SOU 1983:2

Nytt militärt ansvarssystem

Till statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Regeringen bemyndigade den 24 mars 1977 dåvarande statsrådet Romanus att tillkalla en kommitté med högst tre ledamöter för att se över det militära ansvarssystemet.

Till ledamöter av kommittén förordnades den 1 april 1977 f. d. justitie- ombudsmannen Gunnar Thyresson, ordförande, samt riksdagsledamöterna Torsten Gustafsson och Helge Hagberg. Sedan Gustafsson utnämnts till statsråd entledigades han på egen begäran från sitt uppdrag den 23 juni 1981. Samma dag förordnades riksdagsledamoten Ingemar Hallenius till ledamot av kommittén i hans ställe.

Kommittén antog namnet militäransvarskommittén. Till sakkunniga förordnades den 4 maj 1977 ombudsmannen i Svenska officersförbundet Jan Allmér, länsåklagaren Lars G. Andersson, dåvarande hovrättslagmannen Åke Asp, ombudsmannen i dåvarande Plutonofficers- förbundet Jörgen Bjerndell, ombudsmannen i dåvarande Kompaniofficers- förbundet Rune Edström, studeranden Bo Ericsson, dåvarande rättschefen numera hovrättspresidenten Carl-Ivar Skarstedt och dåvarande överstelöjt- nanten numera översten av 1. graden Bengt Wallroth.

Ericsson entledigades den 11 september 1978 och i hans ställe förordnades samma dag Håkan Carlsson. Den 18 december 1979 entledigades Carlsson och i hans ställe förordnades samma dag Lars Johansson. Den 27 juni 1980 entledigades Johansson och i hans ställe förordnades samma dag Karl Blomberg. Den 14 juli 1981 entledigades Karl Blomberg och i hans ställe förordnades samma dag Alexander Rudenstam. Samtliga nu nämnda har tillhört Värnpliktiga arbetsgruppen.

Den 27 mars 1979 förordnades rättschefen Olof Forssberg till sakkun- nig.

Allmér avled den 4 april 1982. Att som experter biträda kommittén förordnades den 13 juni 1977 överstelöjtnanten Gunnar Blomberg och den 27 april 1979 dåvarande hovrättsassessorn numera byråchefen Dan Fernqvist.

Till sekreterare förordnades den 12 april 1977 Fernqvist. Den 27 april 1979 entledigades Fernqvist och samma dag förordnades dåvarande hovrättsfiska- len numera försäkringsrättsrådet Hans-Erik Jonasson till sekreterare.

Kommittén har med anledning av remisser från justitie- och försvarsde- partementen avgivit ett flertal yttranden.

Sedan utredningsarbetet nu slutförts får kommittén överlämna sitt slutbetänkande. Till betänkandet fogas en reservation av Helge Hagberg.

Stockholm i februari 1983. Gunnar Thyresson Helge Hagberg Ingemar Hallenius

/Hans—Erik Jonasson

InnehåH

Förkortningar

Sammanfattning

Förfartningsförslag

1. Förslag till lag om disciplinansvar för värnpliktiga

2 Förslag till lag om ändring 1 brottsbalken . . .

3 Förslag till lag om ändring 1 värnpliktslagen (1941. 967) . 4 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning . .

5 Förslag till lag om ändring i lagen (1980: 1021) om militär grundutbildning för kvinnor . 6 Förslag till lag om ändring 1 rättegångsbalken 7 Förslag till lag om ändring 1 skadeståndslagen (1972. 207) 8 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning . . . . . 9 Förslag till lag om ändring 1 lagen (1940: 358) med vissa bestämmel- ser till skydd för försvaret m. m. . 10 Förslag till lag om ändring i lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid rn. m.. 11 Förslag till lag om ändring 1 lagen (1975. 688) om skydd för viss tjänsteutövning . . . . . . .' 12 Förslag till lag om ändring 1 lagen (1958. 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m m. . 13 Förslag till lag om ändring 1 rättshjälpslagen (1972: 429)

14 Förslag till lag om ändring 1 lagen (1957:668) om utlämning för brott . .

15. Förslag till lag om ändring i lagen (1953: 770) om folkrättsliga reglers iakttagande' 1 fråga om ansvar för brott av vissa utlänning— ar

16 Förslag till lag om ändring i lagen (1957:132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfaram. m.. . . . . . . 17 Förslag till lag om ändring i lagen (1942: 87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m.

11 15 15 22 40 42 43 43 45 46 47 49

52

52 53

54

55

55

18. Förslag till lag om ändring i lagen (1975:1067) med instruktion för

justitieombudsmännen

1 Gällande rätt om militäransvar [ sammandrag

2. Överväganden och förslag

2.1 2.2

2.3

2.4

2.5

2.6

2.7

2.8

Allmänna synpunkter på ett nytt militärt ansvarssystem Förslag till ett nytt disciplinansvarssystem för värnpliktiga 2.2.1 Principiella utgångspunkter 2.2.2 Utformningen av ansvarsbestämmelser 2.2.3 Påföljder

2.2.4 Konkurrenssituationer m. m.

2.2.5 Beslutsorgan i första instans . .

2.2.6 Olika alternativ till fullföljdsorgan

2.2.7 Förfarandet . . .

2.2.8 Verkställighetsfrågor 2.2.9 Tvångsmedel

Det militära straffansvaret m.m.

2.3.1 Allmänna utgångspunkter . . .

2. 3. 2 Straffbestämmelserna' 1 21 kap. BrB. 2.3.3 Straffansvar för brott mot värnplikten 2.3.4 Straffansvar under krigsförhållanden

2.3.5 Straffrättsliga påföljder Ansvarssystemets tillämpningsområde

2.4.1 Inledning . . .

2.4.2 1914 års strafflag för krigsmakten 2.4.3 Grunderna för 1948 års lagstiftning 2.4.4 Vissa folkrättsliga regler 2.4.5 Överväganden och förslag Skadeståndsansvaret för försvarsmaktens personal 2.5.1 Gällande ordning

2.5.2 Reformkrav . . . . .

2.5.3 Överväganden och förslag' 1 fråga om Skadeståndsansva- ret

2.5.4 Överväganden och förslag i fråga om förfarandet i ersättningsmål Handläggning av militära mål 2.6.1 Militära tvistemål

2. 6. 2 Militära brottmål . . . .

2. 6. 3 Handläggning av militära brottmål under krigsförhållan- den . . . . . . .

Militär rättsvård vid svenska FN- förband m. m.

2.7.1 Gällande bestämmelser 2.7.2 Innebörden av tidigare reformförslag

2.7.3 Överväganden och förslag

Övriga frågor . .

2.8.1 Hämtningsfrågor 2.8.2 Militärt straffregister-

57

59

65 65 68 68 69 70 70 72 75 78 79 81 83 83 84 96 99 116 1 18 118 118 119 121 122 126 126 130

136

139 142 142 143

146 153 153 154 156 158 158 159

3. Kostnadsfrågor

4 Specialmotivering . . . . . . . . . . . 4.1 Förslaget 'till lag om disciplinansvar för värnpliktiga 4.2 Brottsbalken

4.3 Värnpliktslagen . .

4.4. Lagen om offentlig anställning 4.5 Lagen om militär grundutbildning för kvinnor 4.6 Följdändringar m. m.

5 Reservation

Bilagor Bilaga 1 Utredningens direktiv och utredningsarbetets bedrivande Bilaga 2 Gällande rätt Bilaga 3 Nordisk rätt

161

163 163 181 188 190 190 190

195

197

Förkortningar

Lagar och andra författningar

BrB DL FL LOA LOB

LRA LTO MRL MRK

RB RF

SKL Skyddslagen

TjRF Ärendelagen

Brottsbalken Lagen (1973:18) om disciplinstraff för krigsmän Förvaltningslagen (1971:290) Lagen (1976:600) om offentlig anställning Lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m. Lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister Lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande Militär rättegångslag (1948:472) Kungörelsen (1948:691) angående den militära rättsvår- den

Rättegångsbalken Regeringsformen Skadeståndslagen (1972:207)

Lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. Tjänstereglemente för försvarsmakten, 1960 Lagen (1946:807) om handläggning av domstolsären- den

Övriga förkortningar

DsFö DsJu FFS FöU JK JO J uU LU MB MO NJA rskr RRV UNEF ÖB

Försvarsdepartementets departementsserie Justitiedepartementets departementsserie Försvarets författningssamling

Utlåtande av försvarsutskottet Justitiekanslern

Justitieombudsmannen Utlåtande av justitieutskottet Utlåtande av lagutskottet Militärbefälhavaren Militieombudsmannen Nytt juridiskt arkiv

Riksdagsskrivelse

Riksrevisionsverket United Nations Emergency Force Överbefälhavaren

Sammanfattning

Kommittén har haft till uppgift att göra en översyn av den gällande militära straff— och processlagstiftningen. Målsättningen har i enlighet med direktiven varit att mer än vad som nu gäller anpassa det militära ansvarssystemet till det regelsystem som gäller inom samhället i övrigt.

Kommitténs förslag innebär en genomgripande förändring av det militära ansvarssystemet från såväl materiell som lagteknisk och formell synpunkt. Det militära straffrättsliga ansvarssystemet föreslås i avgörande hänseenden bli ersatt av ett utomstraffrättsligt disciplinsystem. Detta innebär bl. a. att flertalet straffbestämmelser rörande brott av krigsmän upphävs och att de särskilda disciplinstraffen i brottsbalken avskaffas. Återstoden av den militära straff- och processrätten föreslås bli ytterligare inordnad i den allmänna straff- och processlagstiftningen.

Kommittén föreslår att alla anställda vid försvarsmakten i fredstid skall följa samma regelsystem som gäller för offentligt anställda i allmänhet. Detta innebär att reglerna om disciplinansvar i lagen om offentlig anställning (LOA) blir tillämpliga på all sådan personal inom försvarsmakten med undantag för personalen vid den svenska beredskapsstyrkan för FN- tjänst.

Kommittén föreslår vidare att det för värnpliktiga införs ett helt nytt utomstraffrättsligt disciplinsystem. Bestämmelserna finns i ett förslag till disciplinlag för värnpliktiga, vilken lag skall ersätta bl. a. militära rättegångs- lagen och lagen om disciplinstraff för krigsmän. Disciplinlagen föreslås i fredstid omfatta också vissa andra kategorier av personal inom försvarsmak- ten. t. ex. kvinnor som genomgår militär grundutbildning, hemvärnsmän och viss annan frivillig personal samt dem som är anställda i svensk beredskaps- styrka för FN-tjänst. Under krigsförhållanden föreslås lagen få ett väsentligt utvidgat tillämpningsområde. Sålunda kommer alla som är tjänstgöringsskyl- diga vid försvarsmakten inklusive den anställda personalen enligt förslaget att då omfattas av lagen.

Enligt den grundläggande regeln om disciplinansvar i den föreslagna lagen skall disciplinpåföljd åläggas om den värnpliktige uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som åligger honom i tjänsten, om förseelsen ej är ringa. En värnpliktigs skyldigheter i tjänsten framgår vanligen av reglemen- ten, instruktioner o .d. I lagtexten anges också uttryckligen förmäns order. Härutöver får enligt lagen disciplinförfarande användas i fråga om vissa lindrigare brott, såsom snatteri. bedrägligt beteende. olovligt brukande

m.m. Vid misstanke om annan brottslighet i tjänsten skall åtalsanmälan ske.

De föreslagna disciplinpåföljderna är varning, extratjänst, löneavdrag och utegångsförbud. Utegångsförbudet kan bestämmas till högst femton dagar. Enligt förslaget får utegångsförbud under högst fem dagar ej verkställas på tjänstefria dagar. Vidare gäller, till skillnad från vad som nu är fallet, enligt huvudregeln att en disciplinpåföljd ej får verkställas förrän beslutet vunnit laga kraft. I vissa fall ges dock möjlighet till omedelbar verkställighet.

Beslutanderätten i disciplinärenden föreslås ligga hos den myndighet vid vilken den värnpliktige tjänstgör eller senast tjänstgjort. Den beslutande skall inneha lägst överstelöjtnants eller kommendörkaptens grad eller tjänsteklass. Vid prövning av disciplinärenden skall myndigheten biträdas av en juridisk rådgivare, auditören. 1 enklare disciplinärenden får kompaniche- fer beslutsrätt. Till skillnad från vad som nu gäller föreslås kompanicheferna få rätt att besluta om löneavdrag.

Förfarandet i disciplinärenden föreslås vara muntligt. varvid den värn- pliktige och andra som kan lämna uppgifter i saken skall höras. Möjlighet till vittnesförhör vid domstol skall finnas. Vidare föreslås regler om kommunika— tion, beslutsmotivering och delgivning av beslut.

Beslut om disciplinpåföljder föreslås kunna överklagas till tingsrätt och vidare till hovrätt, som är slutinstans.

I den föreslagna disciplinlagen upptas särskilda regler om omhänderta- gande av värnpliktiga som stör allmän ordning m. m. Omhändertagandet får som regel vara högst åtta timmar. De nuvarande möjligheterna att använda förvarsarrest och andra straffprocessuella tvångsmedel bör enligt kommit- téns förslag avskaffas.

Kommittén föreslår en omfattande avkriminalisering i fråga om de straffbestämmelser i brottsbalken (BrB) som f. n. gäller i fredstid för krigsmän. Ifråga om vissa straffbestämmelseri 21 kap. BrB innebär förslaget en ren avkriminalisering. Detta gäller för brotten oskickligt beteende. undanhållande, onykterhet i tjänsten. förargelseväckande beteende och tjänstefel. Beträffande dessa gärningar innebär förslaget att de i framtiden endast kan föranleda disciplinpåföljder.

För vissa andra brott innebär förslaget att allmänna straffbestämmelser i stället kan bli tillämpliga. Så är fallet beträffande missbruk av förmanskap, obehörig befälsutövning och våld eller hot mot krigsmän. Dessa straffbe- stämmelser föreslås bli upphävda. I dessa fall kan det i stället bli fråga om myndighetsmissbruk. föregivande av allmän ställning och våld eller hot mot tjänsteman. I fråga om straffbestämmelserna för lydnadsbrott och rymning innebär förslaget att dessa gärningar blir helt avkriminaliserade i fredstid för anställd personal. I stället kan påföljder inom ramen för LOA komma i fråga. För värnpliktiga föreslås att det i värnpliktslagen införs en särskild straffbestämmelse för allvarligare fall av lydnadsbrott och olovlig utevaro. Vad slutligen gäller straffbestämmelserna om myteri och uppvigling föreslås dessa överflyttade till andra kapitel i BrB.

För krigsförhållanden föreslås att det nuvarande straffansvaret i stora delar bibehålls att gälla för all personal inom försvarsmakten. varvid krigsmannabegreppet blir kvar till skillnad" vad som är fallet i fred. Kommittén föreslår att det i 21 kap. BrB under rubriken Brott av krigsmän

upptas ett antal straffbestämmelser, vilka alla har det gemensamt att de endast kan tillämpas under krig, krigsfara och därmed jämställda förhållan- den. De föreslagna straffbestämmelserna upptar brotten lydnadsbrott. grovt lydnadsbrott, rymning. våld eller hot mot förman, undergrävande av stridsviljan. försummande av krigsförberedelse, obehörig kapitulation. stridsförsumlighet och tjänstebrott. En del av dessa straffbestämmelser finns f. n. i 22 kap. BrB under rubriken Krigsartiklar.

Kommittén har gjort en översyn av de kvarstående straffbestämmelsernai 22 kap. om landsförräderi m.m. De särskilda straffbestämmelserna om överlöpande till fienden, samröre med fienden, och försvarsskadlig ryktes- spridning föreslås bli upphävda. En del av de gärningar som upptas i dessa bestämmelser skall enligt förslaget bli inrymda under andra straffbestäm- melser.

Bestämmelsen om folkrättsbrottet förslås få ett helt nytt innehåll. som i huvudsak tar sikte på de allvarligare överträdelserna. I övrigt föreslås endast smärre ändringar beträffande straffbestämmelserna i nuvarande 22 kap.

Härutöver föreslår kommittén i fråga om BrB att de särskilda disciplin- straffen för krigsmän (disciplinbot och fritidsstraff) avskaffas.

Kommittén föreslår att Skadeståndsansvaret delvis utvidgas för värnplik- tiga och kvinnor som genomgår militär grundutbildning. Det gäller egendom som utlämnats för personligt bruk. Ifråga om skada på eller förlust av sådan egendom föreslås att ersättningsskyldighet skall föreligga om den värnplik- tige uppsåtligen eller av oaktsamhet vållat skadan eller förlusten. Det föreslås vidare att myndigheten får rätt att besluta om ersättningsskyldighet i dessa fall. Kompanichefer ges rätt att besluta om ersättningsskyldighet i vissa fall, vilket är en nyhet. Besluten skall kunna överklagas till försvarets civilförvaltning. Det nu gällande förfarandet i ersättningsmål föreslås avskaffat.

Kommittén föreslår vidare att de särbestämmelser som finns för handlägg- ning av militära mål upphävs. Begreppen militära tviste- och brottmål föreslås avskaffade. Innebörden härav är att allmänna regler i framtiden skall gälla för handläggningen av tviste- och brottmål rörande försvarsmaktens personal. Även särbestämmelserna för handläggning av militära brottmål under krigsförhållanden föreslås bli upphävda. Kommittén föreslår sålunda att det särskilda rättegångsförfarandet med krigsrätter helt utgår.

I fråga om den militära rättsvården vid svenska FN-förband föreslår kommittén att reglerna i disciplinlagen för värnpliktiga blir tillämpliga. I övrigt föreslås att den svenska straffrättsliga kompetensen utvidgas såvitt avser brott av sådan personal utom riket.

Bestämmelserna om militärt straffregister föreslås bli upphävda. Möjlig- heten att avge nöjdförklaring inför militär befattningshavare föreslås också avskaffad. I övrigt föreslås ett antal lagändringar som närmast har karaktären av följdändringar.

Enligt kommitténs beräkningar bör de föreslagna ändringarna totalt sett ej medföra några ökade kostnader för försvarsmakten eller för statsverket i övrigt.

Författningsförslag

] Förslag till Lag om disciplinansvar för värnpliktiga

Härigenom föreskrivs följande

Lagens tillämpningsområde

] & Denna lag tillämpas på värnpliktiga under den tid då de är tjänstgörings- skyldiga enligt värnpliktslagen (19411967).

2_& Vad som i lagen sägs om värnpliktiga skall också tillämpas på

1. kvinnor som utbildas enligt lagen (1980:1021) om militär grundutbild- ning för kvinnor,

2. dem som genomgår utbildning vid förberedande officersskola eller annan utbildning för att få anställning som officerare vid försvarsmakten,

3. hemvärnsmän under den tid då de är tjänstgöringsskyldiga.

4. dem som genom krigsfrivilligavtal eller annat särskilt avtal åtagit sig-att frivilligt tjänstgöra i befattning inom försvarsmaktens krigsorganisation under den tid då de i sådan egenskap är tjänstgöringsskyldiga,

5. dem som är anställda i svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst vid tjänstgöring utom riket.

3 5 Då riket är i krig skall vad som sägs om värnpliktiga gälla för

1. var och en som är tjänstgöringsskyldig vid försvarsmakten.

2. polismän som utan att vara tjänstgöringsskyldiga vid försvarsmakten är skyldiga att delta i rikets försvar,

3. skyddsvakter som förordnats med stöd av 10å lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.,

4. sådan personal inom civilförsvaret som enligt regeringens förordnande är skyldig att utöva samma verksamhet som försvarsmaktens personal,

5. alla som annars vistas vid avdelningar av försvarsmakten. när avdel- ningarna är i fält eller verkar under liknande förhållanden.

4 & Regeringen får förordna att vad som sägs i 3 åskall tillämpas. om riket är i krigsfara eller om det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig.

5 & Vad som sägs om värnpliktiga skall också gälla för

1. krigsfångar,

2. krigsdeltagare som har internerats vid krig under vilket riket är neutralt.

3. utlänningar som vistas bland krigsfångar eller krigsdeltagare för att utöva sjukvård eller andlig vård.

6å Om det ej längre föreligger förhållanden som aves i 3 eller 4 5, skall regeringen föreskriva att tillämpningen av bestämmelserna i nämnda paragrafer skall upphöra.

Åtalsanmälan

7 5 En värnpliktig. som är skäligen misstänkt för ett brott som avses i 20 kap. 1—3 55 brottsbalken eller ett annat brott varigenom han har åsidosatt vad som åligger honom i tjänsten. skall anmälas till åtal för brottet om inte annat följer av 8 &.

8 & Åtalsanmälan får underlåtas och disciplinförfarande i stället användas i fråga om

1. brott för vilka svårare straff än böter ej föreskrivs,

2. följande brott i brottsbalken, nämligen ofredande (4 kap. 7 5), snatteri (8 kap. 2 5), egenmäktigt förfarande (8 kap. 8 Ö), bedrägligt beteende (9 kap. 2 5). undandräkt (10 kap. 2 5), olovligt förfogande (10 kap. 4 5), olovligt brukande (10 kap. 7 å), svikande av försvarsplikt (18 kap. 6 €), lydnadsbrott (21 kap. 3 5) och rymning (21 kap. 5 5).

Åtalsanmälan skall dock alltid göras om

1. brottet riktar sig mot någon person utanför försvarsmakten, '2. målsäganden har förklarat att han avser att föra talan om enskilt anspråk,

3. det finns skäl att anta att straffet inte kommer att stanna vid böter.

Disciplinansvar

9 & En värnpliktig som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad han på grund av reglementen, instruktioner, förmäns order eller i övrigt skall iaktta i tjänsten skall åläggas disciplinpåföljd för disciplinförseelse. Påföljd skall dock ej åläggas om felet är ringa.

10 & Disciplinpåföljd får åläggas även om den värnpliktige ej är i tjänst vid tiden för beslutet.

11 5 Om en åtgärd har vidtagits för att åtala en värnpliktig, får disciplinärt förfarande ej inledas eller fortsättas i fråga om den förseelse som avses med åtgärden.

12 & Disciplinpåföljd får inte åläggas senare än två år efter förseelsen om inte den värnpliktige dessförinnan underrättats enligt 25 & om vad som anförs mot

honom eller erhållit motsvarande underrättelse från riksdagens ombudsmän eller justitiekanslern.

Disciplinpåfölj der

13 & Disciplinpåföljder är varning, extratjänst. löneavdrag och utegångsför- bud.

145 Varning skall meddelas skriftligen.

15 & Extratjänst innebär att den värnpliktige vid högst fyra tillfällen utöver den vanliga tjänsten skall utföra handräckning eller någon annan särskild uppgift. Vid varje tillfälle får högst fyra timmar tas i anspråk för uppgiften.

16,5 Löneavdrag åläggs för högst trettio dagar och innebär avdrag på dagersättning eller motsvarande. Kan sådant avdrag ej ske. skall mot avdraget svarande belopp erläggas av den värnpliktige. Om storleken av löneavdrag föreskriver regeringen.

17,5 Utegångsförbud innebär förbud för den som är förlagd inom kasern- område. läger eller motsvarande område att under bestämd tid, minst en och högst femton dagar. på fritid vistas utanför ett sådant område som är upplåtet åt en viss avdelning eller utanför en del av ett sådant område.

För den som är förlagd ombord på ett fartyg skall utegångsförbudet avse förbud att lämna fartyget.

18 & Löneavdrag får åläggas jämte utegångsförbud om det särskilt krävs av hänsyn till ordningen inom försvarsmakten.

Beslutande myndigheter

19 & Frågor om disciplinansvar eller åtalsanmälan prövas av den myndighet 1 vid vilken den värnpliktige tjänstgör eller senast tjänstgjort. om regeringen ej 1 föreskriver annat.

20 5 Den som på myndighetens vägnar prövar ärenden som avses i 19 & skäll j inneha lägst överstelöjtnants eller kommendörkaptens grad eller tjänste- klass.

21 5 Utan hinder av vad som sägs i 20 & får bataljonschefer eller kompani- chefer eller motsvarande chefer pröva förseelser av underställd personal, 1. om förseelsen inte utgör brott och 2. om förseelsen har erkänts och ej bör medföra svårare påföljd än varning, extratjänst, löneavdrag i högst tio dagar eller utegångsförbudi högst fem dagar.

22 5 För att biträda de myndigheter som har att handlägga disciplinärenden skall finnas auditörer.

Auditörerna skall vara lagfarna. De förordnas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

23% Innan disciplinpåföljd beslutas eller åtalsanmälan sker skall yttrande inhämtas från auditören. Sådant yttrande behövs dock ej i fråga om beslut som meddelas av chefer enligt 21 5.

Auditören är medansvarig för beslut som myndigheten fattar på tillstyrkan av honom.

Handläggning av disciplinärenden

245 Om det genom anmälan eller på annat sätt uppkommer fråga om disciplinansvar skall myndigheten skyndsamt utreda saken.

25 & Den värnpliktige skall vid muntligt förhör underrättas om vad som anförs mot honom och höras i saken. Om det är lämpligare får underrättelsen ske skriftligen, varvid den värnpliktige skall uppmanas att yttra sig över vad som anförs mot honom.

Om det behövs skall även anmälaren och andra som kan lämna uppgifter i saken höras muntligen eller skriftligen.

Över förhören skall föras protokoll.

26,5 Vid förhöret med den värnpliktige skall ett förhörsvittne om möjligt närvara.

2715 Om myndigheten finner att ett vittne eller en sakkunnig behöver höras vid domstol eller att någon behöver föreläggas att förete en skriftlig handling eller ett föremål som bevis, skall myndigheten ansöka om detta hos den allmänna underrätt inom vars område den person vistas som skall höras eller på annat sätt berörs av åtgärden. Ifråga om sådana åtgärder skall i tillämpliga delar gälla vad som föreskrivs i rättegångsbalken om bevisupptagning utom huvudförhandling.

28,6 Den värnpliktige skall innan ett ärende avgörs ha fått del av det som framkommit under utredningen om det ej är uppenbart obehövligt.

295 Myndighetens beslut skall grundas på vad som framkommit under utredningen. Av beslutet skall framgå de skäl som bestämt utgången.

30,5 Den värnpliktige skall underrättas om myndighetens beslut och auditörens yttrande. Han skall även underrättas om hur han skall göra om han vill begära ändring av beslutet. Underrättelse får ske genom delgiv- ning.

31 5 Om det av särskilda skäl inte krävs någon disciplinpåföljd får ärendet avskrivas.

Verkställighet av disciplinpåföljd

325 Beslut om disciplinpåföljd skall verkställas så snart det kan ske sedan beslutet har vunnit laga kraft. Om det behövs av hänsyn till ordningen inom försvarsmakten eller av annan särskild anledning, får i beslutet förordnas att extratjänst eller utegångsförbud skall verkställas fastän beslutet ej har vunnit laga kraft.

33 5 Extratjänst och utegångsförbud om högst fem dagar får ej verkställas på tjänstefria dagar.

34 5 Verkställigheten av extratjänst eller utegångsförbud får uppskjutas eller avbrytas om det finns särskilda skäl. Den dag då avbrottet sker skall i sin helhet räknas som verkställighetstid.

35 ,5 Om flera beslut om utegångsförbud skall verkställas samtidigt, skall påföljderna läggas samman med varandra. Den sammanlagda verkställig- hetstiden får dock ej överstiga tjugofem dagar.

Vid beslutet om sammanläggning skall den tid avräknas under vilken påföljden redan verkställts.

36,5 Blir den som har ålagts utegångsförbud slutligen ålagd löneavdrag i högre instans skall avräkning ske för den tid under vilken förbudet redan har verkställts. En dags utegångsförbud skall motsvara två dagars löneavdrag.

375 Extratjänst bortfaller om den ej verkställts innan den värnpliktiges tjänstgöringsskyldighet har upphört. Utegångsförbud får ej verkställas efter det att den värnpliktiges tjänstgö- ringsskyldighet har upphört. Kan utegångsförbud ej verkställas skall det omvandlas till löneavdrag. Vad som sägs i 365 skall då tillämpas. Kan löneavdrag ej ske och erläggs ej motsvarande belopp gäller om verkställighet vad som är föreskrivet om bötesstraff. Obetalda belopp får dock ej förvandlas till fängelse. Löneavdrag bortfaller om det ej verkställts inom tre år från det beslutet om disciplinpåföljd vann laga kraft.

Tvångsmedel

38 5 En förman får omhänderta en värnpliktig som inom ett område eller ett utrymme som nyttjas av försvarsmakten eller som iklädd militär tjänstedräkt på allmän plats

1. anträffas så berusad att han är ur stånd att ta vård om sig eller i övrigt utgör en fara för sig själv eller annan,

2. uppträder så att han stör den allmänna ordningen eller ordningen inom försvarsmakten eller utgör en fara för disciplinen.

Omhändertagandet får ske endast om det inte räcker med mindre ingripande åtgärder.

395 En förman som har omhändertagit en värnpliktig skall skyndsamt anmäla detta till den myndighet som anges i 19 .5. Om omhändertagandet ej redan har upphört, skall myndigheten omedelbart pröva om åtgärden skall bestå.

40 5 Om omhändertagandet föranletts av berusning och den omhändertag- nes tillstånd ger anledning till det, skall han underkastas läkarundersökning så snart det kan ske.

41 5 Den omhändertagne skall förhöras så snart som möjligt och underrättas om anledningen till omhändertagandet.

425 Den omhändertagne skall friges så snart det kan ske utan men för honom själv och så snart det inte längre finns anledning att omhänderta honom. Frigivandet skall dock alltid äga rum senast åtta timmar efter omhändertagandet. om det ej uppenbarligen är förenligt med den omhän- dertagnes eget intresse att han får kvarstanna kortare tid därutöver. Om den omhändertagne på sannolika skäl är misstänkt för brott, för vilket kan följa fängelse i minst ett år. får han hållas kvar tills han kan överlämnas till polismyndighet, dock inte längre än 24 timmar efter omhändertagan- det.

43 5 Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel som påträffas hos den som har omhändertagits på grund av berusning skall fråntas honom om det inte finns särskilda skäl mot detta. Beslut härom meddelas av den förman som har omhändertagit den berusade.

Med egendomen skall förfaras på det sätt som föreskrivs i 3.5 lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Beslut angående fråntagen egendom meddelas av den myndighet som anges i 19 fi. Belopp som har erhållits vid försäljning av egendomen tillfaller staten.

Första och andra styckena får tillämpas även i fråga om injektionssprutor eller kanyler som kan användas för insprutning i människokroppen.

Klagan över beslut om disciplinpåföljd

445 En värnpliktig som har ålagts disciplinpåföljd av en chef som avses i 21 5 får hos myndigheten begära omprövning av beslutet. En sådan begäran skall göras skriftligen och ha inkommit till myndigheten senast fem dagar efter det att den värnpliktige fick del av beslutet. En för sent inkommen begäran om omprövning tas inte upp till prövning. Då myndigheten omprövar ett beslut, skall bestämmelserna i 20 och 23—31 55 tillämpas.

455 Myndigheten får förordna att vidare verkställighet av beslut om disciplinpåföljd tills vidare ej får ske, om det finns skäl till det.

46 5 Myndighetens beslut om disciplinpåföljd får av den värnpliktige överklagas genom besvär hos den tingsrätt inom vars domkrets myndigheten

är lokaliserad. Om myndigheten saknar fast lokalisering bestämmer rege- ringen vilken tingsrätt som är behörig.

475 Beslutet överklagas genom att en besvärshandling tillställs den myn- dighet som har meddelat beslutet. I besvärshandlingen skall anges det beslut som överklagas. Besvärshandlingen skall ha inkommit till myndigheten inom fem dagar från den dag då klaganden fick del av beslutet. Tingsrätten skall pröva om besvärshandlingen har inkommit i rätt tid. För sent inkomna besvär skall avvisas.

48 5 Vid prövning av besvär tillämpas lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden. Därvid gäller vad som i den lagen sägs om ansökan.

49 5 Tingsrättens beslut får överklagas genom besvär i hovrätten. Hovrät- tens beslut får ej överklagas.

505 I domstolarna förs det allmännas talan av allmän åklagare.

51 5 Tingsrätten skall vid avgörande av saken bestå av en lagfaren domare med nämnd. Vid handläggning i övrigt av ärendet är tingsrätten domför med en lagfaren domare.

52 5 Domstolen får förordna att vidare verkställighet av beslut om disciplin- påföljd tills vidare ej får ske, om det finns skäl till det.

Handläggning av ersättningsärenden

53 5 Myndigheter som avses i 19 5 får besluta om ersättningsskyldighet enligt 32 a 5 värnpliktslagen (194lz967). Vad som sägs i 205 skall tillämpas.

Är fråga om förluster eller skador som sammanlagt ej uppgår till visst belopp som regeringen bestämmer får ärendet dock handläggas av chefer som avses i 21 5.

Innan ersättningsskyldighet åläggs skall yttrande inhämtas från auditören. Sådant yttrande behövs dock ej i fråga om beslut som meddelas enligt andra stycket.

54 5 Bestämmelserna i 24—31 55 gäller vid handläggningen av ersättnings- ärenden.

55 5 Myndighetens beslut om ersättningsskyldighet får överklagas till försvarets civilförvaltning genom besvär. Civilförvaltningens beslut får ej överklagas.

Den värnpliktige är dock oförhindrad att väcka talan mot staten vid allmän domstol.

565 Beslut om ersättningsskyldighet får ej verkställas förrän de har vunnit laga kraft. I övrigt gäller om verkställighet av sådana beslut vad som sägs om verkställighet av domstols dom.

Denna lag träder i kraft den

Genom lagen upphävs

1. militära rättegångslagen (1948:472)

2. lagen (1948:473) om införande av militära rättegångslagen

3. lagen (1973:18) om disciplinstraff för krigsmän. Har beslut i ersättningsmål meddelats före ikraftträdandet skall militära rättegångslagen tillämpas angående fullföljd av talan mot beslutet. Ifråga om verkställighet av disciplinstraff eller beslut om tillrättavisning, vilka ålagts före ikraftträdandet, tillämpas äldre bestämmelser.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

2. Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken dels att 21 kap. 13—14, 16 och 18—22 åå. 22 kap. 2a 5och 13—18 55, 32 kap. och 35 kap. 11 5 skall upphöra att gälla,

delsatt 1 kap. 3 och 4 55, 2 kap. 3 och 5 55, 16 kap. 5 och 17 55, 20 kap. 2 5, 21 kap. 1—12 55, 22 kap. 1—1255, 24 kap. 2, 3 och 6 åå, 27 kap. 1 &. 33 kap. 5 och 9 55 samt 34 kap. 11 5 skall ha nedan angivna lydelse.

dels att rubriken till 22 kap. skall lyda ”Om landsförräderi m. m.”, dels atti balken skall införas en ny paragraf, 16 kap. 2a 5, av nedan angivna

lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 3 51

Med påföljd för brott förstås i Med påföljd för brott förstås i denna balk: denna balk:

de allmänna straffen böter och de allmänna straffen böter och fängelse. fängelse, samt

disciplinstraff för krigsmän, samt villkorlig dom, skyddstillsyn och villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård. överlämnande till särskild vård.

452. Om användningen av straffen gälleri allmänhet vad i bestämmelserna om de särskilda brotten är stadgat. Övriga påföljder må. enligt vad därom är

1 Senaste lydelse 1981:211. 2 Senaste lydelse 19751667.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

föreskrivet, tillämpas ändå att de ej äro nämnda i dessa bestämmelser.

Fängelse är att anse som svårare påföljd än böter och disciplinstraff.

Fängelse är att anse som svårare påföljd än böter.

2 kap. 3 5'

För brott som begåtts utom riket dömes även i annat fall än som avses i 2 5 efter svensk lag och vid svensk domstol,

1. om brottet förövats å svenskt fartyg eller luftfartyg, så ock eljest om det begåtts i tjänsten av befälha- varen eller någon som tillhörde besättningen å sådant fartyg,

2. om brottet begåtts av krigsman å område där avdelning av krigsmak- ten befann sig eller om det begåtts av annan än krigsman å sådant område och avdelningen befann sig där för annat ändamål än övning,

3. om brottet förövats mot Sveri- ge, svensk kommun eller annan menighet eller svensk allmän inrätt- ning,

4. om brottet begåtts inom områ- de som ej tillhör någon stat och förövats mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mot utlänning med hemvist i Sverige,

5. om brottet är kapning av luft- fartyg. luftfartssabotage eller folk- rättsbrott eller försök till kapning av luftfartyg eller luftfartssabotage, el- ler

6. om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är fängelse i fyra år eller däröver.

lSenaste lydelse 1973z342.

För brott som begåtts utom riket dömes även i annat fall än som avses i 2 5 efter svensk lag och vid svensk domstol,

1. om brottet förövats å svenskt fartyg eller luftfartyg, så och eljest om det begåtts i tjänsten av befälha- varen eller någon som tillhörde besättningen å sådant fartyg,

2. om brottet begåtts av någon som är anställd i svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst vid tjänstgöring utom riket,

3. om brottet iannat fall begåtts av någon som tillhör försvarsmaktens militära eller civilmilita'ra personal å område där avdelning av försvars- makten befann sig eller om det begåtts av någon annan å sådant område och avdelningen befann sig där för annat ändamål än övning,

4. om brottet förövats mot Sveri- ge, svensk kommun eller annan menighet eller svensk allmän inrätt- ning.

5. om brottet begåtts inom områ- de som ej tillhör någon stat och förövats mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mot utlänning med hemvist i Sverige,

6. om brottet är kapning av luft- fartyg, luftfartssabotage eller folk- rättsbrott eller försök till kapning av luftfartyg eller luftfartssabotage, el— ler

7. om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är fängelse i fyra år eller däröver.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 5'

Åtal för brott, som inom riket begåtts å utländskt fartyg eller luftfartyg av utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen å fartyget eller eljest medföljde detsamma mot sådan utlänning eller mot utländskt intresse. må ej väckas utan att förordnande därom meddelas av regeringen eller den regeringen bemyndigat därtill.

Åtal för brott, som förövats utom riket, må väckas allenast efter förordnande som i första stycket sägs. Utan dylikt förordnande må dock åtal väckas, om brottet förö- vats

1. å svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen å sådant fartyg,

2. av krigsman å område där avdelning av krigsmakten befann

sig,

3. i Danmark, Finland, Island eller Norge eller å fartyg eller luft- fartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon av nämnda stater, eller

4. av svensk. dansk, finsk. isländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse.

21 kap. 3 5 Ådagalägger samling av krigsmän uppsåt att, med förenat våld. sätta sig upp mot förman, dömes för rn y te - ri , anstrftare och anförare till fängel- se i högst sex år samt annan deltagare till disciplinstraff eller fängelse i högst fyra år.

Hava deltagare i myteri gått till förenat våld å person eller egendom,

1 Senaste lydelse 1974:565.

Åtal för brott. som förövats utom riket, må väckas allenast efter förordnande som i första stycket sägs. Utan dylikt förordnande må dock åtal väckas, om brottet förö- vats

1. å svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen å sådant fartyg.

2. av någon som är anställd i svensk beredskapsstyrka för FN- tjänst vid tjänstgöring utom riket.

3. av någon annan som tillhör försvarsmaktens militära eller civil- militära personal å område där avdelning av försvarsmakten befann sig.

4. i Danmark. Finland. Island eller Norge eller å fartyg eller luft- fartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon av nämnda stater. eller

5. av svensk. dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse.

16 kap. Za &

Om en samling av personer som tillhör försvarsmaktens militära eller civilmilitära personal gemensamt ho- tar att sätta sig upp motförmän. skall dömas för myteri till böter eller fängelse i högst fyra är. Anstiftaren och anföraren skall dock dömas till fängelse i högst sex år.

Har deltagarna i ett myteri gemen- samt brukat väld mot personer eller

Nuvarande lydelse

dömes anstiftare och anförare till fängelse i högst tio år eller på livstid och annan deltagare till fängelse i högst sex år.

Förövas myteri då riket är i krig och sker det under strid eller eljest vid tilU'äl/e då brott mot krigslydnaden medför sårskildfara. dömes tillfång- else i högst tio år eller på livstid.

Föreslagen lydelse

egendont. skall deltagarna dömas till fängelse i högst sex år. Anstiftaren och anföraren skall dock dömas till fängelse i högst tio år eller på livs- tid.

Om brottet annars är att anse som grovt. skall dömas tillfängelse i högst tio år eller på livstid. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningen har begåtts under strid eller i övrigt medfört särskild fara för krigslydnaden.

5 äl Den som muntligen inför menighet eller folksamling. i skrift som sprides eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten uppmanar eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet. dömes för uppvigling till böter eller fängelse i högst sex månader.

21 kap. 10 %

Krigsman som muntligen inför samling av krigsmän eller eljest i meddelande till krigsmän uppmanar eller annorledes söker förleda till lydnadsbrott eller annan gärning, varigenom krigsman åsidosätter sin tjänsteplikt, dömes för uppvig- ling av k rigsm & 11 till disciplin- straff eller fängelse i högst ett år.

För uppvigling skall dömas även den som muntligen inför en samling av personer som tillhör försvarsmak- tens militära eller civilmilitära perso- nal eller i meddelande till sådana personer uppmanar eller på annat sa'ttsökerförleda dem till en handling eller underlåtenhet som innebär att de åsidosätter vad som åligger dem i tjänsten.

I ringa fall skall ej dömas till ansvar. Vid bedömande huruvida ringa fall föreligger skall särskilt beaktas om det förelegat endast obetydlig fara för att uppmaningen eller försöket skulle leda till efterföljd.

År brottet med hänsyn till att gärningsmannen sökt förleda till allvarligt brott eller eljest att anse som grovt. skall dömas till fängelse i högst fyra år.

17 52

För försök eller förberedelse till grovt dobbleri dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

1 Senaste lydelse 1970:225. 2 Senaste lydelse 1972z222.

För förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja myteri dömes till ansvar enligt vad som sägs i 23 kap. Detsamma skall gälla för försök eller förberedelse till grovt dobbleri.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

20 kap. 2 %*

Arbetstagare som mottager, låter åt sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, dömes för mutbrotttill böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om arbetstagaren begått gärningen innan han erhöll anställningen eller efter det han slutat densamma. Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst sex år.

Vad i första stycket sägs om arbetstagare äger motsvarande till- lämpning på

1. ledamot av styrelse, verk, nämnd, kommitté eller annan sådan myndighet som hör till staten eller till kommun. landstingskommun, kommunalförbund, kyrklig samfäl- lighet, allmän försäkringskassa eller till någon sådan arbetsgivare som avsesi 1 kap. 1 % 3 lagen (19761600) om offentlig anställning,

2. den som utövar uppdrag som är reglerat i författning,

3. krigsman eller annan som full- gör lagstadgad tjänsteplikt,

4. den som utan att inneha anställ- ning eller uppdrag som nu har sagts utövar myndighet och

5. den som i annat fall än som avses i 1—4 på grund av förtroende- ställning såsom syssloman eller eljest fått att för annan sköta rättslig eller ekonomisk angelägenhet eller öva tillsyn å skötseln av sådan angelä- genhet.

22 kap. 16 å

[ den mån det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller

' Senaste lydelse 1982:102.

Vad i första stycket sägs om arbetstagare äger motsvarande till- lämpning på

1. ledamot av styrelse. verk, nämnd, kommitté eller annan sådan myndighet som hör till staten eller till kommun. landstingskommun, kommunalförbund, kyrklig samfäl— lighet, allmän försäkringskassa eller till någon sådan arbetsgivare som avsesi 1 kap. 1 & 3 lagen (1976:600) om offentlig anställning.

2. den som utövar uppdrag som är reglerat i författning,

3. värnpliktig eller annan som fullgör lagstadgad tjänsteplikt samt den som utan att vara arbetstagare eller värnpliktig omfattas av lagen (1900:0000) om disciplinansvar för värnpliktiga,

4. den som utan att inneha anställ- ning eller uppdrag som nu har sagts utövar myndighet och

5. den som i annat fall än som avses i 1—4 på grund av förtroende- ställning såsom syssloman eller eljest fått att för annan sköta rättslig eller ekonomisk angelägenhet eller öva tillsyn å skötseln av sådan angelä- genhet.

21 kap. 1 5 Bestämmelserna i detta kapitel skall tillämpas när riket är i krig. Regeringen får förordna att be- stämmelserna skall tillämpas, om

Nuvarande lydelse

andra av krig föranledda utomor- dentliga förhållanden finnes påkal- lat, äger regeringen förordna, att vad i 19 och 21 kap. samt i detta kapitel stadgas för det fall att riket är i krig skall i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande brott som förövas under annan tid.

22 kap. 14 ål

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig skall såsom krigsman anses, förutom den som på grund av 21 kap. 20.5 eller med stöd därav givna bestämmelser är krigsman, jämväl envar annan som är tjänstgö- ringsskyldig vid försvarsmakten, i den mån ej regeringen annorlunda förordnar. Vad som sägs om krigs- man skall, då riket är i krig, äga motsvarande tillämpning å polisman vilken, utan att vara tjänstgörings- skyldig vid försvarsmakten, är skyl- dig att deltaga i rikets försvar, å skyddsvakt som har förordnats med stöd av 10.5 lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m.m. samt å den som tillhör sådan tjänstegren inom civil- försvaret, vars personal jämlikt rege— ringens förordnande är skyldig att utöva verksamhet som åvilar för- svarsmakten.

Den som eljest under beredskaps- tillstånd eller då riket är i krig vistas vid avdelning av försvarsmakten, som är i fält eller tjänstgör under liknande förhållanden, skall ock

1 Senaste lydelse 1980z579.

Föreslagen lydelse

riket är i krigsfara eller om det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig.

Om det inte längre föreligger för- hållanden som avses i första eller andra stycket, skall regeringen fö- rordna att tillämpningen av bestäm- melserna i detta kapitel skall upphö- ra.

2 %

Krigsmän är alla som är skyldiga att tjänstgöra vid försvarsmakten.

Vad som sägs om krigsmän skall också tillämpas på

]. polismän som utan att vara tjänstgöringsskyldiga vid försvars- makten är skyldiga att delta i rikets försvar,

2. skyddsvakter som förordnats med stöd av 105 lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.,

3. sådan personal inom civilförsva- ret som enligt regeringens förordnan- de är skyldig att utöva samma verk- samhet som åvilar försvarsmaktens personal samt

4. dem som annars vistas vid avdel- ningar av försvarsmakten, när avdel- ningarna är i fält eller verkar under

liknande förhållanden.

Nuvarande lydelse

anses såsom krigsman.

Beträffan de krigsfånge, krigsdelta- gare som internerats vid krig under vilket riket är neutralt och utländsk man som vistas bland krigsfångar eller internerade krigsdeltagare för att utöva sjukvård eller andlig vård skall i tillämpliga delar gälla vad för krigs- man är stadgat.

1 &

Vägrar eller underlåter krigsman att lyda förmans befallning eller uppehåller han otillbörligen befall- ningens fullgörande, och är det ej uppenbart att befäl/ningen icke angår tjänsten, dömes för ly d n a ds - b r o tt till disciplinstraff eller fängel- se i högst ett år.

2 5

Är brott som i ] .é' sägs att anse som grovt, skallförgrovt lydnads- b r o t t dömas till fängelse i högst fyra år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om befallningen avsett tjänsteåtgärd av större vikt eller om brottet skett inför samlad trupp eller förövats av flera i samråd.

Var riket i krig och förövades brottet under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden, medför särskildfara, dömes til/fäng- else i högst tio år eller på livstid.

11 &

Avviker eller utebliver krigsman olovligen från avdelning av krigs- makten vid vilken han skall tjänstgö- ra eller vistas eller, om han skall tjänstgöra annorstädes än vid avdel- ning av krigsmakten. från tjänstgö— ringsstället. dömes för u n d a n 11 å [— l a n d e till disciplinstraff eller fängel- se i högst sex månader.

För undanhållande under bered-

SOU 1983:2 Föreslagen lydelse

Bestämmelserna om krigsmän skall i tillämpliga delar gälla också för krigsfångar och krigsdeltagare som har internerats vid krig under vilket riket är neutralt samt för utlän- ningar som vistas bland krigsfångar eller internerade krigsdeltagare för att utöva sjukvård eller andlig vård.

3 &

Vägrar eller underlåter krigsman att lyda en förmans order eller dröjer han otillbörligen med att fullgöra ordern. skall dömas för ly d n a ds - b ro tt till böter eller fängelse i högst två år. För lydnadsbrott skall dock inte dömas om det är uppenbart att ordern inte angår tjänsten.

4 &

Om brottet enligt 3 .é' är grovt skall dömasförgrovt lydnadsbrott till fängelse i högst tio år eller på livstid. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gär- ningen har begåtts under strid eller i övrigt medfört särskild fara för krigs- lydnaden.

5 5

En krigsman, som olovligen avvi- ker eller uteblir från tjänstgöringsstäl- let. skall dömas för rym ning till böter eller fängelse i högst två år.

Är brottet att anse som grovt skall dömas till fängelse i högst tio år eller på livstid. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen avvikit under eller i anslutning till strid eller om gärnings-

Nuvarande lydelse

skapstillstånd eller då riket är i krig dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst två år.

12 &

Om undanhållande med hänsyn till den tidrymd, under vilken gär- ningsmannen hållit sig undan eller avsett att hålla sig undan, eller till arten av hans tjänstgöring medfört eller kunnat medföra väsentligt av- bräck i utbildningen eller annat avse- värt men för tjänsten. dömes för rymning till disciplinstraff eller fängelse i högst två år.

För rymning under beredskapstill- stånd dömes till fängelse i högst två år. Var riketikrig, dömes tillfängelse i högst tio år.

22 kap. 3 &

Krigsman som, då riket är i krig. går över till fienden eller eljest frivil- ligt överlämnar sig åt denne. dömes föröver/öpande til/fienden till fängelse på viss tid. lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.

7 &

Förgriper sig krigsman med våld eller hot om våld å krigsman i dennes tjänsteutövning eller för att tvinga honom till eller hindra honom från tjänsteåtgärd eller eljest med anled- ning av hans tjänst, dömes för v å [ d eller hot mot krigsman till disciplinstraff eller fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader. Är brottet med hänsyn till att det inneburitfara för krigslyd- naden eller eljest att anse som grovt. skall dömas till fängelse i högst fyra år.

Förövar krigsman, då riket är i krig, brott som nu sagts mot förman

Föreslagen lydelse

mannen gått över till fienden eller i övrigt frivilligt överlämnat sig till denne.

6 5

En krigsman, som med våld eller hot om våldförgriper sigpå förman i dennes tjänsteutövning eller för att tvinga honom till eller hindra honom från att utföra en tjänsteåtgärd eller någon annan åtgärd med anledning av hans tjänst, skall dömas för v ä ld eller hot motförmantillböter eller fängelse i högst två år.

Med förman likställs vaktposter eller andra krigsmän som tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av ordning.

Är brottet att anse som grovt skall dömas till fängelse i högst sex år. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen har

Nuvarande lydelse

eller mot vaktpost eller annan krigs- man som tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av ordning, dömes till fängelse i högst tio år eller, om brottet är ringa, till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader. Sker det under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, må dömas till fängelse på livstid.

22 kap. 5 &

Därest, då riket äri krig, krigsman under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför sär- skild fara råder krigsmän att giva sig åt fienden eller annorledes i krigs- mäns närvaro obehörigen företager något som är ägnat att framkalla trolöshet eller modlöshet, dömes för undergrävande av strids- vilja n tillfängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid. Var faran ringa dömes till fängelse i högst sex år.

22 kap. 8 %

Underlåter krigsman, under bered- skapstillstånd eller då riket är i krig, uppsåtligen eller av oaktsamhet att i vad på honom ankommer sätta för- svarsanstalt istridsberedskap, bringa avdelning i stridbart skick, anskaffa förnödenheter eller eljest förbereda krigsföretag, dömes för fö rs u m - mande av krigsförberedel- s e till fängelse i högst sex år.

Är uppsåtligen begånget brott, som nu sagts med hänsyn till att däri- genom framgången av krigsföretag satts i fara eller eljest att anse som grovt, skall dömas till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.

Föreslagen lydelse

begåtts under strid eller i övrigt med- fört särskild fara för krigslydnaden.

7 %

En krigsman, som under en strid eller ett liknande tillfälle råder krigs- män attge sig åtfienden ellerpå annat sätt i krigsmäns närvaro obehörigen företar något som är ägnat att fram- kalla trolöshet eller modlöshet. skall dömas för u ndergrä vande av strids viljan till fängelse i högst tio år eller på livstid.

8 5

En krigsman, som underlåter att fullgöra sin skyldighet att sätta en försvarsanläggning i stridsbered- skap, göra en avdelning stridsberedd, anskaffa egendom eller på annat sätt förbereda en krigshandling skall dömas för försummande av krigsförberedelse tillfängelse i högst tio år eller på livstid.

Nuvarande lydelse

22 kap. 9 &

Därest, då riket äri krig. krigsman vilken tjänstgör såsom chef för avdel- ning av krigsmakten, utan att till- gängliga medel och utvägar till för- svar utnyttjats, föreskrivna förstörel- seåtgärder vidtagits eller särskilt anbefallt motstånd utförts, till fien- den överlämnar stridsställning, krigs— materiel eller annat som har avsevärd betydelse för krigföringen eller giver sig och sin avdelning åt fienden, dömes för d ag tin g a n till fängelse på viss tid, lägst sex år och högst tio år, eller på livstid.

22 kap. 10 &

Underlåter krigsman, då riket är i krig, uppsåtligen eller av oaktsamhet under eller i anslutning till strid att till det yttersta uppfylla sin plikt att främja krigföringen, dömes för stridsförsumlighettillfängel- se i högst sex år.

Är uppsåtligen begånget brott som nu sagts med hänsyn till att däri- genom framgången av krigsföretag satts i fara eller att gärningsmannen innehade ansvarsfull ställning eller ock eljest att anse som grovt, skall dömas till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livs- tid.

18 ål

Åsidosätter krigsman av försum- melse, oförstånd eller oskicklighet vad honom åligger enligt reglemen- ten, instruktioner eller andra allmän- na bestämmelser, särskilda föreskrif- ter eller tjänstens beskaffenhet, dö- mes, om ej gärningen eljest är särskilt belagd med straff, för tjänstefel till disciplinstraff.

1 Senaste lydelse 1975:667.

Föreslagen lydelse

9 &

Om en krigsman, som tjänstgör som chef för en avdelning av för- svarsmakten, obehörigen till fienden överlämnar en stridsställning, krigs- materiel eller annat som har avsevärd betydelse för krigföringen eller ger sig och sin avdelning åt fienden, skall dömasförobehörig kapitula- tio n tillfängelse ihögst tio år ellerpå livstid.

10 Ö En krigsman, som under eller i anslutning till strid underlåter att till det yttersta uppfylla sin plikt att främja krigföringen, skall dömas för stridsförsum lighettillfängel- se i högst tio år eller på livstid.

11 &

En krigsman, som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter vad som åligger honom i tjänsten, skall, om felet är av allvarlig natur och om gärningen ej är särskilt belagd med straff, dömas för tj ä n - stebrott till fängelse i högst två ar.

Nuvarande lydelse

Är felet grovt, dömes till fängelse i högst ett år.

Som tjänstefel anses icke i något fall att krigsman, som är anställd vid försvarsmakten, deltager i strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd.

Föreslagen lydelse

12 å För försök, förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja rymning skall dömas till ansvar enligt 23 kap.

22 kap.

Krigsartiklar

Den som, då riket är i krig.

1. hindrar. missleder eller förrå- der krigsfolk eller andra som äro verksamma för försvaret av riket eller förleder dem till myteri. trolös- het eller modlöshet,

2. förråder, fördärvar eller skadar befästning, krigsmateriel, fabrik, för- råd, kraftanläggning, trafikled, far- tyg eller annat av betydelse för för- svaret eller folkförsörjningen,

3. genom osann framställning spri- der misströstan bland allmänheten,

4. åt fienden anskaffar krigsfolk. tjänstbarheter, förnödenheter eller understöd, eller

5. begår annan dylik förrädisk gärning, dömes, om gärningen är ägnad att medföra avsevärt men för rikets krigsmakt eller eljest för försva- ret av riket eller för folkförsörjningen eller innefattar avsevärt bistånd åt fienden, för landsförräderi till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.

Är gärning som i första stycket sägs endast i mindre mån ägnad att med- föra men för försvaret av riket eller för folkförsörjningen eller innefattar den ringare bistånd åt fienden än där sägs, dömes för la n d s s v e k till

Om landsförräderi m. m.

Den som. då riket är i krig,

1. hindrar. missleder eller förrä- der dem som är verksamma för rikets försvar eller förleder dem till myteri. trolöshet eller modlöshet.

2. förråder. förstör eller skadar egendom som är av betydelse för totalförsvaret,

3. åt fienden anskaffat krigsfolk, egendom eller tjänster, eller

4. begår annan liknande förrädisk gärning,

skall, om gärningen är ägnad att medföra avsevärt men för totalför- svaret eller innefattar avsevärt bi- stånd åt fienden, dömas för la n ds - fö r rä d e ri till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år. eller på livstid.

25

Om en gärning enligt I 55 endast i mindre mån är ägnad att medföra men för totalförsvaret eller om den

Nuvarande lydelse

fängelse i högst sex år. Bestod gär- ningen i anskaffande av tjänstbarhe- ter eller förnödenheter eller i annan tjänst åt fienden inom område som var besatt av denne, och kunde gär- ningen med hänsyn till befolkningens behov, gärningsmannensförsörjning eller andra särskilda förhållanden ej anses otillbörlig, skall ej dömas till ansvar.

2 &

Begår någon av oaktsamhet gär- ning som avses i I 5 dömes för landsskadlig vårdslöshet till fängelse i högst fyra år.

Föreslagen lydelse

innefattar ringare bistånd åt fienden än som där sägs, skall dömas för la n ds s v e k till fängelse i högst sex år.

3 %

Begår någon av oaktsamhet en gärning enligt 1 eller 2 5 skall han dömas för landsskadlig vä rdslös h et till fängelse i högst

fyra år.

4å

2a 51

Om någon under beredskapstill- stånd eller då riket är i krig bland allmänheten sprider eller till främ- mande makt framför eller låter fram- komma falskt rykte eller annat osant påstående som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, dömes för ryktesspridning till fara för rikets säkerhet till böter eller fängelse i högst två år.

6 % Krigsman som, då riket är i krig, bland krigsmän sprider falskt rykte eller annat osant påstående, ägnat att

1 Senaste lydelse 19761509.

Består en gärning enligt 1—3 55 i anskaffande av egendom eller tjän- ster åt fienden inom ett område som är besatt av denne och kan gärningen med hänsyn till befolkningens behov, gärningsmannens försörjning eller andra särskilda förhållanden ej anses otillbörlig, skall ej dömas till ansvar.

5 5

Om någon, då riket är i krig, bland allmänheten sprider eller till främ- mande makt framför eller låter släp- pa fram falska rykten eller andra osanna påståenden som är ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet, skallhandömasförry ktessp rid- ning till fara för rikets s ä k e r h et till böter eller fängelse i högst två år.

Detsamma skall gälla om någon bland krigsmän sprider falska rykten eller andra osanna påståenden, som är ägnade att framkalla trolöshet eller modlöshet.

Nuvarande lydelse

framkalla trolöshet eller modlöshet, dömes för försvarsskadlig ryktesspridning till disciplin- straff eller fängelse i högst två år.

11 ?)

Den som vid krigföring, genom att använda stridsmedel ägnat att föror- saka onödigt lidande eller genom att missbruka kännetecknet röda korset eller annorledes, förfar på sätt som står i strid mot gällande avtal med främmande makt eller allmänt erkän- da folkrättsliga grundsatser, dömes förfolkrättsbrott tillfängelse i högst fyra år; är brottet ringa, må dömas till böter eller, om han är krigsman, till disciplinstraff. För folkrättsbrott dömes jämväl den som i annat fall än vid krigföring åsidosät- ter vad som skall iakttagas enligt sådana avtal eller grundsatser angå- ende skydd för sårade, sjuka och skeppsbrutna vid stridskrafter i fält eller till sjöss, krigsfångar eller civil- personer under krigstid eller eljest angående ockupation, och däri- genom orsakar skada å person, kroppsligt eller själsligt lidande eller ock annan skada eller olägenhet som ej är ringa.

Föreslagen lydelse

6 5

Den som gör sig skyldig till en svår överträdelse av något sådant avtal med främmande makt eller någon sådan allmänt erkänd grundsats som rör den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter, skall dömas för folkrättsbrott till fängelse i högst fyra år. Sådana svåra överträdelser är bland andra

I . att använda stridsmedel som är förbjudna enligt folkrätten,

2. att missbruka kännetecknet röda korset, Förenta Nationernas känne- tecken, civilförsvarets internationella kännetecken, parlamentära flaggor eller andra internationellt erkända kännetecken eller att med hjälp av förrädiskt förfarande av något annat slag döda eller skada en motstånda— re,

3. att anfalla civilbefolkning, civil- personer eller den som är försatt ur stridbart skick,

4. att folkrättsstridigt inleda ett urskillningslöst anfall med vetskap om att anfallet kommer att förorsaka synnerligen svåra förluster eller ska- dor på civilpersoner eller civil egen- dom,

5. att inleda anfall mot anläggning- ar eller installationer som åtnjuter särskilt folkrättsligt skydd.

6. att tillfoga av folkrätten särskilt skyddade personer allvarligt lidande, att tvinga krigsfångar eller civilperso- ner att tjänstgöra hos deras motparts väpnade styrkor eller att i strid mot folkrätten beröva civilpersoner frihe- ten,

7. att, i andra fall än som har sagts förut, godtyckligt och i stor omfatt-

Nuvarande lydelse

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse på viss tid, lägst två och högst tio år, eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det förövats genom ett stort antal skilda handling- ar eller om därigenom eljest många människor dödats eller skadats eller omfattande egendomsförlust upp- kommit.

12 5

För försök, förberedelse eller stämpling till landsförräderi, lands- svek eller överlöpande till fienden dömes till ansvar enligt vad i23 kap. stadgas. Som stämpling skall även anses att träda i förbindelse med fienden för att förbereda, möjliggöra eller underlätta att brott som nu sagts må förövas. För förberedelse eller stämpling under tid, då riket hotas av krig, ockupation eller andra fientlig- heter, dömes till ansvar ändå att fientligheter icke utbrutit.

Den som underlåter att avslöja landsförräderi, landssvek eller över- löpande till fienden, dömes ock till ansvar enligt vad i 23 kap. sägs; och skall till sådant ansvar dömas jämväl om han icke insett men bort inse att brottet var å färde.

13 5 Har under krig brott förövats av någon som därvid icke saknat anled- ning antaga att gärningen enligt krigs- bruk var tillåten, må dömas till lindri- gare straff än för gärningen är stad-

Föreslagen lydelse

ning förstöra eller tillägna sig egen- dom som åtnjuter ett särskilt folk- rättsligt skydd.

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse i högst tio år eller på livstid. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det har förövats genom ett stort antal skilda handlingar eller om i övrigt männi- skor dödats eller skadats eller omfat- tande egendomsförlust uppkommit på grund av brottet.

Om ett folkrättsbrott har begåtts av den som är krigsman, skall också hans förman dömas i den mån denne haft möjlighet att förutse brottet, men inte gjort vad som ankommit på honom för att förhindra detta.

7 5

För försök, förberedelse eller stämpling till landsförräderi eller landssvek skall dömas till ansvar enligt 23 kap. Som stämpling skall även anses att träda i förbindelse med fienden för att förbereda, möjliggöra eller underlätta att brott som nu sagts förövas. För förberedelse eller stämpling under tid, då riket hotas av krig, ockupation eller andra fientlig- heter, skall dömas till ansvar trots att fientligheter icke utbrutit.

Den som underlåter att avslöja landsförräderi eller landssvek, skall också dömas till ansvar enligt 23 kap. Till sådant ansvar skall han dömas även om han inte insett men bort inse att brottet höll på att ske.

8 5 Har brott förövats av någon som därvid icke saknat anledning att anta att gärningen enligt krigsbruk var tillåten, får dömas till lindrigare straff än för gärningen är stadgat. Är

Nuvarande lydelse

gat. Ära omständigheterna synnerli- gen mildrande, skall ej dömas till ansvar.

15 &

Därest, då riket är i krig, gärning som avses—i 21 kap. eller i detta kapitel förövas mot stat, vilken är förbunden med riket, mot sådan stats krigsmakt eller mot någon som tillhör denna, skall vad som är stadgat om enahan- da gärning mot riket, dess krigsmakt eller krigsman äga motsvarande till- ämpning.

16 ål

I den mån det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra av krig föranledda utomor- dentliga förhållanden finnes påkal- lat, äger regeringen förordna, att vad i 19 och 21 kap. samt i detta kapitel stadgas för det fall att riket är i krig skall i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande brott som förövas under annan tid.

Om riket skulle komma att vara helt eller delvis ockuperat av främ- mande makt utan att militärt mot- stånd förekommer, skall "likaledes beträffande brott som förövas under sådan tid i tillämpliga delar gälla vad i de nämnda kapitlen finnes stadgat för det fall att riket är i krig. Därvid skall vad som sägs om rikets försvar äga tillämpning å motståndsverksamhe- ten och vad som sägs om fienden äga tillämpning å ockupationsmakten.

1 Senaste lydelse 1974:565.

Föreslagen lydelse

omständigheterna synnerligen mild- rande, skall ej dömas till ansvar.

9 Ö Om en gärning enligt 21 kap. eller enligt detta kapitel förövas mot en stat som är förbunden med riket, mot en sådan stats försvarsmakt eller mot någon som tillhör denna, skall vad som är stadgat om sådana gärningar mot riket, dess försvarsmakt eller krigsmän tillämpas.

10 &

Om riket är i krigsfara eller om det råder sådana utomordentliga förhål- landen som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har befun- nit sig får regeringen förordna att vad som sägs i 19 kap. och detta kapitel för den händelse att riket är i krig även skall tillämpas i dessa fall.

Om det inte längre råder krig eller krigsfara enligt första stycket skall regeringen förordna att tillämpning- en av dessa bestämmelser skall upp- höra.

11 &

Om riket är helt eller delvis ocku- perat av främmande makt utan att militärt motstånd förekommer, skall vad som sägs i 19 och 21 kap. samt i detta kapitel om rikets försvar tilläm- pas på motståndsverksamheten; vad som sägs om fienden skall tillämpas på ockupationsmakten.

Nuvarande lydelse

17 5 Med fiende likställes i detta kapitel främmande makt med vilken riket ej äri krig, om fara är att krig med den makten kan uppkomma.

Föreslagen lydelse

12 5 Med fiende likställs i 21 kap. och detta kapitel främmande makt med vilken riket ej är i krig om fara är att krig kan uppkomma med den mak- ten.

24 kap.

2å'

Om polisman. som skall verkställa tjänsteåtgärd, mötes eller angripes med våld eller hot om våld, må han för åtgärdens genomförande bruka det våld som med hänsyn till omstän- digheterna kan anses försvarligt. Detsamma gäller sådan vaktpost eller annan krigsman eller civilför- svarspersonal under civilförsvarsbe- redskap, som fullgör polisuppgift eller tjänstgör för bevakning eller för att upprätthålla ordning.

Om polisman, som skall verkställa tjänsteåtgärd, mötes eller angripes med våld eller hot om våld, må han för åtgärdens genomförande bruka det våld som med hänsyn till omstän- digheterna kan anses försvarligt. Detsamma gäller sådan vaktpost eller annan som tjänstgör vid avdel- ning av försvarsmakten eller civilför- svarspersonal under civilförsvarsbe- redskap, som fullgör polisuppgift eller tjänstgör för bevakning eller för

att upprätthålla ordning.

Rymmer fånge eller den som är häktad, anhållen eller eljest berövad friheten eller sätter han sig med våld eller hot om våld till motvärn eller gör han på annat sätt motstånd mot någon under vars uppsikt han står, då denne skall hålla honom till ordningen, må ock till rymningens hindrande eller ordningens upprätthållande brukas det våld som med hänsyn till omständig- heterna kan anses försvarligt. Om någon som skall häktas, anhållas eller eljest berövas friheten söker undkomma eller hindra den som äger verkställa åtgärden, må jämväl brukas våld enligt vad nu är sagt. Detsamma skall gälla därest, i fall som avses i detta stycke, motstånd övas av annan än förut nämnts.

Om en polisman eller annan som avses i första stycket eller den, som med stöd av lag eller annan författning har förordnats av myndighet att medverka till att upprätthålla allmän ordning eller säkerhet eller att utföra bevakning eller annan tillsyn, skall med laga rätt avvisa eller avlägsna någon från ett visst område eller utrymme, får han, om han möts av motstånd, även i andra fall än som sägs i första och andra styckena för att genomföra åtgärden bruka det våld som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Detsamma gäller när någon som nu nämnts eller annan i myndighetsutövning med laga rätt skall verkställa kroppsvisitation, kroppsbesiktning, husrannsakan eller beslag eller annat omhändertagande av egendom.

Har någon enligt denna paragraf rätt att bruka våld, äger envar som kommer honom till hjälp samma rätt.

' Senaste lydelse 1980z579.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3å'.

Vid myteri eller under strid, så ock eljest vid tillfälle, då brott mot krigs- lydnaden medför särskild fara, må krigsman mot underlydande som visar ohörsamhet bruka det våld som är nödigt för att upprätthålla krigs- lydnaden.

Vid myteri eller under strid, så ock eljest vid tillfälle, då brott mot krigs- lydnaden medför särskild fara, får förman inom försvarsmakten mot underlydande som visar ohörsamhet bruka det våld som är nödigt för att upprätthålla krigslydnaden.

I fall som nu avses skall vad i 2.53 fjärde stycket sägs äga motsvarande

tillämpning.

Gärning som någon begått på befallning av den under vars lydnad han står skall ej medföra ansvar för honom, om han med hänsyn till lydnadsförhållandets art, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt hade att efterkomma befall- ningen.

Gärning som någon begått på order av den under vars lydnad han står skall ej medföra ansvar för honom, om han med hänsyn till lydnadsförhållandets art, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt hade att lyda ordern.

27 kap. 1 & Villkorlig dom må meddelas för brott varå kan följa fängelse, om det med hänsyn främst till den tilltalades karaktär och personliga förhållanden i övrigt finnes grundad anledning antaga att övervakning eller annan mera ingripan- de åtgärd ej erfordras för att avhålla honom från vidare brottslighet.

Villkorlig dom må ej meddelas, om på grund av brottets svårhet eller eljest hinder möter av hänsyn till allmän laglydnad. Ifråga om brott av krigsman må villkorlig dom ej bru- kas, med mindre det finnes kunna ske utan fara för krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten.

Villkorlig dom må ej meddelas, om på grund av brottets svårhet eller eljest hinder möter av hänsyn till allmän laglydnad. Ifråga om brott av krigsmän må villkorlig dom ej bru- kas, med mindre det finnes kunna ske utan fara för krigslydnaden och ordningen inom försvarsmakten.

33 kap. 5 52

Dömes någon till fängelse på viss tid eller förordnar rätten, med till- lämpning av 34 kap. 1 5 1, att sådan påföljd skall avse ytterligare brott, och har den dömde med anledning

1 Senaste lydelse 1980:579. 2 Senaste lydelse 1981:211.

Dömes någon till fängelse på viss tid eller förordnar rätten, med till- lämpning av 34 kap. 1 5 1, att sådan påföljd skall avse ytterligare brott, och har den dömde med anledning

Nuvarande lydelse

av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, under en sam- manhängande tid av minst tjugofyra timmar varit berövad friheten som anhållen, häktad, tagen i förvarsar- rest eller intagen på rättspsykiatrisk klinik enligt 9 5 lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, skall tiden för frihetsberö— vandet, till den del därunder icke samtidigt skett verkställighet av dom i annat mål, anses som tid under vilken den ådömda påföljden verk- ställts i anstalt. Domstolen skall i domen angiva det antal dagar påfölj- den skall anses verkställd. Är den tid varmed ådömt fängelse överstiger frihetsberövandet ringa, må förord- nas att fängelsestraffet skall anses helt verkställt genom frihetsberö- vandet.

Föreslagen lydelse

av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, under en sam- manhängande tid av minst tjugofyra timmar varit berövad friheten som anhållen, häktad eller intagen på rättspsykiatrisk klinik enligt 9 5 lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, skall tiden för frihetsberövandet, till den del därunder icke samtidigt skett verk- ställighet av dom i annat mål, anses som tid under vilken den ådömda påföljden verkställts i anstalt. Dom- stolen skall i domen angiva det antal dagar påföljden skall anses verk- ställd. Är den tid varmed ådömt fängelse överstiger frihetsberövan- det ringa, må förordnas att fängelse- straffet skall anses helt verkställt genom frihetsberövandet.

Undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i stället till fängelse på viss tid, äger första stycket tillämpning även i fråga om frihetsberövande, som föregått den villkorliga domen, domen på skyddstill- syn eller dom, varigenom förordnats att den genom sådan dom ådömda påföljden skall avse även ytterligare brott. Detta gäller dock endast i den mån frihetsberövandet icke tillgodoräknats enligt första eller tredje stycket.

Dömes någon till böter eller disci- plinstraffoch har han med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, varit berövad friheten på sätt som angives i första stycket. må förordnas att påföljden skall anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandet.

Dömes någon till böter och har han med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, varit berövad friheten på sätt som angives i första stycket, må förordnas att påföljden skall anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandet.

951

Vid bestämmande av straff för brott av arbetstagare må hänsyn tagas till avskedande eller annan följd av brottet som är medgiven enligt arbetsavtalet eller enligt för- fattning. som gäller för anställnings= förhållandet. och må böter eller

1 Senaste lydelse 19751667.

Vid bestämmande av straff för brott av arbetstagare må hänsyn tagas till avskedande eller annan följd av brottet som är medgiven enligt arbetsavtalet eller enligt för- fattning, som gäller för anställnings- förhållandet, och må böter som

Nuvarande lydelse

disciplinstraff som eljest skolat ådömas helt eftergivas.

Föreslagen lydelse

eljest skolat ådömas helt eftergi- vas.

Med arbetstagare likställes den som utövar uppdrag åt annan.

Vad som i första stycket sägs skall i tillämpliga delar även gälla den som omfattas av lagen (I900:0000) om disciplinansvar för värnpliktiga.

34 kap. 11 å1

Förekommer till verkställighet på en gång dom på fängelse på livstid och dom på böter, förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, vill- korlig dom, skyddstillsyn eller disci- plinstraff skall livstidsstraffet träda i stället för den andra påföljden.

Om en dom på fängelse på viss tid i minst två år och en dom på böter eller disciplinstraff som har medde- lats innan fängelsestraffet har börjat avtjänas förekommer till verkställig- het på en gång, skall fängelsestraffet träda i stället för böterna eller disci- plinstraffet.

Denna lag träder i kraft den

Förekommer till verkställighet på en gång dom på fängelse på livstid och dom på böter, förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, vill- korlig dom eller skyddstillsyn skall livstidsstraffet träda i stället för den andra påföljden.

Om en dom på fängelse på viss tid i minst två år och en dom på böter som har meddelats innan fängelsestraffet har börjat avtjänas förekommer till verkställighet på en gång, skall fäng- elsestraffet träda i stället för böter- na.

Efter ikraftträdandet får ej dömas till disciplinstraff. Vid tillämpning av äldre straffbestämmelser skall vad som sägs om disciplinstraff i stället avse böter.

Iövrigt skall 5 5 första och andra styckena lagen (1964:163) om införande

av brottsbalken tillämpas.

3 Förslag till Lag om ändring i värnpliktslagen (1941:967)

Härigenom föreskrivs i fråga om värnpliktslagen (19411967) att i lagen skall införas en ny paragraf, 323 &, av nedan angivna lydelse och att 31, 32. 38 och 39 åå skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 å2

Värnpliktig inkallas till tjänstgö- ring genom personlig order. Inkal-

, 1Senaste lydelse 1981:211. 2 Senaste lydelse 1975z555.

Värnpliktig inkallas till tjänstgö- ring genom personlig order. Inkal-

Nuvarande lydelse

lelse må dock, där regeringen så förordnar, ske på annat ändamålsen- ligt sätt.

Föreslagen lydelse

lelse må dock, där regeringen så förordnar, ske på annat ändamålsen— ligt sätt.

Värnpliktig skall efterkomma kal- lelse till tjänstgöring. Är han av laga förfall hindrad att inställa sig, skall han så snart det kan ske anmäla förfallet till den som utfärdat kallel-

sen.

3251

Värnpliktig skall efterkomma kal- lelse till tjänstgöring. Är han av laga förfall hindrad att inställa sig. skall han så snart det kan ske anmäla förfallet till den som utfärdat kallel- sen. Värnpliktig skall ställa sig till efter— rättelse de tjänstgöringsföreskrifter som meddelas honom.

Värnpliktig skall lyda de order som en förman ger honom, om det ej är uppenbart att ordern inte angår tjänsten.

Värnpliktig skall även i övrigt rätta sig efter de tjänstgöringsföreskrifter som gäller för honom.

32a &

Värnpliktig skall vårda och ansvara för materiel som han har hand om. Han är skyldig att ersätta förlust eller annan skada som han uppsåtligen eller av oaktsamhet vål- lar i fråga om materiel, som har utlämnats till honom för personligt bruk.

38 52

Värnpliktig, som av oaktsamhet underlåter att efterkomma kallelse till tjänstgöring, döms till böter.

39 ?

1 Senaste lydelse 1969:378.

Värnpliktig, som olovligen avviker eller uteblir från tjänsten, vägrar eller underlåter att lyda en förmans order eller på annat sätt åsidosätter vad som åligger honom i tjänsten, döms, om gärningen är ägnad att medföra avse-

2 Förutvarande 38 & upphävd genom 19691378. 3 Förutvarande 39 & upphävd genom 1969z378.

Nuvarande lydelse

Denna lag träder i kraft den .

4. Förslag till

Föreslagen lydelse

värt men för utbildningen eller för tjänsten i övrigt, för v ä rnp lik ts - b r o tt till böter eller fängelse i högst sex månader.

Ansvar enligt första stycket inträ- der ej om gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken.

Lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 8 5 och 10 kap. 4 & lagen (1976:600) om offentlig anställning skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

85

Arbetstagare hos staten som är anställd med fullmakt får förflyttas till annan statlig tjänst, som tillsättes med fullmakt. Inom försvarsmakten får dessutom arbetstagare, som är krigsman och anställd med förord- nande tills vidare, förflyttas till annan anställning avsedd för krigs- man enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar.

Arbetstagare hos staten som är anställd med fullmakt får förflyttas till annan statlig tjänst, som tillsättes med fullmakt. Inom försvarsmakten får dessutom arbetstagare som har militär eller civilmilitär tjänst och som är anställd med förordnande tills vidare. förflyttas till annan sådan tjänst enligt de närmare före- skrifter som regeringen meddelar.

Förflyttning enligt första stycket till anställning hos myndighet inom annat verksamhetsområde får ske endast om arbetsuppgifterna är likartade eller arbetstagaren i allt fall med hänsyn till sin utbildning är lämpad för anställningen. Om förflyttning av den som är utnämnd till ordinarie domare föreskrives i

regeringsformen.

10 kap. 4 å1 Disciplinpåföljd som avses i Disciplinpåföljd som avses i 1—3 åå får ej åläggas 1—3 åå får ej åläggas 1. krigsman, som är underkastad 1. den som lyder under lagen

(1900:0000) om disciplinansvar för värnpliktiga,

ansvar enligt 21 kap. brottsbalken,

1 Senaste lydelse 1980218.

Nuvarande lydelse

2. hälso- och sjukvårdspersonal, som i sin yrkesutövning står under socialstyrelsens tillsyn, för förseelse i denna yrkesutövning av sådan be- skaffenhet att den skall prövas av hälso- och sjukvårdens ansvars- nämnd,

3. veterinär, som står under lant- bruksstyrelsens inseende, om förse- elsen har skett i utövning av veteri- näryrket.

Denna lag träder i kraft den

5. Förslag till

Föreslagen lydelse

2. hälso- och sjukvårdspersonal, som i sin yrkesutövning står under socialstyrelsens tillsyn, för förseelse i denna yrkesutövning av sådan be- skaffenhet att den skall prövas av hälso- och sjukvårdens ansvars- nämnd,

3. veterinär, som står under lant- bruksstyrelsens inseende, om förse- elsen har skett i utövning av veteri- näryrket.

Lag om ändring i lagen (1980:1021) om militär grundutbildning för kvinnor

Härigenom föreskrivs att 6 & lagen (1980: 1021) om militär grundutbildning för kvinnor skall ha nedan angivna lydelse.

Nu varande lydelse

Sedan en kvinna har antagits till grundutbildningen gäller 34, 35 och 37 %% värnpliktslagen (1941:967) för henne tills utbildningen slutar.

Denna lag träder i kraft den

6. Förslag till

Föreslagen lydelse

Sedan en kvinna har antagits till grundutbildningen gäller 32, 32a, 34, 35 och 37 %% värnpliktslagen (1941 1967) för henne tills utbildning- en slutar.

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 5, 24 kap. 22 & samt 48 kap. 5 och 15 %% rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap. 2å1

Hovrätt tillkommer att som första domstol upptaga mål om ansvar eller

Hovrätt tillkommer att som första domstol upptaga mål om ansvar eller

Nuvarande lydelse

enskilt anspråk på grund av brott som i utövningen av tjänsten eller uppdraget begåtts av domare i all- män underrätt eller krigsrätt eller av konkursdomare, inskrivningsdoma- re eller annan som vid inskrivnings- myndighet har förordnats att hand- lägga inskrivningsärende.

Föreslagen lydelse

enskilt anspråk på grund av brott som i utövningen av tjänsten eller uppdraget begåtts av domare i all- män underrätt eller av konkursdo— mare, inskrivningsdomare eller an- nan som vid inskrivningsmyndighet har förordnats att handlägga inskriv— ningsärende.

Hovrätt är i övrigt första domstol i mål, beträffande vilka så föreskrives i

lag.

24 kap. 22 s*

Den som är häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte. Häktad krigsman må dock i stället föras till militärhäkte.

Den som är häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte.

Är det av synnerlig vikt att den häktade för utredning angående det brott, som föranlett häktningen, eller ett annat brott, för vilket han misstänks, förvaras på annan plats än som anges i första stycket, får rätten på yrkande av åklagaren förordna att överförandet tills vidare skall anstå.

Rätten eller åklagaren får även besluta att den häktade, sedan han överförts till häkte, skall för förhör eller annan åtgärd inställas på en plats utom häktet.

Om förvaring av häktad som undergår eller undergått rättspsykiatrisk undersökning gäller särskilda bestämmelser.

48 kap.

5 s2 Strafföreläggande får icke utfärdas, om) förutsättningar för allmänt åtal ej föreligga, om i föreläggandet ej upptagas alla brott av den misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligga till bedömning,

om målsägande förklarat, att han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, eller begärt, att åtal skall väckas.

I fråga om villkor för användning av strafföreläggande i militärt brott- mål gälla särskilda bestämmelser.

15 52

Föreläggande av ordningsbot får icke utfärdas, om den misstänkte förnekar gär— ningen,

1 Senaste lydelse 1981:1294. 2 Senaste lydelse 19751670.

Föreläggande av ordningsbot får icke utfärdas,

om den misstänkte förnekar gär- ningen,

Nuvarande lydelse

om i föreläggandet ej upptagas alla brott av den misstänkte, vilka enligt polismannens vetskap förelig- ga till bedömning,

om det föreligger anledning att antaga att talan om enskilt anspråk kommer att föras, eller

om det föreligger anledning att antaga att brottet bör föranleda disci- plinstraff för krigsman.

Föreslagen lydelse

om i föreläggandet ej upptagas alla brott av den misstänkte, vilka enligt polismannens vetskap förelig— ga till bedömning, eller

om det föreligger anledning att antaga att talan om enskilt anspråk kommer att föras.

Föreläggande bör ej utfärdas. om det i annat fall kan antagas vara påkallat att åklagare prövar fråga om strafföreläggande eller åtal för brottet.

Denna lag träder i kraft den

7. Förslag till Lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 10 & skadeståndslagen (1972z207) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 kap. 10 å'

Talan om ersättning enligt 2 & med anledning av dom eller beslut av högsta domstolen, regeringsrätten, hovrätt, allmän underrätt eller krigs- rätt väckes vid den domstol som enligt 2 kap. 25 eller 3 kap. 3 & rättegångsbalken är behörig att upp- taga där angivna mål på grund av brott av domare vid den domstol som meddelat domen eller beslutet. Motsvarande gälleri fråga om ersätt— ningstalan enligt 2 & med anledning av beslut eller åtgärd av någon som anges i nämnda lagrum i rättegångs- balken. Sådan talan med anledning av beslut av riksdagen eller regering- en väckes i högsta domstolenl

Denna lag träder i kraft den

1 Senaste lydelse 1974:576.

Talan om ersättning enligt 2 5 med anledning av dom eller beslut av högsta domstolen, regeringsrätten, hovrätt eller allmän underrätt väckes vid den domstol som enligt 2 kap. 2 5 eller 3 kap. 3 & rättegångsbalken är behörig att upptaga där angivna mål på grund av brott av domare vid den domstol som meddelat domen eller beslutet. Motsvarande gäller i fråga om ersättningstalan enligt 25 med anledning av beslut eller åtgärd av någon som anges i nämnda lagrum i rättegångsbalken. Sådan talan med anledning av beslut av riksdagen eller regeringen väckes i högsta domstolen.

8. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihets-

inskränkning

Härigenom föreskrivs att 1 och 2 55 lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

151

Den som har varit häktad på grund av misstanke om ett eller flera brott eller som till följd av sådan misstanke under mer än 24 timmar i sträck har varit anhållen, underkas- tad reseförbud, intagen på rättspsy- kiatrisk klinik, tagen i förvarsarrest eller tagen i förvar genom beslut av befälhavare på fartyg eller luftfartyg eller av beskickning eller konsulat har rätt till ersättning av staten, om

1. frikännande dom meddelas,

2. åtalet avvisas eller avskrivs,

3. förundersökning avslutas utan att åtal väcks eller, såvitt gäller förvarsarrest, beslutet härom upp- hävs utan att målet hänskjuts till rättegång eller disciplinstraff åläggs, eller

4. beslutet om frihetsinskränkning genom avslag på häktningsframställ- ning eller efter överprövning, full- följd av talan eller anlitande av

särskilt rättsmedel upphävs eller

ersätts av beslut om mindre ingri- pande åtgärd eller undanröjs utan förordnande om ny handläggning.

Den som har varit häktad på grund av misstanke om ett eller flera brott eller som till följd av sådan misstanke under mer än 24 timmar i sträck har varit anhållen, underkas- tad reseförbud, intagen på rättspsy- kiatrisk klinik eller tagen i förvar genom beslut av befälhavare på far- tyg eller luftfartyg eller av beskick- ning eller konsulat har rätt till ersätt- ning av staten, om

1. frikännande dom meddelas,

2. åtalet avvisas eller avskrivs,

3. förundersökning avslutas utan att åtal väcks, eller

4. beslutet om frihetsinskränkning genom avslag på häktningsframställ- ning eller efter överprövning, full- följd av talan eller anlitande av särskilt rättsmedel upphävs eller ersätts av beslut om mindre ingri- pande åtgärd eller undanröjs utan förordnande om ny handläggning.

Den som på grund av misstanke om flera brott har utsatts för en sådan frihetsinskränkning som avses i första stycket har rätt till ersättning av staten, om det beträffande något av brotten inträffar en omständighet som nämnts i första stycket 1—3 och det är uppenbart att frihetsinskränkningen inte skulle ha beslutats endast för den övriga brottsligheten.

Den som har varit häktad eller under mer än 24 timmar i sträck har varit anhållen som misstänkt för ett eller flera brott har också rätt till ersättning, om brottet eller något av brotten i domen hänförs till en mildare

* Senaste lydelse 19801422.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

straffbestämmelse och det är uppenbart att frihetsinskränkningen vid en sådan bedömning inte skulle ha beslutats.

2å'

Den som har undergått fängelse, förvandlingsstraff för böter eller fri- tidsstraff har rätt till ersättning av staten. om efter fullföljd av talan eller anlitande av särskilt rättsmedel frikännande dom meddelas eller mindre ingripande påföljd ådömes eller dom eller beslut som legat till grund för verkställigheten undanrö- jes utan förordnande om ny hand- läggning. Detsamma gäller den som efter förordnande av domstol enligt 31 kap. 3 % brottsbalken har under- gått sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för psykiskt utveck- lingsstörda.

Denna lag träder i kraft den

9. Förslag till

Den som har undergått fängelse, förvandlingsstraff för böter eller ute- gångsförbud har rätt till ersättning av staten. om efter fullföljd av talan eller anlitande av särskilt rättsmedel frikännande dom meddelas eller mindre ingripande påföljd ådömes eller dom eller beslut som legat till grund för verkställigheten undanrö- jes utan förordnande om ny hand- läggning. Detsamma gäller den som efter förordnande av domstol enligt 31 kap. 3 & brottsbalken har under- gått sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för psykiskt utveck- lingsstörda.

Lag om ändring i lagen (1940:358) med vissa bestämmelser

till skydd för försvaret m. m.

Härigenom föreskrivs att 11 5 lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. ni. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1152

Krigsmän och polismän som beva- kar skyddsföremål samt skyddsvak- ter får, i den utsträckning som krävs för att bevakningsuppgiften skall kunna fullgöras,

1. begära att var och en som försöker få tillträde till eller uppe-

' Senaste lydelse 1981:220. 2 Senaste lydelse 1980z585.

Personal inom försvarsmakten och polismän som bevakar skyddsföre- mål samt skyddsvakter får, i den utsträckning som krävs för att bevakningsuppgiften skall kunna fullgöras,

1. begära att var och en som försöker få tillträde till eller uppe-

Nuvarande lydelse

håller sig vid skyddsföremålet skall lämna uppgift om namn, födelsetid och hemvist samt kroppsvisitera denne och undersöka egendom som han för med sig och som inte utgör brev eller annan enskild handling,

2. avvisa eller avlägsna eller, om en sådan åtgärd ej är tillräcklig, tillfälligt omhänderta en person vid skyddsföremålet eller egendom som denne medför, om han

a. överträder något förbud som har meddelats med stöd av denna lag,

b. vägrar att på begäran lämna uppgift om namn, födelsetid eller hemvist eller lämnar uppgift därom som skäligen kan antas vara orik- tig,

c. vägrar att underkasta sig kroppsvisitation eller undersökning av medförd egendom.

Krigsmän som avses i första styck- et och skyddsvakter har dessutom inom skyddsföremålet eller i dess närhet samma befogenhet som polis- män att gripa den som det finns skäl att anhålla för spioneri, sabotage eller förberedelse till sådant brott samt att lägga beslag på föremål som han för med sig. Vad som har sagts nu gäller också om den misstänkte är på flykt från skyddsföremålet.

Föreslagen lydelse

håller sig vid skyddsföremålet skall lämna uppgift om namn, födelsetid och hemvist samt kroppsvisitera denne och undersöka egendom som han för med sig och som inte utgör brev eller annan enskild handling,

2. avvisa eller avlägsna eller, om en sådan åtgärd ej är tillräcklig, tillfälligt omhänderta en person vid skyddsföremålet eller egendom som denne medför, om han _

a. överträder något förbud som har meddelats med stöd av denna lag,

b. vägrar att på begäran lämna uppgift om namn, födelsetid eller hemvist eller lämnar uppgift därom som skäligen kan antas vara orik- tig,

c. vägrar att underkasta sig kroppsvisitation eller undersökning av medförd egendom.

Sådan personal inom försvars- makten som avses i första stycket och skyddsvakter har dessutom inom skyddsföremålet eller i dess närhet samma befogenhet som polismän att gripa den som det finns skäl att anhålla för spioneri, sabotage eller förberedelse till sådant brott samt att lägga beslag på föremål som han för med sig. Vad som har sagts nu gäller också om den misstänkte är på flykt från skyddsföremålet.

De befogenheter som anges i första och andra styckena tillkommer även gränsövervakningsmän som avses i lagen (1979:1088) om gränsövervakningi krig m. m. Råder civilförsvarsberedskap, tillkommer befogenheterna all civil bevakningspersonal vid skyddsföremålet.

Har någon annan än en polisman verkställt omhändertagande enligt första stycket 2 eller gripande eller beslag enligt andra stycket, skall anmälan omedelbart göras till en polisman. Denne skall omedelbart pröva om åtgärden skall bestå. Den som har omhändertagits enligt första stycket 2 skall friges så snart ändamålet med omhändertagandet har förfallit, dock senast sex timmar efter omhändertagandet.

Denna lag träder i kraft den

10. Förslag till Lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid

m. m.

Härigenom föreskrivs att 4, 6, 9, 10 och 13 %% lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. ni. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4å1

Den som är häktad får avge nöjd- förklaring inför styresmannen vid den kriminalvårdsanstalt där han är intagen eller föreståndaren för det häkte eller chefen för den rättspsy- kiatriska klinik där han förvaras eller, om han hålles i militärhäkte, inför den befattningshavare som har uppsikt över häktet. Är den som sålunda äger mottaga nöjdförklaring ej tillstädes, får förklaringen avges inför den som är i hans ställe. I fråga om häktad som förvaras på rättspsy- kiatrisk klinik kan regeringen fö— rordna att nöjdförklaring i vissa fall skall avges inför närmaste polismyn— dighet.

Den som är häktad får avge nöjd- förklaring inför styresmannen vid den kriminalvårdsanstalt där han är intagen eller föreståndaren för det häkte eller chefen för den rättspsy- kiatriska klinik där han förvaras. Är den som sålunda äger mottaga nöjd- förklaring ej närvarande, får förkla- ringen avges inför inför den som äri hans ställe. I fråga om häktad som förvaras på rättspsykiatrisk klinik kan regeringen förordna att nöjdför- klaring i vissa fall skall avges inför närmaste polismyndighet.

Nöjdförklaring som avses i första stycket gäller endast om den som mottager förklaringen har tillgång till domen eller rättens bevis om målets utgång, såvitt rör den dömde (domsbevis), samt den dömde haft betänketid till andra dagen efter den då domen avkunnades för honom vid rätten eller på annat sätt delgavs honom. Den dömde skall om möjligt beredas tillfälle att under betänketiden samråda med sin försvarare.

Den som får taga emot nöjdförklaring enligt första stycket skall så snart det kan ske erinra den dömde om hans rätt att avge nöjdförklaring samt upplysa den dömde om när och hur det kan ske. Det åligger honom vidare att den dag, då nöjdförklaring först kan avges, efterhöra om den dömde vill avge sådan förklaring.

öål

Den som icke är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt får avge nöjdförklaring inför styresman vid kriminalvårdsanstalt eller före- ståndare för allmänt häkte eller den som är i sådan befattningshavares ställe eller inför polismyndighet.

1 Senaste lydelse 1979:692.

Den som icke är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt får avge nöjdförklaring inför styresman vid kriminalvårdsanstalt eller före- ståndare för allmänt häkte eller den som är i sådan befattningshavares ställe eller inför polismyndighet.

Nu varande lydelse

Den som fullgör militärtjänstgöring får avge nöjdförklaring även inför befattningshavare vid försvarsmak- ten, som har bestraffningsrätt över honom i disciplinmål.

Föreslagen lydelse

Nöjdförklaring enligt första stycket får avges endast om den som vill avge förklaringen överlämnar dom eller domsbevis till den som skall taga emot

förklaringen.

951

Är den som skall undergå fängelse häktad eller är han intagen i krimi- nalvårdsanstalt för undergående av påföljd i annat mål när domen får verkställas, skall styresmannen vid den kriminalvårdsanstalt där han är intagen eller föreståndaren för det häkte eller chefen för den rättspsy- kiatriska klinik där han förvaras eller, om han hålles i militärhäkte, den befattningshavare som har upp- sikt över häktet omedelbart befordra domen till verkställighet.

Är den som skall undergå fängelse häktad eller är han intagen i krimi— nalvårdsanstalt för undergående av påföljd i annat mål när domen får verkställas, skall styresmannen vid den kriminalvårdsanstalt där han är intagen eller föreståndaren för det häkte eller chefen för den rättspsy- kiatriska klinik där han förvaras omedelbart befordra domen till verkställighet.

Förvaras den som är häktad i målet ej i kriminalvårdsanstalt, skall han för verkställighet förpassas till sådan anstalt.

Är den dömde häktad i annat mål när domen får verkställas och förvaras han ej i kriminalvårdsanstalt, får verkställigheten påbörjas där han förvaras.

10 51

Är den som skall undergå fängelse icke häktad eller intagen i kriminal- vårdsanstalt när domen enligt 2 & första stycket får verkställas, skall kriminalvårdsstyrelsen förelägga honom att senast viss dag inställa sig vid den kriminalvårdsanstalt, där domen skall verkställas.

Kan det befaras att den dömde avviker eller efterkommer han icke föreläggande enligt första stycket, skall polismyndigheten i den ort där han vistas på begäran av kriminalvårdsstyrelsen låta förpassa honom till anstalten.

Avger den dömde nöjdförklaring inför styresman vid kriminalvårds- anstalt eller föreståndare för allmänt häkte, skall den som tager emot förklaringen omedelbart befordra domen till verkställighet. Avger den

1 Senaste lydelse 1981:212.

Avger den dömde nöjdförklaring inför styresman vid kriminalvårds- anstalt eller föreståndare för allmänt häkte, skall den som tager emot förklaringen omedelbart befordra domen till verkställighet. Avger den

Nuvarande lydelse

dömde nöjdförklaring inför polis- myndighet eller befattningshavare vid försvarsmakten, skall den som tager emot förklaringen låta förpas- sa den dömde till kriminalvårdsan— stalt enligt bestämmelser som krimi- nalvårdsstyrelsen meddelar. Befatt- ningshavare vid försvarsmakten skall begära biträde av polismyndigheten i orten för att verkställa förpassning- en.

Föreslagen lydelse

dömde nöjdförklaring inför polis- myndighet, skall den som tager emot förklaringen låta förpassa den döm- de till kriminalvårdsanstalt enligt bestämmelser som kriminalvårdssty- relsen meddelar.

Om det bedöms kunna ske utan fara för att den dömde avviker, får polismyndigheten förelägga honom att inställa sig vid kriminalvårdsanstalten i stället för att förpassa honom dit.

13å1

Visar den som har dömts till fäng- else att en ansökan om att han av nåd skall befrias från straffet eller få detta utbytt mot böter eller disciplin- straff, villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till särskild vård har getts in till regeringen sist den dag då han enligt 10 & första stycket senast skulle ha inställt sig vid krimi- nalvårdsanstalt, skall verkställighe- ten anstå i avvaktan på regeringens beslut med anledning av ansökning- en. Detta gäller dock inte om den dömde är intagen i häkte eller krimi- nalvårdsanstalt, om nåd tidigare har sökts i målet eller om det finns skälig anledning antaga att den dömde avviker.

Denna lag träder i kraft den

1 Senaste lydelse 1982z364.

Visar den som har dömts till fäng- else att en ansökan om att han av nåd skall befrias från straffet eller få detta utbytt mot böter, villkorlig dom, skyddstillsyn eller överläm- nade till särskild vård har getts in till regeringen sist den dag då han enligt 10 & första stycket senast skulle ha inställt sig vid kriminalvårdsanstalt, skall verkställigheten anstå i avvak- tan på regeringens beslut med anled- ning av ansökningen. Detta gäller dock inte om den dömde är intageni häkte eller kriminalvårdsanstalt, om nåd tidigare har sökts i målet eller om det finns skälig anledning antaga att den dömde avviker.

11. Förslag till Lag om ändring i lagen (1975:688) om skydd för viss tjänste- utövning

Härigenom föreskrivs att lagen (1975:688) om skydd för viss tjänsteutöv- ning skall ha nedan angivna lydelse.

Nu varande lydelse

Skydd som avses i 17 kap. 5 & brottsbalken skall tillkomma

1. befattningshavare som handhar säkerhets- eller ordningstjänst vid kanal- eller slussverk eller järnvägs- anläggning eller allmän flygplats eller godkänd enskild flygplats;

2. den som utan att vara krigsman för försvaret fullgör bevaknings- eller ordningsuppgift och därvid bär uniform eller märke som tydligt utvisar denna uppgift.

Denna lag träder i kraft den

12. Förslag till

Föreslagen lydelse

Skydd som avses i 17 kap. 5 % brottsbalken skall tillkomma

1. befattningshavare som handhar säkerhets- eller ordningstjänst vid kanal- eller slussverk eller järnvägs- anläggning eller allmän flygplats eller godkänd enskild flygplats;

2. den som för försvaret fullgör bevaknings- eller ordningsuppgift och därvid bär uniform eller märke som tydligt utvisar denna uppgift.

Lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alko- holhaltiga drycker m. m.

Härigenom föreskrivs att 1 5 lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

lål

Alkoholhaltiga drycker eller and- ra berusningsmedel, vilka påträffas hos den som gör sig skyldig till gärning som avses i 21 kap. 13 eller 14 5 brottsbalken och därvid är beru- sad, så att det framgår av hans åtbörder eller tal, skola vara förver- kade, om ej särskilda skäl äro däre- mot.

1 Senaste lydelse 19771297.

Alkoholhaltiga drycker eller and- ra berusningsmedel, vilka påträffas hos den som brutit mot 4 5 lagen om straff för vissa trafikbrott, 13 kap. 6 5 luftfartslagen eller 325 ? sjölagen skall vara föreverkade om det inte finns särskilda skäl mot detta.

Nuvarande lydelse

Samma lag vare, om sådana dryck- er eller berusningsmedel påträffas hos den som brutit mot 4 5 lagen om straff för vissa trafikbrott, 13 kap. 6 5 luftfartslagen eller 325 S)" sjölagen eller hos någon som medföljt vid tillfället. såframt berusningsmedlen må antagas hava varit avsedda även för den som begått gärningen.

Föreslagen lydelse

Detsamma skall gälla om sådana drycker eller andra berusningsmedel påträffas hos den som medföljt vid tillfället, om berusningsmedlen kan antas ha varit avsedda även för den som begått gärningen.

Medför någon i strid mot gällande bestämmelser spritdrycker, vin eller starköl vid offentlig tillställning skola de ock vara förverkade som i första

stycket sägs.

Denna lag träder i kraft den

13. Förslag till Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs att 5b, 24 och 25 && rättshjälpslagen (1972:429) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5bå'

Med domstol förstås i denna lag allmän domstol, allmän förvalt- ningsdomstol, bostadsdomstolen, försäkringsöverdomstolen, försäk- ringsrätt, marknadsdomstolen, pa- tentbesvärsrätten, arbetsdomstolen, mellankommunala skatterätten och krigsrätt. Vad i lagen sägs om dom- stol skall även gälla arrendenämnd, hyresnämnd och statens va-nämnd.

Med domstol förstås i denna lag allmän domstol, allmän förvalt- ningsdomstol, bostadsdomstolen, försäkringsöverdomstolen, försäk- ringsrätt, marknadsdomstolen, pa- tentbesvärsrätten, arbetsdomstolen och mellankommunala skatterätten. Vad i lagen sägs om domstol skall även gälla arrendenämnd, hyres- nämnd och statens va-nämnd.

24 &?

I den mån ej särskilda föreskrifter gäller, utgår ersättning för bevisning i mål eller ärende vid allmän dom- stol, bostadsdomstolen, marknads- domstolen, arbetsdomstolen eller krigsrätt med skäligt belopp enligt domstolens bestämmande.

1 Senaste lydelse 1981z830. 2 Senaste lydelse 1979:240.

Iden mån ej särskilda föreskrifter gäller, utgår ersättning för bevisning i mål eller ärende vid allmän dom- stol, bostadsdomstolen, marknads- domstolen eller arbetsdomstolen med skäligt belopp enligt dom- stolens bestämmande.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

25 51

I angelägenhet, som ej handlägges vid allmän domstol, bostadsdomsto- len, marknadsdomstolen, arbets- domstolen eller krigsrätt, beslutar rättshjälpsnämnden om utredning av mindre omfattning. Samma befo- genhet tillkommer skiftesman som förordnats i ärende om bodelning.

I angelägenhet, som ej handlägges vid allmän domstol, bostadsdomsto- len, marknadsdomstolen eller ar- betsdomstolen, beslutar rättshjälps- nämnden om utredning av mindre omfattning. Samma befogenhet till- kommer skiftesman som förordnats i ärende om bodelning.

Den som medverkat vid utredning som avses i första stycket har rätt till ersättning enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Ingår utredningen i mål eller ärende som har anhängiggjorts vid domstol fastställes ersättningen av domstolen. I annat fall bestämmes ersättningen av rättshjälpsnämn- den.

Denna lag träder i kraft den

14. Förslag till Lag om ändring i lagen (1957 :668) om utlämning för brott

Härigenom föreskrivs att 5 & lagen (1957:668) om utlämning för brott skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Såz

För gärning, varom förmäles i sådan bestämmelse i 21 eller 22 kap. brottsbalken som avser brott av krigsman, må utlämning ej medgi- vas.

Föreslagen lydelse

För gärning, varom förmäles i 21

kap. brottsbalken, må utlämning ej medgivas.

Vad nu sagts utgör ej hinder att, om gärningen innefattar jämväl brott för vilket utlämning eljest må ske, utlämna personen för det brottet.

Denna lag träder i kraft den

1 Senaste lydelse 1979:24(l 2 Senaste lydelse 19641176.

15 Förslag till Lag om ändring i lagen (1953:770) om folkrättsliga reglers iakttagande i fråga om ansvar för brott av vissa utlänningar

Härigenom föreskrivs att lagen (1953:770) om folkrättsliga reglers iakttagande i fråga om ansvar för brott av vissa utlänningar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Är någon, som avses i27 kap. 14 ? tredje stycket strafflagen, eller annan utlänning, som internerats då riket är i krig, misstänkt för brott, skall vid rättsligt förfarande med anledning därav samt vid påföljds ådömande och verkställande iakttagas vad som bestämts i gällande avtal med främ- mande makt eller följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.

Föreslagen lydelse

Är någon, som avses i 21 kap. 2 & tredje stycket brottsbalken, eller annan utlänning, som internerats då riket är i krig, misstänkt för brott, skall vid rättsligt förfarande med anledning därav samt vid påföljds ådömande och verkställande iaktta- gas vad som bestämts i gällande avtal med främmande makt eller följer av allmänt erkända folkrättsliga grund-

satser.

Denna lag träder i kraft den

16. Förslag till Lag om ändring i lagen (1957:132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

Härigenom föreskrivs att 9 5 lagen (1957: 132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. ni. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 &

Konungen äger beträffande riket i dess helhet eller viss del därav förordna om förlängning av tidsfrist, som enligt lag eller författning skall iakttagas för ingivande av inlaga eller vidtagande av annan åtgärd för bevakande eller fullföljd av talan hos domstol eller domare annorledes än genom särskilt rättsmedel. Kungörelse om krigstillstånd skall anses innefatta dylikt förord- nande för en tid av två veckor från kungörelsens utfärdande, om ej Konungen bestämmer annorlunda.

Vad i denna paragraf är stadgat äger icke tillämpning vid fullföljd av

Nuvarande lydelse

talan mot beslut i militära disciplin- mål eller mot dom eller beslut av krigsrätt i militära brottmål.

Denna lag träder i kraft den

17. Förslag till

Föreslagen lydelse

Lag om ändring i lagen (1942z87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m.

Härigenom föreskrivs att 1 5 lagen (1942z87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. ni. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 ä'

Befinner sig riket i krig, skola bestämmelserna i 2—13 55 äga tillämpning. Vid krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden äger Konungen förordna, att nämnda bestäm- melser skola tillämpas.

Förordnande, som i första stycket sägs, skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan huruvida förordnandet skall bestå. Varder förordnandet icke inom två månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, skall detsamma vara förfallet.

Under tid, då bestämmelserna i 2—13 åå äga tillämpning, gälla icke i lag eller författning meddelade stadganden i den mån de strida mot samma bestämmelser eller vad med stöd av dem blivit föreskrivet.

Denna lag äger ej tillämpning beträffande riksdagen eller allmän- na kyrkomötet. deras avdelningar, utskott, nämnder, deputerade, revi- sorer, ombudsmän och verk eller i fråga om krigsrätter eller myndighe- ter, som avses i lagen med särskilda bestämmelser angående domstolar- na och rättegången vid krig eller krigsfara m.m., eller beträffande mål eller ärende varom stadgats i nämnda lag.

1 Senaste lydelse 1953z51.

Denna lag äger ej tillämpning beträffande riksdagen eller allmän- na kyrkomötet, deras avdelningar, utskott, nämnder, deputerade. revi- sorer, ombudsmän och verk eller i fråga om myndigheter, som avses i lagen med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rätte- gången vid krig eller krigsfara m.m., eller beträffande mål eller ärende varom stadgats i nämnda lag.

Med den begränsning, som framgår av näst föregående stycke, förstås i denna lag

med statsmyndighet: alla till statens förvaltning hörande myndigheter och inrättningar, nämnder, kommissioner och kommittéer; samt

med kommunalmyndighet: alla till kommunal styrelse eller förvaltning hörande stämmor och representationer, myndigheter, styrelser, kollegier, nämnder, råd, kommissioner, revisorer, utskott och kommittéer jämte underlydande verk och inrättningar.

Denna lag träder i kraft den

18 Förslag till Lag om ändring i lagen (1975:1067) med instruktion för justititeombudsmännen

Härigenom föreskrivs att 2 och 21 åå lagen (1975:1067) med instruktion för justitieombudsmännen skall ha nedan angivna lydelse.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

2 5

Under ombudsmännens tillsyn står

1. statliga och kommunala myndigheter,

2. tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa myndigheter, samt

3. annan som innehar tjänst eller uppdrag, varmed följer myndighetsut- övning, såvitt avser denna hans verksamhet.

I fråga om krigsmän omfattar I fråga om militär och civilmilitär tillsynen dock endast befäl av lägst personal vid försvarsmakten omfat- överfurirs grad och dem som innehar tar tillsynen dock endast befäl av motsvarande tjänsteställning. lägst överfurirs grad och dem som

innehar motsvarande tjänsteställ- ning.

Ombudsmännens tillsyn omfattar ej

1. riksdagens ledamöter,

2. riksdagens förvaltningsstyrelse, riksdagens valprövningsnämnd, riksda- gens besvärsnämnd eller kammarsekreteraren,

3. riksbanksfullmäktige, riksbankschefen och vice riksbankschefen, utom såvitt avser deltagande i utövning av riksbankens beslutanderätt enligt valutalagen (1939z350), riksbankens direktion. fullmäktige i riksgäldskonto- ret eller riksgäldsdirektören,

4. regeringen eller statsråd.

5. justitiekanslern,

6. ledamöter av beslutande kommunala församlingar. Ombudsmännen står ej under tillsyn av varandra. Med befattningshavare förstås i denna lag person som står under ombudsmännens tillsyn.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

21 å' Ombudsman skall verkställa de utredningsåtgärder som fordras för prövning av klagomål och andra ärenden. När ombudsman enligt regeringsformens föreskrifter begär upplysningar och yttranden, får han förelägga vite om högst 1 000 kronor. Ombudsman får utdöma försuttet vite.

Kan det misstänkas att befatt- ningshavare som sägs i 7 & gjort sig skyldig till förseelse, för vilken disci- plinpåföljd bör åläggas, och kan det befaras att skriftlig anmaning enligt 14 kap. 1 5 första stycket lagen (1976:600) om offentlig anställning ej kan tillställas honom inom två år efter förseelsen, får ombudsman utfärda sådan anmaning. Anmaning som nu har sagts gäller även som underättelse enligt 29 5 lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonal m. fl.

Kan det misstänkas att befatt- ningshavare som sägs i 7 & gjort sig skyldig till förseelse, för vilken disci- plinpåföljd bör åläggas, och kan det befaras att skriftlig anmaning enligt 14 kap. 1 &" första stycket lagen (1976:600) om offentlig anställning ej kan tillställas honom inom två år efter förseelsen, får ombudsman utfärda sådan anmaning. Anmaning som nu har sagts gäller även som underrättelse enligt 29 & lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonal m.fl. och enligt 25 5 lagen (I900:0000) om disciplin- ansvar för värnpliktiga.

När ombudsman är närvarande vid domstols eller myndighets överlägg- ningar har han ej rätt att yttra sin mening.

Denna lag träder i kraft den

1 Senaste lydelse 1980:15.

1 Gällande rätt om militäransvar i sammandrag

Sedan länge finns det i vårt land en särskild straff- och processlagstiftning för det militära försvaret. En utförlig redogörelse för denna lagstiftning är intagen i bilaga 2 till betänkandet. I det följande ges ett sammandrag av lagstiftningen.

Militärstrafflagstiftningen undergick genomgripande reformer åren 1948 och 1972. Brottspåföljder och disciplinmedel för krigsmän fick då i huvudsak sin nuvarande utformning. Bestämmelser i ämnet finns intagna i brottsbal- ken (BrB) och i lagen (1973:18) om disciplinstraff för krigsmän (DL). Bestämmelser om handläggning av militära mål, om tvångsmedel och om verkställighet av disciplinstraff är intagna i militära rättegångslagen (1948:472, MRL) och kungörelsen (19481691) angående den militära rättsvården (MRK).

De militära straffen och disciplinmedlen är tillämpliga endast på den personal inom försvarsmakten som anses som krigsmän.

Krigsmän är enligt BrB regementsofficerare, kompaniofficerare och plutonofficerare, vilka tre officerskategorier numera kallas yrkesofficerare, samt gruppchefer, reservofficerare och meniga som är anställda vid försvarsmakten, kvinnor som genomgår utbildning för att få anställning som officerare vid försvarsmakten, värnpliktiga som inte har fått tillstånd till vapenfri tjänst samt hemvärnsmän och hemvärnsrekryter, samtliga under den tid de är tjänstgöringsskyldiga i sådan egenskap. Som krigsmän räknas också sådana vid försvarsmakten anställda eller i övrigt tjänstgöringsskyldiga personer som anges i särskilda bestämmelser om innebörden i rättsligt hänseende av begreppen försvarsmakten och krigsman. Anställd personal omfattas inte av de militärstraffrättsliga reglerna under tjänstgöring vid civilt statligt organ, vid militärt organ med arbetsuppgifter som i huvudsak är av civil natur eller vid kommunal myndighet.

Särskilda straffbestämmelser om brott av krigsmän finns i 21 kap. BrB. Där föreskrivs straff för lydnadsbrott, grovt lydnadsbrott. myteri, ohörsam- het mot vakt, missbruk av förmanskap, oskickligt beteende, uppvigling av krigsmän, undanhållande, rymning, övergivande av post och onykterhet i tjänsten. Kapitlet innehåller vidare vissa brott som motsvaras av straffbe- stämmelser riktade mot envar, nämligen våld eller hot mot krigsman samt förargelseväckande beteende. Därutöver finns brotten obehörig befälsutöv- ning, missfirmelse mot krigsman och tjänstefel. I 22 kap. BrB — krigsartik- larna — har förts samman ansvarsbestämmelser som med något undantag är tillämpliga endast under krig och beredskapstillstånd. De flesta bestämmel-

serna avser krigsmän. Vissa brott, nämligen landsförräderi, landssvek, landsskadlig vårdslöshet, ryktesspridning till fara för rikets säkerhet och folkrättsbrott, avser emellertid inte bara krigsmän utan också andra personer.

Vid sidan av de allmänna påföljder som kan ådömas enligt BrB finns disciplinstraffför krigsmän som en särskild påföljdsform. Disciplinstraffen är enligt 32 kap. 6å BrB fritidsstraff och disciplinbot. Av dessa båda strafformer är fritidsstraff i princip att anse som den svårare.

Fritidsstraff innebär förbud för den som är förlagd inom kasernområde, läger eller motsvarande område att under bestämd tid, minst 8 och högst 15 dagar, på fritid vistas utanför sådant område eller del därav som har upplåtits åt viss avdelning. För den som är förlagd ombord på fartyg innebär straffet förbud att under nyss angivna tid av 8—15 dagar eller under ett visst antal särskilda dagar. minst 5 och högst 8. på fritid lämna fartyget.

Disciplinbot åläggs för minst en och högst 40 dagar samt utgörs av löneavdrag eller motsvarande betalning i pengar.

Bestämmelser om när disciplinstraff får användas finns i 2 och 3 %& DL. Disciplinstraff skall åläggas, utom för brott mot bestämmelser där sådant straff är direkt utsatt, i stället för böter, när det är fråga om brott av krigsman mot bestämmelserna i 20—22 kap. BrB. Disciplinstraff skall också åläggas för annat av krigsman förövat brott som är av sådan beskaffenhet att straff för brottet kan åläggas i disciplinmål. Även om det inte är fråga om sådant brott, får disciplinstraff vidare åläggas i stället för böter under förutsättning dels att brottet är av den arten att mål om brottet skall handläggas som militärt mål. dels att disciplinstraff framstår som lämpligare än böter med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art. Böter får i sin tur ådömas i stället för disciplinstraff om böter är en lämpligare påföljd med hänsyn till tjänstgöringsförhållandena och brottet.

För mindre förseelser av beskaffenhet att straff kan åläggas i disciplinmål kan tillrättavisning användas i stället för disciplinstraff. om tillrättavisning är lämpligare än sådant straff. TiIlrättavisningsformerna är varning. extra- tjänst. utegångsförbud och landgångsförbud. Extratjänst innebär åläggande för visst antal gånger, högst fyra, eller för viss bestämd tid. högst sju dagar. att utom vanlig ordning utföra handräckningsarbete eller annan särskild uppgift. Utegångsförbud innebär för den som är förlagd inom kasernområde. läger eller motsvarande område förbud att under bestämd tid. högst sju dagar, på fritid vistas utanför sådant område eller del därav som har upplåtits åt viss avdelning. Landgångsförbud är motsvarighet till utegångsförbud för den som är förlagd ombord på fartyg och innebär förbud att under bestämd tid, högst sju dagar, eller under bestämt antal särskilda dagar. högst fyra, på fritid lämna fartyget.

Det disciplinära sanktionssystem som sålunda tillämpas inom försvars- makten skiljer sig i åtskilliga avseenden från vad som gäller för civila arbetstagare i allmänhet hos staten. Efter 1975 års omläggning av systemet med ansvar och skydd för funktionärer i offentlig verksamhet har civila statstjänstemän ett disciplinansvar som vilar på privaträttslig grund och således inte har straffrättslig karaktär. Enligt 10 kap. lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA) kan i enlighet härmed flertalet arbetstagare hos staten åläggas disciplinpåföljd för tjänsteförseelse. dvs. om arbetstagaren

uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad som åligger honom i hans anställning och felet inte är ringa. Disciplinpåföljderna är — om inte annat följer av kollektivavtal — varning och löneavdrag under högst 30 dagar.

Arbetstagare som har begått brottslig gärning, varigenom han har visat sig uppenbarligen olämplig att inneha sin anställning, får enligt 11 kap. LOA avskedas. Avskedande kan också komma i fråga, om arbetstagare på annat sätt än genom brott har gjort sig skyldig till grov tjänsteförseelse eller ålagts disciplinpåföljd och inom två år därefter ånyo gjort sig skyldig till tjänsteförseelse. allt under förutsättning att han därigenom har visat sig uppenbarligen olämplig att inneha sin tjänst. I LOA finns också särskilda regler om förfarandet i ärenden om disciplinansvar. Vid de civila myndig- heterna handläggs ärenden om disciplinpåföljd som regel av ett kollegium. För vissa tjänstemän. bl. a. dem som innehar eller uppehåller byråchefstjänst eller högre tjänst. prövas fråga om disciplinansvar av statens ansvars— nämnd.

Disciplinpåföljd som avses i LOA kan enligt uttrycklig föreskrift i samma lag inte åläggas krigsman som är underkastad ansvar enligt 21 kap. BrB. För de krigsmän som är anställda vid försvarsmakten men inte är underkastade militärt straffansvar gäller dock LOA:s regler. Vad som sägs i LOA om avskedande gäller vidare för alla anställda krigsmän.

Även i fråga om den processuella handläggningen av de militära brottmålen gäller i flera hänseenden en särreglering enligt MRL och MRK. Som militära brottmål anses enligt MRL vissa mål om ansvar för brott som har begåtts av krigsman. Helt allmänt kan sägas att till militära brottmål är att hänföra mål om ansvar för sådana av krigsmän förövade brott som har samband med den militära tjänsten eller annars nära berör militära förhållanden. Till dessa brott hör förargelseväckande beteende enligt 16 kap. 16%?" BrB. om den brottslige vid gärningens begående var klädd i militär tjänstedräkt. Vidare räknas dit bl. a. de i 8—10. 12 och 13 kap. BrB upptagna förmögenhetsbrotten och skadegörelsebrotten. om brotten har angått försvarsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom, de i 20 kap. 1—3 åå angivna brotten samt de brott som har upptagits i 21 och 22 kap. BrB. Begreppet militära brottmål har praktisk betydelse främst i det hänseendet. att det i dessa mål i vissa fall är möjligt att ålägga disciplinstraffi stället för böter.

Militära brottmål handläggs vid allmän domstol, om de inte skall handläggas som disciplinmål. I disciplinmål är det befattningshavare vid försvarsmakten som prövar frågan om straff för brottet. Straff får åläggas i disciplinmål endast om den misstänkte står under militärt befäl — från den regeln finns dock visst undantag — och straffet finnes böra bestämmas till disciplinstraff. Endast i fråga om vissa av de förut angivna brotten kan straff åläggas i disciplinmål.

Bestraffningsrätten i disciplinmål är i princip förbehållen sådana befatt- ningshavare vid försvarsmakten som har lägst överstelöjtnants eller kom- mendörkaptens grad eller tjänsteklass. I vissa fall får dock bestraffningsrät- ten anförtros åt annan befattningshavare som har lägst majors eller örlogskaptens grad eller tjänsteklass. Regelmässigt utövas bestraffningsrät- ten av chef för regemente eller motsvarande förband eller av högre militär chef. För att biträda bestraffningsberättigade chefer vid handläggning av

disciplinmål samt i vissa övriga hänseenden finns auditörer. Endast den som uppfyller villkoren för att utöva domartjänst och som har avlagt domared får tjänstgöra som auditör. Auditörerna är inte inordnade i det militära gradsystemet.

I MRL och MRK finns vidare särskilda regler bl. a. om anmälan om militärt brott, om den bestraffningsberättigade chefens åtgärder när han får sådan anmälan, om hänskjutande i vissa fall av målet till åklagare, om avskrivning av bagatellförseelser, om militärförhör, om handläggningen efter avslutat militärförhör och om militärt straffregister. Beslut i disciplin- mål kan överklagas till allmän domstol. Har disciplinstraff ålagts, skall beslutet verkställas utan hinder av att beslutet inte har vunnit laga kraft, om inte den bestraffningsberättigade chefen förordnar annat. Klagotiden är två veckor.

Rätt att ålägga tillrättavisning har i huvudsak kompanichef och motsva- rande befattningshavare över underlydande personal med högst furirs tjänstegrad eller tjänsteklass, bataljonschef och motsvarande över underly- dande personal samt regementschef och motsvarande över all personal inom förbandet över vilken han har bestraffningsrätt i disciplinmål. Liksom i fråga om disciplinmål finns i MRL bestämmelser om förfarandet i tillrättavisnings— ärenden. Det finns också regler om förteckning över tillrättavisningar och omprövning av tillrättavisningsbeslut. En ålagd tillrättavisning kan på begäran omprövas av närmast högre befattningshavare med bestraffnings- rätt. Tillrättavisning går omedelbart i verkställighet.

Bestraffningsberättigad chef kan i vissa fall också ålägga ersättningsskyl— dighet, när egendom som tillhör eller används av försvarsmakten har gått förlorad eller blivit skadad samt förlusten eller skadan har uppstått på grund av att någon har åsidosatt förpliktelse med anledning av tjänst vid försvarsmakten. Den förlust eller skada som skall ersättas får inte överstiga 1 500 kr. Ersättningsskyldighet kan med visst undantag åläggas den som, då förlust eller skada har inträffat, är underkastad disciplinär bestraffningsrätt. Vid prövning av fråga om ersättningsskyldighet tillämpas bestämmelserna i skadeståndslagen (1972z207). Behörighet att ålägga ersättningsskyldighet tillkommer den som i disciplinmål har bestraffningsrätt över den ersättnings- skyldige. Särskilda regler finns om handläggningen av dessa 5. k. ersättnings- mål.

Militära chefer har under vissa förutsättningar rätt att använda vissa särskilda tvångsmedel. Militär chef får inte förordna om häktning eller anhållande men däremot om gripande av krigsman över vilken han har bestraffningsrätt. Detta tvångsmedel används dock sällan. Av större praktisk betydelse är tagande i förvar och förvarsarrest. Av dessa båda tvångsmedel är tagande i förvar det lindrigaste. Det är avsett att användas för att omhänderta krigsman som uppträder berusad eller ordningsstörande, medan förvarsar- rest skall kunna tillgripas vid allvarligare disciplinupplösande brott. Tagande i förvar kan beordras av vilken förman som helst i fråga om underlydande krigsman. Detsamma är i princip fallet beträffande förordnande om förvarsarrest. Om den som har förordnat om förvarsarrest inte själv har bestraffningsrätt över den arresterade skall han dock omedelbart underrätta närmast bestraffningsberättigade chef, som fattar fortsatta beslut i ärendet. Bestraffningsberättigade chefer har också möjlighet att med anledning av

brott, för vilket underlydande är misstänkt, under vissa förutsättningar förordna om beslag, kroppsvisitation och kroppsbesiktning.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig skall, i stället för allmän underrätt, krigsrätt vara domstol för avdelning vid försvarsmakten i den utsträckning som regeringen bestämmer. Krigsrätt kan också, utan att beredskapstillstånd har inträtt, enligt regeringens förordnande inrättas vid avdelning av försvarsmakten där beredskapsövning fullgörs. Krigsrätt består av en lagfaren krigsdomare som ordförande samt en nämnd med tre ledamöter, varav två är civila och en är militär. Allmän åklagare vid krigsrätt är krigsfiskal.

2 Överväganden och förslag

2.1. Allmänna synpunkter på ett nytt militärt ansvars- system

Det nuvarande militära ansvarssystemet bygger helt på allmänna straff— och straffprocessrättsliga regler. Till och med tillrättavisningarna, som ju principiellt inte är att anse som straff, åläggs med brottsbalksbrott som bakgrund. Detta förhållande har dock inte rätt längre än sedan 1948, då kapitlet om brott av krigsmän och krigsartiklarna tillfördes den då gällande allmänna strafflagen. Närmast dessförinnan reglerades krigsmännens straff- rättsliga ansvari den särskilda strafflagen för krigsmakten och bestämmelser om det processuella förfarandet fanns intagna främst i lagen om krigsdom- stolar. Båda lagarna tillkom år 1914. Före tillkomsten av strafflagen för krigsmakten hade det militära ansvaret reglerats i specialförfattningar sedan mycket lång tid tillbaka. Dessa författningar beslutades av Kungl. Maj:t utan medverkan av riksdagen.

Skälen till att de militära straffbestämmelserna vid reformen 1948 infördes i allmänna strafflagen sammanfattades av departementschefen sålunda (prop. 1948:144 5. 60).

Gällande strafflag för krigsmakten torde understundom redan på grund av sin karaktär av speciallag ha framstått som stridande mot rättskänslan. Ur psykologisk synpunkt måste det därför vara vålmotiverat att giva den militärstraffrättsliga lagstiftningen den fastare anknytningen till straffrätten i övrigt som ett införande i allmänna strafflagen kan anses innebära. Härmed följer emellertid även vissa tekniska fördelar, vilka sammanhänger med att de militära straffbestämmelserna såväl enligt gällande lag som än mer enligt förslaget icke utgöra en fullständig grund för straffrättskipningen vid krigsmakten utan närmast bilda ett komplement till allmänna strafflagen.

Även om man uppmärksammade att upprätthållandet av den nödvändiga disciplinen inom krigsmakten till övervägande del är beroende av andra omständigheter än straffbestämmelser synes det inte ha varit någon som i samband med reformen ifrågasatte behovet av sådana bestämmelser i disciplinärt syfte eller möjligheten att utforma systemet delvis på annan grund än den straffrättsliga.

Enligt militäransvarskommitténs direktiv är målet för en reformering av det militära straffsystemet att nå fram till en ytterligare anpassning av detta till det regelsystem som gäller inom samhället i övrigt. Vägledande för arbetet bör enligt direktiven vara att samma ansvarsregler i möjlig mån skall

gälla för all anställd personal inom försvarsmakten både militär och civil. Detta innebär att den militära anställda personalen, åtminstone i fredstid, bör följa samma regelsystem för disciplinansvar som det som gäller för offentligt anställda i allmänhet, alltså bl. a. också för civil personal inom försvarsmakten. På det principiella planet betyder detta i sin tur att förseelser i tjänsten av anställd personal avkriminaliseras och i stället bedöms på privaträttslig grund enligt reglerna i LOA med anställningsavtalet som utgångspunkt. Praktiskt medför en sådan reform att påföljderna för normalförseelser inskränks till varning och löneavdrag. Vad som försvinner blir således bara möjligheterna att använda tillrättavisningsformen extra- tjänst och att ådöma disciplinbot från 30 och upp till 40 dagar. Fritidsstraff resp. utegångsförbud kan ju enligt nuvarande regler i praktiken inte åläggas anställd personal ifredstid. En annan konsekvens blir att en anställd militär befattningshavare som är missnöjd med ett beslut om disciplinansvar har att väcka talan mot arbetsgivaren vid domstol i tvistemål i stället för att som nu fullfölja talan i militärt brottmål eller, vid tillrättavisningar, klaga hos högre chef. Mot bakgrund av de regler som införts beträffande civilanställda statstjänstemän synes det, åtminstone för fredstid, vara svårt att finna några avgörande invändningar mot att den anställda militära personalen förs över till detta system.

Som påpekats i direktiven kan den privaträttsliga grundsynen inte tillämpas vid en reformering av ansvarssystemet för värnpliktiga, dvs. personal som tjänstgör enligt värnpliktslagen. Något avtalsförhållande föreligger ju inte mellan staten och de enskilda värnpliktiga. En princip som brukar tillmätas stor vikt inte minst av psykologiska skäl är emellertid att ansvarssystemen för befäl och värnpliktiga i så stor utsträckning som möjligt skall vara likformade. En viss skillnad har dock inte kunnat undvikas. Enligt nuvarande regler kan — som redan nämnts — exempelvis ett befäl i praktiken inte dömas till fritidsstraff eller åläggas utegångsförbud. Kommitténs strävan har således varit att utforma ett ansvarssystem för de värnpliktiga som inte i alltför hög grad avviker från reglerna i LOA. I detta sammanhang kan nämnas att det i direktiven anges att de straffbestämmelser i 21 kap. BrB som för närvarande reglerar ansvaret för förseelser i tjänsten vid ett överförande av den fast anställda militära personalen till LOA:s regelsystem inte längre blir tillämpliga på denna personal. I och för sig är dock detta inte en konsekvens av det nya systemet. Om hänsynen till försvarsmaktens effektivitet eller andra omständigheter anses kräva att vissa förfaranden av krigsmän fortfarande är straffrättsligt sanktionerade, synes det inte föreligga några principiella hinder att också låta de anställda omfattas av ett sådant ansvar. 1 En avkriminalisering av förseelser som begås av militär personal kan j motiveras inte bara av en önskan att anställd militär personal skall omfattas i av systemet i LOA och att de värnpliktiga bör ha samma ansvarsförhållanden 1 som befälet. I dagens samhälle förekommer också en strävan till avkrimina- ! lisering, t.ex. fylleri, och depenalisering (dvs. att man ersätter den straffrättsliga regleringen beträffande mindre allvarliga brott med andra _ sanktionsmöjligheter såsom förvaltningsrättsliga avgiftssystem), t. ex. refor- ; meringen av skattebrottslagstiftningen. Denna strävan har både principiella ' och praktiska orsaker. Förutom att det anses att straffrätten endast bör

innehålla bestämmelser om svårare överträdelser, finns det ett starkt behov att avlasta de rättsvårdande myndigheterna en del arbetsuppgifter av mindre väsentlig karaktär så att större insatser skall kunna göras mot den grövre brottsligheten.

Om man i detta sammanhang skärskådar syftet med den militära tjänstgöringen i fredstid torde vissa slutsatser kunna dras i fråga om hur ansvarssystemet bör utformas. Den tjänstgöring som de värnpliktiga åläggs i fredstid innebär i huvudsak en utbildning för en eventuell framtida insats i landets försvar. Att det är av vikt att denna utbildning bedrivs och kan bedrivas så att målet — en krigsduglig försvarsmakt — nås säger sig självt. På samma sätt innefattar en stor del av den anställda personalens — särskilt men långtifrån bara truppbefälets — tjänstgöring en utbildande verksamhet. Övrig personal ägnar sig t. ex. åt krigsplanläggning, beredskapsfrågor eller försvarsmaktens försörjning. Ett straffrättsligt ansvar för samtliga föreseel- seri den sålunda beskrivna verksamheten torde med den moderna synen på straffrättens uppgift inte kunna tillfredsställande motiveras ens med hänvis— ning till verksamhetens allvarliga syfte.

Krigstjänstgöringens natur gör att det är av stor betydelse att god disciplin råder inom försvarsmakten. Med disciplin avses då en disciplin som grundar sig på den enskilde soldatens insikt om lydnadsförhållandenas vikt parad med en förmåga att ta självständigt ansvar under kritiska förhållanden. Redan i samband med militärstraffrättsreformen år 1948 framhölls att straffansvaret inte var den enda och kanske inte den viktigaste disciplinskapande faktorn. Den som ansågs som kanske väsentligare var att utbildningen var anordnad på ett sådant sätt att soldaterna blev motiverade att göra en insats i försvaret. Denna motivation kan skapas bl. a. genom god information och genom användning av olika pedagogiska hjälpmedel. Av stor betydelse torde också vara att truppbefälet är välutbildat i fråga om såväl försvarsverksamheten som den pedagogiska verksamheten. Det torde väl numera inte vara någon som bekänner sig till en tro på ett strängt repressivt ansvarssystem som den bästa vägen att uppnå en god krigsmannadisciplin. Det torde å andra sidan inte vara möjligt att helt undvara vissa rättelsemedel vid brott mot den nödvändiga disciplinen. Att inordna sådana rättelsemedel i straffrättslagstift- ningen synes emellertid inte behövas.

Om man ser det nuvarande militära ansvarssystemet inte, såsom i det föregående, ur försvarsmaktens synvinkel utan från allmänna straffrättsliga utgångspunkter, måste detta system anses vara en säregen företeelse. Det är här fråga om en reglering som innebär att föreskrifter i reglementen, instruktioner etc. sanktioneras genom bestämmelser i allmän strafflag. En sådan reglering är principiellt sett inte förenlig med dagens syn på straffrättens uppgift. Motsvarande ordning förekom tidigare för offentligt anställda genom tjänstefelsbestämmelsen. I denna straffbelades varje försummelse som en tjänsteman hade gjort sig skyldig till i tjänsten. Långt innan ämbetsansvarsreformen genomfördes tillämpades dock denna bestäm- melse på så sätt att mindre förseelser ansågs straffria.

Numera riktar sig straffansvaret för de offentliga tjänstemännen mot förfaranden som innebär förfång eller otillbörlig förmån för det allmänna eller för någon enskild. Ansvaret är således begränsat till sådana förfaranden som ansetts vara särskilt straffvärda. Några andra straffbestämmelser som

riktar sig mot en speciell grupp, bestämd efter yrkesverksamhet e. dyl., finns inte i BrB. Den svenska straffrätten, eller snarare straffprocessrätten, känner inte heller något annat område än den militära sektorn där straffrättsliga avgöranden kan träffas av annan än en judiciell myndighet. Härtill kommer att de beslutande organen saknar formell juridisk kompetens.

Det nu sagda torde visa att det från både praktiska och principiella utgångspunkter är tid att mönstra ut det militära disciplinansvaret ur straffrätten. Endast sådana gärningar som av särskilda skäl anses speciellt straffvärda bör således finnas i BrB. Dessa gärningar är huvudsakligen av sådan art att straffbuden bör rikta sig mot alla medborgare och inte speciellt mot krigsmän och i vart fall inte bara mot dem som fullgör värnpliktstjänst- göring.

För de anställda vid försvarsmakten innebär vad som här sagts, att de i fredstid bör omfattas av samma ansvarssystem som övriga offentligt anställda. Bestämmelserna om disciplinansvar i LOA bör således enligt kommitténs mening göras tillämpliga på all anställd personal inom försvaret i fredstid med undantag för personal i svensk beredskapsstyrka för FN—tjånst i vissa fall, vartill kommittén återkommer i senare avsnitt (2.7).

2.2. Förslag till ett nytt disciplinansvarssystem för värnpliktiga

2.2.1. Principiella utgångspunkter

Ett nytt ansvarssystem för värnpliktiga, vilket inte vilar på straff- eller privaträttslig grund, kan rättssystematiskt bara placeras inom förvaltnings- rätten (jfr de tidigare reglerna om disciplinansvar för statstjänstemän m. fl. och i viss mån också det nuvarandet tillrättavisningsförfarandet).

De principiella konsekvenserna av ett sådant system torde innebära att det svårligen kan inrymmas någon prövning av disciplinansvarsfrågor vid allmän domstol. Prövningen bör ankomma på militär myndighet. Som framgår av de fortsatta övervägandena anser dock kommittén att några avgörande hinder ej finns mot att de allmänna domstolarna bl. a. av kostnadsskäl även framdeles utgör fullföljdsorgan.

Oavsett hur fullföljdsfrågan löses bör dock ett ansvarssystem på förvalt- ningsrättslig grund innebära bl. a. att utredningsresurserna förläggs till disciplinmyndigheterna. I ett förvaltningsrättsligt system synes det vara uteslutet att såsom enligt det nuvarande regelsystemet hänskjuta alla mål där den misstänkte förnekar gärningen till det civila rättsväsendet för utredning och prövning. Även bestridda disciplinärenden måste prövas hos disciplin- myndigheten, även om man naturligen bör ha samma möjlighet som enligt LOA att föranstalta om t. ex. vittnesförhör vid domstol.

De värnpliktiga har vid värnpliktskonferenserna framställt krav på att det militära bestraffningssystemet helt skall avskaffas. De syften som synes ligga bakom dem kan i stor utsträckning tillgodoses inom ett helt militärt system. Som framgår av det följande föreslås bl. a. en betydande avkriminalisering av nu straffbelagda gärningar.

Ett förvaltningsrättsligt ansvarssystem för de värnpliktiga förutsätter emellertid en helt ny lagstiftning med regler om vilka förseelser som skall föranleda ansvar och om förfarandet i disciplinärenden. Den nya lagen kan lämpligen kallas lagen om disciplinansvar för värnpliktiga, fortsättningsvis kallad disciplinlagen.

Disciplinlagen är tänkt att ersätta bl. a. MRL', som innehåller åtskilliga detaljbestämmelser. I disciplinlagen har kommittén i enlighet med moderna lagstiftningsprinciper endast tagit med de grundläggande bestämmelserna. Disciplinlagen behöver därför kompletteras med bestämmelser av förord- ningskaraktär.

2.2.2. Utformningen av ansvarsbestämmelser

Enligt LOA kan disciplinansvar åläggas en tjänsteman som åsidosätter vad som åligger honom i hans anställning, om felet inte är ringa. I disciplinlagen bör en motsvarande bestämmelse finnas, dock med annan utformning. Den grundläggande förutsättningen för att disciplinansvar skall kunna åläggas bör självfallet vara att en värnpliktig åsidosatt något som ålegat honom i hans tjänst. Detta bör uttryckas på ett annat sätt än i LOA, nämligen genom en uppräkning av de olika slag av föreskrifter som kan komma i fråga, t. ex. på det sätt som har sketti den nuvarande tjänstefelsbestämmelsen ( 21 kap. 18 & BrB). Det torde inte minst ur pedagogisk synvinkel vara det riktiga att i en ansvarslag för värnpliktiga utforma lagrummet på ett sådant sätt.

En särskild fråga är om det i disciplinlagens ansvarsbestämmelser uttryckligen skall anges att underlåtenhet att åtlyda förmans order skall medföra ansvar. Kommittén föreslår med hänsyn bl. a. till lydnadspliktens centrala roll i den militära verksamheten att så bör vara fallet. Detta föreslås oaktat att man skall vara försiktig med att överlasta en ansvarsbestämmelse och fastän lydnadsplikten finns inskriven i tjänstereglementet för försvars- makten (Tj RF). Att det i detta ansvarstadgande anges, att underlåtenhet att åtlyda förmans order skall medföra ansvar, förutsätter naturligtvis att brott mot disciplinen i inskränkt mening, avkriminaliseras. Kommitténs förslag därom finns i avsnitt 2.3.2.

I LOA har ansvaret begränsats så till vida att ansvar inte kommer i fråga vid ringa fel. Bör en motsvarande bestämmelse införas i en ny disciplinlag? Övervägande principiella skäl synes tala för att det bör ske. Enligt gällande rätt kan den bestraffningsberättigade chefen skriva av ett disciplinmål om saken är av mindre vikt. Vad beträffar tillrättavisningar finns inte denna formella möjlighet att underlåta att ingripa. I 17 & DL anges att tillrättavis- ning i angivna fall skall åläggas. I praktiken är det dock så att de mest obetydliga förseelserna lämnas obeivrade. Dessutom lär inte benägenheten hos kompanicheferna att tillrättavisa vara särskilt stor under inledningsske- det av utbildningen.

Vid värnpliktskonferenserna har framställts krav på att bestraffningar för bagatellförseelser skall avskaffas. Innebörden i detta krav är att alla förseelser som nu föranleder tillrättavisning i fortsättningen inte skall föranleda någon påföljd. Hänsynen till den nödvändiga disciplinen hindrar dock ett tillmötesgående av detta krav. Nivån för disciplinansvarets tillämpningsområde får nog sättas lägre än så.

2.2.3. Påföljder

Med det föreslagna systemet kommer militära befattningshavares rätt att ålägga straffrättsliga påföljder att bortfalla. Eftersom i princip samma slags förseelser som nu kan behandlas i disciplinmål kommer att vara avkrimina- liserade och i stället handläggas i disciplinärenden vid myndigheten, behövs en utvidgning av det nuvarande tillrättavisningsinstitutet. Utgångspunkten kan därvid vara att varning och extratjänst behålls som de är nu, medan det högsta antalet dagar för utegångsförbud och landgångsförbud (sju dagar) sätts till fritidsstraffets nuvarande maximum (femton dagar). En avgjord fördel med ett enhetligt system blir att disciplinboten inte kommer att inta den onaturliga ställning som den haft hittills. I praktiken synes nämligen ett mindre antal dagars disciplinbot ha kommit att ligga mellan sju dagars utegångsförbud och åtta dagars fritidsstraff. I en ny ordning bör disciplin- boten komma att inta en helt sidoordnad ställning i förhållande till övriga påföljder (med undantag för varning). Principiellt måste detta anses lämpligast, eftersom en dags disciplinbot knappast kan anses vara en strängare påföljd än en dags utegångsförbud eller lindrigast möjliga extratjänst. I syfte att närma de civila och militära ansvarssystemen ytterligare till varandra föreslås att begreppet disciplinbot ersätts av ordet löneavdrag och att högsta gränsen för löneavdraget sätts till 30 dagar i överensstämmelse med LOA:s regler om löneavdrag. Det torde f. n. inte förekomma annat än undantagsvis att disciplinboten sätts högre. Benämningen tillrättavisning synesi ett nytt system inte vara lämplig för de påföljder det kan bli fråga om. Det uttryck som används i LOA, disciplinpåföljd, synes ge en riktigare bild av innebörden av påföljderna.

2.2.4. Konkurrenssituationer m. m.

I MRL finns ett antal bestämmelser som anger skiljelinjen mellan handläggning av bestraffningsberättigad befattningshavare och av allmän domstol. I 8å MRL föreskrivs sålunda att straff får åläggas i disciplinmål endast om den misstänkte står under militärt befäl. Eftersom möjligheten att hänskjuta mål till åklagaren inte längre kommer att finnas, måste rätten att ålägga disciplinansvar bestämmas efter situationen vid förseelsen. Disciplin- myndigheten måste således få rätt att ålägga ansvar också efter det att den värnpliktige har avslutat sin tjänstgöring. Av naturliga skäl kan det därvid inte bli fråga om att ålägga utegångsförbud eller extratjänst.

19 & MRL anges vilka brott som kan handläggas som disciplinmål. Även i ] fortsättningen kommer det att finnas gärningar som utgör både allmänt brott j och brott i tjänsteutövning. En särskild regel måste därför finnas som anger i ; vilka fall handläggningen får ske i disciplinär ordning respektive anmälan % göras till åklagare för prövning i straffprocessuellt förfarande. I 12 kap. 1 & LOA har denna kompetenskonflikt lösts på så sätt att åtalsanmälan är obligatorisk när arbetstagare är misstänkt för myndighetsmissbruk, vårdslös myndighetsutövning, mutbrott, brott mot tystnadsplikt eller annat brott i tjänsteutövningen, när fängelse föreskrivs för brottet eller när det finns , anledning anta att målsägandeanspråk kommer att göras gällande. ]

Under förarbetena till LOA förekom önskemål från ett par remissinstan-

ser om en inskränkning av arbetsgivarens skyldighet att göra åtalsanmälan. Detta avvisades dock under hänvisning till att det här var fråga om gärningar som straffbelagts av lagstiftaren och som därför också i princip bör beivras i straffrättslig ordning.

Även i en ny disciplinlag är det ofrånkomligt att ha en regel om obligatorisk åtalsanmälan med. Denna bör vara så utformad att förseelser som i och för sig är straffbelagda men som huvudsakligen kan betraktas som brott mot disciplinen inom försvarsmakten kan handläggas inom myndigheten och inte behöver belasta det allmänna rättsväsendet. Uppbyggnaden av en sådan regel kan göras på olika sätt. Ett sätt är att ha en bestämmelse som överensstämmer med den som finns i LOA. En nackdel med en sådan vidsträckt skyldighet att göra åtalsanmälan är emellertid att allehanda förseelser av huvudsakligen disciplinär natur skulle komma att behandlas i brottmål.

En annan möjlighet är att inskränka ifrågavarande skyldighet så att obligatorisk åtalsanmälan skall ske endast i fråga om brott, för vilka föreskrivs fängelse i mer än sex månader ochi övrigt ha en regel om fakultativ åtalsanmälan, dvs. att myndigheten har att efter ett lämplighetsövervägande avgöra om förseelsen skall föranleda disciplinansvar eller anmälas till åklagare. Bland de brottsbalksbrott som i sådant fall inte skulle omfattas av en obligatorisk skyldighet till åtalsanmälan kan följande nämnas: ofredande, förolämpning (även grovt brott), snatteri, egenmäktigt förfarande, bedräg- ligt beteende, undandräkt, skadegörelse, allmänfarlig vårdslöshet, förvansk- ning av urkund, osant intygande, ringa fall av våld eller hot mot tjänsteman, förgripelse mot tjänsteman, våldsamt motstånd och föregivande av allmän ställning. Dessa exempel torde visa att en på så sätt utvidgad generell regel skulle föra alltför långt även med beaktande av att det endast är förseelser i tjänsten som kommer i fråga för disciplinansvar. ' '

Det gäller således att finna ett alternativ som intar en ställning mellan de båda tidigare angivna sätten för lösande av frågan om åtalsanmälan. En tänkbar lösning är att som huvudregel ha en skyldighet för myndigheten att åtalsanmäla brott med fängelse i straffskalan och förse denna regel med de undantag som kan behövas för att det civila rättsväsendet inte skall belastas med alltför ringa förseelser. Som utgångspunkt för en sådan undantagsregel kan man ha de nuvarande bestämmelserna i 9 och 10 åå MRL om vilka brottsbalksbrott som får handläggas i disciplinmål och vilka förutsättningar i övrigt som skall vara uppfyllda för att sådan handläggning skall komma i fråga. Ytterligare några brottstyper bör därvid kunna föranleda disciplinan- svar, t. ex. snatteri, egenmäktigt förfarande och bedrägligt beteende. Som förutsättning för handläggning i disciplinär ordning måste då gälla att brottet berör försvarsmakten.

I likhet med regeln i 14 kap. 3 & LOA måste en disciplinlag för värnpliktiga innehålla en regel om att myndighet inte får inleda eller fortsätta det disciplinära förfarandet om det har vidtagits åtgärd för att anställalåtal på grund av den förseelse som avses med åtgärden. Beträffande värnpliktiga behövs däremot av naturliga skäl inte någon bestämmelse som förhindrar att avskedande sker innan ansvarsfrågan prövats av domstol. Vidare måste straffnedsättningsregeln i 33 kap. 9 & BrB utvidgas att gälla också för dem som kommer att omfattas av disciplinlagen.

2.2.5. Beslutsorgan i första instans

Enligt LOA är det den myndighet varunder arbetstagaren lyder som har att avgöra frågor om disciplinansvar. Sammansättningen av beslutsorganet är beroende av föreskrifter i främst instruktionerna för respektive myndigheter. Detta har medfört att frågor om disciplinansvar kan komma att handläggas av flera olika slags beslutsorgan. Några exempel kan nämnas för att visa detta.

Det finns myndigheter, där den ordinarie styrelsen beslutar i disciplinfrå— gor, t. ex. länsstyrelserna och försvarets rationaliseringsinstitut. I exempelvis domstolsverket förekommer en särskild disciplinnämnd. En företeelse som står disciplinnämnderna nära, nämligen en särskild sammansättning av det beslutande organet vid handläggning av frågor om disciplinansvar etc., är ganska vanlig i olika verk, t. ex. socialstyrelsen, förenade fabriksverken, fortifikationsförvaltningen, försvarets civilförvaltning, försvarets forsknings- anstalt och försvarets materielverk. I värnpliktsverket beslutar generaldirek- tören ensam i disciplinärenden. Han är dock skyldig att inhämta yttrande från auditör och — i vissa fall — från försvarsgrenschef. Ensambeslutande är också bl. a. överbefälhavaren, försvarsgrenschefer, militärbefälhavare och förbandschefer.

Dessa exempel visar att det inte finns någon fast linje när det gäller sammansättningen av de organ som har att besluta i disciplinfrågor. Prövningen av hur sammansättningen skall vara har uppenbarligen skett för varje myndighet med utgångspunkt i hur beslutsfunktionerna är utformade för den normala verksamheten inom myndigheten.

Frågan om beslutsorganen när det gäller fast anställd personal hör egentligen inte hemma under förevarande rubrik. Eftersom kommitténs strävan är att inte skapa några omotiverade skillnader mellan ansvarssyste- men för den anställda personalen och de värnpliktiga skall dock denna fråga något beröras här.

Ett utmärkande drag för den militära verksamheten är den strikt hierarkiska uppbyggnaden med ansvariga chefer på olika nivåer. Som en naturlig följd härav är de militära myndigheterna i de flesta instanser ”'enrådighetsmyndigheter””, dvs. chefen beslutar ensam i de frågor han deltar i. Något utrymme för kollektiv beslutanderätt har över huvud inte ansetts böra finnas. Med hänsyn till den militära verksamhetens art synes det således naturligt att beslut i disciplinfrågor fattas av chefen ensam efter det att handläggningsproceduren enligt LOA iakttagits. Det bör nämnas att det normala också inom den civila statsförvaltningen är att myndigheten har den slutliga beslutanderätten i disciplinfrågor.

När det gäller frågan om vem som skall fatta beslut om disciplinansvar enligt en ny disciplinlag ligger det således från principiella rättsliga utgångspunkter närmast till hands att myndigheten tilläggs denna befogen- het. Detta skulle inte medföra någon större praktisk förändringi förhållande till nuläget. Principiellt innebär det emellertid en ändring, eftersom bestraffningsrätten för närvarande inte är anknuten till myndigheten som sådan utan till en särskild i lag angiven befattningshavare inom myndigheten. En fördel bland andra med att myndigheten beslutar i dessa frågor är jämfört

med andra lösningar att en snabb handläggning av ärendena kan komma till stånd.

Det finns huvudsakligen två alternativ till myndigheten som beslutsfattare att ta ställning till. Det ena är att auditören ges beslutande funktioner och det andra att det inrättas disciplinnämnder.

Genom att sätta auditören som beslutsfattare kan man, vilket krävts av värnpliktskonferenserna. uppnå att "den militära rättskipningen” överförs till en civil jurist. Praktiskt skulle detta dock inte innebära annat än en formell omkastning av de nuvarande funktionerna. Det är ovanligt att den bestraffningsberättigade frångår det yttrande som auditören avger innan disciplinstraff åläggs.

Att utrusta auditören med beslutsfunktioner inom den militära disciplin- rätten skulle också innebära en ökning av hans arbetsbörda, eftersom det också skulle medföra ansvar för utredningsfunktionerna. Det kan under sådana förhållanden vara svårt att vidmakthålla den nuvarande ordningen att auditörskapet är en bisyssla. Det skulle därför sannolikt komma att bli nödvändigt att inrätta en fast juristtjänst t. ex. inom varje försvarsområde. Bortsett från svårigheten att då upprätthålla den kompetens som de nuvarande auditörerna har, torde detta också innebära att militärjuristen skulle tappa önskvärd kontakt med det civila rättsväsendet. Ett sådant system skulle sannolikt också vara väsentligt dyrare än nuvarande ord- ning.

Möjligheten att införa en disciplinnämnd har då och då föresvävat de värnpliktigas representanter vid värnpliktskonferenserna och nämns också i förbigående i kommitténs direktiv. I en sådan nämnd skulle myndighetsche- fen och auditören vara självskrivna ledamöter. En tredje ledamot skulle då kunna hämtas från den värnpliktiga personalen. Frånsett svårigheten att få fram någon värnpliktig som har tillräckliga kunskaper och erfarenhet, torde det emellertid vara svårt att finna någon som är beredd att vara med att ”döma” sina kamrater. Den enda utvägen synes vara att en värnpliktig personalvårdsassistent skulle åläggas att vara ledamot i nämnden. Oavsett hur frågan om värnpliktsrepresentation skulle lösas, torde det vara ofrånkomligt att den värnpliktige skulle hamna i ett psykologiskt underläge i förhållande till chefen och auditören.

En nackdel som ofta tycks höra till nämndverksamhet är att handlägg- ningen tenderar att bli utdragen. Detta är inte förenligt med det allmänna kravet på skyndsam handläggning av militära disciplinfrågor. Dessutom torde ett nämndsystem medföra ökade kostnader jämfört med dagsläget.

Det sagda leder kommittén fram till att ärenden om disciplinansvar lämpligast bör handhas av myndigheten i dess vanliga skepnad, dvs. normalt förbandschef med en auditör som juridisk rådgivare.

Enligt kommitténs mening är det av bl. a. rättssäkerhetsskäl nödvändigt att även i ett framtida ansvarssystem för värnpliktiga ha kvar en juridiskt utbildad person som medverkande i beslutsprocessen. Några olägenheter med det sätt på vilket den gällande auditörsfunktionen är uppbyggd har ej framkommit. Tvärtom anser kommittén att det svenska auditörssystemet fungerar väl. Kommittén föreslår därför att auditören skall medverka i beslutsprocessen på i stort sett samma sätt som sker f. n.

Idet nuvarande systemet utövas befogenheten att tillrättavisa underlydan-

de av högst furirs grad huvudsakligen av chef för kompani eller motsvarande avdelning. Grunden för tillrättavisningsrätten är att det ansetts vara av stor betydelse för disciplinens upprätthållande att också lägre chefer än dem som har bestraffningsrätt i disciplinmål har tillgång till lämpliga rättelsemedel vid mindre förseelser. Det torde alltjämt finnas ett behov för dessa chefer att kunna ingripa med rättelsemedel för upprätthållandet av disciplinen. Detta gäller också för det fall att en regel införs om att ringa fel inte skall medföra ansvar.

Angivna befogenheter bör lagtekniskt utformas på det sättet att lägre chef genom en i disciplinlagen intagen delegationsregel tillåts utöva myndighetens rätt att ålägga disciplinansvar upp till en viss nivå. Därtill föreslås att man efter danskt mönster ger den felande rätt att överklaga sådana beslut till myndigheten. Ett sådant förfarande skulle innebära ett slags fullföljdsrätt inom myndigheten, motsvarande den nuvarande rätten att hos bestraffnings- berättigad chef begära omprövning av beslut om tillrättavisning.

I dagens system är det, som nämnts, främst kompanichefen (motsv.) som utövar tillrättavisningsrätten. Grunden härför torde vara dels att kompani- chefen har sådan personkännedom och nära kontakt med den specifika miljö som förseelsen begåtts i att han har de bästa förutsättningarna att rätt kunna bedöma förseelsen, dels att handläggning hos kompanichef säkerställer ett snabbt förfarande. Det torde dock inte kunna förnekas att samma omständigheter kan medföra vissa negativa effekter. Sålunda är kompani- chefen ej sällan själv involverad i förseelsen så till vida att den t. ex. begåtts mot honom själv eller under utbildningsverksamhet som leds av honom. Vidare kan det tänkas att skyndsamhetskravet blir ”alltför väl” uppfyllt så att tillrättavisningsbeslut tillkommer utan tillräcklig omsorg och eftertanke. En nackdel med nuvarande system är också, vilket inte minst de värnpliktiga med skärpa framhållit, att rättstillämpningen ofta blir ojämn mellan olika kompanier inom samma förband.

Angivna omständigheter gör att det kan sättas i fråga om inte den ”sekundära" befogenheten att ålägga ansvar bör flyttas upp till bataljons- chefsnivån. En sådan åtgärd skulle förmodligen få till följd att rättstillämp- ningen blir jämnare. Om man lägger de sekundära disciplinära befogenhe- terna på denna nivå kan det också medföra ökade möjligheter för bataljonschefen att få kännedom om de disciplinproblem som kan förekom- ma inom avdelningen. En avgörande nackdel synes dock vara att bataljons- cheferna inte skulle komma att ha tid att ensamma handlägga dessa disciplinärenden.

Vid en samlad bedömning av denna fråga finner kommittén därför att övervägande skäl talar för att kompanicheferna också i fortsättningen får handlägga disciplinärenden av enklare beskaffenhet. Redan av praktiska skäl är det uteslutet att auditören medverkari besluten på denna nivå. Det får anses tillräckligt-att auditören, i likhet med vad som f. n. gäller, deltar i en efterhandsgranskning av dessa beslut. Vidare kommer auditören in i de fall besluten överklagas.

2.2.6. Olika alternativ till fullföljdsorgan

Enligt nuvarande regler fullföljs talan mot besluti disciplinmål genom besvär till allmän domstol och mot ålagd tillrättavisningi de flesta fall genom klagan hos högre chef. I ett nytt system bör fullföljdsordningen vara enhetlig.

Vad till en början gäller beslut av kompanichefer eller motsvarande har redan nämnts att sådana beslut bör kunna överklagas till myndigheten och där prövas av förbandschefen med biträde av auditör. Vid en sådan prövning bör de regler som gäller för handläggning hos myndigheten tillämpas så långt som möjligt.

Myndighetens disciplinärenden kan således gälla dels till myndigheten överklagade beslut, vilka meddelats av kompanichefen, dels förseelser som redan från början upptagits till prövning av myndigheten. Handläggnings- ordningen i fråga om dessa ärenden kommer till stor del att vara lika. När det gäller fullföljd mot myndighetens beslut uppkommer då frågan om man bör tillåta överklagande av båda de nämnda typerna av myndighetsbeslut eller om man skall inskränka rätten till fullföljd till den typ av ärenden som redan från början upptagits av myndigheten. Om man ej medger överklagande av de beslut som från början upptagits av kompanichef kan den fördelen vinnas att enklare och i många fall ganska bagatellartade ärenden ej kommer att belasta det civila rättsväsendet. Å andra sidan kan det ofta vara en slump på vilken nivå ett disciplinärende hamnar och vidare kan ett till myndigheten överklagat ärende utvidgas eller kompliceras. I sådana fall skulle det då vara en fördel om någon skillnad i överklagbarheten mellan olika typer av myndighetsbeslut i disciplinärenden ej fanns. Vidare förhåller det sig så att ytterst få tillrättavisningar och disciplinmål överklagas. Någon större risk för att det civila rättsväsendet skulle överhopas av enkla ärenden torde därför inte föreligga. Övervägande skäl synes således tala för att samtliga myndighetsbeslut skall kunna överklagas.

Vid utformningen av fullföljdsreglerna och bestämmandet av fullföljdsor- gan ovanför myndighetsnivån bör beaktas dels intresset av att rättssäkerhe- ten upprätthålls, dels möjligheten att få fram för rättstillämpningen vägledande avgöranden i högre instans. En riktpunkt bör också vara att fullföljdssystemet blir enhetligt för alla som kommer att omfattas av disciplinlagen. Tre olika möjligheter skall här diskuteras.

Som en möjlighet i detta hänseende kan man se det danska systemet för överprövning av militär chefs tillrättavisningsbeslut. I andra instans prövas sådana beslut av en nämnd (disciplinarnaevn) bestående av en auditör som ordförande jämte en militär person som, såvitt möjligt, skall vara företrädare för och av samma grad som den felande samt en överordnad. Det finns en sådan nämnd i vart och ett av de nio ”rettergangsområdena" i Danmark. I sista instans beslutar en nämnd, "ankenaevnet", bestående av en civil ordförande, som skall ha viss domarkompetens, samt generalauditören och en advokat som utses av ”'Advokatrådet”.

Ett svenskt system av liknande slag skulle i andra instans kunna byggas upp med en disciplinnämnd inom varje militärområde med kansliet knutet till militärbefälstaben och i sista instans med en nämnd som är administrativt knuten till försvarsstaben. De lägre nämnderna skulle därvid kunna bestå av en civil jurist som ordförande, en värnpliktig som kan utses bland dem som i

något sammanhang blivit förtroendevalda (förbandsnämndsledamot, komp- aniassistent etc.) och ett militärt befäl som utses av militärbefälhavaren. Dessa nämnder skulle kunna ges befogenhet att pröva besvär över beslut om disciplinansvar, oavsett på vilken nivå eller av vilket slags myndighet detta beslut har meddelats. Den centrala disciplinnämnden skulle kunna bestå av en civil jurist med hög domarkompetens och erfarenhet av militärrättsliga frågor, en av överbefälhavaren utsedd militär ledamot som bör kunna växla alltefter den försvarsgren målet kommer från samt en jurist med en helt civil bakgrund.

En annan möjlighet att ordna fullföljdsfrågan skulle vara att låta en högre militär myndighet vara besvärsinstans.Ett förfarande av denna typ skulle i övrigt ha avsevärda likheter med det nuvarande tillrättavisningssystemet i fråga om fullföljdsordningen. Beslut i tillrättavisningsärenden skulle få över- klagas till militärbefälhavaren (MB) och vidare till försvarsgrenschefen och slutligen till överbefälhavaren. Det kan dock knappast vara lämpligt eller nödvändigt att ha kvar alla dessa instanser. En begränsning av fullföljdsrät- ten i ett nytt ansvarssystem måste i så fall ske. Efter LOA:s förebild kan man tänka sig ett tvåinstanssystem med militärbefälhavaren som andra och sista instans. Nackdelen härmed är att man ej har någon gemensam slutinstans. Ytterligare en instans kan därför vara motiverad med tanke på intresset av att få ett praxisskapande organ. Inom parentes kan nämnas att i de fall beslut i disciplinärenden på LOAzområdet skall prövas i tingsrätt möjlighet finns att föra saken vidare till arbetsdomstolen, alltså ett treinstanssystem i dessa fall.

Utifrån önskemålet att ha en gemensam slutinstans inom ramen för ett treinstanssystem bör överbefälhavaren utgöra denna slutinstans. Man har då såtillvida förbigått den militära organisationshierarkin att försvarsgrensche- ferna uteslutits ur systemet.

En given fördel med ett system av denna typ är att man i stort sett kan utnyttja befintliga personalresurser vid de olika myndigheterna inklusive auditörerna och att systemet därmed troligen inte skulle föranleda några större kostnader.

Det kan mot ett sådant system invändas att man åstadkommer ett ännu mera militärt förfarande än det som f. 11. finns i disciplinmål. Utifrån de synpunkter som företrädare för de värnpliktiga framfört vid de olika värnpliktskonferenserna torde ett fullföljdssystem av denna modell framstå som oacceptabelt.

Det kan vidare ifrågasättas om ett sådant system kan anses uppfylla kraven på rättssäkerhet. De framtida disciplinärendena kan komma att bli mer komplicerade och svårbedömda i vissa avseenden än de nuvarande disciplinmålen. Som exempel härpå kan nämnas att det kan bli en grannlaga uppgift att bedöma om de 5. k. subjektiva rekvisiten (uppsåt eller oaktsam- het) är uppfyllda för att konstatera en disciplinförseelse. Vidare måste myndigheterna i det framtida systemet även avgöra bestridda fall av sådana förseelser och man har då till skillnad från vad som nu är fallet att göra en bevisvärdering.

En tredje möjlighet att lösa fullföljdsfrågan skulle vara att domstol fick pröva besvär i disciplinärenden. De nuvarande disciplinmålen kan enligt gällande bestämmelser omprövas av allmän domstol. Disciplinmålen är att se

som militära brottmål och det är därför naturligt att allmän domstol är den instans till vilken man kan klaga.

Som anförts tidigare är det föreslagna nya ansvarssystemet ej av straffrättslig utan närmast av förvaltningsrättslig natur. Från rättssystematisk synpunkt kan det därför vara logiskt att fullföljdsorganen i ett sådant system utgörs av förvaltningsdomstolarna i form av länsrätt, kammarrätt och regeringsrätten. Som jämförelse kan nämnas att beslut om disciplinansvar för hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. enligt den lag som trätt ikraft den 1 juli 1980 i likhet med vad som tidigare gällde kan överklagas till kammarrätt.

Invändningar kan emellertid riktas mot ett liknande fullföljdssystem på det militära området. Förvaltningsdomstolarna har aldrig haft att pröva ärenden av den typ som förekommer på det militära området. Vidare blir prövningen alltför centraliserad om kammarrätt skall vara andra instans. Även om länsrätt skulle vara andra instans blir det en centraliserad ordning jämfört med nuvarande förhållanden. Det torde innebära olägenheter med alltför stort avstånd mellan de beslutsfattande organen och klagoinstanserna t. ex. för de fall muntlig förhandling kan vara påkallad.

Även om det från rättssystematisk synpunkt inte kan anses helt följdriktigt finns inga avgörande hinder mot att låta de allmänna domstolarna vara fullföljdsorgan.

Den åberopade rättssystematiska principen är f. ö. sedan länge genom- bruten i fråga om t. ex. vissa beslut rörande utdömande av förvaltningsrätts- liga viten. Ett annat exempel är beslut om felparkeringsavgifter som kan överklagas till polismyndighet och därefter till allmän domstol.

Med hänsyn härtill och då det enligt gällande lagstiftning ankommer på allmän domstol att ompröva disciplinmål på det militära området är de allmänna domstolarna att föredra framför förvaltningsdomstolarna. De all- männa domstolarna är väl förtrogna med denna typ av mål. Härtill kommer att det på praktiskt taget varje förbandsort finns en allmän domstol att tillgå. Samtidigt innebär en sådan domstolsprövning att man tillgodoser högt ställda krav på rättssäkerhet.

I jämförelse med tidigare skisserade nämnder kan dock domstolsalterna- tivet möjligen innebära några nackdelar. Den möjlighet till intressesamman- satta organ som skisserats i nämndalternativet finns ej i domstolsalternativet. Vidare är möjligheterna att få fram vägledande auktoritativa avgöranden i högre instans större i ett nämndsystem med sex nämnder i andra instans och en central nämnd än inom ramen för ett domstolsförfarande med åtskilliga domstolar i andra instans och därefter sex hovrätter. Klagorätt till högsta domstolen bör uteslutas i ett nytt ansvarsystem.

Vid en samlad bedömning av de olika fullföljdsalternativen anser kommittén att valet står mellan någon form av disciplinnämnder och de allmänna domstolarna. Härvid finner kommittén att de skäl som anförts för de allmänna domstolarna har betydande styrka. Av avgörande betydelse är vidare kostnadsaspekten. Kommittén har beräknat att ett nämndsystem skulle kosta cirka en miljon kr om året. Domstolsalternativet har den fördelen att det ej belastar statsverket med några nya kostnader i förhållande till nuvarande ordning. Med hänsyn till den återhållsamhet som de statliga kommittéerna ålagts i fråga om förslag till reformer som innebär kostnads-

ökningar anser kommittén att nämndalternativet bör överges. Sammantaget innebär det sagda att de allmänna domstolarna även i framtiden bör vara fullföljdsorgan.

En lämplig ordning synes vara att ta det nuvarande förfarandet i militära rättegångslagen (MRL) rörande klagan över beslut i disciplinmål till utgångspunkt för de fortsatta övervägandena. I åtskilliga avseenden måste dock fullföljdssystemet utformas annorlunda än i MRL.

I likhet med vad som f. n. gäller i fråga om beslut i disciplinmål bör införas en rätt att överklaga beslut om disciplinansvar till tingsrätt. Talan mot beslut om disciplinansvar kan föras genom besvär hos den tingsrätt inom vars domkrets den beslutande myndigheten finns.

Med den nuvarande rättegångsordningen vid tingsrätterna synes det lämpligaste vara att vid behandling av besvären tillämpa lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden om ej annat föreskrivs. Denna lösning har utan påvisade olägenheter valts när det gäller handläggningen av ärenden enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift. I detta sammanhang bör anmärkas att rättegångsutredningens nyligen framlagda förslag (SOU 1982z25—26) om ett mera flexibelt rättegångsförfarande i tingsrätt bl. a. innebär att ärendelagen upphävs och att ärendena i stället handläggs enligt reglerna för tvistemål i RB.

Vid en domstolsprövning av beslut om disciplinansvar har man att överväga om någon skall vara motpart till den som anfört besvär. Enligt lagen om rättegången i arbetstvister är i motsvarande situation arbetsgivaren motpart.

Ett liknande system för de värnpliktigas vidkommande skulle innebära att den beslutande myndigheten i första instans är motpart vid domstolspröv- ningen. Kommittén föreslår emellertid att allmän åklagare i likhet med vad som f. n. är fallet är motpart. Motsvarande gäller också enligt lagen om felparkeringsavgift. Det ligger i öppen dag att en allmän åklagare är mera skickad som motpart än den militära myndigheten.

2.2.7. Förfarandet

Enligt kommitténs mening bör förfarandet i disciplinärenden i princip bygga på förvaltningslagens förfaranderegler men även förfarandereglerna i LOA bör beaktas.

Ett disciplinärende bör kunna anhängiggöras genom anmälan eller på annat sätt. Några formkrav bör ej uppställas. Det bör liksom hittills vara möjligt för t. ex. en kompanichef att formlöst inleda ett disciplinförfarande då han iakttagit en förseelse.

Till skillnad från LOA bör som huvudregel gälla att den värnpliktige skall höras muntligen i disciplinärenden. I vissa fall kan det dock vara lämpligare med ett skriftligt förfarande, och det bör därför finnas möjlighet till detta.

Myndigheten skall givetvis kunna höra även anmälaren eller andra som kan lämna uppgifter i saken. Detta är inte minst angeläget med hänsyn till att myndigheten har att utreda och besluta även i bestridda ärenden. Vad som framkommer vid ett förhör skall protokollföras. Den möjlighet som nu finns att ha ett förhörsvittne bör finnas kvar även i det nya systemet.

I likhet med vad som gäller enligt LOA bör det finnas en formell möjlighet att göra framställning hos allmän domstol att ett vittne eller en sakkunnig skall höras eller att annan utredning skall tillhandahållas. Det lä.r dock endast mera sällan bli erforderligt med tidsödande åtgärder av detta slag.

I övrigt bör förvaltningslagens regler om kommunikation, beslutsmotive- ring och delgivning gälla även vid handläggning av disciplinärenden. För att lagen skall ge en så fullständig vägledning som möjligt om hur förfarandet skall gå till anser kommittén att dessa regler bör tas in i disciplinlagen även i de fall de endast återger förvaltningslagens regler.

2.2.8. Verkställighetsfrågor

För närvarande gäller att beslut om disciplinstraff skall verkställas utan hinder av att beslutet inte har vunnit laga kraft. Samma regel finns beträffande ålagd tillrättavisning. Grunden för dessa bestämmelser är dels att en snabb verkställighet i hög grad anses bidra till att upprätthålla disciplinen, dels den felandes intresse av att verkställigheten inte skjuts framåt i tiden. Mot detta har gång efter annan anförts att besvärsrätten härigenom i viss mån kommer att bli utan större praktisk betydelse. vilket är otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt.

Vid bedömningen av hur verkställighetsreglerna skall utformas i ett framtida ansvarssystem bör naturligtvis de angivna synpunkterna beaktas. Man måste emellertid ha klart för sig att särskilt de påföljder som innebär inskränkningi de värnpliktigas fritid relativt sett har blivit strängare än de var när nuvarande lagstiftning tillkom. Detta beror på att de värnpliktigas fritid nu är betydligt längre än bara för några år sedan. Således förekommer normalt inte någon tjänstgöring på lördagar. Dessutom medför den ständiga nattpermissionen att de värnpliktiga har större möjligheter än tidigare att utnyttja fritiden under vardagarna. Åtminstone fritidsstraffen bör därför i svårhetsgrad väl kunna jämföras med arreststraffen. Dessa aspekter medför att rättssäkerhetshänsynen väger tyngre när det gäller de ”fritidsinskränkan- de" påföljderna nu än vad de gjorde tidigare.

Enligt gällande ordning kan verkställigheten av disciplinstraff och tillrättavisningar under vissa förutsättningar inhiberas. Denna möjlighet utnyttjas emellertid inte i särskilt stor utsträckning. En bidragande orsak till detta är att kunskapen om reglerna i detta hänseende inte är tillräcklig bland vare sig befäl eller värnpliktiga. Orsaken till de värnpliktigas missnöje står säkert till stor del att finna i den bristande informationen. Med nuvarande tidsramar för de värnpliktigas utbildning lär det vara orealistiskt att ens tänka på att pressa in en tillräckligt omfattande information om rättsvårdssystemet på schemat. Det synes därför vara nödvändigt att tillmötesgå rättssäkerhets- kraven genom särskilda regler i lagstiftningen i stället för att förlita sig på att de inblandade i varje situation har den kunskap som behövs för att tillvarata sina egna intressen.

Under arreststraffets tid gällde att beslut i disciplinmål, varigenom sådant straff hade ålagts, inte fick verkställas förrän besvärstiden hade gått ut. För att tillgodose kravet på snabb verkställighet var emellertid besvärstiden satt till två dagar. En liknande ordning skulle kunna tänkas i ett nytt system. Det kan dock ifrågasättas om det är nödvändigt att begränsa klagotiden på

angivet sätt. Det synes vara lämpligare att föra in den korta fristen bland verkställighetsreglerna. Detta kan ske genom en regel om att verkställighet skall påbörjas på tredje tjänstgöringsdagen efter den dag då den felande fått del av beslutet, om han inte dessförinnan har anfört besvär eller begärt prövning av förbandschefen. Den felande blir genom en sådan bestämmelse inte betagen möjligheten att noggrant överväga om han vill klaga. Dessutom kan ett sådant system i viss mån bidra till att fler ärenden av principiell betydelse kan komma under klagoinstansens prövning. Om besvären anförs senare än två dagar efter delfåendet av beslutet bör av praktiska skäl verkställigheten kunna avbrytas endast efter ett inhibitionsbeslut.

En lösning av detta slag är dock förenad med vissa nackdelar. Det finns en uppenbar risk att den värnpliktige överklagar endast i syfte att uppskjuta verkställigheten. Det innebär också olägenheter att ha olika tidsfrister löpande.

Kommittén har därför stannat för en lösning som innebär att beslut om disciplinpåföljder enligt huvudregeln ej får verkställas förrän beslutet har vunnit laga kraft. Å andra sidan begränsas klagotiden till fem dagar. För atti görligaste mån förhindra att besvärsinstitutet även i dessa fall missbrukas föreslås att den beslutande i särskilda fall skall få förordna om omedelbar verkställighet.

De värnpliktiga upplever som mycket orättvist att det i hög grad är slumpen som avgör om ett utegångsförbud eller landgångsförbud av kortare varaktighet kommer att verkställas under tjänstgöringsfria dagar, främst lördagar och söndagar. Även objektivt sett kan nog med fog hävdas att de grundläggande rättvisekraven om att reaktionen för en förseelse skall vara förutsebar och inte oskäligt hård samt att lika brott skall behandlas lika inte är tillräckligt uppfyllda när det gäller ifrågavarande påföljder. Eftersom allt fler värnpliktiga före grundutbildningen bildar familj och ikläder sig ekonomiska åtaganden ökar dessutom riskerna för att ett kvarhållande på förbandet under veckohelgerna för de felande medför problem av social, ekonomisk och psykisk natur.

Det har i debatten framkastats tankar om att lördagar, söndagar och andra helgdagar skulle räknas dubbelt eller tredubbelt vid verkställigheten. En sådan lösning synes mindre lyckad bl. a. med hänsyn till svårigheten att värdera dessa dagar i förhållande till tjänstgöringsdagarna. Man eliminerar ej heller därigenom den förut angivna risken att påföljden drabbar den felande oskäligt hårt.

Det föreslagna disciplinansvarssystemet anknyter i sin helhet till de värnpliktigas tjänstgöring. Det kan därför inte vara principiellt orimligt att helt avskaffa verkställighet av utegångsförbud under sådana dagar som är helt tjänstgöringsfria.

Från rättvisesynpunkt skulle en sådan lösning otvivelaktigt vara den . lämpligaste. Den medför också att de praktiska svårigheterna att kontrollera j att de felande håller sig inom anvisat område avsevärt minskar. j

1 l

En självklar invändning mot en verkställighetsregel av angivet slag är att utegångsförbudet då i viss mån förlorar sin preventiva effekt. Påföljden blir inte tillräckligt ingripande för att avhålla de värnpliktiga från att begå disciplinära förseelser. Kommittén anser att det skulle innebära en alltför långt gående urvattning av påföljdssystemet om man tar bort möjligheten att

verkställa utegångsförbud under helgerna. Med hänsyn härtill föreslår kommittén att man ej gör undantag för tjänstefria dagar på annat sätt än att det endast bör vara vid längre tids utegångsförbud som tjänstefria dagar får tas i anspråk för verkställighet. Kommittén föreslår därför att utegångsför- bud som understiger sex dagar ej får verkställas på tjänstefria dagar. Samtidigt föreslås att en kompanichef ej får besluta om utegångsförbud under längre tid än fem dagar.

Beträffande fritidsstraffet finns i nuvarande DL en förhållandevis omfat- tande reglering av de fall då verkställighet kan uppskjutas eller avbrytas och hur man skall förfara vid sammanträffande av olika disciplinstraff respektive av disciplinstraff och allmän brottspåföljd. Tillrättavisningsreglerna innehål- ler däremot mycket få sådana bestämmelser. I en ny disciplinlag är det nödvändigt att reglera verkställigheten av disciplinpåföljderna på ett likartat sätt som nu gäller för disciplinstraffen. En svårighet för befälet när det gäller verkställigheten av tillrättavisningar kan nämligen vara att det saknas skrivna regler.

2.2.9. Tvångsmedel

Enligt 24 kap. 7 5 andra stycket RB får var och en gripa den som har begått brott, på vilket det kan följa fängelse. om den brottslige anträffas på bar gärning eller flyende fot eller är efterlyst för brott. Denna rätt tillkommer självfallet också militära befattningshavare oavsett deras ställning. Som komplettering till denna bestämmelse har bestraffningsberättigad chefi 29 å MRL givits möjlighet att förordna om gripande av krigsman som han har bestraffningsrätt över.

Ett tvångsmedel som också har straffprocessuella grunder och som kan jämställas med anhållande är förvarsarrest. Förutsättningarna för ett förordnande om förvarsarrest är enligt 305 MRL antingen att den underlydande har begått en förseelse av svårare beskaffenhet och det för krigslydnadens upprätthållande är av synnerlig vikt att han inte lämnas på fri fot eller att han har gjort sig skyldig till rymning och det skäligen kan befaras att han på nytt avviker. Vilken förman som helst kan under de givna förutsättningarna förordna om förvarsarrest.

Ett tvångsmedel som mer har karaktär av skyddsåtgärd är tagande i förvar. Det kan tillgripas av förman när en krigsman inom område eller utrymme som nyttjas av försvarsmakten eller, iklädd militär tjänstedräkt, på allmän plats anträffas så berusad att han är ur stånd att ta vård om sig eller annars utgör en fara för sig själv eller annan eller uppträder så att han stör den allmänna ordningen eller ordningen inom försvarsmakten. Den omhänder- tagne får inte hållas i förvar under längre tid än som är föranlett av ändamålet med omhändertagandet (36 & första stycket MRL).

Någon statistik över frekvensen av förordnanden om förvarsarrest eller tagande i förvar föreligger inte. Förvarsarrest torde emellertid vara ganska sällsynt. Det lär vara vanligast att i de fall då sådant förordnande är aktuellt kontakt tas med åklagaren som i stället får pröva frågan om anhållande. Tagande i förvar lär vara något vanligare men torde tillämpas endast i sådana fall då annan åtgärd än att ta någon om hand inte är tänkbar.

Enligt 37 & MRL får bestraffningsberättigade befattningshavare i anled-

ning av brott, som en underlydande är misstänkt för, förordna om beslag, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, där sådan befogenhet enligt lag tillkommer åklagare. Bestämmelserna härom finns i 27 och 28 kap. RB.

Det torde vara ytterst ovanligt att bestraffningsberättigade befattningsha- vare begagnar sig av något av de nu redovisade tvångsmedlen.

I 36 å andra och tredje styckena MRL föreskrivs om ytterligare en åtgärd som förman, som har tagit någon i förvar. kan vidta och som kan betraktas som ett tvångsmedel. Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel samt injektionssprutor och vissa kanyler som påträffas hos den som omhändertagits skall nämligen tas ifrån denne, om inte särskilda skäl talar mot detta. Med berusningsmedlen skall förfaras på det sätt som föreskrivs i 3 & lagen (1958:205) om förverkande av alkholhaltiga drycker m. m. Detta innebär att de skall antingen bevisligen förstöras eller säljas till Vin- & Spritcentralen.

Genom att militära myndigheter i fortsättningen inte skall ha några befogenheter att ålägga straffrättsliga påföljder synes det från systematiska utgångspunkter lämpligast att också avskaffa den särskilda rätten att tillgripa straffprocessuella tvångsmedel utöver den rätt som tillkommer var och en enligt allmänna regler. Sådan särskild befogenhet torde inte någon annan myndighet ha enligt gällande lag. Försvarsmaktens verksamhet är dock av sådan natur att vissa möjligheter att ingripa med tvångsåtgärder mot personer som gör sig skyldiga till allvarligare handlingar av indisciplinär natur måste finnas. Syftet med sådana tvångsåtgärder bör i första hand vara att avlägsna den som är upphov till störningen. Detta bör lämpligen ske genom att vederbörande blir föremål för ett omhändertagande, vilket är den allmänt brukade termen för en mot person riktad tvångsåtgärd som innebär frihetsberövande och som inte är av straffprocessuell natur (jfr. t. ex. Skyddslagen).

Det finns alltjämt ett behov av en motsvarighet till det nuvarande institutet tagande i förvar med i huvudsak samma rekvisit som finns i 365 MRL. Förutsättningarna för omhändertagande synes dock böra vara något mer restriktiva än för tagande i förvar. Det bör skrivas in i lagen att den värnpliktige skall kunna omhändertas endast om det inte räcker med mindre ingripande åtgärder.

Beträffande frågan om vem som skall kunna göra ett omhändertagande synes det vara oundvikligt att ha kvar befogenheten för förman, vilken ställning han än har. Syftet med bestämmelserna skulle till stor del kunna bli förfelat om man krävde att beslutet skulle fattas av befattningshavare med viss högre grad, eftersom ingripande oftast måste ske snabbt för att ordningen skall bli återställd. Regler om skyldighet att till myndigheten anmäla en företagen tvångsåtgärd måste däremot alltjämt finnas.

Reglerna om omhändertagande föreslås bli införda i den föreslagna disciplinlagen för värnpliktiga. Förslaget till förfaranderegler överensstäm- mer i stora drag med dem som nu gäller vid omhändertagande enligt lagen om tillfälligt omhändertagande (LTO) och lagen om omhändertagande av berusade personer m. m. (LOB).

En specialregel om möjlighet till förlängt omhändertagande för visst fall föreslås. Bestämmelsen får sin främsta betydelse under krigsförhållanden. Om den som omhändertagits är på sannolika skäl misstänkt för brott, för

vilket kan följa fängelse i minst ett år, föreslås att han får hållas i förvar tills han kan överlämnas till polismyndighet, dock längst tjugofyra timmar.

Reglerna om omhändertagande är avsedda som skydd för försvarsmakten mot ordningsupplösande tendenser. Detta skulle i och för sig kunna motivera att också anställd militär personal skulle omfattas av de föreslagna reglerna i fredstid. Det är emellertid mycket sällsynt att tvångsmedel av denna art riktas mot anställd personal. Med hänsyn till detta och till att det också på detta område bör råda likställighet mellan anställd militär och civil personal har kommittén stannat för att endast låta de föreslagna reglerna gälla för den personal som omfattas av den föreslagna disciplinlagen.

Vad gäller befogenheten för militär chef att förordna om beslag, kroppsvisitation och kroppsbesiktning är det mycket svårt att finna någon praktisk motivering för denna. Att det kan finnas skäl att ha regler om s. k. skyddsvisitation är en annan sak. Dessa bör dock lämpligen tas in i TjRF. Det lär vara fullt tillräckligt att åklagare efter anmälan från den militära myndigheten prövar frågan om straffprocessuellt tvångsmedel kan behöva tillgripas i visst fall.

2.3 Det militära straffansvaret m. rn.

Med ett disciplinansvarssystem av det slag som angivits i det föregående kommer den särskilda straffrättsliga regleringen i BrB att kvantitativt förlora i betydelse. De allra flesta förseelser som begås under militärtjänstgöring kommer att bedömas enligt LOA respektive en ny disciplinlag för värnpliktiga. Under sådana förhållanden måste det göras en ingående kartläggning av vilka straffrättsliga regler som över huvud taget behöver finnas kvar och hur de kvarvarande bestämmelserna skall utformas och inplaceras i systemet.

2.3.1. Allmänna utgångspunkter

Genom att alla disciplinära förseelser blir avkriminaliserade kommer att av 21 kap. BrB ”Om brott av krigsmän” kvarstå endast några mer eller mindre sällan tillämpade straffbestämmelser som avser brott av allvarligare natur. Generellt kan sägas att dessa bestämmelser syftar till att straffsanktionera vissa förfaranden som är ägnade att minska försvarsmaktens effektivitet, dvs. de kan, såvitt avser fredstid, leda till att utbildningsverksamheten förhindras eller allvarligt störs eller till att nödvändig försvarsberedskap inte kan upprätthållas. Det synes inte råda något tvivel om att flera av dessa bestämmelser är nödvändiga även i fortsättningen. Hur de skall infogas i systemet beror i hög grad på vilken ståndpunkt man intar i frågan om den fast anställda personalens straffrättsliga ansvar under fredstid. Genom en disciplinansvarsreform av föreslagen modell rycks nämligen en stor del av grunden för att ha ett särskilt kapitel i BrB om brott av krigsmän undan. De bestämmelser som bara utgör kvalifikationer eller utvidgningar av allmänna straffbestämmelser i BrB synes böra placeras i anslutning till dessa. Beträffande de disciplinbrott av allvarligare natur som det alltjämt kan finnas ett behov av att straffbelägga, skulle straffbestämmelserna, om de bara avsåg

värnpliktiga, naturligen ha sin platsi värnpliktslagen. Dessa brott riktar sig ju mot värnpliktssystemet sådant det är utformat i nämnda lag. Om däremot också den anställda personalen anses böra omfattas av straffbestämmelserna blir det, för att lagstiftningen inte skall bli alltför splittrad, nödvändigt att behålla 21 kap. BrB för dessa och övriga straffbestämmelser som avser krigsmän.

Det betonas numera allt oftare att landets försvar inte enbart är en uppgift för försvarsmakten. Totalförsvarets övriga delar har ägnats allt större uppmärksamhet i samband med t. ex. resursplanering och utbildning för krigsförhållanden och torde tillmätas ökad vikt i förhållande till försvarsmak- ten. Den fast anställda militära och civilmilitära personalen inom försvar- smakten är emellertid ensam om att vara straffrättsligt ansvarig för t. ex. olovlig bortovaro från tjänstgöringsstället eller underlåtenhet att följa givna befallningar. Genom en reform av disciplinansvaret så att reglerna i LOA i sin helhet blir tillämpliga även på anställd militär och civilmilitär personal inom försvarsmakten blir den privaträttsliga grundsynen på förhållandet mellan arbetsgivaren — staten och den enskilde arbetstagaren accepterad även för denna kategori. Full jämställdhet med den civila sektorn kan här inte uppnås om inte de disciplinära förseelserna avkriminaliseras inom den militära sektorn.

Slutsatsen av det här sagda bör bli att endast sådana förfaranden som kan sägas utgöra ett hot mot försvarsmaktens effektivitet i krig eller mot möjligheterna att upprätthålla en tillräcklig beredskap eller att genomföra den av statsmakterna beslutade utbildnings- och övningsverksamheten bör vara straffbelagda.

2.3.2. Straffbestämmelserna i 21 kap. BrB

Brotten som tas upp i 21 kap. BrB ”Om brott av krigsmän” kan rubriceras som antingen rent militära brott eller som militärt kvalificerade brott. Den första kategorin avser sådana brott som inte har någon motsvarighet bland de allmänna straffbestämmelserna i BrB medan den senare avser sådana gärningar som är straffbara även när civilpersoner begår dem, men där det av olika skäl ansetts nödvändigt med en särreglering för krigsmän, t. ex. på grund av behovet av särskilt utformade rekvisit eller strängare straffskala. Med den angivna utgångspunkten att det särskilda kapitlet om brott av krigsmän skall avskaffas bör en reform resultera i att de rent militära brott som finnes böra vara kvar tas bort ur BrB och regleras i specialstraffrättsliga bestämmelser medan bestämmelserna om de militärt kvalificerade brotten, i den mån en särreglering alltjämt behövs, kan placeras i anslutning till motsvarande allmänna brott.

Fortsättningsvis kommer varje brottstyp att behandlas för sig med syfte att föreslå en reglering som överensstämmer med den grundläggande syn på kriminalisering som här har redovisats.

Lydnadsbrott

Bestämmelserna i 21 kap. 1 och Zåå BrB om lydnadsbrott och grovt lydnadsbrott, vilka är rent militära brott av disciplinär natur, syftar till att

straffsanktionera brott mot lydnadsplikten, vilken har en särskild vikt inom försvarsmakten. Straffskalan sträcker sig från disciplinstraff upp till livstids fängelse (grovt lydnadsbrott under krigstid).

Lydnadsplikten finns reglerad i kap. 6 mom. 18 TjRF, där det föreskrivs att krigsman, i vad rör tjänsten, skall åtlyda vad förman befallt honom och efter bästa förmåga och utan otillbörligt dröjsmål fullgöra mottagna befallningar. Brott mot denna plikt skulle således kunna föranleda disciplin- ansvar enligt LOA och disciplinlagen utan några ytterligare ändringar.

Angående grunden för det särskilda straffansvaret uttalades i förarbetena till 1948 års militära straffrättsreform (SOU 1946:83 s. 66).

Ett riktigt genomförande av statlig verksamhet är överhuvud beroende av att de befattningshavare, som ha att ombesörja verksamheten, iakttaga givna föreskrifter med avseende å deras tjänsteutövning. I allmänhet finnes ansvar stadgat för underlåtenhet härutinnan endast såtillvida att den som är underkastad ämbetsansvar kan dömas till straff enligt de generella tjänstebrottsstadgandena i SL och att eljest bestraffning kan ske disciplinärt jämlikt vederbörliga instruktionsbestämmelser. Inom krigsmakten har emellertid vissa föreskrifter angående tjänsten, nämligen sådana som i form av befallning givas för bestämda fall och sålunda icke äro av den allmänna natur som föreskrifter i instruktioner och reglementen, en alldeles särskild betydelse. På grund av krigsmaktens funktionssätt och med hänsyn till de förhållanden under vilka krigsmakten fullgör sin uppgift utgör lydnadsplikten mot befallningar en grundförut- sättning för krigsmaktens effektivitet. Det torde därför utan vidare vara klart, att även om generella ansvarsstadganden av nyssnämnda slag äro erforderliga också för krigsmakten, särskilda straffbestämmelser böra finnas för lydnadsbrott mot befall— ningar.

Sedan 20 kap. BrB ändrades vid ämbetsansvarsreformen är militära befatt- ningshavare de enda statsanställda som kan underkastas straffansvar enligt BrB för underlåtenhet att lyda en överordnads order i tjänsten. En sådan underlåtenhet kan nämligen i sig aldrig konstituera myndighetsmissbruk eller vårdslös myndighetsutövning, eftersom det för sådant ansvar fordras att en viss effekt inträder. Lydnadsbrottet däremot är konstruerat som ett rent underlåtenhetsbrott, dvs. brottet är fullbordat redan genom själva underlå— tenheten. De konsekvenser brottet eventuellt har haft är bara av betydelse vid straffmätningen.

Den allmänna syn på förhållandet mellan staten och dess arbetstagare som ligger till grund för LOA gör att det möter principiella svårigheter att upprätthålla ett straffansvar för lydnadsbrott för fast anställda krigsmän i fredstid med den form av verksamhet som då förekommer inom försvars- makten. Detta innebär inte något förringande av lydnadspliktens vikt. Om emellertid en militär eller civilmilitär arbetstagare under fredstid gör sig skyldig till ett brott mot lydnadsplikten av så allvarlig natur att disciplinan- svar enligt LOA inte är en tillräcklig reaktion, måste det allvarligt övervägas om han har placerats i rätt befattning eller om han över huvud bör ha ett befälsansvar inom försvarsmakten. Därutöver synes något straffansvar inte vara erforderligt.

Ansvar för grovt lydnadsbrott har störst betydelse under krigsförhållan— den. Departementschefen uttalade emellertid inför militärstraffreformen (prop. 1948:144 5. 75) att sådant ansvar borde kunna inträda även i

nödsituationer. Vilket slags nödsituationer som avsågs framgår dock inte av uttalandet, men i 76 & strafflagen för krigsmakten stadgades förhöjt straff när brott mot lydnaden begicks under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot krigslydnaden medförde större skada. Straffskalan för grovt lydnadsbrott kan i detta sammanhang ställas mot den ansvarsbestämmelse som finns i 24 & brandlagen, enligt vilken den som vid räddningstjänst uppsåtligen bryter mot vad brandchefen eller annan befälhavare i och för tjänsten befallt skall dömas till böter. Det är svårt att finna någon rationell motivering till denna skillnad i straffansvar för olika kategorier i likartad verksamhet.

Det sagda leder till slutsatsen att lydnadsbrott bör avkriminaliseras såvitt avser de fast anställda krigsmännen under fredstid.

De lydnadsbrott som begås av värnpliktiga och som nu föranleder disciplinstraff skulle enligt en disciplinlag för dem föranleda disciplinansvar. I förevarande sammanhang kräver emellertid värnpliktsvägran särskilt beaktande. Sådana som vägrar att göra sin värnplikt döms ju regelmässigt enligt lydnadsbrottsbestämmelsen, eftersom de formellt är att anse som krigsmän, trots att de oftast inte påbörjat någon egentlig tjänstgöring inom försvarsmakten. De är 1978 företagna ändringarna i vapenfrilagstiftningen innebar i princip ingen förändring av sanktionssystemet.

En vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring innebär i grunden att den vägrande underlåter att följa de påbud som givits i en särskild pliktlag, värnpliktslagen. För sådana fall är det naturligast att de sanktioner som anses erforderliga beträffande dem som vägrar att uppfylla sin plikt regleras i samma lag. Som jämförelse kan nämnas att den som fått tillstånd till vapenfri tjänst men som vägrar att fullgöra sådan tjänst redan nu döms enligt en specialstraffrättslig bestämmelse, 16 & vapenfrilagen.

De tidigare redovisade övervägandena angående gränsen mellan disciplin- ansvar och straffrättsligt ansvar för värnpliktiga medför emellertid vidare att ytterligare fall av vägran att lyda order bör förbli kriminaliserade. Det kan sålunda ifrågasättas om inte gränsen bör dras vid sådana fall där en vägran medför eller kan medföra avsevärt men för utbildningen eller för tjänsten i övrigt. Därigenom skulle straffbestämmelseri i värnpliktslagen fånga upp också sådana fall där en värnpliktig t. ex. vägrar att delta i viss större övning elleri särskilda moment i tjänstgöringen av större betydelse för utbildningen. Även sådana fall bör alltså ses som brott mot den plikt att fullgöra värnpliktstjänstgöring som stadgas i värnpliktslagen. Mindre allvarliga fall av indisciplinära förfaranden skulle däremot betraktas som ordningsförseelser och endast föranleda disciplinansvar. '

Vad som sagts i det föregående om straffansvar i nödsituationer är tillämpligt även då det gäller värnpliktig personal. Vägran att lyda order i sådana fall blir således straffbar endast under den förut angivna förutsätt- ningen. Detta kan förutses bli mycket sällsynt förekommande.

Frågan om behovet av ett straffstadgande om lydnadsbrott under krigstid kommer att behandlas i det följande (avsnitt 2.3.4).

M y teri

Myteribrottet i 21 kap. 3 % BrB kan sägas vara en avledning av bestämmel— serna i 16 kap. 1 och 2 åå BrB om upplopp och våldsamt upplopp. Det kan

därför i viss mån karakteriseras som ett militärt kvalificerat brott även om rekvisiten är så olikartade att det också med fog kan anses utgöra ett rent militärt brott.

De förfaranden som straffbeläggs i denna bestämmelse är av sådan natur att det inte kan bli fråga om någon avkriminalisering av dem. Det saknas också skäl att här göra skillnad mellan värnpliktig personal och anställd, militär och civilmilitär personal. Eftersom kommittén, enligt vad som närmare framgår av det följande (avsnitt 2.4.5) föreslår att krigsmannabe- greppet reserveras för krigsförhållanden har termen krigsman utbytts mot militär eller civilmilitär personal i den föreslagna lagstiftningen.

Bestämmelsen bör lämpligen placeras i 16 kap. ”Om brott mot allmän ordning” i en särskild paragraf, 23 %, efter bestämmelserna om upplopp och våldsamt upplopp.

Ohörsamhet mot vakt

Föreskriften om ohörsamhet mot vakt i 21 kap. 4 % BrB avser ett rent militärt brott, som har stark anknytning till lydnadsbrottet. I tillämpliga delar kan således samma resonemang föras här som då det gäller det brottet.

I 1946 års förslag till ny strafflagstiftning för krigsmakten anfördes bl. a. följande (SOU 1946:83 s. 80).

I fredstid torde vakttjänstgöring ofta vara att betrakta som ett led i militär utbildning och övning, och det är därför naturligt att lägre straff än fängelse i allmänhet är tillfyllest. — — — Då vakttjänst avser alldeles särskilt viktiga bevakningsuppgifter, synes dess effektivitet främst vara grundad på andra omständigheter än ett kraftigt straffhot. Därest ohörsamhet mot vakt skulle medföra allvarligare vådor, torde även annat brott, såsom krigsförräderi, spioneri, sabotage, stöld eller dylikt vara för handen.

Angivna synpunkter torde alltjämt vara giltiga, möjligen med den reserva- tionen att det f.n. över huvud taget är svårt att föreställa sig att ett fängelsestraff skulle utdömas för ohörsamhet mot vakt i fredstid.

I detta sammanhang bör erinras om lagen (1940:358) med vissa bestäm- melser till skydd för försvaret m. m. (Skyddslagen) och bevakningskungö- relsen (1940:383). Denna lagstiftning, som har generell karaktär och således gäller även andra än krigsmän, innehåller bl. a. bestämmelser dels om att den som överträder förbud att beträda s. k. skyddsföremål kan dömas till böter eller fängelse i högst ett är dels om att bevakningspersonal har befogenhet att i viss utsträckning företa kroppsvisitation, undersöka medhavda föremål och tillfälligt omhänderta personer.

I kap. 6 mom. 24 Tj RF föreskrivs att envar—oberoende av tjänsteställning — skall åtlyda föreskrifter, som meddelas av den som tjänstgör för bevakning eller för upprätthållande av ordningen inom försvarsmakten och allmän ordning eller för trafikreglering, i vad rör vakttjänsten, ordningstjänsten respektive trafiktjänsten. Förseelser som nu är att bedöma som ohörsamhet mot vakt kan således utan ytterligare ingrepp i lagstiftningen föranleda disciplinansvar både enligt LOA och enligt en ny disciplinlag. Det kan nämnas att bestämmelsen i TjRF också är tillämplig beträffande civil personal inom försvarsmakten.

Slutsatsen av det här sagda blir att sådana förfaranden som innefattas i bestämmelsen om ohörsamhet mot vakt kan avkriminaliseras i fredstid.

1MO 1954 s.31,1958 5.17, 1964 s. 68, 1966 s. 112 och 1968 s. 23; JO 1975/76 5. 169 och 1976/77 5. 117.

Missbruk av förmanskap

121 kap. 5 & BrB föreskrivs straff för missbruk av förmanskap. Bestämmel- sen riktar sig mot förfaranden som innebär att en förman missbrukar den myndighet han har på grund av reglerna om befälsrätt i TjRF. För att ansvar skall inträda krävs inte att någon effekt av brottet skall ha inträtt utan det är tillräckligt med själva överskridandet av befogenheten. Detta är däremot inte förhållandet med det genom ämbetsansvarsreformen tillskapade brottet myndighetsmissbruk. Som brottsrekvisit har där upptagits att gärningen för enskild eller för det allmänna medfört förfång eller otillbörlig förmån som ej är ringa. Grunden för denna inskränkning i straffbarheten är att man ville ha en gränsdragning mellan de straffrättsliga och disciplinrättsliga områdena.

Ett avskaffande av straffbestämmelseri om missbruk av förmanskap skulle således medföra att somliga otillbörliga förfaranden från förmans sida endast skulle kunna beivras i disciplinär ordning enligt reglerna i LOA eller — såvitt avser värnpliktigt befäl — i den föreslagna disciplinlagen. Konsekvenserna härav kan bedömas endast om man försöker göra klart för sig vad som skall anses vara ringa förfång eller ringa otillbörlig förmån i den mening som avses gälla i bestämmelsen om myndighetsmissbruk.

Ämbetsansvarskommittén anförde i sitt slutbetänkande (SOU 197211 8. 134), att det inte var fullt så viktigt med en klar gränsdragning mellan vad som skulle betraktas som ringa förfång eller förmån. Detta betraktelsesätt har sin grund i att det här inte är fråga om att dra en gräns mellan vad som är tillåtet och inte tillåtet utan bara på vilket sätt befogenhetsöverskridandet skall beivras, i straffrättslig eller i disciplinär ordning. Mot denna bakgrund ansågs det tydligen inte vara angeläget att ens göra ett försök att exemplifiera vad som skall anses som ringa förfång eller förmån.

I fråga om gränsdragningen mellan sådana fall som bör beivras i straffrättslig väg och sådana där disciplinansvar kan anses vara tillräckligt kan följande sägas.

I MO:s och JO:s ämbetsberättelser har intagits ett antal fall där åtal väckts för missbruk av förmanskap'. Samtliga dessa fall har bestått i att förman ålagt underlydande extra tjänstgöring i bestraffnings- eller uppryckningssyfte eller i att förman utnyttjat underlydande för privata uppdrag. I inget av dessa fall framgår det att den underlydande har lidit förfång av någon betydenhet. Påföljderna har också varit påfallande lindriga, måttlig disciplinbot eller lågt bötesstraff. Sådana fall bör inte komma att hänföras till myndighetsmissbruk utan bör kunna beivras i disciplinär ordning.

Om däremot överskridandet av befälsbefogenheten för den underlydande medför fysiska eller psykiska men av sådan natur att följden blir exempelvis sjukskrivning eller negativa ekonomiska konsekvenser av inte alltför obetydligt slag, kan det knappast vara lämpligt att anse förfånget vara ringa. Dessa fall bör således alltjämt vara straffbara och handläggas av allmän domstol.

Myndighetsmissbruk kan i grova fall medföra fängelse i upp till sex år. Eftersom det strängaste straffet för missbruk av förmanskap är fyra år saknar kommittén skäl att göra någon särskild prövning av straffskalans utform- ning.

Obehörig befälsutövning

Före ämbetsansvarsreformen motsvarades straffbestämmelseri om obehörig befälsutövning i 21 kap. öå BrB på den civila sidan av bestämmelsen om obehörig tjänsteutövning, vari straffbelades sådana fall där någon obehöri- gen utövade vad som hörde till befattning, varmed ämbetsansvar var förenat. Anledningen till att man ansåg en specialbestämmelse om obehörig befälsutövning vara nödvändig var. att det kunde tänkas fall där befäl utövades av obehörig person. vilka inte kunde hänföras till obehörig tjänsteutövning.

I nu gällande lagstiftning finns inte brottet obehörig tjänsteutövning kvar utan det har slagits samman med föregivande av allmän ställning i 17 kap. 15 & BrB. Detta brott beskrivs så att någon obehörigen giver sig ut för att utöva myndighet. Som tidigare skall också dömas för föregivande av allmän ställning om någon obehörigen bär uniform, märke eller annat tjänstetecken som ger honom sken av att tillhöra försvarsmakten eller vissa närmare angivna kårer.

Om bestämmelsen som avser obehörig befälsutövning utmönstras ur 21 kap. BrB kommer stadgandet om föregivande av allmän ställning att träda i stället i de fall där den obehöriga befälsutövningen innefattar en föregiven myndighetsutövning. Eftersom det huvudsakligen är i dessa situationer som ett straffansvar kan bedömas vara nödvändigt. synes straffbestämmelseri om obehörig befälsutövning kunna undvaras under fredstid.

Våld eller hot mot krigsman

Bestämmelsen i 21 kap. 7 åBrB om våld eller hot mot krigsman kan tillämpas när krigsman med våld eller hot om våld förgriper sig mot annan krigsman i dennes tjänsteutövning eller för att tvinga honom till eller hindra honom från tjänsteåtgärd eller eljest med anledning av hans tjänst. Detta stadgande bygger på de allmänna straffbestämmelserna i 3—7 kap. BrB. Särskilt bör därvid nämnas misshandel, olaga hot och olaga tvång. Dessutom finns i 17 kap. 1 & BrB ett särskilt straffrättsligt skydd för den som utövar myndighet genom en" bestämmelse om våld eller hot mot tjänsteman.

Ett avskaffande av bestämmelsen om våld eller hot mot krigsman skulle medföra att de allmänna bestämmelserna om misshandel etc. skulle komma att bli tillämpliga i den mån våldet eller hotet inte står i samband med den angripnes utövande av myndighet, i vilket fall det särskilda straffansvareti 17 kap. 1 % BrB om våld eller hot mot tjänsteman skulle inträda. Skiljelinjen mellan anställd och värnpliktig personal har i detta sammanhang ingen avgörande betydelse. En värnpliktig. som tjänstgör som vaktpost i kasern— vakt, får beträffande sin bevakningsuppgift anses utöva myndighet, varför ett mot honom riktat våldsangrepp som har samband med uppgiftens fullgöran- de bör bedömas som våld mot tjänsteman. Däremot skulle en anställd officer, som utövar våld mot en förman på grund av att hans ansökan om semester blivit avslagen, sannolikt inte kunna dömas för annat än misshan- del. På samma sätt torde våld som förman utövar mot underlydande, anställd eller värnpliktig, under utbildningsverksamhet oftast komma att bedömas som misshandel medan det omvända förhållandet regelmässigt blir att

betrakta som våld mot tjänsteman.

Skillnaden mellan tillämpningen av de olika bestämmelserna bör emeller- tid inte överdrivas. Straffskalornai 17 kap. 1 & och 21 kap. 7 & överensstäm- mer helt med varandra i fredstid, dvs. från böter respektive disciplinstraff för ringa brott till fängelse i högst fyra år för grova brott. Misshandel kan föranleda från bötesstraff för ringa fall upp till fängelse i tio år för grova brott. Mot bakgrund härav kan det hävdas att den särskilda straffrättsliga regleringen av bl.a. våldsbrott som riktar sig mot offentlig verksamhet respektive begås av krigsman mot annan krigsman främst har psykologisk betydelse. Vilket straffvärde olika våldshandlingar skall anses ha bestäms, oavsett rubriceringen, slutligen av domstolarna i det särskilda fallet, där samtliga omständigheter vägs samman. Det kan måhända sägas att praxis har gått mot en utjämning när det gäller straffmätningen vid misshandel respektive våld mot tjänsteman eller krigsman, särskilt i fråga om gränsdrag- ningen mellan ringa och normal svårhetsgrad. Att den angripne utövade myndighet skulle alltså numera inte tillmätas fullt så stor vikt som tidigare.

Straffbestämmelsen om våld eller hot mot krigsman synes således kunna upphävas i fredstid. Att ha detta särstadgande kvar enbart av psykologiska skäl synes nämligen inte vara rimligt mot bakgrund av de principiella skälen mot en särlagstiftning som tidigare anförts.

Missfirmelse mot krigsman

121 kap. 8 åBrB föreskrivs straff för missfirmelse mot krigsman. Bestämmel- sen är konstruerad på samma sätt som stadgandet om våld eller hot mot

krigsman.

Tidigare fanns en bestämmelse i 17 kap. 55 BrB om missfirmelse mot tjänsteman, vilken gav straffrättsligt skydd mot förolämpning för dem som hade ämbetsansvar. Genom ämbetsansvarsreformen avskaffades denna bestämmelse under motivering att något särskilt straffskydd mot förolämp- ningar mot tjänstemän utöver det allmänna stadgandet i 5 kap. 3 & BrB om förolämpning inte behövdes. Man införde däremot en rätt för åklagare att under vissa förutsättningar väcka allmänt åtal för förolämpning mot någon i eller för hans utövning av offentlig myndighet.

De gärningar som det här är fråga om torde i de allra flesta fall vara av sådan art att disciplinansvar är en tillräcklig påföljd. För de fall som möjligen kan anses mest straffvärda, nämligen kränkning av någon i eller för hans myndighetsutövning, gäller de regler som redovisats i det föregående. Några särskilda straffrättsliga regler för förhållandet mellan krigsmän synes således inte heller i detta hänseende vara erforderliga. Bestämmelsen om missfir- melse mot krigsman bör därför utgå.

Oskickligt beteende

Oskickligt beteende. som behandlas i 21 kap. 9 & BrB, får anses utgöra ett rent militärt brott av disciplinär natur, även om vissa förfaranden som kan hänföras under denna bestämmelse också kan ha karaktär av ofredande. Som påföljd kan endast disciplinstraff komma i fråga. Något skäl att i detta sammanhang omvärdera brottets svårhetsgrad finns inte. Bestämmelsen om

oskickligt beteende bör därför avskaffas. De förfaranden som avses med den kan beivras i disciplinär ordning. I kap. 6 mom 10 TjRF föreskrivs nämligen att krigsman skall iaktta ett uppförande, som hedrar tjänsten och uniformen, samt att han korrekt skall bemöta dem med vilka han kommeri beröringi och utom tjänsten.

Uppvigling av krigsmän

Straffbestämmelsen i 21 kap. 10 % BrB om uppvigling av krigsmän korresponderar med det allmänna stadgandet i 16 kap. 5 & BrB om uppvigling. Skillnaderna mellan de båda bestämmelserna är i korthet följande. 21 kap. 10 & BrB riktar sig endast mot krigsmän medan 16 kap. 5 & BrB har generell räckvidd. För att ansvar för uppvigling skall inträda förutsätts att uppmaningen skall riktas antingen muntligen till menighet eller folksamling eller i skrift eller annat meddelande till allmänheten. Straff för uppvigling av krigsmän kan däremot utdömas om uppmaningen riktar sig muntligen till samling av krigsmän eller i meddelande till krigsmän. Uppmaningen skall enligt 16 kap. 5 % BrB avse brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet och enligt 21 kap. 10 % BrB avse lydnadsbrott eller annan gärning. varigenom krigsman åsidosätter sin tjänsteplikt.

De förfaranden som avses i straffbestämmelseri om uppvigling av krigsmän är av sådan art att de alltjämt bör vara straffbelagda. Ett upphävande av 21 kap. BrB medför därför att bestämmelsen måste tas in i något annat sammanhang. Detta bör lämpligen ske genom att 16 kap. 5 åBrB utvidgas att omfatta också uppvigling av krigsmän.

En sådan utvidgning kan ske på olika sätt. En möjlighet är att införa ett nytt andra stycke, där det föreskrivs att första stycket skall äga tillämpning också då krigsman muntligen inför samling av krigsmän eller i meddelande till krigsmän uppmanar till brottslig gärning, varigenom krigsman åsidosätter sin tjänsteplikt. En sådan lösning skulle i princip innebära status quo.

En annan lösning är att integrera krigsmannabrottet helt i det allmänna brottet på så sätt att man i 16 kap. 5 & första stycket BrB för in begreppet ”samling av krigsmän” respektive ”krigsmän" efter ”folksamling" respekti- ve "allmänheten". Detta alternativ skulle innebära en utvidgning av straffbarheten i förhållande till vad som nu gäller. Sålunda skulle en civilperson som inför samling av krigsmän uppmanar till brottslig gärning kunna straffas. Likaledes skulle en krigsman som försöker förleda andra krigsmän till en skattestrejk kunna dömas för uppvigling.

En analys av det andra alternativet ger vid handen att det bl. a. med hänsyn till utvecklingen av mötesverksamheten vid förbanden (jfr förordningen, FFS 1978:51, om försök med mötesverksamhet m.m.) principiellt torde föreligga ett behov av en utvidgning av den krets som kan göra sig skyldig till uppvigling av krigsmän. Krigsmannadisciplinen synes nämligen böra skyddas inte bara från angrepp inifrån utan i lika hög grad från uppviglande förfaranden från utomstående, som beretts tillträde till förbandet.

Vad beträffar syftet med den uppviglande verksamheten synes förhållan- dena inte ha förändrats sedan de nuvarande uppviglingsbestämmelserna infördes. Det lär inte heller finnas någon annan grund för en annorlunda

straffvärdering i detta hänseende. Att någon inför samling av krigsmän, som inte är att betrakta som menighet eller folksamling, manar till svikande av medborgerlig skyldighet eller till brottslig gärning, som inte innefattar åsidosättande av tjänsteplikt, bör således alltjämt vara straffritt. I klarhetens intresse bör betonas att uppmaning till Värnpliktsvägran, dvs. svikande av medborgerlig skyldighet, i allmänhet är och med angivna förändring förblir kriminaliserat även då uppmaningen sker inför samling av krigsmän. Värnpliktsvägran innefattar ju en brottslig gärning. varigenom krigsman åsidosätter sin tjänsteplikt.

Genom den i det föregående föreslagna förändringen av ansvarssystemet kommer de flesta brott mot tjänsteföreskrifter att inte längre vara kriminaliserade. Behovet av ett straffrättsligt skydd mot uppvigling minskar däremot inte. Detta medför att uttrycket ”lydnadsbrott eller annan gärning, varigenom krigsman åsidosätter sin tjänsteplikt” måste förändras. Uttryck- ets tyngdpunkt ligger på åsidosättande av tjänsteplikten. Att det i lagtexten sägs ”lydnadsbrott eller annan gärning”, torde hänga samman med att krigsman som åsidosätter sin tjänsteplikt enligt gällande rätt oftast gör sig skyldig till brott, åtminstone tjänstefel. I lagtexten bör syftet med uppma- ningen eller förledandet anges till "handling eller underlåtenhet”, som innebär åsidosättande av vad som åligger vederbörande i tjänsten.

I likhet med vad som sagts i samband med myteribrottet saknas här anledning att göra skillnad mellan värnpliktig personal och militär och civilmilitär anställd personal. Eftersom kommittén, enligt vad som närmare framgår av det följande (avsnitt 2.4.5), föreslår att krigsmannabegreppet reserveras för krigsförhållanden bör termen krigsman utbytas mot militär eller civilmilitär personal. ,

Vad som här sagts leder till att 16 kap. 5 % BrB bör utformas på så sätt att den brottslighet som särskilt avser uppvigling av militär eller civilmilitär personal placeras i ett nytt andra stycke med de jämkningar som angivits.

Idet nuvarande andra stycket av uppviglingsparagrafen »— 16 kap. 5 åBrB — föreskrivs att ringa fall inte skall medföra ansvar. En omständighet som särskilt skall beaktas anges vara om det förelegat endast obetydlig fara för att uppmaningen eller försöket skulle leda till efterföljd. Bestämmelsen, som saknar motsvarighet vid uppvigling av krigsmän, infördes år 1970 i samband med översynen av vissa yttrandefrihetsbrott, bl. a. med avseende på förhållandet till demonstrationsrätten. Med den angivna flyttningen av bestämmelsen om uppvigling av krigsmän till 16 kap. 5 få BrB skulle straffriheten för ringa fall komma att omfatta också sådan brottslighet.

I förarbetena till bestämmelsen om att ringa fall skulle vara straffria yttrade departementschefen (prop. 1970:125 5. 52 ff och 78 ff) bl. a. att uppviglingsbestämmelsen i dess dåvarande utformning omfattade handlingar som måste bedömas som i och för sig föga straffvärda och att det t. o. m. kunde tänkas fall där — med hänsyn till det sätt på vilket uppmaningen framförs. det sammanhang i vilket den görs och beskaffenheten av det brott som den gäller — ett ingripande med straffrättsliga medel skulle te sig närmast löjeväckande. Beträffande vilka fall som skulle betraktas som ringa anförde departementschefen att bedömningen skall ske på grundval av samtliga omständigheter vid gärningen. I första hand skall dock beaktas om det förelegat endast obetydlig fara för att sådan handling, vartill gärningsmannen

sökt förleda, skulle utföras. Enligt departementschefen är dock detta endast en bland andra omständigheter som skall beaktas. Andra skäl som anfördes för att uppvigling skall anses ringa är att gärningen avser en bagatellartad förseelse och att gärningsmannen har vänt sig till en mera begränsad krets. Till belysande av resonemanget anförde departementschefen som exempel på fall, som enligt hans mening inte kunde anses som ringa, att en uppmaning avsett en i och för sig bagatellartad förseelse, t. ex. åsidosättande av parkeringsföreskrifter (vilket numera normalt inte är straffbart), vilken uppmaning följts av ett stort antal människor. Å andra sidan kunde uppmaningar till allvarlig brottslighet tänkas bli bedömda som ringa uppvigling, om den krets till vilken uppmaningen riktas måste antagas ha föga intresse att utföra gärningar av det slag uppmaningen avser.

Den straffrihet för ringa fall, som nu finns föreskriven i den allmänna uppviglingsbestämmelsen, synes vara väl lämpad att gälla också för uppvigling av militär eller civilmilitär personal. Det torde nämligen kunna förekomma fall, som från allmänt straffrättsliga utgångspunkter måste bedömas som ringa, såsom t. ex. uppmaningar till förseelser av ren ordningskaraktär. Uppmaningar av sådant slag kan däremot komma att föranleda disciplinansvar enligt LOA eller den föreslagna disciplinlagen. Det måste här betonas att begreppet ringa inte har samma betydelse i 16 kap. 5 & BrB som i LOA och disciplinlagen.

Undanhållande och rymning

I 21 kap. 11 och 12 %& BrB föreskrivs straff för undanhållande och rymning, vilka är rent militära brott. Inom den civila sektorn finns inte någon bestämmelse av liknande generell natur som kriminaliserat olovligt avvikan- de eller uteblivande från arbetsplatsen.

Samma allmänna tankegångar som redovisats beträffande lydnadsbrott är giltiga här. Det rimmar sålunda illa med den privaträttsliga grundsynen på anställningsförhållandet att de anställda krigsmännen är straffrättsligt ansvariga för utevaro från tjänstgöringsstället. Några praktiska olägenheter torde inte heller bli följden av ,en avkriminalisering. Disciplinansvar, förflyttning till annan befattning och, i sista hand, avsked lär vara tillräckliga remedier i fredstid.

Inte heller beträffande dem som tjänstgör enligt värnpliktslagen torde ett avskaffande av undanhållandebestämmelsen innebära några olägenheter, eftersom det i stället blir fråga om disciplinansvar. Däremot lär inte de brott som nu bedöms som rymning kunna avkriminaliseras. Disciplinansvar torde i många av dessa fall inte vara en tillräckligt ingripande påföljd. Beträffande dem kan man göra på samma sätt som föreslagits med avseende på lydnadsbrott, dvs. reglera dem i värnpliktslagen. En utevaro som innebär att utbildningen av den värnpliktige till dennes krigsuppgift allvarligt störs synes nämligen inte böra betraktas som en förseelse mot den inre disciplinen utan som bristande uppfyllelse av den plikt som han ålagts på grund av bestämmelserna i värnpliktslagen.

Kriterierna som nu i praxis gäller för att rymning skall anses föreligga synes delvis kunna vara vägledande i frågan om när straffrättsligt ansvar skall inträda. Denna fråga behandlas närmare i ett senare avsnitt (2.3.3).

Övergivande av post

I 21 kap. 13 & BrB föreskrivs straff för övergivande av post. Detta är ett rent militärt brott. Lagrummet avser inte bara posttjänst i inskränkt mening utan ansvar kan också drabba bl. a. chef för avdelning av försvarsmakten som obehörigen lämnar sin avdelning, dagbefäl som inte fullgör sin syssla samt dem som ålagts vakttjänstgöring i vidsträckt bemärkelse, om de avviker från tjänstgöringen. Grunden för kriminaliseringen torde, när det gäller fredstid, närmast vara av psykologisk art. Man har velat inskärpa betydelsen av vakttjänst och liknande uppgifter redan på ett stadium då försvarsmaktens verksamhet huvudsakligen är inriktad på utbildning och övning (se SOU 1946:83 s. 107).

De anställda krigsmän som fullgör uppgifter av det slag som anges i bestämmelsen bör av samma skäl som anförts beträffande lydnadsbrott m. ni. inte vara straffrättsligt ansvariga för försummelser av ifrågavarande slag som de gjort sig skyldiga till i sin anställning. Sådana försummelser torde nämligen i fredstid knappast kunna ha så allvarliga konsekvenser att ett straffrättsligt ingripande är påkallat.

Inte heller vad gäller den värnpliktiga personalen torde det finnas skäl att utöver disciplinansvaret ha ett särskilt straffrättsligt ansvar. Den vakttjänst- göring som förekommer äger i allmänhet rum endast under utbildning eller övning. Ett undantag utgör vissa vakt- och beredskapsuppgifter. Utevaro från sådan tjänstgöring har i praxis bara föranlett disciplinstraff. Det synes bl. a. därför inte föreligga tillräckliga skäl att för denna personal föreskriva ett straffansvar.

De bevakningsuppgifter som i fredstid kan anses vara av större betydelse för försvaret är de som avses i lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. (Skyddslagen), dvs. bevakning av försvarsväsen- dets anläggningar, inrättningar, fartyg, luftfartyg och områden m. m. (skyddsföremål). Dessa bevakningsuppgifter fullgörs emellertid av skilda kategorier vakter, såsom skyddsvakter, anställd militär personal och värnpliktiga. Samtliga torde visserligen vara underkastade ansvar för oriktig myndighetsutövning men därunder torde inte falla att en vakt obehörigen lämnar sin bevakningsuppgift. Krigsmännen kan f. n. straffas för övergivan- de av post medan civil personal normalt endast kan drabbas av eventuellt disciplinansvar enligt kollektivavtal. Angivna bevakningsuppgifter synes emellertid kunna vara av så väsentlig betydelse att samhället genom straffhot bör försöka skydda sig mot illojala förfaranden av nämnda slag. En sådan straffbestämmelse borde lämpligen införas i Skyddslagen och avse alla som har tilldelats bevakningsuppgifter enligt lagen oavsett vilken kategori vederbörande tillhör. Kommittén har emellertid inte ansett att det ligger inom ramen för direktiven att gå närmare in på denna fråga.

Onykterhet i tjänsten

Onykterhet i tjänsten, som behandlas i 21 kap. 14 & BrB, är ett rent militärt brott och syftar till att straffsanktionera sådana fall där påverkan av berusningsmedel nedsätter krigsmans förmåga att fullgöra sina tjänstgörings- uppgifter. Det torde för de allra flesta fall i fredstid vara tillräckligt med ett

disciplinansvar. För de särskilda situationer där ett straffrättsligt ansvar kan vara motiverat, huvudsakligen i verksamhet som är farlig, finns i stor utsträckning redan straffrättsliga bestämmelser. som omfattar också militär verksamhet, t. ex. om rattfylleri och rattonykterhet i trafikbrottslagen samt om onykterhet till sjöss enligt 325 % sjölagen. Den för krigsmän gällande bestämmelsen om onykterhet i tjänsten bör på de här anförda skälen upphävas.

Förargelseväckande beteende

Bestämmelsen om förargelseväckande beteende i 21 kap. 16 åBrB innefattar ett militärt kvalificerat brott med renodlad karaktär av ordningsförseelse. Annan påföljd än disciplinstraff kan inte följa på brottet.

Regeln innebär en komplettering av den allmänna bestämmelsen om förargelseväckande beteende i 16 kap. 16 å BrB. Den syftar till att stävja beteenden av förargelseväckande natur inom försvarsmaktens områden och utrymmen, där förseelsen inte kan anses ha begåtts ”på allmän plats eller eljest offentligen”. Lagrummet motsvarar närmast föreskriften i kap. 6 mom. 10 TjRF om att krigsman skall iaktta ett uppförande, som hedrar tjänsten och uniformen. Förargelseväckande beteenden synes därför utan vidare kunna föranleda disciplinansvar enligt en ny disciplinlag. Förseelser av detta slag torde dock i stor utsträckning böra anses som ringa och inte föranleda någon formell påföljd alls.

lfrågavarande bestämmelse kan således utmönstras ur BrB.

Tjänstefel

I 21 kap. 18 & BrB stadgas ansvar för tjänstefel. Bestämmelsen är subsidiäri förhållande till andra straffbestämmelser. För tjänstefel döms således normalt endast vid brott mot tjänsteplikten, som inte faller under något annat lagrum.

Normala fall av tjänstefel kan inte medföra annan straffrättslig påföljd än disciplinstraff. Sådana förseelser kommer i det föreslagna systemet, beträf- fande såväl anställda vid försvarsmakten som värnpliktiga, att kunna handläggas i disciplinär ordning. Den föreslagna ansvarsbestämmelsen i disciplinlagen liksom motsvarande bestämmelse i LOA är ju utformad efter förebild från just tjänstefelsstadgandet.

Beträffande de fall som avses i lagrummets andra stycke, dvs. de grova brotten, för vilka föreskrivs fängelse i högst ett år, är följande att beakta. De situationer där grovt tjänstefel har ansetts föreligga lär huvudsakligen röra värnpliktsvägrare som av olika skäl inte ansetts kunna dömas för lydnads- brott eller rymning. Dessa fall bör omfattas av den föreslagna ansvarsbe- stämmelsen i värnpliktslagen. I övrigt är det svårt att föreställa sig brott mot tjänsteföreskrifter, som är av sådan beskaffenhet att disciplinansvar inte kan anses tillräckligt och som samtidigt inte kan anses utgöra allmänt brott. De mest straffvärda förbrytelserna mot tjänsteplikten torde sålunda ofta begås under myndighetsutövning, varför ansvar kan inträda för myndighetsmiss- bruk enligt 20 kap. 1 & BrB. I andra fall kan brotten vara att hänföra till t. ex. allmänfarliga brott eller förmögenhetsbrott.

2.3.3. Straffansvar för brott mot värnplikten

Som berörts i tidigare avsnitt lär ett avskaffande av nuvarande regler i 21 kap. BrB medföra behov av särskilda straffbestämmelser som avser de fall som kan sägas innebära ett åsidosättande av den tjänstgöringsplikt som regleras i värnpliktslagen. Det är alltså fråga om sådana brott som inte kan karaktäriseras som enbart förseelser mot vad som här har kallats den inre disciplinen. Detta behov framstår klarast när man konstaterar att värnplikt- svägran efter ett upphävande av bestämmelsen om lydnadsbrott annars skulle vara straffri. En föreskrift av här avsett slag bör placeras i den lag där tjänstgöringsplikten regleras, alltså i värnpliktslagen.

Värnpliktslagen innehåller sex kapitel med olika avgränsade ämnesområ- den. Första kapitlet innefattar de grundläggande bestämmelserna om värnplikt, dvs. vilka som är värnpliktiga, allmänna grunder för frikallelse och befrielse från värnpliktstjänstgöring samt ramen för tjänstgöringen. I andra kapitlet ges föreskrifter om inskrivning och redovisning av värnpliktiga. De värnpliktigas tjänstgöring m. rn. avhandlas i tredje kapitlet. Där återfinns bestämmelserna bl. a. om utbildningstiden, om beredskapsövningar och om rätten för regeringen att kalla in samtliga värnpliktiga eller somliga av dem till tjänstgöring, när rikets försvar eller dess säkerhet kräver det. Av särskilt intresse i detta sammanhang är föreskriften i 32 5 om att värnpliktig skall efterkomma kallelse till tjänstgöring och att han skall ställa sig till efterrättelse de tjänstgöringsföreskrifter som meddelas honom. Fjärde kapitlet upptar föreskrifter om adressanmälan och uppgiftsskyldighet.

Femte kapitlet i värnpliktslagen handlar om påföljder för åsidosättande av föreskrifterna i lagen och om laga förfall. I 36 & föreskrivs sålunda att värnpliktig, som utan laga förfall uteblir från inskrivningsförrättning, till vilken han kallats, eller som underlåter att fullgöra skyldighet att anmäla laga förfall, skall dömas till penningböter. Detsamma skall enligt 37 % gälla för värnpliktig, som utan laga förfall underlåter att anmäla ändrad adress eller att lämna begärda upplysningar om sina personliga förhållanden. Om värnpliktig uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift om sina levnadsförhållanden skall han enligt 37 å andra stycket dömas till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

I värnpliktslagens sjätte kapitel finns vissa särskilda bestämmelser bl. a. om rätt för regeringen att föreskriva att bestämmelserna i lagen inte skall tillämpas på personal som på annan grund än värnplikt är tjänstgöringsskyl- dig vid försvarsmakten.

En föreskrift om straffansvar för värnpliktiga som har ålagts skyldighet att tjänstgöra enligt värnpliktslagen men som underlåter att fullgöra sin plikt måste i första hand ta sikte på dem som helt undandrar sig tjänstgöringen, dvs. den kategori som kallas värnpliktsvägrare. Dessa döms enligt gällande rätt för lydnadsbrott eller rymning.

Ansvaret är f. n. konstruerat på följande sätt. En inkallad värnpliktig anses vara krigsman och är därför underkastad bestämmelserna i 21 kap. BrB och TjRF under tid då han är tjänstgöringsskyldig vid försvarsmakten. Om han faktiskt inställer sig eller ej saknar således betydelse från ansvarssyn- punkt. Den som inte inställer sig och heller inte kan hämtas enligt de särskilda reglerna därom döms för rymning. Den som inställer sig och vägrar

att fullgöra tjänstgöringen döms däremot för lydnadsbrott.

För att ansvar för lydnadsbrott skall inträda krävs att den värnpliktige får en formell befallning att företa viss tjänsteåtgärd och att han vägrar att lyda. Detta har lett till att förfarandet i fall av Värnpliktsvägran har blivit komplicerat och formaliserat (jfr J 0 1975 s. 189).

Det finns inte någon saklig grund att behandla dem som undandrar sig tjänstgöringen genom att helt utebli och som inte kan hämtas till förbandet på annat sätt än dem som efter inställelse vägrar att fullgöra värnpliktstjänst- göring. Dessa fall bör således omfattas av samma ansvarsregel.

Även om gränserna inte är skarpa föreligger det en artskillnad mellan de fall som nu har behandlats och dem där en värnpliktig under pågående tjänstgöring vägrar att utföra vissa uppgifter eller avviker från förbandet. De flesta fallen av ordervägran och utevaro under utbildningsförhållanden kan betraktas som ordningsförseelser och kommer att rymmas inom det föreslagna disciplinansvarssystemet. Som tidigare har anförts torde det emellertid inte vara möjligt att helt avskaffa det straffrättsliga tjänsteansva- ret för den tjänstgörande värnpliktiga personalen. Detta bör dock begränsas till att omfatta sådana förfaranden som har allvarliga konsekvenser för den värnpliktiges utbildning eller på annat sätt för tjänsten på det förband vid vilket den värnpliktige tjänstgör och således kan sägas utgöra brott mot den grundläggande plikten enligt värnpliktslagen.

Kommittén har övervägt att uppta de här nämnda kategorierna av vägrans- och utevarobrott i två skilda ansvarsbestämmelser. I en paragraf skulle tas upp sådana gärningar som tar sig uttryck i att den värnpliktige helt undandrar sig tjänstgöringen (värnpliktsvägrarfallen). I en annan paragraf skulle straffansvaret för de i tjänst varande värnpliktiga avseende brott mot lydnads- och närvaroplikten regleras. En fördel med en sådan ordning är att värnpliktsvägrarfallen skulle kunna behandlas på ett delvis annat och enklare sätt än vad som f. n. är fallet. En ny regel skulle kunna utformas så att vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöringen och inte vägran att lyda en förmans befallning blir det avgörande för. ansvaret. Härigenom kan man undvara ett av leden av det nuvarande förfarandet, nämligen att den tjänstgöringsskyl- dige skall bege sig till sitt kompani för att vägra lyda en särskild befallning av en förman t. ex. om att utrusta. Om man släpper den delen av förfarandet uppnår man att vägransfall kan handhas centralt på förbandet med rutinerade handläggare. En sådan ordning skulle vara fördelaktig med hänsyn bl. a. till att frågorna kan innefatta en del överväganden av inte alldeles enkel natur, vilka kan kräva kommunikation med förbandets stab eller centrala myndigheter. Vägranssituationerna är ofta känsliga och kan därför också kräva viss psykologisk blick hos det handläggande befälet.

Mot en sådan uppdelning talar dock bl. a. att det är svårt att i lagtexten klart avgränsa de två fallen och att det framför allt i praktiken kan uppstå gränsfall där det särskilt på utredningsstadiet skulle vara svårt att avgöra vilken ansvarsbestämmelse som kunde komma i fråga.

Kommittén har därför slutligen stannat för att i en enda ansvarsbestäm- melse inrymma svårare vägrans— och utevarobrott oavsett om de hänför sig Värnpliktsvägran eller ej.

Straffansvaret för brott mot lydnads- och närvaroplikten kan utformas i huvudsak efter mönster av det nuvarande rymningsbrottet i 21 kap. 12 & BrB

nämligen att brott föreligger om utevaron medfört eller kunnat medföra väsentligt avbräck i utbildningen eller annat avsevärt men för tjänsten. Kommittén föreslår, att saken uttrycks så att gärningen skall vara ägnad att medföra avsevärt men för utbildningen eller för tjänsten i övrigt.

Förutom de allvarligare rymnings- och lydnadsbrottssituationerna kan också andra brott mot tjänsteföreskrifter medföra avsevärt men för utbildningen eller för tjänsten i övrigt. Oftast lär dock sådana förseelser utgöra allmänna brott enligt brottsbalken. En särskild situation som kan vålla avsevärt men för tjänsten i den meningen att det uppstår allvarlig fara för disciplinen är emellertid att någon inte rättar sig efter beslut om åläggande av disciplinpåföljd. Det typiska fallet är att den som får utegångsförbud respektive fritidsstraff inte rättar sig efter föreskriften om var han får vistas utan upprepade gånger avviker. Det lär vara oundvikligt att också föra in dessa fall i ett nytt straffstadgande, eftersom man annars riskerar att disciplinansvarssystemet blir urholkat och endast kan tillämpas på dem som är villiga att underkasta sig ålagda påföljder.

Rymningsbrottet är visserligen formellt sett ett effektbrott. Utevaron skall ha medfört eller kunnat medföra ”väsentligt avbräck i utbildningen eller annat avsevärt men för tjänsten”. Uttrycket ”kunnat medföra” innebär i detta sammanhang inte annat än att i de fall den värnpliktige tvångsvis har återförts, hänsyn skall tas till den tid vederbörande har avsett att hålla sig undan. I praktiken kan emellertid brottet, genom den i förarbetena (prop. 1948: 144 s. 106) uppställda presumtionen att bortovaro under en tidsrymd av tre dagar eller mer skall anses ha medfört sådant avbräck, sägas ha blivit ett farebrott i vidsträckt bemärkelse. Det torde i praxis vara mycket sparsamt förekommande att man inte har använt sig av tidspresumtionen utan har funnit att viss konkret skada har inträffat.

På grund av bevissvårigheter torde det inte vara möjligt att konstruera ifrågavarande brott som renodlade effektbrott. Man kan sällan utan stora svårigheter visa vilken faktiskt effekt en ordervägran eller en utevaro har haft. Det lär därför vara nödvändigt att vidmakthålla något slags presum- tionsregel och dessutom skapa något slag av farebegrepp. Vad beträffar utevarobrottet synes en tidspresumtion böra gälla på samma sätt som nu. Den tid som skall ha gått innan bortovaron bör föranleda straffrättsligt ingripande synes emellertid för normala förhållanden kunna bestämmas vidare än vad departementschefen angav i 1948 års proposition. Utevaro under fem dagar eller kortare tid synes väl kunna rymmas inom den kategori av förseelser som handläggs enligt disciplinansvarsreglerna, medan en längre tids utevaro generellt bör kunna anses vålla ett avsevärt men för utbildningen eller tjänsten i övrigt och följaktligen böra bli föremål för domstolspröv- ning.

Det kan enligt vad som tidigare har sagts också vara lämpligt att ett rekvisit införs av innebörd att en ordervägran eller en utevaro som är ägnad att medföra avsevärt men för tjänsten skall vara straffbar. Det kan ju många gånger vara omöjligt att visa att effekten har inträffat. Men det måste däremot krävas att omständigheterna i det särskilda fallet varit sådana att det generellt kan sägas att de brukar medföra avsevärt men. För att brott mot lydnadsplikten skall medföra straff måste det således krävas att åklagaren kan visa att den tjänstgöringsuppgift som den felande har vägrat att fullgöra

har varit av sådan betydelse att det enligt allmän erfarenhet har varit sannolikt att avsevärt men för utbildningen eller för tjänsten i övrigt har orsakats. Som exempel kan nämnas vägran att delta i viktigare tillämpnings- övningar. Motsvarande betraktelsesätt kan tillämpas på den som avviker eller uteblir.

Ett fall av brott mot lydnadsplikten som i alla tider har ansetts vara särskilt allvarligt är när ordervägran sker inför trupp. Faran för disciplinen har bedömts vara särskilt stor i dessa fall, eftersom befälets auktoritet sätts på spel. Enbart det förhållandet att ordervägran har skett mer offentligt synes emellertid inte vara tillräckligt för att en konkret fara för avsevärt men för tjänsten skall kunna anses föreligga. Det lär ofta vara en slump som avgör om ett visst fall av vägran inträffar i samband med en uppställning eller med enbart förmannen närvarande. Vad som i stället bör vara avgörande är på vilket sätt vägran sker och det syfte den kan antas ha. De fall som i fredstid synes böra vara straffbara är de som närmar sig uppvigling, således de klart "provocerande fallen där den felande uppenbarligen sätter sig upp mot förman i obstruerande syfte och där man indirekt försöker få sina kamrater med sig.

I propositionen angående de ändringar i lagen om vapenfri tjänst som genomfördes år 1978 uttalade departementschefen (prop. 1977/78:159 s. 123 f) att det vid fall av förstagängsvägran torde innebära en tillräckligt allvarlig påföljd att tillämpa villkorlig dom förenad med ett kraftigt bötesstraff. Om vederbörande vägrar också andra gången han kallas in bör straffet bestämmas till fängelse. Enligt departementschefen bör fängelsetidens längd bestämmas till minst fyra månader. Efter det att någon har vägrat andra gången bör han inte vidare kallas in till tjänstgöring. Samma förhållande skall gälla för den som olovligen avviker eller uteblir från tjänstgöringsstället och det kan antas att han inte kommer att fullgöra tjänstgöringen.

Även om således huvuddelen av värnpliktsvägrarna kommer att dömas i enlighet med departementschefens uttalande, ehuru detta inte är formellt bindande för domstolarna, saknas det skäl att bestämma maximistraffet för vägransbrottet och för övrigt även för utevarobrottet strängare än fängelse i sex månader. Det bör dessutom ocksåi framtiden finnas möjlighet att döma till bötesstraff när omständigheterna är förmildrande.

En bestämmelse om vägrans- och utevarobrotten i enlighet med det förut sagda föreslås införd i 39 & värnpliktslagen, vilken paragraf f.n. inte är utnyttjad för något stadgande.

Kommittén föreslår att 39 & även straffbelägger gärning varigenom värnpliktig på annat sätt än genom vägran eller utevaro åsidosätter vad som åligger honom i tjänsten, i fall gärningen är ägnad att medföra avsevärt men för utbildningen eller för tjänsten i övrigt. En sådan gärning måste nämligen anses lika straffvärd som vägrans— eller utevarobrotten.

2.3.4. Straffansvar under krigsförhållanden

Inledning

Straffbestämmelserna i 21 kap. BrB avser endast brott av krigsmän. Bestämmelserna är tillämpliga i såväl fred som krig. Krigsartiklarna i 22 kap.

BrB däremot har främst det gemensamt att de inte kan tillämpas under normala fredsförhållanden. Vissa straffbestämmelser i 22 kap. riktar sig till var och en medan övriga straffbud avser gärningar som endast kan begås av krigsmän.

De förslag till förändringar i 21 kap. BrB som framlagts i det föregående har främst avsett fredstid. Innebörden av dessa förslag är i korthet att vissa brott överflyttas till andra kapitel i BrB, att andra brott placeras i värnpliktslagen och att övriga straffbestämmelser avskaffas.

I förevarande avsnitt skall till en början diskuteras vilka av de nuvarande straffbestämmelserna i 21 kap. BrB som bör förbli gällande under krigsförhållanden och de andra frågor rörande detta kapitel som kan bli aktuella till följd av tidigare föreslagna ändringar.

Därefter behandlas bestämmelserna i 22 kap. Enligt kommitténs direktiv bör en modernisering övervägas av de olika brottstyperna så att man utmönstrar alla straffbeskrivningar som inte längre är nödvändiga eller sakligt motiverade och för samman det återstående innehållet i kort avfattade och överskådligt sammanställda bestämmelser.

De brott som föreslås avskaffade i fredstid men som enligt vad som kommer att beröras mera nedan bör förbli straffsanktionerade under krigsförhållanden bör med den systematik som används i BrB placeras i 22 kap. Tillsammans med de övriga föreslagna ändringarna i fråga om 21 kap. skulle detta innebära att 21 kap. kan upphävas.

En sådan överföring till 22 kap. BrB av bestämmelsernai 21 kap. innebär den fördelen att liksom hittills alla straffbestämmelser som kan tillämpas endast under krigsförhållanden finns samlade i ett kapitel. Å andra sidan finns en risk för att kapitlet, i den mån antalet bestämmelser ej kraftigt reduceras, kan komma att bli svåröverskådligt genom det stora antalet bestämmelser, av vilka endast några få riktar sig till andra än krigsmän.

En nära till hands liggande lösning är då att reservera 21 kap. för brott av krigsmän under krigsförhållanden. Kapitelrubriken skulle f. ö. kunna vara oförändrad, eftersom det kommer att föreslås att begreppet krigsman endast skall användas under sådan tid. I 21 kap. kommer då att ingå dels de brott som nu finns i detta kapitel och som bör vara kvar under nämnda tid, dels de brott av krigsmän som efter översynen av 22 kap. bör bestå. Kvar i 22 kap. skulle bli de brott som varje individ kan begå under krigsförhållanden. Kapitelrubriken bör i sådant fall ändras till Om landsförräderi m. m. Vissa bestämmelser som nu finns i 22 kap., t. ex. 15 och 16 55, torde med denna lösning behöva göras tillämpliga även på 21 kap.

En tredje lösning av problemet är att inplacera de brott i 22 kap. som ej riktar sig till krigsmän under olika kapitel i BrB allt efter brottets art. Detta innebär att bestämmelserna om landsförräderi, landssvek, landsskadlig vårdslöshet och ryktesspridning till fara för rikets säkerhet skulle inordnas under 19 kap. ”Om brott mot rikets säkerhet". Det återstående brottet i 22 kap. som ej riktar sig till krigsmän nämligen folkrättsbrottet är däremot mer svårplacerat. Möjligen skulle det kunna inrymmas under 3, 4 eller 16 kap. Denna lösning synes dock medföra onödigt stora ingrepp i BrB:s nuvarande disposition utan att man därmed vinner några egentliga fördelar.

Kommittén har på grund av det sagda stannat för det andra framförda förslaget till lösning av frågan. Sålunda reserveras 21 kap. för brott av

krigsmän under krigsförhållanden medan 22 kap. får innehålla bestämmelser om brott som varje person kan begå under sådana förhållanden.

Bestämmelsernas tillämplighet

Som nämnts kommer såväl det föreslagna 21 kap. om brott av krigsmän som det föreslagna 22 kap. om landsförräderi m. rn. att i huvudsak tillämpas under krigsförhållanden.

Bestämmelserna i nuvarande 22 kap. BrB gäller i huvudsak under beredskapstillstånd eller då riket äri krig. I fråga om begreppet beredskaps- tillstånd sägs i 22 kap. 18 5 att om inträde och upphörande av beredskaps- tillstånd stadgas särskilt. I lagen (1960:513) om beredskapstillstånd ges närmare föreskrifter om vad som avses med beredskapstillstånd m. rn.

Begreppet krig definieras inte i lagtexten, men vad därmed avses berörs i förarbetena till 1948 års militärlagstiftning (prop. 1948:144 5. 180). Se vidare prop. 1973:90 s. 447 och SOU 1972:15, bilaga 4.

I 22 kap. 16 5 har regeringen getts befogenhet att förordna om utsträckt tillämplighet av de för krigstid avsedda bestämmelserna i den mån det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat.

Enligt 8 kap. 3 & regeringsformen (RF) ankommer det på riksdagen att genom lag besluta om föreskrifter rörande förhållandet mellan enskilda och det allmänna. Sådana föreskrifter är bl. a. bestämmelser om brott. Om riket är i krig eller krigsfara eller om det råder sådana utomordentliga förhållan- den som är föranledda av krig eller av krigsfara, vari riket har befunnit sig, kan regeringen emellertid enligt 13 kap. 6 & RF med stöd av bemyndigande i lag genom förordning meddela föreskrifter i visst ämne som enligt grundlag skall meddelas genom lag.

Straffbestämmelserna bör som hittills bli direkt tillämpliga då riket är i krig. Vidare bör det i likhet med vad som f. n. är fallet finnas möjlighet för regeringen att besluta om utvidgad tillämpning under sådana tider då krigsfara m. m. föreligger eller har förelegat enligt vad som sägs i 13 kap. 6 € RF. Med de möjligheter som härigenom ges för regeringen att förordna om bestämmelsernas tillämpning, anser kommittén att man kan undvara att bestämmelserna generellt anges vara tillämpliga under beredskapstillstånd. Motiveringen härför är främst att man på detta sätt kan åstadkomma en mera flexibel tillämpning av bestämmelserna inom ramen för vad som medges regeringen enligt RF. Bestämmelserna härom föreslås intagna i 21 kap. 1 & BrB.

Bestämmelserna i det nuvarande 21 kap. BrB under krigsför- hållanden

Lydnadsbrott

Såsom framgår av det föregående föreslår kommittén att lydnadsbrott av anställda avkriminaliseras i fredstid och att beträffande värnpliktiga straff- ansvaret behålls för allvarligare fall av brott mot lydnadsplikten samt att bestämmelser härom införs i värnpliktslagen.

Det torde vara uppenbart att det med hänsyn till försvarsmaktens

effektivitet är nödvändigt att under krigsförhållanden ha kvar straffansvaret för lydnadsbrott för alla kategorier av krigsmän.

Det är dock inte givet att alla fall av lydnadsbrott nödvändigtvis skall handläggas som brottmål. Det kan tvärtom vara lämpligt att mindre allvarliga fall kan handläggas i disciplinär ordning även under krigsförhål- landen. Ett sätt att möjliggöra detta är att utforma bestämmelserna om åtalsanmälan så att lydnadsbrott ej obligatoriskt kräver sådan anmälan. Ett annat sätt är att från straffansvar undanta lydnadsbrott som är ringa. I motiven bör då närmare anges vad som åsyftas med ringa brott.

Ett tredje sätt är att ytterligare begränsa straffansvaret för lydnadsbrott till i huvudsak de fall som f. n. bedöms som grovt lydnadsbrott. En ansvarsbe- stämmelse av sådan typ skulle kunna innehålla att vägran eller underlåtenhet att lyda förmans befallning avseende tjänsteåtgärd av större vikt eller inför samlad trupp eller av flera i samråd eller dylikt medför ansvar för lydnadsbrott.

Som exempel på grovt brott kan man möjligen använda vad som f. n. stadgas i 21 kap. 2 & andra stycket BrB', nämligen om brottet förövas under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara. '

En begränsning av det straffbara området enligt det sistnämnda alterna- tivet synes dock vara alltför omfattande med hänsyn till att upprätthållandet av lydnadsplikten under krigsförhållanden fortfarande kan sägas utgöra en grundförutsättning för försvarsmaktens effektivitet.

Kommittén har med hänsyn till lydnadspliktens betydelse stannat för en lösning enligt det först framförda förslaget. Några skäl att ompröva utformningen av det nu gällande lagrummet om lydnadsbrott — 21 kap. 1 & BrB — såvitt avser lydnadspliktens omfattning i övrigt synes ej föreligga. Den i princip ovillkorliga lydnadsplikten bör således kvarstå.

Straffbestämmelserna om lydnadsbrott och grovt lydnadsbrott föreslås få sin plats 1 21 kap. 3 och 4 åå BrB.

Iden nuvarande lagtexten används ordet ”befallning” för att utmärka att därmed avses sådan föreskrift som ges för ett bestämt fall och alltså ej är av den allmänna natur som föreskrifter i instruktioner, reglementen o.dyl. Ordet ”befallning” används även i 24 kap. 6 & BrB, som handlar om att den som på förmans befallning begått en gärning under vissa omständigheter kan gå fri från ansvar. Denna bestämmelse är tillämplig även på andra än militära förhållanden t. ex. polisverksamheten.

Uttrycket kan synas ålderdomligt och det torde utan tvekan vara så att det alltmer kommit att utbytas mot uttrycket ”order”. I militärt språkbruk torde dock begreppet order användas såväl om befallningar i den mening som avses i 1 & som om föreskrifter i vidare mening t. ex. regementsorder.

I förslaget till ansvarsbestämmelse i disciplinlagen för värnpliktiga används ”förmäns order”. I sammanhanget kan nämnas att det i 8 & polisinstruktio- nen (1972: 511) stadgas att polisman är skyldig att lyda förmans 1 tjänsten givna order.

Kommittén har funnit det lämpligt att i enhetlighetens intresse utbyta ”befallning” mot ”order”. Detta bör då ske även i 24 kap. 6 & BrB. Någon saklig ändring är ej avsedd.

Det återstår att undersöka i vad mån bestämmelserna om lydnadsbrott i

BrB behöver samordnas med den tidigare föreslagna bestämmelsen om straffansvar för brott mot värnplikten.

Bestämmelsen i 39 & värnpliktslagen innebär bl. a. att allvarligare fall av lydnadsbrott skall kunna medföra straffansvar. Härmed avses situationer då en ordervägran kan medföra avsevärt men för utbildningen eller för tjänsten i övrigt. Det är tydligt att man här behöver klargöra vilken bestämmelse som skall tillämpas på lydnadsbrott under krigsförhållanden.

Eftersom bestämmelsen i 39 & värnpliktslagen är tänkt att användas endast i fredstid på värnpliktiga medan den i BrB intagna Straffbestämmelsen om lydnadsbrott under krigsförhållanden däremot avses att gälla alla krigsmän är det uppenbarligen mest lämpligt att det uttryckligen anges i 39 5 att den ej är tillämplig om gärningen är belagd med straff enligt BrB.

M y teri

Straffbestämmelsen om myteri — 21 kap. 3 & BrB — föreslås överflyttad till en särskild paragraf, Za &, i 16 kap. BrB efter bestämmelserna om upplopp och våldsamt upplopp. Det nu gällande stadgandet om myteri innehåller en straffskärpningsbestämmelse för krig. I kommitténs förslag har möjligheten till straffskärpning i stället knutits till om brottet är att anse som grovt.

Ohörsamhet mot vakt

Brottet — varom f. 11. finns bestämmelse i 21 kap. 4 & BrB — föreslås såsom förut nämnts avskaffat i fredstid. Någon särskild straffskärpningsregel för beredskapstillstånd eller krig finns ej. Den i andra stycket upptagna straffsatsen för grova fall är dock tillkommen av hänsyn till de viktigare bevakningsuppgifter som förekommer särskilt under krig.

Det kan med hänsyn till vad som, såvitt avser fredstid, anförts i det föregående ifrågasättas om det ens under krigsförhållanden är nödvändigt att som särskilt brotti BrB uppta förfaranden som enbart innefattar underlåtelse att efterkomma tillsägelse av vakt i vissa fall. För tillämpning av bestämmel- sen krävs nämligen att vakten är krigsman och att den som visar ohörsamhet också är krigsman.

Som framgått tidigare kommer de förfaranden som nu bedöms som ohörsamhet mot vakt i framtiden att kunna beivras disciplinärt enligt kommitténs förslag. Dessutom kan allvarligare fall komma in under den bestämmelse motsvarande det nuvarande grova tjänstefelet som, enligt vad som kommer att beröras mer i det följande, föreslås bli gällande under krigsförhållanden.

Kommittén anser att en särskild lydnadsplikt mot vakt är så väsentlig under sådana tider att den bör inskärpas genom en särskild straffbestäm- melse. Den bör rikta sig till alla och ej endast till krigsmän. En sådan bestämmelse har sin naturliga plats i Skyddslagen. Kommittén har dock ej funnit skäl att nu föreslå en sådan regel bl. a. med hänsyn till att Skyddslagen kommer att bli föremål för översyn.

Missbruk av förmanskap

Enligt kommitténs förslag skall brottet missbruk av förmanskap — 21 kap. 5 & BrB — avskaffas i fredstid. Allvarligare fall av detta brott bedöms kunna bestraffas som myndighetsmissbruk. Straffskalan för detta brott sträcker sig längre än för brottet missbruk av. förmanskap.

Såvitt avser tid då krig eller krigsfara råder skulle, såsom kommer att framgå av det följande, enligt-kommitténs förslag en bestämmelse motsva- rande det nuvarande grova tjänstefeletkunna bli tillämpligi åtskilliga fall där något av de i bestämmelsen om myndighetsmissbruk uppställda kriterierna ej skulle vara uppfyllt.

Tillräckliga möjligheter att inskrida straffrättsligt i dessa fall torde därför i och för sig komma att kvarstå, varför kommittén föreslår att straffbestäm- melsen avskaffas även i fråga om krigsförhållanden.

Obehörig befälsutövning

Brottet obehörig befälsutövning — 21 kap. 65 BrB — föreslås som förut nämnts avskaffat i fredstid. Bestämmelserna i 17 kap. 15% BrB om föregivande av allmän ställning kommer att träda i stället i de fall den obehöriga befälsutövningen innefattar en föregiven myndighetsutövning. Något längre gående straffansvar bedöms ej nödvändigt under fredstid.

Några särskilda skäl att ha kvar bestämmelsen under krigsförhållanden synes ej föreligga.

Våld eller hot mot krigsman

Bestämmelsen om våld eller hot mot krigsman — 21 kap. 7 & BrB — föreslås enligt det föregående avskaffad i fredstid. De allmänna straffbestämmelser- na i BrB om misshandel, olaga hot, olaga tvång och våld eller hot mot tjänsteman blir i stället tillämpliga. , _

I 7 5 andra stycket finns en straffskärpningsregel då riket är i krig. Det har ansetts att vissa fall av_ våld och hot om våld under krigstid är av särskild svårhetsgrad. Främst avses sådana fall där någon angriper sin förman. Men även vaktposter har ansetts böra tillerkännas ett starkare skydd i de farliga situationer som kan uppkomma under krig. Särskilt under strid eller liknande fall har våld eller hot om våld mot förman eller vaktpost ansetts kunna föranleda lika allvarliga men för försvarsmakten som lydnadsbrott (se SOU 1946:83 s. 89—90). _

Behovet av en straffbestämmelse för angivna situationer under krig torde alltjämt föreligga. Kommittén föreslår därför att en särskild straffbestäm- melse om våld eller hot mot förman tas in i 21 kap. 6 & BrB.

Missfirmelse mot krigsman och oskickligt beteende

Brotten missfirmelse mot krigsman och oskickligt beteende — 21 kap. 8 och 9 && — föreslås såsom förut nämnts avskaffade i fredstid. Det synes ej heller föreligga behov av att ha dessa gärningar kriminaliserade under krigsförhål- landen. Anmärkas bör att ett visst straffrättsligt skydd mot förolämpningar ges i 5 kap. 35 BrB.

Upp vigling av krigsmän

Såsom angivits i det föregående föreslår kommittén att Straffbestämmelsen om uppvigling av krigsmän — 21 kap. 10 & BrB — upphävs och att de gärningar som avses i den bestämmelsen med vissa jämkningar förblir kriminaliserade genom att stadgandet i 16 kap. 5 åBrB om uppvigling utvidgas till att omfatta också uppvigling av krigsmän. Någon särskild straffskärpningsregel för krigsförhållanden finns ej och synes ej heller erforderlig.

Undanhållande och rymning

Brotten undanhållande och rymning — 21 kap. 11 och 12 åå BrB — föreslås såsom förut nämnts avskaffade i fredstid såvitt avser anställda. För värnpliktiga föreslås en straffbestämmelse i värnpliktslagen. som kan bli tillämplig på längre tids olovlig utevaro.

Det torde av hänsyn till försvarsmaktens effektivitet vara nödvändigt att under krigsförhållanden ha kvar ett särskilt straffansvar för olovlig utevaro gällande för alla kategorier krigsmän.

De nuvarande straffbestämmelserna om undanhållande och rymning kan därvid föras samman till en regel om straffansvar för olovlig utevaro. Brottet bör benämnas rymning och omfatta i princip all olovlig frånvaro. som sker uppsåtligen. I likhet med vad som sagts i fråga om lydnadsbrottet bör även detta brott kunna beivras inom ramen för det föreslagna disciplinansvars- systemet.

På motsvarande sätt som föreslagits under avsnittet om lydnadsbrott bör den föreslagna straffbestämmelsen i 39 & värnpliktslagen ej tillämpas under krigsförhållanden om den olovliga utevaron är belagd med straff enligt BrB. Straffbestämmelsen om rymning upptas i 21 kap. 5 % BrB.

Övergivande av post

Såsom förut nämnts föreslås brottet övergivande av post — 21 kap. 13 & BrB — avskaffat i fredstid. Möjligheten att införa en särskild straffbestämmelse. som ej endast avser krigsmän, i Skyddslagen har också berörts i det föregående.

Bestämmelsen om övergivande av post torde ha sin egentliga betydelse under krigsförhållanden då brottet kan få mycket allvarliga verkningar. Det torde därför vara nödvändigt att även i framtiden straffsanktionera brott mot vakttjänst och liknande uppgifter. Detta kan ske genom bibehållande av straffbestämmelsen i BrB att gälla endast under krigsförhållanden eller genom en ny bestämmelse i Skyddslagen eventuellt kombinerad med en straffskärpningsregel för krig.

Skyddsintresset torde alternativt kunna tillgodoses inom ramen för det i det följande föreslagna straffansvaret för grövre fel i tjänsten. De gärningar som nu kan inrymmas under brottet övergivande av post torde regelmässigt kunna bedömas som tjänstebrott av nämnda art. Särskilt allvarliga fall kan dessutom inrymmas under t. ex. brottet landsförräderi. På grund av det sagda anser kommittén det inte heller för krigsförhållanden är behövligt att ha en särskild straffbestämmelse om övergivande av post.

Onykterhet i tjänsten och förargelseväckande beteende

Brotten Onykterhet i tjänsten och förargelseväckande beteende — 21 kap. 14 och 16 55 BrB — hari det föregående föreslagits avskaffade i fredstid. Något behov av särskilt straffansvar för dessa gärningar under krigsförhållanden torde ej föreligga.

Tjänstefel

Kommittén föreslår, såsom förut nämnts, att brottet tjänstefel — 21 kap. 18 & BrB — avskaffas i fredstid. Normalfallen av tjänstefel kommer att beivras inom det föreslagna disciplinansvarssystemet. Detta system är tänkt att användas såväl under normala fredsförhållanden som under krig. En utgångspunkt bör därför vara att de gärningar som nu ryms inom det normala tjänstefelet bör vara straffria även under krigsförhållanden.

Vad gäller de grova tjänstefelsbrotten — 21 kap. 18 å andra stycket BrB — har dessa i tidigare avsnitt i huvudsak angivits bestå av — frånsett vissa värnpliktsvägrarfall — sådana brott mot tjänsteföreskrifter som antingen kan beivras genom disciplinansvar eller också är så straffvärda att de är att hänföra till t. ex. allmänfarliga brott eller förmögenhetsbrott eller, om de begås under myndighetsutövning, kan beivras såsom myndighetsmissbruk enligt 20 kap. 1 & BrB.

Vad sålunda återgivits torde vara tillräckligt för att motivera straffrihet under normala fredsförhållanden. Det bör dock uppmärksammas att tjänsteansvarskommittén bl. a. skall undersöka om den gränsdragning som f. n. gäller enligt 20 kap. 1 & mellan det straffbara och det straffria området är ändamålsenligt avvägd. I den mån den nämnda kommittén föreslår en förändring av det straffbara området kan bl. a. utformningen av en regel om grova tjänstefel komma att påverkas.

Det kan vara på sin plats att här något diskutera olikheterna mellan straffbestämmelserna i 20 kap. 1 5 och den nuvarande bestämmelsen om tjänstefel i 21 kap. 18 %.

Bestämmelsen om tjänstefel är till en början tillämplig på krigsmän. Någon motsvarande begränsning i fråga om personkretsen finns ej i 20 kap. 1 5. Å andra sidan är tjänstefelsbestämmelsen ej begränsad till myndighets- utövning utan möjliggör straffansvar för varje brott mot föreskrifter o. dyl. i tjänsten. Bestämmelserna om oriktig myndighetsutövning däremot avgrän- sar det straffbara området till just myndighetsutövning.

I vad mån det uppstått ett glapp mellan de båda bestämmelserna med hänsyn till rekvisitet myndighetsutövning är ej lätt att ange. Det torde vara en uppgift för tjänsteansvarskommittén att utreda detta. Såvitt angår försvar- smaktens verksamhet under krigsförhållanden förefaller det emellertid under alla omständigheter långsökt att i fråga om vissa former av verksamheter tala om myndighetsutövning. Vid t. ex. sådan verksamhet som krigföring synes det främmande att tala om myndighetsutövning i den mening som avsesi bestämmelsen. Självklart är dock att myndighetsutövning i stor utsträckning förekommer inom försvarsmakten även i sådana sammanhang.

Oavsett hur därmed förhåller sig kan det under krig vara motiverat att ha

kvar ett straffansvar för krigsmän som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter vad som åligger dem i tjänsten. Bestämmelsen bör vara subsidiär till bestämmelsen i 20 kap. 1 & BrB och omfatta de fall av brott mot tjänsteföreskrifter m. m. som ej kan inrymmas under begreppet myndighets- utövning.

En sådan bestämmelse bör emellertid också finnas för att täcka in de grova fall av brott mot tjänsteplikten som ej inryms under 20 kap. 1 & av det skälet att något förfång för enskild eller det allmänna ej kan sägas föreligga. Här skall tillfogas att det ej förefaller helt klart om det för tillämpning av det sist nämnda lagrummet nödvändigtvis behöver visas att förfång föreligger i det enskilda fallet. Förarbetena synes närmast ge vid handen att man åtminstone i vissa typfall ansett att fara för förfång är tillräckligt. Det torde ankomma på tjänsteansvarskommittén att granska även utformningen av detta rekvisit.

Sammanfattningsvis kan sägas att med den utformning bestämmelsen i 20 kap. 1 & har f. n. det synes nödvändigt att i framtiden för krigsmän ha kvar ett särskilt straffansvar för grova tjänstefel. En straffbestämmelse härom föreslås bli upptagen i 21 kap. 11 & BrB.

Bestämmelserna i det nuvarande 22 kap. BrB (Krigsartiklarna)

lfrågavarande bestämmelser kan vara tillämpliga under beredskapstillstånd eller då riket äri krig eller regeringen med hänsyn till krigsfara eller andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden förordnat därom.

Landsförräderi, landssvek och landsskadlig vårdlöshet

Landsförräderifallen — 22 kap. 1 och 2 åå BrB — är uppdelade i två grupper. Den första avser fall då någon begår gärning som är ägnad att medföra avsevärt men för rikets försvarsmakt eller eljest för försvaret av riket eller för folkförsörjningen. Den andra avser gärningar som innefattar avsevärt bistånd åt fienden. För att göra lagtexten tydligare och mera lättläst har emellertid vissa typfall jämte en allmän klausul upptagits under fem särskilda punkter.

Under punkterna 1—4 upptas vitt skilda gärningar som främst har det gemensamt att de anses vara av förrädisk natur. En del av de beskrivna gärningsformerna är i och för sig kriminaliserade på andra håll i BrB.

I punkt 1 talas om att någon ”hindrar, missleder eller förråder krigsfolk eller andra som är verksamma för försvaret av riket eller förleder dem till myteri, trolöshet eller modlöshet,”. Härom kan sägas att den som förråder krigsfolk eller andra som är verksamma för försvaret i regel gör sig skyldig till spioneri. Att förleda någon till myteri medför ansvar för anstiftan av myteri.

I punkt 2 talas om att någon ”förråder, fördärvar eller skadar befästning, krigsmateriel. förråd, kraftanläggning, trafikled, fartyg eller annat av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen”. Härom kan sägas att även förrådande av angiven anläggning oftast innebär spioneri. Vidare är det sabotage eller skadegörelse om man fördärvar eller skadar sådan anlägg- ning.

I punkterna 3 och 4 upptas mer rena gärningsformer som ej har direkt motsvarigheti andra straffbestämmelser i BrB. 1 punkt 3 talas om att någon

"genom osann framställning sprider misströstan bland allmänheten”. En motsvarighet till punkt 3 finns dock i 2a & om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet.

I och för sig skulle det vara möjligt att från landsförräderibrottet ta bort de gärningsformer som är straffbelagda i andra bestämmelser. Strafflatituderna i fråga om spioneri och sabotage är sådana att gärningar av detta slag kan medföra samma maximistraff oavsett vilken bestämmelse som tillämpas.

Lämpligheten av en sådan begränsning kan dock starkt ifrågasättas. Resultatet skulle bli att typiskt förrädiska gärningar bedöms efter olika lagrum, varvid kanske endast de mindre allvarliga gärningsformerna skulle stå kvar som landsförräderibrott.

Ett annat alternativ till förändring av bestämmelserna om landsförräderi är att ersätta den uppräkning i fem punkter som nu finns med några gemensamma kriterier och därmed göra bestämmelsen i 1 & mindre ålderdomligt kasuistisk. Eftersom gärningsformerna till sin natur är så skilda synes detta ej vara någon lätt uppgift.

Som förut nämnts synes dock det enda gemensamma kriteriet vara gärningens förrädiska natur; jfr. punkt 5. vari mot bakgrund av vad som sägs i punkterna 1—4 talas om "annan dylik förrädisk gärning”. En straffbestäm- melse som endast upptar ”förrädisk gärning" eller "handling eller underlå— tenhet av förrädisk art" eller liknande i stället för punkterna 1—5 torde bli tämligen intetsägande.

Kommittén har i fråga om det straffbara området ej funnit skäl till annan ändring av bestämmelsen än att den gärning som anges under punkten 3 kan utgå ur uppräkningen av vad som anses vara landsförräderi. Enligt kommitténs mening är gärningsbeskrivningen under denna punkt oklar och svårtolkad. Dessutom finns en särskild straffbestämmelse för dessa och liknande fall i nuvarande 2a &. På angivna skäl anser kommittén att punkten 3 kan upphävas.

I övrigt inskränker sig kommitténs förslag till en språklig och redaktionell översyn av bestämmelsernai 1 och 2 55. De olika brotten landsförräderi och landssvek föreslås bli upptagna under var sin paragraf. 1 & respektive 2 %. Brottet landsskadlig vårdslöshet som nu finns under 2 %$ upptas i stället i 3 &. I en särskild paragraf— 4 é— upptas den bestämmelse som nu finns i 1 58 andra stycket sista meningen, enligt vilken det i vissa fall ej skall dömas till ansvar.

Ryktesspridning till fara för rikets säkerhet

Denna straffbestämmelse — 22 kap. 2a & BrB — har senast varit föremål för omprövning av den s. k. spionbrottsutredningen, som i betänkande i april 1979 (Ds Ju 197916) föreslagit bl. a. att bestämmelsen ändras och flyttas tillbaka till 19 kap., där den tidigare hört hemma för att således i princip bli tillämplig även under andra tider än under beredskapstillstånd och krig.

Betänkandet har remissbehandlats och regeringens förslag (prop. 1979/ 80:176) innebar att någon ändring i denna bestämmelse ej var påkallad. Riksdagen hade samma uppfattning. Med hänsyn härtill har kommittén ej funnit skäl att överväga några ändringar. I kommitténs förslag finns bestämmelsen i 22 kap. 5 Ö BrB.

Överlöpande till fienden

Under brottet överlöpande till fienden — 22 kap. 3 & BrB — upptas två skilda gärningar. Bestämmelsen i första stycket riktar sig endast till krigsmän medan stadgandet i andra stycket riktar sig till svenska medborgare över huvud taget. Med den indelning av brotten i 21 respektive 22 kap. som föreslagits i det föregående — med brott under krigsförhållanden av krigsmän i 21 kap. och av alla i 22 kap. — måste de två gärningsformerna skiljas åt.

Brottet i första stycket utgörs av att krigsman ”går över till fienden eller eljest frivilligt överlämnar sig åt denne" och kan ses som en försvårande omständighet vid rymning.

Under förarbetena till den nuvarande lagstiftningen diskuterades om inte överlöpande till fienden enligt första stycket kunde bestraffas genom särskild straffskärpning för brottet rymning. Följande skäl angavs mot en sådan lösning (SOU 1946:83 s. 142):

Fall kunde möjligen tänkas då en överlöpare icke begår brottet på sådant sätt, att rymning överhuvud kan anses föreligga. Vidare torde det vid överlöpande i motsats till rymning finnas behov av att straffbelägga försök. Slutligen kan också framhållas att överlöpande innesluter ett avsevärt starkare förrädiskt moment än rymning, vilket i sin tur medför att straffsatserna för det förstnämnda brottet icke utan vidare kunna anslutas till de för sistnämnda brottstyp föreslagna latituderna.

Häremot kan sägas att det är svårt att tänka sig något fall där en krigsman. för vilken det utmärkande är att han är tjänstgöringsskyldig vid försvarsmakten, kan övergå till fienden utan att ett rymningsbrott föreligger. Ett teoretiskt tänkbart fall är att en krigsman under tjänstledighet övergår till fienden men återvänder innan han gjort sig skyldig till olovlig utevaro. Detta och andra liknande fall torde dock i praktiken vara så sällsynta att man kan bortse ifrån dem.

Vad gäller de två andra anförda skälen kan sägas att försök till rymning under krig är straffbelagt och även kommer att vara det i framtiden samt att straffskalan för allvarliga fall av rymning kan anpassas till den som gäller för brottet överlöpande till fienden om detta bedöms nödvändigt.

Något avgörande hinder mot att låta överlöpande till fienden ingå som ett försvårande moment till brottet rymning torde således ej föreligga. Kommittén föreslår därför att den nuvarande gärningsbeskrivningen i 35 första stycket tas in under brottet rymning i föreslagna 21 kap. 5 & BrB.

Gärningen i andra stycket av 3 & har ansetts vara ett typiskt förräderibrott, och den har tidigare varit straffbelagd som krigsförräderi dvs. föregångaren till landsförräderi. Överföringen till 3 % skedde i samband med BrB:s tillkomst.

Denna överflyttning torde ha föranletts av lagtekniska skäl. Att en svensk medborgare bär vapen mot riket har ansetts alltid böra falla under en sträng straffskala även om hans insats på fiendesidan icke i det särskilda fallet varit sådan att den varit ägnad att medföra men för rikets försvarsmakt eller innefattat bistånd åt fienden i den omfattning som krävs för tillämpning av bestämmelserna i 1 5.

Det kan ifrågasättas om det numera är sakligt motiverat att upprätthålla den skillnad i straffbarhet med avseende på medborgarskap som f. n.

föreligger. Frågan är om inte den ökade rörlighet som tar sig uttryck i såväl att svenska medborgare utvandrar som att utländska medborgare tar stadigvarande hemvist i Sverige kan sägas ha minskat medborgarskapets betydelse i detta avseende.

Ett avskaffande av särbestämmelsen för svenska medborgare som bär vapen mot riket torde inte innebära någon längre gående avkriminalisering eftersom bestämmelserna om landsförräderi och landssvek alltjämt skulle vara tillämpliga. Kommittén föreslår därför att bestämmelsen upphävs.

Samröre med fienden

Denna bestämmelse — 22 kap. 4é BrB — kan sägas komplettera straffbe- stämmelserna i 1 och 2 && samt i 19 kap. 5—8 åå om spioneri och obehörig befattning med hemlig uppgift. I bestämmelsen straffbeläggs varje förbin- delse med fienden som ej sker med vederbörlig tillåtelse oavsett vilket uppsåt gärningsmannen har. Syftet är att förhindra situationer som lätt kan medföra att fienden får upplysningar som kan skada försvaret.

Brottet, som kan föranleda disciplinstraff eller fängelse i högst två år, får handläggas i disciplinmål.

Det finns givetvis skäl att upprätthålla det principiella förbudet mot obehörig förbindelse med fienden även i framtiden. Det kan dock ifrågasättas om ett brott av detta slag är så allvarligt att det behöver vara straffsanktionerati BrB. Brottet hör till den typ av förseelser som bör kunna beivras inom ramen för det utomstraffrättsliga disciplinansvaret. Lämpligen bör man i tjänstereglementet för försvarsmakten ta in en förbudsbestämmel- se härom. Kommittén föreslår därför att Straffbestämmelsen upphävs.

Undergrävande av stridsviljan

Denna straffbestämmelse — 22 kap. 5 & BrB — upptar gärningar som i och för sig kan vara straffbara enligt flera andra lagrum. Gärningarna består i att krigsman under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara råder krigsmän att ge sig åt fienden eller annorledes i krigsmäns närvaro obehörigen företager något som är ägnat att framkalla trolöshet eller modlöshet. Det kan sättas i fråga om det av lagtekniska skäl är nödvändigt att ha kvar en särbestämmelse av denna innebörd.

Med hänsyn till att lagrummet främst är tillkommet för att inskärpa vikten av att obehörig påverkan ej förekommer i de särskilt allvarliga lägen som beskrivs i paragrafen finner kommittén det dock av psykologiska skäl vara motiverat att Straffbestämmelsen finns kvar. Kommittén föreslår därför inga sakliga förändringar i fråga om denna bestämmelse, som i förslaget återfinns i 21 kap. 75 BrB.

Försvarsskadlig ryktesspridning

Denna bestämmelse — 22 kap. 6 åBrB — äri huvudsak avsedd att komplettera bestämmelsen i 2a & om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet. Syftet är att straffbelägga även ryktesspridning inom en mindre krets än den som anges i 2a &.

Det kan i och för sig ifrågasättas om det är nödvändigt att ha kvar denna

straffbestämmelse. De fall som i praktiken ej skulle kunna bestraffas enligt nu gällande 2a å eller 5 å (undergrävande av stridsvil jan) torde vara sällsynta. Vanligtvis torde det av omständigheterna framgå att en ryktesspridare haft uppsåt att vända sig till en större krets, varför 2aå kan tillämpas. I allvarligare lägen som t. ex. under strid kan ryktesspridning även till en mindre krets bestraffas enligt 5 å. Av främst psykologiska skäl bör bestämmelsen enligt kommitténs mening ändå vara kvar.

Den bör dock placeras som ett särskilt stycke i den föreslagna bestämmel- sen i 22 kap. Så och utvidgas på så sätt att däri straffbeläggs även ryktesspridning bland krigsmän oberoende av om gärningsmannen är krigsman eller ej. En sådan utvidgning är motiverad av samma skäl som anförts ovan rörande uppvigling.

Olovlig sammankomst

Enligt 2 kap. 1 å regeringsformen (RF) är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad bl. a. mötesfrihet dvs. frihet att anordna och bevista sammankomst för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte. Begreppet mötesfrihet har ersatt uttrycket församlingsfrihet, som ansågs innefatta mötesfrihet och demonstrationsfrihet.

Mötesfriheten får enligt 2 kap. 12 och 14 åå RF begränsas genom lag endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle och endast om särskilt viktiga skäl föranleder det t. ex. hänsyn till rikets säkerhet. Av motiven till RF (prop. 1975/76 5. 156) framgår att med inskränkningsändamålet "rikets säkerhet" åsyftas bl. a. bestämmelsen om straff för olovlig sammankomst i 22 kap. 7 å BrB.

För medborgare i allmänhet är mötesfriheten närmare reglerad i lagen om allmänna sammankomster. Enskilda möten och sammankomster har dock lämnats utanför denna lagstiftning. Med hänsyn till faran för försvarsmak- tens effektivitet har särskilda begränsningar i mötesfriheten ansetts nödvän- diga under beredskaps— och krigstid. Dessa begränsningar har kommit till uttryck genom bestämmelsen om olovlig sammankomst.

Även om förbudet mot vissa sammankomster är begränsat till beredskaps- och krigstid är inte mötes- och yttrandefriheten inom försvarsmakten helt oinskränkt under fredstid. Förutom att lagen om allmänna sammankomster kan tillämpas torde inom militära anläggningar militära förmän ha rätt att närvara vid sammankomst av krigsmän och kunna ingripa mot sammankom- sten, om det förekommer något som strider mot lag eller stör allmän ordning eller ordningen inom försvarsmakten. Om avsikten med en sammankomst är att stämpla till brott av svårare art kan straff inträda för stämpling enligt 23 kap. 2 å BrB. I vissa fall kan också straffbarhet inträda för uppvigling av krigsmän.

Möjligheterna att på olika sätt ingripa mot sammankomster bland krigsmän särskilt inom militära anläggningar är således ganska vidsträck- ta.

I detta sammanhang kan erinras om de jämförelsevis liberala bestämmel- ser (FFS 1978:51) som försöksvis gäller för mötesverksamheten vid förband. Bestämmelserna är inte uttryckligen begränsade till att gälla enbart under fredstid, men de kan givetvis av regeringen upphävas under beredskapstill-

stånd och krig. Några begränsningar i fråga om vad som får avhandlas vid sådana möten har ej angivits. Å andra sidan sägs i bestämmelserna att tillstånd till sådant möte får förenas med villkor som behövs av hänsyn till ordning och säkerhet.

De inskränkningar i mötesfriheten som här givits utan lagstöd har ansetts ligga utanför det förutnämnda grundlagsskyddet. Bestämmelserna gäller i huvudsak möten inom regementsområdet dvs. enskilt område. I fråga om sådant område torde gälla att den som disponerar över sådant område också råder över t. ex. om där skall få hållas politiska möten (se SOU 1975:75 bilaga 7 s. 307).

I den mån dessa mötesbestämmelser skall tillämpas under beredskapstill- stånd och krig kan de möjligen komma i konflikt med straffbestämmelseri om olovlig sammankomst i vissa fall. För straffansvar krävs att sammankomsten skall ha hållits obehörigen. I de fall där tillstånd givits för sammankomsten enligt mötesbestämmelserna torde straffbestämmelsen ej kunna tillämpas även om det under sammankomsten avhandlas något som i och för sig faller in under bestämmelsen.

Med hänsyn till den mera öppna attityd till mötesverksamhet inom förbanden som tagit sig uttryck i nämnda bestämmelser kan det sättas i fråga om det längre är sakligt motiverat att ha kvar straffbestämmelsen för olovlig sammankomst. De för brottet angivna kriterierna är vidare så allmänt hållna att det kan antas vara mycket vanskligt att tillämpa bestämmelsen i praktiken. Dessutom kan hävdas att även om man utmönstrar bestämmelsen om olovlig sammankomst kommer det såsom framgått av det föregående att kvarstå tillräckliga möjligheter att ingripa mot sammankomster inom de militära förbanden. På anförda skäl föreslår kommittén att bestämmelsen upphävs.

Försummande av krigsförberedelse, dagtingan och stridsförsum- lighet

Dessa bestämmelser — 22 kap. 8—10 åå BrB — har det gemensamt att de behandlar brottstyper som kännetecknas av bristande pliktuppfyllelse i samband med krigsförberedelse eller den direkta krigföringen.

De förfaranden som är kriminaliserade i dessa bestämmelser bör även framdeles vara straffsanktionerade. Det kan dock ifrågasättas om det behövs tre särskilda bestämmelser härom.

Bestämmelserna straffsanktionerar förfaranden som alltid kan sägas innebära åsidosättande av föreskrifter, order eller befallningar eller vad som följer av tjänstens beskaffenhet. Utan särskilda straffbestämmelser skulle samtliga förfaranden utgöra allmänna brott t. ex. landsförräderi eller lydnadsbrott eller tjänstebrott såsom myndighetsmissbruk eller tjänstefel.

En utmönstring av de tre bestämmelserna skulle därför inte innebära någon avkriminalisering. Straffskalorna för de andra brott som kan bli aktuella skulle dock behöva justeras. Särskilt torde detta gälla det tidigare föreslagna brottet av typen grovt tjänstefel. Till denna bestämmelse kan man tänka sig straffskärpningsregler för förfaranden som f. n. finns i 8—10 åå.

Det torde å andra sidan inte minst av psykologiska skäl alltjämt vara av värde att bibehålla ett särskilt straffhot för den typ av förfaranden som det

här är fråga om. I bestämmelserna konkretiseras vissa plikter som framstår som synnerligen viktiga för krigföringen och vilkas åsidosättande skulle i hög grad inverka menligt på försvarsmaktens effektivitet. Kommittén föreslår därför endast begränsade förändringar i dessa straffbestämmelser, som upptas i 21 kap. 8—10 åå BrB.

Folkrättsbrott

Det nuvarande folkrättsbrottet — 22 kap. 11 å BrB — har utarbetats med beaktande av i huvudsak alla berörda konventioner utom de två år 1977 tillkomna tilläggsprotokollen till Genevekonventionerna. Det första proto- kollet (Protokoll I) rör skydd för offren i internationella väpnade konflikter och det andra (Protokoll II) handlar om skydd för offren i icke-internatio- nella väpnade konflikter. Med konflikter av det senare slaget avses konflikter som inte täcks in av Protokoll I och som äger rum inom en fördragsslutande stats territorium mellan denna parts väpnade styrkor och andra styrkor som kontrollerar ett visst område och äri stånd att genomföra sammanhängande och samordnade militära operationer.

Protokoll I är indelat i sex huvudavsnitt. Del I utgörs av allmänna bestämmelser. Del II reglerar skyddet av sårade, sjuka och skeppsbrutna. Del III behandlar stridsmetoder och stridsmedel samt kombattanters och krigsfångars status. Del IV innehåller bestämmelser om skyddet för civilbe- folkningen. Del V och VI innehåller verkställighets- respektive slutbestäm- melser.

Protokoll II är indelat i fem delar. DelI utgörs av bestämmelser om protokollets tillämpningsområde. Del II innehåller grundläggande bestäm- melser om human behandling, del III regler om skyddet för sårade, sjuka och skeppsbrutna, del IV regler om skyddet av civilbefolkning och del V slutbestämmelser.

I propositionen (1978/79:77 s. 47) angående godkännande av 1977 års tilläggsprotokoll uttalade departementschefen bl. a. följande om vilka konsekvenser för svensk lagstiftning som kunde uppkomma med anledning av Sveriges godkännande av de båda protokollen.

En följd av den Iagstiftningsteknik som har använts i 22 kap. 11å BrB blir att bestämmelsen efter en svensk ratifikation av de båda tilläggsprotokollen i princip kommer att omfatta även överträdelser av protokollen. Den vidareutveckling av folkrätten i krig som har skett genom dessa protokoll kan emellertid motivera en översyn av den aktuella Straffbestämmelsen. Det bör också anmärkas att artikel 86 punkt 2 i Protokoll I innehåller vissa bestämmelser om överordnads ansvar för underordnads handlingar som åtminstone delvis synes sakna direkt motsvarighet i den nuvarande straffrättsliga regleringen. — — —

F. n. utreds det militära ansvarssystemet av militäransvarskommittén (Ju 1977:09). I kommitténs uppdrag ingår också att se över 22 kap. BrB i dess helhet samt att därvid beakta de båda tilläggsprotokollen till 1949 års Genevekonventioner. Frågan om ändringar i BrB på grund av en ratifikation från Sveriges sida av de båda protokollen behöver därför inte tas upp i detta sammanhang.

Som jag nyss nämnde anses i 22 kap. 11 åBrB missbruk av kännetecknet röda korset vid krigföring som ett exempel på sådant förfarande i strid mot gällande avtal med främmande makt som utgör folkrättsbrott. Ratificeras Protokoll I av Sverige blir det fullt klart att ett missbruk av FN:s kännetecken eller civilförsvarets internationella

kännetecken som krigslist c. (1. på motsvarande sätt kommer att omfattas av straffbestämmelseri. I avbidan på resultatet av militäransvarskommitténs arbete torde det inte vara nödvändigt att uttryckligen ange detta i lagtexten.

1949 års Genevekonventioner omfattar över 400 artiklar, de flesta ganska detaljerade. Konventionerna innehåller bestämmelser om skyldighet för de fördragsslutande staterna att i den nationella lagstiftningen införa straff för överträdelser av konventionsbestämmelserna. Denna skyldighet har dock begränsats till att avse svåra överträdelser.

Iden svenska lagstiftningen har genom 22 kap. 11 å BrB en kriminalisering skett utan någon motsvarande begränsning till svåra överträdelser (”grave breaches”). Beträffande överträdelser av folkrätten som har begåtts i annat fall än vid krigföring krävs det dock för straffbarhet att överträdelsen har vållat en olägenhet som inte är ringa. Vidare gäller enligt 13 å, att om gärningsmannen inte saknade anledning anta att gärningen enligt krigsbruk var tillåten, straffet kan sänkas eller, vid synnerligen förmildrande omstän- digheter, helt utebli.

Genom första tilläggsprotokollet till Genevekonventionerna tillkommer ytterligare ett hundratal artiklar, varav flertalet är mycket detaljerade. Då det dessutom finns en rad andra konventioner som straffsanktioneras genom 11 å kan det ifrågsättas om man inte numera har sprängt ramen för vad som rimligen bör omfattas av ett blankettstraffbud med livstids fängelse i straffskalan. Inte heller tilläggsprotokollet förpliktar oss att straffbelägga annat än svåra överträdelser.

Beaktansvärda skäl talar därför för att straffansvaret enligt 11 å begränsas till de allvarligaste fallen. Detta kan ske genom att paragrafens tillämpnings- område uttryckligen begränsas till att avse ”svåra överträdelser”, en lösning som har den fördelen att man därigenom anknyter till den terminologi som numera får anses vedertagen på området.

Lindrigare överträdelser av folkrätten av en krigsman innebär i straffvärda fall regelmässigt samtidigt åsidosättande av vad som åligger honom enligt reglementen, instruktioner eller andra bestämmelser, särskilda föreskrifter eller tjänsten i övrigt och bör då kunna bestraffas enligt det nya disciplin- ansvarssystem som kan komma att gälla som ett resultat av kommitténs arbete. Härigenom kan också påföljd i sådana fall sättas in snabbare och smidigare än om man måste avvakta resultatet av en komplicerad process inför de i krigstid sannolikt utomordentligt hårt belastade domstolarna.

Med en sådan ordning kan det i gränsfall uppkomma tveksamhet om en viss förseelse är att bedöma som folkrättsbrott eller disciplinförseelse, men detta kan knappast anses innebära någon avgörande olägenhet. Motsvaran- de gränsdragningsproblem kan ju tänkas uppkomma i fråga om flertalet övriga brott enligt 22 kap. liksom på den civila sidan när det gäller avgränsningen mellan exempelvis vårdslös myndighetsutövning och tjänste- förseelse.

Iden mån frågan om åtgärder mot en utländsk krigsdeltagare som har gjort sig skyldig till en överträdelse av folkrätten kommer upp häri landet — t. ex. sedan han har tagits som krigsfånge — blir konsekvensen av den nu skisserade lösningen att lagföring kan äga rum bara i allvarligare fall. Detta synes också vara sakligt motiverat.

Vid en modernisering av 11 å bör en — självfallet ej uttömmande — exemplifiering lämnas på vad som" är svåra överträdelser.

Paragrafen upptar nu som första exempel den från lantkrigsreglementet hämtade lokutionen "användande av stridsmedel som är ägnat att förorsaka onödigt lidande". Detta synes vara en alltför diffus och oklar beskrivning för att passa in i ett modernt straffstadgande. Då det emellertid fortfarande synes vara en fördel att ge ett exempel som tar sikte på de situationer som här avses bör exemplet kunna omformuleras så att det får omfatta ”användandet av stridsmedel vars bruk är förbjudet enligt folkrätten”. Som exempel på förbud av detta slag kan nämnas 1899 års Haagdeklaration ang. förbud mot användande av kulor som lätt utvidgar sig eller tillplattas i människokroppen1 liksom 1925 års Genéveprotokoll den 17 juni*mot kvävande, giftiga eller liknande gaser och bakteriologiska stridsmedel. Det kan också gälla utnyttjande av landminor, försåtvapen eller brandvapen på ett sätt som står i strid mot reglerna i FN-konventionen från år 1980 om förbud eller restriktioner i användningen av nämnda vapentyper.

Som andra exempel upptar 11å f.n. missbruk av kännetecknet röda korset. Detta är även enligt första tilläggsprotokollet (art. 853) en svår överträdelse, men exemplet bör kompletteras med- övriga här aktuella skyddstecken, däribland parlamentärflagga (jfr första tilläggsprotokollets art. 38). Övriga former av s. k. förrädiskt förfarande — t. ex. föregivande av stridsoduglighet eller av kapitulation — är visserligen förbjudna enligt tilläggsprotokollet (art. 37) i den mån de har använts som medel att döda, såra eller tillfångata en fiende, men de nämns inte uttryckligen i tilläggspro- tokollets katalogi art. 85 över ”grave breaches”. Att förrädiska förfarandeni fall av det slag som avses nu utgör svåra överträdelser får dock anses vara allmänt vedertaget (jfr lantkrigsreglementets art. 23 b), och exemplifiering- en bör lämpligen kompletteras även med en erinran härom.

Vidare synes ytterligare exempel på svåra överträdelser böra hämtas från uppräkningen i tilläggsprotokollets art. 8523. Med hänsyn bl. a. till att det f.n. inte kan förutses om och i så fall vid vilken tid protokollet får en världsomspännande giltighet-och till att vissa delar av artikeln inte kan anses vara typiska för svenska förhållanden bör exemplifieringen dock begrän- sas.

Den nuvarande andra meningen i llå första stycket BrB tar sikte på Genevekonventionerna. Meningen får anses vara svårtillgänglig från redak- tionell synpunkt. Ett huvudskäl till den uppdelning som i gällande lydelse av paragrafen har skett av olika typer av folkrättsbrott är att de, överträdelser som avses i förstameningen är kriminaliserade oavsett om de har vållat någon skada eller ej, medan straffbarhet enligt andra meningen förutsätter 'att överträdelsen har orsakat ”skada å person, kroppsligt eller själsligt lidande eller ock annan skada eller olägenhet som ej är ringa”. Detta skäl för en uppdelning faller bort med den principlösning som har förutsatts i det föregående. Lämpligen bör andra meningen ersättas med exempel som är hämtade från de olika Genevekonventionernas uppräkning av ”grave breaches" (se I GeneVekonventionen art. 50, 11 Genevekonventionen art. 51, III Genevekonventionen art. 130 och—IV Genevekonventionen art. 147). I kommitténs förslag återges sådana exempel i punkterna 6 och 7 i 22 kap. 6 å första stycket BrB.

1 Deklarationen har be- kräftats i den resolution som den 28 september 1979 antogs vid FN-kon- ferensen om vissa kon— ventionella, extremt inhumana vapen.

För att man med den nu förutsatta konstruktionen av paragrafen skall nå fram till en lämplig avgränsning av de folkrättsliga konventioner eller grundsatser som paragrafen bör straffsanktionera, bör anges att fråga skall vara om en överträdelse av ”sådana gällande avtal eller allmänt erkända folkrättsliga grundsatser som rör den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter". Denna terminologi är numera allmänt vedertagen som en sammanfattande beteckning på de konventioner som det här gäller — dvs. i främsta rummet lantkrigsreglementet, Genevekonventionerna och första tilläggsprotokollet till dessa samt de olika vapenöverenskommelserna — liksom de sedvanerättsliga grundsatser som är aktuella i sammanhanget.

Slutligen bör paragrafen innehålla en bestämmelse om förmans ansvar för underlydandes handlingar. I art. 862 i första Geneveprotokollet föreskrivs nämligen att om en överträdelse har begåtts av en underlydande, detta inte skall frita ”hans överordnade från straffrättsligt eller disciplinärt ansvar, allt efter omständigheterna, om dessa visste eller hade erhållit underrättelser som gjorde det möjligt för dem att under rådande förhållanden sluta sig till att den underlydande begick eller skulle begå en sådan överträdelse, och om de icke vidtagit alla utförbara åtgärder som stod i deras makt för att förhindra eller beivra överträdelse”.

En bestämmelse om förmannens ansvar bör fomuleras så att denne skall dömas för folkrättsbrott, om ett sådant brott har begåtts av en underlydande krigsman och förmannen haft möjlighet att förutse brottet men inte gjort vad som ankommit på honom för att förhindra detta. Förmannen kan då enligt vanliga principer dömas till ansvar även om den underlydande krigsmännen skulle gå fri, exempelvis därför att han trodde att handlingen var tillåten (jfr 22 kap. 13 å).

Kommittén föreslår att Straffbestämmelsen om folkrättsbrott upptas i 22 kap. 6å BrB.

Övrigt

I fråga om övriga bestämmelser i 22 kap. såsom strafflindringsregeln i 13 å, bestämmelsen om förbunden stats krigsmakt i 15 å, stadgandet i 16 å andra stycket om vad som skall gälla vid ockupation och regeln i 17 å om fiendebegreppet, hänvisas till specialmotiveringen.

2.3.5 Straffrättsliga påföljder

De grundläggande bestämmelserna om disciplinstraff för krigsmän finns i 32 kap. BrB. I 6 å anges att disciplinstraffen är fritidsstraff och disciplinbot. Närmare föreskrifter om dessa påföljder finns intagnai lagen (1973:18) om disciplinstraff för krigsmän (DL).

2å DL innehåller att disciplinstraff åläggs, utom för brott mot bestäm- melse vari sådant straff är utsatt, i stället för böter, när det är fråga om brott av krigsman enligt 20—22 kap. BrB eller om annat brott som har begåtts av krigsman och som är av sådan beskaffenhet att straff för brottet kan åläggas i disciplinmål. Böter får emellertid ådömas i stället för disciplinstraff, om böter är en lämpligare påföljd med hänsyn till den brottsliges tjänstgörings- förhållanden och brottets art. I 3 å DL stadgas därutöver att disciplinstraff får

åläggas i stället för böter, när krigsman har begått annat brott än sådant som avses i 2 å DL och målet skall handläggas som militärtmål, om disciplinstraff är en lämpligare påföljd med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhål- landen och brottets art.

Av det anförda framgår att det finns stora möjligheter att från fall till fall bestämma vilken straffart som skall användas. Disciplinstraff kommer sålunda främst i fråga när brottet har stark anknytning till den felandes tjänstgöring vid försvarsmakten, brottet har karaktär av disciplinär förseelse och tjänstgöringen är av militär natur. Benägenheten hos domstolarna att döma till böter torde å andra sidan vara större när brottet visserligen har begåtts i tjänsten men har mer allmän karaktär, t. ex. trafikbrott, eller den felandes tjänstgöring är av huvudsakligen civil natur, t. ex. värnpliktig personal vid värnpliktsverket.

Enligt kommitténs direktiv finns det skäl som talar för att möjligheterna för allmän domstol att döma till militär disciplinpåföljd behålls i fall där ett nytt disciplinansvarssystem inte kan tillämpas. Vilka skäl som talar för detta anges emellertid inte. Här skall en genomgång göras av de skäl som talar för respektive emot en sådan ordning.

Genom att alla rent disciplinära förseelser under militärtjänstgöring blir avkriminaliserade i det föreslagna systemet och även bestridda ärenden skall handläggas inom försvarsmakten kommer de fall _där domstol kan ha anledning att döma till disciplinstraffi brottmål att bli avsevärt färre. De mål av disciplinär natur som återstår är dels sådana som på grund av reglerna om åtalsanmälan har kommit att överlämnas till åklagare och dels sådana som i och för sig skulle kunna handläggas inom disciplinansvarssystemet men där brottet har polisanmälts. Redan detta är ett starkt skäl för ett borttagande av domstols möjlighet att utdöma disciplinstraff i brottmål.

Visserligen kommer de allmänna domstolarna, om de blir fullföljdsorgan, att få handlägga disciplinära mål. Men dessa kommer ej att anses som brottmål utan handläggs som domstolsärenden. Det synes inte vara en principiellt god ordning att domstolar kan komma att utdöma såväl särskilda straffpåföljder för värnpliktiga i brottmål som likartade eller identiska disciplinära påföljder i fullföljdsärenden.

Vidare ger en jämförelse med befälets ställning vid handen att domstol inte kommer att kunna döma till disciplinstraff för förseelser som helt faller under LOA:s regelsystem. Från jämlikhetssynpunkt synes det därför också vara lämpligast att helt avskaffa de särskilda straffrättsliga påföljderna för krigsmän.

För den händelse det inte längre skulle finnas möjlighet att döma till disciplinstraff finns det ett sätt att göra skillnaderna mellan den straffrättsliga regleringen och disciplinansvarssystemet mindre skarpa. Man kan nämligen tänka sig att domstol skulle kunna förklara en gärning utgöra brott men med hänsyn till dess nära anknytning till tjänstgöring vid försvarsmakten överlämna åt den militära myndigheten att utdöma påföljd enligt disciplin- ansvarssystemet. Konstruktionen har systematisk anknytning till reglerna om sådan påföljdseftergift som avses i 33 kap. 9 å BrB. Denna regel gäller huvudsakligen men inte endast för fall där arbetsgivaren redan har ålagt disciplinansvar för brottet. Den tänkta bestämmelsen skulle däremot innefatta en skyldighet för den disciplinära myndigheten att pröva frågan om

disciplinpåföljd när domstol överlämnar en sådan fråga dit. Detta skulle dock kunna innebära att det uppstår konfliktsituationer, eftersom det kan tänkas att beslutsfattaren hos den militära myndigheten har en annan uppfattning om arten av eller straffvärdet hos den åtalade gärningen. Det kan också ses som en olämplig sammanblandning av två ansvarssystem med delvis olika syften.

En samlad bedömning ger vid handen att en fortsatt rätt för domstolarna att döma till disciplinstraff i brottmål knappast skulle ha någon praktisk betydelse och att en sådan rätt från principiella och systematiska utgångs- punkter knappast kan försvaras.

På anförda skäl föreslår kommittén att 32 kap. BrB om disciplinstraff för krigsmän och lagen (1973:18) om disciplinstraff för krigsmän upphävs.

2.4 Ansvarssystemets tillämpningsområde

2.4.1 Inledning

I gällande rätt är de militärstraffrättsliga bestämmelserna tillämpliga på krigsmän. Begreppet krigsman är ett tekniskt begrepp som ingalunda är utan vidare givet. Tvärtom har det under tidernas lopp genomgått avsevärda förändringar. Vad det nu innefattar framgår av21 kap. 20 å och 22 kap. 14 å BrB samt 1968 års kungörelse om innebörden i rättsligt hänseende av begreppen krigsmakten och krigsman. I fredstid inbegrips i begreppet krigsman all militär och civilmilitär personal samt viss närmare angiven civil personal. Under beredskapstillstånd och krig är i första hand alla som är tjänstgöringsskyldiga vid försvarsmakten att anse som krigsmän, om inte regeringen föreskriver särskilda undantag. Några sådana föreskrifter har inte utfärdats. .

Det av kommittén föreslagna regelsystemet föranleder att frågan om tillämpningsområdet för ansvarsbestämmelserna måste ägnas särskild upp- märksamhet. Också folkrättsliga aspekter gör sig gällande i detta samman- hang. Som en bakgrund till övervägandena bör en redogörelse lämnas för ursprunget till gällande bestämmelser och för de regler inom folkrätten som kan vara av betydelse i sammanhanget.,

2.4.2 1914 års strafflag för krigsmakten

Tillämpningsområdet i fred för strafflagen för krigsmakten var bestämt på så sätt att man delade in dem som var ansvariga enligt lagen i tre kategorier. För det första gällde den för krigsmän. Dit hänfördes officerare och underoffi- cerare vid krigsmakten samt manskap. med fast anställning vid krigsmakten (inklusive s. k. övertalig personal och reservpersonal under tjänstgöring). Värnpliktiga ansågs som krigsmän när de tjänstgjorde och viss tid i anslutning till tjänstgöringen. Krigsmän blev vidare bl. a. till tjänstgöring vid flottan eller kustartilleriet förhyrda sjömän, maskinister, hantverkare och arbetare samt vid lots- och fyrstaten anställda personer när de _var i tjänstgöring vid krigsmakten. För det andra fanns det sådana personer som utan att vara krigsmän ändå lydde under lagen. Denna kategori bestod av den personal

som vanligen kallades civilmilitär och dessutom av var och en som medföljde på flottans fartyg. Den tredje gruppen omfattade bl. a. värnpliktiga och reservpersonal, som inte var att betrakta som krigsmän (dvs. när de inte vari tjänstgöring). Dessa var straffansvariga för vissa utevarobrott och allmänna tjänstebrott.

Som krigsmän räknades sålunda enligt 1914 års lagstiftning huvudsakligen endast de som hade rent militära uppgifter.

När krigsmakten eller del därav var mobiliserad utvidgades kategorierna krigsmän med personal tillhörande polisväsendet och vissa frivilliga, i den mån de tjänstgjorde vid mobiliserad avdelning. Dessutom lydde alla som var tjänstgöringsskyldiga vid eller med behörigt tillstånd åtföljde mobiliserad avdelning under strafflagen för krigsmakten utan att dock vara krigsmän.

2.4.3 Grunderna för 1948 års lagstiftning

I det betänkande som låg till grund för 1948 års strafflagstiftning uttalades bl. a. följande (SOU 1946:83 s 128 ff). De militärstraffrättsliga bestämmel- sernas syfte var främst att värna om den för krigsmaktens effektivitet nödvändiga disciplinen. De flesta gärningar som beskrevs i de olika straffbuden skulle, om de fick fritt förövas, i större eller mindre grad äventyra disciplinen och måste därför straffbeläggas. Framför allt var det emellertid lydnadsplikten och den därmed korresponderande befälsutövningen som måste kringgärdas med straffbestämmelser. Den ledande synpunkten vid fastställande av tillämpningsområdet för dessa straffbestämmelser borde därför vara i vad mån personalen med hänsyn till tjänstens krav borde ha befälsrätt och lydnadsplikt. Därjämte borde givetvis komma i betraktande i vad mån brottslighet i andra avseenden kunde inverka på krigsmaktens effektivitet. Även de olika befattningshavarnas tjänstgöringsförhållanden borde beaktas, särskilt huruvida tjänstgöringen i allmänhet fullgjordes tillsammans med krigsmän i övervägande militär miljö eller under mera civila förhållanden.

Utredningen konstaterade därefter att det inte kunde råda något tvivel om att den militära personalen, som ju hade att genomföra krigsmaktens huvudppgift att svara för landets militära försvar, borde underställas de militärstraffrättsliga bestämmelserna. Vad beträffar den anställda civilmili— tära och civila personalen hade utredningen gjort en undersökning av tjänstgöringsförhållandena för de olika slagen av befattningshavare med särskild uppmärksamhet fäst på behovet av befälsföring. Man fann därvid att någon väsentlig inskränkning inte kunde ske i förhållande till de då gällande reglerna. Tvärtom framhölls att det mindre stränga ansvar som den civilmilitära personalen var underkastad borde utvidgas till krigsmannaan- svar. Skälet till detta var att den civilmilitära personalen bl. a. genom krigsmaktens mekanisering kommit att få befattning med rena stridsuppgif— ter. Man hänvisade också till en skrivelse från överbefälhavaren, vari denne hemställde om ett överförande av den civilmilitära personalen till krigsmän- nens kategori. Han påpekade bl. a. att det inte syntes vara riktigt att t. ex. en fast anställd läkare skulle bestraffas efter mildare lagrum än en värnpliktig läkare.

Vidare framhöll utredningen att den civilmilitära personal, som hade

ämbetsansvar, redan enligt gällande ordning kunde straffas för sådana gärningar som avsågs i strafflagen för krigsmakten, i vart fall enligt tjänstefelsbestämmelsen. Innebörden av en förändring skulle därför reduce- ras till att personalen skulle lyda under strängare straffsatser än tidigare, vilket det inte ansågs kunna göras någon befogad invändning mot. Visserligen var brott av civilmilitär personal ofta inte ur disciplinära och andra synpunkter lika allvarliga som samma brott av militärer, men utredningen påpekade att de särskilda straffbestämmelserna överlag medgav utdömande av milda straff. Man fann således att den civilmilitära personalen borde vara underkastad samma ansvar som den militära personalen.

Eftersom det inte ansågs vara möjligt att" genom en allmänt hållen beskrivning ange de befattningshavare som borde vara krigsmän, menade utredningen att man var hänvisad till en uppräkning av dem. Med hänsyn till att organisatoriska förändringar relativt ofta skulle nödvändiggöra jämk- ningar i uppräkningen förordades att dessa föreskrifter skulle utfärdas i administrativ ordning.

Sådana personer som tjänstgjorde frivilligt i krigsmakten ansåg utredning- en ha så skiftande uppgifter att frågan om deras ställning borde lösas genom föreskrifter som utfärdades av Kungl. Maj:t.

Beträffande frågan om vilka som skulle vara krigsmän under beredskaps- tillstånd och krig utöver de redan nämnda uttalade utredningen i huvudsak följande (SOU 1946:83 s. 167 ff). All civil personal inom krigsmakten borde i princip vara underkastad de militärstraffrättsliga bestämmelserna. Sålunda ansågs det vara uppenbart att personal som tjänstgjorde vid avdelning som var inbegripen i krigsföretag borde lyda under dessa bestämmelser. Man fann emellertid vidare att under tid, som det här är fråga om, de regler som i de militära straffbuden hade ställts upp för krigsmäns handlande, i allmänhet borde gälla alla som var anställda vid krigsmakten. om det med straffbuden avsedda syftet att stödja disciplinen och skydda krigsmaktens säkerhet skulle kunna uppnås. Dessa synpunkter ansåg utredningen ha tillämpning också på personer som utan att vara anställda hade skyldighet att fullgöra tjänstgöring vid krigsmakten, varmed man främst avsåg tjäns-tepliktiga enligt tjänste- pliktslagen, vissa civilförsvarspliktiga som hade ålagts skyldighet att tjänst- göra vid krigsmakten och deltagare i den frivilliga försvarsverksamheten.

Utredningen konstaterade emellertid att viss civil personal, vars uppgifter behöll sin civila karaktär även i krig, borde kunna undantas från de militärstraffrättsliga bestämmelserna. Frågan om vilka som skulle undantas fann man dock vara beroende av så många speciella omständigheter att den inte borde regleras i lag utan vara beroende av Kungl. Maj:ts prövning. Ett särskilt problem utgjordes av frågan om vilken ställning polisen skulle ha. Enligt lagen om polisens ställning under krig var polismän i viss omfattning skyldiga att delta i rikets försvar. Om de därvid underställdes militär befälhavare, borde de enligt utredningen få anses vara tjänstgörings- skyldiga vid krigsmakten och redan därigenom ha krigsmannastatus. Utredningen konstaterade vidare att det var förutsatt att polismän av egen drift eller efter order av överordnad polisman skulle ingripa mot fientliga krigsdeltagare. Därför föreslogs en särskild bestämmelse om att även denna kategori skulle anses som krigsmän.

2.4.4 Vissa folkrättsliga regler

Frågan om vilken inverkan de folkrättsliga reglerna om bl. a. krigföring och krigsfångars behandling skall ha vid utformningen av det inhemska regelsystemet synes inte ha ägnats någon större uppmärksamhet i tidigare lagstiftningsarbeten. Nu finns det emellertid anledning att närmare upp- märksamma de folkrättsliga reglerna, särskilt traktaträtten, dvs. de överens- kommelser som ingåtts mellan två eller flera stater. och försöka att ta hänsyn till dem vid utformningen av det nya ansvarssystemet i krigstid.

De traktatsbestämmelser som främst är av intresse finns intagna i dels det lantkrigsreglemente som antogs i Haag 1907. dels krigsfångekonventionen. som avslutades i Geneve 1949, dels det första av de båda tilläggsprotokoll till Genevekonventionerna som antogs i Geneve 1977 och som avser skydd för offren i internationella konflikter.

l art. 1 lantkrigsreglementet föreskrivs att krigets lagar, rättigheter och skyldigheter har tillämpning på hären och på milistrupper och avdelningar under vissa förutsättningar. Enligt art. 3 kan krigförande parters väpnade styrkor bestå av stridande och icke stridande. Personer ingående i dessa styrkor har, om de tas till fånga av fienden, rätt till behandling som krigsfångar enligt de särskilda föreskrifterna därom. oavsett om de tillhör den ena eller andra kategorin.

Reglerna om behandlingen av krigsfångar utvecklades i 1949 års tredje Genevekonvention. I art. 4 finns en uppräkning av personer som skall ha rätt till krigsfångestatus. Det är i huvudsak medlemmar av stridande parts stridskrafter. Dit räknas vidare medlemmar av milistrupper och frivilligkå— rer, vilka ingår i stridskrafterna samt medlemmar av vissa andra milistrupper och frivilligkårer under bestämda villkor. Som krigsfångar behandlas också personer som åtföljer stridskrafterna, t. ex. civila besättningsmedlemmar på militära luftfartyg och krigskorrespondenter samt medlemmar av besättning- en på handelsfartyg. Krigsfångestatus tillkommer även befolkningen på ett obesatt område, som vid fiendens annalkande självmant griper till vapen för att göra motstånd utan att ha haft tid att bilda regelrätta militära förband, under förutsättning att de bär sina vapen öppet och iakttar krigets lagar och bruk. Härutöver skall vissa andra kategorier åtnjuta behandling som krigsfångar.

Den uppdelning som i definitionerna görs på stridande och krigsfångar har befunnits opraktisk och dessa kategorier har genom första tilläggsprotokollet knutits närmare till varandra. I art. 43—47 i protokollet anges bl. a. vilka som skall anses som stridande (kombattanter) respektive vilka som skall vara berättigade till behandling som krigsfångar.

I art. 43 definieras en stridande parts väpnade styrkor som alla organiserade väpnade styrkor. grupper och enheter som står under befäl av någon som inför den parten ansvarar för sina underlydandes uppförande. Sådana väpnade styrkor skall vara underkastade ett internt disciplinärt system. som bl. a. skall säkerställa att folkrättens regler, tillämpliga i väpnade konflikter. iakttas. I samma artikel anges att medlemmarna av en parts i konflikten väpnade styrkor är kombattanter. Undantagna från sådan status är sjukvårdspersonal och militärpräster. Kombattanter är berättigade att direkt delta i fientligheterna. Vidare anges att, om en part i konflikten

införlivar en halvmilitär styrka eller beväpnade polisstyrkor med sina väpnade styrkor, denna part skall underrätta övriga parter i konflikten härom.

Art. 44 föreskriver inledningsvis att kombattant som faller i en motparts våld skall bli krigsfånge. Att en kombattant har överträtt folkrättens regler innebär inte att han har förverkat sin status eller sin rätt att behandlas som krigsfånge. I syfte att stärka civilbefolkningens skydd föreskrivs att kombattanter är skyldiga att skilja sig från civilbefolkningen, när de deltar i ett anfall. Med tanke på motstånds- och befrielserörelser, i vars natur det ligger att de döljer sig bland civilbefolkingen, har emellertid en undantags- regel skapats. Medlemmar av en sådan rörelse skall räknas som kombattan- ter under förutsättning att de bär sina vapen öppet vid varje militärt engagemang och under den tid de är synliga för motparten när de deltar i en militär förberedelse före inledandet av ett anfall, i vilket de skall delta. Denna föreskrift kan ställas mot förbudet i art. 37 att döda, såra eller tillfångata en motståndare genom förrädiskt förfarande, t. ex. genom föregivande av civil- eller nonkombattantstatus.

Om en person deltar i fientligheter utan att det klart framgår att han är kombattant skall han enligt art. 45, om han tillfångatas, behandlas som krigsfånge till dess domstol har beslutat att han inte har kombattantsta- tus.

Art. 48—60 behandlar skyddet för civilbefolkningen i olika avseenden. Detta skydd upphör för den som deltar direkt i fientligheterna. Enligt art. 50 skall såsom civil betraktas person som inte tillhör någon av de personkate- gorier som avsesi art. 4 A 1), 2), 3), och 6) i krigsfångekonventionen och art. 43 i ifrågavarande tilläggsprotokoll. De som inte skall räknas som civila är således i huvudsak medlemmar av väpnade styrkor, dvs. kombattanter. Alla andra är att betrakta som civila.

2.4.5 Överväganden och förslag

Begreppet krigsman har i nu gällande lagstiftning främst använts för att få en samlande benämning på dem som är straffansvariga enligt 21 kap. BrB och som är bundna av vissa andra för militära förhållanden avsedda stadganden. Begreppet har t. ex. haft betydelse för många bestämmelser i tjänsteregle- mentet för försvarsmakten (TjRF).

De tidigare av kommittén föreslagna förändringarna av ansvarssystemet innebär i huvudsak att de flesta brott av krigsmän, som nu finns upptagna i 21 kap. BrB. försvinner ur den fredstida strafflagstiftningen och att en kategoriindelning sker beträffande det disciplinära ansvaret av å ena sidan anställda och å andra sidan värnpliktiga och därmed jämställda. En sådan reform medför att behovet av den samlande benämningen krigsman radikalt minskar. Det kan också framhållas att termen krigsman språkligt sett inte synes särskilt adekvat i fredstid. Kommittén föreslår därför att krigsmanna- begreppet tas bort för fredstid.

En sådan åtgärd innebär i första hand att de straffbud som avses bli överförda från 21 kap. BrB till andra ställen i balken måste få en förändrad utformning. De anges ju f. n. äga tillämpning på krigsmän. Den kategori som fortsättningsvis skall vara straffansvarig för myteri och uppvigling, som det

närmast är fråga om, kan då inskränkas till personal som tjänstgör vid förband eller annan avdelning av försvarsmakten och som således är inbegripen i militär verksamhet. Kommittén föreslår att begreppet krigsman i dessa straffbestämmelser ersätts med ”försvarsmaktens militära eller civilmilitära personal”. Det kan tilläggas att civilmilitärutredningen i sitt slutbetänkande "Försvarsmaktens personalkategorier” (SOU 1982:48) före- slagit en ny kategoriindelning av försvarsmaktens personal innebärande bl. a. att begreppet civilmilitär personal tas bort.

Tidigare har frågan om vilken personal som en ny disciplinlag skall omfatta bara berörts i förbigående. Därvid har konstaterats att en sådan lag främst kommer att gälla för dem som fullgör tjänstgöring enligt värnpliktslagen. Däremot föreslås de som är anställda inom försvarsmakten i fredstid vara underkastade reglerna i LOA. Det kan dock diskuteras under vilket ansvarsystem en anställd skall lyda då han under fredstid tjänstgör vid krigsorganiserade förband t. ex. under krigsförbandsövningar. Skäl kan då anföras för att ett anställt befäl skall lyda under samma regler som gäller för värnpliktigt befäl och övriga som tjänstgör direkt enligt värnpliktslagen. Eftersom det föreslås att den nya disciplinlagen skall gälla all personal under krigsförhållanden kan som skäl också anföras att samma ansvarsregler bör gälla då personalen övar i krigsorganiserade förband.

Å andra sidan gäller att de anställda befälen i regel fullgör denna typ av tjänstgöring inom ramen för sin anställning och med sedvanliga anställnings- förmåner, och kravet på likställdhet med annan anställd personal under fredsförhållanden kan även åberopas här. Kommittén har stannat för att låta avvägningen utfalla så att det under fredstid bör vara avgörande om befälet fullgör tjänstgöringen i sin militära anställning eller ej; se härom i specialmotiveringen till 1 å disciplinlagen.

Det finns emellertid inom försvarsmakten personer som varken är värnpliktiga eller anställda men som enligt gällande rätt är krigsmän. Hit hör till en början kvinnor som genomgår utbildning för att vinna anställning som officerare vid försvarsmakten (se 21 kap. 20 å första stycket BrB). Tjänstgöringen är reglerad i lagen (1980:1021) om militär grundutbildning för kvinnor. Dessa kvinnor bör föras in under den nya disciplinlagen av samma skäl som anförts för att de enligt gällande rätt är krigsmän (se prop. 1980/81:43 s 6 ff). Detsamma bör gälla för dem som genomgår utbildning vid förberedande officersskolor.

Till förut nämnda kategori hör vidare hemvärnspersonalen och den civilmilitära A-personalen, varmed förstås sådan personal som placeras för ständig tjänstgöring inom totalförsvaret. Dessa fullgör sin tjänstgöring på grund av kontrakt men torde för den skull inte vara att anse som arbetstagare enligt LOA. Deras tjänstgöringsförhållanden regleras nämligen huvudsakli- gen genom hemvärnskungörelsen respektive kungörelsen om frivillig för- svarsverksamhet.

Beträffande behovet av hemvärnspersonalens inordnande under de militärstraffrättsliga bestämmelserna konstaterades inför 1948 års lagstift- ning (SOU 1946:83 s. 129) att hemvärnspersonalens tjänstgöring i stort sett är av rent militär art och att den därför utan tvekan borde behandlas som krigsmän. vare sig tjänstgöringen sker under krig, beredskap eller fred. Det synes inte finnas några skäl att nu inta en annan ståndpunkt beträffande

hemvärnspersonalens ansvarsförhållanden framdeles. Den kategori inom hemvärnet som nu är krigsmän bör därför föras in under tillämpningsområ- det för en ny disciplinlag.

Dessutom bör de som genom krigsfrivilligavtal eller annat särskilt avtal åtagit sig att frivilligt tjänstgöra i befattning inom försvarsmaktens krigsor- ganisation falla in under disciplinlagens tillämpningsområde.

De särskilda problem som är förknippade med ansvarsförhållandena för dem som är anställda i svensk beredskapsstyrka för FN—tjänst skall inte beröras här utan kommer att tas upp i ett följande avsnitt (2.7).

Hittills har egenskapen av krigsman varit bestämd till tid då tjänstgörings- skyldighet föreligger. Det är alltså inte den faktiska tjänstgöringen som är avgörande utan skyldigheten att tjänstgöra. Detta har naturligtvis störst betydelse när någon underlåter att inställa sig till tjänstgöring. Trots att han aldrig har påbörjat tjänstgöring kan han dömas för krigsmannabrott. Denna regel synes hittills inte ha medfört några större tillämpningsproblem och synes lämplig också för den tidsmässiga avgränsningen av ansvaret enligt disciplinlagen.

Under krigsförhållanden är behovet av särskilda straffbestämmelser för befattningshavare inom försvarsmakten avsevärt mycket större än under fredstid.

F. 11. gäller enligt 22 kap. 14 å BrB att alla som är tjänstgöringsskyldiga vid försvarsmakten är att anse som krigsmän. oavsett om de innehar militär civilmilitär eller civil befattning. Detsamma gäller polismän. skyddsvakter och vissa civilförsvarspliktiga ävensom andra som vistas vid avdelning av försvarsmakten, som är i fält eller tjänstgör under liknande förhållanden. Beträffande krigsfångar och vissa andra grupper skall i tillämpliga delar gälla vad för krigsmän är stadgat.

Straffansvaret är således vittomfattande och det är uppenbart att lagstiftaren har haft för ögonen den särskilda vikt som ligger vid att lydnadsplikten upprätthålls i krigstid. Samtidigt har man inte velat ha ett differentierat ansvar för olika kategorier av befattningshavare inom försvars- makten på annat sätt än att de olika skikten i Straffskalorna skulle kunna användas för olika kategorier. Måhända har man menat att alla som tjänstgör inom försvarsmakten skall vara beredda att med vapenmakt vid behov ingripa till landets försvar. Mot bakgrund av enbart allmänpreventiva utgångspunkter synes det inte finnas några avgörande invändningar mot ett sådant betraktelsesätt.

Genom utvecklingen av den folkrättsliga traktaträtten, särskilt med avseende på vem som skall anses som kombattant respektive behandlas som krigsfånge och på definitionen av civilbefolkning, blir utformningen av de nationella ansvarsreglerna betydligt mer problematisk. Detta förhållande förstärks av att tolkningen av konventionsbestämmelserna är långt ifrån enkel. Ett teoretiskt exempel kan belysa detta. En civil befattningshavare inom försvarsmakten beordras att på något sätt direkt delta i stridshand- lingar. Om han därunder inte gör sitt yttersta för att främja krigföringen kan han vara att straffa för stridsförsumlighet. Faller han i fiendens våld är det däremot ingalunda säkert att han kommer att anses ha varit kombattant enligt de folkrättsliga reglerna och därför fullt ut behandlas som krigs- fånge.

Ett annat, kanske mer slående exempel på det nuvarande regelsystemets förhållande till folkrätten kan hämtas från polisverksamheten. Enligt lagen (1943:881) om polisens ställning under krig och tillämpningskungörelsen (1958:262) till denna lag är varje polisman under krig skyldig att deltai rikets försvar. Försvarspliktig polisman bör således t. ex., när förhållandena så påkallar, ingripa mot mindre grupper av fientliga soldater, även om någon order därom inte har givits (5 å tillämpningskungörelsen). Enligt 6 å kungörelsen har också militär befälhavare rätt att begära polismäns medverkan för att avvärja fientligt angrepp. Enligt art. 43 tredje punkten i första tilläggsprotokollet skall den part i en konflikt, som införlivar beväpnade polisstyrkor med sina väpnade styrkor, underrätta övriga parter i konflikten. Annars innehar polismän inte kombattantstatus. Detta innebär att polismän, som inte tillhör försvarsmakten, aldrig kan betraktas som annat än civila i folkrättens mening. De har därför ett mycket ringa folkrättsligt skydd när de fullgör sin nationella skyldighet att ingripa till rikets försvar.

Bortsett från att det torde kunna bedömas som ett brott mot internationell rätt från den enskilda statens sida att begagna sig av civila eller andra ”nonkombattanter” i stridshandlingar, kan det inte vara önskvärt att försätta personer i de egna styrkorna i en situation av angivet slag.

En annan aspekt som inte bör förbises är att rikets försvar inte i samma utsträckning som förr är något som ankommer på enbart försvarsmakten att ombesörja. Den integrering av försvarsfunktionerna som utvecklingen pekar mot visar särskilt det principiellt otillfredställandei att vissa personer, som av organisatoriska skäl är knutna till försvarsmakten men som inte har några egentliga militära uppgifter, skall lyda under ett avsevärt strängare ansvars- system än andra som kanske har uppgifter som ligger närmare de militära utan att de dock tillhör försvarsmakten.

Angivna synpunkter ger närmast vid handen att fullt krigsmannaansvar bör åvila dem som avses delta direkt i fientligheter och som är utbildade för sådan verksamhet. Termen krigsman, som det inte synes föreligga några skäl att frångå, skulle i så fall reserveras för denna kategori. Övriga som är verksamma inom försvarsmakten skulle då kunna åläggas ett begränsat ansvar för i huvudsak brott mot lydnads- och tjänstgöringsplikterna. Systemet skulle således innebära en återgång till det principiella synsätt som 1914 års lagstiftning grundades på.

Uppgiften att tolka de folkrättsliga regler som här har berörts har anförtrotts en särskild kommitté angående folkrättens tillämpningsområde m. in. under krig, neutralitet och ockupation (folkrättskommittén). Det kan bl. a. därför inte bli fråga om att inom ramen för militäransvarskommitténs arbete försöka reda ut de olika definitionerna. Den fråga som bör närmare övervägas är om de nationella ansvarsreglerna skall framdeles ha samma vida tillämpningsområde som enligt gällande rätt i syfte att så långt det är möjligt inom straffrätten bidra till upprätthållandet av försvarsmaktens effektivetet eller om man skall ta konsekvenserna av det folkrättsliga regelsystemet och endast ålägga dem som otvivelaktigt är att anse som kombattanter fullt ansvar som krigsmän. I avvaktan på övriga utredningsresultat inom detta område föreslår kommittén inga väsentliga förändringar i förhållande till gällande rätt.

Det skall här tilläggas att två andra utredningar framlagt förslag till ändring av bl. a. bestämmelsen i 22 kap. 14å BrB om innebörden av begreppet krigsman. I betänkandet (DsFö 1978c9) ”Överföring av civilförsvarets ordnings— och bevakningsuppgifter” har föreslagits vissa ändringar som påverkar civilförsvarspersonalens krigsmannastatus. Vidare har i betänkan- det (SOU 1979:75) ”Polisen i totalförsvaret” föreslagits vissa förändringar i fråga om bl. a. polisens uppgifter under krigsförhållanden, som påverkar utformningen av bestämmelsen i22 kap. 14 å BrB. Slutligen skall här nämnas att civilmilitärutredningen i sitt slutbetänkande ”Försvarsmaktens personal- kategorier” (SOU 1982:48) lämnat synpunkter och förslag på användningen av begreppet krigsman. Utredningsförslagen har ännu ej lett till lagstiftning. Kommittén förbigår här den närmare innebörden av nämnda förslag men förutsätter att en samordning sker i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Den nya disciplinlagen avses under fred gälla för personal som inte är anställd inom försvarsmakten. Under krigsförhållanden torde det vara uteslutet att upprätthålla denna kategoriindelning. Den privaträttsliga synen på förhållandet mellan staten—arbetsgivaren och den enskilde arbetstagaren kommer då i bakgrunden. Samhället måste ställa helt andra krav av offentligrättslig natur på att samtliga befattningshavare inom försvarsmakten uppfyller sina förpliktelser, oavsett om tjänstgöringen grundas på värnplikt, anställning eller annat förhållande. Disciplinlagen bör därför under krigs- förhållanden omfatta dem som enligt de föreslagna bestämmelserna skall vara krigsmän.

2.5 Skadeståndsansvaret för försvarsmaktens personal.

2.5.1 Gällande ordning

Frågan om att ålägga arbetstagare ansvar för skador som han vållar i tjänsten uppkommer i tre typsituationer, nämligen dels när en arbetsgivare riktar regresskrav mot en skadevållande arbetstagare för skadestånd som arbets- givaren har utgett till tredje man, dels när en skadelidande tredje man direkt vänder sig med ersättningsanspråk mot arbetstagare och dels när arbetsgi- varen kräver ersättning för skada som arbetstagaren direkt har tillfogat honom eller hans egendom. Ersättningskravet kan i vart och ett av dessa fall avse antingen person- eller sakskada eller ren förmögenhetsskada. Skade— ståndsfrågor av detta slag kan aktualiseras både för arbetstagare i enskild tjänst och för befattningshavare i det allmännas tjänst.

Bestämmelser om arbetstagares skadeståndsansvar infördes genom ska- deståndslagen (1972z207) vilken trädde i kraft den 1 juli 1972. Dessförinnan inträdde normalt fullt skadeståndsansvar för arbetstagare som genom fel eller försummelse i sin tjänst vållade arbetsgivaren eller tredje man skada. På särskilda områden, bl. a. inom kommunikationsväsendet, fanns dock regler om begränsning av Skadeståndsansvaret eller om möjlighet att jämka skadeståndet med hänsyn till beskaffenhet av felet eller försummelsen och andra omständigheter.

Reglerna i skadeståndslagen (SKL) innebär att arbetstagarens skade- ståndsansvar kraftigt begränsats. Enligt 4 kap. 1 å är arbetstagare sålunda

ansvarig för skada, som han vållar genom fel eller försummelse i tjänsten endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter.

Med arbetstagare likställs enligt 6 kap. 4 å skadeståndslagen bl. a. värnpliktiga och andra som fullgör i lag föreskriven tjänstgöring samt kvinnor som genomgår utbildning för att vinna anställning som officerare vid försvarsmakten. De skador och förluster som vederbörande under t jänstgö- ring åsamkar försvarsmakten ansvarar han eller hon således för endast i begränsad utsträckning.

Regler om åläggande av ersättningsskyldighet för militär befattningshava- re återfinns i 10 kap. MRL. Av dessa regler framgår att den som har bestraffningsrätt i disciplinmål också kan ålägga ersättningsskyldighet för egendom som borttappats eller skadats under förutsättning att den ersätt- ningsgilla skadan inte överstiger 1 500 kr. Innan ersättningsskyldighet åläggs skadevållaren skall auditörs yttrande införskaffas. Då det åsatta värdet i disciplin- och ersättningsmål överstiger 1 500 kr. skall ansvars- och ersätt- ningsfrågan hänskjutas till åklagare. Om befattningshavare som har rätt att ålägga ersättningsskyldighet finner att kronan bör vidkännas förlusten får han besluta om avskrivning under förutsättning att skadan understiger 5 000 kr. Kan varken ersättningsskyldighet åläggas skadevållaren eller avskrivning av förlusten ske skall ärendet hänskjutas till vederbörande centrala förvaltningsmyndighet.

Bestämmelsen i 4 kap. 1 å skadeståndslagen bygger på lagförslag av dels kommittén angående det allmännas skadeståndsskyldighet (SOU 1958:43), dels skadeståndskommittén (SOU 1964:31). Båda lagförslagen innehöll regler som begränsade arbetstagares skadeståndsansvar. Lagbestämmelsen fick sin nuvarande utformning under departementsbehandlingen (prop. 1972:5). Departementschefen fann därvid anledning att inskränka arbetsta— gares skadeståndsansvar i förhållande till vad kommittéerna föreslagit. Ansvarslindringen ansågs motiverad främst av sociala hänsyn och riskför- delningssynpunkter. För att skadeståndsansvar skulle åläggas arbetstagare måste det, framhöll departementschefen, i det särskilda fallet ha förekommit omständigheter som med betydande styrka talade för att arbetstagaren rimligen borde utge ersättning för skadan. I specialmotiveringen till paragrafen redovisade departementschefen olika fall för att belysa när ”synnerliga skäl” för att göra arbetstagare ansvarig kunde föreligga (prop. 1972:5 s. 556—562).

Lagrådet anslöt sig till tanken att skadeståndsansvaret för arbetstagare borde begränsas men ansåg begränsningen vara alltför långtgående. Lagrå- det förordade att paragrafen i huvudsaklig överensstämmelse med vad skadeståndskommittén föreslagit skulle innehålla att arbetstagare är ansvarig endast om och i den mån det med hänsyn till i paragrafen angivna omständigheter är skäligt. I varje fall borde enligt lagrådet paragrafen ändras på det sätt att ”synnerliga skäl” ersattes med ”särskilda skäl”.

Som motiv för att inte inskränka en arbetstagares ansvar i så hög grad som lagrådsremissens förslag innebar åberopade lagrådet den tveksamhet som med fog kunde hysas om lämpligheten av att arbetsgivare skall ansvara för sakskada som en arbetstagare i tjänsten vållar en annan arbetstagare. I dylika

fall inverkade också preventionssynpunkten men i lika grad borde denna beaktasi andra fall. Lagrådet erinrade vidare om att en strängare bedömning av en arbetstagares ansvar kunde vara påkallad i fråga om hans direkta skadeståndsansvar mot arbetsgivaren. särskilt vid bristande redovisning av anförtrodda medel och vårdslöshet i fråga om verktyg o. d. Den i departementschefens motivering förekommande hänvisningen till att pre- ventionen kunde upprätthållas genom disciplinära eller andra åtgärder syntes knappast väga tungt; den milda repression som en. eventuellt jämkad, ersättningsskyldighet innebar torde enligt lagrådet i allmänhet vara att föredra.

Lagrådet erinrade också om att det i motiveringen till kravet på synnerliga skäl hade uttalats, att — vid en avvägning mellan å ena sidan arbetstagarens behov av skydd mot bördan av ett skadeståndsansvar och å andra sidan den skadelidandes intresse att få ersättning för skadan — arbetstagarens skyddsbehov ofta borde lämnas företräde och att undantag dock kunde tänkas. när förhållandena på den skadelidandes sida var särskilt ömmande eller när arbetstagaren hade särskilt god ekonomisk bärkraft. Sistnämnda uttalande, anförde lagrådet, syntes icke innebära tillbörlig hänsyn till att skadevållaren och den skadelidande ej sällan befann sig i ungefär samma ställning och i samma ekonomiska omständigheter och att i dylikt fall bedömningen snarast borde bli motsatt den som antytts i motiven. De exempel som departementschefen anfört och vad han i övrigt uttalat i anslutning till förevarande paragraf samt vad lagrådet erinrat om kunde, framhöll lagrådet, knappast anses innebära, att det för skadeståndsansvar alltid borde fordras synnerliga skäl om detta uttryck tillades den mening som eljest åsyftas i lagstiftningen, nämligen i hög grad särpräglade fall.

Lagrådet konstaterade också att frågan om ansvarsbegränsningens bety- delse beträffande redogöraransvaret i offentlig förvaltning inte hade berörts vare sig i förarbetena elleri lagrådsremissen. Då äldre strängare bestämmel- ser om redogöraransvaret upphävdes 1961 förutsattes att allmänna skade- ståndsregler beträffande sådant ansvar därefter skulle gälla, dvs. att ersättningsskyldighet skulle föreligga då vederbörande gjort sig skyldig till vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten. I den mån särskilda regler rörande dylikt ansvar inte fanns eller kom till stånd genom lagstiftning, medförde 4 kap. 1 å en avsevärd begränsning av det allmännas möjligheter att utfå ersättning för felaktiga utbetalningar och uppkomna brister. I avsaknad av utredning hade lagrådet icke underlag för någon åsikt om begränsningens betydelse för det allmänna och om lämpligheten av att begränsningen blev gällande. Motsvarande frågor inom det privata närings- ,. livet blev att bedöma på grundval av vad tjänsteavtalet kunde anses innebära. Vad lagrådet anfört om redogöraransvaret gällde också i fråga om skyldighet för värnpliktiga och andra krigsmän att utge ersättning för förlust av eller skada å krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom, t. ex. ansvar för utlämnade persedlar och annan materiel.

Med anledning av lagrådets uttalande och hemställan anförde departe- mentschefen i slutprotokollet att han biträdde lagrådets uppfattning att bestämmelsen i 4 kap. 1 å blev tillämplig i fråga om det s. k. redogöraran- svaret. Det borde emellertid enligt hans mening framhållas, att själva det förhållandet att en redogörare normalt intog en särskild förtroendeställning

med avseende på förvaltningen av de medel som anförtrotts honom ofta utgjorde en omständighet som tillsammans med de övriga förhållanden under vilka en redovisningsbrist uppkommit — bl. a. givetvis graden av oaktsamhet från redogörarens sida — borde föranleda att han ålades fullt eller jämkat skadeståndsansvar. Det syntes departementschefen mera sällan föreligga skäl att visa större stränghet mot värnpliktiga och andra krigsmän i fråga om deras ersättningsskyldighet för förkommen eller skadad materiel än som är avsedd att i motsvarande hänseende tillämpas gentemot arbetstagare i det civila arbetslivet. Att ersättningsskyldighet i sådant hänseende kunde åläggas krigsman av befattningshavare vid krigsmakten kunde inte föranleda något annat bedömande. Departementschefen underströk att förhållandena dock kunde vara mycket varierande och att preventiva synpunkter kunde motivera att man ställde förhållandevis höga krav på aktsamhet från den militära personalens sida när det gällde vård och tillsyn av vapen eller annan dyrbar materiel.

När det gäller frågan om vilken av beteckningarna ”synnerliga” eller ”särskilda” skäl som skulle användas i lagtexten erinrade departementsche- fen om att han i lagrådsremissen anfört att utgångspunkten borde vara, att en arbetstagare normalt inte skulle drabbas av personligt skadeståndsansvar med anledning av vållande i tjänsten. Även om åtskilliga undantagsfall — i enlighet med vad som angivits i lagrådsremissen — kunde tänkas där full eller jämkad ersättningsskyldighet borde åläggas torde dessa fall enligt departe- mentschefen bli relativt sett mycket få och i det stora hela komma att framstå som klara undantagssituationer. Departementschefen tillade att det i alla händelser enligt hans mening måste föreligga omständigheter som entydigt och med särskild styrka talade för att skadeståndsansvar skulle åläggas arbetstagaren. Det var visserligen riktigt, fortsatte departementschefen, att alla dessa situationer knappast kunde karakteriseras som ”i hög grad särpräglade fall”. Det var snarare fråga om att omständigheterna i det särskilda fallet — utan att nödvändigtvis vara speciellt särpräglade — tillsammantagna skulle innefatta särskilt starka skäl för att ersättningsskyl- dighet ålades. Detta åskådliggjordes emellertid enligt departementschefens mening bättre genom uttrycket ”synnerliga skäl” än genom någon av de formuleringar lagrådet hade föreslagit. Det var f. ö. inte ovanligt och i viss mån oundvikligt att uttryck av detta slag gavs en något varierande innebörd beroende på i vilket rättsligt sammanhang de användes, påpekade departe- mentschefen.

I sitt av riksdagen godkända betänkande (LU 1972:10) förklarade sig lagutskottet dela departementschefens uppfattning att utgångspunkten vid tillämpningen av förevarande paragraf borde vara att en arbetstagare normalt inte skulle drabbas av personligt skadeståndsansvar med anledning av vållande i tjänsten. Självfallet kunde det dock — om än undantagsvis — förekomma fall där anledning förekom att ålägga arbetstagare full eller jämkad ersättningsskyldighet. Enligt utskottets mening måste dock i det särskilda fallet ha förekommit omständigheter som med betydande styrka talade för att arbetstagaren rimligen borde utge ersättning för skadan. Att föreliggande omständigheter tillsammantagna skulle innefatta skäl av sådan styrka ansåg utskottet i likhet med departementschefen bäst åskådliggöras genom uttrycket ”synnerliga skäl”.

Utskottet ville i sammanhanget också erinra om att det enligt rådande praxis hörde till sällsyntheterna att enskilda arbetsgivare riktade skades- tåndskrav mot sina arbetstagare, vilket fick anses tala till förmån för ett förslag om en även formellt långtgående begränsning av arbetstagares skadeståndsansvar. Denna praxis måste enligt utskottets mening ses som ett uttryck för att parterna på arbetsmarknaden anslutit sig till uppfattningen att skadeståndsansvar på grund av vållande i tjänsten normalt inte borde utkrävas av en arbetstagare. Det skulle då framhöll utskottet, närmast te sig anmärkningsvärt och överraskande om lagstiftaren införde regler som syntes ge uttryck för att sådant ansvar borde utkrävas i större utsträckning än arbetsmarknadsparterna hittills ansett påkallat. Utskottet delade departe- mentschefens uppfattning att det naturliga i stället syntes vara att lagstift— ningen reellt och formellt anpassades till de värderingar som allmänt omfattades av berörda parter. Utskottet tillstyrkte därför förslaget i propositionen.

I en till betänkandet fogad reservation (fp, C, 111) yrkades att synnerliga skäl skulle utbytas mot särskilda skäl.

2.5 .2 Reformkrav

I en motion (1979/80:144) av Allan Ekström (m) yrkades att riksdagen skulle anhålla hos regeringen om förslag till ändring av 4 kap. 1 å skadeståndslagen i enlighet med vad som anfördes i motionen.

I motionen framhålls att försvarsmakten årligen tillfogas högst betydande förluster på grund av att de värnpliktiga inte förmår att återställa den materiel som de fått sig anförtrodd. Motionären hänvisar till att riksrevi- sionsverket (RRV) i en rapport i mars 1979 uppskattat förlusterna till 25—30 mkr/år. Den materiel som framför allt försvinner utgör enligt rapporten egendom som kan betecknas såsom särskilt begärlig, såsom vindrockar, persedelpåsar, mössor, skjortor, sovsäckar, bajonetter, kompasser och kikare. RRV finner enligt motionären tillståndet ytterst oroande och utpekar som en av orsakerna till detta den rättsregel som intagits i 4 kap. lå skadeståndslagen och enligt vilken de värnpliktiga såsom likställda med arbetstagare inte behöver ersätta skada som de vållat i tjänsten med mindre än att synnerliga skäl föreligger härför. Särskilt anmärkningsvärt har RRV funnit det förhållandet att tidningen Värnpliktsnytt — under hänvisning till skadeståndslagen — till och med innehållit den uppmaningen till de värnpliktiga att” Ta det som en princip att aldrig betala. Uppmana även dina kamrater att inte göra det”. Uppmaningen härrör från en av de värnpliktiga bildad arbetsgrupp och var införd i tidningens septembernummer 1978.

Motionären hänvisar till att enligt sedvanliga civilrättsliga grundsatser är den som omhänderhar annans egendom skyldig att vårda saken och vara aktsam om den. Är han det ej ådrar han sig skadeståndsskyldighet. Den i 4 kap. 1 å skadeståndslagen intagna regeln är enligt motionären helt oförenlig med dessa rättsgrundsatser framför allt när det är arbetsgivarens och ej en utomståendes egendom som skadats eller förkommit. Motionären hänvisar vidare till lagrådets uttalanden om redogöraransvaret och om de värnpliktiga samt till att dessa erinringar inte föranledde beaktande.

l l

Motionären konstaterar slutligen att lagrådet fått mera rätt än det kanske hade anat i sina värsta farhågor. Rättspraxis visar också enligt motionären att domstolarnai de flesta fall som förelegat till bedömande funnit lagliga hinder möta för att ålägga den materielansvarige ersättningsskyldighet. Enligt motionärens mening är en ordning, enligt vilken man praktiskt taget saknar ansvar för omhänderhavd egendom, helt demoraliserande. En sådan ordning står också enligt motionären i klar strid med eljest vedertagna rättsgrund- satser och värderingar. Bestämmelsen i 4 kap. 1 å skadeståndslagen måste därför, anser motionären, bringas i överensstämmelse med nu nämnda rättsgrundsatser, och detta bör med hänsyn till sakens vikt och betydelse ske skyndsamt.

Den av motionären omnämnda rapporten från RRV ”Materielförluster i försvaret” (Dnr 19791308) lades fram i mars 1979. Den har överlämnats till överbefälhavaren, försvarsgrenscheferna, försvarets civilförvaltning och försvarets materielverk för beaktande. I rapporten uppskattar RRV återanskaffningskostnaden för materielförluster inom försvaret till mellan 25 och 30 mkr/år. Beräkningarna är osäkra men pekar på förluster av en storleksordning som RRV finner vara oacceptabel. Den materiel som försvinner är ”särskilt begärlig”, t. ex. vindrockar, mössor, skjortor, sovsäckar, bajonetter, kompasser, kikare. Vid vissa förband har man gjort den iakttagelsen att huvuddelen av den förlorade materielen saknas eller anmäls saknad under de sista veckorna av de värnpliktigas tjänstgöring.

I rapporten konstateras att en anledning till de oacceptabla förhållandena är skadeståndslagens bestämmelser i4 kap. 1 å. Domstolarna fritar i de flesta fall den materielansvarige från ersättningsskyldighet. Rättstillämpningen förefaller dock enligt RRV till viss del vara oenhetlig. Som exempel nämns att Borås tingsrätt år 1976 dömde en värnpliktig menig att ersätta en vindrock, som saknades efter att ha kvarglömts i ett putsrum medan Jönköpings tingsrätt samma år frikände en värnpliktig menig från att ersätta en vindrock, som saknades efter att ha kvarglömts i en militärbuss.

RRV hänvisar vidare till den av motionären citerade artikeln i Värnplikts- nytt och konstaterar att skadeståndslagen blivit normbildande eller attityd— påverkande på ett mindre önskvärt sätt. Onormala förslitningar och förluster av materiel har kommit att betraktas som helt legitima. Skadeståndslagen har enligt RRV blivit normgivande på ett sätt som med tanke på försvarets speciella uppgift måste betecknas som mindre önskvärt. Materielförlusterna har ökat markant sedan lagens tillkomst. Tillämpningen av lagen har också haft den effekten att den skapat uppgivenhet bland truppbefälet när det gäller att vidta materieldisciplinära åtgärder. Detta har, anser RRV, ytterligare — tillsammans med eftersatt utbildning på området — förstärkt de värnpliktigas uppfattning om materieldisciplinens underordnade betydel- se.

I rapporten rekommenderar RRV bl. a. — att förbättrad och samordnad befälsutbildningi materielkunskap, mate- rielvård och materielkontroll inom alla försvarsgrenar genomförs vid övergången till ny befälsordning, — att vid förbanden läggs stor vikt vid utbildning av befäl och värnpliktiga i materielkunskap och vård, — att förbanden engagerar truppbefälet i frågor rörande kostnader för

reparationer av materiel och byggnader och — att det utarbetas för hela försvaret gällande åtgärdsprogram innefattande bl. a. förbättrad ansvarsfördelning, redovisning och statistik.

RRV hänvisar vidare till att skadeståndslagen har karaktär av en ramlag- stiftning som överlämnar detaljutformningen av regelsystemet ät rättspraxis eller en framtida specialreglering för särskilda grenar av den offentliga verksamheten. I förarbetena har en dörr lämnats öppen för utfärdandet av Specialregler för den händelse det framdeles inom någon offentlig verksam- het skulle visa sig finnas ett sådant behov. På grundval av vad som anförts angående skadeståndslagens effekter samt rättstillämpningen av lagen är RRV av den uppfattningen att det för försvarets vidkommande finns starka skäl för tillskapandet av särregler. Att behov av speciallagstiftning kan föreligga beträffande försvaret är f. ö. ingen nyhet. Sådana bestämmelser föreligger bl. a. rörande brott av krigsmän. RRV vill i detta sammanhang inte närmare gå in på innehållet i sådana bestämmelser. Tyngdpunkten bör dock läggas vid preventiva aspekter, syftande till att göra det möjligt att nedbringa materielförlusterna till en acceptabel nivå. RRV anser att ÖB tillsammans med övriga militära myndigheter bör ta upp frågan om särskilda bestämmelser eller tillämpningsföreskrifter till skadeståndslagen och inge förslag därom till regeringen.

Regeringen beslöt den 1 november 1979 att överlämna rapporten till militäransvarskommittén.

Ekströms motion föranledde lagutskottet att inhämta yttranden över motionen från justitiekanslern (JK), hovrätten över Skåne och Blekinge, försvarets civilförvaltning (FCF), postverket, statens järnvägar, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Tjäns- temännens centralorganisation (TCO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges domareförbund och Föreningen Sveriges auditörer. LO som också bereddes tillfälle att yttra sig avstod från att göra detta. SACO/SR hänvisade utan eget ställningstagande till yttranden från Förbundet för jurister, samhällsvetare och ekonomer (J USEK) samt från Svenska officers- förbundet.

JK ställde sig positiv till motionärens förslag. Detsamma gjorde försvarets civilförvaltning och Svenska officersförbundet. Även Föreningen Sveriges auditörer instämde i motionens syfte och föreslog en utredning i lämpligt sammanhang. SAF tillstyrkte uttryckligen motionärens förslag. Sveriges domareförbund tillstyrkte att ifrågavarande regler blir föremål för en översyn. Hovrätten över Skåne och Blekinge ansåg sig inte böra tillstyrka bifall till motionen och framhöll att om förhållandena inom det militära området anses böra bli föremål för särreglering borde det ske med en annan utgångspunkt än en ändring av 4 kap. 1 å skadeståndslagen. Postverket och SJ framhöll att förhållandena inom deras områden inte påkallar någon lagändring. Svenska kommunförbundet fann med utgångspunkt i de intressen som förbundet har att företräda inte någon anledning till erinran. Landstingsförbundet framhöll att såvitt angår landstingssektorn något omedelbart behov av en lagändring inte torde föreligga. Förbundet hade dock inget att erinra mot att frågan blir föremål för utredning, om detta av andra skäl skulle anses erforderligt. Sveriges advokatsamfund ansåg att det

1,

av motionären påtalade förhållandet inte lämpligen borde bli föremål för särregleringi skadeståndslagen. JUSEK ifrågasatte om en lagändring f. n. är påkallad. TCO avstyrkte bifall till motionen.

Lagutskottet inhämtade yttrande även från försvarsutskottet, som anförde bl. a. följande (FöU 1980/8lzy2).

Enligt försvarsutskottets mening är rådande förhållanden i fråga om materielförluster under värnpliktsutbildning inte tillfredsställande. Även om statistiken från arméns grundutbildning tyder på en stabilisering under de senaste åren så uppgår återanskaff— ningskostnaderna till belopp som inte utan vidare kan accepteras.

Förutom kostnadsaspekten bör enligt försvarsutskottets mening beaktas att den militära verksamheten i hög grad förutsätter att både anställda och värnpliktiga känner ansvar för sina uppgifter. Till detta ansvar hör att ta vård om både personlig materiel och materiel som är gemensam för det egna förbandet. Brister i utrustningen kan i krig direkt påverka möjligheterna att lösa uppgifterna och att själv överleva.

Det är mot denna allvarliga bakgrund man måste ifrågasätta om gällande bestämmelser och deras tillämpning är ägnade att vidmakthålla de värnpliktigas naturliga känsla av ansvar för anförtrodd utrustning.

Försvarsutskottet är f. n. inte berett att tillstyrka att skadeståndslagen ändras i enlighet med motionärens förslag. En sådan ändring får konsekvenser som utskottet nu inte kan helt överblicka. Reglerna för ansvaret i fråga om militär utrustning bör ses över utan dröjsmål. Härvid bör beaktas att skador och förluster vid militär verksamhet kan inträffa även vid normal aktsamhet och att de i så fall självfallet inte skall drabba den enskilde.

Försvarsutskottet anser att militäransvarskommittén bör uppmanas att särskilt överväga denna fråga. Därvid bör även beaktas möjligheten att i värnpliktslagen införa en bestämmelse om ersättningsskyldighet för skador och förluster som värnpliktig vållar uppsåtligen eller av vårdslöshet. En sådan regel bör övervägas i första hand beträffande materiel som har utlämnats till den värnpliktige för personligt bruk.

En minoritet (5) inom försvarsutskottet ansåg att den del av utskottets anförande som börjar ”Enligt försvarsutskottets mening” och slutar ”per- sonligt bruk” bort ha följande lydelse.

Materielförluster under värnpliktsutbildning har alltid förekommit. Med hänsyn till penningvärdets förändring är den redovisade utvecklingen av förlusterna vid arméns grundutbildning inte anmärkningsvärd. Det är dock angeläget att materielförlusterna begränsas så långt som det är möjligt.

Överbefälhavaren har under hösten 1979 uppdragit åt bl. a. försvarets civilförvalt- ning, försvarets materielverk och försvarsgrenscheferna att utforma redovisningsbe- stämmelser, se över reglerna för märkning av materiel, genomföra tätare kontroller av viss materiel m. m. Regeringen har i november samma år överlämnat RRV:s rapport till militäransvarskommittén, uppenbarligen i avsikt att få en genomlysning av vilka rättsliga och andra åtgärder som är möjliga att vidta.

Med hänsyn till de åtgärder som har vidtagits och olägenheterna av en särlagstiftning för de värnpliktiga vill försvarsutskottet inte tillstyrka den av motionären föreslagna ändringen av 4 kap. 1 å skadeståndslagen.

Lagutskottet anförde för egen del (LU 1980/81:13) bl. a. följande.

De över motionen inhämtade remissyttrandena ger inte belägg för att det begränsade skadeståndsansvaret för arbetstagare skulle ha - generellt sett — fört med sig några problem. Däremot har problem uppenbarligen uppstått inom försvaret.

Som motionären framhållit har RRV i mars 1979 uppskattat de sammanlagda återanskaffningskostnaderna för materielförlusterna vid värnpliktsutbildningen till 25—30 milj. kr per år. RRV har anmärkt att förlusterna ökat markant efter ändringarna i skadeståndslagen år 1972. Enligt en till försvarsutskottets yttrande fogad samman- ställning över materielförluster under grundutbildningen vid armén uppgick det sammanlagda förlustvärdet budgetåret 1979—80 vid denna utbildning till 4 130 000 kr. Av sammanställningen framgår att förlustvärdet i regel är 30 eller 70 % av återanskaffningskostnaden. Som försvarsutskottet påpekar tyder statistiken från arméns grundutbildning på att under de senaste åren en stabilisering skett av förlustvärdena.

Försvarsutskottet har i sitt yttrande till utskottet anfört att rådande förhållanden ifråga om materielförluster under värnpliktstjänstgöring inte är tillfredsställande samt att återanskaffningskostnaderna uppgår till belopp som inte utan vidare kan accepteras. Lagutskottet delar denna uppfattning. Det är enligt lagutskottets mening viktigt att åtgärder vidtas för att nedbringa nämnda kostnader.

Att höga materielförluster uppkommer under värnpliktsutbildningen torde ha sin grund i en rad faktorer. Såsom framhålls i den avvikande meningen till försvarsut— skottets yttrande påverkas förlusternas storlek självfallet av penningvärdets föränd- ring. Vidare torde en del av förlusterna kunna hänföras till brister i materielvården och kontrollen av materielen och till atti vissa fall klara och entydiga regler saknas om hur materielen skall handhas, vårdas och förvaras. För att komma till rätta med dessa förhållanden har överbefälhavaren i skrivelse den 27 november 1979 beordrat vissa åtgärder. Materielförluster skall sålunda fr. o. m. den 1 juli 1980 belasta utbildnings- förbandens kostnadsbudgetar. I skrivelsen tas vidare upp frågor om märkning av materiel, statistik och redovisning avseende materielförluster, försök med försäljning av viss begärlig materiel, utbildning i materieltjänst för yrkesofficerare. materielkon- troll m. m. Nu angivna åtgärder torde enligt utskottets mening kunna på ett verksamt sätt bidra till att få till stånd en reducering av materielförlusterna inom försvarsmak— ten.

De höga materielförlusterna torde emellertid enligt utskottets mening endast till en del kunna förklaras av de faktorer som utskottet nämnt i föregående stycke. Enligt utskottets mening måste kostnaderna för materielförlusterna delvis bero på att ersättning för uppkomna förluster och skador inte kan avkrävas de värnpliktiga eller andra vid försvarsmakten tjänstgörande personer. Lagrådets farhågor för att bestämmelsen i 4 kap. 1 å SKL skulle kunna leda till en avsevärd begränsning av det allmännas möjligheter att få ersättning har således i viss mån besannats. Som motionären påpekat har domstolarna intagit en mycket restriktiv hållning och endast i undantagsfall ålagt en skadevållande värnpliktig skadeståndsskyldighet. Högsta domsolen (HD) har den 11 februari 1981 avgjort två mål om skadeståndsskyldighet för förkommen materiel. Fallen avsåg dock inte värnpliktiga utan fast anställda befäl inom försvarsmakten. I det ena fallet befriades den som vållat skadan från skadestånds- skyldighet medan HD i det andra fallet fann synnerliga skäl föreligga att ålägga skadevållaren att ersätta skadan. I det sistnämnda fallet rörde det sig om en bärbar radiostation som en fanjunkare tillfälligt kvarlämnat i en olåst vaktbil på en parkeringsplats och som var försvunnen när han återkom till bilen två timmar efter det att han lämnat den.

Fanjunkaren tjänstgjorde vid tillfället som vaktchef med uppgift bl. a. att förhindra sådana händelser som den inträffade. HD beaktade också att radiostationen var dyrbar och stöldbegärlig. Enligt utskottets mening får HD:s avgörande anses bekräfta tidigare domstolspraxis att det endast är i mycket speciella fall som skadevållande militär arbetstagare eller värnpliktig åläggs skadeståndsskyldighet.

Det nu anförda leder lagutskottet till slutsatsen att det inte torde vara tillräckligt med de åtgärder som överbefälhavaren vidtagit för att få till stånd en rimlig reducering av kostnaderna för försvarets materielförluster. Även andra åtgärder måste därför

övervägas. Av försvarsutskottets yttrande framgår att vid bedömningen av frågan om behovet av ändrade regler på området bör beaktas att den militära verksamheten i hög grad förutsätter att både anställda och värnpliktiga känner ansvar för sina uppgifter. Till detta ansvar hör att ta vård om både personlig materiel och materiel som är gemensam för det egna förbandet. Brister i utrustningen kan i krig direkt påverka möjligheterna att lösa uppgifterna och att själv överleva.

Mot den nu angivna bakgrunden är det enligt lagutskottets mening erforderligt att gällande bestämmelser blir föremål för översyn. Som utskottet i det föregående anfört ger remissvaren emellertid inte belägg för att det inom andra områden än försvaret skulle föreligga något behov av ändrade bestämmelser. Enligt utskottets mening saknas därför anledning att i varje fall f. 11. göra någon generell översyn över reglerna i 4 kap. 1 å SKL. Översynen bör därför inskränka sig till skadeståndsskyldigheten för värnpliktiga och annan personal inom försvarsmakten.

Försvarsutskottet har framhållit att reglerna för ansvaret i fråga om militär utrustning bör ses över utan dröjsmål och att militäransvarskommittén bör fåi uppdrag att överväga denna fråga. En minoritet i utskottet har dock nöjt sig med att konstatera att RRV:s rapport överlämnats till militäransvarskommittén, uppenbarligen i avsikt att få en genomlysning av vilka rättsliga och andra åtgärder som är möjliga att vidta.

RRV:s rapport har enligt vad lagutskottet inhämtat överlämnats till kommittén utan att kommittén samtidigt fått något uppdrag att beakta den i sitt utredningsarbete. Med hänsyn härtill och då skadeståndsfrågan inte nämnts i kommitténs direktiv har kommittén förklarat sig inte komma att pröva om ändring bör göras i gällande skadeståndsregler.

Eftersom skadeståndsfrågorna således inte kommer att behandlas av militäransvar- skommittén anser lagutskottet det nödvändigt att riksdagen med anledning av motionen ger regeringen till känna att reglerna om skadeståndsskyldighet för värnpliktiga och andra personer inom försvarsmakten bör bli föremål för översyn. Enligt lagutskottets mening bör riksdagen dock inte begära att översynen skall göras av militäransvarskommittén utan det bör få ankomma på regeringen att bestämma i vilken ordning översynen skall ske.

Vid översynen bör i enlighet med försvarsutskottets önskemål beaktas möjligheten att i värnpliktslagen införa en bestämmelse om ersättningsskyldighet för skador och förluster som värnpliktig vållar uppsåtligen eller av vårdslöshet. Försvarsutskottet har framhållit att en sådan regel bör övervägas i första hand beträffande materiel som har utlämnats till den värnpliktige för personligt bruk.

På anförda skäl hemställer lagutskottet att riksdagen med anledning av motion 1979/80:144 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en översyn av bestämmelserna om skadeståndsskyldighet för värnpliktiga och annan personal inom försvarsmakten.

En minoritet (5) inom lagutskottet avstyrkte bifall till motionen med följande motivering.

De höga materielförlusterna torde emellertid enligt utskottets mening inte helt kunna förklaras av de faktorer som utskottet nämnt. Enligt utskottets mening måste kostnaderna för materielförlusterna delvis bero på att ersättning för uppkomna förluster och skador inte avkrävs de värnpliktiga eller andra vid försvarsmakten tjänstgörande personer. Om detta förhållande enbart är en följd av SKL:s bestämmelser och domstolarnas tolkning därav är dock inte utrett.

Det nu anförda leder till den slutsatsen att man bör avvakta resultatet av de åtgärder som överbefälhavaren tagit upp i sin skrivelse, innan ställning tas till frågan om en översyn av 4 kap. 1 å SKL är erforderlig. Enligt vad som är bekant för utskottet har på vissa förband redan en reducering av materielförlusterna skett. Härtill kommer som

utskottet tidigare påpekat, att det av remissvaren inte framgår att det på något annat område än inom försvaret skulle föreligga några problem med förluster av eller skador på utlämnad materiel. Med hänsyn till det anförda och då det — såsom framhålls i den avvikande meningen till försvarsutskottets yttrande — skulle innebära olägenheter med en särskild skadeståndslagstiftning för värnpliktiga avstyrker utskottet bifall till motionen.

Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr 1980/81:318).

Regeringen har därefter genom beslut den 11 juni 1981 uppdragit åt militäransvarskommittén att överväga frågan om översyn av bestämmelserna om skadeståndsskyldighet för värnpliktiga och annan personal inom försvarsmakten.

2.5.3 Överväganden och förslag i fråga om skadeståndsan- svaret

Frågan om en förändring av reglerna om skadeståndsskyldighet bör enligt kommitténs mening begränsas till att avse värnpliktiga och annan personal som ej är anställd. Skälen härtill är följande. Som uttalats i kommitténs direktiv bör lagstiftningen på det militära området ej avvika från vad som gäller i samhället i övrigt i vidare mån än vad som är nödvändigt för att säkerställa försvarsmaktens effektivitet. Vad gäller straff— och disciplinan- svarets utformning innebär kommitténs förslag att den nuvarande särlagstift- ningen för de anställda inom försvarsmakten helt avskaffas i fredstid och att de anställda inordnas under samma ansvarsregler som gäller för offentligt anställda i övrigt.

Samma principer bör enligt kommitténs mening gälla vid bedömningen av reglerna om skadeståndsskyldighet. De utredningar som gjorts av riksrevi- sionsverket och senare av lagutskottet ger ej tillräckligt underlag för antagande att det finns behov av skärpta skadeståndsregler för anställd personal inom försvaret. I vart fall saknas anledning till antagande att behovet av särregler skulle vara större för anställd personal inom försvars- makten än för anställda i allmänhet.

Väl kan sägas att den militära verksamheten i hög grad förutsätter att både anställda och värnpliktiga känner ansvar för sina uppgifter och att till detta ansvar hör att ta vård om både personlig materiel och materiel som är gemensam för det egna förbandet. Självfallet kan bristeri utrustningen i krig direkt påverka soldatens möjlighet att lösa uppgifterna och klara livhan- ken.

Denna allvarliga bakgrund har dock, som även försvarsutskottet synes avse, främst betydelse för frågan om gällande bestämmelser och deras tillämpning är ägnade att vidmakthålla de värnpliktigas naturliga känsla för anförtrodd utrustning.

För värnpliktiga som tjänstgör enligt en pliktlag och saknar förhandlings- rätt är det naturligt att lagstiftningsvägen reglera dessa frågor. Vad gäller ansvaret för anförtrodd egendom i fråga om anställd personal kan det enligt kommitténs mening ligga närmare till hands att den frågan vid behov regleras avtalsvägen mellan parterna.

På anförda skäl finner kommittén sålunda att någon särlagstiftning ej bör införas vad gäller de försvarsanställdas skadeståndsansvar.

Kommitténs fortsatta överväganden begränsas alltså till frågan om de värnpliktigas skadeståndsansvar. En ytterligare begränsning kan enligt kommitténs mening utan vidare göras. Det bör inte komma på fråga att utvidga de värnpliktigas skadeståndsansvar generellt. Vad sålunda gäller ansvaret för personskada eller för skador på gemensam och ofta mycket dyrbar materiel finner kommittén att intet framkommit som ger anledning att överväga en förändring. Den begränsning av skadeståndsansvaret som f. n. finns i 4 kap. 1 å skadeståndslagen och som är betingad av bl. a. ekonomiska och sociala skäl finner sålunda kommittén fortfarande väl motiverad vad gäller den nämnda typen av skador.

Intresset bör i stället inriktas på de skador och förluster som sker på sådan materiel som utlämnats till de värnpliktiga för personligt bruk. Det är också fråga om egendom som är väsentlig för att den värnpliktige skall kunna fullgöra utbildningen och framför allt är det givetvis av största betydelse att materielen ej skadas eller förloras under krigsförhållanden. Det kan redan i fredstid vara påkallat att genom ansvarsregler inskärpa hos de värnpliktiga betydelsen av en god materielvård. Det är utan tvivel också så att en del av denna materiel t. ex. vindrockar är eftertraktad egendom. Även denna omständighet kan motivera ett skärpt ansvar för förlust av materielen. Vidare kan sägas att det för de enskilda värnpliktiga ej är fråga om så stora belopp om de förpliktas att ersätta materiel av denna typ. Däremot är, som framgår av den statistik som finns, det samlade värdet av skador och förluster av denna materiel betydande, och skadorna och förlusterna är alltså mycket kostsamma för försvarsmakten.

Ett skärpt skadeståndsansvar skulle sålunda kunna medföra såväl en bättre materieldisciplin bland de värnpliktiga som en ej obetydlig kostnadsbespa- ring för försvarsmakten.

Det är dock otvivelaktigt så att en särlagstiftning för värnpliktiga avseende endast viss egendom är förenad med nackdelar av såväl principiell som praktisk natur. Till en början kan det hävdas att det är olämpligt att ha skilda ansvarsregler för anställd och värnpliktig personal. En sådan ordning kan medföra orättvisa resultat i praktiken då materiel förloras under likartade förhållanden. Vidare kan det uppstå mindre önskvärda resultat i sådana fall då en anställd kanske har del i ansvaret för att en värnpliktig skadat eller förlorat någon personlig materiel. Vidare kan man diskutera det lämpliga i att ha olika ansvarsregler för olika slag av materiel. Det kan upplevas som godtyckligt att ansvaret för personlig materiel av kanske ringa värde skall vara avsevärt strängare än ansvaret för gemensam och ofta dyrbar materiel. '

Trots dessa invändningar av främst principiell natur anser ändå kommittén att skälen för en förändring väger över. Härvid beaktar kommittén särskilt att det, som förut nämnts, är mycket angeläget att hos unga värnpliktiga inskärpa ansvaret för att ta vård om egendom som de har om hand. För anställd personal däremot torde andra motiv som hänger samman med anställningsförhållandet verka för en sådan ansvarskänsla. En särlagstiftning kan därför vara befogad. Slutligen har kommittén beaktat vad riksdagsma- joriteten har uttalat i denna fråga.

En förändring av skadeståndsreglerna bör som nämnts tidigare begränsas till att avse värnpliktiga och eventuellt vissa andra grupper ej anställd

personal. De kvinnor som genomgår militär grundutbildning bör i likhet med vad som f. n. är fallet likabehandlas med värnpliktiga. Andra kategorier av ej anställd personal bör enligt kommitténs mening ej omfattas av de nya reglerna. Det är i så fall möjligt att ta in en ny regel i värnpliktslagen, såsom antytts under riksdagsbehandlingen, och i lagen om militär grundutbildning för kvinnor.

Det nuvarande skadeståndsansvaret är inskränkt till fall då synnerliga skäl kan anses föreligga. Härmed avses grovt förenklat fall då uppsåt eller grov vårdslöshet kan anses föreligga. En utvidning av ansvaret bör enligt kommitténs mening gå längre än till utbyte av begreppet synnerliga skäl till särskilda skäl. En sådan ändring skulle kräva utförliga anvisningar i förarbetena om vad som avses med särskilda skäl. Ändringen skulle sannolikt bli obetydlig jämfört med nuvarande lagregel.

Kommittén vill i stället förorda att man återgår till rättsläget före 1972 års skadeståndslag och således föreskriver skadeståndsansvar om den värnplik- tige vållat skadan uppsåtligen eller av oaktsamhet. Den oaktsamhet som bör föreligga skall dock, för att skadeståndsansvar skall föreligga, ej vara ringa.

Inom försvarsmakten finns ett antal materielföreskrifter, som bl. a. reglerar hur materiel skall vårdas och förvaras. Allmänt torde innebörden vara den att materiel skall förvaras på anvisad plats under uppsikt eller under lås. Särskilt gäller detta 5. k. begärlig materiel såsom vindrockar, fältmössor, vapen, kikare m. 111.

Vid en förlust torde man ej sällan kunna konstatera att den som är ansvarig för förlusten har åsidosatt de angivna föreskrifterna. I sådant fall torde normalt också kunna sägas att vederbörande förfarit oaktsamt, varför ett skadeståndsansvar enligt detta förslag kan utkrävas. Självfallet kan dock skador och förluster vid militär verksamhet uppstå även vid normal aktsamhet och något ansvar skall då inte drabba den enskilde.

Den utrustning som bör omfattas av den skärpta skadeståndsregeln är utrustning som utlämnats till den värnpliktige för personligt bruk. Härmed avses främst den utrustning som den värnpliktige kvitterar ut vid inryck- ningen eller senare för att användas av honom under längre tid. Men även sådan utrustning som utlämnas för mera tillfälligt bruk under t. ex. en övning bör kunna hänföras under denna bestämmelse förutsatt att utrustningen utkvitterats individuellt och kan sägas vara avsedd för den värnpliktiges personliga bruk. Härunder bör inte falla materiel av mera dyrbart slag såsom bilar, stridsvagnar m. m.

Sammanfattningsvis anser kommittén sålunda att det bör införas en särskild undantagsregel från ansvarsregeln i 4 kap. 1 å skadeståndslagen vad gäller värnpliktiga och kvinnor under militär grundutbildning i fråga om ansvaret för förlorad eller skadad personlig utrustning.

Enligt 1 kap. 1 å skadeståndslagen gäller att bestämmelserna i den lagen skall tillämpas, om ej annat är särskilt föreskrivet eller föranledes av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden. Den särskilda undantagsregeln bör därför lämpligen kunna tas in i värnpliktslagen och lagen om militär grundutbildning för kvinnor. Kommitténs förslag upptas i en ny paragraf, 32 a å värnpliktslagen, och genom en hänvisning till denna paragraf i 6å lagen om militär grundutbildning för kvinnor. Med

denna lagtekniska lösning kommer 4 kap. 1 å skadeståndslagen att ha samma tillämpningsområde som tidigare med undantag av vad som föreskrivs i de båda föreslagna bestämmelserna.

2.5.4 Överväganden och förslag i fråga om förfarandet i ersättningsmål

Ersättningsmål rörande anställda

Enligt gällande rätt kan anställda krigsmän åläggas ersättningsansvar i ersättningsmål. Något motsvarande förfarande när det gäller att pröva ersättningsfrågor rörande civilanställd personal inom försvarsmakten eller eljest offentliganställd personal finns ej. _

Enligt militäransvarskommitténs direktiv är målet för reformarbetet att nå fram till en ytterligare anpassning av reglerna för den militära personalen till det regelsystem som gäller inom samhället i övrigt. Militära särbestämmelser bör finnas kvar endast i den mån det är nödvändigt för att säkerställa försvarsmaktens effektivitet. Utifrån dessa synpunkter synes det med fog kunna ifrågasättas om det är motiverat att i framtiden ha kvar ett särskilt förfarande i fråga om ersättningsanspråk när det gäller de militärt anställda inom försvarsmakten, särskilt som någon förändring av skadeståndsansvaret ej föreslås för dem.

En särreglering synes ej kunna motiveras med åberopande av att det är nödvändigt med hänsyn till försvarsmaktens effektivitet. Ej heller kan man, som i fråga om bestraffningsrätten, med samma styrka hävda att behörighe- ten för vissa chefer att ålägga ersättningsskyldighet till staten är en naturlig del av det militära chefsskapet. Ser man till de motiv som var avgörande för införandet av detta förfarande finner man att det närmast var praktiska skäl som var utslagsgivande. Några avgörande principiella skäl för att bibehålla systemet synes således vara svåra att finna.

De motiv av mera praktisk natur som kan anföras i detta sammanhang skall beröras närmare under det följande avsnittet om de värnpliktiga. Här skall endast sägas att de fall där ersättningsskyldighet åläggs anställda torde vara relativt fåtaliga. I vart fall saknas skäl att anta att behovet av att ha ett särskilt förfarande när det gäller den anställda militära personalen är större än vad som är fallet beträffande övriga offentliganställda.

Ersättningsmål rörande värnpliktiga

De särskilda reglerna om ersättningsmål har väsentligt större betydelse i fråga om värnpliktiga än när det gäller anställda. De värnpliktiga utgör den största personalkategorin inom försvarsmakten, och flertalet mål om ersättningsskyldighet avser dem.

Det nuvarande förfarandet i fråga om prövning av vissa av statens ersättningsanspråk har flera fördelar. Ansvars- och ersättningsfrågor kan prövas i samma mål, varvid man undviker att domstol belastas med dessa mål av det skälet att ersättningsanspråk görs gällande. Förfarandet är också praktiskt så till vida att båda frågorna vid överklagande behandlas efteri stort sett samma regler och av samma instanser. Handläggningen av de rena

ersättningsmålen kan ske på förbandsnivå på ett någorlunda enkelt och billigt sätt i vart fall om man jämför med sedvanlig domstolshandläggning. För de värnpliktiga torde förfarandet dessutom innebära vissa speciella fördelar. Några rättegångskostnader uppstår ej och den ersättningsskyldige har ensam rätten att överklaga beslut till domstol och vidare till högre instanser.

Uppenbarligen är dock vissa nackdelar förenade med det nuvarande förfarandet och det kan diskuteras om det finns skäl att helt avskaffa behörigheten för bestraffningsberättigad chef att ålägga ersättningsskyldig- het.

Införandet av skadståndslagen har som antytts förut medfört stora förändringar vad gäller den materiella prövningen av målen om ersättnings- skyldighet och denna omständighet har i sin tur väsentligt påverkat handläggningsförfarandet.

Genom skadeståndslagen har förutsättningarna för åläggande av ersätt- ningsskyldighet starkt begränsats. Det uttalade syftet har varit att skade- ståndsansvar för arbetstagare, med vilka värnpliktiga jämställs, endast bör utkrävas i undantagsfall även om det i motiven till lagen också antyds att preventiva hänsyn i vissa fall kan motivera ett mer utvidgat ersättningsan- svar. Det torde kunna hävdas att motiven ej är särskilt klargörande i fråga om krigsmäns ersättningsansvar, och domstolspraxis synes vara föga vägledan- de.

Nämnda förhållanden har medfört att målen om ersättningsskyldighet blivit svårbedömda på förbandsnivå. Detta har i sin tur nödvändiggjort ett alltmer komplicerat utredningsförfarande i ersättningsmål. Ett flertal omständigheter av betydelse för ersättningsfrågans bedömning måste klarläggas under utredningen. Av innehållet i försvarets civilförvaltnings föreskrifter och anvisningar i ersättningsmål m. m. (AFSE) torde framgå att hela utredningsförfarandet är administrativt krångligt och betungande och att det ställs stora krav på den handläggande personalen.

Samtidigt kan konstateras att antalet mål vari ersättningsskyldighet åläggs är mycket begränsat. Någon samlad statistik över antalet skador och förluster av beskaffenhet att kunna handläggasi ersättningsmål respektive antal fall av ålagd ersättningsskyldighet finns visserligen ej. Inom armén har dock gjorts sammanställningar över antalet fall respektive värdet av materielförluster vid grundutbildningsförbanden. Härav framgår bl. a. att för budgetåret 1979/80 uppgick värdet av materielförlusterna till drygt fyra mkr. Beslut om åläggande av ersättningsskyldighet meddelades till ett värde av endast cirka 56 000 kr. Vidare kan utläsas att av drygt 100 000 fall av materielförluster under samma tid handlades mindre än 3 000 fall vid 5. k. myndighetsförfa- rande. Hur många av dessa fall som resulterat i beslut om ersättningsskyl— dighet framgår ej, men det är sannolikt att det helt övervägande flertalet utmynnat i avskrivning.

Mot bakgrund av det anförda kan man ifrågasätta om det av ekonomiska och administrativa skäl är berättigat att ha kvar det särskilda förfarandet i ersättningsmål. Det kan antas att kostnaderna för förfarandet överstiger vad som kan inbringas genom beslut om ersättningsskyldighet. Ett avskaffande av ersättningsmålen kan möjliggöra en mera rationell och enkel hantering av materielförlusterna.

Kommittén föreslår därför att det särskilda förfarandet i ersättningsmål helt avskaffas såvitt avser sådan materiel där ersättningsansvaret även i fortsättningen skall grundas på skadeståndslagens regel i 4 kap. 1 å om att synnerliga skäl skall föreligga.

Vad däremot gäller sådan materiel som skall omfattas av det av kommittén föreslagna utvidgade skadeståndsansvaret kan följande sägas. Den föreslag- na ansvarsregeln kommer att medföra att utredningsförfarandet och handläggningen i övrigt av skador och förluster kan förenklas väsentligt. Den bedömning som skall göras i fråga om ersättningsskyldighet föreligger eller ej kommer att bli avsevärt enklare än vad som f. n. är fallet. Följden av ett utvidgat ersättningsansvar är givetvis också att antalet fall av ersättnings- skyldighet kan komma att öka påtagligt. De tidigare angivna motiven för avskaffande av ersättningsmålen är därför mindre starka i fråga om skador och förluster på personlig materiel. Tvärtom kan behovet av ett särskilt förfarande öka i takt med att antalet fall av ersättningsskyldighet stiger.

Å andra sidan kan antas att den frivilliga ersättningen kommer att öka som följd av att skadeståndsreglerna skärps och de värnpliktiga blir medvetna om att de i ökad utsträckning är skyldiga att ersätta skador och förluster. Praktiskt taget all frivillig ersättning handläggs idag på kompaninivå på ett tämligen enkelt sätt jämfört med handläggningen vid 5. k. myndighetsförfa- rande.

Enligt kommitténs mening bör även fortsättningsvis förluster av personlig materiel handläggas på kompaninivå i största möjliga utsträckning. Men bör även fortsätta på den inslagna linjen att åstadkomma frivillig ersättning av de värnpliktiga.

Det kan dock befaras att den frivilliga ersättningen kan bli mindre effektiv om möjlighet saknas för myndigheten att kunna besluta om ersättningsan- svar. Vidare kan det från den enskildes synpunkt vara en fördel att han kan få ersättningsfrågan formellt prövad av myndigheten med möjlighet att få ärendet omprövat i någon högre instans. Om en formell beslutanderätt ej finns kommer myndigheten endast att kunna få saken prövad genom att väcka talan vid allmän domstol om ersättningsskyldighet. Värdet av den personliga materielen är dock sådant att en domstolsprövningi flertalet fall ej skulle komma på fråga.

Kommittén anser därför att det bör finnas kvar en formell rätt för myndigheten att besluta om ersättningsansvar då en värnpliktig eller en kvinna som genomgår militär grundutbildning förlorat eller skadat personlig materiel. Förfarandet bör regleras i disciplinlagen efter i huvudsak samma regler som gäller för handläggning av disciplinärenden.

Beslutanderätten bör normalt sett kunna ligga hos kompanichef eller motsvarande. Ärenden av detta slag får anses vara tämligen enkla och enligt kommitténs mening behöver därför auditören ej medverka vid prövningen. Normalt är det endast fråga om materiel av ringa värde. Ibland kan dock värdet av det som skall ersättas uppgå till relativt högt belopp. Regeringen bör ges möjlighet att bestämma det högsta belopp intill vilket kompanichef har rätt att besluta om ersättning. Om skadan eller förlusten sammanlagt överstiger det beloppet bör ärendet avgöras på högre nivå inom myndigheten under medverkan av auditören. Enligt kommitténs mening bör beloppsgrän- sen kunna sättas vid 200—300 kr.

Ett beslut om ersättningsskyldighet bör kunna överklagas till någon lämplig instans. Kommittén har övervägt att låta samma fullföljdsregler gälla som föreslås för disciplinärenden dvs. att de allmänna domstolarna blir fullföljdsorgan.

Ett annat alternativ är att göra försvarets civilförvaltning till fullföljdsin- stans. Civilförvaltningen har redan en liknande uppgift när det gäller vissa ersättningsärenden inom försvaret. På grund av det ringa värdet i enskilda fall av vad som skadats eller förlorats kan också sägas att de allmänna domstolarna ej bör belastas med denna typ av ärenden. Förfarandet kan ockå med fördel vara helt skriftligt i dessa fall. Övervägande skäl synes därför tala för att Civilförvaltningen får bli fullföljdsorgan i ersättningsärenden. Mot Civilförvaltningens beslut bör ej finnas någon klagomöjlighet. De allmänna förvaltningsrättsliga reglerna vid talan mot myndighets beslut genom besvär bör göras tillämpliga.

Verkställighet av beslut bör i likhet med vad som f. n. gäller i ersättningsmål ej kunna ske förrän beslutet vunnit laga kraft. I övrigt föreslås att myndighetens beslut skall kunna verkställas på samma sätt som en domstols dom i tvistemål.

2.6 Handläggning av militära mål

Begreppet militära mål används i MRL och indelas i militära tvistemål och militära brottmål. Militära mål skall enligt 1 å MRL handläggas vid allmän domstol där de ej enligt MRL skall handläggas av befattningshavare vid försvarsmakten såsom disciplinmål eller ersättningsmål.

Det tidigare föreslagna ansvarssystemet innebär bl. a. att begreppet militära mål i MRL:s mening förändras som följd av att disciplinmålen kommer att vara av utomstraffrättslig natur och att de nuvarande ersätt- ningsmålen avskaffas. Som militära mål kvarstår då endast vissa mål som handläggs vid domstol.

I detta avsnitt skall diskuteras den framtida utformningen av begreppet militära mål och vilka särbestämmelser som bör finnas för handläggning av sådana mål.

2.6.1 Militära tvistemål

Till militära tvistemål hör enligt 5 å MRL — förutom ersättningsmål — vissa mål om skadeståndsanspråk på grund av brott eller förlust av eller skada på försvarsmaktens egendom. Om sådana anspråk görs gällande i samband med talan om ansvar för brott anses hela målet vara militärt brottmål. För att det skall vara fråga om militärt tvistemål krävs alltså att talan om ansvar för brott av någon anledning ej förs samtidigt. . .

Dessa mål skall alltid handläggas vid allmän domstol och förfarandet där följeri allt väsentligt rättegångsbalkens (RB) bestämmelser om rättegången i tvistemål eller i fråga om smärre anspråk förfarandet enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden.

Särbestämmelser om militära tvistemål finns i 76 och 97 åå MRL, varav

strängt taget endast bestämmelsen i 76 å första stycket om behörig domstol innefattar avvikelse från RB:s regler. Nämnda bestämmelse föreskriver att i fråga om domstols behörighet i militärt tvistemål bestämmelserna om behörig domstol i militärt brottmål skall äga motsvarande tillämpning.

Som närmare kommer att framgå av avsnittet om militära brottmål innebär de särskilda forumbestämmelserna i MRL endast i undantagsfall att det i militära mål blir en annan domstol som är behörig än om man tillämpar RB:s allmänna forumregler.

Härtill kommer att de militära tvistemålen av detta slag är ytterst fåtaliga vid de allmänna domstolarna.

På grund av det anförda och då det ej synes föreligga några skäl för bibehållande av någon särreglering av denna typ av tvistemål synes begreppet militära tvistemål kunna undvaras i framtiden, såväl i fredstid som under beredskapstillstånd och krig.

2.6.2 Militära brottmål

Vad som avses med militära brottmål anges i 3 å MRL. Allmänt kan sägas att till militära brottmål främst är att hänföra mål om ansvar för sådana av krigsmän förövade brott som har samband med den militära tjänsten eller i övrigt nära berör militära förhållanden. Till militära brottmål räknas dock även mål om ansvar för brott varigenom någon som inte är krigsman men innehar tjänst vid försvarsmakten har åsidosatt sin tjänsteplikt.

Begreppet militära brottmål har praktisk betydelse främst däri att det i dessa mål är möjligt att ålägga disciplinstraffi stället för böter och att reglerna i MRL om behörig domstol och andra processuella bestämmelser blir tillämpliga. I 79 å MRL anges således vem som skall vara allmän åklagare i militärt brottmål. I 80—84 åå har upptagits regler angående förundersökning m. m. i militära brottmål. I 70—75 åå finns bestämmelser om behörig domstol. I fråga om domstolsförfarandet finns särbestämmelser i 87-89 åå. Slutligen finns i 95—107 åå särskilda bestämmelser om krigsrätt.

För anställda inom försvarsmakten vilka är misstänkta för brott i tjänsteutövningen kommer enligt kommitténs förslag bestämmelserna i lagen om offentlig anställning (LOA) att vara tillämpliga. Enligt 12 kap. 1 å LOA gäller att arbetstagare, som är skäligen misstänkt för sådant i tjänsteutövningen begånget brott som avses i 20 kap. 1—3 åå (myndighets- missbruk m. m.) eller annat brott varigenom han har åsidosatt åliggande i tjänsteutövningen, skall anmälas till åtal om för brottet är föreskrivet fängelse eller det finns anledning antaga att talan om enskilt anspråk kommer att föras.

Sedan åtalsanmälan skett enligt LOA handläggs dessa mål enligt de allmänna bestämmelserna i rättegångsbalken (RB) och tillhörande författ- ningar. Några särbestämmelser motsvarande dem som nu finns i MRL i fråga om förundersökningen m. m. finns således inte.

Frågan är då om det finns skäl för att införa särbestämmelser för anställda inom försvarsmakten, liknande dem som f. n. gäller i fråga om civilanställda inom försvarsmakten, vilka ju lyder ej endast under LOA utan även under

MRL i tillämpliga delar, eftersom mål rörande dem är att anse som militära mål.

Med hänsyn till att utgångspunkten för kommitténs arbete är att de anställdas ansvarsförhållanden så långt som möjligt skall vara desamma som för offenligt anställda i allmänhet synes det vara svårt att finna skäl för en särreglering under normala fredsförhållanden. Följaktligen synes också begreppet militära brottmål kunna undvaras såvitt avser anställda inom försvarsmakten.

För värnpliktiga kommer också en regel om åtalsanmälan att finnas. Enligt den föreslagna regeln om åtalsanmälan rörande värnpliktiga skall som huvudregel gälla att åtalsanmälan skall ske vid brott med anknytning till tjänsten för vilka är stadgat fängelse, varvid dock skall göras undantag för vissa brott som är av disciplinär natur. De brott för vilka undantag föreslagits är bl. a. undandräkt, olovligt förfogande, olovligt brukande, snatteri, egenmäktigt förfarande och bedrägligt beteende.

Som följd av den föreslagna avkriminaliseringen av militära brott och den nu nämnda undantagsregeln kommer antalet misstänkta brott som kan komma att föranleda åtalsanmälan och därmed handläggas av åklagare och domstol sannolikt att väsentligt minska.

Behovet av ett begrepp av typen militärt brottmål för värnpliktiga hänger samman bl. a. med utformningen av regeln om åtalsanmälan och behovet av särbestämmelser.

I MRL är systemet uppbyggt så att vissa mål definieras som militära brottmål (3 å), vilka enligt huvudregeln skall handläggas vid domstol. Därifrån görs emellertid undantag beträffande vissa brott som kan föranleda straffi disciplinmål (9 å). Från regeln om vilka brott som kan föranleda straff i disciplinmål görs i sin tur undantag under vissa förhållanden (10 å).

I det nya ansvarssystemet föreslås en åtskilligt enklare reglering. Den föreslagna bestämmelsen om i vilka fall åtalsanmälan skall ske är utformad på liknande sätt som motsvarande bestämmelse i LOA. Undantag föreslås för de tidigare angivna brotten, vilka alltså skulle avgöras disciplinärt om brottet berör försvarsmakten och om ej talan om enskilt anspråk kommer att föras.

För utformningen av dessa regler är det ej nödvändigt att ha begreppet militära brottmål.

I MRL finns bestämmelser om till vilken åklagare hänskjutande av mål skall ske och vilken domstol som är behörig att uppta militära mål (22, 70. 79 åå). Det kan sättas ifråga om det i framtiden är nödvändigt att ha kvar särbestämmelser av denna typ.

Enligt gällande rätt är domstol för avdelning av försvarsmakten som regel allmän underrätt i avdelningens ordinarie förläggningsort. Regeringen kan dock förordna på annat sätt. Sådana särbestämmelser har meddelats i kungörelsen (1959z454) med vissa särskilda bestämmelser om laga domstol i militära mål m. m.

I framtiden kan man enligt kommitténs mening undvara en bestämmelse beträffande militär personal som generellt anger behörig domstol. Enligt de allmänna forumreglerna i RB kommer ändå som regel samma domstol att vara behörig med hänsyn till att flertalet brott begås i avdelningens ordinarie

förläggningsort och att domstolen i förläggningsorten enligt RB blir behörig.

Den nuvarande regeln har viss betydelse för de fall då brott begås då avdelning befinner sig på annan ort under övningar m. m. Enligt 19 kap. 1 å RB gäller dock att åtal för brott får upptas även av rätten i den ort där den misstänkte varaktigt uppehåller sig. En sådan bestämmelse kan alltså tillämpas på de fall varom här är fråga.

Det anförda innebär att åtalsanmälan som regel skall ske till åklagaren i den ordinarie förläggningsorten. Någon särskild bestämmelse härom behövs ej.

I 80—86 åå finns bestämmelser om förundersökning och tvångsmedel m. m.

Någon bestämmelse motsvarande 80 å om överlämnande av anmälan som inkommer till åklagare eller polismyndighet till den som har bestraffningsrätt behövs ej. De två förfarandena rörande å ena sidan brottmål och å andra sidan disciplinärenden bör av principiella skäl hållas helt isär i framtiden. Fallen torde dessutom i praktiken vara fåtaliga. Ej heller är det nödvändigt att ha kvar handläggningsreglerna i 81 och 82 åå.

Någon regel direkt motsvarande 83å om att åklagare i vissa fall skall underställa bestraffningsberättigad chef frågan om denne vill avgöra målet torde ej kunna rymmas inom det framtida systemet.

En regel motsvarande 84 å som begränsar rätten att besluta att underlåta åtal är överflödig i framtiden. Detta gäller också den i samma paragraf intagna bestämmelsen om begränsningar i rätten att utfärda strafföreläggan- de.

Med hänsyn till att begreppet förvarsarrest, såsom framgår av det föregående, föreslås avskaffat behövs ej heller reglerna i 85—86 åå om förfarandet då någon tagits i förvarsarrest. Det behövs dock vissa likartade regler i fråga om omhändertagande (se avsnitt 2.2.9).

Sammanfattningsvis torde kunna sägas att det ej behövs några särregler angående förundersökning m. m. i det nya systemet. Begreppet militära mål synes sålunda ej behövas för att reglera förundersökningsförfarandet.

Rätt att erhålla offentlig försvarare regleras i 87 å. ] framtiden torde de allmänna reglerna i RB om offentlig försvarare kunna tillämpas. Rätten till ledighet i samma paragraf torde kunna regleras i TjRF.

En regel motsvarande den i 88 å om utsättande av förhandling i militärt mål torde ej behövas i framtiden. Regeln i 89 å om jäv för auditör kan utgå. De allmänna jävsreglerna i 4 kap. 13 å RB torde vara tillfyllest. En bestämmelse om förfarandet vid hämtning motsvarande 90 å kan av praktiska skäl behöva finnas kvar, men behöver ej tas in i lag.

Bestämmelsen i 91 å om verkställighet av disciplinstraff kommer att vara överflödig om disciplinstraffet avskaffas. Bestämmelsen i andra stycket om verkställighet av hovrätts dom kan enligt kommitténs mening också undvaras. Handläggningsreglerna 93—94 åå blir överflödiga. Sammanfatt- ningsvis kan det sägas att det ej behövs några särbestämmelser om rättegången beträffande militär personal i framtiden. Följaktligen synes ej heller behov av begreppet militära mål föreligga i fredstid.

2.6.3 Handläggning av militära brottmål under krigsförhål- landen

Allmän bakgrund

Av olika skäl är frågorna om handläggning av militära brottmål under krigsförhållanden av väsentlig betydelse. Antalet militära brottmål kan antas bli väsentligt större under sådan tid bl. a. beroende på att antalet tjänstgörande krigsmän ökar och att särskilda straffbestämmelser träder i kraft. Framför allt är det emellertid angelägenheten av att rättsväsendet på detta område kan fungera tillfredställande som träder i förgrunden.

Utgångspunkten torde även i dessa frågor vara att särbestämmelser endast skall finnas i den mån det är motiverat av hänsyn till försvarsmaktens effektivitet och utan att väsentliga rättssäkerhetsintressen åsidosätts.

I direktiven sägs rörande dessa frågor endast att kommittén bör utreda spörsmål som har samband med straffansvaret under krigstillstånd t. ex. de särskilda domstolarnas sammansättning och arbetsformer.

De särskilda förhållanden som råder under krigsförhållanden har hittills ansetts motivera tämligen utförliga särbestämmelser särskilt i fråga om organisationen av domstolsväsendet. Som bakgrund till de fortsatta övervä- ganden kan det finnas anledning att kort återge några av de grundtankar som legat bakom tillskapandet av de särbestämmelser som nu gäller särskilt i fråga om krigsrätterna.

Bestämmelser om rättskipningen i militära mål under krig och därmed jämförliga förhållanden fanns i 1914 års lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes. Enligt denna lag skulle fältkrigsrätt vara underdom- stol från den dag krigsmakten för annat ändamål än övning ställdes på krigsfot. Det ankom på Kungl. Maj:t att bestämma vid vilka särskilda avdelningar fältkrigsrätt skulle vara inrättad. Beträffande detacherade, från huvudstyrkan avskilda eller av fienden inneslutna avdelningar ägde veder- börande befälhavare förordna om inrättande av fältkrigsrätt.

Fältkrigsrätt utgjordes av tre ledamöter. därav en civil fältkrigsdomare och två militära. Till fältkrigsdomare förordnades krigsdomare eller auditör eller vid behov annan med domarkompetens. Allmän åklagare vid fältkrigsrätt var krigsfiskal, som förordnades av befälhavaren för den avdelning där fältkrigsrätten fanns inrättad.

Under krig kunde i vissa fall inrättas en extraordinär domstol benämnd ståndrätt. Ett av kraven för att ståndrätt skulle få inrättas var att någon begått brott som var belagt med dödsstraff.

Andra instans var normalt krigshovrätten men i särskilda fall kunde Kungl. Maj:t förordna om att överkrigsrätt skulle inrättas. I högsta instans upptogs och avgjordes militära mål i samma ordning som gällde för fredstid.

Genom 1948 års lagstiftning avskaffades de särskilda krigsdomstolarna och rättskipningen i fred överflyttades till de allmänna domstolarna. För beredskaps- och krigstid infördes de nuvarande bestämmelserna om krigsrätter i 15 kap. militära rättegångslagen.

Under förarbetena till lagstiftningen (SOU 1946:91 s. 213 f) uttalades bl. a. att det beträffande rättskipningen i första instans visserligen syntes ound- gängligt att i viss utsträckning inrätta specialdomstolar lämpligen benämnda

krigsrätter, men att å andra sidan den dömande verksamheten åtminstone delvis borde kunna handhas av de allmänna domstolarna även under krigsförhållanden. Det ansågs att fältförbanden uppenbarligen måste ha tillgång till domstolar som icke av andra arbetsuppgifter var hindrade att anpassa sig till växlande förhållanden. För dessa förband erfordrades följaktligen en särskild domstolsorganisation. Behovet därav var däremot mindre framträdande i fråga om lokalförsvarsförband och depåförband. Under vissa förhållanden kunde det visserligen vara lämpligt att mål från dylika förband upptogs av krigsrätt men i andra fall syntes målen utan olägenhet kunna hänvisas till allmän domstol. Det borde ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma i vilken utsträckning krigsrätter skulle inrät- tas.

I propositionen (1948:216 5. 199) uttalade departementschefen att det såvitt angick rättskipningen i första instans låg i öppen dag att man i krig måste ha tillgång till rörliga krigsdomstolar som kunde åtfölja de operativa förbanden. Å andra sidan skulle även under krig viss militärpersonal alltjämt vara bunden vid fasta stationeringsorter. Departementschefen biträdde därför i stort utredningsförslaget. Den omständigheten att domstolsorgani- sationen ej skulle bli enhetlig ansågs ej få någon större betydelse i praktiken.

Vad gällde överrättsprocessen ansågs att någon avvikelse från de för fredstid gällande reglerna icke var påkallad.

Rörande krigsrätternas sammansättning ansåg departementschefen att domstolarna under krig och beredskapstillstånd i långt större utsträckning än i fredstid kunde få befattning med fall, i vilka avgörandet påverkades av specifikt militära förhållanden. Samtidigt ökade svårigheterna att förebringa utredning om dessa förhållanden i den för bevisning stadgade ordningen till följd av att truppbefäl måste till det yttersta utnyttjas för stridsuppgifter. Det var därför nödvändigt att militär sakkunskap i stället fanns tillgänglig i domstolen.

Vad annars beträffade krigsrätternas sammansättning ansåg departe— mentschefen att krigsrätt skulle utgöras av en lagfaren ordförande och en nämnd, bestående av en militär representant och två civila lekmän. Att lekmannaintlytandet blev företrätt även av andra än den militäre ledamoten ansågs bidraga till att stärka förtroendet för krigsrätterna, vilket var så mycket mera angeläget som deras uppgifter ofta måste bli av mycket allvarlig natur.

Kort tid efter militära rättegångslagens införande infördes ett tillägg till lagen rörande krigsrätt vid avskild avdelning. Enligt denna bestämmelse (107 å) kan chef för avskild avdelning under krig förordna bl. a. om inrättande krigsrätt. Departementschefen anförde härom bl. a. följande

(prop. 1949z98).

Därest en avdelning kommer att sakna tillgång till en domstol som kan upptaga vid avdelningen förekommande brottmål kan detta uppenbarligen medföra betydande vådor för krigslydnaden och även andra olägenheter, särskilt om förhållandena består under någon längre tid. Oftast torde visserligen dessa svårigheter kunna undanröjas genom att Kungl. Maj:t på begäran inrättar ny krigsrätt vid avdelningen. Såsom de sakkunniga framhållit måste man emellertid räkna med att stundom även förbindel-

serna med Kungl. Maj:t kunna vara brutna. Det lär därför vara nödvändigt att för dylika fall tillerkänna militärbefälet befogenhet att på egen hand låta inrätta krigsrätt och meddela i samband därmed erforderliga förordnanden.

I förarbetena till 1948 års lagstiftning är intresset främst inriktat på organisationen av och förfarandet i domstolarna. Endast kort diskuteras hur förundersökningsförfarandet skall utformas.

I de nu gällande av ÖB utfärdade anvisningarna för handläggning av militära mål m. in. under krig och beredskapstillstånd, (Anv MMKr 1966). sägs bl. a. följande.

Erforderliga förundersökningar ledes av krigsfiskalen, men han kan beräknas icke själv hinna med att utföra allt tidsödande arbete. Snarare måste man förutsätta att vid krigsrätt med normal arbetsbörda. flera man kommer att vara ständigt sysselsatta med utredningsarbete. Utredningspersonalen är även i behov av särskilda transportmedel för att kunna förflytta sig till olika förband för förhör och annat utredningsarbete. Såsom regel torde särskilt avdelad personal jämte transportmedel komma att ställas till förfogande för att biträda krigsfiskalen med förundersökningar. ] viss utsträckning kan expeditionsbiträde hos krigsrätten beräknas hinna utföra skrivgöromål även för förundersökningar.

Enligt kungörelsen (1954z493) angående krigsrätter m.m. skall krigsrätt vara inrättad vid militära staber och vara domstol för de avdelningar som bestäms av överbefälhavaren eller, efter överbefälhavarens förordnande och i enlighet med dennes anvisningar, av vederbörande armékårchef eller militärbefälhavare .

ÖB har i order rörande krigsplanläggning (operationsorder) reglerat krigsrätternas fördelning samt därvid meddelat anvisningar rörande samord- ning mellan de krigsrätter som ställs till militärbefälhavares eller annan chefs förfogande.

Riktlinjerna vid tilldelning av krigsrätter har varit militärområdets storlek och det antal förband (personalstyrkorna) som efter mobilisering befinner sig i eller efter koncentrering tillförts militärområdet. Vissa krigsrätter har tilldelats örlogsbaser med hänsyn till i första hand kustflottans verksamhets- områden. En utökning av antalet krigsrätter anges endast kunna ske om militärområdet tillförs förband av fördelnings storlek.

Fördelningen av de till militärbefälhavares förfogande ställda krigsrätter- na kan ske enligt olika grunder. En fördelningsgrund är att krigsrätt blir domstol för samtliga staber, förband och enheter inom ett geografiskt område. En annan grund är att krigsrätt blir domstol för visst förband och samtliga till detta hörande enheter. En tredje fördelningsgrund är att krigsrätt blir domstol för staber, förband och enheter inom visst geografiskt område, men från dess behörighet undantas vissa inom området grupperade förband.

Vid omgruppering inom militärområdet måste i regel ny fördelning av krigsrätternas verksamhetsområden göras. Som allmän regel gäller att krigsrätt skall kunna vara rörlig. Att en krigsrätt inrättas vid en viss stab utgör ej hinder att krigsrätten kan ha sin uppehållsplats på annan ort än staben eller att krigsrätten förflyttar sig till förband för vilken den skall vara domstol.

Krigsdomare och vice krigsdomare förordnas av regeringen på förslag av

domstolsverket efter hörande av hovrätterna. Krigsfiskaler förordnas av riksåklagaren. Till sin hjälp skall krigsfiskalen ha förhörsledare. De rekryteras bland yngre assistentåklagare.

Här skall något sägas om krigsplanläggningen av det civila rättsväsendet. Domstolsverket svarar bl. a. för de allmänna domstolarnas planering. Som förebild för domstolarnas krigsorganisation har man haft planerna för polisens och åklagarväsendets krigsorganisation. Enligt de beräkningar som gjorts kommer mål- och ärendeantalet vid domstolarna att med några enstaka undantag kraftigt minska. Detta betyder att endast en del av domarpersonalen behövs vid de krigsorganiserade domstolarna. En bety- dande del av övrig domarpersonal disponeras av försvarsmakten som krigsdomare eller vice krigsdomare eller som krigsauditörer. Slutligen finns det också domare som bibehåller sin krigsplacering i militär befattning.

En motsvarande ordning finns inom åklagarväsendet. Åklagarpersonalen disponeras såväl för det krigsorganiserade civila åklagarväsendet som för befattningar som krigsfiskaler, militära förhörsledare eller för rena militära befattningar.

Överväganden och förslag

Det är inte enbart domstolsorganisationen som bör diskuteras när det gäller hur rättsväsendet skall se ut under krigsförhållanden. Som framgått av redogörelsen för förarbetena till den nuvarande lagstiftningen synes man i tidigare lagstiftningssammanhang inte ha ägnat så stort intresse åt den brottsutredande verksamheten före domstolsstadiet. Nu gällande lagstift- ning synes sålunda i väsentliga delar vara uppbyggd efter ett inkvisitoriskt synsätt såtillvida som åklagaren närmast anses vara knuten till krigsrätten och att utredningsförfarandet till stor del förutsätts ske vid krigsrätten. En sådan organisation påminner i stora drag om det rättegångsförfarande som fanns före år 1948 och den nya rättegångsbalken.

Den nuvarande rättegångsbalken utgår från ett system med fristående och självständiga enheter för de olika leden av den brottsutredande verksamhe- ten. Polis- och åklagarväsendet är sålunda helt skilt från domstolsväsendet. Den brottsutredande verksamheten i form av förundersökning ligger helt på polis- och åklagarväsendet. Vanligtvis kommer domstol in i bilden först efter det att åtal väckts. Vid domstolen sker en förhandling med två likvärdiga parter, åklagaren på den ena och den tilltalade och hans försvarare på den andra sidan. Domstolens roll är i huvudsak avgränsad till att uppta vad som framkommer vid förhandlingen och grunda sitt avgörande på vad parterna sålunda framlagt. Detta brukar man kalla för den ackusatoriska principen i motsats till den inkvisitoriska.

Den militära krigsrättsorganisationen är mot denna bakgrund till stora delar föråldrad. Framför allt saknas i den nuvarande lagstiftningen en markerad gräns mellan förundersökningsstadiet och det dömande stadiet. Vid övervägande av en ny utformning bör till en början intresset koncen— treras till den brottsutredande verksamheten i form av förundersökning. Den nu gällande ordningen är såvitt avser förundersökningen sålunda behäftad med åtskilliga brister. Krigsfiskalen förutsätts till stor del själv sköta förundersökningen. Under senare år har dock den anpassningen gjorts att

krigsfiskalen till sin hjälp fått två förhörsledare.

Det kan ifrågasättas om detta är en ändamålsenlig organisation. Kommit— tén vill därvid särskilt framhålla följande. Som tidigare nämnts kommer det föreslagna ansvarssystemet att medföra att man i utomstraffrättslig ordning kan avgöra sådana förseelser som ej är av allvarligare natur. Härmed avlastas polis— och åklagarmyndigheterna även under krigsförhållanden. Med hänsyn till att antalet disciplinärenden kan förväntas öka kraftigt under sådana förhållanden bl. a. till följd av att antalet tjänstgörande vid försvarsmakten ökar kan det finnas behov av förstärkta resurser vad gäller utredning och handläggning i övrigt av disciplinärendena. Det kan sålunda bli nödvändigt att i beredskapsplanläggningen förstärka den militära rättsvårdsorganisatio- nen med särskilda förhörsledare för disciplinärendena.

Vad däremot gäller utredning av allvarligare militära brott kan det med fog sättas i fråga om den nu planerade förundersökningsorganisatiorten är särskilt lämpad. Kommittén anser att man för sådana kvalificerade brottsutredningar måste anlita biträde av kriminalpolis. Hela den verksam- het som bedrivs vid de tekniska rotlarna kan behöva sättas in. Brottsplats- undersökning med eftersökande av spår (fingeravtryck, besudlingar, verk- tygsspår m. m.) och säkrandet av dem kan endast bedrivas av specialutbildad kriminalpolis. I grövre brottmål kan också sägas att förhörstekniken är speciell och att den endast behärskas av kriminalpolisens vana förhörsleda- re.

De krav som här ställs på den brottsutredande verksamheten torde knappast kunna tillgodoses inom ramen för den nu gällande militära rättsvårdsorganisationen. De förhörsledare man har tänkt skall biträda krigsfiskalerna torde mera sällan uppfylla de krav som här ställts. Det kan även av andra skäl anses mindre lämpligt att åklagaren direkt engageras i utredande verksamhet på det sättet. Sannolikt skulle en krigsfiskal ofta i svårare brottsutredningar tvingas knyta kontakt med den lokale polischefen för att begära kvalificerad utredningspersonal.

I fråga om själva domstolsväsendet under krigsförhållanden bör följande beaktas. Principen om att särskilda krigsdomstolar skall handlägga alla militära brottmål bröts redan genom 1948 års lagstiftning. Enligt gällande rätt kan det således ankomma på såväl allmän underrätt som krigsrätt att handlägga militära brottmål. Krigsrätt är främst tänkt att komma till användning i fråga om de rörliga fältförbanden. En ordning med rörliga krigsrätter ansågs självklar under förarbetena till militära rättegångsla- gen.

Bestämmelserna om krigsrätt har aldrig tillämpats och det är därftr svårt att ange vilka brister som kan vidlåda det gällande systemet.

Som nämnts i det föregående år direktiven ej särskilt långtgåendei fråga om domstolsorganisationen under beredskapstillstånd och krig. Vad som däri anges äri huvudsak att kommittén bör utreda de särskilda domstolarnas sammansättning och arbetsformer.

Principen om att rättsväsendet och särskilt domstolarna skall vara självständiga och oberoende i sin verksamhet är allmänt erkänd i vårt land och har på olika sätt kommit till uttryck i regeringsformen (RF). I motiven till RF (prop. 1973:90 s. 380) uttalade departementschefen att domstolarnas rättskipande verksamhet är ett mycket viktigt element i samhället och att

garantier bör finnas för att domstolarna i enlighet med nuvarande ordning också i framtiden kommer att intaga en självständig ställning och arbeta i sådana former att största möjliga rättssäkerhet uppnås.

I 11 kap. RF ges närmare föreskrifter om bl. a. rättskipningen. I 1 å sägs bl. a. att annan domstol än högsta domstolen och regeringsrätten inrättas med stöd av lag och att vid sådan domstol skall finnas ordinarie domare. I 13 kap. om krig och krigsfara görs dock i 8 å andra stycket undantag från denna föreskrift. Under krig, krigsfara eller andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden får således med avseende på domstol för avdelning av försvarsmakten göras undantag från föreskriften i 11 kap. 1 åatt vid domstol skall finnas ordinarie domare.

Även om föreskrifterna i MRL om krigsrätt m. m. ej står i strid med de grundläggande bestämmelserna i RF, kan man ändå fråga sig om den gällande krigsrättsorganisationen är förenlig med principen om domstolar- nas självständighet och oberoende.

Som tidigare nämnts kan krigsrätterna komma att få handlägga mycket allvarliga och komplicerade militära brottmål. Det är då enligt kommitténs mening tveksamt om man bör ha en tillfällig domstolsorganisation för denna typ av mål. Vidare är det tveksamt om man kan acceptera att krigsrätten ej har ordinarie domare i vissa fall. Dessutom kommer krigsrätterna att vara knutna till ett militärt förband och sålundai åtskilliga avseenden bli beroende av det militära förbandet. En fördel är däremot att domstolen blir rörlig och kan följa med fältförbanden under växlande förhållanden.

Som framgått av det anförda är olägenheterna och bristerna med den särskilda krigsrättsorganisationen betydande. såväl vad gäller förundersök- ningsförfarandet som domstolshandläggningen.

Det skulle enligt kommitténs mening onekligen inge allmänheten större förtroende om rättsväsendet även — ja kanske särskilt — under orostider lågi händerna på de ordinarie, låt vara krigsorganiserade rättsvårdande instan- serna.

Åtskilliga av de brister som nämnts i det föregående skulle sannolikt avhjälpas om man avskaffade den särskilda krigsrättsorganisationen under krigsförhållanden. Polis- och åklagarväsendet samt domstolsväsendet har en färdig krigsorganisation för handläggning av de icke-militära målen. Ett överförande av de militära brottmålen till de civila myndigheterna skulle till en början innebära planerings- och samordningsfördelar redan i fredstid. Den uppdelning i olika krigsplanläggande myndigheter som nu finns skulle därmed kunna falla bort. Under beredskapstillstånd skulle det uppenbarli- gen inte möta några hinder att de krigsorganiserade civila myndigheterna handlade även militära brottmål. Tvärtom skulle man då kunna använda sig av den kvalificerade personal och övriga utredningsresurser som redan används i fredstid. Självfallet förutsätter en sådan förändring att man ser över krigsorganisationen och förstärker resurserna vid de myndigheter som kan förväntas få ett större befolkningsunderlag genom militära truppkoncentra- tioner m.m. Det torde redan med gällande bestämmelser inte föreligga några hinder att man disponerar om personal till sådana delar av landet, t. ex. i norra Sverige där man får räkna med ett betydligt ökat antal krigsmän.

Intresset av en snabb handläggning av militära brottmål har ansetts vara

ytterst viktigt för disciplinen och ordningen inom försvarsmakten. Frågan är då om man kan upprätthålla detta krav om de civila rättsvårdande organen helt skall ta över de militära brottmålen. Enligt kommitténs bedömning har ett sådant krigsorganiserat rättsväsende stora förutsättningar att uppfylla kraven på skyndsamhet. Här skall då beaktas att polisresurserna förblir tämligen oförändrade under krigsförhållanden på grund av att polismännen beviljas uppskov med militärtjänstgöring. Vidare beräknar man att antalet "civila” brottmål väsentligt minskar under sådana tider. Dessutom behöver man ej organisera helt nya myndigheter såsom i krigsrättsorganisationen utan kan utnyttja de befintliga låt vara krigsorganiserade myndigheterna.

Det kan dock diskuteras om de ställda kraven kan uppfyllas under direkta krigsförhållanden. Härvid bör man dock enligt kommitténs mening beakta bl.a. följande.

Under krigsförhållanden av kortvarig natur torde det inte erbjuda några större problem att låta verksamheten anstå till stridshandlingarna är över. Antagligen kan framtida krig i många fall tänkas bli av sådan övergående natur att de rättsvårdande verksamheten över huvud taget inte hinner utövas förrän stridshandlingarna upphört.

Problem kan dock givetvis uppstå under krigsförhållanden av längre varaktighet då det för de stridande förbanden kan vara svårt att upprätthålla kontakten med de civila rättsvårdsmyndigheterna. Även i dessa fall torde det emellertid oftast gå att ha förbindelse med de civila instansterna bakom stridslinjerna och dit hänvisa uppkommande brottmålsfall.

För avskurna eller inneslutna avdelningar kan dock detta givetvis vara omöjligt, vilket ju motiverat gällande bestämmelse om militär chefs rätt att inrätta krigsrätt m. in. En sådan ordning synes dock med våra rättssäker- hetskrav vara så otillfredsställande att den under alla förhållanden ej bör bestå i framtiden. Praktiskt torde det förhållandet att man under sådan tid ej har tillgång till rättsvårdande instanser ändå kunna accepteras särskilt med tanke på att sådan isolering i det moderna kriget sällan kan antas pågå under någon längre tid.

Om den särskilda domstolsorganisationen m. in. enligt 15 kap. MRL avskaffas innebär det i princip att samma regler kommer att gälla under fredstid som under krigsförhållanden i fråga om förundersökning. åtalsför- farande och domstolshandläggning. Något behov av det särskilda begreppet militära brottmål synes då ej heller finnas.

Under krig och krigsliknande förhållanden kommer lagen (1957: 132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. fullt ut att gälla även för de militära brottmålen. Denna lag som reglerar domstolsorganisation m. m. under krigsförhållanden och innehåller specialbestämmelser rörande handläggning m. m. torde i stora delar ersätta de specialbestämmelser som nu finns i 15 kap. MRL och även i övrigt innehålla föreskrifter som underlättar handläggningen av militära brottmål vid de ordinarie domstolarna.

I lagen ges t. ex. möjlighet för regeringen att föreskriva att domstol skall sammanträda på andra tider och ställen än som för vanliga fall är föreskrivet (2 å). Detta torde kunna bli aktuellt under krigsförhållanden speciellt för brottmål av militärt slag. Det skall här anmärkas att denna lag till vissa delar är föråldrad och att en översyn pågår inom justitiedepartementet.

En konsekvens av den föreslagna lösningen är att domstolen kommer att ha ordinarie sammansättning i första instans dvs. ordförande jämte nämnd om fem personer. Något utrymme för militär ledamot av nämnden ges då inte utan lagändring.

Nyttan av att ha en militär ledamot företrädd i domstolen kan betvivlas. Det behov av militär sakkunskap som i militära brottmål kan finnas får tillgodoses på vanligt sätt genom anlitande av sakkunnig e. dyl. Det torde f. ö. ofta vara så att en militär ledamot inte besitter den militära sakkunskap som krävs i det enskilda fallet.

Sammanfattningsvis anser kommittén att avsevärda olägenheter av såväl principiell som praktisk natur är förenade med den särskilda krigsrättsorga- nisationen enligt gällande lag. Med hänsyn härtill och då starka skäl talar för ett enhetligt rättsväsende även under krigsförhållanden föreslår kommittén att den särskilda krigsrättsorganisationen helt slopas.

Kommittén förutsätter att man i det pågående översynsarbetet med 1957 års lag beaktar de behov av speciella bestämmelser som kan uppstå i följd av att man avskaffar krigsrättsorganisationen.

2.7 Militär rättsvård vid svenska FN-förband m. m.

Den militära rättsvården vid de svenska FN-förbanden har sedan lång tid varit föremål för överväganden i justitiedepartementet. Chefen för armén tog i skrivelse till regeringen år 1962 upp vissa frågor rörande svensk militär rättsvård i internationellt sammanhang och föreslog utredning. Vidare gjorde riksdagens dåvarande militieombudsman (MO) år 1966 en framställ- ning till regeringen rörande vissa problem i samband med rättskipningen vid den svenska beredskapsstyrkan för FN-tjänst. De båda skrivelserna har överlämnats till kommittén.

Enligt kommitténs direktiv bör kommittén i sitt arbete beakta de problem som kan uppkomma i dessa sammanhang och föreslå sådana särskilda regler för denna del av den militära verksamheten som kan visa sig behövliga till följd av vad kommittén avser att föreslå beträffande systemet för beivrande av förseelser begångna inom landet.

2.7.1 Gällande bestämmelser

Enligt 1 å lagen (1974:614) om beredskapsstyrka för FN-tjänst skall inom försvarsmakten finnas en militär styrka organiserad som beredskapsstyrka. Regeringen äger enligt 2 å efter framställning från FN ställa beredskapsstyr- kan till FN:s förfogande för att deltaga i fredsbevarande verksamhet.

Beredskapsstyrkan består av för ändamålet anställd personal och får omfatta högst två bataljoner samt specialenheter om tillsammans högst en bataljons styrka.

I förordningen (19761152) om beredskapsstyrka för FN-tjänst ges närmare föreskrifter om utbildning. anställning m. m. Enligt 8 å är den som anställsi beredskapsstyrkan under utbildning och beredskapstjänstgöring att anse som krigsman enligt 21 kap. 20 å BrB. dock ej den som anställes i

specialenhet under viss tjänstgöring. Att personal som är anställd i svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst är krigsmän sägs också i 2 å 6 p. kungörelsen (1968:333) om innebörden i rättsligt hänseende av begreppen försvarsmak- ten och krigsman.

Militär FN-personal är i brottmål inte underkastad någon annan domsrätt än sitt hemlands. Detta gäller för alla brott, oavsett om de begåtts i tjänsten eller under permission. De stater som ställt personal till FN:s förfogande har genom FN förbundit sig att utöva en bestämd och effektiv domsrätt beträffande varje brott eller förseelse som kan begås av en medlem av respektive stats kontingent.

Bestraffningsrätt i disciplinmål tillkommer chef för bataljon eller annan självständig enhet ur beredskapsstyrkan. Han biträds av en heltidsanställd auditör. För beredskapsstyrkan är Stockholms tingsrätt domstol enligt militära rättegångslagen (MRL).

MRL gäller utan inskränkningar i fråga om handläggningen av militära brottmål. Vissa praktiskt betingade skillnader föreligger dock mellan handläggning av brottmål som härrör från beredskapsstyrkan och vanliga militära brottmål. Även om militära brottmål vid FN-förbanden hänskjuts till åklagaren måste utredningen ske vid förbanden och med hjälp av dess personal. Väcks åtal kan förhandling regelmässigt inte hållas förrän den tilltalade återkommit till Sverige. Enligt vad kommittén inhämtat är det emellertid ej sällan så att vederbörande vid misskötsamhet skickas hem till Sverige.

2.7.2 Innebörden av tidigare reformförslag

I den av chefen för armén ingivna skrivelsen påtalas endast helt allmänt att behov av utredning föreligger utifrån vissa angivna riktlinjer.

MO:s framställning föranleddes bl. a. av vad som framkommit vid en av MO år 1963 företagen inspektion av den svenska militära FN-kontingenten i Främre Orienten. Därvid framfördes vissa synpunkter på rättskipningen från högkvarteret för United Nations Emergency Force (UNEF).

Med anledning härav upprättades inom militieombudsmannaexpeditionen en särskild promemoria angående rättskipningen vid svenska FN-kon- tingenter i utlandet. Över denna promemoria inhämtades yttrande från olika civila och militära myndigheter och organisationer.

De nackdelar som var förenade med den rådande ordningen för handläggning av militära brottmål angavs vara följande. Förfarandet medförde att det kunde ta mycket lång tid vid handläggningen av målen. Kunde militärt brottmål inte handläggas som diciplinmål eller överklagades beslut i disciplinmål, måste man — om vederbörande ej sändes hem — vänta med prövningen i Sverige till dess beredskapsstyrkan blivit avlöst. Det var vidare knappast lämpligt ur rättssäkerhetssynpunkt att en misstänkt under lång tid fick avvakta det slutliga avgörandet. Hemsändningsmöjligheten kunde innebära en fara för den misstänktes rättssäkerhet. Den rådande ordningen var inte tillräckligt effektiv. Särskilt bevissvårigheterna kunde framhållas. När det gällde lagföringen i Sverige beträffande brott som begåtts av medlem av FN-styrkan uppstod svårigheter när det gällde den muntliga bevisningen. Utländska målsägande och vittnen hade man små möjligheter

att få hit. Skriftliga utsagor kunde endast åberopas i begränsad utsträckning. Bevisvärdet när det gällde sådana utsagor blev ofta lågt. Följden blev enligt MO större avskrivningsprocent och större frikännanden än när det gällde brott som begåtts i Sverige.

Bristerna i effektivitet var speciellt olyckliga mot bakgrunden av Sveriges och FN:s åtaganden gentemot respektive värdland för FN-styrkor.

MO:s förslag innehåller i korthet följande. Det borde öppnas möjlighet för svensk domstol att handlägga mål på plats, där svensk FN-styrka befinner sig. Stockholms rådhusrätt borde utses till sådan domstol. Alla mål borde föras till en särskild avdelning. Vid handläggningen på platsen borde avdelningen inte ha samma sammansättning som vanligt. Den borde närmast vara organiserad efter mönster av krigsrätt. Sålunda borde den bestå av lagfaren ordförande och tre nämndemän. Nämndemän borde kunna tas ur svensk personal som fanns på platsen. Åklagare borde tas från åklagarmyndigheten i Stockholm. Om den tilltalade begärde försvarare, skulle hans framställning prövas på samma sätt som om rättens sammanträde ägde rum i Sverige.

Enligt MO var det uppenbart att det måste finnas möjlighet att välja mellan handläggning på platsen och i Sverige. Avgörandet borde bl. a. bli beroende av om brottet var erkänt eller inte samt om gärningsmannen skilts från sin anställning eller inte. Vidare måste beaktas om brottet begåtts kort tid före eller i samband med kontingents återtransport till Sverige. Av betydelse för avgörandet blev också bevisfrågorna. Ordföranden (krigsdo- maren) borde med hänsyn till samtliga omständigheter i målet avgöra var det skulle handläggas.

MO föreslog vidare att möjligheterna för bestraffningsberättigade befatt- ningshavare att använda tvångsmedel borde vidgas. Rätten att taga i förvar (36 å MRL) borde utsträckas bl. a. så att institutet kunde användas beträffande civilklädd kontingentmedlem. som befann sig utom militärt område. Bestämmelserna om förvarsarrest (30 å) borde ges sådan utform- ning att kontingentchef fick något som kunde jämställas med anhållningsrätt. Dessutom menade MO att kontingentchef borde ha rätt att förordna om husrannsakan. Slutligen föreslog MO. att åklagare i Sverige borde få laglig rätt att utnyttja FN-personal för utredning i allmänna brottmål.

Under år 1976 beslöts i departementet att chefen för arméstabens FN-avdelning skulle beredas tillfälle att yttra sig över alltjämt aktuella frågor. I yttrande av den 18 november 1976 anfördes bl. a. följande.

Under senare år har från chefens för armén synpunkt inte funnits större anledning till anmärkningar mot rättsvårdens funktion vid de svenska FN-kontingenterna. Den enskilde svenske kontingentsmedlemmens rättssäkerhet synes väl tillgodosedd.

Följande tre reformer kan övervägas. Bestraffningsrätten för militär chef bör utvidgas till att omfatta t. ex. förargelse— väckande beteende. Detta brott är ganska ofta förekommande och borde kunna avgöras på plats.

Man bör i vissa fall kunna ordna domstol på platsen. Något fall där sådant förfarande varit behövligt har dock inte hittills förekommit. Skälet skulle främst vara att öka vår trovärdighet gentemot FN och värdländer.

Ett förslag är att samla alla icke medgivna militära brottmål och ta upp dessa en till två gånger per sexmånadersperiod. att kombinera Mellersta Östern och Cypern och att utnyttja de egna flygningarna. vilket skulle innebära begränsade resekostnader.

Slutligen borde man lagfästa rätten att göra utredningar i allmänna brottmål.

2.7.3 Överväganden och förslag

Disciplinansvaret

I tidigare avsnitt har föreslagits att all anställd personal inom försvaret i fredstid skall falla in under bestämmelserna om disciplinansvar i LOA. De som ingår i den svenska beredskapsstyrkan är anställda och det kan diskuteras om det är lämpligt att införa LOA:s disciplinansvarssystem på detta område.

Om LOA-systemet införs för den svenska beredskapsstyrkan medför detta bl. a. att färre typer av brott kan handläggas i disciplinär ordning jämfört med såväl nuvarande ordning som det föreslagna ansvarssystemet för värnpliktiga m. fl. Ett av reformkraven i fråga om den svenska beredskapsstyrkan har varit att fler typer av brott skall kunna handläggas i disciplinär ordning. Kommittén anser att man väl tillgodoser detta krav om man gör det föreslagna disciplinansvarssystemet för värnpliktiga m.fl. tillämpligt på detta område. Förslaget innebär ju bl. a. att även bestridda disciplinärenden skall kunna handläggas av myndigheten. Ett ytterligare skäl härför är att detta ansvarssystem möjliggör fler former av disciplinpåföljder än LOA- systemet. Sålunda blir det möjligt att utöver varning och löneavdrag använda extratjänst och utegångsförbud. Enligt vad kommittén erfarit föreligger ett behov av att kunna använda dessa påföljder vid våra FN-förband. Vidare kan det vara av värde att kompanicheferna har rätt att besluta om disciplinpå- följder. Dessutom blir det till skillnad från LOA-systemet möjligt för en förman att använda tvångsmedel gentemot underställd personal i form av omhändertagande enligt de föreslagna reglerna härom. Sammantaget anser alltså kommittén att övervägande skäl talar för att undanta personalen vid den svenska beredskapsstyrkan för FN-tjänst från LOA-området såvitt avser disciplinansvaret. Personalen böri stället lyda under den föreslagna lagen om disciplinansvar för värnpliktiga.

Straffans varet

I 2 kap. BrB finns bestämmelser om tillämpligheten av svensk lag. För brott som begåtts utom riket finns i 2 å andra stycket ett krav på dubbel straffbarhet för att svensk lag skall vara tillämplig i de där uppräknade fallen. I 3 å föreskrivs dock undantag från kravet på dubbel straffbarhet i vissa fall. Enligt punkt 2 gäller detta bl. a. om brottet begåtts av krigsman på område där avdelning av försvarsmakten befann sig. Om alltså någon som tillhör den svenska beredskapsstyrkan för FN-tjänst skulle göra sig skyldig till brott på sådant område kan han lagföras enligt svensk lag och vid svensk domstol utan att man behöver utreda om brottet är straffbelagt i värdlandet. Vidare gäller enligt 2 kap. 5 å att det i sådana fall ej heller behövs särskilt förordnande av regeringen eller den regeringen bemyndigat därtill för att åtal skall få väckas.

De citerade bestämmelserna har i stort sett oförändrade gällt sedan år 1948. De överväganden som låg bakom utformningen av bestämmelserna tog sikte på sådana fall då krigsmakten skulle operera utom riket i krig, då en svensk avdelning skulle biträda vid ockupation av utländskt område eller då en avdelning av krigsmakten eljest under fredstid skulle befinna sig utom

riket t. ex. vid de utlandsfärder som årligen brukar företas av avdelning ur flottan. För sådana fall ansågs det ej finnas anledning att kräva något särskilt medgivande för beivran i disciplinmål eller vid svensk domstol av förseelser som krigsman begått på utländskt område. Bestämmelsen ansågs dock kunna begränsas till att avse brott som förövas av krigsman där avdelning av krigsmakten befann sig (SOU 1946:83 s. 59)

De nu anförda bestämmelserna kan vålla vissa tillämpningsproblem såvitt gäller brott begångna utom riket av krigsmän som tillhör den svenska beredskapsstyrkan för FN-tjänst. Särskilt kan tolkningen av begreppet ”område där avdelning av försvarsmakten befann sig” diskuteras. Högsta domstolen har i en är 1981 meddelad dom (NJA 1981 s. 864—868) uttalat sigi denna fråga i ett mål där en svensk FN-soldat under tjänstgöring i Egypten gjort sig skyldig till bl. a. rattonykterhet.

Kommittén har funnit det föreligga behov av att utvidga dessa bestäm- melser såvitt avser personal som ingår i den svenska beredskapsstyrkan för FN-tjänst.

Som framgått av det föregående ankommer det på den nation som ställer en beredskapsstyrka till FN:s förfogande att utöva domsrätt över dem som ingår i styrkan. Sverige har alltså exklusiv straffrättslig kompetens såvitt avser svensk personal som ingår i beredskapsstyrkan.

Denna kompetens synes ej vara inskränkt till brott som begås inom avdelningens område eller liknande utan gälla varhelst i värdlandet ett brott begås och även om det ej sker direkt i tjänsten.

Med hänsyn härtill bör den straffrättsliga kompetensen enligt BrB i dessa fall utsträckas till att generellt gälla brott som begås av någon som tillhör svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst vid tjänstgöring utom riket. Kommit- tén föreslår därför ett tillägg till bestämmelserna i 2 kap. 3 och 5 åå BrB.

Vad gäller det straffrättsliga ansvaret i övrigt föreslår kommittén inga särbestämmelser. Visserligen kan sägas att denna tjänstgöring i några avseenden är att likställa med tjänstgöring under t. ex. beredskapstillstånd. Det skulle dock enligt kommitténs mening föra för långt att göra de för krigsförhållanden avsedda straffbestämmelserna tillämpliga.

Processrättsliga frågor m. m.

Som framgått tidigare innebär kommitténs förslag i fråga om disciplinan- svaret att man genom att disciplinär handläggning får en vidsträcktare tillämpning delvis tillgodoser de krav som framställts vad gäller utvidgade möjligheter att på platsen kunna handlägga och avgöra brott och förseelser. Behovet av att anordna särskilda rättegångar på de orter där den svenska beredskapsstyrkan för FN-tjänst finns skulle redan därigenom minska.

Vidare synes erfarenheterna under senare år tyda på att behovet av att ha möjlighet till domstolshandläggning på platsen ej längre är särskilt stort. Detta sammanhänger bl. a. med att antalet anmälda fall av misstänkt brottslighet är lågt och att man ej sällan beslutar att den som misskött sig skall skickas hem till Sverige. Dessutom kan sägas att det även av kostnadsskäl numera är närmast uteslutet att hålla rättegångar utomlands. Kommittén har på anförda skäl funnit att några särbestämmelser om domstols handläggning av brottmål i dessa fall ej är påkallade.

Vad slutligen gäller behovet av tvångsmedel anser kommittén att de förslag till omhändertagande som finnsi disciplinlagen får anses tillräckliga. I övrigt har kommittén ej funnit skäl att föreslå några särbestämmelser.

2.8 Övriga frågor

2.8.1 Hämtningsfrågor

I 40 å värnpliktslagen stadgas bl. a. att om värnpliktig uteblivit utan anmält laga förfall från tjänstgöring vartill han blivit i laga ordning inkallad han må på egen bekostnad hämtas till tjänstgöringens fullgörande.

Förfarandet i fråga om hämtning regleras närmare i kungörelsen (1942:840) angående hämtning av värnpliktig som uteblivit från inskrivnings- förrättning eller tjänstgöring m. m. (hämtningskungörelsen).

Enligt 13 å hämtningskungörelsen skall bestämmelserna om efterspaning för inställelse till tjänstgöring i tillämpliga delar gälla jämväl då vid försvarsmakten i tjänst varande värnpliktig rymt, hållit sig undan eller eljest avvikit. Hämtning verkställs av polismyndighet och ersättning för hämtning- en förskjuts av rikspolisstyrelsen eller annan myndighet som styrelsen bestämmer.

Enligt 61 å militära rättegångslagen (MRL) må befattningshavare vid försvarsmakten i samband med åläggande av disciplinstraff för rymning eller undanhållande förplikta den skyldige att ersätta statsverket kostnad som uppkommit för hans hämtande till tjänstgöring.

Som en följd av ett nytt disciplinansvarssystem krävs också att bestäm- melsen i 61å MRL ändras. En motsvarande bestämmelse skulle kunna innebära att myndigheten i samband med beslut om disciplinpåföljd för olovlig utevaro, som föranlett hämtning, gavs rätt att förplikta vederbörande att ersätta hämtningskostnad som uppstått.

Frågan är emellertid om det är påkallat att införa en bestämmelse av sådan innebörd. Det torde redan nu vara så att beslut enligt 61 å MRL är ganska sällsynta. Detta kan ha skilda orsaker. En förklaring kan vara att det vid sådana kortvariga fall av olovlig utevaro som behandlas i disciplinmål sällan verkställts någon hämtning och följaktligen ej heller uppkommit någon hämtningskostnad. Detta kan i sin tur bero på att det i allmänhet ej är möjligt att mycket snabbt verkställa hämtningsbeslut. En annan anledning kan vara att kostnaderna för hämtning ej debiteras de militära myndigheterna, eller att detta sker först efter det att disciplinmålet avgjorts.

Det anförda torde innebära att det med fog kan sättas i fråga om det är motiverat att införa någon motsvarighet till 61 å MRL i en ny disciplinlag. Även principiella skäl liknande dem som anförts för borttagande av militär chefs rätt att besluta om ersättningsansvar torde kunna anföras för borttagande av denna rätt. I båda fallen rör det sig om domsrätt som saknar motsvarighet inom den offentliga sektorn i övrigt. På anförda skäl föreslår kommittén att någon motsvarighet till 61 å MRL ej införs. Fordringar avseende håmtningskostnader fåri så fall behandlas på samma sätt som andra fordringsanspråk.

2.8.2 Militärt straffregister

Enligt 56 å militära rättsvårdskungörelsen (MRK) gäller att militärt straff- register skall föras vid de förband och andra delar av försvarsmakten som regeringen bestämmer. Närmare föreskrifter om militärt straffregister finns i 57—62 åå MRK och i särskilda av regeringen meddelade bestämmelser om militärt straffregister (TKG 930:720305 med ändring TKG 930:740168).

Bestämmelserna om militärt straffregister gäller i huvudsak oförändrade sedan år 1948, och redan då ansågs de vara av provisorisk karaktär.

Vid åtskilliga tillfällen därefter har frågan om reformering av bestämmel- serna aktualiserats. Riksdagens militieombudsman hemställde år 1966 i skrivelse till regeringen om en översyn av den militära straffregistreringen. Detta ärende har överlämnats till kommittén.

Den kritik som riktas mot de gällande bestämmelserna har i huvudsak avsett att det ej finns några föreskrifter om gallring av gamla uppgifter i registret och att även lindriga straff, såsom disciplin- och bötesstraff, registreras.

Som en följd av det föreslagna utomstraffrättsliga i disciplinansvarssyste- met och den föreslagna avkriminaliseringen ändras förutsättningarna för ett militärt straffregister väsentligt. Till en början bör det ju inte komma i fråga att registrera de beslut om disciplinpåföljder som kommer att ersätta straffbeslut i disciplinmål.

Vidare kommer förslagen om att militära mål i framtiden ej skall särregleras eller ens betecknas som militära mål att innebära att förutsätt- ningar saknas för att bibehålla ett militärt straffregister enligt nu rådande principer. Några skäl att på annan grund bygga upp ett militärt straffregister synes ej föreligga. Kommittén föreslår att bestämmelserna om militärt straffregister avskaffas.

3 Kostnadsfrågor

Kommitténs förslag innebär en genomgripande förändring av det militära ansvarssystemet ur såväl materiell som lagteknisk och formell synpunkt. Det militära straffrättsliga ansvarssystemet föreslås i avgörande hänseenden bli ersatt av ett utomstraffrättsligt disciplinansvarssystem. Återstoden av den militära straff- och processrätten föreslås bli ytterligare integrerad med den allmänna straff— och processlagstiftningen.

Kommittén har ej funnit det meningsfullt att försöka beräkna kostnaderna för administrationen av det nuvarande militära ansvarssystemet. Skälen härför är bl. a. att handläggning sker såväl inom försvarsmakten som inom det civila rättsväsendet och att det med hänsyn till innebörden av kommitténs förslag strängt taget ej är påkallat.

Kommittén har i stället försökt att bedöma i vad mån de föreslagna förändringarna innebär några kostnadsförändringar i förhållande till det nuvarande systemet. Självfallet kan det endast bli fråga om en mycket översiktlig bedömning. Härvidlag är följande att beakta. Förslaget att anställd personal skall lyda under disciplinansvarssystemet i LOA lär inte kunna betyda något i kostnadshänseende. Kommitténs förslag om ett helt nytt disciplinansvarssystem för värnpliktiga m. fl. torde ej heller medföra några nämnvärda kostnadsförändringar jämfört med nuvarande förhållan- den. Förfarandet avviker ej i några från kostnadssynpunkt avgörande hänseenden från nuvarande ordning. I åtskilliga delar innebär kommitténs förslag en förenkling i handläggningsrutiner och beslutsgång. I andra delar föreslås förfarandet bli något mer formaliserat t. ex. handläggning av disciplinärenden på kompanichefsnivå.

Vidare kan det antas att antalet ärenden på myndighetsnivå kan komma att öka som följd av att myndigheten får utvidgad beslutsrätt bl. a. på så sätt att även bestridda ärenden får handläggas och avgöras. Att myndigheten själv får besluta i ökad utsträckning kan innebära behov av förstärkning av utredningsresurserna i disciplinärenden vid förbanden. Å andra sidan kan åtskilligt av den utredningskapacitet som f.n. används i ersättningsmål komma att frigöras som följd av förslaget att avskaffa förfarandet i ersättningsmål. Utredningen i de föreslagna ersättningsärendena förutsätts kunna bli tämligen enkel. Kommittén har därför funnit att det ej totalt sett inom försvarsmakten bör uppstå några kostnadsökningar som följd av det föreslagna förfarandet.

Oavsett hur därmed förhåller sig kan man räkna med besparingar inom främst polis- och åklagarorganisationen, som följd bl. a. av förslaget att

avskaffa möjligheten att hänskjuta bestridda ärenden till dessa myndigheter. Den föreslagna avkriminaliseringen innebär också att antalet ärenden vid polis- och åklagarmyndigheterna och antalet brottmål vid domstolarna kommer att reduceras.

De föreslagna förenklingarna i fråga om handläggningen av de nuvarande s.k. militära brottmålen innebär också besparingar för de rättsvårdande myndigheterna. Förslaget om att avskaffa krigsrätterna innebär besparingar i fråga om planeringsarbete m.m. i fredstid. Även i övriga delar torde kommitténs förslag vara sådana att de i vart fall ej orsakar kostnadsökning- ar.

En samlad bedömning ger enligt kommitténs mening vid handen att de framförda förslagen sannolikt ej medför några kostnadsökningar utan snarare innebär besparingar såväl inom försvarsmakten som för de civila rättsvårdande myndigheterna.

4 Specialmotivering

7 kap. Anställnings upphörande på annat sätt än genom avskedande

85

I denna paragraf har begreppet krigsman utbytts mot arbetstagare, som har militär eller civilmilitär tjänst.

10 kap. Disciplinansvar

45

I denna paragraf sägs f. 11. att disciplinpåföljd som avses i 1—3 åå ej får åläggas bl. a. krigsman, som är underkastad ansvar enligt 21 kap. brottsbalken.

Som en följd av att de anställda inom försvarsmakten i fredstid föreslås falla in under LOA:s disciplinansvarssystem skall undantagsbestämmelsen för krigsmän utgå.

En undantagsregel behövs dock för den anställda personal som föreslås lyda under lagen om disciplinansvar för värnpliktiga. Det gäller anställda vid svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst vid tjänstgöring utom riket samt all anställd personal inom försvarsmakten under krigsförhållandenEn ny undantagsregel har därför intagits som punkt 1 i denna paragraf.

4.1. Förslaget till lag om disciplinansvar för värn- pliktiga

lå

I denna paragraf sägs att lagen skall tillämpas på värnpliktiga under den tid då de är tjänstgöringsskyldiga enligt värnpliktslagen. Härmed” avses i första hand värnpliktiga som fullgör tjänstgöring enligt 27 å värnpliktslagen. Enligt den bestämmelsen utgörs värnpliktsutbildningen av grundutbildning och repetitionsutbildning. Repetitionsutbildningen kan utgöras av krigsför- bandsövningar, särskilda övningar, fackövningar, särskilda fackövningar och mobiliseringsövningar. Men även under annan tjänstgöring enligt 27 å värnpliktslagen, såsom beredskapsövning eller annan särskild tjänstgöring, skall lagen tillämpas.

Enligt 28 å värnpliktslagen gäller att, då rikets försvar eller dess säkerhet eljest kräver det, regeringen får till tjänstgöring inkalla samtliga värnpliktiga eller värnpliktiga till det större eller mindre antal som finnes behövligt. I princip skall lagen tillämpas även under sådan tjänstgöring. Det skall anmärkas att lagen under sådana förhållanden kan bli tillämplig på all personal inom försvarsmakten enligt särskilt förordnande av regeringen med stöd av 4 å disciplinlagen.

I den allmänna motiveringen har framhållits att den föreslagna disciplin- lagen i princip ej skall omfatta anställd militär eller civilmilitär personal i fredstid med undantag av personal vid svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst.

Enligt 58 å kungörelsen (1969:380) om värnpliktigas tjänstgöring m. m. skall fast anställd militär eller civilmilitär personal vid försvarsmakten ej under anställningstiden fullgöra tjänstgöring enligt 27 å 1 mom värnpliktsla- gen, om ej annat följer av 62 å.

Den i 62 å angivna undantagsregeln avser den som innehar tjänst på aktiv stat vid försvarsmakten och som tillika är värnpliktig och dessutom är tjänstledig för att inneha civil tjänst. En sådan anställd skall fullgöra repetitionsutbildning i viss omfattning, varvid skall anses som om anställ- ningen upphörde den dag tjänstledigheten började. I detta undantagsfall blir således disciplinlagen tillämplig.

Till värnpliktig bör även hänföras annan anställd personal, t. ex. civilan- ställd personal vid försvarsmakten som fullgör tjänstgöring enligt värnplikts-

lagen. Denna grupp erhåller förmåner enligt värnpliktsförmänsförordningen (1976:1008).

I fråga om den tidsmässiga avgränsningen av lagens tillämpningsområde kan följande nämnas. Enligt gällande rätt föreligger krigsmannaansvar under den tid tjänstgöringsskyldighet föreligger. Det är alltså inte den faktiska tjänstgöringen som är avgörande för om krigsmannaansvar föreligger utan skyldigheten att tjänstgöra. Detta har störst betydelse när någon underlåter att inställa sig.

I disciplinlagen föreslås en motsvarande tidsbestämning. I lagen uppräk- nas ett antal personalkategorier som lagen är eller kan vara tillämplig på. Bestämmelserna är i vissa delar utformade så att det också anges under vilket slag av tjänstgöring som lagen är tillämplig. Härmed är ej avsett att göra någon tidsmässig avgränsning till tid då tjänstgöring faktiskt sker. Lagens bestämmelser blir givetvis tillämpliga redan från den tid då tjänstgörings- skyldigheten inträder.

25

Vad som i lagen sägs om värnpliktiga skall enligt denna paragraf tillämpas också på fem andra uppräknade kategorier av personal.

I punkt ] nämns kvinnor som utbildas enligt lagen om militär grundut- bildning för kvinnor. Kvinnor som vill få anställning som officerare vid försvarsmakten måste genomgå militär grundutbildning enligt den lagen. En sådan grundutbildning skall till längd och innehåll motsvara den utbildning som en jämförbar kategori värnpliktiga fullgör enligt värnpliktslagen. En kvinna som antagits till grundutbildningen är skyldig att inställa sig till utbildningen och fullgöra denna i enlighet med meddelade föreskrifter. Vid en överträdelse av dessa föreskrifter kan alltså disciplinansvar komma i fråga.

I punkt 2 anges dem som utbildas vid förberedande officersskola eller genomgår annan utbildning för att få anställning som officerare vid försvarsmakten. Denna utbildning sker utan att anställningsförhållande föreligger och de som genomgår utbildningen erhåller förmåner enligt värnpliktsförmånsförordningen. Även vid annan utbildning mom försvaret med syfte att vinna anställning vid försvarsmakten, t. ex. kompletterande utbildning av olika slag, avses eleverna bli underkastade disciplinlagens regelsystem.

[punkt 3 nämns hemvärnsmän under den tid då de är tjänstgöringsskyl— diga. Hemvärnet består även av annan personal, såsom hemvärnsungdom, B-personal enligt kungörelsen (1970:301) om frivillig försvarsverksamhet samt av den fast anställda personal vid försvarsmakten som är krigsplacerad i hemvärnet. Som framhållits i den allmänna'motiveringen är det dock i likhet med vad som f. n. gäller endast påkallat att föra in hemvärnsmännen under lagens tillämpningsområde i fredstid.

I punkt 4 anges dem som genom krigsfrivilligavtal eller annat särskilt avtal åtagit sig att frivilligt tjänstgöra i befattning inom försvarsmaktens krigsor- ganisation, under den tid då de i sådan egenskap är tjänstgöringsskyldiga. Härmed avses sådan personal som med stöd av särskilda bestämmelser har antagits som krigsfrivilliga i militära eller civilmilitära befattningar. Vidare

avses s. k. A-personal.

1 punkt 5 sägs att de som är anställda i svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst vid tjänstgöring utom riket också faller in under lagens tillämp- ningsområde. Det är här fråga om all personal som räknas in i beredskaps- styrkan således även t. ex. de civilpoliser som f. n. tjänstgör på Cypern och den personal som ingår i specialenheterna.

35

Enligt denna paragraf är tillämpningsområdet för disciplinlagen betydligt utvidgat under tid då riket är i krig. De ytterligare personalkategorier som omfattas av lagen anges i fem punkter.

Det utvidgade tillämpningsområdet för disciplinlagen överensstämmer i huvudsak med krigsmannabegreppets omfattning enligt nuvarande 22 kap. 14 å BrB och den föreslagna motsvarigheten härtill i 21 kap. 2 å BrB (se även

55). 45

Om riket är i krigsfara eller om det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara, vari riket har befunnit sig, får regeringen enligt denna paragraf förordna att vad som sägs i ' 3 å skall tillämpas. Detta innebär att regeringen under den nämnda förutsättningen kan förordna att lagen skall tillämpas även på de personal- kategorier som anges i 3 å. Ordalydelsen anknyter till föreskriften i 13 kap. 6 å RF om regeringens befogenheter under sådan tid.

55

I denna paragraf uppräknas ytterligare några personalkategorier, på vilka lagen kan tillämpas. Det gäller krigsfångar, krigsdeltagare som har internerats vid krig under vilket riket är neutralt samt utlänningar som vistas bland krigsfångar eller krigsdeltagare för att utöva sjukvård eller andlig vård. De sålunda beskrivna kategorierna nämns också i nu gällande 22 kap. 14 å tredje stycket BrB och i föreslagna 21 kap. 2 å BrB.

65

Enligt denna paragraf skall regeringen, när krig eller krigsfara m.m. ej längre föreligger, särskilt förordna att tillämpningen av bestämmelserna i 3 eller 4 5 skall upphöra.

75

I denna paragraf har efter förebild av 12 kap. 1 å LOA tagits in en föreskrift om åtalsanmälan. Enligt paragrafen föreligger anmälningsskyldighet då den värnpliktige är skäligen misstänkt för brott som avses i 20 kap. 1—3 åå BrB, dvs. myndighetsmissbruk, vårdslös myndighetsutövning, mutbrott eller brott mot tystnadsplikt. Skyldigheten att anmäla till åtal föreligger vidare om den värnpliktige har begått annat brott varigenom han har åsidosatt vad som

åligger honom i tjänsten. Undantag från denna huvudregel föreskrivs i 8 å.

När det gäller den närmare tolkningen av denna bestämmelse bör man till en början se till undantagsbestämmelsen i 8 å. Denna undantagsbestämmelse förutsätter att begreppet åliggande i tjänsten ges en vid tolkning. Ledning torde kunna hämtas från de nu gällande reglerna om vad som är militära mål. En viss utvidgning jämfört med gällande rätt är dock avsedd.

Det sagda innebär bl. a. att åtalsanmälan kan bli aktuell så snart det är fråga om brott med viss anknytning till tjänsten.

Helt allmänt kan sägas att under bestämmelsen faller sådana brott som har samband med den militära tjänsten eller annars nära berör militära förhållanden. Då det gäller att avgöra om en förseelse mot allmän författning även innefattar åsidosättande av åliggande i tjänsten kan ledning sökas i reglementen, instruktioner och särskilt utfärdade föreskrifter. Även om i sådana bestämmelser ej är direkt angivet att tjänsteåliggande i vissa fall föreligger torde på grund av förhållandenas beskaffenhet ändå sådant åliggande ofta vara för handen.

Om brottet riktas mot försvarsmakten eller dess personal torde oftast kunna sägas att brottet innefattar åsidosättande av åliggande i tjänsten. Den som olovligen tillgriper försvarsmakten tillhörig egendom får således som regel anses ha åsidosatt vad som åligger honom i tjänsten. Detsamma kan vara fallet om brottet är riktat mot försvarsmaktens personal och har anknytning till tjänsten. Denna vida tolkning, som går längre än vad som enligt gällande rätt kan innefattas i begreppet militära mål, är förestavad av intresset att kunna behandla smärre förseelser av detta slag inom disciplin- förfarandets ram.

Av 19 och 23 åå framgår att det är myndigheten som efter hörande av auditören har att pröva frågan om åtalsanmälan.

Uttrycket att någon skall vara ”skäligen misstänkt” för brott av angivet slag finns även i 23 kap. 18 å rättegångsbalken och anger där den grad av misstanke som krävs för att man vid förundersökning skall underrätta den som hörs om misstanken.

85

I denna paragraf anges i första stycketi vilka fall åtalsanmälan får underlåtas och disciplinförfarande i stället användas.

Ipunkt I nämns brott för vilka svårare straff än böter ej föreskrivs. Även enligt LOA undantas bötesbrott från anmälningsskyldighet.

I punktZ uppräknas ett antal brott, för vilka såväl böter som fängelse ingår i straffskalan. Den möjlighet som härigenom skapas för att undvika åtalsanmälan får endast utnyttjas i de fall då brottet är av lindrigare art. I de fall brotten skulle kunna medföra svårare påföljd än böter skall regelmässigt åtalsanmälan ske. Detta framgår av andra stycket, punkt 3.

I andra stycket uppräknas tre särskilda omständigheter som medför att åtalsanmälan alltid skall göras även om det gäller brott enligt punkt 1 eller 2. Om brottet riktar sig mot någon person utanför försvarsmakten skall alltid åtalsanmälan ske. Det kan gälla ofredande eller snatteri som riktar sig mot en utomstående person. Såväl i de fallen som då det gäller brott riktade mot

personer inom försvarsmakten krävs dock att den värnpliktige genom det brottsliga förfarandet kan sägas ha åsidosatt vad som åligger honom i tjänsten. Detta följer av den grundläggande regeln om åtalsanmälan i 7 å.

Även i de fall en målsägande uttryckligen har förklarat att han avser att föra talan om enskilt anspråk skall alltid åtalsanmälan göras. Målsäganden skall regelmässigt beredas tillfälle att avge sådan förklaring, i de fall myndigheten överväger att i stället för åtalsanmälan inleda disciplinförfa- rande.

Slutligen föreskrivs att åtalsanmälan alltid skall ske om det finns skäl att anta att straffet inte kommer att stanna vid böter. Det får ankomma på auditören att svara för denna bedömning. Att auditören skall medverka vid prövning av frågor om åtalsanmälan föreskrivs i 23 å.

Att åtalsanmälan underlåts betyder att disciplinärt förfarande i stället får användas. Vid prövning enligt det disciplinära förfarandet skall ej beslutas om disciplinpåföljd för det angivna brottet. Man skall i stället pröva om den faktiska gärningen faller in under disciplinansvarsbestämmelsen och döma för disciplinförseelse till disciplinpåföljd. Detta följer av disciplinansvarssys— temets utomstraffrättsliga natur.

95

Paragrafen har utformats delvis efter mönster av den nuvarande tjänstefels- bestämmelsen i 21 kap. 18 å BrB och delvis i enlighet med regeln om disciplinansvar i 10 kap. 1 å LOA.

Den grundläggande förutsättningen för att disciplinansvar skall kunna komma i fråga är att den värnpliktige åsidosatt någon av sina skyldigheter i tjänsten. Dessa skyldigheter kan som uttalas i lagtexten framgå av reglementen, instruktioner eller andra föreskrifter. Häri inräknas skyldighe- ter som finns enligt lagar eller författningar av allmän karaktär. Reglerna om åtalsanmälan i 7 och 8 åå sätter dock gränser föri vilka fall man kan använda disciplinansvar när det gäller förseelser av straffrättslig natur.

Förmäns order har medtagits som särskilt uppräknat rekvisit. Anled- ningen härtill är närmast att understryka lydnadspliktens betydelse även i de fall den enligt förslaget ej är förenad med straffansvar.

Självfallet gäller som allmän begränsning av vad som faller in under denna bestämmelse att åsidosättandet avser en skyldighet eller åliggande med direkt anknytning till utbildningen eller tjänsten. Det skall med andra ord vara fråga om ett tjänsteåliggande som åsidosatts. De gränsdragningspro- blem som kan uppkomma torde i stor utsträckning kunna lösas i enlighet med den praxis som f. n. gäller.

I överensstämmelse med vad som gäller om disciplinpåföljd enligt LOA anges att någon påföljd ej får åläggas om felet är ringa.

Enligt gällande rätt kan bestraffningsberättigad chef skriva av ett disciplinmål om saken är av mindre vikt. Vad beträffar tillrättavisningarna finns ej denna formella möjlighet. I praxis torde det dock vara så att de mest obetydliga förseelserna lämnas obeivrade. Någon avgörande förändring i förhållande till gällande praxis är inte avsedd.

Vid bedömning av om ett fel är ringa kan olika omständigheter beaktas. I

viss mån kan hänsyn tas till vilket stadium av utbildningen den felande befinner sig i. I början därav när den ofta svåra omställningen från civilt liv till förhållandena under värnpliktstjänstgöringen pågår och när inlärandet av de olika ordnings- och säkerhetsreglerna sker kan en generösare attityd intas vid begångna fel. Dessutom torde det knappast vara meningsfullt att ålägga ansvar för alla de förseelser mot bl. a. ordningsföreskrifter som dagligen förekommer, t. ex. mindre brister i städning, personlig puts m. m. Detta resonemang gäller dock endast för engångsföreteelser. Om det visar sig att den felande trots tillsägelse upprepar förseelsen, kanske flera gånger, synes utrymmet för att bedöma senare förseelser som ringa vara begränsat. Vid brott mot säkerhetsinstruktioner bör det föreligga mindre möjlighet att bedöma förseelsen som ringa, även om det också i sådana fall kan vara fråga om så bagatellartade fel att de rimligen inte bör föranleda ansvar.

Motsvarande synsätt som i fråga om säkerhetsbestämmelser torde man kunna lägga på förseelser mot lydnadsplikten. Denna skyldighet är av väsentlig betydelse för att verksamheten inom försvaret skall kunna fungera smidigt och effektivt. Det kan därför finnas skäl att även se relativt strängt på sådana förseelser principiellt.

Sammanfattningsvis torde kunna sägas att åsidosättande av bestämmelser som är av väsentlig betydelse för ordningen, disciplinen och säkerheten inom försvarsmakten vanligtvis ej bör bedömas som ringa fel även om de i de enskilda fallen ter sig obetydliga.

Allmänt måste vidare gälla att fråga om disciplinpåföljd skall aktualiseras endast om man ej kan uppnå samma resultat med tillsägelse eller annan mindre ingripande åtgärd. Disciplinsystemet får ej bli ett självändamål.

Det är dock av rättvise- och rättssäkerhetsskäl tämligen angeläget att man i praxis försöker att upprätthålla en så jämn tillämpning av begreppet ringa fel som möjligt. Detta är särskilt viktigt eftersom bestämmelsen ålägger myndigheten eller annan beslutsfattare att ingripa med disciplinpåföljd om felet ej är ringa. Till skillnad från motsvarande bestämmelse i LOA, som använder verbet ”får”, sägs i denna bestämmelse att disciplinpåföljd ”skall" åläggas.

Kommittén har övervägt om man inte också i denna lag bör ha samma uttryck som i LOA. Med hänsyn till den särskilda betydelse som ordning och disciplin anses ha för försvarsmaktens effektivitet har kommittén emellertid funnit att det ej är lämpligt att ansvarssystemet kan användas efter fritt skön. Plikten att ingripa med disciplinpåföljder bör därför vara inskriven i lagen. Detta är särskilt viktigt med hänsyn till de föreslagna delegationsreglerna nedan, enligt vilka kompanichefer och motsvarande skall kunna vara beslutsfattare. Det kan då upplevas som ett stöd att lagen ålägger dem skyldighet att ingripa när så erfordras.

I subjektivt hänseende krävs för disciplinansvar uppsåt eller oaktsam- het.

105

Enligt gällande ordning får straff i disciplinmål endast åläggas om den värnpliktige står under militärt befäl. Detta innebär att om en värnpliktig har ryckt ut vid tiden för beslutet måste målet hänskjutas till åklagaren, såvitt

man ej utnyttjar möjligheten att avskriva ärendet.

Möjlighet att hänskjuta ett disciplinärende till civil myndighet finns ej i nya förslaget. Enligt LOA får ej disciplinpåföljd åläggas sedan arbetstagaren slutat sin anställning. Detta har dock delvis sin förklaring i det privaträttsliga synsätt som ligger till grund för LOA:s disciplinansvarssystem. Det måste emellertid anses nödvändigt att det kvarstår möjlighet för myndigheten att besluta om disciplinansvar även sedan vederbörande ryckt ut. Å andra sidan kan man dock säga att intresset av att beivra förseelser av mindre allvarlig natur ej kan vara lika stort sedan t. ex. utryckning skett. I 31 å föreslås en särskild avskrivningsregel bl. a. för dessa fall.

115

Paragrafen motsvarar vad som f. n. gäller enligt 14 kap. 3 å LOA.

Bestämmelserna avser att undvika dubbelbestraffning. Skulle åtalsförfa- rande redan ha inletts, får disciplinförfarande beträffande samma gärning inte inledas. Det kan röra sig även om förseelser för vilka endast bötespåföljd kan komma i fråga. Förbudet innebär att en uppkommen disciplinansvars- fråga tills vidare ej får föranleda någon åtgärd från myndigheten. Bortfaller hindret kan handläggningen tas upp igen.

Beträffande frågan om när hinder mot disciplinförfarande bortfaller anförde dåvarande departementschefen i motiven till motsvarande bestäm- melse i LOA (prop. 1975178 5. 194—195):

Endast om åklagaren avskriver ärendet på den grund att gärningen inte är brottslig bortfaller hindret mot åläggande av disciplinpåföljd. Nedläggande av förundersökning eller åtal på annan grund liksom beslut att inte tala å brottet torde däremot inte böra föranleda att hindret mot inledande eller fortsättande av disciplinärt förfarande anses ha bortfallit. Samma är givetvis förhållandet med fällande dom — även sådan som innebär påföljdseftergift — och i regel även ogillande dom. Endast om den tilltalade frikänts på den grund att den åtalade gärningen visserligen begåtts av den tilltalade men inte är brottslig — t. ex. därför att ett subjektivt rekvisit inte är uppfyllt — bör disciplinärt förfarande mot honom för samma gärning komma i fråga.

De sålunda angivna riktlinjerna bör kunna tjäna till ledning även i disciplinärenden enligt denna lag. Kommittén vill dock särskilt framhålla att det endast i yttersta undantagsfall bör komma i fråga att inleda disciplinärt förfarande efter frikännande dom.

12,5

Paragrafen innehåller en preskriptionsbestämmelse motsvarande vad som f. n. gäller enligt 14 kap. 1 och Såå LOA. Beträffande utformningen och den närmare innebörden av underrättelsen hänvisas till motiven till 25 å. Anmaning av JO eller JK kan endast komma ifråga beträffande den som står under JO:s eller JK:s tillsyn.

135

I denna paragraf anges de olika disciplinpåföljder som kan användas gentemot den som gjort sig skyldig till en disciplinförseelse. Den närmare innebörden av de olika disciplinpåföljderna anges i 14—17 åå.

145

Varning är den lindrigaste disciplinpåföljd som kan användas. Enligt gällande rätt kan varning antingen vara muntlig eller skriftlig. Kommittén anser att varning som disciplinpåföljd bör vara skriftlig för att därmed skilja den från mera formlösa erinringar och andra påpekanden. Behovet av skriftlighet sammanhänger också med kravet på att alla beslut om disciplinpåföljder skall delges den skyldige.

155

Bestämmelsen om extratjänst överensstämmer i stora drag med motsvarande bestämmelse häromi 17 å DL. Dock har regeln preciserats så att det anges att högst fyra timmar får tas i anspråk vid varje tillfälle. I likhet med vad som f. n. gäller enligt 17 å DL får extratjänst ej användas så att det genom överansträngning eller av annan orsak kan uppkomma men för den felandes hälsa eller tjänstbarhet.

165

Enligt denna paragraf åläggs löneavdrag för högst trettio dagar. Påföljden löneavdrag innebär i första hand avdrag på dagersättning eller motsvarande. För värnpliktig som genomgår grundutbildning och viss annan utbildning utgår dagersättning enligt bestämmelserna i värnpliktsförmånsförordningen (1976: 1008). Under annan tjänstgöring enligt värnpliktslagen utgår dagpen- ning. Löneavdrag får i sådant fall ske från dagpenningen. Bestämmelserna i värnpliktsförmånsförordningen är också tillämpliga på t. ex. de kvinnor som genomgår militär grundutbildning. För anställda vid den svenska bered- skapsstyrkan för FN-tjänst får löneavdraget ske på den lön som utgår.

I åtskilliga fall kan ej något löneavdrag verkställas därför att den betalningsskyldige t. ex. ryckt ut. I sådant fall bortfaller ej påföljden. I stället gäller att den värnpliktige skall betala motsvarande belopp. Om storleken av löneavdrag ankommer det på regeringen att bestämma.

I likhet med vad som f. n. sker i disciplinmål skall redan i beslutet anges löneavdragets storlek.

175

I första stycket i denna paragraf anges närmare vad som avses med utegångsförbud. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak vad som f. n. gäller om utegångsförbud enligt 17 å DL och fritidsstraff enligt 32 kap. 6 å BrB. Enligt förslaget införs en enhetlig beteckning utegångsförbud från en till och med femton dagar. Av andra stycket framgår att det nuvarande landgångsförbudet föreslås bli inordnat under beteckningen utegångsförbud.

185

Enligt denna paragraf får löneavdrag åläggas jämte utegångsförbud om det särskilt krävs av hänsyn till ordningen inom försvarsmakten. I princip gäller att endast en påföljd skall åläggas för en disciplinförseelse. Vid lindrigare

förseelser bör i första hand varning och extratjänst komma i fråga.

Vid allvarligare förseelser har man att välja mellan löneavdrag eller utegångsförbud. I princip bör löneavdrag anses som en lindrigare påföljd än utegångsförbud. Gränserna är dock flytande och ett stort antal dagars löneavdrag kan anses vara svårare än ett ringa antal dagars utegångsförbud. Myndigheten får anses ha relativt stor frihet att i de enskilda fallen välja mellan dessa två olika slag av disciplinpåföljder. Valet kan betingas inte endast av förseelsens svårhetsgrad utan även av andra omständigheter som t. ex. lämpligheten under vissa förhållanden att inskränka rörelsefriheten.

Vid förseelser som är så allvarliga att man närmar sig det obligatoriskt straffbara området ges genom denna bestämmelse en möjlighet att kombi- nera löneavdrag och utegångsförbud.

195

I denna paragraf sägs att frågor om disciplinansvar eller åtalsanmälan prövas av den myndighet vid vilken den värnpliktige tjänstgör eller senast tjänstgjort, om regeringen ej föreskriver annat. I MRL är denna befogenhet knuten till vissa militära chefer.

Det är naturligt att man i förvaltningsrättsliga frågor lägger beslutande- rätten hos myndigheten. Man undviker då att snävt begränsa beslutanderät- ten till vissa befattningshavare, vilket är fallet enligt gällande rätt. En fördel härmed är att en snabb handläggning av ärenden kan komma till stånd.

Kommittén har övervägt att närmare precisera vilka myndigheter som skall utöva disciplinansvaret. En modell är att efter LOA:s förebild knyta befogenheten till den myndighet under vilken vederbörande lyder. Med hänsyn till att såväl myndighetsbegreppet som lydnadsförhållandena inom försvarsmakten är svårbestämda har kommittén funnit det vara en lämplig ordning att som huvudregel föreskriva att beslutanderätten ligger hos den myndighet vid vilken den värpliktige tjänstgör eller senast tjänstgjort. Som regel bör det vara den myndighet vid vilken den värnpliktige tjänstgör vid tiden för beslutet i disciplinärendet. Har den värnpliktige ryckt ut bör det vara den myndighet vid vilken han senast tjänstgjorde som beslutar i ärendet.

I vissa fall kan det dock vara lämpligare att någon annan myndighet har beslutanderätten i disciplinärenden. Regeringen har därför getts befogenhet att föreskriva undantag från huvudregeln. Det kan gälla bl. a. för värnplik- tiga vid utbildningsanstalter och värnpliktiga, som tjänstgör vid centrala staber men som är förlagda till ett förband. En särskild reglering kan också vara påkallad vid tjänstgöring under repetitionsövningar och under tid då försvarsmakten är krigsorganiserad.

205

I denna bestämmelse anges den behörighet som krävs för att en befattnings- havare inom myndigheten skall få besluta i frågor som nämnsi 19 5. I likhet med vad som är fallet enligt gällande rätt är behörigheten knuten till en viss grad eller tjänsteklass. Den som fattar beslut skall inneha lägst överstelöjt- nants eller kommendörkaptens grad eller tjänsteklass. Som angetts i den allmänna motiveringen bör dock beslutanderätten ej ligga på en lägre nivå än

f. n. Detta innebär att förbandschef eller vid vissa större förhand, t. ex. fo-regementen, den ställföreträdande chefen bör vara den som beslutar i disciplinärenden.

215

I denna paragraf finns en delegationsregel som utgör ett undantag till föreskriften i 20 å. Genom denna bestämmelse får bataljonschefer eller kompanichefer eller motsvarande chefer pröva vissa förseelser av under- ställd personal. Med underställd personal avses i likhet med vad som f. n. gäller personal över vilken chefen har befälsrätt enligt reglerna härom i tjänstereglementet.

Denna bestämmelse avser främst att tillförsäkra kompanichefer i stort sett samma befogenheter som de har enligt det nuvarande tillrättavisningssyste— met. Befogenheten är dock utvidgad till att omfatta all underställd personal.

Vissa förutsättningar skall dock föreligga för att en kompanichef skall kunna besluta om disciplinpåföljd. Det första kravet som uppställs är att förseelsen inte utgör brott. Den bedömning av juridisk natur som krävs för att ta ställning till frågan om åtalsanmälan bör ej åvila kompanichefen.

För det andra skall förseelsen vara erkänd av den felande. Detta krav överensstämmer med vad som gäller enligt nuvarande ordning. Med erkännande avses att den felande vitsordar de faktiska omständigheter som påstås föreligga i ärendet.

Den tredje förutsättningen är att förseelsen ej är av svårare natur. I lagtexten utsägs detta endast indirekt därigenom att förseelsen ej bör medföra svårare påföljd än varning, extratjänst, löneavdragi högst tio dagar eller utegångsförbud i högst fem dagar.

Avsikten med denna sistnämnda begränsning är att förhindra att allvarligare förseelser handläggs på kompanichefsnivå även i de fall de är erkända.

Kommittén har ej funnit erforderligt att närmare ange var gränsen går mellan förseelser som skall handläggas på kompanichefsnivå och andra förseelser. Avsikten är ej att göra någon ändring i den praxis som f. n. har utvecklats i fråga om vilka förseelser som handläggs som tillrättavisningar respektive disciplinmål.

Allmänt kan dock sägas att kompanichefsförfarandet bör användas endast vid relativt lindriga och enkla förseelser där några större bedömningssvårig— heter av juridisk natur ej föreligger. Är det tveksamt om en viss gärning faller in under disciplinlagen eller om bedömningen av den i övrigt bör ärendet överlämnas till myndigheten.

225

I första stycketi denna paragraf föreskrivs att det skall finnas auditörer vid de myndigheter som har att handlägga disciplinärenden. Bestämmelsen mot- svarar 18 5 MRL.

I andra stycket anges att auditörerna skall vara lagfarna. Detta behörig- hetskrav innebär att auditörerna skall ha avlagt juris kandidatexamen eller juristexamen enligt kungörelsen (1964z29) angående kunskapsprov för

behörighet som domare m. 111. Enligt 19 å MRL gäller därutöver att auditören skall ha avlagt domared. Något motsvarande krav uppställs ej enligt förslaget.

Vidare sägs i andra stycket att auditörer förordnas av regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer. Någon ändringi sak jämfört med motsvarande bestämmelse i 19 å MRL är ej avsedd.

235

Enligt första stycket i denna paragraf skall innan disciplinpåföljd beslutas eller åtalsanmälan sker yttrande inhämtas från auditören. Någon förändring jämfört med förfarandet enligt MRL är ej avsedd. Auditören skall alltså i enlighet med vad som f. n. föreskrivs i 38 å MRL yttra sig särskilt över förseelsens beskaffenhet och den påföljd som bör åläggas. I förhållande till gällande rätt tillkommer att skälen för beslutet skall anges i de fall förseelsen ej är erkänd. Auditörens medverkan skall alltså omfatta såväl skälen som slutet. I likhet med vad som regelmässigt är fallet enligt gällande ordning torde beslutsfattaren och auditören kunna enas om ett beslut och skälen därför, vilket underskrivs av dem båda. Endast i de fall auditören har en avvikande mening bör ett särskilt yttrande avges. I paragrafen föreskrivs undantag från skyldigheten att inhämta yttrande från auditör i fråga om beslut som meddelas av bataljonschefer och kompanichefer enligt 21 å. Enligt andra stycket är auditören medansvarig för beslut som myndigheten fattar på tillstyrkan av honom. Bestämmelsen motsvarar 20 å MRL.

245

I denna paragraf anges i vilka fall myndigheten skall utreda uppkomna disciplinärenden. Något krav på formell anmälan uppställs ej. Det är ej heller avsikten att den som gör en anmälan skall inta ställning av part i förvaltningslagens mening.

Ilikhet med vad som gäller enligt 14 kap. 1 å LOA får det bli myndighetens sak att bedöma i vilka fall ett disciplinärende skall tas upp. Dock bör en inkommen anmälan normalt föranleda att myndigheten eller kompanichefen inleder en utredning om det ej är uppenbart att anmälan saknar fog eller det på annan grund kan antas att disciplinpåföljd ej kan komma ifråga.

Av paragrafen framgår att ett disciplinärende kan uppkomma även på annat sätt än genom anmälan. Vad som avses är främst sådana fall då t. ex. en kompanichef själv observerar en förseelse. Han kan då ta upp saken utan vidare.

I bestämmelsen betonas också att utredning i disciplinärenden skall ske skyndsamt. Det får anses väsentligt för den militära disciplinen att ärenden av denna art snabbt blir utredda och avgjorda.

255

Enligt första stycket i denna paragraf gäller som huvudregel att den värnpliktige skall höras muntligen över vad som anförs mot honom. Vid förhöret skall han inledningsvis underrättas om vad som åberopas mot honom. Denna underrättelse tjänar som utgångspunkt för preskriptionsbe-

stämmelsen i 12 å.

Det är att märka att förfarandet här avviker från LOA såtillvida att muntligt förhör är huvudregeln. Syftet härmed är att säkerställa ett snabbt och smidigt förfarande. Det bör endast i särskilda fall komma i fråga att i stället använda sig av ett skriftligt förfarande, t. ex. då den värnpliktige ryckt ut.

I andra stycket sägs att om det behövs även anmälaren eller annan som kan lämna uppgifter om saken skall höras muntligen eller skriftligen. Även i dessa fall torde muntliga förhör vara att föredra.

I tredje stycket sägs att förhören skall protokollföras. Det är därvid viktigt att den hördes berättelse blir riktigt återgiven och den hörde bör därför med sin namnteckning bestyrka berättelsen.

265

I denna paragraf föreskrivs att ett förhörsvittne skall närvara vid förhöret med den värnpliktige om detär möjligt. Avgörande bör vara om det praktiskt går att ordna med ett vittne då förhöret skall äga rum. Några krav på vem som skall vara förhörsvittne anges ej.

27 5 Denna paragraf motsvarar i sak 14 kap. 2 å LOA.

28—30 55

I dessa paragrafer finns bestämmelser om kommunikation. utredningskrav, beslutsmotivering och delgivning av beslut. I stort sett samma bestämmelser finns i och för sig i förvaltningslagen (15, 17 och 18 åå). I syfte att handläggningsreglerna så långt möjligt skall hållas samlade i en och samma lag har det ändå ansetts lämpligt att ta med dessa bestämmelser i disciplinlagen.

315

I lagen har ej intagits någon bestämmelse om hur man skall förfara då ett ärende ej leder till disciplinpåföljd. Det har ej ansetts behöva direkt utsägas att ärendet då skall avskrivas från vidare handläggning. I denna paragraf finns en särskild avskrivningsregel avsedd för andra fall. Det gäller sådana ärenden där det har framkommit sådana omständigheter som i och för sig bör föranleda beslut om disciplinpåföljd, men där särskilda skäl ändå kan föreligga för att avskriva ärendet. Vad kommittén här främst åsyftar är att möjliggöra avskrivning i vissa fall då den värnpliktige hemförlovats eller ryckt ut och det därför ej längre framstår som lika angeläget att fullfölja disciplinärendet.

325

I denna paragraf ges bestämmelser om verkställighet av disciplinpåföljd. Huvudregeln enligt första stycket är att verkställighet får ske först sedan beslutet har vunnit laga kraft. Man måste alltså avvakta med verkställighet

tills överklagandetiden — fem dagar — löpt till ända. Har ärendet då ej överklagats, skall verkställighet ske så snabbt som möjligt. Om däremot den värnpliktige har överklagat beslutet föreligger enligt huvudregeln hinder för verkställighet tills ärendet slutligt avgjorts.

I andra stycket finns dock en regel som möjliggör ett förordnande om omedelbar verkställighet. Förutsättningen härför är att omedelbar verkstäl- lighet behövs av hänsyn till ordningen inom försvarsmakten eller av annan särskild anledning. Ett sådant förordnande skall göras i själva beslutet om disciplinpåföljd.

Undantagsregelns syfte är att komma till rätta med de missförhållanden som kan uppkomma om det blir en tendens att överklaganden används för att förhala verkställigheten. Finns det vid beslutstillfället grundad anledning att anta att den felande kommer att överklaga uteslutande i syfte att uppskjuta verkställigheten kan det finnas skäl att förordna om omedelbar verkställig- het. Vidare kan hänsyn till ordningen inom försvarsmakten anses väga särskilt tungt under beredskaps— och krigsförhållanden.

33.5

I denna paragraf sägs att extratjänst och utegångsförbud om högst fem dagar ej får verkställas på tjänstefria dagar. Härom kan hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.8).

Närmare föreskrifter om verkställighet får meddelas av regeringen. Genom sådana föreskrifter bör anges att verkställighet normalt skall påbörjas vid fritidens början efter tjänstens slut den första dagen. Verkstäl- lighet skall sedan fortgå det antal kalenderdagar som är bestämt i beslutet. En lämplig ordning kan vara att utegångsförbud upphör i samband med tjänstens slut den sista verkställighetsdagen. Härigenom undviks att den värnpliktige måste vänta på att det blir midnatt innan han får lämna regementet t. ex. en fredagkväll.

345

I denna paragraf föreskrivs att verkställighet av extratjänst eller utegångs— förbud får uppskjutas eller avbrytas om särskilda skäl föreligger. Bestäm- melsen motsvarar 4 å DL. Iden bestämmelsen ges som exempel på särskilda skäl att uppskov eller avbrott är påkallat med hänsyn till tjänsten eller den straffskyldiges hälsa. Någon ändring i sak jämfört med gällande rätt är ej avsedd.

35 5

I paragrafen har tagits in en sammanläggningsregel som helt motsvarar 9 å DL.

36å

I paragrafen har tagits in en förvandlingsregel för det fall att någon som ålagts utegångsförbud efter prövning i högre instans slutligen blir ålagd löneavdrag.

I ett sådant fall skall en avräkning ske för det antal dagar som eventuellt har verkställts av utegångsförbudet. För varje dags utegångsförbud som verk- ställts skall avräknas två dagars löneavdrag.

375

Enligt första stycket i denna paragraf bortfaller extratjänst om den ej verkställts innan den värnpliktiges tjänstgöringsskyldighet har upphört. Påföljden kan alltså ej förvandlas.

Enligt andra stycket gäller att utegångsförbud ej får verkställas efter det att den värnpliktiges tjänstgöringsskyldighet har upphört.

Om utegångsförbudet ej kan verkställas skall det enligt tredje stycket i stället omvandlas till löneavdrag. Vid en sådan förvandling skall vad som sägs i 36å tillämpas. Detta innebär att för varje dags utegångsförbud som ej kunnat verkställas skall bestämmas två dagars löneavdrag. Denna förvand- lingsregel gäller även för sådana fall då ett utegångsförbud av annan anledning än som nu sagts ej kan verkställas.

Enligt fjärde stycket gäller om verkställighet av löneavdrag vad som är föreskrivet om bötesstraff, i de fall avdrag på lön eller motsvarande ej kan ske och motsvarande belopp ej betalas frivilligt. I bötesverkställighetslagen (1979:189) regleras förfarandet närmare. Obetalda belopp får ej förvandlas till fängelse. Vidare gäller att löneavdrag bortfaller om det ej verkställts inom tre år från det beslutet om disciplinpåföljd vann laga kraft. Bestämmelsen motsvarar 5 och 16 åå DL.

385

I första stycket i denna paragraf regleras förmans rätt att omhänderta en värnpliktig. Med förman avses den som enligt TjRF har befälsrätt över den värnpliktige. En förutsättning för att omhändertagande skall få användas är att den värnpliktige befinner sig på ett område eller utrymme som nyttjas av försvarsmakten. För det fall han är iklädd militär tjänstedräkt, får han tas om hand även på allmän plats. Denna avgränsning överensstämmer med vad som gäller för tagande i förvar enligt 36 å MRL.

I bestämmelsen uppställs två typer av ordningsstörande beteenden som kan föranleda omhändertagande. Det ena fallet är att den värnpliktige anträffas så berusad att han är ur stånd att ta vård om sig eller i övrigt utgör en fara för sig själv eller någon annan. Det andra fallet föreligger då en värnpliktig uppträder så att han stör den allmänna ordningen eller ordningen inom försvarsmakten eller utgör en fara för disciplinen.

I andra stycket sägs att omhändertagande endast får ske om det inte räcker med mindre ingripande åtgärder.

Bestämmelsen motsvarar sålunda i huvudsak 36 å MRL. Vissa skillnader finns dock. Som ytterligare grund för omhändertagande har tillkommit att den värnpliktige utgör en allvarlig fara för disciplinen. Härmed avses fall då t. ex. en värnpliktig inför trupp trots upprepade tillsägelser vägrar att efterkomma en förmans order.

Den begränsning av möjligheterna att ingripa med omhändertagande som finnsi andra stycket är strängt taget ganska självklar, men kommittén anser ändå det vara av värde att det understryks i lagtexten att omhändertagande är det yttersta medlet man får ta till.

395

I denna paragraf föreskrivs att en förman som har omhändertagit en värnpliktig skyndsamt skall anmäla detta till myndigheten dvs. till den chef som normalt beslutar i disciplinärenden (jfr. 20 å). Myndigheten skall, om ej omhändertagandet redan upphört, pröva om åtgärden skall bestå. Paragra- fen motsvarar 5 5 i såväl LTO som LOB.

405

I denna paragraf finns en bestämmelse som föreskriver att en värnpliktig som omhändertagits på grund av berusning skall så snart det kan ske underkastas läkarundersökning om det behövs med hänsyn till hans tillstånd. Bestäm- melsen motsvarar helt 36 å andra stycket MRL och 3 å LOB.

415

Paragrafen upptar en bestämmelse om att den omhändertagne skall förhöras så snart som möjligt och därvid underrättas om anledningen till omhänder- tagandet. Regeln har direkt motsvarighet i 65 LTO och 7 å LOB.

425

Paragrafen innehåller bestämmelser om maximitid för omhändertagande.

Enligt huvudregeln i första stycket skall den omhändertagne friges så snart det kan ske utan men för honom själv och det inte längre finns anledning att omhänderta honom. Frigivande skall dock alltid ske senast åtta timmar efter omhändertagandet utom i det fall att det uppenbarligen är förenligt med hans eget intresse att han får stanna kortare tid därutöver. Bestämmelsen motsvarar 7 å tredje stycket LOB.

I andra stycket finns en specialregel som är avsedd att användas när den omhändertagne är misstänkt för brott av svårare beskaffenhet. Det finns då behov av en längre tidsfrist för att personen skall kunna överlämnas till polismyndighet. Bestämmelsen torde mera sällan behöva tillämpas i fred.

Normalt sett skall ett överlämnande till polismyndighet i dessa fall kunna ske inom åttatimmarsgränsen enligt första stycket. I vissa fall kan det dock om t. ex. det föreligger svårigheter att upprätthålla kommunikationer föreligga ett behov av utsträckt tid för överlämnande. Längre än 24 timmar får dock den omhändertagne ej kvarhållas.

435

Paragrafen reglerar förfarandet med alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel som påträffas hos den omhändertagne. Bestämmelsen överensstämmer med vad som föreskrivs i 36 å tredje och fjärde stycket MRL och 8 5 LOB.

445

Idenna paragraf regleras rätten till klagan mot beslut av chef som avses i 21 å dvs. beslut av en kompanichef eller motsvarande.

Enligt första stycket får en värnpliktig i ett sådant fall begära omprövning av beslutet hos myndigheten. En sådan begäran skall ske skriftligen och skall ha inkommit till myndigheten senast fem dagar efter det att den värnpliktige delgetts beslutet.

Några större krav på innehållet i en skriftlig begäran om omprövning bör ej ställas. Det får vid muntligt förhör vid behov närmare utrönas vilket yrkande som den värnpliktige har och vilka skäl han har härför. Det bör därför ej komma i fråga att avvisa begäran om omprövning därför att den är oklar eller ofullständig.

I andra stycket sägs att en för sent inkommen begäran om omprövning ej tas upp till prövning. Detta innebär att kompanichefens beslut har vunnit laga kraft om klagan ej förts i rätt tid. Detta begrepp används i 32 å för att ange när verkställighet får ske.

I tredje stycket föreskrivs att myndigheten, då den omprövar ett kompanichefsbeslut, skall tillämpa bestämmelserna i 20 och 23—31 åå. Den begränsningen gäller dock att handläggningsreglerna skall tillämpas i erforderliga delar. Detta innebär t. ex. att man kan underlåta att höra om den värnpliktige, ifall det ej behövs för att kunna pröva ärendet. Så kan vara fallet om den värnpliktige endast klagat på att påföljden blivit för sträng. Har däremot den värnpliktige kommit med nya uppgifter eller ändrar han sina uppgifter i besvärsinlagan bör nytt förhör hållas med honom. Bestämmelsen innebär också att auditören alltid skall medverka i myndighetens beslut.

455

I verkställighetsregeln i 32 å ges möjlighet att under vissa förutsättningar förordna om omedelbar verkställighet. Har ett sådant verkställighetsförord- nande meddelats av en kompanichef har myndigheten efter klagan möjlighet enligt denna paragraf att tills vidare uppskjuta verkställigheten s.k. inhibition. Några generella villkor för att så skall få ske har ej uppställts. Det får vara omständigheterna i det enskilda fallet som avgör när skäl för inhibition föreligger. Allmänt kan sägas att så snart skäl till ändring av beslutet framkommer, kan ett inhibitionsbeslut vara motiverat.

Vidare kan denna regel sägas vara en viss spärr mot att beslut om omedelbar verkställighet meddelas utan att det är motiverat av de särskilda skäl som krävs i 32 å. Något krav på att yrkande om inhibition skal] framställas finns ej.

465

I denna paragraf föreskrivs att den värnpliktige får överklaga myndighetens beslut om disciplinpåföljd genom besvär hos den tingsrätt inom vars domkrets myndigheten är lokaliserad. Lokaliseringsorten är normalt myn- dighetens ordinarie förläggningsort. I de fall myndigheten saknar fast lokalisering skall enligt paragrafen regeringen bestämma vilken tingsrätt som är behörig. Bestämmelsen syftar främst på förband som är verksamma under krigsförhållanden. Men även på den svenska beredskapsstyrkan för FN- tjänst är regeln tillämplig.

475

Enligt första stycketi denna paragraf överklagas myndighetens beslut genom att en besvärshandling tillställs den myndighet som meddelat beslutet. I besvärshandlingen skall anges det beslut som överklagas. Vad besvärshand- lingen i övrigt skall innehålla framgår av 2 å lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden, vilken lag enligt 48 å skall tillämpas vid prövning av besvären.

I andra stycket föreskrivs att besvärshandlingen skall ha inkommit till myndigheten inom fem dagar från den dag klaganden fick del av beslutet. Det ankommer på myndigheten att snabbast möjligt vidarebefordra besvärs- inlagan till tingsrätten, med uppgift om när delgivningen har skett och när handlingen inkommit. Enligt tredje stycket ankommer det på tingsrätten att pröva om överklagande har skett i rätt tid. För sent inkomna besvär skall avvisas genom särskilt beslut.

485

Enligt denna paragraf skall domstolen vid prövning av ett disciplinärende tillämpa lagen om handläggning av domstolsärenden. Därvid gäller i fråga om besvär vad i den lagen sägs om ansökan. Vidare följer av 20å lagen (1946:807) om införande av nya rättegångsbalken att brottmålsreglerna i vissa hänseenden, bl. a. i fråga om rättegångskostnader, blir tillämpliga.

495

I denna paragraf sägs att besvär över tingsrätts beslut förs hos hovrätt. De allmänna regler om besvär över beslut som finns i 52 kap. RB blir då tillämpliga. Mot hovrättens beslut får dock talan ej föras.

505

Enligt denna paragraf förs det allmännas talan i tingsrätt och hovrätt av allmän åklagare. Med allmän åklagare avses åklagare i det åklagardistrikt inom vilket myndigheten är belägen. Vad som sägs i 46 _å om behörig domstol i vissa fall bör äga motsvarande tillämpning i fråga om behörig åklagare.

515

Enligt denna paragraf skall tingsrätt vid avgörande av saken bestå av en lagfaren domare med nämnd. Vid handläggning i övrigt av ärendet är tingsrätten domför med en lagfaren domare. Detta gäller vid förberedande handläggning och beslut under ärendets gång, t. ex. inhibition.

525

I denna paragraf ges domstolen möjlighet att besluta om inhibition. Härom kan hänvisas till vad som sagts under 45 å.

535

I första stycket i denna paragraf ges myndigheten rätt att besluta om ersättningsskyldighet i vissa fall. Det är här fråga om sådan ersättningsskyl- dighet som kan uppkomma enligt 32 aå värnpliktslagen. Genom en hänvisning i 6å lagen om militär grundutbildning för kvinnor är 32 aå värnpliktslagen tillämplig också på de kvinnor som genomgår militär grundutbildning. För dessa fall föreslås ett utvidgat skadeståndsansvar vad gäller skada på eller förlust av egendom som utlämnats för personligt bruk.

Det är således endast i de fall ersättningsskyldighet aktualiseras enligt de nämnda paragraferna som myndigheten har rätt att meddela beslut om ersättningsskyldighet. Som följd av hänvisningen till 20 å gäller att den som prövar ersättningsärenden skall inneha lägst överstelöjtnants eller kommen— dörkaptens grad eller tjänstklass.

Enligt andra stycket får chefer som avses i 21 å besluta om ersättnings- skyldighet om fråga är om förluster eller skador som sammanlagt ej uppgår till belopp som regeringen bestämmer. Härav följer att myndighetens beslut får fattas av bataljonschefer eller kompanichefer eller motsvarande chefer. Enligt tredje stycket skall auditören medverka vid beslut om ersättningsskyl- dighet, dock ej vid beslut som meddelas enligt andra stycket.

545

I denna paragraf sägs att handläggningsreglerna för disciplinärenden skall gälla även i fråga om ersättningsärenden. Detta innebär bl. a. att förhör skall äga rum.

555

I första stycket i denna paragraf sägs att beslut i ersättningsärenden får överklagas till försvarets civilförvaltning genom besvär.

Bestämmelserna i förvaltningslagen om besvär blir härigenom tillämpliga. I 12 å förvaltningslagen ges närmare föreskrifter om sättet för anförande av besvär, vad besvärshandlingen skall innehålla m. m. Även för civilförvalt— ningens prövning av ärendet blir förvaltningslagens regler tillämpliga. Mot Civilförvaltningens beslut får talan ej föras.

I andra stycket erinras om att den värnpliktige är oförhindrad att väcka talan mot staten vid allmän domstol, trots att beslut om ersättningsskyldighet är verkställbara enligt 56 å.

565

Enligt denna paragraf får beslut i ersättningsärenden ej verkställas förrän beslutet vunnit laga kraft. Vad gäller verkställighet i övrigt hänvisas till de regler som numera finns i utsökningsbalken om verkställighet av domstols dom. Besluten är alltså att anse som verkställbara i likhet med vad som f. n. gäller i fråga om beslut i ersättningsmål.

Övergångsbestämmelser

Disciplinlagen är avsedd att tillämpas även på förseelser som har begåtts före dagen för lagens ikraftträdande. Har förfarandet i disciplinmål enligt MRL hunnit inledas bör alltså disciplinlagens regler om förfarandet tillämpas efter _ ikraftträdandet. Detsamma gäller tillrättavisningsärenden. ? Även de nya disciplinpåföljderna bör tillämpas på äldre förseelser. Dock bör den gamla lagen gälla i' fråga om verkställighet av disciplinstraff eller tillrättavisning, som har ålagts före ikraftträdandet.

De nya reglerna om åtalsanmälan och i vilka fall åtalsanmälan får underlåtas är avsedda att tillämpas även på brott som har begåtts före ikraftträdandet. Mål som vid ikraftträdandet är hänskjutna till åklagarmyn- dighet skall alltså behandlas helt enligt de nya reglerna.

I övrigt kan hänvisas till övergångsbestämmelserna till ändringarna i BrB.

4.2. Brottsbalken

1 kap. Om brott och brottspåföljder. 3—4 55

Dessa bestämmelser ändras endast som en följd av att disciplinstraffen för krigsmän föreslås bli avskaffade som straffrättsliga påföljder.

2 kap. Om tillämpligheten av svensk lag. 3 5

I denna paragraf finns kompletterande regler till 2 å angående tillämplighe- ten av svensk lag beträffande brott begångna utom riket.

Som närmare framgått av den allmänna motiveringen under avsnittet om svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst anser kommittén, att det i 3 å bör tas in en särskild punkt som utvidgar svensk lags tillämplighet om brottet begåtts av någon som är anställd i svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst vid tjänstgöring utom riket. Den särskilda bestämmelsen härom upptas i punkt 2.

Nuvarande punkt 2 som föreslås bli punkt 3 kan i stort sett oförändrad vara kvar, dock med den ändringen att begreppet krigsman byts ut. Personkretsen anges i stället med orden ”någon som tillhör försvarsmaktens militära eller civilmilitära personal”. Med den föreslagna nya punkt 2 kommer punkt 3 i huvudsak att bli tillämplig under krigsförhållanden.

55

I denna paragraf föreslås samma ändringar som i 3 å.

16 kap. Om brott mot allmän ordning.

Zaå

Till denna paragraf har flyttats den nuvarande bestämmelsen om myteri i 21 kap. 3 5. I första stycket har den följdändringen gjorts att begreppet krigsman utbytts mot ”personer som tillhör försvarsmaktens militära eller civilmilitära personal”.

I tredje stycket har begränsningen i lagtexten till tid då riket är i krig tagits bort. Av innehållet i övrigt framgår dock att bestämmelsen endast skall komma till tillämpning under krigsförhållanden.

I övrigt har bestämmelsen moderniserats språkligt. Någon saklig ändring är ej avsedd.

55

Som ett andra stycke i denna paragraf har intagits den nuvarande bestämmelsen i 21 kap. 10 å om uppvigling av krigsmän, dock med en något utvidgad innebörd. Härom kan hänvisas till den allmänna motiveringen.

175

I denna paragraf har tillagts att förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja myteri är straffbart. Bestämmelsen motsvarar 21 kap. 19 å i dess nuvarande lydelse.

20 kap. Om myndighetsmissbruk m. m. 2 5

I denna paragraf regleras mutbrottet.

I andra stycket sägs att vad som i första stycket sägs om arbetstagare skall äga motsvarande tillämpning på bl. a. krigsman eller annan som fullgör lagstadgad tjänsteplikt (punkt 3).

Som en följd bl. a. av att begreppet krigsman ej används i fredstid har lagtexten anpassats härtill. Någon saklig ändring är ej avsedd.

21 kap. Om brott av krigsmän.

I detta kapitel införs ett antal straffbestämmelser som endast är tillämpliga under krigsförhållanden och som endast riktar sig mot krigsmän. Övriga straffbestämmelser som i huvudsak endast kan tillämpas under krigsförhål- landen finns i 22 kap.

15

I denna paragraf anges när straffbestämmelserna är tillämpliga. Paragrafen har delvis motsvarighet i nuvarande 22 kap. 16 å. I första stycket sägs att bestämmelserna i detta kapitel skall tillämpas när riket är i krig. I fråga om innebörden av begreppet krig kan hänvisas till den allmänna motiveringen

(avsnitt 2.3.4).

I andra stycket föreskrivs att regeringen får förordna om att bestämmel- serna skall tillämpas om riket är i krigsfara eller om det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller krigsfara vari riket har befunnit sig. Formuleringen av detta bemyndigande till regeringen ansluter till 13 kap. 6 5 RF. I fråga om den närmare innebörden härav kan hänvisas till motiven till nämnda bestämmelse i RF. , Enligt tredje stycket skall regeringen förordna om att tillämpningen av * dessa bestämmelser skall upphöra när sådant förhållande som sägs i första eller andra stycket ej längre föreligger.

25

I likhet med vad som f. n. gäller i fråga om tillämpningsområdet för 21 kap. innebär kommitténs förslag att straffbestämmelserna endast är tillämpliga på krigsmän. Innebörden av begreppet krigsman bestämmer alltså tillämpnings- området för lagstiftningen i detta kapitel. De kategorier av personal som anges i förslaget enligt denna paragraf är i stort sett desamma som anses som krigsmän enligt nuvarande 21 kap. 20 å och 22 kap. 14 å och med stöd därav utfärdade bestämmelser. Kommittén har dock funnit det möjligt att något förenkla regleringen med hänsyn till att det enligt förslaget endast är under krig eller krigsfara och därmed jämställda förhållanden som krigsmannabe- greppet skall användas.

35

I denna paragraf finns straffbestämmelsen för lydnadsbrott. Bestämmelsen innehåller väsentligen detsamma som den nuvarande lydnadsbrottsbestäm— melsen i 21 kap. 1 å.

Brott mot lydnadsplikten under krigsförhållanden är enligt kommitténs mening alltid av allvarlig natur. Dock bör man även under sådana förhållanden kunna se mindre allvarligt på lydnadsbrott som ej har direkt anknytning till stridsverksamheten, bevakningstjänsten eller liknande. För lydnadsbrott bör därför finnas böter och fängelse i straffskalan.

Uttrycket befallning har utbytts mot order. Härom kan hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2). Någon saklig ändring är dock ej avsedd.

45

I denna paragraf upptas Straffbestämmelsen för grovt lydnadsbrott. Bestäm- melsen är till sitt innehåll något förändrad jämfört med nuvarande 21 kap. 2 å. De särskilda rekvisiten för bedömning av om brottet är att anse som grovt har delvis tagits bort med hänsyn till att Straffbestämmelsen endast kan tillämpas under krigsförhållanden. Någon saklig ändring vid bedömningen av vad som skall anses vara grovt brott är dock ej avsedd.

55

I denna paragraf upptas Straffbestämmelsen för olovlig utevaro. Den motsvarar nuvarande 21 kap. 11 och 12 åå samt delvis 22 kap. 3 5. Enligt första stycket döms krigsman, som olovligen avviker eller uteblir

från tjänstgöringsstället, för rymning till böter eller fängelse i högst två år.

I andra stycket föreskrivs att om brottet är att anse som grovt skall dömas till fängelse i högst tio år eller på livstid.

Två särskilda omständigheter bör beaktas vid bedömningen om brottet skall anses grovt. Det ena fallet är om gärningsmannen avvikit under eller i anslutning till strid. Det andra fallet är om gärningsmannen gått över till fienden eller annars frivilligt överlämnat sig till denne. Det senare motsvaras delvis av nu gällande straffbestämmelse i 22 kap. 3 å om överlöpande till fienden.

65

I denna paragraf upptas en straffbestämmelse om våld eller hot mot förman. Bestämmelsen motsvarar i väsentliga delar nuvarande straffbestämmelse i

21 kap. 7 5.

75

Till denna paragraf har flyttats den nuvarande straffbestämmelsen i 22 kap. 5 å om undergrävande av stridsviljan. Den huvudsakliga ändring som föreslås är en förenkling av straffskalan.

85

Till denna paragraf har flyttats den nuvarande straffbestämmelseri i 22 kap. 8 å om försummande av krigsförberedelse. En del ändringar föreslås dock. För det första föreslås att oaktsamhetsrekvisitet tas bort och att brottet alltså blir ett rent uppsåtsbrott. Oaktsamma fall kan i stället falla in under den föreslagna Straffbestämmelsen om tjänstebrott i 11 å. För det andra har de förenklingarna gjorts att uppdelningen i ett normalbrott och ett grovt brott slopas och att en enhetlig straffskala utan minsta tid för fängelsestraff införs.

95

Till denna paragraf har överflyttats nuvarande straffbestämmelse i 22 kap. 9 å om dagtingan. Brottsrubriceringen har ändrats till obehörig kapitulation. Brottsbeskrivningen har förenklats utan att därmed några sakliga ändringar är avsedda.

105

Till denna paragraf har flyttats den nuvarande straffbestämmelsen i 22 kap. 10 å om stridsförsumlighet. Vissa sakliga ändringar föreslås. Brottet föreslås bli ett rent uppsåtsbrott. Oaktsamhetsfallen kan i stället falla in under den föreslagna straffbestämmelsen om tjänstebrott i 11 å. Vidare har straffbe- stämmelsen utformats så att uppdelningen i ett normalbrott och ett grovt brott slopas och att en enhetlig straffskala utan minsta tid för fängelsestraff införs.

115

I denna paragraf har upptagits en straffbestämmelse om tjänstebrott, som delvis motsvarar nuvarande straffbestämmelse härom i 21 kap. 18 å. Straffskalan har höjts till högst två års fängelse.

125

Denna bestämmelse motsvarar delvis 21 kap. 19 å.

22 kap. Om landsförräderi m. m.

Rubriken till detta kapitel ”Krigsartiklar” har ändrats till ”Om landsförrä- deri m. m.”

15

I denna paragraf upptas endast Straffbestämmelsen för landsförräderi. Brottet landssvek har flyttats till 2 å. Bestämmelsen i andra stycket sista meningen har flyttats till 4 å. Punkten 3 som gäller osann framställning har utgått. I övrigt har endast språkliga och redaktionella ändringar företagits. Begreppet totalförsvaret har införts i lagtexten utan att någon saklig ändring är avsedd. I fråga om innebörden av detta begrepp kan hänvisas till motiven till ändringen av Straffbestämmelsen om spioneri (prop. 1979/80:176, JuU 1981/82z8).

25

Som en särskild straffbestämmelse har i denna paragraf upptagits nuvarande regel i 1 å andra stycket om landssvek.

35

Till denna paragraf har flyttats den nuvarande straffbestämmelseri i 2 å om landsskadlig vårdslöshet.

45

Till denna paragraf har flyttats den nuvarande regeln i 1 å andra stycket sista meningen, enligt vilken det i vissa fall ej skall dömas till ansvar enligt 1—3 åå. 5 5

Till denna paragraf har flyttats den nuvarande Straffbestämmelsen i 2 a 5 om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet. Som ett nytt andra stycke har tillagts nuvarande straffbestämmelse i 6å om försvarsskadlig ryktessprid- ning. Den är utvidgad såtillvida att var och en kan begå brottet. I övrigt är ingen saklig ändring åsyftad.

65

I denna paragraf upptas förslaget till ny utformning av folkrättsbrottet. Härom kan hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.4).

75

Här upptas en bestämmelse om straff för försök m.m. i vissa fall. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak nuvarande 12 å. I första stycket har den ändringen gjorts att brottet överlöpande till fienden tagits bort från uppräkningen.

85

I denna paragraf upptas den nuvarande strafflindringsbestämmelsen i 13 å. Genom den föreslagna utformningen av folkrättsbrottet får denna bestäm- melse avsevärt mindre tillämpningsområde än förut. Den bör dock finns kvar eftersom den tar sikte även på andra brott än folkrättsbrott och någon gång kan tänkas vara tillämplig också på det föreslagna folkrättsbrottet.

95

I denna paragraf finns den nuvarande bestämmelsen i 15 å om vad som skall gälla i fråga om gärning som förövas mot förbunden stats försvarsmakt o. dyl.

105

Straffbestämmelserna i detta kapitel är med undantag för folkrättsbrottet endast tillämpliga då riket är i krig. Enligt denna paragraf kan regeringen vid krigsfara och därmed jämställda förhållanden förordna att bestämmelserna i 19 kap. och 22 kap. skall tillämpas även under sådan tid. I fråga om utformningen av bestämmelsen kan hänvisas till 21 kap. 1 5.

115

I denna paragraf upptas en bestämmelse som delvis motsvarar nuvarande 16å andra stycket. Den uttryckliga bestämmelsen om att ockupation skall likställas med krig har dock utgått eftersom denna grundsats kommer till otvetydigt uttryck i motiven till RF (prop. 1973:90 s. 469). Någon ändring i sak är därmed ej avsedd. Däremot bör bestämmelsen i övrigt klart ange att vad som sägs om rikets försvar skall tillämpas på motståndsverksamheten och vad som sägs om fienden tillämpas på ockupationsmakten. Härmed ges ett rättsligt stöd för ett betraktelsesätt som innebär att motståndsverksamhetens operationer vid ockupation skall likställas med försvarsmaktens i straffrätts— ligt hänseende och följaktligen inte kan bli föremål för ingripande vid t. ex. sabotage. Detta är av särskild betydelse med hänsyn till de begränsningar som gäller i fråga om en ockupants möjlighet att komplettera eller upphäva det ockuperade landets straffrätt. '

125

I denna paragraf har upptagits nuvarande bestämmelse i 17 å.

24 kap. Om nödvärn och annan nödhandling

25

I denna paragraf regleras polismäns och viss annan personals rätt att bruka våld. I uppräkningen finns krigsman med. Uttrycket har utbytts mot annan ”som tjänstgör vid avdelning av försvarsmakten”. Någon utvidgning kan det då bli fråga om, eftersom det föreslagna uttrycket har en vidare innebörd än begreppet krigsman. Det för alla grupperna gemensamma är dock enligt lagtexten att de fullgör polisuppgifter eller tjänstgör för bevakning eller för att upprätthålla ordning. I den mån även annan personal vid försvarsmakten än den som f. n. är krigsmän fullgör sådana uppgifter bör den personalen enligt kommitténs mening åtnjuta samma skydd.

35

Paragrafen reglerar krigsmans rätt att vid myteri eller under strid eller under liknande situationer då brott mot krigslydnaden medför särskild fara använda våld mot underlydande. Begreppet krigsman har här ersatts av förman inom försvarsmakten utan att någon saklig ändring är avsedd.

65

I denna paragraf har begreppet befallning ersatts av uttrycket order. Någon saklig ändring är ej avsedd.

27 kap. Om villkorlig dom 1 5

I denna paragraf föreslås ingen annan ändring än att begreppet krigsmakten byts ut mot begreppet försvarsmakten.

33 kap. Om nedsättning och uteslutning av påföljd 5 5

I denna paragraf har endast skett ändringar som följd av förslaget att avskaffa institutet förvarsarrest och påföljden disciplinstraff för krigsmän.

95

I denna paragraf föreskrivs att domstol vid bestämmande av straff för arbetstagare får ta hänsyn till avskedande eller annan följd av brottet som är medgiven enligt arbetsavtalet eller enligt författning som gäller för anställ— ningsförhållandet. Vidare sägs att böter eller disciplinstraff som eljest skulle

utgå helt får efterges. Ordet disciplinstraff har utgått.

Enligt ett nytt tredje stycke föreslås att regeln i första stycket i tillämpliga delar även skall gälla dem som omfattas av lagen om disciplinansvar för värnpliktiga. Härom kan hänvisas till den allmänna motiveringen.

34 kap. Vissa bestämmelser om sammanträffande av brott och förändring av påföljd

115

I denna verkställighetsregel föreslås endast att ordet disciplinstraff skall

utgå.

Övergångsbestämmelser

Bland övergångsbestämmelserna har till en början upptagits, att det inte får dömas till disciplinstraff sedan de föreslagna ändringarna i BrB trätt i kraft. För gärningar som ligger till tiden före ikraftträdandet och som är straffbara även efter ikraftträdandet skall alltså i stället för disciplinstraff dömas till böter.

Då annars fråga uppkommer om att tillämpa de nya bestämmelserna i BrB skall enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna 5å första och andra stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken äga motsvarande tillämpning. I nämnda 5 å är intagen den grundläggande princip som även tidigare gällt i svensk rätt, nämligen att ny strafflag inte skall äga tillbakaverkande kraft om inte den nya lagen är lindrigare eller leder till frihet från straff jämfört med den gamla lagen. I fråga om verkställighet av disciplinstraff som udömts före ikraftträdandet framgår av övergångsbestäm— melserna till disciplinlagen att sådan verkställighet skall ske enligt äldre lag.

4.3. Värnpliktslagen 31 5

Som ett nytt andra stycke i denna paragraf har intagits vad som nu sägs i 32 å första stycket.

325

Som första stycke i denna paragraf har intagits en regel om lydnadsplikt för värnpliktiga. Med hänsyn till att straffbestämmelsen om lydnadsbrott i 21 kap. lå BrB föreslås avskaffad anser kommittén att det behövs ett grundläggande stadgande om värnpliktigs lydnadsplikt. Lydnadsplikten anses vara av helt avgörande betydelse för försvarsmaktens verksamhet, och kommittén anser därför att den bör befästas i värnpliktslagen. Omfattningen av lydnadsplikten enligt denna paragraf är densamma som anges i 21 kap. 1 å BrB. Underlåtenhet att iaktta lydnadsplikten enligt bestämmelsen i värn- pliktslagen kan föranleda ansvar i disciplinär ordning enligt den föreslagna disciplinlagen eller i svårare fall enligt 39 å värnpliktslagen.

I andra stycket har bestämmelsen om att värnpliktig skall ställa sig till efterrättelse de tjänstgöringsföreskrifter som meddelas honom jämkats med hänsyn till innehållet i första stycket.

32a5

I denna paragraf har intagits en särskild regel om skadeståndsansvar för värnpliktiga vad gäller egendom som har lämnats ut för personligt bruk. Härom kan hänvisas till den allmänna motiveringen.

Bestämmelsen utgör ett undantag från den skadeståndsregel som finns i 4 kap. 1 5 skadeståndslagen.

I paragrafen sägs till en början att värnpliktig skall vårda och ansvara för materiel som han har hand om. Vidare sägs att värnpliktig är skyldig att ersätta förlust eller skada som han vållar uppsåtligen eller av oaktsamhet, i fråga om materiel som har utlämnats till honom för personligt bruk. Vad gäller annan materiel blir föreskrifterna i 4 kap. lå skadeståndslagen alltjämt tillämpliga.

385

I denna paragraf har intagits en straffbestämmelse för värnpliktiga som av oaktsamhet underlåter att inställa sig till tjänstgöring. Enligt gällande rätt kan i sådana fall dömas till ansvar för tjänstefel. I flertalet fall avgörs sådana förseelser genom beslut i disciplinmål. I vissa fall t. ex. vid korta repetitionsövningar kan det dock bli så att den värnpliktige inte inställer sig innan tiden för hemförlovning inträtt eller övningen är slutförd. Enligt gällande rätt hänskjuts dessa fall till åklagarmyndigheten.

Enligt det föreslagna ansvarssystemet skall utevaro av detta slag regelmäs- sigt handläggas i disciplinär ordning. I de fall som här nämnts, varvid den värnpliktige aldrig hinner inställa sig, är det dock omständligt att inleda och fullfölja ett disciplinärt förfarande. Av detta skäl införs här en straffbestäm- melse, som skall kunna användas i de fall den värnpliktige ej har kommit att fullgöra någon tjänstgöring. Detta brott bör ej sällan kunna handläggas i förenklad ordning t. ex. genom strafföreläggande.

395

I denna paragraf har upptagits en straffbestämmelse om värnpliktsbrott. Bestämmelsen motsvarar delvis nuvarande bestämmelser om lydnadsbrott, rymning och tjänstefel.

Innebörden av bestämmelsen har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.3).

4.5. Lagen om militär grundutbildning för kvinnor

65

I denna paragraf har tillagts att 32 och 32 a åå värnpliktslagen gäller för kvinnor som genomgår militär grundutbildning. Detta innebär att bestäm- melserna om lydnadsplikt i 32 å och om utvidgat skadeståndsansvar i 32 a å är tillämpliga på dessa kvinnor.

4.6 Följdändringar m. rn.

Rättegångsbalken 2 kap. Om hovrätt 2 5

I denna paragraf anges i vilka fall det tillkommer hovrätt att som första domstol uppta vissa mål. Häri nämns bl. a. mål från krigsrätt. Som en följd av förslaget att krigsrätterna skall avskaffas har begreppet utmönstrats ur lagtexten.

24 kap. Om häktning och anhållande 22 5

I denna paragraf anges att den som är häktad utan dröjsmål skall föras till allmänt häkte. Häktad krigsman må i stället föras till militärhäkte.

Bestämmelserna om militärhäkte finns i33—38 åå MRK. Kommittén anser att några särskilda militärhäkten ej behövs i framtiden bl. a. mot bakgrund av förslaget att ta bort rätten för militära chefer att besluta om straffprocessuella tvångsmedel. Något behov av särskilt militärhäkte kvarstår då knappast. Som en följd härav har bestämmelsen i denna paragraf om att häktad krigsman må förvaras i militärhäkte tagits bort.

48 kap. Om strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot

55

I paragrafens första stycke anges i vilka fall strafföreläggande ej får utfärdas. I andra stycket sägs att ifråga om villkor för användning av strafföreläggande i militärt brottmål gäller särskilda bestämmelser. Hänvisningen syftar på 84 å MRL, där förutsättningar för användning av strafföreläggande i militära brottmål anges. Kommitténs förslag om ett nytt ansvarssystem innebär bl. a. att begreppet militära brottmål avskaffas och att några särbestämmelser för denna typ av mål ej behövs. Som en följd härav kan strafföreläggande användas utan några särskilda inskränkningar på det militära området. Någon motsvarighet till 84 å MRL föreslås därför inte. Hänvisningen i denna paragraf har då utgått.

155

I denna paragraf anges i vilka fall föreläggande om ordningsbot ej får utfärdas. Det sägs bl. a. att sådant föreläggande ej får utfärdas om det föreligger anledning att antaga att brottet bör föranleda disciplinstraff för krigsmän.

Som en följd av bl. a. att disciplinstraff föreslås avskaffat har denna passus utgått.

Skadeståndslagen 3 kap. Skadeståndsansvar för arbetsgivare och det allmänna

105

I denna paragraf, som anger behörig domstol vid talan om ersättning i vissa fall, finns krigsrätt med i uppräkningen. Som följd av förslaget att avskaffa krigsrätterna har krigsrätt här tagits bort i uppräkningen.

Lagen om ersättning vid frihetsinskränkning

15

I denna paragraf uppräknas de slag av frihetsberövanden som berättigar till ersättning vid frikännande dom och dylikt. I uppräkningen finns förvarsar- rest med. Som följd av förslaget att avskaffa förvarsarrest har denna term jämte en följdmening i punkten 3 mönstrats ut. Rätten till ersättning vid felaktiga omhändertaganden enligt förslaget till disciplinlag för värnpliktiga regleras i 3 5.

25

Enligt denna paragraf har den som undergått bl. a. fritidsstraff rätt till ersättning av staten i vissa fall. Som följd av att fritidsstraffet föreslås avskaffat har detta uttryck tagits bort i lagtexten. Den föreslagna disciplin— påföljden utegångsförbud skiljer sig i och för sig från fritidsstraffet därigenom att den ej är av straffrättslig natur. Påföljden är dock i allt väsentligt att likställa med det nuvarande fritidsstraffet. Kommittén föreslår därför att 2å görs tillämplig också på påföljden utegångsförbud.

Lagen med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. 11 5

I denna paragraf regleras de befogenheter som tillkommer krigsmän och polismän som bevakar skyddsföremål samt skyddsvakter. Som en följd av att begreppet krigsmän reserveras för krigsförhållanden har begreppet här ersatts med personal inom försvarsmakten. Härigenom utvidgas möjligen personkretsen något. I den mån annan personal inom försvarsmakten än den som f.n. är krigsmän får till uppgift att bevaka skyddsföremål bör den dock enligt kommitténs mening ha samma befogenheter.

Lagen om beräkning av strafftid m. m.

45

I denna paragraf sägs bl.a. att den som hålles i militärhäkte får avge nöjdförklaring inför den befattningshavare som har uppsikt över häktet. Som en följd av förslaget att avskaffa militärhäktena har denna passus tagits bort.

65

I denna paragraf sägs bl. a. att den som fullgör militärtjänstgöring får avge nöjdförklaring inför befattningshavare vid försvarsmakten som har bestraff- ningrätt över honom i disciplinmål.

Denna möjlighet till nöjdförklaring inför bestraffningsberättigad chef torde ytterst sällan utnyttjas. Med hänsyn härtill och då något skäl i övrigt för att kunna avge nöjdförklaring inför militär chef knappast föreligger, föreslår kommittén att möjligheten härtill avskaffas.

9—10 och 13 55

I dessa paragrafer, som handlar om befordran av dom till verkställighet, har vissa följdändringar gjorts.

Lagen om skydd för viss tjänsteutövning

Den som är krigsman åtnjuter enligt gällande rätt skydd i sin tjänsteutövning främst enligt 21 kap. 7 å BrB (våld eller hot mot krigsman) men också i den mån det är fråga om myndighetsutövning genom bestämmelserna i 17 kap. 2 och 4 åå BrB (förgripelse mot tjänsteman och våldsamt motstånd).

I 17 kap. 5 å BrB sägs bl. a. att det skydd som enligt 1, 2 och 4 åå är förenat med myndighetsutövning också skall gälla den som enligt särskild föreskrift skall åtnjuta samma skydd.

Enligt lagen om skydd för viss tjänsteutövning tillkommer sådant skydd som avsesi 17 kap. 5 å BrB bl. a. den som utan att vara krigsman för försvaret fullgör bevaknings- eller ordningsuppgift och därvid bär uniform eller märke som tydligt utvisar denna uppgift.

Som följd av det föreslagna nya ansvarssystemet kommer skyddet i tj änsteutövning för all personal inom försvaret att vara reglerat i 17 kap. BrB och således knutet till enbart myndighetsutövning för dem som ej omfattas av denna lag. För att uppnå likställighet mellan olika kategorier som för försvaret fullgör bevaknings- eller ordningsuppgifter bör lagen utvidgas till att avse envar som fullgör sådana uppgifter. Orden ”utan att vara krigsman” bör således utgå i punkt 2.

Lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.

15

Paragrafen har arbetats om som följd av förslaget att upphäva straffbestäm- melserna i 21 kap. 13 och 14 åå BrB om övergivande av post respektive onykterhet i tjänsten.

Rättshjälpslagen I 5 b, 24 och 25 åå har termen krigsrätt tagits bort.

Lagen om utlämning för brott

I 5 å har till följd av förslaget till ny kapitelindelning i BrB hänvisningen ändrats till endast 21 kap. BrB.

Lagen om folkrättsliga reglers iakttagande i fråga om ansvar för brott av vissa utlänningar

I denna lag har till följd av den förändrade kapitalindelningen i BrB hänvisningen till BrB ändrats till 21 kap. 2å tredje stycket.

Lagen med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

I 9 å finns vissa regler som medger förlängning av tidsfrister i vissa fall. Enligt andra stycket skall detta dock inte gälla tillämpning vid fullföljd av talan mot beslut i militära disciplinmål eller mot dom eller beslut av krigsrätt i militära » brottmål. Kommitténs förslag innebär bl. a. att det ej ens i krigstid kommer att finnas några olikheter i handläggningen av civila och militära brottmål. Med hänsyn härtill anser kommittén att undantagsregeln i andra stycket kan utgå.

Lagen med särskilda bestämmelser angående stats- och kommu- nalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m.

I 1 å har uttrycket krigsrätter tagits bort.

Lagen med instruktion för justitieombudsmännen

25

I denna paragraf anges vilka myndigheter och befattningshavare som står under ombudsmännens tillsyn. I andra stycket sägs att i fråga om krigsmän omfattar tillsynen endast befäl av lägst överfurirs grad och dem som innehar motsvarande tjänsteställning. Uttrycket krigsmän har ersatts av begreppet militär eller civilmilitär personal vid försvarsmakten.

215

I tredje stycket i denna paragraf finns bestämmelser om att ombudsman får utfärda skriftlig anmaning enligt 14 kap. 1 å LOA.

Sådan anmaning gäller även som underrättelse enligt 29 å lagen om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonal m. fl.

På motsvarande sätt bör sådan anmaning även gälla som underrättelse enligt 25 å disciplinlagen. Ett tillägg med denna innebörd har därför gjorts i bestämmelsen.

5 Reservation

Reservation av Helge Hagberg.

Jag kan inte biträda kommitténs förslag om skärpning av skadeståndsansva- ret för värnpliktiga och kvinnor som genomgår militär grundutbildning vad gäller skador på eller förlust av personlig utrustning.

Enligt min mening är det redan av principiella skäl tvivelaktigt att införa en särlagstiftning enligt majoritetens förslag. Olika ansvarsregler kommer då att gälla för anställd och värnpliktig personal. Vidare kommer skilda regler att gälla beroende på vilket slag av materiel som har skadats eller gått förlorad.

Med hänsyn till de olägenheter som är förenade med en särlagstiftning på detta område bör en sådan endast komma i fråga om det föreligger starka skäl härför. Väl kan sägas att värdet av materielförlusterna inom försvaret är högt och att det är angeläget att förlusterna nedbringas. Sedan RRV lämnat sin rapport har också olika åtgärder vidtagits inom försvaret i syfte att nedbringa antalet skador och förluster. Någon utvärdering av resultatet av dessa åtgärder har ännu ej gjorts. Det finns dock skäl att anta att man med de redan genomförda åtgärderna kunnat reducera materielförlusterna. Härtill kom- mer att det får bedömas som osäkert om skärpt skadeståndslagstiftning är ägnad att förbättra materieldisciplinen. På anförda skäl motsätter jag mig den föreslagna skärpningen av skadeståndsansvaret.

Bilaga 1 Utredningens direktiv och utredningsarbetets bedrivande

1 . 1 Direktiven

Direktiven för militäransvarskommittén finns i yttrande till statsrådsproto- kollet den 24 mars 1977 av dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Romanus.

Efter en kortfattad redogörelse för den gällande straff- och processlag- stiftningen för det militära försvaret anförde departementschefen bl.a. följande.

Som framgår av vad jag nu har anfört avviker straff- och processordningen för försvarsmakten i betydelsefulla avseenden från vad som gäller inom samhället i övrigt. Ett huvudsyfte med försvarsmaktens särskilda regelsystem är att skapa garantier för att den militära disciplinen skall kunna upprätthållas och att över huvud taget säkra att försvarsmaktens personal fullgör sina uppgifter. Dessa krav måste självfallet tillgodoses även i framtiden.

Det är emellertid samtidigt uppenbart att lagstiftningen på detta område inte bör avvika från vad som gäller på andra områden ividare mån än som är nödvändigt för att säkerställa försvarsmaktens effektivitet. Överväganden av detta slag låg bakom såväl 1948 som 1972 års reformer av den militära strafflagstiftningen. Reformerna innebar att tillämpningsområdet för den militära strafflagstiftningen begränsades och att påföljderna utformades mera tidsenligt. De mindre ändringar i det militära ansvars- systemet, som gjordes i samband med 1975 års omläggning av regleringen av ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet, innefattade en ytterligare anpassning av förhållandena inom den militära verksamheten till dem som råder inom den civila sektorn av samhällslivet. På grund av dessa ändringar omfattas anställda krigsmän med typiskt civila uppgifter numera av samma ansvarsregler som civil personal. Jag vill i detta sammanhang också hänvisa till att tanken på en särlagstiftning i fråga om de försvarsanställdas åligganden i tjänsten under normala, fredliga förhållanden avvi- sades i samband med tillkomsten av LOA (prop. 1975/76:105 s. 216).

Sedan länge har det dock stått klart att det behövs en mera genomgripande översyn av det militära ansvarssystemet. Frågan om en sådan översyn aktualiserades redan av ämbetsansvarskommittén (Ju 1967z63) i dess principbetänkande (SOU 1969:20) Ämbetsansvaret. Frågan har också uppmärksammats av riksdagen i samband med den debatt som föregick 1972 års ändringar i lagstiftningen om militära straff och disciplinmedel (JuU 1972:28 s. 18—19). I flera andra sammanhang har reformbehovet på detta område betonats, bl. a. av de anställdas organisationer och av företrädare för de värnpliktiga vid de årliga värnpliktskonferenserna. Även i motioner till innevaran- de riksmöte har frågan berörts.

En översyn av det militära ansvarssystemet aktualiserar också frågan om den nuvarande processordningen är i alla avseenden ändamålsenlig. Det gäller bl. a. den

militära bestraffningsrätten.

För egen del anser jag efter samråd med chefen för försvarsdepartementet att tiden nu är mogen för att se över hela den särskilda straff- och processordningen som gäller för försvarsmaktens personal. En given utgångspunkt för ett reformarbete på detta område är att man söker nå fram till en ytterligare anpassning av det militära ansvarssystemet till det regelsystem som gäller inom samhället i övrigt. Vägledande för ett reformarbete bör också vara att samma ansvarsreglerskall i möjlig mån gälla för all anställd personal inom försvarsmakten, både militär och civil. Detta gör det nödvändigt att bl. a. se över 21 och 22 kap. BrB. Det finns emellertid anledning att ta upp även andra frågor inom den militära rättsvården, t. ex. tillrättavisningsrätten och systemet att militära befattningshavare handlägger militära brottmål. Även bestäm- melserna om åläggande av ersättningsskyldighet bör ses över. För det utredningsar- bete som jag nu har angett bör en kommitté tillkallas.

I enlighet med det nyss anförda bör kommittén till en början utgå från att de militärt anställda arbetstagarna åtminstone i fredstid bör följa samma regelsystem för disciplinansvar som det som gäller för offentligt anställda i allmänhet. En sådan ordning innebär att sådana förseelser i tjänsten som med en motsvarande tillämpning av LOA:s regler skulle beivras på disciplinär väg blir avkriminaliserade för den fast anställda militära personalens del. De straffbestämmelser i 21 kap. BrB som f. n. reglerar ansvaret för sådana förseelser skulle därmed inte längre vara tillämpliga på denna personal, oavsett om arbetsuppgifterna har rent militär karaktär eller inte. Beivran av de tjänsteförseelser som det här gäller skulle i stället få ske inom ramen för ett utomstraffrättsligt disciplinsystem.

Utformningen av ett nytt, delvis utomstraffrättsligt ansvarssystem för krigsmän kan emellertid inte ske enbart med utgångspunkt i en privaträttslig grundsyn. Det stora flertalet krigsmän fullgör ju inte sin militärtjänstgöring som arbetstagare utan till följd av värnplikt. Det är sannolikt ofrånkomligt att åtminstone i vissa delar behålla det nuvarande straffrättsliga ansvaret enligt 21 kap. BrB för de värnpliktiga. Jag tänker här särskilt på sådana brott som innebär att värnpliktig undandrar sig att fullgöra vad som åligger honom på grund av värnplikten. Detta spörsmål har emellertid även samband med utformningen av sanktionerna vid fall av vägran att fullgöra värnpliktstjänstgö- ring, en fråga som har utretts av 1973 års vapenfriutredning (Fö 1973101), vars betänkande nyligen har avlämnats. Det bör inte ankomma på den kommitté som jag nu förordar att överväga utformningen av dessa sanktioner. Kommittén har emellertid självfallet anledning att beakta resultatet av vapenfriutredningens arbete liksom de beslut som statsmakterna kan komma att fatta på grundval därav.

Det nu anförda bör inte hindra att kommittén i första hand prövar möjligheten av att även för de värnpliktigas del låta ansvaret för sådana tjänsteförseelser, som bör beivras endast i disciplinär väg, följa ett utomstraffrättsligt disciplinsystem. Ansvaret för de lindrigare förseelserna— motsvarande t. ex. tjänstefel som inte är grovt samt oskickligt beteende och förargelseväckande beteende — skulle därmed inte längre regleras av BrB. En sådan avkriminalisering skulle innebära att straffansvaret enligt 21 kap. BrB kunde begränsas till ett fåtal svårare brottstyper.

Redan en sådan förändring av det militära ansvarssystemet som jag nu har skisserat medför förhållandevis stora ingrepp i 21 kap. BrB. Kommittén bör emellertid också pröva om det är möjligt att ytterligare förenkla och begränsa de omfångsrika och i många fall ganska ålderdomliga brottskatalogerna i både detta kapitel och 22 kap._ BrB. Vad särskilt beträffar krigsartiklarna i 22 kap. bör kommittén överväga en modernisering av de olika brottstyperna så att man utmönstrar alla straffbeskriv- ningar, som inte längre är nödvändiga eller sakligt motiverade, och för samman det återstående innehållet i kapitlet i kort avfattade och överskådligt sammanställda bestämmelser.

Kommittén bör beakta de erfarenheter som kan inhämtas av tillämpningen av motsvarande lagstiftning i främst andra nordiska länder. Likaså bör kommittén beakta

det pågående arbetet med modernisering av folkrättens regler i krig, framför allt i fråga om tilläggsprotokoll till 1949 års Genevekonventioner till skydd för krigets offer m. m.

När det gäller sanktionerna i ett nytt eller åtminstone i flera avseenden förändrat disciplinansvarssystem för det militära försvaret, bör kommittén i enlighet med vad jag förut har anfört sträva efter att för den fast anställda personalens del såvitt möjligt nå fram till en överensstämmelse med vad som gäller för andra offentligt anställda. I fråga om de värnpliktiga torde det dock av flera skäl inte vara möjligt att följa samma linje. LOA:s sanktionssystem är sålunda inte avpassat för andra än arbetstagare och det torde inte heller vara möjligt att reglera ansvaret för de värnpliktiga i kollektivavtal. Kommittén bör därför utgå från att man som disciplinpåföljder för de värnpliktiga i ett nytt system i princip behåller de nuvarande sanktionsformerna fritidsstraff, disciplin- bot och tillrättavisning. Kommittén bör emellertid kartlägga de erfarenheter som finns i fråga om verkställigheten av dessa sanktioner samt föreslå de åtgärder som kan visa sig behövliga. Därvid kan bl. a. ges anledning till en omprövning av tillämpningsom- rådet för de olika sanktionerna. Kommittén bör exempelvis pröva möjligheten av att låta disciplinpåföljderna för de värnpliktiga motsvaras av _ förutom ekonomiska sanktioner — de nuvarande formerna för tillrättavisning, möjligen med en utvidgning av institutet utegångsförbud (landgångsförbud) så att det närmar sig det nuvarande fritidsstraffet.

Om kommittén i enlighet med de nu skisserade tankegångarna stannar för en lösning som innebär att man avkriminaliserar sådana tjänsteförseelser inom försvarsväsendet som anses böra beivras endast i disciplinär ordning och begränsar det speciella straffrättsliga ansvaret för värnpliktiga till ett fåtal brottstyper, inverkar detta givetvisi hög grad även på de processuella reglerna. Det bör ankomma på kommittén att se över dessa bestämmelser i deras helhet. Inom försvarsmakten anses det att bestraffnings— rätten är en naturlig del av det militära chefsskapet och att den hör ihop med den allmänna personaltjänsten. Med hänsyn till de stränga krav på disciplin som är ofrånkomliga i krig blir denna principiella grundsyn naturlig också för verksamheten under fredstid. God kännedom om och erfarenhet av den militära miljön och förhållandena på den särskilda tjänstgöringspla'tsen underlättar också bedömningen av begångna förseelser. Nu angivna förhållanden talar för att det i princip även i fortsättningen bör ankomma på militära chefer att besluta om disciplinpåföljder. En sådan ordning tillgodoser också kravet på snabbhet i handläggningen. Häremot måste dock ställas önskemålet att anpassa ansvarssystemet för försvarsmaktens personal till vad som gäller för samhället i övrigt. Det bör därför stå kommittén fritt att överväga andra former för åläggande av disciplinpåföljd. Om särskilda disciplinnämnder anses böra inrättas för att handlägga ärenden om disciplinansvar för den anställda personalen, bör kommittén undersöka möjligheten av att låta sådana nämnder också avgöra ärenden om disciplinpåföljd för värnpliktiga.

Om kommittén anser nödvändigt att i princip behålla befogenheten för militär chef att ålägga värnpliktig disciplinpåföljd, kan det finnas anledning att undanta vissa typer av ärenden, t. ex. sådana där påföljden kan antas bli särskilt ingripande eller där förseelsen bestrids och tillfredsställande utredning inte omedelbart kan åstadkommas, och i stället låta dessa ärenden avgöras av allmän domstol eller särskild disciplin- nämnd. Oavsett vilken lösning som kommittén stannar för, år det självfallet av största vikt att rättssäkerhetssynpunkterna tillgodoses. Kommittén bör överväga formerna för omprövningen av beslut i disciplinärenden liksom frågor om uppskov med verkstäl- ligheten av ålagd disciplinpåföljd i de fall där omprövning av beslutet begärs. I sammanhanget bör också uppmärksammas behovet av juridisk expertis vid handlägg- ning av disciplinärenden liksom den misstänktes behov av bistånd och vägledning.

En förändring av det militära ansvarssystemet i enlighet med vad jag tidigare har antytt innebär bl. a. att det speciella straffrättsliga ansvaret för värnpliktiga begränsas till ett fåtal mera allvarliga brottstyper. Med hänsyn härtill torde det knappast längre

finnas utrymme för att låta militära chefer handlägga militära brottmål i egentlig mening. Dessa mål bör i stället behandlas av de allmänna domstolarna, varvid i princip BrB:s allmänna påföljdssystem bör vara tillämpligt. Skäl talar emellertid för att man behåller möjligheten för allmän domstol att i sådana fall döma till militär disciplin- påföljd. Även denna fråga liksom frågor om verkställighet av dom eller beslut varigenom sådan påföljd har ålagts bör utredas närmare av kommittén.

Vad jag hittills har anfört i fråga om utformningen av ett nytt militärt ansvarssystem och processuella regler för detta har huvudsakligen haft avseende på normala förhållanden under fredstid. Vid krigstillstånd — men även under beredskap — är den militära tjänsteni många hänseenden så särpräglad att det kan vara befogat och kanske nödvändigt med ett utvidgat straffansvar för alla tjänstgörande krigsmän, oavsett om de är arbetstagare eller värnpliktiga, och med särskilda regler för förfarandet. Dessa frågor samt spörsmål som har samband därmed, t. ex. de särskilda domstolarnas sammansättning och arbetsformer, bör utredas av kommittén.

Utformningen av ett nytt ansvarssystem inverkar också på bestämmelserna om handläggning av ersättningsmålen. Genom tillkomsten av den nya skadeståndslagen har även förutsättningarna för åläggande av ersättningsskyldighet begränsats. Kommittén bör därför undersöka om det finns anledning att behålla möjlighet för vissa militära chefer att ålägga ersättningsskyldighet.

Utöver den rätt omfattande genomgång av den militära straff- och processlagstift- ningen som föranleds av vad jag nu har anfört är det angeläget att kommittén gör en allmän översyn av såväl denna lagstiftning som andra hithörande författningar, så att man även i övrigt så långt möjligt när samstämmighet mellan civila regler och alltjämt behövliga militära särbestämmelser. Vid denna översyn bör bl. a. frågor som rör utredningen i disciplinärenden och förundersökningen i militära brottmål uppmärk— sammas, liksom frågan om de militära tvångsmedlen. Kommittén bör beakta resultatet av det arbete som f.n. bedrivs av utredningen (Ju 1974tl7) angående översyn av häktningsbestämmelserna. Samråd bör även ske med den kommitté för översyn av rättegångsförfarandet vid allmän domstol som nyligen har tillkallats.

Chefen för armén har i skrivelse den 17 september 1962 till regeringen tagit upp vissa frågor rörande svensk militär rättsvård i internationellt sammanhang. Vidare har riksdagens dåvarande militieombudsman i framställning den 18 februari 1966 till regeringen berört vissa problem i samband med rättskipningen vid den svenska beredskapsstyrkan för FN-tjänst. Kommittén bör i sitt arbete beakta de särskilda problem som kan uppkomma i dessa sammanhang och föreslå sådana särskilda regler för denna del av den militära verksamheten som kan visa sig behövliga till följd av vad kommittén avser att föreslå beträffande systemet för beivrande av förseelser begångna inom landet.

Det bör stå kommittén fritt att ta upp även andra frågor som den finner ha samband med de frågor som jag har nämnt i det föregående.

1.2 Utredningsarbetets bedrivande

Under arbetet med att kartlägga de nuvarande bestämmelsernas tillämpning har kommitténs sekretariat besökt olika militära myndigheter för att bl. a. inhämta synpunkter. Vidare har sekretariatet varit representerat vid en del rättsvårdsbefälsmöten och vid några av värnpliktskonferenserna för att ta del av erfarenheter av och synpunkter på det militära ansvarssystemet. Representanter för försvarets civilförvaltning har inför kommittén hörts om erfarenheterna av tillämpningen av de militära ersättningsbestämmelser- na och fått tillfälle att framföra synpunkter.

Kommittén har via försvarsstaben fått del av material om det militära ansvarssystemets uppbyggnad i ett flertal europeiska länder och i vissa andra stater. Delar av kommittén har vidare företagit studiebesök till Danmark, Norge och Finland för att närmare studera den gällande lagstiftningen på det militära området och de reformplaner som finns.

Kommittén har samrått med tjänsteansvarskommittén (Ju 1979213), rättegångsutredningen (Ju 1977:06), tvångsmedelskommittén (Ju 1978:06) och folkrättskommittén (Fö 1978z06). Förslaget till nytt folkrättsbrott har i huvudsak utarbetats inom folkrättskommittén.

Från justitiedepartementet har till kommittén överlämnats vissa ärenden bl. a. rörande rättskipningen vid svenska FN-förband i utlandet. Ett studiebesök har gjorts hos den svenska beredskapsstyrkan för FN-tjänst på Cypern.

Till kommittén har överlämnats en av riksrevisionsverket gjord prome- moria angående skador och förluster inom det militära försvaret. Regeringen har vidare den 11 juni 1981 uppdragit åt kommittén att överväga frågan om översyn av bestämmelserna om skadeståndsskyldighet för värnpliktiga och annan personal inom försvarsmakten. Från JO har överlämnats ett ärende angående tillämpningen i disciplinmål av bestämmelsen om undanhållande i brottsbalken m. m.

Kommittén har avgivit remissutlåtanden:

— den 16 november 1977 över häktningsutredningens betänkande ”Häkt- ning och anhållande” (SOU 1977:50), — den 19 oktober 1978 över ordningsvaktsutredningens betänkande ”Ord- ningsvakter” (SOU 1978:33), — den 13 februari 1980 över tjänstereglementsutredningens betänkande "Nytt tjänstereglemente för försvarsmakten” (DsFö 1979z4), — den 28 maj 1980 över en inom försvarsdepartementet utarbetad promemoria med förslag till lag om tjänstgöringsskyldighet för kvinnor som antagits till militär grundutbildning m. m. (DsFö 198011), — den 22 oktober 1980 över en av försvarets materielverk till regeringen ingiven skrivelse med begäran om ändring av militära rättegångslagen rn. m. (Dnr 1487—80), — den 25 mars 1981 över tjänsteansvarskommittérs delbetänkande ”Åtal mot offentliga funktionärer” (DsJu 1980:13).

2.1 De offentliga funktionärernas ansvarsförhållanden

I detta avsnitt skall till en början redogöras för de allmänna reglerna om de offentliga funktionärernas ansvarsförhållanden. Beträffande det förstnämn- da regelsystemet må erinras om att det f. n. ses över av tjänsteansvarskom- mittén. Därefter skall det gällande militära ansvarssystemet närmare behandlas.

2.1.1 Inledning

1975 beslutades en omfattande revision av ansvarsbestämmelserna för arbetstagare i offentlig tjänst. Reformen grundades på ämbetsansvarskom- mitténs betänkanden ”Ämbetsansvaret” (SOU 1969:20) och ”Ämbetsansva- ret II” (SOU 1972:1). Regeringens förslag till riksdagen återfinns i prop. 1975z78. Riksdagsbehandlingen redovisas bl. a. i justitieutskottets betänkan- de 1975z22. Riksdagen gjorde endast några mycket marginella ändringar i regeringsförslaget. Den nya lagstiftningen, som innebar ändringar i bl. a. brottsbalken, rättegångsbalken, statstjänstemannalagen och militära rätte- gångslagen, trädde i kraft den 1 januari 1976. Statstjänstemannalagen ersattes den 1 januari 1977 av lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA) , vilken beträffande disciplinansvaret för statsanställda inte innehåller några materiellt-rättsliga ändringar i förhållande till den senaste lydelsen av statstjänstemannalagen.

2.1.2 Principerna för ansvarssystemet

Syftet med sanktionssystemet är att tillgodose samhällsmedborgarnas intresse av att all utövning av offentlig verksamhet utan ovidkommande hänsyn uppfyller vad verksamhetens bästa kräver. Detta är inte någon ny princip och torde inte behöva utvecklas närmare.

Ansvarssystemet är uppbyggt så att i princip alla arbetstagare i offentlig tjänst skall kunna omfattas därav. Någon åtskillnad mellan arbetare och tjänstemän görs således inte i lagstiftningen. Istället är systemet, särskilt i de straffrättsliga delarna, utformat efter de offentliga funktionernas art. Det kan därför också tillämpas oberoende av framtida förändringar i förvalt- ningsorganisationen och oberoende av vilken institutionsform som väljs för

den offentliga verksamheten. I detta sammanhang är begreppet myndighets- utövning av stor betydelse, varom mera senare. Straffansvaret har också inskränkts till centrala områden.

Detta system utesluter inte att det kan föreligga avtalsfrihet rörande tjänsteåligganden. Sanktioner kan också inträda såväl för den som bryter mot en offentligrättslig förpliktelse som för den som begår brott mot anställningsavtalet. I detta sammanhang kan nämnas att den arbetsrättsliga lagstiftningen är så uppbyggd, att det råder principiell avtalsfrihet mellan arbetstagare och arbetstagarorganisationer på den ena sidan och de offentliga arbetsgivarna på den andra sidan. Några uttryckliga förbud mot avtal om vissa frågor föreligger inte längre. De begränsningar som finns i avtalsfriheten regleras i stället genom vad som stadgas i bl. a. regeringsfor- men om beslutanderätten över myndigheters verksamhet i fråga om mål, inriktning, omfattning och kvalitet. Enligt allmänna grundsatser är dessutom en bestämmelse, som meddelats i lag, tvingande, om inte annat framgår av lagen. Ett exempel på sådana undantag finns i 10 kap. 3 å LOA, enligt vilket lagrum bestämmelse i kollektivavtal, vilken avviker från stadgandet i 10 kap. 2 å LOA om disciplinpåföljder, är gällande för arbetstagare som är sysselsatt inom yrkesgrupp och område som avtalet avser.

En principiell förändring är att domstol inte längre kan döma arbetstagare, som begått fel i tjänsten, till avsättning eller suspension. Dessa påföljder är utmönstrade ur brottsbalken. I stället har införts ett utvidgat avskedandein- stitut (11 kap. LOA). som i huvudsak innebär att arbetstagare som begått brott eller grov tjänsteförseelse, som visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning, får avskedas av den myndighet han lyder under eller, i fråga om vissa högre befattningshavare, av en särskild nämnd (statens ansvarsnämnd).

2.1.3 Det straffrättsliga ansvarsområdet

Det grundläggande motivet för både straffrättsliga och utomstraffrättsliga sanktioner är samhällsmedlemmarnas intresse av att offentliga funktioner utan ovidkommande hänsyn fullgörs på ett riktigt sätt. De straffrättsliga sanktionerna är numera knutna till de allvarligaste angreppen på detta intresse, vilket inneburit en omfattande avkriminalisering i förhållande till vad som gällde tidigare, samtidigt som den personkrets som kan drabbas av ansvar har utvidgats. I 20 kap. BrB finns tre brottstyper upptagna, nämligen oriktig myndighetsutövning, mutbrott och brott mot tystnadsplikt. Straffan- svaret för vanliga tjänstefel har fallit bort. I 20 kap. 1 å BrB stadgas:

Den som i myndighetsutövning åsidosätter vad som till följd av lag eller annan författning gäller för myndighetsutövningen dömes, om gärningen för det allmänna eller någon enskild medför förfång eller otillbörlig förmån som ej är ringa, för myndighetsmissbruk till böter eller fängelse i högst två år. Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst sex år.

Begår någon gärning som avses i första stycket av grov oaktsamhet, dömes för vårdslös myndighetsutövning till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som är ledamot av beslutande statlig eller kommunal församling, skall ej för någon sådan åtgärd i denna egenskap vara underkastad ansvar enligt första eller andra stycket.

Vad i första och andra styckena sägs skall ej heller äga tillämpning, om gärningen eljest är särskilt belagd med straff.

För att ansvar enligt ifrågavarande lagrum skall inträda krävs att åsidosät- tandet av författning skall ha skett ”i myndighetsutövning". Begreppet myndighetsutövning kan i korthet definieras som beslut eller åtgärder som ytterst är uttryck för samhällets maktbefogenheter och som får rättsverk- ningar för eller emot den enskilde i kraft av offentligrättsliga regler, inte på grund av avtal eller i övrigt regler av privaträttslig natur (se t. ex. prop. 1975:78 s. 142). Då det allmänna uppträder som arbetsgivare, som köpare, som säljare etc. och tillvaratar sina intressen i denna egenskap genom att med stöd av avtalsvillkor avkräva motparten i avtalet något, är det med den givna definitionen inte fråga om myndighetsutövning. Normalt tar sig myndighets- utövning uttryck i formliga beslut, vilka fattas efter ansökan av enskild eller på det offentliga organets eget initiativ. Som särskilt värda uppmärksamhet angav ämbetsansvarskommittén (SOU 1972:1 s. 130) sådana beslut, vari- genom enskilda åläggs att vara verksamma för det allmännas räkning, exempelvis enligt lagstiftningen om värnplikt och annan tjänsteplikt. Som myndighetsutövning kommer här i betraktande inte bara själva åläggandet att fullgöra tjänsteplikten utan också allehanda beslut rörande såväl rättigheter som skyldigheter, vilka den tjänstepliktige i denna sin egenskap har att rätta sig efter. Myndighetsutövning kan också ta sig uttryck i faktiska åtgärder, som inte föregåtts av formliga beslut, som exempelvis när en polisman griper en för brott misstänkt person.

Straffansvaret enligt 20 kap. 1 å BrB omfattar direkt endast den eller de personer som fattar det beslut eller vidtar den åtgärd som utgör myndighets- utövningen. Föredragande eller annan som är närvarande vid den slutliga handläggningen kan således inte drabbas av ansvar som gärningsman även om han varit skyldig att anmäla skiljaktig mening men underlåtit att göra detta. Det bör dock beaktas att den som utan att formellt delta i beslutet eller åtgärden under vissa förutsättningar kan bli ansvarig för medverkansbrott enligt reglerna i 23 kap. 4å BrB.

För att oriktig myndighetsutövning skall vara straffbar fordras också att det därigenom för det allmänna eller någon enskild medfört förfång eller otillbörlig förmån som ej är ringa. Förfång kan bestå i såväl ekonomisk skada som annan olägenhet och föreligger även om dess effekt till följd av verkställighetsregler över huvud inte hinner uppträda. Motsvarande gäller beträffande otillbörlig förmån.

För att ansvar för myndighetsmissbruk skall inträda förutsätts i subjektivt hänseende att gärningen omfattas av uppsåt från gärningsmannens sida. Om grov oaktsamhet föreligger kan i stället ansvar för vårdslös myndighetsutöv- ning utkrävas. Vid bedömningen av om viss oaktsamhet skall anses som grov skall samtliga omständigheter beaktas. Endast det förhållandet att oriktig myndighetsutövning medfört avsevärda konsekvenser för de berörda ärinte tillräckligt för att oaktsamheten skall bedömas som grov. I fall, där det står klart att myndighetsutövningen kan få sådana följder, måste emellertid krävas särskild noggrannhet från den utövandes sida. Man får i dessa fall ha en annan utgångspunkt än i fråga om myndighetsutövning i allmänhet när man bedömer om oaktsamheten är grov. Å andra sidan bör oaktsamheten

bedömas mildare om myndighetsutövningen sker t. ex. under tidspress och avser komplicerade rättsfrågor.

20 kap. 2 å brottsbalken har följande innehåll i lagrummets från den 1 april 1982 gällande lydelse.

Arbetstagare som mottager, låter åt sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, dömes för mutbrott till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om arbetstagaren begått gärningen innan han erhöll anställningen eller efter det han slutat densamma. Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst sex år.

Vad i första stycket sägs om arbetstagare äger motsvarande tillämpning på

1. ledamot av styrelse, verk, nämnd, kommitté eller annan sådan myndighet som hör till staten eller till kommun, landstingskommun, kommunalförbund, kyrklig samfällighet, allmän försäkringskassa eller till någon sådan arbetsgivare som avses i 1 kap. 1 å 3 lagen (1976:600) om offentlig anställning,

2. den som utövar uppdrag som är reglerat i författning,

krigsman eller annan som fullgör lagstadgad tjänsteplikt,

4. den som utan att inneha anställning eller uppdrag som nu har sagts utövar myndighet och

5. den som i annat fall än som avses i 1—4 på grund av förtroendeställning såsom syssloman eller eljest fått att för annan sköta rättslig eller ekonomisk angelägenhet eller öva tillsyn å skötseln av sådan angelägenhet. &”

Detta lagrum är såvitt avser beskrivningen av brottet oförändrat i förhållande till tidigare gällande lydelse och torde inte innebära några tolkningsproblem. Bestämmelserna riktar sig emellertid mot en ny ansvarskrets, som i första hand omfattar alla arbetstagare. Därutöver har det gjorts en uppräkning av andra kategorier som är underkastade ansvar för mutbrott. I detta sammanhang bör understrykas att ”krigsman eller annan som fullgör lagstadgad tjänsteplikt” har ålagts mutansvar. Enligt tidigare regler fick man beträffande krigsman, som inte omfattades av ämbetsansvar, tillämpa den nu upphävda bestämmelsen i 21 kap. 17å BrB om tjänstemissbruk.

Stadgandet i 20 kap. 3 å BrB om brott mot tystnadsplikt har utvidgats till att gälla för envar som yppar vad han är pliktig att hemlighålla enligt lag eller författning eller enligt förordnande eller förbehåll som har meddelats med stöd av lag eller annan författning eller som olovligen utnyttjar sådan hemlighet. Straffbestämmelsen ändrades senast i samband med tillkomsten av den nya sekretesslagen (1980:100).

Till förekommande av dubbelbestraffning finns i 33 kap. BrB infört en paragraf, 9 5, med följande lydelse.

Vid bestämmande av straff för brott av arbetstagare må hänsyn tagas till avskedande eller annan följd av brottet som är medgiven enligt arbetsavtalet eller enligt författning, som gäller för anställningsförhållandet, och må böter eller disciplinstraff som eljest skolat ådömas helt eftergivas. Med arbetstagare likställes den som utövar uppdrag åt annan.

Detta lagrum korresponderar med regleri LOA om förbud mot disciplinärt förfarande när åtal har väckts, varom mera senare.

2.1.4 Regler om disciplinansvar m. m.

Grundtanken bakom det utomstraffrättsliga ansvarssystem, som trädde i kraft den 1 januari 1976 och som finns intaget i LOA, var att lagstiftningen skulle bygga på ett privaträttsligt synsätt. Man försökte således att ytterligare fjärma sig från den redan genom 1965 års tjänstemannareform uppluckrade principen att de offentligt anställdas förhållanden i tjänsten skulle regleras på offentlig-rättslig grund. För statstjänstemännens (dvs. alla statligt anställda arbetstagares) disciplinansvar har dessa nya principer haft den praktiska effekten att det råder frihet att i kollektivavtal bestämma andra disciplinpå- följder än dem som angivits i LOA och att den som är missnöjd med beslut i disciplinärende har att vända sig till domstol i stället för att anföra besvär i administrativ ordning. Anledningen till att avtalsfriheten inte blivit än mer vidsträckt är omsorgen om den offentliga förvaltningens effektivitet och integritet. Även rättssäkerhetssynpunkter har varit avgörande därvidlag.

I 1 kap. 1 å LOA anges att lagen, med vissa undantag, är tillämplig på arbetstagare hos bl. a. staten. Helt undantagna från lagens bestämmelser är statsråden och riksdagens ombudsmän (JO). Justitieråd och regeringsråd omfattas inte av reglerna om disciplinansvar och åtalsanmälan. J ustitiekans- lern (JK) kan inte åläggas disciplinansvar.

Disciplinansvaret regleras i 10 kap. LOA. Bestämmelserna om avskedan- de på grund av brott m. m. finns i 11 kap. , om åtalsanmälan i 12 kap. samt om avstängning och läkarundersökning i 13 kap. Förfarandet i ärenden enligt 10—13 kap. regleras i 14 kap., varjämte bestämmelser om beslutande myndighet, talan mot och verkställighet av beslut finns i 15—17 kap. LOA.

Den grundläggande bestämmelsen om disciplinansvar finns i 10 kap. 1 å LOA och har följande lydelse.

Sätter arbetstagare uppsåtligen eller av oaktsamhet åsido vad som åligger honom i hans anställning och är felet ej ringa, får disciplinpåföljd åläggas honom för tjänsteförseel- se.

Disciplinpåföljd enligt första stycket får dock ej i något fall åläggas arbetstagare därför att han deltagit i strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd.

Gärningsbeskrivningen skiljer sig från den tidigare tjänstefelsbestämmelsen och från den ursprungliga utformningen av disciplinansvaret i statstjänste- mannalagen i två hänseenden. För det första får disciplinpåföljd inte åläggas om felet är ringa. Det bör här understrykas att detta är ett objektivt rekvisit. Den omständigheten att oaktsamheten är ringa behöver således inte innebära ansvarsfrihet. För det andra har inte angetts de källor som bestämmer tjänsteåliggandets innehåll. Om en förpliktelse har sin grund i en författning eller endast i det enskilda tjänsteavtalet saknar således betydelse för frågan om disciplinansvar skall kunna utkrävas.

I 10 kap. 2 å LOA stadgas att disciplinpåföljderna är varning och löneavdrag. Löneavdrag åläggs för minst en och högst trettio dagar. Enligt 20 å anställningsförordningen (1965: 601; f. d. statstjänstemannastadgan) bestäms löneavdrag för dag till mellan 16 och 22 procent av arbetstagarens lön för dag i trettiodagarsmånad. Procenttalet är beroende av lönens storlek. Departementschefen uttalade i motiven till de nya reglerna att löneavdrag

bör tillämpas restriktivt (prop. 1975:78 s. 161). Mer än en disciplinpåföljd får inte åläggas samtidigt.

Om kollektivavtal innehåller bestämmelse som avviker från reglerna om disciplinpåföljder eller från tillämpningsföreskrifter i anställningsförord- ningen, gäller enligt 10 kap. 3 å LOA den bestämmelsen för arbetstagare, som är sysselsatt inom yrkesgrupp och område som avtalet avser. En kollektivavtalsbestämmelse om disciplinpåföljder gäller således inte bara dem som är medlemmar i den avtalsslutande organisationen utan också andra anställda inom yrkesgruppen och verksamhetsområdet. Avsikten härmed är att minska riskerna för att påföljdssystemet skall bli alltför oenhetligt.

Den avtalsfrihet som således har införts får anses vara en frihet under ansvar. Ämbetsansvarskommittén (SOU 1972:1 s. 143) förutsatte att de avtal som kunde träffas innehöll reella påföljder (underförstått att lagreglerna annars skulle komma att göras tvingande). Avsikten med detta var att trygga intresset av att man inom den offentliga sektorn såtillvida har en enhetlig reglering, att det alltid ges möjlighet att ingripa med mer nyanserade påföljder vid mindre svåra tjänsteförseelser.

I 10 kap. 4å LOA anges att disciplinpåföljd som avses i 1—3 åå ej får åläggas krigsman, som är underkastad ansvar enligt 21 kap. BrB. De anställda krigsmän som inte är ansvariga enligt sistnämnda kapitel och som följaktligen kan åläggas disciplinpåföljd enligt LOA har angivits i förord- ningen (1975:1369) om undantag från ansvar enligt 21 kap. brottsbalken. Däri upptages vid försvarsmakten anställda krigsmän, som tjänstgör dels vid statlig myndighet som enligt försvarsmaktens indelning i fred ej tillhör försvarsmakten, dels vid vissa myndigheter som ingår i försvarsmakten, nämligen försvarshögskolan, försvarets förvaltningsskola, försvarets civilför- valtning, försvarets sjukvårdsstyrelse, fortifikationsförvaltningen, försvarets materielverk, försvarets forskningsanstalt, försvarets radioanstalt, värnp- liktsverket, försvarets datacentral, försvarets läromedelscentral och krigsar- kivet samt dels vid kommunal myndighet.

Det tidigare ämbetsstraffet avsättning hade förutom straffunktionen också en skyddsuppgift, nämligen att göra det möjligt att skilja en tjänsteman, som inte fullgör sin tjänst på ett godtagbart sätt, från denna tjänst. Denna skyddsuppgift har numera övertagits av det utvidgade avskedandeinstitut, som regleras i 11 kap. LOA. Frågan om en försumlig tjänsteman skall mista sin anställning behandlas således numera inte i brottmål utan i privaträttslig ordning med möjlighet för tjänstemannen att föra talan mot myndigheten- arbetsgivarens beslut vid domstol. Avskedandereglerna är tvingande för statstjänstemännens del.

Om arbetstagare begått brott, som visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning, får han enligt 11 kap. 1 5 LOA avskedas. För att avskedande skall få ske krävsi princip inte att arbetstagaren genom domstols dom blivit övertygad om brottet. I 14 kap. 6 å LOA har emellertid intagits en bestämmelse av innebörd att, om åtgärd vidtagits för att anställa åtal mot arbetstagare, ärende om avskedande på grund av gärningen i fråga ej får avgöras, förrän ansvarsfrågan har prövats slutligt.

Avskedande kan också bli följden om arbetstagare genom annan gärning än brott begått grov tjänsteförseelse, som visar att han uppenbarligen är

olämplig att inneha sin anställning (11 kap. 2 å första punkten LOA). Detsamma gäller enligt andra punkten i samma lagrum om arbetstagare, som av myndighet har ålagts disciplinpåföljd inom två år därefter i sin anställning hos samma myndighet på nytt har begått tjänsteförseelse och därigenom har visat sig uppenbarligen olämplig att inneha anställning.

Om det i annan lag än lagen (1982:80) om anställningsskydd eller i annan författning har meddelats bestämmelse, som inskränker rätten att avskeda arbetstagare i förhållande till vad som föreskrivs i 11 kap. 1 eller 2 å LOA, gäller enligt 4å samma kapitel i stället den bestämmelsen.

I 11 kap. 3 å LOA finns en speciell regel om avskedande av arbetstagare med rätt till statlig pension, som begår brott under inflytande av själslig abnormitet. Denna regel behöver här inte närmare beröras.

Ett avskedande får inte grundas enbart på omständighet, som myndighe- ten känt till mer än en månad före prövningen eller, om ärendet handlägges av statens ansvarsnämnd, mer än två månader före prövningen (11 kap. 5 å första stycket LOA). För sådana fall där beslut om avskedande påkallas av JO eller JK gäller dock en särskild preskriptionstid om sex månader efter det att omständigheten har inträffat. Enligt departementschefen torde denna bestämmelse böra tolkas så att fristen börjar löpa först sedan de närmare omständigheterna har blivit utredda. Om det sålunda övervägs att avskeda en tjänsteman på grund av brottslig gärning torde fristen inte börja löpa förrän fällande dom vunnit laga kraft (prop. 1975:78 s. 166 f). Det bör understrykas att undantagsregeln för JO och JK är konstruerad så att tiden räknas från det att omständigheten inträffat medan huvudregeln anknyter till myndighetens kännedom om omständigheten.

Åtalsanmälan

Arbetstagare, som är skäligen misstänkt för sådant i tjänsteutövningen begånget brott som avses i 20 kap. 1—3 åå BrB eller annat brott varigenom han har åsidosatt tjänsteåliggande, skall anmälas till åtal, om för brottet är föreskrivet fängelse eller det finns anledning anta att talan om enskilt anspråk kommer att föras (12 kap. 1 å LOA). Vid angivna slag av brottslighet föreligger således en ovillkorlig anmälningsskyldighet för arbetsgivaren. Om endast böter är stadgat för den misstänkta brottsligheten och det inte finns anledning till antagande att målsägande kommer att framställa skadestånds- anspråk, har arbetsgivaren att fritt pröva vilken åtgärd som kan vara lämpligast.

Avstängning m. m.

I 13 kap. LOA har intagits bestämmelser om vissa tvångsåtgärder. I 1 5 stadgas således att, om det inleds ett förfarande, som syftar till att ålägga arbetstagare disciplinpåföljd eller till att avskeda honom, eller om det vidtages åtgärd för att anställa åtal mot honom, arbetstagaren får avstängas från arbetet, om gärningen i fråga kan antagas medföra avskedande. Avstängningen får inte fortgå längre än till dess fråga om avskedande har prövats slutligt.

Avstängning kan också komma i fråga i vissa fall av bristande tjänstdug- lighet liksom det finns möjligheter att ålägga arbetstagare att låta sig

läkarundersökas. Dessa bestämmelser är av mer allmänt arbetsrättslig karaktär och behandlas därför inte här.

Enligt 13 kap. 3 å LOA skall avstängning omedelbart hävas om grunden därför upphör. Denna bestämmelse innebär att en avstängningsåtgärd fortlöpande måste prövas av myndigheten så att den genast hävs när det inte längre kan antagas att arbetstagaren kommer att avskedas på grund av den gärning som är föremål för utredning.

Förfaranderegler

I 14 kap. LOA har upptagits regler om handläggningen av frågor om bl. a. disciplinansvar, avskedande och avstängning. Reglerna berör frågor om kommunikation, bevisupptagning, preskription m. 111. De har till syfte att trygga rättssäkerheten och intresset av objektivitet i handläggningen av ärenden om disciplinansvar m. m. De särskilda förfarandereglerna i LOA kompletterar bestämmelserna i förvaltningslagen (FL), som i sin helhet är tillämplig vid förvaltningsmyndighets handläggning av ärende om bl. a. disciplinansvar och avskedande. De stadganden i FL som här främst är av intresse reglerar frågor om jäv, om rätt för part att anlita ombud eller biträde, om aktinsyn, om beslutsmotivering och om underrättelse till part om innehållet i beslut.

Enligt 14 kap. 1 å LOA skall arbetstagaren, när fråga uppkommer om disciplinansvar, avskedande, avstängning eller läkarundersökning enligt LOA, genom skriftlig anmaning beredas tillfälle att yttra sig om vad som anförs mot honom. Yttrandet får lämnas muntligt, om arbetstagaren begär det eller det annars anses lämpligt. Om arbetstagaren begär att också annan person skall yttra sig i saken eller att annan utredning skall förebringas, skall hans begäran efterkommas, om det inte är uppenbart att utredningen saknar betydelse.

Bestämmelserna om skriftlig anmaning förstärker den yttranderätt som part har enligt 16 å FL, då den innebär en oinskränkt rätt för arbetstagaren att i förfarandets inledningsskede få yttra sig över det som anförts mot honom.

Enligt stadgande i 14 kap. 7 å första stycket LOA gäller utöver bestämmelserna om skriftlig anmaning i ärende om avskedande särskilda regler om varsel till och överläggning med lokal arbetstagarorganisation. Dessa regler innebär i sina huvuddrag följande. När fråga om avskedande kommer upp skall myndigheten, om arbetstagaren är fackligt organiserad, minst en vecka före avskedandet varsla den lokala arbetstagarorganisation som arbetstagaren tillhör om detta. Om organisationen senast en vecka efter varslet begär överläggning i frågan skall överläggningen ha avslutats innan frågan avgörs.

När beslut fattas om avstängning av arbetstagare enligt 13 kap. 1 eller 2 å LOA skall den lokala arbetstagarorganisationen genast underrättas om det, om arbetstagaren är fackligt organiserad (14 kap. 7 å andra stycket LOA).

Om myndighet under handläggning av ett disciplinärende finner att det behövs vittnesförhör eller sakkunnigförhör eller att det behöver meddelas föreläggande för någon att som bevis tillhandahålla skriftlig handling eller föremål, skall myndigheten enligt 14 kap. 2 å LOA göra framställning om det

hos allmän underätt. Beträffande förfarandet inför domstolen skall reglerna i rättegångsbalken om bevisupptagning utom huvudförhandling gälla i till- lämpliga delar.

I 14 kap. 3 å LOA återfinns en bestämmelse till förebyggande av dubbelbestraffning, vilken korresponderar med den tidigare nämnda regeln därom i 33 kap. 9 å BrB. Stadgandet i LOA innehåller att, om åtgärd har vidtagits för att anställa åtal mot arbetstagare, myndighet inte får inleda eller fortsätta disciplinärt förfarande enligt LOA i fråga om förseelse som avses med nämnda åtgärd. Om en sådan åtgärd har vidtagits beträffande viss gärning, får inte heller, som tidigare nämnts ärende om avskedande på grund av samma gärning avgöras förrän ansvarsfrågan slutligt har prövats (14 kap. 6 å LOA). För att dessa bestämmelser skall ha åsyftad effekt förutsätts ett samspel mellan arbetsgivare och domstol. Några regler om kommunikation dem emellan har emellertid inte införts. Man har utgått ifrån att domstolarna genom inhämtande av yttrande från arbetsgivaren skaffar sig kunskap om dennes preliminära bedömning av avskedandefrågor m. m., eftersom domstol enligt allmänna processuella principer är skyldig att självmant verka för att omständigheter som kan vara till förmån för den tilltalade blir utredda. Likaledes synes man ha utgått ifrån att arbetsgivarmyndigheten alltid får kännedom om att ”åtgärd vidtagits för att anställa åtal” för brott i tjänsteutövning.

14 kap. 5 å LOA innehåller en regel om preskription av möjligheten att ålägga disciplinpåföljd. Arbetstagare får sålunda inte åläggas disciplinpå- följd som avses i 10 kap. 1—3 åå LOA om han intei ärende om disciplinansvar eller avskedande inom två år fått skriftlig anmaning enligt 14 kap. 1 å LOA-anmaning varigenom han bereds tillfälle att yttra sig om vad som anförs emot honom — eller motsvarande anmaning av JO eller JK. Preskriptionsti- den för tjänsteförseelse är därigenom densamma som för vårdslös myndig- hetsutövning.

När beslut om avstängning enligt 13 kap. 1 å LOA meddelats skall enligt 14 kap. 8 å samma lag frågan om avskedande snarast tagas upp till prövning. I samband med denna prövning skall, enligt uttryckligt stadgande, också prövas om avstängningsåtgärden skall bestå. I de fall ansvarsfrågan är föremål för prövning i brottmålsprocess innebär stadgandet att frågan om avskedande skall tagas upp till prövning snarast efter det att domen i målet vunnit laga kraft.

När beslut om avstängning meddelas skall enligt 14 kap. 10 5 LOA reglerna om motivering av slutliga beslut i 17 å FL och om underrättelse till part tillämpas även om beslutet utgör beslut under ärendes handläggning.

Beslutande myndighet

I 15 kap. 3—5 åå LOA anges vilka myndigheter som är behöriga att pröva ärenden om disciplinansvar m.m. Som huvudregel gäller att fråga om disciplinansvar enligt 10 kap., om avskedande enligt 11 kap., om åtalsan- mälan enligt 12 kap. och om avstängning enligt 13 kap. LOA prövas av den myndighet som arbetstagaren lyder under. Sammansättningen av det beslutande organet är således beroende av föreskrifter i reglementen, instruktioner o. dyl.

styrelse m. m. har företrädare för de anställda efter regeringens förordnande rätt att delta i myndighetens handläggning av frågor om disciplinär bestraffning, åtalsanmälan och avstängning från tjänstgöring. Finns i myndigheten s. k. disciplinnämnd, är personalföreträdarna enligt kungörel- sen ledamöter i nämnden.

I 15 kap. 3å LOA stadgas också att frågor om disciplinansvar enligt 10 kap., avskedande enligt 11 kap. och avstängning enligt 13 kap. 1 å LOA skall tagas upp även på anmälan av JO eller JK. Dessutom skall fråga om avstängning på grund av misstanke om brott tagas upp på anmälan av åklagare.

Beträffande arbetstagare som innehar eller uppehåller annan ordinarie domartjänst än tjänst som justitieråd eller regeringsråd, tjänst som byråchef eller därmed jämställd eller högre tjänst vid statlig myndighet eller annan tjänst som regeringen bestämmer skall frågor som avses i 15 kap. 3 å LOA enligt 4 å prövas av en särskild nämnd, statens ansvarsnämnd. Denna består av ordförande, vice ordförande och tre andra ledamöter. Ordföranden och vice ordföranden skall vara jurister och ”erfarna i domarvärv”.

Regeringen har i LOA generellt bemyndigats att meddela föreskrifter som avviker från huvudregeln om beslutande organ. En sådan föreskrift har givits i 27å anställningsförordningen. Där stadgas att fråga om avstängning av arbetstagare, som är anställd hos myndighet eller inrättning som lyder under central förvaltningsmyndighet, prövas av förvaltningsmyndigheten.

I 15 kap. 7 å LOA har intagits bestämmelser som närmast är av förfarandekaraktär och innehåller en omröstningsregel. Om flera personer deltar i avgörande av fråga om bl. a. disciplinansvar, avskedande, åtalsan- mälan, avstängning eller läkarundersökning, äger i annat fall än där frågan prövas av regeringen bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i domstol med uteslutande lagfarna ledamöter motsvarande tillämpning. Dessa bestämmelser innebär i huvudsak att det vid lika röstetal blir den mening som är lindrigast för arbetstagaren som blir gällande. Om inte någon mening kan anses lindrigare har ordföranden utslagsröst.

Talan mot beslut

Som tidigare angivits innebär den privaträttsliga grundsynen på anställnings- förhållandena inom den offentliga sektorn att överprövning av arbetsgivares beslut i bl. a. disciplinära frågor har lagts hos domstol. Reglerna om handläggningen av mål enligt LOA finns intagna i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister (LRA). Kompetensfördelningen mellan arbets- domstolen och tingsrätt finns reglerad i 2 kap. LRA, som i huvudsak innehåller följande. Arbetsdomstolen skall som första domstol ta upp och avgöra tvist som väcks av arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation eller av arbetsgivare som själv slutit kollektivavtal, om målet gäller tvist om kollektivavtal eller annan arbetstvist som avses i medbestämmandelagen eller om målet gäller arbetstvist under förutsättning att kollektivavtal gäller mellan parterna eller att enskild arbetstagare som berörs av tvisten sysselsätts i arbete, som avses med kollektivavtal vilket arbetsgivaren är bunden av. Andra arbetstvister än de nu nämnda skall tagas upp och avgöras av tingsrätt. I tvister av detta slag är arbetsdomstolen fullföljdsinstans. Inga mål kan fullföljas från arbetsdomstolen.

För disciplinrätten på statstjänstemannaområdet innebär angivna regler i huvudsak följande. Om en arbetstagarorganisation åtar sig att för en medlems räkning föra talan mot ett beslut om disciplinansvar, avskedande eller avstängning, skall talan väckas vid arbetsdomstolen. Oorganiserade arbetstagare och de organiserade arbetstagare som vill föra talan utan stöd från fackföreningen är däremot i första instans hänvisade till tingsrätt.

' Arbetsgivare får i sistnämnda fall stämmas in till rätten i den ort där ! arbetstagaren har sitt hemvist.

Om en arbetstagare vill söka ändring i beslut om disciplinansvar eller avskedande skall han väcka talan inom fyra veckor från den dag då han fick del av beslutet. Iakttar han inte detta är hans rätt till talan förlorad (16 kap. 2 & LOA). Bestämmelsen talar endast om arbetstagarens rätt att föra talan. Av 4 kap. 5 & LRA framgår dock att arbetstagarens organisation kan väcka och utföra talan vid arbetsdomstolen för medlemmens räkning.

JO och JK har enligt sina instruktioner rätt att söka ändring i beslut om disciplinansvar, avskedande eller avstängning. Sådan talan skall enligt 16 kap. 3 & första stycket LOA väckas inom fyra veckor från det beslutet har meddelats. Talerätten är generell och inte begränsad till de ärenden som J 0 eller JK själva initierat. I sistnämnda slag av ärenden intar JO och JK, om arbetstagaren för talan mot arbetsgivarens beslut, ställning av motpart i domstolsprocessen.

Den talerätt som JO och JK har tillagts kan i viss mån synas strida mot de privaträttsliga principer som lagts till grund för utformningen av reglerna om disciplinansvar. Man har dock ansett att allmänna intressen bör kunna tillgodoses även inom det nya systemet. Avvägningen har skett på så sätt att det i 16 kap. 3 5 andra stycket LOA intagits en regel av innehåll att disciplinpåföljd får skärpas eller åläggas med anledning av talan av JO eller JK endast om det är påkallat från allmän synpunkt. Beträffande avskedande eller avstängning stadgas för ifrågavarande fall att sådan åtgärd får beslutas endast om myndighetsutövning är förenad med anställningen samt arbetsta- garen har begått eller, vid avstängning, är misstänkt för brott för vilket är stadgat fängelse i minst två år.

Verkställighet av beslut

Beslut om löneavdrag som disciplinpåföljd enligt 10 kap. 1 % LOA eller om avskedande enligt 11 kap. LOA får inte verkställas, förrän beslutet har prövats slutligt efter talan vid domstol eller rätten till sådan talan har förlorats (17 kap. 1 & LOA). Beslut om avstängning har omedelbar verkan, dock att domstol i tvist om avstängning för tiden intill dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger kan förordna att beslutad avstängning skall vara hävd (17 kap. 3 & LOA).

2.2 Det militära ansvarssystemet

2.2.1 Inledning

Huvudsyftet med att ha en särskild straff— och processordning för försvars- makten är, enligt vad som anförs i kommitténs direktiv, att garantera

upprätthållandet av den militära disciplinen och att över huvud taget säkra att försvarsmaktens personal fullgör sina uppgifter.

Den speciella militära straff- och processrätten har som grundval de allmänna lagverken brottsbalken (BrB) och rättegångsbalken (RB). I BrB regleras sålunda vilka särskilda disciplinstraff som kan åläggas krigsmän och den huvudsakliga utformningen av dessa straff. Där finns också reglerna om de militära brotten, nämligen brott av krigsmän och krigsartiklarna. Det bör understrykas att allmänna brott som begås av krigsmän bestraffas enligt vanliga regler med beaktande av de särskilda bestämmelser som meddelats beträffande påföljder och förfarandet i militära brottmål. RB:s regelsystem är i princip tillämpligt i militära mål om därifrån avvikande regler inte har meddelats.

Den närmare regleringen av disciplinstraffen finns huvudsakligen i lagen (1973:18) om disciplinstraff för krigsmän (DL) medan de särskilda bestäm- melserna om förfarandet i militära mål av olika slag i första hand återfinns i militära rättegångslagen (1948:472; MRL) och kungörelsen (19481691) angående den militära rättsvården (MRK). I DL, MRL och MRK finns också intagna regler om tillrättavisningar, det lindrigaste disciplinmedlet för förseelser i militär tjänst.

Militära tvistemål är mål om anspråk på ersättning för förlust av eller skada på bl. a. försvarsmaktens egendom, om anspråket grundar sig på förpliktelse med anledning av tjänst vid försvarsmakten. Sådana mål handläggs i princip vid domstol enligt vanliga regler. Om tvisteföremålets värde inte överstiger visst belopp kan dock bestraffningsberättigad befattningshavare vid försvars- makten under vissa i MRL givna förutsättningar ålägga ersättningsskyldighet i s. k. ersättningsmål. I fråga om de materiella reglerna tillämpas den allmänna skadeståndslagen (1972z207; SKL).

Endast de som är krigsmän kan vara underkastade de militära straff- och processrättsliga bestämmelserna. De grundläggande reglerna om vilka som är krigsmän finnsi 21 kap. 20 åBrB. I första hand är de krigsmän, vilka såsom regementsofficerare, kompaniofficerare, plutonofficerare, gruppchefer, reservofficerare eller meniga är anställda vid försvarsmakten. Krigsmän är också värnpliktiga, som ej fått tillstånd till vapenfri tjänst, kvinnor som genomgår utbildning för att få anställning som officerare vid försvarsmakten samt hemvärnsmän och hemvärnsrekryter, samtliga under den tid de i sådan egenskap är tjänstgöringsskyldiga. I den mån regeringen med hänsyn till behovet av befälsföring och övriga tjänstgöringsförhållanden så förordnar, omfattar krigsmannabegreppet också dem som eljest är anställda vid försvarsmakten eller förbundit sig att såsom krigsfrivilliga fullgöra krigs- tjänst, under den tid de i sådan egenskap är tjänstgöringsskyldiga.

Förordnande av nämnda slag har meddelats i 2 & kungörelsen (1968:333) om innebörden i rättsligt hänseende av begreppen försvarsmakten och krigsman. Däri stadgas att krigsmän är följande personer under tid då de på grund av anställning eller särskilt avtal är skyldiga att tjänstgöra vid försvarsmakten: 1. civilmilitär personal; 2. personal som genom krigsfrivil- ligavtal, annat särskilt avtal eller annan särskild överenskommelse åtagit sig att frivilligt tjänstgöra i befattning inom krigsorganisationen; 3. civil personal i kustbevaknings-, luftbevaknings- eller stridsledningstjänst; 4. ci- vil trafikteknisk personal i signaltjänst, med undantag av personal vid

försvarets radioanstalt, samt meteorologassistenter; 5. civil personal som är anställd för tjänstgöring på försvarsmaktens fartyg eller luftfartyg eller som tjänstgör på annat fartyg eller luftfartyg under militärt befäl; 6. personal som är anställd i svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst, om regeringen ej bestämmer annat. Även under tid då tjänstgöringsskyldighet inte föreligger skall de som , enligt vad nyss sagts är krigsmän anses ha denna egenskap, nämligen då de i anslutning till sådan tid vårdas på militärsjukhus, då de är intagna i militärhäkte samt då de inom område eller utrymme som nyttjas av försvarsmakten eller eljest offentligen uppträder i militär tjänstedräkt, Därjämte är de alltid att betrakta som krigsmän såvitt angår fullgörandet av dem åliggande anmälningsskyldighet eller annan särskild tjänsteplikt. Å andra sidan betraktas de inte som krigsmän under tid då de åtnjuter ledighet som inte är begränsad till kortare tid än två månader. Under sådan tid anses nämligen inte tjänstgöringsskyldighet föreligga. Under beredskapstillstånd och krig är begreppet krigsman utvidgat enligt de bestämmelser som finns i 22 kap. 14% BrB.

2.2.2 Brott av krigsmän

Straffbestämmelserna om brott av krigsmän är upptagna i 21 kap. BrB. De avser brottstyper av fyra olika slag, nämligen brott mot disciplineni inskränkt mening, särskilda tjänstebrott, ordningsbrott och generella tjänstebrott.

Bland brotten mot disciplinen behandlas först sådana som riktar sig mot lydnadsplikten. Sålunda inleds kapitlet med en bestämmelse om lydnads- brott, som innebär att krigsman åsidosätter sin plikt att lyda förman. En svårare form av detta brott regleras i 2 & under benämningen grovt lydnadsbrott. Även 3 5 innehåller en bestämmelse som rör lydnadsplikten mot förman. Brottet, som benämns myteri, utgör en kvalificerad typ av lydnadsbrott. Den särskilda lydnadsplikten gentemot personal med bevak- nings- eller ordningsuppdrag har kommit till uttryck i stadgandet i 4 5 om ohörsamhet mot vakt. Härefter följer två brottstyper som innefattar dels att befälsrätt utnyttjas felaktigt och dels att befäl utövas utan att rätt därtill överhuvudtaget föreligger. I 5 & stadgas om missbruk av förmanskap, innebärande att förman på ett otillbörligt sätt utnyttjar sin befälsställning i förhållande till underlydande, och 65 innehåller ett straffbud angående obehörig befälsutövning, dvs. krigsmans utövande av befäl över krigsman som inte är hans underlydande. De närmast följande paragraferna behandlar brott mot krigsman i eller för hans tjänst. Om den underlydande är förman, underlydande eller likställd saknar betydelse för själva brottet men kan inverka i straffmätningshänseende. Sålunda stadgas i 7 & om våld eller hot mot krigsman, i 8 & om missfirmelse mot krigsman och i 9 5 om oskickligt beteende. Sistnämnda brottstyp innebär att krigsman i annat fall än som nämnts tidigare brister i anständigt uppförande mot annan krigsman. Slutligen hör till brotten mot disciplinen även den i 10 % upptagna brottstypen uppvigling av krigsmän, varmed avses att krigsman söker förleda andra krigsmän till brottslig gärning av visst slag.

Inom de särskilda tjänstebrottens grupp märks först olovlig utevaro, som

under benämningen undanhållande regleras i 11 &. När olovlig utevaro har medfört eller har kunnat medföra avsevärt men för tjänsten föreligger rymning, 12 5. En med utevarobrotten närbesläktad brottstyp är övergivan- de av post. Enligt 135 förövas sådant brott genom att krigsman med viss tjänstgöringsuppgift lämnar sin post eller finnes ha satt sig ur stånd att fullgöra tjänsten. Sist inom ifrågavarande brottsgrupp upptas i 14 & onykterhet i tjänsten. .

Ordningsbrotten omfattar numera — sedan fylleristraffet avskaffades — endast förargelseväckande beteende, som äger rum inom område som utnyttjas av försvarsmakten. Brottet behandlas i 16 &.

Generella tjänstebrott utgörs av gärningar, varigenom tjänsteplikt åsido- sätts i sådana fall när det inte är stadgat särskilt straffi något annat lagrum. I samband med ämbetsansvarsreformen 1975 upphävdes bestämmelsen i 17 5 om det grövre av dessa brott, tjänstemissbruk. Detta bestod i att krigsman, som ej var underkastad ämbetsansvar, missbrukade sin ställning till förfång för bl. a. försvarsmakten. Övriga krigsmän omfattades av motsvarande straffbestämmelse i 20 kap. BrB. Det ansågs att förfaranden av ifrågavarande slag kunde bestraffas tillräckligt genom den andra typen av generella tjänstebrott, tjänstefel, varom stadgas i 18 5.

121 kap. 19 & finns bestämmelser om försök m. m. och i 20 & bl. a. såsom förut nämnts, reglerna om vem som är krigsman. I 21 och 22 åå har upptagits dels bemyndigandet för regeringen att föreskriva undantag från tillämpning- en av 21 kap. på krigsmän som tjänstgör vid civilt statligt organ m. m. och dels en åtalsregel.

För de i 21 kap. BrB upptagna brotten kan straff i princip åläggas i disciplinmål utom då det gäller grovt lydnadsbrott, myteri, missbruk av förmanskap, obehörig befälsutövning och uppvigling av krigsmän. Straff för dessa brott kan åläggas endast av domstol.

2.2.3 Krigsartiklarna

22 kap. BrB innehåller de s. k. krigsartiklarna. Kapitlet, som ingåri BrB:s andra avdelning ”Om brotten”, har en delvis annan karaktär än 3—21 kap. i samma avdelning. Medan vart och ett av dessa senare kapitel behandlar en något så när likartad brottsgrupp, är i krigsartiklarna sammanförda straffbud och andra bestämmelser, som främst har det gemensamma kännetecknet att de inte kan tillämpas under normala fredsförhållanden.

I de första paragraferna i 22 kap. finns bestämmelser om vissa brott mot rikets säkerhet. I 1 & stadgas sålunda straff för landsförräderi och landssvek. Om någon av dessa gärningar har begåtts av oaktsamhet kan ansvar för landsskadlig vårdslöshet (2 &) komma ifråga. 1978 överfördes en paragraf från 19 kap. till 22 kap., nämligen om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet. Den har benämningen 2a &. Efter dessa paragrafer följer olika bestämmelser om brott av krigsmän. Först bland dem kommer stadganden om gärningar som innefattar förräderi eller liknande. Sålunda handlar 35 om överlöpande till fienden, 4å om samröre med fienden och 5 & om undergrävande av stridsviljan. Enligt 6 5 kan försvarsskadlig ryktesspridning bestraffas. I 7 & har vissa med hänsyn till disciplinen gjorda inskräkningar i krigsmäns mötesfrihet kommit till uttryck

genom en straffbestämmelse om olovlig sammankomst.

Återstående militära straffbestämmelser i 22 kap. behandlar tre brottsty— per som karaktäriseras av att gärningsmannen försummar sina plikteri fråga om förberedande av krigsföretag och främjande av krigföringen. Enligt 8 5 kan ansvar inträda för försummande av krigsförberedelse. I 9å finns en straffbestämmelse om dagtingan, som innebär obehörig kapitulation eller uppgivande av stridsställning, krigsmateriel eller liknande. Brottet i 10 5, ' stridsförsumlighet, har till syfte att inskärpa krigsmans plikt att främja krigföringen till det yttersta.

Bestämmelserna i 22 kap. om särskilda brott av krigsmän följs av ett stadgande i 11 5 om folkrättsbrott. Med denna bestämmelse, som inte enbart gäller krigsmän, har den folkrättsliga regleringen av kriget införlivats med den svenska straffrätten. Bestämmelsen utgör grundvalen för bestraffning av s.k. krigsförbrytelser vilka inte faller in under någon bestämmelse i strafflagstiftningen i övrigt eller i varje fall är allvarligare enligt folkrätten i krig än enligt den fredstida regleringen.

I anslutning till de angivna straffbestämmelserna i 22 kap. finns i 12å samma kapitel regler om försök, förberedelse och stämpling samt om underlåtenhet att avslöja brott. Ovissheten om vad som är tillåtet enligt krigsbruk har föranlett ett stadgande i 13 &. Enligt detta kan straffet för brottslig gärning under vissa förutsättningar sättas under gällande minimum eller helt bortfalla. I 14 5 finns bestämmelser som kompletterar den definition av begreppet krigsman som finns i 21 kap. 20 5. Enligt 15 5 skall det straffskydd som stadgas i 21 och 22 kap. i viss utsträckning också tillkomma stat som Sverige är förbundet med i krig. Genom 16% har regeringen bemyndigats att förordna att vad som stadgas i 19 kap. (brott mot rikets säkerhet) samt 21 och 22 kap. för det fall att riket är i krig också skall gälla under andra utomordentliga förhållanden. Dessutom föreskrivs att dessa kapitel i vad de avser brott under krigstillstånd skall gälla också om riket skulle bli ockuperat utan militärt motstånd.

Enligt 17 & likställs med fiende i 22 kap. främmande makt med vilken riket ej är i krig, om fara är att krig med den makten kan uppkomma. Slutligen innehåller 185 en hänvisning till de särskilda bestämmelserna om bered- skapstillstånd.

2.2.4 Påföljdssystemet Allmänt

I 1 kap. 3 & BrB uppräknas de brottspåföljder som förekommer inom straffrätten. Dessa är de allmänna straffen böter och fängelse, disciplinstraff för krigsmän samt villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård. Fängelse är att betrakta som ett svårare straff än böter och disciplinstraff (1 kap. 4 & andra stycket BrB). I princip kan samtliga påföljder komma i fråga beträffande krigsman som gjort sig skyldig till brott. Villkorlig dom får dock inte brukasi fråga om brott av krigsman, med mindre det finnes kunna ske utan fara för krigslydnaden och ordningen inom försvarsmakten (27 kap. 1 & sista meningen BrB).

Disciplinstraff för krigsmän

Enligt 32 kap. 6 & BrB utgörs disciplinstraffen för krigsmän av fritidsstraff och disciplinbot. Arreststraffet avskaffades år 1973.

Fritidsstraff innebär för den som är förlagd inom kasernområde , läger eller motsvarande område förbud att under bestämd tid, minst åtta och högst femton dagar, på fritid vistas utom sådant område eller del därav som är upplåten åt viss avdelning. För den som är förlagd ombord på fartyg utgörs fritidsstraff av förbud att under bestämd tid, minst åtta och högst femton dagar, eller under visst antal särskilda dagar, minst fem och högst åtta, på fritid lämna fartyget. Om någon åläggs fritidsstraff genom olika domar eller beslut skall straffen läggas samman på verkställighetsstadiet. Sammanlagda strafftiden får dock aldrig överstiga tjugofem dagar (9 & första stycket DL). Förutsättningen för fritidsstraff att den brottslige skall vara förlagd inom kasernområde etc. innebär att denna strafform saknar praktisk betydelse i fråga om fast anställda befäl.

Disciplinbot utgörs av löneavdrag eller motsvarande betalning i pengar och åläggs för minst en och högst fyrtio dagar. För värnpliktig som har dagersättning bestäms löneavdraget till belopp som motsvarar dagersätt- ningen utan tillägg medan avdraget för anställda krigsmän bestäms enligt reglernai 20 & anställningsförordningen (1 och 2 55 förordningen /1976:1012/ om löneavdrag vid disciplinbot).

Disciplinstraff kan enligt huvudregeln åläggas, utom för brott mot bestämmelse vari sådant straff är stadgat, i stället för böter, när fråga är om brott av krigsman enligt 20—22 kap. BrB eller om annat av krigsman förövat brott av sådan beskaffenhet att straff för brottet kan åläggas i disciplinmål (2 & DL). Det föreligger emellertid stora möjligheter att byta ut disciplin- straff mot böter och vice versa. Disciplinstraff och böter betraktas således som jämställda påföljder.

Tillrättavisningsmedlen

Enligt 17 & DL skall tillrättavisning användas i stället för disciplinstraff för förseelse av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål, om tillrättavisning är lämpligare än disciplinstraff. Trots att vissa av brottsbal- kens bestämmelser om bl. a. brott av krigsmän tillämpas, anses tillrättavis— ning principiellt inte vara något straff i egentlig mening utan ett särskilt rättelsemedel, som är avsett att användas även av lägre chefer än dem som har bestraffningsrätt i disciplinmål. Eftersom tillrättavisning är lindrigare än disciplinstraff kan generellt sägas att tillrättavisning är lämpligare än sådant straff vid mindre förseelser. Mer än ett slag av tillrättavisning får inte åläggas för samma förseelse eller på en gång.

De olika tillrättavisningsmedlen är varning, extratjänst, utegångsförbud och landgångsförbud.

Varning kan ges skriftligt, om det finns anledning anta att detta är tillräckligt. Annars skall varning meddelas muntligen.

Extratjänst innebär åläggande för visst antal gånger, högst fyra, eller för viss bestämd tid, högst sju dagar, att utom vanlig ordning utföra handräck— ningsarbete eller annan särskild uppgift. Extratjänst får enligt uttryckligt

stadgande inte användas så att det genom överansträngning eller av annan orsak kan uppkomma men för den felandes hälsa eller tjänstbarhet (17å tredje stycket DL). Som extratjänst kan komma i fråga, förutom handräck- ningsarbete. t. ex. vakttjänst eller, beträffande befäl, extra tjänstgöring som dagbefäl. Straffexercis och s. k. uppryckningsövningar är inte tillåtna tillrättavisningsmedel.

Utegångsförbud innebär förbud för den som är förlagd inom kasernom- råde, läger eller motsvarande område att under viss bestämd tid, högst sju dagar, på fritid vistas utom sådant område eller del därav som är upplåten åt viss avdelning. Landgångsförbud innebär förbud för den som är förlagd ombord på fartyg att under viss bestämd tid, högst sju dagar, eller under visst antal särskilda dagar, högst fyra. på fritid lämna fartyget. Dessa båda tillrättavisningsformer överensstämmer till sin konstruktion helt med fritids- straffet. Endast utsträckningen i tid skiljer de båda påföljderna åt.

2.2.5 Militära brottmål Definition

Vad som skall anses som militärt brottmål anges i 3 å MRL. Där upptages

följande slags mål.

1. Mål om ansvar för sådant av krigsman förövat brott som anges i något av följande kapitel eller lagrum i BrB, nämligen 16 kap. 16 å (förargelse- väckande beteende) om den brottslige vid gärningens begående var iklädd militär tjänstedräkt, 8 kap. (tillgreppsbrott), 9 kap. (bedrägeri m. m.), 10 kap. (förskingring m. m.), 12 kap. (skadegörelsebrott) och 13 kap. (allmänfarliga brott) om brottet angått försvarsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom, 20 kap. 1—3 åå (myndighetsmissbruk m. m.) samt 21 kap. (brott av krigsmän) och 22 kap. (krigsartiklarna).

2. Mål om ansvar för annat i brottsbalken angivet brott som krigsman förövat med anledning av den förfördelades eller sin egen tjänst vid försvarsmakten eller ock mot myndighet eller annat organ tillhörande försvarsmakten.

3. Mål om ansvar i andra fall för brott varigenom krigsman åsidosatt sin tjänsteplikt (med undantag för förseelser enligt 36—39 åå värnpliktsla- gen).

4. Mål om ansvar för brott varigenom någon som inte är krigsman men innehar tjänst vid försvarsmakten åsidosatt sin tjänsteplikt.

Den praktiska betydelsen av det ganska vidsträckta begreppet militärt brottmål består bl. a. i att böter i vissa fall kan ersättas av disciplinstraff och att reglerna i MRL om rätt domstol och andra processuella regler blir tillämpliga.

Åklagare

Enligt 79 å MRL är allmän åklagare i militärt brottmål allmän åklagare vid domstol som skall ta upp målet. I mål om ansvar eller skadestånd på grund av brott som i utövning av tjänsten har begåtts av den som utövar regements-

chefs eller därmed likställd eller högre tjänst är justitiekanslern eller riksåklagaren åklagare.

Förundersökning m. m.

De allmänna reglerna i 23 kap. RB är tillämpliga vid förundersökning i militärt brottmål, men i 80—84 åå MRL ges vissa speciella regler därom.

Om en anmälan om sådant brott som skall behandlas i militärt mål kommer in till polis eller åklagare och saken synes kunna utredas och avgöras i disciplinmål skall någon förundersökning inte verkställas utan målet skall överlämnas till bestraffningsberättigad befattningshavare. Föreligger syn- nerliga skäl att målet skall handläggas vid domstol skall dock förundersök- ning ske.

Vid förundersökning i militärt mål kan polis och åklagare begära att få biträde av personal som tillhör försvarsmakten.

Om förundersökning inleds skall bestraffningsberättigad befattningshava- re underrättas därom. Syftet med denna regel är bl. a. att förhindra att bestraffningsberättigad befattningshavare verkställer utredning i disciplin- mål angående samma sak.

Om åklagaren efter avslutad förundersökning finner att straff för brottet kan åläggas i disciplinmål, skall han normalt underställa bestraffningsberät- tigad befattningshavare frågan om denne vill avgöra saken (83å MRL). Denna regel gäller såväl för det fall då anmälan om brottet ingivits till civil myndighet som då målet hänskjutits till åklagaren av bestraffningsberättigad befattningshavare.

Härutöver finns vissa speciella regler om åtalsunderlåtelse och strafföre- läggande i militära brottmål.

Laga domstol

Enligt 71å första stycket MRL gäller som huvudregel att åtal i militärt brottmål, om brottet begåtts under tjänstgöring vid försvarsmakten, skall tas upp av domstolen för den avdelning, till vilken den misstänkte hör eller där han tjänstgjorde när brottet begicks. Domstol för avdelning av försvarsmak- ten är allmän underrätt i avdelningens ordinarie förläggningsort med de undantag som av särskilda skäl föreskrivs av regeringen (70å MRL). Undantagsföreskrifter har meddelats i kungörelsen (1959z454) med vissa särskilda bestämmelser om laga domstol i militära mål m. m.

Utöver angivna huvudregel finns i 71—75 åå MRL upptagna ett antal subsidiära regler om laga domstol. Sålunda kan under vissa särskilda förutsättningar, huvudsakligen av utrednings- eller kostnadsskäl, åtal i militärt brottmål tas upp av bl. a. domstolen på den ort där brottet förövades eller där den misstänkte är bosatt eller mera varaktigt uppehåller sig.

Förfarandet i domstol m. m.

I de militära brottmål som tas upp direkt av domstol gestaltar sig förfarandet huvudsakligen på samma sätt som i civila brottmål. Vissa särskilda bestämmelser med anknytning till domstolsförfarandet har dock tagit upp i 87—94 åå MRL, varav följande bör nämnas i detta sammanhang.

Den som är tilltalad eller misstänkt i militärt brottmål har rätt till erforderlig ledighet för samråd med försvarare och annan förberedelse av sin talan (87 å andra stycket MRL).

Förhandling i militärt brottmål bör sättas ut efter samråd med vederbö- rande chef. Om det är av vikt med hänsyn till disciplinens upprätthållande ! eller av annat skäl att målet avgörs skyndsamt skall, om så erfordras, särskilt sammanträde sättas ut att hållas så snart det lämpligen kan ske (88 å MRL).

Det allmänna kravet på skyndsamhet i handläggningen har också kommit till uttryck i cirkuläret (1951:197) till domstolarna, åklagarna och polismyn- digheterna om vikten av att särskild skyndsamhet iakttages vid behandlingen och avgörandet av vissa militära brottmål. Däri understryks bl. a. vikten av att militära brottmål blir behandlade och avgjorda med all den skyndsamhet som omständigheterna i det enskilda fallet kräver och medger.

I 89 å MRL stadgas att den som i egenskap av auditör tagit befattning med militärt mål inte som domare får delta i handläggningen av samma mål.

Disciplinmål

Har krigsman förövat brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt mål får i de fall som anges i 8—10 åå MRL straff för brottet åläggas av befattningshavare vid försvarsmakten. Militärt brottmål som handläggs i denna ordning kallas disciplinmål (7 å MRL).

Enligt 8 å MRL får straff åläggas i discplinmål endast om den misstänkte, vid den tidpunkt då straff skall åläggas, står under militärt befäl och straffet anses böra bestämmas till disciplinstraff. Från regeln om att den misstänkte skall stå under militärt befäl har med hänsyn till de speciella tjänstgörings- förhållandena undantagits dem som tillhör hemvärnet och krigsfrivilliga. Sådana krigsmän som är undantagna från ansvar enligt 21 kap. BrB kan över huvud taget inte bestraffas i disciplinmål.

I 9 å MRL har upptagits följande brottsbalksbrott, för vilka ansvar får åläggas i disciplinmål.

1. Förargelseväckande beteende enligt 16 kap. 16 å, om den brottslige vid gärningens begående var iklädd militär tjänstedräkt.

2. Undandräkt, olovligt förfogande, olovligt brukande eller åverkan, under förutsättning att det är fråga om försvarsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom samt, såvitt avser de förstnämnda tre brotten, att egendomen lämnats till den brottslige för begagnande.

3. Tjänstefel, utom då detär fråga om sådan förseelse vid manövrering eller navigering av försvarsmaktens fartyg eller luftfartyg som någon för dess säkerhet ansvarig krigsman begått under utövande av befäl på detsamma eller, om fartyget var luftfartyg, såsom förare därpå, samt det uppkommit skada genom förseelsen.

4. Lydnadsbrott, som ej är grovt, ohörsamhet mot vakt, våld eller hot mot krigsman, missfirmelse mot krigsman, oskickligt beteende, undahållan- de, rymning, övergivande av post, onykterhet i tjänsten, förargelseväck- ande beteende enligt 21 kap. 16 å BrB eller samröre med fienden (avser endast krigsförhållanden).

Även om förutsättningarna enligt 8 och 9 åå MRL är uppfyllda får straff inte åläggas i disciplinmål om det också uppkommit fråga om förverkande av egendom och förverkandefrågan inte får prövas i disciplinmål eller om annan - målsägande än staten finns och denne tänker föra skadeståndstalan eller på : annan grund fordrar att målet handläggs vid domstol eller om staten är målsägande och ersättningsskyldighet inte får åläggas i disciplinmål.

Enligt 11 å MRL skall bestraffningsberättigad chef i disciplinmål pröva fråga om förverkande av beslagtagen egendom om värdet därav inte överstiger 200 kr.

Bestraffningsberättigade befattningshavare

Som grundregel gäller att bestraffningsrätt bara kan utövas över den personal som står eller, beträffande hemvärnspersonal och krigsfrivilliga, senast har stått under den bestraffningsberättigades befäl enligt reglerna i tjänsteregle- mentet för försvarsmakten (TjRF).

I 12å MRL görs följande uppräkning av bestraffningsberättigade che- fer.

1. Chefen för försvarsstaben, militärbefälhavare och chef för militärområ- desstab samt chefen för Gotlands militärkommando.

2. Chefen för armén, chefen för arméstaben, rikshemvärnschefen och försvarsområdesbefälhavare.

3. Chefeniför marinen, chefen för marinstaben, chefen för kustflottan, chef för örlogsbas, chef för kustartilleriförsvar och chefen för Sjövärnskå- ren.

4. Chefen för flygvapnet, chefen för flygstaben och chefen för första flygeskadern.

5. Den som innehar befäl över de under 1—4 nämnda befattningshavarna.

I 13 å första stycket MRL anges ytterligare befälspersoner som är bestraff- ningsberättigade, dock under förutsättning att de är av lägst överstelöjtnants eller kommendörkaptens grad eller tjänsteklass, nämligen

1. garnisonschef, cheferna för försvarsmaktens centrala förvaltningsmyn- digheter, gemensamma institutioner och gemensamma utbildningsanstal- ter, chef för tyg-, tygverkstads- eller intendenturförvaltning inom militärområde och militärkommando samt chef för anstalt som lyder under central förvaltningsmyndighet;

2. personalkårchef och chef för förband enligt försvarsmaktens indelning i fred;

3. chef för luftförsvarssektor, chef för marint bevakningsområde samt chef för fartygsförband, fartyg eller örlogsdepå;

4. chef för kommendering som ej tillhör visst förband inom försvarsmakten och chef för avdelning av förband som är varaktigt förlagd på annan ort än förbandet; samt

5. i de fall regeringen bestämmer annan befattningshavare vid försvars— makten.

Om någon av nämnda befattningshavare har lägre grad eller tjänsteklass än överstelöjtnant eller kommendörkapten, får försvarsgrenschefen enligt 13 å andra stycket MRL uppdra åt annan befattningshavare av lägst sådan grad

eller tjänsteklass att, utan hinder av att denne inte har befälsrätt över ifrågavarande personal, utöva bestraffningsrätt över personalen. I vissa särskilda undantagsfall kan bestraffningsrätten delegeras till befattningsha- vare med majors eller örlogskaptens grad eller tjänsteklass.

Om flera bestraffningsberättigade befattningshavare i olika hänseenden

. har befälsrätt över samma personal kan regeringen förordna att en av dem ensam skall utöva bestraffningsrätten (15 å första stycket MRL). Om det i visst fall blir fråga om att i disciplinmål bestraffa någon som bara för kortare tid eller för särskild tjänsteförrättning står under befäl av viss bestraffnings- berättigad chef får på dennes begäran bestraffningsrätten i stället utövas av den som normalt har bestraffningsrätt över den brottslige (15 å andra stycket MRL).

I 16 å MRL stadgas att de allmänna reglerna i RB om domarjäv i tillämpliga delar skall gälla i fråga om bestraffningsberättigad befattnings- havare. I anslutning till detta lagrum har upptagits en undantagsbestämmelse om att bestraffningsrätten på fartyg, som befinner sig i främmande farvatten, i det fall chefen är jävig och högre bestraffningsberättigad chef inte finns där, får utövas av närmast lägre på fartyget tjänstgörande förman. Denne måste dock vara av minst örlogskaptens grad eller tjänsteklass.

Auditör

Bestämmelserna om auditör finns upptagna i 18—20 åå MRL och i instruk- tionen (1966:165) för auditör.

Auditören är bestraffningsberättigad befattningshavares juridiska rådgi- vare vid handläggning av ärenden av juridisk natur och är avsedd som en garant för att rättssäkerheten upprätthålls vid de militära myndigheterna.

Auditör med tjänstgöring i försvarets fredsorganisation eller vid svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst förordnas av regeringen efter förslag av överbefälhavaren. I den mån det erfordras förordnas också vice auditörer, som har att tjänstgöra vid förfall för den ordinarie auditören.

RB:s regler om domarjäv gäller även för auditörer i tillämpliga delar. Auditören är enligt 20 å MRL jämte den bestraffningsberättigade ansvarig för beslut som denne fattar på tillstyrkan av auditören. Eftersom auditör är anställd av staten är reglerna i lagen om offentlig anställning (LOA) om bl. a. disciplinansvar tillämpliga på honom. Han torde även omfattas av ansvar för oriktig myndighetsutövning, i vart fall beträffande sådana beslut som avses i 20 å MRL.

Auditörens huvudsakliga uppgifter är att biträda den bestraffningsberät- tigade chefen vid handläggningen av disciplin- och ersättningsmål och att i samband därmed avge yttranden i fråga om beslut i sådana mål. Dessutom åligger det auditören bl. a. att lämna råd och anvisningar rörande frågor om verkställighet av straff och rörande andra rättsliga angelägenheter samt att utöva en allmän tillsyn över handläggningen hos bestraffningsberättigad chef av militära mål.

Anmälan och utredning

I 21 å MRL stadgas att anmälan om brott av beskaffenhet att ansvarsfrågan skall handläggas i militärt mål får göras, förutom hos åklagare eller

polismyndighet, hos den befattningshavare som i disciplinmål närmast äger bestraffningsrätt över den missstänkte. Om krigsman är målsägande får han göra anmälan utan att behöva gå tjänstevägen.

När bestraffningsberättigad befattningshavare på grund av anmälan eller 1 på annat sätt får kännedom om brott som avses i 21 å MRL, har han att genast , ta ställning till i vilken ordning målet skall handläggas. I 22 å MRL har gjorts en uppräkning enligt följande av de fall då han genast skall hänskjuta målet till åklagaren.

1. Straff för brottet får inte åläggas i disciplinmål.

2. Den bestraffningsberättigade har förordnat om den misstänktes gripande enligt 29 å MRL.

3. Det finns skäl anta att straffet inte kommer att stanna vid disciplinstraff eller böter.

4. Det kan förutses att nöjaktig utredning om brottet inte skall kunna åstadkommas genom den bestraffningsberättigades försorg.

5. Den bestraffningsberättigade finner att det föreligger synnerliga skäl att målet handläggs vid domstol.

6. Civil myndighet har att verkställa utredning om annat brott, som den misstänkte antas ha begått, och det inte genom målets hänskjutande vållas uppskov, som är till avsevärt men för krigslydnaden.

Angivna grunder för hänskjutande av militärt brottmål till åklagaren kan fordra följande kommentarer.

Punkt I syftar tillbaka på bestämmelserna i 8—10 åå MRL. Om förutsätt- ningarna för handläggning av målet som disciplinmål enligt dessa lagrum inte är uppfyllda skall således målet hänskjutas till åklagaren.

Enligt punkt 3 behöver bestraffningsberättigad befattningshavare inte hänskjuta målet om brottet kan väntas föranleda bötesstraff. Sådan påföljd får ju inte åläggas i disciplinmål. Man har emellertid ansett att bötesbrott av praktiska skäl lika gärna kan utredas i militär ordning och att avgörandet om målets hänskjutande utan att något rättssäkerhetsintresse åsidosätts kan uppskjutas till dess utredningen är klar. Om fängelse eller därmed jämställd påföljd kan förväntas skall däremot målet genast hänskjutas till åklaga- ren.

I punkt 4 anges att mål skall hänskjutas om det kan förutses att nöjaktig utredning inte kan företas genom den bestraffningsberättigades försorg. Detta innebär att detär av avgörande betydelse om den misstänkte erkänner eller förnekar att han begått den gärning han misstänks för. Vid erkännande torde som regel nöjaktig utredning anses föreligga. Eftersom den bestraff- ningsberättigade chefen inte har några befogenheter att ta upp bevisning, t. ex. genom vittnesförhör, kan det däremot knappast förekomma att utredningen kan anses nöjaktig om den misstänkte förnekar vad som läggs honom till last. I de fall då den misstänkte visserligen erkänner att han handlat på det sätt som påståtts men bestrider att detta handlande varit brottsligt föreligger emellertid inte något hinder mot att målet handläggs som disciplinmål. Rättsliga överväganden utgör inte någon del av utredningen, dvs. utredningen av de faktiska förhållandena beträffande den påstådda gärningen.

Synnerliga skäl för hänskjutande enligt punkt 5 föreligger exempelvis när

det är fråga om fall som tilldragit sig allmän uppmärksamhet och som därför bör bli föremål för offentlig förhandling i domstol.

Punkt 6 utgör ett utflöde av principen att all känd brottslighet skall bedömas i ett sammanhang. Om sålunda åklagaren har att utreda t. ex. förmögenhetsbrott och den misstänkte innan denna utredning är klar begår , en förseelse under militärtjänstgöring skall målet angående förseelsen som ; regel hänskjutas till åklagaren. Endast för det fall att utredningen beträffan- , de det första brottet kan väntas bli långvarig och den senare förseelsen innebär ett så svårt brott mot disciplinen (”avsevärt men för krigslydnaden”) att en snabb handläggning framstår som absolut nödvändig, kan den bestraffningsberättigade chefen underlåta att hänskjuta målet.

Även om det vid en första granskning inte synes föreligga skäl att hänskjuta ett mål till åklagaren, åligger det den bestraffningsberättigade chefen att så snart sådant skäl framkommer avbryta utredningen och hänskjuta målet (27 å MRL).

Hänskjutande skall ske till åklagaren vid den underrätt som är domstol för avdelningen eller, beträffande brott av regementschef eller därmed likställd eller högre befattningshavare, till justitiekanslern eller riksåklagaren.

Om bestraffningsberättigad befattningshavare, som fått kännedom om brott som avses i 21 å MRL, finner att saken är av mindre vikt, får han skriva av målet under förutsättning att annan målsägande än staten inte finns eller målsäganden förklarar att han inte avser att föra skadeståndstalan och inte heller i övrigt fordrar att målet handläggs vid domstol samt att straff för brottet får åläggas i disciplinmål. Sådant avskrivningsbeslut får meddelas även om det inte är klarlagt vem som begått brottet (22å fjärde stycket MRL).

Om målet inte hänskjuts eller skrivs av enligt de nu nämnda reglerna skall utredning verkställas genom den bestraffningsberättigades försorg. Utred- ningen sker genom 5. k. militärförhör. Detta skall äga rum så snart ske kan och hållas av den bestraffningsberättigade eller den han i allmänhet eller för visst fall förordnar. I första hand skall därvid bataljonschef eller motsvarande befattningshavare förordnas.

Vid det förhör som hålls med den misstänkte skall denne få tillfälle att förklara sig. Dessutom skall under militärförhör iakttas "vad som erfordras för utredning av brottets beskaffenhet och prövning av frågan om påföljd för brottet" (24 å tredje stycket MRL). Ett militärförhör innefattar således inte bara förhör med den misstänkte utan allehanda utredningsåtgärder som kan erfordras som grundval för ett beslut i målet. Bestraffningsberättigad chef är också berättigad att vid utredningen få biträde av åklagare eller polismyn- dighet.

Tvångsmedel

De personella tvångsmedel som förekommer inom den militära rätten är gripande, förvarsarrest och tagande i förvar. Bestämmelserna härom finns i 29—36 åå MRL.

Förordnande om gripande kan ges av bestraffningsberättigad befattnings— havare om det mot krigsman förekommer skäl till anhållande (29 å MRL). Detta tvångsmedel kan alltså endast begagnas vid allvarligare brottslighet

som skall utredas av civil myndighet och är provisoriskt i förhållande till åklagarens beslut i anhållningsfrågan. Anmälan om gripande skall därför skyndsamt göras hos åklagaren och den gripne skall så snart det kan ske för förhör inställas inför åklagaren eller polisman som fått i uppdrag att hålla det 5. k. anhållningsförhöret.

Av de båda särskilda militära tvångsmedlen är förvarsarrest det mest ingripande. Berättigade att förordna om förvarsarrest är alla förmän i förhållande till sina underlydande. Förutsättningen är att den underlydande begått förseelse av svårare beskaffenhet och att det för krigslydnadens upprätthållande finnes vara av synnerlig vikt att han ej lämnas på fri fot eller att den underlydande gjort sig skyldig till rymning och det skäligen kan befaras att han på nytt avviker (30å MRL). *

Om den som förordnat om förvarsarrest inte har bestraffningsrätt över den arresterade skall han omedelbart och senast inom 24 timmar underrätta den närmast bestraffningsberättigade om arresteringen och skälen därför. När den bestraffningsberättigade får kännedom om förordnandet skall han omedelbart pröva om åtgärden skall bestå (31 å MRL). När skäl att kvarhålla den arresterade _inte längre föreligger skall han omedelbart friges (32 å MRL).

Förvarsarrest kan användas oberoende av om målet skall behandlas som disciplinmål eller om det skall hänskjutas till åklagaren. Idet förra fallet skall arrestanten friges om den bestraffningsberättigade inte inom fyra dagar från den dag, då han förordnade om förvarsarresten eller mottog underrättelse om att annan förman förordnat därom, avgjort målet. Längre än till dess disciplinmålet avgjorts får heller inte förvarsarresten bestå. Idet senare fallet skall hänskjutande ske inom samma tidsfrist (34 å MRL). I sådana mål skall åklagaren, om han inte beslutar att åtal inte skall väckas, senast dagen efter den då han blev underrättad om förvarsarresten, hänskjuta frågan om förvarsarresten skall bestå till rättens prövning (85 å MRL). Vid denna prövning gäller de allmänna reglerna i RB om häktning i tillämpliga delar (86å första stycket MRL).

Förvarsarrestant skall intill rättens prövning behandlas enligt reglerna för anhållen (35 å MRL). Om rätten beslutar att förvarsarresten skall bestå skall det anses som om den arresterade är häktad (86 å andra stycket MRL).

Det lindrigaste tvångsmedlet tagande i förvar är avsett att användas vid rent ordningsstörande förseelser. Det kan sålunda tillämpas på krigsman som inom område eller utrymme som nyttjas av försvarsmakten eller, iklädd militär tjänstedräkt, på allmän plats anträffas så berusad att han är ur stånd att ta vård om sig eller uppträder så att han stör allmän ordning eller ordningen inom försvarsmakten. Berättigad att förordna om tagande i förvar är varje den ordningsstörandes förman. Den omhändertagne får inte hållas i förvar längre än som erfordras för det ändamål som föranlett omhänderta- gandet (36å MRL).

Den som tagits i förvar skall som regel sättas i militärhäkte. I övrigt skall han, om det behövs, underkastas läkarundersökning och fråntas de alkoholhaltiga drycker han innehar.

Utöver de nu redovisade tvångsmedlen kan bestraffningsberättigad befattningshavare i anledning av brott, som underlydande är misstänkt för, förordna om beslag, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning enligt samma

regler som gäller för åklagare. Om den som drabbats av beslag begär rättens prövning därav skall det mål, vari förordnandet om beslag gjorts, omedelbart hänskjutas till åklagaren (37 å MRL).

Handläggning av disciplinmål

,Reglerna om handläggning av disciplinmål, vilka återfinns i 38—42 åå MRL, ;avser förfarandet efter det att militärförhöret avslutats.

Bestraffningsberättigad befattningshavare är skyldig att inhämta auditö- rens yttrande innan han ålägger disciplinstraff. Yttrandet skall särskilt avse brottets beskaffenhet och det straff som bör åläggas samt, i förekommande fall, fråga om förverkande av egendom och om ersättningsskyldighet till staten. I andra fall, då det alltså inte är fråga om åläggande av disciplinstraff, skall den bestraffningsberättigade innan han meddelar beslut i disciplinmål inhämta auditörens yttrande, om det med hänsyn till sakens beskaffenhet är erforderligt och det kan ske utan olägenhet (38å MRL). Yttrande skall sålunda inhämtas exempelvis om den bestraffningsberättigade är tveksam om målet bör avskrivas eller om det bör hänskjutas till åklagaren eller om det kan ifrågasättas användande av tvångsmedel.

Om den bestraffningsberättigade inte själv hållit militärförhöret, skall han personligen höra den misstänkte, om denne begärt det eller om han inte fyllt aderton år. Denna skyldighet gäller om förhöret kan hållas utan avsevärd olägenhet. Vid allvarligare förseelser eller om det annars anses erforderligt bör auditören vara närvarande vid den bestraffningsberättigades förhör med den misstänkte (40 å MRL).

Innan disciplinmål avgörs måste det genom en granskning av de kontrollkort som upprättas beträffande alla militära mål undersökas om den misstänkte samtidigt är misstänkt för annat brott och om han har varit berövad friheten med anledning av misstanke om brott som prövas i disciplinmålet. Bestraffning för fiera brott skall nämligen åläggas samtidigt, om det inte därigenom vållas uppskov som är till allvarlig skada för krigslydnaden (24 å MRK). Denna bestämmelse korresponderar med regeln om hänskjutande till åklagare i 22 å första stycket 6. MRL. Skyldigheten att undersöka om den misstänkte varit berövad friheten i målet har till syfte att garantera upprätthållandet av regeln i 33 kap. 5 å tredje stycket BrB om avräkning av frihetsberövande när den som varit berövad friheten döms till böter eller disciplinstraff.

Handläggningen av disciplinmål skall dokumenteras genom protokoll. I detta skall antecknas auditörens yttrande, den bestraffningsberättigades beslut och, i förekommande fall, i korthet vad som förekommit vid den bestraffningsberättigades förhör med den misstänkte (41 å MRL). Protokol- let förs i allmänhet på samma handling som det protokoll som skall föras över vad som förekommit vid militärförhöret.

Beslut i disciplinmål, varigenom disciplinstraff, förverkandepåföljd eller ersättningsskyldighet ålagts, skall ofördröjligen skriftligen delges den mot vilken beslutet riktar sig. Detsamma gäller auditörens skiljaktiga mening, om sådan förekommer. Beslutet skall innehålla underrättelse om vad som gäller om klagan över beslutet (42å MRL).

Klagan över beslut i disciplinmål

Den som i disciplinmål har ålagts disciplinstraff, förverkandepåföljd eller, ersättningsskyldighet har rätt att hos tingsrätt föra talan mot beslutet. Detta skall ske skriftligen inom två veckor från delgivningen av beslutet. Fullföljdsinlagan skall lämnas till den som meddelat beslutet eller, beträf- fande den som lyder under kompanichef eller motsvarande chef, till denne (43 å MRL).

I44 å MRL stadgas att klaganden i fullföljdsinlagan skall uppge det beslut han för talan mot och den ändring han yrkar. Inlagan skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden. Om inlagan inte uppfyller dessa föreskrifter skall klaganden beredas tillfälle att avhjälpa bristen. Han har rätt att få biträde med författandet av inlagan av kompanichefen (motsvarande) eller av den som meddelat beslutet (45 å MRL).

Om fullföljdsinlagan kommit in för sent skall den tillsammans med bevis om tiden för delgivning av beslut och uppgift om när inlagan kom in sändas till rätten, som har att slutligt pröva om klagandens talan skall avvisas (46 och 50 åå MRL).

I rätt tid inkommen fullföljdsinlaga skall jämte protokoll och övriga handlingari disciplinmålet översändas till åklagaren (47 å MRL). Denne har därefter att så snart det kan ske fullständiga utredningen i den mån det behövs, bl. a. genom förhör med klaganden (48 å MRL).

Sedan åklagarens utredning är slutförd skall han till rätten sända in de handlingar han mottagit i målet, de anteckningar han fört rörande sin utredning och eget yttrande över fullföljdsinlagan. Han skall också ange den bevisning han åberopar (49 å MRL). Därefter skall rätten kalla klaganden och åklagaren till förhör. Rätten är vid förhöret beslutför med lagfaren ordförande och nämnd. Målet får avgöras även om klaganden har uteblivit, om saken ändå kan nöjaktigt utredas (51 å MRL).

Även åklagaren har rätt att fullfölja talan mot beslut i disciplinmål, såvitt därigenom disciplinstraff ålagts eller fråga om förverkandepåföljd prövats, om han finner det påkallat ur allmän synpunkt (52 å MRL). Syftet med denna talerätt som sällan eller aldrig torde utnyttjas är att tillgodose intresset av att ett materiellt riktigt avgörande kommer till stånd och att förhindra uppkomsten av uppenbara ojämnheter i rättstillämpningen. Någon rätt för åklagaren att föra talan mot beslut om avskrivning på grund av att saken funnits vara av mindre vikt föreligger emellertid inte.

Klagan över besluti disciplinmål tas upp av domstolen vid den avdelning av försvarsmakten, vid vilken målet avgjorts. Om synnerliga skäl föreligger får denna domstol på begäran av åklagaren förordna att målet skall flyttas över till annan domstol som haft att ta upp ansökan om stämning i saken. Beslut eller annan åtgärd av den förra domstolen skall i sådant fall gälla till dess den nya domstolen förordnar annat (77 å MRL);

Verkställighet av disciplinstraff m. m.

I 91 å MRL stadgas att domstols dom eller beslut, varigenom disciplinstraff ålagts skall, om inte domstolen annorlunda förordnat, verkställas utan hinder av att domen eller beslutet inte har vunnit laga kraft. Motsvarande regel gäller enligt 53 å MRL beslut av bestraffningsberättigad befattnings—

havare i disciplinmål. Beslut om förverkande kan däremot inte verkställas förrän domen eller beslutet vunnit laga kraft (57 å MRL).

Det avsteg från den allmänna principen att straffpåföljd inte skall kunna verkställas förrän lagakraftägande dom eller beslut föreligger har motiverats med att det för disciplinens upprätthållande är av största vikt att straffet verkställs i så nära anslutning till brottet som möjligt. Dessutom har det ansetts att straffet blir verksammare i olika hänseenden vid omedelbar verkställighet än om den dömde genom överklaganden har möjlighet att påverka verkställighetens förläggning i tiden.

Ansvarig för att disciplinstraff befordras till verkställighet är den befattningshavare som har bestraffningsrätt i disciplinmål vid den avdelning, där den straffskyldige tjänstgör. Om den straffskyldige inte tjänstgör vid viss avdelning skall den bestraffningsberättigade befattningshavare som är närmast den straffskyldiges vistelseort ombesörja verkställigheten (11å DL).

I vissa fall kan verkställigheten av fritidsstraff uppskjutas eller avbrytas, nämligen om det är påkallat t. ex. med hänsyn till tjänsten eller till den straffskyldiges hälsa (4 å DL).

I övrigt förekommer ett antal bestämmelser i DL och MRK om bl. a. sammanträffande av disciplinstraff och andra påföljder, om förändring av påföljd och om förfarandet då högre instans ändrar beslut om disciplinstraff som helt eller delvis verkställts.

2.2.6 Åläggande av tillrättavisning

Som tidigare nämnts får tillrättavisning åläggas i stället för disciplinstraff om tillrättavisning är lämpligare än sådant straff (17 å DL). De grundläggande formella förutsättningarna för åläggande av tillrättavisning är desamma som gäller för bestraffningsberättigad befattningshavares rätt att ålägga straff i

disciplinmål.

Följande befattningshavare har enligt 66 å MRL rätt att ålägga tillrätta- visning, såvitt avser dem underlydande personal.

1. Den som har bestraffningsrätt i disciplinmål.

2. Befattningshavare som, utan att ha bestraffningsrätt i disciplinmål, likväl innehar någon av de befattningar som anges i 13 å första stycket MRL och har lägst fänriks grad eller tjänsteklass.

3. Chef för bataljon eller motsvarande avdelning.

4. Chef för kompani eller motsvarande avdelning, chef för utbildningsan- stalt, sekond på fartyg vars chef har lägst kommendörkaptens grad.

5. Annan befattningshavare vid försvarsmakten, i den mån regeringen bestämmer.

Befattningshavare som anges i punkterna 4. och 5. har endast rätt att tillrättavisa underlydande med högst furirs tjänstegrad eller tjänsteklass. Dessa punkter äger heller inte tillämpning på hemvärnet.

Innan någon meddelar tillrättavisning skall han hålla förhör med den felande och därvid lämna denne tillfälle att förklara sig (67 å första stycket MRL).

Den tillrättavisade skall i samband med åläggandet av tillrättavisningen

underrättas om hur han skall förfara om han vill begära omprövning av tillrättavisningsbeslutet (67 å andra stycket MRL). Begäran om sådan' omprövning kan göras skriftligen eller muntligen hos närmast högre bestraffningsberättigade befattningshavare (68 å MRL).

Även beträffande tillrättavisningar gäller att verkställighet skall ske omedelbart (69 å första stycket MRL). Verkställigheten ombesörjs av den som ålagt tillrättavisningen (47å MRK).

Om det innan tillrättavisning i sin helhet verkställts väcks åtal mot den tillrättavisade eller han åläggs disciplinstraff för samma förseelse skall verkställigheten upphöra. Detsamma gäller om den tillrättavisade inte längre står under militärt befäl (69å andra stycket MRL).

Över meddelade tillrättavisningar skall verkställas fortlöpande anteck- ningar i en förteckning. Denna förs såvitt angår personal med högst furirs tjänstegrad eller tjänsteklass, oavsett vem som ålagt tillrättavisningen, av närmast tillrättavisningsberättigade befattningshavare och såvitt angår övriga av befattningshavare som försvarsgrenschef bestämmer (vid armén straffregisterförare vid bestraffningsberättigad chefs expedition). Rege- mentschef (motsvarande) skall med biträde av auditören minst en gång varje halvår granska de tillrättavisningsförteckningar som avser personal med högst furirs tjänstegrad eller tjänsteklass (50 å MRK). Tillrättavisningsför- teckningen är inte avsedd som något slags straffregister utan dess syfte är endast att tjäna som dokumentation av ålagda tillrättavisningar.

2.2.7 Militära tvistemål

Allmänt

Enligt 5å MRL hänförs till militära tvistemål sådana mål som utan att samtidigt röra fråga om ansvar, angår fråga om enskilt anspråk på grund av brott som är av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt mål eller om anspråk på ersättning i annat fall för förlust av eller skada på försvarsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom, då anspråket grundar sig på förpliktelse med anledning av tjänst vid försvars- makten.

Som huvudregel gäller att militära tvistemål anhängiggörs och handläggs vid allmän domstol enligt vanliga processuella regler. Vissa mindre militära mål som rör statens anspråk på ersättning för skadad eller förlorad egendom kan emellertid handläggas av befattningshavare vid försvarsmakten (ersätt- ningsmål).

De skadeståndsfrågor som inte får handläggas på förbandsnivå skall hänskjutas till vederbörande centrala förvaltningsmyndighet för prövning av frågan om rättsliga åtgärder skall vidtas för att få ut skadestånd (20 å

MRK).

Ersättningsmål

Bestämmelserna om ersättningsmål finns bl. a. i58—65 åå MRL och 18—23 åå MRK. Försvarets civilförvaltning har dessutom på grund av bemyndigande i 22 å MRK utfärdat föreskrifter och anvisningar angående förfarandet i ersättningsmål (AFSE; FFS 1977z8).

En förutsättning för att åläggande av ersättningsskyldighet skall få ske i ersättningsmål är att den förlust eller skada som skall ersättas sammanlagt inte överstiger 1 500 kr. (58 å första stycket MRL). Däremot kan militär befattningshavare besluta om avskrivning om förlusten eller skadan inte överstiger 5 000 kr. (19 å första stycket MRK).

Ersättningsskyldighet kan åläggas den som, när förlusten eller skadan ! inträffar, är underkastad bestraffningsrätt i disciplinmål och den som i annat i fall i egenskap av krigsman är förpliktad att vårda den förlorade eller skadade egendomen (58 å andra stycket MRL).

Behörig att ålägga ersättningsskyldighet är den som i disciplinmål har bestraffningsrätt över den ersättningsskyldige. Om denne inte är underkas- tad sådan bestraffningrätt, t. ex. efter utryckning, tillkommer behörigheten den som senast hade bestraffningsrätt över honom (59å MRL).

Om förlusten eller skadan härrör från någon förseelse, för vilken det ifrågasättas straffansvar, skall som regel straff— och skadeståndsfrågorna behandlas i samma mål. Om brottet kan bestraffasi disciplinmål avgörs båda frågorna i disciplinmålet efter utredning genom militärförhör. Är däremot ansvarsfrågan av sådan art att målet skall hänskjutas till åklagaren, skall också ersättningsfrågan överlämnas till åklagaren för utredning och eventu- ellt avgörande i domstol (60 å MRL). I dessa fall uppkommer således inte något ersättningsmål i teknisk mening.

Innan fråga om ersättningsskyldighet prövas skall det göras en undersök- ningi syfte att klarlägga de närmare omständigheterna vid uppkomsten av förlusten eller skadan samt övriga förhållanden av betydelse för bedöm- ningen av frågan om ersättningsskyldighet. Undersökningen skall verkställas genom den bestraffningsberättigades försorg men han har rätt att förordna särskild förhörsledare att utföra undersökningen. Över undersökningen skall föras protokoll eller kortfattade anteckningar. (60å MRL och 18å MRK)

Den som har rätt att ålägga ersättningsskyldighet i ersättningsmål får bemyndiga honom underställd förvaltningsmyndighet att besluta om avskriv- ning av belopp som inte överstiger 500 kr. Sådant bemyndigande får också ges till kompanichef eller kompaniadjutant eller därmed jämställd befatt- ningshavare beträffande sådan egendom som han har att befatta sig med och som utlämnats till bruk från förråd. (19å andra stycket MRK)

Innan ersättningsskyldighet åläggs i ersättningsmål skall yttrande inhämtas från auditören angående frågan om sådan skyldighet föreligger och angående ersättningens storlek (62å MRL).

Över handläggningen av ersättningsmål skall föras protokoll. I ersättnings- mål gäller i huvudsak samma regler för protokollföringen som i disciplinmål. (63 & MRL)

Klagan över beslut i ersättningsmål m. m.

Mot beslut i ersättningsmål får den ersättningsskyldige föra talan vid domstol. Angående förfarandet vid sådan talan gäller samma regler som då talan förs mot beslut i disciplinmål. (64å MRL) Talan skall tas upp av domstolen vid den avdelning där målet avgjorts. Även vid klagan över beslut i ersättningsmål får domstolen efter framställning av åklagaren, om synnerliga skäl föreligger, flytta över målet till annan domstol som haft rätt

att ta upp stämningsansökan i saken. (77å MRL) Beslut av befattningshavare vid försvarsmakten om åläggande av ersätt- ningsskyldighet får inte verkställas innan beslutet vunnit laga kraft. Iövrigt gäller vad som stadgas om verkställighet av domstols dom i tvistemål. (65 å MRL)

2.2.8 Militära mål under beredskap och krig

Den militära processlagstiftningen är i princip tillämplig i såväl fredstid som under beredskap och krig. I MRL finns dock särbestämmelser, som endast gäller under beredskap och krig. Även i övrigt finns vissa särbestämmelser t. ex. i kungörelsen (1954:493) angående krigsrätter m. m.

Begreppen beredskapstillstånd och krig

I 22 kap. 18 å BrB hänvisas beträffande inträde och upphörande av beredskapstillstånd till särskilda bestämmelser därom. Enligt lagen (1960:513) om beredskapstillstånd kan regeringen, om riket befinner sig i krigsfara, för stärkande av rikets försvarsberedskap förordna om bered- skapstillstånd. Sådant tillstånd upphör när regeringen förordnar härom (1 å). Under vissa förutsättningar kan civilbefälhavare eller länsstyrelse förordna om beredskapstillstånd (3 å). Närmare föreskrifter om tillämpningen av lagen finns i kungörelsen (1960:515) om vad som skall iakttagas vid beredskapstillstånd m. m. (beredskapskungörelsen).

Från beredskapstillstånd är att skilja begreppet beredskapsövning, dvs. sådan tjänstgöring som värnpliktig jämlikt 27å 2 mom. värnpliktslagen (1941:967) med hänsyn till krigsberedskapens krav, kan åläggas att fullgöra efter avslutande av grundutbildning.

Med begreppet krig avses att faktiskt krigstillstånd inträtt. Krigsförklaring behöver således inte föreligga. Krig skall alltid anses föreligga vid ockupation (22 kap. 16å andra stycket BrB). I övrigt finns inte i lag- eller motivtext angivet vilka slags handlingar eller händelser som skall anses innebära att krigstillstånd inträder (se prop. 1973:90 s. 447). Om ytterligare tolkning av begreppet krig, se SOU 1972:15 bilaga 4.

Särbestämmelserna i MRL m. m.

I 1 å MRL erinras om att enligt 95 å ivissa fall under krig, beredskapstillstånd och beredskapsövning krigsrätt är första domstol i militära mål.

Vad som avses med militära brottmål regleras i 3 å. Under beredskaps- tillstånd och då riket är i krig skall, iden omfattning regeringen bestämmer, till militära brottmål hänföras jämväl mål om ansvar å krigsman för annat äni 3 å omförmält brott av vad beskaffenhet det vara må (4 å).

Bestraffningsrätten i disciplinmål regleras i huvudsak i 12 och 13 åå. En- ligt 17 å äger regeringen, i den mån förhållandena därtill föranleda, förordna att befattningshavare som har lägst fänriks grad eller tjänsteklass skall under beredskapstillstånd och då riket är i krig äga bestraffningsrätt i disciplinmål över underlydande personal, ändå att sådan rätt icke eljest tillkommer honom. Sådana bestämmelser finns meddelade i ämbetsskrivelse den 1 augusti 1968 från försvarsdepartementet om bestraffningsrätt i disciplinmål

för vissa befattningshavare inom krigsmaktens krigsorganisation.

I 34 å andra stycket finns en särregel för krigstid avseende den tidsfrist som gäller för frigivande av förvarsarrestant.

Ifråga om tidsfrist vid beslag finns i 37 å tredje stycket en särregel då riket är i krig.

I 38 å stadgas bl. a. att innan disciplinstraff åläggs skall den bestraffnings- lberättigade inhämta yttrande från auditören.

Undantag från denna regel finns i 39 å, som lyder: Under beredskapstill- stånd och då riket äri krig, så ock eljest då avdelning för övning eller annat ändamål befinner sig på avlägsen ort, må beslut som sägs i 38 å första stycket meddelas utan att yttrande från auditören inhämtas, om auditörens hörande skulle medföra avsevärt uppskov och det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande finnes nödigt att den brottslige skyndsamt bestraffas.

I 91 å andra stycket finns en särregel om verkställighet av dom på fängelse då riket är i krig.

I 93 å ges vissa undantagsregler om hovrätts behörighet att avgöra mål utan huvudförhandling under beredskapstillstånd och krig.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig skall, som angetts förut, i den utsträckning regeringen bestämmer krigsrätt i stället för allmän underrätt vara domstol för avdelning av försvarsmakten. Vidare gäller att om beredskapsövning har anbefallts får regeringen förordna att krigsrätt skall vara domstol för avdelning där sådan tjänstgöring fullgörs. Regeringen äger förordna om inrättande av krigsrätt och om dess benämning samt föreskriva under vilken hovrätt krigsrätten skall höra. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer äger också föreskriva för vilken eller vilka avdel- ningar krigsrätten skall vara domstol. (95 å)

Krigsrätt består av en lagfaren krigsdomare som ordförande samt nämnd. Nämnden utgörs av tre personer, därav två civila och en militär. (96 å)

Krigsdomare förordnas av regeringen och krigsrättsnämndemän utses av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Militär krigsrätts- nämndeman skall ha lägst överstelöjtnants eller kommendörkaptens grad. Allmänt gäller att krigsrättsnämndeman må endast den vara som är valbar till nämndeman vid allmän domstol. (96 och 98 åå) Reglerna om valbarhet för nämndeman vid allmän domstol finns i 4 kap. 6å RB.

I 97 å finns bestämmelser om omröstning. Enligt denna paragraf krävs att alla i nämnden är ense om skälen och slutet för att nämndens mening skall gälla. I annat fall gäller ordförandens mening.

Krigsrätt skall sammanträda så ofta det krävs för arbetet. Tid och ställe för sammanträde bestäms av krigsdomaren efter samråd med vederbörande chef. (99 5)

Av 100 å följer att krigsrätt som regel endast äger att uppta militära mål till behandling. Allmän åklagare vid krigsrätt är krigsfiskal, som förordnas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (102 å).

Till offentlig försvarare i mål som tillhör krigsrätts behandling får, om advokat ej finns att tillgå, förordnas annan lämplig person (103 å).

I 104 och 105 åå finns bestämmelser om delgivning av dom och beslut i vissa fall samt om fullföljd av talan.

Enligt 106å äger regeringen för tid då krigsrätt är inrättad föreskriva skyldighet för hovrätt under vilken krigsrätten hör att sammanträda utom

förläggningsorten för huvudförhandling i militära mål.

Om då riket är i krig, avdelning av försvarsmakten försatts i sådan belägenhet att beslut av regeringen eller behörig myndighet ej kan inhämtas rörande inrättande av krigsrätt, förordnande av krigsdomare och krigsrätts- nämndemän samt förordnande av krigsfiskal, får om så erfordras för rättsvårdens upprätthållande chefen för avdelningen meddela förordnande med giltighet till dess dylikt beslut kommit honom tillhanda. Sådant förordnande skall så snart ske kan underställas regeringen eller myndigheten i fråga. (107 &)

Enligt 95 å MRL har regeringen tillagts behörighet att besluta i vilken utsträckning krigsrätt i stället för allmän underrätt skall vara domstol för avdelning vid försvarsmakten under beredskapstillstånd och då riket är i krig.

I 1 å kungörelsen angående krigsrätter m. m. har regeringen förordnat att under sagda tid, i stället för allmän underrätt, krigsrätt skall vara domstol för samtliga avdelningar vid försvarsmakten; vid beredskapstillstånd dock med undantag för depåförband, hemvärnet, örlogsstationer, försvarets gymnasie- skola, arméns, marinens och flygvapnets utbildningsanstalter, örlogsvarv, fabriker, verkstäder och centrala förråd.

Antalet krigsrätter bestäms av regeringen på förslag av överbefälhavaren. Krigsrätt skall vara inrättad vid militära staber och vara domstol för de avdelningar som bestäms av överbefälhavaren eller, efter överbefälhavarens förordnande och i enlighet med dennes anvisningar, av vederbörande armékårchef eller militärbefälhavare (2 å).

Enligt 3å skall krigsrätt höra under den hovrätt inom vars domkrets krigsrätten har sin expedition eller om expeditionen är utom riket, under närmaste hovrätt.

För krigsdomare gäller enligt 4å att denne under tjänsteutövning skall vara likställd med regementsbefäl och bära militär tjänstedräkt. Krigsfiskal, som enligt kungörelsen förordnas av riksåklagaren, skall vara likställd med kompanibefäl och likaså bära militär tjänstedräkt (9 och 12 åå).

Militär krigsrättsnämndeman utses beträffande krigsrätt vid högkvarteret av överbefälhavaren samt beträffande annan krigsrätt av den chef under vilken den stab där krigsrätten är inrättad omedelbart lyder. Civil krigsrätts- nämndeman utses av den allmänna underrätten i den ort där krigsrätten mobiliseras. (7 å) Under tjänsteutövning skall civil krigsrättsnämndeman bära tjänstetecken eller, om så erfordras, militär tjänstedräkt (8 å).

Lagen (19571132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. ni. skall här beröras endast i korthet.

Bestämmelserna i denna lag skall utan särskilt förordnande tillämpas då riket befinner sig i krig. Vid krigsfara eller eljest under utomordentliga av krig föranledda förhållanden äger regeringen förordna att bestämmelserna i lagen skall tillämpas. Sådant förordnande skall underställas riksdagen för godkännande. (1 å)

Lagens bestämmelser gäller även handläggning av militära mål oavsett om de handläggs av allmän domstol eller av krigsrätt.

I 2—5 åå ges särskilda regler i fråga om domstolsorganisationen. Regering- en kan sålunda bestämma i fråga om domstols sammanträdestider och

sammanträdesställen, överflyttning av åligganden från en domstol till en annan, högsta domstolens och hovrätternas tjänstgöring på avdelningar samt om förflyttning av befattningshavare. Särskilda regler ges vidare om nämndemans tjänstgöringsskyldighet och ersättare för utebliven nämnde- man.

Vad gäller själva rättegången finns i 6 —10 åå vissa särbestämmelser främst lmed hänsyn till att krigsförhållandena ofta kan medföra svårigheter för lparter att inställa sig eller i övrigt medverka vid handläggningen av mål och ärenden. I 6 å ges möjlighet för domstol att i vissa fall förordna ombud för part och i 7 å regleras bl. a. rätten för ombudet att få ersättning av allmänna medel i dessa fall.

I 8 å finns en undantagsregel gällande behörigheten att fullgöra uppdrag som offentlig försvarare eller biträde enligt rättshjälpslagen.

Regeringen äger enligt 9 å att förordna om förlängning av tidsfrister vid exempelvis fullföljd av talan, varvid dock undantagits fullföljd av talan mot beslut i militära disciplinmål eller mot dom eller beslut av krigsrätt i militära mål.

I 11—14 åå finns vissa särbestämmelser angående hämtning till förhör, kvarhållande av försändelse och telefonkontroll.

Bestämmelser om delgivning med den som fullgör tjänstgöring vid försvarsmakten finns i 15 å.

Enligt 16å kan vissa av regeringens befogenheter enligt lagen under särskilda förhållanden utövas av annan myndighet.

Regeringen äger enligt 18 å att meddela tillämpningsföreskrifter till lagen.

Chefen för försvarsstaben har på uppdrag av överbefälhavaren 1966 fastställt anvisningar för handläggning av militära mål m. rn. under krig och beredskapstillstånd (Anv. MMKr).

Överbefälhavaren har 1976 utfärdat anvisningar för fördelning av krigs- rätter (Fst/SäK den 5 juni 1976 nr 930).

3.1 Danmark

I det följande lämnas en översiktlig redogörelse för de militära ansvarssys- temen i Danmark, Finland och Norge.

I fråga om övrig utländsk rätt hänvisas till den redogörelse om militära disciplinstraff m. rn. som finns i militärstraffsakkunnigas betänkande (SOU 1970:31) Militära straff och disciplinmedel.

Den 1 april 1974 trädde en ny dansk lagstiftning om rättegången i militära mål, militära brott och militära straff i kraft. Grundtankarna bakom reformen kan sammanfattas enligt följande. Straff- och rättegångsbestäm- melserna för militär personal skulle i största möjliga utsträckning närma sig de lagar och föreskrifter som gäller för medborgarna i allmänhet. Särregler för militär personal skulle bara förekommai den mån det var nödvändigt med hänsyn till de särskilda förhållandena inom försvarsmakten. Lagstiftningen på detta område borde anpassas till den utveckling på de pedagogiska, ledarskapsmässiga och samarbetsmässiga områden, som på senare tid har varit framträdande såväl inom försvaret som i samhället i övrigt.

För den militära straffrättens de] har nämnda synpunkter medfört att de speciella militära straffen, kvarterarrest och vaktarrest, har upphävts. Disciplinära rättelsemedel kan nu användas i större utsträckning än förr och är framför allt avsedda att tillämpas på värnpliktig personal i stället för bötesstraff. Frihetsstraff kan liksom enligt den allmänna strafflagen inte utdömas för kortare tid än sju dagar. De brott som tidigare medförde arrest i upp till 10—15 dagar är nu avsedda att beivras med disciplinpåföljder.

Utomstraffrättsligt disciplinansvarssystem

"Disciplinarmidlerne”, som motsvarar de svenska tillrättavisningarna, kan bara användas när en straffbar handling har begåtts. Om inte omständighe- terna talar emot det skall de användas i stället för mindre straff.

Disciplinarmidlerne är: ”belaering”, ”tillrettevisning", arbete och övning under fritiden, ”fremstilling”, vakt eller annan tjänst utom tur, kvarhållande på tjänstestället eller annan inskränkning i friheter samt överflyttning till annan tjänst. *

Belaering och tillrettevisning innebär ett muntligt eller skriftligt tillkänna-

givande av att en förseelse har begåtts. Fremstilling används mot personal som inte har haft t. ex. utrustning i föreskrivet skick och består i att göra denna i ordning och ställa upp med den inför ett befäl. Kvarhållande på tjänstestället kan variera från en timme upp till 14 dygn. Tjänstestället omfattar dels det egentliga kasernområdet och dels soldathem som ligger i omedelbar anslutning till kasernområdet.

Bara belaering, tillrettevisning och överflyttning till annan tjänst kan användas för alla kategorier militär personal. Övriga rättelsemedel kan inte åläggas officerare, annat fast anställt befäl eller därmed jämställda, såvida de inte är elever vid en militär skola.

Flera disciplinarmidler kan användas för samma förseelse. I beslut om disciplinpåföljd skall uttryckligen anges om påföljden skall medföra ingrepp i ledighet under lördag och söndag.

Disciplinpåföljder kan användas av bl. a. ”rettergangschef” (normalt regementschef), bataljons- och skolchef, kompanichef, fartygschef som inte har befogenhet som rettergangschef, marinstationschef, chef för flygstation och flygdivision samt chef för hemvärnsregion.

Den som har ålagts en disciplinpåföljd av en chef som inte är retter- gangschef kan begära att saken hänskjuts till rettergangschefen för avgöran- de.

Har rettergangschef ålagt disciplinpåföljd kan den felande muntligen eller skriftligen begära att saken hänskjuts till avgörande av en disciplinnämnd (”disciplinarnaevn”).

Det finns en disciplinnämnd inom vart och ett av de nio "rettergangsom- råden” i vilka Danmark är indelat. En nämnd består av en auditör som ordförande samt två andra ledamöter, varav den ena såvitt möjligt skall vara en talesman för och av samma grad som den som blivit ålagd disciplinpå- följden medan den andra skall vara en överordnad.

Sista instans i frågor om disciplinansvar är ”ankenaevnet”. Ledamöterna skall vara tre till antalet. Ordföranden skall vara en civilperson som är kvalificerad att utses till ”landsdommer". De övriga är generalauditören och en advokat, som utses av ”Advokatrådet”.

Både vederbörande rettergangschef och den som har blivit ålagd påföljd kan fullfölja talan till ankenaevnet.

När det gäller disciplinpåföljder gäller i princip att verkställigheten påbörjas omedelbart. Den som har ålagts påföljd av någon som inte har så hög ställning som rettergangschefen har dock en ovillkorlig rätt att få uppskov i högst 2x24 timmar. Klagan mot en disciplinpåföljd har däremot i och för sig inte någon inverkan på verkställigheten, om inte rettergangsche- fen eller respektive nämnds ordförande förordnar om annat.

M ilitärstraffra'tten

Den allmänna strafflagen är tillämplig i den mån det inte har givits särskilda föreskrifter i den ”militaere straffelov". Denna lag tillämpas på tj änstgöran- de militär personal, såvitt avser de militära skyldigheter som den fortfarande har. Vidare omfattar lagen utländska militärer som har internerats i Danmark och andra personer som på grund av mellanfolkliga överenskom- melser skall behandlas som sådana. I krig omfattar lagen dessutom var och en

som tjänstgör i det militära försvaret eller följer en enhet därur, krigsfångar, "sanitetspersonal" och fältpräster under vissa förutsättningar samt var och en som gör sig skyldig till vissa brott, bl. a. brott mot folkrätten, "röveri" och brott som nedsätter försvarsmaktens stridsduglighet.

Militära strafflagens speciella del innehåller bestämmelser om militära brott, motsvarande 21 och 22 kap. BrB i Sverige. Där finns således , föreskrivet straff för åsidosättande av militära skyldigheter, brott mot skyldigheter som underlydande och som förman, olovlig utevaro, annat missbruk av militär ställning samt brott mot försvarsmaktens stridsduglig- het.

Det förekommer också bestämmelser som utgör en påbyggnad av straffstadganden i allmänna strafflagen.

Föreskrifter i den militära strafflagen om krigstid tillämpas när Danmark är i krig, i omedelbar krigsfara när försvarsministern förordnar därom samt när militära förband sätts in mot främmande stridskrafter, som med fientliga avsikter försöker tränga in på danskt område eller när de angrips utanför detta område.

Förfarandet i militära brottmål

De allmänna reglerna om rättegången i brottmål tillämpas i den mån det inte har givits speciella föreskrifter i den ”militaere retsplejelov”. I denna lag anges att militära brottmål är mål om överträdelser av militära strafflagen mot bl. a. tjänstgörande militär personal och hemförlovad militär personal, såvitt angår de skyldigheter som åvilar dem efter hemförlovningen, mål om överträdelser av andra lagar mot personer som tillhör det militära försvaret, när brottet har samband med tjänsten eller har begåtts i eller med anledning av tjänsten eller på militärt område eller i anvisad förläggning. Under krig anses också mål mot krigsfångar m. fl. som militära brottmål.

Åklagare i militära brottmål är generalauditören och auditörerna. De sistnämnda biträds vid utredningen i militära mål av auditörsassistenter. De danska auditörerna — sju till antalet — är heltidsanställda jurister som lyder under försvarsministern. ,,

Innan beslut fattas om åtal i militärt brottmål måste samråd ske med rettergangschefen. Om auditören och rettergangschefen inte är ense i åtalsfrågan kan den sistnämnde begära att den avgörs av generalauditören. Dennes beslut kan rettergangschefen överklaga hos försvarsministern.

Militära rättegångslagen innehåller särskilda bestämmelser om tvångsme- del. Således kan auditör, auditörsassistent och förmän utnyttja alla de metoder för sakens utredning som polisen har rätt till enligt den allmänna ”retsplejeloven”. Varje förman har också rätt att gripa en underlydande när denne gör sig skyldig till olydnad eller grovt respektlöst uppträdande och det är nödvändigt för upprätthållande av disciplinen samt när den underlydande anträffas på bar gärning när han begår brott och det är nödvändigt att förhindra flykt eller för att hålla honom avskild från andra.

I militära brottmål kan följande straff åläggas-utan dom (motsvarar beslut i disciplinmål i Sverige): 1) irettesettelse 2) dagsböter om högst 600 kr. och 3) haefte i högst 30 dagar.

Irettesettelse innebär en varning. Haefte är ett straff som kan sägas vara ett

mellanting mellan arrest och fängelse. Det är ett allmänt straff och används således inte bara i militära brottmål.

Rätten att ålägga straff utan dom tillkommer i första hand auditörerna. Irettesettelse och böter kan dock rettergangscheferna också besluta om. Försvarsministern har befogenhet att tillägga rettergangscheferna myndighet att ålägga haefte i krigstid. Likaledes kan han ge andra militära chefer rätt att avgöra brottmål utan dom. Sådana avgöranden kan dock underställas rettergangscheferna inom sju dagar från delgivning.

Det normala fullföljdssättet är att den som blivit ålagd straff utan dom begär att målet skall hänskjutas till rättens prövning. I sådant fall uppskjuts verkställigheten.

3.2 Finland

Den militära straff- och processlagstiftningen i Finland är av gammalt datum. Den finska strafflagen för krigsmakten är från 1919 men har successivt reviderats. År 1972 genomfördes en ganska omfattande delreform. Från 1972 är också den militära disciplinförordningen, som reglerar det disciplin- ära förfarandet inom försvaret. Det processuella domstolsförfarandet regleras bl. a. i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes från år 1920.

Det disciplinära förfarandet

Genom disciplinärt förfarande kan straff eller disciplinär tillrättavisning påföras för brott som har begåtts av personer som lyder under strafflagen för krigsmakten. Hit hör bl. a. anställda krigsmän och värnpliktiga.

De straffbara gärningar enligt strafflagen för krigsmakten som kan komma ifråga för disciplinärt förfarande är sådana som kan medföra ordningsstraff eller böter. Om straff för brottet är enbart fängelse skall målet hänskjutas till avgörande vid krigsrätt.

Ordningsstraff och disciplinär tillrättavisning får vidare åläggas endast om den misstänkte erkänt sin skuld eller klara bevis härför föreligger.

Disciplinförfarandet kan föranleda ordningsstraff eller disciplinär tillrätta- visning. Ordningsstraffen är skriftlig varning och arrest. Arrest kan bestämmas till högst 30 dygn och skall enligt huvudregeln avtjänas vid sidan av vanlig tjänst.

Disciplinär tillrättavisning utgörs av skriftlig anmärkning, tjänstgöring utom tur högst åtta gånger och utegångsförbud under högst fyra veckor.

Befogenhet att använda disciplinärt förfarande tillkommer disciplinär förman gentemot underordnad personal. Disciplinär förman på lägsta nivå är fältväbeln inom kompaniet och därefter kommer kompanichef, bataljons- chef och förbandschef. Över förbandsnivå är disciplinär förman kommendör för operativt förband och militärlän och överst är kommendören för försvarsmakten. De disciplinära förmännens befogenheter sträcker sig olika långt såvitt avser typ av personal och art av påföljd. Fältväbeln kan t. ex. besluta endast om vissa slag av tillrättavisningar såvitt avser värnpliktig personal. Kompanichefen kan utöver tillrättavisningar besluta om t. ex.

arrest om högst tre dagar avseende värnpliktiga. Arrest om högst tjugo dagar avseende värnpliktiga kan beslutas av förbandschefen medan däremot arrest av längre varaktighet måste beslutas av lägst chefen för militärlänet.

Några jurister deltar ej direkt i utövningen av det disciplinära förfarandet på förbandsnivå. Militärjurister finns endast i militärlänens staber och i , huvudstaben. De anlitas dock som juridiska rådgivare av förbanden och de * utövar tillsyn över rättsvården genom bl. a. granskning i efterhand av straffbeslut m. m.

Det åligger disciplinär förman som får kännedom om ett militärt brott att låta undersöka saken. Undersökningen kan vara muntlig eller skriftlig. Om förseelsen är så obetydlig att ärendet kan avskrivas eller endast bör föranleda disciplinär tillrättavisning räcker det med undersökning genom formlöst muntligt förhör. I annat fall skall undersökningen vara skriftligt dokumen- terad.

Den misstänkte och andra som har uppgifter om saken skall höras. Förhören sker i vittnes närvaro. Undersökningsresultatet skall delges den misstänkte och han skall beredas tillfälle att avge förklaring däröver.

Vid varje truppförband finns en rättsofficer som förbereder ärendena. Vidare finns en beväringskommitté, som är vald av de värnpliktiga. Kommittén utser bland de värnpliktriga en rättsombudsman, vanligen en jurist, som bevakar de värnpliktigas intressen.

När undersökningen avslutats skall den disciplinära förmannen besluta i ärendet. Beslutet är skriftligt och skall delges den skyldige, även i fråga om tillrättavisningar.

Om förmannen anser att förseelsen bör föranleda en strängare påföljd än han har befogenhet att besluta om skall han hänskjuta ärendet till högre disciplinär förman för avgörande. Kommendören för truppförbandet kan också besluta att ärendet skall handläggas vid krigsrätt.

Beslut om tillrättavisning går i verkställighet omedelbart. Den skyldige har dock rätt att klaga till högre disciplinär förman, som då kan förbjuda vidare verkställighet tills saken blivit slutligt avgjort.

Den som påförts ordningsstraff kan begära s. k. granskning hos högre disciplinär förman. Anhållan om granskning skall göras inom två dygn från det att den skyldige fick del av beslutet. Verkställighet får ske först efter det att denna tid gått till ända. Om granskning begärts får verkställighet i regel ske först sedan saken blivit slutligt avgjord. Förbandschefen har dock rätt att förordna om omedelbar verkställighet av straff om det är nödvändigt av hänsyn till disciplin, ordning eller säkerhet.

Förfarandet i militära brottmål vid domstol

Om kommendören för truppförbandet beslutat att saken skall dras inför krigsrätt överlämnas handlingarna till åklagaren, som vanligen är militärlä- nets jurist.

Efter beslut om åtal anhängiggörs målet vid en krigsrätt. Det finns 17 krigsrätter som var och en är knuten till en allmän underrätt. Krigsrätten består av en lagfaren ordförande jämte två militära ledamöter. Av dessa två ledamöter är den ene en regements- och den andra en kompaniofficer eller mera sällan en menig. Handläggningen vid krigsrätten överensstämmer i

stora drag med vad som gäller vid allmän domstol.

Besvär över krigsrätts beslut handläggs av Helsingfors hovrätt, som också är första instans i vissa militära brottmål. Hovrätten består vid handläggning av dessa mål av fem ledamöter, av vilka ordföranden och två andra ledamöter är hovrättsdomare och de två återstående är militära ledamöter. De senare skall vara av minst majors grad. Sista instans är högsta domstolen, som i militära brottmål består av fem justitieråd och två militära ledamöter av minst överstes grad.

Den militära rättsvården vid de finska FN-förbanden är ej särreglerad utan följer i huvudsak de allmänna reglerna. Det har tidigare vid några enstaka tillfällen hänt att Helsingfors krigsrätt haft förhandlingar på plats utomlands, men detta är synnerligen ovanligt numera. Om brottet ej kan handläggas i disciplinär väg väljer man som regel att hemförlova den misstänkte, varvid brottmålet kan avgöras i Finland.

Under krigsförhållanden kan särskilda fältkrigsrätter inrättas, vilka kan vara fasta eller rörliga.

Stramagen för krigsmakten

Strafflagen för krigsmakten är tillämplig på praktiskt taget all personal inom försvaret. Under krigsförhållanden är lagens tillämpningsområde utvidgat till att omfatta också andra, såsom krigsfångar m. fl.

De allmänna straffen enligt denna lag är fängelse, böter och ordningsstraff (arrest och varning). Särskilda straffarter för anställda är avsättning och föravskedande. Dödsstraffet är avskaffat. En mängd straffbestämmelser, ofta kasuistiskt utformade, upptas i sju olika kapitel.

Reformförslag

Det militära ansvarssystemet har sedan lång tid varit föremål för översyn. Under år 1981 har regeringen lagt fram tre propositioner med förslag till genomgripande förändringar på detta område.

I en av propositionerna (1981 rd. nr 85) föreslås att strafflagen för krigsmakten upphävs och att till den allmänna strafflagen fogas ett nytt kapitel angående militära brott. Huvudprincipen är den att de särskilda straffbestämmelser som avser militära brott inskränks till det minsta möjliga och att deras tillämpningsområde anges snävt till att i fredstid gälla enbart krigsmän. Särskilda för militära brott avsedda disciplinstraff föreslås införda. Dessa är arrest, disciplinbot och varning. Dessa straff föreslås kunna ådömas genom domstolsbeslut eller påföras i ett särskilt disciplinärt förfarande (se nedan).

I förslaget till ändring av den allmänna strafflagen har de detaljerade straffbestämmelserna i strafflagen för krigsmakten ersatts med mera allmänt formulerade stadganden. Antalet paragrafer har väsentligen nedbringats och Straffskalorna har justerats. De militära brotten grupperas i huvudsak i frånvarobrott, lydnadsbrott, förmansbrott, tjänstgöringsbrott och ordnings- brott.

I den andra propositionen (1981 rd. nr 86) läggs förslag om att den särskilda lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes och därtill

hörande lagar avskaffas och att det införs en ny militär rättegångslag.

De brottmål som gäller krigsmän föreslås under fredstid bli överförda från krigsrätterna till att handläggas av allmän underrätt. Detta innebär att de nuvarande krigsrätterna helt dras in. I handläggning av militära rättegångs- ärenden föreslås att två militära ledamöter skall delta vid underrätterna och hovrätterna samt i vissa fall även i högsta domstolen.

Tanken är att de allmänna rättegångsreglerna skall tillämpas på förfaran- det med vissa undantag. De viktigaste av dessa undantag gäller centralise- ringen av de militära rättegångsärendena samt anhängiggörandet av dem. Åklagare i militär rättegång skall vara en militärjurist.

Under krigstid skall brottmålen rörande krigsmän under vissa förutsätt- ningar handläggas i krigsrätter. Dessas sammansättning är densamma som de nuvarande krigsrätternas. Samtidigt med att det föreslås att det redan under fredstid skall finnas ett särskilt för krigstid avsett system med krigsrätter, har det ansetts att ståndrätter eller motsvarande domstolar av undantagsnatur inte skall tillsättas under några som helst omständigheter.

I den tredje propositionen (1981 rd. nr 87) läggs fram förslag till militär disciplinlag som skall ersätta den militära disciplinförordningen. Förslaget till militär disciplinlag ansluter sig nära till de övriga lagförslagen enligt ovan.

Enligt lagförslaget är de disciplinära påföljderna av två slag, dels disciplinstraff och dels lindrigare disciplinära tillrättavisningar. Det föreslås att utöver de disciplinstraff som redan finns, nämligen arrest och varning, införs ett nytt straff, benämnt disciplinbot, vilket närmast är avsett för den avlönade personalen. Arreststraff skall till skillnad från nuvarande praxis i regel verkställas utan tjänstgöring och disciplinbot skall verkställas på samma sätt som böter. Disciplinära tillrättavisningar är enligt förslaget desamma som nu finns, nämligen utegångsförbud, extratjänst och anmärkning. Vissa kvantitativa lindringar föreslås dock. Vad gäller militära förmäns befogen- heter att besluta om disciplinstraff eller tillrättavisningar överensstämmer förslaget i stort med vad som redan gäller.

Lagförslaget innefattar vidare enhetliga bestämmelser om tvångsmedel som gäller militära brott. Handläggnings- och tillsynsreglerna i disciplinlagen är mera detaljerade än för närvarande. Militärjuristerna tilldelas ökade

uppgifter.

3.3 Norge

Bestämmelser om militära brott finns i den militära strafflagen från år 1902. I den allmänna strafflagen från samma år finns två kapitel (8 och 9) om förbrytelser mot statens säkerhet, självständighet och författning.

De militära processbestämmelserna är intagna i en militär rättegångslag från år 1900. Enligt en lag från år 1921 är dock denna lag ej tillämplig under fredstid. Militära brott handläggs därför i fredstid enligt reglerna i den civila straffprocesslagen av år 1887.

De flesta militära förseelserna föranleder ej straff utan handläggs disciplinärt enligt en lag är 1921 om den militära disciplin- och polismyndig- heten.

Det utomstraffrättsliga ansvarssystemet ( ”disiplinazre refselser”)

Refselse ärinte straff och betecknas ej som sådant. Med straffbart förfarande förstås endast sådant som kan straffas enligt den allmänna eller den militära strafflagen eller straffbestämmelse i annan lag.

Refselse kan användas vid överträdelse eller försummelse av militära tjänsteplikter och vid förseelser mot militär disciplin och ordning. Det skall kunna påvisas en försummelse eller en överträdelse av en plikt som har sin grund i lag, reglemente eller annan allmän föreskrift rörande den militära tjänsten eller den militära disciplinen och ordningen eller i en instruktion eller en befallning. Att en sådan handling eller underlåtenhet också är straffbar utgör i och för sig inget hinder mot att använda refselse. Refselsen gäller i så fall endast den disciplinära sidan av handlingen, varför något hinder mot att också inleda straffrättsligt förfarande ej föreligger.

Om en förseelse anmäls till åklagarmyndigheten därför att den antas vara straffbar bör refselse ej användas såvitt ej särskilda omständigheter föreligger. Om åtal ej väcks eller den tilltalade frikänns kan ändå refselse användas. Ett sådant fall kan vara att den tilltalade frikänns på den grunden att uppsåt ej föreligger. Då kan refselse användas med åberopande av försummelse. '

Åtalsanmälan bör ske då handlingen är straffbar enligt den allmänna strafflagen och ligger under allmänt åtal samt då handlingen är straffbar enligt den militära strafflagen och den ej anses böra avgöras disciplinärt. Mindre överträdelser av den militära strafflagen bör i regel avgöras disciplinärt om en sådan åtgärd anses tillräcklig.

Som refselse kan användas tillrättavisning (irettesettelse), extravakt, permissionsförbud, böter, arrest, anmälan till befäl på andra tider än de vanliga (frammöte utenfor tur, parade) och utegångsförbud (frihetsinn- skrenkning).

Tillrättavisning kan ges antingen som enkel tillrättavisning i enrum eller genom tjänsteskrivelse eller som sträng tillrättavisning i närvaro av andra personer eller genom upplåsning av dagorder vari varningen intagits.

Extravakt består i vakttjänstgöring utom tur, dock att när sådant disciplinmedel används inom armén, det skall gå minst tre nätter mellan varje vakt.

Permissionsförbud meddelas för en tid av högst en månad eller vid landgångsförbud för en tid av högst tre månader eller för bestämda landgångsturer.

Böter kan ges upp till 100 kr för meniga och korpraler och upp till 500 kr för befäl av sergeants grad eller högre. När böter åläggs andra än kvinnor skall det samtidigt fastställas det antal arrestdagar, högst femton, som skall träda i stället för böter som ej betalas.

Arrest såsom disciplinmedel utan straffkaraktär kan åläggas antingen som husarrest eller vaktarrest. Arresttiden kan bestämmas till högst 20 dagar. Husarrest verkställs utan bevakning i t. ex. logement medan vaktarrest förläggs till militär arrestlokal eller eventuellt till civilt fängelse.

Anmälan till befäl på andra tider än de vanliga skall ske i paradmässig uniform eller med full packning en gång dagligen i högst tre dagar i sträck.

Utegångsförbudet består i förbud att under vissa tider på dagen eller hela dygnet lämna kvarter, kasern eller annat avgränsat område. Förbudet kan åläggas för en tid av högst 21 dagar men kan inte ånyo användas förrän det gått dubbelt så lång tid som utegångsförbudet varat.

Tillrättavisning och böter är de enda disciplinmedlen som kan användas mot alla kategorier av personer som är underkastade den militära disciplin- lagen. Beträffande de övriga disciplinmedlens användning föreligger skillnad mellan olika personalkategorier. Mot officerare av stabsofficers eller högre grad kan användas husarrest, böter och tillrättavisning. Mot befäl av kaptens grad och lägre kan brukas vaktarrest, husarrest, böter och tillrättavisning.

Mot meniga som ej är elever vid militära skolor kan användas vaktarrest, böter, permissionsförbud, extravakt och tillrättavisning. Mot kvinnor kan användas böter, permissionsförbud, tillrättavisning, ”parade” och utegångs- förbud, dock att de två sistnämnda påföljderna ej kan åläggas kvinnligt befäl.

Kompanichef kan ålägga befäl av högst kaptens grad böter och arrest i högst fyra dagar samt meniga arrest i högst tolv dagar och annars använda alla slag av disciplinmedel mot meniga. Bataljonschef kan ålägga stabsofficerare tillrättavisning, böter och arrest i högst tolv dagar samt beträffande meniga använda alla disciplinmedel.

Distriktskommandochef kan ålägga stabsofficerare och högre befäl tillrättavisning, böter och arrest utan bevakning i högst 20 dagar samt beträffande andra underlydande använda' alla disciplinmedel som är tillämpliga på dem. De militära cheferna kan söka bistånd hos generaladvo— katen eller någon av krigsadvokaterna i utövning av sin disciplinära myndighet. Dessa rådgivares ställning är i stort sett oreglerad. I 1921 års disciplinlag infördes år 1957 bestämmelser om generalauditör och auditörer. Dessa bestämmelser har dock ännu ej trätt i kraft.

Militär chef som får kännedom om att någon är misstänkt för förseelse eller brott avgör ensam om åtalsanmälan skall ske. Om den misstänkte begär att åtalsanmälan skall ske bör refselse i regel ej ske.

Den som utövar refselsemyndighet skall sörja för att saken blir tillräckligt utredd innan han avgör om refselse skall åläggas. Den som är misstänkt skall underrättas om det anmälda förhållandet och ges tillfälle att förklara sig och uppge bevis. Den misstänkte har rätt att låta sig bistås av befäl, förtroende— man eller annan militär person.

Den misstänkte kan höras muntligen eller skriftligen. Om han erkänner att han begått den gärning för vilken han är misstänkt skall han tillfrågas om han är beredd att underkasta sig refselse. Om den misstänkte ej erkänner finns möjlighet att höra vittnen eller åberopa annan bevisning. Refselse kan åläggas även om den misstänkte ej erkänt såvida det av annan utredning är styrkt att han är skyldig. Härvidlag tillämpas i princip samma bevisvärde- ringsregler som gäller vid de allmänna domstolarna.

Beslut om refselse avfattas skriftligen och delges den skyldige. Samtidigt härmed skall den skyldige underrättas om vilka möjligheter som finns att söka ändring i beslutet.

Den som ålagts refselse kan inom fyrtioåtta timmar begära att målet omprövas av högre disciplinmyndighet. Sista instans är försvarsgrenschef. Består refselsen av arrest eller böter kan den skyldige påstå att det 1

refselsebeslutet angivna förhållandet är straffbart och begära att åtal sker. En sådan begäran skall ske inom tjugofyra timmar från beslutet.

Enligt huvudregeln skall refselse gå i verkställighet omedelbart. Om refselsen består av arrest eller böter och den skyldige begärt äta] eller prövning av högre disciplinmyndighet skall dock verkställigheten uppskjutas tills saken prövats slutligt.

Anstånd med verkställighet kan vidare beviljas då verkställighet skulle medföra men för tjänsten eller uppenbart obilliga följder för den skyldige eller någon av hans anhöriga.

För upprätthållande av ordningen inom militära områden har befäl och militära vakter allmän polisbehörighet gentemot envar. Militärt befäl har också polisbehörighet gentemot envar underlydande som antingen är krigsman eller är iförd militär tjänstedräkt eller som han träffar på under tjänsteförhållanden. Denna behörighet ger rätt att arrestera underlydande, som stör den allmänna ordningen eller gör sig skyldig till disciplinbrott och det anses nödvändigt att han anhålles. Rätt att arrestera föreligger också när den underlydande är så berusad av alkohol eller andra berusningsmedel att det finns grund för att anta att han kan förgripa sig på överordnad eller begå annat grovt brott mot den militära disciplinen.

Förfarandet i militära brottmål

Den civila åklagarmyndigheten avgör ensam om åtal skall ske. Målen handläggs vid de allmänna domstolarna med ordinär sammansättning. Utöver de allmänna påföljderna finns möjlighet att utdöma arrest i dessa mål. Av domstol utdömd arrest är till skillnad från arrest i samband med refselse att anse som straff och registreras i straffregistret. Arrest kan bestå antingen av husarrest i minst en och högst 30 dagar eller i vaktarrest minst en och högst 60 dagar. Vid grövre militära brott, dvs. sådana som kan föranleda fängelse i över åtta år, är hovrätten (lagmansretten) första instans.

Under krigsförhållanden regleras förfarandet enligt lagen om rättegången i militära brottmål från år 1900. Då utövas åklagarfunktionen av den militära åklagarmyndigheten under ledning av försvarsgrenschefen. De militära åklagarna bistås av generaladvokaten och krigsadvokaterna. Första instans är normalt krigsrätt. Sammansättningen av krigsrätten är beroende på den tilltalades grad. Ordförande skall alltid vara en lagfaren domare. Nämnde- männen kan vara två eller fyra militärpersoner av olika grader.

Enligt den militära strafflagen skall den allmänna strafflagen tillämpas om ej avvikande bestämmelser meddelats. Lagen är tillämplig på alla vid försvarsmakten anställda eller därtill hörande personer med visst undantag, medföljande på fartyg samt under krigstid envar som gör tjänst vid eller medföljer avdelning och krigsfångar under militär bevakning. I lagen används också begreppet ”krigsmaend” varmed avses anställd militärperso- nal, värnpliktiga, vissa frivilliga och civilmilitär personal. De militära straffen är fängelse, ”hefte”, arrest och böter.

Den militära strafflagen upptar fyra kapitel om militära brott och förseelser och ett särskilt kapitel om krigsartiklar. I de fyra förstnämnda kapitlen behandlas 1) olovlig utevaro, rymning m. m. 2) olika brott mot lydnadsplikten m. rn. 3) missbruk av myndighet samt 4) brott mot särskilda

tjänsteplikter och den militära ordningen. Beträffande olovlig utevaro kan nämnas att i praxis anses sådan utevaro vara straffbar först om utevarotiden varat minst sju dagar.

Krigsartiklarna upptar krigsförräderi och andra brott i huvudsak av liknande innehåll som de svenska krigsartiklarna. Dödsstraffet avskaffades helt 1979.

Reformarbete

Tre kommittéer har under senare år arbetat med reformering av det militära ansvarssystemet utan några mera påtagliga resultat. En fråga som varit diskuterad är om man skall ha kvar vaktarrest. I fråga om böter överväger man om något slags dagsbotssystem kan införas. Vidare väntas ändringar i fullföljdsrätten vid refselse, såtillvida att möjligheten till domstolsprövning tas bort och att endast en högre disciplinmyndighet kan pröva klagomål, varefter saken skall avgöras av en central nämnd. Denna nämnd föreslås vara sammansatt av en lagfaren domare samt två civila och två militära nämndemän.

Vidare har i december 1981 en kommitté tillsatts som skall se över militärjuristernas uppgifter m. m. I direktiven anges bl. a. följande uppgifter för kommittén. Den skall se över den gällande rättegångsordningen för militära mål och särskilt pröva om åklagaruppgifterna i militära brottmål i krigstid bör som f. n. utövas av militära chefer eller av ett fristående militärt eller civilt organ. Kommittén skall vidare överväga om det från militär synpunkt är påkallat att upprätthålla en ordning med särskilda krigsrätter, eller om de ordinarie domstolarna bör handlägga också dessa mål efter en processordning som är anpassad efter de förhållanden som råder i krig. I övrigt hänför sig kommitténs uppgifter i stort sett till en översyn av militärjuristernas uppgifter och organisation i krig och fred.

Statens offentliga utredningar 1983

Kronologisk förteckning

1. Fristående skolor för inte längre skolpliktiga elever. U. 2. Nytt militärt ansvarssystem. Ju.

Statens offentliga utredningar 1983

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Nytt militärt ansvarssystem. [2]

Utbildningsdepartementet Fristående skolor för inte längre skolpliktiga elever. [1]

lLiber