SOU 1995:32

IT och verksamhetsförnyelse inom rättsväsendet

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Genom beslut den 30 juni 1994 bemyndigade regeringen chefen för Justitiedepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda formerna för samordning inom rättsväsendets informations— försörjning m.m.

Med stöd av detta bemyndigande förordnade departementschefen den 12 september 1994 generaldirektören Jan Freese till särskild ut— redare.

Som experter i utredningen förordnades den 9 november 1994 polisintendenten Harald Boström, kronodirektören Artur Burup, byråchefen J an—Äke Bäckström, byråchefen Kerstin Hammar, avdel— ningsdirektören Torbjörn Israelsson, överdirektören Per—Erik Lundh, kammarrättsassessorn Eva Nordqvist, avdelningsdirektören Jan Pousette, kammarrättsassessorn Rickard Sahlsten, avdelnings- direktören Kristina Tollbäck, avdelningsdirektören Bo Ulriksson samt kanslirådet Gunnar Österberg.

Överdirektören Per—Erik Lundh entledigades den 29 november 1994. Samma dag förordnades avdelningsdirektören Ulf Jansson som expert i utredningen.

Statskontoret fick uppdraget att fr.o.m. den 26 september 1994 bi- träda utredningen med sekretariatsresurser. Sekreterare har varit avdelningsdirektören Anders Dager.

Utredningen har antagit namnet RI—utredningen. Betänkandet (SOU 1995:32) IT och verksamhetsförnyelse inom rättsväsendet — Förslag till nya samverkansformer överlämnas här- med. Uppdraget är därmed slutfört.

Stockholm i mars 1995

Jan Freese

/Anders Dager

1. Sammanfattning

En effektiv informationsförsörjning är av stor betydelse när det gäller rättväsendets förmåga att också i framtiden uppnå de mål som stats— makterna ställt upp för de verksamheter som bedrivs. Genom den snabba utvecklingen inom informationsteknikområdet (IT) förbättras möjligheterna till effektivisering, utveckling och förnyelse av rätts— väsendets verksamhet. Därtill är en effektiv IT—verksamhet en nöd— vändighet med hänsyn till ökande besparingskrav. De möjligheter som en effektiv framtida IT—användning medför bör självfallet i så stor utsträckning som möjligt tas tillvara.

Ansvaret för att utvecklingsarbetet drivs vidare och för att effek— tivitetshöjande åtgärder vidtas ligger i första hand på myndigheterna. Detta ansvar måste dock vägas mot behovet av att samlat kunna bedöma och vidta de åtgärder inom IT—området som krävs för att rättsväsendet i sin helhet skall fungera effektivt men också för att de enskilda myndigheterna ska få ut full effekt av de satsningar som planeras och genomförs.

Mot bl.a. denna bakgrund uppdrog regeringen i september månad 1994 åt generaldirektören Jan Freese att närmare utreda formerna för den framtida samordningen inom rättsväsendets informationsförsörj- ning.

Utredningen har som grund för sina bedömningar bl.a. haft Riks- polisstyrelsens översynsrapport (19933) och Statskontorets rapport (1993z31) Rättsväsendets informationsförsörjning. Härutöver har uppgifter och synpunkter inhämtats från de berörda myndigheterna.

De förslag som redovisas i betänkandet kan sammanfattas enligt följande.

I:! En ny myndighet under regeringen införs för samordning inom rättsväsendets informationsförsörjning. Myndigheten benämns i be- tänkandet Myndigheten för rättsväsendets informationsförsörjning (RIN). Verksamheten leds av en styrelse med fulltständigt ansvar. Samarbetsorganet för rättsväsendets informationsförsörjning (SARI) avvecklas.

D RIN:s uppgifter inom informationsförsörjningsområdet koncentre— ras till frågor som är av övergripande och för de berörda myndig- heterna gemensamt intresse. Genom detta kan myndigheternas IT- verksamhet — med beaktande av de gemensamma gränssnitten — renodlas till att gälla frågor som rör den egna verksamheten.

D RIN ges inom sitt verksamhetsområde eget ansvar och egna be- fogenheter när det gäller såväl verksamhet som de resurser som ställs till förfogande.

El Ordinarie ledamöter i RIN:s styrelse är verkscheferna för de del- tagande myndigheterna. Styrelsen leds av en extern ordförande. Beslut i styrelsen fattas enligt majoritetsprincipen.

El RIN:s löpande verksamhet leds av en myndighetschef. Verksam- heten organiseras i tre verksamhetsgrenar — en för utveckling, en för förvaltning av bl.a. gemensamma system och en för Stabsuppgifter.

El Verksamhetsgrenarna Utveckling och Förvaltning finansieras fullt ut via årliga avgifter från berörda myndigheter. För verksamhets- grenen Stabsuppgifter föreslås i första hand en sedvanlig anslags- finansiering. RIN tilldelas ett ramanslag.

El Mellan RIN och myndigheternas IT-organisationer upprättas ett beställar—leverantörsförhållande, vilket innebär att myndigheterna på uppdrag av den nya myndigheten åtar sig uppgifter av samordnings— karaktär. För sådana insatser utgår ekonomisk ersättning till myndig- heterna. Förhållandet öppnar nya möjligheter till konkurrensutsätt— ning av viss verksamhet.

Cl Till stabsuppgifterna hör att på uppdrag från regeringskansliet svara för utredningar, uppföljningar och övrigt underlag för rege— ringens ställningstaganden i frågor som rör rättsväsendets informa— tionsförsörjning.

El RIN samlokaliseras till någon av de berörda myndigheterna i syfte att sambruka och samutnyttja administrativa resurser och därmed hålla nere kostnaderna.

D Den nya myndighetens uppgifter och ledning m.m. regleras i in— struktioner för myndigheten.

El Verksamheten omprövas efter fem år.

När det gäller effekterna av förslagen görs sammantaget bedöm— ningen att den föreslagna samordningsorganisationen i hög grad kan bidra till en effektivisering av rättsväsendets framtida IT-användning, vilket sin tur är av stor betydelse för det fortsatta arbetet med att effektivisera och förnya den verksamhet som bedrivs inom rätts— väsendet. Därtill förbättras möjligheterna att möta framtida be— sparingskrav.

Förslagen bör således inte medföra ytterligare belastningar på statsbudgeten. I huvudsak blir det istället fråga om vissa omfördel— ningar av uppgifter och budgeterade medel från myndigheterna till den nya samordningsorganisationen. I den utsträckning ökade utgifter kortsiktigt ändå kan uppstå baseras dessa på nödvändiga förstärk— ningar av tidigare eftersatta områden för bl.a. styrning och uppfölj— ning — men med effektivisering och ett förbättrat resursutnyttjande inom samverkande myndigheters verksamhet som sammantaget resul- tat.

Det fortsatta arbetet bör efter beslut snarast inriktas mot ett genom- förande av förslagen så att den nya organisationen kan träda i kraft den 1 januari 1996.

2. Bakgrund

2.1. Allmänt

Verksamheten inom rättsväsendet består i stor utsträckning av informationshantering. Det är därför av stor betydelse för den samlade verksamhetens effektivitet att informationsförsörjningen fungerar på ett effektivt och ändmålsenligt sätt.

Frågor med anknytning till rättsväsendets informationsförsörjning (RI') har under senare år varit föremål för ett omfattande utrednings— arbete. Allmänt sett kan brister inom området konstateras när det gäller samordning, styrning och uppföljning av vidtagna åtgärder och resursutnyttjande. Avsaknaden av en heltäckande strategi för informationsförsörjningen har därtill skapat osäkerhet i utvecklings- arbetet. De förslag som hittills lagts fram i olika utredningar och som rört de för rättsväsendet övergripande och gemensamma delarna av informationsförsörjningen har endast i begränsad utsträckning kommit till ett genomförande. För den iakttagare som deltog i inlednings— skedet av RI och som fått tillfälle att granska den fortsatta utveck- lingen präglas dagens bild av stagnation. Av de planerade gemen— samma systemen har ännu inget kunnat tas i bruk.

Under samma tid har emellertid utvecklingen av myndigheternas interna system — de s.k. sektorsystemen — fortgått. Enligt de myndig- hetsvisa planer som redovisats kommer det att på några få års sikt sammantaget att finnas uppemot 20 000 datorstödda arbetsplatser med goda kommunikationsmöjligheter till stöd för varje myndighets verksamhet. Denna utveckling utgör ett viktigt inslag i arbetet med att, som ett nästa steg, införa en ny ITZ—stmktur inom rättsväsendet i

' Förkortningen RI har i tidigare utvecklingsarbete stått för Rättsväsendets informationssystem. Under senare tid har RI snarare kommit att omfatta frågor som rör rättsväsendets informationsförsörjning. Skälet härför är att de frågor som aktualiseras rör långt fler aspekter av utvecklingsarbetet än system i termer av utrustning, programvaror och övriga tekniska lösningar. Det är i den senare betydelsen förkortningen RI används i betänkandet.

2 Med lT — informationteknik - avses metoder och tekniker för tillämpad representation, tolkning, lagring och överföringa av information i form av data, ljud, skrift och bild.

sin helhet. Genom detta skapas förutsättningar för att informationsut— bytet inom rättsväsendet i framtiden skall kunna förbättras högst väsentligt.

För att säkerställa en framtida effektiv och säker informationsför— sörjning inom rättsväsendet i sin helhet krävs dock samordnade insatser inom ett flertal områden. Det gäller särskilt frågor rörande gemensamma IT-plattformar, säkerhet och standardisering liksom olika rättsliga aspekter av framtida IT-användning. Det gäller också betydelsefulla frågor rörande styrning, uppföljning och finansiering av rättsväsendets IT-verksamhet.

En viktig förutsättning för att IT aktivt skall kunna främja en önsk— värd verksamhetsutveckling inom rättsväsendet är att arbetet bedrivs i effektiva former. Det förutsätter också att överväganden och beslut som rör den framtida informationsförsörjningen kan grunda sig på heltäckande och tillförlitliga beslutsunderlag. Det är slutligen viktigt att samordningsfrågorna får ett genomslag, bl.a. i form av tydliga riktlinjer och att arbetet styrs och följs upp på ett ändamålsenligt sätt.

Satsningar som rör IT-användningen inom rättsväsendet bör också ses mot bakgrund av vad som framgår av de senaste två årens bud— getpropositioner. Bl.a. redovisas behoven och inriktningen när det gäller att skapa en öppen elektronisk infrastruktur för bl.a. den offentliga verksamheten. Dessa intentioner utgör grunden för den av regeringen tillsatta IT-kommissionen3 vars huvuduppgift är att främja en framtida bred användning av informationsteknik. Med utgångs— punkt i kommissionens rekommendationer (betänkandet SOU 1994: 118 Vingar åt människans förmåga) har Finansdepartementet utfor— mat ett särskilt arbetsprogram för den offentliga förvaltningens IT- användning. Programmet, som omfattar huvudområdena informa- tionsförsörjning, informalikplattformar och verksamhetsförnyelse, leds av ett statsråd med stöd av ett toppledarforum. Toppledarforum utgörs av en informell samverkansgrupp mellan verkscheferna för ett drygt tiotal statliga myndigheter och därtill med företrädare för kom- muner och landsting. Programmets första fas omfattar en rad för— studier vars syften i första hand är att inventera de förhållanden som, särskilt utifrån verksamhetsmässiga utgångspunkter, utgör hinder för

3 Regeringen har den 19 januari 1995 utfärdat nya direktiv (Dir. 1995:1) för kommissionens arbete och i samband därmed ändrat kommissionens sam— mansättning. Den tidigare angivna inriktningen kvarstår i huvudsak som oförändrad. För att särskilt ta till vara barns och undomars intresse och kunskaper om informationstekniken, inrättas ett Ungdomens IT-råd. Kom- missionen skall lämna en första rapport senast den 1 juni 1995 och därefter årligen redovisa resultatet av sitt arbete. Kommissionens uppdrag gäller till utgången av år 1996.

IT-användningen, att beskriva behovet av bl.a. gemensamma stan— darder och normer inom IT-området samt att föreslå åtgärder som tar fasta på frågan om hur den fortsatta utvecklingen och förnyelsen av förvaltningen skall kunna stödjas av IT.

Den strategi för en öppen elektronisk infrastruktur som nu läggs fast omfattar — vid sidan av ett mer effektivt informationsutbyte inom den offentliga förvaltningen och mellan förvaltningen, näringliv och medborgarna — även rättsliga aspekter och de krav som följer av det allt närmare internationella samarbetet, såväl inom som utom Europa. Bl.a. aktualiseras frågan om svenska anslutningar till ett flertal internationella informationssystem, vilket ställer stora krav på anpassningsåtgärder — inte minst från de svenska rättsmyndigheternas sida. Detta arbete förutsätter självfallet att åtgärderna samordnas, styrs och följs upp på ett ändamålsenligt sätt.

Genom de riktlinjer som lagts fast och de initiativ som i övrigt tagits, har IT—frågornas betydelse och genomslag i samhällsdebatten ökat markant. En delvis ny syn på informationsteknikens betydelse för verksamhetsförnyelse, effektivisering och besparingar inom den offentliga verksamheten har vuxit sig starkare. Det innebär bl.a. att IT-frågorna i allt större utsträckning har kommit att uppfattas som ett av nyckelområdena inom förvaltningspolitiken.

Vad som ovan sagts innebär dock inte att Sverige, trots att landet vid en internationellt jämförelse hävdar sig väl när det gäller att tillvarata IT:s möjligheter, i alla avseenden och på alla områden intar en tätposition. När det gäller rättsväsendet kan Sverige i jämförelse med t.ex. Norge i vissa avseenden bedömas ligga flera år efter när det gäller IT-användningen.

2.2. Uppdraget

Den 30 juni 1994 beslutade regeringen att tillkalla en särskild utredare med uppdraget att utarbeta ett underlag för regeringens be- dömning vad gäller formerna och organisationen för den framtida samordningen inom rättsväsendets informationsförsörjning. In- riktningen, som lades fast i särskilda direktiv för utredningen (Dir. 1994:60), kan i korthet sammanfattas enligt följande.

' Samordningen skall koncentreras till frågor som är av gemensam och övergripande karaktär.

' Kravet på en tydlig fördelning av ansvar och befogenheter mellan berörda myndigheter skall tillgodoses.

' Användarnas behov av stöd och tjänster, liksom kravet på inflytan— de skall tillgodoses.

0 Samordningen av informationsförsörjningen bör läggas på myndig— hetsnivå och organiseras inom en av rättsväsendets myndigheter, med eget ansvar och egna befogenheter.

Direktiven i sin helhet bifogas (bilaga 1).

Resultatet av utredningsarbetet skall vara ett, utifrån de riktlinjer som lagts fast, konkret och samlat förslag till hur den framtida sam— ordningen bör organiseras. Avsikten är att den nya samordnings- organisationen skall kunna börja verka fr.o.m. den 1 januari 1996.

2.3. Utredningsarbetet

Utredningsarbetet har utförts under perioden september 1994 till mars 1995. Det skriftliga underlaget har utgjorts av i första hand Rikspolisstyrelsens översynsrapport (19933) och Statskontorets rapport (1993z31) Rättsväsendets informationsförsörjning. Dessa underlag har kompletterats med särskilda redogörelser från myndig— heterna. Härutöver har utredningen samrått med företrädare för de berörda myndigheterna. Förslagens huvudinriktning har redovisats och diskuterats med verkscheferna för de berörda myndigheterna.

Avstämning har vidare skett mot de uppdrag och övriga aktiviteter vars resultat kan komma att påverka och påverkas av framtida krav på rättsväsendets informationsförsörjning. Det gäller bl.a. utred- ningarna Nya medier och grundlagarna m.m. (Dir. 1994: 104), Rätts— liga överväganden kring informationsteknologi (Dir. 1994:42) och En samlad resultatredovisning för det kriminalpolitiska området inom rättsväsendet (Dir. 1994: 17) samt vissa aktiviteter inom bl.a. lagstift— ningsområdet som för närvarande pågår inom Justitiedepartementet.

Avstämning har även skett mot de aktiviteter som inletts inom ramen för Toppledarforums arbete samt med den grupp inom Finans- departementet som arbetar med den nyligen inledda översynen av de statliga myndigheternas ledningsformer.

3. Hittillsvarande utredningsarbete

I en bilaga till Statskontorets rapport (1993z31) Rättsväsendets informationsförsörjning redovisas en lägesbeskrivning och bedömning av hittillsvarande utrednings— och utvecklingsinsatser inom RI—om— rådet. De förändringar som skett sedan tidpunkten för rapporten (december 1993) kan i korthet sägas innebära att inget av de av SARIl planerade systemen ännu har kunnats tas i drift. Det gäller de planerade misstanke- och kriminalregistren (MR/KR), systemen för bötesuppbörd (UB) och underrättelser (UR) samt ett särskilt analys— register för bl.a. uppföljningsändamål. När det gäller MR/KR pågår inom RPS en upphandling av utvecklingsinsatsen, när det gäller UB och UR har den ursprungliga inriktningen till stora delar omprövats och när det gäller det s.k. analysregistret har inga utvecklings- åtgärder vidtagits. Likaså har den av SARI angivna inriktningen när det gäller de nya rutinerna för ordningsbot och strafföreläggande delvis fått överges. Till detta skall läggas de tidigare planerna på att ge rikspolisstyrelsens enhet i Kiruna en central och pådrivande roll i utvecklingsarbetet inom RI—området. Inte heller dessa planer har kunnat fullföljas, liksom när det gäller det standardiseringsarbete som tidigare inletts.

Samtidigt kan konstateras att IT-frågorna har fått en allt större betydelse när det gäller myndigheternas arbete med att fortlöpande effektivisera verksamheten och minska utgifterna. När det gäller myndigheternas utveckling av de s.k. sektorsystemen2 kan kon- stateras att den utveckling som inleddes under mitten av 1980—talet i huvudsak fullföljs. De lösningar som har tagits fram vidareutvecklas och införs nu successivt på såväl central, regional som lokal nivå. I anslutning till detta genomför myndigheterna också de infra- strukturella satsningar som är nödvändiga när det t.ex. gäller tek- niska plattformar, kommunikationslösningar och vissa säkerhets-

' SARI - Samarbetsorganet för rättsväsendets informationssystem. 2 Med sektorsystem avses främst de myndighetsvisa system som utvecklas till stöd för brottmålsförfarandet inom respektive verksamhetsområde. Det gäller bl.a. RAR—systemet inom polisen, BRÅDIS inom åklagarväsendet, MÅHS inom domstolsväsendet och kriminalvårdens KLAS- -.system

arrangemang. Vissa satsningar görs också för att underlätta informa- tionsutbytet mellan myndigheterna (t.ex. elektronisk överföring av domsuppgifter), liksom när det gäller försök att utveckla vissa gene— rella stödrutiner (t.ex. till stöd för polisens och åklagarnas förunder— sökningsarbete).

Den sammanlagda bedömning som kan göras med anledning av dessa utvecklingsåtgärder är att myndigheterna var för sig — trots att utvecklingen har dragit ut på tiden och trots betydande kostnader — har lagt stor vikt vid IT—uppbyggnaden och att det omfattande arbete som inletts nu fullföljs. En slutsats som kan dras är att dessa sats- ningar måste tas tillvara — vare sig det gäller investeringar i utrust— ning och programvaror, kompetensuppbyggnad, metodkunnande m.m. — och läggas till grund för den fortsatta utvecklingen av rätts- väsendets samlade informationsförsörjning.

En annan slutsats är att myndigheternas interna IT-planer och utvecklingsinsatser inte är tillräckliga för att säkerställa en effektiv informationsförsörjning inom rättsväsendet. För detta krävs att det myndighetsperspektiv som hittills karakteriserat utvecklingen vidgas till att omfatta samtliga aspekter som rör rättsväsendets informations- försörjning i sin helhet. Särskild vikt måste därvid läggas på de s.k. gränssnitten mellan olika delar av rättskedjan. Det innebär att den inriktning och de beslut som hittills gällt för utvecklingen i vissa fall måste omprövas och kompletteras. De förhållanden som bl.a. utifrån ett samlat verksamhetsperspektiv kan bedömas utgöra hinder för den framtida IT-användningen måste identifieras och analyseras så att effektiva åtgärder kan vidtas. Det är av stor betydelse att den fram— tida inriktningen läggs fast inom ramen för ett samlat handlings- program och att de åtgärder som planeras och genomförs också samordnas, styrs och följs upp på ett ändamålsenligt sätt. Nuvarande brister i dessa avseenden utgör den huvudsakliga utgångspunkten för de förslag som i det följande redovisas i betänkandet.

4. Inriktning och avgränsningar

4.1. Allmänt

I uppdraget ingår att utarbeta förslag till en ändamålsenlig avvägning mellan behovet av samordning över myndighetsgränserna å den ena sidan och myndigheternas ansvar för den egna verksamhetsutveck— lingen å den andra. I detta ligger att identifiera de huvudområden som bör bli föremål för samordning för att mot denna bakgrund utarbeta förslag till den nya samordningsverksamhetens ansvars- område, uppgifter och arbetsformer. De lösningar som utarbetas skall ligga i linje med de krav som följer av den modell för mål— och resultatstyrning som numera omfattar samtliga statliga myndigheter. I detta ingår att klargöra hur en ändamålsenlig och tydlig ansvars- och befogenhetsfördelning bör utformas mellan Justitiedepartementet, rättsmyndigheterna och den nu aktuella samordningsverksamheten. Av särskild betydelse är frågan om styrning och uppföljning av den nya samordningsverksamheten.

Hur kan då samordningsområdet avgränsas? Det kan konstateras att begreppet rättsväsende saknar en entydig och allmängiltlig defini— tion]. I vissa fall avses i strikt mening rättsmyndigheternas verksam- het, i andra fall avses den verksamhet som faller inom Justitie- departementets område eller de verksamheter som kan bedömas ingå i det kriminalpolitiska området. Till detta kan läggas den bestämning av begreppet som redovisas i Riksdagsutredningens slutbetänkande (1993/94:TK3) och som innebär att statsbudgeten indelas i olika utgiftsområden. I den skiss till indelning som redovisas i betänkandet ingår i utgiftsområdet Rättsväsendet, förutom rättsmyndigheterna, även rättsmedicinsk verksamhet, exekutionsväsendet, rättshjälpen, brottsofferstöd samt BRÅ:s brottsförebyggande verksamhet. En sådan ansats ger en god antydan om att utvecklingsfrågorna i allt större utsträckning kan komma att hanteras i ett sektorövergripande

1 Statskontoret har i rapporten (1993c25) Sektorövergripande analyser. Bilaga Kriminalpolitiken diskuterat bl.a. konsekvenserna av olika tänkbara avgränsningar, bl.a. vad gäller förutsättningarna för mål- och resultatstyr— ning liksom vad gäller antalet aktörer som verkar inom området.

perspektiv och därmed ta fasta på förhållanden som går utöver nu— varande indelning i myndighetsområden, departementsområden och politikområden.

När det gäller den nu aktuella avgränsningen av samordnings— området är den främsta utgångspunkten för de förslag som lämnas kravet på ett rationellt informationsutbyte — nationellt och inter— nationellt — mellan rättsmyndigheterna men också mellan rättsmyn— digheterna och de myndigheter och organisationer i övrigt vars verk— samhet direkt eller indirekt påverkar eller påverkas av verksamheten inom polis— och åklagarväsendet, domstolarna och kriminalvården. Det innebär att antalet aktörer som kan komma att omfattas av sam— ordningsverksamheten kan komma att variera över tiden utan att förslagen i övrigt påverkasz. För de förslag som nu redovisas i be- tänkandet är utgångspunkten att de myndigheter som hittills omfattats av SARI:s arbete också inledningsvis ingår i den nya samordnings— organisationen. Därtill görs bedömningen att även BRÅ, i egenskap av sin nya roll, bör ingå i samordningsverksamheten.

Utredningen avgränsas vidare till att behandla den samordning som rör informationsförsörjningen. Detta innebär inte att myndighets- övergripande IT—frågor kan ses isolerade från andra utvecklings— insatser där samordning kan aktualiseras. Tvärt om bör stor vikt läggas vid samordning av IT—insatser och andra inslag i verksamhets- utvecklingen. Detta förutsätts dock ske inom ramen för Justitie— departementets ordinarie beredningsfunktioner, liksom inom myndig- heterna internt.

Utredningen behandlar heller inte den samordning och samverkan som löpande sker mellan myndigheterna i frågor av mer tillfällig karaktär och utan närmare påverkan på rättsväsendet i sin helhet.

4.2. Om målen för rättsväsendets informationsförsörjning

För den fortsatta utvecklingen inom rättsväsendets informations— försörjning (RI) måste målsättningen vara att öka effektiviteten i främst brottmålsförfarandet. IT-satsningarna bör utgå från verksam— hetens krav, besparingskrav m.m. och därtill betraktas som en integ—

2 De verksamheter som i första hand ingår i samordningsverksamheten är statliga eller statligt finansierade. Behovet av att vidga detta synsätt kan aktualiseras i takt med att t.ex. kommunerna men också fristående organisa- tioner och företag ges ett större ansvar när det gäller samhällets åtgärder mot brott.

rerad del av den samlade verksamhetsförnyelse som erfordras för att uppställda kriminalpolitiska mål skall kunna uppnås. Det innebär bl.a. att IT-satsningarna måste planeras, styras och följas upp till— sammans med andra insatser så att rådande samband och beroen- deförhållanden kan beaktas och tas tillvara i utvecklingsarbetet.

Med detta synsätt bör de insatser som blir aktuella inom RI—om— rådet tydligt utgå från och därtill kunna relateras till de mål som ställts upp för verksamheten. Inriktningen bör vara att IT-utveck— lingen i framtiden skall kunna styras och följas upp i termer av effek- ter på verksamhet och resursutnyttjande. Målstrukturen bör därför utvecklas så att den kan ligga till grund för såväl departementets som myndigheternas styrning och uppföljning. Därtill ställs nya krav på myndigheternas resultatredovisningar i frågor som rör respektive verksamhet men också när det gäller redovisningar i frågor som rör den övergripande styrningen och resultatuppföljningen av en sam— hällssektor och ett politikområde — i vårt fall rättsväsendet respektive kriminalpolitiken.

Ovanstående resonemang kontrasterar mot den hittillvarande datori- seringen av samhällsadministrationen, vars huvudsakliga inriktning har varit att effektivisera befintliga rutiner. Den mognadsgrad som IT — liksom användarna — börjar uppnå skapar successivt helt nya möj— ligheter inför framtiden.

Det finns inte minst mot bakgrund av vad som här redovisats starka skäl för att utveckla en ny lT—strategi för hela RI-området. Behovet av omprövning av hittillsvarande inriktning föranleds främst av att förutsättningarna för utvecklingen har förändrats över tiden. Det gäller främst brottsutvecklingen som sådan men också den fortsatta snabba utvecklingen inom IT-området, införandet av mål— och resul- tatstyrning, ökade besparingskrav samt det fördjupade internationella samarbetet.

Det fortsatta arbetet bör i första hand ta sin utgångspunkt i den utveckling som under senare år ägt rum inom myndigheterna. Den innebär i korthet att myndigheterna var för sig utvecklar de system och rutiner som bedöms ge störst bidrag till verksamheten och/eller medför att verksamheten kan drivas vidare med oförändrade eller krympta ekonomiska ramar. Inriktningen av denna utveckling kan sammanfattas enligt följande.

0 Samtliga rättsmyndigheter kommer inom loppet av några få år att ha en förhållandevis väl utbyggd teknisk infrastruktur installerad vid samtliga centrala, regionala och lokala myndigheter och generellt sett med allmänt god kompabilitet. Med nuvarande takt i genom- förandet kan antalet datorstödda arbetsplatser inom rättsväsendet därvid uppskattas till ca 20 000 st.

0 Samtliga myndigheter kommer vid motsvarande tidpunkt att ha tillgång till moderna och standardiserade kommunikationstjänster för internt bruk och för informationsutbyte mellan myndigheterna.

' Samtliga myndigheter kommer att utifrån fastställda krav ha ordnat de säkerhetsarrangemang (skyddsteknik, säkerhetsorganisation etc. ) som erfordras för en säkrare hantering av brottsuppgifter.

' Den verksamhet som är knuten till brottmålsförfarandet inom respektive myndighet kommer att stödjas av ändamålsenliga rutiner (applikationer).

' Samtliga personanknutna uppgifter rörande misstänkta och dömda personer kommer att med några få undantag att finnas tillgängliga inom ramen för respektive sektorsystem.

' Personal— och ekonomiadministrativa uppgifter kommer att finnas tillgängliga inom ramen för de nya rutiner som successivt införs.

Den här beskrivna inriktningen uttrycker sammantaget en strävan mot att samtliga brottsuppgifter och uppgifter som i övrigt krävs för verksamhetens bedrivande i teknisk mening görs tillgängliga för samtliga behöriga tjänstemän. Restriktionerna för informationsutbytet bör i princip endast utgöras av gällande regler för säkerhet, sekretess och skyddet för den enskildes integritet. Genom detta skapas helt nya förutsättningar för verksamhetsförnyelse och effektivitetshöjande åtgärder av vitt skilda slag.

Den skisserade utvecklingen kan sägas utgöra en översiktlig mål- bild för en ny och öppen IT-struktur för rättsväsendet. De myndig- hetsövergripande frågor som aktualiseras i samband med att denna struktur införs utgör ett viktigt arbetsområde för den nya samord— ningsorganisationen.

Arbetet med att införa denna första version av en IT—plattform bör kunna vara avslutad inom de närmaste två till fyra åren.

4.3. Internationella frågor

Det internationella samarbetet när det gäller den brottsbekämpande verksamheten innebär — såvitt gäller EU — att medlemsländerna tillsammans analyserar brottsutvecklingen och utformar gemensamma strategier för hur kampen mot brottsligheten skall effektiviseras. Det handlar bl.a. om att harmonisera ländernas lagstiftning till varandra,

att vidta åtgärder mot den internationellt förgrenade brottsligheten och att bygga upp gemensamma kontrollsystem.

Ett utvecklat internationellt samarbete medför att kraven på infor- mationsutbytet länderna emellan skärps. För att förbättra informa- tionsutbytet mellan EU:s medlemsländer införs dels särskilda organ (s.k. clearing houses) för informationsutbyte, analys och utvecklings- arbete, dels gemensamma informationssystem för att öka effektivi- teten i kontrollverksamhet och brottsbekämpning.

l Maastrichtfördraget uppställs som ett av målen för den Euro- peiska unionen att utveckla ett nära samarbete i bl.a. rättsliga frågor (den s.k. tredje pelaren). I fördraget anges ett antal frågor kring vilka ett utökat samarbete är särskilt angeläget. Det gäller bl.a. asyl— politik, narkotikabekämpning och rättsligt samarbete. Som en sär— skild punkt nämns också frågan om polissamarbete och tullsamarbete för att förhindra och bekämpa terrorism och andra grova internatio- nella brott. Hur detta samarbete kan komma att organiseras diskute— ras för närvarande som ett led i uppbygganden av en europeisk polis- byrå (Europol). Inom tullområdet diskuteras inrättandet av en mot- svarande grupp för samarbete och informationsutbyte (MAG 92).

För närvarande pågår arbete med bl.a. att utforma konventioner omfattande Europol och de unionstäckande informationssystemen European Information System (EIS) och tullens datorbaserade under— rättelsesystem Customs Information System (CIS). Denna utveckling kommer bl.a. att medföra ett behov av att se över de svenska registerförfattningar som reglerar brottsregistreringen. Ett sådant arbete har också inletts (se vidare avsnitt 7).

EIS är avsett att bl.a. omfatta register över de tredjelandsmed— borgare som av hänsyn till den allmänna ordningen och säkerheten inte bör tillåtas inresa i ett EU-land. Därutöver kommer EIS att innehålla andra uppgifter som är av betydelse för det internationella polissamarbetet när det gäller att bekämpa grov internationell brotts— lighet, bl.a. uppgifter om misstänkta och efterlysta personer. Frank— rike avses få ansvar för upprättandet av EIS gemensamma stödfunk- tion i Strasbourg.

För svenskt vidkommande förutses EIS få stor betydelse för bl.a. den svenska polisens kriminalunderrättelsetjänst. En anslutning till EIS förutsätter en rad åtgärder inom svenska myndigheter — inte minst inom polisen — vad gäller bl.a. systemutveckling och system- konstruktion, upphandling, utbildning och metodutveckling m.m.

Avsikten är att EIS tar över de uppgifter som ankommer på Schengen Information System (SIS) enligt det s.k. Schengenavtalets tillämpningskonvention, som utvecklats vid sidan av EU och som rör ett gradvist avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna

och därmed införandet av s.k. kompensatoriska åtgärder. I enlighet med överenskommelsen pågår för närvarande arbete med att få det gemensamma informationssystemet SIS att fungera på avsett sätt. Frågan om Sveriges deltagande i Schengensamarbetet är för när— varande föremål för diskussion.

Inom asylområdet diskuteras inom EU för närvarande frågan om en asylsökandes fingeravtryck skall kunna registreras i ett gemensamt system — EURODAC. Bl.a. utreds om det krävs en konvention för att kunna upprätta ett sådant system.

Inom EU pågår vidare arbetet med att ta fram direktiv om skyddet för den personliga integriteten på dataområdet. Strävan är att införa en enhetlig nivå på integritetsskyddet inom hela EU. Efter omfattan- de diskussioner och oenighet kring integritetsskyddets utformning föreligger nu ett förslag till direktiv om skydd för enskilda vid be— handling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana upp— gifter. Förslaget har nyligen behandlats inom EU:s ministerråd. Ett slutligt ställningstagande i dessa frågor kan förväntas under våren 1995.

Inom EU har beslut vidare fattats om samordning när det gäller informationsutbytet mellan medlemsländernas förvaltningar. Ett samlat EU—program som syftar till att stödja uppbyggnaden av in— formationssystem för dessa ändamål, det s.k. IDA-programmet, kommer att inledas under innevarande år.

Till övriga internationella frågor som bör beaktas i samband med att en samordningsverksamhet inrättas inom rättsväsendet, hör sam— arbetet inom olika internationella standardiseringsorgan, vars rekom— mendationer Sverige har att följa.

Sammanfattningsvis innebär utvecklingen inom det internationella området att samarbetet mellan svenska myndigheter inom och utanför rättsväsendet å ena sidan och andra länders myndigheter och inter— nationella organ å den andra sidan kommer att öka och fördjupas högst avsevärt. Detta samarbete förutsätter att svenska myndigheter förmår anpassa sina organisationer, informationssystem, arbetsformer och rutiner till de lösningar som utvecklas inom aktuella samarbets- områden. Detta ställer i sin tur stora krav på en effektiv samordning av de svenska myndigheternas utvecklingsinsatser?

3 En helt annan aspekt som rör behovet av samordning inom IT—området rör insatser för att främja den svenska industrins deltagande i EU:s forsknings- och utvecklingsprogram. Enligt EU-kommissionens bedömningar kommer lT-industrin vid sekelskiftet vara den största av alla industrier inom EU. För Sveriges industriella tillväxt är det därför av stor vikt att att Sveriges IT— industri utvecklas i paritet med konkurrentländernas (RRV:s rapport 1994: 36 NUTEK, EU och IT-industrin). Samordningsbehov av detta slag be- handlas inte närmare i betänkandet.

4.4. Ett framtidsscenario för rättsväsendets IT—användning

Den snabba utvecklingen inom IT—området kan förväntas fortsätta. I takt med att de tekniska möjligheterna ökar förändras också förut— sättningarna för verksamhetsförnyelsen i stort. Det blir därmed allt mer väsentligt att såväl IT—frågorna som andra förnyelseåtgärder styrs och följs upp mot bakgrund av verksamhetens långsiktiga inriktning och att arbetet bedrivs i effektiva former.

Vilken bild kan då ges av IT-utvecklingen i ett något mer lång- siktigt perspektiv? Hur kan denna utveckling tänkas påverka den fortsatta utvecklingen av rättsväsendets verksamhet?

Det är naturligtvis alltid vanskligt att försöka förutse en okänd framtid. Det enda som med säkerhet brukar kunna konstateras är att det förutsagda inte kommer att inträffa. I vart fall inte allt och inte samtidigt och i synnerhet inte inom IT—området. Trots detta kan det vara av värde att diskutera vilka möjligheter som på sikt kan ges av IT-utvecklingen när det gäller att i olika avseenden effektivisera och förnya verksamheten. Dessa möjligheter kan beskrivas i termer av scenarier.

I det följande skisseras ett sådant möjligt scenario4 med sikte på år 2005.

Den IT—struktur (RI—struktur version 1.0) som infördes i mitten av 1990-talet har successivt utvecklats och vi har i slutet av år 2005 framgångsrikt avslutat arbetet med en ny IT—generation (RI-struktur version 2.0) för rättsväsendet. Genom detta är rättsväsendet knutet till det för statsförvaltningen gemensamma managementsystemet som används för resultatorienterad styrning och budgetdialog mellan regeringen och myndigheterna. Inom rättsväsendets centrala förvalt— ningsmyndigheter har införts standardiserade ledningssystem med kopplingar till detta övergripande managementsystem. Överföring av styrinformation har därmed i stor utsträckning kunnat automatiseras.

De centrala förvaltningsmyndigheterna har kunnat bantas högst väsentligt. Den huvudsakliga verksamheten är uppdelad i regioner, vilket innebär att den lokala polis-, äklagar- och domstolsorganisa— tionen har kunnat halveras. Den på 1990-talet omhuldade när—

4 Det redovisade scenariet bygger på de scenariebeskrivningar som ut- arbetats inom ramen för det s.k. LEXlT-projektet (se vidare avsnitt 7.3). Beskrivningen har här utvecklats och anpassats till de förhållanden som råder inom rättsväsendet.

netsprincipen har trots denna omstrukturering kunnat upprätthållas genom en kraftigt utökad användning av olika former av video- konferenser för t.ex. bevisupptagning, vittnesförhör och även vid domstolsförhandlingar.

Myndighetsgränserna har allt mer suddats ut i takt med att nya arbetsformer har införts, med bl.a. deltagande från flera myndigheter samtidigt. Den historiskt betingade myndighetsindelningen har emel— lertid inte längre några direkta samband med den indelning av ut— giftsområden som Riksdagen beslutade om redan är I 994 och vars utveckling har fortgått. Utgiftsområden motsvaras numera av en indelning i verksamhetsprocesser, som i ett flertal fall löper utöver den formella myndighetsindelningen. Detta återspeglas tydligt i 2005 års budgetproposition. Detta nya synsätt på organisation och verk- samhetsförnyelse fick sitt genomslag i slutet av 1990—talet då BPR — Business Process Reengenering — utvecklats till europeisk standard.

De "på 1990-talet införda myndighetsvisa systemen (bl.a. RAR, BRADIS, MAHS, KLAS) har vidareutvecklats och integrerats så att de idag stödjer den nya verksamhetsstruktur som införts.

Rättsväsendets verksamhet har vidare renodlats, bl.a. genom att betydande delar av tjänsteproduktionen — i synnerhet serviceuppgifter - numera utförs av externa leverantörer.

Medborgarnas insynsmöjligheter har under de senaste 10 åren för— lättrats högst avsevärt genom tillgången till information och tjänster tia elektroniska media. Varje myndighet är skyldig att dygnet runt hålla en publik informationsdatabas elektroniskt tillgänglig via Inter- net. Elektroniska anslagstavlor (BBS) används för service och in— formation av olika slag. För spridning av mer omfattande information används även multimedia och CD-skivor. BBS används därtill i allt större utsträckning för medborgarnas uppgiftslämning till myndig— heterna. Till detta skall läggas att utvecklingen av de lokala med- borgarkontoren har lett till att servicen har ökat och att direkt— kontakten mellan myndigheterna och medborgarna har förbättrats avsevärt. Medborgarkontoren erbjuder numera vissa tjänster som tidigare utfördes av rättsväsendets myndigheter, t.ex. passansökan, tillståndsärenden, vissa inskrivningsärenden m.fl.

De på 1990—talet inledda försöken med elektronisk övervakning har permanentats som påföljdsform och har utvecklats vidare. Olika elektroniska kontrollsystem har, tillsammans med nya behandlings- program medfört att användningen av fängelsestrajf har kunnat minska väsentligt. För genomförande av vissa behandlingsprogram

anlitas i allt högre utsträckning fristående organisationer. Dessa program utförs på uppdrag av Kriminalvårdsstyrelsen som i allt högre grad har koncentrerat den egna verksamheten till att avse de långtidsdömda.

Arbetet på myndigheterna är i hög grad projektorienterat vilket bl.a. är en följd av att distansarbete är vanligt förekommande. Genom detta kan projekt bemannas med företrädare från olika myndigheter och olika delar av landet. Även de utlandsstationerade sambands— männen deltar i projekten, liksom i förekommande fall enheter ur Europol. Projektens sammansättning varierar således allt efter behov och ärendenas art. Styrning och uppföljning av arbetet sker med stöd av projektdatabaser varigenom de verksamhetsansvariga och de anställda alltid vet vilka uppgifter som skall utföras och vilka tid— planer som gäller. Aktuellt projektläge, inklusive kostnadsinforma— tion, kan när som helst tas fram. Genom det nya arbetssättet har effektiviteten kunnat höjas på ett anmärkningsvärt sätt — inte minst när det gäller utredningsarbete och förundersökning i komplicerade mål och i mål med internationellt förgrenad brottslighet.

Ärenden handläggs med stöd av ärendehanterings— och beslutsstöds- system varvid text, röst och bild nyttjas från det att ärendet aktualise- rats till dess det avregistreras och arkiveras elektroniskt. Databaser och dokument har blivit "virtuella ", vamed menas att traditionella databaser har ersatts av "dataförråd " ur vilka svar på sökfrågor sammanställs direkt i anslutning till att frågan ställs. En handling är "potentiell " i den mening att de i dokumentet ingående informations- mängderna vanligtvis finns lagrade på helt skilda ställen, nationellt och internationellt.

Varje medarbetare har tillgång till ett universalverktyg — en s.k. FIX. FIX:en, som är en utveckling av 1990—talets Allterminal, men i övrigt mycket olik denna, medger att användarna kommunicerar via enkla och bl.a. talstyrda kommandon för posthantering, anrop av övriga medarbetare, sökning bland aktuella ärenden och för beslutsstöd. FIX:en medger även handskriftinmatning och omfattar moduler för telefon, telefax och televideo. T elefaxen har utvecklats till ett gene- rellt och världsomfattande standardformat för elektroniska dokument. Varje medarbetare har utrustats med ett personligt FIX-kort med bl.a. personliga nummer för telefon, fax, e-post, EDI och Internet samt naturligtvis personliga behörigheter till aktuella nationella och internationella databaser. För närvarande pågår diskussioner om att integrera FIX-kortens funktioner med de anställdas medborgarkort (s.k. SWE-CARD).

Alla myndigheter är vidare anslutna till ett gemensamt virtuellt data- nät med tillhörande X. 500-kataloger. Övrig kommunikation sker via MIMEX. 400 som är gemensamt för Internet New Protocol och ISO/X. 400. Eventuellt inkommande brev scannas in och förs vidare till det reguljära systemet för work—flow, vilket innebär att ärendet slussas till rätt och för stunden tillgänglig tjänsteman. E—postanvänd- ningen har ökat dramatiskt och telefonsamtal kan föras med samtidig gemensam bild— och texthantering. Det innebär t.ex. att förundersök- ningsledaren i ett mål (åklagaren i Umeå) diskuterar bevismaterial i ett aktuellt ärende med den svenska polisens sambandsman i Bangkok och laboratoriechefen vid SKL i Linköping samtidigt som bevis— materialet finns tillgängligt på varje medverkandes FIX (i bild, text och ljud). I ett fönster på FIX-skärmarna pågår parallellt sökning i det europeiska fingeravtrycksystemet E URODAC och i det internatio— nella DNA—arkivet som nyligen införts.

Kontorsväxlarna har i hög grad integrerats med lokala nät-servers och därigenom anslutna nätverk såsom Internet. Inkommande samtal lagras i röstbrevlåda eller sänds vidare med e—post. Röstbrevlådorna vittjas när berörd tjänsteman med hjälp av sitt FIX—kort loggar in på godtycklig FIX (stationär eller mobil).

Slutligen kan konstateras att samtliga rättsmyndigheter numera har genomgått certifiering för Ojfentlig tjänsteproduktion enligt ISO-9000.

Rimligheten i det ovan beskrivna scenariet kan naturligvis ifråga- sättas på olika sätt. Värderingen av visionens för— respektive nack- delar lär på samma sätt variera. Det hindrar inte att det med viss säkerhet kan hävdas att den fortsatta IT-utvecklingen kommer att medföra allt mer genomgripande förändringar av nuvarande verksam- hetsstruktur och arbetsformer. Redan i dagsläget har IT-använd- ningen inom den privata sektorn i allt högre utsträckning medfört att traditionella linjeorganisationer ersatts av processorienterade och flexibla nätverksorganisationer av olika slag. I sina huvuddrag kom— mer även den offentliga sektorn att anpassa sig till denna utveckling. Utredaren kan i detta sammanhang inte underlåta att erinra om att han redan för ett tiotal år sedan (bl.a. i Jusek 1984) publicerade visioner om exempelvis "distansrättegångar" och elektronisk över— vakning av dömda personer.

Den slutsats som kan dras mot bakgrund av ovanstående resone— mang är att den nya samordningsverksamheten, som en av sina allra viktigaste uppgifter, har att följa den fortsatta utvecklingen och aktivt ta tillvara de nya möjligheter till effektivisering och förnyelse som informationstekniken kommer att erbjuda.

5. Mål och uppgifter

5.1. Mål för samordningsverksamheten

Det övergripande målet för den nya samordningsverksamheten är att verka för en framtida kostnadseffektiv, säker och öppen informa- tionsförsörjning inom rättsväsendet i sin helhet. Det innebär ytterst att tillvarata de möjligheter informationstekniken erbjuder när det gäller att effektivisera verksamheten, klara framtida besparings- åtganden och att förnya rättsväsendets verksamhetsstruktur, organisa— tion och arbetsformer. Avsikten är också att — via en effektiv infor- mationsförsörjning med en klart förbättrad tillgång till statistik och övriga analysdata — öka kvaliteten på de underlag som tas fram för bedömning av verksamhetens resultat och kostnader och i samband

därmed vidareutveckla mål- och resultatstyrningen inom rättsväsen- det.

Dessa övergripande målsättningar uppnås bl.a. genom en effektiv samordning av sektorövergripande IT-åtgärder. Som delmål för samordningsverksamheten gäller därvid att tillse och verka för att

0 en för rättsväsendet övergripande IT—strategi utarbetas

' en ny IT-struktur utvecklas i takt med att nuvarande RI-rutiner avvecklas

' erkända standarder utvecklas och tillämpas inom området

' säkerhetslösningar utvecklas och anpassas till den skyddsnivå som kan komma att läggas fast

' de krav på anpassningar som följer av det internationella sam— arbetet och Sveriges medlemskap i EU också genomförs

' underlagen för planering, styrning och uppföljning av rätts- väsendets IT —verksamhet förbättras.

Det bör åter igen poängteras att de mål och delmål som ställs upp för samordningsverksamheten ytterst knyter an till de övergripande kriminalpolitiska intentionerna, nämligen att minska brottsligheten och öka människornas trygghet.

5.2. Den nya samordningsorganisationens uppgifter

Samordningsverksamheten har som sin huvuduppgift att hantera informationsförsörjningsfrågor av principiellt och övergripande intresse för rättsväsendet i sin helhet. Med uppgifter av samordnings— karaktär avses uppgifter som myndigheterna inte var för sig kan genomföra utan att detta också får återverkningar inom angränsande verksamhetsområden. Det rör sig således om frågor som sträcker sig utöver nuvarande myndighetsgränser och verksamhetsindelning och som tar fasta på utveckling och effektivisering av det informations- utbyte som sträcker sig genom rättskedjan och som i första hand kan relateras till brottmålsförfarandet i sin helhet. Med samordnings- uppgifter avses även de frågor som rör regeringens styrning och uppföljning av den samlade IT—användningen inom rättsväsendet och som i allt större utsträckning förutses ta fasta på de processer som sammantaget utgör rättsväsendets verksamhet snarare än på den organisatoriska indelning som gäller i dagsläget.

Omvänt gäller att de frågor som kan hänföras till de enskilda myndigheternas verksamhet utan att åtgärderna samtidigt för med sig konsekvenser för övriga verksamheter inte omfattas av den före- slagna samordningsorganisationens verksamhetsområde. Det an— kommer således inte på samordningsorganisationen att ta över de uppgifter som ligger inom ramen för myndigheternas ansvar för den interna IT-användningen. Genom att ange de uppgifter som kan bedömas vara av samordningskaraktär kan också ramarna för de enskilda myndigheternas ansvar för informationsförsörjningen klar- göras.

Samordningverksamhetens huvuduppgifter kan beskrivas enligt följande.

El Planering, styrning och uppföljning

I takt med den snabba tekniska utvecklingen har synen på IT kommit att förändras. Från att tidigare ha betraktas som ett tekniskt hjälp— medel har IT allt mer börjat uppfattas som ett aktivt instrument för en bredare förnyelse av verksamhetsstrukturer och arbetsformer. Den inriktning som hittills har legat till grund för IT—samordningen inom rättsväsendet är i väsentliga delar överspelad, bl.a. till följd av att förutsättningarna under de senaste åren så drastiskt har förändrats. Mot denna bakgrund föreligger ett stort behov av att, inom ramen för en samlad IT-strategi, lägga fast den långsiktiga inriktningen när det gäller den framtida IT-användningen inom rättsväsendet. Av strategin bör framgå bl.a. informationsteknikens roll i det totala reformarbetet samt med vilka åtgärder en effektivisering av informa- tionsförsörjningen kan åstadkommas. Arbetet med att ta fram en sådan strategi bör bli en viktig uppgift för den nya samordnings- verksamheten.

Med ett sådant långsiktigt handlingsprogram som grund kan såväl styrning som uppföljning av det fortsatta utvecklingsarbetet för- bättras.

El Utveckling, drift och förvaltning av en gemensam IT-struktur

Mot bakgrund av den långsiktiga inriktning som kan läggas fast för rättsväsendets framtida IT-användningen bör en viktig uppgift för den nya samordningsverksamhetens bli att avveckla nuvarande centrala RI-system och i samband därmed verka för att en ny och ändamåls- enlig IT—struktur utvecklas och genomförs inom hela informations-

försörjningsområdet. En utgångspunkt är således att nuvarande centrala RI-rutiner avvecklas, att dessa ersätts på lämpligt sätt och att myndigheternas pågående utvecklingsarbete fullföljs och läggs till grund för strukturutvecklingen. Det ligger på samordningsverk- samheten att inom ramen för ett långsiktigt handlingsprogram ange i vilken takt och ordning de aktuella åtgärderna bör vidtas samt att tillse att erforderliga insatser också kommer till ett genomförande. I uppgiften ligger också att verka för att den nya struktur som införs uppfyller kraven på rättsenlighet och kostnadseffektivitet och därtill främjar en bredare förnyelse av den verksamhet som bedrivs inom rättsväsendet.

Till samordningsverksamhetens uppgifter hör också att ansvara för förvaltningen av de gemensamma rutiner som är i bruk och som kan komma att utvecklas så att systemen dels uppfyller kraven på stöd till användarna, dels anpassas till förändringar i verksamheten. Upp— gifterna i dessa hänseenden avgränsas självfallet till att gälla informa— tionsflödet och informationsutbytet mellan i första hand rättsväsendets myndigheter, alltifrån polisens brottsutredningar, via åtalsprövning och domstolsavgörande till verkställande av påföljd.

El Standardisering

Standardisering är en förutsättning för ett öppet informationsutbyte där begränsningarna i princip endast bör utgöras av i förväg upp— ställda krav på bl.a. säkerhet, integritet, offentlighet och sekretess. Det är därmed en viktig förutsättning för att de betydande sats- ningarna inom IT—området fullt ut skall kunna nyttiggöras verksam- heten såväl inom myndigheterna som inom rättsväsendet i sin helhet.

Standardisering rör ett flertal områden — begrepp, data och teknik — och avser samtidigt olika nivåer inom och mellan myndigheterna samt mellan sektorsystem, framtida gemensamma system och externa systern. Standardisering måste också ske med hänsyn tagen till det ökade samarbetet mellan svenska myndigheter och olika europeiska och andra internationella organ.

Det fortsatta standardiseringsarbetet måste organiseras och omfatta betydligt fler aspekter än de begreppsmässiga standarder som SARI (Samarbetsorganet för rättsväsendets informationssystem) hittills behandlat. Betoningen av standardiseringsfrågornas strategiska be— tydelse för rättsväsendets informationsförsörjning medför att de bör utgöra en väsentlig uppgift för den nya samordningsverksamheten.

D Säkerhet

De uppgifter som hanteras inom ramen för en ny IT—struktur för rättsväsendet måste kunna föras mellan myndigheter och mellan ingående informationssystem. De data som behandlas rör i huvudsak brottslig verksamhet, varför särskild hänsyn måste tas till frågorna om integritet och säkerhet — båda områden vars vikt allmänt betonas i den internationella debatten.

I syfte att förbättra underlaget för överväganden om vilka skydds— åtgärder som bör vidtas har Statskontoret på SARI:s uppdrag belyst vissa frågor rörande säkerheten i rättsväsendets framtida informa- tionsförsörjning. Resultatet av arbetet redovisades i rapporten (1992: 11) ADB-säkerhet inom rättsväsendet, i vilken Statskontoret redo— visar en modell för att beskriva olika kombinationer av hot/skydds— tekniska åtgärder/verksamhet i form av alternativa skyddsnivåer. I ett nästa steg prövas de alternativa skyddsnivåerna mot den verksamhet som skall skyddas. I samband med prövningen diskuteras i rapporten det skyddsvärde de aktuella uppgifterna kan tänkas ha sett till dels den enskildes integritet, dels skyddet av den verksamhet systemen är avsedda för.

Bland de slutsatser som kunnat dras efter avslutad remissbehandling bör nämnas dels att uppgifternas skyddsvärde bedömdes som synner— ligen högt, dels att skyddsvärdet för misstanke— och belastningsupp— gifter betraktades som likvärdigt. Dessa bedömningar torde alltjämt gälla.

Arbetet med säkerhetsfrågorna har sedan tidpunkten för rapporten fortgått. Bl.a. har upphandlingar och installationer av s.k. allter- minaler inletts. Detta kan ses som ett ett viktigt steg i syfte att öka säkerheten. Ytterligare insatser måste dock vidtas så att en fullgod säkerhetsnivå på sikt kan uppnås inom hela informationsför— sörjningsområdet. Vilka skyddsåtgärder som bör bli aktuella måste preciseras med utgångspunkt i den skyddsnivå som kan komma att läggas fast för området i sin helhet.

Säkerhetsfrågorna inom rättsväsendets informationsförsörjning berör samtliga rättsmyndigheter och bör därmed utgöra ytterligare en väsentlig uppgift för den nya samordningsverksamheten.

El Tillgång till analysdata m.m.

Behovet av att förbättra underlaget för överväganden och beslut i kriminalpolitiska frågor är stort — i synnerhet mot bakgrund av den resultatstyrning som numera införts. För detta krävs att uppgifter om verksamhet och resursutnyttjande kan göras tillgängliga och samman—

ställas allt efter behov, vilket i sin tur förutsätter att information från olika led i rättsprocessen kan kopplas samman och att de objekt (brott, misstänkta och dömda personer, påföljder etc.) man vill följa kan definieras på ett entydigt sätt. Det är mot denna bakgrund viktigt att kraven på analysdata specificeras innan olika lösningsalternativ kan övervägas. En sådan specifikation bör omfatta en noggrann genomgång av vilka behov som skall tillgodoses, vilka data som är av intresse i sammanhanget samt hur dessa data kan göras tillgäng— liga.

Huvudansvaret för att öka kvaliteten och tillgängligheten när det gäller analysdata ligger numera på Brottsförebyggande rådet i egen— skap av regeringens expertorgan i olika kriminalpolitiska frågor och därtill som ansvarig myndighet för den officiella rättsstatistiken. Ytterligare krav kommer också att läggas fast, bl.a. inom ramen för det nyligen inledda kommittéarbetet med en samlad resultatredovis- ning för det kriminalpolitiska området inom rättsväsendet'. Det blir en uppgift för samordningsverksamheten att tillse att dessa och andra krav som — vid sidan av den officiella rättsstatistiken — rör tillgången till statistik och andra analysdata på sikt kan tillgodoses inom ramen för en ny informationsstruktur och att befintliga centrala analys— rutiner2 avvecklas.

El EU—anpassning m.m.

I avsnitt 4.3 har tidigare redogjorts för några av de åtgärder som syftar till att fördjupa samarbetet kring brottsbekämpningen på såväl europeisk som internationell nivå. Ett väsentligt inslag i denna samverkan är att på olika sätt förbättra informationsutbytet länderna emellan. Det ankommer på samordningsverksamheten att i samarbete med de berörda myndigheterna dels följa det arbete som pågår och dels initiera och tillse att de anpassningsåtgärder som kan komma att krävas inom informationsförsörjningsområdet också genomförs.

1 Kommittédirektiv 1994:1l7. Syftet med den saudade resultatredovisningen är att den skall kunna ligga till grund för övergripande analyser av vilka prestationer som utförts, vilka effekterna blivit samt till vilka kostnader insatserna medfört. Enligt gällande planer skall uppdraget avslutas före utgången av 1995. 2 Avser i första hand de rutiner inom nuvarande RI som benämns RI—79. Rutinerna har haft begränsad användning och svarar inte mot de krav som redan i dagsläget bör ställas när det gäller planering, styrning och uppfölj— ning.

D Inköpssamordning

Med inköpssamordning avses i detta sammanhang en samverkan mellan berörda myndigheter i frågor som rör upphandlingar av utrustning, programvaror och tjänster. Det kan t.ex. röra sig om att utarbeta generella avtal för hela rättsväsendet — avtal som varje myndighet kan utnyttja i sin egen IT—upphandling, att samverka i arbetet med att ta fram upphandlingsunderlag eller att tidsmässigt samordna upphandlingar i syfte att erhålla så gynnsamma villkor som möjligt. Ett annat skäl till samordning kan vara att öka möjligheterna för att fastlagda standarder inom rättsväsendet också får ett genom- slag när det gäller de produkter eller tjänster som leverantörerna erbjuder.

Det bör understrykas att den inköpssamordning det kan bli fråga om helt utgår från de deltagande myndigheternas behov och samlade önskemål. Frågan om samordning är därmed en fråga om lämplighet som bör prövas i varje enskilt fall. Avsikten är således inte att frånta myndigheterna deras ansvar i upphandlingsfrågor eller att bygga upp en tvingande central upphandlingsfunktion för hela informations- försörjningsområdet.

El Stöd till regeringskansliet

Vid sidan av samordningsorganisationens huvuduppgift, dvs. att samordna frågor av sektorövergripande intresse inom rättsväsendets informationsförsörjning kan förutses att organisationen även ges direkta uppdrag från regeringskansliet. Dessa stabsuppgifter kan avse utarbetande av underlag för regeringens bedömningar i olika frågor, uppföljning av sektorövergripande IT—satsningar samt stöd till rege- ringskansliet vid beredning av de frågor som aktualiseras inom området.

El Övriga uppgifter

Vid sidan av redan nämnda uppgifter bör det åligga samordnings- verksamheten att verka för att de lösningar som utvecklas och tilläm- pas svarar mot kraven på rättsenlighet. Till uppgifterna hör vidare att utveckla de metoder som kan komma att krävas för att nödvändig samordning och samverkan skall komma till stånd och för att ut— vecklingsarbetet skall kunna bedrivas i effektiva former. Till detta skall slutligen läggas uppgiften att vid behov initiera informations- och utbildningsinsatser inom området, bl.a. genom en återkommande seminarie— och konferensverksamhet.

6. Närmare om samordningsverksamheten

6.1. Samordningsverksamhetens organisatoriska ställning

Enligt utredningens direktiv skall en lösning utarbetas som i första hand innebär att samordningsverksamheten organiseras som en fristående enhet inom en av rättsväsendets myndigheter, företrädesvis inom Rikspolisstyrelsen. Mot denna bakgrund har övervägts vilka för— och nackdelar en sådan lösning kan medföra och i vilken utsträckning helt andra alternativ bättre kan svara upp mot de krav som bör riktas mot den nya samordningsorganisationen.

Bl.a. kan följande kriterier läggas till grund för en bedömning av den nya organisationens ställning och utformning:

' Regeringens möjligheter till styrning av rättsväsendets IT—verksam- het bör förstärkas.

' Den nya samordningsverksamheten skall ha full självständighet med eget ansvar och egna befogenheter visavi de deltagande myndig— heterna.

0 Samtliga deltagande myndigheter skall ha ett likvärdigt ansvar, befogenheter och inflytande i samordningsverksamheten.

' Samordningsverksamheten skall vid sidan om rena samordnings- uppgifter även ge regeringskansliet stöd i frågor som rör rättsväsen— dets informationsförsörjning.

' Finansieringen av samordningsorganisationen skall inte ytterligare belasta statsbudgeten.

' Utformningen av verksamheten skall svara upp mot de krav som följer av mål— och resultatstyrning.

Med utgångspunkt i dessa kriterier talar mycket för en lösning som innebär att samordningsorganisationen organiseras som ett i alla avseenden självständigt organ under regeringen och utan formella kopplingar till någon av rättsväsendets myndigheter. Därtill bör verksamheten disponera egna lokaler. För detta talar även att sam— ordningsverksamheten bör renodlas och skiljas från myndigheternas ordinarie IT-verksamhet för att därigenom undvika en del av de olägenheter som varit förknippade med hitillsvarande ordning. Där— med bör man också kunna komma tillrätta med den stagnation som delvis kännetecknat samverkansfunktionerna inom rättsväsendet.

En sådan lösning skulle dock — trots att den av principiella skäl skulle vara att föredra — riskera att medföra utgiftsökningar som med en annan lösning delvis kan undvikas. För att hålla nere administra— tionskostnaderna och omkostnaderna i övrigt bör därför en lösning övervägas som innebär att samordningsorganisationen i administrativt hänseende samutnyttjar vissa administrativa resurser och som en förlängning därav även fysiskt samlokaliseras med någon av de be- rörda myndigheterna. En sådan administrativ samverkan bör kunna ordnas utan att den nya organisationens självständighet riskerar att gå förlorad och utan att samordningsverksamheten knyts upp till någon redan existerande myndighets styrningsformer, ledningskultur eller interna styrmetodik. För att motverka detta är det av stor vikt att den nya organisationen ges en ställning som självständig myndighet under

regeringen med egna instruktioner för verksamheten. Hur ett sam- utnyttjande av de administrativa resurserna kan ordnas — bl.a. genom att den nya myndigheten samlokaliseras till någon av de redan befint- liga och närmast berörda myndigheterna — diskuteras närmare i betänkandets avsnitt 6.6.

Slutligen bör nämnas att utredningen har övervägt ytterligare ett alternativ när det gäller formerna den framtida samordningen inom rättsväsendets informationsförsörjning. Alternativet innebär en modell med endast två ansvarsnivåer, nämligen Justitiedepartementet och myndigheterna. I en sådan modell skulle det fulla ansvaret för sam- ordningsfrågorna läggas på myndigheterna som var för sig och gemensamt har att svara upp mot de målsättningar och riktlinjer som regeringen lägger fast inom området. Modellen ställer mycket stora krav på en tydlig och förhållandevis detaljerad målstyrning från Justitiedepartementet och därtill att myndigheterna på eget initiativ verkligen utvecklar de samverkansformer som bedöms vara mest ändamålsenliga för de frågor som kan komma att aktualiseras.

Denna modell har senast prövats i Statskontorets rapport (199331) Rättsväsendets informationsförsörjning. Den slutsats som kunde dras efter bl.a. avslutad remissbehandling innebar att samordningsfrågorna bedömdes ha en sådan omfattning och betydelse att de bl.a. därför bör behandlas i ett särskilt forum. Ytterligare ett skäl för detta ställ— ningstagande var risken för att regeringskansliet kunde komma att belastas med ett stort antal frågor på en alltför detaljerad nivå.

Samrnanfattningsvis förordas en lösning som innebär att samord- ningsverksamheten ges en i alla avseenden självständig ställning och att verksamheten organiseras så att möjligheterna till samverkan och sambruk av befintliga administrativa resurser kan tas tillvara.

6.2. Samordningsverksamhetens ledning

6.2.1. Alternativa ledningsformer

En viktig fråga när det gäller utformningen av den nya samordnings- organisationen är vilken ledningsform som bör tillämpas för verk- samheten. Vid en prövning av de alternativa ledningsformer som står till buds bör följande kriterier kunna läggas som grund för en be- dömning.

' Regeringens krav på styrning och uppföljning av verksamheten.

' Kravet på en klar ansvars- och befogenhetsfördelning mellan olika beslutsnivåer och aktörer.

' Verksamhetens art, dvs.

— det stora behovet av samsyn och samförstånd när det gäller beslut om sektorövergripande samordning inom IT—området

— kravet på de deltagande myndigheternas inflytande, ansvar och befogenheter via någon form av kollegialt beslutsfattande inom som- ordningsområdet

— den nya samordningsverksamhetens normgivande funktion med bl.a. föreskriftsrätt i frågor som direkt berör myndigheternas interna IT- verksamhet. Det kan t.ex gälla frågor om standardisering, säkerhet, förvaltning m.m.

- samordningsorganisationens karaktär som dels regeringens, dels de berörda myndigheternas forum för IT—samordning.

Med dessa och i viss mån motstridiga intressen som utgångspunkt, bör i första hand följande huvudalternativ övervägas; en modell med en enrådig myndighetschef med eller utan insynsråd, en styrelse med fullt ansvar för verksamheten, samt en styrelseform enligt hittills- varande modell med delat ansvar mellan styrelse och myndighets— chef. Ytterligare ett alternativ utgörs av en modell med partssamman— satt styrelse.

Samtliga nämnda alternativ står i överenstämmelse med vad som bl.a. framgår i 1995 års budgetproposition (bilaga 8, s. 11) vad gäller framtida ledningsformer för statliga myndigheter. Mot denna bakgrund har Statsrådsberedningen den 10 januari 1995 i ett cirkulär till samtliga departement preciserat riktlinjerna för departementens prövning av bl.a. myndigheternas framtida ledningsformer.

När det gäller enrådighetsmodellen kan sägas att denna form i allt större utsträckning har kommit att ersätta den gängse styrelseformen. Modellen kännetecknas av att myndighetschefen ensam ansvarar för verksamheten inför regeringen. Enrådighetsmodellen kan också tillämpas i modifierad form genom att regeringen tillsätter särskilda beslutsorgan för beslut i vissa avgränsade frågor. Enligt de riktlinjer som nu redovisats bör enrådighetsmodellen särskilt övervägas i de fall regeringen har behov av att mer direkt styra myndigheten. Modellen bör därutöver särskilt komma ifråga för myndigheter med en hög grad av rutinuppgifter eller uppgifter av servicekaraktär. Till enrådighetsmodellen kan även kopplas ett insynsråd med uppgift att i första hand utöva demokratisk insyn och kontroll.

De argument som allmänt sett talar för en enrådighetsmodell bör i stor utsträckning kunna läggas till grund även för samordningsverk- samheten. Modellens fördelar måste dock ställas mot de speciella

förutsättningar som gäller den föreslagna samordningsverksamheten. Resultatet av en sådan prövning pekar mot att enrådighetsmodellen — med eller utan kompletterande besluts- eller rådgivande organ — riskerar att leda till konfliktsituationer, särskilt mellan de enskilda myndigheterna och mellan. myndigheterna och samordningsorganisa- tionen. Det kan bl.a. gälla skilda uppfattningar när det gäller avväg- ningen mellan myndigheternas interna prioriteringar och behovet av övergripande samordning. En annan risk för att motsättningar kan uppstå grundar sig på att kraven på renodling av ansvar och formellt beslutsfattande kan komma att ges en alltför stor tyngd på bekostnad av det starka behovet av samsyn och enighet när det gäller IT—sam- ordningen mellan självständiga rättsmyndigheter. Att ett sådant sam- förstånd verkligen kommer till stånd kan förmodas bli avgörande för den nya samordningsorganisationens förmåga att, tillsammans med berörda myndigheter, effektivt lösa sina uppgifter. Myndigheternas faktiska delaktighet får således inte underskattas. Mot denna bak— grund görs bedömningen att enrådighetsmodellen inte bör komma ifråga för den nya samordningsverksamheten.

Det andra alternativet som bör övervägas är en ledningsform som innebär att ledningen av verksamheten ytterst utövas av en styrelse. För denna ledningsform talar att insynskraven kan tillgodoses och att olika intressen kan tillåtas påverka verksamheten. En förutsättning för att styrelsemodellen skall kunna tillämpas på samordningsverk- samheten är dock att styrelsen får det fulla ansvaret för samordnings- verksamheten inför regeringen. Myndighetschefens uppgift blir där- med att svara för den löpande verksamheten enligt de direktiv och riktlinjer som styrelsen utfärdar. Den bedömning som omedelbart kan göras innebär att styrelseformen med denna inriktning inte kan uteslutas för samordningsverksamheten.

Däremot bör en styrelseform enligt nuvarande modell inte komma ifråga, främst på grund av det delade ansvaret mellan myndighets— chefen och styrelsen. Generellt sett bör därtill styrelsens uppgift enligt denna modell begränsas till att gälla beslut om föreskrifter som riktar sig till allmänheten samt beslut om myndighetens anslagsfram— ställning och årsredovisning samt åtgärder med anledning av genom— förd revision. Modellen kan övervägas t.ex. där bredd och mångfald är önskvärd eller där insyn, råd och stöd har stor betydelse. Därtill kan hävdas att den gängse styrelseformen i första hand bör reserveras för verksamheter som är av sådan omfattning och art att regeringens möjligheter att effektivt styra och följa upp verksamheten är begrän- sade. Detta kan inte anses vara fallet för den verksamhet som nu är aktuell.

Återstår slutligen alternativet med en partssammansatt styrelse. Modellen innebär att regeringen utser ledamöter från arbets- marknadens parter med helt eller delvist ansvar inför regeringen. Modellen bör, enligt riktlinjerna, i första hand prövas för myndig- heter inom arbetsmarknadsområdet. Det förfaller naturligt att utan vidare överväganden avfärda detta som ett mindre ändamålsenligt alternativ för samordningsverksamheten.

6.2.2. Förordat alternativ

Den slutsats som kan dras efter att ha prövat de huvudalternativ som ovan redovisats är att formen med en styrelse med fullt ansvar för verksamheten bäst svarar upp mot de kriterier som lagts till grund för en bedömning av samordningsverksamhetens ledningsform. Den förordade modellen innebär sammantaget att

' regeringens möjligheter till målstyrning av IT-verksamheten förbätt- ras

' kravet på myndigheternas faktiska inflytande kan förenas med kravet på en tydlig ansvarsbild för den nya myndigheten

' såväl myndigheternas behov som den övergripande verksamhetens behov av IT-samordning kan tillgodoses

' samordningsverksamheten tillförs nödvändiga kunskaper och erfarenheter från myndigheterna

' antalet överklaganden och myndigheternas begäran om regeringens överprövning av beslut som fattats inom samordningsorganisationen kan hållas nere.

Vidare bör den föreslagna modellen väl svara mot den nya verksam- hetens uppgifter som stabsbiträde till regeringskansliet i frågor som rör lT-användningen inom rättsväsendet.

I syfte att klart understryka sarnordningsorganisationens särart och inriktning — vilket tydligast framgår av den övergripande uppgiften att främja en formaliserad och effektiv samverkan mellan självstän- diga myndigheter — kan det finnas skäl att istället för myndighet använda begreppet nämnd, beredning m.m. För detta talar även samordningsverksamhetens förhållandevis begränsade omfattning. Utredningen avstår dock från att närmare gå in på namnfrågan utan utgår i betänkandet från bl.a. verksförordningens begrepp myndighet, styrelse, myndighetschef etc. för att beskriva den nya organisationens uppbyggnad. I den fortsatta framställningen används som benämning

på den nya samordningsorganisationen Myndigheten för rättsväsen- dets informationsförsörjning (RIN).

I den föreslagna styrelsen — som enligt den förordade lednings— modellen fullt ut ansvarar för verksamheten inför regeringen — förut— ses ingå företrädare för samtliga berörda myndigheter. Styrelsen bör dock ledas av en extern ordförande. Enligt de riktlinjer styrelsen lägger fast — mot bakgrund av regeringens mål för verksamheten — leds den löpande samordningsverksamheten av en myndighetschef.

I nedanstående figur illustreras översiktligt RIN:s ställning i för— hållande till Justitiedepartementet, rättsmyndigheterna och övriga organisationer.

Fig.] Den nya myndighetens organisatoriska ställning

| | | | | | | | | | | | | _L

6.3. Ansvars- och befogenhetsfördelning

En utgångspunkt vid utformningen av den nya samordningsorganisa— tionen är att ansvaret för en väl fungerande och effektiv informa- tionsförsörjning i så stor utsträckning som möjligt läggs på myndig- heterna. En annan utgångspunkt är att frågor som rör rättsväsendets informationsförsörjning i sin helhet samordnas så att effekterna av vidtagna åtgärder kan tas tillvara i form av effektivitetshöjningar, besparingar och verksamhetsförnyelse hos samverkande myndigheter. För att tillgodose dessa delvis motstridiga intressen krävs en nog- grann avvägning av ansvar och befogenheter mellan statsmakterna, RIN och de berörda myndigheterna.

För behovet av en tydlig ansvars- och befogenhetsfördelning talar vidare dels den förändrade rollfördelningen mellan departement och myndigheter som följer av införandet av mål— och resultatstyrning, dels IT—utvecklingens betydande omfattning och komplexitet — både nationellt och internationellt.

Den ansvarsmodell som föreslås för det fortsatta arbetet inom IT— området omfattar sammanfattningsvis statsmakterna, RIN och de berörda myndigheterna — i första hand rättsmyndigheterna.

6.3.1. Statsmakternas roll

Statsmakterna styr samordningsverksamheten med utgångspunkt i fastställda mål och resultatkrav. Styrningen utövas främst inom ramen för de styrmedel som normalt står till statsmakternas för— fogande, dvs. årliga regleringsbrev, riktade direktiv i anslutning till budgetprocessen eller för särskilda ändamål samt ytterst genom medelstilldelning och lagstiftning m.m. I uppdragen formuleras de övergripande intentionerna med verksamheten och förändringsarbetet samt de förutsättningar och restriktioner som skall gälla för arbetet. Regeringens styrning sker med utgångspunkt i en löpande uppfölj— ning av vidtagna åtgärder, utförda prestationer och de resultat som redovisas från RIN respektive myndigheterna.

Genom att tydligt identifiera de frågor som kan bedömas vara av sektorövergripande intresse kan behovet av övergripande styrning och samordning begränsas till att omfatta de informationsförsörj- ningsfrågor som rör rättsväsendet i sin helhet och i första hand koncetreras till de s k. gränssnitten. Övriga frågor bör, som tidigare nämnts, i så stor utsträckning som möjligt lämnas till myndigheterna att avgöra mot bakgrund av deras verksamhetsmål, interna IT-plane- ring och tillgång till resurser.

Den modell som föreslås förutsätter en förstärkt och öppen dialog mellan Justitiedepartementet å ena sidan och RIN och myndigheterna å den andra. Modellen förutsätter vidare att Justitiedepartementets kapacitet att bereda de frågor som blir aktuella förstärks, liksom när det gäller att bedöma och samordna IT-utvecklingen med övriga pågående eller planerade reforminsatser.

6.3.2. Myndigheten för Rättsväsendets informationsförsörjning (RIN)

RIN:s huvuduppgift blir att samordna frågor inom rättsväsendets informationsförsörjning enligt de mål och riktlinjer som statsmak— terna lägger fast för verksamheten. Det gäller främst att skapa förut— sättningar för en framtida gemensam effektiv och ändamålsenlig informationsförsörjning inom rättsväsendet i sin helhet. Till uppgif— terna hör att utreda och bereda frågor rörande den långsiktiga, strategiska inriktningen av rättsväsendets IT—verksamhet samt att ta till vara och anpassa de möjligheter IT—utvecklingen ger till rätts- väsendets samlade behov. För att klara dessa uppgifter ges RIN, inom sitt ansvarsområde, föreskriftsrätt visavi myndigheterna. Det faktiska utförandet av beslutade åtgärder sker främst genom uppdrag till rättsväsendets IT—organisationer och andra leverantörer av IT- tjänster, men också i egen regi. På detta sätt kan RIN:s egna perso- nalstyrka hållas nere (se vidare avsnitt 6.4).

Samordningsverksamhetens huvuduppgifter blir samrnanfattningsvis att

' utarbeta underlag för övergripande planering, styrning och uppfölj- ning av rättsväsendets gemensamma IT—verksamhet

' initiera och ansvara för sektorövergripande utrednings— och ut— vecklingsinsatser

' verka för att de anpassningsåtgärder som följer av det internatio— nella samarbetet och Sveriges medlemskap i EU genomförs

0 utfärda föreskrifter och rekommendationer för den sektoröver- gripande IT—verksamheten

' vid behov samordna frågor i samband med upphandlingar av sektorövergripande omfattning

' initiera och genomföra informations- och utbildningsinsatser inom ovan angivna områden

' bedriva metodutvecklingsarbete.

Utöver ovanstående har RIN det yttersta ansvaret för förvaltningen av gemensamma IT—lösningar. Detta ansvar kommer till uttryck genom att myndigheten utövar systemägaransvar för nuvarande RI- system (dvs. PBR med kringrutiner) och de gemensamma ersättnings— system som kan komma att utvecklas i framtiden. Till uppgifterna hör därvid att tillse att systemen fungerar effektivt och säkert i de verksamheter de är avsedda att stödja bl.a. genom att

' bereda såväl regeringens som användarmyndigheternas krav på systemförändringar eller andra åtgärder samt att därefter beställa/ genomföra och följa upp beslutade förändringsätgärder

' utarbeta mål och planer för förvaltning och drift av de gemen— samma systemen

. utforma metoder och standards för förvaltningsarbetet

' samordna upphandling av tjänster i anslutning till drift och för- valtning av gemensamma IT -lösningar

' utföra de uppgifter som följer av registeransvaret enligt datalagen.

Systemförändringar av större omfattning eller åtgärder som kräver mer omfattande resurser skall innan de genomförs prövas och be- slutas av RIN:s styrelse. För det löpande arbetet med i första hand teknisk förvaltning och drift anlitas i normalfallet Rikspolisstyrelsen eller annan lämplig leverantör av IT-tjänster.

Till RIN:s huvuduppgifter hör slutligen att biträda regeringskansliet bl.a. genom att på uppdrag utarbeta underlag för regeringens ställ- ningstaganden i frågor som rör rättsväsendets informationsför- sörjning.

Mot bakgrund av de uppgifter som sammantaget läggs på RIN kan verksamheten indelas i följande verksamhetsgrenar och kompetens— områden.

Fig.2 Myndigheten för Rättsväsendets Informationsförsörjning (RIN) - verksamhetsgrenar och kompetensområden

När det gäller RIN:s interna uppbyggnad bör det påpekas att myndig- heterna numera generellt sett inför regeringen ansvarar för att målen för verksamheten uppnås och att de därvid också bestämmer hur tilldelade resurser används. Mot bl.a. denna bakgrund ligger det i normalfallet numera på myndigheterna att även själva bestämma utformningen av sin inre organisation (prop. 1993/94:188 Förvalt- ningsmyndigheternas ledning). Uppgiften att slutligen lägga fast den nya myndighetens interna organisation bör som en följd av detta läggas på RIN:s tillträdande ledning. Av detta följer att bestämmelser om RIN:s organisation inte tas med i instruktionen för den nya myndigheten (bilaga 2).

6.3.3. Myndigheternas roll

Myndigheterna ansvarar för att utvecklingsarbetet inom det egna verksamhetsområdet bedrivs med utgångspunkt i uppställda mål och de förutsättningar som i övrigt lagts fast för området. Det innebär att varje myndighet fullt ut svarar för utvecklingen i de delar som rör den egna verksamheten. Det innebär också att myndigheterna initi— erar samverkan i frågor som bedöms vara av principiell betydelse och övergripande karaktär genom att anmäla sådana frågor i RIN:s styrelse. Därtill genomför myndigheterna samordningsinsatser på uppdrag av RIN.

Det finns i detta sammanhang anledning att särskilt uppmärksamma polisens IT—organisation. Skälet till detta är polisens i dagsläget omfattande uppgifter inom rättsväsendets informationsförsörjning. Genom att RIN övertar vissa av dessa uppgifter och dessutom an- svarar för samordningsverksamheten i stort kommer samtliga insatser från polisens sida — såvitt gäller de övergripande frågorna inom rättsväsendets informationsförsörjning — att i framtiden utföras på uppdrag av RIN. Genom detta etableras ett tydligt beställar-pro— ducentförhållande mellan RIN och polisens IT-organisation. Däri— genom läggs också grunden för polisens framtida roll som en av flera leverantörer av IT—tjänster inom rättsväsendets informationsförsörj- ning. För genomförda uppdrag erhåller polisen — i likhet med övriga IT-leverantörer — ekonomisk ersättning. Den föreslagna inriktningen skapar inför framtiden ökade möjligheter till konkurrensutsättning av vissa verksamheter, t.ex. när det gäller drift och teknisk förvaltning av informationssystem.

Det bör dock påpekas att de uppgifter som tills vidare läggs på polisen i hög grad kommer att motsvara vad som redan i dagsläget gäller. Det gäller främst uppgiften att svara för drift och ADB-tek- nisk förvaltning av befintliga RI-system. Bland nytillkommande uppgifter bör särskilt nämnas arbetet med att avveckla nuvarande RI- struktur i samband med att nuvarande rutiner ersätts med nya. Ersätt- ningen kan komma att ske genom antingen nyutveckling eller genom att motsvarande funktionalitet kan uppnås inom ramen för andra befintliga eller planerade tillämpningar eller genom en kombination av dessa åtgärder. Vilken inriktning som slutligen väljs bör utgå från en noggrann analys vars resultat är dokumenterat i en samlad strategi för det fortsatta utvecklingsarbetet.

6.4. Styrning och finansiering

6.4.1. Uppdragsstyrning

RIN arbetar enligt de mål och riktlinjer som statsmakterna ställer upp för verksamheten. Med dessa som grund ansvarar RIN för att åtgärder initieras, genomförs och följs upp.

Inom ramen för RIN:s organisation och verksamhet ansvarar styrelsen för att de av statsmakterna angivna intentionerna preciseras i form av tydliga mål för verksamheten. Styrelsen ansvarar mot denna bakgrund även för att resultaten av vidtagna åtgärder redovisas till regeringen.

Aktuella åtgärder genomförs antingen av RIN i egen regi eller genom att uppdrag lämnas till lämplig leverantör av IT—tjänster. För varje sådant uppdrag upprättas ett avtal mellan RIN och aktuell leve— rantör av IT-tjänster. Vilken form som bör väljas i det enskilda fallet bör utgå från en samlad bedömning av de olika alternativens ekono— miska villkor och lämplighet i övrigt.

Det förutsätts dock att RIN i egen regi och som en del av sina myndighetsuppgifter svarar för den övergripande planeringen, upp- följningen och beredningen av de frågor som behandlas, liksom de stabsuppgifter som blir aktuella. De anställda förutsätts därför besitta hög kompetens inom de områden som svarar mot myndighetens samtliga huvuduppgifter. Vid sidan av vad som krävs för att utföra myndighetsuppgifterna är avsikten att säkerställa en god beställar— kompetens inom området.

6.4.2. Finansieringsformer

Finansieringsfrågorna avser dels samordningsverksamheten som sådan, dels de investeringar som kan bli aktuella när det gäller teknisk utrustning, programvaror m.m.

Den finansieringsmodell som väljs för den nya samordningsverk- samheten skall spegla såväl verksamhetens uppbyggnad och arbets- former som de högt ställda kraven på en effektiv styrning och upp- följning av verksamheten. Genom en tydlig uppdragsstyrning av verksamheten läggs också grunden för att utveckla alternativ till nuvarande anslagsfinansiering. Det alternativ som ligger närmast till hands är avgiftsfinansiering i någon form.

Avgifter kännetecknas av att varje betalning motsvaras av en mot- prestation. Dessa motprestationer kan utgöras av frivilligt efterfråga— de varor eller tjänster som myndigheten tillhandahåller, men kan

även vara resultatet av myndighetsutövning vars kostnader i vissa fall får täckas av avgifter. Det kan då vara fråga om tvingande, offent— ligrättsliga, avgifter. Generellt sett kan konstateras att avgiftsbe- greppet under senare år har fått en allt bredare tillämpning inom den offfentliga verksamheten.

Bland de effekter man önskar uppnå genom avgifter bör särskilt nämnas:

' Minskad belastning av statsbudgeten.

' Förbättrad styrning.

' Förbättrad kostnadskontroll och ökat kostnadsmedvetande. . Ökad efektivitet.

' Förbättrad service.

' Ökad stimulans för personalen.

Argument som ofta brukar anföras mot avgiftsfinansiering är främst risken för negativa styreffekter och administrativt krångel. I det aktuella fallet skulle ett exempel på en negativ styreffekt kunna vara en minskad systemanvändning (t.ex. i form av kriminalregister— utdrag), vilket skulle stå i strid med det obligatorium som läggs på rättsmyndigheterna, enligt bl.a. kriminalregisterkungörelsen (1973: 58). När det gäller risken för administrativt krångel avses t.ex. allt för detaljerade debiteringsystem och rutiner för offert- och anbuds— förfarande m.m.

Beträffande önskemålet om att genom avgiftsfinansiering avlasta statsbudgeten kan invändas att detta syfte inte kan uppnås för såvitt avnämarna utgörs av anslagsfinansierade myndigheter. Effekten torde snarare bli en omfördelning av budgeterade utgifter än en minskad total belastning på statsbudgeten. Detta hindrar självfallet inte att en sådan omfördelning kan medföra andra positiva effekter.

Vid sidan av en prövning om avgifter bör införas eller inte finns det skäl att även överväga hur eventuella avgifter bör tas ut. De avgiftskonstruktioner som står till buds bör var och en värderas med utgångspunkt i bl.a. den aktuella verksamhetens styrning, uppgifter och arbetsformer. Avgiften kan beräknas med hjälp av t.ex. en tids— taxa, utifrån ett i förväg fastställt pris — en s.k. saktaxa — eller med utgångspunkt i antalet anställda, verksamhetsomslutning m.m. Kom— binationer av dessa är också möjliga.

Några riktlinjer inför val av avgiftskonstruktion:

' Avgiften bör så långt som möjligt svara mot myndighetens lång- siktiga självkostnad.

' Konstruktionen bör vara enkel, enhetlig och lättöverskådlig och därmed lätt att administrera.

' Konstruktionen bör vara utformad så att den styr — i vårt fall IT— användningen — mot ett optimalt utnyttjande av tillgängliga resurser.

Sammanfattningsvis bör det slås fast att det inte finns några generellt användbara och entydiga kriterier att lägga till grund för en bedöm- ning om när avgifter är att föredra framför andra finansierings- former. Det måste istället bli frågan om en bedömning i varje enskilt fall där fördelarna ställs mot nackdelarna. Det bör också framhållas att det är svårt att finna avgiftskonstruktioner som är helt invänd- ningsfria i den mening att de beaktar samtliga aspekter och berörda intressen samtidigt som de är enkla att administrera.

Mot bakgrund av ovanstående resonemang kan följande bedömning göras när det gäller den framtida finansieringen av RIN:s verksam- het.

Det måste anses som rimligt att de myndigheter som brukar de samordningstjänster som RIN tillhandhåller också bör medverka till verksamhetens finansiering och att detta bör ske genom avgiftsuttag i lämpliga former. Den bedömning som kan göras innebär att sarnord- ningsverksamheten lämpar sig tämligen väl för en sådan finansie- ringsmodell och att avgiftsfinansiering bör medföra vissa positiva styreffekter när det gäller t.ex. resursanvändningen som övriga finansieringsalternativ inte erbjuder.

När det gäller risken för negativa styreffekter torde sådana — i den mån de alls uppstår — i första hand kunna relateras till en allt för hög avgiftsnivå snarare än avgiften som sådan. Skulle trots allt negativa effekter uppstå — i synnerhet i ett inledande skede — får man under en övergångstid eventuellt ompröva kravet på full kostnadstäckning.

Vad gäller risken för administrativt krångel menar vi att detta kan undvikas genom att ambitionsnivån inte ställs för högt när det gäller avgiftskonstruktion, debiteringsrutiner, rutiner för offertförfarande etc.

När det slutligen gäller önskemålet om att via avgifter kunna av- lasta statsbudgeten kan det omedelbart konstateras att detta krav inte kan tillgodoses. Skälet är att användarna, dvs. i första hand rättsmyn- digheterna, fullt ut är skattefinansierade. Indirekt bör dock avgifts-

modellen — bl.a. genom ett ökat kostnadsmedvetande — leda till ökad effektivitet i IT-användningen och därmed även verka återhållande på utgifternas storlek. De besparingsmöjligheter som en effektiv IT- användning kan generera står främst att finna i de ökade möjlig— heterna till utveckling och förnyelse av rättsväsendets verksam- hetsstruktur, organisation och arbetsformer.

För den del av RIN:s verksamhet som avser stöd till regerings— kansliet föreslås i första hand en sedvanlig finansiering via anslag. Detta stöd avser främst biträde till regeringen när det gäller att ta fram beslutsunderlag, utvärdera verksamhet eller i övrigt delta i beredningsarbete vad gäller IT—området. De uppgifter som det här är fråga om kan dock förutses få en förhållandevis begränsad omfatt— ning inom ramen för RIN:s totala verksamhet. Det huvudsakliga skälet till att undanta dessa uppgifter från avgifter är att betalning inte kan sägas motsvaras av en motprestation som direkt kommer myndigheterna till godo. Trots detta kan ett alternativ övervägas som innebär att även RIN:s stabsverksamhet avgiftsfinansieras. För detta talar behovet av tillämpa en gemensam finansieringsform för RIN:s totala verksamhet.

Den avgiftskonstruktion som i första hand bör övervägas innebär att myndigheternas avgifter baseras på schablonberäkningar, att avgifterna inbetalas årsvis till statsverkets checkräkning och redovisas mot inkomsttitel samt att RIN för sin verksamhet tilldelas ramanslag för att täcka sina kostnader.

Den avgiftsmodell som ovan redovisats bör ses som en del av den ramstyrning som bör tillämpas för statsmakternas styrning av den nya verksamheten. Det innebär bl.a. att restriktionerna för hur medlen får användas skall vara så få som möjligt så att RIN — inom ramen för de resurser som ställs till förfogande — själv kan styra sin verk— samhet mot de mål som ställs upp. Ett ramanslag har vidare den fördelen att smärre tidsmässiga förskjutningar i verksamheten kan klaras med anslagssparande och anslagskredit. Genom att ange stor- leken på ramanslaget ges statsmakterna ett aktivt ansvar för finansi— eringen av verksamheten och därmed dess omfattning och ambitions— nivå. Detta ansvar markeras ytterligare genom att avgifternas storlek, i enlighet med avgiftsförordningen (19922191), beslutas av rege- ringen.

Slutligen skall, enligt samma förordning, den avgiftsfinansierade verksamheten inom RIN särredovisas per resultatområde i årsredovis- ningen i syfte att underlätta en uppföljning av verksamheten. RIN:s verksamhet bör därför delas in i resultatområden som var för sig bör uppfylla det ekonomiska målet om full kostnadstäckning. Begreppet resultatområde kan inte definieras generellt utan måste avgöras uti—

från en bedömning av de olika avgiftsbelagda verksamheternas karak— tär. En utgångspunkt kan vara att myndighetens verksamhetsfunktio- ner (se avsnitt 6.3.2) även utgör dess resultatområden'.

6.5. Bemanning, kompetens m.m.

En ny organisation är — hur genomtänkt den än må vara — aldrig någon garanti för att verksamheten kommer att fungera väl. För att bli framgångsrik krävs därutöver att den kompetens som tillförs organisationen är anpassad till verksamhetens uppgifter och att arbetsformer och arbetssätt utformas på ett ändamålsenligt sätt. Kraven blir särskilt stora när det, som i detta fall, gäller en verksam- het som till sin natur förutsätter en nära samverkan mellan själv- ständiga myndigheter. De högt ställda kompetenskrav som skall tillgodoses omfattar en blandning av specialistkompetens inom IT- området, bred administrativ, ekonomisk och juridisk kompetens samt god kännedom om rättsväsendets verksamhet och verksamhets- utveckling.

Styrelsens ordinarie ledamöter utgörs av verkscheferna för de deltagande myndigheterna. Vid verkschefs frånvaro företräds myn- digheten av den verkschefen utser. Styrelsen leds av en ordförande. Styrelsen kan vid behov bredda sin kompetens och sina samlade erfarenheter genom att adjungera ytterligare ledamöter.

När det gäller frågan om ordförandeskapet i styrelsen har två alter- nativ övervägts; ett (enligt direktiven) på årsbasis alternerande ord— förandeskap mellan de deltagande myndigheterna respektive en permanent externt rekryterad ordförande.

Ett alternerande ordförandeskap har främst den fördelen att rätts- myndigheternas inflytande tydligt markeras. Mot en sådan lösning talar att partsintressen trots allt kan bedömas få ett allt för stort inflytande över styrelsens beslut samt att kontinuiteten vad gäller ledningsfunktionen kan ifrågasättas.

För en modell med en permanent ordförande talar omvänt att konti— nuiteten i verksamheten gynnas, att inga särintressen ges företräde samt att styrelsens beslutskapacitet kan stärkas. Till modellens nack— delar hör begränsad kännedom om sakförhållandena i den verksamhet som berörs. Detta bör dock kunna kompenseras genom styrelsens

* Indelningen av verksamheten på det sätt som angetts ligger även i linje med förordningen (1993:134) om myndigheternas årsredovisningar och anslagsframställningar, enligt vilken verksamheten skall delas in i verksam- hetsgrenar.

sammansättning i övrigt samt genom att höga krav riktas mot de underlag som läggs till grund för styrelsens stållningstaganden.

Mot bakgrund av det ovan sagda förordas en lösning som innebär att ordföranden i RIN:s styrelse rekryteras externt och tillsätts av regeringen på viss tid.

RIN:s löpande verksamhet leds under styrelsen av en myndighets— chef. Myndighetschefen är ledamot i styrelsen och därtill föredragan— de i denna. Myndighetschefen tillsätts av regeringen efter anmälan av styrelsens ordförande och föreslås få tjänstetiteln direktör.

För varje verksamhetsgren utses en särskilt ansvarig. Den löpande verksamheten bedrivs dels i fasta arbetsgrupper, dels i projektform efter vad som i det enskilda fallet bedöms vara mest ändamålsenligt. Vid bemanning av projekt kan vid behov de resurser och den kom- petens som finns inom de berörda myndigheterna eller hos externa konsulter utnyttjas.

Dimensionering och bemanning av RIN bör utgå från organisa— tionens verksamhetsgrenar och kompetensområden samt därtill de administrativa funktioner som organisationen omfattar. Det behöver inte innebära att varje kompetensområde (enligt fig.2) motsvaras av en anställd. För att tillgodose högt ställda krav på flexibilitet när det gäller såväl bemanning som kompetens bör huvuddelen av personal- styrkan rekryteras för projektanställning, medan en mindre del utgörs av fast anställd personal. Av detta följer att andelen fria medel, bl.a. för anlitande av fristående konsulter, bör ligga på en hög nivå i för- hållande till de fasta resurser som ställs till förfogande. Sammantaget pekar detta mot en permanent organisation bestående av i storleks- ordningen 10 — 12 årsarbetskrafter. Det bör dock påpekas att upp— byggnaden av den nya myndigheten bör ske successivt och därvid tilldelas resurser i takt med att mål, uppgifter och verksamhetsvolym närmare kan preciseras efter det att RIN inlett sin verksamhet.

Slutligen bör nämnas något om regleringen av bisysslor för de anställda vid RIN. Utgångspunkten är att bestämmelserna enligt 11 och 12 55 anställningsförordningen (1994z373) bör vara tillämpliga på RIN . Eventuellt kan dock dessa bestämmelser behöva komplette— ras genom att besked om bisyssla lämnas av RIN även i fråga om enhetscheferna. En sådan komplettering skall, om den bedöms som lämplig, tas in i instruktionerna för RIN. Liknande lösningar har införts i gällande instmktioner för t.ex. Rikspolisstyrelsen, Riks— åklagaren och Domstolsverket.

6.6. Samlokalisering

6.6.1. Lokaliseringsalternativ

I tidigare avsnitt (avsnitt 6. 1) har samordningsverksamhetens organi— satoriska ställning diskuterats. I samband därmed har konstaterats att starka skäl talar för att RIN ges full självständighet när det gäller såväl verksamhetens bedrivande som frågan om hur tillgängliga resurser får disponeras. Det talar i sin tur för att RIN bör disponera egna lokaler och fullt ut svara för uppbygganden av det adminstrativa stöd som erfordras för verksamheten. Detta kan också innebära att t.ex. Kammarkollegiet ges i uppdrag att svara för de administrativa uppgifterna. Sammantaget kan på detta sätt RIN:s egna rådighet säkerställas samtidigt som dess roll som en självständig myndighet tydligt markeras.

I rådande statsfinansiella läge är det dock nödvändigt att tillvarata alla de möjligheter som står till buds för att hålla nere de samlade utgifterna. Som ett led i denna strävan bör därför, som tidigare nämnts, möjligheterna till sambruk och samutnyttjande av i första hand administrativa resurser prövas. Detta kan ske genom att RIN söker samverkan med någon av de berörda myndigheterna i olika administrativa frågor, såsom t.ex. intern IT-användning, telefoni- och receptionstjänster liksom övrig kontorsservice. För att få ut full effekt av en sådan samordning bör även möjligheterna att i fysisk mening samlokalisera RIN till någon av de berörda myndigheterna prövas. Genom detta kan också de initiala kostnaderna i samband med att verksamheten byggs upp hållas nere.

Vilka myndigheter bör då komma ifråga för samlokalisering? Med tanke på den nya myndighetens uppgifter och roll inom rätts- väsendets informationsförsörjning talar mycket för att RIN bör loka— liseras till Stockholm. Av detta följer att vare sig Domstolsverket och Kriminalvårdsstyrelsen bör komma ifråga som samlokaliseringsmyn— digheter. Bland övriga RI-myndigheter — vid sidan av rättsmyndig- heterna — görs bedömningen att varken RSV eller SCB bör bli aktu- ella, främst p.g.a. att samordningsverksamheten blir allt för udda i sammanhanget. Detsamma kan sammantaget hävdas gälla även tullen, trots det nära sambanden mellan tull och polis i vissa frågor. Kvar står därmed Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och Brottsförebyggan— de rådet. Även Statskontoret kan utgöra ett alternativ när det gäller frågan om samlokalisering.

För en lösning som innebär att RIN samlokaliseras till Rikspolis— styrelsen talar styrelsens jämförelsevis goda tillgång till administra- tiva resurser, kompetens när det gäller de nuvarande centrala RI-

systemen samt den framträdande roll polisen framgent måste ha i arbetet med att avveckla och ersätta nuvarande RI-rutiner.

En sådan lösning kan dock av såväl historiska som psykologiska skäl uppfattas så att polisens inflytande över de sektorövergripande frågorna kvarstår och att detta begränsar de övriga myndigheternas reella inflytande inom RI-området. Denna risk förstärks dessutom genom att polisen är den otvetydigt största användaren av nuvarande PBR och därtill ansvarar för de nuvarande RI-systemens drift och förvaltning. Mot en samlokalisering till Rikspolisstyrelsen kan vidare anföras behovet av att renodla polisens IT-verksamhet — skild från rättsväsendet i övrigt — inte minst mot bakgrund av de stora uppgifter och åtaganden inom IT-området som framgent kommer att ligga på polisen. För en klar åtskillnad mellan polisens IT—verksamhet och de för rättsväsendet gemensamma IT-frågorna talar slutligen också det allt starkare behovet av samordning i de frågor som rör rättsväsen- dets övergripande IT-användning. För att klara dessa uppgifter krävs att särskilda resurser kan koncentreras till de sektorövergripande aspekterna av rättsväsendets framtida IT-användning.

För en samlokalisering till antingen RÅ eller BRÅ talar att båda myndigheterna står inför en kraftfull IT-uppbyggnad samt att de deltagande myndigheternas inflytande över samordningsfrågorna de facto kan likställas. I båda fallen är myndigheterna dessutom lokali— serade till Stockholm. De argument som talar för en samlokalisering till RÅ eller BRÅ kan även anses gälla möjligheten att samlokalisera RIN till Statskontoret.

Vad som särskilt talar för en samlokalisering till RÅ är den rent verksamhetsmässiga kopplingen mellan sakverksamheten och samord— ningsfrågorna. För en samlokalisering till BRÅ talar särskilt rådets nya roll och uppgifter inom det kriminalpolitiska området, bl.a. som ansvarig myndighet för rättsstatistiken. När det slutligen gäller möj— ligheten att samlokalisera RIN till Statskontoret bör särskilt påtalas Statskontorets generella uppgifter inom IT-området — uppgifter som direkt ansluter till de uppgifter som enligt förslagen bör läggas på RIN.

Vad som kan tala emot en samlokalisering till någon av de nyss nämnda myndigheterna är den i samtliga fall tämligen begränsade tillgången till administrativa resurser. En viss förstärkning av dessa resurser torde bli nödvändig vid en samlokalisering till RÅ, BRÅ eller Statskontoret. När det gäller BRÅ och Statskontoret bör även nämnas dessa myndigheters begränsade möjligheter att i tillräcklig utsträckning beakta den operativa IT—verksamheten, dvs. den IT- verksamhet som är direkt knuten till rättsmyndigheternas sakverk— samhet.

6.6.2. Utredningens bedömning

Den bedömning som kan göras efter att ha vägt de olika alternativens för- och nackdelar innebär att inget av de redovisade alternativen entydigt framstår som överlägset de andra. Det bör dock under- strykas att RPS bör avlastas från övergripande samordningsuppgifter för att — på uppdrag av RIN — istället koncentrera insatserna till de uppgifter inom RI—området som rör drift och ADB—teknisk förvalt— ning av nuvarande system och därtill att inleda en avveckling av dessa. Detta talar för att RPS inte bör tillföras ytterligare uppgifter inom samordningsområdet.

Sammanfattningsvis görs bedömningen att RIN, i syfte att hålla nere omkostnaderna, bör samlokaliseras med någon av de övriga tidigare nämnda myndigheterna. Denna samordning bör, som tidigare nämnts, begränsas till att avse administrativa rutiner inom EA/PA- området, internt IT-stöd, telefoni- och receptionstjänster, liksom generell kontorsservice i övrigt. Beslut om samlokalisering och sam- bruk av administrativa resurser bör utgå från en noggrann värdering av de ekonomiska villkoren och vad som i övrigt kan betraktas som ändamålsenligt utifrån såväl verksamhetsmässiga som praktiska ut- gångspunkter.

6.7. Omprövning av verksamheten

En samordningsorganisation av det slag vi föreslår kan enbart motiveras om verksamheten med kraft kan finna sin roll mellan myndigheternas självklara ansvar för den egna verksamhetsutveck- lingen å ena sidan och behovet av sektorövergripande styrning, samordning och uppföljning å den andra. Med tanke på den snabba utvecklingen inom IT-området och de förändringar som i övrigt kan förväntas inom rättsväsendet finns det skäl att redan i ett inledning- skede lägga in en kontrollstation för en genomlysning av RIN:s verksamhet och resultat. Vi anser mot denna bakgrund att den nya samordningsorganisationen bör omprövas efter cirka fem års verk— samhet.

7. Vissa rättsliga frågor

7.1. Behovet av författningsreglering m.m.

7.1.1. Samordningsmyndighetens verksamhetsform

Behovet av en nära samverkan mellan självständiga myndigheter är den huvudsakliga utgångspunkten vid utformningen av den nya samordningsorganisationen. Detta samverkansbehov — som i första hand avser övergripande frågor inom informationsförsörj— ningsområdet — tillgodoses främst genom att samordningsorganisa— tionens ledning — styrelsen — föreslås verka i kollegial form med deltagande från samtliga berörda myndigheter. Den löpande samord— ningsverksamheten kommer genom detta att bedrivas enligt de riktlinjer som styrelsen lägger fast.

Det bör samtidigt understrykas att samordningsmyndighetens upp— gift inte är att leda utvecklingen vid de enskilda myndigheterna utan endast att arbeta för att de lösningar som utvecklas kan samverka inom ramen för en effektiv och ändamålsenlig informationsförsörj— ning inom rättsväsendet i sin helhet.

7.1.2. Instruktion för samordningsverksamheten

Den rättsliga regleringen av RIN utgår från vad som anges i verks- förordningen (198711100) med den tillämpning som regeringen särskilt föreskriver för den nya myndigheten. Verksförordningen är för närvarande föremål för översyn inom Finansdepartementet som ett led i arbetet med att generellt se över och ompröva bl.a. lednings— formerna för statliga myndigheter. Vissa förändringar är att vänta senare under året. Bakgrunden är att riksdagen under 1994 har beslutat om nya riktlinjer beträffande förvaltningsmyndigheterna ledning. Inriktningen är att centrala förvaltningsmyndigheter skall styras som s.k. enrådighetsverk såvitt det inte finns vägande skäl som motiverar att myndigheten leds på något annat sätt (prop. 1993/94: 185, bet. 1993/94zKU42, rskr 1993/94381).

Med utgångspunkt i verksförordningens nu gällande lydelse skisse- ras en presumtiv instruktion för den nya myndigheten (se bilaga 2). Av förslaget framgår vad som särskilt bör gälla för RIN beträffande bl.a. myndighetens ledning, uppgifter och ärendenas handläggning.

Frågan om utformningen av en arbetsordning för den nya myndig- heten ankomrner på den tillträdande ledningen för verksamheten. Med tanke på den nya myndighetens speciella ställning och särart kan det dock finnas skäl att ytterligare illustrera en tänkbar utform- ning av den nya myndigheten och dess arbetssätt. Därför fogas till betänkandet ett exempel på hur en arbetsordning för den nya myndig- heten kan utformas (se bilaga 3).

7.1.3. Överklagande av myndighetens beslut

För att göra det rättsliga språket mer begripligt för allmänheten har man i 1986 års förvaltningslag ersatt begreppet "besvär" med över— klagande. Detta var första steget i den förändring av terminologin som fortfarande pågår. Följaktligen används begreppet besvär fortfarande i en rad specialförfattningar m.fl. och är fortfarande en vanlig benämning på överklagande. Inom svensk förvaltningsrätt skiljer man mellan två huvudtyper av överklagande, förvaltnings- besvär och kommunalbesvär. Den förra typen omfattar bl.a. besvär över statliga förvaltningsorgans beslut och är den form av över- klagande som skulle kunna aktualiseras beträffande beslut av RIN. Utmärkande för förvaltningsbesvär är i huvudsak att besvärsrätt tillkommer den som beslutet angår och att besvärsmyndigheten äger pröva inte bara det överklagade beslutets laglighet utan också dess lämplighet. Vid bifall till överklagandet kan besvärsmyndigheten inte

bara upphäva beslutet utan också ändra dess innehåll, dvs. sätta ett annat beslut i stället.

Specialförfattningarnas besvärsbestämmelser är ofta summariska i den mån de inte innehåller avvikelser från reglerna i förvaltnings- lagen och förvaltningsprocesslagen. Om det saknas särskilda bestäm- melser om överklagande får man i fråga om statliga förvaltnings- myndigheters beslut tillämpa de besvärsregler som finns i verks— förordningens (198721100) 30 5 eller, om verksförordningen inte gäller för myndigheten, i dennas instruktion.

Huvudregeln är att överklagande av såväl regionala som centrala förvaltningsmyndigheters beslut skall ske antingen hos allmän för- valtningsdomstol (länsrätt eller kammarrätt) eller hos regeringen. När det gäller kompetensfördelningen mellan förvaltningsdomstol och regeringen gäller huvudregeln att varje besvärsbestämmelse i en specialförfattning skall ge klart besked om hos vilken instans besvär skall föras. Kompetensfördelningen bygger på principen att sådana överklaganden som huvudsakligen innefattar rättsfrågor skall hand— läggas av förvaltningsdomstol och att överklaganden i vilka ända— målsenlighets- och lämplighetsfrågor dominerar skall avgöras av regeringen. Det är dock ofta svårt att dra en klar skiljelinje mellan rättsfrågor och lämplighetsfrågor och ofta är dessa frågor så samman— flätade i ett och samma mål att de måste prövas av samma instans. Regeringen har sålunda ansetts böra pröva besvär i fråga som måste avgöras under hänsynstagande främst till statsnyttosynpunkter.

Man måste i detta sammanhang skilja mellan normbeslut, dvs. föreskrifter som avses i 8 kap. regeringsformen och beslut i särskilda fall. Besvärsmål rörande flertalet normbeslut av statliga myndigheter tillfaller sålunda regeringens. Ett besvärsförbud kan motiveras med att beslutet förutsätter en sakkunnig bedömning som en högre myn- dighet knappast kan väntas göra med med bättre resultat.

Besvärsberättigad är den som beslutet angår om det har gått honom emot. Vederbörande måste alltså ha intagit partsställning. Inom statsförvaltningen gäller som huvudregel att en myndighet inte har rätt att överklaga en annan myndighets beslut. Myndighet som fått åläggande av en högre myndighet har sålunda inte ansetts få över— klaga detta. Motivet härför är att myndighet i regel har att tillvarata samma allmänna intresse. Med liknande motiv har statlig myndig- heter ansetts sakna rätt att fullfölja talan mot ett avgörande vari- genom deras beslut ändrats.

För RIN:s del måste först konstateras att dess beslut knappast i något fall kan förutsättas avse myndighetsutövning i vanlig mening, dvs. beslut som berör enskild person. Något enskilt väsentligt in- tresse av att få myndighetens beslut omprövade kan därför normalt

inte finnas. Däremot är det inte uteslutet att tänka sig att det från de berörda myndigheternas sida av och till kan finnas intresse av att få ett beslut av RIN överprövat. Detta kan främst komma att gälla RIN:s normgivningsrätt, till exempel dess behörighet att utfärda föreskrifter i det enskilda fallet.

Förvaltningsmyndigheters normbeslut anses kunna överklagas under i huvudsak samma förutsättningar som beslut i särskilda fall (jfr Besvärssakkunnigas betänkande, SOU 1964:27, s. 493 och Ragnemalm, förvaltningsbesluts överklagbarhet, 1971, s. 409). En förutsättning är alltså att den klagande uppfyller kravet på s.k. sak— legitimation enligt den allmänna regeln i 22 & förvaltningslagen om vem som får överklaga beslut (jfr dock vad som ovan sagts beträf— fande myndigheter). Detta krav har lett till tvekan i tillämpningen när normbeslut överklagas till regeringen. Principen att normbeslut kan överklagas kommer till uttryck bl.a. i 23 & tredje stycket förvalt— ningslagen. Principen kommer också till uttryck i olika specialförfatt- ningar. Dessa bestämmelser är av tre slag:

' bestämmelser om instansordningen vid överklagande av norm— beslut,

. bestämmelser som förbjuder att normbeslut överklagas,

' bestämmelser om vem som får överklaga ett normbeslut.

Instansordningsbestämmelserna går i allmänhet ut på att normbeslut får överklagas till regeringen. Klagoförbud vid normbeslut finns i flera författningar. I frågan om vem som har rätt att överklaga ett normbeslut är utgångspunkten att endast den får överklaga som upp— fyller kraven på saklegitimation i 22 & förvaltningslagen.

Det bör dock observeras att regeringen enligt allmänna principer om normgivningsmakten alltid har rätt att överpröva underlydande myndigheters föreskrifter, oavsett om dessa kan överklagas eller ej. Samtidigt är det mycket svårt att uttala sig om i vilken utsträckning en annan myndighet kan komma att tillerkännas besvärsrätt vid ett överklagande i gängse ordning. Därmed får kravet på saklegitimation för myndigheters del inte någon avgörande betydelse för möjligheten att få ett specifikt beslut underställt regeringens prövning. Mot den bakgrunden och med hänsyn till att RIN:s beslut i mycket liten ut- sträckning kan komma att beröra enskild, bör någon rätt att anföra besvär över myndighetens beslut inte finnas, bortsett från anställ- ningsärenden och liknande.

7.1.4. Myndigheten i övrigt

När det i övrigt gäller den nya myndighetens verksamhetsindelning, liksom vissa redovisnings- och finansieringsfrågor omfattas förslagen bl.a. av vad som föreskrivs i avgiftsförordningen (1992zl91) när det gäller generella bestämmelser om statliga myndigheters avgifts- belagda verksamhet, bokföringsförordningen (1979:1212) om bl.a. redovisning av avgiftsinkomster och slutligen förordningen (1993: 134) om myndigheters årsredovisning och anslagsfrarnställning när det gäller t.ex. resultatstyrning och verksamhetsindelning. Till detta skall läggas kapitalförsörjningsförordningen (1992z406) i den ut— sträckning det kan bli aktuellt för RIN att under vissa förutsättningar disponera överskottet av den avgiftsbelagda verksamheten.

Tillskapandet av RIN med det ansvar och de uppgifter som föreslås föranleder vidare vissa ändringar i förordningen (1970:517) om rättsväsendets informationssystem. De förändringar som föreslås (bilaga 4) är enbart betingade av själva tillkomsten av RIN. När det gäller den nya myndighetens normgivningsrätt kan övervägas om bestämmelser om detta bör tas in i samma förordning. Tills vidare har utredningen dock stannat för en lösning som innebär att sådana bestämmelser tas in i instruktionen för RIN.

När det gäller behovet av förändringar i förordningen (1980:628) om rättsdatasystem härrör dessa främst från det faktum att frågorna redan i dagsläget har förts från SARI för att numera hanteras inom Justitiedepartementet. Några förslag till förändringar i rättsdata- förordningen redovisas därför inte i detta betänkande.

7.2. Sekretess och skydd för den personliga integriteten m.m.

7.2.1. Allmänt

Med den utformning RIN ges enligt förslaget kommer en rad upp— gifter om misstänkta och dömda personer, dvs. uppgifter som förs i dagens person- och belastningsregister, att vara tillgängliga hos RIN och kan därmed anses vara inkomna till myndigheten enligt 2 kap. 3 & tryckfrihetsförordningen. Detta aktualiserar frågor om bl.a. an- svaret för utlämnandeprövning enligt TF, sekretesskydd enligt sekretesslagen, registeransvar enligt datalagen och arkivansvar enligt arkivlagen, dvs. frågor rörande skyddet för den enskildes personliga integritet.

7.2.2. Sekretessbestämmelser

Sekretess gäller enligt 7 kap 17 & sekretesslagen (1980:100) i verk- samhet som avser förande av eller uttag ur allmänt kriminalregister eller register som förs enligt lagen (1965:94) om polisregister m.m. för uppgift som har tillförts registret.

Med detta avses både register som formellt benämns polisregister och andra register som förs i enlighet med den ovan angivna lagen. Exempel på register av det senare slaget är register som förs hos tullen för samma ändamål som polisregister, liksom det register över sakkunnigutlåtanden som förs vid Statens kriminaltekniska labora- torium. Sekretessen gäller både hos den registerförande myndigheten — vanligen Rikspolisstyrelsen — och hos andra myndigheter som kan göra uttag ur registren, t.ex. lokala polismyndigheter med terminaler anslutna till RPS register. Om en registeruppgift lämnas ut till en annan myndighet, följer sekretessen uppgiften dit bara i den mån detta följer av bestämmelserna om överföring av sekretess i bl.a. 13 kap. Av 12 kap. 2 & följer att sekretessen för registeruppgifter inte gäller hos domstolarna i deras rättskipande eller rättsvårdande verk— samhet.

I bestämmelsen görs, beträffande föremålet för sekretessen, inte någon uttrycklig begränsning till uppgifter om enskilds personliga förhållanden. Paragrafens placering i 7 kap. talar emellertid för en sådan begränsning. Regeringsrätten har också i ett avgörande, RÅ82 2:68 förklarat att bestämmelserna i 7 kap. 17 5 inte var tillämpliga vid frågan om utlämnande av utdrag ur polisregister som inte inne- höll uppgifter rörande någons personliga förhållanden. Det sagda innebär att sekretessen enligt paragrafen gäller dels i fråga om upp— gifter som finns i belastningsregister, dels beträffande sådana upp— gifter i spaningsregister som rör enskilda personer.

Med den avfattning bestämmelsen givits skyddas även uppgifter som har avförts från ett register. Sekretessen är absolut, dvs. något skadevillkor uppställs inte. Någon begränsning av sekretesstiden är inte heller föreskriven.

7.2.3. Datalagen

Också datalagen ställer upp skydd för den personliga integriteten vid behandling av personuppgifter med stöd av ADB. Lagen syftar till att förebygga otillbörligt intrång i de registrerades personliga integritet. Datalagen har under senare år i stor utsträckning kompletteras med särskilda registerlagar för personregister med känslig person- information.

En central fråga vid tillämpningen av lagens regler är vem som är registeransvarig för ett personregister. Enligt datalagen är den regis— teransvarig för vars räkning registret förs, om han också förfogar över registret. Med registeransvaret följer enligt datalagen flera skyldigheter. Den ansvarige skall tillse att hanteringen av registret inte leder till otillbörligt integritetsintrång. Därvid skall särskilt iakttas att registret förs för ett bestämt ändamål, att inte andra upp- gifter registreras än sådana som står i överensstämmelse med regi— strets ändamål, att uppgifter inte samlas in, lämnas ut eller används annat än i överensstämmelse med registrets ändamål eller vad som gäller enligt lag eller annan författning eller i enlighet med den registrerades medgivande samt att uppgifterna i registret skyddas mot oavsiktlig eller otillåten förstörelse liksom mot otillåten ändring eller spridning (7 €). Hos den registeransvarige skall det vidare finnas en förteckning över de personregister som han är ansvarig för (7 a 5). Den ansvarige skall normalt rätta en personuppgift som är oriktig eller missvisande (8 5), komplettera en uppgift som är ofullständig (9 5), på begäran snarast lämna den registrerade besked om de upp— gifter som finns om honom i registret (10 å) och förstöra de upp— gifter i registret som inte längre är nödvändiga med hänsyn till registrets ändamål (12 5). Om den registrerade tillfogas skada genom att personregister innehåller oriktig eller missvisande uppgift om honom skall den registeransvarige ersätta skadan (23 5). I datalagen finns även föreskrifter om straff och skadeståndsansvar i andra fall.

Registeransvaret är ett ansvar av rättslig karaktär. I begreppet registeransvarig innefattas således inte det direkta ansvaret för upp— byggnad och drift av datasystemet. När det gäller RIN:s verksamhet har registeransvaret framför allt betydelse beträffande person— och belastningsregistret (PBR), som är ett personregister i datalagens bemärkelse och för vilket Rikspolisstyrelsen för närvarande är regis- teransvarig. Detta ansvar förs enligt de förslag som tidigare redo- visats från RPS till RIN.

Inom EU pågår som tidigare nämnts (avsnitt 4.3) sedan lång tid ett arbete med att ta fram direktiv om skyddet för den personliga inte- griteten på dataområdet, de s.k. dataskyddsdirektiven. EG—kommis— sionen antog i september 1990 ett förslag till direktiv om skydd för enskilda vid behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter. Förslaget kritiserades starkt av bl.a. Europa- parlamentet och i oktober 1992 överlämnade kommissionen ett revi— derat förslag (COM/92/422 final-SYN287) till Ministerrådet. För— slaget har därefter varit föremål för förhandlingar inom en arbets— grupp under rådet. Ministerrådet antog i mitten av februari "en gemensam ståndpunkt" om dataskyddsdirektivet. För att direktivet

skall kunna antas slutgiltigt måste också Europaparlamentet godkänna det. Ett slutligt ställningstagande till förslaget väntas därför tidigast till sommaren 1995 . Direktivet skall enligt förslaget införlivas i den nationella lagstiftningen i medlemsländerna inom tre år. Syftet med förslaget är att bland medlemsländerna söka skapa en gemensam hög nivå på integritetsområdet för att därigenom möjliggöra ett fritt ut- byte av information mellan medlemsländerna. Direktivet är tillämp— ligt på automatisk databehandling av personuppgifter och sådan manuell behandling av personuppgifter som innebär att uppgifterna är eller blir ordnade i ett register så att sökning av personuppgifter underlättas. I direktivet görs undantag för sådan behandling av personuppgifter som faller utanför gemenskapsrätten (t.ex. säker— hetstjänster och statens verksamhet på straffrättens område) och för rent privat behandling.

I avvaktan på klarhet i dessa och andra frågor som kan medföra anpassningar från svenska myndigheter har vissa förändringar vid— tagits i grundlag och i datalagen (prop. 1993/94: 116, bet 1993/94: KU36, rskr. 1993/94: 359). Ändringarna innebär att det öppnats en möjlighet för regeringen att delegera normgivningskompetens till Datainspektionen avseende skydd för den personliga integriteten vid behandling av personuppgifter med stöd av ADB. Inspektionen har genom ändringar i 19 & datalagen givits möjlighet att utfärda gene— rella föreskrifter för vissa typer av personregister, vilken innebär att annars tillståndspliktiga register som omfattas av dessa normer inte längre kräver tillstånd enligt 2 & datalagen.

Osäkerheten kring de rättsliga krav som kan komma att riktas mot rättsväsendets informationsförsörjning, bl.a. mot bakgrund av Svriges medlemskap i EU, får naturligtvis inte utgöra något hinder mot att vidta åtgärder i avvaktan på slutliga ställningstaganden. Tvärtom ligger det på samordningsorganisationen att noga följa utvecklingen och — redan inom ramen för gällande rätt — initiera och genomföra de åtgärder som krävs för att bl.a. skyddet av den enskildes integritet upprätthålls men också förstärks.

7.3. IT och pågående lagstiftningsarbete

Redan inledningsvis har berörts vissa frågor inom IT—området som för närvarande är föremål för lagstiftningsarbete. De förändringar som i övrigt bör ske med anledning av att RIN inrättas rör bl.a. vissa förändringar i tidigare nämnda förordning om rättsväsendets in- formationssystem. När det gäller andra bestämmelser i förordningen — främst rörande myndigheternas uppgiftslämnande — lämnas inga

ändrings- eller kompletteringsförslag. Dessa frågor får prövas i takt med att nya lösningar utvecklas och införs inom området. Införande av RIN kan också, som nämnts, medföra behov av vissa förändringar i rättsdataförordningen.

Det finns därutöver skäl att uppmärksamma vissa andra frågor som rör den rättsliga regleringen av rättsväsendets informationsför- sörjning. Bl.a. aviseras i årets budgetproposition (1994/95:100, bilaga 3, s. 106 f.) en reformering av bl.a. nuvarande registerlagstift— ning. Som en utgångspunkt för detta arbete avser regeringen att i en proposition till riksdagen inom kort redovisa vissa förslag till rikt- linjer för den fortsatta uppbyggnaden inom rättsväsendets informa— tionsförsörjning. Avsikten är att med dessa riktlinjer som utgångs— punkt bl.a. kunna förbereda en mer långsiktig rättslig reglering inom området. Enligt uppgift från Justitiedepartementet omfattar inte de aviserade riktlinjerna frågor som rör den tekniska utformningen eller konstruktionen av eventuellt nytillkommande system.

I avvaktan på bl.a. dessa riktlinjer bör frågan om utformningen av en framtida IT-struktur inom rättsväsendet betraktas som en öppen fråga. Det är mot denna bakgrund som RIN — så snart som nya riktlinjer redovisats — bör ges i uppdrag att utarbeta ett heltäckande underlag och ett samlat handlingsprogram för det fortsatta utveck- lingsarbetet. I avvaktan på att ett sådant underlag kan redovisas bör inga åtgärder vidtas som riskerar att permanenta den nuvarande IT— strukturen. Det innebär att också lagstiftningarbetet i dessa delar tills vidare bör anstå.

Detta hindrar inte att andra insatser kan vidtas inom lagstiftnings- området utan risk för olyckliga låsningar. Det kan t.ex. gälla åt— gärder som syftar till att tills vidare anpassa nuvarande registerför- fattningar till de faktiska förhållanden som i dagsläget råder och att stärka integritetsskyddet. Sådana åtgärder måste bedömas som ytterst angelägna.

Det kan slutligen konstateras att det numera finns en tämligen utbredd uppfattning om att det föreligger många författningsmässiga och andra legala hinder för att informationstekniken fullt ut skall kunna utnyttjas för förnyelse av förvaltningens — och därmed även rättsväsendets — verksamhet, organisation och arbetsformer. Det är mot denna bakgrund som ett omfattande arbete har inletts inom rättsinformatikens område, bl.a. genom Justitiedepartementets för- sorg. I detta arbete ställs stora krav på noggrannhet i avvägningen mellan å ena sidan kraven på förnyelse och effektivisering av verk- samheterna och, å andra sidan, tungt vägande rättsliga intressen, såsom i första hand högt ställda krav på rättssäkerhet. Frågor av detta slag behandlas inom ramen för det arbete som bedrivs inom

Toppledarforum. Bl.a. har en förstudiel rörande den offentliga för— valtningens krav på legalt förändringarbete nyligen redovisats.

Inom ramen för arbetet med att ompröva nuvarande rättsliga regle— ring bör det vara en uppgift för RIN att verka för att de rättsliga hinder som bedöms föreligga utifrån rent verksamhetsmässiga ut— gångspunkter identifieras, konsekvensbedöms och redovisas. Därtill bör läggas att RIN som en av sina huvuduppgifter har att verka för att de lösningar som utvecklas, anpassas och tillämpas inom rätts— väsendets informationsförsörjning också lever upp till kraven på rättsenlighet.

1 Rapporten — LEXIT — Förstudie. IT 2005 — har utarbetats av Datainspek- tionen på uppdrag av Toppledarforum.

8. Konsekvenser av förslagen

8.1. Verksamheten

Effekterna av den föreslagna nyordningen grundar sig främst på möjligheterna att renodla och föra över vissa uppgifter som i dagsläget utförs av RPS till den nya samordningsorganisationen. Genom att särskilja de för rättsväsendet övergripande IT-frågorna från polisens interna IT-verksamhet förbättras möjligheterna att komma tillrätta med ett flertal av de problem som hänger samman med nuvarande ordning, såsom bl.a. bristande planering, styrning och uppföljning inom området. Därtill bör läggas att den ansvars- fördelning som föreslås medger ett väsentligt förbättrat inflytande från de berörda myndigheterna i övrigt när det gäller de övergripan- de IT—frågorna inorn rättsväsendet. Dessa förbättringar kan vidare åstadkommas utan hinder av den driftmiljö som under de närmast kommande åren är gemensam för polisens centrala system och de gemensamma RI-systemen (PBR m.fl.).

Hur undviker man att den nya sarnordningsorganisationens verk- samheten på ett icke önskvärt sätt inskränker de deltagande myndig- heternas ansvar för den interna IT-verksamheten? Den främsta garan- tin för att så inte blir fallet är att den modell för samordning som föreslås känntecknas av en mer eller mindre formell samverkan

mellan självständiga myndigheter. Samtidigt bör de deltagande myn- digheternas kollegiala inflytande över verksamheten utgöra en garanti för att samordningsverksamheten inte tar över myndigheternas själv- bestämmande i frågor som endast rör deras egna verksamhet.

Vad som ovan sagts motsägs inte av att modellen även känne— tecknas av att RIN ges befogenheter som — utgående från regeringens styrning i de frågor som rör rättsväsendets informationsförsörjning — direkt eller indirekt påverkar förhållandena inom de myndigheter som omfattas av samordningsförfarandet. För att få ut de önskvärda effek- terna av samordningsorganisationen samtidigt som myndigheternas integritet och självständighet inte får trädas förnär, är det viktigt att en avvägning kan göras mellan dessa olika intressen. En sådan av— vägning kan i viss utsträckning åstadkommas genom en reglerad ansvars- och befogenhetsfördelning och ett reellt inflytande från de deltagande myndigheterna men förutsätter därutöver ett gott sam- arbetsklimat, lyhördhet och respekt för de deltagande myndigheternas specifika behov.

En annan fråga som det kan finnas anledning att ställa är om de uppgifter som enligt förslagen läggs på RIN är av tillräcklig omfatt- ning för att motivera inrättandet av en ny myndighet med den ut- formning och dimensionering som tidigare redovisats. Av avgörande betydelse i detta sammanhang är naturligtvis dels i vilken utsträck— ning myndigheterna utnyttjar den nya organisationen för samverkan, dels vilka mål regeringen lägger fast för verksamheten samt slutligen i vilken utsträckning i första hand Justitiedepartementet avser att utnyttja RIN för stabsbiträde.

Därtill bör påpekas att de uppgifter som bör bli aktuella för RIN också är uppgifter som hanteras inom de enskilda myndigheterna. Uppgifterna låter sig således inte sorteras efter ärendeslag, typ av uppdrag etc. Avgörande för om en viss fråga bör föras till samord- ningsorganisationen för handläggning är att den aktuella frågan be- döms ha en sådan omfattning och betydelse att den påverkar rätts- väsendets informationsförsöjning i sin helhet.

Mot bakgrund av den stagnation som delvis har präglat utveck— lingsarbetet inom Rl—området, vilket i hög grad kan förklaras av hittillsvarande brister när det gäller styrning, samordning och upp- följning av åtgärderna, bör enligt utredningens bedömning omfattan- de och viktiga uppgifter kunna läggas på den nya myndigheten. De huvuduppgifter som enligt förslagen läggs på RIN omfattar i sig en stor mängd aktiviteter. I ett flertal fall måste även uppgifterna be— dömas vara av långsiktig karaktär.

8.2. Nya styr- och finansieringsformer

Den organisatoriska lösning och ansvarsordning som föreslås lägger en väsentlig grund för utvecklingen av nya styrformer. Genom den ledningsform som föreslås kan regeringens styrning av rättsväsendets samlade IT—verksamhet förstärkas samtidigt som de berörda myndig— heterna ges ett stort inflytande över verksamheten. Det bör i detta sammanhang understrykas att en effektiv styrning av samordnings- verksamheten förutsätter att regeringen lägger fast tydliga mål och riktlinjer för den framtida IT—användningen inom rättsväsendet och att dessa övergripande intentioner också får ett genomslag inom såväl RIN som hos de deltagande myndigheterna.

Förslagen innebär vidare en renodling och en tydlig åtskillnad av ansvaret för beställning och produktion av tjänster, vilket bl.a. be— döms medföra att större vikt kan läggas vid de frågor som är av övergripande intresse samtidigt som ramarna för varje myndighets utvecklingsinsatser kan klargöras. Mot bakgrund av regeringens övergripande mål för verksamheten utövas beställarfunktionen ytterst av RIN:s styrelse genom att ange verksamhetsmål och övriga rikt- linjer för den löpande samordningsverksamheten. Myndigheternas behov av gemensamma ställningstaganden och lösningar av olika slag kanaliseras via RIN.

Producentrollen utövas av de leverantörer av IT-tjänster som står till buds och tilldelas den som bedöms vara mest lämplig i varje en- skild fråga. Bland aktörerna bör självfallet nämnas polisens liksom övriga rättsmyndigheters IT—organisationer men också andra leveran- törer av IT—tjänster, såväl inom offentlig som privat verksamhet. Detta öppnar också möjligheter till konkurensutsättning, t.ex. genom att vissa verksamheter kan läggas ut på entreprenad.

Den tydliga åtskillnaden mellan ansvaret för beställning respektive produktion av IT—tjänster lägger i sin tur grunden för en tydligare koppling mellan verksamhetens krav, utförda prestationer och kost- nader för desamma. Detta kan ske mer eller mindre formaliserat genom t.ex. offertförfarande, avtal eller andra former av överens— kommelser samt genom en finansiering via avgifter.

Den modell för avgiftsfinansiering som förordas bör bidra till att effektivisera samordningen i frågor av gemensamt och övergripande intresse, att öka kostnadsmedvetandet hos myndigheterna samtidigt som risken för snedvridande styreffekter kan hållas nere. Avgifts— finansieringen medverkar också till att förbättra planering, redovis- ning och uppföljning av den nya verksamheten. Bl.a. kan styrinfor— mation och resultat uttryckas enhetligt, företrädesvis i monetära termer.

I utredningen förordas, som ett förstahandsalternativ, en kombina- tion av avgifts- och anslagsfinansiering. Det huvudsakliga skälet för att anslagsfinansiera den del av RIN:s verksamhet som rör stabs— biträde till regeringskansliet är att dessa insatser inte kan ses som motprestationer som direkt kommer myndigheterna tillgodo. Kost— naderna för dessa insatser bör därför, såsom tidigare anförts, inte belasta myndigheterna.

Mot ett sådant resonemang kan dock anföras att endast en finansi- eringsform bör tillämpas för den nya myndighetens totala verksam- het. För detta talar främst krav på enkelhet och enhetlighet i bl.a. budgetarbetet. Om dessa krav vid en slutlig bedömning anses väga tungt föreslås, som ett andrahandsalternativ, att RIN:s samlade verk- samhet avgiftsfinansieras.

8.3. Kostnader

Finansieringen av samordningsverksamheten utgår i huvudsak från en omfördelning av resurser från myndigheterna till den nya samord— ningsverksamheten. Förslagen är i allt väsentligt inriktade på att utveckla en effektiv ansvars- och beslutsstruktur och är därmed i sig inte kostnadsdrivande. I denna mening medför förslagen således inga betydande förändringar vad gäller det totala medelsbehovet. In- riktningen bör vara att de resurser som tillförs den nya samordnings- organisationen bör följas av en motsvarande neddragning av de deltagande myndigheternas anslag. De resursförstärkningar som trots detta kan bli aktuella är därför inte betingade av den nya organisa— tionen som sådan utan är en följd av att de i dagsläget eftersatta funktionerna för bl.a. planering, styrning och uppföljning bör för— stärkas. Vidare kommer viss kompetens sannolikt att behöva tillföras verksamheten genom nyrekrytering och utnyttjande av externa kon- sulter för särskilda ändamål.

Det totala årliga resursbehovet för RIN:s verksamhet kan i ett fullt utbyggt skede grovt uppskattas till i storleksordningen 10-12 miljoner kronor inklusive löner, konsultkostnader, lokaler m.m. Kostnaderna får närmare specificeras i samband med att en anslagsframställning utarbetas för RIN som ett led i ett genomförande av förslagen.

Att bedöma de totala kostnaderna för IT—utvecklingen som sådan ligger utanför vårt uppdrag. Denna uppgift bör istället läggas på den nya samordningsverksamheten och utföras i samband med att en samlad strategi för rättsväsendets informationsförsörjning utarbetas.

8.4. Sammanfattning

Den föreslagna nyordningen bör bidra till att IT-utvecklingens möjligheter verkligen kan tas tillvara och leda till en effektivisering av såväl utveckling som framtida användning av informationstekniken och därtill underlätta anpassningen till olika nationella och internatio— nella krav. På detta sätt skapas också ökade möjligheter till förnyelse av rättsväsendets verksamhet och verksamhetsformer samtidigt som möjligheterna att möta framtida besparingar förbättras. Denna bedömning ligger väl i linje med vad som framgår av Riksrevi- sionsverkets årliga rapport 1994 (Dnr 30-94-2566). I rapporten anförs bl.a. att stora besparingar och effektivitetsvinster torde kunna göras genom en bättre styrning och samordning av IT-utvecklingen inom rättsväsendet. Vidare görs i rapporten bedömningen att informationsutbytet mellan myndigheterna bör kunna göras effektiva- re genom en bättre samordnad informationsförsörjning.

9. Riktlinjer för ett genomförande av förslagen

De åtgärder som bör vidtas med anledning av de förslag som redovisas i detta betänkande är av olika karaktär. I vissa fall torde den beskrivna inriktningen kunna ligga till grund för ställnings- taganden och åtgärder tämligen omgående, i andra fall bör lösningsförslagen detaljeras, rutiner utvecklas m.m. Den sannolikt mest tidskrävande uppgiften i samband med att RIN inrättas utgörs av själva anställningsförfarandet. En stor del av förberedelserna bör dock kunna inledas innan den nya verksamheten formellt kan påbörja sin verksamhet senast den 1 januari 1996.

Uppgiften att genomföra de åtgärder som krävs för uppbyggnaden av RIN bör läggas på en särskild arbetsgrupp. Detta kan ske genom att en särskild organisationskonnnitté tillkallas. Kommitténs uppgifter blir i första hand att planera, samordna och följa upp de insatser som blir aktuella i samband med ett genomförande.

Kommittén bör ledas av RIN:s ordförande och i övrigt omfatta företrädare för de berörda myndigheterna. I kommittén bör även ingå den tillträdande myndighetschefen. De kostnader som uppstår i sam— band med ett genomförande bör i huvudsak finansieras av de berörda myndigheterna.

Genomförandearbetet omfattar bl.a. följande huvudaktiviteter:

' En ny instruktion för den samlade samordningsverksamheten ut— arbetas.

' Styrelsens ordförande och övriga ledamöter utses av regeringen.

' Chefen för RIN rekryteras. Denne ges under styrelsen en aktiv roll i arbetet med att planera, organisera och genomföra insatserna.

' Rekryteringsunderlag i form av specificerade tjänstebeskrivningar och kompetensprofiler utarbetas för varje personalkategori .

' Rekrytering av personal.

' Beslut om samverkansparti administrativa frågor.

' Anskaffning av lokaler och inventarier.

' Funktionsbeskrivningar utarbetas och läggs fast för varje verksam- hetsgren.

' Beställar/producentrelationer upprättas mellan berörda aktörer.

' Rutiner för avgiftsfinansiering utarbetas och införs redan inom ramen för befintlig systemmiljö och systemanvändning. Avgiftsnivän beslutas av regeringen.

' Erforderliga rutiner för bl.a. ekonomi— och personaladministration, planering och uppföljning utvecklas.

' En anslagsframställning för de närmast kommande åren utarbetas

Särskilt yttrande

av experten Kerstin Hammar

De brister i samordningen inom rättsväsendet som utredningen pekar på har sin grund i att berörda myndigheter inte till SARI kanaliserat förslag till åtgärder som bygger på kunskap om den dagliga verksam- heten.

Med hänsyn till det statsfinansiella läget är det förvånande att före- slå inrättandet av en ny myndighet, som tilldelas ett övergripande samordningsansvar för redan existerande verksamheter. En samord- ning som troligen till lägre kostnad och minst lika effektivt kan utövas av en etablerad myndighet inom rättsväsendet.

I RPS:s organisationsöversyn (RPS rapport 1993z3) har styrelsen förklarat sig beredd att ta ansvaret för samordningen av informations— försörjningen inom rättsväsendet. RPS redovisar där i vilken organisa- torisk form verksamheten skall bedrivas och vilka funktioner som ingår i denna.

Förslagen i styrelsens rapport bygger på lång erfarenhet av RI- system och kunskap om systemförvaltning inkl. systemägaransvar och registeransvar. Jag anser att man på ett fullödigt sätt har lyckats defi- niera leverantörs- och beställarrollerna och gränsdragningen mellan dessa inom myndigheten. I rapporten lämnas även förslag som säker- ställer ett reellt inflytande för övriga myndigheter inom rättsväsendet. Enligt mitt förmenande är närhet till och därigenom kunskap om verksamheten en förutsättning för en fungerande systemförvaltning m.m.

RI-systemen fungerar och har fungerat länge. Detta har inte skett med automatik utan tack vare den kompetens som har funnits och finns på RPS. Det vore naturligt att utnyttja och även stärka den kompetens som redan finns där genom att ge myndigheten de för- fattningsmässiga förutsättningar och de ytterligare resurser som krävs för att den skall kunna vidareutvecka den övergripande verksamheten och åläggas ett samordningsansvar.

Om en ny myndighet inrättas måste gränssnitten mellan den över- gripande verksamheten, den samordnande verksamheten och myndig- heternas egna huvudsakliga verksamhet klargöras tydligare än vad

som görs i betänkandet.

Det måste klart definieras vilken samordning som är exklusiv för rättsväsendet. Den samordning av IT-försörjning i vid mening som i övrigt kan krävas bör avse hela statsförvaltningen. Detta gäller också den övergripande styrningen.

BHagor

Kommittédirektiv

Samordning av informationsförsörjningen inom rättsväsendet

Dir. 1994:60

Beslut vid regeringssammanträde den 30 juni 1994

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare skall utreda formen för samordning av informationsförsörjningen inom rättsväsendet.

] Tidigare utredningsarbete 1.1 Allmänt

Ett omfattande utrednings- och utvecklingsarbete har under de senaste åren bedrivits i fråga om rättsväsendets informations- system (R1) och informationsförsörjning. En fråga som därvid behandlats är behovet av en rationell samordning av verksam- heten. Delar av detta utredningsarbete m.m. redovisas i det följande.

1.2 SAR]

Samarbetsorganet för rättsväsendets informationssystem (SARI) tillsattes i december 1966. SARI:s uppgift är att fun- gera som ett samarbetsorgan mellan Justitiedepartementet och vissa myndigheter, främst inom rättsväsendet. I SARI:s arbete deltar företrädare för Justitiedepartementet, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen,

Dir. 1994:60

80

2

Generaltullstyrelsen, Riksskatteverket, Statistiska centralbyrån (SCB), Statskontoret m.fl.

För SARI:s arbete används kommittéformen. Särskilda direktiv för SARI har dock inte beslutats. Enligt förordningen (1970:517; ändrad senast 1993zl343) om rättsväsendets in— formationssystem och förordningen (1980:628; ändrad senast 1993z961) om rättsdatasystem skall vissa frågor om bl.a. rättsväsendets informationssystem beredas av SARI.

1.3 Översynsrapport från Rikspolisstyrelsen

Rikspolisstyrelsen har på uppdrag av regeringen gjort en över- syn av den centrala polisorganisationen.

] rapporten (1993-03-31) redovisas bl.a. förslag om en ny organisation för register- och dataverksamheten vid Riks- polisstyrelsen (RPS). En utgångspunkt för den föreslagna organisationen för ADB-verksamheten inom RPS är, enligt rapporten, att användarnas behov av ADB-stöd och andra tjänster skall styra organisationsuppbyggnaden. Genom att tydliga beställar- och producentrelationer inrättas bör enligt RPS grunden kunna läggas för en rationell utveckling av nya styr- och finansieringssystem.

Organisationsförslaget innebär att RPS roll som beställare organiseras i en enhet, medan produktionen samlas i en annan mer fristående enhet med namnet RättsData. Därutöver bör, enligt förslaget, ett råd med vissa samordningsuppgifter bildas med representation från såväl beställarsidan som produktions- sidan.

RättsData bör enligt förslaget som leverantör ha två huvud— uppgifter. För det första skall RättsData svara för drift och ADB-teknisk utveckling av polisväsendets gemensamma sys- tem och RI-systemen. Kostnaderna för RI—systemen skall hållas åtskilda från övriga kostnader och fördelas på de myn- digheter inom rättsväsendet som använder systemen. För det andra skall RättsData förvalta och utveckla ADB—strukturen inom rättsväsendet genom att arbeta som uppdragstagare med avgiftsfinansiering som grund. Kirunaenheten som skall ingå i

1 l

3

RättsData bör enligt förslaget ha en huvudsaklig inriktning på drift och förvaltning av Rl-rutinerna. RättsData bör vidare organisatoriskt få ungefär samma ställning inom RPS som bl.a. Polishögskolan har.

1.4 Statskontorets rapport Rättsväsendets informationssystem

Statskontoret har på uppdrag av regeringen lämnat en redo- görelse för den informationsteknologiska utvecklingen inom rättsväsendet.

I rapporten (1993131) skriver Statskontoret att basen för informationsförsörjningen inom rättsväsendet bör utgöras av sektorssystemen. Vidare föreslås att det fortsatta utvecklings- arbetet bör omfatta två nivåer, nämligen Justitiedepartementet och myndigheterna, samt att SARI avvecklas. l myndigheter- nas ansvar skall enligt Statskontoret också ligga att se till att samverkan och samordning över myndighetsgränserna kommer till stånd, liksom formerna för det. I denna samver- kan är det viktigt att ansvarsfrågorna klargörs. Det kan inne- bära att en myndighet ges ansvaret för att i samarbete med övriga bedriva visst utvecklingsarbete m.m. eller i vissa fall genom att en myndighet är sammankallande i gruppen och därvid samordnar arbetet.

1.5 Remissyttrandena över Statskontorets rapport

Statskontorets rapport har remissbehandlats. Samtliga remiss- instanser understryker vikten av att det sker en väl utvecklad samordning. Bedömningen av i vilka former samordningen bör bedrivas skiftar dock mellan remissinstanserna. Domstolsverket skriver att det framstår som klart att SARI i dess nuvarande form bör reformeras. Men det kan vara mera tveksamt att avskaffa SARI utan att ersätta det med någon annan form av kontinuerlig samverkan mellan Justitiedeparte- mentet och myndigheterna. Riksåklagaren anser att SARI bör avvecklas. Samordningsfrågorna bör behandlas i ett för samtliga myndigheter gemensamt forum. RPS anser att det av ett regeringsuppdrag klart måste framgå vem som är ansvarig,

4

dvs. att uppdraget ställs till en myndighet att i samverkan/samråd med övriga svara för en fråga. Vidare anser RPS att SARI bör avvecklas. Kriminalvårdsstyrelsen anser att det är angeläget att det finns ett forum för samverkan i RI-frågorna. Formen för samordningen bör övervägas ytterligare. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) ställer sig tveksamt till att ansvaret för samverkan och samordning skall lämnas över till de enskilda myndigheterna och förordar att samordningsansvaret läggs på Justitiedepartementet. Riks- revisionsterket (RRV) skriver att det finns skäl att överväga att inrätta en särskild styrgrupp under en genomförandefas med uppgift att samordna berörda myndigheters utrednings- och utvecklingsarbete. Generaltullstyrelsen anser att det är viktigt att man innan en särskild organisation byggs upp noga kart- läger och bedömer vilka gemensamma projekt som bäst bör hanteras i en sådan organisation och vilka frågor som är mest lämpade att hanteras i direktsamverkan mellan berörda myn- digheter. Riksskatteverket är tveksamt till att SARI avskaffas innan behovet av information och inflytande för samtliga intressenter först har lösts. SCB anser att ett för samtliga myndigheter gemensamt forum för samordningsfrågor bör inrättas. JK skriver att Statskontorets modell för bl.a. sam- ordning synes ändamålsenlig, men att det är viktigt att beakta de små myndigheternas särskilda behov m.m. när modellen läggs fast mer i detalj.

2 Utredningsuppdraget 2.1 Allmänna utgångspunlaer

Den lösning som utredaren i första hand skall överväga är att samordningen av informationsförsörjningen inom rättsväsendet läggs på myndighetsnivå och organiseras inom en av rätts- väsendets myndigheter, med eget ansvar och egna befogen- heter.

SOU 1995:32 Bilaga ] 83 | i

5

En viktig utgångspunkt i sammanhanget är att en sådan lösning kan tillgodose kravet på en tydlig fördelning av ansvar och befogenheter mellan berörda myndigheter.

En annan viktig utgångspunkt är att samordningen koncen- treras till sådana frågor som är av gemensam och Övergripa- nde karaktär. Inom den ram som kräver sådan samordning skall myndigheterna ha stor frihet att själva svara för sin egen informationsförsörjning. En viktig uppgift för utredaren är att dra en gräns mellan samordningsansvaret och ansvaret för andra mer självständiga rutiner.

En tredje viktig utgångspunkt är att även den samordnade utvecklingen skall styras av användarnas behov av stöd och tjänster och att kravet på deras inflytande måste tillgodoses.

2.2 Samordningsuppgifter

En slutsats som kan dras för framtiden är att rättsväsendet i allt högre grad förutsätter tillgång till aktuell och tillförlitlig in- formation av olika slag. Detta kräver i sin tur att system m.m. skall kunna samverka inom ramen för en gemensam informa- tionsstruktur.

En vägledning för utredningsarbetet är att myndigheterna skall ges så stor frihet som möjligt att inom av staten fast- ställda ramar och under eget ansvar utveckla och effektivisera informationsförsörjningen. Denna frihet bör dock vägas mot bl.a. behoven av samordning och samverkan över myndighets- gränserna.

Mot denna bakgrund skall utredaren överväga och föreslå vilka gemensamma system m.m. som bör samordnas och vilka uppgifter som bör omfattas av samordningen, t.ex. drift, för- valtning, förnyelse och modernisering av befintliga system samt utveckling av nya gemensamma system.

2.3 Organisation för samordningen

Med utgångspunkt i utredarens bedömning av vilka uppgifter som skall ingå i samordningen bör övervägas hur denna skall organiseras.

1 uppdraget ingår att i första hand överväga förutsättningar— na att lägga samordningsuppgiften på en av rättsväsendets myndigheter, t.ex. RPS, som redan i dag har centrala uppgif- ter i RI-systemen.

Den modell som därvid skall övervägas bör utgå från att samordningsverksamheten organiseras som en självständig del av RPS och att en särskild ledning tillsätts för verksamheten. Denna modell förutsätter att man i RPS instruktion inför sådana bestämmelser att RPS ledning inte svarar för ledning m.m. av samordningsverksamheten. Skulle utredaren stanna för att lägga uppgiften på en annan myndighet får en sådan princip tillämpas på denna myndighet.

En fråga som närmare skall utredas är samord- ningsorganisationens ansvar och befogenheter i förhållande till de andra myndigheterna, t.ex. i fråga om ambitionsnivåer, kostnadsansvar m.m.

2.4 Ledningsstruktur m.m.

En viktig förutsättning för ledningsorganisationen är att be— rörda myndigheter ges ett avgörande inflytande över verksam- heten.

Ett alternativ som därvid kan övervägas är att en nämnd inrättas med ett totalt ansvar för verksamheten. Därigenom kan ett klart ansvarsförhållande gentemot bl.a. RPS skapas. Nämnden bör som högsta beslutande organ svara för samord- ningsverksamheten enligt de mål som regeringen satt upp. Nämndens uppgift bör främst vara att ta ansvar för den över- gripande och långsiktiga planeringen. Andra viktiga uppgifter för nämnden är uppföljning, omprövning, utveckling och effektivisering av verksamheten. Verksamhetschefens uppgift bör vara att ansvara för den löpande verksamheten enligt de direktiv och riktlinjer som nämnden utfärdar. Nämndens uppgifter kan självfallet vara av karaktären informationsutbyte mellan de berörda myndigheterna. Utredaren bör överväga vilken lösning som är att föredra med hänsyn till det

7

överordnade intresset att skapa samordning på området samtidigt som myndigheternas självständighet kan bevaras.

Nämnden bör bestå av representanter från berörda myndig- heter. Verksamhetschefen bör vara självskriven ledamot av nämnden. Ordföranden bör dock normalt utses bland övriga ledamöter och ordförandeskapet bör kunna alternera mellan dessa.

Nämndens ledamöter bör utses av regeringen. En fråga som utredaren skall överväga är om nämnden bör utse verk- samhetschefen.

2.5 Kompetens och bemanning

Mot bakgrund av en alltmer komplex informationsteknologi ökar kraven på specialistkompetens. Behovet av denna kom- petens kan inte fullt ut tillgodoses inom rättsväsendets myn- digheter.

Utredaren skall således överväga vilken särskild kompetens som kan behöva byggas upp för bl.a. stöd och tjänster till berörda myndigheter inom ramen för samordningsverksam- heten.

Vidare skall utredaren överväga hur verksamheten bör be— mannas och organiseras.

2.6 Finansiering

Med utgångspunkt i de förslag till lösningar som lämnas skall utredaren överväga finansieringen av samordningsverksam- heten. Bland annat skall alternativ till den hittillsvarande direkta finansieringen över statsbudgeten övervägas. Det kan t.ex. gälla möjligheterna till olika former av avgiftsbelägg- ning, gemensam finansiering av investeringar, sambruk av resurser m.m. Olika alternativ för olika ändamål kan därvid övervägas, t.ex. att satsningar på en ny infrastruktur görs genom anslag och att drift och förvaltning m.m. finansieras genom avgifter för att stimulera en efterfrågestyrning.

8 2. 7 F örjhttningsfragor

Utredaren skall överväga vilka författningsändringar som kan behöva göras, vad gäller t.ex. RPS instruktion och andra för- fattningar.

2. 8 Genomförande

Utredaren skall redovisa en plan för hur förslagen bör genom- föras med utgångspunkt i att den föreslagna organisationen om möjligt skall kunna verka fr.o.m. den 1 juli 1995.

3 Utredningsarbetet

För utredaren gäller regeringens direktiv till samtliga kom- mittéer och särskilda utredare att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994r23) och angående EG-aspekter i utredningsverksam- heten (dir. 1988143).

Samråd skall ske med berörda myndigheter inom rätts- väsendet och med Riksarkivet. Statskontoret skall biträda utredaren.

Utredaren bör vara oförhindrad att också lämna förslag till andra organisatoriska lösningar. Frågan om beställaransvaret för rättsstatistiken omfattas inte av uppdraget.

Utredningsarbetet skall vara avslutat före utgången av december månad 1994.

(Justitiedepartementet)

Bilaga 2

Förslag till Förordning (1995:OO) med instruktion för Myndigheten för rättsväsendets Informations- försörjning

Inledande bestämmelser

1 & Myndigheten för rättsväsendets informationsförsörjning (RIN) är en central förvaltningsmyndighet för samordning av rättsväsendets informationsförsörjning enligt de mål som regeringen ställt upp, med deltagande myndigheter enligt vad som framgår av bilaga.

Den centrala ledningen inom myndigheten utövas av en styrelse.

Uppgifter

2 & Myndigheten skall inom rättsväsendets informationsförsörjning särskilt

1. samordna de frågor som är av sektorövergripande intresse,

. biträda regeringen med utredningar och annat underlag, . ansvara för övergripande och långsiktig planering, . ansvara för uppföljning av genomförda åtgärder, . ansvara för utveckling av sektorövergripande IT-satsningar, . ansvara för (system-)förvaltning av sektorövergripande IT-lös- ningar,

7. följa och analysera utvecklingen inom IT-området med avseende på dess tillämpbarhet inom rättsväsendet,

8. följa och analysera de anpassningskrav inom IT-området som kan följa av Sveriges medlemskap i EU och andra internationella organ,

9. ansvara för de personregister enligt datalagens mening som är avsedda för gemensam användning inom rättsväsendet,

10. fullgöra de uppgifter som följer av registeransvaret för person— register med gemensam användning,

11. ansvara för övriga register av samordningskaraktär.

ONUIAUJN

3 5 När enhetlighet krävs får myndigheten inom rättsväsendets infor— mationsförsörjning meddela föreskrifter om

1. standardisering

2. säkerhet

88

3. förvaltning

4. inköpssamordning

5. anpassningsåtgärder till följd av internationella krav och Sveriges medlemskap i EU

6. dokumentation och rapportering

Myndigheten får meddela allmänna råd om rättsväsendets IT—an— vändning i den utsträckning detta behövs för att uppnå planmässig- het, samordning och rationalitet i rättsväsendets IT-verksamhet.

Verksförordningens tillämpning

4 & Verksförordningen (1987:1100) skall, med undantag av 3—4 55, 8 5, 10-13 55, 20 % såvitt avser handläggningen i styrelsen och 21 och 22 åå, tillämpas på Myndigheten för rättsväsendets informations- försörjning.

Myndighetens ledning

5 & Myndigheten leds av en styrelse. En av ledamöterna skall vara ordförande och en skall vara vice ordförande. Under styrelsen leds den löpande verksamheten av en myndighetschef.

6 & Styrelsen består, förutom av ordföranden, av verkscheferna för de myndigheter som särskilt anges i bilaga samt chefen för Myndig— heten för rättsväsendets informationsförsörjning.

7 5 Styrelsen är beslutsför när ordföranden och tre fjärdedelar av myndigheterna är företrädda då beslut fattas.

Styrelsens ansvar

8 & Styrelsen ansvarar för myndighetens verksamhet och ansvarar därmed inför regeringen för att myndigheten fullgör de uppgifter som ankommer på den enligt lag, förordning och särskilda beslut av regeringen.

Ärendenas handläggning

9 & Styrelsen ansvarar för handläggningen av myndighetens ärenden. Styrelsen får enligt vad som närmare framgår av arbetsordningen delegera beslutsfattande till myndighetschefen.

10 & Myndighetschefen skall avgöra ärenden som inte skall avgöras av styrelsen eller personalansvarsnämnden. Ärenden som inte be—

höver prövas av myndighetschefen får avgöras av annan tjänsteman. Hur detta skall ske anges i arbetsordningen eller i särskilda beslut. Myndighetschefen är föredragande i styrelsen.

Personalansvarsnämnden

11 & Myndighetens personalansvarsnämnd består av myndighets— chefen som ordförande samt de funktionsansvariga och den administrative chefen. Nämnden är beslutsför när ordföranden och minst två ledamöter är närvarande.

Anställningar m.m.

12 & Regeringen förordnar för en bestämd tid ordförande och vice ordförande i styrelsen.

13 & Myndighetschefen anställs av regeringen. Andra arbetstagare anställs av styrelsen eller myndighetschefen enligt den ordning som styrelsen bestämmer.

Överklagande

14 & Bestämmelsen i 30 å verksförordningen gäller bara i admini- strativa ärenden som rör anställningar hos RIN. Beslut i andra ären- den hos RIN får överklagas endast om en lag eller annan förordning innehåller en särskild föreskrift om det.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1996.

Bilaga

I styrelsen för Myndigheten för rättsväsendets informationsförsörj- ning skall följande myndigheter vara representerade:

Rikspolisstyrelsen Riksåklagaren Domstolsverket Kriminalvårdsstyrelsen Brottsförebyggande rådet Generaltullstyrelsen Riksskatteverket Statistiska centralbyrån Statskontoret

Andra myndigheter får adjungeras efter beslut av regeringen.

Exempel på Arbetsordning för Myndigheten för rättsväsendets informationsförsörjning (RIN)

Uppgifter

& 1 RIN:s uppgifter, övergripande mål och allmänna verksamhets— inriktning framgår av myndighetens instruktion och andra beslut av regeringen rörande myndigheten.

Preciseringar av målen för verksamheten och verksamhetens inriktning framgår av RIN:s årliga verksamhetsmål och intern— budget. Myndigheten kan också lämna sådana anvisningar och preciseringar i andra former.

& 2 Alla anställda skall hålla sig informerade om myndighetens mål och de föreskrifter som styr verksamheten.

Myndighetens ledning

& 3 Myndigheten leds av en styrelse med fullständigt ansvar inför regeringen. Styrelsen leds av en ordförande.

5 4 Under styrelsen leds den löpande verksamheten av en myndig— hetschef. När myndighetschefen har förhinder, utövas myndig- hetens tjänst av den tjänsteman som myndighetschefen bestäm- mer efter anmälan i styrelsen.

& 5 Myndighetschefen och de funktionsansvariga utgör myndighe- tens direktion. Direktionen är ett forum för att samordna och utveckla verksamheten och bereda viktigare ärenden inför beslut i styrelsen.

Organisation

& 6 Inom myndigheten finns under myndighetschefen tre funktio- nella enheter och en administrativ enhet. Dessa leds var och en av en funktionssansvarig.

å7

58

59

510

än

512

513

å14

Ansvar och uppgifter för funktionsansvarig

Den funktionsansvariga leder verksamheten inom sitt verksam- hetsområde och skall se till att den bedrivs effektivt enligt gällande föreskrifter och riktlinjer.

Den funktionsansvarige skall inom sin enhet:

— ansvara för att gällande verksamhetsmål för enheten uppnås, — följa upp verksamheten och analysera resultatet, - ha resultatansvar för den internbudget som fastställts för enheten, - samordna verksamheten med angränsande verksamheter inom myndigheten, - följa utvecklingen inom enhetens verksamhetsområde.

Den funktionsansvarige skall inom sitt verksamhetsområde i särskilda beslut utse och precisera arbetsuppgifter och ansvar för projekt— och ämnesområdesansvariga.

Arbetet skall så långt som möjligt projektläggas.

Den administrativt ansvarige beslutar i frågor som avser den administrativa verksamheten inom myndigheten.

Den administrativt ansvarige skall i särskilda beslut utse och meddela bestämmelser om arbetsuppgifter för:

- ansvarig enligt sekretesslagen 15 kap 11 å,

- arkivvårdare och biträdande arkivvårdare, — inventarieredogörare och inventeringsförrättare, — säkerhetsansvarig och biträdande säkerhetsansvarig.

Funktionsansvarig skall i arbetet följa de riktlinjer som gäller för myndighetens personalpolitik. Enhetschefen ansvarar för personalutveckling och arbetsmiljö inom enheten och skall se till att arbetsuppgifterna fördelas så att personalens kunskaper, färdigheter och erfarenheter tas till vara och utvecklas.

Funktionsansvarig får delegera sin beslutanderätt till andra tjänstemän inom enheten, efter anmälan till myndighetschefen.

515

516

517

518

519

520

521

522

Delegeringsbesluten, som lämnas till administrativa enheten, skall specificera respektive tjänstemans befogenheter och be— hörighetsområde.

Myndighetschef får inte delegera sin beslutanderätt till den som är föredragande i ett ärende eller i ett projekt. Föredragande i ärende utses av myndighetschefen.

Innebörden av ansvar vid disposition av myndighetens medel m.m. framgår av protokoll som årligen fastställs av administra- tiva enheten.

Funktionsansvarig för utvecklingsenhet skall löpande hålla myndighetschefen informerad om arbetet inom enheten och resultatet av verksamheten. Erforderligt underlag för resultat- uppföljning lämnas även till administrativa enheten.

Placering

Inom de olika enheterna tjänstgör det antal befattningshavare som styrelsen bestämmer. Personalen anställs vid myndigheten med placering på enhet.

Ärendenas handläggning Styrelsen avgör alla väsentliga ärenden inom myndigheten.

Underordnade tjänster tillsätts av myndighetschefen efter an— mälan i styrelsen.

Vid slutlig handläggning av ärende som berör annan enhets verksamhet har chefen för denna enhet eller av denne utsedd person rätt att närvara. Vilka som i övrigt skall närvara vid den slutliga handläggningen bestämmer myndighetschefen.

Förhandling och information

Förhandlingar och information enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL) kan ske både på enhet och centralt för myndigheten.

Vid sådan förhandling eller information som sker centralt för myndig-heten företräds myndigheten av myndighetschefen eller

523

524

525

526

527

chefen för administrativa enheten. Dessa kan utse annan att med sig eller i sitt ställe företräda myndigheten.

Primärförhandling före beslut om att anlita en entreprenör eller hyra in arbetskraft förs på respektive enhet.

Registrering och expediering av ärenden

Ärendena skall registreras centralt. Registreringen skall ske i ett ärendediarium. Till diarierna skall finnas diarie— samt sök— register. Den som handlägger ett ärende svarar för att allmänna handlingar i ärendet registreras.

Den som handlägger ett ärende svarar för vården av hand— lingarna i ärendet. Registrator svarar för vården av diariet. Arkivvårdaren ansvarar för vården av handlingarna i myndig— hetens centralarkiv.

Den som har vården om handlingarna svarar för att de förvaras säkert och är den som i första hand skall pröva frågor om utlämnande av handlingarna till enskilda (15 kap 6 5 sekretess— lagen 1980:100).

Protokoll förs i ärenden som:

— omfattar personalärenden, om besluten inte dokumenteras i annan ordning, - omfattar delegeringsbeslut, — omfattar ärenden om förhandlingar enligt MBL, - omfattar ärenden i övrigt, om särskilt behov föreligger.

Av varje beslut skall framgå:

— dagen för beslutet, - beslutets innehåll, — vem som har fattat beslutet, - vem som har varit med om den slutliga handläggningen utan att delta i avgörandet, — vem som har varit föredragande.

Avslutande bestämmelser

Styrelsen får meddela de föreskrifter i övrigt som behövs för arbetet inom myndigheten.

Förslag till

Förordning om ändring i Förordning (1970:517) om rättsväsendets informationssystem

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

15

För att insamla, lagra, be— arbeta och lämna uppgifter som har samband med verksamheten inom polis—, åklagar— och dom— stolsväsendet samt kriminal— vården skall finnas ett informa- tionssystem grundat på auto— matisk databehandling (rätts— väsendets informationssystem). Informationssystemet skall bestå av delsystem.

Frågor om uppbyggnad eller väsentlig förändring av informa- tionssystemet och om standarder i systemet bereds av samarbets- organet för rättsväsendets in— formationssystem (SARI ).

För att insamla, lagra, be— arbeta och lämna uppgifter som har samband med verksamheten inom polis—, åklagar- och dom— stolsväsendet samt kriminalvår— den skall finnas informationssys— tem grundade på automatisk databehandling. Vart och ett av dessa system utgör delsystem inom rättsväsendets informa— tionsförsörjning (RI).

Frågor om uppbyggnad eller väsentliga förändringar av rätts— väsendets informationsförsörj— ning och om säkerhet och stan- darder beslutas av Myndigheten för rättsväsendets informations- försörjning. I övriga frågor beslutar RIN enligt vad som framgår i förordningen (1995: 00) med instruktioner för Myn- digheten för rättsväsendets in- formationsförsörjning.

2 % Oförändrad lydelse

35

Bestämmelser om registeransvar för delsystem som avses i 2 5 2 och 3 finns i förordningen (1992:1027) om register för strafföre— läggande, föreläggande av ordningsbot, m.m.

Kriminalvårdsstyrelsen är registeransvarig för delsystem för regis-

ter som avses i 2 5 7.

Rikspolisstyrelsen är register— ansvarig för övriga i 2 5 angivna delsystem.

Myndigheten för rättsväsendets informationsförsörjning år regist- eransvarig för övriga i 2 5 an— givna delsystem. På uppdrag av RIN svarar Rikspolisstyrelsen för drift och ADB—teknisk förvaltning av de informationssystem som avses i 1 5 I .

Delsystem med därtill hörande handlingar skall hållas under sådan värd att obehöriga inte får tillgång till dem.

4 & Myndighetskoder, författningsförteckningar och regler för angivan— de av lagrum som behövs för databehandlingen fastställes av rege- ringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Domstol eller annan myndig- het, för vilken myndighetskod fastställts enligt första stycket, skall underrätta Rikspolisstyrel- sen om sådana organisatoriska och andra förändringar som påverkar för myndigheten fast- ställd kod eller som eljest har betydelse för databehandlingen.

Domstol eller annan myndig- het, för vilken myndighetskod fastställts enligt första stycket, skall underrätta RIN och Riks— polisstyrelsen om sådana organi- satoriska och andra förändringar som påverkar för myndigheten fastställd kod eller som eljest har betydelse för databehandlingen.

5 - 13 55 Oförändrad lydelse

14 5

Framkommer i uppgift som avses i 5 5 felaktighet eller ofullstän— dighet som ej är av ringa betydelse, skall Rikspolisstyrelsen under— rätta den domstol som meddelat domen eller beslutet.

Felaktigheter eller ofullständigheter i uppgifter som avses i 9 5 3-8 eller i uppgifter om föreläggande av ordningsbot skall rättas i den ordning som Rikspolisstyrelsen bestämmer efter samråd med veder- börande centrala myndighet.

Felaktigheter eller ofullständigheter i uppgifter om strafföreläggan— de skall rättas i den ordning som Riksåklagaren bestämmer efter samråd med vederbörande centrala myndighet.

Uppgiftslämnare, som av Riks- polisstyrelsen underrättas om att personnummer angetts felaktigt eller ofullständigt, skall vidare— befordra underrättelsen till varje myndighet som av uppgiftsläm— naren tidigare fått oriktigt besked i detta hänseende.

Uppgiftslämnare, som av Riks- polisstyrelsen underrättas om att personnummer angetts felaktigt eller ofullständigt, skall vidare- befordra underrättelsen till varje myndighet som av uppgiftsläm— naren tidigare fått oriktigt besked i detta hänseende. Rikspolis- styrelsen skall underrätta RIN om samtliga fel och ofullständig- heter som ej är av ringa betydel— se.

15 — 24 55 Oförändrad lydelse

25 5 Felaktighet eller ofullständighet i uppgift som avses i 11 a 5 1 rättas i den ordning Kriminalvårdsstyrelsen bestämmer efter samråd med Rikspolisstyrelsen.

Framkommer i annan uppgift som avses i 11 a 5 felaktighet eller ofullständighet som ej är av ringa betydelse, skall Kriminal— vårdsstyrelsen underrätta den som lämnat uppgiften.

Framkommer i annan uppgift som avses i 11 a 5 felaktighet eller ofullständighet som ej är av ringa betydelse, skall Kriminal— vårdsstyrelsen underrätta RIN och den som lämnat uppgiften.

Har personnummer angetts felaktigt eller ofullständigt i uppgift som avses i 11 a 5 skall 14 5 tredje stycket ha motsvarande tillämp—

ning.

26 - 32 55 Oförändrad lydelse

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1996.

Bilaga 5

Förteckning över vissa rapporter m.m. av betydelse för RI—utvecklingen

SARI

Informationssystem för rättsväsendet BROTTSRI i framtiden (1988:1)

Informationssystem för rättsväsendet Standarder i BROTTSRI (1989: 1)

Informationssystem för rättsväsendet Nytt kriminalregister m.m. (1989z2)

Informationssystem för rättsväsendet PLANRI — Utveckling, nuläge och framtid (1993: 1)

Huvudstudie. Etapp 1 (PM juni 1993)

Departementsserien

Lag om brottsregister m.m. (Ds Ju 1985z8) Nytt kriminalregister m.m. (Ds Ju 199232) Vissa rättsdatafrågor (Ds Ju 1992z93)

Registrering av författningar (Ds Ju 1993z83)

Övrigt

ADB-planering inom kriminalvårdsverket Del 1 ADB—strategi (Statskontoret 1986zl7)

ADB-planering inom kriminalvårdsverket Del 2 ADB—plan (Statskontoret 1986z23)

Polisens framtida ADB—organisation — en förstudie (Statskontoret 1992z5)

ADB—säkerhet inom rättsväsendet En modell för bedömning av skyddsnivåer (Statskontoret 1992:11)

100

' Sektorövergripande analyser — förslag till metod (Statskontoret 1993125 , bilaga kriminalpolitiken)

' Översynsrapport från Rikspolisstyrelsen (RPS 1993z3) ' Den centrala polisorganisationen (SOU 1993:92) ' Effektivare brottsutredningar (RRV 1993:36)

' Rättsväsendets informationsförsörjning. Förslag till åtgärder inom RI-området (Statskontoret 1993z31)

' Rättsmyndigheternas anslagsframställningar, ADB-planer, IT—handböcker samt projektrapporter (förstudier, huvudstudier) m.fl.

Kronologisk förteckning

1. Ett renodlat näringsförbud. N. . Arbetsföretag — En ny möjlighet för arbetslösa. A. . Grön diesel — miljö— och hälsorisker. Fi. . Långtidsutredningen 1995. Fi.

. Vårdens svåra val.

Slutbetänkande av Prioriteringsutredningen. S.

. Muskövarvets framtid. Fö.

. Obligatoriska arbetsplatskontakter för arbetslösa. A. . Pensionsrättigheter och bodelning. Ju.

9. Fullt ekonomiskt arbetsgivaransvar. Fi. lO. Översyn av skattebrottslagen. Fi. 11. Nya konsumentregler. Ju.

12. Mervärdesskatt — Nya tidpunkter för redovisning och betalning. Fi. 13. Analys av Försvarsmaktens ekonomi. Fö. 14. Ny Elmarknad + Bilagedel. N. 15. Könshandeln. S.

16. Socialt arbete mot prostitutionen i Sverige. S. 17. Homosexuell prostitution. S. 18. Konst i offentlig miljö. Ku. 19. Ett säkrare samhälle. Fö. 20. Utan el stannar Sverige. Fö. 21. Staden på vatten utan vatten. Fö. 22. Radioaktiva ämnen slår ut jordbruk i Skåne. Fö. 23. Brist på elektronikkomponenter. Fö. 24. Gasmoln lamslår Uppsala. Fö. 25. Samordnad och integrerad tågtrafik på Arlandabanan och i Mälardalsregionen. K. 26. Underhållsbidrag och bidragsförskott. Del A och Del B. S. 27. Regional framtid + bilagor. C. 28. Lagen om vissa internationella sanktioner — en översyn. UD.

29. Civilt bruk av försvarets resurser — regelverken, erfarenheter, helikoptrar. Fö. 30. Alkylat och Miljöklassning av bensin. M. 31. Ett vidareutvecklat miljöklassystem i EU. M. 32. IT och verksamhetsfömyelse inom rättsväsendet. Förslag till nya samverkansformer. Ju.

(:|th

ooqox

Systematisk förteckning

J ustitiedepartementet

Pensionsrättigheter och bodelning. [8] Nya konsumentregler. [11] IT och verksamhetsförnyelse inom rättsväsendet. Förslag till nya samverkansformer. [32]

Utrikesdepartementet

Lagen om vissa internationella sanktioner — en översyn. [28]

Försvarsdepartementet

Muskövarvets framtid. [6] Analys av Försvarsmaktens ekonomi. [13] Ett säkrare samhälle. [19] Utan el stannar Sverige. [20] Staden på vatten utan vatten. [21] Radioaktiva ämnen slår utjordbruk i Skåne. [22] Brist på elektronikkomponenter. [23] Gasmoln lamslår Uppsala. [24]

Civilt bruk av försvarets resurser -

regelverken, erfarenheter , helikoptrar. [29]

Socialdepartementet

Vårdens svåra val. Slutbetänkande av Prioriteringsutredningen. [5] Könshandeln. [15] Socialt arbete mot prostitutionen i Sverige. [16] Homosexuell prostitution. [17] Underhållsbidrag och bidragsförskott, Del A och Del B. [26]

Kommunikationsdepartemntet

Samordnad och integrerad tågtrafik på Arlandabanan och i Mälardalsregionen. [25]

Finansdepartementet

Grön diesel — miljö- och hälsorisker. [3] Långtidsutredningen 1995. [4] Fullt ekonomiskt arbetsgivaransvar. [9] Översyn av skattebrottslagen. [10] Mervärdesskatt — Nya tidpunkter för redovisning och betalning. [12]

Arbetsmarknadsdepartementet

Arbetsföretag — En ny möjlighet för arbetslösa. [2] Obligatoriska arbetsplatskontakter för arbetslösa. [7]

Kulturdepartementet Konst i offentlig miljö. [18]

Näringsdepartementet

Ett renodlat näringsförbud. [1] Ny Elmarknad + Bilagedel. [14]

Civildepartementet Regional framtid + bilagor. [27]

Miljödepartementet Alkylat och Miljöklassning av bensin. [30] Ett vidareutvecklat miljöklassystem i EU. [31]