Sverige och judarnas tillgångar slutrapport

Till statsrådet och chefen för

Utrikesdepartementet

Regeringen bemyndigade beslut den 13 februari 1997 chefen genom för Utrikesdepartementet att tillkalla kommission med uppgift att en möjliga klarhet i vad kan ha hänt i Sverige när det skapa största som gäller egendom judiskt förts hit i samband med av ursprung som judeförfölj elserna före och under andra världskriget dir. 1997:31. Med stöd nämnda bemyndigande utsågs den 21 februari 1997 f.d. av landshövdingen Rolf Wirtén till ordförande i kommissionen. Samma dag förordnades ledamöter docenten Nina Einhorn, professorn som Boel Flodgren, f.d. justitierådet Per Jennsten, advokaten Lennart Kanter, fil. dr Heléne Lööw och ambassadören Krister Wahlbäck. Som sakkunniga förordnades datum fil. dr. Paul A. Levine samma och docenten Alf W. Johansson. Den entledigades på egen senare begäran från uppdraget den 17 april 1997. Den 11 april 1997 förordnades sakkunniga även direktören Salomo Berlinger, f.d. som ambassadören Sven Fredrik Hedin, professorn Mats Larsson, riksarkivarien Erik Norberg, f.d. bankdirektören P.G. Persson, avdelningsdirektören Hans Seyler, dr Israel Singer, direktören Göran Strömgren, docenten Kersti Ullenhag, avdelningsdirektören Göran Wikell och f.d. ambassadören Eric Virgin. Den 14 december 1998 entledigades Sven Fredrik Hedin på begäran från sitt uppdrag. egen För experter biträda kommissionen förordnades den ll april att som 1997 kanslirådet Bertil Ahnborg och departementsrådet Berndt

Fredriksson. Fr.o.m. den 14 april 1997 anställdes huvudsekreteraren i kommissionen hovrättsassessom Gertrud Forkman och sekreteraren fil. dr Ingrid Lomfors, anställning på hennes begäran varade endast vars den 14 december 1998. Fr.o.m. den 1 februari 1998 anställdes t.o.m. sekreterare även hovrättsassessom Peder ursten. som Kommissionens uppdrag skulle enligt direktiven redovisas senast den 1 mars 1998. Den ll december 1997 biföll regeringen begäran från en kommissionen förlängd uppdragstid. Därvid bestämdes att om uppdraget skulle redovisas senast den 30 november 1998. Samtidigt

fick kommissionen tilläggsdirektiv, innebar att kommissionen med som förtur skulle utföra och redovisa den del uppdraget av som avser Riksbankens guldaffárer dir. 1997:148. Den 9 juli 1998 överlämnade kommissionen med anledning av tilläggsdirektiven sin interimrapport Naziguldet och Riksbanken SOU 1998:96. En begäran från kommissionen ytterligare förlängd uppdragstid om till den 1 mars 1999 bifölls regeringen den 29 oktober 1998. av Uppdraget har krävt omfattande arbete, utförts under tidspress. som Härmed överlämnas kommissionens slutrapport Sverige och judarnas tillgångar. Kommissionen avser att publicera ett antal forslmingssenare rapporter, vilka författats av uppdragstagare anlitade för att ta fram underlag till kommissionens bedömningar.

Stockholm den 3 1999 mars

Rolf Wirtén

Nina Einhorn Lennart Kanter

Boel F lodgren Helene Lööw

Per Jermsten Krister Wahlbäck

/ Gertrud For/eman

/Peder Bjursten

Innehåll

6 Innehåll

3 Kommissionens arbete 1 19

3.1 Introduktion 1 19

Innehåll 7 4.5.1 Danaaw 166

8 Innehåll

5.7.4 Riksbanken tog emot även aktier och obligationer

från andra länder 212

Innehåll 9 6.3 Möjliga ilyktvägar till Sverige 269

10 Innehåll

Bilagor 1 Kommittédirektiv 2 Tilläggsdirektiv 3 Uppdragstagare och rapporter

Arkiv 5 Tabeller över banktillgångar 6 Lista över herrelösa banktillgångar 7 Katalog från Galleri Szt Lucas 1944

ll

Förkortningar m.m.

AG Aktiengesellschaft

BIS Bank for International Settlements

Internationella regleringsbanken Deutsche Gold und Silber Scheideanstalt

De gussa Dnr Diarienummer Ds Departementsserien FED Foreign Exchange Depository Fkb Flyktkapitalbyråns arkiv GmbH Gesellschaft mit beschränkter Haftung HD Högsta domstolen Ibid Ibidem på samma ställe IWÖ Interessengemeinschaft in der

Wiedergutmachungsfrage der in Schweden

lebenden Österreicher Joint The American Joint Distribution Committee NA National Archives, USA NJA Nytt juridiskt arkiv NZZ Neue Zürcher Zeitung OMGUS Office of Military Government of Germany

U.S.

- RM Reichsmark RSHA Reichssicherheitshauptamt SD Sicherheitsdienst SFS Svensk författningssamling SKF Svenska kullagerfabriken SNB Schweizerische Nationalbank

Schweiziska nationalbanken

SOU Statens offentliga utredningar SS Schutzstaffel STAB Svenska Tändasticksaktiebolaget SUAV Sverige under andra världskriget SvJT Svensk Juristtidning SÖ Sveriges överenskommelser med främmande

makter

TF Tryckfrihetsförordningen

TGC Tripartite Commission the Restitution of

on

Monetary Gold. Numera benämnd Tripartite

Gold Commission. Treuarbeit Deutsche Revisions- und Treuhand

Aktiengesellschaft UD Utrikesdepartementet WJC World Jewish Congress

Judiska världskongressen

WJRO World Jewish Restitution Organization

WVHA Wirtschafts-und Verwaltungs-hauptamt

1999:20 13 SOU

Sammanfattning

Förintelsens tragedi ligger i att miljoner människor förlorade största väsentlig del Europas kultur slogs i spillror. Det finns sina liv. En av materiell aspekt. Miljoner judiska hem, liksom tusentals också en judiska institutioner, ödelades och tillgångarna skingrades.

Det finns åtskilliga skildringar andra världskrigets historia. De av historiska beskrivningarna Förintelsen är färre och frågan om dess av ekonomiska dimension har länge varit relativt obearbetad, men har

under år tilldragit sig betydande itnemationellt intresse. Det är senare den nämnda frågan, vad gäller Sverige, kommisdenna senast som sionen har haft att behandla. Nationella skillnader i den historiska erfarenheten ställer olika krav

nationers frågeställningar och arbete. I länder var ockupå olika som tyskarna utreds under 1990-talet i huvudsak frågor rörande perade av konñskering judiska tillgångar. I de under kriget neutrala staterna är av affärsförbindelserna med Nazityskland huvudfråga, likbank- och en vilken roll judiska tillgångar kan ha spelat i dessa förbindelser. För som USA, Storbritannien och Frankrike handlar det till stor del. om att riktlinjer segerrnaktema drog efter kriget rörande granska de som upp fördelning rövat guld. Trots olikheter i perspektiv och metod är bl.a. av historisk sanning förenande länk i det internationella sökandet efter en

arbetet. på historien andra världskriget måste utgå från

Alla perspektiv om

det nazistiska våldets omfattning och konsekvenser. Det vetskapen om bara för den judiska befolkningen utan även för många andra gäller inte Detta har också varit självklar utgångspunkt för människor i Europa. en kommissionens arbete. tid har den gängse svenska på Sveriges roll under På senare synen världskriget blivit ifrågasatt. Den förda politikens följder har andra diskuterats. Dessa frågor har visat sig relevanta också för komvara i och för sig avgränsade uppdrag att skapa största möjliga missionens klarhet i vad kan ha hänt i Sverige när det gäller egendom av som förts hit i samband med judeförföljelsema före judiskt ursprung som andra världskriget. Kommissionen har därför valt att i de och under inledande kapitlen sin slutrapport översiktligt diskutera flyktingav

14 Sammanfattning SOU 1999:220

politiken, neutralitetspolitiken, handelspolitiken samt förhållandet mellan opinionen och regeringen. Det kan konstateras att den politik som Sverige under större delen kriget drev mot de krigförande

av stonnaktema baserades på ett maktpolitiskt synsätt. Man bortsåg alltför mycket från moraliska frågor och agerade i det allt övergripande syftet att hålla Sverige utanför kriget och klara landets försörjning. Ett sådant synsätt kan naturligtvis i dag uppfattas beklagligt.

som

Kommissionens forskning avseende det egentliga uppdraget har avsett fem frågeställningar.

Tog Riksbanken emot något konfiskerat eller plundrat personguld 0 Vad hände med judiska tillgångar efter kriget stod herrelösa i

som

Sverige 0 Kan judisk egendom ha kommit till Sverige inom för

ramen affärsutbytet med Nazityskland Har rövade tillgångar, såsom konst och juveler, förts till Sverige

0 Kan judiska tillgångar ha kommit att ingå vid avvecklingen de

av

tyska tillgångarna i Sverige efter kriget

Riksbankens affärer med guld från Nazityskland har behandlats i kommissionens interimrapport Naziguldet och Riksbanken SOU 1998:96 som offentliggjordes i juli 1998. De ytterligare efterforskningar som gjorts sedan dess har inte förändrat bilden där

som presenterades.

Vad hände med judiska tillgångar som efter kriget stod herrelösa i Sverige I fråga om tillgångar som blivit herrelösa i Sverige till följd nazister-

av nas förföljelser av judar och andra före och under andra världskriget fanns redan från början två principiella frågeställningar. 0 Vad borde ske med s.k. danaarv efter dem avlidit utan arvingar

som 0 Vad borde ske med övriga herrelösa tillgångar med okända ägare

Danaarv

När det gällde de svenska danaarven efter Förintelsens offer kunde olika lösningar tänkas. Närmast till hands låg att behandla dem

som andra danaarv och låta dem gå till Allmänna arvsfonden. Men

man kunde också ha hävdat att det fanns fog för att låta dessa danaarv bilda eller tillföras särskild fond med syfte att hjälpa andra drabbats

en som

SGOU 1999:20 Sammanfattning 15

Förintelsen. Likaså kunde man göra gällande att de skulle överav lämnas till någon judisk organisation. De två sistnämnda lösningarna hade de över huvud taget möjliga krävt särskild lagstiftning. - om var - I förhandlingarna med de allierade efter kriget, inför det s.k. Washingtonavtalet, valde från svenska statens sida att utgå från en man lösning innebar att tillgångarna i fråga formellt hanterades som som andra danaarv och därför skulle tillföras Allmänna arvsfonden. Sam-

man ställdes till de allierades förfogande för hjälpändamål. I praktiken var det naturligtvis inte möjligt att från statens sida göra en exakt beräkning detta värde. Det gick nämligen inte att identifiera och Värdera alla av danaarv efter Förintelsens offer, vilket också måste ha stått klart för de svenska förhandlarna i Washington. I efterhand får det konstateras att det är tveksamt kan anse att Sverige i formell mening uppom man fyllde sitt åtagande i Washingtonavtalet beträffande danaarven.

Övriga herrelösa tillgångar i banker

När det gäller andra herrelösa tillgångar i svenska banker än danaarven måste utgångspunkten att insättama eller deras rättsägare skall tillvara godoses på bästa sätt. I de fall insättama avled i Förintelsen är det som regel deras efterlevande som är rättsägare. För efterlevande till offer för Förintelsen kan särskilda svårigheter ha förelegat när det gällt att tillvarata sina rättigheter. Eftersom det kan ha varit särskilt komplicerat för dem att identifiera och lokalisera tillgångarna i fråga kan de också ha varit förhindrade att exempelvis avbryta preskriptionsfrister eller bevaka värdeutvecklingen avseende deponerade värdepapper. Dessa omständigheter kan sägas tala för att staten eller bankerna borde ha vidtagit särskilda åtgärder för att underlätta för de efterlevande att komma till sin rätt. Detta kunde exempelvis ha skett genom undantag i preskriptionslagen, lättnader i banksekretessen tillgenom med publicering uppgifter om de banktillgångar som inte sammans av efterfrågats sedan krigsslutet eller förordnanden av s.k. gode genom män med uppgift att ta tillvara de efterlevandes intressen. Men det fanns också skäl talade emot förslag om åtgärder av som det slag nämnts. Bland annat kunde anföras att det inte fanns som nyss något reellt behov att förlänga preskriptionsfristema, eftersom av bankerna enligt praxis aldrig åberopar preskription mot efterlevande rättsägare. Vidare kunde det hävdas att skälen för en bibehållen banksekretess vägde tyngre än skälen mot, särskilt med hänsyn till att det inte möjligt att skilja ut sådana herrelösa tillgångar som kan tänkas var

16 Sammanfattning

härröra från Förintelsens offer också för det från judiskt håll men att kunde finnas betänkligheter på grund befarade av negativa konsek-

venser av en publicering. Slutligen kunde den uppfattningen finnas att

godmansförordnanden i praktiken innebar inskränkningar av rättsägarnas egna befogenheter och dessutom kunde kostsamma. vara Arvoden till gode män betalas i regel med de medel förvaltas. som Såvitt kommissionen kunnat finna ägnades de här diskuterade principiella frågeställningarna inte någon större uppmärksamhet från

statens sida före l960-talet, då initiativ togs till utredningar i Bankinspektionens och Svenska Bankforeningens regi. Detta dröjsmål är anmärkningsvärt, särskilt mot bakgrund att framställningar gjordes av från judiska organisationer redan på 1940-talet.

Kanske var det till följd att nämnda frågor inte övervägdes och av ventilerades tillfredsställande på l940-talet de blev aktuella igen som på l960-talet.

Vad som sedan skedde att bankerna, efter framställningama från var judiska organisationer och viss statlig inblandning, på initiativ eget bildade fond för nazismens offer. Fondbeloppet beräknades efter en uppskattning av det sammanlagda värdet sådana herrelösa tillgångar av i svenska banker som kunde ha tillhört offer för Förintelsen. Det fördelades Röda Korset. Fonden påverkade för de av inte möjligheten efterlevande att fortfarande få betalt från bankerna. Fordringar, depåer, förvar och bankfack stod kvar. Fondbildningen i sig innebar alltså ingen förlust för de anhöriga till de Förintelsens offer hade tillsom gångar i svenska banker, utan ett frivilligt bidrag till andra var människor som drabbats nazisternas förfölj elser. av Debatten på 1960- och l970-talen kom i stor utsträckning att kretsa kring frågan om hur fondbeloppet beräknades. Bland ifrågasattes annat huruvida ränta medräknades och huruvida verkligen samtliga tillgångar

av aktuellt slag beaktades. Mot bakgrund att fonden bildades på av frivillig bas, utan att rättsägamas anspråk beskars, kan kommissionen inte att frågor de nämnda bör tillmätas se som numera någon avgörande betydelse. Tyvärr måste det dock i efterhand konstateras de att utredningar som gjordes på l960-talet, under medverkan flera av departement, Bankinspektionen, Bankföreningen och bankerna, starkt bidrog till att teknikalitetema kring fondbildningen kom att skymma

frågan om hur ifrågavarande rättsägare skulle kunna tillgodoses. I

stället för att diskutera hur ifrågavarande rättsägare skulle kunna tillgodoses ägnade sig långdragen och oklar handläggning

man en kring

frågan om villkoren för den fondbildning gjordes till förmån för som andra drabbade Varken från bankernas eller från de statliga personer. instansemas sida tog exempelvis möjligheterna underlätta man upp att för rättsägama genom att offentliggöra uppgifter försvunna kontoom

Sammanfattning 17

havare och depå- eller bankfacksinnehavare eller att förordna gode män. När det gäller bankernas hantering enskilda rättsägares anspråk av skall det först påpekas att kommissionen inte har sett några tecken på att bankerna underlåtit att betala rättmätiga fordringar. I den internationella debatten har det hävdats att banker ofta har ställt orimligt höga krav på bevisning om att kontohavare avlidit i Förintelsen. en Kommissionen instämmer i att det är olämpligt att driva sådana beviskrav för långt, men konstaterar samtidigt att det inte är känt att någon svensk bank skulle ha kritiserats för sådant agerande i något fall. Bankerna har numera uttryckligen förklarat att de är beredda att göra undantag från den gällande principen att dokumentation om inannars sättarens dödsfall skall presenteras. Kommissionen har i 1998 offentliggjort lista över sådana mars en banktillgångar stått herrelösa sedan krigsslutet. Offentliggörandet som har lett till att, sent omsider, utbetalningar i flera fall har kunnat göras till rättsägare är efterlevande till offer för Förintelsen och som inte som tidigare kände till att tillgångarna i fråga fanns. Därmed anser kommissionen från bankernas sida, med kommissionens hjälp, äntligen att man har gjort vad kan krävas för att underlätta rättsägamas möjlighet som att uppmärksamma sina tillgångar. Bankerna har i sina kontakter med kommissionen och de personer som hört sig efter publiceringen varit av tillmötesgående och samarbetsvilliga. Man bör, enligt kommissionens bedömning, kunna utgå från att bankerna agerar så även vid prövningen anspråk ännu inte framförts eller handlagts. Sammanfattningsav som vis kan alltså följande konstateras.

Frågan vad borde ske med herrelösa tillgångar i svenska 0 om som banker togs inte i tillräcklig utsträckning på allvar regeringen och av bankerna under åren närmast efter kriget. När frågan togs på 1960-talet handläggningen långdragen 0 upp var och oklar. Den ledde till stor missbelåtenhet från judisk sida. Kommissionen har inte funnit något tecken på att någon bank har 0 underlåtit att betala någon rättmätig fordran, varit herrelös. som Bankerna har under kommissionens arbete, gjort vad som kan 0 nu, krävas för att söka rättsägarna.

F örsäkrin gsfordringar

Kommissionens utredningar har gett vid handen att sannolikheten är mycket liten för att herrelösa törsäkringstillgångar finns i Sverige. Endast livförsäkringsfordringar kan ha blivit herrelösa. Svenska försäkringsföretag torde över huvud taget inte ha haft något intresse av att

under den aktuella tiden ingå livförsälcringsavtal

med personer som var bosatta utomlands. Varken de uppgifter inhämtats från för-

som sälcringsföretag som var verksamma under aktuell tid, verkställda stickprovskontroller i bevarat arkivmaterial eller några uppgifter i övrigt tyder på att det i Sverige skulle förekomma försäkringsfordringar

som blivit herrelösa till följd naziförföljelserna. Det kan emellertid inte

av uteslutas att något enstaka fall förekommit.

Egendom som deponerats hos utlandsmyndigheter Kommissionens arbete har visat att det förekom att judar

som var bosatta i utlandet deponerade tillgångar på svenska utlandsmyndigheter. Det kan inte uteslutas att sådana tillgångar blev herrelösa till följd av naziförföljelserna och att de i några fall finns kvar i statens besittning, på myndigheterna i fråga eller i andra lokaler. Att det kan förhålla sig så har inte uppmärksammats innan kommissionen lät göra sina utredningar av dessa förhållanden.

Kommissionen har emellertid inte haft möjlighet att hinna med att göra en fullständig kartläggning av i vad mån det faktiskt förhåller sig så att herrelösa tillgångar judiskt ännu finns i statens be-

av ursprung sittning. Genomförandet av en sådan utredning måste ske i samarbete med företrädare för de lokala myndighetema. Det kan förutses att det är arbetslcrävande. Till skillnad från vad som är fallet när det gäller banktillgångar finns ingen tidigare utredning att utgå från. Kommissionen anser emellertid att en utredning i annat sammanhang måste göras.

Eventuell egendom hos transportbolag, revisorer och advokater

Det kan naturligtvis ha förekommit att transportbolag, revisorer eller advokater i Sverige haft om hand egendom blivit herrelös till följd

som av att ägaren avlidit i Förintelsen. Möjligheten att utreda huruvida så var fallet visade sig vara synnerligen begränsad redan på 1960-talet. Efter förnyade kontakter med branschorganisationema och med de familjer som hör till de judiska församlingarna i Sverige måste kornmissionen tyvärr konstatera att det i dag är mycket svårt att komma närmare sanningen härvidlag.

Allmän slutsats

I ett moraliskt perspektiv är det beklagligt att vissa rättsägare sent eller ännu inte fått kännedom tillgångar blivit herrelösa till följd

om som av

Sammanfattning 19

Förintelsen. Minst lika beklaglig är risken för att vissa rättsägare helt kan ha gått miste om sin möjlighet att framställa anspråk. Kommissionen förutsätter att regeringen initierar sådana åtgärder som krävs för att bringa moralisk upprättelse de berörda.

Kan judisk egendom ha kommit till Sverige inom ramen för affärsutbytet med Nazityskland

Tyskland var Sveriges viktigaste handelspartner både före och under andra världskriget. Det fanns därmed en stor kontaktyta mellan svenska och tyska näringsidkare.

Ramarna för afärslivet När Hitler tog makten i Tyskland påbörjades en målmedveten arisering det tyska näringslivet. Judiska företagare och kapital-

av ägare uteslöts med olika metoder. Tidigt utnyttjades de ingripande tyska valutareglema till nackdel för judarna. Stegvis infördes sedan under delent 1930-talet en rad specialförfattningar som efter

senare av hand uteslöt möjligheterna för judar att ha inflytande i det tyska näringslivet och att äga egendom. I de naziockuperade länderna utvecklades förhållandena på liknande sätt. Ariseringen skedde öppet. Detaljerad information om skeendet fanns lätt tillgänglig i Sverige. Egendom judiskt ursprung kunde i dessa sammanhang tänkas

av komma hit bland annat följande skäl. För det första kunde en

av företagare som hotades av arisering försöka föra sin egendom i säkerhet här. För det andra kunde den vid tvångsvis genomförd

som arisering avvecklade eller övertog ett judiskt företag sälja eller på annat sätt överföra företagets egendom till Sverige. Slutligen kunde ariserad egendom överföras inom ramen för sedvanligt fortlöpande handelsutbyte.

Kommissionen har funnit utrett att det i vissa fall förekom att judiska näringsidkare som hotades av ariseringsåtgärder försökte säkra sina tillgångar genom försäljning till affarspartners i Sverige. I de fall

kommissionen har uppmärksammat kom någon överlåtelse av som olika skäl aldrig till stånd. Det skall också noteras att planerna inte gick ut på att egendom faktiskt skulle föras till Sverige, utan innebar att företag i nazidominerade områden tänktes få svenska ägare.

I de fall arisering genomfördes med tvångsvis ordnad likvidation talar det mesta för att tillgångarna stannade inom det område där de befann sig vid ariseringen. Kommissionen har uppmärksammat att den svenska Säkerhetspolisen utredde misstankar av annat slag mot tyska sympatisörer och intressen i Sverige. Trots ingående granskningar av

såväl Säkerhetspolisens som flera stora svenska näringsidkares arkiv har kommissionen inte funnit belägg för att överföringar från likviderade judiska företag skedde till svenska näringsidkare. Men det har inte heller kunnat uteslutas att så faktiskt skedde.

Om ariseringen innebar att ett till Sverige exporterande företag övertogs av någon som fortsatte dess verksamhet, kan det ha forekommit att den svenske importören betalade den företagsföre-

nye trädaren för varor som producerats på den judiske ägarens tid.

Efter krigsutbrottet pågick i de nazidominerade områdena samtidigt med ariseringen en statligt organiserad insamling och tvångsinlösen

av bland annat värdepapper och guld. Sådana åtgärder riktades mot befolkningama som helhet. Men även här särbehandlades judarna. För dem gällde särskilda regler och hårdare tvång. Som exempel kan nämnas att judarna i Nederländerna i augusti 1941 ålades att omgående deponera sina värdepapper hos den s.k. LIRO-banken.

m.m.

Den svenska statens styrning utrikeshandeln blev allt starkare vid

av tiden för andra världslcriget. Redan i mitten 1930-talet samordnades

av betalningsforrnema för varuhandeln med Tyskland på så sätt att betalningar mellan länderna kontinuerligt kvittades statlig

genom medverkan. När kriget bröt ut införde Sverige snart licenskrav för import och export åtskilliga varuslag. Kort därefter slöts detaljerade

av bilaterala handelsavtal med Tyskland liksom med Storbritannien. När avtalen utformades försökte de svenska förhandlama i första hand tillgodose folkförsörjningen för att möjliggöra fortsatt svensk självständighet och neutralitet. Licenser för import och export anpassades till innehållet i de avtal slöts. På så sätt kom staten att styra även

som omfattningen och inriktningen av handeln med Nazityskland. Den starka statliga styrningen innebar inget direkt hinder mot att egendom av judiskt ursprung fördes till Sverige. Men den innebar att de enskilda svenska näringsidkamas valfrihet beskars. Deras möjligheter att utnyttja tillfälliga vinstchanser inskränktes därmed. Företagarna agerade på regeringens uppdrag i ett system planekonomisk

av karaktär.

Betalningsbalansen reglerades med guld

Den svenska importen från Tyskland var hela tiden omfattande än

mer den svenska exporten dit. Betalningsbalansen mellan de båda länderna påverkades emellertid inte endast av varuhandeln. Stor betydelse hade den svenska exporten av transporttjänster och de finansiella relationerna. Sedan 1920-talet fanns stora tyska lån delvis placerade hos svenska banker och företag. Sverige fick allt svårare att få betalt

från Nazityskland för dessa lån. Särskilda avtal om betalning på dessa och andra tyska lån slöts därför mellan länderna samtidigt som systemet med clearing av varu- och tjänstebetalningar infördes. När Sverige och Nazityskland förhandlade om handelsavtal korn även dessa ekonomiska relationer att diskuteras. Trots det svenska importöverskottet uppkom sammantaget växande tysk skuld till Sverige.

en

På hösten 1940 löstes en del av det tyska Kreugerlånet in. Tyskarna betalade delvis med dollar och delvis med guld. På svensk sida tog Riksbanken emot guldbetalningen och ersatte sedan de svenska fordringsägarna på annat sätt. Kommissionen ser inget anmärkningsvärt i sig i att guld togs emot som betalning i detta sammanhang. Guld har traditionellt använts som betalningsmedel centralbanker emellan. Syftet med denna affär var från svensk sida att minska kredit till

en Nazityskland. Grund för kritik från kommissionen skulle ändå kunna föreligga om det fanns skäl att tro att det aktuella guldet härrörde från judar. Mot bakgrund av vad som hittills är känt om tyska Reichsbanks guldinnehav och guldförvärv kan det guld togs emot

som av Riksbanken 1940 sannolikt inte ha innehållit sådant guld som konfiskerats eller plundrats från judar och andra särskilt förföljda personer.

När betalningsbalansen i förhållande till Nazityskland visade ett allt mer betydande tyskt underskott ledde detta till att svenska exportörer fick vänta på sina betalningar. Rent faktiskt kan säga att Tyskland

man åtnjöt betalningsanstånd, vilket på svensk sida inte ansågs önskvärt. Att

betalt i tyska riksmark var inget tänkbart alternativ. Tyskarna hade inte heller tillgång till fria valutor, som exempelvis dollar, att betala med. Det stod vidare allt mer klart att man från tysk sida inte kunde reglera balansen genom att leverera ytterligare varor. I det läget uppkom idén att Reichsbank skulle sälja guld till Riksbanken för att på så sätt få valutor att betala med. Sedan en överenskommelse därom hade slutits tog Riksbanken från sommaren 1942 till sommaren 1944 emot sammanlagt 20,3 ton guldtackor och 1,5 ton guldmynt. Merparten

guldet kom aldrig till Sverige utan förvarades utomlands till krigets av slut. I interimrapporten har kommissionen pekat på att det inför den sista affären, som avsåg de nyss nämnda guldmynten, inledningsvis fanns en misstanke hos riksbankschefen om att det därvid skulle kunna

fråga mynt som härrörde från judar. Misstanken förkastades vara om efter en muntlig kontrollfråga. I interimrapporten har kommissionen vidare påtalat att guldaffárema från 1942 hade direkt samband med det svensk-tyska handelsavtalet, som i sin tur var ett centralt instrument för den svenska neutralitetspolitiken. Denna allt övergripande politik innebar svåra avvägningsfrågor. Med dagens ögon sett finns det emellertid, enligt kommissionens uppfattning, skäl att ifrågasätta om den till handelsavtalet knutna särskilda guldöverenskommelsen verk-

22 Sammanfattning

ligen var nödvändig under hela krigstiden. Kommissionen står fast vid sin tidigare framförda kritik mot att de moraliska aspekterna på det svenska förhållningssättet till konfiskerat och plundrat personguld inte senast i samband med köpet av guldmynten på 1944 över-

sommaren vägdes öppet, brett och seriöst. Likaså vidhåller kommissionen att det hittills inte finns något som klart indikerar att Riksbankens förvärv inkluderade guld med inslag från forintelselägren, medan det inte kan uteslutas att vissa guldpartier nämligen 16,4 ton innehöll någon

- mindre andel guld som i andra sammanhang konfiskerats eller plundrats från judar.

Värdepappersafärer

Sedan Nederländerna hade anfallits på våren 1940 och ockuperats kom det svenska handelsutbytet med detta land att behandlas vid de svensktyska handelsförhandlingama. Från svensk sida ville kunna sälja

man trävaror till Nederländerna. Som betalning kunde tänka sig att ta

man emot svenska värdepapper som ägts av privatpersoner i Nederländerna. I augusti 1941 rekvirerade den nederländska centralbanken för detta ändamål från allmänheten svenska värdepapper sedan

som transfererades till Riksbanken. Huvudsakligen det fråga stats-

var om obligationer, som sedan överlåts i augusti och september 1941 på Riksbanken. Denna betalade då 97 procent de nominella värdena

av och den sammanlagda summan för överlåtelsema blev cirka nio miljoner kr. Strödda affärer med andra värdepapper förekom både då och senare. I februari 1944 protesterade den nederländska exilregeringen officiellt mot affären, eftersom man ansåg att hade

papperen sålts på rättsstridigt sätt. Den svenska regeringen försvarade sig bland annat med att man utgått från att de privata obligationsägama fått full ersättning. Den utredning som kommissionen genomfört tyder att det var fråga värdepapper rekvirerats från den nederländska

om som allmänheten generellt och alltså inte särskilt från judarna.

Under krigsåren köpte Riksbanken även mindre poster svenska värdepapper från andra länder än Nederländerna, däribland Schweiz, USA och vissa ockuperade länder. Inget har framkommit tyder på

som att det i dessa fall skulle ha varit fråga konfiskerats

om papper som eller plundrats från judar.

Även Stockholms Enskilda Bank, leddes bröderna

som av Wallenberg, förvärvade under kriget värdepapper från utlandet. Samtliga de affärer av detta slag som kommissionen har uppmärksammat förmedlades av det tyska företaget Otto Wolff. I

sammanhanget förekom också Rebholz Bank. Huvudsakligen innebar affärerna

Sammanfattning 23

att Enskilda Banken bytte tyska skuldförbindelser mot amerikanska dollarobligationer som varit i nederländsk ägo. Dessutom förekom köp av svenska värdepapper som ägts utomlands. I samband med bytesaffärerna fördes ingående förhandlingar om utformningen de

av åtkomstintyg som banken ansåg borde medfölja obligationema. Efter kriget blev det tvist mellan Enskilda Banken och den nederländska centralbanken, som ansåg sig ha rätt att återköpa dem. Tvisten,

som löstes genom en uppgörelse 1951, gällde främst återköpspriset. Kommissionen har vid en samlad bedömning kommit fram till att det inte kan uteslutas att värdepapper som Enskilda Banken köpte via Otto Wolff och Rebholz Bank hade judiskt ursprung.

Ajfärsbankerna och naziguldet De svenska affársbankerna och andra svenska näringsidkare under

var kriget enligt lag inte förhindrade att handla med guld. Export krävde visserligen tillstånd från 1940 och import från hösten 1944, men transaktioner som skedde helt inom landet eller utomlands fanns det aldrig något formellt hinder mot. Kommissionen har kunnat konstatera att den svenska handeln med guld vid tiden för andra världskriget ändå var starkt centraliserad till Riksbanken, som tycks ha upprätthållit ett slags monopol inom gränserna. Det var således Riksbanken som tog emot guld när Tyskland 1940 återköpte Kreugerobligationer från Skandinaviska Banken och L.M. Ericsson. En liknande affär ägde

rum 1943, när STAB sålde Danzigobligationer. Riksbanken tog emot ett guldparti utgjorde delbetalning. Detta guld har visat sig härröra

som från den belgiska centralbanken. Av skäl som framgår av kommissionens interimrapport kan man därför utgå från att det inte hade j udiskt ursprung.

Vid de undersökningar kommissionen har gjort i affársbankemas och berörda myndigheters arkiv har endast ett exempel framkommit på att en svensk näringsidkare utan Riksbankens direkta medverkan genomförde en transaktion med guld som betalningsmedel. Enskilda Banken tog nämligen som provision emot cirka 0,15 ton guld från tyska Reichsbank efter att ett banken närstående bolag med säte i Panama för Otto Wolffs räkning i slutet av 1940 och början 1941 hade köpt

av upp tyska utlandsforbindelser i USA. Guldet levererades hos Schweizerischer Bankverein i Basel. Av det nämnda guldet hade cirka 0,05 ton svenskt ursprung. Kommissionen har inte kunnat utesluta att det i resterande 0,10 ton ingick viss mängd konfiskerat eller plundrat personguld.

24 Sammanfattning

Affársbankema lämnade varje månad uppgifter sina guld-

om innehav till Bank- och Fondinspektionen. Förändringarna var mycket marginella under hela kngstiden, vilket ger stöd för antagandet att de privata bankernas aktivitet var låg i fråga om guldaffárer. Det

sammanlagda innehavet i genomsnitt per månad under krigsåren uppgick enligt statistiken till endast ungefär 0,10 ton.

Guldförädling I s.k. affinerier förädlas guldslqot och liknande för återanvändning vid tillverkning av smycken, tandfyllningar Flera affinerier

m.m. var verksamma i Sverige under krigsåren. De tog emot guldslcrot bland annat från kunder i Danmark och Norge. Tillstånd till importen gavs under förutsättning att motsvarande mängd i förädlat skick återsändes. Åtminstone ett afñnerierna utnyttjade ett tyskt företag för del

av en av affineringsprocessen. Delvis förädlat skrot sändes från det svenska företaget till det tyska. Motsvarande mängd guld i ytterligare förädlat skick sändes i retur för vidare bearbetning. Det kan inte uteslutas att konfiskerat eller plundrat personguld kan ha förekommit i denna hantering.

Svenska dotterbolag i naziområden Flera stora svenska bolag hade dotterbolag i nazidominerade områden. Vid de översiktliga undersökningar kommissonen har kunnat göra har inget framkommit som tyder på att dessa dotterbolag medverkade till att tillgångar av judiskt ursprung fördes till Sverige. Det kan dock ha förekommit att något eller några av dessa dotterbolag övertog fastigheter som judar tvingats lämna. I åtminstone ett av dotterbolagen, nämligen vid SKF:s anläggning i Schweinfurt, arbetade lcrigsfångar. I vilken utsträckning dessa lcrigsfångar var judar är okänt. Det har inte helt kunnat uteslutas att koncentrationslägerfångar användes som slavarbetskraft i något svenskt företag i Tyskland eller ockuperade områden.

Bristande hänsyn till judiskt ursprung

Den statliga Handelskommissionen, som till följd av sin centrala roll som licensgivare hade en god överblick över den svenska utrikeshandeln, yttrade sig bland annat i ärenden om svenskt medborgarskap och om arbetstillstånd för utlänningar. I sina yttranden

Sammanfattning 25

tog Handelskommissionen inte någon särskild hänsyn till eventuellt judiskt Även detta i och för sig överensstämde med den

ursprung. om då och nu rådande principen neutral myndighetsutövning framstår

om det i ett efterhandsperspektiv som märkligt att denna ordning vidhölls även mot krigets slut, när innebörden de tilltagande judefor-

av följelsema blev allt mer uppenbar.

Inget tyder på överföringar i större skala

Ovan har vissa slutsatser redovisats som gäller guld och värdepapper. I övrigt anser kommissionen att följande kan konstateras vad gäller egendom av judiskt ursprung. Det var fullt möjligt att egendom som var eller hade varit judiskt ägd på olika sätt kom till Sverige inom

ramen för den breda men mot slutet krympande kontaktyta det svensk-

som tyska affärslivet vid tiden för andra världskriget utgjorde. Det kan inte uteslutas att vissa överföringar skedde. Inget tyder dock på att det i någon större utsträckning förekom att judiska företagare för säkerhets skull förde egendom till Sverige när arisering hotade. Inte heller finns det belägg för att egendom från likviderade judiska företag kom in i landet. Kommissionen har inte funnit något som tyder på att svenska näringsidkare medvetet strävade efter att sko sig på ariseringen.

F örhållningssättet till ariseringen Det finns ändå skäl att analysera förhållningssättet till ariseringen nännare. Även kommissionen inte har haft något direkt uppdrag

om att behandla denna övergripande fråga kan följande sägas.

Varje svensk näringsidkare som i slutet 1930-talet fick veta att

av affärspartnern i ett nazidominerat område hade drabbats arisering

av blev tvungen att välja om detta skulle påverka hans agerande på något sätt. I det konkreta fallet kunde den första och akuta frågan bli

vem som skulle få betalt för en levererad den kommissariske förvaltaren

vara; eller den tidigare judiske ägaren. Den frågan diskuterades på ett allmänt plan i Svenska Bankföreningen och löstes 1941 genom att Högsta Domstolen gjorde en juridisk gränsdragning. Nästa fråga för den svenske företagaren blev kanske, om det var fråga om ett löpande affärsförhållande, huruvida detta borde fortsättas, begränsas eller rent av avbrytas. Principiellt sett fanns naturligtvis möjlighet att vägra handla med företag som ariserats, att vägra handla med Varje tyskt företag eller att fortsätta varuutbytet eller lqeditförhållandet förut.

som I vad mån det förekom att enskilda svenska näringsidkare med hänvisning till de pågående judeförföljelsema faktiskt avbröt sina

26 Sammanfattning

relationer till tyska företag är inte känt för kommissionen. Kort efter

Hitlers maktövertagande 1933 hade Fackföreningsintemationalen

uppmanat till bojkott tyska Svenska regeringsföreträdare hade av varor. kritiserat uppmaningen och anfört att inte borde låta

man uppfattningen

om en stats politiska system hindra nödvändig fredlig samlevnad med staten i fråga. Ett allmänt intryck har förvånat kommissionen - som är emellertid att frågan, när den mest aktuell före krigets var som strax utbrott, inte föranledde någon principiell allmän debatt eller politisk diskussion. Kommissionen har inte påträffat någon dokumenterad meningsyttring av innebörd att ariserade företag borde ha bojkottats. Inte heller tycks det vid denna tid ha förekommit några ställningstaganden i denna riktning exempelvis från svenska judiska organisationer. Frågan bojkott mot ariserade företag tycks inte heller ha om rests inom näringslivet eller på politisk nivå i Storbritannien eller USA. I efterhand framstår det, enligt kommissionens uppfattning,

som djupt

beklagligt att frågan inte togs till allmän diskussion exempelvis i upp större banker och företag, i branschorganisationema, i eller i pressen riksdagen. Därmed inte sagt att det fanns något givet på frågan svar om vilket agerande hade varit mest lämpligt. som

Vetskapen om Förintelsen påverkade inte handelspolitiken

När kriget väl hade brutit ut tog den svenska regeringen på sig ansvaret for inriktningen och omfattningen utrikeshandeln. Från av denna tidpunkt var det regeringen som avgjorde i vilken utsträckning man borde fortsätta varuutbytet med näringsidkama i de nazidominerade om-rådena. Med dagens perspektiv kan saken sägas ha ställts på sin spets någon gång under 1943, när innebörden det vi av numera kallar Förintelsen kunde inses. Vid denna tid stod det också allt mer klart att Tyskland sannolikt skulle förlora kriget. Regeringen valde då att fortsätta handelsutbytet tillsåg, efter avtal därom men med västmaktema i september 1943, att exporten och, i mindre utsträckning, importen minskades från 1944. Det fanns vid denna tid inte någon opinion för alternativet att drastiskt minska handeln, vilket sedan skedde på hösten 1944. Allt tyder på att de huvudsakliga orsakerna till den minskning som gjordes den väntade krigsutgången och de var allierades påtryckningar. Den moraliska frågan hur om man mot bakgrund av de pågående judeförföljelserna borde förhålla sig till affårsutbytet med Nazityskland ställdes över huvud taget inte i riksdagens eller regeringens diskussioner den svensk-tyska om handeln. Denna aspekt berördes, såvitt kommissionen kunnat finna, inte heller av de allierade i handelsförhandlingama med Sverige 1943.

Kommissionen har noterat att det i dag finns olika tankeskolor när det gäller frågan hur vetskapen judeförföljelserna borde ha påverkat om om den svenska handelspolitiken mot Tyskland vid denna tid. I ett efterhandsperspektiv finner kommissionen det beklagligt att frågan inte togs upp av samtiden.

Har rövade tillgångar, såsom konst och juveler, förts till Sverige

På tid har den ekonomiska dimensionen Förintelsen uppsenare av märksammats på allvar och skapat engagemang, inte minst hos de överlevandes representanter. De frågor internationellt söker svaren man är omfattningen nazisternas konfiskering och plundring av privat av egendom, liksom hur de drabbade kan kompenseras for sina förluster. Hundratusentals butiker, institutioner och judiska hem tömdes på ägodelar. Vart tog dessa vägen Kommissionen har i sitt arbete försöka utröna svenska myndigheter, organisationer, företag och privatom kan ha kommit i kontakt med sådana tillgångar och i så fall i personer vilken utsträckning denna egendom kan ha hamnat i Sverige. Naziregimens plundringar, och inte minst hur skaffade undan man egendomen, är ett område allt sedan sammanbrottet varit mytomsom och inte sällan präglat rykten. Det internationella arbetet spunnet av med att komma till klarhet i frågan om nazisternas plundringar av bl.a. enskilda människors privata tillgångar guld, konst och andra som värdeföremål är ännu i ett inledande skede. De allierades underrättelsetjänster bevakade under kriget naziregimens dispositioner rövade tillgångar. På sommaren 1942 gjordes av amerikansk kartläggning nazisternas konfiskering och plundring i en av de ockuperade länderna. Det totala värdet av all privat egendom som beslagtagits tyskarna i berörda länder uppskattades då till flera av miljarder US dollar. Under främst amerikansk ledning utvecklades det s.k. Safe haven-programmet, som innebar en strävan att omintetgöra tyska ansträngningar att, i framför allt neutrala länder, finna en trygg tillflykt safe haven för bl.a. tyskt kapital och plundrad egendom. Ett stort antal rapporter upprättades de allierade under kriget. En av viktig källa är det utredningsmaterial sammanställdes i anledning som Nürnbergrättegången. Det förtjänar dock att anmärkas att de utav värderingar gjordes under och omedelbart efter kriget inte är helt som tillförlitliga. Förutom att de ofta grundade sig på rykten, utmärks de av till stor del aldrig gick till botten med ett uppkommet spår. I att man Nümbergrättegången hanteringen av privatpersoners plundrade var egendom underordnad fråga. en

28 Sammanfattning

Det har under efterkrigstiden och fram till 1990-talet varit sparsamt med litteratur på området. Det har således varit delvis outforskade områden som kommissionen haft att undersöka och försöka klargöra. Att det har gått över 50 år innan frågan utplundringen offren för om av Förintelsen uppmärksammades på allvar medför givetvis också stora svårigheter i arbetet med att klargöra eventuell hantering rövade av tillgångar i Sverige. Exempelvis har det under tiden skett gallringar i arkiven. Vidare har verksamheten upphört hos flertalet de handlare av och företag som omnämns i de allierades rapporter, vilket medför att arkiv inte längre finns bevarade. Kommissionens arbete har därför i dessa fall resulterat i återgång till utgångspunkten för efteren forskningarna nämligen bara ett rykte eller ofullständiga anklagelser.

Nazitysklands konfiskering och plundring personliga tillgångar

av

I tidigt skede efter Hitlers maktövertagande utfärdades judarna mot diskriminerande dekret och lagar vilka syftade till konfiskeringen att ge judisk egendom ett legalt stöd. År 1939 ålades judarna skyldighet av en att låta lösa in guld, silver och ädelstenar mot viss ersättning till som huvuddelen insattes på spärrade konton. Inlämnandet skedde till särskilda pantbanker vilka under hela kriget fungerade förmedlare som av judisk egendom till inte så nogräknad marknad. Särskilda företag, en som t.ex. Diamant-Kontor, bildades för handhavandet de diamanter av och ädelstenar som konfiskerades från judarna. Konfiskeringar utvecklades till plundringar i takt med rena att förföljelserna blev alltmer brutala. I och med att deportationerna till öst började, och förföljelserna övergick i systematiska massmord, friställdes en mängd lägenheter med sitt innehåll möbler andra av samt föremål som de deporterade inte kunde ta med sig. I november 1941 utfärdades ett tillägg till lagen riksmedborgarskap, om som angav att judar som bosatte sig utomlands inte kunde riksmedborgare och vara att deras egendom skulle tillfalla Riket. Judisk egendom Judengut började auktioneras ut på flera platser i Tyskland. Naziregimens ekonomiska plundring judarna nådde sin ohyggav liga kulmen i dödslägren. Vid sammanbrottet fann de allierade bevis för att det under den nazityska statsapparatens administration hade pågått plundring smycken, vigselringar och tandguld i samband med deporav tationerna till och verksamheten i dödslägren. Kommissionen har i sin tidigare rapport: Naziguldet och Riksbanken närmare redogjort för denna hantering. Juveler och liknande värdeföremål Judenschmuck sändes bl.a. via den tyska riksbanken till staden Berlins pantbank som avyttrade godset till bl.a. utlandet.

Konfiskering och plundring av konst hade en hög prioritet för nazisterna. Uppdraget sysselsatte hundratals tjänstemän med skilda funktioner på olika statliga verk och för ändamålet specialinrättade institutioner exempelvis Kunstschutz som direkt underställt den

som var tyska försvarsledningen och hade till uppgift att registrera och ansvara för konfiskerad konst från ockuperade länder. Riksmarsalken Göring övertog efter krigsutbrottet ledningen över Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg für die Besetzten Gebiete ERR vars verksamhet därefter kom att intensifieras på konfiskering och plundring privata

av konstsamlingar.

Mellan 1939 och 1944 företog nazisterna en systematisk konfiskering och plundring av konst från olika museers samlingar och där deponerade konstverk samt av konst från såväl judiska som ickejudiska konstsamlare runt om i det ockuperade Europa. Det land som drabbades hårdast av nazisternas konstrov var Frankrike. Det har beräknats att en tredjedel av all privatägd konst i Frankrike kom i nazisternas händer. En del av dessa konstverk ärnnade att ingå i ett

var

Hitler planerat konstmuseum i Linz i Österrike. Andra tavlor och av föremål fick smycka kontor och lokaler i den nazistiska förvaltningen. Vissa konstverk var beställda och reserverade för Hitler, Göring och Ribbentrop, medan åtskilliga verk avsågs gå till försäljning på den internationella konstmarknaden.

Efter Nazitysklands fall påträffade de allierade ett stort antal stulna konstverk förvarades i bl.a. gruvoma vid Merkers i Tyskland.

som

Fortfarande är många konstverk som stals av nazisterna före och under andra världskriget försvunna. För att bättre kunna finna fram till ägarna misstänkt stulna konstföremål har därför på tid i flera

av senare länder etablerats databaser i vilka det går att köra olika uppgifter, som titel, konstnär, ägare m.m., mot varandra.

Möjliga flyktvägar till Sverige

I slutet av kriget utpekades bl.a. Sverige av de allierades underrättelsetjänster som mottagarland av rövade tillgångar. Den amerikanska legationen i Stockholm hade under kriget bl.a. i uppdrag att rapportera om stulen egendom som dök upp på den svenska marknaden. Redan i februari 1943 rapporterade legationen att vissa medlemmar av nazistpartiet hade börjat sända över sina värdesaker till Sverige.

Till frågan om huruvida konfiskerad och plundrad judisk egendom

exempelvis konst, smycken och antikviteter kom att införas till som Sverige under judeförföljelserna eller tiden strax därefter har

kommissionen i sitt arbete främst inriktat sig på följande möjliga vägar för sådana överföringar.

0 Tyska legationen i Stockholm och tyska institutioner i Sverige kan ha förvärvat eller vidarebefordrat, förutom valutor och värdepapper, värdefulla föremål. 0 Hermann Göring kan mot bakgrund sina svenska kontakter ha av överfört tillgångar, såsom stulen konst, till Sverige. 0 Konsthandlare, juvelerare, antikhandlare och liknande kan ha köpt rövat gods. 0 Smugglare, främst i samband med flyktingströmmen mot krigets slut, kan ha medverkat till att värdefulla föremål angivet av nyss slag förts in i landet.

I dokument som påträffats i National Archives, USA, utpekas rad en tyska och svenska enskilda personer och företag under tiden för som andra världskriget misstänktes vara inblandade i smuggling och illegal handel med rövade tillgångar. Dessa, ofta uppgifter har tjänat vaga, som utgångspunkt för vidare efterforskningar i vissa svenska arkiv, däribland säkerhetspolisens Säpo arkiv. Med beaktande de av ovan redovisade svårigheter som kännetecknar uppdraget i denna del har kommissionen sammanfattningsvis funnit följande beträffande förekomsten av rövade tillgångar i Sverige.

Tyska legationen m.m.

Ett flertal allierade rapporter pekar ut den tyska legationen i Stockholm som förmedlare av stulna ädelstenar. En lägre tjänsteman vid det tyska utrikesministeriet uppgavs huvudman for naziregimens försäljning vara av stulna holländska diamanter vilka skall ha medförts via kurirposten till den tyska legationen. Vissa dokument utvisar att chefen för Diamant-Kontor besökte Sverige ett flertal gånger. Kommissionens efterforskningar i Säpos arkiv har visat att den tyska legationen sensommaren 1944 tänkt förmedlare var som av juveler som "tillhörde de mördade tyska och europeiska judama. Genom den tyske affärsmannen Volckerts förmedling skulle cirka 160 briljanter till ett sammanlagt värde drygt 187 000 svenska kronor om sändas från Sponholz Co i Berlin till den tyska legationen i Stockholm. Såvitt har kunnat utläsas handlingarna i Säpos arkiv är av det osäkert om dessa briljanter lämnade Berlin for vidarebefordran till Stockholm. Kommissionen vill här påpeka att ytterligare efterforskningar skulle kunna kasta mer ljus över den aktuella affären. Exempelvis har uppmärksammats att det 1949 i Hamburg pågick en

Sammanfattning 31

process om de aktuella briljantema mellan Volckerts å ena sidan och juvelerama Wilm och Goldemann å den andra. Tiden har dock inte medgett att kommissionen kunnat företa en efterforskning i det tyska rättegångsmaterialet.

Sammanfattningsvis anser kommissionen att så pass många uppgifter om den tyska legationens förmedling av stulna ädelstenar talar i samma riktning att det inte finns anledning att ifrågasätta deras faktiska bakgrund. Kommissionen har vidare uppmärksammat att det under 1944 översändes guldtackor till legationen Via kurirposten.

Hermann Göring Hermann Göring var i unga år i civil flygtjänst i Sverige och gifte sig i München 1923 med svenskan Carin von Kantzow född Fock. Någon tid efter nazisternas misslyckade kuppförsök samma år återvände makarna till Sverige. Några år efter det att makarna återvänt till Tyskland avled Carin Göring 1931. Under sin tid i Sverige var Göring medlem i Antisemitiska Förbundet. Göring hade därefter många kontakter med svenska nationalsocialister främst inom Nationalsocialistiska Blocket i vilken organisation greve Eric von Rosen var ledande partifunktionär. Eric von Rosens hustru Mary var syster med Görings svenska hustru Carin och brodern Clarence Rosen var

von personlig vän till Hitler och Göring.

Kommissionen har i sitt arbete särskilt försökt utröna om Hermann Göring genom sina svenska kontakter överförde rövad egendom till Sverige.

I rapport i maj 1945 från amerikanska legationen i Stockholm

en uttalas bl.a. att det var mycket troligt att Eric von Rosens son, C.G. von Rosen, hade assisterat Göring i smuggling rövade konstverk och

av juveler till Sverige. Kommissionen har gjort vissa efterforskningar, bl.a. i Eric von Rosens arkiv. Kommissionen har dock inte i detta arkiv funnit något belägg för att rövade tillgångar, juveler eller andra

som ger värdeföremål som Göring kommit över har funnit sin väg till Sverige. Kommissionen vill dock inte utesluta att ytterligare forskning i bl.a. utländska arkiv och eventuellt bevarade privatarkiv från andra personer tillhörande Görings svenska vänlcrets skulle kunna leda till annat resultat.

Ett nanm som återfinns i flera amerikanska handlingar är den dåvarande presidenten för den tyska handelskammaren Henry Koux, Enligt amerikansk rapport, upprättad i februari 1945, skall i

en Stockholms frihamn ha funnits ett antal lådor, avsedda för Koux, vilka innehöll stulen konst. Frågan om lådorna i Stockholms frihamn var

också aktuell vid de förhör som hölls i anledning

av Nürnbergrättegången. Vid ett förhör med Göring i december 1945 förnekade denne att han visste Koux Enligt förhörsledaren

vem var. skulle i Koux namn i Stockholms frihamn finnas låda innehållande

en tavlor. Enligt uppgift skulle tavlorna förvaras för Görings räkning. Göring förnekade vid förhöret någon inblandning i detta. Kommissionen har i sina efterforskningar inte funnit några uppgifter i svenska arkiv om de påstådda lådorna i frihamnen i Koux För att Sverige

namn. utgjorde ett transitolandtalar vissa uppgifter om kollin med konst och

s. k flyktinggods, som efter kriget förvarades i Stockholms frihamn och på Packhuskaj en i Göteborg. Vid intervjuer med konstkännare har bl.a. omtalats att Rapps konsthandel i Stockholm före 1946 hade buntar

av konst", liggande i Stockholms frihamn, ur vilka köpare kunde välja.

Trots strävan att finna uppgifter om Görings kontakter i Sverige och deras eventuella befattning med rövad konst, har sådana inte kunnat spåras.

Uppgifter har påträffats vid Lars Herman

om en person namn Rasch, som 1941 haft kontakt med Göring via dr Finke vid tyska legationen, för köp av en målning Rafael. Rasch hade

av en omfattande konstsamling, omnämnd redan 1933, med italiensk, fransk och holländsk konst. Det är inte uteslutet att Rasch ägde målning

en tillslqiven Rafael. Något köp gjordes inte då målningen inte med säkerhet kunde attribueras till den italienske konstnären.

Juvelerare m.m. Ledande inom guldsmedsbranchen i Sverige på 1930- och 40-talen

var Guldsmedsaktiebolaget som hade produktion guld- och

en av silvervaror samt försäljning i egna butikskedjor, bl.a. C.G. Hallbergs guldsmeds AB. Ägare och verkställande direktör vid tiden för andra världskriget var den tyskfödde svenske medborgaren Otto Decker. Hallbergs guld har därefter bytt ägare ett flertal gånger. Decker

var nazist och umgängesvän med flera personer vid den tyska legationen.

Uppgifter som påträffats i Säpos arkiv visar att Decker varit inblandad i viss hantering av guld som kommit från tyska legationen. Såvitt kommissionen har kunnat utröna har detta guld haft engelskt ursprung. Ett flertal allierade rapporter uttalar även att Decker varit kontaktman för insmuggling av guld, juveler och diamanter från Tyskland till Sverige och att han hade kontakter med chefen för Diamant-Kontor. Företrädare för Hallbergs guld har för kommissionen förklarat att det inte finns något källmaterial bevarat från tiden för andra världskriget.

Sammanfattning 33

Även andra finnor har de allierade underrättelsetjänsterna av utpekats för att ha hanterat rövat gods. Företagen har dock upphört att existera varför det inte har varit möjligt att göra relevanta efterforskningar.

Smuggling i samband med flyktingströmmen mot krigets slut

De kategorier flyktingar kommissionen särskilt valt att granska som närmare har varit misstänkta krigsförbrytare, kollaboratörer och samarbetsmän. Det är inte möjligt att fastställa hur många sådana personer flydde till Sverige i krigets slutskede. Enligt uppgift blev omkring som 150 balter, 300 norrmän och danskar samt ett okänt antal tyska medborgare och svenskar föremål för särskilda utredningar av de svenska myndigheterna. De kategorier misstänkta det då huvudsakligen torde av ha rört sig om är följ ande:

Kollaboratörer från länder var ockuperade av tyskarna 0 som företrädesvis de baltiska staterna och Norge och Danmark. Tyskar tillhörde SS, SD eller Gestapo. 0 som Svenska medborgare tjänstgjort i SS, SD eller Gestapo och som 0 som i krigets slutskede eller direkt efter den tyska kapitulationen återvände till Sverige.

Många dem kom till Sverige tog sig in i landet på egen hand av som framför allt från Norge och Danmark. När det däremot gäller Baltikum, har kommissionen valt att särskilt uppmärksamma de olika s.k. livlinor i krigets slutskede förde över stora mängder flyktingar till Sverige. som Orsaken härtill är de anklagelser som i olika sammanhang framförts gentemot dem drev dessa transporter. Anklagelsema har bl.a. gällt som att judar missgynnades eller avvisades från transporterna medan misstänkta krigsförbrytare, kollaboratörer och samarbetsmän tog sig in via dessa. Kommissionen har funnit exempel pekar på att judisk som egendom kan ha kommit in till Sverige i krigets slutskede, bl.a. från Baltikum. Frågan de s.k. baltflyktingama är ytterst komplex och om kräver för ett klargörande omfattande forskningsinsatser. Exemplen visar det är angeläget att vidare forskning initieras för att bringa att klarhet i de frågekomplex rör kollaboratörer och samarbetsmän som flydde till Sverige från de närliggande tyskarna under kriget som av ockuperade områdena.

34 Sammanfattning

Särskilt om konst

Det har inte framkommit något tyder på någon som att särskilt omfattande verksamhet med nazisterna rövad konst förekom av i Sverige vid tiden för andra världskriget eller därefter. strax Det kan också konstateras att inget talar för några mycket betydande att konstverk passerade Sverige. Kommissionens utredningar har, med utgångspunkt från de arkiv som varit tillgängliga, inte gett belägg för att rövad konst förekom i den öppna handeln eller förvärvades till Det har dock inte gått museema. att fastställa, sådan konst ändå har hamnat i offentliga om samlingar, eftersom ägarbilden i några fall är oklar. Det har dock tydligt framgått att medvetenheten problematiken stor, åtminstone på om var museerna. Om dokumentationen om proveniensen är relativt välutvecklad vad gäller måleri, skulptur och bildkonst är det emellertid

annan betydligt

svårare att uttala sig huruvida möbler och andra antikviteter, rövade om av nazisterna, hamnat i Sverige, eftersom dessa föremåls anonymitet är större. Det förekommer tecken på att vissa uppgifter i amerikanska dokument från 1945 rörande Sverige kan riktiga. Det gäller bl.a. vara uppgiften om stora mängder konst i Stockholms frihamn, vilket bestyrks uppgifter att Rapps konsthandel av om hade buntar av målningar liggande i frihamnen. Sådana större lager konst förekom av på kontinenten, vilket framgår bl.a. litteratur konsthandeln, av om och behöver inte vara förknippad med rövad konst. Även amerikanska uppgifter om att Galleri S:t Lucas i Stockholm år 1945 hade en utställning av flamländsk och holländsk konst proveniens oklar vars var bekräftas kommissionens utredningar. Det förefaller troligt av att vissa konstverk som varit till försäljning 1944 och 1945 på galleriet kan ha haft direkt eller indirekt samband med rövad konst. Galleri S:t Lucas har upphört med verksamheten varför det inte har varit möjligt att göra utförligare efterforskningar angående dess verksamhet under den aktuella tiden. I amerikanska dokument omtalas också vissa lådor med konst hos Bukowskis i början 1943. Någon försäljning betydande intemaav av tionell konst ägde inte rum under detta år och inte heller finns det uppgifter därom i den korrespondens genomgåtts. som Det har, som sagt, inte framkommit något tyder på någon som att omfattande verksamhet med nazistema rövad konst förekom av i Sverige vid tiden för andra världskriget eller därefter. Däremot strax kan det inte uteslutas att vissa konstverk, varit till

som försäljning

1944-45 på ovannämnda utställningar kan ha utgjort rövad konst. Det kan dock konstateras att inget talar for några mycket betydande att

Sammanfattning 35

konstverk passerade Sverige. Det har noterats tecken på en perifer handel med internationell konst, vars ursprung inte kan dokumenteras. Inte heller kan det uteslutas, att konst illegalt utan importlicens togs in till Sverige och förvarades här under krigsåren. Generellt kan sägas att institutionerna saknar uppgifter och att intervjuade inom konsthandel, museer eller samlande, har personer, överlag förklarat sig sakna kännedom illegal handel med konst om en från Nazityskland. Intervjuerna antyder att handel illegal konst en av inte så allmän. Detta hindrar emellertid att sådan verksamhet var en ändå kan ha bedrivits i mindre skala och inom mycket begränsade kretsar, kanske främst vid sidan konstkännare och konsthandlare. av Det kan också konstateras, att frågan rövad konst är känslig och att om därför inte kan bortse från att uppgiftslämnarna inte alltid ger man korrekta uppgifter. Det finns en regel inom konsthandeln, att stor diskretion gäller rörande sälj are och köpare. Sammantaget har kommissionens efterforskningar förmedlat bilden att hanteringen rövad konst i Sverige under andra världskriget av av varit relativt blygsam sett i ett internationellt perspektiv.

Kan judiska tillgångar ha kommit att ingå vid avvecklingen av de tyska tillgångarna i Sverige efter kriget

Redan före det tyska sammanbrottet ställde de allierade krav på de neutrala länderna att vidta åtgärder för att vinna överblick och kontroll över s.k. ñendeegendom inom respektive land. Sommaren 1945 inrättades i Sverige särskild myndighet, Flyktkapitalbyrån, som hade en till uppgift att ta hand den tyska egendom fanns i landet. Efter om som förhandlingar i Washington 1946 med de västallierade och riksdagens godkännande den där träffade överenskommelsen fick Flyktav kapitalbyrån, verksam mellan åren 1945-1956, i uppdrag att som var likvidera den tyska egendomen. Bland kommissionens uppgifter enligt direktiven ingår att undersöka judisk egendom korn att omfattas Flyktkapitalbyråns verkom av samhet.

Washingtonöverenskommelsen

Även Flyktkapitalbyrån inrättades på svenskt initiativ sommaren om 1945 den ytterst blev vägledande för byråns verksamhet var ram som resultatet de förhandlingar genomfördes under sommaren 1946 av som i Washington mellan Sverige och de västallierade, det s.k. Washingtonavtalet. Sammanfattningsvis kan denna överenskommelse mycket för-

36 Sammanfattning

enklat sägas ha inneburit att Sverige åtog sig likvidera att den tyska egendom som fanns i landet medan de allierade åtog sig att ersätta de tyska rättsägama.

Washingtonavtalet upphävdes överenskommelse genom en mellan Västtyskland och Sverige 1956. Den tidsperiod kommissionen som i förevarande del har haft till uppgift att undersöka har således spänt över omkring 10 år. Eftersom Washingtonavtalet utgjorde själva ramen för Flyktkapitalbyråns verksamhet har det för kommissionen framstått som naturligt att inledningsvis undersöka i vad mån överenskommelsen reglerade frågan hur egendom tillhörde eller ursprungligen hade som tillhört offer för den nazistiska förföljelsen skulle behandlas. Kommissionen har därvid kunnat konstatera att denna fråga, såvitt framgår av avtalstexten och annat granskat material, inte varit föremål för någon närmare diskussion. Något direkt undantag eller särreglering för egendom som tillhört offer för naziförföljelsen gjordes således inte. I ett tilläggsbrev nr 9 till själva överenskommelsen emellertid bl.a. angavs att icke-tyska främmande medborgares intressen skulle skyddas i samma utsträckning som svenska medborgares intressen vid alla försäljningar och likvidationer samt att undantag fick för göras personer, vilkas fall förtjäna särskild behandling.

F Iyktkapitalbyråns och andra myndigheters verksamhet

Kommissionens genomgång myndigheternas praxis, främst av då Flyktkapitalbyråns och Restitutionsnämndens, har till början en visat att avsaknaden av särbestämmelser, direkt hänförliga till nazismens offer,

åtminstone under de första åren ledde till praxis vilken kan karaken täriseras som i huvudsak byråkratiskt korrekt och formad på strikt

juridiska bedömningar. I många fall ter den sig samtidigt påtagligt som fyrkantig och präglas inte sällan också något förvånande av en okänslighet. En allmän observation är myndigheterna mer t.ex. att i sina krav på stöd eller bevis för lämnade uppgifter tycks ha underskattat de

rent praktiska svårigheter eller hinder lätt kunde föreligga för som en rättssökande. Det finns för övrigt exempel tyder på bevissom att värderingen i ärenden gällt offer för nazistisk förföljelse, eller där som annars starka humanitära skäl åberopats, ingalunda varit välvillig mer än i fall som t.ex. angått ifrågasätta nazisympatisörer. Kommissionen har vidare noterat att myndigheterna i endast något enstaka fall tycks ha

bistått parter, som haft förutsättningar att kräva och ersättning i Tyskland, att lämna upplysningar denna möjlighet. genom om I regel har meddelade beslut, liksom andra underrättelser till varit parter,

Sammanfattning 37

påtagligt knapphändiga och standardiserade. Det kan slutligen konstateras att Flyktkapitalbyråns initiativ och utredningar främst inrikegna på ärenden gällt företag och kommersiella tillgångar och tats som endast i mindre mån sådana avsett privat egendom. som Mot bakgrund vad sagts och övriga iakttagelser har av som nu kommissionen dragit den slutsatsen, att risken för att judisk egendom likviderats i inte ringa utsträckning kan ha berott på om myndigheterna utifrån, part eller ombud för denne, tillförts ett riktigt och genom

godtagbart beslutsunderlag angående bl.a. medborgarskap och hem-

vist. Vad särskilt gäller tillämpningen kriterierna för begreppet tysk av egendom finns anledning förutsätta att stor del de tyska judarna en av överlevde kriget statslösa och bosatta i andra länder än som var Tyskland. Genom deportationerna österut hade Förintelsens offer förlorat sin tidigare nationalitet. För den händelse åsyftade personer nu hade tillgångar här i landet skulle dessa därför redan på grund av definitionen tysk egendom ha undantagits från skingringsförbud och av likvidation. Mot bakgrund den tidigare redovisade slutsatsen, angående av behovet aktivitet från partens sida, har kommissionen vid sina av efterforskningar bl.a. ägnat särskilt intresse fall där likvidation skett, ingen avhörts i ärendet, och där det inte på grund andra trots att av omständigheter framstått osannolikt att fråga om judisk som var egendom. Denna korn att omfatta omkring 40 personer. Det kan grupp finnas flera skäl till att underrättad part inte hörts av. En realistisk en sådan anledning är att rättsägaren tillhör Förintelsens offer. Med hänsyn härtill har kommissionen egna efterforskningar i tyska genom arkiv samt skilda förfrågningar hos tyska myndigheter sökt inhämta ytterligare upplysningar den aktuella Tyvärr har emellertid om gruppen. resultatet dessa ansträngningar blivit till mycket ringa hjälp. av Vad sedan gäller tillämpningen möjligheten enligt Washingtonav avtalet göra undantag för egendom direkt eller indirekt ägdes av att som någon "vilkens fall förtjäna särskild behandling har kommissionen gjort följ ande iakttagelser. Flyktkapitalbyrån och andra myndigheter åtminstone till en synes början ha varit ytterst med att utnyttja denna sparsamma undantagsmöjlighet. Det enda ärende, som kommissionen har påträffat, där direkt hänvisning lämnades till undantagsmöjligheten, är ett av en Kungl. Majzt år 1952 beviljat friställande ett belopp till förmån för av till tidigare innehavare ariserat företag. Året innan, arvingama en av ett 1951, hade Kungl. Majzt i ett annat fall tagit hänsyn till att ägaren till den aktuella egendomen hade utstått nazistisk förföljelse. Kommissionen har således uppmärksammat att en viss uppmjukning av

38 Sammanfattning

praxis har skett kring åren 1951 och 1952 vad avsåg egendom som tillhörde eller hade tillhört lidit under personer som den nazistiska

förföljelsen.

Flyktkapitalbyråns inställning till och behandling anspråk av på grund av skilda ariseringsåtgärder förut baserad var, som angetts, på civilrättsliga överväganden i sig knappast kan ifrågasättas. Det kan som dock bl.a. just i dessa fall beklagas, att från myndigheternas sida i man stor utsträckning underlät att hjälp upplysningar som ge om hur vederbörande i ordning skulle kunna sin gällande. annan göra rätt Sammanfattningsvis kan konstateras att det finns säkra belägg för

att judisk egendom har likviderats Flyktkapitalbyrån. Det sig av rör därvid inte om något större antal fall. Enligt kommissionens

bedömning

finns det emellertid anledning räkna med detsamma att kan ha skett också i andra fall. Kommissionen tänker därvid bl.a. på den tidigare berörda gruppen på omkring 40 liksom på andra ärenden personer i vilka det tillgängliga materialet varit och förblivit Även

ofullständigt.

om de genomförda forskningama i berörda arkiv varit så omfattande och bedrivits så systematiskt möjligt måste kommissionen också som räkna med att något betydelsefullt material ändå kan ha förbigåtts.

I några av de säkra" fallen har i efterhand rättelse skett genom att behållningen efter likvidationen helt eller delvis friställts genom särskilda beslut Kungl. Majzt. Vad av som i bästa fall därigenom återställts har emellertid inte omfattat kostnaderna för likvidationen. I regel har utbetalningarna därtill skett åtskilliga år efter krigets slut och utan kompensation för ränta på likvidationsbeloppet. De olägenheter som ligger däri att utbetalningar, eller utgivande egendom, av ägt rum efter relativt långa tider har för övrigt också drabbat de inte fåtaliga rättsägare som först efter kortare eller längre skriftväxling med en myndigheterna fått skingringsförbud eller kvarstadsbeslut hävda.

Kommissionen noterar slutligen att eftersom dess slutsatser i före-

varande del, som framgått, inte kan redovisas i individer och belopp har det redan av detta skäl framstått meningslöst försöka reda som att ens ta på om en eventuell kompensation har utgått utomlands.

Avslutande reflektioner

När kommissionen inledde sitt arbete stod det efter kort tid klart en att det område kommissionen hade i som uppdrag att utreda var obearbetat, dvs. att det i stor utsträckning saknades tidigare utredningar

och forskning på området. Arbetet har ytterligare komplicerats det av faktum att det är 54 år sedan andra världskriget slutade och nu 66 år sedan de första konñskeringama judisk egendom genomfördes. av De

Sammanfattning 39

flesta de drabbades nazisternas förföljelse är i dag av personer som av döda, liksom de flesta dåtidens beslutsfattare och andra aktörer. av Åtskilliga gallringar arkiv har genomförts under de 54 år som gått av sedan krigslutet. Dessa omständigheter begränsar eller omöjliggör forskning kring vissa frågor. Samtidigt är det ett faktum att kommissionens uppdrag berör ett antal frågor för vilka det bevarade källmaterialet tvärtom är mycket omfattande. Forskningen är komplicerad eftersom det relevanta arkivmaterialet inte är klassificerat utifrån begreppen jude och judisk egendom, vilket givetvis på allmänna grunder är tillfredsställande. Vidare medför det fortskridande forsknings- och utredningsarbetet i andra länder att ny kunskap ger nya perspektiv på de kommissionen undersökta frågorna. av Dessa omständigheter tillsammans med den starka tidspress som kommissionen arbetat under har inneburit att det inte har varit möjligt att i detalj undersöka alla tänkbara vägar kan ha använts för att som föra tillgångar till Sverige. Inte heller har kommissionen kunnat fullfölja alla ledtrådar på det sätt är brukligt i vetenskapliga undersom sökningar. Det är viktigt att understryka att kommissionens rapport inte några slutgiltiga på de komplicerade och svårutredda historiska ger svar frågeställningar aktualiseras. Rapporten skall i stället ses som en som plattform för ett fortsatt arbete inom ett område, tidigare varit som praktiskt taget outrett. Genom kommissionens arbete har visserligen inte uppnåtts fullständig kunskap, klarheten har ökat betydligt. en men Det är nödvändigt att arbetet fortsätter utifrån all den historiska dokumentation tagits fram. Inom ramen för kommissionens som nu arbete har rad viktiga frågor rests. Några av dessa har kunnat en besvaras helt, några endast delvis och andra inte alls. Ovan har kommissionen redovisat flera områden med anknytning till utredningsuppdraget, där kommissionen har pekat på att fortsatt forskning är önskvärd. Kommissionen vill dessutom härutöver framhålla några övergripande områden skulle förtjäna djupare forskningsinsatser. som Betydelsen Sveriges handel med Nazityskland när det gäller dess 0 av möjlighet att fullfölja forföljelsema mot judar m.fl. ända fram till 1945. Forskningsfältet aktualiseras inte minst av den sentida debatten huruvida Sveriges handel med Tyskland förlängde om kriget och därmed det judiska folkets lidande. Det svenska näringslivets förhållande till judar och judiska företag 0 vid tiden för naziförfölj elsema. Förföljelserna i Europa vid tid homosexuella, 0 samma av romer, Jehovas vittnen m.fl.

40 Sammanfattning

Den allvarliga och djupare fråga fortfarande står obesvarad, som men som inte kan lösas av svensk forskning kräver ensam utan internationella insatser, är hur Förintelsen kunde Vad äga rum. motiverade en stor andel av Europas befolkning att delta i mördande,

tortyr och plundring Många forskare pekar ut antisemitismen det som primära motivet, men sådan slutsats för övrigt är svår en - som att underbygga accepteras inte av alla förintelseforskare. - Hur Förintelsen genomfördes har utretts. Frågan hur folkmordet om kunde ske kvarstår olöst.

Först när man har etablerat och fördjupat forskningen kring

förintelsepolitikens omfattning och utförande har det blivit naturligt att bredda forskningen om den materiella aspekten på folkmordet. Ändå är det inte frågan ekonomisk gottgörelse för stulna tillgångar i om som första hand står i centrum. I stället handlar det rättvisa och moralisk om upprättelse.

l Inledning

l.l uppdrag till kommissionen

Regeringens

Regeringens uppdrag till kommissionen har varit att skapa största

möjliga klarhet i vad kan ha hänt i Sverige när det gäller egendom som

judiskt förts hit i samband med judeförföljelsema före

av ursprung som och under andra världskriget. Kommissionsdirektiven finns i sin helhet

bilaga l och som Direktiven utgår från att egendom judiskt fördes till av ursprung Sverige vid tiden för andra världskriget och ålägger kommissionen att klarlägga och i så fall hur olika svenska myndigheter, privatom och företag medverkade i detta skeende. personer Till förtydligande detta allmänt hållna uppdrag pekas tre ämnesav områden särskilt ut i direktiven. dessa områden är att belysa Riksbankens affärer med rövat Ett av guld. Belysningen skall enligt direktiven göras med utgångspunkt i vad Arkivutredningen, tillsattes Riksbanken, kom fram till och som av rapporterade i december 1997.1 Eftersom regeringen sedermera om begärde att denna del uppdraget skulle redovisas med förtur av presenterade kommissionen i juli 1998 interimrapport med titeln en Naziguldet och Riksbanken SOU 1998:96. Ett undersökningsfált rör privata tillgångar. På 1960-talet annat gjordes vissa utredningar s.k. herrelösa bankkonton och annan om privat egendom kunde antas ha tillhört judar. Frågan ställdes vad som hänt och vad borde ske med sådana banktillgångar m.m. som som som inte efterfrågats till följd att ägarna dödats i Förintelsen. Regeringens av uppdrag till kommissionen har inneburit att kommissionen skall redo-

visa de tidigare utredningarna och göra de kompletterande undersök-

ningar behövs för att nå den eftersträvade klarheten. som Efter kriget träffades internationella överenskommelser som bland innebar tysk egendom i Sverige inventerades och likviderades. annat att

1Riksbankens gxldaffärer med Nazityskland rapport till Riksbanken av den z särskilt tillsatta Arkivutredningen, Stockholm 1997. Benämns i det fortsatta

Arkivutredningen.

42 Inledning

I kommissionens uppdrag har, ett tredje som moment, ingått att ta reda på om s.k. judisk egendom kom att omfattas detta förfarande. av Regeringen har i direktiven förklarat kommissionen att står fri att även behandla andra frågor än de angivna, under

ovan förutsättning att

detta kan bidra till att skapa den klarhet egendom om av judiskt ursprung som förut nämnts.

Kommissionen har valt att göra några sådana utvidgningar. För det första har kommissionen funnit det lämpligt i någon att mån granska även föreningars och församlingars ageranden i för kommissionen

relevanta avseenden. För det andra har kommissionen försökt utreda alla misstankar som framkommit att tillgångar från judar om som rövats i nazidominerade områden skulle ha förts till Sverige. Slutligen har kommissionen valt att översiktligt beskriva dels de historiska sammanhangen dels de nutida förhållanden ligger bakom som kommissionens tillkomst och uppdrag.

Regeringen har gett kommissionen två anvisningar för hur arbetet bör utföras. För det första har kommissionen uppmanats att ägna stor uppmärksamhet åt möjligheten att forska i privata arkiv. För det andra har kommissionen anmodats att beskriva och specificera aktuell egendom så noggrant möjligt. som

1.2

Rapportens uppläggning

Omedelbart efter detta avsnitt beskriver kommissionen olika nutida infallsvinklar och perspektiv på den del historien av som rapporten behandlar. Avsikten är att bild de förhållanden ge en av som under de senaste åren har aktualiserat såväl de frågor kommissionen har att behandla rad andra frågor de ekonomiska som en om sidorna av nazisternas brott.

I kapitel 2 tecknas bakgrund rörande det historiska tidssammanen hanget. Kommissionen har här eftersträvat att kortfattat och på sakliga

grunder redogöra för olika delar den politiska och ekonomiska av verklighet som rådde när de händelser ägde utredningen rum som avser. Beskrivningen görs för att underlätta förståelsen de följande av kapitlen.

Kommissionens verksamhet har till stor del bestått i granskning av primärt källmaterial. Eftersom frågeställningarna och är nya arkivmaterialet i första hand beskriver helt andra förlopp än dem som kommissionen har haft att klarlägga har det varit förenat med betydande svårigheter att få fram relevanta uppgifter. Därför har kommis-

sionen ansett det angeläget att redogöra för hur arbetet har bedrivits.

Inledning 43

Detta sker i kapitel där det klargörs Vilka definitioner, avgränsningar, hypoteser, metoder och källor som kommissionen har använt sig av. I kapitel 4 t.0.m. 7 redovisas vad kommissionen har kommit fram till rörande olika sakfrågor. Kapitel 4 ägnas de herrelösa tillgångarna i banker, försäkringsbolag Kapitel 5 handlar om möjligheten att m.m. judisk egendom kommit till Sverige inom för etablerade svenskramen tyska affärsrelationer. Här återfinns också starkt förkortad redoen görelse för Riksbankens affärer med s.k. naziguld, vilka behandlades i kommissionens interimrapport. I kapitel 6 redovisas vad kommissionen funnit vid sina efterforskningar av tillgångar som kommit till Sverige efter att de rövats från judar. Kapitel slutligen, behandlar frågan om judisk egendom kan ha kommit att ingå i den svenska avvecklingen av tyska tillgångar efter kriget.

1.3¶Perspektiv på kommissionens uppdrag

l .3. 1 Introduktion

Det finns åtskilliga skildringar andra världskrigets historia. De av historiska beskrivningarna och förklaringarna Förintelsen är färre av och frågan dess ekonomiska dimension har länge varit ganska obeom arbetad. Det är denna senast nämnda fråga kommissionen har haft som behandla. I det följande redogörelse för olika nutida peratt ges en spektiv på kommissionens uppdrag. Förintelsens största tragedi ligger i att miljoner människor förlorade sina liv. Men det finns också materiell aspekt. Miljoner hem ödeen lades och tillgångar skingrades. Hundratusentals judar blev flyktingar i

andra länder. I förordet till den regeringen utgivna boken om Förintelsen i av Europa detta må ni berättamz påpekas följande. ...om

Offren för det systematiska folkmordet mellan fem och strax var över miljoner judar och drygt halv milon zigenare. De sex en

hundiatusenhandikappaövri

offren för nazismen var långt över e, utvecklingsstörda och asociala, tusentals homosexuella, tusentals vittnen, flera miljoner polska civila och sovjetiska krigs-

.ghovasngar.

Alla perspektiv på historien andra världskriget måste utgå från vetom skapen det nazistiska våldets omfattning och konsekvenser. Inte om

2Stephane Bruchfeld och Paul A. Levine, detta må ni berätta... : En bok om ...om Förintelsen i Europa 1933-1945, Regeringskansliet, Stockholm 1998, s.

44 Inledning

bara för den judiska befolkningen utan även för många andra människor i Europa. Detta är också utgångspunkt för kommissionens en arbete. Föreliggande rapport behandlar ett historiskt ämne tidigare har som haft en förvånansvärt undanskymd plats i såväl svensk som internationell forskning och politisk diskussion. Relationen mellan Nazitysklands ekonomi och Förintelsen har inte något rönt större akademiskt intresse. Sedan några år tillbaka har emellertid frågorna om s.k. naziguld och herrelösa respektive rövade

om tillgångar väckt

intensiv politisk och medial uppmärksamhet världen över. Med kalla krigets slut blev arkiven tillgängliga i det forna Östeuropa. Därmed väcktes också ett nytt intresse för arkivbestånden i andra delar av världen t.ex. handlingar i National Archives i USA som från tiden för andra världskriget. Vid tid avslöjades den misär i samma vilken många östeuropeiska judiska nazioffer befann sig. Denna befollcningsgrupp fick snart beteckningen Double victims eftersom den drabbats materiella förluster och diskrimineringar under av två regimer; en nazistisk och kommunistisk. en I början av 1995 utsågs Stuart Eizenstat, vid tiden amerikansk ambassadör i EU, att president Clintons Special Envoy vara for property claims in central and eastem Europe. I maj 1997 publicerade USA den första s.k. Eizenstatrapporten, vilken i huvudsak behandlar de allierades åtgärder för att återställa egendom som rövats av Nazityskland under andra världskriget Schweiziskt agerande ges stort utrymme i rapporten. Den andra Eizenstatrapporten, publicerades i som början juni 1998, berör i första hand de allierades förhandlingar av efter kriget med andra neutrala länder än Schweiz rörande guld och andra

tillgångar

En annan faktor bidrog till ämnets aktualitet den Judiska som är världskongressens World Jewish Congress, WJC intensiva aktiviteter för att få fram uppgifter rövade tillgångar och lyfta frågan på om upp en hög politisk nivå. I april 1996 initierade den amerikanske senatorn och ordföranden i bankutskottet, Alfonse DAmato, hearing de en om schweiziska bankernas agerande. En månad tillsattes i Schweiz senare

3 U.S. and Allied Efforts To Recover and Restore Gold and Other Assets Stolen or Hidden by Gennany During World War Washington 1997. Rapporten behandlar både centralbanksguld och guld rövats från Den bygger som personer. på dokument i National Archives, USA. 4 U.S. and Allied Wartime and Postwar Relations and Negotiations With Argentina, Portugal, Spain, Sweden and Turkey on Looted Gold and German External Assets and U.S. Concems About the Fate of the Wartime Ustasha Treasury, Washington 1998.

Inledning 45

den första nationella kommissionen för att identifiera alla s.k. herrelösa tillgångar i schweiziska banker kunde hänföras till nazismens som offer. Fler länder följ de snart i spår, t.ex. Norge, Portugal, USA, samma Storbritannien, Argentina, Kanada, Turkiet, Belgien och Nederländema i detta internationella sammanhang den svenska Det är som kommissionens arbete bör betraktas. Nationella skillnader i den historiska erfarenheten ställer olika krav på dessa kommissioners frågeställningar och arbete. I länder som var ockuperade tyskarna utreds i huvudsak frågor rörande konfiskation av judiska tillgångar. I de under kriget neutrala staterna är bank- och av affärsförbindelserna med Nazityskland en huvudfråga, liksom vilken roll judiska tillgångar kan ha spelat i dessa förbindelser. För USA, Storbritannien och Frankrike handlar det bl.a. att granska de riktom linjer segrarrnaktema drog efter kriget rörande fördelning av som upp guld. Trots olikheter i perspektiv och metod är sökandet efter rövat historisk sanning förenande länk i det internationella kommissionsen arbetet.

1.3.2 förneka och bekänna

Förtränga,

Det världsläge uppstått efter kalla kriget har skapat intresse för nya som ställa historiska illgämingar till rätta. Det politiska engagemang som att frågan väckt kan också förklaras i ett längre historiskt perspektiv. Först femtio år efter andra världskrigets slut kan vi överblicka de politiska och samhälleliga effekterna av Förintelsen. I backspegeln skymtar krigshärjat Europa ville förtiga sin skuld till folkett som mordet på miljoner judar. En kort tid efter krigsslutet ville även de sex allierades segrarrnakter förtränga de mötte dem vid besyner som frielsen koncentrationslägren. Efter år krig fanns också en önskan av av gå vidare och dra ett streck över det förflutna. Stora delar av Europa att låg i ruiner och det primära blev då i många fall återuppbyggnaden. Den amerikanske författaren Abram L. Sachar hävdar att de flesta västländerna tappade intresset för att ställa de skyldiga inför rätta så

5Flera dessa nationer har publicerat rapporter intresse för kommissionen. I av av vissa fall har arbetet därefter avslutats. Bland rapporterna kan nämnas den norska Inndragning jødisk eiendom i Norge under den verdenskrig NOU 1997:22, av det brittiska utrikesministeriets History Notes Nazi Gold nr 11 september on 1996, reviderad upplaga januari 1997, och nr 12 maj 1997, den kanadensiska centralbankens Due Diligence A the Bank of Canadas handling of : report on Foreign Gold During World War från 1997 samt Argentinas Commission for Inquiry into Nazi Activities in Argentina, First Progress Report från mars 1998.

46 Inledning

snart den stora Nümbergrättegången avslutade Även

var intresset för att hitta bevis mot de delar näringslivet och

av finanskapitalet som

medverkat till och skott sig på Hitlerväldet svalnade

med tiden

Det fanns dock vetenskapsmän och författare som forskade och skrev judeförföljelsema vid tiden för andra om världskriget. Men i många fall dröjde det flera decennier innan deras alster fick någon större spridning. Nobelpristagaren Elie Wiesels berömda numera bok Natten, en självbiografi upplevelserna i Auschwitz, om publicerades redan 1958. Det dröjde emellertid fram till 1980-talet innan boken fick någon större spridning. Ett undantag är Anne Franks dagbok som trycktes i stora upplagor i många länder på 1950-talet. Publiciteten kring Anne Franks dagbok visar att det faktiskt fanns opinionsbildare och en allmänhet intresserade sig för

som judeförtöljelsema under andra världskriget.

I det delade Europa växte fram fick det officiella som minnet av Förintelsen perifer ställning. I det kommunistiska

en Östeuropa vid-

makthölls minnet tyskarnas illgämingar, dock inte de av som utfördes mot det judiska folket. Under kommunismen restes monument och minnesmärken över nazismens offer det utan att nämndes att judarna var en särskilt utsatt grupp. I historieskrivningen förvanskades minnet

av judeutrotningen som ett led i den kommunistiska maktutövningens

Den förnekelse Förintelsen spritts i dagens av som Europa kan delvis härledas till den historieförvrängning grundlades som i det kommunistiska östblocket.

I västvärlden fanns inte motsvarande politiska ambition det som i kommunistiska östblocket. I stället lät det officiella man minnet blekna genom att inte tala om det hänt. Det låg i de allierades intresse som att tyskarna ägnade alla sina ansträngningar att bygga upp en stark ekonomi. I Västeuropa reducerades

historieundervisningen i allmänhet

och andra världskriget fick allt mindre utrymme i det offentliga samtalet. Vid några oundvikliga tillfällen dock frågan togs om skuld i upp den mediala debatten i Tyskland, inför 1952 års överenskommelse som mellan Förbundsrepubliken och Israel tyska

om skadeståndsbetalningar

och under Eichmannrättegången i Israel i början av l960-talet. På

5 Winston Churchill, som lovat att mördar-na aldrig skulle amnesti, talade 1947 om att "sudda ut det förflutnas brott och hemskheter, och blicka framåt for vår egen räddnings skull. Abram L. Sachar, The Redemption of the Unwanted, New York 1983, s. 127. 7 Ibid. s. 128. 8 Se bl.a. Alvar Alsterdal, Antisemitism och antisionism exemplet Polen, - Stockholm 1969. Exempel på forvrängningar i statistiken rörande judiska nazioffer se s. 54.

Inledning 47

1980-talet fick debatten stort utrymme även i akademiska kretsar under den tyska s.k. historikerstriden. Den israeliske historikern Yehuda Bauer hävdar att det var denna tystnad skapade ett utrymme för mystifikation och revisionism som kring Förintelsen. Bauer talar om två olika trender av revisionism som blir synliga i västvärlden, särskilt på 1970-talet; den neonazistiska riktning i populistisk litteratur sprider judehat och förnekar som Förintelsen samt den pseudovetenskapliga riktning som under mer raffinerade former förvanskar historieslcrivningen Möjligtvis kan ytterligare trend nämnas, nämligen den kännetecknas av den en som breda utbredda okunnighet om och likgiltighet inför historiens massans skuld. På 1970-talet började även judiska tänkare och historiker framlägga perspektiv på Förintelsen. Religionsfilosofen Emil Fackenheim nya talade Förintelsen något epokavgörande i historien. Lucy om som Dawidowicz drev i sin studie The War against the Jews 1933-1945 att Nazityskland bedrev två krig; ett militärt territoriellt erövringstesen krig och utrotningskrig mot judarna. Sedan dess har många andra ett historiker, bl.a. Yehuda Bauer, anslutit sig till Dawidowiczs tes. Först tid har dessa perspektiv nått Sverige. Den internationella hispå senare torieforskning tog fart handlade att förklara Förintelsen än som mer om att dokumentera dess verkningar, bl.a. vad gällde förlust av egenom dom och tillgångar. Frågan inte aktuell på 1970- och 80-talen. var Tidigare fackarbeten kartlagt det förlopp vilket judar som genom berövades sina liv och tillgångar väckte känslor men skapade ingen debatt kring frågor skadestånd och anspråk. om Vilka historiska perspektiv kan då förklara detta förnyade intresse för Förintelsen 1980-talet blev årtiondet vände trenden av liksom giltlighet och aningslöshet. En dryg generation efter Förintelsen lämnade många de överlevande det aktiva livet, de åldrades och av insåg att möjligheten att vittna var begränsad i tiden. Självbiografier författades och vittnesmål samlades in. Det uppkom ett behov av att medan tid dokumentera det inträffat för eftervärlden. I USA ges som arbetade statlig kommission med att planera för hur minnet av en

9Yehuda Bauer, The Holocaust in Historical Perspective, Washington 1978, 38-43. Företrädare for den riktningen anges bl.a. i Stéphane Bruchfeld, s. senare Fömekandet Förintelsen, Stockholm 1996, 26-30. Som ett exempel av s. revisionism kan nämnas Robert Faurisson, Vérité historique vérité politique, ou Paris 1980. ° Lucy Dawidowicz, The War against the Jews 1933-1945, London 1975. Raul Hilberg, The Destruction of European Jews, Chicago 1961. Jfr även Hannah Arendt, Den banala ondskan, Stockholm 1964.

48 Inledning

Förintelsen kan hållas levande för framtiden. Arbetet fick gehör också

på andra platser i världen.

Frågan blev särskilt aktuell efter kommunismens sammanbrott och

insikten den utbredda oförmågan lära om att av historien i många

länder i Europa. Förekomsten nynazism, av revisionism och sprid-

ningen av irrläror och under 1990-talet också - ett nytt krig i Europa

har understrukit den verkliga risken för upprepning historien. en av

Även det inte sades under

om ut Nümbergrättegångama så det

var

där som det västerländska samhällets sökande efter

förklaringar till

folkmordet på judarna tog sin början. Det som rubricerades som "brott

mot mänskligheten" ansågs härröra från Hitlers avsikt att utrota

Europas judar. Forskningen har sedan dess bidragit till fördjupade in-

sikter vad Förintelsen innebar. Två om huvudlinjer har dragits upp inom historievetenskapen. För det första finns den s.k. inten-

tionalismen, talar den raka vägen till Auschwitz som om och utgår från

att Hitler redan vid maktövertagandet hade för avsikt att mörda judarna.

Enligt den andra linjen, den s.k. funktionalismen, var folkmordet en följd av Nazitysklands karaktär och struktur. Funktionalistema talar om

den krokiga vägen till Auschwitz och då Förintelsen menar att inte var

planerad, utan blev resultatet serie tillfälliga åtgärder av en som det

byråkratiska statsskicket medgav lokala makthavare att vidta mot

judarna.

Debattens springande punkt är frågan bär om vem som det

moraliska ansvaret för de brott begicks. Om Hitler enligt som intentionalismen ansvarig, så undgår bland - ensam anses andra de

personer som verkställde avrättningar och lägerbyggen historiens dom.

Om enligt funktionalismen själva samhällsstrukturen - - anses skyldig,

så är också alla individer oskyldiga. Vetenskapsmän som inte kunde

godta någon av dessa modeller försökte debatten och hävdade nyansera

att folkmordet kom till stånd på grund Hitlers fanatism av att kom-

binerades med den nazityska beslutsapparatens särskilda karaktär.

Arkivforskning och vittnesmål från överlevande visar skrämatt en

mande stor andel den tyska och den europiska

av - av befolkningen

var involverad i brotten. Under tid har det senare också skett en

perspektivförskjutning när det gäller skuldfrågan. Vi vet det

nu att var

människor från olika samhällsskikt, politiker, byråkrater, telmokrater,

järnvägsarbetare och andra kategorier, gjorde som Förintelsen möjlig.

Nyligen har både Christopher Browning och Daniel Goldhagen

Z Tillsattes av president Carter 1978 och resulterade bl.a. i det prestigefyllda

United States Holocaust Museum i Washington 1993. En inte helt ovidkommade

uppgift i sammanhanget är att Stuart Eizenstat spelade en viktigt roll for president

Carters initiativ. Se Edward T. Linenthal, Preserving Memory, New York 1995.

Inledning 49

presenterat forskning klargör att mördarna inte nödvändigtvis var som nazisympatisörer. Vanliga medborgare, vi själva, dödade om de som blev tillsagda att göra så. 13 Dagens forskning ytterligare infallsvinklar på historien om ger Förintelsen. Ett ökande antal publikationer fokuserar på offren som, märkligt under många år har förbisetts i viktiga studier av nog, Förintelsen. Den allvarliga och djupare fråga fortfarande står obesvarad är som frågan hur Förintelsen kunde äga Vad motiverade en stor om rum. andel Europas befolkning att delta i mördande, tortyr och plundring av Många forskare pekar ut antisemitismen det primära motivet, men som sådan slutsats för övrigt är svår att underbygga accepteras en - som alla förintelseforskare. inte av Hur Förintelsen genomfördes har utretts. Frågan hur folkrnordet om kunde ske kvarstår olöst. Först har etablerat och fördjupat forskningen kring förinnär man telsepolitikens omfattning och utförande har det blivit naturligt att bredda forskningen den materiella aspekten på folkmordet. Ändå är om det inte frågan ekonomisk gottgörelse för stulna tillgångar som i om första hand står i centrum för de överlevandes representanter. I stället handlar engagemanget hos företrädarna för WJC rättvisa och om moralisk uppgörelse. Även i det kommissionsarbete tagit fart i som en rad länder i slutet 1990-talet har frågan moralisk upprättelse av om blivit ett allt tydligare ledmotiv.

1.3.3¶Vittnenas strid för minnet

De människor överlevt Förintelsen har, som nämnts, varit en tyst som generation. De har ingått i vad kallats för tystnadens konsom spiration. Ett möjligt undantag gäller de överlevande som bosatte sig i länder med stor judisk befolkning och kunde söka sig till varandra som och bryta tystnaden sinsemellan. Men även denna ingick ofta en grupp slags tystnadens konspiration i förhållande till andra som inte upplevt Förintelsen. Till Sverige anlände få judiska överlevande till en relativt liten församling. Författarinnan Hedi Fried, själv är överlevande, som

3 Christopher Browning, Ordinary Men Reserve Police Battalion 101 and The : Final Solution in Poland, New York 1992, Daniel J Goldhagen, Hitlers Willing Executioners Ordinary Gennans and the Holocaust, New York 1996. : "En strid för minnet är Primo Levis ord och syftar på fömekelsen av Förintelsen.

50 Inledning

menar att det passade oss bra. Vi orkade inte prata. All energi gick

att skapa ett nytt liv.5

Efter befrielsen från koncentrations- och förintelselägren var det viktigaste för de överlevande att återfå hälsan. Få om ens några människor talade om ersättning för den materiella egendom som de bestulits på. I relation till vad dessa människor förloratinte minst familj och vänner, också hälsa och värdighet- den materiella men var förlusten oviktig. Många flyktingar levde också med skuldkänslor gentemot dem som berövats livet. Detta skapade ytterligare motstånd mot att ställa krav på materiell ersättning.

I de judiska församlingarnas arkivhandlingar i Sverige bild

ges en av de hjälpbehov som prioriterades direkt efter kriget. För den mottagande parten var det viktigaste stödet sjukvård, tandvård och kon-

valescens. Många överlevande led både tyfus och tbc. Från av församlingarnas sida hjälpte också till med att hitta bostäder och så man småningom även arbete åt flyktingarna. Men framför allt bistod man i sökandet efter försvunna släktingar. Ändå frågan togs om kompensation upp redan strax efter krigsslutet.

Då rörde det sig i första hand medel för rehabilitera de om att miljoner människor som levde med dålig hälsa och utan hem i Europa. Enligt

Parisöverenskommelsen 1945 fick Intergovemmental Committee on Refugees i uppdrag att hjälpa de hemlösa flyktingarna. Under de

följande decennierna erhöll ett antal överlevande judar i Sverige, som bevisligen hade lidit skada, ersättning från Västtyskland i form s.k. av

Wiedergutmachung.

Först på 1980-talet påverkades de överlevande i Sverige det av uppvaknande och den aktivism pågått i andra länder sedan som ett tiotal år. De överlevande bildade organisationer och flera skrev och publicerade sina minnen från lcrigsåren. Uppvaknandet skedde av samma anledning som i andra länder. De överlevande hade nått nu en ålder där det gällde att ta på möjligheten att ännu kunna och orka vara berätta. De upplevde det särskilt angeläget fungera som att som en motvikt mot dem som förnekade eller sökte förringa Förintelsens omfattning. Fenomenet beskrivs av församlingsledaren Harry Rubinstein:

På 1990-talet har...ett paradigm, smönster hos

ett handlin

de överlevande, nämligen frontlinje istorieförfa uppståttskare en mot och revisionister som förnekar Förintelsen. Genom tvingande en inre kallelse trotsar de överlevande sina och trauman r ut i skolor och

g

berättar vad de upplevt under Förintelsens tid. 6 om

5 Intervju med Hedi Fried, Judiska minnesarkivet, Nordiska museet. Citat från

radiointervju i Freja den 13 januari 1998. G Harry Rubinstein, Vår sista strid om minnet, Judisk Krönika 2 för 1995. nr

Inledning 51

Trots att samtliga nazioffer som kom till Sverige hade berövats sin egendom och sina tillgångar samt att frågan kommit upp på den politiska dagordningen, återspeglas frågeställningen om de materiella förlusterna endast i ringa omfattning i de dokument och vittnesmål som de överlevande lämnat till eftervärlden. I de två relativt stora dokumentationsprojekt har pågått i Sverige under 1990-talet" har motivet som främst varit att lämna vittnesmål för att förhindra att historien upprepas, och i de överlevandes minnesbilder koncentrerar sina berättelser man på förlusten den mänskliga omgivningen snarare än på de materiella av förlusterna.

1.3.4¶Det svenska opinions- och forskningsläget

På tid har den gängse svenska på Sveriges roll under senare synen andra världskriget blivit ifrågasatt. Medan del forskare och andra en opinionsbildare hävdar att det pågår en omprövning av Sveriges agerande i förhållande till Nazityskland, menar andra att det fortfarande saknas systematisk undersökning det förflutna gör det möjen av som ligt att över huvud taget tala förändringar i den svenska historieom synen. Det bör understrykas att det alltjämt saknas vetenskaplig underen sökning hur Sveriges hållning till Nazityskland och till judeav förföljelserna har uppmärksammats och bedömts forskare och av politiker och i media under efterkrigstiden. Några allmänna iakttagelser kan dock göras. Klart är att den svenska historiesynen har dominerats av en defensiv hållning till Sveriges agerande under andra världskriget, inte minst i fråga den svenska neutralitetspolitiken. Det fanns i Sverige en allom mänhet kände stark tacksamhet till den regering som lyckats som en undvika krig. Historikern Alf W. Johansson har visat att den svenska statsministern under krigsåren, Per Albin Hansson, själv var mån om att försvaret den förda politiken fortlevde även efter kriget. I det nya av världsläge uppstod efter kriget den svenska regeringen också som var mån att bibehålla sin neutralitet. om Men även efterkrigstidens svenska allmänhet och regering om fortsatte försvara Sveriges agerande under andra världskriget, så att kom det kritik från rad framträdande publicister och från Norge. en

7 Judiska minnesarkivet, Nordiska museet samt Shoah Foundation, Los Angeles. 8 Alf W. Johansson. Den nazistiska utmaningen : Aspekter på andra världskriget, Stockholm 1997, s. 198.

52 Inledning

SOU 1999:21

Krav restes på en svensk redovisning den förda politiken. av Under åren 1946-47 utreddes också olika aspekter Sveriges agerande under av lciigsåren. UD utgav fyra s.k. vitböcker med dokument framför allt från 1939-40. I den s.k. Sandlerkommissionen och i

Bedömningsnämnden

medgavs att svenska myndigheter gjort sig skyldiga till både misstag och allvarliga fel. Särskilt utpekades samarbetet med tyskarna inom säkerhetstjänsten. Samtidigt försvarades agerandet med landets prekära läge under krigsåren. Den underförstådda hotbild som avsågs i detta sammanhang var risken för en tysk ockupation eller ett kuvande av Sverige med andra medel. I det perspektivet hävdade Sverige endast sin rätt att överleva. Alf W. Johansson denna hållning anser att uttrycker ett småstatsrealistiskt perspektiv. De frågor som står i fokus i dag hade endast perifer ställning en i 1940-talets utredningsarbete kring Sveriges roll under krigsåren. Den svenska hanteringen judiska tillgångar ännu inte aktualiserad. av var Anmärkningsvärt är att frågorna om tyska tillgångar i Sverige och om rövat guld var centrala i de diplomatiska förbindelsema mellan Sverige och andra länder efter lcriget, utan att beaktade man att en del av tillgångarna en gång kunde ha tillhört nazismens judiska offer. Intresset hos forskare att granska och tillbaka förblev se svagt i Sverige. Inom historievetenskapen lade traditionellt vikt man stor vid distans till händelserna och full tillgång till källmaterial. Ännu 1964 hade inte en enda doktorsavhandling i historia publicerats om något ämne ur svensk inrikes- eller utrikespolitik på 1900-talet. Intresset härför var något större inom statsvetenskapen. Även från andra ämnen världskriget togs i doktorsavhandlingar 1957 och 1964.21 Forskupp ningen mötte dock stora hinder regeringens fortsatt genom strikta tillämpning under hela 1960-talet selcretessreglema för handlingar av om Sveriges förhållande till främmande makter under de tre-fyra senast förflutna decennierna. Sverige hade i likhet med andra länder önskan bygga en att ett nytt samhälle och strävade inte efter att uppehålla sig vid och gräva i det förflutna. I Sverige tyckte sig inte heller ha någon anledning man att blicka bakåt. Det nationella småstatsrealistiska perspektivet dominerade i debatten. Eftersom Sverige stått utanför kriget stod det vid sidan om, som tredje part.

19SOU 1946:36. Betänkande från Parlamentariska undersökningskommissionen angående flyktingärenden och säkerhetstjänst Sandlerkommissionen. 2° Alf W. Johansson 1997, s. 202-203. 2 Åke Thulstrup, Aggressioner och allianser : Stonnaktspolitiken 1936-1939, Stockholm 1957, och Krister Wahlbäck, Finlandsfrågan i svensk politik 1937- 1940, Stockholm 1964.

Inledning 53

Det har gjorts rad viktiga insatser för att öka kunskaperna och en intresset. Utrikesredaktören på Dagens Nyheter 1948-72, Ulf Brandell, god publicitet nya böcker och nya avslöjanden om gav andra världskriget, inte minst den svenska politiken 1939-45. Vad om gäller judeförföljelsema tysklandskännaren Stig Jonasson 1965 ut gav pocketbok med titeln Nazismen i dokument, som väl belyste en förföljelsema och gick ut i stora upplagor Trots dessa insatser har många, inte minst inom den svenska judenheten och särskiltbland de överlevande från Förintelsen, vittnat den historielöshet i detta avseende har präglat det svenska om som samhället. När det internationella intresset kring andra världskriget väcktes till liv igen i mitten 1960-talet Sveriges agerande främst av intresse av var vad avsåg Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte, som var och en för sig hade stått för viktiga svenska räddningsinsatser. Bristen på kunskaper både inhemskt och i utlandet Sveriges ekonomiska förom hållanden till Nazityskland förstärkte föreställningen om Sverige som humanitetens hemland. I slutet 1960-talet började också svenska historiker intressera sig av för Sveriges roll under andra världskriget. Forskningsprojektet SUAV- Sverige under andra världskriget resulterade i ett tjugotal doktors- avhandlingar. Vid tid företogs det ekonomisk-historiska forsksamma ningsprojektet Sektorer i svensk ekonomi 1939-45. Projektet resulterade i ett antal vetenskapliga undersökningar. En mängd kunskap Sverige under andra världskriget ny om sammanställdes vid denna tid. Inte enda avhandling behandlade en dock Sverige och Förintelsen. Den som kommer närmast detta tema är Hans Lindbergs avhandling om den svensk flyktingpolitiken", som behandlar tiden före nazisternas beslut utrotning av det judiska om folket, dvs. före älva Förintelsen.

22I samband med mot Eichmann i Jerusalem 1960 genomfördes en processen upplysningskampanj nationalsocialismi Sveriges skolor. Året omfattande om därpå, 1961, väckte undersökning om nationalsocialistiska sympatier bland en Stockholms läroverkselever stor uppståndelse i media. Utredningen visade bl.a. att elever hade deltagit i olika nationalsocialistiska och extremnationalistiska sammankomster. I utredningen restes krav på att Skolöverstyrelsen skulle vidta åtgärder för att höja kunskapsnivån bland eleverna. I samband med att TV visade serien Förintelsen 1979 spreds antisemitiskt material i svenska skolor. Skolöverstyrelsen bemötte propagandan med en informationskampanj. 23Stig Jonasson, Nazismen i dokument, Stockholm 1965. 24Hans Lindberg, Svensk Flyktingpolitik under internationellt tryck 1936-1941, Stockholm 1973.

54 Inledning

Det genomfördes således omfattande och gedigen forskningsen satsning, men resultatet rubbade inte den då etablerade

uppfattningen

att de svenska eftergiftema mot Nazityskland hade skett i nödväm för att hålla Sverige utanför kriget. Här bör nämnas att forskarna hade förvägrats tillgång till flera offentliga arkiv, bl.a. till delar UD:s arkiv. Når departementets av arkivchef Wilhelm Carlgren, uppdrag som 1968 hade fått regeringens att skriva om den svenska utrikespolitiken under krigsåren, publicerade sin undersökning 1973 kom han fram till slutsats. bok samma Hans blev senare ett standardvcrk Sverige under andra världskriget, i om vilken försvaret för den förda svenska utrikespolitiken förmedlades vidare. Alf W. Johanssons stora studie från 1984 Per Albin om Hansson och kriget till stora delar liknande bild. gav en Fram till i dag har det nationella försvarsperspektivet varit fortsatt starkt, trots all information från 1970-talet in Sverige i som svepte över form av böcker och TV-program nazismen och Förintelsen. I det om offentliga och privata samtalet krigsåren har det den allom var, sagts, männa attityden att världen var en sak, Sverige arman27. en I slutet på 1980-talet publicerades för första gången akademiskt ett arbete om Sverige och Förintelsen. Den amerikanske historikern Steven Koblik utgick från tidigare oprövade frågeställningar och perspektiv. I sin bok Om vi teg skulle stenarna ropa argumenterar Koblik för tesen att centrala svenska politiker, myndigheter och organisationer förhöll sig passiva till uppgifterna folkmordet på judarna. Kobliks slutsats om är att Sverige om den politiska viljan hade funnits kunde ha ingripit till judamas fördel, utan att ha äventyrat förhållandet till Nazityskland. Några år senare gav journalisten Maria-Pia Boêthius ut sin "anklagelseakt" mot neutralitetspolitiken. Den väckte kritik i forskarsamhället, men bidrog till att nytt liv debatten den svenska ge om

historiesynen på krigsåren.

Av allt att döma rör det sig till stor del skillnad mellan olika om en generationer av svenskar. De växt under decennier som upp senare ser oundvikligen händelserna i ett annat ljus än de svenskar med som var när besluten fattades under kriget.

25Wilhelm Carlgren, Svensk utrikespolitik 1939-45, Stockholm 1973. 26Alf W. Johansson, Per Albin och Kriget : Samlingsregeringen och utrikespolitiken under andra världskriget, Stockholm 1984. 27Alf W. Johansson 1997, s. 207. 28Steven Koblik, Om vi teg skulle stenarna Om Sverige och judeproblemet ropa : 1933-1945, Stockholm 1987. 29Maria-Pia Boêthius, Heder och Samvete : Sverige under andra världskriget, Stockholm 1991 .

Inledning 55

Först på senare år har också svenska historiker tagit upp tendenserna till anpassning efter Nazityskland i det svenska samhället. Sverker Oredsson studie pronazismen vid Lunds universitet en motbild om ger till föreställningen att antinazismen dominerade den svenska universitetsvärlden under andra världskriget. Gunnar Richardsons undersökning utbytet mellan yrkeskårer i Sverige och Nazityskland 1940om 42 visar hur officerare, militärläkare samt statliga utredningskommittéer och delegationer reste på besök till den tyska krigsmakten. Även journalister, präster, idrottledare och företrädare för kulturlivet hade ett omfattande utbyte med sina tyska kollegor. Richardson framhåller att dessa kontakter inte var nödvändiga för att hålla Sverige

utanför kriget.

De senaste årens historievetenskapliga arbeten bidrar inte bara med kunskap på områden som tidigare uppfattats som sekundära utan ny blottlägger perspektiv en ny bild av Sverige under andra som ger världskriget. Här bör nämnas Paul A. Levines avhandling 1996 om svensk diplomati och Förintelsen positiv bild av Sveriges som ger en agerande från 1942 gentemot judiska flyktingar, Ingrid Lomfors avhandling år judiska flyktingbarn i Sverige samt Ingvar samma om Svanbergs och Mattias Tydéns kommenterade dokumentsammanställning från 1997 Sverige och Förintelsen. Under senare år har om klarlägganden också gjorts dels vetenskapliga arbeten dels genom grävande journalistik och översiktsartiklar, bl.a. har visat genom som på omfattningen antisemitismen i Sverige och det ekonomiska av samarbetet med Tyskland. Debatten under senare år har öppnat för frågor och perspektiv tidigare befunnit sig i skuggan av den som dominerande bilden svensk neutralitetspolitik som enbart präglad av av nödtvång. Den senaste tidens journalistiska och vetenskapliga verk berör endast indirekt de frågeställningar som behandlas i föreliggande

3°Sverker Oredsson, Lunds universitet under andra världskriget : Motsättningar, debatter och hjälpinsatser, Lund 1996. 3 Gunnar Richardson, Beundran och fruktan, Stockholm 1996. 32Paul A. Levine, From Indifference to Activism : Swedish Diplomacy and the Holocaust, Uppsala 1996. 33Ingrid Lomfors, Förlorad barndom återvunnet liv De judiska flyktingbamen - : från Nazityskland, Göteborg 1996. Ingvar Svanberg Mattias Tydén, Sverige och Förintelsen Debatt och : dokument Europas judar 1933-1945, Stockholm 1997. om 35Se angående antisemitismen avsnitt 2.3. 36Främst bör nämnas Dagens Nyheters specialbilaga den 21 oktober 1997 med titeln Vem tjänade på andra världskriget och en rad anknytande artiklar pengar författade bl.a. Sven Fredrik Hedin och Göran Elgemyr. av

56 Inledning

rapport. Men de har bidragit till insikten behovet förut-

om av en sättningslös granskning tidigare förbisedda aspekter kring Sveriges

av roll i förhållande till Nazityskland och Förintelsen.

Det historiska sammanhanget 57

2¶Det historiska

sammanhanget

1 Introduktion

I detta kapitel har kommissionen valt att försöka göra en beskrivning av de historiska sammanhang där sådana händelser kunde äga rum som utredningen Strävan har varit att på ett sakligt sätt från flera

avser. utgångspunkter belysa den sociala, ekonomiska och politiska verklighet som rådde.

När kommissionen sökte information i vad mån judiskt ägd

om egendom fördes till Sverige blev det intressant för kommissionen att försöka föreställa sig vad för slags egendom det kan ha varit fråga om och vilka vägar kan ha använts. Kommissionen utgick då från en

som allmän kunskap hur judar levde i de aktuella områdena och om hur

om de reagerade på förföljelserna. En ytterligare utgångspunkt blev kimskapen den nazistiska ideologin och den med denna ideologi

om sammanhängade bilden judarna. När kommissionen står inför

av nu uppgiften att presentera vad har kommit fram om möjligheten att

som judiskt ägd egendom förts till Sverige, väljer kommissionen att göra detta i belysning den allmänna bakgrundskunskap som kommis-

av sionen själv utgångspunkt för sitt forskningsarbete.

tog som

Kommissionen fann också behov vissa bakgrundsbeslqivningar

av rörande förhållandena i Sverige. Det låg nära till hands att ställa frågan

den svenska politiken och det svenska regelsystemet hade om hämmande, främjande eller på annat sätt styrande följder vad gällde egendomsöverföringar. En rad delfrågor uppkom. Tillåt exempelvis den svenska flyktingpolitiken att förföljda judar kom hit med sina ägodelar Var det så att valet att driva neutralitetspolitik också

en innebar att Sverige förpliktat att upprätthålla handeln med

var Tyskland Innebar den statliga regleringen av utrikeshandeln att Vissa överföringsvägar stängda Påverkades diskussionen om vilken

var politik borde föras över huvud taget av moraliska överväganden

som rörande de nazistiska övergreppen mot judar och andra Fanns det vid den aktuella tiden opinion för en alternativ politik

en

58 Det historiska sammanhanget

Det är en Vansklig uppgift att kortfattat och balanserat samtidigt men belysande beskriva den historiska bakgrunden. Givetvis såg sammanhangen olika ut för olika Människor upplevde inte personer. samma händelser. Det som faktiskt hände uppfattades på skiftande sätt. Skilda åsikter förekom, vilket bland annat kom till uttryck genom att regeringens politik kritiserades öppet. Även det har gått om nu mer än femtio år är frågorna svåra och ömtåliga. Synsätten varierar inom

historievetenskapen.

Kommissionen vill därför poängtera att de följande avsnitten inte är avsedda att uttrycka åsikter eller ställningstaganden från kommissionens sida, utan tänkta att fungera bakgrundsbilder. Komsom missionen är väl medveten om att det finns skilda uppfattningar hur om man bör bedöma olika historiska förlopp är centrala i dessa som sammanhang. Meningarna skiftar exempelvis vilken betydelse den om svenska neutralitetspolitiken kan ha haft för Nazitysklands möjlighet att förlänga kriget och genomföra judeförföljelserna. Vidare finns det olika synsätt vad gäller förhållandet mellan den nazistiska ideologin och den ekonomiska utplundringen de förföljda Det måste därför av grupperna. betonas att det inte har varit kommissionens uppgift eller ambition att analysera och värdera hela det historiska sammanhanget. Sådana diskussioner bör fria historiker och debattörer ta det största ansvaret för. Kommissionens arbete har, i enlighet med regeringens direktiv, primärt fokuserats på att skapa klarhet rörande egendom judiskt av ursprung. Kapitlet består av två huvudavsnitt. Det första behandlar olika ur aspekter situationen för judarna i berörda delar Europa. Det andra av avsnittet redogör för Sveriges politik i förhållande till Nazityskland. Här har kommissionen valt att översiktligt beskriva den svenska politiken vad gällde flyktingmottagande, neutralitet och handel samt samspelet mellan opinionen och regeringen. Bakgrundsbeskrivningama omfattar hela tidsperioden 1933-45. Men tyngdpunkten i avsnittet om judarna i Europa ligger naturligtvis tidsmässigt före kulmen på Förintelsen. Vidare är det lättförståeliga av skäl så att avsnittet om den svenska neutralitetspolitiken knappast behandlar de första av de nämnda åren. Liknande bakgrundsbeslcdvningarna hade kunnat även avseende ges tiden från andra världskrigets slut till våra dagar. När det gäller frågan om vad som har hänt i Sverige med egendom judiskt av ursprung som förts hit i samband med de nazistiska judeförföljelsema tar tidräkningen inte slut med kriget. Det är inte bara kartläggningen hur och varför av egendom fördes hit som är intressant, utan i många fall också frågan om vad som skett därefter. Kommissionen har försökt att utreda även sådana omständigheter, exempelvis när det gäller avvecklingen tysk av

Det historiska sammanhanget 59

egendom och i fråga om herrelösa banktillgångar. Men att också

ge dessa fortsatta skeenden en allmän historisk bakgrundsbeskrivning skulle ha fört för långt. Här får i stället hänvisas till de följande kapitel, vari respektive sakfråga behandlas.

2.2¶Judama i Europa

Kommissionens uppgift har avsett all slags egendom judiskt

av ursprung som förts till Sverige i samband med judeförföljelsema före och under andra världskriget. Det kan vara fråga om t.ex. företag, bankfordringar, försäkiingsfordringar, värdepapper, patenträttigheter, smycken eller konst.

Efterforskningama har krävt viss inblick i den judiska befolkningens historia och ställning i nazitidens Europa. Kommissionen har exempelvis sökt information om i vilken utsträckning som judar i nazidominerade länder kan ha förfogat över tillgångar av olika slag. Vidare har kommissionen försökt skaffa sig en bild av vilka åtgärder avseende egendom som judarna kan ha vidtagit med anledning av förföljelsema.

2.2.1¶Historisk bakgrund

Judama kom till Europa för snart tvâ tusen år sedan. Fram till 1800talet deras rörelse- och näringsfrihet i allmänhet reglerad genom

var särlagstiftningar. Under det första årtusendet sysslade de i stor utsträckning med handel, hantverk och jordbruk. Kring 1100-talet började det kristna samhället att systematiskt tränga ut judarna från dessa verksamhetsområden. Judama fick inte inordnas i feodalsamhället och de förbjöds att förvärva jord. De undanträngdes från den internationella handeln i de italienska handelsstäderna, liksom i de tyska hansastädema. Vidare tvingades de bort från sina hantverkssysslor eftersom de inte accepterades i skråväsendet. IJudarnas historia skriver Hahn, Brody Fürstenberg följande.

"Detta anledningen till att de småningom påtvingades den gren

var

det ekonomiska livet som just på 1100-talet började få stor

av

be delse de kristna länge föraktade eller i e fall var

men som va för judna kyrkan att ägna sig åt, nämligen penninghan el." av

Många judar kom att arbeta med kreditgivning och med skatteindrivning åt adeln, men de flesta var sysselsatta med småhandel.

1Halm, Brody Fürstenberg, Judamas historia, Stockholm 1970, 109.

s.

60 Det historiska sammanhanget

De köpte, sålde och reparerade varor inom det judiska samhället. I hundratals år levde flertalet Europas judar i självstyrande getton.

av Under denna tid hade endast ett fåtal judar yrkesmässig kontakt med majoritetssamhället.

De judiska församlingarna i gettona reglerade ända fram till 1700talet det judiska livets alla förhållanden. Med upplysningens idéer förändrades sedan även det judiska gettolivet. Moses Mendelssohn

gav impulsen till en rörelse som reste krav på medborgerliga rättigheter. I slutet 1700-talet fick judarna i de flesta de västeuropeiska

av av länderna fullt medborgarskap.

Följden blev att många judar övergav de stränga judiska påbuden för att i stället inordna sig i det kristna storsamhällets kultur. Inte sällan blev detta avståndstagande den infonnella inträdesbiljett behövdes

som för att få tillgång till de fria yrkena och för att få bli del

en av storsamhällets kulturgemenskap. Åtskilliga judar sökte sig till vetenskapen framför allt inom medicin och juridik. Med dessa yrken följde också livsstil och på sikt utbredd assimilation.

en ny en

I början av 1900-talet var judenheten på många områden integrerad i det västereuropeiska samhället. I Östeuropa däremot levde den judiska befolkningen fortfarande relativt avskilt.

Vid denna tid fanns omkring och halv miljoner judar i Polen

sex en och i dåvarande Sovjetunionen. De utgjorde på många platser

en betydande andel av befolkningen. I vissa polska och baltiska städer

var över hälften av invånarna judar.

Under mellankrigstiden var omkring 40 procent den

av yrkesverksamma polska judenheten sysselsatt inom industri och hantverk. Drygt 30 procent sysslade med handel, medan procent

sex fanns inom akademiska yrken. Fördelningen ungefär densamma i

var Baltikum. Där fanns dock också ett betydande antal judiska bönder och lantbrukare. Enligt historikern Lucy Dawidowicz större delen

var av den polska klädindustrin i judisk ägo Ändå utgjorde de judiska industriägama och andra mer välbärgade judar ett tunt skikt den

av polska judenheten. Det stora flertalet judar där fattiga arbetare och

var hantverkare.

Under medeltiden var judarna hänvisade till ett fåtal sysslor, däribland penningutlåning. Då utvecklades bland dem färdighet för

en ekonomi och finansiell förvaltning. På 1800-talet stod judiska ägare eller intressen bakom många europeiska privatbanker. Den tysk-judiska familjen Warburg är ett exempel på släkt i generationer kom att

en som syssla med bankaffärer, framför allt i Tyskland också på andra

men håll. Ett antal svenska privatbanker, t.ex. Göteborgs Enskilda Bank,

2 Dawidowicz, s. 535.

Det historiska sammanhanget 61

etablerades av judar från den Warburgska släkten. Flertalet banker

som bildades i Holland i början av 1800-talet hade tysk-judiska ägare. Under slutet av 1800-talet kom många av dessa att även syssla med mäkleri och börshandel.

Det bör dock tilläggas att av samtliga bankirer och finansmän i Europa vid denna tid utgjorde judarna endast mindre andel.

en

Industrialiseringsprocessen i Västeuropa gynnade den judiska minoriteten på flera sätt, inte minst ekonomiskt och socialt. Dessa förhållanden ledde i sin tur till att judarna integrerades i det omgivande samhället. Efter att i århundraden ha varit utstötta från den internationella handelsverksamheten erövrade judarna på nytt tillgång till detta arbetsfält. I slutet av 1800-talet var handel den vanligaste sysselsättningen bland judarna i Västeuropa och vanligt förekommande även bland judarna i Östeuropa.

I de nya industrier som grundlades fanns judiska företrädare inom i princip alla branscher. I Polen dominerades, redan sagts, kläd-

som industrin av judar. I Holland och Belgien kom många judar att specialisera sig på diamantslipning och handel med diamanter. I exempelvis Antwerpen var det nästan enbart judar som drev diamanthandelä I dessa båda länder var också skinn- och läderproduktionen en i huvudsak judisk bransch.

2.2.2¶Judarnas under nazitiden

ställning

Den europeiska judenhetens ställning förändrades dramatiskt efter Hitlers makttillträde 1933. De medborgerliga rättigheter

och den professionella frihet som judarna i Tyskland dittills haft inskränktes fortlöpande.

I Tyskland utgjorde judarna knappt procent befolkningen. År

en av 1933 fanns cirka 522 000 judar i Tyskland. Av dessa var 80 procent tyska medborgare. Merparten de övriga immigranter från Öst-

av var europa.

Majoriteten av de tyska judarna var sysselsatta inom hantverk och affärsverksamhet. Över hälften alla judar i Tyskland och Österrike

av arbetade inom dessa verksamhetsområden De exempelvis butiks-

var

3Artur Attrnan, Judiska insatser i Göteborgs samhällsutveckling, i Mosaiska församlingen i Göteborg 200 år, Göteborg, 1980. ° Dawidowicz, s. 492. 5Arieh Tartakower Kurt Grossman, The Jewish Refugee, New York 1944, s. 365 och 367 samt Arieh Tartakower, Migratory Movements in Austria in Recent Generations, i The Jews of Austria Fraenkel, London 1967.

62 Det historiska sammanhanget

ägare, köpmän och grossister inom textil, elektronik, läder, diamanter, livsmedel Många dessa judar bedrev också affärer med utm.m. av landet, en del av dem med Sverige. Enbart i Wien fanns före nazisternas intåg cirka 43 000 judiska företag I vissa länder var judarna överrepresenterade i de akademiska kretsarna, bland exempelvis läkare, jurister, ekonomer, forskare och lärare. I mitten av 1930-talet var t.ex. 50 procent alla läkare och av tandläkare i Österrike judar. Samtidigt 62 juristerna var procent av judar Det fanns hos de framgångsrika judarna sammantaget stora mängder tillgångar av olika slag. Det kan inte uteslutas att del dessa fördes en av till Sverige eller andra länder när förföljelsema ökade. De nazistiska raslagama fick till följd att tiotusentals judar förlorade sina arbeten och fick stänga sina företag. Detta ledde i sin tur till att hälften den tyska judenheten lämnade Nazityskland före lqigsav utbrottet. De som var kvar upplevde en dramatisk försämring sin av levnadsstandard och ekonomi. Så här berättar judisk i Sverige en man om nazismens konsekvenser för hans familj i Nazityskland.

"Ja växte upp i en stor elegant åttarumslägenhet intill Stadtgarten å enloerstr. Vi hade en bamjun fru bara tog hand mig. som om i levde i ett högborgerligt hem. I Örjan 1930-talet fick vi av till en äldre omodern trea utan bad i sämre stadsdel. Någon en gan kri 1936 vi flytta i en, då till en ännu mindre oc bil bostatvingadesVårt hem 1937. När det inte fanns igare up östes . resurser att ha mig kvar hemma ick jag flytta till ett bamhem.

Under vintern 1938-39 instiftades en rad nazistiska författningar om konfiskering av bl.a. judiska företag och andra tillgångar. Samtidigt avstängdes allt fler judar från sina arbetsplatser. Vid tiden för andra världskrigets utbrott 1939 hade detta hänt 98 procent alla de judar i av arbetsför ålder som farms i berörda områden Omkring hälften av judarna i Nazityskland levde då på bistånd från internationella judiska hjälporganisationer såsom The American Joint Distribution Committee Joint. Även de judiska församlingarna i Sverige skickade och pengar förnödenheter till sina tyska trosfränder. Efter lcrigsutbrottet kom miljoner judar i Östeuropa att drabbas av nazistiska raslagar. Även dessa judar berövades sina arbeten, snart

6 John Hope Simpson, The Refugee Question, Oxford Pamphlets World Affairs on no 13, London 1939, s. 27. 7 Yehuda Bauer, A History of the Holocaust, New York 1982, 109. s. 8 Ingrid Lomfors, Förlorad barndom, återvunnet liv, Göteborg 1996, s. 157. 9 Simpson, s. 26.

Det historiska sammanhanget 63

företag, hem och andra tillgångar. Slutligen berövades de också sina liv.

Även de judiska församlingarna i Europa hade egendom. Kollektivt ägda synagogor, församlingshus, sjukhem, skolbyggnader, kindergarten, museer, kapell och andra slags byggnader raserades eller övertogs av nazisterna. I byggnaderna kunde finnas exempelvis silver, böcker, torarullar, antikviteter och konst. Även sådan egendom skingrades.

2.2.3 och

Flykt plundringar

Redan omedelbart efter Hitlers makttillträde, på våren 1933, lämnade 53 000 judar Tyskland. De utgjorde tio procent den tyska

av judenheten. Många dem var butiksägare, på grund bojkott

av som av hade fått sin verksamhet kringskuren. Andra hade mist sina statliga anställningar som läkare, jurister, lärare eller forskare. Trots att många av dem hade svenska kolleger var det endast få sökte arbete i

som Sverige.

Under 1930-talets följande år övergav årligen cirka fem procent

av judarna i Tyskland sina hem. Under tiden från den tyska inmarschen i Österrike och Tjeckoslovakien fram till krigsutbrottet flydde ungefär hälften av judarna där.

Redan 1938 minskade möjligheterna för judar att visum till flera länder. De flesta länder stängde gränserna för judiska flyktingar. Även den svenska flyktingpolitiken blev, som framgår avsnitt 2.4.1, ännu

av strängare än tidigare. I oktober 1941 förbjöds judar i Nazityskland att lämna landet.

Även medan det ännu saknades formella hinder att lämna Nazityskland innebar ett uppbrott en kraftig ekonomisk förlust. Sedan Weimarrepublikens tid fanns en lag om flyktskatt, Reichsfluchtsteuer, som syftade till att hindra kapitalflykt från Tyskland. Enligt den lagen tvingades emigranter att betala 25 procents skatt på all sin egendom. Ju större förmögenhet desto större förlust. Av detta skäl tvekade judar med stor förmögenhet till en början att lämna Nazityskland.

Det fanns nazistiska ekonomer som under Hitlerregimens första år argumenterade mot att kapitalstarka judar lämnade landet. Det bidrog till att många judar valde att invänta bättre tider. De avvaktade med sina visumansökningar och med sin planering för emigration.

° Bauer 1982, 123.

s.

Ibid.

64 Det historiska sammanhanget

Ett annat skäl som fick många judar att tveka att deras tillgångar

var endast kunde säljas till låga priser. Vidare infördes bestämmelser

om begränsningar vid köp av utländsk valuta. Det kunde komplicera saken ytterligare, eftersom de judar som trots allt beredda att lämna

var Nazityskland oftast behövde kapital för att få visum till något annat land. De flesta länder tog emot judiska flyktingar krävde nämligen

som garantibelopp för att flyktingen i fråga inte skulle komma att ligga statskassan till last.

Säkert var det tiotusentals judar som tvingades att till låga priser sälja sina butiker, fastigheter och personliga tillgångar för att finansiera sin flykt.

En vanlig föreställning är att förmögna judar kunde köpa sig fri passage ut ur Nazityskland. Det finns emellertid inga belägg för att detta förekom i någon större omfattning, även det finns enstaka

om exempel. Före 1941 låg problemet för den ville fly inte i att

som komma ifrån Nazityskland utan i att få visum till något annat land. Genom flyktskatten och genom de konfiskationer och plundringar som ingick i de nazistiska förföljelsema kom de ändå över stora mängder judiska tillgångar.

Under kriget förekom en rad olika förhandlingar mellan naziregimen och representanter från väst angående förföljda personer i Nazityskland. Dessa förhandlingar handlade inte i första hand

om transferering av tillgångar utan om att rädda människoliv. I länder

som Turkiet, Ungern och Slovakien gjordes seriösa försök att betala för judiska liv. Även från svenskt håll gjordes liknande ansatser. Som exempel kan nämnas att den judiske flyktingen Gillel Storch försökte rädda trosfränder från Lettland genom att köpslå med nazisterna. Storch försökte också intressera den svenska regeringen för denna metod.

Först mot slutet av kriget accepterade även den svenska regeringen tanken på att förhandla med nazisterna för att rädda judar och andra förföljda undan deportation och död. Folke Bernadottes välkända insats är ett exempel på en räddningsaktion som kom till stånd efter svenska förhandlingar med företrädare för naziregimen.

2.2.4 till

Tillgångar Sverige

Tiotusentals judar i Europa var egna företagare med internationella kontakter, ibland i Sverige. Under naziregimens första år skedde en systematisk bojkott och uteslutning av judar ur det tyska finans- och affárslivet. Åtskilliga judar som hade möjlighet därtill försökte då rädda

12 126.

Levine, s.

Det historiska sammanhanget 65

undan tillgångar till utlandet. Det är därför inte osannolikt att olika slags egendom av judiskt ursprung fördes till Sverige från Nazityskland, naziockuperade länder och hotade länder, främst under åren 1933-39. Möjligheten att föra tillgångar från Tyskland minskade i takt med att nazisterna berövade judarna deras arbeten och inkomstkällor, vilket medförde att judarna tvingades sälja sparade tillgångar för att överleva. Efter krigsutbrottet och de tyska landvinningama i början av kriget kom miljontals judar under tysk ockupation. Endast ett fåtal av dessa lyckades rädda sig själva och sina tillgångar. Om tillgångar varit i judisk ägo kom till Sverige under eller som efter krigsåren, så bör det sannolikt främst ha varit fråga om röva egendom eller egendom som den judiske ägaren tvingats sälja till underpris. Sammanfattningsvis kan sägas att den judiska befolkningen i Europa vid tiden för Hitlers makttillträde förfogade över stora mängder tillgångar. Om betänker hur många judiska hem raserades och man som skövlades på alla tillgångar, så måste man också konstatera att alla de möbler, äkta mattor, pianon, tavlor, pälsar, klockor och silverljusstakar sammanlagt måste ha funnits där skulle ha kunnat fylla tusentals som magasin. Frågan hur stor andel därav hamnade på den om som internationella marknaden och nådde Sverige står öppen.

2.3¶Nazismens rasideologi och

föreställningsvärld

2.3.1¶Bakgrund

För att förstå utplundringen judar och andra av de tyska av grupper som nazisterna deñnierats "rasligt underlägsna eller "ondskefulla", är som det nödvändigt att uppehålla sig vid den nazistiska ideologin. Då kommissionens arbete berör judiska tillgångar, kommer framställningen att fokuseras kring antisemitismen, övriga aspekter av den nazistiska ideologin kommer inte annat än marginellt att beröras. Antisemitismen och rasideologin var dock de bärande fundamenten i den nazistiska ideologin. Givetvis fanns det individer i den nazistiska

13För sammanfattning debatten kring nazismens ekonomiska dimension en av hänvisas till Ian Kershaw, The Nazi Dictatorship: Problems and Perspectives of Interpretation, Edward Arnold, 1989, kapitel 14Det finns mycket rikhaltig litteratur kring antisemitism. Det finns i detta en sammanhang inte möjlighet att i detalj beröra denna. I det följande återges ett

66 Det historiska sammanhanget

hierarkin och individer handlade andra skäl grupper av som av än ideologiska, såsom exempelvis för personlig vinnings skull, men ideologin legitimerade och möjliggjorde såväl utplundringen som förintelsen. Det finns, när det gäller i vilken grad ekonomiska skäl fanns som motiv till Förintelsen, olika uppfattningar inom forskarvärlden. Den brittiske forskaren Ian Kershaw hävdar det när gäller själva Förintelsen följande: "The exterrnination of the Jews was,. .ultimately a policy which contradicted economic rationality . Man bör också hålla i minnet att den nazistiska hierarkin inte skall ses som en enhet. Historien den tyska nationalsocialismen om är även historien oändliga stridigheter mellan rivaliserande fraktioner, om som hade olika uppfattningar vilken politik skulle drivas. Detta om som gäller även politiken gentemot judarna. När det gällde utnyttjandet av koncentrationslägerfångar som slavarbetskraftf" kan och bör som ses som en form av ekonomisk utplundring, fanns det t.ex. under åratal en konflikt mellan SS-Wirtschafts- und Verwaltungshauptamt och Albert Speers rustningsministerium."

2.3.2¶Antisemitismen

Antisemitismen kan sägas bestå av en samling attityder och diskurser om judar som bl.a. handlar negativa differenser och uteslutning, om om törträngningar, projektioner och fantasier. Dessa funktioner och psykologiska drag delar antisemitismen med andra rasistiska och främlingsfientliga diskurser. Vad skiljer antisemitismen från andra som liknande fenomen är dess långa historiska roll i den västerländska civilisationen och speciellt de starka inslag på judamas makt, av tro

urval av böcker berör ämnet, huvudsakligen sådana även har som som en koppling till nationalsocialismen: Robert S Wistrich, The Longest Hatred, New York, 1991, Schoeps, Julius Silberman, Alphones red, Antisernitismus nach dem Holocaust, Köln 1986, Karl Dietrich Bracher, The German Dictatorship, The Orgins, Structure and Consequences of National Socialism, Penguin University Books, 1973, Zygmunt Bauman, Auschwitz och det moderna samhället, Uddevalla 1991, Raul Hilberg, The Destruction of the European Jews, New York 1985, Léon Poliakoff, The History of Antisemitism, Oxford 1985, Karl Christian Larnmers, Fascination og forbrytelse: Den nazistiske tid 1919-1945, Viborg 1992, samt Michael R Manus, The Holocaust in History, Pelican books, 1987 15Kershaw 1989, s. 59. 16För en sammanfattning av diskussionen kring slavarbetskraften Neil Gregor, se, The Flick Affair, Patterns of Prejudice, volym 31, nr 2 1997, 51-59. s. 17Bernd Wegner, The Aristocracy of National SocialismHThe Role of the SS in National Socialist Germany, i Aspects of the Third Reich, ed. H W Koch, 444. s.

Det historiska sammanhanget 67

moraliska mindervärdighet och ondska, som präglar dess föreställningsvärld.

Fenomenet kan inte tolkas eller förstås utan att det sätts in i ett historiskt sammanhang. Åtminstone sedan medeltiden har den västerländska kulturen levt med antisemitism som en mörk underström, som

riktar sig mot den judiska religionen med såväl religiöst som numera sekulärt grundade motiv. Den antisemitiska föreställningsvärlden utgör delar brokig mosaik, i vilken skilda historiska yttringar

av en assimilerats och sammansmält. Idéer och attityder från början har

som präglats också av reella samhälleliga och andra konflikter t.ex. ekonomisk konkurrens har fortplantats och kunnat fungera frikopplade från sina sociala och tidsbundna rötter. I sina extrema former fungerar antisemitismen förklaring av såväl hur världen fungerar som

som en historiens förlopp.

2.3.3¶Antisemitismens

ursprung

Den tidiga antisemitismen i det kristna Europa var huvudsakligen religiöst betingad och baserades på föreställningen om judarna som Guds fördömda folk. Den hade sin grund i anklagelsen mot judarna

Gudsmördare, och därmed förbundna med Satan och mänskligsom hetens fiender, samt teologiska resonemang, i vilka de kristna övertagit rollen "Guds utvalda folk från judarna. Dels understödde och

som legitimerade den antijudiska teologin föreställningar som uppstod på en

folklig nivå, dels, och än viktigare, fonnades och befästes attityder mer

grundades i alienerande och fantastiska konstruktioner av som judama, konstruktioner ursprungligen hade religiösa motiv men

som

med tiden fick ett socialt, ekonomiskt, kulturellt och politiskt som innehåll. Under medeltiden förstärktes och utvecklades mytbildningen kring judarna, och stereotyper tillkom. Bilden av den judiske

nya ockraren, ritualmordsanklagelsen och tron på judisk konspiration

en mot den övri kristna mänskligheten härstammar från denna tid.

ga

s Vanliga antisemitiska påståenden består av religiöst motiverade åsikter judama ärGudsmördare D judarna är blinda som inte accepterar Jesus som

, Messias", judendomen är vidskeplig, underlägsen, rasistisk religion osv., av

en handfasta gruppstereotyper judar är snåla"; "judar håller ihop och tänker bara på sig själva o.dyl. liksom irrationella föreställningar "judama styr marknaden; judarna eftersträvar världsherravälde" m.m.. DS 1998:35, avsnittet om antisemitismen, vilket författats av idéhistorikem Stéphane Bruchfeld. 9 Ibid.

68 Det historiska sammanhanget

I den medeltida konsten återfinns t rad antisemitiska motiv ex en

och stereotyper.

Dessa föreställningar, idéer och attityder institutionaliserades och bars vidare seklema. De blev till del tal-, skriv- och genom en av bildspråket, som lever kvar ännu idag. Man kan därför säga att antisemitismen har kommit att bli del den kulturella koden i en av

Europa.

Mot 1800-talets slut sammansmälte den traditionella antisemitismen och det nya rasbiologiska tankegodset med politisk antisemitism, en som uppstått delvis som en reaktion på judamas politiska emancipation i många europeiska länder. Judama kom vid sidan Guds fördömda av folk även att anklagas för att utgöra ekonomisk och politisk en stormakt, en ondskefull eller "underlägsen utgjorde ras, som en dödlig fara för de europeiska folken. Antisemitismen efter 1870 gick i vågor, och tilltog i kraft efter första världskriget för att nå kulmen en under andra världskriget med den nazistiska massakern på två tredjedelar av den europeiska judenheten.

2.3.4¶Den antisemitiska diskursen

I den antisemitiska diskursen finns ett antal återkommande teman, såsom bilden av judarna som ockrare och bedragare, ofta inom affärslivet, myten den judiska världskonspirationen, Dessa om osv. föreställningar återfinns bland såväl religiösa icke-religiösa som antisemiter. I den antisemitiska retoriken- den religiösa såväl den som icke-religiösa berövas judarna successivt alla mänskliga drag och förvandlas till ondskefulla icke-människor. Detta är särskilt utmärkande i den nazistiska retoriken. Antisemiter har under lång tid använt sig ett kodspråk av - man skulle t.0.m. kunna tala existensen ett särskilt antisemitiskt om av språkbruk. Det antisemitiska kodspråket innehåller rad ord och en ordval som fungerar som signalmarkörer för den invigde. I mellan-

2°Robert S Wistrich, Antisemitism: The Longest Hatred, New York, 1991, 29 s. Cit: Wistrich 1991. 21Yehuda Bauer, Antisemitism as a European and World problem, i Patterns of Prejudice volym 1993, s. 15-24. 22DS 1998:35, avsnittet om antisemitismen. 23Wistrich 1991, s. 66ff. 24Se t.ex. Ruth Wodak m. fl: Wir sind alle unschuldige Täter , Diskurshistorische Studien Nachkriegsantisemitismus, Frankfurt Main zum am 1990.

Det historiska sammanhanget 69

ldigstidens antisemitiska diskurs är det antisemitiska budskapet i de flesta fall klart uttalat. Kodspråket är i mångt och mycket något som kom att utvecklas under efterkrigstiden, när explicit uttalad antisemitism inte längre var politiskt och socialt gångbar.

Det nazistiska rasbegreppet såsom det kom till uttryck inom den tyska nationalsocialismen innehöll tre dimensioner.

Indelningen i värdefulla och icke värdefulla raser. 0

De ändliga raserna den judiska mentaliteten, vilken för- 0 -

vandlade de politiska motståndarna till andliga judar. 0 Det naturliga urvalet inom den "ariska" rasen, dvs. ledar- och

ansvarsprincipen och i förlängningen eliminerandet av de "rasförsämrande elementen".

Det mest utmärkande draget i rasideologin antisemitismen.

var Centralt i den nazistiska föreställningsvärlden var även föreställningen

den judiska världskonspirationens dubbla ansikten. Judarna sades om både ligga bakom kapitalismen och på gång kommunismen

samma Antisemitismen i alla dess olika former var påfallande i det budskap

spreds i den nazistiska propagandan under 1930- och 40-talen. som Theodor Adorno framhåller i en artikel om antisemitisk och fascistisk propaganda, att propagandan är uppbyggd efter ett bestämt rituellt

25För det nazistiska rasbegreppet se ext Pierre Aycoberry, The Nazi Question:

the Interpretations of National Socialism 1922 1975, London An Essay on - 1981, Robert A Pois, National Socialism and the Religion of Nature, London 1986. 26Som ett oräkneliga exempel detta terna kan nämnas några rader i en

av artikel Der alte rote Feind" av den tyska arbetsfrontens ledare Robert Ley i de ledande rikstyska tidningarna den 23 juni 1941, två dagar efter inledningen av Operation Barbarossa: Juden var vår fiende, men ensam hade han inte förmått någonting mot oss nationalsocialister om han inte hade kunnat leda hjälpfolk och drabanter i kampen mot den nationalsocialistiska världsåskådningen genom de av honom behärskade partierna, grupperna och förbanden. Därför hävdade vi nationalsocialister alltid, att partiets form, vare sig det var borgerligt eller marxistiskt, kapitalistiskt eller bolsjevikiskt, var fullkomligt likgiltig. Bakom de kapitalistiska partierna folkpartiet, handelspartiet och de andra borgerliga

intressegruppema liksom bakom de proletära partierna SPD och KPD, stod

alltid Juda. De var alla judens köpta subjekt och lät sig suteneras av hans guld. I denna judisk-kapitalistiska, bolsjevikiska värld var den aktivaste kampenheten bolsjevismen och Röd front. ... Bolsjevismen är judendomens förhud och som sådan kommer den att falla och måste fallal...Bolsjevismen skall falla och med den faller England och Judal. Cit. i Dr. Robert Ley, Schrniede des Schwertes, München 1942, s. 233-234 och s. 238.

70 Det historiska sammanhanget

mönster där ñenden/lconspirationen" och "den nära förestående katastrofen Ragnarök/inbördeslcriget ställs mot "den rörelsen - tappra kämpar mot övermakten som Rasideologin den ideologiska komponent i det nationalvar socialistiska programmet som förvandlade nationalsocialismen till en politisk religion, i vilken judarna och de "rasligt underlägsna blev

symbolen för det yttersta "onda Enligt nazisterna pågick ständig . en kamp mellan "raserna" Denna kamp sågs nazisterna historiens av som främsta drivkraft. Mänsklighetens historia ständig kamp mellan var en den ariska och parasitfolken", dvs. judar, slaver, färgade och rasen zigenare, en strid mellan natur och antinatixr Kampen mellan raserna försiggick enligt nazisterna på alla plan och fienden, dvs. judarna och

de underlägsna rasema som enligt nazisterna kontrollerades - av dessa, dök, berörts tidigare, i olika skepnader. Ordet som upp kamp, vilket ständigt återkom i retoriken ett de centrala uttrycken i den var av nationalsocialistiska vokabulären. Kamp betydde för de tyska

nazisterna en strid på liv och död mot nationens inre och yttre fiender. Kamp betydde också för nazisterna den enskilde medlemmens kamp för överlevnad. Nazisterna erbjöd totalsyn på livet, i vilket den en ständigt pågående kampen huvudsaken. Den rasideologiska delen var av den nationalsocialistiska ideologin förvandlade den till politisk en religion, i vilken agitationen blev till religiös förkunnelse. en Grundtanken i rasideologin att alla rasligt negativa element i var befolkningen skulle bekämpas och på sikt "elimineras". Individens lycka var av underordnad betydelse i jämförelse med och staten rasens behov.

Resultatet av detta blev ett samhälle från vilket judar, zigenare och andra enligt nazisterna "mindervärdiga element på förhand var exkluderade, därför att de inte skulle ha någon funktion fylla i den att nationalsocialistiska staten. De reducerade till icke människor var och parasiter på samhällskroppen". I Tredje Riket kom detta inneatt bära att de förlorade sina politiska rättigheter. Förlusten av de politiska rättigheterna medförde, enligt forskaren Richard Rubenstein, att de var överflödiga i samhället. "De har förlorat all rätt till liv och mänsklig

värdighet. Politiska rättigheter är varken instiftade Gud, autonoma av

27Theodor Adorno, Antisemitisk och fascistisk propaganda, återtryckt i Ord

Bild m 6 1993 S.35-41 28Aycobeny 1981, s. Se även Ingemar Karlsson, Historien biologiskt öde; som Om perspektivforskjutningar inom mellankrigstidens tyska historieslqivning, Göteborg 1989. 29Ian Kershaw, Ideology, Propaganda and the Rise of the Nazi Party, i Ihe Nazi

Machtergreifung, 1983, s. 162-178

Det historiska sammanhanget 71

eller i sig själv giltiga. De människor som inte passade in i det nationalsocialistiska samhället hade helt enkelt upphört att existera därför att det inte längre fanns någon myndighet som garanterade deras säkerhet. De hade förpassats till Nelcropolis de dödas stad. - Judarna inte, som tidigare berörts, de enda som drabbades. var Steriliseringar och eutanasi drabbade rad andra eller senare en grupper for att citera den kanadensiske forskaren Michael H. Kater, som i förordet till boken Cleansing the Fatherland skriven

And surely does not diminish the acknowledged horrors of the Holocaust dishonour the memo of its victims to point out... that or of these expendable indivi uals were non-Jewish Germans; many tuberculous handicap ed children; mentally ill or retarded adults; or e derly; the unemployed poor; prostitutes;

Ilinlstitutignalized

a co o ICS...

I propagandan och retoriken var antisemitismen självfallet ständigt närvarande. I nazisternas iöreställningsvärld var judarna den ständiga huvudñenden; den dödliga inre och yttre" fienden med alla medel som måste bekämpas. I den ideologiska utbildningen av SS männen, som var Tredje Rikets politiska soldater, ingick t.ex. att dessa skulle bekämpa såväl den yttre som inre fienden, och bakom dessa fiender demokrater, frimurare, marxister och kristna fanns, enligt nazisterna, judarna och de som var besmittade av judisk mentalitet"- de andliga judarna. De externa och interna fiendema var i praktiken de samma. För SS -männen fienden alltid närvarande och måste alltid var bekämpas. Richard Breitman, som forskat kring Heinrich Himmlers roll i den slutgiltiga lösningen, hävdar att när helst det uppstod en intern eller extern opposition mot nationalsocialistema, trodde Hitler och Himmler, att judarna stod bakom denna.

3°Richard Rubenstein, Förintelsens lag, Stockholm 1980, s40, 102. Cit. Rubenstein 1980 Götz Aly, Peter Chroust Christian Pross, Cleansing the Fatherland; Nazi , Medicine and Racial Hygiene, Johnms Hopkins University Press, 1994. 32Bemd Wegner, The Aristocracy of National SocialismEThe Role of the SS in National Socialist Germany, i Aspects of the Third Reich, ed H W Koch, s. 433- 434. 33Richard Breitman, The Architect of Genocide; Himrnler and the Final Solution, Hannover, 1991, s. 92.

72 Det historiska sammanhanget

Bojkottaktioner

Att handla i affärer ägda judar, eller anlita judiska läkare törav etc, vandlades i den nationalsocialistiska retoriken till illojal handling en mot den egna rasen". Men jämna mellanrum såväl under 1920-talet som början av 1930-talet drevs bojkottkampanjer mot judiska företag. Kraven på bojkott av judiska företag och näringsidkare drevs både i de nationalsocialistiska tidningarna, i den reguljära mötespropagandan och i gatupropagandan. Bojkotter kunde även drivas via s.k. direktaktioner, dvs. att SA-män, stod utanför affärer ägda judar och delade av ut flygblad med uppmaningar till bojkott. I april 1933 genomfördes t.ex. en bojkott av judiska näringsidkare som svar på amerikansk och i en viss mån engelsk bojkott mot tyska enligt nazisterna, startats varor, som av "den internationella judendomen

2.3.6¶Konñskeringar

som återbetalning

Nazisterna betraktade konfiskeringen judiska tillgångar, ariseringav arna av företag och liknande som en form återbetalning av av "judamas historiska skuld " till det tyska folket. Ett exempel på detta är det skadestånd utkrävdes de tyska som av judarna efter Kristallnatten i november 1938. I den nazistiska föreställningsvärlden, blev mordet på den tyske legationstjänstemarmen i Paris, ett dåd utfört av den judiska världskonspirationen, meden veten handling från judarna kollektiv riktad mot den tyska som staten. "Den internationella judendomen- givetvis inte existerar, gjordes som med denna logik ansvarig för de aktioner vidtagits mot de tyska som judarna, som i sin tur ålades att betala skadestånd för förstörelsen av

sina egna tillgångar.

De olika åtgärder vidtogs för att beröva judarna deras tillgångar som sågs av nazisterna ett rättmätigt återtagande tillgångar som av som, enligt dessa rättmätigen tillhörde, det tyska folket. Utplundringen av judarna innebar inte, såsom den tänkt, att enskilda individer eller var ens grupper av individer skulle komma tillgångarna till del utan att allt

Aspects of the Third Reich, ed. by H W Koch, London 1985, 376. s. 35 den orderI om "skadestånd" som Göring utfärdade efter Kristallnatten hänvisades inledningsvis till judamas fientliga hållning mot det tyska folket och riket. Eftersom judarna inte ens drog sig for ett fegt mord krävdes, enligt ordern, ett beslutsamt motstånd och en skarp tillrättavisning. Görings order den 12 november 1938, Documents of the Holocaust, Selected Sources the on Destruction of the Jews of Gennany and Austria, Poland, and the Soviet Union, Yad Vashem, 1981, s. 117.

Det historiska sammanhanget 73

skulle tillfalla staten. Himmler sa b1.a. i sitt tal till SS ledarna i Posen 1943 följande rörande de tillgångar som beslagtagits i samband med

utrotningsalctioneny

"De förmögenheter de hade har vi ifrån dem. Jag har givit strikta order, har utförts SS-taåitbergrup enführer Pohl, att som av denna fönnö enhet, självklart, utan undantag tillfalla riket. Vi har inte behå lit något för del. Enskilda har felat straffas i egen som enlighet med order som jag gav i början och som varnade: Var en och tar så mark är död Ett antal SSen som mycket som en en man. män de är inte många har brutit mot denna order, och de - sa kommer att dö utan förbannande. Vi hade den moraliska rätten, vi hade plikten gentemot vårt folk att döda detta folk som ville döda Men vi har ingen rätt att berika själva med enda päls, en oss. oss en enda klocka, enda mark, enda cigarett eller någonting annat." en en

I realiteten korn dock självfallet många enskilda individer personligen att dra nytta konfiskeringama. Detta särskilt i slutskedet av kriget då av kontrollen inte längre fungerade- det finns exempel på individer men avrättats för att de lagt beslag på konfiskerat gods för egen del. som Gods och liknande försåldes dock staten, bl såldes beslagtagen av a judisk och polsk egendom till folktyskar efter ockupationen av Polen

1939.37 Och givetvis drog tyska firmor nytta ariseringen som av inleddes i slutet 1937 och under 193 8. Kommissionen återkommer av nedan till ariseringar företag och försäljning konfiskerad konst av av och andra värdeföremål.

2.4¶Sveriges politik mot Nazityskland

2.4. l Flyktingpolitiken

Den svenska tlyktingpolitiken under nazitiden kan sammanfattas i två

faser. Under den första fasen förde Sverige synnerligen restriktiv en politik mot judiska flyktingar, medan den andra fasen kännetecknades

generös flyktingpolitik mot människor från samma folkgrupp. av en Förändringen fick fullt genomslag fr.o.m. november 1942. Den förda

flyktingpolitiken är ett ämne som berör kommissionens uppdrag om

36Citatet på svenska hämtat Fömekandet av Förintelsen: Nynazistisk ur: historieförfalskning efter Auschwitz, Stephane Bruchfeld, Svenska kommittén av antisemitism, andra reviderade utgåvan, Stockholm 1996, s. 34f. mot 37Breitman 1991, s. 94f. 38Ian Kershaw, the Nazi Dictatorship: Problems and Perspectives of Interpretation, Edward Arnold, 1989, s. 55. 39Se Levine 1996.

74 Det historiska sammanhanget

judiska tillgångar. Tiotusentals judar i Nazityskland sökte tillflykt i Sverige under åren 1933-38 då de fortfarande i huvudsak förfogade över sina tillgångar, dvs. innan nazisternas konfiskeringar deras av egendom tog fart på allvar. Under denna period nekades flertalet judiska flyktingar inresetillstånd till Sverige. Endast några fick tusen sina ansökningar beviljade. Mot bakgrund den restriktiva flyktingav politiken vid denna tid uppkommer frågan i vilken utsträckning naziförföljda judar kan ha fört in sina tillgångar till Sverige.

Internationella avtal 1936 och 1938

Det nazistiska maktövertagandet i Tyskland 1933 skapade stora flyktingproblem i Europa, vilka kom att beröra även Sverige. I syfte att få till stånd internationellt erkända regler rörande de tyska flyktingarnas rättsliga ställning hölls under Nationemas Förbunds beskydd en konferens i Geneve 1936. I det avtal korn till vid konferensen som definierades "tysk flykting vilken inte innehade som en person, annan nationalitet än tysk och vilken det styrkt, att han rättsligt eller om var faktiskt åtnjöt tyska regeringens skydd. Det hade tillåtit stater som tyska flyktingar att bo inom sina gränser, skulle berättiga dessa till rörelsefrihet inom landet samt medge dem in- och utresetillstånd. Flyktingarna skulle inte heller åläggas att återvända till Tyskland. Sverige medverkade på konferensen undertecknade inte avtalet men om skydd för tyska flyktingar med hänvisning till tekniska svårigheter, eftersom en sådan internationell förbindelse skulle kräva ändringar i svensk lag. Vid nästa stora internationella konferens i flyktingfrågan, ägde som rum i Evian i Frankrike i juli 1938, målet att definiera olika länders var hjälpåtgärder för judiska flyktingar, antalet samt ange flyktingar som varje land var berett att ta emot. Konferensen misslyckades emellertid att förmå de samlade nationerna att öka sina flyktingkvoter. Det enda resultatet av konferensen bildandet internationell

var av en flykting-

kommitté, Intergovernmental Committee Political Refugees IGC. on Eviankonferensen har gått till historien det internationella som samfundets första misslyckande med att bistå judarna i deras svåra belägenhet. Den brittiske forskaren Bernhard Wasserstein skriver konfeatt rensen var:

4°Tommie Sjöberg, The Powers and the Persecuted The Refugee Problem and: the Intergovernmental Committee on Refugees, Lund 1991, 35-36 samt s. Lindberg, s. 25-27. 41Lindberg, s. 3 8 fotnotl 35.

Det historiska sammanhanget 75

. ..the occasion for a dismal series of speeches by the delegate of

country after country, each of whom demonstrated the inability of

his nation, the deepest s pathy and generosity

towards refugees,notwithstandingabsor further signi icant numbers of imm1-

to

grants."

Enligt historikern Paul A. Levine är Wassersteins konklusion kännetecknande också för den svenska hållningen i Evian.

Svensk utlänningslag och gränsrekommendation

I stället för att stödja en gemensam internationell linje sökte Sverige en intern lösning på det uppkomna flyktingproblemet. Frågan om tyska och andra flyktingars ställning i Sverige blev föremål för en statlig utredning, vilken resulterade i 1937 års utlänningslag. Den nya utlänningslagen utgjorde själva grunden for den svenska flyktingpolitiken under andra världskriget.

Utlänningslagen från 1937 innebar bl.a. en utvidgning av definitionen politisk flykting. Till skillnad från tidigare kunde det svenska rättssamhället inte längre utvisa en person som flytt av politiska orsaker. Politiska flyktingar i Sverige skulle sålunda beredas en trygg rättsställning. Omdömena den nya utlärmingslagen skiftade, men

om den flyktingvänliga opinionen vari stort sett positiv.

Den kategori flyktingar från Tyskland som kunde åtnjuta skydd enligt den utlärmingslagen människor som lämnade landet av

nya var ideologiska skäl, oftast politiskt oppositionella socialdemokrater. Det

också denna tillsammans med kommunisterna, som var var grupp, naziregimens första målgrupp vid förföljelsen icke önskvärda per-

av soner.

Men den främsta målgruppen för den nazistiska utrensningen var judama. Dessa hade sökt sig till Sverige endast i ringa omfattning före 1938. De få då kom till Sverige hade regel sällan för avsikt att

som som stanna, utan vistades här inom ramen för särskilda utbildningsprogram

oftast inom jordbruket- och hade i sikte att utvandra till dåvarande - Palestina. Från 1938 ökade emellertid antalet judiska flyktingar till Sverige från Tyskland, Tjeckoslovakien och Österrike. När det gällde

z Wassersteins citat och Levines kommentar återfinns i Levine 1996, s. 96. Mer

Evian-konferensen finns i Henry Feingold, The Politics of Rescue, New York om 1970. 43SOU 1936:53.

Enligt tidigare praxis kunde endast personer som begått politiskt brott komma i åtnjutande av asyl. SOU 1972:84.

76 Det historiska sammanhanget

att avgöra om de judar som sökte fristad här kunde betraktas en som politiska flyktingar, sattes den utlänningslagen på nya prov. UD, socialstyrelsen och utlänningsnämnden, vilka hade att bestämma skulle få åtnjuta det svenska

vem som utlänningsskyddet

enlligt 1937 års lag, tolkade bestämmelserna negativt för de judiska

flyktingarna. Med hänvisning till 1936 års sakkunniga, utfört

som utredningsarbetet till den lagen, slog således fast judar inte nya man att var att betrakta som politiska flyktingar. De flydde sitt land för som att de på grund av sin ras eller eljest inskränkts i sina försörjnings-

möjligheter eller där känna vantrevnad hade ingen till skydd i rätt Sverigef"

Men även om judiska flyktingar inte med framgång kunde åberopa rättsligt skydd, kunde de i början 1938 gränsen och i av passera stanna Sverige i tre månader utan särskilt viseringstvång. Denna möjlighet

utnyttjades av bl.a. österrikiska judar korn att omfattas tyska som av raslagar från 1938 samt judar i Sudetlandet från oktober 1938. mars Den tilltagande strömmen judar lämnade Tyskland ansågs av som göra det nödvändigt att åstadkomma effektivare kontroll asylen av sökande från Mellaneuropa. Därför skärptes viseringskontrollen till Sverige. Genom Kungl. Majzts beslut den 29 april 1938 infördes ett temporärt viseringstvång för innehavare österrikiska På hösten av pass. 1938 infördes ytterligare rad bestämmelser kom hindra en som att judiska flyktingar från det nazistiska Tyskland, inbegripet även Österrike och Sudetlandet, komma att in i Sverige. Den 9 september 1938 fick samtliga passkontroller svenska samt beskickningar och viseringsberättigade konsulat instruktioner, det nya

s.k. gränsrekommendationssystemet, gällande visering tyska med-

av borgare. Systemet hade till syfte att bibehålla den goda relationen till sådana tyskar som inte omfattades av raslagama dvs. s.k. ariska tyskar.

Till dessa tyska medborgare skulle utfärdas särskilda gränsrekommendationer för att underlätta inresan till Sverige. Men krävde systemet att dessa resande tyskar särskildes från sådana tyskar inte ville ha in i man landet.

Som ett komplement till utlänningslagen skulle således särskilda åtgärder vidtagas för att skilja på önskvärda och icke-önskvärda resande

från Tyskland. Till de icke-önskvärda hörde särskilt tillpersoner utan stånd att vistas i Sverige och sådana lämnade Tyskland som utan möjlighet att återvända dit. Till den kategorin räknades i första senare hand judiska flyktingar. Dessa skulle avvisas svensk viseringsav berättigad myndighet eller vid Sveriges gräns. Systemet med gräns-

45SOU 1936:53.

46SOU 1946:36.

Det historiska sammanhanget 77

rekommendationer utgjorde ett första steg mot ett särskilt viseringstvång for judiska flyktingar från Tyskland och med Tyskland införlivade länder."

J -passet

UD hade i kontakterna med tyska myndigheter rörande viseringsfrågan uttryckt önskemål kategoriklyvning för att kunna skilja på om en önskvärda och icke-önskvärda inresande. Utrikesledningen klargjorde for tyskarna att det skulle bli nödvändigt att införa viseringstvång för alla tyska medborgare inte de s.k. icke-önskvärda på något sätt om kunde särskiljas från de andra. Även den schweiziska utrikesledningen uttryckte krav. Förslagen gick ut på att man på tysk sida införde samma avvikande utseende i sådana vilkas innehavare icke med ett pass säkerhet utan obehag kunde återvända till Tyskland. jämförande perspektiv mellan Sverige och Schweiz kan det slås I ett fast båda nationerna ville undvika att införa viseringstvång gentemot att Tyskland samtidigt de ville förhindra judiska flyktingars inresa. I som de båda ländernas kontakter med den nazistiska utrikesledningen förefaller det dock Schweiz låg steget före Sverige i sin ansom om strängning att begränsa judisk invandring. De schweiziska och svenska önskemålen s.k. kategoriklyvning om fick sitt den 5 oktober 1938. Enligt en tysk förordning svar Verordnung über Reisepässe Juden utfärdades detta datum von som skulle alla tyska judars märkas med ett rödfärgat Förordningen pass fick omedelbar verkan och kom att drabba alla judar som ville lämna Tyskland, även dem sökte fristad i andra länder än Schweiz och som en Sverige. Det angeläget att understryka att nazisterna vid denna tid bedrev är politik mot judarna i första hand gick ut på att få dem att en som utvandra från Tyskland. Den fanns således inga formella hinder enligt tysk lagstiftning mot att judar lärrmade landet. Först i oktober 1941 lagstiftade Tyskland förbud mot utresa för judar. Fram till detta om datum problemet för de förföljda inte att lämna Nazityskland utan var att bli insläppta i något annat land.

47Lindberg, 123-138. s. 48 139-140. Ibid, s. 49Jean-Marc Kemen, Historien bokstav, B-uppsats, Historiska om en institutionen, Stockholms universitet. 5°"Förbud mot emigration judar från Tyska riket", 23 oktober 1941, Dokument av 68 i the Holocaust, Yad Vashem Studies, Jerusalem 1981. nr Documents on

78 Det historiska sammanhanget

Föreskriftema i de cirkulär utfärdades den 27 oktober som 1938, från UD till viseringsmyndighetema och från socialstyrelsen till passkontrollerna, bekräftar J-passet ett svenskt urvalskriterium som för vilka resande Sverige inte ville släppa in i landet. Statslösa judar var underkastade viseringstvång, även viseringsfrihet förelåg för medom borgare i det land det tidigare tillhört. Det torde inte råda någon tvivel

om att den svenska regeringens uppsåt därmed att förhindra var att judiska flyktingar skulle komma till Sverige.

Registrering av ras

Ett annat sätt som svenska myndigheter använde för särskilja judar att

från andra flyktingar registrering trostillhörighet och

var av ras. I den offentliga församlingsboken antecknades vid denna tid huru-

vida en församlingsbo s.k. främmande trosbekännare. I förevar kommande fall noterades vilken trosbekännelse i fråga personen omfattade samt det aktuella samfundets namn

I Socialstyrelsens formulär för ansökan uppehållstillstånd om var en flykting tvungen att lämna uppgift sin trostillhörighet. Med dessa om formulär källa upprättade sedan Socialstyrelsen från som 1938 ett särskilt kortregister över alla flyktingar i Sverige:

I samband med dossier för flykting, av en som inkommit till riket,uppläñgandetvederbörandes a viktigaste personalia antecknats på ett särskilt kort...Då flyktingens handlingar av fram ätt, att han judisk har kortet...försetts med vore av ras, betec ingen m på särskild plats. På sätt har korten för de samma flyktingar, vilka utlänningskommissionen betecknats av som politiska, försetts med bokstaven korten för svenskfödda med s och korten för krigsbarn med b. En kombination flera av av dessa egenskaper har markerats med exempelvis mp1 Därest uppgift om flyktingens judiska framkommit handlingar, ras genom som inkommit först under flyktingens vistelse i landet, ha korten i senare efterhand kompletterats med nämnda bokstavsbeteclqiing

51SOU 1946:36, s. 318.

52Levine 1996, 105-106. s. 53Se Gösta Lext, Studier i svensk kyrkobokföring 1600-1946, Göteborg 1984,

s. 37 och 44, jfr även Gunnar Forkman, Kyrkobokföringen Handledning för : pastorsexpeditioner, Stockholm 1946, 21 120 och 132 Rune Hedman s. samt och Jöran Wibling, De s.k. arierbevisen -löpande ärenden vid landsarkiv åren ett 1933-1944, Lund 1968.

5 SOU 1946:36, s. 399.

Det historiska sammanhanget 79

Enligt Socialstyrelsen behövdes dessa uppgifter för att planera för eventuella hjälpåtgärder, bl.a. till de församlingar och organisationer ansvarade för flyktingamas uppehälle i landet. Uppgifterna skulle som även tjäna det praktiska syftet att ligga till grund för Socialstyrelsens utlänningsstatistik. Denna statistik offentliggjordes genom publicering i Sociala meddelanden. I augusti 1943 upphörde Socialstyrelsen att publicera uppgifter flyktingars tros- och rastillhörighet. Men förom faringssättet bibehölls som en intern åtgärd. Från 1938 antecknade även UD uppgifter viseringssökandes om och rastillhörighet. Uppgifterna hämtades från ärende angående trosinresetillstånd och gränsrekommendation. Genom cirkulär den 25 november 1938 blev svenska viseringsmyndigheter utomlands instruerade att på särskilt frågeformulär infordra uppgifter om den viseringssökandes "f0lkras. Den 4 april 1939 tillställdes viseringsmyndigheterna ett nytt frågeformulär för ansökan inresetillstånd om enligt följande instruktion:

det frågeformuläret framgår, begäres ift endast nya upp angående sökandes trosbekännelse; däremot...icke gon fråga n beträffande den folkras vederbörande tillhör. Utrikesdepartementet får emellertid anhålla, att viserin smyndighetema måtte, i den utsträckning det är möjligt, komp ettera de sökandena under av ifrågavarande punkt å formuläret lämnade uppgifterna med anteckning även angående folkras. Att märka är dock härvid, att folkras behöver allenast i fråga om kristna trosbekännare angivas och konfessionslösa, såvitt kan utrönas, icke tillhöra den som,

indoeuropeiska rasen

Det torde stå utom allt tvivel att den folkgrupp avsågs var judar, som sådana judar konverterat till kristendomen eller lämnat dvs. även som sin trostillhörighet. I januari 1939 infördes skyldighet att lämna allmän utlänningsen anmälan i Sverige. Det officiella syftet att inventera utlänningsvar klientelet i landet. På särskild blankett ålades varje enskild flykting att rad personliga uppgifter, däribland huruvida judiskt ursprung uppge en förelåg. Flyktingen fick redovisa eller båda föräldrarna var om en judar. 1945 års parlamentariska undersökningskommission, som hade i

uppdrag att granska myndigheternas behandling av flyktingärenden,

intog defensiv hållning till registreringen judar. I slutrapporten en av från den kommissionen står följ ande:

Undersökningskommissionen har. icke iaktta att utlännings-

myndighetens interna åtgärd att vid antecknande av flyktingamas

55Ibid., s. 400.

80 Det historiska sammanhanget

ersonalia å särskilda kort...särskilt utrnärka vissa kategorier av

.med förenämnda bokstavsbeteckningar fått någon

betydeyktingar

se vid behandlingen av härvarande utlänningar. 56

Enligt undersökningskommissionen fick registreringen inga konsekvenser för de judiska flyktingarna i Sverige. I ett efterhandsperspektiv kan emellertid både själva registreringen och

undersöknings-

kommissionens slutsatser sättas i fråga. Var myndigheterna alls medvetna om vilka särskilda risker de utsatte de judiska flyktingarna i Sverige för genom registreringen Om nazisterna hade tagit makten i Sverige, så hade registeruppgiftema utan tvekan gjort det lättare för dem att förfölja judarna här.

Privat flyktinghjälp

Den restriktiva flyktingpolitiken återspeglades även i tillämpningen av bestämmelsema uppehållstillstånd. Som om regel beviljades uppehållstillstånd endast för nära släktingar till svenska medborgare eller för transmigranter, dvs. sådana endast skulle vistas som här i tillfällig avvaktan på till annat land. I allmänhet krävdes vidare avresa för att tillstånd skulle beviljas att garantier förelåg för flyktingarnas

försörjning under vistelsen här. Privata flyktingkommittéer och

enskilda fick gå i godo för att flyktingarna inte skulle personer ligga staten till last. Judiska flyktingars uppehälle kom framför allt att

bekostas av de judiska församlingarna i Sverige.

Dessa regler bestämde villkoren också för andra flyktingar. De socialdemokratiska flyktingarnas uppehälle garanterades Arbetarav rörelsens flyktinghjälp medan kristna flyktingars till och vistelse resa i Sverige bekostades Svenska kyrkans flyktinghjälp. Andra kategorier av flyktingar fick privat ekonomiskt stöd likasinnade i andra svenska av organisationer, som t.ex. Kommittén för de landsflyktiga intellektuella. I februari 1939 beslutade regeringen för första gången statligt om ett bidrag till flyktinghjälpen. Även under krigsåren finansierades

flykting-

hjälpen till övervägade del insamlade medel från privat håll av samt

församlingsavgifter från svenska judar.

Antalet judiska flyktingar

Hur många europeiska judar som ansökte att få komma till Sverige om är fortfarande oklart. På hösten 1938 uppgick antalet viseringsökande

56Ibid.

Det historiska sammanhanget 81

på det svenska konsulatet i Wien till mellan trettio och sextio personer dagligen. Det torde ha varit minst lika många ansökningar på svenska beskickningar och viseringsberättigade konsulat i Tyskland och Tjeckoslovakien. Antalet behandlade ansöknings- och inreseärenden på utlänningsmyndigheterna i Sverige uppgick till omkring 26 000 under 1938.53 Besluten det stora flertalet avslag behövde inte motiveras. - - Men hur många flyktingar fanns det då i Sverige Även dessa siffror är osäkra. I november 1938 meddelade Socialstyrelsen att antalet flyktingar i landet uppgick till lägst 1 800 och högst 2 300 personer. Merparten dessa judar. Fram till krigsutbrottet i september 1939 av var hade ytterligare cirka 2 000 flyktingar beviljats uppehållstillstånd. Även dessa i stor utsträckning judiska flyktingar. var Mellan 1933 och 1939 hade endast omkring 4 000 flyktingar bevilj ats tillstånd att komma till Sverige. Men fortfarande är det ovisst hur många dessa judar. I förhållande till antalet ärenden om av som var visering till Sverige 4 000 flyktingar mycket ringa del. I relation var en till antalet förföljda judar i behov fristad det också bara en av en var tunn rännil.

Efter krigsutbrottet

Redan från våren 1939 är det uppenbart att det politiska intresset för problematiken med de tyska flyktingarna började avta. Ett förslag om utredning angående utlänningslag accepterades visserligen av en ny regeringen i juni 1939 arbetet avbröts till följd av de förhållanden men uppstod krigsutbrottet. Således kom 1937 års utlänningslag som genom att gälla under hela krigsperioden. Krigsutbrottet i september 1939 medförde dock en skärpning av

hela utlänningskontrollen. Genom ändringar i tillsynskungörelsen in-

fördes från och med den 5 september 1939 viseringstvång för samtliga utlänningar utom nordiska medborgare. Pass- och viseringstvång även för nordiska medborgare infördes sedan under våren 1940. Den ökade utlänningskontrollen syftade till att försvåra inresor till Sverige. Tyska flyktingar i grannländerna fick därmed svårare att komma över gränsen till Sverige. Den stränga utlänningskontrollen tillämpades emellertid successivt allt mindre i förhållande till Norge och Danmark längre ockupationen dessa länder pågick. av

57Lindberg, s. 128. 58Siffran alla möjliga ansökningar, även sådana som avsåg beträdande av avser förbjudna områden av utlänningar i Sverige. SOU 1946:36, s. 33. 59Lindberg, 217-218, jfr Levine, s. 103. s.

82 Det historiska sammanhanget

Från april 1940 och fram till krigsslutet i maj 1945 beviljades uppehållstillstånd i Sverige för omkring 50 000 och danskar, norrmän bland dem var cirka 800 norska judar och 7 000 danska judar. I sammanhanget skall också nämnas de omkring 70 000 barnflyktingar från Finland som i flera omgångar och kontingenter kom till Sverige. Dessa flyktingar hade ingen, eller mycket liten, möjlighet att föra med sig sina ägodelar till Sverige. Under hösten 1941 ökade antalet judiska ansökningar inreseom och uppehållstillstånd i-Sverige väsentligt. UD tog under denna period vissa dagar emot 40-50 viseringsansökningar dagen. En stor andel om

beviljades.

Judiska flyktingar utsatts för rasförföljelser kunde beviljas som nu tillstånd utan hänsyn till tidigare krav på politiska orsaker. De flesta beviljade inresetillstånd för judar i nazistkontrollerade områden kunde dock inte utnyttjas eftersom, tidigare nämnts, tyska myndigheter som sedan oktober 1941 vägrade judar utresetillstånd. Från slutet av 1942 principen att alla flyktingar sökte var som en fristad i Sverige skulle tas emot. Problemet för många judar och andra förföljda i de tyskdominerade länderna emellertid komma från var att ut de länder där de befann sig. Ytterst få flyktingar från kontinenten kunde därför utnyttja förändringen i den svenska politiken. I februari 1942 diskuterade regeringen begäran från Danmark en om att Sverige, på grund av farhågor för tyska åtgärder, skulle ta emot några hundra judar från Danmark, huvudsakligen j ordbruksarbetare och intellektuella. Högerledaren och ecklesiastikministern Gösta Bagge gjorde utförliga noteringar i anslutning till regeringens sammanträden under krigsåren. Efter den nämnda diskussionen antecknade han UD att inför sammanträdet hade inhämtat synpunkter från judiska församlingen och Socialstyrelsen. Judiska församlingen hade det ansett att inte var tillrådligt att ta in än 20-30 och Socialstyrelsen mer personer hade förordat ett 20-tal. Efter att olika uppfattningar kommit till uttryck stannade regeringen för uppfattning samma Ett år senare, i februari 1943, det aktuellt för regeringen var att ta ställning till om drygt 150 judiska flyktingar, kommit till Finland som under krigsåren, skulle kunna beredas plats i Sverige. Finland hade tidigare övervägt att utvisa flyktingarna, varvid den svenska legationen där hade varnat för sådan åtgärd. Sedan den svenske ministern i en Helsingfors hade rapporterat att faran över ansåg sig regeringen, var enligt vad Bagge antecknade, inte böra göra något annat än att vara

eoIbid. s. 322. 61Alf W. Johansson, Uppgifter i Bagges dagbok RA om judiska flyktingar och naziguld kommissionens dnr 34/98, se även Levine 1996, kap. 11.

Det historiska sammanhanget 83

beredda att hjälpa situationen mot förmodan skulle förvärras. om Frågan blev aktuell igen i maj 1943 då Finland hemställde om inresetillstånd för 14 judarna. Regeringen biföll denna begäran, men i av diskussionen inför beslutet framhölls det väsentligt att det inte var som fråga ett större antal. om Den 2 oktober 1943 återkom frågan de danska judarna i Bagges om anteckningar. Han noterade då att utrikesministern Christian Günther hade låtit den svenske ministern i Berlin, Arvid Richert, framföra där att den svenska regeringen villig att ta emot de danska judarna. var Bagge, fått veta detta i efterhand vid en regeringslunch, hade inget som att invända i sak missnöjd med att ordern till Berlin inte hade men var föregåtts av någon diskussion inom regeringen. Liberaliseringen flyktingpolitiken medförde en betydande ökning av antalet flyktingar i landet. Mot slutet av kriget kom närmare 35 000 av balter till Sverige. På våren 1945 överfördes till Sverige genom Röda korset omkring 21 000 överlevande av skilda nationaliteter från koncentrationslägren i Tyskland. Hur många bland dem som var judar är osäkert troligtvis ligger siffran på mellan 3 500 och 7 000 permen soner. Strax efter kriget överfördes ytterligare några tusen judiska överlevande från koncentrationslägren till Sverige. Från 1933 till krigsslutet fick sammanlagt omkring 20 000 judiska flyktingar komma till Sverige, de utgjorde cirka 10 procent av det totala antalet utlänningar i landet vid denna tid. Den svenska flyktingpolitiken blev föremål för större diskussion en i riksdagen i början 1945. Därvid bl.a. socialministern av angreps Gustav Möller för den restriktiva flyktingpolitiken. I sitt svar förklarade han att den svenska regeringen, då det gäller att släppa in judar i landet minst lika generös den mosaiska församlingen i var som Sverige.°5År 1945 tillsatte regeringen, tidigare nämnts, en undersom sökningskommission under ledning f.d. utrikesministern Rickard av Sandler med uppdrag att behandla den svenska säkerhetstjänsten och handläggningen flyktingärenden under krigsåren. Den s.k. Sandlerav kommissionen framförde visserligen viss kritik mot myndigheternas en

62Ibid. 63Ibid. 6 Steven Koblik, No Truck with Himmler The Politics of Rescue and the : Swedish Red Cross Mission March-May 1945, i Scandia 1985: 1-2. 55Inga Gottfarb, Den livsfarliga glömskan, Höganäs 1996, 91. Med s. församlingen avsågs då församlingen i Stockhohn, som var den enda regeringen upprätthöll kontakt med.

84 Det historiska sammanhanget

behandling av flyktingar, men gjorde inga försök att analysera flyktingpolitiken i stort. Ännu i dag har ingen svensk historiker granskat den svenska flyktingpolitiken i sin helhet. Tydligt är emellertid motiven skiftade, att eftersom den svenska flyktingpolitiken så genomgripande ändrade karaktär, från ytterst restriktiv hållning i början nazitiden till en av en betydligt mer liberal i slutet krigsåren. av Historikem Hans Lindberg, granskat flyktingpolitiken under som åren 1936-41, flera skäl till Sveriges restriktiva hållning under anger dessa år. Han hävdar att läget på den svenska arbetsmarknaden var ett motiv till att neka uppehållstillstånd för judar verksamma inom som var vissa arbetsområden. Ett annat motiv enligt Lindberg, de främvar, lingsfientliga och antisemitiska protestema mot judisk invandring som bl.a. kom till uttryck 1938-39 i offentliga demonstrationer. Lindberg slår fast att regeringens farhågor för uppkomsten främlingsav en negativ opinion hade större inflytande på politikens utformning än t.ex. arbetsmarknadskälenf Steven Koblik framhåller att också andra aktörer i det svenska samhället inverkade på hur Sverige agerade i förhållande till judamas belägenhet i Nazityskland. Koblik pekar på den allmänna och utbredda passivitet som kännetecknade flera i sammanhanget inflytelserika institutioner som t.ex. Svenska kyrkan och Judiska församlingen. Ingrid Lomfors hävdar att den svenska allmänhetens brist på beredvillighet att bistå just de judiska flyktingarna i Sverige hade betydelse för antalet beviljade inresetillstånd. Paul A. Levine anger ytterligare ett motiv till den svenska restriktiva hållningen i den judiska flyktingfrågan, nämligen förekomsten av

antisemitism i den svenska utrikesledningen. I sin avhandling

diskuterar han också frågan varför den svenska flyktingpolitiken om ändrade inriktning i förhållande till judarna. Vidare han interger ett nationellt perspektiv på den svenska flyktingpolitiken och dess konsekvenser för de förföljda judarna i Nazityskland och i de tyskdominerade länderna.

66SOU 1946:35. 67Lindberg, s. 117. 68Koblik 1987. 69Lomfors 1996. 7°Levine 1996.

Det historiska sammanhanget 85

Flyktingpolitikens betydelse för de förhållanden kommissionen utrett

Fram till hösten 1938 kunde judar från nazidominerade områden få visum för besök i Sverige. De hade då möjlighet att exempelvis öppna bankkonton här eller lämna värdefull egendom för förvar hos svenska bekanta. Det är sannolikt att så skedde i vissa fall, även om nazisternas ekonomiska förföljelser mot judarna då ännu inte hade nått sin kulmen. Även ägaren till sådan egendom sedan dog i Förintelsen, kan om egendomen i fråga ha kommit att stanna i Sverige. Från hösten 1938 innebar den svenska flyktingpolitiken, med gränsrekommendationer och J-pass, att förföljda judar hindrades från att ta sig in i Sverige. Detta betydde i sin tur att det blev mycket svårare för judarna att själva föra sin egendom till Sverige för säkert forvar. Viss möjlighet kunde ännu finnas för judar i Danmark och Norge, åtminstone fram till våren 1940 då viseringstvång infördes även för nordiska medborgare. Ju längre ockupationen dessa länder pågick av desto mindre sträng blev tillämpningen av den restriktiva regleringen i förhållande korn därifrån. I relation till flyktingar från till personer som kontinenten tillämpades emellertid en sträng politik ända in på hösten 1941. När politiken sedan svängde var vägen ändå stängd genom det nazityska utreseförbud som då införts. Under den tid i slutet av 1930talet då ariseringen och de ekonomiska förföljelserna i övrigt pågick värst innebar den svenska flyktingpolitiken således ett hinder för som drabbade judar hade haft möjlighet att föra egendom till som annars Sverige. För de tyskar, inte judar, innebar den svenska flyktingsom var politiken inte motsvarande hinder för inresa. Åtminstone sedan gränsrekommendationssystemet hade tagit form kunde de i princip fritt röra sig över gränsen. De hade därmed också praktisk möjlighet att föra hit tillgångar olika slag. Tyskar som kom över judisk egendom i av samband med arisering och andra förföljelser kunde tänkas föra även den till Sverige.

2.4.2¶Neutralitetspolitiken

I kommissionens arbete med att klargöra vad hänt med egendom som judiskt förts till Sverige före och under andra av ursprung som världskriget har det visat sig nödvändigt att överväga vilka följder neutralitetspolitiken kan ha haft. Av den anledningen har kommissionen valt att här göra kortfattad beskrivning hur den en av svenska neutralitetspolitiken tillkom och vad begreppet innebar.

86 Det historiska sammanhanget

Avsnittet avslutas med ett vilken direkt betydelse den resonemang om valda politiken kan ha haft för de händelser kommissionens utredning

avser samt med en kortfattad redovisning två olika "tankeskolor i av de senaste årens debatt neutralitetspolitiken. om Meningen med redogörelsen är alltså inte att försvara den politik som fördes eller att på annat sätt anlägga synpunkter på den. Det finns säkert skäl att från moraliska utgångspunkter och med dagens

kunnande som bakgrund reflektera över lämpligheten de vägval av som Sveriges politiker gjorde när de först bestämde sig för och sedan sökte

följa neutralitetens linje, dessa i och för sig angelägna frågor har men det inte ålagts kommissionen att utreda. En annan sak är att om ett samband kan konstateras mellan den förda politiken och hanteringen av sådan egendom som kommissionens uppdrag har kommissionen avser, naturligtvis ansett det angeläget att klargöra det förhållandet. Mot den bakgrunden har detta avsnitt tillkommit.

Bakgrunden till den svenska neutralitetspolitiken

När risken för ett stonnaktskng i Europa ryckte närmare under åren

1938 och 1939 förberedde den svenska utrikesledningen svensk en neutralitetspolitik. Detta gjordes utifrån följande fem utgångspunkter.

l Under tiden 1920-35 hade Sverige icke betecknat sig neutral som en stat. Till följd av sitt medlemskap i Nationernas Förbund NF var Sverige då förpliktat att solidariskt delta i ekonomiska sanktioner

mot en angripare och att överväga deltagande i militära sanktioner. Efter det ofullständiga och misslyckade sanktionsexperimentet som under Storbritanniens och Frankrikes ledning vidtogs det mot fascistiska Italien i samband dess på Abessinien 1935-36 angrepp förklarade sig Sverige emellertid obundet dessa förpliktelser och av började, liksom de nordiska grannländema, åter tala sin att om neutralitetspolitik.

2 Det nordiska samarbetet ansågs viktigt och kunde motivera avsteg från en annars odifferentierad neutralitet. Dåvarande utrikes-

ministern Rickard Sandler betonade i flera anföranden under åren

1937-39 vikten av samarbete mellan de nordiska länderna även på det utrikes- och försvarspolitiska området. Han underströk den att svenska neutraliteten ingick i vidare "nordisk neutralitet". Exakt en vad denna andra utgångspunkt för den svenska politiken skulle innebära uttalades inte, planering skedde för olika former men av samverkan i kris eller krig, framför allt med Finland. Syftet var att

Det historiska sammanhanget 87

öka de nordiska ländernas utsikter att stå utanför ett kommande stormaktskrig. Planerna inkluderade åtgärder som kunde sträcka sig utöver vad skulle tillåtet enligt folkrätten för en neutral

som vara stat.

3 En tredje utgångspunkt för 1938-39 års överväganden femte och

var trettonde Haag-konventionerna från 1907, reglerade neutrala

som staters rättigheter och skyldigheter vid lant- respektive sjökrig. Det centrala i Haagkonventionemas bestämmelser att de krigförande

var förpliktade sig att icke utnyttja den neutrales territorium för militära syften, medan den neutrala staten på sin sida förpliktade sig att söka avvisa alla eventuella försök från de krigförande att göra just detta.

4 Att det saknades motsvarande regelverk när det gällde flera andra sidor neutral stats hållning blev den fjärde utgångspunkten när

av en neutralitetspolitiken i Sverige formades. Pressens och den allmänna opinionens hållning berördes över huvud taget inte i några folkrättsliga överenskommelser. Enligt svensk uppfattning var varje slags andlig" eller ideologisk neutralitet främmande för folkrätten. Möjligheten för ledande politiker i ansvarig ställning att göra uttalanden med kritik mot krigförande makt ansågs däremot i viss mån begränsad genom kravet på opartiskhet.

5 En femte utgångspunkt kanske den viktigaste från synpunkten av

kommissionens uppdrag var rättsläget i fråga om den neutrala

statens ekonomiska och handelspolitiska förbindelser. Dessa relationer till väsentliga delar inte reglerade i några inter-

var nationella överenskommelser. Flertalet rättslärda ansåg att en neutral stat fri att utforma sin handelspolitik efter sina egna

var behov. Staten oförhindrad att reglera utrikeshandeln i det syftet,

var och något krav på ekonomisk neutralitet kunde inte uppställas. Medan staten alltså kunde dra för utrikeshandeln, var

upp ramarna de transaktioner företagen och medborgarna sedan genomförde

som

sak den neutrala staten inte kunde göras ansvarig för. en som

Ett undantag från denna femte utgångspunkt fanns i fråga om krigsmateriel. Där stadgade trettonde Haag-konventionen förbud för den neutrala staten att exportera sådan materiel till krigförande stat. Enskilda företag och medborgare var däremot fria att göra det. Om staten valde att förbjuda även privat krigsmaterielexport, var den förpliktad att låta förbudet gälla gentemot alla krigförande.

I övrigt utgick folkrätten alltså från grundsatsen om handelns frihet även under krig. Denna frihet från regler balanserades av de

88 Det historiska sammanhanget

krigförandes rättigheter att begränsa de neutralas handel genom att etablera blockad mot fienden och beslagta s.k. krigskontraband. Under första världskriget hade det visat sig de krigförande att utvidgade dessa rättigheter. De neutrala staterna tvingades i det läget ingå handelsavtal för att tillförsäkra sig särskilt viktiga importvaror, och de måste då också acceptera inskränkningar i sin handel med avtalspartens fiende. För att bemöta kraven från de krigförande på att skära ned handeln med motsidan hävdade de neutrala då staterna rätten att åtminstone upprätthålla handeln i normal fredstida omfattning le courant nonnal. Utan att bli gällande folkrätt vann den principen ganska allmän acceptans. Risk fanns dock att krigförande stater, när det passade dem, motsatt skulle hävda en skyldighet för ett neutralt land att avväga export eller import efter denna princip. Flertalet folkrättslärda ansåg att kravet i neutralitetsrätten på opartiskhet bara gällde i fråga om utrikeshandel neutral stat om en införde vissa i trettonde Haag-konventionen särskilt angivna förbud, framför allt beträffande medborgarnas krigsmateriel. export av I övrigt ansågs något krav inte kunna ställas på att de krigförande skulle ha samma fördelar eller nackdelar. Avgörande för neutral en stats åtgärder måste de behoven. Det ansågs icke tillåtet vara egna att visa partiskhet genom att införa inskränkningar i handeln som inte förestavades behov utan önskan skada de av egna av att en av loigförande parterna.

Neutralitetens amoraliska karaktär

Ovan har en bakgrund till den svenska neutralitetspolitiken redovisats. l det följande skall något sägas vilken innebörd denna politik korn om att få. Framställningen koncentreras till de områden har samband med som kommissionens uppdrag, dvs. främst handeln också moraliska men överväganden och opartiskhet. Kommissionen finner det naturligt att starta beskrivningen med att försöka redovisa utrymmet för moraliska överväganden inom neutralitetspolitiken. Det måste då konstateras att några moraliska hänsynstaganden knappast är möjliga för en neutral stat vad gäller dess relationer till de krigförande makterna i de avseenden regleras neutralitetsrätten. som av I denna mening är neutraliteten i princip amoralisk. Detta innebär att den är inriktad enbart på att göra det möjligt för den egna staten att undvika krig. En annan sak är att effekterna den neutrala statens av förpliktelser att följa neutralitetsrätten kan följder måste ge som uppfattas som omoraliska.

Det historiska sammanhanget 89

Perspektivet kan dock bli ett annat för dem som intar en paciñstisk hållning och att fredens bevarande till varje pris är det främsta anser värdet. För dem kan ett enskilt lands strävan att undgå krig för egen del ett uttryck för den högsta moral. Om neutraliteten bäst gynnar det vara syftet, kan den alltså te sig överlägsen varje politik från moralisk annan synpunkt. Vidare bör beaktas att flertalet svenskar vid den aktuella tiden fäste stor vikt vid de humanitära insatser landets neutrala ställning som möjliggjorde och den positiva betydelse för våra nordiska grannländer Sveriges ställning utanför kriget hade. I det avseendet hade alltså som neutraliteten klar moralisk dimension för de flesta svenskar. Sedan en är det sak att meningarna kunde vara delade om huruvida en annan detta slags insatser var tillräckliga för att uppväga den amoraliska karaktären hos neutralitetspolitiken mot de lqigförande. Folkrätten tillät inte en neutral stat att göra någon skillnad i hållningen till olika stater beroende på deras för kriget eller ansvar deras regimer. Sverige hade två totalitära och aggressiva stormakter i sitt närområde, detta hot mot Sverige och alla självständiga men demokratiska stater i Europa ändrade inte någonting i folkrättens krav på den neutrale att tillämpa regelverket lika mot de krigförande. Den moderna neutralitetsrätten hade utvecklats under ett skede på 1800talets slut och 1900-talets början när storrnaktemas regimer kunde vara auktoritära aldrig totalitära. Krig fördes på den tiden mellan stater men och regimer som tedde sig något så när jämlika för en upplyst internationell opinion och ett land som Sverige. Nationernas Förbund byggde på den motsatta tanken, nämligen att ett angreppskrig skulle mötas med gemensamma sanktioner mot angriparen. Sverige hade under tiden 1920-35 i princip övergivit neutraliteten och anslutit sig till den kollektiva säkerhetens och den internationella solidaritetens grundsatser. Återgången till neutraliteten 1936-39 innebar för Sveriges del en återgång till amoralisk hållning i stormaktskonflikter, i de avseenden en reglerades neutralitetsrätten. Detta vägval skedde i stor enighet. som av Något alternativ i form allians västliga demokratier fanns för av en av övrigt inte. Västrnaktema bedrev in i det sista appeasement-politik mot Hitler, och när världskriget utbröt visade de sig ur stånd att hjälpa de mindre stater som drogs in i kriget på deras sida. Det enda undantaget från den svenska amoraliska huvudlinjen gällde de nordiska Från svensk sida hävdades redan före grannarna. kriget att vad hände dem berörde på ett särskilt sätt och att det som oss inte givet att Sverige skulle ställa sig neutralt vid konflikt mellan var dem och tredje makt. Efter Sovjetunionens på Finland den angrepp 30 november 1939 utfärdade Sverige inte någon neutralitetsförklaring

90 Det historiska sammanhanget

utan intog hållning som icke krigförande" under vinterkriget 1939-40. Därmed fick Sverige frihet att Finland ett omfattande stöd, främst ge med statliga krediter och leveranser krigsmaterial från kronans av förråd. När däremot Tyskland Norge och Danmark angrep den 9 april 1940, korn en liknande understödspolitik från Sveriges sida inte i fråga. Tyskland, som hade långt större militär kapacitet omedelbart angripa att Sverige än vad Sovjet haft, gjorde klart icke skulle tolerera att man en sådan hållning. Kriget i Norge blev för övrigt omgående del en av stormaktskriget, och Sverige förklarade sig ärrma fasthålla vid sin neutralitet under kriget i Norge. Sedan stridshandlingama i Norge avslutats i juni 1940, Sverige i stället Tyskland favör gav en genom att bevilja tillstånd till permittenttrafiken till och från Norge 1940-43." De politiskt ansvariga var medvetna det problematiska i att om Sverige skulle vara neutralt i ett krig där den sidans ena seger var en förutsättning för den egna framtida friheten. Men valde det man "småstatsrealistiskam perspektivet: Sveriges intresse undvika krig att sattes i förgrunden och den större uppgiften att besegra Nazityskland ansågs ankomma på de stormakter haft ansvaret för 1920- och som l930-talens misslyckade politik mot Tyskland. Neutraliteten och den därmed följande amoralen blev det naturliga valet även för de mest övertygade antinazisterna bland ledande politiker. Efter kriget skrev dåvarande finansministem Ernst Wigforss i tredje delen av sina Minnen att under krigsåren knappast känt man något behov motivering för vår neutralitet än vårt av annan eget intresse av att undgå krigets förödelse. Och han tillade: "När det någon gång hördes ett ord kamp mot nazismen plikt om som en mot demokratin, blev det vanliga och naturliga den plikten fyllde svaret att vi genom att försvara vårt eget land och att där- så det gick gott nu hålla de demokratiska frihetema oförkränlcta." 73 När valet en gång träffats, visade det sig svårt att undgå att det blev bestämmande för svenska attityder och reaktioner även på rad en områden som inte var reglerade i neutralitetsrätten. En orsak till detta begreppet opartiskhet. Det återkom ofta i var definitionerna den folkrättsliga neutraliteten. Men sådan allmän av en formulering hade sina risker. Den kunde utnyttjas de kiigförande när av det passade deras syften att kräva jämlik behandling den neutrale på av

7 De svenska favörer de allierade också förekom under kriget finner som senare kommissionen ingen anledning att in på i detta sammanhang. 72Termen "småstatsrealistiska" används Alf W. Johansson i hans av rapport till kommissionen med rubriken Regeringen och opinionen under andra världskriget" kommissionens dnr 34/98. 73Ernst Wigforss, Minnen III, Stockholm 1954, s. 438

Det historiska sammanhanget 91

det ena eller andra området som inte omfattades neutralitetsrätten.

av Den kunde också vilseleda den egna opinionen, eftersom den lätt ledde tankarna till att neutral borde uppfattas likställande och lika-

som behandlande över hela fältet.

De neutrala staternas egna follcrättsexperter var som regel angelägna att understryka, att alla suveränitetsinskränkningar måste tolkas restriktivt och att den neutrala staten bara kunde avlcrävas opartiskhet där den var uttryckligen föreskriven i folkrätten. Omvänt det naturligt

var för stater med totalitära regimer av nazistisk eller kommunistisk färg att låta sina folkrättsexperter hålla öppet för en mer vidsträckt tollming.

Ett exempel på en sådan vidsträckt tolkning var Nazitysklands önskan om att den svenska pressen skulle inta en opartisk hållning, ett förhållande som kommer att beröras ytterligare i avsnitt 2.4.4.

Egna handelsintressen

Ovan redovisades hur den svenska regeringen uppfattade rättsläget i fråga om neutrala staters ekonomiska och handelspolitiska förbindelser.

I fråga om handelspolitiken stannade den svenska regeringen under åren 1938 och 1939, när neutralitetspolitiken förbereddes, alltså för en follcrättstollming som skulle ge Sverige stor frihet att tillgodose sina

intressen. UD:s follcrättssaklcurmige Östen Undén, också egna som var ordförande i riksdagens utrikesutskott, skrev promemoria under

i en den tjeckiska krisen på sensommaren 1938:

Liksom de krigförande staterna vid regleringen av sin egen handel med de neutrala staterna föla endast sina intressen, bör

egna en

neutral stat göra detsamma. et finns ingen som helst anledning att

uppställa såsom uttryck för ett slags internationell moral, bindande

för de neutrala, att up rätthålla den balans i utrikeshandeln, som var

rådande under fredsti . . En helt annan sak är, att en neutral stat

. .

kan bli nödgad, av hänsyn till de krigförandes pressning eller för

vinnande av nödvändiga kompensationsvaror, att upprätthålla en

viss proportion vid regleringen av utrikeshandeln. Men det är också

möjligt, att den neutrala staten på grund av läget under krigstid

finner det mera förenligt med sina intressen att helt omlägga sin

utrikeshandel.

På våren 1939 sökte Tyskland få en utfästelse fortsatta svenska

om jämmalmsleveranser i händelse av krig. I en not i april 1939 avvisade den svenska regeringen tanken, men förklarade samtidigt att det skulle ligga i Sveriges helt uppenbara intresse att upprätthålla sina handelsförbindelser åt alla håll under ett stormaktskrig.

7 Citerat iHägg1öf1958, 18

s.

92 Det historiska sammanhanget

"Omfattningen av dessa förbindelser måste främst bliva beroende

av

Sveriges egna folkförsöijningsbehov och kan icke oberoende

vara

av det läge, som ska de krigförandes åtgärder. ... Rent

as genom

svenska intressen b iva sålunda avgörande för Sveriges handels-

politik under ett krig, däribland givetvis intresset att icke äventyra

neutralitetens upprätthållande. Det restriktionss stem beträffande utrikeshandeln, därvid bli nödvändigt, skalli det eventuella

som lcrisläge, varom är fråga, icke ensidigt rikta sig mot någon

stat, som

respekterar Sveriges neutralitet och oberoende

Möjligheten att tillgodose svenska folkets försörjning blev alltså den ledstjäma som tydligt styrde regeringen när handelspolitiken utformades.

Neutralitetspolitikens betydelse för de förhållanden kommissionen utrett

Vad har då framkommit om den förda neutralitetspolitikens betydelse för de omständigheter kommissionen har haft att utreda

Först måste det konstateras att neutralitetsrättens omfattning är och var mycket begränsad på detta område. Det fanns exempelvis inget direkt förbud mot att neutral stat tog emot guld krigförande

en som en stat hade tillägnat sig från centralbanker i ockuperade länder eller från förföljda personer. Inte heller fanns det något i neutralitetsrätten

som förbjöd enskilda personer eller företag i det neutrala landet att utnyttja ett beträngt läge för en viss grupp människor i det krigförande landet till att lägga sig till med deras egendom. Vidare hade, framgått

som ovan, den svenska regeringen med stöd av sina folkrättsexperter intagit ståndpunkten att neutralitetsrätten inte hindrade Sverige från att inom ramen för sin egen neutralitetspolitik utrikeshandeln efter

anpassa folkhushållets behov. Detta betydde i sin tur att Sverige utan att bryta mot folkrätten ansåg sig kunna utvidga handeln med Tyskland i all den utsträckning som krävdes för att kunna hålla i gång folkförsörjning, näringsliv och försvarsmakt, sedan Skagerrak spärrats i april 1940 genom ockupationen av Norge och Danmark och möjligheten att nå andra marknader skurits av.

En annan sak är att neutralitetspolitiken, dvs. strävan att undgå krigsdeltagande och vidmakthålla drägliga relationer till Tyskland, givetvis påverkade hanteringen av flera dessa frågor. Ofta kunde det

av

75Ibid. s. 29 Denna uppfattning redovisades också offentligen, t.ex. i Undéns anforanden på Göteborgs högskola i mars 1939, utgivna under titeln Neutralitet och folkrätt.

Det historiska sammanhanget 93

dock råda delade meningar om huruvida en viss åtgärd eller hållning var nödvändig, eller ens av större betydelse, för att undvika krig. Kritikerna misstänkte att andra motiv lika viktiga för dem

var som förordade åtgärden i fråga och att det bara taktiska skäl

var av som man åberopade fredsargument. Även vid efterhandsbedörnning kan det

en

svårt att nå säker kunskap i dessa frågor. vara

Neutralitetspolitiken iett efterhandsperspektiv

Som redan nämnts har kommissionen inte ålagts att göra någon värdering av det vägval som Sverige gjorde när det bestämde sig för att stå neutralt i världskriget. Inte heller har kommissionen i uppdrag att bedöma det sätt på vilket Sverige i praktiken försökte följa denna linje under krigets gång. I detta avsnitt har kommissionen sökt beskriva förhållandena så som de tedde sig för samtiden, inte för en eftervärld som har annan information och andra utgångspunkter. Kommissionen har dock ansett det vara lämpligt att avslutningsvis skifta tidsperspektiv och i all korthet påminna om ett par drag i den allmänna debatten om lcrigsårens politik så som denna debatt förts under efterkrigstidens decennier.

Länge var meningsbrytningarna efter kriget om Sveriges politik 1939-45 koncentrerade till de avvikelser från de folkrättsliga neutralitetsreglema som Sverige gjort 1940-43 till Nazitysklands förmån permittenttrañken, Division Engelbrecht m.m.. För de flesta svenskar som upplevt krigsåren och de första efterkrigsdecennierna framstår detta säkert även i dag som huvudsaken.

Under de senaste åren har dock en annan fråga, som gäller krigets senare skede, fått ett allt större utrymme. Tanken har framförts att Sverige borde ha trappat ned och så småningom avbrutit handeln med Tyskland på politiskt-moraliska grunder efter Tysklands nederlag vid Stalingrad i februari 1943, exempelvis för att förkorta kriget eller protestera mot judeförföljelserna. Redan under kriget utövade de allierade, ledda av amerikanarna, i ökad utsträckning påtryckningar på Sverige i denna riktninglngenting tyder dock på att tanken på ett fullt avbrott över huvud taget fördes på tal i regeringen eller riksdagen. Nyligen har tanken lagts fram utomlands med särskild tyngd av USA:s biträdande utrikesminister Stuart Eizenstat i hans första rapport i maj

Nazitysklands guldhandel mm. 1997 om

76I Stuart Eizenstats förord till rapporten i maj 1997 sägs att det fram till Stalingrad i början av 1943 fanns "a legitimate fear of German invasion bland de neutrala. Men fastän det tyska hotet därefter kraftigt minskade, ignorerade de

94 Det historiska sammanhanget

Med en viss förenkling kan man urskilja två olika "tankeskolor i diskussionen i Sverige denna tes, så meningarna brutits i den

om som offentliga debatten och bland kommissionens ledamöter och sakkunniga.

Enligt den första tankeskolan försvann varje trovärdigt invasionshot mot Sverige efter Stalingrad och de allierade landstigningarna i Nordafrika 1942-43. Samtidigt gjorde de allierade allt starkare påtryckningar för att Sverige skulle minska och småningom upphöra med all handel med Tyskland. Men av flera skäl, hade att göra med folk-

som försörjningen och neutraliteten, fortsatte Sverige med massiv

en försäljning av järnmalm och kullager till Tyskland, krigs-

vars produktion i själva verket nådde sin kulmen under år 1944. Den svenska exporten var en direkt hjälp till Tysklands förmåga att föra krig. Den gavs trots att regeringen vid denna tid kände väl till vilka hänsynslösa metoder som tyskarna använde för att vidmakthålla sin kontroll över de ockuperade länderna och dessutom med säkerhet visste att Nazityskland mördade oskyldiga judar i snabbt ökad takt.

Den svenska exporten må ha haft viss realpolitisk grund, när

en men en demokrati direkt hjälper en diktatur på detta sätt, blir nationens moraliska känsla kränkt. Sverige understödde, låt indirekt, folk-

vara mordet på judarna, och kanske än värre Sverige hjälpte diktatur

- - en vars mål var att förstöra demokratin i Europa och därmed Sveriges eget politiska system. Sverige stödde diktaturen mycket längre än nödvändigt, och stödet var mycket större än det Sverige till de

som gav demokratier som offrade sina unga män och på att försvara

resurser demolcratien. Medvetandet om att det förhöll sig på detta sätt har lett till en olust som växer för varje generation av svenskar.

Vad saken gäller är ingalunda att Sverige borde ha gått med i kriget militärt på de allierades sida. Det fanns ingen grund i svensk opinion för ett sådant steg, och de allierade uttryckte knappast heller någon önskan om det.

neutrala "repeated Allied entreaties to end their dealings with Nazi Germany" och continued to profit from their trade with Germany and thus contributed to prolonging one of the bloodiest conflicts in history. Om Sverige sägs att "Sweden was one of Germanys largest trading partners, supplying critically needed iron ore and ball bearings, among other goods V f.. I forordet till sin andra rapport, som publicerades i juni 1998, lägger Stuart Eizenstat fram a

more nuanced view av neuualiteten. Han formulerar nu sin ståndpunkt i frågefonn: "At what point did the threat of a Nazi invasion recede sufñciently so that with little risk, trade with Germany in critical commodities could have been sharply curtailed or stopped These are difficult questions to which there are no easy

- - or certain answers, with or without the benefit of hindsight. V, X.

Det historiska sammanhanget 95

Vad saken gäller är i stället att Sverige fortsatte "business usual"

as med Nazityskland, trots att det inte gärna kunde påstås att det låg i Sveriges långsiktiga intresse att hjälpa Tyskland att vinna kriget. Tvärtom blir det allt klarare idag liksom det var för många samtida iakt-

tagare redan då att nationens långsiktiga intressen skulle ha tjänats

bättre, om landets ledande politiker hade gjort andra val i början

av 1943.

Även enligt den andra tankeskolan är det ett moraliskt dilemma för en demokratisk småstat att ställa sig neutral i en kamp där den ena sidans seger är en förutsättning för ens egen framtida ñihet. Men

en liten stat försvarar bäst sina djupaste Värden genom att korrekt bedöma sina egna handlingsmarginaler. Efter april 1940 Sverige avskuret

var från väst och omringat av tyska styrkor. Om Sverige ockuperats, hade det varit en olycka för svenska folket och till nackdel även för de nordiska grannarna. Det hade knappast ens varit till hjälp för väst, ett kuvat Sverige hade kunnat exploateras verkligt effektivt för tyska syften. Naturligtvis kunde det komma tyska krav måste avslås

som även till priset av ett angrepp. Men det läget borde Sverige söka undvika i det längsta.

Så var det 1940-42, men också 1943 och bit in på 1944.

en Stalingrad gjorde klart att Tyskland skulle förlora kriget ändrade

men annars inte läget. Sverige var fortfarande inringat och utrikeshandeln beroende av tyskt godkännande. Visst kunde Sverige ha riktat ett slag mot Tysklands krigsproduktion genom att avbryta sin export. Men då skulle Sverige inte ha fått något kol eller koks i utbyte. Industrin skulle ha stannat, svår arbetslöshet följt. Sverige hade snabbt förlorat sin motståndskraft. En handelsbojkott hade också stridit mot ingångna avtal och mot folkrättens neutralitetsregler. Ingen yrkade heller på en sådan utmaning mot Tyskland.

Ett mindre långtgående alternativ var att stegvis trappa ner den svenska handeln med Tyskland. Det gjorde Sverige också. Västmaktema erkände Sveriges behov av en betydande handel med Tyskland. I september 1943 godtog de att Sverige avtalade med Tyskland om en minskad men alltjämt väsentlig svensk export under hela år 1944. På våren 1944 begärde västrnaktema ytterligare nedskärningar i den överenskomna handeln. Sverige gick med på detta sedan västrnaktemas invasion i juni 1944 givit hopp ett snart slut på

om kriget. Det är möjligt att Sverige hade kunnat göra en större nedtrappning i en snabbare takt utan större risk för tyska repressalier och utan svårare följder för folkhushållet. Men då diskuterar man frågor av marginell betydelse för Tysklands lcrigsekonomi.

De två tankeskolor som skisserats kommer säkert att göra

ovan sig hörda under den fortsatta debatten om Sveriges neutralitetspolitik

96 Det historiska sammanhanget

under kriget. Kommissionen har velat påminna om dem i korthet och i grova drag som en del av bakgrunden till det arbete som gjorts, även om det alltså inte har ingått i kommissionens uppgift att ta ställning till de vidsträckta frågor som de reser.

2.4.3¶Handelspolitiken

I detta avsnitt beskrivs den politik och de ramar som kom att styra den svenska utrikeshandeln vid tiden för andra världskriget.

Redovisningen görs mot bakgrund av att kommissionen har sett som sitt uppdrag att utreda dels huruvida tillgångar judiskt kan

av ursprung ha förts till Sverige inom ramen for svenska affärsrelationer till näringsidkare i de nazidominerande områdena dels vad som i så fall kan ha skett med sådan egendom. I detta sammanhang har kommissionen också kommit att intressera sig för hur det svenska näringslivet förhöll sig till att judar i nämnda områden trängdes affärsvärlden.

ut ur

När svar söktes på dessa frågor aktualiserades anknytande frågor om vad den svenska utrikeshandelspolitiken före och under andra världskriget egentligen innebar. I vad mån styrde den svenska staten näringsidkamas utlandsrelationer Vilka svenska intressen talade för fortsatt handel och fortsatta finansiella relationer med Tyskland, bortsett från hänsynen till vad neutralitetsrätten kunde innebära Hur såg motsvarande tyska intressen ut

Den följande framställningen är tredelad. Först behandlas de svenska handelsförhållandena till Tyskland före andra världskriget och därefter görs motsvarande redovisning avseende älva krigstiden. Slutligen summeras handelspolitikens betydelse för de förhållanden

som kommissionen har utrett.

Före kriget

Tyskland var åren före andra världskriget Sveriges viktigaste handelspartner. Under varje år 1936-39 kom än 20 procent den

mer av svenska importen från Tyskland. År 1939 det kom

var 25 procent som därifrån. Av svensk export gick 16 procent till Tyskland år 1936 och 20 procent år 1939. Vad gällde hela det svenska varuutbytet med utlandet svarade Tyskland för 20 respektive 23 procent dessa år. På andra plats korn Storbritannien med Irland som svarade för 19 procent år 1936 och 17 procent år 1939. I det samlade svenska varuutbytet, liksom i

varuutbytet med Tyskland, dominerade svensk import över svensk export.

Det historiska sammanhanget 97 Tabellen nedan visar hur handelsbalansen mellan Sverige och Tyskland utvecklade sig åren 1936-39."

Värdet av svensk import Värdet av svensk

Värdet såväl den svenska importen från Tyskland som den svenska

av exporten dit ökade således under dessa år. Samtidigt var den svenska importen hela tiden avsevärt större än exporten. Skillnaden ökade med tiden. Det bör observeras att tabellen bygger på löpande priser. En del

ökningama kan således förklaras inflationen och motsvaras därav av för inte reella volymölmingar. Detta gäller i någon mån import-

av värden för 1939, i mycket högre grad de importvärden för åren

men 1940 och 1941 kommer att presenteras längre fram.

som

Handclsbalansen alltså negativ. Om de ekonomiska relationerna

var mellan de båda länderna inte hade omfattat annat än varuhandel, skulle Tyskland därför ha haft avsevärt större fordringar på Sverige än vice

Till varuhandeln kom dock den betalningsskyldighet som versa. Tyskland ådrog sig att utnyttja svenska tjänster, däribland sjö-

genom och jämvägstransporter främst den omfattande lånetjänsten. Efter

men första världskriget hade Tyskland tagit stora internationella obligationslån, bland annat for att kunna betala krigsskadestånd. Bland långivama fanns svenska företag och banker. Sveriges betalningsbalans i utbytet med Tyskland blev sålunda positiv, trots att handelsbalansen var negativ.

77Statistisk årsbok.

98 Det historiska sammanhanget

Formema för betalningar mellan länderna reglerades genom clearingavtal. Bakgrunden till det arrangemanget får sökas i den världsekonomiska krisen alldeles i början l930-talet. av Under 1920-talet kunde och valutaströmmama ännu röra sig varurelativt fritt på den internationella marknaden. Det förekom fâ inskränkningar i handelsutbytet mellan de industrialiserade länderna. Flertalet valutor kopplade till ett specifikt och fast guldvärde, vilket var var innebörden av att den s.k. guldmyntfoten tillämpades. Det betydde att valutorna utifrån sina respektive guldvärden utbytbara var mot varandra. Därför var det också förhållandevis enkelt att bygga upp multilaterala handelsstrukturer. Genom den ekonomiska depressionens internationella spridning under åren 1930-31 kom dock detta handelssystem gradvis underatt mineras. Systemet med guldmyntfot bröt vilket ledde till samman, att multilaterala handelsöverenskommelser försvårades och att de internationella betalningsströmmama avtog. De enskilda länderna koncentrerade sig på att genom olika isolerande åtgärder lösa sina egna svårigheter. Det förekom att tullar höjdes, att omsättningsskatter infördes på importprodukter och att handeln kvoterades. Införande av valutarestriktioner blev ett annat viktigt verktyg för att styra den egna utrikeshandelns omfattning och inriktning. Detta gällde framför allt i Tyskland, där valutarestriktioner infördes redan 1931. Den tyska valutaregleringen ledde i sin tur till att flera europeiska stater eftersträvade kvittning, eller med ett annat ord clearing, likvider till och av från Tyskland. Även den svensk-tyska handeln förutsatte snart en centralisering av valutahanteringen, varför clearingavtal träffades 1934. En något mera utförlig beskrivning dessa avtal finns i avsnitt 5.3.5. Här kan kort av nämnas att avtalen kom att omfatta även tjänster och finansiella transaktioner. En viss del av de sammanlagda svenska betalningarna skulle regelbundet avsättas i fritt användbara valutor. Dessa valutor kunde, enligt vad handelsrådet Torsten Vinell 1942, tyskarna disponera for uppgav sådana råvaruinköp från utlandet krävdes för att säkerställa som produktionen av de Sverige importerade från Tyskland. varor som I fråga om inriktningen och omfattningen själva handelsutbytet av var under tiden närmast före kriget den statliga styrningen stark på tysk sida och svagare på svensk. De tyska importörerna beroende att lokala myndigheter, s.k. var av Reichsstellen, utställde valutalicenser avseende och leverantörsvaror länder. Dessa myndigheter hade att utgå från Handelsministeriets

78Torsten Vinell, Svensk-tysk handel under clearingåren, Stockholm 1942, s. 10

Det historiska sammanhanget 99

anvisningar, vilka gavs i enlighet med den övergripande planen att importen skulle efter vilka möjligheter den egna exporten gav.

anpassas När man på tysk sida fastställde omfattningen av den tyska importen från Sverige kom att utgå från 1933 års nivå.

man

Från svenska statens sida lät sig inledningsvis nöja med detta

man tyska ställningstagande. Före det andra världskriget avsåg den svenska statens inblandning i den svensk-tyska handelns inriktning och omfattning främst att säkerställa förutsättningarna för att den traditionella svenska handelns omfattning skulle kunna upprätthållas. En sådan förutsättning att clearingen fungerade.

var

När kriget närmade sig ökade trycket på ett sätt som talade för en

aktiv svensk handelspolitik. mer

Från tysk sida försökte man redan från 1937 åstadkomma ett långsiktigt leveransavtal den svenska jämmalmsexporten." Hermann

om

79Ibid. 53°Sveriges relationer till Storbritannien och Tyskland under åren före det andra världskriget har utförligt behandlats Hägglöf 1957. Standardverket om

av Sveriges ekonomiska relationer till Nazityskland är Klaus Wittmanns Schwedens Wirtschaftsbeziehungen zum Dritten Reich 1933-1945 München 1978. Wittmanns målbeskrivning 18 anger klart karaktären av det mycket grundliga med tyskt och svenskt material väl underbyggda verket. Här anges följande. Syftet med arbetet är inte att bekräfta eller verderlägga enskilda teser som ex. den att Sverige att stoppa sin järnmalmsexport kunnat göra slut på andra

genom världskriget. Tvärtom skall mångfalden av relationsnivåer, komplexiteten i den ömsesidiga sammanflätningen, göras synlig på den tyska sidan i synnerhet de många skikten spänning och samarbete mellan militär, byråkrati, parti och

av näringsliv. Monokausala förklaringar eftersträvas inte utan det som diskuteras är karaktär och relevans hos strukturer, betingelser och verkningar av handlingar, motiv och positioner hos enskilda aktörer inom dessa strukturer. Av det

ramen av rika innehållet skall här bara några brottstycken med anknytning till kommissionens rapport anforas. Av prisindex for åren 1939-41, med 1938 som

en bas for jämförelsen, framgår 200 att Sveriges terms of trade med Tyskland under dessa år starkt försvagades. Importprisema nästan fördubblades och koloch koksprisema än fördubblades jämfört med läget 1938. De svenska

mer exportprisema däremot steg endast med drygt 10 procent och priserna för järnexporten låg under 1938 års nivå. Wittmann hävdar vidare s. 281 att den första fasen i Sveriges återtaganden sina tidigare framtvingade medgivanden

av gentemot Tredje riket skedde inom kreditsektorn i slutet av 1942, när det i handelsförhandlingama för 1943 stod klart att de svenska exportkrediterna skulle upphöra. Den andra etappen uppsägningen av transiteringsavtalet sommaren

var 1943, den tredje var inskränkningen i varuhandelsöverenskommelsen for 1944 och slutfasen var Sveriges under andra halvåret 1944 vidtagna ensidiga reducering

de ekonomiska relationerna med Tyskland. I frågan om bakgrunden till av avbrytandet exportkreditgivningen uppger han 280 att till Amt Ausland

av

100 Det historiska sammanhanget

Göring hade t.ex. direkta kontakter med Grängesbergsbolagets vd Martin Waldenström, för att förmå honom ökad att acceptera en långsiktig export. Görings mål inte bara att säkra behövliga löpande var leveranser utan också att bygga ett lager järnmalm i Tyskland. upp av Samtidigt som detta pågick kom propåer från Storbritannien, som gick ut på att undersöka möjligheten varaktiga malmförav mera säljningar dit.

Sverige hamnade således mellan två olika intressen. Inför det allt mer spända politiska klimatet i Europa aktualiserades således klarett läggande av den svenska utrikeshandelspolitiken i händelse krig. av Frågan löstes i linje med den övergripande neutralitetspolitik som utforrnades.

Under kriget

Redan under krigets första vecka införde Sverige exportförbud på några hundratal varor. Syftet med detta förbud, i praktiken som innebar att licens krävdes för varje utförsel sådana av varor, var uteslutande att få kontroll över det kunde behövas för den svenska som folkhushållningen." Mycket snart utsträcktes förbudet till att omfatta

även traditionella svenska exportprodukter järnmalm och som pappersmassa. Redan på detta tidiga stadium under kriget infördes också vissa

importförbud, vid sidan dem gällde sedan tidigare för vissa av som jordbruksprodukter. Sålunda krävdes licens för import kaffe och nu av kakao samt för stenkol och koksf Licenskraven resulterade snabbt i tyska önskemål handelsom förhandlingar. Från tysk sida framhölls då att önskade att man handelsförbindelsema med Sverige skulle ha största möjliga om-

fattning. Vidare framhöll att förseningar i handelsförhandlingarna

man kunde leda till att Tyskland fick svårt att leverera viktiga varor som var för det svenska samhället, t.ex. kol, koks och kemiska produkter. som Från svensk sida förklarade sig vilja upprätthålla handelsrelationer man

inom Oberkommando der Wehrmacht redan i slutet februari 1942 framförts av från Jacob Wallenbergs närmaste omgivning" att denne ansåg att då Tyskland inte längre kunde vinna kriget, kunde man inte ta ansvar for utvidgad kreditgivning dit. 81SFS 1939:570. 82SOU 1952:50, Kristidspolitik och kristidshushållning i Sverige under och efter andra världskriget Karl Åmark, del II, 927. s. 83SFS 1939:639. 84SFS 1939:571 och 653.

Det historiska sammanhanget 101

med alla krigets parter, så länge som den svenska neutralitetspolitiken

respekterades.

Även Storbritannien tog i krigets inledningsskede kontakt med Sverige för att diskutera krigstidshandeln.

Försök gjordes att samordna Sveriges, Norges och Danmarks handelsförhandlingar, det misslyckades. Sverige kom i stället att

men inleda parallella dubbelforhandlingar med Tyskland och Storbritannien. Det ständiga problemet blev att undvika bindande åtaganden gentemot

parten innan visste den andra partens ståndpunkt. Huvudena man frågan var den svenska utförseln av järnmalm. I dessa diskussioner och i direkta kontakter med Grängesbergsbolaget, eftersträvade Tyskland en höjning av den svenska exporten.

Förhandlingarna med Storbritannien kom att bli avgörande även för den tysk-svenska handeln. Från brittisk sida föreslogs att exportförbud infördes på vissa varor, framför allt andra metaller än järn, samt att omfattningen av utförseln av de mer traditionella svenska exportproduktema järnmalm och pappersmassa anpassades till vad som

som gällde vid normala handelsförhållandenf I den slutliga överenskommelsen med Storbritannien kom detta att tolkas som 1938 års handelsnivå. Sverige förband sig således i förhållande till britterna att inte exportera järnmalm till Tyskland i större mängd än 1938 års utförsel. I den kvoten inräknades även exporten till Polen och Tjeckoslovakien. För den svenska jämmalmsexporten innebar detta en årlig utförsel till Tyskland om högst tio miljoner ton.

Efter denna uppgörelse med Storbritannien kom de svensk-tyska handelsdiskussionema att slutföras och den 22 december 1939 undertecknades ett handelsavtal. Till att börja med hade man från svensk sida hävdat att exporten skulle baseras på den genomsnittliga utförselnivån för åren 1932-38, vilket för järnmalm skulle ha inneburit en årlig export på cirka sju miljoner ton. Detta vägrade emellertid Tyskland att acceptera och efter förhandlingar kom den svensk-tyska handeln att baseras på 1938 års nivåer. Tillmötesgåendet från svensk sida möttes också eftergifter från tysk, vad gällde både prissättning och import-

av kvantiteter."

Att omfattningen av den svenska jämmalmsexporten till Tyskland under 1940 skulle beräknas efter motsvarande siffror för 1938 fastslogs således i de svenska handelsavtalen med både Storbritannien och Tyskland.

85Hägglöf1958, s. 37 ff. 86Ibid. S.40. 87Sven-Olof Olsson, German Coal and Swedish fuel 1939-1945, Uppsala 1975, S. 154

102 Det historiska sammanhanget

Det svensk-tyska handelsavtalet innehöll inte bara bestämmelser om vilka mängder skulle utbytas utan också, i kompletterande varor som dokument, prisbestämmelser. Genom den s.k. prisvågen priset på gavs den svenska järmnalmen fast relation till priset på kol, koks och en handelsjäm från Tyskland." Denna reglering låste i sin tur fast andra priser i den svensk-tyska handeln. Utrikesrådet Gunnar Hägglöf, som ledde den svenska förhandlingsdelegationen, beskrev överenskommelsen som en jättestor affárstransaktion, i vilken några hundratal prisnoteringar för olika varukvaliteter ingingo nödvändiga som räkneelemenfi Efter det att nämnda avtal hade ingåtts beslutade på svensk sida man att från den 25 februari 1940 införa svensk valutareglering, en som syftade till att säkra att användbara betalningsmedel farms till hands för import av nödvändiga varor till Sverige. En månad utsträcktes senare importlicenskraven till att omfatta åtskilliga ytterligare varuslag. 91 Staten tog alltså ett allt fastare näringslivet. grepp om För att underlätta handelsrelationema mellan Tyskland och Sverige beslutade i vardera landet att inrätta särskilda statliga handelsman delegationer för fortsatta förhandlingar mellan länderna. Det svensk-tyska handelsutbytet kom under krigsåren sedan att utvecklas som framgår av nedanstående tabell.

88Martin Fritz, En fråga praktisk politik Ekonomisk neutralitet under det om : andra världskriget : Historisk Tidskrift 1982, 345. s. 89Hägglöf 1958, s. 97. °° SFS 1939:250 och 1940:97 91SOU 1952:50, s. 932. SFS 1940:161 92Statistisk Årsbok.

Det historiska sammanhanget 103 Värdet av svensk import Värdet av svensk export från Tyska Riket till Tyska Riket

var avsevärt högre än exporten dit. Värdet av såväl import som export ökade avsevärt 1940 och forsatte uppåt 1941. Under de följande åren minskade exporten påtagligt, medan importen höll sig mera stabil.

I april 1940 ockuperades Danmark och Norge av Nazityskland. Skagerrakspärren, lades då, innebar att den svenska handeln med

som Storbritannien och de transoceana marknaderna avbröts. Sammantaget avstängdes Sverige därigenom från marknader motsvarande cirka 70 procent 1938 års utrikeshandel. Hela importvolymen sjönk från

av 1939 till 1940 med 40 procent och cxportvolymen sjönk samtidigt med 43 procent. Spärren inte heltäckande. Under hösten 1940 kunde

var Sverige importera vissa över den finska ishamnen vid Petsamo.

varor Så småningom öppnades spärren for den s.k. lejd- eller Göteborgstrafiken, dock begränsad och förutsatte tillstånd från både

som var Storbritannien och Tyskland.

I och med Skagerrakspärren fick Tyskland ökad betydelse som handelspartner till Sverige. Som en direkt följd av spärren inleddes nya handelsförhandlingar med Tyskland. Sverige uppnådde härvid en höjning de tyska kol- och koksleveransema, fick samtidigt ge

av men efter på andra viktiga punkter. Vidare bestämdes att den svenska exporten inte längre skulle bunden 1938 års utförselkvantiteter.

vara av Från svensk sida accepterade man att öka leveranserna av kullager och

vissa andra metaller än järn, som behövdes för den tyska av

104 Det historiska sammanhanget

rustningsindustrin. Dittills hade prisöverenskommelsema med Tyskland varit fördelaktiga för Sverige. Men krav från tyska nu restes företag att justera prisnivån uppåt. Bland annat ville tyska kolproducenter sälja till Sverige efter den internationellt mycket sett höga prisnivå som fanns inom Tyskland. I den överenskommelse infor 1941 som slutligen träffades, accepterades prisölcningar på samtliga varor som ingick i prisvågen. Sedan handelsavtalet för 1941 hade förhandlats fram kom handelsrelationerna mellan Sverige och Tyskland att revideras årligen fram till 1943 då det sista bilaterala avtalet slöts, inför 1944. Gemensamt för alla avtalen var att de reglerade kvantititeter, priser och betalningsförhållanden i utrikeshandeln. Handelsförhandlingama avsåg även finansiella relationer, främst de tyska betalningama till Sverige på de internationella obligationslånen. Det blev alltså diskussion om hela betalningsbalansen, inte endast om handelsbalansen. I samband med de tyska krigsförberedelserna mot Ryssland under vintern 1940-41 minskade de tyska leveranserna till Sverige kol, av koks och valsverksprodukter. Under 1941 blev det sedan allt svårare att upprätthålla jämvikt i betalningsbalansen. På hösten 1941 kunde man konstatera att ett växande minussaldo hade uppstått. En effekt blev att de svenska exportörema tvingades vänta några veckor på betalning" Efter överläggningar mellan de båda ländernas handelsdelegationer gick Statens reservförrådsnämnd emellan och betalade förskott till clearingkontot. Sammanlagt inbetalades 90 miljoner kr fram till årsskiftet l94l/42, vilket medförde att väntetiderna helt eliminerades. En sådan lösning ansågs emellertid på svensk sida inte lämplig i vara längden. I förhandlingarna om 1942 års handelsavtal blev det stor fråga en hur det tyska underskottet i betalningsbalansen skulle hanteras. På svensk sida hölls parallella överläggningar med företrädare för det svenska näringslivet och berörda myndigheter. Visst samråd ägde också rum med det brittiska handelsrådet i Stockholm. Både den tyska och den svenska delegationen var måna fortsatt om import till respektive land. Från tysk sida hävdades svensk att en lqeditgivning skulle bli nödvändig. Primärt önskades att Sverige skulle ge en statlig kredit, på sätt skett i förhållande till samma som Sovjetunionen 1940. När Hägglöf diskuterade det förslaget med näringslivets företrädare förklarade han att det uppenbarligen fråga var

93Hägglöf1958, s. 137 ff. 9 Vinell, s. 23. 95Se för det fortsatta även interimrapporten, s. 42 och där gjorda hänvisningar.

Det historiska sammanhanget 105

om en avvägning mellan det eventuella intresset att skapa sysselsättning och olägenheten att påtaga sig kreditrisk.°°

Man stannade för en lösning som innebar att den svenska exportkreditnämnden ställde statliga garantier för kortfristiga krediter som svenska exportörer sten, trävaror, papper, kullager och verktyg

av kunde komma att behöva lärrma. Så småningom föddes i förhandlingarna om betalningsbalansen också idén att tyska Reichsbank skulle ta ett lån hos Sveriges Riksbank och ställa guld som säkerhet. Detta var en viktig eftergift från tysk sida. Statskrediter utan säkerhet eller ytterligare kreditgarantier hade naturligtvis varit att föredra för Tyskland, eftersom guldet i så fall hade kunnat användas för handel på annat håll.

Tanken på att ställa guld till svenskt förfogande vidareutvecklades efter hand och kopplades då till ett svenskt önskemål om kontinuerlig balansering av clearingen, dvs. utjämning av inbetalningarna på betalningsbalansen. I samband med att handelsavtalet undertecknades den 19 december 1941 träffades mot denna bakgrund ett separat men direkt anknytande avtal mellan de båda riksbankscheferna.

Det avtalet här kallat guldöverenskommelsen innebar att

- - Riksbanken åtog sig att för betalningar i Sverige ställa svenska kronor till Reichsbanks förfogande mot ersättning i guld. Detta skulle ske när Reichsbank så påfordrade, men högst för ett sammanlagt belopp om 20 eller 25 miljoner kr. Priset fixerades så att det motsvarade guldpriset i USA. Reichsbank tillerkändes vidare rätt att återköpa guldet.

Guldöverenskommelsen kom att ändras vid flera senare tillfällen under 1942 och början 1943. Ändringarna förefaller ha gjorts på

av tyskt initiativ och innebar att taket för Reichsbanks inköp av svenska kronor mot guld stegvis lyftes tills det låg på 105 miljoner kr.

Summan de svenska exportörernas statsgaranterade kortfristiga

av krediter till Nazityskland har uppskattats till 120 miljoner kr. Tyskarna slutbetalade dessa lån under 1944, dvs. medan kriget ännu pågick.

I samband med förhandlingarna på hösten 1943 inför 1944 års svensk-tyska handelsavtal hade förutsättningarna förändrats radikalt. Sverige hade nämligen i ett avtal med västmakterna i september 1943 accepterat att försöka begränsa exporten till Tyskland av vissa strategiska produkter som järnmalm och kullager. Den svenska Tysklandsexporten stramades därför åt, vilket i sin tur ledde till att de tyska leveranserna av kol och koks reducerades.

96UD HP 64 Ct, volym 2450. 97 938.

SOU 1952:50 s.

106 Det historiska sammanhanget

Handelspolitikens betydelse för de förhållanden kommissionen utrett

Redan fore kriget fanns betydande kontaktyta mellan näringsidkama en i Sverige och dem i Nazityskland. Därmed fanns också etablerade kanaler för överföring av tillgångar mellan nationerna. Dessa kanaler var i och för sig användbara för att föra över även sådana tillgångar som hade judiskt ursprung. På den tyska sidan den statliga styrningen stark. Intresset var av att importera stod i centrum. Upprustningen prioriterades. Den svenska jämmalmen blev starkt efterfrågad. På svensk sida fokuserades på 1930-talet ännu möjligheten att exportera. Den svenska utrikeshandelns omfattning och inriktning styrdes vid denna tid näringslivets av ekonomiska intressen och möjligheter. Vad gällde handeln med Nazityskland var visserligen betalningsrutinerna centraliserade, i men övrigt rådde relativt stor frihet för det svenska näringslivet. Den övergripande svenska utrikeshandelspolitiken hade under förkrigstiden i motsvarande grad begränsad räckvidd. När krigsutbrottet närmade sig och spänningen steg mellan Tyskland och Storbritannien tog den svenska neutralitetspolitiken form. Som framgått i avsnitt 2.4.2 innebar den folkrättsliga neutraliteten i princip en amoralisk hållning, inte tillät olika behandling de som av krigförande efter arten av deras regimer eller utrikespolitik. Vidare innebar den att den neutrales ekonomiska intressen skulle styra den faktiska handelspolitikens utfomining. Sveriges främsta intresse ansågs att med bevarad självvara ständighet stanna utanför kriget. Regeringen strävade efter att klara folktörsörjningen utan att neutraliteten. Utrikeshandeln blev i ge upp och med krigsutbrottet en statlig angelägenhet, vilket i sin tur nödvändiggjorde en stark statlig styrning näringslivet. Att de enskilda av företagarnas frihet begränsades hindrade emellertid inte att näringslivets vinstintressen hade betydelse drivkraft för den fortsatta som svensk-tyska handeln. Efter hand kom möjligheten att importera att allt central en mer betydelse i den svenska utrikeshandelspolitiken. Skagerrakspärren innebar att importen i avsevärt ökad utsträckning måste ske från Tyskland. Mot slutet av kriget blev den svenska regeringen mer benägen att tillmötesgå de allierades önskemål reducerad export till om Tyskland. På den tyska sidan den statliga styrningen alltjämt stark under var krigsåren. Intresset att kunna importera järnmalm och vissa andra av strategiska varor hade avgörande betydelse för Tysklands önskemål att handla med Sverige.

Det historiska sammanhanget 107

Från och med 1944 begränsades det svenska handelsutbytet med Nazityskland.

Kommissionen har inte funnit något tyder på att den

som övergripande svenska handelspolitiken i förhållande till Nazityskland direkt påverkades kunskaper eller åsikter om den där pågående

av förföljelsen judar och andra. Liksom när det gäller neutralitets-

av politiken i stort kan det naturligtvis finnas skäl att nu fråga sig om ett beaktande de med förföljelserna sammanhängande moraliska

av frågorna borde ha lett till andra politiska bedömningar än dem som faktiskt kom att forma villkoren för den svenska utrikeshandeln.

För kommissionen är det emellertid inte den allmänna politiken utan frågan huruvida judisk egendom överförts till Sverige som har stått i fokus. Det var i konsekvens med detta synsätt som kommissionen i sin interimrapport beskrev Riksbankens faktiska guldaffärer med Nazityskland. Kommissionen konstaterade därvid att det på sommaren 1944 fanns konkret medvetenhet om risken att i dessa sammanhang få

en guld konfiskerats eller stulits från judar. Vidare laitiserade

som kommissionen det förhållandet att moraliska frågor inte togs upp till diskussion i just det sammanhanget.

Kommissionen konstaterar att de två viktigaste strategiska produkter

Sverige exporterade till Tyskland var järnmalm och kullager. som Järnmalmen stod i genomsnitt under åren 1939-44 för cirka 33 procent

det svenska exportvärdet till Tyskland, kullager för cirka 5 procent. av Den svenska järnmalmsexporten låg till cirka 80 procent inom Grängesbergsbolaget. Bolagets vd Martin Waldenström var förutvarande direktör i Skandinaviska Banken och bolagets huvudbankförbindelse Skandinaviska Banken. Kullagerexporten sköttes till

var helt dominerande del Svenska Kullagerfabriken SKF. Företagets

av huvudbankförbindelse var Skandinaviska Banken. I SKF:s styrelse satt år 1940 tre företrädare för Skandinaviska Banken. Wallenbergsgruppen företräddes Jacob Wallenberg, hade betydande inflytande i

av som bolaget.

Dessa svenska banker och företag verkade när det gäller exporten till Nazityskland inom för de regeringen fastlagda handels-

ramen av avtalen. De svenska delegationer förhandlade fram avtalen med

som Tyskland respektive Storbritannien leddes av UD-tjänstemännen

98Den svenska jämmalrnsexporten svarade under dessa år egendomligt nog för ungefär motsvarande andel- i genomsnitt 30 procent- av den tyska jämförsörjningen. På våren 1944 uppskattade engelsmännen att det svenska bidraget till den tyska kullagerförsörjningen uppgick till 7,5 procent. Se Martin Fritz, 351 och 357. Se även Torsten Carlsson, Skandinaviska Banken i

s. näringsliv och samhälle 1939-1971, Otta, Norge 1997.

108 Det historiska sammanhanget

Gunnar Hägglöf och Erik Boheman. I den förstnämnda delegationen var Jacob Wallenberg högst inflytelserik ledamot och i den en senare spelade Marcus Wallenberg motsvarande roll. Delegationema drog nytta av de båda brödernas unika internationella nätverk. Båda delegationema hade givetvis att verka i enlighet med regeringens instruktioner, och förhandlingsresultaten diskuterades ingående av regeringen innan avtalen undertecknades. Systemet var av planekonomisk karaktär och innebar företagen att enligt regeringens direktiv ända fram till hösten 1944 fortsatte handeln, om än i reducerad grad, trots att de kände till judeförföljelsema och dödsfabrikerna. Ett fortsatt säkrande folkförsörjningen prioriterades av framför hänsynen till judamas utsatta situation. Inte heller i de allierades framställningar till Sverige att reducera Sveriges om export till Tyskland av strategiska anfördes över huvud hänsyn till varor taget judeförföljelserna som skäl. I det källmaterial kommissionen har granskat skymtar inte som någon moralisk tveksamhet inför den fortsatta handeln med Tyskland. Detta kan bero på materialets karaktär, kan också sammanhänga men med tidsandan. I efterhandsperspektivet timmer kommissionen frånvaron av moraliska överväganden djupt beklaglig.

2.4.4 och

Opinionen regeringen

Ovan har kommissionen redogjort för att den svenska regeringen och riksdagen, i nästan fullständig enighet mellan de politiska partierna, under åren 1938-39 bestämde sig för neutralitetspolitik, en som kom att få avgörande betydelse för senare politiska ställningstaganden och som ledde till att man i dessa sammanhang bortsåg från moraliska aspekter på de krigförande parternas agerande. Kommissionen frågade sig tidigt hur regeringens politik förhöll sig till den svenska opinionen. Hur påverkades politiken opinionen och av vilken betydelse hade regeringens politik för opinionsbildningen Bakom dessa frågeställningar låg kommissionens allmänna intresse av att skaffa sig en bild av vilka intressen och skeenden styrde som dåtidens beslutsfattare. För att nännare utreda förhållandet mellan regeringen och opinionen anlitade kommissionen docenten i historia Alf W. Johansson. Det är främst dennes tämligen omfattande utredningsrapport till kommis-

99Se avsnitt 5.1.

Det historiska sammanhanget 109

sionen1°° ligger till grund för den bakgrundsbeskrivning som här

som skall bilden har också kompletterats med studier av vissa

ges, men andra källor. Här bör återigen poängteras att avsikten med detta avsnitt inte har varit att ta ställning för någon särskild linje i de diskussioner som då fördes.

Före kriget

Den svenska kulturen hade sedan mycket länge och särskilt sedan 1870-talet fått starka impulser från Tyskland. Den akademiska världen, exempelvis, präglad tysk vetenskap och forskning. Men efter det

var av nazistiska maktövertagandet det endast i ringa utsträckning som

var denna tyskorientering övergick i öppen nazism. De nazistiska partierna i Sverige nådde aldrig procent i allmänna riksdagsval. Sverige

över en påverkades mindre än många andra länder i Europa av de ideologiska strömningama från de fascistiska staterna. Inför krigsutbrottet fanns i Sverige bred anti-totalitär konsensus omfattade samtliga större

en som riksdagspartier. Av de kartor som här skall presenteras framgår resultatet 1936 års riksdagsmannaval.

av

1°°Alf W. Johansson, Regeringen och opinionen under andra världskriget kommissionens dnr 34/98. Rapporten åtskilliga hänvisningar till arkiv och

ger litteratur.

i

1936 års Nationella röster

riksdagsmannaval -

Sveriges Nationella Förbund 0,9 % 26150 De starkaste "nationella" områdena: 1 Norrbottens län 5,5 % 4.083 2 Fyrstadskretsen 4,1 % 5.404

Malmö, Lund, Hälsingborg, Landskrona

E Underriksgenomsnittet 0,9%

Överrlksgenomsnittet

NationellaFörbundet ställde inteuppl länet Röstetal

- Stockholmslän 0,4% 561

- Stockholmsstad Bohuslan 0,6% 0,9 % 1 .656 775

Göteborgsstad

Fyrstadskretsen Malmö, Hälsingborg, Landskrona,Lund 4,1% 5.404

1936 års Nazistiska röster

riksdagsmannaval -

Nationalsocialistiska arbetarepartiet 17.483 0,6 %

___

Lindholmnazisterna

Nationalsocialister 3.025 0,1 % -| _ Sammanlagt 20.508 0,7 °/o

___ Totalt i hela riket 2.917.753 röster

Högsta procentuella röstandel:

Med Nationalsocialister avses Nationalsocialistiska Blocket och Svenska Nationalsocialistiska Partiet Furugårdarna

|:| Underriksgenomsnlttet 0,7%

Överrlksgenomsnlttet E Ställdee upp I lånet

Röstetal

- StockholmsIan 0,8% 780

- Stockholmsstad Bohuslän 1,8°/o 1,0% 5.497 895

Göteborgsstad 2,6% 3.381

Fyrstadskretsen Malmö, Hálsingborg, Landskrona,Lund 0,7% 845

112 Det historiska sammanhanget

Det tidiga Nazityskland såg i Sverige potentiell bundsförvant. en Den nordiska tanken, innebar föreställning som en om en rasmässigt grundad ödesgemenskap mellan Tyskland och andra germanska folk,

spelade en viktig roll i den nazistiska ideologin. Redan under 1930-talet var emellertid den svenska ett irritationsmoment de pressen i tysksvenska relationema. På tyskt håll ansåg man att svenskarna saknade takt i umgänget med Tyskland och att den förmedlade av pressen föreställningen om en tysk fara" lcränkande. Hitlerregimen insåg var att den aldrig skulle kunna omvända Sverige till nazismen och gick i stället in för att söka tysta den misshagliga opinionen. Genom kontinuerliga påtryckningar sökte Nazityskland tvinga den svenska regeringen att dämpa den antinazistiska opinionen. I långa stycken var den taktiken framgångsrik. Redan före kriget gick den svenska regeringen ut med dämpande propåer till

pressen

Olika linjer inom samlingsregeringen

I den samlingsregering bildades i december som 1939 ingick de demokratiska partierna i riksdagen. De centrala opinionsströmningarna

i det svenska samhället blev därmed direkt företrädda i regeringen. Med viss generalisering kan de olika grundinställningar förekom som från sommaren 1940 sammanfattas följer. som

En ideologisk skiljelinje korn att dras mellan högerpartiet och de

övriga partierna. Högersidan representerades främst partiledaren och av ecklesiastikministern Gösta Bagge. När det kom till utrikespolitiska

frågor anslöt sig oftast utrikesministern Christian Günther. Högersidans sammanhållande länk önskan aktivt svenskt stöd till Finland. var om Man kan kalla denna linje för storsvensk. Den bars upp av en föreställning om en svensk rikspolitik, skulle hävda Sveriges som ledande ställning i Norden.

Mot denna hållning stod den lillsvenska linjen. Dess främsta mål var att trygga freden. Hållningen till utrikespolitiken avvärjande och var attityden till kriget övervintrande. Det gällde bevara det svenska att välfárdsbygget så intakt möjligt ofardstiden. Linjens som genom främste representant statsministern Per Albin Hansson. Även var Bondeförbundets ordförande Axel och folkparti-

Pehrsson-Bramstorp

ledaren Gustaf Andersson i Rasjön företrädde denna linje.

Slutligen fanns vad kan kalla proallieraa linje, till vilken man en statsråden Ernst Wigforss och Gustav Möller hörde. Här fanns en levande tro på att de allierade skulle och starkare segra ett antinazistiskt

m Se Åke Thulstmp, Med lock och pock, Stockholm 1962.

Det historiska sammanhanget 113

perspektiv på kriget som sådant än bland övriga delar av regeringen. Nazismen sågs ett större hot än kommunismen. som

Tryckfrihetspolitiken under krigets första år

Den svenska tryckfrihetspolitiken under åren 1939-41 innebar till viss del ett accepterande tyskamas krav på att även åsiktsbildningen i ett av neutralt land skulle neutral. Staten tog på sig ett ansvar för vara opinionsbildningen, som inte gick att förena med liberal pressideologi. En organisation för information och påverkan byggdes upp och kom sedan att bestå till 1943. Regeringen krävde ett visst mått självav och ingrep mot opinionsbildare ansågs överskrida censur som gränserna. Tryckta tidningar och böcker kunde beslagtas om de befanns innehålla uppgifter som kunde irritera någon av de krigförande parterna. Transporter tidningar och böcker ansågs äventyra Sveriges av som säkerhet kunde förbjudas. Enligt forskarna Ingvar Svanberg och Mattias Tydén ledde försiktighet och självcensur till att svenska tidningar många gånger självmant avstod från att förmedla detaljer om judeutrotningen. I de fall beslag verkligen gjordes det dock endast var mycket sällan den direkta anledningen var att tidningarna skrivit som judeförföljelsema eller Förintelsen. De anvisningar olämpliga om om ämnen från 1940 regelbundet gick från statens informationssom styrelse till redaktionerna tycks inte heller ha använts för att förhindra spridandet sådan information. Göteborgs Handels- och Sjöfartsav tidning, med återkommande antinazistiska krönikor och artiklar av Torgny Segerstedt och Hugo Valentin, beslagtogs vid åtta tillfällen under åren 1940-42. Tidskriften Trots Allt en av dem som var drabbades transportförbud. Judisk Krönika undgick beslag trots av åtskilliga mycket ingående reportage om judeförföljelsemaf Diplomaten Sven Grafström, som vid denna tid tjänstgjorde vid UD:s pressbyrå, hörde till dem starkt kritiska till tryckfrihetssom var politiken sådan. I sin publicerade dagbok antecknade han som numera följ ande den 23 maj 1940.

Här meddelanden av för tyskarna oangenäm natur, här uppfyllasundertrycksvil igt deras order indragande för dem obehagligt om av tryck, här tvivelakti a journalister in och här ges

släppas

politiska förmåner. Värre tyskai beryktade femte kolonnen äro än en

m Ingvar Svanberg och Mattias Tydén, Sverige och Förintelsen, Stockholm 1997, s. 42

114 Det historiska sammanhanget

de ämbetsmäri, som tro, att de landet denna politik. De gagna genom bedriva defaitism och tro, att de handla i Sveriges intressen. 1°3

Trots hoten om beslag var det många, förutom de nämnda, ovan som faktiskt lyckades göra sina röster hörda och i framföra kritik pressen såväl mot nazisternas övergrepp mot den svenska politiken som gentemot Nazityskland. Ändå måste det konstateras

att tryckfrihetspolitiken fick till följd att

media endast i begränsad utsträckning kom att spegla opinionsläget i Sverige. På sommaren och hösten 1940 rådde avvaktande och lätt en defaitistisk stämning. Tysklands maktställning tycktes orubblig.

N eutralitetsatmosfáren

Stämningama i mitten 1940 medförde, kan säga, att av man en neutralitetsatmosfar spred sig. Herbert Tingsten har berättat hur han en gång i slutet av 1940 till bekant uttryckte glädje över att en Storbritannien hade haft vissa framgångar i kriget. Han fick svaret: "Jag vet inte riktigt vad du menar. Jag kriget uteslutande svensk ser ur synvinkel." Att se kriget rent svensk synvinkel", det att ur var vara neutral; att inte ta ställning till vare sig England eller Tyskland. Ett annat uttryck för denna opinionsströmning försvarsminister Per var Edvin Skölds omdiskuterade uttalande i 1941 att Sverige inte mars om hade intresse av någondera sidans seger. En statligt organiserad svenskhetspropaganda introducerades. "Allvarstid kräver samhällsanda, vaksamhet och tystnad löd parollen. Att inte ta ställning upphöjdes till patriotisk plikt. Allt inte föll som inom ramen för denna linje tenderade att betraktas propaganda för som endera parten i kriget. Samtidigt fanns det dock även på statlig myndighetsnivå en tendens till anpassning efter Nazityskland, kom som till uttryck i studiebesök och andra kontakter. Riksdagsvalet 1940 ledde till stor seger för den lillsvenska linjen. Socialdemokratema gjorde sitt bästa val tiderna, vilket fick genom utrikesminister Christian Günther att i regeringen dagen efter valet tala om att detta hade inneburit en överväldigande framgång för ett

u Sven Grafström, Anteckningar 1938-1944, utgivna genom Stig Ekman, Stockholm 1989, s. 250. m Se Svanberg Tydén samt Ingrid Lonifors artikel Alla svenskar höll inte tyst i Dagens Nyheters bilaga om Naziguldet den 21 oktober 1997. 1°5Richardson.

Det historiska sammanhanget 115

tyskñentligt parti och att det därför Viktigt att skicka signaler till var Berlin att samlingsregeringen inte var tyskfientlig. om Eftersom den proallierade och antinazistiska opinionen pressades tillbaka det starka statliga trycket framstod Torgny Segerstedt, av riksdagsmannen Ture Nennan och andra framträdande företrädare för denna linje isolerade gestalter, trots att de uttryckte uppfattningar som sannolikt hystes många. Det manifesta opinionsläget var inte som av identiskt med det latenta. I regeringen bestämdes politiken under 1940-41, det nu kan som konstateras, tillfällig koalition mellan den lillsvenska och den av en storsvenska linjen. Den lillsvenska strävade efter att undvika allt som kunde Tyskland, medan den storsvenska rent av önskade provocera förbättrade relationer med Tyskland för att kunna förverkliga sina

visioner. En spänning fanns mellan den storsvenska linjens profinska, antikommunistiska och protyska men därför inte pronazistiska orientering på sidan och andra sidan den proallierade falangens ena motstånd varje form aktiv politik kunde tänkas innebära ett mot av som närrnande till Tyskland. Mellan dessa flyglar befann sig ett lillsvenskt centrum, motståndare till en aktiv Finlandspolitik, men som var samtidigt starkt präglat det tyska hotet och därför i vissa situationer av benäget att ansluta sig till den storsvenska grupperingens krav på tillmötesgående mot Tyskland. Som ett exempel på detta kan nämnas yrkande i september 1940 från Günther indragning av att ett om Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning fick stöd statsministern mot av Wigforss och Möllers protester.

Midsommarkrisen en vändpunkt -

En brytpunkt mellan opinionsströmmama kom med den s.k. midsommarkrisen 1941. Beslutet att tillåta Engelbrechtdivisionens transfrån Norge till Finland kan triumf för den storsvenska port ses som en linjen, framgången skenbar. Genom att framhålla att det rörde men var sig engångseftergift markerade regeringen att medgivandet var om en påtvingat. Eftergiften till Tyskland framhävdes än hjälpinsatsen för mer Finland. I detta nederlag låg också för den proallierade en seger opinionen. Samtidigt den storsvenska linjen hade lyckats driva som igenom transiteringsbeslutet hade den fått händerna bakbundna.

Reaktionen på transiteringseftergiften skapade grogrund för

en ny den proallierade opinionen. När sedan två norska fackföreningsledare avrättades i september 1941 fick denna opinion styrka. De svenska ny känslorna sig våldsamma uttryck i Liksom man och man ta pressen.

116 Det historiska sammanhanget

emellan", skrev justitieminister K.G. Westman från Bondeförbundet i sin dagbok. Från hösten 1941 blev det allt svårare att hålla tillbaka den antinazistiska opinionen. När USA trädde in i kriget i december 1941 stärktes den proallierade opinionen ytterligare. Litteraturprofessom Fredrik Böök var en av dem tidigare öppet hade utgått från som att Tyskland skulle segra. I ett brev den 23 december 1941 skrev han: "Hela den svenska opinionen är inställd på anglosaxisk och en seger, de som i likhet med mig har haft sina sympatier på tysk sida kommer att få det mycket trångt." I början 1942 noterade Bagge hans av att regeringskollega och partibroder Fritiof Domö hade sagt att folk "var så tyskfientliga att de inte tänkte på de svårigheter kunde uppkomma som för oss vare sig Tyskland eller England segrar". Senare år samma noterade Bagge, apropå handelsförhandlingama, att de allierade visade hänsynslöshet. Detta såg han direkt följd opinionssom en av förskjutningen i Sverige. Enligt Bagge de allierade övertygade var nu om att Sverige på grund av den allmänna stämningen i landet under inga förhållanden skulle närma sig Tyskland och de ansåg sig därför kunna behandla Sverige hur helst". som Under 1942 och ännu tydligare under 1943 det den proallierade var falangen som angav tonen i den svenska regeringen. Nu hävdade Bagge att pressen hade svängt till tyskhets. Tidningarna skrev Sverige som om befann sig i krig med Tyskland, ansåg han, och föreslog utan få att gehör att indragningsvapnet skulle användas för att statuera exempel. På hösten 1943 avgick justitieminister Westman och ersattes av folkpartisten Thorwald Bergquist. Denne vidtog omedelbart åtgärder för att avveckla beredskapslagstiftningen på tryckfrihetens område. Per Albin Hansson stödde Bergquist, med motiveringen det att var nödvändigt att regeringen handlade eftersom den riskerade annars att bli överkörd av riksdagen. Enligt statsministern kunde inte blåsa man faran över. Även Tyskland inte hade om rationella skäl att anfalla Sverige kvarstod desperationshotet": att Hitler i vrede över svenska nålstick skulle beordra anfall. Det gällde också att bevara ett minimum av förtroende i Berlin för att förhindra att Sverige omedelbart drogs in i krig om Norge blev krigsskådeplats igen. Alf W. Johanssons slutsats är att midsommarkrisen inte bara blev en brytpunkt mellan opinionsströmmarna inom regeringen, också utan en vändpunkt vad gällde den svenska politiken i förhållande till Nazityskland. Andra forskare har sett annorlunda på historien. Så har exempelvis Sverker Oredsson karaktäriserat den svenska politiken tyskvänlig som fram till augusti 1943.

Det historiska sammanhanget 117

Wilhelm Agrell har t.0.m. gått så långt att han i en DN-artikel har hävdat att stora delar det svenska samhället, institutioner, sociala av skikt och enskilda under åren 1940-42 målmedvetet strävade efter anpassning till den av Nazityskland påbjudna nyordningen. Att det i dagens debatt förekommer skilda värderingar av det s.k. desperationshotet och de politiska bedömningar som gjordes under åberopande därav har kommissionen pekat på i avsnitt 2.4.2. ovan. Alf W. Johansson har som grund för sitt ställningstagande att midsommarkrisen blev vändpunkt för den svenska politiken mot en Nazityskland också åberopat uttalanden från militärattachén vid tyska legationen i Stockholm, generalmajor Bruno Uthmann. I hans von och handbrev till Berlin, Alf W. Johansson redovisat till rapporter som kommissionen, kan avläsa relativt initierad tysk iakttagares man en bedömningar opinionsläget i Sverige. I november 1939 ansåg av Uthmann att Sverige de skandinaviska länderna det till Tyskland av var mest negativt inställda landet. I slutet av juni 1940 noterade han inflytandet de tyska på kontinenten. Sverige, siade han då, av segrarna kommer i fortsättningen inte att bereda Tyskland några problem. Höjdpunkten för Uthmanns förhoppningar nåddes i december 1940. Han skrev då att det inte kunde råda några tvivel att den svenska om regeringen fast besluten att genomföra Sveriges inre omställning till var det Tredje riket och nazismen. Sannolikt speglade uttalandet stämningama bland de svenska militärer Uthmann främst tog intryck som

av. Men redan under våren 1941 uttryckte sig Uthmann mera försiktigt. Han förklarade att den svenska regeringen ville stå neutral i kriget mellan Tyskland och Storbritannien, spådde att attityden kunde men ändras på svensk sida fick klart för sig att Tyskland skulle gå om man mot öster. Efter midsommarkrisen 1941 speglade Uthmanns rapporter en tysk besvikelse över att den svenska politiken hade svängt. Senare samma skrev Uthmann till Berlin att Sverige ovilligt att delta i sommar om var kriget i öster och rent tog avstånd från denna kamp. av Uthmann vidhöll i 1942 sin pessimism angående svenskt stöd mars till Tyskland och redovisade i det sammanhanget de tre omständigheter enligt hans uppfattning styrde den svenska politiken, nämligen att som svenskarna ville profitera på lqiget, att de inte trodde på Tysklands och att de stod avvisande till nationalsocialismen. seger I sammanfattande rapport från början september 1942 skrev en av Uthmann följande.

De inte svenska medgivandena till Tyskland skedde följdobetydligaet tvång den ska Sverige som en av som av och Tysklands maktställning skapa inrininga unda till följd av -

l 18 Det historiska sammanhanget

vänskap De tjänade upprätthållandet av neutraliteten och Emedgivandenagynnade där ör tillfälligt de svenska intressena.

Vid en mera långvarig försämring Tysklands militära torde av e den svenska regeringen stödd på den absoluta socialdemo atiska majoriteten gå över till den anglosaxiska demolqatin. Genom presshetsen gentemot nationalsocialismen är denna frontväxling dligt förberedd. De i sig inte obetydliga tyskvänliga kretsama i veri e också i ofñcerskaren är för närvarande grund av press etsen mot femte kolonnen och nationalsocialismen tystade och politiskt fullständigt förda sidan.

Även det tyska hoppet frivillig svensk anpassning helt hade om om nu slocknat fanns åtminstone på ett område ett tyskt intresse fortsatt av goda relationer med Sverige. Status eftersträvades beträffande quo malmleveransema. Ungefär samtidigt som Uthmann gjorde sin sammanfattande pessimistiska rapport på hösten 1942 skrev Bagge följ ande i sin dagbok.

"Det förefaller ur militär synpunkt vara rationellt Tyskland om skulle skaffa sig Sverige på halsen. föglai ha fått ganska nu nu en hygglig försvarsförstärlcning så att skulle det ta åtskilliga nog månader och dessutom inte så få tyska divisioner att underkuva oss. Ty detta kan man nog aldrig göra helt och hållet luftledes där vi ha var sva aste punkt. Dessutom kan vi till att bli se gruvorna oanvänd ara och det vet tyskarna säkert.

Hade förhållandet mellan regeringen och opinionen någon betydelse for de omständigheter som kommissionens utrett

Den politik som Sverige under större delen kriget drev mot de av krigförande stormakterna baserades framgått på ett maktpolitiskt som synsätt. Man bortsåg från moraliska frågor och lät opartiskheten styra i det allt övergripande syftet att hålla Sverige utanför kriget. Ett sådant förhållningssätt kan naturligtvis i dag uppfattas stötande. Redan som under krigstiden fanns en opinion, benägen att fästa som var mer avseende vid den diktatoriska ledningen Nazityskland och de av förekommande förföljelserna judar och andra. av Vilka konsekvenserna skulle ha blivit den opinionen hade fått om bestämma politiken har det naturligtvis inte varit möjligt för kommissionen att bedöma.

3¶Kommissionens arbete

l Introduktion

Regeringens uppdrag till kommissionen har krävt en rad ställningstaganden redan i fråga vilka tillvägagångssätt kommissionen skulle

om välja.

Kommissionen tillkallades i februari 1997. Informationssökandet påbörjades ganska omedelbart efter det att sakkunniga, experter och sekretariat hade förordnats i april år. Allt eftersom kunskapen

samma ökade inom kommissionen kunde det fortsatta arbetets riktning tydligare stakas ut. När fakta korn på bordet blev också nya fråge-

nya ställningar aktuella inför det fortsatta arbetet. Det har varit fråga om en kontinuerlig Kommissionen har efter hand som arbetet fram-

process. skridit definitioner och avgränsningar. Hypoteser har löpande

enats om ställts och prövats för förkastas, utvecklas eller bekräftas.

att senare Många olika källor har använts. Vad framkommit vid källstudiema

som har ofta gett idéer till forskningsprojekt. Kommissionens alla

nya medarbetare har sedan samverkat kring analys och rapportförfattande.

I detta kapitel redogörs för hur kommissionens arbete har gått till. Här förklaras vilka definitioner och avgränsningar har gjorts och

som vilka hypoteser främst har påverkat arbetet. Vidare redovisas

som översiktligt vilka metoder kommissionen har använt sig samt vilka

av källor har utnyttjats och Vilka särskilda problem och möjligheter

som

generellt sett har varit förknippade med dessa. som

3.2¶Definitioner och avgränsningar

3.2.1¶Egendom av judiskt ursprung

Direktivens uttryck egendom av judiskt ursprung har kommissionen uppfattat anvisning att fokusera forskningen på sådana

som en om tillgångar har tillhört judar. Kommissionen har inte bortsett från att

som

120 Kommissionens arbete

även människor utanför den judiska kretsen förlorade egendom i samband med de nazistiska förföljelsema före och under andra världskriget. Men eftersom uppdraget alltså formellt har gällt egendom av judiskt ursprung övervägde kommissionen tidigt frågan vilkas om egendom som borde omfattas av den beskrivningen. Den judiska lagen, Halacha, återger den traditionella judiska definitionen av vem som är jude. Enligt den definitionen är jude en en person som antingen är född av en judisk mor eller har konverterat till judendomen. Det avgörande är alltså inte främst individens uppfattning, utan snarare familjebanden och den judiska traditionen. Den nazistiska ledningen i Tyskland använde sig definition, i huvudav en annan som sak byggde på rasbiologiskt tänkande och omfattade fler Alla personer. som hade minst en judisk förälder, morförälder eller farförälder ansågs vara icke-arier. Detsamma gällde dem konverterat till judendomen. som I svensk lag fanns vid denna tid, liksom inte någon definition nu, av vem som var jude. Efter att ha noterat dessa omständigheter har kommissionen konstaterat följande. Nazisterna bestämde godtyckligt vilka skulle som anses vara judar. Alla som omfattades den nazistiska definitionen av var målgrupp för övergrepp som innebar att deras egendom förskingrades eller beslagtogs. Det måste därför mest ändamålsenligt vara i detta sammanhang att utgå från den definitionen. Direktiven talar om egendom av judiskt "ursprung. Kommissionen har uppfattat detta så att dess uppdrag även egendom inte avser som längre var judiskt ägd vid överföringen till Sverige, hade men som frånhänts den judiske ägaren i samband med judeförföljelserna före och under andra världskriget. När kommissionen skulle utreda vilka omständigheter allmänt som sett kunde ligga bakom att egendom nämnt slag korn till Sverige vid av aktuell tid valde kommissionen därför att främst studera strukturella och legala instrument för de nazistiska övergrepp riktade sig direkt som mot judars egendom. Då konkreta exempel söktes höll kommissionens medarbetare dock ögonen öppna även för egendom ägts andra som av särskilt förföljda personer. Efter att kommissionens forskningsarbete hade avslutats stod det klart att det aldrig blev aktuellt för kommissionen att tillämpa någon exakt definition av vad som skall med egendom judiskt avses av ursprung. De indikationer på egendomsöverföringar kommissom

I de offentliga församlingsböckema fanns dock alltid antecknat huruvida en församlingsbo var främmande trosbekännare. I sådana fall antecknades också vilket samñmd vederbörande tillhörde. Se vidare avsnitt 2.4.

Kommissionens arbete 121

sionen funnit är, som kommer att framgå av det följande, inte några gränsfall i det avseendet.

Den nazityska statens terror riktade sig på ett särskilt fasansfullt sätt mot judarna och även mot zigenama. Kommissionen har kommit att uppfatta sitt uppdrag så att det endast omfattar transaktioner som har samband med riktade förföljelser av diskriminerande eller t.o.m. exkluderande slag. Tillgångar som förts hit eller blivit herrelösa här på grund Nazitysklands allmänna och urskiljningslösa förtryck av den

av

befolkningen och människorna i de ockuperade områdena har egna av kommissionen i konsekvens härmed inte särskilt intresserat sig för.

3.2.2 Rövat guld

I regeringens direktiv till kommissionen talas omså kallat rövat guld". Kommissionen har ställt sig frågan vad som bör avses med att guld var rövat och vidare övervägt om det finns anledning att skilja på rövat guld olika slag. Resonemangen om dessa frågor har utvecklats i

av interimrapporten De definitioner av guld som kommissionen slutligen valt återges nedan och stämmer i hög grad överens med vad den expertkommission som arbetar med motsvarande frågor i Schweiz också har använt sig avF

Centralbanksguld 0 guld Nazityskland tagit från reserverna i ockuperade länders

som centralbanker.

0¶Personguld

inlöst guld, dvs. guld åtkommits genom icke-diskriminerande a som

nazityska åtgärder eller

konfiskerat och plundrat guld, dvs. guld tagits från levande eller b som

avlidna personer utsatta för nazistisk förföljelse.

Mot bakgrund att direktiven till kommissionen att korn-

av anger pletterande undersökningar i saken särskilt bör fokuseras på frågan om

2Interimrapporten, s. 18 3Expertkommissionens fullständiga nanm är Unabhängige Expertenkommission: Schweiz Zweiter Weltlcrieg. Den leds av professor Jean-François Bergier och

publicerade i juli 1998 rapporten Switzerland and Gold Transactions in the Second World War, Interim Report. Se angående definitioner särskilt s. 29

122 Kommissionens arbete

guld som kan ha tillhört judar, har kommissionen utgått från att det konfiskerade och plundrade personguldet bör stå i centrum för dess forskning och överväganden. Tillämpningen dessa definitioner har

av komplicerats av att det förekom att guld smältes och att därvid guld

om av olika ursprung blandades Personguld kunde således

samman. komma att ingå i samma tacka som centralbanksguld eller guld

av annat ursprtmg.

I interirnrapporten behandlade kommissionen endast Riksbankens affärer med rövat guld från Nazityskland, s.k. naziguld. I denna rapport redovisar kommissionen även vad har framkommit möjlig-

som om heterna att andra svenska banker, företag eller privatpersoner korn att befatta sig med rövat guld eller att rövat guld tillfördes tyska mottagare iSverige.

Vad gäller Riksbankens guldaffärer valde kommissionen, fram-

som går av interimrapporten, att inte begränsa sig till att bara undersöka sådana transaktioner som innebar att guld fördes över gränsen till Sverige utan även granska vad som tillfördes Riksbankens utländska depåer. Också andra svenska banker m.fl. kunde ha depåer utomlands. Kommissionen har därför försökt ta reda på och redovisa guld

om levererades från Nazityskland till sådana depåer. Som kommissionen har sett på saken är det avgörande om svenska intressen över huvud taget har haft möjlighet att använda sig av guld som kunde vara konfiskerat eller plundrat från personer, inte sådant guld faktiskt

om transporterades hit till landet. Även guld slag bara låg

om av nämnt orört i en svensk depå utomlands bidrog detta nämligen samtidigt till att de personer som hade blivit berövade sitt guld inte kunde återfå det.

3.2.3 Herrelösa

tillgångar

Vad som bör avses med "herrelösa bankkonton och annan privat egendom som kan antas ha tillhört judar har krävt del eftertanke

en från kommissionens sida.

I uttrycket herrelös ligger, som kommissionen har uppfattat saken, att den ifrågavarande egendomen i dag inte befinner sig i

ägarens eller dennes rättsägares besittning utan hos någon Vidare

- annan. måste det förutsättas att rättsägaren inte själv känner till att så är fallet. Gjorde han det kunde man knappast beteckna egendomen herrelös.

som Om någon utan framgång gör anspråk på kända föremål eller fordringar är det i stället fråga om omtvistad egendom. Kommissionen har stannat för att definiera herrelösa tillgångar så sådana tillgångar

som som någon innehar utan rättsägarens vetskap. Med herrelösa bankkonton

Kommissionens arbete 123

måste i konsekvens härmed avses sådana fordringar på banker som är okända för de nuvarande rättsägarna.

Att egendom är herrelös kan förklaras att den ursprunglige

av ägaren är död och att förekommande successorer inte känner till att han dessförinnan lånat ut, deponerat eller bestulits på egendomen ifråga. En

förklaring kan vara att ägaren själv inte har säker kännedom om annan vad han äger. Slutligen kan man tänka sig att ägaren har tappat kontrollen över egendomen därför att den som ursprungligen lånade, tog hand eller stal den har lämnat den vidare till någon annan.

om

När förekomsten herrelösa tillgångar utreddes på 1960-talet

av uppmärksammades särskilt de s.k. danaarven. Danaarv är en äldre beteckning för sådan kvarlåtenskap som efterlämnas utan andra

av en person arvingar än Allmänna arvsfonden.

Kommissionen har tolkat direktiven så att dess efterforskningar i dessa avseenden skall avse sådana bankfordringar och andra tillgångar som befinner sig i Sverige och som på grund av Förintelsen har blivit herrelösa eller danaarv.

3.2.4¶Avgränsningar i övrigt

I Sverige finns åtskilliga människor som har överlevt de nazistiska judeförföljelserna och ännu fler som är efterlevande till dem som drabbades därav. Alla dessa människor har, till följd av nazisternas övergrepp, berövats tillgångar som de ägt eller annars kunnat ärva. Men det är endast tillgångarna har kommit till Sverige eller i svensk

om besittning efter övergreppen, som kommissionen har haft regeringens uppdrag att försöka klarlägga vad som skett med dem. Tillgångar som stannat i utlandet har således inte omfattats uppdraget.

av

Det kan emellertid inte uteslutas att svenska privatpersoner och företag utomlands befattade sig med egendom av judiskt ursprung utan att densamma fördes över gränsen till Sverige. Ett tänkbart exempel är att någon svensk kan ha köpt en tidigare judiskt ägd fastighet i Tyskland. Även sådana åtgärder faller egentligen utanför kommissionens uppdrag och har inte heller stått i centrum för den forskning

bedrivits. Ändå kommer vissa iakttagelser att redovisas i det som följande.

Särskilt i krigets slutskede förekom det kapitalflykt från Nazityskland till Sverige. Omfattande utredningsarbete lades därför ned, både från de allierades och från svensk sida, på att kartlägga de tyska intressena i Sverige. Endast i den mån kapitalflykten innebar överföringar sådana tillgångar som hade judiskt ursprung har kom-

av missionen ansett sig föranledd att göra ytterligare klarlägganden.

124 Kommissionens arbete

Motsvarande avgränsning gäller allmänt rörande de förebråelser

av skilda slag som framförts i sammanhang då svenskt agerande vid tiden för andra världskriget har diskuterats. Det senaste decenniets debatt, i dagspress och andra media, rörande Sveriges politiska och affärsmässiga hållning under andra världskriget rymmer många artiklar med anknytning till kommissionens uppdrag, med ett över-

men mera gripande perspektiv. I artiklar och böcker har bröderna Wallenberg utifrån sin centrala ställning inom svensk ekonomi i olika avseenden fått ta emot kritik för den svenska utrikeshandelspolitiken. En relativt ofta förekommande tanke i skrifter och i mediadebatten är, att Sverige genom sin export av malm och kullager och Wallenbergföretagen genom sina affärer och sin strategiska betydelse skulle ha bidragit till en förlängning av kriget och därmed till det judiska folkets lidande. Inom kommissionen har denna tanke föranlett iakttagelsen, att enskilda företag i sitt agerande var bundna av bilaterala handelsavtal, samt vidare att exporten av malm och kullager dominerades Gränges-

av bergsbolaget respektive SKF; företag som inte låg inom Enskilda Bankens utan Skandinaviska Bankens intressesfär." Exemplen illustrerar, att debatten i media har förankring i tillgänglig

svag ekonomisk-historisk forskning. Det understryker också att fördjupad forskning om samspelet mellan handelns aktörer och regeringen under andra världskrigets skiftande skeden är en angelägen forskningsuppgift.

Kommissionen har i sitt arbete mött flera frågeställningar av samma angelägna karaktär, frågor som anknutit till kommissionens uppdrag

inte inom givna direktiv. Här kan nämnas att kommissionen, men ryms efter att ha tagit del av både svenska och amerikanska källors inte har funnit några tecken på att den s.k. Boschaffären, Enskilda Banken

som var inblandad inkluderade egendom av judiskt ursprung. Efter diskussion beslöt kommissionen därför att inte utreda den affären närmare. Av samma skäl har kommissionen inte heller analyserat de uppgifter som förekommit i debatten om Enskilda Bankens förbindelser

4För information Skandinaviska Bankens intressesfär, Carlsson Se även

om se avsnitt 2.4.3. 5 Ulf Olsson, Bank, familj och företagande : Stockholms Enskilda Bank 1946- 1971, Stockholm 1986, s. 19 ff., Gerard Aalders och Cees Wiebes, Affärer till varje pris : Wallenbergamas hemliga stöd till nazisterna, Falun 1989, s. 55 ff. samt Report May 25, 1949, to Mr. Ray E. Dougherty, Supervisor, Litigation and Clairns Division, from Hans Strauss re Vargos v. Clark, The Gold Transaction kommissionens dnr 121/97. Enligt Olsson 49-50 låg svagheten i Enskilda Bankens ställning i den amerikanska processen under åren nännast efter kriget i hög grad det politisk-moraliska planet. Blotta sarnröret med Tyskland i ett antal affärer var belastande. Juridiskt hade banken, enligt Olsson, en bättre ställning. Tvisten slutade med en förlikning.

Kommissionens arbete 125

förbindelser med I.G. Farbeni exempelvis den nederländska

genom Hollandsche Koopmans Bank i vilken Enskilda banken ägde

20 procent.7

3.3¶Hypoteser

Direktiven till kommissionen utgår från att egendom judiskt

av ursprung till följd av de nazistiska förföljelsema fördes till Sverige före och under andra världskriget. För att kunna lösa sitt uppdrag att dels klarlägga vad som kan ha hänt här med sådan egendom dels beskriva vilken roll olika svenska aktörer spelade i sammanhanget har kommissionen under arbetets gång, utifrån kända förhållanden, försökt föreställa sig olika möjligheter. Dessa antaganden har påverkat kommissionens sökande efter information om vad faktiskt skett.

som

Hypotesema utgår från följande fyra frågeställningar.

Varför kan egendom av judiskt ursprung ha förts till Sverige Vad för slags egendom kan ha överförts Hur kan överföringarna ha gått till Till vilka kan de ha skett

De teorier som presenteras nedan är naturligtvis inte någon uttömmande beskrivning vad som faktiskt kan ha hänt i dessa

av sammanhang. Fler scenarier är tänkbara. I vilken grad kommissionen funnit stöd för sina hypoteser redovisas i de följande kapitlen i denna rapport.

Varför 0 för att egendomen kunde placeras mer säkert i Sverige 0 för att det fanns en marknad i Sverige 0 för att transiteras genom Sverige

5I.G. Farben ansvarade bl.a. för tillverkningen giftgasen Zyklon-B,

av som användes i dödsfabrikema, och utnyttjade slavarbetskraft. I vad mån detta var känt bland svenska banker och företag fore krigets slut är en öppen fråga. Se om I.G. Farbens roll Joseph Borkin, The Crime and Punishment of I.G. Farben, New York 1978 finns översatt till svenska, med förord av Harry Schein. 7Enligt uppgift hade I.G. Farben det dominerande inflytandet i Hollandsche

en Koopmans Bank. Se Aalders Wiebes, s. 89.

126 Kommissionens arbete

När förföljelserna av judar och andra tilltog i de nazidominerade områdena kunde det hända att de förföljda själva ville föra sin egendom i säkerhet utomlands, exempelvis i Sverige. En anledning till att judiskt ägd egendom kom till Sverige vid den aktuella tiden kunde således vara att ägaren ville skydda egendomen i fråga. När en företagare hotades av tvångsvis genomförd arisering kunde han exempelvis föredra att sälja sitt företag till någon svensk affársbekant. Likaså kunde privat-

en person med Viss förmögenhet vilja ha sitt kapital på svensk bank i stället för på tysk. Ett annat skäl att föra egendom av judiskt ursprung till Sverige kunde vara att det fanns en önskad marknad här. Kanske var det lättare att sälja konfiskerade judiska juveler i Sverige än i det krigsdrabbade Tyskland. En ytterligare möjlighet är att aktörer på den nazistiska sidan ville använda Sverige som säker förvaringsplats för egendom tills kriget var över eller som transitland på väg mot en bättre marknad i ett tredje land.

Vad

0 valutor 0 värdepapper 0 guldtackor och guldmynt 0 ädelmetaller, ädelstenar och andra värdefulla material 0 föremål som konst, juveler och antikviteter 0 handelsvaror 0 immateriella tillgångar

Så gott som all slags flyttbar egendom kan ha kommit till Sverige. Det ligger nära till hands att tänka sig att en judisk man eller kvinna som hade möjlighet därtill försökte föra valutor till Sverige för att placera dem på bankkonto här eller kanske för att köpa en svensk livförsäkring. En tänkbar möjlighet var att föra över värdepapper eller små

annan värdefulla föremål som smycken eller guldmynt, exempelvis för att förvara dem i svenskt bankfack. För den trodde sig kunna fly till

som Sverige blev det kanske aktuellt att sända bohag hit. En judisk affärsman som ville rädda delar av sitt företags värde kunde tänkas sälja sina varumärken till en svensk affársbekant, kanske med återköpsrätt. Efter nazisternas övergrepp är det inte otänkbart att konst, mattor och möbler från skövlade judiska hem kan ha auktionerats ut i Sverige. Konfiskerade guldföremål kan ha smälts ned och

tillsammans med annat guld- blivit till tackor använts i den nazi-

som tyska handeln med Sverige eller i den svenska förädlingsindustrin. Konñskerade värdepapper kan ha sålts till svenska köpare. Ariserade

Kommissionens arbete 127

företags varulager kan ha sålts till Sverige inom för den sed-

ramen vanliga handeln mellan länderna.

Hur

0 med en resande person 0 med post 0 med godstransport 0 med diplomatisk personal 0 till svensk utlandsmyndighet 0 bara på pappret

Kommunikationer mellan Sverige och de nazidominerade länderna upprätthölls före och under kriget, även om flyktingpolitiken och de regler som gällde betalningssystemen innebar inskränkningar. Egendom av judiskt ursprung kan därför ha kommit hit på många olika sätt. Viss egendom kan ha medförts av enskilda resande. Så kan exempelvis en jude som reste till Sverige i mitten av 1930-talet, kanske för att hälsa på bekanta här, ha tagit med sig valutor för att kunna sätta in dem på svensk bank. Yrkessmugglare kan ha verkat på judiska eller nazistiska uppdrag. Värdepapper m.m. kan ha skickats hit med post, för att värmer här skulle placera dem säkert. Flyttgods kan ha anförtrotts

en transportñrma. När det inte längre var möjligt att resa till Sverige kan förföljda personer tänkas ha vänt sig till svenska utlandsmyndigheter, utlandsförsamlingar eller internationella organisationer Röda

som Korset och lämnat egendom dit för förvar eller vidaretransport. Beslagtagna bohag och varulager kan ha förts till Sverige med vanliga godstransporter. Tysk diplomatisk personal kan ha smugglat hit exempelvis ädelstenar eller andra mindre föremål med högt värde. Transaktioner med immateriella tillgångar kräver ingen transport alls, utan papperstransaktioner. Likaså kan inom koncern

är rena man en med bolag i både Sverige och Tyskland tänkas föra värden

från det ena bolaget till det andra utan att det motsvaras av någon faktisk transport.

Till vilka 0 Riksbanken 0 övriga banker och försäkringsbolag i Sverige

0 transportñnnor i Sverige

0 konsthandlare, museer, juvelerare, antikhandlare, auktionsfirmor

och liknande i Sverige svenska företagare med utländska affärsrelationer svenska utlandsmyndigheter och utlandsförsamlingar

0 tyska legationen i Stockholm

128 Kommissionens arbete

I Sverige fanns många olika tänkbara mottagare av egendomen i fråga. Kommissionen har i sin interirnrapport beskrivit bakgrunden till att Riksbanken valde att ta emot guld som betalning från Nazityskland, guld sedan har visat sig till viss del kunna härröra från judiskt ägda

som guldföremål eller guldmynt. När det gäller andra svenska banker och försäkringsbolag måste man ha som allmän utgångspunkt att de ville ha kunder. Transportfinnor ville naturligtvis ha uppdrag. Om banker, försäkringsbolag och transportfirmor sedan ställdes inför att de judiska kunderna inte hördes av efter Förintelsen, är det inte säkert att deras agerande präglades av den eftertänksamhet som varit önskvärd. Konsthandlare och andra i liknande branscher sökte objekt att sälja. En svensk företagare med en etablerad judisk handelskonktakt i något nazidominerat land kan ha velat hjälpa denne affärsbekante att bevara sitt företag eller sina varumärken över kriget. Alternativt kan den svenske företagaren ha sett en chans att köpa det judiskt ägda företaget till ett pris som var så lågt att den judiske kollegans trångmål utnyttjades på ett otillbörligt sätt. Svenska dotterbolag i nazidominerade områden kan ha förvärvat judiska tillgångar eller tillgodogjort sig judisk tvångsarbetslcraft, varefter moderbolaget kan ha tillförts värdet härav. Tyska legationen i Stockholm var en del av den nazistiska förvaltningen och hade dessutom en skyddad ställning här. Den kan därför ha förvarat eller vidarebefordrat olika slags tillgångar.

3.4¶Metoder

3.4.1¶Inledande

planering

Planeringen av kommissionens arbete har styrts av de direktiv och den tidsram som regeringen gett för uppdraget.

Den tidsram som först gavs innebar att arbetet skulle vara avslutat den lmars 1998, vilket betydde att ungefär tio månader fanns till förfogande. Det därför nödvändigt att arbetet med informations-

var sökning påbörjades genast, utan någon längre föregående planeringsoch inläsningsfas.

3.4.2¶Arbetsformer

Redan i ett inledande skede beslutade kommissionen mot den ovan angivna bakgrunden att tillsammans med sakkunniga, experter och sekreterare dela in sig i arbetsgrupper för att på effektivast möjliga sätt

Kommissionens arbete 129

söka information samt förbereda kommissionens ställningstaganden rörande metoder och slutsatser. Kommissionen försökte vid sammansättningen av de olika grupperna att samtidigt i varje grupp uppnå bred kompetens och maximalt utnyttjande av de specialistkunskaper

som finns representerade bland sakkunniga och experter. Till att börja med bildades fyra arbetsgrupper för undersökning av olika källor eller

källor som enligt direktiven uppenbarligen krävde ingående grupper av studium, nämligen departementsarkiven, Flyktkapitalbyråns arkiv, Bankinspektionens arkiv och det s.k. Wallenbergsarkivet, som förvaltas av Stiftelsen för Ekonomisk Historisk Forskning inom Bank och Företagande Samtidigt beslutades att avvakta med Riksbankens arkiv, eftersom direktiven uttryckligen angav att arbetet i den delen skulle utgå från vad som framkom genom det arbete med Riksbankens Arkivutredning antogs komma att presentera sommaren 1997.

Under hösten 1997 ombildades arbetsgruppema. Det stod då klart att Arkivutredningens arbete hade blivit tidskrävande än som

mer ursprungligen beräknats och kommissionen begärde därför förlängd tid för sitt arbete. Efter den förnyade gruppindelningen har det funnits fem arbetsgrupper. Dessa har varit inriktade på utredning av olika sakfrågor, nämligen Riksbankens guldaffárer, övriga affärstransaktioner, banktillgångar, övriga personliga tillgångar och avvecklingen av tysk egendom i Sverige.

I december 1997 kom Arkivutredningens rapport. Strax därefter beslutade regeringen att dels ge kommissionen förlängd tidsram till den 30 november 1998, dels begära en särskild rapport om riksbanksguldet snarast möjligt. Det medförde att kommissionen, dittills inte ägnat

som sig mycket åt riksbanksguldet, fick lägga stora resurser just på den frågan. Även arbetet i övriga arbetsgrupper fortsatte parallellt korn

om Sammanträdestid och utredningsresurser att behöva ägnas frågorna om riksbanksguldet i sådan utsträckning att det tidigare höga tempot inte kunde hållas när det gällde övriga frågor. Kommissionens interimrapport Naziguldet och Riksbanken publicerades i juli 1998, varefter övriga frågor åter kunde ägnas mer tid.

Samspelet mellan de olika arbetsgruppema och kommissionen som helhet har varit dynamiskt. Forskningsrapporter och minnesanteckningar från grupperna har alltid tillställts hela kommissionen. Vid kommissionens sammanträden, ungefär var fjärde vecka, har också de sakkunniga och experterna varit närvarande. Regelmässigt har vid dessa sammanträden rapporter lämnats från arbetsgruppema, som sammanträtt frekvent däremellan. Kommissionen har därmed haft till-

8Med Wallenbergsarkivet de arkiv finns samlade hos nämnda stiftelse.

avses som Samtliga dessa arkiv har anknytning till familjen Wallenberg.

130 Kommissionens arbete

fälle att ställa frågor, synpunkter, analysera vad framkommit

ge som och fatta beslut om nya inriktningar. I arbetsgruppema har kommissionens vägledande beslut kunnat konkretiseras och analysen fördjupas.

3.4.3¶Studiebesök

Vid tre tillfällen har kommissionens sammanträden förenats med studiebesök i arkiv, nämligen Riksarkivets depå i Arninge där arkivet från Flyktkapitalbyrån förvaras, Riksbankens arkiv samt det s.k.

Wallenbergsarkivet.

Forskningsuppdrag

Kommissionens arbete har, i enlighet med direktivens uppmaning, till stor del bestått i arkivstudier. Dessa har till viss del utförts kommis-

av sionens ledamöter, sakkimniga, experter och sekreterare inom

ramen för de förordnanden regeringen gjort. Här-utöver har kommissionen anlitat ett tjugotal uppdragstagare, däribland några kommissionsledamöter och sakkunniga men i huvudsak utomstående ekonomhistoriker, historiker, sociologer, studenter mil. Det har när det gäller dessa särskilda uppdrag alltid varit fråga om väl avgränsade projekt. Vilka utomstående uppdragstagare som har anlitats framgår av bilaga

Längre fram i detta kapitel beskrivs översiktligt de arkiv och andra källor som kommissionen har utnyttjat.

3.4.5¶Rapportförfattande

Författandet av denna rapport har skett kollektivt i kommissionen. Sekreterama och andra medarbetare har efter hand presenterat skisser till olika avsnitt. Dessa har diskuterats vid kommissionssammanträden varefter de i enlighet med kommissionens önskemål har omarbetats, kompletterats och diskuterats på nytt tills enighet kunnat nås varje

om avsnitt.

3.5¶Källor

I sitt arbete med att undersöka bärlcraften av de ovan redovisade hypotesema har kommissionen använt sig av olika slags källor, erbjudit

som skilda möjligheter och problem. Nedan redovisas översiktligt hur arkiv,

Kommissionens arbete 131

direkta kontakter och litteratur har kunnat utnyttjas. I anslutning till de därefter följande kapitlens redogörelser för vad som framkommit förs utförligare resonemang om källornas tyngd och värde i förhållande till de olika antaganden som kommissionen har utgått från.

De arkiv som kommissionen har hämtat uppgifter från finns förtecknade i bilaga 4 till denna rapport. Kommissionen bestämde sig tidigt för att i regel undersöka arkiven i de lokaler där de förvaras. Även detta förfaringssätt har varit huvudprincipen har det i åt-

om skilliga fall förekommit att material ur offentliga arkiv har lånats in till sekretariatet. I bl.a. alla bankarkiv har som huvudregel gällt att kommissionen inte har fått ta kopior med sig därifrån.

Åtskillig litteratur har studerats. Den finns förtecknad i slutet av rapporten, före bilagoma.

3.5.1¶Offentliga svenska arkiv

Kommissionen har utnyttjat rad olika offentliga arkiv. Här kan

en särskilt nämnas arkiven från departementen, riksdagens Utrikes- och Bankoutskott, Riksbanken, Säkerhetspolisen, Flyktkapitalbyrån, Restitutionsnämnden, Bankinspektionen, Valutakontoret, Clearingnämnden, Statens Handelskommission och Statens Industrikommission. Hit får också räkna Svenska kyrkans och Statens järnvägars arkiv.

man

I Sverige gäller grundprincip att handlingar som har inkommit

som till och förvaras hos offentliga myndigheter och beslutsorgan är allmänt tillgängliga Detsamma gäller för sådana internt upprättade handlingar

har expedierats eller hör till avslutade ärenden, exempelvis som som skrivelser till utomstående, protokoll och beslut. Endast om det finns särskilt lagstöd för det kan allmänna handlingar sekretessbeläggas. Sådan sekretess är tidsbegränsad. När det gäller handlingar från tiden för andra världskriget förekommer endast i rena undantagsfall

numera sekretess. Kommissionens arbete i de offentliga arkiven har inte hindrats några sekretessbestämmelser. Vad gäller Säkerhetspolisens

av arkiv har dock de särskilda omständigheter gällt som redovisas i kapitel Nu, liksom vid tiden för andra världslqiget, gäller att myndigheter och beslutande församlingar inom den offentliga sektorn skall arkivera sina allmänna handlingar. I arkiven kan också läggas internt arbetsmaterial, exempelvis promemorior. Detta material blir i så fall

9Tryckfrihetsförordningen TF 2 kap. 3 ° TF 2 kap. 7 H TF 2 kap. 2 12Arkivlagen 1990:782 3

132 Kommissionens arbete

därmed att allmänna handlingar. Även handläggnings-

anse som rutinerna i den offentliga förvaltningen, innebär att åtgärder

som regelmässigt dokumenteras skriftligt, medverkar till att tillgängligheten till information om ärendena är god. Regelsystemet beträffande handlingar från svenska offentliga är alltså utfonnat för att allmän-

organ heten skall ha möjlighet till god insyn i verksamheten. I nuvarande arkivlagen uttrycks detta på så sätt att arkiven skall bevaras, hållas ordnade och vårdas så att de tillgodoser rätten att ta del allmänna

av handlingar, behovet information for rättsskipningen och förvalt-

av ningen samt forskningens behov. Gallring är visserligen tillåten,

men måste ske med respekt för dessa övergripande syften.

För Riksbanken gällde den statliga arkivregleringen inte vid den aktuella tiden. Dess arkiv har tyvärr i viss mån kommit att präglas

av den bristen, bland annat på så sätt att sökmedlen är bristfälliga. Vidare tycks illa överlagda gallringar ha förekommit. Även de offentliga

om arkiven annars i huvudsak är välordnade kan det, har kommissionen konstaterat, ibland vara svårt att få en tillräckligt tydlig bild hur ett

av ärende har hanterats. Sådana svårigheter kan ha rad olika orsaker,

en varav några skall nämnas här. För det första kan protokoll och beslut vara torftigt utformade. Som exempel kan nämnas att Flyktkapitalbyråns beslut oftast saknar skriftlig motivering. För det andra kan handlingar ha förkommit trots noggranna rutiner. Så har exempelvis skett med vissa av Utrikesnämndens memorialprotokoll. En tredje orsak till problem kan vara att ordningen är bristfällig, exempelvis kan arkivförteckningar saknas. Detta gäller bland annat delar arkivet från

av Handelskommissionen. Slutligen kan handlingar gallrade på ett

vara sätt som visar sig vara till hinder för forskning frågor inte

om som kunde förutses när gallringen gjordes. Besked sådana gallringar har

om kommissionen exempelvis fått då uppgifter vissa importer efter-

om frågades vid lokala tullmyndigheter. Som ett annat exempel kan nämnas att arkivet från Clearingnämnden, handlade minst 1 000

som svensk-tyska betalningar per dag, har gallrats så att uppskattningsvis 1 800 hyllmeter har reducerats till 54.

Andra svårigheter hänger samman med materialets omfattning och karaktär, vilket kan illustreras med följande exempel. I Valutakontorets arkiv finns de s.k. valutadeklarationer, avseende innehav utländska

av värdepapper, guld mm., som alla personer med hemvist i Sverige

3 TF 2 kap 9

Arkivlagen 3 5 Interimrapporten, s. 109, Arkivutredningen, s. 29 6 Se Sven Fritz, Rapport om inventering i vissa myndigheters arkiv kommissionens dnr 95/97.

Kommissionens arbete 133

anmodades att göra 1939, 1940, 1943 och 1944. Sammanlagt finns 528 volymer med valutadeklarationer. Huvuddelen härrör just från de nämnda krigsåren. Att systematiskt igenom alla dessa deklarationer skulle ta orimliga resurser i anspråk. Dessutom kan förutses att det, om så ändå gjordes, skulle innebära betydande svårigheter eller rent

vara ogörligt att urskilja eventuell egendom av judiskt ursprung. Det beror främst på att uppgiftsskyldigheten inte gällde tillgångamas ursprung. Myndighetens uppgift gick inte ut på att ta reda på t.ex. judisk

om egendom fanns hos någon, utan gällde att inventera vilka utländska betalningsmedel som fanns tillgängliga för landet.

Till sist skall anmärkas att transaktioner som företogs utanför de legalt anvisade systemen knappast har avsatt några spår i de offentliga arkiven.

3.5.2¶Enskilda svenska arkiv

Eftersom regeringen särskilt har påpekat att kommissionen skall ägna stor uppmärksamhet åt möjligheten att forska i enskilda dvs. privata arkiv har kommissionen också använt mycket tid och resurser för detta ändamål, trots att det efter hand bland annat stått allt mer klart att den statliga styrningen av näringslivets relationer till utlandet vid den aktuella tiden var mycket stark.

Privatpersoner, banker, företag och föreningar i Sverige har ingen skyldighet att hålla sina handlingar tillgängliga för allmänheten. Inte heller är de skyldiga att bevara dem i arkiv, bortsett från vad lagstiftningen om bokföringsskyldighet och associationsfonner kan innebära. Frånvaron av reglering i övrigt har lett till att de enskilda arkiven skiljer sig i väsentliga avseenden. Vissa har sparat mycket, medan andra har sparat mindre. Sorteringsprincipema kan vara mer eller mindre väl genomtänkta. Gallringar kan ha skett i olika syften och på olika sätt. Kommissionen har funnit att arkiv från banker och föreningar i regel finns, att de ofta är mycket innehållsrika och att de dessutom ibland är minst lika välordnade som de offentliga arkiven. När det gäller industri- och handelsföretag är bilden mera skiftande. Som exempel kan nämnas att Svenska kullagerfabriken SKF saknar företagsarkiv. Vad som finns kvar från tiden för andra världskriget är Styrelseprotokoll med bilagor.

Bland de enskilda svenska arkiv som kommissionen har använt sig av bör främst nämnas Wallenbergsarkivet, i vilket bland annat arkivet från Stockholms Enskilda Bank ingår. Kommissionen har dessutom

7 Ibid.

l34 Kommissionens arbete

använt sig av arkiven från Skandinaviska Banken och Svenska Handelsbanken, Svenska Röda Korsets arkiv, Svenska Bankföreningens arkiv samt flera arkiv från judiska församlingar, från konstmuseer och från privatpersoner med inflytande i politiken eller näringslivet. Främst bland de sistnämnda bör nämnas riksbankschefen Ivar Rooth, vars innehållsrika arkiv och utförliga minnesanteckningar utgjorde en mycket betydelsefull källa för Arkivutredningen och även har använts direkt av kommissionen.

Arkivet för SEB-koncemen, i vilket bland annat arkivet för dåtida Skandinaviska Banken ingår, innehåller 7,5 hyllmil dokument. Härav hör cirka 350 hyllmeter, eller 3 207 arkivkartonger och ett obestämt antal böcker, till det s.k. historiska arkivet från Skandinaviska Bankens Stockholmskontor. Till det historiska arkivet finns två arkivförteckningar. Den ena har ordnats efter ämnen och den andra efter den avdelning eller person inom banken som utfärdat dokumenten i fråga. I ämnesregistret upptas drygt 3 200 ord eller namn i alfabetisk ordning. Bland sökorden återfinns föga förvånande inte de för kommis-

- sionen centrala begreppen judiska tillgångar, "herrelösa konton och "naziguld. För att kunna hitta relevant information krävs således dels tämligen ingående bakgrundsktmskaper bland annat bankens

om organisation dels tid, inlevelsetörmåga och kreativitet. Möjligheterna begränsas dock inte bara sökmöjlighetema utan också vad

av av som finns bevarat.

I Wallenbergsarkivet finns inget aktuellt bokföringsmaterial utan endast historiskt material. Det omfattar cirka 2 000 hyllmeter dokument och 148 kartonger med vardera ungefär 100 rullar mikrofilm På varje filmrulle kan upp till 19 500 exponeringar finnas. Kärnan är arkivet för Stockholms Enskilda Bank. Därutöver rymmer Wallenbergsarkivet personarkiv avseende flera medlemmar av familjen Wallenberg, däribland bröderna Jacob och Marcus Wallenberg båda verk-

som var samma före och under andra världskriget. I Wallenbergsarkivet finns dessutom arkiven för vissa investmentbolag såsom Investor och Providentia samt ett antal stiftelsearkiv. Arkivet är mycket omfattande och välorganiserat. Det sköts av heltidsanställda tjänstemän, vilket har

s Gunnar Richardson, Rapport över iakttagelser vid genomgång Skandarkiv i

av Norrköping kommissionens dnr 102/97. 9 Se exempelvis avsnitt 5.9.2 vari beskrivs att kommissionen inte kunnat utreda exakt vad som skett med en post s.k. Youngobligationer som fanns i bankens ägo vid krigets utbrott, men inte längre stod kvar 1944. Ingen information har återfunnits om detaljerna i affären. 2°Kersti Ullenhag, Rapport avseende forskning i Wallenbergsarkivet, till kommissionen i augusti 1997.

Kommissionens arbete 135

inneburit att kommissionens medarbetare fått långt bättre service där än i andra enskilda arkiv. Det är möjligt att söka efter uppgifter med hjälp av dels dåtida register dels ett modernt dataregister, som ännu är under utbyggnad. Särskilt bör nämnas att åtskilliga dokument hört till

som bankdirektionens korrespondens finns bevarade. De har samlats under namnen på respektive brevskrivare inom banken. I korrespondensvolymema finns register som är ordnade efter de externa brevskrivarnas namn. I de ämnesdossier som också finns kan man ofta återfinna kopior dokument som även arkiverats bland korrespondensen.

av Även i Wallenbergsarkivet föreligger naturligtvis den beskrivna

ovan svårigheten att identifiera de Sökvägar som är relevanta för kommissionen. Arkivet är inte heller komplett i den meningen att det innehåller allt som någonsin har skrivits inom Stockholms Enskilda Bank. Givetvis finns luckor, även om samlingen sådan är väl-

som bevarad i jämförelse med vad som är fallet i andra enskilda arkiv. Kommissionens sakkunnige Paul A. Levine har gjort särskild under-

en sölming angående förekomsten av luckor i arkivet. Han frågade sig hur de luckor kunde förklaras som han hade noterat i sitt forskningsarbete där för kommissionens räkning. Den bakomliggande misstanken, som varken kunde beläggas eller vederläggas, var att sentida gallring i otillbörligt syfte kunde ha skett. Kommissionen, som har låtit arkivarien i Wallenbergsarkivet yttra sig över Paul A. Levines rapport, konstaterar sammanfattningsvis att det inte finns något som tyder på att gallring har skett i syfte att undanröja sådan information som rör de förhållanden som kommissionen utrett. Samtidigt måste man alltså,

alltid när det är fråga om arkivstudier, räkna med att de arkiverade som dokumenten inte ger en fullständig bild av det skeende de skildrar.

Svenska Handelsbankens historiska arkiv finns deponerat hos Föreningen Stockholms Företagsminnen. I arkivet, som är förtecknat, finns protokollskopior, utgående cirkulär, inkommen korrespondens och ämnesordnade handlingar. De etiketter finns på volymema

som motsvaras inte alltid av innehållet. All korrespondens på direktionsnivå finns inte bevarad. En del återfinns dock i de personarkiv som finns efter vissa av bankens direktörer. I registret över ämnesordnade handlingar finns inget sökord som direkt berör kommissionens verksamhet. Även detta bankarkiv är tämligen omfattande. Utlandssekretariatets ämnesdossier Tyskland omfattar exempelvis 20 volymer med doku-

2 Någon motsvarande undersökning har kommissionen inte gjort avseende

vare sig de andra bankarkiven eller några andra enskilda eller offentliga arkiv. 22Paul A. Levine, Rapport till kommissionen den 19 november 1998. 23Yttrandet firms under kommissionens dnr l/99.

136 Kommissionens arbete

ment från den tidsperiod som kommissionens uppdrag avser. Hos banken har den principen tillämpats att man vid arkiveringstillfället har skilt mellan "bokföringsmässiga och eviga dokument. De bokföringsmässiga har gallrats efter den föreskrivna tioårsfristen medan de "eviga" har förts till det historiska arkivet för framtida förvar.

Även efter rad inflytelserika privatpersoner har det visat

en sig att det finns välordnade korrespondenssamlingar Flera sådana

m.m. ursprungligen enskilda arkiv har dessutom deponerats på sådant sätt att de numera är tillgängliga för allmänheten, företrädesvis på Riksarkivet.

Kommissionen har inte, den schweiziska expertkommissionen,

som fått något särskilt författningsstöd som gjort det möjligt för den att tvinga sig till insyn i enskilda arkiv. Men det har heller inte behövts, eftersom det aldrig har hänt att kommissionen har nekats tillträde

när en begäran därom framställts.

De enskilda arkiven är sinsemellan mycket olika och avspeglar verksamheter av vitt skilda slag. Generellt måste förstås även dessa

om arkiv sägas att de inte alltid räcker till for att fullständigt klarlägga bakomliggande händelser. Alla de problem som ovan har beskrivits när det gäller offentliga arkiv föreligger även beträffande de enskilda. Till detta kommer konsekvenserna av att det här inte har funnits några styrande regler för handläggning och arkivering. Bristen på sådana instrument innebär, som framgått, att man inom exempelvis ett företag självständigt beslutar om vad som skall dokumenteras och vad som skall sparas. Vidare kan man inom företaget gallra arkivet när och hur man vill.

3.5.3 Utländska arkiv

Kommissionen har, som nämnts, också hämtat information från utländska arkiv. I regel har det även när det gäller dessa arkiv gått till så att någon av kommissionens medarbetare har besökt arkivet i fråga, men det har också hänt att kopior av handlingar har erhållits från utomstående eller rekvirerats per post. Här skall endast nämnas att det främst är fråga om handlingar från USA, Schweiz, Tyskland, Israel och Nederländerna.

24Jan Glete, Rapport översiktlig undersökning Svenska Handelsbankens

om av arkiv, mars 1998 kommissionens dnr 17/98.

Kommissionens arbete 137

3.5.4¶Direktkontakter

Till komplettering av arkiv- och litteraturstudierna har kommissionen försökt att på olika sätt skaffa infonnation genom kontakter med människor är direkt berörda av uppdraget eller på annat sätt har

som kunskaper är särskilt relevanta för kommissionens uppdrag.

som

Först kan nämnas att det bland kommissionens egna sakkunniga finns några personer som under eller omedelbart efter kriget tjänstgjorde i verksamheter kommissionens uppdrag berör. Deras

som särskilda insikter har kommit kommissionen till del och bidragit till de klargöranden i denna rapport. Även bland övriga

som presenteras sakkunniga och experter finns naturligtvis åtskillig specialkunskap som kommissionen har tillvaratagit.

Redan tidigt under arbetets gång bestämde sig kommissionen för att ytterligare bredda kunskapsbasen genom att bjuda in gäster att föreläsa eller på frågor i samband kommissionens sammanträden. Vid två

svara tillfällen samrådde kommissionen med Riksbankens Arkivutredning, bestående f.d. justitierådet Jan Heuman, professorn Harry Flarn och

av revisorn Ingvar Pramhäll. Övriga som efter inbjudan har besökt kommissionen är historikern Gerard Aalders från Rijksinstituut voor Oorlogsdocumentatie i Nederländerna, professorn vid Yad Vasheminstitutet i Israel Yehuda Bauer, dr Avi Beker från World Jewish Congress, den tidigare arkivchefen vid UD professorn Wilhelm Carlgren, senior advisor Bennett Freeman från U.S. Department of State, förre chefsjuristen i försäkringsbolaget Skandia Hans von Heijne, docenten i historia vid Södertörns högskola Alf W. Johansson, ordföranden i Judiska centralrådet Jan Nisell, arkivarien i Wallenbergsarkivet Gert Nylander, professorn vid Handelshögskolan i Göteborg Ulf Olsson, dåvarande chefredaktören vid Dagens Nyheter Arne Ruth, bankdirektören Lars-Erik Thunholm som tidigare var verksam vid Skandinaviska Banken samt historikern vid Stockholms universitet Mattias Tydén. Gruppmöten har besökts av f.d. bankokommissarien vid Riksbanken Carl-Göran Lemne, chefen för Kungliga myntkabinettet Henrik Klackenberg samt vdzn i Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund Erik Form.

När Dagens Nyheter den 21 oktober 1997 gav ut en specialbilaga

Naziguldet hade kommissionen i den infört annons, varigenom om en allmänheten uppmanades att höra av sig med konkret infonnation om judisk egendom i form konst, smycken, försäkringar, bankmedel,

av föremål förts till Sverige i samband med judeförföljelserna i

m.m. som Nazityskland. Annonsen fick mycket stor publicitet, dels genom bilagans stora spridning dels fristående inslag i radio och TV.

genom Responsen blev däremot inte överväldigande. Endast ett tiotal personer

138 Kommissionens arbete

hördes av, journalister oräknade. De tips kommissionen fick dem av som faktiskt ringde beaktades i det fortsatta forskningsarbetet. Till stor del var det dock fråga om obevisbara misstankar riktade mot tidigare arbetsgivare, affärskontakter eller bekanta. Senare på hösten 1997 valde kommissionen efter samråd med de judiska församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö att via församlingarna tillställa alla medlemshushåll ett frågeformulär. Idén utgick från antagandet att det i dessa hushåll kunde finnas personer med kunskap om egendom som de själva, släktingar eller vänner hade förlorat i samband med de nazityska judeförföljelsema och som senare kommit att hanteras i Sverige. Även det särskilt poängterades om att kommissionen inte ägnade sig åt utredningar avseende egendom som inte hade hanterats i Sverige innehöll många förståeliga av svaren av skäl berättelser och upplysningar egendom inte sådant sätt om som kunde knytas till Sverige. Sammanlagt 15 kom in. De följdes svar upp med telefonkontakter. I mars 1998 offentliggjorde kommissionen lista över de en personer med utländsk anknytning som stod antecknade ägare till herrelösa som tillgångar i svenska banker. Åtgärden blev mycket uppmärksammad och kommenterades bland annat i TV-nyhetema flera dagar i rad. Listan upptog 649 namn på privatpersoner och företag. Genom offentliggörandet ville kommissionen medverka till människor att ge med anspråk på sådana banktillgångar som blivit herrelösa till följd av Förintelsen möjlighet att hitta dessa tillgångar. Eftersom varken kommissionen eller bankerna kände till vilka tillgångar herrelösa som var just på grund av Förintelsen togs alla herrelösa tillgångar med på listan. Publiceringen av listan och mediauppmärksamheten därikring ledde till att kommissionens sekretariat fick ta emot ett par hundra telefonsamtal, varav många från utlandet. Alla som kunde tänkas ha anspråk att framställa hänvisades vidare till respektive bank. Många ringde dessutom direkt till bankerna. Vad publiceringen hittills har lett till redovisas i kapitel 4. Till arbetets utförande har även rad andra direkta kontakter en bidragit. Flera av kommissionens medarbetare har själva kontaktat människor som bedömts kunna ha något att berätta. Branschorganisationer och företag har tillskrivits med specifika frågor. Slutligen har värdefulla kontakter etablerats i samband med resor, konferenser och arkivbesök. Särskilt bör nämnas att kommissionsmedarbetare har deltagit i följ ande arrangemang. 0 Konferens med World Jewish Restitution Organization WJRO i Jerusalem 2-3 juni 1997. 0 Property and Restitution The Moral Debt to History, arrangerat - av Simon Wiesenthal Centrum i Schweiz 24-25 juni 1997.

Kommissionens arbete 139

Inforrnal Working Meeting of historical fact-finding commissions 0 and research arrangerat av den schweiziska expertgroups, kommissionen i Schweiz den 28-29 oktober 1997. The London Conference on Nazi Gold med efterföljande sym- 0 posium den 2-4 december 1997. Konferens med European Jewish Congress i London den 17-19 0 oktober 1998. The Washington Conference on Holocaust-Era Assets med efter- 0 följande symposiumden 30 november 4 december 1998. -

När det gäller värdet den muntliga infonnation som kommissionen av erhållit, måste allmänt tänka på den begränsning följer av att man som lång tid har förflutit sedan händelserna var aktuella. Endast i få fall har de kontaktats haft förstahandsuppgifter att lämna. Även personer som minnen har hunnit blekna eller ta färg av andra upplevelser när ett egna halvt sekel gått.

3.5.5¶Litteratur m.m.

Generellt kan sägas att forskningen Förintelsens ekonomiska om dimension är outvecklad. Den litteratur som behandlar judeförföljelhar, framgått i avsnitt 1.3, i regel mycket lite att säga serna som ovan övergreppens ekonomiska sidor, även ett undantag finns. om om par Numera finns dock hel del skrivet schweiziska bankers och en om företags agerande vid tiden för andra världskriget. År 1985 publicerade författaren Werner Rings i Zürich en bok med titeln Raubgold aus Deutschland Die Golddrehscheibe Schweiz im Zweiten Weltlcrieg. - Boken skildrade schweiziska affärer med naziguld och korn ett decennium att följas åtskillig litteratur schweiziska affärer med senare av om naziguld och judiska banktillgångar. Om Sveriges och svenskarnas roll under andra världskriget finns en hel del litteratur, är intressant på ett allmänt plan. Men denna som litteratur tar inte direkt frågan vad hände här med upp om som tillgångar av judiskt ursprung. Offentligt svenskt tryck från krigstiden har liksom vissa tidskrifter bidragit till att klarlägga vilka och vilket infonnationsläge som ramar förelåg för svenska privatpersoner, företag och myndigheter. Den forskning ekonomiska förhållanden i samband med andra om världskriget och de nazistiska judeförfoljelsema under de allra som

25Se främst Hilberg, även Frank Bajohr, The Beneficiaries of "Aryanization men Hamburg Case Study, Yad Vashem Studies XXVI, Jerusalem, Iáael 1997. : as a

140 Kommissionens arbete

senaste åren har initierats av en rad regeringar har lett till att flera för

kommissionen högst relevanta rapporter har publicerats.

25Se littoraturlistan.

4¶Danaarv och herrelösa tillgångar

4.1¶Allmänt om danaarv och herrelösa

tillgångar

l Banktillgångar

Det är tänkbart att judar förföljdes i Nazityskland hade banksom tillgångar i Sverige. En förklaring därtill kan vara att dessa personer sedan tidigare hade affärskontakter i Sverige eller andra ekonomiska anknytningar hit. Men det kan också tänkas att judar just till följd av förföljelsema valde att föra kapital till Sverige för säkrare förvaring. Efter Förintelsen kan sådana tillgångar ha kommit att stå kvar orörda i svenska banker, kanske for att insättare inte längre funnits livet och kunnat efterfråga dem. Med herrelösa tillgångar måste, enligt kommissionens uppfattning, sådana tillgångar någon innehar utan rättsägarens vetskap avses som När avlider utan att efterlämna någon arvsberättigad kan en person dennes kvarlåtenskap med äldre term kallas danaarv. Enligt sedan en länge gällande svensk lag tillfaller sådan kvarlåtenskap Allmänna arvsfondenz, medel används för allmänt angelägna åtgärder till vars stöd för barn, ungdomar och funktionshindrade. I banker kan det finnas herrelösa tillgångar av olika slag. Förutom kontofordringar kan det fråga tillgångar i notariatdepåer, vara om förvar eller bankfack. Den sätter in på ett bankkonto får därmed en som pengar kontofordran på banken. Kontot anteckning om och ett bevis för är en att denna fordran finns. De insatta medlen har banken rätt att disponera över. Pengarna hålls inte åtskilda utan används tillsammans med andra medel banken äger eller förfogar över för exempelvis utlåning. som

l avsnitt 3.2.3. Se ovan 2Ärvdabalken 5 kap. 1

142 Danaarv och herrelösa tillgångar SOU 1999; 20

Kundens fordringsrätt innebär att han, när han så önskar, har rätt att från banken få ett kapitalbelopp motsvarande det insatta samt ränta. En person som har notariatdepå eller förvar hos bank har avtalat en med banken att den skall förvara och eventuellt även förvalta värdepapper eller värdeföremål. Banken har, så länge avtalet består, inte rätt att för egen räkning disponera det har lämnats i depå eller förvar. som Kunden behåller sin äganderätt. På deponerade eller förvarade tillgångar betalar banken ingen ränta. En sak är att det oftast är annan fråga värdepapper, kan avkastning och stiga eller sjunka i om som ge värde. Den som har ban/jack i bank har avtalat med banken att hyra en om ett säkert förvaringsutrymme. Banken har, så länge avtalet består, inte rätt att se eller disponera över det som läggs i facket och det är inte aktuellt att beräkna någon ränta.

Försäkringar

På lilmande sätt som när det gäller banktillgångar kan det ha förekommit att judar tecknade försäkringar i Sverige och att dessa sedan kommit att stå herrelösa i svenska försäkringsbolag efter kriget. Försäkringar finns olika slag. På skadeförsäkring kan kapital av en aldrig samlas upp. Ett skadeförsälcringsbolags åtagande innebär att vid försäkringsfall inom villkorens ram ersätta uppkomna sakskador. Rätt att få ersättning föreligger endast då viss skada inträffat. Det är en därför inte möjligt att tala om herrelösa fordringar på skadeförsäkringsersättningar. En livförsäkring innebär att försäkringstagaren inbetalningar genom under sin livstid samlar kapital hos ett livförsäkringsbolag för upp utbetalning till anhöriga vid det dödsfallet eller för utbetalning till egna honom själv antingen i samband med uppnådd pensionsålder eller då exempelvis 50 år förflutit. En fordran på ersättning enligt avtal livom försäkring kan således bli herrelös enligt den angivna definiovan tionen, nämligen om den berättigade inte har kännedom att om försäkringen finns. Kapitalförsäkringar av annat slag förekom inte vid tiden för andra världskriget, då man skilde mellan bank- och försäkringsverksamhet på ett helt annat sätt än i dag. Utöver de ovan angivna direktförsäkringarna finns också s.k.

åteøjörsäkringar. En sådan försäkring tecknar ett direktförsälcrings-

bolag självt hos ett eller flera andra försäkringsbolag, när direktförsäkringsbolaget bedömer att dess kapitalstyrka är för liten för egen att det ensamt ska våga ta fullt för sina avtal direktansvar om

Danaarv och herrelösa tillgångar 143

försälqing. Återförsäkring förekommer i huvudsak i fråga om skadeförsäkringar och i synnerhet för industrin. I sådana sammanhang kan det fråga mycket stora risker och osedvanligt höga vara om försäkringsbelopp, kan fördelas på ett stort antal återförsäkringssom givare i olika länder. I den allmänna debatten har frågan ställts om svenska försäkringsbolag kan ha återförsäkrat utländska judars livförsäkringar, sedan blivit herrelösa. Allmänt kan sägas att när det som gäller livförsälcringar är behovet återförsäkring långt mindre än när av det gäller skadeförsäkringar. Flertalet livförsäkringar i ett direktbolags portfölj är inte större än att bolaget kan hålla hela försäkringsbeloppet för räkning". Det är således högst osannolikt att något svenskt egen livförsäloingsbolag under den aktuella tiden skulle ha återförsäkrat försäkringar tecknats i utländska, exempelvis tyska, livförsäkringssom bolag. Om det ändå skulle ha förekommit så innebär detta i vart fall ingen möjlighet för dem var berättigade till ersättning enligt som livförsäkringsavtal hos det direktförsäkrande bolaget att rikta ersätt-

ningsanspråk mot återförsäkringsbolaget

Kommissionens utredningar avseende försäkringar har mot denna bakgrund helt koncentrerats till fordringar på livförsäloingar tecknade i svenska försäkringsbolag.

4.1.3¶Övrigt

Även tillgångar annat slag kan ha blivit herrelösa i Sverige i samav band med judeförföljelsema. Exempelvis är det tänkbart att bohag sändes hit någon judisk familj planerade att flytta hit för att av som undgå förföljelser och att detta bohag sedan blev stående hos ett

svenskt transportbolag om flytten inte kunde genomföras.

Vidare är det möjligt att förföljda vände sig till svenska personer utlandsmyndigheter, församlingar eller liknande för att deponera kapital eller värdeföremål, antingen med planen hämta ut det att senare deponerade där det lämnats eller med uppdraget att egendomen i fråga skulle sändas till Sverige för fortsatt förvar.

3Rapport till kommissionen från f.d. chefsjuristen Hans von Heijne den 1 oktober 1998 dnrl86/98.

144 Danaarv och herrelösa tillgångar

Preskription

Kontofordringar omfattas av preskriptionslagem, säger att som en sådan fordran preskriberas tio år efter tillkomsten, inte preskripom tionsfristen avbryts dessförinnan. Om preskription inträder innebär det att fordringsägaren förlorar rätten att kräva ut sin fordran. Tekniskt gör bank så att den vid inträdd preskription slutar en att beräkna ränta på kontofordiingen, avslutar kontot och bokför motsvarande medel på annat sätt inom banken. Preskriptionsfristen kan avbrytas på olika sätt, antingen från kundens sida eller genom åtgärd banken vidtar. Det behövs en som som är att banken aktivt erkänner fordringen eller skriftligen krävs på densamma. I praktiken kan detta ske t.ex. att banken för in ränta genom i en bankbok eller genom att kontohavaren gör transaktion en som bokförs på kontot. I modern bankverksamhet förekommer många slags åtgärder från bankernas sida avbryter preslcriptionsfrister. Så sker exempelvis som vid de utsändningar av kontobesked och kopior skattekontrollav uppgifter som bankerna regelbundet gör till kontohavama. Detta innebär att kontofordringar regel preskriberas endast numera som om kontohavare inte längre kan spåras med hjälp det statliga av

folkbokföringssystemet eller på annat sätt.

Vid tiden för andra världskriget och fram mot 1970-talet var situationen annorlunda på så sätt att bankerna regel inte själva som vidtog några åtgärder som avbröt preskriptionsfrister. Konton fördes då manuellt, utan automatisk databehandling. All skriftlig kommunikation med kunderna krävde omfattande insatser och minimerades därför. Utsändning av kontobesked inte standardtj änst. För att få uppgift var en om räntan fick kunden presentera bankboken på sitt bankkontor. Sammantaget medförde detta att preskription inträdde i väsentligt många fler fall än i dag. Preskriptionsreglerna innebär således att en insättare i princip inte kan kräva sina kontomedel tio år gått utan preskriptionsbrytande om handling. Men de svenska bankerna hävdar enligt etablerad praxis inte preskription mot kontohavaren, dennes arvingar eller andra rättsägare Även preskription formellt inträtt betalar om bankerna som regel alltså ut vad som fordras. Ränta brukar i normala fall betalas endast för de tio år då preskriptionsfristen ännu löpte, det förekommer att bankerna men gör undantag och betalar ränta för längre tid.

4 Numera SFS 1981:130. 5Att detta är vedertagen praxis fastslogs dåvarande justitieministem av Sven Romanus i prop. 1979/80:119 s. 52 med förslag till preskriptionslag.

Danaarv och herrelösa tillgångar 145

När det gäller tillgångar i notariatdepåer och förvar preskriberas inte kundens rätt. Här har kunden inte en sådan fordringsrätt som avses i preskriptionslagen, utan äganderätt. I avtalet mellan kunden och en banken finns dock, när det gäller depåer och forvar, regler om hur banken får förfara med de tillgångar omfattas förvaltningssom av uppdraget kunden inte betalar för tjänsten enligt vad som anges i om avtal. Vanligtvis gäller då att banken har rätt att realisera samma tillgångarna eller tillgodogöra sig avkastningen därav for att gottgöra sig utestående ersättningsbelopp. Om banken har förlorat kontakten med kunden är praxis att resterande värden läggs i samlingsdepå. Ur en den ersätts sedan kunden eller dennes rättsägare arvinge om denne framställer anspråk på medlen och kan härleda sin rätt till dem. senare Tillgångar i bankfack kan naturligtvis inte heller preskriberas. I sådana tillgångar brukar avtalen mellan bank och kund dock fråga om stadga att banken vid utebliven hyresbetalning får öppna facket och realisera innehållet eller åtminstone lägga det i samlingsdepå i avvaktan på att kunden betalar for forvaringstjänsten. Fordringar på försäkringsersättningar omfattas på samma sätt som

kontofordringar av preskriptionslagen.

Ett deponerat föremål ägs den deponerat det, eller dennes av som rättsägare, och omfattas därmed inte heller av nämnda lag.

4.1.5¶Arkiveringsrutiner

Svenska banker är och vid tiden för andra världskriget inte skyldiga var att arkivera handlingar utöver vad krävs för att de skall uppfylla som sin bokföringsskyldighet. Handlingar är mer än tio år gamla som behöver alltså inte Även praxis bland bankerna är att i sparas. om relativt stor utsträckning även äldre handlingar sker av utrymmesspara skäl omfattande gallringar sådana handlingar som rör enskilda av kunders angelägenheter. För försäkringsföretag och andra privata företag gäller samma begränsade arkiveringsskyldighet som för bankerna. Utlandsmyndighetema däremot har under hela den tidsperiod som här är aktuell haft att tillämpa de långtgående författningsbestämmelser offentlighet och arkivering som beskrivits ovan i kapitel om

4.1.6¶Sekretess m.m.

För bankverksamhet gäller allt sedan före andra världskriget s.k. banksekretess. Det betyder att det enligt lag är förbjudet att obehörigen

146 Danaarv och herrelösa tillgångar

röja enskildas bankförhållanden Banksekretessen kan innebära komplikationer om en bank vill spåra en kund inte hörts eller som av om en anhörig till en avliden vill undersöka vilka tillgångar den avlidna kan ha haft. Anhöriga till personer som avlidit i Förintelsen har sannolikt haft särskilda svårigheter när det gällt att ta reda på i vilka banker i Sverige eller andra länder som det kan ha funnits skäl att söka efterlämnade tillgångar. En sådan svårighet följer att förföljda judar kan tänkas ha av uppgett fiktiva namn om de för säkerhets skull satte in på pengar utländska banker. Det är inte säkert att anhörig har känt till man som vilket namn som i sådant fall uppgetts.

4.2¶Överenskommelser m.m. 1940-talet

på

4.2. 1 Washingtonöverenskommelsen

Den s.k. Washingtonöverenskommelsen, slöts 1946 mellan som Sverige och företrädare för de allierade staterna, beskriver kommissionen i kapitel Här skall endast nämnas att den bland annat innebar att Sverige åtog sig att ställa vissa summor till förfogande dels för de allierade som företrädare för det tyska folkhushållet dels för den internationella flyktingkommittén. Bidraget till det tyska folkhushållet skulle härröra delvis från medel som influtit vid likvidering tyska av tillgångar i Sverige och delvis från andra statsmedel. Hela bidraget till den internationella flyktingkommittén skulle tas från statskassan. Det senare bidraget korn att uppgå till 50 miljoner kr och avsett att var användas för gottgörelse och bosättning de offer för nazistny regimen som inte kunde återvända till sina hemländer. En del av överenskommelsen bekräftades formellt utgenom en växling av flera skrifter mellan förhandlingsdelegationema. I det tolfte brevet skrev den svenske törhandlingschefen justitierådet Emil Sandström den 18 juli 1946 danaarv enligt följande. om

"Mina Herrar, I samband med den träffats, har jag äran bekräfta som mitt samtycke till Lippgörelse, att öreslå min regering att vidta a åtgärder för att ställa till de tre allierade regerin förfo för hälpändaamas an mål, värdet av sådan i Sverige be intlig till ört offer egen om som för nazistförföljelser, vilka avlidit utan arvingar. Mottag, mina Herrar, försäkran om min utomordentliga högaktning."

6Nu bankrörelselagen 1987:617 10

Danaarv och herrelösa tillgångar 147

Från de allierades sida svarade Seymour Rubin, Christian Valensi

och Francis W. McCombe enligt följande.

Herr Justitieråd, Härmed hava vi nöjet erkänna mottagandet Edert brev av denna av dag, angående danaarv i Sverige efter vilka dött till följd ersoner, nazistförföljelser. Vi hoppas, att så danaarv skola ställas till av ana förfogande i enlighet med vad Ni angivit i Edert brev. Mottag, Herr Justitieråd, försäkran vår utomordentliga högom

aktning

När den svenska regeringen i proposition föreslog riksdagen att en godkänna överenskommelsen konstaterades från regeringens sida att danaarv har från svensk sida endast ställts i utsikt vissa fråga om undersökningar Propositionen innehöll inget konkret förslag till

beslut angående hanteringen danaarv i Sverige efter Förintelsens av offer.

4.2.2¶Den svenska avvecklingen av tyskt flyktkapital

Som kommer att framgå kapitel 7 påbjöds i Sverige en allmän av skyldighet att deklarera tysk egendom fanns i landet vid utgången som 1945. Många deklarationer gjordes gäldenärer, sysslomän eller av av andra tillfälliga innehavare, däribland svenska banker. För bankerna det inte alltid känt kund på grund uppgiven adress var om en som av eller orsak uppfattades tysk också jude Det är därför annan som var

7Prop. 1946:367 61. Citaten är hämtade från den svenska översättning som s. bilagts regeringens proposition till riksdagen om godkännande av skriftväxlingen.

8 Ibid. s. 20. 9 möjligt utröna hur bankerna gick tillväga när de bedömde vilka För att om banktillgångar skulle rapporteras till Flyktkapitalbyrån har kommissionen som sökt efter dokumentation i affársbankernas arkiv. Undersökningarna i Stockholms Enskilda Banks arkiv Wallenbergsarkivet har genomförts av kommissionens sakkunniga Kersti Ullenhag och Göran Wikell. I Skandinaviska Bankens arkiv Skandarkiv har motsvarande genomförts f.d. professorn Gunnar Richardsson, av inkommit med Rapport över iakttagelse vid genomgång av Skandarkiv i som Norrköping dnr 102/97. Handelsbankens arkiv har granskats av docenten Jan Glete, därefter tillställt kommissionen Rapport översiktlig undersökning som om Svenska Handelsbankens arkiv, mars 1998 dnr 17/98. Särskilt av av Richardssons rapport framgår att det regel inte fanns någon direkt som information huruvida kontohavare judisk eller Till komplettering av om en var de nämnda undersökningarna har kommissionens sakkunnige P.G. Persson i Flyktkapitalbyråns arkiv granskat bankernas rapportering dit.

148 Danaarv och herrelösa tillgångar

inte otänkbart att också judars banktillgångar i detta sammanhang kom att rapporteras till F lyktkapitalbyrån och att dessa sedan kom att omfattas det likvideringsförfarande beskrivs i kapitel På av som liknande sätt kan det ha varit med herrelösa judiska tillgångar av annat slag och i annat förvar.

4.3 1960-talet

Utredningar på

4.3.1¶Inledande och

förslag diskussioner

Från de internationella judiska organisationemas sida förekom tidiga framställningar till svenska beslutsfattare att Sverige, enligt organiom sationemas uppfattning, hade förbundit sig att överlämna herrelösa tillgångar av judiskt ursprung till judisk organisation. Redan l949 en uppvaktades den dåvarande justitieministem med ett förslag den om att svenska regeringen skulle vidta åtgärder för att undersöka omfattningen av herrelösa tillgångar i svenska banker och sådana återfanns - om föreslå juridiska åtgärder för att göra dessa tillgängliga för de judiska organisationerna. Regeringen fann emellertid inte skäl att vidta några åtgärder med anledning uppvaktningen. Strax därefter gjorde de av tre största internationella judiska organisationerna, American Jewish Committee, Joint och WJC, en officiell framställan till den svenska regeringen av ungefär samma innehåll. Inte heller denna framställan ledde till någon åtgärd från regeringens sida. Ett decennium senare drev den judiska församlingen i Stockholm vid kontakter med Justitiedepartementet, Svenska Bankföreningen och de stora svenska bankerna frågan att preskriptionstidema för kontoom fordringar skulle förlängas på grund lcrigsförhållandena. När förav samlingen inte fick gehör för det förslaget försökte den i stället från bankerna få ut förteckningar över sådana herrelösa banktillgångar som kunde antas ha tillhört mördade judar. Bankema gick inte med på det, men försökte beräkna hur stora värden det kunde fråga och vara om inledde överväganden hur utbetalning skulle kunna göras. om På försommaren 1963 skrev organisationen Interessengemeinschaft in der Wiedergutmachungsfrage der in Schweden lebenden Öster-

l° Vad som redovisas i det följande grundar sig på vad kommissionens arbetsgrupp for banktillgångar, ledd ledamoten Lennart Kanter, har funnit vid av sin granskning av dokument i Bankinspektionens arkiv dess dnr 532/66, Bankföreningens arkiv, Justitiedepartementets konseljakt 1971-12-03 ll, nr Zionist Archives i Jerusalem, samt på de i föregående not nämnda rapporterna och kommissionens korrespondens med Röda Korset kommissionens dnr 47/97.

Danaarv och herrelösa tillgångar 149

reicher IWÖ till statsministern och regeringen och anhöll att om åtgärder efter schweizisk förebild skulle vidtas för att spåra upp och omhänderta danaarv och herrelös egendom efter utländska offer för nazistisk förföljelse. Mot denna bakgrund genomfördes de utredningar skall besom skrivas i det följande.

4.3.2¶Bankforeningens och Bankinspektionens åtgärder

Svenska Banlçföreningen är branschorganisation som nu, liksom vid en tiden för andra världskriget, företräder de svenska affärsbankema i angelägenheter. På 1960-talet stod Sveriges sparbanker gemensamma och foreningsbanker utanför organisationen. Numera är de större sparbankerna och föreningsbankerna med, men ett 80-tal sådana banker är fortfarande inte medlemmar. Bankinspektionen statlig myndighet med uppgift att granska var en bankernas verksamhet utifrån gällande lagstiftning. Numera handhas denna tillsynsuppgift av Finansinspektionen. De framställningar beskrivits föranledde på 1960-talet som ovan flera initiativ på statlig nivå, kommer att redovisas i det följande. som Vid den tiden de kontofordringar och de eventuella fordringar på var försäkringsersättningar stått herrelösa sedan krigsslutet, däribland som danaarv, fonnellt preskriberade. UD översände i juli 1963 den schweiziska lagstiftningen om åtgärder beträffande tillgångar efter nazismens offer till Bankföreningen. I september år anmodade finansministem Bankinspektionen samma utlåtande över IWÖ:s nämnda framställning. att avge ovan Månaden därpå, i oktober 1963, tillskrev Justitiedepartementet Bankföreningen angående herrelös utländsk egendom i bankerna. Strax därefter begärde Bankföreningen uppgifter från sina medlemsbanker utländska kontofordringar som stod orörda sedan åtminstone om utgången 1945 notariatdepåer och bankfack för utlänningar av samt om inte hade hörts sedan dess. Kontofordringar som hade som av tillkommit före 1930 undantogs, liksom depåer och bankfack som man hade avtalat dessförinnan. De uppgifter begärdes avsåg alltså om som den allmänna förekomsten utländska herrelösa tillgångar i bankerna av och tog inte sikte specifikt på vare sig herrelösa tillgångar av judiskt ursprung eller danaarv. Svaren från affärsbankema vid handen att det hos dessa totalt gav fanns 902 kontofordringar angivet slag på sammanlagt 3 091 000 kr. av Dessutom fanns 30 notariatdepâer, innehåll sammanlagt var värt vars

150 Danaarv och herrelösa tillgångar SOU 1999; 20

cirka 333 000 kr, samt sju bankfack med okänt innehåll. Bankinspektionen fick genom Bankforeningen del dessa uppgifter och av tillskrev på egen hand dessutom ett 60-tal sparbanker. Från sparbankema redovisades två kontofordringar på sammanlagt drygt 23 000 kr. Det sammanlagda Värdet den herrelösa utländska av egendom som återfunnits var alltså drygt 3,4 miljoner kr, vartill korn det okända innehållet i sju bankfack. Såväl Justitiedepartementet som Finansdepartementet fick under de första månaderna 1964 besked resultatet dessa undersökningar. om av I maj 1964 aktualiserades möjligheten att lösa de aktuella frågorna genom att bilda en stiftelse. Justitiedepartementet tog saken i upp en kontakt med Bankinspektionen. Inom departementet utarbetades sedan i september samma år en promemoria. Efter att tagit del av promemorian anförde Bankföreningen i en skrivelse till regeringen i januari 1965 dels att det inte kimde tas för givet att hela det tidigare rapporterade beloppet utgjorde flyktkapital" från nazistregimen av behärskade länder, dels att bankerna beredda att frivilligt till var en humanitär stiftelse under det allmännas ledning och kontroll överföra ett belopp som motsvarade vad skäligen kunde anta hade ägts man av personer som fallit offer för nazisternas förföljelser. Regeringen anmodade Bankinspektionen att yttra sig över Bankföreningens skrivelse. Till remissen fogades den nämnda nyss promemorian från Justitiedepartementet. Bankinspektionen svarade i februari 1965 att den tillstyrkte bildandet stiftelse samt att medel av en kunde överföras till denna enligt vad Bankföreningen angett. Saken bereddes vidare inom Regeringskansliet, bland annat genom samråd med judiska företrädare. I mars 1966 upprättades en promemoria för finansministern och justitieministem. Däri antecknades att man från judiskt håll hade begärt följande. Metoderna för urval av anmälda herrelösa konton borde preciseras. Listoma över konton borde gås igenom på nytt av en betrodd i syfte att utröna kapitalets person, rätta ursprung. Ränta borde beräknas på konton blivit räntelösa. som Innehållet i öppna depåer och bankfack borde ställas till förfogande. Medlen borde slutligen betalas direkt till mottagare i stället för att betalas via en stiftelse. Vidare antecknades i promemorian att Bankföreningen hade ställt sig kritisk till vissa förslagen. Bland annat av hade man från föreningens sida avböjt förslaget att någon utomstående skulle ta del av kontolistoma samt anfört att innehållet i bankfack och förvar inte kunde ställas till förfogande. Slutligen finns i promemorian uppgifter om en överenskommelse träffats mellan judiska som organisationer i januari 1966. Enligt överenskommelsen såvitt var, framgår av promemorian, Joint och Jewish Agency berättigade att för sin omfattande humanitära verksamhet disponera över de om-

Danaarv och herrelösa tillgångar 151

diskuterade medlen. Överenskommelsen hade undertecknats föreav trädare för dessa organisationer, de svenska mosaiska församlingamas centralråd, judiska välgörenhetsorganisationer med verksamhet inom Sverige samt WJC. I juni 1966 begärde Bankinspektionen kompletterande uppgifter från bankerna. För varje kontofordran skulle anges kundens namn, kapitalbeloppet samt den tidpunkt fram till vilken ränta gottgjorts. I fråga notariatdepåema skulle nuvärdet av varje depåinnehåll anges. om När kompletteringama hade kommit in gjorde Bankinspektionen en sammanställning, i december samma år tillställdes Finanssom departementet. Enligt denna sammanställning fanns sammanlagt 618 herrelösa utländska kontofordringar med ett sammanlagt kapitalbelopp på 2 164 000 kr, 192 fordringar på totalt 943 000 lcr bedömdes varav hänföra sig till judar och andra offer för nazismen. Bankinspektionen framhöll att denna bedömning inte kunde göra anspråk på exakthet. Ränta hade beräknats på olika sätt. Antalet herrelösa notariatdepåer var enligt sammanställningen 32 och det sammanlagda värdet av innehållet uppgick till 590 000 kr. Härav bedömdes 22 depåer med ett värde på 507 000 kr hänföra sig till nazismens offer. Till detta kom enligt sammanställningen ännu oöppnade bankfack. sex sammanställningen ledde inte till någon omedelbar åtgärd Den nya av betydelse. Den 1 april 1969 framförde ordföranden i WJC i skrivelse till en dåvarande statsministern Tage Erlander inte kunnat nå någon att man överenskommelse med Bankföreningen, bland annat eftersom man inte blivit beloppets storlek. ense om Inom UD upprättades i september 1969 promemoria som redoen visade att frågan hade föranlett diskussioner inom både Justitie- och Finansdepartementet, varvid lagstiftning eller statliga garantier hade diskuterats. Dåvarande ñnansministem Gurmar Sträng hade, enligt promemorian, i det sammanhanget förklarat att det här inte var någon statsangelägenhet. I juli 1970 skrev Bankföreningen till justitieministern och förklarade därvid att bankerna beredda att ställa l 271 827 kr 48 öre till forvar fogande under förutsättning dels att det entydigt kunde lösas vem som skulle ta emot medlen dels att betalningen skulle innebära en definitiv slutreglering frågan. De berörda svenska judiska flyktingav organisationerna förklarade sig i skrivelse månaden därpå beredda en att godta erbjudandet under förutsättning att också de internationella judiska organisationerna lämnade sitt godkännande. Senare konstaterades att detta inte var möjligt. Regeringen behandlade frågan i december 1971 och beslutade då att inte vidta någon vidare åtgärd i ärendet.

152 Danaarv och herrelösa tillgångar

Mot denna bakgrund vände sig Bankföreningen i början 1972 till av Svenska Röda Korset och hemställde dess medverkan till att lösa de om aktuella frågorna. Röda Korset accepterade denna begäran. Bankföreningen överförde därpå, i juli år, l 184 528 lcr 42 öre till samma en fond som för ändamålet hade bildats Röda Korset. Samtidigt förav klarade Bankföreningen att kontohavarna fortfarande hade kvar sin rätt att göra gällande anspråk mot bankerna. Att till Röda Korset man överförde ett belopp som motsvarade den beräknade de summan av enskilda rättsägamas anspråk innebar alltså inte att deras fordringar ströks. De internationella judiska organisationerna WJC, Jewish Agency och Joint protesterade i en kommuniké av den 22 juli 1972 mot överlänmandet. Förbundet Judiska Nazioffer i Sverige anslöt sig till kritiken. Likartad kritik framfördes i augusti 1972 vid ett sammanträde mellan företrädare för Röda Korset på sidan och bland andra Israels ena ambassadör och företrädare för WJC på den andra. Enligt vad kommissionen erfarit ansåg sig de nämnda internationella judiska organisationerna sedan 1946 ha rätten att företräda och förvalta judiska intressen i kontakterna med de allierade.

För Röda Korsets fond gällde följande bestämmelser. 0 Fonden skall ha till ändamål att lämna penningunderstöd till offer för nazismen eller närstående personer. Mottagare understöd må av vara svensk eller utländsk man eller kvinna bosatt i eller utanför Sverige. 0 Har Röda Korset på sannolika skäl funnit mottagare kvalificerad enligt denna ändamålsbestämmelse, skall dess bedömning icke jävas. 0 Anslag ur fonden må även lämnas till rättssubjekt har som samma ändamål som fonden eller utfäster sig att använda medlen för sådant ändamål, i båda fallen med skyldighet att redovisa för medlens användning i den ordning Röda Korset bestämmer.

Endast personer som dels var i stort behov dels ansågs av pengar, vara offer för nazistisk förföljelse eller nära anhöriga till sådana offer kunde få medel ur fonden. Huruvida man hade anspråk på herrelösa medel spelade ingen roll för möjligheten att få fondmedel. Ordet jude nämndes inte i bestämmelserna. Medlen fördelades över hela världen. Den arbetsgrupp som skötte fördelningen sarnrådde med utländska rödakorsföreningar, myndigheter och organisationer. Mosaiska församlingen i Stockholm avböjde att medverka.

Danaarv och herrelösa tillgångar 153

Internationella judiska organisationer fortsatte att protestera mot förfarandet och såg därför helst att judar protest avstod från att

som en söka bidrag från fonden."

I februari 1973 utdelningen genomförd. Sammanlagt hade

var l 202 000 kr fördelats till 950 personer i 25 länder, inklusive Sverige. Av mottagarna fanns 500 i Polen. Kommissionens ledamot Nina Einhom, själv har sitt i Polen, har tagit del av en lista

som ursprung över mottagarna i Polen och bedömt att endast en av mottagarna var jude. Det fanns vid denna tid mycket få judar i Polen.

4.3.3¶Utredningar om försäkringar

Herrelösa judiska tillgångar kunde tänkas finnas på andra ställen i Sverige än hos bankerna. I november 1965 aktualiserades detta förhållande framställning till regeringen från den svenska sektionen

i en

WJC. Framställningen sändes på remiss till rad branschav en organisationer, däribland Svenska Försäkringsbolags Riksförbund och Folksam. Organisationerna uppmärksammades samtidigt på Bankföreningens förslag att bilda en stiftelse.

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund svarade att man från förbundets sida ansåg det synnerligen osannolikt att nazistförföljda

skulle ha placerat överförda tillgångar i livförsäkringar. Under personer förutsättning att det ändå skulle öppna sig möjligheter för livförsäkringsbolagen att spåra sådana försäkringsbelopp, anslöt sig förbundet till Bankföreningens förslag att bilda stiftelse för nazismens

en offer. Förbundet genomförde inte någon undersökning bland samtliga sina medlemmar.

Folksam svarade hade gått igenom sina förteckningar över

att man sådana livförsäkringsbelopp förfallit till betalning. Bland de fall

som där anspråk framställts och betalningsmottagare inte kunnat spåras fanns inga utländska försäkringstagare.

Itamar Levin, The Last Chapter of the Holocaust : The Struggle over the Restitution of Jewish Property in Europe, Jewish Agency for Israel in cooperation with The World Jewish Restitution Organization, andra upplagan 1998, s. 119 ff. Z Röda Korsets arkiv.

154 Danaarv och herrelösa tillgångar

4.3.4¶Utredningar herrelösa annat

om tillgångar av slag

Den i föregående avsnitt omnämnda remissen sändes även till rad en andra branschorganisationer. Vad därvid framkom beskrivs i det som följande. Svenska Fondhandlareföreningen tillfrågade de medlemmar som inte samtidigt var medlemmar i Bankföreningen dessa hade några om medel tillhöriga personer fallit offer för nazistförföljelser. Ingen som uppgav att så var fallet.

Sveriges Speditörfbrbund och Sveriges Möbeltransportörers

Förbund svarade inte på remissen. Stockholms Expressförening svarade att ingen medlemmarna av hade några tillhörigheter magasinerade för berörda personer. Sveriges Juvelerare- och Guldsmedsförbund svarade att förbundet hade gjort en omfattande undersökning bland samtliga medlemmar. Det hade, enligt förbundet, därvid framkommit att juveler och andra värdeföremål inte hade deponerats för sådana räkning sökt personers som undkomma nazistförfölj else och därefter aldrig kunnat göra anspråk på sina ägodelar. Sveriges Konst- och Antikhandlareförening svarade att föreningsstyrelsen avsåg att delge medlemmarna innehållet i remissen. Sveriges Advokatsamfund framförde till att börja med att frågan om i vad mån upplysningar kunde lämnas angående omhändertagen egendom måste bedömas med hänsyn tagen till omständigheterna i varje särskilt fall. I första hand måste det ankomma på vederbörande advokat att själv avgöra huruvida uppgifter kunde lämnas. Styrelsen för samfundet var dock, enligt svaret, beredd att försöka medverka till att upplysningar lämnades i sådana fall där advokaten såg sig oförhindrad att göra detta. I februari 1970 sände samfundet cirkulärslcrivelse till en ledamöterna, vari hemställdes att de som förvaltade sådana tillgångar av ifrågavarande slag som stått orörda sedan krigets slut skulle lämna uppgift om detta. I april 1970 meddelade samfundet Justitiedepartementet att inget svar hade erhållits. Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR konstaterade i sitt remissvar att auktoriserade revisorer regelmässigt inte tar förvaltningsuppdrag och att det därför var otänkbart att de hade hand egendom om av aktuellt slag. Om någon av FAR:s ledamöter ändå skulle ha kännedom om sådan egendom var vederbörande till följd tystnadsplikt av förhindrad att lämna uppgift om det till utomstående. Revisorsföreningen SSH svarade att den beredd att medverka var till att upplysningar lämnades i sådana fall där respektive revisor såg sig oförhindrad att göra detta. Apropå Bankföreningens förslag anförde

Danaarv och herrelösa tillgångar 155

föreningen att förutsättning för ett genomförande det måste vara

en av att garanti kunde för eventuella återkrav i framtiden.

ges

Yrkesbolçförares och revisorers förbund YRF besvarade inte remissen.

Svenska Revisorssamfundet förklarade sig villigt att verkställa förfrågningar hos medlemmarna i berört avseende och att sedan redovisa resultatet. Samfundet ansåg sig principiella skäl inte kunna

av göra någon för medlemmarna bindande utfåstelse om att ställa eventuell upptäckt egendom till förfogande.

4.4¶Kommissionens kompletterande

utredningar

4.4.1¶Banktillgångar

Sedan kommissionen granskat arkivmaterialet rörande herrelösa banktillgångar beslutade kommissionen att offentliggöra namnen på dem stod innehavare av dessa tillgångar. De namnlistor som

som som upprättades 1966 fanns visserligen tillgängliga för allmänheten i arkivet för Bankinspektionen, kommissionen ville ge större publicitet

men uppgifterna. Meningen med detta främst att öka möjligheten för

var

är arvsberättigade efter offer för Förintelsen att personer som uppmärksamma eventuella tillgångar. Samtidigt hoppades kommissionen kunna skaffa sig ytterligare kunskaper de verkliga

om förhållandena bakom den så omdiskuterade problematiken.

Eftersom de listor fanns över trettio år gamla och för-

som var ändringar kunde ha skett ville kommissionen inte utan vidare publicera dem i befintligt skick utan hemställde i september 1997 att Bankföreningen skulle inhämta uppgifter i vad mån utbetalningar till

om rättsägare hade gjorts efter det att listorna upprättades. Samtidigt begärde kommissionen besked huruvida i tidigare utredningar nämnda

om depâer, förvar och bankfack hade avslutats. Om så fallet bad

var kommissionen att få uppgift innehållet i respektive depå, förvar och

om fack. Motsvarande hemställan riktades i oktober samma år till Föreningen Sparbankemas Riksförbund.

De tillfrågade föreningarna vidarebefordade kommissionens förfrågan till sina medlemmar. Bankföreningen bilade ett eget följebrev vari kommissionens frågeställningar konkretiserades.

3 Kommissionens korrespondens med banker, företag m.m. finns i kommissionens diarium.

156 Danaarv och herrelösa tillgångar

När kommissionen beslutade att begära kompletterande uppgifter från Bankföreningen och Föreningen Sparbankemas Riksförbund hade det också framkommit att det i Riksbanken fanns deponerade valutor som tagits i beslag med stöd de valutaregler gällde vid tiden för av som andra världskriget och att Riksbanken i vissa fall, då sådana beslag hävts, inte hade kunnat återställa valutorna i fråga eftersom ingen rättsägare hade stått att finna. Beslagen hade i huvudsak gjorts av tullmyndigheter när dessa hade upptäckt sådan in- eller utförsel av valutor som på den tiden olaglig. Kommissionen föreställde sig att var sådana valutatransaktioner kunde ha utförts sedan blev av personer som offer för Förintelsen och beslutade mot denna bakgrund att också begära in uppgifter från Riksbanken rörande nämnda depositioner. Bankföreningen och Riksbanken svarade i december 1997. Från en rad sparbanker inkom under november 1997 direkt till kommissvar sionen. Dessa sparbanker hade inget nytt att rapportera. Av Bankföreningens svar framgick följande. Flera banker hade rapporterat att vissa tidigare redovisade kontofordringar upphört till följd av utbetalningar till rättsägare efter 1966. I något fall hade en bank upptäckt att ett fordringar uppkommit till följd par som av insättning efter 1945 av misstag hade kommit med på 1966 års lista. Banken ansåg därför att dessa borde strykas Även vad gällde nu. depåerna hade bankerna rapporterat vissa avslut skett om som genom utlämnande av depositionema till vederbörande rättsägare. Värdet av kvarvarande depositioner hade dessutom i regel ökat. En bank hade rapporterat om ett s.k. slutet förvar som inte uppgetts 1966. Enligt banken saknade emellertid innehållet marknadsvärde. Ytterligare fem bankfack med innehåll av okänt värde hade rapporterats från bank. en Av de sex bankfack som rapporterats 1966 hade fem öppnats nu men innehållet hade inte värderats. Ett banker hade förklarat att de inte par längre hade kvar arkivmaterial som möjliggjorde säker uppföljning en av den tidigare rapporteringen. I den mån detta fallet utgick banken var från att 1966 års uppgifter fortfarande gällande. Sammanlagt var rapporterades nu kontofordringar på 2 005 199 kr, deponerade medel på 5 068 648 kr samt tio bankfack. Hur Bankföreningens och bankernas uppgifter 1998 förhåller sig till de uppgifter lämnades på som 1960-talet framgår av de tabeller som utgör bilaga 5 till denna rapport. Av Riksbankens svar framgick att 56 s.k. "depositioner efterav frågat slag fanns kvar hos banken. Dessa bestod diverse sedlar, av mynt, checkar och värdepapper till okänt sammanlagt värde. En del av sedlama var inte längre användbara som betalningsmedel. Den lista kommissionen slutligen offentliggjorde upprättades med utgångspunkt i 1966 års lista och kompletterades med justeringar i enlighet med de avvikelser Bankföreningen rapporterat.

Danaarv och herrelösa tillgångar 157

Listan påfördes också uppgifter om sådana kvarliggande valutabeslag från krigsâren och åren närmast därefter som Riksbankens rapporterat om i sitt svar till kommissionen.

I listan upptogs för varje banktillgång namnet på respektive kontohavare eller motsvarande, uppgivet hemvistland för denne samt namnet på den bank där tillgången en gång placerades. Inga belopp angavs. Listan återfinns som bilaga 6 till denna rapport.

Offentliggörandet skedde genom pressrelease och presskonferens den 1998. Samtidigt presenterades listan på internet. Åtgärderna

4 mars fick mycket stor och spridd medial uppmärksamhet. Flera stora svenska dagstidningar publicerade listan i sin helhet. TV- och radiostationer inom och utom landet uppmärksammade offentliggörandet i sina nyhetssändningar. Kommissionens sekretariat fick med anledning av tillkännagivandet ta emot ett par hundra telefonsamtal, huvudsakligen från Sverige också från andra länder. De förfrågningar som rörde

men någon på listan upptagen tillgång hänvisades till respektive bank. Eftersom åtskilliga fusioner skett efter 1966 var detta inte alltid samma bank som en gång hade tagit emot tillgången i fråga. Vid varje bankhuvudkontor hade en kontaktperson utsetts att besvara frågor rörande listan. Dessa kontaktpersoner, vars namn uppgavs i pressreleasen, tog emot ett mycket stort antal telefonförfrågningar.

I oktober 1998 tillskrev kommissionen på nytt Bankföreningen och Riksbanken, för att utröna resultatet av publiceringen.

Bankföreningen svarade att bankerna fram till mitten september

av 1998 hade fått sammanlagt 343 förfrågningar beträffande namn på listan. De flesta frågorna rörde balter eller svensk-amerikaner. Enligt bankernas hittillsvarande bedömningar hade 59 av frågeställarna klart berättigade anspråk på medel. Sammanlagt hade därför 376 373 kr betalats ut till dem. Av dem som fått betalning hade sannolikt minst ett tiotal judisk anknytning. Fortfarande fanns 115 fall under utredning. Ytterligare utbetalningar kunde därför komma i fråga. Vad gällde ränteberäkningen förklarade Bankföreningen att berättigade personer, som varit avskurna från möjligheten att lyfta medel, i många fall hade fått en schablonmässigt beräknad ränta motsvarande fyra gånger kapitalbeloppet. De självmant avstått från att lyfta medlen hade däremot

som inte fått ränta för tiden efter det att preskriptionsfristen gått ut. Bankernas kriterier för att avgöra om anspråk på listade tillgångar var berättigade var, enligt Bankföreningen, lösligare än enligt normal bankpraxis. Man krävde exempelvis inte alltid dokumentation om att insättaren avlidit. En trovärdig berättelse och trovärdiga uppgifter om släktförhållandena och insättarens bostadsadress ansågs tillräckligt. Detta förfaringssätt hade medfört att banker i vissa fall inte hade kunnat avgöra vem av två anspråksställare som hade bäst rätt till medlen i

158 Danaarv och herrelösa tillgångar

fråga. I dessa fall hade ett belopp motsvarande hela kontobehållningen betalats ut till båda. I det följande beskrivs några ärenden som lett till utbetalning.

En lettisk affärsman satte före andra världskriget in drygt 5 000 kr på ett konto i Sverige. Hans son i Lettland såg i lokal tidning faderns

en nanm i den av kommissionen publicerade listan. Sonen uppgav att fadern hade intemerats i Gulag och dött där 1942. Efter att ha fått precisa upplysningar om tidigare adress samt en trovärdig släktredogörelse betalade banken ut beloppet samt 300 procents ränta. Ränteersättningen motiverades med att fadern inte haft möjlighet att själv ta ut pengarna.

En kvinna i Israel fann ett namn på listan, vilket överensstämde med hennes i Lettland tidigare bosatte faders. Kvinnan hörde sig till

av banken, men uppgav en annan adress för fadern än den som banken hade registrerat. Banken, som erhöll kopior av en Viss officiell israelisk släktutredning samt ett testamente, beslöt med hänsyn till att beloppet var lågt att utan grundligare undersökningar betala ut beloppet.

En son till en dansk man ställde krav till en bank om utbetalning

av medel på en preskriberad bankbok. Med kopior av danska personhandlingar samt uppgifter om faderns yrke kunde sonen göra det troligt att han var arvtagare. Eftersom bankboken hade funnits hos fadern ansåg banken att det inte var befogat att betala ränteersättning utöver den som redan hade tillagts kontot. Sonen fick en summa som motsvarade den senast registrerade kontobehållningen.

Enligt svaret från Riksbanken hade hittills 25 ansökningar om att få ut s.k. valutadepositioner inkommit. Som regel hade dessa framställningar lämnats på en särskild blankett framtagits för ända-

som målet. Sju av ansökningarna hade beviljats och två fortfarande

var under beredning. Riksbanken anförde att det hade varit grannlaga

en uppgift att avgöra om de omständigheter som åberopades var tillräckliga för att en ansökan skulle medges. Kraven kunde inte ställas särskilt högt. Av ett bilagt exempel på avslagsmotivering framgår att det krävdes av sökanden att denne genom att lämna i någon mån

en detaljerad och trovärdig berättelse kan göra sannolikt att han är rättmätig ägare.

Försäkringar

De utredningar som gjordes på 1960-talet rörande danaarv och andra herrelösa tillgångar i svenska försälqingsbolag inga upplysningar

gav om i vad mån sådana tillgångar förekom. Kommissionen beslutade därför att även här göra kompletterande utredningar.

Danaarv och herrelösa tillgångar 159

Efter att företrädare för kommissionen samrått med företrädare för branschorganisationen Försäkringsförbundet tillskrev kommissionen i december 1997 förbundet. Kommissionen frågade därvid dels om vilka rutiner som medlemsföretagen under efterkrigstiden hade tillämpat rörande försäkringar som inte efterfrågats, dels om vilka uppgifter som finns bevarade hos medlemsföretagen rörande sådana försäkringar vilka tecknats senast under 1945 och som därefter inte efterfrågats. Försäkringsförbundet vidarebefordrade kommissionens frågor till samtliga sina 28 medlemsföretag. Kopior av de svar som kom in till förbundet sändes sedan till kommissionen.

Av nämnda svar framgår bl.a. följ

Arbetsmarknadens Försäkringsaktiebolag AFA, Brandförsäkringsverket, Europeiska Försäkringsaktiebolaget, Förenade Liv Ömsesidigt Gruppförsäkringsbolag, Försäkrings AB Svenska Brand, Försäkringsaktiebolaget Atlantica, Halmia Försäkrings AB, Livförsäkringsaktiebolaget Livia och Svenska Ångfartygs Assurans Förening The Swedish Club bedrev över huvud taget inte verksamhet eller sålde i vart fall inte livförsälcringar vid den aktuella tiden.

Folksam använder numera personnummer som sitt primära sökbegrepp för samtliga försälqingar, även om sökning också i viss utsträckning kan göras på namn eller äldre försäkringsnummer. Om bolaget inte hittar mottagaren till ett livförsäkringsbelopp görs efterforskningar via DafaSpar och pastorsämbetena. Ger dessa sökningar inget resultat läggs ärendet i den s.k. förränmingsrörelsen. År 1947 inrättade Folksam ett centralt kortregister för livförsälcringsavtal. Sedan ett tjugotal år är detta registers uppgifter överförda till ett dataregister.

Försäkrings AB Skandia började använda personnummer som försäkringsnummer 1970-71 och lade i samband därmed ned ett omfattande arbete på att försöka nå samtliga försäkringstagare. Efter det har kunnat konstatera att det i bolagets bestånd inte finns några

man personförsäkringar tecknats senast 1945 och därefter inte efter-

som frågats. Från 1986 får bolaget automatiskt uppgift om någon kund som är skriven i Sverige avlider. Beträffande utlandsbosatta görs en kontroll vart tredje år. Omfattande arbete nedläggs för att få tag i dessa kunder. Om betalningsberättigad inte kan nås, eller det blir tvist om vem

en om

är rätt mottagare, förs försäkringsbeloppet i fråga till ett speciellt som konto för förfallna försäkringsbelopp. I regel är det i dessa fall fråga

förhållandevis små belopp, i flertalet fall under l 000 kr. Skandia om har med anledning av en särskild förfrågan från kommissionen gått igenom anteckningarna på detta samlingskonto och funnit att det inte omfattar några försäkringar tecknats fore 1945.

som

Försäkringsbolaget SPP säljer uteslutande pensionsförsäkringar inom det svenska näringslivet. Under den aktuella tiden handlade det

160 Danaarv och herrelösa tillgångar

endast om pensionsförsäkringar för svenska företags tjänstemän i Sverige. Enligt SPP var det då över huvud taget inte möjligt för i utlandet bosatta personer att placera sina privata tillgångar i SPPförsäkringar. Däremot var det inte otänkbart att tjänstemän som försäkrats lämnade Sverige med rätt till fribrev i SPP. Det kunde, enligt SPP, inte uteslutas att det bland dessa tjänstemän fanns någon

som senare avled på grund av judeförföljelserna. När en försäkringstagare avled innan vederbörande hade uppnått pensionsåldem bortföll enligt avtalet den rätt till ålderspension som annars förelåg. För eventuella efterlevande kvarstod dock rätten till efterlevandeförrnåner i form av dels familjepension till änkor och minderåriga barn dels begravningshjälp. Enligt SPP:s bedömning är det osannolikt att efterlevande makor och barn som överlevt kriget inte sedan skulle ha frågat efter sina förmåner enligt det anställningsavtal som den avlidne haft i Sverige. I dag tillämpar SPP principen att inte arbeta aktivt på att få kontakt med kunder som fyllt 75 år, men har ändå kvar uppgifterna om deras försäkringar i sitt datasystem.

Handelsbanken Liv har meddelat att bolaget inte har några "herrelösa försäkringar avseende judiska tillgångar.

Trygg-Hansa Livförsäkrings AB har anfört följande. Vid tiden för andra världskriget var det relativt ovanligt att det tecknades livförsäkringar. När så skedde krävdes av Trygg-Hansa att försäkringstagaren var bosatt i Sverige vid tiden för försäkringens tecknande. Trygg-Hansa bedömer det därför som osannolikt att

en person, som inte bodde i Sverige, tecknade försäkring i Trygg-Hansa. Tidigare gjordes mycket omfattande undersökningar för att hitta de

personer som hade rätt att få betalning ur en livförsäkring. Om en betalningsberättigad inte hörs av inom 30 dagar efter påminnelse sätts beloppet numera in på ett särskilt konto hos Trygg-Hansa, benämnt Kapkokontot. För närvarande är saldot på detta konto 49 miljoner kr, som kan hänföras till cirka 6 000 mottagare. De flesta posterna på kontot är mycket små. I de fall då det är fråga om större poster råder vanligen tvist om rätten till utbetalning. Då har beloppet placerats på Kapkokontot i avvaktan på en juridisk prövning av anspråken. Enligt försälcringsavtalen preskriberas rätten att ut medel från Kapkokontot efter tio år. Medlen tillfaller då livförsäkringstagarkollektivet. De flesta försäkringar från tiden före 1945 bör, enligt Trygg-Hansas bedömning, redan ha förfallit till betalning. Det bedöms som nästan uteslutet att det i nuvarande försäkringsbestånd skulle ingå den sorts tillgångar som kommissionen efterfrågar. För att kunna söka efter sådana i datasystemet skulle Trygg-Hansa behöva personnummer, födelsedatum eller försäkringsnummer. I registren anges inte huruvida en försäkringstagare är utländsk medborgare. Sammanfattningsvis bedömer

Danaarv och herrelösa tillgångar 161

Trygg-Hansa det som ytterst osannolikt att det i iörsälcringsbeståndet finns några försäkringar tecknats före eller under andra världs-

som kriget av personer med judisk härkomst.

Kommissionens sekretariat har tagit del av en förteckning över de

försäkringstagare vars försäkringsbelopp förts till Trygg-Hansas

Kapkokonto. Därvid konstaterades att alla försälcringsbelopp utom fyra understiger 2 000 kr. Vissa stickprov gjordes, främst avseende försäkringar tagna av personer med namn som kunde antas judiska. I

vara samtliga dessa fall visade det sig att försäkringarna hade tecknats efter 1945.

För att ytterligare klarlägga förhållandena kring herrelösa försäkringar anlitade kommissionen på hösten 1998 förre chefsjuristen i Skandia Hans von Heijne, som efter litteraturstudier och samtal med kolleger i branschen återkom till kommissionen med en skriftlig rapport. Hans von Heijne inbjöds därefter till ett sammanträde med kommissionen för att muntligen besvara vissa ñågor. Enligt vad han då uppgav hade de svenska livtörsäkringsföretagen vid den aktuella tiden inga avdelningskontor eller generalagenturer i Tyskland. Med all sannolikhet farms inte heller några dotterbolag till utländska livförsäkringsbolag i Sverige. Då gällde nämligen att livförsälcringsrörelse i Sverige inte ñck drivas i vinstsyfte, utan måste ske i s.k. ömsesidiga bolag. Insatt kapital skulle åter till törsäkringstagarkollektivet. Av Hans von Heijnes rapport framgår dessutom följande. I den mån svenska försäkringsbolag bedrev direkt försäkringsverksamhet utomlands torde det undantagslöst ha rört sig om skadetörsälcring. Det fanns i och för sig inga legala hinder mot att svenska törsäkiingsfciretag meddelade försäkringsskydd utländska, i utlandet bosatta, medborgare. Men företagen hade sannolikt skäl att undvika detta. Avtal med utlänningar kunde nämligen innebära valutaproblem och höga transaktionskostnader i samband med premiebetalningama. Vidare kunde det bli besvärligt med språket när skriftlig hälsodeklaration skulle göras. Sannolikt var det sådana betänkligheter som låg bakom Trygg-Hansas interna beslut att inte försäkra dem som inte var bosatta i Sverige. Huruvida även andra försäkringsföretag hade motsvarande regler är inte klarlagt.

Vid Washingtonkonferensen om Holocaust-Era Assets i december 1998 ägnades stor uppmärksamhet åt den i ett internationellt perspektiv mycket stora frågan om livförsäkringar som inte utbetalats. Därvid framkom bl.a. följande. För många människor var under mellankrigstiden köp av livförsäkring ett alternativ till annat sparande.

Heijnes rapport. 5 Se ovan avsnitt 3.5.4.

162 Danaarv och herrelösa tillgångar

Erläggandet premien kunde visserligen kännbar utgift,

av vara en men innebar ändå en trygghet. Detta gällde inte minst för judarna i Tyskland och de länder som ockuperats av tyskarna. Som exempel nämndes att vissa fattiga judar avstod från att köpa fisk de fredagar som uppbördsmannen kom för att inkassera premien.

Den internationella diskussionen i dag rör frågor om och i så fall hur mycket de stora försäkringsbolagen på kontinenten berikade sig på Förintelsen, i vad mån efterlevande till Förintelsens offer har fått någon försäkringsersättning och vad som kan göras i dag för att komma till rätta med dessa frågor. Saken är inte okomplicerad. Det rör sig om oerhört många enskilda ärenden och dokumentationen torde i dag vara till stora delar försvunnen. Det faktum att försäkringsväsendet förstatligades i Östeuropa efter kriget gör inte saken lättare.

Främst är det två stora försäkringsbolag står i den inter-

som nationella blickpunkten i dag, nämligen det tyska Allianz och det italienska Generali som båda var verksamma under den aktuella tiden. De nämnda bolagen deltar, tillsammans med andra försäkringsbolag, WJC och WJRO i en internationell kommission som har åtagit sig att undersöka dessa frågor och försöka finna lösningar.

4.4.3 hos mil.

Depositioner utlandsmyndigheter

Svenska utlandsmyndigheter, dvs. beskickningar och konsulat, tog vid tiden för andra världskriget emot depositioner från svenska meddborgare och medborgare i länder, för vilka Sverige var skyddsmakt A- respektive B-depositioner. Kommissionen har frågat sig om det är tänkbart att judiska tillgångar som hade deponerats på detta sätt sedan blev herrelösa. För att närmare utreda den frågan anlitade kommissionen fil. dr Margareta Larsson vid Forskningsrådsnämnden.

Margareta Larsson hade inte möjlighet att göra någon systematisk granskning av beskicknings- och konsulatsarkiven och konstaterade allmänt att arkivmaterialet till följd av bl.a. lcrigsförhållandena och

verkställda gallringar är bristfälligt underlag för utredning senare som

den ställda frågan. Genom sina studier av dokument i UD:s arkiv av korn hon ändå fram till följande.

Som exempel på vad som kunde deponeras anges kontanta medel, värdehandlingar, juveler, tavlor och kläder.

6 Margareta Larsson, Arbetsrapport angående depositioner judisk egendom vid

av svenska beskickningar i utlandet i samband med andra världskriget, våren 1998,

kommissionens dnr 146/98.

Danaarv och herrelösa tillgångar 163

På sommaren 1940 blev frågan aktuell om även andra än svenska medborgare skulle kunna få deponera gods i den ordning gällde

som för A-depositioner. I en skrivelse från UD till konsulatet i Mariehamn förklarades då att departementet givetvis inte kunde sanktionera att utländska medborgare använde sig av de svenska utlandsmyndigheterna för att i strid med gällande regler föra ut värdeföremål ur det

landet. Samtidigt anfördes att man från UD:s sida dock inte ville egna hindra en konsulatchef från att efter eget bedömande ta emot och sända depositioner till Sverige om berättigade svenska intressen därmed kunde tillgodoses. Även beskickningen i Bukarest fick året därpå besked möjligheten att göra sådana undantag. Strax efter krigsslutet

om redovisades angående förhållandena i Budapest att depositioner hade lämnats av svenska medborgare, svenskfödda personer och svenska företag. I ett flertal fall hade det varit fråga om egendom som lämnats kvar i Ungern judar, som flyttade till Sverige och blev

av senare svenska medborgare. Vidare hade depositioner mottagits från judar

släktskap eller affársförbindelser hade nära anknytning till som genom Sverige. Dessutom förekom B-depositioner.

I slutet av 1930-talet infördes en uttrycklig bestämmelse i depositionsavtalen, som angav att deposition skedde uteslutande på deponentens egen risk. I Budapest undvek man dock ofta att lämna kvitto på mottagandet. Särskilt gällde detta i fråga judiska depositioner,

om eftersom man inte ville att ägaren skulle komprometteras vid en eventuell intemering.

Vid den ryska plundringen av Budapestbeskickningen i februari 1945 sprängdes flera kassaskåp, som innehöll deponerat gods. Värdefulla föremål fördes bort och depositionsboken förstördes. Ett kassaskåp förblev dock orört och flera av de där befintliga depositionema förefaller ha återställts till sina ägare. Andra omhändertogs av Röda Korset. Efter kriget fanns vissa mindre värdeföremål fortfarande kvar på legationen i Budapest. Dessa togs med till Sverige och deponerades på UD i de fall uppgift saknades om ägaren. En del depositioner förefaller saknasl vissa fall framgår det av arkivmaterialet att deponenten fick tillbaka det deponerade godset. Som exempel kan nämnas den deposition som gjordes av polske medborgaren Rafael A., som hade diamantsliperi i Antwerpen. Han flydde därifrån i april 1940 tillsammans med sin hustru Ester som av allt att döma var svenskfödd. De tog med sig en handväska som innehöll kontanter, värdepapper, smycken, juveler och en plånbok med slipade och oslipade diamanter. Rafael A. greps i augusti 1942 och fördes bort, "antagligen till Polen. Ester A. återvände till Sverige i mars 1943 och lämnade inför resan handväskan i förvar på beskickningen i Vichy. Enligt den förteckning som då gjordes innehöll den bland annat 333 oslipade och 620 slipade

164 Danaarv och herrelösa tillgångar

diamanter. Handväskan överlämnades sedan från Vichy till beskickningen i Bern, som ansågs ha betydligt bättre förvaringsmöjligheter. Beskickningen där deponerade den i sin tur på Kantonalbanken,

som krävde en viss depositionsavgift. För att kunna betala avgiften behövde Ester A. innehållet i väskan. Denna sändes då kurir med

per en schweizisk skidtrupp på flyg från Zürich till Stockholm den 1 februari 1944, varefter Ester A. återfick den tillsammans med räkning från

en UD på 123 kr.

I andra fall återfick deponenten inte depositionen, under hänvisning till att den gjorts på egen risk samt till krigsriskerna. Detta gäller t.ex. åtskilligt av det gods som deponerats på beskickningen i Budapest. Det kunde inte lämnas tillbaka, eftersom det förkommit i samband med den ovan nämnda utplundringen.

Från UD:s rättsavdelning hävdades som allmän princip att utlandsmyndigheterna borde bevara deponerade värdeföremål i tio år efter krigsslutet. Därefter kunde utlämnade depositioner införlivas i aktuell utlandsmyndighets inventarier eller försälj as

Kommissionen lät fil. kand. Kerstin Gustafson genomföra ett liknande utredningsuppdrag angående eventuella depositioner hos Svenska kyrkan och Svenska Röda Korset, som också fanns representerade i utlandet vid tiden för andra världskriget. Kerstin Gustafson gjorde en grundlig genomgång av åtskilligt arkivmaterial. Hon noterade inga uppgifter om att tillgångar av judiskt skulle ha depone-

ursprung rats vare sig i Svenska kyrkans utlandsförsamlingar eller hos Röda korset i utlandet. I sina slutsatser anförde hon dock att det i och för sig inte var osannolikt att exempelvis de anställda vid Svenska kyrkans Berlinförsamling tog hand om judars egendom i samband med att de hjälpte dessa personer ut ur Tyskland. Om så skett fördes det, enligt Kerstin Gustafsons bedömning, av säkerhetsskäl sannolikt inga

anteckningar därom.

För judar i utlandet, som önskade hjälp med att föra egendom till Sverige, kan det också ha varit naturligt att vända sig till någon av de judiska församlingarna i Sverige. Kommissionen ställde sig därför frågan om det i församlingarnas arkiv kunde finnas infonnation

om herrelösa tillgångar av judiskt ursprung. Bland annat av det skälet beslutade kommissionen att granska delar av dessa arkiv. Genomgångarna gjordes av kommissionens sakkunnige Hans Seyler, av Kerstin Gustafson och av kommissionens sekretariat. Undersökningarna bekräftade kommissionens inledande antagande på så sätt att det i Stockholmsförsamlingens arkiv avseende åren 1933-34 återfanns

7 Kerstin Gustafson, Rapport Svenska Röda Korsets arkiv och Svenska

om kyrkans arkiv kommissionens dnr 96/98.

Danaarv och herrelösa tillgångar 165

ett brev till rabbinen i Malmö, Elieser Berlinger, i vilket möjligheten för utlänningar att föra in kapital till Sverige efterfrågades. Några uppgifter om herrelös egendom av judiskt ursprung återfanns emellertid inte.

4.4.4¶Övrigt

Kommissionen har varit i kontakt med vissa de branschorganisa-

av tioner som berördes av utredningarna på 1960-talet om herrelös egendom.

Sveriges Transportindustrzjfdrbund har tillfrågats huruvida förbundets medlemmar vid tiden för andra världskriget kunde ha fraktat egendom åt människor eller företag som sedan aldrig hörde sig.

av Enligt förbundets svar var möjligheterna obefintliga att femtio år

nu, efter krigsslutet, återfinna dokument som kunde belysa sammanhangen. Om sådant gods hade funnits så var det nu försålt enligt de allmänna bestämmelser som gäller för branschen.

Sveriges advokatsamfund har tillfrågats huruvida judar kunde ha lämnat tillgångar till svenska advokater för att undgå konfiskation. Advokatsamfundet sände förfrågan härom till samtliga sina med-

en lemmar, men fick inga upplysningar tillbaka.

Föreningen Auktoriserade Revisorer har tillskrivits angående eventuella kontakter mellan svenska revisorer och judar som ville rädda sin egendom undan konfiskation. Föreningen svarade att den nyligen i samband med ett jubileum hade gått igenom äldre stämmo-, styrelseoch kommittéprotokoll. Om relevant information hade funnits där så skulle det, enligt föreningen, ha uppmärksammats då. Föreningen vidarebefordrade kommissionens förfrågan till sina ledamöter och tog dessutom särskild kontakt med ett par äldre ledamöter judisk börd.

av Om infonnation av intresse skulle framkomma åtog sig föreningen att ge kommissionen besked om det. Föreningen har sedan inte hörts av.

Revisorsföreningen SSH och Svenska Revisorssamfundet SRS har inte svarat inte på kommissionens frågor.

Slutligen bör det nämnas att kommissionen dels utfärdat ett frågeformulär till samtliga medlemmar i de judiska församlingarna i Sverige

8 Hans Seyler, Stockholms judiska församlings arkiv, 1998-10-12; Kerstin Gustafson, Rapport om Stockholms judiska församlings arkiv kommissionens dnr 50/97 samt Ingrid Lomfors, Rapport från genomgång av Judiska församlingens i Göteborg arkiv, 1997-12-04, och PM angående studier i Judiska församlingens arkiv i Malmö, 1998-08-13.

166 Danaarv och herrelösa tillgångar

dels i en uppmärksammad annons uppmanat allmänheten att höra av sig med eventuell information om tillgångar av judiskt ursprung.

4.5¶Sammanfattande slutsatser

I fråga om tillgångar som blivit herrelösa i Sverige till följd av nazisternas förföljelser av judar och andra före och under andra världskriget fanns redan från början två principiella frågeställningar.

o Vad borde ske med danaarv 0 Vad borde ske med övriga herrelösa tillgångar

I det följande behandlas dessa frågeställningar var för sig.

4.5.1¶Danaarv

När det gällde de svenska danaarven efter Förintelsens offer kunde olika lösningar tänkas. Närmast till hands låg att behandla dem

som andra danaarv och låta dem till Allmänna arvsfonden. Men man kunde också ha hävdat att det fanns fog för att låta dessa danaarv bilda eller tillföras särskild fond med syfte att hjälpa andra drabbats

en som av Förintelsen. Likaså kunde man göra gällande att de skulle överlämnas till någon judisk organisation. De två sistnämnda lösningarna hade om de över huvud taget var möjliga krävt särskild

- lagstiftning.

I förhandlingarna med de allierade efter kriget valde man från svenska statens sida att utgå från en lösning som gick ut på att tillgångarna i fråga formellt hanterades som andra danaarv och därför skulle tillföras Allmänna arvsfonden. Samtidigt åtog man sig att verka för att "värdet av sådanmegendom" ställdes till de allierades förfogande för hjälpändamål. I praktiken var det naturligtvis inte möjligt att från statens sida göra en exakt beräkning av detta värde. Det gick nämligen inte att identifiera och värdera alla danaarv efter Förintelsens offer, vilket också måste ha stått klart för de svenska förhandlarna i Washington. I efterhand får det konstateras att det är tveksamt om man kan att Sverige i formell mening uppfyllde sitt åtagande i

anse Washingtonavtalet beträffande danaarven.

19Se ovan avsnitt 3.5.4.

Danaarv och herrelösa tillgångar 167

4.5.2 Övriga herrelösa tillgångar i banker

När det gäller andra herrelösa tillgångar i svenska banker än danaarven måste utgångspunkten vara att insättama eller deras rättsägare skall tillgodoses på bästa sätt. l de fall insättama avled i Förintelsen är det som regel deras efterlevande som är rättsägare.

För efterlevande till offer för Förintelsen kan särskilda svårigheter ha förelegat när det gällt att tillvarata sina rättigheter. Eftersom det kan ha varit särskilt komplicerat för dem att identifiera och lokalisera tillgångarna i fråga kan de också ha varit förhindrade att exempelvis avbryta preskriptionsfrister eller bevaka värdeutvecklingen avseende deponerade värdepapper.

Dessa omständigheter kan sägas tala för att staten eller bankerna borde ha vidtagit särskilda åtgärder för att underlätta för de efterlevande att komma till sin rätt. Detta kunde exempelvis ha skett

genom undantag i preskriptionslagen, genom lättnader i banksekretessen tillsammans med publicering av uppgifter om de banktillgångar som inte efterfrågats sedan krigsslutet eller genom förordnanden av s.k. gode män med uppgift att ta tillvara de efterlevandes intressen.

Men det fanns också skäl som talade emot förslag om åtgärder av det slag som nyss nämnts. Bland annat kunde anföras att det inte fanns något reellt behov av att förlänga preskriptionsfristerna, eftersom bankerna enligt praxis aldrig åberopar preskription mot efterlevande rättsägare. Vidare kunde det hävdas att skälen för bibehållen

en banksekretess vägde tyngre än skälen mot, särskilt med hänsyn till att det inte möjligt att skilja ut sådana herrelösa tillgångar kan

var som tänkas härröra från Förintelsens offer men också för att det från judiskt håll kunde finnas betänkligheter på grund av befarade negativa konskevenser av en publicering. Slutligen kunde den uppfattningen finnas att godmansförordnanden i praktiken innebar inskränkningar av rättsägamas egna befogenheter och dessutom kunde vara kostsamma. Arvoden till gode män betalas i regel med de medel som förvaltas.

Såvitt kommissionen kunnat finna ägnades de här diskuterade

, principiella frågeställningarna inte någon större uppmärksamhet från statens sida före l960-talet. Detta är anmärkningsvärt, särskilt mot bakgrund av de framställningar som gjordes från judiska organisationer redan på l940-talet.

Kanske det till följd av att nämnda frågor inte övervägdes och

var ventilerades tillfredsställande på 1940-talet som de blev aktuella igen på l960-talet.

Vad som sedan skedde var att bankerna, efter framställningama från judiska organisationer och viss statlig inblandning, på eget initiativ bildade en fond för nazismens offer. Fondbeloppet beräknades efter

168 Danaarv och herrelösa tillgångar

uppskattning det sammanlagda värdet sådana herrelösa tillgångar

av av i svenska banker som kunde ha tillhört offer för Förintelsen. Fonden påverkade inte möjligheten för de efterlevande att fortfarande få betalt från bankerna. Fordringar, depåer, förvar och bankfack stod kvar. Fondbildningen i sig innebar alltså ingen förlust för de anhöriga till de Förintelsens offer som hade tillgångar i svenska banker, utan var ett frivilligt bidrag till andra människor som drabbats av nazisternas förföljelser.

Debatten på 1960- och 1970-talen kom i stor utsträckning att kretsa kring frågan om hur fondbeloppet berälmades. Bland annat ifrågasattes huruvida ränta medräknades och huruvida verkligen samtliga tillgångar

aktuellt slag beaktades. Mot bakgrund av att fonden bildades på av frivillig bas, utan att rättsägamas anspråk beskars, kan kommissionen inte se att frågor som de nämnda numera bör tillmätas någon avgörande betydelse. Tyvärr måste det dock i efterhand konstateras att de utredningar som gjordes på 1960-talet, under medverkan av flera departement, Bankinspektionen, Bankföreningen och bankema, starkt bidrog till att teknikalitetema kring fondbildningen kom att skymma frågan om hur ifrågavarande rättsägare skulle kunna tillgodoses. I stället för att diskutera den frågan ägnade man sig en långdragen och oklar handläggning kring frågan om villkoren för den fondbildning som gjordes till förmån för andra drabbade personer. Varken från bankernas eller från de statliga instansernas sida tog man exempelvis upp möjligheterna att underlätta för rättsägarna genom att offentliggöra uppgifter om försvunna kontohavare och depå- eller bankfacksinnehavare eller att förordna gode män.

När det gäller bankernas hantering av enskilda rättsägares anspråk skall det först påpekas att kommissionen inte har sett några tecken på att bankerna underlåtit att betala rättmätiga fordringar. I den internationella debatten har det hävdats att banker ofta har ställt orimligt höga krav på bevisning om att en kontohavare avlidit i Förintelsen. Kommissionen instämmer i att det är olämpligt att driva sådana beviskrav för långt, men konstaterar samtidigt att det inte är känt att någon svensk bank skulle ha kritiserats för sådant agerande i något fall. Bankerna har numera uttryckligen förklarat att de är beredda att göra undantag från den annars gällande principen att dokumentation om insättarens dödsfall skall presenteras. En annan sak är att det har kommit till kommissionens kännedom att det i åtminstone ett fall för ett antal år sedan har förekommit att en bank har agerat på ett olämpligt och okänsligt sätt vid bemötandet av en person som framställde frågor om eventuella herrelösa tillgångar som ägts av anhöriga.

Kommissionens offentliggörande av listan över sådana banktillgångar stått herrelösa sedan krigsslutet har lett till att, sent om-

som

Danaarv och herrelösa tillgångar 169

sider, utbetalningar i flera fall har kunnat göras till rättsägare som är efterlevande till offer för Förintelsen och som inte tidigare kände till att tillgångarna i fråga fanns. Därmed anser kommissionen att man från bankernas sida, med kommissionens hjälp, äntligen har gjort vad som kan krävas för att underlätta rättsägamas möjlighet att uppmärksamma sina tillgångar. Bankerna har i sina kontakter med kommissionen och de personer som hört av sig efter publiceringen varit tillmötesgående och samarbetsvilliga. Man bör, enligt kommissionens bedömning, kunna utgå från att bankerna agerar så även vid prövningen av anspråk

ännu inte framförts eller handlagts. som

Sammanfattningsvis kan alltså följande konstateras.

Frågan vad borde ske med herrelösa tillgångar i svenska 0 om som

banker togs inte i tillräcklig utsträckning på allvar av regeringen och

bankerna under åren närmast efter kriget.

När frågan togs på 1960-talet handläggningen långdragen 0 upp var

och oklar. Den ledde till stor missbelåtenhet från judisk sida.

Kommissionen har inte funnit något tecken på att någon bank har 0

underlåtit att betala någon rättmätig fordran, som varit herrelös.

Bankerna har nu, under kommissionens arbete, gjort vad som kan 0

krävas för att söka rättsägama.

4.5.3 herrelösa tillgångar i försäkringsbolag

Övriga

m.m.

Danaarven och andra tillgodohavanden hos banker har behandlats

Den följande framställningen avser således endast herrelösa tillovan. gångar annat slag, dvs. sådana tillgångar privatpersoner kan ha

av som anspråk på hos andra institutioner.

Försäkringsfordringar

Om det i Sverige i dag finns några herrelösa försäkringsfordringar grundade på avtal som tecknats av offer för Förintelsen bör dessa naturligtvis i möjligaste mån tillfalla respektive rättsägare.

Kommissionens utredningar har emellertid gett vid handen att sannolikheten är mycket liten för att sådana tillgångar faktiskt finns. Endast livförsäkringsfordringar kan ha blivit herrelösa. Svenska försäkringsföretag torde över huvud taget inte ha haft något intresse av att under den aktuella tiden ingå livförsäkringsavtal med personer som var bosatta utomlands. Varken de uppgifter som inhämtats från försäk-

170 Danaarv och herrelösa tillgångar

ringsföretag som var verksamma under aktuell tid, verkställda stickprovskontroller i bevarat arkivmaterial eller några uppgifter i övrigt tyder på att det i Sverige skulle förekomma försäkringsfordringar

som blivit herrelösa till följd av naziförföljelserna. Det kan emellertid inte uteslutas att något enstaka fall förekommit.

Egendom som deponerats hos utlandsmyndigheter

Kommissionens arbete har visat att det förekom att judar

som var bosatta i utlandet deponerade tillgångar på svenska utlandsmyndigheter. Det kan inte uteslutas att sådana tillgångar blev herrelösa till följd av naziförföljelserna och att de i några fall finns kvar i statens besittning, på myndigheterna i fråga eller i andra lokaler, eller

har avyttrats. Att det kan förhålla sig så har inte uppmärksammats innan kommissionen lät göra de utredningar som ovan redovisats.

Kommissionen har emellertid inte haft möjlighet att hinna med att göra en fullständig kartläggning av i vad mån det faktiskt förhåller sig så att herrelösa tillgångar av judiskt ännu finns i statens

ursprung besittning eller har sålts. Genomförandet sådan utredning måste

av en ske i samarbete med företrädare för de lokala myndigheterna. Det kan förutses att den är arbetskrävande. Till skillnad från vad är fallet

som när det gäller banktillgångar finns ingen tidigare utredning att utgå från. Kommissionen anser emellertid att en utredning i annat sammanhang måste göras.

Eventuell egendom hos transportbolag, revisorer och advokater

Det kan naturligtvis ha förekommit att transportbolag, revisorer eller advokater i Sverige haft om hand egendom som blivit herrelös till följd av att ägaren avlidit i Förintelsen. Möjligheten att utreda huruvida så var fallet visade sig vara synnerligen begränsad redan på l960-talet. Efter förnyade kontakter med branschorganisationema och med de familjer som hör till de judiska församlingarna i Sverige måste kommissionen tyvärr konstatera att det i dag är mycket svårt att komma närmare sanningen härvidlag.

4.5.4 Allmän slutsats

I ett moraliskt perspektiv är det beklagligt att vissa rättsägare sent eller ännu inte fått kännedom om tillgångar som blivit herrelösa till följd

av Förintelsen. Minst lika beklaglig är risken för att vissa rättsägare helt

Danaarv och herrelösa tillgångar 171

kan ha gått miste om sin möjlighet att framställa anspråk. Kommissionen förutsätter att regeringen initierar sådana åtgärder som krävs för att bringa moralisk upprättelse de berörda.

Afärsverksamhet 173

5¶Affärsverksamhet

5.1¶Inledning

Kommissionens uppdrag judiskt ägd egendom kommit i

avser som svensk besittning i samband med de nazistiska förföljelsema före och under andra världskriget. Sådana förföljelser ägde inledningsvis i huvudsak i Nazityskland, också i de områden som

rum men senare ockuperats Nazityskland. I fråga om affärstransaktioner har kom-

av missionen funnit det lämpligt att fokusera sina undersökningar främst till näringslivets förhållande till Nazityskland. Dock har också sådant noterats har att göra med relationen till de ockuperade länderna.

som Utgångspunkten för den avvägningen har varit att Nazityskland i huvudsak kontrollerade affärsförhållandena mellan de ockuperade områdena och utlandet. Skeendet i Baltikum, där även delar av den judiska befolkningen utsattes för visst förtryck från den sovjetiska ockupationsmaktens sida under åren 1940-41 före den nazityska ockupationen

- 1941-44 har kommissionen inte närmare analyserat.

-

Den s.k. ariseringen innebar att judarna tvingades ut ur det tyska näringslivet. Andra tog deras platser. Eftersom handelsutbytet mellan Sverige och Nazityskland omfattande, det sannolikt också rela-

var var tivt vanligt förekommande att judiskt ägda företag utsattes för

som arisering hade affärskontakter i Sverige. Kommissionen har sökt efter information hur relationer det slaget utvecklade sig.

om av

Fortsatte exempelvis sina affärskontakter med det ariserade

man företaget om ingenting hade hänt

som

Redan hotet arisering förmådde åtskilliga judiska företagare att

om försöka föra sina tillgångar i säkerhet, kanske att överlåta dem

genom till eller anförtro dem åt utländska affärsbekanta. Kommissionen har försökt ta reda på egendom av judiskt ursprung kom till Sverige i

om sådana sammanhang.

Även i samband med att nazisterna slutligen tvingade ut judar ur näringslivet kan det ha förekommit att varulager som i detta

m.m., sammanhang tagits i beslag eller övergått i icke-judisk ägo, såldes till svenska näringsidkare i Sverige eller i de nazidominerade områdena.

174 Afärsverksamhet

Kommissionen har strävat efter att klarlägga och på vad sätt detta om kan ha skett. Tillgänglig historisk forskning har belyst ariseringsprocessen som sådan inte gett kommissionen på de ställda frågorna. Därför men svar har kommissionen, i enlighet med regeringens uttryckliga direktiv, i egen regi ombesörjt omfattande studier i privata och offentliga arkiv. Det har då av följande skäl visat sig förenat med avsevärda vara svårigheter att finna information affärsrelationer nämnt slag. om av För det första har kommissionens forskning främst utgått från svenska arkiv, eftersom syftet varit att kartlägga vad skett i som Sverige. I de svenska arkiv som undersökts framgår ofta affärspartnemas hemvistland. Men det finns sällan uppgifter huruvida om judiskt ursprung föreligger. Skiljelinjen mellan s.k. judiska företag och andra var en naztiysk konstruktion, inte i sig hade någon som direkt betydelse för svenska företagare. För det andra hade ariseringsprocessen åtminstone till början till en stor del formellt "frivillig karaktär. Den nazityska statens påtryckningar och lagstiftning syftade i första hand till att förmå de förföljda företagarna att på egen hand sälja eller avveckla sina företag. Många gjorde också så. I dessa fall kan inte vänta sig att, i tyska man ens dokument, finna uppgifter om att arisering skett. För det tredje är bevisfrågoma svårbedömda i fall dessa. Även som när det är möjligt att klarlägga ett judiskt kan det svårt att ursprung vara utifrån tillgänglig information i efterhand säkert avgöra det är till om följd av nazistisk förföljelse som en viss bestämd egendom har kommit ur sin judiska ägares händer, även detta kan om presumeras vara sanningen i flertalet fall. Kommissionens arkivstudier avseende eventuella egendoms-överföringar inom ramen för sedvanlig affärsverksamhet har främst bedrivits i de stora svenska affársbankemas arkiv, varvid Wallenbergsarkivet med handlingar från Stockholms Enskilda Bank ägnats särskilt ingående uppmärksamhet. Detta mot bakgrund särskilt att Wallenav bergsarkivet innehåller dokument som speglar bröderna Wallenbergs och Stockholms Enskilda Banks centrala positioner vad gäller svensk utrikeshandel under andra världskriget. Enskilda Banken dessutom var ledande i fråga om finansiella transaktioner med utlandet. Dess arkiv är i Sveriges bäst bevarade bankarkiv. Materialgenomgångar harutförts av kommissionens sakkunnige Paul A. Levine. Studier i arkivet har dessutom utförts av kommissionens sakkunniga Kersti Ullenhag och den av

Saul Friedländer, Nazi Germany The Jews The Years of Persecution 1933- : 39, London 1997 och där anförd litteratur. 2 Arkivet beskrivs i kapitel

Afärsverlcçamhet 175

särskilt anlitade uppdragstagaren biträdande professorn emeritus Sven Fritz. De nämnda har alla ingått i en arbetsgrupp för affärsverksamhet under ledning kommissionsledamoten Krister Wahlbäck. Wallenav bergsarkivet har stått öppet för samtliga kommissionsmedarbetare. För granskningsarbete avseende Skandinaviska Bankens arkiv har kommissionen anlitat professorn emeritus Gunnar Richardson. Vad gäller Handelsbankens arkiv har docenten Jan Glete arbetat för kommissionen. Med hjälp rad andra uppdragstagare se bilaga 3 har komav en missionen i fråga affärsverksamhet dessutom genomfört studier i om arkiven efter Statens Järnvägar och ett antal myndigheter, varav främst bör nämnas Valutakontoret, Clearingnämnden, Handelskommissionen, Industrikommissionen, Flyktkapitalbyrån och Säkerhetspolisen. Dessutom har kommissionen tagit del av vissa amerikanska dokument, främst från CIA:s föregångare OSS. I affårsbankernas arkiv återfinns endast sällan information om huruvida kunder och affärspartners är judiska. I Flyktkapitalbyråns arkiv åberopas judiskt i åtskilliga inlagor från berörda personer, ursprung också kommer att framgå av kapitel 7 är det svårt att utifrån men som dessa inlagor skaffa sig säker bild vad som egentligen föreen av kommit. När det gäller detta arkivmaterial måste man också hålla i minnet att faktorn judiskt inte i sig hade någon omedelbar ursprung betydelse för de bedömningar myndigheten hade att göra. Säkerhetspolisens samlingar är behäftade med likartade brister. De amerikanska dokumenten, slutligen, är i huvudsak tämligen olcritiska rapporter med inriktning att redovisa misstankar överföringar till Sverige av tyskt om flyktkapital i allmänhet, vilket alltså är en fråga som kommissionen inte har att behandla i vidare mån än vad avser tillgångar av judiskt ursprung. Kommissionen har vidare varit i kontakt med större svenska bolag vid tiden för andra världskriget hade dotterbolag i nazidominerade som områden. Dessutom har kommissionen och dess medarbetare haft tillfälle att inhämta information från dels den framstående Förintelseforskaren professor Yehuda Bauer i Israel, dels par personer som var yrkesverksamma inom det svenska näringslivet vid den aktuella tiden. Slutligen bör det nämnas att allmän kunskap om överföringar av judiskt ägda tillgångar till Sverige efterfrågats dels i det frågeformulär riktats till alla medlemmar i de judiska församlingarna, dels i den som medialt mycket uppmärksammade annons som publicerades i Dagens Nyheter i oktober 1997. Den information kommissionen fick avsåg dock inte svenska näringsidkares relationer till ariserade företag.

176 Afärsverksamhet

5.2¶Ariseringen av näringslivet i

Nazityskland

Under andra hälften av 1930-talet tvingades judarna det tyska ut ur näringslivet. Nazistema strävade efter att ställa tyska företag helt under arisk" kontroll och ledning. Den s.k. ariseringen innebar en genomgripande omstrukturering av det tyska näringslivet. Eftersom Tyskland var Sveriges viktigaste partner i utrikeshandeln fick också svenska näringsidkare ha fått kontakt med ariserade företag. Nazisterna använde flera vägar för att nå sitt mål. En väg att var tillämpa och efterhand justera den tyska valutaregleringen på ett sätt som var ofördelaktigt för judarna. En väg att instifta direkt annan var diskriminerande lagar på andra områden. Dessutom förekom hot och andra otillbörliga påtryckningar.

5.2.1 blev ett

Valutaregleringen ariseringsinstrument

På 1930-talet fanns en ingående valutareglering i Tyskland. Denna tillkom mot bakgrund av den ekonomiska depressionen vid 1930-talets början fick efter Hitlers maktövertagande 1933, på sätt nedan men som skall visas, inslag som syftade till att tränga undan det judiska inflytandet i det tyska näringslivet. Den ekonomiska krisen drabbade Tyskland hårt och krävde åtstramande åtgärder. Situationen blev akut till följd att Österav reichische Creditanstalt für Handel und Gewerbe, hade central som en ställning på den internationella kapitalmarlcnaden och livsviktig för var så gott som hela den österrikiska industrin, gick omkull 1931. Det inträffade kunde bemästras inom Österrike, framkallade allmän men panik i Tyskland Bankerna drabbades massuttag. Utländska kreav diter drogs in. Reichsbanks innehav guld och värdepapper gick av under loppet av juni månad ned till ett belopp motsvarande 250 miljoner dollar. I juli 1931 föll den näst största tyska banken, Darmstädterund Nationalbank Danat bank." I motsats till många andra drabbade nationer valde Tyskland att ännu tid behålla guldmyntfotens, vilket en medförde att tyska exportvaror blev dyra på den internationella marknaden. Utrikeshandeln minskade starkt i omfattning och det export-

3 Raphael Lemkin, Valutareglering och clearing, Stockholm 1941, 15. s. 4 Den schweiziska Expertkommissionens interirnrapport, 23. s. 5 Interimrapporten, s. 24

överskott tidigare hade förelegat ersattes ett importöverskott. som av Oron kunde stillas först att i Tyskland senare samma år genom man delvis förbjöd skuldbetalningar till utlandet och slöt ett s.k. moratorieavtal med de utländska fordringsägama. Avtalet

Stillhalteabkommen

innebar att utländskt kapital till ett belopp cirka 23,8 miljarder av riksmark blev infruset i TysklandF För att komma tillrätta med de problem som den ekonomiska krisen medförde vidtogs även andra åtgärder. Dels infördes ett system som innebar att den tyska staten beviljade exportpremier till företag som sålde på export. Dels beslutades den 13 juli 1931 om valutaper restriktioner.7 Dessa restriktioner innebar bland annat att enskilda tyska näringsidkares möjligheter att importera begränsades av den varor valutatilldelning medgavs. En central myndighet fastställde prisom oritetsordningen bland importörema. Under våren 1932 stramades tilldelningen kraftigt. Det ledde i sin tur till att flera andra europeiska länder strävade efter att på ett övergripande plan införa kvittning, s.k. clearing, mellan import- och exportlikvider i förhållande till Tyskland. En sådan clearingöverenskommelse träffades vid denna tid också med Sverige, vilket kommer att beskrivas närmare längre fram. Den 4 februari 1935 infördes tysk valutalag med tillhörande en ny verkställighetsförordning.8 Härigenom stadgades bland annat att bodde i Tyskland skyldiga att anmäla till den tyska personer som var riksbanken Reichsbank om de hade utländska betalningsmedel, fordringar eller värdepapper. Även innehav guld skulle anmälas. Om av Reichsbank så påfordrade sedan tvungen att till Reichsbank var man överlåta egendomen i fråga Att Reichsbank faktiskt utnyttjade sin möjlighet på detta sätt förvärva användbara betalningsmedel satte att spår också i Sverige. I oktober 1937 inkom till svenska UD en förfrågan från tysk medborgare bosatt i Sverige. Frågan var en som var överlåtelseskyldighet gällde även för egendom utanför Tyskland. om UD svarade så snart det gällde tillgång aldrig hade funnits att en som inom Tysklands gränser så torde det i varje fall finnas utsikt att utverka undantag från skyldigheten att hembjuda densamma. En liknade

6 Lemkin, s. 16. 7UD H 94 Ct, volym 2316, rapport från Arvid Richert i Berlin till UD den 9 oktober 1937. 8Gesetz über die Devisenbewirtschaftung och Durchñihrungsverordnung zum Gesetz über die Devisenbewirtschaftung, RGB I/1935: 10. 9Lemkin, 50. De tyska och italienska lagstiftningama gick mycket långt i dessa s. hänseenden. ° UD H 94 Ct, volym 2316.

178 Afärsverksamhet

frågeställning restes i en annan persons brev till UD i april 1938." Skyldigheten att låta lösa in guld och utländska valutor gällde utan urskiljning, det var inte enbart judar och andra förföljda grupper som drabbades. Ersättning i riksmark. gavs Sammantagna blev de nazityska valutarestriktionema detaljerade, ingripande och svåra att överblicka. De korn att omfatta inte bara traditionella betalningsmedel valutor och guld utan också som exempelvis ädelstenar, silver och platina. Frihetsgraden för enskilda personer och företag inskränktes starkt dessa regler. Det exempelvis av var förbjudet att utan särskilt tillstånd föra ut än ett bestämt antal mer riksmark. Efter sommaren 1937 infördes import- och exportförbud avseende riksmarksedlar. De tyska valutaförfattningama innehöll särskilda straffbestämmelser. Utöver dessa utfärdades den 1 december 1936 lag en som gav möjlighet att döma till dödsstraff för s.k. näringssabotage. Enligt lagen drabbade straffet de tyska medborgare medvetet och samvetslöst, som av grov egennytta eller andra låga bevekelsegrunder, i strid mot gällande bestämmelser överförde tillgångar till utlandet och därigenom tillfogade det tyska näringslivet svår skada. Straff kunde utdömas även om brottet hade begåtts utomlands. Brottslingens förmögenhet skulle konfiskeras. Efter hand kom valutareglemas utformning att förändras så att de kunde användas för en särbehandling judarna. av Med ingången av 1938 minskades valutatilldelningen till judiska företag, i enlighet med särskilda statliga instruktioner. Enligt den svenske ministern i Berlin, Arvid Richert innebar de direktiven att nya minskningen skulle ske efter ekonomiska möjligheter, med minst men

tio procent.

I april 1938 övergick ansvaret för valutaregleringen till riksekonomiministern. Samma månad infördes särskild skyldighet att deklarera judiskt ägd förmögenhet.

" Ibid. 2 Expertkommissionens interimrapport, s. 29. 3 Lemkin, s. 46. Se även UD H 94 Ct, volym 2316, begäran den 17 augusti 1937 från en tysk student i Sverige intyg från UD till stipendiegivare rörande denna om regels innebörd. UD H 94 Ct, volym 2316: Rapport från beskickningen i Bern den 14 september 1937 om att det schweiziska förbudet mot handel med tyska riksmarksedlar hade upphävts bland annat på grund av det i Tyskland utfärdade import- och exportförbudet avseende riksmarksedlar. 5 Se Svensk Juristtidning SVIT 1937 s. 343. 6 Ibid. 7 Ibid, rapport från Richert till UD den 14 april 1938.

Ajärsverlcsamhet 179

En specifik målgrupp för valutareglema var, som redan framgått, emigranterna. Den flyttade från Tyskland var tvungen att betala en som särskild skatt Reichsfluchtsteuer med 25 procent den samlade förav mögenheten. För resterande tillgångar skulle i princip transfereringstillstånd enligt rapport den 15 september 1938 till UD från ges, men en den svenska beskickningen i Berlin brukade så inte alltid ske. Sannolikt, framgår det, hade de senaste fyra eller fem åren tillstånd getts endast i enstaka, särskilt ömmande fall. Den l januari 1939 -trädde förnyad tysk valutalag i kraft. Den en lagen omfattade även Österrike och Sudet. Richert lämnade nya följande redogörelse till UD. En viktig nyhet är den till försvårande av kapitalflykt införda bestämmelsen att gåvoförsändelser till utlandet om endast efter inhämtat tillstånd §54. Vid utvandring krävs må äga rum jämväl, i överensstämmelse med hittills gällande praxis, tillstånd för utförsel flyttgods och andra föremål §57. Judar med tyskt medav borgarskap samt statslösa judar må heller utan tillstånd på resor till utlandet medföra andra föremål än de för personligt bruk oundgängligen erforderliga §5 8; denna bestämmelse förklaras uttryckligen icke gälla för judar främmande nationalitet. Samtidigt trädde andra av regler i kraft även på annat sätt betydligt inskränkte judiska som näringsidkares handlingsfrihet. Dessa regler kommer att beskrivas i följande avsnitt. Om det kunde misstänkas att någon försökte kringgå valutareglema, exempelvis otillåten kapitalflykt, kunde valutamyndighetema genom vidta de säkerhetsåtgärder ansågs nödvändiga. En tänkbar som vara åtgärd att förordna förvaltare och denne uppgiften att förvalta var en ge den misstänktes kapital."

3 Die Verordnung über die Anmeldung jüdischen Vermögens och Die Anordnung auf grund der Verordnung über die Anmeldung des Vermögens von Juden. Se Martin Tarabb-Maslaton, Rechtlige Strukturen der Diskriminierung der Juden im Dritten Reich, Berlin, Tyskland 1993, s 165 9 UD H 94 Ct, volym 2316. 2°Gesetz über die Devisenbewirtschaftung, RGB I/1938:211. 2 UD H 94 Ct, volym 2316. 23I rättsfallet NJA 1941 424 från Högsta domstolen finns en redogörelse över s. de rättsregler medgav möjlighet att tillsätta s.k. kommissariska förvaltare. som

180 Afärsverlcsamhet

5.2.2¶Diskriminerande

lagar tvingade fram utträngningen

Vid sidan av valutaregleringen infördes efter hand rad författningar en varigenom judarna diskriminerades.

Lagstiftningen i Nazityskland skedde efter summariska förberedelser genom godtyckliga beslut inom för mångfasetterad maktramen en apparat. Det hände att regler blev motsägelsefulla och otydliga. Därigenom uppstod utrymme för godtyckliga tillämpningar och därför är det svårt att i dag helt klar beskrivning den legala underge en av byggnaden för ariseringen.

Ariseringen av näringslivet föregicks att vissa andra diskrimiav nerande lagar beslutades. I april 1933 stadgades förbud för ickeom arier" att inneha statliga tjänster och domartjänster. Det blev därmed

nödvändigt att definiera arier och inte det. I vem som var vem som var en tillämpningsförordning fastlades att såsom icke-arisk skulle den räknas som hade åtminstone icke-arisk förälder, eller faren morförälder. Genom dessa yrkesförbud skapades ökade

förutsättningar för att kommande ariseringslagstiftning skulle tillämpas I

som avsett var. september 1935 kom de s.k. Nürnberglagarna. En dem handlade av om riksmedborgarskap och slog fast att judar inte kunde fullvärdiga vara medborgare. En annan handlade det tyska blodet och förbjöd om äktenskap mellan judar och arier. Dessa lagars tillämpning föranledde

närmare definitioner av vem som skulle jude. anses vara Under hösten 1937 inleddes från nazitysk sida starka

påtryckningar

för att fönnå de judiska företagsledarna att sälja sina rörelser. Hitler

höll i september ett starkt judeñentligt tal. Samtidigt trycket ökade som på judiska näringsidkare att dessa skulle sina företag, fanns ge upp nu ekonomiska förutsättningar för icke judiska näringsidkare att ta över. Försäljningar till underpris ägde I mitten december minskades rum. av

23Se beträffande Das Gesetz zur Wiederherstellung der Berufsamtentums 3 § den

s.k. arierparagrafen Tarrab-Maslaton, 25 samt Noakes G. Pridham, s. Nazism 1919-1945; 2: State, Economy and Society 1933-1939, Exeter, Storbritannien, 1991, 527 Se beträffande Das Gesetz über die Zulassung s. zur Rechtsanwaltschaft Tarabb-Maslaton, 100 och Noakes Pridham, 528. s. s. Yrkesförbudet for statliga rättstjänare fick inget totalt genomslag, följdes men senare av mer ingripande åtgärder i syfte. samma 24Tarabb-Maslaton, s. 35. 25Das Reichsbürgergesetz. Se Tarabb-Maslaton, 62 Noakes Pridham, s. samt s. 534 26Das Gesetz zum Schutz des deutschen Blutes und der deutschen Ehre Blutschutzgesetz. Se Tarrab-Maslaton, 80 Noakes Pridham, 534 s. samt s. 27Se för det följande i detta stycke Noakes Pridham, 552. s.

Affärsverksamhet 181

de judiska företagarnas tilldelning av utländska valutor och råmaterial. 1938 förbjöds offentliga avtal med judiska näringsidkare. I mars Sedan Österrike i 1938 införlivats med Nazityskland skedde mars även där många tvångsvisa företagsariseringar utan direkt legalt stöd. Detta skeende resulterade i lagstiftning på området. Således beslutades i april 1938 att offentliga kommissariska förvaltare eller kommissariska övervakare skulle kunna tillsättas för österrikiska företag, i syfte att tillvarata s.k. viktiga offentliga intressen. För att bringa ytterligare reda i vilka fick uppträda förvaltare stiftades den 2 juli samma år en som som lag att alla kommissariska förvaltare skulle utverka en särsom angav skild bekräftelse på sitt uppdrag hos den s.k. statskommissarien for det affárslivet. Utvecklingen i Sudetlandet liknade den i Österrike. privata Judarna i Tyskland blev, som nämnts ovan, i april 1938 skyldiga att anmäla sina förmögenheter för registrering. Endast personlig hushållsutrustning och föremål med ett sammanlagt värde under 5 000 riksmark undantogs. Efter det att registrering skett skulle även förändringar i förmögenhetsinnehaven anmälas. Denna reglering ingripande för de var judiska näringsidkama och måste antas ha bidragit till att ytterligare ariseringar ägde utan direkt tvång. rum 1938 infördes vissa ytterligare yrkesförbud för judar. På sommaren En därvid drabbades de handelsresande. grupp som var Efter den s.k. Kristallnatten mellan den 9 och 10 november 1938, då nazisterna satte eld på synagogorna i Tyskland samt slog sönder och vandaliserade många judiska affärer, skärptes lagstiftningen bakom företagsariseringen kraftigt. Den tysk-judiska befolkningen ålades att gemensamt betala ett skadestånd på miljard riksmark till Tyska riket. en De judiska näringsidkarnas försäkringsersättningar för skadegörelsen under Kristallnatten konfiskerades. De ålades dessutom att reparera sina skadade butiker och hus. Samtidigt vidtogs åtgärder riktade sig mot judarnas framtida som möjlighet att bedriva näringsverksamhet. Särskilt märks en förordning den 12 november 1938 uteslutande judar från det tyska av om av

28Ibid. 552 samt SvJT 1941 s. 948 s. 29Das Gesetz über die Bestellung kommissarischen Verwaltem und von komrnissarischen Uberwachungspersonen. Se SvJT 1941 949 och NJA 1941 s. s. 424 3° SvJT 1941 950. s. 3 Noakes Pridham, s. 552. 32Die Verordnung Wiederherstellung des Strassenbildes bei jüdischen zur Gewerbebetrieben och die Verordnung über die Sühneleistimg der Juden deutscher Staatsangehörigkeit. Se Noakes Pridham, s. 560 och Tarabb- Maslaton, s. 204

182 Afärsverlcsamhet

affårslivet. Genom denna förordning vidareutvecklades ariseringspolicyn från slutet av 1937. Förordningens detaljerade föreskrifter innebar i korthet att judar i Nazityskland förbjöds att fr.0.m. den 1 januari 1939 bedriva yrkesmässig handel. Vidare föreskrevs att judiska arbetsledare fick avskedas och att judar inte fick medlemmar i kovara operativa föreningar, som exempelvis branschorganisationer. Till förordningen kopplades tillämpningsföreslqifter. I sådan föreskrift en reglerades vad som skulle ske med de judiska företag fortfarande som fanns. Två vägar anvisades. Företagen kunde antingen överlåtas på ariska händer eller avvecklas genom ett slags likvidationsförfarande. Överlåtelse skulle komma i fråga endast det folkförsörjningsom ur synpunkt bedömdes vara viktigt att företagets verksamhet fortsattes. Avveckling var huvudregeln. Vid all avveckling förelåg hembudsskyldighet inom branschen tillgångarna. Det normala skulle att av vara företagaren själv ombesöijde företagets avveckling. Men branschorganisationerna kunde begära att i stället offentlig likvidator en Abwickler tillsattes. Kostnaden för ett sådant förfarande skulle betalas av det företag som avvecklades. Genom tillämpningsen annan föreskrift inskränktes möjligheten för judar att företräda företag. I början av december 1938 kom ytterligare förordning judisk en om fönnögenhet, som skärpte ariseringsprocessen. Enligt denna förordning kunde judiska näringsidkare föreläggas att inom viss en angiven tidsfrist avveckla eller överlåta sitt företag. Om föreläggandet inte följdes kunde offentlig förvaltare T reuhänder tillsättas. Fören valtaren kunde ges i uppdrag att fortsätta, avveckla eller överlåta företaget. Från och med det att förvaltarförordnandet infördes den var judiske företagaren helt berövad sin möjlighet att företräda företaget och att förfoga över dess tillgångar. Judar kunde vidare åläggas att sälja sin jord- och skogsbruksmark. I förordningen fanns dessutom bestämmelser värdepapper. Inom vecka efter det att förordom en ningen trätt i kraft var alla judar skyldiga att deponera sina värdepapper i en valutabank. Förfoganderätten var därefter inskränkt. I förordningen fanns slutligen bestämmelser om juveler, smycken, konst och liknande värdeföremål. Vad som gällde beträffande egendom sådant slag av återkommer kommissionen till i kapitel Enligt vissa källor var 39 532 judiska företag verksamma i Berlin i april 1938. Ett år den l april 1939, hade 14 803 dessa företag senare, av

33Die Verordnung zur Ausschaltimg der Juden aus dem deutschen Wirtschaftsleben. Se Tarabb-Maslaton, 130 samt Noakes Pridham, 561 s. s. 34Die Verordnung über den Einsatz jüdischen Vennögens. Se Tarabb-Maslaton, s. 180 samt SvJT 1941 s. 951. 35Se Tarabb-Maslaton, s. 197 samt Noakes Pridham, 561. s.

Affärsverksamhet 183

likviderats, 5 976 hade övergått i ariska händer, 4 136 höll på att övergå och beträffande 7 127 pågick undersökning. De källor kommissionen tagit del ingen uppgift om huruvida något hänt med övriga 7 490 av ger företag. nyligen genomförd fallstudie avseende 300 ariserade företag i I en Hamburg har konstaterats att cirka 40 procent övertogs av personer utan skrupler aktivt utnyttjade situationen för att skaffa sig egen som vinning. Inte sällan det fråga om partifunktionärer eller personer var varit anställda avrden judiska näringsidkaren. Ungefär lika stor som andel företagen förvärvades kunde liknas vid av av personer som "sleeping partners". De genomförde formellt oklanderliga transaktioner kunde ändå vinna på saken till följd av ariseringsprocessens men karaktär. Resterande 20 procent av företagen övertogs av välmenande affärsmän, försökte de judiska ägarna rimlig ersättning. Många som ge dessa förvärvare hade judiska vänner och övertog företag först när av deras vänner särskilt bad det. I några få fall gick förvärvare så långt om att de hjälpte sina judiska affárspartners att föra egendom i säkerhet utomlands för att där göra den tillgänglig för dem på nytt. I inget fall redovisas att en utlänning tagit över företag.

5.3¶Varuhandeln mellan Sverige och

Nazityskland

5.3.1¶Introduktion

I avsnitt 2.4.3 beskrivs den svenska handelspolitiken i förhållande ovan till Nazityskland. Tyskland Sveriges viktigaste handelspartner var redan före kriget, då ariseringsprocessen accelererade. Värdet av den svenska importen från Tyskland översteg den svenska exporten dit såväl under åren närmast före kriget som under själva krigstiden. I det följande diskuterar kommissionen i vad mån Varuhandeln mellan Sverige och Nazityskland kan ha medfört att tillgångar av judiskt kom till Sverige. Teoretiskt sett kan sådana tillgångar ursprung ha kommit hit antingen som varor eller som betalningsmedel. I dag kan kapital, och arbetskraft röra sig fritt inom större varor delen Europa. Vid tiden för andra världskriget såg det annorlunda ut. av Såväl i Sverige i Nazityskland utvecklades efterhand ett slags som

36Bajohr.

184 Ajfärsverksamhet

planekonomi. Både den inhemska produktionen och utrikeshandeln centraldirigerades. Redan före kriget var den statliga styrningen stark på den tyska sidan i fråga om varuhandelns inriktning och omfattning. På den svenska sidan, däremot, handlade näringsidkarna ännu relativt själv-

ständigt.

Det var först i och med krigsutbrottet den svenska regeringen, som genom UD:s handelsavdelning, tog på sig ett för inriktningen ansvar och omfattningen av utrikeshandeln. Målet med de åtgärder som vidtogs var att upprätthålla folkförsörjningen grundval för som Sveriges självständighet. Dels infördes licenskrav för export från Sverige och senare även för import hit. Dels ingicks detaljerade handelsavtal med andra nationer, däribland Tyskland. Formerna för betalning från mitten 1930-talet och av varor var av under krigsåren helt reglerade från de båda staternas sida, genom clearingavtal och därtill anlmytande författningar. Som kommer att utvecklas i avsnitt 5.2.5 innebar detta, att de betalningsmedel tyska som importörer använde sig inte korn över gränsen till Sverige. De av svenska exportörema riskerade alltså inte att få ta emot betalningsmedel, dvs. checkar, växlar eller kontanter, varit i judisk ägo. De som fick sina betalningsmedel från den svenska Riksbanken.

5.3.2¶Mycket talar för att ariserad

egendom av judiskt ursprung stannade i Nazityskland

Varor med judiskt ursprung kan i samband med nazitörtöljelsema före krigsutbrottet tänkas ha förts från Nazityskland till Sverige på något av följande sätt. För det första kan en judisk företagare flydde över som gränsen till Sverige ha tagit med sig ett lager hanterliga av varor, exempelvis ädelstenar. För det andra kan svensk näringsidkare ha en köpt upp en judisk företagares varulager när detta i direkt samband med arisering utförsåldes av honom själv eller någon nazistisk föreav trädare. Slutligen kan en svensk näringsidkare helt enkelt ha fortsatt handla som vanligt med ett judiskt ägt företag även sedan det ariserats. När det gäller det förstnämnda alternativet måste det hållas i minnet att möjligheten för en judisk flykting att ta sig in i Sverige mycket var liten, i vart fall från hösten 1938. När ariseringsprocessen tog fart på

37För en systematisk genomgång avseende svenska förhållanden, SOU 1952:49 se och 50 Karl Åmark, Kristidspolitik och lu-istidshushållning i Sverige under och efter andra världsluiget. 38Martin Fritz, s. 345.

Afärsverksamhet 185

allvar det alltså redan för sent att fly till Sverige. Till detta kommer var att den vid något tidigare tillfälle övervägde att emigrera måste som kalkylera med att Nazityskland krävde en avsevärd del av förmögenheten skatt. Kommissionen bedömer det därför inte som sannolikt som från judiska företag kom till Sverige tillsammans med flyende att varor judiska näringsidkare. Arkivstudiema har inte gett exempel på sådana överföringar. Inte heller har kommissionens arkivstudier klarlagt något fall där ett judiskt varulager har nått Sverige efter utförsäljning i direkt samband arisering. Den tidigare nämnda fallstudien avseende ariseringen med en det judiska näringslivet i Hamburg tyder på att försäljningarna av gjordes på den inhemska marknaden. Särskilt försäljningar skedde om till vrakpriser är det sannolikt att inhemska profitörer inom partieller i dess närhet försökte få förtjänsten i egna fickor. I apparaten Hamburg skedde försäljningar bland annat vid offentligt ordnade auktioner hölls så gott dagligen. Vid dessa auktioner såldes som som också konfiskerade judiska tillgångar som transporterats dit med tåg eller fartyg från Nazityskland ockuperade områden. Huruvida av svenska näringsidkare handlade på dessa auktioner har det inte varit möjligt för kommissionen att utreda. I de fall svensk näringsidkare fortsatte en löpande förbindelse en med ett företag även sedan detta ariserats förekom det naturligtvis att producerats under den judiske ägarens tid korn till Sverige varor som även efter ariseringen. Som kommer att framgå längre fram i detta kapitel kunde det då bli tvist skulle ha rätt till betalning om vem som för varorna i fråga.

5.3.3¶Under kriget kombinerade regeringen

handelsavtal och licenskrav

Före kriget hade, framgått den enskilda svenska näringssom ovan, idkaren varit fri att själv bestämma hur mycket och vad han ville köpa från exempelvis Tyskland, låt att förhållandena i Tyskland då vara kunde innebära att det inte gick att genomföra alla önskemål. Sedan kriget brutit ut och Sverige infört licenskrav för export av bland annat järnmalm inleddes snart förhandlingar ett bilateralt om svensk-tyskt handelsavtal avseende år 1940. Avtal ingicks i slutet av december 1939. I detta reglerades ingående vilka varuslag och kvantiteter skulle ingå i handelsutbytet. Vidare infördes den s.k. prissom

39Bajohr. 40Ibid. s. 199

186 Afärsverksamhet

vågen. Denna internationella innovation innebar priset på den att svenska jämmalmen fast relation till priset på kol, koks och gavs en handelsjäm från Tyskland, vilket på svensk sida ansågs borga för en inhemsk prisstabilitet. Prisvågen ledde till att även andra priser i den svensk-tyska handeln låstes fast. Nya avtal träffades sedan för ett kalenderår i taget. Förhandlingarna sköttes av särskilda regeringskommissioner, tysk och svensk. en en Den svenska regeringskommissionen rörande och betalningsvaruutbytet mellan Sverige -och Tyskland Handelsdelegationen leddes av utrikesrådet Gunnar Hägglöf. I Handelsdelegationen ingick såväl departementstjänstemän företrädare för det privata svenska som näringslivet. Sammanlagt deltog cirka 50 delegater eller personer som sakkunniga i Handelsdelegationen och dess branschutskott. Hur handelsbalansen kom att utveckla sig under lcrigsåren har redovisats i avsnsitt 2.4.3. Sammanfattningsvis kan här sägas att den svenska importen från Nazityskland hela tiden i värde översteg den svenska exporten dit, samt att skillnaden ökade under krigsåren. Licenser för export och import kunde inledningsvis meddelas av Statens jordbruksnämnd eller Statens handelslicensnämnd. Senare ankom licensprövningen på Statens handelskommission och Statens livsmedelskommission. Genom licensgivningen möjlighet att styra varuhandeln i gavs enlighet med de handelsavtal ingåtts. Utrikeshandeln ställdes, som liksom produktionen, i folkförsörjningens tjänst. Handelskommissionen blev dess centralorgan. För att illustrera hur Handelskommissionen arbetade i det ges följande en redogörelse för planeringen handelsutbytet med det av ockuperade Danmark 1943. Redogörelsen bygger på handlingar som finns bevarade i arkiven för Handels- respektive Industrikommissionen. Inför förhandlingarna om handelsavtal med Danmark för det första halvåret 1943 fick Handelskommissionen regeringens uppdrag tillatt sammans med Industrikommissionen och Livsmedelskommissionen yttra sig över i vilken utsträckning ingångna avtal export och import om hade utnyttjats 1942, vilka önskemål fanns avseende import samt som vilka möjligheter som fanns avseende export. Yttrandet den avgavs 2 januari 1943 på grundval bland annat utredning från Sveriges av en allmänna exportförening om enskilda företags önskemål export, om en sammanställning från Stockholms handelskammare rörande önskemål om import, synpunkter och önskemål från Sveriges grossistförbund samt önskemål från ett antal privata företag. Utredningen från Export-

4 Marin Fritz, s. 345. 42Hägglöfl958, s. 109

Afärsverlmamhet 187

föreningen besked enskilda företags faktiska export till gav om Danmark under åren 1938, 1941 och 1942 samt om deras önskemål avseende dels första avtalsperioden 1943 dels hela året. Det kunde vara fråga export elapparater eller valsverk, också av om av men hushållsglas eller brösttabletter. De licenser avseende export till Danmark 1943 blev följden av ett sedermera ingånget avtal hade som utgångspunkt i exportföreningens utredning. en Bland krävde importlicens fanns konstnärliga målde Varor som ningar, mattor, pärlor och ädelstenar. Huruvida judisk egendom av sådant slag kan ha kommit till Sverige återkommer kommissionen till i

kapitel

Särskilda restriktioner fanns också för export och senare även import guld, kunde förekomma både vara och som betalav som som ningsmedel. Olika slags affärer med guld behandlas för sig i avsnitt 5.8. Sammantaget måste det konstateras att de svenska näringsidkama under krigsåren verkade på regeringens uppdrag i varuutbytet med Nazityskland och detta ockuperade områden. I regel fortsatte de av handeln med gamla handelspartners. Det är givetvis inte uteslutet att det bland dessa fanns ariserade företag. Inom ramen för gällande regelsystem hade de svenska näringsidkama ingen möjlighet att genom självständigt agerande komma i besittning av varor av judiskt ursprung. Därmed kan det emellertid inte uteslutas att varor från ariserade judiska företag likväl kom till Sverige under kriget. Ariserade företag kunde fortsätta affärerna med svenska näringsidkare, ett förhållande som kommissionen övergår till att behandla. nu

5.3.4¶I handeln med ariserade företag blev det fråga sida skulle betala eller få

om vem på tysk som

betalt

I arkivet för UD:s handelsavdelning har kommissionen funnit ett exempel på vad kunde hända när ett svenskt företag handlade med ett som judiskt, som blev ariserat. Av handlingarna framgår att ett svenskt Stenhuggeri skrev till UD den 20 januari 1940 och bad hjälp med att få betalt för en fordran om hos ett sudettyskt företag, stod under statlig förvaltning dvs. ett som tvångsariserat företag. Från stenhuggeriets sida man övertygad om var fanns i det tyska företaget. UD tillskrev genast beskickatt pengar

43Kersti Ullenhag, Rapport till kommissionen avseende forskning i Handelsrespektive Industrikommissionens arkiv på Riksarkivet, oktober 1998.

188 Afärsverksamhet

ningen i Berlin, som i sin tur ganska omgående skrev till den tyske handelsförhandlaren Ludwig. Medan svar avvaktades fick stenhuggeriet ett brev från den tyske förvaltaren. I brevet påstods att det inte fanns några likvida medel och att de judiska ensamdelägama hade konstaterats skuldsatta. Redan vara vid Sudets införlivande med Tyskland hade bolaget, enligt förvaltaren, varit konkursmässigt. Förvaltaren förklarade vidare att han hoppades kunna betala allt stenhuggeriet fordrade, bad företaget vänta. men Stenhuggeriet skickade detta brev för kännedom till UD och påpekade i sitt följebrev att den judiskt ägda firman enligt dess konkurrenter inte alls varit konkursmässig, "men då firman såg vad som kunde passera och som också passerade då det judiska innevar havare låg det givetvis i deras intresse att få så mycket möjligt ut som ur landet. Vår uppfattning är den att hade någon risk för judarna i detta avseende förelegat hade firmans ställning i Tyskland säkerligen varit annorlunda, vilket vi härmed som information meddela." Sedan beskickningen i Berlin fått svar från de tyska myndigheterna och detta ingetts till UD i Stockholm, lät UD meddela stenhuggeriet att man från tysk sida föreslog att företaget skulle sätta sig i direkt förbindelse med förvaltaren för överenskommelse betalning. UD om pekade på myndighetens förklaring att förvaltaren uppenbarligen hade för avsikt att försöka uppfylla sina förbindelser, vilket enligt myndigheten bland annat framgick att han redan hade inhämtat valutaav tillstånd för betalningf Ytterligare exempel på återverkningar affärsförhållanden inav som letts med företag innan dessa ariseratsfinns i fyra rättsfall från Högsta domstolen 1941. Det första av dem handlade inte varuhandel, utan om om vem som hade rätt till vissa aktier fanns deponerade i som Stockholm. Vid bedömningen av det målet utformades den princip som följdes också i de övriga tre fallen. Kommissionen återkommer till det vägledande fallet längre fram. Det första av de tre följande fallen gällde krav på grund leveranav ser från en finna i Nürnberg. Företaget, ägdes med som av en man judiskt ursprung, sattes under statlig förvaltning. Innan så skedde hade varor sålts och levererats till Sverige. Förvaltaren krävde betalt för nu varorna. Högsta domstolen ogillade denna talan, med motiveringen att de tyska reglerna om tvångsförvaltning inte kunde inbegripa egendom som befann sig i Sverige redan före det att förvaltningen anordnades. ställningstagandet gjordes, enligt Högsta domstolen, mot bakgrund av förvaltningens innebörd och ändamål samt i anslutning till vad i som allmänhet gäller vid internationella förhållanden i fråga territoriell om

4 UD H 94 Ct, volym 2317.

Afärsverksamhet 189

begränsning. Domstolens ställningstagande innebar alltså inget allmänt underkännande av förvaltarens rätt att företräda bolaget, men satte en gräns för det. Egendom som redan före ariseringen hade kommit till Sverige kunde förvaltaren inte grunda något anspråk på.

Även det andra varuhandelsfallet rörde förvaltares krav på

en betalning för varor som redan före anordnandet av förvaltarskapet hade sålts och levererats till Sverige. Kravet avslogs med likalydande motivering.

Det sista fallet, slutligen, gällde inte krav från en förvaltare. Det avsåg i stället krav från de judiska ägarna till ett företag i Sudet som sedermera hade satts under förvaltning. Varor hade sålts och levererats till Sverige både före och efter det att förvaltare tillsatts. Ägarna, två judiska bröder var bosatta i Schweiz, begärde betalt for

som numera samtliga leveranser. Högsta domstolen fann att de var berättigade till betalning för de varupartier som hade levererats före ariseringen. Det påpekades särskilt i domen att betalning skulle ske i enlighet med clearingreglema avseende svensk-tyska betalningar.

5.3.5¶Varubetalningar från Tyskland kvittades på

nivå mot dit

statlig betalningar

Med Hitlers maktövertagande 1933 och införandet av Führerstaat 1934 centraliserades beslutsfattandet i Tyskland och utrikeshandelspolitiken tog en ny inriktning. Dåvarande riksekonomiministern och ordföranden för Reichsbank, Hjalmar Schacht, upprättade en plan enligt vilken import kunde tillåtas endast om den betalades med export. Importen skulle styras det ekonomiska behovet och länder som kunde köpa

av tillräckliga kvantiteter av tyska produkter skulle behandlas särskilt fördelaktigt. Till dem hörde Sverige. Det fanns alltså ett tyskt intresse

att handla med bl.a. Sverige. av

Även från svensk sida eftersträvades handelsutbyte med Tyskland, inte minst för att säkra behovet av bränsle. De långtgående valutarestriktioner som Tyskland och andra nationer hade beslutat om till följd den ekonomiska depressionen i början av 1930-talet innebar

av

45Nytt Juridiskt Arkiv NJA 1941 424.

s. 46Hjalmar Schacht, Vidräkning med Hitler, Stockholm 70 ff. Originalets

1949, s. titel: Abrechnung mit Hitler. 7 Lemkin, 53. Genom valutareglema gjordes motsvarande prioriteringar bland

s. de tyska importörema. Vid valutatilldelningen skulle nämligen särskild hänsyn tas till varans nytta för utvecklandet av exportindustrin och for skapandet av nya arbetsmöjligheter.

190 Ajfårsverksamhet

hinder för enskilda exportörer från Sverige och andra länder, på så sätt att de fick svårare att få betalt för sina varor. Genom att i ett s.k. clearingavtal samordna betalningarna inom respektive land kunde man minimera den faktiska överföringen valutor. av För att ge regeringen mandat att ingå sådana clearingavtal utfärdade riksdagen den 17 juni 1932 Sveriges första clearinglag. Lagen reglerade hur svenska aktörer i utiikeshandeln skulle fullgöra sina betalningar till alternativt få betalt av näringsidkare i sådana länder som Sverige slöt clearingavtal med. Alla transaktioner skulle via ett särskilt konto i Riksbanken. Även lagen aldrig fick direkt tillämpom ning infördes redan i september 1932 ett slags clearingförfarande med Tyskland, vilket innebar att varubetalningar i båda riktningarna skedde via ett s.k. Sonderkonto för Riksbanken i tyska Reichsbank. En ny svensk clearinglag utfärdades den 16 februari 1934 och kom att gälla under hela lcrigstidens När clearingavtal hade slutits med en annan nation kunde den svenska regeringen, enligt denna lag, förordna att den som var betalningsskyldig mot någon i den andra nationen var skyldig att fullgöra denna skyldighet genom att betala in till ett särskilt anvisat clearingkonto. I den nya lagen fanns utvecklade regler om spärrförfarande. Dessa tänkta att användas påtryckningsmedel var som i förhållande till länder som önskade få clearingavtal med. man Reglerna innebar att belopp egentligen avsedda för betalning som var till fordringsägare från landet i fråga kunde spärras och användas för att ge betalt till svenska fordringsägare som på grund valutarestrilctioner av i det aktuella landet inte kunde få betalning på vanligt sätt. Förutsättningen var att regeringen särskilt förordnade ett sådant förom farande. Med detta hade regler som gav möjlighet till s.k. tvångsclearing införts vid sidan de regler förfarandet vid avtalad av om clearing som gavs i samma lag. Det första egentliga svenska clearingavtalet med Tyskland slöts den 28 augusti 1934 och trädde i kraft den 1 september år. Detta samma avtal, som kom att förändras vid flera tillfällen, omfattade kommersiella betalningar. Som sådana räknades betalningar för och varor

48Då "Konungen". 49SFS 1932:244. 5° Se även för det följande Tyskmedelskonnnitténs betänkande, finns - - som bilagt prop. 1950: 197. 5 SFS 1934:19. Lagen kom sedan att ändras i olika avseenden vid åtskilliga tillfällen under krigsåren. 52Avtalet benämndes Betalningsöverenskommelsä respektive "Zahlungsabk0mmen. Den 22 december 1934 ersattes avtalet av ett nytt som benänmdes Avräkningsöverenskommelsä respektive Verrechnungsabkommen".

därmed förknippade kringkostnader som exempelvis tullar och frakter. Vidare kom vissa betalningar för tjänster att omfattas, nämligen entreprenad- och montagekostnader, patentavgifter, licenser och liknande samt vissa transportkostnader. Samma dag som avtalet ursprungligen slöts utfärdades med stöd av clearinglagen en kunglig kungörelse om hur betalningsskyldighet i förhållande till tyska fordringsägare skulle fullgöras. Systemet kom att fungera som följer. Svenska inbetalningar skedde till svenska banker. Medlen överfördes därifrån till Riksbankens särskilda tysk-svenska clearingkonto. Riksbanken aviserade den nybildade Clearingnämnden, som överförde en betalningsorder till den tyska clearingmyndigheten die deutsche Verrechnungskasse. Denna i sin tur betalade ut beloppet till den tyska fordringsägaren. Betalningar i andra riktningen genomfördes på motsatt sätt.

Redan här bör nämnas att det i anslutning till clearingavtalet för

och tjänsteutbytet också träffades viktiga avtal om finansiella varubetalningar från Tyskland till Sverige, med anledning av de tyska lån

placerade i Sverige. Kommissionen återkommer till detta i som var nästa avsnitt.

När Österrike och de sudettyska områdena införlivades med Nazityskland 1938 ändrades avtalen så att det svensk-tyska clearingförfarandet sträcktes ut till att omfatta även nämnda områden.

Slutsatsen det anförda är att de betalningar från Nazityskland

av

på legal väg nådde svenska varuexportörer bestod av svenska som kronor som kom från den svenska Riksbanken. Dessa svenska kronor hade tidigare betalats in till Clearingnämndens konto i Riksbanken av svenska importörer. Betalningsmedlen kan sålunda inte härröra från förföljda judar i Tyskland.

5.4¶De finansiella relationerna och

betalningsbalansen

5.4.1 fick svårt att få betalt för lånen till

Sverige Tyskland

Redan 1933 hade den nazityska regimen reglerat de finansiella betalningarna från Tyskland på ett sätt starkt reducerade bl.a. de

som svenska fordringsägarnas möjligheter att betalt. Alla regelbundna

53Lemkin, s. 76 54Se for det följande i detta och nästa avsnitt 1950: 197, 3 samt det

prop. s. därtill fogade betänkandet från Tyskmedelskommittén, s. 6

192 Ajärsverkvamhet

tyska betalningar av räntor, vinstutdelningar, amorteringar, hyror och liknande skulle enligt den nämnda regleringen via särskild kassa

en die Konversionskasse für deutsche Auslandsschulden. Utbetalning från kassan till svenska fordringsägare fordrade särskilt beslut från Reichsbank. Vid denna tid fanns delar stora tyska internationella lån,

av nämligen de s.k. Dawes-, Young- och Kreugerlånen, placerade i Sverige.

På sommaren 1934 förklarade den tyske riksekonomiministem att det tills vidare inte fanns valuta för att betala på de tre nämnda lånen. Samtidigt beslutade Reichsbank att betalningar tyska utlandsskulder

av skulle skjutas upp. Det s.k. transfennoratoriet hade dänned kommit till stånd.

5.4.2 knöts därefter till

Lånebetalningama varuclearingen

Mot den nyss beskrivna bakgrunden blev det nödvändigt för den svenska regeringen att genom särskilda avtal försöka tillförsäkra de svenska ägarna till finansiella fordringar på Tyskland åtminstone någon betalning. Så skedde också, efter hot tvångsclearing från svensk

om sida, genom de s.k. rikslåne- och transferavtalen Reichsanleiheabkommen och Transferabkommen. Dessa slöts dag

samma som clearingavtalet, dvs. den 28 augusti 1934.

Rikslåneavtalet reglerade tyska statens betalningar räntor på

av Dawes-, Young- och Kreugerlånen. Transferavtalet avsåg betalningar av räntor och annan avkastning på andra svenska finansiella tillgångar i Tyskland. Enligt rikslåne- och transferavtalen kunde betalningar ske med clearingmedel om clearingen avseende kommersiella fordringar visade överskott på tysk sida. Detta förutsatte i sin tur att den svenska importen från Tyskland översteg exporten dit, vilket också fallet så

var väl före som under kriget. Av det tyska överskottet skulle hälften ställas till den tyska clearingmyndighetens förfogande på Reichsbanks konto i Riksbanken. Den andra hälften av överskottet kunde användas för betalningar enligt rikslåne- och transferavtalen. Först skulle räntorna på rikslånen betalas. Endast om överskottet räckte till kunde betal-

mer ningar ske enligt transferavtalet.

Avtalet innebar vidare att det varje kalenderhalvår gjordes en avsättning på det svensk-tyska clearingkontot motsvarande vad

som behövdes för att täcka de under halvåret upplupna räntorna och hälften av amorteringsbeloppen på de tyska rikslånen.

55Lemkin, s. 77

Afärsverksamhet 193

Dessa villkor innebar att clearingmedlen till början inte räckte till

en några betalningar alls enligt transferavtalet, dvs. på privatlånen.

I samband med att clearing-, rikslåne- och transferavtalen ändrades i december 1934 gjordes en omprioritering, så att en fordran på vinstmedel som Svenska Tändsticksbolaget STAB hade enligt avtal med Tyska riket skulle betalas efter rikslåneräntoma före övriga trans-

men ferskulder.

5.4.3 visade ökande underskott

Betalningsbalansen

för

Tyskland

Kommissionen har tidigare visat att varuutbytet mellan Sverige och Tyskland under förkrigstiden liksom under lcrigsåren innebar att svensk import översteg svensk export. Om de ekonomiska relationerna mellan Sverige och Tyskland inte hade omfattat annat än varuutbytet hade således Tyskland hela tiden haft större fordringar på Sverige än tvärtom. Men nu var det inte så. I de ekonomiska relationerna mellan länderna ingick nämligen också att Tyskland köpte omfattande transporttjänster av Sverige bland annat lånades jämvägsvagnar

- samt att Tyskland hade skulder på grund av de s.k. rikslånen.

De återkommande förhandlingarna om handelsavtal med Tyskland kom att omfatta även de finansiella relationerna. Hela betalningsbalansen diskuterades

Sammantaget uppkom en växande tysk skuld till Sverige. Frågan om hur detta underskott kunde och borde regleras fick stor uppmärksamhet i samband med de förhandlingar fördes under hösten 1941,

som då handelsavtalet för 1942 skulle utformas. Den lösning som slutligen valdes innebar att svenska exportörer gav krediter till tyska importörer. Dessa krediter garanterades av svenska staten. Samtidigt åtog sig Riksbanken att som en balanspost, när så behövdes, ta emot guld från Reichsbank och i utbyte ställa fri valuta till förfogande. De guldtransaktioner som genomfördes till följd av denna överenskommelse

55Ytterligare ändringar av avtalen gjordes dels i juli 1935 då det bestämdes att belopp som betalats in till die Konversionskasse i viss utsträckning kunde användas inom Tyskland, samt i januari 1936 då txansferavtalet ersattes av det s.k. privatskuldavtalet Privatschuldabkommen enligt vilket svenska fordringsägare i stället för spärrad valuta kunde få av Tyska riket garanterade räntebärande skuldförbindelser s.k. fmding bands i svenska kronor. 57Sven-Olof Olsson, Undersökning SJ centralarkiv efter judiska tillgångar

av :s

kommissionens dnr 29/98.

58Se avsnitt 2.4.3 samt interimrapporten, 42 ff.

ovan s.

194 Affärsverksamhet

har kommission beskrivit i sin interimrapport. En sammanfattning återfinns i avsnitt 5.8.3.

5.5¶Planer att överlåta

på judiskt ägda företag till Sverige

I det arkivmaterial som genomsökts har kommissionen funnit att ariseringsförfarandet i åtminstone några fall aktualiserade överlåtelser av företag till svenska ägare, dock utan att någon överlåtelse korn till stånd. I det följande redovisas sådana exempel. De visar bland annat att redan hotet om en med lag framtvingad arisering kunde leda till att judiska företagare övervägde försäljningar till svenska näringsidkare. Även kommissionen inte har funnit något exempel på det, kan det

om inte uteslutas att judiskt ägda företag i sådana sammanhang kom att överföras till svenska ägare. Det kan i så fall ha inneburit att ett judiskt ägarintresse räddades, men det kan naturligtvis också ha inneburit att en svensk företagare utnyttjade en judisk affärskollegas trångmål.

5.5.1¶Förslag om delägarskap i Warburgbanken

M.M. Warburg Co var en mycket stor judiskt ägd bankfirma i Hamburg. Den leddes under mer än fyrtio år före kriget Max

av Warburg, som hade goda förbindelser med bl.a. riksekonomiministem och riksbankschefen Hjalmar Schacht.

Redan de första dagarna i januari 1937 fördes preliminära diskussioner mellan Max Warburg och Jacob Wallenberg angående ett svenskt delägarskap i banken. Initiativet till diskussionerna togs, såvitt man kan bedöma av de handlingar som nu återfunnits i Wallenbergsarkivet, av Max Warburg. Parterna träffades sedan på Hotell Angleterre i Köpenhamn. En månad senare, den 6 februari, skrev Jacob Wallenberg till Max Warburg att det på vissa villkor fanns ett intresse för förslaget. Villkoren var tre. För det första måste tyska myndigheter se delägarskapet som önskvärt. För det andra måste delägarskapet kanaliseras genom något bolag, eftersom den svenska banklagen inte

59Se för det följande Sven Fritz, Rapport genomgång Jacob Wallenbergs

om av och Marcus Wallenberg j:rs brevväxling 1937-46 med företrädesvis tyskspråkiga korrespondenter, Sven Fritz, Rapport om nazitidens återköp från Sverige av utländska, främst tyska, statsobligationer, och från utlandet till Sverige av svenska värdepapper, med exkurs båda under kommissionens dnr 95/97 samt Ron Chernow, Warburgs : A Family Saga, 1995, särskilt s. 460-68.

Afärsverksamhet 195

tillät att Stockholms Enskilda Bank själv ägde del utländsk

en av en bank. Slutligen ställdes villkoret att affären skulle finansieras med s.k. spärrmark, vilka endast fick användas inom Tyskland. Max Warburg accepterade snart dessa villkor, men förklarade samtidigt att saken tills vidare inte var aktuell. Vid en något senare kontakt förklarade han att man för ögonblicket ansåg det riktigast att inte väcka den björn som sov.

När Schacht som riksekonomiminister efterträddes av Hermann Göring på hösten 1937 fick Max Warburg klart besked att han

om måste överlåta sin bank till arier. Samtidigt hade riksekonomiministeriet bestämt att banken skulle bibehållas intakt för att dess utlandskrediter och utlandsförbindelser skulle bevaras. I början av 1938 letade Warburgs därför på flera håll efter vänligt sinnade köpare till banken. Nu blev det också på allvar aktuellt att Stockholms Enskilda Bank skulle bli eller förmedla kommanditdelägare i Warburgbanken. Om den tilltänkta affären, som aldrig blev av, finns flera handlingar bevarade i Wallenbergsarkivet.

Sedan diskussionen tagits upp på nytt, sannolikt muntligen, skrev Max Warburgs son Erich till Jacob Wallenberg den 31 1938 och

mars tackade för att denne så beredvilligt och raskt gått in på förslaget. Erich Warburg meddelade samtidigt att Schweizerischer Bankverein numera hade bestämt sig för att delta med samma belopp som Wallenbergama samt att vissa tyska myndigheter såg positivt på affären. Därefter följde ytterligare korrespondens angående betalningsfonnema. Den 2 maj skrev Emil Puhl vid Reichsbank till Jacob Wallenberg och berättade att han nu talat med vederbörande beslutsfattare massgeblichen Stellen, inklusive Schacht, vilken stod kvar som ordförande för Reichsbank, om de förda diskussionerna angående kommanditdelägarskap. Enligt Puhl skulle sådan insats vara uppskattad. Han poängterade att man från

en tysk sida lade stor vikt vid att effektiva banker kunde drivas vidare och att de hade goda relationer till utlandet. Jacob Wallenberg uttryckte i ett svarsbrev till Puhl den ll maj sin glädje över att man var införstådd med det eventuella kommanditdeltagandet.

Mot slutet av maj meddelades att betalning inte skulle kunna ske på sätt parterna önskade, eftersom det skulle strida mot riksekonomi-

som ministeriets praxis. Den 16 juni 1938 stod det klart att de tyska myndigheterna hade avslagit begäran härom.

I juni och juli 1938 förekom från såväl Warburgs som Stockholms Enskilda Banks sida viss brevväxling med Oberñnanzpräsident Hamburg rörande affärens genomförande. Därvid framfördes från Stockholms Enskilda Bank att det svenska delägarskapet måste kanaliseras via ett bolag och att Frans Liljenroth vid Investor kunde vara en lämplig representant för ett sådant. Tanken var nu att man från

196 Affärsverksamhet

Stockholms Enskilda Banks sida skulle avyttra aktier i det tyska bolaget I.G. Farben för att finansiera delägarskapet. Den 18 juli skrev Stockholms Enskilda Bank till Warburgbanken och efterlyste besked om huruvida de tyska myndigheterna principiellt skulle godta sådan

en lösning. Man ville inte riskera ett avslag. Samtidigt upplystes

att erforderliga I.G. Farben-aktier fanns tillgängliga i Berlin. Warburgs tog också kontakt med Reichswirtschaftsministerium i frågan och skrev sedan den 10 augusti till Stockholms Enskilda Bank att syftet med den kontakten varit att utröna om de betänkligheter mot finansieringsförslaget som framkommit kvarstod. Enligt Warburgs måste denna väsentliga punkt klaras ut innan en motsvarande ansökan gjordes. Warburgs lovade slutligen att höra av sig när sonderingen gett resultat.

Kort därefter blev Warburgbanken ariserad på annat sätt. Ledningen övertogs av Rudolf Brinckmann och Paul Wirtz. De ansågs vara ariska, men var också båda sedan länge närstående till familjen Warburg. Den 22 augusti 1938 skrev Erich Warburg till Jacob Wallenberg för att introducera bankens nye chef Rudolf Brinckmann, han kallade sin

som mångårige vän och medarbetare, som generalfullmäktig i firman. Erich Warburg tillade att han knappast behövde tala om för Jacob Wallenberg hur starkt Warburgs skulle välkomna om de mångåriga vänskapliga iörbindelsema mellan Stockholms Enskilda Bank och Warburgbanken kunde fortsätta med den nya finnan och leda till ökade affärer.

Den 6 september 1938 antecknade Marcus Wallenberg i sin arbetsdagbok ett besök av Erich Warburg: Allt klappat och klart till den 7/9. Hade ännu bestämt, vad han skulle göra i Amerika...Han visste icke, om hans pappa ville lämna Tyskland, vilket han tyckte var dumt.°°

I september återupptogs brevväxlingen mellan de båda bankerna. I ett personligt brev till Rolf Calissendorff vid Stockholms Enskilda Bank den 26 september frågar Brinckmann från den svenska

om man bankens sida trots de förändrade förhållandena stod fast vid sin önskan att gå in som kommanditdelägare. Brinckman uttrycker dels att ett sådant bidrag givetvis skulle vara uppskattat dels att han naturligtvis inte vill föregripa ett avgörande från Stockholms Enskilda Bank. Calissendorff svarar ett par dagar senare att man mot bakgrund av de förändrade förhållandena ansett sig böra avstå från affären.

°° Krister Wahlbäcks rapport till kommissionen Marcus Wallenbergs

om dagboksanteckningar 1938-1943, januari 1999.

Ajfärsverksamhet 197

5.5.2¶Erbjudande avseende i Witkowitz

järnverket

I Witkowitz Vitkovice i Tjeckoslovakien fanns ett stort jämverk, Witkowitzer Bergbau und Eisenhütten Gewerkschaft, som till största delen innehades av den judiska familjen Rotschild. Jämverket,

som hämtade del av sin malm från Sverige, beläget i den del

en var av Tjeckoslovakien som låg kvar under tjeckisk suveränitet efter landets styckning i München i september 1938.

Sommaren 1938 var förhållandena sådana att ägarna övervägde försäljning. Detta blev känt för Björn Prytz, som var svensk minister i London. Den 15 juni 1938 skrev han därför till Jacob Wallenberg. Enligt brevet hade ägarfamiljen bland andra möjligheter tänkt sig att ett svenskt konsortium kunde vara intresserat, ehuruväl investering i Tscheckoslovakien för närvarande icke är så lockande. Om Jacob Wallenberg inte ansåg saken vara av intresse behövde han, sades det vidare, inte göra något åt den. Annars föreslogs ett Sammanträffande i Londonf

Den 28 januari 1939 gjorde Marcus Wallenberg en dagboksanteckning från ett samtal i Basel med R. Speich vid Schweizerischer Bankverein och M. Terestchenko vid Société Continentale de Valeurs Bancaires et Industrielles. Enligt anteckningen hade Witkowitz diskuterats och Marcus Wallenberg då skissat en möjlig ägarfördelning med två andelar hos Bankverein i Schweiz, en andel hos Stockholms Enskilda Bank i Sverige, en i Holland och en i Tyskland. Av arbetsdagboken framgår vidare att ett nytt Sammanträffande ägde rum den 7 mars samma år. Förutom de ovan nämnda deltog då även den

eckiske Dr. Preiss, som företrädde den stora och ansedda Zinovstenka Bank i Prag. Marcus Wallenberg antecknade följande. Talade Witkowitz. Preiss anser ingen politisk risk om tyskarna kommo med. Trodde att de ha 20 %. Har man 25 % av aktierna medför detta vissa rättigheter i ledning och revision som tjeckerna önska ge tyskama. Av ett brev Preiss skrev den 17 februari 1939 framgår att denne

som var angelägen att undvika att tyskarna kom över den judiska familjens ägarandel.

Den 1939 ockuperade Tyskland hela Tjeckien. En vecka

15 mars

den 22 mars, antecknar Marcus Wallenberg följande. senare, "Terestchenko ringde från London. Bad mig ringa till Preiss to pat him on the back. Jag sade honom, att affären Witkowitz var dömd, för vårt vidkommande. Vägrade ringa Preiss. 62

6 Paul A. Levines rapport till kommissionen granskning delar Jacob

om av av Wallenbergs korrespondens, oktober 1997. 62Krister Wahlbäcks nämnda rapport.

ovan

198 Affärsverksamhet

I en promemoria av den 10 maj 1939 noterade Jacob Wallenberg att han dagen före hade ringt till direktören Rasche i Dresdner Bank och då angående Witkowitzaffaren meddelat denne att "vi icke hade något intresse att förvärva en minoritetspost aktier i ett indirekt statsägt tyskt företag. Samtidigt förklarade han att man under vissa omständigheter eventuellt kunde tänka sig att lämna ett lån på 10 miljoner kr.

Marcus Wallenberg konstaterade i ett brev till Rasche i september 1939 att man inte hade fått något svar på denna lcreditutfástelse och att man under rådande förhållanden tolkat detta ett tecken på att den

som stora transaktionen inte hade kunnat genomföras. Banken ansåg därför numera sin utfástelse som återtagen, men ville för ordningens skull att Rasche utverkade en bekräftelse på detta från Witkowitzf

5.5.3¶Erbjudande avseende ett pappersbruk i

Ungern

I september 1940 fick Jacob Wallenberg ett brev från Per Jacobsson, BIS svenske ekonomiske rådgivare, som nyligen hade varit i Budapest. Jacobsson hade där sammanträffat med Philipp Weiss från Commercial Bank. Weiss hade då presenterat ett förslag som han trodde kunde intressera svenska företagare. Raslagar hade börjat införas i Ungern. Även ännu knappast några regler hade riktats mot

om judiskt ägande fanns naturligtvis en oro bland judarna att så skulle ske. De var, skrev Jacobsson, angelägna att genom kloka åtgärder förekomma väntad lagstiftning. Enligt Jacobsson hade Weiss berättat ett

om blomstrande pappersbruk som ägdes av judar. Frågan var om en svensk grupp av affärsmän kunde tänkas vara intresserad att ta över det

av dominerande ägarintresset i bruket. Överlåtelsen skulle genomföras i syfte att uppnå en arisering. Tanken var att aktierna skulle säljas med returbiljett, hade Weiss sagt, men han hade enligt Jacobsson inte gett någon närmare specifikation angående den tänkta transaktionens karaktär. Om Jacob Wallenberg var intresserad av saken borde han,

63Paul A. Levines rapport till kommissionen om granskning av visst arkivmaterial hänförligt till direktionen i Stockholms Enskilda bank, juli 1997. 64Sven Fritz, Rapport genomgång Jacob Wallenbergs och Marcus

om av Wallenberg j:rs brevväxling 1937-46 med företrädesvis tyskspråkiga korrespondenter kommissionens dnr 95/97. 65Internationella regleringsbanken, Bank of International Settlements, i Basel. 66Vad ett sådant kan ha inneburit förklaras i nästa avsnitt.

arrangemang

Afärsverksamhet 199

enligt Jacobsson, skicka en person till Budapest för att tala med Weiss och brukets ledning.

Kommissionen har inte funnit något som tyder på att det företogs någon sådan åtgärd.

5.6¶Möjligheter att överföra immateriella

tillgångar

Immateriella rättigheter såsom patent och varumärken representerar dolda, svårberälcnade värden. De kan säljas eller upplåtas till över- eller undervärden. Ett sätt att föra judiskt ägda tillgångar till Sverige kunde vara att överlåta immateriella rättigheter eller upplåta licenser avseende sådana rättigheter till svenska näringsidkare. I den allmänna diskussionen kring judiska tillgångar har det hävdats att så skedde. Kommissionen har därför övervägt hur det skulle kunna ha gått till.

Teoretiskt kan man föreställa sig olika tillvägagångssätt. Det är exempelvis tänkbart att en judisk affärsman hotades arisering

som av sålde immateriella rättigheter till en svensk affärsman, kanske med returbiljett på så samtidigt avtalade om möjlighet för den

sätt att man judiske affärsmannen i fråga att senare återköpa rättigheten.

En annan möjlighet skulle kunna vara att den till följd

som av arisering hade förvärvat ett judiskt företag efter övertagandet sökte eller förnyade svenskt patent eller liknande skydd för immateriella rättigheter som fanns i företaget.

5.6.1¶Redan hotet om kan ha föranlett

arisering

överlåtelser

I fall som det förstnämnda, när alltså en judisk företagare hotades av arisering och därför själv överlät sina immateriella tillgångar till en svensk affärsman, kan det tänkas att den svenske affärsmannen utnyttjade den judiske företagarens trångmål. Men det kan också tänkas att hans Övertagande i stället syftade till eller medverkade till att

rent av en immateriell tillgång bevarades vid sitt värde över krigstiden för att sedan åter ställas till den judiske företagarens förfogande. Naturligtvis måste man även räkna med möjligheten att ett sådant från början

67Paul A. Levines rapport till kommissionen granskning delar Jacob

om av av Wallenbergs korrespondens, oktober 1997.

200 Afärsverksamhet

välvilligt syfte efter hand ersattes med ett annat, eller att det till följd

av den judiske företagarens dödsfall aldrig infriades.

Kommissionen har inte i de arkiv som genomgåtts funnit något konkret exempel på transaktioner av detta slag med immateriella rättigheter. Det innebär naturligtvis inte att kan dra slutsatsen att

man sådant inte förekom i det svenska affarslivet.

5.6.2¶Svenskt skydd kan ha sökts efter arisering

Det kan inte uteslutas att någon som till följd av arisering hade förvärvat ett judiskt företags immateriella tillgångar fick rättsligt skydd för dem i Sverige.

Vissa amerikanska dokument som kommit kommissionen tillhanda behandlar på ett mera allmänt plan tyska patentansökningar i Sverige under kngsåren. Trots att de inte sägs avsepatent ägdes judar

som av har kommissionen valt att granska dem nämnare. Möjligheten fanns att de också skulle innehålla information som var av direkt intresse för kommissionen. Följ ande har framkommit.

I krigets slutskede uppkom misstankar om att ett starkt ökat antal tyska patentansökningar i Sverige innebar ett försök att förbereda

en metodisk kapitalflykt. Expressen skrev en uppmärksammad artikel

om saken den 29 januari 1945. Amerikanska ambassaden i London rapporterade i mars hem i frågan och åberopade då rapport

en som gjorts av Albihns patentbyrå i Stockholm. Albihns betecknades i rapporten som "friendly. Enligt Albihns var det tveksamt om det fanns fog för misstankarna. En uppgift förekommer också om att kabinettsekreterare Erik Boheman betecknade dem som sagor.

I handlingarna, som alltså var inriktade på att dokumentera förekomsten av tyskt flyktkapital i Sverige, finns inga resonemang om huruvida det var fråga om patent som ursprungligen varit judiskt ägda. Albihns hade funnit det korrekt att antalet tyska patentansökningar i Sverige ökat, från knappt l 500 år 1938 till drygt 3 000 år 1944. Men Albihns hade också påpekat att det totala antalet patentansökningar i Sverige ökat från cirka 7 000 år 1938 till över 10 000 år 1944. Enligt Albihns var det sedan gammalt känt att antalet uppfinningar ökar i krigstid. Albihns anförde också att tyska affärsmän hade förlorat flera

68Som kommer att framgå kapitel 7 återfanns i Flyktkapitalbyråns arkiv ett

av exempel på att en tysk jude som hotats av arisering överlåtit ett patent till en annan tysk. 69Se for det följande i detta avsnitt de amerikanska återfinns

dokument som under kommissionens dnr 44/98.

Affärsverksamhet 201

andra för dem sedvanliga marknader. Vidare pekade Albihns på att det tyska patentverket inte fungerade lika snabbt och effektivt som vanligt, medan det svenska känt för objektivitet och för under-

var noggrann sökning uppfinningar verkligen var nya. Det låg därför nära till

av om hands att vända sig till det svenska patentverket först. Albihns noterade dessutom att Tyskland hade utvidgats till att omfatta även Österrike och Tjeckien. Enligt Albihns kunde det inte uteslutas att vissa patentansökare hade syftet att föra över flyktkapital, men någon metodisk kapitalflykt såg Albihns inte skäl att misstänka.

I amerikansk rapport från mars 1945 behandlas frågan om

en annan tyska firmor försökt sälja befintliga tyska patent till svenska finnor. Inte heller här diskuteras någon judisk anknytning. Rapporten bygger på uppgifter framkommit i samtal med Albihns. Enligt Albihns

som skulle medlemmarna i den svenska patentbyråorganisationen inte medverka till att tyska patent såldes till svenska företag. Det kunde emellertid inte uteslutas att någon mindre patentbyrå skulle åta sig ett sådant uppdrag. För att utröna om så var fallet skulle det vara nödvändigt att gå igenom Patentverkets arkiv, vilket skulle vara mycket tidskrävande. Albihns kunde därför inte åta sig att göra en sådan undersökning.

De amerikanska dokumenten och de därmed sammanhängande utredningarna från den svenska patenbyrån Albihns behandlar således över huvud taget inte frågan om patenten ägts av judiska företagare. Inte heller framgår det patenten korn att utnyttjas för produktion.

om Kommissionen har varit i kontakt med Albihns, fortfarande

som existerar, för att utröna det vid byrån kan finnas någon

om kompletterande och mera relevant information i dessa frågor. Albihns har dock låtit meddela att utredningsmaterialet inte längre finns bevarat.

Sammanfattningsvis måste alltså konstateras att kommissionen inte har funnit något exempel på att ariserade företags immateriella tillgångar efter ariseringen skyddats i Sverige.

7°H. Albihns Patentbyrå AB, Stockholm.

202 Afärsverlcsamhet

5.7 av från

Köp värdepapper ockuperade

områden

5.7.1 konfiskerades från

Värdepapper judar

Kommissionen har också intresserat sig för överlåtelser till Sverige av värdepapper från naziockuperade områden; detta för att undersöka om sådana värdepapper kunde vara konfiskerade från judar. De tyska valutareglema innebar, nämnts, bl.a. att alla medsom borgare kunde åläggas skyldighet att låta Reichsbank lösa in utländska värdepapper. Ariseringen det judiska näringslivet i Nazityskland av medförde att sådana åtgärder särskilt kom att tillämpas mot judiska Värdepappersinnehavare, åtminstone sedan i slutet 1938 infört man av en särskild skyldighet för judar att deponera sina värdepapper i en valutabank. Liknande regler infördes efter hand i de länder som ockuperades av Nazityskland. Ockupationsmaktens konñskatoriska insamlingsåtgärder riktade sig således dels mot befolkningen i allmänhet, dels- och i synnerhet mot judarna. I Nederländerna infördes, kommer att framgå det som av följande, i augusti 1941 en allmän skyldighet för alla invånare att låta lösa in utländska värdepapper åtminstone svenska sådana. Samma månad förordnades skyldighet för alla judar att omgående låta om deponera alla sina värdepapper hos Bankhaus Lippmann m.m. Rosenthal Co i Amsterdam LIRO-banken." Som regel fick de sedan aldrig tillgång till sina papper igen. De förföljelser inletts som slutade med deportationer till förintelseläger. Ungefär 75 procent de av holländska judarna mördades. Enligt den nederländske historikern Gerard Aalders den tyska gav ockupationsmakten bankiren Otto Rebholz ensamrätt sin att genom bank, Rebholz Bank, försälja de värdepapper judarna hade lämnat som till LIRO-banken. Rebholz hade i sin tur förbindelser med Otto Wolffföretaget. Judama var tvungna att underteckna s.k. bona fide-förklaringar. Sedan deportationema hade genomförts i mitten 1942 av skrevs förklaringar i stället LIRO-banken. Aalders har Vidare pekat av på att de allierades varning i början 1943, innebar att de skulle av som kräva återställande all egendom tyskarna rövat i ockuperade av som

7 Se ovan avsnitt 5.2.2. 72Verordeningenblad voor het besette Nederlandsche gebied, Stuk 32, 9 augusti 1941 kommissionens 22/99. En andra s.k. LIRO-forordning utgavs den 21 maj 1942. Den innebar skyldighet för alla judar att till LIRO-banken lämna i från sig konst, guld, ädelstenar Se även Hilberg 575. Jfr också avsnitt 7.6.8 nedan m.m. s. angående svenska aktier i franska händer.

Afärsverlcsamhet 203

länder, fick till följd att kurserna sjönk för värdepapper som var stulna. Risken för att återställande skulle krävas om Tyskland förlorade kriget medförde att dessa värdepapper blev billigare än andra."

Både Riksbanken och Stockholms Enskilda Bank köpte värdepapper från Nederländerna under 1941 och de närmast följande åren. Frågan är naturligtvis om dessa värdepapper kan ha varit sådana som judar tvingats deponera hos LIRO-banken. Innan kommissionen redovisar vad framkommit därom skall något sägas om den svenska valuta-

som regleringens betydelse för värdepappershandeln.

5.7.2¶Den svenska Valutaregleringen innebar kontroll av bland annat värdepappershandeln

Den svenska valutapolitiken var vid tiden för andra världskriget inriktad mot att upprätthålla tillräcklig och statligt kontrollerad

en

betalningsmedel inom landet.

reserv av

En valutareglering infördes kort efter det att andra världskriget hade brutit ut. Därigenom begränsades rätten att föra betalningsmedel, fordringar och värdepapper över den svenska gränsen mot alla andra länder, inte endast i förhållande till Tyskland där clearingavtalet medförde att det inte fanns något behov att föra över betalningsmedel.

av Syftet med valutareglerna var i första hand att säkra möjligheten att med användbara betalningsmedel finansiera import av nödvändiga

till Sverige. Mot slutet av kriget ökade risken för kapitalflykt varor från utlandet till Sverige, vilket ansågs vara riskabelt for stabiliteten i den svenska kronans värde. Valutaregleringen utvidgades då till att omfatta även inflöde kapital.

av

Valutaregleringen baserades på valutalagen, som antogs och trädde i kraft i juni 1939.75 Enligt valutalagen kunde regeringen77 vid krig eller krigsfara eller vid andra utomordentliga förhållanden som berodde på

73Svarsskrivelse från Aalders till kommissionen kommissionens dnr 200/98. 74Se, förutom nedan nämnt offenligt tryck, Kjell Rosenberg, Valutaregleringen : En kommentar till valutalagen och valutaforordningen, Stockhohn 1955, Lernkin samt Carlsson, s. 111 ff. 75Av PM den 12 juni 1940 av vice riksbankschefen Ferdinand Wallberg

en angående Valutakontorets hittillsvarande verksamhet, Riksbankens arkiv F1A:71 även bilagd Sven Fritz, Rapport om återköp etc. dnr 95/97, framgår att Valutaregleringen, trots uttalanden om att den inte skulle fungera som medel for att reglera utrikeshandeln, faktiskt korn att användas för att begränsa import av lyxvaror efter ockupationen av Danmark och Norge. 76SFS 1939:250, 1939:290, rskr. 1939:399.

prop. 77Då "Konungen".

204 Affärsverksamhet

krig förordna om olika slags begränsningar betalningsflödet. Så

av skedde också formellt genom valutaförordningen, utfärdades och

som trädde i kraft den 25 februari 1940.73 Redan under månaderna dessförinnan hade bankerna frivilligt förbundit sig att iaktta motsvarande bestämmelser syfte att slå vakt om landets valutareserv och i görligaste mån motverka de ansatser till kapitalflykt efter krigs-

som utbrottet må hava trätt i dagen Införandet Valutaregleringen

av ansågs vara en för det svenska affärslivet mycket ingripande åtgärd. Det befarades bli svårt att efter lcrigstiden återgå till oreglerad

en valutamarknad. Lagen kom också att fortsatt giltighet ända in på l980-talet.

Valutaregleringen gav en central roll åt Valutakontoret,

som var en självständig myndighet under regeringen administrerades inom

men Riksbanken, som stod och står under riksdagens kontroll.

För utförsel från Sverige betalningsmedel, fordringsbevis samt

av värdepapper som aktier och obligationer krävdes särskilt tillstånd från Valutakontoret. Även införsel till Sverige svenska betalningsmedel

av och fordringsbevis krävde Valutakontorets tillstånd.

Den som bodde i Sverige och hade anspråk på betalning från utlandet omfattades av förbud att medge onormalt lång betalningstid eller att godta betalning med annat än sedvanliga betalningsmedel. Vidare var det förbjudet att i kringgående syfte avtala med någon ekonomiskt närstående i utlandet om försäljning till lägre pris eller köp till högre pris än som i allmänhet gällde.

Valutaregleringen innebar även viss uppgiftsskyldighet för alla

som var bosatta i Sverige. Om Valutakontoret så kungjorde skyldig

var man att lämna uppgift om sitt innehav av utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper, tillgångar

om som man hade i utlandet, om guld och guldmynt förvarade i

som man Sverige samt om skulder som man hade till utlandet.

Deklarationsskyldighet påbjöds 1939, 1940, 1943 och 1945. Den kungörelse som utfärdades 1939 gällde alla fast bosatta i

som var landet sedan den 1 oktober samma år samt företag med huvudkontor eller styrelsesäte här. Kungörelsen stadgade skyldighet att, på sätt Riksbanken närmare bestämde, lämna uppgifter enligt vad be-

som skrivits ovan med avseende på förhållandena vid 1939 års utgång. Valutakontorets kungörelse 1940 innebar skyldighet att till Valutakontoret lämna uppgift avseende förhållandena vid 1940 års utgång

78SFS 1940:97, prop. 1940:78, rskr. 1940:60, senare ändringar SFS 1940:614, 1941:244 och 1944:693, prop. 1944:252, rskr. 1944:356, samt SFS 1945:16. 79P.G. Perssons rapport till kommissionen om banketik i Sverige under åren 1933-45,januari 1999.

Afärsverksamhet 205

angående ägda utländska sedlar, skiljemynt, värdepapper, checkar och penninganvisningar samt tillgångar i och skulder till utlandet. Skyldigheten träffade alla som sedan november 1939 var bosatta i Sverige samt företag med styrelse eller huvudkontor i landet. Uppgifterna skulle lämnas på särskilda deklarationsblanketter. Tillgångar och skulder med, sammanlagt värde under 500 kr behövde inte deklareras. Detsamma gällde sedlar och skiljemynt med lägre värde än 200 kronor. Den kungörelse som avsåg utgången av 1943 var likartad. Kungörelsen från 1945 avsåg läget vid utgången av 1944 och omfattade guldmynt och oarbetat guld inom såväl som utom Sverige, utländska sedlar inom och utom Sverige, fordringar på grund av varuförsäljning till någon i utlandet, skulder till någon i utlandet samt förpliktelser på

förvaring här i riket eller utomlands åt någon i utlandet bosatt grund av

guldmynt, oarbetat guld och arbeten av guld, betalningsmedel, av fordringsbevis samt värdepapper.

Riksbanken hade möjlighet att rekvirera utländska betalningsmedel och fordringar. Den bosatt i Sverige kunde på så sätt bli

som var skyldig att mot ersättning överlåta sina utländska tillgångar till Riksbanken. Möjligheten utnyttjades aldrig under krigstiden.

Redan den 28 juni 1940 skärptes valutareglerna så att tjänstemän vid Valutakontoret kunde få öppna och granska post till eller från utlandet. Ändringen gjordes på begäran Valutakontoret, sade sig ha fått

av som veta att valutareglerna i relativt stor utsträckning kringgicks genom att brev med betalningsmedel, värdepapper och fordringsbevis postades eller att det kom försändelser från utlandet med införsel-

genom förbjudna värdens

Per den 30 oktober 1944 gjordes ytterligare en skärpning, denna gång i det uttalade syftet att hindra befarad kapitalinströmning till

en Sverige. Tilläggen innebar att Valutakontorets tillstånd krävdes för införsel alla betalningsmedel och fordringsbevis, inte längre endast

av för svenska sådana. Vidare krävdes fr.o.m. då tillstånd för varje direkt eller indirekt mottagande betalning från utlandet. Lån från utlandet

av fick inte utan tillstånd, annat än när krediten ingick i ett för

tas upp branschen normalt köpeavtal eller liknande. Inte bara osedvanliga

betalningsanstånd utan också osedvanliga betalningsdröjsmål blev nu i

princip otillåtna. Slutligen utsträcktes den beskrivna uppgifts-

ovan skyldigheten till att omfatta alla uppehöll sig i Sverige, dvs. alla

som valutainlänningar.

8°SFS 1939:933, 1940:1064, 1943:935 och 1945:21. Valutadeklarationema finns bevarade i Valutakontorets arkiv, serie E1, 528 volymer. s Försändelser skett i strid med lagen kunde beslagtas. Som framgått av

som avsnitt 4.4.1 finns ett antal sådana beslag ännu kvar hos Riksbanken.

206 Afärsverksamhet

5.7.3¶Riksbanken

övertog obligationer som ett led i handelsutbytet med Nederländerna

Kommissionen har funnit att Riksbanken under 1941 och 1942 från Nederländerna mottog svenska statsobligationer. Likviden för dessa användes som betalning för trävaruexport till Nederländema. Detta land var sedan maj 1940 ockuperat Nazityskland. Frågan har ställts av om värdepapperen i fråga, eller del dem, sådana konfiskerats en av var som från judar. På kommissionens uppdrag har omständigheterna kring transaktionerna utretts av f.d. biträdande professorn Sven Fritz. Den följande framställningen grundas i huvudsak på vad framkommit som genom hans rapporter till kommissionen. Köpen aktualiserades i juli 1940, i samband med de förhandlingar som då fördes mellan den svenska delegationen för handelsavtalet med Tyskland och dess tyska motsvarighet. Från svensk sida undrade man hur utbytet med Nederländerna skulle komma att ordnas efter den ockupation som nyligen skett. Det farms ett svenskt intresse för sälja att trävaror till Nederländerna. När tyskarna ifrågasatte hur sådan en svensk export skulle kunna betalas pekade från den svenska deleman gationen på att det fanns stora innehav svenska obligationer i av Nederländema. I augusti 1940 sammanställde Valutakontoret lista en över tillgångar och skulder i förhållande till Nederländema. I riksbankschefen Ivar Rooths minnesanteckningar avseende den 3 februari 1941 finns noterat att utrikesrådet Gunnar Hägglöf talat med både och cellulosaföreningama export mot svenska värdepappers- om papper. "Vill ha det i organiserad form betr Holland", antecknar Rooth. I mars 1941 blev frågan aktuell igen i de svensk-tyska handelsförhandlingarna. Den svenska sidan väntade sig att få förteckning en över vilka av de svenska värdepapperen i Nederländerna skulle som kunna säljas för att finansiera import från Sverige. Om affären skulle bli av var det, mot bakgrund de svenska valutareglema och valutaav politiken, klart att det Riksbanken skulle stå köpare. I var som som Riksbankens arkiv finns en av Ivar Rooth ombesörjd uppteckning av noteringar från ett samtal den 21 mars 1941 mellan honom själv, finansminister Ernst Wigforss, handelsminister Herman Eriksson, statssekreteraren i Finansdepartementet Dag Hammarskjöld samt utrikesrådet Gunnar Hägglöf. Därav framgår att den tänkta affären omfattade

32Se för det fortsatta Sven Fritz, Rapport om Riksbankens återköp av svenska statsobligationer från Holland, Rapport om nazitidens återköp från Sverige av utländska, främst tyska, statsobligationer, och från utlandet till Sverige av svenska värdepapper samt Tillägg till dito samtliga under kommissionens dnr 95/97.

Afärsverksamhet 207

sammanlagt 15 miljoner kr samt att man enats om att Riksbanken skulle stå köpare och att utländska kurser skulle tillämpas. Vidare som har följande noterats. Då tyskarna redan inköpt de svenska värdeskulle underhandlingama äga rum direkt med tyskarna. I papperen annat fall skulle komma överens om inköp i Holland. Anteckman ningen är svår att tolka och bygger möjligen på ett missförstånd. UD:s handelsavdelning tillställde i april 1941 beskickningen i Berlin förteckningar över svenska finansiella fordringar och skulder gentemot Nederländerna respektive Belgien. Förteckningama var grundade på valutadeklarationer tidigare hade kommit in till Riksbanken. Enligt som i maj inom UD upprättad promemoria Sveriges finansiella en var fordringar och skulder vid föregående årsskifte gentemot Nederländerna 18 respektive 33 miljoner kr, medan fordringarna på Belgien uppgick till 34 miljoner kr och skulderna dit till 2,5 miljoner kr. En samtida UD-promemoria innehåller påståendet att förslaget om annan realisering svenska obligationer för inköp hade väckts från av av varor holländsk sida. Först i maj 1941, efter påstötningar från svensk sida, lämnade den tyske förhandlaren Waldemar Ludwig en förteckning över säljbara värdepapper till handelsrådet Vinell vid den svenska beskickningen i Berlin. Listan omfattade främst svenska statsobligationer, men också en del svenska aktier. Vinell skrev i rapport hem till UD att Ludwig en redogjort för att holländska vederbörande önskade utnyttja hela likviden för värdepapperen till ytterligare köp av svenska trävaror. Vidare meddelade Vinell att listan enligt Ludwig inte bindande var eftersom ville tänka sig for innan man godkände en återman noga försäljning svenska aktier. Inte heller förelåg vederbörande myndigav heters slutliga godkännande försäljningen. Särskilt tycktes det, skrev av Vinell till sist, gälla "att inhämta holländskt det tyska rikskommissariatets i Haag godkännande. Ett dokument torde avskrift Ludwigs förteckning har som vara en av återfunnits i UD:s arkiv. Den inleds med orden "Es ist in Aussicht zunächst folgende, im Eigentum Niederländem beñndgenommen, von liche schwedische Wertpapiere ñir die Bezahlung schwedischer Holzlieferungen verwenden". Härefter följer själva förteckningen, som zu upptar värdepapperens beteckningar och deras nominella värden i svenska kr. Det sammanlagda nominella värdet är 10,4 miljoner kr, 9,9 miljoner kr hänför sig till statslån och resten utgörs små varav av poster privata obligationer. I juni 1941 fördes diskussioner om prissättningen av värdepapperen vid ett nytt sammanträde mellan Wigforss, Eriksson, Hammarskjöld, Rooth och Hägglöf. Den meddelade då att underhandlingama senare trävaruaffárer med Holland mot likvid i svenska Värdehandlingar om

208 Afärsverksamhet

nu hade kommit så långt att det gällde att ta ställning till om Riksbanken var villig att köpa de erbjudna obligationerna till nu gällande kurser, dvs. pari för den övervägande delen av statsobligationema och i övrigt dagskursema. Rooth frågade det inte om var möjligt med lägre kurser, men Eriksson och Hägglöf förklarade då att det för närvarande uteslutet. Det antingen eller nej var var som gällde. Samtalet avslutades, enligt vad Rooth nedtecknade i efterhand, med att finans- och handelsministrama hemställde att Riksbanken skulle betala pari för obligationerna. I sina minnesanteckningar avseende den 26 juni 1941 antecknade Rooth att det varit statsrådsberedning. Vidare noterade han följande. Obl i Nederl Bank 2 å 3 milj till Inbet på särsk konto för trävaror + frakt till Holland Ludwig vill ha dagskurser". Dagen därpå, den 27 juni, antecknar Rooth: PM till Hägglöf om köpet från Holland av sv obl". I sin promemoria till Hägglöf dagen efter sammanträdet skrev Rooth att Riksbanken kunde överta de i den tyska förteckningen upptagna obligationerna eller åtminstone flertalet dem. Samtidigt hemställde av han att Hägglöf vid det slutliga resonemanget med Ludwig skulle försöka pressa kurserna till 98 eller 99 procent i stället för 100. Hägglöf kom slutligen överens med Ludwig 97 procents överom tagningskurs plus upplupen kupongränta minus courtage. I början av augusti 1941 rapporterade Sveriges konsul i Rotterdam till UD att Nederlandsche Bank i juni hade tillkännagett att de aktuella svenska värdepapperen måste erbjudas och på begäran säljas till banken. Priset sades ha fastställts till 97 procent inklusive löpande ränta. Affärema genomfördes huvudsakligen i augusti och september 1941. Riksbanken betalade cirka 9 miljoner kr till Clearingnämnden för vidare befordran till det nederländska clearingorganet. Betalningen avsåg, enligt ett brev från Riksbanken till UD, de statsobligationer som Riksbanken hade mottagit på uppdrag och för räkning De av Nederlandsche Bank NV, Amsterdam. Ytterligare återköp förekom fram till november 1942. Sammanlagt utgjorde, enligt UD-proen memoria, värdet av de återköpta obligationerna något mindre än hälften av nominella värdet av i Holland befintliga svenska värdepapper. I maj 1942 var frågan att sluta clearingavtal avseende om Nederländerna aktuell. Den 6 maj antecknade Rooth att tyskarna hade lämnat förslag till avtal finansiell clearing med Holland. Enligt om anteckningen var Hägglöf tveksam. Otroligt med tanke på den hol. Reg i London, skrev Rooth konkluderade att det "svårt men senare var undvika avtal.

83Pari är detsamma det nominella värdet. som

Afärsverksamhet 209

Ivar Rooth gjorde även senare några minnesanteckningar som berörde obligationsåterköpen från Nederländerna. Han noterade den 28 januari 1943 att riksbanksfullmäktige behandlat en "engelsk

nu skrivelse om German dispossession och guld och obl affärer med Holland". Därmed måste ha avsetts den deklaration från flertalet allierade stater varigenom meddelades att dessa hade för avsikt att efter kriget återställa all egendom som Nazityskland hade rövat från ockuperade länder och deras invånare. Den 4 februari samma år antecknade Rooth att han till fullmäktige hade lämnat uppgifter om tyska och italienska it guldaffärer och om obligationsaffärer med Holland. Slutligen nämns affären under rubriken Statsrådsberedningen den 20 februari 1945, varvid den s.k. Bretton Woods-resolutionen nr 6 tycks ha behandlats

Den nederländska exilregeringen i London reagerade skarpt såväl på clearingarrangemanget som på obligationsåterköpen. Men reaktionen lät vänta på sig. Först, tre och ett halvt år senare, den l februari 1944 överlämnade exilregeringen via sin minister i Stockholm till UD en Aide-Mémoire rörande dessa frågor. Clearingöverenskommelsen kritiserades eftersom den stred mot en "Arrête-Royal" av den 24 maj 1940, varigenom alla tillgångar som ägdes av personer boende i det ockuperade Nederländerna och som var möjliga att sälja till utlandet hade förklarats tillhöra den nederländska staten och kunna disponeras endast den nederländska exilregeringen. När det gällde obliga-

av tionsåterköpet utbad sig exilregeringen den svenska regeringens förklaring. Transaktionen sades vara det enda exemplet på att en neutral regering samarbetat med myndigheterna i ett land som Nederländerna låg i krig med för att köpa utländska värdepapper som befann sig i Nederländerna. Ett påstående om att Riksbanken skulle ha gjort affären för att det ockuperade landet skulle vara ohållbart, eftersom det i

gynna praktiken var omöjligt att skilja mellan Tyskland och det ockuperade Nederländerna. De återköpta obligationema var dessutom, enligt ovan nämnda "Arrête-Royal den nederländska statens egendom. Riksbanken hade enligt protesten handlat föga hänsynsfullt, inte enbart mot Drottningens regering genom att handla i strid med vad regeringen förordnat utan även mot de nederländska obligationsinnehavare som blivit berövade sina svenska placeringar. Riksbanken hade dessutom, sades det, köpt värdepapperen från nederländsk privat juridisk

en

enligt nederländsk rätt saknade varje befogenhet att sälja person som dem. Exilregeringen framhöll vidare att Riksbanken borde beakta de allierades deklaration av den 5 januari 1943 om egendom som stulits av fienden i ockuperade länder. Slutligen uttalade exilregeringen att den

84Angående nämnda resolution se avsnitt 7.2.1.

210 Ajfärsverksamhet

av dessa skäl förbehöll sig alla sina rättigheter mot Riksbanken i denna affär. Inget av riksbanksfullmäktiges protokoll från 1944 tar den upp nederländska exilregeringens démarche. Ivar Rooths minnesanteckningar för februari och början 1944 nämner den inte. Men i av mars anslutning till kopian av protesten ligger i Riksbankens arkiv två promemorior, den ena daterad den 10 februari 1944 med rubriken PM angående den svensk-nederländska clearingen och den andra daterad den 16 februari 1944 med rubriken Svenska obligationer, sålts i som Sverige för holländsk räkning och betalts till Holland via svenskholländska kapitalclearingen. Inom UD påbörjades i februari 1944 utfominingen ett på av svar framställningen. Av okänd anledning fortsattes och avslutades arbetet inte förrän på sommaren 1944. Den 25 augusti överlämnades ett franskspråkigt svar från UD till den nederländska exilregeringens representation i Sverige. Svaret från UD innehöll utförliga redogörelser för vad enligt som svensk uppfattning successivt hade överenskommits rörande varuutbytet mellan Sverige och Holland. Vidare redogjordes för clearingöverenskommelsens tillkomst, förlängningar och innebörd. Syftet med clearingavtalet enligt svaret, att tillförsäkra svenska var

fordringsägare transfereringsmöjligheter för räntor och avkast-

annan ning på finansiella tillgodohavanden i Nederländerna. Rörande den juridiska grundvalen framhölls följande.

... under rådande förhållanden svenska gäldenärer enligt svensk rätt måste anses skyldi a att även i det et betrakta den enskilde nya innehavaren i Ne erländema av finansie fordringar i Sveri e såsom behörig borgenär; de svenska gäldenärerna hade sålunda e varit lagligen befogade att vägra utbetalning räntor och en av annan ifrågakommande avkastning till nederländska innehavare kapitalav tillgångar i Sverige. Svenska regeringen autorités suédoises har emellertid givetvis med särskild uppmär samhet följt tillämpningen av de olika överenskommelsema; vid de undersökningar, i detta som avseende genomförts av vederbörande svenska myndigheter, hava inga omständigheter framkommit, kunde tyda på att transsom ferering inom ramen för den träffade anordningen skett i strid med nederländska kapitalägares egna önsknin Det torde slutligen ar. även få anmärkas att, såvitt på svenslêsida har sig bekant, på man grundval av överenskommelsen transfererade belopp kommit de privata fordringsinnehavama i Holland till godo.

För att förklara Riksbankens återköp svenska statsobligationer av anförde UD i sitt svar att initiativet hade tagits vederbörande av myn-

85Citatet återges efter den svenskspråkiga förlagan till UD:s aide memoire den av 25 augusti 1940.

Affärsverksamhet 211

digheter i de besatta områdena. Som framgått ovan finns det dock omständigheter tyder på att initiativet ursprungligen kan ha tagits från som svensk sida. I svaret på hänvändelsen redogjorde UD även för de återköpta obligationemas nominella belopp och för att priset bestämts till 97 procents kurs. Dessutom anfördes: Enligt från svensk sida föreliggande uppgifter hava de holländska innehavama vid försäljning den holländska centralbanken erhållit likvid efter ovannämnda genom kurs på 97 %.

Svaret avslutades enligt följ

Med vad i Beskickningens aide-mémoire anförts

anledning av som

rörande här ifragavarande transaktioner önskar Utrikesdepartementet understryka, att med häns till ovan berörda omständigheter den företa värdepappersförsä jningen på svensk sida uppfattats som a ett let de ärder, som i överenssstämmelse med bestämmelserna

i det till 19 7 års Haa -konvention fogade lantkri sreglementet träffats för upprätthållan e av det ekonomiska livet i e ockuperade nederländska områdena. I anslutning härtill må även ånyo framhållas att, såvitt har sig bekant, de privata holländska obligaman tionsägama fått full ersättning för obligationerna enli t den träffade överenskommelsen; slutli en må även bekräftas, att veriges Riksi något avseen e dragit fördel av transaktionens genom-

pankiickee.

oran

Kommissionen har svenska ambassaden i Haag sökt ytterligare genom information i arkiven från den nederländska exilregeringen i London och dess legation i Stockholm. Sammanfattningsvis har därvid konstaterats att ingenting i detta material, bekräftar åtskilliga av de som redovisade uppgifterna, kastar ytterligare ljus över hur Nederovan landsche Bank betalade de tidigare privata ägarna. Inte heller har det i dessa arkiv återfunnits några uppgifter huruvida de ursprungliga om obligationsägama judisk börd. var av Vidare har kommissionen vänt sig till nederländska forskare ett par for att möjligt få del deras kunskaper på området. om av De utredningar Riksbankens förvärv av värdepapper från Nederom länderna i början 1940-talet, som kommissionen låtit göra, ger av sammantaget visserligen belägg för att det var fråga om expropierade värdepapper, tillåter inte slutsatsen att den nederländska centralmen bankens rekvisitioner i dessa fall hade riktats särskilt mot judarna i landet. Den meningen har har delats Gerard Aalders, sedan denne av tagit del det huvudsakliga innehållet i Sven Fritz rapporter till komav

6 Per Anderman 1999-02-03 kommissionens dnr 16/99. PM av 87Gerard Aalders och Wouter Veraart. Den senare hade ännu inte hunnit svara när denna rapport trycktes.

212 Ajfärsverksamhet

missionen om saken. Kommissionens utredning tyder snarast på att det var fråga om värdepapper tvångsförsåldes till följd

som av en expropriationsförordning som riktades mot alla nederländska invånare.

5.7.4¶Riksbanken emot även aktier och tog

från andra länder

obligationer

I de ovan beskrivna transaktionerna med Nederländerna ingick affär

en som innebar att Nederlandsche Bank sålde svenska aktier för 36 000 kr till Riksbanken.

Det förekom under och hösten 1942 också att Riks-

sommaren banken från andra länder återköpte svenska aktier och obligationer. Även dessa affärer har Sven Fritz, legat

utretts av vars rapporter till grund för kommissionens överväganden i denna del.

En promemoria i Riksbankens arkiv att Riksbanken under

anger tiden 13 juni till 31 oktober 1942 återköpte svenska storföretags aktier för sammanlagt 1,4 miljoner kr. Huvuddelen dessa aktier såldes

av vidare. Promemorian upprättades inför ett sammanträde med statsrevisorema i november. Av en senare upprättad handling, även

som användes vid detta sammanträde, framgår att Riksbanken under tiden mars till oktober 1942 också återköpte svenska obligationer från Schweiz och USA till ett sammanlagt värde drygt 900 000 kr.

av

Rooth antecknade från ett fullmäktigesammanträde den 7 maj 1942 att köp av svenska aktier i utlandet kunde motiveras valutaskäl,

av av börsläge och penningpolitik. Det ansågs önskvärt, skrev han, att få

av hem aktier från utlandet. Enligt Rooths anteckning redogjordes vid sammanträdet för Riksbankens aktieköp i USA.

Inom Valutakontoret fördes i dessa sammanhang diskussion

en om huruvida man borde kräva affidavits", dvs. skriftliga försäkringar från säljarna om att de rättmätigt innehade aktierna. Med sådana försäkringar ville man få klarlagt att säljarna var rättmätiga innehavare till de värdepapper som såldes. Rooth antecknade från sådan diskussion

en den 3 juni 1942 följande. Be Jacob framhöll i förtr till H att vi måste förhindra förs av sv aktier på holl händer via Tyskl. Håller på affidavit

88Kommissionens dnr 200/98. 89Se för det följande Sven Fritz Rapport om genomgång av Jacob Wallenbergs och Marcus Wallenberg Jrzsbrevväxling 1937-46 med företrädesvis tyskspråkiga korrespondenter samt Rapport om Stockholms Enskilda Banks affärer med finnan Otto Wolff, om SEB:s gulddepå hos Schweizerischer Bankverein och

om eventuell undersökning av afñdavits för av SEB i Schweiz uppköpta svenska aktier båda under kommissionens dnr 95/97.

vill ha någon mening. Kommissionen utgår från att Be står om man för Belfrage, Jacob för Jacob Wallenberg och H sannolikt för Hägglöf. Den 15 oktober 1942 förekom en ny diskussion inom Valutakontoret, varvid frågan att släppa affidavitkravet kopplades samman med om möjligheterna att hindra fransmän att sälja aktier via Schweiz. Bland Ivar Rooths minnesanteckningar finns noteringar som tyder på att det ifrågasätts att Riksbanken skulle köpa ytterligare värdepapper från utlandet i början 1940-talet. Noteringar-na handlar om obligaav tioner från Frankrike i december 1940 samt obligationer och aktier från Tyskland, Österrike och Norge i februari 1941. Ytterligare uppgifter vad dessa transaktioner kan ha inneburit har inte framkommit. om Kommissionen har sammanfattningsvis inte funnit något som tyder på att dessa Riksbankens förvärv från de i detta avsnitt nämnda staterna skulle ha avsett aktier eller obligationer konfiskerats eller expropsom rierats åtgärder inom ramen för de nazistiska judeförföljelserna. genom

5.7.5¶Även Stockholms Enskilda Bank handlade

med utländska

värdepapper

Hittills har endast Riksbankens affärer med värdepapper från utlandet behandlats. Kommissionen har naturligtvis även räknat med möjligheten att svenska affärsbanker kan ha köpt värdepapper som frånhänts judar. De översiktliga granskningar genomförts avseende som Skandinaviska Bankens och Svenska Handelsbankens arkiv har inte gett några indikationer på att dessa banker skulle ha ägnat sig internationella affärer med värdepapper som kunde vara av nu avsett slag. Vad gäller Stockholms Enskilda Bank har direkta men något oprecisa misstankar framförts i litteraturen. Vissa amerikanska Safehavendokument, kommit kommissionen tillhanda, har också som innehållit antydningar i den riktningen. Vid kommissionens omfattande granskningar det s.k. Wallenbergsarkivet har därför särskilda av ansträngningar gjorts för att söka information om de sammanhang som de framförda misstankarna gällt. Kommissionen har vidare ombesörjt sökningar i Valutakontorets arkiv och tagit del av vissa nederländska dokument med anknytning till affären. Slutligen har kommissionen ställt frågor till nederländska forskare. Detta har lett till att bilden

°°Aalders Wiebes 1989, kapitel 9 Kommissionens dnr 80/98. 92Kommissionens dnr 121/98.

214 Afärsverksamhet

kunnat fyllas ut vad gäller just dessa transaktioner på komsätt som missionen presenterar i det följande. Utöver vad därvid redovisas som har kommissionen inte heller i Wallenbergsarkivet funnit uppgifter om affärer med värdepapper som kan ha ägts judar. av Undersökningarna har således efter hand kunnat koncentreras till vissa specifika affärer som Enskilda Banken medverkade till. Gemensamt för dessa är att de avsåg affärer med nederländska banker och förmedlades av ett ariserat företag vid Otto Wolff. Det tyska namn företaget Otto Wolff hade sitt huvudkontor i Köln och leddes vid den aktuella tiden Otto Wolff och Rudolf Siedersleben. Firman hade av funnits sedan 1904 och tidigare ägts Otto Wolff tillsammans med av dennes judiske kompanjon Ottmar Strauss, troligen trängdes ut som ur bolaget 1933. Ungefär samtidigt Rudolf Siedersleben ha uppges kommit in i bilden. Ottmar Strauss dog 1941. De affärer här är aktuella två slag. Först och främst som var av var det fråga om ett slags bytesaffárer som innebar att Enskilda Banken mot tyska utlandsskuldförbindelser bytte till sig amerikanska dollarobligationer från Otto Wolff. Dessutom förekom det att Enskilda Banken via Otto Wolff köpte upp svenska värdepapper från utlandet. Den första frågan kommissionen har ställt sig i detta sammanhang som är om de amerikanska dollarobligationerna, hade förvarats i nedersom ländsk bank, kan ha ägts av judar och frånhänts dessa ett led i de som nazistiska förföljelsema. Samma fråga har kommissionen ställt sig beträffande de svenska värdepapper Enskilda Banken förvärvade som via Otto Wolff. Bytesaffärema skedde i två etapper på vintern och våren 1942. Initiativet togs, såvitt man nu kan bedöma, i januari 1942 Otto av Wolff. Enskilda Bankens första positiva på denna intressesvar förfrågan lämnades per telefon några dagar därefter. Av dokusenare mentation kan utläsas att Enskilda Banken redan i detta inledande skede reste krav på något slags åtkomstintyg, s.k. affidavit, beträffande de amerikanska värdepapperen. Man ville alltså ha skriftligt på att säljaren hade kommit över värdehandlingama på ett riktigt sätt. Det framgår inte varför detta önskemål framfördes. Otto Wolff emellervar

93Petition for the Restitution of Rights of the Estate of Ottmar Strauss, kommissionens dnr 132/98. 9 Se för det följande Sven Fritz, Rapport Stockholms Enskilda Banks affärer om med firman Otto Wolff, om SEB:s gulddepå hos Schweizerischer Bankverein och om eventuell undersökning av afñdavits för av SEB i Schweiz uppköpta svenska aktier samt Rapport om uppgörelse mellan Nederlandsche Bank och Stockholms Enskilda bank rörande amerikanska obligationer som den inköpt i Holland senare under kriget båda under kommissionens dnr 95/97.

Affärsverksamhet 215

tid inte beredd att tillmötesgå det framställda kravet på afñdavits. Han förklarade att holländska banker ogärna avslöjade sina kunders namn och tillade att han därför i stället för direkt uppgift om ägarkedjan avsåg att överlämna bindande förklaringar från bankerna i fråga.

Sedan en överenskommelse hade nåtts i huvudsaken skickade Enskilda Banken de tyska värdepapperen i fråga till Otto Wolff. Samtidigt upplyste Enskilda Banken Otto Wolff om att man emotsåg leverans bytesposten tillsammans med de holländska banker-

snarast av

förklaringar. Därpå följ de en utdragen korrespondens om hur dessa nas förklaringar borde utfonnas. Man kunde att de borde innehålla

enas om uppgift från innehavande bank om att papperen hade befunnit sig i oavbruten privat holländsk ägo från den 9 maj 1940 tills de inom ramen för sedvanlig affärsverksamhet hade sålts till Otto Rebholz. Enskilda Banken önskade att det även skulle anges att överlåtelsen till Rebholz hade skett frivilligt. Dessutom begärde från bankens sida att få

man

honom. Otto Wolff upplyste då bland annat att Rebholz veta mer om hade gott anseende och goda finanser. När det gällde detta med frivilligheten svarade Otto Wolff att holländska banker inte ville intyga något så självklart att de överlåtelser de medverkade till skedde

som frivilligt. Enskilda Banken upprepade sitt krav, men fick aldrig gehör för dessa sina önskemål.

Den andra etappen bytesaffárema påbörjades i februari 1942 då

av Otto Wolff frågade om Enskilda Banken hade intresse av att köpa vissa angivna amerikanska obligationer. Frågan förtydligades i mars 1942 varvid det framgick att det på nytt gällde att på vissa specificerade villkor byta amerikanska skuldförbindelser mot tyska. Avtal därom slöts i april. Även i denna det tal åtkomstintyg.

etapp var om

En tredje etapp aktuell senare under 1942, men blev aldrig av.

var Enligt brev från Enskilda Banken till Otto Wolff kunde det inte bli tal

någon affär eftersom Riksbanken vägrade att ge tillstånd därtill. om

Bytesaffårerna ledde efter kriget till en tvist mellan Nederlandsche Bank och Enskilda Banken. Den nederländska banken hävdade att obligationema skulle återlämnas till den mot viss ersättning. Vid de förhandlingar rörde tvisten representerades den nederländska banken

som

J H O Graaf den Bosch. Förhandlingarna dokumenterades dels i av van korrespondens mellan denne och Marcus Wallenberg dels i promemorior upprättades tjänstemän inom Enskilda Banken i anslut-

som av ning därtill. Diskussionerna rörde främst återköpspriset, men också en rad andra omständigheter. Från nederländsk sida klargjordes exempelvis att Rebholz tillstånd att köpa obligationema för "non residents

95Enligt vad Gerard Aalders har uppgett till kommissionen dömdes Otto Rebholz efter kriget 1955 till fem års fängelse.

216 Afärsverksamhet

räkning hade påtvingats de nederländska valutamyndighetema

av tyskarna. Vidare framhölls risken för amerikansk svartlistning. Sedan van den Bosch fått medgivande från Enskilda Banken genomfördes

en undersökning om huruvida några av de ifrågavarande obligationer

var rövade "looted.°5 Den överenskommelse slutligen nåddes

som en kort tid därefter innebar bl.a. att parterna konstaterade att obligationerna i fråga hade köpts inom ramen för vanlig affársrörelse samt att det hade bevisats" att de inte var s.k. looted property. Obligationema återlämnades till Nederlandsche Bank, löste in dem i USA.

som Enskilda Banken fick 70 procent försäljningsvärdet. Överenskom-

av melsen godkändes, enligt vad framgår de granskade hand-

som av lingama, av såväl det svenska Valutakontoret det nederländska

som finansministeriet. Det har emellertid inte varit möjligt att finna kopia

en därav i Valutakontorets arkiv.

Kommissionen har i de granskade dokumenten även funnit spår

av att Enskilda Banken under åren 1941-43 medverkat vid köp via Otto Wolff av mindre poster svenska värdepapper, såväl aktier obliga-

som tioner.

Sammantaget konstaterar kommissionen, mot bakgrund för-

av hållandena i Nederländerna vid den aktuella tiden och de delvis motsägelsefulla uppgifter som har framkommit i utredningen, att det inte kan uteslutas att värdepapper Enskilda Banken köpte via Otto

som Wolff och Rebholz Bank hade judiskt ursprung.

5.8 hur kreditförhållanden

Exempel på

kunde utveckla när

sig företag

ariserades

Även sådana svenska näringsidkare hade löpande finansiella

som affärsrelationer till judiskt ägda företag berördes ariseringarna.

av Några exempel ur handlingar i Wallenbergsarkivet kan illustera hur detta kunde gestalta sig.

Det första fallet rör en tysk jude som under 17 år hade varit representant för ett svenskt företag. Han stod i kontakt med Stockholms Enskilda Bank eftersom han hade behov att få växlar diskonterade

av för sina skeppningar. Den 13 juli 1937 fick han löfte växeldis-

om kontering och förskott, men först sedan den svenske företagaren utan hans vetskap tecknat en personlig borgen för skuld. Den 6

som egen

95I november 1950 meddelade van den Bosch att en preliminär undersökning hade gett vid handen att så inte var fallet.

juli 1939 konstaterade Enskilda Banken att den i princip var villig att diskontera den judiske representantens växlar, men om det till äventyrs skulle inträffa något störande med firman här eller med någon

/ ...den judiske representantens.../ utländska filialer, så få de finna sig av i att vi indraga diskonteringskrediten. Den 18 september 1939 avböjdes hemställan om förskott. Den judiske representantens prokurist

en återkom med begäran och erbjöd sig därvid att som säkerhet

en ny lämna guldmynt till fulla värdet. Banken vände sig till vice riksbankschefen Ferdinand Wallberg och informerades om att det inte förelåg något hinder för banken att ta emot guld säkerhet. Då hade

som emellertid representanten ändrat sig och erbjöd i stället ett personligt borgensåtagande från en advokat. Den 12 juli 1940 hade den svenske företagaren anhållit att hans tidigare borgensåtagande skulle skrivas ner till ett lägre belopp, vilket också skedde. Från den 18 juli 1940 finns anteckningar att förhandlingar pågick om ett förskott, som skulle

om finansiera införsel till Sverige av ett parti tenn låg i Rotterdam och

som

den statliga reservförrådsnämnden var intresserad av. Kontakten som tycks dock ha brutits utan att förhandlingarna slutfördes. Det finns inga ytterligare noteringar om den judiske affärsmannen i fråga förrän den 4 oktober 1948, då han befinner sig i Kanada och åter vill bli kund i Stockholms Enskilda Bank. 97

För den förut nämnda Warburgbanken innebar ariseringen inte bara ett hot utan faktiskt också tillfälligt ökade affärer. Bland bankens kunder fanns många judiska affärsmän, såg behov av att anlita en

som judisk bank för att förmedla överlåtelser sina rörelser. När andra

av judiskt ägda banker efter hand försvann, fanns Warburgbanken ännu kvar. Warburgs fick därför många gånger hjälpa till med att över hela världen leta efter ariska företag som kunde tänkas köpa judiska företag med spärrmark. Vid ett tillfälle det aktuellt för Warburgs att

var medverka till att ett tyska bolag skulle överta ett dem närstående

par bolag, ägdes judisk familj. För att kunna genomföra affären

som av en behövde de förstnämnda bolagen kredit och vände sig därför till

en Warburgs. Erich Warburg vände sig då i sin tur till Jacob Wallenberg och frågade i ett brev den 29 januari 1938 vänner till SEB" kunde

om tänka sig att vid sidan Warburgs ställa upp med viss kredit i

av spärrmark. Säkerheten skulle utgöras anläggningstillgångar och viss

av borgen köparna. Jacob Wallenberg svarade den 5 februari samma år

av

97Kersti Ullenhags rapport till kommissionen avseende forskning i Wallenbergsarkivet, augusti 1997.

218 Afärsverksamhet

att det inte fanns något intresse i Sverige för så långfristiga anläggningskrediter. 98

Ett tredje exempel gäller en judisk ariseringsdrabbad företagare

som sedan 1930 hade ett lån hos Stockholms Enskilda Bank, för vilket han hade ställt en aktiepost som säkerhet. I ett brev till Jacob Wallenberg

av den 19 april 1938 uttryckte han sin stora tacksamhet för det särdeles tillmötesgående sätt på vilket hans lån hade behandlats. Aktierna hade sålts i december 1937 och han hade först efter försäljningen löst lånet. I brevet förklarade han att han alltid hade varit medveten att Jacob

om Wallenberg efter eget skön hade kunnat hålla sig skadeslös för lånet genom de pantsatta aktierna. 99

Med en annan jude, vars företag hade ariserats, växlade Jacob Wallenberg flera brev. Den judiske affärsmannen skrev den 17 april 1938 från Lausanne att han fortfarande hade vänskapliga relationer till sin tidigare firma och att han när det inte längre förbjudet för

nu, var honom, åter ville öppna ett konto i Stockholms Enskilda Bank. Detta välkomnade Jacob Wallenberg i ett brev den 21 april år,

av samma samtidigt som han välkomnade det besök den judiske företagaren också ställt i utsikt. I augusti 1938 skrev Jacob Wallenberg på nytt till honom för att önska honom framgång i arbetet i Amerika och i februari 1939 gav han honom tillstånd att utnyttja Stockholms Enskilda Bank och Jacob Wallenberg som referenser, när han skulle öppna konto i Montreal. °°

Slutligen kan nämnas den judiske affärsmannen George Behrens, som till följd av ariseringen hade tvingats sälja den mycket gamla släktñrman L. Behrens Söhne till Norddeutsche Kreditbank i Bremen. Behrens meddelade i ett brev till Jacob Wallenberg den 12 februari 1940 att han nu hade startat firma i Frankrike och att

en ny han hoppades att den nya firman skulle lika vänskapliga förbindelser med Stockholms Enskilda Bank, som hans gamla företag hade haft. °

98Sven Fritz, Rapport om genomgång av Jacob Wallenbergs och Marcus Wallenberg jzrs brevväxling 1937-46 med företrädesvis tyskspråkiga korrespondenter kommissionens dnr 95/97. 99Ibid. °° Ibid. ° Ibid.

Afärsverksamhet 219

5.9¶Affärer med guld

5.9.1 Allmänt om köp och import guld

av

Sedan urminnes tider har människan värdesatt guldet särskilt högt. Från att ha varit eftertraktad bytesvara har det efterhand utvecklats till att

en bli ett betalningsmedel, en värdesäker tillgång och en internationellt gångbar värdemätare. På guldmyntfotens tid°2 kopplades inhemska valutor till guldet på så sätt att valutorna alltid var inlösbara mot en viss kvantitet guld i centralbankema. Nu som då håller centralbankema valutareserver, som rymmer valutor och guld.

Det har visat sig att den tyska centralbanken, Reichsbank, i sin valutareserv inneslöt guld som konfiskerats eller plundrats från judar och andra förföljda personer. Det förekom att sådant guld smältes ned, blandades med annat guld och gjöts till tackor. Även andra aktörer i Nazityskland kan ha hanterat konfiskerat eller plundrat personguld. Frågan har ställts om sådant guld, kanske efter nedsmältning och blandning med annat guld, kan ha kommit i svenska händer i samband med affärer mellan Nazityskland och Sverige.

I interimrapporten Naziguldet och Riksbanken behandlade kommissionen frågan om det guld Riksbanken i olika sammanhang accepterade

betalning från Nazityskland kan ha innehållit konfiskerat eller som plundrat personguld. Här kommer endast att återges huvuddragen i vad

där slogs fast. I övrigt handlar den fortsatta framställningen i de som närmast följande avsnitten de svenska näringsidkarnas eventuella

om guldförvärv.

Sedan den 28 september 1931 det enligt gällande huvudregel

var förbjudet för alla andra än Riksbanken och utländska centralbanker

hade guld i svenskt förvar att exportera oarbetat guld, guldskrot som och guldmynt från Sverige I februari 1940 ersattes denna reglering

kungörelse som vid straffansvar förbjöd export från Sverige av av en s.k. oarbetat guld. Med oarbetat guld likställdes guldstänger, guldskrot, guldsmedssopor och guldmynt. Riksbanken och BIS var undantagna från förbudet. Dessutom fick Valutakontoret befogenhet att meddela dispens för andra som ville exportera guld.

Först den 30 oktober 1944 utfärdades två kungörelser om im-

per portförbud, den ena avseende oarbetat guld och den andra avseende

Z Se avsnitt 2.4.3. m SFS 1931:326. m SFS 1940:98.

220 Afârsverksamhet

oarbetad platina Även i frågor import nämnda fick

om av metaller Valutakontoret meddela dispens.

5.9.2 i guld förekom när

Delbetalningar tyska

obligationslån löstes in

Ovan har redovisats att stora delar i Tyska rikets emitterade

av internationella obligationslån fanns placerade i Sverige sedan långt före andra världskriget. Främst bör nämnas de s.k. Dawes-, Young- och Kreugerlånen.

Riksbankens Arkivutredning påvisade att guld förekom

som betalningsmedel när Tyskland 1940 löste in del det s.k. Kreuger-

en av lånet. I det sammanhanget mottog Riksbanken cirka 8,6 ton guld från tyska Reichsbank. Dess värde skulle sedan överföras från Riksbanken till de svenska obligationsinnehavama, nämligen Skandinaviska Banken och L.M. Ericsson. Merparten av guldet levererades i Berlin, men cirka 3,0 ton fördes in till Sverige. Detta parti återtransporterades sedan till Tyskland 1941. Sannolikheten för att konfiskerat eller plundrat personguld förekom i Reichsbanks gnildleveranser betyd-

var ligt större efter årsskiftet 1941/42 än före detsamma. Kommissionen fastslog därför att det guld som användes för att betala Kreugerlånet sannolikt inte var konfiskerat eller plundrat personguld.

Kommissionen har frågat sig om det kan ha förekommit att guld användes som betalning vid ytterligare återköp liknande slag. Om så

av var fallet skulle det till viss del, föreställde sig kommissionen, kunna vara fråga om konfiskerat eller plundrat personguld åtminstone

- om betalningen ägde rum 1942 eller senare.

För utredningar i denna fråga har kommissionen främst anlitat f.d. biträdande professorn Sven Fritz. Förutom Arkivutredningen har Sven Fritz studerat tillgängliga bankmonografier samt valda delar arkiven

av för Riksbanken, dåvarande Bank- och Fondinspektionen samt dåvarande Stockholms Enskilda Bank. Vidare har han tagit del rapporter

av från övriga kommissionsmedarbetare som granskat bankarkiv. Utredningarna har främst koncentrerats till de svenska affärsbankemas eventuella återköp, men även det i den s.k. Wallenbergssfären ingående STAB har behandlats. De grundliga rapporter Sven Fritz har

som

05 SFS 1944:694 och 695. °° Se ovan avsnitt 5.4.1. °7 Arkivutredningen, s. 54 f och 96 samt interimrapporten, s. 40 "m Interimrapporten, s. 80.

Afärsverksamhet 221

upprättat över sina granskningsarbeten har lett kommissionen till följande slutsatser

Under 1930-talet sjönk kurserna på tyska obligationer mycket starkt. Från tysk sida såg man då en möjlighet att återköp till

genom egna relativt låga priser befria sig från skulder till utlandet. Dåvarande chefen för Reichsbank, Hjalmar Schacht, genomdrev mot denna bakgrund en aktiv politik för återköp. I slutet av decenniet förespråkade även den svenske riksbankschefen, Ivar Rooth, att de svenska innehaven av framför allt Kreugerobligationer borde minskas. Det fanns således ett gemensamt svenskt och tyskt intresse för inlösen tyska

av lån som var placerade i Sverige.

Svenska Handelsbanken gjorde flera affärer med tyska obligationer, men dessa ägde alla rum före 1938 och har därför inget direkt intresse för kommissionen.

Även Skandinaviska Banken innehade tyska obligationer. I portföljen fanns vid krigets utbrott inte bara de Kreugerobligationer som såldes 1940, utan också Youngobligationer. I juli 1944 fanns dessa inte längre kvar. De närmare omständigheterna kring denna förändring har inte kunnat utredas.

I särklass störst på området affärer i utländska obligationer

var Stockholms Enskilda Bank. Nära kopplad till banken fanns en grupp bolag för sådana slag finansiell verksamhet svenska banker,

av som enligt då gällande lagstiftning, var förhindrade att genomföra. Moderbolaget var AB Providentia i likvidation, med Jacob Wallenberg som

ledare. Under andra världskriget reducerades bankgruppens ensam totala innehav av utländska obligationer, men i fråga om de tyska rikslånen låg nivån relativt fast under krigsåren. Dock skedde en hel del korta affärer med obligationer detta slag. Även åtskillig tid och

av om sakkunskap nedlagts har alla detaljer kring dessa affärer inte varit möjliga att utreda inom ramen for kommissionens uppdrag. Den utredning som gjorts har emellertid inte gett några antydningar om att guld från Nazityskland skulle ha förekommit som betalning i dessa sammanhang.

Svensk Obligationskredit AB bildades 1923 av ett bankkonsortium, bestående Stockholms Enskilda Bank, Svenska Handelsbanken,

av Skandinaviska Banken och Göteborgs Bank. Bolaget användes för kreditfönnedling med utlandet. Det övertog utländska obligationslån, bland annat större delen av den andel av Daweslånet som fanns i Sverige, och emitterade med utländska obligationer som säkerhet egna obligationer på den svenska marknaden. Ett par tyska försök att

09 Se för det följande Sven Fritz, Rapport nazitidens återköp från Sverige

om av utländska, främst tyska, statsobligationer, och från utlandet till Sverige av svenska värdepapper samt Tillägg därtill kommissionens dnr 95/97.

222 Afärsverksamhet

återköpa statsobligationer från Obligationslcredit har noterats. I december 1940 var det således tal om att tyskarna skulle göra vissa återköp och i augusti 1944 förekom en ny förfrågan Den gången gick det, enligt vad som framgår av riksbankschefens Ivar Rooth anteckningar, till så att man från tysk sida vände sig till Jacob Wallenberg och förklarade att man var intresserad att sälja guld för

av intill 20 miljoner kr. Garanti skulle ges för att guldet hade tillhört Tyskland sedan långt före det pågående kriget. Jacob Wallenberg frågade om tyskarna kunde tänka sig att för en del pengarna

av återköpa tyska obligationer och fick del kunde

svaret att en av summan användas så. Vad Jacob Wallenberg åsyftade en försäljning av en

var Dawespost, som innehades av Svensk Obligationskredit AB. På så sätt skulle bolaget, som var hårt drabbat av kursutvecklingen på tyska obligationer, kunna räddas. Jacob Wallenberg, som hade klargjort för tyskarna att det i Sverige endast var Riksbanken som köpte guld, presenterade idén för Rooth. Denne förklarade då att Riksbanken inte

intresserad och antecknade följ ande. var

"Jag avstod avsiktligt från att fråga honom, om han själv skulle vilja

köpa guldet, därför att jag först ville se på det svensk-engelska

avtalet. Personligen är emot att riksbanken köper guld, som skall

användas för likvid av o Vi ha ingen anlednin att sätta

i besvärli heter för ligationer.k de enskilda svenska for ngama. oss att ara ut Däremot sku e man kanske kunna tänka sig någon möjlighet vari-

enskilda svenskar köpte guld och finge behålla det till dess

genomed slutits, så att man får se om guldet är användbart."

Rooth skrev också till riksbanksfullmäktiges ordförande Dag Hammarskjöld och förklarade att han inte ville att Riksbanken skulle överta guld och råka ut för besvärligheter från de allierade för att klara ut enskilda svenska fordringar.

I september samma år framförde Jacob Wallenberg till Rooth att Obligationskredit ville sälja Dawesobligationer mot betalning i guld. Av allt att döma motsatte sig Rooth idén. Jacob Wallenberg återkom i mitten av oktober med en försiktig trevare i frågan, men tycks inte ha fått någon reaktion från Rooth. Ingenting tyder på att affären blev av. I stället kom Obligationskredits verksamhet att avvecklas i slutet av året. Intressentbankema övertog därvid de utländska obligationema och betalningsansvaret för de obligationer Obligationskredit självt

som hade emitterat.

° Se förutom Sven Fritz även Arkivutredningen, 185

s.

Som framgår av Arkivutredningen, s. 186, förmedlades kontakten av företaget Otto Wolff.

Affärsverksamhet 223

STAB hörde till den s.k. Wallenbergssfären och kund hos

var Stockholms Enskilda Bank. Under åren 1940-43 förekom flera resultatlösa förhandlingar om försäljning av stora innehav utländska

av obligationer som innehades av STAB. När Skandinaviska Bankens och L.M. Ericssons innehav av Kreugerobligationer återsåldes till Tyskland 1940 behöll STAB sina andelar av lånet. Det tyska intresset att återköpa dessa obligationer kvarstod dock och frågan korn igen när

upp statliga handelsförhandlingar påbörjades i mars 1941. Tyskarna förklarade att de endast kunde betala i guld. Riksbanken hade inget emot det och Jacob Wallenberg förklarade sig dessutom beredd att själv överta en del guld under förutsättning att han fick mycket lång eller

en obegränsad exportlicens. Av någon anledning blev affären ändå

inte av. Obligationsposten fanns kvar hos STAB efter kriget.

STAB innehade också obligationer utgivna av den Fria Staden Danzig. I juli 1943 träffades en överenskommelse angående dessa obligationer mellan STAB, som företräddes Jacob Wallenberg, och

av ministerialrådet Koenning i det tyska ñnansministerietf Den innebar i korthet att Danzigobligationema översändes till Reichsbanks dotterbolag Golddiskontbank, medan Reichsbank i gengäld gav STAB en Kreugerobligation med det nominella värdet 500 000 dollar. Resten

av köpeskillingen, 169 000 dollar, samt 67 000 dollar avseende upplupna räntor skulle gottskrivas STAB i guld. Den förstnämnda mängden skulle enligt avtalet levereras i Berlin, hos Reichsbank. För den andra mängden angavs ingen leveransort. Beträffande den mängden fanns i stället en passus om att det förutsattes att erforderligt tyskt utförseltillstånd skulle erhållas. En anteckning som Ivar Rooth gjorde i anslutning till affären tyder på diskuterade dels Riksbanken

att man om eller STAB skulle stå som övertagare av guldet dels om leverans skulle ske i Malmö eller Bern. Utredningen tyder på att Riksbanken tog emot guldet. Den 21 september 1943 bokfördes hos Riksbanken ett förvärv genom byte i Bern av 0,21 ton guld, vilket efter gällande guldpris och dollarkurs nära motsvarade det sammanlagda guldtillgodohavande som STAB till följd av denna affär hade i Berlin. Guldet har visat sig härröra från Belgiens centralbank och innehöll således inte något personguld

Sammantaget är det alltså endast i två fall som kommissionen har funnit tecken på att tyska obligationer återköpts tyskarna mot

av betalning i guld, nämligen då Skandinaviska Banken och L.M. Ericsson sålde Kreugerobligationer mot tysk försäljning 8,6 ton guld 1940

av

Z Se även Arkivutredningen, 166

s. 3 Arkivutredningen, bilaga A s. 14. 1 Arkivutredningen, s. 78 ff samt interirnrapporten, s. 83.

224 Affärsverksamhet

och då STAB sålde Danzigobligationer mot tysk Försäljning 0,21 ton

av guld 1943. Vid den förstnämnda affären är det osannolikt att personguld ingick i leveransen och vid den andra kan det direkt uteslutas.

5.9.3 guld från Nazityskland

Sverige accepterade för att reglera betalningsbalansen

I avsnitt-5.3.3 ovan har redovisats att handelsförhandlingama mellan Sverige och Tyskland på hösten 1941 bl.a. ledde till att Riksbanken åtog sig att, som en balanspost i clearingen, ta emot guld från Reichsbank och i utbyte ställa fri valuta till förfogande. Med anledning av denna s.k. guldöverenskommelse kom Riksbanken att ta emot sammanlagt 20,3 ton guldtackor och 1,5 ton guldmynt från sommaren 1942 till sommaren 1944.

En del det guld som Reichsbank därvid använde sig hade

av av redan före lcrigsutbrottet ingått i dess guldreserv. En annan del bestod

guld härrörde från tyska beslag guldreserver i ockuperade av som av länders centralbanker. Dessutom förekom i Reichsbanks hantering guld

konfiskerats och plundrats från offren för den nazistiska som förföljelsen. Guld av olika ursprung kunde till följd av omsmältning ingå i samma tacka.

I kommissionens interirnrapport har dessa Riksbankens guldaffárer med Reichsbank redovisats utförligt. Kommissionen har efter publicerandet av interrimrapporten fortsatt vissa efterforskningar med inriktning på guldaffárema. Efterforskningama har inte lett till några andra resultat än dem som redovisas i interirnrapporten.

Kommissionens definitioner av begreppen centralbanksguld, inlöst personguld och konfiskerat eller plundrat personguld återfinns i avsnitt 3.2.2.

Nazisternas konfiskationer och plundringar

Nazityskland använde guld i utrikeshandeln i utbyte mot gångbara valutor behövdes för importen. För att inflödet guld skulle öka

som av utfärdade naziregimen tidigt ett antal dekret angående tvångsinlösen av guld från alla tyska medborgare. Liknande lagstiftning infördes vartefter i de ockuperade länderna. Senare forskning har medfört att bilden av det inlösta personguldets roll i Reichsbanks guldhantering har börjat klarna.

Armorlunda förhåller det sig med det konfiskerade och plundrade personguldet, där forskningen ännu är i ett inledningsskede. I samband

Ajärsverlcsamhet 225

med att de allierade våren 1945 påträffade Reichsbanks guld- och valutareserver i de övergivna gruvoma vid Merkers stod det klart att det i Reichsbanks guldhantering hade ingått föremål, bl.a. smycken, vigselringar och tandguld, som SS hade plundrat i samband med deportationema till dödslägren i öst. Detta guld kom allmänt att kallas för Melmerguldet efter kuriren, SS-officeren Bruno Melmer. Vid Nümbergrättegångarna dömdes bl.a. företrädare för Reichsbank för sin inblandning i denna makabra guldhantering. När frågan om naziguldet för några år sedan åter vann aktualitet tedde det sig för många forskare naturligt att söka svaren på uppkomna frågor genom nya efterforskningar i de rapporter som hade upprättats de allierade inför

av Nümbergrättegångama, vilket medförde att fokus inledningsvis korn att riktas på enbart Melmerguldet. Först på senare tid har forskningen inriktats på att söka klargöra hur stora mängder guld och andra värdeföremål som genom konfiskeringar och plundringar tillfördes den nazityska statsapparaten och dess centralbank.

Naziregimens ekonomiska utsugning judarna hade påbörjats

av långt innan plundringen nådde sin kulmen i dödslägren. I tidigt skede efter Hitlers maktövertagande utfärdades mot judarna diskriminerande delqet och lagar vilka syftade till att ge konfiskeringen judisk

av egendom ett formellt legalt stöd. I februari 1939 ålades judarna sär-

en skild skyldighet att låta lösa in guld, silver och ädelmetaller mot viss ersättning som till huvuddelen insattes på spärrade konton. Inlämnandet skedde till särskilda pantbanker vilka under hela kriget fungerade som förmedlare av judisk egendom till en inte så nogräknad marknad. Konfiskeringama utvecklades till rena plundringar i takt med att förföljelserna blev alltmer brutala och slutligen övergick i systematiska massmord. Den nazityska statsapparaten tillgodogjorde sig följaktligen ansenliga mängder personguld utöver leveranserna åren 1942-45

av Melmerguldet. Uppgifterna om Reichsbanks eventuella del i hanteringen av det konfiskerade och plundrade guldet före 1942 är emellertid knapphändiga.

Riksbankens affärer med Reichsbank

Större delen av det guld från Nazityskland Riksbanken

som disponerade över under krigstiden fanns deponerat i den schweiziska nationalbanken i Bern. Korta tider hände det att Riksbanken även hade guld deponerat hos Reichsbank i Berlin. Dessutom förekom det i mindre utsträckning att guld från Nazityskland förvarades eller vidaresåldes i Sverige.

226 Afärsverksamhet

Av det guld som Riksbanken tog emot under åren 1942-44 var det endast en mindre del som transporterades till Sverige, nämligen dels

ca 1,0 ton som togs hem på sommaren 1943 för vidareförsäljning till industrin dels ca 1,5 ton guldmynt som levererades till Sverige på sommaren 1944. Dessa mynt fanns kvar i Sverige vid krigsslutet.

Konfiskerat eller plundrat guld i Riksbankens händer

Den osäkerhet som ännu råder om hur mycket konfiskerat och plundrat personguld som Reichsbank hanterade leder till att det är mycket svårt att närmare uttala sig om i vad mån sådant guld ingick i det guld som Riksbanken befattade sig med under andra världskriget.

Kommissionen har, på grundval av det svårtillgängliga och bristfälliga källmaterial som står till buds, inledningsvis konstaterat att ett antal guldtackor härrörde från omsmältningar våren 1943 av det belgiska centralbanksguldet och att det inte för närvarande finns någon uppgift som tyder på att någon inblandning av annat guld skedde vid dessa omsmältningar. Härefter har kommissionen identifierat beslagtagna guldtackor från den nederländska centralbanken, vilka med stor sannolikhet varit ursprungliga, omsmälta tackor. Sedan dessa partier uteslutits kvarstod följande poster av det guld som Riksbanken under 1942-44 disponerade över.

Guld förvarat i Bern 7,5 ton

Levererade guldmynt till Sverige 1,5 ton

Guld som hade förvarats kortare tid i Berlin 7,4 ton

Totalt 16,4 ton

Beträffande dessa 16,4 ton guld kan inga andra slutsatser dras än att posterna ger anledning till nämnare undersökningar. Det kar inte uteslutas att i denna kvantitet guld kan ha ingått någon mindre andel konfiskerat och plundrat personguld. Det har således inte varit kommissionens avsikt att ge sken av att någon exakthet kan uppnås med dessa beräkningar. Härtill är den bevarade och intematimellt tillgängliga informationen alltför osäker och fragmentarisk.

Affärsverksamhet 227

Kommissionen har vid sina undersökningar inte funnit något

som indikerar att Riksbanken erhöll guldtackor från de smältningar vid preussiska myntverket åren 1942-1944 där Melmerguld inblandades.

Det svenska förhållningssättet

Tidigare forskning har klarlagt att nazisternas ekonomiska förföljelser av judarna under 1930-talet var kända för de samtida svenska beslutsfattarna. Från 1942 det även känt i Sverige tyskarna hade

var att påbörjat att systematiskt mörda judarna.

Kommissionen har, genom studier av de källor som redovisats i imterirnrapporten, försökt skaffa sig en bild hur aktörernas kärme-

av dom om naziguldets ursprung växte fram och hur detta påverkade deras förhållningssätt.

Den dokumentation som återfunnits har till alldeles övervägande del handlat om centralbanksguld. Senast i början av 1941 stod det klart för de svenska beslutsfattarna att Reichsbank använde centralbanksguld från ockuperade länder för den nazityska utrikeshandeln och att sådant guld inte var internationellt fullt gångbart. Detta föranledde riksbankschefen Ivar Rooth att bestämma sig för att sortera guldet efter urspnmg. Efter en varning från de allierade tidigt 1943 framförde regeringen på informell väg till Reichsbank att beslagtaget centralbanksguld inte kunde accepteras som betalning. Sedan en muntlig utfästelse att inte leverera sådant guld hade erhållits fortsatte guldaffårema

man som tidigare. Först efter en upprepad allierad varning i början 1944

av meddelade Riksbanken till Reichsbank att ytterligare guld inte kunde tas emot, trots att Riksbanken tidigare hade åtagit sig att köpa mer.

Det finns endast ett enda belägg för att någon svensk beslutsfattare över huvud taget insåg risken för att erbjudet guld skulle kunna

vara konfiskerat från judar eller andra förföljda Detta skedde på

personer. sommaren 1944 då riksbankschefen övervägde om Riksbanken skulle godta ett förslag från Reichsbank om leverans av 1,5 ton guldmynt. Bakgrunden till att förslaget gavs var att Reichsbank ansåg att Riksbanken hade förbundit sig att köpa motsvarande mängd guld. Sverige accepterade inte längre guld i fonn av tackor. Reichsbank motsatte sig att i stället betala med schweiziska franc. Förslaget om betalning med guldmynt accepterades efter samråd med regeringen sedan vicepresidenten vid Reichsbank, Emil Puhl, muntligen förklarat att det inte var fråga om mynt från judar eller liknande.

228 Afärsverksamhet SOU 1999; 20

5.9.4¶I Enskilda Bankens affärer med Otto Wolff

förekom

guld

Kommissionen har tidigare i denna rapport redogjort för vissa affärer som Stockholms Enskilda Bank gjorde med värdepapper. Vid dessa affärer medverkade företaget Otto Wolff. I samband med

en annan transaktion med nämnda företag, vilken här skall redovisas, förekom det att Stockholms Enskilda Bank tog emot guld från Nazityskland

I det s.k. Wallenbergsarkivet har återfunnits serie brev från Otto

en Wolff, daterade i slutet av 1940 och början 1941. Av dem och ett

av bevarat avtalsförslag framgår att Otto Wolff och Stockholms Enskilda Bank i september 1940 hade kommit överens om att Enskilda Banken mot viss ersättning i guld skulle ombesörja att inom viss angiven

en ekonomisk tyska utlandsförbindelser köptes i USA och

ram upp levererades till Tyskland. Vidare framgår att Otto Wolff den 9 januari 1941 sade upp avtalet "på grund av de senaste deklarationema från USA. De affärer som då redan hade inletts fullföljdes emellertid.

Praktiskt gick det till så att värdepapper köptes i USA av det nybildade bolaget Pollux Inc., som var registrerat i Panama och sköttes

av Enskilda Bankens representant i New York. Dessa papper vidarebefordrades sedan för Otto Wolffs räkning till Reichsbank och Golddiskontbank. Provisionen för förmedlingsaffärerna uppgick till 2,5 procent av skillnaden mellan bankens självkostnad för inköpen och det tyska börsvärdet på återköpta aktier respektive nominella värdet av andra utlandsförbindelser. Enligt avtalsförslaget skulle provisionen löpande gottgöras banken i guld i Stockholm. Banken betalade sedan Panamabolaget i dollar.

Den första avräkningen gjordes i slutet av december 1940 och gav till resultat att 89,3 kg fint guld dvs. ca 0,10 ton skulle tillfalla Enskilda Banken. Sedan parterna enats om att guldet skulle lämnas i Basel i Schweiz ställde Reichsbank åtta guldtackor till bankens förfogande hos Schweizerischer Bankverein. Dessa guldtackors tidigare ursprung har kommissionen inte kunnat skaffa sig kännedom om.

Ytterligare en avräkning gjordes i februari 1941, efter uppsägningen av avtalet. Den ledde till att tolv guldtackor, motsvarande 54,3 kg dvs. ca 0,05 ton överlämnades, även de hos Schweizerischer Bankverein i

5 Se för det följande Sven Fritz, Rapport genomgång Jacob Wallenbergs

om av och Marcus Wallenberg jzrs brevväxling 1937-46 med företrädesvis tyskspråkiga korrespondenter samt Rapport om Stockholms Enskilda Banks affärer med firman Otto Wolff, om SEB:s gulddepå hos Schweizerischer Bankverein och om eventuell undersökning av affidavits för av SEB i Schweiz uppköpta aktier båda under kommissionens dnr 95/97.

Afärsverksamhet 229

Basel. Med den senare leveransen följde en s.k. bordereau"° av vilken framgår att fyra tackor var normalviktiga och kom från Kungliga myntverket i Sverige. De övriga vägde i genomsnitt endast cirka ett kg. Sju av dem kom från Schön i Amsterdam och hade certifikat s.b.s.

en Le Locle.

Trots omfattande undersökningar i Wallenbergsarkivet har det inte varit möjligt att få reda på vad som senare skett med det guld som Enskilda Banken fick i provision för dessa sina fönnedlingsuppdrag åt Otto Wolff.

Efterforskningar i ämnet har också gjorts i Riksbankens och Valutakontorets arkiv, bland annat med utgångspunkt från att handlingar i Wallenbergsarkivet hade utvisat att en fransk bankir vid namn Paulding, levde i exil i USA, hade medverkat vid samtliga nämnda

som affärer. Om denne Paulding fanns åtskilligt material i de båda nämnda arkiven. Anledningen därtill visade sig vara att Valutakontoret satt i fråga om vissa av Enskilda Bankens transaktioner via Paulding och Pollux Inc. kunde sägas innebära ett kringgående av svensk valutalagstiftning, vilket inte i sig har intresse för kommissionens uppdrag. Någon annan information av betydelse för kommissionens utredning av den här aktuella frågan stod inte att finna i det nämnda materialet.

Redan samma dag som Otto Wolff telegrafiskt sade upp det här berörda förmedlingsavtalet skrev han till Jacob Wallenberg och föreslog att de skulle träffas för att diskutera ett nytt förslag till affärer, som var fristående från dem som dittills gjorts. Huruvida denna diskussion blev och vad den i så fall gällde har det granskade arkivmaterialet

av inte gett besked om.

De arkivgranskningar som kommissionen genomfört har inte gett någon antydan att Enskilda Banken i andra fall än de här nämnda

om skulle ha tagit emot guld från Nazityskland. Detta betyder naturligtvis inte att möjligheten att så ändå skett kan uteslutas.

Beträffande ovan nämnda 0,15 ton guld kan det konstateras att ca 0,05 ton hade svenskt ursprung. Det kan emellertid inte uteslutas att resterande 0,10 ton till någon del innehöll guld konfiskerats från

som judar.

5.9.5 I få med ha

övrigt tycks betalningar guld

förekommit

Kommissionens samlade utredningar har gett vid handen att Riksbanken i samverkan med Valutakontoret under krigsåren upprätthöll ett

"ÖEtt slags följesedel.

230 Ajärsverksamhet

slags monopol på import av guld, trots att något formellt importförbud för andra inte infördes förrän under hösten 1944.1 I olika arkiv har återfunnits spår av en rad affärer och diskussioner bekräftar den

som teorin. Nedan lämnas en redogörelse härför.

I juni 1940 fick Stockholms Enskilda Bank tillstånd från Valutakontoret att i likviden för den s.k. Boschaffären ta emot guld i stället för dollar. Affären ordnades emellertid senare på annat sätt. Trots detta återkom Enskilda Banken i juli med fråga, fick då ett

samma men av avslag på sin begäran.

När det var aktuellt med guldbetalningar i samband med de tyska återköpen av Kreugerobligationer från Skandinaviska Banken och L.M. Ericsson gavs från Riksbankens sida uttryck för politiskt grundad

en oro. Alternativet att de svenska säljarna själva i stället för Riksbanken skulle ta emot guldet ansågs på hösten 1940 särskilt vanskligt.

I början av februari 1941 anmälde Jacob Wallenberg att Stockholms Enskilda Bank var intresserad av att köpa ett ton guld från den sovjetiska statsbanken under förutsättning att banken fick möjlighet att använda guldet i sina utlandsaffärer till tiden obegränsad

genom en exportlicens för guld. Ivar Rooth avböjde att lämna sådan licens och

en ställde sig avvisande till det föreslagna köpet. Han två motiv för

angav sin inställning. Dels hävdade han att köpet inte stod i överensstämmelse med valutalagstiftningen. Dels hänvisade han till att Riksbanken, med anledning av en förfrågan från Skandinaviska Banken, tidigare hade förklarat att man inte ville ha någon guldspekulation inom landet och att man därför inte ville att Boliden sålde guld till andra än Riksbanken. Jacob Wallenberg svarade att köp av guld den enda möjligheten att

var bevara Enskilda Bankens substans och ställning som en internationell bank, vilket var ett nationellt intresse. Eftersom USA hade blockerat utländska tillgodohavanden där och dollarn därmed hade upphört att vara en internationell valuta vågade banken, enligt Jacob Wallenberg, inte behålla sina dollar.

När STAB senare på våren 1941 övervägde att återsälja sina Kreugerobligationer till Tyskland uttryckte Ivar Rooth visserligen ingen tvekan inför Jacob Wallenbergs erbjudande att på villkor av lång exportlicens för egen del ta emot guld betalning, därav kan

som men inte den slutsatsen dras att han ändrat sig. Affären blev aldrig och

av frågan ställdes därför aldrig på sin spets.

Skandinaviska Banken vände sig i november 1941 till Riksbanken för att fråga Riksbanken köpte guld från allmänheten. Bakgrunden

om till att frågan ställdes var att Skandinaviska Banken hade fått för-

en

"7 Se för det fortsatta i detta avsnitt främst Sven nazitidens

Fritz, Rapport om återköp etc. samt Tillägg därtill båda under kommissionens dnr 95/97.

Affärsverksamhet 231

frågan därom från tyska legationen. Riksbankens valutaavdelning svarade att så inte var fallet, eftersom utbud så sällan förekom. Enligt valutaavdelningen var det endast guldsmeder som handlade med guld.

I januari 1942 hörde vdzn i Enskilda Bankens sidobolag Emissionsinstitutet, August Nachmansson, av sig till Ivar Rooth och anmälde önskemål om att köpa åtta kg guld. Rooth antecknade att han avböjt. Hans notering upptar dessutom följande tillägg: Inte ens till födelse-

dagspresenter".

En förfrågan från Svenska Handelsbanken korn till Riksbanken månaden därpå. Av Ivar Rooths anteckningar framgår att Handelsbanken önskade föra in guld och sälja det här. Hur Rooth förhöll sig till denna fråga framgår tyvärr inte. Att frågan ställdes tyder dock på att Handelsbanken inte på eget bevåg Ville göra en sådan affär.

Den 6 augusti 1942 blev det aktuellt för riksbanksfullmäktige att ta ställning till principen om importmonopol för Riksbanken. Enskilda banken hade då hemställt om besked huruvida Riksbanken hade något att erinra mot att banken för egen räkning köpte guld från Tyskland för fem miljoner kr. Riksbanksfullmäktige uttalade följande. "Enligt förslag från herr Rooth beslöto fullmäktige förklara att Riksbanken liksom hittills önskade göra eventuella guldaffärer med utlandet."

Undantag från denna princip förefaller ha gjorts i september samma år, då Rooth antecknade 30 000 lcr i guld for spansk firma till SEB.

en Undantag.

I en promemoria av den 3 augusti 1943 redovisade en tjänsteman vid Valutakontoret att all guldhandel i Sverige koncentrerad till

var Riksbanken, eftersom en öppen guldmarknad saknades.

Att Riksbankens principiella monopol kunde väcka irritation framgår av en anteckning som handelsministem Herman Eriksson gjorde i anslutning till att Jacob Wallenberg den 18 november 1943 hade varit ditkallad.

Jacobz ...Vansinniga bestämmelser om förbud ta emot guld. Tänd-

sticksbolaget förhandlade samtidigt om försäljning av sin fabrik i

Rumänien eller Bulgarien mot 60 miljoner kronor. Jacob skulle

absolut inte låta hindra att ta emot guld om han så finge lägga det

i Schweiz till krigets slut "s

Vad som tidigare redovisats om Ivar Rooths svar till Jacob Wallenberg i augusti 1944 tyder också på att monopolet upprätthölls. Formellt licenskrav infördes sedan i oktober samma år.

Riksbankens hävdade ensamrätt på import av guld innebar naturligtvis inte något hinder mot att de svenska affärsbankema tog emot

s UD:s arkiv, Herman Erikssons handlingar, volym 1 1943.

mapp

232 Affärsverksamhet

tyskt guld i utlandet, utan att föra in det till Sverige. Liksom Riksbanken kunde affärsbankerna tänkas fördelar i att förvara guld i

se utländska depåer. Ovan har också påvisats att Enskilda Banken vid två tillfällen mottog guld sammanlagt 0,15 ton från Nazityskland,

om som deponerades i Basel.

Kommissionen har inte strävat efter att göra någon fullständig utredning av de privata bankernas eventuella guldinnehav utomlands, utan har mot bakgrund av hur regeringens uppdrag forrnulerats i huvudsak koncentrerat sig på frågan guld från Nazityskland faktiskt

om förts in till Sverige. När Riksbankens guldaffarer utreddes Arkiv-

av utredningen visade det sig att större delen det guld mottogs från

av som Nazityskland levererades i och stannade i Bern. Kommissionen kunde vid sina ställningstaganden naturligtvis inte bortse från det guldet, enbart av skälet att det aldrig fördes till Sverige. I konsekvens därmed har kommissionen också funnit det naturligt att beskriva vad

som framkommit om affärsbankernas eventuella innehav guld i utlandet.

av Den möjlighet att göra en fullständig kartläggning guldaffärerna

av som fanns i fråga om Riksbanken finns emellertid inte i fråga affärs-

om bankema, beroende på skillnader i arkivsituationen. De utredningar som gjorts tyder dock inte på att affärsbankernas eventuella guldinnehav utomlands genomgick några betydande förändringar under lcrigsåren.

Svenska Handelsbankens arkiv har för kommissionens räkning granskats översiktligt av docenten Jan Glete. Han har inte funnit några spår av att banken handlat med stulet guld eller annan egendom

som nazistregimen rövat från sina offer. Vidare har han konstaterat att den ämnesordnade volymen "Guld, som finns i arkivet, inte innehåller något från tiden efter l940.°

Motsvarande översiktliga granskning Skandinaviska Bankens

av arkiv har genomförts av professorn emeritus Gunnar Richardson. I arkivet har Richardson funnit vissa anteckningar försäljningen

om av Kreugerobligationer 1940. I övrigt har han inte noterat några tecken på guldförvärv. 12°

Kommissionen har vid ett av sina sammanträden haft besök och

av samtalat med Lars-Erik Thunholm, som under tiden från slutet 1940-

av talet haft ledande positioner först i Svenska Handelsbanken och sedan i Skandinaviska Banken, SE-banken och Svenska Bankföreningen. Enligt vad Thunholm nu kunde erinra sig det, de svenska

var av

g Jan Glete, Rapport översiktlig undersökning Svenska Handelsbankens

om av arkiv, mars 1998 kommissionens dnr 17/98. 12°Gunnar Richardson, Rapport över iakttagelser vid genomgång av Skandarkiv i Norrköping kommissionens dnr 102/97.

Afärsverksamhet 233

affársbankema, endast Stockholms Enskilda Bank aktivt handlade

som med guld. Men den aktiviteten låg enligt Thunholm i ett tidigare skede än andra världskriget.

Thunholms uttalande stämmer väl med vad Ivar Rooth antecknade efter ett samtal med en direktör i Schweizerischer Bankverein i Zürich den 18 oktober 1945. Enligt anteckningen förklarade Rooth då att det, såvitt han kände till, inte fanns några gulddepåer for privata svenska banker utomlands. Mot bakgrund av vad redovisats

som ovan om Enskilda Bankens depå i Basel framstår uttalandet, enligt kommissionens uppfattning, som anmärkningsvärt. Möjligen skulle det kunna förklaras med att depån upphört eller med att den var okänd för Rooth.

Vissa guldinnehav, inom Sverige eller utomlands, förekom allt

av att döma ändå hos affärsbankerna. Dessa var skyldiga att varje månad lämna uppgifter om sina sammanlagda innehav till Bank- och Fondinspektionen. Enligt den av inspektionen utgivna officiella statistiken uppgick värdet av bankernas sammanlagda guldinnehav under 1939 till 548 000 kr. Under 1945 uppgick motsvarande värde till 526 000kr. Åren däremellan låg värdena mellan de angivna. Stockholms Enskilda Bank svarade för största delen, med ett innehav värt 475 000 kr under hela lcrigstiden. Från månad till månad var förändringarna obetydliga. Statistiken tyder således på att affársbankemas aktivitet i fråga

om guldaffärer var låg under den aktuella tiden. Innehaven förändrades endast i ringa utsträckning och totalt sett var det fråga minskningar.

om För Stockholms Enskilda Bank finns ingen förändring noterad, vilket i och för sig stämmer dåligt med den i det föregående redovisade affären med Otto Wolff.

Eftersom betalningar för all varuhandel med Nazityskland clearades kan det, som framgått ovan, inte inom ramen for det officiellt anvisade systemet, ha förekommit tyska betalningar i guld till enskilda svenska exportörer. För att utröna om guldbetalningar kan ha förekommit i samband med Statens Järnvägars omfattande affärer med Nazityskland avseende uthyrning av vagnar har kommissionen låtit historikern Sven- Olof Olsson granska delar av Statens Järnvägars arkivÃz Olsson har sammanfattningsvis konstaterat att det undersökta materialet inte gav någon antydan om att judiska tillgångar utnyttjats som betalning mellan Tyskland och Sverige.

Att den tyska legationen i Stockholm kan ha fört guld från Nazityskland till Sverige återkommer kommissionen till i kapitel

m Sven-Olof Olsson, Undersökning av SJ:s centralarkiv efter judiska tillgångar kommissionens dnr 29/98.

234 Afärsverksamhet

5.9.6¶Guldhaltigt skrot importerades från

nazidominerade länder

I Sverige fanns vid tiden för andra världskriget olika aktörerm tog

som befattning med förädling av guldskrot. Kommissionen har frågat sig

om det kan ha förekommit att de hanterade konfiskerat eller plundrat personguld från Nazityskland eller ockuperade länder.

Under krigsåren var flera s.k. affinerier verksamma i Sverige. Affrnerier sysslar affärsmässigt med förädling olika metaller. Störst

av

Ädelmetall AB i Malmö och Aktiebolaget Nordiska Affineriet var ANA i Helsingborg. Dessa bolag har uppgått i ANA Kalto,

numera som är en del av Bergman Beving-koncemen.

Såvitt kommissionen har erfarit finns inget enskilt arkivmaterial bevarat från något de båda nämnda afñneriema. Genom studier

av av offentlig handelsstatistik och olika svenska myndighetsarkiv har kommissionen ändå kunnat skaffa sig viss information. Denna har sedan kompletterats med uppgifter som lämnats muntligen ANA Kaltos

av nuvarande vd och två av ANA:s pensionerade medarbetare.

I affmeringsverksamhet skiljer man mellan avfall och lcrätz. Avfall består av större partiklar såsom ñlspån, klipprester, tandguld och

möjligen kasserade enkla smycken av typ förlovningsringar. Krätz är

sådant som sopats upp från golvet vid tillverkning exempelvis

av speglar, dentalmaterial och porslin med gulddekor. Inom branchen talar

också guldsmedssopor och guldskrot. Den termen man om senare används i det följande som samlingsbegrepp för guldavfall och guldkrätz.

Under krigsåren förekom svensk import av guldskrot från bland annat Tyskland, Norge och Danmark. Av offentlig statistik framgår följande. Åren 1938 t.o.m. 1940 uppgick den sammanlagda importen från de nämnda länderna till i medeltal 10 394 kg guldskrot. Importen kulminerade med 21 197 kg år 1940. Motsvarande siffror för åren 1945 och 1946 var 18 734 respektive 15 375 kg. Under 1944 korn endast 0,35 kg guldskrot från Tyskland och under 1945 förekom ingen import alls därifrån. Importen av guldskrot som den anges i statistiken, låg

m Förutom de nedan nämnda affmerierna det till stor del fråga juvelerare.

var om Som några ytterligare exempel bland många kan nämnas Kooperativa Förbundet och Rörstrands porslinsfabrik. Vidare kan det noteras att liggare i Valutakontorets arkiv utvisar att Herbert Lickfett AB vid åtta olika tillfällen under tiden 12 september 1942 till 6 september 1945 sökte tillstånd för återinförsel från Tyskland av sammanlagt 31,5 kg guld. 23 SOS. Handelsstatistik 193 8-1946, tabell 4.

Afärsverksamhet 235

alltså på ungefär samma nivå vid ingången kriget under dess

av som slutskede.

Vid sidan av den i statistiken redovisade handeln förekom införsel av guldskrot för bearbetning och återutförsel samt utförsel för reimport. Denna handel med guldskrot speglas i Valutakontorets bevarade handlingar avseende tillstånd för reimport respektive reexport.

Import av guldskrot krävde inte tillstånd före november 1944. Därefter behövdes, som närrmts, licens från Valutakontoret. Av de licensansölcningar då gjordes framgår att Ädelmetall AB och ANA

som för tiden fram t.o.m. den 19 december 1945 tillsammans begärde tillstånd för införsel, från i första hand Danmark också Norge och

men England, av sammanlagt 39 553,5 kg guldskrot plus Ospecificerad

en kvantitet som skulle kunna affineras till cirka 20 kg finguldf Valutakontoret gav tillstånd för den sistnämnda posten och för ytterligare 36 553,5 kg. Tillstånden gavs på villkor att återexport skedde. Enligt Valutakontorets anteckningar hade fyra leveranser om sammanlagt 16 175 kg förtullats av ANA och den leverans som skulle bli 20 kg fmguld Ädelmetall. Dessa kvantiteter infördes med säkerhet till

av Sverige. Därav kom 16 150 kg från Danmark och Norge

Korrespondensen mellan Valutakontoret och AB Ädelmetall illust-

att licensansökningarna ibland rymde dubbleringar. Sålunda bererar gärde AB Ädelmetall i december 1944 att få förnyad licens på

en mängd om 3 000 kg av vilken endast 558 kg hittills hade importerats. Ansökan avslogs

De två pensionärer från ANA som kommissionen fått uppgifter från arbetade båda i företaget under krigsåren och i flera decennier därefter, den ena på kontorssidan och den andra i produktionen. De har båda berättat att kunder i Sverige, Norge och Danmark levererade guldskrot till ANA för förädling samt att ANA för en del av processen i sin tur anlitade ett tyskt företagm

Enligt den produktionsanställde klarade man hela förädlingen av avfall inom ANA. Avfallet, som kom i små partier på högst ett kilo, smältes ned hade fått ihop sammanlagt cirka 16 kg från olika

när man kunder. Efter analys och rening gav man sedan metallen den form som kunden önskade, i regel plåt eller tråd. Tackor tillverkade man inte.

24 Peter Hedberg, Rapport granskning Valutakontorets arkiv och Rapport

om av om guldimport båda under kommissionens dnr 56/98. 25 Kersti Ullenhags rapport till kommissionen avseende forskning i Handelsrespektive Industrikommissionens arkiv på Riksarkivet, oktober 1998. 26 Ibid. m Sächsische Hütte und Blauferbenwerk Freiberg, lokaliserat i den del av Tyskland som efter kriget ingick i den ryska zonen.

236 Afärsverksamhet

Den produktionsanställde har vidare berättat att guldhalten i avfall kunde variera från 33 procent och uppåt. Först när guldhalten i varje parti hade bestämts kunde det värderas. Varje kund fick tillbaka

en mängd fmguld som motsvarade innehållet i det parti avfall som kunden hade lämnat.

Krätz levererades, enligt samme uppgiftslämnare, i betydligt större mängder. Det kunde vara fråga om 40-50 ton, åtminstone efter kriget. Guldhalten i krätz var betydligt lägre än i avfall och varierade kraftigt från parti till parti. Hos ANA rostade man partiet till aska, malde askan till pulver och analyserade innehållet. Först därefter kunde värdet bestämmas. Sedan kunden informerats om guldhalten och godtagit föreslagen värdering sändes pulvret i fat eller tunnor utan kundens

vetskap -till det tyska företaget. I Tyskland utvanns guldet. Enligt den kontorsanställde fonnades det därefter till tackor eller granalier droppar. Den produktionsanställde, däremot, har förklarat att han inte kan minnas att det kunde vara fråga om tackor. Såvitt han minns levererades endast granalier från Tyskland. När ANA på detta sätt återfick finguld från Tyskland vidareförädlade produkten till plåt

man eller tråd som sedan skickades åter till kunden.

Båda pensionärerna har förklarat att de olika skrotpartiema inte hölls isär under förädlingsprocessen. Kunden fick alltså inte tillbaka just det guld som härrörde från det skrotparti han levererat, utan

en motsvarande mängd. Likaså kunde ANA inte räkna med att från Tyskland återfå just det guld som ingick i det pulver som ANA sänt dit. Vad man fick var en korresponderande mängd, vars ursprung inte kunde bestämmas. Detta förfaringssätt betydde att kunderna kunde få sina leveranser utan fördröjning. Anledningen till att ett annat bolag utnyttjades för själva utvinningsdelen av förädlingsprocessen var, enligt den kontorsanställde, att ANA inte hade egna resurser för det.

Enligt den kontorsanställde fanns kända guldsmeder i Norge och Danmark bland ANA:s kunder. Tyska kunder hade man inte. Vad gäller licenserna har den kontorsanställde berättat följande. För leveranserna från de nordiska kunderna söktes licenser hos Valutakontoret. Man sökte inte i anslutning till varje affär utan gjorde en eller två samlade ansökningar per år. Det fanns inget exakt beräkningsunderlag för den mängd ansökningama avsåg. För säkerhets skull sökte man därför för en högt uppskattad mängd. Tillstånd gavs under förutsättning att återexport av motsvarande mängd skedde. Licens för export guldhaltigt pulver till Tyskland och motsvarande import

av därifrån söktes, enligt den kontorsanställde, sannolikt hos Handelskommissionen. Ny licensansökan gjordes för varje affär. Beräkningsunderlag fanns och ansökningama kunde därför göras så att mängdema angavs ganska exakt.

Afärsverksamhet 237

Vidare har den kontorsanställde berättat att ANA vid förtullningen i samband med import från Danmark och Norge från början gavs anstånd med att ange värdet på respektive parti. Detta eftersom värdet inte kunde bestämmas förrän efter analys av partiet. Senare infördes emellertid ett slags schablonvärdering.

Innan Valutakontoret beviljade importlicenser inhämtades yttranden från Handelskommissionen. I dess delvis oförtecknade arkiv har kommissionen sökt efter mer precis information om guldskrotsaffárema. Inom Handelskommissionen användes bl.a. avtalsregister samt och länderregister, där man kortförde beviljade licenser,

varumed angivande av ersättning och utnyttjande. Dessa register har inte kunnat återfinnas vare sig i Handelskommissionens arkiv, i arkivet från den efterföljande Handels- och industrikommissionen eller hos Handelsdepartementet och är av allt att döma utgallrade med stöd av generella gallringsbeslut. Vidare gjordes inom Handelskommissionen månadsvisa sammanställningar över export. I återfunnen sådan finns

en anteckningar om att exporten till Danmark i juni respektive juli 1944 innefattade ädelmetall till en mängd av 16 respektive 18 kg. Noteringarna guld och silver, som utvunnits ur från Danmark insänt

avser avfall". I en annan sammanställning avseende export i juni 1944 finns följande notering.

"Stat, 1320: 1 guldsmedssopor

nr :

Tyskland: 186 kg

L1c. B 86577 den 21.12.43 för Adelmetall A.B. a 4 000 kg

uldsmedsso or, innehållande finsilver men guld eller platina.

tfört för ra finering.

Noteringen tyder på att Ädelmetall liksom ANA kan ha anlitat ett tyskt företag för del afñneringsprocessen. Ytterligare information om

en av guldskrotsaffárerna har inte stått att finna i Handelskommissionens arkiv. 29

För att få fram ytterligare upplysningar har kommissionen också undersökt kunde finnas i tullmyndighetemas, Mynt- och juste-

vad som ringsverkets och säkerhetspolisens arkiv, vilket dock inte gett något resultat.

28 Kungl. Majzt till Handelsdepartementet 1949-06-10 samt Handelsdepartementet till Statens handels- och industrikomrnission 1957-05-10 bilagor till Hedbergs rapport, kommissionens dnr 56/98. 29 Kersti Ullenhags rapport till kommissionen avseende forskning iHande1srespektive Industrikormnissionens arkiv på Riksarkivet, oktober 1998.

238 Affärsverksamhet

Från Patent- och registreringsverket har inhämtats uppgifter ut-

som visar att båda affinerierna kraftigt ökade sina bokförda värden

av varulager under 1945. 3°

Sammantaget måste det konstateras att det inte kan uteslutas att konfiskerat eller plundrat personguld från Nazityskland eller ockuperade länder kan ha kommit att ingå i de svenska affineriernas verksamhet. Kommissionen kan emellertid inte avgöra något sådant guld

om över huvud taget ingick i det guldhaltiga skrot korn hit eller i de

som partier som efter bearbetning återkom från Tyskland.

5.10¶Svenska i nazidominerade

dotterbolag

områden

10.1¶Dotterbolag till stora svenska fanns i

bolag

nazidominerade områden

En hypotes kommissionen har haft är att tillgångar judiskt

av ursprung kan ha tillförts svenska näringsidkare via dotterföretag dessa hade

som i Tyskland eller i områden som ockuperats Tyskland. Kommissionen

av har därför ställt frågor till en rad större svenska bolag, vid tiden för

som andra världskriget hade sådana dotterbolag.

De företag som på så sätt kontaktades är AB Electrolux, AGA AB, Alfa Laval AB, Asea Brown Boveri AB, SKF, Swedish Match, Telefonaktiebolaget L M Ericsson och Wicanders Svenska AB.

Wicanders Svenska AB svarade att bolaget år 1989 köptes

av en portugisisk företagsgmpp och i det svenska dotter-

att man numera bolaget inte har någon kännedom om bolagets tidigare historia.

Övriga tillfrågade bolag redogjorde för vilka dotterbolag före-

som kommit och redovisade i vad mån arkiv finns tillgängliga för vidare forskning avseende dessa.

Enligt SKF finns inget arkivmaterial bevarat från dotterbolagen, eftersom koncernens policy är att rensa bort sådant material inte

som av legala skäl måste arkiveras.

Vad gäller AGA och Electrolux framgår det att skriftligt

av svaren material finns bevarat endast i ringa omfattning, exempelvis i form

av årsredovisningar.

13°Ibid. Se även förvaltningsberättelser för ANA och Ädehnetall AB avseende åren 1944 och 1945 kommissionens dnr 56/98. 31 Kommissionens dnr 61-67 och 70/98.

Ericsson redovisade att dotterbolagen fortfarande existerar och att

Styrelseprotokoll, patentdokument och bokföringshandlingar finns be-

varade hos dem. Från Alfa Lavals dotterbolag Bergedorfer Eisenwerk AG finns, enligt det svenska moderbolaget, ett omfattande material bevarat hos Museum ñir Hamburger Geschichte, Aussenstelle Bergedorf. Swedish Match, slutligen, redovisade att bolaget har sitt huvudsakliga i de två företagsgruppema Swedish Match Tändursprung sticksbolagetm och Svenska Tobaks AB Tobaksbolaget. Tobaksbolaget hade inga dotterbolag i nazidominerade områden, medan Tändsticksbolaget hade åtskilliga. Omfattande omstruktureringar har skett sedan dess. Det tyska dotterbolagets Deutsche Zündwaren-Monopolgesellschaft arkiv avseende laigsåren skall ha gått förlorat. Det hade deponerats hos Deutsche Union-Bank i Berlin. När de sovjetiska trupperna tågade in i Berlin skall bankens valv ha sprängts varvid arkivet förstörts. Korrespondens och handlingar som varit i Tändsticksbolagets arkiv i Sverige och rör den tyska verksamheten som finns i landsarkivet i Vadstena, där det svenska moderbolagets arkiv bevaras. Detsamma gäller motsvarande handlingar rörande numera verksamheten i de ockuperade länderna. Swedish Match har i sammanhanget också informerat att Hans Schäffer, som var jude, anställdes om Tändsticksbolaget 1933, sedan han blivit med sina uppdrag för av av den tyska regeringen. Schäffer har, enligt vad Swedish Match upplyst, efterlämnat ett omfattande arkiv delats på tre institutioner som Vidare har biografi skrivits om honom en

5.10.2¶Dotterbolag kan ha övertagit fastigheter som

ägts av judar

Kommissionen frågade också moderbolagen huruvida det förekom att dotterbolagen övertog tillgångar naziförföljda personer hade som tvingats frånträda. ABB svarade att det inte farms några uppgifter sådana förom hållanden i arkiven. Swedish Match förklarade att bolaget i dag inte med någon grad säkerhet kunde besvara den frågan. Samtidigt av redovisade Swedish Match att det enligt uppgift skall ha förekommit en

1 Även benämnt STAB. 33 Institut ñir Zeitgeschichte i München, Leo Baeck Institute i New York och Landsarkivet i Vadstena. 34 Eckard Wandel, Hans Schäffer Steuermann in wirtschañlichen und politichen : Krisen, Stuttgartl974.

240 Afårsverksamhet

att det tyska dotterbolaget övertog vissa fastigheter naziförföljda som människor tvingades frånträda. Dessa fastigheter skulle dock de amerikanska trupperna omedelbart efter krigsslutet ha tagit ifrån bolaget. Övriga tillfrågade bolag utom Wicandersm svarade nej. SKF redo-

gjorde dock för att bolaget år 1940 köpte fastighet i Prag från en en judisk härkomst. År 1948 ville den tidigare få köpet person av ägaren hävt, eftersom han ansåg sig ha varit tvungen att sälja på grund av ockupationen. Fallet prövades domstol år. Domstolen avslog av samma yrkandet. Det kan alltså ha förekommit att något eller några de svenska av dotterbolagen i nazidominerade områden köpt fastigheter judar som eller andra förföljda tvingats att lämna. Om sådana köp personer förekom innebar det visserligen inte i sig att tillgångar fördes till Sverige, men det har ändå sitt intresse i förevarande sammanhang.

5.10.3 förekom i arbetskraften

Krigsfångar

I Schweiz och Tyskland har det uppmärksammats att personer som förföljdes av nazisterna i vissa fall korn att utnyttjas tvångssom arbetskraft inom industrin. Om så skulle ha skett i svenskägda företag i nazidominerade länder skulle det kunna sägas ha inneburit att värdet av denna arbetskraft fördes till Sverige. Kommissionen har därför försökt utreda hur det förhöll sig med den saken. Kommissionen frågade de nämnda moderbolagen det förekom om att naziförföljda personer tvångsarbetade i dotterbolagen. Alfa Laval svarade att det inte förefaller troligt. Swedish Match förklarade att det inte var möjligt för bolaget att i dag säkert besvara frågan. Samtliga övriga moderbolag utom Wicanders svarade nej. Alfa Laval hänvisade till en skrift ut i samband med bolagets 100som gavs årsjubileum 19831 med följande uppgifter angående Bergedorfer Eisenwerk. Om krigsfångar användes har inte framgått tillgängligt av material. I en berättelse från 1945 talas dock °Hilfslcräfte°, om som anställts för att kompensera bortfallet av inkallade arbetare. SKF anförde att man i Tyskland under kriget använde krigsfångar som arbetskraft samt att det det tyska rustningsministeriet var som ansvarade för att hålla i gång landets industri och placerade ut som krigsfångar vid olika företag. Vidare upplyste SKF att lcrigsfångar arbetat vid SKF:s anläggning i Schweinfurt.

35 Som ovan framgått saknar nuvarande företagsledning kännedom historien. om 36 Alfa Laval 100 år ett världsforetag växer fram, del 238. - s.

Afärsverlcsamhet 241

Huruvida det fanns judar bland lcrigsfångama är inte klarlagt. Det kan inte heller helt uteslutas att koncentrationslägerfångar använts som slavarbetskraft i något svenskt företag i Tyskland eller ockuperade områden. Att utreda dessa frågor är en stor återstående forskningsuppgift.

5.11¶Tyska intressen i svensk industri

5.1 1.1 I förekom åtskilliga tyskägda företag Sverige

Många företag i Sverige under 1930-talet var tyskägda och kan därför ha drabbats av ariseringar. Om ett svenskt företag hade ett judiskt ägt moderbolag i Tyskland och detta moderbolag överfördes på ariska händer blev även det svenska företaget ariserat. Ett sådant företag kan dessutom i samband därmed ha överlåtits till en svensk ägare.

I januari 1945 genomfördes inom Handelskommissionen en Utredning angående utländska ñnansintressen i svenska affärsföretag. Därvid identifierades 114 utlandsägda företag med ett sammanlagt aktiekapital på över 146 miljoner kr. Av dessa 40 företag med ett

var samlat aktiekapitel på över 41 miljoner kr tyskägda. Bland dem fanns såväl producerande företag som handelsföretag.

Särskilt kan det inom verksamhetsgruppen "Ädla

nämnas att metaller, pärlor och ädelstenar fanns två förädlingsföretag som var kontrollerade tyska intressen. Deras verksamhet var till avsevärd del

av baserad på importerade halvfabrikat, särskilt var det fråga om matsilver

försilvrades och i övrigt bearbetades i Sverige. 37 som

5.11.2¶Handelskommissionen fäste avseende

inget

vid judisk anknytning

De allierade svartlistade sådana företag som enligt deras bedömning företrädde nazistiska intressen. I Handelskommissionens verksamhet ingick att yttra sig över svenska företag och företagare som var aktuella

37 Kersti Ullenhags rapport till kommissionen avseende forskning i Handelsrespektive Industrikommissionens arkiv på Riksarkivet, oktober 1998. Se beträffande de två förädlingsföretagen, C.G. Hallbergs Guldsmedsaktiebolag och Silver AB Plata, även kapitel 38 Se för det följande i detta avsnitt Kersti Ullenhags rapport till kommissionen avseende forskning i Handels- respektive Industrikommissionens arkiv på Riksarkivet, oktober 1998.

242 Afärsverksamhet

för brittisk svartlistning. Yttrandena innehöll normalt inga klara rekommendationer utan tonvikten låg på upplysningar det aktuella

att ge om företagets verksamhet och faktiska ledning. Såvitt kommissionen funnit aktualiserades aldrig frågan huruvida det tyska moderföretaget hade ariserats. En judisk anknytning förefaller dock ha kunnat spela viss roll enligt Handelskommissionens uppfattning. I ett fall konstaterades exempelvis att en av styrelsens ledamöter icke arier. I ett annat fall

var förklarades att bolagets företrädare tysk och s.k. arier,

var men numera svensk medborgare.

Även i frågor medborgarskap, uppehålls- och arbetstillstånd

om förekom det att Handelskommissionen yttrade sig. Kommissionen har sett exempel på att judiska företagare sökte medborgarskap eller arbetstillstånd i Sverige. Handelskommissionen uttalade sig i sådana fall

om huruvida verksamheten som sådan önskvärd utifrån svenska

var handelspolitiska och försörjningspolitiska synpunkter. Förekomsten

av judisk anknytning åberopades aldrig skäl för bifall i Handels-

som kommissionens yttranden i dessa ärenden.

5.1 1.3 Svenskt intresse farms för att överta agenturer

som judar haft

Att en svensk affärsman kunde möjligheter i de förändrade

se egna ägandeförhållanden som ariseringen innebar framgår ett dokument

av som kommissionen återfunnit i Säkerhetspolisens arkiv. Affärsmannen i fråga vände sig till handelsavdelningen vid tyska legationen i Stockholm för att "efterhöra möjligheterna att erhålla agenturer i Sverige för tyska finnor. Han hade nämligen hört del tyska

att en agenturer i Sverige, vilka tidigare innehafts judar blivit lediga

av Av handlingarna i arkivet framgår även att den svenske affärsmannen inte skaffade sig några agenturer på detta sätt, eftersom han inte kunde få tillräckligt bra villkor.

39 Även redovisat i kommissionens interimrapport 98

s.

Afärsverksamhet 243

5.12¶Code of conduct

5.12.1 känd och måste ha lett till att

Ariseringen var

frågor kom upp

Kommissionen har, mot bakgrund vad redovisats, ställt av som ovan sig frågan det svenska näringslivet kom att skapa någon s.k. code of om conduct i förhållande till ariseringsprocessen, när denna tog sin början under 1930-talet. Bildades det någon etisk för hur en svensk norm näringsidkare borde förhålla sig Tog från regeringens eller riksman dagens sida några initiativ för att föra frågan på den politiska dagupp ordningen Det skall genast sägas att ariseringen, skedde öppet, var väl som känd för den svenska allmänheten. Ett brett skikt ledande personer i Sverige blev dessutom löpande informerade dess olika stadier. om En inforrnationskälla med stor genomslagskraft bland näringsidkare och andra främst den svenska även den utländska. var pressen, men Ariseringen åtminstone i sitt inledande skede stort utrymme i gavs

tidningarna.°

Från beskickningen i Berlin sändes regelbundna och detaljerade inforrnationer till UD i Stockholm. Bland annat lämnades, som framgått redogörelser för den tyska valutalagstiftningen och för de diskriovan, minerande regler tvingade fram foretagsariseringen. Uppgifter som spreds från UD vidare ut till företag och banker. Andra infonnationskällor för svenska näringsidkare var deras egna affärspartners i Tyskland. Handeln med Tyskland tidigare var, som konstaterats, väl utvecklad långt innan ariseringen påbörjades. Självklart förekom det därför ofta att svenska affärsmän med kontakter i Tyskland fick direkt information ariseringen. I de fall deras affärsom judar kom de svenska företagarna också att beröras direkt partners var vad dessa utsattes för. av Även Sveriges jurister välbekanta med ariseringens framväxt. var Tidskriften Svensk Juristtidning SvJT, har och hade mycket stor som spridning bland aktiva jurister, refererade löpande lagstiftningen i om Nazityskland Uppmärksamma läsare kunde redan 1933 iaktta en tydlig tendens. Då beskrevs bland annat hur statsanställda och advokater kunde fråntas sina rättigheter att tjänstgöra med motiveringen att de inte arier. Vidare redovisades att den tyska var

° Interimrapporten 97 Se även Svanberg Tydén. s. 4 Se för fullständig genomgång SvJT artiklar vid den aktuella tiden P.G. en av :s Perssons rapport till kommissionen om Nazismens återspegling i Svensk Juristtidning 1933-1945, januari 1999.

244 Afârsverksamhet

riksdagen hade gett regeringen synnerligen vittgående fullmakt en att besluta lagar samt att infört specialdomstolar för handlägga man att brott av statsfientlig natur. Artiklarna i Svensk Juristtidning regel strikt sakligt utforvar som made. Ibland framskymtade dock lätt kritisk, distanserad, hållning en från artikelförfattarnas sida. Ett exempel är sedermera justitierådet Gunnar Bomgrens referat 1934 lag innebar att endast arier av en som fick vara redaktörer och att tidningars innehåll inte fick stå i strid med den tyska statens intressen. Bomgren återger ett yttrande från riksminister Goebbels, som lagt fram lagförslaget. Enligt Bomgren hade Goebbels hävdat att den nya tyska presslagen den mest moderna i var världen och att den skulle bli en förebild för andra länder eftersom enda möjligheten var att bringa andens frihet i samklang med statens intressen. Bomgren anmärker ironiskt att Det torde framtiden förvara behållet att yttra sig härom. z Svensk Juristtidnings läsare informerades vidare införandet om av dödsstraff för näringssabotage i december 1936" och den förom ordning som efter Kristallnatten och det föregående ambassadmordet i Paris ålade alla tyska judar kollektiv skyldighet att betala skadestånd med en miljard riksmark samt att till tyska staten avstå sina försäkringsersättningar för de skador uppstått. 4 År 1941 innehöll tidningen som en niosidig artikel om kommissarisk förvaltning och därmed besläktade förvaltningsformer enligt tysk rätt. Det för övrigt detta år var som Högsta domstolen slog fast att kommissariska förvaltare inte hade rätt att disponera över egendom som befann sig i Sverige redan före ägarföretagets arisering. Svenska Bankföreningen fungerade, då ett centrum för som nu, som informationsspridning och debatt för svenska bankers företrädare. Kommissionen har granskat föreningens Styrelseprotokoll, protokollen från de s.k. bankinötena samt de cirkulärmeddelanden föreningen som sände till medlemsbankerna under tiden 1933-19453 Härvid har noterats att föreningen fick fortlöpande underrättelser från UD om bland annat tysk lagstiftning kunde beröra det svenska banksom väsendet. Vid styrelsesammanträdet den 2 oktober 1935 informerades således riktlinjerna i den tyska valutalagen 1935 och vid om av

Z SvJT 1934 s. 183. 3 SvJT 1937 s. 343. 4 SvJT 1939 s. 91. 5 SvJT 1941 s. 948. 45 NJA 1941 s. 424. 7 Se för det följande avseende Bankföreningen P.G. Perssons rapport till kommissionen om banketik i Sverige under åren 1933-1945, januari 1999.

Affärsverksamhet 245

sammanträdet den 17 december 1938 gavs information om författningsstödet för judamas uteslutning från det tyska näringslivet. Inom föreningen fanns naturligtvis också tillgång till infonnation från bland andra utländska kolleger i branschen. I ett cirkulänneddelande till medlemsbankerna Svenska Bankgav föreningen utförligt referat ett föredrag Hjalmar Schacht ett av som hållit våren 1935. Schacht hade då förklarat att han tog avstånd från privat övennålning judiska butiksfönster, även om han ansåg att av Verksamheten i och för sig ett tecken på rättvis kamp. Judarna var en måste finna sig i att deras inflytande för alltid försvunnit, sade Schacht enligt referatet. Att judarna ändå fick bedriva viss näringsverksamhet hade Schacht, enligt vad framgår av cirkuläret, förklarat med att som tagit hänsyn till relationerna med utlandet. Förtroendet till man Tyskland rättsstat fick nämligen inte rubbas. som Kommissionen har vidare särskilt noterat de underrättelser avseende nederländsk egendom Bankföreningen tog emot sommaren 1940. som Från den nederländska exilregeringen kom beskedet att den hade tagit all nederländsk egendom, inklusive deponerat guld, i beslag. Samtidigt korn ett meddelande från den tyska beskickningen i Stockholm om att tyska myndigheter i Nederländerna hade beslagtagit guld och utländska tillgodohavanden från nederländska medborgare. Beskickningen forklarade också att den flydda nederländska regeringens dispositioner var

ogiltiga. Det står alltså klart att ariseringen väl känd såväl för allmänvar heten och ledande politiker för det svenska näringslivet. Frågan är som då denna information ledde till några diskussioner om återhållom samhet i affärskontaktema med Tyskland i allmänhet och särskilt med

ariserade företag. I början augusti 1933 alltså flera år före ariseringens kulmen av - beslutade Fackföreningsintemationalens kongress i Bryssel enhälligt att utfärda bojkott mot tyska och produkter, i den mån det var varor möjligt för anslutna organisationer att vidta effektiva åtgärder. Bojkotten protest särskilt mot lcrossandet fackföreningsvar en av rörelsen i Nazityskland riktade sig också mot det allmänna men förtrycket, vari de begynnande judeförföljelserna del. var en LO:s ordförande Edvard Johansson, ledde den svenska som delegationen, motståndare till beslutet. Inom delegationen anförde var han det tyskarnas problem att klara sina bekymmer och att en att var bojkott från svensk sida kunde skapa handelspolitiska svårigheter som arbetarna kunde få skäl att beklaga. Han avstod emellertid från att deklarera sin mening inför kongressen. När LO:s representantskap

g Yngve Möller, Richard Sandler, Stockholm 1990, s. 266-274.

246 Afärsverksamhet

något senare dryftade bojkotten, framhöll Johansson fick räkna att man med stora obehag för vårt land, eventuellt tyska repressalier och

diplomatiska förvecklingar. Representantskapet beslöt utfärda

att en proklamation den 5 september 1933 köpblockad, riktad speciellt till om husmödrarna. Någon transportblockad eller andra åtgärder skulle inte

vidtas.

Statsminister Per Albin Hansson redan från början klart var reserverad mot bojkotten. Utrikesminister Rickard Sandler vände sig offentligen mot den i ett tal i Göteborg i oktober 1933 och fick vid en intern överläggning med LO stöd Per Albin Hansson, förav som klarade att han ogillade bojkotten både statsminister och som som partiordförande och framhöll att inte kunde bortse från de handelsman politiska svårigheter som aktionen kunde medföra. Sandler ansåg att det enda som kunde berättiga bojkottaktion att den ledde till en var åsyftat resultat. Han varnade för att den också, liksom blockaden mot Sovjet på sin tid, kunde bidra till att svetsa ihop det folk den riktade sig emot. Vid SSU-kongressen 1934 kritiserade han Intemationalens aktion:

Den har ett försök att göra utrikespolitisk insats en egen

gjort -

nämligen b ockaden och inringnin spolitiken gentemot Tysklandoch därvid kapitalt misslyckats. Oc det naturligt. Det dömt var var att misslyckas å samma sätt den gamla interventionistiska som politiken mot ovjetunionen var dömd att misslyckas. Denna var inspirerad av emigran artiernas intressen, och så är fallet även inom internationalen. min uppfattning har dessa isolerade åtgärder endast bidragit nlilgt stämningen att strama up i det tills vidare nazistiska Tyskland. /---/ I den nödlvändigakampen mellan

olika samhällsåskådningar böra vi lära att skilja mellan de oss inrikespolitiska problemen och de mellanfolkliga nödvändighetema. Vi få icke avklippa möjligheterna till fredlig samlevnad mellan en stater med olika politiska systern därför att vi ha utpräglad en av dessas karaktär: Vi insett, att det är nödvändigt att

uplpfattnirâgämpa Sovjet.

etta Vi måste inse att det också är nödvändigt gentemotlämpa det attt 1 gentemot det nazistiska Tyskland

Som ett led i regeringens sysselsättningspolitik hade den 1933 upptagit

förhandlingar med Sovjet om ett handelsavtal, också innebar att som Sverige skulle lämna statlig femårig kredit på 100 miljoner kr till en Sovjetunionen för att möjliggöra sovjetiska beställningar till svensk industri. Vid riksdagsbehandlingen på våren 1934 hade avtalet dock

mött stark kritik, bl.a. från förre statsministern Felix Harririn "det ena landet får statslån, det andra landets blockeras. Innan riksdagsvaror

9 Alf W. Johansson, Den svenska socialdemokratin och facismen trettiotalet, i Utrikespolitik och historia i Studier tillägnade Wilhelm M Carlgren, Stockholm 1987, S. lOl.

Afärsverksamhet 247

behandlingen avslutats föll avtalet att Sovjetunionen drog tillgenom baka sitt godkännande av det. De principiella ställningstaganden från regeringens sida som föranleddes bojkottaktionen och handelsavtalet med Sovjet får antas ha av varit väl kända för affärsvärlden när ariseringen inleddes. Ändå bör ställa frågan de svenska affärsmän handlade med Naziman om som tyskland på något sätt påverkades vad de fick höra om hur deras av judiska affärsförbindelser i konñskatoriska former trängdes ut ur det tyska näringslivet. Det ligger således nära till hands att anta att kunskapen om ariseringen aktualiserade en rad frågeställningar om hur man som svensk affärspartner lämpligen borde agera. Var det exempelvis klokast att snarast möjligt avsluta relationen när tidigare kund eller leveranen tör hade satts under förvaltning Kunde och borde man på något sätt försöka ingripa för att söka rädda det ariseringshotade företaget Borde undvika att utnyttja eventuella möjligheter att komma över tillman gångar till särskilt bra pris Skulle man utan vidare acceptera en av nazisterna tillsatt kommissarisk förvaltare som företrädare för det bolag sedan länge gjort affärer med man Frågor dessa måste rimligen ha varit aktuella för åtskilliga som svenska näringsidkare. Hur tankarna gick är det inte lätt att i dag, efter än ett halvt sekel, få någon riktigt säker uppfattning om. Få som mer kan berätta finns kvar. Det är inte troligt att överväganden som de nyss skisserade sattes på pränt särskilt ofta. Men frågan debatterades på om allmänt plan exempelvis i bankstyrelser, i branschorganisationer, i ett regeringskretsen eller i kan naturligtvis tänka sig att finna pressen man dokument skildrar diskussionen i fråga. Kommissionen har sökt som efter sådana handlingar. Det har därvid inte varit möjligt att göra någon heltäckande undersökning, vilket skulle förutsätta att otaliga arkiv gicks igenom. Som kommer att framgå det följande har de utredningar av kommissionen genomfört dock gett det intrycket att de nämnda frågorfaktiskt inte fördes till allmän diskussion på ett djupare, etiskt na en plan. De handlingar finns bevarade från Nationalekonomiska föresom ningens sammankomster under åren 1933-45 visar inga tecken på att det svenska näringslivets förhållningssätt till ariseringen eller ens situationen i Nazityskland diskuterades där Vad gäller Svenska Handelsbanken har kommissionen varken vid sin granskning Styrelseprotokoll eller de stickprov i övrigt av genom arkivmaterial också gjorts funnit någon dokumentation som visar som

15°Göran Wikells rapport till kommissionen avseende Nationalekonomiska föreningens sammanträden under åren 1933-1945, februari 1998.

248 Afärsverksamhet

att det förekommit policydiskussioner förhållningssättet till om ariseringen. Allmänt kan det anmärkas att bankens Styrelseprotokoll viss ger information om strategi- och policyfrågor behandlats. Oftast sker som detta genom bilagda PM från bankens direktion, det förekommer men också att enskilda ledamöters åsikter finns antecknade. Synen på kriget berörs i sort sett inte alls. Endast i undantagsfall skildras diskussioner om enskilda länders politiska och ekonomiska situation. Vad gäller Tyskland finns således redovisat att landet 1935 bedömdes vara ett högriskland Inte heller i Skandinaviska bankens Styrelseprotokoll har några uttalanden beträffande förhållningssättet till ariserade företag i Nazityskland påträffats. Stickproven i övrigt arkivmaterial från nämnda bank har inte gett annat resultat Protokollen från Stockholms Enskilda Bank avseende aktuell tid är normalt hårt fonnaliserade. Endast i undantagsfall förekommer protokollförda kommentarer eller diskussioner. Sammanfattningsvis kan det konstateras att kommissionen vid sin genomgång styrelseprotokollen av från Stockholms Enskilda Bank inte har funnit någon dokumentation av diskussioner om code of conduct i förhållande till ariseringen. 53 I Marcus Wallenbergs arbetsdagbok har inte återfunnits några tecken på att man från den svenska regeringens sida, eller inom bankoch företagsvärlden, skulle ha aktualiserat något slags återhållsamhet i Sveriges ekonomiska förbindelser med Tyskland följd judeförsom av följelsema, exempelvis i form av återhållsamhet i eller avveckling av förbindelsema med ariserade företag. Det finns i dagboken inte heller någon som helst anteckning sådana diskussioner i London, New om York eller Paris. 54 I Svenska Bankföreningen fördes emellertid vissa policydiskussioner av intresse i detta sammanhang. Föreningens styrelseprotokoll var inte endast beslutsprotokoll, utan diskussionsprotokollà Redan den 15 juli 1938 tog verkställande direktören i Svenska Bankföreningen upp frågan upp om vilken inställning bankerna som borde ha till utbetalningsorder från kommissariska förvaltare för judiskt

s Jan Glete, Rapport översiktlig undersökning om av Svenska Handelsbankens arkiv dnr 17/98. 52 Gunnar Richardsson, Rapport över iakttagelser vid genomgång Skandarkiv i av Norrköping dnr 102/97. 53 Kersti Ullenhags rapport till kommissionen avseende forskning i Wallenbergsarkivet, augusti 1997. 154Krister Wahlbäcks rapport till kommissionen Marcus Wallenbergs dagom boksanteckningar 1938-1943, januari 1999. 55 Se för det följande P.G. Perssons ovan nämnda rapport banketik. om

ägda företag i förutvarande Österrike. Inför Bankföreningens styrelsemöte hade överläggningar ägt rum med bankjuristema i de tre ovan nämnda bankerna. Man hade då kommit fram till att det inte kunde

riskfritt för en bank att efterkomma sådan begäran. anses vara en Möjligheten fanns nämligen att en svensk domstol, saken blev

om tvistig, skulle finna att den tyska lagstiftningen i fråga var uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen i Sverige eller med andra

ord stred mot ordre public. I så fall skulle en bank som betalat till en förvaltare kunna tvingas att betala ytterligare gång, till den rätt-

en mätige ägaren. Eftersom frågan var ömtålig och antagligen intressant endast för de tre tillfrågade bankerna hade verkställande direktören i föreningen valt att inte samråda med övriga banker. Styrelsen anslöt sig till vad verkställande direktören anfört. Det svenska rättsväsendets syn på saken stod klar först 1941, när Högsta domstolen avgjorde de fyra rättsfall redogjorts för

som ovan

I det första av rättsfallen angavs den princip som korn att anses juridiskt riktig. Målet handlade om vem som hade rätt till vissa aktier

deponerade i Stockholm. Aktierna, som avsåg ett österrikiskt som var bolag, hade ägts av en judisk man som bosatt sig i Brasilien. Bolaget ariserades på så sätt att de nazistiska myndigheterna utsåg

en kommissarisk förvaltare, som gavs ensam befogenhet att företräda det. Nu begärde förvaltaren att aktierna skulle lämnas ut till honom. Högsta domstolen avslog detta yrkande, med motiveringen att de tyska reglerna tvångsförvaltning inte kunde inbegripa egendom som

om befann sig i Sverige redan före det att förvaltningen anordnades. ställningstagandet gjordes mot bakgrund av förvaltningens innebörd och ändamål samt i anslutning till vad som i allmänhet gäller vid internationella förhållanden i fråga om territoriell begränsning. Domstolen gjorde alltså inget allmänt underkännande av förvaltarens rätt att företräda bolaget, men satte en gräns för det. Egendom som redan före ariseringen hade kommit till Sverige fick förvaltaren inte disponera över. De följande tre fallen handlade om huruvida det var förvaltaren eller den tidigare företrädaren som hade rätt att ta emot betalning för varor som levererats före respektive efter att förvaltaren förordnats.

Den 30 september 1940 diskuterade Svenska Bankföreningens styrelse sin inställning till nazistisk tvångsförvaltning i Polen. Upprinnelsen till diskussionen var en skrivelse från Handelsbankens chefsombudsmanm, vari omtalades att tyskarna omedelbart hade tagit ledningen av den ekonomiska verksamheten i de ockuperade delarna av Polen. Banker, försäkringsbolag och industriföretag hade ställts under

56 NJA 1941 424. Se även avsnitt 5.2.4.

s. 57 Motsvarande chefsjurist.

250 Affärsverksamhet

tysk kontroll. Kommissariska förvaltare hade tillsatts. Frågan

var nu vem som hade rätt att förfoga över de polska kundernas, särskilt bankernas, konton i svenska banker.

Ombudsmannen från Handelsbanken ansåg förvaltare

att en som kom med anspråk borde hänvisas till svensk domstol för att prövat om kravet var lagligt. Detta borde gälla, ansåg ombudsmannen, även om den som hittills hade tecknat firman skrev under bredvid förvaltaren.

Verkställande direktören i Bankföreningen förklarade vid

sammanträdet att han i väsentliga delar inte anslöt sig till ombudsmannens ståndpunkt och anförde: Vårt lands historiska och politiska läge gjorde det alldeles nödvändigt för oss att iakttaga stor varsamhet i förhållande till Tyskland och således även gentemot sådana framställningar från tysk sida som vore grundade på eller hade sammanhang med situationer uppkomna genom tyska ockupationer av främmande staters områden. Enligt verkställande direktören borde bankerna såvitt möjligt tillmötesgå förvaltares framställningar. Endast om ett tillmötesgående innebar en klart påvisbar ekonomisk risk för banken borde anspråk avvisas. Konkret betydde detta, enligt vad som antecknats i protokollet, att

en förvaltares begäran om kontoutdrag borde efterkommas. Vidare borde dispositionsorder verkställas när firmatecknaren undertecknat,

även om en förvaltare skrivit under bredvid. I sådana fall då dispositionsordem var undertecknad endast av förvaltaren föreföll det dock tills vidare skäligt att avböja ordern med motiveringen att behörighetsfrågan

var oklar. Lämpligen kunde förvaltaren då hänvisas att söka frågans prövning hos domstol.

Det förekom alltså vissa policydiskussioner inom den svenska bankvärlden med avseende på den pågående ariseringen i Nazityskland och de tyskockuperade områdena. Dessa diskussioner tycks dock ha föranletts av juridiska problem och styrts ekonomiska risk-

mer av kalkyler än av moraliska reflektioner.

En naturlig följdfråga för kommissionen har varit om det i de allierade länderna, i judiska organisationer utomlands eller i andra internationella sammanhang förekom någon debatt om code of conduct i förhållande till ariseringen. Studier av tillgänglig litteratur har inte gett besked om hur det förhöll sig med den saken. Visserligen hävdar Frank Bajohr i den ovan nämnda fallstudien avseende ariseringen i Hamburg att judiska exportföretag som ariserats regelmässigt bojkottades av tidigare judiska affárspartners utomlands, han sig några

men ger vare exempel eller någon vidare hänvisningJ Kommissionen vände sig därför till professor Yehuda Bauer vid Yad Vashem-institutet i

58 Bajohr, s. 187.

Afärsverksamhet 251

Jerusalem. Professor Bauer, som i fyrtio år har forskat Förintelsen,

om förklarade att forskningen är outvecklad på detta område och tillade att han själv inte har hört talas om att någon sådan code of conductdiskussion skulle ha forts inom branschorganisationer eller ledande företag i exempelvis Storbritannien och USA.

12.2 Under krigsåren låg ansvaret för

policybildningen hos regeringen

Under krigsåren var, som tidigare framgått, det svenska näringslivet starkt centraliserat och statligt styrt. UD:s handelspolitik hade stor praktisk betydelse. Hela tiden var UD representerat i Berlin, främst genom den svenske ministern där, Arvid Richert.

Kommissionen har ställt sig frågan om det möjligen var så att regeringens och UD:s överväganden i fråga handelspolitiken,

om baserades även på etiska värderingar avseende törhållningssättet till genomförandet av ariseringen. Trots att kommissionen har tagit del av åtskilligt arkivmaterial från Utrikes-, Finans- och Handelsdepartementen samt ett antal memoarer och korrespondenssamlingar har kommissionen emellertid inte funnit några spår vare sig av en sådan diskussion eller av framställningar i ämnet från exempelvis de judiska organisationema.

Vissa spår av att förhållningssättet kan ha blivit föremål för allmänna överväganden i andra kretsar där inflytande fanns har kommissionen funnit. I det följande skall några exempel redovisas.

På hösten 1942 blev det aktuellt för Svenska Banktöreningen att diskutera preskriptionsfrister. I protokollet från sammanträdet den 27 november 1942 finns antecknat att chefsombudsmannen i Skandinaviska Banken föreslog att svenska bolag som gett ut obligationer och förlagsbevis skulle medge förlängning av den treåriga preskriptionstid som enligt skuldebrevslagen gällde för presentation av kuponger. Presentation hade nämligen ofta hindrats av krigsförhållandena. Ombudsmannens förslag tillstyrktes föreningen, som åtog sig

av att ombesörja att erforderliga medgivanden samlades in. 59

När de allierade staterna i januari 1943 varnade de neutrala staterna för att befatta sig med egendom som konfiskerats i tyskockuperade länder sände UD över deklarationen till Bankföreningen, för att dess medlemmar skulle underrättas därom. På år fick

sommaren samma föreningen via UD del av en skrivelse från den svenska beskickningen i

59 P.G. Perssons nämnda rapport om banketik. Angående innebörden av

ovan preskription se avsnitt 4.1.4.

252 Affärsverksamhet

London med en bifogad utredning som lagts fram vid The International Law Conferences sammanträde i juli. Utredningen rörde giltigheten

av transaktioner som hade företagits med inom de axel-

personer av maktema ockuperade länderna eller mellan sådana personer. I slqivelsen redogjorde Londonbeskickningen för vad som sagts på konferensen rörande den rättsliga bedömningen av förvärv från ockuperade länder. Bland annat redovisades att ond tro måste tills motsatsen

presumeras bevisats, eftersom det vid överlåtelse egendom i ett ockuperat land

av starkt måste misstänkas att egendomen i fråga kommit i överlåtarens händer på orättmätigt sätt. Bankföreningen sände informationen vidare till medlemsbankema i cirkulär utan närmare kommentar. °°

När styrelsen för Svenska Bankföreningen sammanträdde den 21 mars 1944 anmäldes att Svenska Amerikastiftelsen hade anfört att det var svårt att avbryta preskription beträffande svensk-amerikaners tillgodohavanden på bankräkning i Sverige. Stiftelsen hade föreslagit Bankföreningen att instruera bankerna att inte åberopa preskription när preskriptionsavbrott hade hindrats av krigsförhållandena. Bankföreningen tillstyrkte förslaget med det tillägget att preskription skulle inträda när två år hade förflutit från det att hindret for preskriptionsavbrott hade upphört. Samtliga banker anslöt sig till detta.

I styrelsen för Svenska Handelsbanken fördes i slutet 1942 in-

av gående resonemang om hur en kredit till Tyskland kunde tänkas utvecklas om krigsslutet blev ogynnsamt for Tyskland. Någon allmän diskussion om de problem eller möjligheter som kriget och ariseringen skapade för banken, dess företagsintressen och dess skulder finns däremot inte i bankens protokoll. I vart fall under åren 1943 och 1944 höll banken kontakt med de allierades företrädare i Sverige i frågor som gällde sådana tyska affärer som kunde bedömas som känsliga i relationerna med USA och Storbritannien

Policyfrågor var naturligtvis aktuella även för Riksbanken. Samtalspartners fanns, som utvecklats i kommissionens interimrapport, i andra centralbanker, särskilt den schweiziska, och i BIS. Bland annat diskuterades hur man skulle förhålla sig till erbjudanden om guld från Nazityskland. Tecken på att man inom Riksbanken skulle ha diskuterat ariseringen av näringslivet i de nazidominerade områdena har kommissionen emellertid inte funnit.

16°Ibid. ö Ibid. 52 Jan Gletes nämnda rapport till kommissionen.

ovan

Ajfärsverksamhet 253

5.13 och slutsatser

Sammanfattning

Tyskland var Sveriges viktigaste handelspartner både före och under andra världskriget. Det fanns därmed en stor kontaktyta mellan svenska och tyska näringsidkare.

När Hitler tog makten i Tyskland påbörjades målmedveten

en arisering av det tyska näringslivet. Judiska företagare och kapitalägare uteslöts med olika metoder. Tidigt utnyttjades de ingripande tyska valutareglerna till nackdel för judarna. Stegvis infördes sedan under senare delen av 1930-talet en rad specialförfattningar som efter hand uteslöt möjligheterna för judar att ha inflytande i det tyska näringslivet och att äga egendom. I de naziockuperade länderna utvecklades förhållandena på liknande sätt. Ariseringen skedde öppet. Detaljerad information om skeendet fanns lätt tillgänglig i Sverige. Egendom av judiskt ursprung kunde i dessa sammanhang tänkas komma hit av bland annat följande skäl. För det första kunde en företagare som hotades av arisering försöka föra sin egendom i säkerhet här. För det andra kunde den som vid tvångsvis genomförd arisering avvecklade eller övertog ett judiskt företag sälja eller på annat sätt överföra företagets egendom till Sverige. Slutligen kunde ariserad egendom överföras inom ramen för sedvanligt fortlöpande handelsutbyte.

Kommissionen har funnit utrett att det i vissa fall förekom att judiska näringsidkare som hotades av ariseringsåtgärder försökte säkra sina tillgångar genom försäljning till affárspartners i Sverige. I de fall som kommissionen har uppmärksammat kom någon överlåtelse av olika skäl aldrig till stånd. Det skall också noteras att planerna inte gick ut på att egendom faktiskt skulle föras till Sverige, utan innebar att företag i nazidominerade områden tänktes få svenska ägare.

I de fall arisering genomfördes med tvångsvis ordnad likvidation talar det mesta för att tillgångarna stannade inom det område där de befann sig vid ariseringen. Kommissionen har uppmärksammat att den svenska Säkerhetspolisen utredde misstankar av annat slag mot tyska sympatisörer och intressen i Sverige. Trots ingående granskningar av såväl Säkerhetspolisens som flera stora svenska näringsidkares arkiv har kommissionen inte funnit belägg för att överföringar från likviderade judiska företag skedde till svenska näringsidkare. Men det har inte heller kunnat uteslutas att så faktiskt skedde.

Om ariseringen innebar att ett till Sverige exporterande företag övertogs av någon som fortsatte dess verksamhet, kan det ha förekommit att den svenske importören betalade den nye företagsföreträdaren för varor som producerats på den judiske ägarens tid.

254 Afärsverksamhet

Efter krigsutbrottet pågick i de nazidominerade områdena samtidigt med ariseringen statligt organiserad insamling och tvångsinlösen

av bland annat värdepapper och guld. Sådana åtgärder riktades mot befolkningama som helhet. Men även här särbehandlades judarna. För dem gällde särskilda regler och hårdare tvång. Som exempel kan nämnas att judma i Nederländerna i augusti 1941 ålades att omgående deponera sina värdepapper m.m. hos den s.k. LIRO-banken.

Den svenska statens styrning av utrikeshandeln blev allt starkare vid tiden för andra världskriget. Redan i mitten 1930-talet samordnades

av betalningsformema för varuhandeln med Tyskland på så sätt att betalningar mellan länderna kontinuerligt kvittades statlig med-

genom verkan. När kriget bröt ut införde Sverige snart licenskrav för import och export av åtskilliga varuslag. Kort därefter slöts detaljerade bilaterala handelsavtal med Tyskland liksom med Storbritannien. När avtalen utformades försökte de svenska förhandlama i första hand tillgodose folkförsörjningen för att möjliggöra fortsatt svensk självständighet och neutralitet. Licenser för import och export anpassades till innehållet i de avtal som slöts. På så sätt kom staten att styra även omfattningen och inriktningen av handeln med Nazityskland. Den starka statliga styrningen innebar inget direkt hinder mot att egendom av judiskt ursprung fördes till Sverige. Men den innebar att de enskilda svenska näringsidkamas valfrihet beskars. Deras möjligheter att utnyttja tillfalliga vinstchanser inskränktes därmed. Företagarna agerade på regeringens uppdrag i ett systern av planekonomisk karaktär.

Den svenska importen från Tyskland var hela tiden mer omfattande än den svenska exporten dit. Betalningsbalansen mellan de båda länderna påverkades emellertid inte endast av varuhandeln. Stor betydelse hade den svenska exporten av transporttjänster och de finansiella relationerna. Sedan 1920-talet fanns stora tyska lån delvis placerade hos svenska banker och företag. Sverige fick allt svårare att få betalt från Nazityskland för dessa lån. Särskilda avtal betalning

om på dessa och andra tyska lån slöts därför mellan länderna samtidigt som systemet med clearing av varu- och tjänstebetalningar infördes. När Sverige och Nazityskland förhandlade handelsavtal kom även dessa

om ekonomiska relationer att diskuteras. Trots det svenska importöverskottet uppkom sammantaget en växande tysk skuld till Sverige.

På hösten 1940 löstes en del av det tyska Kreugerlånet in. Tyskarna betalade delvis med dollar och delvis med guld. På svensk sida tog Riksbanken emot guldbetalningen och ersatte sedan de svenska fordringsägama på annat sätt. Kommissionen inget anmärkningsvärt i

ser sig i att guld togs emot som betalning i detta sammanhang. Guld har traditionellt använts som betalningsmedel centralbanker emellan. Syftet med denna affär var från svensk sida att minska en kredit till Nazi-

Ajfärsverksamhet 255

tyskland. Grund för kritik från kommissionen skulle ändå kunna föreligga om det fanns skäl att tro att det aktuella guldet härrörde från judar. Mot bakgrund av vad som hittills är känt om tyska Reichsbanks guldinnehav och guldförvärv kan det guld som togs emot av Riksbanken 1940 sannolikt inte ha innehållit sådant guld som konfiskerats eller plundrats från judar och andra särskilt förföljda personer.

När betalningsbalansen i förhållande till Nazityskland visade ett allt mer betydande tyskt underskott ledde detta till att svenska exportörer fick vänta på sina betalningar. Rent faktiskt kan säga att Tyskland

man åtnjöt betalningsanstånd, vilket på svensk sida inte ansågs önskvärt. Att få betalt i tyska riksmark var inget tänkbart alternativ. Tyskarna hade inte heller tillgång till fria valutor, som exempelvis dollar, att betala med. Det stod vidare allt mer klart att man från tysk sida inte kunde reglera balansen genom att leverera ytterligare varor. I det läget uppkom idén att Reichsbank skulle sälja guld till Riksbanken för att på så sätt få valutor att betala med. Sedan en överenskommelse därom hade slutits tog Riksbanken från sommaren 1942 till 1944 emot

sommaren sammanlagt 20,3 ton guldtackor och 1,5 ton guldmynt. Merparten av guldet korn aldrig till Sverige utan förvarades utomlands till krigets slut. Dessa affärer har kommissionen redovisat i sin interimrapport Naziguldet och Riksbanken. Där har kommissionen också pekat på att det inför den sista affären, som avsåg de nyss nämnda guldmynten, inledningsvis fanns en misstanke hos riksbankschefen om att det därvid skulle kunna vara fråga om mynt som härrörde från judar. Misstanken förkastades efter en muntlig kontrollfråga. I interirnrapporten har kommissionen särskilt pekat på att guldaffärerna från 1942 hade direkt samband med det svensk-tyska handelsavtalet, i sin tur var ett

som centralt instrument för den svenska neutralitetspolitiken. Denna allt övergripande politik innebar svåra avvägningsfrågor. Med dagens ögon sett finns det emellertid, enligt kommissionens uppfattning, skäl att ifrågasätta om den till handelsavtalet knutna särskilda guldöverenskommelsen verkligen var nödvändig under hela krigstiden. Kommissionen står fast vid sin tidigare framförda kritik mot att de moraliska aspekterna på det svenska förhållningssättet till konfiskerat och plundrat personguld inte senast i samband med köpet av guld mynten på 1944 övervägdes öppet, brett och seriöst. Likaså

sommaren vidhåller kommissionen att det hittills inte finns något som klart indikerar att Riksbankens förvärv inkluderade guld med inslag från förintelselägren, medan det inte kan uteslutas att vissa guldpartiernämligen 16,4 ton innehöll någon mindre andel guld som i andra

sammanhang konfiskerats eller plundrats från judar.

Sedan Nederländerna hade anfallits på våren 1940 och ockuperats korn det svenska handelsutbytet med detta land att behandlas vid de

256 Afärsverksamhet

svensk-tyska handelsförhandlingama. Från svensk sida ville kunna

man sälja trävaror till Nederländerna. Som betalning kunde tänka sig att

man ta emot svenska värdepapper som ägts av privatpersoner i Nederländerna. I augusti 1941 rekvirerade den nederländska centralbanken för detta ändamål från allmänheten svenska värdepapper sedan

som transfererades till Riksbanken. Huvudsakligen det fråga

var om statsobligationer, som sedan överlåts i augusti och september 1941 på Riksbanken. Denna betalade då 97 procent de nominella värdena

av och den sammanlagda summan för överlåtelsema blev cirka nio miljoner kr. Strödda affärer med andra värdepapper förekom både då och senare. I februari 1944 protesterade den nederländska exilregeringen officiellt mot affären, eftersom ansåg att hade

man papperen sålts på rättsstridigt sätt. Den svenska regeringen försvarade sig bland annat med att man utgått från att de privata obligationsägama fått full ersättning. Den utredning som kommissionen genomfört tyder på att det var fråga om värdepapper som rekvirerats från den nederländska allmänheten generellt och alltså inte särskilt från j udama.

Under krigsåren köpte Riksbanken även mindre poster svenska värdepapper från andra länder än Nederländerna, däribland Schweiz, USA och vissa ockuperade länder. Inget har framkommit tyder på

som att det i dessa fall skulle ha varit fråga om papper som konfiskerats eller plundrats från judar.

Även Stockholms Enskilda Bank förvärvade under kriget värdepapper från utlandet. Samtliga de affärer detta slag kommis-

av som sionen har uppmärksammat förmedlades det tyska företaget Otto

av Wolff. I sammanhanget förekom också Rebholz Bank. Huvudsakligen innebar affärerna att Enskilda Banken bytte tyska skuldförbindelser mot amerikanska dollarobligationer som varit i nederländsk ägo. Dessutom förekom köp av svenska värdepapper ägts utomlands. I

som samband med bytesaffärema fördes ingående förhandlingar om utforrnningen av de åtkomstintyg som banken ansåg borde medfölja obligationerna. Efter kriget blev det tvist mellan Enskilda Banken och den nederländska centralbanken, ansåg sig ha rätt att återköpa

som obligationerna. Tvisten, som löstes genom uppgörelse 1951, gällde

en främst återköpspriset. Kommissionen har vid samlad bedömning

en kommit fram till att det inte kan uteslutas att värdepapper Enskilda

som Banken köpte via Otto Wolff och Rebholz Bank hade judiskt ursprung.

De svenska affärsbankema och andra svenska näringsidkare

var under kriget enligt lag inte förhindrade att handla med guld. Export krävde visserligen tillstånd från 1940 och import från hösten

1944, men transaktioner som skedde helt inom landet eller utomlands fanns det aldrig något formellt hinder mot. Kommissionen har kunnat konstatera att den svenska handeln med guld vid tiden för andra världskriget ändå

Afärsverksamhet 257

var starkt centraliserad till Riksbanken, tycks ha upprätthållit ett

som slags monopol inom gränserna. Det var således Riksbanken som tog emot guld när Tyskland 1940 återköpte Kreugerobligationer från Skandinaviska Banken och L.M. Ericsson. En liknande affär

ägde rum 1943, när STAB sålde Danzigobligationer. Riksbanken tog emot ett guldparti som utgjorde delbetalning. Detta guld har visat sig härröra från den belgiska centralbanken. Av skäl framgår kommis-

som av sionens interirnrapport kan man därför utgå från att det inte hade judiskt ursprung.

Vid de undersökningar kommissionen har gjort i affarsbankernas och berörda myndigheters arkiv har endast ett exempel framkommit på att en svensk näringsidkare utan Riksbankens direkta medverkan genomförde en transaktion med guld betalningsmedel. Enskilda

som Banken tog nämligen som provision emot cirka 0,15 ton guld från tyska Reichsbank efter att ett banken närstående bolag med säte i Panama för Otto Wolffs räkning i slutet av 1940 och början av 1941 hade köpt upp tyska utlandsförbindelser i USA. Guldet levererades hos Schweizerischer Bankverein i Basel. Av det nämnda guldet hade cirka 0,05 ton svenskt ursprung. Kommissionen har inte kunnat utesluta att det i resterande 0,10 ton ingick viss mängd konfiskerat eller plundrat personguld.

Affårsbankema lämnade varje månad uppgifter sina guld-

om innehav till Bank- och Fondinspektionen. Förändringarna var mycket marginella under hela krigstiden, vilket ger stöd för antagandet att de privata bankernas aktivitet var låg i fråga om guldaffárer. Det sammanlagda innehavet i genomsnitt per månad under krigsåren uppgick enligt statistiken till endast ungefär 0,10 ton.

I s.k. affinerier förädlas guldskrot och liknande för återanvändning vid tillverkning av smycken, tandfyllningar Flera afñnerier

m.m. var verksamma i Sverige under krigsåren. De tog emot guldskrot bland annat från kunder i Danmark och Norge. Tillstånd till importen gavs under förutsättning att motsvarande mängd i förädlat skick återsändes. Åtminstone ett affinerierna utnyttjade tyskt företag för del

av ett en av affineringsprocessen. Delvis förädlat skrot sändes från det svenska företaget till det tyska. Motsvarande mängd guld i ytterligare förädlat skick sändes i retur för vidare bearbetning. Det kan inte uteslutas att konfiskerat eller plundrat personguld kan ha förekommit i denna hantering.

Flera stora svenska bolag hade dotterbolag i nazidominerade områden. Vid de översiktliga undersölmingar kommissonen har kunnat göra har inget framkommit som tyder på att dessa dotterbolag medverkade till att tillgångar av judiskt ursprung fördes till Sverige. Det kan dock ha förekommit att något eller några dessa dotterbolag

av

258 Affärsverksamhet sou 199920

övertog fastigheter som judar tvingats lämna. I åtminstone ett av dotterbolagen, nämligen vid SKF:s anläggning i Schweinfurt, arbetade lcrigsfångar. I vilken utsträckning dessa krigsfångar var judar är okänt. Det har inte helt kunnat uteslutas att koncentrationslägerfångar

användes som slavarbetskraft i något svenskt företag i Tyskland eller ockuperade områden.

Den statliga Handelskommissionen, som till följd av sin centrala roll som licensgivare hade en god överblick över den svenska utrikeshandeln, yttrade sig bland annat i ärenden om svenskt medborgarskap och om arbetstillstånd för utlänningar. I sina yttranden tog Handelskommissionen inte någon särskild hänsyn till eventuellt judiskt ur-

Även detta i och för sig överensstämde med den då och sprung. om nu rådande principen om neutral myndighetsutövning framstår det i ett efterhandsperspektiv som märkligt att denna ordning vidhölls även mot krigets slut, när innebörden av de tilltagande judeförföljelsema blev allt mer uppenbar.

Ovan har vissa slutsatser redovisats som gäller guld och värdepapper. I övrigt anser kommissionen att följande kan konstateras vad gäller egendom av judiskt ursprung. Det var fullt möjligt att egendom som var eller hade varit judiskt ägd på olika sätt kom till Sverige inom ramen för den breda men mot slutet krympande kontaktyta som det svensk-tyska affárslivet vid tiden for andra världskriget utgjorde. Det kan inte uteslutas att vissa överföringar skedde. Inget tyder dock på att det i någon större utsträckning förekom att judiska företagare för säkerhets skull förde egendom till Sverige när arisering hotade. Inte heller finns det belägg för att egendom från likviderade judiska företag kom in i landet. Kommissionen har inte funnit något

tyder på att svenska näringsidkare medvetet strävade efter att sko som sig på ariseringen.

Det finns ändå skäl att analysera förhållningssättet till ariseringen närmare. Även kommissionen inte har något direkt uppdrag att

om behandla denna övergripande fråga kan följ ande sägas.

Varje svensk näringsidkare som i slutet av 1930-talet fick veta att affárspartnern i ett nazidominerat område hade drabbats av arisering blev tvungen att välja om detta skulle påverka hans agerande på något sätt. I det konkreta fallet kunde den första och akuta frågan bli vem som skulle få betalt för en levererad vara; den kommissariske förvaltaren eller den tidigare judiske ägaren. Den frågan diskuterades på ett allmänt plan i Svenska Bankföreningen och löstes 1941 genom att Högsta domstolen gjorde en juridisk gränsdragning. Nästa fråga för den svenske företagaren blev kanske, om det var fråga om ett löpande affärsförhållande, huruvida detta borde fortsättas, begränsas eller rent av avbrytas. Principiellt sett fanns naturligtvis möjlighet att vägra

SOU 1999120 Afärsverksamhet 259

handla med företag som ariserats, att vägra handla med varje tyskt företag eller att fortsätta varuutbytet eller kreditförhållandet förut.

som I vad mån det förekom att enskilda svenska näringsidkare med hänvisning till de pågående judeförföljelsema faktiskt avbröt sina relationer till tyska företag är inte känt för kommissionen. Kort efter Hitlers maktövertagande 1933 hade Fackföreningsintemationalen uppmanat till bojkott av tyska varor. Svenska regeringsföreträdare hade kritiserat uppmaningen och anfört att man inte borde låta uppfattningen om en stats politiska systern hindra nödvändig fredlig samlevnad med staten i fråga. Ett allmänt intryck som har förvånat kommissionen är

- emellertid att frågan, när den var som mest aktuell strax före krigets utbrott, inte föranledde någon principiell allmän debatt eller politisk diskussion. Kommissionen har inte påträffat någon dokumenterad meningsyttring av innebörd att ariserade företag borde ha bojkottats. Inte heller tycks det vid denna tid ha förekommit några ställningstaganden i denna riktning exempelvis från svenska judiska organisationer. Frågan om bojkott mot ariserade företag tycks inte heller ha rests inom näringslivet eller på politisk nivå i Storbritannien eller USA. I efterhand framstår det, enligt kommissionens uppfattning, som djupt beklagligt att frågan inte togs upp till allmän diskussion exempelvis i större banker och företag, i branschorganisationema, i pressen eller i riksdagen. Därmed inte sagt att det fanns något givet svar på frågan om vilket agerande hade varit mest lämpligt.

som

När kriget väl hade brutit ut tog den svenska regeringen på sig ansvaret för inriktningen och omfattningen av utrikeshandeln. Från denna tidpunkt det regeringen som avgjorde i vilken utsträckning

var

borde fortsättavaruutbytet mednäringsidkama i de nazidominerade man områdenaMed dagens perspektiv kan saken sägas ha ställts på sin spets någon gång under 1943, när innebörden av det vi numera kallar Förintelsen kunde inses. Vid denna tid stod det också allt mer klart att Tyskland sannolikt skulle förlora lqiget. Regeringen valde då att fortsätta handelsutbytet tillsåg, efter avtal därom med väst-

men makterna i september 1943, att exporten och, i mindre utsträckning, importen den sammanlagda omfattningen utbytet minskades från

av 1944. Det fanns vid denna tid inte någon opinion för alternativet att drastiskt minska handeln, vilket sedan skedde på hösten 1944. Allt tyder på att de huvudsakliga orsakerna till den minskning som gjordes

den väntade krigsutgången och de allierades påtryclmingar. Den var moraliska frågan hur man mot bakgrund av de pågående jude-

om förföljelserna borde förhålla sig till affársutbytet med Nazityskland ställdes över huvud taget inte i riksdagens eller regeringens diskussioner den svensk-tyska handeln. Denna aspekt berördes, såvitt

om kommissionen kunnat finna, inte heller de allierade i handelsför-

av

260 Afärsverksamhet

handlingarna med Sverige 1943. I avsnitt 2.4.2 har kommissionen

ovan redovisat att det i dag finns olika tankeskolor när det gäller frågan

om hur vetskapen om judeförföljelsema borde ha påverkat den svenska handelspolitiken mot Tyskland vid denna tid. I ett efterhandsperspektiv finner kommissionen det beklagligt att frågan inte

togs upp av samtiden.

6¶Rövade

tillgångar

l Inledning

Som tidigare redovisats är det först på 1990-talet som den ekonomiska dimensionen av Förintelsen på allvar uppmärksammats och skapat engagemang, inte minst hos de överlevandes representanter. De frågor man internationellt söker svaren på är omfattningen nazisternas

av konfiskering och plundring av privat egendom, liksom hur de drabbade kan kompenseras för sina förluster. Hundratusentals butiker, institutioner och judiska hem tömdes på ägodelar. Vart tog dessa vägen Kommissionen har sett som sin uppgift att försöka utröna

om svenska myndigheter, företag, organisationer och privatpersoner kan ha kommit i kontakt med sådana tillgångar och i så fall i vilken utsträckning denna egendom kan ha hamnat i Sverige.

Naziregimens plundringar, och inte minst hur man skaffade undan egendomen, är ett område som allt sedan sammanbrottet varit mytomspunnet och inte sällan präglat av rykten. Det internationella arbetet med att komma till klarhet i frågan om nazisternas plundringar bl.a.

av enskilda människors privata tillgångar guld, konst och andra

som värdeföremål är ännu i ett inledande skede

De allierades underrättelsetjänster bevakade under kriget naziregimens dispositioner av rövade tillgångar. På 1942 gjordes

sommaren en amerikansk kartläggning av nazisternas konñskering och plundring i de ockuperade länderna. Bara i Tjeckoslovakien beräknades värdet

av den från judarna rövade egendomen uppgå till 500 miljoner amerikanska dollar Det totala värdet av all privat egendom

som beslagtagits av tyskarna i berörda länder uppskattades till flera miljarder amerikanska dollar. I januari 1943 förklarade de allierade

i en deklaration sin avsikt att återställa all egendom Nazityskland hade

som rövat från de ockuperade länderna och deras invånare. Vidare utvecklades, under främst amerikansk ledning, det s.k. Safehaven-

Forskningsläget beträffande naziregimens konñskeringar och plundringar av guld redovisas i kommissionens interimrapport: Naziguldet och Riksbanken. 2 Foreign Policy Reports, volym 18, no 1942.

262 Rövade tillgångar

programmet, som innebar en strävan att omintetgöra tyska ansträngningar att, i framför allt neutrala länder, finna trygg tillflykt

en safe haven för bl.a. tyskt kapital och plundrad egendom.

Ett stort antal rapporter upprättades av de allierade under kriget. Ifrågavarande material återfinns bl.a. i National Archives, Maryland, USA, och har genom den 1997 utkomna Eizenstatrapporten jämte bilagda sökmedel Finding Aid blivit relativt lättillgängligt. En annan viktig källa i detta hänseende är det utredningsmaterial samman-

som ställdes i anledning av Nümbergrättegången. Det förtjänar dock anmärkas att de utvärderingar som gjordes under och omedelbart efter kriget inte är helt tillförlitliga. Förutom att de ofta grundade sig på rykten, utmärks de att man till stor del aldrig gick till botten med

av ett uppkommet spår. I Nümbergrättegången var hanteringen av privatpersoners plundrade egendom en underordnad fråga.

Det har under efterkrigstiden och fram till 1990-talet varit sparsamt med litteratur på området Det har således varit delvis outforskade områden som kommissionen haft att undersöka och försöka klargöra. Att det har gått över 50 år innan frågan om utplundringen av offren för Förintelsen uppmärksammades på allvar medför givetvis också stora svårigheter i arbetet med att klargöra eventuell hantering av rövade tillgångar i Sverige. Exempelvis har det under tiden skett gallringar i arkiven. Vidare har verksamheten upphört hos flertalet av de handlare och företag omnämns i de allierades rapporter, vilket medför att

som arkiv inte längre finns bevarade. Även andra omständigheter t.ex.

som ägarbyte och konkurser kan medföra svårigheter att lokalisera främst

3En översiktlig redogörelse lämnas i Raul Hilbergs verk: The Destruction of the European Jews, 2 edition, New York 1985 samt samlingen Nazism, 1919-1945, A Documentary Reader 23, edited by J.Noakes and G Pridham, Exeter 1984. Som exempel senare litteratur kan nämnas Saul Friedländers: Nazi Germany The Jews: The Years of Persecution 1933-39, London 1997 samt beträffande rövad konst: Lynn H Nicholas: The Rape of Europa: The Fate of Europes Treasures in the Third Reich and the Second World War, New York 1995 och Hector Feliciano, The Lost Museum: The Nazi Conspiracy to Steal the Worlds Greatest Works of Art, New York 1997. 4Under tiden den 30 november 3 december 1998 hölls Washington Conference

on Holocaust-Era Assets" i vilken 43 nationella delegationer och 14 NGO:s deltog. Huvudsyftet var att diskutera frågor om konst som stulits av nazisterna från offren för förföljelsema, livförsäkringar som aldrig utbetalats till deras efterlevande och annan egendom som konfiskerats från synagogor, skolor och andra gemensamhetsanläggningar. Konferensen var en uppföljning av den s.k. Londonkonferensen i december 1997 där främst det s.k. Naziguldet stod på dagordningen.

Rövade tillgångar 263

privata arkiv Kommissionens arbete har därför i ett antal fall resulterat i en återgång till utgångspunkten för efterforskningama; nämligen bara ett rykte eller ofullständiga anklagelser. Som bakgrund redogör

en kommissionen kortfattat i avsnitt 6.2 för nazisternas konfiskeringar och plundringar av personliga tillgångar och i avsnitt 6.3 redovisas några av de möjliga vägar på vilka det rövade godset kan ha kommit till Sverige. Kommissionens utredningar och iakttagelser redovisas i avsnitten 6.4 och 6.5. Avslutningsvis lämnas sammanfattande slutsatser i avsnitt 6.6.

6.2¶Nazitysklands konfiskering och plundring av personliga tillgångar

6.2. l Allmänt

Redan i mitten av 1930-talet vidtog nazisterna förberedelser för konfiskering av judiska tillgångar och i mars 1938 lät Göring utfärda en order om att alla judar skulle deklarera sin egendom i Tyskland och utomlands. Liknande lagstiftning korn även att gälla för Österrike. Med egendom avsågs alla slags ägodelar, även konst och juveler. Endast personliga tillhörigheter och föremål med ett värde understigande 5 000 riksmark undantogs. Sedan registrering skett skulle även förändringar i förmögenhetsinnehavet anmälas. Nazisterna hade därigenom kartlagt i vilka judiska hem det fanns värdefull konst och andra dyrbara tillgångar.

I december 1938 utfärdades en ny förordning angående judisk egendom i vilken bl.a. stadgades att judar inte fick förvärva konst och juveler med ett värde överstigande 1 000 riksmark samt att försäljning av sådana föremål endast fick ske till vissa offentliga reichseigenen försäljningsställen. Till ägare som fick sin konst konfiskerad utgick ingen kompensation

Vid samma tid som en konsekvens av händelserna under

- Kristallnatten ökade utvandringen från Nazityskland. Påpassligt

införde nazisterna då en ny tysk valutalag som försvårade för och i de flesta fall hindrade judiska emigranter och flyktingar att föra med sig värdeföremål och annat flyttgods. Denna reglering fick till följd att tiotusentals judar som lämnade Nazityskland tvingades realisera eller ge bort sin egendom.

5Kommissionen har heller inte kunnat kräva att ta del enskilda arkiv utan

av samtycke från berörda familjer eller företag. 6Lynn: The Rape of Europa. 17.

s.

264 Rövade tillgångar

Reglerna skärptes ytterligare den 21 februari 1939 att

genom judarna blev skyldiga att låta inlösa guld, silver, ädelmetaller och pärlor mot ersättning efter visst kommissionsavdrag. Ett belopp högst 500

om riksmark betalades ut till inlämnaren och resterande ersättning överfördes till ett spärrat konto, vilket i realiteten innebar att beloppet aldrig kom inlämnaren tillgodo. Inlämnandet skedde till särskilda pantbanker Städt. Pfandleihanstalt.

Efter krigsutbrottet blev nazisterna alltmer brutala i sin hållning till judarna. I september 1939 införde tyskarna i det invaderade Polen förordningar om tvångsinlösen och konfiskering av judiska tillgångar. Liknande regleringar kom även att gälla i andra länder kom under

som tysk ockupation. I de i väster ockuperade länderna verkade bl.a. särskilda mobila SS-enheter, de s.k. Devisenschutzkommandos. Dessa genomsökte bl.a. banker och lät bryta bankfack. Vidare insamlade

upp de guld hos juvelerare och guldsmeder. Troligen beslagtogs även ett stort antal värdepapper. Allt skedde med stöd olika dekret och för-

av ordningar för att ge sken av att jakten på guld och värdeföremål företogs på laglig grund.

Konfiskeringen och plundringen av privattillgångar bekräftades vid de förhör med skilda nazistiska företrädare hölls efter krigsslutet. I

som förhören medgav de bl.a. att diamanter och värdefulla stenar hade stulits från judiska privatpersoner och juvelerare. De tillstod också att särskilda företag direkt underställda naziregimen hade bildats för detta ändamål, som t.ex. Diamant-Kontor Av en av den amerikanska militärregeringen i Tyskland efter kriget sammanställd rapport framgår att chefen för Diamant-Kontor, Kremer, vid ett styrelsesammanträde i juni 1940 uttalat bl.a. följande

The sole activity of this Corporation D.K. as ou know, the

dealing in diamonds and precious stones from Jewis Jewelry. The

R.W.M. Reich Economics Ministry has issued by decree of

December 1939, the direction for this, and b virtue of this

decree which has given us the real activities for whic this company was started.

I samband med att allt fler getton bildades under 1940 inleddes en mer organiserad och målinriktad konfiskering av judisk egendom och gränsdragningen mellan konfiskering och plundring blev alltmer diffus. Nazistemas order om snabba tvångsförflyttningar till getton fick till följd att judiska hem och personliga tillhörigheter övergavs. Judisk egendom som på detta sätt lämnades kvar konfiskerades eller plundrades av nazister och lokalbefolkning.

7Precious Stones and Jewellery, NA RG 260, Box 167, 390/46/471.

Rövade tillgångar 265

I flertalet getton tvingades befolkningen att bl.a. betala för förvaltningen av gettot samt att utge kollektiva straffavgifter för begångna brott mot de av nazisterna utfärdade förordningama Betalningsmedlet utgjordes av valuta, men även av guld och silver, s.k. Kontributionsgold. Efter deportationerna till förintelselägren plundrades gettona på de få personliga tillhörigheter fortfarande fanns

som kvar, och som inte tidigare hade konñskerats av nazisterna.

I och med att deportationerna mot öst började, friställdes en mängd lägenheter med sitt innehåll av möbler samt andra föremål som de deporterade inte kunde ta med sig. I november 1941 utfärdades ett tillägg till lagen om riksmedborgarskap, som angav att judar som bosatte sig utomlands inte kunde vara riksmedborgare och att deras egendom skulle tillfalla Riket. Judisk egendom Judengut började auktioneras ut på flera platser i Tyskland. Följande uppgifter ur en nyligen publicerad fallstudie beträffande staden Hamburg ger viss inblick angående omfattningen av hanteringen av den konñskerade judiska egendomen Från februari 1941 till krigssammanbrottet våren 1945 försiggick offentliga auktioner av judisk egendom i Hamburg så gott som dagligen. Bara under 1942 skeppades till Hamburg hela möbeluppsättningar från tusentals lägenheter hade tillhört

som deporterade holländska judar och under 1944 fraktades totalt 2 699 j ämvägsvagnar med judisk egendom till Hamburg.

Naziregimens ekonomiska plundring av judarna nådde sin ohyggliga kulmen i dödslägren. I samband med att de allierade 1945 påträffade Reichsbanks guld- och valutareserver i Merkers fann man där också bevis för att det under den nazityska statsapparatens administration hade pågått plundring av smycken, vigselringar och tandguld i samband med deportationerna till dödslägren i öst. De juveler och liknande värdeforemål som denna hantering inbringade sändes via Reichsbank till pantbanken i Berlin Städt. Pfandleihanstalt

avyttrade godset till bl.a. utlandet. som

8Judiska församlingens i Warszawa dåvarande ordförande Adam Czemiakows dagbok Adama Czemiakowa dziennik getta warszawskiego, wyd M. Fuks, Warszawa 1983. En allmän redogörelse lämnas också i Raul Hilbergs: The Destruction of the European Jews, 2 edition, New York 1985, sid 234 ff. 9 Frank Bajhor: The Beneñciaries of Aryanization Hamburg as a Case Study,

: Yad Vashem Studies, XXVI, Jerusalem, 1997. ° Bett. de sk Mehnerleveransema hänvisas till kommissionens interimrapport s. 62-69. Såvitt kommissionen har kunnat utröna finns inga handlingar från Berlins pantbank bevarade. Bland Reichsbanks handlingar påträffade de allierade däremot brev från pantbanken i Berlin vari man uttryckte oro för de stora mängder gods som översändes från Reichsbank. Godstillströmningen var så stor att man inte hami med i hanteringen. Se exempelvis Bemsteinrapporten, NA RG 260, Box

6.2.2 Särskilt och

om utrensning plundring av konst

Strax efter Hitlers makttillträde påbörjades utrensningen s.k.

av Entartete Kunst, dvs. sådan konst som nazisterna uppfattade

som "urartad". Till denna konst räknades främst expressionistisk konst, samt konst utförd av judiska konstnärer. Det fanns i Tyskland antimodem

en tradition långt före Hitler, vilken den nazistiska ideologen Alfred Rosenberg utnyttjade för politiska syften. Redan 1933 bildade Rosenberg ett förbund, Kampfbuna für Deutsche Kultur, med uppsåt att bekämpa den moderna konsten."

Nazistemas konstsyn var knuten till den nazistiska ideologin den

om ariska rasens överlägsenhet; det ariska och det germanska, det kraftfulla och jordbundna, framställdes positivt, i syfte att understryka det politiska budskapet.

Den 18 juli 1937 proklamerades Den Tyska Konstens Dag. Samtidigt öppnade Hitler Haus der Deutschen Kunst i München. I sitt invigningstal sa Hitler bl.a.

Från och med nu kommer vi att föra ett obevekligt for det

förädlade och rena, ett obevekligt krig skall förinta

som em som

vill förgöra vår konst."

Till de senare räknades judiska konstnärer och konsthandlare samt samlare och ägare till sådana konstverk nazisterna betraktade

som som "urartad". Innan nazisterna konfiskerade den privatägda konsten, utrensades den moderna konsten från tyska Även tavlor

museer. av judiska konstnärer som t.ex. Chagall plockades oavsett konst-

ner, verkens motiv och genre. Samtidigt avskedades judiska lärare från konstakademier och offentliga konstinstitutioner.

Totalt utrensades 16 000 konstverk från tyska institutioner. En del av dessa konstverk av bl.a. Matisse, Picasso, Braque, Ernst, Dali, Tanguy, Miro, Klee och Kandisky, visades 1937 i avskräckande syfte på en propagandautställning "Entartete Kunst, på Haus der Deutschen Kunst i München.

I samband med att Österrike i 1938 införlivades med Tyskland

mars utfärdades författningsbestämmelser om skyldighet att deklarera alla värdesaker. Med stöd dessa uppgifter plundrades sedan judiska

av konstsamlare på sina kulturskatter. Under de första nio månaderna efter införlivandet inspekterades närmare 10 000 judiska hem där konstverk antogs finnas. I samband därmed eller strax därefter beslagtog

" Nicholas, s. 6-8. 2 Ibid. s. 20. 3 Hubertus Czemin, ARTnews, June 1998.

Rövade tillgångar 267

nazisterna omkring 8 500 konstverk som t.ex. tavlor, skulpturer, glasföremål och antikviteter från främst österrikiska judiska privatsamlingar.

Den judiska familjen Rothschilds hem i Wien plundrades nazist-

av erna under våren 1938 i åsynen av grannar och lokalbefolkning. Journalisten och historikern William Shirer, som bevittnade plundringen, antecknade foljandez

Vi råkade stöta ihop med nå a SS-officerare som höll på att bära

up silver och annat stöldgo s från källaren. En av dem bar å en

dinramad tavla under armen. Den andre var befälhavare. ans

u

änder var fulla av silverbestick, knivar och gafflar, men han var

inte alls generad."

På hösten 1938 försåldes en del av de konstverk som tyskarna rensat ut och konfiskerat till utländska uppköpare. Bland dessa verk fanns bl.a. konstskatter från privata judiska samlare i Österrike. Andra konstverk lämnades till auktionsförättare i andra länder. På påföljande

sommaren år hölls bl.a. en auktion i Schweiz med 126 konstverk som rövats av nazisterna. Våren 1939 lät nazisterna också förstöra tusentals konstverk. I ett offentligt bål utanför Berlins stora brandstation sattes eld på tavlor, teckningar, akvareller och grafiska blad med motiv eller ägare som misshagade nazisterna.

Efter krigsutbrottet fortsatte utrensningen andra länders konst-

av skatter. Mellan 1939 och 1944 företog nazisterna en systematisk konfiskering och plundring av konst från olika museers samlingar och där deponerade konstverk samt av konst från såväl judiska som ickejudiska konsthandlare och privata samlare runt om i det ockuperade Europa. Begreppet rövad konst är således i detta sammanhang rätt vidsträckt eftersom det inte bara omfattar konstföremâl som fore nazisternas konfiskering varit i judisk ägo. Det är därför problematiskt att i dagsläget söka fastställa hur stor del av nazisternas konstsrov som ursprungligen hade judisk proveniens. Sannolikt stals tiotusentals konstverk, tavlor, teckningar, skulpturer m.m. från judiska samlare i länder som t.ex. Frankrike, Polen, Italien, Holland och Belgien.

4 Sharon Waxman, ARTnews, September 1998. 5 William L. Shirer, Berlin Diary, New York, 1941, i L. Nicholas s. 39. Innehållet och omfånget i familjen Rothschilds hem är ännu outrett. Czemin refererar till en funnen förteckning över Rothschilds målningar och konstforemål. Den innehåller 3 444 objekt. Se Czemin. 6 För att bättre kunna finna fram till ägarna misstänkt stulna konstföremål har

av under senare tid upprättats särskilda databaser. World Jewish Congress och World Jewish Restitution Organization har exempelvis upprättat en databas i vilken det går att köra olika uppgifter mot varandra. Titel, konstnär, ägare kan prövas mot

Det land som i förevarande hänseende drabbades hårdast

var Frankrike. Det har beräknats att en tredjedel all privatägd konst i

av Frankrike korn i nazisternas händer. En del dessa konstverk

av var ämnade att ingå i ett av Hitler planerat nytt konstmuseum i Linz, Österrike, andra tavlor och föremål fick smycka kontor och lokaler i den nazistiska förvaltningen. Vissa konstverk beställda och

var reserverade för personer i den nazistiska ledningen bl.a. Hitler,

som Göring och Ribbentrop, medan åtskilliga verk avsågs till försäljning på den internationella konstmarknaden.

Urvalet och spridningen av de rövade konstverken illustrerar nazisternas dubbla motiv bakom plundringen: Å sidan fanns

ena en ideologisk föreställning om estetikens funktion i uppbyggandet det

av Tusenåriga riket vilket bl.a. legitimerade rasbiologiskt grundad

- en klassificering konstenÄsÅ andra sidan hade konfiskeringen konst

av av en mer pragmatisk grund genom att den blev metod för anskaffandet

en av utländsk valuta. Ytterligare ett motiv uppkom mot slutet kriget då

av högt uppsatta nazister smugglade värdefull konst Nazityskland för

ut ur att säkra sina tillgångar utomlands.

Konfiskeringen av konst hade en hög prioritet i den nazistiska ideologiska krigföringen. Uppdraget sysselsatte hundratals tjänstemän med skilda funktioner på olika statliga verk och för ändamålet specialinrättade institutioner. Till de senare hörde bl.a. Kunstschutz

vars huvudsakliga uppgift var att registrera och ansvara för konfiskerade och plundrade konstverk från ockuperade länder. Kunstschutz

var direkt underställt den tyska försvarsledningen och bedrev sin verksamhet i samarbete med lokala nazi-kollaboratörer.

En tredje aktör i sammanhanget var Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg für die Besetzten Gebiete ERR, vilken organisation tog order direkt av den nazistiske ideologen Alfred Rosenberg. Efter krigs utbrottet övertog riksmarskalken Göring verksamheten. under

Det var Görings tid som EERs verksamhet intensifierades med inriktning på konfiskering och plundring av privata samlingar från bl.a. kända judiska konstsamlare i Frankrike och på andra platser i Europa.

konstkataloger och förteckningen m.m. I flera länder exempelvis Frankrike,

som Ryssland, Storbritannien och Österrike håller på att etablera liknande

man nu databaser. 17Hector Feliciano, The Lost Museum. The Nazi Conspiracy to Steal the Worlds Greatest Works of Art. s. 13Ingmar Karlsson Arne Ruth, Samhället som teater. Estetik och politik i Tredje riket, Stockholm, 1983. 9 Feliciano, s. 34.

Rövade tillgångar 269

När de allierade inledde sina bombningar av tyska områden beordrade Hitler att de stulna konstverk förvarats på olika platser,

som bl.a. i slottet Neuschwanstein i Bayern, skulle gömmas ib1.a. gruvoma i Merkers. Efter Nazitysklands fall hittade de allierade oskattbara mästerverk bl.a. van Eycks berömda altartavla från Gent och sammanlagt över 10 000 andra konstverk och antikviteter i gruvan Alt Aussee.

Enligt det dåvarande sovjetiska kulturministeriets uppgifter beslagtog Röda armén över två miljoner konstverk och andra liknande föremål i det forna Tredje riket. konstskatter nazisterna

Det var som plundrat men också sådant som Röda armén själv beslagtog. Efter Sovjetimperiets fall har stora delar av dessa beslag offentliggjorts.

Senare tids forskning tyder på att hundratusentals konstverk och konstföremål stals nazisterna före och under andra världskriget

som av fortfarande är försvunna. En del av dessa förlorade konstföremål går med all sannolikhet inte längre att återfinna. Förutom ödeläggelsen våren 1939 av konstverk med motiv eller ägare som misshagade nazisterna bör även krigshändelser såsom bombningar ha medfört förluster av konstverk och andra konstföremål.

6.3¶Möjliga flyktvägar till Sverige

Det är sedan tidigare belagt att nazisternas raspolitik under tiden 1933- 1939 främst syftade till att driva ut judarna från Tyskland. Bakom detta uttalade ideologiskt grundade motiv fanns emellertid också ekonomiska vinstintressen. I sitt arbete Jews for Sale beskriver historikern Yehuda Bauer hur judarna tvingades att realisera sina tillgångar, dels för att kunna överleva i Tyskland, dels för att kunna finansiera sin emigration. Mot slutet av 1930-talet inleddes, som redovisats, därtill en omfattande konfiskering av deras egendom.

Före krigsutbrottet i september 1939 hade omkring 350 000 judar lämnat Tyskland och de områden som införlivats med landet. Flertalet fick med sig bara bråkdel av sina tillgångar. Bland dem som sökte

en sig till Sverige fick endast ett fåtal uppehållstillstånd, andra fick lämna landet efter besked utvisning eller blev avvisade redan vid gränsen.

om

Under kriget hamnade flera miljoner judar under tysk ockupation i bl.a. Polen, Baltikum, Frankrike, Holland och Belgien. Också deras tillgångar konfiskerades av nazisterna och deras kollaboratörer. Det är sannolikt att del dessa förföljda judar försökte rädda sina

en av tillgångar att överföra dem till neutrala länder bl.a. Sverige. Det

genom

2°Yehuda Bauer, Jews for Sale Nazi-Jewish Negotiations 1933-1945, New Haven 1994.

270 Rövade tillgångar

är även möjligt att konfiskerade och stulna tillgångar judiskt av ursprung, som t.ex. konst och juveler, placerades i Sverige eller på andra vägar hamnade på den svenska marknaden. Kommissionen har i avsnitt 3.3 redovisat ett antal antaganden om hur egendom judiskt kan ha överförts till Sverige. I av ursprung förevarande kapitel riktas intresset främst på frågan konfiskerad om och plundrad judisk egendom som exempelvis konst, smycken och antikviteter, kom att införas till Sverige under judeförföljelsema eller tiden strax därefter. Kommissionens arbete i detta hänseende har främst inriktat sig på följande möjliga vägar för sådana överföringar.

0 Tyska legationen i Stockholm och tyska institutioner i Sverige kan ha förvärvat eller vidarebefordrat, förutom valutor och värdepapper, värdefulla föremål. 0 Konsthandlare, juvelerare, antikhandlare och liknande kan ha köpt rövat gods. 0 Smugglare kan ha medverkat till att värdefulla föremål av nyss angivet slag förts in i landet.

Den amerikanska legationen i Stockholm hade under kriget bl.a. i uppdrag att rapportera om stulen egendom dök på den svenska upp marknaden. Redan i februari 1943 antecknade legationen följande:

"Certain members of the Nazi Party, whose have not yet been names revealed, are be inning to send their valubales from Gennany where t ey are to be sold to form a capital investment in

Swegen,Swe en.

Av särskilt intresse i detta hänseende är givetvis exempelvis om Hermann Göring mot bakgrund av sina svenska kontakter överförde tillgångar, såsom stulen konst, till Sverige. Kommissionen återkommer till denna fråga nedan. Från hösten 1942 ändrades den tidigare restriktiva svenska tlyktingpolitiken. Den första större flyktinggruppen släpptes in i som landet var de danska judarna, efter tyskamas införande som av undantagstillstånd i augusti 1943, i oktober år, tvingades fly till samma Sverige. Det rörde sig om ca 7 000 personer. Under 1944 stod det alltmer klart för de svenska myndigheterna att stora mängder flyktingar skulle söka sig till Sverige. Det skulle därvid komma att röra sig i huvudsak olika kategorier om sex personer:

2 Rapport maj 1945. Looted Art in Occupied Territoies Neutral Countries and Latin America samt reviderad rapport augusti 1945, NA RG 131, Box 387, 230/38/ 17/07.

Rövade tillgångar 27l

Människor flydde undan det hårdnande trycket i ockuperade

som länder, däribland de få kvarvarande judar lyckats undfly

som deportationema till dödslägren.

2. Människor som flydde undan direkta lcrigshandlingar. 3. Tyskar tillhörde SS, SD och Gestapo.

som 4. S.k. quislingar, dvs. personer från ockuperade länder som antingen

tillhört SS, SD och Gestapo eller på annat sätt gått den tyska

ockupationsmakten tillhanda.

Desertörer.

Kommissionen har mot bakgrund vad sagts vid sina

av som nu efterforskningar även sökt utröna om judisk egendom kom till Sverige i samband med flyktingströmmen till Sverige mot krigets slut.

6.4¶Kommissionens utredningar

De allierades underrättelsetjänster bevakade under kriget, som redan sagts, Nazitysklands dispositioner av rövade tillgångar. Den amerikanska underrättelsetjänsten, OSS Office of Strategic Servicesföregångare till CIA sammanställde ett stort antal rapporter med ledning upplysningar från exempelvis de amerikanska legationema,

av i bl.a. Sverige. Dessa rapporter och underrättelser som finns bevarade på National Archives NA i Maryland, USA, är sedan tid tillbaka

en offentliga. Kommissionen har under våren 1997 haft ett forskningsteam i National Archives för att närmare studera vissa delar nämnda

av material.

Uppgifterna i rapporterna är ofta vaga och har inte sällan karaktären

rykten. Kommissionen har med den försiktighet som på grund härav av bör iakttas ändå funnit att uppgifterna kan bra plattform för

vara en vidare efterforskningar i andra arkiv. Ett viktigt arkiv i Sverige för sådana vidare efterforskningar är säkerhetspolisens Säpo arkiv, hos Rikspolisstyrelsen i Stockholm.

I Säpos arkiv finns huvudsakligen två typer av akter, sk personakter och sakakter. Personaktema är upprättade över enskilda individer och sakakterna över t.ex. organisationer, partier och institutioner. Det har varit förenat med betydande svårigheter att hitta i arkivet. Detta huvudsakligen beroende på följande skäl. Materialet är inte ordnat på ett sådant sätt att det är möjligt att söka efter speciella sökord som ex. guld, juveler, guldhandel etc. Det har därför visat sig nödvändigt att fullständigt gå igenom de olika akterna för att inte missa något av värde, vilket har varit mycket tidskrävande. Akterna hänvisar därtill ofta vidare till andra akter. För att få total överblick över ett ärende

en

272 Rövade tillgångar

har det varit nödvändigt att följa spåret i botten, dvs. beställa fram alla i ärendet relevanta akter. I vissa fall skulle det också ha varit önskvärt att intervjua en del personer ännu är i livet och förekommer i

som som olika ärenden. Detta är dock i nuläget inte möjligt, eftersom sekretessbestämmelsema hindrar att någon tillfrågas uppgifter

om som återfinns i Säpos arkiv.

En totalgenomgång av det som kan finnas i Säpos arkiv har,

av ovan angivna skäl, inte varit möjlig.

Vidare har de i arkivet påträffade uppgifterna, på motsvarande sätt som beträffande OSS-rapportema, varit ytterst blandad karaktär. I

av vissa fall har uppgifterna kunnat betraktas säkra, dvs. det finns

som en omfattande dokumentation styrker de redovisade uppgifterna. I

som andra fall är uppgifterna inte särskilt välunderbyggda utan framstår snarare som rykten olika slag. Det har i vissa fall också visat sig

av svårt att värdera källorna till informationen, eftersom det på grund

av att det s.k. absoluta källskyddet oftast inte finns någon information

om vem som lämnat uppgifterna. Ett övergripande problem har vidare varit att många akter är förstörda eller kraftigt gallrade. I några fall, när det gällt prominenta personer, visade det sig att aktema förstörts redan på 1950-talet, då en större utrensning materialet företogs, eftersom

av arkiveringen, enligt uppgift, ansågs integritetskränkande. Detta

vara gäller individer som var såväl nationalsocialister eller s.k. Tysklandsvänner, som antinazister och s.k. Englandsvänner. Arkivet har sedan dess kontinuerligt gallrats enligt gällande bestämmelser därom. Ett ytterligare problem är det speciella språk användes de enskilda

som av utredarna. Säkerhetstjänsten hade sålunda form underförstått

en av språk som gör materialet extra svårbearbetat. Detta kodartade språkbruk användes i stor utsträckning under krigsåren även med tanke på att situationen var extrem i den bemärkelsen att Sverige kunde komma att ockuperas och handlingarna därmed hamna i händerna på

en ockupationsmakt. Ofta återfinns i materialet även kortfattade noteringar och referenser till handlingar som numera är förstörda.

Förutom uppgifter från olika OSS-rapporter har kommissionen i sina efterforskningar på Säpos arkiv som utgångspunkt haft vissa

namn som återfunnits i framför allt Flyktkapitalbyrån arkiv.

Bland materialet i Flyktkapitalbyråns arkiv har även påträffats de allierades s.k. svarta listor över haft kontakter med

personer som Nazityskland. På dessa listor uppfördes således individer, företag, partier och institutioner som på något sätt hade kontakter med Tyskland

22Komplett förteckning över Unofñcial Obnoxious Germans" omfattande 219 namn jämte en komplettering omfattande 95 namn, Flyktkapitalbyråns arkiv, v01. 495 och 519. Se närmare om Flyktkapitalbyråns verksamhet nedan, kapitel

Rövade tillgångar 273

bedömdes diskutabla. Listorna innefattade även tyskar bosatta som som i Sverige nazister samt tysk legationspersonal,

som uppgavs vara personal vid olika tyska institutioner i Sverige och deras anhöriga.

Den tyska legationspersonalen och personalen vid olika tyska institutioner i Sverige kommer i vissa fall att behandlas närmare nedan. En stor del av aktema rörande dessa personer gäller dock medborgarskapsärenden och förpassningar. Huvuddelen av den tyska legationspersonalen intemerades efter den tyska kapitulationen och förpassades tillbaka till Tyskland under 1946. Många av dem återvände dock till Sverige kort därpå, och en stor del av dem blev under början av 1950talet svenska medborgare.

En slagning i registret på de individer förekommer i de s.k.

som svarta listorna har visat att de uppgifter återfunnits på de allierades

som listor långt ifrån alltid är tillförlitliga. Även i dessa fall krävs således stor försiktighet vid bedömningen uppgifternas bevisvärde. Som

av exempel kan nämnas den mosaiske trosbekännaren Siegfrid G. Enligt uppgifter i Säpos arkiv hjälpte Siegfrid G. en tysk judinna att genom skengifte med svensk ta sig till Sverige. Anledningen till att Siegfrid

en G. hamnade på de allierades listor framstår efter genomgången av materialet oklar.

på Säpo som

Sammanlagt har för kommissionens räkning gjorts 680 slagningar i Säpos register över personakter och sakakter. Slagningama resulterade i 230 träffar, innefattande handlingar i 420 mappar. Samtliga dessa mappar har genomgåtts av kommissionen.

Även andra efterforskningar har i hithörande del av kommissionens arbete genomförts exempelvis i Röda korsets arkiv och delar av

som Eric Rosens arkiv på Riksarkivet, vilka kommissionen bedömt vara

von relevanta. Det sistnämnda arkivet har genomgåtts eftersom familjen

Rosen tillhörde de svenskar som hade omfattande kontakter med von framför allt Hermann Göring. Kommissionen har inte haft möjlighet att eftersöka samtliga privatarkiv som kan finnas bevarade från Görings svenska släktingar och bekantskapskrets.

Den år 1945 inrättade Flyktkapitalbyrån hade bl.a. till uppgift att uppspåra tyskt flyktkapital kunde ha funnit sin väg till Sverige,

som främst under krigets slutskede. Vidare ålåg det byrån enligt den s.k. restitutionslagen att uppspåra och utreda rövade tillgångar i Sverige

vidare kapitel 7. Som redan antytts begärde Flyktkapitalbyrån strax

se

efter sitt bildande in uppgifter från säkerhetstjänsten varvid byrån bifogade lista på företag och personer beträffande vilka byrån

en önskade ta del allt tillgängligt material. Flyktkapitalbyrån, som

av verkade fram till år 1956 gjorde även efterforskningar om bl.a. stulen

23Flyktkapitalbyråns arkiv, volym 149.

konst som påstods till försäljning på den svenska konstmarknaden. vara Kommissionen har i sina efterforskningar även tagit Flyktkapitalbyråns undersökningar i beaktande. På 1960-talet gjordes förfrågningar från svenska regeringens sida om medlemmar i Sveriges Juvelerare- och Guldsmedsförbund hade kommit i kontakt med juveler och andra värdeföremål kan ha som tillhört nazismens offer. I sitt till regeringen framförde förbundet svar att det företagit omfattande undersökning hos samtliga medlemmar, en men att inga spår efter sådana tillgångar påträffats. I enlighet med kommissionens direktiv att redovisa tidigare utredningar angående judisk egendom har Sveriges Juvelerare- och Guldsmedsförbund tillskrivits med en begäran om att kommissionen skulle få ta del av undersökningens resultat från 1960-talet. Sveriges Juvelerare- och Guldsmedsförbund har dock inte besvarat kommissionens framställan. Däremot har kommissionen sammanträffat med företrädare för förbundet och på så sätt fått en del värdefulla muntliga uppgifter, vilka berörs nedan. För kommissionens räkning har f.d. chefen för Östergötlands länsmuseum, fil. dr Gunnar Lindqvist haft i uppdrag att närmare undersöka den svenska konstmarknaden vid tiden för andra världskriget med särskild inriktning på eventuell förekomst rövad av konst från i första hand judar. Resultatet Gunnar Lindqvists av efterforskningar redovisas nedan i avsnitt 6.5.2.

6.5¶Kommissionens

iakttagelser

6.5.1 Rövade i

tillgångar Sverige

I dokument som påträffats i National Archives, USA, utpekas rad en tyska och svenska enskilda personer och företag under tiden för som andra världskriget misstänktes vara inblandade i smuggling och illegal handel med rövade tillgångar. Kommissionen har valt att här redogöra för några ifrågavarande av rapporter som den amerikanska underrättelsetjänsten upprättade. Som tidigare påpekats är det dock i sammanhanget viktigt att understryka att ett antal av de uppgifter som ingår i rapporterna inte har kunnat verifieras genom andra efterforskningar kommissionen företagit, som exempelvis i svenska arkiv. Att kommissionen ändå valt att redovisa dessa uppgifter beror, förutom att de tjänat utgångspunkt för som

2 Kommissionens dnr 36/98.

Rövade tillgångar 275

vidare efterforskningar, bl.a. på att de i många fall redan behandlats i litteratur och artiklar mm.

Tyska legationen och andra tyska institutioner i Sverige

Ovan har kortfattat beskrivits hur de nazistiska myndigheterna konfiskerade och plundrade enskildas tillgångar som exempelvis juveler och smycken för att skaffa Tredje riket utländsk valuta i syfte att finansiera dess upprustning och krigföring. Som redan påpekats hade det tyska utrikesministeriet sina legationer utomlands en genom nyckelposition i hanteringen och i viss utsträckning även försäljningen rövade tillgångar. Mycket talar för att den nazityska regimens av förlängda i Sverige, den tyska legationen, inblandad i sådan arm var hantering.

I brittisk rapport från sensommaren 1944 uttalas bl.a. följandez en On order emanating from the Reichsbank, the German Legation in Stockholm diamonds of from 4-13 carats for sale in These offeringbeing disposed of under the strictest Sweden. are on secrecy and only "dependabld purchasers. The for this extraordinary reason due to the Nazis fearing that were this trrafñc to become care public, the Allies might start legal actions for the recovery of the stones in the ost-war period. There strong suspicion that a very the diamonds from Holland, and have been plundered by ave come the Gennans from the Dutch State Bank.

I rapport påpekas att anställd i det tyska utrikesministeriet, en annan en Schwerin, två gånger i månaden besökte Stockholm och att greve von han med kurirposten medförde holländska diamanter. Kommissionen har i sina efterforskningar i svenska arkiv inte funnit några uppgifter Schwerin. Däremot har i Säpos arkiv påträffats om von

25Förutom Göran Elgemyrs och Sven Fredrik Hedins artiklar i Dagens Nyheter och radioinslag i radions Studio Ett under åren 1997 och 1998 kan exempelvis nämnas den särskilda bilagan till Dagens Nyheter den 21 oktober 1997: Vem tjänade pengar på andra världskriget 25Rapport den ll augusti 1944, OSS London, NA RG 226, Records of OSS, 190/7/18/05. Även andra rapporter omtalar att Sverige var mottagarland av stulna juveler s.k. Judenschmuck och diamanter. I handlingar som förvaras i det nederländska riksarkivet, Algemeen Rijksarchief Den HAAG ARA omtalas att chefen för Diamant-Kontor GmbH enligt noteringar i hans pass åren 1942 och flertal gånger bl.a. besökte, förutom Ungern, Schweiz, Rumänien och 1943 ett Holland, även Sverige. Kommissionens dnr 121/98 L.236. 27Rapport den 14 augusti 1944, OSS London, NA RG 226, Records of OSS, 190/7/ 18/05.

276 Rövade tillgångar

andra uppgifter visar att den tyska legationen i Stockholm som i vart fall varit aktuell för förmedling stulna briljanter av sensommaren 1944. Albert Volckerts, känd och rik affärsman från Hamburg, gift en var med dottern till en högre tjänsteman vid Bofors AB. Volckerts firma hade affärsförbindelser med Hamburger Chronometerwerk och firman Gerhard Wempe, urfimia i Hamburg. Under med

en överläggningar

dessa firmor lärde Volckerts känna Fritz Goldemann, innehavare av juvelarfinnan med och medlem nazistpartiet. samma namn av Enligt Volckerts berättade Goldemann för honom preusssiska att inrikesministeriet förvaltade juveler tillhörde de mördade tyska som och europeiska judama. Juvelema hade delvis förts till Hamburg från

Amsterdam och juvelhandlaren Bozenhardt. En kollektion 24 000 om briljanter skulle ha försålts. En del samlingen skulle ha till av använts att tillverka smycken för export till Turkiet.

Banken och kommanditbolaget Sponholz Co i Berlin förvaltade briljanterna och juveleraren Wilm, juvelerare bl.a. Göring och

Ribbentrop, hade enligt uppgift närmast monopol på hanteringen.

Inrikesministeriet hade givit Goldemann i uppdrag att istället för Wilm klassificera och värdera briljantema. För att sälja hade stenarna, en firma Exporta AG grundats. Stenamas värde uppskattades till 90

miljoner riksmark. Sommaren 1944 besökte Volckerts Sponholz Co och fick då se stenarna som låg i ett kassaskåp hos juveleraren Wilm. Herbst på inrikesministeriet erbjöd Volckerts att sköta försäljningen i Sverige om och Schweiz, vilket Volckerts accepterade. På Sponholz Co överlämnades till Volckerts lista på briljanter en till ett värde om 187 444 kronor. Stenama låg och väntade på med att kurir sändas till tyska legationen i Stockholm.

Vid ett förhör hållet med Volckerts i oktober 1945 antecknades följande.

Vid sin ankomst till Sverige, satte sig Volckerts omedelbart i förbindelse med amerikanska ationen och berättade de om juvelaffärer som tyskarna förbered e. Amerikanarna mycket intresserade och ville ärna voro att juvelerna skulle överföras till Sverige, varefter sku förmå man svenska regeringen att juvelerna till krigets slut, de när dök i marknaden. beslagtaMan ildade upp även ett konsortium med amerikanska och svenska deltagare, skulle juvelerna. som Volckerts skulle när detta klart skicka ett brev köpatil Sponholz var Co i Berlin och meddela, att han funnit köpare till uvelema. Planen var sedan, att juvelerna med kurir skulle skickas tyska legationen i Stockholm. Härifrån skulle de skickas till svensk juvelerarfirma, en som skulle värdera juvelerna. När juvelerna väl hos firman vore

28Samtliga uppgifter från Säpos arkiv.

Rövade tillgångar 277

skulle amerikanska ationen meddela svenska re exingen, att juvelerna funnos i Stoc olm och att de rövats från e europeiska varför skulle uppmana svenska re eringen att

man

jgudama,juvelerna tills över, då kun försöka få var man e

eslagtaåa krigettil dem.

reda på e verkliga ägarna

I augusti 1944 hade Volckerts avslöjats med att försöka spionera på Bofors AB, varvid han erbjudit sig att utföra vissa tjänster för den svenska säkerhetstjänsten. Av det ovan delvis redovisade förhöret framgår vidare att den plan som Volckerts beskrivit aldrig sattes i verket eftersom amerikanarna, enligt Volckerts, ansåg att den tyska legationen måste ha erhållit information hans samarbete med den om svenska säkerhetstj änsten. Kommissionen har i sina efterforskningar inte påträffat något som direkt motsäger Volckerts uppgifter att briljanterna inte medfördes om till Sverige. I Säpos arkiv har endast påträffats en översättning av ett brev genomslag från Sponholz Co daterat i juli 1944 till Svenska Handelsbanken med anmodan att 286 kronor skall utbetalas till en Volckerts. Dessutom har hittats en avskrift en uppställning över av stenar till ett sammanlagt värde 187 444 kronor 57 öre. Enligt om förteckningen rörde det sig om cirka 160 stenar. Såvitt kommissionen har kunnat utröna pågick det år 1949 i Hamburg de plundrade diamanterna mellan Volckerts å en process om sidan och juvelerarna Wilm och Goldemann å den andra. Det är ena möjligt att ett studium de tyska rättegångshandlingama skulle kunna av kasta ljus över Volckerts inblandning i briljantaffaren. Tiden har mer dock inte medgett att kommissionen kunnat företa en sådan efterforskning. Det tyska utrikesministeriet skickade guld, mestadels guldmynt, till de tyska legationema utomlands. Vid Nümbergrättegången framkom också att det tyska utrikesministeriet även förvarade visst guld för Ribbentrops räkning. En stor del detta guld påträffades efter kriget i av bl.a. Österrike. Enligt Nürnbergrapport skall dessutom ett parti av en Ribbentrops guld ha sänts till den tyska legationen i Stockholm. I Säpos arkiv förekommer bl.a. uppgifter från förhör med personer anställda vid tyska legationen vid tiden för andra världskriget som var vilka visar att det med kurirposten till legationen ibland medföljde guldtackor. Såväl legationens kanslichef, vaktmästare som den tyske ministerns betjänt bekräftade sålunda att det under 1944 med kurirposten medföljde tunga trälådor som visade sig innehålla guldtackor.

29Se interimrapporten s. 73 och 78. 3°Kempners rapport den 28 december 1948 till den amerikanska militärregeringen i Tyskland OMGUS, NA RG 260, Box 444, 940.65.

Kanslichefen Eichler förklarade att det från våren 1944 fram till sammanbrottet rörde sig om sex eller sju guldleveranser. Personal från UD påträffade den 16 juni 1945 i tyska legationens lokaler Stockholm ll stycken guldtackor. Guldtackoma hade finhalt på i snitt 996,5 en och var enligt uppgifter i Säpos arkiv engelskt Guldet, av ursprung. som deponerades i Riksbanken, överlämnades i skilda omgångar under 1950-talet till Västtyskland. Kommissionen har i sina efterforskningar även undersökt andra tyska institutioner som fanns i Sverige under kriget utan att hitta något relevant. Ett ytterligare arkiv möjligen skulle kunna fler som ge upplysningar beträffande den tyska legationens befattning med rövade tillgångar är legationens arkiv som år 1945 överlämnades till de allierade och som numera finns bevarat på utrikesministeriet i Tyskland.

Göring

Hermann Göring var i unga år i civil flygtjänst i Sverige och gifte sig i München 1923 med svenskan Carin Kantzow född Fock. Efter von nazisternas misslyckade kuppförsök samma år återvände makarna till Sverige. Göring som skadats i kuppen blev beroende morfin och av togs in på mentalsjukhus vid två tillfällen under sin andra vistelse i Sverige. Några år efter det att makarna återvänt till Tyskland avled

3 Se exempelvis Omar Magnegård: I andra världskriget skugga, Stockholm 1985. 32Exempelvis i 1947 att ledarna för den tyska utlandsangavs pressen en av propagandan, Dr Lorenz, våren 1945 skulle ha uppehållit sig i Sverige och vid tillfället medfört guldtackor till ett värde fem miljoner kronor, vilka hade av deponerats hos personer som stod den tyska propagandacentralen Deutsche Akademie nära. Se exempelvis artiklar i Ny Dag den 13 oktober och Morgontidningen den 12 oktober 1947. 33Den amerikanske och den brittiske ministern hade den 2 maj 1945 framfört begäran från sina regeringar att den svenska regeringen skulle omhänderta den tyska legationens och de tyska konsulatens arkiv i Sverige och att dessa skulle ställas till de allierades förfogande. I anledning av de västallierades förfrågan antecknade kabinettsekretaren Boheman "att det förefölle /rnig/ föga sannolikt, att några arkiv av intresse längre funnes på ifrågavarande beskickning och konsulat." Se Wilhelm Carlgrens bok: Svensk utrikespolitik 1939-1945 580. Legationens s. handlingar mikrofihnades av de allierade innan de överlämnades till Västtyskland. En redovisning av Stockholms-legationens arkiv återfinns i volymen: A Catalog of Files and Microñlrns of the German Foreign Ministry Archives 1920-1945, volym IV, s. 727-745, Stanford 1972. Bevarat synes främst vara handlingar för tiden fram till krigsutbrottet 1939. Handlingarna från tiden därefter förstördes av legationspersonalen vid krigets slutskede.

Rövade tillgångar 279

Carin Göring 1931.34 Under sin tid i Sverige var Göring medlem i det år 1889 bildade Antisemitiska Förbundet vilket medförde att många av dem under 1930- och 40-talen kom att inneha ledande som senare poster inom de nationalsocialistiska rörelserna i Sverige fick utmärkta möjligheter att lära känna Göring. Göring hade därefter också många kontakter med svenska nationalsocialister främst inom Nationalsocialistiska Blocket i vilken organisation greve Eric von Rosen var ledande partifunktionär. Eric Rosens hustru Mary var syster med von Görings svenska hustru Carin och brodern Clarence von Rosen var personlig vän till Hitler och Göring. Som redan nämnts har kommissionen i sitt arbete särskilt försökt utröna Hermann Göring genom sina svenska kontakter överförde om rövad egendom till Sverige I rapport i maj 1945 från amerikanska legationen i Stockholm en uttalas bl.a. att det mycket troligt att Eric von Rosens son, C.G. von var Rosen, hade assisterat Göring i smuggling rövade konstverk och av juveler till Sverige. Kommissionen har som tidigare uppgetts gjort vissa efterforskningar, bl.a. i Eric Rosens arkiv. Kommissionen har von dock inte i detta arkiv funnit något som ger belägg för att rövade tillgångar, juveler eller andra värdeföremål som Göring kommit över har funnit sin väg till Sverige. Kommissionen vill dock inte utesluta att ytterligare forskning i bl.a. utländska arkiv och eventuellt bevarade privatarkiv från tillhörande Görings svenska vänkrets skulle personer kunna leda till annat resultat. Göring förekommer också i en amerikansk Safe-haven rapport upprättad i juli 1946.35 I rapporten anges att finnan Persische Teppich Gesellschaft AG PETAG misstänktes ha indirekt tjänat Görings intressen bolagets förmedling av orientaliska mattor som hade genom konfiskerats nazisterna i bl.a. de ockuperade länderna. Bolagets av verkställande direktör påstods stå Göring nära. Av handlingar i Flyktkapitalbyråns arkiv har framgått att ett parti mattor tillhörande PETAG efter kriget förvarades i Stockholms frihamn. Partiet försåldes Flyktkapitalbyråns försorg och genom inbringade därvid cirka 715 000 kronor det ursprungliga värdet angavs enligt faktura uppgå till lcnappt 1,3 miljoner kronor. Enligt ett brev i

34Se bl.a. Björn Fontander; Göring och Sverige, Kristianstad 1984. 35Brittisk rapport, Suspected Foreign Assets Held By Hermann Goering, kommissionens dnr 33/97. 36Kommissionens dnr 7/99. 37Flyktkapitalbyråns skrivelse till UD den 30 mars 1955, UD HP 80 Riksarkivet, volym HP 3593. 3a Flyktkapitalbyråns verksamhet nedan kapitel Se närmare om

280 Rövade tillgångar

juli 1950 från UD till Generalkonsulatet i Berlin hade under Flyktkapitalbyråns handläggning ifrågavarande ärende framställts av två anspråk på äganderätten till mattpartiet. Den nederländska firman van Perlstein Roeper Bosch N.V. hade uppgett skulle att mattoma utgöra från Holland rövad egendom medan persisk köpman från en Hamburg hade hävdat att det aktuella mattpartiet hade beslagtagits av de tyska myndigheterna i Riga. Flyktkapitalbyrån hade funnit att det i ingetdera fallet hade kunnat ledas i bevis eller göras sannolikt att mattpartiet var rövad egendom varför avvecklingen hade slutförts. Kommissionen har inte funnit något tyder på att det aktuella som mattpartiet varit rövad egendom från tidigare judiska ägare. Det är möjligt att ytterligare forskning i bl.a. utländska arkiv även här skulle kunna ge fler klargörande upplysningar. Ett namn som återfinns i flera amerikanska handlingar är den dåvarande presidenten för den tyska handelskammaren, Henry KOJX. Enligt en amerikansk rapport, upprättad i februari 1945, hade polsk en professor vid Stockholms universitet under konferens hade en som hållits i London tidigare månad upplyst att det i Stockholms samma frihamn fanns ett antal lådor, avsedda för Koux, vilka innehöll stulen konst. Den 1 år utgick förfrågan till i mars samma en en representant Stockholm som ombads kontrollera uppgiftemaf På handl.ng samma har antecknats: ".. 19.3.45. nothing in Stockholm free harbor in Kouz°s name." Frågan om lådorna i Stockholms frihamn också aktuell vid var de förhör som hölls i anledning Nürnbergrättegången. Vid ett förhör av med Göring i december 1945 förnekade denne att han visste Kcux vem var. Enligt förhörsledaren skulle i Koux i Stockholms frihaznn namn finnas en låda innehållande tavlor. Enligt uppgift skulle tavlorna förvaras för Görings räkning. Göring förnekade någon inblandning i detta. Kommissionen har i sina efterforskningar inte funnit några

39UD:s skrivelse till Generalkonsulatet i Berlin den 28 juli 1950, UD HP 80 Riksarkivet, vol. HP 3593. Se också Flyktkapitalbyråns arkiv volym 397. Det for PETAG:S räkning till Clearingnämnden inbetalade beloppet cirka 715 000 om kronor friställdes, "med hänsyn till de särskilda omständigheterna i ärendet enligt UD:s beslut den 16 augusti 1955. UD HP 80 Riksarkivet, volym HP 3593. ° Memorandum den 17 februari 1945, kommissionens dnr 219/98. 4 Ibid. 42Interrogation of Hermann Göring, Nürnberg den 22 december 1945, kommissionens dnr 9/99. Kommissionen har vid efterforskningar i UD:s arkv inte funnit någon amerikansk framställan om svensk utredning beträffande berörda lådor.

Rövade tillgångar 281

uppgifter som klarlagt hur det förhållit sig med de påstådda lådorna i frihamnen i Koux namn.

Trots strävan att finna uppgifter om Görings kontakter i Sverige och deras eventuella befattning med rövad konst, har sådana inte kunnat spåras.

I Flyktkapitalbyråns arkiv finns uppgifter en person vid namn

om Lars Herman Rasch, som 1941 haft kontakt med Göring via dr Finke vid tyska legationen, för köp av en målning av Rafael. Rasch hade en omfattande konstsamling, omnämnd redan 1933, med italiensk, fransk och holländsk konst. Det är inte uteslutet att Rasch ägde en målning tillskriven Rafael. Något köp gjordes inte då målningen inte med säkerhet kunde attribueras till den italienske konstnären.

Juvelerare, antikhandlare m.m. i Sverige

Stulna juveler, konst, och liknande värdeforemål kan ha smugglats till Sverige även via andra kanaler än genom den tyska legationen. Att det under kriget skall ha förekommit affärer i Sverige med valutor och annat smuggelgods uppges också i ett inte ringa antal publicerade artiklar i den svenska pressen strax efter det tyska sammanbrottet. I Morgontidningen den 22 juli 1945 uttalades bl.a. följande:

"En omfattande valutasmug ling har allt att döma förekommit

av

under kriget. Tendensen har ör närvarande mattats av en smula men

medan den tyska trafiken på Sveri e pågick bäst, florerade den

som

mycket Vissa affärer i juve erarbranschen i Stockholm säljer

små prydnalivlisföremål i form av elefanter, grisar, statyetter m.m. av

gediget 23 karats guld, går lätt att gömma undan en ficka.

som 1

Av tidningsartikeln framgår vidare att många dessa guldstatyetter

av och andra föremål i sin tur smugglades ut ur Sverige.

Enligt de allierades uppgifter misstänktes ett tiotal juvelerare och guldsmeder i Sverige för att ha varit mottagare rövat gods från

av Tyskland. Ett antal av de utpekade firmorna stod under tyskt inflytande.

Ledande inom guldsmedsbranchen i Sverige på 1930- och 40-talen

Guldsmedsaktiebolaget hade produktion av guld- och var som en

43Se vidare nedan under avsnitt 6.5.2 Särskilt om konst. Enligt handlingar som påträffats i Flyktkapitalbyråns arkiv hade tullavdelningen Packhuskajen, Göteborg, låtit meddela att 30 kolli s.k. flyktinggods från Tyskland kvarligga å transitupplag härstädes praktiskt taget oundersökta", Flyktkapitalbyråns arkiv, Ärenden enligt Restitutionslagen, B l/47. 44Flyktkapitalbyråns arkiv, Ärenden rövad konst enligt Restitutionslagen,

om volym 147, Bl6/45.

282 Rövade tillgångar

silvervaror samt försäljning i butikskedjor, bl.a. C.G. Hallbergs

egna guldsmeds AB. Ägare och verkställande direktör vid tiden för andra världskriget var den tyskfödde svenske medborgaren Otto Decker. Såväl företrädare för Sveriges Juvelare- och Guldsmedsförbud

som uppgifter i Säpos arkiv har förmedlat bilden att Deckers affärs-

av verksamhet var ledande på den svenska marknaden vid den här tiden. I en rapport från försvarsstaben 1947 uttalades bl.a. att Hallbergs firma skulle vara i tyska händer under ledning av Decker och att tyskarna därigenom hade förskaffat sig monopol på inköp allehanda material

av för tillverkningen inom branschen

Kommissionens efterforskningar har gett belägg för att Decker

var nazist och vän av Hitlertyskland. Han erhöll 1941 förtjänsttecknet andra graden av tyska ömen, var utsedd till blivande chef för Sveriges industrigmpp efter den tänkta nyordningen och umgängesvän med

var flera personer vid den tyska legationen.

Uppgifter från personalen vid den tyska legationen tyder också på att Hovjuvelerare Hallbergs på S:t Eriksgatan i Stockholm tagit emot guld som kommit via kurirpost till legationen jfr ovan. Vaktmästaren vid legationen uppgav bl.a. att guldet när det kom lades i ett särskilt anskaffat kassaskåp och att han hade uppmärksammat att skåpet ofta var tomt när nya sändningar skulle läggas i förvar. Han antog därför att det tidigare inlagda guldet under mellantiden hade lämnat legationen. Vidare hade den svenske chauffören vid legationen för honom berättat att han på uppdrag av legationsrådet Dankwort hade besökt Decker på Hallbergs juveleraraffär och där lämnat någon eller några lådor. Chauffören uppgav själv att han under åren 1942-45 vid olika tillfällen beordrades att köra antingen Dankwort eller Eichler till Hallbergs vid S:t Eriksgatan men att han aldrig lagt märke till att sig Dankwort

vare eller Eichler vid dessa besök medfört några tyngre föremål i sina portföljer. Den tyske ministerns betjänt, som avvek från legationen sommaren 1944 och sedermera erhöll svenskt främlingspass, uppgav att han inte visste vart guldet hade gått men atthan hade hört talas

om

45Hallbergs guld har därefter bytt ägare ett flertal gånger. Företrädare for Hallbergs guld har för kommissionen förklarat att det inte finns något källmaterial bevarat från tiden for andra världskriget. 46Säpos arkiv. Hallbergs Guldsmeds AB ökade 1946 aktiekapitalet med 2 miljoner kronor till 5 miljoner kronor föranlett expanderad rörelse. Svenska

av Dagbladet 19 mars 1946. 47I ett brev våren 1940 till brodern i Tyskland uttalade Decker bl.a. ...det får därför icke för någon tysk även i utlandet firmas en annan lösen än Heil Hitler. översättning från Säpos arkiv. 48Samtliga uppgifter från Säpos arkiv.

Rövade tillgångar 283

att chefen för Hallbergs juvelerarfirma, Decker, troligen skulle fått en del."

Kommissionen har vid sina efterforskningar kunnat konstatera att Decker under våren 1944 försökt sälja guldtacka härrörde från

en som

serie några av dem som senare, i juni 1945, påträffades på samma som tyska legationen. Decker, som i december 1945 hördes om guldet, förnekade sarnröre med den tyska legationen och uppgav att han genom förmedling av den förre chefen för Hallbergs, Jahnson, inköpt guldet av

okänd svensktalande som troligen hette Julius i förnarrm. en man, Affären hade gjorts på några få minuter och Decker hade endast

upp träffat den okände mannen vid detta tillfälle.

Enligt brittiska uppgifter från juli 1945 förekom det även rykten om att Decker inblandad i försäljning smugglade diamanter från

var av Holland och andra länder men att dessa rykten inte hade kunnat verifieras. Enligt rapport förekom också handel i Sverige med

samma diamanter företag annars inte sysslade med försäljning av

av som juveler. I rapporten anges detta gälla företagen Silver Plata AB och Sipla AB båda ägdes av den tyskfödde Harald Ficker. I enlighet

som med i rapporten angivna kostnadsförslag från maj och augusti 1944 utbjöd Silver Plata AB diamanter från Tyskland och andra ädelstenar, bl.a. blå safirer från Frankrike och Belgien till priser långt under marknadsvärdet.

Genom att de två företagen har upphört har kommissionens möjligheter till efterforskningar kraftigt begränsats. Kommissionen har inte funnit några andra uppgifter än att Harald Ficker hade goda kontakter med Otto Decker.

I amerikansk rapport upprättad efter krigets omnämns förutom

en den nämnde Henry Koux även Felix Kersten, Galleri Szt Lucas

ovan samt Editha Ludmilla Leppich Lundquist såsom misstänkta för att ha varit involverade i överföringar av rövade tillgångar till Sverige.

49Jfr Deckers guldtacka skall ha haft en ñnhetsgrad om 996 och

ovan. beteckningen Bank of England H 264482, H 5602. Några av de guldtackor som påträffades på tyska legationen av UD ingick i serien: Bank of England, H 5605-06 och hade en finhalt i snitt 996,5. 5°Memorandum den 26 juli 1945, Trade in Smuggled Diamonds Precious Stones, NA RG 226, 190/9/22/02. Även i handlingar från oktober 1945, förvarade i det nederländska riksarkivet ARA, att Decker varit kontaktrnan for

anges insmuggling av guld, juveler och diamanter från Tyskland till Sverige. Bl.a. omtalas att Decker hade haft kontakter med chefen för Diamant-Kontor GmbH, Kremer, Kommissionens dnr 121/98 L236. 51Biographical Index of Individuals Involved in Art Looting, NA RG 226, Records of OSS, Box 106, 190/6/12/01.

284 Rövade tillgångar

Beträffande Galleri Szt Lucas på Sturegatan i Stockholm i angavs en rapport från augusti 1945 följandez

"Early this year the Gallery Saint Lucas held exhibition of an Flemish and Dutch paintin whose .. s provenance could not be established. The director of t e art gallery refused to indicate their origin, but stated that a number of them came from poor Jewish refugees 739 .

I samma rapport omtalas också att den välkända auktionsfinnan Bukowskis i Stockholm i början av år 1943 hade mottagit två lådor värdefull konst från Tyskland men att avsändaren okänd. var Kommissionen återkommer till de nu nämnda ñrmorna nedan under avsnitt 6.5.2. Editha Leppich Lundquist blev giftermål svensk medborgare genom i oktober 1944. Enligt amerikanska rapporter skall hon ha haft ett nära samröre med den tyske propagandaministem Goebbels. Som påstådd expert på äldre kinesiska konstforemål skall hon enligt samma uppgifter ha undersökt intresset på den svenska marknaden för kinesiska värdeföremål som rövats i Tyskland, Frankrike och Holland. Kommissionen har i sina efterforskningar inte påträffat något som skulle kunna klargöra dessa amerikanska uppgifter. Flera påståenden och rykten vid krigsslutet och åren därefter rörde överföring av konst till Sverige genom Himmlers massör Felix Kersten. Kersten var finsk medborgare och hade haft sin professionella verksamhet i flera europeiska länder, bl.a. Holland, Tyskland och Sverige. Kersten är känd genom sin roll i aktionen med de vita bussarna vintern och våren 1945 som Folke Bemadottes och World Jewish Congress kontaktrnan med Himmler. Han blev svensk medborgare 1953. Dåvarande brittiske ministern i Sverige, Sir Victor Mallet, hävdade att Kersten var nazist och uttalade att Kersten i sin bostad i Stockholm hade en stor samling tavlor påstods som vara holländska. Om det senare påståendet hade Mallet dock föga

52Reviderad rapport augusti 1945, Looted Art in Occupied Territories Neutral Countries and Latin America, NA RG 131, Box 387, 230/38/ 17/05. 53Förutom den nämnda rapporten avseende individer involverade i ovan konststölder; se även särskilt upprättad rapport från december 1945, kommissionens dnr 6/99. Enligt Flyktkapitalbyråns undersökningar framkom det att Editha Leppich-Lundquist meriter hade inskränkt sig till anställning en som hembiträde en konstprofessor med inriktning kinesisk konst. Efter förfrågan hos konstexperter och konsthandlare i branschen avskrev Flyktkapitalbyrån ärendet. Flyktkapitalbyråns arkiv, Ärenden enligt restitutionslagen, volym 144. B 14/45.

upplysningar Den tidigare holländske ministern, J.E.H. Nagel

van framhöll å sin sida i maj 1946 att Kersten lyckats rädda "ytterst värdefulla konstskatter, vilka de tyska myndigheterna avsett att överföra från Holland till det inre av Polen

En genomgång av Kerstens bouppteckning efter dennes död ger vid handen att i dödsboet ingick ett antal osignerade tavlor värderade till lägre belopp. Vid samtal med sonen Arno Kersten har denne för kommissionen förklarat att det är vanligt att man värderar tavlor lågt när man inte känner till vem mästaren De osignerade tavlorna är inköpta under och efter kriget, bl.a. inköptes tavla i Holland för 400-

en 500 gulden någon gång på 1950-ta1et. Enligt Arno Kersten skulle fadern ha ägt konst redan under sin tid i Holland. Vid krigsutbrottet fick han inte ha kvar dem i Holland varför konsten flyttades till Berlin 1941. Fadern fick 1944 Himmlers tillstånd att sända tavlorna till bostaden i Stockholm. Beträffande den holländske ministerns, Nagel, uttalande erinrar sig Arno Kersten att fadern lyckades Himmler att utfärda

en instruktion som innebar att viss holländsk konst skulle stanna kvar i Holland till efter kriget och inte föras bort. Som skäl till sin begäran hade fadern angett risken att transportera konsten under de svåra bombanfallen över Holland.

Kommissionen konstaterar att det inte är möjligt att avgöra om de allierades uppgifter att Kersten i Sverige förvarade konst tidigare

- som innehafts av Himmler äger någon giltighet.

-

smuggling i samband med flyktingströmmen mot krigets slut

I ett flertal allierade rapporter påstods också att tyska tillgångar troligen fann sin väg till Sverige via flyktingströmmar från bl.a. Finland och Baltikum. Kommissionen har valt att närmare undersöka vissa dessa

av flyktvägar, främst via Balti

54Steven Koblik: Om vi teg skulle Sverige och judeproblemet,

stenarna ropa : om Stockholm 1987, s. 126. 55Kerstin Gustafsons rapport till kommissionen angående bl.a. Felix Kerstens dossier, UD:s arkiv. Kommissionens dnr 96/98. 56Kommissionens dnr 160/98. 57I slutskedet kriget fick den svenska Säkerhetspolisen anledning att sysselsätta

av sig med norska samarbetsmän, Waffen-SS-soldater, Hirdmän och koncentrationslägervakter som flydde till Sverige samt ett antal svenska medborgare som hade varit anställda av Gestapo eller vid koncentrationsläger i Nordnorge. Den norska motståndsrörelsen och senare den norska staten ställde

krav på att dessa skulle utlämnas. Även tyska desertörer från Norge senare handhades i viss mån av säkerhetspolisen. Huvudansvaret for de senare bars dock

Den svenska regeringen började under 1944 att vidta

sommaren förberedelser för en större svensk insats när det gällde flyktingmottagande. I september 1944 utfärdades detaljerad instruktion för

en hur flyktingarna skulle omhändertas. Vid en större flyktingström skulle de ankommande indelas i två huvudkategorier. Den första bestod av militära flyktingar, dvs. sådana som tillhörde stridande makts styrkor och som anlände i uniform och begärde att få bli intemerade i Sverige i avvaktan på krigsslutet. De som tillhörde denna kategori skulle omhändertas och avväpnas av militären. Den andra kategorin var civila flyktingar. Till denna kategori räknades även förxymda krigsfångar och desertörer oavsett dessa bar uniform eller De civila flyktingarna

om skulle omhändertagas av civila myndigheter. Vid sidan av militära och civila myndigheter skulle även frivilligorganisationer som Röda Korset, Rädda Barnen och Lottoma knytas till flyktingmottagandet.

De största flyktingströmmarna under krigets slutskede kom från Finland och Baltikum. När de sovjetiska trupperna under sommaren och hösten 1944 besatte de baltiska staterna, flydde stora grupper av befolkningen till Finland, Tyskland och Sverige. Vid årsskiftet 1944-45 fanns ca 30 000 baltiska flyktingar i Sverige. övervägande delen, 25 000, ester. I december 1944 fanns nära 200 000 flyktingar i

var Sverige. En stor grupp var de 40 000 personer som evakuerats på grund

krigshandlingarna i norra Finland. av

De kategorier som kommissionen särskilt valt att granska närmare i detta sammanhang är misstänkta krigsförbrytare, kollaboratörer och samarbetsmän. Det är inte möjligt att fastställa hur många sådana

flydde till Sverige i krigets slutskede. Enligt uppgift blev personer som omkring 150 balter, 300 norrmän och danskar samt ett okänt antal tyska medborgare och svenskar föremål för särskilda utredningar av de svenska myndigheterna. De kategorier av misstänkta det då huvudsakligen torde ha rört sig om är följande:

0 Kollaboratörer från länder som var ockuperade av tyskarna

-

företrädesvis de baltiska staterna och Norge och Danmark.

av de militära myndigheterna. Det är mycket troligt att efterforskningar i relevanta arkiv skulle kunna belysa frågan i vilken utsträckning judiska tillgångar smugglades till Sverige via de ockuperade grannländerna som exempelvis Norge. Som framkommer nedan av kapitel 7 har kommissionen bl.a. uppmärksammat att i Norge konñskerad judisk egendom under kriget försåldes på auktion i Göteborg. 58Med civila myndigheter i detta fall länsstyrelserna samt på central nivå

avses utlänningskommissionen. 59Statsrådsberedningen, Dnr SB 9969/86. Vissa anklagelser krigsforbrytelser-

om En översiktlig utredning, s. 11. °° SOU 1946:36 32.

s.

Rövade tillgångar 287

Tyskar som tillhörde SS, SD eller Gestapo.

Svenska medborgare som tjänstgjort i SS, SD eller Gestapo och

som

i krigets slutskede eller direkt efter den tyska kapitulationen återvände till Sverige.

Många av dem som kom till Sverige tog sig in i landet på hand

egen framför allt från Norge och Danmark. När det däremot gäller Baltikum, är det av intresse att uppehålla sig något vid de olika s.k. livlinor i

som krigets slutskede förde över stora mängder flyktingar till Sverige. Orsaken härtill är de anklagelser som i olika sammanhang framförts gentemot dem som drev dessa transporter. Anklagelserna har bl.a. gällt att judar missgynnades eller avvisades från transporterna medan misstänkta loigsforbrytare, kollaboratörer och samarbetsmän tog sig in via dessa.

När det gäller de s.k. livlinoma från Baltikum till Sverige

som verkade från 1943 t.o.m. 1945 var det i huvudsak frågan om två typer av operationer. För det första privata aktioner, där enskilda eller grupper av enskilda tog sig över till Sverige för att sedan återvända och plocka upp andra. För det andra fanns det också operationer

som organiserades av svenska myndigheter, framför allt försvarsstaben och Kommittén for Estlandssvenskama, en organisation startades på

som initiativ av de svenska myndigheterna. I de aktioner Försvars-

som staben var involverad i skedde ett samarbete med baltiska hjälporganisationer. Totalt organiserades på detta sätt 66 11 dessa

resor, av korn dock inte att fullföljas av olika skäl. Det är omöjligt att fastställa exakt hur många människor som kom till Sverige via nämnda transporter, men det torde röra sig om åtminstone l 200 personer.

Frågan om de s.k. baltflyktingarna är ytterst komplex och kräver för ett klargörande omfattande forskningsinsatser. Kommissionen har här valt att endast beröra några exempel där genomgång utrednings-

en av materialet har lett till slutsatsen att det inte kan uteslutas att judisk egendom överfördes till Sverige i samband med flykten. De få uppgifter som kommit fram ger således inga direkta bevis för att juveler eller andra tillgångar från judar skulle ha kommit in till Sverige via den baltiska flyktingströmmen. Det är emellertid högst troligt att ytterligare forskning kan ge en vidare belysning i frågan.

Under åren 1944 och 1945 skrev den svenska pressen återkommande om den estniske prosten Pöhls och den tyske SS-mannen Lienhards räddningsoperationer för att få över de s.k. estlandssvenskarna till Sverige Ett stort antal klagomål framfördes

av flyktingarna. Bl.a. skall istället för estlandssvenskar ett antal ester ha

6 Uppgifterna huvudsakligen hämtade från Säpos arkiv.

288 Rövade tillgångar sou 1999; 20

tagits med på båtarna. Estema hade, för att få legitimation som estlandssvenskar, löst medlemskort i en förening kallades Svenska

som Odlingens Vänner. Vidare framfördes anklagelser tagande

om av mutor, våldsamt uppträdande från Lienhards sida och tillägnande av flyktingarnas möbler och andra tillgångar.

Under den svenska kommissionens förhör med några av de tilltalade i Nümbergsprocessen antecknade ledamoten, advokaten Hugo Lindberg, efter att ha förhört Walter Schellenberg bl.a. följande

Om en annan Sverigegäst, Ludwi Lienhardt, berättade Schellenberg, att han varit medlem av affen S.S., och att han sysslat med u pbyggandet av en underrättelsetjänst mot Ryssland via Estland oc Sven e. Han skulle ha en mycket intim kontakt med en biskop men Schel enbergkunde icke påminna sig dennes nanm. Denna bisko skulle ha varit särskilt intresserad för utväxling av svenskar fran Estland och hans inställning var mycket antikommunistisk. Planen var att i underrättelsetjänsten utnyttja dessa estlands-svenskar. Jag förmodar att biskopen är identisk med estniske prosten Pöhl, som finns i landet, och juvelaffärer med

vars stackars tyska judar jag känner till från annat håll.

Hugo Lindbergs anteckning och de artiklar ett flertal svenska

som tidningar publicerade åren 1944 och 1945 har föranlett kommissionen att närmare studera det utredningsmaterial som finns tillgängligt beträffande den aktuella räddningsaktionen.

Kommissionen har därvid kunnat konstatera att de uppgifter som flyktingarna lämnade vid förhören är ytterst motstridiga. Somliga kännetecknade Pöhl som en mycket god människa som räddat dem medan andra ansåg att Pöhl skodde sig på flyktingarna. Vidare bär ett flertal uttalanden karaktären av hörsägner, vilket exempelvis framkommer av följande sammanfattning av förhören.

Bland estniska ktingar hade det varit allmänt känt, att Pöhl och den tyske me borgaren, som han samarbetat med vid flyktin orterna smugglat ädla stenar och andra värdefulla

ans föremå till verige och på sa sätt skaffat sig goda inkomster.

62Ett flertal länder, däribland de neutrala, erbjöds att närvara under Nümbergrättegångama som observatörer. Den svenska delegationen

, poliskommissarien Danielsson, advokaten Lindberg och justitierådet Santesson, fick möjlighet att samtala med ett antal av de åtalade nazisterna, vittnen m.fl. Bl.a. hölls ett flertal förhör med chefen för Auslands-SD inom RSHA Reichssicherheitshauptamt, Walter Schellenberg, som i krigsslutet tog kontakt med utländska säkerhetstjänster och bl.a. påverkade Himmler att ta kontakt med Folke Bernadotte. 53Odaterad PM angående undersökningar i Nürnberg, Hugo Lindbergs arkiv, L 32: Kungliga Biblioteket i Stockholm.

Rövade tillgångar 289

Beträffande anklagelsen om tagande av mutor uttalas sammanfattningsvis bl.a.:

"Sammanfattningsvis torde man beträffande misstankarna mot Pöhl för tagande av mutor kunna sä a, att ett otal rykten härom varit i omlopp, att i de flesta fall, å källorna kunnat spåras, i varje

men up fall icke vunnits någon klarhet i saken. Huvu sakligen torde det hela dock väga tillverkligPö förmån."

nog

Sammanfattningsvis konstaterar kommissionen att uppgifterna i det relativt omfångsrika förhörsmaterialet inte har varit av sådan beskaffenhet att det går att dra några generella slutsatser beträffande möjligheten av att judisk egendom smugglades till Sverige via hjälpaktionen för estlandssvenskama.

Som exempel på fall då judisk egendom kan ha kommit till Sverige via krigsförbrytare och samarbetsmän kan nämnas den estniske polismannen Mikson kom hit flykting i september 1944.54

som som

Tidigt framkom beskyllningar om att Mikson medverkat vid övergrepp mot judar och politiska fångar. Den estniske polischefen Leppick sades tillsammans med Mikson ha konfiskerat judars egendom vilket medfört att de båda arresterades av tyskarna i december 1941. En chaufför vid estniske polisen hade vittnat om att Mikson i judars hem beslagtog guld och andra värdesaker, han sedan medförde

pengar, som

portfölj eller i fickorna. Bl.a. skall Mikson, enligt chauffören, vid i en ett tillfälle 1941 ha kommit ut juvelerares bostad med sin portfölj

ur en och sagt: "Här har jag 28 kilo guld. Det skall tyskarna ha. Mikson skall därvid ha tagit undan guldplatta vägande ungefär ett halvt kilo

en

han stoppade i ficka. Enligt uppgift skall Mikson ha frisläppts som egen i september 1943 då han fortsatte arbeta för tyskarna. Kommissionen har uppmärksammat att Mikson när han korn till Sverige i september 1944 enligt ett beslagsprotokoll, förutom diverse valutor, hade l stycke guldbit på sig. Mikson lämnade Sverige i augusti 1946.65

Gods kan även ha smugglats via andra hjälpaktioner som Sverige organiserade vid krigssammanbrottet och tiden därefter. I handlingar

påträffats i USA berörs Svenska Röda Korsets räddningsinsatser. I som

64Sandlerkomrnissionens opublicerade tredje rapport: Betänkande med utredning angående baltiska flyktingar, Sandlerkommissionens arkiv, volym B2:6, Riksarkivet. 65Ytterligare exempel anges i Heléne Lööws artikel: Swedish policy towards suspected war criminals 1945-1987, Scandinavian Journal of History nr 14, 1989. Se även Peeter Puides bok Samuil Braschinskys försvunna vrede, Stockholm

: 1997 samt Bosse Lindquists program i maj 1998 om Sverige och de baltiska SSmännen, Sveriges Radio, Dokumentärredaktionen.

en förfrågan i juni 1946 från det amerikanska utrikesministeriet till den amerikanska legationen i Stockholm uttalas b1.a.:

Infomation has been received from several which

sources are

of

belâeåedRe lrelliçzirblegets travecerltlzeiining representativestlåeåwedish

rosstoalie etween we en an ennany

are canying egal correspondence between Nazi residents in

Germany and their friends in Sweden at a price. Also aintings and

P

objects. of art are in. Gemiany with. food and cheap

Åaurchasedbrought Sweden for sale high profits.

german currency an to at

I den amerikanska legationens svar uttalas b1.a.:67

There seems to be little doubt that certain personnel travelling with

Swedish Red Cross relief columns to and from the continent have

been guilty of smuggling articles out of Germany. The principal cul rits seem, however, to be civilian employees, mostly drivers, rat er than strictly Red Cross personnel.

I svaret hänvisade legationen vidare till en artikel i Dagens Nyheter i juni 1946 enligt vilken tullen i Helsingborg hade beslagtagit vin och sprit samt sex pistoler jämte ammunition från chaufförer in-

sex som gick i en återvändande konvoj från Budapest.

Kommissionen har gått igenom ett urval volymer i Svenska Röda Korsets arkiv bl.a. för att efterforska organisationen kan ha kommit

om i kontakt med rövade judiska tillgångar. Kommissionen har inte på grundval av de efterforskningar som kunnat genomföras funnit några uppgifter eller antydningar om att så skulle varit fallet.

Kommissionen vill avslutningsvis peka på att ytterligare forskning, i såväl utländska som svenska arkiv, krävs för att bättre belysa frågan om i vilken omfattning rövat gods kan ha kommit till Sverige

genom exempelvis smuggling. Förutom arkiv i Baltikum, Tyskland och det forna Sovjetunionen kan särskilt nämnas landsfogdearkiven, för såväl västra, södra samt Gotlands säkerhetsdistrikt, samt den militära säkerhetstjänstens arkiv. De exempel som kommissionen funnit och redovisat i förevarande avsnitt visar att det är angeläget att vidare forskning initieras för att bringa klarhet i de frågekomplex rör

som kollaboratörer och samarbetsmän som flydde till Sverige från de närliggande av tyskarna under kriget ockuperade områdena.

66Förfrågan den 26 juni 1946 till amerikanska legationen i Stockholm, Records of the U.S. Emb; Sthlm, NA RG 84, 350/68711/07. 67Amerikanska legationens skrivelse den 15 juli 1946, ibid. 68Kerstin Gustafsons rapport i maj 1998, kommissionens dnr 96/98. Beträffande herrelösa tillgångar m.m., se ovan avsnitt 5.4.3.

Rövade tillgångar 291

6.5.2 Särskilt konst

om

I en amerikansk rapport om rövad konst uttalas som en slutsats beträffande eventuell förekomst av rövad konst på den svenska mark-

naden följandez

"Although Sweden would seem to have been logical place for the

a

concealment of looted art because of its neutrality during the war,

felt that unlike Switzerland, was used to any great extent

never

by the Germans for this purpose

Samtidigt föreslogs i rapporten att vissa undersökningar skulle företas angående bl.a. konst som, enligt uppgift, tidigare hade ägts av den tyske konsthandlaren Karl Haberstock och som troligen fanns i Sverige. Som tidigare redovisats har f.d. chefen för Östergötlands länsmuseum, Gunnar Lindqvist, haft i uppdrag att för kommissionens räkning närmare undersöka den svenska konstmarknaden vid tiden för andra världskriget med särskild inriktning på eventuell förekomst av rövad konst. Gunnar Lindqvists undersökning, till stor del grundar sig på

som intervjuer med personer som haft kontakt med konstrnarlmaden under perioden, redovisas i det följande.

Den svenska konstmarknaden

Den svenska konstmarknaden var under 1930-talet tämligen begränsad och antalet konsthandlare och gallerier relativt få; Det var främst svensk konst dominerade handeln men även internationell konst

som från 1600- och l700-talen förekom. Åren 1935-36 införde firman Pollak från Wien högklassig internationell konst och konsthantverk,

den svenska publiken visade lågt intresse för denna konst. Karl men Asplund som vid denna tid var verkställande direktör för Bukowskis, den ledande auktionsfinnan och konsthandeln för äldre konst i Sverige, har uppgett att även verk från konsthandeln i Tyskland korn till Sverige under dessa år. Skälet var säkerligen den politiska utvecklingen där och de skuggor började lägra sig över Mellaneuropaf, skriver

som

69Art Looting Investigation Unit, Final Mission to Europe 10 June 1946

- 24 september 1946, Kommissionens dnr 219/98. 70Kommissionens dnr 187/98 och 8/99. Förutom intervjuer, omfattat cirka

som 15 personer verksamma inom konsthandeln, museer eller samlande, har också vissa memoarer gett en bild av konstmarknaden som exempelvis, Karl Asplunds böcker: Konst kännare köpmän, Stockholm 1962 och Bukowskis Ett

konsthandelshus i Stockholm, Stockholm 1945 samt Gregor Aronowitsch: Bukowskis mitt öde, Stockholm 1988.

-

292 Rövade tillgångar

Asplund i sina memoarer. Den senare direktören Gregor Aronowitsch konstaterar att det var först efter kriget på nytt kunde ut i

som man resa Europa och inköpa konst för försäljning i Sverige.

Det fanns också andra konsthandlare, utbjöd äldre

som internationell konst i Sverige under den aktuella perioden Dit hörde bl.a. den ñnländske konsthandlaren Gösta Stenman, Rapps konsthandel samt Galleri Szt Lucas i Stockholm, vidare konsthandlaren Christian Faerber och Böijessons konsthandel i Göteborg. Vid vissa tillfällen före kriget anordnade den holländska konsthandlaren P. de Boer försäljningar i Stockholm.

Den moderna internationella konsten företräddes främst Svensk-

av Franska konstgalleriet i Stockholm, anordnade regelbundna

som auktioner och utställningar. Svensk-Franska konstgalleriet handlade även med äldre internationell konst. Vidare fanns det flera gallerier

som Galleri Blanche och efter kriget Galleri Pierre, som var specialist på internationell modern grafik, och Galleri Modeme.

Därtill fanns givetvis rad antikvitetshandlare med utbud skilda

en av slag av antikviteter samt konsthandlare, köpte och sålde bl.a.

som genom de stora auktionsforetagen. Den öppna internationella konstmarknaden i Sverige tämligen begränsad och överskådlig under

var tiden 1938-50. Det hindrar dock inte att det kan ha funnits dold

en mer handel med konst och antikviteter.

Museerna

På museerna har den internationella konst, förvärvats under åren

som 193 8-50 granskats. Anledningen är att högklassig konst ofta har proveniensen dokumenterad, dvs. att man kan följa konstverkens tidigare ägare tämligen väl, eftersom detta är ett oavvisligt krav för att kunna bestyrka verkets status som original, replik eller kopia. För museerna är denna dokumentation proveniensen största vikt. Det

av av innebär att en nogräknad museiman kräver bevis för den ägarkedja, som ett betydande konstverk har haft. Därmed avslöjas oftast eventuella avvikelser från en normal ägarbild.

En museiintendent har vid intervju uppgett att museimännen med något undantag var motståndare till nazismen. Hon att det fanns

menar en stor Vaksamhet vid museerna rörande nazisterna konfiskerade

av samlingar av konst och kulturhistoriska föremål. Vid ett tillfälle 1945 erbjöd en svensk konstnär det där hon anställd, värde-

museum, var en full målning inköpt i Paris. Det visade sig att målningen hade tillhört Louvren och uppenbarligen tagits av nazisterna och kommit ut i

senare

Rövade tillgångar 293

handeln. Genom museichefens försorg återställdes målningen till Louvren.

Nationalmuseum

En genomgång av Nationalmuseums nämndprotokoll under åren 1938- 50 visar att under perioden fram till 1947 var inköpen av internationell konst mycket sparsamma. Endast några få förvärv gjordes till högre priser. Granskningen av nämndprotokollen har kompletterats med genomgång av måleriavdelningens kataloger samt vissa uppgifter i Nationalmusei vänners arkiv. Först från 1949 började museet göra regelrätta inköp av internationell nutidskonst. Vid undersökningen har vissa verk särskilt granskats för att utröna deras proveniens. Dessa undersökningar har inte lett till några för efterforskningama betydelsefulla noteringar.

År 1940 inköptes Nationalmusei vänner i Rom

genom en mannorskulptur av en italiensk mästare, ett porträtt av kardinalen Dazio Azzelino. Skulpturen hade påträffats vid grävningar. Det är givetvis omöjligt att idag kunna avgöra om skulpturen har annan proveniens än den vid köpet uppgivna.

Nationalmusei vänner inköpte konstverk på Bukowskis auktioner eller genom privatpersoner och överlämnade dessa som gåvor till museet. Det inte föreligga några oklarheter rörande dessa verk.

synes År 1944 blev museet erbjudet att göra inköp hos Björks konsthandel, som hade konstföremål, som inköpts för cirka 7-8 år sedan emanerande från Erimitaget. Museet gjorde av nämndprotokollen att döma inga inköp.

1943 erhöll museet som gåva en målning av Bonnard, Flicka i motljus, av direktören Oscar Stern. Denne, som hade en stor konstsamling av bl.a. modern fransk konst omfattande samlingar av Bonnard, Dufy, Rosualt, Picasso, Chagall mil., handlade med konst i Stockholm under krigsåren. Den nyss nämnda Bonnardmålningen tillhörde tidigt den välkända konsthandeln Bernheim-Jeune i Paris, såldes till konsthandlaren Hessel i Paris, för att senare finnas i Sterns ägo. Detta är ett exempel på glapp i den dokumenterade proveniensen. Det bör påpekas att värdet av modern 1900-talskonst begränsat vid

var denna tidpunkt. Exempelvis köpte Nationalmuseum en teckning av Henri Matisse för 40 kronor från Svensk-Franska konstgalleriet.

Den tyske konsthandlaren Karl Haberstock, som var Hitlers konstagent, erbjöd 1943 Via svenska beskickningen i Berlin Nationalmuseum att köpa en målning av den svenske konstnären Georg Desmarées. Något köp genomfördes inte.

294 Rövade tillgångar

Stickprov har tagits i museets korrespondens. I september 1944 erhöll museet skrivelser från utrikes- och ecklesiastikdepartementen angående försök från tysk sida att i Sverige avyttra konstverk tillhörande den italienska staten.

Göteborgs konstmuseum

Museets accessionskatalog under åren 1938-52 har granskats jämte ett dokumentationsarkiv för konstverken.

Vid Göteborgs konstmuseum har under perioden 1938-50 cirka 20 konstverk av internationell karaktär tillförts samlingarna. Av dessa förmedlades ett stort antal av konsthandlaren Christian Faerber, som till-

med F. M. Zatsenstein hade konsthandel i Berlin. Då den sammans senare var jude flyttades 1933 verksamheten till London. Faerber var tidvis bosatt i Göteborg och en nära vän till museichefen professor Axel Romdahl. Det synes som om de konstverk, som förmedlades genom Faerber huvudsakligen kom från engelska samlingar, inköpta på konstauktioner i London. Några målningars proveniens kan inte fastställas för krigsåren men hade sålts på konstmarknaden i London under 1930-talet.

Faerber skänkte ett flertal målningar till museet. Likaså erhöll museet gåvor Göteborgs konstmuseums vänner, ofta för-

genom som värvat konstverken genom Faerber. 1939 inköptes en betydande målning av Chagall, Blommor och höna, på Svensk-Franska konstgalleriet i Stockholm för 4 000 kronor. Målningen hade ägts av konsthandeln Bemheim-Jeune i Paris och hade senare tillhört Oscar Stern.

Stickprov har tagits i museets korrespondens som dels är allmän dels korrespondens till museichefen. l augusti 1939 erbjöds museet från en dansk att köpa målningar och grafik av den tyske expressionistiske målaren Emil Nolde, som är en av de främsta konstnärerna under 1900talet. Noldes konst betraktades av nazisterna som "entartede Kunst.

De utbjudna verken hade köpts från det tyska propagandaministeriet och säljaren, vars syster var gift med Emil Nolde, erbjöd nu skandinaviska museer att köpa dem. Göteborgs konstmuseum gjorde inte något inköp. Av korrespondensen framgår att museichefen Axel Romdahl var en klar motståndare till nazismen.

Rövade tillgångar 295

Malmö museer

Malmö museer består av fyra olika museer. Ett av dem är Malmö konstmuseum. Accessionskatalogen upptar blandat förvärv konst

av med förvärv av kulturhistoriska och arkeologiska föremål. Perioden 1938-47 har granskats.

Malmö konstmuseums samlingar utökades under perioden i ovanligt stor omfattning genom mycket stora donationer svenska konstnärer

av och deras efterlevande familjer.

AV utländsk konst förvärvades några kollektioner ovanlig

av karaktär. Den ena, 1939, var en samling av lettisk nutidskonst innefattande ett 40-tal målningar och den andra en kollektion finsk

var konst, innefattande många av de mera betydelsefulla finska konstnärerna: Jämefelt, Rissanen. Aaltonen, Gallen-Kallela och Simberg. Den förra kollektionen var en gåva av tullkontrollören Oscar Elmqvist och den andra förmedlades genom konsthandlaren Gösta Stenman och nyssnämnde Elmqvist. Stenman kom under perioden att sälja till museet teckningar och akvareller av internationellt betydande konstnärer. Inköpen gjordes ibland med hjälp av Malmö museets vänner. Sålunda förvärvades 1939 verk av Gainsburough, Bassano, Zucarelli, Rubens, Jan van Goyen, Corregio och Carracci. Totalt förmedlade Stenman under åren 1939-44 ett 30-tal teckningar, laveringar och akvareller av betydande internationella konstnärer. Därutöver inköptes en Hieronymusmålning av en okänd nederländsk 1500-talsmästare. Hur dessa ovanliga konstverk kunde förmedlas genom Stenmans konsthandel i Stockholm framgår inte av accessionskatalogen. Stenman hade redan före kriget gjort inköp på kontinenten och i England.

Malmö museer hade under denna tid också kontakt med en turkisk handlare, Hessan Chaberstag, som sålde persisk keramik och fragment av orientaliskt material till museet. Han hade en tid varit bosatt i Malmö. Han förmedlade föremål, som i accessionskatalogen noteras som jordfynd från Istanbul.

Östergötlands länsmuseum

Museet äger den största samlingen av äldre europeisk konst vid sidan

ovannämnda museer. Samlingen har främst tillkommit genom donaav tioner men även inköp har under hand gjorts. En samling, som senare donerats till museet, tillkom under den aktuella perioden. Museets

nu accessionskatalog har granskats för åren 193 8-1950.

Inköpen internationell konst under perioden är obetydliga, men

av några större donationer förekommer, bl.a. av en större samling grafik

296 Rövade tillgångar

av Honoré Daumier. I den under senare tid donerade samlingen

av främst 1600- och l700-talskonst finns flera verk, inköptes under

som perioden dels på Bukowskis auktioner dels även på Galleri Szt Lucas i Stockholm. I senare fallet rör det sig två holländska 1600-

om talsmålningar. Några ytterligare uppgifter om deras tidigare proveniens har inte kunnat fastställas.

Konsthandeln

Två arkiv från konsthandeln har varit tillgängliga: Svensk-Franska konstgalleriets, som förvaras i Nationalmuseums arkiv. och Bukowskis, som förvaras på företaget.

I avsikt att erhålla ytterligare uppgifter om eventuell handel med konst från Nazityskland har intervjuer också gjorts med äldre konstoch antikvitetshandlare samt museimän, som var verksamma under kriget eller omedelbart efter 1945. Vidare har kontakter tagits med Judiska museet och Judiska biblioteket för att undersöka material

om finns, som kan belysa frågan

En dam som arbetade på gallerier för modern konst från 1938 har givit en bild av handeln med modern konst. Hon har uppgett vilka seriösa gallerier som fanns i Stockholm. Hon har också förklarat, att hon aldrig kommit i kontakt med nutidskonst, som skulle kunna ha beslagtagits av nazisterna och känner inte heller till något galleri,

som sysslade med sådana affärer.

En annan dam som följt auktioner och konsthandel i Stockholm från 1930 och tillsammans med sin make skapade betydande samling

en av äldre konst, som i stor utsträckning tillfaller ett museum, har berättat om konsthandeln under kriget ur köparens synpunkt. Hon har uppgett att merparten av samlingen köptes på Bukowskis auktioner men även i konsthandeln i Schweiz och England efter krigsslutet. Vissa verk köptes också hos konsthandlare i Stockholm. Hon nämner Rapps konsthandel, som före 1946 hade buntar målningar liggande i Stockholms

av frihamn, ur vilka köpare kunde välja. Hon uppger också, att det inte är uteslutet att någon målning i samlingen kan ha kommit i handeln på orätta Vägar och visar på en målning, som skurits ut ur en ursprungligen större målning. Det förekom dock aldrig några diskussioner

om nazistisk konst på konstmarknaden, hon.

uppger

Rövade tillgångar 297

Svensk-Franska konstgalleriet

Det dominerande företaget för försäljning av internationell 1900talskonst, främst fransk, var Svensk-Franska konstgalleriet i Stockholm. Företaget höll flera auktioner per år och anordnade också utställningar av såväl internationella som svenska konstnärer. Företagets auktionsdel köptes upp av Bukowskis under 1970-talets första hälft.

Vissa delar arkivet har granskats, nämligen auktionskataloger

av med vissa anteckningar om säljare och köpare från mitten av 1930-talet till 1945 samt räkenskaper för auktioner 1939-44.

Under åren 1940-43 förekom nästan uteslutande svensk konst på auktionerna och endast svenska konstnärer ställde ut. Under 1930-talet förmedlade företaget modern fransk konst och från 1944 blir fransk nutidskonst på nytt vanlig. Svensk-Franska konstgalleriet sålde även äldre internationell konst på auktionerna. Två konsthandlare sålde kontinuerligt på auktionerna 1939-44, nämligen Christian Faerber och Oscar Stern även andra handlare lämnade mer sporadiskt verk till

men försäljning.

Bukowskis

Bukowskis har mycket gamla anor som centrum för handel med konst och antikviteter i Sverige. Företaget har alltid haft mycket gott anseende och hållit hög kvalitet på sina auktioner. Företaget bedrev tidigare också konsthandel.

Vid efterforskningarna har auktionerna under åren 1938-46 undersökts att mottagningskvitton till auktionerna under tiden 31/8

genom 1937 13/1 1946 granskats. Dessa innehåller också uppgifter om in-

lämnade verk för underhandsförsäljning. Vidare har kopieböcker 12/5 1941 10/5 1946 genomgåtts och stickprov tagits i auktionsredo-

visningar för auktionerna 310 334, dvs. under åren 1937-45. Före-

taget handlade under denna tid främst med äldre konst och antikviteter

däremot i mycket liten utsträckning med l900-talskonst. men

Den internationella konst, utbjöds på auktionerna kom nästan

som uteslutande från svenska säljare. Verk av hög klass kom oftast från gamla välkända svenska samlingar, som på grund av generationsväxlingar delvis eller helt hade skingrats. Exempel är verk ur Säfstaholmssamlingen och ur Finspongssamlingen.

Vid enstaka förfrågningar under krigsåren från utlandet om försäljning har uppmärksammats att Bukowskis svarade att valutabestämmelserna lade hinder i vägen samt att det fordrades licens för att föra in konst och antikviteter i landet.

Det förekom vissa konsthandlare regelbundet lämnade in som internationell konst till försäljning men som också köpte sådan. Man kan också finna att vid enstaka tillfälle inlämning konst från ett visst av land förekom. Bl.a. förekom under 1944 försäljning sju stycken en av ungerska målningar." Detta kan tolkas försäljning från flyktingar i som Sverige. Några synnerligen värdefulla konstverk Anton Dyck samt av van Paul Gauguin såldes åren 1939 och 1940. En närmare undersökning kring dessa försäljningar visar i det förra fallet svensk säljare och en en svensk köpare. Målningen av Paul Gauguin hade uppenbarligen utbjudits på Sothebys auktioner omkring 1930. Säljare var en oidentifierad person. Priset var häpnadsväckande lågt, 2 000 kronor. Målningens proveniens under tiden 1930 39 har inte kunnat fastställas. Före 1940 och från 1945 förekom internationell handel. I amerikanska dokument omtalas att Bukowskis i början år 1943 skall ha av erhållit två lådor innehållande värdefulla tavlor från Tyskland." Någon försäljning av betydande internationell konst ägde inte under detta rum år och inte heller finns det uppgifter därom i korrespondensen. Från 1946 sökte Bukowskis aktivt objekt i London och i viss mån i New York för försäljning i Sverige. Men samtidigt meddelades vid förfrågan att det var svårt att sälja dyra målningar i Sverige och företaget tackade därför nej till sådan försäljning. Den tidigare nämnda amerikanska rapporten från maj 1945 upptar ett flertal på tyska och utländska konsthandlare och andra namn personer, som misstänktes vara inblandade i transaktioner med rövad konst. Inga av de angivna finns bland de köpt namnen personer som eller sålt på auktionerna på Svensk-Franska konstgalleriet och Bukowskis.

Galleri Sst Lucas.

I amerikanska dokument från 1945 omtalas Galleri Szt Lucas som en möjlig plats för försäljning rövad konst. Galleriet ordnade under av åren 1941 till 1945 ett flertal utställningar med internationell konst. Dessa var såväl utställningar med inlånade verk försäljningssom rena

7 Auktion nr 322 1944 av sju stycken ungerska målningar inlämnade Dr. av Wasashely. 72Jfr ovan under avsnitt 6.5.1. 73Looted Art in Occupied Territories Neutral Countries and Latin America, May 1945. Jfr ovan avsnitt 5.6.1. 74Jfr ovan under avsnitt 6.5.

Rövade tillgångar 299

utställningar. I de amerikanska dokumenten uppges att direktören för galleriet nekat att omtala, varifrån de kom, men att ett antal erhållits från poor Jewish refugees".

År 1941 anordnades utställningen Italienskt måleri l 300-1 600 med inlånade verk, främst från generalkonsul Karl Bergsten, välkänd

en konstsamlare, stod Nationalmuseum nära, Även konungen hade

som lånat ut konstverk till utställningen.

År 1942 anordnades utställning med engelskt måleri, 1530-1850,

en med inlånade verk.

Under april och maj 1944 anordnades en utställning med flamländskt-holländskt måleri. Samtliga konstverk till salu. Ännu ut-

var en ställning anordnades med delvis samma målningar 1945. Utställningen 1944 innehöll många målningar hög kvalitet. Katalogen, se bilaga

av innehåller endast undantagsvis verk med proveniens. Samtidigt kan konstateras att katalogen innehåller felaktiga uppgifter om mästare till konstverk. Exempelvis upptas ett självporträtt Rembrandt, som i

av själva verket kopia efter ett självporträtt i Walker Art Gallery i

är en Liverpool och en målning av Joachim Patinir är en svag efterapning av

målning Patinir i Louvren. Kataloguppgiftema måste sålunda en av ifrågasättas.

Bland utställda verk fanns några triptyker, attribuerade till Ambrosius Benson, Bernard van Orley och en Antwerpenmanierist, vilka är av särskilt värde vad beträffar fastställande av proveniensen. Av dessa triptyken Bernard van Orley ha tillhört en ungersk

uppges av samling. Det går inte att utesluta att en del verk på dessa utställningar 1944 och 1945 härrör från det krigshärjade Europa

Personer knutna till galleriet var George Lindahl, L Kindgren och konservatom T. Genal, den senare enligt uppgift ungrare. En tjänste-

vid Nationalmuseum skrev till utlänningskommissionen och avman styrkte svenskt medborgarskap för denne. Anledningen till denna skrivelse är något oklar.

Ingen de intervjuade konst- och antikvitetshandlama eller musei-

av männen hade någon kontakt med galleriet och har inte kunnat kommentera uppgifterna.

AB Möbleringskonst

Företaget antikhandel belägen vid Blasieholmstorg i Stockholm.

var en I november 1944 anordnades en utställning med internationell konst. Samlingen bestod främst nederländsk konst. Bland de till försäljning

av utställda verken fanns enligt katalogen Pieter Brueghel d.ä., van Dyck,

300 Rövade tillgångar

Avercamp, Ambrosius Benson, Frans Francken, Jan Brueghel, Gerard Dou, sålunda betydande äldre internationella konstnärer. Särskilt målningen Pieter Brueghel d.ä. kan i detta sammanhang av vara av intresse. Den runda målningen ordspråksbild, anges vara en vilket är korrekt, den är säkerligen, bild i katalogen döma, men av att icke av Brueghel, utan av en annan holländsk målare. I den amerikanska rapporten från maj 1945 anges att Pieter Brueghels berömda målning: En blind leder blind, tillhör Neapels skulle en som museum, ha funnits i Stockholm under den aktuella tidpunkten. Enligt efterforskningar torde så inte ha varit fallet. Enligt ovanstående dokument skulle denna målning tillsammans med ett stort antal konstverk förts av tyskarna till Monte Cassino. Målningen finns fortfarande kvar i Neapels museum. Där finns också en ordspråksbild Pieter Brughel av Troligen har den enklare ordspräksbilden, i Möbleringstjänsts som katalog anges som en målning av Brueghel, förväxlats med målningen i Neapels museum och därigenom har felaktig tolkning gjorts i en dokumentet. Den i Stockholm utbjudna ordspråksmålningen hade redan 1941 varit till salu på auktion ordnad Björcks konsthandel i av Stockholm. En del utbjudna konstverk kan härledas till äldre svenska samlingar men flertalet konstverk saknar sådan proveniens och kan sålunda ha införts till Sverige under andra världskriget. Det skall också konstateras att flera utställda verk senare ingick i utbudet på Bukowskis auktioner.

Rapps konsthandel

Rapps konsthandel var en betydande konsthandel centralt i Stockholm. Vid intervjuer har framkommit, att Rapps konsthandel hade buntar av målningar liggande i Stockholms frihamn. Upprepade försök har gjorts för att kunna få uppgifter därom och ett eventuellt arkiv är bevarat, om men kontakter inom släkten visar att de saknar vetskap förhållom andena vid denna tid. Det är sålunda för närvarande inte möjligt att konstatera, varifrån dessa konstverk kommit eller de har något om samband med de amerikanska uppgifterna lådor innehållande stulen om konst som förvarades i Stockholms frihamn i Koux namn. Rapps konsthandel anordnade först 1948 och 1949 utställningar med äldre holländsk konst.

75Jfr ovan under avsnitt 6.5.1.

Rövade tillgångar 301

Övrig konsthandel

Flera andra försäljningar internationell konst ägde rum under 1930-

av och 40-talen. Den välrenommerade konsthandeln P. de Boer i Amsterdam ordnade utställningar och försäljning på Galleri Modeme, bl.a. hösten 1938, varvid utbjöds en rad högkvalitativa konstverk av exempelvis El Greco, Lucas Cranach, Goya, Guardi, Brueghel och Rembrandt. Målningama är i katalogen vanligen väl dokumenterade genom uppgifter om proveniens.

Gösta Stenmans konsthandel bedrev en omfattande verksamhet med internationell konst och hade under 1930-talet en rad utställningar. Stenman samarbetade med flera svenska museer och gjorde 1940 en utställning benämnd Från Tizian till Hubert Robert till förmån för Nationalmusei vänner och med inlån från bland annat konungen. Stenman finländare och hade också ett utbud finsk konst.

var av

En samling konst, som var placerad i Enskilda bankens bankfack, blev, på grund misstanke om att det rörde sig om rövad konst,

av föremål för undersökning genom Allied Art Commission. Konstsamlingen tillhörde Ludvig G. Braathen. Några uppgifter från Allied Art Commission rörande resultatet av undersökningen har inte påträffats. Vid granskning målningarna i samlingen kan konstateras

en av att flera dessa är välkända i konstlitteraturen, exempelvis Bonnards

av Sittande naken flicka, som 1947 ställdes ut i Stockholm och som ännu på 1960-talet tillhörde Braathen. Denna målning såldes 1936 i Paris och köptes Hessel. Många målningar av Bonnard kom till Sverige

av

direktör Oscar Stem och såldes sedan på Svensk-franska konstgenom galleriet. Möjligen har denna målning tillhört Sterns kollektion. I samlingen ingick också ett porträtt av Goya föreställande Comtesse de Haro. Det är säkerligen helt felaktig uppgift, eftersom porträttet av

en Comtesse de Haro har helt andra kvaliteter och är väl känt. Möjligen rör det sig förfalskning. Några uppgifter i den konst-

om en vetenskapliga litteraturen, anledning att betrakta samlingen

som ger eller enskilda konstverk i den som rövade, finns sålunda inte.

Vid efterforskningarna har påträffats ett brev, daterat 11 augusti 1944, från professor Johnny Roosval till chefen för Nationalmuseum, Erik Wettergren, i vilket denne ombedes att lämna upplysningar om konstverks införande till Sverige under kriget från Tyskland eller av Tyskland ockuperade länder antingen endast för att förvaras här eller för att säljas. Roosval uppger, att han är sysselsatt med en undersökning. Efterforskning har orts för att spåra material från

76Skriftväxling årsskiftet 1944-45 mellan den amerikanska legationen i Stockholm och det amerikanska utrikesministeriet, kommissionens dnr 9/99.

denna undersökning, i förteckningen Roosvals arkiv, men av som förvaras på ATA Antikvarisk-Topografiska arkivet har inga handlingar kunnat spåras. Det har inte framkommit något tyder på att någon omfattande som verksamhet med av nazisterna röVad konst förekom i Sverige vid tiden for andra världskriget eller strax därefter. Däremot förefaller det troligt att vissa konstverk, som varit till försäljning 1944-45 på ovannämnda utställningar och auktioner kan ha haft direkt eller indirekt samband med rövad konst. Det kan dock konstateras att inget talar för att några mycket betydande konstverk passerade Sverige. Vissa av de verk, som såldes på auktionerna 1944-45 kan med stor sannolikhet identifieras och härledas till ytterligare efterägare genom forskningar i konstvetenskapliga arkiv på kontinenten. Särskilt bör RKD Het Rijksbureau vor Kunsthistorische Dokumentatie i Haag vara aktuellt för sådan forskning.

Pågående internationellt arbete

Vid Washingtonkonferensen som hölls månadsskiftet november december 1998 stod bl.a. naziregimens konstrov på dagordningen. De allierades ansträngningar att spåra och återlämna rövade konstverk upp efter kriget diskuterades och frågan om hur rövad konst kan identifieras upptog flera diskussionspunkter. World Jewish Congress och World Jewish Restitution Organization har upprättat en databas i vilken det går att köra uppgifter mot varandra som titel, konstnär och ägare. Dessa uppgifter skall kunna prövas mot konstkataloger, försäkringsbolags förteckningar och listor på rövade konstverk. En blankett som innehåller ett 70-tal frågor kan beställas på följande E-post adress:

claims@rslmgmt. com

En annan databas är The Art Loss Register upptar över 100 000 som konstföremål som stulits under de senaste 50 åren. Registering av föremål sker kostnadsfritt. Frågeformulär kan beställas från bl.a. följande adress:

The Art Loss Register Ltd 12 Grosvenor Place, London S WIX 7HH Fax: 0171 235 1652

E-post: artl0ss@artloss. co. uk

Rövade tillgångar 303

The Art Loss Register har kontor även i New York och Düsseldorf. I flera länder t.ex. Frankrike, Ryssland och Österrike etableras som databaser och från amerikanskt håll uttrycktes under konferensen önskemål ett upprättande av ett internationellt konstarkiv. om Ett flertal andra initiativ har tagits på tid. Exempelvis har senare Österrike lag reglerat frågan återlämnande konst på genom om av statliga visar sig vara rövad och Ryssland har förklarat sin musseer som vilja att medverka i det internationella arbetet kring återställande av rövad konst att bl.a. öppna arkiv och etablera databaser. genom

6.6¶Sammanfattning

6.6.1¶Inledning

På tid har den ekonomiska dimensionen av Förintelsen senare uppmärksammats på allvar och skapat inte minst hos de engagemang, överlevandes representanter. De frågor man internationellt söker svaren på är omfattningen nazisternas konfiskering och plundring av privat av egendom, liksom hur de drabbade kan kompenseras för sina förluster. Hundratusentals butiker, institutioner och judiska hem tömdes på ägodelar. Vart tog dessa vägen Kommissionen har i sitt arbete försöka utröna svenska myndigheter, organisationer, företag och privatom kan ha kommit i kontakt med sådana tillgångar och i så fall i personer vilken utsträckning denna egendom kan ha hamnat i Sverige. Naziregimens plundringar, och inte minst hur skaffade undan man egendomen, är ett område allt sedan sammanbrottet varit mytomsom spurmet och inte sällan präglat rykten. Det internationella arbetet av med att komma till klarhet i frågan om nazisternas plundringar av bl.a. enskilda människors privata tillgångar guld, konst och andra som värdeföremål är ännu i ett inledande skede. De allierades underrättelsetjänster bevakade under kriget naziregimens dispositioner rövade tillgångar. På 1942 gjordes av sommaren amerikansk kartläggning nazisternas konñskering och plundring i en av de ockuperade länderna. Det totala värdet all privat egendom som av beslagtagits tyskarna i berörda länder uppskattades då till flera av miljarder US dollar. Under främst amerikansk ledning utvecklades det s.k. Safehaven-programmet, innebar strävan att omintetgöra som en tyska ansträngningar att, i framför allt neutrala länder, finna en trygg tillflykt safe haven för bl.a. tyskt kapital och plundrad egendom. Ett stort antal rapporter upprättades de allierade under kriget. En av viktig källa är det utredningsmaterial sammanställdes i anledning som Nümbergrättegången. Det förtjänar dock att anmärkas att de utav

304 Rövade tillgångar

värderingar som gjordes under och omedelbart efter kriget inte är helt tillförlitliga. Förutom att de ofta grundade sig på rykten, utmärks de av att man till stor del aldrig gick till botten med ett uppkommet spår. I Nümbergrättegângen var hanteringen av privatpersoners plundrade egendom en underordnad fråga. Det har under efterkrigstiden och fram till 1990-talet varit sparsamt med litteratur på området. Det har således varit delvis outforskade områden som kommissionen haft att undersöka och försöka klargöra. Att det har gått över 50 år innan frågan utplundringen offren för om av Förintelsen uppmärksammades på allvar medför givetvis också stora svårigheter i arbetet med att klargöra eventuell hantering rövade av tillgångar i Sverige. Exempelvis har det under tiden skett gallringar i arkiven. Vidare har verksamheten upphört hos flertalet de handlare av och företag som omnämns i de allierades rapporter, vilket medför att arkiv inte längre finns bevarade. Kommissionens arbete har därför i dessa fall resulterat i återgång till utgångspunkten för efteren forskningama nämligen bara ett rykte eller ofullständiga anklagelser.

6.6.2¶Nazitysklands och

konfiskering plundring av personliga tillgångar

I tidigt skede efter Hitlers maktövertagande utfärdades mot judarna diskriminerande dekret och lagar vilka syftade till konfiskeringen att ge judisk egendom ett legalt stöd. År 1939 ålades judarna skyldighet av en att låta lösa in guld, silver och ädelstenar mot viss ersättning till som huvuddelen insattes på spärrade konton. Inlämnandet skedde till särskilda pantbanker vilka under hela kriget fungerade förmedlare som av judisk egendom till inte så nogräknad marknad. Särskilda företag, en som t.ex. Diamant-Kontor, bildades för handhavandet de diamanter av och ädelstenar konfiskerades från judarna. som Konfiskeringar utvecklades till plundringar i takt med att rena förföljelserna blev alltmer brutala. I och med att deportationema till öst började, och förföljelserna övergick i systematiska massmord, friställdes en mängd lägenheter med sitt innehåll möbler samt andra av föremål som de deporterade inte kunde ta med sig. I november 1941 utfärdades ett tillägg till lagen riksmedborgarskap, att om som angav judar som bosatte sig utomlands inte kunde riksmedborgare och vara att deras egendom skulle tillfalla Riket. Judisk egendom Judengut började auktioneras ut på flera platser i Tyskland. Naziregimens ekonomiska plundring judarna nådde sin av ohyggliga kulmen i dödslägren. Vid sammanbrottet fann de allierade bevis för att det under den nazityska statsapparatens administration

Rövade tillgångar 305

hade pågått plundring av smycken, vigselringar och tandguld i samband med deportationema till och verksamheten i dödslägren. I sin tidigare rapport Naziguldet och Riksbanken har kommissionen närmare redogjort för denna hantering. Juveler och liknande värdeföremål Judenschmuck sändes bl.a. via den tyska riksbanken till staden Berlins pantbank som avyttrade godset till bl.a. utlandet. Konñskering och plundring av konst hade en hög prioritet för nazisterna. Uppdraget sysselsatte hundratals tjänstemän med skilda funktioner på olika statliga verk och för ändamålet specialinrättade institutioner exempelvis Kunstschutz som var direkt underställt den som tyska försvarsledningen och hade till uppgift att registrera och ansvara för konfiskerad konst från ockuperade länder. Riksmarsalken Göring övertog efter krigsutbrottet ledningen över Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg für die Besetzten Gebiete ERR verksamhet därefter vars kom att intensifieras på konfiskering och plundring av privata konstsamlingar. Mellan 1939 och 1944 företog nazisterna systematisk konen fiskering och plundring konst från olika samlingar och där av museers deponerade konstverk samt av konst från såväl judiska som ickejudiska konstsamlare runt om i det ockuperade Europa. Det land som drabbades hårdast nazisternas konstrov var Frankrike. Det har av beräknats att tredjedel av all privatägd konst i Frankrike kom i en nazisternas händer. En del av dessa konstverk var ämnade att ingå i ett Hitler planerat konstmuseum i Linz i Österrike. Andra tavlor och av föremål fick smycka kontor och lokaler i den nazistiska förvaltningen. Vissa konstverk beställda och reserverade for prominenta nazistiska var konstsamlare bl.a. Hitler, Göring och Ribbentrop, medan åtskilliga som verk avsågs till försäljning på den internationella konstmarknaden. Efter Nazitysklands fall påträffade de allierade ett stort antal stulna konstverk förvarades i bl.a. vid Merkers i Tyskland. som gruvoma Fortfarande är många konstverk stals nazisterna före och som av under andra världskriget försvunna. För att bättre kunna finna fram till ägarna misstänkt stulna konstföremål har därför på tid i flera av senare länder etablerats databaser i vilka det går att köra olika uppgifter, som titel, konstnär, ägare mm., mot varandra.

6.6.3¶Kommissionens iakttagelser

I slutet kriget utpekades bl.a. Sverige de allierades av av underrättelsetjänster mottagarland av rövade tillgångar. Den som amerikanska legationen i Stockholm hade under kriget bl.a. i uppdrag att rapportera stulen egendom dök upp på den svenska om som

306 Rövade tillgångar

marknaden. Redan i februari 1943 rapporterade legationen att vissa medlemmar av nazistpartiet hade börjat sända över sina värdesaker till Sverige.

Till frågan om huruvida konfiskerad och plundrad judisk egendom som exempelvis konst, smycken och antikviteter kom att införas till Sverige under judeförföljelsema eller tiden strax därefter har kommissionen i sitt arbete främst inriktat sig på följande möjliga vägar

för sådana överföringar.

0 Tyska legationen i Stockholm och tyska institutioner i Sverige kan

ha förvärvat eller vidarebefordrat, förutom valutor och värdepapper, värdefulla föremål.

0 Hermann Göring kan mot bakgrund sina svenska kontakter ha

av

överfört tillgångar, såsom stulen konst, till Sverige. 0 Konsthandlare, juvelerare, antikhandlare och liknande kan ha köpt

rövat gods. 0 Smugglare, främst i samband med flyktingströmmen mot krigets

slut, kan ha medverkat till att värdefulla föremål angivet

av nyss

slag förts in i landet.

I dokument som påträffats i National Archives, USA, utpekas rad

en tyska och svenska enskilda personer och företag under tiden för

som andra världskriget misstänktes vara inblandade i smuggling och illegal handel med rövade tillgångar. Dessa, ofta uppgifter har tjänat

vaga, som utgångspunkt för vidare efterforskningar i vissa svenska arkiv, däribland säkerhetspolisens Säpo arkiv. Med beaktande de

av ovan redovisade svårigheter som kännetecknar uppdraget i denna del har kommissionen sammanfattningsvis funnit följande beträffande förekomsten av rövade tillgångar i Sverige.

Tyska legationen

m.m. Ett flertal allierade rapporter pekar ut den tyska legationen i Stockholm som förmedlare av stulna ädelstenar. En lägre tjänsteman vid det tyska utrikesministeriet uppgavs vara huvudman för naziregimens försäljning av stulna holländska diamanter vilka skall ha medförts via krurirposten till den tyska legationen. Vissa dokument utvisar att chefen för Diamant-Kontor besökte Sverige ett flertal gånger.

Kommissionens efterforskningar i Säpos arkiv har visat att den tyska legationen sensommaren 1944 tänkt förmedlare

var som av juveler som tillhörde de mördade tyska och europeiska judarna. Genom den tyske affärsmannen Volckerts förmedling skulle cirka 160

Rövade tillgångar 307

briljanter till ett sammanlagt värde om drygt 187 000 svenska kronor sändas från Sponholz C0 i Berlin till den tyska legationen i Stockholm. Såvitt har kunnat utläsas av handlingarna i Säpos arkiv är det osäkert dessa briljanter lämnade Berlin för vidarebefordran till

om Stockholm. Kommissionen vill här påpeka att ytterligare efterforskningar skulle kunna kasta mer ljus över den aktuella affären. Exempelvis har uppmärksammats att det 1949 i Hamburg pågick en

de aktuella briljanterna mellan Volckerts å ena sidan och process om juvelerama Wilm och Goldemann å den andra. Tiden har dock inte medgett att kommissionen kunnat företa en efterforskning i det tyska rättegångsmaterialet.

Sammanfattningsvis anser kommissionen att så pass många uppgifter den tyska legationens förmedling av stulna ädelstenar

om talar i riktning att det inte finns anledning att ifrågasätta deras

samma faktiska bakgrund. Kommissionen har vidare uppmärksammat att det under 1944 översändes guldtackor till legationen via kurirposten.

.

Göring

Hermann Göring i år i civil flygtjänst i Sverige och gifte sig i

var unga München 1923 med svenskan Carin von Kantzow född Fock. Någon tid efter nazisternas misslyckade kuppförsök samma år återvände makarna till Sverige. Några år efter det att makarna återvänt till Tyskland avled Carin Göring 1931. Under sin tid i Sverige var Göring medlem i Antisemitiska Förbundet. Göring hade därefter många kontakter med svenska nationalsocialister främst inom Nationalsocialistiska Blocket i vilken organisation greve Eric von Rosen var ledande partifunktionär. Eric Rosens hustru Mary var syster med

von Görings svenska hustru Carin och brodern Clarence von Rosen var personlig vän till Hitler och Göring.

Kommissionen har i sitt arbete särskilt försökt utröna om Hennann Göring sina svenska kontakter överförde rövad egendom till

genom Sverige.

I rapport i maj 1945 från amerikanska legationen i Stockholm

en uttalas bl.a. att det mycket troligt att Eric von Rosens son, C.G. von

var Rosen, hade assisterat Göring i smuggling rövade konstverk och

av juveler till Sverige. Kommissionen har gjort vissa efterforskningar, bl.a. i Eric Rosens arkiv. Kommissionen har dock inte i detta arkiv

von funnit något belägg för att rövade tillgångar, juveler eller andra

som ger värdeföremål Göring kommit över har funnit sin väg till Sverige.

som Kommissionen vill dock inte utesluta att ytterligare forskning i bl.a. utländska arkiv och eventuellt bevarade privatarkiv från andra personer

tillhörande Görings svenska vänkrets skulle kunna leda till annat resultat. Ett namn som återfinns i flera amerikanska handlingar är den dåvarande presidenten för den tyska handelskammaren Henry Koux. Enligt en amerikansk rapport, upprättad i februari 1945, skall i Stockholms frihamn ha funnits ett antal lådor, avsedda for Koux, vilka innehöll stulen konst. Frågan om lådorna i Stockholms frihamn var också aktuell vid de förhör som hölls i anledning Nürnbergav rättegången. Vid ett förhör med Göring i december 1945 förnekade denne att han visste Koux Enligt forhörsledaren skulle i Koux vem var. namn i Stockholms frihamn finnas låda innehållande tavlor. Enligt en uppgift skulle tavlorna förvaras för Görings räkning. Göring förnekade vid förhöret någon inblandning i detta. Kommissionen har i sina efterforskningar inte funnit några uppgifter i svenska arkiv de påstådda om lådorna i frihamnen i Koux namn. För att Sverige utgjorde ett transitoland talar vissa uppgifter kollin med konst och k flyktinggods, om s. som efter kriget förvarades i Stockholms frihamn och på Packhuskajen i Göteborg. Vid intervjuer med konstkännare har bl.a. omtalats att Rapps konsthandel i Stockholm före 1946 hade buntar konst, av liggande i Stockholms frihamn, ur vilka köpare kunde välja. Trots strävan att finna uppgifter Görings kontakter i Sverige och om deras eventuella befattning med rövad konst, har sådana inte kunnat spåras. Uppgifter har påträffats om en person vid Lars Herman namn Rasch, som 1941 haft kontakt med Göring via dr Finke vid tyska legationen, för köp målning Rafael. Rasch hade omfattande av en av en konstsamling, omnämnd redan 1933, med italiensk, fransk och holländsk konst. Det är inte uteslutet att Rasch ägde målning en tillsktiven Rafael. Något köp gjordes inte då målningen inte med säkerhet kunde attribueras till den italienske konstnären.

Juvelerare m.m.

Ledande inom guldsmedsbranchen i Sverige på 1930- och 40-talen var Guldsmedsaktiebolaget som hade produktion guld- och silveren av varor samt försäljning i egna butikskedjor, bl.a. C.G. Hallbergs guldsmeds AB. Ägare och verkställande direktör vid tiden för andra världskriget var den tyskfödde svenske medborgaren Otto Decker. Hallbergs guld har därefter bytt ägare ett flertal gånger. Decker var nazist och umgängesvän med flera vid den tyska legationen. personer Uppgifter som påträffats i Säpos arkiv visar att Decker varit inblandad i viss hantering guld kommit från tyska legationen. av som

Rövade tillgångar 309

Såvitt kommissionen har kunnat utröna har detta guld haft engelskt

Ett flertal allierade rapporter uttalar även att Decker varit ursprung. kontaktman för insmuggling av guld, juveler och diamanter från Tyskland till Sverige och att han hade kontakter med chefen för Diamant-Kontor. Företrädare för Hallbergs guld har för kommissionen förklarat att det inte finns något källmaterial bevarat från tiden för andra världskriget.

Även andra firmor har de allierade underrättelsetjänstema ut-

av pekats för att ha hanterat rövat gods. Företagen har dock upphört att existera varför det inte har varit möjligt att göra relevanta efterforskningar.

Smuggling i samband med flyktingströmmen mot krigets slut

De kategorier flyktingar som kommissionen särskilt valt att granska närmare har varit misstänkta krigsförbrytare, kollaboratörer och samarbetsmän. Det är inte möjligt att fastställa hur många sådana personer som flydde till Sverige i krigets slutskede. Enligt uppgift blev omkring 150 balter, 300 norrmän och danskar samt ett okänt antal tyska medborgare och svenskar föremål för särskilda utredningar av de svenska myndigheterna. De kategorier av misstänkta det då huvudsakligen torde ha rört sig om är följande:

Kollaboratörer från länder som ockuperade tyskarna 0 var av -

företrädesvis de baltiska staterna och Norge och Danmark. 0 Tyskar som tillhörde SS, SD eller Gestapo.

Svenska medborgare som tjänstgjort i SS, SD eller Gestapo och som

i krigets slutskede eller direkt efter den tyska kapitulationen

återvände till Sverige.

Många av dem som kom till Sverige tog sig in i landet på egen hand framför allt från Norge och Danmark. När det däremot gäller Baltikum, har kommissionen valt att särskilt uppmärksamma de olika s.k. livlinor

i krigets slutskede förde över stora mängder flyktingar till Sverige. som Orsaken härtill är de anklagelser som i olika sammanhang framförts gentemot dem drev dessa transporter. Anklagelsema har bl.a. gällt

som att judar missgynnades eller avvisades från transporterna medan misstänkta krigsförbrytare, kollaboratörer och samarbetsmän tog sig in Via dessa. Kommissionen har funnit exempel som pekar på att judisk egendom kan ha kommit in till Sverige i krigets slutskede, bl.a. från Baltikum. Frågan om de s.k. baltflyktingama är ytterst komplex och kräver for ett klargörande omfattande forskningsinsatser. Exemplen

visar att det är angeläget att vidare forskning initieras för att bringa klarhet i de frågekomplex som rör kollaboratörer och samarbetsmän som flydde till Sverige från de närliggande tyskarna under kriget

av ockuperade områdena.

Särskilt om konst

Det har inte framkommit något tyder på att någon särskilt

som omfattande verksamhet med av nazisterna rövad konst förekom i Sverige vid tiden för andra världskriget eller strax därefter. Det kan också konstateras att inget talar för att några mycket betydande konstverk passerade Sverige.

Kommissionens utredningar har, med utgångspunkt från de arkiv som varit tillgängliga, inte gett belägg för att rövad konst förekom i den öppna handeln eller förvärvades till museerna. Det har dock inte gått att fastställa, om sådan konst ändå har hamnat i offentliga samlingar, eftersom ägarbilden i några fall är oklar. Det har dock tydligt framgått att medvetenheten om problematiken stor, åtminstone på

var museerna.

Om dokumentationen om proveniensen är relativt välutvecklad vad gäller måleri, skulptur och annan bildkonst är det emellertid betydligt svårare att uttala sig om huruvida möbler och andra antikviteter, rövade av nazisterna, hamnat i Sverige, eftersom dessa föremåls anonymitet är större.

Det förekommer tecken på att vissa uppgifter i amerikanska dokument från 1945 rörande Sverige kan vara riktiga. Det gäller bl.a. uppgiften om stora mängder konst i Stockholms frihamn, vilket bestyrks av uppgifter att Rapps konsthandel hade buntar mål-

om av ningar liggande i friharnnen. Sådana större lager av konst förekom på kontinenten, vilket framgår bl.a. av litteratur om konsthandeln, och behöver inte förknippad med rövad konst. Även amerikanska

vara uppgifter om att Galleri S:t Lucas i Stockholm år 1945 hade

en utställning av flamländsk och holländsk konst vars proveniens var oklar bekräftas av kommissionens utredningar. Det förefaller troligt att vissa konstverk som varit till försäljning 1944 och 1945 på galleriet kan ha haft direkt eller indirekt samband med rövad konst. Galleri S:t Lucas har upphört med verksamheten varför det inte har varit möjligt att göra utförligare efterforskningar angående dess verksamhet under den aktuella tiden.

I amerikanska dokument omtalas också vissa lådor med konst hos Bukowskis i början av 1943. Någon försäljning betydande inter-

av nationell konst ägde inte rum under detta år och inte heller finns det uppgifter därom i den korrespondens genomgåtts.

som

Rövade tillgångar 311

Det har, som sagt, inte framkommit något som tyder på att någon omfattande verksamhet med av nazisterna rövad konst förekom i Sverige vid tiden för andra världskriget eller strax därefter. Däremot kan det inte uteslutas att vissa konstverk, varit till försäljning

som 1944-45 på ovannämnda utställningar kan ha utgjort rövad konst. Det kan dock konstateras att inget talar för att några mycket betydande konstverk passerade Sverige. Det har noterats tecken på en perifer handel med internationell konst, vars ursprung inte kan dokumenteras. Inte heller kan det uteslutas, att konst illegalt utan importlicens togs in till Sverige och förvarades här under lcrigsåren.

Generellt kan sägas att institutionerna saknar uppgifter och att intervjuade personer, inom konsthandel, museer eller samlande, har överlag förklarat sig sakna kännedom om en illegal handel med konst från Nazityskland. Intervjuerna antyder att en handel av illegal konst inte så allmän. Detta hindrar emellertidinte sådan verksamhet

var att en ändå kan ha bedrivits i mindre skala och inom mycket begränsade kretsar, kanske främst vid sidan av konstkännare och konsthandlare. Det kan också konstateras, att frågan rövad konst är känslig och att

om

därför inte kan bortse från att uppgiftslämnarna inte alltid ger man korrekta uppgifter. Det finns en regel inom konsthandeln, att stor diskretion gäller rörande säljare och köpare.

Sammantaget har kommissionens efterforskningar förmedlat bilden att hanteringen rövad konst i Sverige under andra världskriget

av av varit relativt blygsam sett i ett internationellt perspektiv.

Avvecklingen av tyska tillgångar i Sverige 313

7¶Avvecklingen av tyska tillgångar i Sverige

l Inledning

Redan före det tyska sammanbrottet ställde de allierade krav på de neutrala länderna att vidta åtgärder för att vinna överblick och kontroll över s.k. fiendeegendom inom respektive land. Utgångspunkten var de allierades strävan att göra upp med den nazistiska fienden och oskadliggöra den en gång för alla. För att hindra tysk industri att åter

sig i upprustning och krigsförbrytelser ville man kontrollera engagera och likvidera tyska och företags egendom också i andra stater

personers än Tysldand. Erfarenheten från tiden efter det första världskriget hade gett vid handen att tysk upprustning hade möjliggjoits, trots olika förbud, bl.a. genom industriellt samarbete med andra länder. Ytterligare

avsikt bakom föresatsen att likvidera tysk utlandsegendom var att de en allierade skulle kunna använda tillgångarna som krigsskadestånd för att kunna återuppbygga Europa och ge hjälp nazismens offer. Kopplat till detta fanns strävan att återställa egendom som under kriget

en kommit i tyska händer genom konñskeringar och plundringar i de ockuperade ländema.

Sommaren 1945 inrättades i Sverige en särskild myndighet, Flyktkapitalbyrån, hade till uppgift att ta hand den tyska egendom

som om

fanns i landet. Efter förhandlingar i Washington 1946 med de som västallierade och riksdagens godkännande den där träffade

av överenskommelsen fick Flyktkapitalbyrån, som var verksam mellan åren 1945-1956, i uppdrag att likvidera den tyska egendomen.

Bland kommissionens uppgifter enligt direktiven ingår att undersöka

judisk egendom kom att omfattas av Flyktkapitalbyråns verkom samhet.

Även Flyktkapitalbyrån inrättades på svenskt initiativ den

om var

ytterst blev vägledande för byråns verksamhet ett resultat av ram som

nämnda överläggningar och förhandlingar i Washington. De nyss allierade kraven och resultaten av överläggningama ledde till ett antal svenska lagar och förordningar reglerade Flyktkapitalbyråns och

som

314 Avvecklingen tyska tillgångar i Sverige

av

övriga organs verksamhet, som mycket förenklat bestod följande

av kedja:

0 Samtidigt som Flyktkapitalbyrån inrättades 1945 infördes

sommaren deklarationsplikt beträffande all tysk egendom fanns i landet

som vid utgången av juni 1945. o Deklarerad och på annat sätt uppspårad tysk egendom säkerställdes och avvecklades under åren 1946-1956. Avvecklingen likvidationen innebar att egendom och företag försåldes. Erhållen likvid insattes, efter avdrag för kostnader, på spärrat konto hos Clearingnämnden. 0 De till Clearingnämnden inbetalade beloppen, sammanlagt cirka 380 miljoner kronor, utgjorde den tyska förmögenhetsmassa tyskmedlen mot vilken svenska fordringsägare kunde framställa anspråk tvångsclearing. År 1950 inrättades Likvidationsnämnden hade till uppgift 0 som att genomföra tvångsclearingen. Svenska fordringsägares anspråk tyskmedlen uppgick till cirka 600 miljoner kronor. 0 Efter det att utdelning skett till fordringar med fönnånrätt fastställdes utdelningsprocenten för resterande fordringar till 30 procent. 0 Avvecklingen avslutades 1956 genom ett avtal mellan Sverige och Västtyskland. Genom avtalet beslutades att den ersättning

som skulle utgå till tyska ägare av i Sverige likviderad egendom skulle utgå genom tyska myndigheters försorg.

Kommissionen redogör i avsnitt 7.2 för de allierades varningar och krav före krigsslutet och de tidiga svenska åtgärder föranleddes

som av dessa de allierades framställningar. I avsnitt 7.3 behandlas de överläggningar som resulterade i 1946 års Washingtonavtal. I

samma avsnitt ges en kortare översikt över avvecklingen den tyska

av egendomen. Därefter lämnas i avsnitt 7.4 en mer detaljerad redogörelse för den svenska lagstiftningen beträffande bl.a. Flyktkapitalbyrån. Kommissionens utgångspunkter och tillvägagångssätt för sina undersökningar redovisas i avsnitt 7.5. I avsnitt 7.6 och 7.7 redogörs för kommissionens iakttagelser beträffande Flyktkapitalbyråns och andra aktuella organs verksamhet och arbetssätt och avslutningsvis redovisas i avsnitt 7.8 kommissionens slutsatser.

Avvecklingen av tyska tillgångar i Sverige 315

7.2¶Åtgärder vid krigsslutet

7.2.1¶De allierades varningar och framställningar

I januari 1943 utfärdade flertalet allierade stater en deklaration angående egendom som härrörde från de ockuperade ländema. Deklarationen gjorde klart att de allierade avsåg att göra sitt yttersta for att sätta stopp för fiendens plundringsmetoder och förbehöll sig rätten att ogiltigförklara alla transaktioner avseende plundrad egendom i de av axelmaktema ockuperade eller kontrollerade områdena. I den s.k. gulddeklarationen påföljande år, varnade de amerikanska, brittiska och sovjetiska finansministeriema de neutrala ländema särskilt för att Tyskland sökte sälja rövat guld på den internationella valuta marknaden

Under 1944 anordnade de allierade nationerna en

sommaren konferens för penning- och ñnansfrågor i Bretton Woods i USA. I detta sammanhang utvecklades också det s.k. Safe-haven programmet I en särskild resolution nr VI. utformade de allierade sina önskemål att säkra den tyska egendomen utanför Tyskland. I resolutionen beskrevs hur del tyska ledare, medarbetare och medborgare förde ut tillgångar

en till de neutrala länderna i syfte att dölja dem, vidmakthålla sitt inflytande och återupprätta sin hcgemoni. Vidare hänvisade man i resolutionen till de tidigare allierade deklarationerna angående plundringama i de ockuperade länderna. Eftersom kedjan av äganderätt och kontroll,

försäljningar eller andra former av överlåtelser, ofta hade genom dragits ockuperade och neutrala länder hade, enligt resolu-

genom tionen, uppspåmings- och utredningsarbetet gjorts till en internationell fråga. Resolutionen utmynnade bl.a. i en rekommendation att anmoda de neutrala länderna att inom sina respektive områden vidta åtgärder för att förhindra transaktioner med allt slags rövat gods och guld och att framskaffa, avskilja, och hålla sådan egendom till förfogande för vederbörande myndigheter efter befrielsen.

De allierades varningar den 5 januari 1943 och den 22 februari 1944 behandlas utförligt i kommissionens interimrapport: Naziguldet och Riksbanken. 2Beteckningen Safe-haven tog sikte tyskt flyktkapital och egendom som sökt och säker hamn i neutrala länder. Programmet avsåg också vissa tyska

funnit en personer med anknytning till nazismen och kontrollen över dessa.

316 Avvecklingen av tyska tillgångar i Sverige

7.2.2 svenska

Tidiga lagstiftningsåtgärder

Bretton Woods-resolutionen bragtes till den svenska regeringens kännedom den 2 oktober 1944 med hemställan att den svenska

en om regeringen måtte vidta erforderliga åtgärder för att tillgodose de syften som korn till uttryck i resolutionen. Sverige vidtog under perioden fram till krigsslutet också vissa åtgärder. I oktober 1944 ändrades valutaförordningen i syfte att försvåra och kontrollera införseln kapital,

av främst utländsk valuta, talonger och andra värdepapper. Samtidigt infördes importförbud på guld och platina I februari 1945 påbjöd valutakontoret en allmän deklaration av alla fordringar och skulder i förhållande till utlandet per den 31 december 1944.

Under handelsförhandlingama vintern 1944-45 mellan Sverige, Förenta Staterna och Storbritannien tripartiteförhandlingama togs frågan om rekommendationerna i Bretton Woods-resolutionen på

upp nytt. De allierade, som önskade en betryggande kontroll över den tyska egendomen i Sverige och dessutom åtgärder för återställande rövad

av egendom, föreslog att avtal skulle slutas bl.a. innebar att de tyska

som tillgångarna skulle blockeras och att ett särskilt bestående

organ av svenska och allierade representanter skulle skapas för att administrera kontrollen. Det allierade förslaget avvisades från svensk sida med förklaringen att kontrollen över de tyska tillgångarna intern

var en svensk angelägenhet. Samtidigt erinrades om att vissa åtgärder redan hade vidtagits för att vinna överblick över sådan egendom i Sverige. Emellertid förklarade man sig från svensk sida beredd att överväga

en kontroll som tog sikte på blockering och övervakning särskilt de

av tyska tillgångarna.

Våren 1945 anmälde Clearingnämnden att den funnit att Clearingavtalet med Tyskland till följd av förhållandena i detta land inte tillämpades på föreskrivet sätt. Kort därefter infördes bestämmelser som i korthet innebar att tvångsclearing kunde tillgripas också i de fall då clearingavtal hade slutits med främmande landf Alla betalningar

3 SFS 1944:693-695. 4 sambandI med de valutarestriktioner som infördes i ett flertal länder under början av 1930-talet slöts ett antal clearingavtal. Clearingen ett instrument for

var att balansera handeln och dänned valutaflödena på bilateral basis. Sverige fick sin första clearinglag 1932 vilken ersattes med en ny lag 1934. I stället för spärrkonto användes vid clearingavtalen ett clearingkonto. Clearingavtalet med Tyskland innebar förenklat att svensk gäldenär gjorde en inbetalning till svensk bank varefter en överföring skedde till Riksbanken där medlen gottskrevs det tysksvenska clearingkontot. Riksbanken aviserade Clearingnämnden som översända en betalningorder till dess tyska motsvarighet Verrechnungskasse vilken utbetalade beloppet i Tyskland. Om belopp inbetalades i Tyskland översände

Avvecklingen tyska tillgångar i Sverige 317

av

över den svensk-tyska clearingen inställdes och clearingkontot spärrades. Vidare skulle alla fordringar tillkom någon i Tyskland

som av den svenske gäldenären inbetalas till bank för överföring till det spärrade clearingkontot.

I juni 1945 antog riksdagen två lagar möjliggjorde ytterligare

som åtgärder i enlighet med Bretton Woods-resolutionens intentioner. Genom lagen 1945:520 om återställande viss från ockuperat land

av härrörande egendom m.m. inrättades ett särskilt förfarande för återställande restitution egendom, folkrättsstridigt frånhänts

av som medborgare i ockuperat land av ockupationsmakten eller för dess räkning, även i de fall egendomen här innehades någon

av som förvärvat den i god tro. Lagen 1945:522 kontroll å viss utländsk

om egendom m.m. kontrollagen öppnade möjlighet att förordna

en om skingringsförbud och kvarstads på utländsk egendom. För att omhänderta de kontroll- och förvaltningsuppgifter den

som nya lagstiftningen gav anledning till inrättades administrativ

en ny myndighet, Flyktkapitalbyrån, samt särskild nämnd, Restitutions-

en nämnden, som hade att pröva frågor om restitution rövad egendom

av och Flyktkapitalbyråns ansökningar om kvarstad enligt kontrollagen. Med stöd av denna lag infördes samtidigt skingringsförbud på all tysk egendom i Sverige och vidare påbjöds skyldighet att deklarera sådan egendom till Flyktkapitalbyrån. Vissa skärpningar i kontrolllagstiftningen infördes i december 1945.

Verrechnungskasse en betalningsorder till Clearingnärrmden utbetalade

som beloppet från det tysk-svenska clearingkontot i Stockholm. I förhållande till den tidigare lagen innebar 1934 års lag att Kungl. Maj:t ñck befogenhet att förfoga över de medel som hade satts in spärrkontot, s.k. tvångsclearing. Härigenom ñck Sverige ett påtryckningsmedel för att få främmande stater att ingå clearingavtal. Enligt 1934 års clearinglag hade Kungl. Majzt möjlighet att förordna

om tvångsclearing endast i fråga om medel som var insatta på spärrkonto där-

men emot inte på sådana medel som var insatta på clearingkonto för ett land med vilket Sverige hade clearingavtal. I början av 1945 kunde det förutses att det inte skulle finnas någon tysk regering som skulle kunna fullgöra clearingavtalet med Sverige. I mars 1945 fick Kungl. Majzt rätt att förordna att även medel stod på

som clearingkonto i exempelvis svensk bank till förmån för stat med vilken Sverige hade clearingavtal kunde användas till tvångsclearing. En förutsättning var att förhållanden hade inträffat som medfört att clearingavtalet inte kunde tillämpas vid disponerandet av medlen. Se vidare: Meddelande från clearingnämnden den 16 april 1945 nr 71. 5 Processuella säkerhetsåtgärder, sevidare avsnitt 7.4.

318 Avvecklingen tyska tillgångar i Sverige

av

7.3¶Washingtonavtalet

7.3. l Bakgrund

Efter den tyska kapitulationen meddelade de fyra överbefälhavama i Tyskland i början juni 1945 att de hade övertagit den högsta makten

av i Tyskland och att de tillsammans hade bildat ett kontrollråd. Vid Potsdamkonferensen som började den 17 juni samma år uttalades att kontrollrådet i Berlin skulle vidta lämpliga åtgärder för att kontrollera och disponera över de tyskägda utländska tillgodohavandena i bl.a. de neutrala länderna. Samtidigt överenskom de fyra maktema om en uppdelning av de tyska tillgångarna. Sovjetunionen avstod från anspråk på de tyska tillgångarna i utlandet med undantag for egendom i Bulgarien, Finland, Ungern, Rumänien och östra Österrike. Den tyska egendomen i Sverige skulle alltså tillkomma de västallierade nationerna.

I augusti 1945 gjordes från amerikansk och brittisk sida anspråk på rätt till och kontroll över tyskägda och tyskkontrollerade tillgångar i allmänhet. Den svenska regeringen anmodades att inte vidta någon åtgärd kunde stå i strid med dessa anspråk. Från svensk sida

som påpekades att även om man erkände att de ockuperande maktema hade övertagit makten i Tyskland och att de allierade följaktligen i vissa avseenden hade ställningen av en regering i Tyskland, så var i alla händelser förhållandet sådant att, enligt i de flesta länder och även i Sverige tillämpad rätt, inte ens en nationell tysk regering kunde erkännas ha laglig befogenhet att överta eller disponera över tyskägd privat egendom i andra länder. Samtidigt framhölls dock att den tyska egendomen, såväl privat som offentlig, ställts under officiell svensk

kontroll genom Flyktkapitalbyrån.

Den 30 oktober 1945 utfärdade kontrollrådet i Berlin en lag enligt vilken kommission för tysk utlandsegendom German External

en Property Commission bildades och på vilken all egendom utanför Tyskland överlåts. Önskemål framfördes till de neutrala länderna att de skulle samarbeta med kommissionen. Vid Pariskonferensen om det tyska skadeståndet, pågick senare delen hösten 1945, kom de

som av tyska utlandstillgångarna att betraktas som en källa för skadeståndsbetalningama. De tyska tillgångarna i de neutrala länderna skulle undandras tysk äganderätt och kontroll samt likvideras eller förfogas över så USA, Storbritannien och Frankrike beslöt i enlighet med

som de överenskommelser de kunde träffa med de neutrala länderna. Nettot

vad intlöt vid likvidation eller annat förfogande skulle av som överlämnas till en nyinrättad myndighet, Inter-Allied Reparation Agency IARA för distribution som skadestånd. Under Paris-

Avvecklingen tyska tillgångar i Sverige 319

av

konferensen beslutades också att fond på minst 25 miljoner dollar

en skulle skapas för bistånd sådana offer för naziregimen inte

som kunde begära ersättning från någon regering berättigad till

som var skadestånd från Tyskland repatriable victims. Fonden avsågs att

non

byggas upp med medel från det i Tyskland påträffade s.k. ickemonetära guldet samt av medel från tyska tillgångar i de neutrala länderna. Till fondens förfogande ombads de neutrala länderna att även ställa danaarv efter nazismens offer

De allierades strävan att få till stånd överenskommelser med de neutrala länderna i fråga om de tyska tillgångarna skall mot

ses bakgrund av att de tyska utlandstillgångama, tidigare sagts, kom

som att betraktas som en källa för skadeståndbetalningar. Vid Pariskonferensen gavs USA, Storbritannien och Frankrike fullmakt att förhandla för de allierade med de neutrala länderna och i maj 1946 inbjöds Sverige efter det att en motsvarande överenskommelse nåtts

med Schweiz till förhandlingar i Washington

-

7.3.2¶Washingtonöverenskommelsen

I inledningsskedet av förhandlingarna i Washington erbjöd sig Sverige att återlämna allt rövat guld medan motsatte sig de allierades krav

man beträffande den tyska egendomen. Sverige vidhöll sin tidigare redovisade inställning och accepterade således inte en allierad inblandning i administrationen, kontrollen och avvecklingen de

av

6 Fonden, som inte var avsedd för gottgörelse till individuella offer, tog i första hand sikte på judarna. I en följande arbetsplan, den s.k. femmaktsöverenskommelsen den 14 juni 1946, bestämdes fördelningen av fondmedlen mellan judiska och andra offer. 95 procent avsågs gå till judiska offer och skulle förmedlas genom utsedda fáltorganisationer medan övriga fem procent skulle ställas till förfogande för Intergovemmental Committee on Refugees, IGCR sedermera Internationella Flyktingkommittén i London, IRO for distribution till lämpliga offentliga och privata fáltorganisationer. 7Överenskommelsen den 25 maj 1946 med Schweiz innebar i korthet följande. Efterforslmingama och likvidationen av den tyska egendomen i Schweiz skulle övervakas av en blandad kommission där såväl schweiziska som allierade representanter skulle ingå. Av den genom likvidationen uppkomna behållningen skulle hälften tillfalla Schweiz. Den andra hälften skulle ställas till de allierades förfogande för återuppbyggnad av de lcrigshäijade länderna. Av denna sista del skulle Schweiz omedelbart erlägga 50 miljoner schweiziska franc till de allierade. Slutligen skulle Schweiz ställa 250 miljoner schweiziska franc i guld till de allierades förfogande, varigenom de allierade kraven på restitution rövat guld

av var slutligt reglerade.

320 Avvecklingen av tyska tillgångar i Sverige

tyska tillgångarna. Vidare avvisades principiella skäl att tyska

av tillgångar i Sverige kunde användas till krigsskadestând eller överföras till fonder för nazioffer.

En del av den aktuella egendomen kom efterhand att avföras ur diskussionen, nämligen större delen av den egendom som tillhörde i Sverige bosatta tyskar eller tyskar med klar svensk anknytning, exempelvis svenskfödda tyskors arvsmedel. I princip skulle endast egendom tillhörig i Tyskland bosatta personer eller dit repatrierade tyska medborgare avvecklas.

Genom utväxling av 15 brev kunde båda sidor fästa sina principiella ståndpunkter på skilda frågor som inte behandlades i det egentliga avtalet på pränt. Washingtonöverenskommelsen från den 18 juli 1946 innebar i huvudsak följande Svenska regeringen åtog sig att likvidera all tysk egendom. Av de vid likvidationen inflytande medlen, vilka uppskattades till 378 miljoner kronor, skulle ett belopp av 150 miljoner kronor användas till inköp av för det tyska folkhushållet viktiga varor Därutöver avsåg den svenska regeringen att tillgodose ett mot landet riktat krav på cirka 30 miljoner kronor motsvarande värdet av rövat belgiskt guld. Därefter skulle de svenska fordringarna i tvångsclearingen få ersättning ur likvidationsbeloppet. Som en separat åtgärd åtog sig den svenska regeringen att dels bevilja 75 miljoner kronor som

fortsättning det svenska bidraget till uppbyggnaden av de krigsen av härjade länderna, närmast avsedda att utgå i form av avskrivning av lämnade krediter eller framtida krediten" dels bevilja 50 miljoner kronor att användas för gottgörelse till och ny bosättning av nazioffer. I gengäld skulle de allierade upphäva de s.k. svarta listorna som berörde

8Washingtonöverenskommelsen godkändes av riksdagen den 17 december 1946. Brevväxlingen återfinns i prop. 1946 nr 367. 9Vid överläggningar 1947 med de allierade beslutades att beloppet skulle fördelas med 63 miljoner kronor vardera till de amerikanska och brittiska ockupationszonema samt 24 miljoner kronor till den franska ockupationszonen. Efter Förbundsrepubliken Tysklands tillkomst 1949 kvarstod för den franska ockupationsmaktens räkning på konto i Riksbanken 9,9 miljoner kronor vilka i december 1951 överfördes till Bank deutscher Länder. ° Efter förhandlingar 1954 utlämnade Sverige till de allierade även rövat nederländskt guld till ett värde av cirka 35 miljoner kronor, prop. 1954 nr 221.

Beloppet fördelades sedermera enligt följande: Danmark, 15 miljoner kronor, Frankrike, 12 miljoner kronor, Norge 15 miljoner kronor, Grekland, 2 miljoner kronor, Nederländerna, 9 miljoner kronor, Jugoslavien, lO miljoner kronor och Tjeckoslovakien 5 miljoner kronor, allt huvudsakligen avskrivningar på

genom lån. Resterande 7 miljoner kronor var avsedda för Belgien och Luxemburg, vilka 1953 deklarerade att de avstod. I stället överlämnades 7 miljoner kronor till FN:s Flyktingkommissariat, UNHCR prop. 1956 nr 190.

Avvecklingen tyska tillgångar i Sverige 321

av

svenska företag samt friställa de svenska banktillgodohavandena i USA.

Kommissionen har tidigare redogjort för förhandlingarna om det rövade guldet och vill i detta sammanhang endast erinra om att överläggningama och åtagandena i Washingtonöverenskommelsen i guldfrågan endast avsåg centralbanksguld. Beträffande innehållet i brev nr 12 angående danaarv efter personer som avlidit till följd av nazistisk förföljelse hänvisas till kommissionens redogörelse om herrelösa tillgångar ovan i kapitel 4.

I fråga om den tyska egendomen mötte de allierade kraven, som framgått, motstånd från svensk sida och Washingtonöverenskommelsen kan sägas ha blivit en kompromiss som tog stark hänsyn till de svenska ståndpunktema. I stället för att den tyska egendomen kom att uppspåras och likvideras under allierad kontroll och användas för skadestånd eller till uppbyggnadsarbete kom Tyskland som resultat av den svenska hållningen att betraktas mer som ett konkursbo där svenska fordringsägare tillerkändes rätt till utdelning. De allierade ålades enligt avtalet att för att de tyskar vars egendom likviderats skulle få

svara kompensation härför och Sverige förband sig å sin sida att inte överlåta några tyska tillgångar till tyska medborgare. viktig fråga

En annan som de allierade hade drivit under förhandlingarna var återsändandet av icke önskvärda obnoxious tyskar och man överlämnade

en förteckning över de tyskar som borde repatrieras. Frågan om eventuellt återsändande behandlades dock till slut som en intern angelägenhet som svenska myndigheter hade att pröva från fall till fall.

Sammanfattningsvis innebar Washingtonöverenskommelsen att:

Sverige erbjöd sig

l att likvidera all tysk egendom och eliminera alla tyska intressen i

landet, 2 att avstå 150 miljoner kronor ur de tyska tillgångarna att ställas till

de allierades förfogande för inköp av viktiga varor för det tyska

folkhushållets räkning, 3 att som helt separata poster utanför värdet av den tyska egendomen

bevilja dels 75 miljoner kronor som en fortsättning av det svenska

bidraget till uppbyggnaden av de krigshärjade länderna och dels 50

miljoner kronor att användas till gottgörelse och bosättning för

ny

nazioffer samt

12Kommissionens interimrapport: Naziguldet och Riksbanken.

322 Avvecklingen av tyska tillgångar i Sverige

4 att återlämna rövat centralbanksguld ännu den l juni 1945

som

befann sig svensk besittning varvid krav därom skulle framställas

före den 1juli 1947.

Sverige uppnådde

1 att självständigt och utan inblandning få administrera kontroll och

likvidation av tyska tillgångar, 2 att tyskmedlen i Sverige inte kunde betraktas källa för

som en

krigsskadestånd, 3 att de tyska ägarna, genom de allierade, skulle erhålla ersättning för

sin likviderade egendom och att Sverige kunde genomföra

en

tvångsclearing, 4 att svenska fordringsägares intressen tillvaratogs: resterande belopp

över 150 miljonerkronor blev en intern svensk angelägenhet och

Sverige kunde kompensera sig ur de tyska tillgångarna för

utlämnandet av det rövade guldet, 5 att tysk egendom med viss svensk anknytning undantogs samt 6 att svartlistningen svenska företag i USA hävdes.

av

Frågan om judisk egendom skulle undantas från likvidation den

av tyska egendomen reglerades således inte särskilt i Washingtonöverenskommelsen. I brev nr 9 angående kontrollen i Sverige tyska

av tillgångar uttalas under femte punkten följ ande:

Med tysk egendom avses, såvitt angår denna pgörelse, all

u

egendom, som direkt eller indirekt äges eller kontrol nå

eras av on

enskild eller person av tysk nationalitet inom Tyskland ler

e

någon juridiskrepatrieras till T skland, dock med undantag för

av tys som

,

personer, vilkas fall förtjäna särskil behandling

Med Tyskland avsågs det tyska riket i dess utsträckning före den 1 januari 1938.

Mot bakgrund av att Washingtonavtalet utgjorde den yttre för

ramen likvidationen av den tyska egendomen har det vid kommissionens arbete med sin uppgift att undersöka tysk-judisk egendom kom att

om

3 I propositionen angående godkännande Washingtonöverenskommelsen

av 1946 nr 367 uttalas beträffande innebörden av femte punkten i brev nr 9 följande: Egendom tillhörig tyska medborgare, som äro bosatta i Sverige och som icke skola hemsändas, beröras icke av uppgörelsen. I övrigt bevilja de svenska myndigheterna undantag från skingringsförbudet, och därmed likvidationen, i enlighet med gällande svenska lagstiftning och hittills tillämpad praxis.

Avvecklingen av tyska tillgångar i Sverige 323

likvideras bl.a. framstått som angeläget, att söka klarlägga om det i likvidationsärendena utvecklades en praxis att undanta judisk egendom, exempelvis med stöd i femte punkten i brev nr Kommissionens utredningar och slutsatser i bl.a. dessa hänseenden redovisas nedan i avsnitten 7.6. och 7.7.

Avslutningsvis bör också erinras om att från början de västallierade och sedan den västtyska staten efter lciget införde olika regelverk som

offer för den nazistiska förföljelsen rätt till restitution eller gav ersättning. I november 1947 korn den amerikanska Military Government Law 59 som innebar att de ursprungliga ägarna eller rättsinnehavare kunde få tillbaka eller ersättning för egendom och rättigheter hade konfiskerats av nazisterna eller på annat sätt

som orättmätigt frånhänts ägaren genom förföljelsebetingade åtgärder. Ett liknande regelverk infördes samtidigt i den franska zonen och något år

hade även den brittiska zonen en lagstiftning om restitution. senare Denna de västallierades lagstiftning ersattes i juli 1957 av den västtyska Bundesrückerstattungsgesetz. Senare stiftades även andra lagar som reglerade rätten till skadestånd för skilda skador och förluster som den nazistiska förföljelsen hade medfört, s.k. Entschädigung. De nämnda lagarna omfattade även offer som inte längre hade sin hemvist i Tyskland.

7.3.3¶Genomförandet av avvecklingen i huvuddrag

Som redan framkommit anförtroddes Flyktkapitalbyrån avvecklingen

de tyska tillgångarna. Frågan om dispositionen av de medel som av därigenom friställdes utreddes åren 1947-49 och ledde till ett förslag till allmänna riktlinjer för tvångsclearingen med Tyskland. År 1950 inrättades Likvidationsnämnden, som hade till uppgift att pröva de över 20 000 svenska anspråk vilka skulle kunna tillgodoses genom fördelning av de tillgängliga medlen, som 1956 beräknades uppgå till totalt 380 miljoner kronor. Likvidationsnämnden tillerkände den svenska staten utdelning till fullt belopp bl.a. för de 150 miljoner kronor, ställts till förfogande för det tyska folkhushållets räkning

som

4 En närmare redovisning ifrågavarande ersättningssystem finns bl.a. i en

av artikel av dåvarande presidenten i Högsta restitutionsdomstolen i Berlin, hovrättsrådet Ivan Wallenberg: Restitution av egendom till nazismens offer, Svensk Juristtidning 1969 s. 477 ff. Jfr även L.J. Wallrnarks notis från främmande rätt i Svensk Juristtidning 1948 s. 469 ff. 15Tyskmedelskornrnitténs betänkande rörande den slutliga dispositionen av tyska tillgodohavanden, bila prop 1950 nr 197.

324 Avvecklingen av tyska tillgångar i Sverige

och for de återlämnade partierna rövat guld till ett sammanlagt värde av cirka 64 miljoner lqonor. Efter att andra prioriterade fordringar erhållit utdelning till fullt belopp Verkställdes första utdelning 15 procent en av på icke förmånsberättigade anspråk. Vid slututdelningen fastställdes en ytterligare utbetalning av 15 procent, varmed den sammanlagda utdelningen for de oprioriterade anspråken kom att uppgå till 30 procent. År 1952 lagstiftade den västtyska förbundsdagen s.k. om en Lastenausgleichavgift isyfte att åstadkomma finansiell utjämning en av krigsbördoma. Efter att ha ingått överenskommelse med Schweiz en om viss befrielse av Lastenausgleichavgift på schweiziska förmögenheter i Tyskland mot att Schweiz friställde den tyska egendomen i Schweiz tog den västtyska regeringen ett initiativ till förhandlingar om den tyska egendomen i Sverige mot viss befrielse av Lastenausgleichavgift. Efter att ha inhämtat samtycke från de västallierade ingick Sverige med Västtyskland 1956 slutlig överenskommelse de tyska en om tillgångarna i Sverige med i huvudsak följande innehåll. Likvidationen av de tyska tillgångarna skulle förklaras avslutad och den svenska kontrollagstiftningen sättas ur kraft. Vidare skulle förbudet mot tyskt återförvärv försåld egendom upphävas. Likvidationsnämnden av hade innehållit cirka 60 miljoner kronor avseende fordringsanspråk grundade på innehav av tyska obligationer vilka lån hade reglerats särskilt i det s.k. Londonavtalet 1952 angående tyska utlandsskulder. Dessa likvidationsmedel ställdes till förfogande för Deutsche Revisions- und Treuhand Aktiengesellschaft Treuarbeit i Frankfurt am Main. Treuarbeit skulle förvalta de överlämnade medlen jämte avkastning

såsom ett särskilt förmögenhetsobjekt Liquidationsausgleichsfonds.

Tillsammans med medel från en indrivning av svenska fordringar mot tyska gäldenärer som Treuarbeit verkställde skulle medlen i fonden användas till att ersätta de tyska rättsägama. Ersättningberättigade var således samtliga rättsägare som hade berörts de i Sverige vidtagna av

6 Avgiften fastställdes till i princip 50 varje förmögenhet i Västprocent av tyskland, såsom den redovisats vid förrnögenhetsbeskattning vid valutarefonnens genomförande 1948 och skulle betalas under en tidsperiod av 30 år from. 1949. De inflytande beloppen skulle till ersättning bl.a. personer som lidit skada på egendom i Västtyskland genom krigets verkningar. Senare beslutades att de allierade skulle vara befriade från Lastenausgleichsavgift under åren 1949-195 7 I det västtyska åtagandet ingick även att erlägga tredjedel den friställda en av tyska egendomens värde till de allierade. 8 1956 172. Överenskommelsen kompletterades 1959, SÖ 1959:73-74. prop. nr

Avvecklingen tyska tillgångar i Sverige 325

av

åtgärderna undantaget Förbundsrepubliken och dess För

organ. rättsägare bosatta utanför Västtyskland skulle ersättningbeloppen tills vidare förvaltas av ombud. Sverige skulle meddela på de

namnen ersättningsberättigade och för dessa bokförda belopp. Det beräknades att medlen i fonden skulle täcka ersättningsbetalning på två

en tredjedelar av de nettobelopp som likvidationen respektive tillgångar

av inbringat. I en tilläggsöverenskommelse 1959 ställde sig de båda regeringarna som ekonomiska garanter för att den angivna ersättningskvoten skulle uppnås.

Kommissionen har under sitt arbete besökt arkiv i Tyskland för att närmare studera utfallet av några särskilt utvalda fall. Forskningen har härvid främst gått ut på att söka ytterligare underlag för bedömningen av om likvidationema i de aktuella fallen kan ha omfattat judisk egendom. Kommissionen har således inte sett det sin uppgift att

som närmare undersöka hur ersättningen till de tyska rättsägama har handlagts av tyska myndigheter.

7.4¶Svenska och

myndigheter regelverk

Som nämnts ovan antogs redan i juni 1945 den s.k. kontrollagen varvid de nya myndigheterna Flyktkapitalbyrån och Restititutionsnänmden inrättades. Behovet av kontroll över den tyska egendomen tillgodosågs genom att Kungl. Majzt i kontrollagen erhöll en befogenhet att förordna om skingringsförbud på i Sverige befintlig egendom tillhörde viss

som främmande stat. Samtidigt som kontrollagen utfärdades också

en kungörelse 1945 nr 526 om skingringsförbud rörande tysk egendom. Enligt förordningen omfattade inte skingringsförbudet utmätningsbar egendom. Flyktkapitalbyrån hade rätt att förordna ytterligare

om undantag och i Flyktkapitalbyråns kungörelse 1945 nr 527 undantogs viss egendom för personligt behov och vissa förfoganden som kunde anses vara normala. Flyktkapitalbyrån kunde även efter ansökan meddela särskilda undantag från skingringsförbudet.

Eftersom skingringsförbudet inte var förenat med något omhändertagande av den aktuella egendomen kunde Flyktkapitalbyrån enligt kontrollagen ansöka om kvarstad på såväl lös fast egendom hos

som Restitimtionsnämnden. Med tanke på de tyska dotterbolagen i Sverige kunde Flyktkapitalbyrån dessutom ansöka om kvarstad på egendom

9 I augusti 1945 utfärdades motsvarade förordning beträffande japansk egendom 1945 nr 607. 2° Enligt en senare kimgörelse 1946 nr 660 skulle detta generella undantag inte avse rätt till varumärke.

326 Avvecklingen av tyska tillgångar i Sverige

som tillhörde svenska juridiska personer, över vilka förelåg ett bestämmande tyskt inflytande.

I december 1945 infördes vissa skärpningar i kontrollagstiftningen. Enligt kontrollagens ursprungliga lydelse kunde kvarstad medges endast då risk förelåg att egendomen kom att undanskaffas eller förstöras. Genom ändring i kontrollagen, 1945:887, tillkom emellertid som alternativ förutsättning att ett omhändertagande ansågs erforderligt för att egendomen skulle komma till ändamålsenlig och allmän

ur synpunkt lämplig användning". Detta tillägg öppnade bl.a. en möjlighet att omhänderta tyska aktier i svenska bolag. Vidare vidgades möjligheten till försäljning av kvarstadsbelagd egendom. Samtidigt utfärdades lagen 1945 nr 885 om administration vissa bolag

av m.m.

Administration, som var en utvidgning av kvarstad, innebar i korthet att förvaltningen av exempelvis ett tyskt dotterbolag överlåts till

en särskilt utsedd administrator. Förordnandet om administration meddelades av Restitutionsnämnden på framställan Flyktkapital-

av byrån. Förutsättningarna för att sätta ett bolag under administration var desamma gällde för förordnande kvarstad. Det skulle alltså

som om föreligga ett bestämmande tyskt inflytande över bolaget och administrationen skulle vara erforderlig för att vinna kontroll över företagets verksamhet eller för att säkerställa en ändamålsenlig och

ur allmän synpunkt lämplig användning av dess egendom. Administration kunde, om ett svenskt företag samtyckte till åtgärden, anordnas även när det tyska inflytandet inte ansågs tillräckligt stort, s.k. frivillig administration. Administrationen innebar att ett flertal svenska regler på associationsrättens område fick stå tillbaka i dessa fall. Bl.a. var det Flyktkapitalbyrån som utövade tillsyn över bolaget och byrån hade även rätt att utse särskilda revisorer.

Samtidigt kontrollagen utfärdades i juni 1945 påbjöds en

som allmän deklaration av tysk egendom 1945 nr 559. Flyktkapitalbyrån hade enligt kontrollagen även befogenhet att föreskriva skyldighet att lämna nödvändiga uppgifter om tysk egendom.

Sammanfattningsvis kan sägas att Flyktkapitalbyrån var en administrativ myndighet medan Restitutionsnämndens arbetsområde

av judiciell karaktär. Flyktkapitalbyrån intierade och utredde var ärenden och Restitutionsnämnden beslutade efter framställning

av

2 Senare utvidgades befogenheten så att kvarstad kunde läggas även egendom tillhörig i annat land registrerade juridiska personer under bestämt tyskt inflytande, exempelvis tyska dotterbolag i Schweiz. 22Deklarationsplikten utvidgades senare till att även egendom tillhörigt i

avse annat land registrerade juridiska personer under bestämt tyskt inflytande 1946 nr 748.

Avvecklingen tyska tillgångar i Sverige 327

av

Flyktkapitalbyrån om exempelvis kvarstad och administration. Efter fattat beslut av Restitutionsnämnden var det däremot Flyktkapitalbyrån som utövade tillsynen genom att exempelvis förordna syssloman för förvaltning av egendom lagd under kvarstad eller administratorer för administration och likvidering av juridiska personer. De båda myndigheternas verksamhetsområden överlappade varandra i flera hänseenden. Eftersom Flyktkapitalbyrån hade det administrativa ansvaret är det främst denna myndighets arkiv som varit föremål för kommissionens granskning.

7.5¶Kommissionens utredningar

Enligt direktiven har det i kommissionens uppdrag ingått att undersöka huruvida judisk egendom kom att omfattas Flyktkapitalbyråns

av verksamhet. Det sägs vidare att det inte kan uteslutas att egendom tillhörig tyska judar likviderades Flyktkapitalbyrån. Direktiven

av ger även ett bredare uppdrag nämligen att skapa största möjliga klarhet i vad kan ha hänt i Sverige när det gäller egendom judiskt

som av urspnmg som förts hit i samband med judeförföljelsema före och under andra världskriget.

Flyktkapitalbyråns uppgift var, som förut redovisats, att hantera tyska tillgångar i Sverige i syfte att vinna kontroll över dem. Ett flertal olika anledningar kan tänkas ha medverkat till att judisk egendom kan ha kommit att betraktas som tysk egendom och därmed likviderats. Judisk egendom kan exempelvis ha konfiskerats i Tyskland, frânhänts rätt ägare i samband med arisering av tyska företag eller stulits eller beslagtagits i samband med deportationema. Sådan egendom kan därefter ha förts till Sverige och här kommit att bli betraktad som tyskt flyktkapital. Vidare kan judar, själva eller genom ombud, ha fört över egendom till Sverige från Tyskland eller andra länder i syfte att rädda tillgångarna och sedan själva gått under i judeförföljelsema.

Återstående handlingar dokumenterar Flyktkapitalbyråns

som verksamhet finns samlade i Flyktkapitalbyråns arkiv Fkb som ingår i Riksarkivets samlingar i Arninge. Genom undersökningar och studier av detta material har kommissionen sökt utröna riktlinjer och praxis för Flyktkapitalbyråns verksamhet samt genom uppföljning av vissa ärenden sökt klargöra hur ärenden där judisk egendom förekom, eller kan tänkas ha förekommit, behandlades sådan egendom kom

och om

23Utgallring i enlighet med 1953 års gallringskimgörelse har skett. Dessutom har kassaverifikationer 1945-56 samt bankinbetalningar banklistor 1951-57 utgallrats i enlighet med Riksarkivets beslut den 23 maj 1962.

328 Avvecklingen av tyska tillgångar i Sverige

att likvideras. Kommissionen har gått igenom handlingar i enskilda ärenden vad gäller:

Deklarationer från enskilda personer och företag. 0 Svenska bankers begärda undantag från skingringsförbudet Fda-

ärenden samt övriga undantagsärenden för år 1946 samt i vissa fall

från åren 1945 och 1947 Fc-ärenden. 0 Bankfacksakter.

Akter gällande enskilda personer, företag samt patent och

varu-

märken. Flertalet av Flyktkapitalbyråns akter om Safe-haven. Flyktkapitalbyråns "hemliga arkiv". Flyktkapitalbyråns ordförandes efterlämnade handlingar samt. Restitutionsnämndens samtliga beslut.

Ärendena har följts kontroll särskilda noteringar i s.k.

upp genom av reskontra över tysk egendom och över patentf varav har kunnat utläsas

egendom har likviderats och i så fall till vilket belopp. Vissa ytterom ligare kontroller har utförts med hjälp av de i Tyskland förvarade utjärnningstabeller som upprättades med ledning av de meddelanden om likvidation som Clearingnämnden fram till 1951, Flyktkapitalbyrån till 1956 samt Likvidationsnämnden därefter skickade till berörda myndigheter i Västtyskland. Kommissionen har vid denna kontroll kunnat konstatera att en förhållandevis god överensstämmelse föreligger mellan reskontra och utjämningstabellerna. Några kopior av nämnda meddelanden från de svenska myndigheterna finns inte längre bevarade i riksarkivet. I sitt arbete med att söka klargöra om viss egendom kom att likvideras har kommissionen därför hänvisats till att i huvudsak förlita sig på uppgifterna i de s.k. reskontra. Kommissionen har därvid konstaterat att i reskontra i vissa fall har antecknats att likviderat belopp i efterhand helt eller delvis har friställts av Kungl. Maj:t. För att utröna anledningen till vissa av dessa friställanden har efterforskningar gjorts i UD:s arkiv.

24Fkb, volymema 497-503.

Avvecklingen av tyska tillgångar i Sverige 329

7.6¶Flyktkapitalbyråns verksamhet och

arbetssätt

7.6.1¶Organisation och uppgifter

Flyktkapitalbyrån organiserad med en styrelse på sex ledamöter.

var Ordföranden, justitierådet Emil Sandström, var även chef för byrån. Kanslipersonalen uppgick till 25 personer när den var som störst. Flyktkapitalbyrån skulle enligt sin instruktion bl.a.z

företa undersökningar beträffande egendom i Sverige som härrörde 0 från ockuperat land rövad egendom, igenom ansökningar gällde restitution egendom och utreda 0 som av dessa ärenden, verkställa beslut egendom som skulle återställas, om registrera egendom belagd med skingringsförbud samt utöva tillsyn 0 över att förbudet inte åsidosattes, förordna syssloman för förvaltning av egendom belagd med kvarstad 0 samt meddela bestämmelser tillåtna förfoganden för syssloman och 0 om utöva tillsyn över sysslomannens förvaltning.

7.6.2¶Särskilt om flyktkapital

Som redan namnet på den 1945 bildade myndigheten antyder bestod en dess viktigaste uppgifter i att uppspåra tyskt flyktkapital som kunde av ha funnit sin väg till Sverige, främst under krigets slutskede. Våren 1943 omfattade USA:s svarta lista 230 svenska företag. Antalet kom att under det sista lcrigsåret svälla kraftigt, något som även kännetecknade engelsmännens under kriget upprättade "Statutory List. I maj 1945 sammanlagt 530 firmor i Sverige, på grund av ägarvar förhållanden eller annat sarnröre med Tyskland, svartlistade av amerikanska och brittiska myndigheter. Strax efter sitt bildande tycks Flyktkapitalbyrån ha begärt in uppgifter från säkerhetstjänsten beträffande tysk infiltration i svenska företag. Byrån särskilt intresserad att få uppgifter som tydde på: var av att tysk egendom i Sverige innehades av någon bulvan, att åtgärder vidtagits eller förberetts för att dölja förekomsten av tyskt intresse i svenska företag eller i egendom i Sverige, att i övrigt tysk infiltration i

25SFS 1945 524. nr

330 Avvecklingen av tyska tillgångar i Sverige

svenska företag förekommit, att illegala valutatransaktioner hade företagits eller förberetts av tyska rättssubjekt eller beträffande tyskt

kapital och vidare att tyskt delägarskap eller tysk långivning förelåg

med avseende på rederier och fartyg. Dessutom bifogade gruvor, Flyktkapitalbyrån en lista på företag och beträffande vilka personer byrån önskade ta del av allt tillgängligt material. Dessa listor har, som framkommit tidigare, legat till grund för kommissionens efterforskningar i andra arkiv. I en PM inför °Safehavenförhandlingama från maj 1946 uttalades att den svenska sidans första uppgift var att skapa förtroende och att det första ledet i de svenska åtgärderna inventering och uppspårning var av tyska tillgångar och intressen. Vidare angavs i promemorian att:

Den inventering som verkställts genom deklarationer kompletteras

kontinuerligt med olika slag investigationsbch combin

av Därvid begagnas givetvis det material vi fått från de alliera e. Kamningsproceduren tager emellertid, den skall göras grundligt, om lån tid, varför viss i förhållande till de allierade

en eftersläpning

bes ckningarnas Safehaven reports är oundviklig.

I ett föredrag inför Svenska Bankföreningen 1946 hävdade Sandström att byråns resultat avseende flyktkapital mycket magert. I fråga var om nazistledama så skulle det enda man funnit värdepapper för vara ll 000 kronor som Hermann Göring ärvt efter sin svenska fru. I ytterligare några fall skulle det kunna vara fråga kapitalflykt, om men denna hade inte alltid företagits omedelbart inför sammanbrottet. Sandström uttalade vidare att hade fått intrycket att motivet ibland man varit skatteflykt eller farhågor för nazismens ekonomiska politik. Om man inräknade förklädd kapitalflykt i fonn av ökade varusändningar eller krediter beräknades flyktkapitalet dock ha kunnat uppgå till "möjligen omkring 50 miljoner kronor." Sandström underströk att det beträffande det allra mesta av de tyska tillgångarna fråga var om "normala placeringar som framkommit normala svensk-tyska ur handels- och ñnansförbindelser" och att betydligt över hälften alla av tyska tillgodohavanden i Sverige enligt hans uppfattning hade uppstått på grund av det regelmässiga tyska exportöverskottet. Vad gällde de

26Fkb, volym 149. 27Annat material som utgjort grund för efterforskningar i frågan om hitförd nazistisk egendom kan ha haft judiskt har främst varit "komplett urspnmg en förteckning över Unofñcial Obnoxious Germans omfattande 219 jämte nanm en komplettering omfattande 95 namn., Fkb, volym 495 och 519. Se närmare redogörelsen ovan under kapitlet om övriga tillgångar. 23Föredrag vid 1946 års ordinarie bankrnöte. Skrifter utgivna Svenska Bankav föreningen 79.

Avvecklingen tyska tillgångar i Sverige 331 av

tyska företagen, liksom de tyskkontrollerade företagen, hade visserligen kontrollen över del företag ordnats i bästa Kreugerstil genom en ömsesidigt ägande, optionsrätter och stora lån, det stora hela är men det fråga tyska investeringar som inte utge sig för annat än de äro. om Talet bulvaner avvisades. om I ett flertal tidningsartiklar påpekades att en del tyska affärsmän tydligen använde Sverige en mellanstation på väg till Sydamerika som varför efterlyste att Flyktkapitalbyrån skulle företa egna självman ständiga efterforskningar. I intern-PM från samma tid framhölls en att Flyktkapitalbyrån inte "endast undersöker uppgifter och spår som komma tillhanda utan att byrån hade företagit mycket grundlig oss en undersökning på eget initiativ Flyktkapitalbyrån hade:

gått igenom uppgifter från utlänningskommissionen om samtliga 0 tyskar vistades i Sverige, som granskat förteckningar över alla tyskar erhållit tillstånd att 0 som förvärva fast egendom, idka gruvdrift eller driva näringsverksamhet, gått igenom och infordrat uppgifter från skattemyndigheterna, 0 inhämtat fullständiga uppgifter från Valutakontoret rörande all tysk egendom tidigare deklarerats dit, bearbetat detta material och som jämfört det med det samt kontrollerat överforande av medel egna, från Tyskland vid sidan av clearingen, undersökt hos Patentverket alla aktiebolag uppförda på de svarta 0 listorna samt alla for tyskar inregistrerade patent- och varumärken, gått igenom tyska handelskammarens arkiv, gått igenom säkerhetstjänstens material telefon-, telegram- och 0 postkontroll och införskaffat vissa uppgifter från försvarsstabens

säkerhetstjänst, bearbetat Safehavenrapporter, begärt utredningar UD och de allierade förhållanden som 0 av om kunnat klarläggas i Sverige, granskat bolag auktoriserade revisorer samt 0 genom låtit öppna av tyskar innehavda bankfack.

Kommissionen har sin huvudsakliga uppgift i förevarande del sett som att söka utreda frågan egendom tillhörig judar kom att likvideras av om Flyktkapitalbyrån. Redovisningen i detta kapitel tar därför främst sikte på egendom tillhörande judar och således inte på den egendom som innehades exempelvis nazister och vilken eventuellt kan ha varit av rövad judisk egendom. Detta perspektiv har behandlats ovan vid senare

29Se t.ex. artikel "Det tyska flyktkapitalet, Expressen den 7 mars 1947. 3°Fkb, volym 332.

332 Avvecklingen av tyska tillgångar i Sverige

redovisningen angående övriga tillgångar. Ett undantag utgör dock tillgångar som genom ariseringsförfaranden frånhänts de ursprungliga judiska ägarna. Kommissionen kommer i det följande att närmare redogöra för sina iakttagelser angående Flyktkapitalbyråns praxis vid behandlingen av sådana fall. Se vidare nedan, särskilt företag. om

7.6.3¶Deklarationer

Samtidigt som Flyktkapitalbyrån inrättades påbjöds allmän en skyldighet att deklarera tysk egendom fanns i landet vid utgången som av juni 1945.3 Sista inlärrmingsdag för deklarationer sattes till den 15 augusti samma år. Till byrån inkom enligt dess uppgifter 2 400 egna deklarationer. Med deklarationspliktig egendom avsågs sådan egendom som ägdes av tyska staten, tysk juridisk eller person annan som var bosatt i Tyskland med undantag svenska medborgare. Begreppet av tysk egendom var således här vidare än såsom det bestämdes i senare Washington i det hänseendet att bosättning i Tyskland hade viss betydelse. Som ovan nämnts bestämdes begreppet tysk egendom i Washingtonöverenskommelsen till all egendom, direkt att avse som eller indirekt ägdes eller kontrollerades någon enskild eller juridisk av person av tysk nationalitet inom Tyskland eller någon tysk, av som repatrierats dit. Någon direkt betydelse för Flyktkaptalbyråns handläggning före och efter Washingtonöverenskommelsen dock synes denna skillnad inte ha haft. Undantagna från deklarationsplikt personliga tillgångar var som möbler, husgeråd och kläder under värdegräns på 40 000 kronor. en Undantaget gällde dock inte lösören med konst- eller antikvitetsvärde samt smycken och ädelstenar. Underlåtenhet att inkomma med deklaration, helt eller delvis, medförde föreläggande vid vite. Vilseledande av myndigheten kunde straffas med dagsböter eller fängelse. Ett stort antal deklarationer gjordes ombud, sysslomän genom av eller andra tillfälliga innehavare egendom exempelvis banker. av som Kommissionens efterforskningar visar att egendom ibland deklarerades av bankerna så snart dessa, utan att ha närmare utrett förhållandena,

3 SFS 1945 nr 559. 32Samma innebörd av begreppet tysk egendom också i kungörelsen 1945 gavs nr 526 om skingringsforbud å tysk egendom m.m. 33Ett fall har noterats. Tillfallande arvsmedel for två norska medborgare bosatta i Tyskland ansågs 1945 deklarationspliktiga. I april 1947 inkom till Flyktkapitalbyrån ansökan om undantag från skingringsforbudet, vilken strax därefter bifölls av byrån. Fkb, Fc 103/47.

Avvecklingen av tyska tillgångar i Sverige 333

förmodade att tillgångs ägare på grund av namn eller uppgiven en tysk. Exempelvis begärde Stockholms Enskilda Bank 1945 adress var att Flyktkapitalbyrån skulle återsända tidigare ingivna deklarationema för Lucie O. statslös och för Alfred W. som hade visat sig vara som var

palestinsk medborgare. Flyktkapitalbyrån biföll bankens begäran.

Kommissionen har vidare uppmärksammat att det ett antal deklarationer antecknades utan åtgärd. Det rörde sig då ofta om inte hade avhörts till den bank lämnat deklarationen personer som som där det ändå framgår att personen i fråga inte var tysk medborgare. men Som redovisats tidigare i kapitlet herrelösa tillgångar har om kommissionen identifierat 20 sådana fall och återfunnit 7 av dessa som herrelösa konton enligt Bankinspektionens utredning på 1960-talet. I bland även värdet egendomen ha spelat viss roll. Bland de synes av en deklarationer Svenska Handelsbanken lämnade in till Flyktsom kapitalbyrån har således påträffats ett fall där banken förklarade att den inte hade lyckats uppspåra med tillgodohavande hos en person banken på 3 142 kronor. Flyktkapitalbyrån noterade att beloppet var för ringa för att begära UD:s hjälp att spåra kontoinnehavaren och lämnade deklarationen utan åtgärd. Flyktkapitalbyrån utsände i slutet oktober 1945 påminnelser till av potentiella deklaranter med anmodan att inkomma med deklaration senast den 7 november samma år. De båda deklarationsomgångama i sig ett rikhaltigt material gav angående den tyska egendomen i Sverige. Sommaren 1945 skulle enligt deklarationema de tyska tillgångamas sammanlagda värde ha uppgått till 440 miljoner kronor. inräknat då svenskfödda tyskors arvsvar medel 5,3 miljoner kronor och i Sverige bosatta tyskars tillgångar 7 miljoner kronor.3° De båda kategorierna kom som sagt cirka senare

att lämnas utanför i Washingtonöverenskommelsen.37

7.6.4¶Tysk egendom

Som framkommit ändrades definitionen vad avsågs med ovan av som

tysk egendom något efter Washingtonöverenskommelsen 1946,

34Fkb, volym 353. 35Fkb, volym 351. 36Emil Sandström: Omkring Washingtonförhandlingarna rörande den tyska egendomen i Sverige, Föredrag vid 1946 års ordinarie banlcmöte. Skrifter utgivna Svenska Bankföreningen, 79. av 37I Washington nedskrevs beloppet till 378 miljoner kronor med hänsyn till eventuella undantag, utländska anspråk på del tillgångarna samt en beräknad en av förlust vid realisation, Ibid.

334 Avvecklingen av tyska tillgångar i Sverige

Eftersom kommissionens uppgift är att undersöka judisk egendom om kom att likvideras, en åtgärd kunde bli aktuell först efter som överenskommelsen, är det lämpligt att närmare analysera vad överenskommelsen gav för ram för Flyktkapitlbyråns praxis i detta hänseende. Definitionen gavs under femte punkten i brev 9 angående kontrollen nr i Sverige av tyska tillgångar och hade, förut beskrivits, följande som lydelse:

Med tysk egendom avses, såvitt angår denna pgörelse, all u egendom, som direkt eller indirekt äges eller kontrol nå eras av on enskild eller uridisk person av tysk nationalitet inom Tyskland ler e av någon tys som repatrieras till T skland, dock med undantag för , personer, vilkas fall förtjäna särskil behandling."

En analys av texten ger följande förutsättningar vad enskilda avser personer:

0 Den enskilde skulle tysk medborgare tysk

personen vara nationalitet

och vara bosatt i Tyskland inom Tyskland. 0 Definitionen omfattade även tyska medborgare bosatta utanför Tyskland om de återsändes till Tyskland tysk repauieras till som Tyskland.

Med Tyskland avsågs det tyska riket i dess utsträckning före den 1 januari 1938. Även de tyska judarna under nazitiden, bl.a. om genom Nürnberglagarna 1935, fråntogs rad grundläggande medborgerliga rättigheter en var de alltjämt tyska medborgare. Genom ett tillägg i november 1941 till lagen om riksmedborgarskap infördes dock bestämmelser som angav att judar som bosatte sig utomlands inte kunde riksvara medborgare. De tyska judar som överlevde deportationerna till dödslägren i öst hade därmed förlorat sitt medborgarskap och efter var sammanbrottet statslösa. Av förståeliga skäl tvekade också många av de överlevande vid befrielsen att åter bosätta sig i Tyskland. Sett mot denna bakgrund skulle således en stor del den tysk-judiska egendom av som må ha funnits här i landet, om detta varit känt, ha undantagits från Flyktkapitalbyråns hantering även något generellt undantag för om sådan egendom aldrig diskuterades vid Washingtontörhandlingama. Som redovisats ovan deklarerades dock ofta tysk egendom av ombud, gäldenärer, sysslomän och liknande när dessa fönnodade att

38Den nya medborgarskapslagen angav en ytterligare kategori medborgare i Tyskland förutom Reichsbürger på så sätt att judarna i stället förklarades vara Staatsangehörige.

Avvecklingen av tyska tillgångar zSverige 335

viss tillgång tysk. För att eventuella misstag skulle kunna rättas till var det därmed klart att det bör ha krävts någon form av aktivitet från synes ombudens eller de drabbades sida. Gjordes inga invändningar eller forebringades inte någon närmare utredning som visade rätta forhållandet således risken stor att det inte blev något undantag. Därför var det inte heller möjligt att göra några närmare antaganden angående är sannolikheten för att tysk-judisk egendom kom att ingå i hanteringen av den tyska egendomen. angivna förutsättningarna innebar också att egendom ägd De ovan tyska medborgare inte bosatta i Tyskland skulle sorteras ut, av som var dock under förutsättning att det inte var aktuellt med repatriering av ägaren till Tyskland. Det finns många exempel på sådana fall i Flyktkapitalbyråns praxis. Som exempel kan nämnas den tyske medborgaren Albert H. sedan augusti 1946 hade uppehållstillstånd som och hemvist i Turkiet. Efter att Flyktkapitalbyrån erhållit intyg som visade Albert H inte föremål for repatriering meddelandes att var undantag från gällande skingringsförbud.

Bland Flyktkapitalbyråns handlingar har påträffats en PM

angående de principer Flyktkapitalbyrån ämnar tillämpa vid som prövning frågor hävande skingringsförbud å tysk egendom. av om av Promemorian har upprättats efter Washingtonöverenskommelsen.° Sammanfattningsvis innebar de angivna principerna följ

Sådana i Sverige bosatta tyskar som inte skulle tillstånd att stanna 0 i landet skulle i princip behandlas de i Tyskland boende. som Undantag skulle medges "efter prövning från fall till fall. Beträffande övriga i Sverige bosatta tyskar var huvudregeln att 0 medge undantag från skingringsforbud. Detta gällde dock inte sådan egendom införts till Sverige under kriget. I sådana fall skulle som undantag beviljas endast efter särskild prövning. Betydande poster aktier i svenska företag skulle också prövas särskilt. av I princip skulle motsvarande regler gälla for tyskar som var bosatta i 0 annat land än Sverige eller Tyskland. För svenskfödda tyskar och tyskor till största delen fråga om 0 svenskor gifte blivit tyska medborgare medgav som genom - Flyktkapitalbyrån ett generellt undantag utom beträffande egendom införts hit under kriget och kunde hänföras till flyktkapital som som eller då egendom ansågs tillhöra någon varit särskilt verksam som för nazismen" i den mån det förelåg utredning härom.

39Fkb, volym 353. 4°Intern PM den 2 november 1946, Fkb, vol. l50a, Fc 368/46.

336 Avvecklingen av tyska tillgångar i Sverige

0 För tyskar med svensk härstamning skulle undantag från skingringsförbud beviljas för egendom på grund gåva eller i som av arv, vissa fall förvärvsverksamhet, hade svensk anknytning. Även i dessa fall skulle undantag inte gälla för varit särskilt personer som verksamma för nazismen.

I promemorian uppmärksammades också frågan rövad egendom i om samband med uttalanden angående lösören med konst- eller antikvitetsvärde samt smycken eller ädelstenar. En prövning skulle här göras om ägaren synes ha nedlagt större kapital i sådana lösören än med som hänsyn till hans ekonomiska och sociala ställning kan anses normalt. De i promemorian angivna riktlinjerna beträffande begreppet tysk egendom överensstämmer i stort med motsvarande definition i Washingtonöverenskommelsen. Riktlinjerna kan också sägas innefatta en viss garanti för att Sverige skulle upprätthålla sitt åtagande att vidta åtgärder for att uppspåra nazityskt flyktkapital. Samma hänsyn var troligen också anledningen till att man endast i princip undantog tyskar bosatta utomlands. Tyskrnedelskommittén som utredde riktlinjerna för tvångsen clearing, hade också att ta ställning till gäldenärsbegreppet

vilka

fordringar som skulle ingå i tvångsclearingen med utgångspunkt från clearinglagens vaga bestämning någon i den främmande staten. Kommitténs förslag att gäldenärskretsen skulle bestämmas till att avse tyska medborgare som varit bosatta i Tyskland under andra världskriget förordades dåvarande departementschefen i det förslag till av riktlinjer för tvångsclearing som riksdagen biföll 1950.4 Härmed uppkom följaktligen en annan begreppsbestämning än den som Washingtonöverenskommelsen gav uttryck för. Det nämnda ovan ärendet Albert H. hade t.ex. kunnat få utgång efter 1950, en annan om det hade visat sig att denne hade bott i Tyskland under andra världskriget. Det har inte varit möjligt att utröna någon ändring i om praxis skedde i detta hänseende efter 1950. Detta främst beroende på att de allra flesta ärendena avseende tyska medborgare bosatta utomlands med stor sannolikhet då redan hade behandlats Flyktkapitalbyrån. av Sammanfattningsvis kan konstateras att begreppet tysk egendom ändrades flera gånger under den tid Flyktkapitalbyrån verkade. som Genomgående for hela perioden är dock att något principiellt uttalande angående undantag för egendom tillhörig offer för den nazistiska förföljelsen aldrig sattes på pränt. I sitt arbete har kommissionen valt att med de ovan angivna riktlinjerna från november 1946 plattform som söka utreda någon praxis att undanta judisk egendom ändå kom att om

4 Prop. 1950 nr 197 s. 23.

Avvecklingen av tyska tillgångar i Sverige 337

utvecklas de myndigheter som handhade likvidationen av den tyska av egendomen. Kommissionen återkommer nedan till gäldenärsbegreppet avseende juridiska personer och till det utrymme som i Washingtonöverenskommelsen att bevilja undantag för personer vilkas fall förtjänade gavs särskild behandling.

7.6.5 från och Kungl.

Undantag skingringsförbud Maj :ts efterföljande beslut om friställande av

belopp

I Flyktkapitalbyråns arkiv finns två typer av undantagsakter: Fc - "ärenden undantag från lättnader i skingringsförbud i särskilda fall om och Fda "av svenska banker begärda undantag från skingrings- förbudet Undantagsärenden behandlades Flyktkapitalbyrån ända av fram till 1957. Diariet för Fc- ärenden omfattar cirka 2 200 ärenden fördelar sig tidsmässigt enligt följande tabell. som

Ärenden undantag från lättnader i skingringsförbud i särskilda fall om väckta 1945-195 7

450 400 . 350 Å 300 f e 250 n d 200 . 150 n 100- 50 0 År 45 4G 47 4B 49 50 51 52 53 54 55 56 57 År

Mer generella beslut undantag meddelades i Flyktkapitalbyråns om kungörelse 1945 527 undantag från gällande skingringsförbud å nr om tysk egendom Undantag gällde bl.a. för lösören för personligt bruk m.m. och förnödenheter för personligt behov. Vidare kunde Flyktkapitalbyrån efter ansökan, i enlighet med gällande lagstiftning och hittills tillämpad praxis, bevilja särskilda undantag. Redan 1945 gjordes ett allmänt hållet uttalande ett riksdagens utskott med innebörden att det borde vara av av möjligt att i avsevärd utsträckning undanta sådan egendom som trots ägarens nationalitet kunde sägas i realiteten närmare höra samman med

338 Avvecklingen av tyska tillgångar i Sverige

Sverige. Ett flertal svenskfödda kvinnor giftermål blivit tyska som genom medborgare återvände efter kriget till Sverige på grund de då rådande av svåra förhållandena i Tyskland. Ofta hade hustrun lämnat maken kvar i Tyskland i vissa fall hade han dödats under kriget och ville återfå sitt - svenska medborgarskap. Flyktkapitalbyrån utvecklade tidigt praxis en som innebar att undantag i dessa fall gavs för efter svenskar. I ärendet arv Ingrid besvarade Flyktkapitalbyrån i februari 1946 från henne hos en byrån gjord förfrågan om undantag enligt följ ande

Ansökning om undantag har utsikter att bliva bifallen därest vid densamma fo as utredning i följande hänseenden: nämligen att fru är av svens a föräldrar, att hon uppehåller sig i Sverige samt nu att egendomen är av svenskt ursprung, dvs ärvd föräldrarna eller av på sätt förvärvad av svensk fångesman eller för svenska

ägnat

me e .

Undantagsärendena vid Flyktkapitalbyrån inleddes i regel genom inkommande skrivelser från ägare eller ombud. Efter att den aktuella egendomen likviderats och därvid uppkommen nettobehållning hade inbetalts till Clearingnämnden kunde Kungl. Majzt utrikesdepartementet på ansökan friställa sådant belopp eller del därav. Redogörelsen i fortsättningen behandlar därför också i förekommande fall Kungl. Maj:ts praxis vid behandling ansökan friställande av om av belopp som inbetalts till Clearingnämnden. Vad gäller Flyktkapitalbyråns praxis vid handläggningen av undantagsärenden har kommissionen inledningsvis kunnat konstatera att ett flertal av de tyska diplomater som vid krigets slut tjänstgjorde här i landet fick sin egendom friställd utrikesdepartementet inte av som delade Flyktkapitalbyråns synsätt att diplomaterna skulle behandlas som andra privatpersoner. I stället uttalade departementet att internationell courtoisie motiverade undantag i dessa fall" Kommissionen har även uppmärksammat rad ärenden där tyska en nazisters egendom kom att undantas efter hörande utlänningsav

2 sammansatta utrikes- och första lagutskottet 1945 utl. nr 43Fkb, Fc 170/46 och C 51. I Flyktkapitalbyråns kungötelse den 2 januari 1948 gavs ett allmänt undantag för svenska arvsmedel eller gåva som tillföll tyska medborgare efter den 31 december 1947. 44Exempelvis kan nämnas den tidigare tyska ministern i Sverige, prinsen av Wied. Dennes egendom lantställe såldes genom Flyktkapitalbyråns försorg. Köpeskillingen friställdes därefter genom Kungl. Maj:ts beslut 1953. Även makans, prinsessan av Wied, egendom bestående juveler och smycken frigavs av till viss del, Fkb, Fc 7/47, 29/47 och C 1062. Andra exempel på friställanden är bl.a. legationsrådet Karl Gzs och diplomaten Reinhold U-S:s egendom, UD:s von arkiv HP 80 T 5/6 respektive HP 80 T 10/9.

Avvecklingen tyska tillgångar i Sverige 339 av

kommissionen och vid besked om beviljat uppehållstillstånd. Följande två ärenden kan belysa byråns synsätt. Rationaliseringsdirektören Heinrich bosatt i Sverige sedan O. var 1930 och ansökte i oktober 1946 undantag. Enligt den amerikanska om listan över Obnoxious Germans" var Heinrich O. medlem i nazistpartiet sedan 1936 och rådgivare vid tyska handelskammaren. Säkerhetstjänsten upplyste att Heinrich O. var en övertygad nazist men att han inte hade velat att Tyskland skulle ockupera andra länder. Enligt rapporten kände han heller inte till koncentrationslägren. Misstankar förelåg dock att han industiispion. Förpassningsbeslut medom var delades i maj 1947 vilket Heinrich O. överklagade. Efter två avslag på ansökan främlingspass utställdes ett sådant vid årsskiftet 1947/48. I om februari 1948 ansökte Heinrich O. åter igen undantag och yrkade, om med hänvisning till det erhållna främlingspasset, att han skulle bli betraktad statslös. Flyktkapitalbyrån avslog ansökningen. Senare som år meddelade utlänningskommissionen beslut om uppesamma hållstillstånd varefter Flyktkpitalbyrån beviljade undantag. Verkställande direktören vid det tyska dotterbolaget Schenker Co AB Internationella Transporter, Ernst S., stod också på listan över oönskade tyskar. Hans egendom aktier belades med kvarstad våren 1946. Ernst S. hade kommit till Sverige 1927. Han blev tidigt medlem i NSDAP och hade bl.a. varit chef för Hitler Jugend i Sverige. I början 1947 översände de allierade lista där det angavs att Ernst S. var av en dem det särskilt angeläget att få tillbaka till Tyskland. en av som var Förpassningsbesked i februari 1947 upphävdes nästan gavs men omgående efter anfört besvär samtidigt som uppehållstillstånd beviljades. På våren 1948 avslog Flyktkapitalbyrån en ansökan om undantag för samtliga Ernst S. deklarerade tillgångar. Några av månader därefter ansökte Ernst S. ännu gång om undantag och en anförde då att han nu ville bli behandlad andra här i landet bosatta som tyska medborgare". Flyktkapitalbyrån begärde in utlämningskommissionens dossier vari bl.a. kunde utläsas att Ernst hade haft åsikten att nazismen idealistisk rörelse och att han hade varit var en med i partiet för att det gagnade affärerna. Vidare uttalades att Ernst Szs åskådning präglad ett svenskt tänkesätt och att Schenker Co var av hade erhållit transportuppdrag för WJC och Wallenbergkommittén. Utlänningskommissionen fann det styrkt att Ernst S. efter 1940 tagit avstånd från nazismen. Flyktkapitalbyrån beviljade undantag hösten 1948.46

45Fkb, Fc 352/46 och C 560. 46Fkb, Fc 79/48.

340 Avvecklingen av tyska tillgångar i Sverige SOU 1999; 20

Beträffande Flyktkapitalbyråns handläggning undantagsärenden av där aktuell egendom kan ha tillhört judar har kommissionen särskilt uppmärksammat följande fall. Köpmannen Franz G. från Berlin skrev i december 1941 till i en Sverige boende vän att han ämnade emigrera till Amerika med Sverige som genomgångsland. Vid årsskiftet 1941/42 översändes Franz G:s bohag till Sverige för magasinering. Enligt uppgift hade familjen G. deporterats 1941 och fanns med all sannolikhet inte längre i livet. Ärendet hos Flyktkapitalbyrån inleddes i januari 1947. Bohaget försåldes på offentlig auktion och inbringade efter avdrag för kostnader cirka 2 780 lcronor. Arvet efter Franz G. skulle med hälften tillfalla Edith M., boende i Köln. Resterande hälft skulle till lika delar fördelas mellan Theodor C., boende i London och Alfred C. boende i Israel. I april 1949 beviljade Flyktkapitalbyrån undantag för Theodor och Alfred C. Samtidigt meddelade Flyktkapitalbyrån beträffande att man Edith Mzs andel för närvarande inte beredd att medge undantag från var skingringsförbudet. Företrädaren för dödsboet återkom till Flyktkapitalbyrån med en begäran att för 200 kronor få skicka gåvopaket till Edith M. och uttalade samtidigt:

Fru Mzs make har på min förfrågan angående familjens ekonomiska ställnin svarat, att den i och för sig är god. Han framhåller emellerti att hans hustru såsom heljudinna hörde till de under , nazistregimen av rasskäl förföljda och önskar, att jag skulle

göra en ny framställning till Fl ktkapitalbyrån från

om skingringsförbudet. Då sådan amställning, enligt vadundantagliver en som upplyst, icke torde kunna bifallas, tillåter mig föreslå den nu utvägen att få sända diverse gåvopaket, vi ka under nuvarande försörjningsläge alltjämt äro mycket välkomna

Flyktkapitalbyrån medgav uttag för gåvopaket vid två tillfällen och

inbetalade resterande belopp till Clearingnämnden i november 1949. Ärendet illustrerar väl vad kommissionen i övrigt funnit beträffande Flyktkapitalbyråns praxis. Följande omständigheter förtjänar lyftas att fram.

0 Flyktkapitalbyrån tog inte hänsyn i sig till att egendomen eller var hade varit judisk. o Undantag meddelades för dem inte bosatta i Tyskland, och som var inte skulle repatrieras, eftersom egendomen i sådant fall inte ansågs som tysk egendom. o Flyktkapitalbyrån tog viss hänsyn till ömmande fall. Med ömmande fall synes främst ha avsetts att i fråga i behov personen var stort av

47Fkb, volym 422 och Fc 19/47.

Avvecklingen tyska tillgångar i Sverige 341

av

medel. Efter det att belopp hade inbetalts till Clearingnämnden kunde Kungl. Majzt utrikesdepartementet på ansökan friställa belopp i ömmande fall. Kommissionen har i sina efterforskningar

uppmärksammat en rad beslut om friställande av belopp, helt eller

delvis, i fall när gäldenären varit närmast utblottad eller uppnått en

hög ålder. I fall där omständigheterna inte ansågs som tillräckligt ömmande

förekom det inte så sällan att Flyktkapitalbyrån eller Kungl. Majzt

medgav undantag respektive meddelade beslut om partiellt

friställande för gåvopaket.

Kommissionens efterforskningar har visat att Flyktkapitalbyrån ofta handlade ärenden där i fråga hade varit offer för nazistisk

personen förföljelse kan tyckas, onödigt byråkratiskt och okänsligt

på ett, som vis. Som exempel kan nämnas Walter B. som hade förlorat sin Staatsangehörigkeit i februari 1942. Flyktkapitalbyrån anmodade Walter B. att skriftligen till Flyktkapitalbyrån meddela byrån anledningen till att Ni förlorat Edert tyska medborgarskap. Walter B. åberopade att han jude och hänvisade till ändringen i den tyska

var riksmedborgarskapslagen 1941. Flyktkapitalbyrån konstaterade därefter att Walter Bzs egendom inte berördes kontrollen enär Walter B.

av

icke är tysk medborgare.

Som kommissionen tidigare anfört torde det ofta ha krävts viss aktivitet från egendomens ägare eller dennes ombuds sida för att rätta till vissa misstag. Ärendet Sara R. utgör god illustration till detta

ett en

antagande.

Enskilda banken deklarerade 1945 Sarah Rzs banktillgodohavande

cirka 2 500 kronor. Flyktkapitalbyrån lämnade 1951 en ansökan om om kvarstad till Restitutionsnämnden. I samband med kvarstadsförfarandet sökte nämnden förgäves få kontakt med Sarah R. Sysslomannen inbetalade sedan beloppet efter avdrag för arvode till Clearingnämnden i oktober 1951. I maj 1955 ansökte banken för släktings till Sarah R.

en räkning friställande beloppet. Banken anförde att Sara R. hade

om av avlidit omkring år l941och såsom arvinge efterlämnat sonen Israel. Sara R. hade varit bosatt i Litauen och var inte tysk medborgare. Hennes bosättningsort var belägen nära gränsen till Ostpreussen med Eydtkuhnen närmaste stad. Eftersom affärerna ofta hade skett i

som Eydtkuhnen hade Sara R. ett postfack där. Sonen Israel bodde vid tiden för bankens ansökan i Sibirien. De friställda medlen skulle användas till

45Fkb, volym 350. 49UDZS arkiv, HP 80 T/23.

342 Avvecklingen av tyska tillgångar i Sverige

kostnaderna för gåvopaket till familjen i Sibirien. Flyktkapitalbyrån anförde i sitt yttrade till UD:

Därest uppgiften att Sara R. icke varit tysk medborgare och

heller vant bosatt i Tyskland är rikti har avvecklingen hennes

av

,

tillgodohavanden varit felaktigt grun ad. Uppgifterna i ansökningen

äro visserligen icke bestyrkta, men det torde med hänsyn till de

olitiska förhållandena i förutvarande Litauen icke rimligen kunna

ävas en bestyrktutredning angående Sara Rzs medborgarska

och bosättning. Aven om hon varit tysk medborgare

oc

inbetalningen till clearingkontot fölalctligen varit rätteli grundad,

en

anser sig byrån med hänsyn till eloppets ringa storlekoch det

ändamål, vartill beloppet avses skola användas, icke böra motsätta sig ett friställande.

UD fann i sitt beslut skäl att med hänsyn till de särskilda omständigheterna i ärendet medge att beloppet friställdes.

Kommissionen har som tidigare nämnts i sina efterforskningar särskilt riktat intresset på frågan hur de myndigheter handhade

som avvecklingen av den tyska egendomen i sin praxis beaktade Washingtonöverenskommelsens uttalande undantag för

om personer vilkas fall förtjänade särskild behandling. Kommissionen har beträffande enskilda personer endast funnit två fall då denna fråga synbart varit föremål för diskussion.

I ärendet Moritz M., som avsåg ett banktillgodohavande på 17 000 lcronor, inkom Mosaiska Församlingen i Stockholm med en skrivelse 1949 till Flyktkapitalbyrån. Församlingen anförde att Moritz M. hade försvunnit under kriget och att det inte rådde något tvivel att han

om var jude och att han hade förlorat sitt medborgarskap enligt de nationalsocialistiska lagarna. Församlingen uttalade därefter: Frånsett medborgarskapsfrågan torde herr och fru M. såsom judar kunna räknas till de vilkas fall förtjäna särskild behandling. Även

personer, av detta skäl torde deras förmögenhet inte kunna betraktas tysk

som förmögenhet." Flyktkapitalbyrån besvarade skrivelsen och infordrade samtidigt uppgifter om bl.a. Moritz Mzs vistelse efter 1939 samt efterfrågade en bestyrkt utredning om makarnas medborgarskap. Efter att dessa uppgifter inlämnats till byrån beviljades undantag.

I ärendet Moritz M. torde det närmast ha varit det förhållandet att makarna var att anse som statslösa som låg till grund för beslutet

om undantag. Kommissionens efterforskningar visar att hänvisningar till undantagsregeln för personer vilkas fall förtjänade särskild behandling i praxis förekom synnerligen sparsamt, i vart fall före åren 1951 och 1952. En direkt hänvisning till undantagsregeln lämnades, såvitt

5°Fkb, volym 352.

Avvecklingen av tyska tillgångar i Sverige 343

kommissionen har kunnat utröna, först i mars 1952 av Kungl. Majzt, se nedan under avsnitt 7.6.7, Särskilt om företag. Humanitära skäl åberopades i ärendet Richard A. Richard A. anförde genom advokaten Fischler besvär över Flyktkapitalbyråns beslut att inte undanta viss egendom som tillfallit honom arv. Richard A. invände i första hand att arvet hade

genom tillfallit honom efter den 31 december 1947 och att egendomen därför enligt Flyktkapitalbyråns kungörelse den 2 januari 1948 inte var underkastad skingringsförbud. I sitt yttrande till utrikesdepartementet hemställde Flyktkapitalbyrån att besvären skulle avslås och uttalade bl.a.:

"Fischler har vidare framhållit, att omständigheterna i ärendet äro av sådan art, att friställande av egendomen är motiverad av humanitära skäl. Till stöd därför har Fischler förebragt viss utrednin om att Richard A. varit ett offer för nazismen. Beträffande etta vill byrån framhålla följande. Humanitära skäl åberopas mycket ofta vid framställningar till byrån om friställande av tysk egendom. Byrån har funnit sig nödsakad att intaga en restriktiv hållning vid bedömande av sådana skäl. Det är därför ytterst sällsynt, att i Tyskland bosatta tyska medborgare få sin endom friställd, även

e

de kunna visa att de på något sätt varit of er för nazismen, nå ot om

för övrigt ett mycket stort antal tyskar torde kunna öra. ed som tillämpnin byråns raxis vid behandlingen framstäl ningar av

av av förevaran art har yrån därför ansett sig icke kunna bifalla

e Fischlers ansökan, ehuru det måste styrkt att Richard A.

anses

utsatt för viss diskriminering från de nazistiska myndig- Karitetema.

Flyktkapitalbyråns yttrande är daterat den 18 februari 1950. Efter nästan ett år, den 12 januari 1951, meddelade Kungl. Majzt sitt beslut med följande motivering:

"Kungl Majzt finner ott att, i betraktande att Richard A. under

av nationalsocialismens erravälde i Tyskland drab ats av förföljelse och lidande, med bifall till besvären föreskriva, att ifrågavarande Richard A. egendom...undanta från det för tysk

es egendom i Sverigetillhörigagäl ande skingringsförbu et."

Kommissionen konstaterar att motiveringen framstår som ovanligt upplysande. En närmast genomgående iakttagelse är annars att myndigheternas motivering till sina beslut i anledning av ansökningar om undantag eller friställande i regel mycket knapphändiga och ofta

var uttrycktes med lokutioner "på grund de särskilda

vaga som av omständigheterna i ärendet eller liknande. En mycket tänkbar orsak

51Riksarkivet, HP 3591 UD:s arkiv HP 80 T 178/68.

344 Avvecklingen av tyska tillgångar i Sverige

till att Kungl. Maj:t i Richard Azs fall utvecklade motiveringen

kan vara att man ville ge beslutet ett prejudikatvärde. För detta antagande talar att motiveringen också återgavs i utrikesdepartementets missivslqivelse till F lyktkapitalbyrån när akten återställdes till byrån.

7.6.6 Kvarstadsärenden

Restitutionsnämndens praxis i kvarstadsårenden följde i mycket

samma mönster som kunnat urskilj as angående Flyktkapitalbyråns hantering

av framställningar undantag. De vanligaste orsakerna till att

om en begäran av kvarstad lämnades utan bifall, eller återkallades Flykt-

av kapitalbyrån, synes ha varit att det ansågs utrett att egendomen inte längre skulle betraktas som tysk. I de allra flesta fallen biföll dock Restitutionsnärrmden byråns framställningar kvarstad. Egendomen

om

kunde bestå av varulager, kommissionsgods, fordringar, bank-

som konton, innehåll i bankfack, patent, varumärken och andra immateriella rättigheter.

Vid genomgång av Restitutionnånmdens kvarstadsärenden har kommissionen särskilt uppmärksammat följande fall där det troligen varit fråga om judisk egendom.

Restitutionsnämnden ogillade i september 1950 begäran

en om kvarstad avseende firman Seiler Cozs banktillgodohavande cirka

om 23 000 schweiziska francs. I ärendet antecknades att det utrett att

var tillgodohavandet i verkligheten tillhörde Hanna i 1939

som mars hade utvandrat från Österrike till Israel.

I ett ärende som efter återkallelse Flyktkapitalbyrån avskrevs i

av april 1953 kan av handlingarna utläsas följande. Wiktor B. från Berlin hade, för att söka komma undan den nationalsocialistiska regimens konfiskatoriska åtgärder, i februari 1935 deposition eller lån

som överlämnat cirka 62 000 kronor till gode vännen Gösta C. i Stockholm. Den senare uppgav för byrån att han därefter inte hade hört något från Wiktor B. och gjorde därför gällande att fordringen dåmera

var preskriberad.

I ingetdera fall skedde, såvitt kan utläsas reskontra, någon

av likvidation egendomen. I fallet Wiktor B. kan konstateras att

av egendom, som sannolikt var judisk ändå kom i fel ägo, förutsatt att Gösta C inte gjorde preskriptionsinvändningen för att på sätt rädda tillgången till Wiktor B. eller dennes arvingar.

I ett annat ärende kvarstadsbelades ett på checkrälming

en innestående belopp om cirka 2 500 kronor där kontohavaren att

uppgav beloppet härrörde från en uppfinning angående framställning

av zinkvitt som dennes judiske vän Dr. Emanuel F. hade gjort. Emanuel F.

Avvecklingen tyska tillgångar i Sverige 345 av

hade emigrerat från Österrike till England år 1939. Restitutionsnämnden fann det inte styrkt att medlen tillkom Emanuel F. Ett liknande fall rörde ett tillgodohavande hos Livförsäkrings AB Thule på cirka 3 000 kronor. I ärendet gjorde Werner N., en jude som hade utvandrat från Tyskland 1938 till USA, anspråk på ersättningen under åberopande överlåtelse från en tidigare rättsinnehavare. av en Restitutionsnämnden fann det inte visat att någon giltig överlåtelse ägt före den 15 juli 1945. rum I kommissionens efterforskningar har vid studiet av Restitutionsnämndens kvarstadsärenden rörande enskilda personer en grupp på omkring 60 noterats på grund av det förhållandet att den som personer ansökan gällde, trots att Flyktkapitalbyrån sökt underrätta denne, inte hörde sig i ärendet. Orsakerna till detta kan givetvis vara flera. En av realistisk sådan är det kan röra sig om ägare som fallit offer för nazistiska missgämingar. Kommissionen har kontroll i resgenom kontra och på listor förvarade i Tyskland kommit fram till att egendom tillhöriga omkring 40 den ursprungliga cirka 60 av gruppen om kom att likvideras. Kommissionen återkommer till denna personerna nedan i avsnitt 7.7.2. grupp

7.6.7 Särskilt

om företag

Sven Nordlund har i sin doktorsavhandling behandlat olika slag av utländska intressen, främst tyska, använde sig av för arrangemang som att få kontroll och utöva inflytande över bl.a. svenska företag. I en rapport till kommissionen pekar Sven Nordlund på att Flyktkapitalbyråns material ger skiftande exempel på hur de tyska företagen sökte dölja sitt ägande eller sin kontroll. Olika bulvanarrangemang förekom och tyska företag IG Farben, Vereinigte Stahlwerke och som Siemens utnyttjade bl.a. dolda optionsbestämmelser som innebar att exempelvis ett svenskt företag vid försäljning av sina aktier först skulle utbjuda aktierna till de kamouflerade intressentema i Tyskland.

Flyktkapitalbyråns företagsakter visar också exempel på att olika

även vidtogs mindre och medelstora företag. arrangemang av

52Av reskontra och uppgifter i Tyskland framgår att egendomen likviderades. 53Av reskontra framgår dock att undantag från skingringsförbud meddelades 1954. Inget tyder att egendomen likviderades. 54Sven Nordlund: Upptäckten av Sverige Utländska direktinvesteringar i - Sverige 1895-1945, Umeå Studies in Economic History 12, 1989. Se även Sven Nordlunds bok: Skördetid eller maktpolitisk anpassning De tyska företagen i - Sverige efter det andra världskriget, Umeå Studies in Economic History 10, 1988. 55Kommissionens dnr 4/98.

346 Avvecklingen tyska tillgångar i Sverige av

Under perioden 1895-1945 hade 161 tyskkontrollerade företag etablerats i Sverige. Avvecklingen kvarvarande tyskkontrollerade av företag påbörjades år 1946 och avslutad i början år 1950. var av Sammanlagt kom 106 stora och små företag, med ett samlat aktiekapital på cirka 50 miljoner kronor, att ingå i avvecklingen. Som tidigare nämnts inledde naziregimen under hösten 1937 starka påtryckningar för att förmå judiska företagsledare att sälja sina rörelser. Genom en förordning i november året därpå förbjöds judarna att fr.o.m. den l januari 1939 bedriva yrkesmässig handel. De judiska företagen skulle antingen överlåtas på ariska händer eller avvecklas ett genom slags likvidationsförfarande. En fråga som kommissionen har ställt sig är även tyskjudiska om företagare med hjälp av bulvanskap eller andra liknande åtgärder sökte rädda sina tillgångar undan ariseringen under slutet 1930-talet och av om sådan egendom på grund därav kom att betraktas tysk och som därmed blev föremål för likvidation vid avvecklingen den tyska av egendomen i Sverige. Enligt fallstudie avseende Hamburg skall en cirka 20 procent av 300 ariserade företag ha övertagits välmenande av affärsmän som i några fall dessutom hjälpte sina judiska affärspartners att föra egendom i säkerhet utomlands. Flertalet de ariserade av företagen övertogs dock någon hade något att vinna på saken. av som En annan tänkbar möjlighet är att tyska tillgångar exempelvis som patent och andra immateriella rättigheter likviderades såsom tysk egendom fastän dessa tillgångar före en eventuell arisering eller annars ursprungligen hade varit i judisk ägo. Av de företagsakter avseende små och medelstora företag som kommissionen har studerat i Flyktkapitalbyråns arkiv har följande generella iakttagelser noterats beträffande de svenska myndigheternas handläggning av ärenden där fråga varit om egendom ariserats. som I ett flertal fall har kommissionen uppmärksammat att Flyktkapitalbyrån hävdade principen att fordringsanspråk på ett dotterbolag måste göras gällande och beaktas tillsammans med andra krav på moderbolaget, dvs. i dettas hemland. Detta för att inte rubba ordningen mellan borgenärerna och andra fordringsägare. Flyktkapitalbyrån intog

55Se närmare Klaus-Richard Böhme: Rätt eller Moral Den tyska egendomen i Sverige 1944-1956, Militärhistoriska föreläsningar, Umeå Studies in Economic History 13, 1990. 57Verordnung 12. November 1938 zur Ausschaltung der Juden aus dem deutschen Wirtschaftsleben. 58Frank Bajohr: The Beneñciaries of Aryanization": Hamburg Case Study, as a Yad Vashem Studies, XXVI, Jerusalem, 1997. 59Ibid.

Avvecklingen av tyska tillgångar i Sverige 347

vidare ståndpunkten att all egendom i ett tyskt företag skulle anses som tyskt även någon delägarna inte tysk. Anledningen härtill var

om av var även i detta fall hänsyn till ordningen mellan borgenärerna. Den utländske delägaren ansågs inte ha rätt till särskild egendom i företaget varför egendomen i Sverige skulle avvecklas genom tvångsclearing. Den eventuella intressenten var således hänvisad till att söka göra sin rätt gällande i Tyskland i konkurrens med andra borgenärer. Nu nämnda principer framgår bl.a. av den inledande handläggningen av ärendet Behrens Lundin.

Bolaget var ett s.k. offene Handelsgesellschaft och hade ett innestående tillgodohavande hos Skånska banken om drygt 305 000 kronor. Bolaget hade grundats 1932 och hade då tre bolagsmän. Genom ariseringsprocessen blev bolagsmännen på grund sin judiska

en av av härkomst tvungen att lämna bolaget. I kvarstadsärendet hos Restitutionsnänmden hävdades att ett offene Handelsgesellschaft enligt tysk rätt inte att som en juridisk person. Restitutionsnämnden

var anse fann dock att bolaget kunde förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter och därför att betrakta som ett sådant rättssubjekt som

var avsågs i kontrollagen. Restitutionsnämnden ansåg att tillgodohavandet tillhörde bolaget i sin helhet och meddelade således kvarstad på hela beloppet.

I ärendet ingavs emellertid 1948 ett avtal som innebar att tillgångarna skulle delas lika mellan de tre ursprungliga bolagsmännen med tredjedel Bolagsmännen var den tyske medborgaren Karl

en var. B. boende i Hamburg, den svenske medborgaren Paul L. och Friedrich P. judisk härkomst, tidigare tysk medborgare men vid ärendets

av handläggning statslös. Flyktkapitalbyrån förklarade samma år sig beredd att godkänna ett förfarande enligt vilken den tyske medborgaren Karl B. tillskiftades minst en tredjedel och uttalade samtidigt, att vad

tillskiftats den svenske medborgaren Paul L. och den statslöse som Friedrich P. inte skulle vara underkastat skingringsförbud. Av reskontra framgår att Flyktkapitalbyrån inbetalade Karl. Bzs andel till Clearingnärrmden årsskiftet 1949-50.

I detta fall undantogs således de andelar inte ansågs vara tyska

som från skingringsförbudet. Även andra ärenden framgår att Flykt-

- av kapitalbyrån tog Viss hänsyn till uppgörelser efter kriget och även till restitutionsdomstolamas utslag i TysklandF

°° Fkb, volym 254. 6 Ett exempel där de svenska myndigheterna synes ha beaktat ett beslut av en restitutionsdornstol i Tyskland är ärendet Otto Wolff AB i vilket företag bl.a. Vereinigte Stahlwerke hade ett bestämmande tyskt inflytande. Ursprungligen hade den tyskfödde juden Otmar S. varit delägare i bolaget. Otmar S., som innehade 42

348 Avvecklingen av tyska tillgångar i Sverige

Kommissionen har däremot kunnat konstatera att de svenska myndigheterna även i många av foretagsärendena, åtminstone till

en början, intog en onödigt "fyrkantig inställning och inte ha

man synes ansträngt sig för att lämna beslut med någon för den sökande förståelig motivering. Inte heller verkar det ha varit självklarhet att

en myndighetema i sin korrespondens med ariseringsoffer eller deras arvingar hänvisade till möjligheterna att Rückerstattung restitution i Västtyskland i enlighet med de allierades och Västtysklands

- senare lagstiftning. Kommissionen har i sina undersökningar endast påträffat ett fall där Flyktkapitalbyrån gjorde sådan hänvisning.

en

Ärendet avsåg ett patent för öronskydd kyla hade

mot som beviljats den tyske medborgaren Willy F. boende i Berlin. Patentet belades med kvarstad. Efter försäljning inbetalades köpeskillingen, efter avdrag för arvode, till Clearingnämnden. I skrivelse till

en Flyktkapitalbyrån anförde finnan Kosmos att patentet tidigare hade tillhört företaget. Kosmos hade ariseringsprocessen upplösts

genom men återuppstått efter krigsslutet. Kosmos yrkade att patentförsäljningen skulle återgå eller att köpeskillingen skulle gottskrivas Kosmos. I sitt yttrande till Kungl. Majzt i juli 1950 konstaterade Flyktkapitalbyrån att avvecklingen av patentet hade skett överensstämmelse med de byrån tillämpade principerna för behandling

av av tysk egendom. Flyktkapitalbyrån uttalade vidare:

"I ärendet har icke visats, att patentet tillhörde Kosmos. Om Willy F. endast nominellt varit registrerad för patentet och Kosmos varit den reelle ä aren, torde bolaget vid en blivande utdelning i Tyskland av motvär et av den för Willy Fzs räkning till clearin kontot inbetalade patentköpeskillingen böra göra sin rätt gällan mot

e Willy F. Eventuellt torde Kosmos kunna hos vederbörande tyska myndigheter anmäla sakförhållandet redan nu."

procent av aktiekapitalet, tvingades utan kompensation lämna bolaget redan 1933. Efter kriget krävde Otmar Szsson restitution i Tyskland och med anledning härav synes Flyktkapitalbyrån i januari 1952 ha inlett undersökningar beträffande

nya bolagets tillgångar, Fkb, v01 435/388/ 128. Bolaget hade tidigare ställts under administration och efter likvidation hade medlen inbetalats till Clearingnämnden. Av allt att döma handlades ärendet slutligen Kungl. Majzt. Kommissionen har

av dock inte kunnat påträffa handlingar från Kungl. Majzts handläggning. Enligt diarieförteclcningar och registerkort skall ärendet finnas arkiverat under UD:s arkiv, Tyska tillgångar, HP 80 T 15/2 Riksarkivet HP, 3594 A. Kommissionen har, som sagt, inte kunnat påträffa dessa handlingar. Såvitt kommissionen kunnat utläsa av reskontra finns det inget som talar for annat än att egendomen kom att friställas. 62Fkb, volym 450 45

Avvecklingen tyska tillgångar i Sverige 349

av

Efter att ha konstaterat att en återgång patentförsäljningen inte

av kunde ske uttalade Flyktkapitalbyrån avslutningsvis att även

om Kosmos kunde visa att patentet tillhört Kosmos och inte Willy F. kunde, enligt byråns praxis i liknande fall, ett friställande inte ske.

- Även andra ärenden framgår att Flyktkapitalbyrån, förut

av som berörts, ansåg sig förhindrad att på nytt pröva ett ärende efter att likvidation skett och behållningen redovisats till Clearingnämnden.

I frågan om Flyktkapitalbyrån tog hänsyn till de tyskjudiska ariseringsoffrens eller deras rättsinnehavares invändningar mot

en likvidation av egendom som ariserats kan sammanfattningsvis konstateras, att huvudprincipen var att Flyktkapitalbyrån betraktade bolagets egendom som tysk i sin helhet. De svenska myndigheterna ansåg sig således av rent juridiska skäl inte kunna pröva frågan om ett bolag eller en andel av det rätteligen tillhörde någon I den delen

annan. var ariseringsoffren eller deras arvingar enligt myndigheternas uppfattning hänvisade till att föra talan om Rückerstattung vid restitutionsdomstolama i Västtyskland. Som redan sagts, förmedlade Flyktkapitalbyrån emellertid information om denna möjlighet ytterst sparsamt.

Även i företagsärendena uppmjukning praxis ha skett

synes en av kring åren 1951 och 1952 vad avsåg egendom tillhörde eller hade

som tillhört personer som lidit under den nazistiska förföljelsen. Det är också bland dessa fall som kommissionen funnit ett ärende där en direkt hänvisning lämnades till den möjlighet till undantag som Washingtonöverenskommelsen angav för vilkas fall

personer, förtjänade särskild behandling".

Textilñnnan Gebrüder Heine i Leipzig ariserades

1938 och de nya ägarna bildade aktiebolaget TUAG Tuchhandels Aktiengesellschaft. Bland tillgångarna fanns ett större parti engelska tyger som 1944 exporterades till Sverige. Köpeskillingen om cirka 270 000 kronor insattes för TUAG:s räkning hos Skånska banken. Kvarstad meddelades 1948 och beloppet inbetalades sedermera till Clearingnämnden. 1951 yrkade Heines arvingar samtliga medborgare i annat land än Tyskland att det inbetalade beloppet skulle friställas. TUAG hade dämera erkänt det oberättigade i konfiskationen och vid förlikningsförhandlingar överlåtit bl.a. samtliga utlandsfordringar till arvingama. I sitt yttrande till Kungl. Maj:t den 26 september 1951 hänvisade Flyktkapitalbyrån till svensk rättspraxis och ansåg att det

63Kommissionen har inte kunnat finna handlingar som visar hur kungl. Maj:t beslutade i frågan. Ett belopp motsvarande tillgången förekommer dock i den tyska utjämningstabellen. 54Fkb, volym 483.

350 Avvecklingen av tyska tillgångar i Sverige

ifrågavarande beloppet tillkom TUAG varför ett bifall till arvingamas ansökning inte kunde tillstyrkas.

I ärendet hos Kungl. Majzt om friställande inkom i februari 1952 ett yttrande från professorn Håkan Nial, som efter att ha konstaterat att varorna exporterats till Sverige efter ariseringen och att därmed viss likhet förelåg med fall som tidigare hade prövats av HD, bl.a. uttalade följande.

Men därefter inträder en radikal ändring i situationen: innan betalnin överförts till säljaren inträffar det nazistiska Tysklands

en

rott, och den därpa följande svenska tvån slagstiftningen samman rörande tysk egendom kommer till. Därmed ha pra iskt taget alla skäl kunnat motivera det partiella accepterandet i rättspraxis av

som konfiskeringen bortfallit.

Nial konstaterade vidare att den fråga som nu var aktuell var om konfiskeringens offer skulle tillerkännas beloppet eller detta skulle

om tas i anspråk för offentligrättsliga svenska intressen och avslutade:

"Ur etiska synpunkter sett kan väl svaret på den frågan icke bli mer än ett: att Sverige icke bör välja att 1detta läge fortsätta upprätthålla den nazistiska rasförföljelsens resultat."

Kungl. Majzt meddelade sitt beslut den 7 1952 och föreskrev att

mars beloppet skulle friställas till arvingarnas förfogande. I motiveringen

hänsyn till de särskilda omständigheterna i ärendet. Vidare angavs hänvisades till vad Washingtonöverenskommelsen innehöll angående egendom tillhörande personer vilkas fall förtjäna särskild behandling."

7.6.8 Särskilt

om restitutionsgods m.m.

Som framkommit ovan tillsattes Restitutionsnämnden med stöd av lagen 1945 520 om återställande av viss från ockuperat land

nr härrörande egendom m.m. restitutionslagen. Restitutionsnämnden ålades därutöver ytterligare uppgifter enligt kontrollagen, administrationslagen samt den s.k. dödningslagen.°°

Restititutionsnämndens uppgifter var i huvudsak att efter framställning från eller beredning av Flyktkapitalbyrån avgöra frågor om restitution, kvarstad, särskild förvaltning, dödning av handlingar samt därtill hörande ersättnings- och kostnadsfrågor.

65 avsnitt 5.3.4.

Se ovan 66Lagen den 10 juli 1947 nr 486 dödande vissa utanför Sverige befintliga

om av handlingar.

Avvecklingen tyska tillgångar i Sverige 351

av

Under Restitutionsnämndens verksamhetstid, med sammanträden fr.o.m. den 7 november 1945 t.0.m. den 13 juni 1958, inkom 2 336 ärenden till nämnden. Av totala avgöranden gällde 1 281 kvarstad, 84 administration, 68 restitution, 52 dödning samt 830 kostnads- och arvodesräkningar.

Kvarstad och administration har behandlats tidigare. I detta avsnitt inriktas framställningen därför främst på frågan restitution

om av egendom.

Enligt restitutionslagen kunde egendom som fanns i Sverige och som härrörde från ett ockuperat land återställas. Det är i sammanhanget viktigt att understryka att lagen gällde egendom härrörande från land vars område efter utgången av augusti 1939 varit ockuperat och således inte egendom som rövats eller annars åtkommits i Tyskland. En

annan begränsning låg i begreppet egendom. Till skillnad från det västallierade och senare det västtyska institutet Rückerstattung, avsågs i

- detta fall viss bestämd konkret egendom och inte, exempelvis, rätten till ett av nazisterna konfiskerat eller ariserat företag eller andra fordringar. I lagen undantogs dessutom "egendom som införts till riket enligt handelsavtal eller annat avtal med ockupationsmakten eller eljest på grund av dess utfástelse, såframt införandet med hänsyn till vederlag och villkor i övrigt framstår som led i normal affärstransaktion."

en

Återställande egendom kunde ske oavsett förvärvaren i

av om Sverige kunde anses ha gjort ett godtrosförväw. För sådana fall stadgade lagen dock att förvärvaren hade rätt till ersättning av allmänna medel med skäligt belopp.

Sammanlagt behandlade Restitutionsnämnden 68 restitutionsärenden. Det alldeles övervägande antalet fall avsåg återställande till norska medborgare av radioapparater som tagits i beslag av den tyska ockupationsmakten och sedermera försålts i Sverige. Ett tiotal ärenden gällde enbart frågan om ersättning till den från vilken sådana radioapparater hade återställts till rätte ägaren.

Bland övriga restitutionsärenden har kommissionen återfunnit tre avgöranden genom vilka skilda lösören oljemålning, antikt skåp respektive konsolspegel som tagits i beslag i Norge enligt lov den 26 oktober 1942 om indragning av formue som tillhörer jöder återlämnades till rättsinnehavama. I två fallen hade de ifrågavarande

av föremålen efter beslagen försålts på auktion i Göteborg. I två andra ärenden innebar besluten att vissa aktieposter i SKF återställdes till två franska medborgare. Aktierna hade på order den tyska ockupations-

av makten i Frankrike förts över till en bank i Tyskland och senare sålts i Sverige.

Ett exempel på avslag utgör ett beslut i november 1953. Ansökan avsåg återställande av en rotationspress till kommunistisk tidning i

en

352 Avvecklingen av tyska tillgångar i Sverige

Frankrike. Restitutionsnämnden ansåg att maskinen på grund

av utebliven betalning hade återgått till säljaren före beslaget.

Restitutionsnärrmden handlade även 52 ärenden enligt dödningslagen. Det allra största antalet gällde aktiebrev i skilda företag.

7.7 av

Frågor kring genomförandet

likvidationen

7.7.1¶Vissa fordringsanspråk mot de tyska tillgångarna

Frågan om dispositionen av de medel som friställdes genom avvecklingen av de tyska tillgångarna utreddes, som förut nämnts, av Tyskmedelskommittén åren 1947-49. Utredningen låg sedermera till grund för de allmänna riktlinjer för tvångsclearing med Tyskland

en

godkändes riksdagen 1950.57 Samma år inrättades Likvidationssom av nämnden som hade till uppgift att pröva och verkställa tvångsclearing

svenska fordringsanspråk mot de tyska tillgodohavanden, hade av som

spärrats hos Clearingnämndenf

Kommissionens huvuduppgift i förevarande del är enligt direktiven, som tidigare konstaterats, att söka klarlägga om judisk egendom kom att ingå vid likvideringen av den tyska egendomen. Det finns emellertid anledning att också något beröra frågan om ett anspråk grundat på den nazistiska förföljelsen kunde tas upp och medföra rätt till utdelning vid den tvångsclearing som senare ägde rum. Dessa spörsmål var föremål för ett flertal överväganden, dels angående kunde ställa

vem som sådana anspråk och dels avseende vilka anspråk som i så fall kunde komma i fråga.

Som huvudregel gällde att endast svenska rättssubjekt kunde tillåtas delta i tvångsclearingen. Detta uttrycktes på så sätt att "fordringen skulle ha varit på svensk hand den l maj 1945." För att kunna ingå i borgenärskretsen krävdes m.a.o. svenskt medborgarskap per den l maj 1945.

I en framställning till Kungl. Maj:t i januari 1947 påtalade ett antal emigrantföreningar att borgenärskretsen borde bestämmas på grundval av bosättning domicilbegreppet så att alla fordringsägare som var fast bosatta i Sverige skulle kunna betraktas svenska. Av

som

57Prop. 1950 197.

nr 58Kungl. Maj:ts instruktion 1950 490 for likvidationsnämnden.

nr 59Framställning den 18januari 1947 från Föreningen Emigrantemas Självhjälp, Emigrantemas Skyddsförening och Tyska Socialdemokratiska Partistyrelsens

Avvecklingen tyska tillgångar i Sverige 353

av

framställningen framgick att det i Sverige fanns cirka 3 000 bosatta flyktingar från Tyskland och att flertalet av dem hade kommit hit mellan åren 1933 och 1939. Det övervägande antalet var statslösa och endast en mindre del var fortfarande tyska medborgare.

Föreningarna ansåg att viss gottgörelse via tvångsclearingen borde ske till nazismens offer såsom ersättning för de skador tillfogats

som dem.

Tyskmedelskommittén uttalade i ett yttrande över framställningen bl.a. följandez7°

"Här i riket vistande förutvarande tyska statsanhöriga och övriga flyktingar sakna visserligen möjlighet att genom egna statsmyndigheter få sina anspråk tillgodosedda, men detta förhållande medför icke att de svenska myndi heterna böra låta dem få del förevarande medel i annat fall än da deras anknytning till

av Sverige fått den fasthet, att de upptagits till svenska medborgare.

Samtidigt hänvisade kommittén till de olika åtgärder Sverige hade

som företagit för att ge hjälp till nazismens offer, däribland åtagandet enligt Washingtonöverenskommelsen att betala 50 miljoner kronor till Internationella Flyktingkommittén i London. I sitt betänkande vidhöll kommittén i princip sin i nämnda yttrande redovisade ståndpunkt.

Enligt kungörelsen 1948 nr 26 angående anmälan av vissa fordringar hos gäldenärer i Tyskland skulle svenska rättssubjekt anmäla sina fordringar före den 15 mars 1948. Clearingnämnden sammanställde anmälningarna och indelade dessa i tre grupper nämligen: kommersiella fordringar, exempelvis fordringar p.g.a. det svensk-tyska varuutbytet, finansiella fordringar, såsom bankfordringar etc. samt övriga fordringar, exempelvis fordringar på lön.

I motiven till de allmänna riktlinjer för tvångsclearingen, som godkändes riksdagen 1950, anfördes att till Clearingnämnden,

av förutom kommersiella, finansiella och övriga fordringar även hade anmälts andra anspråk på betydande belopp." En stor del därav avsåg ersättning för bombskador" "samt för avgifter och annat, som lagts å judar enligt rasdiskrimineringslagama i Tyskland m.m. Större delen av

Representant i Sverige. Se Tyslcmedelskommitténs betänkande s. 42 bilagt prop. 1950 nr 197. 7°Tyskmedelskommitténs yttrande den 25 november 1947. Ibid. 44.

s. 7 13,8 miljoner svenska kronor, 39,8 tyska riksmark jämte ett antal belopp i olika främmande valutor, prop. 1950 nr 197 s. 11. 72Många tysklandssvenskar hade lidit förluster till följd av direkta krigshändelser i Tyskland. En summa på 6 miljoner kronor ställdes till förfogande for denna grupp. Ersättning skulle endast ske i ömmande fall och det ålåg den nyinrättade Likvidationsnänmden att ombesörja fördelningen av det ställda beloppet.

/2

354 Avvecklingen av tyska tillgångar i Sverige

dessa anspråk torde icke kunna ifrågakomma vid den slutliga utdelningen.

Motiven anbefallde stor återhållsamhet när det gällde möjligheten att tillgodose skadeståndsanspråk inom tvångsclearingens ram. Härtill kommer att många i Sverige bosatta flyktingar och överlevande från nazismens övergrepp inte var svenska medborgare den l maj 1945. Visserligen hade Kungl. Majzt en möjlighet att dispens i ömmande

ge fall. Vid en genomgång av de dispensärenden som behandlades

av utrikesdepartementet" har dock inte påträffats något fall där dispens har getts för skadeståndsanspråk från ett i Sverige bosatt offer for nazistisk förföljelse.

Här kan som exempel nämnas Margot född 1899 i Berlin. Hon tvingades på grund den tyska raslagstiftningen att lämna sitt arbete

av och flydde 1939 till Sverige. Hon blev svensk medborgare den 30 juli 1945. Beträffande hennes skadeståndskrav mot Tyska riket uttalade Likvidationsnämnden: det måste antagas att Margot vid uppkomsten av fordran icke var svensk medborgare och att nämnden därför, med hänsyn till vedertagen folkrättslig praxis och de för nämndens verksamhet fastställda reglerna, icke kan upptaga dessa anspråk till bedömande." Kungl. Majzt lämnade senare en framställning dispens

om utan bifall.

Däremot har kommissionen uppmärksammat att dispens ibland medgavs flyktingar i andra fall än då det fråga skadestånds-

var om anspråk. Som exempel kan nämnas två judiska makar som flydde från Tyskland 1933 och blev svenska medborgare först 1946. Deras begäran om ersättning via tvångsclearingen för vissa banktillgångar bifölls med hänsyn till den relativt långa tid de hade bott i Sverige och att omständigheterna var ömmande.

Likvidationsnärrmden prövade sammanlagt över 20 000 svenska anspråk mot de tillgängliga tyskmedlen, beräknades uppgå till 378

som miljoner kronor." Nämnden tillerkände därvid den svenska staten utdelning till fullt belopp bl.a. för de 150 miljoner kronor, i enlig-

som het med Washingtonöverenskommelsen, hade ställts till förfogande för

73Prop 1950 nr 197 s.27. Departementschefen hänvisade bl.a. till att det i många fall borde ankomma på tysk, och inte svensk, domstol att pröva frågan om skadeståndsskyldighet. 74HP 80 T. 75UD:s arkiv, HP 80 T/ doss. Tyska tillgångar i Sverige, 24.

spec. 76HP 80 T 20. 77Av dessa tillhörde 14 miljoner kronor den tyska staten, allt övrigt enskild

var egendom. Se närmare Klaus-Richard Böhme: Rätt eller Moral Den tyska egendomen i Sverige 1944- 1956.

Awecklingen av tyska tillgångar i Sverige 355

det tyska folkhushållets räkning och för de återlämnade partierna rövat belgiskt och nederländskt guld till ett sammanlagt värde cirka 64

av miljoner kronor. Efter att andra prioriterade fordringar erhållit utdelning till fullt belopp verkställdes en första utdelning på 15 procent på icke förmånsberättigade anspråk. Vid slututdelningen fastställdes en ytterligare utbetalning av 15 procent. Den sammanlagda utdelningen för de oprioriterade fordringarna blev således 30 procent.

7.7.2¶Avtalet med Västtyskland

Genom Washingtonöverenskommelsen 1946 uppnådde Sverige, som redovisats tidigare, att de tyska tillgångarna i Sverige inte skulle betraktas som en källa för krigsskadestånd och att svenska fordringsägares intressen tillvaratogs. De västallierade åtog sig enligt avtalet bl.a. att för att de tyskar vars egendom likviderats skulle få

svara kompensation härför och Sverige förband sig å sin sida att inte överlåta några tyska tillgångar till tyska medborgare.

Innan den svenska likvidationen tysk egendom genomförd

av var grundades år 1949 Förbundsrepubliken Tyskland. De västallierade medgav att den nya staten bl.a. fick uppta förhandlingar om den tyska egendomen utomlands. Därvid förutsattes att de västallierade samtidigt befriades från sin skyldighet enligt Washingtonavtalet att ersätta de tyska gäldenärema. Förbundsrepubliken eftersträvade att samtliga förbud mot tyska kapitalplaceringar utomlands hävdes och att de tyska rättsägama erhöll ersättning.

Västtyskland och Sverige träffade efter långdragna förhandlingar en överenskommelse i ämnet i mars 1956.7 Som tidigare nämnts, innebar detta avtal att likvidationen av de tyska tillgångarna skulle förklaras avslutad och den svenska kontrollagstiftningen sättas ur kraft. Med de västallierades samtycke upphävdes även förbudet mot återförsäljning till tyska rättssubj

Beträffande frågan om ersättning till de tyska rättsägama så hade Likvidationsnämnden innehållit cirka 60 miljoner kronor avseende fordringsanspråk grundade på innehav tyska obligationer vilka lån

av hade reglerats särskilt i det s.k. Londonavtalet 1952 angående tyska utlandsskulder. Dessa likvidationsmedel ställdes nu till förfogande för Deutsche Revisions- und Treuhand Aktiengesellschaft Treuarbeit i Frankfurt Main.

am

78SÖ 1956 N10 35-37, även prop. 1956 nr 172.

se 79Sverige förband sig att ställa till förfogande alla från likvidationen härrörande och efter avräkning i tvångsclearingen återstående eller ytterligare tillkommande

356 Avvecklingen av tyska tillgångar i Sverige

Treuarbeit förvaltade de överlämnade medlen såsom ett särskilt fönnögenhetsobjekt Liquidationsausgleichsfonds fonden. Fonden tillfördes även medel från en indrivning av svenska fordringar mot tyska gäldenärer som Treuarbeit verkställde. Berättigade att erhålla ersättning ur fonden var rättssubjekt, vilkas egendom hade likviderats i Sverige. Enligt överenskommelsen skulle Sverige meddela Dienststelle für Auslandsvermögen i Köln namnen på de ersättningsberättigade och för dessa bokförda likvidationsbelopp. Den tyska myndigheten skulle sedan upprätta en tabell i vilken skulle de ersättningsberättigade

anges samt de bokförda beloppens motvärde i tyska mark. Det beräknades att medlen i fonden skulle täcka en ersättningsbetalning på två tredjedelar av de nettobelopp som likvidationen av respektive tillgångar hade inbringat.

Om utdelningsbeloppen uppgick till två tredjedelar skulle enligt artikel 6 i 1956 års överenskommelse Västtyskland och Sverige träffa en ny överenskommelse angående användningen av de i fonden eventuellt kvarstående medlen. Härvid skulle bl.a. synnerhet ömmande fall, under den nationalsocialistiska regimen på grund politisk eller

av religiös övertygelse eller rastillhörighet förföljda, landsförvisade samt flyktingar tillgodoses.

Någon överenskommelse beträffande en sådan särskild utdelning

av överskott synes, såvitt kommissionen har kunnat utröna, inte ha träffats. Anledningen härtill är sannolikt att det inte uppkom något överskott i fonden. För detta talar också att de båda regeringarna i tilläggs-

en överenskommelse 1959 ställde sig ekonomiska garanter för att den

som angivna ersättningskvoten om två tredjedelar skulle uppnås.

För ersättningsberättigade med säte eller hemvist utanför Förbundsrepubliken och Västberlin skulle, enligt signaturprotokollet till 1956 års överenskommelse, Västtyskland utse ombud, såvida icke särskilda omständigheter göra detta onödigt.

Kommissionen har gjort efterforskningar i Bundesarchiv Koblenz för att bland annat jämföra den tyska tabellens uppgifter ersätt-

om ningsberättigade med de uppgifter kommissionen funnit bland

som Flyktkapitalbyråns material. Ett primärt syfte var därvid att om möjligt få ytterligare material för bedömningen viss likviderad egendom

av om

medel. Vidare kvarstod av de 150 miljoner kronor avsedda för inköp till

som var det tyska folkhushållet, för den franska ockupationsmaktens räkning 9,9 miljoner kronor. Denna summa överfördes i december 1949 till den dåvarande västtyska centralbanken. 8°SÖ 1959 N:o 73-74. Av denna överenskommelse framgår också att några ytterligare ersättningsberättigade inte anmäldes utöver de som tidigare hade anmälts till Dienstelle fiir Auslandsverrnögen in Köln.

Avvecklingen tyska tillgångar i Sverige 357

av

varit judisk. Det var kommissionens förhoppning att jämförelse

en också skulle kunna ge besked om tillförlitligheten hos de s.k. reskontra, vilka är de enda handlingar som kommissionen återfunnit i Flyktkapitalbyråns arkiv vilka direkt anger om viss egendom likviderades. Vidare var kommissionen särskilt intresserad den cirka 40

av grupp om namn där egendom enligt reskontra hade likviderats och där

personerna i fråga under handläggningen i Sverige inte hade avhörts.

En genomgång av de handlingar från Treuarbeit och Dienststellefür Ausslandsvermögen som finns arkiverade i Bundesarchiv Koblenz visade att arkivbestånden från dessa myndigheter hade utsatts för

en omfattande gallring och att det eftersökta tabellmaterialet inte fanns förvarat där. Genom det tyska finansministeriets försorg har kommissionen därefter fått tillfälle att nämnare studera de tabeller tidigare

som hade förvarats av dåvarande Dienststelle für Auslandsvermögen in Köln.

En genomgång av nämnda tabellmaterial visade att de i Flyktkapitalbyråns arkiv förvarade reskontra till övervägande del överensstämde med de tyska tabellernas uppgifter om ersättningsberättigade. Det tyska tabellmaterialet gav dock tyvärr inte någon information om verkställda utbetalningar och beträffande vilka därvid ansetts

som ersättningsberättigade. Inte heller har tyska myndigheter på förfrågan kunnat lämna upplysningar i varje enskilt fall. Komissionen har i detta läge beaktat förutsättningarna för att ytterligare undersökningar i tyska arkiv skulle förväntas ge någon närmare information bl.a. den

om utmönstrade gruppen om 40 personer och därvid funnit att sådana efterforskningar trots relativt stora och tidskrävande arbetsinsatser-

inte skulle leda till något säkert resultat. Eftersom det inte heller var kommissionens avsikt att närmare granska de tyska myndigheternas handläggning av ersättningen till de tyska rättsägarna valde kommissionen att avstå från ytterligare undersökningar.

För att ändå få något begrepp om hur många inte hörde sig

som av till de tyska myndigheterna kan möjligen följande uppgifter från en handling som påträffats i Bundesarchiv Koblenz vara vägledande. Av handlingen, som avser de båda dåvarande tyska staterna, kan utläsas att den 13 maj 1958 bodde 909 ersättningsberättigade i dåvarande DDR och att av dessa hade 20 stycken erhållit utbetalning. Av 300 ersättningsberättigade med okänd adress hade 93 stycken påträffats och erhållit utbetalning.

8 Kommissionens dnr 81/98.

358 Avvecklingen av tyska tillgångar i Sverige

7.8¶Kommissionens slutsatser

Även Flyktkapitalbyrån inrättades på svenskt initiativ

om sommaren 1945 var den ram som ytterst blev vägledande för byråns verksamhet resultatet av de förhandlingar som genomfördes under sommaren 1946 i Washington mellan Sverige och de västallierade, det s.k. Washingtonavtalet. Sammanfattningsvis kan denna överenskommelse mycket förenklat sägas ha inneburit att Sverige åtog sig att likvidera den tyska egendom som fanns i landet medan de allierade åtog sig att ersätta de tyska rättsägama.

Washingtonavtalet upphävdes genom överenskommelse mellan

en Västtyskland och Sverige 1956. Den tidsperiod som kommissionen i förevarande del har haft till uppgift att undersöka har således spänt över omkring lO år.

Eftersom Washingtonavtalet utgjorde själva ramen för Flyktkapitalbyråns verksamhet har det for kommissionen framstått som naturligt att inledningsvis undersöka i vad mån överenskommelsen reglerade frågan hur egendom som tillhörde eller ursprungligen hade tillhört offer för den nazistiska förföljelsen skulle behandlas. Kommissionen har därvid kunnat konstatera att denna fråga, såvitt framgår av avtalstexten och annat granskat material, inte varit föremål för någon närmare diskussion. Något direkt undantag eller någon särreglering for egendom som tillhört offer för naziförföljelsen gjordes således inte. I tilläggsbrev nr 9 angavs emellertid bl.a. att icke-tyska främmande medborgares intressen skulle skyddas i samma utsträckning som svenska medborgares intressen vid alla försäljningar och likvidationer samt att undantag fick göras "för personer, vilkas fall förtjäna särskild behandling.

Kommissionens genomgång av myndigheternas praxis, främst då Flyktkapitalbyråns och Restitutionsnämndens, har till en början visat att avsaknaden av särbestämmelser, direkt hänförliga till nazismens offer, åtminstone under de första åren ledde till en praxis vilken kan karaktäriseras som i huvudsak byråkratiskt korrekt och formad på strikt juridiska bedömningar. I många fall ter den sig samtidigt som påtagligt "fyrkantig" och präglas inte sällan också något förvånande

av en okänslighet. En mer allmän observation är t.ex. att myndigheterna i sina krav på stöd eller bevis för lämnade uppgifter tycks ha underskattat de rent praktiska svårigheter eller hinder som lätt kunde föreligga för en rättssökande. Det finns för övrigt exempel som tyder på att bevisvärderingen i ärenden som gällt offer för nazistisk forfölj else, eller där annars starka humanitära skäl åberopats, ingalunda varit mer välvillig än i fall som t.ex. angått ifrågasätta nazisympatisörer. Kommissionen har vidare noterat att myndigheterna i endast något enstaka fall tycks ha

Avvecklingen av tyska tillgångar i Sverige 359

bistått parter, som haft förutsättningar att kräva och få ersättning i Tyskland, genom att lämna upplysningar om denna möjlighet. I regel har meddelade beslut, liksom andra underrättelser till parter, varit påtagligt knapphändiga och standardiserade. Det kan slutligen konstateras att Flyktkapitalbyråns egna initiativ och utredningar främst inriktats på ärenden som gällt företag och kommersiella tillgångar och endast i mindre mån sådana som avsett privat egendom.

Mot bakgrund av vad som nu sagts och övriga iakttagelser har kommissionen dragit den slutsatsen, att risken för att judisk egendom likviderats i inte ringa utsträckning kan ha berott myndigheterna

på om utifrån, genom part eller ombud for denne, tillförts ett riktigt och godtagbart beslutsunderlag angående bl.a. medborgarskap och hemvist.

Vad särskilt gäller tillämpningen av kriteriema för begreppet tysk egendom finns anledning förutsätta att stor del de tyska judarna

en av som överlevde kriget var statslösa och bosatta i andra länder än Tyskland. Genom deportationema österut hade Förintelsens offer förlorat sin tidigare nationalitet. För den händelse nu åsyftade personer hade tillgångar här i landet skulle dessa därför redan på grund av definitionen av tysk egendom ha undantagits från skingringsförbud och likvidation.

Mot bakgrund av den tidigare redovisade slutsatsen, angående behovet av aktivitet från partens sida, har kommissionen vid sina efterforskningar bl.a. ägnat särskilt intresse fall där likvidation skett, trots att ingen avhörts i ärendet, och där det inte på grund av andra omständigheter framstått som osannolikt att fråga var om judisk egendom. Denna grupp kom att omfatta omkring 40 personer. Det kan finnas flera skäl till att en underrättad part inte hörts av. En realistisk sådan anledning är att rättsägaren tillhör Förintelsens offer. Med hänsyn härtill har kommissionen genom egna efterforskningar i tyska arkiv samt skilda förfrågningar hos tyska myndigheter sökt inhämta ytterligare upplysningar om den aktuella Tyvärr har emellertid

gruppen. resultatet av dessa ansträngningar blivit till mycket ringa hjälp.

Vad sedan gäller tillämpningen av möjligheten enligt Washingtonavtalet att göra undantag for egendom som direkt eller indirekt ägdes av någon "vilkens fall förtjäna särskild behandling har kommissionen gjort följande iakttagelser.

Flyktkapitalbyrån och andra myndigheter åtminstone till en

synes början ha varit ytterst sparsamma med att utnyttja denna undantagsmöjlighet. Det enda ärende, som kommissionen har påträffat, där en direkt hänvisning lämnades till undantagsmöjligheten, Kungl.

är ett av Majzt är 1952 beviljat iriställande av ett belopp till förmån for arvingar-

till tidigare innehavare ett ariserat företag. Året innan, 1951, na en av

360 Avvecklingen av tyska tillgångar i Sverige

hade Kungl. Maj:t i ett annat fall tagit hänsyn till att ägaren till den aktuella egendomen hade utstått nazistisk förföljelse. Kommissionen har således uppmärksammat att en viss uppmjukning av praxis har skett kring åren 1951 och 1952 vad avsåg egendom tillhörde eller hade

som tillhört personer som lidit under den nazistiska förföljelsen.

Flyktkapitalbyråns inställning till och behandling anspråk på

av grund av skilda ariseringsåtgärder var, som förut angetts, baserad på civilrättsliga överväganden som i sig knappast kan ifrågasättas. Det kan dock bl.a. just i dessa fall beklagas, att man från myndigheternas sida i stor utsträckning underlät att som hjälp upplysningar hur veder-

ge om börande i annan ordning skulle kunna göra sin rätt gällande.

Av vad som redovisats i föregående avsnitt kan sammanfattningsvis konstateras att det finns säkra belägg för att judisk egendom har likviderats av F lyktkapitalbyrån. Det rör sig därvid inte något större

om antal fall. Enligt kommissionens bedömning finns det emellertid anledning räkna med att detsamma kan ha skett också i andra fall. Kommissionen tänker därvid bl.a. på den tidigare berörda på

gruppen omkring 40 personer liksom på andra ärenden i vilka det tillgängliga materialet varit och förblivit ofullständigt. Även de genomförda

om forskningarna i berörda arkiv varit så omfattande och bedrivits så systematiskt som möjligt måste kommissionen också räkna med att något betydelsefullt material ändå kan ha förbigåtts.

I några av de "sälqa fallen har i efterhand rättelse skett att

genom behållningen efter likvidationen helt eller delvis friställts genom särskilda beslut av Kungl. Majzt. Vad som i bästa fall därigenom återställts har emellertid inte omfattat kostnaderna för likvidationen. I regel har utbetalningarna därtill skett åtskilliga år efter krigets slut och utan kompensation för ränta på likvidationsbeloppet. De olägenheter

som ligger däri att utbetalningar, eller utgivande av egendom, ägt rurn efter relativt långa tider har för övrigt också drabbat de inte fåtaliga rättsägare som först efter en kortare eller längre skriftväxling med myndigheterna fått skingringsförbud eller kvarstadsbeslut hävda.

Kommissionen noterar slutligen att eftersom dess slutsatser i forevarande del, som framgått, inte kan redovisas i individer och belopp har det redan av detta skäl framstått som meningslöst att försöka ta reda

ens på om en eventuell kompensation har utgått utomlands.

Litteratur m.m.

Aalders Gerard Wiebes Cees: Affärer till varje pris Wallenbergs

-

hemliga stöd till nazisterna, Falun 1989. Arendt, Hannah: Den banala ondskan, Stockholm 1964. Balzli, Beat: Treuhänder des Reichs. Die Schweiz und die Vennögen der

Naziopfer. Eine Spurensuche, Zürich 1997. Bajohr, Frank: The Beneñciaries of Aryanization : Hamburg as a Case

Study, Yad Vashem Studies, XXVI, Jerusalem 1997. Bauer, Yehuda: The Holocaust in Historical Perspective, Washington

197 Bauer, Yehuda: A History of the Holocaust, New York 1982. Bauer, Yehuda: Jews for Sale Nazi-Jewish Negotiations 1933-1945, New

Haven 1994. Bernadotte, Folke: Slutet. Mina humanitära förhandlingar i Tyskland våren

1945 och dess politiska följder, Stockholm 1945. Boêthius, Maria-Pia: Heder och Samvete Sverige under andra

:

världskriget, Stockholm 1991. Boheman, Erik: På vakt. Kabinettsekreterare under andra världskriget,

Stockholm 1964. Bradsher, Greg: Searching for Records Relating to Nazi Gold, Part II, The

Record, News from the National Archives and Records Administration,

Vol 4., No.5, May 1998. Browning, Christopher: Ordinary Men Reserve Police Battalion 101 and

:

The Final Solution in Poland, New York 1992. Bruchfeld, Stéphane: Fömekandet av Förintelsen, Stockholm 1996. Bruchfeld, Stéphane Levine Paul A.: detta må ni berätta... : En bok

...om

Förintelsen i Europa 193 3-1945, Regeringskansliet, Levande

om

historia, Stockholm 1998.

362 Litteratur m.m.

Böhme, Klaus-Richard: Rätt eller Moral Den tyska egendomen i Sverige 1944-1956, Militärhistoriska föreläsningar, Umeå Studies in Economic history 13, 1990. Carlgren, Wilhelm M.: Svensk utrikespolitik 1939-1945, Stockholm 1973. Carlsson, Torsten: Skandinaviska Banken i näringsliv och samhälle 1939- 1971. Chemow, Ron: Warburgs A Family Saga, 1995. : Dawidowicz, Lucy: The War against the Jews 1933-1945, London 1975. Documents on the Holocaust, Yad Vashem, edited Yatzhik Arak, Jerusalem 1981 . Due Diligence: A Report on the Bank of Canadas Handling of Foreign Gold During World War II, Duncan McDowal1, Ottawa 1997. Feliciano, Hector: The Lost Museum: The Nazi Conspiracy to Steal the Worlds Greatest Works of Art, New York 1997. Feingold, Harry: The Politics of Rescue, New York 1970. Fior, Michel: Die Schweiz und das Gold der Reichsbank Was wusste die - Schweizerische Nationalbank Bern 1997. Fontander, Björn: Göring och Sverige, Kristianstad 1984. Foreign Commonwelth Office, General Services Command: Nazi gold : Information from the British Arcives, History Notes No. 11, second edition, 1997. Foreign Commonwelth Office, General Services Command: Nazi gold : Information from the British Arcives. Part II: Monetary Gold, Non- Monetary Gold and the Tripartite Gold Commission, History Notes No. 12, 1997. Friedländer, Saul: Nazi Gennany The Jews The Years of Persecution : 1933-39, London 1997. Fritz, Martin: En fråga om praktisk politik Ekonomisk neutralitet under : det andra världskriget, Historisk Tidskrift 1982. Fritz, Martin Karlsson, Birgit: SKF i stonnaktspolitikens lqaftfält. Kullagerexporten 1943-1945 Göteborg, 1998. , Goldhagen, Daniel J.: Hitlers Willing Executioners Ordinary Gennans : and the Holocaust, New York 1996.

Litteratur m.m. 363

Gold Transactions in the Second World War: Statistical Rewiev with Commentary, Unabhängige Expertenkommission: Schweiz Zweiter - Weltkrieg, Bern 1997. Gottfarb, Inga: Den livslånga glömskan, Höganäs 1996. Grafström, Sven: Anteckningar 193 8-1944, utgivna genom Stig Elcman, Stockholm 1989. Grosshans, Henry: Hitler and the Artists, New York 1983. Hahn, Brody Fürstenberg: Judarnas historia, Stockholm 1970. Hedman, Rune Wibling, Jöran: De s.k. arierbevisen -löpande ärenden i ett landsarkiv åren 1933-1944, Lund 1968. Hilberg, Raul: The Destruction of the European Jews, 2" edition, New York 1985. Hägglöf, Gunnar: Möte med Europa. Paris London Moskva Geneve - - - Berlin 1926- l 940, Stockholm 1971. - Hägglöf, Gunnar: Samtida vittne 1940-1945, Stockholm 1972. Hägglöf, Gunnar: Svensk krigshandelspolitik under andra världskriget, Stockholm 1958. Norges Offentlige Utredninger: Inndragning av jødisk eiendom i Norge NOU 1997:22. Johansson, Alf W.: Per Albin och kriget, Samlingsregeringen och utrikespolitiken under andra världskriget, Stockholm 1985. Johansson Alf W.: Den svenska socialdemokratin och fascismen på trettiotalet, i Utrikespolitik och historia, Studier tillägnade Wilhelm M. Carlgren, Stockholm 1987. Johansson, Alf W.: Den nazistiska utmaningen. Aspekter på andra världskriget, Stockholm 1997. Jonasson, Stig: Nazismen i dokument, Stockholm 1965. Kemen, Jean-Marc: Historien om en bokstav, B-uppsats, Historiska institutionen, Stockholm universitet. Kershaw, Ian: The Nazi Dictaorship Problems and Perspectives of : Interpretation, 1989. Koblik, Steven: No Truck with Himmler The Politics of Rescue and the ; Swedish Red Cross Mission March-May 1945, i Scandia 1985: l-2.

364 Litteratur m.m.

Koblik, Steven: Om vi teg, skulle stenarna Sverige och ropa : om judeproblemet 1933-1945, Stockholm 1987. Lauquer, Walter: The TCITlblC Secret, Supression of the Truth about Hitlers Final Solution", London 1982. Lebor, Adam: Hitlers Secret Bankers How Switzerland Proñted from - Nazi Genocide, London 1997. Leifland, Leif: Svartlistningen av Axel Wenner-Gren. En bok ett om justitiemord, Stockholm 1989. Lemkin, Raphaêl: Valutareglering och clearing, Stockholm 1941. Levine, Paul A.: From Indifference to Activism. Swedish Diplomacy and the Holocaust, 1938-1944, Uppsala 1996. Lindberg, Hans: Svensk flyktingpolitik under internationellt tryckl936- 1941, Stockholm 1973. Lomfors, Ingrid: Förlorad barndom, återvunnet liv, Göteborg, 1996. Lööw, Heléne: Swedish Policy Towards Suspected War Criminals 1945- 87, Scandinavian Journal of History 14, Stockholm 1989. nr Lööw, Heléne: Hakkorset och Wasakärven, Göteborg 1990. Montgomery Simonsson, Riksdagen och Riksbanken, Sveriges Riksdag II, band 13. Möller, Yngve: Richard Sandler, Stockholm 1990. Nazism 1919-1945, A Documentary Reader, State, Economy and Society 1933-39, edited by Noakes and G Pridham, Exeter 1984. Nazism 1919-1945, A Documentary Reader, Foreign Policy, War and Racial Extennination, edited by Noakes and G Pridham, Exeter 1984. Nicholas, Lynn H: The Rape of Europa: The Fate of Europes Treausures in the Third Reich and the Second World War, New York 1995. Nordlund, Sven: Skördetid eller maktpolitisk anpassning De tyska företagen i Sverige efter det andra världskriget, Umeå Studies in Economic History 10, 1988. Nordlund, Sven: Upptäckten Sverige Utländska direktinvesteringar i av - Sverige 1895-1945, Umeå Studies in Economic History 12, 1989.

Litteratur m.m. 365

Gold Operations involving the Bank for International Settlements Note on and the German Reichsbank lst September 1939-8th May 1945, Bank for International Settlements, Basel 1997 samt Coopers Lybrands rapport avlämnad till BIS den 3 juni 1997. Ohlin, Bertil: Bertil Ohlins memoarer. Socialistisk skördetid kom bort, Stockholm 1975. Olsson, Sven-Olof: German Coal and Swedish Fuel 1939-1945. Olsson, Ulf: I utvecklingens centrum. Skandinaviska Enskilda Banken och dess föregångare 1856-1996, Skandinaviska Enskilda Banken 1997. Olsson, Ulf: Stockholms Enskilda Bank and the Bosch Group 1939-1950, Stockholm 1998. Oredsson, Sverker: Lunds universitet under andra världskriget: Motsättningar, debatter och hjälpinsatser, Lund 1996. Richardson, Gunnar: Beundran och fruktan Sverige inför Tyskland 1940- : 42, Stockholm 1996. Rings, Werner: Raubgold Deutschland Die Golddrehscheibe aus - Schweiz im Zweiten Weltkrieg, Zürich 1985. Riksbankens guldaffárer med Nazityskland rapport till Riksbanken av : den särskilt tillsatta Arkivutredningen, Stockholm, 1997. Rosenberg, Kjell: Valutaregleringen En kommentar till valutalagen och : valutaforordningen, Stockholm 1955. Roxan, David, Wanstall, Ken: The Jackdaw of Linz, London 1964. Sachar Abram L.: The Redemption of the Unwanted, New York 1983. Sandström, Emil: Omkring Washingtonförhandlingarna rörande den tyska egendomen i Sverige, Föredrag vid 1946 ordinarie bankmöte. Skrifter utgivna Svenska Bankföreningen 79. av Schacht, Hjalmar: Vidräkning med Hitler, Stockholm 1949. Segerstedt Wiberg, Ingrid Lomfors, Ingrid: När Sverige teg om nazisternas förfoljelser, Stockholm 1991. Shirer William L: Berlin Diary, New York 1941. Shirer William L: The Rise and Fall of the Third Reich, 1960. Simpson, John Hope: The Refugee Question, Oxford Pamphlets on World Affairs 13, London 1939. no

366 Litteratur m.m.

Sjöberg, Tommie: The Powers and the Persecuted The Refugee Problem ; and the Intergovernmental Committee on Refugees, Lund 1991. Smith, Arthur L., jr.: Hitlers Gold The Story of the Nazi War Loot, - Oxford, New York, München 1989. Svanberg, Ingvar Tydén Mattias, Sverige och Förintelsen. Debatt och dokument om Europas judar 1933-1945, Stockholm 1997. Switzerland and Gold Transactions in the Second World War, Interim Report, Unabhängige Expertenkommission: Schweiz Zweiter - Weltkrieg, Bern 1998. Tarrab-Maslaton, Martin: Rechtliche Strukturen der Diskriminierung der Juden im Dritten Reich, Schriften zur Rechtsgeschichte, Heft 61, Berlin 1993. Tartakower, Arieh Grossman, Kurt: The Jewish Refugee, New York 1944. Thulstrup, Åke: Aggressioner och allianser Stormaktspolitiken 1936- : 1939, Stockholm 1957. Trepp, Gian: Bankgeschäfte mit dem Feind. Die Bank für Internationalen Zahlungsausgleich im Zweiten Weltkrieg Von Hitlers Europabank : zum Instrument des Marshallplans, Zürich 1993. U.S. and Allied Efforts to Recover and Restore Gold and Other Assets Stolen or Hidden by Germany During World War II, samordnad av Stuart E. Eizenstat 1997. U.S. and Allied Wartime and Postwar Relations and Negotiations With Argentina, Portugal, Spain, Sweden and Turkey Looted Gold and on German Extrenal Assets and U.S. Concems About the Fate of the Wartime Ustasha Treasury, samordnad av Stuart E Eizenstat 1998. Vincent, Isabel: Hitlers Silent Partners, Swiss Banks, Nazigold, and the Pursuit of Justice, New York 1997. Vinell, Torsten: Svensk-tysk handel under clearingåren, Stockholm 1942. Wahlbäck Krister: Finlandsfrågan i svensk politik 1937-1940, Stockholm l 964. Wallenberg, Ivan: Restitution av egendom till nazismens offer, Svensk Juristtidning 1949. Wandel, Eckard Schäffer, Hans: Steuermann in wirtschaftlichen und politischen Krisen, Stuttgart 1974.

Litteratur m.m. 367

Wigforss, Ernst, Minnen III, Stockholm 1954. Wittmann, Klaus: Schwedens Wirtschaftsbeziehungen zum Dritten Reich 1933-45, München 1978. Zabludoff, Sidney: Movements of Nazi Gold, Institute of the WJC. Policy Study No.10, Washington D.C. 1997.

Ojfentli gt tryck Kungl. Majzts proposition 1946 nr 367 ang. Washingtonöverenskommelsen 1950 197 ang. tvångsclearing med nr Tyskland 1954 221 ang. restitution av nederländskt nr guld 1956 172 ang. överenskommelse med nr Västtyskland

Tyskmedelskommitténs betänkande 1949 med förslag rörande den slutliga dispositionen tyska tillgångar, bilagt prop. 1950 nr 197. av SOU 1946:36. Betänkande från Parlamentariska undersökningskommissionen angående flyktingärenden och säkerhetstjänst

Sandlerkommissionen.

SOU 1952:49 och 50. Kristidspolitik och lcristidshushållning i Sverige under och efter andra världskriget, Karl Åmark. SOU 1979:73. Krigets lagar Folkrättsliga konventioner gällande under : krig, neutralitet och ockupation.

Bilaga

min

Kommittédirektiv

mm

W

i Dir-

Kommissionen om judiska tillgångar

vid tiden för andra världskriget

Sverige

Beslut vid regeringssammanträde den 13 februari 1997.

Sammanfattning av uppdraget

Regeringen tillkallar en kommission med uppgift att undersöka dels hur svenska myndigheter, banker och andra före och under andra världskriget befattat sig med tillgångar i guld och andra värden kan ha tillhört judar och som förvärvats från som Nazityskland, dels hur myndigheter, banker och andra efter andra världs- kriget behandlat banktillgodohavanden och andra tillgångar tillhört judar och på grund av judeförföljelserna före som som och under kriget blivit herrelösa, dels det de handlingar som finns i - om av

Flyktkapitalbyrånsarkiv framgår om eventuell tysk-judisk

egendom likviderades Flyktkapitalbyråns verksamhet. genom

Bakgrund

Frågan hur olika länder under och efter andra världskriget om behandlat tillgångar som tillhört judar har väckt betydande internationell uppmärksamhet under tid. Särskilda senare undersökningskommissioner har tillsatts i bl.a. Schweiz, Portugal, Frankrike och Norge. Intresse har inte minst riktats mot de länder neutrala under kriget, bl.a. Sverige, som var Schweiz och Portugal.

Bilaga 1

Guld

Frågan har ställts dessa länder före och under andra om världskriget med öppna ögon tog emot guld från Nazityskland som betalning i handelsutbytet trots att de visste eller borde ha vetat att guldet hade stulits från judar ett led i som Nazitysklands judeförföljelser, så kallat rövat guld. Frågan är nära sammanlänkad med frågan vad har om som hänt med guld som Nazityskland tillägnat sig i ockuperade länders centralbanker. För svensk del tilldrar sig Riksbankens transaktioner under andra världskriget störst intresse. Under slutet andra världskriget varnade de allierade de neutrala av länderna för att ta emot guld från Tyskland betalning vid som varuexport. Efter krigsslutet undersöktes frågan i Sverige och guld som kunde antas rövat återlämnades. Riksbanken vara återlämnade 7,1 ton guld till Banque Nationale de Belgique år 1949 och cirka 6 ton guld till De Nederlandsche Bank år 1955. Riksbanken har nyligen tillsatt en utredning bestående av en utredare och två sekreterare utan någon anknytning till Riksbanken. Utredningens uppdrag är att göra förnyad en undersökning i Riksbankens arkivhandlingar för att utröna om det finns ytterligare uppgifter Riksbankens förvärv så om av kallat rövat guld. I uppdraget ingår sammanställning att göra en av relevant material.

Privatpersoners banktillgodohavanden och privat annan egendom

Vid tiden före andra världskriget när förföljelsema judar av inletts i Nazityskland överfördes judisk egendom bl.a. till svenska banker i syfte att rädda tillgångarna undan tyska myndigheter. Men även från andra länder överfördes tillgångar till svenska banker.

Bilaga 1

Fram till februari 1940 det tillåtet för utlänningar att sätta in var sina tillgodohavanden på svenska banker. I februari 1940 infördes valutareglering framför allt syftade till att en som förhindra att utländskt flyktkapital sökte sig till Sverige. Utlänningar kunde således inte längre göra insättningar i svenska banker. Under 1960-talet gjordes utredningar i Svenska Bankföreningens regi syftade till att kartlägga bankkonton som blivit herrelösa till följd kriget. utredningsarbetet som av bedrevs under år och resulterade i att cirka 1,2 miljoner ett par kronor ställdes till Röda korsets förfogande för bildande av en fond för ersättning till offer för den nazistiska förföljelsen. Judiska organisationer starkt kritiska mot Bankföreningens var handlingssätt. Bland annat framfördes kritik mot att tillgångar i notariatdepåer och bankfack inte kom att ingå i

beräkningsunderlaget.

I samband med andra världskriget kan även judisk egendom i form tavlor, smycken m.m. ha förts till Sverige. Vissa av förfrågningar gjordes vid tid till advokater, revisorer, samma transportörer och andra för att försökta utröna om sådan egendom kunde finnas hos dem. Frågan kan behöva belysas ytterligare.

Tyska tillgångar

Sedan de fyra huvudallierade efter den tyska kapitulationen förklarat att de övertagit högsta makten i Tyskland vände de sig till bl.a. Sverige med anspråk på förfoganderätten och kontrollen över tyska tillgångar i Sverige. Förhandlingar med de allierade ledde till lagstiftning som belade all tysk egendom i

Sverige med skingringsförbud. En särskild myndighet,

Flyktkapitalbyrån, upprättades, vilken efter avslutandet av det s.k. Washington-avtalet med de allierade år 1946 fick i uppdrag att likvidera den tyska egendomen. Flyktkapitalbyrån upphörde med sin verksamhet år 1956 i samband med att ett avtal träffades med Förbundsrepubliken

Bilaga 1

Tyskland. Avtalet reglerade den ersättning skulle utgå till som de tyska rättsägare vilkas egendom likviderats i Sverige. Ersättningen utbetalades fond i Tyskland till vilken ur en tillgängliga medel överförts från svensk och tysk sida. Enligt vad som uppgetts Flyktktkapitalbyråns verksamhet om avvecklades i princip inte egendom tillhörde som personer som varit utsatta för de nazistiska förföljelsema. Det kan emellertid inte uteslutas att egendom tillhörig tyska judar likviderades av Flyktkapitalbyrån. Detta är en fråga som behöver belysas.

Uppdraget

Kommissionens uppgift är att skapa största möjliga klarhet i vad som kan ha hänt i Sverige när det gäller egendom judiskt av ursprung som förts hit i samband med judeförföljelsema före och under andra världskriget. Kommissionen skall analysera och ta ställning till vad som kommit fram vid genomgången Riksbankens av arkivhandlingar för att belysa Riksbankens förvärv s.k. rövat av guld under andra världskriget. Den riksbanken tillsatta av utredningen beräknas klar med sitt uppdrag under första vara halvåret 1997. Kommissionen bör, det detta till om anser vara gagn för utredningen, göra kompletterande undersökningar i saken med särskild fokusering på frågan guld kan ha om som tillhört judar. Kommissionen skall vidare bedriva forskning i alla de offentliga arkiv som kan tänkas ha uppgifter är relevanta som för uppdraget liksom i privata arkiv ställs till som kommissionens förfogande i syfte att klarlägga i vad mån myndigheters, privatpersoners eller företags agerande före och under andra världskriget bidrag till att Sverige befattat sig med rövat guld eller annan egendom judiskt Stor av ursprung. uppmärksamhet skall ägnas möjligheten att bedriva forskning i privata arkiv.

Bilaga I

Kommissionen skall även redovisa de utredningar som gjorts tidigare rörande herrelösa bankkonton och annan privat egendom som kan antas ha tillhört judar. Kompletterande utredningar kan vara nödvändiga for att få full

som anses belysning av frågan om sådana judiska tillgångar bör göras.

Vidare skall kommissionen undersöka judisk egendom

om kom att omfattas av Flyktkapitalbyråns verksamhet.

Kommissionen får behandla även andra frågor som kan bidra till att skapa klarhet i vad som hänt med sådan egendom

judiskt ursprung som forts till Sverige i samband med de av nazistiska judeförfoljelsema före och under andra världskriget.

Finner kommissionen egendom av sådant slag som uppdraget skall egendomen i görligaste mån anges och

avser beskrivas.

Arbetsformer m.m.

För kommissionens arbete gäller kommittéförordningen 1976:119.

Redovisning av uppdraget

Kommissionen skall redovisa sitt uppdrag senast den 1 mars 1998.

Utrikesdepartementet

Bilaga

Kommittédirektiv

Tilläggsdirektiv till Kommissionen om

vid tiden för Dir.

judiska tillgångar iSverige

andra världskriget UD 1997:05

Beslut vid regeringssammanträde den 11 december 1997.

Sammanfattning av uppdraget

Kommissionen judiska tillgångar i Sverige vid tiden för andra

om världskriget 1997:05 skall, så snart Riksbankens arkivutredning redovisat sitt resultat, med förtur utföra den del utredningsuppdraget i direktiven

av 1997:31 att analysera och ta ställning till vad kommer fram

som avser som vid Riksbankens utredning samt, i enlighet med de ursprungliga direktiven, göra de kompletterande undersökningar som kommissionen bedömer vara nödvändiga. Denna del av kommissionens uppdrag skall snarast möjligt redovisas särskilt.

Kommissionen skall redovisa sitt uppdrag i övrigt senast den 30 november 1998.

Bakgrund

Regeringen beslutade kommittédirektiv den 13 februari 1997 dir.

genom 1997:31 kommission skulle tillkallas med uppgift att undersöka

att en andra världskriget hur myndigheter, banker och andra före och under andra världskriget befattat sig med guld och andra tillgångar kan ha tillhört

som judar och förvärvats från Nazityskland, hur herrelösa bankkonton som

som

Bilaga 2

tillhört judar i Sverige behandlats och egendom tillhört tyska judar om som kommit att likvideras genom Flyktkapitalbyråns verksamhet. Vidare skall kommissionen enligt direktiven analysera och ta ställning till vad som kommer fram vid Riksbankens genomgång arkivhandlingar av i syfte att belysa frågan bankens förvärv rövat guld. Kommissionen om av bör, om den finner detta till för utredningen, göra vara gagn kompletterande undersökningar i saken med särskild fokusering på frågan om guld som kan ha tillhört judar. Enligt direktiven skall kommissionen redovisa sitt uppdrag senast den l mars 1998. Kommissionen har hemställt om förlängd tid för sitt upp-drag och har bl.a. anfört att Riksbankens utredning, ursprungligen skulle ha som redovisats under första halvåret 1997, förväntas bli klar först vid nu årsskiftet 1997/98. En viktig del kommissionens arbete är att gå igenom Riksbankens av utredningsresultat och därtill göra kompletterande undersökningar detta om skulle vara till gagn för utredningen. Då Riksbankens utredning är fördröjd bör kommissionens uppdragstid förlängas till utgången november 1998. av Det kan komma att bli nödvändigt för regeringen att ta ställning till delar vad kommer fram Riksbankens utredning. Kommissionen av som av bör därför, så snart Riksbanksutredningens resultat föreligger, med som förtur ta sig denna del utredningsuppdraget. Kommissionen bör an av också redovisa sin analys och resultatet eventuella fortsatta av egna utredningar i ett särskilt betänkande snarast möjligt.

Uppdraget

Kommissionen skall, så snart Riksbankens arkivutredning redovisat sitt resultat, med förtur utföra den del utredningsuppdraget i direktiven av 1997:31 som avser att analysera och ta ställning till vad kommer fram som vid Riksbankens utredning samt, i enlighet med de ursprungliga direktiven, göra de kompletterande undersökningar kommissionen bedömer som vara nödvändiga. Denna del av kommissionens uppdrag skall snarast möjligt redovisas särskilt.

Bilaga 2

Kommissionen skall redovisa sitt uppdrag i övrigt senast den 30 november 1998.1 övrigt gäller direktiven 1997:31

Utrikesdepartementet

Bilaga

Kommissionens externa uppdragstagare och

eventuella från dem rapporter

Susanne Berger, journalist.

Stéphane Bruchfeld, idéhistoriker.

Klaus Böhme, docent.

Jenny Forkman, jur. kand:

0 Rapport om svensk lagstiftning 1933-45.

Sven Fritz, biträdande professor emeritus:

Rapport om inventering i vissa myndigheters arkiv.

Rapport tre storbankers affärer med utländska, främst tyska,

om

obligationer. 0 Rapport om nazitidens återköp från Sverige av utländska, främst

tyska, statsobligationer, och från utlandet till Sverige av svenska

värdepapper.

Tillägg till rapport nazitidens återköp från Sverige av utländska, 0 om

främst tyska, statsobligationer, och från utlandet till Sverige av

svenska värdepapper.

Rapport genomgång av Jacob Wallenbergs och Marcus 0 om

Wallenberg Jrzs brevväxling 1937-46 med företrädesvis tyskspråkiga korrespondenter.

Rapport Riksbankens återköp av svenska statsobligationer från 0 om

Holland 1941-42.

Rapport genomgång av Valutakontorets Styrelseprotokoll och 0 om

om Paulding-affáren.

Rapport granskning av Jacob Wallenbergs och Marcus 0 om

Wallenbergs privata korrespondens 1933-46 och av Valutakontorets

korrespondens med fyra stormakter 1945.

Rapport uppgörelse mellan Nederlandsche Bank och 0 om

Stockholms Enskilda Bank rörande amerikanska obligationer som

inköpt i Holland under kriget.

den senare

Bilaga 3

Jan Glete, docent:

Rapport om översiktlig undersökning Svenska Handelsbankens av arkiv, mars 1998.

Kerstin Gustafson, fil. kand.:

Rapport från Stockholms Judiska församlings arkiv. Rapport från b1.a. Flyktkapitalbyråns arkiv. Rapport om genomgång av deklarationsblanketter i Flyktkapitalbyråns arkiv. Rapport om Svenska Röda Korsets och Svenska kyrkans arkiv.

Peter Hedberg, ñl. kand.:

Rapport om granskning av den av Säpo dokumenterade verksamheten hos Tyska Handelskammaren under andra världskriget. Rapport om granskning av Valutakontorets arkiv. 0 Rapport om granskning av Eric Rosens arkiv. von 0 Rapport om guldimport.

Hans von Heijne, f.d. chefsjurist:

Rapport om regelverket kring svenska försäkringar.

Alf W. Johansson, docent:

Regeringen och opinionen under andra världskriget. Uppgifter i Bagges dagbok om judiska flyktingar och naziguld. Nationalsocialistiska och Nationella Nationella förbundet röstandelar i 1936 års riksdagsmannaval.

Margareta Larsson, fil. dr:

Arbetsrapport angående depositioner judisk egendom vid av svenska beskickningar i utlandet i samband med andra världskriget.

Henrik Lindberg, doktorand:

0 Rapport inventering i Riksbankens arkiv kontakter mellan

om av

Wallenberg och Ivar Rooth 1933-1946.

Gunnar Lindqvist, ñl. dr.:

0 Två rapporter rörande sådan konst vid tiden för andra

som

världskriget kan ha kommit till Sverige från Nazityskland och

naziockuperade länder och som kan ha konñskerats eller plundrats från i första hand judar.

Sven Nordlund, biträdande professor:

0 Två rapporter rörande inventering av primärmaterial rörande patent-

och varumärkeshandlingar samt uppgifter om judiskt företagande,

företagare och judiska intressen i företag med utgångspunkt från

Flyktkapitalbyråns arkiv.

Sven- Olof Olsson, docent:

0 Genomgång av SJ: s centralarkiv.

Gunnar Richardson, professor emiritus:

Rapport över iakttagelser vid genomgång av Skandarkiv i 0

Norrköping.

Per Schybergson, docent:

0 Två rapporter med synpunkter på forskning i Wallenbergarkivet om

Enskilda Bankens och bröderna Wallenbergs korrespondens och

övriga handlingar.

Bilaga

Arkiv

Kommissionen har har hämtat uppgifter från följ ande arkiv:

Svenska arkiv

Arvid Richerts arkiv Landsarkivet i Göteborg Bank- och fondinspektionens arkiv RA Bankoutskottets arkiv riksdagen Beskicknings- och konsulatarkiv UD, RA Bukowskis arkiv Stockholm Clearingnämndens arkiv RA Dag Hammarskjölds arkiv KB Eric von Rosens privatarkiv RA Ernst Wigforss korrespondens UB, Lund Finansdepartementets arkiv RA Flyktkapitalbyråns arkiv RA Gösta Bagges minnesanteckningar RA Göteborgs konstrnuseums arkiv Göteborg Handelsbankens historiska arkiv Stockholm Handelsdepartementets arkiv RA Handelskommissionens arkiv RA, Stockholm Herman Erikssons arkiv UD,RA Industrikommissionens arkiv RA, Stockholm Ivar Rooths arkiv Riksbanken Judiska församlingamas arkiv Stockholm, Göteborg, Malmö Konstrnuseums klipparkiv Stockholm Nationalmuseums arkiv Stockholm Riksbankens arkiv Stockholm Restitutionsnämndens arkiv RA Röda Korsets arkiv RA SJ :s arkiv Stockholm Skandniaviska bankens arkiv Skandarkiv, Norrköping Wallenbergsarkivet Stiftelsen för Ekonomisk Forskning inom Bank och Företagande, Stockholm Stockholms Auktionsverks arkiv Stockholms stadsarkiv Svenska kyrkans arkiv Uppsala Säkerhetspolisens arkiv Rikspolisstyrelsen, Stockholm

Bilaga 4

Utrikesdepartementets arkiv UD, RA Utrikesnämndens arkiv RA Utrikesutskottets arkiv RA Valutakontorets arkiv RA

Utländska arkiv

Algmeen Rijksarchief Den Haag ARA, Haag, Nederländerna BIS arkiv Basel, Schweiz Bundesgericht Tribunal Fédéral Bern, Schweiz Bundesñnanzministeriums arkiv Bonn, Tyskland Centrum för bevarande av historisk-dokumentära samlingar TsChIDK, Moskva, Ryssland Bundesarchiv Koblenz, Tyskland National Archives Maryland, USA Nederländska utrikesministeriets arkiv Haag, Nederländerna Rijksmuseums arkiv Amsterdam, Nederländerna Schweiziska nationalbankens arkiv Zürich, Schweiz Zionist Archives, Jerusalem, Israel

Förkortningar

KB Kungliga biblioteket RA Riksarkivet UB Universitetsbiblioteket UD Utrikesdepartementet

Bilaga 5 Tabeller Kontofordringar

Bank

1966 års siffror har godtagits av nuvarande bank.

I Anmärkning: Tabellema grundar sig på ett betydligt fylligare underlag, som kommissionen erhållit från Bankföreningen. Åtskilliga fusioner har skett mellan 1966 och 1997. Bankerna har gjort sina redovisningar utifrån delvis skiftande förutsättningar och principer.

Bilaga 5

Herrelösa depåer och bankfack

1966 1997

- Bank

Skånska Banken 3 37 949 3 134 912

Östergötlands Enskilda 1 l 588 1 1 588 Bank TOTALT 32 589 l52+ 17 5 068 648

6 bankfack + +10 bankfack

1konvolut.

2 Anmärkning: Tabellema grundar sig på ett betydligt fylligare underlag,

som kommissionen erhållit från Bankiöreningen. Åtskilliga fusioner har skett mellan 1966 och 1997. Bankerna har gjort sina redovisningar utifrån delvis skiftande förutsättningar och principer.

Bilaga 6

Banklista

Nedan återges den lista över herrelösa banktillgångar som kommissionen offentliggjorde den 4 mars 1998.

Kommissionen judiska tillgångar i Sverige vid tiden för andra

om världskriget tillkännager idag följande lista över s.k. herrelösa tillgångar i svenska banker. Listan innehåller namn på kontohavare mil., med uppgiven adress utomlands, år 1945 hade

som banktillgångar i Sverige och inte avhörts sedan dess. På listan

som finns också depositioner i Sveriges Riksbank avseende valutabeslag under andra världskriget och åren närmast därefter. Även konton

m.m. med små behållningar har upptagits. Listan har framtagits med hjälp av Svenska Bankföreningen och Sveriges Riksbank.

Personer med frågor eller anspråk rörande enskilda bankkonton hänvisas till: Föreningssparbanken FSPA, Boel-

m.m. Marie Bergquist, tel. 08-782 34 09, Handelsbanken SHB, Robert Vikström, tel. 08-701 13 01, Nordbanken NB, Roy Johansson, tel. 08-614 87 68, Skandinaviska Enskilda Banken SEB, Jan Dahlén, tel. 08-763 83 22, Östgöta Enskilda Bank ÖEB, Arne Peterson, tel. 08-796 05 38 och Sveriges Riksbank, Infonnationssekretariatet, tel. 08- 787 01 00.

Allmänna frågor angående redovisningen av s.k. herrelösa bankkonton besvaras Kommissionen judiska tillgångar i

av om Sverige vid tiden för andra världskriget, tel. 08-405 37 97 eller 08-405 37 68.

Efternamn, Förnamn Land Bank Aaltonen, Antti Wiilo SverigesRiksbank Abrahamsson, Martin USA SHB Abrahamsson, Oskar USA SHB Ahlin, Oskar USA SHB Albedyll, v, Silvius Portugal SHB Alekseff, Michail Sverige SEB/SkandinaviskaB. Alexander Oldenburg SEB/StockholmsEnsk.B.

av - Amundsen, O Norge SEB/SkandinaviskaB. Anderson, Artur Estland SEB/SkandinaviskaB.

Bilaga 6

Andersson, Alma Frk USA SHB/Skånskabanken Andersson, Alrik USA NB/SmålandsBank Andersson, Anna USA SHB Andersson, Anna S USA NB/SverigesKreditbank Andersson, Carl Canada SHB Andersson, Carl Canada SHB Andersson, Christina USA NB/WennlandsEnsk.B. Andersson, Edvin Canada SHB Andersson, Emil USA NB/SverigesKreditbank Andersson, Frans SHB Andersson, Gunnar USA SHB Andersson, Gustaf USA NB/WerrnlandsEnsk.B. Andersson, Nils USA SHB Andersson, Thyra Olivia USA SHB Andresen, Joh. H. Norge SHB Andresen, N. D.Y. Norge SEB/StockholmsEnsk.B. Antons, M. Lettland SEB/StockholmsEnsk.B. Appleby, James William SverigesRiksbank Aronstarns, Jazeps Lettland SHB Arp, Carl Angola SHB Aschworth, Ethel England SHB Asmus, Agate Estland SEB/SkandinaviskaB. Astrild A/S Norge SEB/SkandinaviskaB. Augustsson, Aron Severin USA SHB Augustsson, Johan Hilmer USA SHB Averbuchs, Girss Lettland SEB/StockholmsEnsk.B. Averbuchs, Leibs Lettland SEB/StockholmsEnsk.B. Bagard, Grey Marcel Emetz SverigesRiksbank Bagaturoff, Michael Ryssland SEB/SkandinaviskaB. Bahgman, Alexander Estland SEB/SkandinaviskaB. Bakke, P. SverigesRiksbank Bakkevig, Knut Norge SHB Baltzer, F. Estland SEB/StockholmsEnsk.B. Barrels, Erwin SverigesRiksbank Bechterewa, Berta Lettland SEB/SkandinaviskaB. Belonoschkin, Alexander, Ryssland SEB/StockholmsEnsk.B. "AB" Benson, Elisabeth USA NB/SmålandsBank Berg, Charles Minton USA NB/Uplandsbanken Bergman, Ernst Estland SEB/SkandinaviskaB. Bergman, Hans K. SverigesRiksbank Bergqvist, Ottilia USA SHB Berkowits, Etel, Frl. SEB/StockholmsEnsk.B.

Berntsson, Axel USA SHB Beusa, Maurice SHB Bezprosvanny, Haim Estland SHB Birk, Aadu Estland SEB/StockholmsEnsk.B. Björk, Gunnar Finland NB/GöteborgsBank Björklund, Annie, Augusta USA SHB Björklund-Persson, Hildur USA SHB Naemi Björnstad, Sigurd Norge SHB Blankensteins, Ananijs Norge SEB/SkandinaviskaB. Bodin, Charlotte USA SHB Bodine, Electric Company USA SEB/SkandinaviskaB. Bohlin, Sofia USA NB/WermlandsEnsk.B. Bollström, M ÖstgötaEnskildaBank Bolstad, L. H. SverigesRiksbank Bonsdorf, Ewald Tyskland SHB Bonsdorffs Stärbhus, von Hj. Finland SEB/SkandinaviskaB.

Bordewich, Caroline Norge SHB Borgeson, Carl Birger och USA SHB Lisa Braschinsky, Dora Estland SEB/SkandinaviskaB. Bratt, Gustav, A. USA SHB

George H. Estland SEB/SkandinaviskaB. Brevem von, Brezal, Rudolf Polen SEB/SkandinaviskaB. Brigader, Emma Estland SEB/SkandinaviskaB. Bues, August Tyskland SEB/StockholmsEnsk.B.

SEB/Stockholms Böhle, Norsk Ensk.B. Böhm, Brüder SHB Böhm, Brüder SHB Cahn, Artur Frankrike SEB/StockholmsEnsk.B. Carling, Helge USA SHB Carling, Martha USA SHB Carlson, Ellen USA NB/Uplandsbanken Carlsson, Adolph G. SHB Carlsson, Amanda Paulina USA NB/SverigesKreditbank Carlsson, Augusto Brasilien NB/GöteborgsBank Carlsson, Claus USA NB/SverigesKreditbank Carlsson, Hjalmar USA SHB Carlsson, Signe USA SHB Cassel, Axel F. USA ÖstgötaEnskildaBank Caune, Robert Lettland SHB

Bilaga 6

Cedercreutz, Jonas Finland NB/Sundsvallsbanken Chabanoff, Marie SEB/StockholmsEnsk.B.

- Chiba, Alois Tjeckoslovakien SHB Chioralia, C SEB/StockholmsEnsk.B.

- Cins, M Lettland SEB/StockholmsEnsk.B. Citron, Finland SEB/StockholmsEnsk.B. Clarks Sons Ltd Nord Irland SEB/Skand.B.Malmö Claudius, M. Danmark SHB Cour la, Theodor Danmark NB/GöteborgsBank Croom, Carñeld USA SHB Curty Cie Frankrike SHB Czemy, Erwin SEB/StockholmsEnsk.B.

- Czersovsky, Alfred Tjeckoslovakien SHB Dahlström, Gerda USA SHB Danielowski, Else Tyskland SEB/SkandinaviskaB. Danneberg, P. Lettland SEB/SkandinaviskaB. Dausa, Michalina Frau Lettland SEB/StockholmsEnsk.B. Dedek, Jaroslav Tyskland SEB/SkandinaviskaB. Dennisoff de, Vassily Herr SHB/Skånskabanken

- Despradel, Robert Dom.Rep. SEB/StockholmsEnsk.B. Deutsche Evangelische Portugal SHB Kirkchengemeinde Deutsche Fensterglas Ausfuhr Tjeckoslovakien SEB/StockholmsEnsk.B.

Deutsches Konsulat Göteborg SHB

-

Dittmayer Co, Hans Tjeckoslovakien SHB Djebaroff, Iv. As. Bulgarien SHB Dobkin, M. Danmark SHB Doempke, Reinhard Polen SEB/Skånskabanken Doempke, Reinhard, Herr Polen SHB/SkånskaBanken Domosewicky, sterbhus, Lithauen SEB/SkandinaviskaB. Chaim Leib Donner, Johannes Lettland SEB/StockholmsEnsk.B. Dounaew, Leonid Ryssland SEB/StockholmsEnsk.B. Dreschel, Hulda SHB

- Duchrow Co Tjeckoslovakien SHB Duchrow Co Tjeckoslovakien SEB/StockholmsEnsk.B. Dürr, A. Herr Tyskland SHB Dziedziul, Alfred Polen SEB/SkandinaviskaB. Edholm, Karl USA FSPA/Jämtl.Folkbank Edlund, Johan Felix USA SHB Edwall, Nathaniel C. USA SHB

Bilaga 6

Eerich, Arnold Estland SEB/SkandinaviskaB. Eesti Lennuliinide A.S Estland SEB/StockholmsEnsk.B. Eidsvold, Edvin Ingolf SverigesRiksbank Arnesen Ekström, Carl Bertil SverigesRiksbank Emilson, T. A. F. SverigesRiksbank Emoiricos, Eugenie S. England SEB/SkandinaviskaB. Engeström, Ilona Fru Ungern SEB/SkandinaviskaB. Engström, Gustaf Hjalmar Finland NB/Sundsvallsbanken Epiag Erste Böhmische Tjeckoslovakien SHB Porzellanind. AG Epsteins, Falks Belgien SHB Erickson, Conrad USA NB/WermlandsEnsk.B. Erickson, Selma USA SHB Eriksen, G. G. SverigesRiksbank Eriksson John A. och Greta SHB Eriksson, Carl Arthur Erland USA NB/SverigesKreditbank

Eriksson, Carolin USA SHB Eriksson, Djos Erik USA SHB Eriksson, Hans Norge NB/WerrnlandsEnsk.B. Eriksson, Lydia Frk USA SHB Estein, Beines Estland SEB/SkandinaviskaB. Estländische Versicherungs Estland SEB/SkandinaviskaB. A. G. "EKA" Eulan, Paul E. Tjeckoslovakien SEB/StockholmsEnsk.B. Excell, Isak Emil USA NB/SmålandsBank Expocuirs USA SEB/SkandinaviskaB. Eyjölfsdottir, Gudny SverigesRiksbank Fadlewska, Erminia Monaco SHB Feferberg, Maksymilian Sverige SEB/StockholmsEnsk.B. Feinmanis, Zamuelis Lettland SEB/StockholmsEnsk.B. Feldmann, Karl Estland SEB/SkandinaviskaB. Femandez, Diez SverigesRiksbank Finkelsztejn, Jakob Frankrike SHB Fischer, Ladislas Irak SHB Floru, Ion Ryssland SHB Fogelmanis, Boruchs u/o Lettland SEB/SkandinaviskaB. Roza Forsell, Oscar William USA NB/SverigesKreditbank Forsman, Axel USA SHB Forssberg, Anne-Marie Tjeckoslovakien SHB Frank, Jacob Tyskland SHB

Bilaga 6

Frankrike SEB/SkandinaviskaB. Fréedéricksz, Emma Finland SEB/SkandinaviskaB. Fridström, August SHB Friedländer, N. H Finland SEB/SkandinaviskaB. Friedman, Feiga Lettland SEB/StockholmsEnsk.B. Friedmann, Taube u/o Estland SEB/StockholmsEnsk.B. Herzfeld, Rosalie Friedström, Carl SHB Fritze, G. M. Holland SHB Fuhrrneister C0 Tyskland SEB/SkandinaviskaB. Föld, Helmi Estland SEB/SkandinaviskaB. Gaster-Mayer, Karin Mexico NB/Uplandsbanken Gaster-Mayer, Karin Mexico NB/Uplandsbanken Gauwirtschañskammer Tjeckoslovakien SHB Sudentland Gerassimoff, Alexander Frankrike SEB/StockholmsEnsk.B. Giese von, Eberhard Tyskland SHB Giese, Herman Tyskland SHB/Skånskabanken Glaswarenfabrik Rabik, R. Tjeckoslovakien SEB/StockholmsEnsk.B. Goldammer von, Else, Frau Schweiz SEB/StockholmsEnsk.B. Goldstein, Oscar Dr Rumänien SEB/StockholmsEnsk.B. Gottfriedt, Hans/Anna Lettland SEB/SkandinaviskaB. Grant, O. A. Estland SHB Grebst, Vally Sverige NB/SverigesKreditbank Green, Anna Frk USA SHB Greve, H.A Nederländerna SEB/StockholmsEnsk.B. Grinstein, G Ryssland SEB/SkandinaviskaB. Grosser, G F Tjeckoslovakien SEB/SkandinaviskaB. Grünholz, Ema Tyskland SHB GrunspamSchmolka, Wally Frankrike SEB/SkandinaviskaB. Grynberg, Chaim Rumänien SHB Guardiana, La Frankrike SEB/StockholmsEnsk.B. Gudmundsson, Peter SverigesRiksbank Gumaelius, A. Monaco SHB Gustafsson, Martin USA ÖstgötaEnskildaBank Gustavsson, Karl SHB Göransson, Anne USA SHB Haertwig, Ernst Tjeckoslovakien SHB Halbach-Hoemel, Agnes USA SHB Hallberg, Carl USA SHB Hallin, Olov E. USA SHB Hallsten, Hilda USA SHB Hansen, Finn SverigesRiksbank

Bilaga 6

Hansen, M. SverigesRiksbank Hansen,Poul Georg SverigesRiksbank Hansson,Alex USA SHB Hansson-Falk, Karl Herbert USA SHB Hart, Iwan /eller Leo SverigesRiksbank Hartberg, Herman Danmark NB/GöteborgsBank Hasselqvist, H Norge NB/SmålandsBank Hausmann Walter Tjeckoslovakien SHB Havlik, Central Büro Tjeckoslovakien SHB Helgesen, Joh. O/Oline Norge SHB Hellström, A. M. SverigesRiksbank Herdt, Fritz Japan SHB Herdtrnann, Boris Ryssland SEB/SkandinaviskaB. Herdtmann, Boris Ryssland SEB/SkandinaviskaB. Hennansson, Dorothy USA NB/Uplandsbanken Hess,Ella Frankrike SHB/SkånskaBanken Heyerdahl, Jens P Norge SEB/StockholmsEnsk.B. Hjelt, Allan Finland SHB Hoffman, B SEB/StockholmsEnsk.B. Hohlov, R. Estland SEB/StockholmsEnsk.B. Holecek, Vlasimil SverigesRiksbank Holm, Thure USA SHB Holmgren, Carl Ellen N USA NB/SmålandsBank Holmqvist, Gustav USA SHB Hopfenkonzem G.m.b.h Polen SEB/SkandinaviskaB. Hübner, Georg Firma Tjeckoslovakien ÖstgötaEnskildaBank Huldin, Evald USA NB/Sundsvallsbanken Hult, Emil USA SHB Hult, Emil USA SHB Hultberg, Letty USA SHB Hüppler, Gustav Estland SEB/SkandinaviskaB. Hänilane, Johann Estland SEB/SkandinaviskaB. Indrenius-Zalewski, Bernhard Finland SHB

Ivanova, Vera Fru Finland NB/GöteborgsBank Ives, Chauncy B. Esq. Sverige SEB/StockholmsEnsk.B. Jacobsen, Agentur A/S Sigval Norge SHB

Jacobsen,Arnold Estland SEB/SkandinaviskaB. Jacobson, Jul. Lettland SHB Jacobsson,William Henning USA NB/SverigesKreditbank Jakhelln, Elisabeth/Alf Norge SHB

Bilaga 6

Jakobsen, Helene Lettland SHB Jakobsen, Samuel Estland SHB Jakobsons, Hanna Lettland SEB/StockholmsEnsk.B. Jansson, Gustav och Mary SHB Jansson, Jenny Augusta USA NB/WermlandsEnsk.B. Jarlsby, Olav Trygve SverigesRiksbank Jan/is, David Barron SverigesRiksbank Javitz, Pauline, Madame Frankrike SEB/StockholmsEnsk.B. Jerlin, Daniel M. USA SHB Johansen, E. SverigesRiksbank Johansson,Agnes N USA NB/SverigesKreditbank Johansson, Annie USA SHB Johansson, Claes USA NB/SverigesKreditbank Johansson, Elmer USA SHB Johansson, Gunnar Herman USA NB/SmålandsBank Johansson, Helga Sofia Frk USA ÖstgötaEnskildaBank Johansson, Lars Erik USA SHB Johansson, Olle Petter USA NB/SverigesKreditbank Johansson, Oscar USA SHB Johansson, Per Canada SHB Johnson, Anna K. SHB Johnson, Ellen USA SHB Johnson, Emil N USA SHB Johnson, Emma USA SHB Johnson, Gustav R. Z. USA NB/SmålandsBank Johnson, Gustav R. Z. USA NB/SmålandsBank Johnson, Emil USA SHB Johnson, John USA SHB Johnsson, Hazel USA SHB Johnsson, Hazel SHB Johnsson, Martin, Carl USA SHB Johnsson, Olof Fritiof USA SHB/Skånskabanken Jones, Hugo USA SHB Jonsson,Carl, L. USA SHB Jordan, Molle Fröken Norge NB/GöteborgsBank Jory, Auguste J P Holland NB/GöteborgsBank Junoscha, Anatol Lettland SEB/StockholmsEnsk.B. Junoscha, Anatol Lettland SEB/StockholmsEnsk.B. Jurenka, K. Tjeckoslovakien SHB Jürgens, Jaan USA SHB Jürvetson, Juhan SverigesRiksbank Jäckel Co, W Tjeckoslovakien SHB

sou 1999:20 Bilaga 6

Jönsson,Frans Emil USA NB/SverigesKreditbank Kablitz, Richard Sverige SHB Kác, Vaclac Tjeckoslovakien SHB Kahn, Syd Afrika SEB/StockholmsEnsk.B. Kalai, E. Ungern SEB/StockholmsEnsk.B. Kalberg, Väino Estland SEB/SkandinaviskaB. Kalmanok, N.S Tyskland SEB/StockholmsEnsk.B. Kalnin W.Kraemer, L. Lettland SEB/StockholmsEnsk.B. Kalnings, Elisabeth Lettland SEB/SkandinaviskaB. Kappels Forlag, Alex Danmark SHB/Skånskabanken Kapper, Karl Estland SEB/StockholmsEnsk.B. Karlin, Harry Lettland SEB/StockholmsEnsk.B. Karlin, M.B Lettland SEB/StockholmsEnsk.B. Karlsson, Axel JosefAlbin USA SHB Karlsson, Karin USA NB/SverigesKrcditbank Karlsson, Knut Felix Theodor SverigesRiksbank Kassman Co, A/S Danmark SEB/SkandinaviskaB. Kaufmann, E. Estland SEB/StockholmsEnsk.B. Keller, C.J. Lettland SEB/StockholmsEnsk.B. Keller, OJ. Lettland SEB/SkandinaviskaB. Kersinskis-Kersis, Romualds Lettland SEB/StockholmsEnsk.B.

Kiaer, Ingeborg Norge NB/Sundsvallsbanken Kiaer, Ingeborg Norge NB/Sundsvallsbanken Kiaer, Ingeborg Norge NB/Sundsvallsbanken Kink, Alexander Estland SEB/SkandinaviskaB. Kisk, Karl G USA NB/WermlandsEnsk.B. Kivikari, Arnold Estland NB/SverigesKreditbank Kluge, A. Tjeckoslovakien SHB Kobler, Klara Polen SEB/SkandinaviskaB. Koch, Karl Tyskland SHB Kolb, Hans SHB

- Konikovs, David Lettland SEB/StockholmsEnsk.B. Konow Smith, Agence Frankrike SHB Komhuber, Arthur Estland SEB/StockholmsEnsk.B. Kousmichoff Sons, P. M. England SEB/SkandinaviskaB. Kousmichoff, V. P. England SEB/SkandinaviskaB. Kovners, David SEB/StockholmsEnsk.B.

- Kraj ewsky, Demetrius Ryssland SEB/SkandinaviskaB. Kral, Leopold SHB

- Krauce, Johann Tjeckoslovakien ÖstgötaEnskildaBank Krause, Johann Tjeckoslovakien SHB

Bilaga 6

Krisiansen, Hjalmar Robsrud Norge SHB

Kristeller, Nathan Polen SEB/SkandinaviskaB. Kron, SEB/StockholmsEnsk.B. Kron, Miron Frankrike SEB/StockholmsEnsk.B. Kronenberg, Karl Lettland SEB/StockholmsEnsk.B. Kronski, Eugene Frankrike SEB/StockholmsEnsk.B. Kruus, A. Estland SEB/StockholmsEnsk.B. Kudar, Johan SEB/StockholmsEnsk.B. Kuprianof, Ivan A. Ryssland SEB/SkandinaviskaB. Kurgo, Mihkel Estland SEB/StockholmsEnsk.B. Kurtztisch, Fr. W H Spanien NB/GöteborgsBank Kurvits, Peter Estland SEB/StockholmsEnsk.B. Kusmin-Tscherechinsky, A Estland SEB/SkandinaviskaB. Küsti, Anton Estland SHB Köhler, Alfred Tyskland SHB Laane A. Baltser F. Estland SEB/StockholmsEnsk.B. Laakso, Aira SverigesRiksbank Laeva-Omanikud, Käsmu Estland SHB Lagerwall, Gabriele SverigesRiksbank Margareta Lahemaa, Johannes Estland SEB/SkandinaviskaB. Landauer, Edvard SverigesRiksbank Landén, Magnus USA SHB Landén-Karlsson, Vivian USA SHB Langer Söhne, Norbert Tjeckoslovakien SEB/StockholmsEnsk.B. Larsson, Frida USA SHB Lauer, Koloman Holland SHB Leinets, Harald SverigesRiksbank Lentz, O. H. W. SverigesRiksbank Leprevost, André Attaché Frankrike NB/GöteborgsBank Lessner, Hilda Frau Tyskland SEB/StockholmsEnsk.B. Lettische Gesandtschaft Lettland SEB/StockholmsEnsk.B. Berlin Lettische Regierung Lettland SEB/StockholmsEnsk.B. Lieknis, Emma Lettland SEB/StockholmsEnsk.B. Lier, Nadeshda Lettland SEB/SkandinaviskaB. Lilja, Selma E. Idandotter SverigesRiksbank Lilj eberg, Naomi USA SHB Liljeberg, Ruth USA SHB Lipa, Paul SEB/StockholmsEnsk.B. Ljung, Karl Canada ÖstgötaEnskildaBank Ljunggren, John USA SHB

Bilaga 6

Ljungström, Karl Johan USA SHB Lopatnikov, Eleonora Finland SEB/SkandinaviskaB. Lopato, Nikolai Estland SHB Lorenz, Josef Tjeckoslovakien SHB Luchsinger, Bruno o/e Helene Estland SEB/StockholmsEnsk.B.

Luks, Jean Estland SHB Lunde, Eigel Norge SHB Lundgren, Albert USA SHB Lundström, Carl Robert USA NB/SmålandsBank Lundström, Gustav V. USA NB/SmålandsBank Lövnaeseth, Astrid Norge NB/WermlandsEnsk.B. Löwenberg, Rose Lettland SEB/StockholmsEnsk.B. Löwenberg, Rose Lettland SEB/StockholmsEnsk.B. MacConnel, René England SEB/StockholmsEnsk.B. Magnusson, Emma Frk USA SHB Magnusson, Lotten USA SHB Magyar, Stefan Ungern SEB/SkandinaviskaB. Mahla, Gebr. Tjeckoslovakien SHB Malkow-Panin, Georg Estland SEB/SkandinaviskaB. Malm, David NB/WerrnlandsEnsk.B. Marchiones, Belvis Mexico SEB/SkandinaviskaB. Marcouse, Jules Lettland SHB Markgraf, Friedr. Tyskland SEB/SkandinaviskaB. Mattsson, Oskar Estland SEB/StockholmsEnsk.B. Maskaug, Einar Norge SEB/StockholmsEnsk.B. Mattson, Lisa USA SHB Mautner, Felix/Edith SHB McClure, Linda, Fru USA SHB/Skånskabanken Meijer, Hulda Amalia USA NB/GöteborgsBank Mether, Rafael SHB Metz, Julius Ungern SEB/SkandinaviskaB. Meyer, Hans Danmark SEB/SkandinaviskaB. Meyer-Putnik, Herta Estland SEB/StockholmsEnsk.B. Michael, Kalabus Lettland SEB/StockholmsEnsk.B. Miettinen, Erkki SverigesRiksbank Mitt, Karl Estland SHB Moline, Henry U SHB Mooser, Joh. Estland SHB Moriniere, de la, Bernard Frankrike SEB/SkandinaviskaB. Moscho, K. Cavalla Sverige SEB/StockholmsEnsk.B. Motzfedt, P. U. A Norge SHB

Bilaga 6

Müller, Paul Kina SHB Myllenberg, Paul Börje USA SHB Männik, Johannes Sverige SHB Möistus, K Tyskland SEB/SkandinaviskaB. Mölder, Laas Estland SEB/SkandinaviskaB. N.N. Kofñe Maatschappij Nederländerna SEB/StockholmsEnsk.B. Narva Flachs-Manufaktur Danmark SEB/SkandinaviskaB. vorm. Flachs-Spinnerei Neiburgers, Levs Herr Lettland NB/GöteborgsBank Nellis, Rudolf Estland SEB/SkandinaviskaB. Nelson, Albin USA SHB Nelson, Anna Sofia USA SHB Nelson, Axel Leonard USA ÖstgötaEnskildaBank Nelson, Lawrence USA NB/Uplandsbanken Nelsson, Rut USA SHB Neumann, Otto Palestina SHB Newman, Davida Frk Sverige SHB Nicaise, Michel Estland SEB/StockholmsEnsk.B. Nielsen, Holger Bundgaard SverigesRiksbank Nierrnann, Hermann SEB/StockholmsEnsk.B. Nihtig, Juhan Estland SEB/StockholmsEnsk.B. Nilsson, Adela Rosa USA SHB Nilsson, Harry USA SHB Nilsson, Johan USA NB/WennlandsEnsk.B. Nilsson, Johan USA NB/WennlandsEnsk.B. Nilsson, Sven Tyskland NB/Sundsvallsbanken Noaksson, Rich. SHB Norberg, Inga England SHB Nordling, Paul USA SHB Noréen, Signe Norge NB/WennlandsEnsk.B. Norling Y Cia S W. Spanien NB/GöteborgsBank Helmer Nyström, Anders Magnus USA SHB Oberleithners Söhne, Ed. Tjeckoslovakien SEB/StockholmsEnsk.B. Odemer, Felix SverigesRiksbank Ohlsson, Clara USA SHB Okeson, Axel USA NB/SmålandsBank Olsson, Gustav USA SHB Olsson, S.R England SHB Pabst, Ingeborg SverigesRiksbank Palm, Viktor och Karl USA ÖstgötaEnskildaBank Panzerbieter, K. H. England SHB Paulding C0. SEB/StockholmsEnsk.B.

;

Bilaga 6

Pazde, C. A und Charlotte Tyskland SHB Pearson,Ivar F USA SHB Pearsonsdödsbo, Ida SHB Pedersen, M. SverigesRiksbank Persson,Carolina Fr USA SHB/Skånskabanken Persson, Helga USA SHB Petersen Co, K. Stahl- Polen SHB u. Zinkwerke Petersen, Peter Danmark SEB/SkandinaviskaB. Peterson, Carl E SHB Petersson,Ejnar USA SHB Pincus, Alfred Tyskland SEB/Skånskabanken Planelles-Granell, S/A Spanien SEB/SkandinaviskaB. Pletnew, Dimitri SEB/SkandinaviskaB. Polska Akcyjne Spolka Polen SHB Telefonicsna Poolak, Hans Estland SEB/SkandinaviskaB. Poolak, Karline Estland SEB/SkandinaviskaB. Presstjänst Prisma Danmark SEB/SkandinaviskaB. Presto, Gustav Italien NB/GöteborgsBank Quambusch, Herbert SEB/SkandinaviskaB. Quick, James SHB Rabinowitz, S SEB/SkandinaviskaB. Rachmilevitsch, Josef Ryssland SEB/SkandinaviskaB. Rakiskiene, Leja Lentol Sverige NB/Sundsvallsbanken Ramsay, Patrik W. M. Frankrike SHB Rees, Van Greve, N.V. Nederländerna SEB/StockholmsEnsk.B. Messrs. Regenhardt, K/G C Tyskland SHB Regnell, Ander USA NB/Sundsvallsbanken Reinok, V. Estland SEB/StockholmsEnsk.B. Remigolskis, Meijers-Jankelis o/e Zelma SEB/StockholmsEnsk.B.

Rentel, Gustaf Karl SverigesRiksbank

Oswald Schweiz SHB Renteln von, Repo, Julius SverigesRiksbank

Adolf Österrike SHB Rettich von, Richter, Anton Tjeckoslovakien SHB Romans, Pauls Lettland SHB Rosanoff NB/Sundsvallsbanken Rosenhardt, S Tyskland SHB Rosenkvist, Eva Fru USA SHB Rosovsky, Herm Schweiz SEB/StockholmsEnsk.B.

Bilaga 6

Rossbaum, L. Herrn SEB/StockholmsEnsk.B. Roubalova, Jana Roubal, Polen SEB/SkandinaviskaB. Jan Ruhen Cohrs Tyskland SHB Röhrig, Friedr. Louis Tyskland SEB/SkandinaviskaB. Sabsay, Boris Estland SEB/SkandinaviskaB. Sacher, Boruch Estland SEB/StockholmsEnsk.B. Saervartveit, Olav O. Norge SHB Salgo, Elmer Thomas SverigesRiksbank Salm, Hilja Estland SEB/StockholmsEnsk.B. Samuelsen, Erling USA SEB/SkandinaviskaB. Sandin, Thor och Ebba USA SHB Sandmark, Emil Arnold SverigesRiksbank Sapugo, Zalamans Lettland SHB Schaarschmidt Herold, Tyskland SHB/Skånskabanken Firma Schapiro, Gabriel Lettland SEB/StockholmsEnsk.B. Schapiro, Gabriel Lettland SEB/StockholmsEnsk.B. Scherling, D. G. Lettland SEB/SkandinaviskaB. Schestakoff, P Ryssland SHB/Skånskabanken Scheutz, Thor Sverige NB/SverigesKreditbank Schick, Isaak, Herrn SEB/StockholmsEnsk.B. Schiel, Gebr. Vereinigte Tjeckoslovakien SHB Seidenwarenfabr. Schiemann von, O. SHB Schilling von, Bado Lettland SEB/SkandinaviskaB. Schinz, Conrad Schweiz SEB/SkandinaviskaB. Schlesinger, Elise SEB/StockholmsEnsk.B. Schmitz, Paul Japan SHB Schneider, Ulrich England SHB Schulds, A. T A. T Shulds USA ÖstgötaEnskildaBank Schulenberg, Guillermo Argentina NB/GöteborgsBank Schulze-Rikart, Kurt Tyskland SHB Schwarz, C. H Japan SHB Schweigaard, N. Norge SEB/SkandinaviskaB. Schwimmer, Jenö, Herm Ungern SEB/StockholmsEnsk.B. Schörpner, Frant. Tjeckoslovakien SEB/SkandinaviskaB. Scitikov, v, Loun Estland SHB Sederowsky, Karl Rud. SHB/Skånskabanken Sedvall, N. D USA SHB Sedwall, Nils David USA NB/Sundsvallsbanken Sedwall, Olov USA NB/Sundsvallsbanken Seesheimo, Viola Finland SEB/SkandinaviskaB.

sou 1999:20 Bilaga 6

Seger, Ernst Tyskland NB/SverigesKreditbank Seger, Fritz Tyskland NB/SverigesKreditbank Selin, Johan Fridolf USA NB/SverigesKreditbank Selmanowitsch, Runin Estland SEB/StockholmsEnsk.B. Seya,Pierre Sverige SEB/StockholmsEnsk.B. Seyffart, Alexander SEB/StockholmsEnsk.B.

- Sick Söhne Tjeckoslovakien SHB Sihvonen, Daniel Finland SEB/SkandinaviskaB. Silberberg, Magda Estland SHB Silfverhjelm, Bertil Ryssland FSPA/Jämtl.Folkbank Silin, Ida u/o Welta Lettland SEB/SkandinaviskaB. Siljan, Halfvdan Norge NB/GöteborgsBank Simenson, Estland SEB/SkandinaviskaB. Sirnsivart, Valdemar Estland SHB Simunek, Fr. Tjeckoslovakien SEB/SkandinaviskaB. Skobloff, W. Estland SHB Skript, Alexander Egypten SEB/StockholmsEnsk.B. Skworzow, Nicolaj, Herrn Ryssland SEB/StockholmsEnsk.B. Sköien, Odd SverigesRiksbank Sliwczynski, Tadeusz Polen SEB/SkandinaviskaB. Smed,Olof USA SHB Smilgain-Simsen, Louise Lettland SEB/SkandinaviskaB. Smith, Olaf Frankrike SEB/StockholmsEnsk.B. Smörholm, Asbjöm Norge SHB Spegelhauer, W Herr Danmark SHB/Skånskabanken Spjuts barn, Johan Alfred USA SHB Stahl- und Zinkwerke Stanlaws, Albert Sverige NB/SverigesKreditbank Steckbauer, Eduard Tjeckoslovakien SHB Stefansen, Hugo Danmark SEB/SkandinaviskaB. Stefanssen,Hugo Anders Danmark SHB Stemplin, Katarina Ryssland SEB/SkandinaviskaB. Stenrud, Carl och Aagot Norge NB/GöteborgsBank Stixrud, Th. Norge SEB/SkandinaviskaB. Stoenescu,A. Gh Rumänien SEB/StockholmsEnsk.B. Strand, Ida USA NB/SmålandsBank Strandman, Otto Estland SEB/SkandinaviskaB. Strauch, Otto och Tully Sverige NB/SverigesKreditbank Styrmannen å finska ângbâten SverigesRiksbank Kontio Suleks-Freimans, Aleks. Polen SEB/SkandinaviskaB. Sundin-Muraro, Signe USA NB/Uplandsbanken

Bilaga 6

Sundqvist, C. L. USA SHB Sundqvist, Carl, L. USA SHB Surin, Alexander Ryssland SHB Sutins, Lazars Lettland SHB Svensson, Ester G. C. SverigesRiksbank Svensson, Karl David USA SHB Svensson, Maria USA SHB Svensson, Vilhelm John SHB Sverre, N. M USA SHB Svirlovskis, Eduard Lettland SEB/StockholmsEnsk.B. Swanson, John Alfr. USA SHB Swansson, Lilly SHB Sörensen, E. SverigesRiksbank Sörenssen, Aymar Spanien SEB/StockholmsEnsk.B. Tallo, Joan Estland SHB Tankelovics, Issers Lettland SEB/SkandinaviskaB. Tavanger, Johannes SverigesRiksbank Teicher, Paul Tyskland SHB Then, Albert Österrike SHB Thorn, Carl USA SHB Thumqvist, Oscar W. USA SHB Tobias, Else SHB Tommsh, Julius SverigesRiksbank Triola Aktien-Wäschefabrik Tjeckoslovakien SHB Tusti, Johannes Estland SEB/SkandinaviskaB. Tutschke, Franz Tjeckoslovakien SHB Tyyskä, Väinö SverigesRiksbank Tölk, Albert Estland SHB Ulander, Nels Lotten USA NB/Sundsvallsbanken Ulstad, Paul Norge SHB Uthmann, Bruno Sverige SHB

von , Valencic, Rodolpho England SEB/SkandinaviskaB. Vasseur, Francis Sverige NB/SverigesKreditbank Vastli, Alfred Estland SEB/Skand.B.Göteborg Vidsers, Ovseijs Belgien SHB Vikander, Elin USA SHB Vinikas, Josifas Estland SEB/StockholmsEnsk.B. Vos de, P Herr Danmark SHB/Skånskabanken Wagler, Wilhelm Tyskland SEB/SkandinaviskaB. Waldes Co Tjeckoslovakien SHB Waldmann, Franz u. Egypten SEB/SkandinaviskaB. Hildegard Walley, Alma Fru Sverige NB/SverigesKreditbank

Bilaga 6

Wanna, Alexander SverigesRiksbank Wannag, Arthur Norge SHB Wauters, Charles Sverige SEB/StockholmsEnsk.B. Weijland, Karin USA SHB Weil, Thilde England SHB Weiss, Aurelin Frankrike SEB/StockholmsEnsk.B. Wentzel, Thyra Frankrike SEB/StockholmsEnsk.B. Westberg, Allan USA SHB Westermann, Simon Frankrike SHB Westling, Sven E. USA SHB Wieberg, B Georg Norge NB/GöteborgsBank Wikström, Arne USA SHB Wilke, Wilhelm Tyskland SEB/SkandinaviskaB. Witkowski, Moszko-M. Lettland SHB Wittmach, L. A. M. SverigesRiksbank Woinoff, Aglaida Tunisien SEB/SkandinaviskaB. Wolf, Werner Rumänien SHB Wolfschmidt A. A.G der Lettland SEB/StockholmsEnsk.B. Hefefabrik, Branntwein- Brennerei-Spritrectiñcation und Destillatur Wolfschmidt, A., A.G. der Lettland SHB Hefefabrik, Branntwein- Brennerei Spritrectification und Destillatur Wäschenfabr. Novela Jindrich Tjeckoslovakien SHB Kubik Xavier Ets, Robert Frankrike SEB/SkandinaviskaB. Yates, E Mrs England NB/GöteborgsBank Zabko-Potopowicz, Antoni SEB/StockholmsEnsk.B.

- Zacher, Heinrich Iran SHB Zaki, Hassan Egypten SEB/StockholmsEnsk.B. Zellermeyer, David Tyskland SEB/StockholmsEnsk.B. Öhrström, Ivar och Eugenia USA NB/GöteborgsBank Örnberg, Eileen Ingeborg USA SHB Östlund, Ella USA SHB Övergaard, Britta England SHB Özis, Fazil Grekland SHB

266-268, SverigesRiksbank Beslagsrapporter nr 270, 273, Tullkammaren i Mon

SOU 1999 :20

a

wwwmmxmmøammaaøwwwwomwøwøkm

Bilaga 7

u

. : a .

m

I Z

5 d m .n m

.n .m .m m m.

.. o

Q .. 5

i ..

.u .. 3 .ä

Bilaga 7

.

å

. 2 5

m . 3 i . . E .

.h u . 2 3

E .e

z

2 n

Z

n

. .e . 4 . å

a 2 2