SOU 1992:90

Biobränslen för framtiden : slutbetänkande

Till statsrådet och chefen för Jordbruksdepartementet

Genom beslut den 14 februari 1991 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för Industridepartementet, statsrådet Molin, att tillkalla en kommis- sion för att analysera de långsiktiga förutsättningarna för en ökad kommersiell användning av biobränslen samt lämna förslag till åtgärder för att stärka biobränslenas konkurrenskraft. Med stöd av detta bemyndigande tillsattes Biobränslekommissionen i april 1991.

Kommissionen har i november 1991 avgivit delbetänkandet El från biobränslen (SOU 1991:93).

Vi överlämnar härmed vårt slutbetänkande Biobränslen för framtiden (SOU 199290). Till betänkandet hör en separat bilagedel (SOU 199291).

I arbetet med slutbetänkandet har som ledamöter deltagit generaldirek- tören Rolf Annerberg, ordförande, förutvarande riksdagsledamoten Barbro Andersson (5) samt riksdagsledamöterna Jan Fransson (s), Ivar Franzén (c) och Gudrun Norberg (fp).

Som sakkunniga har medverkat direktören Osvald Andreasson, energichefen Roger Bergström, ombudsmannen Margot Berkefelt, utvecklingschefen Birgit Bodlund, agronomen Lars Dahlgren, verkställande direktören Harald Haegermark, förbundssekreteraren Claes Hellgren, utvecklingschefen Sven Högfors, ekonomen Jan-Erik Moreau, vice verkställande direktören Jan Strömblad och docenten Lars Tegnér.

Som experter har medverkat departementssekreteraren Åke Axenbom, avdelningsdirektören Leif Bernergård, civiljägmästaren Stefan Bucht, professorn Hilmar Holmen, jägmästaren Jan Häckner, departements- sekreteraren Göran Lagerstedt, departementssekreteraren Thomas Levander, civilingenjören Harald Ljung, departementssekreteraren Christina Tuvelind och departementssekreteraren Claes Åkesson.

Kommissionens sekreterare är kanslirådet Jan Thyberg. Biträdande sekreterare är departementssekreteraren Annika Helker Lundström och civilingenjören Eva Ström.

Till betänkandet fogas särskilda yttranden av Osvald Andreasson, Roger Bergström, Birgit Bodlund och Harald Haegermark, Lars Dahlgren och Sven Hogfors, Claes Hellgren och Jan-Erik Moreau, Jan Häckner, Göran Lagerstedt samt Christina Tuvelind.

Stockholm i september 1992

Rolf Annerberg

Barbro Andersson Jan Fransson

Ivar Franzén Gudrun Norberg

/J an Thyberg

Annika Helker Lundström

Eva Ström

O Innehall Sid Sammanfattning 1 Inledning 29 1 . 1 Uppdraget 29 1.2 Genomförandet 31 1.3 Avgränsningar och definitioner 33 1.3.1 Drivmedel omfattas inte 33 1.3.2 Småskalig eldning omfattas inte 34 1.3.3 Vad är biobränslen? 34 1.3.4 Torv 37 1.3.5 Avfall 39 1.3.6 Internationell utblick 42 1.3.7 Uppläggningen av betänkandet 47 2 Biobränslena i energipolitiken 50 2 1 Tidigare statligt stöd 50 2.1.1 Inledning 50 2.1.2 Det inledande skedet (1975—1980) 53 2.1.3 Oljeersättningen och 1981 års riktlinjer 56 2.1.4 Investeringsprogrammen 1982—1984 57 2.1.5 Omställningen av energi- systemet (1985—1987) 59 2.1.6 Beslutet om kärnkraftsavvecklingens start 61 2.1.7 Beskattningen av inhemska bränslen 63 2.1.8 Resultat av stödpolitiken 65 2.2 Energiöverenskommelsen 69 2.2.1 Inledning 69 2.2.2 Riktlinjer för energipolitiken 70

2.2.3 Kraftvärmebeskattning och biobränslestöd 72

www

3.3

3.4

4.3

4.4

Skatter och andra stymedel Inledning Skatter och avgifter 3.2. 1 Mervärdeskatt 3 .2.2 Punktskatter 3.2.3 Avdrag för elproduktion 3.2.4 Den s.k. Visbydomen 3.2.5 Fjärrvärmeleveranser till industrin 3.2.6 Nedsättning för viss industri

Investeringsstöd

3.3.1 Stöd till kraftvärmeproduktion med biobränslen 3.3.2 Jordbrukspolitiska stöd 3.3.3 Nytt stöd till förnybar energi m.m. Administrativa styrmedel 3.4.1 Kommunal energiplanering 3.4.2 Miljöskyddslagstiftningen 3.4.3 Fastbränslelagen 3.4.4 Naturresurslagen 3.4.5 Träflberlagen 3.4.6 Renhållningslagen

Den nuvarande marknaden Översikt Produktion

4.2.1 Skogens bränslen 4.2.2 Jordbrukets bränslen 4.2.3 Torv 4.2.4 Avfall Användning 4.3.1 Skogsindustrin 4.3.2 Övrig industri 4.3.3 Värme— och kraftvärmeproduktion 4.3.4 övrigt Kostnader och prisbildning 4.4.1 Skogens bränslen

4.4.2 Jordbrukets bränslen 4.4.3 Torv 4.4.4 Avfall

75 75 75 75 76 80 82 84 85 87

87 88 89 89 89 90 91 92 93 93

95 95 97 97 102 104 105 107 107 110 111 115 116 116 117 118 119

&ltU'tkIl

5.3

6.3

6.4 6.5

Konkurrensförhållanden för biobränslen

Inledning Värmeproduktion 5.2.1 Allmänna förutsättningar 5.2.2 Kommunal fjärrvärme

5.2.3 Mindre nät och panncentraler 5.2.4 Massa— och pappersindustrin 5.2.5 Sågverksindustrin

5.2.6 Övrig industri

5.2.7 Biobränslenas konkurrenskraft inom värmeproduktionen Kraftvärmeproduktion Allmänna förutsättningar Beräkning av kostnader för kraftvärme Driften av befintliga kraftvärmeverk Lönsamheten för nya kraftvärmeverk Biobränslenas konkurrenskraft inom kraftvärmeproduktionen

wwwww Lh-PWN—

Resursbasen Inledning Skogens bränslen 6.2. 1 Bakgrund 6.2.2 Ekologiska restriktioner 6.2.3 Virkesuttag

6.2.4 Skogsindustrins utveckling

6.2.5 Uttag av avverkningsrester 6.2.6 Industriella biprodukter och lutar 6.2.7 Övriga bränslen från skogen 6.2.8 Ekonomiska begränsningar 6.2.9 Sammanfattning Jordbrukets bränslen 6.3.1 Halm 6.3.2 Energiskog och energigräs 6.3.3 Sammanlagd produktionspotential inom jordbruket Torv Avfall 6.5.1 Hushållsavfall 6.5.3 Industriavfall

121 121 124 124 124 127 129 132 134

136 136 136 138 143 145 147

150 150 152 152 152 153 155 156 160 160 161 162 163 163 164

166 167 168 168 169

6.6

6.7

7.3

7.4

7.5

7.6

Importerade biobränslen 6.6. 1 Bakgrund 6.6.2 Importpotential Sammanfattning

Miljö Inledning Bränsleproduktion

7.2.1 Skogens bränslen 7.2.2 Jordbrukets bränslen 7.2.3 Torv Transport och lagring 7.3.1 Bränsleuttag, skörd och transporter 7.3.2 Lagring Emissioner vid förbränning och förgasning av biobränslen 7.4. 1 Inledning 7.4.2 Tillståndsprövning 7.4.3 Kväveoxider 7.4.4 Svaveloxider 7.4.5 Stoft 7.4.6 Metaller 7.4.7 Kolväten och kolmonoxid 7.4.8 Förbränning av sorterade avfallsfraktioner 7.4.9 Koldioxid och andra växthusgaser 7.4. 10 Totala utsläpp från en hel biobränslekedja

Restprodukthantering

7.5.1 Inledning 7.5.2 Mängd och sammansättning av biobränsle- askor 7.5.3 Omhändertagande av biobränsleaskor Arbetsmiljö 7.6. 1 Bränsleuttag 7.6.2 Förbränningsanläggningen 7.6.3 Askhantering

170 170 171 174

176 176 176 176 182 185 188 188 188

1 89 1 89 1 90 1 90 1 92 1 94 1 95 1 96 1 97 1 99 203 205 205

206 208 210 210 211 211

8.2

8.3

8.4

8.5

8.6

Teknik och teknisk utveckling Bränsleproduktion 8.1.1 Skogens bränslen 8.1.2 Jordbrukets bränslen 8.1.3 Torv 8.1.4 Avfall Förädling, transporter och lagring 8.2.1 Förädling 8.2.2 Transporter 8.2.3 Lagring

Omvandling

8.3.1 Inledning 8.3.2 Förbränningsteknik 8.3.3 Förgasningsteknik 8.3.4 Teknik för konvertering till biobränslen i befintliga pannor 8.3.5 Värmeproduktion 8.3.6 El- och kraftvärmeproduktion

Restprodukthantering

8.4.1 Deponering 8.4.2 Biobränsleaska på skogsmark 8.4.3 Rötrest som växtnäring på jordbruksmark Möjligheter att öka biobränslenas konkurrenskraft genom teknisk utveckling 8.5.1 8.5.2 8.5.3 8.5.4

Inledning Bränsleproduktion Transporter och lagring Omvandlingsteknik

Stöd till biobränsleutveckling inom energiforskningsprogrammet och energiteknikfonden

(1993/94—1995/96)

Prisutveckling för fossila bränslen och el

Inledning

De internationella bränslemarknaderna Utvecklingen på elmarknaden 9.3.1 9.3.2 9.3.3 9.3.4

Användning, produktion och priser Institutionella förändringar Den europeiska elmarknaden Elprisutvecklingen efter år 2000

213 213 213 217 222 224 227 227 229 232 234 234 235 237 240

241 242 245 245 245 247

247 247 248 250 250

251

256 256 257 261 261 264 265 266

10

10.1 10.2

10.3 10.4 10.5

11 11.1 11.2 11.3 11.4 11.5 11.6 11.7 11.8

12 12.1 12.2

12.3

12.4

Biobränslenas konkurrenskraft för elproduktion efter år 2000

Inledning El- och bränsleprisernas påverkan

10.2.1 Konkurrenskraften år 2000 10.2.2 Konkurrenskraft under perioden 2000—2010 10.2.3 Långsammare el— och bränsleprisutveckling 10.2.4 Fjärrvärmenätens storlek Ny teknik för elproduktion från biobränslen Industriell mottrycksproduktion

Kondensproduktion

Marknadspotential Inledning

NUTEK:s energirapport SIMS—studien Värmeverksföreningens Prognos 91 Kraftsam/VVFzs kraftvärmestudie Vattenfalls Bioenergiprojekt Procedum-studien Naturvårdsverkets analys

Sysselsättning och regionala aspekter Inledning Regionala förutsättningar 12.2.1 Övre Norrland

12.2.2 Nedre Norrland, Dalarna och Värmland 12.2.3 Mälar—Hjälmare-området 12.2.4 Götaland (utom Skåne) 12.2.5 Skåne Effekter vid två antagna exempel 12.3.1 Inledning 12.3.1 Ökad användning i kommunala energiverk 12.3.2 Ökad användning i mindre och medelstora värmecentraler

Sammanfattning

269 269 270 270 273 275 277 279 281 282

285 285 288 290 292 296 298 302 303

304 304 307 307 307 308 308 309 309 309 310

312 313

13 13.1 13.2 13.3 13.4

14 14.1

14.2

14.3

14.4

14.5

14.6

14.7

Samhällsekonomiska förstadier Inledning Motiv för marknadsingripanden Värderingen av miljöeffekter Slutsatser av förstudierna

Överväganden och förslag Utgångsläget

14.1.1 Uppdraget 14.1.2 Omläggningen av energibeskattningen Det ökade omvärldsberoendet 14.2.1 Den internationella integrationen 14.2.2 Klimatfrågan 14.2.3 Anknytningen till EG 14.2.4 Förändringar på elmarknaden Bioenergimarknaden möjligheter och begränsningar 14.3.1 Nuvarande marknad 14.3.2 Konkurrenskraft och marknadspotential 14.3.3 Resursbas 14.3.4 Miljöpåverkan 14.3.5 Sammanfattande bedömning Teknisk utveckling 14.4.1 Inledning 14.4.2 Teknik för el— och kraftvärmeproduktion 14.4.3 Övrig bioenergiteknik Bioenergin inom värmeproduktionen 14.5.1 De kommunala fjärrvärmesystemen 14.5.2 Mindre värmeanläggningar Bioenergin inom kraftvärmeproduktionen 14.6.1 Utgångsläget

14.6.2 Energiöverenskommelsen 14.6.3 Andrade skatteregler för vissa kraftvärmeverk

14.6.4 Diskussion Åtgärder för att främja användningen av biobränslen 14.7.1 Behovet av åtgärder 14.7.2 Motiven för åtgärder 14.7.3 Nuvarande miljö- och klimatpolitiska styrmedel 14.7.4 Miljöavgiftsutredningens förslag om styrmedel

315 315 316 317 319

321 321 321 322 325 325 327 329 331 332 332 334 342 347 348 350 350 351 353 355 355 355 359 359 360

362 363 367 367 368

369

371

14.8 Styrmedel för elproduktion med biobränslen 374 14.8.1 Kriterier vid valet av styrmedel 374 14.8.2 Några modeller för styrmedel 376 14.8.3 Bedömning och förslag 386 14.9 Konsekvenser av förslagen 388 14.9.1 Sammanfattning av förslagen 388 14.9.2 Effekter på elproduktionssystemet 390 14.9.3 Statsfinansiella effekter 394

Särskilda yttranden av

Osvald Andreasson 397 Roger Bergström 401 Birgit Bodlund och Harald Haegermark 404 — Lars Dahlgren och Sven Hogfors 406 Claes Hellgren och Jan—Erik Moreau 408 Jan Häckner 411 Göran Lagerstedt 414 Christina Tuvelind 416 Bilagor

1 Biobränslekommissionens direktiv 417 2 Deltagare i referensgrupper 423 3 EG:s förslag om energi- och koldioxidskatt 427

Bilagor i separat volym (SOU 1992:91)

Bilaga 1 Importerade biobränslen Vattenfall Energisystem AB

Bilaga 2 Bioenergins miljö- och hälsoeffekter Vattenfall Energisystem AB

Bilaga 3 Potential för produktion av värme och el med biobränsle Projekt Bioenergi, Vattenfall AB

Bilaga 4 Emissioner från torveldning Miljökonsulterna i Studsvik AB

Bilaga 5 Samhällsekonomiska aspekter på bioenergins konkurrenskraft Thomas Sterner, Universitetet i Göteborg

Bilaga 6 Energikonsumtionens sociala kostnad Lars Hultkrantz, Universitetet i Umeå

Bilaga 7 Marknadsförutsättningar för biobränslen SIMS, Sveriges lantbruksuniversitet

Bilaga 8 Biobränslens sysselsättningseffekter SIMS, Sveriges lantbruksuniversitet

Bilaga 9 Kraftvärmens konkurrenskraft vid eldning av biobränslen respektive fossila bränslen Peter Margen, Margen-Consult AB

Bilaga 10 Koldioxidskatt på bränslen för elproduktion modellberäkningar NUTEK

Sammanfattning

Bakgrund

Grunden för Biobränslekommissionens arbete är den s.k. energiöverens- kommelsen i januari 1991. Syftet med överenskommelsen var att skapa en långsiktigt hållbar grund för energipolitiken. Tidpunkten för kärnkraftsav— vecklingens start och takten i dess genomförande gjordes avhängig av resultaten av elhushållningen, tillförseln av el från miljöacceptabel kraftproduktion och möjligheterna att behålla internationellt konkurrenskraf- tiga elpriser.

I överenskommelsen ingick att en biobränslekommission skulle tillkallas för att analysera de långsiktiga förutsättningarna för en ökad kommersiell användning av biobränslen samt lämna förslag till åtgärder för att stärka biobränslenas konkurrenskraft. En prioriterad uppgift för kommissionen var att redovisa förslag om samordning och förstärkning av utvecklingsinsatser- na för biobränslen, med särskild inriktning på teknik för produktion av el. För sådana insatser under en femårsperiod avsattes ett belopp av 625 miljo- ner kronor.

I november 1991 lade Biobränslekommissionen fram förslag om riktlinjer för användningen av dessa medel för utvecklingsinsatser i delbetänkandet El från biobränslen (SOU 1991:93). Förslaget innebar att merparten av resurserna skulle användas för stöd till demonstration av teknik för elproduktion, i första hand i kraftvärmetillämpningar.

Kommissionen föreslog att stödgivningen skulle handhas av en särskild pro gramstyrelse knuten till Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), som svarar för övrigt statligt stöd till utveckling av biobränsleteknik. NUTEK svarar också för det stöd till investeringar i anläggningar för

kraftvärmeproduktion med biobränslen som infördes år 1991. För investeringsstödet gäller en medelsram av 1 miljard kronor under fem år.

På grundval av kommissionens förslag infördes det nya utvecklingsstödet den 1 juli 1992. Stödet gäller under femårsperioden 1992/93—1996/97 inom en medelsram av 625 miljoner kronor.

Arbetets inriktning

I slutbetänkandet redovisar Biobränslekommissionen resultatet av sitt arbete i övrigt. Detta arbete har syftat till att klargöra möjligheterna till ökad användning av biobränslen för produktion av el och värme. Den potentiella marknaden har analyserats i olika tidsperspektiv. Kommissionen har också sökt att klarlägga hindren för ökad biobränsleanvändning. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt resursbasen, möjliga miljömässiga och ekologiska restriktioner samt den tekniska utvecklingen.

Kommissionens uppdrag omfattar biobränslen i form av trädbränslen inklusive massaindustrins avlutar och energigrödor samt vissa sorterade avfallsfraktioner. Också torv har behandlats, eftersom torven kan ses som en förnybar energiresurs.

Kommissionen har inte behandlat frågor om användning av biobränslen för framställning av drivmedel för transporter, t.ex. etanol. Inte heller behandlas den småskaliga användningen av ved m.m. i småhus. Arbetet har alltså inriktats främst på biobränslen för kommersiell produktion av el och värme inom industrin, de kommunala fjärrvärmesystemen och andra anläggningar för gemensam uppvärmning i tätorter.

Det internationella perspektivet

När stöd till biobränslen infördes i Sverige mot slutet av 1970—talet var det framför allt deras egenskap av inhemsk energiresurs som utgjorde motiv

för stödet. I dag framstår emellertid klimatfrågan som huvudmotivet. Till skillnad från de fossila bränslena ger biobränslena inget nettoutsläpp av koldioxid till atmosfären vid förbränning och bidrar alltså inte till den s.k. växthuseffekten. Klimatfrågan är till sin natur global.

Även i övrigt anser kommissionen att det tidigare nationella perspektivet på biobränslefrågorna måste vidgas. Det förekommer redan nu import av biobränslen till Sverige, och importen väntas öka. Sverige kommer genom EES-avtalet att i praktiken infogas i EG:s inre marknad, och ett eventuellt senare svenskt medlemskap i EG kan komma att ställa krav bl.a. på en harmonisering med EG på den indirekta beskattningens område. En annan aspekt av internationaliseringen är utvecklingen mot en europeisk elmarknad präglad av ökad konkurrens och ökad handel över gränserna.

En faktor av stor betydelse för den svenska biobränslemarknaden är EG:s politik i klimatfrågan. Det föreligger nu ett förslag från EG-kommis- sionen om en strategi för att begränsa koldioxidutsläppen och förbättra energihushållningen. I strategin ingår bl.a. införandet av en kombinerad energi- och koldioxidskatt på bl.a. fossila bränslen. Skatten skall omfatta också bränslen för elproduktion. Avsikten är att skatten skall införas från år 1993 och att den skall stiga successivt till år 2000. Tidpunkten för införandet har dock gjorts avhängig av att andra OECD-länder vidtar liknande åtgärder.

Energibeskattning och konkurrenskraft

Det finns stora skillnader i fråga om biobränslenas konkurrenskraft inom

olika användningsområden. Detta beror/' främst på skattesystemet. Sedan koldioxidskatten på fossila bränslen infördes den 1 januari 1991 som ett komplement till den allmänna energiskatten har de Obeskattade biobränslena goda förutsättningar att konkurrera på områden där båda skatterna har fullt genomslag.

Detta gäller t.ex. vid produktion av värme för bostäder m.m. Genom

den nyligen beslutade omläggningen av energibeskattningen kommer dessutom koldioxidskatten på fossila bränslen inom denna sektor att öka från 25 öre/kg koldioxid till 32 öre/kg från den 1 januari 1993. För industrisektorn minskas koldioxidskatten till 8 öre/kg, och den allmänna energiskatten slopas helt. Samtidigt avvecklas emellertid de nedsättnings- regler som hittills har gällt för viss energiintensiv industri.

Bränslen för elproduktion är genom regler om skatteavdrag i praktiken befriade från både allmän energiskatt och koldioxidskatt, eftersom el beskattas i konsumtionsledet. Också vid samproduktion av el och värme i kraftvärmeverk, inklusive industriella mottrycksanläggningar, är bränsle som hänförs till elproduktionen befriat från skatt. För bränsle som hänförs till värmeproduktionen erläggs koldioxidskatt men sedan den 1 juli 1991 inte allmän energiskatt.

Förutom biobränslen är också torv och avfall befriade från allmän energiskatt och koldioxidskatt. Torv belastas dock, liksom olja och kol, med svavelskatt.

Kommissionen utgår i sina analyser av biobränslenas konkurrenskraft från de energiskatter som gäller efter skatteomläggningen den 1 januari 1993.

Marknadspotential

Tillförseln av biobränslen, torv och avfall till den svenska energimarknaden beräknas för närvarande uppgå till ca 70 TWh om året, vilket är ca 14 % av den totala tillförseln. Skogsindustrins internanvändning svarar för ca 45 TWh. Av återstoden är det ca 10 TWh som omsätts på en kommersiell marknad. Därav är ca 6 TWh trädbränslen, främst skogsflis, och resten torv. Kommunernas värmeverk är den helt dominerande köparen.

Inom skogsindustrin räknar kommissionen med att den nuvarande internanvändningen av biobränslen kommer att vara i huvudsak oförändrad. Inom industrin i övrigt kommer det efter skatteomläggningen inte att finnas

någon marknad för biobränslen.

Biobränslenas konkurrenskraft är nu god i stora värmeproducerande anläggningar, t.ex. i de kommunala fjärrvärmesystemens värmepannor. I mindre värmepannor för uppvärmning av bostäder m.m. finns det fortfarande betydande praktiska hinder för ökad användning av biobränslen.

Kommissionen har ägnat särskilt intresse åt biobränslenas konkurrens- kraft inom kraftvärmesektorn. Det förekommer en viss utbyggnad av kraftvärmeanläggningar med möjlighet att använda biobränslen. Detta gäller trots att de fossila bränslena inom denna sektor har en relativt gynnsam beskattning och trots att lönsamheten vid utbyggnad av kraftvärme för närvarande generellt sett är svag, beroende främst på ett lågt elpris. I nästan samtliga fall torde det statliga investeringsbidraget på 4 000 kr/kW eleffekt till biobränslekraftvärme ha utgjort en förutsättning för projekten.

Kommissionen har sökt att bedöma biobränslenas konkurrenskraft inom kraftvärmesektorn efter sekelskiftet då det kommer att behövas betydande tillskott av elproduktionskapacitet. Vid antaganden om en real prishöjning på fossila bränslen med 3 % om året och en successiv anpassning av den svenska elpriserna till den högre europeiska prisnivån kommer biobränsle- kraftvärme att kunna konkurrera med de bästa alternativen, som t.ex. kraftvärme med naturgasdrivna kombicykelanläggningar. En långsammare prishöjning på fossila bränslen skulle dock innebära försämrad konkurrens- kraft för biobränslekraftvärmen.

Kommissionen har analyserat också inverkan på biobränslenas konkur- renskraft av ny teknik, särskilt tekniken för förgasning med kombicykel som för närvarande utvecklas i Sverige och Finland.

En annan viktig faktor är framtida förändringar i beskattningen av bränslen som en följd av den europeiska integrationen. En generell energi- och koldioxidskatt på bl.a. elproduktion enligt EG-kommissionens förslag skulle på flera sätt stärka biobränslenas konkurrenskraft. Tidpunkten för införandet av skatten är emellertid oviss.

Sammanfattningsvis är biobränslenas framtida konkurrenskraft i synnerhet inom kraftvärmesektorn mycket svårbedömd. Förutom de mer

normala osäkerhetsfaktorerna när det gäller teknik, ekonomi och marknad finns ovissheten om effekterna av en anknytning till EG och av internatio- nella klimatpolitiska åtgärder. Kommissionen pekar dock på betydelsen av en faktor som i viss mån kan påverkas genom nationella åtgärder, nämligen biobränslenas framställningskostnader. Kontinuerliga kostnadssänkningar i förhållande till fossila bränslen kan bli avgörande för biobränslenas möjligheter att bevara och stärka sin konkurrenskraft.

Kommissionen redovisar inga egna prognoser eller scenarier för den framtida användningen av biobränslen. Några aktuella bedömningar redovisas och kommenteras, bl.a. NUTEK:s Energiprognos 1992. Kommis- sionen bedömer i likhet med NUTEK en ökad användning med några TWh om året under resten av 1990-talet som sannolik.

I andra studier antyds en väsentligt större marknadspotential. Därvid antas att värmeunderlagen i fjärrvärmenäten och inom industrin utnyttjas mer fullständigt för kombinerad el— och värmeproduktion. Inte i någon av studierna har emellertid elproduktion i kondensanläggningar angivits som ett potentiellt användningsområde för biobränslen.

Resursbas

Användningen av biobränslen från skogen uppgår för närvarande till ca 62 TWh. Därav baseras ca 50 TWh på material avverkningsrester, industriella biprodukter och avlutar som kommer fram i samband med verksamheten inom skogsindustrin. Återstoden är direktavverkat virke för huvudsakligen icke-kommersiell användning.

Med stöd av den senaste avverkningsberäkningen (AVB 92) har kommissionen bedömt att det finns en betydande potential för ökat uttag av avverkningsrester. Vid nuvarande ekologiska restriktioner skulle uttaget kunna öka till 22—24 TWh om året, jämfört med ca 6 TWh för närvaran- de. Om det visar sig möjligt att kompensera bortfallet av näring vid ökat uttag skulle uttaget kunna ökas till 36—40 TWh. Kommissionen tar dock

inte ställning till lämpligheten härav eller till valet av metod för kompensa- tion.

Genom ändrade rutiner vid gallring och röjning m.m. skulle ytterligare kvantiteter virke kunna frigöras för användning som bränsle. Den sammanlagda potentialen avverkningSrester skulle därmed uppgå till 50—60 TWh om året, under förutsättning av att kompensationsåtgärder vidtas.

Det är främst denna del av skogsbränslepotentialen som kan utnyttjas för kommersiell energiproduktion utanför skogsindustrin. Potentialen för industriella biprodukter och avlutar, som är direkt knuten till produktions— nivån inom skogsbruket, är obetydligt större än den nuvarande använd- ningen.

Kommissionen understryker att nästan hela den angivna skogsbränsle- potentialen framkommer som ett resultat av Skogsindustrins verksamhet. En förutsättning för beräkningarna är, i enlighet med kommissionens direktiv, att ökad användning av skogsbränslen inte får äventyra produktion och investeringar inom skogsindustrin.

Beträffande bränslen från jordbruket redovisar kommissionen en teoretisk, långsiktig potential av 50—60 TWh om året. Därvid förutsätts att hela den åkerareal som nu kan komma i fråga för omställning används för odling av energiskog och energigräs, vilket skulle kunna ge en årlig produktion av 40—48 TWh. Resten är halm från den återstående arealen. Kommissionen framhåller att det ännu är svårt att förutse i vilken utsträckning bränsle kommer att produceras från jordbruket. I vart fall kan endast 15—20 TWh av potentialen för energiskog och energigrödor anses vara tillgänglig före år 2010 med hänsyn till vissa tekniska begränsningar.

Som potential för produktion av torv har kommissionen angivit en kvantitet som motsvarar den beräknade årliga nybildningen, dvs. ca 12—25 TWh.

Potentialen för sådant avfall som kan komma i fråga som bränsle har angivits till 15 TWh om året.

En summering ger en total fysisk potential på 185—220 TWh om året. Hänsyn har därvid tagits till vissa miljömässiga och tekniska restriktioner.

Potentialen skulle dock kunna realiseras först efter år 2010.

Kommissionen bedömer att det inte är de fysiska tillgångarna utan de ekonomiska förutsättningarna som kommer att sätta gränsen för användning av biobränslen under de närmaste årtiondena.

Miljöpåverkan

Efter en analys av miljöpåverkan i samtliga led gör kommissionen bedömningen att de miljöproblem som är förenade med användning av biobränslen är relativt små. Kommissionen anser det därför osannolikt att miljöfaktorer kommer att innebära väsentliga inskränkningar i möjlig— heterna att öka den framtida användningen.

Teknisk utveckling

Kommissionen ger några kompletterande synpunkter på de frågor som behandlades i delbetänkandet hösten 1991. Alltjämt framstår förgasning med kombicykel som den mest lovande tekniken för elproduktion med biobränslen. Det har dock skett vissa förändringar i fråga om tidsplan och inriktning av det utvecklingsarbete som bedrivs inom kraftindustrin, bl.a. genom att Vattenfalls stora demonstrationsprojekt VEGA har senarelagts. Kommissionen räknar därför nu med att en introduktion av tekniken i större omfattning kommer att dröja något.

Kommissionen återkommer vidare till en fråga som lämnades öppen i delbetänkandet, nämligen användningen av det särskilda utvecklingsstödet för andra ändamål än stöd till teknik för elproduktion med biobränslen. Kommissionen anger några områden där det kan finnas behov av ökade utvecklingsinsatser, t.ex. teknik för bränsleproduktion från skogsbruket.

Stödet får ses som en förstärkning av det utvecklingsstöd som redan lämnas genom NUTEK. Det nya stödet skall dock inriktas på teknik som

har betydelse för möjligheterna till framtida elproduktion med biobränslen.

Kommissionen anser det inte önskvärt att en slutlig fördelning av medelsramen på 625 miljoner kronor fastställs nu. Med hänsyn till att prioriteringen av stödet till elproduktionsteknik står fast föreslås dock att 500 miljoner kronor av ramen redan nu reserveras för stöd inom detta område.

Behov av åtgärder inom värmeproduktionen

Biobränslenas konkurrenskraft är nu god i stora värmeproducerande anläggningar utanför industrin, framför allt i de kommunala fjärrvärme— systemens värmepannor. Detta är en följd av att biobränslenas miljöfördelar inom denna sektor kommer till klart uttryck i beskattningen. Några särskilda åtgärder inom denna sektor behövs därför inte.

I mindre värmeanläggningar har biobränslena samma skattefördelar, men detta har ännu inte lett till någon väsentigt ökad användning. Kommissionen pekar på ett antal tekniska, ekonomiska och institutionella hinder för konvertering från olja eller el till biobränslen i sådana anläggningar. Som möjliga vägar att övervinna dessa hinder anges bl.a. marknadsföring av energitjänster baserade på biobränslen samt informations- och utbildningsin- satser. Ansvaret för sådana åtgärder bör ligga i första hand hos företag och organisationer på producent- och användarsidan. Vissa insatser för teknisk utveckling kan rymmas inom NUTEK:s forsknings— och utvecklingspro- gram.

Behov av åtgärder inom kraftvänneproduktionen

Kommissionen pekar på att det nuvarande systemet för kraftvärmebeskatt- ning har vissa konsekvenser för biobränslenas konkurrenskraft inom denna sektor. Genom att bränslen för elproduktion är befriade från skatt används

vanligen fossila bränslen för denna del av produktionen också i anlägg- ningar som är utrustade för eldning med biobränslen eller torv. Vidare är den del av kraftvärmeverkens bränsleanvändning som hänförs till pro— duktionen av värme sedan den 1 juli 1991 befriad från allmän energiskatt, vilket har inneburit en relativ försämring av biobränslenas konkurrenskraft.

Ett för biobränslena starkt negativt inslag i skattesystemet är de regel- ändringar som har följt av den s.k. Visbydomen år 1991. Dessa ändringar innebär att kraftvärmeanläggningar med viss teknik, bl.a. dieselmotorer och gasturbiner, numera är helt befriade från skatt även för produktionen av värme. Sådana anläggningar får därmed en kraftigt förbättrad konkurrens- kraft.

Kommissionen anser att det nuvarande systemet för kraftvärmebeskatt- ning är svåröverskådligt och att det dessutom leder till snedvridningar av olika slag. Från sina utgångspunkter påpekar kommissionen särskilt att systemet ger endast ett ofullständigt genomslag för den värdering av biobränslenas miljöfördelar som i övrigt kommer till uttryck i energibe- skattningen.

Med hänvisning till att frågan om kraftvärmebeskattningen nu bearbetas bl.a. av en särskild utredare inom ramen för en lagtteknisk översyn av energibeskattningen avstår kommissionen från att lägga fram förslag om regeländringar. Det betecknas dock som synnerligen angeläget att effekterna av Visbydomen undanröjs.

Styrmedel för elproduktion med biobränslen

Ett hinder för ökad användning av biobränslen inom kraftvärmesektorn är att koldioxidskatten inte belastar bränslen för elproduktion. Om biobränsle na skall ges samma fördel inom denna sektor som inom värmeproduktionen måste antingen koldioxidskattens tillämpningsområde utvidgas till att omfatta också elproduktionen eller biobränslena på annat sätt få gottgörelse. Kombinationer härav är givetvis också tänkbara.

Efter en redogörelse för nuvarande miljö- och klimatpolitiska styrmedel och av olika kriterier för styrmedelsvalet tar kommissionen upp några modeller till närmare diskussion. Kommissionen har begränsat diskussionen till sådana styrmedel som redan finns eller har förebilder i Sverige.

Styrmedelsmodellerna är investeringsbidrag för biobränslekraftvärme av nuvarande slag, produktionsbidrag för el från biobränslekraftvärme, koldioxidskatt på bränslen för elproduktion på den nivå som från den 1 januari 1993 gäller för industrin, dvs. 8 öre/kg,

koldioxidavgift med återbetalning efter mönster av den kväveoxid— avgift som infördes den 1 januari 1992. Det förutsätts att tillståndsprövning enligt miljöskyddslagen och när det gäller mycket stora anläggningar även 4 kap. naturresurslagen liksom hittills kommer att utgöra ett väsentligt styrmedel i miljöpolitiken.

Av de diskuterade modellerna förs produktionsbidraget for biobränsle- kraftvärme åt sidan, främst på den grunden att ett sådant bidrag skulle medföra svårberäknade och sannolikt betydande utgiftskrav.

Modellen med en koldioxidavgift på bränslen för elproduktion innebär att avgifterna återbetalas till kollektivet av avgiftsskyldiga, varvid elproducenterna tillgodoförs ett belopp som svarar mot den elkraft som var och en har producerat. Modellen verkar till förmån för både kraftvärme och biobränslen, och den är dessutom statsfinansiellt neutral. Trots dessa fördelar är kommissionen tveksam till att förorda modellen, främst med hänsyn till att den sannolikt skulle vara svår att tillämpa i ett internationali- serat elsystem.

I stället föreslår kommissionen att en koldioxidskatt på bränslen för elproduktion införs. En sådan skatt är den principiellt mest tilltalande formen av miljöpolitiskt styrmedel, bl.a. genom att den verkar generellt och därigenom kan antas leda till samhällsekonomisk effektivitet.

En koldioxidskatt på bränslen för elproduktion har hittills ansetts inte böra införas ensidigt av Sverige med hänsyn till den svenska industrins konkurrenskraft. Kommissionen anser emellertid att det under senare tid

har tillkommit några faktorer som ger anledning att på nytt pröva frågan. Beslut har fattats om en omläggning av energibeskattningen som innebär en kraftigt minskad skattebelastning för industrin. Vidare är elbalansen nu sådan att höjda kostnader för fossilbränslebaserad elproduktion åtminstone under de närmaste åren kan väntas få en ringa effekt på elprisnivån. En tredje faktor är det förslag om en energi— och koldioxidskatt inom EG som nu har lagts fram.

En koldioxidskatt på nivån 8 öre/kg kan väntas få en begränsad styreffekt när det gäller att öka användningen av biobränslen på kort sikt, i vart fall inom kraftvärmeproduktionen. Kommissionen ser det emellertid som angeläget att statsmakterna genom att införa en sådan skatt redan nu aktivt påverkar den framtida elproduktionens struktur.

Kommissionen föreslår att införandet av en koldioxidskatt på bränslen för elproduktion samordnas med omläggningen av energibeskattningen den 1 januari 1993.

Det nuvarande investeringsbidraget till biobränslekraftvärme har hittills haft den avsedda effekten att öka utbyggnaden av biobränslebaserade anläggningar. Beviljade bidrag och inneliggande ansökningar överstiger nu medelsramen 1 miljard kronor. Kommissionens analyser visar att detta stöd utgör en nödvändig förutsättning för en viss fortsatt utbyggnad av biobränslekraftvärme under 1990-talet.

Kommissionen anser att ett något utvidgat investeringsstöd skulle utgöra en önskvärd komplettering till koldioxidskatten. Därför föreslås att medels— ramen för stödet vidgas med 200 miljoner kronor, samtidigt som stödets giltighetstid förlängs med ett år t.o.m. budgetåret 1996/97. Vidare bör bidrag i fortsättningen kunna lämnas också till anläggningar som använder visst sorterat avfall som bränsle.

Konsekvenser av en koldioxidskatt

Införandet av en koldioxidskatt på elproduktion kan antas få vissa

konsekvenser på det svenska produktionssystemet för elkraft. NUTEK har gjort modellberäkningar som pekar på att det sannolikt inte blir några större förändringar i fördelningen mellan olika kraftslag. Däremot kan de kortsiktiga marginalkostnaderna i systemet öka. Effekten på elprisnivån kan dämpas genom tillfällig import.

Koldioxidskatten kan uppskattningsvis leda till skatteinkomster på 125—150 miljoner kronor under de närmaste åren.

1. Inledning

1.1. Uppdraget

Grunden för vårt uppdrag är den s.k. energiöverenskommelsen i januari 1991. Den stadfästes genom riksdagens beslut om energipolitiken i juni 1991 och ligger enligt regeringsförklaringen den 4 oktober 1991 fast.

Huvudsyftet med överenskommelsen var att skapa en långsiktigt hållbar grund för energipolitiken, framför allt beträffande elförsörjningen i perspektivet av kärnkraftens avveckling till år 2010. Tidpunkten för avvecklingens start och takten i dess genomförande gjordes avhängig av resultaten av elhushållningen, tillförseln av el från miljöacceptabel kraftproduktion och möjligheterna att bibehålla internationellt konkurrens— kraftiga elpriser.

Med hänvisning till effekterna på klimatet av koldioxidutsläpp vid förbränning av fossila bränslen slogs fast att biobränslena har en viktig uppgift att fylla i omställningen och förnyelsen av energisystemet. I syfte att på relativt kort sikt öka användningen av biobränslen vid elproduktion föreslogs ett nytt stöd till investeringar i biobränslebaserade kraftvärmean- läggningar. Detta stöd begränsades till en femårsperiod.

I överenskommelsen ingick också mer långsiktiga åtgärder. Det bedömdes att förutsättningarna för och konsekvenserna av en väsentligt ökad användning av biobränslen, särskilt vid storskalig elproduktion, inte var tillräckligt kända, bl.a. avseende kostnader och miljöaspekter. Medel skulle därför ställas till förfogande för särskilda utvecklingsinsatser för bio- bränslen. Vidare skulle en biobränslekommission tillkallas för att analysera förutsättningarna för en väsentligt ökad användning av biobränslen och lämna förslag till åtgärder för att stärka biobränslenas konkurrenskraft på lång sikt.

I direktiven till kommissionen (bilaga ]) föreskrevs att resultatet av arbetet skulle redovisas senast den 1 juli 1992. Förslag om samordning och förstärkning av pågående utvecklingsinsatser för biobränslen skulle emellertid redovisas senast den 30 oktober 1991. Som en finansiell ram för kommissionens samlade förslag angavs ett belopp av 625 miljoner kronor.

Vi tolkade våra direktiv så att den del av uppdraget som skulle redovisas med förtur avsåg utvecklingsinsatser rörande elproduktion med biobränslen, i första hand i kraftvärmeanläggningar. Vidare utgick vi från att merparten av de tilldelade resurserna borde användas för teknikutveckling i själva omvandlingsledet, med särskild inriktning på demonstration av anlägg- ningar.

Följaktligen kom vårt delbetänkande El från biobränslen (SOU 1991193) att behandla huvudsakligen frågan om riktlinjer för stöd till utveckling av teknik för elproduktion med biobränslen. Vi ansåg emellertid att det kunde finnas behov av utvecklingsstöd också inom andra led av biobränslehante— ringen. Dessa frågor hade vi då ännu inte haft möjlighet att närmare undersöka. Med hänsyn härtill var vi inte beredda att ta ställning till fördelningen av medlen inom den givna ramen. Förslag i denna fråga skulle vi lägga fram i vårt slutbetänkande.

Våra förslag i delbetänkandet lades efter remissbehandling till grund för regeringens förslag i proposition 1991/92:97 om främjande av biobränsle- användningen. Riksdagen har nyligen beslutat i enlighet med propositionen (bet. NU25, rskr. 271). Besluten innebär att riksdagen har dels godkänt vad som förordades i propositionen om ett stöd för utveckling av teknik för elproduktion med biobränslen m.m., dels anvisat 625 miljoner kronor för budgetåret 1992/93 till främjande av biobränsleanvändningen. Beloppet är avsett för hela den period på fem år som gäller för det nya stödet.

1.2. Genomförandet

Vi har i denna andra etapp av vårt arbete strävat efter att skaffa oss en överblick över den nuvarande marknaden för biobränslen och över förutsättningarna för ökad biobränsleanvändning både på kortare och längre sikt. Därvid har vi lagt särskild vikt vid den senaste tidens omvärlds- förändringar och av det svenska närmandet till EG.

Vi har också sökt att belysa de samhälleliga effekterna av en ökad användning av biobränslen i olika avseenden. Detta gäller såväl miljöeffek— ter som effekter på sysselsättning och regional utveckling.

Underlaget för vårt arbete har utgjorts främst av ett antal konsultrappor— ter (se innehållsförteckningen). Rapporterna återges i den separata bilagedelen (SOU l992:91) till slutbetänkandet. I samband med några av konsultuppdragen har referensgrupper bildats med deltagande av företrädare för berörda myndigheter och organisationer m.fl. (bilaga 2).

Vi har också kunnat utnyttja ett antal av de utredningar på energiområdet som har publicerats av Statens energiverk och från den 1 juli 1991 — av dess efterträdare Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK). I flera fall har vi samarbetat med NUTEK när det gäller beställning och finan- siering av konsultinsatser.

Vårt utredningsuppdrag har ett nära samband med regeringens uppdrag till Statens naturvårdsverk att redovisa en fördjupad analys av åtgärder mot klimatförändringar. Analysen skall gälla bl.a. möjligheterna att stabilisera de svenska koldioxidutsläppen på 1990 års nivå till år 2000. En delrapport om växthusgaserna har redovisats i december 1991, och avsikten är att en slutrapport med förslag till åtgärder och styrmedel skall redovisas senast den 30 oktober 1992. Vi har haft samråd med Naturvårdsverket och NUTEK om valet av antaganden i våra analyser.

Redan under den första etappen av vårt arbete genomförde vi ut- frågningar med företrädare för myndigheter, organisationer och företag som arbetar med frågor om forskning och utveckling på biobränsleområdet.

Dessa har angivits i vårt delbetänkande (s. 22).

I den andra etappen av vårt arbete har vi hört företrädare för Svenska Torvproducentföreningen och Stiftelsen Svensk Torvforskning rörande torven som biobränsle. Frågor om skogen som energiresurs har belysts av professor Kaj Rosén och byråchef Sven A. Svensson. I denna fråga har vi också i enlighet med direktiven haft samråd med 1990 års skogspolitiska kommitté. Vidare har professor Björn Karlsson redogjort för den s.k. MODEST-modellen som har utvecklats inom Institutionen för energisystem vid Universitetet i Linköping.

Företrädare för Svenska Renhållningsverksföreningen har till sekretariatet lämnat synpunkter på frågan om avfall som biobränsle och redogjort för pågående försök med förbränning av olika slags avfall.

Under hela utredningsarbetets gång har vi kunnat stödja oss på kunnandet om biobränslefrågor hos de myndigheter, organisationer och företag som har varit representerade i kommissionen genom sakkunniga eller experter.

Tiden har inte medgivit närmare studier av internationella förhållanden på biobränsleområdet. Vi har emellertid ansett det nödvändigt att skaffa oss en viss förstahandskunskap om den aktuella synen på biobränslen inom EG. I april 1992 gjorde därför ordföranden och två av sekreterarna en resa till Bryssel för informella samtal med företrädare för EG—kommissionen. Därvid fick vi information om arbetet inom EG med en kombinerad energi- och koldioxidskatt och med andra åtgärder som kan komma att påverka förutsättningarna för användning av biobränslen.

Den omläggning av energibeskattningen som efter förslag i komplette- ringspropositionen i april 1992 — beslutades av riksdagen i början av juni föranledde särskilda utredningsinsatser i syfte att belysa omläggningens effekter på biobränslenas konkurrenskraft. Detta medförde förseningar i vårt arbete. Vi lyckades därmed inte redovisa resultatet av arbetet i föreskriven tid, dvs. senast den 1 juli 1992.

1 .3 Avgränsningar och definitioner

1 .3.1 Drivmedel omfattas inte

Av direktiven framgår att vårt uppdrag avser användningen av biobränslen i energisystemet, dvs. som bränsle vid el— och värmeproduktion. Däremot omfattar uppdraget inte biobränslen för framställning av drivmedel för transporter.

Det kan nämnas att frågor om produktion och användning av drivmedel baserade på olika organiska energiråvaror har utretts i flera sammanhang. Förutsättningarna för en inhemsk produktion av etanol kartlades av Motoralkoholkommittén i betänkandet Alkoholer som motorbränsle (SOU l986:51).

En särskild arbetsgrupp för etanolproduktion gjorde en förnyad studie av frågan år 1990, med inriktning på spannmål som råvara. Bakgrunden till studien var riksdagens beslut samma år om en ny livsmedelspolitik, som innebar en successiv anpassning och avreglering av jordbruket (prop. 1989/90: 146, J oU25). I samband därmed infördes bl.a. ett omställningsstöd för areal som varaktigt ställs om från livsmedelsproduktion till alternativ användning.

Som ett led i energiöverenskommelsen i januari 1991 beslöts att en viss del av omställningsstödet skall kunna lämnas direkt till en etanolanläggning. Stödet skall motsvara det stöd som odlaren skulle ha fått för omställning till odling av grödor för etanolproduktion.

Den pågående omställningen av jordbruket har givetvis betydelse även för tillgången på biobränslen för energiproduktion. Denna fråga behandlas bl.a. i kapitel 6 om den framtida resursbasen.

1.3.2. Småskalig eldning omfattas inte

Det förekommer i dag en betydande eldning med ved och flis m.m. i småhus. Statistiken är bristfällig, men man räknar med att denna form av biobränsleanvändning uppgår till 10—12 TWh om året. De höga oljepriser- na under 1980-talet har stimulerat till en viss övergång från olja till ved, särskilt för fastighetsägare som har tillgång till egen råvara.

Vi har bedömt att åtgärder för att främja användningen av biobränslen bör inriktas främst på anläggningar för gemensam uppvärmning i tätorter (panncentraler, blockcentraler, värme- och kraftvärmeverk) eller för processvärme inom industrin, växthusnäringen och lantbruket. Den helt övervägande potentialen för ökad användning finns också här. Vi kommer alltså inte att närmare behandla vedeldning i småhus och annan liknande

småskalig biobränsleanvändning.

1.3.3. Vad är biobränslen?

Sedan drygt ett år tillbaka finns en av Standardiseringskommissionen i Sverige (SIS) fastställd standard, "Biobränslen och torv Terminologi" (Svensk standard SS 18 71 06).

Biobränsle definieras där som bränsle bestående av biomassa, dvs. material med biologiskt ursprung som inte eller endast i ringa grad har omvandlats kemiskt. Med denna definition är avlutar (returlutar) från massaindustrin eller avfallspapper inte biobränslen.

Ett vidare begrepp än biobränslen är bioenergi. Denna term omfattar enligt standarden alla energibärare där biomassa är utgångsmaterial. Energibäraren kan ha genomgått kemisk process eller omvandling, vilket innebär att t.ex. massaindustrins avlutar skall räknas som bioenergi.

I standarden definieras torv som organisk jordart bildad av huvud— sakligen förmultnade växtdelar. Torv kan alltså räknas som bioenergi. Däremot har vi valt att inte låta termen biobränsle omfatta torv. Ett skäl

härtill är att vi vill undvika att bryta mot den terminologi som hittills har använts i statliga författningar m.m. Av samma skäl betecknar vi inte avfall som biobränsle, även om avfallet till övervägande del har biologiskt ursprung. Frågor om torv och avfall diskuteras i de två närmast följande avsnitten.

När det behövs en samlingsbeteckning på biobränslen, torv och sorterat avfall för användning som bränsle använder vi termen bioenergi. Den tidigare använda termen inhemska bränslen är, som närmare framgår av avsnitt 1.3.6, inte längre adekvat.

I detta betänkande har vi anpassat den indelning av biobränslena som angavs i vårt delbetänkande (s. 25) till den nya standarden. En indelning efter ursprung ger därvid följande huvudkategorier.

Trädbränslen innefattar alla biobränslen där träd eller delar av träd är utgångsmaterial. Bränslet kan tidigare ha haft annan användning, t.ex. bränsle av rivningsvirke, förutsatt att det inte har genomgått kemisk process eller omvandlats. Trädbränslena kan indelas enligt följande:

* Skogsbränslen är trädbränslen som inte tidigare har haft annan

användning. Till skogsbränslena räknas

avverkningsrester bestående av grenar, stubbar, toppar och småträd efter avverkning sedan industrivirket har tillvaratagits; avverkningsrester exklusive stubbar benämns ibland GROT (Grenar Och Toppar)

barkbränslen bestående helt eller nästan helt av bark från sågverk eller skiv- och massaindustrier.

* Återvunnet trädbränsle kan utgöras av t.ex. emballage, rivnings-

virke och spillvirke från ny— eller ombyggnad. * Energiskogsbränsle är trädbränsle från snabbväxande trädarter som

har odlats för energiändamål, t.ex. salix.

Halmbränsle är de ovanjordiska växtdelar som återstår när ägnar och moget frö eller mogen kärna har borttagits från en kulturväxt.

Energigröda är biomassa i form av gröda odlad för att användas som bränsle, t.ex. rörflen.

Det finns också andra indelningsgrunder än ursprunget, t.ex. till- verkningsmetod eller partikelstorlek. Den övervägande delen av handeln med biobränslen sker i form av bränsleflis, dvs. trädbränsle som har sönderdelats så att huvuddelen av partiklarna har storleken 5—50 mm. Priser på skogsbränsleflis (levererat till användarens anläggning) har noterats löpande i Statens pris- och konkurrensverks (numera Konkurrens- verket) publikation Energiaktuellt. Bränsleflis tillverkas i dag nästan enbart av avverkningsrester, men också energiskogsbränsle kan användas som råvara.

Bränslespån fås huvudsakligen som biprodukt vid sågning. Partikel- storleken är 1—5 mm.

Det finns också förädlade trädbränslen i form av pulver (mindre än 1 mm), pelletar (3—25 mm) och briketter (25 mm eller större). Dessa bränslen framställs, till skillnad från flis eller spån, i särskilda industriella anläggningar.

Ytterligare en indelningsgrund för skogsbränslen som vi använde i vårt delbetänkande men som inte tillämpas i standarden är det sätt på vilket bränslet tas fram. Med denna grund finns det tre slags skogsbränslen, nämligen avverkningsrester som är en biprodukt i skogsbruket, direktav- verkat bränsle som utgörs främst av ved som huggs av skogsägare för eget behov och industriella biprodukter som utgörs av bark, spån och flis från sågverken och massaindustrin.

Också massaindustrins avlutar utgör en industriell biprodukt. Avlutarna, som bildas när flis kokas till kemisk massa, år en vätska som innehåller lösta vedämnen och kemikalier. Vedämnenas energiinnehåll tillvaratas som värme genom förbränning, medan kemikalierna återvinns. Avlutarna ingår alltså i ett slutet processkretslopp inom massaindustrin.

Som nämnts räknas inte avlutarna som biobränsle enligt standarden, eftersom de har omvandlats kemiskt. I enlighet med gängse praxis har vi dock valt att låta begreppet biobränslen omfatta även avlutarna. Samma

gäller andra biprodukter från massaindustrin som tallan och beckolja.

Gemensamt för biobränslena, som de har definierats här, är att de vid förbränning inte anses ge något nettotillskott av koldioxid till atmosfären. Utsläppen vid förbränningen uppvägs av att den växande biomassan, t.ex. skogen, genom fotosyntes tar upp koldioxid ur atmosfären. Detta gäller under förutsättning att uttaget av biomassa inte överstiger tillväxten.

I Sverige har avverkningen av skog under större delen av 1900-talet legat på en lägre nivå än tillväxten. För närvarande pågår en betydande uppbyggnad av det svenska virkesförrådet (se kapitel 6). Det har beräknats att denna uppbyggnad leder till ett upptag av kol från atmosfären som motsvarar ungefär 40 % av de nuvarande utsläppen av koldioxid från energi- och trafiksektorerna. Den växande svenska skogen utgör därmed en s.k. kolsänka.

Den klimatpolitiska frågan om effekterna av biobränsleutnyttjande på kolbalansen i olika tidsperspektiv ligger utom ramen för vårt uppdrag. Vi förutsätter att frågan kommer att behandlas inom ramen för Naturvårdsver- kets analys av åtgärder mot klimatförändringar.

1 .3.4 Torv

Av våra direktiv framgår inte uttryckligen huruvida torv skall omfattas av vår bedömning. På ett tidigt stadium av vårt arbete fann vi emellertid att det kunde finnas skäl härför. Torven kan ses som en förnybar energiresurs på samma sätt som t.ex. skogsbränslen, i vart fall om utnyttjandet hålls inom ramen för den beräknade årliga nybildningen.

Också vissa praktiska skäl talade för att vårt arbete borde omfatta torv. Som vi påpekade redan i delbetänkandet finns det stora likheter mellan marknaderna för torv och biobränslen. Bränslena är i stor utsträckning utbytbara i anläggningar för el- och värmeproduktion. Möjligheterna att inom rimligt transportavstånd täcka behovet av biobränslen för en anläggning förbättras om också torv kan levereras till anläggningen.

En viktig aspekt på frågan om torvens roll i energisystemet är klimat- effekterna vid brytning och förbränning av torv genom utsläpp av koldioxid och andra s.k. växthusgaser. Denna fråga har behandlats av bl.a. Miljö- avgiftsutredningen (MIA) i betänkandet Ekonomiska styrmedel i miljö— politiken Energi och trafik (SOU 1989:83) i samband med överväganden om en särskild skatt på utsläpp av koldioxid.

Med hänvisning till att förbränning av torv innebär ett momentant kraftigt ökat flöde av koldioxid till atmosfären ansåg MIA att det fanns skäl att låta en koldioxidskatt omfatta även torv. Av hänsyn till risken för omställnings— problem inom torvbranschen om en sådan skatt infördes omedelbart föreslog emellertid MIA att torv skulle undantas från skatten i tio år.

Vid remissbehandlingen av MIA:s förslag kom det till uttryck stor osäkerhet om nettoeffekten av utsläppen av koldioxid och andra växthus- gaser vid brytning och förbränning av torv. Mot bakgrund härav ansåg sig regeringen inte beredd att föreslå en koldioxidskatt på torv innan frågan utretts närmare. Detta blev också riksdagens beslut (prop. 1989/90:111, SkU31).

Vi har kunnat konstatera att det alltjämt råder skilda uppfattningar om värderingen av de totala nettoflödena av växthusgaser vid torvbrytning, jämfört med om torvmossen lämnas orörd. Ostridigt är att brytning av torv för energiändamål leder till nettoutsläpp av koldioxid under den period då brytningen pågår. I ett mycket långt tidsperspektiv kan dock sannolikt klimateffekterna av koldioxidutsläppen vid torvförbränning uppvägas bl.a. av att den naturliga avgången av metan från torvmossar upphör i samband med dikning och torvbrytning. Vidare kan plantering av skog på de utbrutna mossarna innebära en viss bindning av koldioxid.

Vi anser inte att det i dag finns tillräcklig vetenskaplig grund för att ta slutlig ställning i frågan om torvens klimateffekter i olika tidsperspektiv. Denna fråga väntas komma att belysas bl.a. genom ett planerat forsknings- projekt inom ramen för det statliga energiforskningsprogrammet.

Mot den angivna bakgrunden har vi utgått från att torv även fortsättnings- vis undantas från koldioxidskatt och att torv alltså i skattehänseende förblir

likställt med biobränslen, med undantag för att svavelskatt tas ut på torv men inte på biobränslen. Huruvida andra styrmedel bör omfatta såväl torv som biobränslen bör enligt vår mening bedömas från fall till fall med hänsyn till syftet med det aktuella styrmedlet. Vi återkommer härtill i samband med våra överväganden och förslag.

På längre sikt kommer beskattningen i Sverige av torv sannolikt att påverkas av framtida internationella överenskommelser i klimatfrågan. Också synen på torv inom EG kan komma att få stor betydelse för villkoren för användning av torv i vårt land. Det kan här påpekas att EG för närvarande inte tillerkänner torven status som förnybar energikälla ("renewable"). Vi förutsätter att Sverige, tillsammans med andra torvpro- ducerande länder, kraftfullt driver frågan om behandlingen av torv i internationella miljösammanhang. Det är angeläget att kommande resultat av den nyssnämnda forskningen om torvens klimateffekter därvid blir beaktade.

1 .3.5 Avfall

Avfall består till stor del av brännbart hushålls- och industriavfall med biomassa som utgångsmaterial. Liksom torv används avfall jämsides med biobränslen i kommunal energiproduktion.

I direktiven sägs att vissa sorterade avfallsfraktioner skall omfattas av vår bedömning. Det preciseras emellertid inte vilka fraktioner som avses.

Uttalandet i direktiven får ses mot bakgrund av de riktlinjer för det fortsatta arbetet med avfallsfrågorna som fastställdes av riksdagen år 1990 (prop. 1989/90:100 bil. 16, JoU16). Riktlinjerna innebär bl.a. att källsortering av avfall skall utvecklas så att allt avfall som lämnas till slutbehandling fr.o.m. år 1994 är uppdelat i kategorier som möjliggör lämplig hantering. Vidare bör förbränning och deponering av osorterat avfall i allt väsentligt ha upphört vid utgången av år 1993. Möjligheterna att styra avfallet till den från miljö— och resurshushållningssynpunkt mest

lämpade behandlingsmetoden skall förbättras. Kommunerna har givits ett ökat ansvar på området, bl.a. genom skyldighet att upprätta en avfallsplan.

Ungefär samtidigt tog riksdagen ställning till frågan om koldioxidskatt på avfall (prop. 1989/90:111, SkU31). Det beslöts att avfall som förbränns inte skulle belastas med sådan skatt. Motiveringen var att nettotillskottet av koldioxid till atmosfären generellt sett torde vara lägre vid avfallsför- bränning än vid förbränning av fossila bränslen. Dessutom kan även alternativet att deponera avfallet medföra påverkan på klimatet genom att det vanligen avges metan från avfallsdeponiema.

Frågan om avfallet som bränsleresurs aktualiserades när stödet till investeringar i biobränslebaserad kraftvärme infördes år 1991 (prop. 1990/91:88, NU40). I regeringens proposition anfördes följande:

Anläggningar enbart avsedda för eldning med osorterat avfall bör inte vara stödberättigade. Det kan dock från såväl energi— som miljömässiga utgångspunkter vara fördelaktigt att förbränna sorterade avfallsfraktioner, som miljömässigt är jämförbara med biobränslen. Sådana avfallsfraktioner bör därför i detta sammanhang likställas med biobränslen. Även kraftvär— meanläggningar som utnyttjar metangas som utvinns ur avfallsdeponier bör vara berättigade till stöd.

Det har ännu inte bestämts vilka krav som skall ställas på avfalls— fraktioner avsedda för förbränning. Arbete med frågan pågår inom Statens naturvårdsverk. På uppdrag av Naturvårdsverket har Svenska Renhållnings- verksföreningen i samarbete med vissa kommunala intressenter genomfört försök med förbränning av olika slags avfall.

Mot bakgrund av resultaten av dessa försök har Naturvårdsverket, som underlag för våra överväganden, den 18 maj 1992 överlämnat en pro— memoria om sorterade avfallsbränslen. I promemorian skisseras ett system för omhändertagande av organiskt avfall på ett miljövänligt och resurssnålt sätt. Systemet skulle, sedan det miljöfarliga avfallet sorterats ut, ge följande fyra avfallsfraktioner, nämligen rena material eller rena bränslefraktioner (t.ex. spillvirke) för

materialåtervinning eller energiutnyttjande, fuktigt material med biologiskt ursprung (t.ex. köksavfall) som kan

komposteras eller användas för biogasproduktion,

en torr bränslefraktion som, såvitt avser hushållsavfall, vanligen innehåller ca 70 % papper m.fl. biobränslerelaterade material och 10—20 % plaster,

en deponirest som inte lämpar sig för förbränning eller biologisk behandling. Ett sådant system skulle enligt Naturvårdsverket ge två bränslefraktioner, en ren träfraktion och en blandad bränslefraktion. Den rena fraktionen bör kunna betraktas som ett biobränsle jämförbart med skogsavfall, förutsatt att andelen plast och färg m.m. är mycket låg. Den blandade bränslefraktionen har ett relativt högt bränslevärde, inte minst på grund av plastinnehållet, och lämpar sig väl för förbränning och energiutnyttjande. Naturvårdsverket pekar på att långtgående krav på utsläppen av föroreningar vid avfallsför— bränning har genomförts i Sverige under senare år. Tillvaratagande av energin genom förbränning utgör därför ett bättre alternativ än deponering för denna fraktion.

Naturvårdsverket konstaterar att avfallsbränslen innehåller betydande mängder biobränslen som det från både miljö- och resurshushållnings- synpunkt är angeläget att utnyttja. Verket anser därför att avfallsbränslen bör få del av ett generellt biobränslestöd. Därvid bör rena träfraktioner behandlas som andra biobränslen. Beträffande blandade bränslefraktioner bör villkoret för stöd vara att fraktionen tas fram genom en utbyggd sortering i upptagningsområdet enligt den av Naturvårdsverket skisserade modellen. Stödet bör då kunna lämnas med ett reducerat belopp enligt en schablon, förslagsvis 75 % av vad som gäller vid eldning med rena biobränslen.

Vi ansluter oss till Naturvårdsverkets uppfattning om avfall som biobränsle. I konsekvens härmed kommer vi i de följande kapitlen att, på samma sätt som torven, behandla avfallet som ett komplement till biobränslena i värme- och elproduktion. Vi kommer alltså att redovisa aktuell användning och totala tillgångar, liksom miljöaspekter på förbrän—

ning av avfallsbränslen. I våra överväganden kommer vi att ta upp frågan om en utvidgning av biobränslestödet till att omfatta även avfall.

1.3.6. Internationell utblick

Tidigare överväganden om biobränslen har utgått från en nationell syn på energiförsörjningen. Biobränslena har, liksom torv och avfall, setts som en inhemsk energiresurs. Som framgår av historiken i kapitel 2 har en ökad användning av dessa bränslen under 1970- och 1980-talen motiverats framför allt av försörjningspolitiska skäl, närmare bestämt av en strävan efter minskat importberoende.

Synen på biobränslefrågorna måste nu vidgas. Det nationella perspektivet är otillräckligt. Det är framför allt tre faktorer som härvid måste beaktas.

Den första faktorn är importens roll. Hittills har det förekommit en viss import av skogsbränslen och torv från Finland och Norge, som närmast har haft karaktären av gränshandel. På den senaste tiden har dock import från andra områden påbörjats, bl.a. från Sydeuropa och Östeuropa. Det finns tecken på att importen kommer att öka och att även avlägsna länder nu kan komma i fråga som leverantörer. Bakgrunden härtill är bl.a. att den svenska beskattningen av fossila bränslen, särskilt sedan koldioxidskatten infördes den 1 juli 1991, skapar ett betydande ekonomiskt utrymme för import av Obeskattade bränslen. Detta gäller särskilt sådana som i exportlandet betraktas som avfall eller saknar lämplig alternativ an- vändning.

Innebörden av en utveckling mot ökad import är att användning av biobränslen inte längre är liktydig med inhemsk försörjning. Samma gäller användning av de andra bränslen som tidigare brukade betecknas som inhemska, nämligen torv och avfall. Vi återkommer till frågan om importen i kapitel 6.

Den andra faktorn är klimatfrågans globala natur. Utsläppen av koldioxid och andra klimatpåverkande gaser har samma effekt oavsett var

de sker. Om en förändring av utsläppen åstadkoms i Sverige eller i andra länder saknar alltså betydelse från klimatsynpunkt. Därav följer att nationella åtgärder på klimatområdet måste sättas in i ett internationellt sammanhang. Detta gäller såväl åtgärder för att främja användningen av biobränslen som andra åtgärder för att begränsa utsläppen av klimatpå- verkande gaser.

Riktlinjer för den svenska klimatpolitiken ingick i energiöverenskommel- sen i januari 1991 och antogs därefter av riksdagen (prop. 1990/91:90, JoU30). Politiken har två huvudelement: dels skall inom landet utsläppen av samtliga klimatpåverkande gaser begränsas inom alla samhällssektorer, dels skall Sverige verka för att de totala koldioxidutsläppen i EG/EFTA- området år 2000 inte överstiger nuvarande nivå och att de därefter minskar. Det sistnämnda målet kan senare utsträckas till övriga Europa och OECD. Behovet av en internationell samordning betonas starkt. Bland annat pekas i energiöverenskommelsen på att utvecklingen mot en alltmer internationell elmarknad nödvändiggör att åtgärder mot koldioxidutsläppen från elproduktion samordnas med övriga länder i Västeuropa, så långt detta är möjligt.

Arbetet med klimatfrågorna har nu fått en bredare internationell ram genom den klimatkonvention som biträddes av ett stort antal länder vid FN:s konferens om miljö och utveckling i juni 1992. Målet med kon- ventionen är att uppnå en stabilisering av växthusgaser i atmosfären vid en nivå och inom en tidsperiod som dels medger en naturlig anpassning av ekosystemen till klimatförändringar, dels skapar garantier för att livsme- delsproduktionen inte hotas och dels ger förutsättningar för en fortsatt bärkraftig ekonomisk utveckling. Konventionen innebär vissa förpliktelser för parterna. Bland annat skall de publicera uppgifter om såväl utsläpp av växthusgaser som upptag i sänkor av sådana gaser. De skall också ta fram och genomföra nationella åtgärdsprogram i syfte att begränsa utsläppen av alla växthusgaser. Programmen skall publiceras och regelbundet ses över. Vid alla politiska beslut skall parterna göra en bedömning av vilken effekt beslutet kommer att få från klimatsynpunkt. Vidare skall de främja

utveckling, tillämpning och spridning av teknik som begränsar eller eliminerar utsläpp av växthusgaser inom alla sektorer. För industriländerna innebär konventionen betydligt större förpliktelser än för u-länderna. Ett viktigt inslag i konventionen är således att resurser skall föras över till u-länderna för att dessa skall kunna uppfylla sina åtaganden.

Det visade sig under förhandlingarna om konventionen omöjligt att nå enighet om ett kvantitativt mål för begränsning av koldioxidutsläppen år 2000 av samma slag som har ställts upp för EF'I'A och EG. Däremot innehåller konventionen ett mer allmänt åtagande för industriländerna om att verka för en stabilisering av utsläppen av växthusgaser.

En rad frågor rörande tillämpningen av konventionen är ännu oklara, bl.a. metoder för beräkning av utsläpp och uttag. Ställning kommer att tas till de återstående frågorna vid det första mötet med den s.k. partskon- ferensen efter det att konventionen har trätt i kraft. Redan dessförinnan skall frågorna beredas vid olika möten, varav det första kommer att äga rum i december i år.

Underlag för ett svenskt åtgärdsprogram tas nu fram genom Naturvårds- verkets studie av åtgärder mot klimatförändringar. Studien skall innefatta en analys av kostnaderna för åtgärder för minskad klimatpåverkan, såväl direkta kostnader för vissa specifika åtgärder som samhällsekonomiska kostnader för att uppnå vissa utsläppsbegränsningar. Verket skall jämföra kostnaderna för åtgärder i Sverige med kostnader för åtgärder i andra länder. Åtgärder till stöd för t.ex. ökad biobränsleanvändning kommer att få vägas mot andra åtgärder, i både ett nationellt och ett internationellt perspektiv. Som nämnts skall studien slutligt redovisas senast den 30 oktober 1992.

Förslag om godkännande av klimatkonventionen och om ett svenskt åtgärdsprogram väntas komma att läggas fram för riksdagen år 1993.

Den tredje faktorn är Sveriges anslutning till avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och ett framtida svenskt med- lemskap i EG.

EES-avtalet avses träda i kraft den 1 januari 1993 sedan det har godkänts

av samtliga EG- och BETA—länders parlament samt EG-kommissionen och EG:s domstol. Frågan skall behandlas av den svenska riksdagen i höst på grundval av proposition 1991/92:170.

Sommaren 1991 ansökte Sverige om medlemskap i EG. Tidsplanen för förhandlingar i frågan har ännu inte fastställts.

Redan i och med att EES-avtalet träder i kraft kommer EG:s regelsystem att gälla för Sverige såvitt gäller frågor om "de fyra friheterna" dvs. fri rörlighet av varor, tjänster, kapital och personer samt konkurrens. Frågor om beskattning undantas dock. Först vid ett medlemskap kommer Sverige att vara skyldigt att anpassa sig till EG:s regler på skatteområdet, som väntas komma att i första hand ta sikte på en harmonisering av den indirekta beskattningen. De senaste årens skattereformer i Sverige har haft som ett viktigt syfte att underlätta en sådan anpassning.

Innebörden för svensk energipolitik av EES-avtalet och av ett svenskt EG-medlemskap har belysts av NUTEK i rapporten EG och energin (B 1991:8). Det påpekas där att EG egentligen inte har någon gemensam energipolitik. Förverkligandet av den s.k. inre marknaden till den 1 januari 1993 omfattar emellertid också energiområdet. EG-kommissionen har därför intensifierat sina ansträngningar att skapa en inre energimarknad som är fri från subventioner och handelsrestriktioner samt konkurrens- snedvridande skillnader mellan medlemsländerna i fråga om regler, standarder och skatter. Hittills har arbetet inriktats framför allt på ledningsbunden energi, dvs. el och gas.

En självklar utgångspunkt för våra överväganden är att åtgärder för att stärka biobränslenas konkurrenskraft på den svenska marknaden skall vara förenliga med Sveriges åtaganden enligt EES-avtalet. Vi anser det också önskvärt att åtgärderna uppfyller de krav som kan komma att ställas vid ett framtida svenskt medlemskap i EG.

Av stor betydelse från biobränslesynpunkt är det pågående arbetet inom EG med en klimatstrategi. Utgångspunkten för arbetet är ett beslut om att EG:s totala koldioxidutsläpp skall stabiliseras på 1990 års nivå senast år 2000. EG-kommissionen fick i december 1991 i uppdrag att utarbeta

konkreta förslag till åtgärder.

I maj 1992 — dvs. omedelbart före FN-konferensen om miljö och utveckling lade EG-kommissionen fram ett förslag till en strategi för att begränsa koldioxidutsläppen och förbättra energihushållningen. Strategin innefattar konkreta förslag på fyra områden, nämligen ett ramdirektiv om ett energihushållningprogram (SAVE), ett beslut om ett program (ALTE- NER) för utveckling av förnybara energikällor, ett direktiv om en kombinerad energi- och koldioxidskatt samt ett beslut om övervakning av utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser inom EG.

Förslaget om en energi- och koldioxidskatt utgör resultatet av ett om- fattande utredningsarbete och intensiva förhandlingar. I sin nuvarande form innebär förslaget som beskrivs i bilaga 3 att skatten skall omfatta alla fossila bränslen, torv, vattenkraft och kärnkraft. Biobränslen undantas helt från beskattning. Enligt direktivförslaget skall skatten för olja motsvara 3 dollar per fat år 1993, vilket successivt skall höjas till 10 dollar per fat år 2000. Skatten skall utgöra ett tillägg till befintliga nationella punktskatter. Medlemsländerna skall ha rätt att tillämpa högre nivåer.

EG-kommissionens förslag skall behandlas av ministerrådet efter hörande av parlamentet, vilket innebär att beslut sannolikt kommer att kunna fattas först år 1993. Förslaget är försett med förbehållet att det skall börja tillämpas först när andra OECD-länder varmed torde avses främst Förenta staterna och Japan vidtar liknande åtgärder. Förhoppningar om att dessa länder i samband med FN—konferensen skulle ha godtagit tanken på en koldioxidbeskattning infriades inte. Det är därmed en öppen fråga när EG-förslaget kommer att genomföras. Enskilda medlemsländer kan dock komma att införa nationella koldioxidskatter. Så har redan skett i Danmark, och även i andra EG-länder finns det konkreta planer härpå.

Vi återkommer till frågan om en framtida energi- och koldioxidskatt inorn EG i samband med våra överväganden.

1.3.7. Uppläggningen av betänkandet

I kapitel 2 ger vi en historisk återblick på biobränslena i energipolitiken sedan mitten av 1970-talet. I sammanhanget beskrivs de olika åtgärder från statens sida som har syftat till att främja användningen av biobränslen. Det är fråga om såväl stöd till forskning och utveckling som bidrag i olika former till investeringar i anläggningar. Även tidigare beskattning på området redovisas.

Kapitel 3 innehåller en aktuell beskrivning av energiskattesystemet i de delar som rör biobränslen, inklusive de ändringar som riksdagen nyligen har beslutat och som skall träda i kraft den 1 januari 1993. Dessa ändringar innebär en omläggning av energibeskattningen i syfte att stärka industrins internationella konkurrenskraft och underlätta en anpassning till EG. Också administrativa styrmedel beskrivs i kapitlet.

I kapitel 4 beskrivs den nuvarande marknaden från både produktions— och användningssidan. Förutom skogens och jordbrukets biobränslen omfattas också torv och avfall. Kostnader och prisbildning berörs översiktligt.

I kapitel 5 redovisas konkurrensförhållandena för biobränslen, främst i relation till fossila bränslen. De två huvudsektorerna värmeproduktion och kraftvärmeproduktion behandlas var för sig. De skattemässiga villkoren för användning av biobränslen före och efter den nu aktuella skatteom— läggningen jämförs.

Så långt innehåller betänkandet en nulägesredovisning. I de följande kapitlen behandlas förutsättningarna för ökad framtida användning av biobränslen.

Av central betydelse i detta sammanhang är resursbasen, som beskrivs i kapitel 6. När det gäller skogens resurser, som i dag utgör grunden för nästan all biobränsleanvändning i Sverige, har vi haft möjlighet att utnyttja aktuellt underlag som har tagits fram för Skogspolitiska kommittén. Vi har i enlighet med direktiven grundat våra bedömningar på att produktionen och investeringarna inom skogsindustrin inte får äventyras av att an- vändningen av träfiberråvara för energiändamål ökar. Också resursbasen

för biobränslen från jordbruket samt för torv och avfall beskrivs.

Miljöhänsyn utgör en viktig restriktion för ökad biobränsleanvändning. I kapitel 7 beskriver vi miljöpåverkan i samtliga led i biobränslekedjan, dvs. bränsleproduktion, transport och lagring, förbränning och restpro- dukthantering. Också arbetsmiljöfrågorna berörs kortfattat.

Tekniken i de olika leden beskrivs i kapitel 8. I samband därmed behandlas också den tekniska utvecklingen och dess betydelse för biobränslenas framtida konkurrenskraft. Kapitlet avslutas med en redogörel- se för NUTEK:s förslag till energiforskningsprogram för nästa treårsperiod såvitt gäller biobränslen.

Prisutvecklingen för fossila bränslen och el fram till sekelskiftet diskuteras i kapitel 9. Underlag härför är bl.a. NUTEK:s nyligen publicerade Energirapport 1992. I kapitlet berörs också internationalise- ringen av elmarknaden och dess möjliga konsekvenser för elprisnivån i Sverige.

När det gäller kraftvärmesektorn har vi ansett det motiverat att diskutera biobränslenas konkurrenskraft i ett något längre tidsperspektiv. I kapitel 10 beskrivs hur ändringar i relativa bränslepriser och utveckling av ny teknik efter sekelskiftet kan komma att påverka bilden.

Härefter diskuterar vi i kapitel 11 marknadspotentialen för biobränslen. Underlaget är i första hand NUTEK:s Energirapport 1992, som täcker perioden t.o.m. år 2000. Vidare redovisas bedömningar av marknaden för biobränslen som nyligen har gjorts i några andra studier, utifrån skilda förutsättningar och i olika tidssperspektiv.

Vi har valt att inte presentera några egna prognoser eller scenarier för den framtida biobränsleanvändningen. Vi begränsar oss i huvudsak till att redovisa och diskutera de faktorer som kan komma att påverka konkurrens- förhållandena för biobränslen inom olika marknadssektorer.

I kapitel 12 bedömer vi, i enlighet med direktiven, storleken av det sysselsättningstillskott som ökad biobränsleanvändning kan komma att medföra i olika delar av landet. Vi tar där även hänsyn till möjligheten att en viss del av användningen täcks genom import.

Kapitel 13 innehåller en redogörelse för två samhällsekonomiska förstudier som vi har låtit genomföra i syfte att belysa motiven för åtgärder till stöd för biobränslen. Bland annat diskuteras i studierna de s.k. externa effekterna vid användning av olika bränslen.

Slutligen redovisar vi i kapitel 14 våra överväganden och förslag.

I enlighet med våra direktiv har vi sökt att tillämpa en helhetssyn på användningen av biobränslen som energiråvara. Vi är emellertid medvetna om att detta inte har skett på ett helt konsekvent sätt. Vid remissbe- handlingen av vårt delbetänkande El från biobränslen efterlystes från några håll en samlad bedömning av alternativa energilösningar; därvid borde beaktas alternativens möjligheter att bidra till uppfyllandet av olika samhällsmål, t.ex. på jordbrukspolitikens eller regionalpolitikens områden. Främst vid en sådan bedömning, menade man, skulle biobränslena visa sig ha fördelar framför andra alternativ.

Vårt slutbetänkande kan ge visst underlag också för en sådan vidare analys. Vi har emellertid funnit att jämförelser av systemlösningar baserade på t.ex. biobränslen respektive fossila bränslen eller kärnkraft ligger utom ramen för vårt uppdrag. Även om man ser enbart till användningen av biobränslen innebär uppdraget en viktig begränsning, eftersom trans- portsektorn inte innefattas.

Följaktligen har vårt arbete inriktats på förutsättningarna för ökad biobränsleanvändning för produktion av värme och elkraft. Mot bakgrund av energiöverenskommelsen har därvid särskilt användningen inom kraftvärmesektorn beaktats.

2. Biobränslena i energipolitiken

2.1. Tidigare statligt stöd

2.1.1. Inledning

Den nuvarande statliga energipolitiken växte fram från mitten av 1970-talet under påverkan bl.a. av de internationella oljekriserna och debatten om kärnkraften. Miljöfrågorna och under senare tid särskilt frågan om effekterna på det globala klimatet av koldioxidutsläpp från förbränning har spelat en ökande roll vid energipolitikens utformning.

Under hela perioden har staten strävat efter att genom olika åtgärder främja en ökad användning av bränslen som kan ersätta olja. Till en början var motiven härför främst försörjningspolitiska, och med hänsyn härtill riktades stödet mot såväl torv och kol som biobränslen. Efter hand som miljö- och klimathänsyn fått ökad vikt har stödet alltmer inriktats på biobränslena.

I de följande avsnitten skall ges en översikt av de viktigaste besluten om stöd till biobränslen under den aktuella perioden. Också stöd till torv redovisas kortfattat. Översikten ger en bild av stödens huvudsakliga syfte, inriktning och former. Vissa uppgifter om stödens omfattning kommer också att lämnas, även om uppgifterna är oprecisa beroende bl.a. på svårigheten att särskilja stöd till biobränslen och torv som har lämnats inom ramen för vissa generella stödsystem. Det skall här inte göras något försök att jämföra stödet till biobränslen och torv med stöd som har lämnats till introduktion av andra energislag under den aktuella perioden, som t.ex. kärnkraft, kol och naturgas.

En redogörelse för de viktigaste stödbesluten blir endimensionell om den

inte sätts i samband med utvecklingen på energiområdet i övrigt. Här skall erinras om några händelser under perioden som har haft stor betydelse för energimarknaden i Sverige både på kort sikt och för bedömningar av den framtida utvecklingen.

1973—1974 Den s.k. första oljekrisen, som ledde till kraftiga prishöjningar och så småningom också till radikalt ändrade förhållanden på den internationella olje— marknaden. Importpriset på råolja till Sverige nästan trefaldigades realt. 1979—1980 Reaktorolyckan i Harrisburg, som i Sverige gav anledning till en rådgivande folkomröstning i kärnkraftsfrågan. Genom ett följande riksdagsbeslut bestämdes att inga kärnkraftsreaktorer utöver de tolv som då var färdiga eller under arbete skulle tas i drift och att den sista reaktorn skulle stängas senast år 2010.

Den s.k. andra oljekrisen, som ledde till att importpriset på råolja på kort tid fördubblades realt. Oljepriset låg sedan kvar på denna höga nivå t.o.m. år 1985.

1986 Ett kraftigt prisfall på råolja, förstärkt genom fallande dollarkurs, som innebar att importpriset sjönk till en nivå som låg betydligt lägre realt än efter den första oljekrisen. Därefter har oljepriset varit relativt konstant, bortsett från en kort period under Kuwaitkrisen 1990—1991. 1988 Riksdagens beslut om att avvecklingen av kärn- kraften skulle inledas med att två reaktorer togs ur drift 1995—1996. Samtidigt ställde riksdagen upp

vissa miljöpolitiska mål, bl.a. att koldioxidutsläppen från svenska källor inte skulle tillåtas öka utöver dåvarande nivå.

1991 Den s.k. energiöverenskommelsen med följande riksdagsbeslut, som innebar bl.a. att tidpunkten för kärnkraftsavvecklingens inledning tills vidare lämnades öppen. Samtidigt övergavs det nationella målet för koldioxidutsläpp.

I början av den aktuella perioden präglades den energipolitiska debatten av oro för resursknapphet, försörjningssvårigheter och framtida prishöjningar, framför allt på olja. Från mitten av l980—talet har perspektivet ändrats, beroende bl.a. på att oljemarknaden tycks ha stabiliserats och på att det svenska oljeberoendet har minskats kraftigt genom energihushållning och oljeersättning. Samtidigt har tillgången på el varit mycket god genom det stora tillskottet av ny produktionskapacitet under åren 1980—1985, då de sista sex kärnkraftsreaktorerna i tolvreaktorsprogrammet togs i drift. El har kunnat användas för att ersätta eldningsolja i betydande omfattning.

Man kan konstatera att frågan om bränsleförsörjningen vid ingången av 1990-talet inte på samma sätt som tidigare uppfattas som ett akut nationellt problem. Mot bakgrund av de senaste årens omvärldsförändringar spelar de försörjningspolitiska motiven för ökad användning av biobränslen en mindre framträdande roll i debatten än i början av l980-talet. Intresset för biobränslena knyts nu i ökande utsträckning till deras möjligheter att lämna uthålliga bidrag till den framtida energitillförseln med hänsyn tagen till den globala miljön, särskilt risken för klimatförändringar genom utsläpp av koldioxid. Därtill kommer biobränslenas potential för att underlätta omställningen av det svenska jordbruket.

I avsnitt 2.1.2—2.1.6 kommer viktigare energipolitiska beslut som har påverkat förutsättningarna för användningen av biobränslen och torv sedan mitten av 1970—talet att anges i tidsföljd.

Stöd har lämnats huvudsakligen för tre ändamål, nämligen forskning och grundläggande teknikutveckling, främst inom ramen för

de treåriga energiforskningsprogrammen,

uppförande av prototyper och demonstrationsanläggningar, uppförande eller ombyggnad av fullskaleanläggningar. Stöd har lämnats i olika former, från investeringsbidrag till län, villkorliga lån eller lånegarantier.

Till de direkta stöden till utvecklingsarbete och investeringar kommer den förmånliga beskattningen av biobränslen och torv, som har motiverats främst av försörjnings- och miljöskäl. Denna fråga behandlas i avsnitt 2.1.7.

Ansvaret för den statliga stödgivningen var fram till början av l980-talet uppdelat på flera organ. De organisatoriska förhållandena på området skall inte redovisas här. Genom inrättandet av Statens energiverk den 1 juli 1983 kunde huvuddelen av stödet till forskning och utveckling rörande bio— bränslen och torv samordnas med övriga statliga insatser rörande dessa bränslen. Energiverkets uppgifter övertogs den 1 juli 1991 av Närings- och

teknikutvecklingsverket (NUTEK).

2.1.2. Det inledande skedet (1975—1980)

Det första samlade beslutet om energipolitiken fattades år 1975 (prop. 1975:30, NU30). Ett viktigt inslag i beslutet var att den energipolitiska planeringen borde förbättras och utvidgas till att omfatta hela energi- området. Energipolitiken borde inriktas framför allt på att hålla tillbaka förbrukningen. Nya stöd infördes för att stimulera till energibesparingar i bostäder och inom industrin. Därtill inleddes en bred satsning på forskning och utveckling i form av ett treårigt energiforskningsprogram, som kom att bli det första i en rad sådana program.

Vid denna tidpunkt spelade biobränslen en obetydlig roll i energiförsörj- ningen, bortsett från vedeldning i småhus och skogsindustrins interna

användning av lutar och bark m.m. Det bedömdes att skogen inte skulle komma att tas i anspråk som bränsle i större omfattning på grund av en väntad brist på råvara för skogsindustrin. Produktionen av bränntorv hade praktiskt taget upphört.

De åtgärder som beslutades år 1975 var inte primärt inriktade på att öka användningen av inhemska bränslen. Det stöd till energibesparande åtgärder inom näringslivet som infördes tog emellertid sikte bl.a. på ersättning av olja med andra bränslen. Bidrag kunde lämnas till åtgärder med sådant syfte i byggnader och industriella processer. Dessutom kunde bidrag lämnas för prototyper och demonstrationsanläggningar som innebar introduktion av ny teknik för energiproduktion, t.ex. med skogsbränslen. Stödet uppgick till högst 50 % av den s.k. godkända kostnaden, dvs. företagets merkostnad för investeringen i förhållande till konventionell teknik.

T.o.m. år 1980 anvisades för stödsystemet ca 1,3 miljarder kronor (i löpande penningvärde). Bidrag lämnades till ca 600 projekt syftande till eldning med fasta bränslen, bl.a. ett stort antal flis-, torv- och barkpannor. Bidragsvolymen för dessa projekt uppgick till ca 400 miljoner kronor.

I energiforskningsprogrammet för perioden 1975/76—1977/78 ingick ett program för energiproduktion med ett delprogram för organiska bränslen. Sammanlagt 37 miljoner kronor anvisades för delprogrammet under perioden. Insatserna avsåg i stor utsträckning kol och skiffer samt förbrännings- och förgasningsteknik för dessa bränslen. Vissa projekt avseende biobränslen och torv genomfördes dock.

Efter regeringsskiftet år 1976 kom energifrågorna särskilt frågan om kärnkraften i centrum för det politiska intresset. Det angavs att den nya regeringens energipolitik byggde på en ekologisk grundsyn som syftade till att successivt ersätta användning av uttömliga resurser med förnybara resurser. En energikommission tillkallades med uppdrag att utarbeta alternativa förslag till utformningen av energipolitiken fram till år 1990.

Beslut om nästa energiforskningsprogram fattades år 1978 (prop. 1977/78:110, NU68). Inom programmet för energiproduktion lades nu

ökad vikt vid inhemska bränslen, som fick ett eget delprogram. Under treårsperioden 1978/79—1980/81 anvisades 116 miljoner kronor till delprogrammet. För första gången fick frågan om energiskogsodling stor uppmärksamhet. Också intresset för torv ökade.

På grundval av Energikommissionens arbete lades år 1979 fram förslag till nya energipolitiska riktlinjer (prop. 1978/79:115, NU60). Det angavs som ett centralt mål för energipolitiken att minska importberoendet, i första hand oljeberoendet. Man borde sträva efter att på lång sikt nå en an- vändningsnivå som kan tillgodoses "med uthålliga, helst förnybara och inhemska, energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan".

Nu hade möjligheterna att använda skogsråvara som bränsle i viss mån omvärderats. Skogsavfall och sådana vedkvaliteter som inte behövdes för skogsindustrin angavs som en betydande energiresurs, särskilt för att minska oljeberoendet inom fjärrvärmesystemen.

Också torven värderades nu positivt. Utvinning av torv borde sättas i gång och några torveldade kraftvärme- eller värmeverk borde uppföras i den norra delen av landet. För stöd till utvinning av torv i Norrbotten ställdes särskilda medel till förfogande inom ramen för ett beslut om sysselsättningsfrämjande åtgärder i regionen (prop. 1978/79:127, NU60). Vidare uppdrogs åt Vattenfall att utreda förutsättningarna för att uppföra några torveldade anläggningar i de fyra nordligaste länen.

Riksdagsbehandlingen av 1979 års energipolitiska proposition kom att skjutas upp i vissa delar. Bakgrunden härtill var reaktorhaveriet vid det amerikanska kärnkraftverket Three Mile Island utanför Harrisburg i mars 1979. Haveriet fick stora återverkningar på energidebatten i Sverige. Bland annat fattades beslut om en rådgivande folkomröstning i kärnkraftsfrågan. När denna genomfördes ett år senare gav den som resultat att kärnkraften borde avvecklas sedan den pågående utbyggnaden till tolv reaktorer fullföljts. På grundval av folkomröstningsresultatet lade regeringen fram förslag till nya allmänna riktlinjer för energipolitiken som också godkändes av riksdagen (prop. 1979/80:170, NU70). Beträffande satsningen på inhemska bränslen innebar de nya riktlinjerna inga förändringar.

2.1.3. Oljeersättningen och 1981 års riktlinjer

Under intryck av den andra oljekrisen infördes år 1981 ett nytt stöd för åtgärder för att ersätta olja eller spara energi m.m. (prop. 1980/81:49, NU19). Syftet med stödet var att stimulera till introduktion och kommersia- lisering av åtgärder som snabbt kunde minska oljeberoendet. Stödet inriktades på åtgärder som kunde väntas få effekt under 1980-talet och åren närmast därefter. Stödet ersatte bl.a. stödet till energibesparande åtgärder inom näringslivet. Det ansågs att tidigare stödformer inte hade lett till en tillräckligt bred tillämpning av ny teknik.

Förutom till energibesparande åtgärder lämnades det nya stödet till såväl prototyper och demonstrationsanläggningar som investeringar i fullskale- anläggningar med stora kommersiella risker. Stödet inriktades på teknik baserad på bl.a. solenergi, torv, flis, biomassa eller kol samt teknik för framställning av syntetiska bränslen. Stöd kunde lämnas för alla led av ett tillförselsystem från råvaruutvinning till produktion och distribution. Teknik grundad på inhemska bränslen prioriterades.

Formen för stödet var normalt lån på förmånliga villkor, men i vissa fall kunde bidrag eller lån med villkorlig återbetalningsskyldighet lämnas. Stödet finansierades genom en avgift på oljeprodukter som tillfördes en särskild fond, oljeersättningsfonden, Under perioden 1981—1983 uppgick det totala stödet från fonden till drygt en miljard kronor.

Ytterligare åtgärder i syfte att minska oljeberoendet ingick i 1981 års beslut om riktlinjer för energipolitiken (prop. 1980/81:90, NU60). Ett ambitiöst program för oljeersättning fastställdes. Målet för programmet var att användningen av drygt 9 miljoner ton olja på årsbasis skulle ersättas till år 1990, varav ca 3 miljoner ton (33 TWh) med inhemska bränslen.

Som ett av medlen för att nå detta mål infördes en lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle (fastbränslelagen). Enligt lagen skulle pannor över en viss storlek utföras för eldning med fast bränsle, medan mindre pannor skulle kunna enkelt konverteras till sådana bränslen. Man räknade med att användningen av olja i fjärrvärmesystemen skulle kunna

minskas drastiskt både genom den nya lagen och genom att kommunerna gavs möjlighet att finansiera investeringar i fastbränsleanläggningar inom ramen för de s.k. fjärrvärmelånen. Vidare genomfördes vissa förenklingar i handläggningen av ansökningar om torvkoncessioner.

Samtidigt med 1981 års energipolitiska riktlinjer fastställdes ett nytt treårigt energiforskningsprogram. Detta program var i hög grad inriktat på utnyttjande av energikällor som ersätter olja. Vikten av en nära samverkan mellan forskningsprogrammet och det nya stödet från oljeersättningsfonden betonades. Verksamheten borde inriktas främst på insatser som kunde bidra till oljeersättning redan på kort och medellång sikt.

Hälften av resurserna under treårsperioden 1981/82—1983/84 satsades på energitillförsel. För delprogrammet Skogsbränslen—Torv anvisades 125 miljoner kronor. Det gällde att genom stöd till teknikutveckling forcera etableringen av fungerande marknader för dessa bränslen. För delprogram- met Energiodling anvisades under perioden 95 miljoner kronor, med tyngdpunkten på energiskogsodling i form av försök i stor skala. Vidare ingick delprogram för bränsleförädling och förbränningsanläggningar med sammanlagt 177 miljoner kronor som till stor del var inriktade på utveckling av teknik för utnyttjande av inhemska bränslen.

2.1 .4 Investeringsprogrammen 1982—1984

Efter regeringsskiftet hösten 1982 fattades ett antal beslut om insatser på energiområdet med delvis konjunktur- och sysselsättningspolitisk motive- ring (prop. 1982/83z50, NU18). Bland dessa insatser, som gavs be- nämningen investeringsprogram, ingick ett särskilt stöd till torveldade förbränningsanläggningar i form av ett bidrag på högst 25 % till investe- ringskostnaden för anläggningar som beställdes under år 1983; för ändamålet tillfördes oljeersättningsfonden ett engångsbelopp på 200 miljoner kronor. Vidare infördes ett bidrag på 10 % till investeringar i distributionsanläggningar för fjärrvärme inom en ram av 300 miljoner

kronor. Ett tredje inslag i 1983 års program var en ny stödform för att underlätta bl.a. kommunernas upphandling hos industrin av utrustning på energiområdet under samma år. Ett belopp på 700 miljoner kronor anvisades för lån med angivna syfte. Upphandlingsstödet kom till stor del att gälla utbyggnad av koleldade anläggningar.

Ett särskilt "Norrbottenpaket " innefattade vissa åtgärder på energiområdet (prop. 1982/83:120, NU38), bl.a. ett nytt stöd till fastbränsleeldade anläggningar i Norrbotten. Stödet, som finansierades av regionalpolitiska medel, gjorde det möjligt att höja det nyssnämnda generella investeringsstö- det till torveldade anläggningar till högst 40 % i fråga om anläggningar som beställdes under åren 1983—1985.

År 1983 fattades beslut om ändringar i energibeskattningen i syfte att främja genomförandet av 1981 års energipolitiska beslut (prop. 1983/84:28, SkU9). Hänsyn borde därvid tas till olika energikällors effekter på miljön, bytesbalansen, försörjningstryggheten, sysselsättningen och den industriella utvecklingen. Mot bakgrund härav bibehölls det gällande systemet med differentierade punktskatter på energi. De inhemska bränslena, som tidigare belastats med mervärdeskatt, blev nu helt skattefria.

I regeringens proposition anfördes bl.a. att energianvändarna borde informeras om att oljan på sikt kommer att bli allt dyrare oavsett tillfälliga prisvariationer. Vid behov borde genom skatteändringar "en inte oväsentlig realprisstegring på oljeprodukter" åstadkommas i syfte att skapa en stabil grund för energianvändarnas planering. Detta uttalande tolkades på många håll som en utfästelse från statsmakternas sida att genom skattehöjningar på olja trygga ekonomin i kommunernas investeringar i anläggningar för inhemska bränslen.

I slutet av år 1983 fattades beslut om förlängning av stödet till oljeersät- tande åtgärder (prop. 1983/84:62, NU9). För perioden t.o.m. budgetåret 1986/87 fastställdes en ram av 660 miljoner kronor för bidrag och villkorliga lån. Därtill kom en ram av 915 miljoner kronor i form av lånegarantier. Liksom tidigare var stödet avsett för prototyper och demonstrationsanläggningar samt vissa fullskaleanläggningar. Ökad vikt

lades dock nu vid att stödet borde inriktas på projekt som bedömdes bli lönsamma. Det nya programmet finansierades över statsbudgeten, och

oljeersättningsfonden avvecklades. Samtidigt anvisades 350 miljoner kronor till ett investeringsprogram för

år 1984. Medlen var avsedda för stöd i form av direkta bidrag till bl.a. vissa större anläggningar för produktion och distribution av energi. Bidrag med högst 15 % av investeringskostnaden kunde utgå till den som under år 1984 beställde en större anläggning avsedd för eldning med inhemska bränslen. Ett viktigt inslag i programmet var stöd till skogsterminaler för separering av industriråvara och bränsleråvara; bidrag till investeringar i sådana terminaler kunde lämnas med högst 50 %. Vidare fattades beslut om en viss omfördelning av de medel som anvisats för 1983 års investerings- program, innebärande bl.a. att ytterligare 175 miljoner kronor ställdes till förfogande för bidrag till torveldade anläggningar.

År 1984 fastställdes ett nytt treårsprogram för energiforskningen (prop. 1983/84:107, NU45). Programmet presenterades nu som ett led i generell forskningspolitik, med inriktning bl.a. på att stärka den grundläggande forskningen. Samma allmänna inriktning har gällt också för de följande programmen.

I energiforskningsprogrammet för perioden 1984/85—1986/87 var tilldelningen av medel för energitillförsel något mindre än i programmet för den närmast föregående perioden. Insatserna inriktades i hög grad mot utveckling av maskiner, utrustningar och förbränningsanläggningar som kunde medverka till en snabbare introduktion av de inhemska bränslena. I programmet ingick alltjämt betydande insatser för skogs— och torv- bränslen, medan inställningen till energiodling nu var något mer av— vaktande.

2.1.5. Omställningen av energisystemet (1985—1987)

År 1985 fattades ett nytt energipolitiskt beslut (prop. 1984/852120, NU30).

I centrum för intresset stod nu frågan om att förbereda och säkerställa kärnkraftens avveckling, bl.a. genom främjande av en effektiv elan- vändning. Genom att oljeanvändningen i början av 1980-talet minskade snabbt uppfattades problemet med oljeberoendet som mindre akut. Insatser för oljeersättning ingick dock alltjämt som ett viktigt led i energipolitiken. Inställningen till kol blev vid denna tid något mer restriktiv än tidigare, delvis av miljöskäl men även för att man befarade att en kraftigt ökad kolanvändning skulle kunna minska utrymmet för användning av inhemska bränslen. Dessa farhågor hade redan år 1984 bidragit till införandet i fastbränslelagen av bestämmelser om energipolitisk tillståndsprövning av kolanvändning (prop. 1983/842158, NU44).

I 1985 års energipolitiska beslut ingick bl.a. en förlängning till utgången av år 1986 av investeringsstödet till förbränningsanläggningar för inhemska fasta bränslen, dock med en bidragsandel av högst 10 %. Det uttalades att anläggningar av detta slag därefter borde vara så etablerade att stödet kunde avvecklas. Vidare infördes ett stöd till åtgärder för att minska skadliga utsläpp från förbränning av inhemska bränslen, främst torv och avfall, från en särskild bränslemiljöfond, som bildades på grundval av en tidigare kolmiljöfond.

Ytterligare ett inslag i 1985 års energibeslut var införandet av en särskild lag lagen om vissa torvfyndigheter i syfte att åstadkomma förenk- lingar av tillståndsprövningen för att undersöka eller bearbeta torv för utvinning av energi.

År 1986 fattades beslut om vissa åtgärder för omställning av energisyste- met (prop. 1985/861102, NU17). En huvudtanke var att tyngdpunkten i de statliga stödinsatserna för oljeersättning nu borde förskjutas mot stöd till teknik som bidrar till ett effektivare och mer miljövänligt energisystem. Oljeersättningsprogrammet ersattes därför från den 1 maj 1986 med ett nytt stödsystem, med inriktning på projekt där ny teknik utvecklas, provas och demonstreras. Särskild vikt lades vid teknik som möjliggör en ökad användning av inhemska bränslen.

Samma former gällde som för det tidigare stödet, dvs. bidrag, villkorliga

bidrag och lånegarantier. Summan av dessa stöd fick uppgå till högst 50 % av investeringskostnaden; andelen bidrag maximerades till 25 %. Ett engångsanslag på 150 miljoner kronor anvisades för stödet, vilket kompletterades med en lånegarantiram på 300 miljoner kronor.

År 1987 fattades beslut om ett nytt treårigt energiforskningsprogram för perioden 1987/88—1989/90 (prop. 1986/887z80, NU33). Allmänt sett försköts insatserna mot grundforskning och mer långsiktigt tillämpad forskning. Den totala programvolymen minskade något till 1 050 miljoner kronor, varav för energitillförsel 390 miljoner kronor med en i huvudsak oförändrad indelning i delprogram. Det förutsattes att intressenter inom skogsindustrin, jordbruket m.fl. borde i ökad utsträckning ta ansvar för utvecklingen av teknik som stod nära kommersiellt utnyttjande.

2.1.6. Beslutet om kärnkraftsavvecklingens start

Riktlinjer för energipolitiken inför 1990-talet fastställdes år 1988 (prop. 1987/88:90, NU40). I samband därmed fattades beslut om att kärnkraftsav- vecklingen skulle inledas med att två reaktorer togs ur drift, en första år 1995 och en andra år 1996. Riktlinjerna avsåg i första hand frågor om elhushållning och behov av ny elproduktionskapacitet.

Frågor om inhemska bränslen spelade nu en relativt undanskymd roll. Det konstaterades i regeringens proposition att nyinvesteringarna inom området legat på en låg nivå under de senaste två åren. Som orsaker angavs dels de låga oljepriserna sedan början av år 1986, dels "de omstruktureringar som kan inträffa när en bransch etableras förhållandevis snabbt". De inhemska bränslenas konkurrenskraft borde emellertid stärkas på sikt i och med stigande elpriser. Dessutom pekades i propositionen på vikten av fortsatt forskning och utveckling.

I 1988 års beslut ingick inrättandet av en ny stödfond, energiteknik- fonden. Denna fond ersatte dels det år 1986 införda stödet till utveckling och introduktion av ny teknik inom energiområdet, dels bränslemiljöfon-

den. Det betonades att investeringsbidrag till kommersiell teknik inte längre skulle komma i fråga; i övrigt borde det finnas viss frihet att stödja insatser av olika slag. Från den nya fonden skulle kunna lämnas stöd till bl.a. uppförandet av småskaliga el- eller värmeproducerande anläggningar som utnyttjar nyutvecklad teknik eller beprövad teknik i nya tillämpningar. Som exempel på stödobjekt angavs kraftvärmeanläggningar med goda miljö— prestanda. Teknik som möjliggör en ökad användning av inhemska bränslen borde särskilt uppmärksammas.

Formerna för stödet var oförändrade i förhållande till teknikutveck- lingsprogrammet. Liksom tidigare borde stödet lämnas i huvudsak till användare av den nya tekniken; dock borde också utrustningstillverkare m.fl. undantagsvis kunna ges stöd. En viss samverkan förutsattes med det av intressenter inom bl.a. kraftindustrin bildade bolaget Svensk Energi Utveckling AB (SEU), som hade till uppgift att utveckla och demonstrera ny energiteknik för tillämpning i full skala mot slutet av 1990—talet. Vid en sådan samverkan borde energiteknikfonden i första hand stödja projekt som ligger tidigt i utvecklingskedjan.

Beträffande finansieringen av energiteknikfonden beslöts att den, liksom tidigare bränslemiljöfonden, skulle tillföras medel via en särskild skatt på 10 kr per m3 olja, vilket då beräknades ge knappt 100 miljoner kronor om året. Dessutom övertogs garantiramen på 300 miljoner kronor från teknikutvecklingsprogrammet.

Vidare redovisades i regeringens proposition planer på en utvidgning av det befintliga naturgasnätet i Syd- och Västsverige till att omfatta också Mellansverige. Inför utsikten att kärnkraftens avveckling skulle inledas redan åren 1995 och 1996 framställdes naturgasen som ett intressant alternativ i energiförsörjningen. Ställning togs dock inte till frågan om en fortsatt utbyggnad av ledningsnätet.

Samtidigt med det energipolitiska beslutet fattades ett beslut om miljöpolitiken inför 1990-talet (prop. 1987/88:85, JoU23). Riksdagen genomdrev därvid i vissa avseenden mer långtgående restriktioner än vad regeringen hade föreslagit. För första gången gavs stor uppmärksamhet åt

frågan om risken för långsiktiga klimatförändringar till följd av bl.a. koldioxidutsläpp vid förbränning av fossila bränslen. Riksdagen uppmanade regeringen att klarlägga energianvändningens effekter på koldioxidhalten i atmosfären. Som ett nationellt delmål angavs att utsläppen av koldioxid inte borde ökas utöver 1988 års nivå.

Beslut om det nulöpande energiforskningsprogrammet för perioden 1990/91—1992/93 fattades våren 1990 (prop. 1989/90:90, NU40). Beslutet innebar en fortsatt inriktning av programmet på uppbyggnad av baskompe- tens hos universitet och högskolor. Som huvuduppgifter angavs forskning för att underlätta omställningen av energisystemet vid kärnkraftsavveck- lingen och för att möjliggöra en anpassning av energisystemet till ökade miljö- och klimathänsyn. Kraftföretagens och andra industriella aktörers ansvar för utveckling och kommersialisering av ny teknik betonades. Den tidigare indelningen av programmet efter användning och tillförsel ersattes med en indelning i teknikområden. Statsmakternas beslut innebar nu mindre detaljerade anvisningar än tidigare om fördelningen av insatser inom olika delar av programmet.

De beslut om kärnkraftsavvecklingens start och om ett nationellt koldioxidmål som fattades år 1988 kom att upphävas genom en politisk uppgörelse mellan tre riksdagspartier i januari 1991, den s.k. energi- överenskommelsen. Denna redovisas närmare i avsnitt 2.2.

2.1.7. Beskattningen av inhemska bränslen

Som redan nämnts har biobränslen och torv under den aktuella perioden inom ramen för energiskattesystemet fått betydande fördelar, främst av försörjnings- och miljöskäl.

Sedan punktskatter på energi infördes år 1957 i form av allmän energi- skatt har biobränslen och torv varit befriade från sådan skatt. Det har av naturliga skäl inte heller utgått avgifter för bl.a. beredskap på dessa bränslen.

Till en början var beskattningen av de fossila importbränslena tämligen låg. Som exempel kan nämnas att skatten (allmän energiskatt och avgifter) på lågsvavlig tjoc/kolja i början av år 1979 utgjorde 11 % av produktpriset inklusive skatt vid leverans från depå. Under 1980-talet skärptes be- skattningen av oljeprodukter successivt, bl.a. i syfte att minska oljeberoen- det. I början av år 1989 hade skattens andel av produktpriset på tjockolja ökat till 43 %.

Trots skattehöjningarna sjönk realpriset på olja efter skatt kraftigt från mitten av 1980-talet. Också elpriset sjönk. De inhemska bränslena hade alltså under hela perioden en svår konkurrenssituation.

Den stora skattereform som beslutades av riksdagen år 1990 (prop. 1989/90:111, SkU31) och som trädde i kraft år 1991 innebar bl.a. en kraftig förskjutning från direkt till indirekt beskattning. Mervärdeskatt infördes på energi. Energibeskattningen gavs en skarpare miljöprofil genom att fossila bränslen belades med en särskild koldioxidskatt. Samtidigt reducerades den tidigare allmänna energiskatten med 50 %. Dessutom infördes en skatt på svavel i vissa bränslen och från år 1992 — också en avgift på utsläpp av kväveoxider.

En följd av koldioxidskattens införande var att kol, naturgas och gasol som varit lågt beskattade jämfört med olja fick en väsentligt högre total skatt än tidigare. Biobränslena förblev befriade från allmän energiskatt, och de undantogs även från den nya koldioxidskatten. Detta motiverades med att de inte ansågs ge något nettotillskott av koldioxid till atmosfären vid förbränning. Också torven undantogs tills vidare, med hänvisning till rådande osäkerhet om nettoeffekten av utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser vid brytning och förbränning av torv. Inte heller för avfall infördes koldioxidskatt.

Ett resultat av det nya energiskattesystemet är att bränsleskatternas andel (exklusive mervärdeskatt) av produktpriset för fossila bränslen har ökat ytterligare. För tjockolja var andelen i början av år 1992 drygt 50 %, och för kol till värmeverken var andelen ännu något högre.

Detta ger emellertid inte hela bilden. De avdrags— och nedsättningsregler

som gäller för el- och kraftvärmeproduktionen respektive för vissa företag inom den energiintensiva industrin innebär att bränsleskatternas genomslag och därmed också skattefördelarna för biobränslen och torv reduceras väsentligt.

Enligt riksdagens beslut i juni 1992 (prop. 1991/92:150 bil. I:5, FiU30) kommer nedsättningsreglerna att slopas från år 1993 samtidigt som energiskatterna för industrin och växthusnäringen sänks kraftigt. Bio- bränslenas och torvens skattefördelar kommer även efter skatteomlägg- ningen att vara begränsade inom elproduktionen och industrin. Dessa förhållanden kommer att belysas närmare i kapitel 3.

2.1.8. Resultat av stödpolitiken

Som framgått har betydande insatser gjorts sedan mitten av 1970-talet till stöd för de bränslen som då betecknades som inhemska, dvs. främst biobränslen och torv.

Omfattningen av dessa insatser är relativt väl kartlagd när det gäller forskning, utveckling och demonstration, dvs. sådan verksamhet (EFUD) som har fått stöd från energiforskningsprogrammen och energiteknikfonden m.m. Enligt uppgifter från NUTEK har EFUD-insatserna inom hela energiområdet under perioden t.o.m. utgången av energiforskningsprogram— met för åren 1990/91—1992/93 uppgått till nära 10 miljarder kronor i löpande priser. Av dessa insatser hänför sig ca en miljard kronor till biobränslen och ca 500 miljoner kronor till torv. Därtill kommer insatser för förbränning och förgasning på ca 700 miljoner kronor som inte entydigt kan hänföras till något visst bränsle.

Insatserna för biobränslen kulminerade under perioden 1981/82—1983/84 då de uppgick till ca 15 % av de totala EFUD-insatserna. Under det nu löpande programmet har andelen minskat till 8 %. I fasta priser har det skett en minskning av insatserna för biobränslen med 80 %.

Energiforskningsutredningen (EFU 90) lämnade en översiktlig redovis-

ning av insatser och resultat av energiforskningsprogrammet under perioden 1975—1988 i bilagan till sitt betänkande Energiforskning för framtiden (SOU 1989:49). EFU 90 drog därav slutsatsen att insatserna för tillförsel inom energiforskningsprogrammet hade haft avgörande betydelse för att de inhemska bränslena, främst skogsbränsle, torv och energiskog, hade kunnat föras fram så långt att det finns kompetens för en större marknads- introduktion.

Som framgått av redovisningen i avsnitt 2.1.2—2.1.6 har det förutom EFUD-insatser lämnats ett omfattande stöd till investeringar i anläggningar för inhemska bränslen och även för kol. Också dessa stöd kulminerade under första hälften av 1980-talet med oljeersättningsfonden och investe- ringsprogrammen.

I början av år 1991 redovisade Statens energiverk en utvärdering av fastbränslelagen. En genomgång av statistiken för de olika stödprogrammen från år 1980 visade att totalt ca en miljard kronor hade lämnats som stöd i form av bidrag, lån och garantier till ca 250 projekt, som alla avsåg anläggningar för förbränning eller förgasning av fasta bränslen. Hos de kommunala värmeverken togs under åren 1982—1989 totalt 114 fast- bränslepannor med en effekt av sammanlagt 2 400 MW i drift. Flertalet hade fått statligt investeringsstöd. Av pannorna var nio koleldade, däribland de största. Alla de övriga var avsedda för eldning med inhemska fasta bränslen. Också ett stort antal fastbränslepannor inom skogsindustrin tillkom under perioden med statligt stöd.

Det har såvitt bekant inte gjorts något systematiskt försök att utvärdera effekterna av de statliga stöden. Allmänt kan dock konstateras att bioenergins bidrag till energitillförseln under tjugoårsperioden 1970—1990 ökade från 43 till 65 TWh, vilket innebar att andelen av den totala tillförseln ökade från ca 9 % till ca 15 %. Som framgår av tabell 2:1 var ökningen särskilt stark under första hälften av 1980-talet.

Tabell 2:1 Sveriges energitillförsel 1970—1990 (TWh)

1970 1975 1980 1982 1984 1986 1988 1990

Råolja och 350 302 285 241 207 218 201 186 oljeprod.

Naturgas - - - - - 2 4 7

Kol och 18 22 19 19 29 34 33 31 koks

Bioenergi 43 44 48 48 60 63 65 65 Spillvärme - - 1 1 4 6 8 8

m.m.

Vattenkraft, 41 58 59 55 68 61 70 73 brutto

Kärnkraft, - 12 26 39 51 70 70 68 brutto

Elimport 4 1 1 5 4 -5 -3 -2 minus export

Totalt 457 439 439 407 418 450 477 435 tillförd

energi ___—

Källa: NUTEK: Energiläget i siffror 1991

En närmare analys av underlaget visar att delar av användningen av bioenergi under perioden har varit tämligen stabila. Detta gäller skogs- industrins avlutar, som har pendlat mellan 22 och 29 TWh om året, och uppvärmningen av småhus med ved m.m., som uppskattas till 10—12 TWh om året. Användningen inom skogsindustrin av andra biprodukter än lutar har däremot ökat från 10 till 15 TWh. Härigenom och genom en långt- gående effektivisering av energianvändningen har skogsindustrins användning av olja minskats radikalt.

Inom fjärrvärmesektorn har användningen av bioenergi under perioden ökat ännu starkare, från 2 till 10 TWh. Av användningen år 1990 var 4 TWh avfall, medan återstoden fördelades på skogsbränslen och torv. Oljeersättningen inom fjärrvärmesystemen har dock fram till slutet av 1980- talet uppnåtts huvudsakligen genom ökad användning av kol, överskottsel till elpannor och värmepumpar.

Många faktorer kan ha påverkat energianvändarnas bränsleval och investeringsbenägenhet. Utbyggnaden av fjärrvärmesystemen skapade givetvis ökade möjligheter till användning av fasta bränslen, såväl torv och flis som kol. De höga oljepriserna under åren 1980—1985 skapade också starka kommersiella incitament för övergång till sådana bränslen. Även därefter har användningen av bioenergi fortsatt att öka, om än i lång- sammare takt. En bidragande orsak härtill har antagligen varit den relativt gynnsamma beskattningen av biobränslen, torv och avfall för värmeproduk- tion, särskilt efter koldioxidskattens införande.

Även om det alltså inte är möjligt att dra några preciserade slutsatser om effekterna av de statliga styrmedlena förefaller det rimligt att anta att de har utgjort en viktig förutsättning för den ökade användningen av bioenergi under perioden. Effekten har varit dels direkt genom investeringsstöd och skatter, dels indirekt genom stödet till utveckling av teknik som har lett till lägre kostnader.

Satsningarna har emellertid också drivit fram ett ett antal projekt som efter hand har visat sig sakna kommersiell livskraft. De ekonomiska kalkylerna för projekten grundades ofta på antaganden om fortsatt realt stigande oljepriser. När oljepriserna föll i början av år 1986 försämrades driftsresultaten radikalt. Detta ledde till svårigheter för kommunala energiverk och andra berörda företag, med åtföljande förluster för många kommuner. I några uppmärksammade fall inträffade konkurser och nedläggningar.

De drabbade kommunerna har med stöd från Svenska kommunförbun- det hävdat att de har haft anledning att räkna med en annan kost- nadsutveckling, med hänvisning till vad de har uppfattat som utfästelser

från statens sida om ett stigande realpris på olja efter skatt. Från statens sida har man sökt att tillmötesgå kommunerna genom att de aktuella förlusterna i viss utsträckning har beaktats vid den årliga prövningen av det extra skatteutjämningsbidraget.

2.2. Energiöverenskommelsen

2.2.1. Inledning

Den 15 januari 1991 träffades en överenskommelse om energipolitiken mellan Socialdemokraterna, Folkpartiet liberalerna och Centerpartiet.

Bakgrunden till överenskommelsen kan sägas vara den målkonflikt som hade visat sig genom 1988 års beslut om kärnkraftsavvecklingens start och den samtidigt av riksdagen uttalade ambitionen att utsläppen av koldioxid från svenska källor inte borde tillåtas öka med hänsyn till riskerna för globala klimatförändringar. Under de följande åren försvagades det politiska stödet för tanken på en tidsplan för avveckling av kärnkraften som kunde medföra storskalig användning av fossila bränslen för ersättningspro— duktion av el och därmed också kraftigt ökade koldioxidutsläpp. Samtidigt hade betydelsen för den svenska industrins konkurrenskraft av god tillgång till el på gynnsamma villkor blivit alltmer uppmärksammad i debatten.

Energiöverenskommelsen låg till grund för en proposition om energipoli- tiken och för ett följande riksdagsbeslut i juni 1991 (prop. 1990/91:88, NU40). Som redovisats i kapitel 1 utgjorde den också grunden för att en biobränslekommission tillkallades.

I det följande skall anges några av de inslag i överenskommelsen och det därpå grundade riksdagsbeslutet som är av särskild betydelse för vårt arbete.

2.2.2. Riktlinjer för energipolitiken

Energiöverenskommelsen inleds med ett programmatiskt avsnitt, i vilket vissa energipolitiska utgångspunkter anges. Några centrala meningar ur detta avsnitt återges här.

Energipolitikens mål är att på kort och lång sikt trygga tillgången på el och annan energi på med omvärlden konkurrenskraftiga villkor. Härigenom främjas en god ekonomisk och social utveckling i Sverige. Energipolitiken skall utgå från vad natur och miljö kan bära.

Landets elförsörjning skall tryggas genom ett energisystem som i största möjliga utsträckning grundas på varaktiga, helst inhemska och förnybara, energikällor samt en effektiv energihushållning. Stränga krav skall ställas på säkerhet och omsorg om miljön vid användning och utveckling av all energiteknik.

Omställningen av energisystemet måste, vid sidan av säkerhetskraven, ske med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsätt- ning och välfärd. När kärnkraftsavvecklingen kan inledas och i vilken takt den kan ske avgörs av resultaten av hushållningen med el, tillförseln av el från miljöacceptabel kraftproduktion och möjligheterna att bibehålla internationellt konkurrenskraftiga elpriser.

Det framhålls att utsläpp av koldioxid vid förbränning av fossila bränslen påverkar klimatet och att det därför är angeläget att eldning med sådana bränslen i största möjliga utsträckning undviks. Biobränslen har mot den bakgrunden en viktig uppgift att fylla i omställningen och förnyelsen av energisystemet. Det kan komma att krävas särskilda åtgärder avseende bl.a. teknikutveckling för att främja en på sikt ökad användning på kommersiella villkor av biobränslen och andra förnybara energislag för storskalig elproduktion.

I ett avsnitt om åtgärder för ny kraftproduktion uttalas ett principiellt stöd för tanken på ett energiskattesystem i vilket skatten på fossila bränslen är beroende av de utsläpp förbränningen ger upphov till snarare än av vad den producerade energin används till. Med ett sådant system innebärande bl.a. en koldioxidskatt på fossila bränslen som belastar även elproduktion skulle användningen av förnybara energislag och även kraftvärmen

gynnas. Emellertid sägs i överenskommelsen att totalkostnaderna i den svenska elproduktionen och för den elintensiva industrin skulle höjas. Därför bör åtgärder mot koldioxidutsläpp från elproduktion samordnas med övriga länder i Europa. I avvaktan på en sådan samordning måste andra styrmedel än koldioxidskatten utnyttjas för att främja de förnybara energislagen och kraftvärmen.

I energiöverenskommelsen ingår att flera sådana styrmedel införs, bl.a. en generell Skattelättnad för kraftvärme och investeringsbidrag till biobränsleeldade kraftvärmeverk. De principiella överväganden som har legat till grund för utformningen av dessa styrmedel redovisas i avsnitt 2.2.3.

Ett viktigt inslag i energiöverenskommelsen är att 1988 års nationella mål för begränsning av koldioxidutsläppen ersätts med ett åtagande att, tillsammans med övriga EFTA-länder och EG, verka för att de totala utsläppen av koldioxid år 2000 inte överstiger nuvarande nivå och att de därefter minskar.

Vidare berörs i överenskommelsen frågan om konkurrensen mellan naturgas och biobränslen, en fråga som hade aktualiserats genom planerna på utbyggnad av ett naturgasnäti Mellansverige. Det framhålls att man mot bakgrund av den rådande starka kraftbalansen inte kan förutse någon nämnvärd utvidgning av naturgasområdet i södra och västra Sverige under tiden fram till mitten av 1990-talet. Genom de åtgärder till stöd för biobränslen som ingår i överenskommelsen kan dessa bränslen under perioden få en mer etablerad ställning på värme— och kraftvärmemarkna- den.

I energiöverenskommelsen ingår en beräkning av medelsbehovet för de föreslagna åtgärderna för energitillförsel och energihushållning under en femårsperiod med följande fördelning (miljoner kronor):

Hushållning 1 000 Investeringar i biobränsleeldad kraftvärme 1 000 Övriga åtgärder för energi- tillförsel 1 765 Totalt 3 765

I posten Övriga åtgärder för energitillförsel ingår bl.a. utvecklingsinsatser för biobränslen med 625 miljoner kronor. Som nämnts skall detta belopp enligt direktiven utgöra den finansiella ramen för våra samlade förslag. Det kan tilläggas att regeringsskiftet hösten 1991 inte innebar någon ändring av de riktlinjer för energipolitiken som ingick i energiöverenskom- melsen. I regeringsförklaringen den 4 oktober uttalades bl.a. följande:

Miljövänlig energi från biobränslen, solenergi och vindkraft utvecklas och stimuleras. Hushållning främjas.

I samband med EG-anpassningen av energibeskattningen genomförs en övergång till ett system med bland annat koldioxidbaserad beskattning också på elkraft.

Den så kallade energiöverenskommelsen ligger fast. Omställningen av energisystemet måste, vid sidan av säkerhetskraven, ske med hänsyn till behovet av elkraft. Det är viktigt att Sverige har internationellt konkurrens- kraftiga elpriser.

Härmed kan grunden för vårt uppdrag anses vara oförändrad efter regeringsskiftet.

2.2.3. Kraftvärmebeskattning och biobränslestöd

I energiöverenskommelsen ingick att kraftvärmeproducenterna skulle ges rätt att göra avdrag för allmän energiskatt på insatt bränsle i syfte att förbättra kraftvärmens konkurrenskraft gentemot såväl kondenskraftpro—

duktion som ren värmeproduktion. En sådan rätt infördes också den 1 juli 1991. Innebörden härav är att det bränsle som åtgår för värmeproduktionen i kraftvärmeanläggningar belastas enbart med koldioxidskatt, jämte eventuell svavelskatt och kväveoxidavgift.

En följd av skattelättnaden för värmeproduktionen i kraftvärmeverk är emellertid att biobränslenas skattefördel gentemot fossila bränslen minskar inom detta användningsområde. Mot bakgrund härav innefattar 1991 års energipolitiska beslut åtgärder till stöd för kraftvärmeproduktion med biobränslen. Stödet får ses delvis som en kompensation för biobränslenas minskade skattefördel.

Förslagen härom i propositionen föregicks av en diskussion kring frågan om den lämpliga utformningen av ett sådant stöd (prop. 1990/91:88 s. 57). Där hänvisades till arbetet inom den åren 1988—1990 verksamma Miljöavgiftsutredningen (MIA), som hade i uppdrag att analysera förutsättningarna för ökad användning av ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. I delbetänkandet Ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken Energi och trafik (SOU 1989:83) hade MIA föreslagit att elproduktion med miljöfördelar skulle främjas genom ett system med bidrag för varje producerad kWh. För produktion med biobränslen skulle bidraget uppgå till 10 öre/kWh, vilket bedömdes ge biobränslena en rimlig konkurrenskraft vid elproduktion. I propositionen påpekades emellertid att det vid remissbehandlingen av MIA:s förslag hade riktats kritik mot tanken på ett rent driftsstöd för biobränslebaserad elproduktion. Enligt många remiss- instansers uppfattning var ett investeringsbidrag att föredra, eftersom ett sådant till skillnad från ett driftsbidrag kunde betraktas som en säker post i investeringskalkylen.

Med hänsyn till dessa synpunkter utformades det särskilda stödet till biobränslen som ett investeringsstöd. Stödet kan lämnas till investeringar i såväl nya anläggningar för kraftvärmeproduktion med biobränslen som ombyggnad av befintliga värmeverk och fossilbränslebaserade kraftvärme- verk. Därtill kan lämnas ett engångsbidrag för att säkra den forsatta användningen av biobränslen i befintliga kraftvärmeverk. En närmare

redogörelse för dessa stöd lämnas i kapitel 3. Det framgår av propositionen att det särskilda stödet till biobränslebaserad kraftvärme skall ses som en relativt kortsiktig åtgärd. Om biobränslena skall kunna spela någon avgörande roll för omställningen av energisystemet krävs att en stabil marknad för biobränslen byggs upp redan under de närmaste åren. I propositionen hänvisas här till att det pågående om- ställningsprogrammet för jordbruket kan innebära ett ökat utbud av biobränslen. Stödet till biobränslekraftvärme skall alltså ses som ett komplement till de särskilda insatser för att utveckla biobränsletekniken och förstärka biobränslenas konkurrenskraft på lång sikt som också ingår i energi-

överenskommelsen.

3. Skatter och andra styrmedel

3.1. Inledning

Den statliga styrningen på energiområdet sker dels genom ekonomiska styrmedel i form av skatter, avgifter eller bidrag, dels genom administra- tiva regler av olika slag. De senare kan vara av tvingande karaktär, t.ex. miljöskyddslagens bestämmelser om miljöfarlig verksamhet.

Under senare år har det funnits en strävan att i ökad utsträckning utnyttja ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. På grundval av förslag från Miljöavgiftsutredningen infördes i samband med den stora skattereformen i början av 1990-talet särskilda skatter på koldioxid och svavel samt en avgift på kväveoxider.

I det följande lämnas en redogörelse för de styrmedel som för närvaran- de används. Redogörelsen omfattar främst de styrmedel som påverkar biobränslemarknaden.

I kapitlet redovisas även de ändringar av energibeskattningen som nyligen har beslutats av riksdagen och som träder i kraft den 1 januari 1993.

Styrmedel i form av stöd till forskning och teknisk utveckling behandlas inte här.

3.2. Skatter och avgifter

3.2.1. Mervärdeskatt

Tidigare var energin inte belagd med mervärdeskatt. Som ett första steg i

den stora skattereformen, som innebar en förskjutning från direkt till indirekt beskattning, infördes mervärdeskatt för energiområdet den 1 mars 1990. För närvarande utgår mervärdeskatt med 25 % av försäljningsvärdet. Den generella mervärdeskatten sänks till 22 % fr.o.m. den 1 januari 1993.

Mervärdeskatten belastar i princip enbart den slutliga konsumenten. Den fyller en rent fiskal funktion och syftar inte till att påverka valet av bränsle. I det följande behandlas därför inte mervärdeskatten.

3.2.2. Punktskatter

Utöver mervärdebeskattning sker punktbeskattning av olika energislag. Punktskatterna på energi är följande: allmän energiskatt på bränslen och el, koldioxidskatt, bensinskatt, miljöskatt på inrikesflyget, vattenkraftskatt, kärnkraftskatt och svavelskatt. Därtill kommer en kväveoxidavgift, som till skillnad från punktskatterna inte tillför staten inkomster. I det följande berör vi endast de skatter som påverkar el- och värmemarknaden. Punktskatterna på bränslen, som tas ut med ett visst belopp per enhet, är differentierade i avsikt att bl.a. styra bränslevalet. Tidigare var syftet att stimulera till energihushållning samt en övergång från olja till andra bränslen. Under senare år har bränslenas miljöeffekter alltmer blivit utgångspunkten vid bestämningen av skattesatserna. Omläggningen av energibeskattningen år 1991 gavs en i hög grad miljöpolitisk inriktning. När det gäller tolkningen av lagen om allmän energiskatt och lagen om koldioxidskatt meddelar Riksskatteverket (RSV) särskilda rekommendation- er angående tillämpning och verkställighet av lagarna. I dessa rekommenda- tioner gör RSV även uttalanden och beskriver rättsläget i tolkningsfrågor. Allmän energiskatt infördes år 1957. Enligt lagen (1957:262) om allmän energiskatt gäller skatteplikt för dels elkraft, dels fossila bränslen. Allmän energiskatt tas inte ut för biobränslen, avfall och torv. Den allmänna energiskatten på elkraft är för närvarande för hushåll 7,2 öre/kWh (i vissa kommuner i norra Sverige 2,2 öre/kWh) och för industri

5 öre/kWh. Med industri jämställer man även el-, vatten-, värme- och gasförsörjning.

Den allmänna energiskatten på fossila bränslen halverades i samband med införandet av koldioxidskatten den 1 januari 1991. Skatten är för olja 540 kr/m3, för kol 230 kr/ton, för naturgas 175 kr/ 1 000 m3 och för gasol 105 kr/ton.

Bränslen för elproduktion är till följd av gällande bestämmelser om avdragsrätt i huvudsak befriade från allmän energiskatt (se avsnitt 3.2.3).

Den 1 januari 1993 slopas den allmänna energiskatten på bränslen och elektrisk kraft för industrin (SNI 2 och 3). I samband därmed inleds avvecklingen av gällande system för nedsättning av den energiintensiva industrins energiskatter (se avsnitt 3.2.6). Under åren 1993—1994 gäller övergångsvis en särskild rätt till nedsättning.

Den allmänna energiskatten på elektrisk kraft höjs vid samma tidpunkt med 1,3 öre/kWh för andra förbrukare än industri och växthusnäring. Därmed blir skatten 8,5 öre/kWh och för förbrukning inom el-, gas-, vatten— eller värmeförsörjning (SNI 4) 6,3 öre/kWh. I vissa kommuner i norra Sverige gäller en lägre skattesats (3,5 öre/kWh i båda fallen).

Den 1 januari 1991 infördes koldioxidskatt. Enligt lagen (l990:582) om koldioxidskatt tas denna skatt ut på oljeprodukter, kol, naturgas och gasol, dvs. fossila bränslen som vid förbränning leder till en nettoökning av koldioxid i atmosfären. Skattesatserna har beräknats på grundval av bränslenas genomsnittliga kolinnehåll i stället för på utsläppen. För närvarande finns det nämligen ingen ekonomiskt rimlig möjlighet att avskilja koldioxid från rökgaserna och t.ex. deponera den.

Koldioxidskatten omfattar inte biobränslen, avfall och torv. Biobränslen avger visserligen koldioxid vid förbränningen men anses inte ge något nettotillskott av koldioxid till atmosfären under förutsättning att man inte tar ut mer biomassa än vad som motsvarar tillväxten. Även torv och avfall är, av skäl som nyss har framgått (se kapitel 1), befriade från koldioxid- skatt.

De avdragsregler som gäller för den allmänna energiskatten omfattar

också i stort sett koldioxidskatten. Av detta följer att bränslen för elproduktion är befriade från koldioxidskatt i samma utsträckning som från allmän energiskatt både vid kondensproduktion och samtidig produktion av värme och el i en kraftvärmeanläggning.

Koldioxidskatten för fossila bränslen sattes vid införandet år 1991 så att den skulle motsvara 25 öre/kg utsläppt koldioxid från respektive bränsle. Detta resulterade i skattesatser för oljeprodukter på 720 kr/m3, kol på 620 kr/ton, naturgas på 535 kr/ 1 000 m3 och gasol på 750 kr/ton.

Från den 1 januari 1993 höjs koldioxidskatten från motsvarande 25 öre/kg till 32 öre/kg utsläppt koldioxid för övriga förbrukare än industrin (SNI 2 och 3). Samtidigt sänks koldioxidskatten för industrin till en fjärdedel av den allmänna nivån, dvs. till motsvarande 8 öre/kg. För växthusnäringen gäller speciella övergångsbestämmelser.

Skatteomläggningen innebär att energiskatterna för industrin, som för närvarande uppgår till ca 5 miljarder kronor om året, sänks med ca 3,4 miljarder kronor.

Energi- och koldioxidskatterna på fossila bränslen efter skatteom- läggningen den 1 januari 1993 redovisas i tabell 3:1.

&

Tabell 3:1 Energi- och koldioxidskatt på fossila bränslen för

industrin och övriga förbrukare fr.o.m. 1 januari 1993

Energiskatt CO,-skatt Summa (öre/kWh)

Industri

Olja E05 0 230 230 (2,1) (kr/m3)

Kol (kr/ton) 0 200 200 (2,7) Naturgas 0 170 170 (1,6) (kr/ 1 000 m3)

Gasol O 240 240 (1 ,9) (kr/ton)

Övriga

Olja E05 540 920 1 460 (13,6) (kr/m3)

Kol (kr/ton) 230 800 1 030 (13,7) Naturgas 175 680 855 (7,9) (kr/l 000 m3)

Gasol 105 960 1 065 (8,3) (kr/ton)

Svavelskatt utgår sedan den 1 januari 1991. Enligt lagen (1990:587) om svavelskatt uppgår skatten till 30 kr/kg svavel i kol- och torvbränsle. För olja är skatten 27 kr/m3 för varje tiondels viktprocent svavel i oljan. För olja med en svavelhalt på högst 0,1 viktprocent svavel utgår ingen skatt. Detta innebär att svavelskatten på tjockolja kan uppgå till högst 216 kr/m3

eftersom den högsta tillåtna halten svavel i tjockolja är 0,8 viktprocent. På naturgas och gasol utgår ingen svavelskatt, beroende på den mycket låga svavelhalten i dessa bränslen. Samma gäller biobränslen.

Den 1 januari 1992 infördes en avgift på utsläpp av kväveoxider från stora förbränningsanläggningar. Avgiften är 40 kr/kg utsläpp räknat som kvävedioxid och omfattar de pannor som har en årlig energiproduktion på minst 50 GWh och en tillförd effekt av minst 10 MW. Antalet sådana pannor är 150—200.

För att produktionen i de stora pannorna inte skall missgynnas gentemot de små som inte är avgiftsskyldiga och för att stimulera till investeringar i kvävereduktion har en särskild kompensation införts. Denna utgörs av en återbetalning grundad på den nyttiggjorda energin i pannan. Nettoeffekten för pannägaren av utsläppsavgiften och återbetalningen kommer att bero på hur mycket kväveoxider hans panna släpper ut per producerad energienhet. De pannor som har en utsläppsnivå per producerad energienhet som ligger under genomsnittet kommer att få en premie. Premien betalas av av- giftsskyldiga vilkas pannor släpper ut mer än genomsnittligt. Genom detta system kommer avgiftsmedlen alltså att fördelas om mellan de avgifts- skyldiga så att ett effektivt energiutnyttjande och en hög verkningsgrad premieras.

Av det sagda följer att kväveoxidavgiften inte direkt påverkar kon- kurrensförhållandet mellan olika bränslen.

3.2.3. Avdrag för elproduktion

Det finns en rad bestämmelser om vilka avdrag som får göras för de olika punktskatterna på energiområdet. Vi skall här närmast gå in på de avdrag som rör dels elproduktion generellt, dels kraftvärmeanläggningar. Avdrag medges för allmän energiskatt och koldioxidskatt för bränsle till elproduktion. Skälet härtill är främst att el beskattas i konsumtionsledet och att man har velat undvika dubbelbeskattning. Avdragsrätten gäller för alla

typer av elproduktionsanläggningar. Svavelskatten omfattas inte av avdrags- rätten och inte heller kväveoxidavgiften.

Vid produktion av elkraft i ett kondenskraftverk får avdrag göras för energiskatter och koldioxidskatter med 95 % på det bränsle som förbrukats.

Särskilda bestämmelser gäller för kraftvärmeanläggningar. Med kraftvärmeproduktion förstås en bränslebaserad samtidig produktion av elkraft och värme där båda produkterna nyttiggörs. Produktion i kraft- värmeanläggningar förekommer dels i kommunal regi dels inom industrin i form av industriellt mottryck. Industriellt mottryck baseras på samma teknik som den som används för kommunal kraftvärmeproduktion. Skillnaden ligger i att ångan utnyttjas vid ett högre tryck och används för interna processer inom industrin i stället för att via en kondensor/värme- växlare leverera värme till ett fjärrvärmenät.

Har elproduktion skett i en kraftvärmeanläggning för industriellt mottryck och elkraften har förbrukats i egen industriell verksamhet får avdrag göras antingen för skatten på den förbrukade egenproducerade elkraften eller för skatten på det bränsle som åtgår för sådan elproduktion.

Används olika skattepliktiga bränslen samtidigt för elproduktion görs vid avdragsberäkningen en proportionering efter de energimässigt insatta kvaliteterna. Används däremot bränslen som inte är energi- och kol- dioxidskattepliktiga, t.ex. trädbränslen, torv eller avfall, samtidigt med skattepliktiga bränslen för elproduktion i en kraftvärmeanläggning anses, såvitt annat inte visas, i första hand de skattepliktiga bränslena förbrukade för elproduktion. Denna praxis har gällt sedan lång tid och har delvis sitt ursprung i mottrycksproduktionen inom skogsindustrin. Möjligheten att hänföra skattepliktiga bränslen till elproduktionen, med åtföljande rätt till avdrag av energi- och koldioxidskatt, har i viss mån påverkat bränslevalet i anläggningar där såväl beskattade som Obeskattade bränslen har kunnat användas.

Tidigare har det bränsle som använts för värmeproduktion i kraftvärme- anläggningar beskattats fullt ut. Kraftvärmeteknikens energieffektiva och därmed miljövänliga samproduktion av elenergi och nyttiggjord värme har

därmed inte fått någon särskild fördel i beskattningshänseende. Som en följd av energiöverenskommelsen (se avsnitt 2.2) ändrades reglerna den 1 juli 1991. Ändringen innebär att avdrag får göras för allmän energiskatt på det bränsle som åtgår till värmeproduktion i kraftvärmeanläggningar; det bränsle som används vid värmeproduktion belastas alltså enbart med koldioxidskatt. Avdraget får emellertid inte göras när elproduktionen är avstängd och enbart värmeproduktion pågår. Motsvarande gäller även för mottrycksanläggningar inom industrin.

Denna ändring i skattereglerna för kraftvärme- och mottrycksproduktion innebar att biobränslenas konkurrenskraft försvagades gentemot fossila bränslen. Detta anses i några fall ha lett till att kraftvärmeverk har minskat användningen av biobränslen.

Frågan har uppmärksammats av regeringen. I kompletteringspropositio- nen (prop. 1991/92:150 bil 115) anfördes att en särskild arbetsgrupp skulle tillsättas för att'belysa följderna av den ändrade kraftvärmebeskattningen och om så erfordras föreslå åtgärder som undanröjer eventuella negativa effekter. Arbetsgruppen borde även belysa biobränslenas möjligheter att i större utsträckning bli konkurrenskraftiga inom kraftvärmeområdet.

3.2.4. Den s.k. Visbydomen

I en dom den 23 april 1991 har Regeringsrätten tolkat tillämpningen av avdragsbestämmelserna i lagen om allmän energiskatt på ett sätt som kan komma att få långtgående konsekvenser för kraftvärmeanläggningars ekonomi. Målet gällde beskattningen av ett dieselkraftvärmeverk i Visby. I detta verk produceras elkraft samtidigt som värme tas till vara från avgaser, smörjolja och kylvatten. Värmen utnyttjas i ett fjärrvärmenät. Värmeenergin är av samma storlek som elenergin.

RSV ansåg att avdrag för skatt på bränsle fick göras enligt samma regler som då gällde för ett konventionellt kraftvärmeverk med ångteknik, dvs. att avdragsrätten var begränsad till bränsle för elproduktion.

Regeringsrätten gjorde emellertid den bedömningen att allt bränsle som förbrukats vid dieselkraftvärmeverket hade utnyttjats för elproduktion. Mot- iveringen till detta var att den mängd bränsle som går åt för produktion av elenergi är lika stor antingen kylningen av dieselmotorn sker genom att spillvärmen kyls bort i luften eller genom tillförsel av spillvärmen till fjärrvärmenätet.

Innebörden av Visbydomen är alltså att värmeproduktionen från ett dieselkraftvärmeverk är befriad från såväl koldioxidskatt som energiskatt. Enligt anvisningar som har utfärdats efter domen av RSV skall även andra tekniska lösningar med samma egenskaper som dieselkraftvärmeverk såsom gasturbiner och ottomotorer ges samma avdragsrätt. Övriga tekniker, som innebär att el helt eller delvis produceras i ångturbiner, ger en något mindre elproduktion när värmen utnyttjas än när värmen kyls bort. För dessa skall enligt RSV tidigare praxis gälla även fortsättningsvis. An- läggningar baserade på sådana tekniker skall alltså erlägga koldioxidskatt för den andel av bränslet som motsvarar värmeproduktionen.

Värmeverksföreningen har bestridit RSV:s tolkning av Visbydomen. Föreningen anser att även andra typer av kraftvärmeverk än de som RSV anger skall åtnjuta avdragsrätt för koldioxidskatt på bränslet till värmepro- duktionen. Vissa av föreningens medlemsverk har också agerat därefter. Flera skatteprocesser i frågan pågår.

Det kan alltså konstateras att skattelagstiftningen inom kraftvärme- området är svårtillgänglig och att rättsläget i vissa avseenden är oklart. Bland annat mot denna bakgrund har regeringen i juni 1992 beslutat att tillkalla en särskild utredare med uppgift att göra en teknisk översyn av energibeskattningen. I direktiven (dir. 1992z80) förekommer ingen uttrycklig hänvisning till Visbydomen. Det sägs dock att utredaren bör belysa möjligheterna att utan skattebortfall åstadkomma en tekniskt neutral beskattning av el- och värmeproduktion som är oberoende av vald teknisk lösning för produktionen. Utredaren skall redovisa resultatet av sitt arbete före utgången av år 1993.

3.2.5. Fjärrvärmeleveranser till industrin

Skatteomläggningen den 1 januari 1993 berör i princip inte el- och kraftvärmeproduktionen. Emellertid innebär införandet av olika skattenivåer för industrin och för andra förbrukare ett skattetekniskt problem vid beskattningen av leveranser av fjärrvärme till industrin. Ca 10 % av de kommunala energiverkens leveranser går nämligen till industriföretag, och flertalet av dessa företag får från år 1993 möjlighet till en kraftig sänkning av sina kostnader för egen värmeproduktion med fossila bränslen. Deras betalningsvilja för fjärrvärme minskar därmed i motsvarande mån.

Regeringen föreslog (prop. 1991/92:150 bil. I:5) följande lösning på problemet. För att undvika konkurrenssnedvridningar borde fjärrvärme- leveranser till industrin omfattas av den lägre skattebelastning för industrin som avsågs gälla från år 1993. Fjärrvärmeproducenterna fick därför rätt till återbetalning av skatten på den energi som under föregående kvartal åtgått för att producera den fjärrvärme som levererats till industrin. I en kommentar till den aktuella lagparagrafen förutsattes att skattebelastningen på leveranser av fjärrvärme till industrin borde beräknas på grundval av de bränslen som faktiskt använts under redovisningsperioden. Därmed skulle det inte bli möjligt att, i fall då både beskattade och Obeskattade bränslen använts, hänföra de beskattade bränslena till leveranser till industrikunder.

Denna kommentar väckte kritik från bl.a. Värmeverksföreningen och Kommunförbundet, som hävdade att sådan tillämpning av lagen skulle leda till ett avsevärt bortfall av fjärrvärmeleveranser till industrin. Detta gällde särskilt för verk med en hög andel biobränslen.

Riksdagens beslut i frågan (bet. 1991/92zFiU30) innebar att hänsyn togs till denna kritik. Beslutet blev således att fjärrvärmeproducenterna borde medges en skatteåterbäring som om fjärrvärmeleveransen till industrin hade producerats uteslutande med skattebelastade bränslen. En förutsättning skulle dock vara att användningen av fossila bränslen motsvarade minst leveransen av fjärrvärme till industrin under redovisningsperioden. Denna period borde kunna utsträckas från ett kvartal till ett kalenderår om fjärr—

värmeleverantören så önskade.

3.2.6. Nedsättning för viss industri

Enligt lagen (1974z992) om nedsättning av allmän energiskatt och koldioxidskatt får skatt som utgår på elkraft och bränsle i vissa fall sättas ned om den har förbrukats vid industriell tillverkning. En särskild nedsättning gäller för växthusnäringen.

Det finns vad gäller industrin två bestämmelser varav enbart den ena hittills har haft praktisk betydelse. Denna innebär att regeringen kan medge nedsättning av skatt för industriell tillverkning för visst företag inom den energiintensiva industrin. För industriell tillverkning vid ett sådant företag medges normalt nedsättning av den sammanlagda energiskatten för elkraft och bränsle så att den begränsas till en viss procent av de tillverkade produkternas försäljningsvärde fritt fabrik. Procentsatsen är från den 1 januari 1992 1,2 % (tidigare 1,7 %). Under år 1990 beviljades ca 100 företag nedsättning av skatten. Värdet av nedsättningen för industrin uppgick budgetåret 1990/91 till ca 900 miljoner kronor.

Enligt bestämmelserna får hela energiskatten och koldioxidskatten på elkraft, kolbränslen, gasol och naturgas beaktas vid beräkningen av nedsättningsunderlaget. För olja gäller att endast 473 kr/m3 av skatten får beaktas vid beräkningen av nedsättningen. Detta innebär att företag som är berättigade till nedsättning skall betala minst 787 kr/m3 i skatt för olja (full energi- och koldioxidskatt 1 260 kr/m3 minskat med 473 kr/m3).

Nedsättningsreglerna gäller inte för svavelskatten och heller inte för kväveoxidavgiften.

Som nyss framgått ändrades den 1 juli 1991 bestämmelserna för beskattning av bränsle som använts för kraftvärme- och mottrycksproduk- tion. De nya reglerna innebär att den allmänna energiskatten, men ej koldioxidskatten, på insatt bränsle får dras av vid sådan produktion. De företag som har egen mottrycksproduktion betalar således endast kol-

dioxidskatt (och i förekommande fall svavelskatt och kväveoxidavgift). Är företaget berättigat till nedsättning reduceras koldioxidskatten enligt reglerna för beräkning av nedsättningsunderlaget.

I tabell 3:2 redovisas industrins skatt för olja och kol.

Tabell 3:2 Industrins skatt exkl. svavelskatt för olja och kol (jan. 1992) vid värmeproduktion

Olja Kol (kr/m3) (kr/ton)

Industri utan mottryck 1 260 850 ej nedsatt skatt Industri utan mottryck 787 0 och med nedsatt skat? Industri med mottryck 720 620 ej nedsatt skatt Industri med mottryck 247. 0 och med nedsatt skatt'

' Marginell skatt när 1,2 % av försäljningsvärdet erlagts i skatt.

Tabellen visar att för företag med både industriellt mottryck och ned- sättning av skatten har skatterna begränsad styrverkan sedan 1,2 % av försäljningsvärdet erlagts i skatt; den marginella skatten för kol är 0 kr/ton och för olja 247 kr/m3. Detta förhållande är typiskt för större företag inom t.ex. massa— och pappersindustrin.

Den 1 januari 1993 inleds avvecklingen av det nuvarande systemet för nedsättning av allmän energiskatt och koldioxidskatt för den energiintensiva industrin. Under åren 1993 och 1994 gäller övergångsbestämmelser. Enligt dessa kan industrin få nedsättning av den del av koldioxidskatten som överstiger 1,2 % av försäljningsvärdet. Den yrkesmässiga växthusodlingen behåller under övergångsperioden 1993 till 1994 nuvarande skattenedsätt-

ning för bränslen medan energiskatten för el tas bort. Lagen om nedsättning av allmän energiskatt och koldioxidskatt upphör att gälla vid utgången av år 1994.

3.3. Investeringsstöd

3.3.1. Stöd till kraftvärmeproduktion med biobränslen

Som en följd av energiöverenskommelsen (se avsnitt 2.2) infördes den 1 juli 1991 ett stöd för att främja investeringari anläggningar för kraftvärme- produktion med biobränslen och för att förbättra konkurrenskraften för befintlig biobränslebaserad kraftvärme. Stödsystemet, som administreras av NUTEK, är avsett att gälla under en femårsperiod. För stödet har avsatts 1 000 miljoner kronor.

Införandet av stödet motiverades bl.a. av att biobränslen har mindre skattemässiga fördelar vid kombinerad el- och värmeproduktion i kraft- värme- och mottrycksanläggningar än vid ren värmeproduktion. Som framgår av avsnitt 3.2.3 har koldioxidskatten en mindre styrverkan för bränslevalet vid kraftvärme- och mottrycksproduktion än vid ren värme- produktion, eftersom denna skatt får dras av vid produktion av el. Ytterligare ett motiv för investeringsstödet var den ändring av reglerna för kraftvärmebeskattningen som genomfördes den 1 juli 1991. Som redan nämnts innebar ändringen att biobränslenas konkurrenskraft försämrades gentemot fossila bränslen inom denna sektor.

Investeringsstödet lämnas i form av ett bidrag på 4 000 kr/kW installerad eleffekt för investeringar i nya anläggningar för kraftvärmeproduktion med biobränslen. Bidrag lämnas även för ombyggnad av befintliga värmeverk och fossilbränslebaserade kraftvärmeverk till anläggningar för kraftvärme- produktion med biobränslen. Bidrag lämnas i sådana fall med 25 % av investeringskostnaden för ombyggnaden. Bidraget får dock inte överstiga

4 000 kr/kW installerad eleffekt.

För att säkerställa en fortsatt användning av biobränslen i befintliga an- läggningar för kraftvärme kan stöd lämnas i form av ett engångsbidrag på 1 000 kr/kW installerad eleffekt. Tidigare erhållet statligt stöd skall räknas av. Anläggningen skall ha beställts under perioden den 1 januari 1985 — den 30 juni 1990. En förutsättning är vidare att anläggningsägaren förbinder sig att under minst fem år ha en faktisk användning av bio— bränslen på minst 85 % av den totala bränsleförbrukningen i pannan. Samma villkor ställs i regel också vid investeringsbidrag.

I början av september 1992 har 59 ansökningar om bidrag från detta stöd kommit in till NUTEK. Ansökningarna uppgår sammanlagt till 1 031 miljoner kronor. Ay dessa ansökningar, som avser anläggningar med sammanlagt 400 MW eleffekt, är vid samma tidpunkt 25 beviljade. Beviljade bidrag uppgår till 391 miljoner kronor.

3.3.2. Jordbrukspolitiska stöd

För att ge stimulans till en snabb och varaktig omställning av åkermark till annan produktion än livsmedel har riksdagen beslutat om ett omställnings- stöd. Stödet utgår bl.a. för sådan areal som under omställningsperioden (1 juli 1991—30 juni 1996) överförs till annan varaktig användning än livsmedelsproduktion.

I villkoren för omställningsstödet ingår bl.a. krav på begränsning av odlingen av prisreglerade grödor (t.ex. vete, råg, korn), krav på särskilda omställningsåtgärder, villkor om markens utnyttjande och skötsel till dess att omställningen genomförts och krav på hänsyn till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen vid genomförandet.

Stödet kan sökas under tre år och utgår i genomsnitt med 9 000, 6 000 och 4 000 kr/ha för åren 1991/92, 1992/93 respektive 1993/94.

För att ytterligare stimulera till en varaktig övergång till annan produktion än livsmedel har riksdagen även beslutat om ett anläggnings-

stöd. Stödet lämnas för anläggning av lövskog, energiskog och våtmarker. Stödet är ett bidrag och betalas ut först sedan anläggningen har utförts och godkänts. För anläggning av energiskog utgår stöd med 10 000 kr/ha. Ansökan om anläggningsstöd kan ske fram till den 30 juni 1995. Den disponibla ramen för anläggningsstöd är med inkomna ansökningar fulltecknad.

3.3.3. Nytt stöd till förnybar energi m.m.

Enligt uppgift i kompletteringspropositionen (prop. 1991/92:150) skapades i samband med omläggningen av energibeskattningen ett budgetmässigt utrymme av 500 miljoner kronor. Detta utrymme avsattes för satsningar på förnybar energi och hushållning. Sådana satsningar angavs som viktiga inslag i klimatstrategin. Det anfördes att medlen skulle användas bl.a. för att genomföra ytterligare åtgärder för att stärka biobränslenas konkurrens- kraft. Även vissa miljöåtgärder och åtgärder för att förbättra kärnkrafts- säkerheten i Östersjöområdet avsågs kunna finansieras ur den angivna medelsramen.

Regeringen väntas komma att lägga fram förslag till riksdagen om än- vändningen av medlen hösten 1992.

3.4. Administrativa styrmedel

3.4.1. Kommunal energiplanering

Enligt lagen om kommunal energiplanering (1977z439) skall kommunerna fortsättningsvis i sin planering främja hushållning med energi samt verka för en säker och tillräcklig energitillförsel. Kommunerna är också skyldiga att ha en aktuell plan för tillförsel, distribution och användning av energi

i kommunen. Till, denna plan skall upprättas miljökonsekvensbeskrivningar som möjliggör en samlad bedömning av den inverkan verksamheten har på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser.

NUTEK skall bistå kommunerna i planeringsarbetet. Verket har till uppgift också att följa, analysera och utveckla den kommunala energi-

planeringen.

3.4.2. Miljöskyddslagstiftningen

Den direkta regleringen av miljöstörningar från anläggningar för energi- produktion sker främst genom miljöskyddslagstiftningen.

Miljöskyddslagen (1969:387) och miljöskyddsförordningen (1989z364) är de författningar som har störst betydelse för begränsningen av miljöfar- liga utsläpp från produktionsanläggningar i energisystemet. Tillstånd enligt miljöskyddslagen meddelas av länstyrelsen eller, för anläggningar med en tillförd effekt överstigande 200 MW, Koncessionsnämnden för miljöskydd. I tillstånden fastställs för varje anläggning gräns- eller riktvärden för vissa miljöfarliga utsläpp. På energiproduktionsområdet krävs tillstånd bl.a. för anläggningar för förgasning eller förbränning med en tillförd effekt överstigande 10 MW. För mindre anläggningar föreligger endast an- mälningsplikt till kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd. För in- dustriella verksamheter prövar man dock även sådana mindre anläggningar i samband med prövningen enligt miljöskyddslagen av den industriella verksamheten.

Ett tillstånd enligt miljöskyddslagen kan omprövas under vissa för- utsättningar. Givna villkor kan härigenom ändras eller upphävas. Nya villkor kan även meddelas. Möjligheterna till omprövning har utvidgats fr.o.m. den 1 juli 1989. En fortlöpande omprövning sker av äldre tillstånd främst inom industrin, vanligen vart tionde år.

Det pågår för närvarande ett omfattande arbete med miljöskyddslagstift— ningen. En särskild kommitté (dir. 198932, 199154) har tillsatts med

uppgift att utreda hur de olika lagar som gäller miljöskydd skall kunna bli effektivare i arbetet för en bättre miljö. Lagarna skall samordnas och där- igenom bli lättare att överblicka och tillämpa. Kommittén skall presentera förslag till hur skärpta miljökrav skall återspeglas i lagstiftningen samt lägga fram förslag till miljöbalk. Uppdraget skall redovisas senast den 1 april 1993.

När det gäller utsläppsnivåer finns det tvingande regler för svavel- utsläpp. Dessa regleras i lagen (1976:1054) och förordningen (l976:1055) om svavelhaltigt bränsle. För närvarande gäller att svavelutsläpp vid förbränning inte får överstiga 0,19 gram per megajoule tillfört bränsle som årsmedelvärde. För nya koleldade anläggningar gäller gränsvärdet 0,05 gram/megajoule. En succesiv skärpning av utsläppskraven för svavel kommer att genomföras under perioden 1993—1997. I förordningen finns dessutom bestämmelser om högsta tillåtna svavelhalt i eldningsolja och dieselolja.

Riksdagen har vid flera tillfällen beslutat om riktlinjer för de utsläpp av kväveoxider som kan tillåtas. Riktlinjerna är formellt inte bindande vid tillståndsprövningen enligt miljöskyddslagen. Strängare eller lindrigare krav kan tillämpas om det i enskilda fall finns tekniska, ekonomiska eller andra skäl för avvikelser. Det som sägs i riktlinjerna om framtida skärpningar av kraven kan dock antas vara styrande för valet av teknik m.m. i kommande investeringar.

3.4.3. Fastbränslelagen

Lagen (1981:599) om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle, fastbränslelagen, utgjorde ett led i programmet för att ersätta olja. Enligt lagen skall en eldningsanläggning som inte är tillfällig uppföras eller installeras så att den kan eldas med fast bränsle och därefter bibehållas i sådant utförande så länge den är i bruk. År 1984 infördes i fastbränslelagen en energipolitisk prövning av nytillkommande koleldade anläggningar.

Syftet härmed var att koleldade anläggningar skall uppföras endast när det inte är tekniskt och ekonomiskt rimligt att använda inhemska bränslen.

Dåvarande Statens energiverk gjorde år 1991 en utvärdering av fast- bränslelagstiftningen. En slutsats av utvärderingen var att de delar av fastbränslelagen som syftar till oljeersättning har spelat ut sin roll och kan ersättas. De delar av fastbränslelagen som omfattar beredskap mot bränslekriser borde emellertid ses över och kompletteras så att de blir lättare att förstå och tillämpa.

Flertalet remissinstanser instämde i stort i energiverkets slutsatser. Något förslag i frågan har ännu inte lagts fram av regeringen.

3.4.4. Naturresurslagen

För industriella och andra verksamheter av väsentlig betydelse för hushållningen med landets samlade mark- och vattentillgångar krävs lokaliseringstillstånd enligt lagen (1987: 12) om hushållning med naturresur- ser m.m., naturresurslagen (NRL). Bestämmelserna i denna lag tar sikte på att marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt skall användas så att en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning främjas.

Enligt 4 kap. NRL gäller att förbränningsanläggningar med en tillförd effekt av minst 200 MW inte får uppföras utan tillstånd av regeringen. Tidigare gällde tillståndsplikten endast anläggningar som använde fossilt bränsle. Från den 1 juli 1990 har tillståndsplikten utvidgats till att avse även anläggningar för andra bränslen. Bakgrunden härtill var att en omläggning av energiförsörjningen med avveckling av kärnkraften bedömdes kräva storskaliga energianläggningar med andra typer av bränslen än fossila bränslen.

Enligt 5 kap. NRL skall en tillståndsansökan för en anläggning eller åtgärd enligt 4 kap. också innehålla en miljökonsekvensbeskrivning. Denna beskrivning skall möjliggöra en samlad bedömning av en planerad

anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurserna.

3.4.5. Träfiberlagen

Lagen (1987:588) och förordningen (1987z589) om träfiberråvara trädde i kraft år 1987 och ersatte bestämmelser om hushållning med träfiberråvara i dåvarande byggnadslagen. Lagen syftade till att motverka brister inom skogsindustrins råvaruförsörjning. Enligt lagen krävdes särskilt tillstånd för eldningsanläggning eller anläggning för framställning av trädbränsle om användningen av träfiberråvara uppgick till minst 10 000 m3 fast mått per år.

Riksdagen beslutade under hösten 1991 att träfiberlagen skulle upphöra att gälla med utgången av året, dock att den del av lagen som avsåg kutterspån och sågspån skulle gälla till och med den 30 juni 1993 (prop. 1990/91:183, bet. 1991/92:NU6).

Motiveringen för beslutet om avveckling av träfiberlagen var att virkesförrådet i våra skogar ökar och att tillväxten är långt större än avverkningen. Någon risk för råvarubrist för skogsindustrin ansågs inte föreligga. Som skäl till att övergångsvis behålla träfiberprövningen för spån för eldningsändamål angavs de effekter som utvecklingen på biobränsle- marknaden skulle kunna få för träskiveindustrins råvaruförsörjning.

3.4.6. Renhållningslagen

Bestämmelser av betydelse för avfallshanteringen finns främst i ren- hållningslagen, RL (1979z596). Lagen anger bl.a. att avfallshantering skall ske på ett sådant sätt att åtgärder som underlättar återanvändning och återvinning av avfallet främjas. I RL finns därför särskilda bestämmelser

som rör källsortering. Kommunerna har sålunda möjlighet att föreskriva om källsortering. Ett syfte med detta är att man vill uppnå ökad återvinning och förbättrad avfallshantering. Enligt gällande riktlinjer bör förbränning och deponering av osorterat avfall i allt väsentligt ha upphört vid utgången av år 1993 (se avsnitt 1.3.5).

Inom Statens naturvårdsverk (SNV) pågår för närvarande ett arbete med att utarbeta allmänna råd om källsortering. I detta sammanhang kommer SNV att redovisa vilka avfallsfraktioner som bedöms lämpliga att behandla

genom förbränning.

4. Den nuvarande marknaden

4.1 översikt

I detta kapitel beskrivs dagens marknad för bioenergi. Däri innefattas såväl biobränslen inklusive avlutar som torv och visst sorterat avfall.

Kapitlet baseras i huvudsak på NUTEK:s rapporter Energigrödor -92 Biobränsle från jordbruket (R 1992122), Trädbränsle -92 Biobränsle från skogsbruket (R l992:23), Avfall -92 Bränsle från hushålls- och industriavfall (R 1992231) samt rapporten Torv 1991 — Tillgångar, användning och miljöeffekter av SCB och NUTEK. Även rapporten Biobränsle från jord och skog värdering i ett marknadsperspektiv (Aktuellt från lantbruksuniversitetet 405/406,1992) av Åke Axenbom m.fl. har utgjort underlag för detta kapitel.

Det statistiska underlaget i detta kapitel utgörs av Statistiska centralbyråns (SCB) bränslestatistik (E 31) där inte annat anges.

Den i bränslestatistiken redovisade användningen av biobränslen, avfall och torv uppgick till 59,2 TWh bränsle år 1991. Detta är en ökning med 3,4 TWh sedan år 1990. Därtill kommer användningen av biobränslen i form av ved m.m. för uppvärmning av småhus. Denna användning, som inte omfattas av vårt uppdrag (se avsnitt 1.3.2), beräknas uppgå till 10—12 TWh om året. Den totala användningen av bioenergi kan därmed anges till ca 70 TWh, vilket är ca 14_ % av den totala energitillförseln.

I tabell 4:1 anges den i bränslestatistiken redovisade användningen av bioenergi med fördelning på bränsleslag och användarkategorier. I kolumnen för avlutar ingår även små mängder tall- och beckolja.

Tabell 4:1 Användning av bioenergi i Sverige 1991, exkl. användning för uppvärmning i småhus (TWh)

Träd- Avlutar Torv Avfall Totalt bränslen

Skogs- 15,4 28,4 0,1 0 43,9 industri

Övrig in- 0,3 0,3 - - 0,6 dustri

El- och 6,0 1,0 3,4 4,3 14,7 värmeverk

samt ind.

mottryck

Totalt 21,7 29,7 3,5 4,3 59,2 Källa: SCB

Marknaden för bioenergi är inte en enda marknad utan flera separata marknader. Detta beror på att olika användarkategorier har skilda behov och önskemål, att konkurrensförhållandet mellan bränslen varierar med anläggningens storlek och utformning osv. Kännetecknande för denna marknad är vidare att endast en liten del av det bränsle som produceras och används är föremål för någon form av handel. Av den totala användningen av trädbränslen och avlutar på ca 51 TWh utgör 45 TWh intern användning inom skogsindustrin.

Biobränslen och torv har hittills använts framför allt lokalt i nära anslutning till produktionen, vilket beror på att de är skrymmande och därför dyra att transportera längre sträckor. Under senare tid har dock relativt långväga transporter blivit vanligare. Det sker t.ex. regelbundna transporter av torv med järnväg från Sveg till Uppsala.

Den offentliga statistiken anger förbrukningen av bioenergi (inhemska bränslen) i ton oljeekvivalent (toe). Vi använder genomgående miljarder kilowattimmar, TWh; förhållandet är 1 TWh = 86 000 toe.

Sedan några år tillbaka redovisar SCB (numera SCB och NUTEK gemensamt) en samlad statistik över torv, som omfattar såväl produktions— som användningsledet. För närvarande övervägs inom SCB möjligheterna att etablera en motsvarande statistik över biobränslen. Enligt en förstudie i februari år 1992 gäller bristerna i dagens statistik i första hand tillgångs- och produktionssidan. På användningssidan eftersträvas en mer detaljerad fördelning på olika slag av biobränslen än vad som anges i dagens bränslestatistik. Vidare finns enligt studien behov också av statistik över miljöeffekter.

Förslag om en biobränslestatistik i enlighet med förstudien ingår i det statistikprogram för treårsperioden 1993/94—1995/96 som SCB har överlämnat till regeringen.

4.2 Produktion

4.2. 1 Skogens bränslen

De bränslen som produceras i anslutning till skogsbruk och Skogsindustri är skogsbränslen och avlutar.

I den offentliga statistiken redovisas inte skogsbränslen särskilt utan SCB använder i stället det något vidare begreppet trädbränslen. Detta innefattar även trädbränsle som haft annan användning, t.ex. som rivningsvirke. Sådant återvunnet trädbränsle har dock en liten omfattning, varför de skilda definitionerna saknar praktisk betydelse.

Produktion av skogsbränslen sker i huvudsak enligt följande metoder:

* Flisning eller krossning av vedspill och bark vid Skogsindustri

* Flisning av avverkningsrester eller virke utan industriell användning med mobila flisaggregat i skogen, vid bilväg eller terminal

* Integrerat uttag av industrived och skogsbränsle i form av okvistade träddelar med följande upparbetning och flisning vid terminal eller renseri i anslutning till värmeverk eller industri

* Produktion av förädlade skogsbränslen såsom briketter, pelletar och träpulver

* Uttag av stamvirke för husbehovseldning

Produktionen av avlutar är i princip proportionell mot tillverkningen av pappersmassa med kemiska metoder. Användningen sker i direkt anslutning

till produktionen.

Skogsindustriell produktion

Vid Skogsindustriell produktion levereras rundveden obarkad till massafab- riker eller sågverk där den barkas. Barkandelen varierar med trädslag och ålder men utgör i genomsnitt ca 10 volymprocent av den totala stockvoly- men. Den övervägande delen av den producerade barken, ca 90 %, används som bränsle.

I sågverken tillkommer dessutom biprodukter i form av spån eller flis. Sågverksflisen utgör ca 35 % av den barkade sågtimmervolymen. Den barkade sågtimmervolymen uppgick år 1991 till ca 23 miljoner m3fub (fast under bark). Den helt dominerande andelen sågverksflis, ca 96 %, går till industriell användning, främst inom massaindustrin. Endast ca 4 % av flisen används för bränsleändamål. Sågspånsproduktionen utgör ca 9 % av

barkad sågtimmervolym. Av denna volym går för närvarande ca 55 % till industriell användning medan ca 40 % används för bränsleändamål.

I sågverksindustrin används totalt sett ca 15 % av den totala stockvoly- men för bränsleändamål, medan motsvarande siffra för massaindustrin är ca 10 % (exklusive avlutar).

Produktion i skog eller vid terminal

De dominerande metoderna för uttag av bränsle ur skogen är flisning av trädrester på hygget efter ordinarie slutavverkning med hjälp av flisskörda— re eller integrerat uttag av industrived och skogsbränsle i form av träddelar från tidiga gallringar. För närvarande finns det ett 20-tal fasta anläggningar för okvistade träddelar. Dessa är vanligtvis belägna i anslutning till värmeverk eller skogsindustrier. De fasta anläggningarna är koncentrerade till norra Sverige där medeldiametern vid avverkning ofta är lägre och bunthantering därför mer lönsam.

Produktion av förädlade skogsbränslen

Genom förädling möjliggörs en mer rationell och billig hantering och förbränning av skogsbränsle. Till de förädlade bränslena räknas briketter, pelletar och träpulver.

För brikettillverkning används spån, bark, flis och trädrester. Små tillverkare utan tillgång till egna torkar använder främst kutterspån. Vid tillverkningen sönderdelas råvaran genom krossning och torkas därefter till en fukthalt på ca 10 %. Det finfördelade bränslet pressas ihop under högt tryck till runda eller fyrkantiga briketter. Briketternas effektiva värmevärde är ca 4,7 MWh/ton (motsvarande 5,2 MWh/ton torrsubstans) vilket kan jämföras med flis med en fukthalt på 50 % som har ett effektivt värmevär- de på ungefär 2,4 MWh/ton (motsvarande 4,8 MWh/ton torrsubstans).

Träpelletar tillverkas i stort sett som briketter. Det effektiva värmevärdet motsvarar det för briketter.

Råvaran till träpulver utgörs av flisade avverkningsrester samt bipro— dukter från industrin. Träpulver tillverkas genom att flisen grovmals och torkas ned till en fukthalt omkring 3—4 %. Därefter finfördelas och siktas råvaran. Det effektiva värmevärdet för träpulver är ca 5,2 MWh/ton (motsvarande ca 5,4 MWh/ton torrsubstans).

Leverantörer av skogsbränslen

I dag finns ett 50-tal leverantörer av skogsbränslen geografiskt väl utspridda. De har vanligtvis skogsbränslen som en sidoverksamhet. Leverantörerna kan grupperas enligt följande:

* Skogsförvaltande företag med biobränslen som en marginell produkt. Exempel på denna kategori är Domän och Skogssäll- skapet.

* Skogsindustriföretag med biobränslehantering både i eget och

andras skogsinnehav. Hanteringen bedrivs marginellt med en stor andel leverans till egen industri. I södra Sverige finns Öst- och Västbränslen. Längre norrut agerar framför allt de integre- rade skogsbolagen Stora, SCA och ASSI.

* Skogsägarföreningar med en varierande aktivitet på skogs- bränsleområdet. Störst är Södra Skogsägarna som genom sitt dotterbolag Södra Skogsenergi bedriver produktion, förädling och marknadsföring av skogsbränslen. Andra aktörer är t.ex. Trädbränsle Väst, Vänerbränsle, Mellanskog och Mälarbränsle.

* Sågverksföreningar med försäljning av biprodukter från sågverken som huvuduppgift. Störst i denna grupp är SÅBI.

* Entreprenörer med biobränslen som huvudsaklig verksamhet. Exempel på denna kategori är Fastbränsle i Uppsala och Svensk Energiflis i Trollhättan.

* Torvhanterande företag med trädbränsle som komplement, t.ex. Härjedalens Mineral och Råsjö Torv.

Till dessa grupper kommer de skogsbränsleförädlande företagen. Dessa företag är i vissa fall fristående och fungerar då både som köpare av råvara och säljare av produkter. I andra fall ägs de av industrier som försörjer dem med råvara. Exempel på förädlande företag är Svensk Brikettenergi samt Pulverbränsle Sverige; det senare har nyligen förvärvats av Södra Skogsenergi. Svensk Brikettenergi producerar även hetvatten vid egna briketteldade fjärrvärmeverk för leverans till kommuner m.fl.

Avlutar

Avlutar ingår som en del i kemikaliecykeln vid framställning av kemisk pappersmassa.

Lutarnas energiinnehåll kan beskrivas på olika sätt. Vanligen jämförs lutarnas energiinnehåll med energiinnehållet i den eldningsolja som skulle gått åt för den värmeproduktion som nu sker med lutar. Totala pro- duktionen av lutar beräknad på detta sätt motsvarade 29,7 TWh år 1991.

4.2.2 Jordbrukets bränslen

Energiskog, halm för förbränning och energigrödor produceras endast i begränsad omfattning i dag. Användningen av dessa bränslen redovisas inte särskilt i SCB:s statistik.

Energiskog är snabbväxande träd av i första hand olika arter av pil (salix) som odlas på åkermark. Försöksodling med energiskog har bedrivits i Sverige i ca 10 år. I dag finns ca 6 200 ha odlad energiskog i landet. Härav planterades 2 000 ha under år 1991 och drygt 2 000 under år 1992. Ytterligare 4 000 ha väntas bli planterat under år 1993. Od— lingarna finns framför allt i Skåne, Småland, Östergötland och Mälardalen.

Under år 1991 skördades endast ca 40 ha salix i kommersiellt syfte. Inom några år kommer den skördade arealen att öka betydligt eftersom skörden kan ske redan tre år efter planteringen. Tekniken för odling och skörd beskrivs i avsnitt 8.1.2.

Energiskogsodlingarna kommer att vara koncentrerade till jordbruksbyg- derna i södra och mellersta Sverige. Detta beror på att energiskog kräver en lång vegetationsperiod.

Den ved som produceras från salixodlingarna är ur bränslesynpunkt jämförbar med skogsbränsle och hanteras liksom denna mestadels som flis. Salixbränsle kan dock oftast hanteras mer rationellt i skördeledet än skogsbränsle i form av avverkningsrester eftersom det finns fler ton per hektar. Dessutom har åkermark som regel bättre tillgänglighet än skogs- mark.

Lantbrukarna som odlar energiskogen har möjlighet att träffa avtal med någon av de lantbrukskooperativa organisationerna Agrobränsle, Värmlands Lantmän, VL (Västsvenska Lantmännen) Energi eller Skånska Lantmännen. I avtalen garanteras avsättning för energiskogen men utan att priset anges.

Lantbrukskooperationens lantmanna— och Skogsägarföreningar har bildat särskilda dotterbolag som ombesörjer skörd och distribution av energi-

skogsflis i samma organisation som skogsflis. i Mellansverige finns t.ex. Mälarbränsle och i Västsverige finns Trädbränsle Väst. I Skåne pågår diskussioner om att bilda ett liknande bolag. Bolagen skriver kontrakt med lantbrukarna för att trygga deras avsättning. Bolagen levererar även skogsflis till värmeverken.

På vissa håll har lantbrukarna själva bildat organisationer för skörd, distribution och eldning av energiskogsflis. I Kolbäck har t.ex. tjugo lantbrukare bildat ett aktiebolag Farmarenergi i Kolbäck. Bolaget har byggt ett värmeverk för leverans av hetvatten till kommunen.

Halm är en biprodukt till spannmålsodlingen och kan eldas antingen i oförädlad form eller som halmbriketter.

Halm tas till vara för energiändamål i blygsam omfattning. Under år 1991 levererades 7 000 ton som bränsle till två värmeverk i Skåne. Detta motsvarar ett värmevärde på 0,03 TWh. Till detta kommer en beräknad användning av ca 0,3 TWh i gårdspannor.

I slutet av 1970-talet och början av 1980—talet anlades ett stort antal mindre förbränningsanläggningar för halm. Tekniken visade sig dock bristfällig och intresset för halm minskade markant efter oljeprisfallet år 1986. Sedan tekniken för halmförbränning nu förbättrats har intresset för halm som bränsle åter ökat.

Skördeperioden för halm mellan skördtröskning och höstbruk är kort vilket begränsar möjligheterna att bärga stora mängder. Dessutom är detta en arbetsintensiv period för lantbrukarna. En möjlig lösning är då att entreprenörer utför arbetet. I Svalöv ombesörjer t.ex. ett företag allt från bärgning av halmen till leverans av fjärrvärme.

Produktion av energigräs som bränsle är under utveckling i olika forskningsprojekt. Det finns i dag ingen etablerad marknad för dessa bränslen.

Med energigräs menas oftast ett högavkastande grässlag som skördas för förbränning. Det gräs som anses som mest lovande som energigräs är rörflen, vilket kan odlas i hela landet. Hittills har odlingen av energigräs varit mest intressant i Norrland, där förutsättningarna för odling av

energiskog är dåliga. En viss kvantitet energigräs kan finnas på marknaden är 1992. Spannmål har eldats på försök i olika typer av pannor. Spannmål har ungefär samma värmevärde per kg torrsubstans som ved och halm. Spannmålskärnan kan betraktas som en minipellett. Spannmål som malts till mjöl kan användas som pulverbränsle.

4.2.3 Torv

Under år 1991 producerades totalt 2,6 miljoner m3s (kubikmeter stjälpt mått) energitorv i Sverige fördelat på 1,5 miljoner m3s stycketorv och 1,1 miljoner m3s frästorv. Detta motsvarar en energimängd på 2,4 TWh.

Produktionen år 1991 var ungefär 25 % lägre än produktionen under år 1990. Anledningen till denna minskning var dels vädret torvproduktion är helt beroende av att torkningsförhållandena är goda dels att det från föregående säsong fanns stora överlager.

Torvmarkerna är fördelade så att ungefär 15 % av arealen finns i vardera Götaland och Svealand. Resterande 70 % återfinns i Norrland där dock torvlagren normalt är grundare än i södra Sverige. Torvproduktionen sker framförallt i nedre Norrland.

Torvbrytning inleds med att ett företag erhåller en undersöknings- koncession och undersöker torvmarken. Om företaget finner att torven är brytvärd ansöks om bearbetningskoncession.

Övervägande delen av Sveriges torvproducenter är medlemmar i Svenska Torvproducentföreningen. De flesta torvproducenter är små eller medel- stora. För säsongen 1991 redovisade ett företag, Härjedalens Mineral, en produktion på över 1 miljon m3s torv.

Förädling förekommer endast vid Härjedalens Mineral i Sveg. Där produceras torv på egna mossar och torven torkas till låg fukthalt och pressas till briketter. Briketterna används huvudsakligen i Uppsala Energis anläggning dit briketterna forslas med tåg. Årsproduktionen av briketter vid

Härjedalens Mineral ligger på ca 300 000 ton, med ett värmevärde av 5 MWh/ton.

Ägarförhållandena varierar mellan helt privata företag och företag med olika grad av kommunalt ägande.

År 1991 importerade Sverige ca 58 000 ton torv, vilket innebär en fördubbling jämfört med år 1990. Importen är huvudsakligen energitorv. Den övervägande delen har hittills kommit från Finland, men åren 1990 och 1991 har Storbritannien blivit det största leverantörslandet. Det har också förekommit import av mer tillfällig karaktär från andra länder.

4.2.4 Avfall

I Sverige har den årligen producerade mängden avfall varit ungefär densamma under den senaste 15-årsperioden. Detta beror på en ökad återvinning av olika material genom hushållens medverkan och en ökad medvetenhet inom industrin om betydelsen av intern återvinning, pro- duktion av återvinningsbara produkter samt introduktion av avfallssnål teknik i tillverkningsprocessen.

Mängden hushållsavfall uppgick i mitten av 1970-talet till ca 2,5 miljoner ton om året. Någon nämnvärd återvinning av olika material skedde då inte. År 1990 producerades ca 2,7 miljoner ton hushållsavfall. Utan återvinning och återanvändning skulle avfallet år 1990 ha uppgått till ca 3,2 miljoner ton. Beroende på sociala förhållanden, boendestruktur, geografisk belägenhet m.m. varierar mängderna mellan 150—450 kg per invånare och år. Genomsnittet är 322 kg per invånare och år. Av hushållsavfallet förbränns 55 %.

I ett kilo hushållsavfall finns i genomsnitt en energimängd som motsvarar 2,8 kWh.

Mängden industriavfall, då avses det icke branschspecifika industriavfall som tas om hand av kommunerna, är betydligt svårare att fastställa. Mängduppgifterna varierar mellan 2 och 4,5 miljoner ton om året,

beroende bl.a. på vad som ingår i definitionen av industriavfall. Kunskapen om sammansättningen är mycket dålig. Grovt räknat är 1—3 miljoner ton brännbart material. Trots detta deponeras den övervägande delen av industriavfallet i dag ca 80 %.

Den brännbara delen av industriavfallet, vilken alltså beräknas utgöra omkring hälften av den totala mängden, har ett högre energiinnehåll än hushållsavfallet. Man räknar här med ett energivärde på ca 4,2 MWh/ton.

För närvarande hämtas drygt hälften av det svenska hushållsavfallet av kommunala organisationer i egen regi, medan den andra hälften hämtas av entreprenörer. Av landets 286 kommuner bedriver ett nittiotal verksamhet i egen regi. Ofta är det de största kommunerna som själva sköter in- samlingen. Industriavfall och miljöfarligt avfall hämtas vanligen av entreprenörer.

Hushållsavfallet sorteras i större eller mindre omfattning direkt i hushållen. En stor mängd glas och tidningar insamlas separat för att kunna återvinnas. Lokalt finns även en mer långtgående sortering av hushållsav- fallet i olika fraktioner såsom brännbart, biologiskt nedbrytbart och icke- brännbart. Vid avfallsupplagen sker i varierande grad sortering och återvinning av olika materialslag.

Enligt riksdagsbeslut från år 1990 skall källsorteringen utvecklas och utvidgas i syfte att öka återanvändningen och återvinningen samt förbättra möjligheterna till effektiv resurshushållning (se avsnitt 1.3.5). Målet är att förbränning och deponering av osorterat avfall i allt väsentligt skall ha upphört vid utgången av år 1993. Dessutom skall deponigas utnyttjas till energiutvinning. Statens naturvårdsverk utarbetar för närvarande allmänna råd om källsortering.

Av det svenska hushållsavfallet behandlas ca 200 000 ton i centrala anläggningar för separering och kompostering. För närvarande är ungefär tio anläggningar i drift.

Separering/kompostering är en jämförelsevis ny teknik som introducerats i landet under den senaste 15—årsperioden. Vid anläggningarna återvinns en stor del av avfallet. Detta sker genom att man tar fram en energirik del ur

avfallet för produktion av ett förädlat avfallsbränsle s.k. RDF (Refuse Derived Fuel) samt en kompostfraktion.

För närvarande produceras årligen ca 80 000 ton RDF i pelletterad eller opelletterad form. Ca 75 000 ton når avsättning genom avtal med olika köpare.

Förbränning i anläggningar är den vanligaste metoden för att ta hand om avfall. Det finns i dag 21 anläggningar. De flesta av anläggningarna är kommunalt ägda, endast två är i privat ägo.

År 1990 förbrändes sammanlagt ca 1,8 miljoner ton avfall. Energin användes för produktion av hetvatten till fjärrvärmenäten, i viss ut— sträckning också för elproduktion i kraftvärmeverk.

Produktionen av avfall är fördelad enligt samma mönster som gäller för befolkningsfördelningen. De största mängderna hushålls- och industriavfall uppstår således i storstadsregionerna, där även de stora behandlingsanlägg- ningarna finns lokaliserade.

Deponigas utvinns för närvarande vid 35 anläggningar i Sverige. Den första anläggningen i landet togs i drift år 1983. Den totala energiproduk— tionen uppgår till ca 0,2 TWh vilket motsvarar 3—5 % av den potentiellt tillgängliga och utvinningsvärda deponigasen i landet.

4.3. Användning

4.3.1. Skogsindustrin

Skogsindustrin (SNI 33 och 34 dvs. trävaruindustri respektive massa-, pappers- och pappersvaruindustri jämte grafisk industri) är den i särklass största användaren av bioenergi. Användningen domineras av avlutar och trädbränslen. Som framgår av tabell 4:2 har användningen varit relativt jämn under den senaste femårsperioden, dock att trädbränslena under perioden har ökat med 20 %.

Tabell 4:2 Användningen av bioenergi inom skogsindustrin åren 1987—1991 (TWh)

1987 1988 1989 1990 1991 Trädbränsle 13,0 13,6 13,9 14,7 15,4 Avlutar och 27,8 29,0 28,7 27,4 28,4 tallolja Torv 0,1 0,1 0,1 0,1 0,1 Avfall 0,1 0,1 0,1 0,1 0,0 Summa 41,0 42,8 42,8 42,3 43,9

Källa: SCB

Av den nuvarande förbrukningen av trädbränslen på ca 15 TWh svarar bark och spån för ca 12 TWh.

Den stora användningen av trädbränslen inom skogsindustrin hänger i hög grad samman med att bränslena kommer fram integrerat med transport och tillredning av industriråvaran eller i samband med tillverkningsprocessen. Dessutom har skogsindustrin länge strävat efter att ersätta fossila bränslen med trädbränslen i den interna energiproduktionen.

Huvuddelen av det biobränsle som används inom skogsindustrin är internproducerat, oftast inom samma företag eller anläggning. Detta gäller särskilt barken från massaindustrin, medan barken från sågverken i betydande utsträckning säljs externt som bränsle. Möjligheten till extern försäljning begränsas av bl.a. vissa tekniska faktorer, såsom att barkens höga fukthalt kräver särskilda pannor. Samma gäller spån, som tidigare har kunnat säljas huvudsakligen som råvara till spånskiveindustrin. I figur 4:1 åskådliggörs massa— och pappersindustrins samt sågverkens användning av skogsbränsle i ett flödesschema.

Förbrukningen av avlutar inom massaindustrin är beroende av massapro- duktionens storlek. Avlutarna eldas i massaindustrins sodapannor och användningen är av teknisk-ekonomiska skäl främst kemikalie-

användningen bunden till massafabrikerna. Någon extern marknad för avlutar finns alltså inte.

En mycket liten mängd torv används inom inom massaindustrin. Användningen uppgick till 0,02 TWh år 1991.

Skogsindustrins användning av bioenergi för mottrycksproduktion av el redovisas under värme- och kraftvärmeproduktion (avsnitt 4.3.3).

Figur 4:1 Flödesschema över massa- och pappersindustrins

samt sågverkens användning av skogsbränsle år 1991 (TWh)

MASSAINDUSTRIN Egen anv.: 38 TWh

B RÅNSLEBOLAG OCH

(flis) BRÅNSLEFABRIKER

SÅGVERKSINDUSTRIN Egen anv.: 6,5 TWh

Källa: Skogsindustriema och Sågverkens Riksförbund

4.3.2. Övrig industri

Användningen av bioenergi inom övrig industri är mycket begränsad och uppgick för den tillverkande industrin exklusive skogsindustrin till 0,6 TWh år 1991. Användningen sker främst inom kemisk industri samt petroleum-, gummivaru-, plast- och plastvaruindustri (SNI 35). I tabell 4:3 framgår användningen under den senaste femårsperioden.

Tabell 4:3

Trädbränsle

Avlutar och tallolja

Torv Avfall

Summa

Källa: SCB

Användningen av bioenergi inom övrig tillverk- ningsindustri (exkl. skogsindustrin) åren 1987—1991 (TWh)

1987 1988 1989 1990 1991 0,5 0,5 0,4 0,4 0,3 0,1 0,2 0,2 0,3 0,3 0,6 0,7 0,6 0,7 0,6

4.3.3. Värme- och kraftvärmeproduktion

Denna sektor består främst av de kommunala energiverken. Också användningen av bioenergi för industriell mottrycksproduktion av el redovisas i SCB:s bränslestatistik under denna sektor. Som framgår av tabell 4:4 har användningen inom sektorn av bioenergi varit tämligen stabil, dock med en markant ökning år 1991 beroende på skatteomläggningen.

Tabell 4:4 Användningen av bioenergi inom el- och värme- verk åren 1987—1991 (TWh) inkl. industriellt mottryck

1987 1988 1989 1990 1991 Trädbränsle 4,9 5,2 4,6 4,7 6,0 Avlutar och 1,0 1,0 1,1 1,1 1,0 tallolja' Torv 1,7 1,5 2,2 2,7 3,4 Avfall 4,1 4,0 3,9 4,2 4,3 Summa 11,7 11,7 11,8 12,7 14,7

' Används i sin helhet vid mottrycksproduktion inom massaindustrin.

Källa: SCB

De kommunala energiverken som är medlemmar av Värmeverksföreningen är den klart dominerande användaren av bioenergi inom denna sektor. Antalet verk är ca 150. I några kommuner finns verk med flera an- läggningar.

Den totala levererade värmemängden uppgick under år 1991 till ca 43 TWh. Det finns ett antal mycket stora verk ca 20 med en värmeproduk- tion överstigande 0,5 TWh men också många små med enbart ett fåtal abonnenter.

I ca 25 verk sker kombinerad produktion av el och värme i kraftvär- meverk, varvid fjärrvärmenäten ger underlag för ett ekonomiskt utnyttjande av spillvärmen från elproduktionen. Den totala installerade eleffekten i dessa verk är ca 2 400 MW. Under år 1991 producerades 3,1 TWh el. I tabell 4:5 redovisas användningen av bioenergi i kommunernas värme- och elproduktion enligt Värmeverksföreningens statistik. Bioenergin utgör ca 25% av de kommunala energiverkens förbrukning av bränsle m.m. för

värme- och elproduktion.

Tabell 4:5 Användning av bioenergi i kommunernas värme- och elproduktion under år 1991 (TWh)

För värme För el Trädbränsle 4,4 0,05 Torv 3 ,0 0,15 Avfall 4,0 0,06 Summa 11,4 0,26

Källa: Värmeverksföreningens statistik 1991

Särskilt de större kommunala energiverken strävar efter diversifierad bränsleförsörjning. Fastbränslepannorna används som baslast och kan vara avsedda för eldning med ett eller flera bränslen, t.ex. kol och flis. Genom val av lämplig panna kan energiverken i viss mån bli oberoende av bränsleslag och kan välja det billigaste bränslet. Det bör också påpekas att verken i första hand utnyttjar sådan produktionskapacitet som baseras på Spillvärme, värmepumpar och förbränning av avfall. De senaste åren har också elpannor utgjort ett konkurrenskraftigt alternativ.

De kommunala energiverken är den största köparen av skogsbränsle, främst i form av bränsleflis. Användningen av bränsleflis i energiverk Ökade kraftigt under första hälften av 1980-talet, för att sedan stanna upp. Under år 1991 har det emellertid åter skett en markant ökning av användningen. Orsaken härtill är främst att införandet av koldioxidskatten den 1 januari 1991 har förbättrat biobränslenas konkurrensläge vid ren värmeproduktion, särskilt gentemot kol. Denna fråga behandlas i kapitel 5.

Mängden avfall som förbränns i värmeverk har stadigt ökat under senare år till följd av främst oljeprisökningar men även svårigheterna att finna

platser för deponier. I dag förbränns 1,5 miljoner ton hushållsavfall och 0,3 miljoner ton industriavfall vilket motsvarar en bränsleförbrukning av ca 4 TWh.

Förbränning sker i 21 anläggningar som alla utnyttjar energin i avfallet för fjärrvärmeändamål. Avfallsförbränningsanläggningarna är framför allt lokaliserade till de större städerna. Lokalt kan avfallsförbränningen stå för 30—40 % av fjärrvärmeproduktionen.

Den största delen av landets producerade energitorv används till fjärrvärmeverkens värmeproduktion. Den största förbrukaren är Uppsala Energi. Torven fraktas till Uppsala med tåg från Sveg i Härjedalen och en viss del transporteras vidare till Jönköping.

Energiskog används av värmeverk och värmecentraler. Ännu är tillgången på skördemogen energiskog mycket blygsam.

Det förekommer inom värmesektorn en begränsad användning av halm vilken inte är redovisad i statistiken. I dag används halm som bränsle i två värmeverk. Ytterligare två kommuner planerar att uppföra halmeldade anläggningar som ansluts till befintliga fjärrvärmenät.

Som framgår av tabell 415 används bioenergi i mycket liten utsträckning för elproduktion i kraftvärmeverk. Kol är här det dominerande bränslet. Huvudförklaringen till att den redovisade användningen av bioenergi för elproduktion är så liten är att de fossila bränslena av skatteskäl regelmässigt hänförs till den del av det insatta bränslet som anses ha använts för elproduktion (se avsnitt 3.2.3).

När det gäller deponigas produceras för närvarande el vid en anläggning och värme för fjärrvärmeändamål eller industriell användning vid övriga anläggningar.

Industriellt mottryck är rent tekniskt samma process som den som används för elproduktion i de kommunala kraftvärmeverken. Skillnaden ligger i att värmen, eller ångan, utnyttjas för interna processer inom industrin i stället för värmeproduktion till ett fjärrvärmenät.

Den installerade effekten inom industrin är totalt ca 650 MW el varav 90 % finns inom massa- och pappersindustrin. Denna svarar alltså för den helt

dominerande delen av dagens mottrycksproduktion. Värmebehovet inom processindustrin medför en lång utnyttjningstid (7 000—8 000 timmar per år) för dessa anläggningar vilket är betydligt längre än i de kommunala kraftvärmeverken. Anläggningsstorlekarna varierar från ca 1 MW och upp till ca 55 MW el.

Under år 1991 användes 3,6 TWh bränsle i dessa anläggningar. Drygt 2 TWh var trädbränsle och avlutar inom massa- och pappersindustrin.

4.3.4. Övrigt

I Sverige finns 1,7 miljoner småhus med enskild uppvärmning. Ungefär 38 % av husen värms helt eller delvis av ved. Vedeldning är vanligast utanför tätorterna.

Energigrödor används i mycket liten omfattning inom denna sektor. Det finns dock ett antal halmeldade gårdsanläggningar i södra Sverige.

Den samlade användningen av ved m.m. i småhus uppskattas till 10—12 TWh om året. Det statistiska underlaget är dock bristfälligt.

Samma gäller användningen i flerbostadshus och lokaler som inte är anslutna till kommunala fjärrvärmesystem. Sådana byggnader kan ha egna panncentraler eller försörjas kollektivt med blockcentralsystem. Den totala användningen av bränslen inom denna kategori är omkring 20 TWh enligt SCBs bedömning. Olja är det dominerande bränslet. Det har uppskattats att användningen av bioenergi på denna marknad är mindre än 1 TWh. Därav torde huvuddelen vara förädlade biobränslen.

4.4. Kostnader och prisbildning

4.4.1. Skogens bränslen

Kostnaderna för uttag av skogsbränsle varierar givetvis mycket beroende på avverkningssystem och transportavstånd. I stora drag fördelar sig kostnaderna för skogsbränslehanteringen enligt följande vid ett trans- portavstånd på 6—7 mil:

Råvara inklusive uttransport till 60—65 % skogsbilväg samt flisning

Lastning vid skogsbilväg, lands- 25 % vägstransport

Administration, lagerkostnader, 10—15 %

försäljning, ev. vinst m.m.

Priset på bränsleflis är beroende av priset på andra energiråvaror, massavedspriserna etc. Statens pris- och konkurrensverk (SPK) angav priset för skogsbränsleflis under första kvartalet 1992 till 11,8 öre/kWh vid leverans fritt värmeverk. I detta pris ingår troligen en del spån. Pro- ducenterna anger ett pris mellan 12 och 13 öre/kWh. För spån från sågverksindustrin betalas betydligt mindre, mellan 9 och 10 öre/kWh. Stora skillnader råder dock i prissättningen på skogsbränsleråvara beroende på bränslets kvalitet, leveransförhållanden och konkurrens inom regionen. Priserna på skogsbränslen har legat relativt stilla i nominella termer under 1980-talet. Priset har alltså inte följt den allmänna prisutvecklingen utan har sjunkit realt. Prissättningen ger nätt och jämnt kostnadstäckning och styrs av att tillgången på skogsbränsle i dag är betydligt större än

efterfrågan. Ersättningen till skogsägaren är låg, i regel mindre än 10 % av bränslepriset fritt förbrukaren.

Med dagens skatteregler är skogsbränsleflis mycket konkurrenskraftigt vid användning för värmeproduktion. Flisen har en stor marknadsandel inom detta segment av marknaden och är jämte torven marknadsledande.

På förädlade skogsbränslen har prisutvecklingen varit liknande den på flis. Priset på briketter är för närvarande mellan 14 och 18 öre/kWh medan träpulver betalas med ca 19 öre/kWh.

Beräkningar över tillgängliga mängder skogsbränsle vid olika pro- duktionskostnader (se avsnitt 6.2.8) tyder på att det finns en betydande potential för ökat uttag av skogsflis till kostnader som inte väsentligt överstiger dagens prisnivå. Den ökande förbrukningen i framtiden kan också komma att leda till en mer effektiv hantering och distribution av skogsbränslen med stordriftsfördelar och minskande kostnader som följd. Detta väntas medföra, tillsammans med ett ökat utbud av energiskogsflis och eventuellt också importerad flis, att flispriset endast stiger måttligt vid en ökad efterfrågan. Den goda tillgången på skogsbränsle i omvärlden väntas också bidra till en relativt stabil och låg prisnivå i Sverige.

4.4.2. Jordbrukets bränslen

Biobränslen från jordbruket förekommer i dag endast i mycket liten omfattning. Under den närmaste tioårsperioden kommer de att spela en begränsad roll i förhållande till skogsbränslen och torv. Detta betyder i praktiken att biobränslen från jordbruket måste vara konkurrenskraftiga framförallt med skogsbränslen och torv för att accepteras på marknaden.

Energiskogsflis konkurrerar med skogsflis, eftersom slutprodukten i stort sett är densamma för kunden.

Priset för energiskogsflis har under år 1991 varit 12—13 öre/kWh vilket är en osäker siffra då utbudet är litet. Det motsvarar det pris som producenterna av skogsflis uppger för skogsbränsleflis.

Stråbränslen som energigräs och halm har specifika krav på bränsle- hanteringen och förbränningstekniken och konkurrerar därför inte primärt med andra bränslen i befintliga pannor. De kräver i praktiken pannor som är särskilt anpassade för stråbränsle. Dessa pannor har något högre kapital- och driftskostnader än motsvarande flispannor. Detta måste kompenseras med ett lägre bränslepris för att halm som bränsle skall accepteras på marknaden.

Även vad gäller förädlade bränslen från jordbrukets grödor gäller att det är motsvarande bränslen från skogsråvara (framför allt kutterspån) som är prisledande. Denna konkurrens har hittills visat sig alltför hård, åtminstone vad gäller förädling av Stråbränslen.

För närvarande utgår till jordbruket omställningsstöd, avsett att underlätta en övergång till annan produktion än livsmedel. Vid plantering av lövskog eller salix kan även anläggningsstöd utgå. Bägge stöden är arealbaserade engångsbelopp och "har därför karaktären av investeringsstöd snarare än produktionsstöd.

Med ett'oförändrat realt flispris och dagens teknik för etablering, odling och skörd beräknas salix ge i stort sett full kostnadstäckning utan stöd, förutsatt en årlig tillväxtnivå om 12 ton torr substans (54 MWh) i 24 år.

En salixodling etablerad med stöd ger full kostnadstäckning även vid lägre bränslepriser än dagens. Till detta kommer att både den tekniska och biologiska utvecklingspotentialen fortfarande är stor. Lantbrukarnas intresse för grödan är dock begränsad.

4.4.3. Torv

Priset på torv ligger idag på ca 11—13 öre/kWh fritt värmeverk när produktionen sker på en plats nära förbrukaren. Avtalen har ofta varit femåriga och är det fortfarande hos vissa producenter. Utvecklingen tycks dock gå mot kortare avtalstider. Prisnivån har under de senaste åren varit tämligen stadig eller sjunkit något. Torven konkurrerar i första hand med

fastbränslena kol och flis.

Av produktionskostnaden för torven ligger 80—85 % på själva pro- duktionsledet. Resten, dvs. 15—20 %, omfattar lastning, transport och mottagning. Transportavståndet är alltså viktigt för lönsamheten. Man kör inte gärna frästorv mer än 7—8 mil från produktionsplats till förbrukare, stycketorv högst 12—15 mil. Skillnaden beror på att frästorv har en lägre energitäthet än stycketorv och följaktligen inte tål ett lika långt trans- portavstånd. Som nämnts förekommer dock järnvägstransporter över betydligt större avstånd.

Inom torvbranschen bedöms att kostnaderna för att producera torv kan sjunka.

4.4.4. Avfall

Insamling och transport är den ekonomiskt och organisatoriskt tyngsta delen i hanteringen av hushållsavfall. Kostnaderna är som regel minst två tredjedelar av totalkostnaderna, ofta fyra femtedelar.

Variationerna i kostnader mellan olika avfallförbränningsanläggningar är stora och beroende bl.a. av anläggningens storlek, ålder, kostnader för omhändertagande av restprodukter samt teknisk standard. Taxan som betalas av renhållningsföretaget vid leverans av avfall till anläggningen varierar i dag mellan 50 och 300 kr/ton avfall. Många anläggningar tillämpar en differentierad taxesättning.

Tidigare förekom det att man vid några avfallsförbränningsanläggningar betalade för levererat bränsle, men detta sker inte vid någon anläggning i dag. Denna förändring är i hög grad orsakad av den kostnadsökning som inträffat i och med satsningar på avancerad rökgasrening vid anlägg- ningarna.

Det råder en speciell situation när det gäller avfallets möjligheter att konkurrera med andra bränslen. Kommunerna har enligt renhållningslagen ansvar för hanteringen (dvs. även behandlingen) av hushållsavfallet. Detta

innebär att allt det hushållsavfall som uppstår i en kommun alltid måste omhändertas. Kommunens ansvar innebär ingen skyldighet att själv äga eller driva behandlingsanläggningarna, men väl skyldighet att anvisa hur och var behandling skall kunna ske.

Det råder stor brist på deponiplatser i storstadsområdena. Det är tillgången på alternativa behandlingsmöjligheter för hushållsavfallet som avgör avfallets "konkurrensförmåga" gentemot andra bränslen.

Som redovisats i avsnitt 1.3.5 skall förbränning och deponering av osorterat avfall i allt väsentligt ha upphört vid utgången av år 1993.

5. Konkurrensförhållanden för biobränslen

5 . 1 Inledning

Förutsättningarna för biobränslen att prismässigt konkurrera har förändrats vid ett flertal tillfällen under senare tid. Som närmare har beskrivits i kapitel 3 genomfördes den 1 januari 1991 en skattereform som på energiområdet innebar att bl.a. koldioxidskatt och svavelskatt infördes. Samtidigt halverades den allmänna energiskatten på fossila bränslen. Skattereformen innebar att konkurrenskraften stärktes för biobränslen. Genom att avdrags- och nedsättningsreglerna för elproduktion och energiintensiv industri kom att gälla också beträffande koldioxidskatten begränsades emellertid effekten i huvudsak till värmemarknaden.

Den 1 juli 1991 ändrades kraftvärmebeskattningen så att avdrag fick göras för allmän energiskatt på det bränsle som åtgår till värmeproduktion i kraftvärmeanläggningar. Denna ändring av skattereglerna för kraftvärme medförde att biobränslenas konkurrenskraft nu försvagades gentemot fossila bränslen inom denna del av värmemarknaden.

Den 1 januari 1993 genomförs en omläggning av energibeskattningen som innebär en minskad skattebelastning för industrin. Också denna omläggning kan få konsekvenser för biobränslenas möjligheter att konkurrera.

Något tillspetsat kan man alltså säga att fyra olika system för energibe- skattningen kommer att avlösa varandra under perioden 1990—1993. Dessutom har regler för tillämpningen av skattelagstiftningen vid flera tillfällen ändrats under perioden, bl.a. genom den s.k. Visbydomen.

Skatteändringarna har i större eller mindre grad påverkat konkurrens- förhållandet mellan biobränslen och fossila bränslen. Det skulle föra för

långt att här i detalj kartlägga effekterna av varje förändring. Vi kommer därför i detta kapitel att begränsa oss i huvudsak till en redovisning av biobränslenas konkurrenskraft efter den kommande skatteomläggningen, dvs. efter den 1 januari 1993.

Frågan om konkurrensförhållanden mellan olika bränslen kan ses i två perspektiv, ett kortsiktigt och ett mer långsiktigt.

På kort sikt påverkas bränslevalet i befintliga anläggningar av förändring- ar i bränslenas relativpriser efter skatt. Inom många anläggningar eller system kan flera bränslen användas eller konvertering göras utan stora kostnader. I detta perspektiv får skatteändringar omedelbar effekt.

På längre sikt, när det blir fråga om att ersätta befintliga anläggningar eller expandera, är det också andra faktorer än bränslekostnaderna efter skatt som påverkar bränslevalet. Sådana faktorer är bl.a. anläggningskost- nader, drift- och underhållskostnader samt utnyttjningstid för en planerad anläggning.

Anläggningar för fasta bränslen har höga anläggningskostnader, och de ställer relativt höga krav på driftsorganisationen. Denna typ av anlägg- ningar lämpar sig därför för baslast, dvs. lång utnyttjningstid. Anlägg- ningar för olja har lägre anläggningskostnader och högre bränslekostnader. De utnyttjas därför i första hand för spetslast, dvs. last med kort varaktig- het.

För kraftvärmeverk tillkommer även faktorer såsom skalfördelar vid stora anläggningar samt den s.k. elutbytesfaktorn (alfavärdet). Vi kommer strax (avsnitt 5.3) att närmare belysa denna sektor.

För närvarande är investeringsnivån låg både inom industrin och inom den kommunala sektorn. Detta beror främst på den rådande låg- konjunkturen och kommunernas ansträngda ekonomi. För nya elproduce- rande anläggningar kraftvärme eller industriellt mottryck är de ekonomiska förutsättningarna också ogynnsamma på grund av en god kraftbalans och låga elpriser. Även inom värmesektorn är investeringsnivån låg för nya anläggningar bl.a. beroende på att fjärrvärmen i stort sett är utbyggd. I dag är därför frågan om investeringar i nya anläggningar oftast

inte aktuell. Däremot kan förändringar i de relativa bränslepriserna inklusive skatt göra det lönsamt att konvertera befintliga anläggningar.

Efter införandet av koldioxidskatten finns det starka ekonomiska incitament för övergång från kol till biobränsle, t.ex. skogsflis, för värmeproduktion. De pannor som lätt kan konverteras har i regel redan genomfört konverteringen eller så finns det långt framskridna planer på konvertering.

Underlaget till detta kapitel utgörs främst av två konsultstudier som har tagits fram på vårt uppdrag. I rapporten Marknadsförutsättningar för biobränslen, framtagen vid Institutionen för skog—industri—marknad studier (SIMS) vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), jämförs kon- kurrenskraften för biobränsle före och efter skatteomläggningen den 1 januari 1993. I rapporten Kraftvärmens konkurrenskraft vid eldning av biobränslen respektive fossila bränslen av Peter Margen analyseras möjligheterna att öka användningen av biobränslen inom kraftvärmeproduk- tionen. Båda rapporterna finns i bilagedelen till vårt betänkande.

Dessa konsultstudier har olika antaganden om bränslepris. I SIMS studie har uppgifter från dåvarande Statens pris- och konkurrensverk (SPK) använts. I Margens studie har priser valts som antas vara representativa för vad ett stort kommunalt energiföretag i genomsnitt har betalat under år 1991.

De energikostnader som redovisas i kapitlet kan för det enskilda företaget variera beroende på att varje anläggning har speciella förutsättningar som kan skilja sig från genomsnittsfallet.

5.2. Värmeproduktion

5.2.1. Allmänna förutsättningar

I detta avsnitt behandlar vi produktion av värme och ånga utan samband med elproduktion. Det huvudsakliga underlaget är SIMS rapport. Vi beskriver värmeproduktionen för följande sektorer: kommunal fjärrvärme, mindre nät och panncentraler, massa- och pappersindustri, sågverk samt övrig industri.

De bränslepriser exklusive skatter och avgifter som här används baseras på uppgifter i SPK:s publikation Energiaktuellt 199215 och är följande i öre

per kWh:

Lätt eldningsolja (Eol) 11,5 Tjock eldningsolja (EOS), 0,5 % 7,9 svavel

Kol, ca 0,6 % svavel 4,5 Flis 11,0 Förädlade biobränslen 16,0 Torv, 1,5 % svavel 12,0

Priserna för trädbränslen gäller för köpare på en marknad. För skogsin- dustriföretagens internanvändning är den alternativa användningen av respektive bränsle det som bestämmer kostnaden.

5.2.2. Kommunal fjärrvärme

Biobränslenas konkurrenskraft är med rådande skatter år 1992 god vid ren

värmeproduktion. Den avgörande orsaken är skatterna som belastar fossila bränslen vid sådan värmeproduktion. Detta gäller särskilt sedan koldioxid- skatten införts den 1 januari 1991 samtidigt med att den allmänna energiskatten halverades. Den sammanlagda effekten av dessa förändringar var att skatten på kol ökade med ca 5,3 öre/kWh, vilket innebar en ökning av priset efter skatt med ca 50 %. För tjockolja blev ökningen betydligt mindre, 1,7 öre/kWh respektive 11 %. Därtill kommer effekten av svavelskatten, som gav biobränslena en ytterligare fördel särskilt gentemot kol.

I tabell 5:1 anges bränslekostnaden före och efter skatteomläggningen den 1 januari 1993.

Tabell 5:1 Bränslepris inkl. skatter vid värmeproduktion i

värmeverk före och efter skatteomläggningen år 1993 (öre/kWh)

E05 Kol Flis Torv

Bränslepris 7,9 4,5 8—12 12 Svavelskatt 1 ,3 2,4 - 1 Energiskatt 5,0 3,0 - - Koldioxidskatt 6,7 8,2 - - Summa före 20,9 18,1 8—12 13 skatteomlägg- ningen

Fr.o.m år 1993

förändring av:

Koldioxidskatt 1,9 2,3 - - Summa efter 22,8 20,4 8—12 13 skatteomlägg-

ningen

Kdlla: SIMS

Utöver ovanstående bränslekostnader tillkommer kostnader för kapital, drift och underhåll. Dessa kostnader varierar beroende på lokala förhållanden och uppskattas av SIMS till 4 öre/kWh vid oljeeldning och 16—17 öre/kWh vid eldning med kol, flis och torv. Med dessa antaganden blir de totala kostnaderna för biobränslen något lägre än vid eldning med fossila bränslen.

I tabellen beaktas inte leveranser av fjärrvärme till industrin. Skatteom- läggningen år 1993 innebär kraftigt sänkta skatter för industrin. Även skatten på värmeverkens leveranser till industrin kommer att sänkas i motsvarande mån. När ett värmeverk har använt både beskattade och

Obeskattade bränslen anses industrileveranserna producerade uteslutande med beskattade bränslen. En förutsättning är att det enskilda värmeverkets användning av fossila bränslen motsvarar minst leveransen av fjärrvärme till industrin.

Leveranserna till kunder inom industrin motsvarar i genomsnitt för landet ca 10 % av de kommunala värmeverkens totala värmeleveranser. Vid leveranser till övriga kunder förbättras biobränslenas konkurrenssituation ytterligare.

5.2.3. Mindre nät och panncentraler

Inom denna sektor genereras värme väsentligen från olja och el. Markna- den är enligt SIMS betydande, men biobränslen används i dag i liten utsträckning. I tabell 5:2 framgår skillnaderna i beskattning före och efter skatteomläggningen.

Tabell 5:2 Bränslepris inkl. skatt vid värmeproduktion i mindre nät och panncentraler före och efter skatteomläggningen år 1993 (öre/kWh)

_______________—-_—————-——

Eol El Flis Förädlat biobränsle

___—”___—

Bränslepris 11,5 19,0 8— 12 17 Svavelskatt - - - _ Energiskatt 5 ,5 7 ,2 - _ Koldioxidskatt 7 , 3 - _ -

Summa före 24,3 26,2 8—12 17 skatteomlägg- ningen

Fr.o.m. år 1993 föränd- ring av:

Koldioxidskatt 2,0 - - -

Energiskatt på 1,3 - - elkraft

Summa efter 26,3 27,5 8—12 17 skatteomlägg- ningen

__________________——-————————

Källa: SIMS

De prisskillnader som skatteomläggningen leder till bör enligt SIMS utgöra starka drivkrafter för närvärmenäten och panncentralerna att förändra bränslevalet.

5.2.4. Massa- och pappersindustrin

Massa— och pappersindustrin är den sektor som använder den största kvantiteten biobränslen. De biobränslen som används genereras i stort sett inom den egna verksamheten. Fossila bränslen svarar numera för knappt 15 % av bränsleförbrukningen och utgörs till ca 80 % av olja.

För massa- och pappersindustrin är situationen före skatteomläggningen den 1 januari 1993 komplicerad. Det finns fyra olika beskattningssituatio- ner. För det första (fall A) finns det företag som har mottrycksproduktion av el och som är berättigade till nedsättning av skatten. De flesta företag eller anläggningar inom massa- och pappersindustrin hör till denna grupp. För det andra (fall B) finns det företag med mottrycksproduktion och utan nedsättning av skatten. För det tredje (fall C) finns det företag utan mottrycksproduktion men som är berättigade till nedsättning av skatten. Slutligen (fall D) finns det företag utan vare sig mottrycksproduktion eller nedsättning av skatten.

I fall A är kolet mycket konkurrenskraftigt. Kostnaden för olja ligger strax under kostnaden för biobränslen, i vart fall om biobränslena köps externt.

I fall B är biobränslena något billigare än både kol och olja. I fall C är oljan något dyrare än biobränslena medan kolet alltjämt är billigare.

1 fall D är kostnadsrelationerna efter skatt i princip desamma som vid värmeproduktion i värmeverk eller panncentraler (tabell 5:1, 5 :2). Biobränslena har alltså god konkurrensförmåga gentemot både kol och olja.

Biobränsle som genereras i den egna verksamheten kan ofta utnyttjas till en kostnad som väsentligt understiger marknadspriset för t.ex. flis till värmeverken. En avsevärd del saknar alternativanvändning. Detta gäller avlutar och delvis även bark. Jämförelser av bränslekostnader baserade på marknadspriser måste därför tolkas med viss försiktighet när det gäller företagens bränsleval.

Skatteomläggningen innebär för massa- och pappersindustrin att

nedsättningsmöjligheterna gradvis avvecklas samt att koldioxidskatten sänks från 25 öre/kg CO2 till 8 öre/kg COZ. Vidare slopas den allmänna energiskatten både på bränslen och elektrisk kraft (se kapitel 3). I tabell 5:3 ges en bild av vilka förändringarna blir sedan skatteomläggningen genomförts, jämfört med gällande regler. Vi begränsar oss till att i tabellen redovisa effekten för företag med mottrycksproduktion.

De nu gällande nedsättningsreglerna för energiintensiv industri innebär att de berörda företagen betalar energi- och koldioxidskatt endast upp till en viss andel, för år 1992 1,2 %, av de tillverkade produkternas för- säljningsvärde. Ytterligare användning av bränslen är skattefri, dock att en stor del av skatten på olja inte ingår i nedsättningsunderlaget. De i tabell 5:3 angivna värdena för bränslekostnader med nuvarande regler avser marginella kostnader när andelen på 1,2 % har överskridits.

Tabell 5:3 Bränslepris inkl. skatt för företag med egen mottrycksproduktion inom massa- och pappersin- dustrin före och efter skatteomläggningen år 1993 (öre/kWh)

E05' Kol' Egna Övrigt biprodukter trädbränsle

Gällande regler år 1992

Bränsle till vär- meproduktion

Utan nedsättning 15,9 12,7 0 6— 12 Med nedsättning 11,4 4,5 0 6— 12

Bränsle till mot- trycksproduktion

Utan nedsättning 14,7" 11,7" 0 6—12 Med nedsättning 9,1 4,5 0 6—12

Efter skatteom- läggningen år 1993

Bränsle till vär— 11,3 7,1 0 6—12 meproduktion

Bränsle till mot— 9,1 4,5 0 6—12 trycksproduktion

M_— * För EOS ingår svavelskatt med 1,3 öre/kWh. För kol förutsätts utrustning för svavelrening. * Elskatt ingår *

Källa: SIMS och Skogsindustriema

För de företag som i dag åtnjuter nedsättning kommer skillnaden i och med skatteomläggningen att märkas framför allt för dem som använder kol. Kol till värmeproduktion blir dyrare än med gällande regler. Kol kan emellertid

även fortsättningsvis eldas skattefritt till en kvantitet som motsvarar mottrycksgenereringen. Bränslepriset på olja påverkas inte nämnvärt för dessa företag.

För de företag som inte har nedsättning innebär skatteomläggningen stora kostnadssänkningar för kol och olja som används vid värmeproduktion när företaget har samtidig mottrycksproduktion.

Flertalet anläggningar inom massa- och pappersindustrin använder till viss del olja för mottrycksproduktion. Kostnadsskillnaden mellan olja och de allra billigaste trädbränslena inom detta användningsområde är ganska liten både före och efter skatteomläggningen, med hänsyn tagen till oljans högre verkningsgrad. Skatteomläggningen kommer enligt SIMS att i vissa fall leda till att den oljeanvändning som överstiger behovet för mottryckspro— duktion kan komma att ersättas av de billigaste externa biobränslena, dvs. spån och GROT (grenar och toppar) från massaved levererad i form av träddelar.

SIMS gör således bedömningen att för massa- och pappersindustrin kommer skatteomläggningen att leda till en viss ökning av användningen av biobränslen. Fossila bränslen kommer även fortsättningsvis att utnyttjas för mottrycksproduktion samt i processpecifik användning.

5.2.5. Sågverksindustrin

För sågverken är bränsle från egna produkter det dominerande bränslet. Bränslet från biprodukterna har en begränsad kundkrets på grund av bränslets tekniska struktur och dess ofta höga fukthalt.

Sågverken kan i dag till skillnad från företag inom massa— och pappersin- dustrin inte utnyttja nedsättningsmöjligheterna. Sågverken betalar alltså i dagsläget skatt fullt ut på inköpta bränslen och el. Detta innebär att biobränslena har en mycket god konkurrenssituation. Allt biobränsle som används genereras internt.

Skatteomläggningen innebär alltså en kraftig sänkning av kostnaderna för

den inköpta energin,

Tabell 5:4

Bränslepris Svavelskatt Energiskatt Koldioxidskatt

Summa före skatteomlägg- ningen

Fr. om år 1993 föränd- ring av:

Energiskatt Koldioxidskatt

Summa efter skatteomlägg- ningen

Källa: SIMS

vilket framgår av tabell 5:4.

Bränslepris inkl. skatt vid värmeproduktion inom sågverksindustrin före och efter skatteomlägg- ningen år 1993 (öre/kWh)

EOS Kol Egna Övrigt biprodukter trädbränsle

7,9 4,5 0 6—12 1,3 2,4 _ _ 5,0 3,0 _ - 6,7 8,2

20,9 18,1 0 6—12 -5,0 .3,0 - _ -4,5 -5,6 _ - 11,4 9,5 () a_n

Enligt SIMS bedömning kommer emellertid inte kostnadssänkningen för Olja och kol att leda till att rangordningen mellan bränslena förändras.

Detta förklaras med att det endast finns ett litet antal lämpliga pannor för sågspånseldning utanför sågverksindustrin som kan efterfråga sågspånet. En ökad användning av fossila bränslen inom sågverksindustrin och motsvaran- de ökning av leverans av biobränslen från sågverken till den externa

marknaden bedöms därför inte vara sannolik.

5.2.6 övrig industri

Inom denna sektor finns bl.a. energiintensiva företag som för närvarande åtnjuter nedsättningsmöjligheter. Dessa företag har emellertid till skillnad från flertalet företag inom massa- och pappersindustrin normalt inte mottrycksproduktion av el och heller inte egna biprodukter att använda som bränsle. Biobränslen i form av t.ex. flis eller förädlade skogsbränslen måste alltså anskaffas utifrån, vilket innebär betydligt högre kostnader för sådana bränslen än de som gäller för massa- och pappersindustrin.

Biobränsleanvändningen inom denna kategori av företag är mycket liten. Med nuvarande nedsättningsregler ger skattesystemet knappast några incitament för övergång från fossila bränslen till biobränslen. Samma väntas komma att gälla också efter skatteomläggningen.

Av större intresse från biobränslesynpunkt är övriga industriföretag utanför skogsindustrin. Dessa företag har inte kunnat tillämpa nedsättnings- reglerna och de har alltså till fullo betalat skatt för bränslen och el. Förhållandet före och efter skatteomläggningen redovisas i tabell 5 :5.

Tabell 5:5 Bränslekostnader inkl. skatt vid värmeproduk- tion inom övriga industriföretag före och efter skatteomläggningen år 1993 (öre/kWh)

Eol EOS Kol Flis Förädlat biobränsle Bränslepris 11,5 7,9 4,5 8—12 17 Svavelskatt - 1,3 2,4 — - Energiskatt 5,5 5,0 3,0 - - Koldioxidskatt 7,3 6,7 8,2 - Summa före 24,3 20,9 18,1 8—12 17 skatteomlägg- ningen Fr.o.m. år 1993 föränd- ring av: Energiskatt -5,5 -5,0 -3,0 - - Koldioxidskatt -5,0 -4,5 -5,6 - - Summa efter 13,8 11,4 9,5 8—12 17 skatteomlägg- ningen Källa: SIMS

Som framgår av tabellen har biobränslen med gällande skatteregler år 1992 en mycket god konkurrensförmåga inom sådan industri som inte är nedsättningsberättigad. Trots detta är biobränsleanvändningen mycket liten, enligt SIMS huvudsakligen beroende på att det tidigare inte funnits lämplig teknik för dessa industriers behov.

Skatteomläggningen innebär att Olje- och kolanvändning blir mycket gynnsam för dessa företag. Enligt SIMS bedömning försvinner därmed möjligheterna helt för biobränslen att konkurrera inom denna sektor.

5.2.7 Biobränslenas konkurrenskraft inom värmepro-

duktionen

Sammanfattningsvis innebär skatteomläggningen den 1 januari 1993 att biobränslena får ökade möjligheter att prismässigt konkurrera vid produktion av värme utom inom industrin där situationen blir den omvända.

För skogsindustrin innebär skatteomläggningen, trots sänkta skatter på fossila bränslen, att biobränsleanvändningen väntas bli oförändrad i jämförelse med situationen är 1992. Detta beror framför allt på att biobränslena genereras internt.

Inom den övriga industrin saknas däremot ekonomiska förutsättningar för biobränsleanvändning.

För fjärrvärmeverken kommer skatteomläggningen i stort att innebära ökad konkurrenskraft för biobränslen.

Inom kategorin mindre värmenät och panncentraler förstärks ytterligare de ekonomiska drivkrafterna för övergång från fossila bränslen och el till

biobränslen.

5.3. Kraftvärmeproduktion

5.3.1. Allmänna förutsättningar

Vi har särskilt studerat frågan om biobränslenas konkurrenskraft inom kraftvärmeproduktionen. Det huvudsakliga underlaget härför är den tidigare nämnda konsultstudien av Peter Margen. Denna studie tar sikte på kraftvärme inom de kommunala fjärrvärmesystemen. I stora drag är dock de resonemang som förs i studien tillämpliga också på industriell mot- trycksproduktion.

För att kraftvärmeproduktion över huvud taget skall kunna komma i fråga måste vissa förutsättningar vara uppfyllda.

Det måste finnas ett lämpligt värmeunderlag i form av ett fjärrvärmenät. Av landets ca 150 nät har för närvarande ca 25 kraftvärmeproduktion. I regel kommer endast de större näten i fråga. Varje fjärrvärmesystem har särdrag som betingas av lokala förhållanden, tidigare investeringar m.m.

En annan viktig förutsättning är att produktion av el och värme i samma process ger ett bättre ekonomiskt resultat än om de anskaffas separat. För el är alternativet för en kommun vanligen att köpa elkraft från något av de stora kraftföretagen. För värme är alternativet att använda egna an- läggningar för enbart värmeproduktion. I nuvarande system finns vanligen sådana anläggningar av flera slag. Oljepannor och elpannor har låga anläggningskostnader och höga driftskostnader, vilket innebär att de normalt drivs endast under kortare perioder. Drifttiden för elpannor beror också i hög grad på det rådande kraftbalansläget. Fastbränslepannor, inklusive pannor för avfallsförbränning, har däremot lång utnyttjningstid och begränsar därmed avsättningen för värmeproduktion från ett eventuellt nytillkommande kraftvärmeverk, som också kräver en lång utnyttjningstid.

Det finns för närvarande enbart en kommersiellt tillgänglig teknik för kraftvärmeproduktion med fasta bränslen dvs. kol, flis, torv och avfall nämligen ångkrafttekniken. Denna teknik bygger på generering av ånga i en panna som driver en ångturbin med elgenerator. Kännetecknande för denna teknik är bl.a. relativt hög anläggningskostnad per kW el; kostnaden sjunker emellertid kraftigt vid ökande anläggningsstorlek. Ett annat kännetecken är att den s.k. elutbytesfaktorn (alfavärdet), dvs. förhållandet mellan producerad el och värme, är ganska låg. Ett typiskt värde är 0,5, vilket innebär att verket producerar dubbelt så mycket värme som el.

För flytande och gasformiga bränslen Olja, gasol och naturgas finns inte samma begränsning till ångkrafttekniken. Sådana bränslen kan användas för kraftvärmeproduktion också med dieselmotorer, gasturbiner eller gaskombianläggningar. Anläggningskostnaderna ligger på en avsevärt lägre nivå, och de är dessutom inte så beroende av anläggningsstorleken.

Elutbytesfaktorn är förhållandevis hög, ända upp till 1,0. Därav följer att sådana anläggningar kan vara fördelaktiga i mindre system eller i fall då ett högt elutbyte eftersträvas. En annan fördel, särskilt i beslutssituationer som präglas av osäkerhet, är att de möjliggör utbyggnader i relativt små etapper. Vidare kan produktionen spridas geografiskt genom flera mindre enheter vilket innebär lägre överföringskostnader.

Att biobränslen i dag kan användas för kraftvärmeproduktion endast i ångkraftanläggningar innebär alltså en inneboende konkurrensnackdel i förhållande till flytande och gasformiga bränslen. Den pågående ut— vecklingen av teknik för förgasning av biobränslen kan komma att innebära att denna nackdel på lång sikt minskas.

5.3.2. Beräkning av kostnader för kraftvärme

Den metod som vi använder för att analysera konkurrenskraften för biobränsleeldade kraftvärmeanläggningar utgår från kostnaden för produktionen av värme från sådana anläggningar, jämfört med annan värmeproduktion. Den producerade elkraften ses som en biprodukt som kan täcka en del av kostnaderna för kraftvärmeverkets värmeproduktion, varvid elen krediteras med ett belopp som motsvarar vad det hade kostat att köpa den från ett kraftföretag.

Denna analysmetod ligger sannolikt nära till hands för ett kommunalt energiföretag i dagens situation med god tillgång på el. Den är emellertid inte självklar för alla aktörer och i alla lägen. För ett kraftföretag som engagerar sig i kraftvärme är rimligtvis möjligheten till elproduktion det primära, medan värmen är en biprodukt som krediteras. Också för kommunerna kan egen elproduktion i framtiden komma att få ökad vikt.

En analys av biobränslenas konkurrenskraft inom kraftvärmeproduktionen bör lämpligen utgå från en jämförelse av direkta priser exklusive skatt på de aktuella bränslena. I den konsultstudie som ligger till grund för detta avsnitt har valts priser som antas vara representativa för vad ett stort

kommunalt energiföretag i genomsnitt har betalat under år 1991. Dessa priser är följande i öre per kWh exklusive skatt:

Lätt eldningsolja (Eol) 10,9 Tjock eldningsolja (EOS), 0,5 % svavel 5,8 Kol, ca 0,6 % svavel 4,6 Gasol 11,1 Naturgas 10,0 Flis 11,0 Torv, 1,5 % svavel 10,8

Dessa bränslepriser avviker särskilt beträffande tjockolja från de priser som ligger till grund för analysen i SIMS studie (se avsnitt 5.2.1). Detta kan förklaras med att de stora kommunala verken i allmänhet kan upphandla bränslen till priser som är lägre än enligt de publicerade noteringarna. Priset på naturgas baseras på en uppskattning.

Till de direkta bränslepriserna kommer svavelskatt (för tjockolja, kol och torv) samt kväveoxidavgift. Här antas att svavelskatt utgår för det högsta tillåtna utsläppet för medelstora nya verk från år 1993, vilket ger en skatt motsvarande drygt 1 öre/kWh. Beträffande kväveoxidavgiften förutsätts att de berörda anläggningarna har så låga utsläpp att återbetalningen överstiger avgiften med ca 0,3 öre/kWh.

Det direkta bränslepriset jämte svavelskatt och kväveoxidavgift utgör i princip hela bränslekostnaden vid elproduktion i alla slag av anläggningar, såväl kondenskraftverk som kraftvärmeverk och industriella mottrycksan- läggningar. För värmeproduktion i värmepannor tillkommer allmän energiskatt och koldioxidskatt. Bränslen för värmeproduktion i kraftvärme- verk belastas dock sedan den 1 juli 1991 endast med koldioxidskatt.

Som tidigare har redovisats kommer omläggningen av energibeskatt- ningen från år 1993 att innebära slopad allmän energiskatt och sänkt koldioxidskatt för industrin, medan koldioxidskatten för övriga användare

höjs. Avsikten är att bränsle som används för fjärrvärmeleveranser till industrin skall beskattas på samma sätt som industribränsle; enligt ett uttalande av riksdagen skall därvid leverantörer av fjärrvärme som använder både beskattade och Obeskattade bränslen kunna hänföra de beskattade bränslena till industrileveranserna (se avsnitt 3.2.5). För närvarande svarar industrikunderna i genomsnitt för ca 10 % av fjärr- värmesystemens leveranser. Effekten av omläggningen beräknas bli en ökning av bränslekostnaden med omkring 1 öre/kWh vid värmeproduktion med fossila bränslen för övriga kunder.

I tabell 5:6 anges de sålunda beräknade bränslepriserna inklusive skatter för Olika kategorier av el- och värmeproducenter.

Tabell 5:6 Bränslepriser inkl. skatter vid el- och värme- produktion i fjärrvärmesystem vid leverans till bostäder, service m.m. (öre/kWh)

___—___!”

EOS Kol Naturgas Flis Torv Bränslepris 5,8 4,6 10,0 11,0 10,8 Svavelskatt 1,1 1,1 — - 1,1 Kväveoxidavgift -0,3 -0,3 -0,3 -0,3 -0,3 Summa för elpro- 6,6 5,4 9,7 10,7 11,6 duktion Koldioxidskatt 8,5 10,7 6,3 - - Summa för vär- 15,1 16,1 16,0 10,7 11,6 meproduktion i kraftvärmeverk Energiskatt 5 ,O 3 , 1 1,6 - - Summa för vär- 20,1 19,2 17,6 10,7 11,6 meproduktion i värmepanna

______________————————

Källa: Margen (efter korrigering med hänsyn till riksdagens uttalande om skattereglerna vid fjärrvärmeleveranser till industrin)

Vid sidan av bränslekostnaderna är investeringskostnaderna den viktigaste kostnadsposten. Som nämnts är de specifika anläggningskostnaderna för fastbränsleanläggningar relativt höga vid små anläggningar, medan de minskar vid ökande storlek. Detta framgår av figur 5:1, där biobränsleelda- de kraftvärmeverk med s.k. kondenserande rökgaskylning jämförs med några andra typer av anläggningar. Det bör betonas att anläggningskost- naderna varierar starkt från fall till fall beroende på bl.a. infrastrukturen på platsen och rådande konjunktur vid upphandlingstillfället. Värdena i figuren antas avse medelförhållanden.

Figur 5:1 Specifika anläggningskostnader för kraftvärmeverk

20

19 biobränsleeldat kraftvärmeverk med 13 kondenserande rökgaskylning " 17

ångkraftvärmeverk utan rökgaskylning

5 10 20 30 50 100 200 kraftvärmeverkets värmeeffekt, MWV .

Kalla: Margen

Kapitalkostnaderna beräknas på grundval av 6 % realränta och en livslängd på 25 år, vilket motsvarar en annuitet på 7,82 % om året. Därtill kommer kostnader för drift och underhåll. Dessa beräknas som procent av den specifika anläggningskostnaden. För fastbränsleeldade anläggningar är värdet nära 5 % per år, för andra typer av anläggningar lägre.

Elpriset är en annan viktig post i kalkylen. Den analysmetod som valts innebär att el som produceras i ett kraftvärmeverk värderas efter kostnaden för att anskaffa motsvarande mängd el utifrån. På grundval av 1991 års högspänningstaxa (Nl) för Vattenfall och antagen drift av kraftvärmeverket under vinter, vår och höst med ca 4 700 timmar har ett medelpris av 26,6 öre/kWh beräknats. Vi vill dock här påpeka att råkraftleverantörerna från år 1992 har övergått till att förhandla med kommuner och andra större kunder om kraftpriserna, vilket kommer att innebära en mer individuell prissättning än tidigare.

Vi skall nu utifrån de angivna förutsättningarna se på biobränslenas konkurrenskraft dels vid drift av befintliga kraftvärmeverk, dels vid beslut om nya verk.

5.3.3. Driften av befintliga kraftvärmeverk

Avgörande för frågan om driften av befintliga anläggningar i ett fjärrvär- mesystem är en jämförelse av de rörliga nettoproduktionskostnaderna för värmeproduktion för varje anläggning under Olika årstider. För ett kraftvärmeverk utgörs dessa kostnader av bränslekostnaderna inklusive skatt och den rörliga delen av drifts- och underhållskostnaderna, minskade med det ansatta värdet av producerad el. Kostnaderna för kraftvärmeverkets drift jämförs med kostnaderna för drift av andra anläggningar som ägaren till systemet förfogar över, t.ex. värmepannor av Olika typ eller värmepum- par. Jämförelsen ger skilda resultat under Olika årstider och t.o.m. under Olika tidpunkter under ett dygn, beroende bl.a. på stora variationer i råkraftpriset under hög— och låglasttid. Här skall dock endast jämföras medelvärden för vinter, vår/höst och sommar.

I figur 5:2 visas den rörliga beräknade nettokostnaden år 1993 för värme från olika typer av anläggningar under tre årstider. Till grund för beräkningarna ligger följande antaganden. Skatteomläggningen har trätt i kraft, innebärande att bränsle för leveranser av fjärrvärme till industri-

kunder beskattas enligt de skattesatser som gäller för industrin. Reglerna härför antas bli de som riksdagen har uttalat sig för. Vidare antas en viss real prisuppgång för fossila bränslen i enlighet med NUTEK:s prognos (se avsnitt 9.2). Elpriset antas däremot vara oförändrat i förhållande till år 1991.

Figur 5:2 Beräknade rörliga nettokostnader för produktion av värme i vissa anläggningstyper år 1993 (1991 års penningvärde)

Visby-domen antas vara undanröjd

öre/kWhV —>

25 värmepannor 20 för flis med kondenserande rökgaskylning) 15 . . __,______ _ | 10 T _ L _] l l e 75 '— t' 5 : . , fl) tv

i» s & å ' & iå &:

C &. _ .. _

's % s s - % a a'

. . . 0 lllS-KVV ång-KVV, diesel, gasturbin gaskombi värmepump med kond. kol Eos EOS . naturgas naturgas rökgaskyl. flis enbart

-— '— 65% flis + 35% kol

Källa: Margen

Figuren visar att fliseldade kraftvärmeverk får god konkurrenskraft gentemot andra alternativ. Detta gäller i synnerhet om möjligheterna till användning av skattebefriat fossilt bränsle för elproduktionen utnyttjas maximalt, dvs. med ca en tredjedel. De fliseldade kraftvärmeverkens huvudkonkurrenter är fliseldade värmepannor och värmepumpar, medan dieselkraftvärme med tjockolja som bränsle är konkurrenskraftig vintertid.

öre/kWhV _—

Andra typer av kraftvärmeanläggningar ger högre nettokostnader under alla årstider.

Vi har här antagit att konsekvenserna av den s.k. Visbydomen (se avsnitt 3.2.4) elimineras. Innebörden av domen är att värmeproduktionen från kraftvärmeanläggningar baserade på förbränningsmotorer och gasturbiner är befriad från såväl energiskatt som koldioxidskatt. Utan regeländring kommer sådana anläggningar att få en helt överlägsen konkurrenskraft gentemot andra tekniker.

Det bör understrykas att endast ett fåtal fjärrvärmesystem har fler än tre typer av värmeproducerande anläggningar. Den valsituation som beskrivs i figuren uppträder därför i praktiken sällan i renodlad form. Också tillgänglig produktionskapacitet i systemet kan begränsa valfriheten. Exempelvis torde i fjärrvärmesystem med fossilbränslebaserade kraftvärme- verk dessa verk av kapacitetsskäl ofta få drivas även i situationer då fliseldade värmepannor ger en lägre nettokostnad för värmen.

5.3.4. Lönsamheten för nya kraftvärmeverk

Beslut om investeringar i nya kraftvärmeanläggningar måste baseras på en bedömning av ett flertal faktorer under den planerade anläggningens hela livslängd, dvs. en period på omkring 25 år. Förutom kostnader för investeringen minskade med eventuella statsbidrag och för an- läggningens drift måste den väntade prisutvecklingen för bränslen och elkraft under perioden beaktas. Framtida ändringar i beskattningen kan också få mycket stor betydelse för det ekonomiska resultatet.

Till följd av den stora osäkerheten om framtiden torde den som planerar en anläggning i sina kalkyler vanligen utgå från dagens förhållanden. Detta är också utgångspunkten för jämförelsen i figur 5:3 av kostnaden för värme från nya kraftvärmeverk med värmekostnaden från värmepannor och värmepumpar. Figuren baseras på samma antaganden om skatter och priser som figur 5:2 i föregående avsnitt. Alla anläggningar för biobränslen antas

tillämpa kondenser'ande rökgaskylning.

Figur 5:3 Värmekostnad för nya kraftvärmeverk och konkurrerande

N 0

_a. &

värmekostnad, öre/kWhV _— : e s :; a a; :. :.:

.; O

produktionsenheter år 1993 (1991 års penningvärde)

systemets maximala värmeeffekt, MWV _— 25 50 100 200 300 500

befintlig EOS-panna

X

— 323) dies ,Ö/ Gif-”(%. %

10 20 30 50 100 200 kraftvärmeverkets maximala värmeeffekt, MWV _—

Källa: Margen

De sluttande kurvorna i figuren representerar nettovärmekostnaden för nya kraftvärmeanläggningar, medan de horisontella linjerna representerar värmekostnaden från befintliga pannor och värmepumpar. Också värme-

kostnaden från nya pannor och värmepumpar har lagts in i figuren. Det kan noteras att denna kostnad är i huvudsak Oberoende av anläggningsstorlek, till skillnad från vad som gäller för kraftvärmeverk. Av figuren framgår att biobränsleeldade kraftvärmeverk är konkurrenskraftiga med de billigaste alternativen för värmeproduktion endast om det finns utrymme i systemet för ganska stora anläggningar, omkring 100 MW värmeeffekt eller ännu större. Andra förutsättningar är att anläggningen kan använda skattebefriat kol för elproduktionen eller att statsbidrag lämnas till investeringen. Som redovisats i avsnitt 3.3.1 uppgår bidraget till 4 000 kr/kW eleffekt. Ett villkor för bidrag är dock att användningen av fossilt bränsle begränsas till 15 % under fem år efter idrifttagningen. Anläggningar med torv som huvudbränsle är inte berättigade till bidrag.

Det kan också noteras att de bästa fossilbränsleeldade anläggningarna enligt figuren är konkurrenskraftiga endast när andra anläggningar inte kan komma i fråga, t.ex. om det saknas lämpliga värmekällor för värmepumpar eller tillgång till flis inom rimligt transportavstånd.

Vi vill åter understryka att beräkningar av detta slag endast ger en allmän indikation om konkurrenskraften för Olika typer av anläggningar. De baseras på medelvärden och kan alltså inte ta hänsyn till faktorer som i det enskilda fallet kan få avgörande betydelse för ett investeringsbeslut.

En sådan faktor kan vara befintlig infrastruktur som väsentligt minskar investeringskostnaden för en utbyggnad av kraftvärme i ett visst system. Samlokalisering av en ny anläggning med en befintlig kan också innebära lägre drifts- och underhållskostnader. En annan viktig faktor är att tillståndsprövningen kan genomföras på relativt kort tid.

5.3.5. Biobränslenas konkurrenskraft inom kraftvärme- produktionen

Den föregående analysen av biobränslenas konkurrenskraft inom kraftvär- mesektorn leder till följande allmänna slutsatser.

I befintliga fjärrvärmesystem med biobränsleeldade kraftvärmeverk är dessa konkurrenskraftiga gentemot annan värmeproduktion under större delen av året. Detta gäller särskilt om skattebefriat kol kan användas för elproduktionen.

För nya kraftvärmeanläggningar är de ekonomiska förutsättningarna under de närmaste åren generellt sett dåliga. Den främsta orsaken härtill är låga elpriser. I fall då nya anläggningar ändå kommer i fråga har biobränsleeldad kraftvärme i regel god konkurrenskraft vid större anläggningsstorlekar. Huvudkonkurrent är flispannor och värmepumpar, inte fossilbränsleeldad kraftvärme.

Dessa slutsatser gäller såväl vid nuvarande energiskattesystem som efter den nyligen beslutade skatteomläggningen år 1993. Omläggningen innebär en viss skärpning av beskattningen av fossila bränslen i värme- och kraftvärmeproduktion. Därav följer att konkurrenskraften för biobränslen förbättras något. Eftersom effekterna av skatteomläggningen i detta avseende är marginella har vi inte här närmare redovisat dem. En utförlig redovisning finns i den konsultstudie som ligger till grund för detta avsnitt.

Den konsultstudie av SIMS som gäller marknadsförutsättningarna för biobränslen i allmänhet kommer till liknande slutsatser beträffande den kommunala värme- och kraftvärmeproduktionen. I denna studie framhålls att införandet år 1991 av miljöskatter på koldioxid och svavel har skapat ett incitament för ökad användning av biobränslen inom denna sektor. Det finns ett antal planer och projekt för både fliseldning i stora koleldade anläggningar och övergång till förädlade biobränslen i mindre anläggnin- gar. Skatteomläggningen år 1993 väntas enligt SIMS inte medföra någon nämnvärd förändring i denna process.

Den framtida utvecklingen av priser på bränsle och el samt skatter och andra styrmedel kan radikalt ändra förutsättningarna för utbyggnad av kraftvärme i allmänhet och biobränsleeldad kraftvärme i synnerhet. Också kommersiell introduktion av ny teknik kan komma att få stor betydelse. Vi återkommer med en diskussion av dessa faktorer i kapitel 10 och i våra överväganden. Som nämnts räknar vi dock inte med att bedömningar av

den framtida utvecklingen på ett avgörande sätt påverkar aktuella inves— teringsbeslut.

6. Resursbasen

Den sammanlagda potentialen för produktion av biobränslen uppgår till 148—164 TWh/år. Till detta kommer en årlig bränslepotential från sorterat avfall som ligger i nivån 15 TWh och potentialen för produktion av bränsletorv, som kan anges till 12—25 TWh/år om produktionen skall begränsas av den årliga tillväxten. I tabell 6:3 sammanfattas den årliga bränslepotentialen från biobränslen, torv och sorterat avfall.

Tabell 6:3 Sammanlagd bränslepotential år 2000 från skogen och jordbruket samt torv och avfall

Bränslepotential

(T Wh/år) Skogens bränslen 95—1 10 (inkl. massaindustrins avlutar) Jordbrukets bränslen 51—59 Torv 12—25 Avfall 15 Totalt 173—209

Den nuvarande användningen av bioenergi dvs. trädbränslen, lutar, torv och avfall är ca 70 TWh/år. Den redovisade potentialen tillåter alltså en stor ökning av användningen innan bränsletillgången blir begränsande.

Det bör påpekas att den redovisade potentialen utgör en total bioenergi- potential för användning för såväl el— och värmeproduktion som produktion av drivmedel. Vid en storskalig produktion av drivmedel från biomassa, t.ex. etanol från jordbruksgrödor och trädbränslen eller metanol från trädbränslen, minskar den bioenergipotential som är tillgänglig för el- och värmeproduktion.

6.1. Inledning

I detta kapitel presenteras uppskattningar av hur stora mängder biobränslen av Olika slag som kan komma att finnas tillgängliga i ett 10—15-års- perspektiv. De redovisade bränslepotentialerna utgör den fysiska potentialen med hänsyn till vissa tekniska och ekologiska begränsningar. Kostnaderna för att producera de redovisade bränslemängderna har inte behandlats eller endast behandlats översiktligt.

Biobränslen har en relativt låg energitäthet. Kostnaden för bränslet är därför, i många fall, kraftigt beroende av transportavståndet mellan bränsleproduktion och användning. Den regionala fördelningen av biobränslepotentialerna kan vara av lika stor vikt för möjligheterna till en ökad biobränsleanvändning som potentialens totala storlek. Vi redovisar därför, där så är möjligt, de olika bränslepotentialerna fördelade på regioner.

Totalt har landet delats in i elva regioner. Indelningen har gjorts så att angränsande län med likartade förhållanden och förutsättningar vad avser råvarutillgångar har sammanförts till en region. Hänsyn har också tagits till naturliga upptagningsområden för biobränslen och till existerande flöden av skogsråvara till skogsindustrin. Regionindelningen framgår av figur 6:1. Ursprungligen användes denna indelning i Interforests rapport Regionala bioenergibalanser (STEV 1989:R17).

Figur 6:1

Regionindelning

BD

Lv

belå— &

Region

10

11

KTIU 717.110"?! Zl" |E: :

WW 02 m

GO>

_;m

Kristianstad Malmöhus

Jönköping Kronoberg Kalmar Blekinge

Södermanland Östergötland

Halland Göteborg och Bohus Älvsborg Skaraborg

Stockholm Uppsala Västmanland

Värmland Orebro

Kopparberg Gävleborg

Våstemorrland Jämtland

Västerbotten Norrbotten

Gotland

6.2. Skogens bränslen

6.2.1. Bakgrund

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) har på uppdrag av Skogspolitiska kommittén nyligen genomfört en avverkningsberäkning (AVB 92) för landet. Beräkningarna visar de framtida avverkningsmöjligheterna som en följd av det nuvarande skogstillståndet med antaganden om hur skogen sköts. AVB 92 grundas på material från riksskogstaxeringen 1986—1990.

Tidigare genomförda uppskattningar av trädbränslepotentialen har i huvudsak grundats på en avverkningsberäkning från år 1985 , AVB 85. Den utgår från skogstillståndet 1978—1982. AVB 92 redovisar en total avverkningspotential som är ca 22 % större än den som redovisats i AVB 85. Den ökade potentialen påverkar bl.a. det möjliga uttaget av skogsbränslen.

Frågan om skogens användning och därmed också potentialen för bränsleproduktion behandlas även i Skogspolitiska kommitténs nyligen lämnade betänkande Skogspolitiken inför 2000-talet (SOU 1992:76).

De uppskattningar av den maximala potentialen för uttag av avverknings- rester som redovisas i de kommande avsnitten baseras på material från AVB 92 för tioårsperioden 1998—2007 enligt det s.k. grundscenariet.

6.2.2. Ekologiska restriktioner

Uttag av biomassa från ett område innebär att näringsämnen bortförs från ekosystemet. Största delen av näringsämnena i ett växande träd finns i barr, löv och fina kvistar. Om avverkningsresterna förs ut ur skogen finns det därför en risk för att markens långsiktiga produktionsförmåga påverkas. Detta behandlas i avsnitt 7.2.1.

För att motverka att skogens produktionsförmåga sänks genom för stor bortförsel av näringsämnen med avverkningsrester har Skogsstyrelsen givit ut allmänna råd om begränsning vid uttag av träddelar utöver stamvirke på skogsmark (Skogsstyrelsens författningssamling SKSFS 1986:1). Enligt de allmänna råden bör uttag inte göras på vissa marktyper, bl.a. torra marker, näringsfattiga marker och marker med grov jordart. På vissa typer av marker bör endast hälften av avverkningsresterna tas ut. Begränsningar görs också för uttag i områden med utpräglad risk för sommartorka och områden med betydande nedfall av försurande ämnen. I de allmänna råden görs också en generell begränsning som innebär att trädrester endast bör tas ut en gång under beståndets växttid. Detta innebär att om trädrester tas ut vid gallring rekommenderas inte uttag vid slutavverkning av beståndet.

Kunskaperna om hur markens produktionsförmåga påverkas av uttag av avverkningsrester är ännu begränsade. Frågan har behandlats i en nyligen publicerad studie från Institutionen för skoglig marklära vid SLU (Kaj Rosén: Skörd av skogsbränslen i slutavverkning och gallring ekologiska effekter). En slutsats av studien är att helträdsutnyttjande i stor skala, utan kompensation för de bortförda näringsämnena, på sikt leder till en utarmning av skogsmarken och därmed teoretiskt till en nedgång i skogsproduktionen. Bortförseln av näringsämnen kan kompenseras med en ökad tillförsel t.ex. genom att träaska sprids i skogsmarken.

6.2.3. Virkesuttag

Enligt AVB 92 är den högsta möjliga uthålliga avverkningen nedanför den f.d. skogsodlingsgränsen under perioden 1998—2007 87 miljoner m3sk (skogskubikmeter, dvs. volymen stamvirke ovan stubbe) per år. Det totala energiinnehållet i den avverkningsbara skogen är ca 240 TWh/år. Skogsodlingsgränsen överensstämmer i huvudsak med gränsen för fjällnära skogar.

Den totala avverkningspotentialen i landet är ca 93 miljoner m3sk/år och omfattar förutom den avverkning som behandlas i AVB 92 också av- verkning ovan skogsodlingsgränsen, på andra ägoslag än skogsmark samt röjningar och döda träd.

Avverkningspotentialen redovisas i AVB 92 uppdelad i första gallring, övrig gallring och slutavverkning. Fördelningen av det möjliga uttaget mellan Olika trädfraktioner och avverkningstillfällen visas i figur 6:2.

Figur 6:2 Totala årliga avverkningspotentialen år 1998—2007 enligt AVB 92

slutavverkn

:l övrig gallring

1 1:a gallring

Stamved grenar + barr bark topp exkl. topp

Den möjliga årliga avverkningen kan jämföras med Skogspolitiska kommitténs bedömning av den genomsnittliga årliga totala avverkningen under 1990-talet som är 70 miljoner m3sk/år och motsvarande avverkning på det område som omfattas av AVB 92 som är 63 miljoner m3sk/år. Uppgifterna om den totala avverkningspotentialen och dagens avverkning indikerar att det finns en avsevärd potential för att öka virkesuttaget.

Ökningen motsvarar ca 23 miljoner m3sk/år med ett energiinnehåll på ca 64 TWh.

6.2.4. Skogsindustrins utveckling

Den framtida tillgången på trädbränslen är till viss del beroende av skogsindustrins råvarubehov och produktionsvolym. Avverkningen för uttag av industrived påverkar tillgången på avverkningsrester, medan pro- duktionsvolymen påverkar tillgången på industriella biprodukter och lutar.

Utvecklingen inom massa— och pappersindustrin kommer under den kommande tioårsperioden att präglas av en rad nya konkurrensvillkor. Till dessa hör marknadens krav på en miljövänlig och resurssnål produktion. Marknaden kräver bl.a. en ökad användning av returpapper samt använd- ning av mer miljövänliga blekmetoder. Samtidigt ökar konkurrensen på den europeiska marknaden från länder som baserar sin massaproduktion på plantageskogar och som kan producera avsalumassa till låga kostnader.

Det råder en stor osäkerhet om skogsindustrins framtida behov av skogsfibrer. Flera bedömare anser att en expansion av massaindustrin på 10—15 års sikt med några bruk i södra Sverige är möjlig. När det gäller behovet av råvara i form av skogsfibrer anses det dock att denna expansion till stor del kommer att uppvägas av nedläggningar av gamla bruk och av en ökad returfiberanvändning. Totalt skulle detta innebära en mycket svag ökning av den svenska massaindustrins behov av skogsfibrer sett på 15 års sikt. _

Institutionen för skog—industri—marknad studier (SIMS) vid SLU har tagit fram en prognos för sågverksindustrins utveckling fram till år 2000 (Göran Lönner: Sågverksnäringens framtidsutsikter och strategival). Prognosen visar på en nolltillväxt eller en svag minskning av produktionen. Flera andra bedömare har kommit till liknande resultat.

Massa- och pappersbrukens branschförening Skogsindustriema anser dock att man, med hänsyn till internationella prognoser om efterfrågan på sågade

trävaror samt massa och papper, har anledning att vänta en avsevärt större ökning av råvarubehovet. En årlig produktionsökning med 2 % till år 2005 skulle, enligt Skogsindustriema, innebära att de tillgängliga virkes- resurserna tas i anspråk.

Med hänsyn till den stora osäkerhet som råder om utvecklingen av skogsindustrins råvarubehov har vi gjort uppskattningar av bränsle- potentialen för två Olika utvecklingsnivåer. Den höga nivån motsvarar en ökning av behovet av skogsfibrer till år 2005 med 10 % inom sågverks- industrin och 15 % inom massa- och pappersindustrin. Den låga nivån motsvarar en ökning med 5 % för massa— och pappersindustrin medan sågverksindustrins behov antas ligga på samma nivå som idag.

Kvalitetskraven på skogsråvaran kommer troligen att skärpas. I dag accepteras ved med rötskador i de kemiska massaprocesserna. När miljövänliga metoder skall används för blekning av massan är det emellertid nödvändigt att massaveden inte är rötskadad. Även inom sågverksindustrin kan en högre virkeskvalitet ge konkurrensfördelar. Sådana förändringar av skogsindustrins kvalitetskrav kan komma att medföra att de stamvedsfraktioner som inte uppfyller industrins kvalitets-

krav i stället används som bränsle.

6.2.5. Uttag av avverkningsrester

Med dagens restriktioner är det största möjliga uttaget av GROT (grenar och toppar) och barr enligt AVB 92 ca 24 TWh/år efter avdrag för tekniskt spill vid uttaget. Det förutsätts då att uttag görs endast i samband med slutavverkning och att avverkningen är i nivå med den högsta möjliga avverkningen. Uttag av bränsle vid gallring medför, i enlighet med Skogsstyrelsens allmänna råd, att inga avverkningsrester bör tas ut vid slutavverkningen. Som framgår av figur 6:2 ger slutavverkningen det största bidraget. Den största potentialen, med dagens restriktioner, erhålls därför om man antar att uttaget görs i samband med slutavverkning.

något för

verkningsresterna bör tas ut. Siffrorna är därför

Uppgifterna från AVB 92 är baserade på hela det möjliga uttaget på alla arealer där uttag är tillåtna. Ingen reduktion är gjord för arealer där endast

hälften av av höga.

uuuuu | w-oooOOBoåoäå får» en... —oo._.._. ;. >DD M g—Sm _— g., ...... "m= : cast—WOMOOH h"- - . :..: f!— EH 605050 __: %.- HKC... ggr-r CG % . ce w_ :d i... _a!— ."; kagorflm o m>_ 01, ...-= ;> em22>=awH= gä eäöggägvmg är m=_go__,._.cir_. Fa Cåxgno'Ssum ota mitä; 5,8-cen && sma-5.330 va H CU >E *" 00 ")”-o ,... mmmmmm en OUMQSSOH.EH_] S= "25_ '.'/152503: 44% f.,” asggäbåm : _Eföfåbo ÖOE.E g..-= 03%"=€£=== 2.29 .ä._E=jooo—-='i5 & ' Hm 05-420 = _D: Hää'xåoå 205 325w>twogm => 51650: >.__U-'s>*5 s'E :u:mg:awg.=åcU—a & Hemma—”tumba H..- 00 ”QQ—mo): H.Bw- QQQQQQQ :=”— mogen-can 5.52 '” a—De "Ost-1 a:et Tu>t=00 o”> s.: E.:— '4':o' åtgår/165: -;=E = .—4 CU'— Q gåegcägråmws sig gegen—”53,5 'Oä END. 0.5.3: Moms—Sov wo _ ...a) acute 00:e eg s_å'go—o >= gsgohmäawcq '.? 'D ågeoag>g 10 i... HHC) !- 5898H=owcmm : CEO Yggä'oåooä _29 ”'on u:"anE—i En

Om kompensationsgödsling däremot inte visar sig vara genomförbar av tekniska, ekonomiska eller ekologiska skäl kan uttagspotentialen i stället komma att sänkas kraftigt.

Uttag av de ovan redovisade mängderna avverkningsrester förutsätter att motsvarande mängd stamved kan avsättas. Som nyss har beskrivits ger utvecklingen inom skogsindustrin enligt vissa bedömare inte utrymme för avsättning av hela den möjliga avverkningen som industrived. Slutavverk- ning för enbart bränsleproduktion bedöms inte bli ekonomiskt realistisk annat än i ett fåtal fall eftersom betalningsförmågan för bränslefraktionen är avsevärt lägre än för industrivedsfraktionerna. Skogsindustrins för- ändrade konkurrensvillkor i kombination med god tillgång på avverknings- bar skog kan däremot komma att medföra förändringar i industrivedsuttaget som, direkt och indirekt, påverkar potentialen för uttag av bränsle.

Den ansatta råvaruförbrukningen inom skogsindustrin motsvarar ett maximalt uttag av avverkningsrester på 22 TWh/år med den låga tillväxt- nivån och 24 TWh/år med den höga nivån, med nuvarande restriktioner. Om man kan lätta på de ekologiska restriktionerna till följd av askåter- föring eller annan kompensation av näringsbortfallet blir potentialen ca 36 respektive 40 TWh/år.

I vissa delar av landet är en betydande del av stammarna från slutavverk- ning av gran angripna av röta. Det rötskadade virket kan inte användas som industrived om kvalitetskraven skärps. Problemet är större i de södra delarna av landet än i norr. Rötskadorna har vanligen en begränsad utbredning i stammen vilket gör att värmevärdet endast påverkas margi- nellt. Det rötskadade virket uppskattas motsvara en bränslepotential på 2—4 TWh/år.

Den goda tillgången på avverkningsbar skog kan också ge möjlighet till förändrade rutiner vid gallring. Genom att i vissa bestånd förändra industrivedsuttaget vid gallringar och låta en större del av den uttagna biomassamängden gå till bränsleproduktion kan man uppnå kostnads- fördelar. Med dagens restriktioner innebär en sådan förändring av rutinerna att man avhänder sig möjligheten att ta ut avverkningsrester i samband med

slutavverkning av beståndet. Med en förändring av restriktionerna så att uttag kan rekommenderas vid flera tillfällen kan förändrade rutiner vid gallringar ge ett betydande bränsletillskott. Ett tillskott i nivån 10—15 TWh anses vara möjligt.

Potentialen för uttag av avverkningsrester under olika förutsättningar sammanfattas i tabell 6:1. Tabellen utgår från potentialen med dagens restriktioner och de antagna nivåerna för uttag av industrived. Förändringar i uttagspotentialen till följd av ändrade förutsättningar redovisas som tillskott.

Tabell 6:1 Tekniska potentialen för uttag av avverkningsrester under olika förutsättningar (ca år 2005)

Bränslepotential avverkningsrester (TWh/år) Med dagens ekologiska restriktioner 22—24 Kompensationsgödsling och minskade + 14—16 ekologiska restriktioner Förändringar av skogsindustrins + 2—4 kvalitetskrav Förändring av massavedsuttag i + 10—15 gallringar Totalt 48—59

___—

Som jämförelse kan nämnas att det nuvarande uttaget av avverkningsrester för bränsleändamål uppgår till ca 6 TWh per år.

6.2.6. Industriella biprodukter och lutar

Till de industriella biprodukterna räknas huvudsakligen bark från massa- industrin samt spån, flis och bark från sågverken.

Sågverksindustrin producerar årligen ca 12,4 miljoner m3f (fasta kubikmeter) flis, spån och bark. Av detta avsätts ca 9 miljoner m3f som råvara till massa— och skivindustrin. Resterande 3,4 miljoner m3f kan användas som bränsle och motsvarar en potential på ca 6 TWh.

I rapporten Regionala bioenergibalanser (STEV 1989:R17) uppskattas att ca 12 % av massaindustrins rundvirkesförbrukning (räknat som m3fpb, fasta kubikmeter på bark) faller som biprodukter som kan tas tillvara som bränsle. År 1991 tillfördes ca 28 miljoner m3fub (fasta kubikmeter under bark). De tidigare antagna nivåerna för ökningen av massaindustrins förbrukning av skogsfibrer ger en årlig förbrukning av 29 respektive 32 m3fub. Detta motsvarar en årlig tillförsel på 33 m3fpb för den lägre nivån och 36 m3fpb för den högre. Bränslepotentialen blir då 4—4,5 miljo— ner m3f/år vilket motsvarar omkring 6,5—7 TWh/år. Den sammanlagda bränslepotentialen från industriella biprodukter inom sågverks- och massaindustrin uppgår alltså till 12—13 TWh. Huvuddelen av de pro- ducerade biprodukterna används redan i dag internt som bränsle inom industrierna.

Avlutar ingår som en del i kemikaliecykeln vid framställning av kemisk massa. Den totala användningen av lutar år 1991 motsvarade 29,7 TWh. Den antagna utvecklingen inom massaindustrin ger en bränslepotential på 31—34 TWh/år under den kommande 10—15-årsperioden.

6.2.7. Övriga bränslen från skogen

Bränsle som produceras i anslutning till skogsbruket består förutom av avverkningsrester och industriella biprodukter också av bl.a. rundved för småhusuppvärmning och återvunnet trädbränsle.

Som nämnts i avsnitt 1.3.2 behandlar vi inte den småskaliga eldningen. Mängden återvunnet trädbränsle, dvs. i första hand rivningsvirke, uppskattas av SIMS till 4 TWh. Delar av denna post redovisas också i samband med bränslepotentialen från industriavfall.

6.2.8. Ekonomiska begränsningar

De presenterade bränslepotentialerna avser den maximalt tillgängliga bränslemängden vid Olika tekniska och ekologiska förutsättningar. Avgörande för hur stora mängder biobränsle som verkligen kommer att utnyttjas är de ekonomiska förutsättningarna, dvs. kostnaden för att ta ut de Olika bränslemängderna och marknadens betalningsförmåga.

I en rapport publicerad av SIMS år 1989 (Göran Lönner m.fl.: Kostnader och tillgänglighet av avverkningsrester på lång sikt) har de tillgängliga mängderna avverkningsrester på 2010-talet uppskattats som funktion av bränslekostnaden. Den sammanställning som visas i figur 6:4 utgår från SIMS beräkningar med tillägg för potentialen för uttag av stamved till följd av skogsindustrins skärpta kvalitetskrav. Den senare kvantiteten ingick inte i SIMS ursprungliga material. Kostnaden för det bränsle som tillkommer till följd av rötskador uppges ligga i nivån 100—110 kr/MWh (muntlig uppgift från professor Göran Lönner, SIMS).

Beräkningarna baseras delvis på ett annat bakgrundsmaterial än de uppskattningar som har presenterats i de föregående avsnitten. SIMS beräkningar av den totala potentialen för uttag av avverkningsrester resulterar därför i ett lägre värde.

Samtliga kostnadsberäkningar baseras på nu existerande och utvärderade maskinsystem och tekniker.

I sammanställningen undantas avlutar eftersom de är knutna till en intern användning inom massaindustrin.

Figur 6:4 Tillgängliga kvantiteter skogsbränsle vid olika bränsle-

kostnad

TWh 70 60 50 40 30 20 m I I

0 _! ! |

90 100 110 120 130 140 150 Bränslekostnad (kr/MWh) Rivningsvirke D Industriella El Avverkningsrester

biprodukter

6.2.9. Sammanfattning

Den maximala biobränslepotentialen från skogen är ca 94—109 TWh/år. En sammanställning visas i tabell 6:2. Den redovisade potentialen för uttag av avverkningsrester förutsätter att de ekologiska restriktionerna lättas avsevärt genom att metoder införs för att kompensera näringsbortfallet från skogsmarken i samband med uttaget.

Tabell 6:2 Sammanlagda bränslepotentialen från skogen i ett 10—15- års perspektiv

Potential (TWh) Avverkningsrester 48—59 Industriella biprodukter 12—13 Återvunnet trädbränsle 4 Avlutar 31—34 Totalt 95—110

Det bör understrykas att den i tabellen angivna potentialen baseras på skogsindustrins produktionsvolym och råvarubehov. En användning av skogsbränslen inom den angivna ramen skulle alltså i princip inte innebära någon konkurrens mellan industrins och bränslemarknadens behov. Det förutsätts att industrins betalningsförmåga för stamvirke även i fortsätt- ningen kommer att vara högre än bränslemarknadens.

6.3. Jordbrukets bränslen

Den totala produktionspotentialen för åkerbränslen har uppskattats till 51—59 TWh fördelat på 11 TWh halm och 40—48 TWh energiskog och energigräs. På 10—15 års sikt är den praktiska potentialen för energiskog beräknad till 15—20 TWh/år.

Den regionala fördelningen av produktionen visas i figur 6:5.

Figur 6:5 Regional fördelning av en framtida möjlig produktion av halm och energigrödor (salix och energigräs)

TWh/år 12 »

:l Energiodling 10 ' Halm

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11

6.3.1. Halm

Halm är en biprodukt från spannmåls- och Oljeväxtodling. Arealen för odling av spannmål och Oljeväxter uppgick år 1991 till ca 1,35 miljoner ha. En anpassning av spannmålsarealen så att produktionen motsvarar det svenska behovet beräknas medföra en minskning till ca 1,1 miljoner ha. Det anses vara möjligt att ta ut en halmmängd som i medeltal motsvarar omkring 10 MWh per ha och år. Detta resulterar i en potential för uttag av halmbränsle på upp till 11 TWh/år.

Den geografiska fördelningen av en framtida produktion av halm för energiändamål antas följa den nuvarande fördelningen av arealer för produktion av bröd- och fodersäd samt oljeväxter.

6.3.2. Energiskog och energigräs

Energigräs och energiskog (salix) kommer, vid en utökad produktion, huvudsakligen att odlas på åkermark som har blivit tillgänglig som en följd av omställningar inom jordbruket.

I utredningen En ny livsmedelspolitik (Ds Jo 1989:63) redovisas en bedömning av arealbehovet för den framtida svenska livsmedelsproduktio- nen. En åkerareal på 2 miljoner ha anges där som tillräcklig för landets livsmedelsförsörjning om produktionen sker med dagens metoder och arealen uppfyller kravet på rimlig geografisk spridning.

Utredningen har legat till grund för 1990 års beslut om jordbruks- politiken. Beslutet innefattar bl.a. åtgärder för att stimulera till en varaktig omställning till alternativ markanvändning. Av den totala åkerarealen på 2,8 miljoner ha har ca 400 000 ha redan anmälts för omställningsstöd. Ytterligare 400 000 ha bör alltså, enligt utredningens bedömning av arealbehovet för livsmedelsproduktion, kunna användas för alternativ produktion. '

Om en övergång sker till ett jordbruk där mindre mängder handelsgödsel och bekämpningsmedel används kommer en större areal att krävas för den svenska livsmedelsproduktionen. Därmed minskar också den areal som kan bli tillgänglig för energiodling.

Den årliga avkastningen från energiskogsodlingar kan uppskattas till 60 MWh/ha och från Odling av energigrödor till 50 MWh/ha. Då har hänsyn tagits till förväntade resultat från utveckling inom odlings- och skördeområdet samt inom växtförädlingen. Det betyder att den samman- lagda produktionen av bränsle på nedlagd jordbruksmark skulle kunna uppgå till 40—48 TWh/år om all tillgänglig areal används för energiodling.

Potentialen för energiodling i området som omfattar Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län (region 7—10) har ansetts vara mycket liten. Salixodlingar är på grund av klimatet inte aktuella i denna del av landet. Energigräs kan komma att Odlas i norra Sverige under speciella förutsättningar. Den goda tillgången på skogsbränsle i området gör dock att avsättningsmöjligheterna för energigräs är små.

Den geografiska lokaliseringen av den åkerareal som kan bli tillgänglig för energiproduktion har tagits fram genom att arealen fördelats mellan de återstående regionerna (region 1—6 och 11) i förhållande till de totala åkerarealerna i varje region.

Den förväntade produktionskostnaden inom en 10—15-årsperiod är avsevärt lägre för energiskog än för energigräs. För energiskog uppskattas den ligga i intervallet 10—12 öre/kWh medan den för bränsle från rörflen uppskattas kunna sänkas från dagens 16—20 öre/kWh till ca 14 öre/kWh. Vi antar därför att energiskog kommer att vara den helt dominerande grödan på de arealer som används för energiodlingar. Odling av energigräs i mindre omfattning har dock antagits i de delar av landet där bristande tillgång på vatten medför att vissa delar av arealen lämpar sig dåligt för salixodling. Detta är fallet bl.a. i Kalmar, Blekinge och Gotlands län.

Med dessa antaganden om fördelningen mellan energiskog (salix) och energigräs blir produktionspotentialen ca 46 TWh energiskog och ca 2 TWh energigräs.

En mer omfattande odling av energigräs förutsätter att stor vikt läggs vid faktorer som hänsyn till landskapsbilden, möjlighet till snabb återgång till traditionell odling samt möjligheter att utnyttja befintlig maskinpark. Smärre förskjutningar mellan olika energigrödor påverkar endast marginellt den totala potentialen.

De redovisade potentialerna utgör en uppskattning av den långsiktigt möjliga produktionen på den tillgängliga arealen. I praktiken innebär en så omfattande energiodling en omställning av stora arealer jordbruksmark.

För närvarande finns ca 6 200 ha energiskogsodlingar i landet. Tillgång på bl.a. sticklingar och maskiner begränsar initialt den möjliga årliga nyetableringen. Efter etablering dröjer det 3—5 år innan salixodlingen skördas första gången. Dessa faktorer begränsar den praktiskt möjliga potentialen för energiskogsbränsle under de närmaste åren. LRF har uppskattat produktionspotentialen med hänsyn till de praktiska begräns- ningarna till ca 4 TWh år 2000 och ca 17 TWh år 2010. Full produktion på all tillgänglig areal beräknas inte kunna nås förrän tidigast omkring år 2015.

De redovisade potentialerna avser den fysiskt möjliga produktionen under förutsättningen att all åkerareal som inte behövs för att täcka den svenska livsmedelsförsörjningen används för energiodlingar. Hur stora arealer som i praktiken kommer att etableras och vilka grödor som kommer att odlas bestäms bl.a. av ekonomi, marknad och den enskilde Odlarens intresse.

6.4. Torv

Den totala torvmarken i Sverige uppskattas till 6,4 miljoner ha. Av torvarealen bedöms ca 70 % finnas i Norrland (varav ca 3/4 inom Västerbottens och Norrbottens län), ca 16 % i Svealand och ca 14 % i Götaland.

Av den totala torvarealen är ca 350 000 ha utvinningsbar med hänsyn till miljömässiga och produktionstekniska restriktioner. Den totala energi- mängden i den brytvärda torven uppskattas till ca 2 000 TWh.

Torvtäcket i en orörd torvmosse växer med ett tunt skikt varje år. Tillväxten är normalt 0,1—2 mm/år men varierar kraftigt i Olika delar av landet och mellan Olika typer av torvmark. Den årliga nettotillväxten av de svenska torvmossarna motsvarar 12—25 TWh.

6.5. Avfall

6.5.1. Hushållsavfall

Varje år produceras ca 2,7 miljoner ton avfall från hushållen i Sverige. Mängden hushållsavfall har varit i stort sett konstant under den senaste 15-årsperioden. Det är rimligt att anta att den sammanlagda produktionen av hushållsavfall även i fortsättningen kommer att ligga på ungefär denna nivå. En ökad återvinning och sortering kommer dock att medföra förändringar i mängder och sammansättning av det avfall som går till förbränning och deponering. Nya metoder för att omhänderta hushålls- avfall, t.ex. kompostering och biogasproduktion, kan också komma att få ett större utrymme.

Begreppet sorterat hushållsavfall har i dag ingen entydig definition. En rad olika sorteringsnivåer diskuteras.

Den grundläggande sorteringen innebär att miljöfarligt avfall, papper och glas sorteras ut. Detta är en sorteringsnivå som redan tillämpas i stora delar av landet. Den fraktion som återstår efter sorteringen motsvarar, för hela landet, en energipotential på ca 7 TWh/år.

Denna fraktion kan sedan delas upp ytterligare, t.ex. i en våt (komposter- bar) och en torr (brännbar) fraktion. Praktiska försök med avfallssortering visar att ca 35 % av hushållsavfallet hamnar i den brännbara fraktionen. Värmevärdet för den brännbara fraktionen är ca 3,6 MWh/ton. Det ger en total bränslepotential på ca 3,4 TWh/år.

Den våta fraktionen kan komposteras eller användas som råvara för biogasproduktion. Moderna processer för reaktorrötning av sorterat hushållsavfall ger ett gasutbyte på ca 150 Nm3 biogas/ton avfall (räknat på den våta fraktionen). Värmevärdet för biogas är omkring 5,5 kWh/Nm3. Det betyder att den totala potentialen för biogasproduktion från hushålls- avfall uppgår till ca 1,5 TWh/år.

Även i avfallsdeponier sker en nedbrytning av den biologiskt nedbrytbara fraktionen av avfallet på samma sätt som i en biogasreaktor. Den bildade gasen, som brukar kallas deponigas, kan utvinnas från avfallsdeponin och användas som bränsle. Den totala potentialen för deponigasutvinning år 2005 från befintliga avfallsdeponier har av Svenska Gasföreningen uppskattats till ca 1 TWh/år.

Mängden avfall som produceras per person kan, grovt sett, antas vara densamma över landet. Det innebär att mängden avfall som produceras i en region följer invånarantalet. Den regionala fördelningen av bränsle- potentialen från sorterat hushållsavfall, dels i form av den brännbara fraktionen, dels som biogas producerad ur den våta fraktionen, visas i figur 616.

6.5.3. Industriavfall

Svenska Renhållningsverksföreningen har uppskattat eden årliga pro- duktionen av icke branschspecifikt industriavfall till ca 4,5 miljoner ton. I detta ingår också byggavfall. Detta industriavfall innehåller en större andel brännbart material än hushållsavfallet. En utsortering av industriavfallet i en brännbar och en icke brännbar fraktion resulterar i en bränsledel som omfattar omkring hälften av avfallsmängden. Värmevärdet för den brännbara fraktionen har uppskattats till ca 4,2 MWh/ton. Sorterat industriavfall innebär alltså en bränslepotential på ca 9 TWh/år.

Det bör observeras att det föreligger en risk för dubbelredovisning av den potential som härrör från rivningsvirke eftersom rivningsvirke också ingår som en del av posten återvinningsvirke i bränslepotentialen från skogen.

Den geografiska fördelningen av produktionen av industriavfall är svår att fastställa eftersom heltäckande bakgrundsmaterial saknas. En grov uppskattning av den regionala fördelningen visas i figur 6:6.

Figur 6:6 Regional fördelning av produktionen av avfallsbränsle

C Hushållsavf.-biogas

[ lndustriavfall- för'br

Hushållsavf.-förbr

,

6.6. Importerade biobränslen

6.6.1. Bakgrund

Vattenfall Energisystem har på vårt uppdrag gjort en studie av import- potentialen för biobränslen baserad bl.a. på uppgifter från användare av importbränslen och från verksamma importörer. Studien ligger till grund för detta avsnitt.

Fram till år 1990 var importen av biobränslen till Sverige obetydlig. Stora mängder biomassa importerades däremot som råvara till skogs- industrin. Den dominerande delen utgjordes av vedråvara för massa-

industrin. Under år 1990 ökade importen av biobränslen för energiändamål. Ett antal värmeverk startade import av bränsleflis från Lettland, och mindre mängder pelletar och briketter importerades från Polen och Canada.

Ett för Sverige nytt biobränsle, olivkross, började också importeras under år 1990.

Den sammanlagda importen av biobränslen under år 1991 uppgick till ca 0,25 TWh.

6.6.2. Importpotential

En rad länder har för närvarande potential att exportera biobränslen till Sverige. En ökad medvetenhet om fossilbränsleanvändningens klimat- effekter kan dock på sikt komma att öka efterfrågan på biobränslen i stora delar av världen och därmed förändra förutsättningarna för en svensk import.

EG-länderna

Import av trädbränslen från EG—länderna kommer troligen inte att bli aktuell inom överskådlig framtid.

Import av vissa specialsortiment kan dock komma till stånd. Ett exempel är importen av olivkross där den uppskattade årliga exportpotentialen motsvarar ca 1—2 TWh.

I Europa finns stora arealer jordbruksmark som, till följd av strävan att minska jordbrukets överproduktion, kommer att kunna bli tillgängliga för Odling av energigrödor. Inom EG:s forskningsprogram Energi från biomassa har potentialen för en framtida produktion av biobränslen, inklusive avfall från jordbruk och hushåll, inom EG-länderna uppskattats till 4 100 TWh/år jämfört med dagens ca 2 300 TWh/år. Huvuddelen av dagens produktion används inte för energiändamål. Kostnaden för den framtida produktionen kommer med all sannolikhet att vara för hög för att en import till Sverige skall bli aktuell.

Baltiska staterna och OSS (Oberoende staters samvälde)

Inom de nya stater som bildats ur Sovjetunionen finns en stor potential för produktion av biobränslen. Enligt bedömningar överstiger virkesförrådet i området 80 miljarder m3f och den årliga tillväxten är ca 1 miljard m3f. Av detta finns ca 20 % i den europeiska delen av området. Den totala avverkningen uppskattades i mitten av 1980—talet vara 400 miljoner m3f.

Den egna användningen av biobränslen är för närvarande mycket liten. Torv och trädbränslen uppskattas stå för ca 2 % av energitillförseln. Det torde därför inte vara tillgången på bränsleråvara som begränsar möjlig- heterna för en svensk import från dessa länder.

Situationen i de nya staterna är mycket oviss. En export av biobränslen kräver en infrastruktur för transporter som saknas i dag. Vid slutavverk- ning används huvudsakligen metoder som innebär att tråden kvistas på hygget. Den stora brist på transportfordon som råder i de aktuella länderna gör att det är svårt att ta till vara bränslefraktionen.

De omkring 30 000 sågverk som finns i OSS och Baltikum saknar i stor utsträckning avsättning för biprodukterna spån och bark. Dessa biprodukter utgör därför en potential för export bl.a. till Sverige.

Polen

Som tidigare nämnts importeras biomassa i dag från Polen dels som råvara till skogsindustrin dels, i mindre omfattning, som bränsle.

Skogsavverkningen i Polen har ökat under senare tid delvis som en följd av försurningsskador på skogen. Stora arealer med skadade träd måste avverkas innan veden förstörs. Trots den ökade avverkningstakten ligger den årliga avverkningen under potentialen för ett långsiktigt uthålligt skogsbruk.

Polen har svårigheter med att bygga ut sin egen Skogsindustri, vilket på kort och medellång sikt ger importmöjligheter för i första hand nordisk

Skogsindustri. Briketter och pelletar tillverkade av torrt sågverksavfall kan på kort sikt bli aktuella för en import till Sverige.

Nordamerika

Skogstillgångarna i östra Canada och USA:s sydstater är mycket stora. Det finns en avsevärd potential för export av biobränslen till bl.a. Sverige. Torrt sågverksavfall och sorterat träavfall är de bränslefraktioner som i första hand är intressanta för en svensk import. Ett företag, Bioshell, har varit aktivt på den svenska marknaden för att sälja träpellettar från Nordamerika. Företaget har i dag två pellettfabriker med en sammanlagd produktionspotential på ca 1 TWh/år. Av detta kan omkring 0,5 TWh/år på kort sikt exporteras till Sverige. På längre sikt finns en möjlighet att bygga upp ytterligare fabriker för en årlig produktion av upp till 5 TWh träpellettar för den svenska marknaden.

Importpriser

Det nuvarande priset för importerad bränsleflis ligger i intervallet 112—122 kr/MWh (fritt värmeverk). Prissättningen avspeglar snarare konkurrensen med svensk bränsleflis än den verkliga kostnaden för produktion och transport av bränslet.

Skillnaden i pris mellan förädlade och oförädlade bränslen är betydligt mindre för importerade bränslen än för bränslen producerade i Sverige. Priset på träpellettar vid en storskalig import från USA eller Canada har uppskattats till 130 kr/MWh fritt värmeverk. Förklaringen ligger i de lägre kostnaderna per energienhet för transporter av förädlade bränslen. I många länder finns också tillgång på billiga torra råvaror med ett lågt alternativ— värde.

7. Miljö 7 . 1 Inledning

Detta kapitel behandlar miljöeffekterna vid produktion, transport, lagring och förbränning av bioenergi samt omhändertagande av restprodukter. Underlaget till kapitlet utgörs huvudsakligen av rapporten Bioenergins miljö— och hälsoeffekter som Vattenfall Energisystem har sammanställt på vårt uppdrag. Vi har också uppdragit åt Miljökonsulterna i Studsvik att göra en sammanställning av uppgifter om miljöeffekter vid torvförbränning. Båda rapporterna finns i bilagedelen till betänkandet.

Vid hänvisningar i texten till dessa rapporter används beteckningarna Vattenfall Energisystem respektive Miljökonsulterna.

7.2. Bränsleproduktion

7 .2.1 Skogens bränslen

Uttag av skogsbränslen i form av avverkningsrester ger dels en ekologisk påverkan som orsakas av att avverkningsresterna inte lämnas kvar i skogen, dels en miljöpåverkan av utsläppen från de skogsmaskiner och andra fordon som krävs för att samla ihop och föra ut bränslet. I detta avsnitt behandlas de ekologiska effekterna medan emissioner i samband med uttaget behandlas i anslutning till transporternas miljöeffekter (avsnitt 7.3). Skogen, och då främst de skogsområden där man bedrivit ett omfattande skogsbruk, har under det senaste århundradet utsatts för en stor mänsklig påverkan i form av bl.a. avverkningar och skogsplantering med utvalda

plantmaterial samt ändring av näringstillförseln som en följd av luft- föroreningarna. Den ekologiska påverkan som skogen utsätts för vid uttag av biobränsle och de kompensationsåtgärder som kan bli nödvändiga bör därför ses i perspektivet av den påverkan och de kompensationsåtgärder

som orsakas av annan mänsklig verksamhet.

Markförsurning

Under de senaste decennierna har försurningen av marken ökat i Sverige. Markförsurningen orsakas av sur nederbörd, utlakning av basiska joner samt bortförsel av mineralämnen (kalcium, magnesium och kalium) genom uttag av biomassa.

Omkring 650 000 ha skogsmark i södra Sverige har redan i dag så lågt pH att marken anses vara i behov av skyddskalkning eller vitalisering. Orsaken är huvudsakligen den sura nederbörden.

Storskaliga försök med kalkning av skogsmark bedrivs sedan några år i södra och västra Sverige i Skogsstyrelsens regi.

Växtnäringsämnen

Uttag av virke, såväl stamved som avverkningsrester, innebär att man för bort de näringsämnen som finns i den uttagna biomassan från skogen. De högsta halterna av växtnäringsämnen, såväl kväve som mineraler, finns i trädets tillväxtdelar, dvs. barr, blad och fina kvistar. Stamveden har däremot förhållandevis låga halter.

Kväve är det näringsämne som normalt sätter gränser för tillväxten. Ett överskott på kväve kan dock leda till försurning av marken och över- gödning av sjöar och vattendrag. Det stora nedfallet av kväve med luftföroreningarna i södra Sverige ligger markant över gränsen för vad marken långsiktigt tål. I Skogsstyrelsens allmänna råd till ledning för

användning av kvävegödselmedel i skogsmark (SKSFS 1991:2) avråds därför från kvävegödsling i de södra delarna av landet. I Norrland, där den atmosfäriska depositionen av kväve är lägre, kan däremot ett omfattande uttag av avverkningsrester komma att kräva kvävegödsling som kompensa- tion.

Uttag av biobränsle kan medföra en kväveavlastning för marken i områden med för hög kvävedeposition. Vid förbränning av biobränslet kommer huvuddelen av bränslets kväve att avgå som kvävgas (Nz)- Kvävgas innebär ingen belastning på miljön. Emissionerna av kväveoxider från förbränningsanläggningen motsvarar endast 5—10 % av bränslets kväveinnehåll. Om avverkningsresterna i stället lämnas kvar i skogen ökar markförådet av kväve. I kvävebelastade områden ökar därmed risken för kvävemättnad och kväveläckage.

Andra näringsämnen som är avgörande för skogstillväxten är mineraler. Mineralerna tas upp av träd och växter och förs därför bort från skogs- marken vid avverkning och uttag av virke. Mineraler förs också bort genom utlakning. Tillförsel av mineraler till marken sker genom vittring och atmosfäriskt nedfall. Om mineralbalansen blir negativ för ett område, dvs. om bortförseln av mineralämnen inte kompenseras av tillförseln, kan markens långsiktiga produktionsförmåga påverkas. De mineraler vars balanser är mest kritiska är kalium (K), kalcium (Ca) och magnesium (Mg).

Nedfallet av svavel och kväve i södra Sverige leder till att en större mängd mineralämnen lakas ut i dessa områden.

Hittills har man ansett att bortförseln av de viktiga mineralerna kompen- seras av den naturliga tillförseln vid traditionellt skogsbruk, där endast stamveden förs ut ur skogen. Nyligen publicerade resultat visar dock på en negativ balans för kalcium i stora delar av landet även då enbart stamved tas ut.

Om man förutom stamveden också tar ut avverkningsresterna leder det till att bortförseln av mineraler mer än fördubblas. Helträdsutnyttjande ger därför en negativ mineralbalans i stora delar av landet. Allvarligast blir

effekterna i södra Sverige där försurningen, orsakad av luftföroreningar, redan har lett till en stor utlakning av mineralnäringsämnen. Mineraler, inte som nu kväve, kan därför komma att bli gränssättande för tillväxten i vissa delar av landet inom en eller ett par omloppstider.

De negativa effekterna på mineralbalansen av uttag av avverkningsrester kan helt eller delvis förhindras genom kompensationsgödsling med handelsgödselmedel eller vedaska. Vedaskan innehåller de näringsämnen (utom kväve) som har tagits ut ur skogen med avverkningsresterna. Askan har också en kalkningseffekt som motsvarar ca 150—450 kg CaO/ton aska. Askåterföring behandlas utförligare i avsnitt 7.5.3.

Återföring av gröndelar, dvs. barr, löv och fina kvistar, är en metod som har föreslagits för att minska förlusterna av växtnäring och organiskt material. Avskiljningen av gröndelarna kan göras maskinellt eller genom att avverkningsresterna lämnas att torka på hygget. När avverkningsresterna torkar faller barr och fina kvistar av. En viktig förutsättning för god effekt är att gröndelarna efter avskiljningen sprids jämnt över marken.

Påverkan på förna och humus

Förnan är det översta marklagret i skogen. Det har bildats av dött växt- och djurmaterial, huvudsakligen av barr, löv och ris. Humus är förna som brutits ned så långt att den förlorat sin ursprungliga struktur.

När tillförseln av färsk förna är liten minskar omsättningen i marken och tillgången på mineraliserad växtnäring blir låg. Humus är livsmiljö för bakterier och svampar. Dessutom binder humus vatten och näringsämnen och bidrar på så sätt till att upprätthålla markens produktionsförmåga.

Avverkningsrester som lämnas i skogen ger ett tillskott av förna. Den minskning av förnamängden som ett uttag av avverkningsrester vid både gallring och slutavverkning ger motsvarar endast ca 5—10 års förnaproduk- tion från den växande skogen. En god tillväxt, och därmed ett stort

förnafall, kan därför motverka den minskning av mängden organiskt material i marken som uppkommer vid uttag av avverkningsrester.

Påverkan på flora och fauna

För de flesta arter sker den avgörande förändringen av livsvillkoren som ett resultat av avverkningen som sådan, men ytterligare effekter till följd av uttag av avverkningsrester har noterats.

De djur och växter som är beroende av döende eller död ved som livsmiljö kan hotaszDet är från denna synpunkt sannolikt viktigare att stubbar och enstaka hela träd lämnas kvar, medan kvarlämnade grenar har mindre betydelse.

Uttag av avverkningsrester påverkar floran eftersom det leder till ett minskat skydd på hygget och till minskad tillgång till substrat för framför allt nedbrytande svampar. Uttaget leder också till att mängden närings— ämnen och organiskt material i marken minskar.

Genom förhållandevis enkla begränsningar i helträdsutnyttjandet bedöms effekterna på floran bli acceptabla. De begränsningar som avses är t.ex att — 10—30 % av avverkningsresterna lämnas på alla hyggen (vilket

ungefär motsvarar det tekniska spillet med dagens uttagsmetoder), avverkningsresterna inte tas ut innan löv och barr fallit av, ädellövskog undantas från helträdsutnyttjande, enstaka gamla träd, torrakor och omkullblåsta träd lämnas kvar på

hygget.

Påverkan på landskapsbilden

Slutavverkning på stora sammanhängande avverkningsytor har i sig en stor påverkan på landskapsbilden. Uttag av avverkningsrester ger endast en marginell ytterligare påverkan. Ett sådant uttag upplevs till största delen

som positivt eftersom det ger en skog som är mer tillgänglig för rörligt friluftsliv.

Trädtillväxt efter uttag av avverkningsrester

Uttag av avverkningsrester har i vissa försök visats leda till en minskning av tillväxten hos den nya skogen under en period efter uttaget. Den minskade tillväxten motsvarar en förlängd omloppstid på 0,5—5 år.

Tillväxtnedsättningens storlek och varaktighet är beroende av tidpunkt för uttaget, typ av bestånd och markens bonitet. Bonitet kan definieras som markens naturgivna produktionsförmåga. För t.ex. gran har tillväxt— nedsättning noterats under ca 10 år på marker med god bonitet och under ca 25 år på marker med låg bonitet.

Tillväxtnedsättningen orsakas i första hand av brist på kväve och kan troligen hävas med hjälp av gödsling.

Om nedsättningen av tillväxten blir långvarig, dvs. i första hand på marker med låg bonitet, finns det risk för en bestående minskning av förnaproduktionen. Detta kan i sin tur resultera i en bestående sänkning av markens produktionsförmåga, en bonitetssänkning.

Ståndortsanpassning av bränsleuttag och kompensationsåtgärder

Minsta miljöpåverkan av bränsleuttag och bästa effekt av olika kompensa- tionsåtgärder erhålls om bränsleuttaget och kompensationsåtgärderna anpassas till varje ståndort.

Ståndortsanpassning innebär att man vid val av uttagsnivå och kompensa— tionsåtgärder för ett enskilt bestånd tar hänsyn till markkemi, flora och fauna samt marktypens känslighet.

Skogsstyrelsens allmänna råd om begränsning vid uttag av träddelar (se avsnitt 6.2.2) innebär en form av Ståndortsanpassning av uttaget. Enligt

råden bör uttag inte göras på vissa marktyper, bl.a torra och näringsfattiga marker samt marker med grov jordart. På vissa marker bör endast hälften av avverkningsresterna tas ut.

För utveckling av praktiska metoder för ståndortsanpassning av kompen- sationsgödsling och kvävegödsling är det angeläget med ytterligare forskning och försöksverksamhet.

7 .2.2 Jordbrukets bränslen

Det traditionella jordbruket har under de senaste decennierna genomgått stora rationaliseringar. Dessa har inneburit bl.a. en mer koncentrerad djurhållning och stora sammanhängande arealer med monokulturer av ettåriga grödor. Problemen med läckage av i första hand kväve och fosfor från jordbruksmark till sjöar och vattendrag har också ökat.

Energiodling på jordbruksmark leder i de flesta fall till en mindre miljöpåverkan än det traditionella jordbruket.

Växtnäringsläckage

Relevanta mätvärden för växtnäringsläckage från energiskogsodlingar som bedrivs enligt normala metoder saknas ännu. Teoretiskt bör kväveläckaget från energiskogsodling vara lägre än från traditionellt jordbruk. Orsaken är dels att de optimala gödslingsnivåerna är lägre, dels att energiskog konsumerar mycket vatten och håller marken ständigt bevuxen.

Om energiskogsodlingen läggs mellan åker och vattendrag kan energi- skogens höga vatten- och näringsupptagning utnyttjas för att stoppa eller minska näringsläckaget från åkern. Energiskogen fungerar då som ett biologiskt filter som hindrar läckage till yt- och grundvatten. Forskning pågår för att bl.a. utröna metodens effektivitet.

Långvarig användning av handelsgödsel med högt kadmiuminnehåll har medfört att kadmiumhalten är hög i åkermarken i stora delar av landet. Salix tar förhållandevis lätt upp kadmium från marken. Efter förbränning av energiskogsbränslet återfinns kadmiumet i askan. Askans höga kadmiumhalter kan vålla problem om askan skall återföras som gödnings- medel. En konsekvent deponering av askor med höga kadmiumhalter kan däremot vara en metod att sanera marken från kadmium.

Om marken hålls bevuxen vintertid minskar kväveläckaget. Detta kan åstadkommas genom odling av fleråriga växter, t.ex vårskördad rörflen och vallväxter för produktion av biogas.

Även lövskog på åkermark kan förväntas ge lägre kväveläckage än traditionellt jordbruk. Direkta mätningar saknas dock.

Markförsurning

Försurning drabbar också åkermark. Den orsakas, liksom försurningen av skogsmarken, av utlakning, skörd och surt nedfall. Dessutom belastas åkermarken ytterligare genom tillförsel av surgörande gödselmedel. För att kompensera för försurningen tillför man sedan många årtionden kalk till åkermarken som en rutinåtgärd.

Energiskogsodling leder till en markförsurning som är jämförbar med den som uppkommer vid traditionell jordbruksproduktion. I en utvecklad energiskogsodling liksom vid traditionell jordbruksodling kommer kalkning att vara en nödvändig, återkommande åtgärd.

Behov av bekämpningsmedel Erfarenheterna från energiskogsodling är ännu begränsade. Det råder därför stor osäkerhet om behovet av kemiska bekämpningsmedel vid energiskogs- odling i stor skala. Pågående växtförädlingsarbete inriktas bl.a. på att öka

motståndskraften mot olika sjukdomar, vilket minskar behovet av bekämpningsmedel.

I samband med plantering av sticklingar krävs regelmässigt ogräs- bekämpning under något eller några år. Sett över en 10—20—årsperiod är dock behovet mindre än vid Odling av traditionella jordbruksgrödor.

En framtida storskalig Odling med stora monokulturer av salix med korta spridningsavstånd mellan de enskilda Odlingarna kan öka behovet av bekämpningsmedel.

En ökad odling av vallväxter för energiändamål kan ge växtföljdsfördelar som minskar behovet av bekämpningsmedel. Dessa grödor har också i många fall ett förfruktsvärde, en skördestegrande effekt på efterföljande gröda.

Påverkan på mullhalten

Mull bildas då organiskt material tillförs åkermarken genom kvarlämnade skörderester och döda markdjur. Mullen förbättrar markens struktur och främjar vatten— och syretillförsel till rötterna samt ökar markens vatten- hållande förmåga.

Vallodling gynnar mullhalten medan bortförsel av halm kan påverka mullhalten negativt. Uttag av halm måste därför anpassas till markens behov av organiskt material.

Energiskogsodling på åkermark bör ge en ökad mullhalt jämfört med traditionell spannmålsodling. Tillförseln av organiskt material i form av finrötter och blad från energiskogen är större än tillförseln i form av skörderester från spannmålsodlingen.

Påverkan på flora och fauna

Odling av energiskog kan vara positiv för flora och fauna om planteringen görs så att man får ett omväxlande landskap och så att småbiotoper bevaras. Odling av energigrödor innebär inga större förändringar för floran jämfört med traditionell spannmålsodling.

Energiskog och lövskogsplanteringar kan ge skydd och föda åt många Olika djur. Många fågelarter gynnas av energiskogsodlingen medan vissa s.k. öppenmarksarter missgynnas. Inslag av lämpligt utformade lövskogs- Områden kan verka faunabefrämjande i slättbygder där landskapet Ofta är utarmat.

Påverkan på landskapsbilden

Odling av energigräs ger ett öppet landskap och innebär ingen påtaglig förändring av landskapsbilden jämfört med det traditionella jordbruket.

Energiskogsodling på åkermark ger däremot en förändrad landskapsbild. Huruvida energiskogsodlingen berikar eller utarmar landskapet beror på var och hur planteringen görs. Såväl energiskog som skog kan bidra till en ökad mångformighet i utpräglade slättbygder.

7 .2.3 Torv

Innan torvutvinning påbörjas på en mosse måste mossen beredas. Med de traditionella utvinningsmetoderna, frästorv- och stycketorvmetoderna, innebär det att all vegetation på mossens yta tas bort och att mossen dikas ut. Redan de förberedande åtgärderna påverkar alltså naturen drastiskt i det egentliga täktområdet. Dikningen kan också påverka sjöar och vattendrag nedströms täkten.

Tillstånd enligt miljöskyddslagen

För kommersiell energitorvutvinning krävs bl.a. täkttillstånd enligt miljöskyddslagen. Täkttillståndet lämnas av länstyrelsen och omfattar föreskrifter för täktverksamheten till skydd för naturmiljön och krav på efterbehandling av området.

Påverkan på vattenkvaliteten

I samband med dikningen kommer andelen organiskt material i det avrinnande vattnet att öka. Mängden material är störst under dikningsfasen men en viss ökning kommer att kvarstå under hela utvinningsperioden. Problemen kan i allmänhet minskas avsevärt genom att dikena utformas på lämpligt sätt och att sedimenteringsbassänger anläggs.

Dikningen kan också påverka det avrinnande vattnets kemiska samman- sättning. Erfarenheterna visar dock på att problemen är små.

Påverkan på flora och fauna

Den största påverkan på vegetationen sker givetvis i samband med iordningställandet av området för täkt då vegetationen tas bort helt inom täktområdet. Den direkta påverkan på vegetationen medför sekundära effekter på faunan. I första hand är det de djur som direkt lever av vegetationen på mossen som missgynnas. Fågelarter som är beroende av öppna vattenytor försvinner också vid dikningen.

Områden som innehåller sällsynta, hotade eller sårbara arter bör därför undantas från exploatering.

Det avrinnande vattnets kvalitet påverkar faunan i de vattendrag och sjöar som tar emot vatten från torvmossen. Vilka förändringar som kommer till

sstånd varierar med de lokala förhållandena, täktmetoden och omfattningen av exploateringen.

Avgörande för bottenfaunans reaktion är belastningen av organiskt material och övriga förändringar i vattenkvaliteten. Organiskt slam leder tiill en stor syreförbrukning då det bryts ned vilket direkt påverkar liivsbetingelserna för den vattenlevande faunan. Detta kan påverka fiskarnas liivsbetingelser genom en minskad tillgång till föda samt en försämring av f(ortplantningsförhållandena. Med lämpliga åtgärder för att minska utsläppen av material med avrinningsvattnet kan effekterna på fisk och övrig wattenlevande fauna kraftigt begränsas.

Påverkan på landskapsbilden

Exploatering av en torvmosse för energitorvtäkt påverkar landskapsbilden dlrastiskt. Redan iordningställandet innebär att all vegetation tas bort och attt ytan planas ut. Normalt är dock torvtäkter belägna långt från bebyggelse ooch allmänna vägar varför påverkan på landskapsbilden i många fall inte blir så märkbar.

Torvtäkten begränsar möjligheterna till rörligt friluftsliv i det direkta täiktområdet. Normalt måste tillträdet till täktområdet begränsas med hänsyn till] bl.a. olycksrisken och risken för brand i den dikade mossen.

Efterbehandling av mossen

Efter avslutad energitorvtäkt skall mossen efterbehandlas. Krav om effterbehandling föreskrivs i täkttillståndet.

Beroende av de lokala förhållandena, främst dränerings- och jordarts- föjrhållandena, kan efterbehandlingen syfta till att skapa en våt eller torr mriljö på den utbrutna mossen.

Om dräneringen sätts igen och mossens vattennivå höjs kan en sjö skapas

som kan bli en god miljö för en rad våtmarksfåglar. Om dräneringen bibehålls kan området överföras till skogsmark. De praktiska erfarenheterna av efterbehandling av utbrutna torvtäkter är ännu begränsade.

7 .3 Transport och lagring

7 .3.1 Bränsleuttag, skörd och transporter

De vanligen dieseldrivna skogsbruks- och jordbruksmaskiner som används vid uttag av avverkningsrester och vid odling och skörd av salix och energigräs ger upphov till utsläpp av bl.a. svaveloxider, kolmonoxid, kväveoxider, kolväten och stoft.

Också de dieseldrivna tunga lastfordon som vanligen används för korta och medellånga transporter av biobränslen ger upphov till emissioner. Emissionsnivåerna från fordonen är beroende av motortyp och om motorn är försedd med avgasrening. Emissionerna är givetvis också beroende av transportavståndet.

De totala emissionerna från hela biobränslekedjan, inklusive produktion och transporter, exemplifieras i avsnitt 7.4.10.

7 .3 .2 Lagring

Vid lagring sker, under vissa förutsättningar, en långsam nedbrytning av det organiska materialet i bränslet genom kemiska och mikrobiologiska processer. Nedbrytningen kan bl.a. leda till en tillväxt av mikrosvampar som i sin tur kan ge hälsoproblem vid hantering av bränslet. Nedbrytningen ger också värmeutveckling som, i ogynnsamma fall, kan leda till självantändning av materialet. I dessa fall finns risk för brand och

explosioner.

Trädbränslen avger terpener och isoprener under lagringen. Terpener och isoprener är kolväten som ger bränslet dess karakteristiska och kraftiga skogsdoft. I höga koncentrationer kan lukten vålla obehag. Vissa studier antyder att isoprener kan påverka den marknära ozonbildningen. Kvantita- tiva data saknas ännu.

Lagring av biobränsle i förädlad form, som pelletar eller briketter, minskar risken för nedbrytning av materialet. Problem med damning vid lagring och hantering blir dock större. Brandrisken är också mycket stor med torra bränslen.

7 .4 Emissioner vid förbränning och förgasning av biobränslen

7.4.1. Inledning

Förbränning av biobränslen medför att en mängd olika ämnen släpps ut till omgivande luft, mark och vatten. Flera av dessa ämnen kan ge negativa effekter på miljö och hälsa.

Rökgaserna från biobränsleförbränning innehåller i stort sett samma ämnen som rökgaserna från förbränning av fossila bränslen, dvs. kväve- oxider, svaveloxider, stoft, kolmonoxid och kolväten. Dessa ämnen ger en lokal och regional miljöpåverkan. Rökgasemissionernas storlek påverkas av en rad faktorer. De viktigaste är bränslets kemiska sammansättning och fukthalt, förbränningsanläggningens utformning och tekniken för rökgas- rening.

Förbränning ger också upphov till utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser till atmosfären. Dessa utsläpp ger en global påverkan på klimatet, medan de lokala och regionala effekterna på miljön är av mindre betydelse. Nettoutsläppen av koldioxid från förbränning av biobränslen är på lång sikt noll eftersom koldioxiden upptas när biomassan växer.

7 .4.2 Tillståndsprövning

Tillåtna emissionsnivåer för enskilda förbränningsanläggningar föreskrivs i samband med tillståndsprövning av anläggningen enligt miljöskyddslagen. Som närmare beskrivs i avsnitt 3.4.2 gäller tillståndsplikt för anläggningar med en tillförd effekt som överstiger 10 MW.

De flesta tillståndspliktiga biobränsleeldade anläggningar har i dag emissionsvillkor endast för stoftutsläpp. Vissa anläggningar har därutöver fått begränsningar som gäller utsläppen av kolmonoxid och kväveoxider. Endast i enstaka fall omnämns utsläpp av organiska föreningar och metaller i tillståndshandlingar för biobränsleeldade anläggningar.

Ekonomiska styrmedel för emissioner av bl.a. svavel och kväveoxider behandlas i avsnitt 3.2.2.

7 .4.3 Kväveoxider

Kväveoxidutsläppen från förbränning utgörs till största delen av kväve- monoxid (NO) och kvävedioxid (NO,). Dessa brukar tillsammans benämnas NO,. Mindre mängder dikväveoxid (lustgas, NZO) kan också bildas, företrädesvis vid förbränning i fluidiserad bädd. Lustgas är en växthusgas. Vid förbränning bildas kväveoxider genom oxidation av bränslets kväve och kvävet i förbränningsluften. De viktigaste faktorerna som påverkar bildningen är bränslets kväveinnehåll, förbränningstemperaturen, uppehålls- tiden vid hög temperatur samt luftöverskottet vid förbränningen. Bränslets kväveinnehåll varierar mellan olika biobränslen. De högsta kvävehalterna i ett träd finns i tillväxtdelarna, dvs. i barkens innerskikt samt i barr och löv. Barr från tall och gran har ett kväveinnehåll på ca 1 viktsprocent av torrsubstansen. Stamveden har däremot avsevärt lägre kväveinnehåll, endast ca 0,05 %. Kväveinnehållet i skogsbränsle påverkas därför kraftigt av från vilka delar av trädet bränslet kommer. Vissa industriella biprodukter som t.ex. sågverksavfall består till största delen av

stamved och har därför mycket låga kvävehalter medan avverkningsrester normalt har ett kväveinnehåll på 0,3—0,6 %.

Åkerbränslen har i stort sett samma kväveinnehåll som avverkningsrester, dvs. 0,3—0,6 %.

Kvävehalten i torvbränsle varierar mellan 1 och 3,5 % av torrsubstansen. Kvävet, som anrikas under torvbildningsprocessen, har sitt ursprung i de växter som torven bildats ur.

Som jämförelse kan nämnas att kvävehalterna i kol är ca 1,5 viktsprocent och i Olja ca 0,3 viktsprocent.

En hög förbränningstemperatur liksom ett högt luftöverskott gynnar bildningen av NO,. Om luftöverskottet sänks för att minska NO,-bildningen finns det risk för ofullständig förbränning med ökade utsläpp av kol- monoxid som följd. En optimering av lufttillförseln i pannan är därför nödvändig för att säkerställa en fullständig förbränning samtidigt som bildningen av kväveoxider hålls ned. Återföring av rökgaser till för- bränningsmmmet sänker förbränningstemperaturen och kan därigenom minska NO,-bildningen.

Förbränningstemperaturens betydelse för NO,-bildningen medför att skilda förbränningstekniker ger olika stora utsläpp av kväveoxider. Förbränning i fluidiserad bädd sker vid en lägre temperatur än rosteldning. Det medför att fluidbäddpannor normalt har ett lägre utsläpp av kväve- oxider. Fluidbäddpannor ger vid Optimal drift NO,-emissioner i intervallet 50—100 mg NO,/MJ bränsle. Motsvarande värde för rostpannor är 100—150 mg NO,/MJ bränsle.

Utsläppen av lustgas (N20) har dock visats vara avsevärt högre från CFB—pannor (cirkulerande fluidbädd) än från pannor baserad på annan teknik. Rapporterade lustgasutsläpp från CFB-pannor ligger i intervallet 10—100 mg NZO/MJ med medelvärde på ca 65 mg NZO/MJ . För andra förbränningstekniker ligger emissionerna i nivån 0,5—50 mg NZO/MJ med medelvärdet 5 mg NzO/MJ . De högsta emissionerna har observerats från förbränning av kol och torv samt blandningar av dessa bränslen och biobränslen. För förbränning av enbart flis i CFB-pannor är utsläppen

lägre. Mätningar i svenska pannor visar värden på ca 10 mg/MJ. Ut- veckling pågår av förbränningstekniska åtgärder som skall kunna sänka lustgasutsläppen.

Pulverbrännare ger normalt en mycket hög förbränningstemperatur vilket kan medföra höga utsläpp av kväveoxider. Med brännare där tillförseln av förbränningsluft utformats på lämpligt sätt, s.k. låg-NO, brännare, kan dock NO,-utsläppen hållas ned. Utsläppsnivån från optimerade brännare är 100—200 mg NO,/MJ bränsle.

Genom driftstekniska åtgärder är det möjligt att reducera utsläppen av kväveoxider till ca 100 mg/MJ vid eldning på rost och ytterligare något vid förbränning i fluidiserad bädd. För att ytterligare sänka NO,-utsläppen krävs någon form av rökgasreningsteknik. Sådan teknik finns kommersiellt tillgänglig.

De av riksdagen fastställda riktlinjerna för kväveoxidutsläpp (se avsnitt 3.4.2) innebär normalt en övre gräns för utsläpp på 100—200 mg NO, per MJ bränsle. För de allra största anläggningarna gäller strängare krav. Biobränsleanläggningar med modern teknik kan utan svårighet klara kraven.

Då förgasningsteknik används för värmeproduktion, genom omvandling av bränslet till bränngas som sedan förbränns i en gasbrännare, är det möjligt att erhålla låga utsläpp av kväveoxider eftersom förbränning och lufttillförsel lätt kan regleras. Vid elgenerering i kombicykel styrs kväveoxidbildningen av förbränningen i turbinens brännkammare. Förbränning av en lågvärdig gas, som t.ex. gas från förgasat biobränsle, med ny gasturbinteknik kan väntas ge låga kväveoxidemissioner.

7.4.4. Svaveloxider

Efter förbränningen återfinns huvuddelen av bränslets svavelinnehåll som svaveldioxid i rökgaserna. En viss mängd svavel binds dock i askan. Svavelhalten i biobränslen är vanligtvis låg. Den varierar dock kraftigt

mellan Olika typer av biobränslen. Variationen mellan olika delar av ett träd är också stor. Tillväxtdelarna, dvs. löv, barr och fina kvistar, innehåller mer svavel än stamveden.

I tabell 7:1 visas svavelinnehållet i några olika biobränslen samt i avfall. Som jämförelse har också svavelinnehållet i olja och kol angivits. Vissa avfallsfraktioner kan ha ett mycket högre svavelinnehåll än vad som redovisats i tabellen. Det gäller t.ex bygg- och rivningsavfall med stort innehåll av gipsskivor.

Tabell 7:1 Svavelinnehåll i biobränsle, avfall, olja och kol

mg svavel/MJ bränsle

Stamved av tall 5

Avverkningsrester 10— 50 Salix 20— 30 Halm 60—180 Sorterat avfall, brännbar fraktion 50—500 E01 25

EOS 120—200 Kol 150—400

Kalla: Vattenfall Energisystem, Statens naturvårdsverk

Tillåtna emissionsnivåer för svaveloxider regleras i lagen om svavelhaltigt bränsle. För närvarande är högsta tillåtna utsläpp 190 mg svavel/MJ bränsle. Riksdagen har dock fattat beslut om en skärpning av svavellagen som skall genomföras successivt med början är 1994. De nya nivåerna blir 100 mg svavel/MJ för små anläggningar och 50 mg svavel/MJ för anläggningar som släpper ut mer än 400 ton/år. Som ses i tabellen ovan är svavelinnehållet i biobränslen (utom halm) lägre än dessa nivåer.

Svavelhalten i torv varierar avsevärt mellan olika mossar och även inom samma mosse. I vissa områden i landet förekommer generellt förhöjda svavelhalter i torven.

I de fall då svavelhalten i torven är så hög att rening krävs kan detta genomföras med kommersiell teknik. 1 fluidbäddpannor kan upp till 90 % av svavlet avskiljas genom tillsats av kalk i bädden. Rökgasavsvavling med kalkslurry i våta eller våt—torra system är kommersiell teknik, men tillämpas främst vid kolförbränning.

7.4.5. Stoft

Vid förbränning av fasta bränslen kommer alltid en viss mängd fina partiklar stoft att följa med rökgaserna. Rökgaserna måste därför renas i någon form av stoftavskiljningsutrustning innan de släpps ut.

Stoftpartiklarna består dels av sot, dvs. ofullständigt förbränt material, dels av aska. Mängden stoft i rökgasen och stoftets sammansättning påverkas av bl.a. utformningen av förbränningsutrustningen och bränslets sammansättning. Stoftmängden som emitteras från anläggningen är helt beroende av vilken stoftreningsteknik som utnyttjas.

Cyklonavskiljare är den enklaste typen av stoftreningsutrustning. De utnyttjar dynamiska krafter för avskiljning av Stoftpartiklarna. Avskiljning ned till ca 150—200 mg stoft/m3 rökgas är möjlig men avskiljningsgraden för små partiklar ((5 um) är dålig. Cykloner används i mindre an- läggningar, där kravet på stoftrening är lägre, och som föravskiljning före annan stoftavskiljningsteknik.

I textila spärrfilter avskiljs stoftet när gasen passerar genom en filterduk. Spärrfilter ger en god avskiljning även av små partiklar och avskiljningsgraden är normalt oberoende av stoftbelastningen. Stoftrening ned till under 10 mg/m3 är möjlig. Textilmaterialet är känsligt för glödande partiklar, erosion och syrainnehåll i rökgasen. Skador på filterduken kan föranleda stora stoftutsläpp.

I ett elektrofilter ges stoftpartiklarna en laddning och avskiljs sedan i ett elektriskt fält. Elektrofilter används företrädesvis i anläggningar större än 10 MW. De kan dimensioneras för att ge en stofthalt lägre än 10 mg/m3. Avskiljningsgraden är beroende av belastningen.

Statens naturvårdsverk har utfärdat allmänna råd om stoftutsläpp från fastbränsleeldade anläggningar. Rekommendationerna för torv- och biobränsleeldade anläggningar innebär i korthet att anläggningar mindre än 10 MW tillåts att släppa ut 100 mg stoft/m3 rökgas om de är belägna i tätort och 350 mg/m3 om de är belägna utanför tätort. För anläggningar större än 10 MW är den rekommenderade gränsen för utsläpp 35 mg/m3.

I utredningen Energi ur avfall (ENA-utredningen, STEV 1986:6) rekomenderas att stoftutsläppen från avfallsförbränning inte bör överskrida 20 mg/m3.

Vid förbränning i gasturbiner ställs mycket höga krav på lågt stoftinnehåll i gasen eftersom turbinerna annars skadas. Stoftemissionerna från kombicykelanläggningar baserade på biobränsleförgasning blir därför av processtekniska skäl mycket låga.

7 .4.6 Metaller

Vid förbränningen oxideras metallerna i bränslet och huvuddelen av metallinnehållet återfinns som oxider i bottenaskan. Vissa fina askpartiklar följer med rökgaserna ut ur pannan och avskiljs delvis i stoftrenings— utrustningen.

Flera spårämnen, t.ex. kvicksilver, kadmium, arsenik, bly och zink, förångas vid förbränningen. När rökgasens temperatur sjunker kondenserar de på de fina stoftpartiklarna i rökgaserna. Efter pannan, där rökgas- temperaturen sjunkit till under 200 0C, är huvuddelen av tungmetallerna bundna till stoftpartiklar. Endast kvicksilver förekommer i gasform. Utsläppet av tungmetaller, utom kvicksilver, påverkas alltså av både

bränslets tungmetallinnehåll och den andel av stoftet som avskiljs i stoftreningsutrustningen.

I princip avgår hela bränslets innehåll av kvicksilver med rökgaserna. Textila spärrfilter kan ge en viss avskiljning av kvicksilver om stoftet innehåller större mängder sot.

Tungmetallinnehållet i biobränsle är normalt lägre eller avsevärt lägre än i kol. Ett viktigt undantag är dock kadmiumhalten, som kan vara för- hållandevis hög i såväl salix som skogsbränslen. De höga halterna i salix orsakas av åkermarkens höga kadmiuminnehåll till följd av mångårig användning av kadmiumhaltiga gödningsmedel i kombination med att salix förhållandevis lätt tar upp kadmium. I tabell 7:2 visas kadmiuminnehållet i biobränslen, torv och kol.

Tabell 7:2 Kadmiuminnehåll i biobränslen, torv och kol

mg Cd/kg torrsubstans

Salix 0,8—1,7 Skogsbränsle 0,1—0,4 Halm 0,04—0,08 Torv 0,12' Kol 0,03—0,5

* Medianvärde för 154 generalprov på torv lämpliga för energitorvproduktion

Källa: Vattenfall Energisystem och Miljökonsulterna

7 .4.7 Kolväten och kolmonoxid

Utsläpp av kolväten och kolmonoxid är relaterade till förbrännings- kvaliteten. Utsläppen kan begränsas genom effektiv styrning och reglering

av förbränningsförloppet. Under perioder med fullständig förbränning är utsläppen mycket låga. Vid dålig förbränning kan halterna av kolväten i rökgaserna öka med en faktor 100—10 000.

Klorhaltiga bränslen kan vid dålig förbränning leda till bildning av dioxiner. Generellt sett ökar biobränslenas klorinnehåll i ordningen lövträd ( barrträd ( salix ( halm ( rörflen. Klorhalten i lövträd är ca 0,05 g/kg torrsubstans medan halm och rörflen har halter på 3,5 g/kg torrsubstans och däröver. De höga halterna i rörflen och halm orsakas av användningen av handelsgödsel där kalium tillförs i form av kaliumklorid.

Stora förbränningsanläggningar med mer omfattande reglerutrustning har normalt färre och kortare perioder med dålig förbränning än mindre anläggningar. Följaktligen har de också lägre utsläpp av kolväten och kolmonoxid.

7.4.8. Förbränning av sorterade avfallsfraktioner

Begreppet sorterat avfall har i dag ingen entydig definition. Försök med källsortering av hushållsavfall pågår på flera platser i landet. De Olika källsorteringsprojekten tillämpar delvis skilda sorteringskriterier. Statens naturvårdsverk arbetar för närvarande med att fastställa rekommendationer för källsortering av såväl hushållsavfall som icke branschspecifikt industriavfall. De Olika avfallsfraktionernas sammansättning är givetvis beroende av vilka sorteringskriterier som tillämpas.

Svenska Renhållningsverksföreningen har på uppdrag av Statens naturvårdsverk genomfört förbränningsförsök med brännbara fraktioner från ett antal källsorteringsprojekt. Sorteringskriterierna är olika för de skilda sorteringssystemen vilket medför att de brännbara fraktionernas sammansättning och förbränningsegenskaper varierar betydligt.

Generellt kan sägas att fraktionernas innehåll av såväl tungmetaller som klor är så höga att förbränningsanläggningar för sorterade avfallsfraktioner normalt kommer att behöva förses med rökgasreningsutrustning av samma

typ som förbränningsanläggningar för osorterat avfall. Undantag kan eventuellt göras för vissa typer av industriavfall av väldefinierat ursprung där mycket stränga sorteringskriterier tillämpats. Dessa fraktioner utgör dock en mycket liten del av den totala avfallsmängden.

Bränslets tungmetall- och klorinnehåll

Innehållet av klor och tungmetaller i den brännbara fraktionen av sorterat avfall är beroende av avfallets ursprung och vilka sorteringskriterier som tillämpats. Olika typer av industriavfall kan visa mycket stora skillnader i sammansättning. Hushållsavfallets sammansättning skiljer sig marginellt mellan olika regioner. För sorterat hushållsavfall är det därför i första hand sorteringskriterierna som påverkar fraktionernas sammansättning. Sammanställningen som visas i tabell 7:3 av tungmetall- och klorinne- hållet i den brännbara fraktionen av sorterat avfall baseras på de fraktioner som har studerats i de tidigare nämnda förbränningsförsöken. Som jämförelse redovisas även motsvarande värden för skogsbränslen.

Tabell 7:3 Klor- och tungmetallinnehåll i vissa brännbara avfallsfraktioner samt skogsbränsle

mg/kg torrsubstans

Klor Kvicksilver Kadmium Bly Hushållsavfall 3 800—10 000 0,5—5 1—8 200—500 Industriavfall 1 OOO—6 500 0,05—1 0,3—4 30—1 ooo Skogsbränsle 50—250 0,01—0,02 0,1—0,4 0,6—14

Källa: Svenska Renhållningsverksföreningen

Rökgasrening vid atfallsförbränning

För rening av rökgaserna från avfallförbränning används i dag två olika typer av reningsmetoder, våta och torra metoder.

Den torra tekniken baseras på att släckt kalk i pulverform tillsätts till rökgaserna för att binda de sura komponenterna. Dioxiner och kvicksilver avskiljs genom adsorption på aska och kalkpartiklar i det efterföljande slangfiltret.

Med den våta tekniken avskiljs stoft, sura gaser och organiska komponenter genom skrubbning med vatten. För att förbättra avskiljningen kan aktivt kol, kaustiksoda eller kalk tillsättas.

Den våta metoden ger en bättre avskiljning av klorväte medan av- skiljningen av dioxiner är mer effektiv med den torra metoden. För att klara emissionvillkoren har flera anläggningar installerat reningsutrustning som baseras på en kombination av våt och torr teknik.

Utredningen Energi ur avfall (ENA) föreslog följande riktlinjer för utsläpp från avfallsförbränningsanläggningar:

klorväte: 100 mg/Nm3 (månadsmedelvärde) kvicksilver: 0,08 mg/Nm3 (besiktningsvärde) dioxiner: 0,1 ng/Nm3 (besiktningsvärde)

De flesta förbränningsanläggningar för avfall har vid tillståndsprövning fått emissionsvillkor som följer ENA-utredningens rekommendationer. För några anläggningar har ännu strängare villkor tillämpats. För att klara ENA-kraven för dioxinutsläpp fordras rökgasrening baserad på torr teknik. Flera avfallsförbränningsanläggningar har eller planerar att bygga rökgasrening som består av både ett vått och ett torrt steg.

7 .4.9 Koldioxid och andra växthusgaser

Växthusgaser är en gemensam beteckning för gaser som i atmosfären har förmåga att absorbera värmestrålning och därmed förhindra att värme från

jorden avges till rymden. Växthusgaser finns naturligt i atmosfären och är orsaken till att jordens medeltemperatur är jämförelsevis hög.

Mänskliga aktiviteter har under de gångna decennierna medfört att halterna av flera växthusgaser har ökat i atmosfären. Detta kan komma att leda till en ökning av jordens medeltemperatur med åtskilliga grader under det kommande seklet. En höjning av medeltemperaturen kan få allvarliga effekter på jordens klimat.

De viktigaste växthusgaserna som släpps ut vid energiproduktion är koldioxid (COZ), metan (CH.,) och dikväveoxid (lustgas, NZO).

Olika växthusgaser har Olika stor förmåga att absorbera värmestrålning. De har också olika livslängd i atmosfären. För att kunna jämföra effekten från olika växthusgaser har man inom IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) tagit fram omräkningsfaktorer, GWP (Global Warming Potential)-faktorer. GWP-faktorn för en växthusgas relaterar effekten av den aktuella gasen till effekten av koldioxid. GWP-faktorer kan anges för olika tidsperioder. Normalt används den faktor som avser ett 100-års- perspektiv. I tabell 7:4 visas GWP-faktorerna som tar hänsyn till de direkta effekterna av de aktuella växthusgaserna. Vissa växthusgaser har också indirekta växthuseffekter. Storleken av de indirekta effekterna är mycket svårbedömd.

Tabell 7:4 GWP-faktorer (100 år), direkta effekter

GWP-faktor (100 år)

Koldioxid (C02) 1 Metan (CH.,) 11' Dikväveoxid (NZO) 270

*

Metan har också indirekta klimateffekter som uppskattas vara av samma storleksordning som de direkta effekterna.

Källa: IPCC: 1992 IPCC supplement

Koldioxid

En viktig orsak till ökningen av halterna av växthusgaser i atmosfären är förbränningen av fossila bränslen. Vid fossilbränsleeldning frigörs stora mängder bundet kol som koldioxid. Utsläppen av koldioxid vid förbränning av vissa bränslen visas i tabell 7:5 .

Tabell 7:5 Utsläpp av koldioxid vid förbränning av olika bränslen

R_— COZ-utsläpp vid förbränning

(g/MJ) Kol 91 Naturgas 56 Olja 76 Torv 97—107 Trädbränsle 96

___—___ Källa: SCB

Även förbränning av biobränsle ger, som ses i tabellen, ett utsläpp av koldioxid. Den mängd koldioxid som tillförs atmosfären vid förbränning av biobränslen ingår dock i ett naturligt kretslopp och kommer att tas upp vid tillväxten av ny biomassa. Nettoutsläppen av koldioxid från biobränsle— förbränning är därför låga och på lång sikt försumbara. Om biomassan inte förbränns kommer den att avge samma mängd koldioxid när den så småningom förmultnar.

Antagandet om nollutsläpp av koldioxid från biobränsleförbränning gäller under förutsättning att uttaget av biomassa inte överstiger tillväxten. För närvarande är tillväxten i de svenska skogarna större än uttaget. Detta

betyder att skogen utgör en s.k. sänka för koldioxid. Om avverkningen ökar minskar denna koldioxidsänka.

Ett utnyttjande av avverkningsrester för energiproduktion påverkar inte koldioxidsänkans storlek eftersom avverkningsresterna, om de lämnas kvar i skogen, kommer att förmultna och därmed avge samma koldioxidmängd som genereras vid förbränningen. Utsläppens varaktighet i tiden är dock något olika. Förmultningen kan beräknas pågå under 10—30 år medan förbränningen ger ett momentant utsläpp.

Då åkermark utnyttjas för energiproduktion genom plantering av salix eller lövskog innebär detta en bindning av koldioxid under den första omloppstiden. Denna koldioxidmängd kommer sedan att ingå i kretsloppet.

Frågan om nettoutsläppen av koldioxid vid förbränning av torv har berörts i avsnitt 1.3.4.

Metan

Den största antropogena (orsakad av mänskliga aktiviteter) källan för utsläpp av metan är i Sverige reningsverk och deponier. De ger till- sammans ca 65 % av de totala antropogena utsläppen. En utbyggnad av utvinningen av deponigas från avfallsdeponier skulle kunna minska utsläppen avsevärt.

Utsläppen från stationär förbränning står för ca 4 % av de antropogena utsläppen. Det är framför allt små biobränsleeldade pannor villapannor och mindre fastighetspannor med dålig förbränning som ger dessa utsläpp.

Lustgas

Biobränsleanvändning kan påverka utsläppen av lustgas på flera sätt.

Förbränning av fasta bränslen i CFB-pannor har visats ge höga utsläpp av lustgas jämfört med annan förbränningsteknik. De högsta emissionerna har dock observerats vid förbränning av torv, kol och blandbränslen av dessa och biobränslen. Ren skogsflis ger lägre emissioner.

Användningen av kvävegödningsmedel orsakar en stor del av de antropogena lustgasutsläppen. En övergång till Odling av energiskog på jordbruksmark leder till en minskad användning av gödningsmedel jämfört med traditionell jordbruksproduktion.

Askåterföring till skogsmark kan påverka emissionerna av lustgas. Näringstillskottet kan ge en ökad nitrifikation i marken medan pH— höjningen leder till att andelen NZO som bildas vid nitrifikationsprocessen minskar. Den totala effekten av askåterföring på avgången av lustgas är därför svår att bedöma.

7 .4.10 Totala utsläpp från en hel biobränslekedja

Som framgått ger förbränning av biobränslen på lång sikt inget netto- tillskott av koldioxid till atmosfären. För uttag, Odling och skörd av biobränsle liksom för transport av bränsle och aska används dock drivmedel baserade på fossila bränslen. Denna fossilbränsleanvändning leder till emissioner av såväl koldioxid som andra ämnen.

I tabell 7:6 redovisas en uppskattning av de relativa emissionerna relaterade till biobränsleförbränning i en CFB-panna. Som jämförelse visas emissionerna när samma anläggning eldas med kol. Biobränslet antas vara avverkningsrester. Medeltransportavståndet för biobränslet är 5 mil. Kolet antas transporterat från Polen med fartyg (70 mil).

Tabell 7:6 Sammanlagda utsläpp till luft från en CFB- anläggning som använder biobränslen respektive kol

_____________-——————

Emissioner mg/kWhbr

NO, SOZ CO2 stoft Biobränsle bränsleuttag 110 10 5 600 10 transport av bränsle 25 5 2 000 1 och aska förbränning 250 (70) 0 60 Summa 385 85 7 600 71 Kolbränsle transport av bränsle 75 20 4 000 2 och aska förbränning 250 360 350 000 60 Summa 325 380 354 000 62

___—___________———————-——-

Källa: Vattenfall Energisystem

Som väntat är nettoemissionen av koldioxid avsevärt högre för kolbränsle- kedjan än för biobränslekedjan.

Emissionerna av svaveldioxid är också högre vid kolförbränning än vid förbränning av biobränsle på grund av biobränslenas låga svavelinnehåll. Ett resonemang analogt med det som förs om nettoemissioner av koldioxid från biobränsleförbränning kan i princip också föras om emissioner av svaveloxider. Den mängd svavel som avges vid förbränning av biobränsle har upptagits vid trädets eller grödans tillväxt. Biobränsleförbränning ger enligt detta sätt att resonera inte något nettotillskott av svaveloxider. Värden för svavelemissioner från biobränsleförbränning har därför satts

inom parentes. Detta synsätt är dock inte accepterat i det internationella miljöarbetet.

NO,-utsläppen är något högre från biobränslekedjan. En betydande del av kväveoxidemissionerna härrör från bränsleuttaget. Skogsmaskinerna har höga specifika emissioner på grund av dåligt lastutnyttjande och energi- krävande arbetsoperationer.

Det bör påpekas att det förekommer väsentligt större transportavstånd för kol än vad som antagits i tabellen, t.ex. vid import från Australien. Vidare är kolbränslekedjan ofullständig eftersom utsläppen vid brytning av kolet inte är inkluderade.

Om transportavstånden för biobränsle ökar kan detta komma att påverka de totala emissionerna.

7.5. Restprodukthantering

7 .5 . 1 Inledning

De restprodukter som bildas vid förbränning av biobränslen utgörs i första hand av askor. När rökgaskondensering används erhålls också ett rökgaskondensat som måste omhändertas.

I dag deponeras alla restprodukter från biobränsleeldade anläggningar. Eftersom askorna innehåller huvuddelen av de mineralnäringsämnen som tagits upp av trädet under dess tillväxt har möjligheten att sprida bio- bränsleaskor i skogen som gödning visats stort intresse.

Restprodukternas påverkan på miljön beror till stor del på produkternas innehåll av miljöpåverkande komponenter och hur lätt dessa komponenter frigörs och därmed sprids i naturen.

7.5.2. Mängd och sammansättning av biobränsleaskor

Askmängd

Askan från förbränning av biobränslen består av de mineraler som fanns bundna i biomassan men också av de föroreningar av sand och grus som följt med vid uttaget av bränsle. Dålig utbränning kan dessutom ge en restkolhalt som ytterligare ökar askmängden.

Mineralinnehållet i skogsbränslen och energiskog är normalt lägre än i energigrödor och torv. Askhalten varierar dock mellan Olika delar av trädet och Olika trädslag. Högst är mineralinnehållet i de växande delarna av trädet, dvs. bark, blad och barr samt fina kvistar.

I tabell 7:7 anges den totala askhalten inklusive föroreningar i några olika biobränslen och torv. Som jämförelse redovisas också askhalten i kol. Askhalten i den brännbara fraktionen av sorterat hushållsavfall kan variera inom mycket vida gränser beroende på avfallets ursprung och vilka kriterier som tillämpats vid sorteringen. Den övre gränsen för intervallet som redovisas i tabellen motsvarar hushållsavfall som sorterats så att bl.a. konservburkar ingår i den brännbara fraktionen.

Vid förbränning erhålls normalt två typer av aska, bottenaska som tas ut i botten av eldstaden och flygaska som avskiljs i stoftreningsutrustningen. Fördelningen mellan flyg- och bottenaska påverkas av förbrännings- och stoftavskiljningstekniken. Fluidiserad förbränning och pulvereldning ger huvuddelen (75—95 % respektive 80—90 %) av askan i form av flygaska medan rosteldning ger ungefär lika mycket bottenaska som flygaska.

Tabell 7:7 Totala askhalter i biobränsle, torv och kol Askhalt vikts-% av TS

Skogsbränsle 0,5—3,6

Halm 3—10

Salix 1—3

Rörflen 3—5

Torv 1—8

Sorterat avfall (brännbar fraktion) 8—25

Kol 5—15

Källa: Vattenfall Energisystem, Svenska Renhållningsverksföreningen, Miljökonsulterna

I flera stora fastbränsleeldade anläggningar eldas biobränsle tillsammans med kol eller torv. Askmängd och asksammansättning beror då av bränsleblandningens sammansättning.

Asksammansättning

Askan innehåller som tidigare sagts huvuddelen av de mineraler som trädet har tagit upp och som är nödvändiga för trädets tillväxt. De viktigaste mineralkomponenterna är kalcium, magnesium och kalium. Höga halter av silikater kan också förekomma i aska och härrör då vanligen från föroreningar i bränslet och, vid fluidiserad förbränning, från bädd- materialet. Halmaska innehåller naturligt höga halter av silikater.

Askor från biobränsleförbränning innehåller endast små mängder glasbildande komponenter jämfört med kol. I stället innehåller askorna höga halter av mer eller mindre lättlösliga och starkt alkaliska metalloxider,

karbonater, fosfater och alkalisalter. Det betyder att en stor del av askan är lätt lakbar.

Jämförande studier av kol- och biobränsleaskor visar att mängden lätt lakbar alkalinitet var sju gånger högre i biobränsleaskor. Skillnaden när det gäller lakbart kalium var ännu större.

Askan innehåller förutom mineraler också viktiga mikronäringsämnen, som bor, koppar och zink, samt giftiga tungmetaller som kadmium och bly. Lakförsök har visat att kadmium i vedaska föreligger i en mycket lättlöslig form. Vedaska innehåller höga halter av zink men den lakbara fraktionen är så liten att risken för toxiska effekter bedöms som liten. Även krom är hårt bundet liksom omkring hälften av askans blyinnehåll.

Askor från förgasningsprocesser skiljer sig troligen något från för- bränningsaskor. Vid förgasning sker reaktionerna i reducerande miljö i stället för, som vid förbränning, i oxiderande miljö. Detta kan ha betydelse för i vilken form mineraler och tungmetaller förekommer och därmed för lakbarheten hos de ingående komponenterna. Förgasningsaska innehåller också en större andel oförbränt organiskt material än förbränningsaska vilket också kan påverka lakbarheten. Kunskapen om förgasningsaskors lakbarhet är dålig, främst därför att tekniken endast tillämpats i liten omfattning.

7.5.3. Omhändertagande av biobränsleaskor

Deponering

Vid deponering finns risk för att salter, tungmetaller och organiska föreningar lakas ut och förorenar grund- och ytvatten. Deponeringen bör därför ske på så sätt att utlakningen minimeras.

Biobränsleaska hanteras i dag med likartad teknik som aska från förbränning av kol och andra fastbränslen. Detta innebär att flyg- och

bottenaskor deponeras tillsammans. För deponering av större mängder än 50 ton aska per år krävs tillstånd enligt miljöskyddslagen.

Askåterföring

Uttag av biobränslen från skogen leder till näringsförluster i skogsmarken så som beskrivits i avsnitt 7.2.1. De mineraler som förs bort i samband med biobränsleuttaget återfinns till mycket stor del i askan. En återföring av askan till skogsmarken skulle därför kunna kompensera för närings- bortfallet i samband med uttaget.

Därtill kommer att vedaskan har en kalkverkan som motsvarar 150—450 kg Ca/ton aska.

För att kompensera för det näringsbortfall som orsakats av uttaget av avverkningsrester är givor på 0,5—1 ton aska/ha tillräckliga. Om man i stället vill kompensera för hela biomassauttaget, dvs. både för uttag av industrived och avverkningsrester, krävs givor på 1—2 ton/ha. För att även kompensera för försurningen krävs större givor.

Askan bör tillföras marken i granulerad form för att undvika akuta chockeffekter på grund av askans höga pH—värde och koncentration av lättlösliga salter och tungmetaller. Granuleringen underlättar också spridningen rent praktiskt samtidigt som den gör det möjligt att vid behov tillsätta kalk och ytterligare näringsämnen.

Granuleringen kan anpassas till den önskade upplösningstiden. En upplösning under 10—30 år motsvarar den tid som det tar för avverknings- rester som lämnats kvar på hygget att förmultna.

Syftet med askåterföring är att vitalisera marken och därmed säkerställa den långsiktiga produktionsförmågan. På kort sikt är effekterna av askåterföring osäkra. Försök har visat på både ökad och minskad tillväxt på kort sikt.

Återföring av aska medför också att askans tungmetallinnehåll tillförs marken. Askans tungmetaller har sitt ursprung i biobränslet. Om askgivor som motsvarar det uttagna bränslet tillämpas kommer alltså tillförseln av

tungmetaller med askan att motsvara den mängd som skulle ha avgivits när avverkningsresterna förmultnade på hygget. Förbränningen kan dock innebära att tungmetallerna föreligger i en annan form vilket kan påverka det biologiska upptaget av metallerna.

Genom att ställa krav på askans sammansättning, givornas storlek och hur ofta aska tillförs kan man minska risken för negativa effekter av tung- metalltillförseln.

Det anses att återföring av askor från samförbränning av biobränslen med kol, olja eller torv bör undvikas eller starkt begränsas eftersom det innebär en nettotillförsel av bl.a. tungmetaller. Statens naturvårdsverk anser också att aska inte bör tillföras till jordbruksmark som skall användas för livsmedelsproduktion.

Effekterna på floran bedöms bli liten vid användning av granulerad aska. En pH—höjning kan på vissa marker öka kvävemineraliseringen, dvs. nedbrytningen av det organiskt bundna kvävet till ammonium, och kan på så sätt öka kväveutlakningen. På marker med hög kvävedeposition kan detta vara en risk vid askåterföring.

Askåterföringen bör ske ståndortsanpassat för att undvika negativa effekter på särskilt känsliga marker.

7 .6 Arbetsmil'ö

7 .6. 1 Bränsleuttag

Uttag av biobränsle sker huvudsakligen maskinellt, vilket innebär att arbetaren tillbringar större delen av arbetsdagen i en Skogsmaskin eller traktor. Momenten är till största delen desamma som vid traditionellt skogs- och jordbruk.

De vanligaste arbetsmiljöproblemen är relaterade till den ergonomiska

utformningen av förarplatsen samt till buller och damning. Arbetet utförs i många fall som ensamarbete och med långa arbetsdagar.

En viss olycksrisk föreligger också, framför allt vid motormanuell fällning.

7.6.2. Förbränningsanläggningen

Vid hantering av biobränslen kan problem med damning uppstå. Det fina dammet kan ge en mekanisk retning i luftrören men huvudproblemet är dammets innehåll av mikroorganismer.

Mögelsvampsporer följer lätt med inandningsluften ned i lungornas yttersta förgreningar. Här kan de ge upphov till allergiska reaktioner i andningsvägarna, s.k. allergisk alveolit. Halten av mögelsporer i luften vid hantering av halm och flis ligger i många fall klart över de nivåer som kan vålla besvär.

Bränslehanteringen i de flesta förbränningsanläggningar är automatiserad och sluten. De arbetsmiljömässiga förhållandena när det gäller damning och mögelsporinnehåll är dock mycket olika i skilda anläggningar. De påverkas av såväl anläggningens utformning (inkapslingar, utsug etc.) som rutiner vid städning. Normalt ligger värdena under hygieniska gränsvärdet men driftstörningar kan ge högre halter.

Den slutna hanteringen betyder att personalen normalt inte kommer i kontakt med den dammiga luften annat än under korta perioder. Risken för exponering är större hos underhålls- och Städpersonal.

Förbränningsanläggningen innehåller många starkt bullrande delar, bl.a. kvarnar, fläktar och kompressorer.

7.6.3. Askhantering

Hantering och transport av aska liksom spridning av aska i skogsmark medför risk för damning. Askan består av mycket fina partiklar med lång

uppehållstid i luften. Den är starkt alkalisk och därmed frätande. Vid transport bör askan fuktas för att förhindra damning.

Hantering av aska i granulerad form ger mindre problem med damning.

8. Teknik och teknisk utveckling

8.1. Bränsleproduktion

8.1.1. Skogens bränslen

Bränslen som produceras i anslutning till skogsbruk och Skogsindustri kan delas in i skogsbränslen och avlutar. Avlutar produceras som en biprodukt vid framställning av kemisk massa och användningen sker uteslutande inom massafabriken.

En stor del av det skogsbränsle som tas ut består av avverkningsrester som faller vid uttag av industrived. Metoder för uttag av avverkningsrester kan delas in i system för separat uttag, dvs. bränslet tas ut i en separat operation efter avverkning och uttag av industrived, och system för integrerat uttag, vilket innebär att bränsle och industrived samtidigt förs ut ur skogen.

Separat uttag av avverkningsrester

Vid konventionell avverkning kvistas det avverkade trädet på hygget och industriveden transporteras i väg. Om avverkningsresterna skall tas till vara kräver detta en separat hopsamling och skotning (uttransport). Trädresterna kan tas ut obearbetade eller flisas på hygget före uttaget. Separat uttag svarar i dag för huvuddelen av den kommersiella skogsbränsle- produktionen.

Det volymmässigt största uttagssystemet för avverkningsrester är flisskördare på bygget. Systemet innebär att en maskin, flisskördaren,

utför hopsamling och flisning på hygget samt terrängtransport av flisen till bilväg. Vid bilväg kan sedan flisen direkt transporteras vidare eller mellan- lagras under begränsad tid, högst 2—3 veckor, före vidaretransport.

Avverkningsresterna kan också samlas ihop obearbetade och trans- porteras till bilväg med en risskotare. Vid bilväg lagras de sedan i vältor (stora långsträckta högar) för senare flisning med hjälp av en flisskördare eller för vidaretransport till förbrukare som själv flisar bränslet. För att förhindra återfuktning kan de upplagda vältorna täckas med papp.

Transport av grenar och toppar (GROT) från hygge till bilväg kan göras antingen direkt efter avverkning eller sedan avverkningsresterna fått torka en tid. En tids torkning på hygget är att föredra eftersom det ger en produkt med lägre fukthalt och dessutom gör att de näringsrika barren lättare faller av och bli kvar på bygget.

Integrerat uttag av skogsbränsle

Träddelsmetoden är den helt dominerande metoden för integrerat uttag av skogsbränsle. Karaktäristiskt för metoden är att de avverkade träden inte kvistas i skogen utan endast kapas i lagom längder (6—8 meter) för den fortsatta transporten. Kvistningen utförs sedan hos förbrukaren (massa- industri och sågverk) eller vid fristående träddelsterminaler. För kvist- ningen används en buntkvistare som hanterar träddelarna buntvis.

Träddelsmetoden används vanligen vid gallring och röjning eftersom de avverkade träden då är klena och en separat kvistning blir tidsödande och dyr, men metoden kan även användas i slutavverkning.

Trädmetoden är en metod för integrerat uttag som innebär att ingen upparbetning sker i beståndet. Skillnaden mot träddelsmetoden är alltså att de avverkade träden inte kapas före skotningen. Trädmetoden används idag i mycket liten omfattning i Sverige. Den bedöms kunna ge rationaliserings- vinster men kräver en inte obetydlig teknikutveckling.

Avverkningen kan också delas upp i två omgångar, s.k. dimensions- uppdelad slutavverkning. Det innebär att träd- eller träddelsmetoden används i ett första steg för att avverka de klenare tråden som inte inne- håller timmer. Resten av beståndet slutavverkas därefter med skördare.

Småskaliga system

Småskaliga system för uttag av bränsle används huvudsakligen av självverksamma privata skogsägare och entreprenörer. De småskaliga systemen bygger i stor utsträckning på att traktorer och vagnar från Skogsägarens övriga verksamhet uttnyttjas. Möjligheter att samordna skogs- och jordbruk är ofta helt avgörande för systemens totalekonomi.

Fällningen utförs manuellt med motorsåg och träden transporteras till stickväg antingen manuellt eller genom vinschning. Vid stickväg flisas bränslet. Ett alternativ är att släpa (lunna) de avverkade träden till avlägg vid tilväg för kvistning och flisning.

Teknik- och metodutveckling

Arbetet med utveckling av avverkningsmetoder går bl.a. ut på att metoderna under hela avverkningsförloppet anpassas till att bränslefrak- tionen skall tas ut. En sådan anpassning kan redan på kort sikt sänka prodlktionskostnaden för skogsbränslen och öka bränslekvaliteten.

I ett längre tidsperspektiv kan kostnaderna för uttag av såväl industrived som skogsbränslen sänkas ytterligare genom användning av ny avverknings- teknk baserad på nyutvecklad maskinell utrustning.

För att effektivisera bränsleuttaget är det viktigt att onödig hantering minskas och arbetsoperationerna integreras så långt möjligt.

Trädmetoden bedöms därför ha en avsevärd potential men teknisk utveckling inom en rad väsentliga områden krävs innan metoden kommer

att kunna tillämpas i större omfattning. Exempel på sådana områden är utveckling av fällverktyg för flerträdshantering av klena träd, utveckling av teknik för kvistning av klena träd vid bilväg samt utveckling av arbets- maskiner som klarar både avverkning och terrängtransport med hög kapacitet och höga krav på bränslekvalitet.

GROT är till följd av den låga energitätheten dyr att transportera. Intresse har därför visats för ett nytt bränslesortiment grotbunt. Grotbuntar är grenar och toppar som komprimerats till buntar med en längd på 5—6 meter och en fastvolymandel på ca 40 %. Grotbunt är en produkt som är avsedd att flisas vid ett senare tillfälle. För att grotbunten skall kunna införas som ett nytt skogsbränslesortiment krävs i första hand en utveckling av rationella metoder för tillverkning av buntarna.

Uttag av avverkningsrester medför att de näringsämnen som finns i avverkningsresterna förs ut från skogen. Detta kan på sikt leda till att markens långsiktiga produktionsförmåga sänks. Eftersom huvuddelen av biobränslets innehåll av mineraler efter förbränningen återfinns i askan kan en återföring av askan kompensera för bortförseln av näringsämnena. Frågan behandlas närmare från miljösynpunkt i avsnitt 6.2.2.

En annan metod för att minska bortförseln av näringsämnen i samband med uttag av avverkningsrester är att lämna kvar eller återföra trädens gröndelar, dvs. blad, barr och fina kvistar, till skogen. Gröndelarna innehåller en stor andel av grenarnas och topparnas näringsämnen och har samtidigt ringa värde som bränsle. Metoder och utrustning som medger att gröndelarna lämnas på hygget eller återförs på ett rationellt och ekologiskt riktigt sätt behöver därför utvecklas.

En rad skogindustrier finansierar tillsammans med NUTEK ett forsk- ningsprogram som rör bränsleproduktion i det storskaliga skogsbruket. Projektet, som kallas Skogsbränsleteknik, genomförs av Stiftelsen Skogsbrukets Forskningsinstitut (SkogForsk). Arbetet i projektet inrikas i första hand på metodutvärderingar och kostnadsanalyser. Projektet omfattar en rad delaktiviteter, bl.a. dimensionsuppdelad slutavverkning, flerträds

hanterande fälldon samt metoder för gallring, slutavverkning och tillvara- tagande av avverkningsrester.

Vattenfall driver tillsammans med Södra Skogsägarna ett utvecklings— projekt inom skogsbränsleområdet, projekt Skogskraft. Inom projektet arbetar man bl.a. med vidareutveckling av metoder för avverkning och tillvaratagande av skogsbränsle.

Utveckling av teknik för småskaligt skogsbruk utvecklas inom ett forskningsprogram finansierat av bl.a. Skogsstyrelsen, LRF, NUTEK, Skogs- och jordbrukets forskningsråd (SJFR) och Glesbygdsdelegationen. Projektet omfattar maskinutveckling, organisationsstudier och system— analyser med inriktning mot självverksamma skogsägare och mindre entreprenörers verksamhet.

8.1.2. Jordbrukets bränslen

En rad grödor som lämpar sig som bränslen kan odlas på jordbruksmark. Tekniken för odling och skörd skiljer sig beroende av bränsletyp.

Stråbränslen

Till Stråbränslen räknas halm, energispannmål och Olika energigräs. Vid skörd av Stråbränslen utnyttjas huvudsakligen teknik och maskinell utrustning för traditionellt jordbruk med spannmåls— och vallodling. Halm är en biprodukt från spannmålsodling och kan därför tas fram till lägre kostnader än övriga bränslen från jordbruksmark. Halm finns tillgänglig i betydande mängder men endast en mycket begränsad del utnyttjas i dag för energiändamål. Halmen bärgas efter tröskning och några dagars torkning på fältet. Den bärgas lämpligast i balar, rundbalar eller högdensitetsbalar. Rundbalspressar är vanligt förekommande inom lantbruket och förhållandevis billiga. Högdensitetspressar tillverkar balar

med avsevärt högre täthet vilket medför att kostnaderna för transport och lagring är lägre. Pressarna är dock mycket dyra i inköp. Täta balar ställer också stora krav på det pressade materialets torrhalt för att det skall kunna lagras utan skadeangrepp. Tekniken för tillvaratagande av halm är väl känd i alla led.

Energigräs har mycket gemensamt med halm när det gäller tekniken för bärgning, lagring och transporter.

På senare tid har intresset och utvecklingsarbetet inom energigräsområdet koncentrerats på rörflen. Rörflen är ett flerårigt gräs som växer vilt i stora delar av landet. Det har föreslagits som ett alternativt åkerbränsle framför allt i de norra delarna av landet.

Intresset för rörflen som energi- och fiberråvara är relativt nytt varför erfarenheterna från storskalig produktion är begränsade. Odling av rörflen bedrivs för närvarande på sammanlagt ca 4 500 ha.

Den produktionsmetod som bedöms som mest intressant för rörflen baseras på långliggande vallar (upp till 10 år) och vårskörd av grödan efter övervintring på fältet. Vårskörd innebär att bladen blir kvar på fältet vilket ger en viss recirkulering av kväve. Fukthalten i vårskördad gröda är dessutom lägre än i gröda som skördats på sommaren. En utvärdering av vårskördemetoden genomförs för närvarande. Efter skörd, som sker med konventionella vallskördemaskiner, komprimeras grödan till balar av samma typ som används för halm.

Växtförädlingsarbete pågår för att få fram rörflen med god avkastnings— förmåga och härdighet samt goda bränsle- och fiberegenskaper. Arbetet baseras på dels insamlat vilt rörflensmaterial, dels importerade kanadensis- ka sorter. Utvecklingsarbetet finansieras från bl.a. LRF, SJFR, NUTEK och Vattenfall.

Odling av spannmål som energigröda har diskuterats utifrån två tänkta användningsområden. Det största intresset har visats för användning av spannmål som råvara för produktion av etanol. Det primära användnings— området för etanol är som drivmedel. Användning av etanol för el- eller

värmeproduktion är däremot mindre intressant och etanolproduktion från spannmål behandlas därför inte vidare i denna genomgång.

Hela strået, halm och kärna, kan också användas som ett fastbränsle. Högavkastande spannmålssorter kan ge en avkastning i nivå med vad som kan erhållas med energiskog men till avsevärt högre kostnader. Spannmåls- kärnan kan också användas separat som bränsle. Fördelen är en god hanterbarhet och relativt hög energitäthet. Nackdelen är, även här, de höga kostnaderna.

Energiskog

Energiskog är snabbväxande lövträd som skördas med ett intervall om 3—6 år. I Sverige är det i första hand Olika salixarter, dvs. vide— och pilsorter, som används för energiskogsodling.

För närvarande bedrivs storskalig försöksodling av energiskog på omkring 6 200 ha. Det beräknas att ytterligare ca 4 000 ha kan komma att planteras med energiskog år 1993.

Plantering av sticklingar sker på våren, vanligen med hjälp av halvauto- matiska planteringsmaskiner. Under de följande åren växer sedan plantan mycket snabbt och skördas efter 3—6 år. Längden på skotten är då 5—7 meter och grovleken i genomsnitt 3—5 cm i brösthöjd. Efter skörd växer nya skott ut från stubbarna och efter ytterligare 3—6 år kan en ny skörd tas. Detta kan upprepas under 20—30 år.

Energiskog skördas företrädesvis under vintern. Två skördeprinciper kan särskiljas. Den ena baseras på att skotten kapas och läggs upp i vältor vid fältkant eller flisningsplats. Flisningen kan sedan ske samma vinter vilket ger en bränsleflis med ca 50 % fukthalt. Materialet kan också lagras Oflisat över sommaren till nästa eldningssäsong då ett bränsle med endast 20—30 % fukthalt kan levereras.

Enligt den andra skördeprincipen flisas energiskogen direkt i anslutning till skörden. Det ger ett bränsle med ca 50 % fukthalt. Principen med

direktflisning innebär att bränslet produceras och levereras i takt med förbrukningen eftersom lagring av fuktig flis under längre perioder är olämplig på grund av tillväxt av mikroorganismer och medföljande substansförluster.

En systemutformning med direktleverans är möjlig för energiskog eftersom skördesäsongen sammanfaller med eldningssäsongen. Produktion av energiskogsflis baserad på direktflisning kompletteras lämpligen med ett mindre lager bestående av skogsbränsle eller energiskogsbränsle som hålls lagrad som skott i välta eller som torr flis. Därigenom kan leveranserna upprätthållas vid toppar i efterfrågan eller driftstörningar i direktflisnings- systemet.

Beroende på hur energiskogsodlingen bedrivs kan både storskalig och småskalig teknik för skörd vara aktuell vid en framtida omfattande energiskogsodling. Småskalig teknik som så långt möjligt utnyttjar befintlig utrustning inom lantbruket kan vara ett alternativ för organisationer bestående av ett antal lantbrukare som gått samman för att producera energiskogsbränsle. Storskaliga Specialmaskiner är lämpliga i första hand för entreprenadverksamhet eftersom de kräver långa utnyttjningstider och i de flesta fall större arealunderlag för att ge en acceptabel ekonomi.

Fram till år 1991 har det inte funnits någon väl fungerande skördeteknik att tillgå. En rad utvecklingsprojekt, finansierade av bl.a. LRFs forsknings- stiftelse och NUTEK, har dock resulterat i att sju Olika skördekoncept har testats och utvärderats under första halvåret 1992. Preliminära resultat från utvärderingarna indikerar kraftigt sänkta skördekostnader med vissa av de testade maskinerna.

Förädlingsarbete pågår sedan flera år för att ge ökad avkastning och odlingssäkerhet. Det första förädlade odlingsmaterialet introduceras på marknaden år 1993. Det beräknas kunna ge skördeökningar och ökad motståndskraft mot frost, insekter och rostsvampar.

Utveckling av teknikerna för etablering, gödsling och ogräsbekämpning kan ge ytterligare sänkningar av odlingskostnaden.

Lövskog på åkermark

Lövskog på åkermark har vissa likheter med energiskog. Fibrer, inte bränsle, kommer dock med största sannolikhet att bli huvudprodukten. En bränslefraktion kan möjligen tas ut vid gallringar och vid slutavverkning. Den genomsnittliga energiproduktionen blir därmed låg jämfört med andra energigrödor. Uttaget av bränslesortimentet kan ske med traditionella skogsbruksmetoder anpassade för skörd i lövträdsplantager eller möjligen med den skördeteknik som nu utvecklas för energiskog.

Grödor för biogasproduktion

Vissa energigrödor, företrädesvis grödor med hög fukthalt, lämpar sig bättre som råvara för biogasproduktion än som bränsle för direkt för- bränning. Exempel på lämpliga grödor är bl.a. lucern, gräs och foder- sockerbeta.

Lucern har i flera studier visats vara den mest ekonomiska grödan för produktion av biogas. Huvudorsaken är att den är kvävefixerande vilket ger en minskad odlingskostnad eftersom ingen kvävegödsling krävs. Lucern är dessutom en flerårig växt och kräver därför mindre produktionsinsatser än ettåriga grödor.

Biogasprocessen är en våt process varför det inte ställs krav på att grödan är torr i samband med bärgningen. Grödorna tillvaratas därför lämpligen som ensilage en eller två gånger per säsong.

Odlade grödor som råvara för biogasproduktion kan av kostnadsskäl endast komma i fråga som ett komplement till andra råvaror med lågt alternativvärde, t.ex. organiskt avfall.

8.1.3. Torv

För kommersiell torvutvinning används i dag två metoder, frästorvmetoden och stycketorvmetoden. Stycketorvmetoden dominerar mängdmässigt. Båda metoderna betecknas som ytutvinningsmetoder eftersom torven skördas i ett ytskikt över hela täkten.

Produktion av torv med traditionella metoder sker under sommarhalvåret (2—5 månader). Produktionssäsongens längd beror dels på den aktuella vädersituationen dels på det geografiska läget. Med traditionella torvutvin- ningsmetoder låter man torven lufttorka på fältet efter upptagningen. Det innebär att produktionen är mycket väderkänslig.

Utveckling av nya utvinningsmetoder och modifieringar av de traditio- nella metoderna pågår med målet att minska väderkänsligheten och förlänga

brytningssäsongen.

F rästorvmetoden

Frästorvmetoden innebär att ett tunt ytskikt av torven, 10—20 mm tjockt, fräses upp med hjälp av en skruv-, pinn- eller knivfräs. Den uppfrästa torven får sedan torka på fältet till en fukthalt på 45—55 %. Torkningen tar två till tre dagar. För att få en snabbare och jämnare torkning vänds torven några gånger under torktiden. Den torkade frästorven samlas sedan in med hjälp av en sugvagn eller en mekanisk lastare. Frästorvmetoden ger normalt 10—15 skördar per år.

Stycketorvmetoden

Stycketorvmetoden innebär att torven vid varje skörd bryts i ett skikt på 50—100 cm. Upptagningen sker med en vertikalgående skruv eller sågklinga. Torven bearbetas efter upptagningen i en ältningsskruv och

pressas ut genom ett eller flera munstycken till cylinderformade stycken. Torvstyckena lämnas att torka på fältet under tre till sex veckor till en fukthalt på 30—45 %. Under torktiden vänds styckena en till två gånger för att torkningen skall bli jämn. Efter torkningen samlas stycketorven i strängar och bärgas med en bandlastare till en transportvagn. Med Stycketorvmetoden får man normalt mellan en och tre skördar per säsong.

Forcerad produktion

Forcerad produktion av torv är en modifiering av de traditionella ytutvin- ningsmetoderna. Karakteristiskt är att fälttorkningen av torven avbryts vid en högre fukthalt (ca 60 %) och att sluttorkningen sker med industriella torkmetoder. Den kortare torktiden på fältet minskar tiden mellan skördarna vilket möjliggör fler skördar per säsong. Den industriella sluttorkningen gör också metoden mindre väderkänslig. Med industriell torkning kan ett bränsle med mycket låg fukthalt produceras. En typisk fukthalt är ca 10 %.

Forcerad brytning kan tillämpas för både frästorv och stycketorv. I dag används metoden på Härjedalens Minerals (HMAB) täkter i Sveg.

Stortorv

Stortorv är en variant av stycketorv där styckena görs avsevärt större. Utveckling av metod och maskiner drivs av torvbranschen genom bl.a. Stiftelsen Svensk Torvforskning.

Karakteristiskt för metoden är dels de stora styckena, dels att styckena placeras stående på täkten för att torka. Då torvstyckena står upp får en större mängd upptagen torv plats på täktytan vilket medför att varje skörd kan göras större. En skörd av stortorv ger därför samma torvmängd som en normal årsproduktion med konventionell stycketorvteknik.

För att stortorv skall kunna introduceras krävs modifieringar inte bara av brytningsutrustning utan också av hanteringsutrustning och i många fall även av förbränningsutrustningen så att den större styckestorleken kan hanteras och användas.

Fulldjupsutvinning

De traditionella metodernas korta brytsäsong och stora väderkänslighet har drivit fram förslag till metoder baserade på fulldjupsutvinning av torv. Fulldjupsutvinning innebär att torven bryts till fullt myrdjup på en sektion av mossen innan brytningen fortsätter i nästa sektion. Den brutna torven avvattnas och torkas industriellt.

Fulldjupsmetoderna befinner sig ännu på idéstadiet men vissa praktiska försök har genomförts med skiftande resultat. Svårigheterna med metoden ligger i första hand i att kunna avvattna torven på ett effektivt sätt. Avvattningen sker genom pressning, eventuellt efter tillsats av olika kemikalier som förbättrar resultatet.

Intresset från torvbranschen för fulldjupsmetoderna är mycket begränsat. Vattenfall har vid Älvkarlebylaboratoriet bedrivit viss utvecklingsverk- samhet inom avvattningsområdet med inriktning mot utveckling av fulldjupsmetoder. I en nyligen avslutad förprojektering av en produktions- anläggning konstaterar man dock att torvproduktion baserad på de undersökta djupbrytningsmetoderna inte kan ske till konkurrenskraftig kostnad jämfört med de traditionella ytutvinningsmetoderna.

8.1.4. Avfall

Avfall används i dag som bränsle i ett flertal förbränningsanläggningar av varierande storlek. Huvuddelen av det avfall som utnyttjas som bränsle kommer från hushållen medan industriavfall utnyttjas i mycket liten

utsträckning. För närvarande förbränns ca 55 % av landets hushållsavfall medan motsvarande siffra för industriavfall endast är 5 %. Internationellt sett ligger det svenska utnyttjandet av avfall för energiändamål på en mycket hög nivå.

Hushållsavfall och industriavfall skiljer sig åt i sammansättning. Industriavfallets sammansättning varierar med vilka industrier som finns i området medan hushållsavfallet har ungefär samma sammansättning över hela landet. I tabell 8:l visas exempel på sammansättning av hushållsavfall och industriavfall från Stockholm.

Generellt kan sägas att den brännbara fraktionen i industriavfall vanligen är större än i hushållsavfall. Industriavfallet omfattar därför en stor bränslepotential som i dag utnyttjas i liten omfattning. Hushållsavfall har en relativt stor fraktion som lätt kan brytas ned biologiskt och som därför kan utnyttjas för kompostering eller biogasproduktion.

I dag är det nästan uteslutande avfall med en mycket liten sorteringsgrad som förbränns. Riksdagen har dock satt upp som mål att förbränning och deponering av osorterat avfall i allt väsentligt skall ha upphört vid utgången av år 1993.

Avfallet kan sorteras i centrala sorteringsanläggningar för hushållsavfall eller källsorteras på industrin eller i hushållet. Centrala sorteringsanlägg- ningar finns på ett tiotal platser i landet. De sorterar maskinellt hushålls- avfallet i en bränslefraktion och en komposterbar fraktion.

Tabell 8:l Sammansättningen av hushållsavfall och industri- avfall i Stockholm

Material Hushållsavfall Industriavfall (vikts- %) (vikts— %) Trä 1 15—25 Papper 35—45 35—65 Textil, gummi, 2—4 4— 10 läder Köks- och 25—35 — trädgårdsprod. . Plast 8—10 6—9 Glas 6—8 Metaller 2—4 10—20 Övrigt 6—8 15—25

Källa: Svenska Renhållningsverksföreningen

Exempel på olika fraktioner som kan förekomma vid källsortering är: återvinningsbart material, t.ex. plast, glas, metaller, vitvaror, schaktmassor komposterbart avfall, t.ex. nedbrytbart hushållsavfall, storköksavfall etc. brännbart avfall miljöfarligt avfall Källsortering av avfall kan dock genomföras med olika ambitionsnivå och omfattar inte alltid alla de uppräknade fraktionerna. Källsortering med avseende på miljöfarligt avfall görs i dag i hela landet och på många håll finns också en insamling av papper och glas. Mer långtgående källsortering drivs som försök på vissa platser. Statens naturvårdsverk arbetar för närvarande med att fastställa rekommendationer för avfallssortering. Som ett led i detta arbete har

Svenska Renhållningsverksföreningen på uppdrag av Naturvårdsverket m.fl. genomfört förbrännings- och komposteringsförsök med olika fraktioner från ett antal källsorteringsförsök med hushållsavfall och industriavfall. I arbetet ingår att klassificera och karaktärisera avfalls- fraktionerna som bränsle.

Från energisynpunkt är främst den brännbara fraktionen intressant. Även den komposterbara fraktionen kan utnyttjas för energiändamål som råvara för biogasproduktion.

8.2. Förädling, transporter och lagring

8.2.1. Förädling

Biobränslen har generellt en låg energitäthet jämfört med fossila bränslen. Fukthalten är normalt hög och varierar dessutom inom ett relativt stort intervall.

Dessa egenskaper påverkar biobränslenas konkurrenskraft negativt då de kan leda till höga transportkostnader, hanteringsproblem vid transporter och i förbränningsanläggningen samt lagringsförluster och arbetsmiljöproblem orsakade av mikrobiologisk nedbrytning av materialet. Ett bränsle med varierande fukthalt kan också medföra svårigheter att reglera förbränningen vilket i sin tur kan ge onödiga emissioner och en lägre verkningsgrad.

En förädling av biobränslet genom torkning och homogenisering ger ett mer enhetligt bränsle med högre energitäthet och bättre hanterings— och lagringsegenskaper.

De förädlade biobränslena kan delas in i briketter, pelletar och pulver. Briketter är plattor, vanligen med cylindrisk form och en diameter över 25 mm. Pelletar är små cylindriska stavar med en diameter mellan 3 mm och 25 mm. Pulver är ett finmalet bränsle där kornens diameter är mindre än 1 mm.

Förädlingen av bränslet innebär en kostnad som avspeglas i ett högre bränslepris. I gengäld kan kostnaderna för transporter minskas. I många fall kan förbränningsanläggningen göras enklare vilket förbilligar bio- bränsleanvändningen. Konvertering av olje- och koleldade anläggningar till biobränslen förutsätter också i många fall att ett förädlat bränsle används.

Briketter

Briketter tillverkas från flis, sågspån, kutterspån och bark. Andra råvaror som halm, energigräs och torv kan också briketteras. Tillverkningen sker antingen vid separata briketteringsanläggningar som köper råvara från flera bränsleleverantörer eller vid anläggningar integrerade med industrier där råvaran till brikettproduktionen faller som biprodukt, t.ex. sågverk, snickerier eller skivindustrier.

Vid tillverkning av bränslebriketter sållas och rensas råvaran först så att grus och sten avskiljs. Därefter grovsönderdelas bränslet och torkas till en fukthalt under 15 %. Det grovsönderdelade, torra materialet pressas sedan till briketter. Om torra kutterspån eller sågspån används som råvara krävs ingen sönderdelning eller torkning utan råvaran kan direkt pressas till briketter.

Träbriketter har en fukthalt på omkring 10 % och en bulkvikt på 500—600 kg/m3.

Pelletar

Industriell produktion av pelletar finns för närvarande på ett fåtal platser i landet. Råvarorna är i princip desamma som för briketter.

De inledande momenten vid tillverkningen omfattar rensning, grov— sönderdelning och torkning av råvaran. Därefter mals bränslet ytterligare till ett fint pulver som sedan pressas till pelletar.

Torkning och malning kan också utföras samtidigt, s.k. maltorkning. Tekniken är ny och kommer att demonstreras för produktion av bränsle- pelletar vid en bränslefabrik i Härnösand.

Fukthalten för träpelletar är jämförbar med fukthalten i briketter, dvs. ca 10 %. Bulkvikten är dock högre, omkring 650 kg/m3.

Pulver

Tillverkningen av pulverbränsle följer i stort stegen vid tillverkningen av pelletar, dvs. rensning, grovsönderdelning, torkning och malning.

Fukthalten i träpulver är 4—5 %. Eftersom pulver inte är komprimerat är pulverbränsle betydligt mer skrymmande än pelletar och briketter.

8.2.2. Transporter

Biobränslen är, jämfört med de flesta andra bränslen, skrymmande och har en hög fukthalt. Transportsträckan mellan bränsleproduktion och använd- ning påverkar därför kostnaderna för biobränslet kraftigt. Medeltransport- avståndet för biobränslen i dag uppskattas till ca 6 mil. En ökning av biobränsleanvändning i landet kan komma att medföra längre transport- sträckor för att möta det ökade bränslebehovet.

I dag transporteras huvuddelen av biobränslet på landsväg. Vid längre transportavstånd kan, under vissa förutsättningar, sjötransport och järnvägstransport vara ett bättre alternativ. Redan nu förekommer och planeras transporter av inhemska bränslen längre sträckor med järnväg och båt. Exempel är transport av torv med järnväg från Härjedalen till Uppsala och Jönköping samt Stockholm Energis planerade sjötransport av träd— bränsle från Härnösand till Hässelbyverket i Stockholm. Gemensamt för båda exemplen är att bränslet förädlas före transporten för att minska transportkostnaderna.

Landsvägstransporter

Träddelar, som består av både industriveds- och bränslefraktionen, transporteras normalt på fordon bestående av dragbil och lastvagn med heltäckande sidor och golv.

Avverkningsrester flisas vanligen på hygget eller vid avlägg och transporteras som flis till kund eller till lager vid terminal. För transporten används containerfordon eller i vissa fall särskilda flisbilar.

Obearbetade avverkningsrester är mycket skrymmande och transport utan bearbetning medför ett lågt lastutnyttjande. Den dyrare transporten, jämfört med att flisa vid avlägg och transportera bränslet som flis, kan delvis uppvägas av kostnadsvinster som kan göras med en central flisning av bränslet vid förbränningsanläggningen.

För att förbättra lastutnyttjandet vid transport av obearbetade trädrester kan transportfordonet förses med en utrustning för att komprimera bränslet på flaket.

En förbättring av lastutnyttjandet kan också erhållas om materialet grovsönderdelas eller komprimeras med effektivare metoder inför transporten. Olika metoder har undersökts från mycket enkla utrustningar för grovsönderdelning monterade på lastfordonets gripskopa till utveckling av helt nya bränslesortiment, t.ex. grotbunt och småved. Grotbunten är buntade avverkningsrester som i och med buntningen får en högre fastvolymandel. Småved är, liksom flis, en sönderdelad bränslefraktion men med större styckestorlek. Typisk styckelängd är 50—150 mm. Med den större styckestorleken kan huvuddelen av problemen med svamptillväxt under lagring undvikas samtidigt som sönderdelningskostnaden bör bli lägre.

Inom projekt Skogsbränsleteknik vid SkogForsk har insatser gjorts för att utveckla och utvärdera teknik för bl.a. grovsönderdelning, komprime- ring och buntning av trädrester och träddelar.

Stråbränslen hanteras enklast och mest rationellt i form av storbalar, antingen rundbalar eller högdensitetsbalar. Alla typer av balar transporteras

på stora vagnar. För kortare transporter (upp till någon mil) är traktor- dragna vagnar vanligen ett billigare alternativ än lastbil.

Briketter transporteras på lastbilar med tippflak eller i containrar. Pelletar kan transporteras med lastbil på samma sätt som briketter men lika vanligt är transport i bulkbilar. Bulkbilar är tankbilar avsedda för transporter av torrt bulkgods. De kan lossas med hjälp av tryckluft via gummislangar direkt till mottagnings- och lagringssilo. Hanteringen av bränslet kan därför göras helt sluten.

Pulver måste alltid lastas och transporteras via slutna system. Trans- porten sker i bulkbilar med pneumatisk lastning och lossning.

J ärnvägstransporter

Transport av biobränslen med järnväg kräver en infrastruktur bestående av bl.a. terminaler för omlastning till järnvägsvagnar samt mottagnings— stationer hos kund. Skogsindustrin har i dag flera system för terminal- hantering och järnvägstransport av rundvirke. Systemen används för att transportera rundvirke från inlandet till kusten och täcker större delen av norra Sverige, från Dalarna och norrut. Med dessa system finns en infrastruktur som, efter investeringar i vagnar, lastmaskiner och personal, också bör kunna användas för bränsletransporter.

Järnvägstransport är troligen ett alternativ endast när mottagaren har spåranslutning eftersom ytterligare omlastningar kraftigt fördyrar trans- porten. Vid vilka transportavstånd omlastning till järnväg är lönsamt jämfört med lastbilstransport varierar med de lokala förutsättningarna och med bränsletyp.

Transport av träddelar på järnväg kan göras i en vanlig standardvagn utan påbyggnad eller delvis inbyggd. Bränsleflis och förädlade biobränslen kan transporteras i bulkvagnar eller i containervagnar. Med containrar har man möjlighet att direkt lasta om från lastbil till järnvägsvagn.

F artygstransporter

Långväga transporter av biobränslen kan också genomföras med fartyg till en förhållandevis låg kostnad. Erfarenheterna av sådana transporter är dock mycket begränsade. Många förbränningsanläggningar som i dag använder kol har egen hamn vilket betyder att de har goda förutsättningar att ta emot biobränsletransporter per båt vid en konvertering till biobränsleeldning. Transport av pelletar med god hållbarhet kan göras i konventionella bulkfartyg av den typ som används bl.a. för spannmålstransporter. För flistransporter är stora kustgående pråmar ett ekonomiskt alternativ.

Interna transporter

För de interna transporterna inom förbränningsanläggningen används en rad olika transportanordningar. Såväl fasta installationer som lastmaskiner och truckar är vanliga. De fasta transportörerna kan vara olika typer av band- och medbringartransportörer, elevatorer, skruvtransportörer, fläktar och kolvtransportörer.

Tekniken för interna transporter är numera väl utvecklad men vid utformningen av systemen måste hänsyn tas till biobränslenas speciella egenskaper.

8.2.3. Lagring

Behovet av el och värme varierar över året. Tydligast ser man detta när det gäller värmeproduktionen i de kommunala värmenäten där effektbehovet under sommarmånaderna normalt endast är en tiondel av behovet under de kallaste vintermånaderna. Vanligen ställer värmeverken av biobränsle- pannorna under några månader då Värmebehovet är som lägst.

Produktionsperioden för de flesta biobränslen är förlagd till de perioder då bränslebehovet är minst. Hopsamling av avverkningsrester görs företrädesvis sommartid, då bränslets fukthalt är lägst, produktion av halm och energigräs äger rum på sommaren och rörflen kommer troligen att skördas på våren. Obalansen mellan produktion och behov medför att bränsle måste lagras mellan produktionssäsong och eldningssäsong.

För energiskog sammanfaller dock skördesäsongen med den normala eldningssäsongen.

Vid lagring av biobränsle sker en nedbrytning av materialet genom mikrobiella, kemiska och fysikaliska processer. Nedbrytningen leder till substansförluster och till tillväxt av mikrosvampar som kan ge hälso- problem för personer som hanterar bränslet. Nedbrytningen ger också en värmeutveckling som, om nedbrytningshastigheten är hög och luftomsätt- ningen i lagret är låg, kan leda till självantändning.

Genom att lagra bränslet på ett korrekt sätt kan problem orsakade av mikrobiologisk nedbrytning till stor del undvikas.

Generellt gäller att ju torrare bränslet är vid lagringens början desto lägre är nedbrytningshastigheten. För biobränslen med en fukthalt under 20 % (bl.a. alla förädlade bränslen) är nedbrytningen försumbar.

Ett mer sönderdelat bränsle har en större angreppsyta för mikrosvampar och bryts ned snabbare. Det är därför olämpligt att lagra fuktigt, sönder- delat biobränsle, såsom flis och kross, under längre perioder. Bränslet bör alltså lagras som obearbetade träddelar, avverkningsrester eller energi— skogsskott och sönderdelas i takt med förbrukningen.

Bränslelager vid förbränningsanläggningen är dyra och utrymmes- krävande. Man försöker därför att minimera dessa och i stället lita till jämna leveranser av bränsle. De bränslelager som finns vid förbrännings— anläggningen har till uppgift att möta mindre störningar och helgavbrott i bränsleleveranserna samt driftavbrott i bränsleberedningen. Bränslelagret täcker därför normalt högst några dagars förbrukning.

Långtidslagring av avverkningsrester och energiskogsskott bör ske efter kortast möjliga transport. Bränslet läggs lämpligen i vältor (lång-

sträckta högar). Vältorna kan täckas med papp för att förhindra åter- fuktning genom nederbörd. Södra Skogsenergi har, bl.a. i samarbete med SLU, genomfört systematiska försöksprogram med täckning av vältor. De goda resultaten har lett till att man nu konsekvent använder metoden. Balar av stråbränslen lagras staplade i stackar. Lagringen bör helst ske under tak men stackarna kan placeras utomhus och bör då täckas upptill

med en presenning.

Flis bör, som nyss nämnts, lagras endast under kortare tid. Lagringen kan ske i stack på ett hårdgjort underlag. Denna lagringsmetod tillämpas vid terminaler men också i vissa fall vid bilvägsavlägg. Vid avlägg är det annars vanligare att lagra flisen i containrar som sedan utnyttjas vid vidaretransporten.

Torv i form av stycke- och frästorv lagras i stack vid mosskanten. Förädlade bränslen lagras så att de skyddas för återfuktning. Större kvantiteter pelletar lagras i hallar. Lagring i silor är också vanlig både vid bränslefabrik och hos kund. Även pulver lagras i silor och till skillnad mot pelletar lagras och hanteras pulver i helt slutna system.

8.3. Omvandling

8.3 . 1 Inledning

Omvandling av biobränslenas energiinnehåll till värme och el sker genom förbränning av bränslet. Värmen som alstras vid förbränningen utnyttjas för att täcka ett värmebehov eller för att generera el t.ex. via en ång- eller gasturbin.

Förbränningen kan göras direkt i ett steg eller uppdelat i två steg där bränslet förgasas termiskt i det första steget och där andra steget är en förbränning av den bildade gasen.

Bränslet kan också överföras till gas genom en biologisk nedbrytning under syrefria förhållanden. Gasen som produceras innehåller metan (CH4) och koldioxid (CO,) och kallas biogas. Biogasen kan sedan förbrännas på samma sätt som gas från termisk förgasning.

El kan också produceras direkt i en bränslecell. Där omvandlas bränslets kemiska energi direkt till el utan att gå omvägen över värmeproduktion. För att använda bränslecellteknik för biobränslen krävs förgasning och omfattande gasbehandling och gasrening. Vi behandlar inte bränslecell- tekniken vidare eftersom den inte bedöms få någon kommersiell betydelse för elgenerering från biobränslen under den närmaste 10—15-årsperioden.

8.3 .2 F örbränningsteknik

Förbränningsutrustningar för fasta bränslen kan utformas enligt några Olika principer. De vanligaste är förbränning på rost, förbränning i fluidiserad bädd och pulvereldning.

Rosteldning är den dominerande förbränningstekniken för biobränslen i dag. Tekniken är robust och har hög tillgänglighet. Vid rosteldning förbränns bränslet på ett galler (rosten) som kan vara plant eller lutande, fast eller rörligt. Bränslet tillförs i rostens överdel och förbränns när det passerar över rosten så att endast aska matas ut från rostens nedre del. Eldning på rost förekommer i alla pannstorlekar men tyngdpunkten ligger på små och medelstora anläggningar.

En rad svenska företag tillverkar och marknadsför förbränningsutrustning baserade på rostertekniken. Utvecklingsverksamheten inom området är för närvarande låg främst beroende på att det byggs få anläggningar.

Förbränning i fluidiserad bädd är en teknik som har blivit vanlig i nya pannor både inom industrin och i kommunala fjärrvärmeanläggningar. Fluidbäddsteknikens fördelar är bl.a att flera olika bränslen kan förbrännas i samma panna och att utsläppen av svaveloxider och kväveoxider kan begränsas på ett enkelt sätt.

Tekniken innebär att bränslet förbränns i en bädd som består av sand, aska och bränslepartiklarna. För bränslen med hög svavelhalt, t.ex. torv, kan kalksten eller dolomit doseras i bädden för att reducera svavelemissio- nerna. Bädden hålls svävande (fluidiserad) genom att förbränningsluften blåses in i bädden underifrån. Om lufthastigheten är tillräckligt hög kommer partiklar att ryckas med och blåsas ut ur bädden. Detta utnyttjas i den cirkulerande fluidiserade bädden (CFB) där en stor andel av partiklarna rycks med av gasströmmen. Partiklarna avskiljs i en cyklon och återförs till bädden.

Fluidiseringen ger en bra omblandning och värmeöverföring i bädden. Därmed kan en god förbränning uppnås med förhållandevis låg temperatur och lågt syreöverskott. Låga temperaturer och syreöverskott medför i sin tur låga kväveoxidemissioner. Mätningar på befintliga CFB-pannor har dock visat relativt höga halter av lustgas (N20) i rökgaserna. En vidare- utveckling av CEB-tekniken pågår på flera håll i världen för att ytterligare förbättra emissionsdata med bl.a. minskade lustgasutsläpp.

Den fluidiserade bädden kan också göras trycksatt. Trycksättningen ger en effektivare förbränning och en kompaktare panna. För elgenerering med gasturbin är trycksättningen också en fördel. PFBC (Pressurised Fluidised Bed Combustion)-tekniken, som tagits fram av bl.a. ABB, har hittills endast utvecklats för kol. Tekniken bör i princip även kunna tillämpas för biobränsleförbränning. Eftersom biobränslen har en avsevärt högre reaktivitet än kol kommer dock fördelarna med trycksättning av förbränningsprocessen troligen inte att vara så tydliga vid biobränsle- förbränning.

Pulverförbränning innebär att ett torrt bränslepulver förbränns i en särskild pulverbrännare. Genom att installera brännare för t.ex. träpulver kan Olje- och kolpulvereldade pannor på ett relativt enkelt sätt konverteras till biobränsleförbränning.

Förbränning av de traditionella biobränslena flis och förädlade träd- bränslen kan genomföras med god verkningsgrad och utan större drift- problem. Utvecklingsarbetet inom förbränningsområdet inriktas därför i

stor utsträckning på att minska emissionerna från förbränningen. Flera av de nya biobränslena, t.ex. rörflen och halm, har förbränningsegenskaper som skiljer sig avsevärt från flis och träpulver. För att dessa bränslena skall kunna utnyttjas på ett effektivt och miljömässigt tillfredställande sätt krävs en i vissa stycken omfattande utveckling av förbränningstekniken.

8 .5 .3 Förgasningsteknik

Biobränslen kan förgasas termiskt, dvs. upphettas till så höga temperaturer att biomassans beståndsdelar sönderdelas i mindre, gasformiga föreningar.

Biomassa kan också förgasas genom en mikrobiologisk nedbrytning under syrefria förhållanden.

Termisk förgasning

Förgasning och separat gasförbränning innebär, som nyss nämnts, att förbränningsförloppet delas upp i två steg som utförs i skilda utrustningar. Förgasningssteget sker med en mindre luftmängd än vad som skulle krävas för fullständig förbränning. Vid förgasningen bildas en bränngas som innehåller bl.a. de brännbara gaserna kolmonoxid (CO), vätgas (HZ) och metan (CH.,) samt en rad tyngre kolväten som innefattas i begreppet tjära. Den bildade bränngasen kan, efter eventuell rening, förbrännas i en gaspanna, gasturbin eller kolvmotor. Förbränningsutrustningen behöver inte placeras i direkt anslutning till förgasningsreaktorn utan gasen kan transporteras kortare eller längre sträckor i gasledning.

För vissa tillämpningar ställs krav på att gasen skall vara fri från tjära. Utveckling av teknik för att bryta ned den bildade tjäran i bäddar av dolomit har pågått under flera år, bl.a. vid Studsvik, och tekniken närmar sig kommersialisering.

Fördelarna med en uppdelning av förbränningsförloppet är flera. Bland annat kan rökgasrening ersättas av rening av bränngasen. Det innebär att en betydligt mindre gasmängd behandlas och att föroreningarna före- kommer i högre koncentrationer, vilket i sin tur medför att renings- utrustningen kan göras kompaktare och billigare.

Möjligheten till förbränning av en renad, stoftfri bränngas ökar de industriella användningsområdena för biobränslen. Förgasning medger dessutom att gasturbiner utnyttjas för elgenerering från biobränslen vilket i sin tur möjliggör effektiva system med höga elverkningsgrader.

Möjligheten att separera den utrymmeskrävande fastbränsleförgasningen från gasförbränningen ökar möjligheterna att konvertera mindre oljeeldade anläggningar till biobränslen eftersom förgasaren kan placeras utanför befintliga pannrumsbyggnader och befintliga pannor användas för gasförbränningen.

Förgasningsreaktorer för biobränslen kan utformas antingen som fasta bäddar, där luft och bränsle tillförs i med- eller motström, eller som fluidbäddar.

Fastbäddsförgasare för biobränslen är kommersiell teknik och används för småskalig värmeproduktion. Motströmsförgasare ger en tjärrik gas vilket begränsar användningen. Den höga tjärhalten gör att gasen endast bör transporteras mycket korta sträckor mellan förgasare och gaspanna eftersom man annars får stora problem med tjärutfällning i gasledningen. Motströmsförgasare används för värmeproduktion i Vilhelmina och vid en spånskivefabrik i Lit.

Ett mellanting mellan förgasning och direktförbränning är förugnen. I en förugn förgasas bränslet för att förbrännas i en gaspanna som är direkt sammanbyggd med förgasningssteget. Förugnen kan användas bl.a. vid konvertering av mindre oljeeldade panncentraler. Tekniken kan också ge vissa möjligheter att förbättra emissionsdata från mindre anläggningar.

Fluidbäddsförgasare är utformade på liknande sätt som fluidbädds- pannor för förbränning. Vanligen utförs förgasarna som cirkulerande bäddar. Fluidbäddsförgasarna har god reglerbarhet och är i första hand

lämpliga för stora och medelstora anläggningar. De kan utföras för drift vid atmosfärstryck eller trycksättas.

Utveckling av teknik för atmosfärisk förgasning i fluidiserad bädd har i Sverige genomförts av Götaverken och Studsvik. Utvecklingen var ursprungligen inriktad mot produktion av bränngas. En demonstrations- anläggning baserad på Götaverkens teknik finns i drift på Värö bruk. UtVecklingen vid Götaverken är nu nedlagd främst på grund av att marknad saknas för tekniken. Studsvik har däremot vidareutvecklat sin förgasnings— teknik för såväl skogsbränsle som avfallsbränsle med inriktning mot elproduktion.

Sydkraft uppför för närvarande en biobränsleeldad kraftvärmeanläggning i Värnamo som kommer att baseras på trycksatt förgasning i fluidiserad bädd. Även Vattenfall arbetar med utveckling av en kraftvärmeprocess som baseras på liknande teknik.

Biologisk förgasning

Biomassa med högt vatteninnehåll, t.ex. vissa energigrödor, kan omvandlas till gas genom mikrobiologisk nedbrytning under syrefria förhållanden. Biologisk förgasning kan också användas för att utvinna energi ur den våta fraktionen av sorterat avfall. Gasen från biologisk förgasning kallas biogas.

Den producerade gasen innehåller som huvudkomponenter metan (normalt 50—70 % men med vissa tekniker och råvaror upp till 85 %) och koldioxid.

För att biogas från odlade grödor skall bli ekonomiskt intressant bör grödorna utnyttjas som ett delflöde i en anläggning primärt avsedd för rötning av råvaror med ett mycket lågt alternativvärde, t.ex. Olika typer av organiskt avfall.

De aktiva mikroorganismerna fordrar en syrefri miljö varför biogas- reaktorer alltid utförs som slutna tankar. En rad Olika processutformningar förekommer, från enkla satsvisa processer till avancerade processer med

rötning i flera steg. Gemensamt för de biologiska processerna är att de kräver låg temperatur och att reaktionstiden är förhållandevis lång. Den långsamma nedbrytningen kräver lång uppehållstid i reaktorn från 2—3 dygn upp till 40 dygn beroende på råvara och rötningsteknik.

Utveckling av biogastekniken mot förenklade och mer kostnadseffektiva processer drivs vid bl.a. Jordbrukstekniska institutet (JTI) och ett fåtal mindre företag som också bygger biogasanläggningar. Intresse för utveckling av metoder för avfallsrötning har också ökat och ett antal renhållningsverk bedriver viss utvecklingsverksamhet inom området.

De långa uppehållstiderna, och därmed de stora reaktorvolymerna, begränsar i viss mån biogasanläggningarnas storlek. Upptagningsområdet för bränsleråvara till en anläggning måste också begränsas på grund av kostnaderna för transporterna. Med hänsyn till dessa begränsningar uppskattas en optimal storlek för en biogasanläggning vara omkring 5 MW. Under speciella förutsättningar kan dock anläggningar upp till 10 MW komma att bli möjliga.

Dagens biobränsleanvändning är till stor del inriktad på värmeproduktion. Vid värmeproduktion tillvaratas förbränningsvärmen i rökgaserna i en hetvatten- eller ångpanna. Värmen distribueras sedan till förbrukarna via ett vattenburet värmenät eller vid vissa industritillämpningar i form av lågtrycksånga.

Vid värmeproduktion tillämpas vanligen direkt förbränning av bränslet, på rost eller i fluidiserad bädd, vid atmosfärstryck.

Förgasningsteknik kan utnyttjas för värmeproduktion i industriella processer där det ställs krav på askfria bränslen (t.ex. i massaindustrins mesaugnar) och vid konvertering av t.ex. oljeeldade pannor i trånga pannrum.

Förgasningstekniken kan ha fördelar vid avfallsförbränning eftersom gasreningen kan utföras mer kostnadseffektivt. Tekniken finns ännu inte demonstrerad i kommersiell skala.

Rökgaserna från förbränning av fuktiga, väterika bränslen såsom biobränslen innehåller en stor mängd vattenånga. Rökgaskondensering ger därför betydande verkningsgradsvinster eftersom den värme som finns bunden i rökgaserna i form av vattenångans ångbildningsvärme då kan nyttiggöras. Praktiskt taget alla större biobränsleeldade anläggningar utförs nu med rökgaskondensering, och många äldre anläggningar har byggts till med sådan utrustning.

8.3.4. Teknik för konvertering till biobränslen i befmtliga pannor

Kol och olja används som bränsle i en mycket stor del av industrins och de kommunala värmeverkens pannor. Det är tekniskt möjligt att konvertera de flesta av dessa pannor till biobränslen. I många fall kan konverteringen göras med enkla åtgärder, i andra fall innebär den mycket stora om- byggnader.

Fluidiserade bäddar är vanligen dimensionerade för att kunna eldas med både kol och biobränslen. Fluidbäddspannor är därför generellt enkla att konvertera. Många värmeverk med fluidbäddspannor har gått över till biobränslen som en direkt följd av införandet av koldioxidskatter.

Konverteringen innebär antingen att bränslehanteringen anpassas för det biobränsle man vill elda eller att ett bränsle väljs som passar det befintliga

bränslehanteringssystemet. Exempel på bränslen som har kunnat användas utan större ombyggnad av bränslehanteringen är pelletar och olivkärnor.

Rostpannor för kol är normalt inte dimensionerade för annat än koleldning. Det är därför troligt att man vid konvertering av sådana pannor till biobränslen är tvungen att använda förädlade biobränslen. Vid förbränning av pelletar eller briketter minskar dock pannans maximala effekt med ca 20 % jämfört med koleldning.

Pulverpannor för kol är förbränningstekniskt lätta att konvertera till biobränsleeldning. Biobränslepulver kan, liksom kolpulver, levereras färdigmalet. För att få samma buffertkapacitet som med färdigmalet kolpulver krävs dock en tredubbling av lagringsvolymen. Ett alternativ är att köpa och lagra biobränslet som pelletar. Pelletarna kan malas till pulver i enkla hammarkvarnar vid anläggningen. Träpelletar har ungefär samma energitäthet som kol.

Oljeeldade pannor kan i många fall konverteras till biobränsleeldning med samma teknik som används för pulvereldade kolpannor, dvs. en övergång till eldning av biobränslepulver som levereras som färdigmalet pulver eller som pelletar som krossas vid anläggningen. Oljeeldade anläggningar kan även konverteras med hjälp av förgasnings- eller förugnsteknik. Förgasaren eller förugnen placeras då utanför det befintliga pannrummet och gasen leds till oljepannan som försetts med en gas- brännare.

8.3.5. El- och kraftvärmeproduktion

Alla tekniker för elproduktion alstrar också en viss del värme. Då enbart el produceras kyls denna värmemängd bort. Vid kraftvärmeproduktion tillvaratas även värmen vilket ger en avsevärt högre totalverkningsgrad.

Elproduktionstekniker behandlades utförligt i vårt delbetänkande El från biobränslen. Här ges därför endast en kort sammanfattning.

Dagens teknik för elproduktion från biobränslen baseras på ångturbin- cykeln. En ångturbinanläggning består av en ångpanna där bränslet förbränns och där ånga med högt tryck och hög temperatur genereras. Ångan från ångpannan utnyttjas i ångturbinen för att, via generatorn, producera el. En konventionell ångcykel för biobränslen ger, med kraftvärmekoppling, en totalverkningsgrad på ca 88 % och ett alfavärde

(elutbyte) på 0,4—0,5. Alfavärdet är förhållandet mellan anläggningens el- och värmeeffekt.

Vid utveckling av ny elproduktionsteknik för biobränslen har stort intresse visats kombicykeltekniken. Den bygger på ett system där både en gasturbin och en ångturbin utnyttjas för elgenereringen. Såväl TPS Termiska Processer i Studsvik som Vattenfall (i samarbete med det finska företaget Tampella) och Sydkraft (tillsammans med det finska företaget Ahlström) arbetar med att utveckla denna teknik för biobränslen.

Fördelen med kombicykeltekniken är i första hand att den ger ett avsevärt högre elutbyte än konventionell ångcykelteknik. Kombicykeltekni- ken har ett alfavärde på omkring 1, dvs. den producerar lika mycket el som värme.

Tekniken är kommersiell för gasformiga bränslen och för lätt eldnings- olja som direkt kan förbrännas i gasturbinens brännkammare. Fasta bränslen måste däremot förgasas före förbränningen. En kombicykelanlägg- ning för fasta bränslen består därför av ett förgasningssteg före den egentliga kombicykeln. Processer där fasta bränslen förbränns direkt i gasturbinens brännkammare diskuteras också men en eventuell kommersia- lisering av dessa tekniker kommer troligen att dröja.

Utvecklingsarbetet för biobränsleeldade kombicykelanläggningar koncentreras i första hand på förgasnings— och gasbehandlingsteknik. Principen för förgasningen skiljer sig delvis mellan de Olika svenska aktörerna. Processerna som utvecklas av Vattenfall och Sydkraft baseras båda på trycksatt förgasning. I Studsvik arbetar man däremot med förgasning vid atmosfärstryck och komprimering av bränngasen innan gasen når gasturbinens brännkammare.

Kombicykelteknik med trycksatt förgasning lämpar sig främst för större anläggningar. Vattenfalls utvecklingsarbete inriktas på anlägningar större än ca 50 MW el medan Sydkraft bedömer att tekniken bör kunna vara tillämplig för anläggningar ned till en storlek på ca 30 MW el. Kombi- cykelprocesser med atmosfärisk förgasning ger troligen en något lägre verkningsgrad än de som baseras på trycksatt förgasning men det enklare

förgasningssteget kan enligt vissa bedömare göra tekniken konkurrens- kraftig för mindre anläggningsstorlekar, ned till ca 20 MW el. Ingen av kraftvärmeprocesserna finns ännu demonstrerad i full skala men Sydkraft uppför för närvarande i Värnamo en kraftvärmeanläggning i pilotskala (20 MW bränsle, 6 MW el) baserad på trycksatt förgasning. Anläggningen planeras att tas i drift år 1993. Tidpunkten för Vattenfalls demonstration i full skala av den s.k. VEGA-tekniken har skjutits fram till efter år 1995. I vårt delbetänkande gjordes en grov uppskattning av investeringen för anläggningar baserade på tekniken med trycksatt förgasning och kombi— cykel. Denna uppskattning har efter mer grundliga kostnadsbedömningar, som genomförts av bl.a. Vattenfall, 'visats vara för hög. De noggrannare kostnadsbedömningarna tyder på att den specifika investeringen (räknat i kr/kW installerad eleffekt) för anläggningar baserade på trycksatt förgas- ning och kombicykel uppgår till ca 85 % av den specifika investeringen för motsvarande anläggningar baserade på konventionell ångcykelteknik. Gasdrivna kolvmotorer kan användas för elproduktion företrädesvis i mindre anläggningar. Tekniken används kommersiellt för biogas. Studsvik har bedrivit utveckling av tekniken för gas från termisk förgasning. Elutbytet från den konventionella ångcykeln kan ökas genom modifiering av tekniken, t.ex. genom att ångtryck och temperatur höjs. Tekniken med ångcykel med avancerade ångdata är inte demonstrerad för biobränslen. Elutbytet kan också höjas genom att kombinera en biobränsleeldad ångturbincykel med en gasturbin eldad med naturgas eller gasol. Andra tekniker som också har föreslagits för elproduktion från bio— bränslen är bl.a. ångturbincykel med indirekt eldad gasturbin och

direkteldade dieselmotorer.

8.4. Restprodukthantering

8 .4.1 Deponering

Vid förbränning och förgasning av biobränslen bildas restprodukter. Från förbränning och termisk förgasning bildas aska, från biologisk förgasning fås en rötrest och vissa typer av rökgasrening ger också restprodukter. De bildad: restprodukterna måste omhändertas på ett miljömässigt acceptabelt sätt.

I dag deponeras alla restprodukter från förbränning av biobränslen, torv och alfall. Utformningen av deponierna är densamma som gäller för deponering av restprodukter från kolförbränning, dvs. deponin lokaliseras och utformas så att utsläpp av miljöstörande komponenter från deponin begrärsas. Det innebär bl.a. att deponin läggs så att grundvatten inte kan tränga in samt att lakvattenmängden begränsas.

Askupplaget avslutas genom täckning och tätning för att minska infiltrationen av regnvatten. En deponi skall utformas så att den efter avslutande är stabil och underhållsfri under överskådlig framtid.

8.4.2. Biobränsleaska på skogsmark

Förbrärningsaskan innehåller en stor del av de näringsämnen som fanns i den växande biomassan. Undantaget är biomassans innehåll av organiskt bundet kväve som vid förbränningen huvudsakligen omvandlas till kvävgas och a'går med rökgaserna. Vedaska innehåller också stora mängder alkalisca föreningar. Innehållet av alkaliska komponenter ger askan en kalkvekan som motsvarar ca 150—450 kg CaO/ton aska. Dessa egenska- per hcs vedaska indikerar att en återföring av askan till skogen som en form av skogsvitalisering skulle vara en möjlig och fördelaktig metod för omhäniertagande.

Den främsta invändningen är att man samtidigt med näringsämnena också återför tungmetaller och vissa andra oönskade ämnen i koncentrerad form. De ekologiska och miljömässiga effekterna av askåterföring behandlas även i avsnitten 7.2 och 7.5.

Mycket talar för att askan bör granuleras före spridning. Granuleringen minskar damningen, förbättrar spridbarheten och minskar därmed transport- och spridningskostnaderna. I samband med granulering av askan finns det också möjlighet att tillsätta kväve i de fall där en kompensation av kvävebortfallet är önskvärd.

Teknik för spridning av granulerade preparat finns redan och tillämpas vid skogsgödsling. Granulering av askan minskar troligen askans löslighet. Detta får ses som en fördel eftersom en alltför snabb tillförsel av salter och pH-höjande föreningar kan påverka marken negativt. Nackdelen med granulering är framställningskostnaden.

Askan har ofta naturligt en självbindande förmåga som kan utnyttjas vid granuleringen. En förutsättning är dock att askan inte fuktas förrän i samband med granuleringen samt att halten oförbränt material i askan är låg. Aska med sämre bindningsegenskaper kan granuleras efter tillsats av ett bindemedel, t.ex. cement.

Spridning av ren skogsbränsleaska innebär inget nettotillskott av tungmetaller till marken även om spridningen kan medföra en koncentration och en geografisk omfördelning av tungmetallerna. Aska från förbränning av avfall, rivningsvirke samt av blandbränslen av biobränslen och kol ger däremot ett tillskott av tungmetaller. Sådan aska är därför mindre lämplig för spridning i skogsmark.

För att askåterföring skall kunna tillämpas i stor skala återstår en rad problem att lösa. De ekologiska effekterna av askåterföringen måste utredas ytterligare. Dessutom måste en rad organisatoriska och juridiska problem lösas. Till dessa hör hur ansvaret praktiskt och kostnadsmässigt skall fördelas mellan pannägare, skogsägare och övriga parter.

Forskning och utveckling av såväl de ekologiska som de praktiska

aspekterna på askåterföring pågår, huvudsakligen inom ett ramprogram gemensamt finansierat av NUTEK, Vattenfall och Sydkraft.

8.4.3. Rötrest som växtnäring på jordbruksmark

Biologisk förgasning ger som restprodukt en rötrest. Under rötningen sker ingen nämnvärd minskning av det ingående materialets växtnäringsinnehåll. Råvarans kväveinnehåll omvandlas dessutom till en form som lättare tas upp av växtligheten. Rötresten är alltså mycket lämplig som växtnärings- medel och kan med fördel användas som växtnäring på åkermark. Rötresten har en mycket hög vattenhalt, normalt ca 95 %. Den sprids därför lämpligen med samma metoder som används för flytgödsel.

8.5. Möjligheter att öka biobränslenas konkurrenskraft genom teknisk utveckling

8.5.1. Inledning

Den pågående teknikutvecklingen inom biobränsleområdet syftar dels till att sänka kostnaderna för produktion och användning av biobränslen, dels till att förbättra de ekologiska och miljömässiga förutsättningarna för användningen. Utveckling med den senare inriktningen ger Ofta inga direkta effekter på biobränslenas ekonomiska konkurrenskraft. Den påverkar emellertid acceptansen för biobränsleanvändning och därmed på sikt också konkurrenskraften.

Översiktliga beräkningar av kostnaderna för el producerad från biobränslen visar att bränslekostnaden står för 35—45 % av den totala produktionskostnaden. Kapitalkostnaden svarar för en lika stor del, dvs.

35—45 %, medan drift- och underhållskostnaderna uppgår till 15—20 %. En sänkning av bränslepriset har alltså en betydande inverkan på elproduk- tionskostnaden.

Från kalkyler gjorda av SkogForsk framgår att 40—55 % av kostnaden för produktion av bränsleflis från avverkningsrester är att hänföra till momenten skotning och flisning. Transporter och lagring svarar för 25—45 % av produktionskostnaden medan ersättningen till skogsägaren endast står för ca 10 % av kostnaden. De stora intervallen beror på att kostnadsfördelningen är olika för olika uttagsmetoder. Metoder baserade på att bränslet flisas på hygget eller vid bilväg har lägre kostnader för transporten men högre flisningskostnad än metoder där avverkningsresterna transporteras bort för central flisning.

Motsvarande siffror för träddelar är svårare att beräkna eftersom uttaget av bränsle sker samtidigt som industrivedsuttaget och det därför är svårt att särskilja kostnader för bränsleuttaget. Uppskattningar gjorda av SkogForsk visar att ca 60 % av produktionskostnaden är att hänföra till momenten kvistning och flisning och ca 25 % till transporter. Den låga transport— kostnaden beror troligen på hur kostnaderna för transporter i kalkyl— exemplet fördelats mellan industrivedsfraktionerna och bränslefraktionen. Ersättningen till skogsägaren ligger även här i nivån 10 %.

Vid produktion av energiskog fördelas kostnaderna mellan odlings- kostnad (30—40 %), kostnader för skörd och flisning (40—55 %) samt kostnad för transport och lagring (ca 15 %).

Utveckling av teknik och metoder bedöms kunna ge betydande sänk- ningar av kostnaderna i alla led från bränsleproduktionen över transporter och lagring till omvandlingen till el och värme.

8.5.2. Bränsleproduktion

För att biobränslenas framtida konkurrenskraft skall kunna ökas är det viktigt att kostnaderna för bränslet sänks. Detta kan åstadkommas genom

bl.a. förbättrad produktionsteknik.

Med ny effektivare avverkningsteknik och utvecklade uttagsmetoder för skogsbränslen uppskattas produktionskostnaden kunna sänkas med upp till 15—20 % inom en tioårsperiod.

Större samlade insatser för att utveckla och utvärdera teknik och metoder för skogsbränsleproduktion har påbörjats dels inom projekt Skogsbränsle— teknik vid SkogForsk, dels inom Vattenfalls och Södra Skogsägarnas projekt Skogskraft.

Insatserna finansieras i dag till en betydande del av bränsleproducent— erna. Med den nuvarande marknadssituationen finns det dock en risk att branschen inte har ekonomisk kraft att fortsätta och än mindre att öka insatserna i den omfattning som krävs för att biobränslenas ekonomiska konkurrenskraft skall påtagligt förbättras.

Inom energiskogsområdet är potentialen för kostnadssänkningar ännu större än för skogsbränslen. LRF gör bedömningen att utveckling av ny etableringsteknik och skördeteknik i kombination med ett omfattande växtförädlingsarbete kan sänka produktionskostnaderna med 20—30 % under de kommande tio åren. Kostnaderna för energiskogsbränsle är i dag högre än för skogsbränsle men den tekniska utvecklingen verkar för att minska skillnaderna. Den tekniska utvecklingen bedöms kunna, på några års sikt, göra energiskog till ett konkurrenskraftigt komplement till det traditionella skogsbränslet.

Växtförädling och metodutveckling leder också till sänkningar av kostnaden för produktion av energigräs. Bedömningar från bl.a. LRF gör det dock troligt att produktionskostnaden även i framtiden kommer att vara högre än för skogsbränsle och energiskog.

Acceptansen för en omfattande biobränsleanvändning är beroende av bl.a. att bränsleproduktionen kan ske på ett miljömässigt tillfredställande sätt. En storskalig användning av skogsbränslen kan (som beskrivs i avsnitt 7.2) komma att kräva kompensation för bortförseln av viktiga mineral- ämnen från marken för att markens långsiktiga produktionsförmåga skall kunna bibehållas.

8.5.3. Transporter och lagring

Biobränslenas speciella egenskaper med en låg energitäthet, hög fukthalt och en förhållandevis utspridd produktion ställer hårda krav på fungerande system för transporter och lagring.

Uppdelningen av bränsleproduktionskostnaden i Olika kostnadsposter visar att transporter och lagring av biobränslet svarar för en betydande del av bränslepriset. Med en ökad biobränsleanvändning kan transportavstånden komma att öka vilket ytterligare ökar transportkostnadens betydelse. För att hålla ned kostnaderna måste hanteringen minimeras och lagringen göras utan stora lagringsförluster.

Utvecklingen av lagrings- och transportsystemen genomförs lämpligen parallellt med utveckling av skörde- och uttagssystemen så att varje del kan optimeras med hänsyn till tidigare och senare steg i kedjan.

En vidareutveckling och optimering av olika kostnadseffektiva system- lösningar för lagring och transport av biobränsle är av avgörande betydelse för att biobränsleanvändningen skall kunna ökas.

8.5.4. Omvandlingsteknik

Den tekniska utvecklingen när det gäller värmeproduktion inriktas i dag i mycket stor utsträckning mot miljöförbättringar, dvs. förbättringar av förbrännings- och reglerteknik så att emissioner av miljöstörande ämnen minskas. Förbränningstekniken för energigräs kommer att behöva utvecklas om dessa bränslen får en plats i energisystemet.

Potentialen för att sänka kostnaderna för elproduktion från biobränslen med ny teknik är mycket stor. Frågan har behandlats i vårt delbetänkande. En sänkning av elproduktionskostnaderna med omkring 20 % med oförändrade bränslepriser anses vara möjlig. Det förutsätter sannolikt

utnyttjande av ny elproduktionsteknik baserad på förgasning med kombi- cykel. Utvecklingen kräver dock mycket stora ekonomiska insatser och innebär en stor teknisk risk.

8.6. Stöd till biobränsleutveckling inom

energiforskningsprogrammet och energi- teknikfonden (1993/94—1995/96)

Statligt stöd till forskning, utveckling och demonstration av ny biobränsle- teknik har hittills kunnat lämnas från energiforskningsprogrammet och energiteknikfonden. Investeringsprogrammet för biobränslebaserad kraftvärme har också i några fall omfattat stöd till projekt av utvecklings- karaktär. Den 1 juli 1992 tillkom ett stöd för utveckling av teknik för elproduktion m.m. med biobränslen. Det nya stödet baseras huvudsakligen på förslag i vårt delbetänkande. Samtliga stödprogram för biobränslen administreras av NUTEK.

Investeringsstödet för biobränslebaserad kraftvärme har beskrivits i avsnitt 3.3.1.

Energiforskningsprogrammet

Energiforskningsprogrammet utformas som treåriga program där det nu pågående omfattar perioden 1990/91—1992/93.

Inom energiforskningsprogrammet koncentreras insatserna främst på grundläggande frågor av långsiktig karaktär. Stöd lämnas även till forskning av mer tillämpad karaktär och till forskning rörande miljö- konsekienser av en ökad användning av biobränslen.

Energiforskningsprogrammet är indelat i en rad delprogram. Stöd till forsknirg och utveckling inom biobränsleområdet kan lämnas inom flera av

dessa, bl.a. programmen för bränsleteknik, förbränning/förgasning samt termisk elproduktionsteknik.

Inom programmet för bränsleteknik lämnas stöd till forskning och utveckling om produktion och beredning av bränslen. Bränsleteknik omfattar delområdena trädbränsle, energiodling, avfall/biogas, torv samt kol. Huvuddelen av stödet inom bränsleteknikområdet går till bioenergi— relaterad forskning. Forskningen med kolinriktning utgör mindre än en tiondel av det totalt budgeterade stödbeloppet.

Enligt det förslag till program för treårsperioden 1993/94—1995/96 som NUTEK nyligen lagt fram kommer områdena trädbränslen, energiodling, avfall/biogas samt ett nytt område bioenergi/klimat att ges högsta prioritet. Området bioenergi/klimat skall inriktas mot att öka förståelsen för hur användningen av Olika bränslen med biologiskt ursprung påverkar emissionen av klimatpåverkande gaser (växthusgaser). Den beslutade omställningen av jordbruket medför, enligt NUTEK, att forskningen inom området energiodling kommer att behöva förstärkas. Omställningsstödet till jordbruket har medfört att den storskaliga introduktionen av energiskogs- odling har tidigarelagts. Särskilda insatser krävs därför på områden som odlingssäkerhet, Växtskydd och skördeteknik så att en ekonomiskt bärkraftig produktion av energiskogsbränslen kan uppnås.

Programmet för förbränning/förgasning inriktas på att bygga upp dels kunskaper om de kemiska och fysikaliska förloppen vid förbränning och förgasning av olika bränslen, dels kunskaper om hur förbränning/för- gasning av olika bränslen kan göras på ett miljövänligt, ekonomiskt och energieffektiv sätt. Under senare år har insatserna inom programmet allt mer koncentrerats på biobränslen.

Den grundläggande förbränningsforskningen är mestadels av generell natur och därmed tillämplig på såväl biobränsleförbränning som för- bränning av andra bränslen. Den grundläggande förgasningsforskningen inrikas på processkunskap inom pyrolys- och förgasningsområde: samt på forskning om bl.a. katalys- och sorbentteknik.

Den tillämpade forskningen inom förbränningsområdet omfattar förbränning i olika typer av förbränningsutrustning, mät- och reglerteknik samt materialteknik. Särskilda insatser görs också för att utveckla emissionsbegränsande teknik. Dessa insatser omfattar forskning om kväve- och svaveloxider, växthusgaser, restprodukter och stoft. Inom förgasnings- området inriktas den tillämpade forskningen på pyrolys- och förgasnings- egenskaper hos olika bränslen, gasreningsteknik samt restprodukt- karaktärisering.

Området termisk elproduktionsteknik omfattar utveckling av teknik för produktion av elkraft ur bränslen genom termiska processer. Verksamheten har en nära koppling till förbrännings- och förgasningsområdet. En betydande del av den forskning som stöds är bränsleoberoende, dvs. kan ha bäring på elproduktion från såväl biobränslen som fossila bränslen. Exempel på sådan forskning är viss komponentutveckling, utveckling av högtemperaturmaterial för gas- och ångturbiner samt analyser av olika nya arbetscykler för kraft- och kraftvärmeprocesser. Under innevarande treårsperiod har insatser med specifik inriktning mot biobränslen genom- förts bl.a. i projekt för utveckling av träpulvereldade dieselmotorer och gasturbiner. Särskilda ansträngningar görs för närvarande för att till- sammans med kraftindustrin, utrustningstillverkande industrier och högskolan lägga grunden till gemensamma forsknings- och utvecklingssats- ningar rörande nya energieffektiva och miljövänliga processer för el- och värmeproduktion. Biobränslen är därvid av särskilt intresse. Kraftindustrins satsning på utveckling av biobränsleeldade kombicykler kommer under nästkommande treårsperiod att innebära ett behov av utveckling av gasturbinbrännkammare för att anpassa dessa till den lågvärdegas som produceras vid biobränsleförgasning.

NUTEK begär i sin anslagsframställning för perioden 1993/94—1995/96 totalt 568 miljoner kronor för området energiforskning. Detta motsvarar en oförändrad anslagsnivå jämfört med den innevarande treårsperioden. Slutligt beslut om omfattningen av energiforskningsprogrammet kommande

treårsperiod fattas först i samband med behandling av propositionen om forskning i vår.

Energiteknikfonden

Energiteknikfonden kan användas för att stödja utveckling och demonstra- tion av ny energiteknik eller miljöskyddsteknik.

Sedan 1 juli 1991 är det också möjligt att från energiteknikfonden lämna stöd till kollektivforskning och programorienterad forskning. Detta har lett till att en rad ramprogram inom skilda områden har startats under budgetåret 1991/92. Ramprogram med biobränsleanknytning har startat inom områdena energiskogsodling, torvforskning, små- och storskalig teknikutveckling inom skogsbränsleområdet, askåterföring samt utveckling av gräs som energiråvara. Ramp'rogrammen finansieras vanligen till 40 % från energiteknikfonden. Resterande finansiering kommer från den aktuella branschen, t.ex. utrustningstillverkare, kraftindustrin, skogsföretag eller branschorganisationer.

Flertalet av de nystartade ramprogrammen kommer att fortgå under nästkommande treårsperiod. Dessutom kommer enligt NUTEK:s bedöm- ning en rad demonstrationsprojekt att kunna genomföras under perioden med stöd från energiteknikfonden. Inom bränsleteknikområdet förutses ett antal demonstrationsprojekt avseende bl.a. nya maskin- och systemförslag för skogsavverkning, bränsleberedning samt avfall som resurs för energiutvinning.

Inom området förgasning/förbränning och termisk elproduktionsteknik har under den nuvarande treårsperioden lämnats stöd från energiteknik- fonden till Sydkrafts och Vattenfalls utveckling av biobränsleförgasning med inriktning mot biobränslebaserade kombicykler. Under den kommande treårsperioden kommer denna typ av utvecklingsinsatser också att kunna stödjas genom det nya stödet för utveckling av biobränsleteknik.

Energiteknikfonden tillförs för närvarande ca 200 miljoner kronor per år. Ungefär hälften av detta belopp är avsett för insatser inom energitillförsel— området (exklusive drivmedel). Utveckling av teknik för biobränslen och storskalig vindkraft är prioriterade områden. Under budgetåret 1991/92 har ca 45 miljoner kronor använts för stöd till utveckling inom biobränsle- området.

Stöd för utveckling av biobränsleteknik

Stödet bygger på de förslag som lämnades i vårt delbetänkande. Totalt har 625 miljoner kronor anvisats av riksdagen för en femårsperiod fr.o.m budgetåret 1992/93.

Enligt förordningen (1992:854) om stöd för att främja användningen av biobränsle får stöd lämnas till projekt som syftar till att utveckla ny teknik för elproduktion från biobränsle i försöks— eller fullskaleanläggningar. Stöd kan även lämnas för utveckling av teknik inom andra led i biobränsle- kedjan.

Stödet är alltså ett teknikutvecklings- och demonstrationsstöd av samma slag som stödet från energiteknikfonden. En viktig skillnad är dock att det nya stödet är särskilt inriktat mot utveckling av elproduktionsteknik med biobränslen.

9. Prisutveckling för fossila bränslen och el

9.1. Inledning

Den aktuella konkurrenssituationen för biobränslen inom olika använd- ningsområden har behandlats i kapitel 5. Därvid har de omedelbara effekterna av skatteomläggningen från den 1 januari 1993 belysts, under förutsättning av oförändrade bränslepriser.

Vi kommer i de följande kapitlen att behandla frågor om de marknads- mässiga förutsättningarna för en ökad användning av biobränslen till omkring år 2000 och även därefter. Till grund för bedömningar härav måste ligga vissa antaganden om utvecklingen av priserna på fossila bränslen och el.

Importpriserna på fossila bränslen styrs av utvecklingen på den internationella marknaden och kan inte påverkas av svenska åtgärder. Elpriserna har hittills varit i högre grad nationellt bestämda. Detta beror bl.a. på den ringa andelen fossilbränslebaserad kraft och på Vattenfalls dominerande inflytande över taxesättningen. Man räknar dock nu med en successiv anpassning av den svenska elprisnivån till vad som gäller i omvärlden.

Det finns samband av både direkt och indirekt natur mellan priserna på biobränslen, fossila bränslen och el. Dessa samband är utomordentligt komplicerade. Här skall pekas på några som är av särskild betydelse.

Biobränslen konkurrerar direkt med fossila bränslen inom delar av värmemarknaden, framför allt i större anläggningar. Skogsflis kan liksom torv användas samtidigt med kol i vissa stora fastbränslepannor. I princip kan förädlade biobränslen i form av t.ex. träpulver, efter vissa

investeringar i utrustning för bränslehantering och stoftavskiljning m.m., användas i Oljepannor. En höjning av relativpriserna på fossila bränslen förbättrar alltså omedelbart biobränslenas konkurrenskraft på värmemarkna- den, vid oförändrade skatter.

Biobränslen konkurrerar också i viss utsträckning med el för upp- värmning. En biobränslepanna kan ersätta en elpanna i ett kommunalt fjärrvärmesystem eller en industri. De ekonomiska motiven härför kan ha förstärkts sedan skattebefrielsen för el som används i s.k. avkopplingsbara pannor upphörde den 1 juli 1991. Det finns också en viss direkt konkurrens mellan el och biobränslen i kombipannor i småhus. Vi har dock inte beaktat denna marknad i vårt arbete.

Det viktigaste sambandet mellan elmarknaden och biobränslemarknaden är indirekt, via kraftvärmeproduktion och industriell mottrycksproduktion av el. Vid stigande elpriser ökar incitamenten till sådan produktion. I första hand utnyttjas därvid befintlig kapacitet. När denna har tagits i anspråk kan utbyggnad av ny kapacitet komma i fråga. En högre elprisnivå kan alltså leda till en ökad marknad för biobränslen inom denna sektor. Detta gäller i synnerhet om elproduktion med fossila bränslen i framtiden belastas med miljöskatter.

Elpriset har i Sverige hittills i relativt ringa grad påverkats av priserna på fossila bränslen. Internationellt är emellertid kolkondens den domineran— de formen av elproduktion, varav följer att kolprisets utveckling starkt påverkar elprisnivån på lång sikt. Genom den internationalisering av elmarknaden i Europa som nu pågår kommer därmed också kolprisutveck— lingen att få ökad betydelse för de svenska elpriserna.

Stigande priser på fossila bränslen kan alltså väntas stärka biobränslenas konkurrenskraft både direkt på värmemarknaden och indirekt genom elpriserna.

9.2. De internationella bränslemarknaderna

Våren 1990 utarbetades inom dåvarande Statens energiverk en studie av de

långsiktiga utvecklingstendenserna på marknaderna för olja, kol och naturgas (De internationella energimarknadernas framtida utveckling, 1990:R13). I studien beskrevs den anpassningsprocess som hade utlösts av oljeprishöjningarna på 1970-talet. Genom energisparande och oljeersättning minskades industriländernas efterfrågan på olja, vilket ledde till kraftiga prisfall i mitten av 1980-talet. Även de internationella kolpriserna föll.

I Energiverkets studie refererades ett antal prognoser för oljeprisernas utveckling under 1990-talet. Trots antaganden om en ökad oljeanvändning innebar dessa prognoser endast en svag prishöjning under perioden. På grundval härav räknade energiverket med en prisnivå på råolja i intervallet 25—30 dollar per fat realt vid sekelskiftet under "konventionella" förutsättningar. Under gynnsammare förutsättningar för konsumentländerna skulle prisnivån kunna komma att ligga på drygt 20 dollar per fat.

I studien pekades på några viktiga osäkerhetsfaktorer, bl.a. utvecklingen i Mellanöstern och dåvarande Sovjetunionen. Det påpekades också att prisprognoserna baserades på antaganden om att det under perioden inte skulle komma att vidtas kraftfulla, internationellt samordnade åtgärder mot växthuseffekten.

Som underlag bl.a. för den energirapport som NUTEK nyligen har lagt fram (Energirapport 1992, B 199219) har utarbetats en långtidsprognos för bränsleprisutvecklingen. I prognosen räknas med ett råoljepris, i 1991 års penningvärde, på 25 dollar per fat år 2000 och 28 dollar per fat år 2005. Detta innebär en årlig ökning under perioden med ca 2,5 %. Samtidigt antas en höjning av dollarkursen till 7 kr, vilket påverkar priset vid import till Sverige. NUTEK räknar med en prisökning för tjockolja (EOSLS) på den svenska marknaden med drygt 3 % om året. För kol förutses en lägre prisökningstakt än för olja. Förutsättningarna är desamma som gällde för den tidigare studien från Energiverket, dvs. inget genomslag för åtgärder mot växthuseffekten ("business as usual").

Beträffande naturgas har NUTEK i prognosen inte gjort några siffer- mässiga antaganden.

Vi har ansett oss böra använda NUTEK:s antaganden om prisutveckling-

en på Olja och kol under de närmaste 10—15 åren som underlag för våra bedömningar. Vi har också antagit att kostnaderna vid produktion av biobränslen kan sänkas med upp till 20 % i samma tidsperspektiv (se avsnitt 8.5.2) och att dessa kostnadssänkningar kommer att få genomslag i prisnivån. Dessa två antaganden resulterar i en successiv förändring av relativpriserna på bränslen exklusive skatt som är gynnsam för biobränsle- na.

Den angivna utvecklingen fram till omkring år 2010 illustreras i figur 9:1, som har hämtats ur en konsultrapport om kraftvärmens konkurrens- kraft av Peter Margen (se bilagedelen). Priserna avser storförbrukare, t.ex. kommunala energiverk, exklusive skatter och avgifter. För olje- och kolpriset följs i stort sett NUTEK:s långtidsbedömning, medan naturgaspri- set antas komma att öka lika mycket som Oljepriset. Med biobränsle avses här primärt skogsflis, men också energiskogsflis och i viss mån också torv konkurrerar på samma marknad.

Figur 9:1 Bränslepriser för perioden 1991—2010 (öre/kWh exkl. skatter och avgifter, 1991 års penningvärde)

_A—b—L—L #01le

...; Nm _A—l. O_L

mwammxloozo

bränslepris för storanvändare, exklusive avgifter och skatter. öre/kth

0 1991 1995 2000 2005 2010 2015

år—

Källa: Margen

Enligt figuren skulle priset på biobränslen några år in på 2000-talet vara i nivå med tjockoljepriset. Vid oförändrad utveckling skulle biobränslepriset komma ned på kolprisnivån efter ytterligare något decennium. En extrapolering under lång tid av en antagen prisutveckling är dock vansklig. Marknadsmekanismerna motverkar självfallet uppkomsten av stora prisskillnader mellan bränslen som konkurrerar på samma marknad.

Vi vill också påpeka att antagandet om stigande priser på fossila bränslen inte är oomstritt. Det finns bedömare som räknar med en i huvudsak oförändrad realprisnivå åtminstone under 1990-talet.

De antaganden som ligger till grund för figur 9:1 kan alltså betraktas som optimistiska från biobränslesynpunkt. Detta gäller i fråga om utvecklingen av såväl importpriserna på fossila bränslen som kostnaderna för produktion av biobränslen.

I figur 9:1 anges bränslepriser före skatt. För användarens bränslekost- nad spelar beskattningen en avgörande roll. Även små förändringar i skattesystemet kan få stora effekter på konkurrensförhållandena mellan olika bränslen. Den framtida beskattningen framstår därför sannolikt som en viktigare osäkerhetsfaktor för aktörerna på marknaden än utvecklingen av bränslepriserna.

9.3. Utvecklingen på elmarknaden

9.3.1. Användning, produktion och priser

Vi skall i detta avsnitt redogöra för några av de faktorer som kan komma att påverka den framtida svenska prisnivån på el. Underlaget är främst NUTEK:s Energirapport 1992. Denna utgår från den nyligen beslutade skatteomläggningen. För en närmare beskrivning av sambanden mellan användning, produktion och priser på el hänvisas till rapporten.

År 1991 uppgick den faktiska elanvändningen till 141,6 TWh netto. Till år 2000 beräknas nettoanvändningen öka till 155,3 TWh. Efter avdrag för temperaturkorrigering och avkopplingsbara elpannor motsvarar detta en s.k. prima elanvändning av 134,7 respektive 154,3 TWh. Detta innebär en årlig ökning av ca 1,5 % under perioden.

Elproduktionen har de senaste åren baserats till mer än 95 % på vattenkraft och kärnkraft. De dyrare kraftslagen i synnerhet el från

oljekondenskraftverk och gasturbiner -— har inte behövt tas i anspråk i nämnvärd omfattning. Inte heller kapaciteten i kommunala kraftvärmeverk och industriella mottrycksanläggningar har utnyttjats fullt ut.

Dagens elbehov kan alltså tillgodoses av det befintliga produktionssyste— met med viss marginal. NUTEK räknar dock med att den ökande elanvändningen under 1990-talet kommer att kräva vissa tillskott antingen genom nya produktionsanläggningar eller genom avtal om import av fast kraft.

Elproduktionskapaciteten i industriella mottrycksanläggningar antas av NUTEK under perioden vara oförändrat 4—5 TWh, varav 3,5 TWh baseras på bränslen som är restprodukter från massa- och pappersindustrin. Den ekonomiskt tillgängliga produktionskapaciteten i de kommunala kraftvärmeverken, som för närvarande är ca 6 TWh, beräknas under 1990- talet öka med ca 2 TWh genom utbyggnad av nya anläggningar. Härav är drygt 1 TWh baserade på biobränslen. Någon utbyggnad av kondenskraft i form av t.ex. naturgaskombianläggningar bedöms inte längre aktuell under perioden.

Beräkningar inom NUTEK av de olika kraftslagens utnyttjande har resulterat i elbalansen i tabell 9:1. Den för år 1991 angivna faktiska tillförseln från vattenkraften låg obetydligt under vad som gäller vid normalår.

Det bör påpekas att den i balansen angivna nettoexporten år 1991 avser utbyte av tillfällig kraft med grannländerna, medan den beräknade nettoimporten år 2000 avser enbart fast kraft. NUTEK har antagit att avtal om motsvarande inköp kan nås och att en låg rörlig kostnad gör det ekonomiskt att utnyttja avtalen fullt ut. Med andra antaganden kan avvägningen mellan import och utnyttjande av kapacitet inom landet eller utbyggnad av ny kapacitet bli en annan.

Tabell 9:1 Elbalans för år 1991 och preliminär prognos för år 2000 (TWh) Kraftslag 1991 2000 (faktisk) (normalår) Vattenkraft och vindkraft 62,3 64,5 Kärnkraft 73,5 72,0 Industriellt mottryck 3,0 4,5 Kraftvärme 3,4 8,4 Oljekondens 0,3 1 ,7 Gasturbiner 0, 1 0, 1 Nettoproduktion 142,5 151,2 Import - export -0,9 4,0 Total nettotillförsel 141,6 155,2 Källa: NUTEK

Enligt NUTEK kommer den ökade elanvändningen att leda till en höjning av råkraftpriset från 20 öre/kWh år 1991 till 25 öre/kWh år 2000 i 1991 års penningvärde, dvs. en real höjning med ca 25 %. Detta antas för en mellanstor industri innebära en höjning från 26 öre/kWh år 1991 (exklusive energiskatt) till 31 öre/kWh år 2000. NUTEK har därvid förutsatt att prishöjningarna fördelas jämnt mellan industri och hushåll, vilket givetvis inte behöver bli fallet på en elmarknad som präglas av ökad konkurrens.

Prishöjningarna grundas i princip på kostnaderna för tillkommande produktion. Det blir i första hand fråga om att utnyttja befintliga fossil- bränslebaserade anläggningar med relativt höga rörliga kostnader. Den väntade prisökningen på fossila bränslen får därigenom ett genomslag i elpriset. Detta gäller även om det ökade elbehovet delvis tillgodoses med import. NUTEK räknar med att större delen av elprishöjningen kommer att inträffa efter år 1995 . Den kortsiktiga marginalkostnaden i elsystemet som motsvarar de rörliga kostnaderna jämte en s.k. bristkostnad beräknas av NUTEK till knappt 30 öre/kWh år 2000 vid normalår i 1991 års penningvärde.

NUTEK förutsätter att priset på råkraft på längre sikt kommer att stiga till en nivå som medger en lönsam utbyggnad av ny produktionskapacitet, dvs. till nivån för den långsiktiga marginalkostnaden. Denna väntas vara omkring 35 öre/kWh, vilket är produktionskostnadsnivån i större delen av Europa. Eftersom det sannolikt inte behövs några större produktionstillskott i det svenska systemet till år 2000 räknar inte NUTEK med att råkraftpriset stiger till denna nivå under perioden.

Det bör påpekas att NUTEK inte har räknat med någon avveckling av kärnkraft under prognosperioden.

9.3.2. Institutionella förändringar

Det pågår för närvarande stora institutionella förändringar på den svenska elmarknaden som kan komma att få betydelse för utbyggnadsbehov och prissättning. I Sverige ombildades Vattenfall den 1 januari 1992 till aktiebolag, och i samband därmed fördes ansvaret för driften av storkraft- nätet över till ett nytt statligt affärsverk, Svenska kraftnät. Dessa åtgärder utgjorde ett första steg i omvandlingen av den svenska elmarknaden i riktning mot ökad konkurrens och ökad internationalisering.

Ett andra steg har nyligen tagits i och med att riksdagen har godkänt vissa mål och strategier för elmarknadens reformering (prop. 1991/92:133,

NU30)- Målet är ett än mer rationellt utnyttjande av produktions- och distributionsresurserna, samtidigt som elkunderna tillförsäkras flexibla leveransvillkor till lägsta möjliga priser. Målet skall nås framför allt genom ökad konkurrens. Kraftföretag och kunder skall kunna välja vilka de handlar med. Möjligheterna till import och export av el skall ökas; såväl kraftföretag som andra företag skall kunna köpa och sälja el över den svenska gränsen. Konkurrensen på elmarknaden skall övervakas med stöd av en skärpt lagstiftning. Inget företag skall tillåtas att styra prissättningen på el.

Parallellt med dessa institutionella förändringar har svenska kraftprodu- center börjat planera för direkta förbindelser med kontinenten. Ett exempel härpå är den nya likströmskabel mellan Skåne och Nordtyskland som skall tas i drift år 1994 eller 1995. Avsikten är att sådana förbindelser i framtiden skall fungera inte enbart som länkar i ett kraftproduktionssam— arbete mellan företagen. De skall stå öppna också för utomstående parter.

9.3.3. Den europeiska elmarknaden

Integrationen inom EG får som konsekvens att en inre marknad skapas på elområdet, vilket innebär bl.a. ökad konkurrens genom vidgad transite- ringsrätt och en avveckling av monopol i olika led.

Denna process har kartlagts av NUTEK i rapporten Elmarknadema i Europa (B 1991:7). Där framhålls bl.a. att en inre elmarknad på elområdet förutsätter att el kan transporteras i större omfattning än vad som medges av nuvarande överföringsförbindelser. Det finns också starka motsättningar mellan aktörerna på elmarknaden, varför detär svårt att bedöma hur snabbt förändringarna kan komma att genomföras. Dagens stora skillnader i elproduktionskostnader och elpriser mellan de nationella systemen väntas komma att minska, men det blir knappast någon fullständig utjämning.

I rapporten påpekas att EFTA-länderna när EES-avtalet träder i kraft kommer att omfattas av EG:s regler om öppnare konkurrens och friare

handel också på energiområdet. För Sverige, som för närvarande har relativt låga elpriser, kan utvecklingen mot en integrerad europeisk elmarknad komma att innebära stigande priser.

9.3.4. Elprisutvecklingen efter år 2000

NUTEK har i Energirapport 1992 inte gjort något försök till bedömning av elprisutvecklingen i Sverige efter år 2000. Vi avser inte heller att göra någon sådan bedömning. Eftersom utvecklingen av elpriserna är av största betydelse för utbyggnaden av kraftvärme och därmed för potentialen för biobränsleanvändning inom denna sektor vill vi dock peka på några faktorer som kan påverka utvecklingen på något längre sikt.

Uppenbart är att elpriset i framtiden kommer att påverkas långt starkare än hittills av andra faktorer än elanvändning och produktionskostnad i Sverige. I och med att överföringskapaciteten byggs ut kommer möjlig- heterna till både import och export av el att öka. Det svenska elpriset kommer alltmer att påverkas av elpriset i övriga Europa, där elproduktio- nen baseras huvudsakligen på kondensproduktion med fossila bränslen. Påverkan av den högre prisnivån på kontinenten kommer möjligen att kunna i viss utsträckning balanseras genom import av fast kraft från Norge, så länge det finns ett överskott av norsk vattenkraft.

I den nämnda konsultrapporten om kraftvärmens konkurrenskraft har gjorts ett försök att beskriva en sådan utveckling vid några olika an- taganden. Detta visas i figur 912. De tre kurvorna i figuren anger värdet av elproduktionen i ett kommunalt kraftvärmeverk, definierat som minskningen av kostnaden för elinköp från en råkraftleverantör, vid tre antaganden om prisutvecklingen. Utgångspunkten är Vattenfalls hög- spänningstaxa (Nl) år 1991, som har tillämpats vid leveranser till större kommuner m.fl.

Figur 9:2 Värdet av elproduktion i kraftvärmeverk (öre/kWh i 1991 års penningvärde)

01 O

A Ul

00 w # O O'! O

värdet av kraftvärmeverkens elproduktion, öre/kWhe _— N 01

1991 1995 2000 2005 2010

Källa: Margen

Kurva 1 i figuren anger effekten av ett ökat elutbyte med Europa, som antas leda till att det svenska elpriset år 2000 ökar med 80 % av skillnaden mellan den nuvarande prisnivån i Sverige och Europa. Oförändrade priser på fossila bränslen antas, varför kurvan planar ut efter år 2000.

Kurva 2 bygger på en höjning av fossilbränslepriserna enligt NUTEK:s antaganden (figur 9:1) i förening med en höjning av den svenska elpris- nivån enligt kurva 1. År 2010 antas elpriset i Sverige motsvara pro—

duktionskostnaden för kolkondenskraft.

Kurva 3 antyder den ytterligare höjning av elpriset som skulle följa av en skatt på kol för elproduktion enligt EG-kommissionens förslag om en energi- och koldioxidskatt motsvarande 13 öre/kg koldioxid från år 2000.

Härtill vill vi dock göra den kommentaren att den bakomliggande bedömningen av ökande priser på fossila bränslen inte förutsätter några samordnade internationella åtgärder mot utsläpp av koldioxid. Sådana åtgärder i form av t.ex. en generell koldioxidskatt skulle säkerligen påverka användningen av fossila bränslen och därmed också prisutvecklingen.

10. Biobränslenas konkurrens- kraft för elproduktion efter år 2000

10.1. Inledning

Enligt direktiven skall vi uppmärksamma möjligheterna till elproduktion med biobränslen. Av särskild betydelse för vårt arbete är frågan om biobränslenas konkurrenskraft inom kraftvärmesektorn.

I avsnitt 5.3 har vi beskrivit den aktuella konkurrenssituationen inom denna sektor, med hänsyn tagen till den skatteomläggning som nyligen har beslutats. Av beskrivningen framgår att konkurrenskraften för biobränslen i anläggningar för kraftvärme och även industriellt mottryck är relativt svag. Orsaken till detta är i första hand att det bränsle som används för elproduktionen i dessa anläggningar inte belastas med energiskatt eller koldioxidskatt. En annan viktig faktor är att den nuvarande elbalansen är stark vilket leder till ett tryck nedåt på elpriserna. Detta innebär att lönsamheten för kraftvärme generellt sett är svag och att behovet av ny kapacitet är litet.

Denna situation väntas allmänt komma att bestå under större delen av 1990-talet. På något längre sikt kan dock förutsättningarna komma att förändras. Faktorer som har särskild betydelse är prisutvecklingen på fossila bränslen och el, resultaten från utvecklingen av ny kraftvärmeteknik för biobränslen samt värderingen av biobränslenas miljöegenskaper, t.ex. i form av införande av en koldioxidskatt även på bränsle för elproduktion.

I detta kapitel kommer vi att diskutera hur biobränslenas konkurrenskraft inom kraftvärmesektorn kan komma att påverkas under olika förutsättningar i tidsperspektivet år 2000—2010.

Underlaget till kapitlet utgörs huvudsakligen av konsultrapporten Kraftvärmens konkurrenskraft vid eldning av biobränslen respektive fossila bränslen av Peter Margen. Rapporten, som finns i bilagedelen, bygger på den analysmetod som beskrivs i avsnitt 5.3.2.

Denna analysmetod innebär att kostnaderna för producerad värme från ett kraftvärmeverk jämförs med kostnaderna för ren värmeproduktion från en värmepanna eller en värmepump, varvid värdet av den producerade elkraften tillgodoräknas kraftvärmeverket till det aktuella priset för inköpt kraft. Metoden innebär givetvis inte att elkraften skall betraktas som en biprodukt vid kraftvärmeproduktionen. I själva verket kommer möjlig- heterna till elproduktion att under den period som vi nu skall behandla sannolikt att utgöra det helt dominerande motivet för utbyggnad av kraftvärme.

Vi utgår i detta kapitel från de bedömningar av el- och bränslepris- utvecklingen som har redovisats i kapitel 9. Vi vill återigen understryka den stora osäkerhet som präglar sådana bedömningar på några års sikt. Den följande analysen skall därför inte ses som ett försök att beskriva en sannolik utveckling. Syftet är främst att visa på effekterna av ändrade beräkningsförutsättningar på biobränslenas konkurrenskraft inom kraft- värmesektorn.

10.2. El- och bränsleprisernas påverkan

10.2.1. Konkurrenskraften år 2000

Som en utgångspunkt för analysen visar vi i figur 10:1 de totala bränsle- kostnaderna (direkta bränslepriser + energi- och koldioxidskatter) för olika användningsområden med bränslepriser år 2000 enligt antagandena i figur 9:1 och de energi- och koldioxidskatter som enligt skatteomläggningen skall gälla från år 1993. För skatterna har det antagits att de under perioden är

Oförändrade nominellt och att de genom en inflation på 3 % om året minskar realt med 24 % från år 1991 till år 2000. Detta antagande grundas på att den svenska energiskattenivån i dag är avsevärt högre än den som gäller eller planeras inom EG. En successiv real skattesänkning kan därför ses som ett led i en anpassning till en framtida EG-nivå.

Figur 10:1 Bränslepriser, inkl. energi- och koldioxidskatt, för olika användningsområden år 2000 (1991 års penningvärde)

värmeprod. .. värmeprod. 25 övrig lågväxt,)? industri

15

ol

Brönslekosinod (öre/kWh)

O E05 k naturgas flis [. direkta bränslepriser El koldioxidskatt E energiskatt

Förutsättningen för att kraftvärme skall vara konkurrenskraftig är att värme kan produceras till en konkurrenskraftig kostnad sedan producerad kraft åsatts ett värde som motsvarar det aktuella priset på inköpt eller försåld kraft. Det högre elpriset år 2000 påverkar därför generellt kraftvärmens konkurrenskraft positivt, medan förändringarna av relativpriserna på biobränslen och fossila bränslen ökar biobränslenas konkurrenskraft i förhållande till de fossila bränslena.

Figur 10:2 visar kostnaderna för att år 2000 producera värme i nybyggda kraftvärmeverk baserade på olika bränslen och tekniker, jämfört med kostnaderna för värmeproduktion i befintliga och nya värmepannor för biobränslen respektive med befintliga och nya värmepumpar.

Figur 10:2 Kostnaden för produktion av värme i kraft- värmeverk, värmepannor och värmepumpar vid prisnivån år 2000 (1991 års penningvärde, energi- och koldioxidskatter enligt figur 10:1)

systemets maximala värmeeffekt, MWV _— 25 50 100 200 300 500

NNN O—tm

_a..- mm

_L—Å-L 01me

öre per kWhV _— as I;

_.L N

11

OXIGJCDO

5 10 20 30 50 100 200 kraftvärmeverkets maximala värmeeffekt, MWV

Kalla: Margen

I figur 10:2 visas också kostnaderna för produktion av värme i ett kraftvärmeverk som erhållit investeringsstöd med samma belopp som det befintliga investeringsstödet för biobränsleeldad kraftvärme, alltså 4 000 kr/kW installerad eleffekt. Investeringsstödet har beskivits i avsnitt 3.3.1.

Biokraftvärmen konkurrerar år 2000 huvudsakligen med befintliga flispannor samt, där det finns tillgång till naturgas, med kraftvärme- anläggningar baserade på naturgas med kombicykel. Det högre elpriset leder till att värmepumpar får en försvagad konkurrenskraft.

Med investeringsstöd är biokraftvärme konkurrenskraftig jämfört med befintliga biobränslepannor för anläggningar större än ca 50 MW värme. I nät som saknar biobränslepannor kan man få lönsamhet även för något mindre anläggningar.

Utan investeringsstöd är biokraftvärme lönsam endast i de allra största näten där kraftvärmeverk med mer än ca 100 MW värmeeffekt kan uppföras. l fjärrvärmenät med tillgång till naturgas kan biokraftvärme utan bidrag inte konkurrera med naturgaskombi för någon anläggningsstorlek.

För små system som saknar flispannor kommer oljeeldade dieselaggregat att vara det bästa alternativet är 2000.

I figuren redovisas enbart de tekniker som är kommersiella i dag. För biokraftvärme betyder det förbränning i fluidiserad bädd och elgenerering i ångcykel. Nya biobränslebaserade kraftvärmetekniker som bygger på förgasning och elgenerering i kombicykel kan under vissa förutsättningar komma att få en bättre konkurrenskraft än den konventionella ångcykel- tekniken. De nya teknikerna behandlas separat i avsnitt 10.3.

10.2.2. Konkurrenskraft under perioden 2000—2010

Med den antagna utvecklingen av bränsle- och elpriserna kommer konkurrenskraften för biobränslebaserad kraftvärme att förbättras ytterligare efter år 2000. Figur 1013 visar hur produktionskostnaden för värme

förändras under perioden år 2000—2010. Kostnaderna gäller för kraft- värmeverk med 80 MW värmeeffekt.

Värmeproduktionskostnaden år 2000—2010 i kraftvärmeanläggningar (80 MW värme) och med konkurrerande tekniker

Figur 10:3

N . _ x & äng—KKV 20 N x.

in aturgawm/ ' ,

__ _ ' ny bio-panna _/_'"—/_____L _. . ___-w ":

öre/kWhV Gi

__ ___ __ __ ___.

10

2000 2010

år—

Källa: Margen

Biobränslebaserad kraftvärme visar efter sekelskiftet lönsamhet, även utan investeringsstöd, jämfört med kraftvärme baserad på fossila bränslen och alternativa tekniker för värmeproduktion. Investeringsstöd förbättrar konkurrenskraften avsevärt men redan några år efter sekelskiftet kan även anläggningar som byggts utan investeringsstöd konkurrera med befintliga pannor. De alternativ som bygger på olja och gas får en successivt försämrad konkurrenskraft i takt med stigande bränslepriser.

10.2.3. Långsammare el- och bränsleprisutveckling

Den förbättring av biokraftvärmens konkurrenskraft under perioden 2000—2010 som har visats i föregående avsnitt är en effekt av en förmodad utveckling av bränsle- och elpriserna. Osäkerheten i prisantagandena är med nödvändighet stor eftersom de spänner Över en lång tidsperiod.

Internationaliseringen av den svenska elmarknaden och de ökade priserna på fossila bränslen tillsammans med en ökad efterfrågan på el har förmodats leda till en förhållandevis snabb ökning av elpriserna.

En långsammare elprisökning påverkar konkurrenskraften för all kraftvärme negativt. Mest påverkas tekniker med högt elutbyte (alfa- värden), t.ex. dieselmotorer och gaskombianläggningar. För tekniker med lägre alfavärde, t.ex olje- och koleldade ångkraftverk samt naturgaseldade gasturbiner, blir effekterna mindre. Biobränsleeldade ångkraftverk med rökgaskondensering påverkas minst av en elprissänkning eftersom de, som en följd av rökgaskondenseringen, har relativt låga alfavärden. Biokraft— värmeverk baserade på ny teknik förgasning och kombicykel har däremot höga alfavärden. Lönsamheten för den nya tekniken är därför beroende av ett högt elpris. Konkurrenskraften för ny teknik behandlas i avsnitt 10.3.

En långsammare utveckling av elpriserna har alltså en negativ inverkan på kraftvärmens konkurrenskraft i förhållande till värmepannor och värmepumpar. Konkurrenskraften för konventionell biokraftvärme

förbättras i förhållande till fossilbaserad kraftvärme.

Om elkraften år 2000 värderas 4 öre/kWh lägre än vad som tidigare antagits kan biobränslebaserade kraftvärmeanläggningar utan investerings— stöd inte konkurrera med befintliga flispannor för någon anläggnings- storlek. Med investeringsbidrag kan man dock få lönsamhet för de största kraftvärmeanläggningarna, större än ca 80 MW värme.

Med lägre elpris kommer lönsamheten för konkurrerande fossilbaserade kraftvärmetekniker (oljeeldade dieselmotorer och naturgaseldade gaskombi- anläggningar) på grund av deras höga alfavärde att försämras mer än lönsamheten för biobränslebaserad kraftvärme. Konkurrensen från värmepumpar kommer däremot att öka med lägre elpriser.

Antaganden om hur bränslepriserna utvecklas påverkar också be- dömningarna av den framtida konkurrenskraften för biokraftvärme. Den förändring av relativpriserna som redovisas i avsnitt 9.2 medför att biobränslenas konkurrenskraft förbättras med tiden. Det är dock tveksamt om en omfattande ökning av biobränsleanvändningen i längden kommer att vara förenlig med sjunkande priser på biobränslen samtidigt som de konkurrerande bränslenas priser stiger.

Om förändringarna av bränslepriserna antas vara mindre under perioden medför det en lägre bränslekostnad för fossilbränsleeldade anläggningar och en högre kostnad för biobränsleeldade anläggningar.

En halvering av bränsleprisförändringarna medför att lönsamheten för naturgaseldade gaskombianläggningar kommer att förbättras avsevärt medan biokraftvärme får försämrad lönsamhet jämfört med det fall som beskrivs i avsnitt 10.2.3. Detta leder i praktiken till att naturgaseldade kombi- anläggningar kommer att vara ekonomiskt mest fördelaktiga i de system som har tillgång till naturgas, även i de fall där en biobränsleanläggning kunnat erhålla investeringsstöd. För större värmeunderlag, större än ca 80 MW värme, som saknar tillgång till naturgas är dock biokraftvärme ett konkurrenskraftigt alternativ under förutsättning att anläggningen erhåller investeringsstöd.

En halvering av prisförändringarna medför också att oljeeldade dieselaggregat är konkurrenskraftiga jämfört med såväl flispannor som biokraftvärme för värmeunderlag i storleksordningen 20—30 MW värme.

10.2.4. Fjärrvärmenätens storlek

Produktionskostnaderna i alla typer av kraftvärmeanläggningar sjunker med ökande anläggningsstorlek, vilket också ses i figur 10:2. Det förklaras av att en större anläggning normalt kräver en lägre investering i förhållande till installerad eleffekt samt att verkningsgraden för de större anlägg- ningarna är högre och driftskostnaden lägre i förhållande till el— och värmeproduktionen.

Av föregående avsnitt framgår också att med dagens styrmedel är det i första hand för stora värmeunderlag, större än ca 50 MW värme och under vissa förutsättningar större än ca 80 MW värme, som kraftvärmeproduktion med biobränslen är konkurrenskraftig under den närmaste tioårsperioden.

Vattenfalls Bioenergiprojekt har i en potentialstudie om biobränslebaserad kraftvärmeproduktion i de kommunala näten (se avsnitt 11.6) uppskattat antalet värmenät av varierande storlek som är tillgängliga för ny kraft- värmeproduktion. Följande fördelning redovisas för nät med en tillgänglig värmeeffekt över 20 MW.

Tabell 10:1 Värmeunderlag större än 20 MW värme som är tillgängliga för ny kraftvärmeproduktion i de kommunala fjärrvärmenäten

Storlek (MW,) Antal nät Levererad värme- mängd (TWh,) 20—40 15 1,9 40—60 7 1,5 60— 4 1,6

Källa: Bioenergiprojektet, Vattenfall

Uppskattningarna bygger på omfattningen av dagens fjärrvärmeleveranser. Enligt Värmeverksföreningensprognos (se avsnitt 11.4) förutses en ökning av fjärrvärmeleveranserna med ca 8 TWh till år 2010.

Potentialuppskattningarna i tabell 10:1 förutsätter att viss befintlig baslastproduktion kommer att bibehållas, bl.a. sådan som baseras på avfall, Spillvärme och värmepumpar, vilket betyder att motsvarande värme- underlag inte har ansetts vara tillgängligt för kraftvärmeproduktion. Som ses i figur 10:2 och 103 kommer det i många nät, med den ansatta prisutvecklingen på el och bränslen, att vara mer lönsamt att bygga ny biokraftvärme än att utnyttja befintliga värmepumpar.

Antalet nät med över 20 MW tillgänglig värmeeffekt kan därför vara något större än vad som redovisas i tabell 10:1. Fördelningen mellan olika storleksintervall kan också bli något annorlunda.

Det finns ett relativt stort antal nät med en tillgänglig värmeeffekt i storleksordningen 20—40 MW. Konkurrenskraften för kraftvärme med konventionell biobränsleteknik är dock avsevärt sämre för dessa mindre anläggningar än för de större. För anläggningar av denna storlek har såväl befintliga flispannor och värmepumpar som nya oljeeldade dieselaggregat en bättre lönsamhet. För att potentialen för biokraftvärme i detta lägre

effektintervall skall kunna realiseras fordras utveckling av ny produktions— teknik.

10.3. Ny teknik för elproduktion från biobränslen

Utveckling av ny teknik för elproduktion från biobränslen bedrivs på flera håll i Sverige. De tekniker som rönt störst intresse och som bedöms kunna demonstreras under 1990-talet bygger på kombicykelteknik, dvs. el- generering baserad på en kombination av gasturbin och ångturbin.

Fördelen med kombicykeltekniken är i första hand att den ger ett avsevärt högre elutbyte än konventionell ångcykelteknik. Kombicykel- tekniken har ett alfavärde på omkring 1, dvs. det produceras lika mycket el som värme, medan ångcykelns alfavärde ligger mellan 0,4 och 0,5. Med höga elpriser kommer alltså de nya teknikernas lönsamhet relativt konventionell teknik att förbättras.

För att göra en rättvisande bedömning av hur den nya tekniken kan förbättra biobränslenas konkurrenskraft för kraftvärmeproduktion måste kostnadsbilden betraktas när den nya tekniken nått mognad, dvs. då den har passerat demonstrationsstadiet och eventuellt ytterligare någon anläggning byggts. Detta kommer troligen inte att inträffa förrän efter år 2000 eftersom beslut ännu inte fattats om att bygga någon demonstrationsanlägg- ning i full skala.

Den specifika investeringen (investeringen räknad i kronor per kW eleffekt) för en kombicykelanläggning med biobränsleförgasning har uppskattats till ca 85 % av investeringen för en konventionell ångcykel- anläggning. Figur 10:4 visar konkurrensförhållandet mellan biobränsle- eldade kraftvärmeverk med konventionell och ny teknik. Osäkerheten om investeringens storlek är av naturliga skäl stor men de företag som arbetar med utveclding av tekniken är eniga om att investeringen är lägre än för

konventionell biobränsleteknik. Två kostnadsnivåer visas därför i figuren, den lägre motsvarar en investering på 85 % av konventionell teknik medan den högre nivån motsvarar en investering som är lika stor som för konventionell teknik.

Figur 10:4 Värmeproduktionskostnaden för biobränsleldad kraftvärme (80 MW,) med konventionell och ny teknik för elproduktion (1991 års penningvärde)

20 ' l ' Yhög kostnadsbedömning > .C 3 & 2 15 =O "Ö (6 & å gaskombi med GE, ång- KW förgasat :S 10 för biobränsle b'ObräHSIe : n tekn'k låg kostnadsbedömning> Xx ( y | ) x 2000 2010 år — Kalla: Margen

Figuren visar att konkurrenskraften för den nya tekniken förbättras jämfört med konventionell biokraftvärme under perioden 2000—2010 som en effekt av de ökade elpriserna. Om den specifika investeringen för den nya tekniken blir lika hög som för konventionell teknik kommer dock den konventionella tekniken att vara mest lönsam under hela perioden. Förutsättningen för att den nya tekniken skall förbättra biobränslenas lönsamhet för kraftproduktion är att kostnadsmålen hålls, dvs. att den specifika investeringen för den nya tekniken kommer att vara lägre än för

konventionell teknik. Om kostnaden för den nya tekniken kan pressas ytterligare ökar därmed naturligtvis konkurrenskraften.

Med en hög elvärdering blir tekniker som har höga alfavärden mer lönsamma. En ytterligare ökning av elpriset, t.ex. genom att en koldioxid— skatt på fossila bränslen för elproduktion införs, kommer därför att öka den nya teknikens lönsamhet medan en långsammare elprisutveckling minskar konkurrenskraften.

10.4. Industriell mottrycksproduktion

Värmebehovet i de industriella värmeunderlagen är normalt jämnare fördelad över året än Värmebehovet i fjärrvärmenäten. Industrins värme- underlag är därför tekniskt sett mycket lämpliga för mottrycksproduktion av el eftersom de ger långa drifttider och därmed låga produktions— kostnader. Utnyttjningstiden för en kraftvärmeanläggning i fjärrvärmenätet är normalt omkring 4 500 timmar/år. Motsvarande siffra för en industriell mottrycksanläggning kan uppgå till över 7 000 timmar.

I dag produceras också en viss mängd mottrycksel i skogsindustrin och ytterligare produktionskapacitet finns. För industriellt mottryck kan i princip samma tekniker användas som för kraftvärmeproduktion.

Inom massa- och pappersindustrin finns en relativt stor teknisk potential för utbyggnad av mottrycksproduktion (se avsnitt 11.6). Massaindustrin har redan en stor biobränsleanvändning och därmed en infrastruktur för hantering av biobränslen. Man har också tillgång till egna biprodukter med lågt alternativvärde som kan användas som bränsle. Den största potentialen för biobränslebaserad mottrycksproduktion bedöms därför finnas inom denna sektor.

Efter skatteomläggningen som träder i kraft den 1 januari 1993 kommer industrins energibeskattning att skilja sig från beskattningen för hushålls- och servicesektorn, dvs. för huvuddelen av fjärrvärmeverkens kunder. Koldioxidskatten för värmeproduktion inom industrin är endast en fjärdedel

av den som gäller för den övriga värmemarknaden. Industrin är också befriad från allmän energiskatt på bränslen och el. Energiskatterna beskrivs i kapitel 3. Den del av industrin som har nedsättning av energibeskatt— ningen, hit hör bl.a. huvuddelen av massa— och pappersindustrin, har redan före skatteomläggningen haft en energibeskattning som är avsevärt lägre än vad som gäller för hushålls- och servicesektorn.

Industrins låga energibeskattning medför att kostnaden för att producera värme i fossilbränsleeldade värmepannor eller elpannor blir mycket låg, vilket minskar möjligheterna att med biobränsleeldad mottrycksproduktion producera värmen till en konkurrenskraftig kostnad.

Vid investeringsbedömningar inom industrin tillämpar man dessutom normalt betydligt kortare avskrivningstider och högre räntor än vad som används inom kraftindustrin och fjärrvärmesektorn.

Industrins krav på snabb återbetalning tillsammans med den lägre beskattningen av fossila bränslen och el kan därför komma att begränsa utbyggnaden av ny biobränslebaserad mottrycksproduktion.

10.5. Kondensproduktion

Elproduktion i biobränsleeldade kondensanläggningar dvs. an- läggningar där enbart el produceras utan att den i processen bildade värmen tillvaratas förekommer inte för närvarande. Orsaken till detta är framför allt att ett ekonomiskt bidrag från försäljning av värmen krävs för att kompensera de relativt höga kostnaderna för biobränslet.

Det betyder att biobränslen kan utnyttjas för elproduktion endast i den mån det finns tillgång till ett värmeunderlag, t.ex. i form av ett kommunalt fjärrvärmenät eller ett industriellt värmebehov. Den teoretiska potentialen för elproduktion i kraftvärme- och mottrycksanläggningar begränsas därmed av det tillgängliga värmeunderlaget. Driften av anläggningarna styrs av värmelasten, dvs. Värmebehovet i fjärrvärmenätet eller industri-

processen.

Bundenheten till tillgängliga värmeunderlag innebär alltså en restriktion för användningen av biobränslen för elproduktion. Detta bedöms allmänt komma att gälla åtminstone under resten av 1990-talet. Det finns emellertid anledning att ställa frågan om denna festriktion kommer att bli bestående också i ett något längre tidsperspektiv. För att belysa frågan skall vi peka på några grundläggande tekniska och ekonomiska förhållanden vid kondenselproduktion.

Det tekniska utförandet av en kondensanläggning är, med undantag av stegen för värmeåtervinning, till största delen identiskt med en kraftvärme- anläggning och samma omvandlingstekniker används. Då värmen inte tillvaratas kan elverkningsgraden höjas något medan totalverkningsgraden blir avsevärt lägre än för en kraftvärmeanläggning.

Eftersom kondensanläggningens drift kan styras efter elbehovet i stället för efter Värmebehovet kommer drifttiden för en kondensanläggning normalt att kunna göras längre än för motsvarande kraftvärmeanläggning. Man brukar för kondensanläggningar anta en drifttid på ca 6 000 timmar per år. Den längre drifttiden ger ett bättre utnyttjande av anläggningen vilket inverkar gynnsamt på ekonomin.

Den högre elverkningsgraden medför att den specifika investeringen (räknat i kr/kW installerad eleffekt) för en kondensanläggning är lägre än för en kraftvärmeanläggning med samma eleffekt.

Storleken på kondensanläggningar begränsas inte, till skillnad från kraftvärmeanläggningar, av de tillgängliga värmeunderlagens storlek. Kondensanläggningar kan därför teoretiskt uppföras i betydligt större enheter. En större anläggning har, som tidigare beskrivits, vanligen lägre specifik investering än en mindre anläggning baserad på samma teknik. Storleksfördelar kan därför förbättra den ekonomiska konkurrenskraften för kondensanläggningar.

Kondensanläggningens fördelar med högre elverkningsgrad, lägre specifik investering och längre drifttid uppvägs dock inte ekonomiskt av den uteblivna krediteringen för den bildade värmen med de förutsättningar

som gäller i dag. Studier som genomförts, bl.a. i Vattenfalls Bioenergi- projekt, visar på en väsentligt högre elproduktionskostnad i kondens- anläggningar än i kraftvärmeanläggningar med motsvarande eleffekt.

Förändringar i el- och bränslepriser samt tillgång till ny teknik för elproduktion kommer att påverka konkurrenskraften för biobränslekondens på liknande sätt som tidigare redovisats när det gäller kraftvärme. Åtminstone med överväganden av det slag som redovisats tidigare i detta kapitel kommer sannolikt elproduktionskostnaden vid kondensproduktion att ligga på en högre nivå än vid kraftvärmeproduktion. Därmed skulle biobränslekondens inte vara ekonomiskt intressant under den kommande 10—15—årsperioden.

Liknande bedömningar är troligen orsak till att biobränslekondens inte behandlats i någon av de studier om framtida elproduktion som genomförts under det senaste halvåret och som redovisas i kapitel 11.

En mellanform mellan kondensanläggningar och kraftvärmeanläggningar är det som brukar kallas anläggningar med kondenssvans eller kondens- avtappning. Från en sådan anläggning tillvaratas endast en del av den producerade värmen, t.ex. för leverans till ett fjärrvärmenät. Den värmemängd som inte tillvaratas kyls bort på samma sätt som vid kondensproduktion. Krediteringen för den värmemängd som kan avsättas förbättrar det ekonomiska utfallet medan produktionen fortfarande kan styras av elbehovet. Värmenätets storlek utgör inte heller en lika stor begränsning som för en kraftvärmeanläggning. Denna typ av kraftvärme- kopplingar kan bli ekonomiskt intressanta och har bl.a. studerats inom ramen för Vattenfalls Bioenergiprojekt.

11. Marknadspotential

11.1. Inledning

I de tidigare kapitlen har vi beskrivit den nuvarande biobränslemarknaden och ett antal faktorer som har betydelse för möjligheterna till ökad användning av biobränslen. Särskild vikt har lagts vid konkurrensförhållan- det mellan biobränslen och fossila bränslen.

Vi har kunnat konstatera att skattesystemet skapar stora skillnader i biobränslenas konkurrenskraft inom olika användningsområden. Efter den senaste skatteomläggningen kommer biobränslena att ha en stark ställning vid produktion av värme för icke-industriella användare, medan deras möjligheter att konkurrera inom andra delar av marknaden är väsentligt sämre. Särskilt kommer användningen av biobränslen på kraftvärmemark— naden att hämmas, med de förutsättningar i fråga om priser på fossila bränslen och el som har antagits gälla under 1990-talet. Detta gäller så länge inte koldioxidskatterna ges ett kraftigt genomslag inom elproduktio— nen.

I kapitel 10 har vi sett på biobränslenas konkurrenskraft för elproduktion i ett något längre tidsperspektiv, dvs. efter år 2000. Vi har diskuterat möjliga effekter av förändrade prisrelationer mellan fossila bränslen och biobränslen. Vi har också försökt belysa hur ny teknik kan komma att påverka konkurrensförhållandena i detta tidsperspektiv.

Mot bakgrund av analysen av biobränslenas konkurrenskraft skall vi i detta kapitel gå in på potentialen för ökad biobränsleanvändning. Hur stor är potentialen inom olika sektorer och under vilka förutsättningar kan den komma att realiseras?

Vi har valt att inte redovisa några egna kvantitativa bedömningar av den

framtida biobränsleanvändningen i form av t.ex. prognoser eller scenarier. Skälet härtill är främst att sådana bedömningar måste grundas på an- taganden om utvecklingen inom hela energiområdet och om ett antal av de faktorer som styr denna utveckling. Vi har också beaktat att NUTEK och Statens naturvårdsverk parallellt med vårt arbete har genomfört vissa övergripande studier av energisystemet. Vi återkommer strax till dessa.

Vi kommer alltså att begränsa oss till redogöra för och kommentera ett antal aktuella studier som belyser marknadspotentialen för biobränslen. Dessa studier har alla tillkommit under det senaste halvåret, men de har skilda syften och förutsättningar. De är alltså inte direkt jämförbara. Några av dem täcker hela energimarknaden, medan andra omfattar endast vissa sektorer. Två av studierna är särskilt inriktade på potentialen för bio- bränslen, medan biobränslena i de övriga studierna behandlas mer i förbigående. Studierna har också skilda tidsperspektiv, från ca 10 år till ca 40 år framåt.

En i princip heltäckande beskrivning av energimarknaden har helt nyligen lämnats av NUTEK i Energirapport 1992 (B 19929). Rapporten har utarbetats på uppdrag av regeringen i enlighet med energiöverenskommel— sen, i vilken förutsattes en årlig redovisning av de resultat som uppnåtts genom programmen för omställning och utveckling av energisystemet.

Rapporten innefattar både en beskrivning av det aktuella läget och en bedömning av utvecklingen till år 2000. Rapportens tyngdpunkt ligger på elanvändning och elproduktion, men även bränslemarknaderna behandlas. Vi kommer i detta kapitel att ge en sammanfattning av de delar av rapporten som rör biobränslen.

Vi har redan i kapitel 5 presenterat den studie om marknadsförut- sättningar för biobränslen som på vårt uppdrag har utförts av Institutionen för skog—industri—marknad studier (SIMS) vid Sveriges lantbruksuniversi- tet (SLU). Studiens syfte var i första hand att belysa de kortsiktiga effekterna på biobränslenas konkurrenskraft av den skatteomläggning som nyligen har beslutats av riksdagen. Emellertid innehåller studien också bedömningar av biobränslenas marknadspotential på något längre sikt inom

olika segment av marknaden.

I några studier behandlas potentialen för användning av biobränslen främst inom kraftvärmeproduktionen.

Värmeverksföreningen (VVF) har i juni 1992 publicerat en prognos, Prognos 91, för utbyggnaden av fjärrvärme— och elproduktion inom den kommunala sektorn. Prognosen, som omfattar perioden 1991—2010, baseras på en enkät till medlemsföretagen.

Tillsammans med Kraftsam har VVF också gjort en studie av möjlig kraftvärmeutbyggnad i Sverige, Kraftsam/VVFzs kraftvärmestudie. Denna studie sträcker sig fram till år 2030. I studien analyseras behovet av ny kraftvärmekapacitet utifrån kraftbalansen för landet som helhet. Studien ger en delvis annan bild än Prognos 91.

Genom tillmötesgående av Vattenfalls Projekt Bioenergi har vi fått ta del av en promemoria den 13 april 1992 om potentialen för produktion av värme och el med biobränslen. Denna promemoria tar sikte på den största möjliga tekniska potentialen för kraftvärme fram till år 2010. Också potentialen för industriellt mottryck och vissa annan användning inom industrin behandlas.

På vårt uppdrag har konsultföretaget Procedum gjort en studie av lönsamhetsvillkor för en fungerande biobränslemarknad. Studien bygger på modellberäkningar inom Institutionen för energisystem vid Universitetet i Linköping. Den använda modellen har ansetts ha vissa begränsningar med hänsyn till inriktningen av vårt arbete. I detta kapitel kommer vi dock att peka på några resultat av studien som har allmänt intresse.

Till sist lämnar vi några uppgifter om det pågående arbetet inom Statens naturvårdsverk med klimatfrågan.

Varje studie behandlas för sig. Skilda bedömningar av potentialen för biobränslen inom samma sektor, t.ex. kraftvärmeproduktionen, redovisas alltså på flera ställen. Vi gör inte här någon sammanfattning av be- dömningarna sektorsvis. I våra överväganden kommer vi dock att försöka dra vissa allmänna slutsatser av materialet.

Gemensamt för alla de här behandlade studierna är att någon användning

av biobränslen för ren elproduktion i kondenskraftverk inte förutsätts eller ens närmare diskuteras. I studierna ses alltså potentialen för biobränslen som avhängig av värmebehoven inom industrin och bostadssektorn. Elproduktion med biobränslen antas kunna komma i fråga endast i den mån värmebehoven i dessa sektorer ger underlag för kombinerad el- och värmeproduktion i kraftvärme- eller mottrycksanläggningar.

11.2. NUTEK:s energirapport

NUTEK:s Energirapport 1992 innefattar en heltäckande beskrivning av tillförseln och användningen av energi är 1991 jämte en prognos för år 2000. Särskild uppmärksamhet ägnas åt frågor om elmarknaden, men också marknaderna för bränslen behandlas.

Rapporten utgår från ett antal förutsättningar. Beträffande den ekono— miska utvecklingen i stort har NUTEK antagit en årlig BNP—tillväxt under perioden 1992—2000 med 2 %. Industriproduktionen har antagits öka med 2,5 % om året. En real ökning av de internationella bränslepriserna har förutsatts (se avsnitt 9.2). Dollarkursen år 2000 antas vara 7 kr. Vidare har den beslutade skatteomläggningen den 1 januari 1993 beaktats. Beträffande elpriset räknar NUTEK med en ökning från andra hälften av 1990—talet (se avsnitt 9.3).

Det framhålls i rapporten att bedömningarna av utvecklingen till år 2000 är beroende av de antaganden som har gjorts och att de därför bör tolkas med försiktighet.

Rapporten innehåller en genomgång sektor för sektor av energi- användningens utveckling fram till år 2000. I tabell 11:1 sammanställs de uppgifter som gäller användningen av bioenergi dvs. biobränslen, torv och sorterat avfall åren 1991 och 2000. För varje sektor anges också bioenergins andel av energianvändningen inom respektive sektor.

Tabell 11:1 Användningen av bioenergi inom olika sektorer år 1991 och prognos för år 2000

1991 % 2000 % TWh TWh Industri 44,4 33 51,8 33 varav trävaru- 7,0 70 6,9 69 industri massa- och 36,8 6] 44,0 61 pappersind. Bostäder, service 10,9 7 9,7 6 m.m. varav småhus 10,5 21 9,3 19 Fjärrvärme 12,5 28 20,0 40 Industriellt mot— 2,9 33 6,1 29 tryck och kraft- värme Summa 71 16 87 18 Källa: NUTEK

Av bioenergianvändningen år 1991 avsåg ca 33 TWh trädbränslen och ca 30 TWh avlutar. Användningen av torv och avfall uppgick till 3,5 TWh respektive 4,3 TWh, nästan helt inom fjärrvärme- och kraftvärmesektorn. Den prognoserade ökningen till år 2000 avser huvudsakligen trädbränslen.

Den angivna ökningen av användningen av biobränslen för kraftvärme är föranledd av det särskilda investeringsstöd som infördes år 1991 (se avsnitt 3.3.1). Praktiskt taget hela den väntade utbyggnaden avser kommunala kraftvärmeanläggningar.

I rapporten görs en prognosjämförelse mellan industrins energi- användning år 2000 med de energiskatter som råder före respektive efter skatteomläggningen. Med nuvarande skatter skulle användningen av bioenergi ha blivit ca 50 TWh, dvs. något lägre än med de nya skatterna.

Som skäl härtill anges att skatteomläggningen väntas leda till ökad produktion, bl.a. inom skogsindustrin. För biobränslenas del antas denna produktionsökning upppväga den negativa effekten av att oljeprodukter blir mer konkurrenskraftiga inom industrin efter skatteomläggningen.

11.3. SIMS-studien

SIMS—studien (se bilagedelen) inriktas främst på jämförelser av bränslekost- nader efter skatt inom olika marknadssektorer före och efter den senaste skatteomläggningen. Dessa jämförelser utgör den huvudsakliga grunden för vår beskrivning i avsnitt 5.2 av biobränslenas konkurrenskraft inom värmeproduktionen.

I SIMS-studien påpekas att ändringar i de relativa bränslekostnaderna, t.ex. som en följd av ändrade skatter, kan få en omedelbar effekt på bränslevalet. Detta gäller främst i sådana fall där köparen inte är bunden till ett visst bränsle av tidigare investeringar i anläggningar och där han alltså fritt kan välja mellan olika alternativ. Det finns emellertid också en mera långsiktig effekt som uppkommer genom att ändrade prisrelationer om de uppfattas som varaktiga leder till konvertering av befintliga anläggningar eller till investeringar i nya anläggningar för annat bränsle eller med annan teknik.

I studien görs ett försök att kvantifiera även dessa mer långsiktiga effekter av den senaste skatteomläggningen. Också effekten av den pågående teknikutvecklingen för förädlade biobränslen beaktas därvid. Tidsperspektivet har inte preciserats, men det kan antas vara en period på 10—15 år.

Studiens resultat beträffande de kortsiktiga och långsiktiga effekterna sammanfattas i tabell 1122. Med kort sikt avses de förändringar som med bränslepriserna efter skatteomläggningen antas uppkomma i den nuvarande användningen med oförändrad anläggningsstruktur. Med lång sikt avses ändringar i användningen som kan väntas bli resultatet av en anläggnings-

struktur som har anpassats till de nya bränslepriserna och till den nya tekniken.

Tabell 11:2 Effekterna av skatteomläggningen på marknads- potentialen för biobränslen (TWh)

Kort sikt Lång sikt

Massa— och pappers- +2 +2 industri

Sågverk m.m. 0 0

Övrig industri -1,5 -15

Fjärvärme, kraftvär- -0,5 -0,5

me

Övriga värmecentra- + 10 +30 ler

Summa + 10 + 17 Källa: SIMS

Beträffande potentialen för biobränsleanvändning inom skogsindustrin är innebörden av SIMS-studien att de ändrade prisrelationerna mellan fossila bränslen och biobränslen har en ganska liten effekt. Det betonas i studien att marginalen mellan bränslena inom denna sektor är små och att de ekonomiska drivkrafterna för den antagna ökningen med 2 TWh inom massa- och pappersindustrin därför också är svaga. Samtidigt bedöms att en koldioxidskatt på bränslen för elgenerering med t.ex. 12 öre/kg koldioxid — motsvarande den föreslagna EG-skatten på energi och koldioxid skulle kunna göra det lönsamt för företagen att ersätta en del av den nuvarande oljan för mottrycksproduktion med egna biobränslen. Inom övrig industri blir den omedelbara effekten av skatteomläggningen att den nuvarande, felativt obetydliga användningen av biobränslen i huvudsak bortfaller. SIMS har bedömt att det inom denna sektor finns en

betydande teknisk potential för användning av förädlade biobränslen. I ett långsiktigt perspektiv innebär därför enligt SIMS de ändrade prisrelationer- na efter skatteomläggningen ett bortfall av en potential på 15 TWh.

Inom kraftvärme- och värmeverkssektorn kommer enligt SIMS den pågående begränsade övergången från fossila bränslen till biobränslen att fortsätta tämligen opåverkad av den senaste skatteomläggningen. Inte heller införandet av en koldioxidskatt på bränslen för elproduktion skulle komma att påverka bränslevalet nämnvärt inom denna sektor.

Enligt SIMS bedömning finns den stora potentialen för ökad biobränsle- användning inom övriga värmecentraler. Denna sektor omfattar mindre värmenät och panncentraler som inte är anslutna till de kommunala fjärrvärmesystemen. Inom sektorn används i dag främst olja och el. Genom de ändrade prisrelationerna efter skatteomläggningen skapas enligt SIMS starka drivkrafter för ersätta dessa energislag med förädlade biobränslen. SIMS bedömer potentialen till 10 TWh inom en tioårsperiod, på längre sikt betydligt mer. Hur mycket av potentialen som kan realiseras beror enligt studien främst på möjligheterna för de berörda bränsleföretagen att snabbt expandera sin verksamhet vid en så kraftig ökning av efter- frågan.

11.4. Värmeverksföreningens Prognos 91

VVF:s Prognos 91 baseras på en enkät till 204 kommuner. Enkäten, som genomfördes i mitten av år 1991, gällde de kommunala energiverkens utbyggnadsplaner och bedömningar av möjlig framtida utbyggnad under perioden 1991—2010. Någon mer djupgående bearbetning av enkätsvaren har inte gjorts inom VVF. De antaganden som ligger bakom svaren behöver inte vara konsistenta.

Det bör också påpekas att prognosen bygger på ett underlag som vid publiceringen i juni 1992 i vissa avseenden redan var inaktuellt. Då

enkätsvaren lämnades in fanns planer på en omfattande utbyggnad av naturgasnätet till Mellansverige, med sikte på användning bl.a. i kommu- nernas kraftvärmeverk. Dessa planer har nu skrinlagts. I prognosen har givetvis inte heller kunnat beaktas den nyligen beslutade skatteomlägg- ningen från år 1993.

Grundläggande för Prognos 91 är antaganden om de totala fjärrvärme- leveranserna. Dessa beräknas öka från 38 TWh år 1991 till 46 TWh år 2010 (normalårskorrigerade värden). Under den första femårsperioden är ökningen ca 2 % per år vilket kan jämföras med 3 % per år för perioden 1985 1990. I slutet av perioden dämpas ökningstakten till 0,5 % per år.

Fjärrvärmens utveckling beror i stor utsträckning på framtida upp— värmningsbehov men också på konkurrensförmågan hos alternativen. Enligt VVF:s prognos kommer naturgas för direktuppvärmning endast att konkurrera ut drygt 0,1 TWh fjärrvärme fram till år 1995 och drygt 0,2 TWh fram till år 2010 fördelat på 8 fjärrvärmenät. Konvertering från elvärme till fjärrvärme kommer också enligt prognosen att ske i liten omfattning. Fram till år 2010 kommer ca 0,3 TWh elvärme att konverteras till fjärrvärme fördelat på 42 fjärrvärmenät.

De energimängder i form av bränsle och el som enligt prognosen kommer att åtgå för att tillgodose de prognosticerade leveranserna av fjärrvärme fram till år 2010 framgår av tabell 11:3. Bränslemängderna avser fjärrvärmeproduktion i både hetvattenpannor och kraftvärmepannor.

Tabell 11:3 Tillförsel av bränslen m.m. för fjärrvärmepro- duktion under perioden 1990—2010 (TWh)

Bränsle 1991 1995 2000 2010 Olja 6,2 6,4 6,3 6,0 Naturgas 4,8 6,0 7,7 ”9,4 Kol 7,6 6,3 6,4 7,1 Trädbränsle 5 ,0 8 ,4 10,6 12,1 Torv 3,1 3,1 3,1 3,3 Elpannor 4,0 3,7 3,0 2,8 Värmepumpar 6,5 6,7 6,4 5,8 Avfall 4,3 4,5 4,5 4,8 Övrigt 3,1 3,4 3,1 3,1 Summa 45 48 51 54 Kalla: VVF

Trädbränsleanvändningen räknat som tillförd energi ökar enligt prognosen starkt, medan tillförseln av kol och torv bedöms bli oförändrad. För sorterat avfall förutses en svag ökning.

Nedgången av oljeanvändningen under 1980-talet stabiliseras vid en nivå på drygt 6 TWh under prognosperioden. Orsaken till att oljeförbrukningen förblir på denna nivå är att en viss mängd olja behövs i huvudsak för effekttoppar under vintern samt vid låglast.

Elpannor och värmepumpar finns kvar under hela perioden på nära nog konstant nivå. Övriga energislag såsom Spillvärme och inköpt hetvatten bedöms bli oförändrade.

Enligt prognosen finns det hos medlemsverken planer på en avsevärd kraftvärmeutbyggnad. För prognosperioden uppges en utbyggnad på 2 200 MW el och 3 300 MW värme. Härav baseras ca 1 100 MW el och 2 200 MW värme på trädbränsle och torv. Tyngdpunkten i utbyggnaden

ligger fram till mitten av 1990-talet på anläggningar för dessa bränslen. Därefter ökar naturgasbaserade anläggningar.

Med den utbyggnad av kraftvärmen som antagits blir enligt VVF:s prognos bränsleförbrukningen för elproduktionen i befintlig och till— kommande kraftvärme enligt tabell 11:4.

Tabell 11:4 Tillförsel av bränslen för möjlig elproduktion i ny och befintlig kraftvärme (TWh) 1991 1995 2000 2010 Kol 2,7 2,3 2,1 2,0 Naturgas 1,0 1,6 3,8 5,8 Torv 0,2 0,8 1,0 0,6 Trädbränsle - 1 ,2 2,0 2,6 Summa 3,9 5,9 8,9 11,0 Kalla: VVF

En summering av förbrukningen av trädbränslen för fjärrvärmeproduktion och elproduktion i kraftvärmeverk enligt tabellerna 11:3 och 11:4 visar en ökning under perioden 1991—2010 från 5 TWh till nära 15 TWh. En motsvarande stark ökning för naturgas anges. Ökningen för trädbränslen och naturgas beror främst på att utbyggnaden av kraftvärme under perioden antas bli baserad nästan helt på dessa två bränslen.

Det påpekas i Prognos 91 att huvuddelen av de i enkätsvaren förutsatta kraftvärmeanläggningarna för naturgas ligger på platser där det i dag saknas tillgång till naturgas. Förverkligandet av dessa projekt är alltså beroende av att naturgasnätet byggs ut. Om så inte sker i förväntad utsträckning måste anläggningarna baseras på annat bränsle. I prognosen görs inget försök att värdera trädbränslenas möjligheter att i ett sådant fall öka sin andel av bränsletillförseln till kraftvärme på naturgasens bekostnad.

Det nämns dock att biobränsleförgasning mot slutet av perioden kan komma att utgöra ett alternativ som ger lika högt elutbyte som naturgasen.

11.5. Kraftsam/VVF:s kraftvärmestudie

Som ett komplement till Prognos 91 har VVF tillsammans med kraftföre- tagens samarbetsorganisation Kraftsam gjort en studie av potentialen för kraftvärme med hänsyn tagen till behovet av ny elproduktion. Denna studie avser perioden fram till år 2030, då alla de nuvarande produktionsanlägg- ningarna antas ha blivit ersatta.

Som syfte med studien anges att visa dels hur stor potentialen för elproduktion med kraftvärme är, dels vid vilken tidpunkt och i vilken omfattning det finns ekonomiska motiv att utnyttja denna potential. Studien utgår från behovet av ny kraftproduktion för landet som helhet och inte —— som VVF:s Prognos 91 från de individuella verkens bedömningar. Resultaten av studien avviker från Prognos 91 främst därigenom att denna innebär en betydligt tidigare utbyggnad av kraftvärme.

Kraftsam/VVF:s studie bygger på bl.a. följande förutsättningar. Fjärrvärmeanvändningen antas öka i enlighet med Prognos 91, dvs. från 38 TWh/år till 46 TWh/år. Med hänsyn till den starka kraftbalansen under 1990-talet väntas behov av ny elproduktion uppkomma först omkring eller efter sekelskiftet. På skatteområdet antas gälla 1992 års skatteregler (dvs. före den senaste skatteomläggningen), alternativt ett system enligt EG- kommissionens förslag om en generell energi- och koldioxidskatt, varvid förutsätts att de nuvarande svenska bränsleskatterna ersätts helt med EG— skatten. Beträffande naturgasen räknas också med två alternativ, ett med nuvarande gasnät och ett med expansion i Mellansverige. Vidare antas realt oförändrade priser på fossila bränslen under hela den studerade perioden.

Jämförelser av produktionskostnader för fjärrvärme har i studien gjorts för olika typer av anläggningar. Vid nyinvestering i ett skede då ny elproduktion behövs (dvs. först efter år 2000) beräknas kombikraftvärme—

verk med naturgas som bränsle ge den lägsta produktionskostnaden. Om naturgas inte finns tillgänglig skulle eventuellt i stället som bränsle i kombikraftvärmeverk kunna användas lättolja, som enligt studien i nästan samtliga beräkningsfall ger ännu lägre produktionskostnader.

Nyinvesteringar i biobränslebaserade kraftvärmeverk antas kunna komma i fråga endast om de kan byggas på speciellt gynnsamma villkor, varmed i studien avses en kombination av statligt stöd och låga anläggningskost- nader t.ex. genom att befintlig infrastruktur kan utnyttjas.

I studien redovisas vissa kvantitativa beräkningar av kraftvärmepotentia- len. Utgångspunkt är den nuvarande elproduktionsmöjligheten på 4—5 TWh/år (efter avdrag av ca 2 TWh el som går till drift av värmepumpar). Resultatet sammanfattas i tabell ll:5.

Tabell 11:5 Kraftvärmepotential under perioden 2000—2030 vid olika antaganden (TWh el)

2000 2005 2010 2030

Ingen gas-

expansron

- Nuv. skatter 5 5 5 11 - EG-skatter 5 6 6 14 Gasexpansion

- Nuv. skatter 5 8 8 21 EG-skatter 5 8 8 22

Källa: Kraftsam/VVF

Om kombikraftverk med lättolja som bränsle skulle byggas kan kraftvärme— potentialen enligt studien komma att öka ytterligare. Som en platånivå år 2030 anges 33 TWh el oberoende av skattesystem.

Inom ramen för den i studien beräknade potentialen antas biobränslekraft-

värme komma att få en mycket begränsad roll. Det sägs att potentialen för produktion från sådana anläggningar i gynnsammaste fall skulle kunna uppgå till ca 2 TWh el år 2010, senare något mer. I studien beräknas inte den bränsleanvändning som svarar mot en sådan elproduktion.

Det bör understrykas att Kraftsam/VVF—studien inte har haft som primärt syfte att analysera potentialen för biobränslen eller andra bränslen inom elproduktionen. Studien är alltså inte avsedd som underlag för bedömningar därav.

Det bör också påpekas att några av de beräkningsförutsättningar som har valts för studien ger ett negativt utslag för biobränslen. Detta gäller både antagandet om realt oförändrade priser på fossila bränslen under hela perioden och antagandet om att en EG—anpassad beskattning kommer att innebära en avveckling av nuvarande svenska bränsleskatter. Vidare har i studien inte tagits hänsyn till möjligheterna av kostnadssänkningar för biobränslebaserad el— och värmeproduktion till följd av sjunkande bränslepriser eller ny omvandlingsteknik, t.ex. förgasning.

11.6. Vattenfalls Bioenergiprojekt

Beräkningarna i promemorian från Vattenfalls Projekt Bioenergi (se bilagedelen) har haft som syfte att klarlägga den största tänkbara potentia- len för användning av biobränslen år 2010. I första hand har man sett på den potential som kan utnyttjas för kraftvärme- och mottrycksproduktion av el. Även potentialen för konvertering av annan värmeproduktion inom fjärrvärmesystemen och inom massa- och pappersindustrin har behandlats översiktligt.

Potential har definierats som den största möjliga utbyggnad eller konvertering som kan genomföras tekniskt i relativt stor skala. Också vissa ekonomiska hänsyn har tagits. I promemorian pekas på att det finns vissa tekniska begränsningar i möjligheterna att utnyttja fjärrvärmenät eller processindustrier som underlag för elproduktion med biobränslen. En sådan

begränsning är att topplasten av reglertekniska skäl bör mötas med ren värmeproduktion, vanligen med fossila bränslen. I fjärrvärmesystemen antas topplasten vara 30 % av energibehovet, inom industrin är motsvaran- de andel 15 %. Det återstående Värmebehovet måste enligt promemorian rymma en anläggning som ger minst 20 MW värme eller processånga.

Som en ekonomisk begränsning för ny kraftvärme anges den befintliga baskapaciteten. Denna kommer troligen att vara konkurrenskraftig under hela den studerade perioden och antas därför komma att finnas kvar. I första hand kommer i den nuvarande kapaciteten att utnyttjas avfall, värmepumpar och Spillvärme. Motsvarande gäller inom massaindustrin, där användningen av avlutar och annan återvinning prioriteras.

I promemorian framhålls att en närmare undersökning av värme- underlagen skall kunna möjliggöra förbättrade bedömningar, vilket sannolikt skulle leda till en minskning av den angivna potentialen.

Med dessa förbehåll och under förutsättning av ett oförändrat fjärrvärme- underlag på 38 TWh anges i promemorian en potential för ökad an- vändning av biobränslen i den kommunala värme- och elproduktionen på ca 35 TWh, utöver 1990 års nivå på ca 4 TWh. Fördelningen mellan nya anläggningar och befintliga anläggningar efter konvertering framgår av tabell ll:6.

Tabell 11:6 Potential för biobränslen i fjärrvärmenäten (TWh) El Fjärrvärme Bränsle

Ny kraftvärme 5,0 5,0 11,9 med biobränsle

Bef. kraftvärme 6,3 14,7 22,2 konverterad till biobränslen

Bef. värme 1,2 1,3 konverterad till biobränslen

Summa 11,3 20,9 35,4

Källa: Bioenergiprojektet, Vattenfall

Nya biobränslekraftvärmeverk har antagits ha prestanda som motvarar Vattenfalls VEGA-projekt, dvs. en förgasningsanläggning med en hög elverkningsgrad och ett högt elutbyte (alfavärde 1,0). Det bör påpekas att denna teknik ännu inte är kommersiell.

Den angivna potentialen för ny kraftvärme finns enligt promemorian i 26 fjärrvärmenät, av vilka 15 i intervallet 20—40 MW, 7 i intervallet 40—60 MW och 4 större.

I promemorian görs också antaganden om potentialen för biobränslen vid en ökning av fjärrvärmeproduktionen under perioden från 38 TWh till 46 TWh enligt VVF:s Prognos 91 (se avsnitt 11.4). Det antas att detta skulle ge underlag för viss ytterligare el- och värmeproduktion med biobränslen, motsvarande en bränsleanvändning av drygt 8 TWh. Därmed skulle den sammanlagda potentialen inom denna sektor uppgå till ca 44 TWh år 2010.

Potentialen för biobränslen i massa- och pappersindustrin beräknas i promemorian till ca 14 TWh, utöver nuvarande användning av ca 7 TWh (exklusive avlutar). Fördelningen framgår av tabell ll:7.

Tabell 11:7 Potential för biobränslen i massa- och pappers- industrin (TWh) El Processvärme Bränsle Nytt mottryck 5,4 5,4 12,9 med bio— bränslen Konvertering av - 1,6 1,6 mesaugnar till biobränslen Summa 5,4 7,0 14,5 &-

Källa: Bioenergiprojektet, Vattenfall

Den angivna potentialen är fördelad på 20 anläggningar med en effekt överstigande 20 MW ånga.

En förutsättning för att den angivna potentialen för elproduktion kan komma att realiseras är att biobränslena blir konkurrenskraftiga gentemot fossila bränslen inom massa- och pappersindustrin. Samma förbehåll gäller givetvis beträffande potentialen för elproduktion inom fjärrvärmesystemen. En analys av sådana ekonomiska faktorer ligger emellertid utom ramen för Bioenergiprojektets promemoria.

Det bör även påpekas att de analyser som redovisas i promemorian rimligtvis måste syfta till att identifiera i första hand sådan potential för användning av biobränslen som är av intresse för Vattenfall som kraftpro- ducent. Detta torde vara ett skäl till att den nedre storleksgränsen för anläggningar har satts så relativt högt som till 20 MW värme eller processånga. Det finns ett stort antal värmeunderlag för anläggningar under 20 MW. I annat sammanhang har beräknats att dessa skulle innebära en potential för 3—4 TWh bränsle.

11.7. Procedum-studien

Konsultföretaget Procedum har på vårt uppdrag gjort en studie för att belysa marknaden för biobränslebaserad elproduktion vid olika scenarier för utvecklingen av den svenska energimarknaden. Studien bygger på systemanalyser som har genomförts vid Institutionen för energisystem vid Universitetet i Linköping med hjälp av ett modellprogram, MODEST. I arbetet har medverkat tekn.dr. Lennart Backlund och professor Björn Karlsson.

För ett antal scenarier har den optimala utformningen av elsystemet beräknats. Med hänsyn till de givna ingångvärdena optimerar programmet utnyttjandet av befintliga produktionsanläggningar, uppförandet av ny elproduktionskapacitet, effektivisering och ellaststyrning samt import och export av el. Optimeringen görs i ett samhällsekonomiskt perspektiv, dvs. programmet beräknar den utformning av elsystemet som ger den totalt sett lägsta kostnaden för det integrerade systemet utan hänsyn till enskilda aktörers värderingar.

För studien har ett befintligt beräkningsschema som beskriver hela Sverige som ett system använts. Modellen visade sig ha vissa begräns- ningar med hänsyn till inriktningen av vårt arbete. Tiden medgav inte mer omfattande modifieringar av modellen. Vissa allmänna slutsatser kan dock dras med ledning av resultaten från modellberäkningarna.

Samtliga scenarieberäkningar visar att de samhällsekonomiska förut— sättningarna för industriellt mottryck är avsevärt mycket mer gynnsamma än förutsättningarna för kraftvärmeproduktion i de kommunala fjärrvärme- näten. Orsaken till detta är att de industriella värmeunderlagen normalt har en jämnare varaktighet, vilket ger en längre utnyttjningstid och därmed bättre ekonomi.

Enligt scenarieberäkningarna kommer kolkondens och oljekraftvärme att vara samhällsekonomiskt fördelaktiga alternativ för ny elproduktionskapaci- tet med de energiskatter som gäller från år 1993. Om däremot en koldioxidskatt införs på bränslen för elproduktion på den nivå som

diskuterats inom EG (dvs. ca 13 öre/kg koldioxid) minskar konkurrenskraf- ten för kolkondensproduktion. Tillkommande elproduktion bör då enligt beräkningarna i stället utgöras av olje- och biobränslekraftvärme.

Vidare pekar modellberäkningarna på att den samhällsekonomiskt motiverade potentialen för eleffektivisering och ellaststyrning kan vara relativt stor. Om denna potential inte utnyttjas genom lämpliga åtgärder skulle det kunna leda till att nya elproduktionsanläggningar måste uppföras till en högre samhällsekonomisk kostnad.

11.8. Naturvårdsverkets analys

Statens naturvårdsverk kommer i slutet av oktober 1992 att till regeringen redovisa en fördjupad analys av åtgärder mot klimatförändringar m.m. Som underlag för denna analys utförs nu systemstudier av energiområdet, inklusive transportsektorn. Dessa studier omfattar perioden fram till år 2015, då kärnkraften antas vara helt avvecklad. Med hjälp av den s.k. MARKAL-modellen gör Naturvårdsverket i scenarieform beräkningar av de energisystem som under olika förut- sättningar ger de lägsta kostnaderna. Några av scenarierna förutsätter minskningar i de totala koldioxidutsläppen från energianvändningen. Också styrmedel i form av koldioxidskatt på bränslen för elproduktion läggs in som beräkningsförutsättning. Resultaten av beräkningarna är avsedda att belysa effekterna av sådana restriktioner på bl.a. värme- och elproduktio- nen. Det kan antas att de olika scenarierna kommer att visa stora skillnader i fråga om användningen av biobränslen.

Vi har under arbetets gång haft samråd med Naturvårdsverket om de antaganden rörande bl.a. tillgången på biobränslen och utvecklingen av biobränslepriserna som har lagts till grund för modellstudierna. Däremot har vi inte haft möjlighet att ta del av resultatet av studierna, eftersom dessa inte har förelegat innan vårt eget arbete avslutats.

12. Sysselsättning och regionala aspekter

12.1. Inledning

Enligt direktiven skall vi bedöma storleken av det sysselsättningstillskott som en användning av biobränslen kan innebära i olika delar av landet. Institutionen för skog—industri—marknad studier (SIMS) vid Sveriges lantbruksuniversitet har på vårt uppdrag sammanställt nuvarande kunskap om sysselsättningseffekter nationellt och regionalt för olika tillförselsystem för biobränslen och torv. Underlaget till detta kapitel utgörs i huvudsak av SIMS rapport vilken ingår i bilagedelen till betänkandet.

Förutsättningarna för ökad användning av biobränslen varierar mycket mellan olika regioner i Sverige. Marknadens mönster, infrastrukturen, tillgångarna och aktörerna skiljer sig i väsentlig omfattning mellan regionerna. Detta leder till att olika utvecklingsvägar kan urskiljas.

Vi belyser i kapitlet vilka förutsättningar som gäller i olika regioner när det gäller produktion och marknad samt hur en ökad efterfrågan på biobränslen kan komma att tillgodoses. Av betydelse för effekterna på sysselsättningen är bl.a. fördelningen mellan olika slag av biobränsle, balansen mellan tillgång och efterfrågan inom varje region samt möjlig- heterna till försörjning från andra regioner eller genom import.

Transportkostnaderna är i detta sammanhang en viktig faktor. Hittills har lastbilstransporter dominerat, men på långa avstånd har tåg eller båt lägre kostnader. Till dessa transportsätts nackdelar hör bl.a. mindre flexibilitet i tid och rum, höga startkostnader samt behov av fasta anläggningar såsom lastkajer etc. Inom Vattenfalls bioenergiprojekt genomförs för närvarande en fallstudie där konkurrenskraften för järnvägs- och båttransporter

analyseras.

Den sysselsättning som genereras av dagens användning av biobränslen, inklusive torv, inom industri och värmeverk sammanfattas i tabell l2:1. Vi har valt att inte redovisa arbete med bränsle till husbehovseldning i tabellen då sådant bränsle oftast produceras i "tillfälligt eget arbete". Enligt SIMS beräkningar genererar husbehovseldningen i dag sammanlagt 3 100 årsverk-

en. Tabell 12:1 Sysselsättning till följd av användning av bio- bränslen, inklusive torv (antal årsverken år 1991) Region Industri Värmeverk Säsongs— Året runt- Säsongs- Året runt- S:a arbete arbete arbete arbete Övre Norr- 0 100 60 45 205 land Nedre Norr- O 100 640 80 820 land, Dalar- na, Värm- land Mälar—- 0 50 45 45 140 Hjälmare- regionen Götaland 0 200 130 100 430 (utom Skå- ne) Skåne 0 25 50 15 90 Summa 0 475 925 285 1 685 Källa: SIMS

Av tabellen framgår att drygt hälften av de årsverken som sammanhänger med användningen av biobränslen (exklusive husbehovseldning) är säsongs-

arbeten. Inom industrin är dock samtliga årsverken året runt-arbete. Hälften av alla årsverken skapas i Nedre Norrland, Dalarna och Värmland.

Hur stort antal sysselsättningstillfällen som skapas genom en ökning av biobränsleanvändningen beror på vilka bränslen och avverkningsmetoder som används. I SIMS rapport redovisas typvärden för antal årsverken per tillkommande TWh biobränslen. Det betonas i rapporten att stora avvikelser från dessa typvärden förekommer i enskilda fall, beroende på den variation som kännetecknar de naturliga förutsättningarna för verksamheten. En ökad användning av egna biprodukter inom skogsindustrin genererar i stort sett inte några arbetstillfällen. En ökad efterfrågan på industrins biprodukter från den externa marknaden ökar sysselsättningen genom tillkommande transporter och viss administration. Fortfarande är sysselsättningseffekterna dock marginella, dvs. ca 30 årsverken/TWh.

Produktion av rörflen, halm samt energiskog med hög mekanisering skapar 80—90 årsverken/TWh vardera.

Den metod och det bränsle som enligt SIMS skapar flest årsverken är energiskogsproduktion med "farmartjänst", dvs. odlare som engagerar sig i drift och tillsyn av mindre värmeanläggningar. Sådan verksamhet beräknas skapa ca 400 årsverken per tillkommande TWh. Därefter kommer direktavverkning av träddelar vid lågmekaniserat privatskogsbruk som genererar ca 260 årsverken/TWh samt torvproduktion som genererar 200 årsverken/TWh.

Beträffande förädlade biobränslen påpekas i rapporten att tillverkning av pellettar, briketter och träpulver sker i helmekaniserade anläggningar, varför sysselsättningseffekten blir liten. Dessutom uppvägs effekten i tillverkningsledet av att förädlade biobränslen kräver färre anställda i förbränningsanläggningama.

Med dessa skillnader i sysselsättningseffekter vid användning av olika bränslen och avverkningsmetoder kommer tillkommande sysselsättning att påverkas av de enskilda regionernas förutsättningar. Idet följande kommer vi därför att regionvis beskriva produktions- och marknadsstruktur samt sysselsättningseffekten vid en ökning av biobränsleanvändningen.

Sysselsättningseffekten för tillkommande kvantiteter omfattar enbart effekterna av arbetsinsatser i verksamheter med direkt anknytning till biobränslen och torv. Indirekt sysselsättning och multiplikatoreffekter omfattas inte.

12.2. Regionala förutsättningar

12.2.1. Övre Norrland

I denna region är råvarutillgången mycket god men marknaden begränsad. Det finns ett visst överskott på bark och spån från sågverk och träindustri i regionen. Detta överskott beror på att träskiveindustrin kraftigt minskat sin användning samt att det inte finns lämpliga pannor för detta bränsle.

Det finns emellertid vissa möjligheter att öka biobränsleanvändningen i regionen. Detta kan framförallt ske genom en ökad användning i några värmeverk. Även kol- och oljeanvändningen inom gruvindustrin skulle tekniskt sett kunna ersättas med biobränsle. Dessutom är det möjligt att exportera biobränsle till andra regioner i landet. I övrigt är marknaden mättad.

Vid en ökning av biobränsleanvändningen kommer sysselsättning att skapas framför allt för skogsarbetare och inom transportledet. Ökningen bedöms av SIMS uppgå till 80 årsverken/TWh. Arbetsinsatsema infaller under en 6—8 månaders säsong.

12.2.2. Nedre Norrland, Dalarna och Värmland

Råvarutillgången i regionen är mycket god. Liksom i Övre Norrland finns det ett överskott på bark och spån som beror på träskiveindustrins minskade efterfrågan samt avsaknad av lämpliga pannor för bränslet. En

viss ökning av marknaden bedöms som möjlig inom värmeverkssektorn och inom skogsindustrin samt i form av export till andra regioner. Överskottet kommer också att kunna utnyttjas för bränsleförädling.

Vid en ökning av biobränsleanvändningen tillskapas arbetstillfällen i första hand i transportledet och i form av maskinförare i avverkningsledet. Uppskattningsvis 200 årsverken skulle tillkomma vid en ökning av användningen med 1 TWh. Huvuddelen av dessa arbetstillfällen skulle utgöras av deltids- och säsongsarbeten.

12.2.3. Mälar—Hjälmare-området

Råvarutillgången är god i regionen. Överskottet är emellertid mindre än i de flesta andra regioner. Marknadspotentialen är mycket stor och det kommer därför att finnas behov av import från andra regioner.

Förutsättningarna för att odla energiskog är goda i regionen. Halm kan också bli ett konkurrenskraftigt bränsle.

De extra arbetstillfällen som kommer att skapas om biobränslean- vändningen ökas är framför allt för lastbilsförare i transportledet, för maskinförare i avverkningsledet och i samband med energiskogsodling och skörd av denna. Ungefär 200 arbetstillfällen skulle tillkomma om an- vändningen ökades med 1 TWh. Huvuddelen av dessa arbetstillfällen skulle utgöras av deltids- och säsongsarbeten.

12.2.4. Götaland (utom Skåne)

Råvarutillgången är mycket stor i denna region. Marknaden för bio- bränslen inom regionen är mindre än tillgången. Det finns dock möjlighet att öka marknaden inom värmeverkssektorn, inom industrin samt i form av export av biobränslen till andra regioner.

Halm och energiskog kan bli konkurrenskraftiga bränslen som kan

komma att användas.

Tillkommande arbetstillfällen vid en ökning av biobränsleanvändningen består av arbeten för lastbilsförare i transportledet och för maskinförare i avverkningsledet. Dessutom tillkommer arbeten i odling och skörd av energiskog. Vid en ökning av 1 TWh beräknar SIMS att 160 årsverken tillkommer. Huvuddelen av dessa arbeten kommer att utgöras av deltids- och säsongsarbete.

12.2.5. Skåne

I denna region är råvarutillgången begränsad men marknaden stor. För att tillgodose marknadens behov måste biobränsle i huvudsak anskaffas från andra regioner.

Energiskogsodling har goda förutsättningar i regionen. Även halmeldning kan bli konkurrenskraftig.

En ökning av biobränsleanvändningen med 1 TWh bedöms av SIMS innebära ett tillskott med 200 årsverken. En ökning skulle bestå av arbeten för lastbilsförare i transportledet, maskinförare i avverkningsledet samt arbetskraft vid avverkningsarbetet. Även dessa arbetstillfällen skulle huvudsakligen utgöras av deltids- och säsongsarbete.

12.3. Effekter vid två antagna exempel

I detta exempel antas att ökningen kommer att utgöras dels av flis dels av förädlade biobränslen.

Kombinationen av marknad, råvarutillgångar och transportkostnader leder enligt SIMS till att produktionen, marknaderna och sysselsättningen får den struktur som framgår av tabell l2:2.

Tabell 12:2 Sysselsättning, produktion och marknad vid en ökning av biobränsleanvändningen inom kom- munala energiverk med 15 TWh

Region Tillkommande Produktion Till marknad årsverken

Övre Norr- 80 1 TWh Mälarreg. 1 TWh land Egen 0 TWh

Nedre 480 4 TWh Mälarreg. 2 TWh Norrland Egen 2 TWh

Dalarna,

Värmland

Mälar— 800 4 TWh Egen 4 TWh

Hjälmare— regionen

Götaland 800 5 TWh Skåne 2 TWh (utom Skå- Egen 3 TWh

ne)

Skåne 200 1 TWh Egen 1 TWh

Summa 2 360 15 TWh 15 TWh Källa: SIMS

Enligt detta räkneexempel skulle vid en ökning av biobränsleanvändningen i landet med 15 TWh en tredjedel av biobränslena få produceras i annan region än där de används. Enligt exemplet skulle 1 TWh produceras i Övre Norrland och exporteras till Mälar—Hjälmare-regionen. Nedre Norrland, Dalarna och Värmland skulle producera 4 TWh och exportera hälften av produktionen till Mälar—Hjälmare-regionen. I dessa regioner skulle 4 TWh produceras och användas på den egna marknaden. 1 Götaland skulle en tredjedel av ökningen produceras, nämligen 5 TWh. Av dessa skulle 3 TWh användas inom regionen och resterande exporteras till Skåne. I Skåne

skulle 1 TWh produceras och användas på den egna marknaden.

Mälar—Hjälmare-regionen kommer att använda nästan hälften av den antagna biobränsleökningen. Denna region och Götaland skulle generera flest årsverken, 800 vardera.

Den struktur som presenterats ovan kan komma att förändras vid import av biobränslen. Väsentliga delar av marknaden kommer enligt SIMS att kunna försörjas billigare med importerade bränslen än med inhemska. Inom överskådlig tid kommer bl.a. Baltikum att kunna producera och leverera såväl flis som förädlade bränslen till konkurrenskraftiga priser. I ett sådant fall kan drygt hälften av den antagna biobränsleökningen på 15 TWh komma att importeras från utlandet. Detta innebär att export och import mellan regioner inom landet uteblir.

Den sysselsättning som skapas inom landet till följd av en ökad biobränsleanvändning minskar givetvis vid import. SIMS har beräknat att endast 1 160 årsverken genereras om användningen ökas med 15 TWh, varav 8 TWh på grundval av import. Detta innebär en halvering av sysselsättningsökningen jämfört med om allt biobränsle skulle produceras inom landet.

12.3.1. Inledning

I syfte att belysa sysselsättningseffekterna av en ökning av användningen av biobränslen inklusive torv med 15 TWh har vi uppdragit åt SIMS att utföra beräkningar för två antagna exempel med användning inom olika sektorer. Vi vill understryka att dessa beräkningar skall ses endast som

räkneexempel och inte som någon bedömning av en sannolik framtida ökning av marknaden inom respektive sektor.

Det första exemplet innebär att biobränslen eller torv ersätter fossila bränslen i kommunala kraftvärme— och värmeverk. Det andra exemplet innebär att biobränslen eller torv ersätter fossila bränslen och el i mindre och medelstora värmecentraler. Ersättningen uppgår i båda fallen till 15 TWh bränsle i jämförelse med år 1991.

De årsverken som tillkommer genom den ökade användningen av biobränslen eller torv kommer enligt SIMS i liten utsträckning att utgöras av "nya jobb ". I stället utgör skapade årsverken främst en förstärkning och komplettering av redan existerande verksamheter.

12.3.2. Ökad användning i mindre och medelstora värme- centraler

Även i detta exempel antas ökningen bestå främst av flis och förädlade biobränslen. Marknaden kännetecknas av att den är heterogen och består av ett stort antal kunder samt att den är konkurrensutsatt. De bästa förutsättningarna kommer att råda vid lokal produktion. Därför antas produktionen i detta exempel komma att förläggas i samma region som marknaden. Marknadsbilden och sysselsättningseffekten visas i tabell 12:3.

Tabell 12:3 Sysselsättning, produktion och marknad vid en ökning av biobränsleanvändningen i värmecen- traler med 15 TWh

Region Tillkommande Produktion och årsverken antagen marknad Övre Norrland 80 1 TWh

Nedre Norrland, 240 2 TWh Dalarna, Värmland

Mälar—Hjälmare- 800 4 TWh

regionen

Götaland 960 6 TWh

(utom Skåne)

Skåne 400 2 TWh

Summa 2 480 15 TWh Källa: SIMS

I detta exempel är importbränslen inte lika konkurrenskraftiga eftersom flertalet anläggningar ej kan nås sjövägen eller med järnväg. Omlastningar är kostnadskrävande och minskar därvid importalternativens möjligheter att konkurrera. Även i detta fall kan dock viss import komma att uppstå. En bedömning som innebär att 15% av ökningen utgörs av importbränslen skulle reducera i första hand den inhemska produktionen i Målar—Hjäl- mare-regionen och i Götaland. Sysselsättningen skulle gå ned i motsvarande grad.

12.4. Sammanfattning

I alla regioner föreligger ett överskott på biobränsle i förhållande till den

aktuella marknaden i respektive region. Överskottet är dock litet i Mälar—Hjälmare-regionen och ännu mindre i Skåne. I dessa två regioner finns den största marknadspotentialen. Detta innebär att en ökad an- vändning av biobränslen kommer att innebära omfördelning av bränsle mellan regionerna och därmed ökade långväga transporter.

Den framtida tillgången på biobränsle kommer att vara störst i Götaland (utom Skåne).

En ökning av den interna användningen av biobränsle inom skogsindus— trin innebär endast marginella effekter på sysselsättningen då företagen bedöms kunna absorbera dessa förändringar inom den rådande organisatio- nen.

En ökad användning av inköpta biobränslen ger ökad sysselsättning. En ökning av biobränsleanvändningen med 1 TWh genererar i genomsnitt 150—200 årsverken, dock med större skillnader beroende på vilken form av biomassa och vilken avverkningsmetod som används.

De produktionsmetoder som genererar flest arbetstillfällen är lågmekani- serad värmeentreprenad med odlare som engagerar sig i drift och tillsyn av mindre värmeanläggningar samt lågmekaniserat privatskogsbruk. De som främst kommer att påverkas av sysselsättningsökningen är skogsarbetare, arbetare i transportledet, personal vid anläggningarna samt viss adminis- trativ personal.

De räkneexempel som redovisas i kapitlet visar att det i sig har relativt liten betydelse för sysselsättningen om ökningen av biobränsleanvändningen sker i större kommunala energiverk eller i mindre värmecentraler. Särskilt i det förra fallet är det dock sannolikt att importerade biobränslen kommer att vara konkurrenskraftiga i förhållande till inhemska biobränslen från andra delar av landet. En expansion av marknaden främst inom den kommunala sektorn kan därför komma att medföra väsentligt ökad import.

13. Samhällsekonomiska förstudier

13.1. Inledning

I september 1991 föreslog N aturskyddsföreningen att Biobränslekommissio- nen skulle ta initiativ till en systematisk analys av biobränslenas samhälls- ekonomiska konkurrenskraft. Föreningen hänvisade till att flera utländska studier av samhällsekonomiska kostnader för att producera el och värme med olika energikällor och system har publicerats under de senaste åren. Resultatet av dessa studier borde kunna föras över till svenska förhållan- den.

Vi bedömde att en analys av detta slag låg inom ramen för våra direktiv och att den skulle kunna utgöra ett värdefullt komplement till utrednings- underlaget i övrigt. Med hänsyn bl.a. till den knappa tiden beslöt vi, i samråd med Naturskyddsföreningen, att arbetet skulle läggas upp i form av två översiktliga förstudier med litteraturgenomgång och förslag till fortsatta studier. Vi uppdrog åt två forskare med miljöekonomisk inriktning, docenterna Lars Hultkrantz och Thomas Sterner, att göra var sin förstudie. Dessa finns i bilagedelen till betänkandet.

Författarna har i princip arbetat oberoende av varandra. Uppläggningen av studierna har diskuterats inom en referensgrupp under ledning av professor Peter Bohm. Synpunkter från gruppen har också lämnats under arbetets gång. Respektive författare svarar dock helt för innehållet i förstudierna.

I huvudsak samma ämnesområden behandlas i studierna, fast med tyngdpunkten på olika frågor. De slutsatser som dras är likartade.

I det följande lämnas en kort redogörelse för innehållet i förstudierna.

13.2. Motiv för marknadsingripanden

Den grundsyn som präglar båda förstudierna är att det på en perfekt fungerande marknad uppkommer en optimal användning av resurser. På en sådan marknad behövs ingen politik. Endast om man kan påvisa brister eller "imperfektioner" som innebär att marknadsmekanismen inte fungerar eller fungerar dåligt är ingrepp i marknaden enligt detta synsätt samhälls- ekonomiskt motiverade.

Marknadsbrister kan vara av flera slag. Av stor betydelse i detta sammanhang är att miljöeffekterna vid energiomvandling för el— och värmeproduktion inte eller endast ofullständigt kommer till uttryck i marknadens prisbildning. Sådana "externa effekter" kan då utgöra motiv för korrigerande ingrepp som tvingar företagen att "internalisera" miljökostnaderna i sin prissättning.

I båda förstudierna framställs de externa effekterna på miljöområdet, särskilt vid förbränning av fossila bränslen, som det starkaste motivet för korrigerande åtgärder på energimarknaden. Därför inriktas studierna främst på frågor om metoder för värderingen av dessa miljöeffekter och be- räkningen av olika bränslens miljökostnader.

Emellertid ställs också frågan om det finns andra marknadsbrister som skapar samhällsekonomiskt bärande motiv för korrigeringar. Särskilt granskas några av de argument som i debatten brukar anföras som motiv för stöd till de inhemska, förnybara bränslena. Båda studierna kommer här till liknande slutsatser.

Ett vanligt argument i tider av hög arbetslöshet är att investeringar på energiområdet genererar arbetstillfällen och därmed stimulerar sysselsätt- ningen. Häremot invänds i studierna att sådan stimulans bör ges med generella arbetsmarknadspolitiska och stabiliseringspolitiska medel. En subventionering av olönsamma verksamheter har en negativ effekt på ekonomin.

Brister i den regionala balansen har ansetts motivera stöd till verksam-

heter som har relativt stor betydelse i de eftersatta regionerna. Ett exempel är produktion av skogsbränslen och torv i Norrlands inland. Även här anges generella åtgärder inom respektive region som lämpligare, eftersom de påverkar alla verksamheter inom regionen likformigt.

Sårbarhet i energisystemet har länge ansetts vara ett huvudmotiv för energipolitiska åtgärder. I förstudierna pekas på att sårbarheten kan begränsas genom riskspridning och flexibilitet. Om systemet i utgångsläget har brister i dessa hänseenden kan korrigerande åtgärder vara motiverade.

I båda studierna avfärdas däremot det handelspolitiska argumentet för insatser till stöd för inhemsk energiproduktion. Enligt vedertagen ekono- misk teori bör resurserna i ett land inriktas mot områden där de finner den lönsammaste användningen, utan hänsyn till vad som ger det största exportvärdet.

Också resursknapphet avfärdas som motiv för energipolitiska åtgärder. Detta sker med hänvisning till att det finns en tämligen väl definierad äganderätt till de globala tillgångarna på fossila bränslen och uran. Därav följer att de prissätts på marknaden. Priset får antas innehålla också en knapphetsränta som avspeglar tillgångarnas ändlighet.

13.3. Värderingen av miljöeffekter

Miljön har i stor utsträckning karaktär av "kollektiv nyttighet", vilket innebär att den till skillnad från många andra naturtillgångar saknar egentlig ägare. Värderingen av miljöeffekter erbjuder därmed särskilda problem.

I Hultkrantz förstudie redovisas ett antal metoder som har förts fram i den vetenskapliga litteraturen och i viss utsträckning även prövats praktiskt. Metoderna har någon av tre följande utgångspunkter.

Den första är att försöka fastställa det verkliga värdet av effekten. Därmed får man också ett mått på nyttan av den åtgärd som krävs för att

kostnaden för miljöskadan skall undvikas. Metoder med denna utgångs- punkt är oftast "ingenjörskalkyler", som innebär att man söker kvantifiera en effekt och därefter värderar den med hjälp av mer eller mindre godtyckligt ansatta priser.

Det är ofta svårt att fastställa ett verkligt värde av en miljöeffekt. En andra utgångspunkt kan då vara att söka fastställa ett skuggpris. Detta är det pris som krävs för att en viss nivå för ett utsläpp inte skall överskridas. En sådan målnivå kan vara politiskt bestämd, nationellt eller internationellt.

En tredje utgångspunkt är att värdera en miljöeffekt efter kostnaderna för de åtgärder t.ex. rening — som krävs för att den skall undvikas, utan hänsyn till nyttan därav.

I en tabellbilaga till Sterners förstudie har sammanställts resultaten av ett antal beräkningar av externa effekter vid produktion av el i Tyskland och USA. Beräkningarna grundas på olika metoder och ger skiftande resultat. Spännvidden mellan resultaten är mycket stor. För olja och kol anges ett intervall av 10—50 öre/kWh el. För biomassa värderas de externa effekterna till högst 6 öre/kWh.

Värderingen av effekterna av koldioxidutsläpp vållar särskilda problem, beroende bl.a. på att skadeverkningarna är osäkra och dessutom starkt varierande i olika delar av världen. Därav följer att man har sökt bestämma "skuggpriser" på koldioxid från fossila bränslen som kan leda till en stabilisering eller minskning av utsläppen, globalt eller regionalt.

De svenska miljöskatterna på fossila bränslen bygger i stor utsträckning på skuggprismetoden. I båda förstudierna pekas emellertid på att metoden inte har kunnat tillämpas på ett konsekvent sätt beträffande utsläppen av koldioxid från industrin och elproduktionen. Först när internationella överenskommelser nås i frågan om begränsning av koldioxidutsläppen kommer det att finnas säkrare grund för en tillämpning av skuggpris- metoden.

De svenska nettoutsläppen av koldioxid bestäms inte bara av för- bränningen av fossila bränslen utan även av bindningen av kol i skogs- och jordbruket. Exempelvis har den svenska skogen under lång tid fungerat

som en "kolsänka" genom att tillväxten överstiger avverkningen. Följakt- ligen påverkas kolbalansen både av fördelningen mellan energislag i energisystemet och användningen av marken för olika ändamål. I den mån marken används för produktion av biobränslen uppstår skilda effekter om dessa utgörs av skogsbränslen eller åkerproducerade bränslen, som t.ex. snabbväxande energiskog.

13.4. Slutsatser av förstudierna

Hultkrantz förstudie utmynnar i följande slutsatser och förslag till forsatta studier:

1. Fortsatta beräkningar bör göras av "skuggpriser" för utsläpp särskilt av koldioxid, baserade på kommande internationellt bestämda målnivåer. Sådana beräkningar kan göras med hjälp av modeller som analyserar energisektorn i samverkan med den övriga samhällsekonomin. Kunskap om dessa frågor är avgörande för en korrekt ekonomisk värdering av olika energialternativ.

2. Som komplement till skuggprisberäkningarna bör "ingenjörskalkyler" av olika elproduktionsalternativs externa kostnader genomföras.

3. Inför fortsatta större satsningar på biobränsleområdet bör kol- balanseffekterna studeras närmare. Det gäller bl.a. att belysa det biologiska "kolförrådets" utveckling över tiden vid olika alternativ (inriktning, omfattning och tidsförlopp) för användningen av skogsbränsle. Också i Sterners förstudie dras slutsatsen att det är en angelägen forskningsuppgift att fortsätta arbetet med beräkningar av de externa effekterna av olika slag av energiproduktion. De studier som redan föreligger pekar dock enligt Sterner på att biobränslena vid en samlad bedömning har miljöfördelar jämfört med fossila bränslen och att det vore optimalt med en väsentligt högre beskattning av de fossila bränslena, liksom av kärnkraften.

Vid en sådan optimal beskattning skulle det saknas anledning att subventionera bioenergi. I förstudien pekas dock på en väsentlig komp— likation, nämligen svårigheten att utforma globala styrmedel för att hantera klimatfrågan. Det nuvarande svenska systemet för energi- och miljö- beskattning rymmer undantag som har föranletts av hänsyn till industrins internationella konkurrenskraft, vilket illustrerar svårigheterna för ett land att ensidigt föra en optimal politik på området. Ett synnerligen angeläget fält för framtida forskning är därför utformningen av internationella miljöavtal och tillhörande styrmedel.

Det förhållandet att nuvarande svenska system inte ger full rättvisa åt biobränslenas miljöfördelar bör enligt förstudien inte leda till slutsatsen att dessa bränslen bör subventioneras. Detta vore att korrigera en felaktighet med en annan; bl.a. skulle då alltför låga priser på både fossila bränslen och biobränslen leda till en suboptimal överanvändning av energi. I första hand bör man därför finna former för att höja miljöavgifterna för de energikällor som orsakar miljöproblemen. Endast om detta inte är möjligt finns det anledning att överväga olika "näst-bästa"-lösningar.

14. Överväganden och förslag

14.1. Utgångsläget

14.1.1. Uppdraget

Grunden för vårt uppdrag är den s.k. energiöverenskommelsen i januari 1991 och de direktiv för en biobränslekommission som därefter beslutades.

Enligt direktiven skall vi analysera de långsiktiga förutsättningarna för en ökad kommersiell användning av biobränslen. Vi skall också lämna förslag till åtgärder för att stärka biobränslenas konkurrenskraft. På en punkt har vi redan lagt fram ett sådant förslag, nämligen när det gäller stöd till utveckling av teknik för produktion av el från biobränslen. Förslaget har nu lett till beslut av riksdagen (se avsnitt 1.1). I Övrigt är vi enligt direktiven oförhindrade att lägga fram förslag som främjar en ökad kommersiell användning av biobränslen.

Av direktiven framgår att en ökad biobränsleanvändning anses önskvärd framför allt med hänsyn till risken för klimatförändringar. Fossila bränslen bör i största möjliga utsträckning ersättas av förnybara energikällor som inte ger något nettotillskott av koldioxid till atmosfären. Vi skall särskilt uppmärksamma möjligheterna till elproduktion med biobränslen. Bak- grunden härtill är att tidpunkten för kärnkraftsavvecklingens start och takten i dess genomförande enligt energiöverenskommelsen har gjorts avhängig av bl.a. tillförseln av el från miljöacceptabel kraftproduktion.

Enligt direktiven skall vi beakta också vissa restriktioner för ökad biobränsleanvändning, främst hänsyn till skogsindustrins råvarubehov och miljöproblem i olika led av biobränslehanteringen. Vi skall utgå från en helhetssyn på användningen av biobränslen som energiråvara.

Regeringsskiftet hösten 1991 innebar inga förändringar i vårt uppdrag. I regeringsförklaringen den 4 oktober 1991 uttalades att energiöverens— kommelsen ligger fast.

Under det senaste året har emellertid förutsättningarna för uppdraget förändrats i flera väsentliga avseenden genom utvecklingen i Sverige och internationellt. Av störst omedelbar betydelse för vårt arbete är den omläggning av den svenska energibeskattningen som beslutades av riksdagen i juni 1992. Beslutet innebär att ett i stora delar nytt energiskatte- system gäller från den 1 januari 1993. Också utvecklingen i vår omvärld har på flera sätt påverkat villkoren för användningen av biobränslen i Sverige.

Vi skall i de närmaste avsnitten ge en sammanfattande beskrivning av den svenska skatteomläggningen och av några omvärldsförändringar som har särskild betydelse för vårt arbete.

14.1.2. Omläggningen av energibeskattningen

Genom 1990 års skattereform infördes från den 1 januari 1991 mervärde- skatt på energi och koldioxidskatt på fossila bränslen. Samtidigt halverades den allmänna energiskatten. Koldioxidskatten anknöts uppbördstekniskt till energiskatten. Detta innebar att gällande regler om bl.a. avdrag i praktiken skattebefrielse för bränslen till elproduktion och nedsättning för energiintensiv industri kom att gälla också koldioxidskatten. Därjämte infördes en svavelskatt på fossila bränslen och torv.

I energiöverenskommelsen ingick några justeringar i skattesystemet från den 1 juli 1991 i syfte att förbättra kraftvärmens konkurrenskraft. Bland annat befriades bränslen som används för produktion av värme i kraft- värmeverk från allmän energiskatt. I övrigt innebar energiöverens- kommelsen ingen ändring av gällande avdrags- och nedsättningsregler.

Emellertid pågick redan när överenskommelsen ingicks en översyn av reglerna om skattenedsättning för industrin och växthusnäringen m.m.

genom en särskild utredare (professor Lennart Hjalmarsson). Denne lade i november 1991 fram ett förslag om en allmän omläggning av energi- beskattningen. Förslaget innebar en radikal sänkning av skattenivån för industrin i kombination med en avveckling av systemet med nedsättning för vissa företag.

Vid remissbehandlingen av förslaget var en av huvudfrågorna i vilken utsträckning användningen av biobränslen skulle komma att påverkas. Vitt skilda bedömningar härav redovisades. Biobränslekommissionen ingick inte bland remissinstanserna. Vi var på dåvarande stadium i vårt arbete heller inte beredda att ta ställning i frågan.

Utredningsförslaget låg sedan till grund för regeringens förslag i kompletteringspropositionen, som godkändes av riksdagen i juni 1992. I korthet innebär omläggningen för industrins del att den allmänna energi- skatten fr.o.m. år 1993 slopas helt och att koldioxidskatten på fossila bränslen sänks från den nuvarande nivån 25 öre/kg koldioxid till 8 öre/kg koldioxid. Vidare avvecklas de särskilda nedsättningsreglerna för energi- intensiv industri under en tvåårsperiod. Syftet med omläggningen är att energibeskattningen skall anpassas till vad som antas komma att gälla inom EG och att industrins internationella konkurrenskraft skall förbättras.

Skattesänkningen för industrin finansieras bl.a. genom att koldioxid- skatten på övrig användning —— dvs. bostäder, service m.m. höjs till motsvarande 32 öre/kg koldioxid. Härigenom förbättras biobränslenas konkurrenskraft gentemot fossila bränslen inom denna sektor.

I propositionen aviserade regeringen också några andra åtgärder som rör biobränslen.

En särskild arbetsgrupp inom regeringskansliet skulle tillsättas för att belysa följderna av den ändring i kraftvärmebeskattningen som ingick i energiöverenskommelsen, dvs. befrielsen från allmän energiskatt för den del av bränslet i kraftvärmeverk som går till värmeproduktion. Gruppen skulle även belysa biobränslenas möjligheter att i större utsträckning bli konkurrenskraftiga inom kraftvärmeområdet. Därutöver skulle en särskild utredare tillkallas med uppgift att göra en genomgripande teknisk översyn

av energibeskattningen.

Vidare avsattes enligt propositionen 500 miljoner kronor för att finansiera insatser "vad gäller förnybar energi, hushållning samt vissa stödåtgärder i Baltikum och Östeuropa". Dessa medel skulle användas för att genomföra ytterligare åtgärder för att stärka biobränslenas konkurrens- kraft samt öka energihushållningen och användningen av andra förnybara energikällor. Någon fördelning av ramen angavs inte i kompletterings- propositionen. Regeringen avser att återkomma till riksdagen med begäran om anslag för ändamålet.

Vi har övervägt hur vårt uppdrag påverkas av skatteomläggningen och av de övriga åtgärder som aviserats.

Vi har därvid funnit det uppenbart att våra analyser bör grundas på de nya skatteförhållanden som enligt riksdagens beslut råder från den 1 januari 1993. Redovisningarna i betänkandet av biobränslenas konkurrenskraft bygger alltså härpå. Detta har inneburit betydande praktiska problem, eftersom full klarhet om innebörden av skattebeslutet vanns först på ett sent stadium.

Frågor om beskattning av bränslen för produktion av el och kraftvärme berörs i begränsad utsträckning av skatteomläggningen. Vi anser oss oförhindrade att ta upp sådana frågor i den mån de har betydelse för bioenergins konkurrenskraft. Vårt arbete med dessa frågor får ses bl.a. som ett underlag för mer övergripande bedömningar av kraftvärmebeskattningen i andra sammanhang.

Vi vill erinra om att Statens naturvårdsverk har regeringens uppdrag att redovisa en fördjupad analys av åtgärder mot klimatförändringar. Verket skall senast den 30 oktober 1992 avge en slutrapport med förslag om bl.a. styrmedel för begränsning av utsläppen av koldioxid från olika sektorer. Våra analyser av möjliga åtgärder för att stärka biobränslenas konkurrens- kraft får ses som en del av underlaget också för Naturvårdsverkets arbete.

Den angivna finansiella ramen på 500 miljoner kronor för insatser för bl.a. förnybar energi har vi inte ansett oss kunna beakta i vårt arbete. Det är ännu obekant i vilken utsträckning ramen är avsedd att användas för

insatser på biobränsleområdet.

14.2. Det ökade omvärldsberoendet

14.2.1. Den internationella integrationen

Under efterkrigstiden har det pågått en utveckling mot internationalisering av den svenska ekonomin, parallellt med att världsekonomin alltmer har integrerats. På senare tid har denna utveckling påskyndats genom bildandet inom EG av en gemensam europeisk inre marknad. Som en följd av EES- avtalet kommer den inre marknaden att omfatta även Sverige, vilket kommer att få vittgående konsekvenser på alla samhällsområden. Det finns anledning att peka också på omvälvningarna i Östeuropa, som kan komma att leda till en väsentlig ökning av vår handel och våra övriga förbindelser med länderna på andra sidan Östersjön.

Den process som vi här har antytt och som beskrivs närmare bl.a. i Långtidsutredningen 1992 (SOU 1992:19) innebär givetvis ändrade förutsättningar för svensk energipolitik. Mest påtagligt är detta på elområdet. De hittills huvudsakligen nationellt avgränsade elmarknaderna i Europa genomgår nu en avreglering, med ökad konkurrens och ökat utbyte över gränserna som följd. Som Långtidsutredningen har påpekat innebär detta för Sveriges del att den nationella tillgången på elkraft inte längre blir avgörande för hur snabbt elanvändningen kan öka.

Den svenska bränslemarknaden har länge dominerats av importerade fossila bränslen. Användningen av biobränslen och torv har huvudsakligen varit intern inom skogsindustrin eller lokal. Under 1970- och 1980-talen har ett viktigt inslag i svensk energipolitik varit att främja en ökad kommersiell användning av dessa bränslen på marknaden, i direkt konkurrens med de importerade fossila bränslena. Instrumenten härför har varit stödåtgärder av olika slag, inklusive en gynnsam beskattning.

Åtminstone fram till senare delen av perioden angavs som ett huvudmotiv för stödet att biobränslena och torven var inhemska och att en ökad användning av dem därmed skulle minska vårt importberoende, framför allt av olja.

Vi har redan i inledningen (avsnitt 1.3.6) pekat på att detta synsätt inte svarar mot dagens situation och att biobränslefrågorna inte kan ses enbart i ett nationellt perspektiv. Själva termen inhemska bränslen som hittills har använts som en samlingsbeteckning för biobränslen, torv och sorterat avfall framstår i dag som missvisande. Vi har därför valt att i stället använda termen bioenergi. Marknaden även för dessa bränslen kommer att internationaliseras, om än i mindre utsträckning och långsammare takt än andra energimarknader.

Av redogörelsen i avsnitt 6.6 framgår att en viss import till Sverige av bioenergi redan förekommer och att den visar tendenser att öka. Potentialen för framtida ökning är stor. Tidigare ansågs transportkostnaderna utgöra ett hinder för långväga transporter, även inom landet, men detta hinder tycks nu få mindre betydelse. Tullar eller andra begränsningar av importen till Sverige förekommer inte och kan inte ensidigt införas. Såvitt vi har kunnat finna kommer detta att gälla även vid ett framtida medlemskap i EG. Den svenska marknaden kommer alltså sannolikt i ökande omfattning att utsättas för ett konkurrenstryck från importerade biobränslen.

Denna utveckling innebär att prisnivån på biobränslen i Sverige kommer att påverkas inte bara av fossilbränslepriserna utan även av priserna på importerade biobränslen. Den inhemska produktionskapaciteten och resursbasen för biobränslen behöver inte längre utgöra någon begränsning för användningen. En annan konsekvens är att ökad användning i Sverige inte nödvändigtvis kommer att leda till motsvarande ökade avsättnings- möjligheter för svenska producenter. Därigenom påverkas också möjlig- heterna att genom stöd till användning av biobränslen främja nationella mål, t.ex. på jordbrukspolitikens eller regionalpolitikens områden.

Under de senaste åren har effekterna på jordens klimat av koldioxid- utsläpp från fossila bränslen kommit att framstå som det starkaste motivet

för användning av biobränslen. Från klimatpolitisk synpunkt saknar det i princip betydelse om de biobränslen som används i Sverige är av inhemskt ursprung eller om de har importerats, förutsatt att användningen i båda fallen leder till samma ersättning av fossila bränslen och till att de globala nettoutsläppen av växthusgaser minskar lika mycket. En ökad import av biobränslen behöver alltså inte stå i motsättning till de klimatpolitiska målen. Vi bortser då från effekten av de långväga transporter som följer av ökad internationell handel.

Vi kommer i det följande att närmare diskutera några aspekter av integrationsprocessen som är särskilt betydelsefulla för vårt uppdrag, nämligen frågan om åtgärder mot klimatförändringar och dess behandling inom EG, den svenska EG-anknytningen och förändringarna på de europeiska elmarknaderna.

Det finns starka kopplingar mellan dessa tre frågor. Också omläggningen av den svenska energibeskattningen, som vi behandlade i föregående avsnitt, kan givetvis ses som en följd av den svenska ekonomins deltagande i integrationen. En anpassning av energibeskattningen till de nivåer som gäller internationellt, framför allt inom EG, har således setts som nödvändig för att industrins konkurrenskraft skall kunna upprätthållas.

14.2.2. Klimatfrågan

Energiöverenskommelsen i januari 1991 innebar också ett ställningstagande i frågan om den svenska klimatpolitiken. Tanken på ett bindande nationellt mål för koldioxidutsläppen från svenska källor övergavs. Sverige skulle i stället sträva efter en för EFTA och EG gemensam politik för stabilisering till år 2000 och därefter minskning av utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser. Det framhölls särskilt att åtgärder mot koldioxidutsläppen från elproduktion måste så långt möjligt samordnas med övriga länder i Västeuropa.

Som motiv för en sådan samordning angavs utvecklingen mot en alltmer

öppen elmarknad. Sverige borde sträva efter internationella överens- kommelser som möjliggör en ökad användning av konkurrensneutrala koldioxidskatter. Särskilt skulle utvecklingen i Europa när det gäller införande av sådana skatter på elproduktion noga följas. Enligt Överens- kommelsen borde Sverige vara berett att genomföra en sådan utvidgning tillsammans med andra europeiska länder.

I oktober 1991 lade EG-kommissionen fram en skiss till en strategi för begränsning av koldioxidutsläpp och effektivisering av energianvändningen. EG:s ministerråd ställde sig i december bakom denna skiss och uppdrog åt kommissionen att arbeta vidare med konkreta förslag. Ett viktigt inslag i strategin är införandet på EG-nivå av en kombinerad energi- och koldioxid- skatt fr.o.m. år 1993 (se avsnitt 1.3.6 och bilaga 3). Avsikten är att en sådan skatt skall belasta även elproduktionen. Skatten är avsedd att utgöra en miniminivå. Det står alltså medlemsländerna fritt att ha högre nationella skatter.

Tidpunkten för EG:s initiativ valdes med hänsyn till FN-konferensen för miljö och utveckling i juni 1992. Tanken synes ha varit att initiativet skulle ha verkat pådrivande för en internationell överenskommelse om begräns- ning av utsläppsnivåer.

Vi kan nu konstatera att den konvention om förändringar av det globala klimatet som var ett av FN-konferensens resultat inte innehåller några bindande kvantitativa åtaganden om sådana begränsningar. Det är ännu oklart vilka följder detta kommer att få för arbetet inom EG med en gemensam energi- och koldioxidskatt. Mycket talar dock för att arbetet kommer att drivas vidare, även om tidpunkten för införandet av den föreslagna skatten har gjorts avhängig av att även andra ledande industri- länder vidtar liknande åtgärder.

Det bör också påpekas att flera av EG:s medlemsländer har infört eller överväger att införa nationella koldioxidskatter. Så är fallet t.ex. i Danmark. Där har införts en koldioxidskatt på nivån 10 danska öre per kg koldioxid, varvid dock företag har betydande möjligheter till restitution och nedsättning. Skatten tas inte ut på naturgas. För el ges koldioxidskatten

formen av en generell konsumtionsskatt på 10 danska öre per kWh. Produktion av el med förnybar energi och i viss mån också naturgas kompenseras härför, varför skatten träffar huvudsakligen den kolbaserade produktionen.

Också i Tyskland finns det långtgående planer på införandet av en nationell koldioxidskatt, som skulle belasta även bränslen för elproduktion. Något beslut härom har dock ännu inte fattats.

Vi anser oss kunna dra slutsatsen att utvecklingen i vår omvärld går mot en successiv omläggning av energiskattesystemen i syfte att minska koldioxidutsläppen och effektivisera användningen av energi. Detta gäller i vart fall i Västeuropa. De koldioxidskatter som hittills har diskuterats ligger dock på en avsevärt lägre nivå än vad som nu gäller i Sverige. Detta avspeglar förhållandet att kol och andra fossila bränslen spelar en större roll i flertalet länders energisystem än i Sveriges. En beskattning efter kolinnehåll får därmed i allmänhet stora ekonomiska effekter.

14.2.3. Anknytningen till EG

Under våren har förhandlingarna med EG om EES-avtalet slutförts. Regeringen har nu förelagt riksdagen ett förslag om godkännande av avtalet. Avsikten är att avtalet skall träda i kraft den 1 januari 1993. Därmed kommer EG:s regler om den s.k. inre marknaden inklusive konkurrens och statliga stödåtgärder m.m. i praktiken att bli gällande i Sverige. Mot bakgrund av Sveriges ansökan om medlemskap i EG kommer EG:s regelsystem även i övrigt att få stor betydelse för svenska åtgärder. Detta kan gälla bl.a. på den indirekta beskattningens område, även om det ännu är oklart i vad mån det kommer att ställas krav på en harmonisering av medlemsländernas system för bl.a. energibeskattning.

Vi har sökt att bilda oss en uppfattning om möjligheterna för Sverige att som medlem av EG i framtiden bedriva en aktiv politik för att främja användningen av biobränslen. Därvid har vi kunnat konstatera att EG under

lång tid har givit stöd till forskning, utveckling och demonstration inom biobränsleområdet. Vi har nyss pekat på att EG:s klimatpolitik väntas komma att innefatta bl.a. en energi- och koldioxidskatt på fossila bränslen. Denna skatt skall inte belasta biobränslen. Vidare har EG-kommissionen lagt fram ett förslag om minskning med 90 % av de nationella punkt- skatterna på drivmedel baserade på råvaror från jordbruket. Sannolikt kommer även andra åtgärder till stöd för biobränslen och annan förnybar energi att vidtas, även om sådana åtgärder i hög grad är inriktade på att bidra till omställningen av jordbruket inom EG.

Sveriges utgångsläge är ett annat än EG-ländernas. Inom EG ses användning av drivmedel inom trafiksektorn som den viktigaste marknaden för biobränslen. Intresset gäller framför allt vegetabiliska oljor och etanol från jordbruksgrödor, inklusive vin. I Sverige har användning av skogs- bränslen inom industrin och den kommunala el- och värmeproduktionen störst betydelse. Omställningen av det svenska energisystemet ställer också särskilda krav.

Härav följer att de styrmedel för ökad användning av biobränslen som kan komma att införas på EG-nivå inte nödvändigtvis får den önskade effekten i vårt land. Svenska åtgärder på biobränsleområdet bör alltså även vid ett framtida medlemskap kunna utformas med hänsyn tagen till våra särskilda förutsättningar. Det kan t.ex. visa sig nödvändigt att ge bio— bränslena skattefördelar eller stöd i former och i en omfattning som avviker från vad som förekommer inom EG i övrigt. Det är önskvärt att handlings— utrymmet för sådana svenska åtgärder inom EG:s ram klarläggs.

Allmänt kan konstateras att EG liksom Sverige har satt som klimat- politiskt mål att stabilisera koldioxidutsläppen år 2000 och att därefter minska dem. Man är inom EG starkt medveten om att detta mål kommer att kräva åtgärder av flera slag också på nationell nivå. Vi bedömer att enskilda medlemsländer kan räkna med betydande förståelse från EG:s organ för sådana åtgärder, förutsatt att de inte innebär risk för snedvridning av konkurrensen eller störningar i den inre marknaden.

Denna bedömning grundas bl.a. på EG-kommissionens godkännande i

april 1992 av den danska regeringens nyssnämnda förslag till införande av en koldioxidskatt. Förslaget ingick i ett energi- och miljöpolitiskt åtgärds- paket som innefattade bl.a. stöd till elproduktion med vindkraft, vattenkraft och biobränslen med 17 danska öre per kWh, stöd till ombyggnad av kolpannor till naturgas samt stöd till byggande av biobränslepannor i fjärrvärmenät. EG-kommissionen konstaterade att dessa åtgärder är principiellt oförenliga med Romfördragets förbud mot konkurrenssned- vridande statsstöd. Med hänvisning till EG:s klimatpolitiska mål godtogs dock den danska regeringens förslag.

Vi vill understryka att alltför vittgående slutsatser inte bör dras av detta exempel. Från svensk sida bör man noga följa utvecklingen inom EG avseende såväl gemenskapens politik för förnybar energi som möjligheterna till kompletterande nationella åtgärder. Strävanden efter en harmonisering av de indirekta skatterna kan komma att minska utrymmet för ett skatte- mässigt gynnande av vissa bränslen. Dessa frågor bör bevakas vid förhandlingar om ett svenskt medlemskap.

14.2.4. Förändringar på elmarknaden

Det pågår stora förändringar på elmarknaderna i Europa. De tidigare nationellt avgränsade marknaderna kommer i ökande utsträckning att internationaliseras genom handel med el över gränserna. Detta kommer också att innebära ökad konkurrens mellan kraftföretagen. En pådrivande faktor i denna process är bildandet av den inre marknaden inom EG.

Internationaliseringen av elmarknaden var en av grunderna för energi- överenskommelsen. Man pekade på att en omfattande internationell handel med el leder till att de samlade produktionsresurserna kan utnyttjas bättre. Också en utjämning på sikt av elpriserna i de berörda länderna angavs som en möjlig konsekvens.

Vi har tidigare (avsnitt 9.3) beskrivit utvecklingen mot en europeisk elmarknad präglad av ökad konkurrens och ökat utbyte av el över

gränserna. Sverige kan sägas ligga väl framme i denna utveckling. Stora institutionella förändringar har redan genomförts, bl.a. bolagiseringen av Vattenfall och bildandet av Svenska kraftnät.

Det är inte möjligt att dra någon entydig slutsats om utrymmet för användning av biobränslen inom ett internationaliserat elsystem. Å ena sidan kommer import av el att utgöra ett ständigt alternativ till inhemsk bränslebaserad elproduktion, å andra sidan kan prisnivån på el i Sverige komma att successivt höjas till europeisk nivå. Biobränslenas konkurrens- kraft i ett sådant system kommer att vara starkt beroende av att koldioxid- beskattning i Västeuropa införs generellt, dvs. även på bränslen för elproduktion.

På kortare sikt präglas elmarknaden av aktuell tillgång och efterfrågan. För närvarande är den svenska kraftbalansen mycket stark. Omkring 95 % av produktionen baseras på vattenkraft och kärnkraft. Råkraftpriset är lågt, vilket innebär att elproduktion i kraftvärmeverk och industriella mottrycks- anläggningar ger svag lönsamhet. Någon avgörande förändring härvidlag väntas inte före sekelskiftet. Detta påverkar givetvis marknads- förutsättningarna för användning av biobränslen inom kraftproduktionen under de närmaste åren. Vi återkommer härtill i avsnitt 1432.

14.3. Bioenergimarknaden — möjligheter och begränsningar

14.3.1. Nuvarande marknad

Den nuvarande användningen av bioenergi —— dvs. biobränslen, torv och visst sorterat avfall beräknas uppgå till drygt 70 TWh tillfört bränsle eller ca 15 % av Sveriges totala energitillförsel. Jämfört med andra industriländer är andelen mycket hög. Detta kan emellertid ge en över- driven föreställning om bioenergins marknadsroll. Omkring 45 TWh är massaindustrins avlutar och annan internanvändning inom skogsindustrin.

Omkring 10—12 TWh antas vara vedeldning i småhus, fast denna uppgift är mycket osäker. Ca 4 TWh avfall används i kommunala förbrännings- anläggningar. Därmed återstår ca 10 TWh som omsätts på en kommersiell marknad, med kommunernas värmeverk som helt dominerande köpare. Därav är ca 6 TWh trädbränslen, främst skogsflis, och resten torv.

Hittills har alltså bioenergin haft en begränsad kommersiell omsättning. Andra särdrag för bioenergimarknaden är att användningen ofta är baserad på lokal eller regional produktion och att det finns många små aktörer på marknaden.

Det pågår dock en utveckling som pekar i riktning mot betydande förändringar av bioenergimarknaden. En viktig faktor är att den kommer- siella efterfrågan på bioenergi har ökat sedan koldioxidskatten infördes år 1991 och bioenergins konkurrenskraft på värmemarknaden därmed avsevärt förbättrades. Transporter av bioenergi över stora avstånd kan inte längre uteslutas av ekonomiska skäl. Detta gäller i vart fall sjö- eller järnvägs- transporter av förädlade bränslen. Även import av bioenergi förekommer nu i viss omfattning, och den väntas öka.

Denna utveckling pågår parallellt med förändringar i företagsstrukturen. Det uppstår nya former för samverkan mellan producenter och användare. Det finns också tendenser till vertikal integration. Etablerade företag inom skogsindustrin har fördjupat sitt engagemang inom bl.a. bränsleförädling. Samtidigt innebär det ökade intresset för bioenergi från jordbruket att nya aktörer uppträder på marknaden.

Det erbjuder emellertid stora svårigheter att få en klar bild av bioenergi- marknaden. En av orsakerna härtill är att den nuvarande statistiken i vissa avseenden är bristfällig. SCB:s bränslestatistik redovisar endast använd- ningen av bioenergi inom industri samt el- och värmeverk. Viss informa— tion ges också i bostadsstatistiken, men denna är ofullständig och publiceras sent. Vidare saknas, med vissa undantag, uppgifter över produktionen av olika slags bioenergi. Den statliga statistiken kan visserligen kompletteras - med uppgifter från några branschorgan, men inget av dessa svarar för insamling och publicering av statistik för hela området.

Vi har tidigare (avsnitt 4.1) redovisat ett förslag från SCB om etablering av en samlad biobränslestatistik. Vi anser det önskvärt att förslaget genomförs. Detta skulle bl.a. väsentligt underlätta utvärderingen och uppföljningen av åtgärder för att främja produktion och användning av biobränslen. För närvarande övervägs emellertid principerna för styrningen av den statliga statistiken inom regeringskansliet på grundval av förslag från 1990 års statistikutredning. Vi anser oss därför inte kunna ta ställning till frågor om beställaransvar och finansiering m.m. av en särskild biobränslestatistik.

14.3.2. Konkurrenskraft och marknadspotential

Tiden fram till sekelskiftet

Vi har sökt att bilda oss en uppfattning om bioenergins nuvarande konkurrenskraft och potential för 1990-talet inom olika delar av markna- den. Därvid har vi utgått från de skatter som gäller från den 1 januari 1993 enligt den nyligen beslutade energiskatteomläggningen. Denna innebär bl.a. att en lägre skattenivå etableras för industrin av hänsyn till dess internatio- nella konkurrenskraft. Nuvarande regler om befrielse från skatt för bränslen till elproduktion påverkas inte av omläggningen.

Analysen i kapitel 5 visar att det finns mycket stora skillnader i fråga om bioenergins konkurrenskraft inom olika användningsområden. Dessa skillnader är betingade främst av skattesystemet. På områden där den allmänna energiskatten och koldioxidskatten får fullt genomslag på de fossila bränslena har den Obeskattade bioenergin goda förutsättningar att konkurrera.

Detta gäller särskilt i större värmeproducerande anläggningar för baslast, dvs. med lång utnyttjningstid. Sådana finns främst i de kommunala fjärrvärmesystemens värmepannor. Därmed ökar också användningen av bioenergi inom denna sektor, på bekostnad av de högbeskattade fossila

bränslena. För torv och trädbränslen i form främst av skogsflis var ökningen mellan åren 1990 och 1991 markant, från 6 till 8 TWh. Särskilt för trädbränslena väntas en fortsatt expansion.

I mindre värmeproducerande anläggningar, som t.ex. panncentraler för uppvärmning av flerbostadshus eller offentliga lokaler, gäller samma skattefördelar för biobränslena. Inom denna sektor där oljan för närvarande dominerar finns det emellertid betydande praktiska hinder för ökad användning av biobränslen, eftersom dessa ställer särskilda krav vid hantering och drift. Detta gäller i vart fall så länge lämplig teknik för relativt småskalig eldning inte är allmänt tillgänglig.

Inom skogsindustrin är konkurrensförhållandena mellan olika bränslen svåra att överblicka. Huvuddelen av de biobränslen som används har producerats internt. I stor utsträckning saknar de också alternativ använd- ning. Massaindustrin åtnjuter redan med dagens skatteregler långtgående skattenedsättning, vilket innebär att den generella sänkningen av energi- skatterna för industrin från år 1993 här inte kommer att få så stor effekt. Bränslen för mottrycksproduktionen av el inom denna bransch är i stor utsträckning befriade från skatt såväl före som efter omläggningen. Sammantaget pekar alltså våra analyser på att biobränslenas konkurrens- kraft inom skogsindustrin kommer att vara i huvudsak oförändrad. Någon nämnvärd ökning av biobränsleanvändningen inom denna sektor förutses inte.

Inom övrig industri är användningen av bioenergi obetydlig, trots att biobränslena i dag har ett gynnsamt konkurrensläge i de branscher som inte åtnjuter skattenedsättning. Efter omläggningen av energibeskattningen kommer det här inte att finnas någon drivkraft för övergång från fossila bränslen till biobränslen.

Vi har ägnat särskilt intresse åt bioenergins konkurrenskraft inom kraftvärmesektorn. Det finns flera skäl härtill. Dels är möjligheterna till ökad elproduktion med biobränslen en huvudfråga för vårt uppdrag, dels finns inom denna sektor en betydande potential för expansion.

Bioenergin har ett mindre gynnsamt relativt konkurrensläge vid

kraftvärmeproduktion än vid ren värmeproduktion. Fossila bränslen är nämligen helt befriade från allmän energiskatt och koldioxidskatt till den del de hänförs till elproduktionen. Därutöver är de fossila bränslena sedan den 1 juli 1991 befriade från allmän energiskatt även till den del de hänförs till värmeproduktionen. Vi återkommer till frågan om kraftvärmebeskatt- ningen i avsnitt 14.6.

Kraftvärmeverk finns för närvarande i drift i ca 25 kommuner. I de flesta verk används flera energislag däribland också bioenergi i form av trädbränslen, torv eller sorterat avfall — i el- och värmeproduktionen. I några av de allra största verken, som har kol eller naturgas som huvud- bränsle, saknas det för närvarande tekniska möjligheter att använda bioenergi. Detta gäller i de tre storstäderna samt i Helsingborg, Luleå, Norrköping och Västerås. Dessa verk svarade år 1991 för ca 75 % av den totala elproduktionen i kraftvärmeverken. Också några mindre verk är tekniskt bundna till användning av fossila bränslen i form av olja, naturgas eller gasol.

Ytterligare minst ett tiotal anläggningar med möjlighet att använda biobränslen kommer att tas i drift under de närmaste åren. I några fall gäller det ny- eller tillbyggnader, i andra fall konverteringar. Endast i ett fall, nämligen konverteringen av Hässelbyverket från kol till träpulver och olja, är det dock fråga om en anläggning med en värmeeffekt överstigande 100 MW.

Det förekommer alltså en viss utbyggnad av bioenergibaserad kraft- värme, främst i mindre och medelstora anläggningar. Detta gäller trots att lönsamheten vid utbyggnad av kraftvärme för närvarande generellt sett är svag, beroende främst på ett lågt elpris. I nästan samtliga fall torde det statliga bidraget på 4 000 kr/kW eleffekt som beräknas motsvara omkring en fjärdedel av den normala investeringskostnaden ha utgjort en förutsättning för projekten. Det bör också påpekas att ekonomin i kraftvärmeutbyggnader varierar starkt beroende på lokala förhållanden. För bioenergibaserade anläggningar kan exempelvis tillgång till billigt bränsle vara en kritisk faktor.

Vi har låtit utföra studier av biobränslenas konkurrenskraft inom kraftvärmeproduktionen under de närmaste åren. Därvid har, förutom skatteomläggningen från år 1993, antagits fortsatt låga elpriser men en viss real ökning av fossilbränslepriserna. Med dessa förutsättningar kan befintliga biobränsleeldade kraftvärmeverk konkurrera med såväl kol- och oljeeldade kraftvärmeverk som ren värmeproduktion, t.ex. i flispannor. Konkurrenskraften förbättras om biobränslena kompletteras med fossila bränslen för elproduktionen.

Konkurrenskraft inom kraftvärmesektom på längre sikt

Särskilt när det gäller kraftvärmesektorn har vi ansett det motiverat att söka bedöma biobränslenas konkurrenskraft på något längre sikt, närmare bestämt efter sekelskiftet då det kommer att behövas betydande tillskott av elproduktionskapacitet. Vi har därvid beaktat att det inom denna sektor finns ett särskilt stort behov av framförhållning hos företagen.

Vi har därför gjort ett försök att analysera hur biobränslenas konkurrens- kraft i tidsperspektivet år 2000—2010 kan komma att påverkas av olika faktorer. Av central betydelse är utvecklingen av el- och bränslepriserna. Vi har, med stöd av NUTEK:s bedömningar, antagit en årlig real prishöjning — räknat i dollar på olja med ca 2,5 % och på kol något lägre, medan biobränslepriset antas sjunka realt med 20 % under perioden. För elpriset i Sverige har vi, utom för de närmaste åren då kraftbalansen antas vara mycket stark, antagit en kontinuerlig real prisökning. Denna betingas såväl av en väntad anpassning av den svenska elprisnivån till den högre prisnivån i Europa som av högre priser på fossila bränslen, framför allt kol.

Med dessa antaganden blir konkurrenskraften för biobränslekraftvärme omkring sekelskiftet jämförbar med de bästa alternativen i större anlägg- ningar. Därefter sker fram till år 2010 en successiv förbättring.

Flera bedömare har ifrågasatt realismen i antagandena om ökning av

priserna på fossila bränslen. De känslighetsanalyser som vi har låtit utföra tyder på att en långsammare prisökning skulle ge väsentligt sämre konkurrenskraft för biobränslekraftvärme, jämfört med t.ex. kraftvärme med naturgasdrivna kombicykelanläggningar eller oljedrivna dieselaggregat.

Vi har också sett på den tänkbara effekten på biobränslenas konkurrens- kraft av ny teknik, närmare bestämt sådan teknik för förgasning med kombicykel som för närvarande utvecklas främst i Sverige och Finland. Kombicykeltekniken, där elgenereringen baseras på en kombination av gasturbin och ångturbin, kännetecknas av ett högt elutbyte; processen ger ungefär lika mycket el som värme. Därav följer att höjda elpriser gynnar ekonomin i kombianläggningar, jämfört med konventionella anläggningar med ångcykel. Samma gäller emellertid också kombianläggningar för t.ex. naturgas eller lättolja, som redan har nått kommersiell mognad.

Frågan om biobränslenas möjligheter att konkurrera med naturgas eller lättolja i framtida kraftvärmeanläggningar med kombicykel beror alltså främst av två faktorer, dels kostnaderna för biobränslekombi när tekniken väl har utvecklats, dels prisutvecklingen på fossila bränslen. Våra analyser pekar på att kostnaderna för anläggningar med biobränslekombiteknik, uttryckt i investering per enhet eleffekt, måste sänkas till en nivå som ligger under motsvarande kostnad för konventionell biobränsleteknik om den nya tekniken skall kunna bli konkurrenskraftig.

Vi har hittills bortsett från en fråga av allra största betydelse, nämligen framtida förändringar i beskattningen av bränslen som en följd av den europeiska integrationen. Vi skall här peka på två aspekter av frågan, som för biobränslenas del kan ge anledning till skilda slutsatser.

Den första aspekten är de nationella bränsleskatternas nivå. Denna nivå är nu i Sverige relativt hög såvitt gäller fossila bränslen för sådan användning som inte är utsatt för internationell konkurrens, dvs. annan användning än inom industrin och elproduktionen. Som framgått är biobränslenas konkurrenskraft helt beroende av att denna skattefördel kan upprätthållas. Sveriges anslutning till EES innebär inga åtaganden i fråga om beskattning. Ett eventuellt medlemskap i EG kan komma att på lång

sikt innebära krav på en viss harmonisering av den indirekta beskattningen på bl.a. energiområdet. Ovissheten härom är emellertid för närvarande stor. Frågan har därför inte beaktats i våra analyser på annat sätt än att vi har räknat med nominellt oförändrade svenska bränsleskatter till år 2000, vilket med antagande om fortsatt inflation innebär en viss real skatte- sänkning.

Den andra aspekten av skattefrågan är införandet inom EG av en energi- och koldioxidskatt som led i EG:s klimatstrategi. Enligt det förslag från EG-kommissionen som nu föreligger skall skatten belasta också el- produktionen. En sådan skatt skulle kunna få betydande effekter på de europeiska elpriserna vid sin tänkta slutnivå år 2000 på 10 dollar per fat olja (motsvarande ca 13 öre per kg koldioxid, se bilaga 3). Även de svenska elpriserna skulle påverkas härav. Detta kan antas främja bio- bränslenas konkurrenskraft i tre avseenden: dels gynnas kraftvärmen generellt vilket innebär en ökad potential för biobränslen inom denna sektor, dels förbättras biobränslenas konkurrenskraft gentemot fossila bränslen vid elproduktion, dels minskar konkurrensen från elpannor och eldrivna värmepumpar i fjärrvärmesystemen.

Införandet av en generell beskattning av fossila bränslen för elproduktion skulle alltså både direkt och indirekt stärka biobränslenas konkurrenskraft. Vidare skulle de nuvarande stora skevheternai fråga om konkurrenskraften inom olika användningsområden kunna minskas. Emellertid är, som redan påpekats, tidpunkten för införandet av den föreslagna EG-skatten oviss. Det bör också understrykas att den föreslagna slutnivån innebär mycket betydande kostnadshöjningar i länder med kolbaserad elproduktion, vilket kan komma att skapa svårigheter när förslaget skall genomföras.

Sammanfattningsvis är alltså biobränslenas framtida konkurrenskraft i synnerhet inom kraftvärmesektorn mycket svårbedömd. Förutom de mer normala osäkerhetsfaktorerna när det gäller teknik, ekonomi och marknad finns ovissheten om effekterna av en anknytning till EG och av internationella klimatpolitiska åtgärder.

Vi har försökt att i kvalitativa termer belysa dessa faktorer. Några

entydiga slutsatser kan inte dras. Ändringar i antagandena kan ge stora utslag i resultaten. För marknadens aktörer är det svårt att finna en rimligt säker grund för långsiktiga kommersiella beslut.

Vi vill här dock peka på betydelsen av en faktor som i viss män kan påverkas genom nationella åtgärder, nämligen biobränslenas kostnader. Både i bränsleproduktionen och i omvandlingen till el och värme måste alla möjligheter till kostnadssänkningar tas till vara. Man kan inte räkna med att internationella åtgärder mot koldioxidutsläpp, när de väl beslutas, skall inriktas främst på höga miljöskatter på fossila bränslen. Vidare kommer stora ansträngningar att göras för att utveckla effektivare och mer miljövänlig teknik för fossila bränslen. Konkurrensen från dessa bränslen kommer alltså att bestå. Kontinuerliga kostnadssänkningar i förhållande till fossila bränslen kan bli avgörande för biobränslenas möjligheter att bevara och stärka sin konkurrenskraft.

Några aktuella bedömningar

Vi har valt att inte redovisa egna prognoser eller scenarier för den framtida användningen av bioenergi. Emellertid har vi i kapitel 11 sammanfattat några aktuella bedömningar, som kan belysa de resonemang som vi har fört i det föregående avsnittet.

Av särskilt intresse är NUTEK:s nyligen publicerade Energirapport 1992, som täcker hela energiområdet och som baseras på aktuella förutsättningar i fråga om beskattning m.m. NUTEK räknar med en total ökning av användningen av bioenergi från 71 TWh till 87 TWh under perioden 1991—2000. Bränsleinsatsen för el- och fjärrvärmeproduktion (inklusive industriellt mottryck) väntas öka från 15 till 26 TWh, vilket grundas bl.a. på antagandet att viss ny biobränslebaserad kraftvärme- kapacitet kommer att tas i drift under perioden.

Värmeverksföreningen (VVF) har i en prognos baserad på medlems- företagens bedömningar år 1991 angivit en ökning till år 2000 ungefär

motsvarande vad NUTEK har beräknat och därefter en fortsatt ökning till år 2010, fast i långsammare takt. Ökningen faller nästan helt på träd- bränslen. En senare gemensam studie från Kraftsam och VVF av den möjliga kraftvärmeutbyggnaden till år 2030 ger emellertid uttryck för en betydande skepsis till bioenergins möjligheter att konkurrera med naturgas- eller lättoljekombi i kraftvärmeproduktionen. Därvid har antagits bl.a. realt oförändrade priser på fossila bränslen under hela perioden.

Inom Vattenfalls Projekt Bioenergi har gjorts en studie av den största möjliga potentialen för produktion av värme och el med biobränslen till år 2010. Utgångspunkten för beräkningarna är det nuvarande värme- underlaget i fjärrvärmesystemen och i massa- och pappersindustrin. I studien beaktas vissa tekniska begränsningar av potentialen, framför allt den befintliga baskapaciteten i systemen, men i övrigt antas att biobränslen kommer att kunna prismässigt konkurrera med alternativen. Med dessa förutsättningar ger studien till resultat en högsta potential, utöver nuvarande användning, på ca 45 TWh inom fjärrvärmesystemen och ca 15 TWh inom massa- och pappersindustrin.

I en konsultstudie av Institutionen för skog—industri—marknad studier (SIMS) vid Sveriges lantbruksuniversitet har särskilt intresse ägnats åt en annan del av marknaden, nämligen panncentraler och andra mindre värmeanläggningar som inte är knutna till de kommunala fjärrvärmenäten. Den nuvarande användningen av biobränslen inom denna sektor är obetydlig. SIMS bedömer emellertid att det här finns en stor potential för ökning med hänsyn till biobränslenas skattefördelar, som kommer att öka ytterligare inom denna sektor efter skatteomläggningen. Potentialen uppskattas av SIMS till 10 TWh, främst för förädlade trädbränslen som kan ersätta olja. Det har dock inte gjorts någon närmare bedömning av i vilken takt denna potential kan komma att realiseras.

De bedömningar som vi här har återgivit är inte direkt jämförbara och ger inte underlag för några bestämda slutsatser, i vart fall inte på lång sikt. NUTEK:s prognos får ses som en aktuell och väl underbyggd bedömning av utvecklingen på kort och medellång sikt. Med nuvarande förutsättningar

bedömer vi, i likhet med NUTEK, en ökning av bioenergianvändningen med några TWh om året under resten av 1990-talet som sannolik.

Den väsentligt större potential för bioenergi som antyds i några av studierna är baserad i första hand på ett mer fullständigt utnyttjande av värmeunderlagen i fjärrvärmenäten och inom industrin för kombinerad el- och värmeproduktion. Inte i någon av studierna anges elproduktion i kondensanläggningar som ett potentiellt användningsområde för bio- bränslen.

14.3.3. Resursbas

Skogens bränslen

Den nuvarande användningen av bioenergi i Sverige domineras av biobränslen från skogen, som svarar för sammanlagt ca 62 TWh. Härav är omkring 6 TWh avverkningsrester från skogsbruket. Industriella bipro- dukter från främst sågverksindustrin samt rivningsvirke m.m. uppgår till ca 15 TWh. Avlutar från massafabrikerna svarar för ca 30 TWh om året. Återstoden ca 10—12 TWh är direktavverkat bränsle för huvudsakligen icke-kommersiell användning. Bortsett från detta bränsle är tillgången på skogsbränslen direkt beroende av verksamheten inom skogsindustrin.

Vi skall enligt våra direktiv belysa hur utvecklingen av skogsindustrins produktion och råvarubehov påverkar tillgången på skogsbränslen. Det framhålls som en grundläggande princip att produktionen och investeringar- na inom skogsindustrin inte får äventyras av att användningen av träfiber- råvara för energiändamål ökar.

Frågor om användningen av landets skogsresurser har nyligen behandlats av Skogspolitiska kommittén i betänkandet Skogspolitiken inför 2000-talet ( SOU 1992:76 ). På dess uppdrag har genomförts en avverkningsberäkning (AVB 92), som visar den framtida potentialen för avverkning. Av detta material framgår bl.a. att den nuvarande avverkningen ligger väsentligt

under den nivå som skulle vara möjlig vid en uthålligt bevarad produktions- förmåga. Det pågår alltså en uppbyggnad av virkesförrådet i den svenska skogen, och denna uppbyggnad har pågått under lång tid.

Beträffande skogsindustrins framtida utveckling och råvarubehov pekar kommitténs material på att massaindustrins behov av färsk träfiberråvara på 15 års sikt kommer att öka med endast några procent, medan sågverks- industrin knappast kommer att öka sitt råvarubehov. Skogsbranschens egna bedömningar pekar på en något högre tillväxt.

Vid en avverkning som motsvarar den försiktigare bedömningen skulle tillgången på avverkningsrester bli 22 TWh om året, medan den högre tillväxten inom skogsindustrin skulle ge 24 TWh om året. Detta gäller vid nuvarande ekologiska restriktioner för uttag av avverkningsrester, som tar sikte bl.a. på att förhindra en utarmning av skogsmarken.

Om det visar sig möjligt att kompensera bortfallet av näring vid ett ökat uttag kan potentialen ökas till 36—40 TWh. Vi tar inte ställning till frågan om lämpligheten av ett sådant uttag eller till valet av metod för kompensa- tion. Vi förutsätter att framtida beslut i frågan grundas på ett fullgott kunskapsunderlag och på en ingående analys av miljökonsekvensema.

Vidare räknar man med att höjda kvalitetskrav på industrivirke kommer att frigöra vissa kvantiteter rötskadat virke för användning som bränsle. Tillskottet uppskattas till 3—6 TWh. En ändring av rutinerna vid gallring och röjning i vissa bestånd, innebärande att en större del av det uttagna virket går till bränsleproduktionen, skulle kunna innebära ett tillskott av ytterligare 10—15 TWh om året. Den sammantagna potentialen avverk- ningsrester uppgår därmed till 50—60 TWh om året.

Det bör betonas att gränsen mellan virke för skogsindustrin och virke för bränsleproduktion är flytande. Förutom kvalitetskrav på industrivirket spelar givetvis efterfrågan och priser in. Ett virkesöverskott och sjunkande priser kan leda till att en ökad del av det virke som avverkas blir tillgänglig för användning som bränsle. Också det omvända gäller.

Till de skogsbränslen som hämtas direkt från skogen kommer de industriella biprodukterna och massaindustrins avlutar. Tillgången är direkt

knuten till produktionsnivån inom skogsindustrin. Vi har räknat med att bränslepotentialen för biprodukter är 12—13 TWh och att lutarna kan ge 31—34 TWh. Därtill kommer några TWh återvunnet trädbränsle. Inom denna grupp är alltså potentialen obetydligt större än den nuvarande användningen.

Sammanlagt uppgår alltså potentialen för bränslen från skogen till 95—110 TWh om året. Drygt hälften härav är avverkningsrester. Det är främst denna del av potentialen, dvs. 50—60 TWh, som kan utnyttjas för kommersiell energiproduktion utanför skogsindustrin. Jämfört med nuvarande uttag av ca 6 TWh finns det alltså här ett betydande utrymme för expansion. Utan kompensation för näringsbortfallet vid uttaget av avverkningsrester minskar utrymmet med ca en fjärdedel.

Vi har hittills inte berört de ekonomiska förutsättningarna för att utnyttja den tekniskt och ekologiskt bestämda skogsbränslepotentialen. De studier av frågan som har gjorts tyder på att den övervägande delen av denna potential kan utnyttjas vid ett skogsbränslepris på nuvarande reala nivå.

Vi vill understryka att nästan hela den angivna potentialen från skogen framkommer som ett resultat av skogsindustrins verksamhet. En högre verksamhetsnivå inom skogsindustrin skulle därmed öka potentialen. Den beräkningsmetod som vi har använt bygger på att det inte finns någon konkurrens om råvaran mellan skogsindustrin och energisektorn. Möjlig- heterna till import utgör också en faktor som minskar risken för sådan konkurrens.

Om det möjliga uttaget av skogsbränslen begränsades endast av hänsyn till skogens uthålliga produktionsförmåga dvs. om uttaget inte längre var kopplat till skogsindustrins produktion — skulle potentialen vara väsentligt större. Vi har emellertid inte ansett oss böra gå in härpå.

Övriga bränslen

För närvarande är användningen av bränslen från jordbruket obetydlig.

Förutom viss eldning av halm främst i Skåne förekommer eldning av energiskogsflis och vissa energigrödor på några håll i landet. Verksamheten har närmast försökskaraktär.

Under de senaste åren har drygt 6 000 ha planterats med energiskog i form av snabbväxande salix. Ca 4 500 ha har besåtts med energigrödor i form av t.ex. rörflen, bl.a. i Nordsverige.

Enligt 1990 års jordbrukspolitiska beslut lämnas stöd till varaktig omställning av åkermark till annan användning än produktion av livsmedel. Den areal som skulle kunna komma i fråga för sådan omställning är mycket stor, inemot en tredjedel av den nuvarande åkerarealen. Om hela denna areal utnyttjades för odling av energiskog och energigräs skulle det ge en årlig energiproduktion av 40—48 TWh. Av denna teoretiska potential kan dock sannolikt endast 15—20 TWh anses vara tillgänglig före år 2010 med hänsyn till vissa tekniska begränsningar. Till potentialen för energiskog och energigrödor kommer det möjliga uttaget av halm från den återstående åkerarealen, omkring 11 TWh per år.

Det är ännu svårt att förutse i vilken utsträckning omställningsstödet kommer att resultera i bränsleproduktion från jordbruket. Avgörande är den enskilde lantbrukarens intresse, som betingas bl.a. av möjligheterna att få avsättning för produktionen med rimlig ekonomi. Det har beräknats att kostnaderna för produktion av energiskog inom 10—15 år skulle kunna nedbringas till samma nivå som för skogsflis, medan kostnaderna för energigrödor sannolikt kommer att ligga högre.

Med de angivna förbehållen kan den teoretiska, långsiktiga potentialen för bränslen från jordbruket anges till 50—60 TWh.

Potentialen för produktion av torv är mycket stor, även om hänsyn tas till nuvarande miljömässiga och tekniska restriktioner. Emellertid har vi som en rimlig övre gräns för uttaget av torv satt en kvantitet motsvarande den årliga nybildningen, som beräknas till 12—25 TWh netto. Vi har därvid bortsett från möjligheten av att klimatpolitiska hänsyn kan komma att utgöra en restriktion i framtiden.

Vi har antagit att kostnaderna för produktion av torv kan ligga kvar

omkring nuvarande nivå, dvs. nära kostnaderna för skogsflis, även vid en väsentlig ökning av uttaget.

Potentialen för sådant avfall som kan komma i fråga som bränsle har vi beräknat till ca 15 TWh. Däri ingår såväl sorterat hushålls- och industri- avfall för förbränning som biogas och deponigas från avfall.

Sammanlagt uppgår därmed potentialen för bioenergi från andra källor än skogen till 80—90 TWh om året.

Import

Vid en bedömning av resursbasen måste också möjligheterna till import beaktas. Importen visar nu en tendens att öka, särskilt sedan koldioxid- skatten har skapat relativt gynnsamma förutsättningar för avsättning av biobränslen på den svenska marknaden.

Vi har bedömt att det finns en viss potential för import från de baltiska staterna, Polen och Ryssland, där tillgången på bl.a. sågverksavfall är god. Också Canada och USA är potentiella leverantörer av skogsbränslen, främst i förädlad form. Vidare förekommer redan nu viss import av avfallsprodukter från jordbruket, bl.a. från Medelhavsländerna, för användning som bränsle i värmeverk. Transportkostnaderna synes inte utgöra något hinder ens för mycket långa sjötranporter.

Vi räknar alltså med att importen kan komma att utgöra ett komplement till de inhemska resurserna. På lång sikt är det emellertid sannolikt att koldioxidskatter eller andra åtgärder mot användning av fossila bränslen kommer att höja värdet av bioenergin i många länder som nu saknar möjligheter att utnyttja den ekonomiskt. Vi ser därför de inhemska resurserna som den huvudsakliga grunden för framtida användning av

bioenergi i Sverige.

14.3.4. Miljöpåverkan

Enligt direktiven skall vi ta hänsyn till miljöpåverkan i samtliga led från odling och skörd via bränsleframställning, transport, lagring och nyttig- görande av energiinnehållet till omhändertagande av restprodukterna. Resultatet av en sådan genomgång led för led har redovisats i kapitel 7.

Som en sammanfattande bedömning gäller att de miljöproblem, inklusive ekologiska problem, som är förenade med användningen av bioenergi är relativt små, jämfört med de tillgängliga alternativen. Detta gäller också om hänsyn tas till miljöeffekter i andra led än förbränningen, t.ex. transporter. Vi anser det därför osannolikt att miljöfaktorer kommer att innebära väsentliga inskränkningar i möjligheterna att öka användningen av bioenergi i framtiden. Som vi redan har påpekat sätter emellertid ekologiska hänsyn vissa gränser för uttaget av avverkningsrester från skogen.

Bioenergi har med undantag för vissa slag av torv -— mycket låga halter av svavel och ger därmed också låga svaveloxidemissioner vid förbränning. Med modern förbrännings- och reningsteknik är det också möjligt att nå mycket låga värden för utsläpp av kväveoxider, liksom för andra skadliga emissioner. Detta gäller även i anläggningar för avfalls- förbränning.

Småskalig vedeldning i tätorter kan medföra problem för den lokala luftkvaliteten genom utsläpp av kolväten, stoft m.m. Vi har inte gått in på miljöproblemen i samband med villapannor, eftersom vi inte i övrigt behandlar denna sektor. Också när det gäller något större anläggningar kan det finnas betydande problem med utsläpp. Möjligheterna att lösa dessa problem genom teknikutveckling anses dock goda.

Som vi redan har berört ger förbränning av biobränslen i princip inget nettotillskott av koldioxid till atmosfären.

14.3.5. Sammanfattande bedömning

I vårt delbetänkande återgav vi de bedömningar av den totala fysiska tillgången på bioenergi som redovisades i slutet av år 1989 i studien Ett miljöanpassat energisystem. Denna studie hade på regeringens uppdrag utförts gemensamt av dåvarande Statens energiverk och Statens naturvårds- verk. Bedömningarna, som avsåg år 2015, tog hänsyn till miljömässiga, ekologiska och tekniska restriktioner. De ekonomiska förutsättningarna beaktades emellertid inte.

I tabell 14:1 jämförs dessa bedömningar med dem som vi har redovisat i detta betänkande.

Tabell 14:1 Möjlig fysisk tillgång på bioenergi (TWh/år) Ett miljöanp. Vår bedömning energisystem

Avverkningsrester 25—40 50—60 Ved i småhus 10 10 Skogsindustrins 15—25 16—17 biprodukter

Avlutar 25—35 31—34 Energiskog och 15—25 40—48 energrgras

Halm 2—5 1 1 Torv 20—30 12—25 Avfall 10—16 15 Summa 120—185 185—220

Som framgår av tabellen innebär vår bedömning en högre potential. I några fall är avvikelserna betydande. Detta kan ges flera förklaringar. Vi har, till skillnad från de två myndigheternas studie, inte haft något avgränsat

tidsperspektiv. Exempelvis har vi inte räknat med att den angivna potentialen för energiskog kan nås förrän efter år 2015. Vidare har vi till skillnad från den tidigare studien — bedömt att det kan komma att ske ett visst uttag av bl.a. rötskadat stamvirke som inte efterfrågas av industrin.

När det gäller bränslen från skogen avspeglar skillnaden mellan de två bedömningarna en reell förändring av faktaunderlaget. Genom 1992 års avverkningsberäkning har det framkommit att avverkningspotentialen är betydligt större än vad man tidigare hade räknat med. Den potential som vi har angivit bygger på förutsättningen att de ekologiska problem som uppstår vid ett ökat uttag av avverkningsrester ur skogen kan lösas genom kompensationsåtgärder. Som redan har framhållits innebär detta inget ställningstagande till lämpligheten av sådana åtgärder.

I studien Ett miljöanpassat energisystem gjordes den sammanfattande bedömningen att det inte är de fysiska tillgångarna utan de ekonomiska förutsättningarna som kommer att sätta gränsen för användningen av bioenergi under de närmaste årtiondena. Vi gör samma bedömning. Det aktuella marknadsläget och utsikterna fram till sekelskiftet ger ingen grund för förväntningar om en snabb expansion av bioenergianvändningen. På längre sikt kommer marknadsförutsättningarna sannolikt att förbättras, men osäkerheten är stor.

Det kan vara av visst intresse att jämföra den beräknade fysiska potentialen med en teoretisk marknadspotential. För kraftvärmesektorn och industrin har en sådan potential år 2010 beräknats av Vattenfalls Bioenergi- projekt. Denna potential anges till ca 60 TWh utöver nuvarande använd- ning, under förutsättning av en viss fortsatt utbyggnad av fjärrvärmenäten och även utnyttjandet av små värmeunderlag. På grundval av SIMS studie skulle en motsvarande potential för ökad användning av bioenergi i panncentraler och andra mindre värmeanläggningar kunna anges till 10 TWh. Om dessa potentialer läggs till den nuvarande användningen på ca 70 TWh når summan inte upp till den lägre gränsen för den av oss bedömda fysiska potentialen.

Det finns möjliga nya användningsområden för bioenergi som inte har

beaktats i de angivna beräkningarna av marknadspotentialen. Ett sådant område är produktion av drivmedel i form av t.ex. etanol. Eftersom detta område inte innefattas i vårt uppdrag saknar vi underlag för en bedönming av potentialen.

Ett annat område är användning av biobränslen för elproduktion i kondensanläggningar. Den teoretiska potentialen är här mycket stor, under förutsättning att en del av nuvarande kärnkraftskapacitet i kraftsystemet ersätts med ny kondenskraft. För att antyda storleksordningen kan nämnas att det skulle krävas en bränsleinsats av 15 TWh för att ersätta en tiondel av den nuvarande kärnkraftsproduktionen med el från biobränslebaserade anläggningar med modern teknik.

Som redan påpekats har användning av biobränslen för kondensel- produktion inte antagits i någon av de studier som vi har tagit del av. Vi räknar heller inte med någon sådan användning i det aktuella tidsperspekti- vet. Därvid har vi beaktat bl.a. internationaliseringen av elmarknaden, som kommer att innebära ett ökat kraftutbyte över gränserna. Endast kraftigt ökade priser på fossila bränslen, i kombination med höga koldioxidskatter eller andra åtgärder mot användning av fossila bränslen i elproduktionen inom EG, skulle kunna skapa förutsättningar för kondenselproduktion baserad på biobränslen. Vi anser ett sådant scenario osannolikt, bl.a. på den grunden att internationellt samordnade åtgärder mot användningen av fossila bränslen skulle ha en dämpande effekt på bränslepriserna.

14.4. Teknisk utveckling

14.4.1. Inledning

Vi har i kapitel 8 redogjort för den pågående tekniska utvecklingen på bioenergiområdet, från produktionen av bränsle till hanteringen av restprodukter. Här skall vi framför allt peka på sådan utveckling som kan

anses särskilt betydelsefull för möjligheterna att öka den framtida användningen. Avgörande är enligt vår uppfattning att utvecklingsarbetet kan leda till minskade kostnader i alla led av bioenergikedjan. Det statliga utvecklingsstöd som lämnas i olika former bör ta sikte särskilt härpå.

I vårt delbetänkande lämnades en utförlig redogörelse för utvecklingen av teknik för elproduktion med biobränslen, särskilt i kraftvärmetillämp- ningar. Det förslag till riktlinjer för stöd till sådan utveckling som vi lade fram i betänkandet har nu lett till beslut av statsmakterna. Vi skall först ge några kompletterande synpunkter på de frågor som behandlades i del- betänkandet. Därefter tar vi upp frågor om utvecklingsarbete inom andra led av bioenergikedjan.

14.4.2. Teknik för el- och kraftvärmeproduktion

I delbetänkandet föreslog vi att det särskilda utvecklingsstöd på 625 miljoner kronor som ingick i energiöverenskommelsen skulle inriktas främst på utveckling av teknik för elproduktion med biobränslen, i första hand för kraftvärmeproduktion men med sikte även på ren elproduktion. Som en utgångspunkt angavs att biobränslena borde kunna lämna ett betydande bidrag till elproduktionen redan omkring år 2000. Man borde främja särskilt sådan teknikutveckling som skulle kunna göra det möjligt att utnyttja värmeunderlaget i kommunernas fjärrvärmenät för kraftvärme- produktion. Vi pekade särskilt på potentialen i de medelstora näten. Som kriterier för stödgivningen angav vi bl.a. teknikens potential för el- produktion med god ekonomi och högt elutbyte. Vi framhöll också vikten av att det skapades tillgång till kommersiell teknik för olika effektintervall.

Den teknik för elproduktion med biobränslen som då framstod som mest lovande var förgasning med kombicykel. Arbetet bedrevs efter två huvudlinjer, dels trycksatt förgasning dels atmosfärisk förgasning. Den förra linjen följdes av de stora kraftföretagen Vattenfall och Sydkraft, medan arbete med atmosfärisk förgasning bedrevs i Studsvik med sikte på

kommersiell tillämpning i anläggningar i något mindre skala.

Utvecklingen under det senaste året har inte givit anledning till någon ändrad bedömning av förgasningsteknikens potential. Däremot har det inträffat vissa förändringar i fråga om arbetets tempo och inriktning. I juni 1992 beslöt Vattenfall att ändra tidsplanen för det s.k. VEGA-projektet, som innefattade bl.a. demonstration av tekniken i full skala i en kraft- värmeanläggning på 60 MW el. En sådan demonstration blir nu aktuell tidigast under andra hälften av 1990-talet. Som orsak till senareläggningen angavs elsituationen i Sverige, som enligt Vattenfall skjuter behovet av ny kapacitet framåt i tiden. Emellertid kommer Vattenfall, i samarbete med ett finskt industriföretag, att fortsätta utvecklingsarbetet genom att pröva olika tekniska lösningar i pilotskala.

Sydkraft har gjort i princip samma teknikval som Vattenfall, och man har också valt att samarbeta med ett finskt industriföretag. Det finns dock skillnader i arbetets uppläggning. En liten demonstrationsanläggning på 6 MW el i Värnamo skall tas i drift under våren 1993. Ett omfattande försöksprogram kommer att genomföras i anläggningen under tre till fem år. Vidare pågår planering för nästa anläggning. Man siktar därvid på en anläggningsstorlek som skall vara kommersiellt intressant för marknaden. Enligt Sydkrafts bedömning ligger denna storlek i intervallet 30—60 MW el.

Arbetet i Studsvik med atmosfärisk förgasning fortsätter nu i nya former. Ett särskilt bolag — TPS Termiska Processer har bildats för utveckling och kommersiell exploatering av tekniken. Ägare är några kommunala energiföretag, LRF, Södra Skogsenergi och de anställda. Förutom på kraftvärme i medelstora och mindre anläggningar inriktas arbetet på förgasning av avfall och överskottsprodukter från jordbruket med sikte främst på den internationella marknaden. Vi anser det positivt att förut- sättningar för fortsatt verksamhet med förgasning i Studsvik har skapats genom bolagsbildningen. Därigenom kan det svenska utvecklingsarbetet ges ökad bredd.

Vi kan alltså konstatera att arbetet med utveckling av förgasnings-

tekniken för bioenergi fortsätter, även om en introduktion av tekniken i större omfattning sannolikt kommer att dröja något längre än vad vi tidigare ansåg oss kunna räkna med. Vi har noterat att de berörda företagen nu räknar med att de specifika investeringskostnaderna för kommersiella anläggningar med den nya tekniken kommer att ligga på en lägre nivå än vad som antogs i vårt delbetänkande.

Motiven för statligt stöd är enligt vår mening alltjämt giltiga. Rikt- linjerna för stödet bör också ligga fast. De föreskrifter som regeringen på grundval av vårt förslag i delbetänkandet har lämnat i förordningen (1992:854) om stöd för att främja användningen av biobränsle ger en betydande frihet åt den programstyrelse som skall pröva stödärendena att anpassa stödgivningen till de aktuella behoven.

Mot bakgrund av den försening av tidsplanen för arbetet som har inträffat vill vi särskilt påpeka vikten av att stödmedel finns tillgängliga också för projekt som aktualiseras under senare delen av den femårsperiod som gäller för stödet.

14.4.3. Övrig bioenergiteknik

Det särskilda utvecklingsstödet på 625 miljoner kronor är avsett i första hand för utveckling av teknik för elproduktion med biobränslen. Det har emellertid förutsatts att en viss del av medlen skall kunna användas också för stöd till utveckling inom andra led av biobränslekedjan. I del- betänkandet tog vi inte ställning till behovet av sådant stöd. Därmed ansåg vi oss inte heller kunna lägga fram förslag om fördelningen av stödmedlen på elproduktionsteknik och övrig teknik inom den givna ramen.

Stöd har under många år lämnats till bl.a. utveckling av bränsleteknik för bioenergi inom ramen för energiforskningsprogrammet, senast för treårsperioden 1990/91—1992/93. NUTEK har nyligen lagt fram förslag till regeringen om program för nästa period. Vidare kan NUTEK lämna stöd från energiteknikfonden till introduktion av ny teknik, bl.a. på

bioenergiområdet.

Det särskilda utvecklingsstödet kan alltså ses som en förstärkning av det stöd till bioenergin som redan lämnas i olika former genom NUTEK, dock med inriktning på sådan teknik som har betydelse för möjligheterna till framtida elproduktion med biobränslen. En förutsättning för stöd bör därvid vara att tekniken bedöms kunna leda till lägre kostnader för produktionen.

Genomgången i kapitel 8 har pekat på några områden vid sidan av elproduktionstekniken där det kan finnas motiv för ökade utvecklings- insatser på de angivna grunderna. Ett sådant område skulle kunna vara teknik för väsentligt ökad bränsleproduktion från skogsbruket, där det sannolikt finns en stor potential för kostnadssänkningar. Samma gäller beträffande tekniken för produktion av energiskog. Ökade krav kan komma att ställas på teknik för beredning av bränsle för förgasning och för direktförbränning i dieselmotorer eller gasturbiner. Ett område som har stor betydelse för möjligheterna till ett långsiktigt högt bränsleuttag från skogen är skogsvitalisering med hjälp av bl.a. aska. Vi vill peka på vikten av att eventuella åtgärder på området bygger på ett fullgott kunskapsunderlag.

De områden som nu nämnts skall ses endast som exempel. Vi har inte gjort någon närmare analys av de stödbehov som kan finnas. En osäker- hetsfaktor är att ställning ännu inte har tagits till inriktningen och omfattningen av energiforskningsprogrammet under nästa treårsperiod.

Enligt vår uppfattning bör det ankomma på den nya programstyrelsen att identifiera ett antal lämpliga stödprojekt. Därvid skall beaktas möjligheterna till samverkan med annan utvecklingsverksamhet på biobränsleområdet som finansieras från energiforskningsprogrammet eller energiteknikfonden. Vi utgår från att denna verksamhet kommer att fortsätta med nuvarande finansiering även efter tillkomsten av det nya stödsystemet.

Vi anser det inte önskvärt att en slutlig fördelning av medelsramen på 625 miljoner kronor fastställs nu. Med hänsyn till att prioriteringen av stödet till elproduktionsteknik står fast och att utvecklingen av sådan teknik är mycket kostnadskrävande föreslår vi dock att en viss del av ramen, förslagsvis 500 miljoner kronor, redan nu reserveras för stöd inom detta

område. Ett sådant minimibelopp bör senare kunna överskridas av programstyrelsen på grundval av en mer ingående värdering av de samlade stödbehoven.

14.5. Bioenergin inom värmeproduktionen

14.5.1. De kommunala fjärrvärmesystemen

Som redan har framgått är bioenergins konkurrenskraft nu god i större värmeproducerande anläggningar utanför industrin, framför allt i de kommunala fjärrvärmesystemens värmepannor. I betydande utsträckning har konvertering från olja eller kol till biobränslen eller torv redan genomförts. Efter höjningen av koldioxidskatten för icke-industriell användning den 1 januari 1993 kommer bioenergins nuvarande konkurrens- fördelar gentemot fossila bränslen att förstärkas ytterligare. På längre sikt kommer stigande elpriser att gynna bioenergin inom denna sektor, eftersom ekonomin för elpannor och efter hand även värmepumpar i de kommunala systemen kommer att försämras.

Man kan konstatera att bioenergins miljöfördelar på detta område kommer till klart uttryck i beskattningen. Marknaden har reagerat härpå i den utsträckning som har kunnat förväntas. Några särskilda åtgärder för att främja användningen av bioenergi inom fjärrvärmesektorn är enligt vår mening inte påkallade.

14.5.2. Mindre värmeanläggningar

Vid sidan av de i regel kommunägda fjärrvärmesystemen finns andra slags system för kollektiv uppvärmning. Dessa kan vara mindre värmenät för uppvärmning av t.ex. ett bostadsområde eller av offentliga institutioner som

sjukhus, skolor etc. Också värmesystem i större fastigheter kan föras till denna kategori.

Sådana system försörjs med värme från hetvatten- eller ångpannor i panncentraler eller blockcentraler. Olja i första hand lätt eldningsolja dominerar som bränsle, men också gasol och förädlade biobränslen används på vissa håll. Det förekommer också ett stort antal elpannor inom denna sektor. ,,

De statistiska uppgifterna är mycket bristfälliga. SIMS har uppskattat antalet hetvatten- eller ångpannor med en effekt av minst 1 MW till ca 1 300, vartill kommer ett stort antal mindre pannor. Endast i ett fåtal fall torde effekten överstiga 10 MW. Utnyttjandet varierar inom vida gränser. Många pannor används främst som reserv. Detta kan gälla t.ex. sedan ett mindre värmesystem har anslutits till ett kommunalt fjärrvärme- nät.

Den nuvarande energianvändningen inom denna sektor beräknas uppgå till ca 20 TWh, huvudsakligen olja och el. Mindre än 1 TWh utgörs av biobränslen. Som nämnts har SIMS bedömt att det här finns en potential för ökad användning på ca 10 TWh, främst i form av förädlade träd- bränslen.

Med nuvarande beskattning borde det finnas starka drivkrafter för övergång från fossila bränslen till bioenergi inom denna sektor, på samma sätt som inom de kommunala fjärrvärmesystemen. Man måste emellertid konstatera att dessa drivkrafter ännu inte har lett till något genombrott för bioenergin i mindre anläggningar.

Vi har inte underlag för någon djupare analys av orsakerna härtill. Det finns dock sannolikt flera samverkande faktorer som försvårar en bredare introduktion av bioenergin inom denna marknad.

En grundläggande ekonomisk faktor är att fastbränslepannor har relativt höga kapitalkostnader och att de därför kräver längre utnyttjningszid än olje- och elpannor. De kan därför komma i fråga främst som baskapacitet i ett värmesystem.

En annan viktig faktor är att lämplig teknik för miljövänlig värme-

produktion med bioenergi i små pannor ännu inte är fullt utvecklad. Den demonstrationsverksamhet på området som Vattenfall har bedrivit har visat på såväl svårigheter att få godtagbar ekonomi som åtskilliga tekniska problem. Tillverkarna av utrustning har ofta varit mindre företag utan resurser för att bedriva det nödvändiga utvecklingsarbetet.

Vidare kan miljöhänsyn utgöra ett hinder för användning av bioenergi i tätorter. Bränsletransportema ökar starkt. Små bioenergieldade pannor har ofta visat sig ge ofullständig förbränning, med höga utsläpp av kolväten m.m. som följd. Naturvårdsverket har därför intagit en restriktiv hållning till ökad användning i tätbebyggda områden av bioenergi i mindre anläggningar med nuvarande teknik. Verket har emellertid pekat på att det finns möjligheter att minska utsläppen genom teknikutveckling.

För förbränningsanläggningar med en effekt under 10 MW krävs inte tillstånd enligt miljöskyddslagen. Det räcker med en anmälan till kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd, som kan ge anvisningar till anläggningsägaren. Endast beträffande utsläpp av stoft har hittills rekommendationer utfärdats av Naturvårdsverket. I fråga om utsläpp av kolväten och andra miljöskadliga ämnen saknas sådana rekommendationer. Detta kan skapa en viss osäkerhet om miljövillkoren för användning av bioenergi i mindre anläggningar. Enligt Naturvårdsverkets uppfattning är det emellertid för tidigt att ta ställning till emissionskraven för små bioenergianläggningar, eftersom det ännu är ovisst vilka resultat som är möjliga att nå genom fortsatt teknikutveckling.

Det kanske största hindret för en omfattande övergång till bioenergi i små värmeanläggningar är emellertid institutionellt. Huvudmännen för anläggningarna saknar tillräckligt starka ekonomiska motiv för ett bränslebyte, åtminstone när värmekostnaderna spelar en marginell roll i deras verksamhet. Därtill kommer att bioenergin ställer större krav på utrymme för bränslelagring m.m. och på utbildad driftspersonal. Även vid automatiserade system krävs mer personal än vid oljeeldning, delvis beroende på myndighetsföreskrifter om periodisk tillsyn av anläggningar för fasta bränslen.

Det finns alltså för närvarande hinder av flera slag för en mer allmän övergång till bioenergi i små värmeanläggningar. Samtidigt pågår det en utveckling på marknaden som kan komma att åtminstone delvis undanröja dessa hinder.

Genom introduktion av förädlade bränslen kan problemen vid hantering och drift minskas. Vidare uppträder producenter av bränsle i ökad utsträckning som energitjänstföretag. Detta innebär att producenten svarar för såväl ägande som drift av värmeanläggningen och tillhandahåller den av kunden önskade slutprodukten, dvs. i regel värme.

En sådan modell har sedan flera år tillämpats av leverantörer av skogsbränslen. Modellen prövas nu också inom lantbrukskooperationen under benämningen Farmarenergi, med syfte att skapa avsättning för bl.a. energiskog från jordbruket. Även energileverantörer utan egen produktion av biobränslen, som t.ex. Sydkraft och några av Vattenfalls regioner, har engagerat sig i byggande och drift av värmeanläggningar med sikte på försäljning av värme till kommuner och företag.

Enligt vår uppfattning kan ökad marknadsföring av bioenergibaserade energitjänster behöva kompletteras med andra åtgärder som riktas mot innehavare av små värmeanläggningar. Ökad information om teknik och ekonomi samt utbildning av driftspersonal för sådana anläggningar kan anges som exempel. Vi anser att ansvaret för sådana åtgärder bör ligga i första hand hos företag och organisationer på producent- och användar- sidan.

Som framgått finns det också behov av fortsatt teknisk utveckling inom området, med sikte på förbättrade miljöegenskaper och förenklad drift. Särskilt tekniken för reglering och styrning anses kräva ytterligare utveckling. Vi anser det rimligt att staten, liksom hittills, tar en del av ansvaret för finansieringen. Såvitt vi kan bedöma är det fråga om måttliga insatser, som bör kunna rymmas inom NUTEK:s program för energi- forskning och för teknisk utveckling. Även energiteknikfonden kan utnyttjas för ändamålet.

Det har under vårt arbete kommit fram önskemål om statligt stöd till små