SOU 1986:30
Vapenfriutbildningen i framtiden
Till Statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
Regeringen bemyndigade den 22 juni 1983 chefen för försvarsdeparte- mentet att tillkalla en kommitté med sex ledamöter med uppdrag att se över värnpliktsutbildningen.
Med stöd av bemyndigandet tillkallades samma dag som ledamöter i kommittén Roland Brännström, tillika ordförande, Margareta Hem- mingsson, Hans Lindblad, Per Petersson, Nils T Svensson och Anders Svärd. Hans Lindblad entledigades under hösten 1984 från uppdraget och Lars Nicander förordnades att vara ledamot av kommittén.
Vissa övriga uppgifter om kommitténs ledamöter samt om kommit— téns sakkunniga, experter och sekreterare redovisas i bilaga 1. Kommit- tén arbetar under namnet 1983 års värnpliktsutbildningskommitté (VK-83).
Vi har i betänkandena ”Värnplikten i framtiden” (SOU 1984271) och ”Värnplikten i samhället” (SOU 1985z36) redovisat våra överväganden om hur värnpliktsutbildningen bör bedrivas.
I enlighet med regeringens tilläggsdirektiv till kommittén 1984-03-29 (Dir 1984:15) har vi därefter övervägt hur utbildningen av vapenfria tjänstepliktiga bör utformas och dimensioneras. Vi har tidigare publice- rat en undersökningsrapport kallad "Vapenfria tycker...” (Liber 1986) och överlämnar härmed ett betänkande kallat ”Vapenfriutbildningen i framtiden” (SOU 198630).
1 betänkandet är vi eniga om framlagda förslag utom avseende en delfråga. Lars Nicander har därför till betänkandet fogat en reservation. Lars Nicander har också till betänkandet fogat ett särskilt yttrande. Vårt arbete med de övriga frågor som omfattas av regeringens tilläggsdirektiv till kommittén har påbörjats.
Stockholm i februari 1986
Roland Brännström
Margareta Hemmingsson Lars Nicander Per Petersson Nils TS vensson Anders Svärd
/ Christer Glaumann
/Björn Wakman
Sammanfattning
1 1.1 1.2
2 2.1 2.2 2.3 2.4
3 3.1 3.2 3.3 3.4 3.5 3.6
4 4.1 4.2 4.3 4.4
5
5.1 5.2 5.3 5.4 5.5 5.6 5.7 5.8
Uppdraget och arbetets bedrivande Direktiven . Arbetets bedrivande
Att få vapenfri tjänst . Gällande vapenfrilag . Handläggningen 1 vapenfrinämnden Antal vapenfriärenden Kort historik
S ystembeskrivning . . . Nuvarande utbildningsorganisation De vapenfria tjänstepliktiga
Antal tjänstgöringsdagar
Kostnader .
Utbildningstider Krigsplacering
Några grunder för vårt arbete Bakgrund Vår grundsyn på vapenfri tjänst Allmänna överväganden inför det fortsatta arbetet Mål för vapenfriutbildningen
Problem i nuvarande utbildningssystem Mål för verksamheten Meningsfull utbildning
Splittrad inriktning och varierande resultat Avsaknad av författningsreglering av tjänstgöringstid Åläggande enligt lag ijämförelse med resurser Låg utnyttjandegrad i krigsorganisation Splittrad ledning Oklara kostnader
13 13 14
17 17 18 20 21
27 27 37 38 38 39 39
43 43 45 46 52
55 55 55 56 58 58 59 60 60
6. Övriga utgångspunkter för framtida organisation av
utbildningen . . . . . . . . . . . . . . 63 6.1 Bakgrund till nu gällande bestämmelser m.m. . . . . 63 6.2 Prioriteringar av personella resurser inom totalförsvaret 65 6.3 Antalsprognos, fördelning m.m. . . . . . . 66 6.4 Avvägning mellan grundutbildning och repetitionsutbild-
ning . . . . . . . . . . . . . . . . 67 6.5 Vapenfrias upplevelser och attityder . . . . . . 68 6.6 Fördelning genom ”direktöverföring” av vissa vapenfria . 71 7 Vissa utbildningsområden . . . . . . . . . . . 73 7.1 Vapenfriutbildning inom civilförsvaret . . . . . . 73 7.2 Vapenfriutbildning vid luftfartsverket . . . . . . . 82 7.3 Vapenfriutbildning vid statens järnvägar . . . . . . 83 7.4 Vapenfriutbildning vid statens vattenfallsverk . . . . 83 7.5 Vapenfriutbildning genom styrelsen för internationell
utveckling . . . . . . . . . . . 84 7.6 Vapenfriutbildning vid televerket . . . . . . . . 85 7.7 Vapenfriutbildning av hälso- och sjukvårdspersonal . 86 7.8 Vapenfriutbildning för kommunernas krigsorganisation . 92 8 Modeller för utformning av vapenfriutbildningen . . . 99 8.1 Några förutsättningar . . . . . . . . . . . 99 8.2 Teoretiska modeller för grundutbildning . . . . . . 101 8.3 Vissa överväganden . . . . . . . . . . . . . . 106 8.4 Begränsande faktorer . . . . . . . . . . . . . 107 9 Utbildningens framtida organisation . . 111 9.1 Uttagning av vapenfria till krigsuppgift och utbildning . 111 9.2 Överväganden angående framtida utbildningsområden . 117 9.3 Allmänna överväganden angående organisation av utbild-
ningen . . . . . . . . . . . . . . . 122 9.4 Inledande allmän grundutbildning . . . . . . . . 126 9.5 Grundläggande befattningsutbildning . . . . . . . 130 9.6 Praktisk befattningsutbildning . . . . . . . . . . 131 9.7 Ledarskapsutbildning . . . . . . . . . 133 9.8 Sammanfattande beskrivning av framtida utbildningsor-
ganisation . . . . . . . . . . . . . . . 134 9. 9 Organisation 1 vapenfriskolor . . . . . . . . . . 139 9.10 Kostnader . . . . . . . . . . . . 146 9.11 Överväganden angående möjliga konsekvenser av våra
förslag 149 10 Tjänstgöringstiden . . . . . . . . . . . . 155 10.1 Differentierad utbildningstid . . . . . 155
10.2 Överväganden angående utbildningstldens langd . . . 155
1 l Handledarnas roll, utbildning m.m. . . . . . . . . 161 11.1 Handledarnas roll . . . . . . . . . . . . . . 161 11.2 Organisation . . . . . . . . . . . . . . . 162 11.3 Handledarutbildning . . . . . . . . . . . . . 162 11.4 Kostnader . . . . . . . . . . 164 1 1.5 Överväganden angående handledarna, utbildning m.m. 164 12 Ledningen av vapenfriutbildningen . . . . . . . . 165 12.1 Nuläge . . . . . . . . . . . 165 12.2 Överväganden angående nämndens för vapenfriutbild-
ning roll . . . . . . . . . . . . . . . . 166 12.3 Departementstillhörighet . . . . . . . . . . 168 12.4 Överväganden angående kostnadsfördelning . . . . 169 12.5 Organisationsöversyn . . . . . . . . . . . . . 170 13 Vapenfria tjänstepliktigas förmåner m.m. . . . . . . 171 13.1 Tillämpat förmånssystem . . . . . . . . . . 171 13.2 Kommentarer till de olika förmånsområdena . . . . 171 13.3 Överväganden angående vapenfrias förmåner . . . . 175
13.4. Ansvarssystemets tillämpning på vapenfria tjänstepliktiga 177
Reservation . . . . . . . . . . . . . . . . . . 179 Särskilt yttrande . . . . . . . . . . . . . . . . . 181 Bilaga 1 I 983 års värnpliktsutbildningskommitte's ledamöter, sakkunniga, experter och sekretariat . . . . . . 183 Bilaga 2 Kommittédirektiv Dir 1983. '51 . . . . . . . . 187 Bilaga 3 Kommittédirektiv Dir 1984: 15 . . . . . . . 193 Bilaga 4 Statistik rörande ansökningar om vapenfri tjänst och anmälningar om vapenva'gran m.m. 1966-1984 . . 197 Bilaga 5 Tabellbilaga . . . . . . . . . . . 211
Bilaga 6 Instruktion för nämnden för vaperifriutbildning . . 219
Sammanfattning
Sveriges säkerhetspolitik syftar till att bevara landets oberoende. Vårt säkerhetspolitiska mål är därför atti alla lägen och i former som vi själva väljer bygga en nationell handlingsfrihet för att inom våra gränser be- vara och utveckla vårt samhälle i politiskt, ekonomiskt, socialt, kulturellt och varje annat hänseende efter våra egna värderingar samt i samband därmed utåt verka för internationell avspänning och en fredlig utveck- ling.
Sveriges alliansfria politik stödd på ett efter våra förhållanden starkt totalförsvar utgör en viktig del av det nordiska säkerhetspolitiska mönst- ret.
Vi använder begreppet totalförsvar som en sammanfattning av alla de åtgärder som är nödvändiga för att förbereda landets försvar mot yttre hot och ställa om samhället till kris- och krigsförhållanden. ] sådana situationer omfattar totalförsvaret strängt taget hela det omställda sam- hållet.
Totalförsvaret måste därför vara så uppbyggt och organiserat att det är en hela folkets angelägenhet. Av största betydelse är att varje medbor- gare allt efter sin förmåga bereds tillfälle att bidra till landets försvar. Detta tillgodoses bäst om vårt totalförsvar bygger på plikttjänstgöring såsom den allmänna värnplikten, civilförsvarsplikten och andra former för tjänstgöringsskyldighet. En av dessa former för tjänstgöringsskyldig- het är vapenfri tjänst.
Lagen om vapenfri tjänst anger att värnpliktig kan erhålla tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring, om det kan antagas att bruk av vapen mot annan är så oförenligt med den värnplik- tiges allvarliga personliga övertygelse att han icke kommer att fullgöra värnplikten. Vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra tjänst i verksamhet, som är betydelsefull för samhället under beredskap och i krig.
Skulle Sverige komma i krig blir alla resurser i samhället ansträngda. De flesta funktioner i samhället måste anpassas till krigsförhållandena. Viktiga funktioner som bland andra räddningstjänsten, hälso- och sjuk- vården och omsorgen om handikappade, barn och äldre måste fortsätta att fungera påen rimlig kvalitativ nivå. Det blir då mer angeläget än någonsin att resurserna tillvaratas så väl som möjligt.
De vapenfria tjänstepliktiga är under dessa förhållanden en viktig resurs. För att de under beredskap eller i krig skall kunna göra fullvär- diga och effektiva humanitära insatser fmns två huvudförutsättningar:
Den första är att det är klarlagt vilka uppgifter de vapenfria skall kunna lösa och var detta skall ske — en förberedd inplacering i vårt krigsorganiserade totalförsvar.
När det gäller formerna för de vapenfrias inplacering i krigsorganisa- tionen anser vi att de skall krigsplaceras inom civilförsvarsorganisatio- nen, vid vissa statliga myndigheter, hos sjukvårdshuvudmännen eller i sina hemkommuner.
Begreppet krigsplacering har ibland ifrågasatts. Vi har övervägt att använda ett annat ord. "Krig"i ordet ”krigsplacering” uttrycker, som vi ser det, ett tillstånd när vissa uppgifter i samhället skall utföras —— inte ett engagemang i eller ställningstagande till krigshandlingar. Begreppet används i många sammanhang. Vi ser därför ingen anledning att använ- da ett annat ord just när det gäller de vapenfria.
Med hänsyn till de stora behoven under beredskap eller i krig menar vi att den utbildning som i fred kan ges vapenfria tjänstepliktiga skall leda till krigsplacering. Utbildningen bör vara målinriktad mot denna krigsplacering.
Den andra förutsättningen är att de vapenfria fått en målinriktad utbildning för sina uppgifter. Vapenfriutbildning anordnas för närva- rande av statliga, landstingskommunala och kommunala myndigheter samt vissa organisationer. För utbildningen av de vapenfria tjänsteplik- tiga ansvarar nämnden för vapenfriutbildning.
Vi har funnit att utbildning av vapenfria tjänstepliktiga i framtiden bör prioriteras inom följande områden: civilförsvarsverksamhet, sjuk- vård jämte socialt och fysiskt omhändertagande av nödställda samt av barn och åldringar, transporter till lands och i luften, elkraftsförsörj- ning, telesamband samt de delar av kommunal verksamhet som är en förutsättning för tidigare nämnda verksamheters genomförande.
Den tjänstgöring, som för närvarande har huvudsaklig inriktning på fredstjänst, bör således enligt vår mening i princip inte äga rum i fram- tiden.
Vi föreslår att utbildningen av vapenfria tjänstepliktiga i framtiden skall organiseras med grundutbildning och repetitionsutbildning. Grundut- bildningen skall omfatta — introduktion, lika för alla vapenfria tjänstepliktiga (cirka en vec- ka), — allmän grundutbildning, i huvudsak lika för alla vapenfria tjäns- tepliktiga (tre eller fyra veckor), — grundläggande befattningsutbildning, med teoretisk och praktisk utbildning (för de flesta vapenfria fyra till tio veckor), — praktisk befattningsutbildning, under handledning syftande till lämpliga erfarenheter i befattningen (under resten av tjänstgö- ringstiden).
Vi föreslår att introduktionen och den allmänna grundutbildningen för de flesta
vapenfria skall bedrivas centraliserat vid tre vapenfriskolor placera- de med en vardera i södra, mellersta och norra Sverige,
att den grundläggande befattningsutbildningen, utifrån vad som är lämpligast för respektive befattningsgrupp, skall genomföras vid va- penfriskolorna eller hos vissa myndigheters utbildningsorganisatio- ner, att den praktiska befattningsutbildningen skall genomföras decentrali- serat hos vissa statliga myndigheter, vissa landsting och kommuner.
Efter grundutbildningen skall krigsplacering ske av de vapenfria tjäns— tepliktiga inom endera den statliga myndighet där de grundutbildats, inom civilförsvarsorganisationen, hos sjukvårdshuvudmännen eller i den vapenfries hemkommun. Vid den krigsplacerande myndigheten skall repetitionsutbildningen genomföras.
Utbildningstiden bör — inom de ramar som jämförelser med värn- pliktsutbildningens längd ställer upp — bestämmas av hur lång tid som krävs för att nå utbildningsmålen. Detta kan variera beroende på utbild- ningens innehåll och avsedd krigsplacering.
Vi föreslår att den totala tjänstgöringsskyldigheten (grund- och repe- titionsutbildning) i fred skall vara högst 520 dagar för de vapenfria tjänstepliktiga.
Vi föreslår att grundutbildningen för vapenfria tjänstepliktiga skall dif- ferentieras på i princip samma sätt som för värnpliktsutbildningen. De vapenfria bör därför uttas till en av tre olika kategorier med olika lång grundutbildningstid. Grundutbildningen bör omfatta — för vapenfria som utbildas till ledande befattningar (kategori K) minst 390 och högst 415 dagar, — för vapenfria som utbildas till arbetsledande och andra kvalifice- rade befattningar (kategori L) minst 340 och högst 365 dagar, — för övriga vapenfria (kategori M) minst 290 och högst 315 dagar.
Vi föreslår att grundutbildningen av vapenfria skall organiseras på olika linjer enligt följande sammanställning:
_______________——_————
Linje Befattningsutbildning Avsedd krigsplacering vid/ hos
”___/__
Civilförsvarslinjer Statens räddningsverk Inom civilförsvars—
Brand- och räddnings- linje
Reparatörslinjer
Driftlinje Hälso- och sjukvårds- linje Undersköterskelinje
Vårdbiträdeslinje
Luftfartsverket
Statens järnvägar Televerket Statens vattenfallsverk
Statens vattenfallsverk Landsting Ett landsting
Vissa landsting
organisation
Inom civilförsvars- organisation
Vid statens järnvägar Vid televerket Vid statens vattenfalls- verk eller kraftbolag
Vid statens vattenfalls- verk eller kraftbolag
Hos sjukvårdshuvud- männen
Hos sjukvårdshuvud- männen
Hos sjukvårdshuvud- männen
___—___—
Linje Befattningsutbildning Avsedd krigsplacering vid/ hos & Omsorgslinjer Vapenfriskolor och Inom kommunerna vissa kommuner Sveriges kristna ung- Inom kommunerna domsråd Tekniska förvaltnings- Vapenfriskolor och Inom kommunerna linjer vissa kommuner Vissa kommuner Inom kommunalt brandväsende
Med den utformning av vapenfriutbildningen vi föreslår blir det i fram- tiden lättare att vid behov variera antalet vapenfria som utbildas varje år.
Alla vapenfria får i framtiden vissa gemensamma baskunskaper i brand- och räddningstjänst, sjukvård samt om säkerhetspolitik och to- talförsvar. Utbildningen får en högre och jämnare kvalitet. De vapenfria ges därmed bättre förutsättningar för att kunna lösa sina uppgifter under beredskap och i krig.
De vapenfria skall alltså genomföra repetitionsutbildning hos de myn- digheter vid vilka de krigsplaceras. Myndigheterna inom de civila delar- na av totalförsvaret har både olika förutsättningar och former för öv- ningsverksamhet. Repetitionsutbildningen för de vapenfria kommer därför att få många olika former. Vi framlägger därför inga detaljförslag om repetitionsutbildningen. Vi framhåller dock betydelsen av att de vapenfrias kompetens och färdigheter i sina krigsbefattningar hålls uppe genom en kontinuerlig och systematisk repetitionsutbildning.
De förslag vi framlägger angående utbildningen bedöms leda till ett behov av en starkare styrning av verksamheten. Vi föreslår därför änd- ringar i instruktionen för nämnden för vapenfriutbildning. Vi föreslår också att myndighetens organisation skall ses över.
Förslagen till inriktningen av vapenfriutbildningen syftar till att öka kvaliteten i utbildningen för att den resurs de vapenfria tjänstepliktiga utgör skall tillvaratas bättre. Förslagen innebär kostnadsökningar för utbildningen. Vi framlägger också vissa förslag till besparingar i nuva- rande utbildningssystem. Totalt innebär dock våra förslag vissa kost- nadsökningar.
Nuvarande utbildning ger inte det kompetenstillskott till totalförsva- rets krigsorganisation som är önskvärt. Kostnaderna för verksamheten är alltså höga i förhållande till resultaten. En begränsad kostnadsökning som bedöms ge en avsevärt bättre måluppfyllelse är enligt vår mening väl motiverad.
1. Uppdraget och arbetets bedrivande
1.1. Direktiven
Regeringen beslöt 1983—06-22 att tillkalla en kommitté med uppdrag att utreda värnpliktsutbildningen. Kommittédirektiven återfmns som bila- ga 2. Regeringen har därefter 1984-03-29 beslutat att utfärda tilläggsdi- rektiv till kommittén. Dessa återfinns som bilaga 3.
Direktiven anger som huvudinriktning, att kommittén bör ha stor frihet att pröva olika möjligheter till förändringar av vapenfriutbildning- en utan att kravet att den vapenfria tjänsten skall fullgöras i verksamhet som är av betydelse för samhället under beredskap och i krig eller att de grundläggande förutsättningarna för den vapenfria tjänsteplikten i öv- rigt ändras. Direktiven anger dock att kommitténs förslag bör innebära lägre kostnader per utbildad vapenfri.
Direktiven framhåller att möjligheten till vapenfri tjänst är ett uttryck för vårt samhälles hänsynstagande till att bruk av vapen mot annan kan vara så oförenligt med en värnpliktigs allvarliga personliga övertygelse att han inte kan fullgöra värnplikten. Vapenfri tjänst skall fullgöras i verksamhet som är av betydelse för samhället under beredskap och krig.
En utgångspunkt för kommitténs överväganden bör enligt direktiven vara att grundutbildningen på sikt skall kunna påbörjas senast tredje året efter det att tillstånd till vapenfri tjänst har lämnats. Då någon säker prognos över det årliga antalet nya vapenfria inte kan göras för längre tidsperioder bör särskilt beaktas att vapenfriutbildningens kapacitet re- lativt snabbt skall kunna ökas eller minskas utan att stora kostnader eller administrativa svårigheter uppstår.
Vidare är det vår uppgift att överväga den totala tjänstgöringstiden för de vapenfria tjänstepliktiga och fördelningen mellan grundutbildning och repetitionsutbildning, liksom en ytterligare differentiering av tjänst- göringstiderna — utöver vad nämnden för vapenfriutbildning fått i uppdrag att genomföra — beroende på slag av utbildning m. rn. I detta sammanhang bör även granskas de problem som tillgodoräknande av tidigare fullgjord tjänstgöring kan medföra vid övergång mellan värn- pliktstjänstgöring och vapenfri tjänst.
Vårt uppdrag omfattar inte prövningsprocessen av tillstånd till vapen— fri tjänst.
1.2. Arbetets bedrivande
Vårt egentliga arbete med detta uppdrag påbörjades i december 1984. Vår arbetsplan omfattade i stort D studier av förutsättningar, styrande krav och faktorer samt bak- grundsdata, [] övergripande resonemang om de vapenfria tjänstepliktigas roll och vapenfritjänstgöringen som funktion i samhället, E] allmänna överväganden om vapenfriutbildning och E] överväganden av systemlösningar.
Vi hari vårt arbete studerat de olika funktionerna i vapenfriutbildningen genom att ”följa” den tidsaxel med vilken olika åtgärder och förhållan- den kan beskrivas enligt figur 1. Vi har efter chefens för försvarsdepartementet medgivande, i samverkan med statistiska centralbyrån och under medverkan av ett antal utbild- ningsanordnare, genomfört en undersökning av vapenfria tjänsteplikti- gas attityder till och upplevelser av tjänstgöringen. Undersökningsresul- taten har i januari 1986 publicerats i en särskild rapport kallad ”Vapen- fria tycker...” (Liber 1986).
De berörda arbetstagarorganisationerna, Sveriges centrala värnplikts- råd och sedermera även Vapenfria arbetsgruppen har i en referensgrupp kontinuerligt följt och framfört synpunkter på vårt arbete.
Med detta betänkande redovisar vi våra överväganden och förslag angående vapenfriutbildningen i framtiden. Vårt arbete enligt kommit- tédirektiven är därmed avslutat i detta avseende. Arbetet med de frågor och förslag som ytterligare omfattas av regeringens tilläggsdirektiv an- gående frikallelse av värnpliktiga har påbörjats.
Fortsatt krigsplacering
Uttagning till vapenfri tjänst
Grundutbildning
Allmän Grund- Praktisk grundut- läggande befattnings— bildning belattnings— utbildning
utbildning
Krigsplacering
Repetitionsutbildning
Vidmakthållande Omskolning
Uppgifter under beredskap och i krig
Omkrigsplacering
Figur ]. Principskiss över vapenfrias tjänstgöring.
2. Att få vapenfri tjänst
2.1. Gällande vapenfrilag
Grunden för att få vapenfri tjänst framgår av 1 5 i lagen om vapenfri tjänst (SFS 1966z413 med ändringar) enligt följande:
”Värnpliktig äger enligt denna lag erhålla tillstånd att fullgöra va- penfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring, om det kan antagas att bruk av vapen mot annan är så oförenligt med den värnpliktiges allvarliga personliga övertygelse att han icke kommer att fullgöra värnplikten. Värnpliktig som erhållit tillstånd till vapenfri tjänst benämnes vapenfri tjänstepliktig (1978:524).”
Samma lag anger i 10 5 att ”ansökan om tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst prövas av vapenfrinämnden...”
Ansökningsförfarandet regleras av 1 — 3 55 kungörelsen med vissa be- stämmelser om vapenfria tjänstepliktiga (SFS 19661414) med ändringar 1971 och 1984):
”Ansökan om tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst i stället för värn- pliktstjänstgöring inges till inskrivningsmyndigheten eller truppre- gistreringsmyndigheten. Fullgör sökanden värnpliktstjänstgöring inges dock ansökningen till förbandschefen, som vidarebefordrar
ansökningshandlingarna till truppregistreringsmyndigheten (1971:101).”
”Ansökan skall vara skriftlig och innehålla de skäl sökanden vill åberopa”.
”Intyg och andra handlingar som sökanden önskar åberopa skall bifogas ansökningen (1984:73)."
Värnpliktig som vid tillfället för ansökan om vapenfri tjänst fullgör värnpliktstjänstgöring skall i de flesta fall hemförlovas i avvaktan på vapenfrinämndens beslut.
Prövningsförfarandet regleras av 4—7 55 i den ovan angivna kungörel- sen med vissa bestämmelser om vapenfria tjänstepliktiga:
”Vapenfrinämnden skall förordna särskild utredare att biträda vid inhämtande av underlag för prövning av ansökan att fullgöra va-
penfri tjänst, om ej nämnden finner detta vara uppenbart obehöv- ligt (1978:602).”
”Utredaren skall kalla sökanden till samtal. Vid samtalen skall sökanden informeras om förutsättningarna för att få vapenfri tjänst och få upplysning om bestämmelserna för denna tjänst. Sökanden skall ges möjlighet att för utredaren redogöra för skälen till att han inte vill bruka vapen mot annan.
Utredaren skall till vapenfrinämnden lämna en skriftlig redogö— relse över vad sökanden uppgivit vid samtalet (1984:73).”
”Sökanden bör innan ärendet avgörs beredas tillfälle att till va- penfrinämnden skriftligen bekräfta sin inställning till vapenbruk och förklara att han är villig att fullgöra vapenfri tjänst. Han bör därvid om möjligt förete intyg från person, som kan antagas ha god kännedom om sökandens förhållanden. I intyget skall anges att sökanden inför denna person har upprepat sin inställning till va- penbruk enligt villkoren i l 5 lagen (1966:413) om vapenfri tjänst.
I de fall där nämnden är tveksam i sin bedömning, skall sökanden beredas tillfälle att bli muntligen hörd av nämnden (1978:602).”
Besvär över vapenfrinämndens beslut kan anföras hos regeringen.
2.2. Handläggningen i vapenfrinämnden
Vapenfrinämnden sammanträder två å tre gånger i veckan året runt och 30 — 40 ärenden avgörs vid varje sammanträde.
Antalet ansökningar har successivt ökat fram till 1983 då antalet var 4.495 stycken. För 1984 var antalet 3.986 och för 1985 4.079. De närmaste åren väntas antalet ansökningar ligga på motsvarande nivå. Detta inne- bär att inte fullt tio procent av en grundutbildningsomgång värnpliktiga kan antas komma att söka vapenfri tjänst.
Handläggningsgången för en ansökan om vapenfri tjänst framgår av figur 2.
Tidsåtgång
Vapenfriansökan skrivs av den värnpliktige och 'r v å ä tr e v ec k 0 r sänds in till det värnpliktskontor han tillhör för vidarebefordran till vapenfrinämnden
Vapenfriansökan registreras hos vapenfrinämnden. Något varierande på grund av bostadsort. Utredare förordnas I genomsnitt inom lyra å lem veckor
Utredning verkställs (utredningssamtal + mölighet N ä 9 ot v a rie r a n d e. N orm & 11 in 0 m för sökanden att yttra sig över referatet) '>' ”* å '9 '" ” 0 k 0 '
Vapenfrinämndens kansli kommunicerar ärendet Fyra ve c k 0 ," va rav tre ve (: k 0 r ä r a e n (dvs. den värnpliktige får en möjlighet att yttra sig sakandes "9 '0' &” avge Yttrande i de fall utredaren inte tillstyrkt)
Beredning av ärendet 4 Fyra a lem veckor
Beslut på sammanträde med vapenfrinämnden
En åt två veckor
Protokoll upprättas. Beslutet expedieras (bland annat till sökanden)
! Totalt mellan fem och sex månader
Bifall Avslag som
överklagas
REGERINGEN (besvärsärenden handlägges i försvarsdepartementet)
Nämnden för vapenfriut- bildning ansvarar för ut- tagning. utbildning m. m, av vapenfria tjänstepliktiga
Figur 2. Handläggnings— gång för ansökan om va- penfri tjänst.
Figur 3 . Ansökningar om och tillstånd till vapenfri tjänst 1966 — 1984.
2.3. Antal vapenfriärenden
Utvecklingen av antalet ansökningar om vapenfri tjänst och antalet medgivna tillstånd illustreras av figur 3. Mer fullständiga uppgifter om antalet vapenfriärenden m. m. återfinns i tabellerna 15 — 24 i bilaga 4.
4 000
3 000
2 000
1000 I _ Ansökningar , —— Bifall
1966 68 70 72 74 76 78 80 82 84
Under år 1984 avgjordes 4.276 ärenden av vapenfrinämnden. I drygt 71 procent (3.026) av fallen bifölls ansökan, 22 procent (957) avslogs och sju procent (293) avskrevs av olika anledningar.
Besvär anfördes hos regeringen över 306 av de 957 avslagen. Regering- en prövade 231 sådana besvär och ändrade vapenfrinämndens beslut i 13 fall, dvs. i drygt fyra procent av de avgjorda besvären. (Resterande ärenden avskrevs eller överlämnades till vapenfrinämnden för ny hand- läggning m.m.).
Jämfört med 1983 ökade under 1984 den totala andelen sökande med religiösa motiv med cirka tre procent,jämnt fördelat på bifall och avslag.
Av alla dem som ansökte om vapenfri tjänst var det cirka 36 procent som anförde ”religiösa skäl” och cirka 64 procent som anförc'e ”ej religiösa skäl”. (De ansökningar som avskrevs finns ej uppdelade på skäl.)
Av dem som hade anfört religiösa skäl för sin ansökan var det cirka 93 procent som fick bifall och cirka sju procent som fick avslag. Av dem
som anfört icke religiösa skäl för ansökan var det cirka 67 procent som fick bifall och cirka 33 procent som fick avslag.
Av dem som fick bifall på sin ansökan var det 44 procent som hade anfört religiösa skäl för sin ansökan och 56 procent som anfört ”ej religiösa” skäl.
Av dem som fick sin ansökan om vapenfri tjänst avslagen var det elva procent som hade anfört religiösa skäl och 89 procent som hade anfört ”ej religiösa” skäl.
Handläggningstiden från det att en ansökan registrerats vid vapenfri- nämndens kansli till dess nämndens beslut expedierats var under hösten 1985 i genomsnitt fem månader.
Med det oförändrade antal ansökningar som kan förväntas under de närmaste åren beräknas 3.000 till 3.500 värnpliktiga per år komma att erhålla tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst.
Någon långtidsprognos i egentlig bemärkelse för den framtida ansök- ningsfrekvensen kan emellertid inte göras på grund av vapenfrifrågor- nas speciella karaktär. De värnpliktigas inställning till vapenbruk — sådan denna tar sig uttryck i ansökan om vapenfri tjänst — påverkas av opinionsströmningar på grund av händelser såväl inom som utom lan- det.
2.4. Kort historik
Genom åren har såväl tjänstgöringens innehåll som tjänstgöringstiden växlat för värnpliktiga som erhållit vapenfri tjänst. Den första proviso- riska lagstiftningen om vapenfri tjänst kom till stånd 1920. Innan dess hade man vid truppförbanden alltsedan 1902 använt de värnpliktiga, som av samvetsskäl vägrade fullgöra vapentjänst, till annan lämplig tjänstgöring vid förbandet, företrädesvis handräcknings- och expedi- tionstjänst. Tjänstgöringstiden var densamma för dessa som för övriga värnpliktiga.
Från och med tillkomsten av lagen (19201303) om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, har innehållet och tiden för den vapenfria tjänsten genomgått de huvudsakliga föränd- ringar som framgår av det följande.
1920 års provisoriska lag
Innehåll Tjänstgöringstid
A) Om samvetsbetänkligheterna av- Ordinarie tid + 25 procent, dvs.: såg tjänstgöring med vapen:
Handräcknings- eller expedi- — 394 dagar + 99 dagar = 493 da— tionstjänst vid krigsmakten. gar för värnpliktiga i allmänhet, — 514 dagar + 129 dagar = 643 dagar för studenter och likställ- da.
Innehåll
3)
Om samvetsbetänkligheterna av- såg tjänstgöring vid krigsmak- ten:
Civilt arbete för statens räkning vid
— Vattenfallsstyrelsen, — Domänstyrelsen,
— Uppsala universitets skogs- förvaltning,
— Riksantikvarieämbetet.
Tjänstgöringstid
Ordinarie tid + 50 procent dvs.:
— 394 dagar + 198 dagar = 592 dagar för värnpliktiga i allmän- het, — 514 dagar + 258 dagar = 772 dagar för studenter och likställ- da.
För att förebygga simulering från de värnpliktigas sida var man helt överens om att tjänstgöringstiden för de vapenfria borde vara betydligt längre än för övriga värnpliktiga. Departementschefen anförde därvid som princip att man borde utgå från det högsta dagantal som enligt värnpliktslagen kunde åläggas de särskilda kategorier (värnpliktiga i allmänhet, studenter och likställda) till vilka även de vapenfria skulle höra. Därefter skulle dagantalet ökas med en fjärdedel respektive hälf- ten. Tjänstgöringen skulle fullgöras i en följd för att man därigenom skulle få ut största möjliga nytta av den vapenfries arbetsskicklighet.
1925 års lag
Innehåll
A)
3)
Om samvetsbetänkligheterna av- såg tjänstgöring med vapen:
Tjänstgöring vid krigsmakten i
— handräckningstjänst,
— expeditionstjänst,
— yrkestjänst (för studenter och likställda).
Om samvetsbetänkligheterna av- såg tjänstgöring vid krigsmak- ten:
Civilt arbete för statens räkning vid
— Vattenfallsstyrelsen,
— Domänstyrelsen.
Tjänstgöringstid
Ordinarie tid + 90 dagar, dvs.:
— 140 dagar + 90 dagar = 230 da- gar för värnpliktiga i allmänhet,
— 260 dagar + 90 dagar = 350 da- gar för studenter och likställda.
Ordinarie tid + 120 dagar, dvs.:
— 140 dagar + 120 dagar = 260 dagar för värnpliktiga i allmän- het,
— 260 dagar + 120 dagar = 380 dagar för studenter och likställ- da.
Genom lagen (19252338) om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänklig- heter mot värnpliktstjänstgöring, kom de provisoriska bestämmelserna i huvudsak att permanentas. Emellertid innebar försvarsbeslutet samma år en kraftig avkortning av tjänstgöringstiden för de värnpliktiga. Sam- tidigt utfärdades föreskrifter om att de vapenfria skulle tillföras ersätt- ningsreserven med 140 dagars tjänstgöringstid mot 200 dagar för andra
värnpliktiga. Jämfört med den normala tjänstgöringstiden för värnplik- tiga i vapentjänst blev därför det verkliga påslaget bara 30 respektive 60 dagan
Som följd av krigsutbrottet genomfördes 1940 vissa lagändringar. Sålunda bestämdes att de som enligt lagen om samvetsömma fått till- stånd till civilt arbete också skulle vara skyldiga att tjänstgöra för sådant arbete inom det militära försvaret både under krig och fred. Tjänstgö- ringstiden utökades med 40 dagar för värnpliktiga i allmänhet och 100 dagar för studenter och likställda. Ökningen omfattade alla värnpliktiga.
1943 års lag
Innehåll Tjänstgöringstid
— Sjukvårdstjänst vid krigsmakten. Ordinarie tid + 150 dagar, dvs.:
— Tjänstgöring vid luftskyddet (från 450 dagar + 150 dagar = 600 da- 1944 civilförsvaret). gar.
— Expeditions-, yrkes- och handräck- ningstjänst eller civilt arbete vid krigsmakten.
— Civilt arbete utom krigsmakten för statens eller kommuns räkning.
] den utredning som föregick lagen (1943 : 121) om vapenfria värnpliktiga aktualiserades frågan om vilken utbildning de vapenfria skulle genomgå och de därmed avsedda tjänstgöringsuppgifterna. Man konstaterade att alla medborgare på olika sätt skulle komma att dras in i det moderna kriget — kriget hade blivit totalt och krävde ett totalförsvar i vilket också de vapenfria skulle ingå. För medborgarnas uppgifter i krigssam- hället behövdes utbildning i fredstid. Den utbildning och tjänstgöring som förordades för de vapenfria skulle avse främst det allmänna luft- skyddet med inriktning mot brand-, röjnings-, räddnings-, reparations- och sjukvårdstjänst. Även den militära sjukvården framhölls som ett lämpligt tjänstgöringsområde. Synpunkterna vägdes in i lagen.
Beträffande tjänstgöringens längd för de vapenfria uttalades bland annat att tiden borde vara så anpassad, att den lämnade en om möjligt betryggande garanti mot simulering utan att därför framstå som ett straff. Man föreslog därför en förlängning av tjänstgöringstiden med 120 dagar. Departementschefen ansåg emellertid för sin del att påslaget knappast var tillräckligt för att avhålla från missbruk och förordade en förlängning med 150 dagar. Förlängningen motsvarade en tredjedel av den tjänstgöringstid som gällde för värnpliktiga i allmänhet.
Tjänstgöringstiden för de vapenfria kom genom konstruktionen av 1943 års lag automatiskt att följa förändringarna för andra värnpliktiga. Således fick de vapenfria 1948 en tjänstgöringstid av 360 dagar. Med ändringarna 1952 av värnpliktstiden blev tjänstgöringstiden för de va- penfria 525 dagar. Denna tjänstgöringstid gällde till ändring gjordes med 1966 års vapenfrilag.
1966 års lag
Innehåll Tjänstgöringstid Tjänst som är betydelsefull för samhäl- 540 dagar let, såsom
— brandtjänst inom civilförsvaret,
— reparationstjänst vid järnvägarna, statens vattenfallsverk eller telever- ket,
— hälsovårds- eller sjukvårdstjänst inom det allmänna civila medicinal- väsendet och
— ekonomi- eller expeditionstjänst vid statlig eller kommunal förvaltning.
Som allmänna riktlinjer för den vapenfria tjänsten utgick statsmakterna vid 1966 års lagstiftning från de förhållanden, som kunde råda under krigstid i ett samhälle organiserat för totalförsvar. De förutsättningar som därvid kom att ligga till grund för tjänstgöringen enligt lagen (1966z413) om vapenfri tjänst kan sammanfattas enligt följande:
— Uppgifterna i såväl freds- som krigstid skulle vara sådana, att samvetsskäl mot att fullgöra dem inte rimligen kunde åberopas av någon. — Tjänstgöringen under krig borde avse betydelsefulla uppgifter för samhället. — Uppgifterna borde väljas inom områden där personalförstärkning behövdes.
— Fredstjänstgöringen skulle användas för en effektiv och ända- målsenlig utbildning för krigsuppgifterna.
— För övriga värnpliktiga gällande uttagningsprinciper och tjänst- göringsvillkor borde i huvudsak tillämpas även för de vapenfria.
Den vapenfria tjänsten skulle vidare i princip inte kunna anordnas vid försvarsmakten. Dock kunde tjänstgöring få äga rum där om den vapen- frie förklarat sig villig till det.
Till en början var man inte beredd att godta u-lands- eller fredskår- tjänst som alternativ för vapenfria. Efter en särskild utredning infördes dock 1971 en möjlighet att inom ramen för både värnpliktstjänstgöring- en och den vapenfria tjänsten genomgå vad som kom att kallas bistånds- och katastrofutbildning.
Från och med 1982 slopades denna utbildningsmöjlighet som alterna- tiv tjänstgöring. lstället infördes ett system som innebar att en vapenfri, som tjänstgjort i biståndsarbete utomlands, kunde få tillgodoräkna den tjänstgöringen som fullgjord del av grundutbildning som vapenfri. Möj— ligheten kvarstår och har 1982 kompletterats genom att även genom- gången allmän kurs i u-landskunskap vid Sandöskolan numera kan tillgodoräknas som del av vapenfriutbildningen.
Efter en översyn av vapenfrilagstiftningen bestämdes 1978 att den vapenfrie skulle fullgöra tjänst i verksamhet, som är betydelsefull för
samhället under beredskap och i krig (Jmfr ”Rätten till vapenfri tjänst”, SOU 1977:7). Tjänstgöringen skulle ske hos statlig, kommunal, lands- tingskommunal myndighet eller hos förening eller stiftelse som regering- en bestämmer. Bestämmelsen gäller fortfarande.
Den sammanlagda tjänstgöringstiden avkortades 1971 till 450 dagar för flertalet vapenfria. Därigenom kom antalet dagar nära att överens- stämma med den totala utbildningstid som gällde för värnpliktiga uttag- na till underbefäl.
För dem med viss kvalificerad vapenfriutbildning kvarstod den längre tjänstgöringstiden ytterligare något år. I samband med en fortsatt allmän avkortning av utbildningstiden för värnpliktiga 1976 minskades även vapenfriutbildningen till nu gällande 420 dagar. Detta motsvarar vad som kan åläggas värnpliktiga som uttagits till gruppbefäl inom armén inklusive tiden för repetitionsutbildning.
I jämförelse med andra värnpliktiga har tjänstgöringstiden för de vapenfria fram till 1966 alltså förlängts med någon procentsats eller andel. Till en början har också den enskildes inställning till tjänstgöring med vapen eller tjänstgöring vid krigsmakten påverkat tjänstgöringsti- den. Motivet till förlängningarna har uttryckligen angivits vara ett medel för att förebygga simulation. Från och med 1966 har tjänstgöringstiden för de vapenfria mer bestämts med hänsyn till vad som ansetts behövas för att nå en viss utbildningsnivå.
3. Systembeskrivning
3.1. Nuvarande utbildningsorganisation
3.1.1. Nämnden för vapenfriutbildning
Nämnden för vapenfriutbildning som 1983-01-01 bildades under arbets- marknadsdepartementet är enligt sin instruktion ett lednings- och till- synsorgan vad det gäller utbildningen. Ansvaret för vapenfriutbildning- en utövades tidigare av arbetsmarknadsstyrelsens vapenfrisektion. Nämndens organisation och huvuduppgifter framgår av figur 4.
Styrelse Direktör
Administrativ enhet Antal tjänster: 7
Tjänstgöringsenhet Antal tjänster: 10
Planeringenhet Antal tjänster: 4
Huvuduppgifter: Frågor rörande
Huvuduppgifter: Frågor rörande
Huvuduppgifter: Frågor rörande
utredning * personal registrering utbildning * ekonomi redovisning planering * juridik uttagning information * förvaltning inkallelser
* föreskrifter * medinflytande
tillsyn av vapen- friverksamhet krigsorganisation
ärenden krigsplacering
* ***-#* * ***Ä'lr
Styrelsens ordförande är chefen för nämnden för vapenfriutbildning. l styrelsen ingår representanter för politiska partier, civilförsvarsstyrel- sen, arbetsmarknadsstyrelsen, fackliga organisationer och kommunför- bundet.
enskilda vapenfri—
Figur 4. Nämndensför vapenfriutbildning orga- nisation
Det åligger nämnden för vapenfriutbildning särskilt att
föra register över vapenfria tjänstepliktiga, avgöra vilket slag av tjänstgöring som de vapenfria tjänstepliktiga skall fullgöra, efter samråd med utbildningsanordnarna bestämma plats och tid- punkt för tjänstgöring, meddela riktlinjer för utbildningen av de vapenfria tjänsteplikti- ga, godkänna av utbildningsanordnarna upprättade utbildningspla- ner, utöva tillsyn över utbildningen och tjänstgöringen i övrigt, efter samråd med vederbörande myndighet svara för krigsplace- ring av vapenfria tjänstepliktiga.
Nämndens för vapenfriutbildning hela instruktion (SFS 1982: 1278) åter- finns som bilaga 6.
3.1.2. Uttagningsförfarandet
Efter det att vapenfrinämnden fattat beslut om tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst handläggs ärendet vid nämnden för vapenfriutbildning med i huvudsak steg enligt figur 5.
Utbildningen sker därefter hos utbildningsanordnare.
Handläggningstid
Vapenfrinämndens beslut överlämnas till nämnden för vapenfriutbildning
Inskrivningsresultat rn. m. inhämtas från Ino m två a' tre m å n ad er värnpliktskontoret
Den vapenfrie får information från nämnden för 1 n o m 5 e )( m å n a d e r vapenfriutbildning. Genom ett frågeformulär in-
hämtas kompletterande upplysningar från den vapenfrie
Materialet bereds för uttagning till tjänstgöring
Uttagning sker i samråd med utbildningsanordnare
Den vapenfrie erhåller besked om preliminär ut- tagning och ges möjlighet att framföra synpunkter
Fastställd uttagning med besvärshänvisning till In o m tolv rn å n a d e r värnpliktsnämnden meddelas den vapenfrie
Den vapenfrie får inkallelse till tjänstgöring, i Beräknas kunna påbörjas inom 24 månader regel fyra till sex månader före inryckning
Figur 5. Handläggning vid nämnden för vapen- friutbildning.
3.1.3. Utbildningsanordnare
Utbildningen anordnas av statliga och kommunala myndigheter samt hos två ideella organisationer —- Svenska röda korset och Sveriges krist— na ungdomsråd. Utbildningen inom kommunerna och organisationerna påbörjades under 1970-talet. Antalet utbildningsplatser har allt sedan dess ökat väsentligt hos dessa utbildningsanordnare.
De nuvarande utbildningsanordnarna och antalet vapenfria som plan- lagts för grundutbildning de senaste åren framgår av följande samman-
ställning: Tabell 1
Antal vapenfria Utbildningsanordnare 81/82 82/83 83/84 84/85 85/86 Arbetsmarknadsstyrelsen — 25 25 Civilförsvarsstyrelsen 104 1 19 151 Kriminalvårdsstyrelsen 30 30 25 Luftfartsverket 375 375 375 Postverket 24 25 25 Riksantikvarieämbetet 60 65 65 Sjöfartsverket 26 27 10 Socialstyrelsen 303 318 203 Statens hundskola 10 15 10 Statens järnvägar 120 96 96 Statens naturvårdsverk 127 1 19 124 Statens vattenfallsverk 100 144 142 Styrelsen för internationell utveckling 35 37 35 Televerket 110 110 110 Överstyrelsen för ekonomiskt försvar 22 22 — Landsting — —— 144 Primärkommuner 717 722 701 Svenska röda korset 44 44 40 Sveriges kristna ungdomsråd 100 1 10 1 10 Summa 1 930 2 155 2 307 2 403 2 391
Av sammanställningen framgår omfattningen av antalet utbildnings— platser åren 1983/84, 1984/85 samt 1985/86 enligt tjänstgöringsplanen. Vidare redovisas antal vapenfria i primärkommunerna samt summerade antal avseende 1981/82 och 1982/83. Härav kan utläsas att antalet utbildningsplatser sedan budgetåret 1981/82 till 1985/86 ökat med cirka 450. Erfarenheten har visat att det faktiska antalet utnyttjade utbild— ningsplatser är cirka tio procent lägre än vad tjänstgöringsplanen utvi— sar.
De primärkommuner inom vilka grundutbildning av vapenfria skett de senaste åren och antalet vapenfria som utbildats framgår av följande
sammanställning: Tabell 2 Kommun Administrerar även Antal vapenfria
"tblldmngfor 81/82 82/83 83/84 84/85 85/86
Bollnäs (Ovanåker, Ljusdal) 40 45 45 Borlänge 20 25 20 Gnosjö (Gislaved, Värnamo) 40 40 35 Göteborg 55 75 70 Haninge (Nynäshamn) 50 50 45 Järfälla 40 — — Katrineholm (Vingåker, Flen) 50 50 50 Malmö 35 35 35 Mölndal 35 30 30 Norrköping 26 26 26 Nybro 20 20 20 Stockholm 50 60 55 Sundbyberg (Solna) 21 21 45 Sundsvall 50 50 45 Uddevalla (Lysekil, Trollhättan,
Vänersborg) 50 55 55 Upplands Bro 30 30 30 Uppsala 25 25 25 Västervik 40 40 35 Örebro (Hallsberg) 40 45 35 Summa 532 674 717 722 701
De tolv kommuner som anges inom parentes har vapenfria från ”huvud- kommunen” i praktiktjänstgöring, medan administration och utbildning ombesörjs av huvudkommunen. Genom överenskommelser mellan de berörda kommunerna regleras de ekonomiska och praktiska förhållan- dena.
3.1.4. Utbildningens innehåll
Utbildningen har kommit att utformas enligt två olika syften:
dels utbildning vilken syftar till att ge den vapenfrie kunskaper för att fungera i en befattning i utbildningsanordnarens krigsorganisation un- der beredskap och i krig och
dels ”utbildning” inriktad på fredstida tjänstgöring hos utbildnings— anordnaren med krigsplacering inom civilförsvaret efter kompletteran- de utbildning under den första repetitionsutbildningen.
Utbildningen hos de statliga myndigheterna och organisationerna planeras av varje myndighet efter deras speciella behov. Under 1984 utfärdade nämnden för vapenfriutbildning direktiv angående en allmän grundutbildning hos de statliga myndigheterna och organisationerna. Avsikten var att garantera samtliga vapenfria en likvärdig utbildning i totalförsvarskunskap, sjuk- och olyckfallsvård samt brandkunskap.
Figur 6. Princip för ut- bildningsplaner.
Denna allmänna grundutbildning skall enligt nämndens för vapenfriut- bildning anvisningar genomföras för alla vapenfria vid de angivna ut- bildningsanordnarna sedan hösten 1985.
Utbildningen inom kommunerna sker för närvarande inom områdena barn- och äldreomsorg samt skola och fritid. Hur utbildningen fördelas på olika utbildningsområden och kommuner framgår av tabell 27 i tabellbilagan 5.
Av tabell 27 framgår bland annat att endast cirka tio procent av de vapenfria utbildas inom äldreomsorgen. (Det låga antalet avspeglar eventuellt de vapenfrias låga intresse för denna tjänstgöring i förhållan- de till barnomsorg och skola, samt kanske även attityderna i kommuner- na.)
Utbildningen planeras av de kommunala utbildningsanordnarna själ- va. Planerna redovisas därefter för nämnden för vapenfriutbildning för godkännande.
Fram till 1980 var de för granskning och tillsyn av utbildningen och dess genomförande avsatta resurserna mycket begränsade inom den dåvarande vapenfrisektionen inom arbetsmarknadsstyrelsen. En aktiv samordning av utbildningen genomfördes för första gången 1983 när nämnden för vapenfriutbildning och de kommunala utbildningsanord- narna enades om anvisningar för den kommunala utbildningen.
Den för verksamheten i kommunerna gemensamma utbildningsplanen omfattar fem delkurser enligt principbilden i figur 6.
Gemensamt för alla vapenfria som utbildas i primärkommuner
Introduktion Grundutbildning Delkurs 1 Delkurs 2 En vecka Två veckor
Anpassat efter befattningens innehåll:
' _______ ? Befattnings- | Tillämpad | Befallnings- utbildning | I tjänstgöring | Utbildning || L _______ ] Delkurs 3 _Delkurs 4 En vecka En vecka
Tillämpad övning
Delkurs 5
Utbildningens mål anges enligt anvisningarna för kommunal utbild- ningsplan för vapenfria tjänstepliktiga enligt följande:
”Utbildningens övergripande målsättning är att ge vapenfria tjänste- pliktiga grundläggande kunskaper om och träning i sin uppgift och funktion inom kommunens verksamhet under beredskap och krig.”
I anvisningarna anges vidare att grundutbildningen omfattar totalt 290 — 310 dagar. ”Utbildningen inleds med fyra veckors huvudsakligen teoretisk undervisning, varav tre veckor är gemensamma för alla vapen- fria inom kommunen. Därefter tjänstgör den vapenfrie under cirka tre månader inom sin befattning. Så följer en veckas fördjupning av befatt- ningsutbildningen. Efter resterande tjänstgöring inom befattningen av- slutas utbildningen med en veckas tillämpad övning.”
Inriktningen av verksamheten är därmed avsedd att vara gemensam medan genomförandet (främst tidsföljden mellan de olika momenten) kan varieras efter lokala förutsättningar.
De olika delkursernas mål och innehåll enligt samma anvisningar framgår av följande sammanställning:
Delkurs 1: Introduktion
Delkursens mål är att ge information om planeringen av den vapenfria tjänsten och dess villkor på utbildningsorten.
Delkursen omfattar följande moment: — information om kommunen — utbildning och tjänstgöringsförhållanden — ekonomiska och sociala förhållanden under tjänstgöringen — hälsoundersökning — fysisk träning — information från nämnden för vapenfriutbildning — medinflytandeverksamheten — arbetsmiljö —— vissa bestämmelser för den vapenfrie hos utbildningsanordnaren.
Introduktionskursen omfattar 40 timmar
Delkurs 2: Grundutbildning
Delkursens mål är att ge den vapenfrie baskunskaper inom områden som har betydelse för hans allmänna funktion inom kommunens verk- samhet under beredskap och i krig.
Delkursen omfattar följande moment: — totalförsvarets funktion och den vapenfries roll — kommunens beredskapsplanering — introduktion till studiecirkel i försvarskunskap — sjuk- och olycksfallsvård — brandskydd — psykiska reaktioner under beredskap och krig.
Grundutbildningskursen omfattar 80 timmar.
Delkurs 3: Befattningsutbildning I
Delkursens mål är att ge den vapenfrie baskunskaper inom det befatt- ningsområde där han skall tjänstgöra.
Delkursen omfattar moment enligt ett av nedanstående alternativ:
A. Barnomsorg — socialtjänstlagen — socialnämndens organisation och uppgift — barnomsorgens organisation och uppgift — barnets utvecklingsfaser — barnpsykologi — barn med särskilda behov — invandrarbarn — pedagogik inom barnomsorgen — hälsolära
Barnomsorgskursen omfattar 40 timmar.
B. Skolverksamhet -— socialtjänstlagen— socialnämndens organisation och uppgift — den obligatoriska skolans organisation och uppgift — skolålderns psykologi — skolans pedagogik — invandrarbarn — elevvårdsarbete
Skolverksamhetskursen omfattar 40 timmar.
C. Fritidsverksamhet — socialtjänstlagen — socialnämndens organisation och uppgift — fritids- och kulturverksamhet inom kommunen — utvecklingspsykologi — fritidsverksamhetens pedagogik — samarbete hem — skola — fritidsverksamhet — barn med särskilda behov — invandrarbarn
Fritidsverksamhetskursen omfattar 40 timmar.
D. Äldreomsorg — socialtjänstlagen — socialnämndens organisation och uppgift — äldreomsorgens organisation och uppgift — biologiskt åldrande — åldrandets psykologi — åldrande och de sociala relationerna
— attityder till åldrande — att möta döden
Äldreomsorgskursen omfattar 40 timmar.
Delkurs 4: Befattningsutbildning I I
Delkursens mål är två:
— att ge den vapenfrie fördjupade kunskaper inom befattningsom- rådet utifrån de praktiska erfarenheter han fått under ett par månaders tillämpad utbildning och — att ge den vapenfrie förmåga att använda sina befattningskunska- per i en situation av beredskap och krig.
Delkursen planeras av utbildningsanordnaren utifrån — gjorda erfarenheter och uppkomna behov under tillämpningsut- bildningens första tre månader, —— befattningens roll inom kommunens beredskapsorganisation och —— den vapenfries kommande krigsplacering.
Delkursen omfattar 40 timmar.
Delkurs 5: Tillämpad övning
Delkursens mål är att ge den vapenfrie möjlighet att använda sina befattningskunskaper i en övning utformad efter den situation som kan uppstå under beredskap och i krig.
Delkursen omfattar följande moment: — att utifrån kommunens beredskapsplanläggning sätta sig in i a/ de egna arbetsuppgifterna, b/ planerna för lokaler, utrustning, verksamhetens igångsätt- ning m.m. — övning grundad på planläggningen med inslag av moment i brandskydd, olycks- eller skadefall, sjukvård m. m. —- övning med anknytning till civilförsvaret med avseende på utrym- ning, alternativt mottagande av utrymmande.
På grund av rådande planeringsläge inom kommunerna har denna till- lämpade övning endast kunnat genomföras som försöksverksamhet.
3.1.5. Vapenfriadministratörernas roll
Den befattningshavare hos utbildningsanordnaren som handlägger frå- gor rörande de vapenfrias tjänstgöring m.m. kallas vapenfriadministra- tör.
Administratören bör ha god kunskap om totalförsvaret, de sociala och ekonomiska villkor som gäller för vapenfria samt andra förhållanden som råder under värnpliktstjänstgöring.
Vapenfriadministratören (eller annan som utbildningsanordnaren utser)
ansvarar bland annat för: [I personalredovisning, vilket bland annat innebär att — i samråd med nämnden för vapenfriutbildning ta ut vapenfria för tjänstgöring, — ansvara för tjänstgöringsrapportering till nämnden för vapenfri- utbildning, — föra tillrättavisningskort över de vapenfria. El personalsocial verksamhet omfattande bland annat att — besluta om tjänstledighet för vapenfria, — ge aktivt stöd till vapenfria för att stimulera till meningsfull fritids- verksamhet, — ge kurativt stöd åt enskilda vapenfria. El budget- och ekonomiadministration omfattande bland annat att — ansvara för utbetalning av ekonomiska ersättningar till vapenfria, — administrera de vapenfrias ledighetsresor m.m., — ansvara för den kvartalsvisa ekonomiska redovisningen till nämn- den för vapenfriutbildning. El samordning av vapenfriverksamheten med övrig verksamhet hos ut- bildningsanordnaren, anskaffa lärare till moment i utbildningen, utbilda handledare samt förmedla kontakter mellan de vapenfria och nämnden för vapenfriutbildning.
El utbildnings- och verksamhetsplanering. Planera uppläggning och ge- nomförande av utbildningen. Lämna förhandsinformation till inkal- lade vapenfria om lokala tjänstgöringsförhållanden. Följa upp och utvärdera vapenfriverksamheten samt ta fram underlag för att hålla verksamheten å jour.
I normalfallet finns en vapenfriadministratör vid varje utbildningsmyn- dighet. Dessa är anställda och avlönas av respektive utbildningsmyndig- het. Uppgiften som vapenfriadministratör varierar i omfattning vid de olika utbildningsenheterna mellan heltid och mycket begränsad tid.
Nämnden för vapenfriutbildning anordnar årligen administratörs- konferenser samt viss utbildning för nytillkomna vapenfriadministratö- rer.
3.1.6. Handledarnas roll
För den dagliga kontakten med de vapenfria ansvarar den lokala hand- ledaren. Handledaren skall ha god kunskap om vad vapenfri tjänst innebär och vilken funktion de vapenfria har hos utbildningsanordna- ren. Vidare skall han/hon ha erforderliga kunskaper om regler m. rn. som gäller för den vapenfria tjänsten.
Handledare i kommunerna är oftast tillsynslärare inom skolan eller föreståndare vid daghem, ålderdomshem etc. Vid statliga myndigheter är det oftast arbetsledare som är handledare för vapenfria.
I enstaka fall är uppgifterna som handledare för vapenfria reglerade så att de ingår i befattningshavarens ordinarie arbetsuppgifter och till exempel skrivits in i en befattningsbeskrivning. Så är dock oftast inte
fallet utan uppgiften åläggs lämpad befattningshavare för en viss tid eller en viss vapenfri som en tillkommande uppgift.
Handledaren har ett stort ansvar för att verksamheten under den praktiska befattningsutbildningen skall fungera väl. För närvarande genomförs inte utbildning av handledare i tillräcklig omfattning. I nor- malfallet får för närvarande handledaren en halv dags introduktion och en årlig uppföljning på cirka en dag. Handledaren har därutöver regel- bundet återkommande kontakter med vapenfriadministratören, i bästa fall i form av personliga besök.
Något särskilt handledararvode eller motsvarande ersättning för upp- giften utgår normalt inte.
3.2. De vapenfria tjänstepliktiga
I tabellbilagan (bilaga 5) återfinns sammanställningar av data om de vapenfria tjänstepliktiga.
Av tabell 23 framgår hur summan vapenfria i november 1983 (32.661) fördelar sig efter ålder och län. Fördelningen redovisas antalsmässigt och procentuellt av det totala antalet (32.661). Även de vapenfrias pro- centuella andel av hemlänets befolkning redovisas. Därav framgår ex- empelvis hur de vapenfria är förhållandevis fler i Jönköpings, Örebro och Västerbottens län och hur låga procenttalen är i södra Sverige. Även antal och procentuell fördelning på åldersklasserna redovisas.
Av tabell 24 kan man utläsa att antalet vapenfria den 1 november 1984 var totalt 35.160. Man kan också studera ökningen från november 1980 (totalt 23.090) genom att avläsa de tre uttagna uppgifterna oktober 1981, juli 1982 och november 1983. I sista kolumnen har de tre årens ökning summerats. Summan tillkomst under tre år är 9.859, vilket ger en genom- snittlig ökning per år på cirka 3.300.
Av tabellen framgår också att de årliga avgångarna under de närmaste 10 åren (till och med födda 1945) understiger 1.000 (att ställas mot den sannolika årliga ökningen på cirka 3.000).
[ tabell 25 redovisas de vapenfria som kallats in under 1984 efter åldersfördelning och kvarstående tjänstgöringsskyldighet. Vapenfria tjänstepliktiga med högst 200 dagar kvar av de 420 har ofta fullgjort värnpliktsutbildning. De kan även ha fullgjort all militär repetitionsut- bildning men är ändå tjänstgöringsskyldiga som vapenfria eftersom minsta antalet dagar för dessa är 75 oavsett hur lång militär tjänst som fullgjorts.
Anmärkningsvärt är att så stor andel (45 procent) av de vapenfria tjänstepliktiga i ålderslägena 31 — 47 år tillhör kategorin som har en längre kvarvarande tjänstgöringsskyldighet. Eftersom redovisningen en- ligt denna tabell endast finns för ett budgetår bör inte alltför långtgående slutsatser dras om fördelningen över en längre tidsperiod. Av intresse är dock konstaterandet att förhållandet mellan dem med kort kvarvarande tjänstgöringsskyldighet och dem med lång tjänstgöringstid nu och sedan flera år är omkring 25 respektive 75 procent.
3.3. Antal tjänstgöringsdagar
För budgetåret 1983/84 disponerades 650.000 tjänstgöringsdagar för vapenfria och för budgetåret 1984/85 tilldelades nämnden för vapenfri- utbildning totalt 700.000 dagar. Av dessa tillkom 50.000 för att möjlig- göra en tidigare inryckning till vapenfri tjänst för sådana vapenfria tjänstepliktiga som eljest skulle vara arbetslösa. För 1985/86 disponeras 700.000 tjänstgöringsdagar. För 1986/87 och för de närmast följande åren omfattar nämndens för vapenfriutbildning nuvarande planering 700.000 dagar.
3.4. Kostnader 3.4.1 Totala kostnader för utbildningen
Kostnader för den vapenfria utbildningen redovisas över två separata anslag under tionde huvudtiteln.
Anslaget B 14 avser nämndens för vapenfriutbildning förvaltnings- kostnader. För budgetåret 1985/ 86 har anvisats 4.513.000 kronor.
Över anslaget B 15, Vapenfria tjänstepliktiga, bestrids kostnaderna för utbildning och förmåner till de vapenfria. Medlen disponeras av nämnden för vapenfriutbildning och länsstyrelserna (vad avser familje- bidrag) enligt särskilda föreskrifter.
För budgetåret 1985/86 har totalt anvisats ett förslagsanslag på 101.075.000 kronor, där 84.800.000 kronor har anvisats för förmåner åt vapenfria, 11.608.000 för familjebidrag, 325.000 för fritidsstudieverk- samhet och särskild hjälpverksamhet samt 4.342.000 till ersättning för utbildningskostnader m. m. (inklusive bidrag till vapenfria arbetsgrup- pers verksamhet).
3.4.2. Bidrag till utbildning och administration
Statlig myndighet är skyldig att utan särskild ersättning anordna utbild- ning av vapenfria. Regleringsbrevet anger att ersättning för kostnader i samband med utbildning och administration av vapenfria kan utgå från statsverket till annan utbildningsanordnare än statlig myndighet såsom kommunal myndighet, landstingskommunal myndighet och ideell orga- nisation. Om särskilda skäl föreligger kan även statliga affärsdrivande verk erhålla viss kompensation i de fall vapenfriverksamheten medför merkostnader.
Ersättningar till utbildningsanordnare får uppgå till högst 3.000 kro- nor per vapenfri som utbildas.
Sedan budgetåret 1979/80 har denna anslagspost funnits för att täcka vissa utbildnings- och administrationskostnader hos utbildningsmyn- digheterna. Vid den första fördelningen av bidragssumman (cirka 3 miljoner kronor) föreslog arbetsmarknadsstyrelsen en fördelning om 3.000 kr per vapenfri till kommuner och organisationer samt ett lägre bidrag till statens vattenfallsverk (2/ 3 av 3.000) och televerket (1/ 2 av 3.000). Arbetsmarknadsdepartementet fastställde den föreslagna fördel-
ningen, som sedan följts. Statensjärnvägar har senare tillkommit och har efter en överenskommelse med arbetsmarknadsstyrelsen erhållit samma bidrag som kommunerna.
De lägre bidragen till statens vattenfallsverk, televerket och senare också postverket motiverades ursprungligen av lägre utbildningskostna- der än vad statens järnvägar har samt en större faktisk nytta av de vapenfria tjänstepliktiga under den tillämpade tjänstgöringen.
Utöver dessa bidrag över nämndens för vapenfriutbildning anslag utbetalas för landstingens utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal särskilda bidrag över socialstyrelsens anslag E 21 under femte huvudti- teln.
3.5. Utbildningstider
Utbildningstiden har de senaste åren omfattat 320 dagars grundutbild- ning och 100 dagars repetitionsutbildning. Regeringen föreskrev i febru- ari 1984 att utbildningstiden skulle differentieras med hänsyn till tjänst- göringens art. Genomsnittlig grundutbildningstid skall dock vara 300 dagar utan väsentliga avvikelser.
Från och med utbildningsåret 1985/86 gäller följande utbildningstider:
Tabell 3
___—'_'—
För tjänstgöring vid Ungefärligt Grundutbild- Repetitions- Totalt
antal vapen- ningsdagar utbildnings- fria dagar ___—___;— Luftfartsverket 375 345 75 Televerket 110 310 110 Statens järnvägar 96 Statens vattenfallsverk 142 Kommuner 701 300 120 420 Svenska röda korset 40 Sveriges kristna ungdomsråd 1 10 Övriga statliga myndig- heter (även landsting) 817 276—310 110— 144
3.6. Krigsplacering
Vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra tjänst i verksamhet som är betydel- sefull för samhället under beredskap och i krig.
Krigsplacering av vapenfria tjänstepliktiga genomförs av ett antal krigsplacerande myndigheter. Som stöd för krigsplaceringsarbetet an- vänder nämnden för vapenfriutbildning värnpliktsverkets ADB-system.
Följande myndigheter är krigsplacerande myndigheter för vapenfria: arbetsmarknadsstyrelsen, Civilförsvarsstyrelsen, postverket, socialsty- relsen, statens hundskola, statens järnvägar, statens naturvårdsverk, sta-
tens vattenfallsverk, televerket, överstyrelsen för ekonomiskt försvar och primärkommuner. Även vid Svenska röda korset krigsplaceras vapen- fria.
Vapenfria som krigsplaceras vid statens naturvårdsverk, i kommuner- na eller hos Svenska röda korset kvarstår i denna krigsplacering under tio år, varefter de överförs till civilförsvaret.
Vapenfria vid utbildningsmyndigheter som enbart grundutbildar (se- kundärmyndigheter) överförs till civilförsvarsstyrelsen för ytterligare utbildning och krigsplacering.
Krigsplacerande myndighet fattar beslut om krigsplacering och krigs- organisationens utseende. Nämnden för vapenfriutbildning verkställer krigsplaceringarna och genomför krigsorganisatoriska förändringar ge- nom databearbetning. När nämnden för vapenfriutbildning verkställer krigsplaceringarna uppdateras databasen med krigsplaceringstermer.
Krigsplaceringsorder utsänds till den enskilde vapenfrie genom nämndens för vapenfriutbildning försorg med vissa undantag. Vapen- fria som överförts till civilförsvaret erhåller krigsplaceringsorder genom respektive länsstyrelses försorg. Hälso- och sjukvårdspersonal erhåller krigsplaceringsbesked genom socialstyrelsens försorg. Vapenfria som utbildats i kommuntjänst erhåller efter utryckningen besked om att de är krigsplacerade i sin hemkommun.
Övriga krigsplaceringshandlingar såsom Personaltabell krigsplace- ring, Krigstjänstgöringsorder, Personaltabell inmönstring och Lista över personal disponibla för krigsplacering framställs av nämnden för vapen- friutbildning och tillställs krigsplacerande myndighet.
Två gånger årligen initierar nämnden för vapenfriutbildning krigspla- ceringsarbetet genom framtagande av krigsplaceringshandlingar som översänds till krigsplacerande myndigheter för åtgärd.
Här utgör civilförsvarsstyrelsen ett undantag genom att använda sig av ett eget datasystem. I nämndens för vapenfriutbildning databas fram- går med en särskild markering vilken personal som överlämnats till civilförsvaret. Vapenfria tillhörande hälso- och sjukvårdspersonal över- lämnas till socialstyrelsen. Dessa vapenfria markeras på ett särskilt sätt i databasen.
Från det ideala förhållandet att alla grundutbildningsmyndigheter borde vara krigsplacerande finns för närvarande undantag, nämligen — att kriminalvårdsstyrelsen, luftfartsverket, riksantikvarieämbetet, sjöfartsverket, styrelsen för internationell utveckling och Sveriges kristna ungdomsråd inte har egen krigsorganisation eller inte har vapenfria i sin krigsorganisation, varför deras grundutbildade vapenfria tjänstepliktiga tillförs civilförsvaret och — att vapenfria tjänstepliktiga hos statens naturvårdsverk, Svenska röda korset och primärkommunerna krigsplaceras hos egen myn- dighet i tio år, varefter de överförs till civilförsvaret för repeti- tionsutbildning och ny krigsplacering.
Följande sammanställning visar vissa utbildningsanordnares procen- tuella andel av den planerade vapenfriutbildningen för 1985/86 samt
hos vilka myndigheter de vapenfria som grundutbildas är tänkta att krigsplaceras och repetitionsutbildas. Repetitionsutbildning förekom- mer dock ännu ej vid alla angivna myndigheter.
Tabell 4 Grundutbildning vid Andel av pla- Krigsplacering nerad grund- och repetitions- utbildning. utbildning Procent av 2.433 vapenfria 1985/86 Arbetsmarknadsstyrelsen, Civilförsvars- 38 Hos egen myn- styrelsen, Postverket, Socialstyrelsen, Sta- dighet tens hundskola, Statens järnvägar, Statens vattenfallsverk, Televerket, Statens naturvårdsverk, Kommuner, 36 Hos hemkommu- Svenska röda korset nen eller egen
myndighet i 10 år (ej repetitionsut- bildning) och därefter inom civilförsvaret
Kriminalvårdsstyrelsen, Luftfartsverket, 26 Civilförsvaret Riksantikvarieämbetet, Sjöfartsverket, Styrelsen för internationell utveckling, Sveriges kristna ungdomsråd
I tabell 4 anges att krigsplacering sker ”hos hemkommunen” eller hos egen myndighet i tio år. Med ”hemkommun” avses den vapenfrie tjän- stepliktiges hemkommun oavsett utbildningsort. Med ”hos egen myn- dighet” avses grundutbildningsmyndigheten (eller —organisationen). Tidsbegränsningen, tio år, motiveras av att de vapenfria har återstående repetitionsutbildning som för närvarande genomförs hos annan myndig- het, nämligen inom civilförsvaret.
För civilförsvarets del innebär denna planering ett årligt tillskott av vapenfria tjänstepliktiga intill år 1990 om cirka 600 och därefter, dvs. då tio-årsutfallet inträder, ytterligare cirka 800. Dessa antal skall läggas till den årliga grundtilldelning civilförsvaret erhåller genom de drygt 800 vapenfria som fullgjort hel eller del av militär grundutbildning.
De vapenfria tjänstepliktiga som överlämnas till civilförsvaret kallas till inskrivningssamtal av länsstyrelserna. Eftersom inte alla vapenfria tjänstepliktiga vid dessa inskrivningssamtal ansetts fylla de kvalifika- tionskrav som uppställts av civilförsvaret erhålls ett antal vapenfria tjänstepliktiga i retur till nämnden för vapenfriutbildning.
Civilförsvarsstyrelsens programplan för utbildning av vapenfria tjänstepliktiga som fullgjort grundutbildningen som vapenfri eller inom försvarsmakten omfattar för programplaneperioden 1986/87 — 1990/ 91 cirka 980 vapenfria årligen. Denna planering innebär ett totalt till- skott till civilförsvaret om cirka 4.900 vapenfria under perioden.
Det preliminära antalet vapenfria som kommer att vara krigsplacera- de i kommunerna uppgår, då tio årsklasser vapenfria tillförts, totalt till cirka 6.000. Av tabell 26 i tabellbilagan 5 framgår den länsvisa fördel- ningen av dessa vapenfria. Beräkningarna bygger på en årlig total för- delning av 3.000 vapenfria från 1980. Uppbyggnaden av kommunernas organisation under beredskap och i krig pågår. Antalsmässiga behovs- uppgifter föreligger inte ännu.
Övriga myndigheters krigsorganisation för vapenfria uppgår för när- varande till sammanlagt cirka 22.000, varav 2.500 inom primärkommu- nerna. Eftersom ett flertal krigsplacerande myndigheter tillkommit först på senare tid och då flera av de övriga nyligen utökat sin krigsorganisa- tion varierar uppfyllnaden i hög grad. Den nuvarande uppfyllnaden av dessa 22.000 krigsbefattningar för vapenfria uppgår till cirka 40 procent.
Hos flera av de krigsplacerande myndigheterna sker redan nu årligen avgångar vid 47 års ålder. Eftersom de äldsta åldersklasserna i det totala vapenfrikollektivet är mycket små de närmaste tiotalet år kommer emel- lertid ökningen i krigsorganisationen att obetydligt understiga antalet nyutbildade vapenfria. Först när krigsorganisationen blivit uppfylld kommer antalet avgående 47-åringar att öka så att nyrekryteringen ba- lanseras. I detta fall utgör civilförsvaret ett undantag därigenom att de avgående vapenfria 47-åringarna i regel kan kvarstå i organisationen som civilförsvarspliktiga.
4. Några grunder för Vårt arbete
4.1. Bakgrund
I vårt samhälle skall totalförsvaret vara en funktion av demokratiska beslut och rättigheter. Det innebär bland annat att det finns en skyldighet att i värnpliktens form solidariskt och efter förmåga medverka i försvaret av vår rätt att själva utforma vårt samhälle. Det innebär också att det, i respekt för dem som funnit att bruk av vapen är oförenligt med deras allvarliga personliga övertygelse, finns en möjlighet att i stället erhålla tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst.
Många överväganden i frågor som rör de vapenfrias utbildning och tjänstgöring kan naturligtvis göras helt oberoende av överväganden i andra frågor. För att inte helt orimliga situationer skall uppstå, eller helt verklighetsfrämmande förslag skall komma fram, har vi dock funnit det nödvändigt att bland annat göra vissa jämförelser med motsvarande grundfrågor när det gäller de värnpliktiga.
Vi har alltså funnit att vi inte kan se de vapenfria tjänstepliktiga och deras tjänstgöring som en verksamhet som är oberoende av resten av samhället. Vi väljer därför att behandla vapenfriutbildningen som en del av det totalförsvar som är uppbyggt för att omfatta alla medborgare och alla funktioner av samhället. Vi väljer därför också att tydligt redovisa de jämförelser med värnplikten m.m. som ligger med i våra övervägan- den.
Som grund för många av våra överväganden har vi haft de bedöm- ningar, kring vilka 1978 års försvarskommitté enades, och de värdering- ar som uttalades i 1982 års försvarsbeslut samt — i de avseenden dessa på den principiella nivån är relevanta — de överväganden och ställ- ningstaganden vi tidigare gjort under vårt arbete med värnpliktsutbild- ningen. Dessa har redovisats i våra tidigare betänkanden ”Värnplikten i framtiden” (SOU 1984:71) och ”Värnplikten i samhället” (SOU 1985:36).
4.1.1 1982 års försvarsbeslut
Från 1982 års försvarsbeslut har vi i tidigare betänkanden bland annat angivit följande:
”Vår säkerhetspolitik syftar primärt till att vara fredsbevarande och att hålla vårt land utanför krig. Försvarsorganisationen skall tjäna dessa
syften. Ett efter våra förhållanden starkt försvar är en viktig del av vår säkerhetspolitik. Vi måste för omvärlden göra troligt att vi verkligen är beredda att försvara vår frihet genom att hävda vårt territorium och våra gränser.
Vårt territorium är stort. Våra sjö- och landgränser är långa. 1 förhål- lande härtill är befolkningstalet lågt. Befolkningen är fördelad på tätbe- folkade områden och glesbygder. De senare återfinns väsentligen inom områden med landgräns till våra grannar. Om hela vårt land skall kunna försvaras och våra gränser hävdas måste en i förhållande till folkmäng- den stor försvarsorganisation kunna mobiliseras.
1978 års försvarskommitté anförde i sitt första betänkande att den allmänna värnplikten är av största betydelse för försvarsviljan och för att manifestera vår vilja att säkra landets trygghet mot yttre hot. Den är enligt kommittén också en nödvändig grund för att tillgodose försvars- maktens behov av personal och möjliggöra att försvarsmakten tillförs civil erfarenhet.”
4.1.2. Vår grundsyn på värnplikten
Vi har i allt väsentligt anslutit oss till vad som ovan redovisats ur 1982 års försvarsbeslut. Som vår grundsyn på värnplikten har vi i tidigare betän- kande bland annat uttalat följande:
”Den allmänna värnplikten skapar ett försvar med en stark folklig förankring. Genom alla mäns medverkan i försvarsorganisationen ska- pas allmänhetens insyn i denna, och därmed den självkritiska gransk- ning av organisationen som bidrar till fortsatt utveckling och anpassning till de i vårt samhälle allmänt rådande värderingarna. Samtidigt bidrar den med de kunskaper om försvarets uppgifter i samhället som är nöd- vändiga för en allmän förståelse för och uppslutning bakom säkerhets- politiken och vår vilja att försvara vårt samhälle.
Ett alternativ till allmän värnplikt, ett mer eller mindre rent yrkesför- svar, innebär risker för att försvarsorganisationen isolerar sig från sam- hället i övrigt. Detta kan leda till att normer och värderingar, som utvecklas i en sådan organisation, kan komma att stå i motsats till det samhälle försvaret skall tjäna. Utvecklingen i vissa länder ger exempel på de risker som är förenade härmed.
Den allmänna värnplikten i den utformning den givits i vårt land innebär bland annat en skyldighet för de värnpliktiga att genomgå grundutbildning som skall leda fram till lämplighet för krigsplacering i en befattning inom ett visst förband eller typ av förband.
Solidariteten i vårt demokratiska samhälle kräver att vi anpassar samhällets krav på den enskilde medborgaren till hans/hennes möjlig- heter och förmåga. Från den allmänna värnplikten skall därför de en- skilda frikallas eller befrias för vilka utkrävandet av denna plikt skulle medföra orimliga påfrestningar. Dessa värnpliktiga skall i stället allt efter sin förmåga beredas möjligheter att göra en insats för landet inom andra delar av vårt totalförsvar. Detta, av hävd och i alla försvarsord- ningar elementära, hänsynstagande ingår i den allmänna värnpliktens grundidé och utgör inte något avsteg från denna.” (SOU 1985136 sid 19).
4.2. Vår grundsyn på vapenfri tjänst
Vi har också redan i betänkandet ”Värnplikten i framtiden” uttalat att ”I vissa fall måste andra för samhället viktiga principer få väga tyngre än värnplikten. Ett exempel är att individer, för vilka bruk av vapen utgör en olöslig moralisk konflikt ges möjlighet till vapenfri tjänst inom en annan del av totalförsvaret än försvarsmakten” (SOU 1984:71 sid 65).
Enligt vår mening är möjligheten att fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnplikt inte en alternativ form av värnplikt. Den är undantaget från huvudregeln, vilket markerar samhällets vilja att respektera dem, för vilka bruk av vapen mot annan är oförenligt med personlig övertygelse. Den vapenfria tjänsten är för dem en form av att fullgöra den yttersta skyldigheten att efter förmåga medverka i att försvara rätten för oss själva att som nation utforma vår framtid.
För undvikande av missförstånd finns det i detta sammanhang anled- ning att framhålla (och närmare redovisa) vår syn på vad vi anger som skyldigheten att efter förmåga medverka i försvaret av vårt samhälle. Vi utgår därvid från den helhet av säkerhets- och försvarspolitik kring vilkas grunder enighet under lång tid kunnat uppnås i riksdagen. Denna kan sammanfattningsvis sägas syfta till att bevara vår nations självstän- dighet.
Ett av medlen för detta är ett i fred förberett totalförsvar. Den militära delen av totalförsvaret har de traditionella uppgifterna att med militära medel försvara landet mot angrepp.
De civila delarna av totalförsvaret har många och varierande uppgif- ter. Gemensamt för de flesta civila delarna av totalförsvaret är att de kan karakteriseras som de delar av fredssamhället som måste fungera för att trygga samhällets viktigaste funktioner under beredskap eller i krig. Några av formerna för detta är att rädda, skydda eller ta hand om medborgare i nöd eller med hjälpbehov.
Begreppet totalförsvar markerar således den omställning som hela samhället tvingas till under beredskap eller i krig. Begreppet är lika mycket en beskrivning av en situation som ett uttryck för en organisa— tionsstruktur eller vissa verksamheter.
Att medverka i att ”försvara” vårt samhälle genom en insats i totalför- svaret är således enligt vår mening inte ett ställningstagande till krigs- handlingar eller ens till frågan om våld. Det är däremot en, under annorlunda former organiserad, solidarisk medverkan i det för påfrest- ningar utsatta samhället och de värderingar detta gett uttryck för.
Skyldigheten att medverka i totalförsvaret är därför också en skyldig- het att medverka i att försvara bland annat rätten att under vissa förut- sättningar avstå från bruk av vapen mot annan.
I krig blir alla samhällets funktioner ytterst ansträngda. Det är då mer angeläget än någonsin att resurserna tillvaratas så väl som möjligt. Många viktiga funktioner som brand- och räddningsorganisationer, vårdsystem, distributionssystem osv. blir mycket ansträngda. För att dessa skall fungera på en kvantitativt och kvalitativt rimlig nivå måste tillgången till kompetent personal säkerställas.
De vapenfria tjänstepliktiga är en i detta sammanhang betydelsefull
resurs. De kan i fred ges utbildning inklusive praktisk träning under tjänstgöringen som gör det möjligt för dem att under beredskap eller i krig kunna göra fullvärdiga och effektiva insatser.
4.3. Allmänna överväganden inför det fortsatta arbetet
Av den översikt av den vapenfria tjänstens utveckling som redovisats i avsnittet 2.4 framgår att den vapenfria tjänsten genom tiderna kanske mer behandlats som ett sätt att fylla upp en undantagsform för tjänstgö- ring med visst innehåll än som en funktion i samhället som tillmätts ett eget värde.
Det för närvarande tillämpade systemet för vapenfria tjänstepliktigas tjänstgöring i fred kan sägas vara präglat av många års osäkerhet om syftet med verksamheten, om utvecklingen, brist på samordning och oklarhet om beslutsvägar m.m.
De ”vapenfria värnpliktiga” och sedermera vapenfria tjänstepliktiga har i stor utsträckning kommit att betraktas som en allmän arbetskrafts— tillgång. Detta blir särskilt tydligt när det gäller den fredstida tjänstgö- ringen. Ett antal exempel på uppgifter som under utbildningsåret 1984/ 85 ålagts vapenfria tjänstepliktiga har redovisats för oss. Av den under- sökning av vapenfrias attityder till tjänstgöringen m.m. som vi låtit statistiska centralbyrån genomföra framkom att 60 procent av de vapen- fria tror att de huvudsakligen utför uppgifter som någon annan ändå skulle ha utfört. Endast 18 procent av de vapenfria under utbildning vet var de avses bli krigsplacerade.
Vi konstaterar att det för närvarande föreligger en klar disproportion mellan egentlig utbildning och faktiskt arbete under grundutbildnings- tiden för vapenfria tjänstepliktiga.
Vi konstaterar att det i stor utsträckning föreligger brister i sambandet mellan utbildning och avsedda uppgifter i krig .
Skälen härför är främst att nuvarande system för utbildning av vapen- fria tjänstepliktiga har utvecklats ur ett antal genom åren delvis motstri- diga beslut.
Sammanfattningsvis kan det sägas att främst följande frågor genom åren påverkat utformningen av systemet:
1/ Hur lång tjänstgöringen skall vara:
Detta avgörs endera av nödvändig tid för utbildning till angivna uppgif- ter eller av en jämförelse med utbildningstiden för värnpliktiga.
2/ Vilket tjänstgöringens mål skall vara:
Detta avgörs av statsmakternas grundsyn på de vapenfrias tjänstgöring.
3/ Vad tjänstgöringens innehåll skall vara:
Detta avgörs av — behov av utbildning för vissa uppgifter, — behov av personal för vissa uppgifter i krig,
— personalbehov i fred, — de vapenfrias attityd till olika uppgifter i krig respektive i fred, — tillgång till utbildningsplatser, utbildare m.m.
Dessa frågor och alla deras delfrågor har vid olika tider haft olika betydelse vid utformningar av vapenfriutbildningen.
Det ingår inte i vårt uppdrag att pröva rätten till vapenfri tjänst eller prövningsförfarandet. Vi diskuterar därför i det följande ett antal prin- cipfrågor utifrån deras inverkan på utformningen av utbildningen av vapenfria tjänstepliktiga och under förutsättningen att vapenfri tjänste- pliktig i enlighet med vapenfrilagen 2 & skall fullgöra tjänst i verksamhet som är betydelsefull för samhället under beredskap och krig.
4.3.1. Utbildning eller tjänstgöring
Lagen om vapenfri tjänst anger att vapenfri tjänstepliktig skallfullgöra tjänst. Den administrerande myndigheten har senare kallats nämnden för vapenfriutbildning. 1 förordningen anges att tjänstgöring skall omfat- ta grundutbildning och repetitionsutbildning samt att utbildning sker hos utbildningsanordnare.
Mellan begreppen tjänstgöring och utbildning kan en viss motsättning föreligga. Vi använder i detta betänkande begreppen enligt följande definitioner:
Med tjänstgöring avses den tjänstgöringsskyldighet som med stöd av vapenfrilagen kan åläggas vapenfri tjänstepliktig. Tjänstgöringsskyldig- het bör enligt vår mening föreligga i fred för utbildning och under beredskap eller i krig för fullgörande av uppgifter i krigsorganisation (krigstjänstgöring).
Med utbildning avser vi den verksamhet som bör pågå under de vapenfria tjänstepliktigas tjänstgöring i fred.
4.3.2. Tjänstgöringstidens längd
Frågan om tjänstgöringstidens längd för de vapenfria kan principiellt ses på två delvis helt motstridiga sätt.
Tillspetsat uttryckt kan man på ett sätt se på tjänstgöringstiden som en fråga om hur lång tid som minst erfordras för att bibringa en vapenfri tjänstepliktig de kunskaper och färdigheter som är nödvändiga för att han skall kunna lösa en viss uppgift. I ytterlighetsfallen innebär det att till exempel en operationsassistent eller en teleingenjör knappast behö- ver någon utbildning alls för att kunna anses kompetent att på ett tillfredställande sätt kunna lösa uppgifter på ett sjukhus respektive vid televerket i krig.
Dessa skulle alltså, i och med att de medges tillstånd till vapenfri tjänst, i stort sett kunna befrias från tjänstgöringsskyldighet i fred.
Det andra sättet att se på tjänstgöringstiden innebär att man utgår ifrån att det inte får ”löna sig” i tjänstgöringstid att begära vapenfri tjänst i förhållande till att fullgöra värnplikt. I konsekvens härmed bör vapen- fria tjänstepliktiga alltid åläggas minst samma tjänstgöringsskyldighet
som den de skulle haft som värnpliktiga. Så har tidigare varit fallet i Sverige. Det är även vanligt i andra länder.
Frågorna om vapenfri tjänst behandlas för närvarande av Europarå- dets huvudkommitté för mänskliga rättigheter för att enligt nuvarande planer bli föremål för rekommendation av rådet. Under arbetet har bland annat frågan om längden på vapenfri tjänst i förhållande till militärtjänst diskuterats.
Gällande vapenfrilag innebär att värnpliktig som ansöker om vapen- fri tjänst blir föremål för ett särskilt prövningsförfarande. Om han upp- fyller enligt lagen givna kriterier för att få vapenfri tjänst beslutar vapen- frinämnden att medge honom tillstånd att fullgöra sådan. Det är således inte en fråga om ett fritt val för den enskilde om han skall fullgöra värnplikt eller vapenfri tjänst.
Så länge nuvarande prövningsförfarande finns kvar kan vi inte se några sakskäl för att till exempel belasta den vapenfrie med en avsevärt längre tjänstgöringstid än värnpliktsutbildningstiden.
Tjänstgöringstidens längd bör enligt vår mening i stället i första hand vägas mot målet att ge en utbildning för att lösa kvalificerade uppgifter i ett krigsorganiserat samhälle. Vi kan samtidigt inte bortse ifrån att det skulle leda till orimliga förhållanden om vapenfriutbildningen ges en sådan utformning att den ijämförelse med värnpliktsutbildningen fram- står som attraktiv till exempel med hänsyn till tjänstgöringstidens längd. Vi menar därför att tjänstgöringstidens längd primärt bör bestämmas utifrån bedömd tidsåtgång för att nå utbildningsmålet för respektive befattning men inom de ramar som kortaste respektive längsta tjänstgö- ringstid för värnpliktiga utgör.
4.3.3. Krigsplacering
Redan 1964 års utredning rörande vapenfria värnpliktiga angav i sitt betänkande ”Vapenfri tjänst” följande:
”Om Sverige skulle bli indraget i krig måste man räkna med, att detta kommer att få karaktären av ett totalt krig. Erfarenheterna från andra världskriget visar bl.a. hur man genom en hänsynslös hemortsbekämp- ning sökte lamslå folkförsörjningen och åstadkomma så stora förluster bland civilbefolkningen, att folkets motståndsvilja knäcktes.
I en sådan situation, då ingen samhällsfunktion torde kunna undgå att beröras eller påverkas av krigsförhållandena, måste alla resurser sam- ordnas till försvar för samhällets fortbestånd och skydd för befolkning- ens liv och egendom” — — — (SOU 1965z71 sid 28).
Vad som då anfördes gäller i ännu högre grad idag. Samhället har utvecklats till att bli alltmer sårbart. Få delar av samhället kan vara oberörda om landet tvingas in i beredskapstillstånd eller krig.
4.3.4. Begreppet krigsplacering
På de flesta myndigheter, institutioner och inte minst på många företag har redan i fred lagts krav att de genom planering och andra åtgärder skall förbereda anpassning till beredskapsläge eller krig. Oftast sker
detta genom att en särskild krigsorganisation förbereds. Ett vitalt mo- ment i denna krigsplanering är vad som med civil personaladministrativ terminologi kan kallas alternativ bemanningsplanering inklusive chefs- försörjningsprogram och program för alternativ tjänstekompetens — dvs. att så långt detta är möjligt planera för att det finns rätta personer med rätta kompetenser för de uppgifter de annorlunda förhållandena kräver.
I alla sammanhang används för att utrycka individens roll i denna process begreppet krigsplacering. Ordet är möjligen ursprungligen taget ur huvudsakligen militär terminologi men används nu allmänt. Det används för att uttrycka läkares, sjuksköterskors, biskopars, predikan- ters, tjänstemäns, arbetares och många andras planerade uppgifter i händelse av beredskap eller krig. Krigsplaceringen är ofta kopplad till andra administrativa beslut såsom till exempel till uppskov från värn- pliktstjänstgöring för att säkerställa bland annat humanitära funktioner i samhället. Ledet krigi ordet krigsplacering uttrycker en tids (eller rättare tillstånds-) bestämning när uppgifterna skall utföras — inte ett engage- mang i krigshandlingar.
Det har i viss debatt framförts att vapenfria inte borde krigsplaceras inom totalförsvaret. Vi har stor respekt för de vapenfrias moraliska/ etiska ställningstagande. Vi förstår och respekterar också den mora- liska/etiska innebörden i ställningstaganden från vissa vapenfria som innebär att de som yttersta konsekvens av sina ställningstaganden till frågan om bruk av vapen mot annan inte heller kan tänka sig att på annat sätt direkt eller indirekt medverka till stridshandlingar.
Att mot denna bakgrund hävda att man inte kan acceptera en krigs- placering torde dock enligt vår mening mera vara en fråga om bristande kunskaper om samhällets funktioner under beredskap och i krig än om allvarlig övertygelse.
Att bli utbildad för en krigsplacering — i betydelsen skyldig att bege sig till en viss plats och där fullgöra vissa uppgifter — ärinte en mer aktiv insats för landets militära försvarsansträngningar än någon annan under samma situation gjord arbetsinsats inom landet. Det enda som kan vara av betydelse för ett moraliskt ställningstagande bör som vi ser det vara uppgifternas beskaffenhet och innehåll.
Uppgifterna har när det gäller vapenfria tjänstepliktiga i första hand humanitär karaktär. Det kan till exempel handla om att skydda och rädda liv eller att ge särskilt utsatta grupper av medborgare såsom barn och åldringar vård och omsorg.
Vi har övervägt att söka ett annat ord för ”krigsplacering”. Vi har inte funnit att detta vore meningsfullt. Vi anser i stället att de missförstånd som synes ha uppstått bör klaras ut för framtiden. Detta kan ske genom en väsentligt förbättrad utbildning av de vapenfria tjänstepliktiga inom ramen för information om svensk säkerhetspolitik och totalförsvarsupp- lysning under grundutbildningen. Lika viktig är en ökad och förbättrad information om den vapenfries egna krigsuppgifter och krigsplacering i ett framtida utbildningssystem.
4.3.5. Krigsplacering eller ej
I händelse av krig kommer hela vårt samhälle att påverkas. Ett fåtal verksamheter kan pågå precis som vanligt. Vissa verksamheter kan inte fortgå alls och får läggas ned. Andra funktioner måste ställas om till mycket begränsad krigsverksamhet. På många andra funktioner blir effekten av omställningarna den motsatta — verksamheten måste ökas avsevärt. Dessutom tillkommer verksamheter som normalt inte bedrivs i fred.
[ många fall innebär omställningen under beredskap eller krigsverk- samhet en övergång till andra metoder och till verksamhet under andra förhållanden än den normala fredsverksamheten. Mobiliseringen av försvarsmakten tar stora resurser ur samhället i anspråk både när det gäller personal och material. Fordon, Specialmaskiner osv. mobiliseras.
Den direkta omställningen av vissa verksamheter till krigsorganisa- tion medför också konsekvenser i andra verksamheter. Omställningen av sjukvårdsorganisationen innebär till exempel att viss hälso- och sjuk- vårdspersonal mobiliseras till försvarsmaktens organisation. Den inne- bär också en avsevärd omprioritering mot akutsjukvård (främst opera- tionskapacitet) och decentralisering av verksamheten. Att behovet av hälso- och sjukvårdspersonal blir stort är självklart. Andra konsekvenser är att behoven av personal för sjuktransporter ökar liksom behovet av barnomsorg för att möjliggöra för hälso- och sjukvårdspersonal att träda i tjänst. På motsvarande sätt ökar behoven starkt av personal för om- sorgsverksamhet, för åldringsvård m.m.
Vi utgår ifrån att de som beviljats vapenfri tjänst ansökt om denna som en konsekvens av ett eget moraliskt eller etiskt ställningstagande till grundfrågan om bruk av vapen mot annan och att de inte vill undandra sig en personlig insats i en situation då allas medverkan erfordras.
Vi har i vårt tidigare betänkande ”Värnplikten i samhället” uttryckt det så att den allmänna värnplikten ”— — —- innebär krav på alla man- liga medborgare och på alla funktioner i samhället att solidariskt och efter förmåga bidra till försvaret.” (SOU 1985:36 sid 21).
Den vapenfria tjänsten är ett uttryck för vårt demokratiska samhälles respekt för det etiska/ moraliska ställningstagande mot att bruka vapen mot annan som vissa medborgare gjort. Enligt vår mening innebär inte detta att krav för den skull inte kan ställas på de vapenfria tjänstepliktiga att solidariskt och efter förmåga och med de restriktioner som accepten av den vapenfria tjänsten innebär, ställa sig till förfogande för i samhäl- let under beredskap och i krig angelägna uppgifter.
Krigsplacering av de vapenfria tjänstepliktiga är som vi ser det en funktion av den planering som syftar till att under de extrema förhållan- dena under beredskap och i krig rädda liv och nödställda, ge handikap- pade, barn och åldringar den omvårdnad och den hjälp de är i behov av och att även på andra sätt medverka till att hålla viktiga funktioner i samhället igång.
De i framtiden sammanlagt cirka 35.000 vapenfria tjänstepliktiga är en viktig resurs för att lösa dessa uppgifter. Det är därför enligt vår mening närmast en självklarhet att denna resurs skall tillvaratas och dess
användning under beredskap och i krig noga planeras. De vapenfria tjänstepliktiga bör därför krigsplaceras.
4.3.6. Frikallelse
Våra principiella ställningstaganden till krigsplacering av de vapenfria tjänstepliktiga och ianspråktagande av dem under beredskap eller i krig bygger på det nuvarande förhållandet att även den vapenfries tjänstbar- het (före beslutet om vapenfri tjänst) har prövats vid militär inskriv- ningsprövning. De tänkbara krigsbefattningarna för vapenfria tjänste- pliktiga är, som grupp betraktade, vare sig mer eller mindre fysiskt eller psykiskt krävande än de flesta militära krigsbefattningar. En variation mellan olika befattningar kommer naturligtvis att finnas.
Vi ser dock ingen anledning att ställa kraven annorlunda på de vapen- fria tjänstepliktiga än på de värnpliktiga. Beslut om vapenfritjänst och uttagningen som vapenfri utgör ingen omprövning av tjänstbarheten.
Den som av tjänstbarhetsskäl inte kan krigsplaceras som vapenfri bör därför — av samma skäl som om han inte kan krigsplaceras inom för- svarsmakten — hellre frikallas än genomföra grundutbildning som inte kan leda till krigsplacering.
4.3.7. Personalreserv
Det är för oss en inte obetydlig svårighet i utredningsarbetet att plane- ringen av den framtida kommunala beredskapsorganisationen inte hun- nit vinna stabilitet. På grund härav finns ett stort antal osäkerhetsfakto- rer om detaljinriktning, organisationslösningar och dimensionering. Vi kan därför inte med någon större exakthet göra motsvarande bedöm- ningar av behoven av vapenfria för krigsplacering i kommunerna. Vi har därför tvingats att inskränka oss till den bedömningen att de totala personalbehoven väsentligt kommer att överstiga antalet vapenfria tjänstepliktiga.
Antalet vapenfria att utbilda varierar något mellan åren och kan inte prognostiseras med större exakthet. Antalet tillgängliga utbildningsplat- ser kan av praktiska och ekonomiska skäl variera något mellan åren. Under hela den tid den vapenfrie är tjänstepliktig inträffar ett antal avgångar på grund av dödsfall, sjukdom, uppskov m. m.
Inte ens i övrigt under helt ideala förhållanden är det därför realistiskt att planera för en utbildning mot ett exakt antal givna krigsbefattningar. På samma sätt som för de värnpliktiga bör det därför finnas en viss möjlighet att placera utbildade vapenfria i personalreserv under en viss tid i avvaktan på krigsplacering i befattning.
Personalreserven bör givetvis minimeras. Vi ser den dock som ett praktiskt instrument för att bland annat kunna skapa en flexibel utbild- ningsorganisation.
4.3.8. Vissa undantag
Vi är medvetna om att det inom vapenfrikollektivet liksom inom värn- pliktskollektivet finns — och troligen även framledes kommer att finnas
— en liten grupp som, trots att de inte kan betraktas som frikallelsefall, på grund av personliga förhållanden eller andra skäl inte är lämpliga att direkt krigsplaceras. 1 den militära organisationen finns en så stor bredd bland krigsbefattningarna att vissa individuella hänsyn kan tas.
När det gäller krigsplaceringen av vapenfria torde, på grund av att organisationen är mindre och av flera andra skäl, dessa möjligheter vara begränsade i varje fall under en övergångstid.
Vi kan därför inte bortse från att det — i strid med våra principiella ställningstaganden ovan — övergångsvis kan finnas behov av att en begränsad grupp vapenfria tjänstepliktiga fullgör tjänst som inte direkt leder till krigsplacering i befattning. Dessa bör tills vidare placeras i personalreserv i avvaktan på att den kommunala beredskapsplaneringen blivit fullt utbyggd. Dessa vapenfria bör senare vid repetitionsutbildning ”omskolas” till lämplig krigsuppgift. Alternativt kan de så småningom överföras till att disponeras av länsarbetsnämnd på samma sätt som för närvarande sker med så kallade merbehovsvärnpliktiga ur försvarsmak- ten.
Vi vill dock framhålla att vi ser det ovan skisserade förfarandet som ett undantagsförfarande. Vi förutsätter att det tillämpas med stor restrik- tivitet.
4.4. Mål för vapenfriutbildningen
Vi har tidigare framhållit att samhället under beredskap och i krig tvingas till omfattande omställningar. Vi har också pekat på att många uppgifter tillkommer och att många verksamheter skall fortgå men under väsentligt andra förhållanden. För att lösa sådana under beredskap och i krig för samhället betydelsefulla uppgifter har vi framhållit att de vapenfria tjänstepliktiga är en viktig resurs.
I den mån det är fråga om att bara ersätta arbetskraft som faller bort ur civila verksamheter på grund av försvarsmaktens mobilisering finns andra grupper i samhället att tillgå. För enbart syftet att effektivast möjligt fördela den tillgängliga arbetskraften torde det även i krig finnas mer effektiva system genom de ordinarie arbetsmarknadsorganen än ett sytem med vapenfri tjänst. Vi ser därför i detta sammanhang inte de vapenfria primärt som en arbetskraftresurs.
4.4.1. Förutsättningar
För gruppen vapenfria tjänstepliktiga gäller att
1/ de vapenfria redan i fred är individvis identifierbara, 2/ de vapenfria redan i fred är disponibla för utbildning,
3/ till följd av de ovan angivna förhållandena är det för samhället möjligt att redan i fred på ett effektivt sätt planera för hur de vapen- frias insatser bäst skall tillvaratas under beredskap och i krig.
Det blir mot denna bakgrund närmast en effektivitetsfråga i planeringen av de vapenfrias insatser att avgöra till vad de vapenfria skall utbildas.
En översiktlig jämförelse visar att vapenfrikollektivet inte skiljer sig från värnpliktskollektivet när det gäller inskrivningsdata. Man kan alltså utgå ifrån att de vapenfria som kollektiv har samma fysiska och psykiska normalfördelning som de värnpliktiga och samma sammansättning av kunskaper och färdigheter. Det finns också anledning att anta att det inom vapenfrikollektivet finns en andel individer som vid inskrivnings- prövningarna bedömts befälslämpliga till följd av personliga egenska— per, ledarbegåvning och erfarenheter.
Vi har, som tidigare nämnts, inte funnit det möjligt att vid avvägning- en av tjänstgöringstiden för de vapenfria bortse från jämförelsen med tjänstgöringstiden enligt värnpliktslagen. Utan att här gå närmare in på tjänstgöringstidens längd kan vi dock konstatera att en icke obetydlig tid står till förfogande för utbildning av vapenfria tjänstepliktiga.
Det är därför från effektivitetssynpunkt naturligt att i fred i första hand utbilda vapenfria för uppgifter under beredskap eller i krig för vilka en längre utbildning erfordras.
Vi vill framhålla att vi inte ser detta som ett sätt att fylla ut de vapenfrias tjänstgöringstid utan som en effektivitetsfråga. Det kan helt enkelt inte vara rimligt att inom andra delar av samhället avsätta resurser för att utbilda personal för krigsuppgifter samtidigt som vapenfria full- gör tjänst — och drar avsevärda kostnader — som inte leder till angelä- gen utbildning.
Personalbehov som kräver kort utbildningstid kan på motsvarande sätt tillgodoses på annat sätt. För dessa behov bör av samma effektivi- tetsskäl inte utbildning av vapenfria ske.
Dessa våra ställningstaganden är alltså i första hand en fråga om prioritering av utbildningsresurser. Dess konsekvenser är dock väsentli- ga eftersom de samtidigt innebär rättvisa utbildningsförhållanden.
4.4.2. Mål
Mot bakgrund av ovanstående anser vi att utbildningen i fred av de vapenfria skall ha följande mål:
[1 Vapenfriutbildningen syftar till att ge de vapenfria tjänsteplik- tiga den utbildning som de behöver för att i krigsbefattning kunna lösa uppgifter under beredskap och i krig.
I konsekvens härmed anser vi att utbildningen bör utformas så att den 3 ger de vapenfria de kunskaper och de färdigheter som de behöver för att lösa uppgifterna i en viss eller vissa befattningar i vilka de kan krigsplaceras, [1 ger de vapenfria de kunskaper och färdigheter som behövs för att de skall kunna skydda sig själv och medverka till att skydda och rädda andra, 121 ger de vapenfria de kunskaper om svensk säkerhetspolitik och om totalförsvarets uppgifter och funktioner som behövs för att de skall få förståelse för och effektivt skall kunna medverka i totalförsvarets civila delar.
. _5- ._ - .it-air,. -- 159117" Mil; ” ' 1 ;d ' 13; _),F ... - *ä'a'l &» ' .. .;F-l. m 1.111 | - ' ,'1 " ' Ä * 41 L' ' Wiik.-' 1 8:11 v .— . 13 . ;, I i». '+' . ' J.E.-'att 1139; d'. - . ,... . "1
5,'..'
; * Muti?fjällnära—'taHifi-11 life- tr." Sååå-t'. JML-11 -» ina-v _ . :| " * ' '
.. |
!äinltltug- rariteter-1:11 311 f .
* ' ' "1 Tåg-rull? fn.—"11211- f, : ( 11517"?
' 'hrprgej-u 55 151” ,. iii; 71 |
' 1..*'. the - Midi-'.?"
=.. __ . gut-i....itiabt
(f_i'N'J'LFFH'sz [;tfttiii'äv "
- _ — ut! ...-1.4... n 1.1— ,,
;
ettfräs);;.gwjirtnfuféifligt». .it-x! v,
'. * träs—"iw.'-%:t;'titf=ié!13_rirt. .t havet,-tarm "51
. && f 1 _. ,
. ! 1511-3131 mental—fam.! !
”lättas-789591» 1711
. 1.*.-'håg)" lait—fi: ut.
"'"'lté '. 11 mg C! 141” 15111 till 111.311
ll)_'
5. Problem i nuvarande utbildningssystem
I direktiven för denna del av vårt arbete har regeringen angivit en rad problem som vi skall försöka lösa. Dessa rör bland annat utformning och dimensionering av utbildningen av vapenfria, ökad flexibilitet och an- passningsförmåga när det gäller utbildningskapacitet, fördelning mellan grund- och repetitionsutbildning och differentiering av de vapenfrias tjänstgöringstider.
I vår problemanalys har vi beaktat underlag som lämnats oss av olika intressenter i vapenfriutbildningen, bland andra ledningsorganet nämn- den för vapenfriutbildning, de olika utbildningsanordnande myndighe- terna och organisationerna, samt från de vapenfria själva. Inte minst viktigt har varit vad de sistnämnda redovisat, nämligen upplevelsen från de vapenfrias sida av problem i utbildningen. Vi har, som redovisas i följande kapitel, gjort en särskild undersökning av de vapenfrias attity- der till och upplevelser av den genomgångna utbildningen.
5.1. Mål för verksamheten
Nu gällande lag om vapenfri tjänst (SFS 1966:413) anger ingen annan målsättning för verksamheten än att de vapenfria skall tjänstgöra i verksamhet som är betydelsefull för samhället under beredskap och krig. Den myndighet som organiserats för att svara för verksamheten har dock kallats nämnden för vapenfriutbildning.
Kungörelsen med vissa bestämmelser om vapenfria tjänstepliktiga (SFS l966:4l4) anger att ”Vapenfri tjänstepliktig skall under sin tjänst- göring erhålla en effektiv och ändamålsenlig utbildning för det slag av tjänstgöring han skall fullgöra”.
Eftersom det i vapenfrilagen inte finns någon målsättning angiven för tjänstgöringen kan den citerade föreskriften inte relateras till annat än den aktuella fredstjänstgöringssituationen. En enskild vapenfri skall således till exempel erhålla en effektiv och ändamålsenlig utbildning i naturvårdstjänst — inte för de uppgifter i vilka han aVSer ianspråktas under beredskap eller i krig.
5.2. Meningsfull utbildning
Vi har definierat mål för utbildning av vapenfria tjänstepliktiga enligt vad vi tidigare redovisat i kapitel 4 Några grunder för vårt arbete.
I problemanalysen har vi funnit en helt grundläggande fråga — näm- ligen att om vapenfriutbildning skall bedrivas, så bör den vara menings- full. Med detta menar vi att man bör inte bedriva en verksamhet om den inte leder till ett godtagbart resultat sett mot bakgrund av målen för verksamheten (eller de mål som bör gälla).
Vapenfriverksamheten kan från dessa utgångspunkter granskas ut- ifrån flera olika ambitionsnivåer för verksamheten.
Som en lägsta möjlig sådan ambitionsnivå kan, med samma resone- mang som vi i tidigare kapitel fört angående mål för vapenfriutbildning- en, målen för verksamheten antas vara att de vapenfria under minst lika lång tid som de värnpliktiga skall fullgöra tjänst i verksamhet som är betydelsefull för samhället under beredskap och i krig.
Vi har konstaterat att det för närvarande i såväl statlig och kommunal verksamhet som i vissa organisationer bedrivs verksamheter helt under förutsättningen att vapenfria tillförs som arbetskraft. Målen kan i dessa fall anses uppfyllda enligt den lägsta möjliga ambitionsnivån — de vapenfria ”fullgör tjänst”. Något egentligt samband med tänkt verksam— het under beredskap eller i krig finns inte. Det är dock angeläget att framhålla att detta icke är normalförhållandet. Sett mot denna den lägsta möjliga ambitionsnivån för verksamheten framstår det dock som orim- ligt att så gott som alla kostnader för verksamheten belastar statsverket medan hela det tillskott till verksamheten som de vapenfrias arbete utgör tillgodogörs myndigh'eten/ organisationen.
Sett utifrån den avsevärt högre ambitionsnivån att tjänstgöringen skall innebära målinriktad utbildning som skall ge kompetens i angivna krigs- befattningar eller grupp av krigsbefattningar konstaterar vi att målupp- fyllnad endast sker i vissa delar av verksamheten. Inte heller i dessa kan de av oss angivna målen nås helt med nuvarande utbildning.
Utifrån den information vi inhämtat är vår totalbedömning den att vapenfriverksamheten bara till mindre del varit meningsfull i denna bemärkelse intill de senaste åren. Sett i termer av samlat kompetenstill- skott till totalförsvarets krigsorgansiation har resultatet av verksamheten således varit mindre gott.
Enligt vår mening så kan man betrakta nedlagda kostnader för verksamheten som näst intill bortkastade om man inte kan få ett resultat av vapenfriutbildningen som innebär ett resurstillskott till totalförsva- rets krigsorganisation genom att merparten av de vapenfria kan få en krigsplacering, som de är väl utbildade för. Våra förslag när det gäller utbildningssystemet bör ses mot bakgrund av detta grundläggande pro- blem.
5.3. Splittrad inriktning och varierande resultat
Vapenfriutbildningen genomförs idag hos 40 utbildningsanordna- re — 15 inom statliga myndigheter, två inom organisationer, 18 inom kommunerna och fem inom landsting. Många av utbildningsanordnar- na utbildar få vapenfria.
Utbildningsanordnarna genomför utbildningen själva. Förutsättning- arna för genomförandet är mycket olika.
Statliga myndigheter som utbildar vapenfria till den egna krigsorga- nisationen har normalt en egen etablerad utbildningsorganisation inrik- tad på kvalificerad utbildning inom ett eller flera befattningsområden. Statliga myndigheter utan egen krigsorganisation saknar oftast sådan utbildningsorganisation och har fått anskaffa lokaler, lärare och lärome- del inför varje utbildningstillfälle. Flertalet av dessa statliga myndigheter har haft merparten av sina vapenfria inom expeditionstjänst.
1 kommuner genomförs utbildningen och tjänstgöringen i vissa utval- da utbildningskommuner. Krigsplacering skall ske inom befattningsom- rådet främst i den vapenfries hemkommun. Valet av utbildande kom- muner har oftast skett genom initiativ från den enskilda kommunen. Nyttan av den fredstida tjänstgöringen har därvid varit styrande.
Däremot har planeringen för den teoretiska befattningsutbildningen inom kommunerna genomgått en väsentlig kvalitetshöjning sedan anvis- ningar för kommunal utbildningsplan fastställdes av nämnden för va- penfriutbildning 1983. Utbildningsinnehållets inriktning har därmed samordnats och målsättningen för denna del av utbildningen klargjorts.
Erfarenheterna har dock visat på klara skillnader i möjligheterna för att genomföra utbildningen på en kvalitativt jämn nivå. Utbildningsan- ordnarna har här blivit beroende av egna eventuella tidigare erfarenhe- ter av utbildningsplanering, tillgången till lärare och den egna kommu- nens ekonomiska prioritering av verksamheten.
Trots den gemensamma inriktningen har därför genomförandet blivit av mycket olika kvalitet.
Inom kommunerna har tjänstgöringen inriktats på barn- och äldreom- sorg samt skol- och fritidsverksamhet. Även när det gäller verksamhets- inriktningen synes nyttan av den fredstida tjänstgöringen i större ut- sträckning vara styrande än behov i kommunernas krigsorganisation. Detta styrks bland annat av de svar ett stort antal av nuvarande kom- munala utbildningsanordnare gett på frågor om utbildningsorganisatio- nen. I dessa anges till exempel särskilt att de vapenfria sprids ut på så många tjänstgöringsställen som möjligt för att de skall bli ”rättvist” fördelade på olika institutioner. Av samma skäl undviker man i många kommuner att ha ”fasta” utbildningsplatser på institutioner vid vilka olika vapenfria utbildas flera år i rad. Härigenom går all möjlig konti- nuitet i handledningen förlorad.
Utbildnings- och administrationsbidrag har utgjort 3.000 kronor per vapenfri och år och har beviljats för samtliga kommuner samt helt eller delvis till vissa av övriga utbildningsanordnare. I övrigt har utbildnings- anordnarna själva finansierat utbildning och administration av sin va- penfriverksamhet, men också kunnat dra nyttan av det ”kostnadsfria” arbetskraftstillskott som de vapenfria tjänstepliktiga utgör.
Utbildningsanordnarnas vilja och möjlighet att prioritera ekonomiska och personella resurser för utbildningen av de vapenfria har därmed varit styrande för med vilken kvalitetsinriktning verksamheten bedrivits. Detta har medfört att vapenfria fått sin utbildning under mycket skiftan- de förhållanden. En likvärdig kvalitet bland alla utbildningsanordnare har inte kunnat uppnås. Detta är särskilt allvarligt när det gäller utbild- ningens inledande faser med bland annat ämnen som är av avgörande
betydelse för den vapenfries möjlighet att förstå sin roll i totalförsvaret.
Handledningen har också varit av mycket skiftande kvalitet. Det hör för närvarande till undantagen att handledarna fått mer än några tim- mars grundläggande information om vissa vapenfrifrågor. Vissa utbild- ningsanordnare — men långt ifrån alla — har uppmärksammat behovet av att handledarna får en sådan utbildning att de själva förstår bakgrund till och syftet med vapenfriutbildningen för att kunna omsätta detta under tillämpningstjänstgöringen. Någon systematisk utbildning före- kommer dock inte.
5.4. Avsaknad av författningsreglering av tjänstgöringstider
Vapenfri tjänstepliktig är enligt vapenfrilagen Så skyldig att för sin utbildning tjänstgöra minst 395 och högst 420 dagar. Tjänstgöringen utgörs enligt samma paragraf av grundutbildning och repetitionsutbild- ning.
Regeringen har med vapenfrikungörelsen 125 bestämt att tjänstgö- ringstiden för vapenfri tjänstepliktig är 420 dagar. Denna tid skall enligt samma kungörelse minskas med den tid under vilken den vapenfrie fullgjort tjänstgöring enligt 27 ä 1 mom värnpliktslagen. Tiden för den vapenfria tjänstgöringen får dock icke bli kortare än 75 dagar.
Hur den ålagda tjänstgöringstiden om 420 dagar fördelas mellan grund- och repetitionsutbildning och vissa andra delfrågor är dock ej författningsreglerade. Avvägningen mellan grund- och repetitionsut- bildning och därmed också det faktiska uttaget av tjänstgöringstid har därmed kommit att överlämnas till verkställighetsmyndigheten.
Med hänsyn till vilket omfattande ingrepp pliktlagstiftningen måste anses utgöra i en enskild medborgares liv är detta förhållande förvånan- de — särskilt i jämförelse med att värnpliktigas utbildningstider detalj- reglerats i lag.
Tiden för grundutbildning har således kommit att styras av vad som i nuläget närmast kan betecknas som ”hävd”.
1973 års vapenfriutredning angav i sitt betänkande ”Rätten till vapen- fri tjänst” att ”F.n. tjänstgör de vapenfria i regel 345 dagar såsom grundutbildning. Till detta kommer tre repetitionsövningar om vardera 25 dagar”. (SOU 1977:7 sid 119).
Arbetsmarknadsstyrelsen har därefter fastställt en avkortning av grundutbildningstiden till 320 dagar. Med ett regeringsuppdrag har re- geringen under 1983 ålagt nämnden för vapenfriutbildning att göra en viss differentiering av tiderna för grundutbildning. Tjänstgöringstiden skall dock enligt detta uppdrag i genomsnitt vara 300 dagar och de olika tjänstgöringstiderna skall ej väsentligt avvika från 300 dagar.
5.5. Åläggande enligt lag i jämförelse med resurser
Enligt regleringsbrevet 1985/86 (arbetsmarknadsdepartementet) ”får antalet tjänstgöringsdagar för vapenfria uppgå till högst 650.000. Där-
utöver får högst 50.000 dagar tas i anspråk för att inkalla arbetslösa som har uttagits till vapenfri tjänst och som annars skulle ha blivit föremål för arbetsmarknadspolitiska åtgärder”. För inkallelse av de sistnämnda an- ges särskilda handlingsregler angående samverkan med arbetsmark- nadsverket.
Nämnden för vapenfriutbildning disponerar således 650.000 tjänstgö- ringsdagar för normalplanerad utbildning. Det är för närvarande cirka 3.000 vapenfria som skall utbildas årligen. Av dessa är det omkring 2.200 som skall fullgöra hel grundutbildning och därefter all repetitionsutbild- ning. För enbart grundutbildning av dessa 2.200 vapenfria åtgår alltså 2.200 x 300 = 660.000 tjänstgöringsdagar.
Resterande av de cirka 3.000 vapenfria har som värnpliktiga tidigare fullgjort längre eller kortare del av militär utbildning och har varierande kvarvarande tjänstgöringsskyldighet som vapenfria _ dock alltid minst 75 dagar.
Omkring hälften av dessa vapenfria, som inte har all tjänstgörings- skyldighet som vapenfria kvar, har endast fullgjort en mindre del av militär grundutbildning. De har således en avsevärd kvarvarande tjänst- göringsskyldighet för grundutbildning som vapenfria.
Härutöver föreligger en tjänstgöringsskyldighet för repetitionsutbild- ning för samtliga vapenfria. Vi konstaterar att det för närvarande är ovanligt att någon mer omfattande tjänstgöringstid för repetitionsutbild- ning kan tas ut. Även om man helt bortser från behovet av tjänstgörings- dagar för repetitionsutbildning måste man konstatera att det föreligger en kraftig avvikelse mellan det antal tjänstgöringsdagar för vapenfria som vapenfrilagen ger möjlighet att ålägga dem och det antal dagar som disponeras för utbildning.
5.6. Låg utnyttjandegrad i krigsorganisation
Sedan länge har det framhållits att de vapenfria i stor omfattning skall tilldelas civilförsvaret för krigsplacering. Därigenom skulle civilförsva- ret tillföras ung personal i stället för den äldre-rekrytering som görs i samband med den årliga överföringen från försvarsmakten till totalför- svarets civila delar — den så kallade 47-årsfördelningen.
Två kategorier vapenfria tillförs årligen civilförsvaret, dels ett mindre antal (för närvarande cirka 135) som fullgör fullständig grundutbildning hos civilförvaret (cirka 290 dagar), dels övriga (cirka 1.500) som redan fullgjort militär grundutbildning eller grundutbildning som vapenfria hos annan utbildningsanordnare.
Eftersom en särskild uttagning inklusive en viss lämplighetsbedöm- ning sker av all civilförsvarspersonal, tas emellertid en avsevärd del av de vapenfria över huvud taget inte i anspråk av civilförsvaret. Största bortfallet uppstår vid inskrivningen till civilförsvaret bland dem vars yrke eller yrkesutbildning är sådan att en placering i civilförsvaret inte bedöms stämma överens med grundprincipen ”rätt man på rätt plats”.
Dessa vapenfria borde få sin ”rätta plats” (krigsplacering) inom annan del av totalförsvaret. Detta är emellertid inte möjligt att förena med ett
krav på fullgörande av återstående tjänstgöringsdagar. Då dessa vapen- fria kan komma att uppgå till ett icke obetydligt antal är deti nuläget ett allvarligt problem att det för närvarande inte finns fler alternativ till krigsplacering.
5.7. Splittrad ledning
Lednings- och ansvarsförhållandena är med nuvarande organisation av vapenfriutbildningen komplexa och i väsentliga delar oklara. Nämnden för vapenfriutbildning har enligt sin instruktion ansvar för registrering m.m. av de vapenfria tjänstepliktiga samt ett visst tillsynsansvar. Myn- digheten saknar dock såväl direktivrätt angående utbildningens innehåll och genomförande som sanktionsmedel gentemot utbildningsanordnar- na. Utbildningsanordnarnas ansvar för verksamheten är för närvarande oreglerat.
Härigenom har som yttersta konsekvens den situationen uppkommit att den av statsmakterna genom lagen om vapenfri tjänst ålagda tjänst- göringsskyldigheten för vapenfria kommit att ”prioriteras bort” av en enskild myndighet. Det måste anses otillfredsställande att det förekom- mer att en vapenfri tjänstepliktig, för vilken mer än halva tjänstgörings- skyldigheten återstår, ianspråktas för tolv eller 24 dagars grundutbild- ning och för ett fåtal dagars repetitionsutbildning.
Av främst ekonomiska skäl genomförs för närvarande den mycket begränsade allmänna vapenfriutbildning, för vilken nämnden för va- penfriutbildning nu utfärdat anvisningar, bara till vissa delar.
Nämnden för vapenfriutbildning försätts därmed i en sorts förhand- lingsläge. Ytterst innebär detta att utbildningsanordnarna fritt kan välja att ta emot vapenfria för utbildning eller ej utifrån kortsiktiga avväg- ningar av omedelbar nytta i förhållande till kostnader. För nämnden för vapenfriutbildning medför detta i sin tur val mellan tjänstgöring på utbildningsanordnarens villkor (utan föreskriven utbildning) eller even- tuell brist på tjänstgöringsplatser.
5.8. Oklara kostnader
De synliga utgifterna för vapenfriutbildningen ligger på statsbudgeten i direkta ersättningar till de vapenfria och andra omkostnader under tjänstgöringstiden.
Idag är utbildningssystemets kostnader i stora delar dolda under myndigheters, kommuners, landstings och andra organisationers bud- getar för i första hand andra ändamål. Satsningarna varierar starkt. På grund av att någon enhetlig redovisning av vare sig verksamhet eller kostnader inte finns tillgänglig har det dock inte varit möjligt att närmare verifiera detta påstående.
Någon egentlig redovisning av utbildningsanordnarnas kostnader för vapenfriverksamheten har därför inte varit möjlig att få fram från hu- vuddelen av de nuvarande utbildningsanordnarna. Det uppges dock
allmänt att kostnaderna skulle överstiga de för närvarande utgående utbildningsbidragen. Bland de kostnadsposter vi kan antaga återfinns hos alla utbildningsanordnare ingår lön och sociala kostnader, vissa resor m. m. för vapenfriadministratör. Schablonmässigt beräknat täcker nuvarande utbildningsbidrag för en vapenfri ungefär kostnaderna för en femtiondedels handläggartjänst — dvs. understigande vad som motsva- rar en arbetstimme per vecka och vapenfri. Som jämförelse kan nämnas att en kompaniadjutant på militärt förband brukar svara för administra- tionen av 100 till 200 värnpliktiga — dvs. omräknat omkring 10 —- 20 minuter per vecka och värnpliktig.
Kostnaderna för vapenfriverksamheten måste rimligen på samma sätt som i de flesta andra fall kunna ställas i förhållande till resultat av verksamheten — dvs. i förhållande till hur väl målen uppfyllts.
Vi anser att om vapenfriutbildning skall anordnas så bör utbildnings- systemet. tillåtas kosta tillräckligt mycket för att utbildningen skall bli meningsfull och kunna leda till krigsplacering.
6 Övriga utgångspunkter för framtida organisation av utbildningen
6.1 Bakgrund till nu gällande bestämmelser m. rn.
Enligt lagen om vapenfri tjänst 2 5 skall vapenfri tjänstepliktig fullgöra tjänst i verksamhet som är betydelsefull för samhället under beredskap och krig. Tjänstgöringen skall ske hos statlig, kommunal eller landstings- kommunal myndighet eller hos förening eller stiftelse som regeringen bestämmer.
Paragrafen erhöll nuvarande lydelse efter beslut av 1977/78 års riks- dag (FöU 1977/78:28, rskr 371) med anledning av proposition 1977/ 78:159.
I propositionen uttalade chefen för försvarsdepartementet bland an- nat följande: ”För vapenfri tjänstgöring inom totalförsvaret i allmän mening har utredningen (se ”Rätten till vapenfri tjänst” SOU 1977 17, vår anmärkning) anfört att det inte är nödvändigt att det föreligger ett dokumenterat beredskapsinnehåll men att tjänstgöringen skall anses som angelägen ur samhällets synpunkt. Utredningen har också föreslagit att möjligheter öppnas för tjänstgöringsalternativ som inte leder till krigsplacering. Enligt min mening kan de vapenfria inte undandra sig deltagande i krigssamhällets verksamhet. Det finns dessutom ett klart behov av de vapenfrias deltagande i totalförsvaret i allmän mening. Utredningens förslag —- att den som beviljas vapenfri tjänst skall göra en tjänst som är betydelsefull för samhället — bör därför enligt min mening preciseras till att den vapenfrie skall fullgöra tjänst i verksamhet som är betydelsefull för samhället under beredskap och krig. Denna grundläg- gande principiella syn på den vapenfria tjänsten som sådan kan enligt min mening väl förenas med en angelägen utökning och breddning av tjänstgöringsalternativen i förhållande till nuvarande ordning.
Enligt min mening bör huvudalternativet för den vapenfria tjänsten alltjämt vara utbildning och tjänstgöring inom civilförsvaret. Nya pla- ceringsalternativ bör dock skapas inom olika vårdsektorer m. m. i sam- band med kommunal och landstingskommunal beredskapsplanlägg- ning. Placering i tjänst under beredskap och krig bör om möjligt ske inom det område där utbildning och tjänstgöring har skett i fred.
Med anledning av vad flera remissinstanser har anfört vill jag uttala att all utbildning och tjänstgöring för vapenfria bör läggas upp så att det klart framgår att den syftar till att skapa en personalresurs för bered-
skaps- och krigssituationer och inte att ge en myndighet eller en organi- sation ett personaltillskott i fredstid” (sid 109 — 110).
1 kungörelsen (l966:4l4) med vissa bestämmelser om vapenfria tjäns— tepliktiga har regeringen förordnat att vapenfri tjänst skall anordnas som
(I) civilförsvarstjänst hos civilförsvarsstyrelsen, (2) reparationstjänst hos statens järnvägar, statens vattenfallsverk eller televerket, (3) hälso- och sjukvårdstjänst vid statliga, kommunala eller landstings- kommunala sjukvårdsinrättningar, (4) jordbrukstjänst inom jordbrukets blockorganisation, (5) brand- och räddningstjänst hos luftfartsverket, (6) socialtjänst hos kommunal myndighet eller hos Svenska röda kor- set eller Sveriges kristna ungdomsråd, (7) tjänstgöring inom det kommunala skolväsendet, (8) expeditionstjänst hos statlig eller kommunal myndighet eller hos Svenska röda korset eller Sveriges kristna undgdomsråd, (9) ekonomi- och underhållstjänst hos statlig eller kommunal myndig- het, (10) naturvårdstjänst hos statens naturvårdsverk och domänverket.
Den allmänna kurs i u-landskunskap som anordnas av nämnden för u-landsutbildning kan ingå som del av den vapenfria tjänsten.
I betänkandet ”Säkerhetspolitiken och totalförsvaret”, behandlade 1978 års försvarskommitté användningen av de vapenfria värnpliktiga inom totalförsvaret enligt följande:
”Kommittén understryker vikten av att för totalförsvaret angelägna personalbehov i ökad omfattning kan tillgodoses med vapenfria tjänste- pliktiga. Det är enligt kommitténs mening därutöver nödvändigt att öka ansträngningarna att utnyttja vapenfria tjänstepliktiga i den kommunala verksamheten under krig.
Kommittén anför fortsättningsvis att statens järnvägar, luftfartsver- ket, socialstyrelsen, televerket och statens vattenfallsverk har en väl planlagd beredskapsorganisation samt förutsättningar att administrera, utbilda, krigsplacera, repetitionsöva och vid behov inkalla till tjänst. Denna verksamhet bör enligt kommittén fortsätta i minst samma omfatt- ning som hittills.
De vapenfria som fredsutbildas inom kriminalvårdsstyrelsen, riksan— tikvarieämbetet, sjöfartsverket, statens naturvårdsverk, SIDA och Sve- riges kristna ungdomsråd, sammanlagt omkring 400, bör enligt kommit— tén, med ändring av hittillsvarande ordning, påbörja sin tjänstgöring med civilförsvarsutbildning för att därefter gå till respektive myndighet för fredstjänstgöring. Den inledande civilförsvarsutbildningen skall va- ra sådan att de vapenfria efter avslutad fredsutbildning direkt skall kunna disponeras för krigsplacering inom civilförsvaret” (Ds Fö 1981 :1 sid 118 —122).
6.2. Prioriteringar av personella resurser inom totalförsvaret
Med betänkandet ”Prioritering av personella resurser inom totalförsva- ret” (Ds Fö 198522) har en sakkunnig framlagt förslag till hur priorite- ringar av utnyttjadet av personalen skall ske mellan totalförsvarets olika verksamheter.
Utredaren anför bland annat att 1982 års försvarsbeslut innebär att hotet om ett överraskande angrepp och en samtidigt påbörjad krigsor- ganisering skall ligga till grund för personalplaneringen.
De för försvarsansträngningarna krigsviktiga verksamheterna inom totalförsvaret skall därför enligt utredaren ges företräde vid personaltill- gångarnas fördelning.
Utifrån dessa principer amger vidare den sakkunnige de verksamheter som bör ges högsta prioritet, därnäst i prioritet eller räknas till övrig krigsviktig verksamhet, vilken skall prioriteras före annan verksamhet i samhället.
Med ändring i förordningen den 30 augusti 1984 har regeringen 1985- 09-05 förordnat om riktlinjer för prioriteringen av personal till olika verksamheter inom totalförsvaret.
Den prioriterade verksamheten fördelas på tre prioriteringsgrupper enligt följande.
Prioriteringsgrupp I — sådana verksamheter som krävs för en snabb uppbyggnad av motståndsförmågan hos totalförsvaret i ett inledande skede.
Prioriteringsgrupp 2 — verksamheten som erfordras för att bygga upp samhällets motståndskraft och som möjliggör fortsatt motstånd under lång tid.
Prioriteringsgsrupp 3 — övrig krigsviktig verksamhet.
6.2.1. Överväganden
Vi har prövat vilka verksamheter som kan vara möjliga (och lämpade) för att utbilda och krigsplacera vapenfria inom. Vi har därvid utgått ifrån de inom regeringens prioriteringsregler angivna verksamheterna. Vi har naturligen i första hand uteslutit verksamheter inom det militära försva- ret. Vi har också uteslutit de verksamheter som har sådana direkta kopplingar till det militära försvaret att medverkan i dem kan tänkas komma i konflikt med de vapenfrias grundläggande ställningstaganden.
Detta innebär att vi undersökt huruvida vapenfria bör krigsplaceras och utbildas inom följande högprioriterade områden: civilförsvarsverk- samhet, sjukvårdjämte socialt och fysiskt omhändertagande av nödställ- da samt av barn och åldringar, transporter till land, till sjöss och i luften, drivmedels- och elkraftsförsörjning, telesamband, postal verksamhet, väghållning, livsmedelsproduktion och distribution samt de delar av kommunal verksamhet som är en förutsättning för tidigare nämnda verksamheters genomförande.
Alla dessa områden är i princip möjliga för att komma ifråga för
krigsplacering och utbildning av vapenfria tjänstepliktiga. Utöver dessa grundläggande prioriteringar måste dock hänsyn vid varje tidpunkt tas till det faktiska behovet av vapenfria. Detta påverkas bland annat av möjligheterna att fylla krigsorganisationen för totalförsvarsmyndighe- terna och kommunerna med de ordinarie anställda.
I förhållande till riktlinjerna avseende prioritering av personella re- surser inom hela totalförsvaret har vi därför undantagit vissa verksam- hetsområden till vilka personalbehoven bäst tillgodoses av andra perso— nalgrupper eller genom uppskovsförfarande eller dylikt.
Vidare måste hänsyn tas till antalet vapenfria som finns tillgängligt för att utbilda och krigsplacera. Vi har bland annat av dessa skäl utgått från att det för den tid som nu kan överblickas inte är aktuellt att utbilda och krigsplacera vapenfria i funktionerna transporter till sjöss, drivmedels- tjänst och postal verksamhet.
6.3. Antalsprognos, fördelning m. m.
Någon mer exakt prognos över framtida antal vapenfria kan ej göras eftersom det slutliga antalet vapenfria att utbilda är beroende både av enskildas initiativ i form av antalet ansökningar om vapenfri tjänst och av vapenfrinämndens tillståndsprövning. Erfarenheterna tyder också på att strömningar i samhället tidvis i avsevärd grad kan påverka antalet som söker vapenfri tjänst.
Vi har i våra fortsatta överväganden utgått från nuläget med omkring 4.000 ansökningar om vapenfri tjänst årligen, varav cirka 3.000 medges vapenfri tjänst. Av dessa skall omkring 2.200 fullgöra hel grundutbild- ning och all repetitionsutbildning. Cirka 800 har när de medges tillstånd till vapenfri tjänst endast begränsad kvarvarande tjänstgöringsskyldig- het på grund av att de fullgjort delar av eller hel militär grundutbildning. En mindre grupp av dessa har även fullgjort en eller flera militära repetitionsövningar.
Andelen vapenfria som således har begränsad kvarvarande tjänstgö- ringsskyldighet varierar dock något mellan åren.
Längden på den resterande tjänstgöringsskyldigheten för de vapenfria som inte fullgör hela grundutbildningen som vapenfri tjänstepliktig varierar. Någon kontinuerlig statistisk uppföljning av dessa tjänstgö- ringstider finns ej tillgänglig.
De under 1984 tjänstgörande vapenfria som inte fullgjorde hel grund- utbildning fördelas dock med avseende på tjänstgöringstiden så att ungefär hälften av dem har mindre än 120 dagars tjänstgöringsskyldig- het kvar, en fjärdedel har upp till 150 dagar kvar och den resterande fjärdedelen har upp till 200 dagar kvar. En utförligare fördelning av dessa vapenfria återfinns i tabell 25 i tabellbilagan.
De vapenfria fördelar sig geografiskt ojämnt över landet. Av alla vapenfria är 21 procent bosatta i Stockholms län, nästan tio procent i Göteborgs- och Bohus län och omkring fem procent vardera i Östergöt— lands län, Jönköpings län, Malmöhus län, Älvsborgs län, Örebro län och Västerbottens län. En mer utförlig fördelning framgår av tabell 23 i tabellbilagan.
Av samma tabell framgår att även räknat i andel av befolkningen är fördelningen av de vapenfria olika över landet. Sålunda är det fler av länsbefolkningen i Uppsala län, Jönköpings län och Örebro län som är vapenfria än i övriga län.
6.4. Avvägning mellan grundutbildning och repetitionsutbildning
Vapenfriutbildningen är för närvarande fördelad mellan grundutbild- ning och repetitionsutbildning med i huvudsak samma fördelning som den som gäller värnpliktiga. Totalt 420 dagars tjänstgöringsskyldighet fördelas för huvuddelen av de vapenfria på 300 dagars grundutbildning och 120 dagars repetitionsutbildning. Variationer förekommer för grundutbildningen från 276 till 345 dagar med motsvarande justeringar av repetitionsutbildningen. Hela tjänstgöringstiden för repetitionsut- bildning tas för närvarande inte i anspråk utom i undantagsfall.
Någon egentlig samträning av ”förband” eller grupper som på samma sätt som inom försvarsmakten kan överföras till en krigsorganisation eller på något annat sätt tillvarata samträningseffekten under grundut- bildningen förekommer ej när det gäller grundutbildningen av vapen- fria. För utformningen av grundutbildningen föreligger därför inte nå- gon organisatorisk styrning i detta avseende. Beroende av hur fast en framtida kommunal beredskapsplanering kan komma att bli på lång sikt kan ett visst samträningsmoment få ökad betydelse när det gäller repe- titionsutbildningen i framtiden.
Grundutbildning drar till följd av de för statsverket ”tidigare” utfal- lande förmånerna till de vapenfria lägre kostnader än repetitionsutbild- ning. Även de administrativa engångskostnaderna för inkallelse, intro- duktion osv. blir lägre ju färre inkallelsetillfällen som kommer ifråga. Både erfarenheter och vissa undersökningar tyder på ett samband mel- lan stigande älder vid grundutbildningstillfället och ökande avgångar.
Dessa skäl talar för att det vore till fördel för rationaliteten i verksam- heten att fördela en större del av disponibel tjänstgöringstid till grund- utbildningen.
Vi utgår ifrån att de vapenfria i framtiden skall utbildas mot en planerad krigsbefattning. Grundutbildningen blir därmed en befatt- ningsutbildning. Den vapenfrie skall därför uppehålla kompetensen för denna befattning i ett tjugofemtal år. Alternativt skall han under denna tid omskolas och tränas in i annan befattning vid minst ett tillfälle.
6.4.1. Överväganden
I framtiden bör förutsättningarna för en meningsfull repetitionsutbild- ning av den absoluta majoriteten vapenfria öka avsevärt i och med att kommunernas beredskapsplanering vinner stabilitet och övningsverk- samhet genomförs.
Med en rent schematisk fördelning innebär nuvarande drygt 100 för repetitionsutbildning disponibla dagar, att den vapenfrie kan planeras
för till exempel en repetitionsövning om ungefär 20 dagar vart fjärde år efter grundutbildningen. Med utgångspunkt från att repetitionsutbild- ningen är avsedd att säkerställa att den vapenfrie skall uppehålla kom- petens i befattning synes det intervallet mellan utbildningstillfällena rimligt.
Vi ser inga skäl att generellt förorda någon annan avvägning mellan grund- och repetitionsutbildning innan dess att systemen utvecklats och vunnit stabilitet. Vi vill dock inte utesluta att denna fråga bör omprövas när så skett. Vi föreslår därför att nämnden för vapenfriutbildning ges i uppdrag att särskilt följa denna fråga.
6.5. Vapenfrias upplevelser och attityder
6.5.1. Undersökning
För att bredda underlaget för vissa av våra bedömningar har vi låtit undersöka de vapenfria tjänstepliktigas egen syn på det nuvarande ut- bildningssystemet. Undersökningen omfattar främst frågor om de va- penfrias upplevelser av och attityder till utbildningen och till vissa förhållanden under ochi samband med denna. Undersökningen genom- fördes vintern 1984/85 av statistiska centralbyråns utredningsinstitut i samarbete med nämnden för vapenfriutbildning och kommitténs sekre- tariat.
Undersökningen har redovisats i en särskild rapport som ijanuari 1986 överlämnats till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet. (”Vapenfria tycker...”, rapport från 1983 års värnpliktsutbildningskom- mitté, Liber 1986).
6.5.2. Uppläggning
Undersökningen genomfördes i form av en enkät med 44 frågor. Samt- liga typer av utbildningsanordnare var representerade. Bland statliga myndigheter återfanns civilförsvarsstyrelsen, luftfartsverket, postverket, riksantikvarieämbetet, socialstyrelsen, statens järnvägar, statens natur- vårdsverk, statens vattenfallsverk och televerket. Kommunala utbild- ningsanordnare fanns representerade i form av skolor samt dag— och ålderdomshem och bland ”övriga” återfanns Svenska röda korset. Totalt besvarades enkäten av 404 vapenfria.
Då undersökningen är att betrakta som en totalundersökning kan undersökningsresultatet anses som tillförlitligt.
Överbefälhavaren genomförde 1981 en brett upplagd undersökning avseende värnpliktigas sociala och ekonomiska betingelser under grund- utbildningen. Detta har möjliggjort vissa jämförande studier mellan vapenfria och värnpliktiga.
6.5.3. Vissa resultat
I detta avsnitt redovisas i det följande några av de, som bakgrund till vårt arbete, viktigaste undersökningsresultaten.
Vapenfrias sociala situation
De vapenfria är i genomsnitt något äldre än de värnpliktiga då de genomgår grundutbildning. Av de vapenfria är det mer än en fjärdedel som är 22 år eller äldre. De vapenfria har också genomsnittligt högre skolutbildning bakom sig än de värnpliktiga. Dubbelt så många vapen- fria (18 procent) är gifta eller sammanboende jämfört med de värnplik- tiga. Det är också fler vapenfria än värnpliktiga som bor ihop med barn (fyra procent).
Det är däremot vanligare att värnpliktiga har ett arbete att återvända till efter fullgjord tjänstgöring än att de vapenfria har det.
Tid mellan beslut om vapenfri tjänst och inryckning
Drygt hälften av de vapenfria som genomförde grundutbildningen vin- tern 1984/85 hade ryckt in inom ett år efter det att de erhållit beslutet om tillstånd till vapenfri tjänst. För resten av dessa vapenfria finns en spridning från ett år till mer än fyra år mellan beslut och inryckning.
Tid mellan inkallelse och inryckning
Mer än hälften av de vapenfria hade fått inkallelseordern inom tre till fem månader före inryckningen. Drygt en tredjedel hade dock fått or- dern kortare tid än tre månader före inryckningen.
Ungefär en femtedel av de vapenfria hade begärt anstånd. I denna grupp var de högskolestuderande dominerande.
Tjänsten
De vapenfria har i uttagningsprocessen möjlighet att till nämnden för vapenfriutbildning framföra önskemål om tjänst. Vid valet av önskemål om tjänst hade det för cirka 70 procent varit tjänstens innehåll som varit avgörande. För 13 procent var det tjänstgöringsorten som varit avgöran- de för valet.
Informationen
Om informationen om möjligheten att få fullgöra vapenfri tjänst tyckte 45 procent av de vapenfria att denna varit bristfällig — särskilt i sam- band med den militära inskrivningen. Det var fler (56 procent) som var nöjda med den information om själva tjänstgöringen de fått före inryck- ningen.
Den teoretiska utbildningen
Undersökningen visar att mer än hälften av de vapenfria bortåt slutet av sin utbildning ansåg att de inte fått tillräckliga kunskaper om sin egen roll i totalförsvaret. Övriga var i stort sett nöjda med denna utbildning.
Då det gäller utbildningen i övrigt tyckte i stort sett hälften av de vapenfria att de fått ”lagom mycket” utbildningi försvarskunskap, sjuk- och olycksfallsvård samt brandkunskap.
De vapenfria med högre skolutbildning var mer kritiska än övriga. De vapenfria som tjänstgjorde vid kommuner och landsting var betydligt mer kritiska än de som tjänstgjorde vid statliga myndigheter och orga- nisationer.
Den praktiska utbildningen
Undersökningen visar att utbildningssituationen är mycket varierande för de vapenfria.
Även handledningen under den praktiska utbildningen varierar. Åtta procent av de vapenfria ansåg att de inte fått någon handledning alls, lika många tyckte att handledningen varit dålig medan 34 procent tyckte att den varit bra. Resten svarar ”både och”.
Många vapenfria har under tjänstgöringen mött olika uttryck för en nedvärderande attityd från andra på tjänstgöringsplatsen och i något fall till och med från arbetsledare. Nästan var femte vapenfri tyckte inte att kontakterna med handledaren har fungerat bra eller ens ganska bra.
På en fråga om uppgifterna känts meningsfulla på tjänstgöringsplat- serna svarade 41 procent ”ja” och 50 procent ”både ja och nej”. Många har i enkäten i mycket beskrivande ordalag kritiserat sina uppgifter. Nio procent svarade att uppgifterna ej varit meningsfulla.
Undersökningen visar att det var 60 procent av de vapenfria som upplevt att de under tjänstgöringen mest varit en extra arbetskraft. Endast 25 procent ansåg att de utbildats för sin krigsuppgift.
Något mer än hälften av de vapenfria trodde dock att de kan ha nytta av vapenfriutbildningen för att få civilt arbete.
Förhållanden under utbildningen
Undersökningen visar att även förhållandena under tjänstgöringstiden i hög grad varierar för de vapenfria. Tjänstgöringstiderna varierar mel- lan mindre än 35 och upp till 48 timmar per vecka. Schemalagd tjänst- göring är vanlig (25 procent). Boende, utspisning m. m. är också mycket olika. En tredjedel uppgav att de bodde i logement. Alla övriga bodde i anvisad eller egen lägenhet. Majoriteten (87 procent) hade fått matersätt- ning för att själva ordna kosthållet.
K rigsplacering
Av de vapenfria var det 18 procent som visste var de skulle komma att krigsplaceras. Huvuddelen visste det alltså inte.
På en fråga om det är riktigt att de vapenfria skall krigsplaceras svarade 47 procent ”ja”, 22 procent ”nej” och 31 procent ”vet ej”.
Totalvägran
En stor andel (38 procent) av de vapenfria hade funderat på att totalväg- ra. Om de vapenfria skulle ställas inför möjligheten att göra om grund- utbildningen så skulle en procent välja militär utbildning, åtta procent skulle totalvägra och de övriga skulle fortfarande välja vapenfri tjänst.
6.6. Fördelning genom ”direktöverföring” av vissa vapenfria
Uppemot 15 procent eller drygt 400 av dem som medges tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst har fullgjort huvuddelen av eller hela den mili- tära grundutbildningen. Den för dem återstående tjänstgöringstiden är när det gäller grundutbildning jämförelsevis kort. Huvuddelen av den återstående tjänstgöringsskyldigheten för dessa skall genomföras i form av repetitionsutbildning.
Dessa vapenfria skulle i princip kunna fördelas till verksamheter inom totalförsvaret där de under sin första ”repetitionsövning” kan ”omsko- las” till en befattning, i vilken de sedermera kan kvarstå och vidmakt- hålla sitt kunnande under påföljande övningstillfällen. Befattningar lämpade för sådana vapenfria med kortare utbildningstid torde i första hand finnas inom civilförsvaret. Särskild yrkesutbildning såsom inom hälso- och sjukvård eller inom kyrkliga samfund kan i så fall motivera särbehandling som ej här berörs närmare. Nuvarande inriktning av de vapenfrias insats inom totalförsvaret (bland annat enligt 1978 års för- svarskommitté) motiverar att dessa vapenfria i första hand disponeras inom civilförsvaret.
Genom en sådan direktöverföring skulle dessa vapenfria för resteran- de tid de är tjänstepliktiga komma att ”hanteras” som civilförsvarsplik- tiga i stället för som vapenfria tjänstepliktiga.
För den fortsatta användningen av dessa ”överförda” vapenfria måste i så fall uppställas sådana regler att ansvaret för deras fortsatta ianspråk- tagande inom totalförsvaret, inklusive fullgörandet av dem åliggande repetitionsövningsskyldighet, blir entydigt fastlagt.
6.6.1. Överväganden
Vi har övervägt om fördelning till civilförsvaret skulle kunna göras under den förutsättningen att de vapenfria enligt Civilförsvarsstyrelsens närmare föreskrifter skall disponeras inom civilförsvarets krigsorgani- sation eller dess reserver och där fullgöra återstående tjänstgöringsskyl- dighet. De skulle i så fall utgå ur nämndens för vapenfriutbildning ansvarsområde. Detta skulle antecknas i nämndens register.
Vi har funnit att vissa rationalitetsskäl kan tala för en sådan lösning. Smärre administrativa förenklingar skulle till exempel kunna uppnås inom civilförsvarets organisation genom att vapenfria tjänstepliktiga därmed ej skulle finnas kvar som en särskild kategori.
Vi gör emellertid den bedömningen att rättviseskäl såväl inom vapen- frigruppen som jämfört med de värnpliktiga starkt talar emot att olika lösningar tillämpas när det gäller de vapenfria tjänstepliktigas formella tjänstgöringsförhållanden. Vi är därför inte beredda att föreslå särlös- ningar för överföring av vapenfria tjänstepliktiga under andra formella villkor. Önskvärda administrativa förenklingar bör enligt vår mening kunna uppnås utan sådana formella ändringar.
7. Vissa utbildningsområden
Från de utgångspunkter vi redovisat i föregående kapitel har vi funnit anledning att särskilt beröra vapenfria tjänstepliktigas utbildning och tjänstgöring inom vissa områden.
7.1. Utbildning av vapenfria inom civilförsvaret
7.1.1. Tillförsel av vapenfria tjänstepliktiga till civilförsvaret
Tillförsel av vapenfria sker i princip på två sätt. Dels tillförs vapenfria som skall fullgöra hela sin tjänstgöring (grundutbildning och repetitions- utbildning) vid civilförsvaret och dels tillförs vapenfria som fullgör sin repetitionsutbildning vid civilförsvaret efter fullgjord grundutbildning som vapenfri hos annan utbildningsanordnare. Till denna senare kate- gori hör också vapenfria som fullgjort viss militär grundutbildning innan de sökt och beviljats vapenfri tjänst.
7.1.2. Allmänt
En utredning, som genomfördes gemensamt av civilförsvarsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen efter ett riksdagsbeslut 1978 (prop 1977/ 78: 159) om ändring av vapenfrilagen, ledde till att ett förslag om en mer systematiserad utbildning för vapenfria tjänstepliktiga, som tilldelades civilförsvaret, förelades regeringen 1979. Efter förslag från civilförsvars- styrelsen gav regeringen styrelsen i uppdrag att på försök genomföra viss grundutbildning av vapenfria budgetåren 1979/80 — 1980/81.
1 programplanen för 1982/87 angav civilförsvarsstyrelsen, i avvaktan på 1978 års försvarskommittés slutbetänkande, sin inriktning för den framtida vapenfriutbildningen. Först genom programplanen för 1983/ 88 har styrelsen på ett mera systematiserat sätt kunnat planera för vapen— friutbildningen under hela programplaneperioden.
En målsättning att cirka 2.000 vapenfria skulle utbildas årligen från och med 1986/87 bedömdes då som realistisk. En av civilförsvarsstyrel- sens målsättningar — föryngring av krigsorganisationen _ skulle där- med till de] kunna förverkligas. Genom utbildning av yngre vapenfria tjänstepliktiga skulle kostnaderna för utbildningen kunna minskas i det längre perspektivet.
Försvarsbeslutet 1982 innebar att vapenfriutbildningen i stort skulle genomföras enligt den högsta ekonomiska nivån som redovisats av civilförsvarsstyrelsen i programplan 1982/87. För att detta skulle vara möjligt måste dock eftergifter göras beträffande utbildningens längd.
Ändringarna innebar i stort
— att utbildningstiden för gruppchef och ställföreträdande grupp- chefi undsättningspluton för vapenfria överförda från luftfarts- verket minskades från tre till två veckor, — att utbildningstiden för gruppchef och ställföreträdare i ABC- tjänst minskades från åtta år tolv veckor till i genomsnitt sex veckor, — att utbildningstiden för manskap i undsättningspluton minskades från sex till två veckor.
Av programplan 1986/91 för civilförsvaret framgår bland annat i mo— mentet 5.3.3 Utbildning av vapenfria tjänstepliktiga, att enligt nuvaran- de bedömning de i tidigare programplaner beräknade årliga volymerna på vapenfria tjänstepliktiga (cirka 2.000 vapenfria per år) överskattats.
I programplanen anges vidare att ”tilldelningen enligt nämnden för vapenfriutbildning beräknas för närvarande kunna ske med cirka 1.500 vapenfria per år under programplaneperioden 1986/87 — 1990/91. Detta innebär en bedömd tilldelning under perioden på totalt cirka 7.500 vapenfria.
Av den årliga tilldelningen till civilförsvaret gör cirka 150 vapenfria hela sin grundutbildning (276 dagar) inom civilförsvarsstyrelsens verk- samhetsområde. Övriga vapenfria fördelas till länsstyrelserna för in- skrivningsprövning. På grund av hinder av olika slag (lämplig för annan beredskapsuppgift, utlandsvistelse m. m.) skrivs cirka 30 procent av dessa inte in utan återredovisas tillnämnden för vapenfriutbildning. Nettotilldelningen blir således cirka 980 vapenfria per år. Totalt blir detta under programplaneperioden cirka 4.900 vapenfria.
De i civilförsvarsstyrelsens programplan för 1985/90 föreslagna voly- merna för vapenfriutbildning framgår av tabell 5.
Tabell 5 Antal vapenfria tjänstepliktiga per år Under perioden Kategori 85/86 86/87 87/88 88/89 89/90 Befäl 925 1 075 1 075 1 075 1 075 5 225 Manskap 775 925 925 925 925 4 475 Summa 1 700 2 000 2 000 2 000 2 000 9 700
Den inledningsvis nämnda mellan civilförsvarsstyrelsen och arbets- marknadsstyrelsen gemensamma utredningen föreslog också att en grundläggande utbildning skulle tillkomma av befäl för undsättnings- plutoner omfattande 40 veckor. Av dessa skulle 14 veckor utgöra grund- läggande utbildning följd av praktikutbildning i 26 veckor vid särskilt
utvalda brandförsvar. Bland annat denna utbildning blev föremål för särskilda försök, vilka fick ett positivt utfall. Av främst ekonomiska skäl har denna utbildning dock inte kunnat inrymmas i civilförsvarsstyrel- sens långsiktiga planering.
Vapenfria som skrivs in i civilförsvaret utbildas inom hela ordinarie utbildningssystemet. I detta finns inlagt befattningskurser enbart avsed- da för vapenfria.
Vapenfria som grundutbildas inom civilförsvarsstyrelsen får sin ut- bildning inom ledningstjänst, förråds/underhållstjänst och service- tjänst.
Vapenfria som grundutbildas inom civilförsvaret överlämnas färdig- utbildade till länsstyrelserna med förslag på lämplig placering i krigsor- ganisationen.
I civilförsvarsorganisationen krigsplacerade vapenfria deltar i öv- ningsverksamheten på lokal nivå på samma sätt som övrig civilförsvars- personal, dvs. maximalt tio dagar under en period om fyra år.
7.1.3. Utbildning av vapenfria med hel grundutbildning och repetitionsutbildning
Denna kategori tas ut av civilförsvarsstyrelsen i samråd med nämnden för vapenfriutbildning. Styrande för uttagningen är de krav som civilför- svarsstyrelsen ställer upp för att vederbörande skall kunna tillgodogöra sig kommande utbildning och därpå följande krigsplacering i viss befatt- ning.
Uttagningen, som från och med utbildningsåret 1985/86 omfattar cirka 135 vapenfria per år, sker manuellt med hjälp av vid nämnden för vapenfriutbildning tillgängliga handlingar, bland annat personposter och frågeformulär. Denna uttagning omfattar dock inte uttagning till krigsuppgift inom civilförsvaret. Denna görs enligt gängse rutiner vid inskrivning först efter det att ”grundutbildning” genomförts. Det är enligt civilförsvarsstyrelsen önskvärt att uttagningen sker maskinellt med beaktande av för skilda befattningar uppställda kvalifikationskrav, allt sett mot krigsorganisationens krav.
Civilförsvarsstyrelsen anmäler antalsmässigt behov, inkallelsetider m. m. till nämnden för vapenfriutbildning som svarar för rutiner i sam— band med inkallelser, in- och utryckningsresor, anstånd m. rn.
Aktuella utbildningstider m.m. för de vapenfria som grundutbildas hos civilförsvarsstyrelsen framgår av sammanställningen i tabell 6.
Utbildningen på ledningstjänstlinjen omfattar i stort lednings- ochxsam- bandstjänst, undsättning och sjukvårdstjänst. Utbildningen på förråds-/underhållstjänstlinjen omfattar i stort mo- bilisering, sjukvårdstjänst, underhåll och förrådshållning. Utbildningen i servicetjänst omfattar viss utbildning inom ordinarie utbildningssystem.
Tabell 6 Utbildnings- Utbildning Utbild- Antal Antal Avsedd linje för ningstid vapenfria vapenfria placering Befatt- per år en— 1985/86 ningskurs/ ligt plan enligt civil- praktisk försvars- tjänstgö- styrelsens ring plan Lednings- Stabstjänst 14 veckor/ 50 50 Stabsassistent tjänst 26 veckor i fältstab Förråds- Underhålls- 6 veckor/ 25 25 Gruppchef/ och under- tjänst 34 veckor ställföreträ- hållstjänst dare i för— rådsgrupp, materiel- grupp, trans- portgrupp Service- Enligt 2—3 veckor/ 25 40 Beroende på tjänst särskilda 37—38 vec- typ av befatt- bestäm- kor ningsutbild- melser ning. Expedi- Enligt — — 23 tionstjänst särskilda bestäm- melser
7.1.4. Utbildning av vapenfria med begränsad kvarvarande tjänstgöringsskyldighet
Dessa vapenfria utgörs av flera olika kategorier sett utifrån hur den tidigare tjänstgöringen fullgjorts. Alla dessa vapenfria har på ett eller annat sätt fullgjort hela eller del av sin grundutbildning.
De olika kategorierna som överförs till civilförsvaret är för närvarande följande:
(a) Vapenfria som fullgjort grundutbildning vid kriminalvårdsstyrelsen, riksantikvarieämbetet, sjöfartsverket, statens naturvårdsverk, styrel— sen för internationell utveckling, Svenska röda korset, och Sveriges kristna ungdomsråd (sammanlagt cirka 250 vapenfria per år). (b) Vapenfria som fullgjort sin grundutbildning vid luftfartsverket. Luft- fartsverkets krigsorganisationsbehov tillgodoses genom kvarhållan- de av inneliggande åldersklass om beredskap eller krig skulle inträffa (sammanlagt cirka 375 vapenfria per år). (c) Värnpliktiga, som efter att helt eller delvis fullgjort sin militära tjänst- göring söker och får vapenfri tjänst, tilldelas oftast civilförsvaret. Den som fullgjort värnpliktstjänstgöring med minst 227 tjänstgöringsda- gar räknas för närvarande som vapenfri under repetitionsutbildning vid kortare tjänstgöring inom civilförsvaret (sammanlagt cirka 800 vapenfria per år).
(d) Vapenfria som fullgjort grundutbildning vid kommuner planeras att överföras till civilförsvaret efter cirka tio års krigsplacering i respek- tive kommun. lfrågavarande överföring har ännu inte skett, men beräknas påbörjas budgetåret 1989/90 eller året därpå (sammanlagt cirka 700 vapenfria per år). (e) Vapenfria som fullgjort sin grundutbildning vid nämnden för
u-landsutbildning (ett fåtal vapenfria per år).
Årligen i maj månad framställer nämnden för vapenfriutbildning läns- visa datalistor på vapenfria som skall överföras till civilförsvaret.
Listorna överlämnas till civilförsvarsstyrelsen för distribuering till respektive länsstyrelse. Förtecknad personal ”öronmärks” för att ej åter- komma vid nästa listutskrivning.
Respektive länsstyrelse använder listan som underlag för kallelse till inskrivningssamtal och för återredovisning till nämnden för vapenfriut- bildning via civilförsvarsstyrelsen.
Efter inskrivningssamtal skrivs den vapenfrie in på viss linje i civilför- svarets utbildningssystem för att senare genomföra fack- och/eller be- fattningsutbildning vid någon av civilförsvarets utbildnings- och för- rådsanläggningar. Inskrivning innebär att den vapenfrie förs in i civil- försvarets personalredovisningssystem.
Efter genomförd utbildning krigsplaceras den vapenfrie av länsstyrel- sen och fullgör övning om cirka två å tre dagar vart annat eller vart fjärde år.
Sammanlagt kommer årligen uppemot 1.500 vapenfria att överlämnas till civilförsvaret för inskrivning. Omkring 30 procent av dessa tas ej i anspråk utan återredovisas till nämnden för vapenfriutbildning.
Nettotilldelningen blir således cirka 1.000 vapenfria per år. Anledningen till att cirka 500 vapenfria återredovisas uppges vara att länsstyrelsen vid inskrivningssamtalet bedömer att hinder för inskriv- ning föreligger som till exempel utlandsvistelse, att den vapenfrie är lämplig för annan beredskapsuppgift eller av annat skäl ej är lämplig att ianspråktas inom civilförsvaret.
En sammanställning av länsstyrelsernas rapporter över av vapenfria kallade till inskrivning under budgetåret 1984/85 visar ett utfall enligt tabell 7.
Enligt överenskommelse mellan nämnden för vapenfriutbildning och civilförsvarsstyrelsen kallar länsstyrelsen (utfärdar inkallelseorder) till civilförsvarsutbildning från och med 1985-07—01.
Kallelse till utbildning av vapenfria inskrivna i civilförsvaret sker således på samma sätt som för civilförsvarspliktiga.
Utbildningen av vapenfria med begränsad kvarvarande tjänstgörings- skyldighet sker i princip enligt följande:
Vapenfria som efter inskrivningssamtal vid länsstyrelse bedöms lämp- liga för placering inom civilförsvarets krigsorganisation utbildas inom civilförsvarets ordinarie utbildningssystem i vilket finns inlagt specialin- riktad utbildning för vapenfria tjänstepliktiga. Länsstyrelserna skall i första hand placera in vapenfria på denna utbildning. Beroende på lämplighet och kvalifikationer kan dock vapenfria i princip utbildas
Tabell 7 Resultat av inskrivningssamtal 1984/85 Antal Pro-
vapenfria cent Av nämnden för vapenfriutbildning tilldelade 1 091 100 Inskrivna för utbildning till befälsbefattningar 387 35 Inskrivna för utbildning till manskapsbefattningar 135 12 Inskrivna, ospecificerade 58 5 Ej-inskrivna, flyttat till annat län 70 7 Ej—inskrivna, annan beredskapsuppgift 131 12 Ej-inskrivna, vistas utomlands 12 l Ej-inskrivna, lämplig befattning bedöms saknas 23 2 Ej-inskrivna, medicinska skäl 12 l Ej-inskrivna, totalvägrare 10 ] Ej-inskrivna, under åtal 4 0,3 Ej-inskrivna, ej påträffade 290 27
Anmärkning: Tabellen är hämtad ur civilförsvarstyrelsens föredragningsprome- moria 1985-10-22. För tabellens innehåll svarar civilförsvarsstyrelsen.
inom hela utbildningssystemet (för närvarande 13 olika linjer), vilket också utnyttjas av länsstyrelserna. Utbildningstider m. m. framgår av följande sammanställning av kort- tidskurser som är speciellt inriktade på vapenfria:
Tabell 8 Utbildnings- linje
Sambands- tjänst
Undsättnings- tjänst
Sjukvårds- tjänst
Specialtjänst
Utbildning för
Stab
Observations- ngPP
Stab
Räddnings- grupp Brandgrupp
Samaritgrupp
Specialpluton
Utbildningstid
2 veckors fackkurs 4 veckors befattnings- kurs
6 veckor
2 veckors fackkurs 3 veckors befattnings- kurs
5 veckor
2 veckors befattnings- kurs
(lntegrerad kurs civilförsvars- pliktiga/vapenfria)
2 veckors befattnings- kurs
2 veckors befattnings- kurs
2 veckors befattnings- kurs
2 veckors fackkurs 3 veckors befattnings- kurs
5 veckor
Avsedd placering
Stabsassistent
Gruppchef/ställ- företrädare
Stabsbiträde i enheter
Räddningsman- skap
Brandman Samarit
Gruppchef / ställ- företrädare i spe- cialgrupp
Det bör observeras att ovan angiven utbildning är specifik för vapenfria tjänstepliktiga som utbildas inom civilförsvaret. Utbildning kan dessut- om i princip ske i alla förekommande Civilförsvarslinjer inom utbild- ningssystem 80 om civilförsvarsstyrelsens kvalifikationskrav uppfylls.
7.1.5. Planerade utbildningsvolymer
Som framgår tidigare beräknas den årliga tillkomsten av vapenfria till civilförsvaret enligt senaste tillgängliga programplan att vara cirka 1.500 per år, varav cirka 100 med hel grundutbildning.
Uppskattade utbildningsvolymer under programplaneperioden 1986/91 enligt programplanen framgår av följande sammanställning:
Tabell 9 Kategori Utbild- Budgetår och planerat antal vapenfria respektive ningstid antal elevdagar i veckor 86/87 87/88 88/89 89/90 90/91
Lednings tjänst l4+26 50/13900 50/13900 50/13900 50/13900 50/13900 Förråds-/ Underhålls- Uänst 64-34 25/6950 25/6950 25/6950 25/6950 25/6950 Serviceqänst 34—37 25/6950 25/6950 25/6950 25/6950 25/6950 Summa — 100/ 100/ 100/ 100/ 100/ grundutbild- 27800 27800 27800 27800 27800 ning Ordinarie 2+ 6 980/ 980/ 980/ 980/ 980/ utbildnings- 19800 19800 19800 19800 19800 system
. . — 980/ 980/ 980/ 980/ 980/ Repetitions- utbildning 19800 19800 19800 19800 19800 Totah 1080/ 1080/ 1080/ 1080/ 1080/
47600 47600 47600 47600 47600
[ civilförsvarets krigsorganisation är för närvarande cirka 5.100 vapen- fria krigsplacerade.
7.1.6. Utvecklingsmöjligheter
Civilförsvarsstyrelsen har under vårt arbete uttalat sin syn på möjlighe- terna att öka tillförseln till krigsorganisation av vapenfria som genom- fört sin grundutbildning (cirka 300 dagar) i civilförsvaret.
”Under budgetåret 1983/84 studerades möjligheterna att upprätta så kallade beredskapsstyrkor bestående av långtidsvapenfria. Uppgiften för dessa styrkor skulle vara att förstärka räddningstjänsten i fred vid svåra nödlägen. Grundutbildningen skulle primärt avse undsättnings- tjänst för placering i civilförsvarets undsättningsplutoner, främst som befäl på gruppchefsnivå. Uppställda kvalifikationskrav kunde dock inte tillgodoses i tillräcklig omfattning (volymmässigt) i en årspopulation om cirka 2.400 vapenfria. Härom var såväl civilförsvarsstyrelsen som nämn-
den för vapenfriutbildning överens. Styrelsen anser därför att förutsätt- ningarna inte nu föreligger att framföra förslag om införande av ifråga— varande verksamhet.”
Frågan om möjligheterna att grundutbilda vapenfria för civilförsva- rets hemskyddsgrupper togs samtidigt upp särskilt enligt följande:
”Civilförsvarsstyrelsen har uttalat att hemskydd är till sin idé den mest lokalanknutna verksamheten som civilförsvaret organiserar. Uppgiften att vara hemskyddsgruppchef förutsätter att vederbörande vid uttag- ningen uppfyller vissa bestämda krav som till stor del bygger på arbets- livserfarenhet och naturlig fallenhet för ledarskap.
Med anledning härav finner styrelsen det mindre lämpligt att långtids- utbilda vapenfria i unga år för denna verksamhet. Däremot synes det enligt civilförsvarsstyrelsen finnas ett mycket stort behov av att långtids- utbilda vapenfria för kommunernas behov i krig inom bland annat social- och omsorgsverksamheten. Det är en verksamhet som kommer att påverka skyddsplanernas möjliga tillämpning — indirekt alltså en civil- försvarsuppgift som är kommunal.” (Civilförsvarsstyrelsen 1985-02-15
238-270/85.)
7.1.7. Ny utbildningsorganisation: Statens räddningsverk
Enligt riksdagens beslut skall statens räddningsverk inrättas 1986-07-01. Det nya räddningsverket ersätter civilförsvarsstyrelsen och statens brandnämnd samt övertar vissa uppgifter från bland andra sjöfartsver- ket.
Genom organiserandet av räddningsverket understryks totalförsvars- principen på detta område, dvs. att den som har ansvaret för en verksam- het i fred också skall ha det i krig. Genom denna integration skapas förutsättningar för en ökad effektivitet och de samlade resurserna ger möjlighet till en högre ambitionsnivå vad gäller dagens olika verksam- hetsfält. Integrationen förutsätts genomföras så långt möjligt både i den centrala verksamheten och i utbildningen. Den angivna samordningen förutsätts också ge möjligheter till rationaliseringsvinster.
Samtidigt med att räddningsverket bildas struktureras ledningen av de civila delarna av totalförsvaret om. Verksamheten indelas i funktioner med ansvariga myndigheter. Räddningsverket blir ansvarig myndighet för funktionen civilförsvar. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar får vidgade samordningsuppgifter och ombildas till överstyrelsen för civil beredskap. Denna blir ansvarig myndighet för funktionen civil ledning och samordning som innefattar centrala myndigheter, civilbefälhavar- na, länsstyrelser och kommuner. Detta innebär bland annat att översty- relsen för civil beredskap för regeringen skall presentera en samlad perspektivstudie samt svara för viss samordning av programplaneringen inom de civila delarna av totalförsvaret.
Räddningsverket har i proposition 1984/85:161 beskrivits enligt föl- jande: ”Statens räddningsverk skall vara central myndighet för befolk- ningsskyddet och räddningstjänsten i fred och krig. Vidare skall verket svara för samordningen av samhällets verksamhet inom dessa områden. Räddningsverket skall även ansvara för att planeringen av räddnings-
tjänstens organisation och materielanskaffning utformas så att olika räddningsorgan kan samarbeta effektivt såväl i fred som i krig. Uppgif- ter ifråga om samordning av beredskapsplanläggning mot kärnkrafts- olyckor skall ankomma på verket som central myndighet. Vidare skall verket ha funktionsansvar för civilförsvaret, dvs. ha den centrala led- ningen av civilförsvarsversamheten och övervaka krigsplanläggningen och beredskapsåtgärderna. Verket skall ha ett tillsynsansvar inom det övriga verksamhetsområdet. Forsknings- och utvecklingsarbete samt återföring av erfarenhet får en framskjuten roll. Räddningsverket skall planera och genomföra utbildning och övning inom verksamhetsområ- det.
Räddningsverkets utbildningsverksamhet riktar sig mot dels civilför- svarspliktiga, dels yrkesutövande räddningstjänst- och skorstensfejeri- personal. Utbildningstiden är med hänsyn till arbetsuppgift och befatt- ning av varierande längd. Utbildningen kommeri huvudsak att bedrivas på verkets skolor och på kommunalt brandförsvar.
Utbildningen leds av en utbildningsenhet i räddningsverket. Denna har produktionsansvar för den externa utbildningen inom fredsrädd— ningstjänsten och civilförsvaret.
Enheten planlägger och bestämmer innehåll för av verket bedriven fredskompetens— och civilförsvarsutbildning samt fort- och vidareutbild- ning. Utbildningen genomförs enligt fastställda direktiv i huvudsak på räddningsverkets skolor eller vid kommunalt brandförsvar med resurser för utbildning.
Enheten planerar elevantagning till fredsräddningsutbildningen samt utfärdar anvisningar för rekrytering av civilförsvarets personal. Regio- nala och lokala spel och övningar läggs upp och genomförs i samråd med berörda myndigheter och organisationer.
Verkets skolor i Revinge, Skövde, Rosersberg och Sandö svarar för genomförandet av fredskompetens- och civilförsvarsutbildning, för fort- och vidareutbildning samt civilförsvarsövningar. Skolorna svarar för vård och underhåll av civilförsvarsmateriel. Civilförsvarets nuvarande utbildningsanläggning i Katrineholm är av utredningen om organisation av statens räddningsverk föreslagen att avvecklas per 1988-07-01.
Skolorna svarar för en huvuddel av verkets produktion — utbildning, övningar och materielhantering. Det är vid skolorna som räddningsver- ket i första hand möter sin marknad och får en kvalitativ bedömning av sin verksamhet. De har en regional spridning och en sådan storlek att det är motiverat med en självständigare ställning än vad som idag är fallet.
Denna ökade självständighet får sitt uttryck i att cheferna för skolorna direkt underställs generaldirektören och får ökade befogenheter vad gäl- ler verksamhetsplanering, ekonomi och personalansvar.”
7.1.8. Slutsatser
Inriktningen i 1982 års försvarsbeslut och statsmakternas senare uttalan- den kan när det gäller vapenfriutbildningen för civilförsvaret samman- fattas som att en kvantitativ ökning bedömts som angelägen för att på så sätt påskynda civilförsvarets föryngring.
Den vapenfriutbildning som bedrivs inom luftfartsverkets brand- och räddningsverksamhet fyller denna funktion. Cirka 375 vapenfria ges här kvalificerad grundutbildning och kan efter denna direkt överföras till civilförsvarets krigsorganisation för att repetitionsutbildas inom denna.
Av de totalt cirka 135 vapenfria som årligen grundutbildas inom civilförsvarets egen organisation ges cirka 75 systematisk grundutbild- ning och kan efter denna krigsplaceras och repetitionsutbildas inom civilförsvaret. Resterande 60 ges två veckors utbildning och tjänstgör därefter endera i biträdesuppgifter i utbildningsproduktionen utan sam- band med egen utbildning eller i ren handräckningstjänst bland annat vid centrala myndigheter och regionala organisationer. De är avsedda att efter ”grundutbildningen” krigsplaceras inom civilförsvaret.
Av för närvarande nästan 1.100 vapenfria, som årligen av nämnden för vapenfriutbildning tilldelats civilförsvaret, tillvaratas drygt hälften och ges några veckors utbildning medan resterande inte skrivs in i civilförsvaret. Av dessa vapenfria är det hälften som har avsevärd del av tjänstgöringsskyldigheten kvar. Däri ingår bland annat den grupp som avbrutit militär grundutbildning och som på så sätt får sin faktiska tjänstgöringstid avsevärt reducerad. (Jfr tabell 25 i tabellbilagan 5).
Civilförsvarets behov kan uppenbart och i överensstämmelse med civilförsvarsstyrelsens bedömningar till stor del bättre tillgodoses på annat sätt än genom utbildning av vapenfria. För vapenfria tillgänglig utbildningstid kan uppenbart inte utnyttjas fullt ut för meningsfull ut- bildning. Den nuvarande vapenfriutbildningen inom civilförsvaret bör enligt vår mening därför omprövas. Den bör i de avseenden den för närvarande inte leder till avsett resultat upphöra och bör till resterande del omorganiseras för att bli effektivare.
7.2. Vapenfriutbildning vid luftfartsverket
Vid luftfartsverket utbildas årligen cirka 375 vapenfria i fem omgångar om 75 vapenfria till flygplatsbrandmän. Utbildningstiden är för närva- rande 310 dagars grundutbildning samt 35 dagars repetitionsutbildning i direkt anslutning till grundutbildningen (totalt 50 veckor).
Utbildningen av de vapenfria inleds med en sex veckors lång kurs på brand- och räddningsskolan på Arlanda. I denna ingår totalt någon dags allmän grundutbildning utöver introduktion.
Efter den centraliserade kursen vid brand- och räddningsskolan för- delas de vapenfria ut till olika flygplatsers räddningsorganisation. På respektive flygplats ges de vapenfria inledningsvis en två å tre veckors lokalt anpassad fortsättningskurs på brand- och räddningsutbildningen.
Storleken på omgångarna vid brand- och räddningsskolan dimensio- neras av utbildningsförhållandena och tillgång till kvalificerad utbild- ningsutrustning såsom släckfordon.
Utbildningen av vapenfria vid brand- och räddningsskolan är för budgetåret 1985/ 86 kostnadsberäknad till 20.000 kronor per vapenfri. Den fortsatta utbildningen på respektive flygplats kostar 15.000 kronor per vapenfri. Huvuddelen av utbildningskostnaderna är personal- och materialkostnader.
7.3. Vapenfriutbildning vid statens järnvägar
Inom Statensjärnvägar och för verkets krigsorganisation utbildas årligen 96 vapenfria. Vapenfriutbildningen sker på tre olika linjer. Dessa är inriktade på reparation och underhåll av teleförbindelser, reparation och underhåll av elnätet och reparation och underhåll av signalnätet.
Vid telelinjen utbildas årligen två omgångar om 24 vapenfria med inryckning i februari respektive september. Utbildningen omfattar tolv veckor på SJ-skolan i Ängelholm. Därefter fördelas de vapenfria över landet för resten av tjänstgöringstiden som är förlagd till handledd praktik inom ett av statens järnvägars driftområden.
Vid signallinjen utbildas dessutom årligen två omgångar om 16 vapen- fria med inryckning i februari respektive september. Utbildningen om- fattar tio veckor på SJ-skolan och resterande tjänstgöringstid i handledd praktik.
Vid ellinjen utbildas årligen en omgång om 16 vapenfria med inryck- ning i september. Utbildningen omfattar tio veckor på SJ-skolan och resterande tjänstgöringstid i handledd praktik.
I de tio respektive tolv veckornas utbildning vid SJ-skolan ingår totalt åtta dagars introduktionsutbildning inklusive olycksfallsvård, brand- skydd och totalförsvarsupplysning (bland annat visning av en film).
Vapenfriutbildningen vid SJ-skolan är under huvuddelen av tiden organiserad i åtta-mannagrupper med var sin lärare eller under vissa moment i två-mannagrupper. Tillämpade klasstorlekar är dimensione- rade efter speciallektionssalar m.m. och är ej flexibla.
Vapenfriutbildningen vid 5.1-skolan kostar budgetåret 1985/86 totalt 3,3 miljoner kronor fördelade på personal för utbildningen med 1,3 miljoner kronor, material med 0,3 miljoner kronor och lokaler, admini-
stration m.m. med 1,7 miljoner kronor — dvs. 35.000 kronor per vapen- fri.
7.4. Vapenfriutbildning vid statens vattenfallsverk
Inom statens vattenfallsverk utbildas vapenfria vid verkets utbildnings- anläggningar i Åsbro och Jokkmokk. Vapenfriutbildningen är vid dessa organiserad som särskilda kurser för vapenfria med två kurser per år vid vardera skolan.
Vid Åsbroskolan utbildas 40 vapenfria i vardera kursen till lednings- reparatörer. Tyngdpunkten är i fackutbildningen lagd på provisoriska reparationer av elnätet.
Utbildningen vid Åsbroskolan omfattar två veckors introduktion och allmän vapenfriutbildning (brand- och räddning, sjukvård och totalför- svarsupplysning) samt 6,5 veckors fackutbildning.
Tillämpad utbildning sker därefter under handledning vid ett flertal kraftföretag över hela landet.
Kostnaderna för vapenfriutbildningen vid Åsbroskolan uppgår bud- getåret 1985/86 till 1,7 miljoner kronor — dvs. omräknat till 21.000 kronor per vapenfri.
IJokkmokksskolan utbildas 32 vapenfria i varje kurs till driftbiträden. Utbildningen är inriktad på att eleverna skall kunna utföra driftövervak- ning vid kraftstationer inom hela kraftindustrin.
Utbildningen omfattar 2,5 veckors introduktion och allmän vapenfri- utbildning samt 10,5 veckors fackutbildning. De vapenfria fördelas där- efter till praktisk befattningsutbildning under handledning vid kraftbo— lag över hela landet. I största möjliga utsträckning tillämpas ”nära- hemma-principen”.
Vapenfriutbildningen vid Jokkmokksskolan kostade budgetåret 1985/ 86 cirka två miljoner kronor vilket innebär cirka 33.000 kronor per vapen- fri.
7.5. Vapenfriutbildning genom styrelsen för internationell utveckling
7.5.1. Bakgrund
Riksdagen beslutade 1970 om inrättande av en bistånds- och katastrof- utbildning. Den skulle syfta till att skapa en reservkår för rekrytering av svensk personal för bilateralt och multilateralt utvecklingssamarbete. Den skulle också syfta till att öppna möjligheter att komplettera den tekniska kontingenten i beredskapsstyrkan för FN-tjänst och sätta upp särskilda kontingenter för katastrofhjälp samt slutligen att ge vidgade möjligheter för enskilda organisationer att rekrytera personal för bi- ståndsinsatser och katastrofhjälp.
Beslutet anslöt till vad 1968 års utredning om biståndsutbildning hade föreslagit om att värnpliktiga, som hade särskilda förutsättningar och fyllde vissa grundläggande krav, skulle beredas tillfälle att inom ramen för värnplikten och den vapenfria tjänsten genomgå denna särskilda bistånds- och katastrofutbildning. Den militära grundutbildningen för värnpliktiga och motsvarande tjänst för vapenfria ersattes därmed av en utbildningsgång som avsågs vara inriktad på utvecklingssamarbete och katastrofmsatser. Den skulle vara så utformad att den kunde utgöra grund för krigsplacering inom totalförsvaret.
I och med riksdagens beslut 1981 reformerades u-landsutbildningen avsevärt. Föredragande statsrådet anförde i prop 1980/81:117 bland annat att ”Då den allmänna u-landsutbildningen nu föreslås avkortad till en termin och då katastrofutbildning inte kommer att ingå i kursen, är det inte längre möjligt att behålla den allmänna u-landskursen som ett alternativ till värnpliktstjänstgöring. Däremot bör den allmänna u-landskursen kunna ingå som en del av utbildningen av vapenfria tjänstepliktiga. Jag förutsätter att totalt cirka 30 vapenfria tjänstepliktiga kan beredas utrymme vid de två årliga kurserna vid Sandöskolan. Ett krav för antagning måste dock vara att de vapenfria tjänstepliktiga avslutat en yrkesutbildning, vars inriktning bedöms vara lämplig för u-landstjänstgöring. Därigenom ökar förutsättningarna att u-landsut- bildningen kommer till användning i u-landstjänst”.
Därmed etablerades det nu tillämpade systemet som sammanfattat
innebär att en vapenfri som antas till u-landsutbildning får tillgodoräkna dessa fyra månader som del av grundutbildning. Han beviljas därefter anstånd. Om han inom ett år därefter påbörjat u-landstjänstgöring får han fortsatt anstånd med vapenfritjänstgöringen. Efter två års u-lands- tjänstgöring kan han hos regeringen begära att u-landstjänstgöringen skall tillgodoräknas honom som grundutbildning vapenfri tjänst. Möj- ligheten att i enskilda fall tillgodoräkna u-landstjänstgöring som en del av den vapenfria tjänsten lagreglerades samtidigt.
U-landsutbildningen för vapenfria tjänstepliktiga skall efter en för- söksperiod på fem år utvärderas under 1986.
7.5.2. Erfarenheter
U-landstjänstgöring som en form av vapenfriutbildning har hittills un- der försöksperioden omfattat en till tre vapenfria vid varje kurs vid Sandöskolan — dvs. högst sex per år. En eller två vapenfria om året har hittills begärt att få tillgodoräkna u-landstjänstgöring som vapenfri tjänst.
Denna tjänstgöringsform är behäftad med ett stort antal problem. Att allt biståndsarbete inte kan tillgodoräknas framgår redan av pro- positionen (1980/81:117) vari framhålls att det bör vara fråga om an- ställning i u-land som fredskårsdeltagare, volontär eller i därmed jäm- förbar tjänst.
Biståndsarbete kan bedrivas i många skiftande former och hos ett flertal organisationer. Viss tveksamhet i fråga om vilken typ av bistånds- arbete som skall få tillgodoräknas har hittills förelegat. Detta har med- fört svårigheter att lämna entydig information till vapenfria, som hört sig för om sina möjligheter för att få tillgodoräkna tid i biståndsarbete. Förslag till riktlinjer har dock nyligen utarbetats.
Det mycket begränsade antal vapenfria som är aktuella för denna speciella form av tjänstgöring vållar för närvarande en avsevärd admi- nistration och ett omfattande utredningsarbete i varje enskilt fall.
7.5.3. Slutsatser
Det kan inte ankomma på oss att bedöma denna verksamhets effekt som biståndsverksamhet. Vi konstaterar dock, att som en form av vapenfri- tjänstgöring är den administrativt avvikande och svårhanterlig trots att den berör ett fåtal individer. Sedd mot de mål vi föreslår för framtida utbildning av vapenfria tjänstepliktiga saknar den helt koppling till verksamheter som är betydelsefulla för samhället under beredskap och i krig.
Som vapenfri tjänst är u-landsutbildningen en både dyrbar och inef- fektiv tjänstgöringsform och bör därför utgå.
7.6. Vapenfriutbildning vid televerket
För televerkets krigsorganisation utbildar teleskolan i Stockholm 110 vapenfria i elva omgångar om tio vapenfria. En av dessa omgångar om
tio vapenfria utbildas till ”underhållsmän, radio”. Övriga utbildas till ”telereparatörer”. Utbildningen är organiserad som rullande utbildning. Den inleds med två veckors allmän vapenfriutbildning vilken genomförs vid Bagartorpsförläggningen Solna. Därefter följer fem veckors salsbun- den utbildning vid teleskolan och 2,5 veckors uteutbildning. Följande elva veckor är organiserade som praktiktjänst i grupper om fem vapen- fria med en handledare per grupp. För resterande del av tjänstgörings- tiden fördelas de vapenfria ut för praktisk sluttjänst på teleområdena med per är cirka 40 stycken i Stockholmsområdet och 60 stycken i övriga landet.
Utbildningen av vapenfria motsvarar helt utbildningen av nyanställda telereparatörer. Tillämpad klasstorlek är beroende av specialsalar m.m. och är ej flexibel.
Vapenfriutbildningen vid televerket är budgetåret 1985/86 kostnads- beräknad till 3,1 miljoner kronor fördelade med 2,7 miljoner kronor på lärarkostnader och 0,4 miljoner kronor på material varav fordonskost- nader är den dominerande posten. Utbildningen kostar således 31.000 kronor per vapenfri.
7.7. Vapenfriutbildning av hälso- och sjukvårdspersonal
7.7.1. Behov
Stor brist väntas i krig på hälso- och sjukvårdspersonal — dvs. läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, tandläkare, apotekare, hälsovårdsin- spektörer, laboratorieassistenter, vårdbiträden och medicintekniker. So- cialstyrelsen samordnar därför allt civilt utnyttjande av sådan personal.
Socialstyrelsen är för närvarande också utbildnings- och krigsplace- rande myndighet för vapenfria tjänstepliktiga inom hälso- och sjuk- vårdsområdet i såväl vård- och sjuktransporttjänst som i expeditions- och teknisk tjänst.
Någon egentlig behovsberäkning avseende vapenfri tjänstepliktig personal inom organisationen för den civila hälso- och sjukvården i krig kan inte göras. Behovet kan identifieras som minst lika stort som all tillgänglig yrkesutbildad personal. Av hela vapenfrikollektivet är det totalt cirka 9.000 vapenfria som med nuvarande tillförsel kan komma att utbildas inom hälso- och sjukvården. Av dessa beräknas cirka 2.000 bli utbildade för krigsplacering vid operationsannex. Resterande vapenfria avses utbildas för att förstärka personalresurserna vid andra delar av beredskapssjukhusorganisationen och inom primärvården.
7.7.2. Nuvarande utbildning
Grundutbildningen av vapenfria tjänstepliktiga inom socialstyrelsens ansvarsområde omfattar för närvarande:
El Vapenfri hälso- och sjukvårdspersonal, dvs. vapenfria som i sitt civila yrke har en hälso- eller sjukvårdsutbildning (till exempel läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, tandläkare, apotekare, hälsovårds- inspektörer, laboratorieassistenter, vårdbiträden, medicintekniker) [] Vapenfria som saknar utbildning/erfarenhet för sin kommande krigsplacering och som under grundutbildningen — genomgår vårdbiträdesutbildning inom sjuk- eller omsorgsvård, — utbildas/ tjänstgör i medicinteknisk verksamhet, — utbildas/tjänstgör i miljömedicinsk verksamhet, — utbildas/tjänstgör i expeditionsverksamhet.
Som hälso- och sjukvårdspersonal uttas vapenfria bland 36 olika yrkes- grupper. Bland dessa återfinns läkare, blivande läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden. [ gruppen ingår också apotekare, tandläkare, tandsköterskor, farmaceuter, hälsovårdsinspektörer, kura- torer, optiker, hörselvårdsassistenter, sjukgymnaster, psykologer, logo— peder, sjukhuspräster och veterinärer och andra, som i dagligt språkbruk inte betecknas som ”sjukvårdspersonal”.
De vapenfria som togs ut till socialstyrelsen under 1984 fördelar sig på yrken enligt följande: Läkare 7 Medicine studerande, AT-läkare 12 Tandläkare l Laboratorieassistent 5 Optiker 1 Sjuksköterska 9 Sjukgymnast 3 Undersköterska 18 Mentalskötare 6 Barnsköterska 2 Ambulansförare 3 Sjukvårdsbiträde 3 Vårdbiträde (omsorgsvård) 7 Psykolog l Medicintekniker ] Ortopedist 1
Dessutom togs 96 vapenfria utan tidigare yrkesutbildning ut till sjuk- vårdsbiträdesutbildning och 22 vapenfria till vårdbiträdesutbildning för omsorgsverksamhet.
Utbildningen är för närvarande planerad till att årligen omfatta:
— cirka 100 vapenfria med läkarutbildning. Tjänstgöringen skall i princip fullgöras inom bristområden i fredssjukvården och i krigs- organisationen samt som medverkan i beredskapsplanering. — cirka 75 vapenfria med övrig hälso- och sjukvårdsutbildning. Tjänstgöringen fullgörs inom hälso- och sjukvårdsområden med utplacering över hela landet. — cirka 25 vapenfria med medicinteknisk- och miljömedicinsk ut-
bildning samt expeditionspersonal. Tjänstgöringen fullgörs inom socialstyrelsen, hälso- och sjukvårdsområdet samt närstående om- råden med utplacering över hela landet. Ansvarig för planering, genomförande och administration är socialstyrelsen.
— cirka 140 vapenfria i vårdbiträdesutbildning inom sjukvård och omsorgsvård. Utbildning och tjänstgöring sker inom fem lands- ting. Ansvaret för planering, genomförande och administration fördelas på socialstyrelsen, nämden för vapenfriutbildning och respektive landsting.
Den årliga verksamheten är planerad att omfatta cirka 300 vapenfria i grundutbildning under 300 dagar vardera samt cirka 40 vapenfria i repetitionsutbildning under cirka 30 dagar vardera.
Under programplaneperioden räknar socialstyrelsen med att cirka 2.000 vapenfria inklusive vapenfri hälso- och sjukvårdspersonal kom- mer att fullgöra sin grundutbildning samt att cirka 200 vapenfria kom- mer att repetitionsutbildas.
De vapenfria avses under sin tjänstgöring allt efter behov att erhålla utbildning för deras kommande krigsplacering inom den civila hälso- och sjukvården.
Övervägande antalet vapenfria läkare, annan hälso- och sjukvårds- personal samt vapenfria med teknisk inriktning och i expeditionsbefatt- ning får för närvarande ingen särskild utbildning för avsedd verksamhet under krigsförhållanden, vilket är en klar brist. Socialstyrelsen avser därför att under programplaneperioden påbörja sådan utbildning för dessa grupper av vapenfria.
Utbildning av vapenfria till vårdbiträde (mentalskötare) sker för när- varande i fem landsting. Utbildningen är organiserad som särskilda kurser för vapenfria inom vårdskolorna i Lycksele, Kållered, Jönkö- ping, Halmstad och Kalmar. Utbildningen följer helt ordinarie utbild- ningsplaner för respektive skolor.
Utbildningen omfattar tio veckors teoretisk undervisning på skolan och tio veckors praktik på vårdavdelningar. Den är organiserad i klasser om 16 vapenfria. I denna utbildning ingår ingen allmän vapenfriutbild- ning.
Vårdbiträdesutbildningens omfattning framgår av följande samman-
ställning:
Landsting Vårdskola Antal kurser Inriktning per år x 16 elever
Västerbottens läns Lycksele 2 Vårdbiträde Göteborgs- och Bohus läns Kållered 2 Mentalskötare Jönköpings läns Jönköping 2 Vårdbiträde Hallands läns Halmstad 1 Vårdbiträde Kalmar läns Kalmar 2 Vårdbiträde
Denna utbildning kostar landstingen ungefär 250.000 kronor per kurs — dvs. cirka 16.000 kronor per vapenfri. Av kostnaderna per kurs är cirka 200.000 kronor lärarlöner och resten material och hyror m.m. (Kostna- derna finansieras delvis genom utbildningsbidraget från nämnden för vapenfriutbildning med 3.000 per vapenfri och särskilda bidrag från socialstyrelsen. Dessa utgår med 3.000 kronor per vapenfri för utbild- ning samt med 5.000 kronor per kurs för introduktionsutbildningen. Dessutom utgår ett extra administrationsbidrag med 2.000 kronor per vapenfri från socialstyrelsen. Sammanlagt får alltså ett landsting 133.000 kronor per kurs.)
[ förutsättningarna för inkallelser av vapenfria läkare kommer — förutom den civila sjukvårdens behov i krig av olika specialinriktade läkare — även att beaktas fredssjukvårdens brist på läkare inom vissa landstingsområden.
För att utbildning av vapenfria skall kunna genomföras inom hälso- och sjukvårdssektorn är socialstyrelsen beroende av sjukvårdshuvud- männens medverkan.
Möjligheterna att engagera sjukvårdshuvudmän i vapenfriutbildning- en och -tjänstgöringen och därmed sammanhängande administration påverkas enligt socialstyrelsen av de kostnader som huvudmannen åsamkas i samband härmed och det statsbidrag som utgår för huvud- mannens medverkan i verksamheten. Bidragen är avgörande för plane- ringen och genomförandet av vapenfriutbildningen.
Administrativa uppgifter och genomförandeuppgifter i samband med vapenfria som uttas till vårdbiträdesutbildning har under ett antal år successivt överförts till vissa sjukvårdshuvudmän. Från och med 1984- 07-01 har socialstyrelsen träffat en överenskommelse med nämnden för vapenfriutbildning och fem landsting som innebär att nämnden och landstingen svarar för genomförande av utbildning för och administra- tion av denna kategori vapenfria. Socialstyrelsen svarar för den övergri- pande planeringen.
Beträffande övriga vapenfria (hälso- och sjukvårdspersonal, vapen- fria i teknisk tjänst och expeditionstjänst) svarar socialstyrelsen tills vidare för hela verksamheten (planering, genomförande och administra- tion) i avvaktan på regeringens beslut i fråga om eventuell annan inrikt- ning.
7.7.3 Utbildningsinsatser under programplaneperioden m. rn.
Utbildningsinsatser planeras av socialstyrelsen under programplanepe- rioden enligt följande sammanställning:
Utbildning Antal vapenfria cirka Introduktionsutbildning 2 000
Vårdbiträdesutbildning inom sjukvård, omsorgs- och handikappvård 700
Ambulansutbildning och utbildning till förare av handikappbuss 90
Utbildning Antal vapenfria cirka
Sjukhusadministrativ utbildning och expeditions- tjänst 100 Utbildning i medicinsk verksamhet 50 Utbildning i hälsoupplysning för hälso- och sjuk- vårdspersonal 60 Praktisk tjänstgöring för hälso- och sjukvårdsper-
sonal samt expeditions- och teknisk personal 1 000 Repetitionsutbildning 200
7.7.4 ”Kö” till utbildning
Med den nu tillämpade definitionen av hälso- och sjukvårdspersonal tillförs för närvarande och sedan en följd av år socialstyrelsen cirka 200 vapenfria årligen.
Socialstyrelsens resurser för vapenfriutbildningen, men främst för administration av densamma har dimensionerats för en mindre volym än vad som årligen tillförs. Härigenom har en viss balans uppstått. På ”väntelista” för att få fullgöra vapenfri tjänst fanns i oktober 1984 vapenfria enligt sammanställningen i tabell 10:
Tabell 10
Kategori Antal med kvarvarande grundutbildning och repetitionsutbildning
Medicine studerande och
AT-läkare 150 Läkare 250 Tandläkare 20 Laborato rieassistenter 10 Sjuksköterskor 40 Undersköterskor 30 Mentalskötare 25 Psykologer 15 Medicintekniker 15
Utöver i tabellen upptagna finns på ”väntelistan” cirka 20 medicine studerande eller AT-läkare samt cirka 120 läkare med kvarvarande tjänstgöringstid motsvarande endast repetitionsutbildning.
Nuvarande dimensionering av vapenfriutbildningen inom hälso- och sjukvårdsområdet enligt avsnittet 7.7.2 och den för programplaneperio- den planlagda utbildningsverksamheten enligt avsnittet 7.7.3 bygger på nuläget med ”väntelista” för främst yrkespersonal, dvs. läkare, sjukskö- terskor, undersköterskor och vårdbiträden.
Dimensioneringen av ”utbildningslinjerna” bygger enligt planerna på en totalavvägning mellan ”väntelistornas” storlek och socialstyrelsens resurser för att främst administrera fördelning av tjänstgöringsplatserna och för den löpande administrationen av de vapenfria under tjänstgö- ring.
7.7.5. Överväganden
Vi drar följande slutsatser: El Nuvarande och för programplaneperioden planerade utbildningsm- satser motsvarar inte framtida utbildningsbehov när det gäller redan yrkesutbildad personal såsom läkare, sjuksköterskor, undersköter- skor och vårdbiträden. 13 Den vårdbiträdesutbildning som för närvarande organiseras hos vis- sa landsting är den för framtiden till volymen största utbildningen inom hälso- och sjukvårdsområdet. D Resten av den nuvarande utbildningen inom hälso- och sjukvårdsom- rådet omfattar i huvudsak individvis placering till tjänstgöring av ett fåtal vapenfria i varje yrkesgrupp. På grund av de mycket små voly- merna inom respektive yrkeskategori saknar denna utbildning egent- lig betydelse för personalplaneringen inom hälso- och sjukvårdsom- rådet. El Det nuvarande problemet med ”väntelista” för vapenfriutbildning inom hälso- och sjukvården påverkar inte framtida systemlösning.
Vi gör utifrån ovan redovisade slutsatser följande ställningstaganden:
Det akuta problemet med ”väntelista” för vapenfriutbildning inom häl- so- och sjukvårdsområdet bör lösas genom att utbildningsverksamheten så snart detta kan ske prioriteras om enligt följande:
1/ Utbildningen av vårdbiträden i landstingen bör bedrivas oförändrad. Den påverkar ej och påverkas ej heller direkt av följande ställnings- taganden.
2/ Utbildning av läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträ- den ges högsta prioritet och utökas tills dess att ”väntelistan” avveck- lats för dessa grupper.
3/ Uttagningen av vapenfria till socialstyrelsen stoppas så snart detta kan administreras av nämnden för vapenfriutbildning utom vad av- ser för utbildning enligt 1/ och 2/ ovan.
4/ Uttagningen av för närvarande på ”väntelistan” placerade vapenfria som inte uttagits till vårdbiträdesutbildning enligt 1/ ovan och som inte har särskild yrkeskompetens enligt 2/ ovan omprövas genom punktinsats av resurser i samverkan mellan socialstyrelsen och nämn- den för vapenfriutbildning. Så många som möjligt av dessa ges annan uttagning och inkallas genom nämndens för vapenfriutbildning för- sorg till utbildning enligt denna nya uttagning så snart detta är möj- ligt.
Vapenfriutbildningen av övrig personal till befattningar inom hälso- och sjukvården saknar på grund av de små volymerna reell betydelse för personalplaneringen inför beredskap och krig. Dessa behov kan bättre tillgodoses på annat sätt. Vapenfriutbildningen bör därför för framtiden koncentreras dels till redan yrkesutbildad personal och dels till vårdbi- trädesutbildning.
Brist kan under beredskap och i krig väntas på kvalificerad hälso- och sjukvårdspersonal. I gruppen av vapenfria finns ett mindre antal som redan är yrkesutbildade vårdbiträden. Den vapenfriutbildning dessa för närvarande kan erbjudas är tjänstgöring inom annan specialitet.
För att bidra till kompetensuppbyggnad i krigsorganisationen föreslår vi att dessa vapenfria under sin vapenfritjänstgöring utbildas till under- sköterskor. Detta kan ske under i huvudsak lika villkor som den nu vid vårdskolor bedrivna utbildningen till vårdbiträde.
7.8. Vapenfriutbildning för kommunernas krigsorganisation
7.8.1. Kommunal krigsorganisation
I enlighet med 1982 års försvarsbeslut övertar kommunerna 1987-01-01 ledningen av civilförsvarsverksamheten i krig på lokal nivå. Den kom- munala beredskapsplanläggningen regleras i lagen om kommunal be- redskap (1963264) och civilförsvarslagen (omtryckt 1984:1026). Mot bakgrund av vad provplanläggningskommittén — Civilförsvaret och kommunerna föreslagit i sina två betänkanden (Ds Fö 1983: 10 och SOU 198457) och riksnämndens för kommunal beredskap anvisningar m.m. pågår för närvarande ett omfattande planläggningsarbete. Detta skall vara slutfört 1986-12-31.
Den kommunala planläggningen bör enligt provplanläggningskommit— tén omfatta
] övergripande ledning av verksamheten under beredskap och i krig
2 kommunal information
3 civilförsvarsverksamhet 3.1 skyddsplan 3.2 räddningsplan 3.3 personal- och underhållstjänstplan
socialtjänst skolverksamhet kollektiv utspisning
kristidsförvaltning
OOxlONkll-Ä
kommunalteknisk verksamhet 8.1 elförsörjning 8.2 gas- och värmeförsörjning 8.3 vattenförsörjning och avlopp 8.4 reservanordningar 8.5 gatu- och väghållning 8.6 renhållning
9 miljö- och hälsoskydd 10 hamnrörelse
11 övrig verksamhet (exempelvis flyktingmottagning m. m.)
Härtill kommer personalplanläggning vars syfte är att — kartlägga personalläget hos kommunen efter försvarsmaktens och civilförsvarets mobilisering, — tillgodose behovet av personal för den verksamhet som kommu- nen skall kunna fullgöra under beredskap och i krig.
Utifrån ansvarsprincipen inom totalförsvaret — att var och en som har en uppgift i fred skall lösa denna även i krig om uppgiften då skall behållas — har varje kommun goda möjligheter att själv välja den krigs- organisation och den uppgiftsfördelning som är lämplig utifrån kom- munens egna förutsättningar.
7.8.2. Vissa uppgifter i kommunernas krigsorganisation
I det följande beskrivs några av kommunens krigstida uppgifter över- siktligt utifrån de tidigare redovisade exemplet på krigsplanläggning.
Ledning
Kommunstyrelsen är under beredskap och i krig det högsta ledningsor- ganet för verksamheten inom kommun. Uppgifterna är härvid att inrikta verksamheten mot de för tillfället viktigaste behoven, samordna verk- samheten inom kommun, samverka med andra lokala myndigheter och organ samt fördela befintliga resurser.
Kommunkansliet bör under kommunstyrelsen svara för ledning och samordning av all på kommun ankommande totalförsvarsverksamhet. Kansliet svarar även för personal- och posttjänst samt befolkningsregis- trering.
Informationsverksamhet
Under beredskap och i krig kan förutses att behovet av snabb och korrekt information ökar kraftigt, till exempel information till allmänheten om nya och förändrade förhållanden. Områden där ökad information får stor betydelse är
— ransonering,
—— kommunalteknisk försörjning, till exempel el, vatten och värme,
— kommunikationer,
— social service och
— civilförsvarsverksamhet (skyddssökning, utrymning/inkvartering
m.m.).
Civilförsvarsverksamhet
Huvuddelen av denna verksamhet genomförs av en civilförsvarsorgani- sation, som tillförs kommunen vid beredskap. Den direkta ledningen
utövas under kommunstyrelsen av en civilförsvarsstab. Vissa delar av civilförsvarsverksamheten kan bedrivas av andra kommunala förvalt- ningar. Detta gäller främst åtgärder som rör iordningsställande av skyddsrum och anordnande av skyddade utrymmen, viss försörjning av civilförsvarsorganisaionen samt förläggning och utspisning av nödställ- da.
Kommunalteknisk verksamhet m. m.
Den kommunaltekniska försörjningen omfattar el-, gas, värme-, vatten- försörjning och avlopp. Därtill kommer gatu- och väghållning, material- tjänst, drivmedels- och bränsletjänst, transporter och röjningstjänst.
Tekniska kontorets inriktning bör vara att lägst klara den kommunal- tekniska försörjningen för individens överlevnad.
Social verksamhet
Omsorgsverksamheten inom socialtjänsten (till exempel barn-, äldre- och handikappomsorg) fortsätter att vara viktiga arbetsuppgifter för socialkontoret. Omhändertagande av hemlösa från egen och annan kommun samt flyktingar liksom utbetalning av krigshjälp/ekonomiskt bistånd är exempel på tillkommande viktiga arbetsuppgifter liksom sam- verkan med primärvården.
Skolverksamhet
Skolverksamheten under beredskap och i krig omfattar grundskole- och gymnasieutbildning. Utbildning i gymnasieskola skall bedrivas i den utsträckning förhållandena medger.
Skolstyrelsen skall ansvara för förplägnadstjänst såsom anskaffning av livsmedel, utspisning m.m. Detta gäller förutom skolelever även ci- vilförsvarsorganisationen.
Det kan övervägas att inordna versamheter inom vissa förvaltningar, till exempel fritids- och kulturnämndsverksamhet, under skolstyrelsens ansvar.
K ristidsförvaltning
Kommun skall bland annat lämna biträde åt det ekonomiska försvarets myndigheter för att trygga försörjningen av livsmedel och andra viktiga förnödenheter. En viktig uppgift är därvid att medverka vid ransonering av bränsle, drivmedel, livsmedel och andra dagligvaror. Ransonering av främst bränsle och drivmedel kan också bli nödvändig i fred.
Övrig verksamhet
Bostadsproblem i form av trångboddhet, sanitära missförhållanden m.m. kan under beredskap och i krig bli mycket stora. Miljö- och hälso- skyddsnämnden kommer att behöva utöva omfattande tillsyn och ägna stor uppmärksamhet åt bostadshygieniska frågor. Detsamma gäller be-
träffande renhållning, smittrening samt kontroll och besiktning av livs- medel. Medverkan i åtgärder för skydd mot ABC-stridsmedel kan också bli nödvändig.
Kommunen skall också kunna stödja den kyrkliga kommunen med transport av civila döda och genom att anordna bårstationer, registrera döda samt iordningsställa begravningsplatser, i de fall den fredstida begravningsorganisationen är otillräcklig.
Övriga verksamheter, som inte omfattas av planläggningsskyldighet, men som kommun bedömer angelägna under beredskap och i krig planläggs enligt kommunens bestämmande. Exempel på sådana verk- samheter är lokaltrafik samt fritids- och kulturverksamhet. 1 övrig verk- samhet bör också inrymmas de verksamheter som bedrivs av kommuna- la bolag, exempelvis renhållning och fastighetsförvaltning.
Sammanfattningsvis kan förändringarna av en kommuns uppgifter un- der beredskap och i krig åskådliggöras enligt figur 7.
Vissa uppgifter utgår, såsom projektering och byggande
De flesta uppgifter som kommunen har i fred skall lösas även under beredskap och i krig Vissa uppgifter övergår till andra förvalt— ningar, såsom kulturverk- samhet
Vissa uppgifter tillkommer, såsom civilförsvarsverksamhet och kristidsförvaltning
7.8.3. Personalbehov för kommunal verksamhet i krig
Provplanläggningskommittén genomförde 1983 provplanläggning i 22 kommuner och 1984 i fyra kommuner. Erfarenheterna av denna prov- planläggning har redovisats i betänkandena ”Kommunerna och Civil- försvaret” (Ds Fö 1983110) och ”Kommunerna i totalförsvaret” (SOU 1984157).
När det gäller behov och tillgång på personal för krigsuppgifterna rekommenderar provplanläggningskommittén i första hand att ordina- rie fredstjänstgörande personal så långt detta är möjligt skall planeras att även i krig fullgöra motsvarande uppgifter.
Starkt sammanfattat har erfarenheterna för några av de planlagda områdena visat följande:
Figur 7. Kommunernas uppgifter ifred respektive under beredskap och i krig.
Socialtjänst
Socialtjänstens olika mål är desamma under beredskap och i krig som i fred. Med hänsyn till de förhållanden som kan komma att råda i krig måste verksamheten koncentreras till de mest angelägna områdena. Hit hör bland andra omsorgsverksamheten i vilken en betydande volymök- ning kan väntas. Kraven på att verksamheten bedrivs så säkert som möjligt kan medföra omlokalisering. Omsorg om barn och ungdom, omsorg om äldre och handikappade samt barn för vård eller boende kan väntas bli personalkrävande.
I provplanläggningskommitténs utkast till planeringsanvisningar an- ges bland annat att i krig är det nödvändigt att systematiskt försöka motverka risken för att barnen drabbas av inre kaos. Det är därför nödvändigt att än mer än i fredstid försöka ge barnens dagliga liv en fast struktur och ett bestämt innehåll. De grundläggande principer som an- getts för barn inom barnomsorgen bör tillämpas även för något äldre barn. Alla kommuner bör planera för att barnen om möjligt får stanna kvar i skolan även på fritiden. I planläggningen bör uppmärksammas att en del ungdomar kommer att få stora svårigheter att klara sig själva. Detta gäller bland andra de ungdomar som är omhändertagna i olika vårdformer inom socialtjänsten eller inom hälso- och sjukvården. Ung- domar med fysisk- eller psykisk funktionsnedsättning kan också vara i behov av särskilda insatser.
Det är viktigt att personal som har kunskap om barns behov har huvudansvaret för barn även i krig. Personalen bör ha kunskap om barns reaktioner i svåra situationer. I personalplanläggningen bör observeras att arbetstiderna kan förlängas och att personalbehoven tydligen kom- mer att öka på grund av dygnet-runt-vistelse och på grund av att fler barn skall tas omhand.
Kommunens ansvar för beredskapsplanläggningen av omsorgen om äldre omfattar samtliga ålderspensionärer inom kommunen oavsett om de i fred utnyttjar någon form av service eller bistånd. Kommunen har samma ansvar för personer som har någon form av funktionsnedsätt- ning. Även utvecklingsstörda måste räknas till denna grupp.
Med äldreomsorg avses här social hemtjänst och serviceboende med eller utan helinackordering för ålderspensionärer. En del av dessa per- soner har även behov av hemsjukvård eller långtidssjukvård. Omsorgen om personer med funktionshinder — handikappomsorgen — tar ofta i anspråk insatser av samma art. Under beredskap och i krig sammanfaller oftast de äldres och de handikappades behov, varför insatserna från socialtjänsten och hälso- och sjukvården — särskilt primärvården — måste samordnas. Samordningen kan bland annat komma till uttryck i en gemensam planering för att tillgodose äldres och handikappades sociala och medicinska behov.
Under beredskap och i krig kommer en betydande utskrivning av patienter att ske från akutsjukvården. Bland sådana patienter kommer att finnas en grupp av ålderspensionärer som inte är i behov av akutsjuk- vård men väl behöver vård och hjälp. Hela denna grupp kommer att ha behov av sociala hemtjänstens bistånd. Underlag för denna planlägg- ning lämnas av sjukvårdshuvudmannen.
Det är inte uteslutande rörelsehindrade eller sängbundna personer som är i behov av hjälp. Ytterligare personer som i fredstid inte erhåller bistånd kommer att vara i behov av detta under beredskap och i krig. Utvecklingsstörda, synskadade m.fl. behöver till exempel också hjälp att ta sig ur och från bostaden vid skyddssökning.
De fredstida hjälpbehoven ändras och utökas därmed ytterligare till exempel genom att personer som i fred klarar sig själva under nattetid under beredskap och i krig behöver hjälp dygnet runt.
För en grupp handikappade — de psykiskt utvecklingsstörda — har landstinget ett särskilt vårdansvar enligt omsorgslagen. Jämsides här- med har kommunen ansvar enligt socialtjänstlagen även för dem som får hjälp och stöd enligt omsorgslagen.
En strävan inom socialtjänsten är att dessa grupper i största möjliga utstäckning skall kunnna bo kvar i sin invanda miljö även om en funk- tionsnedsättning ger upphov till efterfrågan på olika former av stöd. Omfattande omflyttningar och uppbrott från etablerade sociala miljöer kan innebära allvarliga störningar och medföra risker för social och medicinsk ohälsa och bör därför undvikas. Inom riskområden kan verk- samheten dock bara fortsätta om skyddsrum finns och skyddssökning kan ske på ett betryggande sätt. Omlokalisering till provisoriska lokaler kommer därför att bli nödvändig i viss mån samtidigt som en viss ökning av behov av institutionsboende kan öka.
Ordinarie personalkategorier inom den primärkommunala omsorgs- verksamheten utgör basen för kommunernas personalplanering. Genom de utökade och ändrade behoven krävs avsevärda resursförstärkningar.
Skolverksamheten
Huvudprinciperna för kommunernas planering av skolverksamheten i krig kan sägas vara att grundskolans verksamhet skall bedrivas med de jämkningar i tim- och kursplaner som kan behövas. Gymnasieskolans verksamhet skall bedrivas i den utsträckning som förhållandena medger.
Personalbehovet skall i första hand tillgodoses med den personal som är anställd i fred. Brist på framförallt lärare bedöms bli stor. Denna brist är avsedd att täckas genom omfördelning av lärare från andra skolfor- mer, pensionerade lärare och andra personer med pedagogisk vana, men även genom bistånd av organisationer och med utnyttjande av gymna- sieelever för delar av den obligatoriska undervisningen.
Gatu- och väghållning m. m.
Inom planeringsområdena gatu- och väghållning, gas- och värmeför- sörjning, vattenförsörjning och avlopp samt miljö- och hälsoskydd (ren- hållning) är förhållandena likartade i de avseendena att det dels kan erfordras akuta reparations- (underhålls-) insatser och att det dels kan föreligga brist på personal med utbildning på tunga fordon, specialfor- don och tunga arbetsmaskiner.
Den kommunala beredskapsplaneringen pågår och skall i princip vara avslutad 1986-12-31. Det är för närvarande inte möjligt att med
större noggrannhet bedöma kommunernas samlade personalbehov i de många olika krigsfunktionerna.
7.8.4. Slutsatser
Vi är medvetna om att ytterligare behov av personal till olika kommu- nala krigsfunktioner kan komma att redovisas. ] enstaka kommuner kan också behoven på grund av olika lokala förutsättningar komma att prioriteras annorlunda. Vi drar dock följande slutsatser: 121 Det är ett drygt tusental vapenfria tjänstepliktiga per år, som kan vara aktuella för grundutbildning för krigsplacering i kommuner. Detta antal understiger kommunernas samlade, för deras krigsorganisation utökade, behov av utbildad personal. El Bland de kommunala verksamheter inom vilka vapenfriutbildning vore möjlig bör av effektivitetsskäl i utbildningen en prioritering ske. Vi prioriterar bland dessa omsorgsverksamhet och teknisk verksam- het. El I ett senare skede, när kommunernas krigsplanering har avslutats, kan behoven av vapenfria till dessa verksamheter identifieras bättre. Först då föreligger förutsättningar för en mer långsiktig avvägning mellan dessa utbildningsområden avseende den framtida utbildning- en.
7.8.5. Vapenfriutbildning hos Sveriges kristna ungdomsråd
Sveriges kristna ungdomsråd är ett ekumeniskt samarbetsorgan för 17 kristna ungdomsförbund med totalt cirka 240.000 föreningsanslutna barn och ungdomar.
Sveriges kristna ungdomsråd är för närvarande utbildningsanordnare för 110 vapenfria tjänstepliktiga per år och bedriver en i huvudsak rationell och kvalitativt bra utbildning, inriktad på ungdomsledarfunk- tioner bland barn, ungdomar och socialt utslagna. Efter genomförd grundutbildning krigsplaceras den vapenfrie för närvarande i civilför- svaret.
Sveriges kristna ungdomsråd fyller idag och även framledes ett stort behov som utbildningsanordnare på grund av sin religiösa och sociala inriktning på verksamheten. En förutsättning för en framtida verksam- het är enligt vår mening dock att den fredstida utbildningen ges en sådan inriktning att den leder till en krigsplacering inom prioriterad verksam- het under beredskap och i krig.
Med vissa anpassningar till den kommunala befattningsutbildningen, kan de vapenfria som utbildas vid Sveriges kristna ungdomsråd med fördel krigsplaceras i primärkommun.
8. Modeller för utformning av vapenfriutbildningen
8.1. Några förutsättningar
Vi har tagit ställning för att utbildningen av de vapenfria skall ske mot en viss krigsplacering. Grunderna för ställningstaganden till de olika sakmålen för och innehållet i utbildningen bör därför vara befattnings- analyser och på dessa grundade kravbeskrivningar enligt den modell som vi redovisar i följande kapitel.
Vi har också tagit ställning för att grundutbildningen av de vapenfria skall omfatta vissa för alla vapenfria gemensamma delar såsom infor- mation om svensk säkerhetspolitik och totalförsvar, självskydd m.m. som vi kallat allmän grundutbildning.
Vi har slutligen också tagit ställning för att nuvarande avvägning mellan grund- och repetitionsutbildning tills vidare bör kvarstå.
Från dessa utgångspunkter ser vi det naturligt att B grundutbildningen bör inriktas för att ge allmän grundutbildning och befattningsutbildning, E] repetitionsutbildningen bör inriktas på att vidmakthålla kompetens för befattningen eller D innebära ”omskolning” till annan krigsbefattning.
När det gäller grundutbildningen kan den således delas upp i följande för samtliga typbefattningar gemensamma komponenter:
Introduktionen inleds direkt vid inryckningen och omfattar bland annat hälsoundersökning, infor- mation om vapenfriverksamheten, vapenfrias för- måner och ansvar, den kommande utbildningen, vapenfria tjänstepliktigas funktion under beredskap och i krig, medin- flytande samt allmän introduktion till utbildningsorten. Tidsåtgången för introduktionen bedöms till en vecka.
Introduktion
cirka en vecka
Den allmänna grundutbildningen bör, liksom in- utbildning troduktionen vara lika för alla vapenfria. Som ex- cirka fyra empel på hur den kan läggas upp beskrivs i det veckor följande vad vi anser bör ingå i detta utbildnings- block. Ämnet totalförsvarskunskap bör behandlas ingående. Det skall ge den vapenfrie allmän information om landets totalförsvar, dess säkerhetspo-
Allmän grund-
litik, den vapenfries roll och funktion i totalförsvaret, den kommande utbildningsanordnarens roll i totalförsvaret samt information om den vapenfries egen kommande krigsplacering.
Samtliga vapenfria bör få grundläggande kunskaper om sjukvårdens organisation under beredskap och i krig samt grundläggande kunskaper om omhändertagande av sjuka och skadade.
På samma sätt bör samtliga vapenfria få orientering om räddnings- tjänstens funktion under beredskap och i krig samt kunskap och träning i självskydd, räddning och brandtjänst .
Under de sista dagarna bör en övning genomföras där den vapenfrie skall ges tillfälle att samordnat träna samtliga moment som ingår i den allmänna grundutbildningen.
För den allmänna grundutbildningen bedöms, med ovan skisserat innehåll, behovet vara fyra veckors utbildningstid.
Den grundläggande befattningsutbildningen kan omfatta teoretiska och praktiska delar direkt styr-
Grundläggande befattnings- utbildning då av befattningsanalysen för respektive krigsbe- cirka tre till fattningar. . ' elva veckor Den skall inriktas mot den vapenfries komman—
de arbetsuppgifter i den funktion han kommer att ha som krigsplacerad. Till skillnad mot introduktionen och den allmän- na grundutbildningen är därmed utbildningsinnehållet inte gemensamt för samtliga vapenfria.
Genom att den grundläggande befattningsutbildningen görs gemen- sam för grupper av vapenfria tillgodoses krav på jämnare och högre kvalitet i utbildningen.
Den grundläggande befattningsutbildningen bör kunna variera i längd utifrån de specifika krav de olika befattningstyperna uppställer.
Som ett exempel på sådan utbildning bör grundläggande befattnings- utbildning för vapenfriutbildning till kommunal omsorgsverksamhet bland annat omfatta socialtjänstlagen, socialnämndens organisation och uppgifter, barn- och äldreomsorgens organisation och uppgifter samt människans biologiska och psykiska reaktioner under beredskap och krig. Vidare bör i förhållande till den allmänna grundutbildningen fördjupade kunskaper om kommunens uppgifter och organisation i krig, samverkande organ m.m. meddelas.
En sådan relativt bred omsorgsutbildning torde utgöra en grund att bygga vidare på. Den bör, när de kommunala behoven är slutligt klarlag- da, ge goda möjligheter till ett flexibelt utnyttjande av de vapenfria i den kommunala krigsorganisationen.
Den exemplifierade utbildningen bedöms omfatta minst tre veckors utbildningstid inklusive utnyttjande av kvällstjänster.
Som ettjämförande exempel kan nämnas att brandmannautbildning- en vid luftfartsverkets brand- och räddningsskola omfattar cirka sex veckors fackutbildning (inklusive allmänna ämnen för vapenfria). Dessa sex veckor följs därefter upp av två till tre veckors fortsatt grundläggan- de utbildning på respektive flygplatser. Den grundläggande befattnings- utbildningen för brand- och räddningspersonal motsvarar således åtta till nio veckor.
Praktisk befattningsutbildning skall omfatta hand- ledd tillämpningstjänstgöring inom för krigsbe- utbildning fattningen adekvat praktikområde.
Praktisk befattnings-
resterande tid
Utöver ovan redovisade utbildningsblock är det önskvärt att ytterligare ett block som omfattar till- lämpningsövning under krigsliknande förhållanden tillförs. För närva- rande föreligger dock svårigheter att skapa lämpliga övningsförutsätt- ningar inom många av de aktuella tjänstgöringsområdena. En viss brist på lämpliga övningsledare föreligger också. Vi avstår därför i detta sammanhang från att räkna med detta block.
Modeller för att organisera utbildningen måste vidare ta hänsyn till antalet befattningar eller åtminstone befattningsfamiljer eller -typer som de vapenfria skall utbildas till eller inom.
Vi utgår i det följande från helt förutsättningslösa resonemang utöver ovan angivna grunder. För att inledningsvis renodla idéerna bortser vi i analysen av modeller från de avvikande förhållanden som uppstår för vapenfria, som på grund av tidigare fullgjord militär utbildning inte skall genomgå hela grundutbildningen.
8.2. Teoretiska modeller för grundutbildning
8.2.1. Individuell utbildning
De vapenfria har varierande bakgrund, kunskaper, färdigheter och in- tressen. Det teoretiska antalet möjliga krigsbefattningar för vapenfria överstiger många gånger antalet vapenfria.
För att tillgodose de flesta vapenfrias personliga önskemål om tjänst- göringen och kanske viktigare för att tillvarata vars och ens speciella egenskaper skulle utbildningen kunna organiseras helt individuellt. Vid uttagningen ges då var och en sin uttagning och anvisas en lämplig utbildningsanordnare som svarar för hela grundutbildningen enligt en av utbildningsanordnaren och den vapenfrie upplagd utbildningsplan enligt figur 8.
Introduktion
Allmän grundutbildning Grundläggande befattningsutbildning
Praktisk befattningsutbildning
Figur 8. M ode/l: individuell utbildning
Figur 9 Modell: Gruppvis organiserad indivduell utbildning.
Figur 10 Modell: Styrd gruppvis organiserad in- dividuell utbildning.
Modellen har fördelar enligt ovan. Ytterligare en fördel är att modellen i kvantitativt avseende inte har några begränsningar när det gäller flex- ibilitet. Utpräglade nackdelar är att utbildningen blir ytterst splittrad, svåröverskådlig, svårkontrollerad och till följd härav kostnadskrävande främst i administrativt avseende. Modellen har likhet med delar av det nuvarande systemet.
8.2.2. Gruppvis organiserad individuell utbildning
För att i någon mån bibehålla fördelarna med modellen för individuell utbildning och samtidigt minska kostnaderna, kan de vapenfria organi— seras i grupper hos de tänkta utbildningsanordnarna enligt figur 9. Det är främst de administrativa kostnaderna som därmed minskas.
Introduktion
Allmän grundutbildning Grundläggande befattningsutbildning
Praktisk befattningsutbildning
Modellen har samma nackdelar som modellen med rent individuell utbildning förutom att de administrativa kostnaderna kan minskas nå- got.
8.2.3. Styrd gruppvis organiserad individuell utbildning
För att i någon mån bibehålla fördelarna i ovan beskrivna modeller men ändå öka bland annat kontrollerbarheten kan modellen utvecklas så att vissa moment styrs till att vara lika, oberoende av utbildningsanordnare enligt figur 10.
Grundläggande befattningsutbildning Praktisk befattningsutbildning
Utbildningsavsnitten Introduktion och Allmän grundutbildning kan till exempel genom föreskrifter ges likartat innehåll och med fördel genomföras gemensamt för varje grupp vapenfria. Modellen har vissa likheter med nuvarande utbildningsorganisation. De för tidigare beskrivna modeller angivna nackdelarna minskas något men kvarstår.
8.2.4. Styrd gruppvis organiserad utbildning
För att i jämförelse med modellerna ovan öka kontrollerbarheten och den administrativa effektiviteten i utbildningen kan man vid uttagning- en ge avkall dels på inriktningen att ta hänsyn till de vapenfrias person- liga önskemål och dels i större utsträckning koncentrera utbildningsin- riktningen till ett givet antal krigsbefattningstyper. Introduktion och allmän grundutbildning kan då göras lika för alla och organiseras grupp- vis genom utbildningsanordnarna enligt figur 11. Den grundläggande befattningsutbildningen kan ges en ökad stabilitet och göras mer lika inom varje grupp hos respektive utbildningsanordnare.
Praktisk befattningsutbildning
Allmän grund- utbildning
Grundläggande befattningsutbildning
Modellen påminner om nuvarande utbildningsorganisation. Dess för- och nackdelar kan anses närmare beskrivna i kapitlen 3 Systembeskriv- ning och 5 Vissa problem i nuvarande utbildningssystem.
Dess mer uppenbara brister är att den är svåradministrerad, svårkon- trollerad och erfarenhetsmässigt visat sig innebära mycket ojämn kvali- tet i utbildningen.
8.2.5. Helt centraliserad utbildning
För att helt tillgodose behoven av att styra utbildningen kan — delvis som motsats till tidigare skisserade modeller — utbildningen i stället organiseras centraliserat. Den mest utpräglade formen torde vara i form av en vapenfriskola som lokaliseras till ett etablissement med lämpliga utbildningsanordningar. Momenten Introduktion och Allmän grundut-
Figur ]] Styrd gruppvis organiserad utbildning.
Figur 12 Modell: H eli centraliserad utbildning.
bildning kan då organiseras helt lika för alla. Den grundläggande befatt- ningsutbildningen kan enligt figur 12 organiseras helt lika för varje ”utbildningslinje” eller grupp.
Grundläggande befattnings- utbildning
Praktisk befattningsutbildning
Allmän Grundläggande Praktisk
grund- befattnings- utbildning utbildning befattningsutbildning
Grundläggande befattnings- utbildning
Praktisk befattningsutbildning
De största svårigheterna som uppstår i denna modell är att genomföra den praktiska befattningsutbildningen i skolmiljö. Den torde på de flesta lämpliga utbildningslinjer bli konstlat övad och svår att göra menings- full.
Modellen har vidare de uppenbara nackdelarna med att en skola för alla vapenfria blir mycket stor. Oberoende av var i landet skolan place- ras uppstår höga resekostnader för de vapenfrias hemresor samt stora behov av fritidsaktiviteter m. m. Även övriga sociala effekter blir för de vapenfria omfattande. Ytterligare en nackdel är att en skolas kvantita- tiva flexibilitet blir begränsad.
Modellens nackdelar kan minskas om utbildningen i stället centrali- seras till två eller möjligen tre skolor. Vissa administrativa stordriftsför- delar går dock därmed förlorade. Den största nackdelen — svårigheter- na att på ett meningsfullt sätt genomföra den praktiska befattningsut- bildningen —— kvarstår dock.
8.2.6. Delvis centraliserad utbildning
För att tillvarata fördelarna i modellen med helt centraliserad utbildning och samtidigt söka motverka dess nackdelar kan utbildningen organise- ras så att de för centralisering mest lämpade delarna genomförs i en eller flera vapenfriskolor.
Den praktiska tillämpningstjänstgöringen kan därefter genomföras hos ett valfritt antal utbildningsanordnare enligt figur 13.
utbildning
Praktisk befattningsutbildning
Grundläggande . _ . befattnings- *Prakusk befattningsutbildning
Allmän Grundlä ande tro— gg
tion
utbildning
Modellen har samma fördelar som tidigare beskrivna varianter av cen- traliserad verksamhet enligt ovan. Flexibiliteten i systemet ökar dock något. En svårighet kan vara att skapa tillgång till lärare m.m. för de olika utbildningslinjernas specifika behov. En annan nackdel är att modellen kräver investeringar för speciallokaler och utrustning för den grundläggande befattningsutbildningen och att det föreligger en viss risk att dessa inte kommer att utnyttjas fullt ut. Härigenom uppstår ett antal avvägningsproblem mellan hur många linjer man har ”råd” att anordna, behoven av olika linjer och ytterst av kvaliteten i utbildningen vid olika linjer.
8.2.7. Delvis centraliserad och fackvis centraliserad utbildning
För att tillvarata fördelarna i modellen med centraliserad utbildning och att samtidigt motverka dess nackdelar kan utbildningen organiseras som helt centraliserad till en eller flera vapenfriskolor för utbildningsavsnit- ten Introduktion och Allmän grundutbildning enligt figur 14. De vapen- fria förs därefter över till fackvis centraliserad utbildning i grundläggan- de befattningsutbildning. Dessa kan organiseras i lämpligt antal och på olika platser. Genom samverkan med andra utbildningsanordnare kan bland annat investeringskostnaderna hållas nere och specialistkompe- tens hos lärare m. fl. kan uppehållas. De vapenfria placeras därefter i lämpliga grupper ut till anordnare av praktisk befattningsutbildning. Under förutsättning att skolorna inte lokalmässigt ”byggs fast” kan modellen ange avsevärd flexibilitet när det gäller antalet elever per år.
Praktisk befattningsutbildning
APraktisk befattningsutbildning d k grund- befattnings— APraktisk befattningsutbildning ” ' utbildning utbildning
Praktisk _efattningsutbildning
APraktisk befattningsutbildning Grundlä ande befattnirgggy APraknsk befattningsutbildning
Praktisk befattningsutbildning
Figur 13 Delvis centrali- serad utbildning
I Praktisk befattningsutbildning Praktisk befattningsutbildning
Praktisk befattningsutbildning
I Praktisk befattningsutbildning
YPraktisk befattningsutbildning Praktisk befattningsutbildning
| Praktisk befattningsutbildning
Praktisk befattningsutbildning Praktisk befattningsutbildning
I Praktisk befattningsutbildning Praktisk befattningsutbildning Praktisk befattningsutbildning
Grundläggande befattnings- utbildning
Grundläggande befattnings— utbildning
& Grundläggande
befattnings- utbildning Grundläggande befattnings-
Figur 14 Delvis centrali- utbildning serad och fackvis centra- liserad utbildning.
Allmän grundut— bildnig
8.3. Vissa överväganden
8.3.1. Principiellt
Vi har, utifrån de i många avseenden förutsättningslösa skisserna till olika modeller för organisation av utbildningen, kunnat enas om vissa principiella ställningstaganden.
Vi menar att vapenfriutbildning i framtiden bör utformas så att följande krav i första hand tillgodoses: El En allmän grundutbildning skall — lika för alla vapenfria — ge en god grund för de vapenfrias förståelse för deras egen roll i samhället under beredskap och i krig. Den allmänna grundutbildningen skall därför omfatta bland annat orientering om svensk säkerhetspolitik och om totalförsvaret. Den skall vidare ge alla vapenfria en gemen- sam grund av kunskaper för att kunna skydda sig själva och för att kunna bistå sjuka, skadade och nödställda. [] En grundläggande befattningsutbildning skall under grundutbild- ningen ge den vapenfrie de kunskaper och färdigheter han behöver
för att under beredskap och i krig kunna upprätthålla en eller flera befattningar i krigsorganisationen av för samhället betydelsefulla verksamheter. [| En praktisk befattningsutbildning skall under grundutbildningen ge den vapenfrie möjlighet att under kvalificerad handledning i tilläm- pad form befästa kunskaperna och öka färdigheterna för tjänstgöring under beredskap och i krig. [ Repetitionsutbildning genomförs hos den myndighet vid vilken den vapenfrie krigsplaceras. Utbildningens omfattning och tidsplanering måste anpassas till krav som ställs för att den vapenfrie skall uppe- hålla de kunskaper och färdigheter som erfordras för att han skall fylla sin funktion under beredskap och i krig i avsedd krigsorganisa- tion. D Utbildningen skall organiseras så att den med upprätthållande av kvalitativa krav på innehållet kan skapa förutsättningar för största möjliga administrativa effektivitet.
Mot dessa krav torde en modell enligt avsnittet 8.2.7 med delvis decen- traliserad och fackvis centraliserad utbildning bäst svara.
8.3.2. Fördjupad analys
Det finns naturligtvis ett visst administrativt, traditionellt och praktiskt organisatoriskt arv att beakta vid utformningen av framtida utbildnings- system. Vi har, efter att ha förkastat de flesta av skisserade modeller, valt att fördjupa analysen av en modell som i stort motsvarar den enligt avsnittet 8.2.7 skisserade med delvis centraliserad och därefter fackvis centraliserad utbildning. Den fortsatta analysen beaktar även ”arvet” och många av de ytterligare förutsättningar och påverkande faktorer som förbisetts i tidigare modellskisser.
8.4. Begränsande faktorer
Det för närvarande tillämpade utbildningssystemet kan sammanfatt- ningsvis sägas ha uppkommit ur en utveckling som i stor utsträck- ning — oberoende av krigsorganisationsbehov eller liknande bedöm- ningar — varit styrd av svårigheter att hitta tillräckligt många freds- tjänstgöringsplatser för vapenfria.
Av nuvarande utbildningsanordnare saknar vissa egen krigsorganisa- tion. Hos vissa krigsplaceras vapenfria tjänstepliktiga under en tioårig provisorieperiod. Dessa krigsplaceringar sker ej mot given krigsorgani- sation utan mot ett mer allmänt arbetskraftsbehov. Totalt är det för närvarande cirka 40 procent av de vapenfria som krigsplaceras i över- ensstämmelse med vad de utbildats för.
Civilförsvarsstyrelsen, statens järnvägar, statens vattenfallsverk och televerket är de av nuvarande utbildningsanordnare som både har fast planerad krigsorganisation och etablerade utbildningsorganisationer inom vilka vapenfria tjänstepliktiga utbildas. Luftfartsverkets krigsorga-
nisation innebär att inneliggande årsklass vapenfria kvarhålls vid mo— bilisering. Även luftfartsverket har en etablerad utbildningsorganisa- tion.
8.4.1 ”Behov” i förhållande till ”tillgång”
Bedömt som en allmän arbetskraftstillgång är ”behovet” av vapenfria i krig i princip lika stort som hela arbetskraftsbortfallet på grund av mobiliseringar plus det tillkommande arbetskraftsbehovet i prioriterade och krigsomställda verksamheter — dvs. mycket stort. ”Behovsbedöm- ningar” måste därför göras mot bakgrund av ”tillgång” på vapenfria, prioriteringar av verksamhetsområden och av behov av utbildning för tänkta uppgifter. Därutöver bör även en rimlighetsbedömning ske av rationaliteten i att utbilda för uppgiften eller om den efterfrågade kom- petensen kan tillgodoses på annat sätt.
Utöver de tjänstgöringsställen som nu används för vapenfriutbild- ning, och övriga i olika sammanhang tidigare nämnda möjliga tjänstgö- ringsstållen, kan såväl kvantitativt som kvalitativt större eller mindre behov av vapenfria finnas i ett stort antal av samhällets verksamheter i krig. Bland många andra kan som exempel nämnas behov av tillsyns- män/reparatörer inom fastighetsdrift och ett antal liknande underhålls- funktioner, transportväsendets behov av utbildade förare och personal för underhåll, de flesta myndigheters behov av expeditionspersonal, hela livsmedelsnäringens behov av ersättningspersonal i lantbruket, livs- medelsindustrin och distributionskedjorna etc. Dessa behovslistor kan göras mycket omfattande.
Vi konstaterar att samhällets behov av allmän arbetskraft i krig endast i ringa grad kan tillgodoses med vapenfria tjänstepliktiga. Som utbildade för speciella uppgifter är de vapenfria däremot en väsentlig resurs.
8.4.2. De vapenfria tjänstepliktiga
Vapenfrikollektivet är begränsat. Såvida inte antalet vapenfria ökas avsevärt minskas därmed möjligheterna till ”fri disposition” av de va- penfria bland annat av följande två, till de vapenfria själva hänförliga faktorer:
1/ För många, för utbildning av vapenfria lämpliga, befattningar ställs i första hand fysiska prestationskrav. De cirka 2.200 vapenfria tjäns- tepliktiga som för närvarande är aktuella för hel grundutbildning motsvarar i huvudsak tvärsnittet av unga svenska män. De är således normalfördelade vad gäller fysisk och psykisk prestationsförmåga. Detta innebär bland annat att vid inskrivningen bedöms sju till åtta procent klara mycket höga fysiska och psykiska prestationskrav. Ytterligare en grupp bedöms klara höga fysiska och psykiska krav. Den aktuella gruppen vapenfria som är lämpliga/möjliga att tas ut exempelvis till utbildning för de mest krävande befattningarna är således totalt runt 20 procent av alla vapenfria. Detta innebär att den
faktiska tillgången på vapenfria att årligen utbilda till sådana befatt- ningar är begränsad till omkring 440 stycken.
2/ För ytterligare ett antal befattningar ställs kunskaps- eller färdighets- krav för att utbildningen skall kunna genomföras inom rimlig utbild- ningstid.
På samma sätt, som ovan beskrivits när det gäller befattningar med höga fysiska krav, begränsas således den faktiska möjligheten att ta ut vapenfria till mer kvalificerad teknisk tjänst till cirka 440 stycken på grund av de vapenfrias utbildnings- och yrkesinriktning.
8.4.3. Rationalitet i utbildningen
För ett antal befattningar som i och för sig vore lämpade att i krig bemanna med vapenfria ställs sådana speciella yrkes- eller utbildnings- krav att endast enstaka vapenfria per år kan vara aktuella för uttagning till dem. Med variationer mellan de olika befattningsgrupperna eller befattningarna uppstår då endera eller en kombination av följande situationer:
1/ Det tillskott till det totala behovet som de vapenfria utgör är så litet att det inte framstår försvarbart att anordna utbildningen i förhållan— de till övriga åtgärder som måste vidtas för att lösa personalfrågan i stort i den aktuella krigsorganisationen.
2/ Det antal som skall utbildas är så litet att utbildningen blir orimligt kostsam eller inte kan genomföras med rimlig kvalitet.
8.4.4. Överväganden/prioriteringar
Vi har i avsnittet 6.2 redovisat att vi ansluter oss till de övergripande prioriteringar som gjorts i frågan om utnyttjande av personella resurser i samhället under beredskap och i krig. Vi gör inom dessa inga andra prioriteringar.
Vi konstaterar dock principiellt att det i samhället i krig uppstår nya eller förändrade behov av för vissa uppgifter utbildad personal som inte tillgodoses på annat sätt.
De vapenfria tjänstepliktiga utgör en identifierad grupp som kan åläggas en förhållandevis lång tjänstgöringstid.
Vi finner därför att utbildningen av vapenfria tjänstepliktiga skall ges den inriktning som är den för samhället mest rationella. Vapenfria skall därför i första hand utbildas till befattningar under beredskap och i krig inom för samhället angelägna områden som kräver jämförelsevis lång utbildning och till vilka behoven primärt inte tillgodoses på annat sätt.
8.4.5 ”Arvet” i förhållande till uppbyggnad av nya system
Den nu tillämpade vapenfriutbildningen innebär ett organisatoriskt idémässigt och traditionellt arv från vilket man inte helt kan bortse vid
överväganden av utformningen av framtida utbildningssystem. Vi finner ingen anledning att föreslå ändringar för ändringens skull och vill inte heller förorda absolut likhet för likhetens skull.
Att göra förändringar medför dessutom i de flesta fall kostnader. Vi anser det därför angeläget att söka tillvarata de erfarenheter och redan utvecklade system för utbildning som låter sig inordnas i den helhet som vår grundsyn på vapenfriutbildningen skapar.
8.4.6. Överväganden
Mot ovan redovisade bakgrund gör vi följande översiktliga analys: Ei Antalet fysiskt och psykiskt högpresterande vapenfria motsvarar inte totalförsvarets behov av brand- och räddningspersonal. Antalet när- mar sig dock luftfartsverkets fredsbehov och verkets utbildningska- pacitet för vapenfria som utbildas i brand- och räddningstjänst. Des- sa vapenfria kan utan egentligt omskolningsbehov och efter endast begränsad kompletteringsutbildning krigsplaceras direkt i kvalifice- rade befattningar inom civilförsvarsorganisationen. El Antalet vapenfria som är lämpade för uttagning till kvalificerad teknisk tjänst understiger statens järnvägars, statens vattenfallsverks och televerkets sammanlagda behov av vapenfria och den tillgängliga utbildningskapaciteten. Dessa vapenfria krigsplaceras direkt i re- spektive verks krigsorganisationer. [Zl Antalet vapenfria med yrkesutbildning inom hälso- och sjukvårds- området understiger väsentligt landstingens behov. Dessa vapenfria kan krigsplaceras direkt i sjukvårdshuvudmännens krigsorganisa- tion. E] Den nu i vissa landsting anordnade utbildningen av vapenfria till vårdbiträden utgör ett värdefullt kompetenstillskott till hälso- och sjukvården under beredskap och i krig. El Summan av dessa redovisade behov uppgår till mer än 1.100 vapen- fria. De angivna verksamheterna innefattas i den grupp av för sam- hället angelägna verksamheter som enligt vad som redovisats i avsnit- tet 6.2 prioriterats högst. Vi ser ingen anledning att i nuläget föreslå att väl etablerade former för befattningsutbildning, vilka uppfyller de krav och i övrigt svarar mot de kriterier vi uppställt för vapenfriut- bildningen, skall upphöra eller genomgå väsentliga förändringar.
Våra fortsatta överväganden angående vapenfria som skall genomföra hel grundutbildning koncentreras därför till att inordna dessa redan etablerade utbildningsformer i ett framtida system och till att utveckla utbildningssystem för övriga vapenfria.
9. Utbildningens framtida organisation
9.1. Uttagning av vapenfria till krigsuppgift och utbildning
9.1.1. Nuvarande uttagningsförfarande
Med det nu tillämpade uttagningsförfarandet sker, med undantag av viss registerhantering och uttag av inskrivningsresultat från värnpliktskonto- ren, de flesta åtgärder manuellt vid nämnden för vapenfriutbildning. Huvudmomenten i uttagningsprocessen framgår av sammanställningen i avsnittet 3.1.2.
Med nu tillämpat system sker uttagningen till en viss tjänstgöring i fred. Krigsplacering följer i många fall — men inte alltid — som en senare konsekvens av genomgången utbildning.
9.1.2. Uttagning till krigsuppgift
Uttagning sker alltså för närvarande till en viss tjänstgöring för grund- utbildning. Vi har inte kunnat finna något entydigt samband mellan behoven i krig och uttagningen.
Vi har uttalat att utbildningen i princip skall ske mot krigsuppgiften. Av detta följer att uttagningen bör ske mot kriterier på lämplighet i en definierad krigsuppgift och utbildningen skall ske som en funk- tion av denna — dvs. omfatta de kunskaper och erfarenheter vilka som komplement till färdigheter i övrigt erfordras för att den vapenfrie skall kunna fullgöra uppgifterna i krig.
Vi har konstaterat att samhället under beredskap och i krig kommer att bli ansträngt och att alla resurser därför måste tillvaratas. Vi har med hänsyn till den bedömda bristen på resurser i en sådan situation funnit anledning att uttala vissa prioriteringar. Dessa är gjorda mot en bedömd behovssituation. Uttagningen av vapenfria tjänstepliktiga till krigsupp- gifter bör i möjligaste mån ske mot denna definierade behovssituation och ur denna definierade kravspecifikationer.
9.1.3. Uttagning till befattning eller befattningstyp
Vapenfrikollektivet är begränsat till sin volym. Mängden för vapenfria möjliga krigsuppgifter är stor. Uppgifterna kan vara starkt varierande.
Ett fullt utvecklat system med kravspecifikationer för varje möjlig krigs- uppgift skulle därför omfatta ett mycket stort antal krigsbefattningar. Antalet krigsbefattningar skulle till och med väsentligt överstiga antalet årligen för grundutbildning tillgängliga vapenfria tjänstepliktiga.
En allför detaljerad kravspecifikationsnivå skulle därför lätt kunna leda till en utomordentligt komplicerad uttagningsprocess och till en synnerligen splittrad utbildningssituation. Med hänsyn till dessa praktis- ka begränsningar bör uttagning i stället i viss omfattning ske mot be- fattningstyper. Befattningstyp definieras här som ett samlingsbe- grepp för likartade enskilda befattningar.
Kravspecifikationerna kan därmed begränsas till vad som är väsent- ligt för ifrågavarande befattningstyp. De tas fram ur befattningsbeskriv- ningar. Dessa skall i sin tur bygga på befattningsanalyser.
Den enskildes förutsättningar för att bli uttagen till en viss befatt- ningstyp bestäms av hans kvalifikationer för att tillgodogöra sig utbild- ningen. Kvalifikationerna jämförs med uppställda krav. Förutsättning för uttagning är att kvalifikationerna inte underskrider kravnivåerna.
Krav och kvalifikationer skall uttryckas i samma termer. Krav skall inte ställas inom områden där enskildas kvalifikationer inte låter sig bestämmas på ett godtagbart sätt.
Befattningsanalyser, befattningsbeskrivningar och kravspecifikatio- ner är första steget i uppbyggnaden av ett nytt uttagningssystem. Ett exempel på en möjlig sådan kedja framgår av figur 15.
När kraven definierats återstår att avgöra hur informationen om den enskildes kvalifikationer skall inhämtas. Sådan information erhålls nu från inskrivningsprövningarna. Vid behov kan denna kompletteras med uppgifter om särskilda kunskaper, studieinriktning, intressen och per- sonliga önskemål. Sådana uppgifter inhämtas för de värnpliktiga vid inskrivningsförrättnirigen. För vapenfria sker det även med en särskild förfrågan efter det att vapenfrinämndens medgivande till vapenfri tjänst föreligger. Det bör även övervägas om vapenfrinämnden redan i sam- band med prövningsförfarandet kan aktualisera vissa uppgifter från inskrivningsprövningen.
Krav och kvalifikationer avstäms mot varandra så att kraven blir realistiska med avseende på den population som skall fördelas (uttas) och så att befattningstyper finns tillgängliga för att alla prövade skall kunna beredas plats. Erfarenhetsmässigt har nämnda jämförelse föran- lett kravsänkningar i förhållande till utbildande myndigheters anspåk. Detta får kompenseras av utbildningens innehåll.
Uttagning sker efter det att de enskildas kvalifikationer jämförts med föreliggande krav. Antalsmässiga behov anger ramen för uttagningarna. I möjligaste mån tas därvid hänsyn till den vapenfries personliga öns- kemål om befattningstyp, plats för utbildningen/ tjänstgöringen och år för utbildningens påbörjande. Föreligger synnerliga personliga skäl skall från fall till fall och enligt särskilda regler kunna prövas om efter- gifter i kraven skall kunna medges.
BEFATTNINGSFAM I LJ: REPARATIONS- OCH UNDERHÅLLSTJÄNST
TYPBEFATTNING: Kommunikation
UTBILDNINGSBESKRIVNING
KRAVS
SYN: o,5—o,9 UTBILDNING: GYMNASIAL UTBILDNING HÖRSEL: Normal — fyraårig teknisk linje FÄRGSINNE: " — tvåårig el-teleteknisk linje
SYNFÄLT: " — eller lämplig motsvarande LJUSSINNE: " utbildning.
ESÄKNESRSÄÄTDE: .. ÅTERSTÅENDE
FYSIK' ' 6 GRUNDUTBILDNINGSTID: MINST 300 DAGAR PROVGRUPP 6 HINDER FÖR VISSA KÖRKORT; B SJUKDOMAR och SYMPTOM: Ej utan särskilt
El-tjänst
Hjälpare i elreparationslag Reparera och underhålla
— Kontaktledningar — Hjälpkraltsanläggningar — Lågspänningsanläggningar
SJ Antal dagar: 300 Reparatör-el
Tjänstgörings- alternativ:
1 vecka
Introduktion Enligt normalplan .......................................
Allmän grund— Enligt normalplan ....................................... 4 veckor
utbildning
Elektrisk tågdrift, ledningars uppbyggnad, 10 veckor ledningsunderhåll, allmänt arbetarskydd, elsäkerhet, kontaktledningens funktion och uppbyggnad, redskap-verktyg-instrument,
gasskärning, lågspänningsinstallationer, bangårdsbelysning. växelvärme, arbetsmiljö, säkerhetstjänst.
Grundläggande befattnings- utbildning
Praktisk befattnings- utbildning
lnnebär att biträda elområdets personal vid 28 veckor reparations- och ombyggnadsarbeten på
— kontaktledningsanläggningar — hjälpkraftsanläggningar — bangårdsbelysningsanläggningar
Placering sker på skilda orter i landet
PECIFIKATION
medgivande (diabetes, epilepsi)
9.1.4. Kategoriindelning
De vapenfria utgör i psykiskt och fysiskt hänseende ett tvärsnitt av yngre svenska män. Även med avseende på deras tidigare militära uttagning utgör de i stort sett ett tvärsnitt. Det är därför rimligt att utgå ifrån att bland dem som medges vapenfri tjänst kommer det även i fortsättningen att finnas omkring fem procent som tidigare givits en militär uttagning till kompanibefäl, cirka fem procent som uttagits till plutonsbefäl och omkring 25 procent som uttagits till gruppbefäl eller E-värnpliktiga.
[ gällande vapenfrilag görs inga uppdelningar av de vapenfria vare sig utifrån uppgifter eller med avseende på tjänstgöringstidens längd. Det finns således endast kategorin vapenfri tjänstepliktig. Den i lagen angiv- na totala tjänstgöringsskyldigheten är lika för alla. Tjänstgöringsskyldig- heten under grundutbildningstiden kan dock för närvarande variera mellan 276 och 345 dagar i huvudsak beroende av utbildningsanordnar- nas behov av årstäckning av personal med flera i huvudsak utbildnings- oberoende skäl.
Överväganden
De vapenfria är, som vi grovt sammanfattat ser det, rätt utbildade en viktig resurs i samhället under beredskap och i krig. Det är därför naturligt att ställa krav på att denna resurs skall tillvaratas så väl som möjligt. Vapenfria som är lämpade för utbildning till krigsbefattningar som arbetsledare (och chefer) bör därför ges sådan utbildning. Likaså bör av samma skäl vapenfria som är lämpade härför ges den mer kvali- ficerade utbildning som erfordras för krigsbefattningar av specialisttyp.
Att utbildnings- och författningsmässigt betrakta och beskriva hela vapenfrikollektivet som en grupp leder lätt till att denna, i planeringen och i andra avseenden, kommer att på ett icke önskvärt sätt hanteras som en homogen grupp. Vi har erfarit att detta för närvarande sker i vissa bedömningar av vad ”vapenfria” är lämpliga att utbildas till, till exem- pel inom civilförsvaret. Alltför grova generaliseringar kan leda till en statisk syn på utbildningen och utbildningssystemen. Detta medverkar i sin tur till att vare sig utbildningen eller tillvaratagandet i totalförsvaret blir effektivast möjliga.
Som grund för planeringen av utnyttjandet av de vapenfria i olika myndigheters krigsorganisation bör krigsbefattningarna för vapenfria delas in i kategorier. Dessa kategorier kan samtidigt användas som grund för effektivare planering av utbildningen och som grund för differentiering av utbildningstiderna.
Det är omkring 2.200 vapenfria per år som skall fullgöra hel grund- utbildning. Därtill kommer omkring 400 vapenfria som skall fullgöra stor del av grundutbildning samt ytterligare 400 som skall fullgöra kort grundutbildning och/eller endast repetitionsutbildning. En långtgående differentiering i många kategorier skulle med hänsyn till det förhållan- devis ringa antalet vapenfria skapa administrativa problem. I ett system med differentierade utbildningstider skulle bland annat orimligt många in- och utryckningstillfällen att administrera uppstå. En viss samman-
slagning av tänkbara kategorier bör därför ske för att förenkla systemet så långt detta är möjligt utan att avsikterna med kategoriindelningen går förlorade.
Förslag
Vi föreslår att krigsbefattningarna (eller grupper av krigsbefattningarna) för de vapenfria tjänstepliktiga indelas i tre kategorier benämnda K, L och M. (Benämningarna har valts analogt med benämningarna på värn- pliktskategorierna och för att enkelt kunna passa in i olika administra- tiva rutiner.)
Till kategorien K skall föras de befattningar som kräver den läng- sta utbildningstiden — dvs. chefsbefattningar och vissa specialistbefatt- ningar.
Till kategorien L skall föras arbetsledande krigsbefattningar och spe- cialistbefattningar som kräver längre utbildningstid än befattningar i allmänhet.
Till kategorien M förs övriga krigsbefattningar för vapenfria.
9.1.5. Uttagning till kategori
För att de möjliga effekterna av den kategoriindelning vi föreslår skall kunna utnyttjas i uttagningen och för differentiering av utbildningstider m.m. krävs att den enskilde vapenfrie också ges en uttagning till en viss kategori.
9.1.6. Författningsändring
Den av oss föreslagna kategoriindelningen och därmed differentiering- en av utbildningstiderna för vapenfria tjänstepliktiga kräver ändring i nu gällande vapenfrilag samt vissa följdförfattningar.
Vi föreslår därför att vapenfrilagen 4 & skrivs om så att intentionerna i följande utkast till ny lagtext införs:
Förslag till viss ändring i lagen (I 966.413) om vapenfri tjänst 4 & Vapenfri tjänstepliktig skall uttagas för utbildning
a) till befattning eller grupp av befattningar i kategorierna K, L eller M,
b) vid utbildningsmyndighet eller annan utbildningsanordnare.
Vapenfri tjänstepliktig som avses i 2 5 första stycket skall uttagas för den utbildning för vilken han kan anses bäst lämpad. I den mån det kan ske skall hänsyn tagas till den tjänstepliktiges önskemål. Vapen- fri tjänstepliktig får icke åläggas att tjänstgöra inom försvarsmakten om han icke förklarat sig villig därtill.
Nämnden för vapenfriutbildning beslutar om uttagning enligt
första stycket. Nämnden hariockså tillsyn över vapenfria tjänste- pliktigas utbildning och tjänstgöring.
Den militära uttagningen sker efter en omfattande prövning vid inskriv- ningen. Uttagningen till värnpliktiga befälskategorier grundas bland annat på den så kallade befälslämplighetsskattning som gjorts av in- skrivningspsykologen.
Denna befälslämplighetsskattning grundas framför allt på de uppgif- ter den prövande själv lämnat om sig före och under en intervju med inskrivningspsykolog.
Eftersom den prövande vid inskrivningen inte har några militära erfarenheter kan befälslämplighetsskattningen inte bygga på bedömda Iedarbeteenden i stridssituationer. Den är därför en prognos utifrån civila erfarenheter och kan i lika hög grad avse civilt ledarskap som militärt befäl. Den kunde också lika gärna ha kallats ”ledarskapsbedöm- ning” eller liknande i stället för befälslämplighetsskattning.
Uttagningen av den vapenfrie tjänstepliktige skall enligt vår mening ske oberoende av tidigare militär uttagning, utifrån aktuella förutsätt- ningar och mot befattning/uppgifter som vapenfri.
För att skapa underlag för bästa möjliga uttagningar bör dock till- gänglig information utnyttjas. Den bedömning av den vapenfries lämp- lighet och förmåga som befäl/ledare som ligger till grund för uttagning- en till värnpliktigt befäl är sådan information. Vapenfri, som tidigare getts militär uttagning som värnpliktigt befäl, bör därför — om inte väsentligt ändrade förhållanden föranleder en annan prövning — regel- mässigt ges en sådan uttagning som vapenfri att hans bedömda kvalifi- kationer för mer kvalificerade befattningar tillvaratas.
Som princip bör därför vapenfri, som tidigare givits militär uttagning till kompani- eller plutonsbefäl, som vapenfri tjänstepliktig i första hand tas ut till befattning eller grupp av befattningar i kategori K. Vapenfri som tidigare givits militär uttagning till gruppbefäl, bör på motsvarande sätt i första hand ges uttagning som vapenfri tjänstepliktig kategori L. Övriga vapenfria uttas till kategori M.
9.1.7. Datorstöd vid uttagning
Uttagning av vapenfria tjänstepliktiga innebär att omkring 3.000 vapen- fria årligen skall uttas till ett givet antal befattningstyper. Vi bedömer antalet framtida befattningstyper till färre än 30. Detta arbete skulle väsentligt underlättas om det baseras på datorstöd. Systemlösningen torde kunna göras väsentligt enklare än uttagningssystemet för värnplik- tiga, där volymen är större och antalet påverkande faktorer är betydligt flera och mera komplexa. Systemet kan eventuellt bearbetas i värnplikts- verkets dator, vilket underlättar informationsöverföringen av inskriv- ningsresultat.
Med här angiven utformning blir Uttagningsförfarandet av vapenfria ett rent personaladministrativt arbete som i sig också innebär en fortlö- pande anpassning av krav och kvalifikationer till efter hand förändrade eller tillkommande befattningstyper. Systemets uppbyggnad fordrar sär-
skild resursinsats, som bör tillföras nämnden för vapenfriutbildning.
Även i ett datoriserat förfarande måste rutiner finnas inbyggda för manuell uttagning, enklast exemplifierat av befattningar inom hälso- och sjukvården.
Genom den förändrade uttagningsprocessen och utnyttjande av da- torstöd bör handläggningstiden för uttagning kunna avkortas, vilket kan bidra till att förkorta tiden mellan beslut om vapenfri tjänst och inryck- ning till grundutbildning.
9.1.8. Förslag
Vi föreslår att det nuvarande uttagningsförfarandet vid nämnden för vapenfriutbildning ses över i avsikt att förenkla uttagningsarbetet och i den omfattning så befinns lämpligt basera detta på datorstöd. Resurs- behovet för systemuppbyggnad bör av nämnden för vapenfriutbildning beräknas och medel härför äskas i samband med ordinarie budgetarbete. För arbetet med befattningsanalyser, vilka måste göras oberoende av hur en datorbaserad tillämpning sedermera utformas, bör nämnden för va- penfriutbildning tillföras resurser.
9.2. Överväganden angående framtida utbildningsområden
Utifrån de huvudsakliga prioriteringar och övriga förutsättningar som redovisats ovan förordar vi att de vapenfria tjänstepliktiga i första hand i framtiden utbildas och krigsplaceras inom följande, ej inbördes priori- terade, verksamhetsområden
— civilförsvarsverksamhet,
— hälso- och sjukvårdsverksamhet,
— transportverksamhet. - elkraftförsörjning, — telesamband,
— kommunal omsorgsverksamhet och — viss kommunal teknisk verksamhet.
I det följande lämnas kommentarer till och vissa detaljförslag inom dessa områden. Volymuppgifterna avser grundutbildning och är att betrakta som ”cirkatal”. Tidigare nämnda prioriterade områden som ej bedöms lämpliga för vapenfriutbildning, berörs även, samt skälen till att dessa undantas.
9.2.1. Civilförsvarsverksamhet
Med civilförsvarsverksamhet avses här civilförsvarets krigsorganisation inklusive den kommunala räddningstjänsten.
Behovet av att åstadkomma en ”föryngring” av krigsorganisationen talar för ett ökat uttag av vapenfria för utbildning för civilförsvarsverk- samhet i krig. Civilförsvarets behov kan dock i stor utsträckning karak-
täriseras som behov av yrkesutbildad personal med ”civil” yrkeserfaren- het. Civilförsvarets utbildningssystem är, generellt uttryckt, uppbyggt för att under begränsad tid ”komplettera” sådana civila kunskaper och erfarenheter. ”Kompletteringen” innehåller då utbildning i för krigsbe- fattningen specifika områden.
Personalbehoven tillgodoses i huvuddelen av civilförsvarets befatt- ningar bäst med denna rekryteringsprincip. Det finns i civilförsvarets krigsorganisation således endast ett litet antal befattningar till vilka grundrekrytering och hel grundutbildning av vapenfria är lämplig och rationell.
För vapenfria med kort kvarvarande tjänstgöringsskyldighet kan där- emot utbildning för civilförsvaret vara lämplig.
Funktion Grundutbildningsvolym Utbildnings- myndighet Nuvarande Föreslagen framtida Ledningstjänst 50 50 Förråds- och 25 25 Statens underhållstjänst räddningsverk Ovriga tjänste- 400 450 grenar
Anmärkning: På grund av definitionsproblem kan exakt antal för grundutbild- ning ej anges i kategorien övriga tjänstegrenar. I huvudsak avses här vapenfria som för närvarande benämns som "korttidare” —— dvs. vapenfria som tidigare fullgjort hel eller större delen av militär grundutbildning.
9.2.2. Hälso- och sjukvårdsverksamhet
Med hälso- och sjukvårdsverksamhet avses här landstingens krigsorga- nisation för vilken socialstyrelsen har programansvar.
Med tanke på det stora behovet i krigsorganisationen är varje kvali- ficerad resursförstärkning önskvärd. Antalet tillgängliga vapenfria tjänstepliktiga med adekvat utbildning för direkt medicinal verksamhet är emellertid begränsat. Med hänsyn till denna brist bör om möjligt grundutbildningen av vårdbiträden ökas.
Funktion Grundutbildningsvolym Utbildnings- myndighet Nuvarande Föreslagen framtida l-Iälso- och 200 200 Socialstyrelsen sjukvård 144 192 Landsting
9.2.3. Transportverksamhet
Med transportverksamhet avses här transporter i luften, till sjöss och till lands och stödfunktioner till dessa.
Transporter i luften
Vapenfriutbildning bedrivs för närvarande inom brand- och räddnings- tjänst vid luftfartsverket. Denna utbildning sker på ett i huvudsak ratio- nellt och kvalitativt bra sätt och bör därför bibehållas. Efter genomförd grundutbildning vid luftfartsverket skall den vapenfrie liksom hittills krigsplaceras i civilförsvarets undsättningsorganisation och då främst inom brandtjänst. Behov av en utökning föreligger med hänsyn till krigsorganisationens behov.
Funktion Grundutbildningsvolym Utbildnings- myndighet Nuvarande Föreslagen framtida Brand— och rädd- 375 410 Luftfartsverket ningstjänst
Transporter till sjöss
Vapenfriutbildning bedrivs för närvarande inom sjöräddningen men i så liten omfattning att den inte kan anses rationell. Något behov av vapen- fri personal föreligger inte i krigsorganisationen eftersom denna samor- ganiseras med marinen. Denna utbildning är därför inte lämplig och bör läggas ner.
Funktion Grundutbildningsvolym Utbildnings- myndighet Nuvarande Föreslagen framtida Sjöräddning 18 0 Sjöfartsverket
Transporter till lands
Statens järnvägars krigsorganisation omfattar bland annat enheter för reparation och underhåll av bansystemet.
Det föreligger ett behov av utbildad vapenfri personal inom denna krigsorganisation. Utbildningen bedrivs på ett i huvudsak rationellt och kvalitativt bra sätt. En ökning av utbildningen skulle med hänsyn till behoven kunna vara välmotiverad men tillgången på tekniskt utbildade vapenfria är begränsad. Utbildningen bör därför bibehållas.
Funktion Grundutbildningsvolym Utbildnings- myndighet Nuvarande Föreslagen framtida ___—”___— Reparations- och 100 100 Statens järnvägar underhållstjänst
___—___,—
9.2.4. Drivmedelsförsörjning
Inga vapenfria tas i dagsläget ut till denna verksamhetsgren. Försörjning av drivmedel tillhör de prioriterade verksamhetsområdena men det fö- religger svårigheter att i fred finna former för utbildning av vapenfria. Personalbehoven tillgodoses mer effektivt på annnat sätt.
9.2.5. Elkraftförsörjning
Med elkraftförsörjning avses här statens vattenfallsverks och övriga kraftbolags krigsorganisation för elkraftförsörjning i krig.
Det föreligger ett behov av utbildade vapenfria i krigsorganisationen. Utbildningen bedrivs på ett i huvudsak rationellt och kvalitativt bra sätt. En viss ökning av vapenfriutbildningen skulle vara motiverad eftersom behov finns. Tillgängliga utbildningsresurser medger dock inte en ök- ning av antalet vapenfria. Dessutom är tillgången på vapenfria med lämplig teknisk bakgrund begränsad. Utbildningen bör således vara kvar i nuvarande omfattning.
Funktion Grundutbildningsvolym Utbildnings- myndighet Nuvarande Föreslagen framtida ___— Linjereparations- 80 80 Statens vattenfalls- tjänst verk Driftstjänst 64 64
9.2.6. Telesamband
Med telesamband avses här televerkets krigsorganisation.
Funktion Grundutbildningsvolym Utbildnings- myndighet Nuvarande Föreslagen framtida Reparations- och 110 1 10 Televerket underhållstjänst
Krigsorganisationens behov motiverar en ökning av antalet vapenfria. Utbildningen bedrivs på ett i huvudsak rationellt och kvalitativt bra sätt. Televerket anser dock att dess utbildningsresurser inte räcker till för att genomföra utbildningen i ökad omfattning. Dessutom är tillgången på tekniskt utbildade vapenfria ej tillräcklig i dagsläget. Utbildningen bör vara kvar i nuvarande omfattning.
9.2.7. Postal verksamhet
Med postal verksamhet avses här postverkets krigsorganisation. Några egentliga behov av denna utbildning föreligger inte med hän- syn till behov i krigsorganisationen. Utbildningen bör upphöra.
Funktion Grundutbildningsvolym Utbildnings- myndighet Nuvarande Föreslagen framtida Brevbärning m.m. 25 0 Postverket
9.2.8. Väghållning
Med väghållning avses här vägverkets krigsorganisation.
Till detta område tas inga vapenfria ut för närvarande. Vägverket saknar en utbildningsorganisation som är lämplig för vapenfria. Vägver- ket ser inte heller för närvarande något behov av vapenfria till krigsor- ganisationen.
9.2.9. Livsmedelsproduktion- och distribution
Behoven av välutbildad ersättningspersonal är stora såväl i lantbrukets blockorganisation som i distributionsledet. När det gäller lantbruksut- bildning är volymen lämpliga vapenfria för liten för att meningsfull utbildning skall kunna organiseras rationellt. (Inom hela kollektivet av vapenfria är i dagsläget cirka 30 st jordbruksutbildade.)
När det gäller distribution är bristen störst på förare till tunga fordon och i viss mån till specialfordon. Förhållandena är i detta avseende inte annorlunda än inom någon annan del av hela transportsektorn.
Verksamhet bedrivs inom detta område i mycket liten utsträckning inom offentlig verksamhet. Stora svårigheter föreligger därför att orga- nisera vapenfriutbildning.
9.2.10. Kommunal verksamhet
Med kommunal verksamhet avses här primärkommunernas krigsorga- nisation.
I och med att civilförsvaret 1987-01-01 övergår till den så kallade organisation 80 Kommunal och personalbehoven i denna identifierats fullt ut blir det med säkerhet ett ökat behov av att tillföra vapenfria till verksamheten i kommunerna. Ser man kommuntjänsten som civilför- svar ”i dess vidaste mening” bör en ökning av vapenfria till denna verksamhet vara välmotiverad.
Funktion Grundutbildningsvolym Utbildnings-
myndighet Nuvarande Föreslagen framtida Omsorgsverksam- 400 800 Kommuner het 110 1 10 Sveriges kristna
ungdomsråd
Teknisk förvaltning 0 500 Kommuner
9.2.11. Verksamhet som föreslås ej finnas kvar i fortsättningen
Av ovan redovisade detaljförslag framgår att vissa tjänstegrenar (verk- samheter) som för närvarande finns för vapenfrias tjänstgöring ej längre avses komma ifråga som prioriterade för vapenfriutbildning. Dessa tjänstegrenar är:
— Expeditionstjänst — Naturvårdstjänst — Hundförartjänst — Postiljontjänst — Sjöräddningstjänst — Biståndsutbildning
Myndigheter där tjänstgöring inom ovan redovisade tjänstegrenar idag förekommer och som i så fall inte kommer ifråga i framtiden är: arbets- marknadsstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, postverket, riksantikvarie- ämbetet, sjöfartsverket, statens hundskola, statens naturvårdsverk, sty- relsen för internationell utveckling, Svenska röda korset och nämnden för u-Iandsutbildning.
Tjänstegrenen expeditionstjänst förekommer för närvarande vid flera av de myndigheter som vi ovan angivit som lämpliga utbildningsanord- nare inom prioriterade utbildningsområden. Det finns därför anledning att påpeka att de prioriteringar vi ovan redovisat avser utbildningsområ- den till vilka behov bedöms finnas i krig. De avser ej angivna myndig- heters verksamhet i fred. Expeditionstjänst bör således i framtiden inte heller organiseras vid dessa myndigheter liksom inte heller servicetjänst vid civilförsvarsstyrelsen.
9.3. Allmänna överväganden angående organisation av utbildningen
De principer vi angett för utformningen av den framtida vapenfriutbild- ningen påverkas inte av utbildningstidens längd. De organisatoriska förutsättningarna för övervägandena av den praktiska utformningen av utbildningen av vapenfria är emellertid väsentligt olika när det gäller tre huvudgrupper vapenfria enligt följande:
1/ Vapenfria som skall genomgå hel grundutbildning och all repetitions- utbildning.
2/ Vapenfria som, på grund av att de fullgjort del av militär grundutbild- ning, endast skall genomgå del av grundutbildning och all repeti- tionsutbildning som vapenfria.
3/ Vapenfria som, på grund av att de fullgjort hel militär grundutbild- ning — och ibland även del(ar) av repetitionsutbildningen _ endast har begränsad kvarvarande tjänstgöringsskyldighet som vapenfri.
Vi diskuterar därför i det följande utformningen av utbildningen för dessa tre huvudgrupper var för sig.
9.3.1. Utbildning av vapenfria med hel grundutbildning och all repetitionsutbildning
Utifrån de prioriteringar och övriga allmänna överväganden vi tidigare redovisat och de överväganden vi redovisat i föregående kapitel, konsta- terar vi att det finns en ”tillgång” på cirka 2.200 vapenfria per år som skall genomföra hel grundutbildning och all repetitionsutbildning. Inom denna totala tillgång finns det endast ett visst antal vapenfria med inskrivningsvärden, som gör dem lämpade för uttagning till vissa befatt- ningar, för vilka höga fysiska och psykiska krav ställs tillsammans med krav på viss utbildningsinriktning.
Detta antal högpresterande vapenfria motsvarar utbildningskapacitet och behov hos de av nuvarande utbildningsanordnare, som både har fast planerad krigsorganisation och etablerade utbildningsorganisationer inom vilka vapenfria tjänstepliktiga utbildas. Dessa är statensjärnvägar, statens vattenfallsverk och televerket. Resterande antal såväl fysiskt som psykiskt högpresterande vapenfria motsvarar i stort luftfartsverkets ut- bildningskapacitet för vapenfria som utbildas till brandmän.
Luftfartsverkets krigsorganisation innebär för närvarande att innelig- gande årsklass vapenfria kvarhålls vid mobilisering. (Vi har i detta sammanhang uppmärksammat särskilda problem. Dessa har underhand tagits upp med chefen för flygvapnet och påverkar tills vidare inte utbildningsförutsättningarna för vapenfria.) Även luftfartsverket har en etablerad utbildningsorganisation. De vapenfria som utbildas hos luft- fartsverket kan direkt överföras till krigsplacering i civilförsvaret.
Vi har redan tagit ställning till att vi inte ser någon anledning att föreslå avsevärda förändringar i redan väl fungerande organisationer.
Vad avser vapenfriutbildning inom hälso- och sjukvårdsområdet an- ser vi att den bör ges så hög prioritet att utbildning skall bedrivas trots vissa svårigheter att göra detta på det mest rationella sättet.
När det gäller övriga vapenfria som skall ges hel grundutbildning och all repetitionsutbildning anser vi att de i framtiden skall utbildas för primärkommunernas behov inom verksamhetsområdena omsorgsverk- samhet och viss teknisk verksamhet.
Med hänvisning till den kraftigt splittrade utbildningssituation som
för närvarande föreligger bör utbildningen koncentreras och göras mer enhetlig.
För att nå dessa syften anser vi att utbildningen av de vapenfria i huvudsak skall organiseras i vapenfriskolor enligt vad vi skisserat i kapitel 8 Modeller för utformning av vapenfriutbildningen.
För att tillvarata ”arvet” i form av etablerade väl fungerande utbild- ningsformer föreslår vi att utbildningen för vapenfria, som skall fullgöra hel grundutbildning och repetitionsutbildning, organiseras enligt följan- de: El Alla vapenfria med hel grundutbildning ges introduktionsutbildning och en inledande allmän grundutbildning vid särskilt organiserade vapenfriskolor. D Nuvarande utbildning vid luftfartsverket, statens järnvägar, statens vattenfallsverk och televerket omvandlas till befattningsutbildning och bibehålls med i stort nuvarande inriktning och omfattning. Nuvarande av civilförsvarsstyrelsen anordnad utbildning vid linje för stabsassistenter i fältstab omvandlas till befattningsutbildning och bibehålls med i stort nuvarande inriktning och omfattning. Den inom dessa utbildningar nu organiserade allmänna grundutbild- ningen överförs därmed till vapenfriskolorna. Under förutsättning att allmän grundutbildning kan organiseras hos någon eller flera av dessa utbildningsanordnare så att den till omfattning och innehåll motsvarar den utbildning som organiseras vid vapenfriskolorna och detta kan ske till lägre kostnader än vid vapenfriskolorna bör nämn- den för vapenfriutbildning kunna uppdra åt den eller dessa utbild- ningsanordnare att för nämndens räkning genomföra sådan utbild- ning. El Nuvarande av socialstyrelsen anordnad utbildning för hälso- och sjukvårdspersonal bibehålls i huvudsak men ges en fastare struktur. En viss för all sjuk- och hälsovårdspersonal gemensam befattnings- utbildning bör organiseras. Marginell utbildning av små yrkesgrup- per bör av rationalitetsskäl upphöra. Den av vissa landsting anordnade vårdbiträdesutbildningen bibe- hålls i huvudsak som befattningsutbildning.
För att bidra till att öka kompetensen i hälso- och sjukvården bör för redan yrkesutbildade vårdbiträden en utbildning till undersköterska anordnas efter modell av vårdbiträdesutbildningen enligt ovan. [i För kommunernas behov organiseras vapenfriutbildningen med en viss gemensam befattningsutbildning vid vapenfriskolorna med ef- terföljande praktisk tjänstgöring i utbildningskommuner.
De närmare övervägandena angående utbildningens organisation behandlas i följande avsnitt.
9.3.2. Utbildningen av vapenfria med del av grundutbildning och repetitionsutbildning
Ett exempel på fördelningen på kvarvarande tjänstgöringskyldighet för de vapenfria som på grund av att de fullgjort viss vårnpliktsutbildning
bara har begränsad kvarvarande tjänstgöringstid och därför inte skall fullgöra hel grundutbildning framgår av sammanställningen i tabell 25 i bilaga 5.
Sammanfattningsvis är det drygt 400 vapenfria som årligen skall ges avsevärd del av — men inte hel — grundutbildning med senare följande repetitionsutbildning.
De vapenfria i denna kategori har tidigare fullgjort viss militär grund- utbildning. Det finns därför anledning att utgå ifrån att varken deras fysiska eller psykiska status lägger hinder i vägen för annan utbildning.
Vi föreslår att grundutbildningen för denna grupp organiseras enligt följande: El Yrkesutbildad hälso- och sjukvårdspersonal ges introduktions- och allmän grundutbildning enligt föregående avsnittet. Vid placeringen till praktisk befattningsutbildning beaktas den kortare tjänstgörings- tiden vid val av tjänstgöringsplats. [Il Övriga vapenfria ur denna grupp som har en tydlig civil utbildnings- eller yrkesbakgrund, som gör dem särskilt lämpade för en viss uttag- ning, utbildas tillsammans med vapenfria med hel grundutbildning. Vid utplaceringen till praktisk befattningsutbildning beaktas den kor- tare tjänstgöringstiden vid val av tjänstgöringsplats. El För kommunernas behov ges vapenfria ur denna grupp utbildning mot kommunernas tekniska förvaltning i krig. Utbildningen organi- seras som en i förhållande till deras tidigare militära grundutbildning anpassad introduktion och allmän grundutbildning samt en viss ge- mensam grundläggande befattningsutbildning. El För vapenfria i denna grupp bör en utbildningslinje till underhålls- personal inom kommunal brandgrupp enligt organisation 80 Kom- munal anordnas. Utbildningen för dessa vapenfria organiseras som en i förhållande till deras tidigare militära grundutbildning anpassad introduktion och allmän grundutbildning samt en viss gemensam grundläggande be- fattningsutbildning. Fortsatt grundläggande befattningsutbildning och praktisk befatt- ningsutbildning kan därefter genomföras vid vissa kommuners brandförsvar. Krigsplacering bör ske i respektive hemkommuners brandförsvars krigsorganisation. Cl För denna kategori av vapenfria torde som ovan angivits inte förelig-
ga omfattande hinder för utbildning. Ett mindre antal vapenfria ur denna kategori bör därför ges introduktion och allmän grundutbild- ning (som dock kan anpassas efter tidigare genomgången militär grundutbildning) varefter de vid räddningsverkets skolor bör ges utbildning för krigsplacering i civilförsvaret. Denna utbildning bör i första hand organiseras i särskilda kurser för vapenfria för att möjligheterna att ge dessa elever en (i förhållande till de flesta civilförsvarspliktiga) längre och mer kvalificerad utbildning skall tillvaratas. Den nuvarande av civilförsvarsstyrelsen organisera- de utbildningen på linje för gruppchefer (ställföreträdare) i förråds- och underhållstjänst är lämpad att bedrivas som sådan utbildning.
9.3.3. Utbildning av vapenfria med begränsad tjänstgöringsskyldighet
Det är drygt 400 vapenfria årligen som på grund av att de fullgjort större del av värnpliktsutbildningen endast skall fullgöra liten del av grundut- bildning och/eller repetitionsutbildning såsom vapenfria. För dessa va- penfria med en återstående tjänstgöringsskyldig under 120 dagar bör utbildningen i första hand organiseras inom statens räddningsverk.
Eftersom den kvarvarande tjänstgöringsskyldigheten alltid uppgår till minst 75 dagar bör utbildningen organiseras som särskilda kurser för vapenfria. Den bör med hänsyn till tidigare allmänmilitär utbildning omfatta tillämpliga delar av den allmänna grundutbildning som vi anser skall vara gemensam för alla vapenfria samt lämplig befattningsutbild- ning för civilförsvarets krigsorganisation.
För att dessa vapenfria verkligen skall kunna tillföras krigsorganisa- tionen bör befattningsutbildning inte ske till ”smala” tjänstegrenar inom vilka länsstyrelserna kan få svårigheter att utnyttja de vapenfria. Denna utbildning bör därför inriktas på att med fördjupad kvalitet och bredd i utbildningen göra de vapenfria lämpade för alternativa befattningar inom de största tjänstegrenarna och bör planeras till att som absolut minimum omfatta 40 dagar — dvs. till i stort den vid tidpunkten för 1982 års försvarsbeslut bedömda utbildningstiden för manskap i und- sättningspluton.
9.4. Inledande allmän grundutbildning
9.4.1. Utbildningen
Vi har i det föregående kommit fram till att en principmodell med en delvis centraliserad allmän grundutbildning och en fackvis centraliserad grundläggande befattningsutbildning bör vara grunden för fortsatta överväganden. Vi har också redovisat att den allmänna grundutbild- ningen, inklusive introduktion, bör ha en längd av fem veckor.
Den allmänna grundutbildningens omfattning kan naturligtvis disku- teras och även i olika delar göras till föremål för jämförelser med till exempel delvis motsvarande utbildning för värnpliktiga och civilför- svarspliktiga. Som grund för vårt ställningstagande till utbildningens omfattning har vi utgått ifrån de vapenfria tjänstepliktigas specifika utbildningsförutsättningar.
Det militära försvaret har en för den enskilde väl definierad funktion under beredskap och i krig.
Det civila totalförsvaret, inom vilket den vapenfrie krigsplaceras, är ett område som de flesta saknar kunskaper om. Det är dessutom ett mycket komplext område innehållande verksamheter från ett stort antal skilda ansvarsområden. För att förstå det civila totalförsvaret måste man därför ha kunskaper om hur samhället fungerar även under fred.
Många av de vapenfria krigsplaceras inom funktioner vilka kräver individuella ansvars- och ställningstaganden. Detta markeras redan un-
der utbildningstiden, då den vapenfrie oftast gör sin praktiska befatt- ningsutbildning inte i en grupp av vapenfria, utan tillsammans med arbetslag vid civila arbetsplatser. Uppgifterna vid dessa organisationer är oftast inte primärt inriktade mot krigsförhållanden.
Den vapenfrie har därför dessutom i många fall svårare att se en omedelbar motivation till sin utbildning och kommande krigsplacering. Även med mycket ambitiöst upplagd framtida handledarutbildning kommer den vapenfrie att i huvudsak tjänstgöra i en fredsinriktad miljö med handledare som inte har detta som sin huvuduppgift. Detta bör jämföras med att den värnpliktige under hela sin utbildningstid har lärare/handledare just för denna verksamhet och som fortlöpande un- der hela utbildningstiden kan fånga upp frågeställningar och diskussio- ner om till exempel säkerhetspolitiken, motivation för utbildningen etc.
Allt detta gör den vapenfrie i behov av kunskap, för att få insikt i hur det civila totalförsvaret fyller samhällets och individens behov under beredskap och i krig.
Kunskap ger insikt. Insikt ger motivation. En väl motiverad och utbildad vapenfri blir en resurs inom totalförsvaret.
Det ankommer inte på oss att utforma detaljerade kursplaner för utbildningen. Vi ger i det följande exempel på den inriktning vi anser att utbildningen bör få. Vi ger också exempel på den omfattning vi anser olika moment bör ha. Vi markerar därmed den betydelse vi tillmäter olika utbildningsmoment i den allmänna grundutbildningen av de va- penfria.
Exempel på ”vissa moment i kursplan” för den allmänna grundutbild— ning som vi, med vissa anpassningar, anser bör vara gemensam för alla vapenfria redovisas i det följande:
Totalförsvarskunskap
— Sveriges säkerhetspolitik — Vad innebär ett beredskaps- och krigstillstånd för samhället i stort? — Totalförsvaret, dess organisation och skilda ansvarsområden — Totalförsvarets betydelse för individens och samhällets överlev- nad under beredskap och i krig — Samverkansformer inom totalförsvaret — Samhällets planering för beredskap och krig O lagstiftning O särskilda behov O befintliga resurser — Krigsplacering, vad innebär det? — De vapenfrias roll inom totalförsvaret — Ansvarsområden inom vilka vapenfria krigsplaceras — Den egna utbildningsmyndighetens roll inom totalförsvaret — Den egna krigsplaceringen
— Folkrätt — en allmän översikt
-— Vapenfrias folkrättsliga status — dels generellt och dels specifikt i den kommande krigsplaceringen
— Alternativa motståndsformer — konsekvenser
Omfattning 7 dagar = 56 utbildningstimmar
Vi finner anledning att särskilt beröra frågan om utbildning i civilmot— stånd. I en del av freds- (försvars-) debatten har, både i Sverige och i flera andra länder, alternativa motståndsformer tagits upp. Utbildning i ”ci- vilmotstånd” har nämnts både som alternativ till värnplikt i väpnat försvar och som alternativ till eller som inslag i vapenfriutbildning.
Dessa frågor har ingående behandlats av motståndsutredningen i dess betänkande ”Kompletterande motståndsformer” (SOU 1984:10) samt av folkrättskommittén med betänkandet ”Folkrätten i krig” (SOU 1984:56). Vi avstår därför från att här redovisa motståndsutredningens och folkrättskommitténs överväganden. Vi hänvisar i stället till angivna betänkanden.
Vi konstaterar dock att begreppsbilden inte är helt entydig i den allmänna debatten.
Den folkrättsliga situationen för till exempel en vapenfri tjänstepliktig som under krig eller ockupation engagerar sig i någon form av icke- militärt motstånd kan bli komplicerad vare sig hans motståndshandling- ar omfattar våld eller ej. Vare sig i Haag- eller Genévekonventionerna eller i Tilläggsprotokoll I finns några regler som har direkt anknytning till civilmotståndsbegreppet. Som non-kombattant riskerar den exempli- fierade vapenfrie att vara ställd utan starkare folkrättsligt skydd och i stället bli behandlad som spion eller sabotör enligt främmande makts regler.
[ vår grundsyn har vi markerat att de vapenfria tjänstepliktiga inte kan anses stå utanför det totalförsvar som vårt samhälle ställs om till i händelse av krig. Genom pliktlagsförhållandet kräver vi att de vapenfria efter förmåga skall medverka i för samhället viktiga funktioner. Med samma principresonemang som gäller för de värnpliktiga menar vi att kravet på den enskilde att efter förmåga medverka motsvaras av ett krav på samhället att ge den enskilde förutsättningar för denna medverkan. En av dessa förutsättningar är adekvat utbildning.
Vårt land har anslutit sig till internationella överenskommelser om regler för bland annat humanitet i krigföringen. Det innebär att Sverige förbundit sig att följa regler och så långt möjligt göra innebörden av dem känd för alla medborgare som kan komma att ställas inför situationer där kännedom om gällande folkrättsliga regler erfordras.
De folksrättsliga reglerna berör såväl stridande som icke stridande, och såväl militära som civila personer.
Det är enligt vår mening önskvärt att de vapenfria i händelse av krig aktivt engagerar sig i de motståndsformer som — med respekt för deras ställningstagande till bruk av vapen _ är möjliga.
I utbildningen av de vapenfria bör därför, gemensamt för alla, ingå moment som behandlar alternativa motståndsformer såsom så kallat civilmotstånd. Denna utbildning bör samtidigt för de vapenfria klargöra deras folkrättsliga situation och eventuella konsekvenser av tänkbart handlande.
Sjuk- och olycksfallsvård
— Sjukvårdens organisation under fred — Sjukvårdens organisation under beredskap och i krig — Olycksfall, första hjälpen — Förebyggande hälsovård, hygien — Sjukvård, bland annat med inriktning mot epidemiologiska risker under beredskap och i krig — Psykiska reaktioner under beredskap och i krig
Omfattning 6 dagar = 48 utbildningstimmar
Brand- och räddningskunskap
— Risker för civilbefolkningen under beredskap och i krig — Räddningstjänstens organisation och funktion under beredskap och i krig — Brand- och räddningskunskap — Räddning — praktiska övningar
— Självskydd — ABC-stridsmedel, kännedom, personligt skydd m.m.
Omfattning 5 dagar = 40 utbildningstimmar Tillämpningsövning Övning där ovanstående moments kunskaper integreras.
Omfattning 2 dagar = 16 utbildningstimmar
Uppföljning och utvärdering
Genomgång och avslutning av den gjorda övningen. Kursavslutning och utvärdering.
Omfattning 1 dag = 8 utbildningstimmmar.
9.4.2. Överväganden angående organisation av introduktions- och allmän grundutbildning
Introduktionen och den allmänna grundutbildningen kan organiseras under mer eller mindre centraliserade former.
Den kan också organiseras mer eller mindre hårt sammanknuten med den grundläggande befattningsutbildningen.
Den grundläggande befattningsutbildningens inriktning styrs i stor utsträckning av de behov som kommunerna kommer att redovisa 1987- 01-01 för organisation 80 Kommunal. Det har därmed inte varit möjligt för oss att låta en framtida inriktning av denna nu slutligt påverka organisationsutformningen. Vi har dock utgått ifrån att de alternativ vi tagit fram måste ha utvecklingsmöjligheter för en i framtiden mer diffe-
rentierad fackvis centraliserad grundläggande befattningsutbildning.
Vi har prövat alternativ som innebär att varje statlig utbildningsanord- nare åläggs att organisera denna utbildning och alternativ som innebär centralisering genom samordning av denna utbildning för vissa statliga utbildningsanordnare.
Vi har när det gäller utbildningen mot kommunernas krigsorganisa- tionsbehov prövat alternativ som innebär centralisering (regionalise- ring) till vissa kommuner.
Detta skulle innebära att introduktion och allmän grundutbildning behöver organiseras en eller några få gånger per år hos varje utbildnings- anordnare.
Vi har funnit att, på grund av de små utbildningsvolymer det här är fråga om, ger sådana lösningar inte underlag för att på ett rationellt sätt skapa vare sig lärarkompetens eller förenklade rutiner för att administre- ra denna utbildning.
1 de tekniskt inriktade statliga utbildningsanstalterna som kan komma ifråga för vapenfriutbildningen blir den allmänna grundutbildningen en mycket ”udda” verksamhet. Att bygga upp utbildningsanordningar för till exempel brand- och räddningsutbildning hos varje utbildningsmyn- dighet torde inte kunna komma i fråga. Detta är i och för sig önskvärt men blir till följd av de små utbildningsvolymerna inte rationellt. Sam- bruk med andra myndigheters anläggningar blir därför nödvändig.
Vi föreslår därför att introduktion och allmän grundutbildning för i princip alla vapenfria tjänstepliktiga skall organiseras vid särskilda va- penfriskolor underställda nämnden för vapenfriutbildning.
Det är dock enligt vår mening olämpligt att i nuläget (innan ställning slutligt tagits till utformningen av en annorlunda systemlösning för vapenfriutbildningen) i detalj styra formerna för hur denna för alla vapenfria gemensamma utbildning skall organiseras i samtliga fall. Oli- ka dellösningar kan i vissa fall vara rationella. Rationaliteten i dessa påverkas dock bland annat av var de tre vapenfriskolorna lokaliseras. Frågorna bör slutligt avgöras i samband med att lokaliserings- och organisationsfrågorna för vapenfriskolorna slutbehandlas.
9.5. Grundläggande befattningsutbildning
9.5.1. Utbildningen
Den grundläggande befattningsutbildningen skall ge den vapenfrie teo- retiska och praktiska baskunskaper och färdigheter som grund för den fortsatta praktiska befattningsutbildningen, mot huvudmålet krigsplace- ring i befattning. Den grundläggande befattningsutbildningen bör dock också ge den utbildning som erfordras för att den vapenfrie skall kunna fungera i fredsmiljön på tjänstgöringsstället under den praktiska befatt- ningsutbildningen.
9.5.2. Överväganden angående den grundläggande befattningsutbildningen
Den grundläggande befattningsutbildningen kan även den organiseras mer eller mindre centraliserat. Vi har tagit ställning för att en modell med fackvis centraliserad grundläggande befattningsutbildning bäst motsva- rar både kraven på kvalitet och effektivitet i utbildningen.
Den grundläggande befattningsutbildningen bör för vapenfria, som skall utbildas för de statliga verkens behov, därför i första hand organi- seras inom respektive verks utbildningsorganisationer.
Grundläggande befattningsutbildning för hälso- och sjukvårdsperso- nal bör som hittills och med viss utökning organiseras inom landstingens etablerade utbildningsorganisation när det gäller utbildning till och av vårdbiträden. För övrig sjuk- och hälsovårdspersonal bör en viss grund- läggande befattningsutbildning nyorganiseras inom en av vapenfrisko- lorna.
När det gäller grundläggande befattningsutbildning för vapenfria för kommunernas krigsorganisation finns inga motsvarande utbildningsor- ganisationer att tillgå. Utbildningen måste därför nyorganiseras.
Vi har översiktligt studerat alternativa former för detta. Ett alternativ skulle innebära att uppgifterna lades på en eller flera kommuner eller på något statligt verk. Alla sådana lösningar medför ett stort antal problem med huvudmannaskap och ersättningsfrågor. Ingen sådan lösning har heller visat sig ekonomiskt klart fördelaktig.
Vi föreslår att grundläggande befattningsutbildning för vapenfria för kommunernas behov i princip organiseras vid de vapenfriskolor vi för- ordar skall organiseras. Det bör dock ankomma på nämnden för vapen- friutbildning att vid den slutliga utformningen av denna utbildning för de olika utbildningslinjerna välja de lämpligaste formerna av samarbete med utbildningsanordnare. Det bör till exempel vara möjligt att orga- nisera vissa delar av en sådan utbildning genom köp av tjänster från en kommunal myndighet.
9.6. Praktisk befattningsutbildning
Vårt förslag till utformning av utbildningen innebär för så gott som alla vapenfria som skall genomgå grundutbildning, att utbildningen innefat- tar ett block med praktisk befattningsutbildning.
Den praktiska befattningsutbildningen är avsedd att ge den vapenfrie tjänstepliktige tillfälle att tillämpa och därmed befästa inhämtade kun— skaper. Den skall samtidigt ge honom möjlighet att både bredda och fördjupa sina kunskaper inom befattningsområdet.
Under beredskap och i krig kommer i de flesta fall omständigheterna under vilka verksamheten skall bedrivas att bli betydligt svårare både psykiskt och praktiskt. Den praktiska befattningsutbildningen bör bidra till att genom medverkan i många uppgifter och många olika situationer ge den vapenfrie den erfarenhet som han behöver för att kunna fungera i befattningen under beredskap eller i krig.
De erfarenheter av situationer och problemlösningar som vi menar att de vapenfria behöver i sin utbildning kan bara förvärvas genom prak- tiskt deltagande i verksamheten. Olika former av undervisning kan ge bra förberedelse inför olika situationer. Erfarenhet kan bara uppnås genom att vara med.
De flesta av de riktigt svåra situationer som kan uppkomma under beredskap eller i krig kan av etiska eller praktiska skäl inte övas reellt. En bra förberedelse för att kunna handla i dessa situationer är dock att ha tränat i de under fred mer "normala” problemsituationer som uppstår i verksamheten.
Ett mål för den praktiska befattningsutbildningen i grundutbildning- en av vapenfria tjänstepliktiga bör därför formuleras som att den vapen- frie bör ges tillfälle att medverka i alla inom verksamheten på tjänstgö- ringsplatsen förekommande uppgifter som av säkerhetsskäl eller mot- svarande inte kräver särskild kompetens eller legitimation.
9.6.1. Praktisk befattningsutbildning vid statliga utbildningsanordnare
För de vapenfria som utbildas för krigsplacering inom statens järnvä- gars, statens vattenfallsverks och televerkets krigsorganisationer finns redan etablerade former för praktisk befattningsutbildning inom respek— tive organisationer.
Detta gäller även för vapenfria som grundutbildas inom luftfartsver- ket men senare krigsplaceras inom civilförsvaret.
9.6.2. Praktisk befattningsutbildning för hälso- och sjukvårdspersonal
För hälso- och sjukvårdspersonal är utifrån grundprioriteringarna hu- vudinriktningen för praktisk befattningsutbildning inom hälso- och sjukvårdsområdet given. Detta är emellertid en mycket mångfacetterad verksamhet.
För läkare och sjuksköterskor kan den praktiska befattningsutbild- ningen ses endera som en fördjupning av egen specialitet eller som en breddning av kompetensen. Behoven av personalförstärkningar i hän- delse av krig bedömdes av utredningen om sjukvård i krig bli störst inom kirurgi, anestesi, röntgen och primärvård (SOU 1982242 sid 131). Det bör ankomma på socialstyrelsen att, liksom tidigare, avgöra vapenfria läka- res, sjuksköterskors och undersköterskors placering till praktisk befatt- ningsutbildning. Bedömda behov i krig bör i första hand vara avgörande för placeringen.
9.6.3. Praktisk befattningsutbildning i primärkommuner
Vi föreslår att utbildningen av vapenfria för krigsplacering i kommuner- na tills vidare skall koncentreras till omsorgsområdet. Vi föreslår också att den inledande grundutbildningen och grundläggande befattningsut- bildningen skall organiseras centraliserat vid vapenfriskolor. Våra motiv
för detta förslag är huvudsakligen att på ett rationellt sätt skapa en kvalitativt och innehållsmässigt jämn grundutbildning. De vapenfria skall därefter placeras hos utbildningsanordnande kommun för praktisk befattningsutbildning under resterande tjänstgöringstid.
Inom nuvarande utbildningssystem har en modell utvecklats så att ett antal kommuner som utbildningsanordnare svarar för utbildning även för kringliggande kommuner. Modellen har många fördelar. Jämnt för- delade över kommunerna utgör antalet aktuella vapenfria att utbilda färre än fyra per kommun. ”Rätt” fördelade till egen kommun blir antalet vapenfria starkt varierande och slumpmässigt varierande mellan åren. Den etablerade modellen innebär ett slags regionalisering av ut- bildningen.
Vi vill framhålla att syftet med den praktiska befattningsutbildningen skall vara att ge den vapenfrie både tillfälle att tillämpa och befästa kunskaper och tillfälle att bredda och fördjupa kunskaperna. På tjänst- göringsplatserna måste därför ställas krav att de kan motsvara befatt- ningsutbildningens syften. Under den praktiska befattningsutbildningen bör de vapenfria också ges en systematisk fortbildning i de ämnen/ områden som behandlats under den grundläggande befattningsutbild- ningen. Detta kan effektivast ske om rimligt stora grupper av vapenfria kan ”samlas ihop” för denna verksamhet. Vi har i avsnittet 3.1.5 ovan beskrivit de nuvarande vapenfriadministratörernas roll. Även denna funktion torde effektivast kunna upprätthållas mot större grupper av vapenfria hellre än mot ett fåtal.
Den praktiska befattningsutbildningen i kommunerna bör i framtiden anordnas regionaliserat genom att nämnden för vapenfriutbildning överenskommer med ett begränsat antal kommuner om att kommunerna som anordnare av praktisk befattningsutbildning tar emot vapenfria. Antalet kommuner med vilka överenskommelse skall träffas bör inte fixeras. Det bör ankomma på nämnden för vapenfriutbildning att träffa överenskommelse med så många kommuner som erfordras för att skapa ett stabilt utbildningssystem som samtidigt medger en viss flexibilitet beträffande antalet vapenfria som skall utbildas varje år.
Bland de faktorer, som bör bedömas vid val av kommuner, bör i första hand möjligheterna att ställa lämpliga tjänstgöringsplatser till förfogan- de beaktas men även möjligheterna att anordna förläggning av godtag- bar standard, utspisning av samtliga mål och vidta andra praktiska åtgärder till rimlig kostnad.
9.7. Ledarskapsutbildning
De vapenfria är när det gäller tidigare militär uttagning i huvudsak normalfördelade. Detta innebär att omkring tio procent av dem tidigare uttagits till kompani- eller plutonsbefälsvärnpliktiga och omkring 25 procent till gruppbefäls- och E-värnpliktiga. Vi har uttalat att vi anser att det är naturligt att ställa krav på att den resurs de vapenfria utgör skall tillvaratas så väl som möjligt. I konsekvens med detta har vi föreslagit att
den tidigare gjorda bedömningen av befälslämplighet skall beaktas vid uttagningen som vapenfri.
I konsekvens med dessa ställningstaganden anser vi att vapenfria som uttas till chefs- och ledarbefattningar bör ges en adekvat ledarskapsut- bildning. Intill dess att befattningsanalyser gjorts av krigsbefattningarna för vapenfria saknas underlag för mer detaljerade ställningstaganden till hur en sådan ledarskapsutbildning bör utformas och organiseras. Rent allmänt menar vi dock att den ledarskapsutbildning som inom försvars- makten utvecklats för de plutonsbefälsvärnpliktiga med lämpliga an- passningar bör kunna ligga till grund för utvecklingen av en motsvaran- de utbildning för vapenfria kategori K. Det bör ankomma på nämnden för vapenfriutbildning att så snart detta, med hänsyn till nuvarande osäkerhetsfaktorer, är möjligt initiera utvecklingen av en sådan utbild- ning.
9.8. Sammanfattande beskrivning av framtida utbildningsorganisation
Vi har tagit ställning för att utbildningen av de vapenfria tjänstepliktiga i framtiden skall målinriktas och utformas så att den omfattar — en för alla vapenfria lika utformad introduktion, -— en för alla vapenfria i huvudsak lika utformad allmän grundut- bildning, — en för alla vapenfria inom varje utbildningsområde i huvudsak lika grundläggande befattningsutbildning, — praktisk befattningsutbildning samt — till krigsbefattningen anpassad repetitionsutbildning.
Våra olika förslag till utformning och organisation av den framtida utbildningen av de vapenfria tjänstepliktiga sammanfattas schematiskt av ”systembilden” i figur 16. Som planeringsinriktande exempel för den slutliga utformningen av utbildningsplanen redovisar vi i det följande områdesvisa mer detalje- rade kommentarer till hur grundutbildningen skulle kunna utformas i ett antal utbildningslinjer med varianter enligt följande:
Civilförsvarslinje
Det bör åläggas statens räddningsverk att anordna befattningsutbild- ning av vapenfria avsedda att krigsplaceras inom civilförsvaret. Primärt avsedd för vapenfria som skall genomgå hel grundutbildning och all repetitionsutbildning bör utbildning anordnas som ger grundläggande befattningsutbildning i centraliserad form och därefter praktisk befatt- ningsutbildning vid länsstyrelserna. Denna utbildning skall leda till krigsplacering inom civilförsvaret som stabsassistent i fältstab (eller motsv).
För vapenfria med kvarvarande tjänstgöringsskyldighet motsvarande del av grundutbildning och all repetitionsutbildning, bör utbildning
Civillörsvarslinjer
—stabsassnänst-- 'if- 12:53
= lorrads och under- hallnungstjanst "
— övriga. del av grund- utbildning
Brand— och räddningslinje
Reparatörslinjer
= järnvägar
— tele
—e|
Drittlinie, el ; '
Hälso- och sjukvårdslinje
— yrkespersonal
Vårdbiträdeslinje
Undersköterskelinje .
Omsorgslinjer .
— kommuner
— Sveriges kristna ungdomsråd
Zi]
Tekniska törvaltningslinjer ; = hel grundutbildning '
_l
— delav grundutbildning C
Materielunderhållsllnje — delav gundutbildning
I i l— i ÄLI— 0 10 20 30 40 veckor
Allmän grundutbildning
.Grundläggande befattningsutbildning [:] Praktisk befattningsutbildning " Figur 16. Översikt över
anordnas som en grundläggande befattningsutbildning och praktisk be- fattningsutbildning och som leder till krigsplacering inom civilförsvaret som gruppchef (ställföreträdare) i förrådsgrupp, materielgrupp eller transportgrupp.
Statens räddningsverk bör vidare åläggas att för vapenfria med be- gränsad kvarvarande tjänstgöringsskyldighet anordna utbildning som leder till krigsplacering inom civilförsvaret i ytterligare befattningar än ovan angivna.
Denna utbildning bör i första hand organiseras i särskilda kurser för vapenfria, för att möjligheterna att ge dessa elever en, i förhållande till de flesta civilförsvarspliktiga, längre och mer kvalificerad utbildning skall tillvaratas. Denna utbildning bör omfatta introduktion och allmän grundutbildning anpassade med hänsyn till tidigare fullgjord del av militär grundutbildning samt lämplig befattningsutbildning.
Brand- och räddningslinje
Det bör åläggas luftfartsverket att organisera befattningsutbildning inom brand- och räddningstjänst för vapenfria.
Den allmänna grundutbildningen torde för dessa vapenfria kunna anpassas så att brand- och räddningsutbildningen utgår ur den allmänna grundutbildningen. Grundläggande befattningsutbildning bör ske i hu- vudsak enligt nu tillämpade utbildningsplaner vid brand- och rädd- ningsskolan på Arlanda, varefter de vapenfria fördelas till praktisk befattningsutbildning vid flygplatser.
För att av beredskapsskäl skapa årstäckning bör vapenfria utbildas i endera fyra eller sex omgångar per år. För att kompensera det bered- skapsbortfall som den utökade allmänna grundutbildningen skapar och samtidigt öka utbildningen mot krigsorganisationens behov, bör antalet vapenfria i denna utbildning utökas med 30 å 40 stycken i förhållande till nuvarande utbildningsvolym. Vi är medvetna om att kostnaderna för utbildningen därmed ökar något. I detta fall konstaterar vi dock att de vapenfrias insatser under utbildningstiden måste tillmätas ett sådant avsevärt värde i luftfartsverkets beredskapsorganisation att verket bör bära även denna ökade kostnad.
Reparatörslinje, järnväg
Statens järnvägar bör åläggas att anordna befattningsutbildning av va- penfria inom reparations- och underhållstjänst med varianterna el-, signal- och teleutbildning.
Grundläggande befattningsutbildning bör anordnas av statens järn- vägars utbildningsanstalt varefter de vapenfria placeras ut till praktisk befattningsutbildning inom statens järnvägars organisation.
Reparatörslinje, elkraftförsörjning
Statens vattenfallsverk bör åläggas att anordna befattningsutbildning av vapenfria inom reparations- och underhållstjänsten för elkraftsförsörj- ningen.
Grundläggande befattningsutbildning bör anordnas vid statens vat- tenfallsverks egna utbildningsanläggningar varefter de vapenfria place- ras ut till praktisk befattningsutbildning.
Driftlinje, elkraftförsörjning
Statens vattenfallsverk bör åläggas att anordna befattningsutbildning av vapenfria inom driftstjänst för elkraftförsörjningen.
Utbildningen bör omfatta grundläggande befattningsutbildning som organiseras av statens vattenfallsverk, varefter de vapenfria placeras ut till praktisk befattningsutbildning vid statens vattenfallsverks eller kraft- bolags driftanläggningar.
Reparatörslinje, telesamband
Det bör åläggas televerket att anordna befattningsutbildning av vapen- fria för reparations- och underhållstjänst av telenätet.
Grundläggande befattningsutbildning bör ske inom televerkets ut- bildningsorganisation varefter de vapenfria placeras ut till praktisk be- fattningsutbildning inom televerket.
Hälso- och sjukvårdslinje
För redan yrkesutbildade läkare, sjuksköterskor och undersköterskor bör vapenfriutbildning organiseras enligt följande:
Nämnden för vapenfriutbildning bör organisera introduktion och allmän grundutbildning för denna linje enligt avsnittet 8.1 med undan- tag för där angiven sjukvårdsutbildning, vilken torde kunna utgå för dessa kategorier.
Introduktion, allmän grundutbildning och grundläggande befatt- ningsutbildning kan med fördel organiseras som särskilda kurser för hälso- och sjukvårdspersonal vid en av vapenfriskolorna.
Socialstyrelsen bör åläggas att anordna grundläggande befattningsut- bildning och praktisk befattningsutbildning för denna linje. Den grund- läggande befattningsutbildningen bör för de tre kategorierna gemensamt omfatta utbildning i hälso- och sjukvårdens krigsorganisation, samver- kande delar av samhällets krigsorganisation m. m. Det är sannolikt att även vissa grundläggande delar av rent fackmässig utbildning i hälso- och sjukvård i krig kan genomföras gemensamt. Katastrofmedicinska aspekter bör betonas liksom brand- och räddningsövningar och liknan- de.
Inom de tre varianterna som naturligen uppkommer bör fackmässiga fördjupningar ske.
Denna, den redan yrkesutbildade hälso- och sjukvårdspersonalen, bör därefter placeras ut till praktisk befattningsutbildning i form av tjänst— göring. Den bör konsekvent ske inom de prioriterade specialiteterna på ett sådant sätt att den vapenfries användbarhet i krigsuppgifter breddas inom prioriterade specialiteter.
Vid placeringen av läkare till praktisk befattningsutbildning är det
enligt vår mening lämpligt att detta sker med beaktande av behoven av läkare i olika regioner på samma sätt som nu sker.
Undersköterskelinje
Nämnden för vapenfriutbildning bör överenskomma med ett landsting om anordnande av undersköterskeutbildning för redan yrkesutbildade vårdbiträden.
Denna utbildning bör på samma sätt som den befintliga vårdbiträdes- utbildningen inordnas i en sjukvårdshuvudmans ordinarie utbildnings— verksamhet. Introduktion och allmän grundutbildning bör kunna inord- nas i denna utbildning på linje för yrkespersonal inom hälso- och sjuk- vårdsverksamhet enligt ovan.
Vårdbiträdeslinje
Nämnden för vapenfriutbildning bör som nu överenskomma med vissa sjukvårdshuvudmän om anordnande av vårdbiträdesutbildning för va- penfria. Socialstyrelsen bör inom ramen för sin huvuduppgift medverka i planeringen av denna utbildning och utöva fackmässig tillsyn av den- na.
Introduktion och med hänsyn till kommande sjukvårdsutbildning anpassad allmän grundutbildning bör ges som särskilda kurser vid en eller flera av vapenfriskolorna.
Omsorgslinje
Nämnden för vapenfriutbildning bör anordna viss utbildning av vapen- fria för kommunernas behov av personal i den kommunala omsorgs- verksamheten under beredskap och i krig.
Utbildningen bör omfatta introduktion och allmän grundutbildning. Utbildningen bör vidare omfatta en grundläggande befattningsutbild- ning. Introduktion, allmän grundutbildning och för linjen grundläggan- de befattningsutbildning bör organiseras vid vapenfriskolorna.
De vapenfria som uttagits till denna utbildning bör därefter placeras ut till praktisk befattningsutbildning inom åldringsvård, handikappvård eller barnomsorg i ett begränsat antal kommuner, som åtagit sig att fungera som regionala centra för sådan praktisk befattningsutbildning. Det bör ankomma på nämnden för vapenfriutbildning att utvälja och träffa erforderliga överenskommelser med lämpliga kommuner.
Som en variant på denna linje bör tills vidare den utbildning som Sveriges kristna ungdomsråd för närvarande anordnar finnas kvar. Den- na utbildning bör anpassas till att omfatta grundläggande befattnings- utbildning och praktisk befattningsutbildning. Utbildningen bör inrik- tas på åldringsvård, handikappvård och barnomsorg och ges ett sådant utbildningsinnehåll att de vapenfria kan krigsplaceras direkt i primär- kommuner.
Teknisk förvaltningslinje
När kommunernas personalbehov för krigsorganisationen bättre kunnat identifieras bör en linje för utbildning av vapenfria för teknisk tjänst i kommuner organiseras enligt samma modell som ovan beskriven om- sorgslinje.
Som en variant av teknisk förvaltningslinje bör i första hand avsedd för vapenfria med del av grundutbildning och all repetitionsutbildning snarast möjligt utbildning organiseras till underhålls-/ materielman i kommunal brandgrupp enligt organisation 80 Kommunal.
För denna variant bör en till tidigare genomgången allmänmilitär grundutbildning anpassad introduktions- och allmän grundutbildning organiseras. Vidare bör en kortare gemensam grundläggande befatt- ningsutbildning endera organiseras vid en av vapenfriskolorna eller att tjänsten köpes från lämpligt kommunalt brandförsvar eller annan ut- bildningsorganisation. De vapenfria kan därefter placeras ut för prak— tisk befattningsutbildning vid brandförsvaret i ett begränsat antal kom- muner som åtar sig att fungera som regionala centra för sådan utbild- ning.
9.9. Organisation i vapenfriskolor
9.9.1. Förutsättningar
I våra grundläggande diskussioner om organisation av de inledande faserna av vapenfriutbildningen har vi utgått från den allmänna grund- utbildningen, inklusive introduktion av de vapenfria. Detta innebär att konstruktionen av organisationsalternativ utgår från att en eller flera vapenfriskolor mer eller mindre kontinuerligt skall utbilda vapenfria i inledande fem-veckorskurser. Till detta skall — dock inte för alla va- penfria — kunna knytas en grundläggande befattningsutbildning av minst tre veckors omfattning.
För de diskussioner om dimensionering av vapenfriskolor som vi för i det följande har vi tvingats göra vissa förenklade antaganden. Vi har utgått från en ram av cirka 1.400 vapenfria tjänstepliktiga per år som enligt ovan skall ges introduktion och allmän grundutbildning enligt normalplanen. Härtill kommer cirka 800 vapenfria som med hänsyn till efterföljande befattningsutbildning kan ges en något avkortad allmän grundutbildning samt omkring 400 vapenfria som på grund av tidigare genomförd allmänmilitär utbildning kan ges en något avkortad allmän grundutbildning. Vi utgår från att avkortningarna i båda fallen görs med en veckas utbildningstid.
Resterande omkring 400 av de totalt 3.000 vapenfria per år är inte aktuella för utbildning vid vapenfriskolorna eftersom vi föreslår att statens räddningsverk skall åläggas att i särskild ordning utbilda dem för civivilförsvarets krigsorganisation. De kan därvid under effektiva for- mer ges utbildning motsvarande tillämpliga delar av introduktion och allmän grundutbildning.
Figur 17. De vapenfrias fördelning på civilområ- den.
Dimensioneringen av en eller flera vapenfriskolors verksamhet påver- kas främst av den inriktning befattningsutbildningen ges. Denna styrs av hur beredskapsplaneringen läggs upp och av personalbehoven i kom- munerna. Vi har för säkerhets skull utgått från ett maximialternativ för kommunvolymen på 1.400 vapenfria. Detta är ett något förenklat anta- gande som senare måste anpassas till faktiska behov, men bland annat övergången 1987-01-01 till organisation 80 Kommunal talar för en ök- ning av behovet i kommunerna av vapenfria tjänstepliktiga.
Som ytterligare en av utgångspunkterna för dessa överväganden re- dovisas i figur 17 de vapenfrias fördelning över landet civilområdesvis. Vi redovisar i tabell 23 i tabellbilagan 5 fördelningen av dessa värden på län.
Övre Norrlands civilområde
7 %
Nedre Norrlands civilområde
7 %
Bergslagens civilområde
11 %
Östra civilområdet
37 %
Västra civilområdet
26 %
Södra civilområdet
12%
Vi har översiktligt studerat flera olika regionindelningar. Det finns dock många praktiska, organisatoriska och systemmässiga nackdelar med att avvika från de indelningar i civilområden och län som finns etablerade och till vilka så gott som all annan planering är anknuten. Vi har därför förkastat dessa övriga alternativ.
Den med hänsyn till utbildningsvolymen teoretiskt sett minsta centra- liseringsgrad som vore tänkbar är en civilområdesvis organiserad utbild- ning — då knappast organiserad i form av självständiga skolor utan snarare som en kompletterande uppgift på andra utbildningsorgan. Vi har funnit det praktiskt olämpligt att organisera utbildningen civilområ- desvis. Däremot anser vi att det vore möjligt att organisera utbildningen om behovet för två civilområden slås ihop och genomförs gemensamt (övre och nedre Norrlands, östra och Bergslagens samt södra och västra civilområdena). Detta alternativ innebär således att centraliserad allmän grundutbildning genomförs vid tre regionala ”skolor”, en för vardera norra, mellansverige och södra Sverige. Härutöver har vi tittat på ett alternativ med två vapenfriskolor och studerat ett alternativ med endast en vapenfriskola. De olika alternativen diskuteras i det följande.
För dessa mer översiktliga redovisningar använder vi elevveckor som mått och beräkningsgrund.
Som underlag för beräkningarna har vi använt vården enligt följande sammanställning i tabell 11.
Tabell ll Linjer Antal Elevveckor Elevveckor Elevveckor vapenfria för Intro- för Allmän för Befatt- cirka duktion grundutbild- ningsutbild- ning ning
Civilförsvar
— stabstjänst 50 4 O — förråds- och under- 25
hållstjänst Brand- och räddning 410 1 3 0 Reparatör järnväg 100 1 4 0 Reparatör tele 110 l 4 0 Reparatör- och drift- 140 1 4 0 elkraftförsörjning För yrkespersonal 184 l 3 2 inom hälso- och sjuk- vård Undersköterske- 16 3 0 Vårdbiträdes- 176 3 0 Kommunal omsorg 800 1 4 3 Sveriges kristna ung- 110 1 4 0 domsråd Kommunal teknisk 100 1 4 3 förvaltning Kommunal teknisk 200 l 3 2 förvaltning Kommunal teknisk- 200 1 3 0 förvaltning
Det är således cirka 2.600 vapenfria som vid vapenfriskolorna skall ges introduktionsutbildning. Av dem skall cirka 1.400 ges hel allmän grund-
utbildning och cirka 1.200 kan ges en, med hänsyn till kommande befattningsutbildning eller till tidigare genomgången allmänmilitär ut- bildning, något avkortad allmän grundutbildning.
Cirka 900 av de vapenfria skall vid vapenfriskolorna ges en tre veckors befattningsutbildning och cirka 380 en två veckors befattningsutbild- ning.
Det skall starkt framhållas att dessa för befattningsutbildningen angiv- na tiderna är minimitider. Det är sannolikt att ytterligare utbildningsbe- hov kan komma att utvecklas.
Omräknat i elevveckor innebär detta i något avrundade tal för intro— duktion cirka 2.600 veckor, för hel allmän grundutbildning cirka 5.600, för avkortad allmän grundutbildning cirka 3.600, för befattningsutbild- ning cirka 3.500 eller totalt cirka 15.300 elevveckor. Detta kan i sin tur rent matematiskt fördelas på cirka 510 klasser eller klassrumsveckor om 30 elever.
9.9.2. Alternativet en vapenfriskola
Vi har bedömt att det vore möjligt att centralisera den allmänna grund- utbildningen till i extremfallet en vapenfriskola för hela landet.
Rent matematiskt kan antalet elevveckor fördelas på 30-mannagrup- per till cirka 510 klassrumsveckor. Detta skulle — fortfarande rent matematiskt kunna fördelas på tio parallella klasser på en året runt fullbelagd vapenfriskola. Ett verkligt antal klassrumsveckor är dock högre med hänsyn till helger, semestrar m.m.
Tabell [2
Civil Antal Antal områden vapenfria elevveckor cirka cirka
Alla 2 600 10 500
9.9.3. Alternativet två vapenfriskolor
Alternativet innebär att man slår ihop utbildningen för det norra och mellersta området, dvs. övre Norrlands, nedre Norrlands, Östra och Bergslagens civilområden, om man jämför med närmast föregående alternativ. Utbildningen i södra området behålls oförändrad i förhållan- de till detta alternativ. Strikt fördelade efter hemort fördelas de vapen- fria på den norra regionen med cirka 62 procent eller omkring 1.860 vapenfria och på den södra regionen med 38 procent eller omkring 1.140 vapenfria.
Detta innebär att den norra skolan rent matematiskt bör dimensione- ras för omkring 9.000 elevveckor och den södra för cirka 5.000 elevvec- kor.
9.9.4. Alternativet tre vapenfriskolor
I detta alternativ förutsätts tre regionala utbildningar för grundläggande vapenfriutbildning organiseras. Grundförutsättningen är att upptag- ningsområdet för respektive utbildning blir vardera två civilområden. Fortfarande strikt fördelade efter hemort fördelas de vapenfria på de möjliga regionerna enligt tabell 13.
Tabell 13
Region Civilområden Antal Antal elev- vapenfria veckor cirka cirka
Norra Övre och nedre Norrlands 420 2 300 Mellersta Östra och Bergslagens ] 440 7 200 Södra Södra och västra 1 140 5 700
Om man delar upp den norra vapenfriskolans utbildningsbehov i klass- avdelningar på cirka 30 vapenfria räcker tillgången inom området till två parallella klasser. Skolans möjliga kapacitet är då ej fullt utnyttjad. Det är ganska uppenbart att någon självständig vapenfriskola inte kan kom- ma ifråga för en sådan marginell verksamhet. Verksamheten måste en- dera hängas på någon annan existerande lämplig verksamhet eller kom- pletteras med annan verksamhet.
Samma slutsatser kan i viss mån dras för utbildningen i det södra området. Om man vill stärka underlaget för utbildningsverksamhet i norra området kan elevunderlaget minskas i det mellersta området. Detta kan försämra möjligheterna till en självständigt bedriven verksam— het där. Beroende på slutliga val av anläggningar bör dock en viss överföring kunna ske främst från den mellersta regionen till den norra för att optimera anläggningsutnyttjandet.
Organisation och resurser för dessa tre vapenfriskolor måste situa- tionsanpassas till vilken annan verksamhet den anknyts till eller till vilken verksamhet som tillförs skolan.
9.9.5. Överväganden
Den totala volymen vi har att arbeta med är liten vare sig den räknas i vapenfria eller utbildningsveckor. I våra studier av olika alternativ enligt avsnittet 8.4 har vi funnit att en utbildning centraliserad till en utbild- ningsorganisation i landet bland annat skulle innebära vissa ”stordrifts- fördelar”. En något billigare elevdagskostnad blir en följd av att stora volymer av utbildningen centraliseras till ett utbildningsetablissement och att samutnyttjande med annan statlig verksamhet sker. Sett från rationalitetssynpunkt torde således en organisation med en centraliserad vapenfriskola vara att föredra.
Studierna har också visat att modellen med en vapenfriskola också kan ge negativa konsekvenser. Några av dessa är följande: — Svårigheter att praktiskt kunna åstadkomma den effektivaste for- men av så kallad rullande utbildning vid skolan på så sätt att den
efterföljande grundläggande respektive praktiska befattningsut- bildningen infaller på tidpunkter som är mest lämpad för denna utbildning. En uppdelning på fler utbildningsorter skulle i detta hänseende skapa ett bättre planeringsutrymme för nämnden för vapenfriutbildning och kommunerna.
— En alltför hårt reglerad rullande intagning skulle troligtvis också innebära inryckningstidpunkter som skulle kollidera med det ci- vila skolväsendets terminsindelning med en ökad frekvens an- stånd som följd. Vi hänvisari detta hänseende till de ställningsta- ganden vi redovisat i denna fråga i betänkandet ”Värnplikten i samhället” (SOU 1985z36). — Lokalisering till en utbildningsort blir kostsam ur resesynpunkt och medför större risk för sociala störningar inorn vapenfrikollek- tivet.
— Erfarenheterna av inom försvarsmakten tidigare mycket stora utbildningsanstalter för kort centraliserad utbildning ärinte heller helt goda. Det ligger avgjorda pedagogiska och sociala nackdelar i att en sådan verksamhet i allför hög grad präglas av stordrift och ”löpandebandverksamhet”.
Av dessa skäl finner vi att en lokalisering av den centrala utbildningen till en ort inte är att föredra.
Vi har därför övervägt alternativen med två respektive tre utbildnings- regioner.
Ett alternativ med två vapenfriskolor enligt vad ovan skisserats mins- kar den totala rationaliteten i verksamheten samtidigt som nackdelarna endast delvis begränsas. Alternativet innebär till exempel fortfarande att en avsevärd andel vapenfria har långa resvägar utan att detta kan moti- veras av utbildningsskäl eller krigsorganisationens behov.
I alternativet med tre regioner har studierna följt den nuvarande indelningen i civilområden (se ovan).
1 alternativet med tre skolor kan elevunderlaget i den norra regionen bli av så ringa omfattning att det rationella i att lokalisera en utbildning dit kan komma att ifrågasättas. De utbildningsmässiga och utbildnings- sociala förutsättningarna blir dock bättre i ett alternativ med tre skolor än i övriga alternativ.
För våra fortsatta överväganden har vi därför valt följande utgångs- punkter:
l/ Vapenfriutbildningen bör organiseras i den lägsta grad av centralise- ring som ger rimliga effekter på rationalitet i organisationen i fören- ing med rimlig kvalitet på utbildningen — dvs. i tre skolor med i princip rekryteringsområden motsvarande för var och en två civilom- råden.
2/ För att utjämna underlaget för de tre skolorna skall i viss utsträckning överföring kunna ske mellan regionerna.
Även regionalpolitiska aspekter kan tillföras dessa överväganden.
De olika kombinationer av introduktion, allmän grundutbildning och grundläggande befattningsutbildning som kan förekomma blir i viss mån styrande för hur utbildningen organiseras i kurser. Vid en rimlig fördelning på tre skolor och med beaktande av kravet att hålla samman introduktionen och allmän grundutbildning där så är möjligt uppstår utifrån vårt schablonmaterial 525 klassrumsveckor å 30 elever. Härmed har en överkapacitet för 790 elevveckor, motsvarande cirka 150 vapen- fria, planerats.
Under förutsättning att omfördelning sker till den norra skolan och viss omfördelning även till den södra skolan från den mellersta regionen kan
utbildningen organiseras med
[3 vid den norra skolan tre parallella klassavdelningar under hela året samt ytterligare en klassavdelning under del av året, El vid den mellersta skolan fem parallella klassavdelningar under hela året, [ vid den södra skolan fyra parallella klassavdelningar under hela året.
Den särskilda, för målgrupperna anpassade, allmänna grundutbildning som bör organiseras för vapenfria som skall utbildas inom hälso- och sjukvårdsområdet torde med fördel kunna anordnas som särskilda kur- ser för denna personal inom ramen för vapenfriskolornas verksamhet. Denna utbildning kan koncentreras till vapenfriskolan i den norra regio- nen.
Vi har också pekat på möjligheterna att komplettera verksamheten genom att till en eller flera av skolorna föra "annan verksamhet”. Vi föreslår i det följande att nämnden för vapenfriutbildning åläggs ett uppdrag att systematiskt genomföra handledareutbildning. Denna verk- samhet kan med marginella merkostnader för resor koncentreras till vapenfriskolan i den norra regionen, vilket ytterligare ökar underlaget för denna skola.
Med beaktande av dessa möjliga kompletteringar av elevunderlaget för organisation av centraliserad vapenfriutbildning förordar vi att den inledande grundutbildningen av vapenfria organiseras i tre vapenfri- skolor. Dessa bör placeras med en vardera i tre regioner motsvarande övre och nedre Norrlands civilområden, östra och Bergslagens civilom- råden samt södra och västra civilområdena.
9.9.6. Lokalisering
Vi anser att det inte är meningsfullt att mera ingående diskutera lokali- sering av de tre vapenfriskolorna förrän ställning tagits till systemut- formningen. För att pröva genomförbarheten i våra förslag har vi dock översiktligt studerat vissa lokaliseringsmöjligheter och/eller utbild- ningsetablissement.
Vi har granskat vissa för tillfället omgående disponibla militära eta- blissement som tänkbara för förläggning av vapenfriutbildningen. Dessa etablissement är dock rationella att driva endast vid stora volymer. De kan endast bli aktuella i alternativet ”en vapenfriskola” för hela landets behov.
Även ett antal andra militära alternativ har studerats men inte funnits ändamålsenliga, endera på grund av deras geografiska belägenhet eller på grund av att ombyggnads- och upprustningskostnaderna därvidlag skulle bli alltför stora.
Vi har också infordrat uppgift från civilförsvarsstyrelsen angående tänkbart nyttjande av landets fem förråds- och utbildningsanläggningar. Det har därvid visat sig att anläggningarna i Sandö, Rosersberg, Skövde och Revinge har en bedömd beläggning för framtiden inom statens räddningsverks eget utbildningsområde som omöjliggör ett utnyttjande för vapenfriutbildningen. Vad gäller anläggningen i Katrineholm anger däremot programplan 1986/91 för statens räddningsverk att behov av en anläggning där ej föreligger efter 1988-04-01. Denna programplans be- dömningar av behoven av elevdagar för utbildning av vapenfria för civilförsvaret understiger dock väsentligt de av civilförsvarsstyrelsen för oss redovisade behov och understiger även de av oss för framtiden beräknade behoven. Det ankommer dock inte på oss att överväga var inom statens räddningsverks organisation den utbildning skall organi- seras, som verket åläggs att genomföra.
Vi har också prövat om det vore möjligt och rationellt att för introduk- tion och allmän grundutbildning utnyttja de statliga totalförsvarsmyn- digheternas utbildningsetablissement. Närmast har då statensjärnvägar, statens vattenfallsverk och televerket varit i åtanke då dessa redan idag utbildar vapenfria inom sina specialområden. Det har emellertid visat sig att den erbjudna kapaciteten inte har varit tillräcklig för att bedriva utbildningen i den omfattningen och till den ekonomi som bedöms acceptabel.
Vi har haft underhandskontakter med huvuddelen av de kommuner som för närvarande är utbildningsanordnare för vapenfriutbildningen. Härutöver har bland andra ett antal kommuner spontant till kommitténs ledamöter och sekretariat framfört synpunkter och lämnat visst under- lag. Vi har därvid kunnat konstatera att det inom vardera av de av oss föreslagna regionerna finns flera orter, där förutsättningarna för etable- ring av en vapenfriskola bedöms goda genom att orten uppfyller krav på goda kommunikationer, rimlig storlek för att kommunen skall vara möjlig och lämplig som utbildningsanordnare, tillgång till viss service etc. samt att lämpliga förläggningar och utbildningslokaler m.m. finns tillgängliga utan omfattande investeringar.
9.10. Kostnader 9.10.l Olika slag av kostnader
De totala kostnaderna för vapenfriutbildning kan principiellt indelas i tre huvudgrupper. Dessa är
1/ kostnader för administration, registrering, uttagning etc. av de vapen- fria samt ledningsverksamhet.
2/ Tjänstgöringsdagsberoende kostnader såsom dagersättning, förlägg- ning, utspisning osv. inklusive familjebidrag m.m.
3/ Kostnader för utbildning såsom kostnader för lärare, handledare och utbildningsmaterial.
9.10.2. Bedömningar
Våra förslag till framtida utformning och organisation av vapenfriut- bildningen påverkar inte direkt huvuddelen av de löpande kostnaderna i den första gruppen ovan. Som konsekvenser av våra förslag kan om- prioriteringar av verksamheten inom nämndens för vapenfriutbildning kansli behöva ske. Några egentliga kostnadsökningar förutser vi inte i detta sammanhang. Under en systemuppbyggnadsperiod kan dels kon- sulter behöva anlitas för systemering m.m. och dels nämndens kanslis ledningsresurser behöva förstärkas. Detta kan ske genom projektanställ- ning eller motsvarande och bedöms omfatta som längst en tid av tre år till en årlig kostnad av högst 250.000 kronor.
De i den andra ovan angivna gruppen inordnade kostnaderna (de tjänst- göringsdagsberoende kostnaderna) kan delvis påverkas av våra förslag till ändrad organisation av utbildningen. Basförmånerna till de vapen- fria såsom dagersättning, sjukvård, familjebidrag m. m. berörs ej. För de flesta av de förmåner som enligt värnpliktsförmånsförordningens hu- vudregler är avsedda att utgå in natura, men som för närvarande utgår som ekonomisk kompensation till de vapenfria, kan kostnaderna sän- kas. Beroende på de slutligt valda lösningarna föreligger stor osäkerhet om vilket ett möjligt besparingsutfall kan bli. Vi inskränker oss därför till att i detta sammanhang redovisa vissa möjligheter enligt följande:
El För förläggning av vapenfria betalas idag upp till 550 kronor per vapenfri och månad, med en total årlig utgift om 11,2 miljoner kronor (utfall budgetåret 1984/85).
Genom att våra förslag medger att kollektiv förläggning används i betydligt större utsträckning än för närvarande kan förläggningskostna— derna reduceras.
El De vapenfria uppbär för närvarande snarare som regel än som un- dantag matersättning. Genom de kollektiva lösningar vi föreslår tor- de i stället måltider kunna utspisas i betydligt större utsträckning. Härigenom torde en viss besparing kunna ske.
Våra förslag innebär organiserandet av vapenfriskolor vid vilka viss centraliserad utbildning skall bedrivas samt förlängning av centralisera- de delar av utbildningen. De elevdagsberoende kostnaderna bedöms därigenom totalt sett minska.
Resterande tjänstgöringsdagsberoende kostnader omfördelas för den tid centraliserad utbildning pågår från att utgå som olika former av kontanta bidrag och ersättningar till att utgå som identifierbara kostna- der i de olika skolornas driftbudgetar.
För den tredje gruppen av kostnader — dvs. de rena utbildningskost- naderna — innebär våra förslag kostnadsökningar. Våra förslag innebär
utbildningsmässigt en avsevärd ambitionshöjning såväl kvantitativt som kvalitativt.
Introduktion och allmän grundutbildning omfattar enligt vårt förslag 25 undervisningsdagar under fem veckor för huvuddelen av de vapenfria och 20 undervisningsdagar under fyra veckor för vissa vapenfria. Totalt skall omkring 2.600 vapenfria årligen genomgå denna utbildning. Dessa kan matematiskt fördelas på klassavdelningar med vardera fyra respek- tive fem veckors utbildningstid. Den av oss föreslagna utbildningen omfattar nästan 500 klassveckor bunden utbildning vid vapenfriskolor- na.
Erfarenheter från civilförsvarets utbildningsverksamhet visar att det oftast erfordras två lärare/utbildningsledare per klassavdelning för den- na utbildningsverksamhet. För att täcka sjukdom och övrig frånvaro är 2,5 den enligt civilförsvaret erfarhetsmässigt lämpliga planeringsscha- blonen. Varje lärare kan med samma erfarenhetsmässiga schablonberäk- ning utnyttjas för undervisning 38 veckor per år. Omräknat innebär detta ett behov av cirka 1.250 lärarveckor.
För denna utbildning erfordras således schablonmässigt 33 lärare/ utbildningsledare. Kostnaderna för denna personal beräknas till cirka 4,9 miljoner kronor per år.
Det skall mycket starkt framhållas att redovisade kostnader avser schablonberäkningar. Antalet lärare/utbildningsledare är på motsva- rande sätt en planeringschablon och ej ett organisationsförslag. En stor del av lärarkapaciteten kan genom utnyttjande av timlärare och genom samarbete med andra utbildningsanordnare som till exempel vårdskolor tillgodoses utan att anställningar görs.
Organiserandet av tre vapenfriskolor kräver utöver redovisade lärar- resurser lokal ledning och visst administrativt stöd. Våra studier visar att till vardera skolan erfordras chef, utbildningsplanering, utbildningsser- vice, kassafunktion, vapenfriadministratör och kontorsservice — dvs i storleksordningen sju tjänster till en totalkostnad för de tre skolorna om 3,2 miljoner kronor. Vidare tillkommer lokalhyror och andra löpande kostnader med omkring 8 miljoner kronor.
(Vi redovisar här inte kostnader för utspisning och förläggning m.m. vid vapenfriskolorna. Dessa kostnader är tidigare redovisade som tjänst- göringsdagsberoende kostnader.)
Den sammanlagda direkta kostnaden som svarar mot de kvantitativa och kvalitativa ambitionshöjningar vi föreslår uppgår således till cirka 16,1 miljoner kronor. Från denna kostnad bör räknas belopp motsva- rande det nu till utbildningsanordnarna utgående utbildningsbidragen med cirka 3,8 miljoner kronor. Schablonmässigt beräknat medför våra förslag till framtida system för vapenfriutbildningen således merkostna- der på totalt drygt 12 miljoner kronor.
9103. Överväganden angående kostnader
En övergripande bedömning av de aktuella alternativen ger vid handen att man för en merkostnad på omkring tolv miljoner kronor skulle kunna åstadkomma en bra utbildning av vapenfria i denna form. Vi bedömer
att detta är en ganska ringa resursinsats för att få ut effekt av den utbildning som för närvarande är starkt ifrågasatt. Tolv miljoner kronor motsvarar omkring tio procent av de direkta utgifterna för vapenfria tjänstepliktiga. De kvalitativa vinsterna i förhållande till de beräknade merkostnaderna måste anses så stora att det är angeläget att den föreslag- na utbildningen kommer till stånd.
9.11. Överväganden angående möjliga konsekvenser av våra förslag
9.11.1. Utgångspunkter
Våra principiella ställningstaganden till vapenfriutbildningens inrikt- ning innebär i stark sammanfattning att vi ser de vapenfria tjänstepliktiga som en viktig resurs i det till bered- skaps- eller krigsförhållanden omställda samhället, att för att denna resurs skall tillvaratas effektivt skall de vapenfrias tjänstgöring under dessa förhållanden organiseras genom att de va- penfria krigsplaceras, att de vapenfria skall ges utbildning för dessa uppgifter.
Våra principiella ställningstaganden till samhällets ianspråktagande av de vapenfria innebär i sak inte några förslag till ändringari förhållande till statsmakternas tidigare ställningstaganden i dessa frågor.
Våra förslag till inriktning och utformning av vapenfriutbildningen i framtiden innebär snarast ett konsekvent genomförande av riksdagens uttalade intentioner. De kan dock upplevas som förändringar ijämförel- se med delar av nuvarande verksamhet.
Våra ställningstaganden till formerna för hur de vapenfrias ianspråk- tagande under beredskap och krig bör organiseras genom krigsplacering utgör inte heller någon förändring i förhållande till statsmakternas tidi- gare ställningstaganden. I förhållande till nuläget kan de dock upplevas som förändringar.
Vi kan dock inte bortse ifrån, att för en liten grupp medborgare är det oacceptabelt att ens som vapenfria fullgöra tjänstgöring som syftar till deras ianspråktagande under krigsförhållanden. De är för den skull beredda att vägra all motsvarande tjänstgöring i samhället.
Vi kan inte heller bortse ifrån att, med den utformning vapenfriutbild- ningen genom åren har fått, många för närvarande i verkligheten ge- nomför grundutbildning som vapenfri utan att komma i kontakt med möjliga krigsuppgifter. Det förekommer också att den vapenfrie därefter inte blir krigsplacerad alls eller blir krigsplacerad i en organisation som inte repetitionsövas eller rentav kan ifrågasättas om den kommer att verka under beredskap eller i krig.
Ett antal vapenfria har genom att begära sig till vissa utbildningsan- ordnare kunnat acceptera vapenfri tjänst under nuvarande förhållanden (som inte konsekvent leder till krigsplacering) som en egen moralisk kompromiss. För dem kan våra förslag till framtida inriktning av vapen-
friutbildningen framstå som skärpningar av förutsättningarna för tjänst- göringen.
Det finns inget underlag för närmare bedömningar av hur denna grupp vapenfria slutligt ställer sig till utbildning som leder till krigspla- cering.
9.11.2. Bakgrund
En mindre grupp värnpliktiga och vapenfria vägrar att fullgöra vare sig värnplikt eller vapenfri tjänst -— så kallade totalvägrare.
Under 1984 var det 283 värnpliktiga som vägrade fullgöra värnplikt (vägran jämlikt 68 & värnpliktstjänstgöringskungörelsen). Av dessa var 180 stycken (85 procent) förstagångsvägrare som vägrade vid grundut- bildningen. Av de 283 vägrarna var det 85 stycken (30 procent) som tidigare ansökt om vapenfri tjänst.
Under 1984 var det vidare totalt 89 vapenfria som vägrade fullgöra ålagd tjänst (vägran jämlikt 26 & vapenfrikungörelsen). Av dessa var det 77 stycken som vägrade vid grundutbildningen. Av dessa 77 var det 64 stycken som var förstagångsvägrare.
Sammanlagt var det alltså 372 värnpliktiga eller vapenfria tjänsteplik- tiga som totalvägrade.
Utöver de ovan redovisade vägrarna anmäldes samma år 833 värn- pliktiga för rymning och 80 vapenfria för utebliven inställelse. Dessa så kallade förstagångsrymmare kan enklast beskrivas som den grupp som endera inte inställde sig alls till beordrad tjänstgöring eller inte ”kom tillbaka” efter ledighet. Skälen till varför dessa rymde finns ej systema- tiskt kartlagda på ett sådant sätt att de låter sig beskrivas här eller så att de kan bli föremål för analyser eller slutsatser. Rent erfarenhetsmässigt kan dock konstateras att det i denna grupp finns en avsevärd andel vars rymning snarare kan karakteriseras som konsekvens av tillfälligheter i de enskildas sociala situation än som överlagda beslut om totalvägran. I gruppen finns till exempel psykiatriska sjukdomsfall och missbrukare i akuta tillstånd, värnpliktiga som inte kan lösa akuta sociala problem m.m. Det är således inte korrekt att betrakta denna grupp som totalväg- rare.
Av den mindre gruppen om 283 värnpliktiga egentliga totalvägrare är det 85 stycken som tidigare ansökt om vapenfri tjänst. Hur dessa förde- lats på skäl för sin ansökan om vapenfri tjänst är ej känt.
De 372 totalvägrarnas skäl för sin vägran finns ej systematiskt kartlag- da. Enskilda vägrare har dock för olika handläggare redovisat sina ställningstaganden. Det är därför rent erfarenhetsmässigt noterat att det i denna grupp finns ett antal både värnpliktiga och vapenfria som vägrar till följd av ett överlagt beslut. Det kan därvid konstateras att bland dessa finns ett antal som vägrar på grund av rent ekonomiska skäl och ett antal som vägrar av sociala skäl.
Utanför den grupp som medges vapenfri tjänst är det således ett förhållandevis litet antal som totalvägrar av egentliga etiska eller mora- liska skäl.
Omfattningen av attityder av det slag som här diskuteras är mycket
svåra att kartlägga eller mäta. Felkällorna kan vara många och attityder kan förändras över tiden. Medvetna om dessa brister har vi i den under- sökning av de vapenfrias attityder till vapenfriutbildningen vi låtit ge- nomföra ändock tagit upp frågeställningen. Undersökningsresultaten tyder på att det även inom vapenfrikollektivet finns en grupp som uppfattar nuvarande former för vapenfri tjänst som en egen moralisk kompromiss. Detta styrks av vissa kommentarer till undersökningen och en del svar på öppna frågor i densamma.
Det är enligt undersökningen uppemot tio procent av de vapenfria som svarar att om de fick välja igen idag skulle de överväga att totalvägra i stället. Frågan är ställd mot bakgrund av de vapenfrias nuvarande tjänstgöringsförhållanden. Det är sannolikt att det i denna grupp finns en andel vars svar styrts av missnöje med formerna för deras fredstjänstgöring enligt nuvarande system och inriktning.
9.11.3. Diskussion av alternativ
I debatten om den vapenfria tjänsten och även som en del i fredsdebatten har ibland frågorna om krigsplacering och alternativa tjänstgöringsfor- mer tagits upp. Det har till exempel framförts att den, som på grund av att han upplever sig komma i konflikt med sin allvarliga moraliska, etiska eller religiösa övertygelse, totalvägrar inte skall dömas för denna vägran om han förklarar sig beredd att fullgöra annan tjänst i samhället.
En sådan uppfattning har bland annat getts visst stöd i skriften ”Ett brev från biskoparna i fredsfrågan” (Verbum 1985) i vilken man hänvi- sar till biskopsmötets tidigare uttalanden att så kallad samhällstjänst utan krigsplacering borde inrättas som tjänstgöringsalternativ.
I ett annat uttalande har en biskop i en skrift i fredsfrågan uttalat att det borde finnas vapenfriutbildning som leder till krigsplacering ”utan- för totalförsvaret”.
Vi hänvisar till vad vi i kapitel 4 som grunder för våra ställningstagan- den utförligare har anfört om krigsplacering som funktion och som begrepp. Vi hänvisar också till vad vi i samma kapitel anfört om total- försvaret i dessa båda avseenden. Vi vill dock ytterligare utveckla dessa resonemang något.
”Det svenska totalförsvaret omfattar alla de åtgärder som krävs för att förbereda landets försvar inför yttre hot och för att ställa om samhället till kris- och krigsförhållanden. I sådana situationer omfattar totalför- svaret strängt taget hela det omställda samhället” (proposition 85/86:100 sid 61).
Beredskapsförberedelsena omfattar i stort sett all offentlig verksam- het. Förordningen om vissa statliga myndigheters beredskap (SFS 1977:55) delar in myndigheterna i myndigheter vars verksamhet skall upprätthållas under krig och vid krigsfara och myndigheter vars verk- samhet ej skall upprätthållas under krig. För de förstnämnda skall bland annat finnas krigsorganisation och krigsplaceringsplan. För de sist- nämnda skall finnas avvecklingsplan. Även vid dessa myndigheter skall finnas krigsplacerad personal för vissa uppgifter. Lagen (1964263) om kommunal beredskap och lagen (1981 :1216) om kyrklig beredskap reg-
lerar beredskapsförberedelser inom primärkommuner, landsting och kyrkliga kommuner.
För att garantera tillgång till personal till olika delar av samhället även under beredskap och i krig finns ett antal pliktlagar. Svenska män omfattas av värnplikt mellan 18 och 47 års ålder, vapenfria omfattas av tjänsteplikt enligt värnpliktslagen. Alla svenska medborgare omfattas av civilförsvarsplikt mellan 16 och 65 års ålder. Hälso- och sjukvårdsperso- nal omfattas av en särskild tjänsteplikt mellan 16 och 70 års ålder. Ytterligare särskilda lagar omfattar polismän, veterinärpersonal m.fl. Allmän tjänstepliktslag ålägger slutligen — — — ”envar från och med det kalenderår, varunder han fyller sexton år, till och med det kalender- år, varunder han fyller sjuttio år, att efter föreläggande av arbetsmark- nadsstyrelsen eller länsarbetsnämnd antaga och utföra sådant arbete, som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva (allmän tjänsteplikt). (SFS 1959183 5 9). Den sistnämnda lagen har ingen begränsning avseen- de medborgarskap utan omfattar även icke svenska medborgare.
Skyldigheten för varje medborgare (och ytterst även icke svenska medborgare som vistas i landet) att efter förmåga och vid behov medver- ka i totalförsvaret är alltså absolut. Vapenfri tjänst är en form för undan- tagande från värnplikt för dem för vilka bruk av vapen mot annan är oförenligt med hans allvarliga personliga övertygelse. Tillståndet till vapenfri tjänst är alltså ett ställningstagande till bruk av vapen och påverkar inte grundfrågan om skyldigheten att medverka i samhället.
Att krigsplacera vapenfria utanför totalförsvaret skulle innebära att krigsplaceringen skedde i verksamheter som i förhållande till samhällets situation under beredskap eller i krig bedömts som mindre angelägna. Krigsplacering i dessa verksamheter skulle därför ske i organisationer som endera inte skall upprätthållas alls eller vars verksamhet minskas under dessa förhållanden.
Att krigsplacera vapenfria utanför totalförsvaret skulle dessutom inne- bära att ett antal verksamheter som nu bedömts lämpliga som krigsplace- ringsalternativ för vapenfria utesluts. Bland sådana placeringsalternativ ”inom totalförsvaret” som därmed skulle komma att uteslutas kan näm- nas kyrklig verksamhet (både inom svenska kyrkan och inom de flesta samfund), sjukvård, barnavård, åldringsvård och brand- och räddnings- väsende.
Vi har svårt att tro att ”vapenfriutbildning” som skulle bedrivas mot i första hand verksamheter som inte är angelägna att upprätthålla under beredskap och i krig kan göras meningsfull för de vapenfria.
Att låta vapenfria fullgöra ”samhällstjänst” eller annan form av tjänst- göring skulle innebära att de fritogs från värnplikt och tjänsteplikt som vapenfri i fred och i krig. Den enskilde skulle därmed omfattas av civilförsvarsplikt (möjligen av särskild tjänsteplikt) och av allmän tjäns- teplikt. Rent teoretiskt skulle därmed ytterst den situationen kunna uppstå att en enskild som till följd av samvetsbetänkligheter inte vill fullgöra vapenfri tjänst i stället kan åläggas tjänst till exempel inom vapenindustrin. För att undvika varje form av tänkbar samvetskonflikt måste dessa medborgare fritagas från alla former av tjänsteplikt. — dvs. ställas eller ställa sig helt utanför samhällssolidariteten i en för samhället
svår situation. Att begränsa resonemangen om tjänstgöringsskyldigheten till enbart verksamheten i fred innebär endast att från både de enskildas och samhällets sida skjuta upp ställningstagandena till dessa frågor.
9.1 1.4 Sammanfattande överväganden
Det ingår inte i vårt uppdrag att föreslå förändringar i de grundläggande förutsättningarna för den vapenfria tjänsten. Vår analys av möjliga konsekvenser av våra förslag till den framtida utformningen av vapen- friutbildningen har dock lett till att vi i de ovan redovisade avseendena haft anledning att överväga att till regeringen framlägga förslag om översyn av de grundläggande förutsättningarna.
Vi har funnit att försök att för vissa värnpliktiga söka varianter av vapenfri tjänst eller andra tjänstgöringsformer utanför det system för vapenfriutbildning vi föreslår skulle leda till orimliga konsekvenser. Framför allt skulle det rubba principen att skyldigheten för varje med- borgare att efter förmåga och vid behov medverka i totalförsvaret är absolut. Vi är därför inte beredda att föreslå översyn av dessa förhållan- den.
Enligt vår mening torde exemplifierade och andra inslag i debatten om den vapenfria tjänsten i viss utsträckning grundas på missförstånd eller bristande upplysning.
En debatt om de vapenfrias roll och uppgifter i totalförsvaret kan vara ett värdefullt inslag i den politiska debatten om säkerhetspolitiken och totalförsvaret liksom ett komplement i diskussionen om fredsarbetet. Vi ser det som angeläget att de vapenfrias eget och dem närstående orga- nisationers engagemang i dessa frågor tillvaratas. Det är därför också angeläget att syftet m.m. med vapenfri tjänst samt de vapenfrias roll och uppgifter i totalförsvaret klargörs liksom konsekvenserna för samhället och den enskilde av en vägran att medverka i samhället under beredskap eller i krig. Vi finner i detta sammanhang anledning att erinra om vad vi under rubriken ”Information om säkerhetspolitik och försvarsupplys- ning” anförde i betänkandet ”Värnplikten i samhället” (SOU 1985:36 kap 10).
Vi förordade där en ökad satsning på information om säkerhetspoli- tiken och totalförsvaret. För att motverka sådana missförstånd som vi ovan hänvisat till föreslår vi att nämden för vapenfriutbildning ges i uppdrag att och resurser för att i samverkan med övriga berörda myn- digheter utöka informationen till allmänheten (särskilt berörda organi- sationer) om de vapenfrias roll och uppgifter i totalförsvaret.
Vi förutsätter att nämnden för vapenfriutbildning i anslutning till övergång till det av oss föreslagna utbildningssystemet riktar informa- tion till i utbildningsverksamheten engagerade myndigheter.
Vi föreslår också att vapenfrinämnden ges i uppdrag och resurser för att i samverkan med nämnden för vapenfriutbildning utarbeta informa- tion om de vapenfrias roll i totalförsvaret, deras uppgifter och utbildning att riktas till sökande av vapenfri tjänat.
10. Tjänstgöringstiden
Gällande vapenfrilag anger att vapenfri är skyldig att för sin utbildning tjänstgöra minst 395 och högst 420 dagar och att tjänstgöringen utgörs av grundutbildning och repetitionsutbildning (Vapenfrilagen 5 5).
Tjänstgöringstiden är alltså för närvarande i huvudsak lika lång för alla. Någon uppdelning på grund- och repetitionsutbildning görs ej i vapenfrilagen.
I vapenfrikungörelsen anges att vapenfri får tillgodoräkna sig tjänst- göringstid som värnpliktig. Dock får tiden för den vapenfria tjänstgö- ringen icke bli kortare än 75 dagar (SFS l966:414 15 5).
10.1. Differentierad utbildningstid
Utbildning till ledarbefattningar och specialistbefattningar är, uttryckt i generella termer, mer tidskrävande. För att skapa erforderligt tidsut- rymme för de mer tidskrävande utbildningarna, som vi anser bör anord- nas, finns två handlingsvägar. Dessa är att endera förlänga den för alla vapenfria lika långa utbildningstiden så att den räcker även för de mest tidskrävande utbildningarna, eller att differentiera utbildningstiderna för vapenfria tjänstepliktiga på samma sätt som redan gjorts för värn- pliktiga.
En förlängd utbildningstid för alla vapenfria innebär ökade kostna- der. En sådan lösning skulle också strida mot vårt principiella ställnings- tagande till att utbildningsbehoven primärt skall vara styrande för ut- bildningstiden. Vi förordar därför att utbildningstiderna för de vapen- fria differentieras utifrån de kriterier vi har föreslagit. För att inte skapa ett administrativt alltför svårhanterligt system har vi begränsat vårt förslag till tre kategorier.
10.2. Överväganden angående utbildningstidens längd
Vi har övervägt utbildningstidens längd. Vår första utgångspunkt har därvid varit att den i första hand bör bestämmas av de ramar som utbildningens innehåll sätter upp genom den tid som erfordras för att nå utbildningsmålen.
Vapenfri tjänst är en form för undantag från värnplikten. I övervägan-
dena av utbildningstidens längd har vi därför inte kunnat bortse från jämförelser med värnpliktsutbildningens längd. Detta gäller särskilt grundutbildningen.
För F- och G-värnpliktiga är grundutbildningstiden fastställd till minst 220 och högst 350 dagar. Den vanligaste utbildningstiden är för dessa kategorier 227 dagar (i armén). I jämförelsen med utbildningsti- derna för värnpliktiga anser vi att grundutbildningstiden för vapenfria måste anpassas så att det inte kan framstå som ”lönsamt” att få vapenfri tjänst — dvs. tjänstgöringsskyldigheten som vapenfri skall normalt inte omfatta kortare tid än vad den skulle ha gjort för honom enligt värn- pliktslagen.
På grund av den splittrade ledningsbild som för närvarande finns när det gäller vapenfriutbildningen finns ingen systematisk uppföljning gjord av behoven av tid för olika vapenfriutbildningar.
Vissa erfarenheter talar dock för att nuvarande tjänstgöringstid med omkring 300 dagar för huvuddelen av de vapenfria är lämplig.
Den nuvarande grundutbildningstiden omfattar alltså omkring 42 veckor (300 dagar). Den schemabundna utbildningen kan av dessa 42 veckor för närvarande omfatta från någon vecka upp till 20 veckor av denna tid. Våra förslag innebär att tiden för grundläggande utbildning utökas till att omfatta åtta år tio veckor för de flesta vapenfria.
Våra förslag till ändringar i inriktningen av utbildningen kan komma att påverka bedömningarna av tidsbehov för olika utbildningar. Nämn- den för vapenfriutbildning bör därför ges ett uppdrag att särskilt följa upp dessa frågor och till regeringen anmäla eventuella förändringar i behoven.
10.2.1. Förslag till författningsändring
Genom att många av de vapenfria inte krigsplaceras i en särskilt inrättad krigsorganisation utan i organisationer tillsammans med personal av många andra kategorier kommer förutsättningarna för och betingelser- na under repetitionsutbildningen att variera kraftigt. Övningar alltifrån några dagars längd upp till flera veckor kan bli aktuella. Även övnings- intervallen kan variera. Vi har därför funnit att det vore olämpligt att i författning detaljreglera repetitionsutbildningen i vare sig längd eller antal övningstillfällen. Tjänstgöringsskyldigheten för vapenfria bör där- för uttryckas som en högsta tjänstgöringsskyldighet för utbildning i fred.
I huvudsak av rättviseskäl i jämförelse med de värnpliktiga — men också för att säkerställa att ett visst minimum av den ålagda tänstgörings- skyldigheten tas ut som grundutbildning — har vi dock funnit att inom denna högsta tjänstgöringsskyldighet bör även tiden för grundutbild- ningen regleras.
Som ett ytterligare skäl för att längden på grundutbildningen bör regleras har vi noterat att det, så länge detta ej har skett, är formellt — och ibland även praktiskt — oklart huruvida en enskild vapenfri fullgör grundutbildning eller repetitionsutbildning. Med nuvarande ut- bildningsorganisation spelar detta i och för sig mindre roll sett enbart ur utbildningssynpunkt. Vid tillämpningen av värnpliktsförmånsförord-
ningen är det dock av avgörande betydelse om den enskilde fullgör grundutbildning och skall uppbära dagersättning eller om han fullgör repetitionsutbildning och skall uppbära dagpenning.
Vi föreslår att nuvarande 5 5 1 st. vapenfrilag ändras enligt följande:
55 Vapenfriutbildningen utgöres av grundutbildning och repeti- tionsutbildning. Vapenfri tjänstepliktig är skyldig att för sin utbild- ning i fred tjänstgöra sammanlagt högst 520 dagar. Tjänstgöringen i fred omfattar grundutbildning och repetitionsutbildning.
Vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra grundutbildning som omfattar för
tjänstepliktig kategori K minst 390 och högst 415 dagar, tjänstepliktig kategori L minst 340 och högst 365 dagar, tjänstepliktig kategori M minst 290 och högst 315 dagar.
Detta vårt förslag innebär för vapenfria i de föreslagna kategorierna K och L en förlängning av utbildningstiden för dessa kategorier i förhål- lande till nuläget. Detta innebär en utökning av det totala antalet tjänst- göringsdagar för vapenfria med cirka 20.000 dagar per år, vilket i viss mån kostnadsmässigt balanseras av den förkortning av grundutbild- ningstiden för huvuddelen av de vapenfria som vårt förslag ger möjlighet till.
10.2.2. Repetitionsutbildning är angelägen
Vi vill i anslutning till ovan redovisade överväganden angående utbild- ningstidens längd framhålla den betydelse vi tillmäter repetitionsutbild- ningen. Huvuddelen av de vapenfria genomgår grundutbildningen före 25-årsåldern. De är avsedda att kunna vara verksamma i sina uppgifter i krigsorganisationen under normalt mer än 20 år. För att de inte skall förlora sina kompetens för krigsbefattning erfordras repetitionsutbild- ning.
Vi uttalar som vår mening att det är angeläget att, för uppehållande av kompetensen även i dessa delar av totalförsvaret, systematiserad repeti- tionsutbildning organiseras för de vapenfria tjänstepliktiga och att så- dan repetitionsutbildning verkligen genomförs.
10.2.3. Tillgodoräknande av värnpliktstjänstgöring
Enligt 15 & 2 st. kungörelsen (l966:4l4) med vissa bestämmelser om vapenfria tjänstepliktiga skall tjänstgöringstiden (420 dagar) minskas med den tid under vilken den vapenfrie fullgjort tjänstgöring i form av värnpliktsutbildning. Tiden för den vapenfria tjänstgöringen får dock inte bli kortare än 75 dagar (minimitiden).
Den på detta sätt beräknade återstående tjänstgöringstiden påverkar den vapenfries uttagning till tjänstgöring. Vapenfria med återstående tjänstgöringstid i intervallet 75 — 190 dagar uttas antingen till civilförsva-
ret eller — för dem som hänförs till hälso- och sjukvårdspersonal — till socialstyrelsen. De med något längre tid än 190 dagar ges för närvarande regelmässigt uttagning till postverket. Övriga kan ges uttagning till andra utbildningsanordnare.
Nämnden för vapenfriutbildning beräknar den återstående tjänstgö- ringstiden och bestämmer uttagningen. Antalet sådana ärenden uppgår till drygt 800 per år.
10.2.4. Tillgodoräknande av vapenfri tjänst
142 & kungörelsen (l969:380) om värnpliktigas tjänstgöring m.m. sägs att tjänstgöringstiden i form av värnpliktsutbildning (alltså grund- och re- petitionsutbildning sammantaget) skall minskas med den tid under vil- ken den värnpliktige fullgjort vapenfri tjänst. Tiden för värnpliktstjänst- göringen får dock inte blir kortare än vad som skulle återstått för honom som vapenfri.
Enligt värnpliktsverkets tillämpningsföreskrifter (PRF kap. 3:409) skall minskningen tas ut på det sätt som är lämpligast med hänsyn till den värnpliktiges uttagning. Den som inte har någon tjänstgöringstid att tillgodoräkna får i regel tillbaka den militära uttagning han hade innan vapenfritillståndet. Övriga placeras företrädesvis i bevaknings- eller de- påtjänst.
Värnpliktsverket beräknar den återstående tiden och bestämmer den värnpliktiges uttagning. Ärendena har under flera år varit få, omkring något tiotal årligen.
Under 1985 har dock antalet sådana ärenden ökat och uppskattas bli ett femtiotal. Underlaget är dock för litet för att några bestämda slutsat- ser skall kunna dras härav.
Med hänsyn till den kortare tjänstgöringstid som därvid kan åläggas den värnpliktige är det emellertid inte alltid möjligt att på denna tid hinna ge tillräcklig utbildning — bland annat vapenutbildning — för den avsedda krigsbefattningen. Tidigare fullgjordes återstående tjänst- göringstid i handräckningstjänst utan krav på krigsplacering. Den nu- mera (sedan 1983-07-01) införda utbildningen i bevaknings- eller depå- tjänst syftar däremot till sådan placering.
För att i dessa fall ge allmän soldatutbildning och erforderlig vapen- utbildning för krigsplacering i bevaknings- eller depåtjänst åtgår cirka 100 dagar.
10.2.5. Överväganden angående tillgodoräknande av tid
Vid en övergång från värnpliktstjänstgöring till vapenfri tjänst och om- vänt får den värnpliktige/vapenfrie tillgodoräkna sig tiden för tidigare fullgjord tjänstgöring. I båda fallen finns alltså bestämmelser om den minsta återstående tjänstgöringstid som likväl kan tas ut. Minimitiden för den som får tillstånd till vapenfri tjänst är därvid bestämd med hänsyn till vad som behövs för att ge erforderlig utbildning. För den som gjort vapenfri tjänst ger minimitiden däremot uttryck för att det inte i något fall får ”löna sig” att återgå till vanlig värnpliktstjänstgöring.
Denna skillnad bör ses mot bakgrund av att den som begär att få sitt tillstånd till vapenfri tjänst återkallat, utan vidare medges detta. Den vapenfrie disponerar alltså över möjligheten att lämna den vapenfria tjänsten och behöver bara avvakta vapenfrinämndens beslut om återkal- lelse. Beroende på vilken militär uttagning han sedermera erhåller, kan han komma att åläggas en längre tjänstgöringsskyldighet än vad som ålegat honom som vapenfri. Detta kan den enskilde möjligtvis uppfatta som en orättvisa. Det är emellertid allmänt godtaget att uttagning till olika värnpliktskategorier medför olika tjänstgöringsskyldighet.
Vi finner inte anledning att föreslå andra regler för beräkning av tjänstgöringstid.
11 1.1 ' _, , 'I
' _ , ' " ' ' affär?: 'if-3.3»? anti; i*mbi=:.i.-.,-v.;-._ nå't—';: gr,.l- ? ,,,," 114-'.. .in ,; fria-':? . _ii-Lft'l '.l;:'_",if', -',-,-.;.i.-;9.rii mimi millii mia"... "5=Q'1*'i:':iil'tj r1' yr,..i' ( *,l, ' .,, '—' _ " . , _ väg”.”:ognuin:—ni i.um. l .it..,."'»l—i."ir ;,- .i. i'1:.'.u.,;t.1..—'t.iu.
' ' i :. in Jirliauil .'_=' " n-"I ”lir
ig'lllf-Hfjilii.1'g',t?j!1',;iv's —
' '.",iJ 1115 ! l-I'.l 1"
..-,,-w1li"ir!1'i &." i..,"s' 'k_'.:— 101 ,j-lfiri.
o..-. i'eär'i, l—' —-',,"i-"—1:Cf_- i-a'sålljl - få:... tf :; . . '.i- .."—lii'if "lif”,
" 1.11." n:. IV:-"l »: i ]" "i'l731.r:.l[14'll;jl' ,...,- ,.. . ., r_ ' s. , '.1.'. J,». .c 1 ... ". . - (f.ö i.: .t '; '.'-V'. ' Li., . >: :- ..,-;f=; igj'rrirvri _», '(,il-u ;: tå. f.:luf'aJu .. " "'I; 'i i". . .-. i" i: wii .i'ii. -in:
i ' " ' ' ' ' "tllliå:
,vi i .u' , ) , , l 1.1” 'I _ . . . :. . , _iä'— ' '. ' . * .
' 9 . 141 |
.")i I iI ' ' ' '. t i u : _( . I L i.. 1' ..L'
., ,,, l, l , . | | . u]: ., s
1. ! | i" . IT | .
.il * _ | . .t . » - I 1 l._. . * I (114 ;." ... . . , lk |-,l . * ( '
."..u'l-llll . i |
' . !, Li I: . 7 i | . , l _ .1 * . i: . ., ..' ' .' & 'i'l (VV, il1 l . 1 , ' . [' l |
till, ' » .
” f- . ' i .;
4— ' ”J 54 *.
(#17 ', , '. , .j , , ris _ , ' . i UHI-615” | "' i ' — I . ' i —1'» : * 11" 1 _ ' .. . . , , . _: Niu/" igang (':..ij" i...—.: ,. . ..a' ; »! [, ' ' apr.. ?,. WLM'. .fil'v ur.-Ti v.;l-'$.ll1liå1"l1' " * *- .. ;;...1'... 1; * "'.'z'i 3' .lia .. i. null;. . , '.-l .._.i_'.'.'-_:' |1_'-'| -,=_'I".._i_ . ' ' .! ' " _ _ .. ' 'i*_'_"'.. ' ' l ..,,lli'i'äl'i. ”'"-'tis; Mir.-' ii. . ' '.' , ' ' -l ' * ' 5- .."st'i l.?- - ['x—"'I” 'i'-' " aom i.e.— ' ';».Äll- . . '- , l'f' _" ' ."i. "11 51
_H-ÅITHII: fli'xlx'. "v." .' 'i..l " in....”i-c. ' -..'i'£il'...'..l,', *! gjérf” Wynn”. rian .? gift . r ." ....1". '... ' ..... aula.: ”naval. for. , i",-ligen fall fa: 'lf'ilme .-"'_' 'li' nu..-..?." .fi ”mil-?"" Å'-i'l|'3,=l'i"ln'- ,,
11. Handledarnas roll, utbildning m.m.
1 1.1 Handledarnas roll
Vi har i ett föregående avsnitt angett mål och vissa förutsättningar för den praktiska befattningsutbildningen. Vi har samtidigt konstaterat, att den enda realistiska formen för att organisera utbildningen på ett sätt som ger de vapenfria erfarenheter och kunskaper som de kan omsätta i uppgifter i krigsorganisationen är att låta dem medverka i befintliga verksamheter. Detta innebär alltid en balanssituation mellan ytterlighe- terna att å ena sidan göra de uppgifter någon anställd skulle ha gjort och att å andra sidan stå utanför verksamheten och bildlikt eller i värsta fall bokstavligt titta på.
De vapenfria skall under pressade förhållanden under beredskap och i krig kunna göra fullvärdiga självständiga arbetsinsatser eller på ett fullgott sätt kunna ingå i arbetslag. De vapenfria skall utbildas inom verksamheter som med få undantag är nya för dem.
För att de vapenfria mot denna bakgrund skall få en praktisk befatt- ningsutbildning som ger de erfarenheter och kunskaper som är nödvän- diga för krigsuppgifterna och för att utbildningen samtidigt skall bli så stimulerande och motiverande för dem att utbildningen ger önskade resultat krävs en systematisk och kvalificerad handledning ute på de olika tjänstgöringsplatserna.
Den undersökning av de vapenfrias upplevelser av och attityder till utbildningen som vi låtit statistiska centralbyrån genomföra, visade att det var en minoritet av de vapenfria som upplevde sina uppgifter som meningsfulla. Det var 45 procent av gruppen som kände sig utnyttjad och 60 procent som upplevde sig mest som extra arbetskraft. Hela åtta procent tyckte sig inte ha fått någon handledning alls, åtta procent tyckte att den varit dålig, 50 procent svarade ”både och” och 34 procent tyckte att handledningen varit bra.
I undersökningen tillfrågades de vapenfria också om attityder och fördomar de mött på tjänstgöringsplatsen. Undersökningen visade att det var vanligt att de vapenfria tyckte sig ha mött negativa attityder. Vanligast bland dessa var upplevelsen av att den vapenfrie har den lägsta statusen på arbetsstället. Det var 40 procent av alla vapenfria som svarade att de upplevt denna attityd. Att ”arbetsgivaren” inte betraktar den vapenfrie som en del av totalförsvaret var också en vanlig attityd. Den hade upplevts av 25 procent av de vapenfria. Attityder som att de
vapenfria ”fyller ingen uppgift men någonstans ska dom väl vara när dom inte gör lumpen” uppgav sig tolv procent ha mött. Att de vapenfria betraktas som ”lite underliga" eller avvikande och/eller att de är ”fega — inga riktiga karlar” var också attityder som många hade mött.
Det skall framhållas att många av de vapenfria i undersökningen bara har positiva erfarenheter från tjänstgöringen att berätta om. Exemplen ovan — och de ytterligare beskrivningar som återfinns i rapporten ”Vapenfria tycker...” — markerar dock tydligt betydelsen av att de vapenfria och hela vapenfriutbildningen ges en god introduktion på tjänstgöringsställena för den praktiska befattningsutbildningen. Det tor- de vara nödvändigt att personal på tjänstgöringsställena ges en viss information om vapenfriutbildningens syften och om förutsättningarna för den praktiska befattningsutbildningen. Ansvaret för att så sker samt naturligtvis för att den vapenfrie själv introduceras på tjänstgöringsstäl- let bör åvila handledaren.
11.2. Organisation
Som handledare för vapenfria tjänstepliktiga bör i första hand väljas personer som på ett naturligt sätt kan förena denna uppgift med sina ordinarie uppgifter i praktiskt arbetsledande ställning. Det är naturligt- vis inte möjligt att i detta sammanhang mer exakt ange vilka befattnings- havare i olika organisationer som bör komma ifråga som handledare. Vi vill dock betona vikten av handledarens roll. Han eller hon bör inte bara vara, som en vapenfri beskrivit rollen i undersökningen, ”en som man alltid kan ringa till”.
För att bidra till effektivitet i utbildningssituationen bör handledning- en organiseras med god kontinuitet. Vi tar därför avstånd från förfaran- den som, i enlighet med vad som redovisats för oss som förekommande, innebär att handledaruppgiften mer eller mindre systematiskt flyttas mellan olika personer.
För att effektivisera handledningen kan det ofta vara lämpligt att en handledare i normalfallet svarar för mer än en vapenfri. I enstaka fall torde verksamheten kunna organiseras i särskilda lag eller grupper av vapenfria. När så sker kan det vara naturligt att särskild arbetsledare för sådan grupp ersätter speciella handledare.
1 1.3 Handledarutbildning
Handledarna måste — utöver egna yrkeskunskaper — för att kunna pla- nera utbildningen själva ha goda kunskaper inom de områden som vi anser viktiga för de vapenfria — dvs. huvuddelen av vad vi föreslår skall ingå i introduktions- och allmän grundutbildning för alla vapenfria. Systematisk handledarutbildning bör därför organiseras av nämnden för vapenfriutbildning. På längre sikt bör genomgången sådan handle- darutbildning ställas som ett krav på den som åläggs detta uppdrag. Det bör ankomma på nämnden för vapenfriutbildning att närmare
utforma denna utbildning. Som utgångspunkter för planeringen kan det dock anges att under en grundläggande utbildning för handledare för vapenfria bör alla de områden ingå som vi angett skall ingå i allmän grundutbildning för vapenfria.
Vi vill även framhålla betydelsen av att handledarna ges goda kunska- per om egen organisations krigsorganisation och om de förhållanden denna skall verka i under beredskap och i krig. Vidare bör som grund för en jämn och hög kvalitet i utbildningen frågor om planering och genom- förandet av den praktiska befattningsutbildningen ingå i handledarut- bildningen.
Som en bieffekt i detta sammanhang, men som en viktig effekt vid andra bedömningar, byggs genom en sådan handledareutbildning suc- cessivt en avsevärd kunskapsbank upp hos myndigheterna och i kommu- nerna. Därmed skapas samtidigt kompetens för den kommunala krigs- planeringen.
Vi vill även framhålla en annan aspekt på betydelsen av att handle- darna har dessa kunskaper om totalförsvaret och de vapenfrias roll i detta. Undersökningen av de vapenfrias upplevelser av och attityder till utbildningen visade, som ovan refererats, att en stor andel av de vapen- fria upplevt sig möta fördomar och förnedrande attityder ute på tjänst- göringsplatsen.
Enligt vår mening bör det ankomma på handledarna att introducera den vapenfrie på tjänstgöringsstället. Introduktionen skall på sedvanligt sätt omfatta upplysningar om tjänstgöringsställets uppgifter, organisa- tion etc. liksom praktiska upplysningar om tjänstgöringstider, måltider och liknande, som den vapenfrie inledningsvis behöver veta för att fungera i verksamheten. I denna introduktion ingår naturligen också presentation av personalen och andra kontaktskapande åtgärder.
Det bör i lika hög grad ankomma på handledaren omvänt att intro- ducera vapenfriutbildningen på tjänstgöringsstället. Det bör i denna introduktion ingå att för ”arbetskamrater” och andra berörda informera om mål mm. för den vapenfries tjänstgöring. Härigenom kan på grund av okunskap negativa attityder till de vapenfria undanröjs.
Vi bedömer det framtida behovet av handledare till omkring l.000. Den nuvarande omsättningen bland handledarna är mycket hög. Våra förslag till en ändrad inriktning för vapenfriverksamheten bör i förening med föreslagen handledarutbildning kunna nedbringa omsättningen. Försiktigt bedömd utifrån erfarenheter av nuvarande system kan en omsättning på 25 procent väntas. Det årliga resursbehovet för handle- darutbildning kan därför med viss osäkerhet bedömas behöva dimensio- neras för omkring 250 elever per år.
Uppgiften att genomföra handledarutbildningen kan med fördel in- ordnas i vapenfriskolorna. Det bör vid den slutliga utformningen av dessa övervägas att koncentrera handledarutbildningen till en av vapen- friskolorna för att åtminstone under en längre uppbyggnads- och stabi- liseringsperiod skapa likvärdighet i utbildningen. En koncentration skulle samtidigt öka de praktiska möjligheterna till ett snabbt utveck- lingsarbete inom detta område.
Med hänsyn till den begränsade elevvolym det här är fråga om är det
mindre realistiskt att försöka genomföra utbildningen starkt decentrali- serad för att till exempel göra besparingar på reskostnader, eftersom huvuddelen av eleverna ändå måste resa. Det är därför möjligt att — med iakttagande av att vissa merkostnader uppstår — förlägga hand- ledarutbildningen till ”norra vapenfriskolan”. Därmed ökas dennas un- derlag för lärare och administration samtidigt som delar av anläggning- en kan utnyttjas bättre.
1 1.4 Kostnader
Mer exakt kan kostnaderna för handledarutbildningen inte beräknas förrän alternativ för dess inplacering i vapenfriutbildningssystemet- un- dersökts närmare. Överslagsberäkningar anger dock en kostnadsnivå.
Vi utgår ifrån att ordinarie arbetsgivare bestrider lönekostnaderna för eleverna i handledarutbildningen. Nämnden för vapenfriutbildning bör bestrida lärar- och kurskostnader samt resor och traktamenten för ele- verna.
Hela handledarutbildningen bedöms behöva omfatta omkring tre vec- kors utbildningstid. (Dessa kan organiseras som en-, två- eller trevec- korskurser.)
Utbildningen ”kostar” således 3.750 elevdagar vilka i 25-mannagrup- per kan fördelas på 30 klassrumsveckor. Rese- och traktamentskostna- der uppskattas till cirka 2,5 miljoner kronor. De för denna utbildning tillkommande lärar- och kurskostnaderna uppskattas under förutsätt- ning att i övrigt befintligt etablissement och viss administration kan merutnyttjas till under 0,3 miljoner kronor.
11.5. Överväganden angående handledarna, utbildning m.m.
Handledarna under den praktiska befattningsutbildningen spelar en avgörande roll för kvaliteten i utbildningen och för hur de vapenfria uppfattar utbildningen. De måste därför ägnas stor uppmärksamhet.
Huvuddelen av delfrågorna om hur handledarna utses och hur upp- giften inordnas i ordinarie arbetsuppgifter osv. är förhandlingsbara. De måste således bli föremål för överläggningar mellan arbetsmarknadens berörda parter. Det bör ankomma på nämnden för vapenfriutbildning att initiera samtal om så samlade lösningar som möjligt inom arbets- marknadens olika sektorer.
Med hänsyn till den betydelse vi tillmäter handledarnas roll är det enligt vår mening angeläget att dessa erbjuds adekvat utbildning för uppgiften. Vi föreslår att regeringen ger nämnden för vapenfriutbildning i uppdrag att och resurser för att anordna sådan utbildning. Enligt vår mening är det nödvändigt att denna utbildning genomförs oberoende av vilken organisationsform för vapenfriutbildningen som i övrigt slutligt väljs.
12. Ledningen av vapenfriutbildningen
13.4.1. Nuvarande bestämmelser
Vapenfrilagen innehåller vissa straffregler. En vapenfri tjänstepliktig, som olovligen avviker eller uteblir från sitt tjänsteställe, kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader (145 vapenfrilagen). Om en vapenfri tjänstepliktig av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsi- dosätter vad som åligger honom enligt reglementen, instruktionen m.m., kan han dömas till böter eller, vid grovt brott, fängelse i högst ett år (16 5)—
Om ett brott som avses i 14 eller 16 55 kan anses som ringa, kan den värnpliktige i stället för straff meddelas tillrättavisning i form av var- ning, extratjänst eller utegångsförbud.
Brott som avses i 14 och 16 && prövas av domstol i en vanlig brottmåls- process, medan tillrättavisning kan bestämmas av vissa arbetschefer. Dessa beslut kan på begäran av den vapenfrie omprövas av tjänstgö- ringsmyndigheten eller av nämnden för vapenfriutbildning.
För värnpliktiga finns för närvarande ett annat ansvarssystem i vilket rätten att utdöma bestraffning ligger på de militära cheferna. Dessa har därvid i vissa fall skyldighet att lämna över målet till allmän åklagare för vidare åtgärder. Lindrigare förseelser kan beivras genom tillrättavisning som beslutas av den värnpliktiges kompanichef.
13.4.2. Reformförslag
I proposition 1985/86:9 lämnas på grundval av militäransvarkommit- téns betänkande ”Nytt militärt ansvarssystem” (SOU 1983:2) förslag till en omfattande reform av det militära straff- och disciplinsystemet. Hu- vuddraget i förslaget är, att förseelser i tjänsten av försvarsmaktens militära personal beivras genom en disciplinpåföljd som meddelas i administrativ ordning genom beslut av tjänstgöringsmyndigheten. I
fredstid skall systemet dock inte omfatta den anställda personalen, för vilken i stället disciplinbestämmelserna i lagen om offentlig anställning blir tillämpliga.
Vanliga förseelser i tjänsten av värnpliktiga skall enligt propositionen kunna föranleda varning, extratjänst, utegångsförbud eller löneavdrag. Tjänstgöringsmyndighetens beslut om disciplinpåföljd föreslås kunna överklagas till allmän domstol som därvid skall handlägga fallet inte som ett brottmål utan som ett domstolsärende. Allvarligare överträdelser av reglerna om värnplikt, till exempel långvarig utevaro från tjänsten, skall också i fortsättningen bedömas som brott (värnpliktsbrott).
13.4.3. Överväganden
Om förslagen i propositionen 1985/8619 antas av riksdagen, finns det enligt vår mening anledning att anpassa ansvarsbestämmelserna för de vapenfria till de nya reglerna för värnpliktiga.
I propositionen föreslås att de värnpliktigas centrala förtroendeorgan (Sveriges centrala värnpliktsråd) får särskilda medel för att kunna bistå värnpliktiga i disciplinärendena. Medel härför bör också komma de vapenfria till del.
Reservation
av ledamoten Lars Nicander
Jag reserverar mig mot kommitténs ställningstagande till tjänstgörings- tidens längd för de vapenfria.
Kommittén föreslår att grundutbildningen för vapenfria — som i dag normalt är 300 dagar för samtliga — skall differentieras med hänsyn till vilken militär befattning den vapenfrie från början uttagits till.
De vapenfria indelas enligt förslaget i tre kategorier: kategori K för plutons- och kompanibefälsuttagna, kategori L för gruppbefälsuttagna och kategori M för meniga. Så långt är det bra. Det är dels rimligt att man inte skall ”tjäna” dagar på att få vapenfri tjänst, dels kan olika vapenfria utbildas på mer relevanta och kvalificerade befattningar än tidigare.
Vad jag vänder mig emot är antalet dagar för de olika kategorierna. I stället för att differentiera vapenfrikollektivet utifrån de grundutbild- ningsdagar som gäller i dag, vill kommittén i stället förlänga den genom- snittliga utbildningen genom att låta 300 dagar bli en ”bottennivå”.
Jag har också noterat att detta är tvärtemot vad regeringen ansåg i frågan om en differentiering så sent som i februari 1984, då man före- skrev att den genomsnittliga utbildningstiden skall vara 300 dagar utan väsentliga avvikelser.
Jag vill därför förorda det alternativa förslag som under utrednings- arbetets gång diskuterats, där dagantalet för var och en av de tre kate- gorierna är 30 dagar lägre, dvs. kategori K minst 360 och högst 390 dagar, kategori L minst 310 dagar och högst 340 dagar samt kategori M minst 260 dagar och högst 290 dagar.
Detta alternativ innebär ändå ett genomsnittligt påslag på 40 dagar per vapenfrikategori i förhållande till motsvarande värnpliktskategori, var- för kommittémajoritetens önskemål om att vapenfri tjänst inte skall ”löna” sig är väl tillgodosett.
Rent principiellt är även detta förfarande ologiskt så länge prövnings- förfarandet kvarstår. Partierna i kommittémajoriteten ställer ju samtliga upp bakom prövningsförfarandet. Trots det litar man inte på denna prövning, utan lägger ändå på extra lång tid som en ytterligare ”pröv- ning” enligt någon form av strafftänkande.
Det är också ologiskt i förhållande till hela den inriktning som kom- mittéarbetet haft — att ta tillvara de vapenfria som en samhällsresurs och göra utbildningen meningsfull. Det finns till exempel inga kvalifi-
cerade utbildningsmoment som motiverar att en miniminivå på 300 dagar är ”lämplig”. Snarare är fallet det motsatta. Man bygger därmed in det terapimoment, som hela utredningsarbetet syftat till att få bort. Jag vill här hänvisa till kommitténs eget resonemang på denna punkt i avsnitt 4.3.2.
Den ytterligare kostnad på cirka 12,5 miljoner kronor som kommitté- majoritetens 30 extra dagar kostar, riskerar också att gå ut över antalet repetitionsövningstillfällen för de vapenfria — erfarenhetsmässigt är det ju detta område som först drabbas av statsmakternas besparingar.
Jag anser det klart väsentligt att dessa repetitionsövningstillfällen verkligen genomförs i den omfattning som krävs. Till exempel för att en vapenfri som är krigsplacerad i en kommuns tekniska förvaltning — vattenverk, fjärrvärme m. m. — ständigt är förtrogen med sina uppgif- ter.
Sammanfattningsvis anser jag att kommittémajoritetens förslag till tjänstgöringstid är principiellt felaktigt, ologiskt och dyrt. Jag förordar i stället det alternativa förslag som ovan angetts.
Särskilt yttrande
av ledamoten Lars Nicander
När regeringen gav värnpliktsutbildningskommittén i uppdrag att stu- dera de vapenfrias utbildning i ett större perspektiv, hade det enligt min mening varit naturligt att beakta alla komponenter i sammanhanget.
Genom de direktiv som utredningen haft att följa, ligger frågan om prövningsförfarandet nu utanför 1983 års värnpliktsutbildningskommit- tés ramar. Detta är olyckligt då viktiga principresonemang för olika utbildningsmodeller — till exempel effekten av helt slopat prövnings- förfarande — därmed aldrig kan fullföljas.
12.1. Nuläge
Det åligger för närvarande nämnden för vapenfriutbildning att jämlikt instruktionen särskilt
] föra register över vapenfria tjänstepliktiga 2 avgöra vilket slag av tjänstgöring som de vapenfria tjänstepliktiga skall fullgöra 3 efter samråd med utbildningsanordnarna bestämma plats och tid-
punkt för tjänstgöring meddela riktlinjer för utbildningen av de vapenfria tjänstepliktiga godkänna av utbildningsanordnarna upprättade utbildningsplaner utöva tillsyn över utbildningen och tjänstgöringen i övrigt efter samråd med vederbörande myndighet svara för krigsplacering av vapenfria tjänstepliktiga
xleUI-Iå
Kostnaderna för nämndens för vapenfriutbildning verksamhet redovi- sas under tionde huvudtiteln i statsbudgeten.
Besvärsärenden rörande beslut om tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst handläggs inom försvarsdepartementet. Ärenden rörande lag om vapen- fri tjänst, kungörelse om vapenfriutbildning m. m. handläggs inom för- svarsdepartementet. Ärenden rörande uttagning till och anstånd med tjänstgöring handläggs av nämnden för vapenfriutbildning med värn- pliktsnämnden under försvarsdepartementet som besvärsinstans. Ären- den om frikallelse handläggs av Värnpliktsverket.
Alla ärenden rörande värnpliktsförmåner handläggs inom försvars- departementet. De vapenfria tjänstepliktiga skall jämlikt lagen om va- penfri tjänst uppbära samma förmåner som de värnpliktiga. Besvärs- ärenden rörande förmåner till enskilda vapenfria tjänstepliktiga hand- läggs dock inom arbetsmarknadsdepartementet.
Ärenden rörande antagande av utbildningsanordnare enligt nuvaran- de ordning avgörs av nämnden för vapenfriutbildning med undantag för frågor om antagning av organisationer som utbildningsanordnare. Des- sa frågor avgörs av regeringen och handläggs i försvarsdepartementet. Beslut om storlek på utbildningsbidrag till dessa utbildningsanordnare fattas inom arbetsmarknadsdepartementet.
Statlig myndighet är enligt kungörelsen med vissa bestämmelser om vapenfria tjänstepliktiga (SFS l966:4l4) skyldig att inom sitt verksam-
hetsområde anordna vapenfri tjänst. Organisationer och kommuner är antagna som utbildningsanordnare.
1973 års vapenfriutredning anförde i betänkandet ”Rätten till vapen- fri tjänst” angående tjänstgöringsalternativ bland annat följande:
”F.n. råder den ordningen att någon skyldighet att mottaga vapenfri för utbildning och tjänstgöring inte föreligger för statliga och kommu- nala organ, utan arbetsmarknadsstyrelsen har att förhandla sig fram till placering av dem som enligt lag skall ha vapenfri tjänst. En sådan ordning är inte tillfredsställande. Utredningen föreslår att för lämpade utbildningsmyndigheter stadgas skyldighet att anordna utbildning och tjänstgöring för vapenfria. Detta bör gälla såväl statliga myndigheter (inkl. affärsdrivande verk) som kommunala och landstingskommunala myndigheter” (SOU 1977:7 sid 110).
Nuvarande lagstiftning reglerar denna fråga i vapenfrikungörelsen (SFS l966:4l4) i 9 5 där det anges att vapenfri tjänst skallanordnas inom vissa områden och i 10 å som stadgar skyldighet för statlig myndighet att anordna verksamhet inom sitt verksamhetsområde.
Situationen är således fortfarande den att ”skall-satsen” i 9 & i flertalet fall endast kan bli verklighet om nämnden för vapenfriutbildning i förhandlingar lyckas komma fram till en överenskommelse om place— ring av vapenfria. Skall nämnden för vapenfriutbildning ha möjlighet att genomföra verksamheten i enlighet med de angivna riktlinjerna och mot det mål som uppsatts för verksamheten krävs att nämnden kan ”ålägga” lämpade utbildningsmyndigheter att anordna befattningsutbildning och tjänstgöring i den omfattning som verksamheten kräver. Detta bör prin- cipiellt gälla för samtliga de utbildningsmyndigheter (statliga, affärsdri- vande, kommunala och landstingskommunala) som bedöms bäst läm- pade för att utbilda mot ett prioriterat behov inom totalförsvaret.
Kostnaderna för utbildning inom civilförsvaret bestrids från anslag under fjärde huvudtiteln.
Kostnaderna för den vapenfriutbildning som anordnas av statens järnvägar bestrids för närvarande över verkets resultatbudget.
Kostnaderna för av statens vattenfallsverk och televerket anordnad vapenfriutbildning belastar likaså för närvarande verkens respektive resultatbudget.
Kostnaderna för vapenfriutbildning anordnad av landstingen bestrids till viss del genom utbildningsbidrag från nämnden för vapenfriutbild- ning och till huvuddelen genom utbildningsbidrag från socialstyrelsen från anslag under femte huvudtiteln.
12.2. Överväganden angående nämndens för vapenfriutbildning roll
Vi konstaterar att uppfattningen om ledningen för utbildningen av va- penfria tjänstepliktiga är mycket splittrad. De nuvarande förhållandena kan sägas vara starkt präglade av många års ”lappverk” av uppbyggnad av den tillämpade utbildningsorganisationen.
Valet av praktiska lösningar på olika problem synes också ha kommit
att präglas av den osäkerhet om vapenfriutbildningens syften och ut- formning som rätt under olika tider. Olika inslag i debatten om de vapenfrias (och totalvägrarnas) attityder synes också ha inverkat på valet av lösningar mer än överväganden av utbildningsmålen. Som skäl för att frågorna om vapenfriutbildningen tidigare handlagts inom arbetsmark- nadsstyrelsen angavs till exempel att styrelsens omfattande erfarenhet av yrkesväglednings- och yrkesutbildningsverksamhet gör den synnerligen lämplig att svara för uttagning, utbildning och fördelning till tjänstgö- ring även av vapenfria (SOU 1965271 sid 88).
De åtgärder som vidtagits sedan nämndens för vapenfriutbildning tillkomst har förbättrat måluppfyllnaden.
Vi har dock kunnat konstatera att det fortfarande finns en klar diffe- rens mellan de av statsmakterna i gällande vapenfrilag och dess förar- beten angivna målsättningarna för vapenfriverksamheten och dess till- lämpning.
Vi anser att man bör anlägga en helhetssyn på ianspråktagandet av de vapenfria under beredskap och i krig.
Organiserandet av nämnden för vapenfriutbildning innebär, så vitt vi kunnat erfara, mer en organisationsöversyn än ett systematiskt anläg- gande av en sådan helhetssyn på verksamheten.
Frågorna om krigsplacering och utbildning av de vapenfria är del- funktioner av beredskapsplaneringen i stort. De är på så sätt direkt avhängiga av övriga avvägningar inom totalförsvaret. De är till följd av samverkansbehoven beroende av övriga civila totalförsvarsmyndighe- ters planering.
Vi anser att en förutsättning för detta är att samlade bedömningar av utbildningsbehoven och -verksamheten görs i planerings- och styrnings- processen.
Nämndens för vapenfriutbildning verksamhets- och ekonomiska pla- nering bör därför enligt vår mening inordnas i försvarets planerings- och ekonomisystem.
Ledningsbilden är alltså idag splittrad. Nämndens för vapenfriutbild- ning ställning i förhållande till nuvarande utbildningsanordnare är ej helt klar. Nämndens styrmöjligheter är inte tillräckliga för att skapa en effektiv utbildningsorganisation. Våra förslag till hur utbildningen av de vapenfria skall utformas och organiseras i framtiden syftar sammanfat- tat till att etablera ett system som på ett rationellt sätt ger de vapenfria den utbildning som är önskvärd för att den resurs de vapenfria utgör skall tillvaratas effektivt i samhället under beredskap och i krig.
För att organisera och administrera denna utbildning behövs enligt vår mening en samlad ledning av utbildningsverksamheten.
Vi föreslår att nämndens för vapenfriutbildning roll stärks genom att nämndens ansvar för utbildningsverksamheten klargörs. Detta bör ske genom ändringar i nämndens för vapenfriutbildning instruktion så att följande intentioner omsätts i lämpliga bestämmelser:
El Vapenfriutbildningen skall ledas av nämnden för vapenfriutbildning. Nämnden bör därför ges den direktivrätt och den tillsynsskyldighet som erfordras för att nämndens ledningsansvar skall vara klart.
El I konsekvens med vad ovan sagts bör det ankomma på nämnden för vapenfriutbildningen att avgöra hur utbildningen skall organiseras mot de mål vi uppställt för utbildningen och inom de ramar för densamma vi skisserat. En funktion av detta är att det bör ankomma på nämnden för vapenfriutbildning att träffa de överenskommelser som erfordras för organisation av utbildningen — dvs. motsvarande nuvarande för- farande för antagande av utbildningsanordnare.
12.3. Departementstillhörighet
Vissa skäl har tidigare talat för den nuvarande ordningen för vapenfri- utbildningens högsta ledning. I betänkandet ”Vapenfri tjänst” anger 1964 års utredning rörande vapenfria värnpliktiga att "Den kritik som från de vapenfrias sida ofta riktas mot det nuvarande uttagnings- och tjänstgöringssystemet tycks delvis vara psykologiskt betingad. Det fak- tum, att uttagningen till olika former av vapenfri tjänst bestämmes av försvarsdepartementets kommandoexpedition och registrering och in- kallelse sker genom militär myndighets försorg, synes ibland leda till uppfattningen, att den vapenfria tjänsten utgör en del av det militära systemet eller står under direkt eller indirekt påverkan av krigsmakten. Ytterligare näring för denna uppfattning erhålles genom att de vapenfria i straffrättsligt hänseende behandlas enligt samma regler, som gäller för värnpliktiga i vapentjänst.
Även om det borde vara möjligt att genom upplysning om de faktiska förhållandena och motiven för nuvarande ordning kunna rätta förekom- mande missuppfattningar, anser dock utredningen psykologiska skäl tala för, att ärenden, som rör de vapenfrias uttagning och tjänstgöring bör handläggas av andra myndigheter.” (SOU 196527] sid 34).
] konsekvens härmed överfördes registreringen m.m. av de vapenfria till arbetsmarknadsstyrelsen och huvuddelen av ärenden därmed till arbetsmarknadsdepartementet. Som en följd härav redovisas nämnden för vapenfriutbildning under arbetsmarknadsdepartementet.
Vi har under vårt arbete erfarit att den nuvarande ordningen medför vissa olägenheter. Vad gäller såväl enskilda ärenden som förmånsfrågor m.m., där lika regelsystem skall tillämpas, innebär den nuvarande ord- ningen att det stora flertalet ärenden handläggs inom försvarsdeparte- mentet medan ett mindretal ärenden handläggs som ”udda” ärenden inom arbetsmarknadsdepartementet.
Väsentligare är dock att denna uppdelning av det högsta ledningsan- svaret troligen kommit att bidra till den splittring i synen på vapenfri- utbildningen som vi kunnat konstatera finns. Målsättningen för vapen- friutbildningen skall enligt vår mening vara att de vapenfria skall utbil- das för att kunna krigsplaceras i befattningar inom totalförsvaret. Verk- samheten bör därför planeras och bedrivas utifrån en helhetssyn på totalförsvaret.
Huvuddelen av den samordning med andra verksamheter som är angelägen när det gäller vapenfriutbildningen rör andra verksamheter inom totalförsvaret. Den övergripande planeringen och handläggningen
av huvuddelen av de därav uppkomna ärendena sker inom försvarsde- partementet. Vad gäller planeringsprocessen har vi redan tidigare före- slagit att nämndens för vapenfriutbildning planerings- och budgetarbete skall inordnas i försvarets planerings- och ekonomisystem. ,
Det ankommer av hävd icke på en kommitté att framlägga förslag som rör regeringskansliets interna arbete. Vi finner det dock lämpligt att föreslå att regeringen gör frågorna om vapenfriutbildningens ”departe- mentstillhörighet” till föremål för uppmärksamhet.
12.4. Överväganden angående kostnadsfördelning
Som framgår av avsnittet 12.1 bestrids kostnaderna för vapenfriutbild- ningen för närvarande på ett antal olika sätt. Detta förhållande innebär nackdelar. Ett direkt problem är att många olika redovisningssystem tillämpas. Många reella kostnader är också redovisningsmässigt indirek- ta. Härigenom blir de verkliga kostnaderna för verksamheten mycket svåra att särredovisa eller att ens mäta.
De totala kostnaderna för vapenfriutbildningen består av två huvud- grupper av kostnader. Den första av dessa är de tjänstgöringsdagsbe- roende kostnaderna — dvs. i huvudsak kostnader för olika förmåner till de vapenfria såsom dagersättning, familjebidrag, förläggning, utspis- ning etc.
Den andra huvudgruppen är utbildningskostnader — dvs. kostnader för lärare, övningsledare, utbildningsmaterial m.m. I denna grupp ingår också kostnader för utbildningslokaler, administration av utbildningen och liknande.
För att skapa möjligheter för en rimlig uppföljning och överblick över dessa kostnader och samtidigt öka möjligheterna för ekonomisk styrning och ledning föreslår vi följande principiella fördelning av kostnaderna: El Alla tjänstgöringsdagsberoende kostnader betalas av nämnden för vapenfriutbildning. El Nämnden för vapenfriutbildning bestrider utbildningskostnaderna för introduktion, allmän grundutbildning och grundläggande befatt- ningsutbildning. El Utbildningsmyndigheterna står för utbildningskostnaderna för prak- tisk befattningsutbildning. Dessa kostnader anses kompenserade av det faktiska tillskott till verksamheten som de vapenfrias insatser under detta utbildningsskede måste tillerkännas. El Utbildningsmyndigheterna svarar för utbildningskostnaderna för re- petitionsutbildningen.
Utbildningskostnader för centraliserad handledarutbildning bör bestri- das av nämnden för vapenfriutbildning inklusive rese- och traktaments- kostnader för eleverna. För lönekostnader (motsv.) för eleverna i sådan utbildning bör dock ordinarie arbetsgivare ansvara.
Med denna principlösning avser vi att utöver vad ovan angivits skapa ett enklare systern, en klarare gränsdragning och en förenklad admini- stration genom att nuvarande administration av bidrag utgår.
Lösningen innebär samtidigt att samhällets kostnader för denna ut- bildning för beredskaps- och krigsförhållanden i huvudsak betalas av statsmedel i konsekvens med förhållandena för så gott som all annan sådan verksamhet som ålagts kommuner och landsting.
12.5. Organisationsöversyn
Våra förslag påverkar på många sätt det interna arbetet inom nämnden för vapenfriutbildning. ] vissa avseenden medför förslagen utökningar av myndighetens nuvarande uppgifter. I många fall innebär denna ök- ning snarast en ökad delegering av beslutskapaciteten till nämnden för vapenfriutbildning. Detta torde i faktisk arbetsbörda på nämndens kans- li snarast innebära minskningari förhållande till nuläget. Ett ökat utnytt- jande av datorstöd och förenklingar av de administrativa rutinerna som en följd av minskningen av antalet beslutsnivåer torde kunna innebära att resurser i viss mån kan frigöras. Vi kan i nuläget inte förutse det exakta resursbehovet vid nämndens för vapenfriutbildning kansli efter- som detta blir beroende av vilka variationer av lösningar som slutligt väljs.
Vi finner det lämpligt att föreslå att, så snart statsmakterna kunnat ta ställning till våra förslag till system för vapenfriutbildningen, nämndens för vapenfriutbildning kansli görs till föremål för en organisationsöver- syn.
Det kan vara lämpligt att samtidigt pröva nämndens organisatoriska status som nämnd. Den förändrade ställning för myndigheten vi föreslår och de därmed ändrade uppgifterna för dess kansli kan tala för lämplig- heten av att den originella lösningen med en nämnd som myndighet, som har en styrelse, i vilken nämndens kanslichef är dess ordförande, omprö- vas.
Som en direkt konsekvens av den förändrade inriktningen av vapen- friutbildningen som vi föreslår, bör även sammansättningen av det fram- tida ledningsorganet omprövas. I och med våra förslag till målinriktning av verksamheten bortfaller till exempel de arbetsmarknadspolitiska as- pekternas betydelse i ledningsorganet.
Det är enligt vår mening lämpligt att den parlamentariska representa- tionen ökas.
13 Vapenfria tjänstepliktigas förmåner rn. m.
13.1. Tillämpat förmånssystem
Av vapenfrilagen 8 & a) framgår att vapenfri tjänstepliktig är berättigad till samma förmåner i samband med tjänstgöring som enligt värnplikts- lagen (33 5) ges till värnpliktig. Detsamma gäller vapenfris rätt till fa- miljebidrag och ersättning vid dödsfall samt för skada och sjukdom som han ådrar sig under tjänstgöring.
I vapenfrikungörelsen 18 & anges att värnpliktsförmånsförordningen skall tillämpas beträffande förmåner till vapenfri tjänstepliktig i den mån regeringen inte medddelar särskilda bestämmelser. Sådana bestäm- melser har inte meddelats.
Ledighet från vapenfri tjänstgöring skall beviljas på samma grunder som för värnpliktig enligt vapenfrikungörelsen 17 5. Följaktligen skall förordningen med tjänsteföreskrifter för försvarsmaktens personal till- lämpas.
I fråga om särskild ekonomisk hjälp och flyttningsbidrag skall enligt regleringsbrevet för nämnden för vapenfriutbildning samma bestäm- melser tillämpas som gäller för värnpliktiga, dvs. regeringens förordning härom.
För värnpliktiga gäller förordningen om skadereglering inom försva- ret m.m. Denna förordning, som reglerar bland annat ersättning för glasögon och klocka, omfattar ej vapenfria tjänstepliktiga.
Det i förhållande till de värnpliktiga jämförelsevis lilla antalet vapen- fria tjänstepliktiga skall alltså ha samma förmåner som de värnpliktiga. Vi har erfarit att detta förhållande, med hänsyn till de praktiska förhål- landen de vapenfria tjänstgör under, skapar vissa administrativa pro- blem. Tilllämpningen av givna förmånsregler har av samma skäl utveck- lats till att variera. Vi granskar i det följande de vanligaste förmånsfor- merna var för sig på ett sådant sätt att det kan upplevas som orättvist både inom vapenfrikollektivet och gentemot de värnpliktiga.
13.2. Kommentarer till de olika förmånsområdena
Samtliga här angivna belopp avser under 1985 utgående förmåner.
Resor
Vapenfri är berättigad till samma reseförmåner som värnpliktig. Propor- tionellt sett är kostnaderna desamma i båda grupperna.
Tjänstgöringsförhållandena medför att vapenfria i stor utsträckning medges ersättning för förläggningsresor. På grund av att grupperna vapenfria är jämförelsevis små på de olika tjänstgöringsplatserna kan ändringar i värnpliktsförmånssystemet vålla orimligt omfattande admi- nistration när det gäller de vapenfria.
Förplägnad
Fri förplägnad utgår till värnpliktig under tjänstgöring samt under in- och utryckningsdagar.
Värnpliktig erhåller förplägnadsersättning i stället för fri för- plägnad när han har tillstånd att själv svara för sin förplägnad eller i samband med tjänstledighet eller sjukdom.
Förplägnadsersättningen är 30 kronor per dag. I de fall värnpliktig under tjänstgöring och tjänsteresa inte kan erhålla fri förplägnad utgår måltidsersättning. Beloppen är för frukost 20 kronor, för lunch 30 kronor och för middag 40 kronor.
Det här ovan redovisade gäller även för vapenfria. Därtill kommer för de vapenfria en matersättning om 50 kronor per dag (alla dagar i veckan) i de fall då utbildningsanordnaren inte tillhandahåller mat in natura.
Konsekvensen av detta skapar problem inom vapenfrikollektivet. Då en vapenfri blir sjuk, och inte vistas i sin ordinarie förläggning, så dras nämligen 50-kronan in och förplägnadsersättning utgår i stället, dvs. 30 kronor per dag.
Dessutom finns här rättvisekravet gentemot den värnpliktige så till vida att vapenfri kan utnyttja ett eventuellt överskott till annat än mat.
Förläggning
Endast i ett fall används kollektiv förläggning av vapenfria i ett särskilt etablissement. Detta är den så kallade Bagartorpsförläggningen i Solna. Denna utgörs av ett ”barackläger” som tidigare använts som så kallad AMS-förläggning och omfattar förläggningsbaracker med små två- bäddsrum, gemensamt kök för självhushållning och gemensamma hy- gienutrymmen. En barack innehåller dagrum med en obemannad cafe- teria och administrationsutrymmen. Vidare finns inom området barac- ker med samlings- och lektionssalar, styrketränings- och motionsutrym- men med bastu samt kontorsutrymmen.
Etablissementet används som förläggning för alla vapenfria som tjänstgör vid televerket i Stockholmsområdet samt dessutom för vapen- fria vid andra statliga myndigheter i Stockholmsregionen. Sammanlagt är cirka 200 vapenfria förlagda i Bagartorpsförläggningen.
Etablissementet "ägs” av arbetsmarknadsstyrelsen och administreras av televerket. Kostnaderna bestrids helt av nämnden för vapenfriutbild-
ning. Vid etablissementet finns en av televerket anställd föreståndare samt lokalvårdare. De nuvarande årliga kostnaderna för Bagartorpsför- läggningen uppgår till 1,2 miljoner kronor fördelade på hyra med 245.000 kronor, personalkostnader med 620.000 kronor och övriga driftskostnader inklusive visst underhåll med 390.000 kronor. Per för- lagd vapenfri innebär detta cirka 520 kronor per månad. Beloppet torde genom besparingar i driften och servicenivån kunna minskas.
Utöver Bagartorpsförläggningen förekommer kollektiv förläggning för de vapenfria som tjänstgör vid luftfartsverket. Dessa förläggningar är anordnade i förläggningsbaracker vid brand- och räddningsskolan på Arlanda respektive på de olika flygplatserna.
Huvuddelan av de vapenfria är förlagda i ordinära familjelägenheter. De flesta bor inte mer än två vapenfria i varje rumsenhet. Till lägenhe- terna fmns i allmänhet dagrum och möjligheter till tillagning av målti- der.
Några liknande förhållanden vad avser förläggningar förekommer inte på värnpliktssidan annat än i sällsynta undantagsfall.
Utbildningsanordnarna erhåller i dag maximalt 550 kronor per må- nad och vapenfri för att täcka förläggningskostnaderna. I realiteten utgår maximibeloppet till de flesta utbildningsanordnare. Kostnader överstigande 550 kronor per månad kan medges efter särskild framstäl- lan till nämnden för vapenfriutbildning.
Då utbildningsanordnaren ej kan anvisa förläggning eller den vapen- frie av medicinska skäl inte kan utnyttja kollektiv förläggning medges i många fall vapenfri att bo i egen bostad. Om han jämlikt familjebidrags- lagen uppbär bostadsbidrag för den egna bostaden och han har högre hyreskostnader än dem som bostadsbidraget täcker, utgår ersättning för att täcka den resterande delen och därmed förläggningskostnaden. Så- dan ersättning utgår dock med högst 550 kronor per månad.
För detta förfarande finns idag inget författningsstöd.
Beklädnad
Hel beklädnadsersättning utgår med 200 kronor per månad. Detta till- lämpas på samma sätt för båda grupperna.
För vapenfria utgår dock beklädnadsersättning regelmässigt vare sig fria skyddskläder erbjuds i tjänsten eller ej.
Hälso- och sjukvård
Sjukvård och tandvård erhåller vapenfri i samma utsträckning som den värnpliktige. Eftersom vapenfri är hänvisad till den allmänna sjukvården tillämpas av praktiska skäl systemet med ”egensjukskrivning” högst 3 dagar. Egensjukskrivningen uppfattas ofta av den vapenfrie som en fördel. Detta skall dock vägas mot bristen på tillgång till omedelbar vård samt tillsyn, dvs. skillnaden i omsorg mot vad den värnpliktige erhåller.
Familjebidrag
Vi har avseende familjebidragslagens tillämpning inte funnit några fall som i jämförande hänseende är specifika för vare sig vapenfria eller värnpliktiga.
Försäkringar
För båda grupperna gäller det statliga personskadeskyddet, lag om ersättning vid ideell skada samt grupplivförsäkring. Tillämpningen är densamma vare sig man är vapenfri eller värnpliktig.
Sakskada — glasögon, klocka
[ fråga om skador på egna glasögon, klockor m.m. har regeringen regle- rat frågorna om ersättning för i tjänsten skadade föremål genom en särskild förordning när det gäller de värnpliktiga.
Sådan förordning saknas för de vapenfria. Nämnden för vapenfriut- bildning tillämpar dock försvarets bestämmelser vid dessa skador. För- hållandet bör regleras genom författningsändring.
Särskild hjälpverksamhet
] förordning från regeringen stadgas om ”Särskild ekonomisk hjälp och flyttningsbidrag till värnpliktiga”.
Denna ekonomiska hjälp är avsedd att tillgodose under tjänstgöringen uppkomna särskilda behov, som inte kunnat förutses. Hjälpen kan utges som län eller bidrag.
Tillämpningen av förordningen sker på samma sätt inom grupperna vapenfria och värnpliktiga och innebär inga problem.
Övningstid
För värnpliktiga gäller att övningstid uttas för hela utbildningstiden med i medeltal 48 timmar per vecka. Härutöver får cirka tio lördagar/sönda- gar tas i anspråk för övningar. Dessutom kan vid behov kompletterande utbildning äga rum för värnpliktiga.
Enligt vapenfrihandboken gäller samma regler för de vapenfria. Dock kan av praktiska skäl utbildningsanordnaren anpassa ”arbetstiden” för den vapenfria till den, som gäller för myndighetens anställda (motsv.) personal.
För den vapenfrie har tidigare — till skillnad mot för den värnpliktige — möjlighet funnits att ta ut kompensationsledighet för tjänst på annars arbetsfri dag eller för tid utöver 48 timmar under en period om åtta veckor.
Regeln förorsakade administrativa problem samt hade en negativ inverkan på förståelsen för att den vapenfrie gör tjänst enligt en pliktlag. Regeln utgick 1985-07-01.
Kompletterande utbildning förekommer endast undantagsvis för de vapenfria.
Övningsuppehåll — Uänstgöringsuppehåll
När det gäller övningsuppehåll för den värnpliktige är detta reglerat av regeringen, överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna, både vad gäl- ler antalet dagar samt tidpunkten för uttagandet.
Övningsuppehållet är för den vapenfrie av nämnden för vapenfriut- bildning bestämt i antal dagar. Beträffande förläggningen av dagarna för tjänstgöringsuppehåll har regeln varit den att 50 procent av antalet dagar bestämdes av utbildningsanordnaren och resterande del av den vapen- f rie själv.
Både för den vapenfrie och för utbildningsanordnaren uppstod på grund av denna regel problem vid bestämmande om hur dagarna skulle nyttjas. Dessa dagar korn bland annat på ett felaktigt sätt in som ”för- handlingsbara” i samband med tjänstledighetsansökningar. Regeln ut- gick 1985-07-01.
Övriga ledigheter
Om tjänstledighet samt permission stadgas i tjänstereglementet för för- svarsmakten.
Enligt vapenfrikungörelsen skall den vapenfri beviljas ledighet på samma grunder som den värnpliktige. Så sker också.
Fritidsverksamhet
Den värnpliktige kan (efter förbandschefs bestämmande) erhålla 600 kronor i bidrag för enskilda studier. Därutöver kommer han i åtnjutande av de trivselpengar som förbandsnämnden beslutar om samt de fritidsak- tiviteter som finns på förbandet. Den vapenfrie kan på samma sätt erhål- la de 600 kronorna. Om vapenfria själva ordnar en studiecirkel (motsv.) kan bidrag utgå med maximalt 50 kronor per deltagare. För de vapenfria som bor kollektivt erhåller utbildningsanordnaren 100 kronor per vapen- fri som ett fritidsbidrag, avsett för bland annat tidningar, radio- och TV- avgifter m.m.
För den vapenfries fysiska träning finns ett särskilt bidrag om 150 kronor per vapenfri. Detta utbetalas till utbildningsanordnaren.
13.3. Överväganden angående vapenfrias förmåner
De vapenfria tjänstgör under pliktlag. Tjänstgöringsförhållandena är i grunden jämförbara med dem under vilka värnpliktiga tjänstgör.
Vapenfrilagen stadgar att vapenfria tjänstepliktiga är berättigade till samma förmåner i samband med tjänstgöringen som ges till värnplikti- ga.
Av sammanställningen ovan framgår att till vapenfria utgår i prakti- ken annorlunda och i vissa fall betydligt bättre förmåner än till värnplik- tiga.
En trolig förklaring till att detta förhållande kunnat uppstå är att de vapenfrias tjänstgöringsförhållanden inom nuvarande utbildningssys-
tem är splittrade och därmed svåra att administrera. Man har därför valt lösningar som varit enklare att administrera. Ett antal av de nuvarande förmånerna saknar formell grund. Med hänsyn till de starka inslagen av rättviseresonemang, som alltid präglat och fortfarande präglar debatten om värnpliktsförmånerna, måste det framstå som stötande att vapenfria av administrativa skäl och i vissa fall utan formell grund erhåller bättre förmåner än de värnpliktiga.
Fri förläggning, fria måltider och fria kläder är som värnpliktsförmå- ner avsedda att utgå in natura. De ersättningsregler som finns är avsedda för att ge kompensation då förmåner in natura undantagsvis ej kan utgå.
En stort antal av de vapenfria tjänstgör vid institutioner eller institu- tionsliknande organisationer där måltider redan serveras. Det kan icke vålla avsevärda svårigheter att låta de vapenfria äta vid dessa.
På vissa tjänstgöringsplatser serveras dock bara lunch. Problemet är detsamma för ett avsevärt antal värnpliktiga som tjänstgör på ”udda” tjänstgöringsplatser. Det har så gott som undantagslöst för alla dessa gått att lösa utspisningsfrågan genom avtal med närliggande restaurang eller institution även om kostnaderna i dessa fall ibland blivit högre än vid normal utspisning vid militärrestaurang. Totalt sett fler värnpliktiga än vapenfria är förlagda till sådana ytterförläggningar m. m., där färdigla- gad frukost inte serveras. Problemet har för dessa kunnat lösas genom att livsmedel tillhandahålls för ”självhushållning”.
För att minska kostnaderna för vapenfriförmånerna men även av rättviseskäl, i förhållande till de värnpliktiga, bör värnpliktsförmånsför- ordningens (försvarets civilförvaltnings kungörelse) bestämmelser om beklädnadsersättning följas. Detta innebär, att om den vapenfrie erhål- ler skyddskläder eller tjänstedräkt skall inte hel beklädnadsersättning utgå. Om skor inte ingår i fria kläder skall beklädnadsersättning för skor utgå med för närvarande 45 kronor per månad. I den mån underkläder ej tillhandahålls skall ersättning utgå med 48 kronor per månad.
Vi anser att en övergång till att tillhandahålla måltider in natura bör ske så snart detta är möjligt. Vi förutsätter att alla vapenfria förses med lämpliga skyddskläder eller annan tjänstedräkt i de miljöer sådana är lämpliga. Värnpliktsförmånsförordningens regler bör tillämpas.
Vi anser att när framtida utbildningssystem närmare utformas skall kollektivförläggning av de vapenfria regelmässigt planeras. I avvaktan på detta bör denna form eftersträvas.
Vi anser att begreppet matersättning bör slopas — endast förplägnads- ersättning bör förekomma. Storleken på ersättningen bör liksom hittills fastställas av myndigheterna (nämnden för vapenfriutbildning och för- svarets civilförvaltning).
Vi anser med hänsyn till principen om fri förläggning, att tillämpning— en att den vapenfria erhåller kostnadstäckning för egen bostad är prin— cipiellt riktig i de fall förläggning inte kan erbjudas genom utbildnings- anordnarnas försorg.
Då detta problem även kan uppstå för värnpliktiga föreslår vi att man ändrar författningarna.
Vi anser att de särskilda bidragen om 150 kronor per vapenfri för fysisk träning och 100 kronor per vapenfri för tidningar m.m. skall tas
bort. Att administrera särskilda bidrag förjust dessa verksamheter vållar orimliga administrativa kostnader i förhållande till effekt. Utgifterna bör behandlas som övriga utbildningskostnader.
Till vapenfria kan ett särskilt bidrag för studiecirkelverksamhet utgå. Vi anser att det kan slopas. Värnpliktiga saknar denna förmån.
Speciellt när det gäller förläggning och fria kläder är de nuvarande förhållandena i stor utsträckning en funktion av nuvarande val av tjänst- göringplatser. Även när det gäller andra för vapenfria speciella förmåner och för vapenfria speciella tolkningar av allmänna regler har dessa tillkommit som anpassningar till tjänstgöringsförhållandena i nuvaran- de utbildningssystem. Med den förändrade inriktning våra förslag till framtida utbildningssystem innebär ökar möjligheterna att söka mer kostnadseffektiva lösningar i dessa frågor.
1983 års värnpliktsutbildningskommittés ledamöter, sakkunniga, experter och sekretariat
Kommittens ledamöter
Namn Förordnad Entledigad
Roland Brännström 1983-07-01 ordförande, ledamot av riksdagen
Margareta Hemmingsson 1983-07-01 vid förordnandet ersättare för ledamot av riks- dagen, sedermera ledamot av riksdagen
Hans Lindblad 1983-07-01 1984-08-31 vid förordnandet f.d. ledamot av riksdagen, numera ledamot av riksdagen
Lars Nicander 1984-09-01 redaktör Per Petersson 1983-07-01 vid förordnandet ledamot av riksdagen, nu- mera f.d. ledamot av riksdagen
Nils T Svensson 1983-07-01 ledamot av riksdagen Anders Svärd 1983-07-01 vid förordnandet ledamot av riksdagen, nu- mera f.d. ledamot av riksdagen
Kommitténs sakkunniga och experter
1983 års värnpliktsutbildningskommitté arbetar med flera områden med delvis olika inriktning. För de olika arbetsfaserna har kommitténs sak- kunniga och experter därför arbetat i olika grupper med delvis olika sammansättning.
I arbetet med kommitténs första betänkande ”Värnplikten i framtiden” (SOU 1984271) medverkade följande sakkunniga och experter:
Uppgift Namn Förordnad Entledigad
sakkunnig Bengt Gustafsson 1983-07-01 1984-09-14 departementsråd/ sedermera generallöjtnant sakkunnig Bertil Creutzer 1983-07-01 generalmajor sakkunnig Carl-Henrik Gåsste 1983—07-01 1985-09-16 överste av 1. graden
expert Björn Andersson 1983-07-01 1984-09-14 major
expert Håkan Karlström 1983-07-01 1985-09-16 departementssekreterare
expert Rolf Holmquist 1983-08-15 hovrättsassessor/ sedermera departementsråd
expert Kerstin Thoursie 1983-09-01 1985-09—16 departementsråd
expert Hans Wärn 1983-09-15 1984-09-14 överstelöjtnant
expert Håkan Jarmar 1983-11-01 organisationsdirektör
expert Karin Balsvik 1984-02-02 1985-09-16
kansliråd
I arbetet med kommitténs betänkande ”Värnplikten i samhället” (SOU 1985:36) medverkade följande sakkunniga och experter:
Uppgift Namn Förordnad Entledigad
sakkunnig Bertil Creutzer 1983-07-01 generalmajor sakkunnig Carl-Henrik Gåsste 1983-07-01 1985-09-16 överste av ]. graden
expert Håkan Karlström 1983-07-01 1985-09-16 departementssekreterare
expert Rolf Holmquist 1983-08-15 hovrättsassessor/ sedermera departementsråd
expert Kerstin Thoursie 1983-09-01 1985-09—16 departementsråd
expert Håkan Jarmar 1983-11-01 organisationsdirektör
expert Karin Balsvik 1984-02-02 1985-09-16 kansliråd
expert Sven-Eric Andersson 1984-09-10 major
expert Ingela Holmberg 1984-09-10 byrådirektör
expert Herman Jentzen 1984-10-01
departementssekreterare
I arbetet med detta betänkande har följande sakkunnige och experter medverkat:
Uppgift Namn Förordnad Entledigad
sakkunnig Bertil Creutzer 1983-07-01 generalmajor
expert Rolf Holmquist 1983-08-15 hovrättsassessor/ sedermera departementsråd
expert Håkan Jarmar 1983-11-01 organisationsdirektör
expert Sven—Eric Andersson 1984-09-10 major expert Ingela Holmberg 1984-09-10 byrådirektör
expert Bo Hemborg 1984-09-01 kansliråd
expert Kjell Ström 1984-09-17 direktör
expert Herman J entzen 1984-10-01 departementssekreterare
expert Peter Strömberg 1984-1 1-01 1985-02-01 departementssekreterare expert Per Öhman 1985-02-01
departementssekreterare
I kommitténs påbörjade arbete med översyn av frikallelse av värnplik- tiga medverkar följande sakkunnige och experter:
Uppgift Namn Förordnad Entledigad
sakkunnig Ingvar Rittsél 1985-10-01 generalmajor
expert Rolf Holmquist 1983-08-15 hovrättsassessor/ sedermera departementsråd
expert Sven-Erik Andersson 1984-09-10 major
expert Ingela Holmberg 1984-09-10 byrådirektör
expert Herman Jentzen 1984-10-01
departementssekreterare
Kommitténs sekretariat
I kommitténs sekretariat medverkar:
sekreterare Christer Glaumann, avdelningsdirektör biträdande sekreterare Björn Wakman, byrådirektör assistent Gwen Bjellfors, assistent expert Åke Silander, avdelningsdirektör
SOU 198630 187 Bilaga 2 Kommittédirektiv Dir 1983 :51
Översyn av värnpliktsutbildningen
Dir 1983151 Beslut vid regeringssammantråde 1983-06-22 Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Thunborg, anför.
Bakgrund
Den svenska säkerhets- och försvarspolitiken förutsätter att vi har ett efter våra förhållanden starkt totalförsvar. I 1982 års försvarsbeslut (prop. 1981/82:102, FöU 1981/82:18, rskr 1981/82:374) slog riksdagen fast att det svenska totalförsvaret måste vara så uppbyggt och orga- niserat att detär en hela folkets angelägenhet. Av största betydelse är att varje medborgare allt efter sin förmåga bereds tillfälle att bidra till landets försvar. Detta tillgodoses bäst om vårt totalförsvar även i fort- sättningen bygger på plikttjänstgöring såsom den allmänna värnplikten, civilförsvarsplikten och andra former för tjänstgöringsskyldighet”.
Principen om allmän värnplikt för män har en lång tradition i Sverige och utgör grunden för vårt militära försvar. Den allmänna värnplikten innebär också en garanti för att den militära försvaret förblir folkligt förankrat. '
För att ge trovärdighet åt vår vilja och förmåga att försvara hela det svenska territoriet krävs ett militärt försvar med ett stort antal krigsför- band av hög kvalitet. Endast genom den allmänna värnplikten kan ett tillräckligt antal soldater tillföras krigsorganisationen. Förbandens kva- litet beror främst på förbandens och soldaternas utbildning och utrust- ning.
Den allmänna ekonomiska utvecklingen har medfört ökade krav på besparingar inom det militära försvaret. Den snabba militärtekniska utvecklingen gör att anspråken på resurser för anskaffning av modern och ändamålsenlig materiel kan antas öka i framtiden. Alla möjligheter att minska kostnaderna på olika områden måste därför tillvaratas. Ge- nom det senaste försvarsbeslutet har riksdagen fastställt omfattande förändringar av försvarsmaktens fredsorganisation i syfte att frigöra resurser för krigsorganisationens behov. Ett effektivt utnyttjande av resurserna är nödvändigt för att kunna nå de mål som angivits för olika verksamheter inom försvaret. Detta gäller inte minst utbildningen av
188
värnpliktiga, som direkt och indirekt svarar för en betydande del av de sammanlagda försvarskostnaderna.
Nuvarande värnpliktsutbildningssystem
Den nuvarande värnpliktsutbildningen är i huvudsak utformad enligt det system, det s.k. VU 60-systemet, som beslutades av riksdagen år 1966 (prop. l966:106, 2 LU 1966248, rskr 1966:271) och innebär bl.a. följande.
Utbildningen omfattar grundutbildning och repetitionsutbildning. Grundutbildningen syftar till att utbilda den värnpliktige så att han kan placeras i en viss befattning inom krigsorganisationen (krigsplacering). Repetitionsutbildningen syftar till att vidmakthålla de värnpliktigas för- måga och öva krigsförbanden.
Grundutbildningen består av allmänmilitär utbildning, befattnings- utbildning och förbandsutbildning. Den allmänmilitära utbildningen är likartad för alla värnpliktiga. Befattningsutbildningens längd varierar med hänsyn till utbildningsbehovet för varje typ av krigsbefattning, och ger också utrymme för befälsutbildning av dem som är befälsuttagna. Förbandsutbildningen, som avslutar grundutbildningen, omfattar öv- ningar i krigsorganiserade förband. Så långt möjligt överförs enheter som samtränats under grundutbildningen därefter till krigsorganisatio- nen.
Mot bakgrund av att behovet av utbildningstid varierar mellan befatt- ningarna i_ krigsorganisationen har de värnpliktiga allt efter utbildnings- behovet indelats i olika kategorier. Utbildningstiden för en viss kategori kan dessutom variera mellan och inom försvarsgrenarna.
Utbildade värnpliktiga tillförs krigsorganisationen enligt en långsiktig plan. Efter grundutbildningen krigsplaceras flertalet värnpliktiga vanli- gen i fältförband eller andra enheter där tjänstgöringen är fysiskt krä- vande. Omkrigsplacering sker efterhand till mindre krävande förband. En relativt betydande omfördelning av värnpliktiga sker från försvars- maktens krigsorgansiation till totalförsvarets övriga delar, främst civil- försvaret.
Repetitionsutbildningen består av krigsförbandsövningar för alla, och andra övningar för främst vissa befäl och för vissa meniga med befatt- ningar som är viktiga från beredskapssynpunkt m.m. Antalet krigsför- bandsövningar är för den värnpliktige högst fem. Beroende på i vilken befattning och vid vilket krigsförband den värnpliktige är krigsplacerad kan övningens längd variera mellan en och fem veckor.
Vissa ändringar i det ursprungliga VU 60-systemet har skett. Efter 1972 års försvarsbeslut har förkortade grundutbildningstider tillämpats. Numera är grundutbildningstiden för meniga kategori G och F (ungefär hälften av de värnpliktiga) ca 7,5 månader, och för meniga kategori E och gruppbefälsuttagna (ungefär en tredjedel av de värnplik- tiga) ca 10 månader.
För plutonsbefäls- och kompanibefälsuttagna (ungefär en tiondel av de värnpliktiga) år utbildningstiden ca 12 eller 15 månader. Inom flottan är utbildningstiderna längre för alla kategorier. Efter hand har även andra ändringar av grundutbildningen genomförts, bl.a. har utbild-
ningstiderna ytterligare differentierats och möjlighet till obligatorisk kompanibefälsuttagning införts.
Från år 1980 har repetitionsutbildningen modifierats. Modifieringen innebär att krigsförbandsövningarnas längd numera differentieras med hänsyn till de olika krigsförbandens uppgifter, organisatoriska förhål- landen och utbildningsbehov. Grund- och repetitionsutbildningen kan vidare numera samordnas tidsmässigt på annat sätt än tidigare. Grund- utbildningen kan avslutas med en särskild förbandsövning, grundläg- gande krigsförbandsövning (GKÖ). Till en sådan övning inkallas för repetitionsutbildning den personal som tillsammans med grundutbild- ningskontingenten skall utgöra ett krigsförband. På så sätt kan krigsför- bandet i sin helhet övas.
Genom 1982 års försvarsbeslut har begreppet handräckningstjänst ersatts med bevaknings- och depåtjänst. Alla värnpliktiga som tas ut till sådan tjänst skall kunna krigsplaceras.
Under utbildningsåret 1983/84 planeras 38.000 värnpliktiga rycka in till grundutbildning i armén. 6.250 i marinen, och 4.650 i flygvapnet, alltså sammanlagt ca 50.000 värnpliktiga. Fram till utbildningsåret 1991/92 minskar värnpliktskullarna successivt till ca 46.000 värnplikti- ga. Under utbildningsåret 1983/84 planeras ca 1 16.000 värnpliktiga rycka in till repetitionstjänstgöring med ungefär samma fördelning mellan försvarsgrenarna som för grundutbildningen. Repetitionsutbildningens omfattning ett visst år beror på hur många och vilka krigsförband som skall övas det året.
Värnpliktsutbildningens kostnadsutveckling
Kostnaderna för värnpliktsutbildningen är svåra att definiera och av- gränsa. Med en relativt snäv definition kan kostnaderna för värnplikts- utbildningen anses omfatta endast utgifter för värnpliktsförmåner (kon- tantersättning, fria resor, sjukvård samt familjebidrag), livsmedel, per- sonlig utrustning och ammunition. Dessa kostnader är direkt beroende av den allmänna värnpliktens tillämpning och torde inte i någon avgö— rande grad vara möjliga att sänka på något annat sätt än genom minsk- ning av värnpliktsutbildningens totala volym.
De indirekta kostnaderna för värnplitksutbildningen, i första hand löner till utbildande befäl och kostnaderna för förläggning av värnplik- tiga, bör dock kunna påverkas genom utbildningens utformning och ett effektivare utnyttjande av olika anläggningar. En starkare inriktning mot utbildning i den miljö där krigsförbanden skall verka bör dessutom kunna medföra besparingar i fredsorganisationens kostnader för an- läggningar m.m.
Ökade krav på beredskap
Den nuvarande värnpliktsutbildningen är i huvudsak utformad för ef- fektiv utbildning av de soldater som skall tillföras krigsorganisationen, och för bevarande av deras kunskaper och färdigheter. Vid införandet av
det nuvarande systemet togs stor hänsyn till förhållandena i samhället i övrigt, bl.a. till den under 1960-talet rådande ordningen inom undervis- ningsväsendet. Även om utbildningen har anpassats till beredskapskrav så innebär inriktningen mot effektivitet i utbildningen att antalet till- gängliga förband som är användbara för beredskapsinsatser varierar kraftigt under året, beroende på grund- och repetitionsutbildningens rytm.
I prop. 1982/83:100 (bilaga 6 s. 36) anförde dåvarande försvarsminis- tern beträffande det militära försvarets fortsatta utveckling bl.a. följan- de.
Det faktum att angrepp kan sättas in mot oss med kortare varsel än tidigare ökar kraven på en väl fungerande underrättelsetjänst samt på att det militära försvaret kan mobiliseras snabbt och i huvudsak är strids- dugligt direkt efter mobilisering. Det krävs också ökad förmåga till stridsinsatser med fredsorganisationens resurser för att vår beredskap skall inge respekt och förtroende i omvärlden. Vi måste därför kunna visa att vi har möjligheten till och är beredda att variera styrkan i vår beredskap i takt med lägets krav.
Åtgärder för att förbättra beredskapen i dessa olika avseenden har vidtagits som en följd av 1982 års försvarsbeslut. Bl.a. skall särskilda plutoner grundutbildas för uppgifter inom insatsberedskapen. Det finns emellertid anledning att pröva ytterligare anpassningar av utbildnings- systemet i syfte att förbättra grundberedskapen att möta olika former av incidenter och öka flexibiliteten i insatsberedskapen.
Tillkallande av en kommitté
Mot bakgrund av det anförda samt de förändringar som samhället har genomgått sedan VU 60-systemet utformades bör inför nästa större försvarsbeslut, som planeras till våren 1987, värnpliktsutbildningens innehåll och utformning övervägas särskilt.
Värnpliktsutbildningens utformning är av avgörande betydelse för det militära försvaret och kan inte isoleras från övriga överväganden om det militära försvarets framtida struktur. Ett slutligt förslag avseende värn- pliktsutbildningen efter budgetåret 1986/ 87 kan därför lämnas först av den kommitté som avses få i uppdrag att lämna ett samlat förslag avseende totalförsvarets fortsatta utveckling inför 1987 års försvarsbe- slut.
Underlag för detta beslut skall bl.a. lämnas av överbefälhavaren i form av en perspektivplan del B. I denna skall för alternativa ekonomiska nivåer lämnas förslag avseende konkreta handlingsvägar för det militära försvarets fortsatta utveckling, i vilka värnpliktsutbildningens utform- ning utgör en väsentlig del.
Med hänsyn till värnpliktsutbildningens betydelse för samhället och den enskilde förordar jag att en särskild kommitté tillkallas för att överväga och lämna förslag om utgångspunkter för de fortsatta övervä- gandena avseende värnpliktsutbildningens utformning inför 1987 års försvarsbeslut. För att kunna utgöra underlag för regeringens anvisning- ar för det fortsatta perspektivplanearbetet i dessa hänseenden bör kom—
mittén i huvudsak ha slutfört sitt arbete under våren 1984. Men hänsyn till frågans vikt bör kommittén få en parlamentarisk sammansättning.
Kommittén bör vid arbetets påbörjande och vidare under arbetets gång informera berörda arbetstagarorganisationer och bereda dessa till- fälle att framföra synpunkter.
Kommitténs arbetsuppgifter
När det gäller den närmare inriktningen av kommitténs arbete vill jag som angelägna frågor framhålla följande.
Eftersom angrepp kan inledas mot oss med relativt kort varsel ställs högre krav än tidigare på vår förmåga till snabba insatser med olika typer av förband året runt. Av samma skäl bör våra möjligheter att variera beredskapen, antalsmässigt, tidsmässigt och geografiskt, ökas. Kommittén bör därför klarlägga hur värnpliktsutbildningssystemet skall utformas för att dessa krav bättre skall kunna tillgodoses med fredsor- ganisationens resurser, grundutbildningsförbanden och de till repeti- tionsutbildning inkallade krigsförbanden.
Den moderna syn på ledarskap och samverkan som fortlöpande ut- vecklas inom försvarsmakten bör tillsammans med de värnpliktigas högre utbildningsnivå göra det möjligt att ge de värnpliktiga ett väsent- ligt större ansvar för sin utbildningssituation än tidigare. Kommittén bör därför överväga hur värnpliktsutbildningen skall utformas för att ta tillvara de möjligheter till effektivare utbildning och besparingar som kan skapas genom att ge de värnpliktiga ett ökat ansvar för genomföran- det av olika utbildningsmoment inom ramen för deras egen utbildning. Kommittén bör i denna fråga samråda med befälsbehovsutredningen (Fö 1982:10).
Med hänsyn till att väsentliga besparingar under överskådlig tid måste göras inom fredsorganisationen bör kommittén överväga hur utform— ningen av värnpliktsutbildningen kan förenas med detta. Kommittén bör särskilt beakta möjligheterna att samordna utnyttjandet av utbild- ningsresurser mellan försvarssgrenarna och att ytterligare differentiera utbildningstiderna för olika kategorier och befattningar. Kommittén bör vid sina överväganden om utbildningens utformning ta hänsyn till den förväntade utvecklingen av antalet inskrivningsskyldiga efter 1986/ 87, och därvid även pröva behovet av värnpliktiga inom olika verksamhets- områden.
Kommittén bör ha stor frihet att inom ramen för de grundläggande principerna i VU 60-systemet föreslå förändringar i grund- och repeti- tionsutbildningen. Förutom att kommitténs förslag bör medföra lägre sammanlagda kostnader för värnpliktsutbildningen skall förslaget till- godose följande krav.
Principerna om allmän värnplikt för män skall ligga fast. Omfördel- ning av personal från försvarsmakten till det övriga totalförsvarets skall ske enligt i huvudsak nuvarande principer. Grund- och repetitionsut- bildningen skall utformas så att olika slags förband i högre grad än f.n. blir tillgängliga för incident- och insatsberedskap under hela året. Krigs- organisationen skall i största möjliga utsträckning tillföras enheter som
har samövats under grundutbildningen. Repetitionsutbildningssystemet skall medge samträning av högre krigsförband. In- och utryckningstid- punkterna skall i rimlig utsträckning anpassas till de värnpliktigas civila studier och arbetsmarknaden. Utbildningen skall medge rekrytering av både män och kvinnor till yrkesbefäl.
Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar mig att 121 tillkalla en kommitté med högst 6 ledamöter med uppdrag att utreda värnpliktsutbildningen,
EI utse en av ledamöterna att vara ordförande, El besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén.
Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belas- ta fjärde huvudtitelns kommittéanslag.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.
(Försvarsdepartementet)
SOU 198630 193 Bilaga 3 Kommittédirektiv Dir 1984: 15
Tilläggsdirektiv till kommittén för översyn av värnpliktsutbildningen (Fö 1983z01)
Dir 1984:15 Beslut vid regeringssammanträde 1984-03-29. Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Thunborg, anför.
Inledning
I direktiven till kommittén för översyn av värnpliktsutbildningen (Fö 1983:01) angav jag att kommittén i huvudsak bör ha slutfört sitt arbete under våren 1984 för att dess överväganden och förslag om värnplikts- utbildningens utformning skall kunna utgöra underlag för det fortsatta arbetet inför 1987 års försvarsbeslut (Dir. 1983:51).
Denna'inriktning av kommitténs arbete, som med hänsyn till den relativt korta tiden för arbetet innebär att övervägandena bör avse mer övergripande frågor, skall fortfarande gälla. Jag har dock funnit att kommittén, som har antagit arbetsnamnet 1983 års värnpliktsutbild- ningskommitté (VK-83), även bör se över dels utbildningen av vapenfria tjänstepliktiga, dels den nuvarande ordningen för frikallelse från värn- pliktens fullgörande.
Kommitténs överväganden och förslag i dessa frågor bör kunna redo- visas efter det att kommittén i huvudsak har slutfört sitt arbete i övrigt, om så bedöms lämpligt ur arbetssynpunkt. Kommittén skall dock ha avslutat sitt arbete helt under år 1985.
Utbildning av vapenfria
Möjligheten till vapenfri tjänst är ett uttryck för vårt samhälles hänsyns- tagande till att bruk av vapen mot annan kan vara så oförenligt med en värnpliktigs allvarliga personliga övertygelse att han inte kan fullgöra värnplikten. Vapenfri tjänst skall fullgöras i verksamhet som är av bety- delse för samhället under beredskap och krig.
Den vapenfria tjänstgöringen har utformats så att den i huvudsak skall vara jämförlig med värnpliktstjänstgöringen när det gäller tjänstgörings- skyldighetens omfattning, ekonomiska förmåner, anståndsregler m.m. Förutsättningarna för att få tillstånd till vapenfri tjänst och formerna för
194
sådan tjänst regleras i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst och i kungö- relsen (1966z414) med vissa bestämmelser om vapenfria tjänstepliktiga.
Vapenfri tjänst omfattar grundutbildning och repetitionsutbildning om sammanlagt 420 dagar och skall ske hos statliga, kommunala eller landstingskommunala myndigheter eller hos föreningar eller stiftelser som regeringen bestämmer. Nämnden för vapenfriutbildning ansvarar för redovisning m.m. av vapenfria tjänstepliktiga och för att vapenfri utbildning anordnas i den omfattning som behövs.
Riksdagen beslutade år 1978 (prop. 1977/78:159, FöU 28, rskr 371) om ändringar i vapenfrilagstiftningen som innebar dels ökade möjlig- heter att få tillstånd till vapenfri tjänst, dels fler tjänstgöringsområden för de vapenfria. Därefter har det årliga antalet tillstånd till vapenfri tjänst ökat från ca 1 200 år 1977 till ca 3 500 år 1982. Antalet utbildnings- platser har inte ökat i samma takt. F.n. får de som beviljas vapenfri tjänst ofta vänta lång tid innan de kan börja sin grundutbildning. I syfte att minska detta problem har regeringen den 9 februari 1984 uppdragit åt nämnden för vapenfriutbildning att sänka och differentiera grundut- bildningstiden för de vapenfria tjänstepliktiga. Härigenom kommer ett större antal vapenfria att kunna kallas in till grundutbildning. Nämnden för vapenfriutbildning skall senast den 1 juni 1984 till arbetsmarknads- departementet redovisa vilka åtgärder som har vidtagits med anledning av uppdraget och när detta beräknas vara helt genomfört.
Utredningen om sjukvården i krig har i sitt betänkande (SOU 1984:42) Utbildning för hälso- och sjukvård vid katastrofer och krig tagit upp frågan om utbildning av vapenfria tjänstepliktiga inom hälso- och sjuk- vårdsområdet. Utredningen föreslår en översyn och förenkling av nuva- rande bestämmelser.
När det gäller den närmare inriktningen av kommitténs arbete i detta avseende vill jag, efter samråd med chefen för arbetsmarknadsdeparte- mentet, framhålla följande.
Kommittén bör överväga och lämna förslag om hur utbildningen av vapenfria tjänstepliktiga skall utformas och dimensioneras. En utgångs- punkt bör vara att grundutbildningen på sikt skall kunna påbörjas senast tredje året efter det att tillstånd till vapenfri tjänst har lämnats. Då någon säker prognos över det årliga antalet nya vapenfria inte kan göras för längre tidsperioder bör särskilt beaktas att vapenfriutbildningens kapa- citet relativt snabbt skall kunna ökas eller minskas utan att stora kost- nader eller administrativa svårigheter uppstår.
Vidare bör kommittén överväga den totala tjänstgöringstiden för de vapenfria tjänstepliktiga och fördelningen mellan grundutbildning och repetitionsutbildning, liksom en ytterligare differentiering av tjänstgö- ringstiderna — utöver vad nämnden för vapenfriutbildning fått i upp- drag att genomföra — beroende på slag av utbildning m.m. ] detta sammanhang bör även granskas de problem som tillgodoräknande av tidigare fullgjord tjänstgöring kan medföra vid övergång mellan värn- pliktstjänstgöring och vapenfri tjänst. Olika organisationer har uttryckt intresse för att utbilda vapenfria. Kommittén bör pröva handläggnings- ordningen vid framställningar av sådana ärenden.
Kommittén bör ha stor frihet att pröva olika möjligheter till föränd-
ringar av vapenfriutbildningen utan att kravet att den vapenfria tjänsten skall fullgöras i verksamhet som är av betydelse för samhället under beredskap och krig eller de grundläggande förutsättningarna för den vapenfria tjänsteplikten i övrigt ändras. Kommitténs förslag bör inne- bära lägre kostnader per utbildad vapenfri.
Frikallelse av värnpliktiga
Enligt värnpliktslagen (1941 :967) skall den som till följd av lyte, stadig- varande sjukdom, bestående kroppslig svaghet eller annan dylik orsak är oduglig till krigstjänst frikallas från värnpliktens fullgörande (3 5). Beslut om frikallelse fattas av inskrivningsnämnden vid inskrivningsför- rättningen (12 å), eller av Värnpliktsverket eller den myndighet som Värnpliktsverket bestämmer (19 å). Beslutet kan överklagas hos värn- pliktsnämnden (21 5 resp. 22 å). Nämndens beslut kan inte överklagas (24 5)—
I kungörelsen (1969:379) om inskrivning och redovisning av värnplik- tiga och i kungörelsen (1969:380) om värnpliktigas tjänstgöring m.m. (29-34 55) har regeringen meddelat föreskrifter för prövningsförfarandet och handläggningen i övrigt i samband med frikallelsebeslut. Värn- pliktsverket har i samråd med bl.a. försvarets sjukvårdsstyrelse och försvarets forskningsanstalt utfärdat detaljerade tillämpningsföreskrif- ter.
I riksdagsmotionen 1982/83:1251 påstås att ett överskott av värnplik- tiga minskas genom att värnpliktiga vid inskrivning oriktigt stämplas som psykiskt sjuka.
Den medicinska prövning som sker vid inskrivning av värnpliktiga och som ligger till grund för beslut om tjänstbarhet som värnpliktig, innefattar även en bedömning av den värnpliktiges psykiska status. Vid behandlingen av motionen farin försvarsutskottet inte att prövningsför- farandet medvetet använts för att minska något överskott av värnplikti- ga. Utskottet konstaterade dock att uppfattningarna om det nuvarande systemet avseende nämnda bedömning går starkt isär. Mot denna bak- grund och med hänsyn till den betydelse som de bedömningar som görs vid inskrivningen kan ha för enskilda värnpliktiga ansåg försvarsutskot- tet att regeringen bör låta utvärdera och se över den nuvarande ordning- en för frikallelser och att uppgiften kunde anförtros t.ex. 1983 års värn- pliktsutbildningskommitté. Riksdagen beslutade i enlighet med utskot- tets förslag (FöU 1983/8425, rskr 51).
Jag anser att en sådan översyn är önskvärd, av de skäl som försvars- utskottet redovisat, och finner liksom utskottet att ett sådant uppdrag ligger inom det område som värnpliktsutbildningskommittén studerar i övrigt. Kommittén bör med bibehållande av den innebörd som den allmänna värnplikten har givits i 1 och 3 55 värnpliktslagen utreda vilken ordning som bör gälla betr. frikallelser och föreslå de ändringar som kan behövas i den nuvarande ordningen.
Hemställan
Jag hemställer att regeringen utvidgar det uppdrag som tidigare har lämnats till 1983 års värnpliktsutbildningskommitté i enlighet med vad jag nu har anfört.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.
(Försvarsdepartementet)
Statistik rörande ansökningar om vapenfri tjänst och anmälningar om vapenvågran
m.m. 1966 — 1984 .
Försvarsdepartementet har i samverkan med berörda myndigheter sam- manställt och bearbetat statistik rörande ansökningar om vapenfri tjänst, anmälningar om rymning från och vägran att fullgöra värnplikts- tjänst eller vapenfri tjänst. Materialet omfattar perioden 1966 — 1984.
För den som är intresserad av statistik för tidigare perioder hänvisas till tidigare vapenfriutredningar (SOU 1942:15, SOU 1965:71 och SOU 1977:7).
Som bakgrund till tabellmaterialet kan nämnas att årligen 45. å 50.000 rycker in till militär grundutbildning. Värnpliktsverket sammanställer årligen särskild inskrivningsstatistik.
Kommentar till tabellerna
Från och med 1977-04-01 avbröts handläggningen inom regeringskans- liet av besvärsärenden angående vapenfri tjänst och ärenden rörande anmälan om vägran att fullgöra värnplikt eller vapenfri tjänst (jfr SFS 1977:79, ändrad SFS 1977:1012) i avvaktan på proposition med anled- ning av 1973 års vapenfriutrednings betänkande ”Rätten till vapenfri tjänst" (SOU 1977:7).
I propositionen 1977/782159 föreslog regeringen ändringar inom va- penfrilagstiftningens område. Lagändringarna trädde i kraft den 1 juli 1978 (jfr SFS 1978:524), och handläggningen av vapenfriärenden och ärenden rörande värnpliktsvägran återupptogs.
Ovannämnda tillfälliga avbrott i handläggningen har påverkat det statitiska underlaget för åren 1977 — 1979. De tabeller som främst be- rörs är tabellerna 16 och 19.
Tabell 14
Antalet avgjorda ärenden respektive år korresponderar inte med antalet ansökningar dessa år. Till och med år 1971 översteg antalet inkomna ansökningar kraftigt antalet avgjorda ärenden. Under åren 1972 och 1973 avgjordes dock en stor del av ärendemängden, och den tidigare uppkomna balansen minskade.
Den markanta ökningen av antalet ansökningar år 1977 förklaras till en del av att en ovanligt stor del av det totala antalet inkomna ansökning- ar utgjordes av ansökningar från sådana som tidigare sökt vapenfri
tjänst och fått avslag. Således hade inte mindre än 427 av de sökande mellan 1977-04-01 och 1977-12-31 tidigare erhållit avslag på begäran om vapenfri tjänst. Antalet under motsvarande tid är 1976 var 189.
Avskrivna ärenden är bland andra sådana där sökanden återtagit sin ansökan, blivit frikallad m.m.
Tabell 15
Uppdelningen i motivgrupper har gjorts efter vad den sökande själv har uppgett i sin ansökan eller under utredningen. Sökande med huvudsak— ligen religiösa motiv är relativt lätta att urskilja, varför dessa har hänförts till en kategori. Andra motiv för sökande är svårare att renodla. En uppdelning av sökande med politiska, etiska eller andra motiv är i många fall inte möjlig att göra, varför samtliga huvudsakligen icke religiösa motiv har sammanförts till en kategori.
Det bör påpekas att antalet inkomna ansökningar inte direkt korre- sponderar med antalet avgjorda ansökningar. Detta gör att man bör vara försiktig med alltför långtgående jämförelser mellan åren.
Tabell 16
Uppgifterna för åren 1966 — 1969 är behäftade med en viss osäkerhet men torde, utom i enstaka fall, vara riktiga.
Med "ej prövning" avses huvudsakligen ärenden som inkommit efter besvärstidens utgång och därför ej upptagits till prövning. De ärenden där beslutet upphävts och ärendet överlämnats till vapenfrinämnden för ny prövning avser bland andra sådana fall där utredningssamtal av olika skäl inte kommit till stånd.
Med "ej åtgärd" avses ärenden där regeringsbeslut i sakfrågan varit obehövligt. Det kan gälla ärenden där ansökan har återtagits, där veder- börande blivit frikallad eller eljest något inträffat som lett till att frågan om vapenfri tjänst blivit inaktuell.
Tabell 1 7
Anmälan om sådan vägran som här avses har till och med 1984-03-31 ingivits till arbetsmarknadsdepartementet. Regeringen har sedan till och med detta datum beslutat om den vapenfrie på nytt skall inkallas eller inte. Rutiner och praxis härför har i allt väsentligt anslutit till vad som gäller vid fall av vägran av värnpliktig (jfr kommentarerna till tabell 19).
Från och med 1984-04-01 beslutar nämnden för vapenfriutbildning om ny inkallelse för vapenfria tjänstepliktiga som vägrat fullgöra tjänst- göring eller som uteblivit från inställelse.
Beslutsförfarandet när det gäller att tills vidare inte inkalla en vapenfri tjänstepliktig ligger fortfarande hos regeringen (arbetsmarknadsdepar- tementet).
Med repetitionsutbildning avses repetitionsutbildning efter fullgjord vapenfri grundutbildning samt sådan kortare utbildning som vapenfri genomgår inom civilförsvaret om han på grund av tidigare fullgjord värnpliktstjänstgöring endast har skyldighet att tjänstgöra kortare tid.
Tabell 18
Beträffande medlemmar tillhörande samfundet Jehovas vittnen, beslu- tas i varje enskilt fall om vidare inkallelse. Sedan anmälan inkommit till Värnpliktsverket beträffande sådan värnpliktig föranstaltas om utred— ning rörande hans anslutning till samfundet. I de fall sådan anslutning klart konstateras beslutar Värnpliktsverket att tills vidare eller för viss tid inte inkalla den värnpliktige.
Tabell 19
Här avses endast anmälningar beträffande värnpliktiga (således inte vapenfria tjänstepliktiga eller värnpliktiga som tillhör samfundet Jeho- vas vittnen).
När en värnpliktig vägrat att fullgöra vad som åligger honom (lyd- nadsbrott) och det kan antas att han inte kommer att fullgöra tjänstgö- ringen skall han omedelbart hemförlovas, jämlikt 67 & kungörelsen (SFS 19692380, ändrad 1978:603) om värnpliktigas tjänstgöring m.m. Förhål- landet skall, jämlikt 68 & nämnda kungörelse, anmälas till regeringen (från och med 1984-04-04 till Värnpliktsverket) och till åklagare.
Rymning innebär att en värnpliktig är frånvarande från tjänstgöringen utan giltigt skäl. När frånvarotiden överstiger en tiondel av inkallelseti- den hemförlovas den värnpliktige i sin frånvarojämlikt 38 & kungörelsen (SFS 1969:380) om värnpliktigas tjänstgöring m.m. Förhållandet skall, jämlikt 68 & nämnda kungörelse, anmälas till regeringen (från och med 1984-04-01 till Värnpliktsverket) och till åklagare.
Sedan den värnpliktige hemförlovats på grund av Iydnadsbrott eller rymning får han inte inkallas till ny tjänstgöring förrän beslut meddelats med anledning av anmälan. Värnpliktsverket avvaktar dom i brottmålet och beslutar sedan om den värnpliktige får inkallas på nytt. Regeringen beslutar med stöd av 46 ä 1 värnpliktslagen om att den värnpliktige tills vidare inte skall inkallas till värnpliktstjänstgöring.
Tabellerna 20 och 21
Tabellerna 20 och 21 torde kräva vissa ytterligare kommentarer. Här belyses relationerna mellan avslag på vapenfriansökningar och anmäl- ningar om vägran av värnpliktiga.
Som tidigare har nämnts avbröts handläggningen av vapenfribesvär och anmälningar om vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring under tiden 1977-04-01 —— 1978-06-30. Under denna tid samlades således ett stort antal oavgjorda besvärsärenden (cirka 300) och anmälningsären- den (cirka 1.500) för beredning och beslut med början under andra halvåret 1978. Siffrorna för 1978 och 1979 i tabell 20 kolumnerna 3 och 4 kan därför inte jämföras med kolumnvärden från tidigare år.
Det bör vidare observeras att en viss tid förflyter mellan avslaget på en vapenfriansökan och inkallelsen till värnpliktstjänstgöring. Det angivna nettoantalet avslagna ansökningar (kolumn 4) kommer således vad gäl- ler inkallelsetidpunkt i realiteten att spridas under flera år framåt i tiden. Genom att så många år ingår i serien torde emellertid denna felfaktor
reduceras. I tabell 21 har relationerna mellan avslag på vapenfriansök- ningar och förstagångsvägrare belysts. Härvid elimineras den felkälla som ligger i dubbelräkning av anmälningar rörande andra- och tredje- gångsvägran där vederbörande tidigare sökt vapenfri tjänst.
Slutligen bör observeras att det förekommer fall där rymning och vägran sker omväxlande, exempelvis så att en värnpliktig först anmäls för rymning och vid ett senare tilfälle anmäls för vägran. I tabellen har en sådan anmälan om vägran redovisats som en andragångsvigran. , Eftersom rymningar började anmälas till regeringen först 1978-07-01 finns dock en viss osäkerhet i detta hänseende i materialet.
Tabell 22
Tabellen visar hur första-, andra- och tredjegångsvägrare fördelat sig vid grund- och repetitionsutbildning åren 1966 _ 1984.
Tabell 14. Till va enfrinämnden inkomna ansöknin ar, va enfrinämndens beslut samt inryckta va enfria
År Inkomna Av vapenfrinämden avgjorda ansökningar om ansök- vapenfri tjänst
ningar till Summa Bifall Avslag Avskrivna vapenfri- av- nämnden gjorda Antal Procent Antal Procent Antal Procent ärenden
Inryckta vapenfria
Till repeti—
tionsut— bildning
1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984
125 116 94,3 7 5,7 0 210 1 081 89,3 100 8,3 29 122 791 70,5 245 21,8 86 378 715 51,9 541 39,3 122 576 405 25,7 977 62,0 194 691 564 33,4 790 46,7 337 637 864 51,3 1 181 32,5 592 705 183 58,9 1 083 29,2 439 689 332 49,5 1 049 39,0 308 481 306 52,6 951 38,3 224 331 219 52,3 906 38,9 206 180 205 55,3 780 35,8 195: 267 241 54,8 722 31,9 304 514 613 74,4 542 15,4 359 531 629 74,5 _570 16,1 332 546 515 77,3 697 15,3 334 645 451 74,3 886 19,1 308 155 957 71,2 892 21,5 306 276 026 70,8 957 22,4 293
HHHHv—i—l—HHHNNNNNMM u—lNMQM—u—u—o—c—NNNNHN—A v—I—l—lv-iv—IMMNNNNNMMQQQQ
v-ov-cr-Io—ov-l—d—CHNNN HN—Ic—lr—lq—IO—INNMMNM
1 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 3 3 3 4 4 4 3
Tabell 15. Va enfrinämnden, av jorda ärenden
Avskrivna Prövade ärenden (d.v.s. exkl. avskrivna) antal ärenden
avgjorda Totalt Beslut Huvudsaklig motivering för Procent bifall för ärenden antal ansökan resp. motivgrupp
Antal Procent Bifall Religiös Ej religiös Religiös Ej religiös Antal Procent Antal Procent Antal Procent Antal Procent
123 116 181 1 081 036 791 256 715 382 405 354 564 045 1 864 266 2 183 381 1 332 257 1 306 125 1 219 985 1 205 963 1 241
2 2 3 3 2
1) 1) 11
57,2 91,5 72,4. 59,1 52,9 73,3 54,5 90,5 55,3 94,0 58,1 59,9 54,9 89,7 55,2 90,5 55,1 93,0 51,3 95,3 53,7 99,1 59,5 99,2 57,0 98,3 57,2 95,5 57,1 94,7 53,7 92,7
537 382 503 1 385 1 460 997 1 019 951 872 759 1 146 975
1 391 1 422 1 265 1 446
H—HHMMMN
155 613 199 629 212 515 337 451 849 957
3 983 3 026
NNHHMMQQM
1. 1 1 1 1 1 1 2 2 2 2 2 2
1 1 1 1 1 3 3 2 2 2 2 2 3 3 4 4 4 4
Tabell 16.
Besvär till re eringen över va enfrinämndens beslut
Av
näm sla sök 1) Se Komme 2) Se Komme 3) Under fö 1 april 4) Exkl. 1 5) Inkl. 1 6) Inkl. 1 71 2 st åte
vapenfri— Inkomna Av regeringen avgjorda besvärsärenden angående vapenfri tjänst I) nden av- besvär till gna an— regeringen Ej prövning Åter VFN för ny ningar Ej åtuärd handlä-unin-
O
omdo
:. .
rd
. #NQQQmmv—A—CQNQONOMQQ
4 5 4. 4
n n
v—ll—Cl—l »
o .
eonmmem—mm—ammmmoa» »
03513cher 055000an
., .
v-o—n-i QNNOQMCDINMLDNQ .
n n
o a
WQQNQ'MNONLONGN—HNNl—D
.. . RD&DNN—t—o Monmwm
. mmmuommixcomm t.om
_ _
ntarer till tabellerna, sid. 3 ntarer till tabellerna, sid. 1 rsta halvåret 1979 avgjordes ett stort antal ärenden som inkommit till regeringen mellan
1977 - 1 juli 1978. Se kommentarer till tabeller, sid 2
ärende i fråga om återkallande av tillstånd till vapenfri tjänst återkallande av medgivet tillstånd
avskrivet
rkallande av medgivet tillstånd
Tabell 17. Anmälnin ar om vä ran av vagenfria tJanste liktiga jml 26 5 va enfrikungörelsen ore ommande all—även sadana som tidigare vagrat vapentjanst
Vägran vid Vägran vid Totalt Förstagångsvägrare Andragångsvägrare Utebliven grundutbild- repetitions- antal inställelse ning utbildning i procent . av hela Totalt Vid Vid Totalt Grund— Repe— Totalt Antal Procent av Antal Procent av kontin— repe- utbild- tions- grundutbild— repetions- genten tions—
ningskontin— utbildnings utbild-
genten kontin— ning
genten
. at
a .. &
Oo ooo amxmmooeoamwnmqmem OONHQMNNMQM—IN—NNN—i—
& n a
_
o .
_mmcommq-ix .. . .
u .- o-
n o-
.. _ o.
_ I:)LDHNMQLO .. _ n .
n _
o . .
a :! ||
ooo—RONN—u—uno—oo—c—H—Nuso . COCOOOOOOHOOOOOOOOO
lOOOHQNMNMN—dOMQ—i—wa
0 12 41 34 79 55 02 25 52 5,2 44 15 29 23 34 32 33 20 37
o—o—N—OONMOOOON
!—
1) Inkl. 9 st tredjegångsvägrare 5) Inkl. 9 st tredjegångsvägrare 2 ) || 8 II II 6 ) || 4 || ||
3 ) || 1 || || 7 ) || 2 II II 4 ) 10 || || 8) || 2 II II .
Tabell 18. Anmälnin ar jämlikt 69 5 värn liktstjänstgöringskungörelsen ( "Jehovas vittnen")
År
1968 1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984
1) Religionssociologiska institutet, Stockholm. Se även institutets smärre meddelanden (1982zl) 2) T.o.m. 78-06—30 fanns motsvarande bestänmelser l
Aktiva medlemmar i Sverige av sekten Jehovas vittnen 1)
(per 1 januari)
Antalet anmäl- ningar jml 69
143 105 150 155 143 220 227 244 225 151 150 152 175 154 130 211 215
52)
Anmälningar i förhållande till antalet med— lemmar procent
1,4 0,9 1,5 1,3 1,1 1,5 1,5 1,5 1,4 1,0 0,9 1,1 1,0 0,9 0,7 1,2 1,1
Anmälningar jml 69 S i procent av totala
antalet anmälningar
jml 67 och 69 55
27 S vapenfrikungörelsen
Tabell 19. Anmälnin ar om vä ran av värn liktiga jämlikt 68 5 värn liktstjänst örin skun örelsen (1969:380)
Rymningarl) Andelen rym- grundutbild- repetitions— (38 S) 67 5 och ningar ning utbildning procent
Grundut- Repetitions- Antal Totalt bildning utbildning
annan—ln n en ut n
OOQQNU—lOQQNMOr—GQOQQO . ONWOQMQQN—MONODNNWO
.
2 2 2 2 2 3 3 4 4 3 3 3 3 3 3 2 3
»
1) Statistik över anmälningar om rymmare föres först fr.o.m. 1978. Se Kommentarer till tabellerna, sid. 4
2) Endast 4:e kvartalet
3) Inklusive anmälda enligt förordning med vissa bestämmelser om värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga (SFS 1977:79 ändrad senast SFS 1977:1012)
Tabell 20. Antal anmälnin ar jämlikt 67 S värn liktstjänstgöringskungörelsen (vägran) am ore se med vapen rinamndens avs agsbes ut
Av vapen— Av rege— Netto— Antal an— Anmälningar där vederbörande Anmälningar där ve- Av nettoantal av frinämnden ringen antal mälningar tidigare sökt vapenfri tjänst derbörande icke ti- slagna ansökningar avslagna bifallna avslagna jml 67 S digare sökt vapen— icke inkomma anmäl— ansökningar besvär ansök— fri tjänst ningar om vägran ningar Procent av Procent av Procent av Procent av antal an— nettoantal antal anmäl- nettoantal mälningar avslagna ningar jml avslagna jml 67 S ansökningar 67 S ansökningar
o'
n o. .
:.
OOONNLOLDINLDQQHOOHINOHLDO . ..
OOQ'OSNko—OQQQMOHQOCDKDO ..
o
.
n _
_ _
a ..
. wamuwwcwnmmvmmwom HHHNHNNQQNl—IONNHH
a .
0 2
26 20 24 23 29 38 32, 41 41 30 32 39 36 37 37 25 30
.— n
1) Se Kommentarer till tabellerna, sid. 1
2) Se not tabell 6.1
3) Se Kommentarer till tabellerna, sid. 4
Tabell 21. Anmälnin ar om första ån svä ran jam am ore se me
likt 67 S värn liktstjänstgöringskungörelsen (vä ran) va en rinamndens avs a sbes ut
År Av vapen— Av rege- NettOr Antal an- Anmälningar om förstagångsvägran Anmälningar om för- Av nettoantal av - frinämnden ringen antal målningar där vederbörande tidigare sökt stagångsvägran där slagna ansökningar avslagna bifallna avslagna om första— vapenfri tjänst vederbörande inte icke inkomma anmäl— ' gångsväg- tidigare sökt vapen— ningar om första—
ansökningar besvär ansök- ningar ran fritjänst gångsvägran
Antal Procent av Procent av Antal Procent av an- Antal Procent av antal anmälning— nettoantal tal anmälningar nettoantal ar om första— avslagna om förstagångs- avslagna gångsvägran ansökningar vägran ansökningar
0,0 2,2 25,3 20,4 23,5 22,4 29,4 42,9 35,5 43,9 44,7 25,4 25,0 33,5 33,9 32,2 33,1 27,1 20,2
100 241 540 975 777 155 059 034 935 595 777 5573) 3353) 553 559 571 550 944
|! .
o. .
Omhmwwo—NHMGOQ—dmmmm . ONMOONONMOWHQOQNQNG
. n .
. o
.. f—lv—li—C
.- .
n n o . u I—ll—lv—CC—il—CNNNNH
_ 41 Nv—lv—l
. o.
o. o. _ n n .
0 o 1 o 1 5 0 9 5 5 9 4 4 3 4 9 0 3 5,0 5 3 4 2 9 5 5 5 4 4 1 2 9 2 7 3 4 5
.. ommcxe—rmoemeoONm OiNNNNNLOLDl—OWNINEDKDQXDNN
a
EDO—NONQMQKDQQNQ . QQNNNNQONQQOQ'O
1) Se Kommentarer till tabellerna, sid. 1
2) Se not tabell 6.1
3) Se Kommentarer till tabellerna, sid. 4
Tabell 22. Fördelning första-, andra— och tredjegångsvägrare jämlikt 67 S värn liktskun örelsen
Förstagångsvägrare Andragångsvägrare Tredjegångsvägrare ——————— vid grundutbildning
Vid grundutbildning Vid repetitionsutbildning Vid grundutbildning Vid repetitionsutbildning
Antal Procent_av Procent av Proceng av Antal Procent av andra- förstagangs- förstagångsvägrare andragangs— gångsvägrare vägrare vägrare
_ .
. .
c- .. o. . nd—Il—lc—Iv—Q
.. .—
. ,— ko . _uv—o
. n
n .
c- .
00 00 21 91 15 29 47 57 51 9,5 30 12 57 51 71 95 95 44 55
ooovowmm—cm—cexwmwvm - .. OOOeOm—umq—m—cwcov—ocwmm OOO—IONNMQ—QQQ—INLOMLDQ
. . v—Cu—Q
1) Varav 3 fjärdegångsvägrare 5) Varav 2 fjärdegångsvägrare 9) Varav 5 fjärdegångsvägrare 2) -"— 1 -"- 6) Se not tabell 6.1
3) _"- " 7) Varav 2 fjärdegångsvägrare
| ! LD
4) —"- 1 -"- 5)-"— 4
SOU 198630 211 Bilaga 5 Tabellbilaga
I denna särskilda bilaga redovisas sammanställningar rörande de vapen- frias åldersfördelning och tjänstgöringsförhållanden enligt innehållsför- teckning nedan.
Innehållsförteckning: Tabell 1 Alla vapenfria fördelade på län och födelseår 23
2 Antal vapenfria fördelade på åldersklasser november 1980 samt senare ökningar (intill 1983-11—30) 24
3 Vapenfria med begränsad tjänstgöringsskyldighet som var inkalla- de till tjänstgöring I 984 fördelade på kvarvarande tjänstgörings- skyldighet 25
4 Preliminärt antal vapenfria som kommer att vara krigsplacerade i kommuner 1990 fördelade länvis 26
5 Antal vapenfria ] 984 fördelade på utbildningsområden inom kom- munerna 27
212
Tabell 23. Vapenfria tjänstepliktiga i november 1983 fördelade på län och födelseår
FÖDD AB C D E F G H I K L M N 0 P år
1936 54 4 10 20 32 2 8 0 5 7 9 10 34 26 1937 59 10 7 25 26 5 5 2 10 11 13 7 31 27 1938 57 17 13 21 31 4 8 1 5 3 19 10 28 22 1939 68 14 5 18 30 5 10 3 5 10 27 8 25 20 1940 30 14 8 25 27 6 14 2 7 6, 14 8 40 28 1941 101 21 11 23 38 8 12 1 1 10 27 9 20 29 1942 133 18 14 32 53 15 17 5 6 7 37 11 58 33 1943 173 28 14 33 45 13 16 1 8 10 64 12 53 25 1944 175 23 28 41 61 15 23 1 8 14 42 16 50 38 1945 107 39 22 57 66 11 22 7 12 11 53 17 76 43 1946 264 51 26 63 71 18 26 5 8 21 52 14 86 55 1947 223 44 26 67 77 24 26 5 13 18 55 21 113 60 1948 287 56 26 66 79 26 26 6 16 17 71 25 123 71 1949 264 52 35 78 78 21 22 4 14 31 85 19 126 66 1950 288 69 45 72 103 17 33 10 16 30 84 17 119 64 1951 263 44 37 76 87 32 29 5 11 22 94 12 125 70 1952 294 42 27 57 92 31 23 8 12 25 90 19 125 75 1953 250 50 21 59 85 23 30 4 9 21 74 20 121 68 1954 219 56 23 47 93 24 30 3 12 23 77 20 112 56 1955 275 49 24 73 91 23 27 10 8 17 86 20 123 65 1956 304 68 30 76 75 19 27 7 12 19 88 19 175 87 1957 376 84 22 62 100 18 20 12 12 18 94 24 172 53 1958 436 81 26 76 97 20 27 5 9 16 106 26 164 69 1959 454 81 32 83 93 25 35 7 15 23 115 37 183 71 1960 436 32 44 84 115 30 37 10 13 24 107 21 156 82 1961 463 66 49 90 116 34 61 10 10 25 98 28 169 71 1962 378 69 52 78 117 26 33 10 20 30 94 40 145 93 1963 279 52 30 75 124 17 44 11 17 34 84 1 104 83 1964 153 19 ' 12 46 98 25 32 11 18 33 35 7 75 59 1966 17 2 3 12 18 6 2 0 1 3 5 2 11 5
Totalt 6985 1305 720 1645 2218 543 725 166 315 539 1884 517 2942 1614 2) 21,1 4,0 2,2 5,0 6,8 1,7 2,2 0,5 1.0 1,7 5,8 1,6 9,0 4,9
3) 0,45 0,53 0,29 0,42 0,74 0,31 0,30 0,30 0,21 0,19 0,25 0,22 0,41 0,38
2) Vapenfrikollektivets procentuella fördelning länsvis 3) Vapenfrikollektivets procentuella andel av hemlänets befolkning per 1983-12-31
Tabell 23. Vapenfria tjänstepliktiga i noveber 1983 fördelade på län och födelseår
5000 R — S T U W X Y Z AC BD SUMMA 1) ar
1936 21 10 22 4 9 10 15 5 16 6 ' 347 1,06 1937 19 12 19 9 14 19 15 2 26 7 380 1,16 1938 28 11 24 19 12 19 13 3 15 9 392 1,20 1939 15 8 35 18 9 20 22 5 26 10 439 1,34 1940 22 15 30 11 19 9 12 3 22 16 448 1,37 1941 17 12 17 19 19 21 15 2 26 11 470 1,44 1942 25 13 31 13 17 19 17 12 20 13 619 1,90 1943 40 24 50 15 30 20 21 7 29 15 741 2,27 1944 36 21 39 30 30 29 26 3 33 16 803 2,46 1945 31 30 45 26 23 29 19 7 38 21 883 2,70 1946 39 30 67 27 28 22 31 11 47 19 1021 3,13 1947 43 38 59 28 32 41 37 17 50 37 1154 3,53 1948 48 37 73 39 61 48 46 16 62 37 1362 4,17 1949 46 40 53 39 48 38 37 16 52 25 1289 3,95 1950 49 33 76 40 49 35 36 12 51 38 1386 4,24 1951 47 33 33 23 40 38 42 17 45 39 1311 4,01 1952 47 40 79 29 44 43 45 22 55 31 1355 4,15 1953 44 38 75 25 38 41 40 15 52 20 1223 3,74 1954 41 38 78 37 37 42 42 15 54 32 1211 3,71 1955 41 35 83 40 32 33 51 11 64 20 1298 3,97 1956 46 46 78 36 31 26 51 12 69 28 1429 4,38 1957 43 52 64 36 39 43 45 19 73 29 1510 4,62 1958 50 50 75 42 24 45 39 22 56 39 1630 4,99 1959 43 43 81 43 47 38 48 8 103 45 1753 5,37 1960 54 41 94 57 46 47 43 16 92 55 1786 5,47 1961 58 57 103 58 49 62 74 14 78 49 1892 5,79 1962 79 52 93 65 67 44 63 13 100 39 1815 5,56 1963 63 57 78 57 50 54 67 15 83 30 1526 4,67 1964 55 39 63 24 34 42 57 19 69 25 1041 3,19 1965 7 6 7 10 3 9 8 3 4 4 147 0,45
Totalt 1200 963 1773 917 981 984 1082 340 1540 765 32661 --
2) 3,7 2,9 5,4 2,8 3,0 3,0 3,0 1,0 4,7 2,3 % 3) 0,44 0,34 0,65 0,36 0,34 0,34 0,41 0,25 0,63 0,29 0,39 %
1) Vapenfrikollektivets procentuella fördelning på åldersklasser 2) Vapenfrikollektivets procentuella fördelning länsvis 3) Vapenfrikollektivets procentuella andel av hemlänets befolkning per 1983-12-31
Tabell 24. Antal va enfria fördelade å åldersklasser november 1980 samt senare öknin ar (intill 83—11-30)
80-11—12 81-10—15 82-07-01 83-11-30 80-11-12-- 83-11—30
Född Anta ” Summa
0 .mm-
ar fria
Tillkommer bifall 83—12—01—— 84-11-01
Avgångar Tillkomst Okning
1.108 2.301 4.450 9.859 2.846 Summa 23.090 26.198 28.499 32.661 32.661 35.160
Tabell 25. Vapenfria med begränsad tjänstgöringsskzldighet som var inkallade till tjänstgöring 1984 fördelade på kvarvarande tjänstgöringsskxldighet
Antal dagar kvarvarande Antal vapenfria Ungefärlig andel av alla tjänst-örin ' vagenfria 1984 procent
12
Tabell 26. Preliminärt antal vapenfria krigsplacerade i kommuner 1990
(lo-årsklasser, totalt 6.000) fördelade länsvis.
_______.________.______________________________________________________________ Län Preliminär andel Preliminärt Nuvarande utbildningsanordnande av alla vapenfria antal kommuner. som krigsplacerats
i kommunen _____________________________________________________________________
AB 21,8 1.390 Stockholm, Haninge, Järfälla, Sundbyberg, Upplands—Bro C 5,2 310 Uppsala 0 2,3 140 Katrineholm
E 5,0 300 Norrköping F 5,4 320 Gnosjö
G 1,2 70
H 1,5 80 Västervik, Nybro I 0,5 30
K 0,9 50
L 2,0 120
M 7,3 440 Malmö
N 1,3 70
0 10,9 640 Göteborg, Mölndal, Uddevalla P 4,3 260
R 2,6 150 5 2,4 140
T 6,4 380 Örebro
U 1,9 110
w 2,5 140 Borlänge X 4,2 250 Bollnäs
Y 4,0 240 Sundsvall
Z 1,3 80
AC 3,3 190
BD 1,8 100
Summa 100 6.000
___—___—
Tabell 27. Va enfria som tjänst ör inom kommuner hösten 1984 fördelade å utbildningsområden
Fördelning på tjänstgöringsalternativ
Fritids Övrigt verksam- het
Antal vapenfria enligt tjänst- göringsplan 1985/86
Barn- omsorg omsorg verksam-
Bollnäs Borlänge Gnosjö Göteborg Haninge Katrineholm
Malmö Mölndal Norrköping
Nybro Stockholm Sundbyberg Sundsvall Uddevalla Upplands-Bro Uppsala Västervik Örebro
&
Instruktion för nämnden för vapenfriutbildning
Svensk författningssamiing
aa) %%?
Förordning med instruktion för nämnden för vapenfriutbildning;
utfärdad den 9 december 1982.
Regeringen föreskriver följande.
Inledande bestämmelse 1 & Allmänna verksstadgan (1965:600) skall tillämpas på nämnden för vapenfriutbildning.
Uppgifter
2 & Nämnden har till uppgift att svara för uttagning till tjänstgöring, registrering och redovisning av vapenfria tjänstepliktiga. Uttagningen av vapenfria tjänstepliktiga till tjänstgöring skall ske i verksamhet som är betydelsefull för samhället under beredskap och krig.
3 & Det åligger nämnden särskilt att
1. föra register över vapenfria tjänstepliktiga,
2. avgöra vilket slag av tjänstgöring som de vapenfn'a tjänstepliktiga skall fullgöra,
..
5. efter samråd med utbildningsanordnarna bestämma plats och tid- punkt för tjänstgöring,
4. meddela riktlinjer för utbildningen av de vapenfria tjänstepliktiga,
5. godkänna av utbildningsanordnarna upprättade utbildningsplaner,
6. utöva tillsyn över utbildningen och tjänstgöringen i övrigt,
7. efter samråd med vederbörande myndighet svara för krigsplacering av vapenfria tjänstepliktiga.
4 5 Nämnden företräder staten inom sitt verksamhetsområde om inte annat följer av särskilda föreskrifter.
SFS 1982: 1278
Utkom från trycket den 7 januari 1983
SFS 1982: 1278
Organisation
5 5 Nämnden leds av en styrelse som består av åtta personer. I styrelsen ingår nämndens chef som är ordförande. I chefens frånvaro inträder che— fens ställföreträdare som ordförande.
För ledamöterna finns ersättare till det antal regeringen bestämmer.
6 & Hos nämnden finns personal enligt särskilda beslut av regeringen samt annan personal i mån av behov och tillgång på medel. I mån av behov och tillgång på medel får nämnden anlita utomstående för särskilda uppdrag. För nämndens chef skall finnas en ställföreträdare, som utses av chefen.
7 & Till nämnden är knuten en samrådsgrupp med företrädare för viktiga intressenter i vapenfrifrågor och en expertgrupp för medicinsk rådgivning rörande tjänstbarhetsprövning.
Ärendenas handläggning
8 5 Av styrelsen avgörs
1. viktigare författningsfrågor,
2. viktigare frågor om nämndens organisation och arbetsformer,
3. anslagsfrågor och andra frågor av större ekonomisk betydelse,
4. frågor om skiljande från annan anställning än provanställning eller om skiljande från uppdrag eller om disciplinansvar. åtalsanmälan, avstängning eller läkarundersökning,
5. frågor om vilka myndigheter som skall svara för de vapenfria tjänste- pliktigas utbildning,
6. frågor om fastställande av föreskrifter för vapenfri tjänst,
7. andra frågor som nämndens chef hänskjuter till styrelsen.
9 5 Styrelsen är beslutför när ordföranden och minst fyra andra leda- möter är närvarande. När ett ärende av större vikt handläggs. skall om möjligt samtliga ledamöter närvara.
Som styrelsens beslut gäller den mening som de flesta enar sig om. Vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst. I 15 kap. 75 lagen (1976: 600) om offentlig anställning och i 265 anställningsförordningen (1965:601) finns särskilda bestämmelser om omröstning i vissa personalfrågor.
10 & Om ett styrelseärende är så brådskande att styrelsen inte hinner sammanträda för att behandla det, avgörs ärendet genom meddelanden mellan ordföranden och minst fyra andra ledamöter. Kan ärendet inte lämpligen avgöras på detta sätt, får ordföranden besluta ensam i närvaro av den föredragande till vars uppgifter ärendet hör. Beslut som fattas enligt denna paragraf skall anmälas vid nästa sammanträde med styrelsen.
11 & Ärenden som inte skall avgöras av styrelsen avgörs av nämndens chef ensam. I den mån sådana ärenden inte är av det slag att de behöver prövas av chefen, får de avgöras av annan tjänsteman enligt vad som anges i arbetsordningen eller i särskilda beslut.
12 5 När nämndens chef är förhindrad att utöva sin tjänst utövas den av hans ställföreträdare. Denne inträder efter beslut av chefen även i övrigt i chefens ställe vid behandlingen av vissa ärenden eller grupper av ärenden.
När både nämndens chef och chefens ställföreträdare har förhinder, utövas chefens tjänst av den som chefen bestämmer.
I den ordinarie chefens frånvaro får dock inte fattas sådana beslut av större vikt som kan anstå utan olägenhet. Utan chefens medgivande får inte sådana åtgärder vidtas som är oförenliga med föreskrifter som styrel- sen har meddelat eller grunder som den tillämpar.
13 & Ärendena avgörs efter föredragning. I arbetsordningen eller genom särskilda beslut får dock medges att ärenden som handläggs enligt llå andra meningen avgörs utan föredragning.
Föredragningen av ett ärende ankommer på en särskilt förordnad före- dragande. Nämndens chef får överta beredningen och föredragningen av ärenden som skall avgöras av styrelsen.
14 5 Av förordningen (1978:592) om vissa medbestämmandeformer i statlig tjänst m.m. följer att nämndens befogenhet att besluta kan vara begränsad i vissa hänseenden.
15 5 Om någon som har deltagit i den slutliga handläggningen av ett ärende eller föredraganden i samband med beslutet anmäler skiljaktig mening, skall denna antecknas. Detsamma gäller om skiljaktig mening som anmäls av den som nämndens chef har anmodat att närvara vid föredrag- ningen.
16 & Nämndens chef får utan föredragning meddela beslut som inte utan olägenhet kan uppskjutas till dess en föredragande kan inställa sig.
17 & I arbetsordningen eller genom särskilda beslut skall bestämmas vem som får begära in förklaringar, upplysningar eller yttranden i ärendena.
På samma sätt kan bestämmas att beslut som rör de vapenfria tjänste— pliktiga och som annars skulle fattas av nämnden får fattas av utbildnings— anordnarna.
Tjänstetillsättning m. m.
18 & Tjänsten som chef för nämnden tillsätts av regeringen. Andra tjänster tillsätts av nämnden.
19 & Andra styrelseledamöter än nämndens chef samt ersättarna för ledamöterna förordnas av regeringen för högst tre år.
Besvär
20 & Utbildningsanordnares beslut som har samband med utbildningen av vapenfria tjänstepliktiga överklagas hos nämnden genom besvär. Nämndens beslut i sådant ärende får inte överklagas.
SFS 1982: 1278
1982: 1278” SFS Denna förordning träder i kraft en vecka efter den dag, då förordningen
enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
På regeringens vägnar
ANNA-GRETA LEIJON
Lars Lunning (Arbetsmarknadsdepanementet)
4 Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982
Statens offentliga utredningar 1986
Kronologisk förteckning
Översyn av rättegångsbalken 2. Högsta domstolen och rättsbildningen. Ju.
2. En treårig yrkesutbildning — riktlinjer. U. 3, En treårig yrkesutbildning — beskrivningar, förslag. U. 4. Bostadskommitténs slutbetänkande. Sammanfattning. Bo. 5. Bostadskommitténs slutbetänkande. Del 1. Bo. &. Bostadskommitténs slutbetänkande. Del 2. Bo. 7. Militära skyddsområden. Fö. 8. Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten, Fi. 9. Ny Iönegarantilag. A. 10. Enklare skolförfattningar. Del 1. Sammanfattning, författ- ningsförslag. U. 11. Enklare skolförfattningar. Del 2. Motiv m.m. U. 12. Datorer, sårbarhet, säkerhet. Fö. 13. Påföljd för brott 1. Lagtext och sammanfattning. Ju. 14. Påföljd för brott 2. Motiv. Ju. 15. Påföljd för brott 3. Bilagor. Ju. 16. Vägar till effektiv energianvändning. |. 17. Framtid i samverkan. Del 1. C. 18. Framtid i samverkan. Del 2. C. 19. Aktuella socialtjänstfrågor. S. 20. Barns behov och föräldrars rätt, 8. 21. Barns behov och föräldrars rätt. Sammanfattning. 8. 22. Riksbanken och riksgäldsfullmäktige. Fi. 23. Aktiers röstvärde. Ju. 24. Integritetsskydd i informationssamhäilet. Ju. 25. Kontroll av livsmedel. Jo. 26. Åklagarväsendets lokala organisation m.m. Ju. 27. Folkets främsta företrädare. Ju. 28. Folkstyrelsen under krig och krigsfara. Ju. 29. Fastighetsbildning 4. Förrättningsförfarande och boende- inflytande m.m. Ju. 30. Vapenfriutbildningen i framtiden. Fö.
Statens offentliga utredningar 1986
Systematisk förteckning
J ustitiedepartementet
Översyn av rättegångsbalken 2. Högsta domstolen och rätts- bildningen. [1] Påföljd för brott 1. Lagtext och sammanfattning. [13] Påföljd för brott 2. Motiv. [14] Påfölid för brott 3. Bilagor. [15] Aktiers röstvärde. [23] lntegritetsskydd i informationssamhället. [24 Åklagarväsendets lokala organisation m.m. [ 6] Folkets främsta företrädare. 27] Folkstyrelsen under krig och rigsfara. [28] Fastighetsbildning 4. Förrättningsförfarande och boendeinfly- tande m.m. [29]
Försvarsdepartementet
Militära skyddsområden. [7] Datorer, sårbarhet, säkerhet. [12] Vapenfriutbildningen i framtiden. [30]
Socialdepartementet
Allmänna socialtjänstfrågor. [19] Barns behov och föräldrars rätt. [20] Barns behov och föräldrars rätt — sammanfattning. [21]
Finansdepartementet
Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten. [8] Riksbanken och riksgäldsfullmäktige. [22]
Utbildningsdepartementet
En treårig yrkesutbildning — riktlinjer. [2] En treårig yrkesutbildning — beskrivningar, förslag. [3] Enklare skolförfattningar. Del 1. Sammanfattning, författnings- förslag. [10] Enklare skolförfettningar. Del 2. Motiv m.m. [11]
Jordbruksdepartementet Kontroll av livsmedel. [25]
Arbetsmarknadsdepartementet Ny Iönegarantilag. [9]
Bostadsdepartementet
Bostadskommittens slutbetänkande. Sammanfattning. [4] Bostadskommitténs slutbetänkande. Del 1. 5 Bostadskommitténs slutbetänkande. Del 2. 6
Industridepartementet Vägar till effektiv energianvändning. [16]
Civildepartementet
Framtid i samverkan. Del 1. 17 Framtid i samverkan. Del 2. 18
Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningens nummer 1 den kronologiska förteckningen.
I'* .l ' .). [
M..
l
E Liber