse samt- liga kemiska varor som kommer till allmän användning och som utgör en risk för män- niskans hälsa och miljön. En sådan anord- ning har emellertid utredningen inte ansett möjlig. På marknaden introduceras ett allt- för stort antal produkter och tillgången på toxikologisk och annan expertis är alltför knapp för att ett generellt tillståndstvång i förening med förhandsprövning skall kunna införas. MKU utgår emellertid ifrån att an- talet förprövningspliktiga varugrupper efter hand utvidgas med stöd av den föreslagna bestämmelsen. Såsom framgår av förslaget till tillämpningskungörelse skall det registre- ringspliktiga sortimentet redan nu utvidgas till att avse även kemiska varor som i fråga om egenskaper och användning står be- kämpningsmedlen nära (23 & förslaget till tillämpningskungörelse). Avfattningen av förslaget till tillämpningskungörelse visar, att enligt MKU:s mening befogenheten att förordna om tillståndstvång skall ligga hos Kungl. Maj:t och ej delegeras till myndig- het. Däremot skall det ankomma på myn- dighet att utfärda närmare föreskrifter för genomförandet av förhandsprövningen, och i enlighet med vad som gäller i bekämp- ningsmedelsförordningen skall myndigheten kunna uppställa de närmare villkoren för godtagande av varje enskild vara.

I 75 ges Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer befogenhet att införa förbud mot import eller hantering av viss hälso- och miljöfarlig vara eller att föreskriva att visst ämne inte får ingå i eller överskrida viss halt i beredning eller annan vara om det är av särskild betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt. Ett exem- pel på varor som vid sin hantering kan med- föra risk för allvarlig miljöskada utgör PCB. Såsom framgår av förslaget till tillämpnings- kungörelse (4 ä) anser MKU att beslutan— derätten i fråga om införande av förbud

som regel skall ligga hos tillsynsmyndig- heten.

Slutligen får enligt 9 5 Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer bc- myndigande att meddela särskilda föreskrif- ter och villkor beträffande importen och hanteringen av hälso- och miljöfarliga varor eller av visst slag av ämnen eller beredning- ar bland vilka sådana varor förekommer. Bemyndigandet gäller inom ramen för vad som behövs för att hindra eller motverka skadlig verkan från sådana varor. Med stöd av bemyndigandet kan utfärdas helt allmänt hållna aktsamhetsregler för tillverkningen, förvaringen, oskadliggörandet, spridningen och hanteringen i övrigt. Speciella föreskrif- ter kan utfärdas beträffande anordningar vid tillverkning samt handhavandet av embal- lage, vari hälso- och miljöfarlig vara inne- sluts. I fråga om varor, som vid destruk- tion och kvittblivning kan medföra risk för skada på människors hälsa eller omgivning, kan särskilda hanteringsföreskrifter behövas för att förebygga skada. Föreskriften kan också innehålla förpliktelse att forsla varan till destruktionsanläggning eller anvisningar om sättet för destruktion eller konvertering av varan. MKU har framhållit angelägen- heten av att för tillämpning av 5 5 i lagen utförliga anvisningar, vid sidan av de som redan gäller för hälsofarliga varor, ges om märkningen beträffande alla sådana varor där upplysning kan vara av betydelse för förebyggande av miljöskada.

En tillfredsställande kontroll över hälso- och miljöfarliga varor förutsätter att till- synsmyndighet har tillgång till uppgifter om vilka varor som kommer till användning, de- ras fastställbara sammansättning och toxi- kologiska-ekologiska egenskaper samt deras användningsområden och omsättning. I 85 lagen om hälso- och miljöfarliga varor till- erkänns myndighet som Kungl. Maj:t be- stämmer befogenhet att meddela föreskrifter om rapporteringsskyldighet beträffande des- sa förhållanden. Rapporteringsskyldigheten kan gälla den som tillverkar, importerar, säljer eller på annat sätt yrkesmässigt han- terar varan och skall enligt förslaget kunna omfatta samtliga kemiska varor, oavsett gra—

den av misstanke om varans farlighet. En begränsning ligger dock däri att rapporte- ringsskyldigheten skall syfta till att ge un- derlag för bedömning av hälso- och miljö- farligheten hos varorna.

Rätten att införa rapporteringsskyldighet bör enligt MKU utnyttjas till att efter hand söka kartlägga relevanta delar av det ke— miska produktområdet. Detta bör ge möjlig- het till en överblick över förekomsten av hälso— och miljöfarliga varor på marknaden och därmed också till en uppfattning om spridningen i miljön av ämnen med befarade skadliga verkningar. Rapporteringsplikten förutsätts till en början inriktas på särskilt hälso- och miljöfarliga varor och får där- efter byggas ut efter hand som det till en granskande myndighet inkomna materialet kan tas om hand, bearbetas och utvärderas. Möjligheten att bygga ut systemet blir be- roende av myndighetens resurser och till— gången till vetenskaplig expertis.

Som ett led i tillsynen skall tillsynsmyn- digheten bl.a. — efter anfordran i det en- skilda fallet kunna kräva uppgifter om ett ämne eller beredning från t. ex. tillverka- re. Om vederbörande inte lämnar erforder- liga data om sin produkt kan förutom vites- föreläggande även undersökning på hans bekostnad bli aktuell. Tillsynsmyndigheten får vidare meddela förbud som uppenbarli- gen behövs för att meddelade föreskrifter skall efterlevas.

Den föreslagna lagen om hälso- och miljö- farliga varor innehåller därjämte bestäm- melser om tillsyn och ansvar. Bestämmelser- na har utformats i nära anslutning till den nyligen utfärdade livsmedelslagen .

Utredningen föreslår att lagen om hälso- och miljöfarliga varor skall träda i kraft den I juli 1973.

MKU lägger också fram förslag till till- lämpningskungörelse.

Slutligen har MKU behandlat de organi- .s'atoriska frågor som sammanhänger med in- förandet av den föreslagna lagstiftningen. Frågorna gäller främst valet och uppbygg- naden av tillsynsmyndighet samt inrättandet av ett för tillsynen erforderligt undersök— ningslaboratorium.

Valet av central tillsynsmyndighet har stått mellan giftnämnden och statens naturvårds- verk. Giftnämnden utövar i dag produkt- kontrollen enligt gift- och bekämpningsme— delslagstiftningen. Om den utbyggda kon- trollen över hälso- och miljöfarliga varor förläggs till giftnämnden, skulle naturvårds- verket, om än indirekt, komma att utöva vis- sa tillsynsfunktioner beträffande samma va- ror till följd av föreskrifterna i miljöskydds- lagstiftningen. En splittring av ansvaret skul- le kunna medföra olyckliga konsekvenser och visst dubbelarbete. Samtidigt har såväl den nuvarande som den föreslagna lagstift- ningen om hälso— och miljöfarliga varor del- vis stark anknytning till arbetarskyddsfrå— gorna. Då MKU här föreslår att natur— vårdsverket blir central tillsynsmyndighet en- ligt den föreslagna lagen är det med hänsyn till att härigenom erhålls en från miljö- skyddssynpunkt samlad organisation, som bör vara till fördel då det gäller kraven på rationalisering och effektivisering. Förslaget innebär att giftnämnden upphör som själv- ständig myndighet och sammanslås med na- turvårdsverket.

MKU har även tagit upp frågan om regia- nal och lokal tillsyn. Övervägande skäl talar enligt MKU för att inte nu ålägga något regionalt eller lokalt organ egentliga tillsyns- uppgifter.

Vad angår naturvårdsverkets organisation till följd av de nya arbetsuppgifterna inne— bär MKU:s förslag följande. För att ta till vara de erfarenheter som har vunnits av giftnämndens verksamhet med dess samman— sättning av specialister från olika områden inrättas vid naturvårdsverket ett särskilt or- gan för hälso- och miljöfarliga varor, pro- duktkontrollniimnden. Denna blir ett såväl beslutande som rådgivande organ. Huvud— ansvaret för frågor om hälso- och miljöfar- liga varor skall åvila naturvårdsverkets sty- relse, som kan delegera grupper av ärenden till produktkontrollnämnden för handlägg- ning. För att åstadkomma ett nära samband mellan styrelsen och nämnden skall nämn- dens ordförande, som förutsätts bli annan person än verkschefen, vara självskriven le— damot av styrelsen. Beträffande produkt—

kontrollnämndens sammansättning i övrigt bör denna i huvudsak kunna vara densam- ma som giftnämnden haft. Nämnden skall dock vara ett expertorgan. De mera allmän- na intressena får tillgodoses av verksstyrel- SCI].

En särskild enhet för produktkontrollfrå- gor, produktkontrollenheten, inrättas vid na- turvårdsverket. Denna kommer att bestå av personal vid giftnämndens kansli jämte för- stärkning, tillhopa 27 tjänster. På enheten skall ankomma att handlägga ärenden om hälso- och miljöfarliga varor.

Förslag läggs också fram om inrättandet av en särskild enhet för avfallsfrågor om sju tjänster. Till denna koncentreras hand- läggningen av frågor rörande renhållnings- och avfallshantering.

Vidare inrättas en huvudenhet för under- sökningsverksamhet för att tillgodose vissa av naturvårdsverkets behov av laboratorie- resurser för kontrollen över hälso- och mil- jöfarliga varor samt för verkets tillsyn enligt miljöskyddslagen. Verksamheten vid huvud- enheten skall bedrivas på sju centrala och tre regionala underenheter. Dessa byggs upp un- der en tvåårsperiod genom sammanföring av dels verkets nuvarande undersöknings- laboratorium, dels ett antal särskilda enheter eller arbetsgrupper, som f.n. finansieras av medel för miljövårdsforskning, dels vissa tjänster vid omgivningshygieniska avdelning- en vid förutvarande statens institut för folk- hälsan. Dessutom föreslås viss ytterligare förstärkning. Huvudenheten kommer efter uppbyggnadens genomförande att bestå av 175 tjänster. De regionala enheterna före- slås lokaliserade till Kalmar, Göteborg och Umeå.

Verkets nuvarande byråer jämte produkt- kontrollenheten och enheten renhållnings- och avfallsfrågor föreslås fördelade på tre huvudenheter. Dessa är huvudenheten för administrativ verksamhet, bestående av en kanslienhet, en juridisk enhet samt den s. k. dispensenheten, huvudenheten för natur- vårdsfrågor, motsvarande nuvarande natur- vårdsbyrån, samt huvudenheten för tekniska frågor, bestående av nuvarande vattenvårds- och luftvårdsbyråerna samt produktkontroll-

enheten och enheten för avfallsfrågor. I samband härmed föreslås förstärkning av de administrativa personalresurserna med tillhopa 13 tjänster. Slutligen föreslås viss modifiering i sammansättningen av natur- vårdsverkets forskningsnämnd.

Dessa förslag innebär en nettoökning med 83 tjänster vid naturvårdsverket.

MKU har också haft att utreda den fram- tida ställningen och uppgifterna för omgiv- ningshygieniska avdelningen vid folkhälso— institutet. Med beaktande av att andra med avdelningens organisation berörda utredning- ar ännu ej slutfört sitt arbete föreslår MKU, att avdelningen fortfarande provisoriskt skall vara knuten till naturvårdsverket. Dock har vissa tjänster som ovan nämnts ansetts böra definitivt knytas till naturvårdsverkets under- sökningsavdelning.

De av MKU:s förslag föranledda kostnads- ökningarna uppgår — i förhållande till budgetåret 1972/73 — till 8,1 milj. kr. för budgetåret 1973/74 och till 1,4 milj. kr. för budgetåret 1974/75. Av dessa belopp är 2,5 milj. kr. resp. 0,3 milj. kr. engångs- utgifter.

Summary

The Environmental Committee recognizes the fact that a great number of chemical substances and chemical preparations are being used in industry, agriculture, forestry, and medicine as well as in the home. There are also a wide variety of materials and articles which have been made from or treated with chemicals. The range of prod- ucts is constantly changing and in many fields the quantities used are increasing. Entirely new substances are being adopted commercially, previously known substances are being put to new uses, and the contents of composite products are varied in differ- ent ways.

In recent years, cases of human poison- ing have occurred and other harmful effects have been recorded in the natural environ- ment: accumulations of heavy metals and persistent chlorinated hydrocarbons have been demonstrated. These circumstances as well as other experience and continuously developing scientific information show that watchfulness is essential and that in many cases a cautious attitude must be adopted towards chemical products. As far as it is practicable, the aim is to prevent injury to human health and damage to the environ- ment.

However, at the present time human knowledge of the characteristics and effects of chemical substances is in many cases limited. Moreover, in some instances scien- tific methods of analysis and more particu-

larly the measurements of biological effects are inadequate. This makes it more—difficult to estimate the risks involved from exposure to a particular substance, especially over long periods of time.

It is essential that legislation governing the control of chemical products allows for a prompt and effective use of results and data which originate from appropriate areas of current scientific research. The task of the Environmental Committee was to survey the present legislation in order to identify those products which are outside the scope of existing legislation and also to find out in what other ways the present legislative structure is inadequate for environmental protection. In the light of this, the Com- mittee was requested to make appropriate suggestions.

The regulations now in force for protec- tion against hazards to health and to the environment largely belong to two different groups. One group of regulations refers to products as such and their direct control, e.g. their composition, manufacture, distri- bution, use, etc. This category includes the Poisons Act, which is the basic piece of legislation as far as products injurious to health are concerned. Coupled with this there is special legislation concerning prod- ucts such as medicins, narcotics, flamm- able goods, explosives, radio-active substan- ces, foods, animal feeding-stuffs, pesticides, polychlorinated biphenyls (PCB) and fuel

oils containing sulphur, used for heating purposes. The other group of regulations refers to actions such as the emission or release of hazardous substances, pollutants, etc. Most noteworthy in connection with pollution control is the Environment Pro- tection Act. The Public Health Act and other legislative provisions, to a greater or lesser extent, control the discharge and spread of substances potentially detrimental to the environment.

The Committee finds that the present legislation concerning direct control of prod- ucts does not provide adequate protection against disturbance or damage to the en- vironment. Neither is the emission control effective because of the many routes along which substances may reach the environ- ment and the analytical difficulties in de- tecting them. The Committee therefore re- commends that the limited legislation now in force for product control be replaced by more comprehensive legislation covering all chemical products which are known or sus- pected to be a danger to human health or to cause harmful effects in the environment.

A flexible legislation is necessary. The risks connected with a certain substance or other product may depend on many differ- ent factors. Anyone harmful effect may be caused by a range of different products and different control measures may be required depending on the product involved. In addition, the degree of intervention in each case would have to be based on a risk-benefit evaluation, i.e. decisions should be made after a consideration of the socio- economic need for the product balanced against the risks connected with it. Further- more, new developments in science demand continuous reconsiderations of regulations in force and of decisions already made. For these reasons the Committee finds precise and detailed regulations out of the question. Accordingly, the Committee suggests that the new Act on Products Hazardous to Man and the Environment should have the form of a central statute containing (a) fundamental principles concerning the pre- requisites for importation, manufacture,

marketing, destruction or other handling of such products, and (b) authority to the administration to issue special regulations for implementation of the Act.

In the proposed Act Section I is appli- cable to products hazardous to human health and to the environment, defined as substances and preparations that because of their properties and handling are known or suspected to cause poisoning or other injury to man or harmful effects in the environment. The scope of the Act will thus extend beyond that of the present Poisons Act and also include protection of the environment.

In addition, it is suggested that the Gov- ernment be given full powers to apply the rules of the proposed Act also to goods other than chemical products if this is of particular importance for the protection of human health and the environment (Sertion 2). If there should be a need to do so in the future, the Government would thus have an authorization to intervene by issuing prohi- bitions or other restrictions concerning ma- terials, e.g. nonreturnable packages, and other products which may have deleterious chemical, physico-chemical, mechanical, or other effects.

Products now covered by the Poisons Act and the Pesticides Act will come within the scope of the new Act. Medicins, animal feeding—stuffs, tobacco products, ethyl alco- hol and radio-active substances, as well as —in some cases—flammable goods and explosives, are excepted from the appli- cation of the Act (Section 3). Regulations in other statutes about chemical products, e.g. in legislation on industrial safety and pro- tection of workers and legislation relating to transport, shall be in force concurrently with the provisions of the proposed Act.

It is laid down in Section 5 that those engaged in the handling of products referred to in the Act shall take all the necessary steps to prevent or minimize harmful effects from the goods. Those who manufacture or import a product should normally be primarily responsible for any preventive measures required.

In the report the Environmental Com- mittee points out that it will be mandatory for a manufacturer or an importer, before the goods are put on the market and as far as it is feasible, to establish any potentially harmful effects on human health and the environment resulting from the handling of the product. This Will be necessary to enable the manufacturer or importer to take the appropriate preventive measures required under Section 5. This involves an obligation to ascertain the composition of the product, including its important impurities. Depar- tures from this principle may be permissible only when it is obvious, on the basis of experience and recent scientific information, that the product presents no discernable risk to man or the environment. The obli- gation to investigate the effects of a product on human health and the environment shall include all known relevant hazards as far as current methods of examination permit. These investigations obviously cannot be required to exceed the prevailing level of scientific knowledge. Even very thorough product investigation will as a rule hardly ever give a complete and exhaustive answer establishing the harmlessness of the product. For this reason there is no real basis for imposing on the manufacturer or importer an obligation to guarantee or prove a complete absence of harmfulness of his product. The Committee emphasizes, how- ever, that even a suspicion of hazard, scien- tificly based, should be enough for measures to be taken by the producer and by the authorities.

In the report several examples are given of measures which may be required to be taken by a manufacturer, importer, vendor or others handling a chemical product. One particularly important obligation concerns the labelling of hazardous products. Thus the necessary information about the con- tents should be specified as well as any warnings etc. in order to prevent injury and damage as far as possible.

According to Section 6 of the Act the Government or an authority nominated by the Government is authorized to require

that hazardous products as well as particu- lar groups of substances and preparations among which such products are to be found, may be imported or handled only after per- mission has been given by an authority no— minated by the Government. The Environ- mental Committee has considered the ques— tion of extending the system of compulsory licensing which now applies to pesticides so as to cover all or at least a great part of chemical products. This system involves a decision by the authorities in each case be— fore a product is put on the market. Con- sidering the great number of individual products concerned and the inadequate availability of toxicological and other expertise, the Environmental Committee has not found it possible to recommend the universal adoption of a system of com- pulsory licensing. However, the Committe assumes that the number of product groups subject to this kind of licensing will be gradually extended under the provisions of the Act. The Committee feels that the authority to establish a compulsory license should rest with the Government but it should be the task of an appropriate au- thority to issue executive regulations, to set the conditions for acceptance and to make the decision on each individual prod- uct.

In Section 7 the Government or an au- thority nominated by the Government is authorized to prohibit the importation or handling of particular hazardous chemical products, or stipulate that a particular sub— stance must not form part of, or exceed a certain percentage in, preparations or other goods—providing such prohibition is of special importance for protection of human health or the environment. PCB is mention- ed as an example of this kind of product.

According to Section 9 the Government or an authority nominated by the Govern- ment receives an authorization to issue special regulations and to stipulate special conditions regarding the importation, manu- facture, marketing, destruction and conver- sion and any other handling of hazardous products as well as particular groups of

substances and preparations among which such products are to be found. Again, the authorization applies within in the frame- work of the requirements for preventing or counteracting harmful effects from chemi- cal products. In addition to instructions to protect the health of the consumer, the Committee mentions, as an example of a new kind of regulation necessary for some products, instructions for destruction or for bringing remains of the product to an au- thorized destruction plant.

To be able to maintain a satisfactory con- trol af hazardous products the supervisory authority needs access to information about which products are on the market or other- wise used and their ascertainable composi- tion, toxicological—ecological characteris- tics, their sales-turnover, etc. In Section 8 of the proposed Act, an authority nominat- ed by the Government is authorized to issue regulations about an obligation to report the above facts. This obligation may apply to manufacturers, importers, vendors and others who handle the product; the »ordi- nary» consumer is excepted. This obligation may cover any group of substances or chemical preparations, regardless of the de- gree of suspision as to their hazardous nature. The authority to issue the kind of regulations mentioned is, however, limited to the purpose of investigating possible health and environmental hazards from chemical products.

According to the Environmental Com- mittee the right to introduce by legislation an obligation to report certain facts ought to be utilized by the authorities for the pur- pose of gradually attempting to survey relevant parts of the range of chemical products. It is assumed that the obligation to report initially will be concentrated on products which are regarded as being par- ticularly dangerous to human health and to the environment. The gradual extension of the reporting system will depend on resourc- es given to the supervisory authority and on the availability of scientific expertise.

Finally, the Act contains rules on super- vision and penalties. As part of the super-

vision, the responsible authority shall have the right among other things to exact information about a substance or a prepa- ration e.g. from the manufacturer—on request in the specific case. Should he not produce the required data and information about his product, an examination or test at his expense may be done and a fine may be imposed. Further, the supervisory au- thority shall have the right to decide on prohibitions that are clearly necessary in order to ascertain that the regulations made are being complied with.

The Environmental Committee proposes that the proposed Act comes into force on July the lst, 1973. The Committee has also drafted certain regulations implement- ing the Act, based on authorization given there, and to be issued by the Government. Besides these regulations it will primarily be the task of the supervisory authority to suggest further regulations and to issue implementations in its own right.

The Environmental Committee suggests that the National Environment Protection Board should be the responsible authority in the meaning of the proposed Act and be authorized to issue regulations etc. concern- ing chemical products. This Board should also become the central supervisory author- ity under the terms of the Act.

In consequence of the new duties impos- ed on it, it is recommended that a special standing committee for products hazardous to human health and the environment —- the Products Control Committee should be set up within the Board. At the same time the currently operating Poisons and Pesticides Board should cease to exist. A special administrative unit for product-con— trol matters—the Products Control Unit— should be set up.

Finally the Environmental Committee proposes that a special Laboratory Depart- ment should be set up Within the National Environment Protection Board. The total net cost for new resources to the Environ— ment Protection Board would be 8.1 million Sw. kr. during the fiscal year 1973/ 74 and an extra 1.4 million Sw. kr. 1974/ 75.

I Författningsförslag

Förslag till

Lag om hälso- och miljöfarliga varor

Inledande bestämmelser

1 % Med hälso- och miljöfarliga varor avses ämnen och beredningar som med hänsyn till egenskaper och hantering kan befaras medföra förgiftning eller annan skada hos människor eller skadlig verkan i mil- jön.

2 5 Är det av särskild betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, får Konungen föreskriva, att denna lag skall gälla även beträffande annan vara än som avsesi l 5.

3 5 Lagen är icke tillämplig på varor hänförliga till läkemedel eller på fodermedel, radioaktiva ämnen, tobaksvaror och etylalkohol.

I fråga om brandfarliga och explosiva varor får lagen tillämpning endast i den mån varorna är hälso- och miljöfarliga av annat skäl än som föranlett att de hänförts till nämnda varukategorier.

Utöver bestämmelserna i denna lag gäller vad som föreskrives i sär- skilda författningar om varor hänförliga till hälso- och miljöfarliga varor.

Hantering

4 % Med hantering av hälso- och miljöfarliga varor avses i denna lag dels framställning, rening eller annan bearbetning, förpackning, om- paokning, transport, förvaring, uppläggning, användning eller oskadlig- görande eller annan form för kvittblivning av varan, dels saluhållande, försäljning eller annan överlåtelse av varan.

5 % Vid hantering av hälso- och miljöfarliga varor skall de åtgärder vidtagas och de försiktighetsmått i övrigt iakttagas som kan fordras för att skadlig verkan genom varorna skall hindras eller motverkas.

Förbud, tillstånd m.m. 6 5 Om det är påkallat från hälso- eller miljöskyddssynpunkt får Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer föreskriva, att hälso- och miljöfarliga varor samt visst slag av ämnen eller beredningar

bland vilka sådana varor förekommer får importeras eller hanteras endast efter tillstånd av myndighet som Konungen bestämmer.

7 5 Är det av särskild betydelse rfrån hälso- eller miljöskyddssynpunkt, får Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förbjuda import eller hantering av viss hälso- och miljöfarlig vara eller före- skriva att visst ämne inte får ingå i eller överskrida viss halt i bered- ning eller annan vara som importeras eller hanteras.

8 % Myndighet som Konungen bestämmer får för utredning om hälso- och miljöfarligheten hos grupp av ämnen eller beredningar föreskriva skyldighet för den som importerar eller yrkesmässigt hanterar varan att lämna uppgifter om densammas sammansättning, egenskaper och hantering.

9 5 För att hindra eller motverka skadlig verkan från hälso- och miljöfarliga varor får Konungen eller myndighet som Konungen be- stämmer meddela särskilda föreskrifter och villkor för importen eller hanteringen av sådan vara eller av visst slag av ämnen eller bered- ningar bland vilka sådana varor förekommer.

Tillsyn 10 & Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och i anslutning därtill meddelade föreskrifter utövas av myndighet som Konungen bestämmer.

11 å Tillsynsmyndigheten får föreskriva, att den som importerar eller yrkesmässigt hanterar hälso- och miljöfarliga varor eller visst slag av ämnen eller beredningar bland vilka sådana varor förekommer skall göra anmälan om sin rörelse.

12 % Tillsynsmyndigheten har rätt att efter anfordran hos den som importerar eller yrkesmässigt hanterar visst ämne eller viss beredning erhålla de uppgifter om varan som behövs för utredning enligt denna lag samt de ytterligare upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

13 & Tillsynsmyndigheten får meddela föreläggande eller förbud som uppenbart behövs för att denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

I beslut om föreläggande eller förbud kan tillsynsmyndigheten ut- sätta vite.

14 & Underlåter någon att vidtaga åtgärd som åligger honom enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen eller enligt tillsynsmyndighetens föreläggande, får myndigheten för- ordna om undersökning eller rättelse på hans bekostnad.

15 % För tillsyn enligt 10 & äger tillsynsmyndigheten tillträde till om- råde, lokal eller annat utrymme och får där göra undersökning eller taga prov. För uttaget prov utgår ej ersättning.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för utöva-nde av tillsyn enligt denna lag.

Om skyldighet att ersätta tillsynsmyndigheten kostnader för prov-

tagning och undersökning av prov förordnar Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

16 % Konungen äger föreskriva att särskilda avgifter skall utgå i ärende enligt denna lag.

17 5 Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag får ej obe- hörigen yppa eller nyttja vad han under uppdraget eller i tjänsten erfa- rit om yrkeshemlighet eller affärsförhållande.

Ansvar m. m.

185. Till böter eller fängelse i högst ett år dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot förbud, föreskrift eller villkor som meddelats med stöd av 6—9 55,

2. bryter mot 17 5.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet som ej är ringa bryter mot 5 & dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att göra anmälan enligt föreskrift som meddelats med stöd av 11 5 eller fullgöra vad som åligger honom enligt 12 5 eller i ansökan eller anmälan enligt denna lag lämnar oriktig uppgift rörande förhållande av betydelse, dömes till böter.

Ansvar enligt första och andra styckena inträder icke, om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken .

Om ansvar för den som i strid mot föreskrift som meddelats med stöd av denna lag inför vara till riket och försök därtill finns bestäm- melser i lagen ( 1960:418 ) om straff för varusmuggling.

19 & Allmänt åtal för brott mot 17 & får väckas endast om målsägande anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

20 % Vara som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet därav samt utbyte av sådant brott ska—ll förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt.

21 & Myndighet äger förordna, att dess beslut skall lända till efter- rättelse utan hinder av förd klagan.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

2. Genom lagen upphäves förordningen (1962: 702) om gifter och andra hälsofarliga varor (gift- förordningen), bekämpningsmedelsförordningen (1962: 703), PCB-lagen (1971: 385).

3. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse om tillämp- ningen av lagen om hälso- och miljöfarliga varor (1973 :OO)

Inledande bestämmelse

1 & Med tillverkning förstås i denna kungörelse framställning, rening eller annan bearbetning samt förpackning eller ompackning.

Märkning

2 5 Vid överlåtelse av hälso— och miljöfarlig vara skall emballaget vara försett med den märkning som kan fordras för att skadlig verkan genom varans hantering skall hindras eller motverkas.

3 & Statens naturvårdsverk får meddela ytterligare föreskrifter om märkning av hälso- och miljöfarliga varor samt av annan vara vars hälso- och miljöfarlighet betingas av dess kemiska sammansättning eller innehåll.

Förbud

4 % Befogenhet att meddela förbud eller föreskrift enligt 7 5 lagen (1973: 00) om hälso- och miljöfarliga varor tillkommer i fråga om kosmetiska eller hygieniska medel socialstyrelsen samt beträffande andra varor naturvårdsverket.

5 % Sjukvårds- och sanitetsartiklar, klädespersedlar och material till sådana samt barnleksaker får inte saluhållas eller överlåtas om de på grund av sin kemiska sammansättning eller sitt innehåll kan medföra hälso— eller miljöfara.

Tillstånd och anmälan Gifter och vådliga ämnen 6 % Med avseende på risken för förgiftning och annan skada hos människor indelas ämnen hänförliga till hälso— och miljöfarliga varor i gifter och vådliga ämnen.

Till gifter hänföres dels ämne som huvudsakligen användes vid fram— ställning av läkemedel och som socialstyrelsen förklarat skola betraktas

som gift, dels annat ämne vars hantering är förenad med synnerligen stor hälsorisk. Till vådliga ämnen hänföres övriga hälsofarliga ämnen.

7 % Vad i denna kungörelse stadgas om gift skall även gälla beträf- fande beredning innehållande gift, om sådant ämne bidrar till att ge varan hälsofarliga egenskaper.

Vad i kungörelsen stadgas om vådligt ämne skall jämväl gälla be- träffande beredning innehållande vådligt ämne, om endast detta ämne förlänar varan hälsofarliga egenskaper.

Då särskilda skäl föreligger får naturvårdsverket medge undantag från vad som stadgas i denna paragraf.

Naturvårdsverket får föreskriva att vad som stadgas om gift eller vådligt ämne även skall gälla beträffande beredning, som ej innehåller gift eller vådligt ämne men vars hantering på gnund av varans kemiska sammansättning är förenad med hälsorisk.

8 % Naturvårdsverket skall upprätta och kungöra vägledande förteck— ningar över ämnen som är att hänföra till gifter och vådliga ämnen samt på begäran meddela beslut huruvida viss vara utgör eller är att behandla som gift eller vådligt ämne. För särskild undersökning som föranledes av sådan begäran, skall sökanden gälda ersättning.

9 & Yrkesmässig tillverkning av gift får bedrivas endast av den som, enligt vad därom är särskilt stadgat, är behörig att tillverka läkemedel i allmänhet samt av den som innehar tillstånd att tillverka giftet.

10 % Yrkesmässig tillverkning av vådligt ämne får bedrivas endast av den som är behörig att yrkesmässigt tillverka gift samt av den som anmält till yrkesinspektören, att han ämnar tillverka vådligt ämne. Utan anmälan får dock vådligt ämne förpackas och ompackas.

11 & Gift får införas till riket endast av

a) den som är behörig att yrkesmässigt tillverka eller idka handel med giftet,

b) föreståndare för vetenskaplig institution eller motsvarande vid uni- versitet eller högskola samt för sådant undersökningslaboratorium, forskningsinstitut eller dylikt, som ägs eller åtnjuter understöd av staten eller kommun, allt i den mån giftet erfordras för verksamheten, samt

c) den som meddelats särskilt tillstånd att till riket införa giftet.

Utan särskilt tillstånd får resande införa gift, som han för personligt bruk medför till riket.

Vad som stadgas i första stycket utgör ej hinder mot att gift transiteras eller eljest befordras under tullkontroll eller lägges upp på tullager eller i frihamn.

12 5 Har gift anmälts till tullklarering för någon som ej är berättigad att införa varan, får han, om tillstånd till införsel ej erhålles, överlåta varan till någon, som är berättigad att införa den, eller också åter utföra varan. Införes, överlåtes eller utföres varan ej inom fyra måna- der efter det den skall anses ha mottagits av tullanstalt eller inom den

längre tid generaltullstyrelsen bestämmer, tillfaller varan jämte embal- lage kronan, om det ej är uppenbart obilligt.

13 & Handel med gift får bedrivas endast av den som behörigen till- verkat varan eller har rätt att idka detaljhandel med läkemedel eller innehar tillstånd att idka handel med gift.

Med vådligt ämne får handel bedrivas endast av den som tillverkat varan eller är behörig att idka handel med gift eller anmält till yrkes- inspektören att han ämnar bedriva handel med vådligt ämne. Utan anmälan får dock vådligt ämne saluhål'las i den slutna originalförpack- ning, i vilken varan förvärvats.

14 & Gift får överlåtas endast till den som enligt 11 5 första stycket är behörig att införa giftet till riket samt till den som skall använda giftet yrkesmässigt.

Från apotek får därutöver gift överlåtas till envar som fyllt aderton år och som visar sig ha behov av giftet för konstnärligt, tekniskt, veten- skapligt eller annat jämförbart ändamål.

15 å Gift får yrkesmässigt användas eller yrkesmässigt förstöras eller omvandlas i samband med oskadliggörande eller annan form för kvitt- blivning endast av den som är behörig att införa eller yrkesmässigt tillverka gift samt av den som gjort anmälan till yrkesinspektören om sin avsedda verksamhet.

Utan anmälan får gift användas yrkesmässigt, då fråga är om a) verksamhet, i vilken gift användes endast vid enstaka tillfällen eller i synnerligen ringa mängd, b) laboratoriemässig användning vid skolor eller andra undervisnings- anstalter, samt c) medicinsk analysverksamhet, som står under tillsyn av läkare, tand- läkare eller veterinär.

16 & Yrkesinspektör som mottagit i 15 å avsedd anmälan skall utfärda skriftligt bevis om att anmälan inkommit.

17 5 Tillstånd att tillverka gift och att idka handel med gift meddelas av yrkesinspektören.

Meddelande om sökt och om beviljat tillstånd skall genast sändas till hälsovårdsnämnden.

18 å Tillverkning av gift samt handel med gift annorstädes än på apo- tek skall förestås av en av yrkesinspektören godkänd föreståndare. Tillverkas gift av någon, som innehar tillstånd att tillverka läkemedel i allmänhet, erfordras dock ej särskilt godkännande för gifttillverk- mngen.

19 & Tillstånd enligt 17 5 får helt eller delvis återkallas,

a) om tillståndshavaren åsidosätter bestämmelse i lagen om hälso- och miljöfarliga varor eller föreskrift, som meddelats med stöd därav,

b) om föreståndare saknas eller underlåter att utöva den faktiska till- synen över tillverkningen eller handeln eller föreståndaren uppenbar- ligen är ur stånd att tillfredsställande utöva sådan tillsyn, eller

c) om verksamheten eljest bedrives under förhållanden, som med hän- syn till ordning och säkerhet är uppenbart otillfredsställande.

20 5 Tillstånd att införa gift meddelas av yrkesinspektören. Tillstånd får meddelas endast den som styrker sig ha behov av varan i sin yrkes- utövning och som bedömes på betryggande sätt kunna handha giftet.

21 & Socialstyrelsen får meddela föreskrifter om förvaring av gift eller vådligt ämne på apotek.

22 5 På gift och vådligt ämne som är hänförligt till bekämpningsmedel är bestämmelserna om gift och vådligt ämne tillämpliga endast såvitt angår införsel, tillverkning och yrkesmässig förstöring eller omvandling.

Bekämpningsmedel

23 % Bekämpningsmedel, varmed förstås ämne eller beredning som är avsedd att användas till skydd mot egendomsskada, sanitär olägenhet eller dylikt, förorsakad av växter, djur, bakterier eller virus, får inte saluhållas, överlåtas eller användas utan att vara godkänt av naturvårds- verket.

Är det av särskild betydelse från hälso- och miljöskyddssynpunkt, får naturvårdsverket föreskriva att vad i första stycket sagts om bekämp- ningsmedel även skall gälla beträffande ämne eller beredning som i fråga om egenskaper och användning står bekämpningsmedlen nära.

Som bekämpningsmedel skall icke anses vara avsedd som konser- veringsmedel för livsmedel, läkemedel eller dylikt, eller färger, fernissor, tjäror och andra varor, som huvudsakligen begagnas för annat ändamål än som bekämpningsmedel och som inte genom särskild benämning eller på annat sätt anges aVSedda såsom bekämpningsmedel.

Naturvårdsverket får medge, att bekämpningsmedel utan hinder av första stycket överlåtes och användes för prövningsändamål.

24 & Bekämpningsmedel får ej godkännas om

a) medlet har sådan giftighet eller eljest kan befaras medföra sådan skadlig verkan hos människor eller i miljön, att det icke lämpligen bör användas i bekämpningssyfte,

b) medlet på grund av bristande effektivitet är uppenbart otjänligt för uppgivet ändamål, eller

c) medlets benämning kan anses vilseledande med avseende på medlets sammansättning, verkan eller egenskaper i övrigt eller ägnad att åstad- komma förväxling med annat bekämpningsmedel.

25 & Godkännande enligt 23 5 får återkallas om förhållanden som legat till grund för godkännandet icke längre är för handen eller om stadgade avgifter icke erlägges inom föreskriven tid.

26 & Beträffande införsel, tillverkning och yrkesmässig förstöring eller omvandling av bekämpningsmedel som utgör eller är att behandla som gift eller vådligt ämne gäller vad som är stadgat i det föregående om gift eller vådligt ämne.

27 & Handel med bekämpningsmedel, vars användande utan noggrant iakttagande av föreskrivna försiktighetsmått är förenat med särskild risk

för förgiftning eller annan skada hos människor får bedrivas endast av den som behörigen tillverkat medlet eller är behörig att idka handel med gift i allmänhet eller innehar tillstånd av yrkesinspektören att idka handel med bekämpningsmedel.

Meddelande om sökt och om beviljat tillstånd skall genast sändas till hälsovårdsnämnden.

28 % Handel med bekämpningsmedel som avses i 27 5 skall förestås av en av yrkesinspektören godkänd föreståndare. Bedrives handel med sådant medel av någon, som är behörig att idka handel med gift i all- mänhet, erfordras dock ej särskilt godkännande av föreståndare för handeln med bekämpningsmedel.

29 5 Tillstånd att idka handel med bekämpningsmedel får helt eller delvis återkallas,

a) om tillståndshavaren åsidosätter bestämmelse i lagen om hälso- och miljöfarliga varor eller föreskrift som meddelats med stöd därav,

b) om föreståndare saknas eller underlåter att utöva den faktiska till- synen över handeln eller föreståndaren uppenbarligen är ur stånd att tillfredsställande utöva sådan tillsyn, eller

c) om verksamheten eljest bedrives under förhållanden, som med hän- syn till ordning och säkerhet är uppenbart otillfredsställande.

30 % Bekämpningsmedel som avses i 27 & får användas endast av den som meddelats tillstånd därtill.

Tillstånd meddelas i fråga om verksamhet, som huvudsakligen berör jordbruk, skogsbruk eller trädgårdsskötsel, av lantbruksstyrelsen och eljest av socialstyrelsen.

Närmare bestämmelser rörande förvärv av tillstånd meddelas av lant- bruksstyrelsen respektive socialstyrelsen i samråd med naturvårdsverket.

31 å Naturvårdsverket får föreskriva att annat bekämpningsmedel än som avses i 27 å och vars hantering utan noggrant iakttagande av före- skrivna försiktighetsmått är förenad med särskild risk för skadlig verkan i miljön, får användas endast av den som meddelats särskilt tillstånd därtill av verket.

32 & Yrkesmässig betning av spannmål eller potatis med bekämpnings- medel som avses i 27 &, får bedrivas endast efter särskilt tillstånd. I fråga om meddelande och återkallande av tillstånd skall bestämmel- serna om tillstånd att bedriva handel med bekämpningsmedel äga mot- svarande tillämpning.

Betad spannmål eller potatis eller annat betat utsäde får användas endast som utsäde och får förvaras endast i emballage av sådant slag som fastställts av naturvårdsverket. Dylikt emballage får icke användas för annat ändamål.

33 & Bekämpningsmedel, som är särskilt giftigt för pollinerande insek- ter, får inte användas för att behandla växter, som står i blom och beflyges av sådana insekter.

Kan visst svårare ogräs, viss växtsjukdom eller visst växtskadedjur effektivt bekämpas endast genom att växter, vilkas blommor beflyges

av pollinerande insekter, under blomningstiden utsättes för behandling med sådant medel, som avses i första stycket, får utan hinder av vad där sägs lantbruksstyrelsen medge sådan bekämpning i den ordning och på de villkor, styrelsen föreskriver.

Lantbruksstyrelsen får vidare medge, att institution eller anstalt, som ägs eller åtnjuter understöd av staten eller kommun, får använda bekämpningsmedel utan hinder av första stycket, om det behövs för prövning av medlet.

34 % Beträffande bekämpning som yrkesmässigt utföres med sådant be- kämpningsmedel som avses i 32 5, skall föras anteckningar enligt före- skrifter som meddelas av lantbruksstyrelsen.

PCB 00 s ————————————————————

Gemensamma bestämmelser

35 å Befogenhet att föreskriva uppgiftsskyldighet enligt 8 5 lagen om hälso- och miljöfarliga varor tillkommer naturvårdsverket.

Samma befogenhet tillkommer naturvårdsverket beträffande andra varor än ämnen och beredningar, om varorna på grund av sin kemiska sammansättning eller innehåll bedömes vara av betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt.

36 % Om det är påkallat från hälso- och miljöskyddssynpunkt, får naturvårdsverket förordna att yrkesmässig verksamhet för oskadlig- görande eller annan form för kvittblivning av följande varor får utövas endast av den som erhållit särskilt tillstånd därtill av verket, nämligen hälso- och miljöfarliga varor, visst slag av ämnen eller beredningar bland vilka förekommer hälso- och miljöfarliga varor samt andra varor vilkas hälso— och miljöfarlighet betingas av deras kemiska samman- sättning eller innehåll.

37 5 Innan tillstånd eller godkännande enligt denna kungörelse åter- kallas, Skall den som erhållit tillståndet eller godkännandet, om ej sär- skilda omständigheter föranleder annat, beredas tillfälle att vidtaga rättelse.

Beslut om återkallande av tillstånd eller godkännande länder omedel- bart till efterrättelse, såvida ej annorlunda förordnas.

38 & Ytterligare föreskrifter och villkor enligt 9 & lagen om hälso— och miljöfarliga varor samt för tillämpningen i övrigt av lagen och denna kungörelse meddelas av naturvårdsverket.

Berör ifrågasatt föreskrift annan myndighets verksamhetsområde, skall naturvårdsverket samråda med myndigheten innan föreskriften meddelas.

Tillsyn 39 % Högsta tillsynen över efterlevnaden av lagen om hälso- och miljö- farliga varor samt denna kungörelse utövas av naturvårdsverket.

40 % Befogenhet för tillsynsmyndigheten enligt 11 och 12 55 lagen om hälso- och miljöfarliga varor skall även avse annan än där nämnd vara för vilken särskild föreskrift meddelats med stöd av lagen.

Om besvär

41 & Talan mot yrkesinspektörs beslut enligt denna kungörelse föres hos arbetarskyddsstyrelsen genom besvär.

Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende som avses i 17—20, 27—29 och 32 55 föres talan hos kammarrätten genom besvär.

Mot lantbruksstyrelsens och socialstyrelsens beslut i ärende som avses i 30 5 samt mot naturvårdsverkets beslut i ärende om tillstånd enligt 31 & föres talan hos kammarrätten genom besvär.

Talan mot annat beslut av naturvårdsverket, lantbruksstyrelsen eller socialstyrelsen enligt denna kungörelse föres hos Kungl. Maj:t genom besvär.

1. Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1973.

2. Genom kungörelsen upphävs kungörelsen (1963: 441) om tillämpningen av giftförordningen, kungörelsen (1963: 442) om tillämpningen av bekämpningsmedelsför- ordningen, PCB-kungörelsen (1972: 34).

3. Tillstånd eller godkännande som meddelats enligt äldre bestämmelser anses som tillstånd eller godkännande enligt denna kungörelse.

4. Naturvårdsverket får föreskriva de avvikelser från denna kungörelse som behövs med hänsyn till övergångssvårigheter.

II

Inledande redogörelse

1. Utredningsuppdraget och arbetets uppläggning

Chefen för jordbruksdepartementet har med— delat direktiv för MKU i anförande till statsrådsprotokollet dels den 11 april 1969 i fråga om informationen på miljövårdsom— rådet m.m., dels den 23 maj samma år så- vitt gäller kontrollen av miljöfarliga varor m.m.

I de första direktiven från den 11 april 1969 erinrade departementschefen till en början om att inom industri, jordbruk, skogsbruk och andra områden i stor ut- sträckning används ämnen som år eller kan vara skadliga från miljövårdssynpunkt. Sam- lade uppgifter om förbrukningens omfatt- ning saknades. Hos giftnämnden och vid karolinska sjukhusets giftinformationscen- tral finns vissa uppgifter om sammansätt- ningen av vissa varor med giftverkningar. Sålunda förfogade giftnämnden över uppgif- ter som tillverkarna obligatoriskt skall läm- na om bekämpningsmedlens sammansätt- ning. Giftinformationscentralen hade infor— mation som på frivillig väg lämnats om and- ra kemiska preparat. Emellertid saknades i stor utsträckning uppgifter om det mycket stora antal giftiga ämnen som ingår i många i handeln förekommande kemisk-tekniska preparat. Insamlingen och bearbetningen av information på miljövårdsområdet i övrigt skedde _— förutom hos naturvårdsverket — hos en rad andra myndigheter och organ. Avsaknaden av viss statistik liksom splitt- ringen av ansvaret för statistiken på detta område försvårade miljövårdsarbetet. För de

myndigheter som hade ansvaret för miljö- vården liksom för forskningen inom områ- det var det nämligen av utomordentligt stor betydelse att ha tillgång till en allsidig och lättillgänglig statistik.

Enligt direktiven skulle de sakkunniga ut- reda organisationen av ett informationssys— tern, dels på miljövårdsområdet —— vari in- begrips bl. a. vatten- och luftvård samt övrig naturvård — dels i fråga om gifter och and- ra preparat som kunde vara skadliga från hälso- och miljösynpunkt. Departementsche- fen erinrade i detta sammanhang om 1967 års riksdagsbehandling av några motioner angående kemiska preparat (2LU 1967: 66, rskr 1968: 405), varvid önskemål framförts om utredning av kontrollåtgärder beträffan- de kemiska substanser och preparat, samt framhöll att genom den tillsatta utredningen de av riksdagen framförda önskemålen till- godosetts. Avsikten med utredningen var att komma till rätta med den ofullständighet och splittring som kännetecknade informa- tionen på miljövårdsområdet.

Utredningen skulle även omfatta frågan om behovet av en utvidgad uppgiftsskyldig— het för tillverkare, förbrukare och andra som berörs i fråga om användningen av miljöfarliga och hälsofarliga ämnen. Särskilt skulle övervägas om en utvidgad uppgifts- skyldighet borde vara generell eller om den borde föreligga endast i de fall då en statlig myndighet begärde att uppgifter skulle läm- nas.

I de senare direktiven för MKU anförde departementschefen inledningsvis, att skyd- det av den yttre miljön framstod som en primär samhällsangelägenhet. Den växande kunskapen om de miljöfaror som inrymdes i den tekniska utvecklingen gav samhället både ökad anledning och förbättrade möj- ligheter till ett effektivt förebyggande miljö- skydd. Han framhöll, att som ett viktigt led i ett sådant skydd ingick lagstiftnings- åtgärder i syfte att ge samhället viss kon- troll över hanteringen av ämnen eller sub- stanser som ansetts särskilt farliga i ett eller annat hänseende, samt återgav exempel på författningar i denna riktning. Härefter fortsatte departementschefen.

Vi kan i dag konstatera att varumarknaden i vårt land fortlöpande och i snabb takt tillförs nya produkter som innehåller ämnen som utgör miljögifter eller i vart fall innefattar risker för den yttre miljön. Många av dessa produkter eller ämnen faller utanför den kontrollagstift- ning samhället f.n. har till sitt förfogande och kan alltså tillverkas, importeras, saluföras eller hanteras utan förhandskontroll eller iakttagan- de av säkerhetsföreskrifter. I fråga om ett stort antal produkter som nu finns på marknaden eller inom kort väntas tillföras denna har vi i dag långtgående kunskaper om deras miljö- skadliga verkningar vid viss spridning eller han- tering. Andra produkters miljöeffekter är ofull- ständigt kända, beroende bl.a. på att tillverka- ren eller irnportörcn inte ställts inför kravet att uppge vilka ämnen produkten innehåller. Vi har här att göra med ett problem som växer i takt med de snabba tekniska framstegen.

Med anknytning till de tidigare direktiven om behovet av att utreda frågan om utvid- gad uppgiftsskyldighet för tillverkare och förbrukare framhöll departementschefen, att det inte var tillräckligt att få ökade kunska- per om användningen av miljöfarliga pro- dukter. Den nuvarande lagstiftningens splitt- ring och begränsade räckvidd och de olä- genheter som i växande omfattning kunde väntas följa härav aktualiserade också frå- gan om utvidgad kontroll av användningen av kemiska preparat och substanser samt andra produkter som kunde få miljöskadliga verkningar. De sakkunniga borde därför även utreda hur kontrollen av miljöfarliga produkter borde anordnas.

Efter att ha förordat att ett sådant utvid- gat uppdrag borde föranleda tillkallande av ytterligare sakkunniga anförde departements- chefen, att den utvidgade utredningen borde omfatta granskning av de bestämmelser rö- rande kontroll av miljöfarliga produkter som f.n. fanns. Därvid borde närmare un— dersökas vilka produkter som inte omfatta- des av gällande lagstiftning samt i vilka av- seenden denna i övrigt inte medgav en effek- tiv kontroll från miljövårdssynpunkt. Depar- tementschefen fortsatte.

Efter en sådan kartläggning bör de sakkun- niga pröva i vilken utsträckning och på vilka sätt lagstiftningsområdet bör utvidgas. En viktig fråga är hur det ämnesområde som lagstiftning- en bör omfatta skall avgränsas. Ett problem härvidlag är att antalet produkter som berörs är stort och att de praktiska svårigheterna att upprätthålla en effektiv kontroll därför blir betydande. Vidare bör uppmärksammas att livs- medelslagstiftningen f.n. ses över av särskilda sakkunniga.

En huvudlinje för lagstiftningen bör vara att den som importerar eller här i landet tillverkar en produkt som kan misstänkas ha miljöfarliga egenskaper eller som innehåller ämnen med ofullständigt kända effekter skall kunna åläg- gas att redovisa vilka ämnen som ingår i pro- dukten och i princip svara för att denna inte vid normal användning och destruktion får skadliga verkningar från miljövårdssynpunkt. Med en sådan inriktning kan lagstiftningen väntas stimulera till en mera miljömedveten produktutveckling. Man kan emellertid inte räkna med att alla produkter som behövs ,i samhället skall kunna befrias från miljöskad- liga ämnen. Målet bör i sådana fall vara att så långt möjligt säkerställa en användning och destruktion som överensstämmer med tidsen- liga miljövårdskrav.

De sakkunniga bör överväga införandet av en ökad registreringsplikt beträffande produk- ter som innehåller dokumenterat miljöfarliga ämnen. Det ter sig naturligt att registrerings- plikten till en början inriktas på särskilt miljö— farliga ämnen och produkter och att den, efter hand som kontroll vunnits över dessa, ut- sträcks även till övriga ämnen och produkter av miljöfarlig art. För såväl registreringspliktiga varor som andra synes det angeläget att de sak— kunniga överväger åtgärder som möjliggör reg- lering av tillverkning, import, försäljning, an- vändning och förstöring av produkter som innehåller miljöfarliga ämnen.

Även de organisatoriska frågor som sam- manhänger med införandet av en ny lag-

stiftning skall enligt direktiven utredas. Den nuvarande lagstiftningens konstruktion inne- har enligt departementschefen, att frågor som sammanhängde med kontrollen av häl- so- och miljöfarliga varor f.n. handlades av flera olika myndigheter trots att frågorna i många fall var nära besläktade. Utred- ningen borde omfatta vilka fördelar från ra- tionaliserings- och effektivitetssynpunkter som stod att vinna genom en ökad admini- strativ samordning och hur en sådan skulle komma till stånd. Departementschefen tog i detta sammanhang upp laboratorieorganisa- tionen samt anförde.

Den tidigare angivna grundsatsen om impor- törens och tillverkarens ansvar för den produkt han tillhandahåller förutsätter att den som in- troducerar en produkt på marknaden har kän- nedom om vilka ämnen produkten innehåller och vad dessa har för effekter på miljön. Man kommer emellertid härigenom inte ifrån kravet på att de myndigheter som ansvarar för sam- hällskontrollen också måste ha möjlighet att undersöka olika produkter. För att den admi- nistrativa kontrollen skall kunna bli effektiv måste myndigheterna därför ha tillgång till ett undersökningslaboratorium. De sakkunniga bör inventera de laboratorieresurser som finns f.n. inom detta område och bedöma det framtida behovet av sådana resurser. Förslag bör läggas fram om hur ifrågavarande laboratorieverk- samhet skall organiseras. Möjligheterna till rationaliseringsvinster genom samordnad verk- samhet bör härvid särskilt beaktas.

Avslutningsvis anges i direktiven att de sakkunnigas förslag i frågor av organisato- risk natur borde vara åtföljda av noggranna kostnadsberäkningar. Utredningsresultatet borde, om så var lämpligt, redovisas i form av delförslag.

I enlighet med direktiven har utrednings- arbetet bedrivits på två avdelningar, en för informationen på miljövårdsområdet m.m. och en för kontrollen av miljöfarliga varor m.m. Det betänkande som här läggs fram är resultatet av arbetet inom sistnämnda av- delning, avdelning 2. Den redogörelse för ut- redningsarbetet som återges i det följande avser arbetet vid denna avdelning. Arbetet inom utredningens första avdelning, som på- börjades i juni 1969 har visat sig vara tids-

krävande och beräknas ej kunna slutföras förrän under senare delen av år 1972.

För att så allsidigt som möjligt få belyst frågorna om den omfattning i vilken insam- ling sker av uppgifter av informativ karak- tär av olika organ, om det framtida behovet av olika slag av information samt om skad- ligheten hos olika kemiska produkter har MKU hållit flera s. k. hearings i saken med företrädare för administrativa myndigheter, vetenskaplig forskning och näringslivet. I frågan om kemiska produkters skadlighet har också som tidigare nämnts utredningen inhämtat yttranden från vetenskapligt arbe- tande personer, företrädande olika discipli- ner, vilka yttranden redovisas i särskilda bi- lagor till detta betänkande, bilagorna 1—3.

I samband med utredningen rörande en utvidgad kontroll genom lagstiftning har MKU varit inriktad på att närmare under- söka den framtida offentliga administratio- nen för produktkontroll. Sedan riksdagen beslutat att provisoriskt föra över omgiv- ningshygieniska avdelningen vid statens in- stitut för folkhälsan till statens naturvårds- verk har Kungl. Maj:t den 18 juni 1971 upp- dragit åt MKU att i samråd med den sak- kunnige för översyn av hälsovårdsinspek- törsutbildningen utreda avdelningens fram- tida ställning och organisation. Under den- na del av arbetet har utredningen inhämtat uppgifter om verksamheten hos de myndig- heter som f.n. handlägger olika frågor an— gående kontroll över hälso- och miljöfarliga varor samt haft överläggningar i saken med företrädare för dessa myndigheter.

I fråga om laboratorieverksamheten har inventering av de laboratorieresurser som finns f.n. inom detta område företagits. Undersökningen redovisas i särskild bilaga till betänkandet, bilaga 4.

MKU har under arbetets gång haft kon- takt och samråd med andra statliga kommit- téer, som behandlat frågor av betydelse för MKU:s ställningstaganden. För att få en in- blick i den praktiska verksamheten på miljö- vårdsområdet har MKU företagit olika stu- dieresor. Så har skett bl. a. till Stenungsund, där de kemiska industrierna besökts, till Kristinebergs Zoologiska station i Fiske—

bäckskil och till Fiskeby AB tillhöriga indu- strlanläggningen i Skärblacka. MKU har också besökt kärnkraftverket Simpevarp vid Oskarshamn.

Till MKU har Kungl. Maj:t överlämnat ärenden rörande kemiska produkter och mil- jövård, vilka tagits i övervägande vid full- görande av lagstiftningsuppdraget. Kungl. Maj:t har dessutom den 5 december 1969 till MKU överlämnat en skrivelse från riksda- gen angående behandlingen av motioner rö- rande lagstiftning för kontroll av hälsofar- liga ämnen och produkter. I prop. (1970: 157) med förslag till lagstiftning angående kommunal renhållning m.m. har föredra- gande departementschefen vid behandlingen av frågan om engångsemballage och andra förpackningar erinrat om MKU:s uppdrag att lägga fram förslag till lagstiftning angå— ende miljöfarliga produkter samt framhållit att en sådan borde innebära att förbud mot eller inskränkningar i användningen av mil- jöfarligt emballage skulle kunna genomfö- ras. Till skilda departement har MKU av- gett remissyttranden över olika framställ- ningar och utredningsförslag.

Från enskilda organisationer har till MKU överlämnats skrivelser och framställningar, som berör utredningsuppdraget.

2. Kemiska substansers hälso- och miljöfarlighet

2.1. Inledning

I det moderna samhället förekommer ett synnerligen stort antal kemiska produkter och kemiska behandlingsmetoder som är speciellt framställda eller framtagna och av- passade för en mängd olika ändamål inom skilda slag av industri, för jordbruk och skogsbruk, inom medicinen, i hemmen etc.

De ämnen det här är fråga om utvinns ur naturen eller syntetiseras av råvaror från naturen. Det rör sig om såväl industrikemi- kalier och kemisk-tekniska produkter som andra varor, dvs. föremål eller materiel av ytterst varierande slag som tillverkats av eller eljest avsiktligt tillsatts eller behandlats med kemiska substanser. Det aktuella pro— duktsortimentet förändras kontinuerligt och användningen ökar på många områden.

Den organisk-kemiska syntestekniken är en relativt ung företeelse. Den har sina röt- ter i 1800-talets mitt och har utvecklats i accelererande takt under 1900-talet. Ca 2 milj. kemiska föreningar är kända och årli- gen tillkommer 150 000—200 000 nya sub- stanser. Endast ett fåtal av dessa när emel- lertid utanför laboratoriet och ett ännu mind- re antal får större spridning.

Under senare tid har också många metal- ler, som tidigare endast var kända för ke- misten, kommit att få praktisk användning. Jordens förråd av metaller utnyttjas i allt snabbare takt och i samma mån ökas sprid- ningen till biosfären.

Miljögiftproblemen kan därför i allt vä- sentligt sägas vara nya för mänskligheten, i varje fall ganska skilda från de giftfrågor som tidigare generationer kan ha mött. Där- till bidrar inte enbart att ett stort antal helt nya föreningar som inte har naturligt ur- sprung kommit att tillföras vår omgivning utan också de ökade möjligheterna till sprid- ning till omvärlden genom rökgasutsläpp, av- loppssystem och till följd av ökade kommu- nikationer. Även om man ser till den sam- manlagda producerade mängden av allt av- fall är utvecklingen accelererande.

Det stora flertalet av de produkter som når ut till allmänheten torde vara relativt harmlösa från miljögiftssynpunkt. Dock kan erinras om att bland de produkter som tidi- gare betraktades som oskyldiga har i efter- hand upptäckts flera som visat sig medföra negativ hälso- eller miljöpåverkan.

I hemmen förekommer en rad varor av kemisk-teknisk typ. Dit hör t. ex. rengö- ringsmedel där tillsatser som polyfosfater, NTA, perborat och vitmedel diskuterats från miljöskyddssynpunkt de senare åren. Bland andra kemisk-tekniska varor med vidsträckt användning i hemmen kan nämnas t. ex. fär— ger, lim, klister, lösningsmedel och poler- medel. Speciella syntetiska produkter är konsthartser, plaster och syntetfibrer. I hem- men används också materiel som behandlats med kemikalier t. ex. textilier impregnerade för olika ändamål (för skrynkelhärdighet, flamsäkring, malsäkring m. m.). PCB, vilken

ämnesgrupp kan betraktas som ett allvarligt miljöhot, förekommer i en rad produkter som hanteras av den enskilde. Plaster som utgör en ständigt stigande andel av de mate- rial man finner i hushållsartiklar kan inne- hålla PCB och tungmetallföreningar som tillsatsmedel. Dessa är potentiella miljögif- ter. I stigande utsträckning har också be- kämpningsmedel kommit att användas, inte bara i jord- och skogsbruk och industri utan också i betydande omfattning i de en- skilda hushållen, vilket medfört ett mycket vittförgrenat spridningsmönster. De produk- ter som distribueras genom handeln till de enskilda hushållen förekommer också på arbetsplatserna eller eljest under yrkesmäs— siga betingelser och där i regel i större mäng- der och ej sällan med högre koncentratio- ner av aktiva substanser än i hemmen.

Vissa varor används i utomordentligt sto- ra kvantiteter. Dit hör eldningsoljor, motor- bränslen, smörjoljor (i någon mån hydraul- oljor) m.m. Även mycket små tillsatser eller låga föroreningskoncentrationer i sådana produkter med stor total användningsvolym kan medföra en spridning av avsevärda kvantiteter i naturen.

Särskilt aktuella har under de senaste åren varit eldningsoljornas innehåll av svavel och vissa tillsatser till bensin som t. ex. organiska blyföreningar och alifatiska klorerade kol— väten etc.

Andra varor med stor användning och medförande en diffus emission är jordbruks- kemikalierna, förutom biociderna även t. ex. gödningsämnen. Detsamma gäller skogsbru— kets kemikalieanvändning. I det sistnämnda fallet har framför allt herbiciderna intensivt diskuterats under senare år. Bland förore- ningar spridda med sådana produkter har speciellt dioxiner i herbiciden 2,4,5-T varit särskilt uppmärksammade. Även skogsgöds- lingen har diskuterats från miljöskyddssyn- punkt.

2.2. Föroreningar med vidsträckt spridning i naturen

Till föroreningarna i naturen bidrar såväl utsläppen från industrier m.m.. (punktfor-

miga emissioner) som produkter vilka han- teras av allmänheten i hemmet, i yrkeslivet, trafiken, m.m. (diffusa emissioner). Att de sistnämnda emissionerna är av avsevärd be- tydelse har alltmera stått klart under det sista decenniet. Man har kunnat konstatera en global spridning av biocider som t. ex. DDT och av andra klorerade kolväten som t. ex. PCB. Inom vissa områden som t. ex. Öster— sjön måste halterna av PCB och DDT be- traktas som oroande höga. Ingripanden har gjorts mot denna spridning genom lagstift- ningsåtgärder och administrativa beslut.

Oroande är också de allt högre halterna av vissa tungmetaller i vår omgivning. Som tidigare sagts har metaller och metallför- eningar i stigande grad och i större mång- formighet kommit att ingå i handelsproduk- ter. Vid destruktion av sådana, framför allt genom sopförbränning, har spridning skett till naturen. Till detta bidrar också sprid- ningen av vissa metaller, som förekommer som föroreningar i fossila bränslen (eld- ningsoljor), via rökgaser och av bly som an- vänts som tillsatsmedel i bensin.

Halterna i naturen av vissa giftiga metal- ler som bly, kadmium, zink och koppar är numera i närheten av städerna mångfaldigt större än för några decennier sedan. Särskilt höga halter har konstaterats förekomma i närheten av sopförbränningsanläggningar.

2.3 U pplagring av beständiga ämnen i naturen

Bland kemiska ämnen som människan ta- git i sin tjänst finns en del substanser som på grund av sina egenskaper —— stor fettlös— lighet i förhållande till låg vattenlöslighet förenad med i övrigt stor kemisk stabilitet kommit att bli ett av våra dagars Spe- ciella problem inom miljövärden. Exempel härpå är PCB. Dessas kemiska stabilitet gör dem svårnedbrytbara i ultraviolett ljus och svårhanterliga även för de mikrobiella en- zymsystemen. På grund av sin fettlöslighet och låga vattenlöslighet har de stor retention till fettrika vävnader. Genom dessa sina egen— skaper anrikas de hundra- eller tusenfaldigt eller mer i näringskedjorna. Särskilt utsatta

blir därvid de organismer som befinner sig högst upp i en sådan näringskedja. Man kan utan vidare påstå att en avsevärd del av gift- problematiken förorsakas av produkter med stor spridning vilka innehåller beständiga och anrikande komponenter. En viktig upp- gift för miljövården är att komma till rätta med denna typ av föroreningar.

Många av de föroreningar som i dag ut- gör miljöproblem har släppts ut i små mäng- der men under lång tid och från att i liten halt ha förekommit i ytterst låga koncentra- tioner har de efter hand kommit att byggas upp till avsevärda depåer. Nästan alla de under senare tid diskuterade miljögifterna ger exempel på sådan successiv upplagring. Eftersom vissa föroreningar ofta förekom- mer som partiklar är de underkastade sedi- mentation. När det gäller exempelvis kvick- silver känner man till att stora depåer byggts upp bl.a. i bottensedimenten i sjöar och kustband. Det förhållandet att vissa förore- ningar lagras upp i jordarna är en viktig negativ faktor att beakta när man vill spri- da rötslam från reningsverk på åkrar, efter- som beständiga föroreningar ej sällan före- kommer i höga halter i sådant rötslam. Många beständiga föroreningar deponeras inte permanent i jord- och bottenmaterial utan kan cirkuleras i ständigt stigande mängder i de biologiska kretsloppen.

Sönderdelningen av organiska miljögifter som t. ex. klorkolväten är i stor utsträckning av mikrobiell natur och därför starkt bero- ende av temperaturen. I områden med långa vintrar och följaktligen låg årsmedeltempe- ratur som i Skandinavien utgör sådana för- oreningar ett större problem än i varmare trakter. Ett utsläpp av viss storleksordning av sådana substanser ger således högre ”jämviktsmängd” i kalla än i varma om- råden. De högre halterna av PCB och DDT i Östersjön än i Kattegatt och Skagerack kan förmodligen till en del förklaras med detta fenomen. Detsamma torde gälla de enligt vissa undersökningar mot norr tilltagande halterna av DDT i jordar i Sverige.

Många miljöföroreningar är i naturen un- derkastade omvandling. Den biologiska ned- brytningen är exempel på sådan omvand-

ling. Nedbrytningen går ofta stegvis och mellanprodukterna kan vara både mindre och mera benägna för en fortsatt nedbryt- ning. Mellanprodukterna har andra egenska- per än modersubstanserna. I vissa fall är de giftigare eller stabilare än ursprunget eller har andra specifika, icke önskade effekter. Exempel på detta är DDT:s nedbrytnings- produkt DDE. Andra exempel på omvand- lingsprodukter är vissa typer av dioxiner, som kan bildas vid förbränning av material som impregnerats med pentaklorfenol. Dessa dioxiner synes dock vara relativt ogiftiga. Den mest uppmärksammade giftiga om- vandlingsprodukten av en miljöförorening är måhända metylkvicksilver som under vissa förutsättningar genom bakteriella processer i naturen kan bildas av metalliskt kvicksilver eller organiska och oorganiska kvicksilver- föreningar. Det har en betydligt större gif- tighet än modersubstanserna.

Nedbrytningsförloppen för många av de organiska ämnen som nu förekommer i han- deln är dåligt kända. Dotterprodukter med gifteffekt kan tänkas förekomma. Det före- faller också sannolikt att vissa tungmetaller som bl. a. via produkthantering sprids i na- turen kan bilda giftiga organiska föreningar på samma sätt som kvicksilver.

2.4. Menliga effekter

En produkt som kan ha skadliga effekter för människan och hennes miljö har ofta ett helt spektrum i fråga om sin verkan. Pro- dukten kan påverka de människor som till- verkar den, använder den eller på annat sätt kommer i direkt kontakt med den. Den kan också sekundärt, om den är be- ständig eller ger upphov till beständiga dotterprodukter, komma att nå människan via inandningsluft, dricksvatten, födoämnen, m.m. I några fall får den endast verkan sistnämnda väg och då genom att den i de ekologiska näringskedjorna koncentrerats upp till farliga nivåer. I andra fall är det di- rektverkan som avgör produktens farlig- hetsgrad.

Samtidigt som de ger effekter på männi- skans hälsa kan sådana ämnen ha en verkan

på djurvärlden. Även växtlivet kan påverkas ehuru det då ofta rör sig om helt andra verkningsmekanismer. Omvänt gäller att äm- nen som påverkar speciella grupper av le- vande organismer, t. ex. vissa insekter eller växter, inte alltid har någon med nuvarande teknik påvisbar biokemisk verkan på män- niskan eller de högre djuren som liknar män- niskan. Verkan i naturen kan få konsekven- ser av en mångfald slag inte minst på män- niskors möjligheter att utnyttja de förnyelse- bara naturresurserna som lantbruks- och skogsprodukter och fisk.

I det dagliga arbetet och verksamheten på arbetsplatser, i hemmen etc. exponeras åt- skilliga människor i större eller mindre grad för kemiska varor av olika slag. Då det gäl- ler vissa av dessa varor löper den som han- terar dessa en risk för akut förgiftning eller annan skada, t. ex. frätskada, såvida inte er- forderliga skyddsåtgärder vidtas. Åtskilliga yrkesskador av detta slag förekommer årli- gen i vårt land. Likaså förekommer olycks- tillbud eller akuta olycksfall i hemmen i samband med olika kemiska produkter, där framför allt barn utsätts, i det övervägande antalet fall dock utan bestående skada.

I endast få fall har gifter, som nått män- niskan via den yttre miljön haft drastiska hälsoeffekter. Några uppmärksammade exempel på detta finns från Japan där bl. a. ett antal människor dött eller svårt skadats till följd av kvicksilverförgiftning, den s.k. Minamatakatastrofen. Allvarliga skador har också där orsakats genom kadmiumförgift- ning och PCB—förgiftning.

Särskilt allvarlig och samtidigt svårbe- dömd är frågan om riskerna för effekter genom kronisk exponering för gifter i myc- ket låga koncentrationer. Kort uttryckt skul- le sådana skadeverkningar kunna sägas sam- manhänga med antingen att substansen i frå- ga upplagrasl i kroppen eller att substansen eller någon nedbrytningsprodukt från denna eljest under sin passage genom kroppen or- sakar skador, vilka inte går tillbaka eller repareras i cellerna2. Beträffande många ämnen som i viss dos orsakar en akut för— giftning saknar man anledning misstänka be- stående effekter av exponering i låga doser.

Om bestående skadeverkan på tillräckligt många celler uppkommer, kan denna verkan efter vad som visats i djurförsök ta sig en rad olika uttryck t. ex. förkortad livslängd, nedsatt vitalitet, påverkan på sinnesfunktio- ner, nedsatt förmåga att motstå infektions— sjukdomar etc. I sådana fall har man att göra med sjukdoms- och besvärstillstånd som också förekommer naturligt. Det är uppenbart att den eventuella förekomsten av sådana genom påverkan av miljögifter inducerade förändringar är ytterst svåra att fastställa.

Genetiska verkningar på könscellerna, nå- got som alltså inte manifesterar sig förrän hos avkomman, kan också i vissa fall vara av dold typ och blir eventuellt inte observer- bara förrän efter åtskilliga generationer. Inte ens i fråga om cancer, där symtombilden är lättare iakttagbar, har man annat än i ett fåtal fall kunnat fastställa ett samband med yttre kemiskt agens. Att finna ett samband mellan ett visst kemiskt agens och en viss iakttagen effekt försvåras också av att förut- sättningarna för att symptom över huvud ta- get skall uppkomma i många fall är en lång- varig exponering för substansen. I samhället finns faktorer som påverkar människans hälsa i både positiv och negativ riktning. Då

1 Upplagringen kan ske genom att substansen eller del därav ersätter något annat ämne eller del av ämne i viss typ av vävnad, vars egenskaper därigenom förändras, eller att substansen eljest inlagras i t.ex. fettvävnad. I sistnämnda fall växer småningom mäng- derna, såvida inte ett jämviktstillstånd snabbt näs, och ämnet kan om det utlöses från de- påerna orsaka förgiftning på motsvarande sätt som om individen exponerats akut för en större dos. 2 Olika slag av bestående förändringar i cel- lerna kan tänkas. Härom kan bl. a. följande speciellt nämnas. Alla celler (utom de som finns i det centrala nervsystemet dit hjärnan hör) förnyar sig successivt genom delning. Om effekten av en viss substans innebär på- verkan på de anlagsbärande delarna i cellen, s.k. mutagen eller genetisk effekt, överförs denna till de nya cellerna som blir annorlun- da än modercellen och fungerar felaktigt på ett eller annat sätt hos den individ som exponerats. Om en sådan mutagen effekt framkallas i könscellerna gäller dess verkan i stället efterföljande generationer, för det fall en skadad cell över huvud taget deltar i fortplantningen.

de kombineras på en mångfald sätt är det svårt att urskilja små eller diffusa effekter av varje enskild faktor som t. ex. ett miljö- gift.

När det gäller ekologiska verkningar i na- turen av gifter är bilden på ett sätt ännu mera komplicerad, då de primära verkning- arna på enskilda organismer eller grupper av organismer leder till rubbningar i de in- trikata balanssystem som är resultatet av organismernas inbördes beroendeförhållan- den. Verkningar av en mångfald slag av mil- jögifter finns beskrivna. Primärproduktion av biologisk substans genom fotosyntesen (basen för den näringspyramid i vilken alla organismer ingår) kan t.ex. påverkas och reproduktionsförmågan influeras på olika sätt bl. a. genom förändrade beteenden i samband med inverkan på hormonsystemen och genom minskad vitalitet hos de unga utvecklingsstadierna. En överdödlighet, som kommer till uttryck vid stressituationer till följd av vitalitetsnedsättning, har beskrivits för vissa typer av gifter. Andra gifter har vi- sat sig ha en verkan på flyktreaktioner etc., t. ex. ytaktiva ämnen och fenoler.

Även då det gäller människans omgivning är frågan om långsiktiga effekter av små mängder tillförda under lång tid mycket be— tydelsefull. Denna form av exposition torde i likhet med vad som gäller för människan själv vara betydligt vanligare än punktvisa större expositioner med akuta, lätt observer- bara verkningar. Verkningar av detta slag på balansen i ekologiska system är svåra att studera. En liten nackdel för en art t. ex. genom vitalitetsnedsättning kan medföra en fördel för konkurrerande arter som därige- nom ökar i antal. Samma fenomen kan ha naturliga orsaker. Det skulle sålunda vara riskabelt om man uteslutande inriktade upp- märksamheten och forskningsansträngning- arna på de syntetiska medlen, eftersom man därvid i vissa fall skulle kunna missa de verkliga orsakssammanhangen.

2.5. Möjligheter till kunskap om effekterna

En övervakning över alla de ämnen och pro- dukter vars hantering medför risker för mil-

jön bygger på möjligheten till kunskap om sådana effekter. Här möter många kompli- cerade problem och berörs många områden, bl.a. toxikologi, hygien, genetik, teratologi, analytisk kemi och ekologi. För typer av tester som kan vara erforderliga redogörs närmare i 12 kap. i betänkandet.

Då såväl antalet befintliga som antalet nytillkommande kemiska produkter som till- förs marknaden varje år är mycket stort och testningsprogrammet är omfattande och tidsödande finner man att, om man skulle undersöka varje produkt fullständigt, en utomordentligt stor utredningsorganisation skulle erfordras. Ingen sådan undersökning skulle emellertid ge fullständig visshet om riskerna. Stora svårigheter uppkommer näm- ligen då man försöker omsätta laboratorie- resultat till verkningar på människan i hen- nes miljö. Dessa svårigheter förstärks av att vissa ämnen i kombination med var- andra utövar en annorlunda eller större ver- kan än summan av verkningarna av de en- skilda ämnena eller av ett ämne, s.k. syner- gistisk effekt resp. potentiering. Det kan exempelvis ske genom att avgiftningsmeka- nismen i levern påverkas, vilket kan leda till att nedbrytningen av giftiga substanser för- dröjs, förhindras eller ändras. Man förfogar t. ex. ännu inte över någon allmängiltig ge- netisk testningsmetod som tillåter oss att dra slutsatser om ett visst ämnes genetiska verk- ningar på människan. De metoder som står till buds ger närmast möjligheter till jämförelser av de relativa genetiska effek- terna av olika gifter under lika försöksbe- tingelser.

Vetandeområdet är så omfattande och be- hovet så spritt över hela världen att inter- nationella ansträngningar är synnerligen an- gelägna. Ett internationellt arbete med att registrera vetandet i substansregister är un- der förberedelse och internationellt samar- bete för att minska kunskapsgapen kommer sannolikt att organiseras inom en nära fram- tid.

Som ovan framhållits samverkar en rad faktorer till att göra ett litet fåtal substan- ser till miljögifter med världsvid spridning. Dit hör — förutom storleken på använda

mängder — beständighet, förmåga till anrik- ning och verkan i låga koncentrationer. San- nolikt kan en rad potentiella miljögifter ge- nom ganska enkla ”screening tests” tidigt identifieras. I den mån användbara enkla grovsållningsmetoder för cancerframkallan- de, ärftlighetsändrande eller fosterskadande egenskaper ännu inte finns tillgängliga är det att hoppas att forskningen så småningom kommer att tillhandahålla sådana redskap. Detta är ett utomordentligt angeläget önske- mål inte minst av rent praktiska skäl för såväl producenter av kemiska varor som för kontrollmyndigheter.

Beträffande miljögifter och deras effekter hänvisas i övrigt till de såsom bilagor till betänkandet fogade uppsatserna av Carl Axel Wachtmeister, Erik Arrhenius och Claes Ramel.

3. Gällande författningar angående kontroll över

kemiska produkter

3.1 Inledning

Framställningen i det föregående visar, att varumarknaden fortlöpande och i snabb takt tillförs nya kemiska produkter, som kan in- nefatta risker för människan och miljön. En- ligt direktiven skall utredningen närmare un- dersöka vilka produkter som ligger utanför gällande lagstiftning och i vilka avseenden denna inte i övrigt medger en effektiv kon- troll, företrädesvis från miljövårdssynpunkt. En sådan undersökning kräver till en början en kartläggning av den lagstiftning som gäl- ler på det kemiska produktområdet. I före- varande avsnitt lämnas en redogörelse för denna lagstiftning. Redogörelsen visar, att kontrollen över de kemiska varorna är av huvudsakligen två slag. Det ena avser en kontroll över själva produkten, dess sam- mansättning, tillverkning, distribution och hantering i övrigt. Det andra slaget tar när- mast sikte på skyddet för människan och miljön mot utsläpp från industrier av ke- miska substanser och behandlar på så sätt endast indirekt de kemiska varorna.

I det första avsnittet i detta kapitel redo- visas de författningar som avser en direkt produktkontroll. Lagstiftning av detta slag utgörs framför allt av giftförordningen, be- kämpningsmedelsförordningen, läkemedels- förordningen, narkotikaförordningen, PCB- lagen och strålskyddslagen. I detta samman- hang anses emellertid också böra behandlas livsmedelslagen och fodermedelsförordning-

en, vilka innehåller regler som syftar till att livsmedel och fodermedel inte skall bli far- liga eller olämpliga genom tillsatsmedel m.m. Hit hör också författningar angående oljor och betning av utsäde samt bestämmel- ser angående utrotning av skadedjur. Bland författningar som rör en direkt produktkon- troll kan slutligen nämnas förordningarna om brandfarliga och explosiva varor.

I ett följande avsnitt behandlas lagstift- ning som ger möjlighet till kontroll vid vissa former för hantering av hälso- och miljö- farliga varor. Hit hör arbetarskyddslagstift- ningen och vissa bestämmelser angående transporten av farligt gods.

Slutligen redogörs för författningar, som medger en kontroll riktad mot utsläpp och föroreningar från olika källor. I den mån kontrollen rör utsläpp av kemiska substan- ser styr den således i vissa fall indirekt för- utsättningarna för framställningen eller an- vändningen inom anläggningen av kemiska produkter. Den centrala författningen på detta område är miljöskyddslagen. Till dessa hör också naturvårdslagen, kommunala ren- hållningslagen, vattenlagen, trafiklagstift- ning, hälsovårdsstadgan, aHmänna ordnings- stadgan m. fl.

3.2 Produktkontroll 3.2.1 Giftförordningen

Regler om säkerhetskontroll över gifter och andra hälsofarliga varor är upptagna i för-

ordningen (1962: 702) om gifter och andra hälsofarliga varor (giftförordningen).

Tillämpningsområdet för giftförordningen bestäms genom definitionen i densamma. enligt vilken med hälsofarlig vara förstås varje ämne eller beredning som med hänsyn till varans egenskaper och användning kan befaras förorsaka död, sjukdom eller kroppsskada hos människor (1 5). I förord- ningen indelas ämnen hänförliga till hälso— farliga varor i gifter och vådliga ämnen (2 5). Till gifterna hänförs dels ämne som endast eller huvudsakligen används vid fram- ställning av läkemedel och som socialstyrel- sen förklarat skall betraktas som gift, dels annat hälsofarligt ämne, vars hantering är förenad med synnerligen stor hälsorisk. Till vådliga ämnen hänförs övriga hälsofarliga ämnen.

Såsom framgår av det följande är vissa varor innehållande hälsofarligt ämne under- kastade kontroll enligt läkemedelsförord- ningen. Hälsofarliga ingredienser avsedda till läkemedel regleras däremot av giftlagstift- ningen.

Det är varans faktiska hälsofarlighet som avgör om varan skall falla inom giftlagstift- ningen. Förutom varans egenskaper skall emellertid även dess användning påverka be— dömningen av om den skall falla under giftförordningen eller ej.

Till ledning för gränsdragningen mellan de varugrupper som skall falla inom resp. utom giftlagstiftningens tillämpningsområde skall giftnämnden låta upprätta och kungö- ra vägledande förteckningar över ämnen, som är att hänföra till gifter och till vådliga ämnen (2 g). Föreskriften motiveras främst av att toxikologiska data ofta har ganska stor variationsbredd och att giftigheten för människor i regel inte kan uttryckas med nå- gon större noggrannhet. Den allmänna be- skrivningen i lagtexten är därför inte till- fyllest.

Den allmänna definitionen för hälsofar- lig vara avser även beredningar. En bered- ning innehållande gift eller vådligt ämne kommer emellertid att omfattas av giftför- ordningen endast om beredningen som så- dan är hälsofarlig. En beredning vars hälso-

farliga egenskaper endast eller huvudsakli- gen är betingade av gift resp. det vådliga äm- net är underkastad giftförordningens bestäm- melser om gift resp. vådligt ämne (3 5). Giftnämnden är emellertid berättigad att medge undantag och därvid meddela erfor- derliga föreskrifter.

Som exempel på sådana undantag kan nämnas, att giftnämnden i likhet med vad Kungl. Maj:t tidigare föreskrivit medgett att förordningen inte skall äga tillämpning på motorbränsle försett med viss organisk bly- förening. Sådant bränsle har alltså ansetts vara en beredning med hälsofarliga egen- skaper. De blyföreningar som är aktuella som tillsatser till bensin, tetrametyl— och tetraetylbly, är nämligen utomordentligt starka gifter som alldeles klart faller under begreppet gift. Som villkor för medgivandet har emellertid genom beslut, senast den 28 januari 1969, stadgats bl. a. att mängden bly inte får överstiga 0,70 g/ 1. För motorbräns- le avsett för luftfartyg gäller andra värden. Beslutet trädde i kraft den 1 januari 1970. Den nya gränsen för tillåten mängd bly avses endast vara temporär. Giftnämnden och naturvårdsverket har på Kungl. Maj:ts uppdrag utrett bl. a. frågor om en fortsatt nedtrappning av blyhalten i bensin och vän- tas avsluta detta arbete i början av år 1972.

Från förordningens tillämpningsområde är undantagna, förutom läkemedel, även radio- aktiva ämnen samt rusdrycker och tobaks- varor. Vad angår hälsofarliga varor som är hänförliga till teknisk sprit eller alkoholhal- tiga preparat äger förordningen tillämpning endast i den mån varans hälsofarliga egen- skaper betingas av annat däri ingående ämne än etaylalkohol. I fråga om brandfarliga och explosiva varor äger förordningen tillämp- ning endast i den mån varorna är hälsofar- liga av annat skäl än som föranlett att de hänförs till nämnda varukategorier. Hälso- farliga varor avsedda att användas såsom bekämpningsmedel är underkastade en spe- ciell kontrollagstiftning. Beträffande registre- rade bekämpningsmedel äger giftförordning- en tillämpning endast såvitt angår tillverk- ning och införsel. Slutligen gäller en undan- tagsställning beträffande narkotiska ämnen

och beredningar, som ej är hänförliga till lä- kemedel. I fråga om dessa varor gäller gift- förordningen endast i den mån denna ej strider mot narkotikaförordningen.

Kontrollen enligt giftförordningen har framför allt uppgiften att skydda mot hälso- risker. Syftet med lagstiftningen är att se till att en giftig vara tillverkas, säljs och handhas på sådant sätt att den inte av våda förorsakar skador. Ett väsentligt instrument härvidlag är föreskrifterna om märkning. Den som hanterar en vara skall veta att den är farlig. Mera detaljerade regler finns be- träffande märkningsskyldigheten vid överlå- telse, i synnerhet då det gäller varor som kan förekomma i den allmänna handeln, dvs. de från hanteringssynpunkt mindre giftiga varorna. Här skall konsumenten ge- nom märkningen få kännedom om de vä- sentliga risker som kan vara förknippade med varan och dess användning. Då det gäl- ler den yrkesmässiga användningen läggs in- formationsansvaret genom märkning på ar- betsgivaren i likhet med allmänna princi- per i arbetarskyddslagstiftningen. Giftför- ordningen är i övrigt uppbyggd i huvudsak så att den innebär restriktioner i fråga om tillverkning, import och handel och i viss mån beträffande användningen av de från hanteringssynpunkt farligaste varorna. Vissa direkta förbud gäller i fråga om barnlek- saker, kläder, material till kläder, sjukvårds- artiklar och sanitetsartiklar, om de skulle innebära hälsofara genom att de innehåller eller behandlats med hälsofarligt ämne. Vi- dare har socialstyrelsen möjlighet att för- bjuda att visst ämne ingår i kosmetiska och hygieniska medel.

För hälsofarliga varor gäller sålunda ingen registreringsplikt. Längre fram lämnas under MKU:s förslag till tillämpningskungörelse en närmare redogörelse för de föreskrifter som gäller i fråga om tillverkningen, försälj- ningen och annat handhavande.

Tillsynen över efterlevnaden av giftför- ordningen utövas av giftnämnden.

3.2.2 Bekämpningsmedelsförordningen

En speciell grupp varor som till övervägan- de delen är hälso- och miljöfarliga, nämligen

bekämpningsmedlen, har blivit föremål för särskild lagstiftning. Ett särskilt motiv för att bekämpningsmedlen särbehandlats är att deras användning direkt grundar sig på de- ras giftiga egenskaper medan giftigheten hos andra varor i regel snarare är en olägenhet som vidhäftar varorna. De grundläggande reglerna förekommer i bekämpningsmedels- förordningen (1962: 703).

Tillämpningsområdet för förordningen är ämnen och beredningar som är avsedda att användas till skydd mot egendomsskada, sa- nitär olägenhet e. d., förorsakad av växter, djur, bakterier eller virus. Som bekämp- ningsmedel skall alltså räknas varor som på kemisk eller fysikalisk-kemisk väg ingriper i biologiska processer. Definitionen bygger på avsikten med varans användning. Härigenom vinns kontroll över alla medel som uppges lämpade att skydda mot egendomsskada, sanitär olägenhet osv. Med egendomsskada avses enligt förarbetena till förordningen sådan skada som förorsakas av ogräs, svam- par, bakterier, virus, insekter samt andra ryggradslösa djur, vilka angriper eller eljest kan anses skadliga för växter eller lagrade produkter från växtriket, för animaliska pro- dukter såsor hudar, skinn och djurhår, tex- tilier samt för virke och virkesprodukter. Såsom egendomsskada anses även skador orsakade dels av vissa fåglar såsom skator och kråkor, dels av däggdjur såsom vildka- niner, sorkar, råttor, möss, mullvadar, älg och rådjur.

Till bekämpningsmedlen hör en rad olika från varandra ej helt avgränsade varugrup- per, såsom medel mot ogräs, buskar o.d., medel mot insekter och andra skadedjur inom jordbruk, skogsbruk och trädgårdsod- ling, medel mot ohyra, diverse insektsmedel i hemmen mot flugor, mal, myror och mygg, råttbekämpningsmedel, medel mot svampsjukdomar i odlingar t. ex. betnings- medel för utsäde, impregneringsmedel för trä och textilier m.m.

Skydd mot sanitär olägenhet eller egen- domsskada förutsätter inte nödvändigtvis förgörande av de bekämpade organismerna. Till bekämpningsmedlen hör även t. ex. me- del för malsäkring av tyger och bedövnings-

medel, som används för att fånga in måsar och duvor, samt avskräckningsmedel mot t. ex. älg i den mån effekten grundar sig på kemisk verkan.

Från bekämpningsmedelsförordningens tillämpningsområde undantas uttryckligen läkemedel, konserveringsmedel för livsmedel samt färger, fernissor, tjäror och andra va- ror som huvudsakligen begagnas för annat ändamål än som bekämpningsmedel och som inte genom särskild benämning eller på annat sätt anges avsedda som bekämpnings- medel. Enligt uttalande av föredragande de- partementschefen i proposition (1962: 184) med förslag till bekämpningsmedelsförord- ning skall dock varor som är en kombina- tion av målarfärger e. d. och mera specifika impregneringsmedel med bekämpningsver- kan falla under förordningens bestämmel- ser. Vidare skall varor av typen giftimpreg- nerade remsor falla under definitionen. Li- kaså omfattas av definitionen indirekt ver- kande preparat, som används i bekämp- ningsmedelssyfte. Detta gäller t. ex. blast- dödande preparat, som används för att för- hindra spridning av bladmögelsvampens för- ökningskroppar från blasten till knölarna.

Bestämmelserna om kontroll över be- kämpningsmedlen har utformats med ut- gångspunkt från att man skall förhindra an- vändningen av sådana varor, som med hän- syn till giftigheten eller skadligheten för människan och miljön i övrigt inte bör an- vändas som bekämpningsmedel. Förordning- en är uppbyggd så att det krävs ett formligt godkännande av myndighet beträffande ett visst medel. Bekämpningsmedel får sålunda inte saluhållas, överlåtas eller användas utan att ha registrerats. I anslutning till registre- ringen har myndigheten möjlighet och skyl- dighet att ge föreskrifter som skall tillämpas vid användningen. Det är varje handelspre- parat som sådant som godkänns genom en registrering.

Förordningen uppställer inte några detalj— regler för olika typer av medel och anger inte några siffermässiga gränsvärden. Ris- kerna och användningsbetingelserna har an- setts vara alltför växlande för en sådan reg- lering. Förordningen stadgar därför helt all-

mänt att bekämpningsmedel inte får registre- ras om medlet har sådan giftighet eller eljest bedöms kunna medföra sådan skadlig ver- kan på människor, husdjur, vilt, nyttoinsek- ter eller nyttoväxter att det inte lämpligen bör användas i bekämpningssyfte.

Möjligheten att i samband med registre- ring av ett preparat meddela villkor har av giftnämnden utnyttjats till att införa rest- riktioner som närmast har karaktären av generella förbud. Som exempel kan nämnas att myndigheten i enlighet med ett den 27 mars 1969 fattat principbeslut inte vidare tillåter användningen av aldrin och diel- drin fr.o.m. den 1 januari 1970. Från sam- ma datum tillåts inte heller användningen av DDT och lindan i hushålls- och hemträd- gårdspreparat. Beträffande övrig användning av DDT gäller sedan den 1 januari 1970 och fram t.o.m. år 1972 ett provstopp. Detta har genomförts genom avgöranden av giftnämnden rörande varje enskild produkt. Under försöksperioden har dispens lämnats för viss begränsad användning av DDT inom skogsbruket.

I fråga om omfattningen av giftnämndens registreringsarbete kan nämnas att totala antalet inkomna registreringsansökningar den 31 december 1971 utgjorde 1666 och att intill dess 943 preparat registrerats. Av dessa hade dock ca 150 av olika anledningar avförts ur registret. Ett betydande antal an- sökningar hade avslagits. Åtskilliga hade återkallats av sökanden.

Utöver det för marknadsföring och an- vändning gällande registreringstvånget finns föreskrifter om tillståndstvång för den som vill använda eller driva handel med de far- ligaste bekämpningsmedlen. Tillverkningen och införseln följer däremot reglerna härom i giftförordningen. Särskilda bestämmelser gäller också om märkning av förpackning till bekämpningsmedel.

I fråga om yrkesmässig betning av spann- mål och potatis med vissa bekämpningsme- del är tillståndstvång föreskrivet. Bekämp- ningsmedelsförordningen innehåller vidare förbud mot att använda betat utsäde till an- nat ändamål än som utsäde. Förbudet har tillkommit på grund av förgiftningsriskerna

vid t.ex. utfodring, särskilt i fråga om de mycket giftiga kvicksilverföreningar som kan förekomma i betat utsäde. Överskotts- kvantiteter av betad spannmål hade ibland använts till utfodring av livsmedelsproduce- rande djur. Härigenom kunde hälsorisker uppstå för människan.

Skilda föreskrifter i bekämpningsmedels- förordningen avhandlas längre fram i den allmänna motiveringen samt i utredningens förslag till tillämpningskungörelse.

Tillsynen över efterlevnaden av bekämp— ningsmedelsförordningen utövas av gift- nämnden.

3.2.3 Bekämpning av vissa skadedjur m. m.

Användning av gift för bekämpning av vissa skadedjur och ogräsfisk regleras delvis ge- nom jaktstadgan och fiskeristadgan. Enligt jaktstadgan (8 5) får gift inte användas i jaktsammanhang annat än vid bekämpning av djur som tillhör någon av arterna mullva- dar, sorkar (utom bisamråtta), lämlar, råttor, skogsmöss och husmöss. Därjämte får enligt samma stadga, efter särskilt tillstånd som meddelas av naturvårdsverket efter samråd med giftnämnden, gift användas även för att döda fåglar som genom talrik förekomst eller av annan orsak är till sanitär olägenhet, till hinder för nyttig verksamhet eller till be- tydande men för jakt- eller naturvård. Med gift i detta sammanhang förstås så- dant gift eller vådligt ämne som avses i gift- förordningen. Giftet får nyttjas endast i form av registrerat bekämpningsmedel. I samband med att tillstånd lämnas meddelar naturvårdsverket och giftnämnden de ytter- ligare föreskrifter och villkor som anses nödvändiga till förebyggande av skada. Enligt fiskeristadgan (8 5) får fiske med dövande eller giftigt ämne inte bedrivas utan tillstånd av fiskeristyrelsen. Sådana till- stånd har hittills meddelats endast för an— vändning av rotenon, ett gift som huvud— sakligen används för utrotning av ogräsfisk i insjöar. Detta medel bryts ned ganska fort och anses vara helt borta efter ett par må-

nader. Ansökan har gjorts om användning även av andra medel men ej lett till bifall.

3.2.4 Betning av utsäde

Sedan ett flertal vetenskapliga undersök- ningar utförts i mitten av 1960-talet rörande kvicksilverförekomsten hos bl. a. vilt och livsmedel har Kungl. Maj:t utfärdat kungö- relse (1965: 530) med särskilda bestämmelser om betning av vårstråsäd. Enligt kungörel— sen får vårstråsäd ei betas med kvicksilver- haltigt betningsmedel utan tillstånd av sta- tens centrala frökontrollanstalt eller av 10- kal frökontrollanstalt som lantbruksstyrelsen förklarat behörig att utföra statsplombering av utsädesvara. Tillstånd får meddelas en- dast om anstalten vid analys finner att ut— sädespartiet i fråga är så. angripet av para— sitsvamp att godtagbart skörderesultat inte kan påräknas utan betningen. Tillståndsgiv- ningen skall avse såväl handelsutsädet som det hemmaproducerade utsädet. Utsäde av det senare slaget får dock betas utan till- stånd, om det vid vårsådden på bruknings- enheten används högst 500 kg.

Totalförbud mot kvicksilverhaltiga bet- ningsmedel gäller sålunda inte. Av förarbe— tena till kungörelsen framgår emellertid att flera myndigheter räknar med att på längre sikt de kvicksilverhaltiga betningsmedlen skall kunna ersättas med mindre riskfyllda medel med tillfredsställande effektivitet.

I detta sammanhang kan anmärkas, att enligt giftnämndens tillämpade praxis bet— ningsmedel innehållande alkylkvicksilver- föreningar ej godtas för registrering. An- vändningen av kvicksilver av denna typ har visat sig vara förknippad med särskilt stora risker.

Vid tiden för kungörelsens tillkomst upp- gick vårutsädet av stråsäd totalt till ca 2,5 milj. dt, av vilket ca 2,2 milj. dt betades med kvicksilverhaltiga preparat. Det beräknades att regleringen skulle medföra att betningen reducerades med ca 40 % eller med ca 1 milj. dt. Enligt uppgift från statens centrala frökontrollanstalt har den betade kvantite- ten vårstråsäd blivit betydligt lägre, delvis

beroende på gynnsamma skördeår. För åren 1966, 1967, 1968, 1969 och 1970 har den uppgått till ca 650000, 356000, 284000, 224000 och 75000 dt. Anstalten har med ledning av dessa uppgifter och med anta- gande att ca 70 % av höstsäden betas be- räknat att under åren 1967—1969 totalt ca 1,2—1 ,3 ton kvicksilver använts för betning årligen.

3.2.5 PCB-lagen

En grupp ämnen som visat sig ha stor be- ständighet i naturen och anrikas i närings- kedjorna de polyklorerade bifenylerna (PCB) — har genom PCB-lagen (1971: 385) lagts under kontroll. Denna ämnesgrupp till- hör i likhet med DDT de klorerade kolvä- tena och förekommer i flytande eller harts- liknande form. Vissa av ämnena kan lätt förgasas.

Undersökningar har visat att höga halter av PCB förekommer främst i vissa fiskarter samt i viss sjöfågel, rovfågel och säl. PCB anses bl.a. ha en ogynnsam inverkan på fåglarnas och fiskarnas fortplantningsförmå- ga. Ofta förekommer PCB samtidigt med DDT i höga halter i samma fiskar, något som synes medföra att de förstärker varand— ras effekt.

PCB tillverkas inte i Sverige utan impor- teras, huvudsakligen från USA, England, Tyskland och Frankrike. Ämnena har sin huvudsakliga användning som elektriskt iso- lerande medium i transformatorer och kon- densatorer. De används även inom färgin- dustrin framför allt som mjukgörare i vissa färger, bl.a. industrifärger och skeppsbot- tenfärger, samt i byggnadsindustrin såsom komponent i tätningsmassa.

Genom lagen har Kungl. Maj:t fått be- myndigande att förbjuda eller föreskriva vill- kor för import, tillverkning, saluhållande el- ler hantering av PCB och annan vara vars miljöfarliga egenskaper betingas av att PCB ingår i varan. Lagen har trätt i kraft men föreskrifter för tillämpning av lagen har ännu inte utfärdats. Statens naturvårdsverk och giftnämnden har fått Kungl. Maj:ts

uppdrag att i samråd med kommerskolle- gium och arbetarskyddsstyrelsen närmare ut- reda frågan om de åtgärder som behövs för regleringen av importen och hanteringen av PCB. Uppdraget är numera fullgjort och förslag har förelagts Kungl. Maj:t i novem- ber 1971.

3.2.6 Läkemedelsförordningen

Hanteringen med läkemedel regleras i läke- medelsförordningen (1962: 701). Under för- ordningens tillämpningsområde ligger vara, som är avsedd antingen att vid invärtes eller utvärtes bruk förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymptom hos människor eller djur eller att eljest på an- givna sätt användas i samband med behand- ling av sjukdom, skada eller kroppsfel eller vid förlossning. För förordningens tillämp- ning krävs ytterligare, att varan för angivna ändamål genom beredning, dosering eller doseringsanvisning iordningställts i bruks- färdigt skick.

Enligt den angivna definitionen är det alltså inte varans objektiva egenskaper som i ett visst fall gör den till läkemedel; det är avsikten med varan som är avgörande. Detta förhållande ger en effektiv möjlighet att en- ligt läkemedelslagstiftningen granska varje vara som utbjuds under föregivande av lä- kemedelseffekter. Definitionen innebär att de diagnostiska preparaten betraktas som läkemedel. Till läkemedel hör även sådana för invärtes eller utvärtes bruk avsedda me- del som används till behandling i samband med sjukdom, skada, kroppsfel eller förloss- ning. Vissa undantag från huvudregeln stad- gas. Sålunda skall såsom läkemedel inte an- ses blod för infusionsändamål, odontolo- giskt-tekniska preparat såsom tandfyllnings- och protesmaterial, eller kirurgiskt-tekniska preparat såsom katgut och förbandsgips.

I fråga om gränsdragningen mellan läke- medel och livsmedel gäller i enlighet med huvudregeln att det är avsikten med den ut- bjudna varan som avgör om denna är att anse som livsmedel eller läkemedel. De va- ror som här närmast är av intresse är de

s.k. näringspreparaten, särskilt vitaminpre- paraten. Gränsdragningen mellan läkemedel och gifter görs på så sätt att till läkemedel hänförs varor som är avsedda att användas som läkemedel och som föreligger i bruks- färdigt skick. Till bestämmelsen om läkeme- delsförordningens tillämpningsområde har knutits ett stadgande som ger socialstyrelsen befogenhet att då det bedöms nödvändigt föreskriva, att läkemedelsförordningen helt eller delvis skall tillämpas beträffande vara som kan användas på samma sätt som läke- medel men inte iordningställts i bruksfärdigt skick härför eller annan vara som i fråga om egenskaper och användning står läkeme- del nära.

I fråga om kontrollen över läkemedel uppställs höga krav. Kontrollen har till upp- gift att garantera att de varor som används som läkemedel är av fullgod beskaffenhet för uppgivet ändamål och att biverkningar- na hålls på tolerabel nivå. Läkemedelsför- ordningen söker tillgodose detta syfte ge- nom ett system av föreskrifter som uppstäl- ler vissa kvalitetskrav på produkterna och reglerar tillverkningen, produktkontrollen och handelsvägarna. I detta hänseende gäller bl. a. ett registreringssystem i fråga om s. k. standardiserade läkemedel.

Förordningen (4 5) innehåller till en bör- jan en allmänt hållen bestämmelse att läke- medel skall vara av fullgod beskaffenhet och inte får medföra skadeverkningar vid nor- mal användning som står i missförhållande till den avsedda effekten. Hur önskvärt det än är att läkemedel är fria från biverkning- ar, torde det i praktiken vara sällsynt att ett medel blott har positiva egenskaper. Det måste därför i varje särskilt fall bli en av- vägning mellan det positiva värdet och de negativa egenskaperna.

I fråga om samtliga läkemedel gäller att de vid utlämnande skall vara fullständigt deklarerade med avseende på sammansätt- ning samt halt av ingående beståndsdelar, om ej socialstyrelsen medgett annat (5 5). För läkemedel gäller alltså såväl en kvalita- tiv som en kvantitativ deklarationsplikt.

Såsom nämnts utövas kontrollen över lä- kemedlen i olika led. För hela det egentliga

läkemedelsområdet gäller (7 5), att yrkes- mässig tillverkning får, med vissa undantag, bedrivas endast av apotek samt av den som har särskilt tillstånd. Rätt att införa läke- medel tillkommer den som äger rätt att till- verka eller idka handel med sådan vara, föreståndare för vissa laboratorier och ve- tenskapliga institutioner samt den som fått särskilt importtillstånd. I fråga om handeln med läkemedel gäller (11 5), att partihandel får bedrivas endast av den som behörigen tillverkat medlet samt av apotek och den som innehar särskilt tillstånd att idka partihandel med läkemedel. Detaljhandel med läkemedel får bedrivas endast av den till vilken Kungl. Maj:t upplåtit statens ensamförsäljningsrätt. Denna rätt är enligt avtal i huvudsak upp- låten till Apoteksbolaget AB.

Ett ytterligare led i kontrollen utgör helt allmänna bestämmelser i läkemedelsförord- ningen om handhavandet, förvaringen och transporten av läkemedel. I kungörelse (1963: 439) om tillämpningen av läkemedels- förordningen (24 och 25 åå) finns dessutom föreskrifter om ordningen inom lokal där läkemedel tillverkas, hålls i lager eller salu- hålls, och vidare finns föreskrifter bl. a. om förvaringen av läkemedel.

Mest omfattande är emellertid kontrollen i fråga om de farmacevtiska specialiteterna. Beträffande dessa gäller att de inte får för- säljas utan att vara registrerade hos social— styrelsen (15 å). Med farmacevtisk speciali- tet förstås standardiserat läkemedel som är avsett att tillhandahållas förbrukaren i till— verkarens originalförpackning. Dit hör bl.a. de bakteriologiska preparaten. Av läkeme- delsförbrukningen hänförde sig vid tiden för läkemedelsförordningens tillkomst omkring % till farmacevtiska specialiteter. Nya me- del tillkommer i rask takt. Det vid socialsty- relsen förda registret över godkända farma- cevtiska specialiteter omfattade den 1 ja- nuari 1971 ca 2700 preparat. Av försälj- ningen vid denna tid av läkemedel utgjorde de farmacevtiska specialiteterna ca 95 %.

Farmacevtisk specialitet får inte registre- ras med mindre den befunnits ändamålsen- lig och vissa föreskrifter i förordningen i öv- rigt iakttagits. Registreringen får förbindas

med särskilda villkor till förebyggande av skada.

Beträffande farmacevtiska specialiteter gäller att registrerade sådana skall fortlöpan- de kontrolleras genom socialstyrelsens för- sorg (15 S förordningen). Denna kontroll av- ser inte blott medlets sammansättning utan även en fortlöpande prövning av dess ända- målsenlighet. Vid analytisk efterkontroll av läkemedel är det förpackningar som inför- skaffats från distributionsleden som analy- seras. Registrering kan återkallas om för- hållanden som legat till grund för registre- ring inte längre är för handen.

Tillsynen över efterlevnaden av läkeme- delsförordningen och de i anslutning därtill meddelade föreskrifterna utövas av social- styrelsen.

3.2.7 Narkotikaförordningen

Giftiga ämnen förekommer i åtskilliga väx- ter. Vissa av dessa gifter är rusgivande och starkt vanebildande. Detta gäller i särskilt hög grad sådana växter som opiumvallmo, kokabusken och indisk hampa. Gifthaltiga delar av dessa växter och därur isolerade gif- ter samt en del ämnen av annat ursprung benämns narkotika. Enligt narkotikaförord- ningen (1962: 704) förstås med narkotika dels sådana läkemedel och hälsofarliga va- ror som på grund av sina starkt vanebildan- de egenskaper eller lättheten att kunna om- vandlas i varor med sådana egenskaper är föremål för internationell kontroll enligt av Sverige biträdd överenskommelse, dels såda- na varor som enligt förordnande av Kungl. Maj:t förklarats skola anses såsom narkotika (1 å)-

Definitionen innebär att alla sådana varor som enligt den av Sverige biträdda interna- tionella narkotikakontrollen är narkotika automatiskt faller under den svenska lag- stiftningen. Beslutanderätten om att andra varor, för vårt lands vidkommande, skall be- traktas som narkotika ligger alltså hos Kungl. Maj:t. Över alla varor som enligt det anförda skall anses såsom narkotika upprät- tar och kungör socialstyrelsen en förteck- ning.

Beträffande kontrollen gäller helt allmänt att narkotika får importeras, tillverkas, salu- hållas och överlåtas endast för medicinskt eller vetenskapligt bruk (2 5). Detta innebär i praktiken att legal förekomst av narkotika nästan helt är begränsad till läkemedelsom- rådet. Narkotikaförordningen har i än hög- re grad än giftförordningen karaktären av skyddslagstiftning mot varor som vid ett osakkunnigt handhavande kan orsaka svåra skador. Föreskrifterna i narkotikaförord- ningen är därför på många punkter betydligt strängare än i giftförordningen. Till stor del bygger dessa bestämmelser på internationel- la konventioner till vilka Sverige anslutit sig.

För så gott som all hantering med narko- tika krävs särskilt tillstånd. För import krävs inte blott att den som skall införa varan är godkänd importör av narkotika utan även att tillstånd meddelats för införsel av det aktuella partiet. Även för tillverkning ford- ras både ett personligt tillstånd att tillverka narkotika vari anges Vilken tillverkning som får ske och ett särskilt tillstånd för varje parti. Tillstånd för tillverkning krävs dock inte då det gäller framställning av läkeme- delsberedningar på apotek och inte heller då fråga är om framställning i vetenskapligt syfte av narkotika vid vissa institutioner.

I fråga om handeln med narkotika gäller att sådan får bedrivas endast av den som enligt särskilt tillstånd infört eller tillverkat varan samt den som får driva detaljhandel med läkemedel eller innehar tillstånd att idka handel med varan. Vidare finns be- stämmelser om vem som får inneha narko- tiskt ämne eller beredning. Berättigade här- till är importör, tillverkare, grossist, apotek, föreståndare för vetenskaplig institution, viss befattningshavare vid krigsmakten samt den som i vederbörlig ordning fått varan utläm- nad till sig som läkemedel.

För tillsynen föreskrivs, att importör, till- verkare och den som driver handel med narkotika skall föra erforderliga anteckning- ar för kontroll av att bestämmelserna i för- ordningen och med stöd därav meddelad föreskrift rörande förvärv och överlåtelse av narkotika iakttas. Föreståndare för veten- skaplig institution där narkotika används i

vetenskapligt syfte är också skyldig att föra erforderliga anteckningar för kontroll av an- vändningen.

Tillståndsgivningen has om hand av so- cialstyrelsen, som också utövar tillsyn över efterlevnaden av narkotikaförordningen och med stöd av denna meddelade föreskrifter.

3 .2. 8 Livsmedelslagen

Livsmedelslagen (1971: 511), som trätt i till- lämpning den 1 januari 1972, syftar bl.a. till att skydda konsumenterna mot skadliga eller på annat sätt från hälsosynpunkt otjän- liga livsmedel och reglerar bl. a. sådana för- hållanden som användningen av tillsatser och förekomsten av främmande ämnen i livsmedel.

Livsmedelslagen är tillämplig på varje vara som är avsedd att förtäras av männi- skor med undantag för läkemedel. Livsme- delsbegreppet är så avfattat att det omfattar bl. a. vissa varor som i dagligt tal ej brukar betecknas som livsmedel, exempelvis vin och sprit, maltdrycker och viss typ av tobak. Helt allmänt föreskrivs, att såsom livsmedel ej får saluhållas vara vilken kan antas vara skadlig att förtära eller är smittförande eller otjänlig till människoföda. Vid framställning eller annan beredning av livsmedel får inte användas vara av sådan beskaffenhet eller i sådan mängd eller eljest så förfaras att fara uppkommer för att det färdiga livsmedlet kan antas bli otjänligt till människoföda.

I livsmedelslagen regleras särskilt frågor om berikningsmedel samt annan livsmedels- tillsats och främmande ämne i livsmedel. Dessa varor har antingen tillförts livsmedel i avsikt att ge det en viss egenskap eller ock- så kommit att ingå i livsmedlen helt utan avsikt. Med berikningsmedel avses vitamin, mineralämne och s.k. näringsämne som är avsedda att på konstlad väg tillföras livs- medel för att förbättra dess näringsvärde. Livsmedelstillsats är annan vara eller ämne än berikningsmedel som är avsedd att, i allmänhet i ringa mängd och utan att ingå som råvara, tillföras livsmedel för att på- verka dess hållbarhet, konsistens, färg, smak eller lukt eller för att åstadkomma annan

bestämd egenskap hos livsmedlet, bl. a. för att åstadkomma effekt på konsumenten. Exempel på livsmedelstillsatser är färg- och aromämnen, artificiella sötningsmedel, kon- serveringsmedel, antioxidationsmedel, emul- gatorer och blekningsmedel. I lagen avses med främmande ämnen bekämpningsmedel och annan vara som inte utgör beriknings- medel eller livsmedelstillsats och som vid förekomsten på eller i livsmedel kan för- ändra dess normala sammansättning eller beskaffenhet. Hit hör bl. a. bly- och kvick- silverföreningar och andra ämnen som rå— kar förekomma i eller på livsmedel som föroreningar. Kommerskollegium, som varit tillsynsmyndighet enligt den tidigare gällan- de livsmedelsstadgan, har utfärdat särskilda kungörelser om högsta kvarvarande rest av vissa bekämpningsmedel på färsk frukt, grönsaker m.m. Till gruppen främmande ämnen hör vissa kemikalier som används på vegetabila jordbruksalster sedan dessa skör- dats, t. ex. s.k. antigroningsmedel för pota- tis och lök. Rester av sådana kemikalier finns som regel kvar när produkten saluhålls som livsmedel i oförädlat skick. Livsmedelsstad— gekommittén, vars betänkande ligger till grund för den nya livsmedelslagen, framhöll, att dessa preparat med tanke på använd- ningssättet torde vara närmare besläktade med bekämpningsmedel än med livsmedels- tillsatser. Eftersom de bedömdes inte utgöra bekämpningsmedel i bekämpningsmedelsför- ordningens mening hade de med stor tve- kan och i motsats till internationell praxis — hittills hänförts till livsmedelstillsatser. MKU vill i detta sammanhang framhålla, att enligt dess förslag kemikalier varom här är fråga skall läggas under registreringstvång i överensstämmelse med vad som gäller i be- kämpningsmedelsförordningen.

Vidare hör till gruppen främmande äm- nen vissa ämnen som kan tillföras levande djur i direkt avsikt att ha effekt på det får- diga livsmedlet. Exempel härpå är olika färgämnen, som sätts till hönsfoder för att påverka äggulans färg. Vidare hör hit olika substanser som under tillverkningsprocessen eller lagringen kan tillföras livsmedel. Exem- pel härpå är s. k. skumdämpningsmedel som

används för att hindra överskumning, olika lösningsämnen för konserveringsmedel och andra icke verksamma beståndsdelar i till- satsberedningar. Sådana och liknande ämnen brukar kallas tekniska hjälpmedel. Som främmande ämnen från tillverkningsproces- sen betraktas också metallföroreningar från maskiner, redskap och kärl, som används vid tillverkning eller annan hantering av livsme- del och från vilka kan utlösas exempelvis bly, kadmium, koppar, zink och andra metaller. I betänkandet framhålls att sådana förore— ningar även i mindre kvantiteter kan få en viss giftverkan. Alltför hög halt av bly kan också finnas i materialet till vissa konserv- burkar och där utlösas i det inneliggande livsmedlet. I vissa förpackningar av plast och annat material kan förekomma olika kom- ponenter såsom mjukgöringsmedel och sta- bilisatorer, Vilka på längre sikt kan medföra skadeverkningar om de löses ut.

Kontrollen över berikningsmedel, livsme- delstillsatser och främmande ämnen innebär att möjligheter föreligger antingen till att genom ett särskilt prövningsförfarande i för- väg bedöma riskerna med att använda pro- dukterna i samband med livsmedelshante- ringen eller också till att utfärda förbud mot en sådan användning.

I fråga om livsmedelstillsatser gäller att såsom sådana får användas endast tillsats som godkänts för livsmedlet i fråga. (Mot— svarar i princip 45 1 mom. första stycket 1951 års livsmedelsstadga.) Kommerskolle- gium har enligt 1951 års stadga upprättat årliga förteckningar över godkända tillsatser. I huvudsak samma tillsatser har tagits upp i en av livsmedelsstadgekommittén upprättad förteckning.

Beträffande främmande ämnen ges befo- genhet för Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer att förbjuda eller föreskriva villkor för hantering av livs- medel innehållande sådant ämne eller vari sådant ämne överstiger viss halt. Föredra- gande departementschefen uttalar i prop. 1971: 61 med förslag till livsmedelslag att i ärenden av detta slag man bör inta en re- striktiv hållning. Vid prövningen bör sålunda beaktas inte bara mera omedelbart verkande

toxiska eller andra hälsovådliga egenskaper hos ämnet utan även dess eventuella gene- tiska eller andra långtidseffekter.

Central tillsynsmyndighet i fråga om ef- terlevnaden av nya livsmedelslagen är sta- tens livsmedelsverk. Länsstyrelsen utövar den närmare tillsynen inom länet och hälsovårds- nämnden utövar den omedelbara tillsynen inom varje kommun.

3.2.9 Fodermedelsförordningen

En grupp varor som står livsmedlen nära är fodermedlen. I förordningen (1961: 381) om tillverkning av och handel med fodermedel har Kungl. Maj:t getts bemyndigande att inom viss ram utfärda föreskrifter rörande kontroll av fodermedel och vissa specialpre- parat. Kungl. Maj:t äger göra vissa i förord- ningen närmare angivna föreskrifter tillämp- liga på yrkesmässig tillverkning av och han- del med fodermedel avsedda för hästar, nöt- kreatur, svin, får, getter, kaniner, pälsdjur och fjäderfä. Dessa föreskrifter har också helt eller delvis satts i kraft genom kungö— relse (1962: 301).

Tillämpningsområdet för fodermedelsför- ordningen är vara, som är lämpad att i oför— ändrad sammansättning användas för ut- fodringsändamål eller är avsedd att för så- dant ändamål utbjudas till djurinnehavare och som inte är hänförligt till läkemedel. Från förordningens tillämpning stadgas vissa undantag.

Förordningen ger möjlighet till reglering av användningen av några mer kemiskt be- tonade varor, i förordningen benämnda spe- cialämnen. Med specialämne avses ämne, vilket är avsett att tillsättas fodermedel och ge detta en ny eller ändrad egenskap som är ägnad att inverka på djurets tillväxt, hälso- tillstånd eller prestationsförmåga. Det är alltså ämnen som inte är fodermedel i sig själva, men tillsatsen av dem görs för att på— verka djuret självt, t.ex. då det gäller en ökning i vikt som är betydelsefull för pro- ducenten osv.

Kontrollen avser importen, den yrkesmäs- siga tillverkningen och handeln. Enligt för-

ordningen kan tillverkare och importör åläg- gas att göra anmälan om sin rörelse hos myndighet (4 5) samt att förse förpackning vari fodermedel saluförs med uppgifter an- gående varan eller på annat sätt lämna kö- paren sådana uppgifter (5 5). Uppgifterna avser att underlätta för djurinnehavaren att bedöma varans kvalitet och lämplighet som foder. Anmälningsskyldigheten har satts i kraft, och statens jordbruksnämnd, som är kontrollmyndighet, har föreskrivit att an- mälan skall innehålla uppgifter bl. a. om blandnings mekaniska sammansättning och fodermedlets innehåll av vissa särskilda äm- nen samt, då fråga är om mineralfoder- blandning eller vitaminfodermedel eller fo- derblandning som tillsatts med specialämne, om blandningens mekaniska sammansättning med hänsyn till alla ingående beståndsdelar och procentuella myckenheter av dessa. Be- stämmelsen om uppgiftsskyldighet på för— packning har också satts i kraft. Enligt jord- bruksnämndens tillämpningsföreskrifter skall fodermedelsförpackning vid saluförande och försäljning på synligt och fullt tydligt sätt vara försedd med uppgifter om bl. a. foder- medlets innehåll av särskilda ämnen eller ämnesgrupper.

För saluhållande och försäljning av spe- cialvaror och av fodermedel försatta med an- nat specialämne än vitaminer kan tillstånds- tvång införas (7 5). Med specialvara avses vara som är avsedd att i oförändrat skick eller utan annan behandling än utspädning tillföras djur för att inverka på dess tillväxt och hälsotillstånd eller prestationsförmåga men som varken är att anse som fodermedel eller att hänföra till läkemedel. Även denna bestämmelse har satts i kraft för ett stort an- tal fodermedel. I tillämpningsföreskrifter som utfärdats av jordbruksnämnden har ge- nerellt tillstånd för saluförande och försälj- ning getts för vissa uppräknade specialvaror och Specialämnen.

Enligt förordningen äger kontrollmyndig- heten slutligen föreskriva, att vissa foder- medel får saluhållas och säljas till förbruka- re endast i sluten förpackning (8 €), att sär- skilda bestämmelser skall gälla om innehål- let i meddelande på förpackning eller i an-

nons eller reklam samt att skyldighet skall föreligga för tillverkare och importör att föra och förete anteckningar över lager, till- verkning, inköp och försäljning och lämna myndigheten för kontrollen erforderliga uppgifter om sin rörelse. Dessa bestämmel- ser skall enligt kungörelsen gälla beträffande vissa fodermedel.

Det kan ytterligare nämnas, att vissa hor- monpreparat för djur är underkastade kon- troll enligt kungörelsen (1961 :383) om till- ståndstvång för handel med vissa hormon- preparat för djur m.m. Enligt kungörelsen får dylikt preparat avsett för hästar, nöt- kreatur, svin, får, getter, kaniner och fjäderfä ej yrkesmässigt saluhållas eller försäljas utan tillstånd av jordbruksnämnden. Detsamma gäller fodermedel som innehåller hormon- preparat och som är avsett för dylikt ända- mål. Tillstånd meddelas av jordbruksnämn- den endast om tillstyrkan skett av lantbmks- styrelsen eller socialstyrelsen.

Uppenbarligen finns en del bekämpnings- medelsrester i fodermedel. Det finns emel- lertid inte någon lagstiftning som förbjuder eller begränsar användningen av ett visst fodermedel på grund av att det skulle inne- hålla en hög kvarvarande rest av bekämp- ningsmedel.

3.2.10 Eldningsolja

Bestämmelser som kan läggas till grund för att generellt begränsa utsläpp av förorenan- de ämnen i luften saknas. Miljöskyddslagen och vattenlagen innehåller, såsom framgår av det följande, bestämmelser i ämnet men tar endast sikte på att motverka förore- ningar vid användning av fast egendom och medger således inte ett generellt förbud mot utsläpp av vissa ämnen eller viss mängd av ämnen. Däremot har kommun möjlighet att med stöd av 655 hälsovårdsstadgan med- dela föreskrifter i lokal hälsovårdsordning i dessa hänseenden.

Fr.o.m. den 1 juli 1969 gäller emellertid generella bestämmelser om begränsning av svavelhalten i eldningsolja. Enligt förordning (1968: 551) om begränsning av svavelhalten i

eldningsolja får eldningsolja med högre sva- velhalt än 2,5 viktprocent ej förbrännas inom riket. Detta värde motsvarar ett sva- veldioxidutsläpp av 50 g/kg olja. Länssty- relsen har getts befogenhet att medge undan- tag från förbudet. AV uttalanden i förarbe- tena till förordningen framgår, att undantag främst avses kunna göras för anläggningar med tillfredsställande rökgasrening. I såda- na fall måste dock krävas, att det slam som bildas vid rökgasreningen tas om hand på godtagbart sätt. Undantag får medges även i andra fall då särskilda skäl föreligger. Här avses närmast fall då det gäller att lösa pro- blem vid övergången från en högre till en lägre svavelhalt.

I förordningen har Kungl. Maj:t getts be- myndigande att sänka den högsta tillåtna svavelhalten under värdet 2,5 %. I prop. 1968: 122 uttalade föredragande departe— mentschefen, att han fann en snabb ned- trappning angelägen. På uppdrag av Kungl. Maj:t har naturvårdsverket senare utrett de tekniska möjligheterna och de ekonomiska verkningarna beträffande en fortsatt minsk- ning av svavelhalten i eldningsolja samt överlämnat förslag till program i saken. Kungl. Maj:t har därefter i kungörelse 1970: 621 fastställt vissa kommuner inom vilka svavelhalten ej får vid förbränning överstiga en viktprocent. Denna kungörelse har trätt i kraft den 1 oktober 1971.

Enligt förordningen (4 &) föreligger vid försäljning av olja skyldighet för säljaren att lämna köparen uppgift om oljans svavelhalt. I förordningen stadgas vidare möjlighet för kommun att meddela längre gående förbud än det som enligt förordningen gäller för hela landet. Stadgandet innefattar dock den begränsningen att ett kommunalt förbud inte får drabba den som medgetts undantag från det riksomfattande förbudet.

Tillsyn över efterlevnaden av förbudet en- ligt förordningen och av villkor som medde- las vid undantag från förbudet utövas av länsstyrelsen. Närmare föreskrifter för till- lämpningen av bestämmelserna i förordning- en meddelas av Kungl. Maj:t eller, efter be- myndigande av Kungl. Maj:t, av naturvårds- verket.

Produkter, som är brandfarliga eller explo- siva, är på grund av dessa sina egenskaper underkastade kontroll enligt förordningen (1961: 568) om brandfarliga varor samt för- ordningen (1949: 341 ) om explosiva varor.

Enligt förordningen om brandfarliga varor hänförs till sådana varor brandfarliga gaser och vätskor av särskilt angivna slag och där- jämte varor som enligt Kungl. Maj:ts för— ordnande skall omfattas av förordningen.

Kontrollen avser förvaringen, hanteringen, transporten och försäljningen av dylik vara. I allmänhet krävs tillstånd eller särskild an- mälan. Tillstånd lämnas av byggnadsnämn- den. För brandfarliga varor stadgas helt all- mänt att den som tar befattning med sådan vara skall iaktta den försiktighet som till förebyggande av skada genom brand eller annorledes betingas av omständigheterna (4 Ö). Anordning för förvaring, hantering och transport eller försäljning av brandfarlig vara skall vara utförd på ändamålsenligt och betryggande sätt (5 å). Förordningen inne- håller därjämte detaljerade föreskrifter bl. a. om beskaffenheten hos cisterner för förva- ring av brandfarliga varor samt om anord- ningar i anslutning till cisternerna och om dessas förläggning. Lokal, byggnad och an- nan anläggning för hantering av brandfarlig vara skall vara så utförd och inredd att han- teringen inte medför särskild fara för om- givningen eller för de med hanteringen sys- selsatta. I dessa hänseenden stadgas bl. a. att betryggande anordningar skall finnas i an- slutning till cisterner och annan större be- hållare vari brandfarlig gas eller brandfarlig vätska förvaras, för att hindra skada genom spill eller utläckande vid fyllning, tappning och liknande åtgärd. I 23é' föreskrivs att cistern ovan jord som är avsedd för förva- ring av en större mängd vätska skall vara omgiven av tät och hållfast vall.

Såsom framgår av de återgivna föreskrif- terna syftar dessa inte blott till att ge skydd för dem som är sysselsatta med hanteringen utan även mot att naturen, bl. a. vattentäk- ter, förorenas av olja från cisterner och behållare av olika slag.

Närmare föreskrifter om vad som vid förvaring, hantering och försäljning av brandfarlig vara skall iakttas för bevarande av ordning och säkerhet meddelas av kom- merskollegium. Vid tillämpningen av be- stämmelserna i förordningen skall sakkun- nigt biträde lämnas av sprängämnesinspek- tionen. På inspektionen ankommer att utöva tillsyn över efterlevnaden av förordningen.

Enligt förordningen om explosiva varor förstås med sådan vara sprängämnen, krut, ammunition, tändmedel och pyrotekniska varor. I fråga om kontrollen gäller, att explosiva varor i princip ej får tillverkas, innehas, förvaras eller importeras utan sär— skilt tillstånd. Tillverkning och innehav får endast förekomma beträffande sådan vara som blivit godkänd av kommerskollegium (4 å). Tillverkning av explosiva varor kräver som regel länsstyrelsens tillstånd. För handel med explosiva varor och för innehav av stör- re eller mindre förbrukningsförråd av sprängämnen krävs tillstånd av polismyndig- heten. Vara som ej är godkänd av kommers- kollegium får ej importeras utan tillstånd av detta. I fråga om tillverkningen, förpack- ningen, märkningen, handeln, innehavet, förvärvet, förvaringen och transporten av explosiva varor gäller ett stort antal bestäm- melser i förordningen, vilka närmast syftar till att skapa skydd för dem som handskas med varan och omgivningen i övrigt.

Ytterligare föreskrifter beträffande till- lämpningen av förordningen meddelas i hu- vudsak av kommerskollegium.

Tillsynen över efterlevnaden av gällande bestämmelser om explosiva varor utövas av de beslutande myndigheterna, dvs. i övervä— gande antalet ärenden polismyndighet. Sprängämnesinspektionen skall lämna er- forderligt tekniskt biträde vid tillämpning av bestämmelserna. På inspektionen ankom- mer också att medverka i tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna särskilt i vad avser tillverkning av explosiva varor.

3.2.12 övriga skyddsbestämmelser angående olja

Såsom redan framgått av det föregående kan hanteringen av olja innebära risk för

brand, explosion och skada på vattentäkt samt vid förbränning av olja miljön skad- ligt påverkas. Även andra skaderisker är förenade med oljan. I samband med trans- porten föreligger risk för utsläpp på fria vattenytor, därvid nedsmutsning av strän- der och skada på växt- och djurliv kan in- träffa. Då det gäller oljeutsläpp från far- tyg skiljer man i allmänhet mellan sådana som är en direkt följd av fartygets drift, s. k. avsiktliga utsläpp, och sådana som föranleds av sjöolycka, t. ex grundstötning eller kol- lision med annat fartyg.

Vad angår de avsiktliga utsläppen av olja gäller en internationell konvention som trätt i tillämpning år 1958 och underteck- nats av praktiskt taget alla sjöfartsländer. Konventionen bygger på förbud mot oljeut- tömning från fartyg inom vissa zoner. En på konventionen grundad svensk lag (1956: 86) mot vattenförorening från fartyg, som gäller från den 1 januari 1957, reglerar de avsiktliga utsläppen. Även lagen bygger på förbud mot oljeuttömning från fartyg inom vissa zoner, vilka i allmänhet sträcker sig ut till 50 sjömil från land. Enligt konven- tionen gäller förbudet mot utsläpp alla tankfartyg över 150 ton och alla andra far- tyg över 500 ton och avser tömning av be- ständiga oljor och oljehaltig blandning som innehåller mer än 1/10 000 olja. En kon- ventionsändring år 1969, som ännu ej trätt i kraft, innebär bl. a. att systemet med för- bjudna zoner slopas och konventionen blir tillämplig inom allt internationellt vatten samt att varje blandning som innehåller olja blir, oberoende av koncentration, för- bjuden att släppas ut.

1956 års oljeskyddslag, vilken senare re- viderats i takt med företagna konventions- ändringar, skiljer sig från konventionen i stort sett blott därigenom att lagen i vad gäller svenskt sjöterritorium är tillämplig på alla fartyg oberoende av storlek och na- tionalitet. Enligt tillämpningskungörelsen till lagen har lagens tillämpningsområde fastställts till att gälla råolja, smörjolja samt diesel- och brännolja, som inte är av mera lättflyktig karaktär.

I detta sammanhang kan även nämnas lag

(1971: 1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten, som föreskriver förbud mot dumpning inom Sveriges sjöterritorium och från svenskt fartyg eller luftfartyg i det fria havet av allt slags avfall, bl. a. andra ke- miska varor med miljöfarliga egenskaper än de som regleras av 1956 års oljeskyddslag.

Till förhindrande och motverkande av oavsiktliga utsläpp har sjöfartsverket utfär- dat särskilda säkerhetsföreskrifter för fram- förande av tankfartyg i svenska farvatten samt vidtagit olika åtgärder för att minska riskerna för sjöolyckor i allmänhet och i synnerhet sådana som skulle kunna medföra större oljeutsläpp. Lotstvång har föreskri- vits för vissa farleder.

Lagring av olja regleras, såsom förut nämnts, av förordningen om brandfarliga varor samt genom särskilda av kommers- kollegium utfärdade föreskrifter. Tillsyns- myndighet för oljelagringsanläggningar -— såväl villatankar som större lager är sprängämnesinspektionen och kommunala brandmyndigheter.

3.2.13 Radioaktiva ämnen

Lagstiftningskontrollen över produkter, som kan räknas till de kemiska, är i vissa hän- seenden mest fullständig beträffande de ra- dioaktiva ämnena och ämnen för använd- ning som atombränsle. Enligt strålskydds- lagen (1958: 110) som syftar till att före- bygga personskador vid hanteringen, fordras tillstånd för att bedriva radiologiskt arbete. Med sådant arbete förstås arbete med ra- dioaktivt ämne, arbete vari brukas rönt- genutrustning eller annan teknisk anord- ning, avsedd att utsända joniserande strål- ning samt arbete vid anläggning för utvin- ning av atomenergi. Med joniserande strålning avses i lagen strålning från ra- dioaktivt ämne, röntgenstrålning och till sin biologiska verkan likartad strålning. I princip kan således tre olika huvudslag av strålkällor särskiljas, nämligen dels röntgen- apparater och andra anordningar som på elektrisk väg alstrar joniserande strålning, dels atomreaktioner, dels radioaktiva äm-

nen. Tillstånd kan meddelas generellt för viss yrkesgrupp eller för vissa inrättningar, institutioner eller företag. Tillstånd enligt strålskyddslagen behövs inte där tillstånd meddelas enligt atomenergilagen, om inte annat föreskrivits i detta tillstånd. Lagen är alltså tillämplig på alla slag av strålkäl- lor, som alstrar joniserande strålning.

Vid meddelande av tillstånd skall strål- skyddsmyndigheten statens strålskyddsin- stitut stadga de villkor och övriga före- skrifter som prövas erforderliga från strål- skyddssynpunkt. Institutet kan också senare när det anses påkallat stadga nya eller änd- rade villkor eller föreskrifter. Har tillstånd beviljats enligt atomenergilagen äger insti- tutet meddela de särskilda föreskrifter som erfordras för strålskyddet. I vissa fall skall dock frågan om sådan föreskrift understäl- las Kungl. Maj:ts prövning. Tillstånd som meddelas enligt strålskyddslagen kan åter- kallas om det är påkallat ur strålskydds- synpunkt.

Tillsyn över efterlevnaden av bestämmel- serna utövas av strålskyddsinstitutet samt under dess överinseende och ledning av sär- skilda tillsynsmän. Tillsynen är förenad med vidsträckta befogenheter.

I detta sammanhang skall också nämnas lagstiftningen för kontroll över atoman- läggningar, atomenergilagen (1956t306). En- ligt denna föreligger tillståndstvång för den som vill förvärva, inneha, överlåta, bearbeta eller på annat sätt ta befattning med uran, plutonium eller annat ämne som används som atombränsle i atomreaktor eller för- ening vari sådant ämne ingår. Lagen är till- lämplig även i fråga om torium och annat ämne som är ägnat att omvandlas till atom- bränsle ävensom förening vari sådant ämne ingår. Lagen syftar till att ge skydd mot immission genom joniserande strålning. Till- stånd lämnas av Kungl. Maj:t eller myndig- het som Kungl. Maj:t bestämmer. Sådant tillstånd fordras också för att uppföra, inne- ha eller driva atomreaktor eller annan an- läggning för bearbetning av grundämne eller förening som nyss nämnts. Inte heller får ur riket utan tillstånd föras sådant ämne eller förening, mineral med halt av sådant ämne,

vara som framställts av sådant ämne eller vara i vilken sådant ämne ingår. Tillstånd kan förenas med villkor som påkallas av säkerhetsskäl eller eljest från allmän syn- punkt.

Delegationen för atomenergifrågor utövar tillsyn i fråga om efterlevnaden av lagens regler.

Risken för immissioner i form av joni- serande strålning anses med hänsyn till den reglering och övervakning som finns på om- rådet kunna betraktas som ganska ringa. Enligt den tekniska sakkunskapen föreligger inte heller någon risk för omfattande olycks- händelser i samband med driften av atom- anläggningar. Det finns emellertid en be- redskapslag som träder i tillämpning om radioaktiva ämnen från atomanläggningar skulle spridas i sådan mängd att särskilda åtgärder påkallas för att skydda allmänhe- ten, nämligen lag ( 1960:331 ) om skyddsåt- gärder vid olyckor i atomanläggningar m.m. Det är främst länsstyrelserna som har att sörja för att behövliga åtgärder vidtas.

3.3 Särskilda bestämmelser angående hanteringen

3.3.1 Arbetarskyddslagstiftning

Arbetarskyddslagen (1949:1) äger i princip tillämpning på varje verksamhet, där det föreligger ett arbetsgivare-arbetstagareför- hållande. Enligt huvudstadgandet i 7 5 är arbetsgivare skyldig att iaktta allt som skä- ligen kan erfordras för att förebygga att hos honom sysselsatt arbetstagare ådrar sig ohälsa i följd av arbetet eller drabbas av olycksfall däri. Därvid skall beaktas såväl arbetets natur och de förhållanden under vilka arbetet bedrivs som arbetstagares ål- der, yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet. I 10 & föreskrivs, att tillfreds- ställande luftväxling skall vara anordnad i arbetslokal och vid behov även på annan plats, där arbete bedrivs. Det framhålls vidare, att lämpliga anordningar såvitt möj- ligt skall vidtas för att hindra att damm, rök,

gas eller ånga sprids i en för arbetstagarna skadlig eller besvärande mängd. I 11 & sägs, att för att förebygga att arbetstagare skadas genom bl. a. giftiga eller eljest hälso- farliga ämnen sådana åtgärder skall vidtas, att fara härför i möjligaste mån undgås.

Om annan åtgärd inte kan vidtas eller skäligen påfordras för att förebygga ohälsa i arbetet skall enligt bestämmelserna i 12 & arbetstagaren tillhandahållas lämplig per- sonlig skyddsutrustning. Vidare kan näm- nas, att det i 13 & föreskrivs, att sådana an- ordningar skall finnas att första hjälp kan lämnas vid t.ex. sjukdomsfall. Härutöver kan erinras om att arbetsgivare enligt 59 5 är skyldig att på anmodan av arbetarskydds- styrelsen eller yrkesinspektör föranstalta om undersökning av ämne eller material som han använder eller framställer i sin verk— samhet eller tillhandahålla erforderliga prov för sådan undersökning, för att utröna om ämnet eller materialet innebär fara för att hos honom sysselsatta arbetstagare ådrar sig ohälsa eller drabbas av olycksfall.

Ovannämnda föreskrifter i lagen komplet- teras av vissa bestämmelser i arbetarskydds- kungörelsen (19491208). Enligt 1 & kungö- relsen skall arbetsgivare tillse, att hos honom sysselsatta arbetstagare får kännedom om de särskilda risker för ohälsa och olycksfall som är förbundna med arbetet. Där så er- fordras skall han meddela de föreskrifter och förhållningsregler som arbetstagare skall iaktta för att undgå dessa risker. Det sägs också i samma paragraf, att när fråga är om arbete, där bristande kunskap eller färdighet kan anses medföra fara för bl. a. ohälsa, arbetsgivare skall tillse att arbetsta- gare, som saknar nödig erfarenhet, inte an- vänds till sådant arbete utan att han ges erforderlig undervisning och ledning. Detta gäller i hög grad vid arbete med hälsofarliga kemiska produkter.

Vid arbete där damm, rök, gas eller ånga sprids i en för arbetstagarna skadlig eller besvärande mängd skall enligt 24 å, i den mån det är möjligt, arbetsprocessen utföras i sluten apparat eller arbetet förläggas till avskild lokal eller inbyggd plats. Om så inte kan ske, skall tillfredsställande anordningar

för att samla upp och föra bort eller på annat sätt oskadliggöra dammet, röken, ga- sen eller ångan såvitt möjligt anbringas på den plats, där sådan luftförorening uppstår och kan spridas. I samma paragraf före- skrivs vidare bl.a., att om visst arbete eller visst slag av arbete medför särskild fara för ohälsa på grund av förekomsten av damm, rök, gas eller ånga, arbetarskyddsstyrelsen äger som villkor för arbetstagares använ- dande i arbetet föreskriva att undersökning av luftförhållandena skall ske. I 25 & stad- gas att vid arbete, där gift eller annan hälso- farlig vara kommer till användning eller där arbetsförhållandena eljest kan medföra för- giftnings- eller smittofara betryggande skyddsåtgärder skall vara vidtagna. Gift eller annan hälsofarlig vara skall, i den mån så med hänsyn till förhållandena skäligen kan ske, ersättas med icke hälsofarlig eller mindre hälsofarlig vara.

Det förtjänar påpekas att termen hälso- farlig vara i detta sammanhang sannolikt får tänkas ha en vidare syftning än samma term i giftlagstiftningen.

I 29 å nämns om sådan personlig skydds- utrustning, som är speciellt avsedd att för- hindra ohälsa i arbete, t. ex. andningsskydd. Det föreskrivs, att sådan skyddsutrustning bör tillhandahållas även om arbetet är av tillfällig natur och till följd därav skydds- åtgärd, som eljest bort vidtas, av praktiska skäl inte lämpligen kan komma i fråga. Då så är möjligt skall enligt 30 å den tid, var- under arbetstagare används till arbete som medför särskild hälsofara, tillbörligen in- skränkas genom att han sätts till annat inte hälsofarligt arbete viss tid varje arbetsdag eller vecka eller under längre period.

Det föreskrivs vidare i 42 5, att där fara för olycksfall genom gasförgiftning förelig- ger, man skall tillse att arbetstagare som är sysselsatt med sådant arbete vid förgiftnings- fall snarast möjligt kan erhålla erforderlig hjälp.

Utöver ovan nämnda föreskrifter har ut- färdats vissa andra författningar, som berör arbetstagares sysselsättning i hälsofarligt arbete.

Enligt 16 & arbetarskyddslagen kan

Kungl. Maj:t föreskriva särskilda villkor för arbetstagares användande till arbete, som medför särskild fara för ohälsa eller, om arbetet medför synnerlig fara för ohälsa, förordna att arbetstagare inte används där— till. Med stöd härav har genom kungörelse (1949: 211) om läkarundersökning och lä- karbesiktning till förebyggande av vissa yrkessjukdomar bl.a. föreskrivits, att om visst arbete medför särskild fara för upp- komst av t.ex. bensol-, bly-, kadmium-, kvicksilverförgiftning eller dammlunga (pneumokonios) hos arbetstagarna, arbetar- skyddsstyrelsen skall efter samråd med so- cialstyrelsen föreskriva, att arbetstagare inte får användas till arbetet, med mindre han vid läkarundersökning befunnits inte förete sjuklighet eller svaghet, som kan anses göra honom särskilt mottaglig för den med arbe- tet förbundna hälsofaran. Sådan läkarunder- sökning skall i regel företas inom viss skälig tid före det arbetstagare anställts. Enligt samma kungörelse kan arbetarskyddsstyrel- sen efter samråd med socialstyrelsen före- skriva om periodisk läkarundersökning av arbetstagare, som används till arbete som nyss nämnts. Föreskrift om läkarkontroll enligt denna kungörelse har meddelats för ett stort antal arbetsställen.

I kungörelsen (I949:210) om förbud att använda arbetstagare till målningsarbete med blyfärg föreskrivs, att manlig arbets- tagare under 18 år eller kvinnlig arbetsta- gare, oavsett ålder, inte får användas till arbete med blyfärg, dvs. blykarbonat, bly- sulfat eller annan färg, vari något av dessa ämnen ingår. För arbete inomhus gäller dessutom att manlig arbetstagare inte får, oavsett ålder, användas för arbeten med sådan färg, om den innehåller mer än 2 % blykarbonat eller blysulfat.

Enligt kungörelsen ( 1949:491 ) om förbud att använda bensolhaltigt ämne vid tillverk- ning av läderskodon får bensolhaltigt ämne inte användas vid ifrågavarande tillverkning, med mindre arbetarskyddsstyrelsen i visst fall finner faran härmed utesluten på grund av särskilt förhållande.

Enligt 26 & arbetarskyddslagen kan Kungl. Maj:t, om minderårigs användande

till visst arbete medför synnerlig fara för olycksfall eller annan menlig inverkan på den minderåriges hälsa, föreskriva särskilda villkor för minderårigs användande till så- dant arbete eller förordna att minderårig inte må användas därtill. I en med stöd av denna föreskrift utfärdad kungörelse (1966: 521) om förbud att använda minderårig till vissa arbeten stadgas förbud att använda arbetstagare under 18 år (minderårig) till arbeten som omnämns i en särskild förteck- ning till kungörelsen. Häri nämns bl. a. handhavande av kvarts- eller asbesthaltigt material, betning, betsning eller härdning av metallföremål, förtenning, förzinkning, förkromning eller sprutmålning, tillsyn och skötsel av gasgenerator, framställning, bear- betning m. in. av bly, tillverkning, använd- ning och hantering av gift eller av vara vil- ken enligt giftförordningen är att anse som gift eller av bekämpningsmedel tillhörande klass 1 samt annat arbete vid vilket damm, rök, gas eller ånga med giftig eller på an- nat sätt skadlig inverkan uppkommer och sprids i farlig mängd. Arbetarskyddsstyrel- sen och yrkesinspektör kan under vissa för- utsättningar meddela dispens.

Härutöver må nämnas kungörelsen (1945: 174) med vissa bestämmelser till skydd mot skada från gengasdrivet fordon eller red- skap. Sådant fordon eller redskap får bl. a. inte införas i garage eller annan lokal, om fara för koloxidförgiftning föreligger.

Till ledning vid tillämpningen av arbe- tarskyddslagen äger arbetarskyddsstyrelsen meddela råd och anvisningar. Styrelsen har utfärdat ett flertal anvisningar, bl. a. i fråga om vissa hälsofarliga arbeten. Särskilt kan nämnas anvisningar om skydd mot yrkesfara vid sprutmålning (nr 12), angående före— byggande av blyförgiftning (nr 28), om före- byggande av yrkesskada vid betning av ut- säde med metoxyetylkvicksilverföreningar (nr 30), om personlig skyddsutrustning, så- som andningsskydd (nr 45), om arbete med asbest (nr 52), rostskyddsbehandling av bi- lar (nr 59), skyddsåtgärder vid arbete med klorpromazin (nr 64) och vid arbete med flytgödsel (nr 72), anvisningar till skydd mot yrkesskada genom bl. a. damm vid

brytning och bearbetning av sten (nr 75), om skyddsåtgärder vid kvartshaltigt damm i järngjuterier (nr 76) samt angående skyddsåtgärder vid olika slag av limnings- arbete (nr 78) och vid laboratoriearbete (nr 79).

Gemensamt med socialstyrelsen utger arbetarskyddsstyrelsen informationsblad i serien :Aktuella yrkesrisker». I denna form har lämnats redogörelser beträffande verk- ningssätt, giftighet, förgiftningsbild, behand- ling och profylax m. m. för åtskilliga hälso- farliga varor.

Styrelsen meddelar även i vissa fall in- formation till yrkesinspektionen och ibland också till tillverkare och brukare om aktu- ella produkter och ämnen i form av cirku- lärskrivelser. Som exempel kan nämnas cirkulärskrivelse angående risker för sva- velväteförgiftning vid framställning av pap- persmassa med användning av sulfit e. d. i uppslutnings— eller blekvätska, övergång till ofarliga limtyper, difenylimpregnering av papper, risker vid arbete med blyhaltig gla- syr, arbetshygieniska risker i samband med hårdlödning med kadmiumhaltiga lod samt användning av alkydfärger inom husbygg- nadsmåleri, skyddsåtgärder vid arbete med isocyanat och polyuretanplast.

Tillsyn över efterlevnaden av arbetar- skyddslagen och med stöd av lagen medde- lade föreskrifter utövas, under arbetar- skyddsstyrelsens överinseende och ledning, av yrkesinspektionen, främst den allmänna yrkesinspektionen. Denna är fördelad på elva distrikt, vart och ett under ledning av en yrkesinspektör. På varje distrikt finns bl.a. två tjänstemän (yrkeshygieniker) med särskild uppgift att utföra tekniskt-yrkeshy- gieniska mätningar och att biträda vid hand- läggningen av yrkeshygieniska frågor. På varje distrikt finns dessutom minst en del- tidsanställd läkare för tillsynsfrågor som kräver medicinsk bedömning och för upp- följning av yrkessjukdomamas förekomst och utveckling.

Det kan nämnas, att en allmän översyn av arbetarskyddslagstiftningen i vad avser bl. a. hälsofarliga arbeten f.n. pågår inom den av Kungl. Maj:t tillsatta s. k. arbetsmil—

jöutredningen. En redogörelse för denna ut- redning lämnas längre fram i kap. 4.

3.3.2 Transportbestämmelser

Särskilda bestämmelser gäller beträffande transporten av gifter samt annat hälso- och miljöfarligt gods i författningarna angående hälsofarliga varor, bekämpningsmedel, läke- medel, brandfarliga och explosiva varor. Bestämmelserna angående de sistnämnda två slagen av varor är relativt ingående. I övrigt innehåller författningarna på området blott allmänt hållna ramföreskrifter om transport av farligt gods. Såvitt gäller skyddet för den som är sysselsatt med transportarbete gäller bestämmelser i arbetarskyddslagstiftning, och beträffande individuella transporter av radioaktiva ämnen åligger det strålskydds- institutet att meddela närmare föreskrifter och anvisningar.

Beträffande transporten per järnväg samt vid sjöfart, luftfart och postbefordran finns vissa bestämmelser och föreskrifter, vilka i huvudsak utarbetats med stöd av internatio- nella överenskommelser om internationell transport. De internationella föreskrifterna syftar till att minska riskerna vid transport av farligt gods. För olika transportgrenar har förtecknats och klassificerats ämnen och föremål som på grund av explosionsrisk, brandfara, radioaktivitet samt sina giftiga eller frätande egenskaper c. d. bör uteslutas från transport eller mottas till transport en- dast på särskilda villkor. Dessa villkor avser förpackning och märkning, samlastning med annat gods samt konstruktion, utrustning och handhavande av transportmedel.

För internationell järnvägstransport av farligt gods finns säkerhetsföreskrifter in- tagna i det internationella fördraget angå- ende godsbefordran på järnväg (CIM). Vid internationell flygfrakt tillämpas särskilda av internationella lufttrafikassociationen (IATA) utfärdade bestämmelser angående flygtransport av farligt gods (RAR). För den internationella sjöfarten har i anslutning till 1960 års konvention om säkerheten för människoliv till sjöss utarbetats särskilda

bestämmelser om transport av farligt gods, vilka i september 1965 antagits av Mellan- statliga rådgivande sjöfartsorganisationen (IMCO). Sverige har anslutit sig till denna konvention.

Bortsett från de allmänt hållna bestäm- melserna i de förstnämnda författningarna, främst i förordningarna om brandfarliga och explosiva varor, saknas författningsenlig reglering av transporten av farligt gods på väg. En europeisk överenskommelse om internationell godstransport på väg har 1957 undertecknats och trätt i kraft 1968. En särskild utredning har i Sverige tillsatts för att undersöka frågan om anslutning till kon- ventionen. Utredningens arbete redovisas nedan i kap. 4.

3.4 Skydd mot utsläpp av föroreningar 3.4.1 Miljöskyddslagen

Miljöskyddslagen (1969: 387) innehåller be- stämmelser till skydd mot olika slags miljö— störningar i form av vatten- och luftförore- ning, buller m.m. Lagens tillämpningsom- råde är begränsat till användningen av fast egendom. På grund härav ligger utanför tillämpningsområdet t. ex. luftföroreningar och bullerstörningar från motorfordon. Däremot omfattar lagstiftningen sådana stör- ningar från fasta trafikanläggningar.

Lagen är för det första tillämplig på ut- släpp av avloppsvatten bl. a. spillvatten och annan flytande orenlighet samt vatten som använts för kylning vid driften av fabrik eller annan inrättning fast ämne eller gas från mark, byggnad eller anlägg- ning i vattendrag, sjö eller annat vatten- område (1 5). Vidare ligger inom lagens tillämpningsområde användning av mark, byggnad eller anläggning på sätt som eljest kan medföra förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde, om användningen ej utgör byggande i vatten. Lagen är också tillämplig på användning av mark, byggnad eller anläggning på sätt som kan medföra störning för omgivningen genom luftförore— ning, buller, skakning, ljus eller annat så-

dant, dock endast om stömingen ej är helt tillfällig. Utanför lagens tillämpningsområde ligger däremot dumpning av avfall i vatten, störning i radiomottagningsapparat och alla former av radioaktiv strålning samt inver- kan av elektrisk ström från elektrisk anlägg- ning. I fråga om dessa störningar gäller an- nan lagstiftning. De fall av åtgärd eller an- vändning som omfattas av lagen kallas mil- jöfarlig verksamhet (l ä).

Kontrollen till skydd mot störningar från fast egendom är så utformad att lagen till en början ger regler under vilka förutsätt- ningar man får utöva miljöfarlig verksam- het; dessutom uppställs vissa förbudsregler.

Helt generellt stadgas att den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet skall för verksamheten välja sådan plats att ändamålet kan vinnas med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad (4 5). Man skall dessutom vidta de skyddsåtgär- der, tåla den begränsning av verksamheten och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet (5 ä). Omfattningen av dessa åligganden skall bedömas med ut- gångspunkt från vad som är tekniskt möj- ligt vid verksamhet av det slag som är i fråga och med beaktande av såväl allmänna som enskilda intressen. Om miljöfarlig verk- samhet kan befaras föranleda olägenhet av väsentlig betydelse, får verksamheten utövas endast om särskilda skäl föreligger. Skulle olägenheten innebära att ett stort antal män- niskor får sina levnadsförhållanden väsent- ligt försämrade eller att betydande förlust från naturvårdssynpunkt skulle uppkomma eller att liknande allmänt intresse skulle skadas avsevärt, får verksamheten över hu- vud ej utövas. Kungl. Maj:t kan dock lämna tillstånd om verksamheten är av synnerlig betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt (6 $).

I fråga om avloppsvatten gäller (7 &) prin- cipiellt förbud mot utsläpp av vissa, i lagen närmare angivna slag. Undantag gäller en- dast för det fall då det är uppenbart att utsläppet kan ske utan olägenhet för all- männa eller enskilda intressen. Avloppsvat- ten som här avses är bl. a. sådant som kom-

mer från vattenklosett eller härrör från tätbebyggelse och som ej undergått längre gående rening än slamavskiljning. Att vatt- net undergått slamavskiljning är ett minimi- krav. Föredragande departemenstchefen ut- talade i prop. ( 1969:28 ) med förslag till miljöskyddslag att det beträffande tätorter praktiskt taget aldrig torde kunna komma i fråga att stanna vid slamavskiljning som reningsmetod. Normalt måste kraven här sättas betydligt högre. I glesbygd var där- emot förutsättningarna för att godta slam- avskiljning ofta gynnsammare. Vid bedö- mandet av reningsfrågan skulle också beak- tas de risker som var förbundna med när- salter i avloppsvattnet. Förbudet i lagen mot utsläpp av avloppsvatten gäller även pressaft från siloanläggning, urin från djur- stall, vassle samt ytbehandlingsbad i metall- industri eller koncentrerat sköljvatten från sådant bad. Kungl. Maj:t har därjämte getts rätt att föreskriva att förbudet skall gälla även avloppsvatten av visst annat slag. I detta avseende har Kungl. Maj:t gett för- ordnanden i miljöskyddskungörelsen (1969: 388).

Vidare äger Kungl. Maj:t (8 5) förbjuda all förorening av vattenområde genom av- loppsvatten, fast ämne eller gas inom visst område. Förutsättningen är att förbudet skall ha särskild betydelse från naturvårds- synpunkt eller eljest med hänsyn till allmänt intresse och att förbudet inte medför oskä- ligt intrång för innehavare av fabrik eller inrättning som anlagts innan beslutet med- delats eller för kommun eller annan som dessförinnan börjat avleda avloppsvatten. Med stöd av en sådan bestämmelse kan Kungl. Maj:t freda t. ex. en skyddsvärd sjö från all tillförsel av avloppsvatten. Be- stämmelsen har betydelse främst i fråga om sjöar och vattendrag vilka ännu inte börjat användas som recipienter. Om avloppsut— släpp pågår, är däremot möjligheten att in- gripa på denna väg starkt begränsad.

I miljöskyddslagen har vidare införts ett system med offentligrättsliga regler, som bl. a. innehåller obligatorisk förprövning och fortlöpande offentlig tillsyn. Tillsyns- myndigheterna enligt miljöskyddslagen har

befogenheter att ingripa i olika former, och enskild sakägare kan föra talan vid domstol, inte bara om ersättning utan också om för- bud och skyddsåtgärder. I systemet ingår att den som driver eller ämnar driva verk- samhet som kan störa omgivningen skall ha rätt att trygga sin ställning genom att offent- lig myndighet, koncessionsnämnden för mil- jöskydd, efter ansökan av företagaren prö- var under vilka villkor verksamheten får be- drivas (9 och 18 åå). När väsentliga all- männa intressen är berörda, skall tillstånds- ärendet underställas Kungl. Maj:t.

Den obligatoriska förprövningen innebär att Kungl. Maj:t har bemyndigande (10 5) att föreskriva, att vissa slag av fabriker eller andra inrättningar inte får anläggas eller på visst sätt ändras eller att vissa arter av av- loppsvatten inte får släppas ut utan att kon- cessionsnämnden lämnat tillstånd (konces- sion) eller anmälan gjorts hos statens natur- vårdsverk eller länsstyrelsen. Naturvårds- verket har emellertid getts befogenhet att meddela dispens från att söka tillstånd. 1 miljöskyddskungörelsen har närmare angivits de fabriker och inrättningar, för vilka före- ligger obligatorisk förprövning. Tillstånd el- ler dispens har också i miljöskyddskungörel- sen föreskrivits beträffande utsläpp av av- loppsvatten av vissa slag samt utsläpp av fast avfall och annat fast ämne. Vidare har skyl- dighet att göra anmälan hos länsstyrelsen föreskrivits beträffande vissa uppräknade slag av fabriker och andra inrättningar. Be- fogenhet att meddela dispens har i vissa fall delegerats till länsstyrelsen.

Tillsyn till skydd mot miljöfarlig verk- samhet som kan medföra fara för allmänna intressen utövas av statens naturvårdsverk och länsstyrelserna. Naturvårdsverket har den centrala tillsynen och skall samordna länsstyrelsernas tillsynsverksamhet och vid behov lämna bistånd till denna verksamhet. En väsentlig uppgift för verket är att utar- beta råd och anvisningar till ledning för länsstyrelsernas verksamhet. Den löpande tillsynen ankommer i princip på länsstyrel- serna.

Såsom framgår av det följande har även hälsovårdsnämnd en övervakande och kon-

trollerande uppgift i fråga om vattenförore- ning, luftförorening, buller och andra så- dana störningar inom kommunen (38 & hälsovårdsstadgan). Hälsovårdsnämnd har alltså en löpande tillsyn på miljövårdsom- rådet och har möjlighet att meddela förbud och föreläggande för att undvika sanitära olägenheter. Skulle kollision föreligga mel- lan hälsovårdsnämnds beslut och beslut av koncessionsnämnden, gäller att villkor som koncessionsnämnden fastställer inte kan rubbas genom föreläggande av hälsovårds- nämnden. Däremot har ett dispensbeslut av naturvårdsverket inte någon rättsligt bin- dande verkan. Hälsovårdsnämnd kan alltså ingripa med tvångsföreläggande oavsett om det finns dispensbeslut. Det bör emellertid framhållas att i dispensärenden naturvårds- verket samråder med hälsovårdsnämnderna.

3.4.2 Naturvårdslagen

Naturvårdslagen (19641822) innehåller flera materiella regler till skydd för miljön. Ge- nom bestämmelser om naturreservat har länsstyrelserna tillagts befogenhet att inom sådana områden förbjuda bl. a. användning av bekämpningsmedel m.m.

Lagen innehåller också särskilda bestäm- melser till skydd mot nedskräpning i natu— ren. I detta avseende stadgas, att var och en skall se till att han inte skräpar ned utom- hus, vare sig i naturen eller inom bebyggda områden med plåt, glas, plast, papper, av- fall eller annat. Förbudet gäller oavsett om nedskräpningen vållat otrevnad eller ej. Överträdelse mot förbudet kan medföra dagsböter. Den som vållat nedskräpningen eller osnyggandet på viss plats i naturen eller eljest är ansvarig för detta kan dess- utom av hälsovårdsnämnden bli förelagd att ställa platsen i ordning och vidta erfor- derliga förebyggande åtgärder för framti- den. Denna möjlighet föreligger dock inte om frågan om platsens iordningställande skall prövas enligt annan lagstiftning, t. ex. enligt föreskrifterna i vattenlagen.

Närmare bestämmelser om tillämpningen av naturvårdslagen meddelas i naturvårds-

kungörelser: (1964z825). Dessutom har na— turvårdsverket utfärdat råd och anvisningar om olika åtgärder på naturvårdens område.

3.4.3 Kommunala renhållningslagen

Skyddet mot nedskräpning i naturen till- godoses också genom kommunala renhåll- ningslagen (19712892). Enligt denna är kom- munen skyldig att hålla ren gator och andra allmänna platser samt allmänna vägar utom sådana för vilka staten är väghållare. Kom— munen är emellertid ansvarig för renhåll- ningen även i naturen. Kommunen är sålun- da skyldig att städa i naturen där allmän— heten äger att fritt färdas och utanför andra än de nämnda allmänna platserna. I fråga om hushållsavfall och därmed jämförligt av- fall gäller obligatorisk skyldighet för kom- munen att ta hand om och till allmän av- stjälpningsplats eller allmän destruktions- anläggning forsla avfallet.

Kommunens ansvar för renhållningen in- nefattar inte blott en skyldighet för kom- munen att fullgöra uppgiften att ta hand om hushållsavfall utan även en skyldighet för den enskilde att låta kommunen ta bort av- fallet. Det lagstadgade obligatoriska kom- munala renhållningsmonopolet omfattar så- väl avfall från permanentbebyggelse som avfall från fritidsbebyggelse, campingområ- den, gästhamnar o.d. Till hushållsavfall räknas sopor, köksavfall och annan dylik orenlighet samt latrin. Hit hör t. ex. över- blivna läkemedel, giftiga eller eljest miljö— farliga preparat som används i hemmen eller för trädgårdsbruk. Detsamma gäller även oljerester, färgrester, metallföremål och plastartiklar m. m. i de små kvantiteter som kan uppkomma i hushållssammanhang. Som exempel på avfall som är jämförligt med hushållsavfall kan nämnas sådant avfall från industrier, affärsrörelse och annan likartad verksamhet som i renhållningssammanhang bör jämställas med hushållsavfall. Kommun är däremot inte skyldig att enligt renhåll- ningslagen ta hand om industriavfall men kan genom föreskrift i lokal hälsovårdsord-

ning utvidga monopolet att avse annan oren- lighet och annat avfall som kommunen anser lämpligt att själv ta hand om, oavsett om omhändertagandet bör ske av rent sani- tära eller andra skäl. Sådant avfall kan ut- göra t. ex. industriavfall eller olja i större mängder.

Kommunens åliggande att städa i natu— ren får ses som ett komplement till den skyl— dighet som enligt naturvårdslagen åvilar envar att inte skräpa ned eller osnygga. Städningsskyldigheten och skyldigheten att forsla bort orenlighet har tillkommit när— mast på grund av den växande avfalls- mängden, inte minst den ökande använd- ningen av olika former av engångsembal- lage, och förekomsten av svårförstörbara kemiska varor tillsammans med den ökade befolkningskoncentrationen.

3.4.4 Vattenlagen

Till skydd för grundvattentillgångar finns bestämmelser i vattenlagen. Olja, hälsofar- liga ämnen och andra föroreningsprodukter kan tränga ned till grundvattnet och orsaka att vattnet blir mer eller mindre otjänligt för utnyttjande. I 2 kap. 63å vattenlagen återfinns en allmän aktsamhetsnorm. Be- stämmelsen innebär att den som ämnar utföra någon åtgärd som befaras medföra menlig inverkan på grundvattentillgång det kan vara fråga om grävnings- eller sprängningsarbeten eller anordnande av upplag m. m. _ är skyldig att till skydd för grundvattnet vidta de anordningar, tåla den begränsning av verksamheten och i övrigt iaktta de försiktighetsmått som skäligen föranleds av omständigheterna. Regeln gäl- ler till förmån inte bara för grundvattentill- gångar som är föremål för utnyttjande utan också för tillgångar som så att säga hålls i reserv för framtida bruk. I enlighet med re- geln skall t.ex. den som anlägger bensin- eller oljeupplag inom område, där grundvat- tentillgång finns, utföra anordningar som hindrar läckage eller spill.

I första hand är det företagaren själv

som har att bedöma vilka försiktighetsmått som behöver vidtas. Åsidosätter han vad som kan fordras, äger länsstyrelsen ingripa mot honom med vitesföreläggande. Länssty- relsen kan också förordna om rättelse på den försumliges bekostnad. Föreläggande om skyddsåtgärd kan meddelas redan innan den skadehotande verksamheten kommit igång (2 kap. 65 5).

Konkreta föreskrifter i fråga om vilka försiktighetsmått som behöver vidtas, kan utfärdas av länsstyrelsen. För att trygga vattenförsörjningen inom tätbebyggelse kan länsstyrelsen enligt 2 kap. 64 & fastställa skyddsområde omkring en grundvattentill- gång, och med giltighet inom detta område fastställa föreskrifter om vad som skall iakttas enligt aktsamhetsregeln i 2 kap. 63 &. Förordnandet kan avse både sådan grund- vattentillgång som redan utnyttjas och så- dan som hålls i beredskap för framtiden. Länsstyrelsen kan alltså med avseende på ett till gränserna bestämt område kring en grundvattenåder utfärda mera konkreta och efter omständigheterna i det särskilda fallet avpassade föreskrifter om vilka skyddsåt- gärder som skall vidtas vid upplag som är farliga för grundvatten. Skyddsbestämmel- ser som nu sagts kan grundas på ansökan av vederbörande vattentäktsägare, vanligen en kommun, men länsstyrelsen har också befogenhet att ingripa ex officio. Sistnämn- da möjlighet är av särskild betydelse för skyddet av ännu inte utnyttjade grundvat- tentillgångar.

Behövs ett ännu längre gående skydd än som kan utverkas genom länsstyrelsens fö- reskrifter —— t. ex. ett totalförbud mot viss verksamhet eller rigorösare skyddsåtgärder som måste tålas utan ersättning _ kan vat— tendomstol på ansökan av vattentäktens ägare lägga servitut på fastigheter till skydd mot förorening av grundvatten. Servitutvä- gen kan anlitas som komplement till före- skrift enligt 2 kap. 64 & också så till vida att servitut kan läggas på enstaka fastighet och att skydd i denna ordning kan beredas även vattenförsörjning för annat än tätbe- byggelse, t.ex. industriföretag eller glesbe— byggelse.

3.4.5 Trafiklagstiftning

En viss kontroll över förorening från trafik— fordon ges genom vägtrafikförordningen. 3 & föreskriver att bensindriven bil skall vara försedd med effektiv anordning för att hindra gaser att tränga ut från motorns vev- hus (sluten vevhusventilation). I förarbetena till tillkomsten av denna föreskrift fram- hölls att det tekniska underlaget inte var tillräckligt omfattande för att bestämt påstå att åtgärden var nödvändig från hälsovårds- synpunkt. Genom bestämmelsen erhölls å andra sidan vissa förbättringar från luft- föroreningssynpunkt för måttliga kostnader och utan nämnvärda olägenheter (prop. 1967:166). Bestämmelsen gäller inte i fråga om fordon av 1968 eller tidigare års modell. I fråga om nyare fordon kan Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestäm- mer medge undantag från bestämmelsen. Vidare gäller enligt 3 5 vägtrafikförord- ningen att bensindriven bil skall vara för- sedd med anordning för att begränsa halten av föroreningar i avgaserna. Bestämmelsen har trätt i kraft den 1 juli 1969, men såvitt gäller fordon av 1970 eller tidigare års mo- dell skall bestämmelsen tillämpas först fr.o.m. den dag Kungl. Maj:t bestämt (prop. 1968: 160). I kungörelse (1969: 428) fastslås att bestämmelserna om anordningar för att begränsa föroreningar i avgaserna från bensindriven motor skall gälla fr. o. m. 1 juli 1970 såvitt gäller 1970 och tidigare års modell. I kungörelse (1968: 728) om an— ordningar för att begränsa luftföroreningar från bilmotor m. m. jämte ändringar har de gränsvärden fastställts som utsläppen av kol- oxid och kolväten inte får överstiga. Slutligen innehåller 3 5 vägtrafikförord- ningen en bestämmelse om att bil med die- seldriven motor skall vara försedd dels med effektiv anordning för att hindra att tydligt färgade eller ogenomskinliga avgaser ut- vecklas annat än tillfälligt i samband med start eller växling, dels plombering av bränsleinsprutningspumpen. I förarbetena till bestämmelsen anmärker föredragande departementschefen (prop. 1968: 124) att såvitt nu är känt dieselavgaser inte är direkt

hälsofarliga. Däremot påverkar de välbefin- nandet och trivseln i sådan grad att åtgär- der måste anses motiverade. I förut nämnda kungörelse 1968: 728 ges beträffande die- seldriven bil föreskrifter om de gränser för röktätheten som bör godtas.

58 & vägtrafikförordningen innehåller slutligen bestämmelser att förare av motor- drivet fordon skall behandla fordonet så att det inte åstadkommer onödigt buller. Han skall vidare i görligaste mån se till att for- donet inte släpper ut rök eller gas i sådan mängd att olägenheter uppstår därav. Ga— ser från förbränningsmotor får inte ges fritt utlopp. Inom tättbebyggt område får aggre- gat för uppvärmning av motorn genom tomgångskörningar ej användas. Sistnämnda regel innebär att särskilda aggregat för varmhållning av bilar genom tomgångskör- ning förbjuds såvitt gäller tättbebyggt om— råde.

Detaljbestämmelser angående motorfor- dons beskaffenhet och utrustning meddelas av trafiksäkerhetsverket.

3.4.6 Byggnadslagstiftning m. m.

Syftet att förebygga och minska olägenheter i form av luftförorening, buller och andra emissioner från fast egendom tillgodoses bl.a. genom byggnadslagen och byggnads- stadgan. I byggnadsstadgan finns ett flertal regler om byggnaders yttre och inre be— skaffenhet. Så stadgas t.ex. att eldstäder och andra anordningar för uppvärmning, rör— och ventilationskanaler, sopnedkast, ledningar för gas, elektrisk ström, vatten och avlopp, bränsle o.d. skall anordnas så att brandfara, risk för olycksfall eller sani- tär olägenhet inte uppkommer. Tillsyn över planläggningen av byggnadsväsendet utövas regionalt av länsstyrelserna och centralt av statens planverk.

Miljöskyddslagen är inte fullt tillämplig på flygplatser, vägar och järnvägar. Enligt miljöskyddslagen skall lagstiftning, som re- dan finns på dessa områden, gälla vid sidan av, eller rättare sagt, utöver bestämmelserna

i miljöskyddslagen. Ett gemensamt drag för de anläggningar som här avses är att de vid sin tillkomst blir föremål för en kvalificerad prövning i administrativ ordning; för dem alla förutsätts någon form av koncessione- ring.

Den speciallagstiftning som här avses är, utöver den tidigare refererade strålskydds- lagen och atomenergilagen, bl.a. luftfarts- lagen (1957:297), som för inrättande och drift av allmän flygplats kräver tillstånd av Kungl. Maj:t om annan än staten skall utöva driften. Skyddet mot störningar från fast egendom tillgodoses också genom luft- fartskungörelsen (1961:558), lagen om all- männa vägar och vägstadgan samt lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift. Vid medde- lande av tillstånd att inrätta eller driva all- män flygplats skall genom föreskrift om underhåll och driften förebyggas att verk- samheten vid flygplatsen genom buller eller på annat sätt utövar hälsovådligt eller stö- rande inflytande på omgivningen. I lagen om allmänna vägar finns vissa regler, som indirekt kan tillgodose de sanitära intressena t. ex. genom att hålla bostadsbebyggelsen på visst avstånd från bullrande trafik, luft- förorening, ljus m.m. som kan förekomma från väganläggning.

3.4.7 Hälsovårdslagstiftning

Ett visst skydd mot sanitär olägenhet genom hanteringen av vissa produkter kan åstad- kommas med stöd av hälsovårdsstadgan (1958:662). I denna fastslås till en början att det ankommer på kommun att ha hand om allmänna hälsovården inom kommunen (1 $). Hälsovårdsnämnden har att utöva det närmaste överinseendet i den delen sär- skilt åligger det nämnden att bl. a. övervaka efterlevnaden av hälsovårdsstadgan och öv- riga hälsovårdsföreskrifter (2 5). Hälsovårdsstadgan innehåller i 3—12 kap. materiella bestämmelser om olika slag av byggnader, lokaler, inrättningar och åtgär- der, bl. a. om vattenförsörjning, avlopps—

väsende, renhållning, åtgärder mot ohyra, råttor och möss, hållande av djur m.m. 6 kap. hälsovårdsstadgan behandlar frågor om vattenförsörjning och vattennndersök- ning m.m. Här stadgas (29 5), att brunn vars vatten används till dryck, matlagning eller annan beredning av livsmedel eller till rengöring av kärl eller redskap, som be- gagnas vid beredning eller förvaring av livsmedel, skall vara belägen på betryggande avstånd från anläggning som kan menligt påverka vattnet. Vatten i sådan brunn eller källa får ej förorenas (31 å). Vatten som tillhandahålls inom tätort skall undersökas såväl kemiskt-fysikaliskt som bakteriolo- giskt. Undersökningarna skall enligt hälso- vårdsstadgan utföras med vissa tidsinterval- ler. Det kan tilläggas att länsstyrelsen äger förordna om viss utsträckning av undersök- ningsskyldigheten.

Av särskilt intresse i hälsovårdsstadgan är bestämmelserna i 12 kap. om anläggning och upplag för industriell verksamhet m.m. Enligt dessa bestämmelser skall bl. a. upp- lag av varor eller avfall vara så anordnat och inrättat samt så underhållas, drivas och skötas att det ej medför sanitär olägenhet. I detta kapitel (63 &) stadgas vidare, att vissa uppräknade typer av anläggningar och upplag inte får utan tillstånd av hälsovårds- nämnden anordnas eller inrättas och inte heller får förändras med avseende på utfö- rande eller driftssätt så att därav kan följa ökad sanitär olägenhet. Det är alltså fråga om en form av koncessionstvång.

Begreppet sanitär olägenhet i hälsovårds- stadgans mening är inte helt entydigt. I det betänkande som låg till grund för lagstift- ningen (SOU 1953: 31) angavs att sanitär olägenhet omfattar alla yttre faktorer av nå- gon betydenhet som inte är av blott tillfällig natur och som kan inverka menligt i fysiskt eller psykiskt hänseende på en normal män- niskas hälsotillstånd, dock ej faktorer som har karaktären av olyckshändelse e. (1. Ba- gateller kan inte åberopas som sanitär olä- genhet; en viss tolerans måste alltså visas. Föredragande departementschefen anslöt sig i propositionen med förslag till hälsovårds— stadga till detta uttalande och framhöll bl. a.

att en så allmänt avfattad norm som sanitär olägenhet möjliggjorde att man inom hälso- vårdsverksamheten kunde ta hänsyn till bl. a. lokala särförhållanden, ekonomiska realite— ter och den fortgående utvecklingen inom olika områden av samhällslivet.

Hälsovårdsstadgans 13 kap. handlar om hälsovårdsordning. Enligt 13 kap. 65 5 kan i lokal hälsovårdsordning meddelas de ytter- ligare föreskrifter avseende allmänna häl- sovården som utöver hälsovårdsstadgan an- ses erforderliga för kommunen eller del därav. Vid meddelande av föreskrift skall tillses att man inte lägger onödigt tvång på allmänheten eller eljest gör obefogad in- skränkning i den enskildes frihet.

Enligt 14 kap. 70 & äger hälsovårdsnämnd för särskilda fall meddela de föreskrifter som utöver hälsovårdsstadgan och lokal hälsovårdsordning anses erforderliga för att förebygga eller undanröja sanitär olägen- het vid viss verksamhet eller i samband med utnyttjandet av plats eller lokal, till vilken allmänheten äger tillträde. Även i detta fall gäller, att föreskrifterna inte får innebära onödigt tvång för allmänheten eller eljest göra obefogad inskränkning i den enskil- des frihet.

Till 71 och 72 55 har sammanförts be- stämmelser om hälsovårdsnämndens befo- genheter när det gäller att övervaka efter- levnaden av hälsovårdsstadgan, lokal hälso— vårdsordning och föreskrifter som medde— las enligt 70 &. Huvudregeln är att nämnden äger att antingen omedelbart eller efter råd eller uppmaningar och skäligt anstånd med— dela erforderliga förelägganden och förbud. Av särskilt intresse i förevarande samman— hang är att hälsovårdsnämndens beslut kan avse förbud tills vidare mot verksamhet vid anläggning för industri, hantverk eller an- nan näring men att sådant beslut kan med- delas endast om av nämnden anbefalld åt- gärd till undanröjande av svår sanitär olä- genhet inte har vidtagits inom förelagd tid.

På det regionala planet övervakas hälso- vården av länsstyrelsen. Denna har att bl. a. tillse att tjänliga åtgärder vidtas till undan- röjande av missförhållanden i hälsovårds- hänseende när sådana kommer till dess kän-

nedom (3 5). Högsta tillsynen över allmänna hälsovården i riket tillkommer socialstyrel- sen och statens livsmedelsverk.

3.4.8 Allmänna ordningsstadgan

Även inom andra lagstiftningsområden än de hittills berörda finns bestämmelser som förtjänar beaktas i sammanhanget. Av in- tresse är vissa delar av ordningslagstiftning- en som är utformad med tanke bl. a. på för- orenings- och bullerproblem. Enligt all- männa ordningsstadgan får sålunda allmän plats inom stadsplanelagt område i stad, köping eller annat samhälle, där byggnads- lagens bestämmelser för stad äger tillämp- ning, inte begagnas för upplag eller av- stjälpning utan att tillstånd därtill har läm— nats av polismyndigheten (2 5). I ordnings- stadgan finns vidare bestämmelser som syf- tar till att skapa skydd mot buller.

Allmänna ordningsstadgans bestämmel- ser kompletteras genom Iokala ordnings- stadgor.

Enligt förordning den 8 maj 1874 ang. hamnordningar m.m. skall för varje större stapelstad i riket finnas särskild hamnord- ning som kompletterar allmänna ordnings- stadgans bestämmelser. Normalförslag till hamnordning har fastställts av sjöfartssty- relsen den 16 december 1964. Detta förslag innehåller vissa föreskrifter som syftar till att förekomma luftförorening och buller- störningar från hamnar.

4.1 Kemiska varor

Redan i samband med tillkomsten av 1962 års lagstiftning om hälsofarliga varor, be- kämpningsmedel m.m. uppkom en livlig diskussion om hälsofarliga ämnens, särskilt bekämpningsmedlens långsiktiga, icke av- sedda verkningar. Frågor kring detta ämne och förslag till åtgärder för utökad kontroll av miljöfarliga ämnen och produkter har därefter under de senaste åren behandlats i riksdagen. Frågorna har varit av skilda slag och sträckt sig från införande av gene- rell registreringsplikt till punktinsatser be- träffande olika produkter. I det följande ges en redogörelse framför allt för riksdags- behandlingen samt de av statsmakterna till- satta utredningarna på området.

Fråga om registreringsplikt för hälsofar- liga kemiska preparat togs upp i anledning av interpellation vid 1966 års riksdag. I sitt interpellationssvar anförde socialministern bl. a. att det var av betydelse för att bedöma en varas hälsofarlighet inte bara att veta vilka ämnen som ingår i varan utan också att känna till varans egenskaper vid olika former av användning. En generell registre- ringsplikt för kemisk-tekniska preparat skulle stöta på i det närmaste oöverstigliga praktiska svårigheter. Detta uteslöt dock inte att registreringstvång kunde övervä- gas för vissa grupper av varor. Erfarenhe- terna av bestämmelserna i lagstiftningen om

Aktuella reformkrav och pågående utredningar

läkemedel, hälsofarliga ämnen m.m. var ännu begränsade. Giftnämnden hade att i sin egenskap av tillsynsmyndighet följa till- lämpningen och i mån av behov avge förslag till ändrade bestämmelser.

Tillkomsten av MKU:s utvidgade direktiv får bl.a. ses mot bakgrunden av några motioner som väckts vid 1967 års riksdag. I två likalydande motioner (I:27 och II:40) hemställdes om förslag till lagstiftning inne- bärande skyldighet för fabrikanter och im- portörer av kemiska preparat, vilka kan befaras medföra risk för förgiftningsolyckor, att på anfordran av statligt organ lämna varudeklaration över preparatet. I motio- nerna lämnas en redogörelse för den till karolinska sjukhuset knutna giftinforma- tionscentralen och för det sätt på vilket centralen erhåller informationsmaterial. Motionärerna anför, att det måste betraktas som en brist i vår lagstiftning att fabrikan- ter och importörer av kemisk-tekniska pre- parat inte har skyldighet att på anfordran till det statliga organ som har att bekämpa förgiftningsolyckor lämna de upplysningar som begärs.

I remissyttrande över motionerna erin- rade giftnämnden om att samtliga hälsofar— liga varor i princip skulle vid överlåtelse vara märkta med en påskrift, som utvisade bl. a. vilket eller vilka ämnen som förlänade varan dess hälsofarliga egenskaper. Gift- nämnden framhöll, att för rådgivning om behandling vid inträffade förgiftningsfall

kännedomen om vilka ämnen, som förlänade viss vara dess hälsofarliga egenskaper, var det väsentliga. Sådan kännedom skulle kun- na inhämtas redan från etiketten till resp. förpackningar, när den nya giftlagstiftning- ens regler om deklarationsplikt i full ut- sträckning blev gällande i praktiken för samtliga hälsofarliga varor och bekämp- ningsmedel. Även om det var angeläget att så fylliga uppgifter som möjligt förelåg om alla hälsofarliga varor, kunde det ifrågasät- tas om man inte först borde avvakta utfallet av de av giftnämnden då nyligen utfärdade märkningsbestämmelserna.

Sveriges kemiska industrikontor ansåg i sitt remissvar, att det knappast var behöv- ligt att föreskriva en deklarationsskyldighet i enlighet med motionärernas förslag, och framhöll att frivillig information skedde till informationscentralen. Denna information omfattade upplysningar inte bara om inne- håll och toxicitet utan också om förgift- ningssymtom och behandling. Skulle lag- stiftning ändå tillgripas, var det av vikt att de infordrade uppgifterna behandlades kon- fidentiellt.

Kemisk-tekniska leverantörförbundet (KTF) anförde i remissyttrande, att det ak- tivt stött informationscentralens verksam- het och att det åtagit sig att arbeta för att dess medlemsföretag kontinuerligt till gift— informationscentralen lämnade in informa- tion om produkternas innehåll. Genom till- mötesgående från företagen hade centralen fått ett omfattande informationsmaterial. I och för sig var det därför enligt KTF:s upp- fattning inte nödvändigt att tillgripa lag- stiftning på området. Man borde kunna uppnå lika goda resultat genom att fort- sätta och kanske ytterligare bygga ut det frivilliga samarbete som fanns mellan gift- informationscentralen och olika företag och organisationer. Förbundet motsatte sig emellertid inte en lagstiftning av det slag motionärerna förordade. Skulle en sådan komma till stånd, underströk förbundet på samma sätt som Kemikontoret — vik- ten av att dylika från statens sida inford- rade uppgifter behandlades konfidentiellt och endast utlämnades till läkare eller an-

nan person inom sjuk- och hälsovård som för sin verksamhet var beroende av upp- giften.

Frågan om behandlingen av de kemiska preparaten togs också upp vid 1967 års riksdag i två andra, likalydande motioner (I:357 och II:441). Åtskilliga problem av- handlades i motionerna och bl.a. hem- ställdes om utredning av dels huruvida samtliga kemiska substanser som nyetable- ras i människans miljö borde registreras enligt samma förfarande som nu gäller för läkemedel, bekämpningsmedel och tillsatser för livsmedel, dels frågan om en samord- ning av kontroll- och registreringsmyndig- heterna för samtliga kemiska substanser. Över motionerna avgavs remissyttranden av giftnämnden, dåvarande medicinalstyrelsen, kommerskollegium och statens institut för folkhälsan.

Remissinstanserna med undantag för kom- merskollegium var beredda att tillstyrka ut- redning av ett eller flera av de problem mo- tionärerna dragit upp.

I fråga om generell registreringsplikt för kemisk-tekniska preparat ställde sig dock samtliga instanser med undantag för medi- cinalstyrelsen negativa. Giftnämnden anför- de i denna del bl. a.:

:Frågan om en generell registreringsplikt för kemisk-tekniska preparat liknande den för läke- medel eller bekämpningsmedel skulle stöta på mycket stora praktiska svårigheter. Det kan nämnas att antalet sådana preparat år 1961 uppskattades till lågt räknat 20000 med a_n- vändning inom Sverige, ehuru givetvis antalet olika substanser äro väsentligt mycket mindre. Att som motionärerna yrkat registrera samtliga nytillkomna kemiska substanser synes knappast meningsfullt, eftersom bedömningen av risker- na måste bli helt olika beroende på i vilken typ av preparat substansen avses ingå, an- vändningsområde och användningssätt för detta eller dessa preparat, den aktuella substansens koncentration i olika preparat, övriga ingre- dienser och deras inverkan på produktens egen- skaper.»

Kommerskollegium underströk också de praktiska svårigheterna med en registrering av alla kemiska substanser som används inom landet. Statens institut för folkhälsan fann att förslagets genomförande skulle

innebära betydande svårigheter och belast- ning på de administrativa myndigheterna och allvarligt hämma utvecklingen. Institu- tet diskuterade ett annat förslag:

»Det borde i stället övervägas, om man icke genom lagstiftning kunde skärpa kravet på en noggrann testning av eventuella biologiska ef- fekter av kemiska substanser, som introduceras i vår miljö. Denna skyldighet borde åligga den som önskar introducera substansen, d.v.s. pro- ducent eller återförsäljare. Detta kan tänkas ske antingen genom att vissa minimikrav på prövningsåtgärder fastställes eller genom att producentens eller återförsäljarens ansvar skär- pes så, att introduktionen av ett preparat som kan ge upphov till skada, för denne medför väsentligt ökad ekonomisk risk.»

Institutet betonade vikten av att kapacite- ten för toxikologisk prövning byggdes ut så- väl inom industrin som inom den offentliga sektorn. Institutet påpekade också att ut- bildningen inom toxikologin var bristfällig i vårt land och att företrädare för toxikologi saknades vid de flesta lärosätena.

Medicinalstyrelsen framhöll att det först under senare tid blivit allmänt känt att en anrikning av små, i och för sig negligerbara mängder främmande substanser kunde ske i människor och djur. Styrelsen framhöll att enbart en registrering av i människans miljö nyintroducerade substanser och en samordning av nuvarande registreringsre- surser inte löste problemet. Man måste också registrera redan befintliga. Enligt sty- relsen borde registreringen omfatta inte en- dast själva substansen utan också bered- ningar av denna, eftersom eventuell skade- verkan kunde bero på en kombination av ingående ämnen eller av ett lösningsmedel eller något annat i beredningen. Vidare måste en registrering kombineras med en bedömning av bl.a. varje preparats biolo- giska verkningar och slutligen följas av nå- gon form av långsiktig övervakning. En registrering av detta slag skulle påminna om nuvarande läkemedelsregistrering. Styrelsen hade lång erfarenhet av värdet av en sådan, men visste också att stora personella och materiella resurser krävdes för verksamhe- ten. Antalet registrerade läkemedel uppgick ändå inte till fler än 3 000 st., vilket utgjorde

endast en bråkdel av antalet i samhället cir- kulerande kemiska preparat.

I sitt remissyttrande åberopade medici- nalstyrelsen ett av medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd, docenten i yrkesmedicin Åke SWensson, avgivet utlåtande. I detta framhölls att det var i hög grad önskvärt att ett registreringsförfarande för industriellt använda substanser infördes och att register med aktuella uppgifter fanns på de institu- tioner, som hade omedelbart behov av detta. Problemet utvecklades ytterligare i utlå- tandet.

Beträffande den i motionerna uppställda frågan om samordning av kontroll- och re- gistreringsmyndigheter var samtliga remiss- instanser med undantag av kommerskolle- gium beredda att tillstyrka motionärernas utredningsförslag.

Giftnämnden menade att goda skäl kunde anföras till stöd för en samordning och erin- rade i sammanhanget om vad nämnden an- fört i ett yttrande över betänkandet Hälso- och socialvårdens centrala administration ( SOU 1965:49 ). Nämnden talade där för en samordning på sikt av behandlingen av gift- och läkemedelsfrågor med sådana frågor inom livsmedels- och fodermedelskontrol- lens område, som hade väsentliga toxikolo- giska aspekter. Giftnämnden anförde vidare i sitt remissyttrande att det var uppenbart att de i landet befintliga personella labora- toriemässiga resurserna på det toxikologiska området var helt otillräckliga. Giftnämnden såg i detta förhållande en av de största svå- righeterna i arbetet med kontroll av hälso- farliga varor och menade därför att det var angeläget med en kraftig förstärkning av resurserna för toxikologisk undersökning och forskning och att förutsättningarna för en samordning mellan kontrollorgan för alla här berörda varugrupper borde närmare ut- redas.

Statens institut för folkhälsan framhöll att det f.n. förelåg en besvärande brist på dokumentation inom detta område. De data beträffande toxicitet och andra egenskaper hos substanser, som samlades hos olika myndigheter och laboratorier ävensom i lit- teraturen, var f.n. inte tillgängliga i sådan

form, att de kunde användas av dem som behövde uppgifterna. Det fanns därför ett stort behov av ett förbättrat dokumenta- tionssystem, vilket för övrigt även uppmärk- sammats internationellt, bl. a. av världshäl- soorganisationen. Försöksverksamhet inom detta område med hjälp av databehandlings— teknik hade under de senaste åren bedrivits i regi av rådet för sjukhusdriftens rationali- sering (SJURA). Det skulle vara angeläget, att detta arbete kunde vidareutvecklas och att förutsättningar skapades för att i till- gänglig form samla all toxikologisk informa— tion beträffande nya kemiska substanser som framställdes.

Kommerskollegium, som avstyrkte mo- tionärernas utredningsförslag, motiverade sitt avstyrkande med en hänvisning till att resultatet av det samarbete som skedde mel- lan redan förefintliga kontroll- och registre— ringsmyndigheter borde avvaktas, innan en utredning kom till stånd.

Andra lagutskottet, som i ett samman- hang behandlade de fyra vid 1967 års riks- dag väckta motionerna angående kemiska preparat framhöll i sitt utlåtande (1967z66) att den ständigt ökande mängden av nya kemiska substanser, tekniska preparat och industriella processer utgjorde ett hot mot stabiliteten i vår miljö. Allvarliga hälsoris- ker kunde uppkomma i hemmen och på arbetsplatserna vid handhavande av eller kontakt med kemiska varor. Risker förelåg i vissa situationer för befolkningen i dess helhet eller inom ett visst område. Mot bak- grund härav anslöt sig utskottet till motio- nernas syfte att tillfredsställande åtgärder vidtogs för att kontrollera kemiska substan- sers och preparats effekter.

Utskottet anförde vidare, att fördelningen mellan ett flertal olika myndigheter av kon- troll- och registreringsfunktionerna beträf— fande livsmedel, läkemedel, hälsofarliga va- ror, bekämpningsmedel och narkotika med- fört att i avsaknad av ett effektivt doku- mentationssystem svårigheter uppstått att snabbt få del av data beträffande toxicitet och andra egenskaper hos många kemiska substanser och preparat. Utskottet fort- sätter:

»En sammanföring av de skilda myndigheter- nas toxikologiska information framstår därför som önskvärd. Även andra skäl talar för att samordning av kontroll— och registreringsmyn— digheterna kommer till stånd. Såsom giftnämn- den framhåller är åtskilliga problem likartade eller gemensamma. Ett samarbete skulle kunna bredda och förbättra kontrollen. De toxikolo- giska resurserna skulle också även om de i dag bedöms som otillräckliga kunna utnytt- jas effektivare. Planering för utbyggnad av ka— paciteten på bl. a. laboratoriesidan skulle kunna främjas. Enligt utskottets åsikter bör med hän— syn härtill frågan om en samordning mellan kontrollorganen för här berörda varugrupper bli föremål för närmare utredning.

Vid en sådan utredning skulle även andra frågor med anknytning till kontrollen av ke- miska preparat kunna tas upp. En sådan fråga är huruvida det får anses tillfredsställande med endast kvalitativ deklarationsplikt för hälso— farliga varor eller om det, såsom motionärerna föreslår, bör införas jämväl kvantitativ deklara- tionsplikt eller registreringstvång. I anslutning härtill vill utskottet för egen del uttala att en allmän skyldighet att registrera samtliga hälso- farliga varor skulle medföra stora praktiska svårigheter och därför bör övervägas endast om mycket starka skäl föreligger. Personella och tekniska resurser för en sådan registrering torde kunna uppbringas endast på lång sikt. Huruvida behov kan föreligga att registrera vissa prepa- rat, som bedöms som särskilt farliga, får den fortsatta utvecklingen på området utvisa. En skärpning av kontrollen över hälsofarliga varor bör enligt utskottets uppfattning i första hand inriktas på en vidgad deklarationsplikt. En så- dan kan till en början övervägas i den försik— tiga form som föreslås i motionerna 1:27 och 11:40 och som innebär att tillverkare eller im- portör av kemisk-tekniska preparat vid anford- ran av statligt organ skall avge fullständig deklaration av preparatet. Därigenom skulle den värdefulla insamling av toxikologiskt ma— terial, som sker till den vid Karolinska sjuk— huset knutna giftinformationscentralen, under- lättas för det fall information på frivillig väg inte skulle kunna erhållas. Enligt centralen föreligger det, trots en gynnsam utveckling av den frivilliga informationen, alltjämt tämligen stora svårigheter att få in önskade detaljuppgif- ter från fabrikanter och importörer.»

Riksdagen gav i skrivelse till Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört om utredning av kontrollåtgärder beträffande kemiska substanser och preparat.

Vid 1969 års riksdag togs i motioner (I:389 och 11:394) upp frågan om åtgärder för att

begränsa spridningen av giftiga preparat. I motionerna framhölls nödvändigheten av att kontroll fanns över hur mycket som an- vändes. och vart preparaten tog vägen. Vi- dare påtalades, att rester av kemiska be- kämpningsmedel kunde förekomma i krea- tursfoder, och det föreslogs, att giftnämn- den skulle fastställa vilka krav som kan ställas på importerat foder och att detta underkastas samma kontroll som importe- rade livsmedel.

I sitt utlåtande underströk andra lagut- skottet ( 1969:68 ) vikten av att spridning av gift och andra hälsofarliga varor begränsa- des så långt det var sakligt möjligt. Utveck- lingen på området gick snabbt, och det var nödvändigt att gällande kontrollagstiftning kontinuerligt avpassades och genom änd- ringar och tillägg gavs sådant innehåll att risker för människor och deras omgivning på ett tillfredsställande sätt begränsades. En- ligt utskottet måste samtidigt också sådana resurser ställas till förfogande att myndig— heter och andra som hade att handlägga frå- gor av detta slag erhöll nödvändig kapa- citet. I fråga om kontrollen av importerat kreatursfoder betonade utskottet vikten av att halterna av bekämpningsmedelsrester i djurfoder hölls så låga som möjligt och hän- visade till gällande bestämmelser i livsme- delsstadgan och de av kommerskollegium fastställda resttoleranserna för vegetabiliska livsmedel samt erinrade om en vid folkhäl- soinstitutet pågående undersökning rörande halter av bekämpningsmedel i animaliska livsmedel.

Till MKU har Kungl. Maj:t överlämnat andra lagutskottets utlåtande över två vid 1969 års riksdag väckta motioner (1:763 och 11:880) vilka behandlar kontrollen över häl— sofarliga varor. I motionerna hemställdes, att en utredning skulle göras om lagstiftning avseende hygieniska gränsvärden för hälso- farliga ämnen och produkter samt om för- bud mot försäljning och brukande inom lan- det av ämnen och produkter vilkas ingående beståndsdelar överskrider gränsvärdet, att ställning jämväl skulle tas till frågan om märkning av hälsofarliga produkter eller ämnen där en exakt kemisk deklaration in-

gick och att gränsvärdet för varje bestånds- del angavs. Utgångspunkt för motionsyrkan- det var de risker för förgiftning samt för skador på hud, ögon och slemhinnor som förelåg inom byggnadsindustrin vid använd- ning av klister innehållande hälsovådliga lösningsmedel.

I remissyttrande över motionerna bekräf- tade giftnämnden att arbete med klisterty- per, där stora mängder av vissa organiska lösningsmedel ingick, var förenat med hälso- risker, om inte speciella försiktighetsmått vidtogs under arbetet. Efterlevnaden av fö- reskrifterna i giftförordningen om att hälso— farlig vara skulle vara märkt med uppgift om de med varan förenade hälsoriskerna och om kvalitetsdeklaration på förpack- ning angående namn på verksamma be— ståndsdelar var kanske inte helt tillfreds- ställande beträffande alla preparat. Delvis kunde detta i så fall bero på att de reella möjligheterna till övervakning hittills varit alltför små. I den mån en bristande efter- levnad gällde preparat innehållande orga- niska lösningsmedel kunde det också sam- manhänga med vissa speciella gränsdrag- ningssvårigheter i anslutning till bedöm- ningen av riskerna. Vad som förevarit un- derströk det tidigare i olika sammanhang uttalade behovet av en förstärkning och samordning av tillgängliga toxikologiska re— surser.

Arbetsmedicinska institutet uppgav i sitt remissyttrande, att det arbetade med färdig- ställande av förteckning över hygieniska gränsvärden för ett 70-tal ämnen. Institutet ansåg, att det var svårt att fastställa en maxirnihalt för en giftig substans i en han- delsvara eller produkt eftersom hälsorisken var beroende av hur handelsvaran eller pro- dukten hanterades, vilka skyddsåtgärder som vidtogs etc. Beträffande motionsyrkan- det om märkning av hälsofarlig vara med en exakt kemisk deklaration anförde institutet att ett deklarationstvång utan tvivel var ak- tuellt ur hälsosynpunkt men om en fullstän— dig och exakt deklaration skulle vara av värde ur hälsosynpunkt förutsatte det stora kunskaper hos förbrukaren för att bedöma denna deklaration. Ur förebyggande syn-

punkt torde det vara mera betydelsefullt att genom märkning ange de huvudsakliga be- ståndsdelarna och de särskilda åtgärder som måste vidtas ur hälsosynpunkt. I många fall måste dessa skyddsåtgärder vara särskilt avpassade för den enskilda arbetsplatsen eller för den speciella arbetsprocessen och sådana specialföreskrifter kunde inte anges i samband med märkningen. Vissa försök till klassificering ur hälsosynpunkt hade re- dan gjorts.

I anledning av motionerna anförde andra lagutskottet (1969: 67) bl. a. att det ur arbe- tarskyddssynpunkt var angeläget att möjlig- heter skapades för en tillfredsställande kon- troll av luftföroreningar på arbetsplatsen. Utvecklingen inom arbetslivet, framför allt på det kemisk-tekniska området, hade med- fört att behovet av skärpta insatser i detta avseende successivt ökat. En förteckning över hygieniska riktvärden för ämnen, som medförde luftföroreningar på arbetsplatser— na, framstod till ledning för såväl arbetsta- gare och arbetsgivare som för yrkesinspek- tionen och andra företrädare för arbetar- skyddet enligt utskottets mening som erfor— derlig. Utskottet instämde därför med mo- tionärerna när de efterlyste sådana gräns- värden. Huruvida en av arbetsmedicinska institutet uppgjord förteckning över rekom- menderade hygieniska riktvärden kunde an— ses vara en tillräcklig åtgärd på området eller om behov förelåg av i lag eller annan författning fastslagna normer, kunde man enligt utskottet ha delade meningar om. Eftersom utredning redan pågick inom MKU av en rad frågor som tangerade före- liggande problem och översyn av arbetar- skyddslagstiftningen i enlighet med riks- dagens begäran tidigare under året plane- rats av Kungl. Maj:t, ansåg utskottet det lämpligt att frågan om hygieniska gräns- värden togs upp i något av dessa båda sammanhang.

I fråga om motionsyrkandet om utred— ning angående exakt kemisk deklaration av hälsofarliga varor, erinrade utskottet om att denna fråga inrymdes i de för MKU utfär- dade direktiven.

I detta sammanhang kan erinras om att

arbetarskyddsstyrelsen såsom framgått av redogörelsen under avsnitt 3.3.1 år 1971 (nr 78) utfärdat föreskrifter angående skyddsåtgärder vid olika slag av limnings- arbete. Anvisningarna har utfärdats efter samråd med bl.a. arbetsmedicinska institu— tet, giftnämnden, kommerskollegium, statens brandinspektion, LO, SAF samt Svenska byggnadsarbetarförbundet och vissa andra fackförbund.

Kungl. Maj:t har den 30 december 1971 till MKU för beaktande överlämnat social- utskottets betänkande (1971: 33) i anledning av motion angående försäljning av lim inne- hållande brand- eller hälsofarliga ämnen. I motionen hemställdes att riksdagen skulle begära översyn av bestämmelserna om dylik försäljning. Främst åsyftades de s.k. kon- taktlimmen som används inom byggnads- branschen och i hemmen. I motionen fram- hölls att de bestämmelser om detaljhandelns försäljningar som fanns på området borde skärpas, och särskilt gällde detta försälj- ningen till barn och ungdom samt försälj- ning tillsammans med hobbymaterial.

Socialutskottet framhöll i sitt utlåtande att kontaktlim mera sällan klassificerades som gift i giftförordningens mening men däremot ofta var att hänföra till vådligt äm- ne. Det kunde vara motiverat att överväga huruvida en skärpning av bestämmelserna i giftförordningen behövdes. Giftnämnden hade inlett en undersökning rörande i han- deln varande klister och märkningen av dessa produkter. Enligt vad giftnämnden uttalat torde undersökningen kunna komma att ge anvisningar huruvida en ändring av giftlagstiftningen var påkallad. Utskottet var dock medvetet om att de lösningsmedel som användes i kontaktlimmen hade stor använd— ning även i industriprodukter och i andra sammanhang. Svårigheter torde därför möta att utfärda totalförbud mot försäljning av kontaktlim. Man behövde dock inte tveka att vidta åtgärder för att även utanför den yrkesmässiga hanteringen av kontaktlim skä— ra ner förbrukningen.

Även om man lyckades uppnå en väsent- ligt effektivare märkning av kontaktlimmen

kunde man inte härigenom helt undanröja riskerna för olycksfall. Riskerna var fram- för allt stora i fråga om sådana produkter som vanligen användes av barn och ung- dom i samband med lek- och hobbyverk- samhet. I viss utsträckning torde riskerna kunna nedbringas genom upplysningsverk- samhet. Därutöver kunde det vara skäl över- väga en skärpning av reglerna i giftförord— ningen om att barnleksaker inte fick salu- hållas eller överlåtas om de innehöll eller hade behandlats med gift eller vådligt ämne och därigenom kunde medföra hälsofara. I enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

Användningen av DDT och andra prepa- rat innehållande stabila klorerade kolväten behandlades också i motioner vid 1969 års riksdag (1:787 och 11:893). I motionerna hemställdes, att riksdagen hos regeringen begärde initiativ för förbud mot användning av dylika preparat. I sitt utlåtande i anled- ning av motionerna erinrade andra lagut- skottet (1969:62) om giftnämndens tidigare under året meddelade förbud mot använd- ning av vissa klorerade kolväten som be- kämpningsmedel samt anmärkte, att beslutet i allt väsentligt tillgodosåg det av motionä- rerna framställda önskemålet, varför något initiativ från riksdagens sida inte var på- kallat.

. Frågan om förstöring av gifter och andra kemiska preparat togs upp i de förut nämn- da motionerna I:389 och 11:394 vid 1969 års riksdag. Där föreslogs bl. a. att Kungl. Maj:t skulle föranstalta om utarbetandet av en plan för den framtida giftdestruktionen. Statens institut för folkhälsan framhöll i ett remissvar nödvändigheten av att en kontroll- och beredskapsorganisation anordnades i fråga om anläggningar där det fanns större förråd av giftiga substanser och anförde, att ett katastrofutsläpp skulle kunna medföra hälsorisker antingen genom direkt expone- ring eller via kontaminering av t. ex. dricks- vatten. Giftnämnden hänvisade i sitt re- missyttrande till en av nämnden upprät-

tad, till socialdepartementet den 18 mars 1969 överlämnad skrivelse angående oskad- liggörande av giftrester. I denna har nämn- den understrukit angelägenheten av att lämpligt belägna destruktionsanläggningar för gifter snarast kommer till stånd samt angett vissa riktlinjer för frågans lösning. Sedermera har giftnämnden fått vissa anslag för utrednings- och informationsverksamhet rörande oskadliggörande av giftrester.

I mars 1971 har chefen för jordbruksde- partementet tillkallat en sakkunnig med uppdrag att utreda frågor rörande omhän- dertagande och behandling av kemiskt av- fall m.m. Den sakkunnige har antagit be- nämningen Utredningen rörande omhänder- tagande och behandling av kemiskt avfall m.m. (UKA). I direktiven erinrar departe- mentschefen om att s.k. Specialavfall, till vilket hör bl.a. kemiskt industriavfall, olje- avfall samt giftrester och annat kemiskt av- fall i större mängder, inte inbegrips i det obligatoriska kommunala renhållningsmono- pol som gäller fr.o.m. den 1 januari 1972. Gällande lagstiftning behöver kompletteras med organisatoriska åtgärder. Vidare behö- ver klarläggas de krav som från miljövårds- synpunkt bör ställas på omhändertagande och behandling av olika typer av specialav— fall samt prövas vilka särskilda åtgärder som behöver vidtas från samhällets sida för att dessa krav skall kunna tillgodoses. Enligt direktiven skall den sakkunnige vi- dare pröva hur hanteringen av sådant av- fall som här avses skall samordnas med av- fallshanteringen i övrigt. Den sakkunnige skall slutligen undersöka behovet av ytter- ligare åtgärder från samhällets sida i form av lagstiftning eller på annat sätt för att trygga en från allmänna miljövårdssynpunk- ter ändamålsenlig hantering av olika slag av sådant avfall.

UKA har i september 1971 avgett ett del- betänkande (Ds Jo 1971: 8). Detta innehål- ler förslag som främst gäller organisatoriska lösningar. Sålunda föreslås att statens na- turvårdsverk erhåller vidgade resurser för att kunna fullgöra den centrala tillsynen över renhållningsfrågor och avfallsbehand- ling samt övriga centrala myndighetsuppgif-

ter på detta område. I betänkandet framhålls därjämte att ytterligare åtgärder behövs i lagstiftningshänseende för att tillgodose de krav som från miljövårdssynpunkt kan stäl- las när det gäller omhändertagande och behandling av kemiskt avfall. UKA avser att i sitt fortsatta arbete särskilt överväga denna fråga, varvid bl. &. möjligheterna till samordning i olika avseenden med den av MKU föreslagna lagstiftningen skall beaktas.

Frågan om förvaring av gifter togs upp i motioner vid 1967 års riksdag (1:633 och II: 789), och det föreslogs i dessa, att utred- ning skulle göras i frågan huruvida ej i gift- förordningen borde införas en särbestäm- melse att gift skulle förvaras avskilt från andra varor och under lås. Andra lagut- skottet erinrade i sitt utlåtande (1967:6) om att, då giftförordningen år 1962 antogs, statsmakterna var ense om att förordningen endast skulle innehålla vissa allmänt hållna ramföreskrifter syftande till att riskerna vid förvaring skulle begränsas. Kompletterande föreskrifter skulle tas upp i tillämpningsför- fattningar och i interna ordningsregler på arbetsplatser, i skolor och liknande. Avsik- ten med denna ordning var att undvika den stelhet som kännetecknat tidigare lagstift— ning och möjliggöra en reglering som kunde vara ändamålsenlig i varje enskilt fall. Det var upplysning och undervisning som be- hövdes för att komma till rätta med de säkerhetsproblem som sammanhängde med gifter.

Vattendragens förorening genom fosfat- utsläpp har behandlats i åtskilliga motioner vid de senaste riksdagarna. I motioner (1:889 och II:1008) vid 1969 års riksdag hemställ- des om utredning och åtgärder för att mins- ka fosfathalten i tvättmedel. Allmänna be— redningsutskottet uttalade i sitt av riksda- gen godtagna utlåtande (nr 40) bl. a. att det mot bakgrunden av svårigheterna att genom rening av avloppsvatten komma till rätta med den allt större fosforföroreningen i avloppsvatten allvarligt borde övervägas att — så snart tillförlitliga forskningsresultat visade att andra fullgoda tvätt- och diskme-

del kan framställas lagstifta om en be- gränsning av den tillåtna fosfathalten.

Vid 1969 års riksdag väcktes vidare mo- tioner (Iz349 och II:401) vari framhölls att man, förutom en snabb utbyggnad av full- ständiga reningsverk, också måste satsa på en ökad information om närsaltsproble- matiken. Som ett led i denna föreslogs i mo- tionerna, att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle hemställa om föreskrifter, som ålade fabrikanter av tvätt- och rengöringsmedel att på förpackningen deklarera halten av fosfater. En sådan deklaration skulle enligt motionärernas mening sannolikt medföra ökad efterfrågan på mindre miljöfarliga tvättmedel.

Yttranden över motionerna avgavs av sta- tens naturvårdsverk, Sveriges kemiska in- dustrikontor, Kooperativa förbundet och statens institut för konsumentfrågor. Tredje lagutskottet framhöll i sitt utlåtande över motionerna (196956), att ansträngningar borde inriktas på begränsning och minsk- ning av fosfathalten i tvätt- och rengörings- medel. Utskottet ansåg emellertid det tvek- samt om deklaration av fosfathalten skulle få någon större betydelse från naturvårds- synpunkt och framhöll, att det naturligtvis inte enbart var halten av fosfat som var av betydelse i detta sammanhang utan främst fosfatmängden i tvättluten. Denna var avhängig av doseringen som i sin tur varierade med totalkompositionen hos tvätt- medlet, vattnets hårdhet, tvättens smutsig- hetsgrad m. m. Med hänsyn härtill torde det vara ytterst komplicerat att åstadkomma en deklaration som kunde väntas leda till åsyf- tat resultat i miljövänlig riktning. Enligt ut- skottet måste vidare beaktas att problemet med reduktion av fosfathalten i tvättmedlen inte var slutligt löst. Detta torde för övrigt vara en av anledningarna till att några lag- stiftningsingripanden för att genomdriva övergång till lägre fosfathalt såvitt bekant hittills inte förekommit i något land. Om- fattande forsknings- och utvecklingsarbete pågick emellertid hos tvättmedelstillverkar- na, varför det fanns anledning räkna med att nya och från miljövårdssynpunkt bättre produkter skulle komma fram. Detta pro-

duktutvecklingsarbete kunde naturligtvis an- tas bli påskyndat om konsumenterna genom ökade kunskaper om närsaltsproblematiken i större utsträckning efterfrågade mindre miljöfarliga produkter. I informationen om närsaltsproblemen kunde därför den före- slagna skyldigheten att deklarera fosfathal- ten anses vara ett önskvärt inslag.

I enlighet med utskottets hemställan av- slog riksdagen motionerna.

Tvättmedelsfrågan togs ånyo upp i motio- ner (I:901 och II:1053) vid 1970 års riks- dag. I dessa föreslogs utfärdande av före- skrift om skyldighet för importörer och fabrikanter av tvättmedel att på förpack- ningarna lämna sådana uppgifter att kon- sumenterna direkt på tvättmedelspaketen kunde erhålla upplysning om fosfathalten. Tredje lagtuskottet förklarade i sitt utlå- tande i anledning av motionerna ( 1970:63 ), att det instämde i motionärernas önskemål om deklaration av fosfathalten i tvättmedel. Inom varudeklarationsnämnden pågick ar- bete för att söka åstadkomma en frivillig varudeklaration omfattande bl. a. fosfatin- nehållet i tvättmedel. Motionärernas önske- mål syntes dock i viss mån redan ha till- godosetts genom att tvättmedelstillverkare, som tillsammans täckte större delen av den svenska marknaden med sina produkter, självmant beslutat införa deklaration av bl. a. fosfatinnehållet.

Riksdagen har i enlighet med utskottets hemställan beslutat att motionerna inte skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

Även vid 1971 års riksdag väcktes en motion (1971: 1018) av innehåll som nära motsvarar de vid föregående års riksdag väckta motionerna 1:901 m.fl.

Frågor om transport av giftiga och andra farliga varor har varit föremål för uppmärk- samhet på det internationella planet och mellanfolkliga överenskommelser har, så- som redan förut nämnts, träffats. I fråga om godstransport på väg har ett antal euro- peiska stater, dock inte Sverige, den 30 sep- tember 1957 undertecknat en överenskom- melse rörande internationell befordran av farligt gods (ADR). Överenskommelsen har

trätt i kraft den 29 januari 1968 och därtill hörande tekniska bilagor den 29 juli s.å. I denna förtecknas och klassifieras ämnen och föremål som på grund av bl. a. giftiga eller frätande egenskaper bör uteslutas från befordran eller endast på särskilda villkor bör mottas till befordran. Villkoren kan av- se t. ex. godsets förpackning och etikettering, dess samlastning med annat gods samt konstruktionen, utrustningen och handha- vandet av transportmedlen.

Kungl. Maj:t har är 1964 tillsatt särskilda sakkunniga för att verkställa utredning an— gående befordran av farligt gods på väg m. m. De sakkunniga *har i uppdrag att ut- reda frågan om Sveriges tillträde till ADR och därav direkt föranledda organisatoriska spörsmål och legislativa åtgärder på det na- tionella planet. I samband därmed skall de sakkunniga se över och komplettera de för- fattningsföreskrifter som gäller för lands- vägstransport av farligt gods i inrikestrafik. En fråga som särskilt skall beaktas är be- hovet och lämpligheten av att, med avseen- de på alla trafikgrenar, sammanföra frågor rörande transport av farligt gods till hand- läggning inom ett centralt statligt organ.

De sakkunniga har under år 1971 av- lämnat ett delbetänkande innehållande för- slag om att Sverige måtte biträda konven- tionen ( SOU 1971:20 —23). Utredningens fortsatta arbete siktar till att framlägga förslag i organisationsfrågan samt till na- tionella bestämmelser med anknytning till ADR.

I motioner vid 1970 års riksdag (I:320 och 11:344) hemställdes om utförliga skydds- och säkerhetsföreskrifter i fråga om lands- vägstransport av hälso- och miljöfarliga vätskor samt om föreskrifter beträffande kvittblivning av sådana vätskor och därav infekterad mark. Andra lagutskottet hänvi- sade i sitt utlåtande ( 1970:81 ) till det nyss nämnda utredningsarbetet, samt erinrade i fråga om kvittblivning av hälso- och miljö- farliga vätskor om giftnämndens i mars 1969 till socialministern överlämnade, förut i detta kapitel omnämnda förslag till åtgär- der beträffande oskadliggörande av giftres- ter. — Fråga om lämpliga föreskrifter be-

träffande transport av gifter togs ånyo upp i motion (nr 734) vid 1971 års riksdag. So- cialutskottet (1971: 27) erinrade också i sitt utlåtande om det på området pågående ut- redningsarbetet.

Problemet om en sänkning av svavelhal- ten i eldningsoljama togs upp vid 1971 års riksdag i bl. a. motion nr 1049. Frågor om en förbättrad kontroll över olja behandlades i motionerna nr 274 och 1054. I den förra motionen föreslogs att en komplettering skedde av de av kommerskollegium utfär- dade föreskrifterna för prospektering och undersökningsarbete vid borrning efter olja och att ytterligare forskning bedrevs i na- turvårdsverkets regi kring skadeverkningar- na i samband med oljesanering. I den senare motionen begärdes utredning för att utar- beta förslag till organisation för övervakning av oljecisterner. I motion nr 988 yrkades förbud mot användande av emulgeringsme- toder vid bekämpning av oljeutsläpp.

Frågor som sammanhänger med salufö- randet av emballage av engångstyp togs upp i tre vid 1971 års riksdag väckta motioner. I motion nr 412 framställdes förslag om ett generellt pantsystem för bryggeriglas för öl och läskedrycker. I motion nr 426 yrkades förbud mot saluförande av öl och läske- drycker i engångsglas. I motionen erinrades om att engångsglasen kunde förorsaka kost- nader för samhället, främst i form av sjuk- vård, förlorad arbetstid och renhållning. Det var därför önskvärt att få bort den mest miljöskadliga förpackningstypen engångsglas för öl och läskedrycker. I den tredje motionen, nr 1055, hemställdes om en närmare utredning om möjligheterna att in- föra en statlig tillverkningsavgift på embal- lage av engångstyp. I motionen framhölls, att avgiften borde vara så avpassad, att en returhantering blev lönsam. Genom att av- giften dessutom anpassades till emballagets miljöfarlighet kunde en styrning mot miljö- vänliga material åstadkommas.

I sitt utlåtande över de tre motionerna ( 1971:23 ) underströk jordbruksutskottet vikten av att verksamma åtgärder vidtogs

för att få bukt med de svårartade och allt snabbare växande olägenheter för miljön som begagnandet av engångsemballage, framför allt de s.k. engångsflaskorna, med- förde. MKU:s förslag borde emellertid av- vaktas, varför utskottet inte föreslog någon åtgärd i anledning av motionerna.

4.2 Särskilda immissionsproblem

Luftföroreningen från bilar har föranlett ut- redningar och riksdagsmotioner. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 no— vember 1965 har Aktiebolaget Atomenergi genomfört ett femårigt utvecklingsarbete på bilavgasområdet.

Program och riktlinjer för arbetet har an- getts i en inom kommunikationsdepartemen- tet upprättad promemoria. Arbetet har letts av en av kommunikationsministern utsedd expertgrupp som bestått av representanter för kommunikationsdepartementet, vägver- ket, naturvårdsverket, bilindustrin och AB Atomenergi. Expertgruppen har avgett ett flertal förslag vilka föranlett lagstiftnings— åtgärder. I april 1971 har expertgruppen avgett sitt slutbetänkande (Ds K 1971:1). I detta har lagts fram förslag till skärpning av gällande bestämmelser rörande bilavga- ser, innebärande bl. a. att en anpassning borde ske till gällande och blivande federala USA-bestämmelser om emissionsbegräns- ning beträffande bensindrivna bilar av års- modell 1974—1976 samt av 1977 eller se- nare års modell. Betänkandet innehåller vi- dare förslag till inriktning av det fortsatta arbetet på bilavgasområdet.

I en vid 1968 års riksdag väckt motion (I: 382) begärdes utredning om lagstiftning och skattepolitiska åtgärder för att främja övergång till elektrisk drift av bilar. Tredje lagutskottet, som behandlat motionen i vad den avser annat än skattepolitiska åtgärder, anförde i sitt utlåtande (1969: 53), att kun- skaperna om luftföroreningarnas verkningar visserligen ännu var ofullständiga men att skäl talade för att föroreningarna hade ne- gativa effekter på såväl människor och djur som växter och material. Utskottet ansåg

för sin del att redan risken för menlig in- verkan på människors hälsa borde föranleda att föroreningar förebyggdes så långt det var tekniskt möjligt och ekonomiskt rim- ligt. Enligt utskottets mening kunde och borde de föreliggande problemen angripas på flera olika sätt. En förändring till det bättre kunde bl.a. nås genom lagstiftning som riktade sig mot avgaser från bilar. Det behov av åtgärder i övrigt som kunde före- ligga syntes enligt utskottet vara tillgodosett genom tillsättandet av MKU.

I detta sammanhang kan nämnas, att Kungl. Maj:t den 19 december 1968 upp- dragit åt statens naturvårdsverk och gift- nämnden att i samråd utarbeta och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till åt- gärder som är ägnade att minska sådan luftförorening som är orsakad av tillsats- medel till motorbränsle. Såsom förut nämnts beräknas utredningsarbetet kunna aVSlutas i början av år 1972.

Trafikbullerproblemen behandlas inom en av chefen för kommunikationsdeparte- mentet år 1969 tillsatt utredning. Denna har till uppgift att föreslå normer för trafik- buller. Enligt direktiven skall de sakkunniga lägga fram förslag till normer för flygbuller samt för buller från motordrivna vägfordon och fritidsbåtar. De sakkunniga skall söka klarlägga innebörden av och samspelet mel- lan de faktorer av medicinsk, hygienisk, tek- nisk, ekonomisk och social natur som bör ligga till grund för normerna. Vidare skall de sakkunniga bl. a. lägga fram förslag till åtgärder i fråga om den fysiska planeringen, som blir nödvändiga som en följd av de föreslagna gränsvärdena.

På arbetarskyddslagstiftningens område kan nämnas att Kungl. Maj:t år 1970 till- satt en utredning med uppdrag att företa en allmän översyn av arbetarskyddslagstift- ningen, arbetsmiljöutredningen. Enligt di- rektiven skall översynen syfta till en lag- stiftning som svarar för en breddad mål- sättning för arbetarskyddet och som all- mänt sett ger ett tillfredsställande underlag för vidgade insatser mot hälsofarliga ar- betsmiljöer. Utredningen skall pröva möj- ligheterna att genom skärpt eller annars

ändrad lagstiftning bidra till att undanröja eller minska yrkesriskerna. En väsentlig uppgift för utredningen blir att uppmärk- samma yrkesfaror ofta av helt ny typ som hänger samman med den tekniska och strukturella utvecklingen på senare tid. Som exempel på sådana faror nämns i di- rektiven förgiftningsrisker på grund av olika slag av luftföroreningar. —— En del yrkesrisker, inte minst sådana som har sitt upphov i luftföroreningar, kan inte defini- tivt konstateras utan att särskilda kanske kostnadskrävande undersökningar utförs på arbetsplatsen. Utredningen skall pröva hur föreskrifterna rörande sådana undersök- ningar skall vara utformade och ta upp frå- gan om de s.k. hygieniska gränsvärdena. Utredningen skall vidare enligt direktiven se över reglerna om tillsyn genom offent- liga organ och därvid ta upp till behand- ling arbetarskyddsstyrelsens och yrkesin- spektionens organisation och arbetsformer. Även formerna för arbetsmedicinska insti- tutets deltagande i arbetarskyddsverksamhe- ten bör uppmärksammas av utredningen.

III

Allmän motivering till författningsförslagen

5. Behovet av utvidgad kontroll genom lagstiftning

Framställningen i 2 kap. om kemiska sub- stansers hälso— och miljöfarlighet visar, att på många områden i vårt samhälle förekom- mer ett stort antal kemiska produkter och kemiska behandlingsmetoder. Det rör sig om bl. a. industrikemikalier och kemisk-tekniska produkter samt föremål och materiel av yt- terst varierande slag, tillverkade av eller be- handlade med kemiska substanser. Uppgifter saknas om antalet förekommande produkter. Det anses emellertid att ca 2 milj. kemiska föreningar är kända och att årligen 150 000 —200 000 nya substanser tillkommer på la- boratorierna runt om i världen. Endast en mycket liten del av dessa kommer emellertid ut i marknaden och många av de marknads- förda produkterna får inte någon större spridning.

Det aktuella produktsortimentet föränd- ras kontinuerligt och användningsvolymen ökar på många områden. Helt nya substan- ser tas i kommersiellt bruk. Nya använd- ningsområden blir aktuella för tidigare kän- da ämnen och produkter. Sammansatta pro- dukters innehåll varieras. Giftstadgeutred- ningen uppskattade på sin tid antalet ke- misk-tekniska preparat i Sverige till lågt räk- nat 20 000. Antalet är säkerligen inte mindre nu. Härtill kommer den tilltagande använd- ningen av syntetiska föremål och materiel av olika slag. Den kemiska industrin är en av de mest expansiva industrierna.

Det stora flertalet av de produkter som når ut i miljön torde vara relativt ofarligt

från miljöskyddssynpunkt och behöver inte heller innebära praktiska risker för männi- skors hälsa. Här finns emellertid en viss osäkerhet. Möjligheterna till kunskap om olika ämnens egenskaper och effekter är i dag begränsade. De biologiska sammanhang- en ute i naturen är svåra att överblicka och de biokemiska processerna i människan är ännu ofullständigt kända. De vetenskapliga undersökningsmetoderna är också i vissa fall otillräckliga, vilket påverkar möjligheterna att bedöma om risk för skada föreligger vid exponering för ett ämne, speciellt under lång tid.

Erinras kan om att omfattande och oför- utsedda epidemiska förgiftningar nyligen in- träffat utomlands, att anrikning av tunga metaller och persistenta klorkolväten har konstaterats i vår miljö, att surhetsgraden i mark och vattendrag har ändrats genom bl.a. användning av svavelhaltiga fossila bränslen, och att sjöar växer igen på grund av ökad tillförsel av närsalter. Denna erfa— renhet visar nödvändigheten av stor vaksam- het. Det gäller att så långt som möjligt för- hindra att hälso- och miljöskador av bety- delse över huvud taget uppkommer. Härför erfordras ökade kunskaper och möjlighet för samhället att ingripa med stöd av lagstift- ning.

Enligt sina direktiv har MKU att i första hand närmare undersöka vilka produkter med miljöfarliga egenskaper som inte om- fattas av gällande lagstiftning och i vilka

avseenden denna inte medger en effektiv kontroll från miljövårdssynpunkt. Efter en sådan kartläggning skall MKU pröva i vil- ken utsträckning och på vilka sätt lagstift- ningsområdet bör utvidgas.

Kemiska produkter vars hantering är för- enad med hälso- och miljörisker är, så- som framgår av redogörelsen i de föregåen- de kapitlen, redan i stor utsträckning under- kastade legala restriktioner och administrativ kontroll.

Den kontroll gällande lagstiftning ger är av huvudsakligen två slag. Den ena avser produkterna som sådana, deras samman- sättning, tillverkning, distribution och övriga hantering, och innefattar alltså en form av direkt produktkontroll. Varor som kan be- faras ha toxiska effekter för människor reg- leras huvudsakligen av giftförordningen. Till sådana varor, hälsofarliga varor, hör ämnen och beredningar som kan medföra fara vid direkt kontakt för just den individ som ut- sätts för varan. Förordningen innefattar vis- sa former av tillståndstvång i fråga om till- verkning, import och försäljning samt inne- håller i övrigt bestämmelser om varornas märkning och hantering.

Även andra kemiska varor, bl. a. sådana avsedda för särskilt angivna ändamål, är underkastade lagstiftningskontroll till skydd för människan och miljön. Här kan nämnas bekämpningsmedel, läkemedel, narkotika samt tillsatser till livsmedel och fodermedel. Beträffande andra varor med särskilda egen- skaper gäller också bestämmelser till skydd för såväl människans hälsa som hennes mil- jö. Hit hör bl.a. de brandfarliga och ex- plosiva varorna samt radioaktiva ämnen. Dessutom finns till skydd för miljön bestäm- melser som reglerar bl. a. användningen av svavelhaltiga eldningsoljor, och nyligen har införts en lag som ger Kungl. Maj:t bemyn- digande att förbjuda eller införa andra rest- riktioner beträffande hanteringen av poly- klorerade bifenyler (PCB).

I alla hanteringsled där verksamheten sker under sådana former att arbetarskyddslag- stiftningen är tillämplig ger denna till skydd för arbetstagarens hälsa ytterligare vissa kon- trollmöjligheter i fråga om farliga varor. Be-

träffande transport finns helt allmänna före- skrifter i giftförordningen, bekämpningsme- delsförordningen och läkemedelsförordning- en samt mera detaljerade regler i förordning- arna om brandfarliga och explosiva varor. I fråga om luftfart och sjöfart tillämpas be- stämmelser baserade på internationella över- enskommelser.

Det andra slaget av kontroll genom lag- stiftning är riktat mot förorening av luften, vattnet och marken genom utsläpp från oli- ka källor. Huvudförfattningen på detta om- råde är miljöskyddslagen. Denna syftar till att ge skydd mot störningar från fast egen- dom i form av vatten- och luftförorening, buller m.m. Lagen är tillämplig på utsläpp av avloppsvatten, fast ämne eller gas från fast egendom, på användning av fast egen- dom som eljest kan medföra förorening av vattenområde samt på användning av mark, byggnad eller anläggning på sätt som kan medföra störning för omgivningen genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller an- nat sådant. Möjlighet ges alltså till kontroll av de utsläpp av avfall i vatten och luft som kommer från samhällen, industrier och an- nan fast egendom. Förbud gäller i princip mot att vidta åtgärder som kan medföra olägenhet av betydelse för omgivningen. Bland andra författningar som syftar till att ge skydd mot förorening genom nedskräp- ning eller genom utsläpp av substanser kan nämnas kommunala renhållningslagen och vattenlagen. För begränsning av luftförore- ning gäller i trafiklagstiftningen restriktioner i fråga om utsläpp av gaser från motor— fordon, och till skydd mot sanitär olägenhet ges befogenhet i hälsovårdsstadgan för häl- sovårdsnämnd att vidta åtgärder.

Kontrollen över miljöförorenande ämnen genom utsläpp från fasta anläggningar eller andra källor är många gånger inriktad på mediet luften, vattnet och marken —— i vilket föroreningen uppträder. Den tillsyn och övervakning som sker i miljön över hal- terna av sådana ämnen är ej sällan förenad med praktiska svårigheter. I många fall gäl- ler att ett ingripande mot ett sådant ämne kan företas först sedan man kunnat konsta- tera att det förekommer i miljön och där

kanske förorsakat skada. Detta gäller såväl om ämnet befinns eller kan antas härröra från en verksamhet som är underkastad be- stämmelserna i miljöskyddslagen eller från hanteringen av viss typ av produkter.

Även utomlands förekommer i de flesta industrialiserade länder lagstiftning som in- nebär en med den svenska produktkontrol- len någorlunda jämförbar reglering av till- verkningen, distributionen och användning- en av bl. a. hälsofarliga varor, bekämpnings- medel, läkemedel, livsmedelstillsatser och ra- dioaktivt material. Lagstiftning har också genomförts och åtgärder vidtagits för kon- troll och begränsning av utsläppen av för- orenande ämnen. Den egentliga giftlagstift- ningen torde liksom hos oss i regel vara av gammalt datum. På senare år har man emel- lertid blivit allt mer medveten om de faror för människans miljö, som följer med an- vändningen, destruktionen eller annat oskad- liggörande av kemiska varor och andra pro- dukter. Punktvisa åtgärder har vidtagits. Bl. a. har långt gående restriktioner genom- förts beträffande användningen av bekämp- ningsmedel, och i några länder har reglering införts i fråga om innehållet i tvättmedel, svavelhalten i eldningsolja, blyhalten i ben- sin m. m.

Lagstiftning som medger en mera generell kontroll över alla de substanser som kan innebära en risk för miljön har dock ännu ej, såvitt MKU kunnat utröna, genomförts i något land.

I USA har emellertid i början av år 1971 för kongressen lagts fram lagförslag som innebär ett sådant mera samlande grepp för kontroll över spridningen av substanser med hälso— och miljöfarliga verkningar. Enligt förslagen bemyndigas chefen för den fede- rala miljöskyddsmyndigheten, the Environ- mental Protection Agency (EPA), att be- gränsa eller helt förbjuda användningen och distributionen av nya ämnen i den utsträck- ning som är nödvändig för att skydda män- niskors hälsa och miljön. Bemyndigandet gäller även rätt att föreskriva att den som distribuerar ett reglerat ämne informerar om gällande restriktioner samt att stadga ytter-

ligare åtgärder för genomförandet av be- slutat förbud eller begränsning i bl.a. för- säljning och användning. Innan åtgärd på så sätt beslutas, skall riskerna med ämnet vägas mot nyttan av dess användning. Om ett ämne bedöms medföra uppenbar hälso- fara, kan chefen för EPA enligt förslaget hos domstol begära bemyndigande att ome- delbart införa restriktioner eller totalförbud för dess användning; i andra fall skall han före åtgärd remittera ärendet till en special- kommitté. Lagförslaget ger vidare chefen för EPA bemyndigande att fastställa regler för testning av nya kemiska ämnen innan de förs ut på marknaden. Undantag från lagens tillämpning skall gälla sådana ämnen vilka är föremål för reglering i annan lagstiftning, t. ex. bekämpningsmedel, livsmedel, livsme- delstillsatser och läkemedel. I kongressen har lagförslagen närmast blivit föremål för s.k. hearings, vilka ännu inte (i januari 1972) är avslutade.

Översikten över svensk lagstiftning ger vid handen att kemiska varor som kan innebära hälsofara vid direktexponering är underkas- tade långt gående kontroll och restriktioner dels genom giftförordningen, dels genom ett antal författningar rörande speciella produk- ter. Produktkontroll genom lagstiftning med uttalat syfte att skydda mot miljöfara omfat- tar endast några få produktgrupper, bl. a. be- kämpningsmedel, eldningsolja och PCB. Kon- trollen över utsläpp kan i vissa fall indirekt styra vilka produkter som kommer till an- vändning inom t. ex. en industri eller som framställs där; i andra fall vidtas processtek- niska förändringar eller reningsåtgärder till följd av föreskrifter rörande utsläpp. Om- vänt gäller att åtgärder till följd av produkt- lagstiftning, t. ex. begränsning i fråga om användningen av en viss produkt, i vissa fall uppenbarligen har den största betydelse be- träffande utsläpp eller annan spridning av produkten eller dess innehållsämnen i na- turen.

Utanför den kontroll som produktlagstift- ningen och författningar angående utsläpp av miljöfarliga ämnen ger förekommer i bl. a. industri, jordbruk och skogsbruk samt

i hemmen ett omfattande sortiment av ke- miska varor som kräver uppmärksamhet från miljöskyddssynpunkt. Handelsgödsel- medel och vägsalter sprids i stora mängder och över stora ytor. I hushållen används ett omfattande antal kemiska produkter, bl.a. färger, lacker, lim och lösningsmedel, puts- medel samt tvätt-, disk- och rengöringsme- del. Hittills har tvättmedlen och de 5. k. ma- skindiskmedlen tilldragit sig den i miljö- skyddssammanhang största uppmärksamhe- ten. Vidare används i hushållen syntetiska föremål och material av olika slag som be- handlats med olika kemiska substanser. Frå- gan huruvida dessa produkter bidrar till mil- jöförstöring har diskuterats bl. a. i anslutning till fynden av PCB i vår miljö, och inte minst har den stora användningen av plaster uppmärksammats.

Många verksamheter, även yrkesmässiga sådana, är av den beskaffenheten att den speciella miljöskyddslagstiftningen mot för- orenande utsläpp inte kan bli tillämplig. Det- ta gäller åtskilliga mindre företag, hantver- kare och andra med ambulanta arbetsplatser. Andra verksamheter är sådana att de ej re- sulterar i omedelbart utsläpp eller spridning till vatten, t. ex. målningsarbeten och använ- dandet av tätningsmassa vid husbyggnad. Man måste anta, att även de härvid använ- da substanserna förr eller senare kommer ut i miljön.

Ofta kommer substanser i produkter som används i industrin och hushållen ut i na- turen i samband med destruktion, depone- ring eller konvertering av produkten eller rester av produkten. För att ämnen som hålls ut i ett avloppssystem inte skall kom- ma ut i naturen skulle krävas fullständig re- ning av avloppsvattnet. En sådan skulle emellertid vara svår att genomföra och skul- le i alla händelser bli mycket dyrbar. För vissa toxiska eller eljest miljöfarliga substan- ser torde dessutom gälla att metoder f.n. saknas för att avlägsna dem ur avlopps— vatten eller rökgaser.

Sammanfattningsvis kan konstateras att gällande författningsbestämmelser för direkt produktkontroll inte ger möjlighet att i er- forderlig utsträckning ingripa [mot alla de

ämnen och kemiska produkter som är eller kan misstänkas vara menliga för miljön. De många olika vägar på vilka ämnen kommer ut i miljön och svårigheterna att upptäcka många av dem gör det vidare uppenbart att inte heller lagstiftning till skydd mot utsläpp av sådana ämnen ger tillräckligt skydd för miljön. En förbättring av skyddet kan vin- nas om gällande lagstiftning för produktkon- troll kompletteras på sådant sätt att den kommer att omfatta alla kemiska produkter som kan befaras ha menliga verkningar i miljön. Ett effektivt skydd kräver också att lagstiftningen är så utformad att ingripan- den mot kemiska produkter kan ske snabbt och i erforderlig utsträckning. Utformning- en av en utvidgad lagstiftning behandlas i det följande.

Upprepas bör emellertid vad som tidigare framhållits: ett svårt hinder för att tillfreds- ställa kraven att människan och hennes miljö inte utsätts för ämnen som kan medföra skaderisker är den bristande kunskapen om många ämnens och ämneskombinationers biologiska effekter. Även den del av biologin som handlar om människan i hennes miljö, dVS. de medicinska och därmed besläktade vetenskaperna, är långt ifrån genomsökt och genomlyst trots att människans biologi och hennes sjukdomar är långt bättre kända än vad som är fallet med någon annan levande varelse. Här kan endast en intensifierad un- dersöknings- och forskningsverksamhet ge besked. I detta avseende ger MKU i det följande förslag till förstärkta resurser, som kan ge en accelererande utveckling till skydd för människan och hennes miljö.

6. En utvidgad lagstiftnings utformning

Lagstiftning för kontroll över ämnen med risk för miljöskadlig verkan måste själv- fallet utformas med utgångspunkt från den kännedom och de erfarenheter man f. n. har om ämnens förekomst och verkningar i mil- jön. Dessa förhållanden är i stor utsträck- ning okända. I vår miljö förekommer vidare sannolikt substanser i så låga koncentratio- ner att de inte kan påvisas i miljön med gängse kemiska analysmetoder men som trots detta kan ha negativa biologiska effek- ter. Metoder saknas också att tillfredsstäl- lande kunna kvantitativt bestämma ett äm- nes effekter på människor. Även om det är möjligt att för ett enstaka ämne göra en mycket ingående undersökning, även av långtidseffektema, är en helt tillförlitlig ge- nerell riskbedömning i regel inte möjlig. In- verkan av ett enskilt ämne kan inte alltid ses isolerad från miljön i övrigt med där förekommande andra föroreningar.

Ämnen kan förstärka eller upphäva var- andras effekt. En skadeverkan genom en enskild produkt kan således ibland bero på kombinationen av ingående ämnen i produk- ten eller på samverkan med andra produk- ter som hanteras på platsen. Kanske kan andra yttre förhållanden, t.ex. luftförore— ningar, inverka. Miljöfarligheten hos ett äm- ne är bl. a. beroende på i vilken typ av pre- parat ämnet ingår, användningsområdet och användningssättet för produkten, ämnets koncentration samt övriga ingredienser i preparatet och dessas inverkan på preparatets

egenskaper. Av betydelse för miljöpåverkan är f. ö. många gånger helt enkelt mängden av det eller de ämnen som kommer ut i miljön. .

Bedömningen av riskerna av ett ämne eller en produkt vari ett visst ämne ingår kompli- ceras således av många, varierande faktorer. Skilda tekniska, medicinska och omgivnings- hygieniska aspekter måste dessutom anläg- gas på olika produkter. För att hindra eller begränsa en befarad skada måste därför oli- ka former för ingripanden tillämpas för skil- da produkter. Administrativa ingripanden måste också ske i ett lämpligt skede av ett ämnes hantering, t. ex. då det framställs eller används i produktionen eller förekommer i konsumtionsvaror eller oskadliggörs.

Lagstiftningen skall vidare utformas med tanke på skyddsbehov som med största san- nolikhet kan bli aktuella inom överskådlig framtid. Den stora strömmen ut i markna- den av nya kemiska produkter och de nya användningsmöjligheterna för dessa vidgar skyddsproblemen och ökar svårigheterna att förutse dem och lösa dem. Utvecklingen kräver med nödvändighet en fortlöpande omprövning av gällande regler så att vid varje tidpunkt bästa tänkbara skydd för människan och hennes omgivning är tillgo— dosett. För övrigt torde man våga utgå från att de vetenskapliga och tekniska kunskae perna om ämnens verkningar och möjlig- heterna att förhindra skada från dem snabbt ökar. Även dessa omständigheter bör kunna

ge anledning till initiativ till nya ingripanden samt omprövning av redan gällande be- stämmelser.

Anförda förhållanden visar svårigheten att i själva lagen införa en närmare reglering av alla de kemiska produkter som kan be- faras ha hälso— och miljöskadliga verkning- ar. Inte minst med tanke på att reglerna måste vara utformade så att de snabbt kan anpassas efter erfarenheter och utveckling, torde någon mera preciserad reglering knap- past kunna komma i fråga. En mera flexi- bel lagstiftning är nödvändig.

Vid en utvidgning av gällande lagstiftning för produktkontroll ligger det vidare nära till hands att till en lag söka sammanföra så många som möjligt av författningarna på området. Genomförandet av en sådan ord- ning skulle vara naturligt och förenat med fördelar ur olika synpunkter. Framför allt borde det för handeln och industrin vara till fördel att slippa olägenheten med nuvarande splittring på ett stort antal författningar.

Översikten över gällande rätt i 3 kap. visar emellertid, att det rör sig om ett stort antal författningar. Risk skulle kunna föreligga att en enda författning, som inrymde flertalet av dessa lagbestämmelser och dessutom reg- ler rörande hittills ej kontrollerade produk- ter, skulle bli oöverskådlig och svårtolkad samt därmed också onödigt svår att tilläm- pa. Effekterna av skilda kemiska produkter är f.ö. sinsemellan mycket olika och krä- ver bedömning från vitt skilda kunskaps- områden och utgångspunkter. Tillsynen över efterlevnaden av de skilda författningarna utövas av flera olika myndigheter. Följden av att samla flertalet föreskrifter rörande kemiska produkter i en enda författning skulle därför bli att skilda myndigheter skul- le från olika utgångspunkter tillämpa en och samma författning samt var för sig utfärda tillämpningsföreskrifter till lagen. En sådan ordning kan antas vara mindre praktisk.

Problemet om en utvidgad lagstiftnings tillämpningsområde synes kunna lösas på så sätt att under en lag läggs i princip kontrol- len över samtliga för människan och hen- nes miljö farliga substanser och andra varor, och från denna lags tillämpning undantas de

varor, som även fortsättningsvis bör regle- ras genom specialförfattning. MKU åter- kommer till denna fråga i följande avsnitt av betänkandet.

Den avsedda nya lagen, vilken rubriceras som lag om hälso- och miljöfarliga varor, bör i enlighet med angivna synpunkter få formen av en central ramförfattning, inne- hållande allmänna och grundläggande prin- cipbestämmelser angående förutsättningarna för att tillverka, importera, saluföra eller el- jest hantera varorna. Ramförfattningen bör vara så fri som möjligt från detaljföreskrif- ter. Med stöd av ramförfattningen skall i administrativ ordning kunna utfärdas sär- skilda tillämpningsförfattningar och före- skrifter. Tillämpningsreglerna bör på ett snabbt och smidigt sätt kunna ändras allt efter utvecklingen så att de alltid är aktu- ella.

Vissa principiella huvudfrågor i lagförsla- get behandlas i de följande avsnitten. Bl. a. har tagits upp spörsmålet om en närmare avgränsning av lagens ämnesområde. Det blir utomordentligt viktigt hur de i lagen allmänt avfattade reglerna i praktiken kom- mer att tillämpas. Betänkandet måste därför, så långt det är möjligt, redovisa för den av- sedda praktiska tillämpningen. Detta sker i några avsnitt angående principerna för den enskildes hantering av hälso- och miljöfarliga varor samt för samhällets kontroll över så- dana produkter. Vidare läggs fram förslag till kungörelse om tillämpning av lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

7. Huvuddragen i den föreslagna lagstiftningen

7.1 Avgränsning av lagstiftningens ämnes- område

Syftet med en utvidgad lagstiftning är främst att få ett effektivt förebyggande skydd mot alla de ämnen som kan medföra skaderisker för människans biologiska omgivning och indirekt för människan själv. Utredningsdi— rektiven behandlar också närmast kemiska substanser och sammansatta kemiska pro- dukter. I enlighet härmed skulle tillämp- ningsområdet för den nya lagen om hälso- och miljöfarliga varor i likhet med vad som gäller i giftförordningen primärt utgöra äm- nen och beredningar. Genom en dylik av- gränsning skulle sådana effekter som buller, skakningar, ljus och mikrovågor samt så— dana olägenheter som nedskräpning i natu- ren komma att ligga utanför lagstiftningen. Längre fram i detta avsnitt behandlas hur denna fråga bör kunna lösas utan att väsent- liga skyddsbehov eftersätts.

Till ämnen hör i förevarande samman- hang grundämnen och kemiska föreningar, ofta gemensamt benämnda (kemiska) sub- stanser. Hit hör även biologiska naturpro- dukter, t.ex. vissa som droger använda växtdelar. Beredningar omfattar sådana sam- mansatta varor som lösningar, emulsioner, pulverblandningar och pastor. Termerna äm— nen och beredningar har länge varit gängse i svensk giftlagstiftning och angränsande lag- stiftning om produktkontroll och har sin motsvarighet i utländsk lagstiftning på om-

rådet (engelska substances and preparations, tyska Stoffe und Zubereitungen osv.).

Tveksamhet kan föreligga huruvida vissa syntetiska varor, t. ex. plasterna, skall hän- föras till gruppen ämnen och beredningar. Enligt MKU hör plastmassan som sådan uppenbarligen hit. I enlighet med hittills— varande praxis är detta knappast längre fal- let då den särskilt utformats för ett visst ändamål, t. ex. som leksak eller som em- ballage.

Giftförordningen syftar till att ge skydd mot risken för giftverkan eller annan skade- verkan vid såväl akut som kronisk expone- ring. Av förarbetena till giftförordningen framgår att ett av rekvisiten för skadever- kan är att den skall grundas på kemisk eller fysikalisk-kemisk effekt. Uppenbarligen skall dessa effekter från ämnen och beredningar omfattas av den nya lagen. Genom att av- gränsa den nya lagen till ämnen och bered- ningar med nu nämnda effekter skulle lagen komma att i fråga om produktsortimentet få samma tillämpningsområde som giftför- ordningen. De speciella undantagen berörs längre fram.

Arbeten med vissa kemiska varor kan också innebära risk för skada på rent fysikalisk eller mekanisk väg utan att varan i sig själv reagerar kemiskt eller fysikaliskt- kemiskt. Exempel härpå är silikos och as- bestos. Dessa uppkommer vid inandning un- der långa tidsperioder av damm innehållan- de kristallin kiselsyra eller asbestpartiklar

varvid i den levande organismen uppkom- mer motreaktioner. Sådana ämnen är ke- miskt ytterst reaktionströga och anses verka primärt på så sätt att de framkallar rent fysikaliska skador i lungvävnaderna. En mängd varor kan också åstadkomma skada och olägenhet genom sin rent mekaniska effekt, t.ex. sårskador på människor och djur. Sådana skador kan uppkomma av för- packningar av glas och plåt, som hamnat i naturen genom slarv. Emballagematerial vål- lar dessutom otrevnad när det förekommer i naturen.

I fråga om de olägenheter som kan upp- komma genom nedskräpning, inte minst ge- nom den ökade användningen av olika for- mer av engångsemballage, kan erinras om att problemet nyligen varit föremål för ut- redning och att förslag lagts fram genom be- tänkandet Ett renare samhälle (SOU 1969: 18). Efter förslag i prop. 1970: 157 har skärpta regler införts i naturvårdslagen i fråga om nedskräpning i naturen samt en utvidgning skett i kommuns ansvar för ren- hållningen genom kommunala renhållnings- lagen. Utvidgningen innebär bl.a. att ren- hållningen skall avse hela naturen och ske inte blott när sanitära skäl fordrar det utan även av trevnadsskäl.

I propositionen anförde föredragande de- partementschefen beträffande engångsem- ballagen, att anledning då ej fanns att in- föra förbud mot användning av engångsglas. I första hand borde andra åtgärder prövas för att komma till rätta med problemet. För att motverka att glas hamnade i naturen fordrades en intensiv upplysningsverksamhet. Samtidigt borde samhället sörja för att av- fallet togs om hand och forslades till destruk- tionsanläggningar. Vidare borde statliga in- satser göras i fråga om utvecklingsarbetet och forskningen för att få fram förpack- ningsmaterial som ur miljösynpunkt var me- ra ofarligt än det nu förekommande. Det ut- vecklingsarbete som pågick inom förpack- ningsindsustrin borde intensifieras och insat- ser på området stimuleras från samhällets sida. Om åtgärder av denna art inte ledde till önskat resultat, måste andra medel över- vägas. Departementschefen erinrade i detta

sammanhang om MKU:s uppdrag att lägga fram förslag till lagstiftning mot miljöfarliga produkter. En sådan lagstiftning borde en- ligt departementschefen innebära, att förbud mot eller inskränkningar i användningen av miljöfarligt emballagematerial skulle kunna genomföras.

Senare har en riksomfattande kampanj mot nedskräpning igångsatts. Resultatet här- av och de nya bestämmelserna i naturvårds- lagen och kommunala renhållningslagen, vil- ka trätt i full tillämpning så sent som den 1 januari 1972, kan enligt MKU:s mening ännu inte bedömas. Detsamma gäller de i propositionen angivna åtgärderna för av- fallshantering och forskning. Innan frågan ånyo tas upp om införande av förbud eller andra restriktioner beträffande produkter som kan åstadkomma mekanisk skada eller otrevnad genom nedskräpning bör enligt MKU:s mening detta resultat avvaktas. MKU är därför ej beredd att nu föreslå några nya eller ändrade åtgärder för att komma till rätta med nedskräpningsproble- met.

Emellertid bör enligt MKU:s mening före- varande lagstiftning utformas på ett sätt som ger Kungl. Maj:t bemyndigande att fram- deles om det skulle vara av särskild be- tydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt utfärda förbud eller föreskrifter beträf- fande tillverkningen, importen, saluhållandet eller hanteringen i övrigt av material, em- ballage och andra föremål, som kan befaras vålla olägenhet ur trevnadssynpunkt eller orsaka skada på rent fysikalisk eller meka- nisk väg. Härigenom skulle även t. ex. så- dana produkter som vid sin användning or- sakar buller och skakningar kunna läggas under kontroll.

Vad angår buller visar företagna under- sökningar att bullerproblemen i betydande utsträckning är knutna till trafiken. Såsom tidigare nämnts har den s.k. trafikbullerut- redningen till uppgift att utreda och före- slå normer för trafikbuller, såväl flygbuller som buller från motordrivna vägfordon och fritidsbåtar. Skydd mot buller för anställda som är verksamma på en arbetsplats regle- ras genom arbetarskyddslagstiftningen. 1

denna finns också bestämmelser om skyl- dighet för tillverkare, försäljare och upplå- tare av maskin, redskap och annan teknisk anordning att tillse att anordningen erbju- der betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall. Dessa bestämmelser äger till- lämpning även utanför arbetsplatsen (6 och 45 åå arbetarskyddslagen ). Användningen av mark, byggnad eller anläggning på sätt som kan medföra störning för omgivningen genom bl. a. buller, skakning och ljus reg- leras av miljöskyddslagen. Varaktiga buller- störningar från industrier, verkstäder och andra fasta anläggningar är således under- kastade kontroll. Skyddet för omgivningen innefattar bl. a. också husbyggnadsarbeten och andra arbeten som är av stor omfattning och pågår under en ej obetydlig tid. Miljö- skyddslagen kan tillämpas även för stöming- ar som återkommer med vissa mellanrum, t. ex. bullerstörningar från ett skjutfält eller från sprängningar i stenbrott. Däremot om- fattar miljöskyddslagen ej sådana störningar, som är helt tillfälliga, dvs. har engångs- karaktär och är övergående.

I viss utsträckning har därjämte kommun möjlighet att genom hälsovårdsordning med— dela föreskrifter som begränsar friheten att använda maskiner, redskap och andra före- mål som åstadkommer buller, skakningar och annan sanitär olägenhet, och vidare äger hälsovårdsnämnd för särskilda fall med- dela föreskrifter som anses erforderliga för att förebygga eller undanröja sanitär olägen— het vid viss verksamhet. Hälsovårdslagstift- ningen torde dock inte tillämpas på sådant sätt att den ger något väsentligt skydd i fråga om dessa föremål. Man får dock räkna med att framdeles kommer att finnas tillgång till normer och gränsvärden för tra— fikbuller, vilka torde kunna ge hälsovårds- nämnderna stöd att mera effektivt angripa bullerproblemen även i andra fall än då det gäller trafiken.

Översikten över lagstiftning som kan till- lämpas till skydd mot buller torde ge vid handen att skyddsbehovet beträffande stör- ningar från det mycket begränsade sorti- ment av föremål varom här är fråga inte kan anses särskilt uttalat. Anledning kan

emellertid inte finnas att undanta dessa före- mål från de produkter mot vilka Kungl. Maj:t skulle ha bemyndigande att ingripa. Sådant ingripande bör också kunna ske mot tekniska produkter som kan medföra tempe- raturändringar eller störningar i form av skilda typer av vågrörelser.

I enlighet med det anförda föreslår MKU att under tillämpningsområdet för den nya lagen läggs ämnen och beredningar som med hänsyn till egenskaper och användning kan befaras medföra förgiftning eller annan skada hos människor eller skadlig verkan i miljön (1 5 i lagförslaget). Bestämningen innebär, att inom lagens tillämpningsområde kommer att ligga varor som kan befaras medföra skada hos levande organismer inkl. människan genom kemisk eller fysikalisk- kemisk effekt. Lagen kommer således att omfatta dels de varor som nu regleras av giftförordningen dvs. de hälsofarliga varor- na, dels de ämnen och beredningar som kan befaras ha menlig verkan i människans bio- logiska omgivning. Även varor som kan orsaka annan menlig verkan i miljön, t. ex. genom övergödning i vattendrag, omfattas av bestämningen. I 2 5 lagförslaget tas där- jämte in ett stadgande som ger Kungl. Maj:t fullmakt att tillämpa lagens bestämmelser även på andra varor än dem som avses i 1 &. Förutsättningen för tillämpning av bemyn- digandet är att det skall vara av särskild betydelse från hälso- eller miljöskyddssyn- punkt. Stadgandet ger Kungl. Maj:t möjlig- het att ingripa med förbud eller restriktioner mot bl. a. tidigare nämnda föremål, som med hänsyn till det sätt på vilka de hanteras kan ha t. ex. skadliga mekaniska effekter, bullereffekter osv. eller kan medföra avse- värd otrevnad.

Det i definitionen använda begreppet »skadlig verkan i miljön» skall bestämmas med utgångspunkt från att varje för män- niskan ogynnsam inverkan på hennes om— givning skall hindras så långt det är möjligt. Meningen är inte att lagen skall kunna an- vändas för att hindra varje mindre föränd- ring. Miljöförändringar av kortsiktigt eller mera långsiktigt slag med konsekvenser för

växter och djur inkl. människan har alltid förekommit som en följd av klimatiska för- ändringar, djurs och växters inverkan på varandra och genom de mänskliga aktivite- terna. De miljöförändringar som sker ge- nom människans aktivitet och som således är påverkbara genom människan skall bedö- mas med hänsyn till sin betydelse för balan- sen i naturen. På grund av våra ännu så länge begränsade kunskaper härvidlag måste emellertid varje rubbning i balansen, varje inverkan annan än ytterst lokalt på ekosys- temen observeras och bedömas. Förhöjda nivåer av vissa ämnen i levande organismer eller förändringar i artsammansättning och individrikedom kan tjäna som varningstec- ken att någonting håller på att hända i ett större sammanhang. Såsom eventuellt farliga måste alltså betraktas alla de ämnen och beredningar som på grund av sina egenska- per och den mängd i vilka de kommer ut i naturen får negativa ekologiska verkningar.

Ytterst avser visserligen den föreslagna lagstiftningen att skapa skydd för människor mot direkt skada eller sådan förändring av hennes livsbetingelser som indirekt kan bli skadliga. Det nyss anförda visar emellertid att vid tillskapandet av ett sådant skydd hän- syn ej blott kan tas till en produkts verk- ningar på kortare eller längre sikt för män- niskor. Många gånger kan det vara svårt el— ler t. o. m. omöjligt att relatera en konstate- rad eller befarad miljöskada eller miljöför- ändring till en förefintlig eller framtida risk för människan själv i ett eller annat hän- seende. Möjlighet till skydd måste därför i princip föreligga mot varje vara, som kan medföra förändringar i miljön. En miljö- förändring måste emellertid bli föremål för någon form av värdering i förhållande till dess betydelse för människan. Förändringen bör avse en rubbning av något förhållande som vi uppfattar såsom skadlig eller i varje fall ej önskvärd.

Från tillämpningsområdet för den före- slagna lagen skall i enlighet med vad som förut sagts uteslutas kemiska och liknande varor för vilka redan föreligger ett fullt be- tryggande skydd beträffande eventuella ska-

deverkningar och vilka lämpligen bör regle- ras genom speciallagstiftning. Hit hör till en början läkemedlen och de radioaktiva äm- nena. Dessa är också i giftförordningen un- dantagna från dennas tillämpning. Till läke— medel hänförs enligt läkemedelsförordning- en bruksfärdiga läkemedel. Giftiga läkeme- delssubstanser kommer däremot att ligga un- der lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Stadgandena om radioaktiva ämnen åter— finns främst i strålskyddslagen (1958: 110). Här regleras såsom framgår av den tidigare redogörelsen arbetet, handeln och hante- ringen i övrigt med sådana ämnen. Uran, plutonium, torium och annat ämne som kan användas till atombränsle eller är ägnat att omvandlas till sådant bränsle är, då det används som atombränsle i en atomreaktor, underkastat kontroll genom bl. a. atomener- gilagen (1956: 306).

Livsmedel som hanteras får enligt livs- medelslagen (1971: 511) inte ha sådan be- skaffenhet att de kan antas vara skadliga att förtära. Eftersom livsmedel knappast heller kan antas vara farliga för människans omgivning kommer de att utan särskilt för- ordnande härom ligga utanför den föreslag— na lagens tillämpningsområde. Livsmedels- lagens bestämmelser om användningen av berikningsmedel och livsmedelstillsatser av- ser en direkt kontroll av liVSmedlets sam- mansättning och ej en reglering av själva medlet eller tillsatsen. Även användningen i livsmedelstillverkningen av dessa kemiska substanser kommer därför att ligga utanför tillämpningsområdet för lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Denna kommer där- emot att bli tillämplig på all annan hantering av substanserna än deras tillsättande till livs- medlet.

Vad däremot angår fodermedel finns inte på sätt som gäller för livsmedlen någon generell reglering av varans hantering. Den på området gällande fodermedelsförordning- en (1961: 381) innehåller huvudsakligen en- dast bemyndiganden för Kungl. Maj:t att i fråga om den yrkesmässiga tillverkningen av och handeln med fodermedel utfärda vissa föreskrifter och införa vissa restriktio- ner. Bl.a. ges möjlighet att reglera använd-

ningen i fodermedel av några kemiska varor. Vissa hanteringsformer ligger sålunda utom kontroll enligt förordningen, bl.a. använd- ningen. Detta medför att restriktioner inte skulle kunna införas i fråga om användning- en av ett fodermedel på grund av att det skulle innehålla en hög kvarvarande rest av bekämpningsmedel. Med den utformning förslaget till lag om hälso- och miljöfarliga varor fått skulle däremot erforderliga rest- riktioner och föreskrifter utöver dem som fodermedelsförordningen tillåter kunna ut- färdas med stöd av denna lag. MKU anser emellertid att i den mån en ytterligare reg- lering behövs av hanteringen av fodermedel denna bör komma till stånd i annan form än genom tillämpning av förevarande lag. Fodermedel har därför undantagits från la- gens tillämpning.

Tobak som är avsedd för konsumtion är att anse som livsmedel. Hanteringen av des- sa varor regleras således enligt livsmedelsla- gen. Behövs särskild kontroll över annan typ av tobak bör denna lämpligen genom- föras på annat sätt än med stöd av föreva- rande lag. Tobak har därför uteslutits från lagens tillämpning. Även spritdrycker, som är avsedda att förtäras, ligger under livs- medelslagens tillämpningsområde och kom- mer sålunda ej att omfattas av förevaran- de lag. Teknisk sprit samt alkoholhaltiga preparat och sprithaltiga lösningar, som ej är avsedda för förtäring, skulle däremot komma att falla under lagen om hälso- och miljöfarliga varor. I likhet med vad som redan gäller i giftförordningen bör emeller- tid etylalkohol undantas från tillämpnings- området och regleras i annan ordning. Re- geln innebär, att lagen blir tillämplig på tek- nisk sprit och alkoholhaltiga preparat en- dast i den mån varans farliga egenskaper be- tingas av annat däri ingående ämne än etyl- alkohol.

I 3 5 första stycket har i enlighet med det anförda föreskrivits att lagen inte är tillämplig på varor hänförliga till läkemedel eller på fodermedel, radioaktiva ämnen, to- baksvaror och etylalkohol.

Varor som omfattas av förordningen (1961: 568) om brandfarliga varor och för-

ordningen (1949: 341) om explosiva varor är att anse som hälsofarliga till följd av att de är brandfarliga resp. explosiva. Behovet av skyddsbestämmelser, som härrör ur an- givna egenskaper, ansågs vid tillkomsten av giftförordningen vara väl tillgodosett genom speciallagstiftningen om dessa varor. Gift- förordningen innehåller också en bestäm- melse om att denna är tillämplig på sådana varor endast i den mån varorna är hälso— farliga av andra skäl än som föranlett att de hänförts till nämnda varukategorier. Det finns ej anledning för MKU att föreslå änd- ring i denna regel. Ett stadgande härom har tagits in i 3 5 andra stycket i lagförslaget. Det bör emellertid erinras om att speciallag- stiftningen, som bl. a. innehåller regler om transport, i denna del är föremål för översyn av den år 1964 tillsatta utredningen angå- ende befordran av farligt gods på väg m. m. och att resultatet härav kan föranleda jämk- ningar i bl. a. lagen om hälso- och miljöfar- liga varor och de med stöd av denna utfär- dade tillämpningsbestämmelserna.

Gällande lagstiftning innehåller i övrigt, såsom framgår av översikten över gällande rätt i kap. 3, på flera områden regler som kan läggas till grund för åtgärder mot häl- so- och miljöfarliga varor. Sålunda regleras narkotiska ämnen och beredningar, som ej är hänförliga till läkemedel, genom narko- tikaförordningen och i övrigt i viss utsträck- ning genom giftförordningen. Förevarande lag, som avses ersätta giftförordningen, blir därför tillämplig på sådana varor endast i den mån den ej strider mot vad som är stad- gat i narkotikaförordningen. Fenylaceton är underkastat kontroll enligt kungörelsen (1969: 17) om tillverkning, införsel och överlåtelse m.m. av fenylaceton. Särskilda former för hantering av kemiska varor är också föremål för reglering. I arbetar- skyddslagstiftningen finns t. ex. bestämmel- ser till skydd mot skada i tillverkningsske- det, och i skilda författningar kan påträf- fas föreskrifter som reglerar transporten av farliga ämnen. Vidare kan i detta samman- hang nämnas kungörelsen med särskilda be- stämmelser om betning av vårstråsäd, lagen mot vattenförorening från fartyg, lagen om

förbud mot dumpning av avfall i vatten, bestämmelser i jakt- och fiskelagstiftning samt i vatten-, trafik- och hälsovårdslagstift- ning. I fråga om förbränning av eldnings- olja gäller förordningen (1968: 551) om be- gränsning av svavelhalten i eldningsolja. Lagstiftning som här nämnts bör gälla vid sidan av lagen om hälso- och miljöfarliga varor. I 3 5 tredje stycket i lagförslaget har intagits ett stadgande om att utöver be- stämmelserna i lagen skall gälla vad som föreskrivs i särskilda författningar om varor hänförliga till hälso- och miljöfarliga varor.

Eftersom ett och samma ämne kan få olika användningsområden och förekomma i olika produkter, kan bestämmelsen med- föra att ämnet regleras av såväl lagen om hälso- och miljöfarliga varor som en särskild författning. I den mån effektivare kontroll eller reglering behövs över ett ämne i något av de hänseenden som specialförfattningen behandlar, torde denna böra åstadkommas genom ändring eller tillägg i denna författ- ning. I andra hänseenden får en reglering genomföras med stöd av lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Denna lag, som ger möjlighet till långt gående åtgärder mot ett ämne, bör också kunna utnyttjas till ett mera generellt ingripande mot ämnet, som även kan komma att beröra i specialförfatt- ningen reglerade hanteringsformer.

De myndigheter och organ som nu utövar tillsyn enligt de angivna specialförfattningar- na och har särskilda befogenheter skall allt- jämt utöva denna verksamhet. Myndighet som utses att vara tillsynsmyndighet enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor har också skyldighet att beakta bestämmelser som meddelats i specialförfattning. De an- tydda samardningsreglerna innebär, att det i första hand är tillsynsmyndigheten enligt specialförfattningen som har att reglera den hantering som författningen behand- lar. Den fara som t. ex. kan uppstå genom den speciella användningen av en vara på arbetsplatsen skall alltså i första hand be- aktas av arbetarskyddsmyndigheterna, som dock i saken hör samråda med tillsyns- myndigheten för hälso- och miljöfarliga

varor. I fråga om försäljning och annan han- tering av samma vara åvilar kontrollen till— synsmyndigheten enligt den nya lagen. Den angivna kompetensfördelningen hindrar gi- vetvis inte sistnämnda myndighet att göra de ingripanden mot varan som kan vara mo- tiverade just av den omständigheten att den utgör en särskild risk på arbetsplatsen.

Redan förekommer ett visst utbyte av in- formation mellan olika organ på produkt- kontrollområdet. MKU vill framhålla bety- delsen av att detta utbyte utökas och att en intim samverkan kommer till stånd mellan organ som i övrigt bedriver hälso- och miljö- vårdande verksamhet. MKU:s förslag till or- ganisation avser att ge underlag för en så— dan vidgad samverkan.

7.2. Allmänna hanteringsföreskrifter

Den föreslagna utvidgningen av gällande giftlagstiftning syftar främst till att få kon— troll över alla de varor som vid hanteringen kan medföra ogynnsamma förändringar i människans omgivning. De i det följande anförda synpunkterna och allmänt hållna reglerna behandlar därför i första hand hanteringen av sådana varor men är givetvis i huvudsak tillämpliga också i fråga om va- ror med befarade hälsorisker. Framställning- en avses skola tjäna till ledning både för den enskilde, som skall kunna bedöma vad som fordras av honom, och för de myndig- heter som skall behandla produktkontroll— frågor, utfärda föreskrifter beträffande olika produkter samt utöva tillsyn över lagens och utfärdade tillämpningsföreskrifters ef- terlevnad. Reglerna utgör sålunda en ram- föreskrift för varje tillverkares, importörs etc. skyldighet att vidta åtgärder samt en bas för kontrollmyndigheternas handlande. De anger under vilka förutsättningar en hälso- eller miljöfarlig vara får hanteras samtidigt som de ger konsumenten och all- mänheten en viss upplysning om det skydd mot farliga produkter som kan påräknas från det allmännas sida.

Utgångspunkten för förslaget till före- skrifter och kontroll är, att varje för männi-

skan och hennes omgivning ogynnsam in- verkan från en vara skall förhindras eller förebyggas så långt det är möjligt. Med denna målsättning bör det redan för den som tillverkar, importerar, saluför eller eljest hanterar en vara gälla, att han skall vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som kan fordras för att motverka att varan får skadliga verkningar. Helt allmänt måste gälla att all hantering av varor, som kan utgöra en risk för hälsa och miljö, skall präglas av kunskap, noggrannhet och an- svarskänsla. Den som tillverkar eller impor- terar varan skall i första hand själv bedöma vilka skadeförebyggande åtgärder som be- hövs. Han måste bedöma risken och vilka försiktighetsmått som behöver vidtas inom ramen för de allmänna reglerna härom. För att kunna fullgöra denna sin skyldighet skall han i första hand, så långt det kan anses skäligt, klarlägga, vilka ämnen den av ho- nom tillverkade eller importerade varan in- nehåller och vilka effekter för hälsan och miljön dessa ämnen kan ha i förhållande till varans avsedda eller beräknade användning.

Undersökningsplikten är såvitt gäller häl- soeffekten ingen nyhet. Redan nuvarande reglering i giftförordningen innebär, att till- verkaren, importören och den som saluför en hälsofarlig vara skall ha kännedom om varans egenskaper av hälsofarlig art och vid- ta vissa åtgärder på grund härav. Bl. a. ålig- ger det den som från tillverkningsställe eller försäljningsställe lämnar ut sådan vara att tillse att denna är märkt på sådant sätt att riskerna för förgiftning eller annan skada genom varan begränsas. Av märkningen skall framgå vilka ämnen som gör varan häl— sofarlig. Märkningsskyldigheten för med sig att klarhet i första hand skall föreligga om varans sammansättning så att de i varan in- gående ämnena och hit hör även förore- ningarna kan klart och tydligt identifie- ras. Plikten att avgöra huruvida en kemisk vara är att anse som hälsofarlig åvilar alltså i första hand tillverkaren och den som salu— för varan. För att vara säker på att giftför- ordningens föreskrifter inte åsidosätts kan således den som säljer ett ämne eller en be-

redning strängt taget inte lärrma ut varan utan att först ha förvissat sig om huruvida den är att anse som hälsofarlig. I fråga om bekämpningsmedlen är undersökningsplikten än strängare. Det för dessa medel gällande registreringskravet medför att registrerings— sökanden skall kunna lämna ingående upp- gifter om produktens egenskaper i olika hän- seenden.

Frågan hur långt det nu uppställda kravet på undersökningsskyldighet skall sträcka sig bör enligt MKU:s mening besvaras så att innan en kemisk vara saluhålls skall den, så långt det är praktiskt genomförbart, vara undersökt beträffande sin sammansättning inkl. föroreningar. Avsteg från regeln kan tillåtas endast om det på grund av erfaren- heter och vetenskapens senaste rön är up- penbart, att varan är harmlös ur hälso- och miljösynpunkt. Regeln innebär att en före- tagare måste vidta aktiva åtgärder för att förvissa sig om sammansättningen av sin vara.

Vad angår effekterna hos en produkt bör undersökningen avse såväl de i produkten ingående ämnena som kombinationen av ämnen i produkten och omfatta både av- sedda och andra effekter. Undersöknings- skyldigheten skall omfatta alla kända risk- aspekter och sträcka sig så långt som un- dersökningsmetodik m.m. tillåter. Skyldig- heten får alltså bli beroende av bl. a. vad som är känt beträffande de toxikologisk- ekologiska verkningarna hos ämnena eller ämneskombinationema eller hos närstående ämnen.

I fråga om vad som skall anses känt om de hälso- och miljöfarliga verkningarna bör kunna krävas att den som ägnar sig åt yrkesmässig tillverkning, import och handel fortlöpande håller sig underrättad om forsk— ningen på området och den tekniska utveck- lingen. En bedömning av ett ämnes farlig- het för människan och miljön kräver tillgång till uppgifter av vitt skilda slag såsom t. ex. nedbrytningsbetingelserna-i den miljö där ämnet kan antas hamna, effekten på levan- de organismer av ämnet eller dess nedbryt- ningsprodukter, ämnets nedbrytningsproduk— ter vid destruktion under olika betingelser

osv. Hur långt undersökningsskyldigheten i dessa hänseenden skall anses sträcka sig får delvis bli beroende av vad som kan för- utses om produktens användning, sättet för dess destruktion och dess hantering i övrigt.

I miljövårdsdebatten har behandlats frå- gan huruvida producenten skulle kunna åläg- gas skyldighet att garantera att en av ho- nom på marknaden utsläppt vara är ofarlig för människan och miljön. Syftet med en sådan garantiförpliktelse skulle vara att för- hindra att en vara marknadsförs innan man fått belägg för att den är avgjort oskadlig. Såsom tidigare i åtskilliga sammanhang framhållits är emellertid kunskaperna om olika ämnens verkningar i miljön begränsa- de och möjligheterna till riskbedömning hos det stora flertalet kemiska varor i många fall otillfredsställande. Större krav på un- dersökningsskyldigheten kan inte ställas än den vetenskapliga kunskapsnivån medger. Även en mycket omfattande och ingående undersökning av en produkt kan inte ge fullständigt svar på frågan om produktens oskadlighet och därför ej heller ge underlag för ett garantiåtagande. På producenten kan därför inte läggas en förpliktelse att garan- tera eller bevisa frånvaron av skadlighet hos de i hans produkt ingående ämnena. Det bör emellertid understrykas att MKU:s för- slag innebär en långt gående undersöknings- plikt för importören och producenten och därmed också ett långt gående ansvar för att erforderliga försiktighetsåtgärder vidtas.

Nästa steg till skydd för människan och hennes miljö är att de försiktighetsåtgärder vidtas som bör föranledas av produktens kända och befarade negativa verkningar och dess avsedda hantering. I första hand åvilar det producenten och importören att ombe- sörja sådana åtgärder. Det kan härvid inte godtas att denne är aktiv först sedan det vetenskapligt bevisats att hanteringen av ha.-ns vara kommer att medföra skadliga verk- ningar. Hälso— och miljöfarligheten skall allt— så förebyggas genom att redan risken för sådan beaktas. Redan en på goda vetenskap- liga grunder uppkommen misstanke om

risk, som ej är praktiskt verifierad, skall ut- göra tillräckligt underlag för åtgärder.

Skyldigheten att vidta försiktighetsåtgär- der får bl. a. anses innefatta förpliktelse att så långt som möjligt begränsa användningen av det eller de ämnen i produkten som med- för dess hälso- och miljöfarlighet. Är det riskabla ämnet utan betydelse för den av- sedda användningen bör kunna krävas att produkten ej saluförs förrän den befriats från det skadliga ämnet. På bedömandet av tillåtligheten att saluföra en produkt, som innehåller ett farligt ämne, skall även in- verka möjligheten att ersätta ämnet med an- nat, ofarligt eller mindre farligt ämne. En produkt som innehåller ett ur hälso— och miljöskyddssynpunkt riskabelt ämne skall in- te behöva accepteras om det finns eller går att få fram ett lika effektivt, icke riskabelt alternativ. Om man från den industriella fabrikationen och handeln utesluter farliga kemikalier, som kan utbytas mot mindre farliga alternativ, bör bättre förhållanden ur hälso- och miljöskyddssynpunkt kunna åstadkommas.

Farligheten hos en vara är i allmänhet beroende av hur den brukas. En åtgärd som tillverkaren, importören och säljaren har att vidta till skydd mot skadeverkan är att lämna nödiga upplysningar om produkten så att den enskilde vid dess hantering är medveten om riskerna därmed. Informatio- nen sker lämpligen genom någon form av märkning av produkten. Märkningen kan innehålla t.ex. uppgift om varans benäm- ning, deklaration angående varans samman— sättning och egenskaper, en påskrift med varning för riskerna vid användandet, lag- ringen, destruktionen och hanteringen i öv- rigt av varan samt anvisningar i förekom- mande fall om hanteringen. Sådan märk- ningsskyldighet gäller redan i giftförord- ningen såvitt aVSer hälsofarliga varor och bör även vara tillämplig för varor med risk- er för människans miljö. Tillverkaren och importören är den som bäst bör veta hur man skall handskas med produkten och bör därför ha ansvaret för att allmänheten blir varnad.

Vid utformandet av märkningen får be-

aktas, att det ofta är personer okunniga om kemiska varors effekter som hanterar varor— na men att även kunniga och erfarna per- soner visar oförsiktighet vid hanteringen av kemiska varor, varigenom de utsätter sig själva och omgivningen för onödiga risker. Slarv och oförsiktighet bör särskilt beaktas i fråga om produkter där man inte lätt kan finna en direkt uppenbar skadeverkan vid oförsiktig hantering. I fråga om märkning— ens innehåll hänvisas till de i prop. 1962: 184 med förslag till giftförordning m.m. fastslagna principerna angående deklaration och varningspåskrift (s. 168 ff och 179 ff) och till de av giftnämnden senare utfärdade föreskrifterna på området.

Riskerna med användningen, förvaringen transporten, oskadliggörandet och annan hantering av en produkt får i övrigt mötas med olika åtgärder. Hit hör bl. a. att tillse att varan är förpackad så att den är be- tryggande innesluten vid transport, förvaring och användning. Förpackningen skall vara så utformad att riskerna för förväxling med annan vara blir ringa. Åtgärder bör också vidtas så att skada genom slarv eller utsläpp vid fyllning, tappning och liknande åtgärd motverkas och att kvarvarande rester i kas- serat emballage inte förorsakar skada samt att skada inte uppkommer vid transport eller destruktion.

Kravet på aktsamhet och försiktighetsåt- gärder får i viss mån bli beroende av arten av den skada som kan befaras. Vid bedöm- ningen av vilka försiktighetsmått som skall vidtas bör företagaren dock vara berättigad att utgå från att hans vara skall komma att av förbrukaren behandlas med försik- tighet och att varan får en normal använd- ning.

Även den som använder en produkt skall vara skyldig att förebygga eller begränsa skadeverkningar av produkten. Han skall ta del av och iaktta de hanteringsanvisningar som tillverkaren och importören kan ha meddelat samt i övrigt beakta sådana före- skrifter som meddelats av Kungl. Maj:t eller myndighet.

I enlighet med det anförda har i 5 55 lag- förslaget tagits in en bestämmelse om att vid

hantering av hälso— och miljöfarlig vara de åtgärder skall vidtas och de försiktighetsmått i övrigt iakttas som kan fordras för att för- hindra eller motverka att varan får skadliga verkningar.

Påföljd för underlåtenhet att iaktta nödig aktsamhet enligt 5 5 har stadgats i 18 & lag— förslaget. En producent som underlåtit att i erforderlig utsträckning undersöka sin vara och förvissa sig om dess sammansättning och egenskaper riskerar att bryta mot den all- männa aktsamhetsregeln därigenom att han inte vidtar de åtgärder som egenskaperna hos hans vara motiverar eller ej iakttar en med stöd av ramförfattningen utfärdad fö- reskrift. Beträffande en vara som redan är saluförd kan komma att uppdagas att den medför risker, som tidigare av olika skäl inte varit kända. I sådana fall kan varan snabbt komma att bli underkastad en reg- lering som omöjliggör att varan säljs i ursprungligt skick. Bristande kunskap om varan kan alltså komma att få för tillver- karen eller säljaren ekonomiska konsekven- ser, en omständighet som gör att det bör ligga i hans intresse att före marknadsföring- en undersöka varans hälso- och miljöfarlig- het.

Då det gäller för en importör, tillverkare eller säljare att ta ställning till frågan huru- vida han skall närmare låta undersöka en vara med avseende på dess hälso- och miljö- farlighet och vilken omfattning undersök- ningen skall ha eller att avgöra vilka försik- tighetsåtgärder han skall vidta, bör han kun- na i viss utsträckning erhålla råd och anvis- ningar från tillsynsmyndigheten. Frågan om tillsynsmyndighetens förpliktelser gentemot importören eller tillverkaren skall sträcka sig så långt att myndigheten på begäran skall lämna bindande besked om en produkts mil— jöfarlighet, s.k. responsum, behandlas läng- re fram i kap. 9 angående förslag till till- lämpningskungörelse.

7.3 Samhällets kontroll över kemiska varor 7.3.1 Allmänna förutsättningar

Åtgärder för att förhindra eller begränsa en befarad skada för människan och hennes

omgivning på grund av hanteringen av ke- miska varor måste vidtas inte blott av till- verkaren, importören eller annan som hante- rar varan utan även från samhällets sida. I det nu föreslagna lagstiftningssystemet ut- gör samhällets befogenheter och verksam- het på detta område en mycket viktig del.

Initiativ till åtgärder får som regel tas av den myndighet som utses att övervaka efter- levnaden av den nya lagen. Frågan om den- na myndighets organisation och resurser be- handlas i ett senare avsnitt. MKU vill emel- lertid redan här framhålla, att tillämpningen av de bestämmelser som föreslås i det följan— de kräver en myndighetsorganisation som motsvarar högt ställda krav.

I överensstämmelse med vad tidigare sagts om den enskildes skyldigheter bör slås fast att redan risken att en produkt kan vara skadlig eller vålla olägenhet för människan och miljön skall föranleda erforderliga åtgär- der från samhällets sida. Ingripanden i form av restriktioner och hanteringsföreskrifter skall alltså övervägas redan vid misstanken om att skada eller olägenhet kan uppkomma av en vara eller grupp av varor. Helt allmänt bör gälla, att redan avsaknaden av nöjaktig vetenskaplig information om de medicinska eller biologiska effekterna av en kemisk produkt bör vara ett skäl till att spridning- en av produkten begränsas och att skydds- åtgärder, t. o. m. förbud, tillgrips.

Valet av åtgärd beträffande en hälso- och miljöfarlig vara bör till en början kunna ske med ledning av de i föregående avsnitt av- handlade principerna för hantering av så- dana varor. Rätten och skyldigheten att fö- reta åtgärd skall baseras på principen att menliga verkningar för människan och mil- jön skall förhindras så långt det är möjligt. Ingripanden skall å andra sidan ej ske så att de onödigtvis hindrar tekniska framsteg och omdaningar eller skadar samhälleliga intres- sen. Från näringslivets och förbrukarnas sida bör kunna krävas, att åtgärder inte föreskrivs, som är mera betungande än som är skäligt med hänsyn till det med åtgärden avsedda syftet. En avvägning får ske mellan de risker som är förenade med produkten och de fördelar för samhället den för med

sig. Ställning måste därvid tas till frågan huruvida produkten tjänar ett socialt och ekonomiskt nyttigt ändamål. Vid avvägning- en kommer också in sådana omständigheter som de tekniska och ekonomiska möjlighe- terna att ersätta produkten med annan, mindre farlig vara eller att utbyta ett i produkten ingående ämne mot annat, ofar- ligt eller mindre farligt ämne. Resultatet av avvägningen får bli vägledande för tillåtlig- heten av varans marknadsförande eller an- vändning samt för valet av åtgärd mot varan.

Innan MKU närmare behandlar frågan om omfattningen och utformningen av den administrativa kontrollen över hälso- och miljöfarliga varor bör framhållas, att det finns anledning anta att goda resultat till förebyggande av miljöskada bör kunna upp- nås på frivillighetens väg. Bland konsumen- terna och inom näringslivet finns stort in- tresse för miljöskyddsproblemen och deras lösning. Från samhällets sida bör man stöd— ja en fortsatt utveckling i denna riktning. Av vikt är att nära kontakt hålls mellan tillsyns— myndighet samt näringslivet, konsumenter- na och organisationer som företräder berör- da intressen, såsom bl.a. konsumentorgani— sationer, fackföreningar, forskarsamfund och naturvårdsföreningar.

7.3 .2 Tillståndstvång

Säkraste skyddet gentemot hälso- och miljö- farliga varor skulle givetvis åstadkommas om samtliga kemiska preparat och produk- ter kunde bli föremål för någon form av förhandsbedömning och prövning av offici— ellt organ innan varan släpps ut på mankna— den. Mest allsidig och effektiv borde pröv- ningen kunna bli i ett system där samtliga kemiska varor som förekommer i männi- skans miljö registrerades på sätt som nu sker beträffande läkemedel och bekämpningsme— del. Ett registreringstvång skulle ge vidgade möjligheter att fånga in och ge kontroll över de hälso- och miljöfarliga ämnen som kan förekomma i kemiska varor. Direktiven för utredningen innebär också, att utredningen

skall överväga införandet av en ökad regi- streringsplikt beträffande produkter som in- nehåller miljöfarliga ämnen. Härvid skall utredningen till en början inrikta undersök— ningen på att införa registreringsplikt be- träffande särskilt miljöfarliga produkter. Lis- tan över miljöfarliga produkter skall sedan kunna ökas ut.

I anledning av jämförelsen med det för bekämpningsmedlen och läkemedlen gällan- de registreringssystemet skall här lämnas en kort översikt över detta systems utformning.

Bekämpningsmedel får ej registreras om medlet har sådan giftighet eller kan medföra sådan skadlig verkan på människor, husdjur, vilt, nyttoinsekter eller nyttoväxter att det inte lämpligen bör användas i bekämpnings- syfte. Registreringen sker hos giftnämnden. Registreringsförfarandet inleds med en an- sökan om registrering, vilken enligt tillämp- ningsbestämmelserna till bekämpningsme- delsförordningen skall innehålla bl. a. en fullständig deklaration rörande medlets sam- mansättning och uppgift om beredningsfor- men. Vidare skall ansökan innehålla uppgif- ter som kan tjäna till ledning för bedöman- de av graden av medlets giftverkan eller an- nan skadlig inverkan på människor, husdjur, vilt, nyttoinsekter eller nyttoväxter. Uppgif- terna kan avse den akuta giftigheten, den kroniska giftigheten, omsättningen i kroppen efter prov på försöksdjur och andra orga- nismer samt förhållandet till miljön, dvs. hur medlet förändras under inverkan av ljus, luft, vatten och mikroorganismer och hur det vandrar i den biologiska miljön. Erfarenheten har visat, att giftnämnden ofta behöver flera uppgifter i dessa hänseenden än vad som förekommer i ansökan. För att kunna fullgöra en av myndigheten föreskri— ven komplettering av ansökan tvingas sö- kanden utföra nya undersökningar.

Föreskrifterna beträffande bekämpnings- medelsregistreringen innebär alltså, att redan före ansökan om registrering sökanden skall ha informerat sig om medlets kemiska sam- mansättning och vidtagit erforderliga åtgär- der för att utröna medlets biologiska effek- ter. Hos giftnämnden begränsar sig behand- lingen av ansökan i fråga om varans be-

skaffenhet i första hand till en prövning med ledning av uppgifterna i ansökan och de kompletterande uppgifter som infordrats. Endast undantagsvis låter nämnden utföra en analys av sammansättningen av det me- del, för vilket ansökan om registrering görs. Däremot genomförs i viss begränsad ut- sträckning en efterkontroll av medlet.

Beträffande läkemedelsregistreringen, som omfattar de farmacevtiska specialiteterna, gäller enligt tillämpningskungörelsen till lä- kemedelsförordningen att ansökan om re- gistrering skall innehålla uppgift om specia- litetens sammansättning och egenskaper, bl.a. dess farmakologiska och kliniskt-tera- peutiska egenskaper. Uppgift skall vidare lämnas om indikationer, kontraindikationer, biverkningar och dosering. Kontroll huru— vida specialitetens sammansättning och egen- skaper motsvarar den uppgivna utförs ej annat än undantagsvis.

Båda registreringssystemen bygger sålun- da på att importören eller tillverkaren har kännedom om sammansättningen av sin va— ra. Krav föreligger också om att denne inom ramen för vad som är vetenskapligt möjligt har fastställt produktens inverkan i biologiskt hänseende.

En utvidgning av registreringssystemet till att omfatta även andra kemiska varor än be- kämpningsmedel eller läkemedel skulle in— nebära att kemiska produkter inte skulle få introduceras på marknaden utan att först ha godkänts vid en särskild registrerings— procedur. Vid prövningen skulle ur hälso- och miljöskyddssynpunkt inte önskvärda produkter kunna stoppas och säkerhetsföre— skrifter för varje godkänd produkt eller pro- duktslag kunna fastställas. Självfallet skulle ett sådant system innebära ett vid varje tid- punkt optimalt skydd gentemot ogynnsam- ma verkningar från kemiska substanser.

Att på en gång eller på kort sikt införa en mera omfattande utvidgning av den gene- rella förhandsprövningen av kemiska varor skulle emellertid möta stora praktiska svå- righeter. Såsom tidigare nämnts finns på marknaden ett mycket stort antal kemiska varor. Antalet är inte närmare känt men varje år introduceras stora mängder av vari-

anter på tidigare marknadsförda produkter och ett stort antal nya tillkommer samtidigt som äldre produkter utgår.

Till jämförelse med det stora antal pro- dukter som det här är fråga om kan näm- nas, att sedan år 1934 totalt endast ca 7 000 läkemedel registrerats och att registret f.n. omfattar ca 3 000. Ansökningarna om regi— strering av bekämpningsmedel uppgår årli- gen till ca 100 st. Totala antalet nu aktuella bekämpningsmedel utgör något över 900. Erfarenheten från dessa båda registrerings- system visar att avsevärda personella och materiella resurser krävs för registrerings- verksamhet trots att prövningen i huvudsak är begränsad till de av sökanden ingivna handlingarna. Redan denna jämförelse torde ge vid handen att det med nuvarande syn— nerligen begränsade tillgång på toxikologisk, ekologisk och annan erforderlig expertis nu skulle vara uteslutet att införa ett system med generell förhandsprövning.

Härtill kommer att införandet av ett så- dant omfattande system knappast skulle vara sakligt motiverat. Det stora flertalet av de produkter som når ut till allmänheten är sannolikt relativt ofarligt ur miljöskydds— synpunkt. I varje fall är möjligheterna att nå visshet om deras verkningar i miljön ofta så begränsad att en officiell förhandspröv- ning inte skulle vara meningsfull. Dessutom är effekterna från en produkt beroende av omständigheter som ofta inte kan förutses eller beaktas vid en förhandsprövning av produkten, bl.a. sådana förhållanden som användningsområdet och användningssättet för produkten. Inverkan från flera i produk- ten samtidigt ingående substanser eller sam- tidig inverkan av andra miljöfaktorer mins— kar också möjligheten att bedöma effekten från produkten.

Även om det anförda leder till att ett mera generellt tillståndstvångssystem inte nu kan genomföras måste det framhållas som önskvärt att nya grupper av varor efter hand läggs under sådant tvång. Möjligheter måste därför ges att i administrativ ordning införa registreringstvång eller annan form av tillståndstvång i förening med förhands- prövning beträffande varor eller varugrup-

per för vilka särskild tillsyn kan vara påkal- lad. Utvidgningen av det förprövningsplik- tiga varusortimentet får bli beroende bl. a. av de personella och materiella resurserna hos en tillsynsmyndighet samt de krav i frå- ga om kontrollen som en allt mer ökad kun- skap om effekterna av kemiska substanser kan ställa.

MKU föreslår i enlighet med det anförda, att Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer får, om det är påkallat från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, före- skriva att hälso- och miljöfarliga varor samt visst slag av ämnen eller beredningar bland vilka sådana varor förekommer får im- porteras eller hanteras endast efter tillstånd av myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. En bestämmelse härom har införts i 6 5 lagförslaget.

Ett tillståndstvång kan avse inte blott en individuell förhandsprövning av en bestämd vara eller varugrupp och då närmast få formen av ett registreringssystem utan även viss eller vissa hanteringsformer, t. ex. fram— ställningen, handeln eller det yrkesmässiga användandet. I sistnämnda fall är det ej varan utan den som utövar hanteringen som blir föremål för prövning. På bekämpnings- medelsområdet gäller t. ex. för de mest riskabla bekämpningsmedlen båda formerna av tillståndstvång; själva varan är underkas- tad individuell förhandsprövning och be- träffande handel, överlåtelse och användan- de av den vid prövningen godkända varan gäller ytterligare bestämmelser om tillstånds- tvång.

På grund av de långtgående konsekven- ser som ett tillståndstvång beträffande en vara eller hanteringen av densamma kan få främst för den enskilde näringsidkaren får det förutsättas att föreskrift om införande härav i allmänhet utfärdas av Kungl. Maj:t och att befogenheten således som regel ej delegeras till myndighet.

I likhet med vad som redan gäller beträf— fande bekämpningsmedel bör tillståndstvång kunna införas för såväl varor med helt all- mänt miljöfarlig karaktär som enbart hälso- farliga varor. Ett tillståndstvång i förening med förprövning torde i regel komma att

avse en grupp av varor och ej enbart an- knytas till visst ämne. Om nämligen ett ämne anses farligt i visst hänseende torde i allmänhet av rent praktiska skäl andra restriktioner kunna tillgripas, såsom förbud mot saluhållande, föreskrifter om högsta tillåtna halten av ämnet i viss produkt samt andra hanteringsföreskrifter.

I likhet med vad som gäller i bekämp- ningsmedelsförordningen skall i ett system med tillståndstvång i förening med för- handsprövning av en produkt myndigheten göra en helt allmän bedömning av riskerna med produkten samt genomföra en avväg- ning mellan dessa risker och nyttan av den— samma. En närmare precisering av grunder- na för myndighetens bedömning, torde inte böra göras i författning. Erfarenheten från tillämpningen av bekämpningsmedelsförord- ningen bekräftar detta. Förordningen före- skriver i detta hänseende helt allmänt, att registrering ej får ske om medlet har sådan giftighet eller eljest bedöms kunna med- föra sådan skadlig verkan på människor, husdjur, etc. att det »icke lämpligen bör an- vändas i bekämpningssyfte». Den generella avfattningen av bestämmelsen har gett gift- nämnden möjlighet till långt gående ingri- panden i samband med behandlingen av föreliggande ansökningar om registrering. Som exempel på beslut av nämnden där inte minst riskerna för miljön spelat en av- görande roll kan nämnas att ansökningar om registrering av betningsmedel innehållande alkylkvicksilver avslagits och att sådana bet- ningsmedel ej fått användas efter den 1.2. 1966. Vidare kan nämnas, att på grund av beslut av giftnämnden användningen av or- ganiska kvicksilverföreningar som slembe- kämpningsmedel i pappersindustrin och som konserveringsmedel för våt slipmassa suc- cessivt kunnat avvecklas under åren 1966— 1968. Efter det att tidigare särskilda in- skränkningar gällt beträffande användning- en av insektsmedel med aldrin och dieldrin har sådana helt förbjudits fr.o.m. den 1.1. 1970. Från samma datum har också förbud mot användningen av hushålls- och hem- trädgårdspreparat med DDT och lindan genomförts. Beträffande övrig användning

av DDT gäller i princip förbud under en försöksperiod. Vidare vägras sedan lång tid tillbaka registrering beträffande det höggif- tiga ogräsmedlet dinitrokresol. Betydande inskränkningar har även gjorts beträffande användningen av medel med en likartad substans, dinoseb.

Vid tillståndsgivningen skall vidare på motsvarande sätt som nu gäller vid registre- ring av bekämpningsmedel kunna föreskrivas villkor som tar direkt sikte på att förebygga skada. Sådana villkor bör självfallet kunna av den prövande myndigheten ändras, när skäl därtill föreligger. Väsentligt är också att ett redan meddelat tillstånd när som helst skall kunna återkallas. Så bör kunna ske då för- utsättningarna för tillståndet inte längre fö- religger beträffande varan; dennas samman- sättning kan t. ex. ha ändrats eller nya ris- ker med varan upptäckts som inte var kän- da när man godtog varan. En sådan utform- ning av systemet innebär enligt MKU en bättre ordning än om t. ex. tillståndet för en vara skulle ges för en bestämd tidsperiod med obligatorisk omprövning. Vid tillämp- ning av sistnämnda metod skulle risk före- ligga att en eljest erforderlig omprövning under löpande tidsperiod uppskjuts till pe- riodens slut. Det är nödvändigt att myndig- heten har fria händer att ingripa så snart omständigheterna påfordrar det. Föreskriv— na villkor till förebyggande av skada kan även avse förbrukarens skyldigheter, t. ex. en begränsning av varans användningsom- råde eller föreskrift om användande av viss skyddsklädsel vid hantering av varan eller om viss minimitid mellan behandling av ät- liga växtdelar och skörd.

7.3.3. Förbud och särskilda föreskrifter

I ett tillståndstvångssystem i förening med förprövning kan, såsom nyss nämnts, ett äm- ne eller en beredning som på grund av egen— skaper och användning inte anses böra salu- föras helt stoppas vid den administrativa be- handlingen. Även beträffande andra kemiska varor än sådana som anses böra underkastas tillståndstvång kan någon gång ett så långt

gående ingripande vara motiverat på grund av varans hälso— och miljöfarlighet. Särskilt gäller detta då varan kan medföra risk för allmän hälsofara eller allvarlig miljöskada. Här avses bl.a. varor som på kortare eller längre sikt kan befaras vara cancerframkal- lande, fosterskadande eller ärftlighetsändran- de. Hit kan även anses höra varor inne- hållande ämnen som inte direkt utgör ett hot mot människans hälsa men som i miljön kan medföra olägenhet av allvarlig art. En del av de här avsedda varorna är sådana som är att anse såsom farliga först då de släpps ut i naturen i större mängd eller då människan exponeras för dem under längre tid och med stor frekvens.

MKU föreslår i enlighet härmed att Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer skall kunna förbjuda im- port eller hantering av viss hälso- och miljö- farlig vara eller föreskriva att visst ämne inte får ingå i eller överskrida viss mängd i beredning eller annan vara som importeras eller hanteras (7 59 i lagförslaget). Befogen- heten att införa förbud bör helt allmänt kunna delegeras till myndighet. Införandet av ett förbud beträffande ett ämne eller en beredning kommer visserligen att bli be- roende av utfallet av helt allmänna över- väganden, bl. a. angående behovet av varan och dess betydelse för samhället, vilket bor- de tala för att befogenheten tilläggs Kungl. Maj:t. Svårigheterna vid avgörandet av frå— gan om införande av ett förbud torde emel- lertid framför allt komma att hänföra sig till de rent tekniska problemen. Ställning måste tas till bl. a. graden av hälso- och miljöfar- lighet hos varan under olika förhållanden och möjligheten att utbyta ämnet mot annat, mindre farligt ämne. En beslutanderätt för myndighet på produktkontrollområdet av denna räckvidd är ingen nyhet. Registre- ringsförfarandet beträffande bekämpnings- och läkemedel ger t. ex. myndighet möjlighet att stoppa distributionen av viss vara. I frå- ga om kosmetiska och hygieniska medel har i giftförordningen socialstyrelsen tillerkänts befogenhet att föreskriva förbud mot att visst ämne ingår i medlet.

Förslaget innebär att förbud kan införas

mot tillverkningen, försäljningen och hante— ringen i övrigt av ett ämne eller av bered- ning som är hälso- och miljöfarligt eller mot att ett ämne utnyttjas vid tillverkningen eller behandlingen av en beredning eller an- nan vara. Förutsättningen för ett ingripande är att det är av särskild betydelse från hälso- oeh miljöskyddssynpunkt. Bestämmelsen in- nebär också att förbud kan införas mot att viss hälso- och miljöfarlig vara ingår i visst material eller föremål.

Det förutses att bestämmelsen i 7 & kom- mer att tillämpas med försiktighet. Frågan om införande av förbud eller begränsning i användningen av en hälso- och miljöfarlig vara bör i övrigt kunna behandlas med led- ning av de förut återgivna aktsamhetsreg- lerna samt i enlighet med den praxis, som utbildats vid tillämpningen av bekämpnings— medelsförordningen.

Ramförfattningen torde vidare böra inne- hålla ett bemyndigande för Kungl. Maj:t el— ler myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer att för förhindrande eller motverkande av skada från hälso- och miljöfarliga varor meddela särskilda föreskrifter och villkor för hanteringen eller importen av sådan vara eller av visst slag av ämnen eller beredningar bland vilka sådana varor förekommer. En bestämmelse härom har intagits i 9 9 i lag- förslaget.

Befogenheten att ge föreskrifter som här avses torde i allmänhet kunna delegeras till myndighet. En av förutsättningarna för att myndigheten skall kunna fullgöra skyldighet- en är att den får god överblick över det ke- miska produktområdet och information om produkternas sammansättning och biologiska effekter. Såsom framgår av följande avsnitt föreslår MKU, att myndighet skall ha rätt att föreskriva skyldighet för tillverkare, im— portörer m.fl. att lämna upplysningar om sina varor.

Föreskrifter torde i allmänhet komma att meddelas för att förebygga oavsiktliga för- giftningar och miljöskador. Företrädesvis bör därför föreskrifterna gå ut på att en vara inte hanteras på sådant sätt att den av våda förorsakar skador. Främst skall föreskrifter- na innehålla restriktioner och anvisningar i

fråga om tillverkningen, handeln och an- vändningen av varan. Olika åtgärder måste tillgripas för skilda varor och varugrupper för att möta de risker i olika avseenden som är förenade med varorna. Föreskrifterna bör avse såväl helt allmänt hållna regler om akt— samhet vid handhavandet, förvaringen, trans- porten, oskadliggörandet och hanteringen i övrigt som speciella bestämmelser i fråga om de skilda hanteringsformerna.

Som exempel på mera speciella föreskrif— ter kan nämnas skyldighet att vidta särskilda anordningar vid hanteringen. För förvaring- en kan i den mån bestämmelser ej kan för- väntas bli utfärdade med stöd av arbetar- skyddslagstiftningen, ges föreskrifter om för- varingslokalerna, om anordningar för för— hindrande av skada genom spill eller utsläpp vid fyllning, tappning och liknande åtgärd samt om skyldighet att handha emballage och redskap så att kvarvarande rester av produkten inte kan förorsaka skada. I fråga om förvaringen kan också ges särskilda fö- reskrifter för att förhindra, att förväxling sker med andra produkter och att obehöriga kan komma åt varan.

I fråga om transport bör framhållas att rätten och skyldigheten för en myndighet att i detta hänseende utfärda föreskrifter med stöd av lagen om hälso— och miljö- farliga varor kan komma att begränsas på grund av framdeles utfärdad särskild lag- stiftning om transport. Föreskrifter om transport återfinns, såsom framgår av över- sikten i kap. 3 om gällande rätt, i skilda författningar och internationella överens- kommelser angående järnvägstrafik, sjöfart och luftfart. I fråga om landsvägstrafik finns mera preciserade regler endast för be- stämda varugrupper, bl.a. explosiva och brandfarliga varor samt radioaktiva ämnen. Utredningen angående befordran av farligt gods på väg m.m. torde enligt vad MKU inhämtat snart lägga fram förslag till be- stämmelser som omfattar transport av bl. a. ämnen och beredningar hänförliga till hälso- och miljöfarliga varor. För det fall att dessa bestämmelser kommer att omfatta samtliga de varor som kan hänföras till hälso— och miljöfarliga varor och avse transport med

samtliga färdmedel kan en fullständig kon- troll över transporten av hälso- och miljö- farliga varor genomföras med stöd av dessa bestämmelser. Begränsas däremot dessa be— stämmelser till att avse en reglering i över- ensstämmelse med 1957 års europeiska kon- vention rörande internationell befordran av farligt gods (se ovan under 4 kap.) torde bl. a. en del varor som kan hänföras till de hälso- och miljöfarliga komma att ligga utanför denna särskilda kontroll.

Många produkter är så sammansatta att vid oskadliggörandet av dem genom t.ex. förbränning risker uppkommer för skada på människors hälsa eller omgivningen. I pro- dukten ingående ämnen kan förgasas eller bilda nya substanser och spridas till om— givningen. Föreskrifter och anvisningar om sättet för destruktionen eller konverteringen bör utarbetas av myndigheten och en när- mare kontroll över verksamhet med olika former av oskadliggörande genomföras.

Ett viktigt led i strävandena från samhäl- lets sida att förebygga skada från hälso- och miljöfarliga varor är att tillse att dessa vid hanteringen är försedda med lämplig märk- ning. Denna skyldighet skall, såsom redan framhållits, i första hand åvila den som lämnar ut varan för användning. Det är emellertid av vikt, att också från myndig- heternas sida ingående och klara anvisningar lämnas om innehållet i och utformningen av denna märkning. Syftet med märkning är att den enskilde omedelbart vid hanteringen skall bli medveten om riskerna med varan så att han kan vidta lämpliga åtgärder för att undgå skador. Men märkningen skall också ha den funktionen att allmänheten och därmed också tillverkaren, importören och säljaren genom den upplysning märk- ningen ger skall bli varnad och söka sig till mindre skadliga produkter. I fråga om häl- sofarligheten hos ämnen och beredningar föreligger redan av giftnämnden utfärdade föreskrifter. Det är angeläget att även den särskilda risken för skadliga miljöeffekter hos en vara blir uppmärksammad och att erforderliga märkningsföreskrifter utfärdas.

Befogenheten att förbjuda import och hantering av en vara, föreskriva maximering

av halten av visst ämne och att bestämma andra villkor för importen och hanteringen bör ge möjlighet till skilda former och kom- binationer för ingripanden. Giftförordningen och tillämpningsbestämmelserna till denna ger exempel härpå såvitt avser hälsofarliga varor och bör kunna ge vägledning för ut- formandet av nödiga ingripanden även mot varor med primärt farliga verkningar för människans omgivning.

En form för kontroll som ännu ej utnytt- jats är något slags typgodkännande. Det för- ut behandlade tillståndstvånget i förening med förhandsprövning innebär, att varje enskild handelsprodukt blir bedömd. Enligt ett typgodkännande skulle däremot produk- ter tillhörande en bestämd varugrupp få im- porteras, saluföras eller eljest hanteras helt fritt om de blott uppfyller vissa närmare av myndighet fastställda krav i fråga om varans sammansättning, märkning etc. Typgodkän- nandet skulle kunna ges den formen att man i fråga om sammansättningen faststäl- ler vissa gränsvärden som i varan ingående ämnen ej får över- eller underskrida. Ett alternativ härtill är att man positivt anger hur varan skall vara sammansatt eller i nå- got hänseende beskaffad. Innehållet i typ- godkännandet bör givetvis i likhet med vad förut sagts om registreringsvillkor kunna ändras och anpassas efter ökade kunskaper om verkningarna av de i varan ingående ämnena, tillkomsten av alternativa, mindre farliga ämnen och andra förhållanden.

7.3.4. R-apporterings- och uppgiftsskyldighet

En på det kemiska området verksam tillsyns- myndighet bör för att kunna få tillfredsstäl- lande kontroll över spridningen av ämnen med hälso- och miljöfarliga effekter ha till- gång till uppgifter om de kemiska produkter som kommer till användning i samhället, deras kemiska sammansättning och de toxi- kologiska-ekologiska egenskaperna hos pro- dukterna. MKU:s förut redovisade förslag bygger på den principiella förutsättningen, att varje kemisk vara skall innan den

släpps ut för användning — vara så under- sökt att man på tillfredsställande sätt kan besvara frågan om dess sammansättning och, så långt det med hänsyn till föreliggande kunskaper på berörda områden och andra förhållanden kan anses rimligt, om dess hälso- och miljöeffekter. Undersökningsplik- ten skall i första hand åvila den som släpper ut produkten. För produktkontroll erforder- liga uppgifter skall alltså i allmänhet kunna erhållas av den som importerat eller tillver- kat den kemiska varan.

Författningsenlig skyldighet att till myn- dighet lämna uppgifter om en varas sam- mansättning och egenskaper gäller emeller- tid f.n. endast i fråga om bekämpningsme- del och läkemedel. I samband med registre- ringen av sådan vara skall sökanden lämna för bedömning av risker och ändamålsenlig- het nödiga uppgifter om varan. Upplysnings- plikt beträffande en kemisk vara gäller i öv- rigt endast i den formen att hälsofarlig vara skall enligt giftförordningen vid utlämnan- det vara märkt på sådant sätt att det fram- går vilket eller vilka ämnen som förlänar varan dess hälsofarliga egenskaper.

En vidsträckt skyldighet att till myndig- het lämna rapport om kemiska produkters innehåll och egenskaper skulle enligt MKU:s mening vara ett viktigt steg i strävan att vinna kontroll över de substanser och andra kemiska varor som kan vara farliga för människan och miljön. En bättre överblick skulle erhållas över förekomsten av hälso- och miljöfarliga varor på marknaden och större möjlighet vinn-as att ta ställning till huruvida en produkt behöver underkastas kontroll och hur denna i det enskilda fallet skall utformas.

En effektiv kontroll över riskerna för den biologiska miljön kräver emellertid uppgifter inte blott om en produkts innehåll och egen— skaper utan även för vissa fall om den mängd i vilken den används. Av särskilt in- tresse måste kvantitetsuppgifter vara beträf- fande ämnen med anrikningsbenägenhet eller med stor användningsvolym eller hög an- vändningsfrekvens. Sådana uppgifter bör emellertid också kunna få betydelse då det gäller för en övervakande myndighet att be—

döma verkan av fastställda hanteringsföre- skrifter eller, då en vara lagts under till- ståndstvång jämte det särskilda villkor fast- ställts för hanteringen, att bedöma huruvida varan skall få användas fritt inom ramen för villkoren eller någon form av behovs- prövning skall införas.

F. n. saknar myndigheterna helt möjlighet att med stöd av författning avkräva impor- törer och tillverkare uppgifter om den mängd i vilken en vara importeras eller han- teras. Registreringsförfarandet beträffande bekämpningsmedel ger visserligen besked om art och mängd av ingående bestånds- delar i medlet. Däremot saknar myndighe- terna befogenhet att kräva uppgift om för- sålda kvantiteter av det registrerade medlet. Det finns heller ingen allmänt tillgänglig statistik om förbrukningen inom riket av oli- ka slags bekämpningsmedel. Samma brist på informationsmöjligheter gäller andra kemis- ka varor. Mera bestämda officiella upp- gifter saknas således om den kvantitet ämnen och andra kemiska produkter som kommer till användning inom vårt land.

Förhållandet påtalades redan av 1964 års naturresursutredning (SOU 1967: 44 s. 66 ff). Denna fann att det i fråga om förbruk- ningen av biocider inom jordbruket förelåg vissa uppgifter inom jordbrukets utrednings- institut, vilka kunde ge en bild av använd- ningens storlek. Såvitt angick andra biocider än dem, som förbrukades inom jordbruket, förelåg däremot inga samlade uppgifter om konsumtionen. I prop. 1968: 37 där på grundval av naturresursutredningens betän- kande förslag lades fram om naturvårds- forskningens organisation underströks ange- lägenheten av att en utredning kom till stånd om möjligheterna att upprätta statistik över förbrukningen av biocider och andra pro- dukter. Uttalandet torde ses som en bak- grund till tillkomsten av MKU.

Möjlighet att införa en vidsträckt rappor- teringsskyldighet i de nu behandlade hän- seendena bör nu ges. MKU har därför i 8 5 lagförslaget infört en bestämmelse med be- myndigande för myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer att föreskriva skyldighet att lämna rapport om en produkts kemiska

sammansättning, egenskaper och hantering. Syftet att hindra eller motverka skada eller olägenhet från ämnen och andra kemiska produkter med hälso- och miljöfarliga effek- ter kräver att tillsynsmyndigheten får ett grepp över hela det kemiska området. Rap- porteringsplikten får därför inte begränsas till hälso- och miljöfarliga varor utan bör kunna föreskrivas beträffande varje ämne eller beredning. Ett aktivt förebyggande skydd mot skadeverkningar genom kemiska produkter kräver att hela varugrupper blir, oavsett om samtliga eller blott en ringa del av varorna inom gruppen kan misstänkas vara skadliga, underkastade rapporterings- plikt. Förutsättningen för införandet av upp- lysningsskyldighet är endast att uppgifterna är av betydelse för utredning om hälso- och miljöfarligheten.

MKU vill understryka betydelsen av att bemyndigandet utnyttjas till att efter hand söka kartlägga det kemiska varuområdet. De till en övervakande myndighet inkomna uppgifterna måste närmare granskas hos myndigheten. I första hand behövs en be- dömning, huruvida den lämnade uppgiften är fullständig och i övrigt godtagbar enligt de föreskrifter för uppgiftsskyldigheten som utfärdats. Erfarenheten från handläggningen av registreringsansökningar enligt bekämp- ningsmedelsförordningen visar att ej sällan kompletteringar behövs. Uppgifterna skall därefter i allmänhet tolkas och systematise- ras samt i övrigt bearbetas på sätt som ger myndigheten möjlighet att göra en bedöm- ning av i vad mån varan bidrar till hälso- och miljöfara. Handläggningen av dessa ärenden torde bli i ej ringa grad personal- krävande och, såvitt gäller granskningen av uppgifter om produktsammansättning och effekter, fordra relativt kvalificerad perso— nal. Även om tillsynsmyndigheten och ett därtill knutet laboratorium skulle tillföras goda resurser, måste dock bl. a. den bristan- de kunskapen om ämnens effekter utgöra en begränsande faktor. Rapporteringsplikten får därför till en början koncentreras till så- dana grupper av varor som bedöms särskilt betydelsefulla att kartlägga. Rapporterings- skyldigheten får därefter byggas ut efter

hand som inkommet material kan omhän- dertas, bearbetas och utvärderas.

Genom en successiv utvidgning av upp- giftsskyldigheten och ökad tillgång till in- formation om kemiska varor kommer pro- blemet om datatekniska resurser för lag— ring av denna information att bli allt mera aktuellt. Frågan behandlas av MKU, avdel— ning 1, som överväger inrättandet av ett in- formationssystem på miljövårdsområdet, i vilket detaljuppgifter om kemiska varor skall kunna tas in. När sådana resurser före- ligger, bör kartläggningen av det kemiska varuområdet kunna intensifieras. Härvid bör kunna övervägas även föreskrifter om en mera begränsad anmälningsplikt, som blott omfattar t. ex. varubeteckning jämte uppgift om importörs eller tillverkares namn, adress och telefonnummer. Sådana uppgifter är väl till föga nytta för en tillsynsmyndighet men bör kunna vara av stort värde för t. ex. organ inom hälsovården som vid olycksfall snabbt behöver komma i kontakt med före- trädaren för varan och få upplysning om denna.

För en systematisk kartläggning av i vilken omfattning substanser med befarade skadliga verkningar för miljön sprids skulle själv- fallet uppgifter om förbrukningen ge det bästa underlaget. I allmänhet torde emeller- tid svårigheter föreligga att få information härom, åtminstone i den del den avser an- dra konsumenter än industrin. Däremot mås- te det bli lättare att få uppgifter om försälj- ningen. Uppgifter härom ger visserligen inte bestämt besked om den aktuella förbruk- ningen. En viss tidsförskjutning förekommer mellan försäljning och förbrukning på grund av bl.a. upplagring. Sett i ett längre tids- perspektiv måste emellertid även försälj- ningsuppgifter ge en god spegling av för- brukningen. Frågan huruvida föreskrift om upp-giftsskyldighet skall avse tillverkaren, im- portören, säljaren, förbrukaren eller annan får bli beroende av vad som man kan anse ändamålsenligt och praktiskt möjligt i det enskilda fallet.

Föreskriven rapporteringsskyldighet kan avse en varas benämning, dess samman- sättning eller enbart innehåll av vissa sär-

skilda ämnen inkl. föroreningar, dess an- vändningsområde samt importerad, tillver- kad eller såld mängd av varan. För bedöm— ning av varans farlighet kan krävas uppgift om de ingående komponenternas toxiska verkningar på människor, växter och djur vid såväl akut exponering som vid långtids— exponering, om beständigheten hos kom- ponenterna och deras nedbry-tnings- eller om— vandlingsprodukter i miljön, om upptag- nings- och anrikningsförhållanden i växter, djur och människor, om varans eventuella ärftlighetsändrande, fosterskadande eller cancerframkallande effekter och om möj- ligheterna till miljövänlig destruktion. Upp- gifterna beträffande en varas egenskaper kan avse resultatet av utförda undersök- ningar av hälso- och miljöeffekterna hos varan eller resultat som eljest är kända.

Rapporteringsskyldigheten innebär, att uppgifter skall lämnas utan anfordran, vid viss tidpunkt eller vid vissa tidsintervaller eller också i anslutning till att varan impor— teras eller börjar hanteras. Vid utfärdandet av föreskrift om rapporteringsskyldighet måste beaktas, att den rapporteringsskyldige kan vara i behov av att åtnjuta en tidsfrist för att anpassa sig efter de nya kraven. Ett förordnande får därför förutsättas många gånger innefatta övergångsbestämmelser be- träffande redan i handeln förekommande varor.

En kartläggning och kontroll av den ke- miska sammansättningen och egenskaperna hos alla de varor som kommer till använd- ning kan inte beräknas kunna bli genom- förd enbart genom generellt verk-ande före- skrifter om rapporteringsskyldighet beträf- fande bestämda grupper av varor. Möjlighet bör därjämte finnas för tillsynsmyndighet att infordra uppgifter om en enskild varas innehåll, egenskaper, användning eller om- sättning. En sådan verksamhet skulle in- gå som ett led i själva tillsynen. MKU före- slår därför att tillsynsmyndighet skall ha rätt att efter anfordran hos den som importerar eller yrkesmässigt hanterar ämne eller be- redning erhålla de uppgifter om varan som behövs för utredning enligt lagen. En be-

stämmelse härom har intagits i 12 5 lag- förslaget.

Förslaget innebär att anfordran kan gö- ras beträffande en vara så snart anledning föreligger att närmare undersöka dess hälso— och miljöfarlighet. Befogenheten bör kunna utnyttjas t. ex. då förgiftning inträffat som kan sättas i samband med varan eller då uppgifter förekommer i den vetenskapliga litteraturen om vissa risker med varan eller med annan vara av liknande art. Självfallet måste tillsynsmyndigheten så långt det är möjligt hålla sig underrättad om såväl den inländska som utländska litteraturen på ak- tuella områden. Här kan nämnas att MKU, avdelning ], undersöker möjligheterna att bygga upp ett dokumentationssystem för bl. a. litteratursökning. Om ett sådant system kommer till stånd, får tillsynsmyndigheten ett värdefullt hjälpmedel till sitt förfogande för att bl. a. kunna bedöma fråga om att infordra uppgifter om en speciell vara.

Anfordran torde i första hand komma att riktas till den som för avsalu importerar eller tillverkar varan. Dessa företagare får i allmänhet förutsättas ha de mest omfattande kunskaperna om varan, och har i varje fall först haft anledning att förvissa sig om dess sammansättning och egenskaper. Kan tillverkaren eller importören inte påträffas på grund av att t. ex. identifikationsmöjlig- heter saknas på förpackningen, firman upp- hört e. d., bör tillsynsmyndigheten kunna vända sig till den som saluför varan. Visser- ligen kan antas, att grossister och detalj- handlare ofta saknar kännedom om inne- hållet i en standardiserad, färdigförpackad kemisk vara. Betydelsen av att få fram upp- gifter om en såsom hälso- och miljöskadlig misstänkt produkt gör det emellertid nöd- vändigt att förmå säljaren att tillhandahålla erforderliga uppgifter.

Om rätt för tillsynsmyndighet att medde- la föreläggande och förbud som behövs för att meddelad föreskrift eller anfordran skall efterkommas samt att låta undersöka vara på den försumliges bekostnad stadgas i 13 —— 14 55 i lagförslaget. Bestämmelserna kom- menteras i specialmotiveringen.

IV

Specialmotivering till författningsförslagen

8. Förslaget till lag om hälso- och miljöfarliga varor

Den föreslagna lagen är avsedd att vara en ramförfattning med huvudsakligen allmänna och grundläggande bestämmelser och att ge en offentligrättslig kontroll över ämnen och beredningar med befarade skadliga hälso- och miljöeffekter. Detaljbestämmelser avses skola tas upp i en av Kungl. Maj:t utfärdad kungörelse samt i särskilda av myndighet utfärdade föreskrifter.

Det har ansetts önskvärt att redan rubri- ken anger lagens tillämpningsområde. Lagen är avsedd att helt ersätta nuvarande förord- ning om hälsofarliga varor och att kom- plettera bestämmelserna i denna med regler som tar sikte på den speciella farligheten för miljön. Det ligger därför nära till hands att söka använda den gamla rubriken med ett tillägg som visar utvidgningen. Lagen har således kallats lag om hälso— och miljö- farliga varor.

Inledande bestämmelser

l ä Lagens första stadgande anger tillämp- ningsområdet för lagen.

Motiven till paragrafen har redovisats i avsnittet 7.1.

Under lagens tillämpningsområde ligger varje ämne och beredning som med hänsyn till egenskaper och hantering kan befaras medföra förgiftning eller annan skada hos människor eller skadlig verkan i miljön. Be- greppet ämnen och beredningar motsvarar det som förekommer i gällande giftförord- ning.

Huruvida visst ämne eller viss beredning är att betrakta som hälso- och miljöfarlig vara är beroende av om ett sådant faro— moment som det förut angivna föreligger beträffande varan. I likhet med vad som gäller vid bestämmande av begreppet hälso— farlig vara enligt giftförordningen skall även vid bedömningen av en varas särskilda miljöfarlighet, användningssätt och använd- ningsområde inverka. Miljöfarligheten kan t. ex. ibland visa sig först vid destruktionen av varan. För att även detta förhållande skall beaktas vid bedömningen av en varas hälso- och miljöfarlighet, har i stadgandet använts uttrycket hantering, som enligt vad som framgår av 4 & även täcker destruktio- nen.

Giftförordningen innehåller bestämmelse om att giftmyndigheten skall upprätta väg— ledande förteckningar över ämnen, som är att hänföra till gifter och till vådliga ämnen, och att myndigheten på begäran skall med- dela beslut, huruvida viss vara är att anse som hälsofarlig, s.k. responsum. Bestäm- melser i detta hänseende är enligt MKU:s mening av den karaktär att de lämpligen bör tas upp i tillämpningsförfattning.

Fråga om att utvidga response-institutet till att jämväl omfatta miljöfarligheten hos kemiska varor avhandlas i 9 kap. angående förslag till tillämpningskungörelse.

2 % I förevarande paragraf ges Kungl. Maj:t bemyndigande att beträffande andra varor

än ämnen och beredningar förordna om la- gens tillämpning. I bemyndigandet ligger att befogenheterna i 6—9 55 i lagen skall kunna tillämpas beträffande närmare angivna prcy dukter, t. ex. material av olika slag och fö— remål. I förslaget till tillämpningskungörelse tar MKU upp vissa föreskrifter med stöd av lagens 2 5.

3 & Förevarande paragraf innehåller en uppräkning av de varor som skall undantas från lagens tillämpning. Beträffande den all- männa motiveringen hänvisas till vad som anförts under avsnitt 7.1.

Giftförordningen innehåller ett stadgande om att krigsmakten undantas från tillämp- ning av förordningen, i den mån särskilda bestämmelser meddelas därom. Stadgandet har motiverats av att det inte är möjligt att under fältmässiga förhållanden i alla av- seenden tillämpa de regler om hälsofarliga varor, som uppställts med tanke på mera normala omständigheter. Enligt vad MKU inhämtat har bemyndigandet att göra undan- tag ännu inte vid något tillfälle utnyttjats. Med den avfattning förevarande lag enligt förslaget får, ankommer det på Kungl. Maj:t att vid behov göra undantag från utfärdade föreskrifter.

Det bör framhållas att förordningen (1968: 551) om begränsning av svavelhalten i eldningsolja inte undantagits från lagens tillämpning. Föreskriften i förordningen om befogenhet för Kungl. Maj:t att bestämma högsta tillåtna halten i varan överensstäm- mer till innehållet med den fullmakt som Kungl. Maj:t erhåller enligt 7 & förevarande lag. MKU har likväl inte funnit anledning föreslå att det i förordningen givna bemyn- digandet skall upphöra. Förordningen kom- mer därför i enlighet med stadgandet i 3 & tredje stycket i lagförslaget att gälla vid sidan av lagen.

Hantering 4 & Paragrafen ger en definition av begrep- pet hantering. Med hantering avses dels framställning, rening eller annan bearbet-

ning, förpackning, ompackning, transport, förvaring, uppläggning, användning, oskad- liggörande eller annan form för kvittbliv- ning av en vara, dels saluhållande, försälj- ning eller annan överlåtelse av varan.

Begreppet oskadliggörande eller annan form för kvittblivning avser att täcka bl. a. destruktion eller konvertering av en vara samt andra förfaranden för att bli av med en vara som inte längre avses skola använ— das för sitt ändamål.

Definitionen har tillkommit av praktiska skäl för att man skall få ett samlande be- grepp för olika hanteringsformer och i den följande författningstexten inte behöva upp- repa alla dessa när det gäller hantering i allmänhet av produkter. De uppräknade han- teringsformerna är avsedda att täcka alla de situationer då en vara kan bli föremål för sådan åtgärd att en kontroll över varan behövs. Såsom tidigare framhållits kan han— teringsformen transport komma att få en från lagen om hälso- och miljöfarliga varor helt fristående reglering, vilket skulle kunna medföra att denna hanteringsform utgår ur förevarande lag.

5 % Paragrafen innehåller den allmänt grundläggande föreskriften om skyldighet att vid hantering av hälso- och miljöfarlig vara vidta de åtgärder och iaktta de försiktighets- mått som kan fordras för att hindra eller motverka att varan får skadliga verkningar. Motiven till paragrafen har redovisats i av- snittet 7.2.

Aktsamhetsregeln avser alla de i 4 5 om- nämnda hanteringsformerna och berör alltså all verksamhet med varor som innebär en risk för människan och miljön. Bestäm- melsen avser inte blott den som fram- ställer varan eller yrkesmässigt använder den som utgångsmaterial i den industriella processen utan även den som i ett senare led hanterar varan eller de hälso- och miljö- farliga restprodukter som kan uppkomma som en följd av industriell eller annan han- tering av varan. Den som använder en färdigförpackad vara är alltså skyldig att iaktta den förvaringsanvisning och de före- skrifter i övrigt som åsatts varan.

Ett åsidosättande av dessa föreskrifter kan föranleda ansvar och skadeståndsskyldighet.

Förbud, tillstånd m.m.

6—9 åå Dessa paragrafer reglerar bemyn- digandet för Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer att införa förbud eller tillståndstvång beträffande ke- miska varor samt att i övrigt meddela sär- skilda föreskrifter för importen eller hante- ringen av varorna.

Motiven till paragraferna har redovisats i avsnittet 7.3.

Tillsyn

10 % Paragrafen innehåller bestämmelse om tillsynsmyndighet.

Frågan om vilken myndighet som lämp- ligen skall vara tillsynsmyndighet enligt la- gen om hälso- och miljöfarliga varor be- handlas längre fram i kap. 10 angående offentlig administration. MKU föreslår där att statens naturvårdsverk utses till tillsyns- myndighet. Detta förhållande kunde möjli— gen anges redan i lagen. Utredningen har emellertid ansett lämpligt att lämna frågan öppen i själva lagen med hänsyn bl. a. till att tillsynen kan komma att framdeles anförtros annan myndighet såvitt gäller bestämd vara eller viss hanteringsform.

11 5 Denna paragraf ger tillsynsmyndighe- ten rätt att föreskriva anmälningsskyldighet för den som driver rörelse med import, till- verkning, handel eller annan yrkesmässig hantering av hälso- och miljöfarliga varor eller av visst slag av ämnen eller beredning- ar bland vilka sådan vara förekommer. Bemyndigandet avses skola utnyttjas för att myndighet skall få kännedom om vilka företag som hanterar hälso- och miljöfarliga varor. Kännedom härom bör vara till god hjälp för myndigheten att kartlägga olika produktområden. Genomförandet härav krä- ver att anmälan inte begränsas till varor som är misstänkt hälso- eller miljöskadliga utan kommer att gälla hela varugrupper i

vilka sådana varor kan antas förekomma. Anmälningsskyldigheten bör främst omfatta företagets namn och adress, tillverknings- eller importort, namn och beteckning på och avsedd användning av de varor som hanteras. Närmare upplysningar beträffande själva varan skall myndigheten kunna er- hålla genom att införa rapporteringsskyldig— het beträffande varugruppen eller genom anfordran med stöd av 12 &.

12 % Bestämmelsen i denna paragraf ger tillsynsmyndighet rätt att efter anfordran hos den som importerar eller yrkesmässigt hanterar ämne eller beredning erhålla de uppgifter om varan som behövs för utred- ning enligt denna lag samt de ytterligare upplysningar och handlingar som behövs för fullgörande av tillsynsskyldigheten.

Motiven till paragrafen har redovisats i avsnittet 7.3.4 angående rapporterings- och upplysningsskyldighet.

Bestämmelsen medger tillsynsmyndighet att efter särskilt beslut härom avfordra före- tagare uppgifter om en viss varas ursprung, sammansättning, hälso- och miljöfarliga egenskaper, avsedda hantering och omsätt- ning. Åläggandet kan avse skyldighet att förete fakturor, handelsböcker och andra liknande handlingar, t. ex. följesedlar och leveransverifikationer samt laboratoriejour- naler och analysprotokoll.

Skyldighet för företagare att lämna upp- lysningar och förete olika handlingar kan innebära ett allvarligt intrång i ett företags rätt till sekretess i fråga om sina interna för- hållanden. Ett beslut härom bör därför vara noga preciserat och begränsat till upplys- ningar eller företeende av handlingar som erfordras för att uppnå undersökningens och kontrollens syfte i det särskilda fallet. Bestämmelse om tjänstemäns sekretessplikt återfinns i 17 & lagförslaget. Sekretesskyd- det för inkomna uppgifter och handlingar regleras genom 2 & civilförvaltningens s.k. sekretesskungörelse. Enligt denna bestäm- melse är alla till naturvårdsverket inkomna handlingar, som avser statlig utredning och kontroll, sekretessbelagda. Därest verket blir tillsynsmyndighet enligt lagen om hälso- och

miljöfarliga varor, blir också handlingar i ärenden angående tillämpningen av denna lag sekretessbelagda och kan ej utlämnas utan att tillsynsmyndigheten finner det böra ske med hänsyn till det allmännas intresse.

13—15 %% 13 9 anger tillsynsmyndighets befogenhet att meddela förelägganden eller förbud såväl i samband med sådan anford- ran som avses i 12 å som i andra frågor om iakttagande av bestämmelserna i lagen eller föreskrifter som meddelas med stöd av lagen.

Föreläggande eller förbud bör i och för sig kunna meddelas omedelbart om förhål- landena påkallar ett snabbt ingripande eller besked angående en vara. Ofta är väl en sådan skyndsamhet ej av nöden. Som regel torde det därför vara lämpligast att i första hand söka nå rättelse på frivillig väg. Miss- lyckas detta, får myndigheten tillgripa åt- gärd med föreläggande eller förbud.

Befogenheten att meddela förbud bör an- vändas med försiktighet och inte tillämpas annat än när anledning finns till antagande att en vidare hantering av varan kan utgöra en fara ur hälso- och miljöskyddssynpunkt. Befogenheten att meddela förbud bör kunna tillämpas för det fall att uppgiftsskyldighet enligt en med stöd av 9 & meddelad generell föreskrift inte iakttagits.

Enligt 13 å andra stycket kan tillsyns- myndigheten utsätta vite i beslut om före- läggande eller förbud. Vitesmöjligheten bör i allmänhet inte utnyttjas förrän ett redan meddelat föreläggande eller förbud utan vite visat sig inte få åsyftad verkan. Vitesföre- läggande får tillgripas även om ett iakttaget fel eller missförhållande eller underlåtenhe- ten att efterkomma en föreskrift om rappor- teringsskyldighet kan straffbeläggas enligt lagen. Möjligheten att för samma förseelse kunna utdöma vite och straff motiveras av att ett kraftigt verkande vite inte sällan vi- sar sig ha större effekt än de ofta lindriga bötesstraff som förekommer i fråga om för- seelser mot författningar av förevarande lags karaktär. Framför allt bör ett vitesföreläg- gande få betydelse när det gäller att komma till rätta med fortsatt tredska sedan böter

blivit utdömda och ett kanske förnyat, ringa bötesstraff inte kan förväntas förmå veder- börande att vidta en försummad åtgärd. Vitesföreläggande skall emellertid kunna tillgripas också i det fall då ett åtal inte kan väntas medföra tillräckligt snabbt resultat.

Enligt 14 5 har tillsynsmyndigheten befo- genhet att verkställa en föreskriven åtgärd på den försumliges bekostnad. Befogenheten föreligger bl. a. då vederbörande underlåtit att efterkomma ett föreläggande om att in- komma med uppgifter om en vara. Denna befogenhet blir ett sista medel för tillsyns— myndigheten att få uppgifter om varan eller att rätta till ett missförhållande eller annan olägenhet av hälso- eller miljöfarlig karaktär.

Innan tillsynsmyndigheten får verkställa åtgärd på den försumliges bekostnad måste vissa förutsättningar vara uppfyllda. Sålunda skall denne ha gjort sig skyldig till ett up- penbart fel mot en bestämmelse i lagen eller mot en med stöd av lagen utfärdad före- skrift. Rättelse kan också förekomma om vederbörande fått ett föreläggande i skriftlig form som han sedan inte fullgör inom före- skriven tid eller efter tillsägelse. Även för det fall att myndigheten försökt men inte lyckats nå den försumlige med en sådan tillsägelse, skall myndigheten kunna låta verkställa den åtgärd som hittills blivit för- summad.

Skyldigheten för vederbörande att täcka kostnaderna för en undersökning av varan bör i princip föreligga oavsett om det vid undersökning skulle visa sig att varan är att anse som farlig eller ej. Tillsynsmyndigheten bör emellertid vara berättigad att medge befrielse från skyldigheten att erlägga kost- nader för undersökning om det uppenbar- ligen är oskäligt att vederbörande skall be- strida kostnaden. Befrielse från betalnings- skyldighet bör t. ex. kunna komma i fråga om varan redan vid tiden för undersök- ningens påbörjande inte längre tillverkades, importerades eller salufördes och fortsatta risker med varan inte kunde antas före- ligga. Har den som t.ex. varit rapporte— ringsskyldig enligt utfärdad föreskrift men upphört med sin tillverkning eller saluföring innan tillsynsmyndigheten påbörjat sin un-

dersökning kan det inte anses befogat att han får bekosta denna om varan inte längre utgör en risk. Mera tveksamt är det hur kostnadsfrågan skall behandlas, då en av myndigheten företagen undersökning kom- mit att sträcka sig längre än vad som kan anses ha varit befogat eller kommit att in- nefatta en metodutveckling som senare kan användas på andra liknande varor. Enligt MKU:s mening bör i sådant fall betalnings- skyldigheten kunna av tillsynsmyndigheten nedsättas.

I 15 5 ges föreskrifter om provtagning och tillsyn på plats där hälso- och miljöfar- lig vara hanteras. Bestämmelsen har en motsvarighet i giftförordningen samt livs- medelslagen.

MKU har övervägt att även föreslå en bestämmelse med bemyndigande för tillsyns- myndighet att ta hand om vara som hante- ras eller uppenbart är avsedd att hanteras i strid med föreskrift som meddelats med stöd av lagen. En sådan bestämmelse, som har en motsvarighet i livsmedelslagen, skulle ut- göra ett komplement till Stadgandena i 27 kap. rättegångsbalken om beslag. Enligt dessa får beslag ske av föremål, som kan antas ha betydelse för utredning om brott eller också vara genom brott frånhänt nå- gon eller vara förverkat på grund av brott. Möjligheten till beslag kan helt allmänt sägas vara inskränkt till en förberedande åtgärd i brottmål, som syftar till att det beslagtagna godset skall förklaras förver- kat i samband med att den felande döms till straff. Den beslagtagande myndighe- ten har bl.a. att omedelbart anmäla be- slaget till åklagare för skyndsam dom- stolsprövning. I avvaktan på denna pröv- ning skall det beslagtagna godset som regel hållas i förvar under försegling.

Ett omhändertagande genom tillsynsmyn- dighetens försorg skulle säkerställa att en kemisk vara inte längre kunde hanteras. Rätten att ta hand om en vara skulle vara förenad med en befogenhet för tillsynsmyn- digheten att underkasta varan särskild be- handling för att göra den ofarlig.

Ett bemyndigande för tillsynsmyndighet att omhänderta en vara även i andra fall

än där beslag kan ifrågakomma borde i och för sig vara påkallat för att söka fullstän- diga samhällets skydd gentemot hälso- och miljöfarliga varor. Framhållas bör emeller- tid att giftnämnden, vilken har hand om den huvudsakliga övervakningen av varor som här avses, hittills ej under sin verksam- het påträffat något fall där ett omhänderta- gande från nämndens sida varit av behovet påkallat. Härtill kommer att det ej sällan måste röra sig om varupartier som kräver stort utrymme och att för behandling av varan krävs personella och tekniska resur- ser. Med hänsyn till det ringa behovet av en regel om omhändertagande och de krav tillämpningen av en sådan regel skulle ställa på tillsynsmyndigheten har MKU inte ansett sig vilja förorda den ifrågasatta komplette- ringen av gällande bestämmelser om beslag.

16 & Paragrafen innehåller full-makt för Kungl. Maj:t att föreskriva att särskilda av- gifter skall utgå i ärende enligt lagen. Av- gifterna kan avse ansökan eller beslut be- träffande godkännande av viss vara, årsav- gift för upprätthållande av tillstånd, efter- kontroll av godkänd vara m.m.

De avgifter som fastställs med stöd av bemyndigandet skall framgå av tillämpnings- författning. I fråga om bekämpningsmedlen gäller nu kungörelsen (1970: 42) om avgifter enligt bekämpningsmedelsförordningen. De kostnader som är förenade med en tillstånds- prövning och upprätthållandet av ett till- stånd bör i princip helt täckas genom avgif- ter från sökanden och den som är inneha- vare av tillståndet. Dessa avgifter bör å andra sidan inte beräknas så att de översti- ger kostnaderna. Att Kungl. Maj:t erhåller bemyndigande att reglera avgiftsfrågorna underlättar förfarandet att vid ändrade för- hållanden fastställa nya avgiftsbelopp.

Fråga om avgifter för laboratorieunder- sökningar m.m. behandlas vidare i det föl- jande i avsnitt l4.3.1 angående avgiftsbe— läggning av vissa tjänster.

17 % Paragrafen, som har motsvarighet i giftförordningen, behandlar tjänstemäns sekretessplikt.

18—21 55 De i förslaget intagna straffbe- stämmelserna förekommer i huvudsak i gäl- lande giftförordning och bekämpningsme- delsförordning och har utformats huvud- sakligen i överensstämmelse med motsva- rande stadganden i livsmedelslagen.

9. Förslaget till tillämpningskungörelse till lagen

om hälso- och miljöfarliga varor

Bestämmelserna angående själva hanteringen av hälso- och miljöfarliga varor omfattar enligt lagförslaget dels en allmän föreskrift om aktsamhet vid hanteringen, dels bemyn- diganden för Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer att göra ingri- panden och vidta åtgärder. Bemyndigande- na avser rätt att införa förbud mot import eller hantering av hälso- och miljöfarliga varor eller tillståndstvång beträffande sådana varor samt att i övrigt genomföra restrik- tioner och utfärda erforderliga föreskrifter. I fråga om delegeringen av beslutanderätten bör enligt MKU:s mening i princip befogen- heten att besluta om införande av tillstånds- tvång beträffande viss varugrupp eller av viss hanteringsform ligga kvar hos Kungl. Maj:t, medan rätten att utfärda närmare föreskrifter för genomförande av tillstånds- givningen liksom att införa förbud mot importen och hanteringen av visst ämne eller viss beredning och utfärda föreskrif- ter i övrigt i princip skall delegeras till myn- dighet.

Vid utarbetandet av förslag till Kungl. Maj:ts tillämpningskungörelse till lagen har eftersträvats en uppställning av bestämmel- serna som så nära som möjligt ansluter till lagens redigering. Förslaget upptar därför till en början en hanteringsföreskrift om märkning och innehåller därefter bestäm- melser om förbud och tillståndstvång vilka har tillämpning på stadgandena i 6 och 7 åå i lagen. Under rubriken Gemensamma be-

stämmelser tas slutligen upp föreskrifter som kan utfärdas med stöd av 8 och 9 åå i lagen och avser befogenhet att föreskriva uppgiftsskyldighet samt att införa andra restriktioner och hanteringsvillkor.

Enligt MKU:s förslag skall giftförord- ningen och bekämpningsmedelsförordningen samt PCB-lagen upphöra att gälla vid lagens ikraftträdande. Från de två förordningarna har till förslaget till kungörelse överförts i huvudsak endast sådana bestämmelser som avser förordnanden om tillståndstvång jämte regler som bl. a. är av mera genomgripande art eller principiellt intresse. I anslutning härtill överförs också vissa detaljföreskrifter från nu gällande lagstiftning, vilka rör and- ra myndigheter än dem som avses få huvud- ansvaret för kontrollen enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Det får an- komma på sistnämnda myndighet att ta ställ- ning till behovet av de bestämmelser som i övrigt finns i förordningarna och de med stöd därav utfärdade tillämpningskungörel- serna. PCB-lagens bestämmelser ersätts helt av den av MKU föreslagna lagen. Tillämp- ningskungörelse till PCB-lagen är under ut- arbetande i Kungl. Maj:ts kansli med led- ning av ett av statens naturvårdsverk och giftnämnden framlagt förslag. MKU har därför ansett sig ej böra ta upp frågan om en närmare reglering av hanteringen av denna vara. Utfärdade tillämpningsregler till PCB-lagen bör inarbetas i tillämpningskun-

görelscn till lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

De till förslaget till tillämpningskungörel- se från gift- och bekämpningsmedelsförord- ningarna överförda bestämmelserna har inte ansetts behöva någon mera genomgripande överarbetning. Några mindre sakändringar föreslås dock, bl.a. i fråga om valet av myndighet för tillståndsgivning beträffande tillverkning m.m. av gift. Vidare föreslås en utvidgning av anmälningsskyldigheten beträffande det yrkesmässiga användandet av gift till att även avse det yrkesmässiga oskadliggörandet av gift genom omvandling eller förstöring. I övrigt visar erfarenheten från tillämpningen av gift- och bekämp- ningsmedelsförordningarna att reglerna har varit ändamålsenliga. Framhållas bör emel- lertid att kontrollmöjligheterna utom vad beträffar bekämpningsmedlen varit begrän- sade.

Endast ämnen och beredningar kan enligt förslaget till lag definitionsmässigt utgöra hälso- och miljöfarliga varor. Kungörelsen omfattar också i första hand sådana varor. Med stöd av 2 å i lagen har emellertid även andra produkter, som är hälso- och miljö- farliga på grund av sin kemiska samman- sättning eller innehåll, underkastats viss reg- lering eller förordnande getts om att de faller inom ramen för vissa befogenheter som tillagts myndighet enligt lagen. I den mån varor, som kan innebära hälso- och miljöfara på grund av annan effekt eller verkan än den kemiska eller fysikaliskt- kemiska, skall underkastas kontroll med stöd av lagen, torde detta böra ske genom sär- skild tillämpningsförfattning.

Märkning

Under denna rubrik har sammanförts be— stämmelser om märkning av hälso- och mil- jöfarlig vara. Här ges en helt allmän före- skrift om skyldighet att tillse att sådan vara vid överlåtelse är försedd med den märk- ning som kan fordras för att hindra eller motverka att varan vid hantering får skad- lig verkan (2 å). I första hand ankommer det på importören, tillverkaren och den som saluhåller varan att svara för att varan är

försedd med erforderlig deklaration och märkning. Därjämte bör det ankomma på statens naturvårdsverk, som enligt förslaget skall vara tillsynsmyndighet, att utfärda de föreskrifter som behövs för tillämpning av denna bestämmelse. Bemyndigandet bör även avse rätt att utfärda märkningsföre- skrifter beträffande andra varor än ämnen och beredningar, då varans hälso- och mil- jöfarlighet beror på dess kemiska samman- sättning eller innehåll (3 å).

I giftförordningen föreskrivs att av märk- ningen skall, såvida giftmyndigheten ej före— skriver annat, framgå vilket eller vilka äm- nen, som förlänar varan dess hälsofarliga egenskaper. Föreskriften innebär, att kvali- tativ deklarationsplikt föreligger. Beträffan- de bekämpningsmedlen sträcker sig deklara- tionsplikten längre. För dessa gäller att märkningen därutöver skall vara försedd med uppgift om mängden av de verksamma beståndsdelarna i medlet, dvs. kvantitativ deklaration.

Frågan om deklarationspliktens omfatt- ning har varit föremål för uppmärksamhet både före och efter tillkomsten av de båda förordningarna. I det betänkande som låg till grund för giftförordningen behandlades framför allt frågan huruvida deklarations- plikten skulle omfatta varans kvalitativa sammansättning. I betänkandet föreslogs skyldighet att avge kvalitativ deklaration med rätt för tillsynsmyndighet att ge dis- pens.

Vid remissbehandlingen av betänkandet tillstyrktes detta i denna del av flertalet in- stanser. Skärpta bestämmelser innefattande krav på kvantitativ deklaration påyrkades dock från bl. a. medicinalstyrelsens och landsorganisationens sida. Medicinalstyrel- sen ansåg, att över huvud taget deklarations- plikt borde föreligga för alla varor i vilka gift eller vådligt ämne ingick, även om va— ran i och för sig ej utgjorde hälsofarlig vara. Styrelsen betonade, att detta var väsentligt för att upprätthålla ordning och reda vid tillämpning av giftlagstiftningen samt att det underlättade tillsynen av dess efterlevnad. Enligt styrelsen borde hänsyn till fabriks- hemligheter inte tas i detta sammanhang.

Styrelsen hänvisade till det intresse, varmed konsumentupplysningen numera omfattades.

Föredragande departementschefen avvisa- de en ordning med kvantitativ deklaration beträffande hälsofarliga varor (prop. 1962: 184, s. 119 f). Starka skäl talade i vissa fall enligt departementschefens mening för en fullständig deklaration. Då emellertid redan förslaget om kvalitativ deklaration innebar ett stort framsteg jämfört med dåvarande ordning och då det syntes honom angeläget att deklarationsplikten genomfördes i nära samförstånd med näringslivet, fann han lämpligast att då stanna för att förorda kva- litativ deklarationsplikt på hälsofarliga varor i allmänhet. Dispens från deklarationsplik- ten borde meddelas med mycket stor åter- hållsamhet. Departementschefen erinrade i detta sammanhang om att den föreslagna deklarationsplikten genomgående avsåg skyl- dighet att vid överlåtelse eller utlämnande förse förpackningen med deklaration. Kra- vet på deklarationsplikt tog däremot inte sikte på att en viss vara, som användes inom exempelvis ett industriföretag, nödvändigtvis skulle vara märkt med uppgift om innehålls- ämnen, då den hanterades inom företaget och det på betryggande sätt var sörjt för att den som handskades med varan inte löpte risk för att förgiftas eller eljest skadas av varan. I sådana fall kunde ofta lämplig sig- nalmärkning eller kortfattad varningstext med uppgift om riskerna vara tillfyllest.

Utgångspunkten vid bestämmande av märkningsskyldighetens omfattning bör gi- vetvis vara att hälso- och miljöfarliga varor skall vid hanteringen vara försedda med alla de upplysningar som kan vara ägnade att förhindra eller begränsa skador från varan. Från allmänhetens sida kan anspråk ställas på att få så fylliga uppgifter som möjligt. Även det helt allmänna kravet på insyn och varuupplysning gör det tilltalande med en så fullständig innehållsdeklaration som är möjlig.

För att skada skall undvikas och under- lag erhållas för behandling eller rådgivning vid inträffade förgiftningsfall eller annan skada är det i allmänhet i första hand kän- nedomen om vilka ämnen som förlänar en

viss vara dess hälso- eller miljöfarliga egen- skaper, som är det väsentliga. I många fall kan emellertid även en mängduppgift i fråga om de farliga beståndsdelarna ha betydelse från skyddssynpunkt. Att kräva uppgifter om mängden av ingående substanser i varje kemisk vara kan dock inte vara menings- fullt från hälso- och miljöskyddssynpunkt. Varor som man genom en deklaration eller annan märkning vill vinna närmare upplys- ning om är sådana med befarat hälso- eller miljöskadliga egenskaper. Föreskrivs kvanti- tativ deklaration så snart en vara innehåller ett farligt ämne, skulle deklarationsplikt komma att föreligga även för varor som inte i och för sig är att anse som farliga. Den allmänna märkningsskyldigheten skulle då också komma att omfatta andra än hälso- och miljöfarliga varor. En sådan utvidgning torde inte vara befogad.

För övrigt skulle en så omfattande ut- vidgning vid tillämpningen möta rent prak- tiska svårigheter. Nu använda analysmeto- der gör det nämligen möjligt att bestämma ytterst små mängder av biprodukter, vilka kanske är hälsofarliga som sådana men ej gör produkten själv hälsofarlig. En annan praktisk svårighet är att olika ämnen och olika typer av produkter ställer varierande krav på noggrannheten hos en mängdupp- gift för att denna skall vara meningsfull. En föreskrift om kvantitativ deklaration skulle därför även behöva innehålla normer för uppgiftsskyldighetens omfattning. Kravet skulle behöva varieras för olika varuslag och ej kunna bestämmas förrän efter det en närmare utredning gjorts om varugruppen. Senare skulle tillkomsten av nya varor och ökad kunskap om hälso- eller miljöfarlig- heten hos ämnen och beredningar kräva omprövning av redan fastställda normer.

I en föreskrift om kvantitativ deklaration måste dessutom inläggas olika krav på nog- grannhet. I något fall kan det kanske vara tillfyllest med en uppgift såsom t. ex. »Inne- håller ca 50 % av (substansen)». I ett annat fall blir uppgiften meningsfylld endast om den anges med bråkdelar av procent eller t.o.m. i ppm (miljondelar). I en produkt med flera lösningsmedel och med vissa va—

riationer mellan framställda partier kan det kanske vara nog att medlen anges i ord- ningsföljd efter ingående mängd med en totalsiffra för hela mängden lösningsmedel.

Emellertid torde någon form av kvanti- tetsuppgift beträffande sådana ämnen i en vara som förlänar den dess hälso- eller mil- jöfarliga egenskaper i regel vara motiverad och tiden nu vara mogen att utvidga gällan- de föreskrifter härom till att omfatta nya varugrupper.

Det får ankomma på naturvårdsverket att närmare undersöka behovet och möjligheten att lägga ytterligare varugrupper under tvånget av en mer eller mindre långt gående deklarationsplikt beträffande mängden av de i en produkt ingående beståndsdelarna.

I vissa sammanhang är det inte tillfyllest med principen att deklarationsuppgift skall ges i märkningen endast beträffande ämnen som förlänar en viss vara dess hälso- och miljöfarliga egenskaper. Detta gäller t.ex. i fall av synergism mellan två ämnen, vilket leder till annan effekt än med varje ämne för sig, eller potentiering av ett visst ämnes effekt genom närvaron av ett annat ämne. Som annat exempel kan nämnas varor, vilka hanteras under lång tid, i regel då under yrkesmässiga former, och där ytterligare ämnen med fysiologisk verkan under sådana betingelser kan behöva deklare— ras. Detta kan gälla t. ex. lösningsmedel som bensin, aceton m.fl., vilka hittills enligt praxis knappast bedömts som hälsofarliga varor enligt giftförordningen. Föreskrifter om sådan utökad deklarationsskyldighet skall kunna utfärdas av naturvårdsverket.

Bemyndigandet för naturvårdsverket att utfärda märkningsföreskrifter bör vidare kunna utnyttjas till att i enlighet med vad som redan skett vid tillämpningen av gift- förordningen ge anvisningar om varnings- påskrifter. Dessa har nu bl.a. formen av signalmärkning som utvisar varans karaktär och ger en allmän uppfattning om riskerna med varan. Även framdeles bör bibehållas nu gällande princip att den som saluför en vara i princip skall, inom ramen för givna normer, ha frihet att i det enskilda fallet utforma texten på lämpligaste sätt.

Till skydd för den som arbetar med med- let bör påskriften bl. a. innehålla besked om personlig skyddsutrustning, ventilation och andra erforderliga skyddsåtgärder.

De i kungörelsen intagna reglerna om märkning avser överlåtelse av vara. Gällan- de giftlagstiftning innefattar också vissa all- männa föreskrifter om märkning i andra sammanhang. Erforderliga detaljregler skall här kunna utfärdas av naturvårdsverket med stöd i det allmänna bemyndigandet att ut- färda tillämpningsföreskrifter.

MKU vill framhålla vikten av att märk- ningspåskrifter är väl synliga, entydiga och i fråga om uppställning, eventuella färg- och bildsymboler samt grundläggande upp- gifter i texten så enhetliga som möjligt.

Förbud

7 å i förslaget till lag om hälso- och miljö- farliga varor ger Kungl. Maj:t eller myndig- het som Kungl. Maj:t bestämmer befogenhet att förbjuda import eller hantering av viss hälso- och miljöfarlig vara eller föreskriva att visst ämne inte får ingå i eller överskrida viss halt i beredning eller annan vara som importeras eller hanteras. Denna befogenhet skall i enlighet med MKU:s förut återgivna principiella inställning delegeras till myndig- het. Befogenheten har i förevarande förslag tillagts naturvårdsverket (4 å tillämpnings- kungörelsen). I fråga om kosmetiska och hygieniska medel gäller dock redan enligt giftförordningen att socialstyrelsen har rätt att föreskriva att visst ämne inte får ingå i dylikt medel, som saluhålls eller yrkesmäs- sigt används här i riket. Denna befogenhet bör även framdeles ligga hos socialstyrelsen.

Socialstyrelsens rätt att föreskriva förbud mot visst ämne i kosmetiska och hygieniska medel begränsar sig inte till vissa uppräk- nade ämnen utan gäller helt allmänt. Det kan röra sig om ett ämne som just på grund av att det ingår i ett medel som appliceras på huden eller slemhinnorna utgör synnerlig hälsorisk. Särskilt har vissa färger och färg- stoffer ansetts kunna ge upphov till hud- sjukdomar och allergier och även ansetts kunna framkalla cancer. Föreskriften ger

möjlighet till snabbt inskridande, om hälso- risker visar sig föreligga vid användning av visst kosmetiskt eller hygieniskt medel. Att beslutanderätten tillagts socialstyrelsen beror på att det uteslutande rör sig om en hälso- fråga.

Vid tillkomsten av stadgandet under— ströks, att detta måste betraktas som en minimibestämmelse i avvaktan på en mer omfattande lagstiftning. Det framhölls vida- re, att en lagstiftning om kosmetiska prepa- rat och liknande medel måste antas erbjuda stora svårigheter, emedan det vetenskapliga underlaget för en dylik lagstiftning var myc- ket ofullständigt. Frågan komplicerades ock- så av att Sverige i mycket stor utsträckning importerade hithörande medel.

MKU anser att stor uppmärksamhet mås- te ägnas ingredienserna i de kosmetiska och hygieniska medlen. Det bemyndigande socialstyrelsen haft att i förekommande fall ingripa mot ämne som ingår i sådan vara har också utnyttjats. Den 28 januari 1964 har styrelsen utfärdat kungörelse angående förbud mot användande av vissa närmare uppräknade ämnen i kosmetiska och hygie- niska medel. Ändringar och tillägg i denna kungörelse har senare skett. MKU har inte ansett sig kunna närmare gå in på frågan huruvida tiden nu är mogen att föreslå yt- terligare särbestämmelser beträffande hithö- rande varor. Området är mycket speciellt och utredning i frågan synes kräva medver- kan av särskild medicinsk expertis. För öv- rigt är enligt vad som framkommit det ve- tenskapliga underlaget för en ifrågasatt, me- ra omfattande lagstiftning beträffande dessa medel alltjämt ofullständigt. Å andra sidan kan just detta förhållande kräva ökade in- satser från såväl fabrikanternas som det all- männas sida för att trygga säkerheten. MKU förutsätter att frågan även fortsättningsvis med uppmärksamhet följs av socialstyrelsen, som har att ta de initiativ till åtgärder som kan vara påkallade. I den mån införandet av anmälnings- eller uppgiftsskyldighet en— ligt 11 och 12 55 lagen om hälso— och mil- jöfarliga varor skulle vara till hjälp för socialstyrelsen i dess övervakning av detta varuområde får styrelsen vända sig till na-

turvårdsverket, som har att i samråd med socialstyrelsen utfärda erforderliga föreskrif- ter.

I förslaget tas vidare upp det i giftförord- ningen stadgade förbudet mot saluhållande och överlåtande av sjukvårds- och sanitets- artiklar, klädespersedlar och material till så- dana samt barnleksaker om de genom sin kemiska sammansättning eller innehåll kan medföra hälso- och miljöfara. Förbudet in- nefattar även varor som behandlats med far- ligt ämne och i vilka ämnet finns kvar och därigenom ger upphov till risker. Utfär- dandet av förbud beträffande föremål o. d. som här avses kan enligt förslaget endast ske med stöd av 2 5 i förslaget till lag. Befogen- het enligt denna bestämmelse är förbehål- len Kungl. Maj:t.

Tillstånd och anmälan

I förevarande avsnitt har tagits upp be- stämmelser som i första hand utgör tillämp- ning av det i 6 5 lagen om hälso- och miljö- farliga varor intagna bemyndigandet att in- föra tillståndstvång. Den i förslaget före- skrivna, från gift- och bekämpningsmedels- förordningarna huvudsakligen hämtade skyl- digheten att begära tillstånd avser i något fall själva produkten och innefattar då en föreskrift om förhandsprövning av denna. I övriga fall är det viss form för hantering av varan som lagts under tillståndstvång. Prövningen avser då närmast den som ut- övar hanteringen. Därjämte omfattar av- snittet föreskrifter om skyldighet att göra anmälan beträffande utövandet av viss han- tering.

Under rubriken Gifter och vådliga ämnen regleras de varor som omfattas av giftför- ordningen, dvs. ämnen och beredningar vars hantering är förenad med hälsofara. Nu gäl- lande definitioner i förordningen på gift och vådligt ämne har med smärre redaktionella ändringar överförts till förslaget. Till gift hänförs sålunda dels ämne som huvudsak- ligen används vid framställning av läkeme— del och som socialstyrelsen förklarat skola betraktas som gift, dels annat ämne vars

hantering är förenad med synnerligen stor hälsorisk. Till vådliga ämnen hänförs övriga hälsofarliga ämnen. I fråga om tillämpning- en av reglerna om gift reSp. vådligt ämne på beredning innefattar förslaget en mindre utvidgning. Reglerna om gift föreslås sålun- da bli tillämpliga på beredning innehållande gift, om sådant ämne bidrar till att ge varan hälsofarliga egenskaper. Även om bered- ningen samtidigt innehåller vådliga ämnen skall ändock de strängare reglerna om gift tillämpas. Kungörelsens bestämmelser om vådligt ämne skall gälla beträffande bered- ning innehållande vådligt ämne, om endast sådant ämne förlänar varan hälsofarliga egenskaper. I båda fallen förutsätts sålunda liksom hittills att beredningen över huvud taget skall ha hälsofarliga egenskaper för att bestämmelserna skall bli aktuella. Beträf- fande annan beredning som ej innehåller gift eller vådligt ämne men vars hantering på grund av varans kemiska sammansätt- ning är förenad med hälsorisk, får natur- vårdsverket föreskriva att vad som stadgas om gift eller vådligt ämne även skall gälla sådan beredning. Härigenom blir det möjligt att detaljreglera vissa grupper av varor som f. n. ej faller inom giftförordningens tillämp- ningsområde, bl. a. sådana varor som vid an- vändningen reagerar kemiskt under bildning av nya farliga ämnen eller som vid upphett- ning avger ämnen som i gas- eller partikel— form är farliga men eljest inte, såsom vissa metaller.

Förslaget innebär att det blir de i en beredning ingående hälsofarliga ämnenas status av gift eller vådligt ämne och icke beredningens egna egenskaper som avgör huruvida beredningen skall behandlas enligt reglerna för gift eller vådligt ämne. Om de beträffande beredning föreslagna hanterings- reglerna i något fall skulle leda till orim— liga konsekvenser med hänsyn till den verk— liga risknivån vid hanteringen, får enligt för- slaget myndighet i likhet med som f.n. gäl- ler enligt giftförordningen medge undantag. Sådana dispensansökningar bör enligt MKU såvitt möjligt behandlas med förtur, så att näringslivet på denna punkt inte onödigtvis åsamkas svårigheter. Dispensansökningar en-

ligt giftförordningen har dock hittills varit få.

Till tillämpningskungörelsen har överförts det s. k. responsainsritutet i giftförordningen. I denna förordning stadgas att giftmyndig- heten på begäran skall meddela beslut i frå- ga huruvida viss vara är att anse såsom häl- sofarlig och huruvida den i så fall utgör eller är att behandla som gift eller vådligt ämne. Beslutet är bindande. MKU har övervägt frågan om en utvidgning borde ske av till- synsmyndighetens responsaskyldighet till att avse även den speciella miljöfarligheten hos ett ämne eller en beredning.

Införandet i giftlagstiftningen av respon- sum, vilket skedde genom nu gällande gift- förordning, motiverades främst av intresset att underlätta tillämpningen av gränsdrag- ningssystemet för hälsofarliga varor. Förslag förelåg samtidigt om att responsum skulle tillämpas även för bestämning av begreppen läkemedel och bekämpningsmedel. Departe- mentschefen ansåg emellertid (prop. 1962: 184 s. 107) att väsentliga förutsättningar saknades för en responsaverksamhet vad an- gick dessa varor. Beträffande såväl läke- medels- som bekämpningsmedelsbegreppen var det nämligen inte primärt objektiva kri- terier utan avsikten med medlet som av- gjorde, huruvida det omfattades av begrep- pet. Vidare gällde registreringsplikt för de flesta aktuella läkemedel och för bekämp- ningsmedel. I samband med prövning av ansökan om registrering erhölls besked i de avseenden som kunde vara av intresse.

Responsainstitutet enligt giftförordningen har haft förhållandevis ringa användning. Erfarenheterna härav visar att sökanden of- ta ej kunnat eller på grund av kostnaderna ej velat fullfölja en ansökan om responsum. I sådana fall då formella responsa inte kun- nat avges i brist på tillräckliga data har än- dock i regel vissa upplysningar och synpunk- ter i fråga om varans hälsofarlighet kun- nat lämnas. Giftnämnden har vidare enligt giftförordningen att ta egna initiativ för att ange förordningens tillämpningsområde ge- nom att upprätta vägledande förteckningar över ämnen, som är att hänföra till gifter

eller vådliga ämnen. På begäran av andra myndigheter har giftnämnden i viss utsträck- ning avgett responsa beträffande olika äm- nen och även på motsvarande sätt efter egna utredningar varit polis- och åklagarmyndig- heter behjälpliga beträffande vissa varor.

Med hänsyn till syftet med en säkerhets- lagstiftning har ett responsum framför allt värde i de fall då varan befinns vara farlig och således bestämmelser i giftlagstiftningen blir tillämpliga på varan. Mera sällan torde senare rön och vetenskapliga data ge vid handen att varan bedömts för strängt. Det ligger närmare till hands att anta att i vissa fall nya riskaspekter tillkommer vilka inte var kända eller kunde förutses då ett res- ponsum avgavs. Nya rön måste kräva om- prövning av ett avgivet responsum.

I frågan huruvida den speciella miljöfar- ligheten hos en kemisk vara bör och kan bli föremål för formella responsa bör till en början framhållas, att de nyss antydda svå- righeterna att erhålla tillräckligt underlag för ett bindande beslut måste antas bli sär- skilt stora när det gäller själva miljöfarlig- heten. Den vetenskapliga litteraturen beträf- fande mera uttalat miljöfarliga egenskaper hos en produkt är ännu så länge oftast myc- ket knapphändig. Miljöfarligheten hos en vara sammanhänger ibland även med olika klimatologiska och andra lokala förhållan- den. Avgivandet av ett responsum beträffan- de en varas miljöfarlighet kräver ofta att myndigheten utför eller låter utföra omfat- tande undersökningar. Detta ställer stora krav på undersökningskapaciteten.

Det bör även erinras om att miljöfaran hos en kemisk produkt ofta inte klart kan särskiljas från hälsofaran hos produkten. I regel är det samma egenskaper hos varan som gör att den kan anses förenad med hälsofara resp. miljöfara. Hälsofaran i för- fattningens bemärkelse är mera påtaglig och förknippad med direkt exposition under kor- tare eller längre tid för varan. I begreppet miljöfara kan ligga en indirekt hälsorisk först uppenbarad genom störningar eller skador i miljön.

MKU vill vidare framhålla, att det här är fråga om ett mycket omfattande sorti-

ment av varor med skilda egenskaper och användningsområden. I 6 kap. om en ut- vidgad lagstiftnings utformning har behand- lats svårigheterna att i själva lagen införa en närmare reglering av alla de kemiska produkter som kan ha hälso- och miljöfar- liga verkningar. Särskilt har framhållits att bedömningen av miljöriskerna av en vara kompliceras av ett antal skilda faktorer så- som mängden i vilken varan kommer att användas, användningssättet, närvaron av andra ämnen i miljön m.m. Samma svårig- heter måste antas föreligga vid avgivandet av ett responsum i fråga om miljöfarlighe- ten. Rätteligen borde man många gånger ej tala om miljöfarliga varor utan om miljö- farliga situationer till följd av användningen av viss vara. Miljöfaran i samband med att ett visst bestämt närsaltrikt tvättmedel bru- kas i ringa mängd är t. ex. nära förbunden med att åtskilliga andra liknande medel sam- tidigt används. En precisering av gränsen mellan farlig och ofarlig vara skulle därför många gånger svårligen kunna göras.

Enligt MKU:s mening skulle en utvidg- ning av institutet med formellt responsum till att omfatta även den speciella miljöfar- ligheten hos en vara vara önskvärd. MKU har emellertid med hänsyn till anförda för- hållanden inte ansett sig kunna framlägga förslag härom. Det intresse näringslivet, all- mänheten och myndigheter kan ha av att få upplysningar om tillämplighetsområdet för lagen om hälso- och miljöfarliga varor eller om en vara är att anse som speciellt farlig för miljön eller om särskilda restriktioner gäller för en viss vara genom tillämpnings— bestämmelser bör kunna delvis tillgodoses genom det nuvarande responsainstitutet för hälsofarliga varor. Upplysningar av mera informell karaktär samt råd och anvisningar i fråga om olika varors miljöfarlighet bör självfallet lämnas av naturvårdsverket i den utsträckning som tillgänglig kunskap och verkets resurser medger. Verket bör emel- lertid uppmärksamt följa frågan om möjlig- heten att utvidga responsainstitutet och med stöd av vunnen erfarenhet av lagens tillämp- ning ta de initiativ i frågan som påkallas och förhållandena medger.

Bestämmelserna om gifter och vådliga ämnen i förevarande avsnitt avser i övrigt företrädesvis tillståndstvång beträffande till- verkningen, införseln, handeln och använd- ningen av gift och vådligt ämne och har i huvudsak sin motsvarighet i giftförordning- en. I fråga om yrkesmässig tillverkning gäl- ler att sådan tillverkning av gift får bedrivas endast av den som är behörig att tillverka läkemedel i allmänhet eller som innehar till- stånd att tillverka giftet. Vådligt ämne får yrkesmässigt tillverkas endast av den som är behörig att yrkesmässigt tillverka gift samt av den som anmält till yrkesinspektören att han ämnar tillverka vådligt ämne.

Den yrkesmässiga användningen av gift regleras i förslaget (15 å) i överensstämmel- se med giftförordningen och innebär, att gift ej får användas av annan än den som är behörig att införa eller yrkesmässigt till- verka gift samt av den som anmält till yrkes- inspektören att han ämnar använda gift i sin yrkesutövning. Samma begränsning före- slår MKU skall gälla beträffande yrkesmäs- sig förstöring eller omvandling i samband med oskadliggörande eller annan form för kvittblivning av gift. Föreskriften om an- mälan till yrkesinspektören angående till- verkning av vådligt änme samt användning och oskadliggörande av gift syftar främst till att ge yrkesinspektionen kännedom om de platser där sådan hantering äger rum. De problem som uppkommer vid tillverkningen och användandet är i allmänhet av den be- skaffenhet att de i första hand bör mötas med arbetarskyddsåtgärder. Redogörelsen i 3 kap. om arbetarskyddslagstiftningen visar också att denna i detta hänseende inrym— mer en rad föreskrifter till arbetstagarens skydd. Samma skyddsbehov kan många gånger föreligga vid verksamhet för destruk- tion eller konvertering av en kemisk vara, i synnerhet då denna utgör eller är att be- handla som gift.

Att tillverkning i fråga om gift fått en något mera ingripande reglering beror på att frågan inte enbart är av arbetarskydds- natur. Här tillkommer den omständigheten, att tillverkning, inbegripen förpackning och

ompackning, i regel är det första ledet i ett handelsförfarande.

Beträffande införsel och handel med gift stadgas tillståndstvång (ll—13 åå). I över- ensstämmelse med vad som redan gäller skall införsel och handel med vådligt ämne däremot i princip vara fri. För den som äm- nar idka handel med sådan vara föreligger emellertid skyldighet att göra anmälan till yrkesinspektören såvida verksamheten avser annat än tillverkarens slutna originalförpack- ning. Den vid tillståndsgivningen gjorda be- dömningen skall framför allt avse arbetsmil- jöförhållandena.

Förevarande avsnitt innehåller vidare be- stämmelser om föreståndare för tillverkning och handel samt tillståndsmyndighet beträf- fande vissa hanteringsformer. I överensstäm- melse med bestämmelserna i giftförordning— ens tillämpningskungörelse föreskrivs sålun- da att tillverkning av gift och handel med gift annorstädes än på apotek skall förestås av godkänd föreståndare. Godkännande lämnas av yrkesinspektören. Frågan om fö- reståndarens kompetens har närmare be- handlats i förarbetena till giftförordningen (SOU 1961:41 s. 112, prop. 1962:184 5. 149). Särskild vikt läggs vid att förestånda- ren övervakar verksamheten och tillser att gällande föreskrifter följs.

Tillstånd såvitt gäller införsel och tillverk- ning aV gift samt handel med gift meddelas enligt nu gällande bestämmelser av polis- myndigheten. I alla tillståndsärenden utom import hörs yrkesinspektören och länsläka- ren. Godkännande av föreståndare — om sådan tidigare ej finns — sker som regel efter det tillstånd meddelats.

Enligt MKU:s mening bör ifrågavarande tillståndsgivning lämpligen överflyttas till nå- got av de organ som har direkt kontakt med hälso— och miljöövervakningen. Bland myndigheter som härvid kan komma i fråga är bl.a. länsstyrelsen. Efter den omorgani- sation som skett inom länsförvaltningen år 1971 (prop. 1970: 103 och 1971: 1) kommer länsstyrelsen att i högre grad än tidigare vara ett aktivt samordnande organ med ansvar för länets utveckling och för den översiktliga statliga samhällsplaneringen

m.m. Riktlinjerna för länsstyrelsens upp- gifter angavs av länsförvaltningsutredningen i dess betänkande »Den statliga länsförvalt- ningen» (SOU 1967: 20). För att länsstyrel- sen skall klara de betydelsefulla större upp- gifterna föreslog utredningen bl.a. att peri- fera ärendegrupper skulle avskiljas från läns- styrelsen. Senare har också bl.a. vissa an- sökningsårenden, i vilka polismyndigheten verkställer viss utredning och avger yttrande överflyttats till denna. Även större delen av tillståndsgivningen beträffande explosiva va- ror har överförts från länsstyrelsen till po— lisen (prop. 1969z33). Vapenärenden som f. n. ligger hos länspolischefen, är en annan ärendegrupp som föreslås bli överflyttad på motsvarande vis.

Även om många skäl talar för att till- ståndsgivningen enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor läggs på länsstyrelsen —- framför allt gäller till förmån härför att länsstyrelsen är tillsynsmyndighet enligt miljöskyddslagen — bör dock denna av hänsyn till de angivna riktlinjerna inte väljas om annat lämpligt organ finns att tillgå.

Ett alternativ till länsstyrelserna är yrkes- inspektionen. Denna har hittills i flertalet distrikt nedlagt ett omfattande arbete i sam- band med godkännande av föreståndare och tillståndsgivning, bl.a. genom inspektioner. Personalen på yrkesinspektionen har f. ö. också sådan utbildning och erfarenhet be- träffande hanteringen av giftiga ämnen att den är väl lämpad att ta om hand till- ståndsgivningen och de i samband härmed nödvändiga lokala undersökningarna. MKU föreslår därför att tillståndsgivningen över- flyttas på yrkesinspektör.

Tillstånd kan enligt gällande regler med— delas för viss tid eller tills vidare. Tidsbe- gränsade tillstånd har kommit att meddelas i allt större utsträckning. En fördel med tidsbegränsade tillstånd är att kontroll av verksamheten kan ske varje gång ett till- stånd skall förnyas. Registren kan hållas aktuella genom att outnyttjade tillstånd blir ogiltiga efter viss tid. Vidare torde för såda- na fall då verksamheten inte bedrivs enligt givna råd och anvisningar det vara lättare att vägra förnyat tillstånd än att återkalla

ett löpande. MKU förordar därför, att till- stånd i allmänhet meddelas för viss tid. Ett tillstånd kan avse visst eller vissa gifter eller dylika varor i allmänhet.

Den nu gällande föreskriften att länslä- karen skall höras i tillståndsärende synes kunna utgå. De flesta länsläkare har inte resurser att göra inspektioner eller på annat sätt granska ett tillståndsärende. Självfallet bör emellertid yrkesinspektören höra läns- läkaren i sådana fall där denne kan antas besitta särskild sakkunskap. Likaså bör ett samråd ibland kunna vara påkallat med häl- sovårdsnämnd, och helt naturligt bör ett samarbete upprätthållas med lokal polismyn- dighet i frågor som rör förebyggande av brott. Hälsovårdsnämnden bör erhålla med- delande om sökta och om beviljade tillstånd. En föreskrift härom har tagits in i kungö- relseförslaget. Lämpligen utarbetar natur- vårdsverket detaljerade arbetsanvisningar för tillståndsgivning m.m.

Bland tillståndspliktiga varor tas härefter upp bekämpningsmedlen. Regleringen i för- slaget motsvarar i huvudsak den som gäller enligt bekämpningsmedelsförordningen. En- ligt denna får bekämpningsmedel inte salu— hållas, överlåtas eller användas utan att vara registrerade hos giftnämnden. Registrerings- förfarandet innefattar bl. a. en förprövning av medlets hälso- och miljöfarlighet. Till- lämpningskungörelsen innehåller blott ett förordnande att medlet inte får saluhållas, överlåtas eller användas utan att vara god- känt av naturvårdsverket jämte en bestäm- melse om de huvudsakliga villkoren för god— kännandet. Formen för tillståndsprövningen och de närmare villkoren för medlets god- kännande får fastställas av verket. Natur- vårdsverket tillerkänns rätt medge att be— kämpningsmedel får överlåtas och användas för prövningsändamål. Härigenom får ver— ket möjlighet att i överensstämmelse med vad som redan gäller låta institution eller anstalt, som ägs eller åtnjuter stöd av staten eller kommun, pröva ett medels egenskaper utan att medlet först blivit godkänt.

Såsom bekämpningsmedel anses enligt de— finitionen i bekämpningsmedelsförordningen

ämnen och beredningar, som är avsedda att användas till skydd mot egendomsskada, sanitär olägenhet e. d., förorsakad av växter, djur, bakterier eller virus. Det är alltså en— ligt definitionen avsikten med en vara som gör den till bekämpningsmedel. Samma äm- ne som ingår i ett bekämpningsmedel kan således användas i annat syfte än för be- kämpning och faller då utanför bekämp- ningsmedelsbegreppet.

Giftnämnden har i skrivelse den 15 okto- ber 1970 till socialdepartementet hemställt om befogenhet att föreskriva att förordning— en helt eller delvis skall tillämpas beträffan- de vara, som i fråga om egenskaper och användning står bekämpningsmedlen nära. Att sådana varor kommer utanför den i förordningen föreskrivna kontrollen, är en— ligt nämndens mening otillfredsställande. Till sådana varor hör bl. a. de 5. k. skeppsbotten- färgerna, vilka kan innehålla höggiftiga äm- nen såsom arsenik- och kvicksilverförening- ar samt PCB. Sådana färger ligger under bekämpningsmedelsförordningen, om färgen exempelvis skulle anges förhindra direkta angrepp på båtskrovet av vattenorganismer. Detta är emellertid enligt nämndens mening knappast fallet om färgen enbart anges mot- verka att organismer sätter sig fast förorsa- kande högre friktion mellan vattnet och båt- skrovet och därigenom fartminskning; fär- gen anges då inte ge skydd mot »egendoms- skada». I växtodlingen används vidare vissa kemiska medel som inte är att anse såsom bekämpningsmedel. Hit hör bl. a. blad- och blastdödningsmedel. Blastdödning i odlingar av matpotatis har hittills främst skett i av- sikt att skydda knölarna från att bli infekte- rade under upptagningen. Medel för sådant ändamål är att anse såsom bekämpningsme- del. Man torde emellertid kunna räkna med att den framtida användningen av blastdöd- ningsmedel för potatis kan komma att ske främst av andra motiv än av vad som täcks av bekämpningsmedelsförordningen, t. ex. för avbrytande av tillväxten vid den knölstorlek som ger högsta skördevärdet eller för att hindra driftstörningar i samband med upp- tagningen på grund av det förhållandet att blasten är för hög. Utanför bekämpnings-

medelsförordningen ligger även tillväxtreg- lerande ämnen av olika slag, t. ex. medel som påverkar eellsträckningen i strået på råg och vete och därigenom motverkar liggsädesbildning. Hit hör även antigronings- medel, kartgallringsmedel inom fruktodling- en och s.k. jordkonditioneringsmedel. Det sistnämnda är avsett att förhindra uppkoms- ten av skorpbildning och igenslamning av själva jordytan efter starkare regn och har åtminstone tidvis tilldragit sig intresse här i landet.

En inom nämnden utarbetad promemoria i ärendet har för yttrande tillställts lantbruks— styrelsen, statens växtskyddsanstalt, lant- brukshögskolan, naturvårdsverket, social- styrelsen, statens institut för folkhälsan, ve- terinärstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, för- eningen bekämpningsmedelsleverantörer, Sveriges färgfabrikanters förening samt Sve- riges kemiska industrikontor. Samtliga in- stanser har tillstyrkt giftnämndens förslag. Lantbrukshögskolan har tillagt att en till- synsmyndighet tillerkänd befogenhet att ut- sträcka lagstiftningen bör omgärdas med vissa restriktioner. I fråga om medel som används inom lantbruket torde t.ex. böra föreskrivas, att den föreslagna rätten att ut- sträcka förordningens tillämpningsområde får begagnas först efter växtskyddsanstaltens eller lantbrukshögskolans hörande i varje enskilt fall. Föreningen bekämpningsmedels- leverantörer har framhållit att ett utnyttjan- de av den föreslagna utvidgningsregeln för- utsätter lämpliga övergångsperioder. Sveri- ges färgfabrikanters förening och Sveriges kemiska industrikontor framhåller i gemen- samt yttrande att bemyndigandet bör an- vändas med återhållsamhet.

MKU, som anser sig böra ta upp till be- handling frågan huruvida de här nämnda varorna bör ligga under tillståndstvång, an- sluter sig till giftnämndens mening att varor, som i fråga om egenskaper och användning står bekämpningsmedlen nära och som inne- bär risker för människan och miljön, bör ligga under samma kontroll som bekämp- ningsmedlen. Särskilt gäller detta sådana va- rugrupper som skeppsbottenfärger samt in- om växtodlingen använda avmognadsmedel,

tillväxtreglerande ämnen, antigroningsmedel och kartgallringsmedel. Nya medel kommer emellertid till och ämnen och beredningar får nya användningsområden. En bestämd och uttömmande beskrivning av de varu— grupper som bör läggas under kontroll stö- ter därför på svårigheter. En utvidgning bör genomföras så att en viss flexibilitet kan er- hållas vid tillämpningen. I enlighet härmed föreslår MKU att de ovan uppräknade med- len läggs under tillståndstvång samt att till- synsmyndigheten bemyndigas att närmare bestämma de enskilda varugrupperna. En bestämmelse härom har intagits i förslaget (23 å andra stycket).

Bekämpningsmedel och dem närstående varor är i allmänhet hänförliga till gifter eller vådliga ämnen och skulle således kom- ma att omfattas av de regler som föreskri- vits för sådana varor. I fråga om t. ex. in- försel och tillverkning är det också lämpligt att bibehålla nuvarande ordning att de gene- rella reglerna har tillämplighet. När det gäl- ler vissa andra hanteringsformer kan mera speciella och efter förhållandena avpassade regler vara motiverade. Sådana regler kan medge antingen större frihet eller längre gående restriktioner i fråga om hanteringen. Åtskilliga medel, som formellt är att behand- la som gift, bör sålunda liksom f.n. kunna försäljas utan särskilt tillstånd. Genom att endast godkända bekämpningsmedel, med av naturvårdsverket fastställda påskrifter el- ler på annat sätt meddelade villkor till före- byggande av skada, kan komma i fråga i hanteringen blir de ändock styrda på ett mera betryggande sätt än varor i allmänhet. MKU föreslår att alltfort endast de farligas- te medlen skall kräva särskilt handelstill- stånd. I lagtexten har denna grupp av medel definierats som »bekämpningsmedel, vars användande utan iakttagande av föreskrivna försiktighetsmått är förenat med särskild risk för förgiftning eller annan skada hos människor». MKU förutsätter, att nuvaran- de indelning av bekämpningsmedlen i faro- klasser kommer att bibehållas även efter genomförandet av den nya lagen och att till den klass som inrymmer de farligaste

varorna skall hänföras medel med synner- ligen stor skaderisk. Det föreskrivna han- delstillståndstvånget skall omfatta medel till- hörande denna klass. Härjämte ges natur- vårdsverket genom bestämmelsens avfatt- ning möjlighet att utvidga tvånget även till andra medel med särskild risk. Nu gällande krav på särskild behörighet för användning- en av medel med särskild skaderisk skall bibehållas. Erforderligt tillstånd skall enligt förslaget liksom hittills meddelas av lant— bruksstyrelsen i fråga om medel som huvud- sakligen används i jordbruk, skogsbruk eller trädgårdsskötsel samt i övriga fall av social- styrelsen. Med hänsyn till de speciella mil- jöskyddssynpunkterna föreslår MKU vidare (31 å) att naturvårdsverket skall ha motsva- rande befogenhet att föreskriva särskild per- sonlig behörighet som krav om det behövs beträffande visst eller vissa bekämpnings- medel förknippade med särskild miljörisk och där användningen inte eljest ligger un- der tillståndstvång. I detta fall har det an- setts lämpligt att naturvårdsverket självt sva- rar för tillståndsgivningen och därmed i förekommande fall för erforderlig utbild- ningsverksamhet.

Enligt förarbetena till bekämpningsme- delsförordningen skall vid tillståndsgivning- en hänsyn tas till huruvida vederbörande företag har tillgång till utbildad personal, lämplig maskinell utrustning och sådana lo- kaler som kan anses betryggande i fråga om arbetarskydd och frånvaro av förväxlings- risker.

I detta sammanhang tas också in i försla- get bestämmelsen i bekämpningsmedelsför- ordningen att bekämpningsmedel, som är särskilt giftigt för pollinerande insekter, in- te får användas för att behandla växter, som står i blom och beflygas av sådana insekter. Dispens kan i vissa fall meddelas av lant- bruksstyrelsen.

Gemensamma bestämmelser Enligt 8 å lagen om hälso- och miljöfarliga varor ges myndighet som Kungl. Maj:t be- stämmer rätt att föreskriva skyldighet för

den som importerar eller yrkesmässigt han- terar ämnen eller beredning att lämna upp- gifter om varans sammansättning, egenska- per och hantering. I förslaget till kungörelse lämnas befogenheten till naturvårdsverket (35 å).

Bestämmelsen i lagen avses skola ge myn- digheten möjlighet att bedöma hälso- och miljöfarligheten hos olika grupper av äm- nen och beredningar som förekommer i in- dustrin eller handeln. En sådan bedömning behöver också göras beträffande andra va- ror än ämnen och beredningar t. ex. före- mål och material av olika slag — på grund av varornas kemiska sammansättning eller innehåll. I förslaget till kungörelse har na- turvårdsverket därför tillagts befogenhet att föreskriva uppgiftsskyldighet även beträf- fande sådan vara.

Förevarande avsnitt tar vidare upp en be- stämmelse om bemyndigande för naturvårds- verket att införa tillståndstvång beträffande yrkesmässig verksamhet för oskadliggöran- de eller annan form för kvittblivning av häl- so- och miljöfarlig vara. Bestämmelsen har fastställts till att omfatta även andra varor, nämligen visst slag av ämnen eller bered- ningar bland vilka hälso- och miljöfarliga varor förekommer samt andra varor vilkas hälso- och miljöfarliga egenskaper betingas av deras kemiska sammansättning eller in- nehåll. Förutsättningen är att det är påkallat från hälso- och miljöskyddssynpunkt (36 5). Till en början kan erinras om att miljö- skyddslagen ger möjlighet till kontroll över olika former av utsläpp från en destruk- tionsanläggning. Enligt miljöskyddslagen gäl- ler nämligen tillståndstvång eller skyldighet att söka dispens beträffande inrättandet av anläggning för behandling eller deponering av avfall överstigande 50 ton/år samt i frå- ga om anläggning för behandling av olje- avfall eller annat Specialavfall. I fråga om själva verksamheten vid en anläggning för omvandling (konvertering) eller förstöring (destruktion) av ämnen eller beredningar eller andra produkter vari hälso- och miljö- farliga varor ingår kan emellertid i andra hänseenden än de som kan regleras med

stöd av miljöskyddslagen behov föreligga av kontroll från samhällets sida. Det gäller produkter av skilda slag. Som exempel på sådana varor kan nämnas oljor och olje- produkter. Hit hör bl. a. varor innehållande PCB, vilka vid förbränning kan medföra spridning av giftet. En föroreningskälla är med all sannolikhet varor och föremål som innehåller polyvinylkloridplaster (PVC). Förbränningen av PVC ger klorväte som med vatten bildar saltsyra. Användningen av sådana plaster är redan omfattande och kommer med säkerhet att öka. Fluorplaster avger vid förbränning bl. a. fluorväte och fluoriderade kolväten vilka i båda fallen är toxiska och kan ha skadliga långtidseffek- ter. Andra varor som kan vålla problem är syror, organiska lösningsmedel och cya- nidlösningar, vilka är aktuella i många sam- manhang. Förutom vid industrier, i jord— bruk och inom de enskilda hushållen kom- mer giftiga produkter till användning vid bl.a. sjukhus, laboratorier, vetenskapliga institutioner och utbildningsanstalter. Un- dersökningar har visat att många av dessa saknar möjligheter att tillfredsställande oskadliggöra giftigt avfall.

Konvertering och destruktion inrymmer i fråga om många kemiska produkter svår- bemästrade problem och kräver omfattande teknisk utrustning samt erfaren och sak- kunnig personal. Det får ankomma på na- turvårdsverket att med stöd av det allmänna bemyndigandet i 9 å lagförslaget utfärda erforderliga föreskrifter om sättet för kon- verteringen eller destruktionen. Yrkesmässig verksamhet för destruktion av större mäng- der av dylika varor bör utföras av organ med tillgång på tillräckliga tekniska och per- sonella resurser. Kontroll över verksamhe- ten kan vinnas genom införande av någon form av tillståndstvång. Det får ankomma på naturvårdsverket att beträffande olika varor ta ställning till behovet och möjlig- heten att införa tillståndstvång angående oskadliggörandet. Närmast torde ett till- ståndstvång få formen av en prövning av sakkunnigheten hos den som skall svara för verksamheten och kapaciteten hos destruk- tionsanläggningen.

I anslutning till det anförda kan erinras om att utredningen rörande omhänderta- gande och behandling av kemiskt avfall m.m. (UKA) enligt vad som framgår av avsnittet 4.1 har att utreda frågor rörande dylikt avfall. Utredningens uppdrag inne- fattar bl.a. frågan om kommuns skyldig- heter att ta hand om och oskadliggöra ke- miskt avfall.

Förevarande avsnitt innehåller slutligen ett bemyndigande för naturvårdsverket att meddela ytterligare föreskrifter och villkor enligt 9 5 lagen om hälso- och miljöfarliga varor samt för tillämpningen i övrigt av la- gen och tillämpningskungörelsen (38 å). Så- som framgått av det föregående skall enligt förslaget rätten att införa tillståndstvång be- träffande själva produkten och i fråga om olika former av hantering av produkten tillverkning, handel, yrkesmässig användning etc. förbehållas Kungl. Maj:t. Däremot skall rätten att meddela särskilda villkor för åtnjutande av tillstånd samt att i övrigt ge närmare föreskrifter till skydd för männi- skan och miljön delegeras till myndighet. Skyldigheten att utfärda erforderliga han- teringsföreskrifter och exempel på behovet av sådana föreskrifter har närmare behand- lats i avsnitt 7.3.3, till vilket hänvisas.

Förslaget till kungörelse innefattar, bort- sett från regleringen beträffande bekämp- ningsmedlen och med dem närstående va- ror, inte några detaljerade bestämmelser som särskilt rör miljöfarligheten hos en vara. Att avgöra frågan om en varas särskilda miljö— farlighet och samhällets behov av skydd mot varan samt att därefter fastställa lämplig form för åtgärd mot varan kräver en om- fattande undersökning av varans effekter och en kartläggning av varans användning och förekomst i olika sammanhang. Ett så- dant underlag har ej stått till MKU:s för- fogande. MKU:s förslag till kontroll över hälso- och miljöfarliga produkter innebär att det skall åvila naturvårdsverket att låta utföra de undersökningar som behövs för att fastställa hälso- och miljöfarligheten hos de varor som kommer till användning samt

därefter ta ställning till frågor om lämpliga åtgärder i det enskilda fallet.

Såsom framhållits i 2 kap. är kunska— perna om ämnens effekter i miljön och på lång sikt för människan själv begränsade. Det är emellertid känt att vissa ämnen och ämnesgrupper kan ha menliga verkningar på djur och växter. Vissa ämnen kan vara ärft- lighetsändrande, cancerframkallande eller fosterskadande. En antydan om vilka ämnen det kan vara fråga ges i 2 kap. samt i de till betänkandet fogade, såsom bilagor in- tagna uppsatserna. Ökad kunskap behövs om substansers verkan på människan och miljön.

Ett första steg för verket blir att söka kartlägga förekomsten av kemiska varor i handeln, produktionen och hanteringen i övrigt samt varornas sammansättning och effekter. Helt naturligt skall undersökningen i första hand inriktas på ämnen och varor hos vilka hälso- och miljöfarligheten är mer eller mindre klart dokumenterad, men upp- märksamheten måste också vara riktad på kemiska varor som f.n. betraktas som helt ogiftiga. Sålunda kan t. ex. handelsgödsel— medlen kräva beaktande ur miljösynpunkt på grund av att de sprids i stora mängder, över stora arealer och under mycket lång tid. Detsamma gäller vägsalterna. Oljebe- kämpningsmedlen sprids direkt i naturen i bestämd avsikt och är i dessa hänseenden jämförbara med bekämpningsmedlen. Be- kämpningsmedelsförordningen är emellertid inte tillämplig på dessa. Det finns anledning för naturvårdsverket att granska dessa pro— dukter med avseende på miljöeffekterna.

Bland produkter som kan kräva en viss granskning kan vidare nämnas färger, rost- skyddsmedel och rengöringsmedel. Av sär- skild ekologisk betydelse är också de syn— tetiska tvätt- och diskmedlen. Åtgärder för en reglering av deras innehåll utöver de re- dan vidtagna bör övervägas. En ökad in- formation om närsaltproblematiken bör därjämte komma till stånd. Naturvårds- verket behöver för att kunna svara för detta ökad kunskap om innehållet i salu- förda varor och kanske även om den om- fattning i vilken skilda typer av varor salu-

förs. Så bör kunna ske genom att föreskrift ges med stöd av 35å tillämpningskungö- relsen om skyldighet för importörer och tillverkare att till myndigheten lämna upp- gift om sin hantering av tvättmedel samt om sammansättningen av desamma och den mängd i vilken de importeras och tillver- kas. Med ledning av sådana uppgifter bör myndigheten kunna ta initiativ till och på— bjuda lämpliga åtgärder samt lämna allmän- heten information. I sammanhanget kan er- inras om att tvättmedelsbranschen frivilligt lämnar naturvårdsverket uppgifter beträf- fande sina produkters innehåll.

Tillsyn

Fråga om valet av tillsynsmyndighet enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor be- handlas i 10 kap. Statens naturvårdsverk föreslås där bli central tillsynsmyndighet. Föreskrift härom har intagits i 39å i för- slaget till kungörelse.

Förevarande avsnitt innhåller också ett stadgande som ger naturvårdsverket befo- genhet att föreskriva anmälnings- och upp— giftsskyldighet enligt 11 och 12 åå i lagen beträffande vara, som ej omfattas av dessa bestämmelser men för vilken särskild före- skrift meddelats med stöd av lagen (40 å).

Om besvär

I förevarande avsnitt ges bestämmelser om besvärstalan beträffande beslut som medde- lats av myndigheter enligt denna kungörelse. Bestämmelserna överensstämmer med visst undantag med dem som redan gäller enligt nuvarande regler om gifter och bekämp- ningsmedel. I fråga om sådant beslut som rör tillämpningen av bestämmelserna i 23 å förslaget om godkännande av bekämpnings- medel skulle enligt gällande ordning talan föras hos kammarrätten. Avgöranden i dy- lika ärenden är emellertid i allmänhet be- roende av en allmän avvägning mellan ris- kerna med varans hantering och nyttan av densamma. Enligt MKU:s mening bör där- för besvär i dessa inte prövas av förvalt- ningsdomstol utan av Kungl. Maj:t.

Någon regel om vem som har rätt att an- föra besvär har inte uppställts. Rätten att föra talan mot beslut enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor kommer därför att regleras i enlighet med bestämmelserna i förvaltningslagen . Enligt 11 å denna lag får talan mot sådant beslut av myndighet som kan överklagas genom besvär föras av den som beslutet angår, om det gått honom emot. Talerätt tillkommer således i första hand endast sökande som fått avslag på sin ansökan om den åtgärd varom är fråga.

Inom MKU har tagits upp frågan om att utvidga besvärsrätten i förevarande lagstift- ning till en vidare krets av personer som kan komma att direkt eller indirekt beröras av ett av myndighet meddelat beslut. Sär- skilt är problemet aktuellt då en vara kan, oaktat den är hälso- och miljöfarlig, komma att godkännas för hantering på grund av de avvägningar mellan varans skadlighet å ena samt samhällets behov av densamma å and— ra sidan som måste ske. Den krets av män- niskor som kan komma att utsättas för på- verkan av varan är ofta helt obegränsad. En utvidgning av de besvärsberättigades krets till att omfatta alla som berörs av be- slutet skulle i sådana fall innebära att varje medborgare fick besvärsrätt enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor. En så vid be- svärsrätt har hittills inte godtagits i rättstill- lämpning bl. a. av det skälet att den skulle försvåra möjligheten att konstatera om ett beslut vunnit laga kraft samt medföra onö- digt merarbete genom handläggning av opå- kallade besvär och försening av beslutets ikraftträdande.

I prop. 1971: 30 med förslag till förvalt- ningslag tog föredragande departementsche- fen upp frågan om det allmännas möjlighe- ter att anföra besvär över beslut, varigenom ett allmänt intresse fått vika för ett offent- ligt intresse, och uttalade härvid att detta problem borde bli föremål för en samlad bedömning. Departementschefen förklarade vidare sig avse att senare ta ställning till de former i vilken en sådan bedömning kunde äga rum.

Det kan ytterligare nämnas, att vid be- handling av propositionen med förslag till

livsmedelslag en motion förelåg med yrkan- de att besvärsrätt över beslut enligt livsme- delslagen skulle tillkomma samtliga konsu- menter. Jordbruksutskottet (1971: 41) ut- talade i anledning härav, att sammanslut- ningar av konsumenter eller löntagare möj- ligen borde tillerkännas en viss besvärsrätt på liknande sätt som sådana sammanslut- ningar enligt 6 5 lagen om otillbörlig marknadsföring tillerkänts talerätt hos marknadsrådet om förbud mot otillbörlig marknadsåtgärd, då konsumentombudsman- nen för visst fall beslutat att inte göra ansökan om sådant förbud. Uttalandet syftade bl. a. på sådana fall då livsmedels- myndighet godkänt en tillsats för ett i handeln allmänt förekommande livsmedel. En annan möjlighet att utvidga besvärs- rätten för att tillvarata konsumenternas intressen var enligt utskottet att en sär- skild myndighet fick befogenhet att föra talan i sådant syfte. Utskottet erinrade här— vid om naturvårdsverkets rätt enligt 48 & miljöskyddslagen och 40 & naturvårdslagen att, för tillvaratagande av allmänna resp. naturvårdens intressen, föra talan mot kon- cessionsnämndens eller länsstyrelsens beslut enligt nämnda författningar. Utskottet fram- höll slutligen att för konsumentfrågor inte fanns någon motsvarande myndighet men erinrade om att under Kungl. Maj:ts pröv- ning låg ett av konsumentutredningen nyli- gen avgivet betänkande (SOU 1971: 37) med förslag till riktlinjer och organisation för en framtida konsumentpolitik. Enligt utskottet syntes starka skäl tala för, att Kungl. Maj:t i samband med dessa överväganden även prövade frågan om utvidgad besvärsrätt en- ligt livsmedelslagen för tillvaratagande av konsumenternas intressen.

MKU är väl medveten om att ett bifalls- beslut i ärende om godkännande av en vara som är riskabel, kan få verkningar för en obegränsad krets av människor och för mil- jön. Det är nödvändigt att på olika sätt ska- pa skydd emot att människan och miljön utsätts för onödiga risker. Bedömandet av en varas farlighet och avvägningen mellan denna å ena samt samhällets behov av va- ran å andra sidan måste ställa stora krav på

produktkontrollmyndigheten. MKU:s för- slag till organisation innebär också att myndigheten skall tillföras högt kvalificerad expertis samt erfarenhet från olika områden i samhället. Erfarenheten från nuvarande registreringsförfarande beträffande bekämp- ningsmedlen, vid vilket en avvägning sker på sätt som nyss nämnts mellan hälso- och miljöfarligheten hos varan samt samhälls- behovet av varan, har inte visat något påtag- ligt behov av en utvidgad besvärsrätt. På grund av räckvidden hos ett beslut kan det emellertid framstå som rimligt att beslutet skall kunna omprövas. En utvidgning av besvärsrätten har emellertid enligt vad som framhållits sådana konsekvenser att MKU ej är beredd att föreslå någon specialregel om talerätt. Behovet av en utvidgad talerätt på förevarande område kan inte anses så trängande att man inte skulle kunna avvakta utfallet av den bedömning som framdeles avses skola ske av frågor om det allmännas möjligheter att besvära sig över beslut var- igenom ett allmänt intresse fått vika för ett enskilt. Erfarenheterna från tillämpningen av förevarande lag bör härvid kunna kom- ma till användning.

år __ "'”.'. |._ "!" ".)—"'?'?J"'_'."J"."I'L| i. r..:- .. . . .. .'- .. .. . ;; .. ...t. .. . ”_ __..Å'L' __| ." .. WT'WiII-q ', [*Vi-. |l.. '." 'v. _1' _. .,. '.' —'.. ""-I' lf'l' . I I '_' HI "'I — 'I '. ' ll! ? 'I ' i ' I. ': I'V ). .'. ' lli—' .5' |] ' "I"| vi: "€.. Jag.! e i... _ l'- ”"? [_ ..-.. ".' . QJlglulåå'.'-må .. ? ,...... ; HJ :'ii' ' ' '.'I'f'h

&mlnllum ' Föll"! !# ['I-"15! ' 'r.'.-f1_.i.s'lja.=.vfllmi'

.. l. **IE.,J'J_' _|. ”_ %*m

'.'”"b'i'il'".$"" '.'. tråk—*.” "E" '..?.iltgiriå'äM-"vi'm-WH": 1. '.'" "'. ' Pw- ' H" - .!" _.'_.N"..j.' &. :"" If.-ä' ".,-...kg: "5; jan"

' ( " "*"E ” ._II .1 , | . "|. ' '" . 'I ' "|» . " .. '. ,!'—g ., _ '. '"'— "- ". . . '. : , || ( . '- . ...: läg-T'" . . l'fl' .! _ Jai f**k, ' '. - i ' s.. i . .. tft-' .'.". . "wali. . .fi ;..."- ..;L" " '”" .."- ". r" ' .r.'#' . r. . _ .1. .HJ: ä'” .'_ ...... T'-4"- , "i "|. I? i . '?H'" A_- .'. .. _. i” ' "h, _.Ä- .' " . '. "_ —' .'|N_"ljlg'.'*'-'l.'f"'—

* "' ' ' 'i' ' "'Ö'. ' ' ' i- 'n .' "". " ."_l ' *I ”lii"if'. '=' 'E'P'" ' . i..l'l' :” 5 " ÖJ" . - "' '.'!" ., '. " ' s ' Ill.. _! 'lfå'i' . Helst?”

' .1... . .

_ " .. . .1. . . - .' LHC.-i '- ' _ _ r -», : » w. _. . i. J . iw .! .r' - . . ' M:; F ":.. I_'il'_ '.'” JA """ .1' F Fä ”l.. ' 1.5 rik.—1435? IZIW*-I*i('.';:1&.nu_m _ ._ .' || . . -- .. .l' .- .'l. #5, '.. .." ..: ('.' . . : __ | ' " 1 — —. r' '='-gy" .:? .»' ,. _..'"' Iaqflefun. 'l— e..» ' ' ' . . | _ . ". I | ||.» — . ... . _w. . |. . - e. ' ::.. !; 152.591” . u ' . ;;. .SE 'mg'-"3 .' 1.1 " VA i l ' _ . ' HIV—'I ”A+ '." . . . .. .) ." r . " ' ' | ' 1". " P .I - =.” Pr" ..-_ . .. "jäv-» ' " ' ' =" »' ' .'l .l'f . . '- '."! H" . .-.* .a. ' _ _ .. . . — *. " .. i? - r _— ' -. ii.-w... ' " ”1' . '. in” ' ' ' - " il 'n. .. . | . " .. .i' . Å. . | J .- . ' 1 ". _ . . , _ M . -.. . .. 14 ml.-. ?" " . .— lh, . ._ F . I Lil'). f. l " _ _, "|| '- II " ' ””";-'.'- '; |- ' A" ' ' .?wa 'rr iv'r ' ll» ' _. " . M:. |.- . 1 _. . .

Förslag till offentlig administration

10. Central tillsynsmyndighet

10.1 Val av central tillsynsmyndighet

Den effekt lagen om hälso- och miljöfarliga varor kan få i hälso- och miljöskyddets tjänst blir delvis beroende av vilka resurser som ställs till tillsynsmyndighetens förfogan- de i relation till myndighetens arbetsuppgif- ter. De sistnämnda kommer att omfatta i första hand tre områden, nämligen att ut- färda tillåmpningsbestämmelser utöver dem som föreslås gälla enligt Kungl. Maj:ts till- lämpningskungörelse, att övervaka efterlev- naden av gällande bestämmelser samt att ut— öva en fortlöpande kontroll av det kemiska produktområdet. Myndighetens möjlighet att kunna ta initiativ till nya bestämmelser eller till åtgärder beträffande en produkt blir be- roende av kunskapen om produkten. Pro- duktområdet behöver därför vetenskapligt genomarbetas så långt detta är möjligt. I första hand får arbetet inriktas på att under- söka olika i handeln och industrin förekom- mande kemiska varors sammansättning, an- vändning och egenskaper, i första hand så- dana varor beträffande vilka misstanken om hälso- eller miljöfarlighet är särskilt allvarlig.

Kunskapen får vidare ökas genom bl.a. litteraturstudier och sammanställning av data från forskning inom och utom landet. Av stor betydelse för att myndighetens över- vakning skall bli effektiv är att den får re- surser att låta utföra vetenskapligt inriktade undersökningar och utredningar beträffande en produkts sammansättning och egenska-

per. Det blir en viktig uppgift för myndig- heten att genom råd och anvisningar verka för att hälso- och miljöfarliga varor inte kommer till användning på sådant sätt att risk för skador uppkommer. Myndigheten kommer att vara i behov av specialister inom olika discipliner, såsom kemi, toxikologi, fysiologi, genetik, ekologi och hygien, för att kunna beakta de olika typer av verkningar som ett hälso- och miljöfarligt ämne kan ha. Dessa specialister kan antingen finnas an- ställda hos myndigheten eller anlitas i sär- skilda fall för specialutredningar.

Den kontroll över hälso- och miljöfarliga varor som är anordnad enligt gällande för- fattningsreglering utövas av olika myndig- heter såsom framgår av redogörelsen i 3 kap. De frågor som tillsynsmyndigheterna ställs inför är i vissa fall närbesläktade. I direk- tiven har MKU erhållit uppdrag att under- söka vilka fördelar ur rationaliserings- och effektivitetssynpunkt som står att vinna ge- nom en ökad administrativ samordning och hur en sådan skall komma till stånd.

Utgångspunkten för MKU har varit att tillsynen bör anförtros en redan befintlig myndighet. I princip skall alla hälso- och miljöfarliga varor med vissa i lagen angivna undantag kunna kontrolleras med stöd av den föreslagna lagen. Kretsen av befintliga myndigheter som skulle kunna anförtros uppgiften som central myndighet för denna kontroll är begränsad. De myndigheter som kan komma i fråga är enligt MKU:s mening

giftnämnden, socialstyrelsen, arbetarskydds- styrelsen, kommerskollegium och statens na- turvårdsverk. I det följande skall i korthet redogöras för de av de nu nämnda myndig— heternas uppgifter som är av intresse i sam- manhanget.

Giftnämnden är giftmyndighet enligt gift- förordningen och registreringsmyndighet en- ligt bekämpningsmedelsförordningen. Nämn- den utövar enligt sin instruktion tillsyn över efterlevnaden av de nyss nämnda författ- ningarna och i anslutning till dem meddela- de föreskrifter. Nämnden åligger särskilt att med uppmärksamhet följa utvecklingen i fråga om hälsofarliga varor och bekämp- ningsmedel och att framlägga förslag till så- dana Kungl. Maj:ts åtgärder som påkallas för att främja de syften som nämnden skall befordra. Giftnämnden saknar egna labora- torieresurser.

Socialstyrelsen är central förvaltningsmyn- dighet för ärenden som rör socialvården, hälso- och sjukvården samt läkemedelsför- sörjningen. Styrelsen har enligt sin instruk- tion bl.a. att inom sitt verksamhetsområde ha tillsyn över allmänna hälsovården. Sty- relsen har tillsyn över efterlevnaden av lä- kemedelsförordningen och narkotikaförord- ningen samt handhar registreringen av far- macevtiska specialiteter. Vidare har styrel- sen vissa uppgifter enligt giftförordningen. Styrelsen har inom sin organisation ett läke- medelslaboratorium.

Arbetarskyddsstyrelsen och under dess överinseende yrkesinspektionen är tillsyns- myndighet enligt arbetarskyddslagen. Styrel- sen har enligt sin instruktion att bl.a. verka för främjande av arbetarskyddet och vidta de åtgärder som är påkallade i skyddstek- niskt, yrkeshygieniskt, yrkesmedicinskt och socialt hänseende för att utveckla och för- bättra detta skydd. Styrelsen har vidare att meddela föreskrifter, råd och anvisningar om bl. a. arbetarskyddslagstiftningens till- lämpning samt bedriva upplysnings- och un- dervisningsverksamhet på arbetarskyddsom- rådet. Yrkesinspektionen är, förutom till följd av särskilda bestämmelser i arbetar- skyddslagstiftningen angående gifter och andra hälsofarliga varor, även enligt giftlag-

stiftningen och bekämpningsmedelslagstift- ningen direkt inkopplad på frågor om han- teringen av farliga produkter. Arbetar- skyddsstyrelsen har redan nu visst samband med arbetsmedicinska institutet, som är ett forsknings- och undersökningsorgan på det arbetsmedicinska området. Institutet avses komma att knytas ännu närmare till styrel- sen (jfr prop. 1972: 1 bil. 7).

Kommerskollegium, som handlägger mångskiftande ärenden inom handelns om- råde, har även uppgifter av produktkontrol- lerande natur, bl.a. att meddela föreskrifter beträffande brandfarliga och explosiva va— ror. Tillsynen över efterlevnaden av författ- ningar rörande nämnda varor utövas dock av andra myndigheter. Tidigare har kollegiet även handlagt frågor om livsmedelstillsatser samt om bekämpningsmedelsrester i och vitaminisering av livsmedel. Kollegiets upp- gifter på livsmedelsområdet har fr. o. rn. den 1 januari 1972 övertagits av det nyinrättade statens livsmedelsverk. Kollegiet saknar la- boratorieresurser.

Naturvårdsverket är enligt sin instruktion central förvaltningsmyndighet för ärenden om naturvård, däri inbegripet vattenvård. luftvård och renhållning utomhus, samt om rörligt friluftsliv, jakt och viltvård. Till ver- kets förvaltningsområde hör även ärenden enligt miljöskyddslagen. Verket leder och främjar företrädesvis målinriktad natur- vårdsforskning och undersökningsverksam- het inom naturvårdsområdet. Verket hand- lägger vidare bl. a. frågor om statsbidrag till olika miljövårdande åtgärder. Naturvårds- verket utövar direkt produktkontroll i fråga om svavelhalten i eldningsolja och använ- dande av gift vid jakt. I övrigt har verket att ta ställning i frågor om miljöfarliga varor vid tillämpningen av miljöskyddslagen, men har även stort ansvar för biocidforskning och annan forskning beträffande gifter i naturen. Inom verket finns ett undersök- ningslaboratorium. '

I detta sammanhang bör erinras om de överväganden som låg till grund för inrät- tandet av giftnämnden som central myndig- het för kontroll av hälsofarliga varor och bekämpningsmedel. Övervägandena byggde

på giftstadgeutredningens betänkande Revi- derad giftlagstiftning (SOU 1961:4l). Giftstadgeutredningen konstaterade (s. 198 ff.) att de organ som då hade att befatta sig med giftfrågorna i stort sett kunde sägas göra detta ur någon av följande fem syn- punkter: hänsyn till allmän ordning och sä— kerhet, allmänna eller speciella medicinska synpunkter, arbetarskyddshänsyn, näringsli- vets synpunkter samt hänsyn till speciella an- Vändningsområden. Utredningen anförde att den tillsyn som var påkallad med hänsyn till allmän ordning och säkerhet naturligen ut- övades av de polisiära myndigheterna och tullverket. Utredningen ifrågasatte ej någon ändring häri. I den mån renodlade arbetar- skyddssynpunkter borde läggas på giftfrå- gorna, syntes dessa enligt utredningen inte böra brytas ut ur det större sammanhang arbetarskyddslagstiftningen reglerade. Nå- gon ändring av handläggningen av sådana giftfrågor som redan inrymdes i arbetar- skyddslagstiftningen ifrågasattes därför ej. Med hänsyn bl.a. till behovet av ett cen- tralt organ för sakgranskningen i fråga om bekämpningsmedel var det för utredningen uppenbart att en sakkunnig nämnd (gift- nämnd) borde inrättas. Frågan gällde blott hur en sådan skulle organiseras och vilken ställning den lämpligen borde ges inom för— valtningen. Utredningen förordade för sin del att nämnden skulle knytas till annan or- ganisationsenhet och diskuterade alternati— ven arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrel- sen och kommerskollegium. Beträffande al- ternativet arbetarskyddsstyrelsen ansåg ut- redningen, som betonade vikten av arbetar- skyddssynpunkter i giftärenden, att styrel- sen hade en alltför specialiserad ställning för att komma i fråga. I fråga om medicinalsty- relsen konstaterades, att sambandet med läkemedelslagstiftningen ingalunda gjorde det nödvändigt att styrelsen var chefsmyn— dighet för giftnämnden. De medicinska syn- punkterna skulle visserligen ha ett synner- ligen stort inflytande, men de tekniska och kommersiella synpunkterna var ej sällan så- dana att även de på ett mycket påtagligt sätt måste influera på ställningstagandet. Utred- ningen föreslog därför att kommerskolle-

gium skulle handlägga giftärendena och att giftnämnden skulle få karaktär av rådgivan- de specialistorgan.

Utredningsförslaget frångicks emellertid av statsmakterna. Föredragande departe- mentschefen anförde (prop. 1962: 184 s. 193) att han med hänsyn till vad som anförts un- der remissbehandlingen ansåg den från oli- ka synpunkter bästa lösningen av organisa- tionsfrågan vara, att nämnden fick en själv- ständig ställning såsom beslutande organ på giftområdet samt att den kameralt och kans- limässigt skulle knytas till medicinalstyrel- sen.

Frågan om giftnämndens ställning kom sedermera att behandlas av den s.k. MCA- utredningen i betänkandet Hälso- och social- vårdens centrala administration (SOU 1965: 49). MOA-utredningen föreslog inrättande av en statsmedicinsk anstalt (SMA). I SMA föreslogs ingå bl.a. en nyinrättad nämnd, statens läkemedelsnämnd. Även giftnämn- den föreslogs knuten till SMA med oföränd- rad ställning och funktion. Förslaget kom emellertid inte att genomföras. Giftnämn- den berördes ej heller av den senare genom- förda sammanslagningen av medicinalstyrel- sen och socialstyrelsen. Sedermera har gift- nämnden blivit självständig såväl anslags- som kanslimässigt.

Enligt MKU:s uppfattning är vissa av de synpunkter som giftstadgeutredningen redo- visade vid sina överväganden om val av myndighet för giftkontrollen av intresse även vid nu föreliggande ställningstagande. Se- dan dessa överväganden gjordes har särskilt olika ämnens beteende i naturen fått allt större betydelse i sammanhanget. Detta fak- tum får dock inte undanskymma de kemis- ka produkternas samband med arbetarskyd- det. Uppmärksamheten på ett effektivt ar- betarskydd har också skärpts under senare tid. MKU hälsar denna utveckling med tillfredsställelse. Arbetarskyddsstyrelsen har emellertid, såsom även giftstadgeutredning— en fann, en alltför specialiserad ställning för att böra komma i fråga som central myn- dighet för kontrollen av hälso- och miljö- farliga varor.

Läkemedelskontrollen och vissa delar av

socialstyrelsens övriga verksamhet har i viss utsträckning nära samband med MKU:s lagförslag. Det kan erinras om att i prop. 1971: 62 angående inrättandet av statens livsmedelsverk m.m. (s. 36) socialstyrelsen diskuterades som ett alternativ vid valet av central livsmedelsmyndighet. Mot detta al- ternativ ansågs tala att verket, som redan var mycket stort, skulle bli alltför tungrott och få svårigheter att med samma engage- mang och kunskaper företräda alla de verk- samhetsfält för vilket det skulle få ansvar. Av det följande framgår att administrationen av produktkontrollen och den därmed för- enade laboratorieverksamheten blir omfat- tande. Det argument som anfördes mot att livsmedelskontrollen skulle inordnas i social- styrelsen gäller även här. Alternativet social- styrelsen bör därför inte heller komma i fråga.

Beträffande kommerskollegium bör erin- ras om att viss del av dess produktkontrol- lerande verksamhet numera bortfallit. Med hänsyn härtill och till att kollegiets verk- samhetsområde är föremål för särskilda överväganden (jfr SOU 1971: 69), som kan ge kollegiets arbete en ny inriktning, anser MKU att även detta alternativ kan avföras från diskussionen.

Det slutliga valet står därför mellan gift- nämnden och naturvårdsverket. Till förmån för att giftnämnden skall bli central myn- dighet för kontroll av hälso- och miljöfarliga varor talar flera omständigheter. Giftnämn- den har nu verkat i mer än åtta år. Nämn- den har under denna tid förvärvat betydan- de erfarenhet av tillsynsverksamhet inom den sektor av produktkontrollen som nämn- den haft att bevaka. I sin verksamhet har nämnden genom sin sammansättning tjänst- gjort som ett samarbetsorgan till övervägan- de del bestående av experter i frågor om hälsofarliga varor och bekämpningsmedel. Det av MKU framlagda lagförslaget är vis- serligen avsett att tillämpas på även andra kemiska varor. De omedelbart uppkomman- de problemen vid tillämpningen av denna lag kommer emellertid att i stort bli av sam- ma slag som giftnämnden hittills mött i sin verksamhet. Mera allmänna frågor av bl. a.

medicinsk och teknisk karaktär liksom mera speciella sådana om hantering, märkning m.m. måste antas komma att utgöra en omfattande del av tillsynsmyndighetens ar- bete. Till sådana frågor har giftnämnden fortlöpande haft att ta ställning. En utvidg- ning av nämndens kompetensområde till att avse samtliga varor enligt den föreslagna lagen borde med hänsyn härtill inte möta några direkta organisatoriska svårigheter. Valet av giftnämnden som tillsynsmyndighet skulle emellertid kräva att nämndens resur- ser förstärks för att den skall kunna ta hand om de nya uppgifterna.

Emellertid talar åtskilliga omständigheter för att en samordning sker av naturvårds- verkets och giftnämndens resurser och att giftnämnden inordnas i naturvårdsverket. Verket har de centrala tillsynsfunktionerna i frågor om skyddet för den yttre miljön. Dess övervakning i naturen omfattar effek- terna av emissioner vare sig det är fråga om punktbundna utsläpp från fast egendom eller spridning från t. ex. hushållen Och jord- bruket. Denna verksamhet har gett verket intim kontakt med de problem som samman- hänger med hanteringen och spridningen av produkter som utgör risker för den yttre miljön och ofta även för människan själv. En effektiv tillämpning av lagen om hälso- och miljöfarliga varor ställer, som tidigare framhållits, stora krav på den myndighet som skall tillämpa den. Genom att låta gift- nämnden uppgå i naturvårdsverket kommer verkets redan omfattande resurser av olika slag att ställas till produktkontrollens förfo- gande i en utsträckning som knappast skulle kunna komma i fråga om nämnden behåller sin fristående ställning.

Vid ställningstagandet i frågan om val av tillsynsmyndighet bör erinras om det fram- lagda lagförslagets syfte att ge skydd mot omedelbara och långsiktiga hälsorisker samt ogynnsam verkan i den yttre miljön. För- utom genom vetenskapliga försök har effek- terna av olika kemiska ämnen kunnat spåras framför allt på arbetsplatserna inom indu- strin samt i naturen. På arbetsplatserna har i första hand direkt hälsofarliga effekter konstaterats. Genom observationer i naturen

har långsiktiga effekter i form av anrikning m.m. kunnat upptäckas. Under senare år har undersökningar som gjorts i naturen kommit att leda till uppmärksammade ingri— panden. Redan den omständigheten att verk- ningarna av kemiska substanser kan spåras i såväl den inre som yttre miljön talar för att ett och samma organ har hand om både produkt- och miljökontrollen. Skulle kon- trollen över de hälso- och miljöfarliga varor- na komma att läggas på giftnämnden, som i och för sig är ett fullt realistiskt alter- nativ, skulle även naturvårdsverket om än indirekt på grund av sin miljöövervakning utöva vissa tillsynsfunktioner beträffande samma produkter. En splittring av ansvaret för att åtgärder vidtas mot en farlig vara kan tänkas medföra osäkerhet om vilken myndighet som har ansvaret för att erfor- derliga undersökningar och utredningar kommer till stånd, då en förorening påträf- fas i naturen. Kanske kan t. o. m. i olyckliga fall tveksamhet föreligga om vilken myndig- het som ytterst skall ta slutlig ställning i ett ärende. Den omständigheten att de båda myndigheterna kan få delvis likartade ar- betsuppgifter på undersökningsstadiet kan också medföra risk för dubbelarbete. Även såvitt gäller skyldighet för de båda myndig- heterna att meddela föreskrifter och att läm- na skriftliga råd och anvisningar inom sitt speciella område, kan ett splittrat ansvar medföra nackdelar. Motsvarande skulle i och för sig kunna anföras beträffande för- delning av initiativansvar och kompetens när det gäller arbetarskyddsstyrelsen och tillsyns- myndigheten enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor. MKU har emellertid i det föregående av andra skäl uteslutit arbe- tarskyddsstyrelsen som tillsynsmyndighet för den utvidgade produktkontrollen. I stället får liksom hittills problem inom de gräns- områden som berör såväl produktkontroll- myndigheten som arbetarskyddsstyrelsen lö— sas genom samarbete i lämpliga former. MKU återkommer till denna fråga i det föl- jande.

Vad nu anförts talar enligt MKU:s me- ning för att naturvårdsverket erhåller upp- giften att administrera produktkontrollen.

Den uppmärksamhet som måste ägnas miljö- vårdsfrågorna torde kräva att samhället har en central myndighet för sådana frågor. Att naturvårdsverket utgör denna myndighet har fortlöpande understrukits alltsedan ver- kets tillkomst år 1967. År 1968 blev verket ansvarigt för miljövårdsforskningen. År 1969 tillkom uppgiften att vara central tillsyns- myndighet enligt miljöskyddslagen. Fr.o.m. år 1971 är verket central förvaltningsmyn- dighet i frågor om renhållning utomhus. Även om forskningsnämnden inte i och för sig är ett organ enbart för naturvårdsverkets behov, är fördelningen av medel för forsk- ning en styrka för naturvårdsverkets egen verksamhet. MKU föreslår med hänsyn till det anförda att naturvårdsverket blir central tillsynsmyndighet enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor och övertar giftnämndens funktioner.

Genom MKU:s förslag erhålls en bredare basorganisation för handläggningen av frå- gor enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor än vad som skulle bli möjligt om an- svaret låg kvar på giftnämnden som själv- ständig myndighet. I och med att inom na- turvårdsverket byggs upp resurser för kon- troll av kemiska varor innebär förslaget emellertid även en förstärkning för verket i vissa av dess hittillsvarande funktioner enligt vad som antytts i det föregående. Härigenom bör MKU:s förslag kunna leda till ytterligare rationalisering och effektivitet.

10.2. Handläggningen inom naturvårdsverket av frågor om hälso— och miljöfarliga varor

10.2.1. Inrättande av en produktkontroll- nämnd

De komplicerade problem, ofta av teknisk- vetenskaplig natur, som kan komma att föreligga vid handläggningen av frågor om hälso- och miljöfarliga varor, medför sär— skilda krav på att det beslutande organet tillförs allsidig information från skilda ve- tenskapliga och administrativa områden. Detta bör kunna tillgodoses bl. a. genom att utanför naturvårdsverket befintlig sakkun-

skap får medverka vid behandlingen av ärendena. En sådan medverkan skulle kunna äga rum genom att inom naturvårdsverket skapa ett särskilt organ för dessa frågor.

I sammanhanget kan erinras om ett vid 1970 års riksdag väckt förslag i anledning av prop. 1970: 157 om ändring i naturvårds- lagen m.m., som grundade sig på betän— kandet Ett renare samhälle (SOU 1969: 18). I betänkandet hade föreslagits inrättandet av en särskild nämnd med uppgift att bl. a. fö- reslå avgifter på emballage som var olämp- ligt ur miljövårdssynpunkt. Departements- chefen avvisade emellertid förslaget i denna del med hänvisning till att ett avgiftssystem inte skulle vara ett effektivt medel i miljö- vårdspolitiken (prop. s. 94). Frågan om in- rättandet av en sådan nämnd väcktes åter genom motioner i riksdagen. Tredje lagut- skottet (3LU 1970: 90 s. 72) ansåg att man när resultatet av MKU:s arbete förelåg bor- de ta upp frågan om att inrätta en miljö- vårdsnämnd med uppgift att följa utveck- lingen i fråga om olika miljöfarliga pro- dukter, bl.a. olika typer av engångsembal- lage. Nämnden borde vara underställd na- turvårdsverket. På utskottets hemställan gav riksdagen i skrivelse Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

Det bör framhållas, att det redan nu inom naturvårdsverkets organisation finns för vis- sa frågor särskilda organ, vars ledamöter med undantag av ordföranden—verkschefen ej är tjänstemän vid verket eller styrelseleda- möter. Här skall framför allt nämnas forsk- ningsnämnden samt naturvårds-, vatten- vårds- och luftvårdsråden.

Forskningsnämnden fullgör verkets upp- gifter i fråga om miljövårdsforskningen, av- ger till styrelsen förslag till anslagsframställ- ning i fråga om denna verksamhet och för- delar för verksamheten anslagna medel. Vart och ett av de tre råden har till uppgift att följa utvecklingen inom sitt ämnesområde och bistå verket med råd. Ledamöter av forskningsnämnden är generaldirektören, tillika ordförande, chefen för socialstyrelsen, ordföranden i giftnämnden, chefen för sta- tens livsmedelsverk, samtliga självskrivna, och högst sex andra ledamöter. Ledamöter

av naturvårds- resp. luftvårdsråden är gene— raldirektören och högst nio andra ledamöter. Ledamöter av vattenvårdsrådet är generaldi- rektören och högst tio andra ledamöter. Ge- neraldirektören är ordförande i de tre råden. Vid förfall för generaldirektören inträder den byråchef generaldirektören bestämmer.

Genom dessa olika organ har naturvårds- verket fått möjlighet att tillföra sig vetande och insikter förmedlade av personer verk- samma främst vid universitet och högskolor, men även av företrädare för myndigheter och organisationer. Behovet av ett särskilt organ i frågor om hälso— och miljöfarliga varor torde komma att vara lika angeläget. Genom ett sådant organ skulle också möj- lighet ges att ta till vara erfarenheterna från giftnämndens verksamhet.

Giftnämndens ledamöter, som utsetts av Kungl. Maj:t, företräder en rad olika till- synsområden och vetenskapliga discipliner såsom allmän hälsovård, arbetarskydd, växt- skydd, viltpatologi, kemisk teknologi, om- givningshygien och toxikologi. I giftnämn- den, som består av ordförande och tio and- ra ledamöter, ingår f. n. utöver ordföranden som ordinarie ledamöter befattningshavare vid socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, statens livsmedelsverk, karolinska institutet, statens växtskyddsanstalt, statens veterinär- medicinska anstalt och styrelsen för teknisk utveckling. Härtill kommer en ledamot utan anknytning till myndighet samt två parla— mentariker. Bland suppleanterna återfinns bl. a. en verksam inom näringslivet. Denna breda representation av skilda intressen har medverkat till att de frågor nämnden haft att behandla kunnat granskas ur olika syn- vinklar och utan att ett omständligt remiss- förfarande behövt tillgripas. Giftnämnden har härigenom fungerat som såväl ett spe- cialistorgan som ett samarbetsorgan.

Av intresse i sammanhanget är att när- mare redogöra för läkemedelsfrågornas handläggning inom socialstyrelsen, eftersom läkemedelskontrollen torde vara den form av produktkontroll som står den av MKU föreslagna kontrollen av hälso- och miljö- farliga varor närmast.

Socialstyrelsen skall enligt sin instruktion

ha tillsyn över efterlevnaden av läkemedels- förordningen och genom sitt läkemedelsla- boratorium utföra undersökningar och be- driva forskning på läkemedelsområdet. Till socialstyrelsen finns knuten en läkemedels- nämnd, som består av sju av Kungl. Maj:t särskilt utsedda ledamöter samt chefen för styrelsens läkemedelsavdelning och byråche- ferna vid samma avdelning. Av de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna är f.n. samtliga läkare eller apotekare utom ordföranden, som är jurist, och ytterligare en ledamot, som hämtats från näringslivet. Generaldirek- tören är inte ledamot av nämnden.

Läkemedelsnämnden handlägger ärenden om registrering av farmacevtiska specialite- ter och återkallelse av sådan registrering, farmakopéärenden och därmed jämförliga ärenden samt övriga på styrelsen ankom- mande läkemedelsärenden i den omfattning generaldirektören bestämmer. I andra läke- medelsärenden kan generaldirektören eller annan tjänsteman ensam besluta i den män inte viss fråga hänskjuts för avgörande i plenum, där viktigare frågor alltid skall av- göras. Några särskilda läkemedelsärenden som skall avgöras i plenum finns inte an- givna i styrelsens instruktion.

Bakgrunden till läkemedelsnämndens in- rättande var bl.a. MCA-utredningens tidi- gare omnämnda förslag om inrättande av en statsmedicinsk anstalt (SMA). I SMA skulle enligt förslaget ingå en nämnd för bl. a. registrering av farmacevtiska speciali- teter, statens läkemedelsnämnd, som skulle ersätta ett då befintligt rådgivande organ vid medicinalstyrelsen. Förslaget att inrätta en läkemedelsnämnd godtogs genom att nämn- den kom att ingå i den nya socialstyrelsen. I prop. 1967: 68 (s. 101) anförde föredragande departementschefen att utvecklingen på lä- kemedelsområdet under senare år ställde stora krav på den instans som hade att ta ställning till de mycket besvärliga medi- cinskt-vetenskapliga avvägningsproblem som introduktionen av nya läkemedel innebar. Dessa uppgifter borde ligga på en veten- skapligt högt kvalificerad instans, vars kom- petens och oberoende inte kunde sättas i fråga.

De frågor som ligger utanför läkemedels- nämndens kompetens gäller tillverkning, in- försel, handel, hantering, kontroll och till- syn. Även om läkemedelsnämndens uppgif- ter i huvudsak har samband med registre- ringen av farmacevtiska specialiteter har den ett mycket vittgående inflytande på läkemedelskontrollen med hänsyn till att de farmacevtiska specialiteterna, som alla är föremål för registreringstvång, värdemässigt svarar för omkring 95 % av hela förbruk- ningen av läkemedel i landet. Läkemedels- nämndens avgöranden har därför stor bety- delse för den allmänna läkemedelspolicyn, bl.a. beträffande biverkningsfrågoma. Vida- re skall prövas såväl specialiteternas medi- cinska och farmacevtiska ändamålsenlighet som prisets skälighet. Emellertid bör under- strykas att det väl avgränsade produktom- råde läkemedlen omfattar gör problemati— ken i viss mån enklare än vad som är fallet beträffande hälso- och miljöfarliga varor. Härmed avses det förhållandet att praktiskt taget alla läkemedel i handeln är föremål för registreringstvång. Som MKU tidigare fram- hållit ter sig f.n. ett liknande system för alla kemiska varor som praktiskt ogenom- förbart. Systemet med en beslutande nämnd för vissa frågor skulle emellertid mycket väl kunna flyttas över till det för MKU aktuella området.

MKU föreslår med hänsyn till anförda synpunkter att en särskild nämnd inrättas vid naturvårdsverket för frågor om hälso- och miljöfarliga varor. Detta innebär att giftnämnden kan sägas i viss utsträckning fortbestå. MKU föreslår dock att nämnden benämns praduktkontrallnämnden.

10.2.2. Produktkontrollnämndens kompetens

De allmänna riktlinjerna för naturvårdsver- kets arbete dras upp av verkets styrelse. En- ligt verkets instruktion avgör styrelsen bl. a. viktigare författningsfrågor, viktigare frågor om organisation och arbetsordning o.d., viktigare frågor om planläggning och ge- nomförande av åtgärder inom naturvårdens område. Enligt giftnämndens instruktion

handläggs i plenum ungefär motsvarande ärenden. I praktiken torde dock antalet ärenden som inneburit en detaljbedömning ha varit väsentligt större i giftnämndens ple- na än vad som varit fallet i naturvårdsver- kets styrelse.

Skall produktkontrollnämnden endast ha rådgivande funktioner torde de principer som nu helt allmänt gäller för handläggning av ärenden inom naturvårdsverket kunna tillämpas. Detta innebär att fråga av prin- cipiell räckvidd eller långtgående ingripan- den, såsom t.ex. införande av förbud mot import eller hantering av visst ämne, får an- ses vara av sådan betydenhet att den bör handläggas av styrelsen. Ärenden av mindre räckvidd kan däremot knappast avgöras av styrelsen. Dessa ärenden skall i så fall av- göras av generaldirektören eller annan tjäns- teman. Den närmare avgränsningen av olika ärendens vikt och handläggningsnivå be- stäms i verkets arbetsordning. Eftersom ar- betsordning skall fastställas av styrelsen, blir det alltså styrelsen som får bestämma om produktkontrollfrågornas handläggning ut- över vad som allmänt gäller enligt instruk- tionen.

Alternativet till en rådgivande produkt- kontrollnämnd är en beslutande nämnd. Be- slutanderätten kan vara exklusiv eller be- gränsad. Fördelen med att nämnden blir exklusivt beslutande är att ansvaret för pro- duktkontrollfrågor blir samlat. En produkt- kontrollnämnd med begränsad beslutande- rätt skulle kunna erhålla befogenheter av samma slag som läkemedelsnämnden nu har. Nämnden skulle i sådant fall besluta i vissa typer av ärenden, medan övriga ärenden avgörs av styrelsen. Det kan antas att med en exklusivt beslutande produktkon- trollnämnd uppkommer speciella problem. Att naturvårdsverkets styrelse skulle stå utan- för avgörandena i en så pass uppmärksam- mad sektor av miljövärden som den s.k. mil- jögiftsproblematiken skulle utan tvekan kun- na medföra komplikationer. Även i admi- nistrativt hänseende skulle detta kunna med- föra svårigheter.

Vid sina överväganden har MKU därför stannat för att huvudansvaret för verkets

handlande i frågor om hälso- och miljö- farliga varor bör åvila styrelsen. Anledning finns ej att inom detta ämnesområde från- gå huvudprincipen att ett ämbetsverks sty- relse svarar för verkets policy. Emellertid kan styrelsen knappast i någon större ut- sträckning utan mera betydande tidsåtgång ägna sig åt annat än principfrågor. Därför bör produktkontrollnämnden inträda som ett supplementärt beslutande organ och i naturvårdsverkets namn handlägga ärenden som styrelsen genom arbetsordning eller el- jest överlämnar till nämnden. Nämnden bör kunna underställa styrelsens prövning ären- de som nämnden normalt skall avgöra. Gi- vetvis skall nämnden även tjänstgöra som ett allmänt rådgivande organ och bör enligt MKU:s uppfattning höras i sådana frågor enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor som styrelsen avgör.

10.2.3 Produktkontrollnämndens samman- sättning och administrativa ställning

I fråga om produktkontrollnämndens sam- mansättning anser MKU att nämnden inte bör vara ett partsorgan utan ett specialist- organ. Detta innebär i personellt avseen- de att i produktkontrollnämnden liksom hit- tills i giftnämnden bör återfinnas företrädare för kunskapsområden och vetenskapliga discipliner av betydelse för produktkontroll- frågorna i allmänhet. Vidare bör såsom nu är fallet med giftnämnden tillvaratas möjlig- heten att åtminstone till en del utse dessa specialister så att de samtidigt helt eller del- vis kan företräda vissa andra myndigheter eller organ med arbetsuppgifter som gränsar till produktkontrollområdet. Härigenom överförs giftnämndens karaktär av direkt samarbetsorgan till den nya produktkontroll- nämnden. Med hänsyn till att de principiella riktlinjerna skall dras upp av verksstyrelsen är det inte nödvändigt att generaldirektören är nämndens ordförande. MKU förordar, att verkschefen avlastas uppgiften att vara ordförande och att som sådan utses annan lämplig person, som dock ej bör vara tjäns- teman vid naturvårdsverket.

MKU har i övrigt inte ansett det ända- målsenligt att i detalj gå in på frågan om produktkontrollnämndens sammansättning. Behovet av att få olika kunskapsområden täckta direkt i nämnden liksom tillgången på lämpliga experter kan växla tid efter annan. En viss prioritering blir även nöd- vändig med hänsyn till produktkontrollfrå- gornas mångfacetterade karaktär. All erfor- derlig expertis kan med rimligt antal leda- möter aldrig komma att ingå i nämnden. MKU förutsätter emellertid att bl. a. arbe- tarskyddsstyrelsen och socialstyrelsen blir företrädda. Vidare bör chefen för huvuden- heten för tekniska frågor, vilken enhet MKU enligt det följande föreslår inrättad vid na- turvårdsverket, ingå som ledamot i nämn- den. Det totala antalet ledamöter bör inte överstiga elva och skall utses av Kungl. Maj:t.

Den av MKU föreslagna ordningen med en delvis beslutande nämnd, vars ordförande ej skall vara befattningshavare vid natur- vårdsverket, innebär att nämndens kompe- tens i förhållande till såväl verksledningen, dvs. styrelsen och generaldirektören, som de olika arbetsenhetema inom verket måste klargöras med avseende på såväl fackfrågor som administrativa frågor.

För att åstadkomma enhetlighet i arbetet bör produktkontrollnämndens ordförande tillika vara självskriven ledamot av verkssty- relsen. Ett sådant arrangemang innebär vis- serligen ett avsteg från den hittills hävdade principen om att mera allmänna intressen skall vara företrädda i styrelsen. Ett visst avsteg från denna princip gäller dock redan i frågor om anläggningsstöd till idrotten.

Produktkontrollnämndens verksamhet skall främst hänföra sig till den ram lagen om hälso- och miljöfarliga varor utgör. Nämnden skall således ansvara för de upp- gifter som åligger naturvårdsverket enligt denna lag i den utsträckning styrelsen bestämmer. Vidare skall nämnden behand- la frågor som överlämnas till den av generaldirektören. Produktkontrollnämnden bör vidare ha till uppgift att initiera veten- skapliga undersökningar, vilket bör ske i samråd med forskningsnämnden, och upp-

märksamt följa utvecklingen på marknaden av varor, som kan misstänkas vara hälso- eller miljöfarliga. Detta får ske bl. a. genom branschundersökningar. Härigenom kan uppmärksammas olika varors användning och följderna härav med avseende på såväl den yttre som inre miljön.

För löpande handläggning av frågor om hälso- och miljöfarliga varor föreslår MKU att en särskild enhet, produktkontrollenhe— ten, inrättas vid naturvårdsverket. MKU kommer i avsnittet 13.2 att närmare behand- la denna enhets uppgifter och detaljorga- nisation.

l 1 Regional och lokal tillsyn

I giftförordningen och bekämpningsmedels- förordningen saknas bestämmelser om regio- nal och lokal tillsyn. I särskilda frågor har dock regional eller lokal myndighet tillagts befogenheter. Sålunda meddelas bl. a. till- stånd att tillverka gift och att idka handel med gift och med vissa bekämpningsmedel av vederbörande polismyndighet. Förestån- dare för sådan tillverkning liksom för han- del med gift m.m. skall vara en av yrkes- inspektören godkänd person. Vidare gäller att länsläkaren skall höras i vissa av dessa frågor och att länsläkaren och hälsovårds- nämnden skall underrättas om tillstånd som här nämnts.

Vid giftnämnden är sedan den 1 juli 1970 två inspektörstjänster inrättade. Erfarenhe- terna av deras verksamhet är ännu begrän- sade. Avsikten med dessa tjänster är att de i intim samverkan med bl. a. yrkesinspektio- nen och hälsovårdsnämnderna kontinuerligt skall följa förhållandena på fältet. Giftnämn- den har genom dessa direkta kontakter kun- nat i allt större utsträckning hålla andra myndigheter underrättade om på vilka punk- ter tillsynen tid efter annan bör koncentre- ras samt att ge råd och anvisningar för deras befattning med giftfrågor. Inspek- törema utför själva tillsyn av kvalificerad natur i form av bl. a. systematiska punkt- kontroller samt utför inspektioner och sva- rar i samband härmed för nödvändig infor- mation.

Den tillsynsverksamhet giftnämnden be-

drivit har omfattat ett begränsat verksam- hetsområde. Tillsynen enligt lagen om häl- so- och miljöfarliga varor, som på längre sikt avses kunna praktiskt tillämpas på stora delar av det kemiska produktområdet, kan beräknas bli mer komplicerad. Kvalifika- tionskraven på dem som skall handlägga till- synsfrågor blir så stora att tillsynsverksam- het och utredningar i samband med inspek- tioner i huvudsak måste koncentreras till den centrala tillsynsmyndigheten. Det skulle dock kunna ifrågasättas om ej den centrala tillsynen lämpligen bör kompletteras med regional eller lokal tillsyn eller om inte åt- minstone den centrala tillsynsmyndigheten bör erhålla biträde av regionalt och lokalt verksamma organ. Åtskilliga myndigheter på det regionala och lokala planet utövar tillsyn över miljön i nära anslutning till frå— gor som kan antas uppkomma vid tillämp- ningen av lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

Länsstyrelsen utövar den löpande tillsy- nen enligt miljöskyddslagen, medan natur- vårdsverkets befattning med tillsynen är av främst planerande, ledande och samordnan- de natur. Hälso- och miljövårdsärendena handläggs inom länsstyrelsens planeringsav- delning. Inom denna avdelning svarar natur- vårdsenheten för en stor del av miljövårds- ärendena. Enligt den nya livsmedelslagen är länsstyrelsen tillsynsmyndighet på det regio- nala planet men har inte det direkta ansva-

ret för kontrollen på fältet. Denna kontroll utövas av hälsovårdsnämnderna.

Länsläkarorganisationen åligger enligt sin instruktion att, utöver uppgifterna inom den allmänna hälso- och sjukvården, bl. a. verka för att medicinska och hygieniska synpunk- ter beaktas inom naturvård och miljöskydd. I förhållande till länsstyrelsen åligger det organisationen att bringa till länsstyrelsens kännedom förhållanden inom den allmänna hälsovården och föreslå erforderliga åtgär- der.

Yrkesinspektionen utövar tillsyn över ef- terlevnaden av arbetarskydds- och arbets- tidslagstiftningen. Inspektionen har att i sin verksamhet skaffa sig noggrann kännedom om arbetsförhållandena inom sitt verksam- hetsområde och med uppmärksamhet följa arbetarskyddets utveckling inom området. Den skall vidare genom upplysningsverksam- het främja strävandena att förekomma ohäl- sa och olycksfall i arbetet, tillhandagå med upplysningar, råd och anvisningar i frågor som rör arbetets sundhet och säkerhet samt verka för samarbete i sådana frågor.

Hälsovårdsnämnden har, utöver åliggan- den enligt hälsovårdsstadgan att utöva det närmaste inseendet över allmänna hälsovår- den inom kommunen, fått sig uppgifter till- lagda enligt ett flertal andra författningar. Enligt livsmedelslagen skall den omedelbara livsmedelskontrollen inom varje kommun utövas av hälsovårdsnämnden, som även har befogenhet att meddela erforderliga före- lägganden eller förbud. Miljöskyddslagen tillägger visserligen inte hälsovårdsnämnden några egentliga tillsynsfunktioner men nämn- den skall ändock på grund av bestämmelser i hälsovårdsstadgan se till att åtgärder vidtas mot vatten— och luftförorening, buller och andra sådana störningar inom kommunen. I alla prövningsärenden enligt miljöskydds- lagen skall samråd ske med hälsovårdsnämn- den. Den spelar också en viktig roll i den löpande övervakningen av föroreningskällor och av de lokala förhållandena på miljö- vårdsområdet. Genom den nyligen antagna lagstiftningen angående kommunal renhåll- ning har kommunen och därmed hälsovårds- nämnden kommit att få mera omfattande

befogenheter och skyldigheter på renhåll- ningsområdet.

Med hänsyn till den samordning av miljö- kontrollen som måste anses önskvärd skulle den ordning som gäller på tillsynsområdet enligt miljöskyddslagen kunna tjäna som förebild på produktkontrollens område. Det- ta skulle innebära att länsstyrelsen utövade regionala tillsynsfunktioner i fråga om pro- duktkontroll. Vissa skäl talar dock emot länsstyrelsen som tillsynsorgan. Länsstyrel- sens tillsynsverksamhet enligt miljöskyddsla- gen och naturvårdslagen ingår som ett vä- sentligt led i länsstyrelsens regionala sam— hällsplanerande verksamhet. Tillsynen enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor tar väsentligen hänsyn till själva produkten och den miljö där denna tillverkas, hanteras, marknadsförs osv., och synes inte i någon större utsträckning kunna hänföras till den samhällsplanerande verksamhet länsstyrelsen bedriver. För kvalificerad tillsyn hos tillver- kare, större importörer och förbrukare krävs, som tidigare nämnts, i regel specialut- bildade inspektörer som har direkt kontakt med och kan följa den utredningsverksamhet som bedrivs av naturvårdsverket.

Länsläkaren, yrkesinspektionen och hälso- vårdsnämnden får som tidigare nämnts en- ligt gällande gift- och bekämpningsmedels— författningar löpande rapporter om bl.a. meddelade tillstånd till tillverkning, import och handel. De får härigenom en överblick över denna verksamhet var och en inom sitt tillsynsområde. Denna information mås- te vara av väsentlig betydelse för en effektiv övervakning av hanteringen av hälso- och miljöfarliga varor. Dessa myndigheter sak- nar emellertid i likhet med länsstyrelsen re- surser för kvalificerad tillsynsverksamhet för ett mera omfattande tillämpningsområde.

Giftnämnden har i sitt tillsynsarbete haft samarbete med bl. a. yrkesinspektionen och hälsovårdsnämnderna i frågor om hälso- och miljöfarliga produkter främst genom ömse- sidigt utbyte av information. Åtskilliga frå- gor har aktualiserats hos giftnämnden på detta sätt. Upplysningar har gått ut från giftnämnden till dessa organ i syfte bl. a. att motverka olyckshändelser i samband med

hantering av gifter och bekämpningsmedel. MKU vill understryka vikten av ett fortsatt och på skilda punkter utbyggt samarbete mellan den centrala tillsynsmyndigheten samt yrkesinspektionen och hälsovårds- nämnderna.

Av hänsyn främst till bristen på utbildad tillsynspersonal torde tills vidare ansvaret för tillsynen enligt författning helt böra åvila den centrala myndigheten. Innan ytterligare erfarenheter vunnits är det också svårt att genom bestämmelser ange vilka specifika tillsynsuppgifter som skulle kunna åvila annan än den centrala myndigheten. MKU finner därför ej skäl att tillägga regional eller lokal myndighet formella tillsynsupp- gifter på produktkontrollområdet. MKU för- utsätter emellertid att den centrala myndig- heten fortlöpande beaktar frågan om en delegering av ansvaret för viss tillsynsverk- samhet och ägnar uppmärksamhet åt utbild- ningen av personal för sådan verksamhet. Likaså bör frågan uppmärksammas om be- hovet och betydelsen av en ökad samordning med tillsynen enligt näraliggande lagstift- ning, t. ex. arbetarskydd, hälsovård och livs- medelskontroll. Vad särskilt angår frågan om tillsynen över destruktion av miljöfarliga varor kan utredningen om omhändertagande och behandling av kemiskt avfall m.m., den s.k. UKA-utredningen, antas komma med förslag.

Med "hänsyn till de erfarenheter giftnämn- den vunnit av det frivilliga samarbetet med lokala och regionala myndigheter inom nära- liggande områden föreslår MKU att detta breddas och byggs ut genom utbildnings- och informationsverksamhet från den cen- trala tillsynsmyndighetens, dvs. naturvårds- verkets, sida. Denna skall i form av råd och anvisningar ange riktlinjer för löpande tillsyn samt lämna information och råd be- träffande miljöfarliga varor och samarbetet mellan myndigheterna. Genom denna verk- samhet bör den centrala myndigheten kunna hålla sig underrättad om på vilka punkter den centrala tillsynen tid efter annan bör koncentreras och på vilka områden särskilda tillämpningsföreskrifter bör utfärdas.

12. Laboratorieverksamhet

12.1. Inledning 12.1.1 Allmänna förutsättningar

MKU har i det föregående förordat att till- synen enligt lagen om hälso- och miljöfar- liga varor läggs på statens naturvårdsverk. Beredningen av ärenden kommer huvud— sakligen att ske inom verkets produktkon- trollenhet. Särskilda krav kommer i detta sammanhang att ställas på tillgången till laboratorieresurser.

I direktiven för MKU betonas behovet av ett undersökningslaboratorium för en effek- tiv administrativ kontroll. MKU har före- tagit den i direktiven förutsatta inventering- en av befintliga resurser. En sammanställ- ning härav har gjorts och fogas till betän- kandet som Bilaga 4. Av denna framgår att inget av de befintliga organen är rustat för att omedelbart kunna överta rollen som un- dersökniingslaborlatorium för produktkon- trollen, vare sig ett sådant laboratorium skulle vara knutet till eller fristående från den administrativa myndigheten. Någon reg- lerad samordnad verksamhet förekommer f.n. inte mellan befintliga laboratorier och andra utredande organ utan samarbetet sker i huvudsak genom sådana kontakter som normalt förekommer statliga myndigheter och institutioner emellan.

I detta sammanhang bör erinras om det särskilda uppdrag som tillagts MKU att ut- reda den framtida ställningen ooh organisa-

tionen av omgivningshygieniska avdelningen vid det nu avvecklade statens institut för folkhälsan. Denna avdelning har fr.o.m. den 1 januari 1972 provisoriskt förts till naturvårdsverket.

En väsentlig fråga vid utformningen av en laboratorieorganisation är forskningens ställ- ning. De många olika organ och institutio- ner som i dag i större eller mindre utsträck- ning utför analyser och utredningar åt ad- ministrativa myndigheter på grund av ålig- ganden enligt författning eller genom fri- villiga åtaganden torde också bedriva en del av verksamheten i form av forskning. Så- dan verksamhet finansieras antingen via in— stitutionens egna medel, i regel troligen till mindre del, eller via medel från statligt forskningsråd eller liknande organ. Även uppdragsforskning från utländska statliga or- gan eller från industrier och bransdhsam- manslutningar kan förekomma.

Några skarpa gränser kan inte alltid dras mellan utredningsverksamhet och forskning, speciellt s.k. målinriktad forskning. Metod- utveckling i allmänhet, standardisering av testmetoder, klarläggande av någon för en viss ämnesgrupp viktig verkningsmekanism kan -— oavsett rubricering —— vara nöd- vändiga led i arbetet med produktkontrol- len. Det är emellertid väsentligt att tillgäng- liga resurser inte splittras utan samordnas och att rutinkontrollen inte eftersätts till för- mån för forskningsarbete.

Innan MKU närmare behandlar behovet

av utrednings- och laboratorieservice för produktkontrollen samt hur detta behov skall tillgodoses, skall lämnas en redogörelse för erfarenheter som giftnämnden och natur- vårdsverket gjort på detta område. Dessa båda myndigheter svarar tillsammans i dag för två viktiga led i kontrollverksamheten i fråga om hälso- och miljöfarliga varor, nämligen dels kontroll av de kemiska pro— dukterna som sådana, dels mätning och övervakning av förekomsten i naturen av de i produkterna ingående ämnena och ned- brytningsämnena från dessa.

12.1.2. Erfarenheter från giftnämndens verksamhet

I varje fråga som uppkom-mer beträffande en produkt eller grupp av produkter ingår rent administrativa utredningsmoment, vilka utförs på giftnämndens kansli. I ärende an- gående registrering av bekämpningsmedel eller om responsum beträffande en varas hälsofarlighet innebär granskningen en be- dömning av lämnade data och jämförelse med vad som i övrigt kan vara känt om pro- dukten enligt litteraturen m. m. Vidare före- kommer diskussioner med sökanden röran- de försöksuppläggning vid eventuellt erfor- derliga kompletteringar.

Detta arbete kräver inte i och för sig sär- skilda laboratorieresurser. Det är emellertid nödvändigt att den eller de personer som medverkar som experter i sådana frågor har god vetenskaplig skolning och överblick över den vetenskapliga utvecklingen inom resp. specialområden. F.n. finns inte någon fast expertgrupp, som representerar ett till- räckligt brett kunskapsområde, med upp- gift att regelmässigt och med förtur ta upp och åt giftnämnden bereda sådana frågor. Dessa problem har i stället fått lösas genom aktiv medhjälp från enskilda nämndledamö- ter och deras institutioner eller genom utom- stående tillfälligt anlitade experter. Utöver den begränsning som tilldelningen av medel uppställer samt svårigheterna att finna lämp- lig expertis har i praktiken även problem förelegat att förmå till nämnden icke fast knutna personer att åta sig uppdrag.

Analyser av sammansättningen av be- kämpningsmedel för kontroll av lämnade uppgifter förutsätts enligt bestämmelserna ske huvudsakligen genom provtagning på marknadsförda varor efter registrering. Om särskilda skäl föreligger skall analys dock göras under utredningsarbetet före regi-stre- ring. Viss efterkontroll företas. Det ana- lytiska arbetet har inte kunnat prioriteras särskilt högt. Arbetskraft och resurser har i hög grad måst koncentreras på en första grundläggande genomgång av hela det ak- tuella varusortimentet av vilket en stor del hade introducerats på den svenska markna- den före ikraftträdandet av nu gällande be- stämmelser. Successivt har därefter nya me- del tillkommit och åtskilliga äldre försvun- nit eller förbjud—its.

Även vid avgivande av responsa enligt giftförordningen har bristen på resurser gjort sig gällande. I den mån giftnämnden föran- staltar om särskild undersökning i samband med begäran om responsum skall sökanden enligt gällande bestämmelser svara för kost- naderna. Resursfrågan har därför inte pri- märt varit av ekonomisk natur utan mera av praktisk. Ett tidsödande arbete behöver nämligen ägnas åt att finna lämpligt labo- ratorium eller undersökningsorgan villigt att äta sig undersökningen eller del därav. Så- vida behövligt informationsunderlag om en vara inte varit någorlunda lätt åtkomligt via litteraturen har därför den som begärt responsum i stor utsträckning haft att själv efter närmare anvisningar söka ta fram er- forderligt underlag för den önskade offi- ciella bedömningen av varans hälsofarlighet. Antalet ansökningar om responsum, som hittills varit förhållandevis litet, skulle möj- ligen ha varit större om giftnämnden för- fogat över egna laboratorieresurser eller med prioritet kunnat få utnyttja något be- fintligt organ i första hand för kemiska ana- lyser och enklare djurförsök.

Giftnämndens erfarenheter synes visa att en fastare utredningsorganisation behövs för administration av gift- och bekämpnings- medelslagstiftningen och att en sådan or- ganisation även kräver laboratorieresurser. Som jämförelse kan nämnas att den statliga

läkemedelskontrollen är så organiserad att en första, noggrann beredning av varje ansökan om registrering av farmacevtisk specialitet sker på socialstyrelsens läkeme- delslaboratorium.

Kontinuerlig miljöövervakning kan ge upplysningar om föroreningar i naturen, vilka i vissa fall kan härröra eller förmodas härröra från användningen av bestämd-a ke- miska varor. Giftnämndens erfarenheter beträffande bekämpningsmedel visar att då- ta från miljöövervakningen inom och ut- om landet kan vara utomordentligt viktiga som underlag för administrativa beslut inom ramen för en produktkontrollagstiftning. Även andra iakttagelser, t. ex. sjukdoms- symtom hos personal vid en industri för till- verkning av någon kemisk produkt, kan ut— göra en allvarlig indikator på en kanske ej tidigare känd eller beaktad hälsorisk i sam- band med produkten.

Litteratur-uppföljningen är ett viktigt led i den nuvarande produktkontrollen liksom kontakter i övrigt med vad som händer på skilda områden av betydelse för kontrollen. Även om en omfattande litteraturbeva-kning skulle kunna upprätthållas av en liten grupp personer visar giftnämndens erfarenheter att produktkontrollen har så många aspekter och berör så många vetenskapliga discipliner att därutöver erfordras ett mera brett kon- taktmönster med åtskilliga specialister för ut- byte av information. Om nämnden förfogat över egna undersökningsresurser med kvali- ficerad expertis skulle troligen möjligheter- na att motta och utnyttja information ha va- rit större. En del av samordningsarbetet skulle därvid kunna flyttas från den ären- dehandläggande enheten till undersöknings- enheten.

En god allmän överblick över de kemis- ka produkterna på marknaden krävs för initiativ till ändrade föreskrifter om någon produktgrupp eller andra lämpliga åtgärder. Giftnämnden har haft endast begränsade möjligheter att göra en härför nödvändig kartläggning av produktgrupper. Förfråg- ningar hos fabrikanter, överläggningar med olika branschorganisationer, genomgång av broschyrer, annonser, etikettprov och olika

former för övervakning torde kunna utföras hos tillsynsmyndigheten utan särskilda un- dersökningsresurser men med tillräckliga personalresurser på den handläggande sidan.

Övervakning av själva produkthantering- en är inte miljöövervakning i egentlig be- märkelse utan kontroll av människors hand— lande i fråga om förvaring, transport, för- säljning, användning och annan hantering. För tillsynen över efterlevnaden av gällande bestämmelser härvidlag är viss direktinspek- tion nödvändig. Giftnämndens erfarenheter pekar på att inspektionsverksamheten med fördel kan integreras i den handläggande verksamheten och att den i och för sig inte kräver särskilda serviceresurser. Den inne- bär emellertid ej sällan att behov uppkom- mer av speciella utredningar och undersök- ningar, t. ex. analys av en varas samman- sättning.

Giftnämnden har under åren samarbetat med bl. a. statens institut för folkhälsan, ar- betsmedicinska institutet, naturvårdsverkets specialanalytiska laboratorium, statens ve- terinärmedicinska anstalt, statens växtskydds— anstalt och enstaka u-niversitetsinstitutioner. Enligt nämndens erfarenheter är inget av de nämnda organen sådant att det utan re- sursförstärkning skulle ha kapacitet att ut- över andra uppgifter fungera som exklusivt serviceorgan för giftnämnden. Särskilt har bristen på toxikologiska utredningsresurser varit besvärande.

12.1.3. Erfarenheter från naturvårdsverkets verksamhet

Även om naturvårdsverket inte har att utöva någon direkt produktkontroll, har verket i sin allmänna miljöövervakning haft att stu- dera olika substansers förekomst i och in- verkan på miljön. Enligt miljöskyddslagen har verket viktiga uppgifter då det gäller att begränsa skadliga utsläpp i vatten och luft. Många problem i fråga om riskbedöm- ning i dessa sammanhang är närbesläktade med sådana som uppkommer inom produkt- kontroll av olika slag. I naturvårdsverkets tillsynsverksamhet samverkar verkets fack- enheter med dess undersökningslaboratori-

um samt enskilda forskare eller grupper av forskare, vilkas verksamhet bedrivs med an- slag ifrån verkets forskningsnämnd.

Naturvårdsverkets undersökningslaborato- rium tar fram och bearbetar sådant natur- vetenskapligt informationsmaterial som be- hövs för bedömning av recipienttillstånd, beräkningar av föroreningseffekter och sa- neringsåtgärder m. m. i samband med ver- kets ärendehandläggning och övriga ställ- ningstaganden i vattenvårds- och luftvårds- frågor. Laboratoriet har därför nära an- knytning till fackenheterna och medverkar direkt i ärendehandläggningen. Initiativ till undersökningar kommer förutom från la- boratoriet ofta från verkets vattenvårdsbyrå och luftvårdsbyrå samt från länsstyrelsernas naturvårdsenheter. Denna undersöknings- v—erksamhet bedrivs dels för att ge en över- siktlig kartering av sjöars, vattendrags och kustvattens beskaffenhet, dels för att skaffa primärdata rörande enskilda förorenings- eller saneringsärenden av huvudsakligen principiell natur. Laboratoriet strävar efter att prioritera principiellt viktiga typunder- sökningar, vilka tillför verket väsentliga informationer och erfarenheter vid ärende- handläggningen.

I laboratoriets undersökningar ingår nor— malt provtagning, analys och bedömning av fysikalisk-kemiska, biologiska och mikro- biologiska parametrar. Vid undersökning- arna str-ävar m-an efter att ge en totalbild av undersökningsobjektet. Fysikalisk-kemis- ka moment ingår praktiskt taget alltid även i de fall då undersökningens tyngdpunkt är biologisk eller mikrobiologisk-hygienisk. La- boratoriet initierar, prövar och utvecklar nya analysmetoder samt verkar för ratio- nella provtagningsrutiner. Laboratoriets sak- kunskap tas ofta i anspråk för att meddela råd och anvisningar eller ta del i metod- kontroller och interkalibreringar m.m. Ar- bete pågår med en internordisk standardise- ring av analysmetoder för vatten- och luft- föroreningar.

Laboratoriets mål-inriktade undersökning- ar är praktiskt taget alla av prognoskarak- tär. De avser att ge svar på frågor som t. ex. vad händer med en recipient när den

belastas med avfallsutsläpp från en planerad industri eller, hur snabbt återhämtar sig en förorenad sjö då ett industriellt utsläpp helt upphör, vilken effekt får skogsgödsling på sjöar och vattendrag osv.

Utvecklingen under senare tid har gått mot att undersökningslaboratoriet måst ägna betydligt större insatser åt metodfrågor, me- todutveckling liksom metod-kontroll- och metodinterkalibrering. De automatiska me- todernas ökade a-nvändning kommer att framhäva dessa problem.

Förutom det egna undersökningslabora- toriet disponerar naturvårdsverket två med forskningsmedel bekostade laboratonier, dels naturvårdsverkets specialanalytiska labora- torium, som ägnar sig åt analyser av klo- rerade kolväten m.m., dels natur—vårdsver- kets limnologiska undersökning, som ägnar sig åt långsiktigt praktiskt—vetenskapligt un- dersöknings- och utredningsarbete rörande den fysikalisk-kemiska och biologiska vat- tenbeskaffen'heten i rikets vattensystem.

Naturvårdsverkets allmänna tillsynsverk- samhet utövas dels genom regionala under- sökningar över vattnets och luftens kemiska tillstånd, liksom också över det biologiska tillståndet i vatten och på land, dels genom fasta observationsnät bl. a. beträffande luf- tens och vattnets innehåll av miljöfarliga substanser m. m.

Verket är genom sin laboratorieorganisa- tion engagerat i tillståndsprövningen enligt miljöskyddslagen. Laboratoriet fungerar som sakkunnigt organ åt koncessionsnämnden för miljöskydd och gör utredningar åt denna liksom också i de ärenden enligt miljö- skyddslagen som handläggs vid verkets di- spensenhet.

Vid fasta stationsnät utförs mätning av atmosfäriska föroreningar och föroreningar i vatten. Observationsnät för vattenunder- sökningar finns framför allt i de stora in- sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren. Ett fast nät finns också för över- vakning av föroreningarna i fl'odvattnet. En rad miljöfarliga substanser observeras här- vid. Flera av de fasta näten undersöker ock- så bottnarnas och det fria vattnets växt- och djurliv.

Den regionala övervakningen har bidra- git till spårandet av bl. a. 'kvicksilverutsl-äpp. Åtgärder har till följd därav kunnat vidtas genom s.k. svartlistning av vattendrag och utsläppsförebyggande åtgärder genom ve- derbörande myndigheters försorg. När det gäller kvicksilverövervakningen samarbetar naturvårdsverket med flera andra myndig— heter. Undersöknings-, analys- och forsk- ningsverksamheten inom kvicksilverområdet samordnas av naturvårdsverket och dess forskningsnämnd. För verkets del har un- dersökningarna medfört aktioner mot bl. a. kloralkaliindustrins utsläpp av kvicksilver innebärande såväl omprövning av gällande tillstånd som rekommendationer beträffande metoder för minskning av kvicksilverutsläp- pen.

Fosforns roll vid övergödningsprocessen i landets vattendrag är ännu inte helt klarlagd. Inom naturvårdsverkets undersökningslabo- ratorium har gjorts undersökningar och ut- redningar om tvättmedlens roll som fosfor- källa. Denna fortskridande process följs ge- nom ett stort antal kemiska och biologiska undersökningar.

Genom verkets wforskn—ingsnämnd organi- seras förutsättningslös övervakning av halter av vissa bekämpningsmedel, radioaktiva äm- nen, tunga metal-ler och andra gifter i såväl dj-ur och växter som i vatten, sediment, röt- slam m.m. I viss utsträckning gäller detta också atmosfärens förorening med sådana ämnen och transporten av ämnen med atmo- sfären och regnvatten tillbaka till marken. Vid-are stöds undersökningar av toxikologisk art avseende Ibiocider. Även rent human- hygieniska undersökningar stöds.

12.1.4 1964 års naturresursutredning

En produktgrupp av särskild betydelse så- väl från hälso- som miljöskyddssynpunkt är de s.k. biociderna, av vilka huvudparten i dag kan sägas falla under begreppet bekämp- ningsmedel.

1964 års naturresursutredning tog i sitt be- tänkande om forskningsområdet (SOU 1967: 43) upp bibcidlforskningen. Utredningen på— pekade dels effekterna på människan, dels

effekterna på naturen i såväl mark och markorganismer som i det vilda. Utredning- en betonade biocidernas risker inom män- niskans miljö, bl. a. det yrkeshygieniska och livsmedelshygienis-ka området. I fråga om forskningsuppgifter framhölls vikten av väl- utvecklade analysmetoder, toxikologiska un- dersökningar, metabolitstudier, kontinuerlig kartläggning av biocidkonta-minationen i om- givningen och näringskedjeundersökningar. Naturresursutredningen tog även upp medi- cinska 'forskningsområden som berör män- niskan och miljön. Härvid avhandlades frå- gor om epidemiologiska och toxikologiska metoder, neurologiska effekter och luftvägs— eflfekter, effekter av hud-upptagning samt cancerframkallande, genetiska och foster- skadande effekter. Utredningen framhöll att för administrativa statliga instanser fanns små möjligheter till egen prövning av äm— nens egenskaper från toxikologisk synpunkt. Man 'fick hänvända sig till enskilda forskare och institutioner eller helt lita till industrins uppgifter. Enligt utredningens mening var det nödvändigt att få en enhet, till vilken man kunde vända sig för att vid behov få sådana prövningar verkställda. Behovet skul- le gälla prövning av läkemedel, bekämp- ningsmedel, gifter och tillsatser till livsme- del oeh fodermedel. En toxikologisk forsk- ningsenhet borde därför organiseras med uppgift att ansvara både för kvalificerade toxikologiska undersökningar och för rutin- mässiga arbeten. Gruppen borde bestå av en toxi—kolog, en analytisk kemist, en patolog, en viltbiolog och en fiskeribi-olog. Upplbyg- gandet måste dock ske successivt med hän- syn till bristen på specialister.

De av naturresursutredningen angivna områdena för biocidforskning och medicinsk forskning synes vara av intresse för bedö- mande av de arbetsuppgifter som kan bli aktuella vad gäller den utvidgade produkt— kontrollen och de utrednings- och service- resurser som kommer att erfordras härför. Av naturresursutredningens synpunkter vill MKU understryka behovet av undersök- ningsresurser med tvärvetenskaplig inrikt- ning. Det medicinska och allmänhygieniska inslaget bör betonas. Detta förhållande är

särskilt viktigt med hänsyn till den direkta hälsofarligheten hos vissa produkter. För en bedömning av hälsoriskerna är den all- männa toxikologin av central betydelse. Det- samma gäller även undersökningar på det biologisk-kemiska planet. I övrigt måste den ekologiska aspekten betonas, eftersom pro- blematiken kring de miljöfarliga produkter- na berör hela det ekologiska systemet.

12.2. Undersökningskrav i fråga om hälsa- och miljöfarliga varor

12.2.1. Allmänna förutsättningar

Den utvidgning av kontrollför-utsättningarna som MKU föreslår innebär knappast en art- skillnad i förhållande till den hittillsvarande problematiken och bedömningen av risker från kemiska produkter i vår miljö utan en gradskillnad, dvs. en utsträckning till ett större antal produkter jämte fullständigare möjligheter till reglering via olika slag av föreskrifter.

Tillämpningen av den föreslagna lagen om hälso- och miljöfarliga varor liksom av nu gällande bestämmelser om sådana varor fordrar ett kunskapsunderlag beträffande varornas faktiska eller tänkbara effekter på människan och hennes miljö. Ett exem- pel härpå är DDT, ett ämne som har egen- skapen att genom hög stabilitet och fettlös- lighet kunna anrikas i levande organismer och som nu är spritt över hela världen. Verkningarna av ämnet förutsågs inte då ämnet introducerades. Att den nuvarande situationen beträffande DDT-spridningen klarlagts kan till mycket stor del tillskrivas utvecklingen av den analytiska kemin. När DDT togs i bruk var det inte möjligt att med analytiska metoder bestämma så låga koncentrationer som nu kan påvisas. Även om en nigorös lagstiftning om bekämpnings- medel av den typ som f. n. gäller i vårt land hade funnits då DDT infördes, skulle ut- vecklingen med säkerhet ha blivit densam- ma. Exemplet illustrerar att det inte räcker med bestämmelser som ger goda formella kontrollmöjligheter.

Ett nöj-aktigt kunskapsunderlag för be-

dömning av hälso- och miljöfarligheten hos kemiska produkter omfattar försök och ut- redning beträffande tänkbara effekter på människan och hennes miljö. Detta är en tvärvetenskaplig uppgift, som kan innefatta den biologiska vetenskapen i dess helhet jämte flera andra naturvetenskaper, statistik m. m. Emellertid kan vissa klart avgränsade sektorer avskiljas, inom vilka metoder och typ av resursbehov skiljer sig avsevärt. Å ena sidan finns behov att studera olika äm- nens spridning i biosfären och effekterna av förändringar i denna. Å andra sidan har man frågan om effekten på människan själv och henne närstående varelser. Den senare kan sägas täckas av begreppet toxikologi i vid bemärkelse. Bortsett från behovet av ke- misk analys eller behovet att definiera kon- centrationer i olika medier kan metodik och typ av resursbehov sägas vara helt olika in- om dessa områden.

12.2.2. Konkreta behov

För en fullständig produktutredning kan be- hövas uppgifter om 1) varans kemiska sammansättning 2) de i varan ingående komponenternas toxi- ska verkningar på människor, växter och djur vid såväl tillfällig exponering som vid långtidsexponering 3) varans genetiska, cancerframkallande och teratogena effekter 4) beständigheten hos de toxiska komponen- terna och deras eventuella toxiska ned- brytning—s- eller omvandlingsprodukter i mi-ljön 5) upptagnings- och anrikningsförhållanden i växter, djur och människor samt ekolo- giska verkningar 6) möjligheter till miljövänlig destruktion. Härför erfordras specialister inom bl.a. hygien, toxikologi, genetik, ekologi och ke- misk analys. Miljöfarligheten hos vissa typer

av varor behöver inte vara betingad av toxisk verkan utan av andra egenskaper. Ett exem-

pel är fosfor i tvättmedel med effekter på sjöarnas ekologiska balans. Ett annat exem- pel är svavel i eldningsolja med s.k. miljö- försurning som största risk. I sådana fall

krävs framför allt ekologer, limnologer och vattenkemister för bedömningen. I andra fall är frågan framför allt av marinbiologisk na- tur. Exempel på detta är PCB. Oavsett hur laboratoriefrågan organisatoriskt löses är det nödvändigt att tillsynsmyndigheten vid ären- deberedningen till sitt förfogande har kvali- ficerad expertis för bedömning av lämnade uppgifter.

Beträffande behovet av experimentella och analytisk-a resurser skall understrykas att MKU:s förslag till lag om hälso— och miljö- farliga varor innebär att det åvilar produ- centen av en vara att göra erforderliga un- dersökningar av varans egenskaper med hän- syn till hälso- och miljörisker. Det ankom- mer på tillsynsmyndigheten att ange vilka olika slag av information som därvid er- fordras, och vilka slag av undersökningar, försöksmetodik m.m., som kan anses rele- vanta för en viss frågeställning. Om produ- centen ej kan prestera sådan utredning får den utföras på myndighetens föranstaltan. F.n. synes den svenska kemiska industrin med något undantag knappast förfoga över resurser som möjliggör genomförandet av erforderliga utredningar, i varje fall inte vad gäller toxikologiska frågor. Här bortses från läkemedelsindustrin som inte berörs av den- na lagstiftning. En stor del av de kemiska produkter som används i vårt land är import- varor. Många större utländska tillverkare förfogar över en betydande utredningskapa- citet i ifrågavarande hänseende. På sina håll utomlands finns på privat initiativ organi- serade, fristående toxikologiska laboratorier, vilka drivs kommersiellt. Då det gäller frå- gan om hur kemiska produkter eller ämnen uppför sig i vatten och luft, deras omsätt- ning i miljön m.m., föreligger i vårt land vissa undersökningsmöjligheter inom det av staten och industrin gemensamt finansierade Institutet för vatten- och luftvårdsforskning (IVL) samt det i anslutning härtill bildade servicebolaget (IVLAB), som arbetar kom- mersiellt.

Utöver vad som nyss sagts beträffande behovet för tillsynsmyndigheten att låta ut- föra primärundersökningar beträffande oli- ka varors egenskaper tillkommer behovet

av att i förekommande fall kunna kontrol- lera att av producenten lämnade uppgifter är fullständiga och riktiga. Omfattningen av en sådan kontrollverksamhet kommer att bli beroende av vilka utredningsresur- ser som finns att tillgå antingen i form av fasta tjänster eller genom att särskilda medel ställs till tillsynsmyndighetens förfogande för anlita-nde av utomstående expertis. Den senare faktorn torde i sin tur dessutom få ses i relation till möjligheterna att via avgif- ter från producenterna helt eller delvis finan- siera kontrollverksamheten. Sådan kostnads- täckning gäller f.n. i fråga om bekämp- ningsmedelskontrollen. Avgiftsfinansierad kontroll av andra produkter bör dock prövas mot bakgrund av de erfarenheter som kan vinnas under de närmaste åren. MKU åter- kommer härtill i avsnittet 14.3.1.

Det får förutsättas att i ärenden om till— stånd att marknadsföra kemiska produkter kontrollundersökningar kommer att göras stickprovsvis. I övrigt får man vid handlägg- ningen lita till den litteratur som finns inom området. En viktig del av arbetet blir såle- des att följa inte bara den inhemska utan även den internationella utvecklingen inom området, vilket i sin tur ställer stora krav inte minst på biblioteks- och dokumenta- tionstjänsten. En av förutsättningarna för denna handläggningsform är också direkt- kontakter med företrädare för forskning m.m. utomlands.

Utöver möjligheterna till kontrollunder- sökningar måste också andra krav ställas på en undersökningsorganisation för produkt- kontroll. I den yttre miljön måste organise- ras en övervakning som gör det möjligt för tillsynsmyndigheten att få information om förekomsten i naturen av förorenande substanser som tidigare inte alls eller otill- räckligt beaktats. Exempel på miljöfarliga ämnen som upptäckts på detta sätt och blivit föremål för åtgärder är kvicksilver och PCB. Kontrollen av den yttre miljön bör omfatta kontinuerlig provtagning och analys av jord, vatten, luft och levande organismer. Kontrollen av den yttre miljön måste i den meningen vara förutsät-tningslös att den sö— ker efter tidigare icke beaktade risker och

får därigenom karaktären av tillämpad forskning.

En annan viktig uppgift för undersök- ningsverksamheten 'blir utarbetandet av för- bättrade ooh förenklade metoder för prov— tagning och analys. Denna verksamhet måste intensifieras i samband med att umiljödata i stigande utsträckning lagras och bearbetas i maskinella system. Mycket stor betydelse måste vidare i detta sammanhang tillmätas en kontinuerlig kontroll av validiteten hos använda mät- och analysmetoder. Det bör understrykas att uppbyggnaden av ett in- formationssystem för miljövårdsområdet, vilken fråga i annat sammanhang prövas av MKU, förutsätter att möjligheter till validi- tetskontroll föreligger. En sådan kontroll är nödvändig för att jämförbarhet skall uppnås mellan de analysresultat som erhålls vid olika laboratorier. Det är också nödvändigt att erhållna resultat av undersöknings- och utredningsverksamheten snabbt kommer till praktisk tillämpning. Resultaten av under- sökningar av mera generellt tillämpbar typ måste vidarebefordras genom publicering eller anordnande av informationskonferen- ser. Den personal som deltar i undersök- ningsverksamhelten måste också ”få del -i an— svaret för utbildning av annan personal som på regional och lokal nivå utövar kontroll av såväl den inre som yttre miljön.

Det är givetvis svårt att dimensionera ut- redningsresurser med det begränsade erfa- renhetsunderlag som nu finns. En utgångs— punkt har varit att det årligen skall kunna utföras 10—20 utredningar enligt de sex punkter som uppställts inledningsvis i detta aVSnitt. Såsom kommer att framgå av det följande anses dock ej resurser för medi— cinsk-toxikologiska undersökningar kunna föreslås inom den av MKU föreslagna orga— nisationen. Kontrollanalyser av den kemiska sammansättningen av varor kommer att er— fordras i betydligt större utsträckning än sådana utredningar. Sådana kontrollanalyser kommer att aVSe både varor som är föremål för tillståndsprövning och varor som redan finns i marknaden. Detta bör beaktas vid dimensionering av analysresurserna.

Övervakningen avseende miljöfarliga äm-

nen i bl.a. fisk och rötslam kommer att medföra ett betydande antal prover. Antalet sådana analyser vid naturvårdsverket upp- går f. n. till ca 3 000 per år men kan beräk- nas behöva öka avsevärt.

Övervakningen i naturen kommer sanno- likt at—t leda till upptäckten av föroreningar som inte tidigare tillräckligt beaktats. Frå- gor om behovet att ingripa mot fortsatt spridning av sådana ämnen kommer att krä— va omfattande utredningar där laboratorie- resurser är av avgörande betydelse. Epide- miologiska undersökningar och laboratorie- undersökningar bör kontinuerligt fortgå för att det skall vara möjligt att utröna icke be- aktade risker med kemiska ämnen som in- går i saluförda produkter eller förekommer & industriutsläpp. Behovet av undersökningar av den typen kan svårligen överblickas.

På lång sikt måste produktkontrollen vara inriktad på att förebygga skador till följd av spridningen av hälso- och miljöfarliga äm- nen. Det långsiktiga undersökningsarbetet när det gäller sådana ämnen måste vara inriktat på att skapa underlag för utfärdan- de av hanteringsregler, m.m. Med tanke på de komplicerade mekanismer som avgör ett ämnes miljöfarlighet och de svårigheter som är förknippade med att vissa ämnen är synergistiska, får arbetet med att utarbeta sådant underlag förutsättas bli mycket om- fattande. Man kommer här att i stor ut- sträckning vara hänvisad till vunna erfa- renheter och rön från utlandet. Till följd av de olika krav som man måste ställa beroende på olikheter i miljöbetingelser, måste det emellertid finnas en svensk forsk- ningsverksamhet också på det här om- rådet. Klimatiska förhållanden är t. ex. av betydelse för vissa giftiga ämnens nedbryt- ningshastighet men också för intensiteten i giftverkningama.

12.3. Undersökningskrav beträffande övrig miljökontroll 12.3.1 Vattenvård

Naturvårdsverkets undersökningslaboratori- um gör, som tidigare nämnts, utredningar i

samband med verkets ärendehandläggning enligt miljöskyddslagen. Kapaciteten motsva- rar emellertid inte efterfrågan. Enbart indu- strisektionen vid verkets vattenvårdsbyrå har att månatligen bereda 35 till 50 koncessions, dispens- och anmälniungsärenden, som i många fall innebär medverkan från laborato- riet. Motsvarande belastning Vid den kom— munala sektionen är 20—25. Vattenvårds- byrån kan antas behöva få utfört 30—40 mera omfattande utredningar årligen vid la- boratoriet. Sådana utredningar avser t.ex. beräkningar av recipientkapacitet med av- seende på syretärande ämnen, närsalter, vär- me etc. samt frågor .i samband med mudd- ring eller tippning av lmuddermassor. Vid sidan av detta kräVS speeialutredningar be- träffande toxicitet, nedbrytningsförlopp, an— rikningsp-roblem vid spridning av kemi-kalier, tunga metaller etc. samt iukt- och smakbe- dömningar i fisk. Sådana ärenden kan ibland vara enkla och begränsade men då fråga är t. ex. om tvättmedelskomponenter, biocider o.d., är de komplicerade. Den industriella tillverkningen och användningen av kemika- lier utgör ofta komplicerade problem vid ärendehandläggnin—gen. Utredningar av sist- nämnt slag får antas ofta |in av gemensamt intresse vid handläggningen av ärenden en- ligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor och miljöskyddslagen. Efterfrågan på såda- na utredningar är mycket svår att förutse men enbart .i anslutning till ärenden enligt miljöskyddslagen torde man räkna med 10—20 per år.

Naturvårdsverket utför även branschvisa emissionsutredningar. Sådana utredningar är nödvändiga som planeringsunderl'ag såväl i fråga om åtgärder och kontroll som när det gäller lokaliseringsfrågor. Detta utrednings- behov kan f.n. till-godoses endast i begrän- sad omfattning. Utredningar av detta slag är ofta av gemensamt intresse för åtgärder in- om produktkontrollen och miljöskyddet.

Erfarenheterna av det hittills utförda ar- betet vid naturvårdsverket ger vid handen att man har mycket att vin-na på att sam- mankoppla data från observationssystem för immissionsmätningar med information om de aktuella föroreningsutsl'äppen.

Av särskild betydelse från planeringssyn- punkt är de regionala utredningarna över recipienttillstånd och recipientkapacitet inom sjösystem och havsområden. Sådana utred- ningar har utförts för Mälaren, Hjälmaren, V-ättem, Klarälvens, Tidvans, Lidans och Nossans nederbördsområden. Utrednings- materialet har legat till grund för förore- ningsbekvämpand-e åtgärder. Miälarkommu- nerna har t. ex. bl. a. på grundval av Mälar- undersökningen enats om närsaltsreduktion i kommunalt avloppsvatten. Omfattande un- dersökningar av Vänern i samband med industriplanering i de omgivande länen er- fordras och en undersökningsplan för detta ändamål har utarbetats inom verket. Samti- digt f-inns krav på utredningar i havsområden såväl på västkusten som sydkusten och ost— kusten. Utredningar av detta slag kan be- räknas få ökad betydelse också för den fy- siska riksplaneringen och kommer att ut- göra en mycket betydande del av undersök— ningsverksamheten.

Problem i samband med avfallsdepone- ring och rötslamhantering kommer att bli alltmer märkbara under den närmaste fram- tiden. Det nuvarande behovet av laborato- rieutredning i samband med handläggning- en av sådana ärenden kan beräknas till 15 a 20 per år. På längre sikt behöver ett betydande arbete läggas ned på toxikolo- giska och mikrobiologiska frågeställningar i samband med anrikning av tunga metaller och beständiga klorerade kolväten i jordar, transport av närsalter, bakterier m.m. ge— nom ytvatten- och grundvattenavrinning från deponeringsplatser. Den större delen av arbetet inom detta område kan sanno- likt bedrivas som kontraktsforskning vid universitet och högskolor.

Inom vattenvårdsområdet behöver ett om- fattande arbete läggas ned på framtagandet av emissionsnormer. Den framtida plane- ringen av mark- och recipienttillgångarnas utnyttjande kräver i stigande utsträckning planeringsinstrument av denna typ i kombi- nation med recipientdata om vattenomsätt- ning, trofigrad, temperaturförhållanden, vatt- nets kemi vunna genom de redan nämnda regionala undersökningarna.

Luftvårdssektionen vid naturvårdsverkets undersökningslaboratorium har upprättats helt nyligen och är alltjämt under utbyggnad. Det finns därför mycket litet erfarenhets- underlag beträffande utredningar och under- sökningar i anslutning till ärendeberedning. Ett stort behov av medverkan av ett labora- torium föreligger framför allt beträffande ut- formningen av kontroll- och mätsystem i anslutning till föroreningsemissioner. I ar- betet med kriterier för immissionsgränsvär- den för föroreningar av olika slag finns ett betydande behov av samverkan mellan hy- gieniker och naturvetenskapligt skolad per- sonal i övrigt.

Ett annat viktigt område utgör samban- den mellan emissioner och skador på vegeta- tion, materiel m.m. I detta sammanhang skall nämnas de kontinuerliga mätningar som sedan lång tid bedrivs vid det fasta observationsnätet beträffande luftens och nederbördens innehåll av olika förorenande ämnen och nederbördens försurning (luft- och nederbördskemiska nätet). Denna typ av verksamhet har även internationell an- knytning. Observationer vid fasta nät av nämnda typ bör ha sådan organisatorisk stadga att de inte behöver utföras som uppdragsforskning utan bör ligga inom la- boratoriets arbetsuppgifter. Metodutveck- lingen kan emellertid tänkas utlagd som forskningsprojekt vid universitet och hög- skolor. Det får anses nödvändigt att la- boratoriet deltar i arbetet med att prog- nosticera luftföroreningseffekten vid loka- lisering av industrier och bebyggelsecentra.

Även på luftvårdsområdet föreligger be- hov av branschvi-sa översikter över emissio- ner >från industrin. Också här torde det vara fördelaktigt [med ett organisatoriskt samband mel-lan enheter som svarar för analys av föroreningsstatistik och de enheter som ut- för mätningarna i naturen genom fasta ob- servationssystem.

12.3.3. Bullerundersökningar

Behovet av undersökningsverksamhet på bul— lerområdet bör också beakta-s. Olägenheter—

na i samband med buller tilldrar sig alltmer uppmärksamhet. Problemen torde komma att bli allt större med den ökade motorise— ringen och alltmera betydelsefulla för plane- ringsarbetet. Ökade krav kommer att ställas på möjligheterna att göra prognoser i mark- planeärenden. Även på detta område kom- mer att finnas ett behov att vidareutveckla befintliga kriterier som underlag för hygie- niska bullergränsvärd—en. En betydande del av den forsknings- och utredningsverksam- het som behöver bedrivas inom landet kan sannolikt utföras på kontraktsbasis vid uni- versitet och högskolor men egna resurser erfordras för verksamhet som av olika skäl ej kan utföras på detta sätt. Viktiga upp- gifter blir att utarbeta enhetliga mät- och observationsmetoder.

12.4 Undersökningsverksamhet inom ra- men fär ett miljövårdens informationssystem

MKU har som tidigare nämnts uppdrag att undersöka den lämpliga organisationen av ett informationssystem dels på miljövårds- området —— vari inbegrips bl.a. vatten- och luftvård samt övrig naturvård — dels i fråga om gifter och andra preparat som kan vara skadliga från hälso- och miljösynpunkt. Som inledning till sitt arbete på detta område har MKU studerat .i vilken omfattning miljö- data av skilda slag redan samlas in av myn- digheter och andra organ samt vilken statis- tisk bearbetning som sker av detta material. Undersökningen har gett vid handen att den nuvarande miljödatainsamlingen får splittrad på ett mycket stort antal organ och att data- materialet i stor utsträckning är både svår— tillgängligt och heterogent sammansatt. Vi- dare har kunnat konstateras att den befint- liga miljödatainsamlingen, även sådan 'av ru- tinmässig karaktär, till mycket stor del fi- nansieras med forskningsmedel, vilka som regel beviljas för ett år 1 sänder.

Av grundläggande betydelse vid uppbygg- naden av ett informationssystem är att man säkerställer kontinuitet i dataflödet till sy- stemet. Allmänt kan konstateras att de nu till- lämpade formerna för miljödatain'samling

och de nuvarande principerna för finansie- ring av denna datainsamling inte ger garanti för att önskad kontinuitet kan upprätthållas. Mot denna bakgrund vill MKU understryka vikten av att den splittring som i dag före- ligger när det gäller ansvaret för miljödata- insamlingen upphör och att verksamheter av rutinmässig (permanent) natur i ökad ut- sträckning finansieras över ordinarie stat. MKU avser att längre fram i särskilt betän- kande redovisa ett samlat förslag beträffan- de utformningen i stort och finansieringen av de undersökningsverksamheter som enligt utredningens uppfattning bör ligga till grund för informationssystemet.

Flertalet av de verksamheter som MKU i detta och senare avsnitt Iberör lämnar data som, såvitt nu kan bedömas, är av sådant slag att de bör inordnas i inform'ationssy- stemet. I fråga om de luft- och nederbörds- kemiska mätningar som f. n. utförs av inter- nationella meteorologiska institutet i Stock- holm hvar MKU vid sin behandling av frå- gan om informationssystemets innehåll kon- staterat att dessa mätningar bör fortsätta i åtminstone oförändrad omfattning och att man bör söka få till stånd en anslagsmässig permanentning av verksamheten.

MKU vill betona att det för uppbygg- naden av ett informationssystem för miljö- vårdsområdet m.m. har ett betydande vär- de att ifrågavarande undersökningsverksam- heter sammanförs till ett över stat bekostat centralt utrednings- och undersökningslaboj ratorium. Frågorna om berörda verksam— heters principiella innehåll, datainsamlings- rutiner m.m. skall ytterligare övervägas av utredningen och förslag i dessa hänseenden kommer att framläggas i det ovan aviserade betänkandet.

12.5. Internationella aspekter

En stor del av de kemiska ämnen och pro— dukter som saluförs på den svenska mark- naden har utländskt ursprung. Även pro— dukter som tillverkas inom Sverige har i många fall ingredienser av helt eller delvis

utländskt ursprung. I stor utsträckning kom- mer en svensk produktkontroll att vara be- roende av information utifrån om varors miljö- och hälsofarlighet. Redan nu gäller beträffande bekämpningsmedlen att en vä— sentlig del av bedömningsunderlaget vid re- gistreringsprövningen har producerats utom— lands antingen av tillverkarens eget labo- ratorium eller mera fritt arbetande veten- skapliga institutioner. Över huvud taget får man räkna med att vetandet på det kemiska området kommer att i stor utsträckning tas fram utomlands. Den vetenskapliga och tek— niska litteraturen inom miljö- och hälso- området vad rör kemiska varor är utomor- dentligt omfattande och delvis svårtillgäng- lig. Den är spridd på publikationer av ett mångskiftande slag t. ex. limnologiska, oce- anografiska, ekologiska, kemiska, tekniska, medicinska, genetiska och teratologiska fack- tidskrifter. Bedömningsunderlaget för en enda kemisk förening måste som regel häm- tas från många olika informationskällor. Det säger sig självt att arbetet med sådana sammanställningar är arbets- och tidskrä- vande. Flera ansatser finns att sammanföra information av detta slag och man har ex- perimenterat med dokumen-tationssöknings- system på databas för att underlätta sök— ningen.

Av flera skäl 'är det angeläget att arbetet inom detta område påskyndas, inte minst därför att man på detta sätt på ett tidigt stadium kan upptäcka vilka luckor i infor- mationen som bör rfylla-s. Intressanta experi— ment har sedan någon tid pågått i U. S. A. där man systematiskt samlat litteratur om kemiska substanser av intresse för hälso- och miljöskyddet. Denna systematiserade information är lagd på databas vilket gör den snabbt tillgänglig.

Från svensk sida har i det förberedande arbetet inför den planerade FN—kontferensen i Stockholm år 1972 framlagts förslag om att ett internationellt register av detta slag skulle upprättas inom FN:s ram. I detta skulle kontinuerligt samlas information om miljöfarliga subst-anser t. ex. [beträffande långtids— och ikorttidsverkningar på männi— skor och djur i såväl höga som låga kon-

centrationer, nedbrytbarhet, nedbrytnings- produkternas egenskaper och giftighet, an- rikningsförhållanden, genetiska, fosterska- dande och allergis'kapande effekter m.m.

Den svenska undersöknings- och forsk— ningsverksamhet som krävs inom området skulle begränsas till att beröra de problem som är specifika för vår ikli-matzon eller na- tionella förhållanden. I avsevärd utsträck- ning kommer vi därför även i framtiden att vara beroende av internationell forskning och internationell samverkan av ovan skisse- rade typ. Självfallet krävs för att man skall kunna tillgodogöra sig denna information inhemsk expertis som kan omsätta den till svenska förhållanden.

12.6. Principiella överväganden 12.6.1 Behov av samordning

För projektuppläggning och resursutnyttjan- de kan det i och för sig vara lämpligt att söka sammanfoga så många som möjligt av de enheter som nu är sysselsatta med någon form av produkt- eller annan miljökontroll i ett organ, fristående från de olika myndig- heter som har intresse av denna undersök- ningsverksamhet. Härigenom undviks dub- belarbete, vilket annars lätt kan uppstå om skilda institutioner arbetar med närbesläk- tade projekt. Främst kanske detta gäller me- ra långsik-tiga undersökningar. Kostsamma hjälpmedel kan tidvis stå outnyttjade vid olika institutioner. En fullständig samord- ning skulle därför kunna innebära kostnads- besparingar framför allt beträffande utnytt- jandet av apparatur. Likaså kan en sam- ordning vara av betydelse i fråga om ut- veckling och tillämpning av analys- och mätmetoder.

Samordningen med utredningsresurser för t. ex. livsmedels- och arbetshygien kom- mer här in i bilden. Naturresursutredningen betonade vikten av att inom resp. områden kunna göra snabba analyser. Sådana ana- lysresultat skulle givetvis vara av intresse för att ge en samlad bild av utvecklingen

inom produktområdet. Behovet av intim samverkan med vatten- och luftvården bör också betonas.

Det skulle ur vissa synpunkter vara önsk- värt att söka tillgodose de olika behoven inom ett stort centralt fristående labora- torium som skulle betjäna de myndigheter som arbetar med tillsynen av den yttre mil- jön, produktkontrollen, arbetshygienen och livsmedelskontrollen. Ett sådant laborato- rium skulle utreda frågor inom allmän toxikologi, arbetsplatsens toxikologi, födo- ämnestoxikologi, yrkesmedicin och viltpato- logi. Vidare skulle finnas resurser för be- hovet av analyser inom vatten— och luftvård, arbetshygien och födoämneshygien. Även ett samarbete med läkemedelskontrollen skulle kunna komma i fråga. Emellertid skulle en sådan samordning nu ställa sig komplicerad, eftersom en ny laboratorie- organisation för livsmedelskontroll fungerar fr.o.m. år 1972 till följd av inrättandet av statens livsmedelsverk. Vidare torde arbets- medicinska institutets relationer till arbetar- skyddsstyrelsen komma att ändras. Även läkemedelskontrollens behov av egna utred- nings- och laboratorieresurser har nyligen bekräftats genom statsmakternas beslut om inordnandet i socialstyrelsen av statens far- macevtiska laboratorium som dess läkeme- delslaboratorium.

Mot en större samordning av befintliga laboratorieresurser bör likaså vägas att en sådan torde medföra en praktiskt ohanterlig ordning. En sådan total samordning skulle även kunna inverka menligt på de institutio- ner, varifrån vissa enheter skulle avskiljas, eftersom dessa enheter självfallet kan vara av stor betydelse för institutionernas verk- samhet i övrigt.

Ett rakt motsatt alternativ till ett centralt laboratorium är ett system med ett antal uppdragslaboratorier. Detta alternativ inne- bär att vissa befintliga laboratorier skulle med viss eventuell förstärkning åläggas skyl- dighet att åta sig utredningsuppdrag. En så- dan ordning förutsätter mycket gott sam- arbete mellan uppdragsgivaren och de olika laboratorierna samt sådan arbetsplanering att kollisioner inte uppstår mellan uppdra-

gen och de övriga uppgifter som kan åligga laboratorierna. Utöver dessa praktiska svå- righeter kan erinras om att det i MKU:s direktiv uttalade samordningsönskemålet ej skulle uppfyllas.

Genom den föreslagna integreringen av produktkontrollen i naturvårdsverket fram- står det emellertid enligt MKU:s uppfattning som mera praktiskt att förstärka en del be- fintliga serviceresurser och samordna dem med naturvårdsverkets nuvarande resurser som en kärna. Härigenom skulle bildas ett centralt laboratorium av måttlig storlek. Även för verkets nuvarande arbetsuppgifter skulle man få förbättrade utrednings- och analysmöjligheter. Det centrala laboratoriet skulle bl. a. söka bearbeta frågor som är av sådan karaktär att det praktiska miljövårds- arbetet kräver snabba svar samt utöva viss annan verksamhet som är nödvändig för miljövärden men av olika skäl kan vara svår att bedriva som kontraktsforskning. Övrig kvalificerad utredning och miljöforsk- ning skulle såsom nu kunna läggas ut som kontraktsforskning eller som andra särskilda servicekontrakt vid universitets- och hög- skoleinstitutioner eller branschforskningsin- stitut. Denna externa verksamhet skulle in- timt samordnas med verksamheten vid det centrala laboratoriet. '

Det skisserade centrala laboratoriet som antytts skulle i och för sig kunna tänkas fri- stående från själva tillsynsmyndigheten. Skäl för en sådan ordning skulle bl. a. vara att laboratoriets integritet skulle i mindre utsträckning antas bli ifrågasatt. Ett själv- ständigt laboratorium skulle vidare i denna sin egenskap avge egna utlåtanden till till- synsmyndigheten. Så fungerade t. ex. folk- hälsoinstitutet.

Med laboratoriet integrerat i tillsynsmyn- digheten kommer å andra sidan de facken- heter som laboratoriet skall betjäna att utan omgång ha direkt tillgång till laboratoriere- surser. Eftersom det centrala laboratoriet avses intimt delta i den dagliga ärendehand- läggningen inom naturvårdsverket talar det- ta för ett direkt administrativt samband. Det nära sambandet mellan laboratoriets verksamhet och verkets ärendehandläggning

pekar också på önskvärdheten av en lokal- mässig samförläggning.

Det kan i detta sammanhang vara av in- tresse att återge vad chefen för jordbruks- departementet anförde i prop. 1971: 62 an- gående livsmedelsverkets organisation med aVSeende på undersökningsresurserna. Han anförde bl. a. följande mot bakgrund av livsmedelsstadgekommitténs (LSK) förslag.

LSK föreslår att statens institut för folkhäl- san byggs ut för att kunna göra undersökningar och utredningar åt i första hand det nya verket men anser att institutet bör vara fristående från verket. Två ledamöter av kommittén anför emellertid att fördelar står att vinna om folk- hälsoinstitutet läggs samman med det nya ver- ket. Av de remissinstanser som yttrat sig i frå- gan har flertalet anslutit sig till LSK:s förslag och ansett bl. a. att den beslutande administra- tiva myndigheten bör vara skild från det organ som bedriver utredning och forskning samt är centralt undersökningsorgan för livsmedelskon- trollen. Risker anses vid en sammanläggning kunna finnas för intressekonflikter och för att det långsiktiga forskningsarbetet skulle få stå tillbaka för löpande mera aktuella undersök- ningsuppgifter.

Enligt min mening är det nödvändigt att det nya liVSmedelsverket har direkt tillgång till undersöknings— och forskningspersonal och la- boratorieresurser för att kunna leda och över- vaka det livsmedelshygieniska kontrollarbetet. Verket bör kunna disponera personal och la- boratorieresurser för kontroll i olika aktuella livsmedelsfrågor men även kunna ta initiativ till livsmedelshygieniska undersökningar som är av betydelse på längre sikt. För att verket skall fungera på avsett sätt behöver det också en nära och fortlöpande kontakt med forskning och utbildning på livsmedels- och näringsom- rådet.

Efter samråd med chefen för socialdeparte- mentet har jag funnit det lämpligast och mest rationellt att livsmedelsverkets behov av under- söknings- och forskningsresurser tillgodoses ge- nom att folkhälsoinstitutets två livsmedelsavdel— ningar inordnas som särskilda enheter i det nya verket. Härigenom undviks en dubblering av vetenskaplig personal vid livsmedelsverket och folkhälsoinstitutet med de olägenheter detta medför i form av onödigt dubbelarbete, infor- mationsproblem o. d.

De båda livsmedelsavdelningarna bör ges en självständig ställning inom det nya verket. Som jag återkommer till i det följande bör de ingå i en särskild undersökningsavdelning.

De båda livsmedelsavdelningama vid folk- hälsoinstitutet bör efter överföring till livsme-

delsverket ha nära kontakt med medicinsk fa- kultet, veterinärhögskolan och andra forsk- nings- och undervisningsorgan som sysslar med närings- och livsmedelsfrågor. Personalen vid undersökningsavdelningen bör som f.n. är fal- let vid födoämneshygieniska avdelningen och vitaminavdelningen kunna bistå vid den aka- demiska utbildningen i näringslära tillsammans med medicinsk fakultet och matematisk-natur- vetenskaplig fakultet.

Det kan också nämnas att naturresursut- redningen i sitt betänkande om organisation och resurser för miljövårdsforskningen (SOU 1967: 44) anförde att med hänsyn till naturvårdsverkets undersökningslabora- toriums klart uttalade inriktning på tillsyns- uppgifter utredningen hade stannat för att den dåvarande provisoriska inordningen av laboratoriet i verket blev permanent. Det kunde enligt utredningen knappast förut- sättas, att forskning skulle komma att bedrivas vid laboratoriet; närmast skulle det i så fall bli fråga om metodutveckling av provtagnings- och analysförfaranden. Det var dock önskvärt, framhöll utredningen vidare, främst med hänsyn till ett rationellt utnyttjande av dyrbar instrumentutrustning och andra tjänster, att möjligheterna till en lokalmässig samordning med annan forsk- nings- och undersökningsverksamhet efter- strävas, även om helt naturligt lokalsamord- ningen av naturvårdsverkets administrativa enhet och laboratoriet var en primär ange- lägenhet.

12.6.2. MKU:s ställningstagande

Enligt MKU:s uppfattning kommer utred- ningsverksamheten i anslutning till lagen om hälso- och miljöfarliga varor att få vissa gemensamma moment med dem som utförs i anslutning till miljöskyddslagen. Övervak- ningen i naturen avser alla emissioner vare sig dessa görs från fasta anläggningar eller är resultatet av hanteringen av kemiska va- ror. Den erfarenhet som vunnits beträffande miljöfarligheten vid emissioner från indu- strier av olika ämnen är direkt tillämpbara vid bedömning av miljöriskerna vid mot- svarande ämnens spridning med produkter.

Undersökningsverksamheten i samband med ärenden enligt miljöskyddslagen måste där- för delvis bli av samma typ som den i sam- band med en produktkontroll, varför ofta samma slags personal, apparatur, mätutrust- ning och observationssystem kan utnyttjas.

I viss utsträckning gäller detsamma också förhållandet produktkontroll miljökontroll, å ena sidan, och livsmedelskontroll, å den andra, även om sambandet här är mindre direkt. Livsmedelskontrollen är mera strikt begränsad till problem beträffande männi- skans hälsa och välbefinnande. Miljökon- trollen inkluderar effekterna på de förnyel- sebara naturresurserna. En undersökning om innehållet i fisk av PCB, DDT och kvick- silver avser vid naturvårdsverket den eko- logiska sidan, medan den vid livsmedels- verket mera gäller den hygieniska. Som in- tressenter i dessa undersökningar kommer också socialstyrelsen och fiskeristyrelsen, var och en mot bakgrund av sitt huvudsak- liga verksamhetsområde.

Samband existerar också när det gäller undersökningsverksamhet för arbetshygien och miljöskydd. En substans som utgör en giftig förorening som förekommer i ett fabriksutsläpp eller en ingrediens i en pro- dukt som framställs vid fabriken förekom- mer också inom fabriken och utgör där en risk för arbetstagarens hälsa.

Undersöknings- och utredningsbehoven för miljöskydd och produktkontroll har så många beröringspunkter att det enligt MKU:s mening är rationellt att så långt möjligt tillgodose dem genom ett i natur- vårdsverket integrerat undersökningslabo- ratorium i kombination med en samplane- rad extern forskning genom naturvårdsver- kets forskningsnämnd. Detta innebär en ut- byggnad av verkets nuvarande undersök- ningslaboratorium för tillgodoseende av så— väl nuvarande som tillkommande arbetsupp- gifter.

MKU vill understryka att de myndigheter som har arbetsuppgifter inom områden som berör naturvårdsverkets verksamhet bör ha möjlighet att efter överenskommelse med naturvårdsverket anlita dess laboratoriere- surser. Över huvud taget bör som riktlinje

för laboratorieverksamheten gälla att verk- samheten utformas så att den kan användas av samtliga myndigheter som verkar inom miljö-, hälso- och sjukvården.

12.7 Uppbyggnaden av naturvårdsverkets laboratorium

12.7.l Verksamheter som kan integreras

MKU:s principiella ställningstagande till la- boratoriefrågans lösning innebär att natur- vårdsverkets undersökningslaboratorium måste förvandlas från ett laboratorium för i huvudsak vattenundersökningar till ett funktionsdugligt laboratorium för de olika arbetsuppgifter som kommer att åligga ver- ket. Med denna uppläggning bör samordning av viss existerande verksamhet ändå kunna komma till stånd inom ramen för ett inte- grerat undersökningslaboratorium utan att till andra myndigheter knutna laboratorie- resurser berörs. De enheter som i första hand kan komma i fråga är, utöver det nu- varande undersökningslaboratoriet, dels om— givningshygieniska avdelningen vid numera upplösta statens institut för folkhälsan, som f.n. är inordnad i verket, dels vissa med forskningsmedel drivna enheter, främst na- turvårdsverkets limnologiska undersökning (NLU) och naturvårdsverkets specialanaly- tiska laboratorium (NSL).

Med hänsyn till de speciella problem som är förknippade med omgivningshygieniska avdelningen kommer dess verksamhet att behandlas i ett särskilt avsnitt.

Den verksamhet som bedrivs vid NLU och NSL är i stor utsträckning av löpande karaktär och är planerad att drivas konti- nuerligt och på lång sikt.

Vid NLU utförs biologiska och fysika- lisk-kemiska utredningar samt övervakning av vattenkvaliteten i landets vattensystem. Hittills har arbetet inriktats på de stora mel- lansvenska sjöarna. Verksamheten har ökat kraftigt under senare år. Sålunda har de av naturvårdsverket anslagna medlen under de senaste fem åren fördubblats och uppgår

f. n. till 1 925 000 kr. Personalstyrkan upp- går till 34 personer. NLU:s arbete är av så- dan karaktär och har nått en sådan omfatt— ning att en fastare organisation av verksam- heten bör åstadkommas.

NSL tillskapades i samband med gift- nämndens beslut om reglerad användning fr.o.m. den 1 januari 1970 av vissa klore- rade kolväten, bl.a. DDT. NSL skulle fun- gera som centralt analyslaboratorium för de stora mängder prover som insamlas av and- ra undersökningsenheter i anslutning till det övervaknings- och utredningsbehov som gift- nämndens beslut föranledde. NSL analyserar prover av framför allt fisk men också av fåglar och däggdjur. Analysarbetet syftar även till att finna tidigare icke beaktade miljögifter. Personalstyrkan vid NSL om- fattar sex personer. Det årliga anslaget upp- går till f.n. 464000 kr. NSL:s verksam- het kan bedömas vara av största betydelse för naturvårdsverket inte minst med hänsyn till produktkontrollens krav.

Det analysmaterial som ställs till NSL:s förfogande insamlas av arbetsgrupper vid naturhistoriska riksmuseet och fiskeristyrel- sens havsfiskelaboratorium. Av dessa hör gruppen för ekologisk biocidforskning vid riksmuséet naturligt samman med NSL. Denna grupp sysselsätter 3,5 årsarbetskraf- ter och har ett årligt anslag av f. n. 256 000 kr. från naturvårdsverkets forskningsnämnd. Arbetsgruppens verksamhet synes behöva fortgå framgent även om inriktningen på analysobjekt kommer att förändras efter behoven.

Med forskningsmedel finansieras också verksamheten vid luft- och nederbördske- miska nätet, som administreras av interna- tionella meteorologiska institutet vid Stock- holms universitet. Verksamheten vid detta observationsnät syftar till kontinuerliga stu- dier av luftens och nederbördens samman— sättning. Dessa studier har bl.a. gett grun- den för kunskaperna om nederbördens för- surning, som redovisats i den s. k. case study som utarbetats från svensk sida inför FN:s konferens om den mänskliga miljön. Det har också föreslagits att ett globalt nät av mät- stationer skall tillskapas. Verksamheten vid

ett svenskt observationsnät synes behöva bedrivas under överskådlig tid. Det har vid flera tillfällen diskuterats att ge denna verk- samhet en fastare organisation än vad som nu är fallet. Naturvårdsverkets forsknings- nämnd har uttalat att luft- och nederbörds- kemiska nätet bör bekostas över ordinarie stat och inte med forskningsmedel. MKU har som tidigare redan nämnts gjort samma bedömning. Anslaget för verksamheten upp- går f. 11. till 156 000 kr. Verksamheten sysselsätter 3,5 årsarbetskrafter.

Av samma övervakande typ är yt- och markvattenkemiska nätet genom vilket vat- tenprover insamlas från ett stort antal prov- tagningsplatser inom landet. Syftet är att skapa ett nät för övervakning av landets vat- tensystem och för att kunna skilja effekterna av en atmosfäriskt buren och en lokal för- orening. Observationsmaterialet har efter bearbetning bl. a. visat sig vara av utom- ordentligt värde för beräkning av den för- oreningsbelastning som Östersjön utsätts för. Yt- och markvattenkemiska nätet är koor- dinerat med ett motsvarande nät i Finland. Anslaget till verksamheten uppgår till 230 000 kr. Fyra personer administrerar verksamheten, som är knuten till NLU. Allt talar för att observationerna måste fort- sättas under överskådlig tid.

Kontinuerlig övervakning av verkning- arna av miljöföroreningar på land förbe- reds av andra forskningsenheter. Metodiken för studier av detta slag är under utveckling. Vid riksmuseet finns en särskild arbetsgrupp kallad biodatagruppen, som bedriver under- sökningar inom botanik och zoologi av me- todutvecklande typ. Biodatagruppen åtnju- ter ett anslag av f. n. 210 000 kr. och syssel- sätter tre årsarbetskrafter. Som tidigare framhållits kommer stora krav att ställas på metodutveckling, varför denna verksamhet förtjänar att bedrivas under fastare former än hittills.

Även annan verksamhet som bedrivs i form av forskningsprojekt är av sådan natur att den borde ges fastare organisato- risk stadga än nu är fallet och inrymmas inom den permanenta undersökningsverk- samheten. Hit hör det analysarbete som sker

beträffande miljögifter i rötslam efter prov- tagning i kommunala avloppsreningsverk. Vidare bedrivs bl. a. genetisk och cellfysio- logisk forskning i anknytning till miljögifts- problematiken. Även denna verksamhet är av sådan natur att den borde finna sin plats inom verkets organisation. Emellertid ställer det sig svårt att direkt knyta alla de olika enheter eller grupper som nu finns till ett undersökningslaboratorium, eftersom de ofta är uppbyggda kring en eller ett par perso- ners forskningsinriktning.

En institution av speciellt intresse är det tidigare nämnda Institutet för vatten- och luftvårdsforskning (IVL). IVL rymmer in- om sig en verksamhet som är av stort in- tresse för naturvårdsverket och därför tänk- bar att i viss mån samordna med verket. Emellertid måste det ses som Värdefullt att industrin även framgent har tillgång till un- dersökningsresurser inom den ram IVL nu ger, varför MKU inte framlägger något för- slag som skulle förändra IVL:s ställning.

12.7.2. Särskilda frågor rörande folkhälso- institutets omgivningshygieniska avdelning

Omgivningshygieniska avdelningen jämte viss administrativ personal vid folkhälsoin- stitutet har i samband med institutets upp- delning vid tillkomsten av liVSmedelsver- ket provisoriskt förts till naturvårdsverket. Avdelningen har f.n. 72 personer anställda, däri inberäknat såväl fasta tjänster som per- sonal avlönad med vakansmedel m.m. För budgetåret 1971/ 72 uppgår det på stat upp- förda anslaget till ca 4 milj. kr. Omgivningshygieniska avdelningen är nä- ra knuten till karolinska institutets hygie- niska institution. Avdelningens föreståndare är tillika professor i hälsovårdslära vid karo- linska institutet. I själva verket samarbetar personal från avdelningen och institutet så nära att man ur praktisk synpunkt inte kan tala om någon avgränsning mellan enhe- terna. Arbetsuppgifterna vid omgivningshy- gieniska avdelningen täcker ett mycket brett område inom toxikologi och miljömedicin. De projekt som varit under arbete under de

senaste åren har gällt bl. a. metalltoxikologi, bullerforskning, vattenvårdsforskning och luftvårdsforskning.

Inom metalltoxikologi har tyngdpunkten legat på problem i samband med exponering för kadmium och kvicksilver. Särskilt när det gäller kadmium har avdelningen lagt ned ett omfattande arbete.

Inom bullerhygienen bearbetas problem i samband med störningsupplevelser vid olika typer av buller. Problem i samband med tra- fik med överljudsplan, trafikbuller och med bullrande maskiner i allmänhet har bearbe- tats.

Vid medicinska sektionen har utarbetats metoder för studier av lungans försvars- mekanismer mot inhalerade fasta partiklar, gaser och bakterier. Ett avsevärt forsknings- arbete har lagts ned kring tobaksrökningens problem.

Tekniska sektionen har bl. a. utfört un- dersökningar av svaveldioxidkoncentratio- ner i byggnader, testat förbränningstoaletter och utfört rökgasundersökningar.

Inom den praktiska hälsovårdens område pågår större utredningar i olika hygieniska frågor.

Avdelningen förfogar tillsammans med karolinska institutets hygieniska institution över ett epidemiologiskt basregister (tvilling- registret) för studier av sambanden mellan omgivningsstörningar och olika typer av sjukdomar och besvärsreaktioner. Epidemio- logiska undersökningar med användande av detta register är av intresse för miljövärden.

Avdelningen ansvarar dessutom för häl- sovårdsinspektörsutbildningen i landet.

Utöver sin ordinarie budget erhåller av- delningen forskningsmedel från inhemska och utländska fonder. Naturvårdsverkets forskningsnämnd har stött forskning inom kadmiumtoxikologin och vissa luktproblem- områden samt bidragit till uppbyggandet av det epidemiologiska basregistret.

Sammanfattningsvis kan konstateras att verksamheten vid omgivningshygieniska av- delningen i stor utsträckning har karaktären av långsiktigt forskningsarbete. Den täcker ett intresseområde som sträcker sig betydligt utöver den yttre miljön. Stora delar av verk-

samheten är av gemensamt intresse för ar- betshygien och miljöskydd. Detta gäller t. ex. i hög grad de metalltoxikologiska undersök- ningarna och undersökningarna rörande bul- ler- och luktbesvärsreaktioner. Andra delar berör mera direkt den inre miljön och arbets- miljön. Den tobaksforskning som pågår vid avdelningen är av den arten att den bör bedrivas kontinuerligt.

Å andra sidan har omgivningshygieniska avdelningen endast i mycket begränsad ut- sträckning expertis för den vetenskapliga testning och undersökning som krävs i an- slutning till de toxikologiska och omgiv- ningshygieniska riskbedömningama av far- liga produkter i enlighet med vad som an- förts i avsnitt 12.2.2. Till detta kommer att avdelningen ansvarar för utbildningen av hälsovårdsinspektörer. Flera av forskarna vid avdelningen meddelar undervisning vid denna utbildning, som f. n. är föremål för särskild utredning. Det får emellertid antas att personal från avdelningen eller med mot- svarande bakgrund även i framtiden kom- mer att engageras i sådan undervisning oav- sett vilken institution som kommer att fram- deles få ansvaret för denna.

Omgivningshygieniska avdelningens resur— ser är av avsevärd betydelse för utbildningen av hygieniker-toxikologer. Redan i dagslä- get råder stor brist på expertis av detta slag. I framtiden kommer sannolikt läkare med denna typ av specialisering att behövas i större utsträckning än f.n. Med hänsyn till behovet av sådan expertis är en upprustning av denna utbildning påkallad. En förutsätt- ning för den utbildning som hittills bedrivits har varit samverkan mellan karolinska in- stitutet och omgivningshygieniska avdel- ningen.

Man kan alltså tala om flera huvudintres- senter i avdelningens nuvarande arbete, näm- ligen miljöskyddet, allmänna hälsovården samt utbildningen inom dessa fält. Överfö- ring av avdelningen till en av de myndig- heter som är närmast berörda skulle för- svåra tillgången för de andra till den exper- tis som finns vid avdelningen och därför indirekt kunna skada något av dessa intres- sen. Särskilt vill MKU peka på de konse-

kvenser för arbetsmiljöfrågorna som en över- föring till naturvårdsverket skulle kunna medföra.

MKU har övervägt olika möjligheter för administrativ anknytning av omgivnings- hygieniska avdelningen till befintliga statliga organ. Ett alternativ som diskuterats inne- bär delning av avdelningen så att en del förs till karolinska institutet och återstoden till naturvårdsverket. Detta har den fördelen att undervisning och forskning av intresse för många verksamhetsområden inte så starkt skulle påverkas och att naturvårds- verkets laboratorium skulle få en del av den förstärkning som är erforderlig för att dess uppgifter skall kunna lösas. Nackdelen är emellertid att flera projektgrupper skulle splittras och viss för landet viktig forskning skulle försvagas. Dit hör bl.a. tobaksforsk- ningen och den bullerforskning och lukt- bävärsforskning som inte är speciellt knu- ten till den yttre miljön.

Ett annat alternativ är att avdelningen i stort sett bibehåller sin nuvarande organisa- tion och bildar en särskild forskningsenhet tillhörig naturvårdsverket men förlagd till karolinska institutet. Ur avdelningen skulle dock utbrytas de delar av dess kemiska sek- tion som utför vattenanalyser samt buller- sektionen och den tekniska sektionen vilka skulle föras till naturvårdsverket. En klar nackdel med detta arrangemang blir dock att de toxikologisk-hygieniska undersökning- ar som eljest skulle ha kunnat utföras med omgivningshygieniska avdelningens perso- nal helt integrerad i naturvårdsverket blir skilda från andra undersökningar i anslut- ning till handläggningen av produktkontroll— ärenden.

Enligt MKU:s mening borde denna fråga inte lösas slutligt förrän utredningen om hälsovårdsinspektörernas utbildning och ar- betsmiljöutredningen avgivit sina betänkan- den. Vissa omständigheter talar dock för att det senare alternativet nu bör väljas i awak- tan på nämnda betänkanden, eftersom större delen av kemiska sektionen samt tekniska sektionen och bullersektionen är av intresse i första hand för naturvårdsverket. MKU har därför stannat vid denna lösning. Den

personal som bör överföras motsvarar 15 tjänster vid nämnda sektioner. Dessutom bör viss del av den gemensamma administra- tiva personalen, som uppgår till 12 tjänster, föras till naturvårdsverket. Fyra av dessa tjänster föreslås bli överförda. Den personal vid kemiska sektionen som inte blir defini- tivt överförd till naturvårdsverket föreslås ingå i medicinska sektionen.

Innan återstoden av avdelningen slutligt organiseras bör den tills vidare administre- ras av naturvårdsverket, som har att fast- ställa avdelningens verksamhet efter samråd med karolinska institutet. Vid utformningen av denna bör företrädare för verksamhet inom arbetsmiljön ha möjlighet att utöva in- flytande.

12.7.3 MKU:s förslag till samordning

De olika verksamheter som nu behandlats är av mycket skiftande karaktär och orga- nisation. Sålunda består de dels av fast or- ganiserade enheter såsom naturvårdsverkets undersökningslaboratorium och omgivnings- hygieniska avdelningen, medan andra är mer eller mindre löst organiserade forsknings- enheter. Det till naturvårdsverket knutna laboratoriet som MKU här diskuterar bör dock ha undersökningsresurser för verksam- het av såväl långtidskaraktär som ärende- handläggning. Mellan dessa verksamheter faller dessutom sådan verksamhet som över- vägande är av forskningskaraktär men som av olika skäl kan vara svår att bedriva som kontraktsforskning.

Av tidigare diskuterade enheter och andra verksamheter föreslås alltså följande bli sammanförda till en huvudenhet för under- sökningsverksamhet inom naturvårdsverket.

1) Naturvårdsverkets nuvarande undersök- ' ningslaboratorium 2) Naturvårdsverkets limnologiska under- sökning 3) Naturvårdsverkets specialanalytiska la- boratorium

4) Den grupp vid riksmuseet som arbetar med ekologisk biocidforskning

5) Den grupp vid NLU som driver det yt- och markvattenkemiska observationsnä- tet 6) Den grupp vid meteorologiska institutio- nen vid Stockholms universitet som dri- ver det luft- och nederbördskemiska nä- tet

7) Biodatagruppen vid riksmuseet 8) Delar av omgivningshygieniska avdel- ningen vid förutvarande statens institut för folkhälsan. Självfallet kan inte de nämnda enheterna överföras oförändrade. Dessutom fordras förstärkning i vissa avseenden. MKU åter- kommer i senare avsnitt till hur den före- slagna huvudenheten skall organiseras.

12.8 Regionala utzdersökningslaboratorier 12.8.1 Behov av regional undersöknings- verksamhet

I tillståndsbeslut enligt miljöskyddslagen av koncessionsnämnden för miljöskydd eller dispensbeslut av naturvårdsverket föreskrivs ofta som villkor att sökanden skall utföra vissa kontroller av t. ex. reningsutrustningen eller insamla uppgifter kontinuerligt om emissioner och immissioner, vilka uppgifter skall tillställas naturvårdsverket. Liknande föreskrifter meddelades tidigare i förore- ningsmål av vattendomstolarna.

Denna kontroll utförs f. n. i stor utsträck- ning av sökandeföretagens egna analyslabo- ratorier eller på företagens bekostnad av särskilt anlitade sakkunniga eller konsult- företag. Verksamheten har ett värde utöver själva kontrollen av att tillåtliga utsläpps- mängder, immissionsgränsvärden m.m. inte överskrids, bl. a. för mätning av den totala föroreningsbelastningen inom ett visst om— råde. Det är därför av största vikt att de provtagnings-, mätnings- och analysme- toder som används blir föremål för kon- troll. I annat fall förlorar undersökningarna inte bara sitt kontrollvärde utan producerade data blir också oanvändbara för förorenings- statistiska sammanställningar, t. ex. vid be- räkning av den totala recipientbelastningen

från flera föroreningskällor eller för studier av mellanårstrender i föroreningskoncentra- tioner eller föroreningseffekter.

Företagens kontrollverksamhet bör därför underkastas särskild kontroll av naturvårds- verket. Denna särskilda kontroll skulle i och för sig kunna bedrivas centralt av natur- vårdsverkets undersökningspersonal genom att viss personal avdelas för mobil tjänst- göring inom olika delar av landet. Häremot talar dock vissa omständigheter.

När det gäller att utreda orsakerna till inträffade fall t. ex. av fiskdöd eller ge råd till åtgärder vid större utsläpp av miljögifter i naturen spelar tidsaspekten stor roll. Långa resvägar och bristande lokalkännedom kan därvid bli till stort hinder för resultaten av verksamheten, varför tillgång till laborato- rier belägna på andra orter än Stockholm skulle vara värdefullt.

En viss del av miljöövervakningen sker som tidigare framgått genom fasta observa- tionsnät såväl när det gäller luftens och vattnets innehåll av förorenande ämnen som när det gäller innehållet av miljögifter i väx- ter, djur, sediment, mark osv. F.n. sköts provinsamlingen i stor utsträckning av en- skilda personer efter avtal därom eller av fackmän vid särskilda provtagningsexpedi- tioner. När det gäller sådan provinsamling skulle den lokal- och personkännedom som kunde byggas upp vid regionala enheter va- ra av stort värde. Det är också av stort värde att viss provberedning före analys kan göras så nära efter provtagningstillfäl- let som möjligt. Regionala laboratorier skul- le också kunna vara behjälpliga med insam- lande av prover av kemiska produkter som finns i marknaden för analys eller annan undersökning.

MKU anser att den verksamhet som be- skrivits ovan torde kunna organiseras bättre från regionala enheter än från det centrala laboratoriet. Av särskild betydelse vid en sådan organisation är de ökade möjligheter- na till lokal— och personkännedom.

F.n. har länsstyrelsernas naturvårdsen- heter till sitt förfogande viss transportabel laboratorieutrustning jämte lokaler med fast laboratorieutrustning för enklare analyser i

samband med den löpande verksamheten. Däremot saknas särskild personal för labo- ratorieverksamhet. Nämnda laboratorieut- rustning är inte av sådan beskaffenhet att den kan utnyttjas för alla sådana undersök- ningar som de antydda regionala laborato- rierna skulle utföra. Mera komplicerade un- dersökningar för länsstyrelsernas räkning ut- förs f.n. av bl.a. naturvårdsverkets under- sökningslaboratorium.

En fortsatt uppbyggnad av laboratorie- resurser vid länsstyrelserna är enligt MKU:s mening mindre rationell. Direkt administra- tivt samband mellan regionala laboratorier och det centrala laboratoriet som måste utföra en väsentlig del av analysarbetet i samband med kontrollverksamheten innebär däremot fördelar. MKU föreslår därför att ett antal regionala laboratorier inrättas, vil- ka bör ingå som delar av huvudenheten för undersökningsverksamhet vid naturvårds- verket.

Det existerande samarbetet mellan läns- styrelsernas naturvårdsenheter och natur- vårdsverket skall givetvis bestå även fort- sättningsvis. Länsstyrelserna bör även efter inrättandet av regionala laboratorier ha enk- lare laboratorieutrustning till sitt förfogande.

Behovet av regionala laboratorier har MKU bedömt kunna tillgodoses av tre en- heter. Därvid förutsätts dock att viss regio- nal verksamhet organiseras direkt från na- turvårdsverket.

12.8.2 Lokalisering av regionala laboratorier

Vid överväganden om de regionala labora- toriernas lokalisering bör i första hand be- aktas koncentrationen av de anläggningar där dessa laboratorier skall utöva stickprovs- kontroll (industrier och större avloppsre- ningsverk), i andra hand den kontinuerliga kontroll- och undersökningsverksamhet som även framgent kommer att organiseras från det centrala laboratoriet (t. ex. beträffande vattenförhållandena i Vänern, Mälaren, Hjälmaren och Vättern), i tredje hand kom- munikationerna med Stockholm (flygför- bindelser för snabb sändning av ömtåliga

prover för analys vid det centrala laborato- riet är önskvärda), samt i fjärde hand när- heten till externa laboratorier med vilka de regionala laboratorierna kan komma att samverka (t. ex. universitet och högskolor).

Med tanke på trender i befolkningstill- växt och industrietablering i Öresundsregio- nen och de känsliga recipientförhållandena inom detta område vore det i och för sig motiverat med ett regionalt laboratorium i Malmötrakten. Med tanke på att det redan finns ett mindre laboratorium vid länssty- relsen i Malmöhus län och med hänsyn till existerande stora skogsindustrier och pla- nerade utbyggnader på den sydöstra kusten, föreslås att ett regionalt laboratorium för södra Sverige lokaliseras till Kalmar. Detta laboratorium skall svara för verksamheten i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads och Malmö- hus län.

Med tanke på det stora antalet industrier och den starka trenden till lokalisering av nya industrier till västkustlänen är det na- turligt att ett regionalt laboratorium lokali- seras till Göteborg. Detta laboratorium före- slås ansvara för verksamheten i Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skara- borgs och Värmlands län.

Huvudenhetens personal i Stockholm fö- reslås svara för den regionala verksamheten i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Got- lands, Västmanlands, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län.

Det laboratorium som skall ansvara för verksamheten i övriga norrlandslän (Väster- norrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län) bör placeras i Umeå.

12.9 Relationerna mellan intern och extern undersöknings— och forskningsverksamhet

Som tidigare framhållits talar starka skäl för att naturvårdsverkets undersökningsverk- samhet begränsas till uppgifter som av olika skäl, t. ex. behovet av tillgång till laborato- rieberedskap för snabba utredningar, inte lämpligen bör utföras vid universitetens och högskolornas laboratorier. Liksom nu kom-

mer emellertid den externa forskningen att spela en stor roll i det totala miljöundersök- nings— och forskningsarbetet. Gränsen mel- lan vad som skall utföras centralt vid natur- vårdsverkets eget laboratorium och vid ex- terna laboratorier kommer att vara flytande. Flera av de undersökningar som har fått både långtidskaraktär och rutinkaraktär och som nu föreslås tillföras naturvårdsverkets undersökningsenhet bedrivs som projekt med stöd av medel från naturvårdsverkets forskningsnämnd. Det har visat sig vara utomordentligt värdefullt att när akuta be- hov av undersökningsresurser uppkommer vilket varit fallet i samband med kvick- silver-, DDT- och PCB-problematiken medel finns tillgängliga för ändamålet. San- nolikt får man även i framtiden räkna med att liknande behov uppkommer. Det nära sambandet mellan extern och intern forsk- ning gör att man i fortsättningen bör sam- planera verksamheten. Möjlighet borde fin— nas att för kortare eller längre tid till un- dersökningsenhet knyta expertgrupper för bearbetning av definierade problemkomplex.

Fördelningen av anslaget för extern mil— jövårdsforskning förutsätts liksom nu gö- ras av naturvårdsverkets forskningsnämnd. Forskningsnämnden bör i huvudsak behålla sin nuvarande struktur med viss modifiering. Forskningsnämnden består f. 11. av cheferna för naturvårdsverket, socialstyrelsen och livsmedelsverket samt ordföranden i gift- nämnden och sex vetenskapliga ledamöter. Verkscheferna liksom ordföranden i gift- nämnden är självskrivna ledamöter, medan övriga utses av Kungl. Maj:t för en tid av tre år.

I den modifierade forskningsnämnden bör ingå cheferna för naturvårdsverket (ord- förande), socialstyrelsen, arbetarskyddssty- relsen och livsmedelsverket, ordföranden i naturvårdsverkets produktkontrollnämnd, sex ledamöter representerande olika vetenskap- liga discipliner vid universitet och högskolor samt chefen för Institutet för vatten- och luftvårdsforskning (IVL) och chefen för na- turvårdsverkets undersökningsenhet. De ve- tenskapliga ledamöterna skulle liksom nu förordnas för tre år i sänder, medan övriga

skulle vara självskrivna ledamöter. Till sig har forskningsnämnden nu knutit ett antal beredande kommittéer för olika sakområ- den. En sådan organisation torde även i fortsättningen vara ändamålsenlig.

En del av verksamheten vid undersök- ningsenheten kommer att vara av målforsk- ningsnatur, särskilt kan nämnas arbetet med kriterier för bl. a. emissions- och immis- sionsriktvärden. Program för denna verk- samhet bör utarbetas. Därvid har verket möjligheter att höra forskningsnämndens mening.

Den externa verksamheten kan i högre grad än den interna göras till föremål för långsiktig planering. För denna svarar forsk- ningsnämnden med hjälp av sitt sekretariat och kommittéer. Anpassning till den cent- rala verksamheten vid naturvårdsverket och önskemål från socialstyrelsen, arbetarskydds- styrelsen och livsmedelsverket kan tillgodo- ses vid denna planering.

13. N aturvårdsverkets organisation

13.1. Inledning

Förevarande kapitel behandlar frågor röran- de naturvårdsverkets organisation i anled- ning bl.a. av de förslag som lagts fram i 10 och 12 kap. Frågorna gäller detaljerna i or- ganisationen, främst den föreslagna pro— duktkontrollenheten, en nyinrättad enhet för avfallsfrågor samt huvudenheten för under- sökningsverksamhet. Dessa nya enheter in- nebär en kraftig ökning av verkets personal- resurser. MKU har därför dessutom ansett sig böra i viss utsträckning granska natur- vårdsverkets allmänna organisation och har därvid tagit upp vissa frågor beträffande ledningsfunktionerna samt behovet av en förstärkning av de administrativa resurser- na. Kostnader och anslagsbehov behandlas särskilt i 14 kap.

13.2 Produktkontrollenheten

I avsnitt 10.2.3 har MKU föreslagit inrät- tandet av en produktkontrollenhet vid natur- vårdsverket. Inom denna enhet skall frågor om hälso- och miljöfarliga varor handläg- gas. Enheten bör byggas upp med i första hand de personalresurser som nu finns vid giftnämnden.

Giftnämndens kansli är informellt uppde- lat på tre sektioner, registreringssektionen, sektionen för inspektioner och allmänna sektionen, samtliga med gemensam biträdes- personal. Till giftnämndens förfogande står

vidare ett särskilt anslag för experter, vilket i viss utsträckning utnyttjats för fasta kon- sulter. På registreringssektionen handläggs ärenden rörande registrering av bekämp- ningsmedel jämte vissa andra ärenden be- träffande sådana medel. Sektionen för in- spektioner åligger särskilt att svara för den tillsynsverksamhet som omfattar inspektion inom lokal eller område där hälsofarlig vara eller bekämpningsmedel tillverkas eller han- teras samt att i samband härmed svara för information och rådgivning rörande tillämp- ningen av gällande bestämmelser. På all- männa sektionen handläggs ärenden enligt giftförordningen och ärenden som inte fal- ler under annan sektion. Giftnämndens per— sonal var den 1 januari 1972 fördelad enligt följande.

Hand- övrig läggande personal

Byråchef Registreringssektionen Sektionen för inspektioner Allmänna sektionen Gemensam personal

l—ib-YNw—A

5

Summa 10 5

Av ovanstående tjänster är tolv fasta, därav åtta handläggande.

Produktkontrollenheten kommer i första hand att överta nuvarande arbetsuppgifter inom giftnämndens kansli. Det kan förut- sättas att handläggningen av registrerings-

ärenden angående bekämpningsmedel kom- mer att ta en inte oväsentlig del av enhetens personal i anspråk. De befogenheter för ver- ket att föreskriva uppgiftsskyldighet som MKU föreslår kommer att medföra ett ökat ansvar på enheten i fråga om planering och initiativ. Det kommer att åvila enheten att kartlägga i marknaden förekommande pro— dukter som kan befaras vara till skada för människan eller hennes miljö och att i många fall låta utföra särskilda utredningar.

En viktig praktisk uppgift för produkt- kontrollenheten blir i detta sammanhang att ta upp diskussioner om produkternas sammansättning med tillverkare och im- portörer av varugrupper med stor använd- ning eller eljest speciella riskaspekter. Bland de första uppgifterna blir således att på marknaden söka upp de produktgrupper som främst bör bli föremål för särskild utred- ning. I vilken takt denna planerings- och ut- redningsverksamhet skall bedrivas blir helt beroende av de resurser som tilldelas enhe- ten.

Samverkan med andra centrala men även lokala och regionala myndigheter är en för- utsättning för att naturvårdsverket skall kun- na följa utvecklingen beträffande hantering av hälso- och miljöfarliga varor. Utöver de rena tillsynsuppgifterna kommer produkt- kontrollenheten även ha att utarbeta möns- ter för kontakter, baserat främst på frivillig samverkan med annan tillsyns- och rådgi- vande verksamhet som bedrivs ute på fältet av bl.a. yrkesinspektionen, växtskyddsan- stalten, lantbruksnämnderna, skogsvårdssty- relserna, länsstyrelserna och hälsovårds- nämnderna.

För handläggningen av de angivna arbets- uppgifterna måste enheten ha en viss admi- nistrativ grundorganisation. Denna bör emel- lertid vara så flexibel som möjligt för att bl.a. genom omdisponering av personal- resurserna löpande kunna möta uppkom- mande nya problem och uppgifter.

Huvuddelen av det löpande utredningsar- betet samt handläggningen av ärenden som direkt kan hänföras till bestämda produkter bör handläggas inom en särskild sektion, ut- redningssektionen. En naturlig form för at-

betsfördelningen inom denna sektion är att personalen får arbeta i särskilda arbetsgrup- per. Varje sådan arbetsgrupp kartlägger och bearbetar viss eller vissa produkttyper och behandlar anmälningar, tillståndsfrågor och andra ärenden som rör dessa produkttyper. Arbetsgruppen upprätthåller kontakter med andra specialister såväl inom som utom na- turvårdsverket. MKU vill framhålla vikten av att en arbetsgrupp får arbeta inom ett bestämt sakområde för att bli specialiserad inom området.

Varje sådan arbetsgrupp bör som regel bestå av två eller tre handläggare med all- män naturvetenskaplig bakgrund (t. ex. ke- mi, biologi, medicin). Av väsentlig betydelse är emellertid att även den expertis som el- jest finns samlad inom verket utnyttjas ge- nom att den får delta i beredning av vissa frågor om hälso- och miljöfarliga varor. Sådant samråd bör t.ex. utnyttjas då det gäller avfallsfrågor, för vilka MKU i det följande kommer att föreslå inrättandet av en särskild enhet. I andra fall bör personal från utredningssektionen kunna delta i be— redning och föredragning av andra ärenden inom verket än som avser tillämpning av lagen om hälso- och miljöfarliga varor, t.ex. vissa ärenden enligt miljöskyddslagen.

För att förstärka kontakten med arbets- platsens problem bör åtminstone en arbets- grupp huvudsakligen ägna sig åt varor, som är särskilt riskabla i yrkesmässig verksam- het och som sålunda är av stor betydelse från arbetarskyddssynpunkt. Behandlingen av dessa sakfrågor fordrar nära samarbete med arbetarskyddsstyrelsen. Vidare torde en eller två arbetsgrupper huvudsakligen böra inrikta sig på kartläggning av sådana varor som hittills inte varit föremål för reglering med hänsyn till sin miljöfarlighet.

För att åstadkomma dessa ökade insatser för produktkontroll krävs enligt MKU:s bedömning en utredningssektion med minst fyra arbetsgrupper om tillhopa tolv hand- läggare, varav sju kvalificeradel.

* Med kvalificerad handläggare avses i detta betänkande handläggare i någon av lönegra- dema A 26—B 7 (byrådirektör/avdelnings- direktör). Kvalificerat biträde avser biträdes- tjänst ovanför befordringsgång.

Den övervakning i övrigt av det kemiska varuområdet, som skall ske enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor, bör tas om hand av en särskild sektion, förslagsvis kal- lad inspektionssektionen. Väsentliga uppgif- ter för denna blir att systematisera den in- formation som kommer in från fältet om hanteringen av hälso- och miljöfarliga va- ror, att utföra punktinspektioner enligt sär- skilt program eller på förekommen anled- ning samt att utarbeta riktlinjer för prov- tagning. Sektionen bör vidare svara för viss utbildningsverksamhet och information.

Inspektions- och informationsverksamhet på produktkontrollområdet ställer krav på specialkunskaper hos personalen. MKU fö- reslår att, utöver de två inspektörstjänster som giftnämnden f.n. disponerar, ytterliga- re en tjänst inrättas. Därjämte behövs en handläggare på sektionen för vissa kartlägg- nings-, övervaknings- och enklare provtag- ningsuppgifter. Sektionen skulle därmed be- stå av fyra handläggare, varav tre kvalifice- rade.

Vidare fordras på produktkontrollens om- råde en sektion för uppgifter av allmän na- tur, såsom arbete med utarbetandet av för- fattningsförslag, råd och anvisningar. På denna allmänna sektion skall även ankom- ma att handlägga de ärenden som är gemen- samma för hela enheten, såsom utarbetande av vissa remissutlåtanden, bevakning av ärendenas handläggning, granskning av ut- gående expeditioner, sekreteraruppgifter åt produktkontrollnämnden, skötsel av enhe- tens register m.m. Allmänna sektionen bör bestå av två handläggare, varav en kvalifice- rad. Den allmänna sektionen bör vidare sva- ra för enhetens gemensamma personal. Den- na föreslås omfatta tre assistenter samt fem biträden, varav två kvalificerade.

Det direkta ansvaret för ledningen och samordningen av de på utredningssektionen ankommande arbetsuppgifterna kommer att åvila enhetens chef. De i sektionen ingående arbetsgrupperna förutsätts som tidigare nämnts arbeta så självständigt som möjligt. Inom vardera inspektionssektionen och all- männa sektionen bör en av handläggarna vara chef. Arbetsbelastningen på produkt-

kontrollenhetens chef, som redan vad gäller byråchefen vid giftnämnden varit betydan- de, torde bli än större på grund av den ut- ökade utrednings- och kontrollverksamhe- ten. För att avlasta chefen vissa arbetsupp- gifter och att gemensamt med denne svara för planeringen av arbetet inom enheten bör en kvalificerad handläggare inom utred- ningssektionen tillika fungera som ställföre- trädare för denne.

Personalen vid produktkontrollenheten kommer enligt MKU:s förslag att fördelas enligt följande.

Hand- Övrig läggande personal Chef 1 Utredningssektionen 12 Inspektionssektionen 4 Allmänna sektionen 2 Gemensam personal 8 Summa 19 8

13.3. Enheten för avfallsfrågor

Naturvårdsverket är som tidigare nämnts central förvaltningsmyndighet för ärenden om renhållning utomhus. Dessa ärenden har handlagts i huvudsak på verkets natur- vårdsbyrå. Vissa renhållnings- och avfalls- frågor som har samband med bl.a. hand- läggningen av ärenden enligt miljöskydds- lagen har dessutom behandlats på vatten- vårds- och luftvårdsbyråerna, varvid även undersökningslaboratoriet medverkat.

Fr.o.m. den 1 februari 1972 har för- söksvis en särskild enhet för renhållnings- och andra avfallsfrågor inrättats av verket. Till denna enhet har handläggningen av dessa frågor koncentrerats.

I prop. 1972:1 bil. 11 behandlas natur- vårdsverkets uppgifter på avfallsområdet med anledning av det förslag som utredning- en rörande omhändertagande och behand- ling av kemiskt avfall m.m. lagt fram. En- ligt departementschefen skall i verkets upp- gifter på renhållningens område ingå att svara för frågor rörande avfallshanteringen.

Detta skall gälla såväl i fråga om hushålls- avfall som beträffande olika slag av indu- striavfall t. ex. kemiskt avfall och andra ty- per av Specialavfall. Verket skall därvid ut- arbeta råd och anvisningar beträffande av- fallshantering och renhållning. Verket skall vidare i samråd med kommunerna och in- dustrin medverka till en samordnad plane- ring när det gäller utbyggnaden av en or- ganisation för omhändertagande och be- handling av olika typer av avfall. Vidare föreslås i propositionen att en f.n. vakant arvodestjänst vid giftnämnden för vissa av- fallsfrågor skall föras över till naturvårds— verket samt att de till expertis för bl. a. uppgifter på avfallsområdet utgående med- len höjs och nu utgående statsbidrag för investeringskostnaderna för behandlingsan— läggning och därtill hörande anordningar räknas upp.

MKU:s härefter framlagda förslag byg- ger på förutsättningen att riksdagen godtar de framlagda förslagen.

Skyddet för människan och miljön mot kemiska varor kräver att oskadliggörandet eller annan kvittblivning (avfallshantering) av varorna sker på ett miljövänligt sätt. Pro- blemen vid avfallshantering kan ligga på ren- hållningssidan — omhändertagande och transport —— eller vid slutbehandlingen oskadliggörandet genom omvandling, för- störing eller deponering. De problem som uppkommer vid avfallshanteringen är av olika karaktär.

Emellertid bör de komplicerade frågor som är förknippade med avfallshantering kunna få en ur miljöskyddssynpunkt bättre lösning om en samordning kan genomföras på det centrala planet av dessa frågor. MKU föreslår därför att den försöksvis inrättade enheten för avfallsfrågor permanentas.

Enheten för avfallsfrågor bör bl. a. ägna sig åt att för tillämpning av lagen om hälso- och miljöfarliga varor utarbeta råd och an- visningar i förekommande fall tillsammans med produktkontrollenheten samt tillämp- ningsföreskrifter i frågor om avfall. Såsom exempel på angelägna projekt kan nämnas anvisningar om behandling av uppsamlat avfall och lokalisering av avfallsupplag med

hänsyn till bl. a. markbeskaffenhet samt grund och ytvattenförhållanden. Andra frå- gor av intresse rör emballering och lagring av avfall. Även handläggningen av ärenden om statsbidrag till behandlingsanläggningar inom avfallsområdet bör ankomma på denna en- het. Däremot bör även framdeles ärenden som rör behandling eller deponering av in- dustriellt avfall eller slam från kommunala avloppsreningsverk behandlas på vatten- och luftvårdsbyråerna. De handläggare som f. n. ingår i den försöksvis inrättade enheten för avfallsfrågor (en avdelningsdirektör och en byråingenjör vid luftvårdsbyrån, en byrådi- rektör vid naturvårdsbyrån samt en byrådi- rektör och en byråingenjör vid vattenvårds- byrån) bör överföras till den nya enheten. Härutöver behövs viss biträdespersonal. To- talt föreslås enheten bestå av enhetschef, fyra handläggare, varav tre kvalificerade, och två biträden, varav ett kvalificerat.

13.4. Huvudenheten för undersökningsverk- samhet (naturvårdsverkets laboratorium)

13.4.1. Inledning

Uppgifterna för huvudenheten för undersök- ningsverksamhet blir främst att utföra un- dersökningar och bedriva viss målinriktad forskning i anslutning till verkets handlägg- ning av såväl frågor om hälso- och miljö- farliga varor som andra miljöskyddsärenden. Vid utarbetandet av detaljorganisationen har förutsatts att vissa typer av undersökningar utförs i samarbete med andra myndigheter och institutioner.

De olika enheter och verksamheter som MKU i avsnittet 12.7.3 föreslagit skola ingå i huvudenheten kan med hänsyn till sin olik- artade sammansättning inte direkt överföras till denna. Personer sysselsatta med forsk- ningsprojekt innehar t. ex. inte några tjänster som kan överföras till en ny organisation. Dirnensioneringen av huvudenheten får där- för ske på så sätt att arbetsuppgifterna och personalbehovet preciseras inom ramen för ett antal enheter.

Med ledning av framställningen i 12 kap.

kan relativt naturliga gränser dras upp för enheterna inom huvudenheten. Förutom en ledningsenhet, beredningsenheten, föreslås verksamheten bedrivas på fem enheter, näm- ligen enheter för vattenundersökningar, luft- och bullerundersökningar, miljögiftfrågor, fysikalisk-kemiska analyser samt fasta obser— vationssystem. Härtill kommer en serviceen— het och tre regionala enheter.

Uppbyggnaden av huvudenheten bör ske under två budgetår. Enheten för fasta obser- vationssystem föreslås i sin helhet inrättad under det andra året.

13.4.2. Beredningsenheten

Beredningsenheten är avsedd att utöva le— dande funktioner inom huvudenheten och bör lyda direkt under chefen för huvuden- heten. Enheten blir ansvarig för att utred- ningar påkallade av verkets fackenheter kommer till utförande. Vidare skall enheten svara för arbetet med planering av huvud- enhetens verksamhet, behov och resurser samt avlasta övriga enheter uppgifter av mer administrativ karaktär. Bland dessa kan i första hand nämnas bearbetning, samman— ställning och redovisning av mera omfat- tande utredningar som företas inom huvud— enheten. I den mån erforderliga undersök— ningar som faller inom laboratoriets kompe- tensområde inte kan utföras inom huvud- enheten bör beredningsenheten svara för de administrativa uppgifter som är förknip- pade med utläggningen av uppdragen. Häri innefattas uppläggning, avgränsning och uppföljning samt sammanställning och redo- visning av resultaten.

Beredningsenheten bör dessutom svara för viss ekonomisk planering genom uppfölj- ning och redovisning av kostnaderna för olika slag av undersökningar. Enheten bör också leda verksamheten vid de regionala enheterna. De flesta av de nu beskrivna arbetsuppgifterna motsvarar dem som full- görs av beredningsenheten vid naturvårds— verkets nuvarande undersökningslaborato— rium.

Inom ramen för sin planering av ett mil-

jövårdens informationssystem kommer MKU att redovisa förslag beträffande den organisatoriska uppbyggnaden av ett sådant system. Resultatet av detta arbete kan med- föra att på beredningsenheten läggs nya upp- gifter, t. ex. insamling av information som framkommer i undersökningsarbetet, vilket i sin tur kan komma att påverka enhetens or- ganisation.

13.4.3. Enheten för vattenundersökningar

Enheten för vattenundersökningar skall ut- arbeta utredningar i miljöskyddsärenden m.m., bearbeta problem med syfte att ska- pa biologiska kriterier för emissionsnormer och tillsammans med fysikalisk-kemiska analysenheten genomföra utredningar be- träffande recipientkapaciteter för avlopps- utsläpp från bebyggelse och industrier. Den skall vidare tillsammans med sistnämnda en- het samt enheterna för miljögiftfrågor och fasta observationssystem utarbeta regionala lägesrapporter beträffande föroreningstill— ståndet i sjöar, floder och havet. För utar- betandet av kriterier för immissionsgräns- värden skall enheten utreda biologiska och andra förändringar i samband med förore- ningsutsläpp. På enheten ankommer det vi- dare att utföra experimentella studier av de mekanismer som verkar på vattnets växt- och djurvärld vid förorening samt att utar- beta metoder för biologiska observationer och provtagningar. Vidare skall enheten ge länsstyrelser, hälsovårdsnämnder och andra myndigheter råd och anvisningar beträffan- de provtagnings- och analysmetoder.

13.4.4. Enheten för luft- och bullerundersök- ningar

Enheten för 1uft- och bullerundersökningar skall utföra utredningar i samband med mil- jöskyddsärenden rn. m. och utarbeta kriterier för emissionsnormer och immissionsgräns- värden. I samarbete med fysikalisk-kemiska analysenheten och enheten för fasta obser- vationssystem skall vidare enheten samman-

ställa lägesrapporter beträffande luftförore- ningarna i landet. Problem i samband med avgaser från motorfordon skall också be- handlas. Enheten har vidare att utarbeta underlag för fastställande av bullernormer och mätmetodik på bullerområdet. I övrigt skall enheten biträda myndigheter och and- ra med råd och anvisningar på motsvarande sätt som i fråga om vattenundersökningar.

13.4.5. Enheten för miljögiftfrågor

Enheten för miljögiftfrågor skall verkställa utredningar i ärenden enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor samt miljöskyddsla- gen, och i samarbete med enheterna för luft- och vattenundersökningar samt omgivnings- hygieniska avdelningen göra utredningar av- seende kriterier för emissions— och immis- sionsnormer m. m. Enheten bör också ha an- svaret för utarbetande av rapporter om na- turens förorening genom miljögifter. I sam- arbete med fysikalisk-kemiska analysenheten och omgivningshygieniska avdelningen skall inom enheten utföras undersökningar eller eljest framtas material till ledning för be- dömning av hälso- och miljöfarligheten hos olika produkter med hänsyn till deras ke- miska sammansättning. Sådana bedömning- ar omfattar bl. a. genetiska effekter, biolo- giska anrikningsförhållanden, beständigheten i miljön av toxiska substanser och toxiska nedbrytningsprodukter. Dessa undersökning- ar kommer att omfatta såväl produkter som är föremål för prövning i ansökningsärenden som i tillsynsärenden. I samarbete med öv- riga enheter skall undersökningar och ut- redningar utföras beträffande deponering av rötslam, avfall m. m.

För att fullgöra dessa uppgifter krävs re- surser för experimentella undersökningar av kemiska varor från bl. a. genetisk synpunkt och för utveckling av rutinmetoder för test- ning av biologiska verkningar i olika hän- seenden. Det är angeläget att enheter får resurser för att medverka i ett utvecklings- arbete av olika typer av celltester. Resurser för olika typer av tester på cellnivå är av utomordentligt stort värde vid bedömnings-

arbetet. Särskilt bör metodfrågor behandlas. Inom ekologin blir de viktigaste arbetsupp— gifterna att fastställa anrikning och elimina- tion av ämnen i olika organismer, nedbryt- ning, ekologisk cirkulation m. m. Arbetet bör i viss utsträckning bedrivas experimentellt i laboratorieskala. Det kan förutses att under- sökningar av nämnda slag kommer att behövas vid ärendehandläggningen eller vid översiktliga utredningar av olika produkt- grupper. Utredningar måste vidare kunna utföras beträffande mikrobiell förorening av vatten och mikrobiologiska aspekter på hanteringen av avloppsslam, avfall, flyt— gödsel m.m. Utarbetande av metoder för mikrobiell provtagning och analys samt råd och anvisningar i sådana frågor för myndigheter och andra blir andra bety- dande arbetsuppgifter liksom även behand- ling av tekniska problem i samband med me- kanisk avfallsbehandling, avfallsuppläggning m.m.

Som framhållits i kap. 12 föreslås att en- heten för miljögifter i övrigt inte f.n. ges egna resurser för utredningar och under- sökningar på det toxikologiska området. Det förutsätts att sådant arbete i viss utsträck- ning skall kunna utföras inom omgivnings- hygieniska avdelningen. I övrigt får utom- stående expertis anlitas.

13.4.6. Enheten för fysikalisk-kemiska ana- lyser

Till enheten för fysikalisk-kemiska analyser centraliseras huvuddelen av den fysikalisk- kemiska analysverksamheten. Enheten får i stort sett fyra arbetsområden, nämligen in- terkalibrering och kontroll, oorganisk-ke- misk analys, organisk-kemisk analys samt radioaktivitets- och metallanalys.

Som MKU tidigare framhållit kommer den väsentliga bördan av undersökningsverk- samheten beträffande kemiska varors sam- mansättning att enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor ligga på tillverkare eller importör. Det är nödvändigt för bedöm- ning t. ex. av de av sökanden presenterade analysvärdena att metoderna för provtag-

ning och analys samordnas och att deras tillämpning kontrolleras. I anslutning härtill måste enheten kunna genomföra kalibrering mellan olika laboratorier. Det kan enligt MKU:s mening övervägas om inte någon form av auktorisering att genomföra kon- troll- och övervakningsanalyser bör införas. Enheten skulle i så fall medverka i denna verksamhet särskilt i samband med tillsyn enligt miljöskyddslagen för att kontrollera att giVna föreskrifter i form av kontrollpro- gram m. rn. efterlevs på ett riktigt sätt. MKU vill understryka vikten av att sådan kontroll och samordning sker för möjlighe- terna att utnyttja materialet statistiskt i ett samlat informationssystem.

Antalet prov som tas vid regionala vat- tenundersökningar är erfarenhetsmässigt mycket stort. Vid det nuvarande undersök- ningslaboratoriets fysikalisk-kemiska sektion produceras f. 11. ca 25 000 analysdata årligen och vid NLU:s kemisektion mellan 70000 och 75000 analysdata. Antalet prover av detta slag antas komma att öka. Ett stort antal prover insamlas även vid de fasta ob- servationsnäten. I stor utsträckning kommer arbetet med analyser av dessa prover att åligga fysikalisk-kemiska analysenheten.

Vidare skall det åligga enheten att utföra kemisk analys av handelsprodukter, giftiga substanser i biologisk material m. m. Ana— lyserna skall avse produkter som är föremål för granskning i anslutning till verkets till- synsverksamhet, men också prover av vat- ten-, växt- och djurdelar, jord m. m. Analys- belastningen vid NSL, som f. n. utför ana- lyser aV detta slag, är ca 3 000 per år. Den- na analysmängd förutses som tidigare sagts kraftigt öka. Även inom detta område skall ett kontinuerligt metodutvecklingsarbete be— drivas.

Analyser av biologiska prover med hän- syn till radioaktivitet och metallinnehåll skall också utföras av fysikalisk-kemiska analysenheten. Den nuvarande analysbelast- ningen inom naturvårdsverkets undersök- ningslaboratorium är 5 000 aktivitetsanalyser och 4000 metallanalyser per år. Det kan förutses att analyser av material från expe- rimentella anrikningsstudier utförda vid en—

heten för miljögiftfrågor kommer att behöva utföras i stor omfattning.

13.4.7. Enheten för fasta observationssystem

Enheten för fasta observationssystem förut— sätts svara för bearbetning och sammanställ- ning av analysdata från de fasta observa- tionssystemen. De immissionsdata som er- hålls på detta sätt skall behandlas statistiskt. I vilken utsträckning denna bearbetning bör utföras inom enheten eller på annat sätt kommer att prövas av MKU i samband med förslaget om ett miljövårdens informa— tionssystem. Enheten skall också svara för insamling av och förberedelser för analys av biologiska prover. I detta hänseende skall enheten samverka med de regionala labora- torierna. Driften av sådana systern inklude- rar egna provtagningsexpeditioner i sam- verkan med enheterna för vattenundersök- ningar och miljögiftfrågor.

För kontroll av mera omfattande miljö- förändringar till följd av förorening behövs fortlöpande standardiserad analys av sam- mansättningen av markens växt- och djur- värld m.m. Enheten skall också utarbeta metoder för inventeringsverksamhet samt leda och samordna sådan verksamhet. För- beredande metodstudier för upprättandet av ett fast observationssystem med detta än- damål pågår f.n. med stöd av forsknings- medel. Enheten kan komma att svara för driften av ett sådant observationssystem. Resurser härför kan inte nu föreslås.

13.4.8. Serviceenheten

Inom naturvårdsverkets laboratorium krävs serviceverksamhet av olika slag. Denna verk- samhet bör utföras inom en serviceenhet.

De enheter som avses sammanföras till den nya huvudenheten förfogar redan nu över referens- och tidskriftsbibliotek av va- rierande omfattning. Ett välutrustat biblio- tek kommer att vara av stor betydelse för huvudenhetens verksamhet. Av stor bety— delse blir likaså ordnandet av ett dokumen- tationssystem. Huvudenheten kommer att

själv producera dokumentariskt material bå- de av primär datatyp och databearbetningar, som skall lagras. Det kan antas att ett bib— liotek av detta slag kommer att få utökade uppgifter med anledning av de förslag i do- kumentationsfrågor på miljövårdsområdet som MKU senare kommer att framlägga. Bibliotekets organisation och lokalmässiga placering inom naturvårdsverket behandlas i dessa förslag.

Flera av enheterna kommer att använda sig av elektronisk mät- och registreringsap- paratur. Utnyttjandet av sådan apparatur ökar. Inom vissa enheter kommer att finnas behov av utveckling av nya elektroniskt ar- betande instrument. Stort behov kommer att föreligga av service och reparation på sådan utrustning. Vidare fordras en verk- stad för reparationer och tillverkning av finmekanisk laboratorieapparatur. Behov av sådan service kommer att finnas vid samt- liga enheter. I den finmekaniska verkstaden bör också inrymmas verkstad för glasappa- ratur. Dessutom fordras verkstadsresurser för underhåll och tillverkning av tyngre apparatur och redskap såväl för laborato- riets behov som för användning i fält.

Inom laboratoriet kommer att uppstå be- hov av disk av laboratorieutensilier. Det- samma gäller sterilisering av glas och instru- ment. Härutöver fordras resurser för kon- torsarbete och transporter.

13.4.9. Regionala enheterna

Den stickprovskontroll som de regionala laboratorierna skall utföra innefattar prov- tagning av t. ex. utgående avloppsvatten, recipientvatten, mätningar av sammansätt- ningen av rökgaser samt bullermätningar och vissa observationer över utsläppens in- verkan i naturen. Det är inte avsikten att de regionala laboratorierna skall utrustas för annat än relativt enkla analyser, vilka inte kräver tillgång till avancerad analysutrust- ning. I stor utsträckning skall proverna efter viss beredning översändas till huvudenheten för undersökningsverksamhet för vidare be- arbetning.

Varje regional enhet bör kunna utföra bl. a. följande undersökningar: på vattensidan grumlighetsanalys, bestämning av torrsub- stanshalt, pH-bestämning, bestämning av vattenfärg och Siktdjup, temperaturbestäm- ning, analys av kaliumpermanganatförbruk- ning, bestämning av syre och svavelväte, BS- bestämning, närsaltsanalys, bestämning av elektrolytisk ledningsförmåga och totalsalt- haltsbestämning samt på luft- och bullersi- dan mätning av stofthalt och buller. Dess- utom bör beredning av biologiska prover kunna ske såsom dissektion av djurvävna- der, homogenisering, intorkning och väg- ning.

13.4.10. Personalbehov

Behovet av personal vid huvudenheten för undersökningsverksamhet är beroende av den omfattning undersökningsverksamheten får. Endast i begränsad utsträckning har MKUi det föregående angett den beräknade omfattningen av vissa typer av undersök- ningar. Klart är emellertid att den kontroll som bl. a. lagen om hälso- och miljöfarliga varor och miljöskyddslagen syftar till ford- rar en aktiv undersökningsverksamhet från naturvårdsverkets sida. En effektiv tillämp- ning av lagstiftningen kräver ett tillförlitligt vetenskapligt kunskapsunderlag. Som tidi- gare framhållits kan visserligen inte alla be- hövliga resurser återfinnas inom huvuden- heten. En satsning måste emellertid ske på personalresurserna. Resurserna i detta hän- seende vid huvudenheten får beräknas med utgångspunkt från befintlig personal jämte en relativt kraftig förstärkning härutöver.

En stor del av den personal som behövs vid huvudenheten för undersökningsverk- samhet torde kunna rekryteras från de olika enheter som föreslagits bli integrerade i hu- vudenheten. Av denna personal innehar be- fattningshavare vid nuvarande undersök- ningslaboratoriet och omgivningshygieniska avdelningen tjänster vid naturvårdsverket, medan den till forskningsprojekt knutna ar- betskraften kontrakteras för ett budgetår i taget.

Antalet befattningshavare vid undersök- ningslaboratoriet uppgick den 1 januari 1972 till 49, varav tre avlönas från sakanslag. Motsvarande antal som överförs från omgiv- ningshygieniska avdelningen uppgår till 19. Vid forskningsprojekten finns 54 personer anställda. Detta innebär totalt 122 årsarbets- krafter som bör tillgodoräknas undersök- ningsenheterna. Trots att som ovan nämnts enheterna skulle kunna få en stor del av sitt personalbehov täckt med befintlig ar— betskraft, kan dessa personalresurser inte antas direkt motsvara enheternas hela behov beträffande kompetens, verksamhetsinrikt- ning m.m. vid organisationens genomfö- rande.

Som tidigare nämnts föreslås uppbyggna- den av huvudenheten för undersöknings- verksamhet fördelad på två budgetår. Tyngd- punkten bör läggas på det första budgetåret.

MKU redogör för uppbyggnaden i sam- band med kostnads- och anslagsfrågorna i avsnitt 14.1.2. Härvid anges även fackin- riktningen hos viss personal. Totalt beräknas arbetskraftsbehovet för huvudenheten för undersökningsverksamhet uppgå till 175 per- soner, varav 84 handläggare och 91 övriga.

13.5 Ledningsfunktioner m. m. 13.5.1 Principiella överväganden

Naturvårdsverket har efter hand tillförts en rad nya arbetsuppgifter och ytterligare till- kommer om MKU:s förslag genomförs. Som ett mått på arbetsuppgifternas utökning kan nämnas att antalet befattningshavare vid ver- ket från budgetåret 1967/68 till budgetåret 1971/72 fördubblats från ca 100 personer till mer än 200 personer. I sistnämnda antal har omgivningshygieniska avdelningen om 72 personer ej inräknats.

MKU:s hittills redovisade förslag innebär att verkets personalresurser kommer att öka till närmare 400 tjänster. En större organi- sation ställer större krav på effektiv plane- ring av verksamheten från verksledningens sida. Enligt MKU:s mening är det därför angeläget att åtgärder vidtas för att under-

lätta verksledningens styrning av verksamhe- ten i stort, bl.a. genom att ta till vara de möjligheter som kan finnas till arbetsinte- gration och decentralisering inom verket. Det bör vidare erinras om den centrala ställ- ning som miljövårdsfrågorna sedan några år tillbaka intagit i samhällsdebatten. Även detta ställer direkt och indirekt stora krav på naturvårdsverkets organisation. MKU an- ser sig därför böra inom ramen för sina direktiv framföra vissa synpunkter och för- slag i detta hänseende.

Naturvårdsverkets organisation bygger i huvudsak på den utredning som statskonto- ret redovisade år 1966 om den centrala na- turvårdsmyndighetens organisation (Ds Jo 1966: 2) och på den därefter framlagda prop. 1967: 59. Statskontorets förslag vilade på en princip om samlat ansvar för planering, sam- ordning och kontroll inom naturliga verk- samhetsområden. F.n. finns inom natur- vårdsverket fyra byråer, administrativa by- rån, naturvårdsbyrån, vattenvårdsbyrån och luftvårdsbyrån, samt ett forskningssekreta- riat, ett planeringssekretariat och ett under- sökningslaboratorium. Varje byrå förestås av en byråchef. Forskningssekretariatet fö- restås av en forskningschef, planeringssekre- tariatet av en avdelningsdirektör (f.n. en personlig tjänst som överinspektör) och un- dersökningslaboratoriet av en laboratorie- chef. En av byråcheferna är generaldirek- törens ställföreträdare.

MKU har inte funnit tillräckliga skäl fö- religga att föreslå någon mera genomgri- pande ändring i naturvårdsverkets grundor- ganisation. Inom MKU har dock frågan härom tagits upp till prövning. Härvid har bl. a. diskuterats ett mera långtgående orga- nisationsförslag. Enligt detta skulle verket organiseras på fyra huvudenheter, nämligen en för administration, en för utvecklingsfrå- gor, en för prövning och tillsyn och en för undersökningsverksamhet. Cheferna för des- sa enheter bildar tillsammans med general- direktören en ledningsgrupp. Till verksled- ningens hjälp finns ett sekretariat för pla- nerings— och samordningsuppgifter.

Den administrativa huvudenheten skulle svara förutom för de allmänt administrativa

ärendena i form av olika servicefunktioner, även för en kontinuerlig uppföljning av verksamheten samt viss löpande informa- tionsverksamhet, i första hand dokumenta- tions- och biblioteksservice samt publika- tionsverksamhet.

De nuvarande natur-, vatten- och luft- vårdsbyråerna jämte den föreslagna pro— duktkontrollenheten skulle enligt detta alter— nativ delas upp på huvudenheterna för pröv- ning och tillsyn resp. utvecklingsfrågor. Hu- vudenheten för prövning och tillsyn skulle handlägga ärenden avseende tillstånd, di— spens och tillsyn enligt miljöskyddslagen och lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

Genom inrättande av en särskild utveck- lingsenhet skulle verket erhålla vissa utred- ningsresurser, klart avgränsade från den lö- pande ärendehandläggningen, för att utar- beta underlag för den långsiktiga planering- en av naturresursemas utnyttjande, bransch— översikter, emissions- och immissionsnormer m. m. samt för utfärdande av råd och an- visningar för det löpande arbetet på cen- tral, regional och lokal nivå. Arbetet inom enheten skulle bedrivas i nära samråd med huvudenheten för prövning och tillsyn samt huvudenheten för undersökningsverksamhet. För att främja utbyte av erfarenheter mel- lan enheterna skulle viss växeltjänstgöring för personalen kunna komma i fråga. Ef- tersom det är angeläget att arbetet inom den externa forsknings- och utredningsverksam- het som finansieras från verkets forsknings— anslag tas till vara, skulle även arbetet med planeringen av denna verksamhet kunna in- gå som en uppgift för utvecklingsenheten.

Enligt MKU:s mening är det angeläget att verkschefen i större utsträckning kan fri- göras från att delta i beslutsprocessen i en- skilda ärenden för att i stället kunna ägna större uppmärksamhet åt långsiktiga plane- ringsåtgärder. Generaldirektören bör tillsam— mans med ett begränsat antal huvudmän för olika enheter inom verket bilda en sär- skild ledningsgrupp för att behandla sam— ordnings- och resursfrågor. Den nyss skisse— rade organisationen skulle medge en bättre funktionell indelning av verksamheten och ge förbättrade möjligheter till styrning från

verksledningens sida. Å andra sidan skulle det bli fråga om en relativt omfattande om- organisation som skulle kräva en total över- syn av verkets organisation och som inte torde kunna slutföras före ikraftträdandet av den av MKU föreslagna lagen. Sistnämn- da förhållande talar enligt MKU:s mening för att väsentligt mindre ändringar i funk- tionellt hänseende i nuvarande organisation genomförs. MKU anser därför att för- utom att en huvudenhet för undersöknings- verksamhet inrättas verksamheten på de nuvarande byråerna jämte produktkontroll- enheten och enheten för avfallsfrågor för- delas på tre huvudenheter, nämligen en för administrativ verksamhet, en för naturvård och en för tekniska frågor. Planeringssekre- tariatet bör bestå som en s.k. stabsenhet direkt underställd generaldirektören. Detta bör även gälla forskningssekretariatet med hänsyn till de samordnande uppgifter ver- kets forskningsnänmd har.

Det finns skäl att i detta sammanhang överväga verkets resurser för den mera långsiktiga planeringen. Ett markant inslag i utvecklingen på miljövårdsområdet är att problemen rör flera fackområden på en gång, och att det i ökad utsträckning är fråga om att bedöma processer, som har effekter i många riktningar. Verkets ansvars- område kommer genom MKU:s förslag att vidgas ytterligare. Den organisationsändring som MKU föreslår genom sammanföring av verkets olika enheter till fyra huvud- enheter torde innebära förbättrade möjlig- heter för verksledningen att sköta plane- rings- och samordningsfunktionerna. På central nivå inom organisationen bör därför resurser finnas för att insamla och analysera bakgrundsmaterial som kan behövas för verksledningens ställningstaganden till mera långsiktiga frågor. Genom en hårdare sats- ning på samordning av planeringsverksam- heten skulle erfarenheter vinnas som kan vara av betydelse för framtida övervägan- den kring verkets organisation. Arbetet skul- le därför tills vidare kunna bedrivas genom olika projektgrupper som tillsätts för spe- ciella ändamål inom ramen för de totala resurser som MKU föreslår. Projektledning-

en bör som regel ingå i planeringssekreta- riatets arbetsuppgifter. Växeltjänstgöring mellan sekretariatet och huvudenheterna för vissa befattningshavare kan härvid komma i fråga.

På grund av de ökade arbetsuppgifterna och därav följande föreslagna personalök— ning uppkommer behov att stärka de ad- ministrativa resurserna. Detta gäller såväl i fråga om de allmänt administrativa, kame- rala och personaladministrativa resurserna som tillgången på juridiskt utbildad perso- nal.

Administrativa byrån är f. n. indelad i tre sektioner, allmänna sektionen, kamerala sek- tionen och personalsektionen. Till byrån hör även en särskild enhet för handläggning av ärenden om dispens enligt miljöskyddslagen. Byråns personaluppsättning den 1 januari 1972 framgår av följande tablå.

Hand- Övrig

Administrativa byrån läggande personal

Byråchef

Utom sektionerna Allmänna sektionen Kameralsektionen Personalsektionen Gemensam personal Dispensenheten 3

NNNNF. |— QNWWM

Summa 12 29

Inom administrativa byrån har en redan nu kraftig belastning av organisatoriska och allmänt administrativa frågor medfört att byråns juridiskt skolade personal ej i önsk- värd utsträckning kunnat ägna sig åt rätts- liga frågor. Från länsstyrelsernas sida ställs ofta anspråk på anvisningar och råd i juri- diska frågor. Även från domstolar och ad- ministrativa myndigheter begärs ofta yttran- den som förutsätter överväganden av juri- disk karaktär. Behovet av juristtjänster kom- mer även att göra sig gällande till följd av MKU:s förslag för utfärdande av tillämp- ningsföreskrifter m.m. Härutöver krävs viss personalförstärkning för den allmänt admi- nistrativa verksamheten, såsom uppföljning

av verkets interna organisation, ekonomisk redovisning och personalfrågor.

Även den löpande publikations- och do- kumentationsverksamheten skulle enligt MKU:s mening kunna hänföras till de ad- ministrativa funktionerna. På grund av ver- kets befattning med utfärdande av anvis- ningar och tillämpningsföreskrifter samt till följd av den ökade undersökningsverksam- heten kommer större krav att ställas på ver- kets publiceringsverksamhet. Det kan därför finnas skäl att inrätta en särskild dokumen- tationssektion för denna verksamhet. Till denna skulle även nuvarande tjänst som bibliotekarie kunna överföras från plane- ringssekretariatet. Med hänsyn till att doku- mentationsverksamhetens utformning som förut nämnts i avsnittet 13.4.8 skall behand- las närmare i samband med att MKU tar ställning till frågan om organisationen av ett informationssystem på miljövårdsområdet läggs emellertid inte nu fram något förslag i denna riktning.

13.5.2. MKU: s förslag

Enligt MKU:s mening bör administrativa byrån delas på tre enheter, en kanslienhet, en juridisk enhet för juridiska frågor samt en dispensenhet för handläggning av dispens- ärenden enligt miljöskyddslagen. Dessa en- heter bör sammanhållas inom en huvuden- het för administrativ verksamhet.

Utöver inrättandet av tjänster som chef för huvudenheten och kvalificerat biträde åt denne fordras vissa personalförstärkning- ar för ökade administrativa uppgifter till följd av att produktkontrollenheten, enheten för avfallsfrågor och huvudenheten för un- dersökningsverksamhet inrättas.

I kanslienheten bör ingå de tre sektioner- na vid nuvarande administrativa byrån. I kanslienheten bör den avdelningsdirektör som nu direkt biträder byråchefen på admi- nistrativa byrån vara chef för allmänna sek- tionen. Denne skall bl.a. svara för arbetet med anslagsframställningar, organisatoriska frågor och allmänt administrativa ärenden. På allmänna sektionen föreslås således ingen

ny tjänst som handläggare. Såväl för de ka- merala som personaladministrativa uppgif- terna fordras — trots övergång till automa- tisk databehandling m.m. — viss förstärk- ning av den handläggande personalen. Två kvalificerade handläggare föreslås därför in- rättade för dessa uppgifter. Härutöver före- slås inrättande av tjänster för fyra biträden, varav två kvalificerade. Med hänsyn till den begränsade förstärkning för allmänt admi- nistrativt arbete, som MKU sålunda före- slår, torde det få ankomma på naturvårds- verket att, sedan erfarenheter vunnits av kanslienhetens verksamhet, föreslå hur den- na bör förstärkas.

Behovet av en juridisk enhet torde före- ligga även bortsett från MKU:s förslag i frå- ga om tillsyn enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Trots detta vill MKU inskränka sig till att föreslå en mindre enhet. Även här får naturvårdsverket före- slå de förstärkningar som blir nödvändiga framdeles. MKU föreslår att vid enheten nu inrättas tjänster för enhetschef och ett kva- lificerat biträde. Dessutom bör en befintlig juristtjänst (avdelningsdirektör) på admini— strativa byrån överflyttas till den juridiska enheten.

Till dispensenhetens eventuella behov av förstärkningar har MKU ej tagit ställning.

Personalorganisationen vid huvudenheten för administrativ verksamhet enligt MKU:s förslag framgår av nedanstående tablå.

Hand- Övrig läggande personal Chef ] 1 Kanslienheten Enhetschef 1 Allmänna sektionen 3 16 Kamerala sektionen 3 5 Personalsektionen 3 4 Gemensam personal 2 Juridiska enheten 2 1 Dispensenheten 3 6 Summa 16 35

Vattenvårdsbyra'n och luftvårdsbyrån jäm- te produktkontrollenheten och enheten för avfallsfrågor har arbetsuppgifter av i hu—

vudsak teknisk-naturvetenskaplig karaktär inom ramen för i första hand miljöskydds- lagen och lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Med hänsyn till det nära samarbete som måste bedrivas mellan dessa olika en- heter bör de sammanhållas inom en huvud- enhet, benämnd huvudenheten för tekniska frågor. Personalökningen i anledning härav föreslås inskränka sig till inrättande av tjäns- ter som chef och ett kvalificerat biträde åt denne.

Personalorganisationen vid huvudenheten för tekniska frågor framgår av följande tablå.

Hand- Övrig läggande personal

Chef 1 1 Vattenvårdsenheten 34 16 Luftvårdsenheten 13 4 Produktkontrollenheten 19 8 Enheten för avfallsfrågor 5 2 Summa 72 3 1

Beträffande nuvarande naturvårdsbyrån består dess arbetsuppgifter till största delen av frågor som rör olika former av mark- utnyttjande. Då det emellertid torde få anses ligga utanför MKU:s uppdrag att gå in på naturvårdsbyråns arbetsuppgifter har MKU inte föreslagit några organisatoriska föränd- ringar för denna. Enligt MKU:s mening bör dock de funktioner som naturvårdsbyrån har hållas ihop inom en huvudenhet för na- turvård.

Med hänsyn till bl. a. det ökade behov av verksamhetsplanering som MKU:s förslag kommer att medföra speciellt vad avser planering av miljövårdsverksamheten på längre sikt behöver planeringssekretariatet förstärkas med en kvalificerad handläggare. För den ökade publikations- och dokinnen- tationsverksamheten fordras på sikt en kraf- tig utbyggnad. I avvaktan på MKU:s för- slag till uppbyggnad av ett informationssys- tem på miljövårdsområdet föreslås nu för- stärkning på planeringssekretariatet med blott en assistent och ett biträde.

Av nedanstående tablå framgår natur- förslag till personalförändringar vid ver- vårdsverkets personalstyrka efter MKU:s ket.

Huvudenhet Sekretariat Summa

Adminis- Natur- Under- Forsk- Plane- trativ vårds Teknisk söknings nin gs rings Befintlig personal1 41 48 71 49 12 10 231 Ökning 10 -— 325 126" — 3 1715 Summa 51 47” 103 175 12 13 4025

* Däri inräknat personal som avlönas med vakansmedel och från sakanslag samt —- beträffande ett fåtal — av arbetsmarknadsmedel. Däremot har inte inräknats personalen vid omgivningshy- gieniska avdelningen (72). En handläggare överförd till avfallsenheten. Därav 15 från giftnämnden. ' Därav 19 från omgivningshygieniska avdelningen och 54 från forskningsenheter. ** Därav 88 överförda enligt punkterna 3 och 4. ' Tillkommer generaldirektören och byråchefen för internationella ärenden samt återstående per- sonal vid omgivningshygieniska avdelningen (53).

Forskningsnämnd

Forskningssekretariat

Statens naturvårdsverks nuvarande organisation

Styrelse

General direktör

12

Planeringssekretariat

Byråchef för internationella

ärenden

Naturvårdsråd

Vattenvårdsråd

Luftvårdsråd

Delegation för markfrågor

Delegation för anläggningsstöd till idrotten

Administra- tiv byrå 41

Natur- vårdsbyrå 48

Vatten- vårdsbyrå 52

Luft- vårdsbyrå 19

Undersök- ningslabo- ratorium 49

Omgivnings- hygienisk avdelning

Allmän sektion

Kameral sektion Personalsektion Dispensenhet

Sektion för na- turvårdsområden Sektion för land- skapsvård Sektion för jakt och viltvård Sektion för idrott och friluftsliv

Planeringssek- tion Industrisektion Kommunalsek- tion Reningsteknisk sektion

Industrisektion Kommunalsek- tion Bullersektion Beredningssek— tion

Fysikalisk- kemisk sektion Biologisk sektion Mikrobiologisk sektion Radioekologisk sektion Luftvårdssektion

Medicinsk sek- tion

Teknisk sektion Kemisk sektion Undervisnings- sektion Sociologisk sek- tion

Gemensam personal

7z|

Statens naturvårdsverks organisation enligt MKU:s förslag

Styrelse

Forskningsnämnd Produktkontrollnämnd

Forskningssekretariat 12 Generaldirektör Naturvårdsråd

Vattenvårdsråd

Planeringssekretariat 1 3 Luftvårdsråd

Byråchef för internationella i ärenden | Delegation för markfrågor

Delegation för anläggningsstöd till idrotten

Huvudenhet för _. " Huvudenhet för I— _ _ _ _ administrativ Huvudenhet for Huvudenhet for undersöknings- Omgivningshygie-

verksamhet 51 naturvård 47 tekniska frågor 103 verksamhet 175 | nisk avdelning 53

Kanslienhet Enhet för naturvårds— Vattenvårdsenhet Beredningsenhet Medicinsk sektion

Juridisk enhet områden Luftvårdsenhet Enhet för vattenunder- Undervisningssektion

Dispensenhet Enhet för landskaps— Produktkontrollenhet sökningar | Sociologisk sektion

vård Enhet för avfalls- Enhet för luft- och bul- Gemensam personal

Enhet för jakt och frågor Ierundersökningar |

viltvård Enhet för miljögiftfrå-

Enhet för idrott och gor i

friluftsliv Enhet för fysikalisk-

kemiska analyser | i |

Enhet för fasta obser- vationssystem Serviceenhet Regionala enheter

14. Kostnads- och anslagsfrågor

14.1 Kostnader för nya tjänster vid natur- vårdsverket

14.1.1 Huvudenheterna för administrativ verksamhet och tekniska frågor samt plane- ringssekretariatet

Av nedanstående sammanställning framgår vilka personalförstärkningar vid naturvårds- verket MKU har beräknat för huvudenhe- terna för administrativ verksamhet och tek- niska frågor samt planeringssekretariatet.

Anslags- ökning

Personalförändring 1973/ 74

I HUVUDENHETEN FÖR ADMI- NISTRATIV VERKSAMHET

chef l kval. biträde 1 Kanslienheten Allmänna sektionen biträde 1

Kamerala sektionen kval. handläggare 1 kval. biträde 1 biträde 1 Personalsektionen kval. handläggare l kval. biträde l Juridiska enheten enhetschef 1 kval. biträde 1

10 591 000

De fasta tjänster vid giftnämnden som blir överförda har särskilt markerats (GN). Lö- nekostnaderna är beräknade enligt 1972 års löneläge och inkluderar 24 % lönekostnads-

pålägg.

Anslags- ökning Amnärk-

Personalförändring 1973/74 ningar

II HUVUDENHETEN FÖR TEKNISKA FRÅGOR

chef 1 kval. biträde l

Produktkontrollenheten enhetschef 1 GN ] tjänst kval. biträde ]

Utredningssektionen

kval. handläggare 7 GN 2 tjänster handläggare 5 GN 2 tjänster Inspektionssektionen kval. handläggare 3 GN 2 tjänster handläggare 1

Allmänna sektionen kval. handläggare ] GN 1 tjänst handläggare 1 Gemensam personal assistenter 3 GN l tjänst kval. biträde 1 biträden 3 GN 3 tjänster Enheten för avfallsfrågor kval. biträde 1 biträde 1

31 1 900 000

Anslags- ökning Personalföränd ring 197 3 / 74 III PLANERINGS- SEKRETARIATET kval. handläggare 1 assistent l biträde l

3 152 000

Totalsumma 44 2 643 000

14.1.2 Huvudenheten för undersöknings- verksamhet

För att erhålla underlag för anslagsberäk- ningen för huvudenheten för undersöknings- verksamhet har MKU utarbetat en detalje- rad plan över personalbehovet. MKU före- slår att uppbyggnaden av huvudenheten i princip utförs i enlighet med denna plan och genomförs under en period av två år. Större delen av den föreslagna personalupp- sättningen har sin motsvarighet i någon av de enheter som föreslås bli sammanförda i den nya huvudenheten. Den totala perso- nalstyrkan beräknas under det första året uppgå till 144 personer inkl. 15 för de regio- nala enheterna och efter uppbyggnadens genomförande till 175 personer. Av nedan- stående tablå framgår hur stor del av de totala personalresurserna, räknat i årsarbets- krafter, som beräknas kunna överföras resp. behöver nyrekryteras under budgetåren 1973/74 och 1974/75 om lagen om hälso— och miljöfarliga varor träder i kraft den 1 juli 1973.

Större delen av omgivningshygieniska av-

delningen föreslås även fortsättningsvis pro- visoriskt knuten till verket. Personalen vid denna enhet uppgår efter överföring av 19 tjänster till 53 befattningshavare inkl. viss administrativ personal som kommer att lig- ga utanför huvudenheten för undersöknings- verksamhet.

Det framlagda förslaget till laboratorie- organisation innebär dels sammanförandet av existerande utrednings- och undersök- ningsresurser vid ett antal laboratorier med uppgifter inom miljövårdsområdet, dels en utvidgning av dessa resurser för att nya ar- betsuppgifter i anslutning till det framlagda förslaget till lag om hälso- och miljöfarliga varor skall kunna lösas. Sammanförandet av existerande laboratorier kan förutsättas ge effektivitetsvinster genom ökade möjlighe- ter till planering och ledning men också möjligheter att utnyttja vissa befintliga re- surser för uppgifter inom produktkontrollen, framför allt på analyssidan.

Den föreslagna utvidgningen för produkt- kontrollens behov kan betraktas som ett minimum för att en meningsfull verksamhet skall kunna bedrivas. Det bör ankomma på naturvårdsverket att med ledning av erfa- renheterna från ärendehandläggningen fram- deles lägga fram förslag om hur laborato- riets resurser bör förstärkas.

Expertis för alla de frågor, som kan be- höva lösas i anslutning till produktkontrol- len, kan och bör inte inrymmas i undersök- ningslaboratoriet. MKU anser att sådan ex- pertis bör kunna engageras av naturvårds- verket i varje särskilt fall.

Även när det gäller laboratoriets uppgif- ter beträffande miljöns informationssystem är den nu föreslagna organisationen att se

Förändring Förändring

Nuva- till 1973/74 till 1974/75 rande Summa Summa personal Överfö— Nya personal Överfö- Nya personal (U-lab .) ringar resurser 1 .7.73 ringar resurser 1 .7.74 Handläggare 22 35 15 72 6 8 86 övrig personal 27 25 20 72 7 10 89 Summa 49 60 35 144 13 18 175

som en basorganisation för att befintlig datainsamling och metodutveckling skall kunna drivas vidare. MKU avser att i ett kommande betänkande närmare behandla frågan om laboratorieresurser för detta än- damål.

Personaluppsättningen vid de olika enhe- terna framgår av följande sammanställning. Lönekostnaderna är beräknade enligt 1972 års löneläge och inkluderar 24 % lönekost—

nadspålägg. Av praktiska skäl upptas samt- liga tjänster som nyinrättade, eftersom det blir fråga om en betydande omorganisation som berör även nu befintliga tjänster vid naturvårdsverkets undersökningslaboratori- um. Kostnaderna för sistnämnda tjänster uppgår till totalt 2 330 000 kr. för budget- året 1971/ 72. Lönekostnaderna för den per— sonal som överförs från omgivningshygieni- ska avdelningen uppgår till 1 340 000 kr.

Personal- resurser Ökning Anslag Ökning Personaluppsättning 1973/74 1974/75 1973/74 1974/75 Beredningsenheten (14) chef, tillika chef för huvudenheten 1 laboratorer (kemi, ekologi, hydrologi) 3 laborator (statistik) l kval. utredare 1 assistenter 3 kval. biträden l 1 biträden 3 8 6 555 000 297 000

Enheten för vattenundersökningar (30) chef 1 laboratorer (marinbiologi, limnologi) 2 kval. utredare (bottenfauna 2, algologi, planktologi 2, botanik, sedimentologi) 7 utredare 7 fältassistenter 3 kval. biträde ] laboratorieassistenter 9

30 — 1 753 000 —— Enheten för qut- och buller- undersökningar (13) chef 1 laboratorer (teknik, kemi) 2 kval. utredare (teknik 2, kemi) 3 utredare 1 kval. biträde 1 laboratorieassistenter 3 2

11 2 699 000 72 000 Enheten för miljögiftfrågor (26) chef _ 1 laboratorer (genetik, ekologi, mikrobiologi, teknik, produktteknik) 5 kval. utredare (ekologi 2, mikrobiologi, teknik) 4 utredare 2 kval. biträde 1 laboratorieassistenter 13

26 1 432 000

Personal-

resurser 1973/74

Personaluppsättning

Ökning

Ökning 1974/75 1974/75

Anslag 1 973 / 74

Enheten för fysikalisk-kemiska analyser (33) chef laboratorer (oorganisk kemi 2, organisk

kemi)

kval. utredare (oorganisk kemi 2, organisk kemi 2) utredare kval. biträde laboratorieassistenter 1

...

Utv—wok m

33

Enheten för fasta observationssystem (18) chef laboratorer (ekologi) kval. utredare (ekologi 2, statistik) utredare kval. biträde laboratorieassistenter biträden

Serviceenheten (26) chef

ingenjörer (elektronik) kval. biträden instrumentmakare hantverkare expeditionsförman förrådsförman expeditionsvakter biträden

onu—n—u—n—nu|g—n

N ..

Regionala enheterna (15) chefer utredare kval. biträden biträden

waw

— 1 755 000 ——

W-ÄH-ÄUJNH

1010 000

5 837 000 176 000

930 000 —

Totalsumma 144 31 7 961000 1555 000

14.2 Övriga resursbehov

14.2.1 Ersättning åt expertis m. m.

I giftnämndens löneanslag ingår en särskild delpost för ersättning åt experter m.m. om 150 000 kr. Härutöver har giftnämnden ett anslag på 260000 kr. för utrednings- och

informationsverksamhet rörande oskadliggö- rande av giftrester. Sistnämnda anslag kom- mer enligt förslag i 1972 års statsverkspro- position att minskas till 160 000 kr. Minsk- ningen beror på förslag om överföring av vissa arbetsuppgifter till naturvårdsverket. De medel som giftnämnden därefter dispone- rar för expertutredningar föreslås bli över-

förda till naturvårdsverket. MKU anser att den nya lagstiftningen angående hälso- och miljöfarliga varor kommer att medföra ett ökat behov av särskilda expertutredningar bl.a. inom det toxikologiska området och föreslår därför en ökning av medlen för ex- pertis med 250000 kr. Totalt bör således naturvårdsverkets löneanslag räknas upp med 560 000 kr. för detta ändamål.

Arvoden till ordföranden och ledamöter i produktkontrollnämnden beräknas till 60 000 kr. vilket i stort svarar mot nuvarande kost- nader för giftnämnden.

14.2.2 Reseersättningar

Anslagsposten för reseersättningar, som i naturvårdsverkets omkostnadsstat för bud- getåret 1972/ 73 är beräknad till 712 000 kr. i 1972 års statsverksproposition, behöver en- ligt MKU:s beräkningar höjas med 300 000 kr. för budgetåret 1973/74. För budgetåret 1974/ 75 torde ytterligare 75 000 kr. er- fordras till reseersättningar. Vid beräkning- arna har även beaktats att en stor del av personalen under halva året kommer att bedriva fältundersökningar. Sålunda kan antalet fältarbetsdagar för laboratorieperso— nalen vid full utbyggnad 1974/ 75 beräknas till 1 500. Även utflyttningen från Stor- stockholm av vissa verk och enheter som denna personal har täta kontakter med kom- mer att innebära ökade kostnader för rese— ersättningar m. m. De ökande internationella kontakterna kommer också att medföra ökat medelsbehov.

14.2.3 Lokaler

Lokalbehovet är mest brännande för under- sökningsenheterna. Naturvårdsverkets un- dersökningslaboratorium har lokaler i Drott- ningholm. Även med hänsyn till verksam- hetens nuvarande omfattning är dessa otill- räckliga. Delar av laboratoriet är inrymda i en byggnad som till större delen disponeras av fiskeristyrelsens sötvattenslaboratorium

medan övriga delar är inrymda i en kon- torsbarack och i en mindre, provisorisk ba- rackbyggnad. Ytterligare en sådan proviso- risk barack är under uppförande. Laborato— riets enhet för luftundersökningar är förlagd till atomforskningsstationen i Studsvik.

Omgivningshygieniska avdelningen har tillfredsställande lokaler men är delad på två skilda ställen i Solna. Huvuddelen är lokaliserad vid karolinska institutet.

Naturvårdsverkets limnologiska undersök- ning (NLU) är inrymd i lokaler tillhöriga Uppsala universitet. Dessa utgör limnolo— giska, zoologiska och naturgeografiska in- stitutionernas byggnader. Då universitetet har ett stigande behov av att självt kunna utnyttja dessa lokaler har det övervägts att uppföra en särskild barackbyggnad för NLU:s räkning i anslutning till den natur- geografiska institutionen.

Vad gäller övriga berörda forskningsen- heter är dessa inrymda i universitetsinstitu- tioner, riksmuseet och det s.k. Wallenberg- laboratoriet vid Stockholms universitet. Lo- kalfrågan för dessa enheter utgör inga svå- rare problem men utrymmena för tillväxt av verksamheten är begränsade.

Vad slutligen gäller giftnämnden har dess kansli vanliga kontorslokaler inom Stock- holm.

Det synes MKU angeläget att först och främst samtliga enheter vid undersöknings- laboratoriet ligger i omedelbar närhet av varandra och helst i en byggnad. Med hän- syn till att verkets centrala administration skall svara för vissa funktioner som t. ex. kameral service, personaladministration, publikationsverksamhet m.m. bör laborato- rierna ligga i anknytning till verket i övrigt. Lokalbehovet för undersökningslaboratoriet beräknas uppgå till sammanlagt 2450 nf| vid full utbyggnad. Vidare torde personal- ökningen inom den centrala administratio- nen innebära behov av ytterligare ett lokal- tillskott med ca 450 mg. Under första verk- samhetsåret kan lokalkostnaderna därför be- räknas öka med 550000 kr. och under andra året ytterligare 100 000 kr. Lokalkost- naderna för de regionala laboratorierna har beräknats till 50 000 kr.

Naturvårdsverkets nuvarande anslag för ex- penser uppgår till 945 000 kr. för budget- året 1971/ 72 och är i 1972 års statsverks- proposition beräknat till ca 2 milj. kr. Ex— pensposten har beräknats behöva öka med 1 milj. kr. under budgetåret 1973/74 och med ytterligare 400 000 kr. budgetåret 1974 / 75. Uppskattningen har gjorts med ledning av nuvarande sammanslagna expenskostna- der för de olika enheter som förs samman. Det sammanlagda nyanskaffningsvärdet av befintlig instrumentutrustning kan upp- skattas till ca 2,8 milj. kr. En viss del av ut— rustningen är emellertid relativt gammal och försliten och måste ersättas. Utrednings— och övervakningsfrågor i samband med miljögift- problematiken medför behov av förfinad ut- rustning för identifiering av organiska miljö- föroreningar som t.ex. klorerade kolväten. Bl. a. har beräknats medel för ett instru- ment för kärnmagnetisk resonansanalys samt en masspektrometer med computer, vilken för övrigt kan utnyttjas i kombina- tion med andra instrument. Behovet av ny- anskaffning av instrument är särskilt stort för fysikalisk-kemiska analysenheten. Vidare är nuvarande utrustning för undersökning av luftföroreningar bristfällig. Kostnaderna för utrustning av det centrala laboratoriet har beräknats till ca 2 milj. kr. Kostnaderna för utrustning av de regionala laboratorierna har beräknats till sammanlagt 700 000 kr. De totala engångskostnaderna för nyan- skaffning av laboratorieutrustning, möbler m. m. beräknas till 2,5 milj. kr. första verk- samhetsåret och till 300 000 kr. andra året.

14.3 Anslagsförändringar

14.3.1 Avgiftsbeläggning av vissa tjänster För kontroll och registrering av bekämp— ningsmedel utgår f.n. avgifter enligt kungö- relsen (1970: 42) om bekämpningsmedelsav- gifter. Avgifterna utgörs av ansökningsav-

gift i samband med ansökan om registre- ring, årsavgift för varje registrerad produkt och kalenderår samt särskild avgift vid änd- ring av registreringsvillkor. Härtill kommer att vederbörande registreringsinnehavare skall bestrida kostnaderna för eventuell un- dersökning av sammansättningen av be- kämpningsmedel.

Enligt giftförordningen har giftnämnden rätt att hos fabrikant, försäljare m.fl. ta ut prov av hälsofarliga varor utan att erlägga ersättning härför. För undersökning av des- sa varor, som ej är bekämpningsmedel, ut- går f.n. inga avgifter. Avgiftsbeläggning av denna verksamhet skulle kräva författnings- ändring. Först fr.o.m. budgetåret 1971/72 har funnits ett särskilt anslag för sådana un- dersökningar. Erfarenheterna är sålunda än- nu så länge begränsade. Detta i förening med vissa svårigheter att fastställa principer för en taxesättning torde medverkat till att frågan om avgiftsbeläggning ännu inte ta- gits upp till närmare behandling. Då det gäl- ler undersökning i samband med responsum enligt giftförordningen kan dock erforderlig undersökning utföras på sökandens bekost- nad i de fall denne inte kan lämna de upp- gifter som krävs för bedömning av produk- ten.

Vid omgivningshygieniska avdelningen får mot ersättning utföras kemiska analyser och utredningar. Ersättning utgår därvid enligt grunder som fastställs av verket efter sam- råd med riksrevisionsverket. Vid naturvårds- verkets övriga enheter förekommer ingen avgiftsfinansierad undersökningsverksamhet.

Miljöskyddslagen behandlar frågor som har viss anknytning till kostnadsfördelning- en mellan den som bedriver miljöfarlig verk- samhet och tillsynsmyndigheten på så sätt att sökanden har att svara för att vissa un- dersökningar blir utförda. Enligt 5 5 är så- lunda var och en som utövar miljöfarlig verksamhet skyldig att vidta de skyddsåt- gärder och försiktighetsmått i övrigt som kan anses skäliga. 13 % föreskriver att an- sökan om tillstånd till miljöfarlig verksam- het skall innehålla de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som fordras för bedömning av den miljöfarliga verksamhe-

tens beskaffenhet, omfattning och verkning- ar. Vidare åläggs enligt 43 å innehavare av miljöfarlig anläggning skyldighet att lämna tillsynsmyndigheten behövliga uppgifter. Denna upplysningsplikt innebär ofta att ve- derbörande på egen bekostnad måste utföra vissa undersökningar.

MKU vill i detta sammanhang erinra om att naturvårdsverket i skrivelse till Kungl. Maj:t föreslagit att de statliga myndigheter- nas kostnader för tillsynsverksamhet enligt miljöskyddslagen i princip täcks av allmän- na medel. Däremot föreslås att sådan besikt— ning, kontroll och analysverksamhet som ut— gör underlag för tillsynsverksamheten skall bekostas av den som bedriver miljöfarlig verksamhet. Förslag till närmare utformning av kostnadsfördelning har inte framförts i skrivelsen.

145 i förslaget till lag om hälso- och mil- jöfarliga varor ger naturvårdsverket möjlig- het att under vissa förutsättningar låta ut- föra undersökning på bekostnad av den som underlåtit att lämna begärda uppgifter om en produkt. Frågan om när skyldighet att bestrida undersökningskostnaderna inträder har närmare belysts i specialmotiveringen till lagförslaget.

I lagförslagets 15 och 1655 ges Kungl. Maj:t möjlighet att föreskriva avgiftsskyl- dighet såväl för laboratorieundersökningar som för det administrativa förfarandet vid tillämpningen av lagen.

Enligt MKU bör kartläggning och över- vakning i stort av kemiska produkter med avseende på riskerna för hälso- och miljö— skador bekostas av allmänna medel då en sådan verksamhet är att betrakta som en fråga av allmänt intresse. När det gäller frågor som har samband med verkets till- ståndsgivning anser MKU att full kostnads- täckning i princip bör eftersträvas.

Det avgiftssystem som f.n. gäller för re- gistrering och kontroll av bekämpningsme- del bör tillämpas även inom den nya lag- stiftningen. Enligt MKU:s mening bör sam- ma principer kunna tillämpas på nya vam- grupper som genom lagen om hälso- och miljöfarliga varor kommer att bli föremål

för tillståndstvång i förening med förpröv- ning.

MKU förutser som tidigare nämnts att skyldigheten att rapportera hälso- och mil- jöfarliga varor byggs ut efter hand som in- fordrat material kan omhändertas, bearbe- tas och utvärderas. Mottagning och gransk- ning av sådana uppgifter skall ingå i den allmänna övervakningen och bör därför inte vara förenad med några kostnader för den uppgiftsskyldige. I den mån erforderliga uppgifter inte kan lämnas utgår undersök- ningsavgift enligt 14 5.

I fråga om responsum bör tillämpas sam- ma principer som f. n. gäller för hälsofarliga varor. Som framgår i annat sammanhang har MKU inte ansett det möjligt att föreslå utvidgning av responsainstitutet till att även omfatta miljöfarligheten. I den mån tillsyns- myndigheten anser sig kunna avge yttrande om en produkts miljöfarlighet bör sådan ut- redning ske på motsvarande villkor.

I egenskap av central förvaltningsmyndig- het på miljövårdsområdet åvilar det i hu- vudsak naturvårdsverket att svara för ut- provning av lämpliga mät- och kontrollför- faranden inom detta område. Det synes MKU lämpligt att verket för denna verk- samhet ges möjlighet att mot ersättning ut- föra vissa provningar, t. ex. kalibreringar. Någon uppdragsverksamhet i övrigt bör en- ligt MKU:s mening inte bedrivas inom ver- ket.

Administrativa förfaranden, laboratorie- undersökningar och övrig kontroll av pro- dukter som inte är föremål för förprövning eller anmälningsplikt kan även tänkas bli avgiftsbelagda. Det har emellertid inte va- rit möjligt för MKU att göra en allsidig be- dömning av effekterna av ett utvidgat av- giftssystem. Mot bakgrund av de erfarenhe- ter som kan vinnas under de närmaste åren bör dock principerna för en vidgad taxe- sättning kunna fastläggas. MKU förutsät- ter att naturvårdsverket löpande följer den— na fråga och efter samråd med riksrevisions- verket inkommer till Kungl. Maj:t med när- mare förslag till komplettering och ändring av gällande avgiftsbestämmelser.

Beräknad ökning

Förslag i stats- enligt MKU:s Statens naturvårdsverk Anslag verksprop. 1972 förslag 1971/72 1972/73 1973/74 1974/75

Lönekostnader 10 887 000 16 769 000 + 7 554 000 + 1 555 000 Sjukvård 15 000 26 000 + 8 000 + 5 000 Reseersättningar 525 000 712 000 + 300 000 + 75 000 Resor som ersätts av uppdrags- givare 6 000 -— — Lokalkostnader 923 000 1 504 000 600 000 + 100 000 Expenser 945 000 2 088 000 + 3 500 000 + 700 000

därav engångsutgifter —— — ( 2 500 000) ( 300 000) Vidareutbildning 65 000 75 000 — —— Uppdragsverksamhet —— 30 000 —- Summa kr. 13 360 000 21 210 000 + 1] 962 000 + 2 435 000

därav engångsutgifter —— _— 2 500 000 300 000 Årlig driftkostnad 13 360 000 21 210 000 + 9 462 000 + 2 135 000

Utgångspunkt för beräkningarna av det ökade anslagsbehovet har varit naturvårds- verkets anslag för 1971/ 72 och föreslagna belopp i 1972 års statsverksproposition. I sistnämnda belopp ingår hela omgivnings- hygieniska avdelningen. I det föregående har de ökade lönekostnaderna beräknats till 2 643 000 kr. för personal vid huvudenhe- terna för administrativ verksamhet och tek- niska frågor samt planeringssekretariatet. Kostnaderna för undersökningspersonalen medför en nettoökning av 5 846000 kr. Härtill kommer ökning av expertismedel m.m. med 620000 kr. Totalt ökar löne- kostnaderna med 9109 000 kr., därav 1555 000 kr. under budgetåret 1974/75. Övriga kostnadsökningar framgår av ovan- stående uppställning.

Vid ett genomförande av MKU:s förslag skulle sålunda naturvårdsverkets anslagsbe- giftnämndens anslag, som för budgetåret 1973/ 74 och med ytterligare 2,4 milj. kr. budgetåret 1974/ 75. Härvid bör beaktas att giftnämndens anslag som för budgetåret 1972/73 är beräknat till 1 390 000 kr., skall avräknas från denna ökning. Likaså skall kostnaderna för de enheter som bestrids av forskningsmedel avräknas härifrån. Dessa kostnader uppgår till 3 400000 kr. enligt

beräkningar i 1972 års löner och priser. Nettoökningen framgår av följande tabell.

Anslag 1973/74 1974/75 Statens natur- vårdsverk driftkostnader + 9 462 000 + 2 135 000 engångsutgifter + 2 500 000 + 300 000 Giftnämnden — 1 390 000 Miljövårds- forskning —- 2 400 000 1 000 000 Nettoökning + 8 172 000 + 1 435 000

Merkostnaden för den nya organisationen kan till någon del komma att täckas ge- nom den föreslagna avgiftsbeläggningen av vissa av verkets tjänster. Hur stor en sådan kostnadstäckning kan bli saknar MKU un- derlag att bedöma.

VI

Reservationer och särskilda yttranden

1 Reservation av ledamoten Anér angående engångsemballage, responsum och besvärs- rätt

MKU har stannat för att hanteringen av en- gångsemballage i och för sig skall kunna reg- leras med stöd av lagen om hälso- och miljö- farliga varor men har däremot funnit att skäl ej finns för att på detta stadium införa några närmare bestämmelser om hantering- en.

Några av de motioner, som faktiskt lig- ger bakom tillsättandet av MKU, är de som behandlades av tredje lagutskottet i dess utlåtande 1970: 90 och som föreslog en mil- jövårdsnämnd som bl. a. skulle ta upp frå- gan om engångsemballage. Utskottet var välvilligt inställt till tanken, men ville in- vänta MKU:s förslag. MKU har emellertid i sitt förslag till tillämpningskungörelse helt koncentrerat sig på de kemiska farorna av ämnen och beredningar och lämnat embal- lagen åt framtiden med hänvisning till nyss utfärdade bestämmelser i naturvårdslagen och kommunala renhållningslagen samt på- gående åtgärder för upplysningsverksamhet, avfallsbehandling och forskning.

Åtgärder för att minska användandet av engångsemballage av glas är visserligen en- dast en delåtgärd bland de många som be- hövs för att nedbringa nedskräpningen av naturen. Åtgärder av detta slag har emeller- tid dessutom den speciella effekten att styra den tekniska utvecklingen mot mera miljö-

vänliga förpackningsmaterial och -metoder. Jag föreslår på grund härav och med hän- visning till de utredningar som redan utförts i fråga om engångsemballagets miljöeffekter, att i tillämpningskungörelse införs ett gene- rellt pantsystem för bryggeriglas med bemyn- digande för naturvårdsverket att fastställa pantens belopp. Detta bör sättas till en summa som är ägnad att nedbringa antalet bortslängda flaskor så långt som möjligt. Enligt MKU:s förslag skall statens natur- vårdsverk vara tillsynsmyndighet enligt la- gen om hälso- och miljöfarliga varor och beslutanderätten i princip ligga hos dess sty- relse, som emellertid skall kunna delegera ärenden till produktkontrollnämnden. Den senares ordförande skall icke vara tjänste- man i naturvårdsverket, och medlemmarna skall vara experter från olika forsknings- områden, icke partsrepresentanter. Avsikten är alltså att ansvaret för att av- väga mot varandra dels forskningens resul- tat, dels de ekonomiska konsekvenserna för jordbruk, skogsbruk, industri, kommuner etc., dels allmänhetens intressen, i princip skall ligga hos naturvårdsverkets styrelse, men att produktkontrollnämnden, där en- dast en av dessa parter är företrädd, i många fall de facto kan komma att vara avgörande. För min del hade jag helst velat föreslå att beslutanderätten i hithörande ärenden anförtroddes ett organ inom verket som var så utformat att kravet på verkligt partsför- farande så långt möjligt tillgodosågs, varvid

de ovan uppräknade intressena så offentligt och klart som möjligt finge brytas mot va- rann och ärendena avgöras under politiskt ansvar. Jag har emellertid anslutit mig till majoritetens förslag eftersom systemet med parts- eller domstolsförfarande skulle inne- bära en alltför kraftig brytning med hittills- varande system. Jag vill emellertid framföra två förslag, som är avsedda att bättre än hittills skett ge allmänheten möjlighet att föra fram sina intressen till naturvårdsverket och få dem beaktade. Förslagen gäller dels responsainstitutet, dels besvärsrätten.

MKU beskriver på sid. 112 ff de övervä- ganden som förevarit om möjligheten att utvidga giftnämndens nuvarande responsa- skyldighet betr. giftiga ämnen till att om- fatta även miljöskadliga ämnen. Utredning- en ställer sig där i princip positiv till en så- dan anordning men finner att praktiska svå- righeter f.n. står i vägen.

Utan tvivel måste responsainstitutet i viss mån ändra karaktär, när det skall gälla hälso- och miljöfarliga varor i stället för enbart gifter. Gränserna mellan gifter, hälso- och miljöfarliga varor och enbart miljöfar- liga varor är givetvis flytande, och defini- tionerna ofta svåra att fastlägga exakt. Just därför är det viktigt, att möjligheten att få den eventuella farlighetsgraden hos ett ämne klarlagd inte i onödan inskränks till alltför få ämnen. Ett ämne är utan tvivel ofta en- dast miljöfarligt under vissa omständigheter, i vissa koncentrationer, vid viss användning etc. Men däri skiljer det sig ju endast till graden, inte till arten, från gifter i vanlig mening.

Ett responsum bör alltså kunna vara lika flexibelt som saken kräver. Man kan säga: använt på detta och detta sätt, under de och de förutsättningarna, är ämnet icke miljö- farligt. Andra användningssätt kan då läm- nas därhän. Det är troligt, att om man bör- jar arbeta på detta sätt, själva begreppet responsum i viss mån uppmjukas och änd- rar karaktär. Detta torde dock inte bli klart förrän man sett hur det fungerar i praktiken och vilka sorters ämnen det kan bli fråga om.

De upplysningar av informell karaktär,

som nämns på sid. 113 i betänkandet, bör det vara myndighetens strävan att göra så formella och bindande som möjligt, och den uppmärksamhet, varmed myndigheten enligt citerade ställe bör följa frågan, bör inriktas på att vidga responsabegreppet så långt möj— ligt och göra det tillämpligt i så många till- fällen som möjligt. Allmänheten måste veta, att den inte i onödan av rent formella skäl vägras myndighetens stöd i arbetet på ett mera giftfritt samhälle.

Ett institut av den art jag antyder där i princip inte bara fabrikanter men även andra intresserade, t. ex. naturvårdsorgani- sationer, konsumentorganisationer etc. skul— le ha möjlighet att få svar -— skulle utan tvivel betyda en press på naturvårdsverket att utvidga sina resurser. Detta anser jag vara en stor fördel med förslaget. Den av MKU föreslagna laboratorieorganisationen har mycket små marginaler för en ökad verksamhet. Skall produktkontrollagen kun- na fylla de förväntningar som ställs på den, måste dess resurser med tiden ökas, efter- som de miljöfarliga ämnenas antal inte mins- kar utan tvärtom blir allt större. En inbyggd automatisk press åt detta håll är alltså viktig.

Jag är medveten om att naturvårdsverket i sista hand måste ha rätt att sålla bland de krav på responsum (resp. något mindre bin- dande svar) som kan komma att ställas. Även dessa beslut måste någonstans kunna överklagas. Jag kommer därmed in på mitt andra förslag, nämligen det som gäller be- svärsrätten.

Som framgår av utredningens skildring, sid. 120, gäller frågan huruvida även andra än sökanden — fabrikanten skall ha rätt att överklaga ett beslut i ärende angående hälso- och miljöfarliga varor. Skall endast den få klaga, som genom ett sådant beslut blivit hindrad att hantera ett visst ämne eller skall rätten tillkomma även den som kan bli ut- satt för ämnets verkningar.

Jag är medveten om att en på sådant sätt utvidgad talerätt kan medföra svårigheter, särskilt av administrativ art, helst som det är ont om exempel på motsvarande institut i vårt samhällssystem. Det måste dock vara möjligt att formulera sådana regler att de

går att administrera. Man kan utan tvivel komma fram till en acceptabel uppräkning av de typer av organisationer som skulle få ha sådan talerätt exempelvis husmoders- organisationer, konsumentorganisationer, ideella organisationer på miljövårdens om- råde och även av andra typer, ungdoms- organisationer, sammanslutningar av aller- giker etc. Det torde vara svårt att förena talerätten med rätt för organisationen att få sig beslut tillställda på annat sätt än att de offentliggörs i pressen eller möjligen sänds till någon eller några centrala organisationer med skyldighet att upplysa intresserade par- ter.

Det är emellertid så stötande, att endast den som har intresse av att få sprida vissa diskutabla ämnen skall ha rätt att överklaga ett beslut, medan de som eventuellt blir lidande på beslutet inte har någon laglig möjlighet att protestera och få sin klagan hörd, att man helt enkelt måste finna en metod för att ge dessa senare någon sorts talerätt. Situationen är ny, och därför måste nya lagliga former skapas.

2 Reservation av ledamoten Helmerson an- gående lagens tillämpningsområde och han- teringsbegrepp m. m.

Som framgår redan av rubriken skall den nya lagen tillämpas på »hälso- och miljöfar- liga varor». Den syftar till ett effektivt före- byggande skydd också på detta område. Som departementschefen framhöll i direk- tiven utgör det då ostridigt ett viktigt led att förbättra informationsmöjligheterna för myndigheterna betr. hanteringen av ämnen och substanser som kan anses ha sådana effekter. En av huvuduppgifterna för utred- ningen har därför varit att söka skapa bättre förutsättningar för en vidgad kunskap också i kontrollerande instanser betr. hälso- och miljöfarliga produkters användning och ef- fekter.

Till fullföljande av detta syfte går emel- lertid utredningsmajoriteten enligt min me- ning längre än vad direktiven föreskriver och praktiska skäl påkallar. Enligt motiven

(sid. 96 ff) syftar lagen i praktiken till att skapa möjlighet för myndigheter att följa och kontrollera samtliga kemiska produkter som kommer till användning i samhället. Denna utredningens ambition kommer ock- så till konkret uttryck i författningstexten — enkannerligen i 55 8, 9, 11 och 12.

Att föreskriva en så långt gående upp- giftsskyldighet i praktiken en obegränsad deklarationsplikt för samtliga förekommande kemiska produkter och produktkompositio- ner — ligger enligt min mening utanför ut- redningens arbetsområde. Frågan om en så- dan generell informations- och deklarations- skyldighet kräver särskilda överväganden bl. a. baserade på de erfarenheter som må vinnas vid den föreslagna lagens tillämp— ning. Det förefaller f. ö. också opåkallat att nu göra en så våldsam utvidgning av kompe- tensområdet _- redan de hälso- och miljö- farliga varorna torde under överskådlig tid komma att utgöra ett tillräckligt arbetsfält för Naturvårdsverket. Verkets erfarenhet torde f. ö. också visa, att ev. önskvärd kom- pletterande information lätt nog frivilligt till- handahålles av tillverkarna (jfr tvättmedels- informationen). Om en total informations- resp. deklarationsskyldighet är önskvärd bör därför utredas i särskild ordning.

Ett uttryck för majoritetens ambition i dessa avseenden är den konstruktion som föreslås för en »partiell» utvidgning av la- gens tillämpningsområde. I flera paragrafer i både lag och kungörelse laboreras näm- ligen med begrepp som »grupp» av ämnen och beredningar samt »slag» av ämnen och beredningar bland vilka hälso- och miljö— farliga varor förekommer. Hur dessa »grup- per» och »slag» skall bestämmas och defi- nieras framgår varken av författningstext el- ler motiv. Tillämpningen av dessa speciella bestämmelser blir således helt och hållet beroende på helt subjektiva definitioner och det är uppenbart att man då i själva verket skapat en alldeles obegränsad kom- petenssfär.

Jag delar helt utredningens uppfattning att det är väsentligt för tillämpningen av lagen att vederbörande myndighet har eller kan få — tillgång till information be-

träffande hälso- och miljöfarliga varors sammansättning, egenskaper och hantering liksom effekter i miljön och andra upplys- ningar som kan befinnas erforderliga. Re- dan en skälig misstanke om hälso- och mil- jöfarlighet bör kunna berättiga till inford- randet av uttömmande informationer i des- sa avseenden från de rättssubjekt som anges vid aktuella paragrafer. Jag vill däremot icke ansluta mig till förslaget att lagen om hälso- och miljöfarliga varor ska kunna göras be- roende av en godtycklig definitionsutform- ning av »grupp» och »slag».

Med en snabb produktutveckling och en ständig strävan efter förbättrade och effek- tivare produktkompositioner kan en allom- fattande uppgiftsskyldighet leda till en kon- tinuerlig kommunikation som för det enskil- da företaget kan innebära utomordentliga praktiska svårigheter. För små företag kan en sådan helt enkelt vara omöjlig att upp- rätthålla. Då den dessutom ligger utanför det ämnesområde utredningens arbete enligt direktiven skulle omfatta förordar jag att utvidgningen av lagens tillämpning till om- rådet utanför hälso- och miljöfarliga varor underlåtes.

Även om jag i övrigt i princip är överens med utredningsmajoriteten om det sakliga innehållet i de föreslagna föreskrifterna har jag icke i allo kunnat ansluta mig till den utformning och de formuleringar som blivit majoritetens förslag. Nedan följer därför vissa alternativ som icke aVSer någon saklig ändring i utredningens ställningstaganden men enligt min mening ger bättre uttryck för utredningens intentioner än dem som majoriteten valt.

5 4. Majoriteten har här föreslagit en de- finition av begreppet »hantering» som i icke oväsentlig grad avviker från gängse språk- bruk. Jag anser det olyckligt och till men för allmänhetens förståelse för den före- slagna författningen med onödiga extrava- ganser i formuleringsavseende och vill före- slå följande formulering av 5 4:

»I denna lag avses med tillverkning: framställning, rening eller an-J nan behandling samt förpackning eller om- förpackning

hantering: transport, förvaring eller annat handhavande destruktion: förstöring, oskadliggörande el— ler annan kvittblivning».

De följande paragraferna torde i något enstaka fall behöva omformuleras i enlighet härmed.

& 9 a. I gällande gift- och bekämpnings- medelsförordningar förekommer en paragraf av följande innehåll:

»I beslut eller föreskrift som meddelas med stöd av denna förordning må åtgärd icke föreskrivas vilken är mer betungande än som är skäligt med hänsyn till det med åtgärden avsedda syftet».

Som framgår av motiven har utredningen varit enig om att motsvarande princip skall gälla vid tillämpningen av den nu föreslagna lagen. För att icke ge upphov till tveksamhet på denna punkt (för icke motivläsare) bör lagen kompletteras med en paragraf av mot- svarande innehåll. Den kan lämpligen pla- ceras som en (ny) 5 10.

Tillämpningskungörelsen & 7. De före- skrifter i gällande giftförordning som svarar mot denna paragraf har varit till konkret förfång för näringslivet genom den onyan- serade och praktiskt inkorrekta definition den föreslagna ordalydelsen ger åt begrep- pen gift och vådligt ämne —— när den skall tillämpas på beredningar. Enligt tidigare och nu återigen föreslagen lydelse blir nämligen en beredning att betrakta som gift så länge produkten i fråga över huvud taget är hälso- farlig även om beredningens hantering är förenad med en synnerligen obetydlig hälsorisk. En beredning med en giftig komponent kan således aldrig bli »våd- lig» vara ens om den i »vådlighetsaVSe- ende» är oskyldigare än de flesta andra pro- dukter inom kategorin »vådliga ämnen». Den är att betrakta som »gift» ända tills den anses som helt ofarlig och därmed fal- lande utanför lagstiftningen. Denna sanno- likt oavsedda och i vart fall opraktiska och mot »beredningar» diskriminerande effekt skulle kunna undgås om paragrafen i denna del utformas som följer:

»Vad i kungörelsen stadgas om gift skall jämväl gälla beträffande beredning, vars

hantering är förenad med synnerligen stor hälsorisk.

Beträffande beredning, vars hantering är förenad med hälsorisk, gäller vad som i kungörelsen stadgas om vådligt ämne.»

Jag förordar därför att paragrafen får nyss angivna innehåll.

3 Reservation av ledamoten Ahlgren angå- ende offentlig administration

Central tillsynsmyndighet

Under punkten 2:4 konstaterar utredningen att i det dagliga arbetet och verksamheten på arbetsplatser, i hemmen etc. exponeras åtskilliga människor i större eller mindre grad för kemiska varor av olika slag. Då det gäller vissa av dessa varor löper män- niskorna i arbetet vid hanteringen en risk för akut förgiftning eller annan skada, t. ex. frätskada, såvida inte erforderliga skydds- åtgärder vidtas. Åtskilliga yrkesskador av detta slag förekommer årligen i vårt land. Likaså förekommer olyckstillbud och akuta olycksfall i hemmen i samband med olika kemiska produkter där framför allt barn utsätts, i det övervägande antalet fall dock utan bestående skada. I endast få fall har gifter som nått människan via den yttre mil- jön haft drastiska hälsoeffekter. Några upp- märksammade exempel på detta finns från Japan. Vidare konstaterar utredningen att särskilt allvarlig och samtidigt svårbedömd är frågan om riskerna för effekter genom kronisk exponering för gifter i mycket låga koncentrationer. Jag kan helt dela den upp- fattning som utredningen här har givit ut- tryck för, då det nämligen torde vara så, att de allra flesta, ja, enligt vissa experter upp till 80 procent av alla de skador som en kemisk produkt kan åsamka människor- na drabbar dem i första hand i deras arbete. De övriga 20 procenten skulle i sådant fall vara skador av produkter som dels inträffar då människor kommer i kontakt med dessa produkter ute i naturen, dels skador av pro- dukter som ensidigt träffar naturmiljön och skapar störningar i det ekologiska systemet

m.m. Logiskt och erfarenhetsmässigt sett leder detta givetvis till att om människor skadas av en produkt i arbetsmiljön, så kom- mer människorna och naturen, om denna produkt hamnar så att säga utanför fabriks- grindarna, ej sällan att därvid också skadas. Att effekten blir så drastisk i arbetsmiljön beror givetvis på att arbetstagarna kommer i mera direkt beröring med de farliga äm- nena, vilka ämnen då nästan alltid har en väsentligt högre koncentration än när dessa påträffas i naturen. Dessutom föreligger i arbetsmiljön betydligt större risker för att ett i och för sig ofarligt ämne uppblandas med andra ämnen som tillsammans ger en farlig effekt, en s. k. synergistisk effekt. Det- ta måste leda till att det primära syfte lagen om hälso- och miljöfarliga varor (nedan av mig även benämnd produktkontrollagen) kommer att få, blir att skydda människorna från de kemiska skaderisker, som föreligger i deras arbete. Mera sekundärt, men därför i och för sig ej mindre väsentligt, måste la- gens tillämpning syfta till ett åtgärdande för den yttre miljön, dvs. människan och hennes biologiska miljö. Denna uppfattning har ic- ke klart uttalats av utredningen utan denna konstaterar till yttermera visso under punk— ten 7:1 att syftet med en utvidgad lagstift- ning främst är att få ett effektivt förebyg- gande skydd mot alla de ämnen som kan medföra skaderisker för människans biolo— giska omgivning och indirekt för människan själv. Oaktat således, att det kan objektivt konstateras, att de mest drastiska och de mest förekommande skaderiskerna för en kemisk produkt träffar människan direkt i hennes arbetsmiljö, skulle syftet med den föreslagna utvidgade lagstiftningen vara att skydda den biologiska omgivningen i första hand och människan i andra hand. Denna omgivning som dessutom endast till cirka 20 procent träffas av den totala risken för skada. Verkligheten, vad utredningen i öv- rigt framhåller, samt inte minst forskardo- centen Carl Axel Wachtmeisters yttrande (bilaga 1) jävar dock helt denna syftes- inriktning.

I punkten 7:l sista stycket hävdar utred- ningen att den fara som t. ex. kan uppstå

genom den speciella användningen av en vara på arbetsplatsen kan i många fall beak- tas av arbetarskyddsmyndigheterna, som dock i saken bör samråda med tillsynsmyn- digheten för hälso— och miljöfarliga varor. I fråga om försäljning och annan hantering av samma vara åvilar kontrollen tillsyns- myndigheten enligt den nya lagen. Den an- givna kompetensfördelningen hindrar givet- vis inte sistnämnda myndighet att göra de ingripanden mot varan som kan vara moti- verade just av den omständigheten att den utgör en särskild risk på arbetsplatsen. Ut- talandet sker mot bakgrunden av innehållet i lagförslagets 2å tredje stycket. Den an- givna kompetensfördelningen innebär så- ledes, att annan myndighet än tillsynsmyn- digheten enligt lagen om hälso- och miljö- farliga varor har att tillämpa vad som anges i specialförfattningar och använda sig av de befogenheter och följa de bestämmelser som således finns i specialförfattningen. Vad som står angivet i produktkontrollagen om hälso- och miljöfarliga varor skall endast tillämpas av den tillsynsmyndighet som an- ges i denna lag. Om således till exempel arbetarskyddsstyrelsen i framtiden skall er- hålla möjligheter att effektivt kontrollera de produkter som finns inom produktionen, så innebär utredningens förslag att en framtida arbetsmiljölag för att bli effektiv måste inne- hålla i stort sett samma bestämmelser som den föreslagna produktkontrollagen. Alla framtida i förhållande till nuvarande arbetar- skyddslagstiftning mera långt gående legala åtgärder mot skadliga och farliga produkter som finns på arbetsplatserna måste enligt min uppfattning ske med hjälp av den före- slagna lagen om hälso- och miljöfarliga va- ror under tillsyn av denna lags tillsynsmyn- dighet. Medveten om att sistnämnda lag inte kan isoleras helt från arbetarskydds- lagstiftningen har också utredningen fast- slagit att tillsynsmyndigheten jämlikt den föreslagna lagstiftningen skall vara helt oför- hindrad att ingripa mot en särskild risk på arbetsplatsen, som betingas av en farlig pro- dukt. När denna särskilda risk skall anses föreligga och när således den ena eller andra lagstiftningen skall tillämpas har ut-

redningen däremot ej klart och entydigt be- svarat. Detta får, såvitt jag kan förstå, till följd att en mycket diffus kompetensför- delning uppstår mellan berörda myndig- heter, vilket i sin tur får till följd inte enbart att arbetstagarna och arbetsgivarna (indu- strin) inte vet till vilken myndighet de har att hänvända sig i ett produktkontrollärende, utan även berörda myndigheter kommer att på grund av sådana flytande kompetens- gränser i mycket hög grad lamslås i sitt handlande, när det gäller kontrollen av och åtgärder mot kemiska produkter på våra arbetsplatser.

Det torde mot bakgrunden av vad jag ovan anfört och med beaktande av vad ut- redningen själv framhållit inte råda någon som helst tvekan om att lagen om hälso- och miljöfarliga varor kommer och måste ha sin betydelse i första hand för arbetsmil- jön och vad man därför således främst hela tiden måste se till, är att administrationen får en sådan uppbyggnad, att det aldrig över huwd taget kan uppstå någon 'som helst risk, att de problem som de miljöfar- liga varorna framkallar på våra arbetsplat- ser inte kommer att beaktas och snabbt åt— gärdas. Det råder heller inte någon tvekan om att de problem som mest oroar arbets- tagarna och deras organisationer i dagens läge är de effekter den ökade inströmningen av olika kemiska produkter på arbetsplat— serna kommer att få för den enskilde arbets- tagarens hälsa. Trots att detta har framhål- lits för utredningens majoritet, så har denna majoritet på ett ensidigt sätt vid bedöman- det av administrationens utformning beaktat främst —— vilket också framgår av utred- ningens förslag — den föreslagna lagstift- ningens betydelse för den yttre miljön. Då nu produktkontrollen primärt har större be- tydelse för de enskilda människorna i arbets- miljön, än för den yttre naturmiljön, så bor- de detta ha lett utredningen till, att man åtminstone inte skulle lägga in tillsynen av produktkontrollen .i det verk, som främst har att bevaka den yttre miljöns intressen, särskilt som enligt vad utredningen själv har konstaterat, effekterna "av olika kemiska äm- nen har kunnat spåras framför allt på arbets—

platserna inom industrin och inte i naturen, lika väl som det är på arbetsplatserna som — enligt vad också utredningen framhåller —— de direkt hälsofarliga effekterna konsta- terats. Det är därför, enligt min uppfattning, inte lämpligt att tillsynen över den föreslag- na lagens tillämpning och efterlevnad läggs inom det verk, som har den minsta erfaren- heten av de problem som uppstår på våra arbetsplatser när det gäller de hälsofarliga och miljöfarliga varorna, då ju dessutom odiskutabelt de arbetsplatsanknutna proble- men av detta slag kommer att vara klart dominerande såväl till antal som ur risksyn- punkt.

Av väsentlig betydelse är vidare, att de besvärande gränsdragningsproblem som för närvarande föreligger mellan den yttre och inre miljön undanröjs och inte försvåras. Genom att göra som utredningen har före- slagit, lägga in administrationen i natur- vårdsverket, kommer ytterligare de admi- nistrativa gränsdragningsproblem som nu råder av ifrågavarande slag att accentueras och bli större. Detta gäller särskilt på pro- duktkontrollens område, vars frågeställning- ar ju inte ensartat är begränsade vare sig till arbetsmiljön eller den yttre naturmiljön. Man skulle således inte heller undgå dessa gränsdragningsproblem, om man hade be- slutat sig för att lägga in tillsynen över den- na produktkontrollagstiftning i arbetar- skyddsstyrelsen, även om med hänsyn till produktkontrollens kvantitativa och kvali- tativa inriktning det sakligt sett vore mera motiverat att lägga huvudansvaret för den föreslagna lagens tillsyn inom detta verk än inom naturvårdsverket. Enda sättet att i detta fall i möjligaste mån undgå sådana gränsdragningsproblem är att man har en särskild tillsynsmyndighet för de hälso- och miljöfarliga varorna, en myndighet, som har möjligheter att snabbt, effektivt och fram- för allt i ett sammanhang totalt ur såväl den yttre som den inre miljöns synpunkt lösa de problem som en hälsofarlig och mil- jöfarlig vara kan åstadkomma. Ett samlat ansvar för produktkontrollen kan enligt min uppfattning endast ernås, om produktkon— trollen läggs inom ett särskilt organ, dvs. att

i princip giftnämnden behålles genom att en produktkontrollnämnd inrättas med de i utredningen föreslagna resurstillskotten. Ge- nom inrättandet av en fristående produkt- kontrollnämnd i likhet med den nuvarande giftnämnden erhåller man också de bästa garantierna för att de ekonomiska och per- sonella resurser som produktkontrollen krä- ver får den storlek och den inriktning som är nödvändig för att man skall kunna lösa de ur inre och yttre miljösynpunkt oftast gemensamma problemen. Om utredningens förslag skulle vinna gehör, så medför detta, att man ej heller får ett säkert grepp om, att de resurstillgångar som produktkontrol- len behöver, verkligen kommer att använ- das i produktkontrollerande syfte, eftersom gränsen mellan de olika tillsynsuppgifterna inom naturvårdsverket är utomordentligt flytande. Med den inrättning som natur- vårdsverket har i sin administrativa verk- samhet finns det starka skäl att misstänka att de resurser som skall komma produkt- kontrollen till del kommer att ej alltför säl- lan användas till andra syften och ändamål, vilket enligt min uppfattning kommer att leda till att övervakningen av de skadliga produkterna kommer att bli sämre om den ligger inom naturvårdsverket än om den ligger i ett fristående organ.

Utredningens majoritet har påpekat att man genom att lägga giftnämnden (produkt- kontrollnämnden) inom naturvårdsverket undviker riskerna för dubbelarbete. Man har därvid inte beaktat, att riskerna för dub- belarbete, med hänsyn till att produktkon— trollproblemen kommer att vara i stor majo- ritet inom arbetsmiljöområdet, föreligger mera mellan arbetarskyddsstyrelsen och na- turvårdsverket än mellan en fristående pro- duktkontrollnämnd och naturvårdsverket samt arbetarskyddsstyrelsen. Man torde där- för bäst kunna undvika dubbelarbete genom att ha ett självständigt organ, där såväl na- turvårdsverket som arbetarskyddsstyrelsen kan hävda sina inom produktkontrollområ- det givna intressen. Då produktkontrollen innehåller väsentliga prioriteringsfrågor i förhållande till den yttre och inre miljön, så måste man skapa säkra garantier för att

intressenterna för den yttre och inre miljön erhåller ett med hänsyn till föreliggande be- hov avvägt inflytande på de direkt nödvän- diga prioriteringar som måste göras inom detta område, då särskilt mot bakgrunden av de många gånger begränsade resurser som kommer att stå till produktkontrollens förfogande. Det bör i detta sammanhang observeras, att utredningen inte har före- slagit, att arbetarskyddsstyrelsen skall erhålla ett sådant inflytande, att den för arbetsmil- jön i förhållande till andra produktkontroll- krävande områden så viktiga prioriteringen kan ske på ett ur samhällets, arbetstagarnas och industrins synpunkt välavvägt sätt. De stora och principiella frågorna på produkt- kontrollens område skall nämligen enligt MKU:s förslag slutgiltigt avgöras i natur- vårdsverkets styrelse. Härvid kommer arbe- tarskyddsstyrelsen inte att erhålla ett slut- giltigt inflytande på de tunga, prioriterings- och policyskapande frågorna, eftersom ar- betarskyddsstyrelsen inte är representerad i naturvårdsverkets styrelse och ej heller före- slås bli detta. Om man inrättar ett utanför naturvårdsverket stående organ, så kan i dess styrelse representanter för alla berörda intressegrupper deltaga i styrelsens beslut. Såväl naturvårdsverket som arbetarskydds- styrelsen kan således härigenom på jäm- ställd bas ges direkt inflytande på dessa prioriteringsfrågor. En annan fördel med en sådan administrativ ordning är att ett utan- för dessa verk stående organ vid alla till- fällen tvingas till att ständigt och ingående samråda såväl med arbetarskyddsstyrelsen som med naturvårdsverket, innan man an- vänder sig av lagens olika åtgärds- och sank- tionsbestämmelser. Detta kan vara av vä- sentlig betydelse, eftersom man har att räk- na med att inte alltför sällan antingen natur- vårdsverket eller arbetarskyddsstyrelsen eller båda organen kan ge anvisningar om tek- niska åtgärder för att förhindra att skade- risker uppstår på grund av en produkt, var- igenom man således kan undvika ett till sina konsekvenser betydligt längre gående ingri- pande jämlikt lagen om hälso- och miljö- farliga varor.

Den huvudrisk, som dock föreligger med

utredningens förslag är att då man lägger in produktkontrolltillsynen i naturvårdsver- ket så kommer naturvårdsverkets huvud- uppgifter att vara bestämmande för hur man kommer att i framtiden tillämpa sistnämnda lag. Naturvårdsverkets huvuduppgift är rik- tad mot den yttre miljön och det kommer enligt min uppfattning att leda till, att den yttre miljöns problematik kommer att prio- riteras och då på bekostnad av främst den inre miljöns, arbetsmiljöns. Detta vore sär- skilt olyckligt, eftersom den föreslagna lag- stiftningen rätt tillämpad kommer att få sin största betydelse när det gäller arbetsmiljön. Tidigare erfarenheter har visat hur utom- ordentligt besvärligt det varit för arbetar- skyddsstyrelsen att erhålla ett inflytande på utformningen av och innehållet i anvisning- ar, råd och andra bestämmelser som haft betydelse för arbetsmiljön och som utfärdats av verk och statliga organ med andra hu- vuduppgifter och detta även om lagstadgad samrådsskyldighet mellan verken förelegat. De gränsdragningsproblem som har uppstått för arbetarskyddsstyrelsen i de fall där des- sa andra myndigheter haft att i förhållande till sina huvuduppgifter handlägga uppgifter på arbetarskyddets område har därvid ej sällan medfört förseningar och onödiga dröjsmål på åtgärdssidan. När det därför gäller den föreslagna lagens tillämpning, så råder det enligt min uppfattning ingen tve- kan om, att man bör ge två myndigheter med så väsentliga tillsynsuppgifter som ar- betarskyddsstyrelsen och naturvårdsverket garanterade möjligheter att på jämbördig ba- sis konkurrera om tillgängliga administra- tiva resurser och deltaga i de prioriterings- beslut, som ett stort och ständigt växande behov på produktkontrollens område kräver på åtgärdssidan, för att människor inte skall komma till skada på grund av hälso- och miljöfarliga produkter. Denna ordning er- nås bäst genom inrättandet av ett fristående organ med en styrelse, som är sammansatt i enlighet med vad jag nedan föreslår.

Viss kritik mot den nuvarande giftnämn- dens sätt att handlägga hittillsvarande pro- duktkontrollfrågor har förekommit. Den kritik, som har varit, har i stort sett varit

beroende av två faktorer. Dels har gift- nämnden haft alltför små resurser såväl la- boratoriemässiga som administrativa för att kunna verkligen följa upp och effektivt be- vaka olika produkters farlighet. Dels har dessutom lekmannainflytandet inom gift- nämnden varit alltför svagt och framför allt har icke arbetsmarknadens parter haft ett sådant inflytande som problematikens nära anknytning till arbetslivet borde ha gett dem. Utredningens förslag leder otvivelaktigt i och för sig till väsentliga förbättringar på resurssidan men ett sämre inflytande från lekmannasidan. Genom utredningens förslag bortfaller nämligen det lekmannainflytande som för närvarande utövas av parlamenta- rikerna. I den av MKU föreslagna inom naturvårdsverket liggande produktkontroll- nämnden förekommer inga lekmannarepre- sentanter vare sig parlamentariska eller från arbetsmarknadens parter. Detta är enligt min uppfattning klart olämpligt. Visserligen finns det representanter för arbetsmarkna- dens parter i naturvårdsverkets styrelse, men eftersom naturvårdsverkets styrelse en- dast skall ta upp principiellt viktiga pro— duktkontrollfrågor, så blir i många fall, och i vilka fall har utredningen icke utsagt eller klarlagt, arbetsmarknadens parters och mil- jökonsumenternas inflytande således ej ovä- sentligt begränsat. Att minska lekmanna- inflytandet på sådant sätt, som utredningens majoritet har föreslagit, är enligt min upp- fattning utomordentligt olyckligt, eftersom så gott som varenda beslut, som i framtiden kommer att fattas av den av MKU före- slagna produktkontrollnämnden, kommer att innebära att enskilda människor både som arbetstagare och som konsumenter av varor och miljötillgångar kommer att bli berörda av produktkontrollnämndens beslut och åt- gärder, liksom även industrin i varje enskilt fall kommer att bli beroende av dess beslut. Det torde vara väsentligt att såväl arbetsta- garnas/ konsumenternas som industrins re- presentanter kommer att få göra sin mening hörda i varje enskilt ärende, vare sig detta rör resursernas användning och fördelning eller olika slag av åtgärder enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

Enligt min uppfattning bör således gift- nämnden behållas och i framtiden benäm- nas produktkontrollnämnden. Denna från såväl naturvårdsverket som arbetarskydds- styrelsen fristående produktkontrollnämnd bör ha en styrelse, i vilken styrelse främst bör sitta förutom chefen för denna pro— duktkontrollnämnd, chefen för naturvårds- verket och chefen för arbetarskyddsstyrel- sen. Med hänsyn tagen till att vissa icke oväsentliga produktkontrollfrågor hand- läggs också av livsmedelsverket bör även chefen för detta verk ingå i denna styrelse. Vidare bör representanter för industrin och arbetstagarnas organisationer ingå i styrel- sen. Dessutom bör med hänsyn till övriga konsumenters intressen den nuvarande par- larnentarikerrepresentationen bibehållas. Vad gäller denna nämnds personella och ekono- miska resurser torde det i ett initialskede väl räcka med att med bibehållande av gift- nämndens nuvarande resurser den av utred- ningen föreslagna administrativa resursök- ning, som betingas av införandet av lagen om hälso- och miljöfarliga varor, tillgodo- föres en sådan fristående produktkontroll- nämnd.

Regional och Iokal tillsyn

Under hänvisning till främst bristen på ut- bildad och kvalificerad tillsynspersonal har utredningens majoritet ansett att tills vidare ansvaret för den regionala tillsynen helt bör åvila den centrala myndigheten. MKU har inte heller funnit skäl att tillägga någon regional eller lokal myndighet formella till- synsuppgifter på produktkontrollområdet. Enligt min uppfattning torde en central tillsynsmyndighet, som inte har möjligheter att utnyttja lokala eller regionala organ med formella tillsynsuppgifter för sin tillsyns- verksamhet, vara utomordentligt begränsad i sina möjligheter att kunna utöva en effek- tiv tillsyn. Det får därför föreligga synner- ligen starka skäl, för att man i en sådan viktig fråga som produktkontrollen icke skall föreslå någon form av regional eller lokal tillsyn med i lag fastställda befogenheter. Det är givet att vore bristen på utbildad

tillsynspersonal total, dvs. det över huvud taget icke lokalt fanns någon personal som hade någon som helst kvalificerad utbild- ning i de frågor, som skall ligga under pro- duktkontrollagens tillämpningsområde, så vore givetvis MKU:s slutsats helt riktig. Så är dock varken regionalt eller lokalt för när- varande fallet. Inom varje yrkesinspektions- distrikt finns för närvarande minst två tjäns- ter som yrkeshygieniker. Åtminstone en av dessa yrkeshygieniker har en i och för sig kvalificerad utbildning med speciell inrikt- ning på de kemiska produkternas farliga inverkan på människor. Det kan tänkas att den utbildning, som dessa yrkeshygieniker har fått, inte är fullt tillräcklig om man stäl- ler mycket höga krav på sådan utbildning, men en av dessa yrkeshygienikers utbildning är dock av sådan kvalitet, att denne mer än väl torde kunna genom sin utbildning vara den föreslagna lagens centrala tillsynsmyn- dighet till mycket god och effektiv nytta. Man bör nämligen observera att dessa yr- keshygienikers uppgifter i stort sett skulle komma att bli att snabbt spåra upp och rapportera ämnen som de i sin yrkesutöv- ning kan misstänka vara farliga för män- niskor eller naturen. Den centrala myndig- hetens specialinspektörer kommer säkerlig- gen att på grundval av de uppgifter de får ifrån yrkeshygienikerna inom yrkesinspek- tionen mycket väl kunna snabbt bedöma, huruvida en ytterligare undersökning bör fö- retas och senare åtgärd vidtas. Inget hindrar givetvis, att dessa yrkeshygieniker också ges en vidare utbildning på de speciella ämnes- områden som produktkontrollagen täcker in. Med en ytterligare sådan specialutbild- ning skulle säkerligen den lokala tillsynen komma att bli mycket effektiv. Man bör dock här observera, att yrkesinspektionens yrkeshygieniker inte täcker in alla arbets- platser, där hälsofarliga varor kan tänkas förekomma. Jag åsyftar här främst de arbets- platser, som handhas av den kommunala tillsynen. Med hänsyn dock till att den kommunala tillsynen föreslås omorganiserad på sådant sätt, att som kommunal tillsyns- man normalt skall utses en hälsovårdsin— spektör med viss specialutbildning på arbe—

tarskyddets område, så torde det inte vara nämnvärt administrativt betungande att ge dessa hälsovårdsinspektörer eller övriga kommunala tillsynsmän samtidigt också en mera speciellt inriktad utbildning på pro- duktkontrollens område. Hälsovårdsinspek- törernas utbildning ses f.ö. för närva- rande över av en särskilt tillsatt utredning. Genom ett sådant arrangemang skulle också hälsovårdsnämnderna få en mera naturlig och speciell anknytning till tillsynen över lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Man bör nämligen observera, att samarbetet mel- lan yrkesinspektionen och den kommunala tillsynsmannen måste för att den kommunala tillsynsmannen skall kunna fullfölja sina uppgifter på ett riktigt sätt vara välorgani- serat. Yrkeshygienikerna och hälsovårdsin- spektörerna kommer således att på det loka- la planet ha ett väl utvecklat samarbete. Genom dessa tjänstemän skulle på detta sätt en naturlig centrering av tillsynsupp- gifterna kunna ske över hälsovårdsnämn- derna och yrkesinspektionen upp till den centrala myndigheten och dess specialin- spektörer. Genom denna form av organisa- tion skulle en i och för sig icke okvalifice- rad regional och lokal tillsynsverksamhet i linje med lagens syfte komma till stånd och utan tvekan skulle i framtiden, om dessa yrkeshygieniker vid yrkesinspektionen och de kommunala tillsynsmännen inom den kommunala tillsynen gavs ytterligare utbildning, en i och för sig väl kvalificerad lokal tillsyn kunna förverkligas. Jag vill således i denna del i motsats till utredning- ens majoritet föreslå att yrkesinspektionen och den kommunala tillsynen ges formella tillsynsuppgifter på produktkontrollområdet.

Laboratorieverksamhet

I och för sig hade det varit önskvärt, att utredningen hade gjort en närmare analys av förhållandet mellan forskning och mera rutinbetonade arbeten. En sådan analys och mera djupgående utredning skulle givetvis ha berört en rad allmänna spörsmål och policyfrågor då det gäller resursfördelning och framtida uppbyggnad av statliga utred-

nings- och undersökningslaboratorier. Enligt min uppfattning torde samhället inom en icke alltför avlägsen framtid tvingas att göra en sådan mera djupgående utredning för att utröna vilka möjligheter till samord— ning av forskning på produktkontrollens och andra områden som finns och kanske framför allt för att få en noggrann kartlägg- ning av bland annat de apparaturresurser som finns i landet vid olika slag av statliga institutioner, verk och universitetslaborato- rier. Innan någon sådan mera omfattande utredning har skett, är det av utomordent— ligt stor betydelse att tillgängliga resurser inte splittras utan i möjligaste mån samord- nas. Samordningen utav såväl de personella som apparaturmässiga resurserna är i detta läge av särskild betydelse mot bakgrunden av att den produktkontrollerande forskning- en har så många förgreningar till olika äm- nes- och miljöområden. Detsamma gäller här f.ö. även tillgången på försöksdjur, mikrobiella testanläggningar och möjlighe- ter till vävnadsodlingar för adekvata tester. I tillämpliga delar gäller därför vad ovan och nedan sägs beträffande apparatur och teknik även nämnda biologiska testme- todiker. Den produktkontrollerande forsk- ningen syftar ju inte enbart utan endast till mindre del till produktkontroll för den yttre miljön och till större del till produktkontroll för arbetsmiljön samt i viss mån också pro- duktkontroll inom livsmedelsområdet. Även på andra områden och inom andra statliga institutioner sysslar man direkt med pro- duktkontroll, t. ex. vid Fiskeristyrelsen, Sta- tens växtskyddsanstalt, Statens veterinärme- dicinska anstalt och Statens provningsan- stalt m.fl. Alla här för produktkontrollen angivna intresseområden och statliga insti- tutioner är och kommer följaktligen att vara beroende av samma apparatur och i många avseenden samma forskares insatser. Forskningsverksamheten inom produkt- kontrollområdet är nästan genomgående utav tvärvetenskaplig karaktär. Företrädare för olika vetenskapliga discipliner måste följaktligen i samverkan med varandra lösa förelagda produktkontrollproblem för att kunna ge en allsidig bedömning av dessa

problem, oaVSett om problemen står att finna inom den inre eller yttre miljön eller inom något annat område. Produktkontrol- lens tvärvetenskapliga karaktär medför en- ligt min uppfattning, att man är tvingad till att i största möjliga grad kunna, med hän- syn till de skilda problem man vill lösa samt med hänsyn tagen till den speciella inrikt- ning som produktkontrollen måste från tid till annan ha, foga forskare av vitt skilda slag till dylik forskning. Varje uppbindning av forskare till ett statligt verk innebär egentligen enbart, att man mister den smi- dighet, som erfordras, för att man skall kunna lägga ut forskningsuppdragen på rät- ta forskare. Uppbindningen av forskare in- om ett enda verk på det sätt som utredning- ens majoritet föreslår kommer erfarenhets- mässigt att innebära, att forskarna efter en viss tid inom verket i allt för hög grad kommer att syssla med administrativa upp- gifter och därmed fjärmas ifrån de direkta forskningsuppgifterna. Vad gäller appara- tursidan, råder det ingen tvekan om, att viss apparatur av mycket dyrbart slag som ford— rar stora ekonomiska resursinsatser och som måste utnyttjas av ett flertal statliga institutioner och verk kommer, om den läggs inom ett enda verk, att inte utnyttjas i sådan hög grad som i och för sig är moti- verat mot bakgrund av de stora ekonomiska insatser som anskaffandet av sådan appara- tur kräver. Om man däremot lägger sådana laboratorieresurser i ett utanför de statliga verken liggande fristående laboratorium, så innebär detta enligt min bestämda uppfatt- ning, att man därigenom främjar de olika statliga verkens möjligheter att gemensamt och på ett ur samhällets synpunkt effektivt och ekonomiskt fördelaktigt sätt utnyttja tillgängliga resurser. Om i framtiden det skulle visa sig att apparaturen kommer att utnyttjas i mycket hög grad och därigenom en större efterfrågan på sådan apparatur än vad som finns tillgång på" skulle uppstå, så garanteras genom ett fristående laborato- rium med den organisation, som jag nedan förordar, en riktig prioritering mellan de olika intressen som finns från olika statliga verk och institutioner att kunna utnyttja

denna apparatur. Framför allt torde på ar- betsmiljöns område krävas, för att de pro- blem för arbetstagarna på arbetsplatserna, som jag ovan har redogjort för, skall kunna lösas, mycket stora materiella resursinsatser. Framför allt torde det vara nödvändigt att mycket snabbt kunna analysera och bestäm- ma risken för skada av de ämnen, bered- ningar och produkter som hanteras på våra arbetsställen och detta innan arbetarna ska- dats och inte som nu ej sällan efter det att arbetarna har skadats. Främst torde det krävas snabba analysmetoder så att arbets- tagarna, skyddsombuden och arbetsgivarna inom mycket korta tidsperioder kan erhålla upplysning om vad olika lösningsmedel, fär- ger, klister m.m. innehåller, inte enbart isolerat utan också hur de olika däri ingåen- de ämnena påverkas av andra ämnen som de blandas upp med vid hanteringen i indu— strin. Sådana nödvändigt snabba analysför- faranden ernås i dagens läge till största de- len endast om man har tillgång till mycket dyrbar och ur teknisk synpunkt välutveck- lad apparatur. Snabba analyser av kemiska ämnen och beredningar samt snabba åtgär- danden är även erforderligt med hänsyn till den yttre miljön, om än ej så ofta som inom arbetsmiljön. Vi bör slutligen i detta sam- manhang göra klart för oss en oftast väsent- lig och definitiv skillnad mellan den yttre naturmiljön och arbetsmiljön, när det gäller följderna av farliga ämnen, beredningar och varor. De skador som uppstår i naturen är ej sällan reparabla inom en kortare eller längre tidsperiod genom att utsläpp upphör, effektivare reningsverk uppförs m.m. När det däremot gäller de direkta skador, som genom kemiska produkters inverkan på människokroppen drabbar människan, då främst i hennes arbetsmiljö, så är dessa skador sällan reparabla utan ofta för hen- nes återstående livstid invalidiserande.

Vi torde inte heller i framtiden kunna uttala oss med någon nämnvärd säkerhet om vilken teknisk apparatur som kommer att erfordras, då den tekniska utvecklingen i sig själv på apparaturområdet är så pass hastig så att en ständigt kontinuerlig resurs- anpassning säkerligen kommer med hänsyn

till denna snabba och dynamiska tekniska utveckling och den kemiska produktutveck- lingen att vara erforderlig. Det är enligt min uppfattning därför nödvändigt ur sam- hällets synpunkt, att den framtida anskaff- ningen av olika slag av mycket dyrbar ap- paratur koncentreras till ett enda laborato- rium, så att man inte behöver skaffa sig sådan apparatur till olika institutioner och verk, för att dessa institutioner och verk skall kunna lösa sina speciella uppgifter. Om MKU:s majoritetsförslag följs och den laboratorieverksamhet som produktkontrol- len kräver läggs inom naturvårdsverket, så binder man enligt min bestämda mening resurserna och möjliggör inte heller en smi— dig anpassning till den framtida forsknings- mässiga utvecklingen inom produktkontroll- området.

Vad härefter beträffar de personella re- surserna, dvs. tillgången på forskare, så är dessa tillgångar ytterst begränsade på vissa områden inom de tvärvetenskapliga disci- pliner som måste samverka för att lösa produktkontrollens många gånger svårlösta vetenskapliga frågeställningar. Det blir där- för här nödvändigt att beakta två väsentliga förhållanden. För det första måste man till forskningens förfogande kunna ställa en så- dan tekniskt välutrustad apparatur, så att forskarna finner intresse av att ge sig in på det mångfacetterade område som produkt- kontrollen utgör. Man måste således skapa möjligheter för forskarna att kunna utveckla sina metoder och kunna lösa sina problem på ett rationellt och i möjligaste mån så snabbt sätt som möjligt. De ansvarskännan- de forskarna och över huvud taget den an- svarskännande forskningen kommer därför alltid att söka sig till de institutioner och laboratorier där de ser de största utveck- lingsmöjligheterna för forskningen och där de ges realistiska möjligheter att lösa sina forskningsuppgifter. Om därför ett statligt laboratorium kan ge forskarna en sådan utrustning, att detta ur forskarnas synpunkt är av tillfredsställande kvalitet, så kommer man därigenom att bättre och i högre grad än vad nu sker kunna utnyttja våra mycket kunniga svenska forskare och kanske även

lika kunniga utländska forskare i ett dylikt laboratorium. Denna stora fördel skulle man definitivt gå förlustig om MKU:s förslag följdes.

Vidare bör man för det andra uppmärk- samma, att på vissa områden, t. ex. på toxikologins område, är tillgången på kvali- ficerade forskare så ytterst begränsad, att det ur samhällets synpunkt måste enligt min mening föreligga ett utomordentligt starkt intresse att dessa forskare inte knyts till något verk utan framför allt får möjligheter att hålla en baskontakt med våra universitet och högskolor, så att dessa forskare inte försvinner från dessa läroanstalter med åt- följande negativa konsekvenser för forskar- utbildningen. Genom MKU:s förslag har nämligen skapats nästan obefintliga möjlig- heter för forskarna att erhålla denna uni- versitetsanknytning, som är helt nödvändig, för att över huvud taget någon tillväxt av forskare skall kunna ske, något som MKU:s majoritet vare sig under utredningens gång eller i sitt förslag funnit skäl att beakta. Detta är ytterst beklagligt eftersom forskar- utbildningen på det speciella område det här gäller har en mycket stor betydelse vad angår de samhälleliga möjligheterna att kunna utöva en miljökontroll och kunna tillämpa den föreslagna lagstiftningen. Om inte ifrågavarande forskarutbildning bred- das kommer detta tveklöst att medföra att den föreslagna lagstiftningen, den framtida arbetsmiljölagstiftningen vad gäller de ke- miska ämnena och övrig lagstiftning som skall förebygga skador på människor och i naturen genom en effektiv produktkon- troll kommer att bli en lagstiftning på pap- peret, så länge vi inte har och ej heller ser till att vi får, en väl utbildad, skicklig och tillräckligt stor forskarkår, som kan ge oss de fakta som är nödvändiga, för att nämnda lagstiftning skall kunna tillämpas.

Ett utanför övriga statliga verk fristående centralt laboratorium bör ha en styrelse, oavsett om laboratoriet formellt är en stat- lig institution eller ett aktiebolag. Aktiebo- lagsformen torde dock vara den administra- tivt smidigaste organisationsformen. Styrel— sen bör därvid vara sammansatt i stort sett

på samma sätt som den av mig ovan före- slagna styrelsen för en fristående produkt- kontrollnämnd. Enklast och mest rationellt torde härvid vara att låta styrelsen för pro- duktkontrollnämnden också ingå i styrelsen för detta centrala statliga laboratorium. I la- boratoriestyrelsen skall då givetvis härutöver ingå chefen för laboratoriet men även var- dera en representant för naturvårdsverkets forskningsnämnd och arbetarskyddsfonden bör finnas i styrelsen. Vidare kan man till styrelsen som suppleanter foga även repre- sentanter för andra statliga verk, vilka supp- leanter kan ha intresse av att bli inkallade och deltaga i styrelsesammanträdena vid de tillfällen, när styrelsen behandlar frågor som kan komma att beröra dessa verk och i vilka frågor dessa verk har ett intresse av att utnyttja det centrala laboratoriets resur— ser. Genom att på detta sätt produktkon- trollnämndens styrelse ingår i styrelsen för det statliga laboratoriet, så erhålles härige- nom den samordning mellan den admini- strativa och forskningsmässiga prioritering som alltid måste ske för att man skall kun— na lösa de olika produktkontrollproblemen på ur samhällets, konsumenternas och ar- betstagarnas synpunkt bäst välavvägda och rationella sättet. Styrelsens sammansättning i enlighet med vad jag här föreslagit ger därvid för övrigt samma effekt och samma fördelar som jag ovan har angivit när det gäller sammansättningen av den av mig föreslagna fristående produktkontrollnämn- den. Prioriteringen blir nämligen när det gäller utnyttjandet av ett centralt laborato- riums resurser i detta fall lika viktig som när det gäller att prioritera de olika admi- nistrativa åtgärder som skall vidtagas.

För att det centrala laboratoriet skall få den nödvändiga universitetsanknytning, som är erforderlig, bör styrelsen få till sitt för- fogande ett forskningsråd sammansatt på sådant sätt att det representerar olika veten- skapliga discipliner vid olika universitet och högskolor som den produktkontrollfrämjan- de forskningens tvärvetenskapliga karaktär erfordrar. Härigenom erhåller man inte ba- ra möjlighet att påverka utbildningen både kvalitativt och kvantitativt av forskare vid

universiteten och högskolorna, utan man ges också möjligheten att klart se i vilka fall man genom kontraktsutläggning kan ut- nyttja de resurstillgångar som universiteten och högskolorna har till sitt förfogande. Forskningsrådets sammansättning bör givet- vis tid efter annan anpassas till den målin— riktning inom forskningen som är nödvän- dig för att produktkontrollen skall bli effek- tiv. Om MKU:s förslag förverkligas, så innebär detta att de forskare som låses till naturvårdsverket inte kommer att ha några möjligheter att utbilda ytterligare forskare. Någon utbildningsverksamhet inom verket har inte förekommit och kan, såvitt jag kan bedöma, inte heller förekomma. Forskarut- bildningskapaciteten minskas därför med ut- redningsmajoritetens förslag mycket kraftigt. Till det fristående laboratoriet kan vidare bland annat knytas naturvårdsverkets spe- cialanalytiska laboratorium, vilket för när- varande utgör den forskningstillgång inom detta verk, som har ett mera direkt intresse för produktkontrollen. Vidare kan i labora- toriet ingå den nuvarande omgivningshygie- niska avdelningen vid folkhälsoinstitutet. Härigenom skulle den administrativt olyck- liga uppsplittringen av denna forskningsen- het, som majoritetsförslaget leder till, kunna undvikas. Laboratoriet skulle dessutom här- igenom redan i initialskedet utan några öka- de kostnader för samhället erhålla en per- sonell basresurs med redan etablerad uni- versitetsanknytning. Slutligen bör laboratoriet ha möjlighet att åtaga sig betalda uppdrag, varvid i princip full kostnadstäckning bör ske. Med hänsyn dock till den mindre industrin och småföre- tagen bör emellertid styrelsen ha möjlighet att helt eller delvis befria uppdragsgivaren från kostnaden där så kan anses skäligt. Sammanfattningsvis anser jag således till skillnad från vad MKU:s majoritet föresla- git att a. en helt fristående produktkontrollnämnd organiserad i princip på ovan angivet sätt inrättas

b. en lokal och regional tillsynsorganisa— tion bör formellt inrättas genom att yr- kesinspektionen och den kommunala

tillsynen ges de befogenheter som en sådan lokal-regional organisation kräver c. ett fristående centralt laboratorium med därtill fogat forskningsråd organiserade i princip på ovan angivet sätt inrättas.

4 Reservation av ledamöterna Helmerson och Krönmark angående responsum och produktkontrollnämnden

I motiveringen till förslaget till tillämpnings- kungörelse utförs en längre diskussion be- träffande förutsättningarna för en utsträck- ning av det s.k. responsa-institutet i gift- ordningen också till den nya författningen. Efter att ha anfört en rad skäl för en utvidg- ning av institutet hamnar utredningsmajori- teten i slutsatsen att förslag härom med hän- syn till anförda förhållanden icke kan fram- läggas. Till denna majoritets slutsats kan vi icke ansluta oss.

De åberopade motiven kan sammanfattas i satsen att verkligheten är alltför kompli- cerad för att ansvarig myndighet skall kunna åläggas att ge besked huruvida författningen faktiskt är tillämplig på en vara eller inte. »En precisering av gränsen mellan farlig och ofarlig vara skulle säger majoriteten — många gånger svårligen kunna göras.»

Denna majoritetens slutsats må vara rik- tig såvitt avser den formella utformningen responsa-institutet har i giftförordningen. Det inses lätt att Naturvårdsverket inte kan ge ett för alla situationer täckande besked om en varas miljöfarlighet. Detta torde som utredningen riktigt framhåller — fak- tiskt och praktiskt vara en omöjlighet.

Det anförda borde dock icke ha fått leda fram till slutsatsen att frivillig formell för- prövning — som är responsa-institutets verk- liga innebörd — helt utesluts såvitt gäller (misstänkta) »miljöfarliga» produkter. En sådan prövning är enligt vår mening i själva verket ett viktigt led i det effektiva förebyg- gande miljöskydd som enligt direktiven — var utredningens huvudsyfte.

Det förefaller sålunda orimligt att en am- bitiös och laglydig tillverkare, importör eller

hanterare av en produkt som kan misstänkas falla under den nya lagen icke kan få ett formellt besked på denna punkt av den an- svariga myndigheten. Det må vara, att en sådan »förprövning» icke kan ges den gene- rella giltighet ett »responsum» hittills må ha haft. Men myndigheten måste i varje fall vara beredd att ta ställning till konkreta och definierade situationer i vilka en aktuell produkt kan uppträda och ange om den i dessa fall är att betrakta som »miljöfarlig» eller inte. En sådan förprövningsmöjlighet är ett oeftergivligt krav från den som yrkes- mässigt har befattning med presumtivt miljö- farliga varor och blir självklart av särskild betydelse för mindre företag som icke har praktisk möjlighet att själva göra dylika värderingar. Också för allmänheten är det viktigt att dylika besked kan ges.

De praktiska svårigheter som utrednings— majoriteten anför emot en frivillig förpröv- ning illustrerar i själva verket just nödvän— digheten för en ambitiös tillverkare att ibland skaffa sig ett sakkunnigt besked innan han går vidare t. ex. i utvecklingen av en pro- dukt. Det vore orimligt om icke myndig- heten skulle ha skyldighet tillkännage sin värdering av förefintligt underlag och att detta besked ges temporärt bindande karak- tär. Parallellen med dispensinstitutet i miljö- skyddslagen är här påfallande.

Det vill för övrigt synas som en frivillig förprövning av antytt slag utmärkt väl skulle rimma med en annan av grundtankarna bakom lagförslaget, nämligen den att myn- digheten i görlig utsträckning skall skaffa sig information om t. ex. produktkvantiteter, omsättning och användningar. En frivillig förprövning skulle ju just berika myndig- hetens vetande på »tveksamma» områden.

Det må också tilläggas att tillgången till (frivilliga) bindande förhandsbesked av de- partementschefen ansågs utgöra en förut- sättning för övergången till de mera allmän- na definitioner, som infördes i och med nu- varande giftförordning. Denna synpunkt gör sig nu gällande med än större styrka.

Mot bakgrund av det anförda vill vi där- för förorda att ä 8 i tillämpningskungörelsen utformas som följer:

»Naturvårdsverket skall upprätta och kun- göra vägledande förteckningar över ämnen som är att hänföra till gifter och vådliga ämnen samt på begäran meddela beslut hu- ruvida viss vara utgör eller är att behandla som gift eller vådligt ämne.

På samma sätt åligger det verket att på begäran meddela beslut om huruvida viss vara under angivna användningsförhållan- den är att betrakta som miljöfarlig.

För särskild undersökning som föranleds av begäran enligt första och andra stycket skall sökanden gälda ersättning.»

Utan någon som helst egentlig motivering föreslår utredningsmajoriteten att för hand— läggning av produktkontrollfrågorna i Na- turvårdsverket en särskild nämnd skall in- rättas som ett »supplementärt beslutande organ». Till detta förslag kan vi icke ansluta oss.

Enligt vår uppfattning saknas varje an- ledning att för ifrågavarande ärenden kom- plicera nuvarande handläggningsordning inom Naturvårdsverket. I praktiken innebär förslaget att verket i dessa frågor — får 11/2 styrelse. Det kan ej inses på vad sätt produktkontrollfrågorna så principiellt skulle avvika från de ärenden verket har att hand- lägga enligt övrig miljöskyddslagstiftning att administrationen skulle behöva kompliceras med en särskild beslutsinstans — vars sam- mansättning, funktion och kompetens över huvud taget icke definieras av utredningen (i vidare mån än att varken generaldirektören eller annan tjänsteman i verket får vara ord- förande i densamma).

Det inses naturligtvis lätt att handlägg- ningen av produktkontrollfrågorna förut- sätter en komplettering av den kompetens som för närvarande finns företrädd i Natur- vårdsverket. Behovet av en resursförstärk- ning på detta område föreslogs redan av Naturresursutredningen och en förstärkning av Naturvårdsverkets egen personal och ka- pacitet föreslås också av MKU.

Uppenbarligen kommer verket också att ha behov av kontinuerlig information, råd och initiativ från sakkunskap utanför ver- ket. Så är för närvarande förhållandet på andra områden av miljöskyddet -— och för

att tillgodose detta behov har de särskilda råden inrättats. Behovet av extern sakkun- skap på produktkontrollområdet synes ock- så kunna tillgodoses genom inrättandet av en »nämnd» med rådgivande funktion och samma befogenheter och kompetens som de nuvarande råden besitter. (Parentetiskt må inskjutas att 3LU:s önskemål om en — icke beslutande -— »nämnd» härmed tillgodoses.)

Frånvaron av sakskäl för majoritetens för- slag motiverar i och för sig ett avstyrkande. Viktiga skäl finns emellertid också emot förslaget. Ett av dem är att en sådan konstruktion kan innebära administrativa svårigheter och därmed dröjsmål i hante- ringen av produktkontrollärendena.

Här må blott pekas på den möjliga kom- plikationen med två (tre, fyra) chefsfunk- tioner -— generaldirektören och nämnden (-s ordförande + styrelsen) —— iförhållande till den särskilda produktkontrollenheten. Viktigare för både näringsliv och den intres- serade (engagerade) allmänheten är emeller- tid att en formell ansvarsfördelning på den- na viktiga sektor av miljövärden innebär risk för splittring och onödiga komplika- tioner (berört av utredningen på sid. 127 och konkret belyst i skissen på sid. 170). Den skulle t.o.m. kunna försvåra för en enskild att veta vem han (eller hon) i en konkret fråga skall vända sig till och vems råd och anvisningar som i förekommande fall skall ha företräde.

Vi kan alltså inte ansluta Oss till förslaget, att produktkontrollnämnden skall bli beslu- tande. Vi utgår emellertid ifrån att en råd- givande nämnd inrättas och atti denna finns företrädd också sakkunskap och erfarenhet beträffande arbetsmiljömässiga och andra industriella (inklusive marknads- och pro- duktutvecklings-) förhållanden. Detta bör ske genom representanter från arbetstagare och industriorganisationer.

Skulle förslaget om en beslutande nämnd antas, förordar vi att Naturvårdsverkets ge- neraldirektör utses till ordförande i densam- ma. Därmed skulle en viss rätsida uppnås i administrativt avseende och det brott mot hittills hävdade princip betr. styrelsens sam- mansättning i Naturvårdsverket, som också

blir en följd av majoritetens förslag, kunna undvikas. (Parentetiskt må tilläggas att hän— visningen till frågor om anläggningsstöd till idrotten icke är adekvat. Det borde där ha påpekats att styrelsen kompletteras med en särskild »idrottsledamot» enbart då dylika frågor tas upp till behandling. Om majori- tetens förslag betr. nämndens ordförande antas, bör en motsvarande begränsning gälla för hans styrelseengagemang.)

I sammanhanget må slutligen understry- kas att de frågor till vilka Naturvårdsverket får att ta ställning enligt den nya lagen — med eller utan nämnd bl. a. kommer att innebära delikata cost/benefit-avgöranden. Det är därför angeläget att verket — genom remiss eller annorledes—inhämtar synpunk- ter från berörda organ och organisationer. Verket bör här fullfölja den linje som redan etablerats i dess —— och departementets verksamhet. Även statistisk sakkunskap bör härvid anlitas.

5 Särskilt yttrande av ledamöterna Heden- gren och Lönngren

Miljökontrollutredningen föreslår att en sär- skild nämnd, produktkontrollnämnden, in- rättas inom statens naturvårdsverk samtidigt som giftnämnden upphör som självständig myndighet. Det nya organet kommer att inom naturvårdsverket överta en stor del av den nuvarande giftnämndens arbetsuppgifter beträffande farliga kemiska varor samtidigt som ytterligare befogenheter enligt MKU:s här föreliggande förslag tillkommer för ver- ket i fråga om varor som genom sin kemiska sammansättning kan befaras medföra för- giftning eller annan skada hos människor eller i miljön. Eftersom den föreslagna pro- duktkontrollnämnden oavsett verkets ålig- ganden och befogenheter i övrigt _- inte hel- ler i framtiden annat än möjligen i få undan- tagsfall kommer att handlägga ärenden eller yttra sig i frågor om andra varor (produk- ter) än som nyss sagts, får vi framhålla att beteckningen produktkontrollnämnden ter sig alltför diffus och intetsägande. Uttrycket kan dessutom vara vilseledande med hänsyn

till nämndens uppgifter och leda tanken till' någon form av kvalitetskontroll för produk- ter i allmänhet. Vi förordar i stället att be- teckningen giftnämnden bibehålls. Beteck- ningen anknyter till definitionen på hälso- och miljöfarliga varor samtidigt som den di- rekt ger den utomstående en sakupplysning och viss antydan om nämndens arbetsom- råde. Giftnämnden är dessutom en veder- tagen beteckning på liknande organ i de andra nordiska länderna.

6 Särskilt yttrande av experten Palmstierna angående laboratorieorganisationen

Undertecknad instämmer i huvudsak med den av ledamoten Ahlgren framförda reser- vationen. Liksom denne reservant finner jag det omöjligt att i ett övervägande antal fall skilja isär de arbetarskyddande aspekterna från de aspekter som berör de hälso- och miljöfarliga ämnenas effekter på den yttre miljön. Man finner mycket ofta att riskerna först upptäcks på arbetsplatsen. Långt där- efter, i vissa fall mer än hundra år senare, visar sig dessa ämnen eller ämnesgrupper utgöra en risk för den yttre miljön.

Huvudanledningen till att riskerna ofta först kommer till synes på arbetsplatsen är att de som arbetar där under långa tider av naturliga skäl utsätts för höga halter av de hälso- och miljöfarliga ämnena. Från arbets— platserna sprids sedan de hälso- och miljö- farliga ämnena antingen som utsläpp från industrierna i fråga eller också via de nor- mala transport-, handels- och förbrukarle- den. Detta resonemang gäller i första hand de ämnen som på längre eller kortare sikt visar sig vara giftiga. Som exempel på var man skall söka dylika ämnen kan nämnas de arbetarfarliga och miljöskadande ämnes- grupperna som är att söka bland de i MKU utförligt behandlade klorerade kolvätena och tungmetallerna.

Helt dogmatiskt får man å andra sidan inte stirra sig blind och tro att alla yttre mil- jörisker först kommer till synes på arbets- platserna. Så är t. ex. inte fallet med fosfa-

terna som" eutrofierar (gödslar över hövan)" åtskilliga vattendrag, och inte heller de nitra- ter och andra gödslande ämnen som f.n. utgör ett allvarligt hot mot bl. a. grundvatt- nen. Det bör dock understrykas att riskerna med t. ex. nitrit, nitrosaminer och klore- rade ämnen först upptäcktes inom industrin och livsmedelsområdet.

Det är dock numera obefogat att säga att man först finner huvuddelen av riskerna ute i den yttre miljön. En total bedömning av riskerna kan i de flesta fall först göras när man sammanlänkat iakttagelser och under- sökningar på arbetsplatserna och på livsme- delsområdet med iakttagelser i den yttre miljön.

Historiskt sett har det i övervägande anta- let fall visat sig att de ämnen som skadar den yttre miljön samtidigt har varit och fort- farande ofta är arbetarskadande. Oftast har skador på arbetare upptäckts långt in- nan yttre miljöskador uppträtt.

Några exempel må belysa dessa förhål- landen. PCB (polyklorerade bifenyler) be- handlas ingående av MKU. Denna grupp av ämnen visade sig redan i slutet av 1800- talet skada arbetare vilket bl. a. klart fram- går av naturvårdsverkets skrift om dessa ämnen. Den sjukdom som orsakade skada och död hos arbetare som under längre tid exponerats för PCB fick redan på den tiden sitt namn klorakne av den tyske läkaren Herxheimer. PCB är nu föremål för en sär- skild lagstiftning, som därefter kommer att inrymmas i lagen om hälso- och miljöfarliga varor, beroende på de skador som denna grupp ämnen ger i den yttre livsmiljön.

Det är intressant att notera att PCB till en del sannolikt kommer att bytas ut mot andra, mindre miljöfarliga ämnen i fabrika- tionen. Dessa nya ämnen är sannolikt mind- re arbetarskadande men vid bedömningen av vilka alternativ man skall välja har tills vidare endast yttre miljöhänsyn spelat in. Arbetsskyddsaspekterna har endast beak- tats i andra hand och detta sker ca 70 år efter det de arbetarskadande effekterna av PCB upptäcktes.

Skador på människa av kvicksilver har varit kända i mer än tusen år. Svåra för-

giftningar uppträdde i industri och hantverk på lSOO-talet. Varningssignalerna kom i första hand från arbetsplatserna. Som exem- pel må nämnas att man på 1800-talet an- vände kvicksilverpreparat som malsäkrande medel i hanteringen av ylle. Stora grupper arbetare skadades då svårt eller dog. Var- ningssignalerna kom alltså även denna gång från arbetsplatserna. Över hundra år senare fann man att vissa kvicksilverpreparat även är en stor risk för den yttre miljön.

Kadmium och kadmiumpreparat har på senare tid visat sig vara en fara för den yttre miljön, framför allt i de områden där de sprids via skorstenarna ut i omgivningen, eller följer med avfallsvattnen ut i vatten- dragen. Kadmium är sedan gammalt ett er- känt arbetarskadande agens, som bl. a. har visat sig ge njurskador, som orsakar förhöjt blodtryck, vilket i sin tur ökar risken för snabb hjärtdöd.

Det insektdödande medlet dieldrin är se- dan åtskillig tid tillbaka ett erkänt beteende- rubbande medel. Det har även visat sig vara fosterskadande på försöksdjur. Dieldrin har använts i ylleindustrin som billigt malsäk- ringsmedel. 1964 års naturresursutredning uppmärksammade att de levande varelserna som finns i vattendragen nedströms ylle- industrierna innehöll höga halter av dieldrin, så pass höga att vattnen måste »svartlistas» eftersom fisken (temporärt) blev otjänlig som föda. Denna upptäckt borde ha föran- lett en undersökning av de människor som arbetade på industrin, men så blev inte fal- let, beroende på att arbetarskydd och yttre miljöskydd inte samordnats. Samma negli- gerande av arbetsplatsens problem fann man på den tid då kvicksilverstriden stod som hetast dvs. omkring 1967. Med några få undantag ägnade kombattanterna inte någon uppmärksamhet åt det faktum att människor i industrin är de som först utsätts och har utsatts för kvicksilverriskerna. Därför gjor- des inga ordentliga utredningar på t. ex. hur många av de mjölnare som drabbats av kvicksilverförgiftning, när de under längre tidsrymder hade arbetat med att beta utsäde med alkyl-kvicksilver, trots att flera fall var kända. Listan kan förlängas.

Det finns undantag som visar att det inte alltid är på arbetsplatsen man ser de första problemen med miljöfarliga ämnen. I MKU belyses risken med DDT ingående. DDT har ännu inte visat sig vara allvarligt arbe— tarskadande, trots att det är en allvarlig fara för den yttre miljön. Man kan dock inte utesluta att DDT är en risk för män- niskan, eftersom DDT visat sig kunna rub- ba hormonbalansen i åtskilliga ryggradsdjur. Detta tar sig bl. a. uttryck i att fåglars ägg blir sköra och därmed inte kan ruvas. Det skulle snarast förvåna om inte hormon- balansen rubbas av DDT även i människa. För att komma underfund med detta borde man självfallet undersöka de befolknings- grupper som är mest utsatta, dvs. de grup— per som arbetar med DDT eller har utsatts för föda med höga halter av DDT. Några ingående sådana undersökningar har inte gjorts i vårt land.

Den nu pågående debatten om de klore- rade fenoxysyrorna (en grupp av ogräsdö- dande medel, som t. ex. 2,4-D och 2,4,5-T som i sin tur är komponenter i »Hormo- slyr») rör sig fortfarande enbart om de yttre miljöskadorna, som kan vara allvarliga nog. Debatten har ännu knappast rört sig om de arbetarskadande effekterna som borde un- dersökas närmare. Det är sannolikt att de s.k. dioxinerna, som förekommer som för- oreningar i t. ex. 2,4,5-T, i första hand ger skador på arbetsplatserna, ett förhållande som tyvärr ej är tillräckligt undersökt av anförda skäl. De arbetare som skadats vid t. ex. buskbekämpning på jämvägsvallarna kan ha utsatts för en synergism av »Hor- moslyr» och aminotriazol, vilket nu dock är under utredning efter misstänkt skada. Beroende på den ensidiga inriktningen på den yttre miljön har man ännu inte på allvar samtidigt börjat undersöka arbetsplatserna och dem som arbetar där. Detta är desto allvarligare, eftersom dioxiner (om det nu är dioxinerna som skadat) sannolikt finns i åtskilliga andra industriellt använda klore- rade kolväten som syntetiserats under be- tingelser som liknar dem man använder vid fabrikationen av 2,4,5-T. Även här bör un- dersökningar av den yttre miljön gå hand i

hand med undersökningar av dem som är mest utsatta i industrin. Då, och först då, kan man bedöma hela det riskspektrum som dessa och andra hälso- och miljöfarliga äm- nen kan uppvisa.

Härtill kommer att många av de hälso- och miljöfarliga ämnena måste ersättas med andra ämnen eller metoder, som är mindre riskabla. När man överväger vilka ämnen, vilka metoder som skall ersätta dem som visat sig vara riskabla, får man inte enbart se till effekterna på den yttre miljön. Som en självklarhet måste en bedömning av ris— kerna på arbetsplatsen komma in, så att det nya alternativet förbättrar och inte försäm- rar arbetsmiljön. Om man t. ex. är tvungen att ersätta ett persistent bekämpningsmedel med ett mindre riskabelt ämne, bör man välja det alternativ som ger minst risk för dem som framställer eller handskas med dessa medel.

Ur dessa överväganden framgår att syftet med en utvidgad lagstiftning måste vara att få ett effektivt förebyggande skydd mot alla de ämnen som kan medföra risk för män- niskan på hennes arbetsplats och för män- niskans biologiska omgivning, den yttre mil- jön. Skyddet av den yttre miljön innebär indirekt ett skydd av människan själv, efter- som hon är oupplösligt beroende av en väl fungerande biologisk (yttre) miljö.

Av ovanstående följer också att en labora- torieverksamhet som skall ägna sig åt att upptäcka och avvärja miljöhot inte enbart kan ägna sig åt att lösa den yttre miljöns problem. Denna verksamhet måste ägna sig åt att spåra upp problemen vid källan, dvs. ofta nog på arbetsplatserna, i industrin. Verksamheten syftar till att avvärja pro- blemen. För att lösa problemen måste nya alternativ tas fram. Även dessa måste under- sökas på sin verkan i den inre miljön, arbets- platsens miljö, innan de tas i bruk, liksom även nya produkter, samtidigt som man un- dersöker de eventuella sidoeffekter på den yttre miljön som alternativa och/eller nya produkter kan orsaka.

Om man undantar vissa bestämda större _— yttre miljöhot som t. ex. eutrofieringen av sjöar och innanhav, försumingen av neder-

börden, fenomen som jordflykt och en even- tuell förstöring av stratosfären orsakad av avgaser från överljudsplan, så finner man att huvuddelen av problemen är gemensam- ma för arbetsmiljön och den biologiska, ytt- re, miljön. De är två aspekter av samma företeelser, nämligen de risker som levande varelser, och då främst människan, är utsat- ta för genom verkan av hälso- och miljöfar- liga produkter.

Det som med vissa undantag skiljer upp- spårandet och kontrollen av kemiska hälso- och miljörisker, som orsakas av den stora strömmen gamla och nya, riskabla kemiska ämnen, i den yttre och den »inre» miljön åt, är provtagningstekniken. I den yttre miljön måste prov tas med hjälp av eko- logisk expertis. (Med ekologisk expertis me- nas då en grupp människor som är förfama inom olika relevanta grenar av de ekolo- giska vetenskaperna, eftersom ingen ensam kan behärska hela detta svåröverblickbara fält.) Provtagning på arbetsplatserna måste ske genom samverkan av teknisk och (arbets-)medicinsk expertis. Upparbetningen av proverna fram till analys kan skilja sig åt, men inte så ofta som kan förmodas. Upparbetningen av t. ex. fettprov från män- niska skiljer sig inte från upparbetningen av fettprov från t. ex. fisk eller fågel. De analyser som sedan följer, på t. ex. giftiga tungmetallföreningar eller klorerade kolvä- ten, skiljer sig inte alls åt. Det är samma moderna och samma mycket dyrbara appa- ratur som måste användas i båda fallen. Det är samma kemister och fysiker som kan utföra båda dessa arbetsinsatser. Det är samma kemister och fysiker som måste samarbeta för att syntetisera nya misstänkta ämnesomsättningsprodukter av miljö- eller hälsofarliga ämnen, antingen de förekom- mer i naturen eller i arbetarens kropp eller i konsumenten och hans föda, för den slut- giltiga identifieringen.

Den tunga, dyrbara analytiska delen av laboratorieverksamheten på arbetsmiljöns och på den yttre miljöns områden skiljer sig knappast alls åt. Det är samma gaskro— matografer, masspektrometer, samma neu- tronaktiveringsteknik t. ex. som används

för analys. Denna apparatur kräver kom- petent folk som sköter den. Goda möjlig- heter krävs för att kunna utföra djurförsök och djurtester, så att de hälso- och miljö- farliga ämnenas risker kan bedömas på ett vettigt och ingående sätt. Utvecklingen mot förenklade testsystem kräver i en nära fram- tid dessutom t.ex. vävnadsodling och mik- robiologisk teknik och den härmed samhö- riga sakkunskapen.

Ett exempel kan belysa hur nära analy- serna av ämnen från de skilda fälten ligger varandra. Vid t. ex. plasttillverkning upp- kommer restprodukter, som kallas plasttjära. Dessa tjäror innehåller ursprungsmaterial från plastsynteser, omvandlingsprodukter som uppstår när plasten skall polymeriseras, och dessutom lösningsmedel av skilda arter. I denna blandning döljer sig hälso- och mil- jöfarliga ämnen, som till en del kan finnas kvar i den färdiga plasten. Den kan utlösas ur plastförpackningar, och har då betydelse för bl. a. livsmedelsverket som har att arbeta med restprodukter som kan skada människan via födan. Plasttjärorna var ett problem i Nordsjön eftersom de dumpades till havs. Analys på levande varelser från havet har visat att en del av dessa tjärämnen från plast- tillverkningen har kommit in i de levande varelserna för att därefter vandra i närings— kedjorna. De kan alltså utgöra en risk för människa, dels därigenom att de kan för— därva fisket, dels också därför att de via fisken kan nå människan i födan. Natur- vårdsverket, fiskeristyrelsen och livsmedels- verket blir berörda. Till slut utgör dessa produkter en definitiv risk för dem som arbetar med dem inom industrin; ett pro- blem för arbetarskyddsstyrelse och yrkes— inspektion alltså.

I detta exempel visas att analyserna måste hållas samman för dessa skilda områden så att arbetet inte mångfaldigas från de olika miljöerna och onödigt dubbelarbete kom- mer till stånd.

Ämnena som skall analyseras från de olika miljöerna skiljer sig principiellt inte åt, däremot provtagningstekniken. Provtag- ningen och upparbetandet av proven för analys sker på skilda sätt om materialet är

plankton och fisk, om det är förpackningar och livsmedel, eller om det rör sig om luft och vätskor omkring arbetaren (prov kan ofta behöva tas på arbetaren direkt).

Det ställer sig effektivare och billigare att inrätta en central laboratorieverksamhet som kan analysera prov från till att börja med nämnda tre områden: den yttre miljön (naturvårdsverkets område), den inre miljön (arbetarskyddsstyrelsens område) och livs- medel (livsmedelsverkets område). Att splitt- ra apparatur och folk på ett otal småcnhe— ter inte bara sänker effektiviteten och ger onödiga gränsdragningar; den nödvändiga tunga apparaturen kan dessutom inte utnytt— jas effektivt. Dessa förhållanden kommer att förvärras, eftersom modern analytisk verksamhet blir allt dyrbarare, beroende på. att den blir alltmer komplicerad, och dess-— utom alltmer tung och kostnadskrävande ur' personalsynpunkt. Vi lever inte längre i provrörskemins ålder, vi lever i den raffi— nerade teknikens epok.

Denna, till stor del rutinbetonade, under-w sökningsverksamhet kan inte ligga på uni-4 versitet eller högskolor, som har till uppgift. att främst arbeta med »avantgardewforsk— ning. Den tunga, mera rutinartade verksam-— heten, som ofta måste fortsätta under många är, bör centraliseras till ett ställe i landet, och helst då ett ställe, där man redan har erfarenhet av dylik verksamhet och är i besittning av en stor del av den nödvändiga apparaturen. Det finns två stäl- len i landet som kan tänkas, nämligen för- svarets forskningsanstalt och AB Atom- energis laboratorier i Studsvik. På båda ställena finns redan viss expertis och huvud- delen av den nödvändiga instrumenteringen. Vid val av ställe bör ekonomiska övervä- ganden komma in. Sannolikt är att de tunga investeringar, som gjorts i Studsvik, är avsevärt lägre utnyttjade än de på för- svarets forskningsanstalt. Valet skulle då falla på Studsvik, som efter kompletteringar och modernisering mycket väl skulle kunna fylla uppgiften som »stam»-laboratorium i den yttre miljövårdens, arbetarskyddets och livsmedelsskyddets tjänst i avseende på häl- so- och miljöfarliga produkter.

Ur dessa materiella och ekonomiska över- väganden följer sedan den administrativa överbyggnaden. Denna bör då bli av den art som ledamoten Ahlgren beskriver i sin reservation, nämligen en styrelse och en fristående, beslutande produktkontroll- nämnd, där representanter för berörda myn- digheter och intressen ingår på av honom angivet sätt.

Alla laboratorier, även ett tungt, mera rutinbetonat laboratorium som det före- slagna, måste utvecklas vidare. Detta direkt praktiska och målinriktade forsknings- och utvecklingsarbete bör ligga vardagen så nära som möjligt, dvs. på »stam»-laboratoriet.

Ett nära samband mellan det servicein- riktade stamlaboratoriet och berörda delar av universitetens och högskolornas forsk- ningsgrupperingar måste vidmakthållas. Des- sa förbindelser kan endast till en mindre del formaliseras, eftersom grupperingar, forsk- ningsfält och forskningsinriktningar snabbt ändras inom universitetsvärlden. Man kan tänka sig tidsbestämda förordnanden i sty- relsen och eventuellt i nämnden för repre- sentanter från dessa (oftast interdisciplinära) grupperingar.

Forsknings-, utvecklings- och utrednings- grupper bör under kortare eller längre tid kunna knytas till verksamheten på kontrakt. För att kunna klara detta på ett smidigt sätt bör man överväga om stamlaboratoriet inte bör få aktiebolagsform. Denna form kan även möjliggöra beställningar från nä- ringslivets branschorganisationer eller en- skilda företag. Dessa beställningar kan röra sig från responsa till direkt laboratoriemäs- sig prövning mot självkostnadspris. För det- ta tarvas sedvanlig juridisk och ekonomisk expertis.

Det är ur flera synvinklar viktigt att laboratoriet med sin administration kan tjäna som serviceorgan åt näringslivet när det gäller svar på förfrågningar, hjälp med undersökningar på eventuell hälso- och mil- jöfarlighet hos nya produkter och processer. De stora företagen som har egna forsk- nings- och utvecklingsresurser torde ofta kunna klara av de undersökningar som be- hövs för att visa en ny produkts eller pro-

cess” riskfrihet för den yttre och inre miljön. De kan även lösa problemen att utveckla metoder för att avvärja skada av de riskabla produkter och processer som måste använ- das för att samhället skall fungera. Så är dock sällan fallet för medelstora och mindre företag. De behöver i stor utsträckning det stöd som stamlaboratoriet med sin admini- stration kan ge. I ömmande fall bör befriel— se från ersättningsskyldighet kunna ges (ef- ter prövning).

Under upp— och ombyggnadsskedet måste verksamheten i hög grad repliera på andra laboratorier och utredande organ. Denna verksamhet kan successivt minskas, men den kan troligen aldrig avvecklas helt. En av de första och styrande uppgifterna för stam- laboratoriet och dess administration är att avstämma de olika laboratoriernas metoder mot varandra, så att pålitliga och reprodu- cerbara resultat erhålls vid undersökningar som utförs på olika håll. Denna »inter- kalibreringsverksamhet» måste fortsätta även i framtiden. Till interkalibreringsverk- samheten kopplas lämpligen den av MKU föreslagna auktorisationen av lämpliga utan- förstående laboratorier som arbetar på re- levanta områden. Denna auktorisation görs lämpligen tidsbegränsad, eftersom ett labo- ratoriums kvalitet varierar med tiden.

Det råder en uttalad brist på erfarna och kunniga vetenskapsmän inom de områden som produktkontrollen överspänner. Den svåraste bristen finns f.n. inom den väv av discipliner som till knutpunkter har toxikologer av olika slag. Eftersom det rå- der en brist på dessa nyckelpersoner är risken mycket stor att områden som arbe- tarskydd och livsmedelsskydd kommer att bli helt i avsaknad av dylik expertis under den långa tid som förlöper, innan tillräckligt med nya erfarna och kunniga toxikologer utbildats, om samtlig expertis knyts till ett enda verk. De måste kunna användas på många områden, allt efter samhälleliga prio- riteringar. Detta betyder att de bör associe- ras till en fristående laboratorieverksamhet med administration som kan betjäna ett flertal verk och andra intressenter.

Rekryteringen av vetenskapsmän till den