Det blågula glashuset

– strukturell diskriminering i Sverige

Betänkande av Utredningen om strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Orderfax: 08-690 91 91 Ordertel: 08-690 91 90 E-post: order.fritzes@nj.se Internet: www.fritzes.se

Svara på remiss. Hur och varför. Statsrådsberedningen, 2003. – En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara på remiss.

The Colour Line, is the Power line, is the Poverty Line

Asian Dub Foundation, feat. A. Sivandan (2000)

Till statsrådet Jens Orback

Regeringen bemyndigade den 9 oktober 2003 statsrådet Mona Sahlin att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet (dir. 2003:118).

Med stöd av bemyndigandet förordnades 16 oktober 2003 juristen Paul Lappalainen som särskild utredare. Den 25 december 2003 förordnades som sekreterare statsvetaren Marcus Lundgren.

Till experter i utredningen förordnades 10 december 2003 departementssekreteraren Camilla Abrahamsson, rättssakkunnige John Ahlberk, forskningsledaren José Alberto Diaz, ställföreträdande jämställdhetsombudsmannen Pia Engström Lindgren, departementssekreteraren Anna Gralberg, enhetschefen Anna Theodóra Gunnarsdóttir, departementssekreteraren Christina Hammarstedt, kanslirådet Pontus Ringborg, kanslirådet Jerker Stattin, ämnesrådet K.A. Stefan Svensson, ämnesrådet Gunilla Zackari.

Den 1 september 2004 entledigades John Ahlberk på egen begäran. Den 1 september 2004 förordnades kanslirådet Cecilia Hegethorn Strömgren. Den 1 september 2004 entledigades Jerker Stattin på egen begäran. Den 1 september 2004 förordnades departementssekreteraren Pia Kjellander. Den 21 oktober 2004 entledigades Anna Theodóra Gunnarsdóttir på egen begäran. Den 21 oktober 2004 förordnades juristen John Stauffer. Den 2 december 2004 entledigades Pontus Ringborg på egen begäran. Den 2 december 2004 förordnades kanslirådet Anna Santesson. Den 11 januari 2005 entledigades Anna Gralberg på egen begäran. Den 8 mars 2005 förordnades kanslirådet Jessica Lundahl. Den 15 mars 2005 entledigades John Stauffer på egen begäran. Den 15 mars 2005 förordnades juristen Andrés Delgado.

Utredningen har antagit namnet Utredningen om strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet. Enligt

direktivet skulle utredningen redovisa sitt arbete senast den 31 mars 2005.

Regeringen beslutade den 3 januari 2005 om tilläggsdirektiv (dir. 2005:12). Enligt detta direktiv förlängdes utredningstiden. Utredningen skall redovisa sitt arbete senast den 13 juni 2005.

Utredningen får härmed överlämna sitt betänkande Det blågula glashuset – strukturell diskriminering i Sverige (SOU 2005:56). Till betänkandet fogas ett särskilt yttrande.

Utredningens uppdrag är härmed avslutat.

Stockholm i juni 2005

Paul Lappalainen

/Marcus Lundgren

Sammanfattning

Utredningens uppdrag

Utredningens första uppgift har varit att redovisa den kunskap som finns om strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet i Sverige, i första hand på sju samhällsområden: arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, massmedier, det politiska systemet, rättsväsendet, utbildningsväsendet och välfärdstjänster som t.ex. socialtjänst och hälso- och sjukvård. I de fall det bedöms som relevant skall också kunskap redovisas om strukturell diskriminering från andra länder, samt kunskap om könsdiskriminering i Sverige och i andra länder. Detta skall ge en översiktlig bild av befintlig kunskap vilket ska bidra till en ökad medvetenhet om strukturell diskriminering samt utgöra underlag för bedömningar av vilka åtgärder och vilken ytterligare kunskap som behövs.

Utredningens andra uppgift har varit att redovisa kunskap om och åtgärder mot strukturell diskriminering i andra länder. Uppdraget innefattade även att redovisa relevant kunskap om och åtgärder mot könsdiskriminering i Sverige och i andra länder.

Utredningens tredje uppgift har varit att föreslå åtgärder för att motverka strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet samt åtgärder för att fylla kunskapsluckor.

Vad är strukturell diskriminering?

I utredningens direktiv ges följande definition till begreppet:

Med strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet avses således i dessa utredningsdirektiv regler, normer, rutiner, vedertagna förhållningssätt och beteenden i institutioner och andra samhällsstrukturer som utgör hinder för etniska eller religiösa minoriteter att uppnå lika rättigheter och möjligheter som majoriteten av befolkningen har. Sådan diskriminering kan vara synlig eller dold och den kan ske avsiktligt eller oavsiktligt.

I direktiven anges att begreppet strukturell diskriminering ska ses som en sammanfattande benämning för strukturell och institutionell diskriminering.

Strukturell diskriminering innebär att principen om människors lika värde inte upprätthålls, och är därför ett allvarligt demokratiskt problem för hela samhället och inte enbart för de grupper som utsätts.

Jag har utgått ifrån att individers (medvetna och omedvetna) handlingar krävs för att skapa och upprätthålla strukturer och tvärtom. Människor formar strukturer, strukturer formar människor. Diskriminering grundad på föreställningar om etnicitet, religion och kultur ska helt enkelt ses i ett strukturellt perspektiv. Därmed kan inte individuella handlingar uteslutas eller hållas isär från strukturell diskriminering. När en individ eller institution handlar i enlighet med samhällets rådande normer och föreställningar om invandrare är det fråga om strukturell diskriminering. Denna handling bidrar samtidigt till att återskapa strukturell diskriminering.

Det har också varit viktigt att inse att konsekvensen av regler, normer och beteenden är att vissa drabbas negativt och andra påverkas positivt. Därför är maktfrågan central för min förståelse av strukturell diskriminering.

Relationen mellan begreppen rasism och diskriminering

Ett växande antal forskare, såväl internationellt som i Sverige, har visat att de rasbiologiska idéer och tankestrukturer som var förhärskande i de flesta europeiska länder under 1800-talet och fram till andra världskriget på olika sätt har levt kvar och omvandlats även om begreppet ’ras’ vetenskapligt och politiskt har förkastats. Istället har begreppet ”kultur” övertagit rasbegreppets roll som indelningsprincip för föreställningarna om jordens befolkningar. Den svenska forskningen inom olika områden visar att en form av kulturellt präglad rasism är den allra vanligaste i Sverige. Denna formuleras som stereotypa föreställningar om invandrares och svenskars kulturer, ofta helt väsensskilda och oförenliga.

Utifrån denna förståelse av rasism är det svårt att skilja på strukturell diskriminering och rasism, de beskriver egentligen samma fenomen. Vissa använder i Sverige begreppet strukturell rasism för att beskriva samma fenomen. I t.ex. USA och

Storbritannien har man sedan slutet av 1960-talet använt termen institutional racism för att beskriva samma sak (Cashmore, 1996).

Ögonöppnare

I vissa länder har det visat sig att enskilda händelser fungerat som ”ögonöppnare” för den offentliga debatten om diskriminering och rasism. Ett tydligt exempel är The Stephen Lawrence Inquiry i Storbritannien som 1999 granskade polisens undermåliga undersökning av mordet på Stephen Lawrence, en ung ”svart” man som mördades av ett gäng ”vita” män.

Utredningen fann att problemet inte berodde på enstaka rötägg som hyste agg mot svarta, utan att poliskåren präglades av institutional racism (ung. strukturell diskriminering). Utredning drog också slutsatsen att samma problem fanns hos andra myndigheter och inte enbart hos polisen.

Reformerna som följde ställde tydliga krav på myndigheterna. Numera kan inte myndigheter i Storbritannien hävda att de inte har sådana problem. De ska istället redovisa vad de gör för att synliggöra och motverka strukturell diskriminering.

I Sverige saknas inte liknande händelser men de har inte fungerat som ögonöppnare i samma utsträckning. Jag tror att det viktigaste skälet till detta är förnekelse. Därmed, för att förstå dagens situation i Sverige inleds utredningen med en inblick i rasism och diskriminering i Sveriges historia.

En inblick i rasism och strukturell diskriminering i Sveriges historia

Den tveksamhet som många känner för att acceptera och erkänna att diskriminering förekommer i dagens samhälle bottnar ofta i en föreställning om att Sverige är ”annorlunda” än andra länder. Sverige, menar man, saknar en historia av rasism och förtryck av etniska minoriteter.

Sveriges förtryck av t.ex. samer och romer är dock tydliga historiska exempel på motsatsen. Inrättandet av världens första rasbiologiska institut är ett annat. Sveriges historia är en del av Europas, och samma rasism som uppkom och spreds där, förekom(mer) i Sverige. Den rasistiska synen på exempelvis afrikaner och asiater

har varit vida spridd i Sverige, närmast en del av den folkliga föreställningsvärlden.

Liksom i flera andra länder i Europa innebar andra världskrigets slut en förträngning av det rasistiska förflutna. Sveriges ekonomiska uppsving efter kriget kompletterades med självbilden som moralisk stormakt. Sverige hjälpte de utsatta och tillhörde de hårdaste kritikerna av apartheid. Samtidigt var det underförstått att sådana problem inte fanns i Sverige. Detta ledde bl.a. till att Sverige i likhet med de flesta andra europeiska länder släpade efter i utformandet av en effektiv lagstiftning mot etnisk diskriminering. Sådana problem fanns någon annanstans.

Förnekelsen av etnisk diskriminering som en viktig fråga syns i invandrarpolitiken, integrationspolitiken och svårigheterna med att förbjuda etnisk diskriminering på arbetsmarknaden och andra delar av samhället.

Redovisning av kunskapen

Massmedier

Forskningen i Sverige (och utomlands) visar konsekvent att rasistiska föreställningar i medierna vunnit status av ”sunt förnuft”. Den övergripande bilden av invandrare i media är att han eller hon utgör ett ”hot” och ”problem”. Invandrade män förekommer ofta (och därmed framställs som i huvudsak) som kriminella och invandrade kvinnor framställs ofta som passiva och förtryckta.

Medierna skapar samtidigt ”svenskhet” genom att negativa saker tillskrivs ”De Andra”. Svenskarna är allt som inte ”De Andra” är. Detta kan man se när medierna ger bilden att invandrarmännens våld mot kvinnor beror på en kvinnoförtryckande kultur, medan svenska mäns våld mot kvinnor förklaras på individuell, psykologisk nivå. Detta bidrar även till att dölja könsmaktsordningen i ”majoritetssamhället”.

Medierna förmedlar en snäv bild av rasism och erfarenheter av rasism och diskriminering är i hög grad uteslutna från mediernas rapportering. Man kan dock på senare år se ett begynnande om än ett tvetydigt intresse.

Det politiska livet

Politiken har bidragit till skapandet av en generell bild där invandrares blotta närvaro i Sverige ses som ett problem och ett hot mot t.ex. ”svensk kultur” och välfärd.

När det gäller deltagande i de beslutande församlingarna finns liknande normer och bilder. Bilden av den ideala politikern verkar vara en ”vit” man. Ofta beskrivs invandrare i politiken som något som är föremål för åtgärder snarare än som självständiga aktörer. Flera politiker med invandrarbakgrund vittnar om erfarenheter av direkt och indirekt diskriminering inom sitt parti.

Både när det gäller deltagande i politiska partier och i val söker allt fler forskare bort från den forskning som söker förklaringen hos invandrare själva. Lågt deltagande är istället ett problem vars orsak måste sökas i det politiska systemet och i det svenska samhället i stort.

Utbildningsväsendet

Utbildningsväsendet präglas av ”svenskhet som norm” som påverkar lärarnas och skolledningens förhållningssätt och beteende gentemot elever med utländsk bakgrund och deras föräldrar.

Många elever har erfarenheter av rasistiska attityder och handlingar från såväl elever som lärare och annan skolpersonal. Det råder brist på agerande för att stävja detta från skolledningens och lärarnas sida.

Arbetsmarknaden och arbetslivet

Mycket av forskningen om invandrares situation på arbetsmarknaden har utgått från egenskaper som anses avvika från ”det svenska”; religion, patriarkal kvinnosyn, auktoritär syn på ledarskap och ”kulturella egenskaper”. Andra utgångspunkter har handlat om brister i svenskkunskaper, utbildning, social kompetens och kunskap om ”svenska koder”.

I dag finns dock ett samlat forskningsresultat som visar att denna typ av antaganden oftast bygger på felaktiga grunder. Det finns belägg för att detta varken kan förklara de skillnader som finns när det gäller möjligheten att komma in på arbetsmarknaden eller skillnader i villkor för dem som fått ett arbete.

Forskningen har istället kunnat peka ut den strukturella diskrimineringen som avgörande för exkluderingen vid inträdet till arbetsmarknaden och för invandrares underordning i arbetslivet.

Forskningen visar en koncentrationen av personer med utländsk bakgrund i låglöneyrken, särskilt i servicenäringen i Sverige. Trenden är att ”icke-vita” människor (främst kvinnor) i allt större utsträckning arbetar med att betjäna ”vita” människor.

Boende

Det står klart att vissa grupper har svårare att etablera sig på bostadsmarknaden. Att staden är segregerad efter ”etniska” linjer är välbelagt, liksom att detta hänger ihop med arbetsmarknadssituation och klasstillhörighet.

I segregationen kan dock även en etnisk hierarki skönjas. Idén om att vistelsetid, utbildning och arbetssituation ensamt avgör möjligheter att göra boendekarriär kan avfärdas. Arbetsmarknadssituation förklarar en del av segregationen, men eftersom vissa grupper av invandrare trots bättre arbetsmarknadssituation (och utbildning samt längre vistelsetid) har en sämre boendesituation är en rimlig slutsats att omgivningens uppfattningar om människors utseende och kulturella tillhörighet påverkar deras möjligheter på bostadsmarknaden.

Mediernas bilder av de områden som i stor utsträckning befolkas av invandrare uppvisar tydliga stereotypa beskrivningar som får stigmatiserande effekter.

Resultaten av utvärderingarna av satsningarna på ”utsatta” bostadsområden tyder på att de boende i bästa fall fått ett visst mått av akut hjälp. Det saknas i åtgärderna ett perspektiv som inte bara försöker ta hand om konsekvenserna utan också de mekanismer som ligger bakom.

Välfärd

Forskningen ger en bild av att invandrare har sämre villkor vad gäller till exempel hälsa, arbete, ekonomi och boende. Det kan ses som tecken på att den svenska välfärdsstaten i allt större utsträckning präglas av segregering, utanförskap och marginalisering och

därför inte kan leva upp till sina mål. I dag talar flera forskare om en etnisk delning av välfärden.

I flera av välfärdens institutioner finns det normer som sammankopplar svenskhet med vad som är normalt och som samtidigt pekar ut och gör invandrare till annorlunda. Sociala problem hos invandrare görs till kulturella problem och därmed ställs invandrare till svars för sin ojämlika situation. Forskningen ger visst stöd för att dessa normer och föreställningar påverkar handlingar.

Det verkar finnas ett samband mellan diskriminering och fysisk och psykisk ohälsa. I andra länder har forskare i större utsträckning undersökt detta och resultaten pekar entydigt i den riktningen.

Män med utländsk bakgrund har i genomsnitt bättre självuppskattad hälsa än kvinnor med utländsk bakgrund. Det kan hänga ihop med att kvinnor i mindre utsträckning lönearbetar eller studerar och att kvinnor sannolikt erfar diskriminering som hänger ihop med föreställningar både om etnicitet och kön. Ett exempel är att tillgången till välfärdstjänster verkar vara olika för kvinnor med utländsk bakgrund än för män med utländsk bakgrund på grund av förväntningar om att kvinnor generellt ska sköta omsorg för barn och äldre anhöriga samt föreställningar om att invandrade kvinnor i större utsträckning än svenskfödda kvinnor vill göra detta för att de tillhör en ”traditionell kultur”.

Rättsväsendet

Forskningen om strukturell diskriminering inom det svenska rättsväsendet är ytterst begränsad till skillnad från t.ex. Storbritannien och USA. Det framgår ändå att invandrare löper större risk att utsättas för polisens uppmärksamhet, gripas, häktas och dömas till fängelse än en ”svensk” i samma situation. Brottsligheten bland invandrare har diskuterats livligt, men det finns ett behov av att vända blicken mot rättsväsendet självt. Det svenska forskningsmaterialet pekar således i samma riktning som den utländska forskningen. Resultaten bekräftas även av det lägre förtroende för polisen och domstolar som utomeuropeiska invandrare har jämfört med ”svenskar”.

Övergripande slutsatser av kunskapsredovisningen

Vi och dom

Den första slutsats jag drar är att strukturell diskriminering på grund av etnisk tillhörighet eller religion kan drabba personer med utländsk bakgrund på alla sju redovisade samhällsområden och i flera (o)lika situationer.

Strukturell diskriminering skapar en systematisk över- och underordning mellan (”vita”) svenskar och rasifierade människor, främst invandrare. Detta visar sig både i konkreta situationer som t.ex. vid rekrytering, men också generella i livsvillkor, i samhällets organisering, t.ex. den etniska arbetsdelningen, i fördelningen av materiella, politiska och sociala resurser.

Vad som utlöser diskriminering kan vara alltifrån namn, brytning, utseende, klädsel, till mer generaliserande föreställningar om ”invandrare” och att invandrare är annorlunda; har annan ”kultur”, utgör ett hot, saknar kompetens, inte passar in. Ett återkommande drag är att individer likställs och bemöts utifrån upplevd eller tillskriven etnisk tillhörighet, dvs. diskrimineringen avspeglar en oförmåga att se människor som enskilda individer.

Härigenom görs ”svenskar” som en tänkt motpol till ”invandrare”. Idén om ”invandrare” symboliserar på detta sätt det som ”svenskar” inte är. Genom att projicera negativa egenskaper på ”invandrare” definieras en positiv ”svensk” självbild.

I stor utsträckning saknas det kunskap om hur(uvida) strukturell diskriminering drabbar kvinnor och män olika. På vissa samhällsområden finns dock en del kunskap, vilka redovisas i respektive kapitel. Det verkar som att (o)lika system av förtryck, dvs. den etniska maktordningen och könsmaktsordningen samverkar och görs tillsammans. Forskning om detta är ännu i sin linda men kommer mer och mer. Samtidigt finns det ett motstånd mot insikter om detta samspel.

When feminism does not explicitly oppose racism, and when antiracism does not incorporate opposition to patriarchy, race and gender politics often end up being antagonistic to each other and both interests lose (Crenshaw, 1992:32).

Etniska hierarkier

Förutom samhällets indelning av befolkningen i ”svenskar” och ”invandrare”, finns det en tydlig etnisk hierarki som återfinns i stereotyper i medierna och undervisningsmaterial, hos förtroendevalda och i politisk retorik, i löneskillnader, sysselsättning, ohälsa och boende. Den återfinns också i erfarenheter av diskriminering. Hierarkin uttrycks också i attityder bland majoritetssamhällets individer och institutioner.

Föreställningen att människors egenskaper och förmågor kan kopplas till kultur, etnicitet och ras – rasism – tycks vara den norm som möjliggör denna systematiska etniska åtskillnad och över- och underordning, dvs. en etnisk maktordning.

Privilegier

Genom att tillämpa ett maktperspektiv på ovan slutsatser ser jag att strukturell diskriminering leder till privilegier för majoritetsbefolkningen, vilket i sin tur leder till ett åtminstone underförstått intresse för privilegierade individer/grupper att behålla den rådande ordningen. Normer och beteenden kan inte betraktas som neutrala, då konsekvensen är att vissa drabbas negativt och andra påverkas positivt.

Institutionella praktiker

Ett annat återkommande inslag är att samhällets institutioner ändrar sina regler och sin praxis i relation till vissa etniska grupper. Här kan man skilja på rutiner och regler som formellt särskiljer olika grupper, och när tolkningar av rutiner och regler görs olika för olika etniska grupper utifrån etablerade normer och handlingsmönster. Ett exempel är när lokalrösträtt beviljas av riksdagen och regeringen till invandrare från EU samt Norge och Island på samma villkor som svenska medborgare, medan invandrare från andra delar av världen ska vänta i tre år eftersom de behöver tid för att lära sig förstå språket och den svenska kulturen.

Ett annat inslag är förmågan att förflytta fokus från diskriminering till mer invanda och trygga frågor. I stället för en fokus på motverkande av diskriminering inom arbetslivet som en nyckel för en hållbar arbetsmarknad där individen uppmuntras att tro på sin

egen potential, förflyttas fokus nästan alltid till åtgärder för att skapa arbete och/eller för att förbättra invandraren så att hon kan passa in. För politiker (från höger till vänster), tjänstemän, fackföreningar och arbetsgivare är detta ett policyområde där alla känner igen sina roller, och fokus kan bekvämt hållas på sysselsättning samt invandrares egenskaper, i stället för makthavarnas handlingar.

Diskrimineringsspiralen

Olika studier leder till slutsatsen att diskriminering inom en sektor av samhället förstärker diskrimineringen inom andra sektorer, t.ex. att stereotyper i medierna påverkar arbetsförmedlares eller lärares uppfattningar och förväntningar på stora delar av den invandrade befolkningen. Det finns också anledning att tala om kedjeeffekter som uppstår när diskriminering inom en samhällsarena får långtgående effekter för människors möjligheter på andra samhällsarenor. Diskriminering på arbetsmarknaden får effekter för boende och ekonomin i övrigt, som i sin tur påverkar möjligheten att välja skola.

Det är alltid någon annans fel

Bilder i medierna, i politiken av den ideale väljaren eller på restaurangen av den ideale kunden, tycks få en stor betydelse för diskriminerande normer och handlingsmönster. Diskriminering förklaras ibland med att det är ”någon annan” som inte vill ha med ”invandraren” att göra. Det är ett sätt för individer och institutioner att svära sig fria från sitt eget ansvar.

Varför har vi inte förstått detta tidigare?

Hittills har fokus lagts på ”invandare” och inte strukturer i det svenska samhället. Såväl forskning som politik har i stor utsträckning varit inriktade på att undersöka brister och åtgärda invandrare. Detta kan kallas för ”blaming the victim”, dvs. att de som drabbas av strukturell diskriminering ställs till svars för sin situation. Denna praktik uttrycks t.ex. i en ensidig fokus på invandrare genom egenförsörjning, validering av utbildning, att problem i skolan beror på ”deras” kultur, att arbetslösa är passiva, i boendefrågor att

”de” vill bo med sina landsmän, att valdeltagande beror på bristande kunskap. Det har helt enkelt varit bekvämare att hålla ”invandraren” i fokus i stället för ”makthavaren”.

Den etniska maktordningen

Kunskapsredovisningen tydliggör att det svenska samhället är delat längs etniska linjer. Jag finner det därför relevant att tala om en etnisk maktordning i samhället. Med utgångspunkt i synen på könsmaktsordningen ger jag min definition av den etniska maktordningen.

Begreppet beskriver och förklarar att samhället är präglat av en ojämn fördelning av uppgifter, resurser och makt mellan ”svenskar” och ”invandrare” och att denna ojämlikhet består, trots åtgärder. Den etniska maktordningen karaktäriseras av 1) att ”svenskar” och ”invandrare” hålls isär, och indelas enligt ett hierarkiskt mönster t.ex. den etniska uppdelningen på arbetsmarknaden och i dagligt tal, 2) att svenskar/svenskhet utgör normen och att svenskar är överordnade och ”invandrare” underordnade, vilket kan illustreras med att vissa arbeten som betraktas som ”invandrarjobb” får/har lägre status och ger sämre betalt, men också att ”svenskar” tjänar mer för samma arbete. Svenskar har också i allmänhet mer makt, frihet och inflytande i andra delar av samhället.

Myter om diskriminering och rasism

I Sverige har rasism och etnisk diskriminering länge likställts med nazism och apartheid. Denna tolkning av rasism som en tydlig ideologi om biologiska raser och deras inbördes hierarki, verkar fortfarande ha ett förklaringsvärde i officiella sammanhang. Å andra sidan verkar representanter från svenska institutioner (politiker, tjänstemän, arbetsgivare, fack, forskare) ha svårt att ta ord som rasism och diskriminering i sin mun, både i förhållande till andra makthavare och särskilt om sig själva.

Oftast har ett maktperspektiv och ett strukturellt perspektiv saknats. Rasism har ofta setts som något som finns i andra länder, i historien eller bland förvirrade unga män. Detta har lett till att många (främst) privilegierade människor kunnat förneka diskrimineringens strukturella karaktär och sluppit granska sig själva. Detta är en anledning till att det har varit lättare att fokusera på allt annat än diskriminerande normer och handlingar.

Relevanta åtgärder i andra länder och åtgärder mot könsdiskriminering i andra länder och i Sverige

Arbetet mot strukturell diskriminering har lämnat avtryck tydligast i USA, Kanada och Storbritannien både med hänsyn till etnisk tillhörighet och kön. Åtgärderna mot könsdiskriminering i Sverige påminner till stor del om de generella slutsatser som kan dras angående åtgärderna i dessa länder. Det är även tydligt att Sveriges arbete mot könsdiskriminering har påverkats och förstärkts pga. dessa länders arbete mot etnisk diskriminering.

Det som har stimulerat utvecklingen av olika antidiskrimineringsverktyg i USA, Kanada och Storbritannien är organisationer i det civila samhället som lyckats mobilisera på bred front, utveckla en kompetens i frågorna och ställa krav.

De främsta verktygen i dessa länder för motverkande av diskriminering, inklusive strukturell diskriminering, har utvecklats i en process som kombinerat ett tydligt politiskt ledarskap, starka rörelser som samlat de som berörs och ett fokus på en förändring av beteende (och inte enbart eller främst attityder). Processen har resulterat i starkare lagar, institutioner och policys t.ex. särskilda antidiskrimineringskrav i offentlig upphandling.

Ett viktigt steg för ett effektivare antidiskrimineringsarbete har varit att diskrimineringsfrågorna först erkändes och fokuserades. Därefter kombinerades detta med ett tydligt proaktivt främjande av jämlikhet. Att börja i ”fel” ände, med det proaktiva arbetet, riskerar att fokus hålls på de ”utsatta” och att maktrelationerna i diskriminering därmed döljs.

De civila samhällsinsatserna som funnits har inte bara påverkat lagstiftning. Insatserna har varit nödvändiga för utvecklingen av tillsynen. Dessa insatser har också stimulerat forskning som fokuserat på maktförhållandena och etnisk diskriminering.

Allt detta leder till behovet av att stimulera processen i Sverige där ett tryck på motverkande av diskriminering, vilket torde leda till att fler får jobb med hänsyn till kompetens, vilket i sin tur innebär dels empowerment, dels förebilder. Detta borde i sin tur leda till ett ännu större tryck på motverkande av diskriminering. Med andra ord en positiv förändringsspiral.

Utredningens förslag och rekommendationer

Jag kommer fram till att det finns tre viktiga faktorer som har samspelat med varandra vid utvecklingen av ett effektivt arbete mot diskriminering i andra länder.

Dessa faktorer är

  • ett tydligt politiskt ledarskap i arbetet mot diskriminering
  • en stark folkrörelse mot rasism och diskriminering
  • lagar och andra åtgärder mot diskriminering som är inriktade på att ändra beteenden

Detta innebär också att det inte finns en universallösning utan att åtgärder och aktörer behövs på olika nivåer.

En trappa ska städas uppifrån – ledarskap

Ett tydligt fokus på främjande av lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter och en förståelse för att detta i sin tur ska leda till målen som handlar om mångfald och respekt behövs. Strategin ska vara en skärpt antidiskrimineringspolitik. Det innebär en politik som sätter politikers, tjänstemännens, arbetsgivarnas, fackföreningarnas och forskarnas handlingar i fokus.

Krav på handlingsplaner mot diskriminering hos statliga myndigheter

Jag föreslår att ett krav på handlingsplaner mot diskriminering införs för alla statliga myndigheter. Planerna ska baseras på myndigheternas analyser av diskriminerande strukturer i sina egna verksamheter och vad som kan göras för att motverka diskriminering. Dessa planer ska gälla myndighetens externa och interna arbete och årligen inlämnas till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO). DO ska bidra till utveckling av dessa planer samt vara ansvarig för utvärdering.

Utred samhällskostnaden för diskriminering

Det är viktigt att undersöka den samhällsekonomiska kostnaden för etnisk diskriminering. T.ex. den kostnad som uppstår när individer pga. av ovidkommande faktorer förhindras att uppnå sin potential, eller i form av ohälsa, eller bristande tillit till polis och rättsväsendet, eller bristande tillit till samhällets olika satsningar.

Diskrimineringskontroller för kvalitetsutveckling

Jag föreslår att det ställs krav på att flera nyckelmyndigheter ska genomföra diskrimineringskontroller (tillämpning av situation testing) på sina verksamheter som ett sätt att kontrollera kvaliteten i sina handlingsplaner med hänsyn till motverkande av diskriminering.

Empowerment – förstärkning av det civila samhället

Ett viktigt steg är att se till att de som berörs av strukturell diskriminering blir en del av arbetet. Följande förslag har detta som syfte.

Jag föreslår fortsatt stöd till de civila samhällsinsatser som arbetar med diskrimineringsfrågor, särskilt de som arbetar med flera grunder.

Jag föreslår att stödet till invandrarorganisationer ses över så att det i större utsträckning bidrar till att utveckla deras roll som påverkare och intressebevakare.

Jag föreslår att de delar av det civila samhället som berörs av strukturell diskriminering pga etnisk tillhörighet eller religion skall finnas representerade i relevanta statliga utredningar, t.ex. Diskrimineringskommittén.

Utvecklingen av rättspraxis som berör diskriminering har varit långsam i Sverige. Därför föreslår jag att en särskild fond utvecklas för detta ändamål.

En samlad lag och tillsyn

Min slutsats är att strukturell diskriminering motverkas mest effektivt inom ramen för en samlad lag och tillsyn. Det är sådana system som har fungerat som förebilder Sveriges och Europas antidiskrimineringslagar. Naturligtvis är förutsättningen för en samlad lag och tillsyn en förstärkning av minimiskyddet mot diskriminering med hänsyn till alla grunder.

Organisationsfrågor

Förstärkning av DO

Jag föreslår en förstärkning av DO med en strategisk enhet. Uppgiften för denna enhet blir att arbeta med många av förslagen som föreslås i utredningen, t.ex. statliga myndigheters antidiskrimineringsplaner, en samordnande roll för ombudsmännens arbete med antidiskrimineringsklausuler i statliga upphandlingar samt ett mer övergripande strategiskt arbete med fokus på analyser av och åtgärder mot mekanismer bakom strukturell diskriminering.

Institut för forskning om strukturell diskriminering

Då de institutionella förutsättningarna saknas för ett långsiktigt och tvärvetenskapligt arbete med forskning om strukturell diskriminering föreslår jag att ett forskningsinstitut med inriktning på strukturell diskriminering instiftas.

Proaktiva åtgärder

Antidiskrimineringsklausuler i statens offentliga upphandlingar

Jag föreslår att en förordning antas som innebär att alla statliga upphandlingar skall innehålla en antidiskrimineringsklausul som gäller alla diskrimineringsgrunder. Dessa upphandlingar uppgår till ca 100 miljarder årligen. Klausulen som antagits i Stockholms stad bör användas som förebild. Detta blir ett sätt att se till att skattemedel inte går till företag som är villiga att diskriminera, dvs. en demokratifråga. Dessutom är det ett kvalitetskrav eftersom det främsta kravet är att företag inte ska diskriminera mot de mest

kvalificerade pga. ovidkommande faktorer som etnicitet, religion, kön, funktionshinder eller sexuell läggning. Liknande krav i USA har haft positiva effekter på främjande av etniska minoriteters (män och kvinnor) och (”vita”) kvinnors positioner på arbetsmarknaden.

Antidiskrimineringsklausul i alla bidrag som förmedlas till föreningslivet

Jag föreslår att en liknande klausul införs i alla statliga bidrag till föreningslivet.

Antidiskrimineringspolicy för regeringens banktillgångar

Jag föreslår en utveckling av en antidiskrimineringspolicy för statens banktillgångar som innebär att tillgångarna kommer att flyttas från banker som diskriminerar.

Etnisk statistik

Jag föreslår att Integrationsverket, SCB och DO ska få i uppdrag att utveckla variabler för etnisk statistik som kan användas bland annat av statliga myndigheter. Detta är inte etnisk registrering utan en bättre användning av den statistik som redan finns. Det behövs meningsfulla indikatorer på ”etnicitet” som kan bidra till en förståelse av hur samhället ser ut och hur det förändras. En enkel måttstock skulle kunna vara t.ex. om de anställda är födda i Sverige, EU eller utanför EU. En sådan indelning skulle kunna utgöra en utgångspunkt för analyser av hur det ser ut i arbetslivet. Det är viktigt att möjliggöra en mätning av förändringar i t.ex. den etniska sammansättningen på större arbetsplatser. Annars är det mycket svårt att bedöma olika åtgärders effektivitet.

Åtgärder för DO och andra myndigheter

Situation testing som bevismetod

Jag föreslår att DO utvecklar användningen av situation testing som en bevismetod. Det har använts i andra länder och borde kunna leda till en mer effektiv utveckling av rättspraxis.

Uppförandekod för arbetslivet

Jag föreslår att DO tillsammans med de andra ombudsmännen mot diskriminering ges i uppdrag att utforma en uppförandekod för arbetslivet som ett komplement till arbetet mot diskriminering. Koden skulle även kunna bidra till det nuvarande arbetet med aktiva åtgärder samt det framtida arbetet med jämlikhetsplaner. Arbetet bör utvecklas dessutom i samarbete med arbetsmarknadens parter och representanter från de berördas organisationer.

Områdesbaserade förslag

Åtgärder som berör strukturell diskriminering och polisen

Tillitsundersökningar

Jag föreslår att regelbundna tillitsundersökningar utvecklas som ger en inblick i invandrares förtroende för samhällsinstitutioner, särskilt i förhållande till rättsväsendet, och i synnerhet polisen. Detta kan utgöra en indikator på åtgärders effektivitet.

Andra åtgärder

Jag föreslår olika åtgärder som innebär att frågan om strukturell diskriminering får en tydligare inverkan på polisens arbete. Att det hos människor med rötter utanför Europa finns en tydlig avsaknad av tillit till poliser och deras arbete är en signal som måste tas på allvar. De åtgärder jag föreslår syftar till att påverka polisens utbildning, hur klagomål utreds och avrapportering angående polisens befogenhet att stanna och kontrollera människor.

Stärkta politiska rättigheter

Ta bort osakligt motiverade åtskillnader i lagarna

Jag föreslår att medborgskapskrav som innebär en osaklig motiverad åtskillnad i rättigheter tas bort i enlighet med förslagen i Medborgarskapkrav i svensk lagstiftning (SOU 2000:106), inklusive frågan om rösträtt. Dessutom anser jag att frågan om likabehandling med hänsyn till grundlagens åtskillnad mellan utlänningars fri- och rättigheter och svenska medborgares bör utredas.

Full rösträtt för alla permanent bosatta i Sverige

Jag föreslår att frågan om full rösträtt för alla permanent bosatta i Sverige, dvs. även i riksdagsval, utreds.

Konsultativ process med de berörda angående delaktighet och demokrati

Jag föreslår att en konsultationsprocess med de berörda inleds för att analysera varför ”invandrare” är mindre delaktiga än ”svenskar” i den politiska processen. Grundtanken är att om politiker och andra är intresserade av att höja delaktigheten bör man fråga de som berörs.

Anti-diskrimineringsperspektiv i utbildningssystemet

Jag föreslår att flera högskoleutbildningar uppmuntras att införliva kurser som tar upp diskriminering som en nyckelfråga. Dessutom föreslås en översyn av huruvida dagens undervisningsmaterial innehåller stereotypiserande bilder.

Därutöver föreslås en undersökning av elevers kunskap om brott mot mänskliga rättigheter i Sverige. Detta kan gälla allt från diskriminerande lagar och policys som berört romer och judar, hur samerna har behandlats, hur rasbiologin blev en svensk vetenskap och grunderna i steriliseringspolitiken. Dessutom fanns det länge lagar och policys som tydligt diskriminerade kvinnor. För att förstå diskriminering i dagens Sverige, anser jag att det är viktigt med en

förståelse av att Sverige inte har varit fritt från olika typer av brott mot mänskliga rättigheter, inklusive diskriminering.

Utredning av vissa lagar

Jag föreslår en utredning av alkohollagen för att tydliggöra kommunernas rätt att införa antidiskrimineringsvillkor i utskänkningstillstånd. Detta är ett sätt att komma åt krograsism. Dessutom föreslås en utredning av ett ansvar i kommunallagen för motverkande av diskriminering.

Rekommendationer till lokalpolitiken

Kommuner och landsting har en nyckelroll i det offentligas inflytande över vardagen. Därmed ser jag det som viktigt att lämna rekommendationer. Dessa följer i stort de övriga förslagen i betänkandet. Främst att lokalpolitiker ser över de olika roller inom vilket diskriminering kan motverkas – t.ex. som arbetsgivare, upphandlare, regelskapare, serviceorgan och skolansvariga. Men en ny fråga är rekommendationen om anslutning till UNESCO:s Coalition of European Cities Against Racism. Denna sammanslutning av Europeiska städer har åtagit sig att fullfölja ett handlingsprogram med tio punkter för att motverka rasism och diskriminering. UNESCO:s arbete med koalitionen bygger på tron att städer är nyckelaktörer i det konkreta arbetet med vardagsrasism.

Summary

The tasks of this inquiry

The first task of this inquiry has been to review and present the existing research and information in Sweden on structural discrimination due to ethnicity or religion, particularly in regard to the labour market, the housing market, mass media, the political system, the legal system, the educational system and welfare services such as the social services and health care. Where determined to be relevant, research and information from other countries on structural discrimination was to be reviewed and presented, as well as knowledge concerning gender discrimination in Sweden and other countries. This will provide an overview of existing knowledge which should contribute to a greater consciousness concerning structural discrimination, as well as providing a basis for deciding which measures and which additional research is necessary.

The second task of this inquiry is to review and present relevant research and information about and measures against structural discrimination in other countries. This task also includes reviewing and presenting relevant research and information about and measures against gender discrimination in Sweden and other countries.

The third task of this inquiry is to propose measures for counteracting structural discrimination as well as measures to fill the gaps in knowledge.

What is structural discrimination?

The inquiry’s directive provides the following definition:

Structural discrimination due to ethnicity or religion in this inquiry’s directive refers to rules, norms, routines, patterns of attitudes and behaviour in institutions and other societal structures that represent obstacles to ethnic or religious minorities in achieving the same rights

and opportunities that are available to the majority of the population. Such discrimination may be either open or hidden, and it could occur intentionally or unintentionally.

The directive points out that the term structural discrimination is to be seen as a term that covers both structural as well as institutional discrimination.

Structural discrimination means that the principle of equality is not upheld, and is therefore a serious problem in regard to democracy for the whole society and not just a problem for those groups that are subjected to discrimination.

I have started out from the point of view that the conscious or subconscious actions of individuals are needed for creating and maintaining structures, and vice versa. Individuals form structures, structures form individuals. Discrimination based on pre-conceived notions concerning ethnicity, religion and culture simply have to be seen in a structural perspective. Individual actions can thus not be excluded from or be held separate from structural discrimination. When an individual or an institution acts in accordance with a society’s prevailing norms and pre-conceived notions concerning immigrants, it is a question of structural discrimination. At the same time this action contributes to recreating structural discrimination.

It has also been important to recognize that the consequences of rules, norms and behaviour are that some are affected negatively and others positively. Therefore the issue of power is central to my understanding of structural discrimination.

The relation between racism and discrimination

An increasing number of researchers, internationally as well as in Sweden, have shown that the race biology ideas and concepts, that had a dominant influence in most European countries during the 1800´s up to World War II, have prevailed and been transformed in various ways, even though the concept of ”race” has been discarded by the scientific community as well as politically. Instead the concept of ”culture” has taken over the role of race as a concept for defining perceptions that exist about different people in the world. The Swedish research within various fields shows that culturally related racism is the most common in Sweden. It is formulated in terms of stereotypical assumptions concerning the cultures of

immigrants and the cultures of Swedes, often as completely different and incompatible.

Based on this understanding of racism, it is difficult to differentiate between structural discrimination and racism, they basically describe the same phenomenon. Some in Sweden use the concept structural racism to define the same phenomenon. In, for example, the USA and Great Britain, the term institutional racism has been used to describe the same phenomenon.

Eye openers

In some countries individual events have functioned as ”eye openers” in regard to the public debate on discrimination and racism. A very important example is The Stephen Lawrence Inquiry in Great Britain which in 1999 examined the failures of the police in the investigation of the murder of Stephen Lawrence, a young ”black” man who was murdered by a gang of ”white” men.

The inquiry determined that the problem was not a few ”bad apples” within the police, but that the problem was institutional racism (e.g. structural discrimination) within the police force. The inquiry also concluded that institutional racism was a problem within other public authorities and not just the police.

The reforms that followed placed clear requirements in regard to public authorities. Government authorities can no longer simply assert that they have no such problems. Instead they have to show what they are doing to examine and counteract structural discrimination.

Sweden does not lack such events, but they have not functioned as ”eye openers” in the same way. I believe that the most important reason for this is a widespread denial. This is the reason why, in order to understand the situation in Sweden today, the inquiry starts with a glimpse into racism and structural discrimination as a part of Swedish history.

A glimpse into racism and structural discrimination in Swedish history

The difficulties that many feel in regard to recognizing and accepting that discrimination occurs in today’s society is often based on a conscious or sub-conscious assumption that Sweden is ”different” from other countries. Sweden, it is popularly assumed, lacks a history of racism and oppression of ethnic minorities.

Sweden’s treatment of, for example, the sami and the roma are clear examples in Swedish history that demonstrate the problems with this view. The fact that Sweden established the world’s first institute for race biology is another. Sweden’s history is a part of Europe’s history. The same racism that arose and spread in Europe, has thus occurred and occurs in Sweden. The racist view of, for example, people from Africa and Asia has been widely disseminated in Sweden, being almost a part of popular culture.

As in most other countries in Europe, the end of World War II carried with it a repression of the racist past. Sweden’s economic boom after the war was complemented by a self-image as a moral superpower. Sweden helped the ”third world”, and was one of the most vocal critics of apartheid. At the same time, it was implied that such problems did not exist in Sweden. Among other things, this meant that Sweden, along with most other European countries, was very slow in developing effective laws against ethnic discrimination. Such problems were to be found in other places. Not Europe. Not Sweden.

The denial of ethnic discrimination can be seen as a thread that runs through Sweden’s immigrant policy and later integration policy, as well as the difficulties in banning ethnic discrimination in working life as well as other parts of society.

Review of research and information

Mass media

Research in Sweden (and other countries) has shown that racist discourse in the media achieves a status as ”common sense”. The overriding picture of immigrants in the media is that they constitute a ”threat” or a ”problem”. Immigrant men are often pictured (and are thus mainly characterized) as prone to crime, and immigrant women are often pictured as passive and repressed. In this

way, social problems are depicted as cultural problems and thus, instead of the problem being the Swedes and Sweden, the problem becomes the immigrant.

At the same time the media creates ”Swedishness” through the ascribing of negative traits to ”The Other”. Swedes are all the things that “The Others” are not. This can be seen when the media ascribes violence against women carried out by immigrant men to their patriarchal culture, while the violence against women carried out by Swedes is explained at an individual, psychological level. This also contributes to disguising the gender power structure within the ”majority society”.

The media has often presented a narrow picture of racism, and experiences of racism and discrimination have to a large extent been excluded from the media. However, during later years, there has been an increasing although ambiguous interest in these issues.

The political system

Politics has contributed to the creation of the general picture in which the mere presence of immigrants in Sweden is seen as a problem, and as a threat to, for example, ”Swedish culture” and the Swedish welfare system.

Concerning participation in the various political organs such as city councils there are similar norms and pre-conceived notions. The picture of the ideal politician seems to that of a ”white” man. Immigrants are often described in politics as objects with regard to whom measures need to be undertaken, rather than as independent actors. A number of politicians with a foreign background have reported about their experiences with direct and indirect discrimination within their parties.

Both in regard to participation in elected political bodies, as well as in voting, an increasing number of researchers are moving away from the research that ties the explanation to immigrants themselves. The reasons for limited participation are instead a problem where the answers lie in the political system and Swedish society in general.

Education

The educational system is based on ”Swedishness as the norm”. This affects the attitudes and behaviour of teachers and other personnel in regard to students with a foreign background and their parents.

Many students have experiences with racist attitudes and behaviour from both students as well as teachers and other school personnel. A failure by the school system to counteract such behaviour and attitudes seems widespread.

The labour market

Much of the research concerning the situation of immigrants on the labour market has started out with a view of characteristics that are considered to deviate from Swedish characteristics; religion, a patriarchal view concerning women, an authoritarian view of leadership and (other) ”cultural characteristics”. Other points of departure have involved a lack of Swedish language skills, a lack of education, a lack of social competence and a lack of understanding of ”Swedish codes”.

Today there is a substantial body of research that shows that these types of assumptions are often based on inaccurate grounds. There is support for the idea that such factors cannot explain the ethnic differences that exist concerning entry into the labour market or the differences in work conditions experienced in working life.

Research has instead been able to show that structural discrimination is decisive in regard to the exclusion experienced upon entry into the labour market as well as the subordination of immigrants in working life.

Research shows that there is a concentration of persons with a foreign background in low wage jobs, especially in the service sector in Sweden. The trend is that ”non-white” persons (mainly women) to an increasing extent ”serve” ”white” people.

Housing

Some groups clearly have a harder time establishing themselves on the housing market. That cities are ethnically segregated is appa-

rent, as well as the connection between segregation, class and the situation on the labour market.

Even in regards to the segregation that exists in Sweden, an ethnic hierarchy can be seen. The idea that factors like the time a person has been in Sweden, their education and their employment situation alone can explain the possibilities to establish a housing career, can be rejected. A person’s labour market situation explains some of the segregation, but since some groups of immigrants have a worse housing situation in spite of a better work situation (and education and longer time in Sweden), it is reasonable to conclude that the surrounding society’s views concerning a person’s physical characteristics and culture affects their housing opportunities.

Popular discourse in the media concerning the areas that have larger numbers of immigrants show clear examples of stereotypical descriptions that have stigmatising effects.

The results of the evaluations of the special funding for projects in ”socially exposed” housing areas indicate that those in the area, at best, received a form of acute help. These measures have been lacking a perspective that focuses not just on the consequences, but also on the underlying mechanisms.

The welfare system

Research in the field provides a picture that shows that immigrants comparatively have a worse situation in regard to health, work, economics and housing etc. This can be seen as an indication that the Swedish welfare state is increasingly characterized by segregation and marginalisation, and is thus not living up to its goals. An increasing number of researchers are today talking about an ethnic division of welfare in the society.

In a number of institutions there are norms that connect Swedishness with what is normal, and at the same time point out and establish immigrants as different. Social problems experienced by immigrants are turned into cultural problems, and this places responsibility on the immigrant for her or his unequal situation. Research provides some support for the idea that these norms and pre-conceived notions affect actions.

There seems to be a negative connection between discrimination and physical and mental health. In other countries, researchers have examined this issue and the results clearly point in this direction.

Men with a foreign background have on the average a better selfevaluated health level as compared with women with a foreign background. This can be due to the lower level of participation by women in the labour market or education programs, as well as women presumably experiencing discrimination based on perceptions related to ethnicity as well as gender. One example is that the access to social services seems to be different for women with a foreign background as opposed to men, due to expectations that women in general are responsible for taking care of children as well as elderly relatives, combined with a perception that immigrant women to a greater extent than Swedish women want to do this as they belong to a ”traditional culture”.

The legal system

Research on structural discrimination within the Swedish legal system is quite limited, as opposed to the situation in Great Britain and the USA. Nevertheless it seems that immigrants run a greater risk of attracting police attention, of being placed in custody and being sentenced to prison, as opposed to a “Swede” in a similar situation. The criminality of immigrants has been a focal point for the public debate, but there is a need to focus on the legal system itself. The Swedish research thus far basically points in the same direction as the foreign research that shows that structural discrimination is a problem in the legal system. This conclusion is also supported by the low level of confidence and trust that non-European immigrants have in regard to the police and the courts, as compared with ”Swedes”.

Conclusions concerning the review of research

Us and them

The first conclusion that I have drawn is that structural discrimination due to ethnicity or religion can affect persons with a foreign background in various situations within each of the fields reviewed.

Structural discrimination creates a system of superior and subordinate relations between (”white”) Swedes and racialized persons, mainly with an immigrant background. This appears both in concrete situations such as recruitment, as well as in general life condi-

tions, in the organisation of society for example the ethnic segregation of labour, and in the distribution of material, political and social resources.

Discrimination can be triggered by a variety of things; a name, an accent or physical appearance, to more general perceptions concerning ”immigrants” being different; having another ”culture”, constituting a threat, lacking competence, not fitting in. Individuals tend to be equated with and are dealt with on the basis of an ascribed ethnicity, in other words discrimination reflects an inability to see people as individuals.

In this way ”Swedes” are constructed as an opposite to ”immigrants”. Here the idea of ”immigrants” symbolizes what ”Swedes” are not. The projection of negative traits onto ”immigrants” contributes to the establishment of a positive ”Swedish” self-image.

To a large extent there is a lack of research on how structural discrimination related to ethnicity and religion affects women and men differently. In some areas there exists some knowledge, which is presented in each respective chapter. It seems that different systems of power, that is the ethnic power structure and the gender power structure interact and are created together. Research on this is still in its early stages, but is increasingly coming into focus. But at the same time there is an opposition to seeing or acknowledging that there is such an interplay.

When feminism does not explicitly oppose racism, and when antiracism does not incorporate opposition to patriarchy, race and gender politics often end up being antagonistic to each other and both interests lose (Crenshaw, 1992:32).

Ethnic hierarchies

In addition to the society’s division of the population into ”Swedes” and ”immigrants”, there is an ethnic hierarchy that can be found in stereotypes in the media and educational materials, among politicians and political rhetoric, in wage differences, employment rates, health and housing. It also appears in the experiences of discrimination. This hierarchy is also expressed in the attitudes of the dominant society’s individuals and institutions.

The perception that people’s characteristics and abilities can be related to culture, ethnicity and race – racism – seems to be a norm

that makes the systematic ethnic differentiation possible as well as the ethnic power structure.

Privileges

In examining power in relation to the conclusions above, I also conclude that structural discrimination leads to privileges for the dominant part of society, which in turn leads to a situation where there is at least an underlying interest on behalf of privileged individuals/groups in maintaining the status quo. Norms and behavior cannot be considered to be neutral, as the consequences are that some are affected negatively and some positively.

Institutional practices

A factor that tends to be repeated is that the institutions in society change their rules and practices in relation to certain ethnic groups. Here one can differentiate between rules and routines that formally distinguish between different groups, and when interpretations of routines and rules vary for different groups given established norms and patterns of behavior. One example can be seen in the law granting local voting rights to immigrants from the EU, Norway and Iceland on the same conditions as apply to Swedes, while immigrants from other parts of the world are to wait three years as they ”need” time to learn the language as well as to understand the Swedish political culture.

Another related factor is the ability to move the focus from discrimination to more accepted and harmless issues. Instead of a focus on counteracting discrimination within working life as a key to a sustainable labour market, where the individual is encouraged to believe in her or his own potential, the focus is almost as a rule moved to measures needed for creating jobs and/or the different means needed to help immigrants into the labour market. For politicians (both on the left and the right), civil servants, unions and employers, these are policy fields where the players know and are comfortable with their roles. At the same time the focus is conveniently kept away from an examination of those with the power to discriminate, or the power to hinder discrimination.

The discrimination spiral

Various studies lead to the conclusion that discrimination within one sector of society affects and adds to discrimination in other sectors. For example, media stereotypes affect the attitudes and actions of employment agency personnel or school teachers, in regard to large portions of the immigrant population. It can also be concluded that a chain of effects can arise in that discrimination in one field can have far-reaching effects in regard to other areas. Discrimination on the labour market, has effects on housing as well as an individual’s overall economy, which in turn affects the possibilities to choose a school for one´s children.

Somebody else is always at fault

Pictures in the media, in politics of the ideal voter, or in restaurants of the ideal customer, seem to have great importance in regard to discriminatory norms and behavioral patterns. Discrimination can at times thus be explained by referring to ”someone else” who does not want to deal with the ”immigrant”. This is a way for individuals and institutions to place responsibility on someone else.

Why haven’t we understood this before?

Thus far the main focus in research has been on ”immigrants” and not on the structures in Swedish society. Both research as well as the political system have to a large extent been focused on the deficiencies of immigrants and the measures needed to repair those deficiencies. This can be called ”blaming the victim”. In other words, those affected by structural discrimination are made responsible for their own situation. This type of practice can be seen in the one-sided focus on ”self-sufficiency”, evaluation of foreign education, the presumption that problems in school are related to ”their” ”culture”, that the unemployed are too passive, that ”they” choose to live in segregated areas, that the low rate of voting is due ”their” insufficient knowledge about the system.

The ethnic power structure

The review of the research in this field shows that Swedish society is divided along ethnic lines. I therefore find it relevant to talk about an ethnic power structure in society. Given a starting point in my view of the gender power structure, I have developed the following definition.

The concept describes and explains that the society is permeated by an unequal distribution of tasks, resources and power between ”Swedes” and ”immigrants”, and that this inequality remains in spite of the various measures undertaken. The ethnic power structure is characterized by 1) ”Swedes” and immigrants being kept separate, and the division into a hierarchical pattern, eg in terms of the ethnic distribution on the labour market and in daily speech, 2) that Swedes/Swedishness constitutes the norm, and that Swedes have a superior roll and ”immigrants” a subordinate one, which can be illustrated by the definition of some jobs as ”immigrant jobs” that have lower status and pay, but also that ”Swedes” earn more for the same work. Swedes in general also have more power, freedom and influence in various parts of society.

Myths about discrimination and racism

In Sweden racism and discrimination have long been equated with nazism and apartheid. This interpretation of racism as a clear ideology concerning biological races and their internal hierarchy, seems to still have an explanatory value in regard to official accounts. In particular, representatives from Swedish institutions (politicians, civil servants, employers, unions) seem to have a difficult time even using the words racism and discrimination, especially in regard to others with power, and in particular in regard to themselves.

In most cases a power perspective as well as a structural perspective has been lacking. Racism is often seen as something that exists in other countries, in history or among confused young men (e.g. skinheads). This has meant that many (and in particular) privileged people deny the structural character of discrimination and thus can avoid examining themselves. This is one of the reasons why it has been much easier to focus on everything else other than discriminatory norms and actions.

Relevant measures in other countries and measures against gender discrimination in other countries and Sweden

The work against structural discrimination has made its most important marks in the USA, Canada and Great Britain. The measures against gender discrimination in Sweden are to a large extent similar to the general conclusions that can be drawn in regards to these countries. It is also apparent that the legal measures undertaken in Sweden concerning gender discrimination have been affected and strengthened by the efforts in these countries to counteract ethnic discrimination.

The development of various measures for counteracting discrimination in the USA, Canada and Great Britain has been stimulated by organisations in civil society. They have succeeded in mobilising those affected, in developing the necessary knowledge base and making demands.

The most prominent tools in these countries for counteracting discrimination, including structural discrimination, have been developed in a process that combined political leadership, strong civil society organisations that gathered those affected, and a focus on changing behavior. The process resulted in stronger laws, institutions and policies – such as anti-discrimination clauses in public contracts (contract compliance).

An important step towards more effective anti-discrimination work is taken through the acknowledgement that discrimination exists, and put in focus. This focus has thereafter been combined with proactive measures to promote equality. Starting at the wrong end, that is with the proactive work, carries with it a risk that a focus will be maintained on the targets of discrimination, with the result that power relations are thereby kept hidden.

The civil society efforts have not just helped in the development of legal tools. These efforts have been needed to ensure the enforcement of the laws and the follow-up of the tools. They have also stimulated research that has focus on power relations and ethnic discrimination.

This in turn leads to the conclusion that there is a need to stimulate similar processes in Sweden. A focus on discrimination should lead to more pressure that helps ensure that people are able to get jobs that are relevant to their skills and experience – i.e. increasing diversity in a way that takes the individual into account. This in turn produces both role models as well as empowerment.

Empowerment should in turn lead to a greater focus on equal rights and opportunities, i.e. counteracting discrimination. In other words, it lays the foundation for a spiral of positive change.

The inquiry’s proposals and recommendations

I have concluded that a combination of three factors have been important in the development of an effective tools for counteracting structural discrimination in other countries. These factors are:

  • political leadership focused on counteracting discrimination
  • a strong movement against racism and discrimination within civil society
  • laws and other measures that are focused on changing behaviour

This means that there is not a single solution, but that various measures and actors are needed at different levels.

A stairway should be swept from the top – political leadership

A clear focus on the promotion of equal rights, duties and opportunities, and an understanding that this in turn leads to the current goals of diversity and mutual respect, is needed. The strategy used should be a clearly defined anti-discrimination policy. This means a policy that places the actions of politicians, civil servants, employers, unions and researchers in focus.

A requirement that all national authorities develop action plans against discrimination

I propose that all national authorities should be required to develop action plans against discrimination. The plans are to be based on an authority’s analysis of its own structures in order to determine the existence of and means for counteracting structural discrimination. These plans are to apply to both the internal and external activities of the authorities, and are to be submitted annually to the Ombudsman against ethnic discrimination (DO). The DO shall contribute to the development of these plans as well as having a duty to evaluate the plans.

Investigate the societal cost for discrimination

It is important to investigate the social and economic cost for ethnic discrimination. The costs can include such factors as the cost for the society in people needlessly being prevented from realizing their potential, the increased health costs related to physical and mental illness related to discrimination, costs related to the lack of trust in the police and other parts of the legal system and the lack of faith in government programs meant to help those in need.

Discrimination testing as a qualitative development tool

I propose that certain key authorities be required to use discrimination testing (practical application of situation testing) as a tool to test the quality of their internal and external work with equality and counteracting discrimination.

Empowerment – strengthening the role of civil society

An important step that needs to be taken is ensuring that those who are targets of structural discrimination become a part of the work to counteract discrimination. The following proposals are a way to fulfil this goal.

  • Continued support is provided to the civil society organisations that work with counteracting discrimination, in particular those that work with several grounds of discrimination.
  • Support provided to immigrant organisations should be examined to ensure that the support to a greater extent helps to develop their advocacy role.
  • The parts of civil society that are subjected to structural discrimination due to ethnicity or religion should be provided representation in relevant government inquiries, e.g. the Parliamentary Committee Investigating a Comprehensive Anti-discrimination law and supervision and the future inquiry with the task of an overall review of integration policy in Sweden.
  • The establishment of a fund for the development of case law related to equality. The development of case law in Sweden has been too slow.

A comprehensive anti-discrimination law and supervision

My conclusion is that structural discrimination is most effectively counteracted within the framework of a comprehensive anti-discrimination law and supervision. Similar systems are the ones that have functioned as role models for the development of the antidiscrimination laws in Sweden and other parts of Europe.

Organisational issues

Strengthening the DO

I propose a strengthening of the DO through the addition of a strategic unit. The task of this unit will be to work with many of the proposals in this inquiry, e.g. the anti-discrimination action plans of the national authorities, maintaining a coordinating role in regard to the work of the different ombudsmen in relation to antidiscrimination clauses in public procurement contracts, as well as carrying out a more overall strategic role with a focus on analysis and measures for affecting the mechanisms behind structural discrimination.

Institute for research on structural discrimination

As the institutional prerequisites for long-term interdisciplinary research into the field of structural discrimination are lacking, I propose the development of a research institute with this purpose.

Proactive measures

Anti-discrimination clauses in national public procurement contracts

I propose the adoption of an executive order that requires all government authorities to include an anti-discrimination clause in their public procurement contracts. The clause is to cover all grounds of discrimination. These contracts amount to about 100 billion Swedish Crowns annually. The clause that was introduced recently in the city of Stockholm should be used as a model. This is a way to ensure that tax funds do not go to companies that are wil-

ling to discriminate, in other words this is a question of democracy. In addition, it is a question of quality since the main requirement made by the anti-discrimination laws is that an employer not discriminate against the most qualified applicant or employee due to irrelevant factors such as ethnicity, religion, gender, disability or sexual orientation. Similar requirements in the USA have had positive effects on the employment opportunities of ethnic minorities (men and women) and (“white”) women.

Anti-discrimination clause in all funding provided to civil society organisations

I propose the development of a similar clause to be included in national funding provided to NGO’s.

Anti-discrimination policy for the government’s bank assets

I propose the development of an anti-discrimination policy for the national government’s bank assets that will specify that the government will move its funds from banks that discriminate.

Ethnic statistics

I propose that the National Integration Board, Statistics Sweden and the DO be given the task of developing variables for ethnic statistics that can be used by national public authorities. This is not a question of ethnic registration, but a better use of the public statistics that are already in use. Meaningful ”ethnic” indicators are needed to provide an understanding of the current state of the society and how it is changing. One possibility is the use of a measurement related to those born in Sweden, within other parts of the EU and outside of the EU. This could provide the basis for a rough analysis of the situation within working life. It is important to be able to develop a picture of the ethnic composition of the workforce employed by larger employers. Otherwise it will be difficult to determine whether or not the measures in place are having an effect.

Measures for the DO and other authorities

Situation testing as a method of proof

I propose that the DO be given the task of developing the use of situation testing as a method of proof in discrimination cases. It has been used in other countries and should lead to a more effective development of case law.

Code of conduct for working life

I propose that the DO together with the other ombudsmen be given the task of developing a code of conduct for working life as a complement to their work against discrimination. Among other things the code should also be a contribution to the existing work with active measures (already required by the law) and the future work with equality plans. The code should in addition be developed in cooperation with representatives from the unions and employers as well organisations representing those affected by discrimination.

Proposals in specific areas of society

Measures concerning structural discrimination and the police

Confidence surveys

I propose that regular confidence surveys be carried out that provide an insight into the confidence level of immigrants in regard to various public institutions (compared with ”Swedes”), especially the legal system, and more specifically the police. This can be developed into an indicator regarding the effectiveness of certain measures.

Other measures

I propose various measures that will mean that the issue of structural discrimination will be given a more prominent role in regards to the police. As persons with their roots outside of Europe seem to have a comparative lack of confidence in the police and their work, this is an important signal that needs to be taken seriously. The

measures I propose are intended to affect the education of the police, how complaints are investigated and the reporting of the use of stop and search measures.

Strengthened political rights

Remove the poorly motivated differences established in various rules and laws

I propose that citizenship requirements that result in poorly motivated differences that are established in rules or laws be repealed or amended in accordance with the proposals in a previous inquiry Medborgarskapkrav i svensk lagstiftning (Citizenship requirements in Swedish law) (SOU 2000:106), including the issue of the right to vote in local elections. In addition, I propose that a new inquiry examine the issue of the differences in constitutional law concerning the freedoms and liberties of non-citizens as opposed to Swedish citizens.

Full voting rights for everyone permanently residing in Sweden

I propose that the issue of full voting rights for all permanent residents, i.e. even in national elections, should be investigated.

A consultation process with those affected by structural discrimination concerning participation and democracy

I propose that a consultation process concerning participation and democracy be set up with those affected by structural discrimination. This is needed to analyse why ”immigrants” participate at a lower rate than ”Swedes” in the political process. The basic idea is that if politicians are interested in raising the level of participation of immigrants, it seems that the issue should be discussed with immigrants.

Anti-discrimination perspective in the educational system

I propose that certain university level educations be encouraged to include courses that take up discrimination as a key issue. In addition, I propose that an analysis be undertaken of whether or not today’s educational material contain stereotypical images of people in other countries, or people in Sweden.

Beyond this I propose that an investigation be undertaken of the extent to which students know about violations of human rights in Sweden. This can cover such topics as discriminatory laws and policies directed toward the roma and jews, the historical treatment of the sami, the prominent role of race biology as science in Sweden and Sweden’s policy of sterilisation. In addition, there is the long period during which laws and policies clearly discriminated against women. In order to understand discrimination in Sweden today, I think that it is important with an understanding that Sweden has not been free from various types of violations of human rights, especially discrimination.

Investigation of certain laws

I propose an inquiry into the Alcohol Act in order to clarify the right of local governments to include anti-discrimination conditions in the alcohol permits issued to restaurants. This is one way of dealing with discrimination in restaurants. In addition, I propose that the Local Government Act be examined with a view towards introducing a positive duty to counteract discrimination.

Recommendations to local governments

Local governments play a key role in the influence of the public sphere and in daily life. I have therefore decided that it is important to provide a few recommendations. They basically follow the pattern set in the rest of the inquiry. Mainly it is important that local governments examine the various roles through which discrimination can be counteracted and pro-active measures can be put in place – e.g. as an employer, in public procurement contracts, the establishment of local rules, the provision of services and in running the schools. One new issue though is in the recommendation that local governments join the UNESCO’s Coalition of European

Cities Against Racism. This coalition of European cities has undertaken the implementation of a 10-point action program against racism and discrimination. UNESCO’s involvement is based on the idea that cities can and should play a key role in the concrete work against everyday racism.

Författningsförslag

1. Förslag till Förordning om tillägg i förordningen (1986:856) om de statliga myndigheternas ansvar för genomförandet av integrationspolitiken

Härigenom föreskrivs att 5 § skall läggas till förordningen (1986:856) om de statliga myndigheternas ansvar för genomförandet av integrationspolitiken. 5 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Myndigheterna skall varje år upprätta en plan mot diskriminering på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning. Planen skall inlämnas till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO). Baserad på en analys av diskriminering i myndighetens interna och externa verksamhet, samt möjligheter till motverkande, skall planen redogöra för vilka åtgärder som ska påbörjas eller genomföras under det kommande året. Planen skall innehålla en redovisning av de åtgärder som behövs för att upptäcka, beivra och motverka diskriminering på grund av etnisk tillhörighet, religion eller

annan trosuppfattning samt för att främja lika rättigheter och möjligheter. Denna plan ska även innehålla rekryteringsmål för myndigheten. En redovisning av hur de planerade åtgärderna har genomförts samt en analys av resultatet av dessa skall tas in i efterföljande års plan.

2. Förslag till Förordning om införandet av en antidiskrimineringsklausul i alla statliga myndigheters upphandlingar

Härigenom föreskrivs att Förordning om införandet av en antidiskrimineringsklausul i alla statliga myndigheters upphandlingar skall ha följande lydelse.

§ 1 Alla statliga myndigheter skall införa en antidiskrimineringsklausul med följande lydelse i alla upphandlingar.

Leverantören skall i sin verksamhet i Sverige följa vid varje tillfälle i Sverige gällande antidiskrimineringslagstiftning. De lagar som f.n. avses är artikel 141 EU-fördraget, 16 kap. 9 § brottsbalken, jämställdhetslagen (1991:433), lagen (1999:130) om åtgärder mot diskriminering i arbetslivet på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder och lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning, lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan samt lagen (2003:307) om förbud mot diskriminering.

Leverantören är under avtalstiden skyldig att på begäran av den upphandlande enheten skriftligen redovisa de åtgärder, upprättade planer m.m. som vidtagits med anledning av förpliktelserna i § 1. Uppgifterna skall redovisas till den upphandlande enheten en vecka efter begäran därom om inte annat överenskommits i det enskilda fallet.

Leverantören skall, om denne använder underleverantör, i sina kontrakt med denne ålägga underleverantören den skyldighet som anges i § 1 ovan. Leverantören svarar gentemot den upphandlande enheten för underleverantörers brott mot antidiskrimineringslagarna i § 1. Leverantören skall också tillse att den upphandlande enheten på begäran kan ta del av underleverantörs åtgärder, planer m.m. i enlighet med § 2.

Eftersom det är av mycket stor betydelse för den upphandlande enheten att dess leverantörer lever upp till grundläggande demokratiska värderingar skall ett brott mot förpliktelserna i §§ 1–3 anses utgöra ett väsentligt kontraktsbrott. Den upphandlande enheten äger därför rätt att häva avtalet om leverantören, eller dennes underleverantör, bryter mot villkoren i §§ 1–

3. Avtal skall emellertid inte hävas om leverantören omedelbart vidtar rättelse eller andra åtgärder i syfte att uppnå efterlevnad av de i § 1 nämnda lagarna eller om överträdelsen anses som ringa.

1. Utredningens uppdrag och arbete

1.1. Uppdraget

Regeringen beslutade den 9 oktober 2003 (Dir. 2003:118) att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att redovisa den kunskap som finns om strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet i Sverige.

I uppdraget ingick också att i relevanta delar redovisa den kunskap som finns om åtgärder som vidtagits mot strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet i andra länder. Uppdraget innefattade även att i relevanta delar redovisa kunskap om och åtgärder mot könsdiskriminering i Sverige och i andra länder. I denna del är uppdraget begränsat till kunskap som är av särskilt intresse för arbetet mot strukturell diskriminering på grund av etnisk och religiös tillhörighet. Utredaren skulle även föreslå åtgärder för att motverka strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet, samt föreslå åtgärder för att fylla luckor i kunskapen om strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet.

Enligt direktiven ska utredarens arbete i första hand inriktas på sju samhällsområden: arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, massmedier, det politiska systemet, rättsväsendet, utbildningsväsendet och välfärdstjänster som t.ex. socialtjänst och hälso- och sjukvård.

Enligt direktiven skall utredaren redovisa uppdraget senast den 31 mars 2005. Enligt beslut vid regeringssammanträde den 3 februari om tilläggsdirektiv (Dir. 2005:12) förlängs utredningstiden. Utredaren skall redovisa uppdraget senast den 13 juni 2005.

1.2. Utredningen

I regeringsbeslut den 9 oktober bemyndigades statsrådet Mona Sahlin att tillkalla en särskild utredare. Den 16 oktober förordnades jurist Paul Lappalainen. Sekreterare i utredningen har varit statsvetare Marcus Lundgren.

1.3. Varför behövs en utredning om strukturell diskriminering?

Enligt direktiven finns tre huvudsakliga skäl bakom utredningen. För det första pekas på ett behov att systematiskt sammanställa och redovisa den kunskap som finns för att utgöra ett underlag för bedömningar av vilka åtgärder och ytterligare kunskap som behövs.

Inom de olika samhällsområdena som kunskapsöversikten täcker råder väldigt skilda förutsättningar. Arbetsmarknaden är det område där det finns i särklass mest forskning (över 200 titlar i Sverige) och inom arbetsmarknadsområdet finns även minst fyra kunskapsöversikter med fokus på diskriminering (Rydgren m.fl., 2005; de los Reyes & Wingborg, 2002; Höglund, 1998, 2002). Trots omfattningen av arbetsmarknadsforskning kan man säga att denna forskning genomgående har en prägel av statistiska undersökningar som behandlar sysselsättningsproblematiken, medan forskning med avseende på förekomsten av och mekanismerna bakom strukturell diskriminering är begränsad. Inom området utbildningsväsendet finns minst sex kunskapsöversikter som ger viktig kunskap om strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet (Hällgren m.fl., 2005; Rydgren m.fl., 2005; de los Reyes & Wingborg, 2002; Tallberg Broman, m.fl., 2002; Rubinstein Reich & Tallberg Broman, 2000; Lorentz, 2001). För detta område har jag genomfört en sammanfattande analys (metaanalys) av dessa översikter samt utfört viss komplettering. För medieområdet har jag endast funnit en kunskapsöversikt (Brune, 2002), medan forskningen på området medier – i vid mening – är under expansion och det produceras forskning inom flera olika samhällsvetenskapliga och humanistiska discipliner. För övriga kunskapsområden – rättsväsendet, välfärdstjänster, bostadsmarknaden och det politiska systemet – har jag inte påträffat några kunskapsöversikter som berör strukturell diskriminering och i dessa områden är också forskningen mer sporadisk. Detta innebär alltså

att det finns stora kunskapsluckor på vissa områden. Inom rättsväsendet har svensk forskning om strukturell diskriminering under lång tid varit i det närmaste obefintlig. Ett forskningsprojekt vid Stockholms universitet, lett av professor Christian Diesen, har dock nyligen redovisat flera undersökningar om diskriminering inom rättsväsendet under namnet Likhet inför lagen (2005).

Inom ett flertal kunskapsområden finns således inga översikter att tillgå. Att samla in befintlig kunskap för att därigenom ge en detaljerad och systematisk överblick av kunskapsläget inom en rad samhällsområden innebär ett mervärde. Jag har sammanställt kunskap inom olika fält för att därmed kunna peka ut gemensamma och återkommande drag, men även skiljelinjer mellan de olika kunskapsområdena. Jag har redogjort för tolkningar och förklaringar som olika forskare presenterar med avseende på den etniska ojämlikheten i samhället.

För det andra framhålls i direktiven att utredningen ska bidra till en ökad medvetenhet om strukturell diskriminering. Liksom andra samhällsstrukturer där själva uppdelningen av befolkningen i grupper som särskiljs och behandlas olika – exempelvis efter kön, klasstillhörighet, sexuell läggning, funktionshinder eller liknande – är frågor om diskriminering ofta inte synliga för majoriteten men mycket kännbara för de som är utsatta. Många anser sig fortfarande sakna tillräckliga bevis på att etnisk diskriminering förekommer och under lång tid har forskningen främst varit inriktad på att söka svaren på den bristande integrationen hos invandrade grupper och ”deras egenskaper”. Ett exempel på detta är att ojämlika förhållanden på t.ex. arbetsmarknaden i Sverige nästan uteslutande har förklarats med brister hos den invandrade befolkningen som t.ex. språksvårigheter, låg eller olämplig utbildning och bristande social kompetens. I andra länder finns det en motsatt tendens; där beskrivs och förstås motsvarande etniska ojämlikheter i termer av strukturella förhållanden som rasism och diskriminering, med begrepp som tex. institutional racism, structural racism, systemic racism eller systemic discrimination beroende på land. Andra länders statistik om olikheter i lön och arbetslöshet beskrivs i svensk debatt ofta som tecken på rasism eller diskriminering, medan motsvarande statistik i Sverige inte tolkas på samma sätt. Detsamma gäller skillnader i t.ex. lön mellan män och kvinnor i Sverige som ofta tolkas som uttryck för könsmaktsordningen. För det tredje framhålls i direktiven behovet av åtgärder mot strukturell diskriminering. Den existerande lagstiftningen är främst

inriktad mot den diskriminering som drabbar individer i avgränsade situationer. Lagarna kan i viss mån användas för att motverka strukturell diskriminering, t.ex. kan såväl arbetet med aktiva åtgärder som en tillämpning av förbudet mot indirekt diskriminering spela en viktig roll. Dessa lagar kan också fylla en viktig normativ funktion. Däremot är de inte i sig tillräckliga för att skapa den förändringsprocess som är nödvändig för att bryta ner de diskriminerande strukturerna som finns i samhället. För detta behövs andra åtgärder.

Förslagen ska även inkludera åtgärder för att fylla kunskapsluckorna inom området. Att erkänna förekomsten av diskriminering är ett första steg för att kunna motverka den. Ökad kunskap är inte bara ett viktigt redskap för att skapa opinion mot diskriminering utan också en nödvändighet för att formulera effektiva åtgärder.

1.4. Arbetets genomförande

Utredningen ska bedrivas i nära kontakt med Diskrimineringskommittén, Integrationspolitiska maktutredningen, Integrationsverket och Ombudsmannen mot etnisk diskriminering. Enskilda möten har ägt rum med dessa samt med Jämställdhetsombudsmannen och Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering. Paul Lappalainen har deltagit som expert i Diskrimineringskommittén.

Direktivens breda ansats ställer krav på en omfattande genomgång av forskning och andra kunskapskällor, men också prioriteringar och avgränsningar. För att bidra till dessa har kontakter med forskare, tjänstemän, politiker, organisationer i det civila samhället och andra nyckelpersoner tagits. Jag redovisar här kortfattat detta arbete.

I utredningens inledningsskede skickade jag ut frågor om forskning och åtgärder till ca 60 forskare med särskild kunskap på området (bilaga 4). I ett senare skede sammankallade jag två referensgruppsmöten med totalt 15 forskare för att fördjupa den diskussion vi inledningsvis startat genom de utskickade frågorna (bilaga 5).

Därtill har jag fört ett kontinuerligt samtal om prioriterings- och genomförandefrågor med två forskare med lång erfarenhet av diskrimineringsforskning, docent i ekonomisk historia, Paulina de los Reyes och doktor i kulturgeografi Katarina Mattsson.

En annan viktig dialog har förts med företrädare för det civila samhället. Jag har haft ett referensgruppsmöte med 12 organisationer, där vi diskuterade uttryck för strukturell diskriminering och prioriteringar i åtgärder. (bilaga 6).

En expertgrupp om 11 personer förordnades den 10 december 2004. Utredningen har sammanträtt med expertgruppen 5 gånger.

Därutöver har utredningen företagit studieresor för att inhämta information, bl.a. genom besök hos enskilda forskare samt offentliga och ideella institutioner i Toronto, New York och Washington samt London och Birmingham. Jag har även tagit del av processen kring UNESCO:s arbete med programmet Ten-Point Plan of Action for the European Coalition of Cities against Racism i Nuremberg, Tyskland (UNESCO, 2004).

Under insamlingen av underlag till utredningen har jag fått ovärderlig hjälp av jurist Simon Andersson, frilansjournalist Mats Wingborg, docent Woukko Knocke, Anna Lindström, Anna-Sofia Quensel, docent Hassan Hosseini Kaladjahi och Mångkulturellt Centrum, frilansjournalist Cajsa Malmström, kulturgeograf Leslie Malfert Lareto, docent Irene Molina, juris doktor Per Sevastik och professor Valerie DeMarinis.

1.5. Betänkandets disposition

Kapitel 1 redogör för utredningens uppdrag och bakgrund, utgångspunkter för utredningsarbete, begreppsdefinitioner och avgränsningar. Kapitel 2 ger en introduktion till rasism i Sveriges historia. Kapitel 3–9 består av kunskapsöversikter på sju samhällsområden. Kapitel 10 är mina övergripande slutsatser av kunskapsredovisingen. I kapitel 11 redovisas kunskapsluckor. Kapitel 12 utgörs av en översiktlig beskrivning av åtgärder i andra länder och mot könsdiskriminering i andra länder och i Sverige. Kapitel 13 är mina åtgärdsförslag och rekommendationer. I kapitel 14 gör jag en konsekvensanalys av åtgärderna. Därefter följer författningskommentar, ett särskillt yttrande och bilagor.

1.6. Avgränsningar

Utredningens uppdrag är att göra en redovisning av befintlig kunskap men inte att initiera ny forskning. Kunskapsöversikten är emellertid mycket omfattande, inte minst på grund av att sju samhällsområden ska redovisas. Att jag riktar sökarljuset på strukturell diskriminering innebär att forskning om invandring och integration inom ovan nämnda samhällsområden enbart tagits med i den utsträckning som den undersöker strukturell diskriminering eller som den kan ge kunskapsinsikter om förekomsten av strukturell diskriminering.

Jag har tolkat kunskap i första hand som akademisk forskning. I andra hand har jag även redovisat annan kunskap, exempelvis rapporter producerade av aktörer i det civila samhället.

Framställningen fokuserar på Sverige samt kunskap som finns i främst engelskspråkig litteratur (eller översättningar till engelska). Med säkerhet innebär detta en euro/anglocentristisk skevhet, i och med att inhämtandet av kunskap från andra länder än Sverige främst härrör från Storbritannien, USA och Kanada. Samtidigt verkar det som att frågor om strukturell diskriminering och rasism har utforskats och motverkats längre i Storbritannien, USA och Kanada, än i andra länder.

Uppdragets omfattning har tvingat fram vissa prioriteringar. Utredningen är inte heltäckande, även om omfånget har varit vidsträckt. När det gäller redovisning av relevanta åtgärder i andra länder i fråga om strukturell diskriminering respektive könsdiskriminering har jag valt att lyfta fram de åtgärder som visat sig vara mest effektiva och som därtill är möjliga att genomföra i ett svenskt sammanhang. Det utesluter emellertid inte att det finns andra relevanta åtgärder.

När det gäller strukturell diskriminering på grund av religionstillhörighet, är det sällsynt med forskning som hanterar denna fråga skilt från etnicitet. Jag har noterat att det finns en kunskapslucka om hur diskriminering på grundval av etnicitet och religion hänger ihop. Det är värt att poängtera att etnicitet och religion länge sammankopplats även i juridiska sammanhang (i t.ex. Sveriges lagar mot diskriminering). Jag har inte haft möjlighet att fördjupa mig i de strukturer i Sverige (lagar, regler, normer, m.m.) som innebär en skillnad i behandlingen av olika religioner. Jag är dock medvetna om att dessa strukturer kan bidra till att människor som inte tillhör majoritetssamhällets religion, behandlas sämre. Jag noterar också

att diskriminering på grund av religion ofta vilar på liknande stereotypa föreställningar som etnicitet/etnisk tillhörighet och/eller är en del av föreställningarna om ”De Andra”. Ofta framställs dessutom andra religionstillhörigheter än den kristna protestantiska som en etnisk tillhörighet. Detta är fallet med muslimer och judar. Judar, muslimer och samer har fått utstå förtryck som kopplar samman rasmässig, kulturell eller etnisk tillhörighet med religiös tillhörighet. Jag redovisar de fall där forskningen visar att religion utgör en särskild grund för strukturell diskriminering.

Jag har valt att inte särskilt redovisa kunskap om strukturell diskriminering som drabbar de i Sverige erkända nationella minoriteterna (samer, romer, judar, sverigefinnar och tornedalingar). Det finns dock forskning som specifikt undersöker strukturell diskriminering av nationella minoriteter och vi har i den mån denna kunskap kan förstås i ett vidare sammanhang inkluderat sådan forskning. Detta gäller t.ex. kapitel 2, En inblick i rasism och strukturell diskriminering i Sveriges historia.

När det gäller könsperspektiv i forskningen om strukturell diskriminering, vill jag påpeka att detta sällan finns i forskning om strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet. På motsvarande sätt saknar mycket feministisk forskning ett etniskt perspektiv. Det saknas alltså forskning som belyser hur strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet drabbar kvinnor och män (o)lika. Det är oroväckande att länder med en omfattande forskning om strukturell diskriminering också uppvisar liknande brister i könsperspektiv. I de fall som den refererade forskningen om strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet redovisar skillnader när det gäller kön redovisas detta. När ingen skillnad mellan män och kvinnor redovisas i detta betänkande, beror det på att sådana uppgifter saknas i det refererade materialet.

Det är med en viss förhoppning och entusiasm jag ser den gryende forskningen med ett intersektionalitetsperspektiv. Detta perspektiv innebär att man förstår diskriminering pga. framför allt etnicitet, kön och klass som oskiljbara och ömsesidigt beroende av varandras existens, i stället för att prata om diskrimineringsgrunder staplade på varandra, s.k. dubbel eller trippel diskriminering (för en diskussion om begreppet intersektionalitet, se de los Reyes och Mulinari, 2005).

Ett intersektionellt perspektiv ställer frågor om hur makt och ojämlikhet vävs in i uppfattningen om vithet, manlighet, könstillhörighet,

heterosexualitet, klasstillhörighet m.m. genom ett ständigt återskapande av nya markörer som gör skillnaden mellan ”vi” och ”dem” till meningsfulla sociala koder (Ibid).

Jag tror att en förståelse som utgår ifrån att könsmaktsordningen och den etniska maktordningen hänger ihop, leder till en djupare förståelse av strukturell över- och underordning i samhället samt innebär en större politisk förändringspotential för diskriminerande strukturer. (se mer om intersektionalitet under rubriken Andra begrepp)

When feminism does not explicitly oppose racism, and when antiracism does not incorporate opposition to patriarchy, race and gender politics often end up being antagonistic to each other and both interests lose (Crenshaw, 1992:32).

1.7. Utgångspunkter

1.7.1. Kategoriseringar och begrepp

I forskningsöversikterna tillämpar jag i möjligaste mån samma begrepp som respektive forskare använder utan att vid varje tillfälle presentera den definition som just han eller hon utgått ifrån, då det skulle kräva alltför stort utrymme. Intresserade hänvisas till ursprungskällorna för ytterligare fördjupning.

Kategoriseringar och begrepp skapar associationer och tolkningsramar. Detta är särskilt tydligt inom det vetenskapliga fältet och den diskussion som behandlar etnisk tillhörighet. I detta betänkande används begrepp som invandrare, svenskfödda, utlandsfödda, utomeuropéer, utländska medborgare, svenska medborgare utifrån dess användning i de studier som granskas. För det mesta förekommer uttrycken i begreppspar såsom svenskfödda kontra utlandsfödda etc. Kategoriseringar är nödvändiga för att empiriskt beskriva samhällets etniska delning och uttryck för strukturell diskriminering. Men kategoriseringar är en form av maktutövning och kan i sig befästa en uppdelning mellan människor. Denna uppdelning utgör ofta en viktig beståndsdel i strukturell diskriminering.

Ett annat problem är den ”könsblindhet” som präglar de flesta rapporterna om strukturell diskriminering på grund av etnisk tillhörighet eller religion. Ofta används i rapporterna begreppet

”invandrare” utan att hänsyn tas till att strukturell diskriminering på grund av etnisk tillhörighet eller religion kan drabba kvinnor och män olika.

1.7.2. Strukturell diskriminering – vad är det?

Regeringsformen (1 kap 2 § RF) slår bland annat fast att det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället, men också att diskriminering på grund av hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller språklig eller religiös tillhörighet ska motverkas. Ingen lag eller föreskrift får missgynna någon medborgare på grund av hans eller hennes hudfärg eller etniska ursprung. Idén om allas lika värde oavsett etnisk tillhörighet och därmed etnisk jämlikhet, är en grundprincip i den svenska demokratin. Denna princip är också fastslagen i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter samt i FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Därutöver finns flera lagar som förbjuder diskriminering på olika grunder och inom olika delar av samhällslivet (se kapitel 2).

I direktiven till denna utredning ges följande definition till begreppet:

Med strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet avses således i dessa utredningsdirektiv regler, normer, rutiner, vedertagna förhållningssätt och beteenden i institutioner och andra samhällsstrukturer som utgör hinder för etniska eller religiösa minoriteter att uppnå lika rättigheter och möjligheter som majoriteten av befolkningen har. Sådan diskriminering kan vara synlig eller dold och den kan ske avsiktligt eller oavsiktligt. (Dir. 2003:118, s. 3-4)

Strukturell diskriminering innebär med andra ord att principen om människors lika värde inte upprätthålls, och är därför ett allvarligt demokratiskt problem för hela samhället och inte enbart för de grupper som drabbas. Strukturell diskriminering handlar därför till stor del om att lagar, föreskrifter och principer som redan finns inte efterlevs.

I utredningens direktiv framgår att de begrepp som används inom detta forskningsfält inte är entydiga. De skiftar över tid, från land till land och mellan vetenskapliga utgångspunkter och discipliner. Direktiven utgår från att definitionerna av begreppen strukturell respektive institutionell diskriminering varierar och att det saknas en tydlig avgränsning mellan dessa begrepp. I direktiven anges

därför att begreppet strukturell diskriminering ska ses som en sammanfattande benämning för båda dessa begrepp. I forskningen används även en mängd närliggande termer som exkludering, utanförskap, marginalisering och rasifiering. Utredningens tolkning av strukturell diskriminering har därför formulerats om så att även denna för området relevanta forskning inkluderas.

Vissa forskare särskiljer strukturell diskriminering från den diskriminering som är riktad mot individer och som sker i konkreta situationer. Andra menar att vi måste komma ihåg att poängen med att dela upp diskriminering i olika nivåer (individ och struktur) endast är för att bättre kunna förstå och motverka problemet. Etnologen Ann Runfors har uttryckt det så här:

Genom att studera hur människor i sin vardagliga praktik, aktivt bidrar till att forma den sociala verkligheten och därmed till att skapa och omskapa strukturer kan marginaliseringsprocesser synliggöras och nya insikter kan vinnas. (Svar i skriftlig intervju, 2004)

Det är alltså konstruerade indelningar som inte på ett självklart sätt låter sig göras utanför ett teoretiskt resonemang. Det är naturligtvis också så att det krävs individers (medvetna och omedvetna) handlingar (eller icke handlingar) för att skapa och upprätthålla strukturer. I betänkandet från utredningen om rikskvinnocentrum står: ”Strukturer formar människor, människor formar strukturer.” (SOU 2004:117, s 2)

Snarare än att sysselsätta oss med den teoretiskt och praktiskt svåra och problematiska aktiviteten att försöka välja bort den forskning som undersöker ”preferensbaserad individdiskriminering”, ser vi hellre all diskriminering grundad på föreställningar om etnicitet, religion och kultur i ett strukturellt perspektiv. Vi ser därför inte individuella handlingar som något som går att utesluta från strukturell diskriminering. Antropologen Lena Sawyer har uttryckt detta på följande sätt:

Individuella handlingar är en del av ett bredare socialt sammanhang som inkluderar makt och de systematiska fördelar och förtryck det (re)producerar (Sawyer 2002:3).

Däremot är det av störst intresse att redovisa den forskning som fokuserar på strukturell diskriminering som manifesteras i företags, myndigheters och andra institutioners normer, rutiner och arbetssätt.

Direktivens definition tydliggör att det handlar om rutiner och normer som tas för givet och därmed inte behöver vara avsiktliga eller individuella. Jag vill här tydliggöra kopplingen till vad för sorts normer det är frågan om. Normer och ideologi är viktigt för att kunna förstå vad det är som möjliggör den strukturella diskrimineringen. Jag menar att för att förstå strukturell diskriminering måste tydliga kopplingar göras mellan å ena sidan handlingsmönster och beteenden och å andra sidan de normer och ideologier som dessa handlingsmönster och beteenden grundar sig på (och vice versa). Dessa vedertagna normer och ideologier handlar främst om föreställningar som ”rangordnar människor utifrån nationalitet, etnisk bakgrund, kulturell tillhörighet eller föreställningar om ras.” (de los Reyes & Wingborg, 2002:11).

Även om formella hinder såsom diskriminerande lagar tas bort finns invanda handlingssätt och normer kvar i samhället. Sydafrikas apartheidlagar och den amerikanska söderns segregationslagar var ett uttryck för normer och ideologier i dessa samhällen. Att lagarna har tagits bort innebär inte att normer och invanda handlingssätt upphör. Även i de amerikanska stater som inte hade segregationslagar utgjorde diskriminering en norm - dvs. strukturell diskriminering. Liknande resonemang kan föras om könsdiskriminerande lagar i Sverige. Lagarna är numera borta, men de könsdiskriminerande strukturerna finns kvar.

Hur en sådan ideologi byggs upp och fungerar undersöks i en rad forskningsarbeten. Ett exempel på detta är den ideologiska konstruktionen av invandrare som grupp, vilket varit föremål för flera empiriska undersökningar. I dessa undersökningar har man visat att själva kategorin invandrare introduceras i ”samband med invandrarpolitikens uppkomst /…/ som en kategori som politiker, myndigheter och forskare undersöker och åtgärdar.” (Brune, 2004:354).

Denna kategorisering av människor och vilka egenskaper som invandrare och svenskar tillskrivs i det vardagliga språkbruket i media, politisk debatt och forskning har enligt forskningen några återkommande inslag: dels att grupperna beskrivs i motsatta och uteslutande termer (s.k. dikotomier) och tillskrivs positiva respektive negativa egenskaper, dels att detta oftast utgår från svenskhet som norm och att invandrare beskrivs som en avvikelse från denna norm (Brune, 2004; Mattsson, 2001; de los Reyes, 2001; Bredström, 2002).

Den ideologiska uppdelningen mellan svenskar och invandrare är en bärande princip i de normer och rutiner i institutioner och andra samhällsstrukturer som utgör strukturell diskriminering (de los Reyes & Wingborg, 2002). Enligt den holländska forskaren Philomena Essed (1991) agerar inte individer i ett socialt och ideologiskt vakuum, utan alltid inom ramen för de ideologier som tillskriver grupper olika social status och makt. Detta gör att ideologier som delar upp befolkningen i till exempel svenskar – invandrare utgör en viktig ram för att även förstå individers agerande.

En parallell kan göras till feministisk forskning om relationen mellan ideologier som strukturerar människors sätt att tänka och hur strukturer formas av individers samstämmiga agerande utifrån dessa ideologier. Forskare har undersökt hur kön skapas genom åtskillnad av män och kvinnor samt av det som anses vara manligt respektive kvinnligt (dikotomi) och hur detta samtidigt skapas kring ”det manliga” som norm (hierarki) (Hirdman, 1988).

Ett synsätt som belyser viktiga aspekter av direktivens definition, är hämtade från Integrationsverkets rapport Vardagsdiskriminering och rasism, en kunskapsöversikt (de los Reyes & Wingborg, 2002). Där beskrivs strukturell diskriminering som:

…en bärande princip för hur relationer mellan människor formas i dagens samhälle och även för hur resurser, inflytande och makt fördelas mellan individer och grupper av individer. Diskriminering kan således knappast betraktas som isolerade yttringar eller tillfälliga reaktioner. /…/ Diskrimineringen utgör därmed en grundläggande mekanism i en maktstruktur som skapar underordning genom att systematiskt markera och vidmakthålla olikheter mellan människor. Detta medför i sin tur att de idéer, föreställningar och värderingar som möjliggör diskriminerande handlingar genomsyrar samhällets strukturer, institutioner och organisationer. Därav nödvändigheten att förstå diskriminering inte bara utifrån skillnader i materiella levnadsvillkor utan också i ljuset av en ideologiproduktion som rangordnar människor utifrån nationalitet, etnisk bakgrund, kulturell tillhörighet eller föreställningar om ras. (Ibid:11)

Man kan enligt detta synsätt inte se regler, normer och beteenden som neutrala, om konsekvensen är att vissa drabbas negativt och andra påverkas positivt. Att utgå ifrån att strukturell diskriminering missgynnar invandrare, men inte påverkar majoritetsbefolkningen, är som att tro att det bara finns en sida av myntet. Därför är maktfrågan central för vår förståelse av strukturell diskriminering. Invandrare missgynnas samtidigt som majoritetssvenskarna får vissa fördelar eller privilegier

[diskriminering] är det självklara utfallet av en strukturell ordning som ger vissa individer eller grupper företräde framför andra. (de los Reyes & Wingborg 2002:11).

Den feministiska forskningens slutsatser om en könsmaktsordning i samhället, där män som grupp åtnjuter fördelar på bekostnad och till nackdel för kvinnor som grupp, representerar ett liknande synsätt.

1.7.3. Relationen mellan begreppen rasism och diskriminering

Inom de samhällsområden som kunskapsöversikten omfattar finns en växande forskning, såväl internationellt som i Sverige, med fokus på rasism och rasistiska ideologier och samhällsstrukturer. Man visar att de rasbiologiska idéer och tankestrukturer som var förhärskande i de flesta europeiska länder under 1800-talet och fram till andra världskriget på olika sätt har levt kvar och omvandlats även om begreppet ”ras” vetenskapligt och politiskt har förkastats. Därför har beteckningen ”en rasism utan raser” myntats för att markera att begreppet rasism fortfarande har ett användningsområde för att ringa in ideologier och samhällsstrukturer som delar upp och sorterar samhällen efter människors utseende och/eller upplevd eller tillskriven nationell, etnisk eller kulturell tillhörighet.

I denna forskning har ett flertal forskare pekat på hur kulturbegreppet efter andra världskriget på bred front har övertagit rasbegreppets roll (i de flesta rasbiologiska teorier fanns även föreställningar om kulturella och sociala skillnader) som indelningsprincip av jordens befolkningar och föreställningarna om hur deras förhållanden till varandra ser ut. Den svenska forskningen har inom en rad områden – arbetsmarknad, boende, media, kultur, vetenskap, politik – visat att en form av kulturellt präglad rasism är den allra vanligaste i Sverige. Denna formuleras som stereotypa föreställningar om invandrare och svenskars kulturer, ofta helt väsensskilda och oförenliga (Björk, 1997; Bredström, 2002; Brune, 2004; Dahlstedt, 2005; de los Reyes 2001; Ericsson mfl. 2002; Ghersetti & Levin, 2002; Grip, 2002; Löwander, 1996, 1998; Mattsson, 2001; Molina, 1997; Tesfahuney, 1998).

Kulturrasistiska resonemang bygger på idéer och föreställningar om kulturer som (1) absoluta, dvs. alla som kommer från en kultur förväntas bära på samma kulturella bagage, (2) oföränderliga, dvs.

har man en gång levt i en ”annan kultur” bär man alltid detta bagage och (3) i mångt och mycket avgörande för en persons egenskaper. Irene Molina och Paulina de los Reyes resonerar:

Vi ser en ideologisk kontinuitet mellan å ena sidan det rasbiologiska tänkande som präglade och legitimerade de koloniala förhållandena, som även i dag kan observeras i ett globalt perspektiv, och å andra sidan marginaliseringen av invandrade personer, särskilt de från utomeuropeiska länder (de los Reyes & Molina, 2002:296).

På senare tid har även den kulturella rasismens betydelse för att forma det svenska och vita som norm i samhället lyfts fram som en allt viktigare fråga. I en artikel om vithet som norm har Mattsson (2004) hävdat att rasism bör ses som ett privilegiesystem som formar och tillskriver människor som kategoriseras som svenskar och/eller ”vita” privilegier. Denna forskning har företrädesvis varit inriktad på ideologiproduktion och knyter begreppet rasism starkt till de särskiljande ideologiernas funktioner i samhällsstrukturer och handlingsmönster.

Utifrån denna förståelse av rasism är det svårt att skilja på strukturell diskriminering och rasism, de beskriver egentligen samma fenomen. Vissa har i sammanhanget använt begreppet strukturell rasism (se t.ex. FN-förbundet, 2004; Svenska Byggnadsarbetareförbundet, 2003; Sahlin, DN 2004-06-01). I detta betänkande använder jag således begreppet strukturell diskriminering för att beskriva samma fenomen som vissa andra benämner strukturell rasism. I t.ex. USA och Storbritannien har man sedan slutet av 1960-talet använt termen institutional racism för att beskriva samma sak (Cashmore, 1996).

Den holländska forskaren Philomena Essed har i sin avhandling

Understanding everyday racism1 definierat rasism som något som sker på makro- och mikronivå:

Racism is a system of structural inequalities and a historical process, both created through routine practices. /…/ specific practices, whether their consequences are intentional or unintentional, can be evaluated in terms of racism only when they are consistent with (our knowledge of) existing macro structures of racial inequality…

Essed lyfter således fram samspelet mellan individ och struktur; att rasism är tankar och handlingar som görs i enlighet med (rådande

1 Avhandlingen bygger på intervjuer med svarta högutbildade kvinnor i Holland och i USA om deras erfarenheter av rasism.

normer och föreställningar) och som återskapar den rådande etniska maktordningen.

[Racism is] cognitions, actions and procedures that contribute to the development and perpetuation of a system in which Whites dominate Blacks. (Essed, 1991:39)

Hon förkastar idén om en uppdelning mellan individuell rasism och strukturell rasism och skriver:

The term individual racism is a contradiction in itself because racism is by definition the expression or activation of group power (Essed, 1991:37)

1.7.4. Andra begrepp

Detta är en förklaring till vissa begrepp i detta betänkande. För begrepp som saknas här rekommenderar vi kunskapsbanken www.sverigemotrasism.nu, se under rubriken ”Begrepp”.

Empowerment

Engelskt ord som saknar en bra motsvarighet på svenska. Syftar i symbolisk bemärkelse på en sorts mental frigörelse att agera på egen hand. I praktisk bemärkelse betyder det politisk mobilisering, ofta i det civila samhället, som syftar till att utmana rådande maktförhållanden. Särskilt i USA har ordet använts för att beskriva rörelser som ifrågasätter och arbetar för att bryta den vita maktdominansen. (Cashmore, 1996).

Könsmaktsordning

Begreppet beskriver och förklarar att samhället är präglat av en ojämn fördelning av makt, uppgifter och resurser mellan könen och att denna ojämlikhet består, trots åtgärder. Könsmaktsordningen karaktäriseras av 1) att könen hålls isär, t.ex. könsuppdelningen på arbetsmarknaden, 2) att män utgör normen och är överordnade och kvinnor underordnade, vilket kan illustreras med att arbete som betraktas som ”manligt” får/har högre status och ger mer betalt, men också att män tjänar mer för samma arbete. Män har också i allmänhet mer makt, frihet och inflytande i andra delar av samhället.

Könsmaktsordningen återskapar sig själv, bl.a. genom uppfostran, kultur och politisk ideologi, t.ex. genom vad som betraktas som viktigt i politik definieras utifrån den manliga normen. (se t.ex. Regeringen, 2004; Regeringen, Skr. 2002/03:140)

Etnisk maktordning

Se kapitel 10 Slutsatser av kunskapsredovisningen.

Rasifiering/rasifierade invandrare

I allt större utsträckning; i den allmänna debatten, i politiken och i forskningen, har ”invandrare” kommit att betyda motsatsen till ”svensk”. I detta kan mycket rymmas; att ha ett ”atypiskt” ”svenskt” namn, mörk hudfärg eller att tala svenska med brytning. Dessa faktorer blir till ett sorts stigmata (urskiljande tecken) vilket inkluderar vissa och urskiljer Andra (SOU 1996:55, s. 47). Huruvida personen är född i Sverige eller inte tycks oväsentligt. (jfr. uttrycket ”andra generationsinvandrare”). Invandrare som ses som vita från t.ex. engelsktalande och nordiska länder betraktas och benämns inte lika ofta som ”invandrare” i dagligt tal (befinner sig inte på samma plats i den ”etniska hierarkin”). På senare tid har forskare kommit att använda begreppet rasifierade invandrare för att beskriva den process där invandrade människor tillskrivs en etnicitet eller en ras.

Med rasifiering menas processer genom vilka grupper av människor, flertalet – dock inte alla – invandrare eller barn till invandrare skapas som annorlunda och underordnade genom antagandet om deras biologiska eller etniska/kulturella skillnader. Genom rasifiering skapas ett ”dem” och samtidigt ett ”vi” där bland annat nationstillhörighet är centralt. (Mulinari & Neergaard, 2004:19.)

Intersektionalitet

Detta begrepp innebär att man förstår diskriminering pga. etnicitet, kön och klass (och andra grunder) som oskiljbart och ömsesidigt beroende av varandra och att olika system av över- och underordning, förtryck och exploatering ”samarbetar” eller samverkar på

komplexa sätt, snarare än att se diskriminering som särskiljda grunder som staplas på varandra, s.k. dubbel eller trippel diskriminering.

Intersektionalitetsperspektivet hoppas fånga dynamiken i samspelet mellan olika bakgrundsfaktorer och intresserar sig (också) för de socialt konstruerade, privilegierade kategorierna som t.ex. ”vithet” och ”manlighet”. Uttrycket myntades av Kimberlé Crenshaw som menade att förtrycket av svarta kvinnor skedde med hjälp av vita kvinnor inklusive den vita feminismen. För en diskussion om intersektionalitet, se de los Reyes & Mulinari (2005).

Etnicitet/etnisk tillhörighet

I debatt, politik och till stor del också inom forskningen används begreppet etnicitet som något med självklar betydelse (i direktiven och i juridiska sammanhang används begreppet etnisk tillhörighet). Många forskare hävdar dock att etnicitet eller etnisk tillhörighet ingalunda är en sann, faktisk eller oproblematisk kategorisering av människor. Detta gäller både när det handlar om självidentifiering eller när någon annan tillskriver någon en etnisk tillhörighet (vilket förstås inte helt kan särskiljas). Med etnologiska teorier som utgångspunkt bör därför etnicitet, liksom ras, kultur, kön m.m., förstås som socialt konstruerat (se t.ex. Hertzberg, 2003:5ff). Etnicitet kan då tolkas som: ”något som skapas och omskapas i socialt liv, och /…/ har en relativ betydelse, beroende på sammanhanget” (Ehn mfl., 1993:68).

Många forskare hävdar också att etnicitet är/har blivit en förskönande omskrivning för ”ras”. Att oreflekterat prata om etnicitet/etnisk tillhörighet/etnisk minoritet som någonting självklart, riskerar att dölja och därmed legitimera idén om absoluta skillnader mellan människor, både med utgångspunkt från kultur(rasism) och biologiska raser. Därför, menar många, är det mindre relevant att studera ojämlikhet utifrån etnicitet utan snarare söka svaren i rasistiska tankemönster, kopplade till (bl.a.) det ideéarv som ”det koloniala projektet” lämnat efter sig i vår tid (se t.ex. de los Reyes & Molina, 2002). Enligt detta synsätt bör fokus ligga på de dominerande grupperna och den makt de besitter.

Diskurser

Diskurser kan sägas vara uttryck, berättelser och föreställningar om något och därmed ett sätt att tala om och förstå omvärlden. Idén om diskurser utgår därför ifrån att ”verkligheten” är språkligt grundad. Diskurser påverkar (t.ex.) hur händelser beskrivs och därmed skapas i massmedierna. Vad som sägs, sägs mot bakgrund av vad som inte sägs, men som tas för givet (Fairclough, 2003).

Att undersöka diskursers makt innebär ofta att ifrågasätta rådande normer i samhället. ”Diskurser säger något om vad som kan sägas, vem som får säga det och varifrån, dvs. från vilka positioner något sägs” (Bergström & Boréus 2000:226).

Majoritetssamhälle/majoritetsbefolkningen

Syftar på den del av befolkningen som har mest makt och utgör normen i samhället (Pincus, 2000), alltså i huvudsak (de som uppfattas som) svenska män men i vissa sammanhang också svenska kvinnor. Syftar alltså inte på antal, vilket det tidigare apartheidsystemet i Sydafrika illustrerar; där hade den ”vita” befolkningen (män och kvinnor) mer makt än ”svarta” (män och kvinnor), trots att de ”vita” till antalet var betydligt färre än ”svarta” (män och kvinnor).

Att göra ”De Andra”

Se kapitel 4 Det politiska livet.

1.8. Ögonöppnare

I vissa länder som t.ex. Storbritannien har det visat sig att enskilda händelser fungerat som ”ögonöppnare” för den offentliga debatten. Ett exempel är den utredning, The Stephen Lawrence Inquiry, som 1999 granskade polisens undersökning av mordet på Stephen Lawrence, en ung ”svart” man som blev mördad av ett gäng ”vita” män. Utredningen fastslog att det var institutionell rasism (ung. strukturell diskriminering) inom polisen och det övriga rättsväsendet som ledde till att mordundersökningen hanterades släpphänt och misstänkliggjorde Lawrence själv samt hans kamrat som var

med vid mordtillfället. Utredningen fann att det inte var en fråga om några enstaka rötägg inom polisen som begått misstag, utan en mer eller mindre utbredd nonchalans inom poliskåren gentemot svarta. Sir William McPherson, den särskilda utredaren kom också fram till att institutionell rasism förekom vid andra institutioner och inte enbart vid polisen.

Utredningen bidrog till att en tydligare syn på frågan om rasism och diskriminering kunde utvecklas och vinna politisk kraft i Storbritannien. Som det brittiska inrikesdepartementet (Home Office) påpekade kan myndigheter i Storbritannien inte längre hävda att de inte har problem med institutionell rasism, utan de har ett ansvar att tydliggöra vad de gör för att synliggöra och motverka institutionell rasism.

Fokus har skiftat från förnekande till erkännande vilket ger en bättre utgångspunkt för handling och konkreta åtgärder då erkännande tycks leda till ett större ansvarstagande och konkret agerande.

I Sverige finns liknande händelser. Här kan nämnas mordet på Gérard Gbeyo i Klippan 1995 (Wigerfeldt & Wigerfeldt, 2001), ”Lasermannen”, som vid årsskiftet 1991/1992 sköt elva personer, varav en av dem till döds (Tamas, 2004), polisens dödsmisshandel av Osmo Vallo i Karlstad 1995 (SOU 2002:37), polisens dödsskjutning av en kurdisk flykting i Jönköping 2001 (Andersson, 2004), de rasistiska trakasserierna mot en familj i Vålberg som, enligt forskare, polisen mer eller mindre nonchalerade (Rantakeisu mfl, 2000) samt John Hron som misshandlades till döds av ett gäng rasister 1995 (Tamas, 2004). Flera av dessa händelser beskrivs utförligare i kapitel 9 om rättsväsendet.

Andra händelser som har väckt stor uppmärksamhet är Svenska Dagbladets rundringning2 1996, där 14 av 24 uppringda arbetsförmedlingar var beredda att sortera bort invandrare (SVD 1996-01-07) och Dagens Nyheters ”situation testing” av arbetsgivare 2004 (DN 2004-09-05), liksom Sveriges radios undersökning i programmet Ekot som visade att fler än hälften av personer som beviljats ersättning med anledning av frihetsberövanden i sådana fall som t.ex. inte lett till åtal eller fällande dom, hade invandrarbakgrund (2002-10-17) samt undersökningen i programmet Kaliber

2 SVD använde en ”situation testing” liknande metod. Situation testing (också kallat praktikprövning) beskrivs i avsnittet om metoder i kapitel xx om arbetsmarknaden och arbetslivet).

som handlade om att invandrare döms hårdare för rattfylla än svenskar (2004-04-25).

Dessa händelser har dock inte fått samma politiska betydelse i Sverige som Stephen Lawrence-fallet fick i Storbritannien. Jag tror att den viktigaste skälet till detta är en bristfällig förståelse av hur dessa enskilda fall hänger ihop med strukturell diskriminering.

Ett av de svåraste hindren i kampen mot strukturell diskriminering är samhällets inbyggda förnekelse av att diskriminering är ett problem i Sverige. Den bristande kunskapen om hur den europeiska kolonialismen och rasistiska ideologier historiskt har präglat det svenska samhället och dess kunskapsproduktion och politik är genom detta ett problem. Därför har vi valt att inkludera en kort introduktion till kunskapen inom detta område, ett avsnitt vi kallar En inblick i rasism och strukturell diskriminering i Sveriges historia.

Till skillnad från till exempel utvecklingen i Storbritannien och USA, har en bred diskussion om och ett politiskt ansvarstagande för den strukturella diskrimineringen, som en central maktfråga likt klass och kön, låtit vänta på sig i Sverige. Min förhoppning är att denna utredning, den första som inom sju samhällsområden undersöker strukturell diskriminering på grund av etnisk tillhörighet eller religion, kommer att fylla en funktion för såväl samhällsdebatten som beslutsunderlag för ansvariga politiker och inspiration för andra aktörers initiativ.

Litteraturförteckning

Andersson S. (2004) Ett svenskt Stephen Lawrence? - Om

institutionell rasism i rättsväsendet, Examensarbete i processrätt, Juridiska institutionen, Stockholms Universitet.

Bergström, G. & Boréus, K. (2000) Textens mening och makt:

metodbok i samhällsvetenskaplig textanalys. Lund :

Studentlitteratur.

Björk, S. (1997) Invandrarpolitisk diskurs. Blick och överblick på

svensk invandrarpolitisk debatt under tre decennier. Umeå:

Merge, Umeå universitet

Bredström, A. (2002) ”Rasifierade ungdomar och mediadiskurser” i

de los Reyes, Molina & Mulinari (red.) Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige. Atlas.

Brune, Y. (2002) ”Sweden” ingår i: Racism and cultural diversity in

the mass media ter Val (red.), EUMC

Brune, Y. (2004) Nyheter från gränsen – tre studier i

nyhetsjournalistik om ”invandrare”, flyktingar och rasistiskt våld.

Göteborg: Göteborgs universitet.

Cashmore, E. (1996) Dictionary of race and ethnic relation.

London: Routledge

Crenshaw, K. (1992) i: Morrison (1992) Race-ing Justice, En-

gendering Power. Pantheon

Dahlstedt, M. (2005) Reserverad demokrati: representation i ett

mångetniskt Sverige. Umeå: Boréa.

de los Reyes, P. (2001) Mångfald och differentiering: diskurs, olikhet

och normbildning inom svensk forskning och samhällsdebatt.

Solna: SALTSA, Arbetslivsinstitutet.

de los Reyes, P. & Molina, I. (2002) ”Kalla mörkret natt!: kön,

klass och ras/etnicitet i det postkoloniala Sverige”, ingår i:

Maktens (o)lika förklädnader: kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige, de los reyes m.fl. (red.). Stockholm:

Atlas.

de los Reyes, P. & Mulinari, D (2005) Intersektionalitet: kritiska

reflektioner över (o)jämlikhetens landskap. Malmö: Liber.

de los Reyes, P. & Wingborg, M. (2002) Vardagsdiskriminering och

rasism i Sverige - En kunskapsöversikt, Integrationsverkets rapportserie 2002:13. Norrköping: Integrationsverket.

Diesen C., Lernestedt C., Lindholm T., & Pettersson T. (2005)

Likhet inför lagen. Natur och kultur

Ehn, B. m.fl. (1993) Försvenskningen av Sverige: det nationellas

förvandlingar. Stockholm: Natur och kultur.

Ericsson, U., Molina, I. & Ristilammi P.M. (2002) Miljonprogram

och media. Föreställningar om människor och förorter.

Riksantikvarieämbetet & Integrationsverket.

Essed, P. (1991) Understanding Everyday Racism, Sage Fairclough, N. (2003) Analysing discourse: textual analysis for social

research. New York: Routledge.

FN-förbundet (2004) Alternative Report to the CERD-Comitee

with respect to Sweden´s commitments according to the ICERD.

Ghersetti, M. & Levin, A. (2002) Muslimer och islam i svenska

nyhetsmedier: om rapporteringen av terrorattackerna i USA den 11 september 2001: en förstudie. Norrköping:

Integrationsverket.

Grip, L. (2002) Mediernas syn på De Andra. En medieanalytisk

studie i samband med mordet på Fadime. Arbetsrapport 2002:9,

Institutionen för samhällsvetenskap. Avdelningen för Geografi och Turism, Karlstads universitet.

Hertzberg, F. (2003) Gräsrotsbyråkrati och normativ svenskhet: hur

arbetsförmedlare förstår en etniskt segregerad arbetsmarknad.

Arbetslivsinstitutet

Hirdman, Y. (1988) ”Genussystemet, reflexioner kring kvinnors

sociala underordning” i: Kvinnovetenskaplig tidskrift, 1988/3

Hällgren, C., L. Granstedt & G. Weiner (2005) Överallt och

ingenstans: Mångkulturella och antirasistiska frågor i svensk skola; en kunskapsöversikt. Umeå: Umeå universitet.

Höglund, S. (1998) Svensk forskning om diskriminering av

invandrare i arbetslivet 1990-1996, Rådet för arbetslivsforskning.

Höglund, S. (2002) Kunskapsöversikt över svensk forskning om

rekrytering, kvalifikationsvärdering och kompetenshantering 1990-2001, med inriktning mot forskning som kan belysa eventuell diskriminering, ThemES Occasional papers and reprints on ethnic studies, CEUS, Dept of Ethnical Studies,

Linköpings universitet.

Lorentz, H. (2001) Forskning om mångkulturalism i Sverige utifrån

ett pedagogiskt perspektiv: en överblick och historisk tillbakablick 1950-2000, Lund: Lunds universitet.

Löwander, B. (1996) ”TV, främlingshat och rasistiskt våld.” ingår i:

Höjer, B. och Andén-Papadopoulos (red). Våld i nyhetsmedier. Stockholm. Symposium

Löwander, B. (1998) Den försåtliga kulturrasismen: en studie av

närradiosändningar i Stockholm, Malmö och Karlstad, Granskningsnämnden för radio och TV.

Mattsson, K. (2001) (O)likhetens geografier –Marknaden, forsk-

ningen och de andra. Uppsala: Uppsala universitet, Kulturgeografiska institutionen.

Mattsson, K. (2004) ”Vit rasism” i: Lindberg, I. & Mattsson, K.

(red) Rasismer i Europa – kontinuitet och förändring. Stockholm: Agora

Molina, I. (1997) Stadens rasifiering: etnisk boendesegregation i folk-

hemmet. Uppsala: Uppsala universitet, Kulturgeografiska institutionen

Mulinari, D. & Neergaard, A. (2004) Den nya svenska arbetar-

klassen, Umeå: Borea.

Pincus, F. (2000) ”Discrimination Comes in Many Forms: Indivi-

dual, Institutional and structural” Extracted with permission from Readings for Diversity and Social Justice (2000) Adams, M. (red.).

Rantakeisu U., Almgren S. & Starrin B. (2000) Rasistiska trakasse-

rier - en studie med utgångspunkt från händelser i Vålberg, Karlstad University Studies 2000:8

Regeringen (2004) Nya vägar: Organiseringen av jämställdhets-

arbetet i Sverige

Regeringen (Skr. 2002/03:140) Jämt och ständigt: Regeringens

handlingsplan för jämställdhetspolitiken 2003

Rubinstein Reich, L. & Tallberg Broman, I. (2000) Den svenska

skolan i det mångkulturella samhället – Konsekvenser för lärarutbildningen. Malmö: Malmö högskola.

Rydgren, J., Sawyer, L., Kamali, M. & Burns, T.R. (2004) Mapping

Discriminatory Landscapes in Sweden: Ethnic Discrimination in the Labour Market and in the Educational System, Center for

Multiethnic Research, Uppsala University

Sahlin, M (2004) ”Sahlin kovänder om integrationen” i DN 2004-

06-01

Sawyer, L. (2002) ”’Omvänd rasism’ eller, hur makt undviks i dis-

kus-sioner om rasism” på: http://www.sverigemotrasism.nu/upload/docs/omvandrasism. pdf

SOU 1996:55, Sverige, framtiden och mångfalden: slutbetänkande

från Invandrarpolitiska kommittén.

SOU 2002:37 Osmo Vallo: utredning om en utredning, betänkande

av Osmo Vallo-utredningen. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer.

SOU 2004:117 Nytt nationellt kunskapscentrum: Ombildning av

RKC. Betänkande av Utredningen om Rikskvinnocentrum.

Svenska Byggnadsarbetareförbundet (2003) Byggnads mot rasism

och främlingsfientlighet, en policy från Byggnads. Stockholm:

Svenska Byggnadsarbetareförbundet

Tallberg-Broman, I.,Rubinstein Reich L. & Hägerström, J. (2002)

Likvärdighet i en skola för alla- Historisk bakgrund och kritisk granskning. Stockholm: Skolverket.

Tamas, G. (2004) Lasermannen: en berättelse om Sverige. Stock-

holm: Ordfront.

Tesfahuney, M. (1998) Imag(in)ing the other(s): migration, racism,

and the discursive constructions of migrants. Uppsala: Uppsala universitet, Kulturgeografiska institutionen.

Unesco (2004) Ten-Point Plan of Action for the European Coalition

of Cities against Racism

Wigerfelt, B. & Wigerfelt, A. (2001) Rasismens yttringar: exemplet

Klippan. Lund: Studentlitteratur.

2. En inblick i rasism och strukturell diskriminering i Sveriges historia

2.1. Inledning

Den som kontrollerar historien kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nuet kontrollerar historien. (Orwell, 1949)

Den tveksamhet som många känner för att acceptera och erkänna att diskriminering förekommer i dagens samhälle bottnar ofta i en föreställning om att Sverige är ”annorlunda” än andra länder. Sverige, menar man, saknar en historia av förtryck av etniska minoriteter. Jag menar att denna föreställning är falsk. Den strukturella diskrimineringen i dagens Sverige bygger på strukturer som grundlades långt tillbaka i tiden och som fortfarande återskapas.

Sveriges historia är en del av Europas, och samma rasism som uppkom och spreds där, förekom i Sverige. Den rasistiska synen på exempelvis afrikaner och asiater har varit vida spridd i Sverige, närmast en del av den folkliga föreställningsvärlden. Rasismen och rasbiologin frodades i Sverige lika väl som i resten av Europa, vilket kan ses i behandlingen av de inhemska minoriteterna.

Liksom i resten av Europa innebar andra världskrigets slut en förträngning av det rasistiska förflutna. Sverige framträdde som ett rikt land – orört av kriget – och det ekonomiska välståndet kompletterades med självbilden som världssamvete och moralisk stormakt. Sverige stödde s.k. u-länder och FN samt förespråkade solidaritet över gränserna. Just i och med att Sverige hörde till de hårdaste kritikerna av apartheid och andra orättvisor utomlands, var det underförstått att några sådana problem inte fanns inrikes (vilket bland annat ledde till att Sverige i likhet med de flesta andra europeiska länder släpat efter i utformandet av en effektiv lagstiftning mot etnisk diskriminering).

För att lättare se förekomsten av strukturell diskriminering i dag måste man förstå den roll rasismen spelat i Sveriges historia.

2.2. Rasismens ursprung

Rasismen är ett förhållandevis modernt fenomen. Inom forskarvärlden finns skilda uppfattningar kring dess ursprung men den dominerande synen är att slaveriet spelade en avgörande roll (Solomos & Back, 1996; Miles, 1993; Gardell, 2003; Robinson, 2000; Fryer, 1984; Fredrickson, 2003).

Att människor förhärligat sin egen grupptillhörighet gentemot andra är en gammal historisk företeelse, ofta har den skett på rent regional nivå, som mellan byar, bygder, släkter och stammar. Idén om att alla ”vita” skulle känna gemenskap gentemot ”svarta” är dock en ganska ny idé. Romarna ansåg sig visserligen stå över alla andra folk, men att vara romare var en fråga om kultur, inte hudfärg. Antikens greker hade ett liknande synsätt. Slaveriet var inte mer förknippat med afrikaner än med någon annan grupp. Slavar hämtades från alla möjliga folk. Vita kunde lika gärna vara slavar och ordet ”slav” kommer troligtvis från folkslaget slaver (Penketh, 2000:11).

Den islamiska expansionen från sent 600-tal och framåt ledde visserligen bland européer till en uppkommen rädsla för människor från Nordafrika. Heliga Birgitta menade att djävulen besökte henne i form av en ”svart mor”, och djävulen fick i den europeiska föreställningsvärlden ofta ta sig denna form. Även om sådana negativa stereotypiseringar förekom så var positiva lika förekommande. Genom det muslimska styret i Spanien njöt Europa den islamiska civilisationens frukter. De antika skrifterna upptäcktes i sin arabiska översättning och österländsk filosofi, matematik, fysik, medicin, astronomi och alkemi strömmade in i Europa. För européer kunde den ”svarta” människan också symbolisera en överlägsen civilisation exempelvis den etiopiska, egyptiska, assyriska, och persiska förutom den islamiska.

I och med att handeln med afrikanska slavar efter 1500-talet eskalerade kom synen på människor från Afrika att ändras. De kom att kallas ”negrer”, dvs. svart i motsats till de ”vita” européerna. Det konstruerade begreppet ”neger” är till skillnad från de tidigare använda termerna ”afrikan”, ”mor”, eller ”etiopier” frikopplat från specifika tider eller platser. ”Negern” hade ingen civilisation, ingen kultur, ingen religion och ingen historia (Robinson, 2000:81).

This ’negro’ was a wholly distinct ideological construct from those images of Africans that had preceded it. It differed in function and ultimately in kind. Where previously the Blacks were a fearful phenome-

non to Europeans because of their historical association with civilisations superior, dominant, and/or antagonistic to Western societies, the most recent being that of Islam, now the ideograph of Blacks came to signify a difference of species, an exploitable source of energy (labor power) both mindless to the organizational requirements of production and insensitive to the subhuman conditions of work. In the more than 3,000 years between the beginnings of the first conception of the ’Ethiopian’ and the appearance of the ’Negro’, the relationship between the African and the European had been reversed (Ibid:82)

Många miljoner människor lastades ombord på slavskeppen för att föras till Amerikas kolonier. ”Negrerna” kunde behandlas så just därför att de var ”negrer” – inte ”riktiga” människor. Hudfärgen avgjorde människovärdet och i och med idén om ”negerns” underordning var rasismen född.

2.3. Rasismen i Sverige

Det svenska deltagandet i slavhandeln har länge varit ett glömt kapitel. 1649 grundades dock Svenska Afrikakompaniet, där svenska staten var delaktig, för att bedriva handel med slavar från Afrika till Amerika (Berg, 1997:52). I dagens Cape Coast i Ghana byggde det svenska kompaniet fästningen ”Carolusburg”. Borgen har förklarats som ”World Heritage Monument” och står med sina bevarade fånghålor där slavarna förvarades i väntan på transport över atlanten som ett monument över slaveriets och kolonialismens grymheter (Berg, 1997:45 f). Kompaniet hade stora planer på en omfattande slavexport till Amerika men handeln begränsades av att Sverige inte hade några egna kolonier i Amerika, och att det därmed inte fanns någon naturlig plats för att sälja slavar. Exakt hur omfattande slavexporten var är svårt att beräkna då det mesta av räkenskaperna försvunnit. Dock finns exempelvis ett kontrakt bevarat som slöts mellan kompaniet och tre köpmän i Amsterdam om transport av 500–600 slavar till Curaçao 1657 (Nováky, 1990:185). 1658 attackerades fästningen av holländska och danska konkurrenter vilket var början till slutet på det Svenska Afrikakompaniet. Uppskattningsvis uppgick den svenska slavhandeln till uppemot 1 000 slavar under åren 1650–1658 (Nováky, 1990; Berg, 1997:60).

Den svenska staten såg alltjämt att Sverige inte hade några egna kolonier i Amerika som ett problem. Bristen på kolonier ledde till att slavhandelns effektivitet hämmades. Gustav III lyckades till sist

skaffa Sverige en koloni genom att få Frankrike att lämna över ön Saint- Bartélemy i Västindien år 1784. Därefter bildades Västindiska kompaniet (1786) vars största aktieägare skulle komma att bli Gustav IV. Kompaniets privilegier inkluderade rätten att driva slavhandel mellan Afrika och Västindien. Året efter etableringen planerade kompaniet en första slavexpedition med ett fartyg som skulle segla till Guinea på Afrikas västkust. Där skulle man köpa slavar för att sedan frakta dem över Atlanten till Saint-Barthélemy för försäljning. Praktiska problem gjorde att färden aldrig blev av, och Saint-Barthélemy kom i fortsättningen huvudsakligen att fungera som transitplats för slavhandeln (Sjöström, 1999). Att föra in och sälja slavar på auktion var gratis, men den svenska profiten kom från att man beskattade frakten av slavarna från ön.

Slavauktionerna ägde rum i slavboden som låg vid Östra Strandgatan. Exakt hur omfattande slavhandeln var är inte säkert, men proportionerna framgår av antalet slavar på ön. 1787, ett par år efter att Sverige tagit över ön, hyste den drygt 700 slavar. 1812 hade antalet slavar stigit till nästan två och ett halvt tusen, motsvarande drygt 40 procent av den totala befolkningen. Ingenting tyder på att den svenska behandlingen av slavarna var mindre brutal än andra kolonialmakters. Faktum är att en av Vetenskapsakademin utsänd rapportör jämför Sverige med slavnationen England när han pekar på möjligheten att införa ett hanterande av slavarna som var mer humant än det som praktiserades i den svenska kolonin. Vetenskapsmannen skildrar den svenska bestraffningen av slavar på följande vis:

Straffet går merendels för sig på följande sätt. Den brottslige lägges framstupa på jorden, bindes med händerna fast vid hjulet under en Canon, fötterna utsträckes och fastbindes vid 2:ne pålar, som blifva nedslagne uti jorden, kläderna blifve borttagne at kroppen blifver bar, den som skall slå honom, har en piska med kort skaft; men snärten och smällen är 6 eller 7 alnar lång; han håller sig på något afstånd och med piskan slår knäppsmällar på slafvens bara kropp ; hvarje slag smäller som ett pistol-skott och stora skin- samt köttstycken följa ofta med ifrån kroppen; Slafven får uthärda 30, 50 eller 100 sådane slag, alt efter större eller mindre brott. (Sjöström, 1999:50)

1815 förbjöds den svenska slavhandeln. Förbudet kom dock senare än i länder som Danmark (1792), England (1807) och USA (1808) (Sjöström, 1999:52). Samtidigt som den svenska handeln förbjöds fortsatte man dock i flera decennier att profitera på slavhandeln genom att ta ut en avgift från de skepp som fortsatte att använda

Saint-Barthélemy som transitplats för handel med slavar (Catomeris, 2004:39). År 1878 sålde Sverige ön till Frankrike för 400 000 franc. Transaktionen föregicks av en folkomröstning bland öborna. Endast en person röstade för fortsatt svensk överhöghet (Sjöström, 1999:43).

Det direkta svenska deltagandet i slavhandeln och imperialismen var i jämförelse med större europeiska stater förhållandevis blygsamt, men Sverige var ändå en del av den europeiska koloniala och imperialistiska sfären. Även om Sverige spelade en roll i utkanten gynnades man av kapitalackumulationen i kolonierna som möjliggjorde industrialiseringen. Som del i det kapitalistiska Europa gynnades Sverige av imperialismen precis som Europa i sin helhet. Sverige var en del av samma ekonomiska system vilket medförde att de gemensamma rasistiska teorierna fick ett stort fotfäste även i Sverige.

Den världsberömde Carl von Linné klassificerade inte bara in djur och växter i system utan även människor. Han var den förste som kallade människan för Homo Sapiens och delade in denne i ett hierarkiskt system baserat på hudfärg med de vita överst. Den vita människan (H. Europaeus) beskrevs som intelligent och företagsam medan den svarte (H. afer) var trögtänkt och lat. Linnés lärjungar spred systemet under sina upptäcktsfärder, särskilt i Afrika, där befolkningen beskrevs som synnerligen underlägsen (Fryer, 1984:166; Lindquist, 1997:34). Rasismen var lika spridd inom vetenskapen i Sverige som i övriga Europa. Inom kulturlivet spreds svenska äventyrares och missionärers berättelser om imperialistiska äventyr i ”mörkaste Afrika”. I och med folkskolans införande 1842 fick alla svenskar rasismen inpräntad i sig. Läroböckernas bild av Afrika skulle i mer än ett århundrade vara påfallande enhetlig. Afrikanen beskrevs som en särskild, biologiskt och socialt underlägsen varelse, en vilde ständigt benägen att råka i strid med andra vildar och utan någon egen historia. Den europeiska koloniseringen beskrevs som ett lyckobringande projekt för Afrika:

Mest talande för det koloniala synsättet i de svenska läroböckerna är förträngningen av de vitas ogärningar i Afrika, inte minst i behandlingen av slavhandeln. Denna skylls i stället på afrikanerna själva, eller på araberna. De svenska generationer av skolelever som växer upp med alla dessa beskrivningar kan bara ha fått en enda uppfattning om Afrika och dess invånare: som en hemvist för den lägst stående människan på jorden, i bästa fall som ett exotiskt landskap befolkat av stora farliga djur. Afrikanernas hundratals språk, kulturer och levnadssätt blir till

en enda kontrasterande motsats, gentemot vilken den egna rasens och kulturens förträfflighet framhävs (Catomeris, 2004:49).

Trots att det knappast fanns mer än en handfull afrikaner i Sverige på 1800-talet var rasismen väl utvecklad här. Att svenskar i större skala först mot slutet på nittonhundratalet konfronterades med utomeuropeiska människor genom invandringen till Sverige innebar inte att Sverige var fritt från rasistiska stereotyper om afrikaner och ”orientaler”. Just frånvaron av afrikaner och orientaler kan till och med ha resulterat i att stereotyperna i vissa fall blev grövre än i andra länder. Som exempel kan tas den världsberömda afro-amerikanska musikern Louis Armstrongs besök till Sverige 1933:

I Dagens nyheter liknas Louis Armstrong vid ’en berusad Gorilla’ som ’svettig och dreglande skuttade omkring och utstötte sina illaluktande vrål’ medan Socialdemokraten beskriver Armstrong som ’primarien [en musikalisk term] med sina apliknande konster och läten’. För Aftonbladet är det positiva med konserten att ’den gjorde slut på den gamla tvisten huruvida aporna ha ett språk’. (Catomeris, 2004:55)

Ett annat exempel är rapporteringen från Olympiska spelen i Berlin 1936 under den nazistiska diktaturen. De svenska tidningarna tycktes anamma nazisternas framställning av spelen som en raskamp. Exempelvis talade Svenska Dagbladet om en tävlan mellan ”de blonda resliga folken” och ”svartmuskigt undersätsiga folk från exotiska länder”. De svenska tidningarna framställde de svenska segrarna som resultatet av en högre stående människotyp medan man om de amerikanska framgångarna skrev att ”Jesse Owens och höjdhopparnegrerna” var ”mer apor än människor”. När de afroamerikanska idrottarna utklassade ”vita” från andra länder upprörde sig Svenska Dagbladet över att USA inte vågade ”komma helt vitt till tävlingarna”, och hakade på den nazityska linjen om att USA därmed fuskat: ”Pengar lukta inte, men av detta guld luktar det neger” (Catomeris, 2004:57).

2.3.1. Inhemska minoriteter

Den historiska rasismen i Sverige har dock inte bara varit negativa stereotypiseringar om människor från andra länder. Sverige har en lång historia av förtryck av inhemska minoriteter. Man kan tydligt se hur den rasistiska ideologin tillämpats på dessa. De negativa stereotypiseringarna blir allt vanligare från 1600-talet och framåt. När rasbiologin utarbetas, vari Sverige har en ledande roll, drabbas de inhemska minoriteterna hårt. Något kort skall här sägas om detta förtryck. Därefter följer ett avsnitt om rasbiologins framväxt och dess syn på minoriteterna.

Samer

”Sveriges” tidiga förhållande till samerna är nära förknippat med erövringen av Norrland. Först i och med Gustav Vasas styre började svenska staten få upp ögonen för ”Lappmarken” (Lundmark, 1998:25), som då sågs som en hitintills närmast outnyttjad källa för skatteintäkter. Skatteuttaget ökade successivt och när en ny skatteordning började gälla 1607 ledde den till kris för samernas försörjning. Många samer flydde till Norge och under 1610-talet blev anteckningen ”bortrymda för fattigdoms skull” allt vanligare i räkenskaperna (Ibid:39). En faktor som kraftigt bidrog till statens intresse för samernas land var upptäckten av silverfyndigheter. Det väckte stora förväntningar när fogden i Pite lappmark kom till Stockholm 1624 med silvermalm som en same hittat på Nasafjäll nordväst om Arjeplog. De enorma mängder guld och silver som spanjorerna erövrat från Amerika var väl kända och på högsta nivå hoppades man nu att Nasafjäll skulle bli en motsvarande rikedomskälla för Sverige (Ibid:43). Samerna sattes i tvångsarbete. Deras renar var oumbärliga när malmen skulle fraktas söderut. Den lilla ersättning som utgick för arbetet var inte tillräcklig för att ersätta förlusten av renskötseln vilket ledde till att de så kallade ”hållapparna” inte kunde försörja sig. Många flydde därför längre norrut i de svenska lappmarkerna eller till Norge (Ibid:44).

Från och med slutet av 1600-talet började staten allt mer aktivt kolonisera samernas land. 1673 utfärdade regeringen ett ”placat angående lappmarkernas bebyggande” där de gav nybyggare söderifrån skattefrihet i 15 år (Ibid:60). Därmed grundlades konflikten mellan bofasta bönder och renskötande samer om den mark sa-

merna dittills utnyttjat. Samernas urgamla rätt till land och vatten började tas ifrån dem. Nybyggarna fick de svenska domstolarnas stöd och lade beslag på allt större del av marken (Ibid:67-75).

För att stärka kontrollen tillsatte svenska staten lappmarkspräster och byggde kyrkor. En aggressiv mission igångsattes och samernas religion fördömdes som djävulsdyrkan vilket kunde straffas med döden. Sammanlagt förekom 49 mål om ”trolldom och vidskepelse” vid tingen i lappmarken under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Flera samer dömdes till böter och spöstraff, andra dömdes till döden. Åtminstone en av dödsdomarna verkställdes.

På samma sätt som Europa omdefinierade synen på afrikaner så att dessa sågs som underlägsna började synen på samen att omdefinieras. Under medeltiden hade samerna beskrivits som ett ”krigiskt” och ”modigt” folk, men från 1600-talet och framåt började de beskrivas som försiktiga och räddhågade, lata och dumma. Kyrkans syn på samerna som hedningar gjorde att mycket fokus riktades mot deras seder och religion. I och med kyrkans försvagning och vetenskapens framväxt kom allt mer intresse att riktas mot samernas kroppar och samerna som ”ras” (Catomeris, 2004).

Finnar och tornedalingar

I cirka sju hundra år var Finland en del av Sverige. Sedan Finland avskildes från Sverige under 1800-talets början har Sverige haft en stor finsktalande minoritet. Mot slutet av sextonhundratalet börjar, i likhet med synen på samerna, den svenska synen på finnarna bli allt mer negativ och de uppfattas som ett folk skilt från – och underlägset – det svenska. Ett drastiskt exempel är häradstinget vid Fryksdalen i Värmland där man deklarerar att varje finne som vägrar lära sig svenska ska få sitt torp nerbränt (Catomeris, 2004:78). Enligt Rasbiologiska institutets chef Herman Lundborg (se nedan) tillhörde finnarna de underlägsna raser som de högre stående svenskarna inte borde beblanda sig med och vars invandring därmed borde förhindras (Catomeris, 2004:91). Många finnar kom under 1950- och 60-talen till Sverige som arbetskraftsinvandrare. Stereotypen om dessa som knivbärande och hetsiga till humöret spreds tillsammans med de vandringssägner om finnar som bröt upp parketten för att odla potatis, en myt som sedan skulle komma att appliceras på utomeuropeiska invandrare. Finskan har länge

setts som ett andra klassens språk i Sverige. Exempelvis förekom ända in på 1960-talet förbud på skolor i Tornedalen mot att prata finska på rasterna (Catomeris, 2004:105).

Judar

Precis som den europeiska rasistiska stereotypen om afrikaner hade stor spridning i Sverige redan innan några afrikaner fanns i Sverige hade även antisemitismen en stor utbredning långt före invandringen av judar till Sverige på 1700-talet. Antisemitismen hör, liksom rasismen, till det europeiska kulturarvet. Kyrkan hade ända sedan Sveriges kristnande precis som i övriga Europa spritt synen på judarna som Kristi mördare parallellt med skrönor om judiska ritualmord på kristna barn och liknande. Det rådde ett totalt förbud för judar att resa in i Sverige. I och med 1686 års kyrkolag öppnades dock en möjlighet för judar att flytta in, men bara om de avsade sig sin tro och konverterade till kristendomen.

Mot 1700-talets slut tilläts av ekonomiska skäl en viss begränsad invandring av judar, eftersom de kunde beskattas efter godtycke och för att judiska handelsmän hade internationella nätverk av kontakter vilket skulle gynna handeln. Judarna lydde dock under stränga restriktioner. De fick bara bosätta sig i Stockholm, Göteborg eller Norrköping och fick inte gifta sig med kristna. En mängd yrken var förbjudna, men judarna uppmanades bli bankirer, finansiärer, ädelstensslipare och liknande vilket sågs som för riket produktiva verksamheter. De förbjöds dock anställa svenskar.

Den judiska invandringen mötte stark opposition. När kapitalismen och frihandeln på allvar slog igenom runt 1800-talets mitt framstod restriktionerna som allt mer otidsenliga och togs successivt bort. Detta skedde parallellt med skråväsendets avskaffande och hantverkarnas proletarisering något som judarna fick stå som syndabock för. Att restriktionerna mot judarna avskaffades ledde till antijudiska kravaller och en utbredd folklig antisemitism. I och med nationalismens frammarsch i Europa kom judarna att fylla funktionen av att ha något ”främmande” att definiera nationen mot. Ofta fick de även spela rollen av syndabockar för en mängd olika samhälleliga problem (Svanberg & Tydén, 1992:180-189; Catomeris, 2004:109-126).

Romer och resande

I hela Europa verkar de resande (”tattarna”) och romerna (”zigenarna”) ha bemötts positivt och med nyfikenhet när de först dök upp under senmedeltiden, något som dock snart skulle ändras. Deras kringvandrande liv kom att ses som ett hot och tidvis infördes lagar som innebar att man fängslade och fördrev dem. Både den katolska och den protestantiska kyrkan bannlyste spådomskonsten och utmålade zigenarna som farliga hedningar. Det första följet verkar ha anlänt till Sverige 1512 och bemöttes då väl. När kyrkan efter reformationen kring 1530 tog över fattigvården pekades tattarna/zigenarna ut som ”lättlingar”, ”löst” eller ”onyttigt” folk. I instruktioner till prästerskapet är 1560 klargjordes att kyrkans folk inte skulle befatta sig med ”tattare”, ”hwarken döpa theras barn eller jorda theras lijk” (Montesino, 2002:37). Förbudet upprepades 1594 och 1597 miste en kyrkoherde i Dingtuna sin tjänst för att ha döpt resandes barn (Ibid:28). Politiken hårdnade allt mer och 1637 infördes så dödsstraff för manliga tattare/zigenare som inte lämnade landet. Männen skulle hängas, kvinnor och barn skulle utvisas (Montesino, 2002:41).

I vilken utsträckning dödsstraffet verkligen genomfördes är osäkert, men klart är att resande och romer blev kvar i landet. Senare förordningar stadgar att dödsstraffet bara gällde de som gjort sig skyldiga till något brott medan övriga skall utvisas första gången de påträffas. Om de påträffas ytterligare en gång skulle de gripas och ”föras till närmsta slott för att arbeta i järn med vatten och bröd” (Montesino, 2002:43). Härifrån och framåt genom 1700-, 1800- och 1900-talen mer eller mindre kriminaliseras de kringresandes levnadssätt (Svensson, 1993; Catomeris, 2004:222-290; Hazell, 2002).

2.4. Rasbiologi och politik

Under 1800-talets första hälft utvecklade svensken Anders Retzius metoder för mätning av mänskliga kranier. Han delade in kranierna i två huvudkategorier, lång- och kortskallar. Långskallar ansågs ha fler positiva egenskaper än kortskallar. Nordens och Tysklands folk var långskallar medan till exempel finnar, samer och slaver var kortskallar. Anders Retzius mätmetoder fick stor spridning internationellt inom rasbiologin, och användes snart för att upprätta ett sy-

stem där Europas befolkning definierades som överlägsen alla andra folk och afrikaner som de lägst stående (Lindquist, 1997:36ff).

I takt med att man erövrade kolonier ”bevisades” tesen. De koloniserade folkens nederlag på slagfälten sågs som ett rättfärdigande av erövringspolitiken. Motståndarnas militära svaghet tolkades som underlägsenhet och oförmåga – beviset för att de inte klarade av att styra sig själva (Lindquist, 1997:39). Herbert Spencers teori om det naturliga urvalet – bl.a. att svaga och otillräckliga människor hamnar på samhällets botten, medan rikt utrustade personer klättrar uppför den sociala stegen – sammanslogs med Charles Darwins verk om människans arv och härstamning av Darwins kusin Francis Galton som myntade uttrycket ”eugenik”. Detta delades av tyska forskare upp i ”rasbiologi” och ”rashygien”, där det första begreppet rörde det vetenskapliga utforskandet av ras- och arvsskillnader och begreppet rashygien tillämpningen av denna kunskap (Lindquist, 1997:39-42, 179-184; SOU 1984:55 s 152ff). Ämnet blev mycket populärt i Sverige, 1920 inrättar en enig riksdag ett statligt institut för rasbiologi – världens första.

Rasbiologiska institutets chef Herman Lundborg hade 1911 disputerat på en avhandling om en ärftlig sjukdom på Listerlandet i Blekinge. Lundborg ansåg sig ha visat att den lett till ekonomisk och kulturell degeneration i bygden. Detta var också vad som hotade Sverige, menade han, om man inte hindrade människor med så kallade undermåliga anlag från att fortplanta sig. Enligt Lundborg var det de som var bäst utrustade i fysiskt, moraliskt och intellektuellt avseende som skulle fortplanta släktet. För att detta skulle uppfyllas var det nödvändigt med rashygienisk forskning. Det område där ”rasblandning” ansågs ha förekommit i en större utsträckning var i Lappland där det fanns samer, finnar och svenskar som inte sällan gifte sig med varandra. Därför inledde Lundborg rasbiologiska studier av samer och finnar i nordligaste Sverige 1913. Tre år senare fick han ett särskilt anslag från riksdagen för att studera rasblandningen i området. Lundborg menade att blandning av skilda raser alltid är förkastlig från den, som han skrev, ”högre rasens” synpunkt. Avkomman skulle få försämrad motståndskraft mot sjukdomar och dålig karaktär. En blandning mellan tre eller flera folkslag skulle leda till ”ohejdad själviskhet, tygellöst leverne och brottslighet”. Därför avrådde han från en blandning mellan ”svensk befolkning och exempelvis lappar, som äro alltför olikartade” (Lundmark, 2002:8 f).

Under studien av samerna i Norra Sverige mätte forskare skallarna på och fotograferade tvångskommenderade skolbarn och gamla på ålderdomshem. Många av dessa personer tvingades posera nakna och ställdes sedan ut för allmän beskådan i samband med olika föreläsningar och utställningar. I den mycket populära utställningen ”Svenska folktyper” som Lundborg turnerade runt med 1919 ställdes även bilder av mörkhåriga ”tattare” hämtade ur brottsregistren mot representanter för ”den renare nordiska rasen”. De förstnämnda förevisades som exempel på den ”rasblandning” som beskrevs som det största hotet mot ”folkmaterialet”. (Catomeris, 2004:204, Lundmark, 2002).

I början ägnade sig Statens rasbiologiska institut åt att kartlägga ”den germanska rasen”, men Lundborg drev dock snart igenom en ny undersökning av samerna. Lundbergs fixering vid samerna ledde till att den ”rasbiologiska inventeringen av landets befolkning” som var tänkt som institutets huvuduppgift fick vänta. Detta ledde till motsättningar på institutet vilket späddes på av att Lundborg i början av 1930-talet började visa nazistiska sympatier och medverka i nazistiska publikationer. När Lundborg gick i pension 1935 efterträddes han av Gunnar Dahlberg och institutet ägnade sig allt mer åt genetisk forskning om ärftliga sjukdomar. Mot slutet av andra världskriget minskade intresset för rasbiologi radikalt i samhället men rasbiologiska institutet fanns kvar och uppgick inte förrän 1958 i institutionen för medicinsk genetik vid Uppsala universitet (Lundmark, 2002).

2.4.1. Steriliseringar av ”tattare”

1907 års Fattigvårdsutredning menade att man i framtiden skulle kunna sterilisera eller på livstid internera vissa särskilt brottsliga och sjukliga individer som man menade förekom framför allt bland ”tattarna”. Det kunde bli nödvändigt med en ”utrotning” av problemet genom ”direkta eller indirekta åtgärder”. (Catomeris, 2004:235). Särskilt Socialstyrelsen förespråkade en massiv sterilisering av ”tattarna”:

Åtgärder för att åstadkomma en social anpassning av dessa individer är mestadels fruktlösa därför att deras förhållande till andra människor i stor utsträckning bestämmes av deras släktmentalitet och de ofta saknar psykologiska förutsättningar för en anpassning till gängse moralbildning och uppförandenormer. Både biologiskt och socialt utgöra de

genomgående en belastningsfaktor för det svenska samhället. (Catomeris, 2004:244)

Sveriges första steriliseringslag 1934 var främst inriktad på funktionshindrade människor, men möjliggjorde också sterilisering av ”humanitära skäl i samhällets intresse” (Catomeris, 2004:247). Formellt krävdes samtycke för sterilisering men i praktiken upplevde de som steriliserades att de inte hade något annat val på grund av myndigheternas massiva påtryckningar. Det uppskattas att minst hälften av steriliseringarna i Sverige utfördes under någon form av tvång eller kraftig övertalning (Catomeris, 2004:248).

När regeringen 1941 lade fram ett förslag om skärpt steriliseringslag fokuserades ”samhällsintresset” och under riksdagsdebatten nämndes ”tattarna” som exempel på personer som man av ”sociala” skäl skulle tillämpa den nya lagen på (SOU 2000:22 s 63). ”Tattarna” nämndes dock inte uttryckligen i lagtexten. Kraven på omfattande sterilisering av ”tattarna” växte dock och 1943 gick regeringen Socialstyrelsen tillmötes genom att beställa en ny tattarinventering med syfte att upprätta ett centralt register över ”tattarna” som en förberedelse för ”framtida åtgärder”. Detta skedde mitt under andra världskriget. När Socialstyrelsen lade fram sin rasbiologiska undersökning av ”tattarna” var det dock bara några veckor före krigsslutet och Socialstyrelsen konstaterade nu att det inte gick att objektivt urskilja ”tattare” från den övriga befolkningen och att det inte längre fanns stöd för de rashygieniska åtgärder man tidigare förespråkat (Catomeris, 2004:247).

Det är inte klarlagt hur många resande (”tattare”) som ändå steriliserades mellan 1935 och 1975 (de år mellan vilka Sverige hade en steriliseringslagstiftning), men utifrån stickprovsundersökningar har man kunnat göra vissa beräkningar. Mellan 600 och 700 personer beräknas ha kategoriserats som tattare eller påståtts ha anhöriga som varit tattare. Mellan 450 och 500 av dessa verkar också ha steriliserats (SOU 2000:22 s 62). Bland de fall som undersökts av forskare finns klara exempel på att människor steriliserats just på grund av att de ansetts vara av ”tattarsläkt”. Så sent som 1965 finns fall där ”tattarsläkt” används som argument för sterilisering (Lindquist, 1997:196; Catomeris, 2004:254 f ). 1997 års steriliseringsutredning ansåg att det var tydligt att tattarstämpeln många gånger bidragit till ansökningar och utförda steriliseringar, kanske i så många som 500 fall (SOU 2000:22 s 63).

2.4.2. Tvångsomhändertagande av ”tattarnas” barn

Redan 1897 föreslogs det i riksdagen att en särskild lag borde stiftas för att tvångsomhänderta ”tattarnas” barn. Någon lag kom dock inte till stånd beroende på att det ansågs för komplicerat med tvångsåtgärder och att det skulle vara skadligt för andra omhändertagna barn att vistas på samma barnhem som ”tattarnas” barn (Catomeris, 2004:230 f). Just de praktiska hindren mot ett omfattande tvångsomhändertagande av resandebarn ledde till framväxten av opinionen för en omfattande tvångssterilisering i stället. Även om frågan inte är närmare utredd kan det förmodas att idén om att resande var särskilt olämpliga att ta hand om sina barn ändå levde kvar och att barnen därmed tvångsomhändertogs på svagare grunder än andra.

Jag har ett minne som aldrig försvinner. Det är från 1943 när barnavårdsnämnden kom och tog mina syskon. Men de tog inte mig. Varför har jag aldrig förstått. Mamma skrek, sjönk ihop på golvet och grät. De påstod att hon var full, men mamma drack aldrig sprit, aldrig någonsin… När jag själv blev mor tog de även mina barn. Först mina två äldsta flickor. Den tredje flickan tog de senare, i ett tält utanför Arvika… Skälet var att vi inte hade någon fast bostad. Och så sa de att jag inte var lämplig som mor. De ansåg att en bra mor inte skulle åka runt på vägarna. Inte heller den gången fick vi någon förvarning. De hade inte skrivit eller sagt någonting innan. De bara kom. Myndigheterna har också gjort att ett par av mina släktingar inte kunde få egna barn. När de bodde i Stockholm blev de tvångssteriliserade… Allt det som hänt har satt djupa spår och därför har jag valt att dölja min rätta identitet… Jag lever två liv. Ett liv utåt och ett liv hemma med mina släktingar. När jag är hemma så är jag den jag är och kan säga vad jag tycker och tänker… Utåt försöker jag vara som andra människor. Det är jobbigt. När jag blickar tillbaka på mitt liv och allt det som hänt känner jag ett stort hat mot samhället. En tanke kommer ständigt tillbaka: Hur fick det hända? Gullevi Fransson, resande (Catomeris, 2004:255)

2.4.3. Begränsad invandring

Sveriges första utlänningslag stiftades 1927

1

och hade delvis som

syfte att skydda den svenska arbetsmarknaden från utländsk konkurrens, men det fanns även ett annat syfte med lagen vilket tydligt uttrycks i propositionen:

Under senaste tid har ytterligare en ståndpunkt vunnit allt större beaktande i åtskilliga länder, nämligen rassynpunkten. De stora svårigheterna som länder med blandade folkelement hava att bekämpa hava i hög grad aktualiserat detta spörsmål. Värdet av att vårt lands befolkning är av en sällsynt enhetlig, oblandad ras kan knappast överskattas. Det är därför av betydelse att kontrollera invandring av folkslag, som ej till båtnad för oss låta sig sammansmältas med vår befolkning. (Prop. 1927:198 s 32)

En grupp som särskilt ansågs icke önskvärd var romer (”zigenare”). Redan tidigare fanns föreskrifter som förbjöd dem att resa in i Sverige och i 1927, 1937 och 1945 års utlänningslag upprepades inreseförbudet. Först 1954 upphävdes förbudet mot romsk invandring (Svanberg & Tydén, 1992:353). Detta fick givetvis stora konsekvenser då förföljelserna av denna befolkningsgrupp eskalerade i Europa under denna tid. Mellan 500 000 och en miljon romer beräknas ha mördats av nazisterna under Förintelsen. De romer som överlevde hade alltså inte heller någon möjlighet att finna fristad i Sverige förrän tio år efter krigsslutet. Ett konkret exempel på de fruktansvärda konsekvenserna av det svenska inreseförbudet är det fyrtiotal norska romer som 1943 på väg tillbaka från en begravning i Frankrike stoppades vid den tysk-danska gränsen och förbjuds resa vidare hem till Norge. Anhöriga i Sverige vände sig till de svenska myndigheterna med en vädjan om att de skulle få ta vägen till Norge via Sverige. Sverige nekade dem genomresa och de tvingades stanna i Tyskland där de sattes i koncentrationsläger. Flertalet mördades senare i Auschwitz (Catomeris, 2004:276; Svanberg & Tydén, 1992:354).

Judar var en annan grupp som skulle hållas utanför Sverige. 1919 skickade utrikesdepartementet (UD) instruktioner till sina representationer i Ryssland och Tyskland om att inte bevilja judar visum i Sverige, och 1923 infördes krav på uppgift om trosbekännelse i samband med visumansökan i syfte att gallra ut judiska visumsökare. Under denna tid kom även nya viseringsdirektiv för affärs-

1

Vissa föregångare fanns i form av föreskrifter angående gårdsfaruhandlare och ”zigenare”

som inte ansågs önskvärda.

resor som tycks ha varit särskilt riktade mot tyska judar (Catomeris, 2004:134). När de systematiska förföljelserna av judar ökade i Europa på grund av det nazistiska makttillträdandet i Tyskland tvingades många judar fly sina hemländer. Den svenska invandringspolitiken mildrades dock inte. Tvärtom. Det ökade antalet flyktingar ledde till att Sverige skärpte reglerna för att i praktiken stoppa all judisk invandring.

1937 års Utlänningslag innebar bland annat en utvidgning av definitionen politisk flykting. Politiska motståndare till naziregimen beviljades också uppehållstillstånd i Sverige men när de judiska flyktingarnas antal ökade efter Nazitysklands annektering av Österrike tolkades lagen så att judarna inte var flyktingar. UD, Socialstyrelsen och Utlänningsnämnden menade att ”de som lämnat landet därför att de på grund av ras eller eljest inskränkts i sina försörjningsmöjligheter eller där känna vantrevnad” (dvs. de tyska judarna) inte var berättigade till asyl och skydd i Sverige. (SOU 1999:20 s 76). Även om judiska flyktingar alltså inte kunde åberopa rättsligt skydd kunde de ändå i början av 1938 passera gränsen och stanna i Sverige i tre månader utan särskilt viseringstvång. En möjlighet som utnyttjades av österrikiska judar och judar från Sudetlandet.

För att ta bort även den möjligheten infördes den 29 april 1938 temporärt viseringstvång för innehavare av österrikiska pass och på hösten samma år infördes en rad bestämmelser som hindrade judiska flyktingar från Nazityskland, Österrike och Sudetlandet att komma in i Sverige (SOU 1999:20 s 76). Den 9 september 1938 infördes det så kallade ”gränsrekommendationssystemet” för visering av tyska medborgare. Samtliga svenska passkontroller samt viseringsberättigade beskickningar och konsulat fick instruktioner att utfärda särskilda gränsrekommendationer till vissa tyska medborgare för att underlätta inresan för dessa till Sverige. De tyskar som avsågs var så kallade ”ariska” tyskar. Till dem som inte var önskvärda i Sverige skulle ingen gränsrekommendation utfärdas, och till denna kategori räknades i första hand judar.

Eftersom judiska tyskars pass såg likadana ut som ”ariska” tyskars kontaktade svenska UD de nazityska myndigheterna och framförde önskemål om att judarnas pass på något sätt skulle särskiljas från övrigas. Sverige gick så långt att man hotade med att införa viseringstvång för alla tyska medborgare om man inte kunde särskilja de icke-önskvärda. Även Schweiz uttryckte samma önskemål. Den 5 oktober 1938 beslöt de nazityska myndigheterna att

samtliga tyska judars pass skulle stämplas med ett rödfärgat J. Detta kom att drabba alla judar som ville lämna Tyskland, även dem som sökte en fristad i andra länder än Sverige och Schweiz (SOU 1999:20 s. 77). Socialstyrelsen meddelade i ett hemligt cirkulär den 27 oktober 1938 till de svenska passkontrollerna att tyskar med en J-stämpel i passet skulle avvisas såvida de inte redan hade svenskt uppehållstillstånd eller s.k. gränsrekommendation. Samma datum meddelade UD viseringsmyndigheterna att tyskar med J-stämpeln tillhörde den grupp Sverige inte ville släppa in i landet. (SOU 1999:20 s. 78; Svanberg & Tydén, 1992:276). I september 1939 utfärdades viseringstvång för alla utomnordiska utlänningar och invandringen från Tyskland sjönk till ett minimum.

Då kriget bröt ut hade Sverige släppt in omkring 5 000 flyktingar varav cirka 3 000 judar (Svanberg & Tydén, 1992:277). Detta skall ses i relation till att cirka 300 000 judar flytt Tyskland mellan åren 1933–39 (Catomeris, 2004:138). Sverige tog – även relativt sett – emot färre flyktingar än vad t.ex. England, Frankrike, Holland och Belgien gjorde (Svanberg & Tydén, 1992:273). Först när krigslyckan för Nazityskland vänt lades den svenska flyktingpolitiken om och man tog exempelvis emot norska och danska judar. Mot krigsslutet tog Sverige emot hundratusentals flyktingar.

Det har sagts att Amerikas och Europas njugga inställning till dem som försökte komma undan nazismen i hög grad ger omvärlden ett medansvar för att miljoner människor kom att dödas därför att de var judar, zigenare eller homosexuella, eller för att de på ett eller annat sätt vänt sig mot den nazistiska politiken. De flesta av dem som försökte lämna Tyskland hade helt enkelt ingenstans att fly, eftersom inget land var villigt att ta emot dem. Detta gällde också Sverige… (Svanberg & Tydén, 1992:273)

2.4.4. Invandringen ökar – för första gången en stor utomeuropeisk minoritet

Efterkrigstiden präglades av en arbetskraftinvandring som gynnade de svenska industrierna. Den generella principen var att i första hand slå vakt om den svenska befolkningen och deras intressen. Invandringen från i huvudsak europeiska länder betraktades som något som kunde hjälpa till att bevara och utveckla det svenska välståndet, och en tanke fanns om att den importerade arbetskraften så småningom skulle återvända till sina hemländer (Johansson,

2000:334). Under sjuttiotalet ökade den utomeuropeiska delen av denna invandring.

Under åttio- och nittiotalen övergick arbetskraftinvandringen nästan helt till att bestå av flyktingar som sökte asyl i Sverige från utomeuropeiska länder eller från forna Jugoslavien. I samband med denna invandring började den svenska flyktingpolitiken bli allt mer restriktiv. Riktlinjerna för vilka som skulle beviljas asyl blev hårdare samtidigt som visumtvång infördes för de länder varifrån flyktingarna kom.

Den diskriminering som ”invandrarna” mötte – och fortfarande möter – i Sverige redovisas i utredningens övriga kapitel. En generell utveckling under efterkrigstiden och framåt kan sägas vara att diskrimineringen av flera av de nationella minoriteterna till stor del flyttades över till den nya gruppen ”invandrare”. De vandringssägner om finnar som bröt upp parketten för att odla potatis kom att tillskrivas nya grupper ”invandrare”. Detta betyder dock inte att diskrimineringen av de tidigare etniska minoriteterna upphört.

Romerna är den nationella minoritet där diskrimineringen fortlevt som starkast. Nazisternas förintelse av romerna har förblivit betydligt mer bortglömd än förintelsen av judarna och inreseförbudet mot romer togs bort först 1954, tio år efter krigsslutet. På uppdrag av Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) genomförde två studenter vid Socialhögskolan i Stockholm 2003 en enkätundersökning om diskriminering av romer. I undersökningen uppger ca 90 procent av de tillfrågade romerna att Sverige till viss del eller till hög grad är ett rasistiskt land och lika stor andel uppger att Sverige till viss del eller i hög grad är ett land som är fientligt inställt till romer. Över 60 procent uppger att de en eller flera gånger under de senaste två åren blivit kallade ”zigenardjävel” eller något annat nedsättande med anspelning på sin romska tillhörighet.

Den diskriminering som sker anmäls uppenbarligen bara i ett fåtal fall. Att mörkertalet är enormt visas av DO:s särskilda projekt med diskriminering av romer. Mellan 2002 och 2003 när projektet med särskild information riktad till romer pågick fick man in fler anmälningar än man fått under hela perioden 1986 till 2001 (DO, 2004).

2.5. Moralisk stormakt

Sverige gick oskadd ur kriget. Medan resten av Europa till stora delar var ödelagt hade Sverige undsluppit krigets fasor och även kunnat bedriva handel med alla deltagande länder. Den ekonomiska utvecklingen gick kraftigt framåt och Sverige förvandlades till ett av världens rikaste länder med välfärd åt alla. På den världspolitiska arenan började Sverige efter flera hundra år omigen framträda som en stormakt, men nu av moraliskt snitt. Politiskt och ekonomiskt engagemang i FN ledde fram till internationellt inflytande och mellan 1953 och 1961 var FN:s generalsekreterare svensken Dag Hammarskjöld.

I den svenska självbilden ingick rollen som världssamvete. Man kritiserade med emfas rasism och kolonialt förtyck i exempelvis Sydafrika, och med denna kritik följde bilden av att Sverige självt inte hade några problem. En föreställning som inte kom ur en uppgörelse med det förflutna utan en förträngning:

I alla länders nationella mytologi ingår drag av självtillräcklighet. För Sveriges del skapade förra seklets ofattbara ekonomiska uppsving, möjligen i resonans med urgamla stormaktsdrömmar, närmast en känsla av utvaldhet. Den sociala tryggheten och rikedomen kompletterades under rekordåren med rollen av världssamvete. Vi stödde u-länder och skickade FN-trupper, var inte bara bäst utan också godast; självklart skulle vi då också vara duktigast på att uppfylla FN:s konventioner om asylrätt och invandring….. Tyvärr är förträffligheten nära granne med just den attityd som en gång fördrev zigenarna från böndernas stallbacke: vi är jätteduktiga och gör rätt för oss, men de där? De är lata, tigger bidrag och ligger gott folk till last. Dessutom förutsatte självgodheten en tämligen omfattande, kollektiv minnesförlust. Lika effektivt som någonsin tyskarna förträngde vi vad som pågått här före och under världskriget. Och i skydd av tigandet och godheten kunde den svenska nazismen övervintra genom efterkrigstiden och världens mest nitiska myndigheter lugnt fortsätta att sterilisera olämpliga element. (Linder, 2004)

Jag menar att denna självbild av moralisk stormakt och världssamvete ledde till en oförmåga till självkritik och till att inse vilka problem som fanns i Sverige. Det officiella Sverige blundade mycket länge för den diskriminering som byggdes upp mot invandrare. Detta kan tydligt ses i den ineffektiva integrations- och antidiskrimineringspolitiken vilken behandlas nedan.

2.6. Från assimilationspolitik till invandrarpolitik

Med föreställningen att den invandrade arbetskraften skulle återvända till sina hemländer såg man före 1968 inte några skäl till att utarbeta en särskild ”invandrarpolitik” (begreppet ”integration” användes inte förrän 1997). Det fanns snarare en tanke om att ”det är lika bra att de snarast blir som vi”, att invandrarna skulle ”assimileras”. Snart blev det dock klart att invandrade arbetares ställning var betydligt svagare än den infödda arbetarklassen. Detta sågs som ett hot mot den samlade arbetarklassens ställning varför fackföreningsrörelsen började resa krav på särskilda insatser för att underlätta invandrares integration i svenskt arbets- och samhällsliv (Södergran, 2000:2).

1968 tillsattes Invandrarutredningen och 1974 presenterade denna sitt slutbetänkande. Invandrarutredningens betänkande (SOU 1974:69) ledde till ett enigt riksdagsbeslut 1975 om nya riktlinjer för en svensk invandrarpolitik som sammanfattades i de tre målen jämlikhet, valfrihet och samverkan. Med jämlikhet menades att invandrare skulle ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter som den övriga befolkningen. Valfrihet innebar att invandrare skulle ges möjligheten att välja i vilken utsträckning de önskade bibehålla sin ursprungliga kulturella och språkliga identitet och med samverkan avsågs ett ömsesidigt samarbete mellan de olika invandrargrupperna och den övriga befolkningen.

I efterhand har det ofta sagts att med de nya målen lades grunden till ett mångkulturellt samhälle. Riksdagsbeslutet markerade att man tog avstånd från den tidigare spridda assimilationstanken som innebar att invandrare skulle lämna sitt eget språk och kultur för att kunna bli så ”svenska” som möjligt (Södergran, 2000:3). En viktig utgångspunkt i den nya invandrarpolitiken var att de som hade invandrat beskrevs som tillhörande olika språkliga, etniska och religiösa minoritetsgrupper. Dessa ”invandrare i första och andra generation” skulle ges särskilda säråtgärder då den generella politiken inte visat sig räcka till. En annan underliggande utgångspunkt var att många av de invandrade förväntades återvända till sina respektive hemländer. Detta hemvändande skulle underlättas genom att invandrargrupperna uppmuntrades i att hålla sin kulturella särart levande.

Grundantagandet i invandrarpolitiken var att skillnader mellan två individer ur grupperna ”svenskar” och ”invandrare” förklarades med huruvida de var invandrade eller svenskar. Alla andra strukturella fakto-

rer, som användes för att förklara skillnaden mellan två individer ur den svenska gruppen, ansågs inte relevanta när det gällde utrikes födda och deras barn. En utrikes födds (eller dennes barns) arbetslöshet förklarades inte med utbildningsbakgrund, tidigare yrkeserfarenhet eller konjunkturläget inom aktuell yrkessektor utan förklarades snarare utifrån det faktum att individen (eller hennes/hans föräldrar) hade invandrat till Sverige. Två utrikes födda med olika utbildningsnivå och olika yrkeserfarenhet kunde få samma arbetsmarknadsinsats eftersom de sågs tillhöra samma grupp. Varje sektor bemötte därför individen utifrån hennes kulturella och etniska bakgrund snarare än utifrån behovet. (Riksrevisionen, bilaga 5-12 till RiR 2005:5 s 36)

Åtminstone fram till slutet av 1980-talet är det slående hur enig riksdagen var gällande ”invandrarpolitiken” (Södergran, 2000:7; Dahlström, 2004:73ff). Enigheten kan bero på en allmän kompromissvilja, men kan även tolkas som politiskt ointresse. Karin Andersson, centerpartistisk invandrarminister från 1979 till 1982, har i en intervju beskrivit politiseringen av invandrarpolitiken som:

Invandrarfrågan var inget partipolitiskt problem därför att det, och det har jag raljerat med, egentligen var fullständig enighet om både flykting- och invandrarfrågan. Jag brukar säga att det berodde på att det var så få som var engagerade i detta. Riksdagen var väldigt oengagerad. (citerad i Dahlström, 2004:73)

Det fanns inte heller någon tro om att några problem med diskriminering fanns (se närmare nedan i avsnittet om diskrimineringslagstiftningens utveckling). Den samsyn som rådde kom således att domineras av en fokusering på invandrarna som problemet. Invandrarpolitiken sågs närmast som en biståndspolitik – Sverige skulle hjälpa ”De Andra”.

Politikerna då? Hur såg de på invandrarfrågorna? – De såg dem inte. Invandrarfrågan, brukade jag säga, är ingen A-fråga i politiken. Ingen B-fråga heller och ingen C-fråga. Det är ingen fråga alls. Och detta har karakteriserat utvecklingen under lång tid. (Intervju med f.d. generaldirektör för Statens invandrarverk Kjell Öberg, i Soci-

alpolitik, nr. 1-2 1996)

Vi skulle ha lagstiftat bättre. Och ingripit i lindan, när de främlingsfientliga rörelserna som Bevara Sverige svenskt först uppenbarade sig. Vi skulle ha infört en lagstiftning mot diskriminering i arbetslivet…Likgiltigheten. Hela tiden samma likgiltighet. Och aningslösheten. Man har inte sett farorna som hotar på andra sidan horisonten. Segregationen, de våldsamma motsättningarna och de främlingsfientliga rörelsernas framväxt – allt kommer som en överraskning. Ändå har

rötterna till det vi ser i dag hela tiden funnits i landet. (Intervju med Kjell Öberg i Tamas, 2004:243)

2.7. Från invandrarpolitik till integrationspolitik

Invandringspolitiken kom att under slutet av 1990-talet ifrågasättas alltmer och i stället formulerades en integrationspolitik. I propositionen Sverige, framtiden och mångfalden - från invandrarpolitik till integrationspolitik (1997/98:16) föreslog regeringen mål och inriktning för en framtida integrationspolitik. Målen för integrationspolitiken skulle vara lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund, en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund och en samhällsutveckling som kännetecknades av ömsesidig respekt och tolerans och som alla oavsett bakgrund skulle vara delaktiga i och medansvariga för.

Man övergick från att se invandringen som ett temporärt fenomen till ett naturligt inslag i samhället. Sverige skulle i fortsättningen vara ett mångkulturellt samhälle. En annan ny viktig insikt var att gruppen invandrare inte var en homogen grupp. Fokus skulle riktas från en antagen grupptillhörighet till individuella behov. Tanken var att om man riktade insatserna till dem som hade invandrat utifrån deras ”etnicitet” och (förmodade) ”kulturella bakgrund” så skulle samhället i sig bidra till att skapa segregerande strukturer - ett samhällsklimat kännetecknat av ett ”vi och domtänkande”. Man menade att ”invandrarskap” genom invandrarpolitiken kommit att förknippas med ”annorlundaskap” (Riksrevisionen, 2005). Det karaktäristiska för integrationspolitiken var alltså att man till skillnad från invandrarpolitiken inte skulle rikta säråtgärder mot ”invandrare” utan dessa skulle i stället enbart omfattas av generella åtgärder. Regering och riksdag ansåg dock att vissa säråtgärder under den första tiden i Sverige var nödvändiga.

Ett flertal studier har dock visat att den nya integrationspolitiken inte innebar mycket mer än ett namnbyte (se t.ex. Dahlström, 2004; Integrationsverket, 2002a, 2002b; Franzén, 2004; Riksrevisionen, 2005). I mars 2002 lämnade regeringen en skrivelse (Integrationspolitik för 2000-talet, Skrivelse 2001/02:129) till riksdagen som redogjorde för hur integrationspolitiken hade utvecklats sedan den infördes år 1997. Bland annat konstaterades att insatserna inte

hade varit tillräckligt effektiva samt att avsedda resultat inte hade uppnåtts. Riksdagen i sin tur konstaterade att utvecklingen inom integrationsområdet fortfarande inte var tillfredsställande i förhållande till de mål som ställts upp. Mot bakgrund av detta gjorde riksrevisionen en genomgående granskning av regeringens genomförande av integrationspolitiken. Granskningen – ”från invandrarpolitik till invandrarpolitik” – visar att integrationspolitiken ännu inte har fått avsett genomslag. Säråtgärder utifrån invandrarskap har inte begränsats till den första tiden i Sverige. Särskilt gäller detta arbetsmarknadsområdet. Ett flertal av regeringens särskilda krav avser fortfarande personer som anses ha en ”invandrarbakgrund”. Risken är därmed överhängande, menar riksrevisionen, att invandrarskapet fortfarande förknippas med annorlundaskap. Regeringens mål- och resultatstyrning har till stora delar fortsatt att baseras på de utgångspunkter som invandrarpolitiken vilade på, och detsamma gäller därmed övriga myndigheter (Riksrevisionen, 2005:5 s 8f).

Den politiska tyngden som getts till vissa typer av åtgärder är en del i problemet anser jag. Storstadssatsning och värdering av utländska högskoleutbildningar (s.k. validering) lyfts ofta fram som viktiga åtgärder. Dessa är viktiga just för att fokus hålls på ”invandraren” men inte för att de är effektiva. Olika utvärderingar visat att effekterna av sådana insatser hittills som bäst är marginella. Angående storstadssatsningen kan man t.ex. läsa i Integrationsverkets utvärdering att:

Redskapen som storstadssatsningen har skapat inriktar sig främst på att stödja individer och kompensera för de sämre villkor som ett boende i dessa områden innebär. Insatserna kan hjälpa enskilda individer men kan endast indirekt påverka de mekanismer, selektiv omflyttning och stor inflyttning av nyanlända invandrare, diskriminering och rasism, som vidmakthåller den etniska och socioekonomiska segregationen. Därför är målet för storstadssatsningen – att bryta segregationen – orealistiskt med tanke på de instrument och resurser som står till förfogande. Menar staten allvar när det gäller att bryta segregationen behövs ett större grepp än storstadssatsningen. (Integrationsverket, 2002a:94)

Angående värderingen av utländska högskoleutbildningar har Integrationsverket i sin utvärdering funnit att:

Värderingen spelar en relativt begränsad roll för invandrarakademikernas möjligheter att få ett arbete på den öppna arbetsmarknaden. Resultatet är detsamma vare sig invandrarakademikerna söker ett

okvalificerat arbete eller ett arbete som bättre motsvarar deras utbildning eller yrkeskompetens. (Integrationsverket, 2002b:17)

Dessa är några av de indikationer som finns om integrationspolitikens bristande förmåga att sätta nyckelfrågor i fokus. Samtidigt kan det sägas att dessa åtgärder inte har ifrågasatt eller förmått ändra den rådande maktordningen.

Anledningen till integrationspolitikens misslyckande i praktiken är säkerligen otaliga. Jag vill dock framhäva att en anledning kan vara en bristande tydlighet i formulerandet av integrationspolitiken. Exempelvis har varken politiker eller tjänstemän lyckats tydliggöra vad som menas med lika rättigheter som mål eller integration som en ömsesidig process mellan svenskar och invandrare:

Till de frågor som är avgörande för ett lyckat invandrar- och integrationspolitiskt arbete men som inte besvarats på ett tydligt och enhetligt sätt hör: - Vad innebär det att vara integrerad? - Hur mäter man olika grader av integration? När är man integrerad? - Vem/vilka är inte integrerade? - Vilka av dessa behöver samhällets stöd för sin integrationsprocess? Svaret på den sista frågan torde vara en mängd olika befolkningsgrupper, inte bara invandrare. Ändå har begreppet kommit att slentrianmässigt kopplas till just invandrare. Eftersom integrationsbegreppet underförstått handlar om ett ’vi-och-dom’, det vill säga om ’vi’ som redan är integrerade och ’dom’ som står utanför och behöver stöd för att komma in i ’vi-gruppen’, innebär detta att de som integrationsåtgärder riktas till samtidigt utpekas som en avvikande grupp. Att invandrarpolitiken har utgått från ett begrepp som underförstått har handlat om ett ’vi’ och ’dom är troligen en viktig förklaring till svårigheten att i praktiken förverkliga dess integrationsmål. (Södergran, 2000:19)

Särskilt tydligt blir detta på diskrimineringsområdet. I och med att propositionen (1997/98:16) tar upp lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter som ett mål, innebär detta en indikation på att det finns betydande brister i Sverige i dessa avseenden. För att förverkliga målet om lika rättigheter borde, enligt mig, integrationspolitikens fokus mer ha legat på makthavarna och på att synliggöra och motverka diskriminering. Detta ”frö” till självkritik utvecklades aldrig. En anledning är att det fanns ett brett tolkningsutrymme i de andra målen för en fortsatt fokus på ”invandrare”. I synnerhet talet om en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund och målet om en samhällsutveckling som känne-

tecknades av ömsesidig respekt och tolerans och som alla oavsett bakgrund skulle vara delaktiga i och medansvariga för. Dessa mål kom att tolkas som om det var invandrarens förbättring eller problem som var i fokus. Slutsatsen blir att integrationspolitiken fortfarande till stor del har samma fokus som den gamla invandrarpolitiken. Få har velat inse att ett fokus på lika rättigheter och lika möjligheter genom ett motverkande av diskriminering är verktyget för att uppnå ett samhälle som bygger etnisk mångfald samt ömsesidig respekt. Det är intressant att jämföra med t.ex. jämställdhetspolitiken som har lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter som det övergripande målet vilket underlättat för att maktfrågan förblir i fokus. Integrationspolitiken lämnade således tolkningsutrymme åt att i praktiken fortsätta med den gamla invandrarpolitiken. Det är mot denna bakgrund jag i mina förslag till åtgärder föreslår en förskjutning i fokus till en antidiskrimineringspolitik.

2.8. Diskrimineringslagstiftningens utveckling

Utvecklingen av Sveriges lagar mot etnisk diskriminering ger en tydlig bild över politikers och andras långvariga förnekelse och förminskning av den etniska diskrimineringen. Utvecklingen ger även en stark indikation på att det finns strukturell diskriminering när oförklarade skillnader i skyddsnivå skapas i de olika lagarna mot diskriminering.

När Sverige skulle ratificera FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (CERD) tillsattes en kommitté med uppgift att undersöka om några lagstiftningsåtgärder behövde vidtas för att uppfylla konventionens krav. Utredningen (SOU 1968:68) fann att konventionens artikel 5 vad avsåg arbetsförhållanden inte var täckt av svensk rätt. Kommittén ansåg dock att det saknades belägg för att rasdiskriminering förekom i någon större omfattning inom arbetslivet. Man hade också principiella betänkligheter mot att med lagbestämmelser ingripa reglerande på arbetsmarknaden. Därför lade man inte fram några förslag med sikte på den. Den nya bestämmelsen om olaga diskriminering i brottsbalken (BrB 16:8a) avgränsades så att den inte avsåg arbetslivet. Arbetsmarknadens parter förutsattes ha en önskan att motverka rasdiskriminering och borde enligt kommittén genom upplysning bland sina medlemmar och eventuellt genom särskilda överens-

kommelser om till exempel förlikningsförfarande i tvister om rasdiskriminering kunna åstadkomma samma eller, till och med för den enskilda, bättre resultat än vad som skulle nås med lagstiftning. Den efterföljande propositionen (prop. 1970:87) delade kommitténs bedömning och föredragande statsråd menade att arbetsmarknadens parter borde anförtros att frivilligt i samverkan se till att rasdiskriminering hindrades inom arbetslivet (prop. 1970:87 s. 66).

I Sveriges första rapport till FN:s kommitté för rasdiskriminering (CERD/C/R.50/Add.2 12 january 1973) skrev man att rasdiskriminering står i strid med grundläggande principer i svensk lagstiftning. Av den anledningen var det således inte nödvändigt att introducera någon ny lagstiftning av allmän karaktär mot rasdiskriminering. För att uppfylla vissa stadganden i CERD hade man dock vidtagit vissa åtgärder som paragraferna 16:8 och 16:8 A i brottsbalken (hets mot folkgrupp, olaga diskriminering) samt en reglering i Tryckfrihetsförordningen 7:4 för att hets mot folkgrupp skulle kunna utgöra tryckfrihetsbrott. En stor del av rapporten rörde dock förhållanden där man inte ansåg att några ändringar behövde göras. I rapporten gjordes avslutningsvis en proklamation som i korthet nämnde att en mycket stor majoritet av det svenska folket är övertygade om att alla människor ska behandlas lika oavsett kön, ras nationell- eller etnisk tillhörighet. Idealen och andemeningen som återfinns i CERD åtnjuter därför ett mycket starkt stöd i Sverige, menade man. Under dessa omständigheter, klargjorde man, hade den svenska regeringen bedömt att någon ytterligare lagstiftning med avseende på andra frågor än de ovan nämnda – som diskriminering inom arbetsmarknaden – inte behövde göras. Denna ljusa bild av läget i Sverige genomsyrar hela den svenska rapporteringen till FN:s rasdiskrimineringskommitté från 1973 och framåt. Utgångspunkten gör också att tonen i den svenska rapporteringen genomgående är defensiv. Sverige framhåller att något diskrimineringsproblem inte finns, samtidigt som man redovisar de åtgärder man ändå genomfört.

1978 tillsattes diskrimineringsutredningen (DU) och 1983 lade den fram ett förslag till en arbetsrättslig lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet (SOU 1983:18). DU ansåg att FNkonventionen ålade Sverige en ovillkorlig skyldighet att lagstifta mot diskriminering i arbetslivet. Utredningen fann, efter att ha genomfört flera olika undersökningar, att det förekom etnisk diskriminering i arbetslivet och att denna diskriminering var omfattande. Bland annat var arbetslösheten ungefär dubbelt så hög

bland utländska medborgare som bland svenska och inslaget av långtidsarbetslösa var betydligt högre bland invandrare. Enligt DU skulle det inte vara möjligt att enbart genom upplysning och avtal mellan arbetsmarknadens parter komma till rätta med diskrimineringen. Man påpekade att arbetsmarknadsparterna, trots att de haft lång tid på sig, ännu inte hade ingått något avtal samt att ett avtal i vart fall inte skulle bli bindande för dem som inte var kollektivavtalsbundna. Mot denna bakgrund och under åberopande av FN-konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering fann DU det nödvändigt med ny lagstiftning. Utredningen lade fram ett förslag till civilrättslig lagstiftning efter modell av dåvarande jämställdhetslagen (1979:1118). Förslaget innehöll skadeståndssanktionerat förbud för arbetsgivare mot att göra sig skyldig till etnisk diskriminering mot arbetssökande och arbetstagare. Även fall där anställning av en ensam sökande inte kom till stånd skulle omfattas. Ett antal typfall där etnisk diskriminering skulle anses föreligga angavs i lagtexten jämte en bevisbörderegel med presumtionsansvar. Vidare stadgades om vissa aktiva åtgärder och möjlighet till positiv särbehandling. Jämställdhetsombudsmannen (JämO) föreslogs bli tillsynsmyndighet.

Flertalet remissinstanser var positiva till en lagstiftning mot etnisk diskriminering i arbetslivet, men förslaget väckte också stark kritik. Inte minst från arbetsgivarhåll uttalades kritik mot att utredningen inte samrått med arbetsmarknadens parter. Frågan om lagstiftning mot etnisk diskriminering bereddes vidare inom regeringskansliet i samråd med en del remissinstanser. Arbetsmarknadens parter förklarade att det inte förekom någon diskriminering av dem som redan var inne på arbetsmarknaden, men godtog – med undantag för Svenska Arbetsgivarföreningen – de resultat som DU kommit fram till om förekomsten av etnisk diskriminering. Arbetsmarknadsorganisationerna såg dock att en lösning avtalsvägen var att föredra framför lagstiftning. Invandrarrådets representanter framförde att såväl arbetsgivare som fackliga företrädare ibland gjorde sig skyldiga till etnisk diskriminering och att lagstiftning enligt den av DU föreslagna modellen borde införas.

I regeringens proposition 1985/86:98 om invandrarpolitiken menade föredragande statsrådet att man tagit intryck av den kritik som förekommit mot DU:s förslag och ansåg att förslaget inte var en lämplig modell för lagstiftning mot etnisk diskriminering. Några andra förslag vad gällde sanktionerade förbudsregler på arbetslivets

område lämnades inte heller, bland annat för att man ansåg att behovet av sådana åtgärder inte säkert kunde bedömas. Däremot föreslog man inrättandet av en ombudsman mot etnisk diskriminering (DO) utan några maktbefogenheter i jämförelse med JämO samt en nämnd mot etnisk diskriminering. Någon lag mot etnisk diskriminering inom arbetslivet blev det alltså inte fråga om överhuvudtaget, och en som var jämförbar med jämställdhetslagen skulle inte bli verklighet förrän efter närmare ett decennium senare.

FN:s rasdiskrimineringskommitté påpekade redan 1983 att brottet olaga diskriminering inte gällde arbetsmarknaden och uttryckte en förhoppning om att den svenska regeringen skulle ompröva sitt ställningstagande i detta avseende, särskilt mot bakgrund av att konflikter av etniska skäl syntes öka mellan svenskar och invandrare. 1986 påpekade ledamöter av kommittén att diskrimineringsutredningen påvisat att diskriminering förekom på den svenska arbetsmarknaden. De uttryckte oro över att Sverige ännu 15 år efter konventionstillträdet inte infört någon lagstiftning mot etnisk diskriminering i arbetslivet och påpekade att diskrimineringsutredningen hade funnit att diskriminering förekom och att lagstiftning därför var påkallad. Även vid granskningen 1989 och 1991 påpekade FN dessa brister.

Kritiken från FN ledde till att en utredning tillsattes som 1992 presenterade ett förslag (SOU 1992:96) på lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet. Lagen var tänkt att användas i undantagsfall, dvs. fall där diskrimineringen var direkt stötande för den allmänna rättskänslan och där det diskriminerande momentet hade en framträdande roll. Förbudet skulle bara gälla avsiktliga otillbörliga förfaranden som innebar negativ särbehandling på etnisk grund. För arbetssökande krävdes att någon måste ha blivit förbigången för att förbudet skulle bli gällande. Diskriminering i de fall ingen anställning kommit till stånd, exempelvis en ensam sökande, täcktes inte av förbudet. Någon presumtionsgrundad bevisbörderegel som i jämställdhetslagen blev det inte heller. Med jämställdhetslagen som förebild hade DU lagt fram ett förslag 1983. Förslaget från 1992 års utredning framstod i jämförelse som betydligt mer urvattnat. 1992 års utredning jämförde själva sitt förslag med jämställdhetslagstiftningen men ansåg inte att denna var en bra förebild:

Jämställdhetslagens förbudsregler har utformats för att bli så effektiva mot könsdiskriminering som möjligt. Strävan har varit att undvika svårigheterna med att visa ett könsdiskriminerande syfte. Utredningen anser att situationen vid etnisk diskriminering i flera grundläggande

hänseenden inte är densamma som vid könsdiskriminering. Den tydligaste skillnaden är att det vid könsdiskriminering är fråga om att jämföra individer från två lika stora delar av befolkningen, medan det vid etnisk diskriminering är fråga om en oändligt mycket mer komplicerad situation. En enskild individ kan tillhöra olika etniska grupper beroende på vilken faktor som anses utslagsgivande i ett visst sammanhang. En mångfald olika etniska grupper kan tänkas ställas mot varandra. Någon självklar jämförelsegrupp är svår att definiera. (SOU 1992:96 s 158).

Utredningens analys tycks sakna maktperspektiv. Eller bygger snarare på ett förnekelseperspektiv. Det problem som uppmärksammats har varit att invandrare varit diskriminerade till förmån för svenskar på arbetsmarknaden. Två jämförelsegrupper således, precis som vid könsdiskriminering. Utredningen tycks föreställa sig en ”mångfald olika etniska grupper” som diskriminerar varandra.

En ’bumerangeffekt’ av alltför långtgående regler är enligt utredningen en faktor att räkna med i högre grad än i fråga om jämställdhet mellan könen... Det kan visserligen sägas att lagens effektivitet med denna utgångspunkt blir mindre i den bemärkelsen att det kan bli svårare än enligt jämställdhetslagen att vinna en process i det enskilda fallet. En lagstiftning som träffar just fall där arbetsgivaren uppsåtligen diskriminerat någon på grund av dennes ras, hudfärg eller liknande kan emellertid förväntas svara vad som enligt den allmänna rättskänslan bör vara förbjudet (SOU 1992:96).

Utredningen var alltså medveten om att en mindre effektiv lag föreslogs. Att döma av remissvaren var dock denna rädsla för en ”bumerangeffekt” obefogad. Faktum är att omfattande kritik riktades mot förslaget för att det var alltför snävt utformat. En mängd remissinstanser, däribland DO, Statens invandrarverk och Regionåklagaren i Karlstad kritiserade kravet på att en anställning kommit till stånd för att förbudet skulle gälla. TCO, LO och Svenska flyktingrådet riktade kritik mot att förslaget inte innehöll något förbud mot indirekt etnisk diskriminering. TCO, som förespråkade en presumtionsregel, anförde att avsaknaden av ett förbud mot indirekt diskriminering innebar att lagen riskerade bli ett slag i luften. LO ifrågasatte lagstiftningens effekt ”särskilt som erfarenheterna från föreningskränkningsmål visat att uppenbara svårigheter föreligger för arbetstagarparten att styrka sannolikhet för arbetsgivarens kränkande syfte” (SOU 1997:174). Även arbetsmarknadsstyrelsen, SACO och Åklagarmyndigheten i Stockholm kritiserade utredningens slutsats vad gällde bevisfrågor. SACO menade att en

arbetsgivare alltid kan ta fram underlag som visar att ett annat motiv än etniska skäl har legat bakom beslutet. DO samt Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet ansåg att det var angeläget med en större överensstämmelse med jämställdhetslagen.

Regeringen lät sig dock inte påverkas av kritiken. I propositionen (prop. 1993/94:101) delade man i allt väsentlig de bedömningar utredningen gjort.

Den nya lagen möttes av kritik och därför tillsattes 1997 en ny utredning med uppdraget att göra en översyn av lagen. I december samma år lade utredningen fram ett förslag (SOU 1997:174) om en lag om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet som borde ge minst samma skydd mot etnisk diskriminering som jämställdhetslagen gav mot könsdiskriminering. Lagförslaget innehöll en starkare bevisbörderegel, individualiserat skadestånd, ett krav på aktiva åtgärder, förbud mot indirekt diskriminering samt en regel för att tillåta positiv särbehandling. Förslaget byggde till stor del på införlivande av principer från EG-rätten och flera idéer hämtades från lagstiftning mot diskriminering i Europa och Nordamerika. Den del av förslaget som rörde möjligheten till positiv särbehandling kom dock inte med i lagen då regeringen ansåg att det var ”för närvarande inte nödvändigt” (Prop. 1997/98:177). Bortsett från möjligheten till positiv särbehandling och kravet på jämställdhetsplaner innehöll lagen, som trädde i kraft 1999, förbättringar även jämfört med den dåvarande jämställdhetslagen med hänsyn till bland annat bevisbörderegler och skadestånd. Närliggande förbud mot diskriminering i arbetslivet pga. funktionshinder och sexuell läggning trädde i kraft samtidigt. Bland annat ledde detta till att jämställdhetslagen förbättrades under år 2000 med hänsyn till reformerna i 1999 års lag.

År 2001 kom lagen om likabehandling av studenter i högskolan (SFS 2001:1286) som hade ett skadeståndssanktionerat förbud mot direkt eller indirekt diskriminering av studenter eller sökande på grund av etnicitet, religion, sexuell läggning, funktionshinder eller könstillhörighet. Den innehöll också krav på aktiva åtgärder för att främja studenters lika rättigheter samt förebygga trakasserier.

År 2000 kom EU med två direktiv som innebar att alla medlemsstater var tvungna att höja minimiskyddet mot diskriminering (rådets direktiv 2000/43/EG och 2000/78/EG). Direktiven ledde fram till 2003 års lag mot diskriminering (SFS 2003:307) samt ändringar i 1999 års lagar mot diskriminering i arbetslivet. Skyddet mot diskriminering skulle gälla inte bara för arbetslivet utan även för ar-

betsmarknadspolitisk verksamhet, start eller bedrivande av näringsverksamhet, yrkesutövning, medlemskap i organisationer på arbetslivets område, vid yrkesmässigt tillhandahållande av varor tjänster och bostäder, socialtjänsten, arbetslöshetsförsäkringen samt hälso- och sjukvården. För närvarande pågår en utredning om en sammanhållen lagstiftning och tillsyn (N 2002:06). Den ska även se över möjligheten att införa möjligheter till positiv särbehandling på andra grunder än kön samt ett krav på skriftliga mångfaldsplaner. Förmodligen kommer också ett förbud mot diskriminering på grund av kön att införas i 2003 års lag från och med 1 juli 2005 (Ett utvidgat skydd mot könsdiskriminering, Prop. 2004/05:147).

2.9. Slutsatser

Genomgången av forskning om Sveriges historia ger fog för slutsatsen att rasismen är en integrerad del av Sverige. Idén om att Sverige skulle ha stått utanför det europeiska koloniala projektet och därmed förskonats från ett rasistiskt arv måste förkastas. Under 1900-talet var Sverige dessutom pionjärer på det rasbiologiska området. Detta återspeglades bl.a. i synen på och behandlingen av de inhemska minoriteterna.

Efter andra världskriget har det i Sverige rått en förnekelse av att rasism och etnisk diskriminering var och är en integrerad del av det svenska samhället. Sverige blev efter andra världskriget en stor förespråkare för mänskliga rättigheter runt om i världen. Samtidigt så förnekade Sverige kränkningarna mot de mänskliga rättigheterna på hemmaplan.

De uppenbara kränkningarna mot inhemska minoriteter pågick fram till 1960-talet, steriliseringen pågick ända in på 1970-talet och assimilationsideologin i invandringspolitiken rådde officiellt ända fram till 1974. Man kan dock ställa sig frågande till hur mycket den praktiska politiken ändrades i grunden efter att den nya invandringspolitiken implementerades 1974.

Jag anser att förnekandet har varit en huvudorsak till att utvecklingen av lagstiftningen mot etnisk diskriminering gått mycket långsamt i Sverige (och inom Europa, dock Storbritannien undantaget). Från lagstiftarens sida förefaller problemet med diskriminering ha underdrivits. Det har påpekats att förbudet mot olaga dis-

kriminering (brottsbalken 16:9) hos näringsidkare var ineffektivt (Lappalainen, 2004:28-29). När det gäller arbetslivet bör det vara uppenbart i dag att etnisk diskriminering förekommit och förekommer i arbetslivet. Min slutsats är att det snarare var en fråga om att politiker och andra inte ville ha lagstiftning på området. Genom att inte se den diskriminering som fanns kunde man bland mycket annat undvika kravet i CERD. Och när en lag äntligen antogs 1994, främst pga. påtryckningar från FN, var det med full vetskap om att lagen var undermålig i jämförelse med jämställdhetslagen. Det fanns ett större intresse för ifall en någorlunda effektiv lag kunde leda till en ”bumerangeffekt”, än att lagen kunde bidra till ett effektivt motverkande av etnisk diskriminering.

Det är en stor skillnad på utvecklingen om man jämför med jämställdhetsområdet. Ratificerandet av FN:s konvention mot könsdiskriminering skedde i princip parallellt med att jämställdhetslagen antogs 1979. Bland annat användes brittisk och amerikansk lagstiftning som förebild (SOU 1978:38). Lagen innehöll skadestånd, en särskild bevisbörderegel, krav på aktiva jämställdhetsåtgärder, möjlighet till positiv särbehandling samt en tillsynsmyndighet. Vad gäller etnisk diskriminering har samma åtgärder dröjt i decennier, och fortfarande är det några som inte har genomförts.

Just förnekandet av problemet och avståendet från att vidta åtgärder mot diskrimineringen anser jag utgör en form av strukturell diskriminering. Politiken anpassades till arbetsmarknadsparternas egen förnekelse och intressen – trots både FN:s krav och invandrarnas klara signaler. Det hela underströks ytterligare när det ställdes större krav i 1994 års lag på bevisning av etnisk diskriminering jämfört med könsdiskriminering. Med andra ord användes antidiskrimineringslagarna för att skapa en diskriminerande struktur. Det bör här påpekas att i och med införandet av 2003 års förbud mot diskriminering (med hänsyn till etnisk och religiös tillhörighet, funktionshinder och sexuell läggning) blev det tydligt att könsdiskriminering är laglig utanför arbetslivet och högskolan. Naturligtvis kan hantering av olika diskrimineringsgrunder ske på olika sätt avseende detaljer, men att avstå från användning av samma bevisregler pga. en rädsla att det kan leda till en högre effektivitet i tillämpning av lagen verkar knappast vara i närheten av en rimlig förklaring för den skilda hanteringen av olika diskrimineringsgrunder.

Litteraturförteckning

Berg, L. (1997) När Sverige upptäckte Afrika. Rabén Prisma. Catomeris, C. (2004) Det ohyggliga arvet – Sverige och främlingen

genom tiderna, Ordfront.

Dahlström, C. (2004) Nästan välkomna – Invandrarpolitikens

retorik och praktik, Göteborgs Universitet.

DO (2004) Diskriminering av romer i Sverige - rapport från DO:s

projekt åren 2002 och 2003 om åtgärder för att förebygga och motverka etnisk diskriminering av romer. Överlämnades till Regeringen mars 2004.

Fredrickson, G. M. (2003) Rasism, en historisk översikt, Historiska

media.

Fryer, P. (1984) Staying Power - the history of black people in

Britain, Pluto.

Gardell, M. (2003) Rasrisk – Rasister, separatister och amerikanska

kulturkonflikter, Natur och Kultur.

Hazell, B. (2002) Resandefolket – Från tattare till traveller,

Ordfront.

Integrationsverket (2002a) På rätt väg? Slutrapport från den

nationella utvärderingen av storstadssatsningen. Integrationsverkets rapportserie 2002:05.

Integrationsverket (2002b) Värdering av utländska

högskoleutbildningar 1991-1998. Integrationsverkets rapportserie 2002:11.

Johansson, R. (2000) ”Ett odödligt sinnelag?” – svensk nationell

utveckling i ett komparativt perspektiv i Olsson, E (red) Etnicitetens gränser och mångfald, Carlssons Bokförlag.

Lappalainen, P. (2004) Analytical Report on Legislation, for the

EUMC RAXEN National Focal Point SWEDEN, EXPO Foundation, Stockholm, Vienna,

Linder, L. (2004) ”Bilden av De Andra” i Dagens Nyheter 04-10-09 Lindquist, B. (1997) Förädlade svenskar – drömmen om att skapa en

bättre människa, Alfabeta.

Lundmark, L. (1998) Så länge vi har marker – Samerna och staten

under sexhundra år, Rabén Prisma.

Lundmark, L. (2002) ”Vetenskap i rasismens tjänst” i: Tvärsnitt nr

2, 2002.

Miles, R. (1989) Racism, Routledge. Montesino Parra, N. (2002) Zigenarfrågan – Intervention och

romantik, Lund Dissertations in Social Work 6.

Nováky, G. (1990) Handelskompanier och kompanihandel –Svenska

Afrikakompaniet 1649-1663: En studie i feodal handel, Almqvist & Wiksell International, Studia Historica Upsaliensia 159, Uppsala.

Orwell, G. (1949) Nineteen eighty-four: a novel. London: Secker &

Warburg.

Penketh, L. (2000) Tackling Institutional Racism, Bristol: Policy. Proposition 1927:198 Kungl.Maj:ts proposition till riksdagen med

förslag till lag om utlännings rätt att här i riket vistas.

Proposition 1970:87 Kungl.Maj:ts proposition till riksdagen angående

godkännande av konventionen om avskaffande av rasdiskriminering, m.m.

Proposition 1985/86:98 Invandrarpolitiken Proposition 1993/94:101 Åtgärder mot rasistisk brottslighet och

etnisk diskriminering i arbetslivet

Proposition 1997/98:177 Ny lag om åtgärder mot etnisk

diskriminering i arbetslivet

Proposition 2004/05:147 Ett utvidgat skydd mot könsdiskriminering Riksrevisionen (2005) Från invandrarpolitik till invandrarpolitik,

RiR 2005:5

Robinson, C. J. (2000) Black Marxism – the making of the Black

radical tradition, University of North Carolina Press.

Sjöström, R. (1999) ”En nödvändig omständighet” – Om svensk

slavhandel i Karibien i Granquist R (red.) Svenska Överord – En bok om gränslöshet och begränsningar, Symposion.

Socialpolitik, nr. 1-2, 1996. Solomos, J. & Back, L. (1996) Racism and Society. Houndmills:

Palgrave MacMillan

SOU 1968:68 Lagstiftning mot rasdiskriminering. Betänkande av

Utredningen angående förbud mot diskriminering.

SOU 1978:38 Jämställdhet i arbetslivet: lag om jämställdhet.

Betänkande av Jämställdhetskommittén.

SOU 1983:18 Lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet.

Delbetänkande av diskrimineringsutredningen

SOU 1984:55 I rätt riktning: etniska relationer i Sverige.

Slutbetänkande av Diskrimineringsutredningen.

SOU 1992:96 Förbud mot etnisk diskriminering i arbetslivet.

Slutbetänkande av utredningen för åtgärder mot etnisk diskriminering.

SOU 1997:174 Räkna med mångfald! – Förslag till etnisk

diskriminering i arbetslivet m.m. Betänkande av utredningen om översyn av lagen mot etnisk diskriminering.

SOU 1999:20 Sverige och judarnas tillgångar, Slutrapport från

kommissionen om judiska tillgångar i Sverige vid tiden för andra världskriget.

SOU 2000:22 (M. Tydén) Från politik till praktik – De svenska

steriliseringslagarna 1935-1975.

Svanberg, I. & Tydén, M. (1992) Tusen år av invandring – En

svensk kulturhistoria, Gidlunds.

Svensson, B. (1993) Bortom all ära och redlighet – Tattarnas spel

med rättvisan, Nordiska museets Handlingar 114.

Södergran, L (2000) Svensk Invandrar- och integrationspolitik – En

fråga om jämlikhet, demokrati och mänskliga rättigheter, Umeå Universitet.

Tamas, G. (2004) Lasermannen – En berättelse om Sverige,

Ordfront.

3. Massmedier

3.1. Inledning

Strukturell diskriminering inom samhällsfältet massmedier måste förstås mot bakgrund av massmediernas allmänna roll och funktion i ett demokratiskt samhälle. Det brukar ibland framhållas att mediernas roll består i att neutralt och utan egna intressen förmedla nyheter, och på så vis i att avspegla det som sker i samhället. Även om t.ex. flera dagstidningar har en uttalad politisk inriktning är det inte orimligt att anta att många betraktar nyheter som ”fakta” och urvalet av nyheter som ”objektiva”.

Det brukar också framhållas att medierna utgör ”en tredje statsmakt” med uppdraget att granska och kritisera sociala företeelser och institutioner. Enligt det här synsättet erbjuder medierna medborgarna ett offentligt, demokratiskt rum för debatt.

En hel del forskning i och utanför Sverige har försökt förstå mediernas relation till strukturell diskriminering. I huvudsak har forskning som berör strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet inom fältet massmedier studerat: etnicitet i förhållande till journalister och redaktionsmedlemmar, alltså vems bilder av invandrare och svenskar? Och i samband som föremål för journalistik: vilka bilder av invandrare och svenskar förmedlas? Forskningsresultaten pekar i huvudsak i en riktning: medierna är dels etniskt homogena, dels en mycket central arena och aktör i skapandet av å ena sidan stigmatiserande, ofta rasistiska stereotyper om invandrare och å andra sidan en positiv bild av Sverige och majoritetsbefolkningen.

De resultat som presenteras i denna forskning och som här sammanfattas strider på många sätt med uppfattningen av massmedierna som ”demokratins garant”. Forskningen tycks enhälligt visa att svenska medier, liksom i andra länder, rutinmässigt återskapar en övergripande ”Vi” och ett ”Dom”-indelning som följer etniska linjer. I medierna formas föreställningar om ett nationellt

”vi”genom att det som uppfattas avvika från och inte tillhöra detta ”vi” avgränsas och beskrivs som avvikande på olika sätt (Hall, 1986). Forskningen tycks även enhälligt visa att detta sker genom att forma stereotypa bilder av gruppen ”invandrare” i huvudsak genom att gruppen rutinmässigt förknippas med negativa saker som t.ex. brottslighet och könsförtryck. Forskningen visar också att förment positiva stereotyper av ”invandrare” förekommer, ofta genom att grupper framträder i exotisk skepnad; som något annorlunda och spännande, t.ex. livligheten i förorten eller nedärvd bollkänsla. Jag tycker mig därför kunna fastslå att de bilder och föreställningar som forskningen redovisar skapar ett mönster av systematisk karaktär. De utgör en norm för berättande om invandrare och svenskar som både erbjuder ett ”färdigt” tolkningspaket och samtidigt gör det svårt för alternativa röster och berättelser. Stereotypa, ofta rasistiska föreställningar om invandrare och svenskar, anser jag således vara institutionaliserade i medierna. Detta innebär att synen på massmediernas roll som neutrala förmedlare, men också som granskare måste ifrågasättas.

Studier av bilder av invandrare och svenskar, eller ”Vi” och ”De Andra”, finns även inom andra medieområden än i nyhetsmedierna. Detta kapitel redovisar dock främst forskning om nyhetsmedier i TV, tidningar och radio. Dels beror detta urval på nyhetsmediernas spridning, sanningsanspråk och genomslagskraft, men dels på att jag av utrymmesskäl inte redovisar forskningen som fokuserar på dessa fält. Det står ändå klart att omfattande forskning finns som påvisar stereotypa, ofta rasistiska bilder och föreställningar i skolböcker om Afrika (Palmberg, 1987, 2000; Ajagan Lester, 2000) och i läromedlens kultursyn (Olsson, 1986), i religionsböckernas syn på islam (Härenstam, 1993, 2002), och i synen på judendom och Förintelsen (Bruchfeld, 1996). Det finns även studier som tittar på olika populärkulturella fenomen som bilden av andra människor och platser i turistindustrins marknadsföring (Grinell, 2004), inom jazzkulturen (Fornäs, 2004), i synen på islam, muslimer ”araber” och ”Andra” inom film och litteratur (Andersson m.fl., 2001; Tigervall, 2003) i inom skönlitteratur (Berg, 1998). Föreställningar om ”invandrare” inom forskning har studerats av bl.a. de los Reyes (2001) och Mattsson (2001).

Poängen med att ändå nämna dessa är att det ger en antydan om den systematiska aspekten av de rasistiska föreställningar och bilder som omger oss i varierande form och sammanhang.

Detta är också studerat i nordamerikansk forskning. I barnböcker (MacCann & Woodard, 1985; Marx, 1996), i serieteckningar (Mouammar (1986), i skönlitteratur (Reddy, 2003), i film (hooks, 1996; Xing & Hirabayashi, 2003), i marknadsföring (Cortese, 1999). Syftet med att nämna nordamerikansk forskning är för det första att det ger anledning att vara vaksam då det på ett systematiskt sätt finns på andra håll, men också för att mycket av det nordamerikanska medieutbudet finns i Sverige i form av filmer, nyheter (särskilt i kabelkanalerna), TV-serier, musik, marknadsföring, konst mm.

3.2. Perspektiv på medier

Som en bakgrund till redovisningen av mediestudiernas samlade resultat inleder vi med en kort presentation av olika perspektiv på mediernas allmänna funktion och roll i samhället.

3.2.1. Medier och ”sanningseffekter”

Forskares uppfattningar om mediernas roll går ofta isär. Den syn på medierna som en neutral och intressefri sfär som inledningsvis presenterades har från olika håll starkt ifrågasatts (se t.ex. Allan, 2002:65; Ross & Nightingale, 2003:146). Jag tar inte upp den explicita kritiken mot dessa uppfattningar. I stället redovisar jag några för mig relevanta sätt att betrakta mediernas roll. Avgörande för utredningen är de perspektiv som på något sätt ger en inblick i hur mediernas roll ser ut i relation till makt samt hur mediernas roll och verksamhet påverkas av och påverkar en viss social ordning.

En av de aspekter som forskare internationellt har lyft upp är att massmedierna genom sitt genomslag och sin övergripande funktion av att tillhandahålla information för människor har en förmåga att någorlunda självständigt skapa ”sociala realiteter”, dvs. den verklighetsuppfattning som vid en viss tidpunkt är gällande i ett samhälle. De brittiska medieforskarna John Fiske och Stuart Hall har i separata arbeten hävdat detta. Medierna formar många av de bilder och föreställningsvärldar som människor rör sig i, t.ex. genom de frågor och i vilka sammanhang vissa frågor som får utrymme i medierna och som därmed får konkreta effekter i samhället. Dessa bilder och

föreställningar accepteras ofta, hävdar de, som om de vore givna fakta.

Fiske talar om att medierna skapar ”sanningseffekter” som han menar består i att enskilda föreställningar får inflytande i olika sammanhang. Hall menar i stället att medierna skapar ”sunt förnuft” (common-sense). Med ”sunt förnuft” avser han ett helt system av uppfattningar som till stor del består av föreställningar spridna av medierna, och med vars hjälp vi förstår och orienterar oss i vår omvärld, i samhället, på ett ”naturligt” och självklart vis. Uppfattningar och föreställningar blir ”sunt förnuft” genom att de rutinmässigt upprepas och sprids i sån utsträckning att de börjar tas för givna. De utgör sånt som ”alla vet”. Därmed blir de svåra att utsätta för prövning och ifrågasättande (Fiske, 2000; Hall, 1986).

I en kanadensisk kunskapsöversikt om rasism i medierna kommer man till slutsatsen att det tycks finnas en konflikt mellan å ena sidan idén om att medierna utgör en hörnsten i det demokratiska liberala samhället, en arena för utvecklingen av goda humanistiska värderingar och kritisk granskning, och å andra sidan den faktiska roll som medierna spelar – nämligen som förmedlare och förstärkare av rasistiska idéer till stöd för den politiska, ekonomiska och kulturella eliten i det kanadensiska samhället (Canadian Race Relations Foundation, 2000).

3.2.2. Medier och makt

Två för utredningen relevanta sätt att betrakta mediernas roll är å ena sidan medierna som ett instrument för maktutövning och å andra sidan medierna som en maktfaktor i sig, dvs. som en social aktör med egen agenda och med egna intressen. Det första perspektivet går i huvudsak ut på att medierna upprätthåller en maktbalans i samhället. Eftersom samhället utgörs av olikartade intressen och krafter försöker medierna skapa samförstånd och konsensus i debatten.

Sociologen och medieforskaren Birgitta Löwander uttrycker denna syn på mediernas sociala roll. I sin avhandling Rasism och antirasism på dagordningen: studier av televisionens nyhetsrapportering i början av 1990-talet finner hon stöd för att medierna blir ett medel att skapa samförstånd i redan givna frågor eller intressekonflikter. Löwander visar hur en specifik bild av rasism och antirasism i princip är den enda som förmedlas. Här är det polis och andra

myndigheter som tillåts definiera frågorna och specifika händelser. Löwander visar också den undanskymda roll som invandrare har i medierna och underlåtelsen att använda invandrare som informationskällor, t.ex. i frågan om att definiera orsaker bakom rasistiskt våld (Löwander, 1997). Hon menar att medierna genom att sträva efter konsensus därmed ofta befäster dominerande gruppers uppfattningar. De grupper som oftast kommer till tals, och får medierna att verka för en specifik social ordning, är medlemmar i samhällets (i övrigt) gynnade grupper:

Nyhetsjournalistiken är inte en fristående verksamhet, frikopplad från samhället och dess konkurrerande ideologiska värderingssystem. Nyhetsmedier bildar sitt mönster, sin systematik, utifrån olika stridande uppfattningar, precis som var och en av oss, men de arbetar också för att gynna en bestämd uppfattning och skapa värdekonsensus. I detta arbete tenderar nyhetsmedierna att gynna dominerande gruppers uppfattningar, vilket bland annat sker genom att de lämnar tolkningsföreträde åt politiskt och ekonomiskt inflytelserika personer i samhället. (Löwander, 1998:93-94)

Det andra perspektivet, som bl.a. Mats Ekström (2000) kan sägas företräda, går ut på att medierna själva är aktörer i det sociala livet. Genom sin analys av TV-programmen Svart Vitt, Striptease, Aschberg & Co samt Mosaik kommer han fram till att de är indragna i en ”kamp” som handlar om hur verkligheten ska förstås, definieras och klassificeras. Ekström lägger således vikt vid deras roll som en direkt maktfaktor i samhället och i förhållande till uppfattningen av den sociala verkligheten. Han lyfter fram att kampen handlar om förhållandet mellan att medierna har makt att skapa och reproducera sociala ordningar och den mottagande publikens möjligheter och utrymme att göra alternativa, varierande och oppositionella tolkningar:

Journalistiken har naturligtvis, genom sin kontroll över produktionsprocessen och framställningsformerna, stora möjligheter att rättfärdiga giltighetsanspråken på förhand. Journalistiken behöver dessutom sällan rättfärdiga sina anspråk i en öppen dialog. (Ekström, 2000:100)

Per-Markku Ristilammi har undersökt hur stadsdelen Rosengård i Malmö beskrivits i medierna under de senaste 30 åren och menar att de skapar en bakgrund som läsaren förutsätts känna till som den riktiga. Mot den bakgrunden förstås de enskilda nyheterna. Samtidigt ger bakgrunden implicita, outtalade, kriterier för vad som överhuvud taget kan ses som ett giltigt påstående i ett visst (medi-

alt) sammanhang. Bilderna av Rosengård i nyhetsmedierna har skapat en tolkningsram som i princip alla som uttalar sig om Rosengård måste följa. Ristilammi sammanfattar genom att säga att starka mediala bilder blir en ”…riktlinje för vad som är möjligt att säga…” (Ristilammi, 1998:67). Liknande synsätt på mediala diskurser har den skotska diskursteoretikern Norman Fairclough, upphovsmannen till kritisk diskursanalys, uttryckt: ”What is ’said’ in a text is ’said’ against a background of what is ’unsaid’, but taken as given” (Fairclough, 2003).

Även om kanske inte alla skulle ställa upp på resonemanget ovan om att vissa gruppers intressen främjas och upprätthålls genom medierna, är det knappast kontroversiellt att hävda att medierna är en enormt viktig opinionsbildare och att inte alla medborgare har samma möjlighet att påverka vad som förmedlas. Den statliga utredningen om makt och demokrati kom i slutet på 1980-talet fram till följande slutsats:

Massmedia /…/ är den dominerande förmedlaren av kunskaper och åsikter i samhället. Vägen till makten över medborgarnas tankar går därför i väsentlig grad via makten över massmedia (Pettersson & Carlberg, 1990:34).

En slutsats som kan dras är att medierna får en avgörande roll för hur verkligheten beskrivs och hur till exempel sociala ordningar uppfattas, t.ex. hur grupper som ”svenskar” och ”invandrare” beskrivs och sammankopplas med egenskaper. Men också hur centrala begrepp som diskriminering, rasism etc. uppfattas och vad de tros vara. Ylva Brune har uttryckt det så här:

[V]år nyhetsjournalistik bidrar till att skapa och upprätthålla en mental segregation. /…/ Dessa beskrivningar får i sin tur verkliga konsekvenser för människors möjligheter till makt över sin situation (Brune, 1998:9).

Medierna skapar ett ramverk som starkt påverkar hur saker kan tolkas samt vad som kan sägas och inte sägas.

3.2.3. Mediernas roll i strukturell diskriminering

Mediernas roll i processer av strukturell diskriminering handlar med andra ord om de sätt som medierna sätter dagordningen och producerar vad som blir självklara sanningar om minoriteter. Den holländska forskaren Teun van Dijk har forskat åtskilligt om mediernas relation till rasism och strukturell diskriminering. I boken Communicating Racism, Ethnic Prejudice in Thought and Talk (1987) analyserar van Dijk ett omfattande empiriskt material1. En av diskurserna som analyseras är den om tamiler. Holland tog 1985 emot ca 3 000 tamilska flyktingar från Sri Lanka. I de 180 öppna intervjuerna med ”vita” holländare om invandring och etniska minoriteter framgår att, trots att knappt någon av de intervjuade hade träffat eller sett någon tamil, fanns flera spontana antaganden om denna grupp. I det närmaste all information om denna grupp kom från medierna, flera intervjupersoner hänvisade till vad de läst i tidningar och sett på TV. I (diskurs-) analysen av 250 tidningsartiklar framträder flera negativa saker om tamilerna. Tamilerna omnämns i metaforer om floder och invasion. Deras status som ”illegala” framhålls ofta (betyder framförallt att de saknar visum, vilket i praktiken var omöjligt att få) liksom att deras skäl för flykt ifrågasätts och antyds vara av ekonomisk och inte politisk karaktär. Flera av källorna som medierna hänvisar till var av ”elitkaraktär”, t.ex. det holländska justitiedepartementet och den lokala polisen.

Van Dijk kommer (som många andra) därför fram till att medierna är den viktigaste påverkan av opinionen i samhället, att de till stor del sätter dagordningen för debatten och att de främst influeras av ”eliten” i samhället, dvs. myndigheter, politiker, forskare, storföretag m.fl. (se t.ex., ter Val, 2002; Petersson & Carlberg, 1990; Löwander, 1997; Brune 2004). Van Dijk har i senare arbeten preciserat detta och förkastar idén att rasism främst finns och frodas hos obildade och maktlösa i samhället (se också Löwander, 1997). Van Dijk hävdar i stället att det är politiker och medierna som är de mest aktiva aktörerna när det gäller att skapa, återskapa och ”utveckla” rasistiska diskurser och driva den rasistiska dagordningen framåt (van Dijk, 1993; van Dijk & Wodak, 2000; van Dijk, 2005). Genom att politiker uttalar och medier sprider stereotypa bilder av invandrare och rasistiska föreställningar ges legitimitet till rasistiska

1

Materialet består bl.a. av 180 öppna intervjuer och flera olika diskursanalyser av artiklar i

media.

idéer och uttalanden åt ”vanligt” folk (Ristilammi, 1998; Hartmann & Husband, 1974).

Även Paul Hartmann och Charles Husband har undersökt hur medierna påverkar ”vita” medborgares uppfattning om ”färgade” (coloured) och ”färgad” invandring till Storbritannien. De undersöker med andra ord i vilken utsträckning attityderna har skapats av medierna eller ej, snarare än vilka attityderna är. Undersökningens empiriska material består av öppna intervjuer med 563 ”vita” brittiska ungdomar i åldern 11–15 år och (några av) deras föräldrar. Urvalet av intervjuade gjordes från regioner med varierande andel ”vita” och ”svarta” och valet av attityder gjordes utifrån innehållsanalyser av massmediernas texter om färgade och färgad invandring. De uppfattningar som författarna i intervjuerna kunde härleda från innehållsanalysen i massmedierna cirkulerade till stor del kring två (motsägelsefulla) teman: 1) Färgades utsatthet för fientlighet och diskriminering och 2) Färgade som hot och som problem. En anmärkningsvärd upptäckt var att många av de intervjuade som uttryckte en ’tolerant’ hållning gentemot färgade invandrare, samtidigt uttryckte den av medierna definierade verkligheten att det var för många färgade som släpptes in i landet och att färgade utgjorde ett problem. Forskarna menar därför att undersökningar som baseras enbart på attitydmätningar riskerar att ge alltför förenklade svar och inte förmår visa komplexa och ibland motstridiga uppfattningar. Författarnas slutsats är att massmedierna spelat en viktig roll i att för den ”vita” befolkningen definiera betydelsen av den ”svarta” befolkningens närvaro i Storbritannien. (Hartmann & Husband, 1974)

Det finns, mig veterligen, inte några studier som på detta sätt försöker ringa in mediernas betydelse för olika grupper i samhällets verklighetsbilder och bilder och åsikter om invandring i ett svenskt sammanhang. Men med utgångspunkt i resultaten från de andra kapitlen är det uppenbart att de bilder av invandrare som figurerar i media också återkommer i myndigheters (och andra viktiga sociala aktörers) sätt att resonera och bemöta invandrare. I ett segregerat samhälle där många individer i majoritetsbefolkningen inte personligen känner människor som har invandrat är det troligt att den bild som ges av invandrare och svenskar i medierna får en stor betydelse för hur människor (främst ”vita” svenskar) ser på, bemöter och behandlar individer som uppfattas tillhöra dessa grupper.

3.2.4 ”Det svenska” som norm i medierna

En slutsats som kan dras av den befintliga forskningen om mediernas innehåll är att ”det svenska” och bilden om svensk kultur ofta utgör en tyst förgivet tagen norm. Ofta är det gemensamma med mediernas stereotyper om invandrare att de utgör en motpol till det svenska.

Brune (2004) har i sin avhandling visat hur innehållet i mediernas rapportering sker i ett grundläggande ”vi och dom”-tänkande. Detta tänkande utgår från att svenskar och invandrare är varandras motsatser och tar utgångspunkt i ”det svenska som norm”. Genom att ständigt beskriva invandrare som avvikande och annorlunda och fixera den bilden av invandraren, formas med andra ord även en bild av det svenska. Det svenska är det som i medierna beskrivs som eftersträvansvärt och normalt. Ett exempel är när bilden av invandrare domineras av sociala problem som sammankopplas med kulturellt utanförskap. Kultur sammankopplas då med bidragsberoende, kriminalitet, våldsbrott, patriarkala värderingar och utanförskap. Indirekt skapas samtidigt en bild av svenskar som självförsörjande, laglydiga och jämställda.

Flera forskare pekar på tendensen att medierna förklarar brottslighet, annat icke önskvärt beteende och sociala problem när det gäller invandrare med kultur (se t.ex. Ålund, 1997:24-41; Ålund, 2002; Bredström, 2002; Hall, 1993:11). För forskning om föreställningar om ”kulturens” betydelse på arbetsmarknaden, se kapitel 6, Arbetsmarknaden och arbetslivet.

Detta bekräftas av forskning i andra länder. Canadian Race Relations Foundation visar att medierna i beskrivningen av minoriteters bristande framgång i samhället använder sig av förklaringsmodeller som skuldbelägger offret, och att de undviker hypotesen att rasism är förklaringen. Ett exempel på detta är att förklara brottslighet utifrån ett kulturellt beteende, liksom att dessa kulturellt definierade grupper saknar motivation, utbildning och/eller de färdigheter som krävs för att fullt ut kunna delta i arbetslivet, utbildningssystemet och andra samhällsområden (Canadian Race Relations Foundation, 2000).

Även Irene Molina har pekat på att idéerna kring den svenska identiteten utgår ifrån att ”Vi” besitter alla goda egenskaper som ”De Andra” saknar. Däremot menar Molina att vilka ”De Andra” är, skiftar över tid. Under första hälften av 1900-talet handlade det om ”tattare” (de resande), ”zigenare” (romerna), mentalsjuka och i

viss utsträckning kvinnor, medan det i dag oftast handlar om invandrare (sedan 1960/70-talet). Det gemensamma är dock att dessas beteenden får utgöra motpolen för det som kännetecknar Sveriges medborgare (Molina, 2001). Lena Grip drar i sin medieanalys slutsatsen att ”De Andra framställs som kollektiva, traditionella och förtryckande, medan Vi framställs som individuella, moderna och jämställda (Grip, 2002:2).” Grip menar att det sällan görs kopplingar till ”svenska” kvinnors strukturella underordning. I stället ställs ”dom” mot ”oss”, och ”vår” överlägsenhet såsom den goda motpolen, betonas.

Samtidigt är det viktigt att påpeka att det inte enbart är i kontrast till ”De Andra” som en svensk identitet skapas. Ett exempel på identitetsskapande visar etnologerna Billy Ehn, Jonas Frykman och Orvar Löfgren, som menar att idrotten spelat en stor roll i byggandet av nationen och en nationell identitet. De drar paralleller till folkhemsbygget då man ville definiera ”svensken” som frisk och vältränad (Ehn, Frykman & Löfgren, 1993).

3.3. Journalistkåren

Journalistkårens sammansättning med en överrepresentation av majoritetsbefolkningen har under senare tid uppmärksammats inom mediernas interna debatter. Det talas i det sammanhanget ofta om en ”bias”, dvs. snedvriden eller skev representation och att vissa samhällsgrupper får oproportionerligt stort inflytande över och utrymme i medierna. Vem producerar nyhetsmedierna och dess innehåll, dvs. vilka är journalisterna som talar, och vems talan för journalisterna?

3.3.1. En etniskt homogen kår?

Flera forskare i Sverige och utomlands har riktat blicken mot orsaker till och konsekvenser av journalistkårens och redaktionernas etniska sammansättning. De menar att de stereotypa och stigmatiserande bilder som sprids i medierna (mer om dessa bilder senare) påverkas av de medieanställdas etniska bakgrund. Samtidigt kan man fråga sig om det stereotypa berättandet är mer än summan av journalisterna? Finns det med andra ord något som talar för att

nyhetsrapporteringen skulle förbli konstant, trots att den etniska sammansättningen på redaktionerna skiftade?

Ett fåtal studier i Sverige har berört den etniska sammansättningen i medierna, t.ex. på nyhetsredaktionerna. Den kunskap som finns tyder på att medierna är etniskt homogena. Den forskning som finns i andra länder visar med tydlighet att så är fallet. Bland de studier som kan nämnas är Maktutredningens journalistenkät från 1990 som visar att ca 5 procent var utlandsfödda, (Petersson & Carlberg, 1990:87–88) att jämföra med att utlandsfödda personer 1990 utgjorde 9 procent av befolkningen (SCB, 2004).

Enkätundersökningen Vit makt? En studie av invandrarnas och deras barns representation inom politik, förvaltning, näringsliv, organisationer och media visar en väldigt liten representation av invandrare på medieredaktionerna, och särskilt av utomeuropeiska invandrare. Resultaten av enkätstudien visade att bara två personer med utländsk bakgrund kom från länder utanför Europa, dvs. 0,2 procent.2 (Ungdom mot rasism, 1995) Det saknas uppgifter om könsfördelning inom variabeln utrikesfödda, men maktutredningens journalistenkät visar att kvinnor generellt är underrepresenterade och utgör endast en tredjedel av journalistkåren (Pettersson & Carlberg, 1990:87). Ovan siffror är från 1990, och i brist på nyare siffror om journalistkåren kan jag nämna en undersökning från 2000. Genom att analysera flertalet TV-inslag visade undersökningen att ungefär hälften av nyhetsankare och ”hallåor” var kvinnor. Männens ålder uppskattades dock i genomsnitt som högre än kvinnornas. Män stod i centrum i närmare 70 procent av alla nyhetsinslag (Spears m.fl, 2000).

Monika Djerf-Pierre och Anna Levin (2005) visar att det inom journalistkåren år 2000 fanns 3 procent som vuxit upp utanför Sverige att jämföras med 11,3 procent av befolkningen (SCB, 2004). Hälften kom från något av de nordiska grannländerna. Om man också räknar med journalister födda i Sverige med minst en förälder från ett annat land (utanför Norden) utgör dessa 7 procent av journalistkåren (att jämföra med drygt 20 procent av befolkningen). Bland dessa fanns en större andel kvinnor än män (Ibid:172).

2

Resultaten bör tolkas med viss försiktighet, svarsfrekvensen var endast 48 procent.

Djerf-Pierre och Levin har också undersökt den etniska sammansättningen i ”medieeliten”3. Här visar sig underrepresentationen bland utomeuropeiska invandrare ännu tydligare. Av de tillfrågade 21 personerna fanns ingen utomeuropeisk invandrare (Ibid:170).

Hur ser det ut på journalistutbildningarna? Enligt Quick Response (2004) är de flesta studenterna från ”vit” medelklass. QR refererar en rapport från Högskoleverket från 2000 där kritik riktats mot journalistutbildningarna för den etniska (och sociala) snedrekryteringen.

På JMG, institutionen för journalistik på Göteborgs universitet, har tio procent av studenterna minst en förälder som är född utomlands [att jämföras med drygt 20 procent av befolkningen]. Bara en procent är själva födda utomlands [att jämföras med drygt 11 procent av befolkningen]. I reda siffror betyder det att inte mer än en elev var tredje termin själv är född någon annanstans än på ett svenskt BB. Då dessutom oftast i Norge eller Danmark. (Ibid.)

Förutom höga betyg eller 1,6 på högskoleprovet krävs ett särskilt antagningsprov som ska mäta språkkänsla och allmänbildning. Journalistiklektor och JMG:s prefekt, Marina Ghersetti menar dels att högskoleprovet är diskriminerande (hon refererar till en senare rapport från Reuterberg & Hansen (2001), som visar att ”svenskar” får bättre resultat än personer med invandrarbakgrund) och dels att själva antagningsprovet har svenskhet som norm. En senare rapport från Högskoleverket (Reuterberg, 2003) kommer fram till att bristande kännedom om svenska förhållanden är en av huvudorsakerna till att personer med invandrarbakgrund får sämre resultat.

Kunskaperna som krävs är väldigt svenska. [den sökande] ska veta var Robertsfors och Tingstäde ligger och minnas politiska händelser från 1980-talet (Ibid.).

I andra länder har det forskats mer om detta. I Storbritannien har man visat att endast en procent av reportrarna på brittiska tidningar räknar sig själva till en etnisk minoritet (Ainley, 1998) och en tidigare undersökning visar att bara 20 journalister av 4 000 (0,5 procent) på nationella tidningar, respektive 15 av 8 000 (0,19 procent) journalister på lokala tidningar betraktade sig som ”svarta” (Ainley, 1994). I USA visar forskning att 11,5 procent av medarbetarna på

3

T.ex. chefredaktörer, programdirektörer, verkställande direktörer och övriga redaktionella

ledare.

redaktionerna i de undersökta dagstidningarna hade minoritetsbakgrund – att jämföra med att de utgör 26 procent av befolkningen (Shipler, 1998). Förhållandena är likartade i Kanada. Ett exempel: i en undersökning som omfattade 41 engelskspråkiga tidningar fanns 30 personer som antingen var färgade (people of color), hade ett funktionshinder eller var indian/innuit (aboriginal), av totalt 1 731 anställda, dvs. 98,3 procent var ”vita” (utan funktionshinder). Undersökningen visade också att nätverksrekrytering verkade användas i väldigt stor utsträckning och att detta var en mekanism i det systematiska rekryterandet av ”vita” (Mayers, 1986).

3.3.2. Redaktionernas arbete

Vad kan underrepresentationen då ha för betydelse? Minskar stereotypa och stigmatiserande bilder om fler personer med invandrarbakgrund arbetar i medierna? Det här är frågor som i Sverige är tämligen outforskade, särskilt på ett empiriskt plan, men flera forskare har teoretiserat kring detta och menar att även nyhetsredaktionernas arbetssätt bidrar till att man inte ifrågasätter invanda tankemönster. Ylva Brune menar att det är mycket svårt för enskilda journalister att bryta med en nyhetsredaktions gängse uppfattning och pekar på den ”stängt ritualiserade och hierarkiska ordning som nyhetsproduktion är” (Brune, 1998:13).

Även den brittiska forskaren Stuart Allan förskjuter problemet från journalisterna till journalistiken. Han menar att människor med minoritetsbakgrund som arbetar i medierna formas av att en viss form av journalistik är önskad. I och med att journalistiken är formad efter vissa perspektiv och ofta stöder en viss (dominerande) samhällsgrupp genom att fungera som denna grupps ”lins” sätter detta ramar även för arbetet för journalister med minoritetsbakgrund. Detta resonemang innebär att oavsett etnisk sammansättning av journalistkåren skulle den rådande journalistiken, dess metoder och former, vara betingad av privilegierade gruppers sätt att se saker. Det som betraktas som objektivitet, bestäms enligt detta sätt att se på saken, utifrån en ”vit” social realitet (Allan, 2002:181f).

Man kan alltså konstatera att kunskapen om den etniska sammansättningen hos medieproducenterna är tämligen outforskad i Sverige. Ännu mindre vet man om konsekvenserna av den snedfördelning som verkar finnas. Därför vet man heller inte mycket om

vad en förändring skulle innebära. Det verkar dock som att ”enbart” en förändrad sammansättning i sig inte ensamt skulle lösa problemet, men sannolikt utgöra ett första nödvändigt steg.

Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera att det finns indikationer på att journalisterna till stor del tillhör majoritetsbefolkningen och att detta tillsammans med majoritetssamhällets normer, enligt utländsk forskning, kan medföra att sättet att se och beskriva verkligheten sker utifrån ett (”vitt”) majoritetsperspektiv.

3.4. Vem talar?

Mediernas innehåll kan delas upp i ett par frågeställningar, dels vilka som figurerar i medierna och på vilket sätt, dels hur urvalet av teman och frågor som tas upp i media ser ut. Vid sidan om detta är det rimligt att tala om vilka bilder av verkligheten och olika samhällsgrupper, här framför allt invandrare och svenskar, som medierna förmedlar och vilka underliggande värden och relationer dessa bilder förmedlar.

3.4.1. Myndighetsdominans och uteslutna ”invandrarröster”

Studier som tagit upp vilka som får komma till tals i medierna och på vilket sätt de får komma till tals ger en bild av vem som är med och formar (mediernas) verklighet(en). Här är det intressant att se hur gruppen ”invandrare” figurerar i mediernas nyhetsprodukter; hur mycket de figurerar och hur? När talar till exempel invandrare för sig själva? De studier som finns på detta område pekar mot att de som kommer till tals i nyhetsmedierna ofta tillhör den manliga majoritetsbefolkningen, och oftast presenteras som experter eller som samhällets elit. Dessa personer får då en central roll i problemformuleringsprivilegiet. När invandrare talar är det oftare som titellösa individer utan möjlighet till anspråk på expertis.

Sverker Björk, som med kvalitativa metoder analyserat den invandrarpolitiska debatten under 1970-talet till 1990-talet, kommer till slutsatsen: ”en av konstanterna i den invandrarpolitiska diskursen [är] uteslutandet av den invandrades röst.” (Björk, 1997:55) Enligt Birgitta Löwanders studier om invandrare och flyktingar i medierna är de som tillåts att definiera och analysera händelserna, sällan flyktingar eller personer med invandrarbak-

grund, utan majoritetsbefolkningens journalister, politiker och polis (Löwander, 1998:91, 1997:174). Detta är också en tendens i flera andra EU-länder såsom Finland, Danmark, Grekland, Tyskland, Belgien, Spanien och Italien (ter Val, 2002). Denna slutsats framkommer även i Pettersson och Hellströms analys av svenska lokaltidningar, publicerad som Stereotyper i vardagen, bilder av ”De Främmande”. Författarna beskriver att de som ofta talar som företrädare för invandrare är tjänstemän, politiker och (andra) representanter från majoritetsbefolkningen (2004). Vissa studier pekar på att medierna spelar en dubbel roll. När migrationsfrågor beskrivs intar medierna oftast rollen som myndigheternas företrädare och bilder av en invasion av oönskade människor målas upp. När individuella flyktingar beskrivs, inte sällan vid överhängande utvisningsbeslut, intar medierna rollen som flyktingens talesman, som ett skydd mot myndigheterna (Brune, 2004).

Anna Bredström menar att det finns särskilda situationer där invandrare själva tillåts tala i medierna. Hon tar som exempel den mediala rapporteringen av våldtäkten i Rissne4. Det var när tidningarna ville bekräfta påståendena om ”patriarkal kultur” hos förövarna som invandrare kom till tals – men då som talesmän för alla invandrare och uteslutande för att bekräfta den rådande ordningen; en bild av invandrare som patriarkala (Bredström, 2002:187).

3.4.2. Den ”vita” manliga makteliten

Flera försök har gjort för att mäta hur stor andel av dem som uttalar sig i medierna som ”är invandrare”. Denna forskning är dock direkt beroende av de sätt som gruppen invandrare definieras och bär på tolkningsproblem då forskare ofta måste klassificera vad hon eller han uppfattar att en person har för etnisk tillhörighet utifrån tillgängliga kriterier som namn, brytning eller utseende.

Tomas Andersson Odén har med kvantitativa metoder analyserat vilka som figurerar i svensk landsortspress. Här används direkt information i artikeln och/eller personens namn, dock ej utseende, som grund. När det gäller frågan om könsfördelning visar det sig att män figurerar mycket oftare, närmare tre fjärdedelar av artiklarna hade en manlig huvudperson. När det gäller personer med invandrarbakgrund uppgår dessa till 6 procent. Ingen samkörning

4

I slutet av januari 2000 rapporterades om en gruppvåldtäkt i Rissne utanför Stockholm.

Gärningsmännen var ’invandrare’ och offret en ’svensk’.

har gjorts mellan dessa variabler, dvs. det finns ingen uppgift om könsfördelningen bland personer med eller utan invandrarbakgrund, men:

”..man [kan] konstatera att det generellt är “vita” medelålders män som får mest uppmärksamhet i tidningarna... (Andersson Odén, 2003:39)”

Anna Roosvall har undersökt utrikesnyheter i svensk press, 1 162 artiklar från bl.a. Dagens nyheter, Svenska dagbladet och Arbetet. Hon menar att personer från Mellanöstern och Nordafrika överlag porträtteras som tysta objekt utan något att säga. Roosvall menar att avsaknaden av relevant information är ett uttryck för västvärldens självuppfattning: ”vi” har redan tillräcklig kunskap om ”De Andra”, de kan inte säga något relevant till oss som vi inte redan vet (Roosvall, 2004).

Anna Hyberg vid Granskningsnämnden för radio och TV, har genom namn och ”brytning” analyserat förekomsten av personer med utländsk bakgrund i TV-nyheterna. Det undersökta materialet var slumpvis utvalda sändningar av Nyheterna i TV 4 och Rapport och Aktuellt i SVT under 1999. Resultatet av analysen visar att 11 procent av dem som kom till tals kan uppfattas som personer med utländsk bakgrund att jämföra med att denna grupp vid den tiden utgjorde ca 20 procent av befolkningen. 79 procent av dessa var män och 21 procent kvinnor, jämfört med 72 respektive 28 procent svenska män och kvinnor. En generell tendens var att invandrare oftare än svenskar uttalade sig i egenskap av privatpersoner, kändisar och forskare, medan svenskar oftare än invandrare uttalade sig i egenskap av politiker, representant för myndighet, intresseorganisation och företag (Hyberg, 2000).

Marina Ghersetti har på ett liknande sätt analyserat förekomsten av personer med invandrarbakgrund i inrikesrapporteringen i Rapport, Aktuellt, Sportnytt och Kulturnyheterna under två veckor 20015. Förutom brytning och namn har i denna undersökning också utseende använts för att klassificera etnisk bakgrund. Resultaten liknar de i ovannämnda studie, ca 10 procent av personerna som kom till tals hade invandrarbakgrund (Ghersetti, 2001). Även Kent Asps analys kommer fram till liknande siffror. Ca 10 procent (jfr med ovan studier) av enskilda personer som intervjuats i Rapport mellan åren 1979–1999 hade invandrarbakgrund6. Det kan

5

Materialet omfattade 700 nyhetsinslag vilket totalt utgjorde drygt 14 timmar sändningstid.

6

Här har namn och sammanhang använts som urvalskriterier.

dock skönjas en ökning över tid (Asp, 2002:72). Andra intressanta resultat som Ghersetti (2001) finner är att:

  • 80 procent av de invandrare som kommer till tals gör det i egenskap av vanliga människor7, att jämföra med endast 15 procent bland svenskar som kommer till tals. Bland svenskar utgör i stället politiker, tjänstemän, företagare och experter de största grupperna (samma trend återfinns i forskningen om flera andra länder, se: ter Val, 2002).
  • Drygt 33 procent av aktörerna med invandrarbakgrund omnämns bara med förnamn att jämföras med ca 3 procent bland svenskar.
  • Andelen kvinnor med invandrarbakgrund är ca 33 procent att jämföras med ca 25 procent kvinnor med svensk bakgrund.

De sista två resultaten tyder enligt författaren på att invandrare oftare uppträder som vanliga medborgare eftersom främst kvinnor får komma till tals i denna roll.

3.5. Vad talas det om?

3.5.1. Bakgrund: den invandringspolitiska debatten

För att förstå mediernas bilder av svenskar och invandrare i dag bör man känna till hur den invandringspolitiska debatten förändrats över tid. Denna har studerats av några forskare, där ibland Sverker Björk som med en kvalitativ analys (i det här fallet diskursanalys) har undersökt hur medierna skildrar den invandrarpolitiska debatten mellan 1971 och 1995.

Björk ser stora förändringar i debatten över tid. En tydlig förändring är övergången från 70-talets ”generösa” politik och medial debatt med multikulturalistiska och inkluderande tongångar, till 1990-talets debatt där framförallt kostnaden för invandring dominerade. I det senare fallet kan Björk se att nya bilder och begrepp uppstår; ’ekonomisk flykting, ’giltiga skäl’, ’återvandring’, ’hjälp i närområdet’, flyktingproducerande länder’ och ’harmoniserig’ (det sista syftar på att inte ha en avvikande (flykting)politik jämfört med andra europeiska länder). Ofta relaterar dessa begrepp till (nya) högröstade politiska krav i medierna: ”… det krävs för lite

7

Här definierat som enskilda personer som personligen berörs av händelserna som inslagen

handlar om.

motprestationer för att erhålla socialbidrag, att ersättningen från arbetslöshetskassan bör sänkas så att den enskilde förstår att man måste söka arbete, att den enskilde bör få ta lån i stället för att få bidrag…” (Björk, 1997:53). Björk låter några rubriker från 1976 illustrera den tydliga förändringen: ”Utan solidaritet löses ej flyktingproblemen” ”Vi måste ta emot flera” ”Utvisa ej assyrierna” (Ibid:45-46)

Gunilla Hultén (2001) har analyserat innehållet i tre tidningar mellan 1945–958 och ser att det finns en flöjsamhet mellan den förda invandringspolitiken och journalistiken. I tider då regeringen uttrycker ett arbetskraftsbehov så skriver tidningarna positivt om invandring. När regeringen vill skärpa flyktingpolitiken får denna uppfattning ett genomslag i medierna.

En annan parallell bild som förmedlas är bilderna av annorlundahet. Framförallt i början av 1990-talet började Sverige i medierna framställas som kulturellt homogent och att människor från ”andra kulturer” som bosätter sig i Sverige hotar denna homogenitet. Björk illustrerar detta genom förslaget till en bedömning av en flyktings kultur för att avgöra om denna hade vilja och möjlighet att anpassa sig till svensk kultur och att detta delvis kulle ligga till grund för beslut om uppehållstillstånd9. Björk menar att: ”det sammantagna budskapet är således att de som kommer hit inte bara är annorlunda, de kommer hit och roffar åt sig också.” (Ibid: 54)

3.5.2. Uteslutna erfarenheter: rasism och diskriminering

Forskare har inte bara intresserat sig för vad som tas upp i media, utan även vad som inte tas upp. Maktutredningen kom fram till att ”Makten att bestämma vad som skall betraktas som ett problem och hur ett problem skall uppfattas är en nyckelfaktor i opinionsbildningen (Petersson & Carlberg, 1990:23)” Det talas i dessa sammanhang ofta om problemformuleringsprivilegiet. Karen Ross drar i sin kunskapsöversikt om rasism i brittiska medier slutsatsen att problemformuleringsprivilegiet är en praktik som dominerande grupper använder sig av för att behärska andra grupper och tillvarata sina egna intressen (Ross, 1998:228f).

8

De studerade tidningarna är Vestmanlands Läns Tidning (liberal), Borås Tidning (moderat)

och Arbetarbladet (socialdemokratisk). Dessa orter har haft flyktinginvandring och arbetskraftsinvandring.

9

Förslaget presenterade på DN debatt av Sverker Åström, f.d. kabinettssekreterare och

erkänd diplomat.

Både Ylva Brune och Birgitta Löwander, de kanske mest erkända forskarna om rasism och strukturell diskriminering i medierna i Sverige, hävdar att medierna deltar i förnekelsen av att diskriminering och rasism är ett utbrett problem i Sverige. Löwander finner att den mediala TV-debatten i början av 1990-talet i stor utsträckning handlade om rasism beskrivet på ett mycket särkilt sätt, nämligen som grundat i biologiska föreställningar och nazism. Definitionen medförde att rasisterna i samhället kunde reduceras till några hundra individer, och därför har rasism kunnat behandlas som ett polisiärt problem i stället för att behandlas som ett vidare samhälleligt problem av social, ekonomisk och politisk karaktär. Löwander menar att nyhetsmedierna på detta sätt förstärkt rådande maktstrukturer (Löwander, 1997:175).

Brune menar att svaret på frågan varför mediernas uppmärksamhet brister när det gäller rasism och diskriminering som ett stort samhällsproblem inte ensamt kan förklaras utifrån att det skulle sakna nyhetsvärde som några hävdat. Hon menar att det snarare har att göra med att frågan inte prioriterats inom rättsväsende och politik, vilket flera offentliga rapporter fastslagit (Ds 1998:35; SOU 1998:99; R.skr. 2000/2001:59). När medierna i vanlig ordning söker efter trovärdiga källor inom myndigheter och inte finner djup kunskap och/eller förstahandsuppgifter om utsatthet för diskriminering och rasistiskt våld, blir mediernas tolkning och bevakning av frågorna därefter (Brune, 2004:348f). Brune ser också en ovilja i att ifrågasätta idén om det upplysta och toleranta Sverige. Medierna tycks

…oemottaglig[a] för information om den faktiska utbredningen av främlingsfientlighet och diskriminering i landet. Utgångspunkten i ett tänkt ’vi’ som står för tolerans och förnuft leder med nyhetslogisk konsekvens vidare till att mediernas trovärdighetshierarki av källor inte behöver ifrågasättas. Medierna lierar sig med de vanliga uttolkarna av samhällsfrågor; polis, kommunpolitiker, företrädare för sociala myndigheter som de ’goda krafter’ som har att ta itu med rasistiska yttringar. (Ibid:351)

Ylva Brune sammanfattar tendensen i svenska medier i forskningöversikten Racism and cultural diversity in the mass media (ter Val, 2002)

News reporting in mainstream media is mostly indifferent to the widespread problems of discrimination and racist harassment… (Brune, 2002:373)

Vissa hävdar också att reella sociala fenomen av strukturell art inte ryms i mediernas logik och berättarteknik. Det verkar som om medierna behöver personer och spektakulära händelser att skriva om: ”Nyhetsmedier tenderar att koncentrera sin uppmärksamhet till det negativa och till det avvikande, det sensationella och det våldsamma (Ericson m.fl., 1991).” Uttryckt på ett mer specifikt sätt: ”Nyheter tenderar vidare att osynliggöra sociala processer och maktförhållanden, att reducera strukturella frågor till personer och processer till händelser. (Löwander, 1998:88).”

Slutsatserna i ovan stycke kan förstås mot bakgrund av en sedan länge stor debatt, främst inom akademin, om hur rasism ska definieras. I Sverige, till skillnad från t.ex. USA och England, är den officiella definitionen av rasism fortfarande i stor utsträckning inriktade på biologiska aspekter, nära nazistisk ideologi. (R.skr. 2000/2001:59 s 87; Socialstyrelsen, 1999:6 s 75ff; Ds 1998:35, s 98-99; Ds 1996:74; Bonniers svenska ordbok, 2002; SAOL, 1998; Prismas svenska ordbok, 2003). Detta synsätt som alltså medierna i stor utsträckning anlägger har starkt kritiserats av flera forskare (se t.ex. de los Reyes & Molina, 2002) (se också tidigare diskussion om begreppet rasism i kapitel 1).

Vissa undersökningar visar dock att diskriminering, särskilt på arbetsmarknaden, uppmärksammats relativt ofta i vissa sammanhang. Kent Asp har analyserat artiklar om integration i tryckta nyhetsmedier10. I de artiklar som handlade om hinder respektive åtgärder för integration, har Asp identifierat arbetsmarknadsdiskriminering som det vanligast förekommande hindret och det vanligast förekommande området för åtgärder (Asp, 2002:56).

Kulturgeografen Katarina Mattsson kommer genom kvalitativa analyser av diskrimineringsdebatten i sin avhandling (O)likhetens geografi. -Marknaden, forskningen och de Andra, fram till att diskriminering definieras väldigt snävt. Genom att analysera 600 artiklar och debattinlägg om diskriminering mellan 1996–1999 kunde hon se att diskriminering i huvudsak diskuterades som ett fenomen som uppträder på arbetsmarknaden (vid rekrytering) och en bild gavs att de som drabbades var adopterade, högutbildade och/eller s.k. välintegrerade personer, ofta uppväxta i Sverige. Mattsson menar att detta sätt att rapportera om diskriminering döljer andra former av etnisk underordning (såväl på arbetsmarknaden som inom andra samhällsområden). Erfarenheter av diskriminering gjorda av perso-

10

De undersökta tidningarna var Dagens Nyheter, Göteborgsposten, Aftonbladet, Expressen och Arbetet

ner med låg (utländsk) utbildning och som t.ex. talar dålig svenska var däremot frånvarande, vilket gav sken av att dessa grupper inte kan bli diskriminerade (Mattsson, 2001:70ff).

Förnekelsen och underlåtelsen att rapportera om diskriminering och rasism är också tydlig i andra länder, hävdar forskare. Den sammanfattande slutsatsen om detta i Racist Discourse in Canada’s English Print Media, en omfattande rapport om de senaste tjugo årens forskning om rasism i kanadensisk media, är en genomgående förnekelse av rasism i de undersökta medierna. Trots att beläggen för rasism i samma medier är svåra att tillbakavisa.

For most media practitioners as well as other groups that form part of the dominant culture, there is a refusal to accept the reality of racism. Despite the huge body of evidence of racial prejudice and discrimination in the lives and on the life chances of people of colour, editors and journalists constantly deny that racism exists outside of isolated instances of racist behaviour by aberrant individuals or the acts of extremist groups. There is a strong resistance to the position of both scholars and the victims of racism (who are sometimes researchers themselves), that racism is deeply embedded in the fabric of Canadian culture and is part of all of social, economic and political systems. The denial of racism among all opinion makers is so habitual that making the allegation of racism, and raising the possibility of its influence on social outcomes becomes a serious social infraction. (Canadian Race Relations Foundation, 2000:executive summary)

3.5.3. Övergripande bild: Invandrare som ”hot” och ”problem”

Ett återkommande resultat i analyserna av mediernas bild av invandrare är att den i hög grad är utformad kring negativa stereotyper och kretsar kring bilden av invandrare som antingen ”hot” eller ”problem”. Paulina de los Reyes och Mats Wingborg drar i en kunskapsöversikt gjord på uppdrag av Integrationsverkets slutsatsen att: ”media producerar och befäster stereotyper av invandrare och etniska grupper.” (de los Reyes & Wingborg, 2002:42). Detta är en generell trend i flera EU-länder (ter Val, 2002, 2004). I en brittisk kunskapsöversikt menar författaren att det förekommer så ofta att det bör ses som en norm snarare än som ett undantag. (Ross, 1998:230). Samma resultat finns i USA (se t.ex. Martindale, 1990) och i Kanada (se Canadian Race Relations Foundation, 2000)

Ylva Brunes avhandlingsarbete Nyheter från gränsen (2004) är det hittills mest omfattande arbete som gjorts på mediebilden av

”invandrare”. Brune finner att invandringen avtecknas som en sorts hot i och med att ord som ”invasion”, ”våldsamma vågor” och ”ström” används i nyhetsrapporteringen om invandrare och flyktingar i Sverige mellan 1976 och 2000 (jfr Tesfahuney, 1998). Liknande hotretorik finns även i länder utanför Europa (för exempel från Kanada, se Ducharme, 1986).

Nyheter om invandrare och flyktingar är ofta fokuserade på samhällsproblem av olika slag, så som arbetslöshet, boendesegregation och fattigdom. Och invandrare blir ofta sammankopplade med avvikande och icke önskvärt beteende exempelvis: kvinnoförtryck, skattefusk, bidragsberoende, social turism, kriminalitet, fundamentalism och oärlighet. Invandrare beskrivs ofta som promiskuösa, ociviliserade, irrationella, med häftigt temperament och framförallt som ett problem (Brune, 2004; se även Bredström, 2002; Björk, 1997; Löwander, 1996). För liknande slutsatser i andra länder se t.ex. Said (1993), Hall (1992), ter Val (2002).

Bo Pettersson och Anders Hellström (2004) har undersökt stereotyper i medier i fyra små städer, en i Sverige, en i Danmark, Österrike och Tjeckien. Under ett års tid analyserade de varje artikel som handlade om invandrare. De övergripande resultaten tyder på att invandrare beskrivs som ett hot gentemot majoritetsbefolkningen och som en belastning eller ett offer som behöver samhällets välvilliga skydd. De positiva bilderna saknas i alla fyra tidningarna (Ibid:45f).

”Invandrare tenderar att förekomma som förövare eller offer i nyhetsbevakningen, eller också inte alls.” (Ibid:46)

Pettersson & Hellström resonerar om stereotypernas direkta och indirekta konsekvenser och menar att stereotyper utgör farliga tankestrukturer som kan uppmuntra till direkta våldsaktioner såsom i exemplet Markaryd där ett klimat av misstänksamhet och stigmatisering i pressen verkar ha stimulerat uppkomsten av våldsamma gatubråk och bildandet av medborgargarden (ibid:47).

I Tyskland finns forskning som stöder idén att den mediala rapporteringen får direkta konsekvenser. En negativ och stigmatiserande, i det närmsta hätsk nyhetsrapportering om flyktingar i en lokaltidning, ledde till mordbrand och våld mot flyktingar på den lokala flyktingförläggningen (Brosius & Esser, 1995).

Magnus Dahlstedt (2005) fann i sin intervjuundersökning att den mediala rapporteringen om den s.k. Rissnevåldtäkten11 ledde till att några av de intervjuade personerna undvek vissa situationer för att undvika obehag. Omgivningens föreställningar och förväntningar internaliseras i människors syn på sig själva och ingriper därmed i deras liv. En intervjuad man valde att inte gå ut för att undvika att utsättas för menande blickar (ungefär: ”där kommer en sån där invandrare med patriarkal kultur”), liksom en kvinna som kände obehag och höll därför en låg profil när diskussionerna på arbetsplatsen kretsade kring våldtäkt och invandrare.

Detta fenomen är uppmärksammat i feministisk forskning. Både svenska och invandrade kvinnor lever med en ständigt närvarande rädsla för att utsättas för trakasserier eller våld och undviker därför vissa platser och situationer för att slippa känna otrygghet. Denna rädsla förbrukar energi som kvinnor har rätt att använda till annat. Detta har ibland kallats ”Navigation by fear” och beskär kvinnors frihet och livsutrymme (Wendt Höjer, 2002; SOU 2004:117).

3.5.4. Specifika bilder: ”Förorten”

Jag har nu presenterat generella bilder av invandrare och svenskar i medierna. Det finns emellertid också specifika bilder som fångat forskarnas intressen. En av dessa är bilden av ”förorten”.

Urban Ericsson menar att bilderna av förorten redan på 1960- och 70-talen var förknippade med utanförskap, då främst med arbetarklassen. Sedan 1980-talet är dock (också) idén om etnicitet ofta associerad med förorten. ”Today the mention of the word suburb in mass media has become synonymous with an area with many migrants. A place for the Other.” (Ericsson, 2005:2).

Per-Markku Ristilammi (1998) kommer fram till liknande slutsatser efter att ha undersökt hur stadsdelen Rosengård i Malmö beskrivits i medierna under de senaste 30 åren och menar att nyhetsrapporteringen under hela denna tid har kopplat samman området med sociala problem. I och med att området kom att befolkas med boende med ursprung i andra länder kom dessa negativa bilder att även få en etnisk dimension. Ristilammi menar att nyhetsrapoporteringen kring Rosengård pendlar mellan en ”negativ och positiv annorlundahet”. Områden framställs systematiskt som annorlunda i jämförelse med det omgivande samhället. Ibland tar

11

se not i avsnitt 3.4.1

detta sig former av positiva omdömen, till exempel i beskrivningar av förorter som exotiska platser för karnevaler och ”kulturmöten”, men även i dessa beskrivs området som annorlunda och avvikande.

I rapporten Miljonprogram och medier undersöks hur förorten skildrats i media. Vad som framkommer är att förorterna skildras stereotypt och som platser fyllda med avvikelser. Ofta har artiklarna utgångspunkten att ”De Andra” måste hjälpas, aktiveras och engageras. Ofta är en förgivettagen ”svenskhet” referensramen mot vilket förorten förstås, tolkas och beskrivs och därmed särskiljs från det normala (Ericsson, Molina & Ristilammi, 2002:102).

Lars Nord och Gunnar Nygren har i boken Medieskugga undersökt nyheternas geografi, dvs. hur innerstad, närförort och ytterstad bevakas och beskrivs i medierna i Stockholm. De kommer fram till att bara 22 procent av nyheterna i de regionala medierna handlar om kranskommunerna – där mer än 50 procent av invånarna i Stockholms län bor. Och kvalitativt sett skiljer sig bevakningen av de olika områdena inom regionen. Innerstaden skildrades ofta med idylliska och positiva ord. I ytterstaden/närförorterna avtar idylliseringen; brott, olyckor och sociala problem tar mer plats. Och i mediernas rapportering från kranskommunerna är det övervägande nyheter om brott och olyckor. Om dem är positiva reportage eller nyheter om kultur och fritid sällsynta (Nord & Nygren, 2002).

Det är inte omöjligt att en sådan snedvridning av rapporteringen får sociala effekter i de berörda områdena. Åtminstone vill Oscar Pripp hävda det. I sin artikel ”Mediabilder och levd erfarenhet” redovisar han sin undersökning av mediernas framställning av Stockholmsförorten Fittja. Han kommer fram till att ungefär hälften av artiklarna handlade om kriminalitet. En fjärdedel tog upp andra sociala problem, ofta på temat klassklyftor eller segregation. Pripp fann att medierna framställde Fittja som en farlig och otrygg miljö. Han lät sedan Fittjaborna i en intervjuundersökning säga sitt – och de känner inte igen sig i mediernas Fittja. Mycket få påtalade att otrygghet var ett stort problem (Pripp, 2002). Samma resultat finns i andra studier t.ex. om Uppsala (Molina, 1997:209) och i flera andra EU-länder (ter Val, 2002:36). Pripp hävdar att den mediala framställningen delvis är orsaken till att några av de ungdomar som växte upp där under 1990-talet blev värstingar. De ska ha identifierat sig själva med den mediala bilden av kriminella förortsungdomar. En sorts självuppfyllande profetia. (Pripp, 2002).

Liknande slutsatser om självuppfyllande profetia dras av Aleksandra Ålund (1997:24-41, 2002).

Liknande resultat framkommer i tidningen Gringos undersökning. Gringo har tillsammans med SIFO och Integrationsverket gjort en enkätundersökning om hur boende i Rinkeby, Rosengård och Hjällbo upplever mediernas beskrivning av sina stadsdelar12. Ungefär hälften anser att beskrivningarna är negativa eller mycket negativa. Hälften av personer mellan 15 och 29 år menar ”att ’invandrare’ generellt beskrivs negativt eller mycket negativt.” En tredjedel av dessa ansåg att ”invandrartjejer” beskrivs negativt medan två tredjedelar ansåg att ”invandrarkillar” beskrivs negativt.

De flesta (70 procent) tycker inte att bilderna av förorten stämmer. 80 procent av dem mellan 15 och 29 år instämde. Mest kritiska är de unga kvinnorna. Drygt 40 procent menade att mediebilderna påverkar integrationen negativt. (Gringo, 2005). För en diskussion om medier som medel och hinder för integration, se Rosengård i medieskugga av Lasse Sandström (2005).

3.5.5. Specifika bilder: Muslimer och islam

I Sverige finns relativt lite forskning som studerat hur specifika grupper beskrivs i medierna och framför allt saknas forskning som undersöker hur olika invandrargrupper porträtteras i relation till varandra.

Vad det gäller bilden av islam och muslimer finns dock några studier som har studerat detta särskilt, och allt sedan attacken mot World Trade Center i New York, september 2001, har fler forskare intresserat sig för hur islam och muslimer skildras i svensk medierna.

Håkan Hvitfelt genomförde 1998 en studie med namnet Den muslimska faran – om mediebilden av islam. Studien är en genomgång av TV-inslag mellan 1991-95. Här framgår att islam i huvudsak uppmärksammas i samband med krig och terrorism. Drygt 85 procent av inslagen var direkt eller indirekt relaterade till våld (Hvitfelt, 1998:80) och han pekar även på hur det i inslagen om islam påpekas att det är muslimer som har begått våldsamheter eller brott. Något som inte nämns i reportage om t.ex. kristna (Ibid., 75-76). Här

12

1000 personer tillfrågades, varav 45 procent hade svensk bakgrund, 50 procent hade båda föräldrarna födda utomlands och 5 procent en förälder född utomlands och en född i Sverige

.

framkommer även ett mönster kopplat till kön, då kvinnor inom islam nästan undantagslöst framställs som underordnade eller starkt förtyckta. Denna bild stämmer väl överens med vad vi vet från Kjell Härenstams (1993) studie av bilden av islam inom religionsböcker (se kapitel 5). Härenstam menar att bilden av den muslimska kvinnan som underordnad växer fram samtidigt som jämställdhet skrivs in i de svenska läroplanerna.

Marina Ghersetti och Anna Levin har studerat rapporteringen av attentaten mot World Trade Center i USA den 11 september 2001, i studien Muslimer och islam i svenska nyhetsmedier.13 Här konstateras att beskrivningarna bl.a. uppvisade följande drag: Muslimska länder buntas ihop, muslimer är obildade, känslostyrda och starkt troende. Muslimer är farliga, världen polariseras och Väst är bäst. (Ghersetti & Levin, 2002:18). Levin och Ghersetti gör också en särskild bildanalys. Den visade att närmare två tredjedelar av alla bilder med anknytning till islam (534 bilder analyserade), associerades till krig och våld (Ibid.).

Göran Larsson har gjort en annan typ av undersökning. Han har undersökt hur en grupp muslimer upplevt att relationerna till ickemuslimer har förändrats efter 11/9. Av 176 intervjuade företrädare för muslimska grupper i Sverige säger 90 procent att de upplever en försämring i svenskars attityder till islam och muslimer, och 89 procent menade också att mediernas bevakning av islam och muslimer hade blivit mer negativ. Merparten vittnade också om att antingen i ord eller handling ha diskriminerats, eller att ha blivit utsatt för fysiskt våld (Larsson, 2002:65). Liknande resultat återfinns i rapporten State policies towards Muslim minorities in the European Union : a summary. (Sander m.fl., 2002).

European Monitoring Centre on Racism and Xenophobia (EUMC) drar liknande slutsatser i sin rapport Anti-Islamic reactions in the EU after the terrorist acts against the USA: Sweden. Resultaten (som baseras på uppgifter under tidsperioden 1 månad efter attacken) visar att högerextrema grupper flitigt har använt terrorattacken för att underblåsa anti-arabisk propaganda samtidigt som islamofobiska incidenter ökat efter terrorattacken. Representanter från muslimska grupper uttrycker också en ökad rädsla och osäkerhet (EUMC, 2002).

13

Författarna har undersökt Dagens Nyheters och Aftonbladets rapportering under perioden 12:e september – 11:e oktober 2001.

3.5.6. Specifika bilder: ”Den duktiga invandraren”

I stor utsträckning beskrivs invandrare i generella, kollektiva termer. Ett undantag är mediernas beskrivningar av ”den duktiga invandraren”. Här beskriver medierna vissa individer. Jag ska ta upp forskning om två av dessa: den mördade Fadime Sahindal och fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic.

Den mediala beskrivningen av Fadime, under de första två veckorna efter hennes död, har analyserats av Lena Grip (2002). I rapporten Medias syn på de Andra presenterar hon bilden som Dagens Nyheter, Svenska dagbladet, Aftonbladet och Expressen förmedlade. Särskilt Grips sista slutsats är intressant:

”Invandrarkvinnan” beskrivs för det mesta som förtryckt, kollektiv och traditionell, förutom när det gäller Fadime som tagit ett steg mot det ”svenska samhället” och i stället agerar individuellt och självständigt. (Ibid:46)

I annan forskning framkommer liknande slutsatser. En kvinnoförtryckande kultur är något som finns hos invandrare och det är tillräcklig förklaringsgrund till invandrarmäns våld mot kvinnor. Svenska mäns våld mot kvinnor förklaras däremot oftare med ett psykologiskt perspektiv på individuell nivå, inte sällan som handlingar begångna av psykopater (Bredström, 2002; Brune, 2004).

Urban Ericsson har undersökt hur fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic skildrats i medierna. Här framträder en liknande bild av hur ”den duktiga invandraren” ska vara. Ibrahimovic beskrivs som omogen och självisk, med kvalitéer som inte är intränade utan snarare medfödda. Däremot finns (till synes) hela tiden en öppning; att Zlatan försöker gå mot att bli mer mogen, mindre individualistisk och mindre irrationell och därmed mera svensk.

Hjältar blir de som ges i uppdrag att vara representanter för annorlundaheten och som visas upp som de goda exemplen. De som försöker att uppfylla och införliva sig själva i normen. De som kan imitera det som anses vara det svenska. (Ericsson, 2001:34)

Ericsson menar att det finns paralleller mellan å ena sidan det engelska koloniala tänkandet om koloniernas infödingar och beskrivningen av Zlatan i media. ”-De [infödingarna] ansågs som omogna, som människor som måste läras upp och bli civiliserade.” (Sydsvenska Dagbladet 040327) Sett i ljuset av Edward Saids klassiska analys av skönlitteratur och facklitteratur om ”Orienten” kan vi få en djupare förståelse av de mediala bilderna av Zlatan. Said menar

att människor från (ett föreställt) Orienten ofta personifierar ”De Andra”, med egenskaper som barnsliga, primitiva och irrationella. Orienten har blivit västvärldens motpol, dess negativ:

Orientalen är irrationell, fördärvad (fallen), barnslig, ”annorlunda” och således är europén rationell, dygdig, mogen och ”normal” (Said, 1993:42).

Agneta Furvik har med en kvalitativ metod (diskursanalys) analyserat 60 medietexter om Zlatan Ibrahimovic under hösten 2003. Furvik menar att medierna skapar en bild av Zlatan som en Annan, på ett liknande sätt som medierna skriver om invandrare generellt. Medierna tycks placera Zlatan i kategorin ”invandrare” utifrån hans namn och brytning (att han är född i Sverige verkar inte spela någon roll). Författaren ser också tecken på tydliga nationalistiska och rasistiska föreställningar, något som Furvik menar förstärker rådande sätt att tala om människor i Sverige som antingen svensk eller invandrare. (Furvik, 2004). Liknande resultat finns i Venhagen & Andersson (2003).

3.6. Särskilda erfarenheter från den feministiska forskningen

Madeleine Kleberg har i en forskningsöversikt sammanfattat de övergripande dragen och bidragen i den feministiska medieforskningen. Här upprepar sig många av de mönster vi kunnat se i medieforskningen om invandrare och svenskar. Kleberg kommer fram till att den feministiska forskningen i ett tidigt skede undersökte och sökte ifrågasätta de utbredda schablonmässiga och nedvärderande bilderna av kvinnor i medierna. Senare kom också frågan om varför dessa bilder är så gångbara, att intressera forskarna. I slutet av sjuttiotalet började forskarna mer och mer intressera sig för konsekvenserna av dessa schabloniserade bilder. Här menar forskningen att dessa bilder framställs som en norm och som något eftersträvansvärt och att dessa stereotypa bilder ”lär” oss att bli (det som kallas) kvinnor och män (Kleberg, 2003).

Även (förändringar av) den könsmässiga sammansättningen i medierna och konsekvenserna av förändring har varit föremål för forskning. Andelen kvinnor har ökat inom journalistkåren (i dag ca 45 procent) men endast drygt 30 procent inom nyhetsjournalistiken är kvinnor. Det finns inga entydiga svar på frågan vad en

ökning av den kvinnliga representationen inneburit, men en klar förändring har ägt rum. T.ex. har frågor om den offentliga sektorn uppmärksammats allt mer i medierna, ett område som traditionellt brukar anses ligga i kvinnors intresse (Ibid.) (jfr också avsnittet om politikens förändring i relation till ökad kvinnlig representation i kapitel 4).

Liksom underrepresentationen av invandrare (i relation till andel av befolkning) i medierna som redovisades i avsnitt 3.4, finns inom feministisk forskning belägg för att kvinnor mer sällan kommer till tals. Mellan 1958–1965 var andelen kvinnor i nyhetsinslag i TV 10 procent, 1985–1995 var siffran 24 procent. Även medierna visar en lägre representation av kvinnor i jämförelse med deras andel i samhällslivet. Sett över tid visar det sig att medierna fortfarande presenterar bilder av kvinnor och män som olika och att detta ska styra ansvarsfördelning i t.ex. hem och arbetsliv. (Ibid.)

Liknande slutsatser återfinns i slutbetänkandet av Kvinnomaktsutredningen. Här kommer man fram till att stereotyper om kvinnor som passiva eller som i första hand mödrar är utbredda. Likaså finns en ideal bild (norm) av experten, politikern och tjänstemannen: Mannen. (SOU 1998:6)

3.7. Resultat från andra länder

Utöver de resultat jag redovisat om svenska medier finns det kunskap på några forskningsfält i andra länder som inte är utforskade i Sverige.

EU-organet European Monitoring Centre on Racism and Xenophobia (EUMC) har gjort en forskningsöversikt om rasism i medierna mellan 1995–2000 i samtliga EU-länder. Utöver den generella trenden i alla länder; att när etniska och religiösa minoriteter återfinns i medierna ligger fokus på negativa saker och problem t.ex. brott, så fann forskarna i flera länder också tydliga skillnader mellan rapporteringen om minoritetsbefolkningens och majoritetsbefolkningens brott. Bl.a. framställdes minoriteters brott på ett mer negativt och sensationellt sätt. (ter Val, 2002).

Liknande skillnader återger en studie om medier i USA (Shah & Thornton, 1994). Författarna har undersökt hur förehavanden mellan ”svarta” och ”latinos” (latinamerikaner i USA) framställs. T.ex. beskrivs ”latinos” svårigheter och utsatthet för orättvisor i högre grad än ”svarta” som problem att ta på allvar. I liknande situ-

ationer beskrivs ”svarta” som osympatiska offer som inte borde klaga (Ibid:157). Författarna menar att medierna förmedlar en bild av rashierarki. De ofta ”vita” journalisterna skapar en symbolisk distans mellan ”vita” å ena sidan, och å andra sidan ”svarta” och latinos. Journalisten distanserar sig som vit från de han talar om, och förmedlar på det sättet även distansen till läsaren. Vitheten blir på så vis också den punkt i hierarkin som bestämmer ordningen: Latinos avbildas i en högre raslig hierarki än ”svarta” (närmare de ”vita”).

For some whites [”Latinos”], even when they are foreign, seem native and safe, while blacks, who are native, seem foreign and dangerous (artikel citerad i Shah & Thornton, 1994:157).

I rapporten European Day of Media Monitoring, en kvantitativ analys av dagspress och TV i samtliga EU-länder, konstateras samma sak som i svensk forskning: att invandrare oftare än majoritetsbefolkningen syntes i negativa sammanhang, men mer sällan kom till tals som anställd eller expert. Undantaget var dock när invandrare uttalade sig i egenskap av att vara kändisar. Vad som kan ses som positivt var att ”invandrare” i vissa EU-länder ibland fick uttala sig om diskriminering och fördomar (ter Val, 2004:4f).

Travis Dixon och Daniel Linz har undersökt medierapporteringen i USA i relation till faktisk brottsstatistik. Deras slutsatser är att:

  • ”vita” porträtterades oftare än ”svarta” som brottsoffer,
  • även i förhållande till faktisk brottsstatistik porträtterades

”svarta” och latinos oftare än ”vita” som brottslingar

”vita” talade oftare i egenskap av polis än ”svarta” i jämförelse med antalet ”vita” och ”svarta” poliser (Dixon & Linz, 2000).

3.7.1. Förändringar över tid i andra länder

Den brittiska forskaren Karen Ross (1998) kommer fram till att de skilda beskrivningarna av ”vita” och ”svarta” snarare har ökat än minskat sedan början av 70-talet. Det finns nu ännu färre sammanhang i vilka ”svarta” porträtteras; och sport- och underhållningskoncentrationen har ökat. Ross menar att rapporteringen om ”svarta” är:

Depressingly familiar in terms of the types of story in which black people feature and the orthodox stereotypes of ’black-as-entertainer’,

’black-as-athlete’ and ’black-as-criminal’ are still predominant (Ibid:234).

Också i USA finns omfattande forskning om stereotyper i medierna över tid. Carolyn Martindale har analyserat fyra stora dagstidningar (totalt ca 2400 artiklar) mellan åren 1950-1989 och kommer fram till att ”svarta” fick ökat utrymme i medierna totalt sett, även såsom vanliga medborgare. Fortfarande är dock ”svarta” underrepresenterade i förhållande till sin andel av befolkningen. Ett område där ingen större förbättring skett är förekomsten av stereotypa bilder. Där är det tvärtom så att några av tidningarnas stereotypa nyhetsrapportering till och med ökade (Martindale, 1990).

3.8. Slutsatser

Jag ska här sammanfatta några av de huvuddrag som har förts fram. Dessa handlar bland annat om mediernas och journalistkårens etniska sammansättning där de studier som finns tyder på en etnisk homogenitet inom journalistkåren. Denna homogenitet pekas av många forskare ut som ett av problemen för att ändra innehållet i nyhetsmedierna.

Som kunskapsredovisningen visar finns en stor mängd forskning i Sverige (och utomlands) där analyserna konsekvent visar att rasistiska föreställningar i medierna vunnit status av ”sunt förnuft”. Jag menar på basis av forskningsresultaten att dessa normer och berättelsemönster i sin tur ger allvarliga konsekvenser, båda vad gäller mental och fysisk diskriminering och segregation. Jag måste därför ge medieforskaren Teun van Dijk rätt i sin hypotes (avsnitt 3.2.3) om vilka som är (en av) de viktigaste aktörerna i att skapa och återskapa strukturell diskriminering: medierna.

När det gäller innehållet i medierna kan vissa övergripande och generella slutsatser dras.

1. Bland dem som får uttala sig i medias nyhetsrapportering är myndigheter och experter överrepresenterade, de människor som är föremål för myndighetsutövning, exempelvis flyktingar får i mycket mindre grad ge sin bild.

2. Själva begreppet invandrare avser inte alla människor som har invandrat utan i första hand grupper som utifrån religion, kultur eller utseende uppfattas vara mycket annorlunda än det upplevt svenska (jfr begreppet rasifiering i kapitel 1).

3. Det finns en etnisk och könsmässig ”bias” (skevhet) i vilka som får uttala sig: ”vita” män är överrepresenterade, när invandrade män förekommer gör de det oftare i form av underhållare (t.ex. som idrottsmän och musiker) eller problem (t.ex. som kriminella) på bekostnad av den vanliga medborgaren eller experten. När invandrade kvinnor förekommer framställs de ofta som passiva och förtryckta.

4. Den övergripande bilden av invandrare i media är att han eller hon utgör ett ”hot” och ”problem”.

5. Jag ser också att medierna har en tendens att likställa sociala, ofta strukturella problem, med kulturella problem (jfr ovan). Detta gör att det i stället för Sverige och svenskarnas problem, blir invandrarnas problem. I stället för att se det svenska samhällets strukturella problem, t.ex. vad gäller diskriminering, ser man antingen invandraren som problem eller som offer för enstaka oförrätter som i det senare fallet förtjänar beskydd.

6. Mediebilderna tar sin utgångspunkt i ”det svenska” som norm. Föreställningar om ”De Andra” fyller funktionen att definiera svenskarna. Svenskarna är allt som inte ”De Andra” är. Ett tydligt exempel på denna motpolslogik är rapporteringen kring mäns våld mot kvinnor. Medierna ger bilden att invandrarmännens våld mot kvinnor beror på en kvinnoförtryckande kultur, medan svenska mäns våld mot kvinnor förklaras på individuell, psykologisk nivå där det ofta saknas maktperspektiv. Jag tror att detta även bidrar till att dölja könsmaktsordningen i ”majoritetssamhället”.

7. Erfarenheter av rasism och diskriminering, erfarenheter som är specifika för invandrade grupper, är i hög grad uteslutna från mediernas rapportering. Forskningen visar att frågorna i medierna haft ett litet utrymme och definierats snävt trots att många forskare menar att det är ett utbrett fenomen i Sverige. Man kan dock på senare år se ett begynnande om än ett tvetydigt intresse i frågor om diskriminering i medierna. I en sådan diskussion framställer man dock en begränsad bild av diskriminering, som något som nästan uteslutande berör (välutbildade) människor i anställningssituationer.

Sammanfattningsvis kan vi även konstatera att medierna förmedlar en snäv bild av rasism. Vi tror att detta hänger ihop med framförallt fyra saker.

1. De föreställningar om jämlikhet och solidaritet som finns i Sverige verkar påverka bilden av att rasism och strukturell diskriminering är marginella fenomen.

2. De som arbetar på tidningarna tillhör främst majoritetsbefolkningen och har sällan egna erfarenheter av rasism och diskriminering.

3. Om vi ger forskare som Stuart Allen (avsnitt 3.3.2) rätt så är den tänkta läsekretsen ”vit svensk” och då finns det inte intresse att skriva om det som inte berör denna läsekrets.

4.

De som kommer till tals och därmed får privilegiet att definiera problem tillhör oftast (den manliga) majoritetsbefolkningen

.

Det finns därför anledning att ifrågasätta den fortfarande vanliga föreställningen om det toleranta och upplysta Sverige. Genomgången av den utländska forskningen om strukturell diskriminering i medierna uppvisar överlag samma tendenser som den svenska. I vissa länder där man forskat om förändringar över tid verkar förekomsten av stereotyper öka i omfång.

Medierna tycks fylla en roll när det gäller att försvaga invandrade gruppers ställning i det svenska samhället. Det verkar ha bildats en konsensus kring idén att invandrare är sämre människor som ska utbildas, hjälpas och styras eller hållas utanför de svenska gränserna.

För de personer som är föremål för stereotypiseringen torde resultatet bli att inte känna igen sig i medierna. De växer upp och lever med bilder av sig själv som inte stämmer och de matas med bilder om en verklighet som verkar ske någon annanstans och där andra är aktörerna. Betydelsen av den mediebild som finns av invandrare kan dock förstås lite bättre genom att hänvisa till resultat inom de övriga områdena i denna utredning. Många av de intervjustudier som gjorts med viktiga aktörsgrupper som arbetsförmedlare, arbetsgivare och olika myndigheter inom välfärdssystemet pekar på att mediebilden har en betydelse för hur dessa grupper ser på invandrare.

Dessutom finns exempel på att (samhället genom) medierna utövar ett sorts symboliskt våld, där en hätsk stämning i medierna

skapar en otrygghet som beskär människors möjligheter att känna sig säkra och röra sig fritt. Vi såg exempel i samband med medierapporteringen om våldtäkten i Rissne och efter attacken på WTC, den 11 september 2001. Detta är dock tämligen outforskat och en mycket angelägen uppgift.

Nedslagen i den feministiska medieforskningen antyder liknande mekanismer; det finns dels utbredda negativa stereotyper om kvinnor (passiva och nyckfulla) och ofta positiva stereotyper om män (professionella, rationella och handlingskraftiga). Dessa stereotyper görs samtidigt till ideal och norm. Normerna påverkar identiteter och sätter en ram för hur man kan tala om kvinnor och män.

Den bild som tecknas här är allt annat än ljus. En kompakt problembeskrivning riskerar att beskriva mediernas stereotypa berättande som deterministisk (ung. förutbestämd). Vi ska dock komma ihåg att medierna ibland bidrar till avslöjanden om strukturell diskriminering, t.ex. Svenska Dagbladets rundringning till arbetsförmedlingar, Dagens Nyheters situation testing av arbetsgivare, Sveriges Radios granskning av häktade och undersökningen som handlade om att invandrare döms hårdare (avsnitt 1.8 och kapitel 9). Även rapporteringen om MKB (Malmö kommunala bostäder) är ett exempel på detta (kapitel 7).

Jag drar slutsatsen att problemet med snedvridning i nyhetsproduktionen inte löses enbart genom att andelen invandrare ökar. Som vissa forskare hävdar så är inte journalistik enbart summan av journalisterna. En jämnare fördelning med hänsyn till etnicitet (och kön) är önskvärt även om detta inte nödvändigtvis resulterar i mer jämlika arbetsplatser, att diskriminerande bilder nödvändigtvis minskar, att frågor om diskriminering nödvändigtvis får ett större utrymme. I stället hävdar jag att en jämnare fördelning med hänsyn till etnicitet (och kön) på redaktionerna däremot i praktiken är nödvändigt för att situationen ska kunna förändras.

Jag anser att det är viktigt att fler människor med erfarenheter av diskriminering ges utrymme att ifrågasätta och ändra vedertagna arbets- och tankesätt. Även journalistiken måste gå att förändra, kanske till viss del av journalisterna och redaktörerna. Ur ett rättviseperspektiv finns det också anledning att hävda att invandrare bör ges tillträde till och ta utrymme i medierna som journalister och som intervjuade, också som ”vanliga medborgare” och inte nödvändigtvis som talesmän endast i integrationsfrågor och i frågor om rasism och diskriminering.

3.8.1. Kunskapsluckor

Det finns alltså som synes en hel del forskning om bilder och föreställningar i medierna. Att detta åtminstone indirekt påverkar relationer mellan människor tycks självklart. Men om de exakta relationerna mellan nyheterna och eventuella direkta effekter på människors tänkande och handlande tycks kunskap saknas.

Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) drar i sin utvärdering av IMER-forskningen (Internationell migration och etniska relationer) i Sverige slutsatsen att det verkar ”[vara] av stor betydelse att undersöka vilken roll som massmedia spelar och vilka konsekvenser detta får för ”invandrares” och ”svenskars” liv och inte bara vad massmedia förmedlar” (FAS, 2003:39). Även om jag genom denna översikt har berört några aspekter av mediernas roll och konsekvenserna därav saknas mycket kunskap på detta område. Det är angeläget att inte bara undersöka hur stereotypa beskrivningar av invandrare påverkar majoritetssamhällets sätt att tänka och agera utan också hur detta påverkar de som är föremål för dessa beskrivningar. Jag anser att detta är mycket viktigt att undersöka närmare.

I Sverige finns relativt lite forskning som studerat hur specifika grupper beskrivs i medierna och framför allt saknas forskning som undersöker hur olika invandrargrupper porträtteras i relation till varandra.

Jag kan också se att det i Sverige råder brist på forskning om den etniska sammansättningen i medierna, t.ex. på nyhetsredaktionerna. Kanske viktigast av allt är att undersöka vad en förmodad underrepresentation har för konsekvenser, samt vilka förändringar en genomgripande förändring av sammansättningen skulle (kunna) innebära.

Nästan all forskning som handlar om etnicitet och medier, såväl i Sverige som i andra länder, avstår från att beskriva eventuella skillnader för män och kvinnor och i än större utsträckning, samspelet mellan den etniska maktordningen och könsmaktsordningen. Lika illa ställt är det med den feministiskt orienterade forskningen; etnicitet analyseras sällan samtidigt som kön. Det finns några få undantag som delvis redan har nämnts, t.ex. om våldtäktsdebatten eller då muslimska kvinnor porträtteras som förtryckta och passiva medan vissa grupper män beskrivs som kvinnoförtryckande och andra grupper män som kriminella i största allmänhet. Detta är en av de stora utmaningarna för kommande forskare.

Litteraturförteckning

Ainley, B. (1994) Blacks and Asians in British Media: An

investigation of discrimination. London: London School of Economics.

Ainley, B. (1998) Black Journalists, White Media. Stoke-on-Trent:

Trentham.

Ajagán-Lester, L. (2000) ”De Andra”: afrikaner i svenska

pedagogiska texter (1768-1965). Stockholm: HLS

Allan, S. (2002) News Culture. Buckingham: Open University

Press.

Andersson Odén, T. (2003) 2002 års publicistiska bokslut: del 1: om

tidningars redaktioner och innehåll. Göteborg: Institutionen för journalistik och masskommunikation, Göteborgs universitet, 2003

Andersson, Å. Berg, M. & Natland, S. (2001) Där hemma, här borta

– Möten med Orienten i Sverige och Norge. Stocholm: Carlssons.

Asp, K. (2002) Integrationsbilder – medier och allmänhet om

integrationen. Integrationsverkets rapportserie 2002:02. Norrköping: Integrationsverket.

Berg, M. (1998) Hudud: ett resonemang om populärorientalismens

bruksvärde och världsbild. Stockholm: Carlsson.

Björk, S. (1997) Invandrarpolitisk diskurs. Blick och överblick på

svensk invandrarpolitisk debatt under tre decennier. Umeå: Merge, Umeå universitet

Bonniers svenska ordbok (2002) Stockholm: Bonnier. Bredström, A. (2002) ”Rasifierade ungdomar och mediadiskurser” i

de los Reyes, Molina & Mulinari (red.) Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige. Atlas.

Brosius, H.B. & Esser, F. (1995) Eskalation durch

Berichterstattung?: Massenmedien und fremdenfeindliche Gewalt. Opladen: Westdt. Verl.

Bruchfeld, S. (1996) ”Öga för öga, tand för tand-”: en granskning av

svenska läromedel i historia, religion och samhällskunskap för högstadiet och gymnasiet om judendom, judisk historia och förintelsen. Stockholm: Svenska kommittén mot antisemitism.

Brune, Y. (2002) ”Sweden” ingår i: Racism and cultural diversity in

the mass media ter Val (red.), EUMC

Brune, Y. (2004) Nyheter från gränsen – tre studier i

nyhetsjournalistik om ”invandrare”, flyktingar och rasistiskt våld. Göteborg: Göteborgs universitet.

Brune, Y. (red.) (1998) Mörk magi i vita medier – svensk

nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism. Stockholm: Carlsson.

Canadian Race Relations Foundation (2000) Racist Discourse In

Canadas English Print Media. Toronto: Canadian Race Relations Foundation.

Cortese, A. J. P. (1999) Provocateur : images of women and

minorities in advertising. Lanham, Md.: Rowman & Littlefield.

Dahlstedt, M. (2005) Reserverad demokrati: representation i ett

mångetniskt Sverige. Umeå: Boréa.

de los Reyes, P. (2001) Mångfald och differentiering: diskurs, olikhet

och normbildning inom svensk forskning och samhällsdebatt. Solna: SALTSA, Arbetslivsinstitutet.

de los Reyes, P. & Molina, I. (2002) ”Kalla mörkret natt!: kön,

klass och ras/etnicitet i det postkoloniala Sverige”, ingår i: Maktens (o)lika förklädnader: kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige, de los reyes m.fl. (red.). Stockholm: Atlas.

de los Reyes, P. & Wingborg, M. (2002) Vardagsdiskriminering och

rasism i Sverige - En kunskapsöversikt, Integrationsverkets rapportserie 2002:13. Norrköping: Integrationsverket.

Dixon, T. & Linz, D (2000) ”Race and the Misrepresentation of

Victimization on Local News Television”, i: Communication Research, vol. 27, no. 5, oktober 2000, 547-573

Djerf-Pierre, M. & Levin, A. (2005) ”Mediefältets janusansikte:

medieeliten, journalisterna och mångfalden” i: Ds 2005:12, Makten och mångfalden: eliter och etnicitet i Sverige. Stockholm: Elanders Gotab.

Ds 1996:74, Kunskap som kraft: Handlingsprogram för hur museerna

med sitt arbete kan motverka främlingsfientlighet och rasism.

Ds 1998:35, Rasistiskt och främlingsfientligt våld. Rapport från

Arbetsgruppen med uppgift att motverka och förebygga rasistiskt och annat etniskt relaterat våld.

Ducharme, M. (1986). ”The Coverage of Canadian Immigration

Policy in The Globe and Mail.” Currents: Readings in Race Relations (Toronto) 3 (3): 6–11.

Ehn, B. Frykman, J & Löfgren, O. (1993) Försvenskningen av

Sverige: det nationellas förvandlingar. Stockholm: Natur och kultur.

Ekström, M. (2000) Vad är det som står på spel? om tv-

journalistikens giltighetsanspråk och publikens makt. Örebro Universitet, Universitetsbiblioteket.

Ericson, R., Baranek, P. & Chan, J. (1991) Representing Order:

Crime, Law and justice in the News Media. Milton Keynes: Open University Press.

Ericsson, U. (2001) ”Mångkultur som estetik och pedagogik” i:

Nätverket nr. 10, 2001

Ericsson, U. (2005) manus till artikeln ”Haunting Experiences of

Images – Blind spots and Fantasy-Frames in the Mass Mediated Suburb” som under 2005 skall publiceras i Ethnologia Europaea (ISSN 0425-4597).

Ericsson, U. (2004) intervju i Sydsvenska Dagbladet 04-03-27 Ericsson, U., Molina, I. & Ristilammi P.M. (2002) Miljonprogram

och media. Föreställningar om människor och förorter. Riksantikvarieämbetet & Integrationsverket.

EUMC (2002) Anti-Islamic reactions in the EU after the terrorist

acts against the USA: Sweden

Fairclough, N. (2003) Analysing discourse: textual analysis for social

research. New York: Routledge.

FAS (2003) An Evaluation of Swedish International Migration and

Ethnic Relations (IMER) Research 1995-2002, FAS

Fiske, J. (2000) ”White Watch”, ingår i Cottle, S (2000) Ethnic

Minorities and the Media. Buckingham: Open University Press.

Fornäs, J. (2004) Moderna människor: folkhemmet och jazzen.

Stockholm: Norstedt.

Furvik, A. (2004) Om fotboll och dess föreställda gemenskaper. En

kritisk diskursanalys av tidningstexter om fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic. D-uppsats, Malmö högskola, IMER

Ghersetti, M. & Levin, A. (2002) Muslimer och islam i svenska

nyhetsmedier : om rapporteringen av terrorattackerna i USA den 11 september 2001 : en förstudie. Norrköping: Integrationsverket.

Ghersetti, M. (2001) Personer med invandrarbakgrund i Rapport,

Aktuellt, Sportnytt, Kulturnyheterna. Göteborg: Institutionen för journalistik och masskommunikation, Göteborgs universitet.

Grinell, K. (2004) Att sälja världen: omvärldsbilder i svensk

utlandsturism. Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis.

Gringo (2005). ”Medierna fakkar förorten” [2005-04-04],

http://www.gringo.se/articles.asp?id=117

Grip, L. (2002) Mediernas syn på De Andra. En medieanalytisk

studie i samband med mordet på Fadime. Arbetsrapport 2002:9, Institutionen för samhällsvetenskap. Avdelningen för Geografi och Turism, Karlstads universitet.

Hall, S. (1986) ”Gramscis relevance for the study of race and

ethnicity”, i: Journal of Communication Inquiry, nr 10:5-27

Hall, S. (1992) ”The West and the rest: discourse and power.” I

Hall, S. & Gieben, B. (red.) Formations of modernity. Cambridge: Polity Press.

Hall, S. (1993) Rasism som ideologisk diskurs. Häften för kritiska

studier nr 3. 1993, u.o.

Hartmann, P. & Husband, C. (1974) Racism and the Mass Media :

A study of the role of the Mass Media in the formation of white beliefs and attitudes in Britain. London: Davis-Poynter Limited

hooks, b. (1996) Reel to real: race, sex, and class at the movies. New

York: Routledge.

Hultén, G. (2001) Intervju i tidningen Journalisten 2001-11-13.

”Statens värderingar styr rapporteringen om invandrare” http://www.journalisten.se/a.aspx?article_id=3026

Hvitfelt, H. (1998) ”Den muslimska faran – om mediebilden av

islam”i: Brune, Y (red) (1998) Mörk magi i vita medier – Svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism. Stockholm: Carlssons.

Hyberg, A. (2000) Svenska TV-nyheter – en spegling av Sverige och

vår omvärld? En undersökning av vilka som kommer till tals samt vilka ämnen och geografiska områden som behandlas i svenska TV-nyheter. Stockholm: Granskningsnämnden för radio och TV

Härenstam, K (1993) Skolboks-islam: analys av bilden av islam i

läroböcker i religionskunskap, Göteborg: Acta Universi-tatis Gothoburgensis.

Härenstam, K. (2002) ”Religious Diversity at Home in Various

Countries.” ingår i: The Response: Dialogue. Schultze H. (red.) Wolfenbuttel.

Kleberg, M. (2003) ”Feminism och genus i svensk medieforskning”

ingår i: Kvinnovetenskaplig tidskrift, nr 2, 2003, s. 6-28.

Larsson, G. (2002) Muslimer i Sverige ett år efter 11 september 2001.

Diskriminering, mediebilder och alternativa informationskanaler i Integrationsverket (2003) Samtal med svenska muslimer, Norrköping: Integrationsverket.

Löwander, B. (1996) ”TV, främlingshat och rasistiskt våld.” ingår i:

Höjer, B och Andén-Papadopoulos (red). Våld i nyhetsmedier. Stockholm. Symposium

Löwander, B. (1997) Rasism och antirasism på dagordningen: studier

av televisionens nyhetsrapportering i början av 1990-talet. Sociologiska institutionen i Umeå, Umeå universitet.

Löwander, B. (1998) ”Rasism i verkligheten och i nyheterna” ingår

i: Brune, Y. (red.) (1998) Mörk magi i vita medier – svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism. Stockholm: Carlsson.

MacCann, D. & Woodard, G. (1985) The black American in books

for children: readings in racism. Metuchen, N.J.: Scarecrow.

Martindale, C. (1990)”Coverage of black Americans in four major

newspapers 1950-1989” Newspaper Research Journal 11 (3) Summer 1990.

Marx, L. (1996) "Huck at 100" ingår i: Higgins, K (red.) Aesthetics

in perspective. Fort Worth: Harcourt Brace & Company.

Mattsson, K. (2001) (O)likhetens geografier –Marknaden,

forskningen och de andra. Uppsala: Uppsala universitet, Kulturgeografiska institutionen.

Mayers, A. (1986) Minorities in Ontario Newsrooms. MBA thesis.

McMaster University, Hamilton, ON.

Molina, I. (2001) ”Den rasifierade staden” i: Magnusson, L. (red),

Den delade staden. Umeå: Boréa.

Mouammar, M. (1986). ”When Cartoons aren’t Funny” I:

Currents: Readings in Race Relations: Toronto (3) 20-21.

Nord, L. & Nygren, G. (2002) Medieskugga. Stockholm: Atlas Olsson, L. (1986) Kulturkunskap i förändring. Kultursynen i svenska

geografiläroböcker 1870-1985. Akademisk avhandling. Göteborg: Liber.

Palmberg, M. (1987) Afrika i skolböckerna: gamla fördomar och

nya. Stockholm: INFO-sekretariatet, SIDA.

Palmberg, M. (2000) Afrikabild för partnerskap?: Afrika i de

svenska skolböckerna. Uppsala : Nordiska Afrikainstitutet.

Petersson, B. & Hellström, A. (2004) Stereotyper i vardagen: bilder

av ”de främmande”. Stockholm: Krisberedskapsmyndigheten.

Pettersson, O. & Carlberg, I. (1990) Makten över tanken – en bok

om det svenska massmediesamhället. Stockholm: Carlssons

Pripp, O. (2002) ”Mediabilder och levd erfarenhet” ingår i

Ramberg & Pripp (red.) Fittja, världen och vardagen, Botkyrka: Mångkulturellt centrum.

Prismas svenska ordbok (2003) Stockholm: Prisma. Quick Response (2004) ”Journalistutbildningar vill kvotera” [2004-

09-21] http://www.quickresponse.nu/articles_show.asp?node=3&art =92

Reddy, Maureen T. (2003) Traces, codes, and clues: reading race in

crime fiction. New Brunswick, N.J. : Rutgers University Press.

Regeringens skrivelse 2000/2001:59 En nationell handlingsplan mot

rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering.

Reuterberg, S.E. & Hansen, M. (2001) Vilken betydelse har utländsk

bakgrund för resultatet på högskoleprovet? Högskoleverkets rapportserie 2001:3. Stockholm: Högskoleverket.

Reuterberg, S.E. (2003) Vilken betydelse har utländsk bakgrund för

resultatetpå högskoleprovet? Del 2. Högskoleverkets rapportserie 2003:23. Stockholm: Högskoleverket.

Ristilammi, P. 1998, ”Den svarta poesin. Förorten som

speglingsyta” ingår i: Brune, Y. (red.) (1998) Mörk magi i vita medier – svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism. Carlsson.

Roosvall, A. (2004) Utrikesjournalistikens antropologi. Nationalitet,

etnicitet och kön i svenska tidningar 1987, 1995 och 2002. Avhandling JMK, Stockholms universitet.

Ross, K. & Nightingale, V. (2003) Media and Audiences. New

Perspectives. Open University Press

Ross, K. (1998) ”Making race matter: an overview”, ingår i:

Franklin, B & Murphy, D (1998) Making the local news : local journalism in context. London: Routledge

Said, E. (1993) Orientalism. Stockholm: Ordfront. Sander, Å., m.fl. (2002) State policies towards Muslim minorities in

the European Union : a summary. Göteborgs universitet: Kulturkontakt och internationell migration.

Sandström, L. (2005) Rosengård i medieskugga : om medier som

medel och hinder för integration. Stockholm: Sellin & partner: Stiftelsen Institutet för mediestudier.SAOL, 1998

SCB (2004) Befolkningsstatistik i sammandrag 1960 - 2003

http://www.scb.se/templates/tableOrChart____26040.asp

Shah, H. & Thornton M.C. (1994) ”Racial ideology in U.S.

mainstream news magazine coverage of Black-Latino interaction, 1980-1992”, Critical Studies in Mass Communication, 11(2):141-61.

Shipler, D.K. (1998) ”Blacks in the newsroom: progress? Yes,

but…,” Columbia Journalism Review, May/June 1998.

Socialstyrelsen (1999) Mångfald, integration, rasism och andra ord.

Rapport 1999:6, Socialstyrelsen.

SOU 1998:6 Ty makten är din… Myten om det rationella

arbetslivet och det jämställda Sverige, Betänkande från Kvinnomaktutredningen

SOU 1998:99 Acceptera! Betänkande från den nationella

samordningskommittén för europaåret mot rasism.

SOU 2004:117 Nytt nationellt kunskapscentrum: Ombildning av

RKC. Betänkande av Utredningen om Rikskvinnocentrum.

Spears, G. m.fl.(2000) Who makes the news? Global media

monitoring project 2000. The World Association for Christian Communication

ter Val, J. (2002) (red.) Racism and cultural diversity in the mass

media, EUMC.

ter Val, J. (2004) European Day of Media Monitoring, Quantitative

analysis of daily press and TV contents in the 15 EU Member States, European Research Centre on Migration and Ethnic Relations, Utrecht University

Tesfahuney, M. (1998) Imag(in)ing the other(s): migration, racism,

and the discursive constructions of migrants. Uppsala Universitet, Kulturgeografiska institutionen.

Tigervall, C. (2003) Tigerns avklippta morrhår: vi och de andra i den

nya svenska filmen anno 2000. Umeå universitet, Dept. of Sociology.

Ungdom mot rasism (1995) Vit makt? - En studie av invandrares

och deras barns representation inom politik, förvaltning, näringsliv, organisationer och media. Civildepartementet.

van Dijk T. & Wodak, R. (2000) Racism at the top: parliamentary

discourses on ethnic issues in six European states. Klagenfurt: Drava.

van Dijk, T. (1987), Communicating Racism, Ethnic Prejudice in

Thought and Talk, Newbury Park: Sage Publications

van Dijk, T. (1993), Elite Discourse and Racism, Sage.

van Dijk, T. (2005) ”Elitdiskurser och institutionell rasism” i SOU

2005:41, Bortom Vi och Dom: Teoretiska reflexioner om makt, integration och strukturell diskriminering. Stockholm:Edita.

Wendt Höjer, M (2002) Rädslans politik: våld och sexualitet i den

svenska demokratin. Malmö: Liber ekonomi.

Venhagen, L. & Andersson, P. (2003) ”Zlatan är Zlatan”

Institutionen för Journalistik och masskommunikation, Göteborgs unversitet.

Xing, J. & Hirabayashi, L. R. (2003) Reversing the lens: ethnicity,

race, gender, and sexuality through film. Boulder: University Press of Colorado.

Ålund, A. (1997) Multikultiungdom: kön, etnicitet, identitet. Lund:

Studentlitteratur.

Ålund, A. (2002) ”Sociala problem i kulturell förklädnad” ingår i:

Perspektiv på sociala problem (2002) S. 293-312.

4. Det politiska livet

4.1. Inledning

Politik är mer än det formella politiska systemet. Den handlar också om villkoren för ett jämbördigt deltagande i demokratiska beslutsprocesser inom bl.a. föreningslivet, partipolitik och intresseorganisationer. Strukturell diskriminering i politiken måste därmed analyseras i andra sammanhang än bara representation och valdeltagande (Dahlstedt, 2005).

Jag kommer här att fokusera på det formella politiska systemet, men jag har också inkluderat viss forskning om saker som i formell mening inte brukar betraktas som delar av det politiska systemet. Jag kallar därför detta kapitel för Det politiska livet.

Jag kommer i detta kapitel att redovisa forskning om retoriken i politiska debatter och dokument, som av forskare analyserats i ljuset av stereotypier om ”invandrare”, stereotypier som ofta har en (kultur)rasistisk underton. Att kategorisera, dvs. att dela upp befolkningen i svenskar och invandrare samt att beskriva invandrare som problem eller resurser skapar också en reell uppdelning av människor i ett ”Vi” och ett ”Dom”. Detta riskerar att befästa olikhet och betraktas av flera forskare som en sorts maktutövning som får reella konsekvenser.

Här redovisas också forskning om deltagande i politiska församlingar och i val samt de orsaker som olika forskare har presenterat till detta. Låg representation av ”invandrare” bland förtroendevalda har framför allt på senare år tolkats som att det inom de politiska partierna finns normer och invanda handlingsmönster som resulterar i att vissa politiker exkluderas.

Lägre valdeltagande bland vissa grupper kan vara en indikation på bristande förtroende för det politiska systemet och samhället i stort. Det kan därför tolkas som ett ställningstagande att inte rösta.

4.2. Vad innebär representativitet?

För att den generella politiken skall präglas av den mångfald som finns i samhället, bör i princip också alla vara med och utforma den och ta ansvar för den./…/ Detta kan ske först om mångfalden återspeglas i samhällets institutioner och de demokratiska beslutsprocesserna. (Regeringens proposition 1997/98:16 s. 30)

Sedan länge har det argumenterats för att en representativ demokrati ska spegla befolkningens sammansättning. Det gäller såväl folkets åsikter som dess sociala sammansättning. Redan för två hundra år sedan argumenterade John Adams för att politisk representation var en viktig del i en demokrati. Han menade att den lagstiftande församlingen skulle vara en spegelbild av samhället, ett slags miniatyrporträtt av dess befolkning, ”…it should think, feel, reason and act like them.” (citerad i Wängnerud, 1998)

Också J. S. Mill argumenterade för den representativa demokratin i Considerations on Representative Government (1861). Mill menade att representativiteten var en garant för ett skydd mot förtryck av minoriteter och hindrade en likriktning av politiken.

Även offentliga utredningar understryker vikten av representativitet (se t.ex. SOU 2001:48). Demokratiutredningen får utgöra ett exempel:

Krav på en annan social rekrytering till riksdagen kan inte viftas bort med argumentet att en ändring inte betyder något. Det troliga är i stället att en ändrad rekrytering kan betyda något på längre sikt.

(Holmberg & Esaiasson, 1988:164–165)

SOM-institutet vid Göteborgs universitet har undersökt allmänhetens inställning och visar att en majoritet tycker att social representativitet är viktig. Detta gäller såväl kön, ålder, socialgrupper, geografiska områden och invandrare, även om stödet är olika starkt. (Djerf-Pierre & Niklasson, 2002)

Också riksdagens ledamöter tycker detta är viktigt. 1994 tyckte ca 90 procent av Sveriges riksdagsledamöter (332 svarade) att det är viktigt att riksdagen ska avspegla samhällets viktigaste grupper (SOU 1999:64 s. 41).

I stort sett alla riksdagspartier har också uttalade mål och policys för en ökad representation av politiker med invandrarbakgrund (Lukkarinen Kvist, 2001).

Det finns många som diskuterar och undersöker vad som bör avses när man talar om representation. Liksom det finns de som fors-

kar kring vad en sådan representativitet faktiskt innebär för den förda politiken. Jag ska här inte uppehålla mig alltför länge vid detta, men helt kort redogöra för inflytelserika tolkningar av representativitet.

Lite förenklat kan man säga att det finns två olika synsätt på representativitet. De som förespråkar åsiktsrepresentation menar helt enkelt att väljarnas åsikter ska finnas representerade hos de förtroendevalda, (SOU 1999:64; Pitkin, 1967) medan de som förespråkar social (eller grupp) representation hävdar att ”alla” gruppers närvaro ökar rättvisan, legitimiteten och kvaliteten i de politiska besluten (se t.ex. SOU 1999:64). Här ses egna erfarenheter av att tillhöra en (underordnad) grupp som viktiga för att driva en politik som bättre tar tillvara underordnades intressen (Phillips, 2000).

Andra forskare hävdar dock att även social representation rymmer en problematik. Det har menats att social representation saknar ett maktperspektiv. Frågor om resursfördelning och de normer som exkluderar invandrare hamnar lätt i skymundan. ”Etnisk” representation i siffror bygger på grovt förenklade, socialt konstruerade kategorier och identiteter vilket kan föra tankarna till att etnicitet är något givet och självklart. Detta riskerar att cementera snarare än att upphäva skillnader (Dahlstedt, 2002). Dessutom säger representationen lite om innehållet i den politik som förs (eller ev. förändring av den). Risken finns också att en liten grupp ”etniska företrädare” på ett oproblematiskt sätt förväntas representera hela den heterogena gruppen ”invandrares” intressen (Ibid:167).

Oavsett eventuella förändringar av politiken i takt med en ökad social representation, finns det enligt vissa ett egenvärde med social representation. Dels bör alla ges samma möjlighet att engagera sig politiskt och dels bidrar en social representation till att systemet uppfattas som rättvist (Esaiasson, 2003).

Iris Marion Young ifrågasätter att det politiska systemet är demokratiskt överhuvudtaget. Hon menar att det finns ett intresse att upprätthålla idén om ett demokratiskt samhälle, men att det politiska systemet i själva verket tillvaratar de överordnade gruppernas intressen (Young, 2000).

Flera forskare menar alltså att det inte räcker med en ökad representation i statistisk mening. Att ständigt låta maktfrågan stå i centrum lyfts fram av flera. Om en ökad representation ska betyda något måste politikerna med invandrarbakgrund (och med svensk bakgrund) förhålla sig kritiska till politiken, vilket är lättare sagt än gjort. Däremot är chansen större att personer med egna erfarenhe-

ter av diskriminering och rasism kan formulera en kritisk politik (Phillips, 2000; Dahlstedt, 2002; de los Reyes, 2003).

Makten har aldrig förändrat sig själv. Det har alltid varit fråga om en organisering underifrån. Kvinnorörelsen är ett bra exempel på detta. Vi ska inte heller underskatta vikten av att se utrikes födda i den politiska byråkratin där det finns möjligheter att omformulera bilder av annor-

lundaskapet. (Dahlstedt, 2003:10–11).

I linje med denna kritik är det viktigt att undersöka samhällets förutsättningar för deltagande (mer om detta i avsnitt 4.3.1 Förtroendevalda) samt effekten av en högre social representation på den förda politiken. I det senare fallet saknas dock forskning.

Ett av de få bidragen på detta område än Paula Rodrigo-Blomkvists avhandling. Här undersöks vilken konkret betydelse som social (eller grupp) representationen får på den politiska processen i avseende på etnisk tillhörighet. Hon studerar hur ”sverigefinnarna” lyckades driva igenom kravet om finskspråkig skolundervisning och kommer genom policyanalys fram till att orsaken till deras framgång kan spåras till sverigefinnarnas förmåga att uppträda som en kollektiv aktör. Detta möjliggjordes till stor del genom att vissa viktiga aktivister satt på olika nyckelpositioner i samhället, inom skolan, som förvaltningstjänstemän, som medlemmar i sverigefinska föreningar och som politiker. Dessa nyckelpositioner innebar ett brett nätverk med viktiga kontakter till etablissemanget i kommunen. Det var framför allt dessa aktivister som kunde mobilisera sverigefinnarna som en enig grupp (Rodrigo-Blomkvist, 2005). Rodrigo-Blomkvist sammanfattar relevansen i sina fynd:

Jag menar att omständigheterna jag iakttagit i fallstudieanalysen; betydelsen av förekomsten av resurspersoner, gruppens förmåga att uppträda som en kollektiv aktör samt tillgången till länkar till kommunen, är resultat som inte är avhängiga den sverigefinska gruppen, tiden och rummet händelseförloppen utspelade sig i utan borde vara generellt

giltiga för etniska minoriteter i andra kontexter (Ibid:209).

Och vilka konsekvenser det borde få för synen och arbetet med social representation:

Studien visar på nödvändigheten av ett vidgat representationsbegrepp som tar fasta på representationens betydelse också på andra arenor än de lokala och nationella parlamenten. Resultaten bekräftar slutsatsen att invandrare förändrar politiken men detta görs utifrån flera olika in-

flytandekanaler och inte enbart, eller kanske ens främst, genom när-

varo i de politiska beslutande församlingarna (Ibid:195).

Det finns något fler undersökningar som analyserar vilka konsekvenser en ökad representation av kvinnor kan ha inneburit.

Hege Skjeie (1992) har i sin avhandling försökt kartlägga vad det betyder konkret för den norska politikens innehåll, att fler och fler kvinnor finns inom ”topp-politiken”.

Analysen av intervjuerna med kvinnliga riksdagsledamöter tyder enligt Skjeie på att kvinnliga toppolitiker tenderar att ”ge sig” när deras intressen står i konflikt med partiets. Särskilt svårt motstånd upplevde flera kvinnor att de mötte när det gäller s.k. kvinnofrågor. En av de intervjuade riksdagsledamöterna uttryckte det så här:

There is still a bias in the distribution of power. It is men who distribute the various positions. This is a closed system. You need to be strong indeed to push women´s policies. Those who do see that it doesn´t pay off. Then they stop. You do not get real influence, or im-

portant positions. You´re placed in a corner. (Ibid:123).

Enligt Skjeie är detta tydliga tecken på att en ökad representation i sig inte behöver leda till ett jämlikt politiskt klimat eller att en politik som tillvaratar kvinnors intresse inte verkar öka bara för att fler kvinnor finns representerade. I en genomgång av annan empirisk forskning som Skjeie hänvisar till återfinns samma svaga effekt på den förda politiken (Ibid:123).

Vad beror denna tröghet på? Skjeie försöker besvara frågan genom att hänvisa till att kvinnor blir stigmatiserade i politiken:

They [reports on stigmatizing] are tied directly to the question of use and abuse of organizationally based power. They refer to agents we might identify who distribute rewards and punishments according to compliance. Provided from within a setting where gender ratios now approach equality, reports on stigmatizing clearly downplay the importance of numbers. They imply that a change in mere membership ratios does not influence the informal power structure of the organi-

zation (Ibid:124).

Undersökningen om förändring av den faktiska politiken bygger i huvudsak på en analys av ”kvinnopolitiska” frågor i sex partiers politiska program mellan 1973–1989. Skjeie ser en viss förändring av politiken i relation till en ökad representation av kvinnor i riksdag och regering. Det är naturligtvis svårt att veta om dessa förändringar enbart beror på en högre representation av kvinnor i riks-

dagen. Skjeie menar att delar av dessa förändringar bör ses i ljuset en vänster/högerpolitik. De två socialistiska partierna har i större utsträckning förändrat sin politik i linje med vad Skjeie identifierat som ”i kvinnors intresse”, men det är också i dessa partier som den manliga dominansen varit minst. De borgerliga partierna har också de haft en relativt sett god representation av kvinnor, främst sedan mitten på 1980-talet och en del kvinnopolitiska frågor har också funnits med i de borgerliga partiernas program (t.ex. barnomsorg). Här verkar det dock som om en politik som utgår från kvinnan som moder, snarare än som lönearbetare varit dominerande vilket inneburit att den borgerliga politiken varit inriktad på politik som underlättar mödrars vardag snarare än ett ekonomiskt oberoende (Ibid:176).

I Sverige har Christina Bergkvist (1994) i sin avhandling Mäns makt och kvinnors intressen analyserat kvinnors representation i såväl partipolitik som intresseorganisationer. Genom att undersöka kvinnorepresentationens utveckling i riksdag, regering, statliga styrelser och några av de större intresseorganisationerna visar Bergkvist vilka mekanismer som främjar eller hindrar kvinnors deltagande. En slutsats är att det demokratiska/parlamentariska systemet har varit mer öppet än det korporativa. Kvinnors representation är bättre inom partipolitiken än bland fackliga organisationer. Av analysen framgår också att det är långt kvar till en jämställd representation.

Flera andra forskare har visat hur den manliga normen i politiken exkluderar kvinnors deltagande och präglar formuleringen av politiska frågor. Se t.ex. Eduards (2002) och Lindvert (2002).

Lena Wängnerud har i flera studier undersökt kvinnors representation i politiken. I sin avhandling Politikens andra sida: Om kvinnorepresentation i Sveriges riksdag (1998) undersöks eventuella förändringar av politiken i relation till en ökad kvinnorepresentation. Liksom Hege Skjeies undersökningar (ovan) undersöks frågan både genom intervjuer med riksdagsledamöter och genom en analys av officiella dokument. Wängnerud använder dock valmanifest och partiledardebatter.

Politikernas egen bild av förändring av politiken som konsekvens av en ökad representation av kvinnor är tydlig om än något delad. 74 procent av de tillfrågade kvinnorna ansåg att det egna partiet ändrat ställning i vissa sakfrågor på grund av en ökad representation, medan endast 50 procent av männen svarade detsamma. De

områden som av politikerna själva identifieras som föremål för förändring är jämställdhet, familjepolitik och socialpolitik.

Wängnerud gör sedan en jämförelse med vilket utrymme dessa frågor haft mellan 1921–1944, alltså under en period av hög manlig representation. Hon kommer fram till två saker; för det första hade dessa frågor ett visst utrymme i partierna redan innan kvinnors representation började öka. Däremot ser Wängnerud att utrymmet för dessa frågor har ökat över tid. Från 1950 till 1990 har utrymmet för kvinnopolitiska frågor fördubblats och sedan mitten av 1970 samt ännu tydligare mitten av 1980-talet har en stabilisering av frågans position på dagordning kunnat skönjas.

Vid en enkätundersökning med riksdagsledamöter om politiska prioriteringar ((1) inför stundande val, (2) personligt intresse samt (3) viktig framtidsfråga) framträder ett mönster som bekräftar ovan resultat. Kvinnliga riksdagsledamöter prioriterade omsorgspolitik före andra frågor.

I en sammanfattning av andra försök att undersöka sociala gruppers ståndpunkter finns tendenser i olika sakfrågor som kan härröras till grupptillhörighet. T.ex. uppvisade män något mindre stöd för barnbidrag och mer stöd för EU än kvinnor (SOU 1999:64).

Wängnerud menar att kvinnor generellt har lägre intresse för politik än män men att intresset ökat i takt med att kvinnopolitiska frågor satts på agendan. Kan vi då dra samma slutsats när det gäller väljare och förtroendevalda med invandrarbakgrund? Kommer en högre representation av kvinnor och män med utländsk bakgrund att leda till en förändring av politiken, en politik som bättre tillvaratar invandrares intressen? Kommer detta också att resultera i ett högre valdeltagande? Detta är frågor som den framtida forskningen får söka svar på, men det verkar som att det låga valdeltagandet bland invandrare delvis beror på att politikerna driver frågor som inte förmår representera olika grupper av invandrares intressen.

4.3. Representation i den politiska sfären

4.3.1. Förtroendevalda

Få resultat inom parlamentsforskningen världen över är så välbelagda som att valda representanter inte avspeglar sina väljares sociala karakteristika särskilt väl. Parlamentariker världen över tenderar att komma från mer privilegierade miljöer än de flesta av sina väljare (SOU

1999:64, s. 41).

Trots enigheten hos allmänheten, politiker och forskare, om vikten av (ökad) representativitet och de uttalade ambitionerna hos de politiska partierna visar en hastig blick på offentlig statistik en kraftig överrepresentation av svenskfödda politiker i politiken. Detta gäller på alla nivåer; riksdag, landstings- och kommunfullmäktige.

Tabell 4.1 Andel utlandsfödda av de förtroendevalda i kommun- landstingsfullmäktige och riksdagen 1979–2002 i relation till andel av befolkningen (procent).

År

Organ

1979 1988 1991 1994 1998 2002

Kommunfullmäktige 3.7 4.3 4.2 4.6 5.4 6.5 Landstingsfullmäktige 2.5 4.0 3.7 4.4 5.7 6.9 Riksdagen 2.6 2.0 2.0 2.0 5.4 Andel av befolkningen 7,5 (1980) 8,5 9,4 10,5 10,9 11,8

Källa: Rodrigo Blomqvist, 2005; SCB, 2004

4.3.2. Underrepresentation enligt hierarkiskt mönster

Paula Rodrigo Blomqvist (2005) har i sin avhandling undersökt hinder och möjligheter för invandrare att rekryteras till förtroendeuppdrag. Utgångspunkten är en statistisk analys av tänkbara bakgrundsvariabler som t.ex. utbildning, sysselsättning, ålder, tid i partiet och kön. När hon sedan undersöker var personer med utländsk bakgrund är födda framträder ett mönster av etnisk hierarki (tabell 2). Hon finner alltså att denna etniska hierarki har en självständig förklaringskraft (skillnaderna består trots att man konstanthållit för de andra bakgrundsvariablerna). Nordiska och EU-

invandrare har högst representation (näst Sverige med 1,04) medan Europeiska (utanför EU) och utomeuropeiska invandrare har lägst representation.

Tabell 4.2 Grupprepresentation bland förtroendevalda i kommunerna från varierande födelseland 2003.

Födelseland Representativitetskvot Sverige 1,04 EU (utom Norden) 0,87 Norden (utan Sverige) 0,78 Resten av världen 0,70 Övriga Europa, Sovjet 0,64

Källa: Rodrigo Blomqvist (2005). Anmärkning: Representationskvoten visar kvoten mellan varje grupps andel av de förtroendevalda och dess andel av den valbara befolkningen. Proportionerlig representation, det vill säga att en viss grupps andel av de förtroendevalda är lika stor som dess andel i befolkningen, ger en representationskvot på 1.

4.3.3. Nominerade, valda och avhoppade

Statsvetaren Marcus Johansson tar som utgångspunkt den ojämlika representationen mellan ”invandrare” och ”svenskar” i valen till kommunfullmäktige 1985, 1988, 1991, 1994 och 1998 i hela Sverige. Johansson undersöker relationen mellan nominerade och valda och resultaten visar att var fjärde svensk som nomineras blir vald. Därefter följer en hierarki som placerar var femte nordisk invandrare på vald plats, var sjätte europeisk invandrare, medan endast var åttonde utomeuropeisk nominerad blir vald.

Att ”svenskar” vinner mer på ett lyckat val för partiet och omvänt, att ”invandrare” förlorar mer på om det går dåligt, tyder också på att ”invandrare” nomineras på sämre platser än ”svenskar”. Johansson menar att denna exkludering är systematisk och sker genom partiernas nomineringsprocesser. Exkluderingen är också kontinuerlig, vilket visar att partierna återskapar samma systematiska exkludering val efter val (Johansson, 1999).

Enligt SCB:s statistik över riksdagsvalen 2002 visar det sig att utrikes födda utanför Europa har svårast att få mandat. 7 procent av de nominerade inrikes födda fick ett mandat, medan endast 2 procent av de nominerade som var födda utanför Europa fick mandat. Nominerade till riksdagsvalet som är födda i Sverige med båda för-

äldrarna födda utomlands (s.k. andra generationsinvandrare) utgjorde 2 procent, medan 1 procent blev valda (SCB, 2003). Att personer födda i Sverige med utländska föräldrar också är underrepresenterade är en indikation på att representationsfrågan inte endast är en fråga om tid i landet. Detta har också visats i andra undersökningar (Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet, 2000).

Vid valen 2002 var 10 procent av de nominerade kandidaterna till riksdagsvalet födda utanför Sverige (11,8 procent av befolkningen), men endast 5 procent blev valda (dock en ökning från 1998 års val med 2 procent utrikes födda) (SCB, 2003).

En annan oroväckande tendens är att omsättningen i kommunfullmäktige i exemplet Örebro varierar kraftigt mellan utrikes födda och inrikes födda. 52 procent av inrikes födda sitter mer än en mandatperiod medan endast 33 procent av utrikes födda ledamöter gör det samma (Khakee & Johansson, 2003). Detta kan vara ett tecken på att politiker med invandrarbakgrund exkluderas också sedan de blivit invalda i fullmäktige och därför antingen ”självmant” väljer att inte ställa upp till nästa mandatperiod eller att de flyttas längre ned eller stryks helt från nomineringslistorna.

Forskning om kvinnors avhopp i kommunalpolitik antyder att avhoppen beror på de förhållanden som råder i politiken och inte brister hos kvinnor (tid, intresse, kunskap m.m.). Politikens kultur och behandlingen från vissa manliga kollegor, snarare än brister hos kvinnor, verkar erbjuda större förklaringsvärde till varför kvinnor i större utsträckning hoppar av sina politiska uppdrag än män (Pincus, 1995).

Andra förklaringar till fler avhopp bland utrikes födda politiker kanske kan finnas i den enkätundersökning bland förtroendevalda1som gjorts av Kommittén om hot och våld mot förtroendevalda (2005). Den visar att 29 procent av svenskfödda landstings- och kommunpolitiker svarat ja på frågan: ”Har du själv, i din egenskap av förtroendevald, blivit utsatt för trakasserier, hot eller våld någon gång efter valet 1988?” Samma frekvens gäller för nordiska invandrare, medan 40 procent av invandrare födda utanför norden svarade ja på den frågan.

Det visar sig också att incidenterna skiljer sig åt. Utlandsfödda ledamöter utsätts oftare för anonyma gärningar än svenskfödda. Utlandsfödda uppger oftare att gärningarna kommer från höger-

1

76 procent svarsfrekvens.

extrema grupper medan svenskfödda verkar utsättas av ”missnöjda medborgare”. Utlandsfödda uppger också i större utsträckning att de upplevt att gärningens motiv var ”att påverka den som utsätts att sluta arbeta politiskt”, medan betydligt fler svenskfödda upplevde att motivet var att ”påverka till konkret åtgärd eller beslut i en sakfråga” (Ibid:13)

När det gäller kön finns inga stora skillnader på kommun- och landstingsnivå, medan skillnaderna är större på riksdagsnivå. Tyvärr har Kommittén inte gjort någon samkörning mellan variablerna kön och etnisk bakgrund.

4.3.4. Etnisk hierarki i beslutshierarkin

Att undersöka representation innebär också att titta på hur många politiska uppdrag politikerna har. Rodrigo Blomqvist (2005) finner ett etniskt hierarkiskt mönster i antal uppdrag som politikerna har. Politikerna som är födda i Norden, Västeuropa och Nordamerika har flest uppdrag, sedan kommer personer från Öst- och Sydeuropa samt Latinamerika och minst antal uppdrag har politiker födda i Asien eller Afrika.

En annan intressant aspekt är att titta på vilka positioner inom den politiska organisationen som de förtroendevalda finns. Hanna Bäck och Richard Öhrvall visar i sina analyser att såväl äldre som svenskfödda är överrepresenterade på positioner med hög status; i kommunstyrelsen och på nämndernas presidieposter. Dessa skillnader kvarstår när de kontrollerar för andra bakgrundsfaktorer (Bäck & Öhrvall, 2003:39–42).

Rodrigo Blomqvist (2005) kommer till samma resultat. Däremot har hon även undersökt var de utrikes födda politikerna är födda. Samma mönster framträder som antal uppdrag (refererad ovan). Personer från Asien eller Afrika (enligt Rodrigo-Blomqvist lägre i samhällets etniska hierarki), har i mindre utsträckning högstatusuppdrag. (Ibid.). Även när hon i analyserna kontrollerar för variabler som medlemstid i partiet och sysselsättning (hel/inte heltid) uppvisar position i den etniska hierarkin ett förklaringsvärde. Här finns alltså tecken på en etnisk hierarki inom beslutshierarkin. Genom att jämföra representationen av utrikes födda över tid (1993, 2000 och 2003) visar Rodrigo Blomqvist att den påverkan som etnisk bakgrund har för innehav av uppdragen med hög status också består över tid.

Magnus Dahlstedt har i sin analys från 1998 års kommunalval uppmärksammat att av utrikes födda kommunpolitiker är dubbelt så många ersättare som ordförande (Dahlstedt, 2003:9).

Khakee och Johansson (2003) som studerat representativitet i Örebro finner också att det finns en beslutshierarki. Inte bara i kommunfullmäktige utan också när man undersöker tjänstemän i den kommunala organisationen. Enligt författarna blir den ”svenska” dominansen tydligare ju högre upp i verksamhetsstrukturerna man kommer.

För utförligare resonemang och statistiska beskrivningar av representation, se Rodrigo Blomqvist (2005), Bäck & Öhrvall (2003).

4.4. Exkluderande mekanismer

4.4.1. Orsaker till (hierarkisk) underrepresentation

Merparten av forskningen som undersökt representationen av politiker med invandrarbakgrund i politiska organ (och även valdeltagande) söker efter förklaringar hos ”invandrarna” själva. Här intresserar sig forskare för aspekter hos ”invandrare” såsom politiskt intresse, ekonomiska och tidsmässiga resurser och språkkunskaper för att förklara låg representation. Detta sätt att söka förklaringar för ojämlik representation har emellertid mött allt starkare motstånd på senare tid. Kritiker menar att detta följer en logik som närmast kan beskrivas med den numera klassiska ”blaming the victim”-logiken (Ryan, 1976). Denna logik innebär att den som saknar tillgång till resurser och lever under ojämlika förhållanden, ställs till ansvar för sin situation. Själva orsaken söks i ”Deras” beteende, kultur m.m. Flera svenska forskare har på senare år kritiserat detta genom att medvetet vrida perspektivet från invandrarna till majoritetssamhället och dess institutioner och snarare fokusera det politiska systemets tillkortakommanden och lyft fram strukturell diskriminering som förklaring till lågt politiskt deltagande (Ålund & Schierup, 1991; Johansson, 1999; Dahlstedt, 2005).

Liknande slutsatser har framkommit i feministisk forskning. Här kritiseras forskning som försöker förklara kvinnors underrepresentation i politiken med bristande egenskaper hos kvinnor. Forskare menar att det istället handlar om att den manliga normen utesluter kvinnor redan i formuleringen av politiken och att kvinnor

skuldbeläggs för att inte engagera sig (se t.ex. Eduards, 2002; Lindvert, 2002; Bergkvist, 1994).

Magnus Dahlstedt (2005) studerar i sin avhandling frågan om deltagande och demokrati i ett vidare perspektiv genom att flera arenor studeras tillsammans; partipolitiken, nyhetsmedierna och populärkulturen. Det analyserade materialet är bl.a. formella intervjuer och informella samtal, fokusgruppssamtal, deltagande observation samt innehålls- och diskursanalys. Dahlstedt visar på detta sätt de metodologiska begränsningarna i att enbart fokusera på det formella parlamentariska systemet. Politiken görs på en rad olika arenor och formuleras av fler aktörer än de som ryms i traditionella analyser. Han kritiserar den traditionella demokratiforskningen som genom underförstådda föreställningar definierat vad som är normalt vilket pekar ut det som inte ryms inom detta normala.

Genom detta perspektiv synliggör han komplexiteten i de exkluderingsprocesser av invandrare i politiken som skapar en reserverad demokrati. Han menar att exkluderingen från politiken gör att ”invandrare” intar en reserverad hållning gentemot den svenska demokratin.

Att vara ”invandrare” i politiken betyder också ofta förväntningar på att representera alla invandrare, vilket kanske är den logiska följden av ett representationstänkande baserat på en identitetspolitik. Detta upplevs som absurt hos flera av de intervjuade personerna (Ibid.).

Paula Rodrigo-Blomkvist (2005) har studerat rekryteringsprocessen inom partierna och kommer fram till ett till synes motsägelsefullt resultat. Hon finner här att etnisk hierarkisk inordning har en självständig positiv effekt. 2

Ju längre ned i den etniska hierarkin desto större sannolikhet att personen ur gruppen erhåller förtroendeuppdrag utan någon kvalificeringstid i partiet. Av de utlandsfödda kandidaterna tycks alltså partierna vara mest intresserade av att direktrekrytera personer födda i Asien och Afrika. Allra minst intresse ägnar partierna i den här situationen personer födda i Norden, övriga Västeuropa och Nordamerika. Detta skulle kunna tolkas som ytterligare ett tecken på att partierna är måna om att visa väljarna att det finns företrädare med invandrarbakgrund i organisationen, något som görs lättare om kandidatens yttre på något sätt vittnar om invandrarbakgrunden. Kandidaterna be-

döms av partierna ha effekten att locka nya väljare. (Ibid:202–203)

2 Skillnaden är inte signifikant, men ändå intressant då alla de andra analyserna uppvisat

motsatta (signifikanta) resultat.

Studien av kommunfullmäktigevalen visar att ”den etniska hierarkivariabeln” inte heller har någon effekt. Däremot framträdde den etniska hierarkivariabeln i tillsättningen av nämnduppdrag (alltså partiernas interna val). Här prioriteras personer som befinner sig högt upp i den etniska hierarkin.

Författaren resonerar kring orsakerna till dessa skillnader och kommer fram till att partierna sannolikt tror att de vinner röster på att (på vallistorna) föra fram personer med invandrarbakgrund, medan invandrarbakgrund inte förväntas tillföra något (eller förväntas vara negativt) i det interna partiarbetet. (Ibid:202)

4.4.2. Erfarenheter av diskriminerande strukturer i politiken

Svenska kommunförbundet och landstingsförbundet (2004) har undersökt erfarenheter av diskriminering bland förtroendevalda. Med hjälp av fokusgrupper (12 st.) har intervjuer genomförts med totalt 50 politiker med invandrarbakgrund i Stockholm, Malmö och Göteborg. Studien visar att i princip alla politiker med invandrarbakgrund har mött och möter motstånd som kan relateras till deras invandrarbakgrund.

Rapportförfattarna drar slutsatsen att flera till synes medvetna och omedvetna tekniker används för att exkludera politiker med invandrarbakgrund. Uttryckliga och synliga tekniker är vanliga i vissa sammanhang; förlöjligande, t.ex. att skratta åt någon som bryter på ett visst sätt och osynliggörande, t.ex. att vissa nonchaleras när de talar genom att de andra i gruppen vänder sig bort.

Jag gick med i föreningen 1998 och då var det ingen som ens ville

skaka hand med mig (Ibid:11).

Andra mer subtila härskartekniker förekommer också. Ofta kombineras de mer subtila förtryckarteknikerna med en falsk öppenhet. Mångkulturella fester anordnas för att skapa ett välkomnande klimat, men här diskuteras inte politik utan snarare mat och dans. Politikerna upplever att de görs till ett pittoreskt exotiskt inslag.

Man ordnade tillställningar med dans och musik, men det fick inte vara politik. Det hela var väldigt fint och väldigt roligt. Men när det gällde att fatta beslut försvann alla människor och det blev en etnisk homo-

gen grupp som skulle fatta alla besluten. (Ibid:15)

Ett annat exempel på falsk öppenhet är att personer med ”ovanliga” namn tillfrågas för att stå på partiernas valsedlar men ofta på en icke valbar plats. ”I mitt parti är invandrare en bristvara och därför vill man ha fler med konstiga namn på vallistorna för att visa att man har god representation i partiet” (Ibid:15). En annan politiker uttrycker det så här: ”Ibland känner jag mig som ett alibi på något sätt. Jag tror att några vill ha med vissa på grund av deras konstiga namn bara för att det ska se bra ut…” (Ibid:16).

Samma resultat har framkommit i andra undersökningar (se t.ex. Johansson, 1999)

Flera av de intervjuade vittnar om att de har förväntningar från det omgivande samhället att de ska vara ombud för alla invandrare. Vissa har fått det direkt uttalat av ”svenska” partikamrater. (Svenska kommunförbundet och landstingsförbundet, 2004) Samma resultat finns i Dahlstedt (2005).

De få som ändå lyckas bli valda eller får uppdrag vittnar om att de känner sig som ständigt påpassade eller att ingen tror att de ska kunna uträtta nåt viktigt. Ofta gör exkluderingen att det blir mycket svårt att avancera och de mindre inflytelserika nämndsuppdragen har en tendens att bli permanenta. ”Man måste visa att man är duktig. Namnet, färgen och utseendet skapar alltid en misstänksamhet ” (Svenska kommunförbundet och landstingsförbundet, 2004:29).

Kommentarer om att inte vara känslig eller krav på anpassning till ”den svenska möteskulturen” blir medel för att utestänga och bibehålla privilegier i gruppen. Samtidigt blir krav på anpassning ett sätt att förflytta ansvaret från gruppen till den individ som utsätts, s.k. ”blaming the victim”-logik.

Att de som lyfter fram erfarenheter av diskriminering och rasism ifrågasätts och anklagas för överdrifter, känslighet eller missförstånd är enligt flera forskare ett sätt att förneka och förflytta skulden. Detta är undersökt i Sverige av bl.a. Mattsson och Tesfahuney, (2002) och i Holland av Essed (1991).

Liksom i andra studier verkar det som om det finns outtalade normer för hur den ideala politikern ska se ut och uppträda (se avsnitt 4.4.4), vilket reproducerar rådande maktförhållanden. De vita männens privilegier får med sina maktpositioner möjlighet att återskapa sin position. Detta har kallats homosocial kloning (Essed & Goldberg, 2002).

4.4.3. Tokenism

Det verkar alltså som att partierna är medvetna om sin bristande representation av politiker med invandrarbakgrund och att en ökning kan innebära en ökad legitimitet och styrka bakom de uttalade ambitionerna om en ökning av andelen med invandrarbakgrund. Det kan inte heller uteslutas att partierna ser möjligheter till att locka personer att rösta som annars inte röstar genom att visa upp politiker med (”synlig”) invandrarbakgrund på affischer och vallistor. Tyvärr verkar det dock som att dessa personer som aktivt rekryteras placeras långt ner på nomineringslistorna och att det i praktiken inte finns stora chanser för politiker med invandrarbakgrund att nå en plats. I bästa fall når dessa personer ett mandat och görs ofta till talesmän för hela ”invandrarkollektivet”, eller hänvisas till mindre attraktiva uppdrag och därmed förhindras från en reell möjlighet att påverka politikens utformning.

I amerikansk forskning är detta fenomen väldokumenterat. Man pratar om tokenism. Partierna visar upp ”synliga” minoriteter för allmänheten som symboliska artefakter. Begreppet började användas i USA i slutet av 1960-talet och beskrev praktiken att anställa eller nominera en handfull symboliska representanter från underrepresenterade grupper för att ”visas upp”. Avsikten anses främst vara att undslippa anklagelser om att bara rekrytera ”vita” snarare än ambitioner om verklig förändring. Det kritiseras som ett verktyg för att upprätthålla ”status quo” och därmed ”vit” makt och ”vita” privilegier. (Cashmore, 1996).

Den feministiska teologen Mary Daly har beskrivit funktionen så här:

Tokenism [does not] change stereotypes of social systems but works to preserve them, since it dulls the revolutionary impulse (Daly, 1971).

4.4.4. Bilder av en ideal politiker?

Marcus Johansson försöker förstå hur och varför den systematiska exkluderingen av ”invandrare” skapas och återskapas i de politiska partierna. Genom att analysera de empiriska resultaten i ett maktperspektiv, tycker sig Johansson se att de historiskt och socialt skapade bilderna av den ideala partimedlemmen styr partiernas no-

mineringsprocess. Johansson menar att nationalstatens framväxt där gemensamt språk, kultur och religion utgör ramen för bilden av dagens svenska demokrati, vilket (åter)skapar bilden av den ideala politikern som välutbildad, medelålders svensk man. Detta gör att de(n) som avviker från denna norm exkluderas till förmån för den grupp som utgör norm, vilket resulterar i att ojämlikhet och privilegier kan bestå över tid (1999:19f).

Resultaten av en intervjustudie med (i huvudsak ”svenska”) politiker i Örebro kan sägas indikera hur föreställningen om vem som är lämpad som politiker ser ut. Många av de intervjuade (om integration generellt och specifikt) om orsaker till låg representation av ”invandrare” i politiken uttryckte återkommande förklaringar som fokuserar på brister hos ”invandrare”. ”Invandrare” omtalas ofta som problematiska (Khakee & Johansson, 2003:37). Författarna menar också att de politiska partierna (i exemplet Örebro) har karaktären av en familj och att ”rätt” attityd och kontakter är centrala, samt att det finns en skepsis gentemot nya och de som uppfattas som annorlunda partikamrater (Khakee & Johansson, 2002:30).

Khakee och Johansson ser liknande bilder av ”invandrare” i en policyanalys av Örebro kommuns policydokument på fem politikområden (arbete, boende, skola, kultur och omsorg). Författarna menar att policydokumenten uttrycker en oreflekterad och självklar beskrivning av ”invandrare” som problem. Ord som passiva, bidragsberoende, segregerade, arbetslösa och sjuka återfinns ofta i policydokumenten (Ibid:79).

De brittiska statsvetarna Pippa Norris och Joni Lovenduski söker orsaken till den låga representationen av etniska minoriteter och (vita) kvinnor i det brittiska parlamentet i rekryteringsprocesserna. Utgångspunkten i Storbritannien är att 1991 identifierades 5,5 procent av befolkningen som tillhörande en etnisk minoritet enligt självidentifieringsmetoden (Norris & Lovenduski, 1995:106) och andelen parlamentsledamöter (MPs) 1992 var knappt 1 procent. Andelen kvinnliga MPs var 1992 drygt 9 procent (Ibid:103f).

Genom intervjuer med ansvariga för partiernas urval till kandidater urskiljs olika faktorer som avgör urvalet; vältalighet, politisk erfarenhet, sakkunskap, åsikter i linje med partiet, sannolikhet att vinna röster m.m. De intervjuade ombads sedan att ranka vikten av egenskaperna. Här visar det sig att sannolikhet att vinna röster till

partiet rankas högst. Samtidigt menar författarna att det finns en föreställning om den ideala politikern som vit man:

The existing characteristics of MPs may define the dominant role model used for evaluating new applicants, which can build an inherent

conservatism into the process (Ibid:127).

De kommer fram till att en viktig förklaringsfaktor till låg representation av ”svarta”/minoriteter är att de som styr urvalet tror att partiet kommer att tappa röster genom att nominera ”svarta”, vilka inte anses uppfylla bilden av den ideala politikern (Ibid:142).

The main reason why black applicants were not adopted, many suggested, was imputed discrimination (ung. dold diskriminering, min översättning): party members feared an electoral penalty (Ibid:129).

Intervjuer med ”svarta” och/eller kvinnliga kandidater som inte valts bekräftar bilden:

Therefore, this provides some support for the argument that women and black list applicants felt they were treated unfairly by the selection

process (Ibid:131).

4.5. Hinder i föreningslivet

I andra politiska arenor än den partipolitiska utövas förstås också makt. I det civila samhället finns en uppsjö av föreningar som driver olika intressen.

Sociologen Carl-Ulrik Schierup undersöker i Paradoxes of Multiculturalism (Ålund & Schierup, 1991) utformningen och premisserna för stöd till s.k. invandrarorganisationer, så som de utvecklades i Sverige från 1970-talet till början av 1990-talet. Inledningsvis konstaterar Schierup att det finns ett ökande behov av en bred rörelse mot diskriminering mot bakgrund av den försämrade situationen för invandrare i Sverige. Han konstaterar att invandrare i Sverige har bland den högsta organisationsgraden i hela Europa, men att dessa organisationer har en svag politisk kraft och knappast kan liknas vid en rörelse mot diskriminering.

Schierup finner först och främst att de befintliga organisationerna är bildade ovanifrån, att Statens invandrarverk, SIV (numera Migrationsverket) har uppmuntrat organisering på basis av etnicitet. Det är alltså inte fråga om att människor själva definierar sin

grupptillhörighet och organiserar sig utifrån detta. Vidare finner Schierup att SIV satt upp riktlinjer för att kunna få ekonomiskt stöd som t.ex. styr vilken organisationsform föreningarna ska ha och påverkar innehållet i föreningarnas tidningar.

På nationell nivå har SIV skapat riksförbund där de lokala Jugoslaviska, Turkiska, Kurdiska (osv.) föreningarna kan organiseras. För att få det (långsiktiga verksamhetsinriktade) ekonomiska stödet enligt SIV:s regler3, måste organisationen ”…prove that it has no connection with vested religious or political interests, in Sweden or in the country of origin” (Ibid:119).

Staten erbjuder också olika platser i rådgivande organ till representanter i olika invandrarorganisationer. Schierup menar att staten därmed har ett alibi och uppvisar ”good will” men att resultatet blir att organisationerna, utan egentligt inflytande, görs medansvariga till den förda politiken (Ibid:116).

Schierup menar att staten härigenom skapat ett system för politisk kontroll som genom avpolitisering och etnifiering hämmar inflytandet hos den invandrade befolkningen.

Leonor Camauër (2000) har undersökt samspelet mellan kön och etnicitet och hur kvinnor med invandrarbakgrund underordnas inom kvinnorörelsen. Detta tar sig bl.a. i uttryck att någon upplever att diskussioner om förtryck och makt inom rörelsen ses som ett hot mot solidariteten mellan kvinnorna och andra känner förväntningar att de ska diska de svenska kvinnornas kaffekoppar. Ytterliga någon menar att det finns en hierarkisk syn på kunskap. Om en kvinna med invandrarbakgrund uttalar något vid ett möte tas det inte på lika stort allvar som om en av de svenska kvinnorna hade sagt samma sak. Samtidigt som kvinnorna med invandrarbakgrund upplever vad som beskrivs ovan, rasism i kvinnorörelsen, menar flera att sexismen i den antirasistiska rörelsen fungerar på samma sätt och att de därför känner en kluvenhet inför arbetet i de båda rörelserna. En av de intervjuade säger:

Vill man jobba i en antirasistisk omgivning, med folk som förstår antirasism, då får man vara utanför kvinnoföreningarna, men då får man en massa annan skit (sexism). Och vill man arbeta feministiskt så får man en massa sketen rasism, och för sin överlevnads skull så får man ta

styrka ur den ena för att jobba i den andra och viceversa (Ibid:68).

3 I dag fördelas stödet av Integrationsverket. Den verksamhet som i dag prioriteras är arbete

för ökad jämställdhet inom organisationen, arbete för att öka medlemmarnas möjligheter till egenförsörjning och arbete för att synliggöra etnisk diskriminering i samhället.

4.6. Valdeltagande

Det finns omfattande undersökningar om valdeltagande i olika delar av befolkningen. Bl.a. har Integrationsverket genom ett särskilt uppdrag redovisat en mängd rapporter om detta. Vad som verkar tydligt är att valdeltagandet bland väljare med utländsk bakgrund är lågt och att det dessutom sjunker (Integrationsverket, 2000:96).

Intervjuundersökningar antyder att det inte är fråga om okunskap eller bristande intresse. ”Svaren visar på reaktioner mot den förda politiken – delvis i form av ett aktivt avståndstagande. Det handlar alltså inte om brist på kunskap” (Ibid:98). Intervjuade människor uttrycker en frustration och en syn på den svenska demokratin som ”en retorisk konstruktion vars praktik lämnar mycket i övrigt att önska”. Upplevelser av diskriminering och rasism leder till bristande tilltro till sig själv, det politiska systemet och hela samhället. (Ibid:104).

Att människor inte röstar för att de saknar kunskap avfärdas. Intervjuerna visar snarare att människor inte röstar för att de inte känner att de är del av samhället, de känner inget förtroende för de politiska partierna. Intervjuerna visar också att många undviker att rösta som ett aktivt ställningstagande (Ibid.).

Det finns många invandrare, däribland jag, som aldrig röstar. Varför skulle de rösta om de inte kan påverka? Det betyder ingenting! Men vad skulle hända om politiker lyssnade på oss? Då skulle det bli helt annorlunda. Jag skulle delta mer om jag visste att jag i praktiken, till-

sammans med politiker, kan påverka. (intervju i Dahlstedt, 2005:214)

Att överhuvudtaget söka förklaringen till ett lågt valdeltagande hos ”invandrare” själva ifrågasätts starkt av Dahlstedt. Han menar att detta sätter fokus på fel sak. Orsakerna ska hellre sökas i (det svenska) majoritetssamhället.

Magnus Dahlstedt (2005) pekar också på den medialisering som politiken genomgått, med särskild fokus på valrörelsen, vilket lett till en speciell relation mellan medier och politik. Han pekar på det problematiska i att partierna/politikerna (endast) under valrörelserna exponerar sig själva i ”förorterna”, sannolikt med syfte att ”fiska röster”. Att detta leder till en (ökad) misstro hos väljarna i dessa områden är en logisk konsekvens av detta menar Dahlstedt.

Jag kan därför konstatera att den kunskap som finns på området antyder att valdeltagandet är avhängigt förtroendet för det svenska samhället. Detta innebär att mer forskning borde ”fokusera på

marginaliserande mekanismer, snarare än dess praktiska konsekvenser” (Integrationsverket, 2000:106). Här lyfts också frågan om erfarenheter som viktiga kunskapskällor: ”Det gäller att synliggöra marginaliserade gruppers egna perspektiv och erfarenheter…” (Ibid:106).

SOM-institutet har gjort en undersökning där förtroendet för det politiska systemet mäts hos olika grupper i Sverige4. Resultaten visar att personer födda i Sverige med utomeuropeiska föräldrar har något lägre förtroende för det politiska systemet. Mest kritiska är dock personer födda i Sverige med europeiska föräldrar samt invandrare från de nordiska grannländerna (bilaga 3: Antoni, 2005)

Sven Oskarsson har undersökt hur det politiska deltagandet fördelar sig mellan individer ur olika sociala och demografiska skikt (2003). Oskarssons resultat bekräftar att invandrade personer har lägre benägenhet att rösta än andra men att denna effekt försvinner om hänsyn tas till medborgarskap. Han visar vidare att invandrarskap har en positiv effekt på såväl föreningsengagemanget som det politiska intresset.

Med ovan resultat som utgångspunkt är det intressant att beakta resultaten från Henry Bäck och Maritta Soininens rapport Politisk annonsering eller nätverkande (2004). Rapporten är en utvärdering av de särskilda informationssatsningar gentemot invandrare som de riksdagspolitiska partierna fick särskilda pengar av regeringen för att genomföra inför valet 2002. Utvärderingen visar att flera partier knappt kan redovisa vad pengarna använts till och att i något fall har pengarna inte använts för avsedda ändamål. Det är också intressant att utvärderingen visar att den till invandrare särskilt riktade politiska annonseringen inte haft någon effekt för valet 2002, trots att målgruppen i stor utsträckning nåddes av informationen. Det kanske mest intressanta är emellertid utgångspunkten för regeringens tillskjutande av de 29 miljonerna, att det låga valdeltagandet skulle bero på frånvaron av information och bristande kunskap.

4

Antalet personer i vissa grupper i denna undersökning är lågt. Därför har beräkningarna

gjorts genom att slå ihop alla undersökningar mellan 1996–2004. Det kan uppfattas som tvivelaktigt att slå ihop resultat på detta sätt, men inga markanta skillnader över tid antyds i materialet. Det totala antalet tillfrågade uppgår då till 40 800 personer.

4.7. Att göra ”De Andra” i politiken

Forskare som undersöker differentieringsprocesser i samhället har lyft fram betydelsen av stereotypa beskrivningar som gör vissa grupper till ”De Andra”. Sådan forskning har undersökt normer och föreställningar i politiska debatter och dokument, för att få en djupare förståelse för hur uppfattningar om annorlunda och underlägsna ”andra” skapas, vidmakthålls och cementeras (jfr engelskans othering). Skapandet av ”De Andra” är därför är ett viktigt element i exkludering och inkludering på den politiska arenan.

I Sverige finns dock försvinnande lite forskning som undersöker detta. Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) kommer i sin översikt av den svenska IMER-forskningen (Internationell migration och etniska relationer) till slutsatsen att det i Sverige finns bristande kunskap om hur retoriken och argumentationen hos de svenska riksdagspartierna (re)producerar stereotypa uppfattningar om ”invandrare” (FAS, 2003:35). Än mindre finns det forskning som belyser konsekvenserna, inte minst för demokratin, av denna stereotypisering.

Det finns emellertid undantag och det är forskning som analyserar retoriken i invandrar-, integrations- och migrationspolitiken.

4.7.1. Mångfald

Begreppet kulturell och/eller etnisk mångfald har debatterats flitigt under 1990-talet och fram till i dag. Ordet härstammar från det Nordamerikanska arbetet med ”diversity”. I USA, där stora delar av inspirationen för det svenska arbetet har hämtats, är mångfaldsarbetet ett resultat av en utveckling som drivits fram främst av lagarna mot diskriminering samt andra verktyg som antidiskrimineringsklausuler i offentliga upphandlingar. Det har varit näringslivets sätt att omvandla det som kan uppfattas som negativa krav till positiva framtidsmöjligheter. Samtidigt har motverkande av diskriminering hela tiden utgjort en viktig grund i det praktiska arbetet som utförs.

I Sverige har dock begreppet ofta kommit att särskiljas från arbete mot diskriminering (se t.ex. regeringens uppdrag till Integrationsverket i regleringsbrev för 2001 att stimulera etnisk mångfald i arbetslivet).

Forskare har analyserat och kritiserat begreppets innebörd och tillämpning. Ekonomhistorikern Paulina de los Reyes (2001) har undersökt hur begreppet mångfald används och förstås inom svensk forskning och samhällsdebatt. Både myndigheter och arbetsmarknadens parter tycks eniga om vinsten (såväl samhälleliga som ekonomiska) av ökad mångfald i arbetslivet. de los Reyes menar dock, trots mångfaldsidéns till synes optimistiska budskap, att mångfaldsretoriken såsom den tar sig uttryck inom forskning och debatt riskerar att permanenta ojämlikheten längs etniska linjer i samhället istället för att upphäva den. Hon visar att mångfaldsretoriken skapas utifrån förgivettagna föreställningar om etnicitet, olikhet och kultur utan att beakta människors komplexa identiteter eller maktrelationer som skapar diskriminering och segregering. Slutsatsen är att den politik som försöker uppvärdera olikhet, genom att den inte tar hänsyn till maktrelationer, riskerar att dölja dessa maktrelationer och göra det naturligt att tänka på människor i fasta, snäva och oföränderliga grupper. Försöken att uppvärdera olikhet resulterar därför i en cementering av olikhet och ojämlikhet.

Mångfaldsbegreppet (cultural diversity) har kritiserats på ett liknande sätt i andra länder. Här menar man att ”cultural” egentligen är en ersättning för ”racial” diversity (Gilroy, 1991; Barker, 1981; Balibar & Wallerstein, 1991).

Om mångfald främst handlar om representation i statistisk bemärkelse och inte (också) om hur t.ex. miljön på en arbetsplats upplevs, finns litet utrymme för ett förändringsarbete mot en jämlikare arbetsplats. Mångfald måste därför, hävdar många, också inbegripa alternativa röster och framför allt röster om utanförskap och marginalisering. (Dahlstedt, 2005)

4.7.2. Jämställdhet

Ann Towns, statsvetare i USA, har analyserat Sveriges officiella retorik kring jämställdhet. Towns analyserar bl.a. webbsidan för Sveriges ordförandeskap i EU under 2000 och debattartiklar och uttalanden från svenska ministrar och Utrikesdepartementet. Här finns flera direkta påståenden om att Sverige är det mest jämställda landet i världen och att andra stater (som anses minst 20 år efter) har mycket att lära av ”den svenska jämställdhetsmodellen”. Towns

menar att denna typ av retorik från staten tjänar som en enande identitet för Sverige gentemot andra stater.

Paradoxalt nog har denna enighet skapat en motsatt effekt inom Sverige, en tudelning av Sveriges invånare i ”svenskar” och ”invandare”. I Towns analys framträder nämligen en bild av att de som konstrueras som representanter för det jämställda Sverige är ”vita” svenskar och de som konstrueras som patriarkala (omoderna, odemokratiska) är (rasifierade) ”invandrare”. Bland flera exempel på detta nämns ett seminarium som riksdagen anordnade 1997 på temat integration av invandrare och jämställdhet mellan könen. I analysen av dagspress framträder bilder av att orsaken till kvinnoförtryck hos ”invandrare” stod att finna i deras kultur, medan (”vita”) svenskars förtryck betraktas som undantag i en jämställd kultur (Towns, 2002).

Politik som bygger på särskiljande och säråtgärder har också på andra håll kritiserats för att vara utpekande och stigmatiserande (Riksrevisionen, 2005; Södergran, 2000).

Sett i ljuset av jämställdhetsretoriken tycker jag att det är symtomatiskt att kravet att bedriva ett aktivt jämställdhetsarbete mer eller mindre är en förutsättning för att få statligt verksamhetsbidrag5 för föreningar bildade på etnisk grund (s.k. invandrarorganisationer) (Integrationsverket, 2005), men inte för statsbidrag för föreningar utan direkt koppling till invandrare, t.ex. på det sociala området eller till handikapporganisationer (Socialstyrelsen, 2004a, 2004b).

4.7.3. Hotbilder

Kulturgeografen Mekonnen Tesfahuney (1998, 2001) har undersökt föreställningar om hot i bilden av migration genom diskursanalys av politisk debatt och mediers nyhetsrapportering. Tesfahuney visar att trots att migrationen från den s.k. tredje världen till Europa är betydligt mindre än den inomeuropeiska och den som sker mellan länderna i den s.k. tredje världen, får migrationen från den s.k. tredje världen till Europa mest uppmärksamhet. Migration från den s.k. tredje världen till Europa beskrivs också på ett annat sätt. Rubriker som ”Sverige hotas av massinvandring” och ”Nästa år kan Sverige bli invaderat” är exempel på denna skillnad.

5

Aktivt jämställdhetsarbete inom organisationen är ett av tre verksamhetsområden som

prioriteras.

Resultatet av Tesfahuneys analys leder till slutsatsen att forskare och politiker beskriver ett Sverige på gränsen till kollaps.

Persons of a certain skin colour and/or bodily features are seen as carriers of certain undesirable qualities, and are ipso facto identified with

terrorism, drugs, crime, diseases… (Tesfahuney,1998:48).

Tesfahuney menar att rasism och eurocentrism spelar en viktig roll i skapandet av dessa hotbilder. Europa kan med denna logik aldrig utgöra en hotbild. Det är ”De Andra” länderna som utgör hotet mot Europa. Detta hänger ihop med klassiska koloniala bilder av motsatser mellan ”Väst” och ”De Andra”; civiliserad-barbarisk, rationell-nyckfull, intelligent-emotionell, ordning-kaos etc.

…the capacity to identify, label and define who is what and belongs where, are essential aspects of discursive power. Definitions of who the immigrants are, establish the general criteria for and contours of how immigrants are discursivelly imag(in)ed and institutionally managed

(Ibid:103).

Liksom Tesfahuney analyserar sociologen Inge Dahlstedt bilder av migration. Dahlstedt fokuserar på den svenska politiska debatten om invandrings- och flyktingpolitik. Syftet med studien är att ge en översikt av debatten och göra en jämförelse över tid (1980- och 1990-talet). Det undersökta materialet består av Riksdagens debattprotokoll (om utskottsbetänkanden). Han drar slutsatsen att:

Den allt överskuggande likheten består i problembildsfixeringen. Migration och invandring upplevs genomgående som problem-i-sig-självt och mer eller mindre hotfullt. Risken här är att denna hotbildsfixering, med åtföljande politiska åtgärder och ingrepp, blir en självuppfyllande

profetia (Dahlstedt, 2000:40).

Dahlstedt tycker sig se problemfixeringen i både migrationsfrågor och integrationsfrågor. När det gäller migration och flyktingfrågorna står idén om okontrollerad invandring och flyktinginvasion i centrum, vilket besvaras med ett kontrollbehov av landets gränser. Integrationsfrågorna diskuteras utifrån bilder av flyktingkoncentration och ökande social segregation, med konsekvensen att rasism/främlingsfientlighet skulle öka (ibid:47).

Dahlstedt avslutar med att fundera över vilka konsekvenser denna problembildsfixering kan få. Han menar att den fyller en viktig ideologisk funktion i dagens nationalstat då den skapar känslan hos majoritetsbefolkningen av att närvaron av (främst de ”synliga”) invandrarna utgör ett problem. Att fokusera på de ut-

landsföddas närvaro som problematisk, fel och onaturlig hindrar ett ifrågasättande av det mottagande samhällets brister, intressen och strukturella hinder (ibid:54). Dahlstedt förklarar:

Huvudpoängen är att historieskrivningen, producerad och reproducerad av politiker, tjänstemän och forskare, tillhandahåller en tillsynes objektiv och neutral beskrivning av det ’egentliga’ problemet – problemet med de nya icke-assimilerbara eller icke-integrationsbara in-

vandrarna. (Ibid:56).

Sett mot bakgrund av nämnda problembildsfixering är det inte att förvånas över att vi i Sverige under de senaste decennierna har fått ett växande problem med främlingsfientlighet och rasism, eller att allt fler höjer sina röster och argumenterar för att Sverige måste sluta med att

ta emot invandrare och flyktingar. (Ibid:54–55).

Sverker Björk (1997) kommer i sin medieanalys fram till att ett centralt element i den politiska debatten fokuserar på vad invandrare kostar, vilket kopplas till krav om motprestationer och sänkta ersättningsnivåer som incitament för att skaffa arbete, t.ex. lån istället för bidrag och sänkning av a-kassan, liksom att invandrare framställs som annorlunda och att detta skulle hota den nationella homogeniteten (Ibid:53–54). Björk exemplifierar med förslaget av Sverker Åström (f.d. kabinettssekreterare och erkänd diplomat), presenterat på DN debatt, att en flyktings ”kultur” och anpassningsmöjligheter därifrån till en ”svensk kultur” delvis skulle ligga till grund för beslut om uppehållstillstånd (Ibid.). I andra analyser av den politiska debatten framkommer liknande resultat (se t.ex. Brune, 2004).

Dessa analyser bekräftas av internationell forskning. Maxim Silverman drar på basis av sin analys av den politiska debatten i Frankrike följande sarkastiska slutsats om kultur(rasism) och annorlundahet:

Previous immigrants (predominantly European) assimilated naturally and spontaneously; but recent (non-European) immigrants are either not able or refuse to assimilate. It is their inassimilability, which would create problems (not French racism). These problems are social problems of cultural and ’ethnic’ relations. Their increasing numbers (due to a prolific birth-rate) will cause increased ethnic tension and will the-

refore be a growing threat to social cohesion (Silverman, 1994:76).

Elisabeth Abiri har i sin avhandling (2000) analyserat statliga utredningar, propositioner, motioner och tidningsdebatter under 1990-talet. Hon finner att invandring (av flyktingar och asyl-

sökande) i allt större utsträckning behandlas som en säkerhetsfråga. Abiri menar att denna retorik kan resultera i en minskad respekt gentemot invandrare redan bosatta i Sverige. Hon menar också att denna oreflekterade och säkerhetsorienterade retorik bidrar till legitimeringen av extrema ideologier.

Också i Storbritannien finns liknande resultat. Sociologen Andy Brown har genom diskursanalys undersökt lokala och nationella parlamentariska debatter om invandring mellan 1957–1988. Han finner att för-givet-tagna ”fakta” om kultur och annorlundahet som proklameras av (de undersökta) politikernas inlägg i debatten, skapar en rädsla för denna ”annorlundahet” och därmed skapar en opinion för och legitimerar restriktiv invandringslagstiftning (Brown, 1999).

Etnologen Eva Norström undersöker i sin avhandling I väntan på asyl (2004) skillnaden mellan retorik och praktik i prövningen av asylärenden i Sverige. I analysen kan man se att de föreställningar som florerar i politiken, tycks påverka handläggningsarbetet. Norström menar att hon hos handläggarna kan se skapandet av ”De Andra” där allt som handläggarna inte vill se hos sig själva, projiceras på de asylsökande, t.ex. att de asylsökande ”är” bedragare. Detta gör att handläggarna misstänkliggör och ifrågasätter asylsökandes berättelser. De flesta handläggarna uppger att de värdesätter en human flyktingpolitik, men knappt någon asylsökande upplevs av handläggarna som trovärdig och med tillräckliga skäl att ”kvalificera” sig som flykting.

Stereotypa föreställningar om det svenska som modernt och rationellt i motsats till situationen i de länder asylsökande kommer ifrån, och sådan strukturell rasism och diskriminering som är en del av den svenska kulturens natur påverkar mötet mellan handläggare och asylsökande.

(Ibid:276).

Carlo Ruzza (2005) har analyserat6 relationen mellan högerextrema partier, medier och de ”etablerade” partierna (mainstream parties) i flera EU-länder (dock inte Sverige). Resultaten över tid visar på en ökad rapportering av frågor om invandrare och invandring i alla undersökta länder, liksom att detta ofta beskrivs som ett hot mot etnisk och kulturell homogenitet, t.ex. frågor om social turism och jämställdhet. Oro för brottslighet och nedskärningar i offentlig sektor kopplas ihop med och tolkas som konsekvenser av detta.

6

Det analyserade materialet var högerextrema partiers politiska program, allmänna

nyhetsmedier och parlamentariska debatter.

Ofta uttalar de högerextrema partierna starkast dessa bilder, bl.a. genom att koppla samman de etablerade partierna med invandrare, som en gemensam fiende till grundläggande värden och etnisk och kulturell homogenitet. Detta verkar resultera i att retoriken uppnår en viss legitimitet, som i sin tur, enligt författaren, leder till att mittenpartiernas retorik och politik delvis följer efter. Som exempel tar Ruzza förslag om starkare krav på återvandring och att införa diverse tester för att erhålla medborgarskap.

Teun van Dijk har i flera rapporter analyserat den politiska debatten i ett flertal EU-länder (bl.a. Storbritannien, Tyskland, Holland och Frankrike) samt USA. Han menar att länderna uppvisar förvånande stor grad av likhet. Resultaten tyder på att politiker på parlamentarisk nivå officiellt deklarerar avståndstagande från rasismen samtidigt som ”invandrare” omtalas som hot mot välfärd och kultur (van Dijk, 1993; van Dijk & Wodak, 2000).

4.7.4. Motsägelsefulla bilder från EU?

Den vitt spridda normen att inflyttningen och blotta närvaron av (vissa) invandrargrupper i sig utgör ett problem, som rapporterna ovan visat, återfinns också på EU-nivå. Statsvetaren Peo Hansen analyserar i sin avhandling Europeans only? (2000) officiella EUdokument och debatter om migration, utbildning och medborgarskap och finner att ”EU-projektet” inbegriper ett tydligt identitetsprojekt. Detta projekt går ut på att skapa en sammanhållning kring en gemensam europeisk identitet med idén om en ursprunglig europeisk ”kultur” som huvudsaklig bas. Detta innebär dock enligt Hansen att människor som inte anses tillhöra Europa, etniska minoriteter, exkluderas från den Europeiska identitetsgemenskapen eftersom idén om kultur i dess förgivettagna form skapas genom en bild av Europa som vitt samt som etniskt och kulturellt homogent. Detta menar Hansen bygger på kulturessentialistiska och rasistiska föreställningar.

Genom (över)betoningen på kultur menar Hansen att andra mer inkluderande identitetsbildningar döljs, möjligheten till en kollektiv social identitet baserade på gemensamma sociala och politiska rättigheter försvåras. Hansen menar att detta inte ska ses som ett avsiktligt rasistiskt projekt, utan betonar de strukturella aspekterna, t.ex. att den inslagna politiska och ekonomiska vägen försvårar mer inkluderande socialbaserade identitetskonstruktioner.

Samtidigt står denna bild i kontrast med EU:s utveckling av verktyg för motverkande av rasism och diskriminering. Det s.k. etniska direktivet (EG-direktiv 2000/43/EG) har inneburit att alla medlemsländer har tvingats höja minimiskyddsnivån mot etnisk diskriminering, både i arbetslivet och utanför. Även länder som hade en jämförelsevis modern lagstiftning mot diskriminering, som Storbritannien, Nederländerna och Sverige, har höjt minimiskyddsnivån.

Det är en av de få gångerna som ett direktiv har siktats in på så långtgående reformer. En anledning kan vara den drivkraften från det civila samhället som låg bakom direktivet. Flera aktörer med expertis; organisationer och aktivister samlades i början på 1990talet för att de ansåg att det fanns ett stort behov av ett grundläggande skydd mot etnisk diskriminering i Europa, något som till stor del saknades (t.ex. Tyskland saknade helt och hållet lagar och vissa använde sig av ineffektiva symbollagar). Dessa samlades och föreslog 1992 ett direktiv. Direktivet som antogs år 2000 var i stort det förslag som lagts fram av dessa organisationer (den s.k. Starting Line Group). (Niessen & Chopin, 2004:95ff) Det är även värt att notera att det s.k. etniska direktivet tillsammans med andra direktiv har bidragit till en förstärkning av minimiskyddsnivån mot diskriminering i Sverige med hänsyn till diskrimineringsgrunderna kön, etnicitet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder och sexuell läggning. Dessutom kommer även åldersdiskriminering att snart förbjudas, till stor del pga. dessa direktiv.

4.8. Slutsatser

Att tala om (vissa) invandrare som hot och problem skapar en bild att personer som invandrat till Sverige utgör ett hot och problem för t.ex. ”svensk kultur” och välfärd, med allvarliga konsekvenser som följd. Politiken har bidragit till skapandet av en generell bild där invandrares blotta närvaro i Sverige ses som ett problem i sig självt. Detta gäller också i flera andra Europeiska länder. Detta kan kallas ”att göra De Andra i politiken”. Politikers retorik skapar bilder som medierna i sin tur använder som källor. Dessa bilder och föreställningar (diskurser) sprids och skapar en bild som tas för given av invandrare som problem. Dessa bilder skapar därmed legitimitet för rasism, vilket också leder till minskade förutsättningar till jämlika levnadsförhållanden.

När det gäller deltagande i de beslutande församlingarna finns dessa normer och bilder också här. Ofta beskrivs invandrare i debatter och dokument som problematiska och något som är föremål för (ofta välvilliga) åtgärder snarare än som självständiga aktörer. Likaså verkar bilden av den ideala politikern utgå från en ”vit” manlig norm.

Detta avspeglas också i det praktiska politiska arbetet. Flera vittnar om erfarenheter av direkta och indirekta härskartekniker för att utestänga.

Om man tolkar detta i ett maktperspektiv kan man tänka sig att de diskriminerande bilderna och de aktiva försöken att stänga ute är ett sätt att bevara den ”vita” (manliga) maktpositionen. Då kommer man lätt till Iris Marion Youngs slutsats att det politiska systemet fungerar till förmån för de privilegierade. I ljuset av en sådan slutsats förefaller tolkningen som t.ex. Magnus Dahlstedt gör rimlig, att valet att inte rösta är ett motstånd och ett sätt att ifrågasätta det befintliga politiska systemets förmåga att skapa ett rättvist samhälle.

Det är också sannolikt att dessa bilder hänger ihop med det politiska systemets svårigheter i att förbjuda etnisk diskriminering (kapitel 2). Detta sker först genom en förnekelse av att diskriminering förekommer. Resultatet blir också att det stiftas lagar som främst har ett symboliskt värde och som politikerna redan i förväg vet kommer att brista i effektivitet. Det är inte förrän 1999 som en lag antas som är jämförbar med jämställdhetslagen från 1979.

Det intressanta här är att se på några begrepp som används i politiken, och frigörs från behovet att fokusera på diskriminering, helt i enlighet med det som diskuteras i kapitel 2. Integration är ett av dessa ord. I varje fall i förhållande till USA var ordet integration ett samlande grepp för strategin för att hantera samhällets erkännande av diskriminering och behov av en fokus på lika rättigheter och möjligheter. I Europa har integration frigjorts till stor del från kopplingen till ett erkännande och motverkande av diskriminering (Lappalainen, 2004).

Både när det gäller deltagande i politiska församlingar och i val börjar allt fler forskare utifrån sina empiriska undersökningar ifrågasätta den forskning som främst söker förklaringen hos invandrare själva. Såväl djupintervjuer som teorier med maktperspektiv visar snarare att lågt deltagande är problem vars orsak snarare måste sökas i det politiska systemet och i det svenska samhället i stort. Att fokusera på ”bristande intresse” och ”politisk fattigdom”, kan i

själva verket tolkas som ett sätt att bevara den rådande etniska maktordningen.

När det gäller frågan om en ökning av representationen av underordnade grupper i de beslutande församlingarna ser man i forskningen en ambition att inte nöja sig med statistiska beskrivningar. Forskningen ger föga stöd om att en ökad representation räcker för att partierna ska driva en politik som ifrågasätter och förändrar det nuvarande systemet och bättre tillvaratar ”invandrares” intressen. Risken förefaller stor att partierna rekryterar för att öka sin legitimitet snarare än att förändra den inslagna vägen.

Däremot tycks det vara bortom allt tvivel att en grundförutsättning för en förändrad politik, och ett öppnare politiskt klimat inom partierna, är en högre representation av ”invandrare” i politiken. Det är så att säga ett första steg. Det är dock nödvändigt att frågor om makt och ojämlikhet blir centrala och hålls levande, oavsett hur många ”invandrare” som finns ”representerade”. Jag hoppas att organisationer i det civila samhället kan vara en katalysator i denna process.

Min slutsats är att arbetet med mångfald har avpolitiserats och blivit ett begrepp som vem som helst kan ställa sig bakom. Till skillnad från USA, försvann mycket av diskrimineringstänkandet i mångfaldsarbetet i Sverige när det blev en del av politiken. Detta synsätt bortser från den historiska utvecklingen av arbetet med mångfald i USA. Mångfaldsarbetet i USA utvecklades på grund av och har fortfarande ett nära samspel med antidiskrimineringsarbete.7 Problemet med denna omvandling av mångfaldsarbete är att det leder till att många (t.ex. politiker, tjänstemän och arbetsgivare) uppmuntras till att fokusera på olikheter kopplade till ”kultur” eller ”etnicitet”, snarare än att kritiskt granska sina egna diskriminerande rutiner.

Det går på basis av den redovisade kunskapen inte att fastställa om, i vilken utsträckning eller hur strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet drabbar kvinnor och män olika. Man kan dock anta att kvinnor med invandrarbakgrund utsätts för exkluderande praktiker som är rasistiska samtidigt som de är sexistiska, t.ex. i det partipolitiska arbetet. Om detta behövs mer forskning.

7

Dessa slutsatser baseras på Paul Lappalainens samtal med nyckelpersoner som arbetat med

mångfald i både USA och Sverige, samt analyser av utvecklingen av arbetet med mångfald och dess nära sammankoppling med arbetet mot diskriminering.

Man kan däremot konstatera att den feministiska forskningen som sedan länge sökt sig bort från den skuldbeläggande utgångspunkten att söka svar till (t.ex.) kvinnors underordning i politiken hos kvinnor själva, antyder att motsvarande fokusskifte som nu verkar ske inom forskningsfältet strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet, är ett steg i rätt riktning.

4.8.1. Kunskapsluckor

Även om allt fler forskare söker förklaringarna till ett ojämlikt politiskt system i det svenska samhällets institutioner och strukturer är stora delar av detta fortfarande outforskat. Särskilt lite vet man om de processer och mekanismer som skapar olika former av exkludering. Och inte heller vet man särskilt mycket om hur problemformuleringsprivilegiet bidrar till att förstärka den strukturella diskrimineringen. Detta gäller inte bara exkluderingen av vissa frågor och perspektiv från den politiska dagordningen utan även rasismen och diskrimineringens marginella roll i den generella politikens utformning. Avsaknaden av forskning som problematiserar frånvaron av ett etniskt jämlikhetsperspektiv i den generella politikens formulering kan ses som ytterligare ett uttryck för denna exkludering.

Det finns forskning om stereotyper i invandringspolitiken, men forskare har inte uppmärksammat de etablerade partiernas övriga politik och inte heller problematiserat på vilket sätt stereotypa bilder av invandrare i politiken skapar och befäster strukturell diskriminering. Man vet inte heller hur dessa bilder påverkar rekryteringsprocesserna i de politiska partierna och politikens utformning, eller på ett allmänt plan, hur detta påverkar samhället i stort. Detta är därför en angelägen forskningsuppgift.

Vad som också saknas är kunskap om betydelsen av en högre social representation, liksom vilka andra faktorer som måste till för att en politik ska kunna utvecklas som förmår ta i itu med strukturell diskriminering på allvar.

Litteraturförteckning

Abiri, E. (2000) The Securitisation of Migration: Towards an Un-

derstanding of Migration Policy Changes in the 1990s. The Case of Sweden. Göteborgs Universitet.

Balibar, E. & Wallerstein, E. (1991) Race, Nation, Class: Ambigous

identities. London: Verso

Barker, M. (1981) The New Racism. London: Junction Books. Bergqvist, C. (1994) Mäns makt och kvinnors intressen. Uppsala

universitet.

Björk, S. (1997) Invandrarpolitisk diskurs. Blick och överblick på

svensk invandrarpolitisk debatt under tre decennier. Umeå: Merge, Umeå universitet

Brown, A. (1999) Political Languages of Race and the Politics of Ex-

clusion, Aldershot: Ashgate

Brune, Y. (2004) Nyheter från gränsen – tre studier i nyhetsjournalis-

tik om ”invandrare”, flyktingar och rasistiskt våld. JMG, Avhandling GBG uni

Bäck, Henry & Soininen, M. (2004) Politisk annonsering eller

nätverkande?: uppföljning och utvärdering av partiernas särskilda informationsinsatser till invandrarväljare vid 2002 års val. Göteborg: Förvaltningshögskolan.

Bäck, Hanna & Öhrvall, R. (2003) Det nya seklets förtroendevalda:

Om politikerantal och representativitet i kommuner och landsting, Svenska kommunförbundet.

Camauër, L. (2000) ”Att lära sig att jonglera med identiteter: Om

feminism och etnicitet inom kvinnorörelser” i: Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 2, 2000.

Cashmore, E. (1996) Dictionary of race and ethnic relation.

London: Routledge

Dahlstedt, I. (2000) Svensk invandrar- och flyktingpolitisk riksdags-

debatt: 1980- och 1990-talsdebatter - översikt och jämförelse. Umeå: Sociologiska Institutionen, Umeå Universitet, Merge papers on transcultural studies

Dahlstedt, M. (2002) ”Den mångfaldiga representationen - det

monokulturella partilivet i kritisk belysning” i Lindberg, Ingemar (red.) Det sluta folkhemmet. Om etniska klyftor och blågul självbild. Stockholm: Agora.

Dahlstedt, M. (2003) Dokumentation av konferensen ’Med på rik-

tigt!’, Svenska kommunförbundet och landstingsförbundet.

Dahlstedt, M. (2005) Reserverad demokrati: representation i ett

mångetniskt Sverige. Umeå: Boréa.

Daly, M. (1971) ”After the Death of God the Father: Women's Li-

beration and the Transformation of Christian Consciousness.” Commonweal March 12, 1971: 7–11.

de los Reyes, P (2001) Mångfald och differentiering: diskurs, olikhet

och normbildning inom svensk forskning och samhällsdebatt. Solna: SALTSA, Arbetslivsinstitutet.

de los Reyes, P. (2003) Dokumentation av konferensen ’Med på

riktigt!’ Svenska kommunförbundet och landstingsförbundet.

Djerf-Pierre M. & Niklasson, B. (2002) ”Vem vill ha jämställdhet?”

i: Det våras för politiken: trettiotvå artiklar om politik, medier och samhälle. SOM-undersökningen 2001, Holmberg, S. & Weibull, L. (red). Göteborg: SOM-institutet, Göteborgs universitet.

Eduards, M. (2002) Förbjuden handling: om kvinnors organisering

och feministisk teori. Malmö: Liber ekonomi.

Esaiasson, P. (2003) ”Vad menas med folkviljans förverkligande?” i

Mikael Gilljam & Jörgen Hermansson (red.) Demokratins mekanismer. Malmö: Liber.

Essed, P. & Goldberg, D. T. (2002) ”Cloning cultures: the social

injustices of sameness” i: Ethnic and Racial Studies, vol 25, No. 6, November 20021 pp. 1066–1082

Essed, P. (1991) Understanding Everyday Racism, Sage FAS (2003) An Evaluation of Swedish International Migration and

Ethnic Relations (IMER) Research 1995–2002, FAS.

Gilroy, P. (1991) There Ain´t no Black in the Union Jack. Chicago:

University of Chicago Press

Hansen, P. (2000) Europeans only?: essays on identity politics and

the European Union. Umeå universitet.

Holmberg, S. & Esaiasson, P. (1988) De folkvalda: en bok om riks-

dagsledamöterna och den representativa demokratin i Sverige. Stockholm: Bonnier.

Integrationsverket (2000) Utanför demokratin? Om invandrares

politiska delaktighet, Norrköping: Integrationsverket.

Integrationsverket (2005) Riktlinjer för organisations och verksam-

hetsbidrag till organisationer som främjar integration för 2005.

Johansson, M. (1999) Partier, representation och politisk exkludering

av invandrare? –En studie av nominerade och valda i Sveriges kommuner 1985–1998. Örebro Universitet: Örebro.

Khakee, A. & Johansson, M. (2002) ”Nominerade men inte

valbara” i Invandrare och minoriteter, nr 2, april 2002.

Khakee, A. & Johansson, M. (2003) Staden och invandrarna. Om

mångfaldens förutsättningar i Örebro, PFMI: Umeå

Kommittén om hot och våld mot förtroendevalda (2005) Underlag

för presentation av kartläggningen om trakasserier, hot och våld mot förtroendevalda. http://www.regeringen.se/content/1/c6/04/20/31/2240b18a.p df

Lappalainen, P. (2004) Integration/assimilation: What do they mean

in a European context and a North American context? What should they mean? Föredrag på konferensen Migration: philosophies and practices of integration 20 – 25 June 2004, British Council Seminar, Cork, Ireland.

Lindvert, J. (2002) Feminism som politik: Sverige och Australien

1960–1990. Umeå: Boréa.

Lukkarinen Kvist, M. (2001) Etnisk mångfald i politiken. Tumba:

Mångkulturellt centrum.

Mattsson, K. & Tesfahuney, M. (2002), ”Rasism i vardagen” i Det

slutna folkhemmet. Om etniska klyftor och blågul självbild, Agora

Mill, J.S. (1861) Considerations on Representative Government.

London.

Niessen, J. och Chopin, I. (2004) The Development of Legal Instru-

ments to Combat Racism in a Diverse Europe, The Hague: Martinus Nijhoff Publishers.

Norris, P. & Lovenduski, J. (1995) Political recruitment: Gender,

race and class in the British parliament, Cambridge: Cambridge University Press.

Norström, E. (2004) I väntan på asyl : retorik och praktik i svensk

flyktingpolitik. Umeå: Boréa.

Oskarsson, S (2003) Vem röstar och varför? En analys av valdelta-

gande i 2002 års kommunfullmäktigeval, Ds 2003:54.

Phillips, A. (2000) Närvarons politik: den politiska representationen

av kön, etnicitet och ras. Lund: Studentlitteratur.

Pincus, I. (1995) Varför avgår kvinnor från kommunalpolitiken?

Kvinnovetenskapligt forums skriftserie nr 4: Örebro.

Pitkin, H. (1967) The Concept of Representation. Berkley: Uni-

versity of California Press.

Regeringens proposition 1997/98:16, Sverige, framtiden och mång-

falden – Från invandrarpolitik till integrationspolitik.

Riksrevisionen (2005) Från invandrarpolitik till invandrarpolitik,

RiR 2005:5

Rodrigo Blomqvist, P. (2005) Närvarons politik och det mångetniska

Sverige: om att ta plats i demokratin. Göteborg: Förvaltningshögskolan, Göteborgs universitet.

Ruzza, C. (2005) “Frame Analysis, Migration Policy and the Di-

scourse of Right Wing and Xenophobic Parties in Europe”, ingår i projektet XENOPHOB: Institutional patterns and politics of ‘racial’ discrimination. Konferensrapport 050127, Borchette Center, Bryssel.

Ryan, W. (1976) Blaming the Victim, Vintage Books: New York SCB (2003) Nominerade och valda kandidater vid de allmänna va-

len 2002, Statistiska meddelanden ME 12 SM 0301.

SCB (2004) Befolkningsstatistik i sammandrag 1960 – 2003

http://www.scb.se/templates/tableOrChart____26040.asp

Silverman, M. (1994) Deconstructing the nation, immigration, racism

and citizenship in modern France. London: Routledge.

Skjeie, H. (1992) Den politiske betydningen av kjönn: En studie av

norsk topp-politik, Institut for samfunnsforskning: Oslo.

Socialstyrelsen (2004a) Meddelandeblad, Statsbidrag till handi-

kapporganisationer

Socialstyrelsen (2004b) Meddelandeblad, Statsbidrag till organisa-

tioner på det sociala området

SOU 1999:64, Representativ demokrati. SOU 2001:48, Att vara med på riktigt - demokratiutveckling i kom-

muner och landsting.

Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet (2000)

Kommunpolitikern. Vem är det? Stockholm: Svenska kommunförbundet.

Svenska kommunförbundet och landstingsförbundet (2004) Finns

det plats för alla i politiken? Opublicerat manus.

Södergran, L. (2000) Svensk Invandrar- och integrationspolitik – En

fråga om jämlikhet, demokrati och mänskliga rättigheter, Umeå Universitet.

Tesfahuney, M. (1998) Imag(in)ing the other(s): migration, racism,

and the discursive constructions of migrants. Uppsala Universitet, Kulturgeografiska institutionen.

Tesfahuney, M. (2001) ”Globaliserad apartheid : Fästning Europa,

migration och synen på de Andra” ingår i Sverige och de Andra: Postkoloniala perspektiv, McEachrane, M. & Faye, L. (red), Natur och Kultur.

Towns, A. (2002) ”Paradoxes of (In)Equality: Something is Rotten

in the Gender Equal State of Sweden” i: Cooperation and Conflict, s. 157–179, vol 37, no 2, June 2002

van Dijk T. & Wodak, R. (2000) Racism at the top: parliamentary

discourses on ethnic issues in six European states. Klagenfurt: Drava.

van Dijk, T. (1993), Elite Discourse and Racism, Sage. Wängnerud, L. (1998) Politikens andra sida: Om kvinnorepresenta-

tion i Sveriges riksdag. Göteborg: Statsvetenskapliga institutionen

Young, I. M. (2000) Att kasta tjejkast: Texter om feminism och rätt-

visa. Stockholm: Atlas.

Ålund, A. & Schierup, C. (1991) Paradoxes of Multiculturalism:

Essays on Swedish Society, Avebury: Aldershot.

och styrdokument för skolan, men det finns en hel del som talar för att mångkulturella frågor i skolans vardag inte är tillräckligt prioriterade (Hällgren m.fl, 2005:3). Detsamma gäller för jämställdhetsfrågor enligt flera utvärderingar (Regeringens skrivelse 2002/03:140, s. 46)

Det finns forskare som kopplar ihop den dominerande monokulturalismen i svenska skolan/förskolan med en dominerande nationalistisk ideologi i svenska samhället. Skolan har varit ett mycket nationellt projekt, enligt dessa forskare, konstruerad för sammanhållning och medborgarfostran samt delaktig i skapandet av den nationella identiteten och ett kollektivt gemensamt kunnande och tänkande, som kan sägas ha tydliga klass-, etnicitets- och könsdimensioner. (Rubinstein Reich & Tallberg-Broman 2000: 22).

Kulturgeografen Mekonnen Tesfahuney (1999) ger en historisk bakgrund till den ”monokulturella” skolan. Han går tillbaka till upplysningens huvudfilosofiska verk och visar hur dessa präglades av – och grundlade – en rasistisk tankegång. Europa gjordes till synonym för det rum där fantasi, kreativitet och upptäckter frodades, medan Afrika och Asien blev synonyma med avsaknaden av förnuft och abstrakt tänkande. Tesfahuney menar att dagens monokulturella utbildning grundlades redan i och med upplysningen, och vilar därför på en delvis rasistisk grundval:

För att förstå dagens monokulturella utbildningssystem och möjligheterna att forma en verkligt mångkulturell utbildning, menar jag att det är avgörande att sätta sig in i de grundvalar som västerländsk utbildning vilar på, grundvalar som formades under influenser av upplysningens utbildningsfilosofi och det moderna projekt. Trots universalism och humanism utvecklades västerländska utbildningssystem som monokulturella institutioner, färgade av det moderna och med ett eurocentriskt perspektiv och en expansionistisk syn på kunskap och världen. Västerländsk utbildning utvecklades därför inte som en universell och humanistisk institution i egentlig mening, utan var snarare exklusiv och partikulär (Ibid:70).

Synen på tvåspråkighet och modersmål

Ett av de områden där monokulturalism i svenska skolan/förskolan har lyfts upp till diskussion är i synen på flerspråkighet och synen på invandrarelevernas modersmål. Man har menat att monokulturalismen innebär att lärare strävar efter att forma klassrums- eller

förskolekulturer med en gemensam referensram och överföra vad de uppfattar som den svenska kulturen som en inträdesbiljett till samhället. Detta gäller särskilt för det svenska språket. Lärare ser sig som bärare av ”det svenska” och fungerar som ”gränspoliser” för svenska språket. De övervakar en språklig ordning som innebär ”en plats, ett språk”; dvs. i klassrummet bör man tala svenska (Ehn, 1986; Evaldsson, 2000).

Jag tror att betoningen på ”bra svenska” (utan brytning och grammatiskt korrekt med ett bra ordförråd och språkbruk) riskerar att underbygga känslan av utanförskap hos dem som trots att de dagligen talar svenska löper risk att bli marginaliserade och få stödundervisning i svenska.

Etnologen Annick Sjögren menar att förskolan och skolan ser tillgången till två eller flera språk som en brist i stället för något berikande. Hon skriver:

[Skolan]… ser tillgången till flera språk som ett problem och en brist. I den svenska skolan tycks enspråkighet vara norm. Normen förblir det svenska och följaktligen uppfattas avvikelser som brister vilka behöver kompenseras. Det blir modersmålsundervisning utanför schemat, svenska som andraspråk, specialpedagogik, individuella program, förberedelseklasser eller språkförskolor (2001:21).

Ajagán-Lester (2001) menar att elever som placeras i särskilda kategorier eller grupper utestängs från det (som uppfattas som) ”normala”. Elever med utländsk bakgrund blir föremål för ”välvilja” och (sär)åtgärder för att åtgärdas och hjälpas för att bli ”normala”, men görs genom detta till ”onormala”, till omyndiga eller patienter. Ajagán-Lester illustrerar detta med ett exempel, ett till synes harmlöst uttalande från dagispersonalen: ”Vi bor i Sverige och här talar vi svenska” (Ibid:127). Han menar att detta kan tolkas som att:

…hon uppenbarligen inte [vill] upplysa dessa föräldrar att vi bor i Sverige. Hon vet att de i sin tur vet att de bor i ett land som kallas Sverige. Hon vill inte informera dem heller, att i detta land talas ett språk som kallas svenska. Hon vet att de i sin tur vet att i detta land talas ett språk som kallas svenska. Hur skall vi då förstå detta yttrande? /…/ [det] kan tolkas som ett förbud som lyder: ”Du skall inte använda ditt eget språk här. Här skall du bara tala svenska. Du skall använda ditt språk hemma!” (Ibid.)

(Jfr förbudet för tornedarlingar att prata Mienkelä så sent som 1965, i kapitel 2)

Hyltenstam och Toumela (1996) som har granskat hemspråkundervisningen i svenska skolor och är skeptiska till påståendet att hemspråkundervisningen tas så mycket på allvar i skolan som det hävdas i officiella dokument. Enligt dessa forskare måste införandet av hemspråkundervisningen uppfattas mer som en symbolhandling inom ramen för en av majoritetsbefolkningens ytligt uppfattade och grunt kända pluralistiska ideologi – något som ser bra ut utåt – än som ett steg mot äkta pluralism.

I en forskningsöversikt som Toumela (2002) har gjort på uppdrag av Skolverket om modersmålsundervisning i Sverige pekar han på många problem och hinder för modersmålsundervisningen. Det finns enligt Toumela ett tydligt glapp mellan samhällets intentioner med modersmålundervisning och det praktiska genomförandet. Den finns också, i samhället i stort och även lokalt på vissa skolor, negativa attityder till modersmålsundervisningen. I översikten diskuterar han också olika hinder för att genomföra verksamheten: olämplig schemaläggning, modersmållärarnas arbetssituation och brist på lämpliga läromedel. Att skolan i praktiken inte verkar för att elever ska kunna bevara sitt modersmål har uppmärksammats tidigare (Skutnabb-Kangas, 1981).

Sabine Gruber har i en studie redovisad i Rapport Integration 2003 (2004:188ff) studerat hur ämnet svenska som andra språk omgärdas av en social ordning. Hon har visat att uppdelningen mellan ämnena svenska och svenska som andraspråk i hennes observationer gjordes utifrån att eleverna som läste svenska som andraspråk betraktades som bristande utifrån den självklara normen att ha svenska som modersmål. Samtidigt fanns i indelningen i grupper en självklar praktik: att placera alla elever med ett annat modersmål i gruppen för ”Svenska som andraspråk”, utan att en individuell bedömning gjordes.

Genom den kollektiva indelningen med utgångspunkt i utländsk bakgrund snarare än behov av särskild svenskundervisning framstår exemplet, menar jag, som ett uppenbart exempel på strukturell diskriminering av elever med utländsk bakgrund.

5.4 Erfarenheter av utanförskap, diskriminering och bristande stöd

I sin studie baserad på intervjuer med minoritetselever i grundskolan pekar Ing-Marie Parszyk på en mer subtil och osynlig aspekt av lärares diskriminerande attityd gentemot invandrarelever. Det vill säga, uttryckt med Parszyks ord: ungdomarna anar fientlighet utan att kunna bemöta den. Hon skriver:

Ständigt återkommer minoritetseleverna också till det osynliga som styr hur lärarna behandlar dem i skolan. Man känner med läraren även om de inte säger någonting att de inte gillar invandrare. Liknande yttranden kom från flera ungdomar som sa att lärare inte tycker om muslimer. (Parszyk, 1999:183).

Parszyk ser även underlåtelsen hos lärarna att aktivt stävja etnisk uppdelning som en form av diskriminering:

De svenska kamraternas tysta avståndstagande genom att hålla sig för sig själva på lektionerna är inte enbart tecken på kamraternas inställning. Sanktionerat av läraren, som inte ingriper för att uppmuntra kommunikation mellan elevgrupperna, kan detta ses som ytterligare ett exempel på det osynliga i lärarens pedagogik. (Parszyk, 1999:183)

I en artikel av Camilla Hällgren presenteras liknande resultat. Det visar sig att många barn och ungdomar med invandrarbakgrund utsätts för rasistisk mobbning genom skolåren och att lärare inte sällan blundar för de problemen (Hällgren, 2005).

Flera enkätstudier visar att erfarenheter av rasism och rasistiska kränkningar är relativt vanliga bland elever med utländsk bakgrund. Skolverket har i samverkan med Göteborgs universitet (2001) genomfört en enkätundersökning som vände sig till 3400 elever i både fristående och kommunala skolor (148 skolor i 86 kommuner). I den ställdes frågor om elevernas erfarenheter av diskriminering. Studien visar på omfattande erfarenheter av diskriminering och stödjer Parszyks slutats. Erfarenheter av att kränkas på ett sätt som är kopplat till utländskt ursprung är vanliga. 25 procent av eleverna med utländsk bakgrund upplever att de utsätts för kränkningar kopplade till deras ursprung. 14 procent upplever att skolans personal kränker dem med nedsättande ord. Elevernas missnöje med vuxna i skolan ökar parallellt med deras ålder och pojkar med utländsk bakgrund känner sig utsatta för mobbning mer än andra elever.

Denna kvantitativa undersökning har kompletterats med intervjuer med ett antal elever, lärare och rektorer. Enligt intervjuerna får barn med utländsk bakgrund, särskilt pojkar, mindre stöd från lärare än barn med svensk bakgrund. Barn med utländsk bakgrund har också färre möjligheter till samtal med vuxna i skolan än barn med svensk bakgrund. 16 procent av rektorerna uppger att det finns rasism på deras skolor. Rasism anges, näst efter fysiska angrepp och utfrysning, som den vanligaste formen av kränkning. Var tionde elev rapporterar också om att det är vanligt att det bärs nazistiska symboler och att Hitlerhälsningar, rasistiskt material och vitmaktmusik förekommer. Var tredje elev uppger dessutom att det är vanligt med nazistiskt klotter på skolan. Rapporten visar även på ett samband mellan ovannämnda kränkningar och diskriminering och den högre nivån av frånvaro bland barn med utländsk bakgrund, särskilt bland pojkar.

Resultatet från undersökningen om rasismen i skolan överensstämmer med andra liknande studier. Enligt en enkätundersökning riktad till 856 ungdomar i åldern 16–25 år har två tredjedelar av ungdomarna utsatts för rasistisk propaganda (Ungdomsbarometern, 2003). En annan enkätundersökning riktad till 8 000 elever i årskurs 6 till 9 som gjorts av Lange m.fl. (1997) har 3 procent av eleverna (av alla elever, notera att personer med utländsk bakgrund utgör ca 20 procent av befolkningen) under en tidsrymd av 12 månader utsatts för minst en våldsam, rasistisk, etnisk eller politiskt

2

relaterad händelse (dvs. möjligen 15 procent av elever

med utländsk bakgrund). 7 procent har utsatts för verbala hot. 13 procent har rapporterat orättvis behandling på grund av etnisk bakgrund. 23 procent har erfarit rasistiska eller etniska trakasserier. 17 procent har åtminstone en gång blivit kontaktade av en rasistisk organisation. 11 procent har medgivit att de minst en gång läst en rasistisk tidskrift. Samma undersökning visar att 11 procent i målgruppen anser att ”rasblandning” är mot naturlagarna. 12 procent tycker att judar har för mycket inflytande i världen i dag. 29 procent anser att det är för mycket prat i Sverige om nazismens ondska och Förintelsen. 34 procent håller helt eller delvis med uttalandet att icke-européer skulle åka hem igen.

I en senare rapport av Brottsförebyggande rådet (2004) med delvis samma utgångspunkter som tidigare av Lange refererad ovan, ställdes frågor till högstadie- och gymnasieelever om utsatthet för

2

Politisk händelse kan dock inte nödvändigtvis tolkas som kopplat till etnicitet.

bl.a. kränkningar och orättvis behandling under de senaste 12 månaderna.

3

38 procent av elever med utländsk bakgrund har blivit

utsatta för att någon skrikit ”jävla svartskalle/turk/blatte” jävla neger/svarting, jävla kines/guling, jävla jude/judesvin och jävla muslim. Av utlandsfödda med utrikes födda föräldrar har 40 procent blivit retade på grund av sitt ursprung, medan motsvarande siffra för svenskfödda med svenskfödda föräldrar är 9 procent. Elever med sydeuropeiskt och utomeuropeiskt påbrå utsattes oftast; 36 procent respektive 32 procent.

Av pojkar med utländsk bakgrund har 35 procent känt sig orättvist behandlade på grund av sin etniska bakgrund av myndighetspersoner och/eller lärare, med motsvarande för pojkar svensk födda med svensk födda föräldrar är 5 procent. Vad gäller religionstillhörighet har 21 procent av muslimska elever erfarit något av följande; retad, utfryst, hotad eller slagen. Motsvarande siffra för elever som betraktar sig som kristna är 5,5 procent och 15,5 procent med någon övrig tro.

Forskning

4

från Finland (Lahelma, 2004) visar att elever i skolan

blir konstruerade som annorlunda i vardagliga situationer mellan elever och mellan lärare–elev. Författaren menar att detta skapande av ”De Andra” låg till grund för rasistiska och sexistiska kränkningar. Forskarens observationer visar att lärarna i motsats till vad flera själva hävdade, inte på ett bra sätt förmådde hantera dessa situationer.

Erfarenheter av aggressiva uttryck för rasism och rasistiska kränkningar i skolmiljöer är allvarliga i sig. En oförmåga att från skolledningars och lärarkårens sida att agera för att förhindra dessa tyder i så fall på en bristande förmåga att förstå allvaret i denna form av kränkningar för elever med utländsk bakgrund. Att sexistiska kränkningar också drabbar kvinnor med utländsk bakgrund i kombination med rasistiska gör denna oförmåga särskilt allvarlig och behovet av förändring särskilt stort.

3

10 599 ungdomar svarade. Svarsfrekvensen på klassnivå var 76,2 procent. I de klasser som

deltog var svarsfrekvensen på individnivå 82 procent

4

deltagande observationer och intervjuer med elever och lärare

5.5 Bilder av ”De Andra” i undervisningsmaterial

Läromedel och den information som förmedlas i läromedel kan sägas spegla vad ett samhälle vid en viss tidpunkt anser vara en lämplig kunskap att lära ut till barn och ungdomar. Ofta förutsätts denna kunskap vara neutral och fri från sådana värderingar som på något sätt skulle stå i motsats mot skolans jämlikhets- och likabehandlingsideal. Tvärtemot denna syn har dock forskare hävdat att även skolans läromedel och de uttalade och underliggande bilder de förmedlar och bygger på både till sitt urval och till sitt innehåll ofta på en etnocentrisk världsbild. Detta innebär att kunskap om människor, etniska grupper, religioner, platser och andra saker som ligger utanför det som uppfattas som den egna kultursfären ofta är stereotypa samt sporadiskt belysta och bristfälliga till sitt innehåll.

Studier som fokuserar läroboksgranskning ur ett etnicitetsperspektiv och ett historiskt perspektiv bekräftar denna bild. Studierna visar att rasistiska och koloniala diskurser genomsyrade den svenska pedagogiken, läroplaner och läroböcker från slutet av 1800-talet fram till 1980-talet (Tesfahuney, 1999). Som sådana exempel kan nämnas Ajagán-Lester (2000), Europarådet mot rasism (1997), Olsson (1986). Se även kapitel 2 samt kapitel 3.

Det finns dock när det gäller moderna förhållanden ett antal forskningsrapporter, böcker och artiklar som ger en bild av att subtila fördomar fortfarande finns kvar i svenska läromedel trots en positiv förändring och en mer nyanserad bild av folk från andra delar av världen (jämfört med andra utbildningskanaler och massmedier) under de senaste åren. Flera forskare ser i läromedlen, särskilt läroböckerna, uttryck för stereotypa och diskriminerande bilder i utbildningsväsendet. Genom visuella bilder, utsagor och andra pedagogiska material ger läroböckerna inte neutral information utan (också) information om vem som finns var i den sociala hierarkin (Rydgren m.fl., 2005).

Efter en historisk genomgång av hur muslimer framställs i läroböcker menar Kjell Härenstam (1993) att den stereotypa bilden av en muslim har gått från ”fanatisk muslim” via ”exotisk muslim” till ”kvinnoförtryckande muslim”. Det som är konstant, och fortfarande finns kvar, är en muslim som är inte ”normal”. Mai Palmberg (2002) påvisar i artikeln ”Den koloniala baksmällan – Afrikabilden i våra läromedel” att omedvetna fördomar ofta kryper in i texterna. Stephan Bruchfeld (1998) konstaterar i sin bok ”…om

detta må ni berätta…” att skolans läroböcker sällan ger en fullständig bild av antisemitismen.

Rydgren m.fl. (2004) har gjort en genomgång av forskning om bilder av andra folk och deras livsstilar i svenska läroböcker och sammanfattar resultatet från sin genomgång genom med att hävda att den genomgånga litteraturen visar att läromedlen, både historiskt och i nutiden, har presenterat en bild av afrikaner, muslimer och judar som i ”värsta fall är rasistiskt och i bästa fall bristfällig”. De menar också att man sammanfattningsvis kan se att även om de kategorier som har använts för att beskriva olika grupper av människor som olika har skiftat finns en konstant hierarki av platser och folk:

What can generally be seen is that schoolbook images mirror the ideological climate in Sweden and Europe at particular historical moments; though the categories used to describe and evaluate difference shift throughout historical time period a hierarchization of place and people remain constant (Rydgren m.fl., 2004:42).

Samma hierarkiseringmönster återfinns inom en rad områden och situationer i samhället, se kapitel 3, 4, 6, 7, 8 och 10.

5.6 Brister i arbetsmetoder

Flera studier framhåller att innehåll och arbetssätt i förskolan och skolan på olika sätt behöver relateras till barnens tidigare erfarenheter och kulturella bakgrund (Johansson, 1996; Jerström & Johansson, 1997). Man har påstått att även abstrakta ämnen som matematik och biologi är sociokulturellt betingade (Rönnberg & Rönnberg, 2001). Trots detta undervisar lärarna ofta som om alla elever vore helt svenska även i invandrartäta områden där majoriteten av elever har annat ursprung än svenskt (Runfors, 1996).

Vissa forskare har tagit upp att det är stor skillnad att läsa skolämnen på det egna språket eller på ett språk som man lärt sig som andraspråk (Viberg, 1996). Det tar lång tid - flera år - att uppnå en språknivå på andraspråket som inte bara ger ett kommunikativt språk utan även ett akademiskt, kontextberoende klassrumspråk. Det innebär därför att ett abrupt språkbyte vid skolstarten påverkar barnets möjligheter till ett normalt kunskapsinhämtande.

Det finns inte så många studier i Sverige som diskuterat denna fråga. Men det finns ett antal studier i Norge som visar att minori-

tetselever där har problem i matematik och naturvetenskap på olika sätt, särskilt med öppna uppgifter. De har svårt att utrycka sig på norska och de förstår inte uppgiftstexten på grund av att de inte har lärt sig de fackord som används i ämnena (se Heesch m.fl., 1998). En studie i Sverige visar också att minoritetselever har betydligt svårare med texttalsuppgifter än elever med svenska som förstaspråk (Rönnberg & Rönnberg, 2001).

God läsförmåga och läsförståelse är av stor betydelse för studier i olika ämnen eftersom texter har ett stort utrymme i undervisningen. OECD:s omfattande studier av 15-åringars kunskaper och färdigheter i 32 länder (PISA, 2000) visar att hela 76 procent av skillnaderna mellan elevprestationerna i naturvetenskapliga ämnen och nästan lika mycket på matematikprov kan förklaras av prestationer på ett ordkunskapsprov och PISA:s läsförståelseprov.

Liberg (2001) har studerat andraspråkläsarens möjligheter att uppnå god läsförståelse. Hon pekar på flera faktorer som har betydelse för detta: textinnehållet, läsarens förkunskaper inom ämnesområdet och kunskaper om den kulturella basen för detta, läsarens förhållningssätt till ämnet och den kulturella basen för ämnet och de sociala levnadsvillkor han/hon lever under (för internationell forskning om betydelsen av den sociokulturella kontexten i inlärningsprocessen se Gröning, 2001).

Att det finns lite forskning på detta område i Sverige, och att arbetsmetoder inte förändrats sedan 1970-talet, har vissa forskare förklarat med att svenskar är blinda för den egna etniciteten (Tallberg-Broman m.fl., 2002:154). Det finns också, enligt andra forskare (se till exempel Hosseini-Kaladjahi, 2002:87), en tendens i Sverige att tro att om man översätter lärobokstexter till andra språk eller anpassar metoderna till sociokulturella kontexter försvårar man integrationen.

Som en effektiv lösning på problemen ovan har forskare uppmärksammats metoden som är känd som cooperative learning i internationell forskning. Denna metod har sin grund i socio- kulturella teorier där kontexten, det interaktiva samspelet och lärandet som förhandlingsprocess står i centrum (se Gröning, 2001). I denna sorts undervisning tillägnar sig inlärarna språklig och social kompetens genom att delta i inlärningsaktiviteter där en gemensam konstruktion av social och språklig kunskap skapar kontexter för utveckling.

Metoden är vanlig för undervisning i heterogent sammansatta smågrupper. Därför lämpar sig metoden mycket bra, enligt forskare och

pedagoger, just i klasser med minoritetselever där språk- och kunskapsnivån ofta varierar. Metoden har också visat sig vara effektiv i arbete med 6-7 åringar som har testats i Sverige (Hagberg-Persson, 2001).

5.7 Lärarkåren

Lärarkåren och hur den är utbildad har en avgörande betydelse för hur skolans arbete formas i praktiken.

5.7.1 En homogen lärarkår och överrepresentation av ”svenska” lärare

Problemet med den etniska homogeniteten i läraryrket har diskuterats i andra länder (se t.ex. Tabachnik & Zeichner, 1993; Wideen m.fl., 1998). Tendensen är att redan i dag och framför allt i framtiden kommer en homogen lärarkår att undervisa en alltmer heterogen grupp elever. Även inom lärarkåren i Sverige råder en överrepresentation av ”svenska lärare” och en underrepresentation av invandrare.

Underrepresentationen är problematisk dels för att lärare med invandrarbakgrund i skolor och förskolor kan utgöra bra förebilder för barn med invandrarbakgrund och dels för att lärare utan invandrarbakgrund saknar egna erfarenheter av t.ex. migration och rasism/diskriminering (Bredänge, 2000:57).

5.7.2 Intolerans mot brytning och diskriminering av utrikes födda lärare

Resultaten från ett antal studier tyder på att strukturell diskriminering av sökande till läraryrket med invandrarbakgrund kan vara en orsak till underrepresentationen. En studie har studerat vilka faktorer som fokuseras i bedömningen av en utländsk lärare och vad som krävs för man ska få anställning som lärare. I den konstateras att skolledarna i sin bedömning tenderar att inte kunna hålla isär språkfärdighet och allmän lärarlämplighet. De bedömer snarare att bra svenska är lika med bra lärarfärdigheter och dålig svenska och brytning är lika med dålig lärarfärdighet (Bredänge, 2000). I en studie av Rubinstein Reich & Tallberg-Broman (2000) finns följande citat från en skolledare:

Vi har haft ute specialpedagogtjänster som skall vara stöd i läs - och skrivutvecklingen. Vi har fått många av de här hemspråklärarna, som gått special påbyggnadskurs som sökande. Men jag har fått en känsla att våra fördomar har tagit över. Vi har inte tagit in dem, och jag har ställt frågan varför? Ja, men det är ju så viktigt med svenskan. Det kan ju också vara viktigt att få ett identifikationsobjekt och finna andra vägar för det, men det har inte funnits någon förståelse för det i lärarkollegiet. (skolledare, förskola- grundskola) (Ibid:38).

Det finns också indikationer på att lärare som talar svenska med brytning upplevs som ett särskilt problem i relation till elever som inte har svenska som modersmål. Här uttrycks tanken att skolor med många ”invandrarelever” inte har ”råd” att ha invandrade lärare som bryter, eftersom skolledarna måste kunna hävda att eleverna enbart möter ”korrekt svenska” på skolan. Detta belyses i ett citat från en skolledare som återfinns i Rydgren m.fl. (2005), från en undersökning av Bredänge m.fl. (1998):

Swedish dialects are ok. I will never hire a teacher, as a Teacher, at the school if he or she does not have Swedish as a mother tongue, because we have too many children who do not have Swedish as a mother tongue here. We have to be able to say that in our school you can only hear correct Swedish (Ibid:17).

Detta kan sammankopplas med en bristande tolerans mot bruten svenska som finns i samhället i stort och som har diskuterats av Sjögren (1996). Sjögren menar att detta tenderar att dölja en systematisk exkludering av minoriteter vilket sker i det svenska samhället i allmänhet och i svenska skolor/förskolor i synnerhet. Den mer utbredda intoleransen mot bruten svenska kan belysas med följande citat som redovisas i Hosseini-Kaladjahi (1998). Det är en förskolelärare som i all välvilja kämpade med att lära barnen ”perfekt” svenska:

…svenska är ett tonspråk och infödda svenskar orkar därför inte lyssna på en person som inte talar med svensk språkmelodi, vilket försvårar tillträde till arbetsmarknaden för vuxna invandrare. (Ibid:61).

5.7.3 Modersmålslärarnas status

En yrkesgrupp inom skolan som i hög utsträckning utgörs av utlandsfödda lärare är modersmålslärarna. I skillnaderna i arbetsvillkor mellan de ”vanliga lärarna” och modersmålslärarna finns starka belägg för strukturell diskriminering.

Lilja (2000) har granskat modersmålsundervisning i skolan och särskilt fokuserat på modersmålslärarens status i skolorna. Lilja ser modersmålslärarens status och arbetsvillkor i skolorna som ett exempel på institutionell diskriminering. Hon pekar att deras undervisningstid ofta ligger utanför skolans normala schema, att organiseringen av modersmålsundervisningen har bristande kontakter med de ”ordinarie lärarna”, till exempel genom att modersmålslärarna inte deltar i personalmöten och konferenser. Som yrkesgrupp har de också bristande möjligheter till fortbildning och bristande möjligheter att påverka sin framtid.

Modersmålsundervisningen och modersmålslärarnas ojämlika position i förhållande till andra lärare i skolan återspeglas i barnens uppfattning av sitt modersmål och sin kultur. De uppfattas som mindre värdefulla än svenska språket och den svenska kulturen. Det finns forskning om förskolan som visar att modersmålslärarens status i förskolan påverkar barnens uppfattning om modersmålets värde (Tingbjörn, 1981; Andersson & Nauclér, 1987)

5.7.4 Attityder bland lärare

Enkätstudier som gjorts av lärares inställning och attityder i frågor som rör invandring och det mångkulturella samhället kan på olika sätt ge en inblick i generellt förekommande attityder i lärarkåren. Här pekar resultaten i samma riktning som ovan redovisade intervjustudier: lärarkåren uppfattar i hög grad invandrade elever som ett problem och ser den ”kulturella” eller etniska bakgrunden som en huvudorsak till detta.

En enkätundersökning riktad till 5 494 lärare i grund- och gymnasieskolor runtom i Sverige som genomförts av Lange och Hedlund (1998) visar att lärarnas inställning till det mångkulturella samhället är mer positiv än den är hos motsvarande ålderssegment av Sveriges befolkning. Ändå är en stor andel av lärarna negativt inställda till invandring och invandrare. 41,5 procent av lärarna i studien instämmer i påståendet ”Vissa kulturer kan knappast an-

passa sig till det svenska samhället” och 47,3 procent instämmer i ”Invandrare som tänker stanna i Sverige borde i sitt eget intresse bli så lika svenskarna som möjligt”.

I Pirjo Lahdenperäs avhandling Invandrarbakgrund eller Skolsvårigheter? En textanalytisk studie av åtgärdsprogram för elever med invandrarbakgrund (1997) som är baserad på ca 80 lärares egna beskrivningar av problembilden i skolan framkommer att lärarnas attityder mot elever med utländsk bakgrund är diskriminerande och dysfunktionell för praktisk pedagogik. 70 procent av dessa lärare anser att vissa aspekter av invandrarbarnens bakgrund är negativ för deras skolarbete. 83 procent kategoriserade invandrarelever som bärare av svårigheter i skolan. Endast 16 procent ansåg att problemen är ett grupproblem kopplat till utbildningssvårigheter i skolan, ofullkomligheter i skolans administration och kulturella konflikter i skolan (1997:178). Inte mindre än 55 procent anser att invandrarelevernas beteende och bakgrund i stället är orsaker till problemen i skolan.

Dessa undersökningar stärker med andra ord resultatet i de undersökningar som visat det finns särskiljande och diskriminerande praktiker inom skolan som utgår från en grundläggande normativ uppdelning mellan ”svenska elever” och ”invandrarelever”. Det stärker ovan redovisade studiers slutsatser att de särskiljande praktikerna i hög grad är del av en slags ”common sense”-uppfattning som delas av många. Att en mycket liten andel av respondenterna i Lahdenperäs undersökning förlade problemen till skolans värld tyder på en oförmåga att se skolan och det egna arbetet som en del av problemet (jfr resonemanget om ”blaming the victim” som förs i kapitel 3, 4 och 6).

5.7.5 Brister i lärarutbildningen

De resultat som presenterats ovan i avsnittet om diskriminerande undervisningsmetoder tyder på brister i lärarutbildningen som gör att den passar dåligt till den nya verklighet som har formats av migrationsflöden under de senaste decennierna. Denna bristande anpassning av lärarutbildningen till den nya mångkulturella verkligheten har undersökts i andra länder i västvärlden (Lortie, 1997; Tabachnik & Zeichner, 1993; Batelaan, 1998).

I Sverige finns ett par studier som specifikt granskat lärarutbildningen som ger stöd för denna bild. Rubinstein Reich &

Tallberg-Broman (2000) finner att flera skolledare i invandrartäta kommundelar ger en sådan bild av lärarutbildningen som dåligt anpassad till ett mångkulturellt klassrum. Skolledarna har mångårig erfarenhet av utbildning i dessa områden och har även erfarenhet av att ordna praktikplatser för blivande lärare. Som ett resultat från denna studie skriver författarna att skolledarna uttrycker att lärarstudenterna är dåligt och felaktigt förberedda på den verklighet de möter i skolan. ”…lärarstuderande undervisar som om fortfarande alla elever var helt svenska.” (Ibid:58).

Uttalandet bekräftas av tidigare erfarenheter (Högskoleverket, 1996; UHÄ, 1992) Dessa erfarenheter visar enligt Rubstein Reich & Tallberg-Broman att lärarutbildningarna inte motsvarar de krav som dagens lärare ställs inför och i för liten utsträckning tar upp etnicitets- och könsperspektiv. De pekar även på brister i lärarstudenternas handlingsberedskap och kompetens när det gäller att omvandla teoretisk kunskap till pedagogiska överväganden. (Rubstein Reich & Tallberg-Broman, 2000:5)

Enkätundersökningar med lärare stödjer dessa resonemang och tyder på att lärare i hög utsträckning också upplever att deras kunskap och kompetens brister. En attitydundersökning genomförd av Skolverket (1998) visar att enbart var tredje lärare anser sig har tillräcklig kunskap att arbeta med olika kulturer i skolan. Enligt en annan undersökning (Skolverket, 2000) anser många av lärarna att det alltjämt saknas kompetens att bemöta elever med olika social och kulturell bakgrund. Samma slutsats framkommer i kunskapsöversikten av Hällgren m.fl. (2005).

Inom forskningen har också pekats på en spänning mellan kraven som ställs på lärarna i det nya Sverige, särskilt i de invandrartäta områdena, och lärarstudenternas förberedelse att möta dessa krav. Lärare får ofta en roll som mer liknar socialarbetarens än den traditionella lärarens. De behöver bredare kunskap om samhället och sociala förhållanden samt stor flexibilitet och förmåga till perspektivbyten (se Berg, 1996; SOU 1996:143).

5.8 Utbildning särskilt riktad till invandrare

Sociologen Marie Carlson (2003) har studerat undervisningen i Svenska för invandrare (SFI). Efter att ha intervjuat studenter och lärare samt analyserat utbildningsmaterial och policydokument ställer hon frågan om SFI snarare är att betrakta som en tydlig gränsmarkör än den ”brygga till livet i Sverige” som det uttrycks i kursplanen för SFI. SFI präglas enligt Carlson av ett påtagligt välfärds- och nyttotänkande med ett utpräglat uppifrånperspektiv trots alla anvisningar om att utgå från deltagarnas behov och förutsättningar. Exempelvis tycks lärare ofta se studenterna ur ett ”barnperspektiv” i den meningen att man talar om deltagarna just som om de vore barn. SFI-utbildningen tycks ha tagit på sig en ”fostrande” roll i ”svenskhet” (Ibid:81). Undervisningen ger mycket små möjligheter till påverkan och medbestämmande. Över huvud taget tycks ömsesidiga samtal på lika villkor vara sällsynta – både i och utanför undervisningspraktiken. Styrdokumenten för SFI betonar vikten av ett kritiskt reflekterande förhållningssätt – vilket uppfattas som en ”svensk utbildningstradition” – men Carlsons analys visar i stället på en i praktiken många gånger ”ickereflektiv utbildningsform”.

I text och tal om och i sfi-utbildningen är organiserade begrepp som ’nivå’, ’eget ansvar’ och ’autonomi’ allmänt förekommande. Och de synsätt som anläggs på kursdeltagarna präglas i stor utsträckning av att man från ’svenskt’ utbildningshåll fokuserar på vad man uppfattar som brister – egenskaper som inte passar in i en föreställd ’svensk’ modell förankrad i ett generellt välfärdstänkande. Kursdeltagarna kan beskrivas som svaga, osäkra och okunniga. Utbildares tal, liksom andra tjänstemäns tal, texter i olika dokument och i viss forskning och debatt bär gemensamt upp ett antal ’bristdiskurser’, vilka leder till en korrigeringssträvan, ett slags utvecklingstänkande och en mer eller mindre implicit fostrande och socialiserande inställning till de människor man möter. Om man drar detta resonemang till sin spets skulle man kunna hävda att ’sfi-deltagare’ har rollen av och konstrueras som ’okunniga elever’, medan ’svenskar’ framför allt utbildare i detta sammanhang, blir de som kan och har något att ge och som också bestämmer vad som är ’kunskap’ och hur man lär bäst. Sammantaget framträder ett tydligt uppifrånperspektiv, där överheten vet mest och bäst. (Ibid:227)

Aram & Bildt har genomfört en studie av nyanlända invandrarungdomar som gick i en föreberedelseklass på ett gymnasium i Stockholm (tidigare ITK-klasser, numera Individuellt program, Introduktionskurs för invandrarelever, IVIK). Förutom eleverna inter-

vjuades även den pedagogiska personalen. Av resultaten framgår att eleverna har höga ambitioner inför framtiden, både när det gäller högre studier och framtida yrkesverksamhet. Lärarens förväntningar på eleverna är dock låga, elevernas framtidsambitioner överstiger lärarens föreställning om var och en av dem. Många av eleverna har drömmar om ett akademiskt yrke, men dessa avfärdas av läraren som säger sig bara kunna se dem som aktiva i mer okvalificerade yrken. En pojkes tankar om polisyrket viftas bort på grund av att han i dag har rastafrisyr: ”det blir kanske svårt med mössan men det kanske går att fixa på något sätt. De kanske får ha rasta med mössa och skärm” (Aram & Bildt, 2004:10)

De ’kapitalfattiga’ invandrareleverna i denna studie har utsatts för symboliskt våld, och de elever som inte får stöd och uppmuntran från annat håll kommer snart att ha internaliserat lärarens bild av sig och börjat betrakta den som rimlig och naturlig och kommer att anpassa, med andra ord sänka sina insatser till förväntningarna. (Ibid:12)

Eleverna i studien talade inte om sig själva i termer av invandrare, utan utgick från att de exempelvis är iranier nu, men att de kommer att vara både iranier och svenskar när de blivit svenska medborgare. Tillfrågad om elevernas möjligheter att bli svenska svarade läraren

– Det är ingen som kommer att bli svensk av dem här. Men att bli integrerad i samhället så tror jag att några kommer att bli det, medan några kommer hela tiden att vara utanför och inte förstå så mycket vad som händer omkring dem och inte kunna ta del av samhällsinformation heller. (Intervjusvar, Ibid:19)

När läraren tillfrågades varför denne trodde det skulle bli så svarade läraren:

– Ja, det är den låga utbildningsnivån till att börja med och bristen på nyfikenhet på det nya landet. Om jag jämför med mig själv vilket man kanske inte ska göra, så när jag åker till ett annat land så är jag nyfiken. Är jag där kort tid vill jag se så mycket som möjligt, lära mig så mycket som möjligt. Är jag där längre tid försöker jag förstå mer men det upplever jag ABSOLUT inte här. (Intervjusvar, Ibid:20)

5.9 Skillnader i betyg och avklarade studier

Stora statistiska skillnader i betyg för barn och ungdomar med olika etnisk bakgrund är en av flera möjliga indikatorer på en omfattande strukturell diskriminering. Dock är det en viktig indikator eftersom betygsskillnader i grundskolan får avgörande kedjeeffekter. Stora skillnader i hur stor andel av olika grupper i samhället som skolan förmår rusta för fortsatta studier på gymnasiet är en alarmerande indikator på att skolan inte lyckas leva upp till sina föresatser och att en diskriminerande fördelning av resurser och utbildningsinsatser (eller frånvaro av insatser) föreligger. Detsamma gäller vid övergången från gymnasium till högskole- och universitetsutbildning samt till arbetslivet.

Statistiken över betygsskillnader mellan barn med svensk bakgrund och barn med utländsk bakgrund är särskilt tydlig när man jämför mellan flickor och pojkar. Pojkar med utländsk bakgrund har sämre skolresultat jämfört med pojkar med svensk bakgrund och flickor med utländsk bakgrund har sämre resultat jämfört med flickor med svensk bakgrund. Tabell 5.1 visar de genomsnittliga meritvärdena för elever som slutade grundskolan år 2002/2003. Vad som är anmärkningsvärt är att även elever som är födda i Sverige med utrikes födda föräldrar hade lägre betyg. Tendensen över tid är att betygen ökade för både elever med utländsk bakgrund och med svensk bakgrund. Gapet består alltså över tid.

Tabell 5.1 Genomsnittliga meritvärdena för elever som slutade grundskolan år 2002/2003

Kön och bakgrund Meritvärde Flickor med svensk bakgrund 218,9 Flickor med utrikes födda föräldrar 208,4 Flickor med utländsk bakgrund 199,4 Pojkar med svensk bakgrund 198,0 Pojkar med utrikes födda föräldrar 187,5 Pojkar med utländsk bakgrund 178,0 Källa: Integrationsverket, 2005

.

Det finns också skillnader i hur många elever som kvalificerade sig för att fortsätta på gymnasieskolan. Tabell 5.2 visar statistiken från läsåret 2002/2003. Förändringarna sedan 1998/1999 är inte an-

märkningsvärda. Vad som däremot är anmärkningsvärt är att även elever som är födda i Sverige med utrikes födda föräldrar i lägre utsträckning var kvalificerade. Tendensen över tid är att pojkar närmar sig den grad av kvalificering som flickorna har.

Tabell 5.2 Andelen elever kvalificerade att fortsätta på gymnasieskolan läsåret 2002/2003 (procent)

Kön och bakgrund Kvalificerade (%) Flickor med svensk bakgrund 92,3 Pojkar med svensk bakgrund 90,2 Flickor med utrikes födda föräldrar 85,7 Pojkar med utrikes födda föräldrar 84,1 Flickor med utländsk bakgrund 80,1 Pojkar med utländsk bakgrund 77,4 Källa: Integrationsverket, 2005

.

Bland elever kvalificerade för gymnasieutbildning har elever med utländsk bakgrund i genomsnitt lägre betyg jämfört med elever med svensk bakgrund (Skolverket, 2002).

Situationen ser något bättre ut på gymnasiet. Similä har gjort en statistisk undersökning av elever på gymnasiet (1994) vilken visar att barn till invandrare lika ofta som andra går igenom en 3-eller 4årig gymnasielinje eller tar en högskoleexamen. Enligt Lindmark (1998) och Arai, Schröder & Vilhelmsson (2000) är den sammantagna bilden när det gäller betygsnivåer att personer födda i Sverige, med en eller två utrikes födda föräldrar, uppnår lika höga eller högre betyg både i genomsnitt och i flera enskilda ämnen jämfört med personer vars båda föräldrar är födda i Sverige.

Elever med invandrarbakgrund är dock överrepresenterade på gymnasiets individuella program (26,5 procent jämfört med 13,1 procent på alla program), samt överrepresenterade bland dem som hoppar av sina studier (10 procent jämfört 5 procent för elever med svensk bakgrund) (Hellsten m.fl., 1998).

Enligt färskare uppgifter från Integrationsverket (2005) är dock bilden inte lika ljus. Av elever som började gymnasiet läsåret 1998/1999, så finns stora skillnader i hur många som hade fullföljt utbildningen fem år senare (tabell 5.3). Även elever födda i Sverige

med utrikes födda föräldrar hade en lägre andel avslutat studierna än elever med svensk bakgrund. Här finns en viss skillnad i betyg.

Tabell 5.3 Elever med avslutad gymnasieutbildning fem år efter starten 1998/1999 (procent)

Kön och bakgrund Avslutad utbildning (%) Flickor med svensk bakgrund 70,8 Pojkar med svensk bakgrund 65,9 Flickor med utrikes födda föräldrar 63,0 Flickor med utländsk bakgrund 55,6 Pojkar med utrikes födda föräldrar 50,9 Pojkar med utländsk bakgrund 45,1 Källa: Integrationsverket, 2005.

Om man jämför tabell 5.2 och 5.3 med tabell 5.1, visar det sig att etnisk bakgrund är ”viktigare” för att kvalifisera sig samt att erhålla en gymnasieutbildning.

5.9.1 Diskriminerande betygsättning?

Frågan om det inom skolan finns en strukturell diskriminering när det gäller betygssättning är knappast alls undersökt. Det finns dock några studier som ger anledning att tro att det förekommer, men också att detta är en angelägen forskningsuppgift för framtiden. I en intervjustudie med minoritetselever finner Parszyk (1999) att eleverna uppfattar det som att lärarna ger dem lägre betyg än de andra.

Det är också relevant att se till hur mycket arbete varje grupp satsar för att uppnå önskat resultat. Den studieframgång som redovisats ovan hos flickor har ofta sitt pris i hårt arbete och sämre hälsa. Enligt uppgifter från Barnombudsmannen (1995) rapporteras huvudvärk, magont och stressrelaterade problem oftare av flickor jämfört med pojkar. Samma sak gäller barn med utländsk bakgrund. Dessa resultat (samt lägre trivsel) bekräftas av Myndigheten för skolutveckling (2004). En möjlig tolkning av detta är således att barn med utländsk bakgrund på gymnasiet måste arbeta hårdare än svenska barn för att uppnå samma betyg.

En studie

5

i USA visar att det finns ett samband mellan erfarenhe-

ter av rasistisk diskriminering (från lärare och elever) och minskad tro på den egna akademiska förmågan (Wong m.fl., 2003). Myndigheten för skolutveckling (2004) menar att en stor del av skillnaderna i resultat kan förklaras av socioekonomisk bakgrund, dvs. föräldrars förankring på arbetsmarknaden, ekonomi samt utbildningsbakgrund. Liksom i ovan nämnda rapport av Integrationsverket (2005) poängteras att vistelsetid i landet för elever som själva invandrat också spelar in. Det senare kan dock inte förklara varför svenskfödda elever med invandrade föräldrar får lägre resultat.

Elever på skolor med hög andel elever med utländsk bakgrund (s.k. svenskglesa skolor) har i genomsnitt lägre betyg än skolor med hög andel elever med svensk bakgrund. Enligt Skolverket (2005) beror dock detta inte på att det skulle finnas negativa effekter med att gå i en ”svenskgles” skola, t.ex. vad gäller svårigheter att lära sig svenska eller att skolan utsätts för en högre ”belastning”. Det är i stället (återigen) den socioekonomiska bakgrunden (föräldrarnas utbildningsnivå, sysselsättningsgrad och inkomst) som förklarar betygsskillnaderna.

Kunskapsöversikten av Tallberg-Broman m.fl. (2002) konstaterar att skillnaderna i prestationer mellan barn med utländsk bakgrund och med svensk bakgrund uppträdde först efter det att s.k. målrelaterade betyg infördes i skolan.

Enligt Skolverket (2004) finns inget som tyder på att elevernas motivation eller föräldrarnas engagemang skulle vara lägre hos elever med utländsk bakgrund än hos elever med svensk bakgrund.

Enligt en enkätundersökning genomförd av Rädda Barnen (2002) har invandrade föräldrar snarare högre krav och förväntningar på sina barn än svenska föräldrar. Resultaten stämmer överens med internationell forskning, som visar att bristande resurser (till exempel sämre ekonomi och avsaknad av ”rätt” socialt nätverk) gör att föräldrar som invandrat jämfört med infödda barns föräldrar satsar mer tid och energi på sina barns utbildning. Ett skäl är att de ser det som ett medel för sina barn att komma in på arbetsmarknaden i nya landet (se Ghabra, 1987; Dunning, 1989; Whitemore m.fl., 1989).

Förtroendet för utbildningssystemet är också enligt SOM-undersökningarna

6

avsevärt mycket högre bland invandrare från Eu-

5

studien omfattar 629 afro-amerikanska flickor och pojkar i högstadieåldern

ropa och allra högst bland utomeuropeiska invandrare. (Bilaga 3, Antoni, 2005). Detta är också intressant mot bakgrund att utbildning lönar sig generellt, men det lönar sig i mindre grad för invandrare (kapitel 6). En möjlig förklaring är att utbildning trots allt är en viktig del i en överlevnadsstrategi.

5.10 Högskoleutbildningen

5.10.1 Underrepresentation av utlandsfödda i högskolevärlden

En klar underrepresentation av personer med utländsk bakgrund har kunnat konstateras på svenska högskolor. Denna underrepresentation förefaller dock till största del vara resultatet av social bakgrund. Erikson och Jonsson fann exempelvis att när man tar hänsyn till den sociala bakgrunden fortsätter invandrarbarn sin utbildning på högskolan i högre grad än barn till infödda svenskar. Samtidigt bör påpekas att variationen mellan olika grupper med utländsk bakgrund är stor. Till exempel gick år 2000/01 21 procent av alla personer mellan 18–29 år med iransk bakgrund på någon grundutbildning på högskolan. Motsvarande siffra för personer med somalisk bakgrund var 4 procent (Högskoleverket och SCB, 2002; SOU 2000:47; Hosseini-Kaladjahi, 1992:29-39; Similä, 1994; Erikson & Jonssson, 1993; Ålund, 1996).

Vad gäller anställda vid universitetet (lärare, forskare och andra), så konstaterade Utredningen om social och etnisk mångfald i högskolan i sitt slutbetänkande (SOU 2000:47) en viss överrepresentation av människor med utländsk bakgrund. Inom denna grupp fanns dock en stor europeisk dominans. Såg man till andelen födda i Asien och Afrika var dessa underrepresenterade bland högskolepersonalen jämfört med befolkningen som helhet. Fördelningen av personer med utländsk bakgrund på olika tjänstekategorier inom högskolan är också ojämn. Den största andelen med utländsk bakgrund finns inom forskningstjänster, medan andelen är mindre inom undervisningstjänster och minst i administrativa tjänster:

Forskningen är internationell, undervisningen är mera ’svensk’ och administration är påfallande ’svensk’ (Ibid., s. 72).

6

Antalet personer i vissa grupper i denna undersökning är lågt. Därför har beräkningarna

gjorts genom att slå ihop alla undersökningar mellan 1996-2004. Det kan uppfattas som tvivelaktigt att slå ihop resultat på detta sätt, men inga markanta skillnader över tid antyds i materialet. Det totala antalet tillfrågade uppgår då till 40 800 personer.

Jämfört med grundskola, gymnasium och förskolan är forskning om diskriminering inom högskolan bristfällig. Vissa studier finns dock som granskar området.

5.10.2 Erfarenheter av diskriminering

Ekonomihistorikern Paulina de los Reyes har genomfört en studie bestående av intervjuer med sjutton akademiker – såväl anställda som studenter – med invandrarbakgrund. Intervjusvaren vittnar om utbredd diskriminering inom högskolan. Problemen rör allt från nedsättande kommentarer från studenter eller kollegor, till diskriminering vid ansökan om forskningsmedel eller köp av statistik.

Akademiker och forskare med invandrarbakgrund återkommer ofta till det faktum att de sällan tillfrågas när det gäller att vara med i ett projekt eller att vara medförfattare till en vetenskaplig artikel… Välmeriterade seniora forskare med flera års erfarenhet berättar att de aldrig tillfrågas när det gäller handledning av doktorander, sakkunniguppdrag, att opponera en avhandling eller att sitta i en betygsnämnd. (de los Reyes, 2004:20)

Mohammad Fazlhashemi (2002)har intervjuat ett tjugotal studenter med utländsk bakgrund på Umeå universitet. Här framträder en bild av uteslutning från gemenskapen och förutfattade meningar bland de svenska studiekamraterna. Som ett typiskt exempel kan nämnas följande:

Informant nummer 13 säger att hon upplevde kontakterna med infödda svenska studenter och lärare på så sätt att hon på grund av sin hudfärg och sin tro tillskrevs en rad stereotypa identiteter. Dessa pendlar mellan exotiska föreställningar om den svarta kvinnan och de värsta populärorientalistiska föreställningarna om den muslimska kvinnan. Resultatet var att hon framstod som annorlunda och att hon exkluderades från gruppsamhörigheten (Ibid:36)

Även om studien fokuserar på bemötandet av andra studenter framkommer även vittnesmål om diskriminerande bemötande från lärare. En student beskriver hur han kände sig motarbetad vid intervjun som anordnades i samband med antagningen. Han blev hårt ansatt av intervjuaren som ville undersöka om hans kunskaper i svenska var så bra som det framgick av uppsatsen:

Jag vet inte vad de ville ha fram. De ställde en hel del för mig irrelevanta frågor. Det kändes som att jag inte var där som vem som helst utan jag var svartskallen som försökte ta sig in (Intervjusvar, Ibid:46)

Diskriminerande antagningsintervjuer är något som uppmärksammats även på annat håll. Inför höstterminen 2003 reserverades 30 av 300 nybörjarplatser på juristutbildningen i Uppsala till personer med två föräldrar födda utomlands. Studenterna valdes ut efter betyg, men fick också genomgå en särskild intervju genomförd av en psykolog och en lärare vid den juridiska institutionen (vilket inte krävdes av de andra eleverna). Flera av de intervjuade upplevde dessa intervjuer som mycket kränkande. Intervjuerna verkar enligt dessa vittnesmål inte ha handlat om deras möjligheter till att bli bra jurister utan i stället handlat om de huruvida var ”bra” invandrare.

När Maria, som var en av de intervjuade, träffade psykologen fick hon frågan om hur hon som ’invandrare’ skulle reagera om hennes mamma blev diskriminerad. - Jag skulle bli förbannad svarade jag, men det var tydligen fel svar. Jag frågade psykologen samma fråga tillbaka, men då började hon sitt snack om att ’ja, invandrare är så temperamentsfulla’. Sådär fortsatte det. Hon frågade mig flera frågor om hur jag som invandrare skulle reagera i olika fall.”

Sara, som fick bland annat svara på ifall hon får ha pojkvän och om det är så att hennes bröder bestämmer över henne. - Trots att jag medvetet inte skrev mycket om mitt etniska ursprung i presentationsbrevet som universitetet fick så handlade intervjuerna till åttio procent om det. Jag fick också diskutera ett fall om hedersvåld. Och det tycker jag inte är viktigt för om jag ska få komma in på juristutbildningen eller hur jag kan tänkas klara av den.

Daniel, som också studerar första året på juristutbildningen, fick under ena intervjun diskutera det så kallade Tumbafallet, som handlar om en gruppvåldtäkt… - Jag förstår inte varför jag fick diskutera just det fallet. För att jag är invandrarkille kanske? Jag sa det jag trodde att de ville höra utan att problematisera fallet. (Intervjusvar med namnen fingerade. Gringo, 2005).

5.11 Slutsatser

Strukturell diskriminering mot etniska minoriteter i utbildningsväsendet är, liksom på andra sociala arenor, ett komplicerat fenomen. Det handlar om arbetsmetoder, arbetsorganisation, attityder, kursinnehåll, utbildningsmaterial, representation, osv. Komplexiteten visar sig mer om man tänker på relationen mellan utbildningsväsendet och andra sociala arenor. Det är utbildningsinstitutioner som socialiserar barn och ungdomar för framtidssamhället och förbereder dem för framtidens arbetsmarknad. Utbildningsinstitutioner är inte isolerade öar i samhället, de är kollektiva aktörer med en intensiv interaktion med de andra institutionerna. Det visar sig ännu mer om man tar hänsyn till kopplingen mellan etnicitet, klass, kön osv. Diskriminering på dessa områden liknar varandra i somliga situationer och skiljer sig åt i andra. Vissa mekanismer/faktorer har överskridande karaktär, till exempel bilder av etniska grupper i svenska massmedier liksom boendesegregationens effekter på utbildningen.

I utbildningsväsendet kan jag identifiera några områden där strukturell diskriminering är mer välbelagt.

1. Fördelningen av resurser och bristande tilldelning av resurser till olika skolor som i segregerade städer har mycket olika förutsättningar och effekterna i form av kunskapsskillnader och skillnader i betyg.

2. Svenskhet som norm och en monokulturell utbildning påverkar lärarnas och skolledningens förhållningssätt och beteende gentemot elever med utländsk bakgrund, dels i pedagogiska förhållningssätt och dels i mer allmänna bemötandet av elever och deras föräldrar.

3. Lärarnas inbördes roller och status: det finns indikationer på att lärare med utlandsfödd bakgrund diskrimineras i rekryteringsprocessen. Modersmålslärarnas situation och status tyder på strukturell diskriminering.

4. I samspelet mellan elever är det förekomsten av kränkningar och rasistiska attityder och handlingar tillsammans med ett icke-agerande från skolledningens och lärarnas sida som är alarmerande.

5.

Att lärarna saknar kunskap om ”olika kulturer” och hur de ska hantera rasism/diskriminering i skolan är tämligen välbelagt. Samtidigt som flertalet forskare, särskilt pedagoger, tydligt poängterar vikten av sådan kunskap i framtidens lärarkår tycks

andra normer i skolan (särskilt om språk) begränsa möjligheten att anställa lärare med egna erfarenheter och kunskap om ”multikulturella” frågor och rasism/diskriminering.

5.11.1 Kunskapsluckor

Det går på basis av den redovisade kunskapen inte att fastställa om, i vilken utsträckning eller hur strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet drabbar kvinnor och män olika. Hur ska man t.ex. tolka att elever med utländsk bakgrund i genomsnitt har lägre betyg och att kvinnor i genomsnitt har högre betyg? Män (med utländsk bakgrund) tycks oftare definieras som problematiska, vilket kan förklara en del av skillnaderna.

Man kan dock anta att kvinnor med invandrarbakgrund utsätts för exkluderande praktiker som är rasistiska samtidigt som de är sexistiska, t.ex. i relationen mellan elever och i relationen mellan lärare och elever. Studier i USA visar att afro-amerikanska kvinnors erfarenheter av trakasserier ofta inte kan särskiljas i etniska/rasistiska och köns-/sexistiska trakasserier. Författarna kallar detta ”racialized sexual harassment” – rasifierade könstrakasserier (Buchanan & Ormerod, 2002). Författarna hänvisar till flera studier som också visar att färgade kvinnor (women of color) oftare upplever sexuella trakasserier än vita kvinnor (caucasian women) (Ibid:107), samt att vita kvinnor också tillhörde förövarna (Ibid:117).

Det är därför angeläget att empiriskt undersöka de samverkande maktdimensionerna av över- och underordning, främst genom etnicitet, kön och klass. Samtidigt är det viktigt att inte bara undersöka de som drabbas negativt utan också syna de privilegierade positionerna.

Jag ser att det saknas kunskap om relationen mellan lärare och elever i klassrummet. Det finns några intervjustudier med både lärare och elever, men det saknas observationsstudier om lärarnas agerande, t.ex. hur läraren fördelar ordet, hur mycket uppmärksamhet eleverna får och hur läraren hanterar situationer och konflikter som uppstår i klassrummet. Här finns mycket att lära av den feministiska forskning som studerat lärares (olika) agerande gentemot pojkar och flickor.

Frågan huruvida lärarnas normer och syn på elever med invandrarbakgrund resulterar i diskriminering i betygssättning är inte klarlagt. Det finns indicier som antyder att det skulle kunna vara så. Man kan utgå ifrån att i situationer där subjektiva bedömningar förekommer finns det ett större utrymme att diskriminera, varför detta är en särskilt angelägen fråga för den kommande forskningen.

Jag ser också att det saknas kunskap om relationen mellan skolan och familjen, liksom att innehållet i läromedel, särskilt skolböcker, utförligare måste granskas ur ett diskrimineringsperspektiv så som gjorts i USA och andra länder i Europa (Tallberg Broman m.fl., 2002:154).

Den befintliga kunskapen om situationen för lärare med invandrarbakgrund tyder på stora hinder för etablering. Det är viktigt att undersöka detta liksom de mekanismer som ligger bakom den låga representationen.

Situationen för forskare med invandrarbakgrund är i princip helt outforskad. Här behövs mer kunskap om hur strukturell diskriminering uppträder i antagningsprocesser, arbetsvillkor och finansiering.

En annan viktig forskningsuppgift är att undersöka relationen mellan retorik och praktik. Det finns uttalade mål och ambitioner att erbjuda utbildning på lika villkor, men detta till trots så visar forskningen att detta inte uppfylls.

Jag har genom forskningsresultaten förstått att vissa av mekanismerna som leder till strukturell diskriminering i utbildningsväsendet är begränsade till själva institutionerna, och har att göra med till exempel kursinnehållet, läromedlen, organisationen av lärarutbildningen, eller lärarens attityder till etniska grupper. Andra faktorer hänger ihop med vidare och mer samhällsomspännande mekanismer. Det behövs ytterligare forskningar för att belysa de dimensioner som hittills har negligerats. Som Rubinstein Reich & Tallberg-Broman skriver:

I sökandet efter vad som bidrar till skolframgång, i form av betyg, meritvärden, och till marginalisering och uteslutning krävs studier av en omfattande kombination av faktorer. Här måste beaktas de strukturella faktorerna kön, social klass, etnicitet hos såväl eleven, familjen och skolans lärare och ledning, och till dessa faktorer relaterade attityder till lärande och skola samt den enskilda skolans innehåll, verksamhet, arbetssätt fångat i skolkodstermer. (2000:84).

Litteraturförteckning

Ajagán-Lester, L. (2000) ”De Andra”: afrikaner i svenska

pedagogiska texter (1768-1965). Stockholm: HLS.

Ajagán-Lester, L. (2001) ”Etniska friskolor och mångkulturell

utbildning” Utkast för en diskussion. I Utbildning i det mångkulturella samhälle, red. G. Bredänge m.fl. (IDP- rapporter, 02) Göteborg: Institutionen för pedagogik och didaktik, Göteborg universitet

Andersson, A.-B. & Nauclér, K. (1987) Språkmiljö och

språkinlärning: slutrapport från projektet Hemspråket i förskolan. Göteborg.

Arai, M., Regner, H. & Schröder, L. (1999) Är arbetsmarknaden

öppen för alla? Bilaga 6, Långtidsutredningen 2000. Fritzes.

Arai, M., Schröder, L. & Vilhelmsson, R. (2000) En svartvit arbets-

marknad: en ESO-rapport om vägen från skola till arbete, Ds 2000:47.

Aram, N. & Bildt, C. Osynliga framtidsdrömmar? – Nyinvandrade

ungdomars möte med den svenska skolan, Arbetslivsinstitutet, 2004

Baker, B. & Heyning, K. (red.) (2004) Dangerous coagulations?:

The Uses of Foucault in the Study of Education. New York: Peter Lang.

Ball, S. (red.) (1992) Foucault and Education: Disciplines and

Knowledge. London: Routledge.

Barnombudsmannen (1995) Upp till 18. Fakta om barn och

ungdom. Stockholm.

Batelaan, P. (1998) ”Teacher training for inercultural education: a

reflection on IAIE’s ”Cooperative Learning in Intercultural Education Project (CLIP). I: The European Journal of Intercultural Studies (9) 21-34.

Bel-Habib, I. (2002) ”Disciplinering i stället för pedagogik” I:

Invandrare och minoriteter 29(2) 16-20.

Berg, M. (1996) ”För lite kyla i skolan?” i: Den mångkulturella

skolan, Hultinger, E. S. & Wallentin, C. (red.) Lund: Studentlitteratur.

Bigestans, A. & Sjögren, A. (RED.) (2001) ”Lyssna”. Interkulturella

perspektiv på multietniska skolmiljöer. Botkyrka: Mångkulturellt centrum.

Bourdieu, P. & Passeron, J.-C. (1977) Reproduction in education,

society and culture. London: Sage.

Bredänge, G. (2000) Interkulturell kompetens i skolan. Utvärdering

av ett EU-projekt för invandrade personer intresserade av att arbeta med barn och ungdom. (IPD-rapport 2000:22) Göteborg: Göteborg universitet.

Bredänge, G., Boyd, S. & Dorriots, B. (1998) Kriterier för

bedömning av utländsk lärare, som utövar sitt yrke i det svenska skolväsendet, Göteborg: Göteborgs universitet.

Bruchfeld, S. & Levine, P. A. (1998) …om detta må ni berätta…

Stockholm: Regeringskansliet.

BRÅ (2004) Intolerans: Antisemitiska, homofobiska, islamofobiska

och invandrarfientliga tendenser bland unga. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.

Buchanan, N. T. & Ormerod, A. J. (2002) ”Racialized Sexual

Harassment in the lives of African American Women” s. 105-121. The Haworth Press.

Bunar, N. (1999) ”Multikulturalism är död, leve multikulturalism!

Om den svenska skolans (multikulturella) möjligheter och begränsningar,” i: Utbildning och Demokrati 8(3): 113-136.

Bunar, N. (2000) Exkurs: kulturellt medborgarskap och

multikulturell skola (partnerskap för Multietnisk Integration) Umeå: Umeå universitet.

Bunar, N. (2001) Skolan mitt i förorten: fyra studier om skola,

segregation, integration och multikulturalism. Växjö: Växjö universitet.

Bunar, N. (2002) ”De andra(s) skolor(na) – från pedagogisk

experimentverkstad till sociala problem” I: Det slutna Folkhemmet. Om etniska klyftor och blågul självbild. Stockholm: Agora.

Carlson, M. (2003) Svenska för invandrare – brygga eller gräns?

Lund: Studentlitteratur.

Cummins, J. (1996) Negotiating identities: Education for

empowerment in a diverse society. Ontario: California Association for Bilingual Education.

Danes, J. (2002) Tough Fronts, New York: RooutledgeFalmer de los Reyes, P. (2004) Att segla i motvind – En

intervjuundersökning om strukturell diskriminering och vardagsrasism inom universitetsvärlden (opublicerat manuskript)

Dunning, B. B. (1989) ”Vietnamese in America: the adaptation of

the 1975-1979 arrivals” I: Refugees as immigrants: Cambodians,

Laotians, and Vietnamese in America, red. D. W Haines. New York: Rowman and Littlefield Publishers.

Ehn, B. (1986) Det otydliga kulturmötet: om invandrare och svenskar

på ett daghem. Malmö: Liber.

Erikson, R. & Jonsson, J.O. (1993) Ursprung och Utbildning. Social

snedrekrytering till högre studier. Utbildningsdepartementet 1993: 85

Europarådet mot rasism (1997) Lärarutbildning med ett

interkulturellt perspektiv. Stockholm: Rapport från en konferens i Kungälv, 15-17 december 1997

Evaldsson, A. C. (2000) ””För jag är bäst på svenska”. Om sociala

och språkliga ordningar i en mångkulturell skola.” Utbildning och Demokrati 9(2) 29-48.

Fazlhashemi, M. (2002) Möten, myter och verkligheter – Studenter

med annan etnisk bakgrund berättar om möten i den svenska universitetsmiljön, Universitetspedagogiskt centrum, Umeå universitet.

Foucault, M. (1977) Discipline and punish: the birth of the prison.

London: Allen Lane.

Fuller, M. L. (1994) ”The monocultural graduate in the

multicultural environmnet: a challenge for teacher educators” I: Journal of Teacher Education. 45 (4) 269-278.

Ghabra, S. N. (1987) Palestinians in Kuwait: The family and the

Politics of Survival, London: Westview Press.

Gringo (2005) ”Förnedrande kvotering i Uppsala” 2005-02-07,

http://www.gringo.se/articles.asp?id=68

Gröning, I. (2001) ”Elevsamarbete i klasser med språklig och

kulturell mångfald. Forskningsperspektiv från området cooperative learning” I Organisation, lärande och elevsamarbete i skolor med språklig och kulturell mångfald Axelsson, I., Gröning, I., & Hagberg-Persson, B. (red.) Uppsala: Uppsala universitet.

Hagberg-Persson, B. (2001) ”Interaktion och samarbete i

heterogena smågrupper. En studie av smågruppsaktiviteter med fokus på yngre tvåspråkliga barns språkanvändning.” I Organisation, lärande och elevsamarbete i skolor med språklig och kulturell mångfald, Axelsson, I., Gröning, I., & Hagberg-Persson, B. (red.) Uppsala: Uppsala universitet.

Heesch, E. J., Storaket, T. & Lie, S. (1998) Språklige minoriteters

prestasjoner i matematikk og naturfag. En komparativ studie av TIMSS-resultatene i matematik og naturfag til språklige

minoriteter og barn av norske foreldre. Oslo: Universitetet i Oslo.

Hellsten, J. O. & Pérez Prieto, H. (1998) Gymnasieskola för alla:

en studie om marginalisering och utslagning i gymnasieskolan. Stockholm: Skolverket.

Hosseini-Kaladjahi, H. (1998) Fåglar i vattenspegel – utvärdering av

integrationsprojekten i Botkyrka kommun. Botkyrka: Mångkulturellt centrum.

Hosseini-Kaladjahi, H. (2001) Tusen röster om Fittja.

Integrationsfrågan betraktad utifrån en enkät bland de boende. Botkyrka: Mångkulturellt centrum.

Hosseini-Kaladjahi, H. (2002) Stora fiskar äter fortfarande små

fiskar. Botkyrka: Mångkulturellt centrum.

Hosseini-Kaladjahi, H. (1992) Iranians and the Swedish labour

market. Stockholms universitet, Sociologiska institutionen.

Hyltenstam, K. & Toumela, V. (1996) ”Hemspråkundervisningen”

i: Tvåspråklighet med förhinder? Invandrar- och minoritetsundervisning i Sverige, Hyltenstam, K (red.). Lund: Studentlitteratur.

Hägerström, J. (2004) Vi och dom och alla dom andra andra på

Komvux – Etnicitet, genus och klass i samspel, Lund Dissertations in Sociology 59.

Hällgren, C. (2005) ’Working harder to be the same’: Everyday

racism among young men and women in Sweden, kommande publicering i Race, Ethnicity and Education.

Hällgren, C., Granstedt, L. & Weiner, G. (2005) Överallt och

ingenstans: Mångkulturella och antirasistiska frågor i svensk skola; en kunskapsöversikt. Umeå: Umeå universitet.

Härenstam, K. (1993) Skolboksislam, Analys av bilden av islam i

läroböcker i religionskunskap. Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis.

Högskoleverket (1996) Grundskollärarutbildningen 1995. En

utvärdering. Högskoleverkets rapportserie 1996: IR.

Högskoleverket och SCB (2002) Utländsk bakgrund för studerande

i grundutbildning 2001/02 och forskarutbildning. Rapport 2000/01.

Integrationsverket (2004) Rapport Integration 2003. Norrköping:

Integrationsverket.

Integrationsverket (2005) Statistikrapport 2004: Statistisk upp-

följning av Rapport integration 2003. Norrköping: Integrationsverket.

Jerström, E. & Johansson, H. (1997) Kulturen som språngbräda.

Lund: Studentlitteratur.

Johansson, H. (1996) Intercultural learning in a multicultural

society. The European Journal of Intercultural Studies, 2 (7) 12-15

Kamali, M. (2005) Rapport om workpackage 4: Institutional

Discrimination in Education, inom EU-projektet “The European Dilemma: Institutional Patterns of ‘Racial’ Discrimination,”, Uppsala Universitet. Under utgivning.

Lahdenperä, P. (1997) Invandrarbakgrund eller Skolsvårigheter? En

textanalytisk studie av åtgärdsprogram för elever med invandrarbakgrund. Stockholm: HLS Förlag.

Lahdenperä, P. (1999) ”Från monokulturell till interkulturell

pedagogisk forskning” I: Utbildning och Demokrati 8(3): 43-63.

Lahelma, E. (2004) ”Tolerance and Understanding? Students and

Teachers Reflect on Differences at School” i: Educational Research and Evaluation 2004, Vol. 10, No. 1, pp. 3–19.

Lange, A. & Hedlund, E. (1998) Lärare och den mångkulturella

skolan. Utsatthet för hot och våld samt attityder till ”mångkulturalitet” bland grundskole- och gymnasielärare. Stockholm: Ceifo.

Lange, A., Lööw, H., Bruchfeld, S. & Hedlund, E. (1997) Utsatthet

för etniskt och politiskt relaterat våld, hot m.m., spridning av rasistisk och antirasistisk propaganda samt attityder till demokrati m.m. bland skolelever. Stockholm: Ceifo.

Liberg, C. (2001) ”Läromedelstexter i ett andraspråkperspektiv –

möjligheter och begränsningar” I: Symposium 2000 – ett andraspråkperspektiv, Nauclér, K (red.) (Nationellt centrum för sfi och svenska som andra språk). Halmstad: Sigma förlag.

Lilja, S. J. (2000) Den mångkulturella skolan. Ideal kontra verklighet.

Göteborg: Göteborgs universitet.

Lindmark, E. (1998) Olika ursprung – skilda resultat? En analys av

invandrarungdomars betyg i den svenska skolan, C-uppsats i sociologi, sociologiska institutionen, Stockholms universitet.

Lortie, D. (1977) School teachers. A sociological study. Chicago: The

University Chicago Press.

Myndigheten för skolutveckling (2004) Nationell skolutveckling –

fem utvecklingsområden, rapport nr 2.

Norén, E. (2002) Språkbygge på bräcklig grund – utvärdering tema

utbildning och språk, förskolan. Botkyrka: Mångkulturellt centrum.

Olsson, L. (1986) Kulturkunskap i förändring. Kultursynen i svenska

geografiläroböcker 1870-1985. Akademisk avhandling. Göteborg: Liber.

Osman, A. (1999) The ”Strangers” Among us. The Social

Construction of Identity in Adult Education. Linköping: Linköping Studies in Education and Psychology.

Palmberg, M. (2002) ”Den koloniala baksmällan – Afrikabilden i

våra läromedel” Kritisk utbildningstidskrift, nr. 105.

Parszyk, I. (1999) En skola för andra – Minoritetselevers upplevelser

av arbets- och livsvillkor i grundskolan, Stockholm: HLS Förlag.

PISA (2000) Svenska femtonåringars läsförmåga och kunnande i

matematik och naturvetenskap. Skolverket.

Regeringens skrivelse 2002/03:140 Jämt och ständigt – Regeringens

jämställdhetspolitik med handlingsplan för mandatperioden.

Rubinstein Reich, L. & Tallberg Broman, I. (2000) Den svenska

skolan i det mångkulturella samhället – Konsekvenser för lärarutbildningen. Malmö: Malmö högskola.

Runfors, A. (1996) ”Skolan, mångfalden och jämlikheten. En

diskussion om strukturerande principer vid hantering av olikhet” I: En ”bra” svenska? Om språk, kultur och makt, Sjögren, A., Runfors, A. & Ramberg, I. (red.) Botkyrka: Mångkulturellt centrum.

Runfors, A. (2003) Mångfald, motsägelser och marginalisering.

Stockholm: Prisma.

Rydgren, J., Sawyer, L., Kamali, M. & Burns, T. R. (2004) Mapping

Discriminatory Landscapes in Sweden: ethnic discrimination in the labor market and in the educational system. Under utgivning. Uppsala: Uppsala University.

Rädda Barnen (2002) ”Några hakkors bakom gympasalen” Om främ-

lingsfientlighet och rasism i svenska skolor. Stockholm: Rädda Barnen.

Rönnberg I. & Rönnberg L. (2001) Minoritetselever och

matematikutbildning – en litteraturöversikt. Stockholm: Skolverket.

Similä, M. (1994) ”Andra generations invandrare i den svenska

skolan” I: Sortering i skolan: studier av snedrekrytering och

utbildningens konsekvenser. Erikson, R. & Jonsson, J. O. (red.) Stockholm: Carlsson.

Sjögren, A. (1996) ”Föräldrar på främmande mark”. I: Den

mångkulturella skolan. Lund: Studentlitteratur.

Sjögren, A. (2001) ”Introduktion” I: Lyssna. Interkulturella

perspektiv på multietniska miljöer, Bigestans, A. & Sjögren, A. (red.) Botkyrka: Mångkulturellt centrum.

Skolverket (1998) Vem tror på skolan? Attityder till skolan.

Stockholm: Skolverket.

Skolverket (2000) Attityder till skolan. Lund: Liber läromedel Skolverket (2001) Attityder till skolan. Stockholm: Skolverket. Skolverket (2002), Compulsory school results and grades. Skolverket (2004) Nationella utvärderingen av grundskolan 2003.

Rapport 250. Stockholm: Fritzes.

Skolverket (2005) Elever med utländsk bakgrund: En

sammanfattande bild.

Skutnabb-Kangas, T. (1981) Tvåspråklighet. Lund: Liber läromedel. SOU 1996:143, Krock eller möte. Om den mångkulturella skolan.

Delbetänkande av Skolkommittén. Stockholm: Fritze.

SOU 2000:47, Mångfald i högskolan, Stockholm:

Utbildningsdepartementet.

Tabachnick, B. R. & Zeichner, K. M. (1993) ”Preparing teachers

for cultural diversity” i Journal of Education for Teaching 19 (2): 113-125.

Tallberg-Broman, I., Rubinstein Reich, L. & Hägerström, J. (2002)

Likvärdighet i en skola för alla - Historisk bakgrund och kritisk granskning. Stockholm: Skolverket.

Tesfahuney, M. (1999) ”Monokulturell utbildning”. I: Utbildning

& Demokrati 8 (3): 65-84.

Tingbjörn, G. (1981). Invandrarbarnen och tvåspråkigheten.

Stockholm: Liber.

Toumela, V. (2002) Modersmålsundervisningen – en

forskningsöversikt. Bilaga till rapporten Fler språk – fler möjligheter. Utveckling av modersmålsstöd och modersmålsundervisning - ett regeringsuppdrag, 2002, Dnr 2001:2751.

UHÄ (1992) Interculturalism in Swedish Teacher Education: An

Evaluation of the Intercultural, Bilingual and International Dimensions. Rapport 1992:18, Stockholm: UHÄ.

Ungdomsbarometern (2003) ”Två av tre unga utsatta för rasistisk

propaganda” Resultat presenterade på SSU:s hemsida 2005-04-03, http://www.ssu.se/index.php?p=68&a=383

van Dijk, T. (1993) Elite Discourse and Racism. London: Sage. Whitemore, J. K., Trautmann, M. & Caplan, N. ”The socio-cultural

basis for the economic and educational success of Southeast Asian Refugees” in Haines, D. W. & Hyltenstam, K. (Red.), Refugees as immigrants: Cambodians, Laotians, and Vietnamese in America. New York: Rowman and Littlefield Publishers.

Viberg, Å. (1996) ”Svenska som andraspråk i skolan” I:

Tvåspråklighet med förhinder? Invandrar- och minoritetsundervisning i Sverige, Hyltenstam K (red.). Lund: Studentlitteratur.

Wideen, M., J. Mayer-Smith & B. Moon (1998) ”A critical analysis

of the research on learning to teach: Making the case för an ecological persepective on inquiry” I: Review of Educational Research 68 (2): 130-178.

Willis, P. (1993) Learning to labour : How working class kids get

working class jobs. Hampshire: Ashgate

Wong, C.A. m.fl. (2003) ”The influence of ethnic discrimination

and ethnic identification on African American adolescents’ school socioemotional adjustment” I: Journal of Personality 2003; 71(6): s. 1197-1232.

Ålund, A. (1996) ”Etniska ungdomar och den sociala krisen” I:

Den mångkulturella skolan, Hultinger, E. S. & Wallentin, C. (red.) Lund: Studentlitteratur.

6. Arbetsmarknaden och arbetslivet

6.1. Inledning

Forskning på arbetsmarknaden avseende arbetslivets diskriminerande praktiker har länge varit lågt prioriterad bland svenska forskare. Forskningen har i stället fokuserat på analyser av arbetsmarknadsstatistik som beskrivit skillnader i arbetskraftsdeltagande, sysselsättning och arbetslöshet mellan den infödda befolkningen och olika kategorier av invandrade personer. Förklaringar till arbetsmarknadens etniska ojämlikheter har tagit fasta på etniskt definierade eller kulturella egenskaper alternativt till brister på så kallade Sverige-specifika kunskaper. Ett argument som framhållits av forskare för att inte ta upp frågan om diskriminering har handlat om metodologiska svårigheter att empiriskt belägga förekomsten av diskriminering. För en kritik av detta se de los Reyes (2001), de los Reyes & Wingborg (2002:74).

När skillnader i arbetsmarknadssituationen mellan svenskfödda och utlandsfödda uppmärksammats har man oftast bortsett från de samhälleliga processer av över- och underordning som ideologiskt bär upp indelningen i ’vi’ och ’dom’. En indelning som manifesteras i strukturell diskriminering och där en normativ ’svenskhet’ ställs mot ett ’invandrat avvikande’.

Nyare forskning som genomförts inom ramen för ett flertal vetenskapliga discipliner, bland annat sociologer, kulturgeografer, etnologer och ekonomhistoriker, har emellertid riktat sökljuset på orsakerna till den strukturella diskrimineringen och de diskriminerande processerna på arbetsmarknaden. De har bland annat inriktat sitt forskningsintresse på och analyserat grunderna till de rasifierande hierarkier som inskränker olika gruppers möjligheter på arbetsmarknaden. Även frågor om hur arbetsmarknadens institutionella aktörer, däribland arbetsförmedlingen och fackföreningsrörelsen, hanterar och förhåller sig till etnisk segregering och diskriminering har under senare år tilldragit sig forskarnas intresse

och flera pågående studier håller på att fördjupa kunskapen om dessa aktörers betydelse för situation på arbetsmarknaden för människor med utländsk bakgrund.

Jag ska här ge en överblick över den forskning som på ett eller annat sätt har studerat den etniska segregeringens uttryck på arbetsmarknaden. Först redovisar jag den forskning som undersöker det uppdelade arbetslivet, främst statistiska undersökningar av sysselsättningsgrad, typ av arbete, löner m.m. Sedan redovisar jag hur forskare försökt förklara dessa skillnader. Därefter redovisar jag den forskning som undersöker och söker förklara de mekanismer och processer som leder till arbetsmarknadens exkludering och segregering. Sist redovisar jag forskning om metoder och behovet av att i större utsträckning använda andra metoder än de som hittills använts.

6.2. Etnisk delning på arbetsmarknaden och i arbetslivet

6.2.1. Den etniska arbetsdelningen

I flera studier undersöks den etniska arbetsdelningen i arbetslivet, bland annat ifråga om arbetstider, löner och karriärmöjligheter. Den etniska arbetsdelningen är av gammalt datum. Under perioden av stor arbetskraftsinvandring, från början av 1950-talet till några år in på 1970-talet, hamnade många välkvalificerade arbetare i lågkvalificerade arbeten. Detta innebar en inlåsningseffekt i monotona arbeten, vilket ofta ledde till utslitning och arbetsskador.

En studie som behandlar denna fråga är Arbetets etniska delning, av Schierup och Paulson (1994). Författarna bygger sitt material på en enkätundersökning av anställda vid Volvos bilfabrik i Torslanda (VTV). Vid enkättillfället fanns totalt 2 777 personer med utländsk bakgrund anställda vid fabriken (30 procent). Forskarna menar att möjligheten till karriär ofta avgörs av tillgången till informella nätverk. Dessa nätverk är i sin tur ett uttryck för ojämlika maktstrukturer på arbetsplatserna i och med att olika gruppers sociala nätverk och informella kontakter i hög grad är etniskt specifika. Därmed avgörs den enskilda individens möjligheter i stor utsträckning av vilken status och maktposition gruppen ifråga har i företaget, vilket ofta också speglar deras status i samhället i stort. Av forskarnas intervjuer framgår att de jugoslaviska arbetarnas nätverk

främst bestod av andra jugoslaver i företaget, vilket begränsade deras möjligheter med avseende på internutbildning och bättre jobb. Liknande slutsatser finns i Augustsson (1996).

När Schierup och Paulson jämför långtidssjuka jugoslaviska och svenska arbetare finner de att de jugoslaviska arbetarnas högre sjukskrivning i huvudsak förklaras av att de oftare än svenskarna blivit kvar i monotona och ensidiga arbeten. De svenska arbetarna hade fått möjlighet att byta arbete efter betydligt kortare tid. De jugoslaviska arbetarnas interna kontaktnät som begränsades till den egna gruppen gjorde det svårare för dem att byta till ett nytt arbete. Fastlåsningen till samma slitsamma arbete betydde större risk för arbetsskador. För Schierup och Paulson leder detta till slutsatsen att skillnader i arbetsförhållanden mellan svenskar och många invandrargrupper är en viktig orsak till skillnaderna i sjuktal mellan olika medborgargrupper.

Samma slutsats finns i studien Mapping Discriminatory Landscapes in Sweden: Ethnic Dicsrimination in the Labour Market and in the Educational System, av Jens Rydgren, m.fl. (2004):

Some immigrant groups have to stay longer in heavy monotone manual jobs than other groups, because they are discriminated against when decisions of internal recruitments etc, are being taken. As a consequence, these groups will be worn out quicker than others, and will have higher rates of sickness-related absence. This, in turn, contributes to further discriminations. (Rydgren, 2004:21-22)

I forskningsrapporten Yrke och utbildning på 2000-talets arbetsmarknad – Skillnader mellan inrikes och utrikes födda personer (Rapport Integration 2003, Bilaga) ger Jan Ekberg en statistisk beskrivning av det uppdelade arbetslivet. Med hjälp av olikhetsindex analyserar han skillnader i yrkesfördelning för utrikes födda gentemot infödda. Undersökningen visar att tjugoåtta procent av den manliga utrikes födda populationen och tjugotvå procent av den kvinnliga måste byta yrke för att ha samma yrkesfördelning som infödda av samma kön. Enligt Ekberg speglar olikhetsindex skillnaden i socioekonomisk status på yrkena. Detta förklaras av att utrikes födda har en högre andel med lågt kvalificerade yrken och en lägre andel med högt kvalificerade yrken.

I studien beräknas även olikhetsindex för olika grupper utrikes födda efter födelseregion och vistelsetid:

Män som är födda i länder utanför Europa uppvisar en betydligt större skillnad i yrkesfördelning gentemot infödda jämfört med den utrikes

födda gruppen som helhet. Speciellt är detta fallet för dem med en vistelsetid i Sverige som är kortare än sexton år. Fyrtioen procent av denna grupp skulle behöva byta yrke för att erhålla samma yrkesfördelning som infödda. Samma mått för den kvinnliga motsvarigheten är trettiofyra procent. Denna skillnad verkar inte bero på skillnader i genomsnittlig ålder eller genomsnittligt antal år i utbildning vilket är ungefär desamma som för infödda svenskar. (Ekberg, 2003:22)

Studien ger dock ingen förklaring till varför det finns en större andel personer med invandrarbakgrund i lågkvalificerade yrken och inte heller till det som orsakar skillnaderna mellan olika ursprungsländer.

6.2.2. Skillnader i anställningsformer

Jonsson och Wallette (2001) har studerat andelen utländska medborgare som finns i atypiska arbeten. Med atypiska arbeten menas arbeten med kontrakt som skiljer sig från ett traditionellt arbete med avseende på arbetstid och/eller kontraktets bindningstid. Nackdelarna med otrygga anställningar är bl.a. att tillgången till företagshälsovård är sämre, att de anställda mera sällan blir delaktiga i internutbildning och går miste om sociala rättigheter som semester etc.

Av studien framgår att utomnordiska medborgare i alla åldersgrupper har en högre sannolikhet än både svenska och övriga nordiska medborgare att ha en tillfällig anställning. Att det ofta gäller ungdomar i åldern 16 –24 kan förklaras av att de är på väg att etablera sig på arbetsmarknaden, även om överrepresentation av ungdomar med utländskt medborgarskap i atypiska arbeten kan inge farhågor. Allvarligare är att utländska medborgare i den mest yrkesaktiva åldersgruppen (25 – 54 år) finns i tillfälliga anställningar mer än dubbelt så ofta som svenska medborgare, 17 respektive 8 procent. Vidare framgår att andelen med tillfälliga anställningar är högre bland kvinnor i alla åldersgrupper än män, både utländska medborgare (30 procent) och svenskar (17 procent). Författarna konstaterar att sannolikheten att utländska medborgare med tillfälliga anställningar övergår till fast anställning är lägre än motsvarande för svenska medborgare som är tillfälligt anställda under ett övergångsstadium medan utländska medborgare i större utsträckning tenderar att bli kvar i denna anställningsform.

Enligt Neergaard (2002) visar flera studier på en generell tendens mot en ökad andel tidsbegränsande anställningar under 1990- och början av 2000-talet. Utvecklingen gäller inte bara Sverige utan även i andra EU-stater. Samtidigt visar forskningen att olika former av tidsbegränsad anställning medför olika slags karriärvägar. Neergaard hävdar att rasifierade grupper av män befinner sig i en mer utsatt situation, med en större andel tidsbegränsade anställningar, än gruppen kvinnor födda i Sverige. I LO-studien Anställningsformer och arbetstider (2001) konstateras att tillfälliga ”behovsanställningar” är vanliga bland kvinnor generellt, men i synnerhet bland invandrade kvinnor från länder utanför Europa. Vidare har objekts- eller projektanställningar, dvs. en form av tillfälliga anställningar ökat. Under perioden 1997–2001 fördubblades denna form av jobb; särskilt snabb var ökningen bland utomeuropeiska invandrare med en vistelsetid i Sverige på högst 9 år.

I LO:s rapport Integration 2004 (2004) finns statistik över andel av arbetskraften som har en tidsbegränsad anställning. Av svenskfödda med svenskfödda föräldrar har 15 procent av männen och 9 procent av kvinnorna en tidsbegränsad anställning. Av personer födda utanför Europa och som varit bosatta högst 9 år i Sverige har 31 procent av kvinnorna och 27 procent av männen en tidsbegränsad anställning. (Statistiken bygger på uppgifter från SCB.)

1

Håkansson (2001) visar att sannolikheten för att utländska medborgare med tillfällig anställning senare får en fast anställning är lägre än för motsvarande grupp svenskar. Det finns inget stöd för att detta skulle vara en fråga om preferenser hos de arbetssökande. Aronsson m.fl. (2000) visar i en studie att de flesta önskar en fast anställning. Liknande resultat framgår av utredningen DELTA (1999) som visar att de flesta med tidsbegränsad anställning hellre skulle vilja ha en fast anställning.

Även i studien Språngbräda eller segmentering? (2001) påvisar Kristina Håkansson att behovs- och säsongsanställningar, sällan leder till en fast anställning. Invandrare med tillfälliga anställningar riskerar därför att permanent hamna i en otrygg anställningsform. De tillfälliga anställningarna har inte visat sig vara en effektiv inkörsport till en fast anställning för denna kategori. Tankar om att införandet av fler tillfälliga jobb skulle skapa en språngbräda in på arbetsmarknaden kan mot bakgrund av dessa forskningsresultat ifrågasättas. Av samma skäl hävdar Hjerm (2002) att en försvag-

1

Ovanstående statistik finns presenterad i Integration 2004, OH-bild 6, som finns tillgänglig

på LO:s hemsida (www.lo.se).

ning av anställningsskyddet skulle riskera att ytterligare försämra invandrarnas ställning på arbetsmarknaden. Fler invandrare skulle kanske få tillfälliga jobb, men det skulle inte vara en väg till fasta jobb utan många skulle mer eller mindre permanent hamna i en rundgång mellan tillfälliga arbeten.

Catarina Calleman har undersökt hur LAS påverkar arbetsmarknadssituationen för invandrare. Också här konstateras att utrikes födda i större utsträckning har en tidsbegränsad anställning. Hon drar slutsatsen att turordningsreglerna (principen sist in-först ut) visserligen verkar leda till att utrikes födda personer som bott i Sverige en kort tid och varit anställda en kortare tid, oftare än svensk födda sägs upp, men att det sannolikt är så att turordningsreglerna ändå gynnar (alla) arbetstagare mot arbetsgivarnas godtycke (Calleman, 2003:58). Det finns däremot inget som talar för att utrikes födda skulle anställas (fast eller tidsbegränsat) i högre grad eller klara sig från uppsägningar bättre än svenskar om reglerna togs bort.

Ytterligare belägg för att invandrare är överrepresenterade i atypiska arbetsformer, som dessutom sammanfaller med en utsatt position i arbetslivet, finns i Nelander och Lönnros (2000). Författarna drar slutsatsen att LO-anställda som är födda utanför Norden arbetar kortare arbetstid än vad de önskar. En kompletterande undersökning av (LO, 2001) visar att utsattheten är särskilt påtagligt bland kvinnor på arbetsmarknaden. Detta gäller hela gruppen kvinnor, men i ännu högre grad invandrade kvinnor; nästan 50 procent av de tillfälligt anställda kvinnorna har enligt undersökningen en utomnordisk bakgrund. Dessa siffror understryker behovet att uppmärksamma hur kön och etnicitet påverkar individernas arbetsvillkor och i synnerhet hur kombinationen av köns- och etnisk diskriminering skapar underordning i arbetslivet.

Liknande resultat återfinns i Wadensjö (1997) där författaren konstaterar att invandrare oftare än andra arbetar inom yrken som kräver en lägre utbildningsnivå och som i flera fall har en hög andel atypiska arbeten. För en översikt av forskningsresultat om invandrares anställningsformer se Integrationsverket (2002, 2004c).

6.2.3. Branschsegregering

Inom flera branscher och sektorer av arbetslivet råder en stark övervikt av utrikes födda. och arbetena är ofta lågkvalificerade och lönerna lägre än inom arbetslivet i stort. I Sten Höglunds antologibidrag (Höglund, 2002) återfinns följande tabell.

Tabell 6.1 Branscher där utrikes födda utgör större andel av de anställda än sin andel i totalbefolkningen. Andel utlandsfödda i procent av de förvärvsarbetande inom branschen. År 1999.

Industri

Procent

Textil-, beklädnads- och lädervaruindustri

18,2

Gummi- och plastindustri

15,8

Industri för el- och optikprodukter

14,1

Metallvaruindustri

13,2

Transportmedelsindustri 13,2 Livsmedels-, dryckesvaru- och tobaksindustri 12,7 Kemisk industri 12,1 Maskinindustri 10,8 Övrig tillverkningsindustri 10,8 Transport- och magasineringsföretag, resebyråer, speditörer 10,3 Service, vård och omsorg

Hotell och restaurang

25,0

Annan personlig service, i vilken bl.a. tvätteriverksamhet, hudvård, hår- och skönhetsvård m.m. ingår 13,9 Annan företagsservice, inom vilken bl.a.lokalvård ingår

11,9

Servicehus, ålderdomshem, hemtjänst, dagcenter

11,1

Hälso- och sjukvård, veterinärer

10,0

Forsknings- och utvecklingsinstitutioner (FoU)

14,3

Källa: Höglund (2002:416) (som bearbetat mtrl. från SCB:s statistikdatabaser.)

Ingen tabell i ovan rapport redovisar könsskillnader, men Höglund konstaterar att kvinnor från Afrika och Asien i större utsträckning (runt 10 procent) än andra grupper invandrade kvinnor arbetar inom hotell- och restaurangbranschen. Av svenska män arbetar endast 1 procent i samma bransch (Ibid: 417).

Branschskillnader är också analyserade i Aguilar & Gustafsson (1994), Wadensjö (1995 och 1997), Ekberg (1994), Schröder (1999), Berggren (2000), Knocke (2000), Bygren (2001) samt Edin &

Åslund (2001). Augustssons (1996) forskningsrapport visar hur en förändrad arbetsorganisation vid teknologisk förnyelse kan användas för att skapa en etniskt diskriminerande arbetsdelning. Det etniskt uppdelade arbetslivet ur ett tjänstemannaperspektiv behandlas också av de los Reyes (1997).

6.2.4. Arbetsmiljö och olyckor

Det finns stora skillnader i arbetsmiljö mellan svenskfödda och utlandsfödda. En omfattande redogörelse för skillnaderna finns i Ohälsa och olycksfall bland arbetstagare med utländsk bakgrund som kan bero på olika villkor i arbetslivet. Arbetarskyddsstyrelsens rapport till regeringen om Arbetarskyddsverkets erfarenheter på området, (Rosenqvist Hedler, 2000). I studien sammanfattas situationen i följande att-satser:

(a) Att relativ sett fler invandrare upplever att de har problem med sin arbetsmiljö jämfört med jämnåriga svenskar, (b) Att enformigt arbete är betydligt vanligare bland invandrarna än bland svenskarna, (c) Att det är betydligt ovanligare för invandrarna än för svenskarna att ha deltagit i en kurs på arbetstid, (d) Att invandrarna är kraftigt överrepresenterade bland icke

fackutbildade arbetare,

(e) Att andelen tidsbegränsade anställningar är hög bland utomnordiska medborgare, (f) Att såväl den fysiska som den psykosociala arbetsmiljön är sämre för kvinnor med utländskt medborgarskap än för svenska kvinnor, (g) Att de studerade invandrargrupperna uppger mindre pro-

blem än svenskfödda när det gäller jäktigt respektive psykiskt ansträngande arbete. (Rosenqvist Hedler, 2000:1-2)

I studien redovisas en undersökning där födda i Chile, Iran, Polen och Turkiet jämförs med en grupp svenskfödda. Relativt sett fler inom invandrargrupperna upplever problem med sin arbetsmiljö än vad som gäller för jämnåriga svenskfödda. Studien visar att olycksfall i arbetet förekommer i de fyra grupperna i ungefär samma omfattning som bland motsvarande grupp svenskfödda. Däremot är enformigt arbete vanligare bland invandrargrupperna. Särskilt vanligt var enformigt arbete bland dem från Chile och Turkiet, där

andelen var tre gånger högre än genomsnittet. Orsaken till detta är, enligt studiens författare, att invandrare oftare än andra har arbetsuppgifter av rutin- eller ’löpande band’-karaktär.

Även när det gäller vanliga åkommor som ont i rygg och nacke uppvisas stora skillnader:

Såväl bland män som kvinnor har sysselsatta med utländsk bakgrund större andel besvär av olika slag än svenska medborgare – ont i rygg eller nacke, axlar och armar, höfter och ben. Detsamma gäller problem som kliande ögon. Även om det givetvis finns flera bidragande faktorer beror problemen delvis på att utländska medborgare i många fall har sämre arbetsmiljö än svenskar. (Ibid:9)

Vidare bekräftar studien andra forskningsresultat när det gäller rättigheter knutna till tidsbegränsade anställningar. Tidsbegränsade anställningar innebär exempelvis en sämre tillgång till företagshälsovård och mindre möjlighet till internutbildning.

I kapitlet om välfärdstjänster refereras forskning om diskriminering och ohälsa i ett generellt perspektiv.

6.2.5. Etnicitet och kön i arbetslivet

Ett exempel på hur kön och etnicitet samspelar är att invandrade kvinnor under åren för arbetskraftsinvandringen förblev osynliga såväl i samhällsdebatten som i forskningen (Knocke, 1991, 1993; de los Reyes, 1998), trots att kvinnorna fram till mitten av 1950-talet utgjorde en majoritet av de invandrade. Det handlade i synnerhet om kvinnor från Finland, Norge och Tyskland, som rekryterades eller kom till Sverige för bland annat husligt arbete (Lundh & Ohlsson, 1999:53). I den offentliga debatten räknades dock kvinnorna till en början som i hemlandet kvarvarande familjemedlemmar och som beroende av en manlig försörjare (Riksdagsprotokoll I:24:2, 1947). Framåt 1960-talet definieras kvinnor som medföljande familjemedlemmar, eftersom endast vuxna män räknades i förhållande till Sveriges behov av arbetskraft (SOU 1974:69, s. 53) trots att många av kvinnorna invandrade själva eftersom de visste att det fanns arbete för dem i Sverige (Leiniö, 1984; Knocke, 1986).

I statliga utredningar (SOU 1967:18; SOU 1974:69) presenterades visserligen statistiska uppgifter om invandrade kvinnors arbetskraftsdeltagande som jämfört med svenska kvinnor var mycket högt, liksom att invandrade män arbetade i högre utsträckning än svenska män. I utredningsrapporten från 1967 anges att av de

utländska kvinnorna fanns till exempel år 1966 hela 44,0 procent inom yrkesområdet tillverkningsarbete, maskinskötsel med mera (utrikes födda män 61,8 procent)

2

mot 14,7 procent av totalantalet

yrkesverksamma kvinnor. Men både i det offentliga samtalet och i den gängse föreställningen var invandrare antingen en könlös kategori alternativt var den dominerande bilden att ”invandraren” var man och arbetare.

Osynliggörandet av kvinnorna under åren för arbetskraftsinvandringen har bidragit till den sociala konstruktionen av negativa stereotyper och bilden av ’invandrarkvinnan’ som bärare av problematiska egenskaper (Knocke, 1991; Ålund, 1989). Problembilden konstruerades utifrån föreställningar om kulturell bakgrund, brist på utbildning och arbetslivserfarenhet och traditionella könsroller. Dessa stigmatiserande bilder har bidragit till deras marginella placering i arbetslivets hierarki. Såväl folk- och bostadsräkningarna som forskningen har bekräftat kvinnornas överrepresentation i monotona och förslitande låglöneyrken. Det främsta yrket för bland annat kvinnor från Finland, Jugoslavien, Grekland och Turkiet har varit städning. Biträdesyrken i den offentliga sektorn har varit vanliga arbeten för dessa grupper, liksom att de varit överrepresenterade i industriernas mest okvalificerade jobb, vilket mest påtagligt gällt kvinnorna från före detta Jugoslavien (Ålund, 1985; Leiniö, 1986; Knocke, 1986, 1993). De utgjorde, som bland annat Paulina de los Reyes (1998) menar, en komplementär arbetskraft och fick ta de arbetsuppgifter som varken svenska kvinnor eller män ville ha.

I SOU 1997:137 Glastak och glasväggar? Den könssegregerade arbetsmarknaden, granskar Eskil Wadensjö överrepresentationen av invandrare i olika yrkesgrupper, uppdelade på kvinnor och män och på ursprungsländer. För invandrade kvinnor visar rapporten att det råder en överrepresentation jämfört med kvinnor födda i Sverige i industriarbetaryrken som verkstadsarbete, tekoarbete (textil och konfektion) och kemiskt processarbete. Författaren konstaterar att invandrade kvinnor förekommer oftare än svenska kvinnor i ”typiska mansyrken”. Invandrade män är i jämförelse med svenska män framför allt överrepresenterade inom städarbete, hotell- och restaurangarbete samt tekoarbete, yrken med en traditionell hög andel kvinnor.

2

att jämföra med 33,9 procent av den totala befolkningen i arbetskraften.

Under 1990-talets krisår drabbades de invandrade kvinnorna mycket hårdare än svenska kvinnor av arbetslöshet. Från att 1988 ha haft en sysselsättningsgrad på 67,3 procent, jämfört med 80,4 procent för svenska kvinnor, sjönk den fram till 1993 till 47,3 procent mot 70,7 procent för de svenska. Ett talande exempel är kvinnorna från före detta Jugoslavien som 1988 hade en arbetslöshet på 0,8 procent, men som 1992, innan flyktingarna från inbördeskriget var aktuella på arbetsmarknaden, uppvisade en arbetslöshet på 12,1 procent. Den drastiskt försämrade arbetsmarknadssituationen kan bland annat förklaras av följande utslagnings- och marginaliseringsprocesser:

  • Lågkonjunkturen drabbade först den industriella sysselsättningen. Invandrade kvinnor, inte minst de från före detta Jugoslavien, har varit koncentrerade till tillverkningsyrken, vilket gjorde dem särskilt sårbara för den sjunkande sysselsättningen i denna bransch.
  • Ny teknik har ersatt många arbetsuppgifter. Kvinnorna har inte blivit delaktiga i utbildning i samband med införandet av ny teknik eller för de krav som det nya arbetslivet ställer.
  • Neddragningar och besparingar i den offentliga sektorn. Städning på sjukhusen har lagts ut på entreprenad, vårdbiträdesyrket försvann nästan helt och undersköterske-kåren decimerades. I denna process blev in-vandrade kvinnor förlorare.
  • Åratal, till och med årtionden av fastlåsning i monotona, repetitiva och snedbelastande arbeten har lett till utslagning genom långa sjukperioder och förtidspensioneringar (Knocke, 1999:50).

En genomgång av löneskillnader på svensk arbetsmarknad finns i le Grand och Szulkin (1999). Utifrån omfattande empiriskt material drar de en rad viktiga slutsatser. En första är att genomsnittslönen för män födda i Sverige är högre än genomsnittslönen för män födda utomlands. Motsvarande skillnad för kvinnor är däremot något mindre. En annan slutsats är att löneklyftan mellan svenskfödda kvinnor och invandrade kvinnor minskar dramatiskt när hänsyn tas till den tid som de senare vistats i Sverige. Däremot minskar inte skillnaderna mellan svenskfödda män och invandrade män om männen vistats länge i Sverige.

Manliga invandrare som vistats i Sverige mer än tjugo år har fortfarande betydligt lägre löner än svenska män med likvärdig utbildningsnivå och generell erfarenhet. (le Grand & Szulkin 1999:104)

Löneskillnader mellan män och kvinnor missgynnar dock såväl svenskfödda som invandrade kvinnor. Ytterligare en slutsats, som sätter fingret på skillnaden i behandling av invandrare med olika ursprungsland, är att personer som flyttat till Sverige från Nord- eller Västeuropa eller från något utomeuropeiskt industriland har ungefär samma lönenivåer som jämförbara svenskar. På motsatta änden av skalan återfinns män från utomeuropeiska länder i den så kallade tredje världen. Dessa har en lönenivå som är långt lägre än för motsvarande grupp av män födda i Sverige. När det gäller utlandsfödda personer som invandrat till Sverige i unga år och som gått i svensk skola har dessa ungefär samma lönenivå som svenskfödda personer.

Flera undersökningar har bekräftat att de invandrade kvinnorna i mycket liten utsträckning har fått del av internutbildning eller karriärutveckling (Knocke, 1986; Schierup & Paulson, 1994).

I Rapport Integration 2002 (Integrationsverket, 2003) konstateras att det skett mycket få förskjutningar under de senaste 15 åren när det gäller vilka branscher de utrikes födda arbetar i. För kvinnornas del finns de högsta andelarna inom industrin, hotell – och restaurang samt övrig privat service. När det gäller arbetets kvalifikationsnivå konstateras att fler utrikes födda kvinnor än män har ett arbete utan några som helst kvalifikationskrav (Integrationsverket, 2004c). Nyare forskning bekräftar att arbetsvillkoren för invandrade kvinnor i okvalificerade yrken, bland annat lön och yrkesstatus, fysisk och psykisk arbetsmiljö samt diskriminering, har en negativ inverkan på deras hälsa (Akhavan & Bildt, 2004).

Viktiga landvinningar har under senare år gjorts av forskare för att vidga den teoretiska förståelsen av hur kön och etnicitet påverkar möjligheterna i arbetslivet. Genom begreppet intersektionalitet har forskarna tagit fasta på de interagerande maktdimensionerna av över- och underordning i termer av kön, etnisk tillhörighet och klass för att analysera och klarlägga grunderna för segregering och diskriminering på arbetsmarknaden (de los Reyes, 2001; de los Reyes, Molina & Mulinari, 2002; de los Reyes & Mulinari, 2005).

6.2.6. Skillnader vid inträdet på arbetsmarknaden

I den politiska debatten är det framför allt frågor om arbetskraftsdeltagande och sysselsättning som har framhävts som en förutsättning för integrationen av Sveriges utrikes födda invånare och svensk födda med utrikes födda föräldrar. Arbetsmarknadssituationen är också ett av de områden som studerats främst av nationalekonomer över ett stort antal år.

I studien Yrke och utbildning på 2000-talets arbetsmarknad – skillnader mellan inrikes och utrikes födda personer visar Jan Ekberg och Dan-Olof Rooth (2004) att det trots ett förbättrat konjunkturläge jämfört med 1990-talets krisår fortsätter att finnas stora skillnader i sysselsättningsgrad och arbetslöshet mellan svenskfödda och utlandsfödda:

Högst andel sysselsatta och lägst andel arbetslösa har infödda, följt av födda i övriga Norden och födda i Västeuropa. Även män födda i Latinamerika kan räknas till denna senare kategori. Lägst andel sysselsatta och högst andel arbetslösa finner vi bland personer födda i Mellersta Östern och Afrika. Skillnaden gentemot infödda i sysselsättningsgrad är i dessa fall över trettio procentenheter medan skillnaden i andelen arbetslösa uppgår till över tio procentenheter. (Ekberg & Rooth, 2004: 9)

I sin studie påvisar Ekberg och Rooth att den etniskt baserade exkluderingen på arbetsmarknaden består. De konstaterar att utrikes födda som andel av sysselsatta och arbetslösa inte förbättrats nämnvärt mellan slutet av 1990-talet och 2001. Utrikes födda, och framför allt utomeuropeiska har en fortsatt låg sysselsättningsgrad och hög andel inskrivna vid arbetsförmedlingarna.

Flera studier påvisar att utrikes födda i högre grad än födda i Sverige är beroende av den rådande konjunkturen får att komma in på arbetsmarknaden. När det råder brist på arbetskraft har arbetsgivare ett litet utrymme att välja mellan arbetssökande. Som Sehlstedt och Schröder (1991) konstaterar “kan till och med den som står längst bak i kön få ett arbete”. Dessa forskare fastslår att konjunkturvariationerna främst påverkar kraven på kvalifikationer. Vid lågkonjunkturer, när det råder brist på arbetstillfällen, finns större möjlighet för arbetsgivare att välja och vraka mellan arbetssökande. Då blir också etnisk diskriminering vanligare genom att kraven på språkkunskaper och utbildning höjs, vilket medför att sökande med utländska namn sållas bort. Ett tydligt exempel på det redovisas i artikeln Welfare and the unemployment crisis: Sweden in the 1990s, (Bergmark och Palme, 2003). Författarna beskriver hur de utrikes

föddas position försämrades på arbetsmarknaden i takt med att lågkonjunkturen under 1990-talet blev djupare.:

…we can see that this relative disadvantage became even more manifest during the decade that followed. (Bergmark & Palme, 2003:120)

Även i studien Välfärd, ofärd och ojämlikhet (Fritzell och Lundberg, 2000:41) analyseras ökningen av arbetslösheten under 1990-talet. De två forskarna konstaterar att den svenska sysselsättningskrisen under 1990-talet var generell. I alla kategorier av medborgare var det en lägre andel som hade jobb vid decenniets slut än vid decenniets början; uppdelade på kön, ålder, sammanboende, ensamboende, arbetare, tjänstemän, företagare, utrikes födda etc. Men nedgången var mer markant inom vissa kategorier än andra, dels den yngsta åldersgruppen 16-24 år, men mest markant för de utrikes födda.

Den andra kategori med en enormt kraftig nedgång i sysselsättningsnivå är personer som är födda utanför Sverige. Denna grupp hade förvisso en betydligt lägre förvärvsfrekvens redan före krisen men avståndet till de inrikes födda har ökat markant och vid den sista mättidpunkten saknar knappt varannan person född utanför Sverige i åldrarna 16-64 år arbete. (Fritzell & Lundberg, 2000:40)

Även internationella forskare som Cohn har visat att den etniska diskrimineringen vid inträdet på arbetsmarknaden ökar betydligt i tider av arbetslöshet. Enligt studien Race, Gender, and Discrimination at Work (Cohn, 2000) gäller detta samband många länder, inte minst i Sverige. Under 1950-, 1960- och början av 1970-talet rådde arbetskraftsbrist i Sverige, vilket innebar att den utländska arbetskraften var överrepresenterad bland dem som hade ett arbete. Invandring under perioder av lågkonjunktur kan till och med försämra de invandrades möjligheter på arbetsmarknaden för lång tid framöver. Enligt Rooth m.fl. (2003) innebär mötet med en ”hög lokal arbetslöshet efter invandringen” att de invandrade kommer att få ”lägre inkomster och sysselsättning under åtminstone tio år”. Detta betyder dock inte att den etniska diskrimineringen som sådan skulle försvinna vid högkonjunkturer, tvärtom hävdar Cohn och andra forskare (t.ex. Knocke, 2003).

Ett annat sätt att uttrycka samma observation är att utrikes födda betraktas som ”reservarbetskraft” som fungerar som en buffert på arbetsmarknaden som mobiliseras vid arbetskraftsbrist. Det synsättet presenteras i en rad rapporter, däribland av Anders Neer-

gaard i artikeln Arbetsmarknadens mönster - om rasifierad segmentering (2002), där en del av det empiriska materialet bygger på intervjuer med arbetsförmedlare:

Det finns lite svensk forskning som närmare undersökt hur rasifierade segmenteringsprocesser på arbetsmarknaden fungerar. En viss förståelse växer fram ur intervjuerna med arbetsförmedlare. Det är en komplex process, men den tycks utgå från ett grundantagande – rasifierad arbetskraft är reservarbetskraft. (Neergaard, 2002:130)

Joakim Palme har i en studie påtalat arbetsmarknadens styrande funktion för segregation och etnisk diskriminering. I stencilen Dokumentation från forskarmöte med referensgruppen i utredningen om strukturell diskriminering (2004) påpekar Palme:

När vi arbetade med välfärdsbokslutet framstod arbetsmarknaden som central ur ett välfärdsperspektiv när man tittade på 1990-talet som helhet. När arbetslösheten var hög generellt gick det ner för invandrargrupper med ursprung utanför OECD. När sysselsättningen började gå uppåt, ja, då innebar det en kraftig förbättring för dem. (Dokumentation från forskarmöte, 2004: 17)

Liknande samband menar sig Cohn (2000) ha funnit för USA.

Ett försök att direkt mäta de skilda möjligheterna att få ett arbete finns återgivet i forskningsöversikten Mapping Discriminatory Landscapes in Sweden: Ethnic Discrimination in the Labour Market and in the Educational System (Rydgren m.fl., 2002):

…the risk of being unemployed in 1999 was 410 procent higher for immigrants that had lived less than 10 years in Sweden, and 230 percent higher for immigrants that had lived 10-19 years in Sweden, when education, gender, age and age for immigration, were being controlled for. (Rydgren mfl, 2002: 14)

Den forskning som hittills refererats visar på avsevärda svårigheter för de invandrade befolkningsgrupperna att få likvärdiga chanser att komma in på arbetsmarknaden. Vad resultaten tyder på är att invandrare inte uppfattas som en självklar del av den svenska arbetskraften utan betraktas som en reservarbetskraft.

6.2.7. Sysselsättningsskillnader i andra länder

Sverige är inte det enda landet i Europa där man finner stora skillnader i arbetsmarknadssituationen för utrikes födda personer och framför allt för dem som har sitt ursprung i ett utomeuropeiskt land. I Muus (2002) finns en genomgång av arbetslöshetsnivåerna för personer som lever inom EU men har ett medborgarskap i ett icke-EU-land

3

. I jämförelse med dem som är medborgare i de egna länderna är medborgare från länder utanför EU två till fem gånger så ofta arbetslösa. Ett undantag är dock Spanien där arbetslöshetsnivån endast är obetydligt högre bland medborgare i icke-EU länder jämfört med arbetslösheten bland dem som är medborgare i Spanien. Störst skillnad i arbetslöshetsnivån återfinns i Danmark, där 6,3 procent av medborgare i Danmark mot 25,0 procent av medborgare i ett icke-EU-land är arbetslösa. Någon statistik för arbetslöshetsnivåerna i Sverige redovisas inte i studien, men annan motsvarande statistik (se ovan) visar att skillnaderna i Sverige i arbetslöshetsnivå mellan svenska medborgare och medborgare från icke-EU-länder hör till de högsta inom EU. I Muus (2002) analyseras även skillnaden i arbetslöshetsnivån mellan män och kvinnor från icke-EU-länder. Denna statistik är dock svårtolkad, i flera är andelen kvinnor i arbetskraften betydligt lägre än andelen män. Skillnaden i arbetslöshetsnivå ger därför ingen bild av hur stor andel kvinnor respektive män som har ett arbete. Med denna reservation kan det konstateras att statistiken påvisar stora skillnader mellan olika länder. I en majoritet av länderna är arbetslösheten högre bland kvinnor från icke-EU-länder än bland män från icke-EU-länder, men det finns flera undantag mot regeln, som i Tyskland, Holland, Österrike, och Storbritannien. Mest remarkabel är skillnaden i Portugal, där endast en procent av manliga medborgare från icke-EU-länder är arbetslösa, jämfört med 31,3 procent för kvinnor som är medborgare i ett icke-EU-land. En del av Muus studie (2002) består av jämförelser mellan de politiska åtgärder som EU-länderna tagit initiativ till för att öppna arbetsmarknaden för icke-EU-medborgare. En slutsats är att länder med lång erfarenhet av invandring har utvecklat en mer utarbetad politisk policy:

3

Arbetslöshetsnivåerna mäter andelen arbetslösa i arbetskraften och är därför något annat än

andelen som saknar sysselsättning.

…countries with a longer experience with immigration tend to have developed a more extensive policy. (Muus, 2002: 19)

De åtgärder som dominerar är olika former av arbetsmarknadsutbildningar och språkträning. I Sverige har olika typer av arbetsmarknadspolitiska åtgärder, utöver språkutbildning, riktats såväl till den invandrade äldre genrationen som till den unga generationen för att få dem i arbete. Som forskningen visar har åtgärderna som dessa grupper deltagit i mer sällan än för svenskfödda lett till anställning (Franzén & Johansson, 2004). Under 1990-talets krisår utnyttjades till exempel ungdomar som hade praktikarbete som billig arbetskraft (Knocke och Hertzberg, 2000: 56-58).

Fredrik Hertzberg (2003: 63) diskuterar i sin avhandling de arbetsmarknadspolitiska förändringarna för invandrare som kom på 1980-talet. Dessa nya perspektiv utgick inte enbart från den besvärliga arbetsmarknadssituationen, utan syftade också till att åtgärda de skillnader i utbildning, yrkeskunskaper och industrivana man menade att 1980-talets flyktingar hade i förhållande till kraven på den svenska arbetsmarknaden. Ytterst sällan har dock stat eller arbetsmarknadens parter utformat konkreta program eller åtgärder för att motverka etnisk diskriminering i arbetslivet och när sådana finns spelar de ofta en undanskymd roll.

I några studier analyseras effekterna av den etniska diskrimineringen vid inträdet på arbetsmarknaden. Bergmark och Palme (2003) argumenterar för att den etniskt grundade uteslutningen i arbetslivet förstärker diskriminering och segregation i andra delar av samhällslivet. De konstaterar framför allt att boendesegregationen förstärktes under 1990-talet parallellt med att allt fler utlandsfödda trängdes ut från arbetsmarknaden:

Another trend during the 1990s was rising ethnic and socio-economic segregation. Ethnic segregation in housing rose in Sweden's three main urban areas in the first half of the decade. (Bergmark & Palme, 2003:120)

6.2.8. Skillnader i sysselsättning för adopterade och barn till invandrare

Dan Olof Rooth (2001) har använt forskningsmetoder för att renodla faktorer som kan skapa etnisk diskriminering. Därför har han valt att studera villkoren på arbetsmarknaden för utlandsadopterade

personer och för andra generationens invandrare. Både adoptivbarn och andra generationens invandrare har växt upp i Sverige och lärt sig svenska språket sedan barnsben. För adoptivbarn är svenska också i allmänhet det första språket. Utifrån detta konstaterar Rooth:

Den enda observerbara skillnaden mellan adopterade och infödda svenskar, till exempel vid en anställningsintervju, är deras utseende. Därför kan en jämförelse av situationen på arbetsmarknaden (arbetslöshet) mellan infödda och adopterade till viss del ses som ett naturligt experiment där det konstanthålles för de viktigaste individuella egenskaperna förutom utseende. Om skillnader existerar mellan adopterade och infödda efter att det tagits hänsyn till ’alla’ andra observerbara egenskaper kan vi inte utesluta förekomsten av etnisk diskriminering på svensk arbetsmarknad. (Rooth, 2001: 536)

Rooth delar upp de adopterade i två kategorier; de som har ett utseende som förmodas vara lika ”svenskars” och de som har ett utseende som kan förmodas vara ”utländskt”. Den senare gruppen delas i sin tur in i ytterligare tre kategorier: adopterade från Asien, från Latinamerika samt en sammanslagen grupp bestående av adopterade från Mellanöstern och Afrika. Rooth påvisar att jämförelsegruppen av personer födda i Sverige har den lägsta graden av arbetslöshet. Men arbetslösheten bland adopterade med ”svenskt” utseende var endast en procentenhet högre. Adopterade med ”utländskt” utseende hade dock en arbetslöshet som var avsevärt större. I jämförelse med de infödda svenskarna hade dessa adopterade en arbetslöshetsnivå som var tio procentenheter högre.

Högst var arbetslösheten bland adoptivbarn födda i länder i Latinamerika. Bland barn födda i Mellanöstern/Afrika var arbetslösheten nästan hälften så stor. Minst var arbetslösheten bland barn födda i Asien.

När Rooth undersöker villkoren på arbetsmarknaden för den s.k. andra generationens invandrare framkommer ytterligare belägg för förekomsten av etnisk diskriminering. Rooth konstaterar att arbetslösheten är betydligt högre bland dem jämfört med personer födda i Sverige. Skillnaderna kvarstår även när eventuella olikheter i utbildningsnivå vägts in i resultatet. Högst är arbetslösheten i gruppen andra generationens invandrare i de fall där båda föräldrarna är födda utanför Europa. Därefter är arbetslösheten högst om båda föräldrarna är födda i Sydeuropa, Finland eller i Östeuropa. Arbetslösheten är klart lägre om en av föräldrarna är född i Sverige (i synnerhet är den lägre om mamman är född i Sverige). Samman-

taget är arbetslösheten för andra generationens invandrare åtta procentenheter högre, i de fall där båda föräldrarna är födda utomlands, jämfört med om en av föräldrarna är född i Sverige.

Rooths slutsats blir att diskriminering på grund av hudfärg leder till omkring sex procentenheters större sannolikhet för arbetslöshet i jämförelse med dem som inte blir utsatta för etnisk diskriminering. I ett pågående forskningsprojekt vid IFAU (Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering) studeras internationellt adopterade som har en ”svensk uppväxt” för att kartlägga diskrimineringens karaktär. Enligt projektets ansats är det belagt att personer med utländsk härkomst i genomsnitt har lägre inkomster och svårare att finna arbete än personer med svensk härkomst, även om man jämför personer som exempelvis har lika lång utbildning och arbetslivserfarenhet. Däremot är det, enligt projektstudiens uppläggning, oklart hur diskrimineringen uppkommer. En annan möjlighet är att personer diskrimineras på grund av utseende. Projektledare är professor Anders Björklund

4

.

6.2.9. Högutbildade

I studien Yrke och utbildning på 2000-talets arbetsmarknad – Skillnader mellan inrikes och utrikes födda personer, Rapport Integration 2003, Bilaga (Ekberg, 2003) granskas situationen på arbetsmarknaden för dem med en akademisk examen:

För utlandsfödda akademiker finner vi att andelen av de sysselsatta som har ett arbete i nivå med sin utbildning, det vill säga har ett kvalificerat arbete, är lägre än för infödda. /…/ Lägst andel med kvalificerat arbete, femtio respektive sextio procent, finner vi för män som invandrat från Afrika respektive Latinamerika. (Ekberg, 2003: 22)

Trots höga utbildningsmeriter har akademiker som flyttat till Sverige från länder utanför Europa haft svårt att få ett arbete och många inom denna grupp anser att de blir utsatta för diskriminering (Sabuni, 2001) och (Wingborg, 1998).

Studien Högutbildad, men diskvalificerad - Några invandrares röster om den svenska arbetsmarknaden och vägen dit, av kulturgeografen Linda Helgesson (2000) bygger det empiriska materialet på intervjuer med ett tiotal högutbildade invandrare, tre personalre-

4

För mer information om projektet, se www.ifau.se

kryterare, ett par handläggare på arbetsförmedlingen och några personer som varit aktiva i så kallade invandrarprojekt.

Det framkommer olika förklaringar till att högutbildade invandrare utestängs från arbetsmarknaden. Enligt studien framhåller de intervjuade arbetsförmedlarna bland annat följande:

  • Att många invandrare missgynnas på grund av att de inte är lika kända på arbetsmarknaden eller i samhället som personer födda i Sverige. Det i kombination med att de flesta jobb förmedlas via informella kontakter och inte via arbetsförmedlingarna förstärker exkluderingen. Ett stöd för denna uppfattning är en undersökning som genomförts av AMS och som visar att bara 34% av lediga arbeten anmäls till arbetsförmedlingen, trots att det finns en lagstadgad skyldighet att anmäla lediga tjänster. (AMS, 2003:8).
  • Att flera arbetsgivare ställer höga krav på kunskaper i svenska, vilket kan utestänga akademiker födda utanför Sverige. Orimligt höga krav på kunskaper i svenska i förhållande till vad arbetsuppgifterna kräver utgör en form av diskriminering och likaså kan uteslutning p.g.a. bruten svenska ses som diskriminering.
  • Fall av uppenbar etnisk diskriminering förekommer beroende på namnet:

En del arbetsgivare kallar inte ens personer med utländska namn till anställningsintervju

. (Helgesson, 2000:17)

En annan faktor som arbetsförmedlarna hänvisar till är att allt fler arbetsgivare kräver att de anställda ska vara ”bra på kundkontakter” (Ibid: 17). Men när invandrare generellt sorteras bort av detta skäl är det fråga om diskriminering. Bakom uttalandet finns ofta en föreställning om att enbart personer födda i Sverige har den specifika sociala kompetens som skulle krävas. De intervjuade arbetsförmedlarna vänder sig dock mot denna föreställning:

... man kan varken koppla social kompetens till någon särskilt etnicitet eller säga att det finns en generell brist i social kompetens bland dem som har invandrat till Sverige. (Ibid: 17)

Håkan Martinssons använder sig i sin studie Högutbildade invandrares inkomster åren 1985 och 1990 (1998) av SCB:s arbetskraftsstatistik och undersöker och jämför medelinkomsten för invandrare - vilket i detta sammanhang betyder första eller andra generationens invandrare - för åren 1985 och 1990. Uppgifterna jämförs

sedan med medelinkomsten för ”svenskar” för samma år. Ytterligare en variabel i undersökningen är utbildningsnivå.

Martinssons resultat visar att invandrare inte kommer upp i samma inkomstnivåer som infödda svenskar oavsett vilken utbildning man har, vilken kommun man arbetar i, om det är kvinnor eller män, eller om man har flyttat. Vidare framkommer det av studien att invandrare med svenskt medborgarskap har högre genomsnittsinkomster än de med utländskt medborgarskap. Av detta drar Martinsson slutsatsen att:

… likvärdig formell kompetens har inte varit tillräcklig för högutbildade invandrare för att nå samma inkomstgrupper som svenskfödda personer /.../ skillnaderna har inte kunnat relateras till att dessa invandrare skulle vara kulturellt främmande eller sakna andra typer av efterfrågad kompetens /.../ Detta betyder dock inte att dessa faktorer kan ligga till grund för arbetsgivares agerande, men om detta varit fallet, så är det fråga om diskriminering, då det inte rör sig om några individuella brister. (Martinsson, 1998: 27)

Slutsatsen är entydig:

Invandrare ”… har överlag lägre medelinkomster och undersökningen har tydliggjort att människor med samma formella kunskaper som svenskar inte behandlas likvärdigt på den svenska arbetsmarkanden.” (Ibid: 27)

Särskilt utsatta är ofta de högutbildade invandrarna:

Den här undersökningen visar att dessa högutbildade invandrare inte fått samma möjligheter som svenskar på den svenska arbetsmarknaden. Vad som framkommit är att invandrare diskrimineras på den svenska arbetsmarknaden och att skillnaden i medelinkomster ökat från 1985 till 1990. (Ibid: 27)

I studien Invandrade akademiker som lärare i den svenska skolan (Jönsson & Rubinstein Reich, 2004) analyseras hur en grupp arbetslösa invandrade akademiker som genomgått en tvåårig kompletteringsutbildning för att få svensk lärarbehörighet, uppfattade mötet med den svenska skolan och hur deras arbetssituation såg ut ett år efter att de hade avslutat utbildningen. 25 procent av de som genomgått utbildningen saknade fortfarande lärarjobb, de hade inte ens tillfälliga vikariat, trots behörighet. De intervjuade skolledarna ansåg att de invandrade lärarna ofta kunde fungera som brobryggare mellan hem och skola för elever med utländsk bakgrund. De problem som skolledarna förknippade med en mångetnisk lärarkår

var bland annat ”kulturbetingade problem” som kunde ”försvåra samarbetet”. Det finns skäl att misstänka att dessa föreställningar om kulturella skillnader byggde på stereotypa föreställningar.

I AMS rapport Rätt man på fel plats (Berggren & Omarsson, 2001) undersöks arbetsmarknadssituationen för utomeuropeiska invandrare med högskoleutbildning i jämförelse med personer födda i Sverige. Resultaten visar att endast 39 procent av utomeuropeiska invandrare hade ett arbete som motsvarar högskoleutbildningens kompetensnivå och 64 procent för de som studerat på högskola i Sverige, att jämföras med 85 procent av Sverige födda. De som fått sin utländska högskoleutbildning formellt ”godkänd” (validerad) av Högskoleverket hade i något större utsträckning ett arbete som motsvarade sin kompetens. De högsta siffrorna återfinns i de yrken där det rådde brist på arbetskraft. En intressant slutsats är att de som har arbete som ligger under sin kvalifikationsnivå ofta finns i rätt bransch, men alltså på fel plats.

I TCO:s rapport Sist i kön Faride - Invandrare på svensk arbetsmarknad (2005) konstateras att av alla 166 000 som ingick i undersökningen (16 000 var födda utanför Sverige) fanns det några områden (t.ex. förskollärare och läkare) där inte en enda av de utlandsfödda var chefer. Bland de civilingenjörsutbildade som ingick i urvalet hade 15,7 procent av de svensk födda en chefsbefattning, medan motsvarande siffra för utlandsfödda var 1,8.

6.2.10. Ungdomar

Lena Schröder och Roger Vilhelmsson undersöker i artikeln ”Sverigespecifikt” humankapital och ungdomars etablering på arbetsmarknaden (1998) villkoren på arbetsmarknaden för ungdomar med utländsk bakgrund:

Sammanfattningsvis har ungdomar med utländsk bakgrund lägre sannolikhet att arbeta och högre sannolikhet att vara arbetslösa och att studera jämfört med helsvenska ungdomar. Skillnaderna i dessa avseenden avtar med vistelsetiden i Sverige och därmed även med åldern vid invandring. (Schröder & Vilhelmsson, 1998: 600)

Schröder och Vilhelmsson avfärdar tesen om ”Sverigespecifikt humankapital” som förklaring till varför invandrare missgynnas på arbetsmarknaden. Om tesen vore riktig så borde invandrare med goda kunskaper i svenska etc. ha en lika god position på arbets-

marknaden som svenskfödda. Men Schröder och Vilhelmsson konstaterar tvärtom att stora och oförklarade skillnader finns kvar även efter att de har kontrollerat eventuella skillnader i svenska språket, utbildningsnivå, bostadsort och familjebakgrund:

Speciellt anmärkningsvärd är situationen för de ungdomar med utländsk bakgrund som är födda i Sverige och således borde ha tillgång till samma ’Sverigespecifika’ humankapital som andra svenskar. För ungdomar som är födda i Sverige ökar risken att vara arbetslös med en dryg tredjedel om någon av föräldrarna är född utomlands. För de ungdomar som invandrat före skolstart är arbetslöshetsrisken ännu högre, trots att dessa ungdomar gått igenom samma skolsystem som helsvenska ungdomar. (Ibid: 600)

Av detta drar Schröder och Vilhelmsson slutsatsen att kunskaper i det svenska språket har viss betydelse för ungdomars etablering på arbetsmarknaden, men att förklaringarna till de skilda positionerna på arbetsmarknaden till en stor del “… måste sökas på annat håll”. En tänkbar sådan förklaring är, enligt författarna, förekomsten av etnisk diskriminering riktad mot ungdomar med utländsk bakgrund.

Katarina Mattsson ifrågasätter på andra grunder starkt de forskare som anser att ’investering i svenskhet’, dvs. ’svenskt humankapital’ är en förutsättning att minska arbetslösheten. Hon hävdar att kravet på ’investering i svenskhet’ uttrycker ett starkt assimilatoriskt budskap: ”De Andra har en plats i det moderna arbetslivet, under förutsättning att de blir svenskar”. Den strukturella uppdelningen i en tänkt gemensam svenskhet och ’de avvikande andra’ blir uppenbar i ljuset av krav på ’svenskt humankapital’ (Mattsson, 2001:166-168).

Ekbergs artikel Hur är arbetsmarknaden för den andra generationens invandrare? (1997) analyserar situationen på arbetsmarknaden för ungdomar med föräldrar födda i ett annat land. För ungdomar födda efter 1970 målar Ekberg en dyster bild. Positionen på arbetsmarknaden är visserligen bättre än för gruppen utrikes födda men den är klart sämre än för personer födda i Sverige med föräldrar födda i Sverige. Särskilt alarmerande är situationen om föräldrarna är födda i ett land utanför Europa:

Detta gäller med avseende på samtliga undersökta variabler. Sysselsättningen är lägre, arbetslösheten högre och årsarbetsinkomsten lägre. Mycket av arbetsmarknadsskillnaderna mellan andra generationens invandrare med europeisk respektive icke europeisk härkomst åter-

finns också i föräldragenerationen. I den meningen finns en överföring mellan generationerna. (Ekberg, 1997:16)

Slutsatser som även inbegriper villkoren för invandrarungdomar (med föräldrar födda utanför Sverige) som fått ett arbete återfinns i Alireza Behtouis artikel Unequal Opportunities for Young People with Immigrant Backgrounds in the Swedish Labour Market (2002):

Children of immigrants have consistently lower annual labour income, lower probability of having income more than zero, and lower probability of being regularly employed, regardless of educational attainment, gender, marital status, having children, and living in a big city, vis-à-vis our reference group. (Behtoui, 2002:22)

Samtidigt framgår att skillnaden mellan andra-generationen och svenskfödda är mer påtaglig när det gäller inträdet till arbetsmarknaden än skillnader i lön och villkor för dem som har ett arbete:

Annual wage income differences among children of immigrants who have a job (indviduals on the labour market) and the reference group are not as significant as among all children of immigrants (regardless of having a job or not) and the reference group. This result indicates that not entering the labour market is more important than wage discrimination - to explain the inferior status of children of immigrants in the Swedish labour market. (Ibid: 22)

Det finns alltså omfattande forskningsresultat som visar på att den strukturella diskrimineringen, utan hänsyn till individuell kompetens, sorterar och utsorterar arbetskraften beroende på etniskt ursprung.

6.2.11. Offentliga arbetsgivare

Ett fåtal studier belyser huruvida offentliga arbetsgivare diskriminerar vid inträdet till arbetslivet. En av de få som gör det är Invandrare på den svenska arbetsmarknaden. En delrapport från LOprojektet Ökad Sysselsättning (1999).

När myndigheter har andra mål än vinstmaximering kan man inte härleda en efterfrågefunktion på samma sätt som för privata företag. Vad blir då konsekvenserna för minoriteten av monopolmakten som utövas av statliga myndigheter? Fördomar som finns överallt i samhället finns även här bland dem som rekryterar till den offentliga sektorn. Nepotism är minst lika vanlig här som i andra delar av arbetsmarknaden. Vissa enheter i den här sektorn (exempelvis UD och större delen av

försvarsorganisationen) är helt stängda för icke infödda på grund av säkerhetsskäl eller eventuell 'dubbel lojalitet'. Det är därför inte förvånande /…/ att man ser att antalet individer från etniska minoriteter i myndigheter och statliga verk är mindre jämfört med den konkurrensutsatta privatsektorn. (Invandrare på den svenska arbetsmarknaden…, 1999: 18)

I Integrationsverkets rapport Den kommunala sektorn som förebild? Om mångfald i ord och siffror i 42 av Sveriges kommuner (2004b) finns en omfattande redovisning av svenska kommuners benägenhet att anställa personer med utländsk bakgrund. Med utländsk bakgrund menas i denna studie antingen att personerna själva är födda i ett annat land än Sverige eller att båda föräldrarna är födda i ett annat land än Sverige. Av de 42 särskilt granskade kommunerna är det bara en där andelen anställda med utländsk bakgrund överstiger andelen i befolkningen, nämligen Nacka. I många kommuner är underrepresentationen av anställda med utländsk bakgrund särskilt påfallande. Det gäller Eskilstuna, Gotland, Halmstad, Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Kristianstad, Landskrona, Lidköping, Lund, Malmö, Norrköping, Nässjö, Uddevalla, Växjö och Örebro.

Intressant är att personer födda i Afrika – det vill säga den ursprungsgrupp som oftast är exkluderad från arbetsmarknaden i stort – inte generellt är underrepresenterade bland kommunalt anställda. Variationen var emellertid stor mellan de olika kommunerna och särskilt stark var underrepresentationen i Helsingborg, Landskrona, Linköping, Trollhättan, Kalmar, Uddevalla och Sigtuna.

En förklaring till att underrepresentationen av personer med utländsk bakgrund är relativt liten, och obefintlig när det gäller personer födda i Afrika, är att de utrikes födda grupperna återfinns i de mindre kvalificerade arbetena inom den kommunala sektorn:

Av samtliga ledningstjänster i alla av Sveriges kommuner innehas endast 5,4 procent av anställda med utländsk bakgrund. /…/ En konsekvens av detta är att de utomeuropeiskt födda grupperna i allmänhet och födda i Afrika, men också i Nord- och Sydamerika i synnerhet saknas i ledande funktioner i en absolut majoritet av de undersökta kommunerna. Intressant nog saknas dessa ursprung även i de kommuner som har en avsevärd överrepresentation av födda i Afrika samt i Nord- och Sydamerika bland sina anställda. (Ibid: 133)

Personer födda utanför Sverige och i synnerhet utanför Europa får inte tillträde till ledande befattningar inom kommunerna utan är enligt rapporten starkt representerade inom arbeten inom den

kommunala sektorn som kräver kort utbildningstid. En relativt hög andel av anställda med utländsk bakgrund återfanns inom yrkesgrupper som inte kräver mer än gymnasieutbildning, i genomsnitt hade 14 procent sådana tjänster i landets samtliga kommuner. Eller uttryckt på ett annat sätt:

Den starkaste indikationen på bristande mångfald finner man vid en närmare analys av olika yrkesområden. I de undersökta kommunerna uppgår antalet ledningstjänster till 12 639. Av dessa innehas endast 110 tjänster av anställda födda utanför Europa. (Ibid:11)

Detta betyder färre än en procent av ledningstjänsterna. I rapporten från Integrationsverket (2004b) visas också att vistelsetiden i Sverige och utbildningsnivån bland dem med utländsk bakgrund inte kan förklara underrepresentationen bland kommunalt anställda och framför allt inte snedvridningen när det gäller yrken och vilka arbetsuppgifter som utförs av personer födda utanför Sverige och i synnerhet av personer födda utanför Europa.

När utbildningsnivån bland dem som är utrikes födda i kommunerna studeras visar det sig tvärtom att kommunerna har ett rekryteringsunderlag som de inte har utnyttjat.

I Integrationsverkets rapport diskuteras även hur kommunerna använder mångfaldsplanerna för att motverka etnisk diskriminering. Genomgången visar att mycket återstår att göra. Enligt rapporten består det konkreta antidiskrimineringsarbetet främst av dokument som innehåller direktiv om att “ingen får diskrimineras” eller att huvudansvaret för åtgärder vid till exempel etniska trakasserier på arbetsplatsen läggs på förvaltningscheferna. Men nästan ingen kommun uppger vad som skulle hända om någon diskriminerar. Kalmar är den enda kommun som i sin mångfaldsplan förordar hot om uppsägning om någon diskriminerar eller trakasserar andra personer. Tre kommuner föreslår positiv särbehandling av sökande med utländsk bakgrund givet att kandidaterna har likvärdig kompetens.

Författaren till Integrationsverkets rapport understyrker att ytterligare åtgärder måste till om kommunernas arbete med att motverka etnisk diskriminering ska ta några steg framåt. I ett särskilt kapitel i rapporten finns därför ett förslag till åtgärdsprogram.

6.3. Förklaringar till skillnad i sysselsättning

Den finns ytterligare en mängd studier som påtalar och försöker förklara skillnader i sysselsättning mellan utrikes födda och svenskfödda. Genomgående medger man att etnisk diskriminering kan vara en del av förklaringen, även om det finns skillnader i vilken grad diskriminering betonas och hur karaktären av diskrimineringen beskrivs. Många forskare söker emellertid också andra förklaringar vid sidan av etnisk diskriminering. Ofta förklaras den lägre sysselsättningsgraden och den högre arbetslösheten av olika ”bristande” egenskaper hos invandrarna själva. Till sådana bristande egenskaper hör bland annat kunskaper i svenska, tillgång till kontaktnät, utbildningsnivå, vistelsetidens längd och sökaktivitet. En närmare granskning av dessa faktorer visar dock att ingen av dem ger en tillräcklig förklaring till skillnader i sysselsättningsnivå och arbetslöshet.

6.3.1. Svenska språket

En samlad forskning visar att ofullständiga kunskaper i svenska knappast är en tillräcklig förklaring till skillnader i villkor på arbetsmarknaden mellan utrikes födda och svenskfödda.

En utförlig forskaröversikt och analys av språkets betydelse vid inträdet på arbetsmarknaden återfinns i Rapport Integration 2002, (Integrationsverket, 2003). Slutsatsen är klargörande:

Även om kunskaper i svenska är en viktig faktor, så kvarstår att goda kunskaper i svenska inte är tillräckligt för att utrikes födda ska ha samma chanser på arbetsmarknaden som infödda. (Rapport Integration, 2003:46)

Vidare påpekas att kraven på kunskaper i svenska rimligen bör variera beroende på arbetsuppgifter:

Nivån på vad som anses vara tillfredsställande borde skilja sig mellan olika yrken, t.ex. mellan en journalist och en kemist eller mellan en sjukskötare och en djurskötare. (Ibid:38)

Eller uttryckt på ett annat sätt: I vissa fall kan krav på goda kunskaper i svenska och att skriftligt kunna uttrycka sig på svenska vara ett relevant krav. I andra fall kan krav på perfekta kunskaper i svenska vara ett uttryck för etnisk diskriminering.

En fråga av stor vikt gäller hur personer bedöms som kan uttrycka sig muntligt och skriftligt på god svenska, men som har en viss brytning i uttalet. När dessa personer, på grund av brytningen, missgynnas är det rimligen en fråga om etnisk diskriminering. En slutsats som delas av en rad forskare och skribenter, se särkilt Bjärvall (2001).

I Fredrik Hertzbergs avhandling Gräsrotsbyråkrati och normativ svenskhet - Hur arbetsförmedlare förstår en etniskt segregerad arbetsmarknad (2003:7) konstateras att kraven på kunskaper i svenska språket uttrycks som om det vore en nästan osynlig aktör som artikulerade dem.

Det var viktigt att kunna det svenska språket, och att vara kommunicerbar. Frågan om vem det var som ställde dessa krav omtalades inte i dessa utsagor, och inte heller hurdan den svenska var beskaffad som ansågs vara tillräcklig. (Hertzberg, 2003: 163)

Det empiriska underlaget i Hertzbergs avhandling består av intervjuer med 16 arbetsförmedlare. Många av intervjupersonerna framhåller att kraven på språkkunskaper hårdnade under 1990-talet. Den svenska som accepterades för inträde på arbetsmarknaden under 1970- och 80-talen blev ofta otillräcklig under 1990-talet. Orsaken till de högre kraven är enligt Hertzberg inte framför allt förändringar av arbetenas innehåll, utan att den högre arbetslösheten ökat konkurrensen om jobben.

Förändringen beskrivs som en effekt av relationen mellan 'utbud och efterfrågan'. I och med att arbetslösheten har ökat så mycket som den har gjort, har utbudet på arbetskraft ökat och efterfrågan minskat. (Ibid, 2003: 163)

Integrationsverket (2001) kopplar samman frågan om kunskaper i det svenska språket med föreställningen att det finns kulturella skillnader mellan svenskfödda och invandrare som förklarar skillnader vid inträdet på arbetsmarknaden. Slutsatsen är att förklaringar som har att göra med utbildningsnivå, sökaktivitet och ”kulturellt avstånd” kan avfärdas:

De slutsatser som förespråkare av det 'kulturella avståndets' betydelse drar i dag är att kunskaper i svenska språket samt beteenden som ansluter till svenska normer, attityder och värderingar är allt mer väsentliga för en effektiv produktion. Enligt dem är mångfald inte produktivt utan personer från 'kulturellt avlägsna' länder har växande svårigheter att finna sin plats på svensk arbetsmarknad, ju mer avlägset desto större svårigheter. Det finns några få studier som empiriskt har

försökt att bevisa denna teori. Ingen av dem har dock kunnat påvisa att personer från avlägsna länder, enbart på grund av sin födelseort har lägre produktivitet på svensk arbetsmarknad. (Integrationsverket 2001: 47)

Integrationsverkat drar i sin rapport slutsatsen att förklaringarna inte primärt bör sökas på utbudssidan utan på efterfrågesidan:

De huvudsakliga förklaringarna till de utrikes föddas svårigheter på arbetsmarknaden ligger på efterfrågesidan, det vill säga i arbetsgivares och fackföreningars uppfattning och värderingar av personer från andra länder och deras kompetens. (Ibid: 46)

Att hänvisningar till ”dåliga kunskaper i svenska” används för att sortera ut utrikes födda på arbetsmarknaden kan tyda på att det finns personer på den svenska arbetsmarknaden som accepterar och har förståelse för svenska dialekter, men inte för en utländsk brytning. Dessutom kan en sådan behandling leda till att invandrarna tappar tillit till systemet, vilket i sin tur kan spä på effekterna och skapa en negativ spiral. För en analys i linje med detta se Bjärvall (2001)

Att över huvudtaget anse att uppdelningen i dialekter och språklig brytning har relevans för inträdet på arbetsmarknaden bör i sig betraktas som en diskriminerande inställning. Den relevanta faktorn är i stället om det finns språkliga hinder till en fungerande kommunikation och vilken kommunikation som är nödvändig för att kunna utföra arbetsuppgifterna. Den diskriminerande attityden kan i själva verket delas upp i två element. För det första åtskillnaden mellan å ena sidan ”dialekter av det svenska språket” och ”brytningar på främmande språk”, en uppdelning som förvandlas till diskriminering när dialekter anses mer ”acceptabla” än brytningar. För det andra den hierarki som finns mellan brytningar på olika språk, där flera forskare påpekat att det är mer ”acceptabelt” att bryta på norska, engelska eller tyska än på turkiska, arabiska och somaliska. Flera forskare har ytterligare preciserat dessa slutsatser. Se särskilt Mattsson (2001), men även Kós-Dienes (1998), Sjögren (1996), Herlitz (1991), Herlitz (1989) och Rooth (2001:b). Luyinda (1998) behandlar specifikt svenska språkets betydelse för invandrare från länder i Afrika.

I en rapport från SIV (Statens Invandrarverk) (1997) Invandrare och arbete - Åtta rapporter om hinder och möjligheter för invandrare att få arbete ifrågasätts överbetoningen på språkkunskaper i förhål-

lande till vad arbetet kräver samtidigt som man kommer med ett konkret förslag med avseende på svenskundervisningen:

Svenskkunskaper är viktiga, men alltför stor vikt läggs vid invandrarens språkkunskaper, och alla har inte möjlighet att tillgodogöra sig teoretisk svenskundervisning. Invandrarna själva upplever inte språket som något hinder i sitt dagliga arbete. Vi föreslår därför att man satsar mer på individuellt anpassad svenskundervisning med tonvikt på praktisk svenska (SIV, 1997:3).

Hänvisningen till bristande kunskaper och färdigheter i svenska språket kan enligt studien Är arbetsmarknaden öppen för alla? (Arai m.fl., 1999) inte heller förklara den högre arbetslöshet bland personer som har gått igenom det svenska skolsystemet och som har höga betyg i svenska. Förklaringarna till den högre arbetslösheten måste enligt en sammanfattning i Rapport Integration 2001 (Integrationsverket, 2002) sökas i arbetsgivares bedömning av individuella sökande med utgångspunkt i stereotypa föreställningar om egenskaper som hänförs till grupptillhörigheten:

Om arbetsgivaren till exempel har bristande information om individernas kapacitet och inte säkert kan identifiera den bästa kandidaten utifrån meriter och anställningsintervjuer, finns det en risk att själva grupptillhörigheten blir avgörande. Att arbetsgivaren tillskriver gruppen vissa egenskaper som även individer antas bära och som leder till diskriminering. En del individer får då sämre möjligheter enbart på grund av yttre egenskaper, namn eller utseende som hänför dem till en viss grupp (Ibid:122).

Andra forskare har kunnat visa att konjunkturcykelns upp- och nergång samvarierar med hur stora krav en arbetsgivare ställer på kunskaper i det svenska språket (Knocke m.fl., 2003:51). I tider av arbetsraftsbrist tenderar kraven att sänkas. Makten att bedöma den ’nödvändiga’ nivån på språkkunskaper ligger hos arbetsgivaren, medan den arbetssökande inte förfogar över några maktmedel att ifrågasätta bedömningen.

6.3.2. Kontaktnät

I sin studie Ett förlorat 1990-tal. Invandrades situation på den svenska arbetsmarknaden under perioden 1990–1996 undersöker Hjerm (2002) arbetsmarknadssituationen för invandrare 1990– 1996. Hjerm har gjort jämförelser mellan tre grupper där alla hade

förvärvsarbete 1990: en grupp av tidigt invandrade (från åren 1968 och 1974), en grupp av sent invandrade (perioden 1987 till 1990, en period dominerad av flyktinginvandring) samt en grupp individer födda i Sverige. Enligt Hjerm innebar detta upplägg av studien att ”tröskeleffekten”, det vill säga tillgång till kontaktnät, språkkunskaper etc., var i stort "minimerad". Den som har ett arbete har på ett eller annat sätt kommit över denna tröskel. När Hjerm undersöker i vilken grad dessa grupper drabbades av lågkonjunkturen genom att de förlorade sina arbeten klargörs att även de som kommit över ”tröskeln” ändå åker ut. Hjelm konstaterar att invandrare och framför allt de sent invandrade drabbades avsevärt hårdare av lågkonjunkturen jämfört med de andra grupperna under åren 1991 till 1993.

De sent invandrade, och därmed sannolikt senast anställda, drabbades enligt lagen om anställningsskydd (LAS) av principen ’sist in, först ut’. En annan delförklaring till de skillnader som Hjerm funnit skulle kunna vara att anställningsformen skiljer sig på så sätt att invandrare oftare än svenskfödda har tillfälliga anställningar och därför oftare förlorar sitt fotfäste på arbetsmarknaden vid lågkonjunktur. Det skulle kunna förklara en del av de uppmätta skillnaderna, men det skulle samtidigt innebära att arbetsgivare ger företräde åt svenskfödda när personer får en fast anställning, något som för övrigt också belagts av flera forskare (Neergaard, 2002; LO, 2001b; Håkansson, 2001; Jonsson & Wallette, 2001). För frågan om anställningsformernas betydelse se avsnitt 6.2.2.

Med utgångspunkt i Hjerms forskningsresultat kan man dra slutsatsen att kontaktnätet inte räcker till för att förklara skillnader i sysselsättning. Invandrare som kommit in på arbetsmarknaden, och därmed kan antas haft tillräckliga språkkunskaper och sociala kontakter för att komma över ”tröskeln”, blir vid lågkonjunkturer lättare av med sina arbeten än svenskfödda.

I både Abbasian (2003) och Schierup & Paulson (1994) samt Knocke & Hertzbergs studie om ungdomar med invandrarbakgrund (2000) konstateras att invandrare ofta enbart har nätverk som är begränsade till egna landsmän. Avsaknaden av vidare sociala kontaktnät blir särskilt till nackdel när rekrytering bygger på informella kontakter och inte på rekrytering via formella rekryteringskanaler som arbetsförmedlingen eller annonser. Social nätverksrekrytering förvandlas till social nätverkssegregering, eftersom informationen om vakanser utesluter personer utan kontaktnät.

Kontakterna är i sin tur beroende av andra strukturella faktorer. En person som nyligen anlänt till Sverige kan ha ett begränsat socialt nätverk just på grund av att han eller hon visats i Sverige under kort tid. Begränsningen kan också vara orsakade av bostadssegregation samt av normer och regelverk eller vara resultat av andra människors beteende, enligt bland annat Rydgren (2004). Hjerm (2002) hävdar vidare att det avgörande inte är hur omfattande kontaktnätet är, utan att det består av de ”rätta personerna”.

Invandrare söker och får oftare än svenskfödda sina jobb via arbetsförmedlingen. I och med att endast en liten del lediga jobb anmäls till och förmedlas genom arbetsförmedlingen, kan man i detta sammanhang tala om en form av indirekt diskriminering. Vidare är en övervikt av de arbeten som anmäls till och förmedlas via arbetsförmedlingen lågkvalificerade och lågavlönade jobb, vilket kan sägas utgöra en ytterligare exkluderande och diskriminerande aspekt. I avsnittet om arbetsförmedlingen (6.4.4) refererar vi befintlig statistik om andelen jobb som förmedlas via arbetsförmedlingen.

6.3.3. Utbildningsnivå

Hjerm (2002) ger tydliga belägg för att över- och underordning mellan inrikes- och utrikes födda spelar en stor roll för chanserna på arbetsmarknaden. Enligt Hjerm är hög utbildning inte någon garanti för att invandrare ska klara sig i konkurrensen om jobb jämfört med inrikes födda. Utbildning har ett dåligt förklaringsvärde när det gäller den besvärliga arbetsmarknadssituationen för högutbildade invandrare:

…det visar sig att inte ens hög utbildning gör någon direkt skillnad. /…/ Även om utbildning kan vara viktig ur individperspektivet kvarstår det faktum att högutbildade invandrares utbildning betalar sig dåligt i relation till de inrikes födda. (Ibid:46)

Inte ens i jämförelse med lågutbildade personer födda i Sverige ger akademisk utbildning bättre chanser på arbetsmarknaden för de utrikes födda:

Den sent invandrade gruppen med forskarutbildning drabbades lika hårt av arbetslöshet som de inrikes födda med endast grundskoleutbildning. (Ibid:49)

Eftersom varken anställningstid, utbildningsnivå eller vistelsetid i Sverige räckte till för att förklara den betydligt sämre arbetsmarknadssituationen för de högutbildade, är Hjerms slutsats given:

Resultaten i denna studie pekar klart i riktning mot att diskriminering på arbetsmarknaden kanske är än mer utbredd än vad vi har velat föreställa oss. (Ibid:48)

I Rapport Integration 2002 (Integrationsverket, 2003) konstateras att utrikes födda har ungefär samma utbildningsnivå som inrikes födda, men att det finns större variationer i utbildningsnivå bland de utrikes födda. Men även här fastslås att personer födda utanför Sverige får en mindre utdelning av sin utbildning i form av ett kvalificerat arbete än personer födda i Sverige:

Utbildning lönar sig alltid på arbetsmarknaden, men ger lägre avkastning för utrikes födda än för inrikes födda. En tidigare undersökning har visat att det finns en begåvningsreserv på cirka 10 000 högutbildade utrikes födda som är arbetslösa eller sysselsatta långt under sin kompetensnivå (Integrationsverket, 2003:46).

Liknande resultat återfinns i studien 20 år med arbetsmarknadsintegrering för invandrare (Ekberg och Hammarstedt, 2002). Forskarna slår fast att sysselsättningsgraden fortsatt att vara låg hos 1980talets flyktinginvandrare trots att det var högkonjunktur under stora delar av 1980-talet och trots att flyktinginvandrarna i genomsnitt var mer välutbildade än tidigare invandrargrupper. I genomsnitt var utbildningsnivån på samma nivå som för personer födda i Sverige. Att många av dem ännu inte kommit in på arbetsmarknaden stöds också av andra studier som bl.a. Ekberg & Rooth (2000) och Edin, Lalonde & Åslund (2000) samt Edin & Åslund (2001).

Antaganden om brister i utbildningsnivån som förklaring till svårigheter att få tillträde till arbetsmarknaden avfärdas också i internationella studier (Cohn, 2000). Cohn fann att varken utbildningsnivå eller sökbeteende kunde förklara skillnader i sysselsättning mellan svarta och vita i USA. Medianutbildningsnivån var i stort sett densamma för ”vita”och ”svarta” och det existerade inte heller någon skillnad i deras benägenhet att söka arbete. På grundval av sin forskning, som innefattade bland annat det som kallas situation testing, drar han följande slutsats:

Employer discrimination is the primary obstacle to increasing black employment. Audit studies [ungefär: situation testing] in which black and white actors with identical credentials apply for the same job show

employers take the white candidate more seriously and are more likely to offer the white a position. (Cohn, 2000: 169)

En annan förklaring som Cohn tillmäter en viss, men inte avgörande, betydelse för ojämlika chanser till anställning, är att svarta arbetssökande i genomsnitt bor längre från allmänna kommunikationer än vita arbetssökande. Möjligheten att ta sig till arbetsplatsen är alltså i genomsnitt något sämre för de svarta arbetssökande. Resonemanget pekar på att det finns ett samband mellan boendesituation och sämre chanser till anställning, vilket kan tolkas som en form av strukturell diskriminering.

6.3.4. Vistelsetid

En rad studier påvisar att situationen på arbetsmarknaden i genomsnitt är sämre ju senare en person anlänt till Sverige. I Berggren (2000) finns en jämförelse mellan dem som kom till Sverige före respektive efter 1995. Enligt studien är arbetslösheten klart högre i den senare gruppen.

Även om vistelsetiden har betydelse för de utrikes föddas sysselsättningsgrad, har även de som varit i Sverige i 20 år eller längre lägre sysselsättningsgrad än inrikes födda under både hög- och lågkonjunktur enligt Rapport Integration 2002 (Integrationsverket, 2003:33). Däremot, vilket en rad forskningsresultat understyrker, kan vistelsetidens längd långtifrån förklara de skillnader i sysselsättning som finns mellan olika grupper av utrikes födda. Värdet av vistelsetidens längd som generell förklaringsfaktor för situationen på arbetsmarknaden ifrågasätts därför bland annat av Hjerm (2002) och Arai, Regner & Schröder (1999). Det är bl.a. svårt att förklara varför situationen förbättras för vissa nationaliteter men inte för andra (se exempelvis Ekberg & Rooth, 2004). Vistelsetiden förklarar inte heller varför personer med utländsk bakgrund, men som är födda i Sverige, drabbas av högre arbetslöshet än andra (Rooth, 2001; Arai, Schröder & Vilhelmsson, 2000). En slutsats som kan dras av att även grupper som har funnits länge i landet besväras av höga arbetslöshetssiffror är att andra faktorer än betydelsen av vistelsetid för deras sämre arbetsmarknadssituation måste granskas.

6.3.5. Sökaktivitet

En återkommande föreställning är att motivationen att söka arbete är lägre bland invandrare än bland svenskar och att invandrarnas sökaktivitet är lägre jämfört med svenskar. Några belägg för att så skulle vara fallet finns inte. Tvärtom visar Arai, Regner och Schröder att ett arbete prioriteras högt bland utrikes födda:

Det framgår tydligt att personer som är födda utomlands anser att det är mycket viktigt att ha ett arbete. Oavsett hur frågan ställs är det en avsevärt större andel utrikes än inrikes födda som anser att det är viktigt att ha ett arbete /.../ Utrikes födda tycks även ha ett större socialt tryck på sig (från anhöriga och vänner) att skaffa arbete än inrikes födda. Nästan 60 procent av de som är födda utomlands anger att det är viktigt för anhöriga och vänner att de har ett arbete. Det ska jämföras med 41 procent bland de som är födda i Sverige. (Arai mfl, 1999:31)

Arai, Regner och Schröder hävdar att det inte finns några data som tyder på att personer som är födda utomlands söker arbete på andra sätt än personer som är födda i Sverige. Av deras forskning framgår exempelvis att utrikes födda söker efter arbete i tidningar, via texttv och Internet i minst lika stor utsträckning som inrikes födda. Vidare framgår att arbetslösa utrikes födda oftare än arbetslösa personer födda i Sverige svarar på platsannonser. Forskarnas slutsats är att: ”Passivitet kan således inte förklara skillnaderna i arbetslöshet mellan grupperna.” (Ibid: 35) En liknande slutsats dras i Rapport Integration 2002 (Integrationsverket, 2003):

Det finns inget stöd för att utrikes födda skulle vara mindre aktiva i att söka jobb än inrikes födda. Den enda forskningsrapport som finns visar att utrikes födda söker jobb minst lika aktivt som inrikes födda. (Ibid:46)

Samma slutsats drar Arai, Regner & Schröder (1999) i studien Är arbetsmarknaden öppen för alla?

Även ungdomar med invandrarbakgrund uppvisar enligt arbetsförmedlare en hög sökaktivitet och att det viktiga för dem är att få ett riktigt arbete (Knocke och Hertzberg, 2000). Att den nuvarande högre arbetslösheten bland invandrare - och i synnerhet bland dem födda utanför Europa - inte kan förklaras av en lägre utbildningsnivå eller ett mindre aktivt sökbeteende stöds också av

rapporten Integration 2002 (2003) utgiven av Integrationsverket. Se även tidigare refererade Cohn (2000).

6.4. Exkluderande mekanismer

6.4.1. Diskriminering i rekryteringsprocesser

En avgörande fråga i den etniska diskrimineringen är hur rekryteringen till arbetslivet går till. Forskning om rekrytering sätter här fingret på en rad centrala frågor. Framför allt visar forskningen att en rekryteringsprocess omfattar många steg och att etniskt diskriminerande handlingar och beslut därför kan förekomma på flera olika nivåer. I rapporten Retorik och praktik i rekryteringsprocessen (Knocke m.fl, 2003) redovisas de centrala momenten i rekryteringsprocessen:

1. 'Annonsering': Här handlar det om att sprida information om

att organisationen behöver personal via ett urval av lämpliga kanaler.

2. Sortering: Antalet sökande måste reduceras till ett hanterligt antal.

3. Värdering: Intervjuer, testing, referenser m.m. som underlag för bedömning av lämplig person för jobbet.

4. Rangordning: På basis av tester m.m. diskussion i grupp eller på annat sätt ordnas de sökande efter ett antal kriterier.

5.

Beslut: Valet av den sökande som får jobbet kan ske på olika sätt, enskilt av arbetsgivaren eller med olika grad av inflytande från de anställda. (Knocke mfl, 2003, s. 33

)

En slutsats som presenteras av Rydgren (2004) är att det är särskilt angeläget att försöka påverka så kallade "gatekeepers" (ung. spärrvakter) och att se över till synes neutrala regelverk för att motverka institutionell diskriminering, vare sig den är avsiktlig eller oavsiktlig.

Key actors holding gatekeeper positions in the labour market discriminate against migrants in a two-fold way: by making decisions about recruitment, etc. based on stereotypical - and often prejudiced - beliefs about group-specific characteristics rather than on individual skills; and by choosing people they know or who have been recommended by someone they know for vacant positions (network recruitment). Neither of these mechanisms involves much reflection, which implies

that actors in gatekeeper positions often discriminate against migrants without being aware of it. (ibid:697)

Flera ytterligare forskningsstudier i Sverige behandlar rekryteringsfrågor, se Hertzberg (2003), Knocke & Hertzberg (2000) och pågående forskning av Neergaard om rekrytering i storstadskommuner. För en studie om könsmaktsordningens påverkan på synen på ledarskap och dess inverkan på rekrytering, se Holgersson (2003) Rekrytering av företagsledare: En studie i homosocialitet.

Inom flera sektorer av arbetslivet skulle det finnas fog för särskilda undersökningar av rekryteringsprocesserna. Det gäller i synnerhet de segment av arbetsmarknaden och de positioner i arbetslivet där andelen invandrare är mycket låg. Samma gäller de sektorer där undersökningar pekar på en särskilt hög grad av etnisk segregering och diskriminering (se avsnittet om metoder). Några enstaka studier med dessa utgångspunkter har redan utförts. En undersökning utförd av Försvarsmakten visar att unga män med utländsk härkomst inte lika ofta rekryteras till försvaret som de borde utifrån deras andel av befolkningen. Författarna till studien menar att orsaken till denna skillnad är en "institutionaliserad rasism inom försvaret". (Undersökningen refereras i EUMC, Newsletter, issue 09, Jan, 2002.)

6.4.2. Kompetensprofil: rätt namn och rätt brytning

Några studier undersöker specifikt de hinder som arbetssökande möter vid rekrytering, däribland de arbetssökandes namn.

Rydgren (2004) gör en överblick på forskningen i Sverige och kommer till slutsatsen att:

When apparently neutral requirements for recruitment or working practice affect certain ethnic groups more than others, or when certain rules, instructions or everyday practices within a social system have intended or unintended discriminating consequences, we can talk about institutional discrimination. As stressed above, the most common type of institutional discrimination in the Swedish labour market has to do with requirements for good spoken and written Swedish. (ibid: 711)

I rapporten Rekrytering för mångfald? (Knocke, 2003) framkommer betydelsen av ett namn för inträdet på arbetsmarknaden.

Det fanns bland en del av intervjupersonerna erfarenheten av att ett namn som inte är ursprungssvenskt tolkas som en negativ signal bland arbetsgivare, vilket kan leda till utsortering i ett tidigt skede av rekryteringsprocessen. Följande två observationer kommer från en rekryteringsansvarig i den offentliga sjukvården och en tjänsteman på arbetsförmedlingen:

För det är ju tydligen så, har man fel efternamn så kommer man inte ens en gång på intervju tydligen.

Vi vet ju att namnet spelar roll när man rekryterar, att man tittar på det. (Knocke, 2003: 17)

Andra belägg för att ett namn har betydelse i samband med etnisk diskriminering har gjorts genom en experimentell studie som testat svenska medborgares attityd till efternamn som ger associationer till olika ursprungsområden. Studien kunde påvisa en diskriminerande inställning till personer med icke-europeiska namn (Ahmed, 2003).

I studien Mångfaldens barn söker sin plats. En studie om arbetsmarknadschanser för ungdomar med invandrarbakgrund (Knocke & Hertzberg, 2000) undersöks de hinder som möter ungdomar med invandrarbakgrund i deras möte med arbetsmarknaden. De två forskarna har genomfört intervjuer på fjorton arbetsförmedlingar i Storstockholmsområdet, med arbetsförmedlare, platsförmedlare med flera. Därutöver har man intervjuat 20 ungdomar med turkisk bakgrund, 15 kvinnor och 5 män; 12 ungdomar med latinamerikanskt ursprung, 9 män och 3 kvinnor samt tre unga kvinnor med grekiskt ursprung.

Enligt personalen på arbetsförmedlingarna var det hinder som oftast mötte ungdomar med invandrarbakgrund kravet på ”perfekt svenska” och ett icke-svenskt namn:

Om och om igen påtalar våra intervjupersoner orsakssambandet mellan utländska namn och bortsorteringen av ungdomar med sådana namn. Arbetsgivare reagerar negativt på utländska namn sägs det, tar inte emot dem lika enkelt som sökande med svenska namn. Ibland förstärks fördomsfullheten mot de unga männen av en generellt belastande massmedial problembild av kriminalitet och socialbidragsberoende i deras förortsmiljö. För ungdomarna innebar fördomarna bakslag och besvikelse och i förlängningen risken för marginalisering och utanförskap. För hårt arbetsbelastade platsförmedlare betyder arbetsgivarattityderna mer arbete för att lyckas få till stånd ett möte eller en placering. (Knocke, 2000:113)

Arbetsförmedlarna gav också en generell bild av att det är svårare för ungdomar med invandrarbakgrund att få ett arbete. Detta gällde för alla delar av Storstockholm. Några arbetsförmedlare kom med preciseringar om vilka ungdomar som hade särskilt svårt att få ett jobb. Enligt en arbetsförmedlare i södra Storstockholm är det: ”Svårare för sådana med muslimsk tro.” (Ibid:111).

En arbetsförmedlare i norra Storstockholm beskrev den förskjutning som har skett under det senaste decenniet:

Det har skett en försämring under 90-talet. Hårdare konkurrens. Har du en vit och tre svarta får den vita jobbet. (Ibid:112)

Frågan om ”hucklet”, den sjal som en del unga muslimska kvinnor täcker sitt hår med, berördes av ett flertal intervjupersoner.

Hur förhåller man sig som arbetsförmedlare till sökande med detta klädesplagg? I vilken mån begränsade man sig till saklig information om arbetsgivarreaktioner och i vilken mån färgar förhållningssättet av egna värderingar? Som saklig information tolkas när personalen mot bakgrund av tidigare erfarenheter informerar de sökande om arbetsgivares motstånd eller ovilja att anställa unga kvinnor med hijab. Förmedlarnas erfarenhet handlade i detta avseende om diffus motvilja, hänvisningar till hygien eller om en mera generell rädsla för islam hos såväl svenska arbetsgivare som kristna invandrarföretagare. (Ibid:118-119)

Liknande resultat finns i Rydgren (2004).

6.4.3. Erfarenheter av diskriminering

En kategori av studier om diskriminering utgår ifrån erfarenheter av diskriminering. Den som i synnerhet har bedrivit sådana studier är Anders Lange, professor vid CEIFO vid Stockholms universitet.

Under 1994–1998 genomförde Lange, på uppdrag av DO, fyra enkätundersökningar. Sammantaget fick 4 402 invandrare födda i 19 olika länder svara på ett batteri av frågor. Svaren bearbetades därefter av SCB. Lankes forskningsresultat finns redovisade i en rad rapporter, men två tar ett samlat grepp över forskningen under hela tidsperioden 1994–1998 (Lange, 1999, 2000).

Erfarenheter av diskriminering behöver inte vara samma sak som diskriminering i lagens mening. Personer kan vara utsatta för diskriminering utan att de benämner det som diskriminering och personer kan erfara diskriminering trots att de inte skulle uppfylla

kriterierna för diskriminering i lagens mening. Dessutom är mer subtila och ”osynliga” former av diskriminering svårt att sätta fingret på. Däremot är individuella erfarenheter av etnisk diskriminering en viktig indikation på att diskriminering förekommer. Vi ska dock komma ihåg att dessa undersökningar bygger på enkäter, där möjligheten till resonerande vittnesmål inte ges.

Lange drar själv slutsatsen att den etniska diskrimineringen är ”skrämmande” efter att ha sammanfattat olika invandrargruppers upplevelser av diskriminering. (Lange, 2000:92) Lange undersöker därefter olika former av diskriminering. 33 procent av de undersökta uppger att de inte fått ett arbete som de sökt på grund av etnisk diskriminering. Likaledes anger 33 procent att de utsatts för hot eller trakasserier på offentlig plats. Dessa två former av etnisk diskriminering är enligt de intervjuade de vanligaste; de ligger högst i statistiken. Men även upplevelser av att ha blivit utsatta för diskriminering, till exempel på den egna arbetsplatsen, är omfattande. 26 procent anger att de blivit utsatta för sådan diskriminering. Därefter följer trakasserier av grannar (19 procent) och diskriminerad i skolan (18 procent). Enligt Lange är upplevelsen av diskriminering i arbetslivet vanligast bland personer som är födda i Afrika. Andra som ofta upplever denna diskriminering är personer födda i Iran och Irak.

En annan redogörelse för erfarenheter av diskriminering finns i studien Afrikaner och svensk arbetsmarknad (Sabuni m.fl., 2001). Det empiriska materialet består av tolv intervjuer med personer som är födda i ett afrikanskt land söder om Sahara. Enligt studien har många av de intervjuade blivit ”utsatta för diskriminering” – framför allt i ”arbetsrelaterade situationer”. Samtliga intervjuade nämnde ”diskriminering” som svar på frågan: ”Afrikaner som grupp erfar en hög nivå av arbetslöshet – vad tror du är skälet till det?” De intervjuade menade vidare att det framför allt berodde på att de var ”afrikaner”. Fler hävdade också att det var för att de var ”muslimer”. Studien påvisar att fördomar, subtila eller explicit uttryckta, enligt de intervjuade, utgör en huvudförklaring till varför de själva och andra afrikaner haft svårt att få arbete. Det är även den viktigaste förklaringen till varför de som har fått arbete blivit inlåsta i underkvalificerade och lågavlönade serviceyrken.

Annan forskning ger stöd för tesen att afrikaner och muslimer är särskilt utsatta för diskriminering på svensk arbetsmarknad (se t.ex. Wingborg, 1998; Hvitfelt, 1998).

Likartade uppgifter om erfarenheter av etnisk diskriminering presenteras i studien Discrimination in Europe (2003). I avsnittet om Sverige skriver Katarina Månsson att var femte utlandsfödd som under de senaste fem åren sökt jobb hävdar att han eller hon har blivit nekad anställning på grund av sitt etniska ursprung. Enligt författaren kommer den statistiska uppgiften från Centrum för Invandrarforskning (CEIFO) vid Stockholms universitet. Månsson anser att dessa uppgifter bör ses mot bakgrund av att större delen av dem som invandrat till Sverige under perioden var i arbetsför ålder (de flesta under 40 år), med utbildning och arbetslivserfarenhet. Om den invandrade föräldragenerationens kompetens inte tas tillvara, kan det medföra en ’spill-over’ effekt så att även den unga generationen hamnade i arbetslöshet, menar författaren. Att socioekonomisk position påverkar de nya generationernas val och möjligheter är tidigare väldokumenterat i svensk klassforskning (se t.ex. Gustafsson, 1994; Björklund och Jäntti, 1997; SOU 1996:90).

6.4.4. Institutionella aktörer

I denna översikt ingår även forskning om institutionella aktörers påverkan och hantering av situationen för invandrade personer i arbetslivssammanhang. Aktörer som särskilt kommer att behandlas är arbetsförmedlingarna och arbetsmarknadens parter.

Arbetsförmedlingarna

En central fråga vid tillträdet i arbetslivet är arbetsförmedlingarnas roll. I en rad studier understryks att de flesta arbeten tillsätts utan kontakt med arbetsförmedlingen. I studien Invandrare och arbete - Åtta rapporter om hinder och möjligheter för invandrare att få arbete, utgiven av SIV, (1997) konstateras:

En tredjedel av företagen anlitar aldrig arbetsförmedling i sin rekryteringsprocess. Flera av företagen, som visserligen anlitar arbetsförmedlingen, uppger att kontakter och rekommendationer är det huvudsakliga sättet att rekrytera personal på. Även om invandrare kan söka de lediga jobben, kommer de sällan längre än till en anställningsintervju, om ens till det. (SIV, 1997:2)

Samma mönster beskrivs i Vägar till arbete för invandrare, En kunskapsöversikt, Svenska kommunförbundet (1998):

…undersökningar visar att närmare 70 procent av alla tjänstetillsättningar sker genom direktkontakt med arbetsgivare och genom tips från släkt, vänner och bekanta. Kontakter och sociala nätverk har med andra ord stor betydelse för att få ett arbete. Det gäller både för hög- och lågutbildade. (Svenska kommunförbundet, 1998:63)

Andra undersökningar visar att en ännu lägre andel av de lediga jobben förmedlas via arbetsförmedlingarna. I exempelvis Platsjournalen, nr 50 (1997) redovisas en undersökning av AMS som visar att bara ett av tio lediga arbeten anmäls till arbetsförmedlingen. Sedan möjligheten för arbetsgivare att själva lägga in information om lediga arbeten på AMS webbsida ”Platsbanken” hade dock enligt beräkningar från 2002, andelen lediga arbeten som anmäls ökat till 34 procent (AMS, 2003:8).

Som vi tidigare konstaterat har utrikes födda i genomsnitt sämre möjligheter att få jobb genom sitt kontaktnät än personer födda i Sverige. När arbetsgivare, trots skyldighet i lagen, inte anmäler lediga jobb till arbetsförmedlingen drabbar detta invandrare i större utsträckning än andra sökanden. Arbetsförmedlingen förbigås därmed som en möjlig kanal i rekryteringsprocessen.

Avgörande för att få ett ledigt jobb är dock snarare att ha de rätta kontakterna än att ha många kontakter. Abbasian (2003) visar att många invandrare har ett kontaktnät som i huvudsak består av andra landsmän och invandrarföretag. Sådana kontakter kan ge möjlighet till tillfälliga arbeten, men sällan till trygga anställningar som motsvarar de sökandes kvalifikationer. Abbasian beskriver fenomenet som ”enklavekonomi” och ”etnisk marknad” (Ibid: 31). Likartade slutsatser framhålls i den tidigare refererade arbetsplatsstudien av Schierup & Paulson (1994).

Arbetsmarknadens parter

På central nivå har både arbetsgivarparter och fackliga organisationer under senare år uttalat att de vill motverka etnisk diskriminering. Samtidigt finns få analyser av hur arbetsmarknadens parter i vardagen bidrar till att uppfylla dessa ambitioner. En studie som tagit upp detta ämne är Den nya svenska arbetarklassen, av Anders Neergaard och Diana Mulinari (2004). Som underlag för studien

har författarna intervjuat 27 personer, de flesta aktiva i FAI (Fackligt Aktiva Invandrare, en sammanslutning för fackligt aktiva invandrare inom LO-, TCO- och SACO-förbund). Vidare har författarna granskat en rad utredningar och policyskrifter från LO samt hur LO-tidningen behandlar frågorna om integration och etnisk diskriminering. Författarna menar att kritiken av den etniska diskrimineringen inte har särskilt stor prioritet inom LO:

Invandrare är ett hot som måste hanteras, vilket på många sätt utgör en av drivkrafterna för hur LO tar sig an frågan om 'integration' medan frågan om diskriminering och rasism framstår som mindre viktiga i det här perspektivet. (Neergaard & Mulinari, 2004: 123)

Och när frågan om etnisk diskriminering väl ställs dras alltför sällan några politiska slutsatser:

I generella diskussioner om invandrares arbetslöshet påpekas frågan om diskriminering som en betydande förklaring. Trots detta finns det mycket lite diskussion om varför och hur. Så länge diskriminering diskuteras på ett allmänt och generellt plan och utan kopplingar till varför diskriminering finns och vad det finns för strategier att bekämpa diskriminering, så verkar det inte innebära något problem. Det är när det närmar sig konkreta fall eller mer känsliga frågor om politiska eller fackliga åtgärder för att minska det som artiklarna tystnar. (Ibid: 143)

Ännu hårdare är författarnas kritik av LO-tidningens behandling av frågorna. De menar att tidningen framför allt tar upp invandrare som ett ”hot” och att problemen därmed läggs hos invandrarna själva:

Här frammanas en bild av arbetslösa, marginaliserade invandrare som ett hot mot arbetarklassen och speciellt arbetarrörelsen genom att de kan tänkas arbeta i en gråzon eller rent av svart och ta jobb som ligger under kollektivavtal. (Ibid: 145)

Och:

Den bild som växer fram är av ett modernt samhälle med 'svenskar', där det visserligen finns skönhetsfläckar i jämställdheten men där den samtidigt är en hegemonisk norm som inte är ifrågasatt av 'svenska' män. Parallellt till denna värld finns ett samhälle av invandrare. Här dominerar patriarkala värderingar med förtryckta kvinnor och förtryckande män och svenskhet står för befrielse, modernisering och jämställdhet. (Ibid: 147)

Enligt Neergaard och Mulinari anser flera av de intervjuade att de fackliga organisationerna inte på ett tillräckligt sätt engagerat sig mot rasismen. Men få vågar, enligt författarna, fullfölja kritiken:

Intressant att notera är att facket konsekvent beskylls för att förneka rasismen men däremot inte för att vara rasistiskt. Informanterna gör få kopplingar mellan sin kritik av facket och identifikationen av fackligt förtroendevalda som bärare av rasismen. Kritiken mot facket riktas mot dess mekanismer för exkludering och mot fackets motstånd mot att konfrontera detta. (Ibid: 227)

Författarna noterar att informanterna är ytterst försiktiga med att använda begreppet rasism i fackliga sammanhang.

Ytterligare en faktor som kan bidra till att dölja och osynliggöra den etniska diskrimineringen är att de drabbade personerna kan uppleva skam och underordning. Det finns flera tecken på att detta kan leda till att man föredrar att vara tyst. I linje med detta hävdar Paulina de los Reyes (1997) i sin studie av medlemmar inom TCOförbund att invandrare sällan talar om sina egna erfarenheter av diskriminering eftersom de kopplar ett erkännande av den diskriminering de utsatts för till känslor av skam, individuellt misslyckande och rädsla för stigmatisering.

Neergaard och Mulinari ställer till sist den provocerande frågan om det kanske rent av är så att ”den vita arbetarklassen” har något att vinna på etnisk diskriminering. De återger den brittiska forskaren Paul Gilroys teorier för att underbygga sin tes:

Enligt Gilroy är den 'vita' brittiska arbetarklassens relativt sett bättre socioekonomiska position, i jämförelse med den rasifierade fraktionen av den brittiska arbetarklassen, en god illustration på hur 'vita' arbetare drar fördel av rasistiska exkluderande praktiker. 'Vita' arbetare tjänar på de rasifierade gruppernas underordnade position inom den etniskt segmenterade arbetsmarknaden. En sådan analys har lett en rad svarta intellektuella till att ifrågasätta arbetarklassen som historiskt subjekt. (Ibid: 67)

Under de senaste decennierna har många invandrare uteslutits från arbetsmarknaden, därför refereras ofta till arbetskraftsinvandringens period, som en gyllene era då alla invandrare fick arbete. Det finns dock skäl att ifrågasätta denna skönmålning. Omfattningen av arbetskraftsinvandringen styrdes på den tiden i hög grad av LO. Samtidigt hänvisades de invandrade till de mest lågkvalificerade arbetena, trots att de ofta var kvalificerade yrkesarbetare. Under denna period av arbetskraftsbrist användes följaktligen den invand-

rade arbetskraften till de mest monotona och lägst betalda arbetsuppgifterna, medan de svenskfödda arbetarna gavs större möjlighet till karriär, avancerade arbetsuppgifter och löneutveckling. Därtill finns en tydlig könsaspekt såtillvida att invandrade kvinnor oftare blev inlåsta i monotona och lågbetalda arbeten än invandrade män. För studier som bekräftar denna bild se bland annat Schierup & Paulson (1994) Ålund (1985) och Knocke (1986).

Det finns emellertid också fackliga organisationer som insett att etnisk diskriminering betyder att anställda ställs mot anställda och att detta försvagar det fackliga arbetet. Ett exempel på en sådan insikt uttrycks i Industrifackets skrift Ingen diskriminering och rasism på vår arbetsplats! (2005):

Rasism är ett hot mot demokratin och tanken att alla människor har samma värde. Men rasismen bidrar också till att spela ut arbetare mot varandra. I stället för att agera tillsammans gentemot makthavare i näringsliv försöker man få arbetare att bekämpa varandra och låta sig delas upp utifrån hudfärg eller religiös tillhörighet. Rasismen är därför också ett hot mot facklig enighet. (Industrifacket, 2005:4)

För en utveckling av detta resonemang, se de brittiska forskarna Hartmann & Husband (1974:206-207).

I LO-skriften Andelen medlemmar i facket med utländsk bakgrund, av Sven Nelander och Ingela Goding (2004), finns en uppdaterad genomgång av andelen personer födda utanför Sverige bland medlemmarna inom olika LO-förbund och på arbetsmarknaden i stort (uppdelade på födda i övriga Norden, övriga Europa, övriga världen, dessutom finns kategorierna ”Två utlandsfödda föräldrar” och ”En utlandsfödd förälder”). Det statistiska underlaget till studien är en bearbetning av SCB:s arbetskraftsundersökning (AKU). Siffrorna i studien visar att var sjunde medlem inom LO – 14 procent – är född utomlands. Tre procent av LO-medlemmarna är födda i andra nordiska länder, medan 11 procent är födda utanför Norden. Om man därutöver lägger till dem som har minst någon förälder som är född utomlands kommer man upp till att sammanlagt 23 procent av LO:s medlemmar har ”utländsk bakgrund”, det uttryck som används i studien. Studien påvisar också den successiva förändring som skett:

Under de senaste fyra åren - perioden första kvartalet 2000 till första kvartalet 2004 - har andelen medlemmar i LO som är födda utomlands ökat från 12 till 14 procent och andelen med utländsk bakgrund från 19 till 23 procent. (Nelander & Goding, 2004: 2)

Sammantaget på den svenska arbetsmarknaden finns enligt SCB (2002) 447 000 personer i arbetsför ålder som är födda utomlands och 357 000 som själva är födda i Sverige men har minst en förälder som är född utomlands. Skillnaden mellan andelen organiserade i de tre stora fackliga centralorganisationerna är emellertid stor. Medan 14 procent av LO:s medlemmar är födda utomlands är endast 8 procent av TCO:s och 9 procent av SACO:s medlemma födda utanför Sverige. En slutsats som inte dras i studien, men som följer av detta, är att personer på svensk arbetsmarknad födda utanför Sverige i genomsnitt har lägre inkomst än personer födda i Sverige (eftersom inkomsterna i genomsnitt är lägre inom LO). Så är fallet trots att personerna födda utanför Sverige har en lika hög utbildningsnivå som personer födda i Sverige. För en genomgång av invandrares utbildningsnivå se dessutom Integrationsverkets Rapport Integration 2003 (2004c), avsnittet Kompetensslöseri. Av studien framgår också en annan intressant skillnad. När det gäller personer födda i övriga Norden är andelen fackliga medlemmar ungefär lika stor i de tre centralorganisationerna, i samtliga är omkring 3 procent av medlemmarna födda i övriga Norden. Den stora skillnaden finns i stället när det gäller andelen medlemmar födda utanför Norden (i Europa och resten av världen). Inom LO är 11 procent av medlemmarna födda utanför Norden; motsvarande siffror är 5 procent för TCO och 6 procent för SACO.

LO-studien visar inga större skillnader när det gäller andelen kvinnor och män bland dem med utländsk bakgrund. Bland LOmedlemmarna finns sålunda lika många kvinnor som män bland dem som är födda i övriga Europa och i övriga världen. Endast när det gäller födda i övriga Norden finns en svag könsskillnad; av dessa är en majoritet kvinnor.

Däremot finns mycket stora variationer mellan olika LOförbund, både när det gäller andelen medlemmar födda utomlands och andelen medlemmar med utländsk bakgrund:

Den högsta andelen utlandsfödda finns inom Fastighets (36 procent) och Hotell- och Restaurang (34 procent). Väsentligt över LO-genomsnittet på 14 procent ligger även Livs på 22 procent och Industrifacket på 21 procent. (Ibid:4)

Några slutsatser, som inte nämns i LO-studien, är möjliga att dra från statistiken. Den troliga förklaringen till den höga andelen medlemmar födda utanför Sverige inom Fastighets är att det för-

bundet organiserar städpersonal, en yrkesgrupp där andelen utlandsfödda är väldokumenterat hög.

Av de två LO-förbund som organiserar offentliganställda hamnar Kommunal på en andel medlemmar födda utanför Sverige som i stort sett ligger i paritet med hela LO-kollektivet. 15 procent av Kommunala medlemmar är födda utomlands, jämfört med 14 procent för hela LO. Däremot är andelen utlandsfödda inom SEKO, det vill säga med en statlig anställning, betydligt lägre än genomsnittet, endast 7 procent. De statistiska uppgifterna speglar det förhållandet att det även inom LO finns en snedfördelning mellan medlemmar födda i Sverige respektive utomlands. Andelen utlandsfödda, och i synnerhet andelen födda utanför Europa, är kraftigt överrepresenterad inom förbund med en stark låglöneprofil, som Fastighets och Hotell- och Restaurang, medan andelen utlandsfödda är betydligt lägre inom förbund där lönen i genomsnitt är högre och där löneskillnaderna mellan olika medlemmar är mindre, som Pappers, Byggnads och Elektrikerna.

Av LO:s rapport Integration 2004 (2004) framgår att den fackliga organisationsnivån är aningen lägre bland invandrare jämfört med svenskfödda. Vidare framgår att av LO:s medlemmar som är födda i Sverige har 9 procent av kvinnorna och 15 procent av männen fackliga förtroendeuppdrag. LO:s rapport visar samtidigt att klart fler invandrare än svenskfödda kan tänka sig att åta sig ett fackligt uppdrag. Andelen fackliga uppdrag bland invandrare borde därför vara högre. Enligt rapporten anser också fler invandrare än svenskfödda att ”facket bör ha mer att säga till om”.

Däremot existerar inga uppgifter om hur stor andel av företrädarna i LO:s och LO-förbundets styrelser som är svenskfödda respektive invandrare, inte heller finns någon sådan statistik för kongressombuden. Det kan tyckas att detta är en brist i LO:s statistik. En avgörande indikator på fackligt inflytande är hur sammansättningen av de organ som har makten över organisationen ser ut. Från LO:s sida finns dock en medveten policy att inte ta fram en sådana statistiska uppgifter. Skälet är att uppdelningar på svenskfödda respektive invandrare inte ska kunna användas för att urskilja enskilda individer; därför finns bara statistik för större grupper, som den totala gruppen medlemmar eller förtroendevalda

5

.

I jämförelse med andra institutioner så är förtroendet, enligt SOM

6

-undersökningarna

7

, för ”De fackliga organisationerna”

5

Uppgifterna kommer från en telefonintervju med Sven Nelander, LO, den 9/2 2005.

6

Samhälle, Opinion, Massmedia. En institution vid Göteborgs universitet

tämligen lågt. Ingen markant skillnad finns mellan män och kvinnor. Lägst förtroende för facket har invandrare från Europa och personer med föräldrar från europeiska länder. Något motsägelsefullt så är förtroendet störst bland invandrare från utomeuropeiska länder och personer med föräldrar från utomeuropeiska länder. Inga generella tendenser finns över tid, men en intressant skillnad är att kvinnor från nordiska länder har högt förtroende, liksom utomeuropeiska män (bilaga 3, Antoni, 2005).

Vad skillnaderna beror på kan man bara spekulera i, men det är tänkbart att det höga förtroendet hos utomeuropeiska män har att göra med att facket trots allt erbjuder ett visst skydd mot arbetsgivarnas godtycke. Ett godtycke som kan drabba utomeuropeiska invandrare hårdare än andra.

6.4.5. Kedjeeffekter

Rydgren (2004) pekar på hur strukturell diskriminering inom olika områden riskerar att förstärka varandra. När utlandsfödda personer diskrimineras inom utbildningssystemet kan utfallet bli sämre utbildningsnivå, vilket i sin tur försvårar inträdet på arbetsmarknaden. Vidare kan institutionella regler och informellt etablerade vardagsrutiner leda till att grupper där invandrare råkar vara överrepresenterade blir missgynnade:

However, the distributional differences of skills may in turn be the result of discrimination against migrants within other areas, such as in the school system (which we may call spillover discrimination), or by the fact that institutional rules and laws, as well as informally established ways of doing things, sometimes disfavour groups in which migrants happen to be over-represented (which is institutional discrimination). (ibid:707)

Det är i detta sammanhang intressant att notera begreppet ”spillover discrimination”, som pekar på det förhållandet att diskriminering inom ett system förstärker underordning och diskriminering inom andra system. Hur diskriminering i skolan kan förstärka svårigheter i arbetslivet visas också av Arai m.fl. (2000) samt även av Le Grand, (1999) och Le Grand och Szulkin (2002).

7

Vi vill dock påpeka att antalet personer i vissa grupper i denna undersökning är lågt. Därför

har beräkningarna gjorts genom att slå ihop alla undersökningar mellan 1996-2004. Det kan uppfattas som tvivelaktigt att slå ihop resultat på detta sätt, men inga markanta skillnader över tid antyds i materialet. Det totala antalet tillfrågade uppgår då till 40 800 personer.

6.4.6. Egenföretagare

I Saeid Abbasians avhandling Integration på egen hand - En studie av invandrade kvinnoföretagare i Sverige (2003) analyseras de motiv som invandrare har haft för att starta egna företag. Avhandlingens empiriska grundmaterial består av intervjuer med 16 kvinnliga företagare i Storstockholm och med fem tjänstemän som arbetar som företagsrådgivare eller liknande. Abbasian visar att merparten av de intervjuade kvinnorna startade egna företag därför att de varit utestängda från arbetsmarknaden eller inlåsta i lågkvalificerade arbeten. I flera fall har företagandet sålunda tillkommit av ”nödtvång”:

Några av dem, t.ex. Eugenia och Gülay, startade eget trots att de var ointresserade av egenföretagande. Barnmorskan Eugenia sa att hon tvingades starta eget när hennes arbete privatiserades av landstinget. Hon och hennes kollegor hade alltså inget val. Tandläkaren Gülay tvingades att mot sin vilja starta eget p.g.a arbetslöshet under 1990talet. Sjuksköterskan Sissi blev trött på korttidsanställningar och på att de arbeten som annonserades som fast anställning ändå inte visade sig vara det. /…/ Sammantaget kan sägas att kvinnorna startade eget i första hand som en följd av strukturella förhållanden på arbetsmarknaden och i andra hand p.g.a. sina personliga värderingar och attityder. (Abbasian, 2003: 127)

Samtidigt påpekar Abbasian att bara en av de intervjuade själva nämnde att det blivit utsatt för diskriminering som en förklaring till varför de startat eget. Även andra forskare har i studier betonat att många invandrare startar företag på grund av arbetslöshet, lågbetalda arbeten, dåliga arbetsvillkor, bristande karriärmöjligheter och diskriminering, se bland annat Najib (1999a, 1999b, 1999c), Klosterman (2000), Light & Bonacich (1988) och Light & Rosenstein (1995).

I Oscar Pripps studie Företagande i minoritet– Om etnicitet, strategier och resurser bland assyrier och syrianer i Södertälje (2001) analyseras vilket motstånd assyrier och syrianer har mött när de har etablerat sig som småföretagare i Södertälje. Pripp har intervjuat femton assyriska och syrianska företagare.

Enligt de intervjuade har ”svenska” företagare det lättare än invandrare att vinna omgivningens förtroende. I studien hävdar exempelvis en restaurangägare att södertäljebor med svenskt ursprung mer och mer börjat undvika invandrarägda restauranger.

Det är mycket svårare för mig än för en svensk kille att ta en gäst. Jag måste tänka på mer grejer, hur jag ska bete mig. Jag måste tänka på hur

jag ska ta emot den här mannen och hela tiden tänka på att inte göra något fel. (Pripp, 2001:87)

De intervjuade använder olika strategier för att vinna förtroende. Några framhåller minutiös toalettstädning för att motverka svenskarnas misstänksamhet. En liknande variant är att vinna förtroende genom att framställa sig just som hedervärd och klanderfri.

Språkets betydelse visar sig vara en laddad fråga. Ingen av de intervjuade påstod sig själva ha språksvårigheter:

En utbredd uppfattning var dock att de flesta svenskar var känsliga för språkliga misstag och avvikelser, till exempel en stark accent. (Ibid: 92)

Några av de intervjuade hänvisar till hur det var att arbeta i England och Frankrike, där den öppna rasismen var mer vanlig, men där det å andra sidan fanns en större förståelse för språkliga variationer. Språket styrde också hur de intervjuade företagarna resonerade när de själva anställde personal. En av de intervjuade berättar att han bara anställde ”säljare” som talade ”felfritt”. Flera av de intervjuade som ägde restauranger hade valt att enbart ha ”svensk” personal.

Pripp sammanfattar:

Till deras strategier hörde att lyfta fram intresset för det svenska språket, de betonade också hur viktigt de ansåg det vara med hygien, samt att man skötte sin ekonomi och endast ägnade sig åt lagliga affärer. /…/ Man bemötte med andra ord en tillskriven, negativ annorlundahet. De hinder som var svårast att påverka strategiskt var enligt de intervjuade bemötanden de fick på grund av att de talade en bruten svenska eller på grund av att de hade ett 'osvenskt' utseende. (Ibid: 172)

Pripp uppmärksammar också relationen mellan assyriska och syrianska företagare å den ena sidan och svenskfödda företagare å den andra. Inte sällan uppstod spänningar:

Svenska och finska hårfrisörer vittnade om ansträngda relationer till assyriska och syrianska frisörer. De menade att 'invandrarfrisörerna' tog underpriser och etablerade nya salonger trots att marknaden, enligt deras bedömning, var mättad. /…/ Då blev de assyriska och syrianska frisörerna 'de andra' i de svenska och finländska hårfrisörernas ögon. (Ibid: 175)

Enligt Pripp behöver kategoriseringar av människor utifrån ursprung, kön eller ålder i sig inte vara problematiska. Problemet

uppstår när kategoriseringen länkas till social över- och underordning.

Även i studien Invandrare och arbete - Åtta rapporter om hinder och möjligheter för invandrare att få arbete (1997), utgiven av SIV, behandlas invandrares och utlandsföddas möjlighet att starta egna företag. En huvudpoäng i studien är att invandrare/utlandsfödda möter ”strukturella” hinder i mötet med svenska myndigheter och det rådande regelverket:

I dag finns vissa strukturella hinder som vi föreslås bör förändras, bland annat bidragssystem och lånesystem uppbyggt utifrån att individen tidigare haft lönearbete. Vi föreslår till exempel att starta egetbidraget förändras så att grundtryggheten garanteras oavsett vilken försörjning man haft tidigare… (SIV, 1997:39)

För liknande slutsatser om etnisk diskriminering se Hult & Lindblom (1989), Mattsson (1996), Najib (1992, 1999a, 1999b, 1999c) och Nordlund (1999).

Två offentliga utredningar har särskilt behandlat villkoren för invandrare som startar företag i Sverige. Den huvudsakliga utgångspunkten är dock att Sverige förlorar ekonomiskt på att inte bättre underlätta för invandrarföretagare. I På väg mot egenföretagande - Bilaga till Invandrarpolitiska kommitténs slutbetänkande (SOU 1996:55) diskuteras vilka hinder som invandrare som startar företag möter. Tonvikten läggs på “interna” hinder såsom “bristande kunskaper i svenska språket, dåliga kunskaper om det svenska samhället, otillräcklig utbildning och brist på självförtroende” (s. 41). Särskilt det sistnämnda påståendet är ganska häpnadsväckande, eftersom det inte presenteras några som helst belägg för att invandrare i allmänhet skulle ha sämre ”självförtroende” än personer födda i Sverige. Utredningen redovisar också några av de vanligaste externa svårigheterna som möter invandrare i deras egenföretagande:

Invandrare möter i allmänhet i sitt företagande flera hinder som är unika för dem, t.ex. vid kapitalanskaffning och rådgivningsverksamhet. Många invandrarföretagare har svårt att låna pengar till förmånliga räntor, t.ex. via affärsbanker och kreditinstitut, delvis på grund av brist på information och okunskap om den svenska kreditmarknaden, men också på grund av negativ särbehandling. Sådana barriärer antas även förekomma inom andra områden än kreditmarknaden, t.ex. när det gäller konsult- och rådgivningsverksamhet. (SOU 1996:55, s. 33)

Indirekt pekar utredningen på diskriminerande hinder och barriärer, bl.a. negativ särbehandling på kreditmarknaden, men endast i en mening talar man explicit om diskriminering:

Bland de yttre hindren ingår inte bara hur företagarna själva ser på problem som hindrar utvecklingen av deras verksamhet utan också de olika småföretagsaktörers och myndigheters (externa aktörers) syn på invandrarföretagens utvecklingsvillkor. Det är heller inte ovanligt att invandrare utsätts för diskriminering från allmänheten, leverantörer, kreditinstitutioner och andra marknadsaktörer. (Ibid: 41)

En skrift av ett helt annat slag är debattboken Skattmasens manifest (2004), av Mikael Wokander som under 27 år arbetat på Skatteverket som taxeringsrevisor, sektionschef och specialist på rättsenheten. En av huvudteserna i boken är att Skatteverket och tjänstemän inom myndigheten diskriminerar invandrare. I synnerhet, menar Wokander, att diskrimineringen riktar sig mot invandrare som driver egna företag. Wokander talar om ”punktmarkering” av invandrare och att flera projekt bedrivits där ”udden” varit riktad mot invandrare.

6.4.7. Det är alltid någon annans fel att diskriminering förekommer

Det finns belägg för att en viss form av etnisk diskriminering orsakas av och legitimeras av föreställningar om att andra människor har en fördomsfull inställning. De studier som ILO låtit genomföra i ett antal EU-länder och den undersökning med situation testing som DN genomfört visar att etnisk diskriminering, åtminstone i ett första skede vid urvalet av vilka som väljs till anställningsintervju, är vanligast inom serviceyrken där det finns en relation mellan arbetsgivare och kund. Ett troligt motiv för att arbetsgivaren diskriminerar är att han/hon tror att kunderna har föreställningar som i sin tur är etniskt diskriminerande.

Liknande mönster kan finnas på arbetsförmedlingar. En arbetsförmedlare som inte vidareförmedlar arbetssökande till en arbetsgivare som hyser etniskt grundade fördomar blir i sig en del av en diskriminerande struktur. Det kan också gälla arbetsgivare som ställer orimligt höga krav på den arbetssökande för att han eller hon ska rekommenderas att söka ett specifikt jobb, exempelvis icke-relevanta krav på perfekt svenska. Även det kan bli en del av den etniska diskrimineringen. Anders Neergaard har i sitt bidrag

Arbetsmarknadens mönster, i antologin Det slutna folkhemmet (2002) uppmärksammat detta utifrån intervjuer med arbetsgivare. Han hävdar att arbetsförmedlarna underordnar sig inför de krav som arbetsgivarna ställer på arbetskraften. Det i sin tur påverkar relationen mellan arbetsförmedlarna och de arbetssökande. Arbetsförmedlarnas praktik blir därmed styrd av deras upplevda tvång att tillgodose arbetsgivarnas krav.

Liknande resultat framkom i Svenska dagbladets (visserligen osystematiska) rundringning till arbetsförmedlingar där 14 av 24 arbetsförmedlingar var beredda att sortera bort invandrare (SVD 1996-01-07)

I studien Röster om mångfald (2001) har Refik Sener intervjuat tolv arbetsledare, personalhandläggare och arbetsförmedlare i Stockholmsområdet. De intervjuade anser genomgående att etnisk diskriminering är ett stort problem på arbetsmarknaden. Samtidigt hävdar de att den direkta diskrimineringen ofta ersatts av en indirekt diskriminering som just bygger på att arbetsgivarna anser sig vara icke-diskriminerande men enligt dem själva tvingas ta hänsyn till en fördomsfull omgivning när urvalet ska göras för anställningar. Sener konstaterar:

I enskilda samtal med arbetsförmedlarna tar arbetsgivarna numera öppet avstånd från etnisk diskriminering men hänvisar till 'grabbarna på golvet' eller till 'kundernas reaktion', när de motiverar ett avslag till en meriterande sökande med utländsk bakgrund. Även en del irrelevanta språkkrav som 'felfri svenska., ’flytande svenska' och krav på 'svensk social kompetens' används i vissa fall i diskriminerande syfte. (Sener, 2001:126)

Ett likartat fenomen, skildrat i flera studier, är att skylla diskrimineringen på dem som drabbas. Sådana föreställningar dissekeras bland annat i artikeln Employers and anti-Discrimination Measures in Europe: Good Practice and Bad Faith, av John Wrench (1999):

Blaming the victim is very common in public discourse and in the literature on the origins of racism. Discriminatory practises are often rationalised or legitimated by the perpetrators, and a common device is to explain it away in terms of character of those who are discriminated against. There are different versions of 'blaming' the victim' syndrome. One is to see the major problem to lie within a lack of education, qualifications, language or experience on the part of migrant workers. The other is to emphasise the factor of 'cultural difference' to explain patterns of inequality. (Wrench, 1999:236)

I en enkätstudie som undersöker svenskars uppfattning om diskriminering (TCO, 2004) framkommer följande resultat:

  • 60 procent tror att det förekommer etnisk diskriminering i arbetslivet
  • 53 procent tror att orsaken är motvilja mot annan etnisk bakgrund
  • 49 procent tror att orsaken är främlingsfientlighet

Värt att notera är att TCO valt att separera motvilja mot annan etnisk bakgrund från främlingsfientlighet. Det är högst tvivelaktigt om det utgör någon skillnad. För en diskussion om förskönande omskrivningar, se de los Reyes och Molina (2002).

6.5. Metodproblem eller fel utgångspunkt?

Vi kan konstatera att den forskning som bedrivits i Sverige för att undersöka förekomsten av etnisk diskriminering i princip har följt fem olika vägar: (a) statistiska analyser, till exempel över skillnaderna i arbetsmarknadssituationen för utlandsfödda jämfört med svenskfödda, (b) kvalitativ forskning, exempelvis intervjustudier eller fältarbete i form av deltagande observation och analyser av text och tal, (c) individuella fallstudier, så kallad ”offerrapportering”, invandrares egna erfarenheter av diskriminering, (d) attitydstudier, exempelvis, majoritetsbefolkningens inställning till invandrare och invandring samt till rasistiska och främlingsfientliga påståenden, (e) korrelationsstudier, där resultaten från statistik och resultat från attitydstudier jämförs.

6.5.1. Olika förklaringsvärde

Den forskning som hittills bedrivits om invandrares situation på arbetsmarknaden och i arbetslivet har främst varit kvantitativt inriktad och främst beskrivit skillnader på arbetsmarknaden och i arbetslivet. Denna forskning har sällan haft teorier om (strukturell) diskriminering som utgångspunkt, utan snarare betraktat diskriminering som en möjlig restpost. Man har menat att det finns metodologiska svårigheter med att empiriskt belägga diskriminering. Det betyder att ”det som blir över” när andra faktorer som kan förklara arbetsmarknadssituation i bästa fall har tolkats som utslag

av diskriminering, men alltför ofta som utslag av ”kulturella egenskaper” eller brister i form av utbildning, språk etc.

Det är upplysande att jämföra de vetenskapliga belägg som forskare presenterar för att påvisa etnisk diskriminering i arbetslivet jämfört med de belägg som presenteras för att påvisa diskriminering av kvinnor i arbetslivet. När det gäller etnisk diskriminering anses det ofta inte räcka med att påvisa oförklarade skillnader vid inträdet till arbetslivet etc. mellan svenskfödda och utlandsfödda. Ofta ställs krav på att själva diskrimineringsprocessen också ska blottläggas. Huvuddelen av den forskning som slår fast att diskriminering förekommer mot kvinnor bygger dock uteslutande på att påvisa att kvinnor oftare blir utestängda från attraktiva arbeten, att kvinnor i genomsnitt får lägre lön etc., det vill säga, i det ena fallet (etnicitet) kritiseras en form av bevisföring, som i andra fall godtas (när det gäller kön). Ett typiskt citat som beskriver ansatsen inom genusforskningen – och där beläggen för könsdiskriminering består i skillnader i utfallet för kvinnor respektive män – återfinns i studien Det ordnar sig. Teorier om organisation och kön, av Anna Wahl med flera (2001):

Ett mönster som framkom /…/ var att majoriteten av kvinnorna, i relation till sin partner, var underordnade i arbetslivets hierarki. Andelen kvinnor med makar som hade en ledande position var större än andelen kvinnor som själva hade en ledande position. /…/ Trots att de utbildningsmässigt i relation till många andra kvinnor och män var högt värderade och hade hög status i arbetslivet, såg deras hemsituation inte annorlunda ut än för andra grupper av kvinnor. (Wahl mfl, 2001: 89)

Medan strukturell diskriminering på grund av kön godtas som förklaring för kvinnors underordning på arbetsmarknaden, förklaras den underordning som utrikes födda kvinnor och män och deras barns generation, av påstådda brister hos dem själva och inte av samhälleliga processer av över- och underordning. Det är också påfallande att terminologin för att beskriva könsdiskriminering ofta skiljer sig från de uttryck som används för att beskriva etnisk diskriminering. Ett centralt begreppspar i samhälleliga teorier om kön är makt kontra maktlöshet, däremot är det betydligt mer ovanligt att diskriminering utifrån etnicitet beskrivs i termer av makt och maktlöshet. Det underförstådda budskapet har varit att invandrare och deras sämre situation på arbetsmarknaden beror på brister och egenskaper hos dem själva och inte på ojämlika maktförhållanden.

Sällan har denna kvantitativa forskning refererat till den teoretiska eller kvalitativa forskningens mer djuplodande förklaringar om över- och underordning och en (svensk) normativ indelning av människor i ’vi’ och ’dom’. Tyvärr har dessa utgångspunkter gjort att det gått trögt med kunskapsinhämtningen. Få svar har kunnat ges på frågan hur och varför arbetsmarknaden och arbetslivet ser ut som det gör. Detta har också gjort att underlaget för att skapa medvetenhet om den strukturella diskrimineringens utbredning och för att formulera åtgärder har varit tunt.

Det är dock positivt att allt fler forskare på senare år har börjat teoretisera och analysera (främst med kvalitativa metoder) frågor om ojämlika maktförhållanden mellan majoritet och minoritet som förklaring till marginalisering, exkludering och diskriminering (de los Reyes, 2001; de los Reyes, Molina & Mulinari, 2002).

6.5.2. Situation testing

Forskning som undersöker diskriminering i direkta ”verklighetsliknande” situationer kan ha en stor betydelse för att övertyga den allmänna opinionen om att diskriminering förekommer. Därför skulle metoden situation testing – där likvärdiga sökande, men med olika ”etnisk bakgrund”, söker samma jobb – vara ett värdefullt komplement i dagens forskning.

Anslagsbeviljande instanser har, med hänvisning till snäva tolkningar av forskningsetiska principer, i praktiken länge förbjudit användning av situation testing som forskningsmetod i Sverige.

ILO (International Labour Organisation) har inom EU-området initierat flera studier med hjälp av situation testing. Testerna har utförts i tre steg: (1) telefonsamtal till arbetsgivaren (där vissa blir avförda direkt, exempelvis med motiveringen att jobbet redan är tillsatt) (2) de sökande får möjlighet att presentera sina meriter (då vissa får svaret att arbetsgivaren söker personer med andra kvalifikationer, andra blir kallade till intervju) och (3) anställningsintervjuer (då vissa erbjuds en anställning). ILO har erbjudit svenska universitet att delta i undersökningarna, men från svensk sida har svaret hittills blivit nej, både från Socialvetenskapliga forskningsrådet och från regeringen. I praktiken har det alltså varit förbjudet att genomföra undersökningar med en metod som gör att förekomsten av diskriminering vid rekrytering är svårt att förneka. För mer

information om det svenska avböjandet se Integrationsverket (2004a).

Dock har regeringen under våren 2005 gett Integrationsverket i uppdrag att undersöka möjligheterna att genomföra en studie om förekomsten av etnisk och religiös diskriminering på den svenska arbetsmarknaden med hjälp av metoden situation testing. Integrationsverket har inlett ett samarbete med ILO och en rapport kommer att publiceras under hösten 2006.

I ILO-studien Documenting discrimination against migrant workers in the labour market. A comparative study of four European countries, av Roger Zegers de Beijl (2000) redovisas de centrala resultaten för ett antal EU-länder. Sammantaget visar ILO-studien att vart tredje jobb var ”stängt” för utlandsfödda/minoriteter. Endast i detaljer fanns skillnader mellan de olika länderna.

Resultaten från undersökningarna i flera länder tyder på att den etniska diskrimineringen var störst inom servicesektorn:

As far as the different sectors of the labour market are concerned, the occurrence of discrimination was most widespread in the hotel and catering branch of the service sector, followed by, in declining order, industry and the remainder of the service sector. (bid: 87)

Sammantaget påvisade ILO-undersökningarna en omfattande etnisk diskriminering på flera nivåer i de undersökta länderna: (a) Invandrare och etniska minoriteter blev avvisade redan när de sökte arbeten. (b) De som kom med i ansökningsproceduren blev diskriminerade; av invandrarna krävdes större kvalifikationer än av andra för att få jobben.

Enligt de studier som initierades av ILO var diskriminering vanligare inom sektorer där det finns en direkt kontakt med kunder eller klienter. Studierna ger inget svar på varför dessa skillnader i omfattning av diskriminering existerar. En förklaring skulle kunna vara att ägare till butiker och restauranger tror – välgrundat eller inte – att vissa av deras presumtiva kunder har rasistiska åsikter och skulle stötas bort ifall de anställer alltför många personer som uppfattas som invandrare. En mindre smickrande tolkning är att företagarna skyller på kunderna för att dölja sin egen rasism. Stämmer denna bild finns skäl att frukta en ökad etnisk diskriminering i arbetslivet. Successivt sker nämligen en omstrukturering av näringslivet, så att servicejobben ökar på bekostnad av industrijobben. Även ILO påtalar att denna förändring av näringslivsstrukturen kan komma att skapa en ökad etnisk diskriminering.

I Sverige har metoden situation testing (enligt ILO:s kriterier) hittills bara använts en gång. Det var Dagens Nyheter som under 2004 anställde fyra studenter som uppgav likvärdiga meriter och sökte jobb. Det som skulle undersökas var diskriminering av unga män med arabiska och muslimska namn.

Studenterna ringde och sökte 371 jobb. I 36 fall valdes testpersonerna med utländsk bakgrund bort. I fem fall valdes de etniska svenskarna bort, medan testpersonerna med utländsk bakgrund uppmanades av arbetsgivarna att söka jobben. Dessa fall räknades bort, i enlighet med ILO:s metod. I 13 procent av fallen uppmanades de etniska svenskarna att söka jobben, medan de sökande med utländsk bakgrund inte fick samma uppmaning, trots att de hade samma formella meriter. Skillnaderna mellan olika branscher var dock stor. Inom skolan var diskrimineringen 2 procent, men inom restaurang 22 procent. Precis som i fallet med ILO-undersökningarna visade sig omfattningen av diskrimineringen vara störst inom servicenäringen. DN genomförde dock bara det första steget av undersökningen, nämligen att ringa och fråga om det var idé att skicka in en ansökan om jobbet. Det är möjligt att utfallet blivit ett annat om tidningen drivit undersökningen vidare till nästa steg och låtit testpersonerna delta i anställningsintervjuer för att se vilka som blev erbjudna ett arbete. Det kan exempelvis vara så att utfallet för skolan beror på att det formella regelverket försvårar att personer utestängs från anställningsintervjuer på grund av utländsk bakgrund. Det är däremot mer osäkert om regelverket förhindrar att etnisk diskriminering förekommer när personerna ska väljas ut för anställning. Detta ger dock DN-undersökningen inte något svar på.

DN gjorde en extrapolering (det vill säga man drog ut resultaten med hjälp av andra undersökningar) utifrån resultaten i de fem ILO-studierna som genomförts. Enligt resultaten i ILOs undersökningar tillkommer omkring 60 procent av diskriminering i processens senare steg. Vart femte jobb i Sverige skulle alltså vara stängt för en person med utländsk bakgrund, om diskrimineringen under hela anställningsproceduren skulle studeras.

Ett intressant resultat av DN:s undersökning är att arbetsgivare med utländsk bakgrund var lika benägna att diskriminera som arbetsgivare med svensk bakgrund. Detta kan tolkas som att normen om vem som är önskvärd och ”mest anställningsbar” är mycket utbredd. När det gäller restauranger fanns också en annan

skillnad. Restauranger i områden där man kan förvänta sig en relativt rik kundkrets diskriminerade oftare än andra.

8

När DN ringde och frågade varför de hade avvisat personer med utländsk bakgrund förklarades det med hänvisning till olika tillfälligheter, t.ex. att personerna råkat ringa vid ett olämpligt tillfälle etc.

6.6. Slutsatser

Mycket av forskningen om de utrikes föddas svårigheter att komma in på arbetsmarknaden och generellt sämre arbetsmarknadssituation har varit inriktad på att studera de arbetssökande. Man har utgått från egenskaper som anses avvika från svenska normer bl.a. med avseende på religiösa sedvänjor, patriarkal kvinnosyn, auktoritär syn på ledarskap och ”kulturella egenskaper”. Andra utgångspunkter har varit brister i svenskkunskaper, utbildning, ’svenskt’ humankapital, avsaknad av social kompetens och okunskap om ’svenska koder’, en uppsättning av brister som ingått i det som Mattsson (2001) sammanfattat i begreppet ’kompetensbristdiskursen’.

De antaganden och hypoteser forskningen har utgått ifrån har dels bestått av att de utlandsfödda har för lite av de egenskaper som behövs för att komma in på arbetsmarknaden, dels att de har för mycket av andra, ofta kulturellt definierade, egenskaper. I dag finns emellertid ett samlat forskningsresultat som visar att denna typ av antaganden oftast bygger på felaktiga och icke verifierade grunder. Det har kunnat beläggas att de varken kan förklara de skillnader som finns när det gäller möjligheten att komma in på arbetsmarknaden eller skillnader i villkor för dem som fått ett arbete.

Den samlade översikten av forskningen på detta område visar att resultaten av undersökningar med olika syften, utgångspunkter och metoder i viss utsträckning stödjer varandra, medan de i andra fall kunnat korrigera och avfärda förklaringar som utgått från egenskaper eller brister hos de etniska grupperna. Ett typiskt exempel är hänvisningar till brister i utbildning eller ’svenskt’ humankapital, som i empiriska studier inte visat sig hålla som förklaring för de invandrade gruppernas sämre arbetsmarknadsläge. Även betydelsen

8

Den som vill läsa DN:s artiklar i sin helhet rekommenderas: www.dn.se/utestangda DN:s

studie finns vidare beskriven i konferensrapporten Applying Situation Testing Methodology to Labour Market Discrimination,

Integrationsverket, konferensrapport, Stockholm den 14-15

oktober, 2004.

av vistelsetid som avgörande faktor har kunnat modifieras. Forskningen har genom att kontrollera för dessa och liknande faktorer kunnat peka ut den strukturella diskrimineringen som avgörande för exkluderingen vid inträdet till arbetsmarknaden och för invandrares underordning i arbetslivet. Särskilt starka är beläggen för att invandrare födda i länderna utanför västvärlden oberoende av utbildning och vistelsetid i högre utsträckning än andra grupper drabbas av exkludering och diskriminering. Sammantaget visar forskningen att det finns en etnisk hierarki så att vissa grupper är mera ’andra’ än andra ’andra’. Bland annat används namnet i detta sammanhang som en åtskiljande markör.

Flera av de refererade forskningsrapporterna och studierna visar vidare att etnisk diskriminering inom en sektor av samhället förstärker diskrimineringen och underordningen inom andra sektorer. Forskningsresultat pekar sålunda på att exkluderingen av invandrare från arbetsmarknaden förstärks av en etniskt grundad bostadssegregation och vice versa. Belägg finns också att invandrarbarn får mindre uppmärksamhet i skolan, vilket riskerar att få en negativ inverkan på deras möjligheter i arbetslivet. Då det i samhället finns en uppdelning i ’vi’ och ’De Andra’ byggs det också in strukturer av över- och underordning från generation till generation.

Såväl arbetsgivare som fackliga organisationer har ett ansvar för att invandrare i arbetslivet blir delaktiga i karriärutveckling och inte inlåsta i lågkvalificerade och monotona arbeten. Den etniska delning av arbeten och arbetsuppgifter som råder i det svenska arbetslivet är sålunda ett misslyckande både för arbetsgivare och fackliga organisationer.

Det ser ut som att koncentrationen av personer med utländsk bakgrund i yrken med låg lön, särskilt i servicenäringen i Sverige, gör att trenden som finns i andra länder, t.ex. i USA, blir ännu tydligare i Sverige, där icke-vita människor (främst kvinnor) arbetar med att betjäna (hotell och restaurangpersonal, städare, barn- och äldreomsorg m.m.) ”vita” människor.

Den strukturella diskrimineringen kan med utgångspunkt i denna översikt sammanfattas enligt följande. Invandrare på den svenska arbetsmarknaden:

  • har en högre grad av arbetslöshet oberoende av konjunkturer
  • har längre perioder av arbetslöshet
  • förlorar oftare än svenskfödda sina arbeten vid lågkonjunktur
  • har oftare än svenskfödda tillfälliga anställningar
  • har en, trots likvärdiga utbildningsmässiga meriter, högre arbetslöshet och okvalificerade arbeten
  • sorteras oftare ut tidigt i rekryteringsprocessen
  • har en högre andel av arbetsrelaterade hälsoproblem beroende på monotona och slitsamma arbetsuppgifter och blir utsatta för än sämre arbetsmiljö än svenskfödda
  • har mindre möjlighet än svenskfödda att hitta arbeten som motsvarar deras utbildningsnivå och utbildningsinriktning
  • har lägre löner än svenskfödda och erbjuds mindre ofta internutbildning och karriärutvecklig
  • har mycket mera sällan chefspositioner än svenskfödda
  • har oftare än svenskfödda erfarenheter av diskriminering, trakasserier och hot.

6.6.1. Kunskapsluckor

Denna genomgång belyser behovet av ytterligare forskning. En stor del av den forskning som finns har hittills utgjorts av statistiska analyser av arbetsmarknadssituationen och dess förändringar samt invandrares möjligheter till inträde på arbetsmarknaden och plats i arbetslivet. Fler empiriska studier skulle behövas som studerar och analyserar invandrares villkor i arbetslivet och de faktorer som leder till inlåsning i monotona arbeten, som främjar eller hindrar löneutveckling och karriärmöjligheter, tillgång till personalutbildning etc. Det finns behov av kvalitativa studier som syftar till att beskriva diskrimineringens mekanismer och orsaker och särskilt den roll som s.k. gatekeepers spelar (ung. spärrvakter), men också studier som klarlägger den kvantitativa omfattningen av etnisk diskriminering genom exempelvis situation testing.

Det är också angeläget med socialhistorisk forskning av arbetslivsvillkoren för de arbetskraftsinvandrare som kom till Sverige på 1950, 60- och i början av 70-talen bl.a. för att lära av de misstag som redan då ledde till en etniskt delad arbetsmarknad. Det var de år då det fanns arbete åt alla. Men det var också då som många av dessa arbetskraftsinvandrare låstes in i ensidiga arbeten, som sedan ledde till höga ohälsotal.

Vi behöver veta mera om de strukturella hinder som försvårar för högutbildade invandrare att få arbeten som motsvarar deras utbildningsnivå. I synnerhet är det märkligt att en så positiv bild av arbetskraftsinvandring finns jämfört med den senare s.k. flyktinginvandring från mitten av 1970-talet och framåt. Det verkar inte

finnas några analyser över huruvida problemet med flyktinginvandring och arbetsmarknaden snarare var en fråga att dessa invandrare i hög grad hade med sig högre utbildningsnivåer, och därmed var konkurrenter för tjänstemännen. Och att tjänstemän jämfört med industriarbetare har andra och starkare verktyg för att hålla undan konkurrenter, dvs. att diskriminera. För exempel på studier som beskriver medarbetarnas inflytande i att upprätthålla den könsmässiga arbetsdelningen och därmed könsmaktsordningen, se Sundin (2002).

Det finns inte mycket forskning som belyser hur strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet drabbar kvinnor och män olika. Vi kan därför inte dra några långtgående slutsatser på basis av den redovisade kunskapen. Det finns dock inom serviceyrken en koncentration av personer med invandrarbakgrund, särskilt kvinnor. Detta är också en skillnad mellan svenskfödda kvinnor och män. Det är oroväckande att även länder med omfattande forskning också uppvisar brister i könsperspektiv.

En viktig uppgift för den framtida forskningen är därför att empiriskt undersöka de interagerande maktdimensionerna av över- och underordning på basis av kön, etnisk tillhörighet och klass för att analysera och klarlägga grunderna för segregering och diskriminering på arbetsmarknaden, i synnerhet studier som analyserar de invandrade kvinnornas situation.

Men framför allt är det angeläget med en perspektivförskjutning i forskningen som i stället för att studera egenskaper hos etniska grupper och individer granskar de strukturella, institutionella och organisatoriska villkoren på arbetsmarknaden och på arbetsplatserna.

Litteraturförteckning

Abbasian, S. (2003) Integration på egen hand: en studie av

invandrade kvinnoföretagare i Sverige, Kulturgeografiska Instituionen, Uppsala universitet

Aguilar, R. & Gustafsson, B. (1994) Immigrants in Sweden’s labour

market during the 1980s, Scandinavian Journal of Social Welfare.

Ahmed, A. (2003) Vad säger ett efternamn? En experimentell studie

av etnisk diskriminering, Rapport Integration, Bilaga. Integrationsverket.

Akhavan, S. & Bildt, C. (2004) Arbetsvillkor, hälsa och sjukfrånvaro

bland invandrade kvinnor, Arbetslivsinstitutet.

AMS (2003) Att söka jobb och arbetskraft på www.ams.se. Om

betydelsen av Arbetsförmedlingens internettjänster på arbetsmarknaden. Ura 2003:6 Sammanfattning.

Anställningsformer och arbetstider, (2001), LO-rapport. Arai, M., Regner, H. & Schröder, L. (1999) Är arbetsmarknaden

öppen för alla? Bilaga 6, Långtidsutredningen 2000. Fritzes.

Arai, M., Schröder, L. & Vilhelmsson, R. (2000) En svartvit

arbetsmarknad: en ESO-rapport om vägen från skola till arbete, Ds 2000:47.

Aronsson G., Dallner M. & Gustafsson K. (2000) Yrkes- och

arbetsplatsinlåsning. En empirisk studie av omfattning och hälsokonsekvenser, Arbete och Hälsa 2000:5, Arbetslivsinstitutet.

Augustsson, G. (1996) Etniska relationer i arbetslivet, Sociologiska

institutionen, Umeå Universitet.

Behtoui, A. (2002) Unequal Opportunities for Young People with

Immigrant Backgrounds in the Swedish Labour Market, Labour nr 18, Fondazione Giacomo Brodoloni and Blackwell Publishing.

Berggren, K. & Omarsson, A. (2001) Rätt man på fel plats - en

studie av arbetsmarknaden för utlandsfödda akademiker som invandrat under 1990-talet, Arbetsmarknadsstyrelsen, Ura 2001:5.

Berggren, K. (2000) Arbetsmarknaden för utomnordiska medborgare,

Ura 2000:5, AMS utredningsenhet.

Bergmark, Å. & Palme, J. (2003) ”Welfare and the unemployment

crisis: Sweden in the 1990s” I: International Journal of Social Welfare, 2003;12, pp.108-122.

Bjärvall, K. (2001) En gravad hund: det svenska språket i en

mångkulturell vardag. Carlssons

Björklund, A. & Jäntti, M. (1997) ”Intergenerational Income

Mobility in Sweden Compared to the United States” i: The American Economic Review, Vol. 87, nr 5. s. 1009-1018.

Bygren, M. (2001) Career Outcomes in the Swedish Labour Market:

Three Contextual Studies, Swedish Institute for Social Research 51, Doctoral Dissertation.

Calleman, C. (2003) Invandrarna, skyddet för anställningen och

diskrimineringslagstiftningen. Uppsala: IFAU.

Cohn, S. (2000) Race, Gender, and Discrimination at Work,

Westview Press.

de los Reyes, P & Molina, I (2002) ”Kalla mörkret natt”, i: Maktens

(o)lika förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige. de los Reyes, P, Molina, I. & Mulinari, D, (red) (2002) Atlas.

de los Reyes, P, Molina, I. & Mulinari, D, (red) (2002) Maktens

(o)lika förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige. Atlas.

de los Reyes, P. & Mulinari, D. (2005) Intersektionalitet. Liber. de los Reyes, P. & Wingborg, M. (2002) Vardagsdiskriminering och

rasism i Sverige - En kunskapsöversikt, Integrationsverkets rapportserie 2002:13.

de los Reyes, P. (1997) Invandrare och tjänstemän, TCO. de los Reyes, P. (1998) I skärningspunkten mellan genus och

etnicitet. Ett ekonomiskt historiskt perspektiv på invandrarkvinnor i svenskt arbetsliv. I Arbetsmarknad & Arbetsliv, Årg. 4, nr. 1 1998.

de los Reyes, P. (2001) Mångfald och differentiering - Diskurs,

olikhet och normbildning inom svensk forskning och samhällsdebatt, Saltsa, Arbetslivsinstitutet, LO, TCO och SACO i samarbete.

Dokumentation från forskarmöte med referensgruppen i utredningen

om strukturell diskriminering, (2004) Utredningen om strukturell diskriminering.

Edin, P-A. & Åslund, O. (2001) Invandrarna på 1990-talets

arbetsmarknad, ingår i: Ofärd i välfärden, SOU: 2001:54.

Ekberg, J (2004) Yrke och utbildning på 2000-talets arbetsmarknad –

Skillnader mellan inrikes och utrikes födda personer. Bilaga till Rapport Integration 2003, Integrationsverket. Norrköping: Integrationsverket.

Ekberg, J. & Hammarstedt, M. (2002) 20 år med

arbetsmarknadsintegrering för invandrare, ännu inte publicerad studie.

Ekberg, J. & Rooth, D-O. (2000) Arbetsmarknadspolitik för

invandrare. Rapport till Riksdagens revisorer. Working Paper no 6. Ekonomihögskolan. Växjö universitet.

Ekberg, J. & Rooth, D-O. (2004) Yrke och utbildning på 2000-talets

arbetsmarknad – Skillnader mellan inrikes och utrikes födda personer, Rapport Integration 2003, Bilaga.

Ekberg, J. (1994) Economic progress of immigrants in Sweden from

1970 to 1990: a longitudinal study, Scandinavian Journal of Social Welfare.

Ekberg, J. (1997) Hur är arbetsmarknaden för den andra

generationens invandrare?, Arbetsmarknad & Arbetsliv, nr 1/1997.

EUMC, Newsletter, issue 09. Jan (2002). Franzén, E. & Johansson, L. (2004) Föreställningar om praktik som

åtgärd för invandrares integration och socialisation i arbetslivet, IFAU-rapport, 2004:5.

Fritzell, J. & Lundberg, O. (2000) Välfärd, ofärd och ojämlikhet:

levnadsförhållanden under 1990-talet. Rapport från Kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer.

Gustafsson, B. (1994) ”The Degree and Pattern of Income

Immobility in Sweden” i: Review of Income and Wealth, Vol. 40. nr 1, s. 67-86.

Hartmann, P. & Husband, C. (1974) Racism and the Mass Media: A

study of the role of the Mass Media in the formation of white beliefs and attitudes in Britain. London: Davis-Poynter Limited.

Helgesson, L. (2000) Högutbildad, men diskvalificerad - Några

invandrares röster om den svenska arbetsmarknaden och vägen dit, Umeå universitet, Gerum Kulturgeografi.

Herlitz, G. (1989) Kulturgrammatik. Uppsala: Konsultförlaget. Herlitz, G. (1991) Svenskar – hur vi är och varför. Uppsala:

Konsultförlaget.

Hertzberg, F. (2003) Gräsrotsbyråkrati och normativ svenskhet: hur

arbetsförmedlare förstår en etniskt segregerad arbetsmarknad. Arbetslivsinstitutet

Hjerm, M. (2002) Ett förlorat 1990-tal. Invandrades situation på den

svenska arbetsmarknaden under perioden 1990-1996, Integrationsverkets Rapportserie 2002:06.

Holgersson, C. (2003) Rekrytering av företagsledare – En studie i

homosocialitet, Handelshögskolan i Stockholm.

Hvitfelt, H. (1998) Den muslimska faran – om mediebilden av

isalm. I Brune, Y. (red) Mörk magi i vita medier. Carlsson.

Håkansson, K. (2001) Språngbräda eller segmentering?, IFAU-

forskningsrapport.

Höglund, S. (2002) Invandrarna och arbetsmarknaden. Ingår i

antologin Arbetslivet, Hansen L. & Orban P. (red), Studentlitteratur.

Höglund, S. (2002) Kunskapsöversikt över svensk forskning om

rekrytering, kvalifikationsvärdering och kompetenshantering 1990-2001, med inriktning mot forskning som kan belysa eventuell diskriminering, ThemES Occasional papers and reprints on ethnic studies, CEUS, Dept of Ethnical Studies, Linköpings universitet.

Ingen diskriminering och rasism på vår arbetsplats!, (2005), Industri-

facket (stencilupplaga, ska tryckas upp senare under 2005).

Integration 2004, (2004) studie från LO, sammanfattad i OH-bilder

på Internet: www.lo.se. (Statistiken bygger på uppgifter från SCB.)

Integrationsverket (2002) Rapport Integration 2001. Norrköping:

Integrationsverket.

Integrationsverket (2003) Rapport Integration 2002. Norrköping:

Integrationsverket.

Integrationsverket (2004a) Applying Situation Testing Methodology

to Labour Market Discrimination, Integrationsverket, konferensrapport, Stockholm den 14-15 oktober.

Integrationsverket, (2004b) Den kommunala sektorn som förebild?

Om mångfald i ord och siffror i 42 av Sveriges kommuner, Integrationsverkets rapportserie 2004:5.

Integrationsverket, (2004c) Rapport Integration 2003. Norrköping:

Integrationsverket.

Invandrare och arbete - Åtta rapporter om hinder och möjligheter för

invandrare att få arbete. (1997) Statens Invandrarverk.

Invandrare på den svenska arbetsmarknaden. En delrapport från

LO-projektet Ökad Sysselsättning, (1999), LO.

Jonsson, A. & Wallette, M. (2001) Är utländska medborgare

segmenterade mot atypiska arbeten?, Arbetsmarknad och Arbetsliv, nr 3.

Jönsson, A. & Rubinstein Reich, L. (2004) Invandrade akademiker

som lärare i den svenska skolan, IFAU, Rapport 18.

Klosterman, R. (2000) Immigrant Entrepreneurship and the

Institutional Context. A Theoretical Exploration. Ingår i Rath, J (2000) (red), Immigrant Businesses - The economic, political and social environment.

Knocke, W. & Hertzberg, F. (2000) Mångfaldens barn söker sin

plats. En studie om arbetsmarknadschanser för ungdomar med invandrarbakgrund, Svartvitts Förlag.

Knocke, W. (1986) Invandrade kvinnor i lönearbete och fack.

Arbetslivscentrum.

Knocke, W. (1991) Invandrade kvinnor – vad är ”problemet”?, I

Kvinnovetenskaplig tidskrift, nr. 3.

Knocke, W. (1993) De invandrade kvinnornas arbetsmarknad. I

Kvinnors arbetsmarknad. 1990-talet - återtågets årtionde?, Arbetsmarknadsdepartementet, Ds 1993:8.

Knocke, W. (1999) Arbetsmarknad – kvinnors hälsa, I Baksi, K, red.

Invandrare och hälsa. En antologi, Svartvitts förlag

Knocke, W. (2000) Integration or Segregation? Immigrant

Populations Facing the Labour Market in Sweden. Economic and Industrial Democracy, nr. 3, vol 21.

Knocke, W. (2003) Rekrytering för mångfald?, Rapport Integration

2003, Bilaga, Integrationsverket.

Knocke, W. mfl (2003) Retorik och praktik i rekryteringsprocessen

Arbetslivsinstitutet

Kós-Dienes, D. (1998) Bosnier i Göteborg - Språkkunskaper och

språkanvändning, BiG projektrapport II, KIM.

Lange, A. (1999) Invandrare om etnisk diskriminering IV – En

enkät- och intervjuundersökning om etnisk diskriminering på uppdrag av Diskrimineringsombudsmannen (DO), Stockholms universitet, CEIFO.

Lange, A. (2000) Diskriminering, integration och etniska relationer.

Integrationsverket.

Le Grand, C. & Szulkin, R. (1999) Invandrarnas löner i Sverige,

Arbetsmarknad & Arbetsliv, nr 2/1999.

Le Grand, C. & Szulkin, R. (2002) Permanent disadvantage or

gradual integration: explaining the immigrant-native earning gap in Sweden, Labour 16(1): 37-64.

Le Grand, C. (1999) Empiriska problem och möjligheter med att

belägga diskriminering i arbetslivet, i Diskriminering i Arbetslivet: normativa och deskriptiva perspektiv. Stockholm: Socialvetenskapliga forskningsrådet.

Leiniö, T-L. (1984) Inte lika men jämlika?, Institutet för Social

Forskning.

Leiniö, T-L. (1986) Köns- och etnisk segregering på den svenska

arbetsmarknaden 1980, I De invandrade kvinnornas situation i arbetslivet. Rapport från ett seminarium 29 januari 1986, JÄMFO och DEIFO.

Light, I. & Bonacich, E. (1988) Immigrant Entrepreneurs: Koreans

in Los Angeles 1965-1982, Berkeley: University of California Press.

Light, I. & Rosenstein, C. (1995) Race, Ethnicity and

entrepreneurship - Culture, capital and ethnic networks. Transaction Publishers.

LO, (2001) Statistik över personer med tillfälliga arbeten. Lundh, C. & Ohlsson, R. (1999) Från arbetskraftsimport till

flygtinginvandring. 2., rev. uppl. Stockholm: SNS.

Luyinda, S. (1998) Afrikansk och svensk kultur i möte. Västerås:

Malpo Books.

Martinsson, H. (1998) Högutbildade invandrares inkomster åren

1985 och 1990. Umeå: Kulturgeografiska institutionen, Umeå universitet.

Mattsson, K. (1996). En studie om invandrarföretag. Arbetsrapport,

Kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet.

Mattsson, K. (2001) (O)likhetens geografier - Marknaden,

forskningen och de Andra, Uppsala universitet.

Muus, P. (2002) Migration, immigrants and labour markets in EU

countries, Centre for Ethnic and Urban Studies, nr 3.

Månsson, K. (2003) Discrimination in Europe, Eurobarometern

57.0, Executive Summary, The European Commission (Se avsnittet Diskriminering i Sverige - en kort översikt), red Marsh A & Sahlin-Dikem M.

Najib, A. (1992) Invandrarföretagare i Uppsala. Vilka, hur och

varför?, Kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet.

Najib, A. (1999a) Myten om invandrarföretaget - en jämförelse

mellan invandrarföretagande och övrigt företagande i Sverige. Rapport nr 9, NUTEK, Svenska EU Programkontoret, Rådet för arbetslivsforskning.

Najib, A. (1999b) Invandrarföretagande - några grundläggande

fakta. Ingår i Invandrare som företagare - För lika möjligheter och ökad tillväxt. SOU 1999:49:b.

Najib, A. (1999c) Invandrarföretagande, livsverk eller påtvingad

lösning. Ingår i Olsson, E. Etnicitetens gränser och mångfald, Carlssons.

Neergaard, A, (2002) Arbetsmarknadens mönster, i antologin Det

slutna folkhemmet, Agora.

Neergaard, A. & Mulinari, D. (2004) Den nya svenska

arbetarklassen, Borea.

Nelander S, & Lönnros E. (2000) Anställningsformer och arbetstider,

LO.

Nelander, S. & Goding, I. (2004) Andelen medlemmar i facket med

utländsk bakgrund. Ett faktamaterial om välfärdsutveckling, nummer 63, LO.

Nordlund, S. (1999) Invandrarföretagande i Sverige - en historisk

tillbakablick, SOU 1999:49.

Näringsdepartementet (SOU 1999:27) DELTA - utredningen om

deltidsarbete, tillfälliga jobb och arbetslöshetsersättning,.

Platsjournalen, (1997) (rapportering om lediga tjänster som inte

rapporteras till arbetsförmedlingen), AMS, nr 50/1997.

Pripp, O. (2001) Företagande i minoritet - Om etnicitet, strategier

och resurser bland assyrier och syrianer i Södertälje, Mångkulturellt Centrum.

RiksdagsprotokollI:24:2, 23 maj 1947. Rooth, D-O. & Åslund, O. (2003) Spelar när och var någon roll?

Arbetsmarknadslägets betydelse för invandrares inkomster, IFAU

Rooth, D-O. (2001) Etnisk diskriminering och ’Sverige-specifik’

kunskap – vad kan vi lära från studier av adopterade och andra generationens invandrare, Ekonomisk Debatt, nr 8/2001.

Rooth, D-O. (2001b) The Effect of Language Proficiency on

Employment for Immigrants – the Case of Sweden, stencil, Högskolan i Kalmar.

Rosenqvist Hedler, K. (2000) Ohälsa och olycksfall bland

arbetstagare med utländsk bakgrund som kan bero på olika villkor i arbetslivet. Arbetarskyddsstyrelsens rapport till regeringen om Arbetarskyddsverkets erfarenheter på området, Arbetarskyddsstyrelsen.

Rydgren, J. (2004) “Mechanisms of Exclusion: Ethnic

Discrimination in the Swedish Labour Market”, Journal of Ethnic and Migration Studies, Vol. 30, No. 4, July 2004, s 697-716.

Rydgren, J. mfl. (2004) Mapping Discriminatory Landscapes in

Sweden: Ethnic Disrimination in the Labour Market and in the Educational System, Center for Multiethnic Research, Uppsala University. Publiceras under 2005.

Sabuni, K, Eyoma, I, Sawyer, L. (2001) Afrikaner och svensk

arbetsmarknad, Afrosvenskarnas riksförbund.

Schierup, C-U. & Paulson S., red. (1994) Arbetets etniska delning.

Studier från en svensk bilfabrik, Carlssons.

Schröder, L. & Vilhelmsson, R. (1998) ””Sverigespecifikt”

humankapital och ungdomars etablering på arbetsmarknaden” Ekonomisk debatt, 26(1998):8

Schröder, L. (1999) Integrationen av utrikes födda på svensk

arbetsmarknad, Søkelys på arbeidsmarkedet, årgång 16, nr 2, 1999.

Sehlstedt, K. & Schröder, L. (1991) Språngbräda till arbetet?". I

Schröder, L. Springpojkar eller språngbräder. Om orsaker till och åtgärder mot ungdomars arbetslöshet. Institutet för social forskning.

Sener, R. (2001) Röster om mångfald, Stencil. Integrationsverket. Sjögren, A., Runfors, A. & Ramberg, I. (1996) En “bra” svenska?

Om språk, kultur och makt. Mångkulturellt centrum.

SOU 1967:18 Invandringen. Stockholm:

Arbetsmarknadsdepartementet.

SOU 1974:69, Invandrarna och minoriteterna,

Invandrarutredningen 3. Stockholm: Arbetsmarknadsdepartementet.

SOU 1996:55, Sverige, framtiden och mångfalden. Slutbetänkande

från Invandrarpolitiska kommittén.

SOU 1996:90, Sammanhållet studiestöd. Slutbetänkande från

Studiestödsutredningen. Stockholm: Fritze.

Sundin, E. (2002) Rationalitet som norm och hyckleri som praktik:

reflektioner kring betydelsen av organisationers genusordning, Kvinnovetenskaplig tidskrift, nr 23.

SVD (1996) ”Arbetsförmedlare redo sortera bort invandrare”

1996-01-07

TCO (2004) De nya svenskarnas svårigheter på arbetsmarknaden –

en rapport om hur svenska folket ser på diskrimineringen i arbetslivet.

TCO (2005) Sist i kön Faride - Invandrare på svensk

arbetsmarknad. Stockholm: TCO.

Wadensjö, E. (1995) Den mörka bilden, i Invandrarna på

arbetsmarknaden - etnisk diskriminering eller kreativa kulturmöten?, Rådet för arbetslivsforskning

Wadensjö, E. (1997) Invandrarkvinnornas arbetsmarknad, I

Persson, I. & Wadensjö, E. (red) Glastak och glasväggar? Den könssegregerade arbetsmarknaden. Stockholm: Arbetsmarknadsdepartementet, SOU 1997:137.

Wahl, A. mfl. (2001) Det ordnar sig. Teorier om organisation och

kön, Studentlitteratur.

Wingborg, M. (1998) Somaliska och irakiska kvinnor på svensk

arbetsmarknad. Arbetsmarknadsdepartementet.

Wokander, M. (2004), Skattmasens Manifest, Efron & Dotter. Wrench, J. (1999) “Employers and anti-Discrimination Measures in

Europe: Good Practice and Bad Faith”, ingår i: Wrench, J m.fl. (red.) (1999) Migrants, Ethnic Minorities and the Labour Market: Integration and Exclusion in Europe. Houndmills: MacMillan Press LTD.

Vägar till arbete för invandrare, En kunskapsöversikt, (1998) Svenska

kommunförbundet.

Zegers de Beijl , R. (2000) Documenting discrimination against

migrant workers in the labour market. A comparative study of four European countries:Geneva: ILO

Ålund, A. (1985) Skyddsmurar. Etnicitet och klass i

invandrarsammanhang. Liber

Ålund, A. (1989) The Power of Definitions: Immigrant Women and

Problem-Centred Ideologies, I Migration, nr. 4

7. Boende

7.1. Inledning

Målet för bostadspolitiken är att alla ska ges förutsättningar att leva i goda bostäder till rimliga kostnader i en stimulerande och trygg miljö inom långsiktigt hållbara ramar. Boende- och bebyggelsemiljön ska bidra till jämlika och värdiga levnadsförhållanden och särskilt främja en god uppväxt för barn och ungdomar. Vid planering, byggande och förvaltning ska en ekologiskt och socialt hållbar utveckling vara grund för verksamheten. (Regeringen, 2005)

Forskning om strukturell diskriminering i boende är sällsynt och tämligen snävt fokuserad.

I denna översikt redovisas forskning om boendesegregering, boendehierarkier, bosättningsmönster, rasifiering och hyresvärdarnas makt.

Det finns många studier kring segregationsproblematiken och om de inblandade aktörerna men en genomgång av litteraturen visar att de flesta forskare inte tar upp frågan om diskriminering. Detta verkar främst bero på att de perspektiv som anlagts i studierna inte har problematiserat det mottagande samhällets roll i segregationsprocesserna, utan främst fokuserat på individernas beteende och socioekonomiska villkor.

Det finns två dominerande förklaringar till varför etnisk boendesegregationen uppstår i svenska städer nämligen det strukturalistiska respektive humanekologiska. Det strukturalistiska perspektivet identifierar socioekonomisk tillhörighet och/eller klass som huvudelementet i segregationsprocesserna. Dessa förklaringar missar dock den avgörande relationen mellan klasstillhörighet och etnicitet, eller också behandlas den på ett linjärt och mekaniskt sätt (jfr ”etnoklass”-förklaringen av Gordon (1964, 1975) som främst använts i arbetsmarknadssammanhang). De humanekologiska förklaringarna utgår huvudsakligen från att det är invandrarna som

skapar segregation genom att ”välja att bo nära varandra”. Denna förklaring har också kallats kulturalistisk och kritiseras för att skylla på ”offret” i stället för att peka på de relevanta samhällsstrukturer där diskriminering och andra segregationsskapande processer sker (Molina 1997, 2000; Hosseini-Kaladjahi, 2002).

Vad de dominerande ansatserna kortfattat inte tar hänsyn till är den intersektionella relationen mellan etnicitet och klass (se de los Reyes, Molina & Mulinari, 2002; de los Reyes & Mulinari, 2005). Det finns ett antal samverkande faktorer som är relevanta för bostadsmarknadens maktkonstellationer. Det blir tydligt att de faktorer som samverkar i processer av strukturell diskriminering i boendet är många och inte lätta att kartlägga.

En aspekt som ofta negligerats är politikens och institutionernas roll. De förklaringar som ges till segregationsproblematiken avgör den politik som ska drivas (eller som man låter bli att driva) för att komma till rätta med denna. Det är därför dags att ställa sig frågan om vilken roll majoritetssamhället med dess institutioner och dominerande ideologier spelar.

Kulturgeograferna Eva Andersson, Lars-Erik Borgegård och Urban Fransson presenterar i Den delade staden (2001) de teoretiska och metodologiska ansatser kring bostadssegregering som diskuterats i den akademiska världen från 1920-talet och framåt. Författarna menar att diskrimineringsperspektivet är frånvarande och att det framgår att diskriminering inte varit prioriterat vare sig som studieobjekt eller som utgångspunkt i undersökningar.

En viktig utgångspunkt för politiska åtgärder men även framtida studier för att motverka segregation och strukturell diskriminering är att se staden som en helhet. En brist som lyfts fram av flera forskare är fokuseringen på vissa områden i den segregerade staden. Dessa områden har behandlats som isolerade öar och ryckts ur sitt sammanhang av en segregerad stad som en helhet. Avsaknad av en helhetsbild och den tillfälliga karaktär på de åtgärder som ingår i den officiella politiken mot segregationen, utgör kärnan i kritiken mot Storstadssatsningen och liknande insatser för de så kallade utsatta bostadsområden (Molina, 1997; Andersson 2001b).

Detta bekräftas i Integrationsverkets rapport På rätt väg? Slut-

rapport från den nationella utvärderingen av storstadssatsningen

(2002a) som kritiserar de begränsningar som finns i ett perspektiv som fokuserar på utfallet, dvs. segregationen och inte orsaken, de diskriminerande strukturer som leder till segregation:

Redskapen som storstadssatsningen har skapat inriktar sig främst på att stödja individer och kompensera för de sämre villkor som ett boende i dessa områden innebär. Insatserna kan hjälpa enskilda individer men kan endast indirekt påverka de mekanismer, selektiv omflyttning och stor inflyttning av nyanlända invandrare, diskriminering och rasism, som vidmakthåller den etniska och socioekonomiska segregationen. Därför är målet för storstadssatsningen – att bryta segregationen – orealistiskt med tanke på de instrument och resurser som står till förfogande. Menar staten allvar när det gäller att bryta segregationen behövs ett större grepp än storstadssatsningen. (Ibid:94)

Liknande slutsatser framkommer i av Lahti-Edmarks kunskapsöversikt Förort i fokus – interventioner för miljoner (Integrationsverket, 2002b):

Substantiella resultat är svåra att påvisa, eftersom det här rör sig om lokala insatser med ambitioner att påverka de tydligaste yttringarna av mångåriga marginaliseringsprocesser. /…/ Ensidiga och kortvariga insatser har befunnits kostsamma och ger endast marginella effekter… (Ibid:120)

Benämningen ”segregerat” får ett område alltid i jämförelse med något annat. Det är först när man lyfter blicken från ”problemområden” och ”utsatta områden” och ser att även andra delar av staden är avskilda och segregerade, som man på allvar kan ta itu med konsekvenserna av denna uppdelning. Staden som helhet och dess innevånare förlorar på att ha ett segregerat bosättningsmönster. Sverige uppvisar i dag bland de högsta siffrorna på etnisk segregationsindex i städerna bland OECD-länderna (Molina, 2004:4).

7.2. Stadens rasifiering

Ett sätt att problematisera segregerande mönster i det urbana landskapet är att använda begreppet rasifiering. Rasifiering har definierats på olika sätt men syftar generellt till att beskriva och problematisera processer som gör föreställningar om människors olika ”ras” eller ”kultur” till en indelningsgrund i samhället. Den definition som bäst lämpar sig till just bostadsmarknads- och bostadssegregationssammanhang är i min mening den av Carter, Green & Halpern:

... those processes by which social relations between people have been structured by the signification of cultural and biological attributes in

such a way as to define and construct differentiated social collectivities as ”race” collectivities. (1996:136–137)

Processer av rasifiering diskuteras inom ett relativt sett begränsat fält inom segregationsforskningen, nämligen det postkoloniala och socialkonstruktivistiska. I England är det några få arbeten som är kända inom området. De främsta studierna är kulturgeografen Susan Smiths (1989, 1992) som visar att bostadssegregationen i Storbritannien måste förklaras med hjälp av en förståelse för de dominerande maktrelationerna i landet. Hon menar att etnisk diskriminering förekommer på både individuell och strukturell nivå och innefattar alla områden som på ett eller annat sätt berör boendet. Rumslig segregation handlar om en komplex uppsättning av ekonomiska institutioner, sociala relationer och vanor, politisk makt, lagar och ideologier. Allt detta kan sammanfattas som en i samhället starkt befäst etnisk ojämlikhet, som är politiskt, socialt och ekonomiskt understödd. Även Harrison (1995) menar att rasifieringsprocesser är avgörande för att förstå etnisk boendesegregation i Storbritannien.

I Sverige har rasifieringsperspektivet utvecklats under de senaste tio åren. Det främsta arbetet inom området är kulturgeografen Irene Molinas avhandling, Stadens rasifiering (1997). Författaren hävdar att boendeforskning och studier kring boendet har präglats av frågor som berört materiella villkor; byggproduktionens storlek, byggnadskostnader och prisutveckling och att problem hör samman med boendets fysiska kvaliteter.

Orsakerna till strukturell diskriminering och segregation måste dock också sökas utanför de direkt fysiska aspekterna av boendet. I den allmänna diskussionen, och i studier av boende och segregation, har ofta förutsatts att alla på bostadsmarknaden står inför samma fria val och möjligheter. Detta trots att forskning visat att boendesegregationen inte påverkar alla grupper med utländsk bakgrund likadant utan att det främst är utomeuropeiska grupper som missgynnas på bostadsmarknaderna. Även idén om att segregation beror på att invandrade personer väljer att bosätta sig nära sina landsmän är märkvärdigt livskraftig. Geografen Roger Andersson, liksom Irene Molina, har visat att några nationella enklaver med grupper av människor från samma land som bor nära varandra inte existerar i någon större utsträckning i Sverige (Ericsson, Molina, Ristilammi, 2002; Andersson, 2001c). Att hävda att individer med utländsk bakgrund bosätter sig nära sina landsmän av fri vilja är en

generalisering som anonymiserar och avindividualiserar invandrare i linje med ett kulturrasistiskt tänkande.

7.2.1. Etniska hierarkier på bostadsmarknaden

Den etniska boendesegregationen uppvisar inte bara skillnader mellan invandrade och infödda. Den etniska segregationen följer också en hierarkisk ordning. Roger Andersson (2002) har studerat olika etniska gruppers position på bostadsmarknaden. Andersson analyserar statistik som visar att det är vissa grupper som har svårt att etablera sig på såväl bostads- som arbetsmarknaden. Det finns en föreställning om att om bara arbetssituationen ändras så kan alla invandrare göra boendekarriär. Anderssons statistik visar dock att invandrare från vissa länder har lättare än andra att göra boendekarriär oavsett arbetsmarknadssituation eller utbildningsnivå. T.ex. är människor från Etiopien i högre grad sysselsatta och har högre lön än invandrare från Bosnien-Hercegovina, trots detta är etiopier mer segregerade.

De grupper som beskrivs som mest segregerade enligt Andersson är invandrare från Afrika och västra Asien (Somalia, Etiopien, Irak, Syrien och Turkiet). Andersson väljer att kalla dessa grupper för ”synliga minoriteter”. Andersson visar att samma nationaliteter diskrimineras på såväl bostads- som arbetsmarknaden. Dessa grupper är även de som i störst andel bor i ”svenskglesa”

1

områden.

Andersson visar också att personer med ursprung utanför Europa och i muslimska länder är överrepresenterade i storstädernas låginkomstområden, något som inte förändras nämnvärt med vistelsetid (Andersson, 2000:244). Hans resultat indikerar att arbetsmarknadsförankring visserligen förklarar en viktig del av segregationen, men att också andra faktorer spelar en viktig roll. En tolkning är att uppfattningar om individers hudfärg, geografiskt ursprung och kulturell tillhörighet påverkar möjligheterna på bostadsmarknaden.

1

Andersson använder begreppet ”svenskglest” i stället för ”invandrartätt”, ”invandrarrikt”

eller liknande. Detta flyttar fokus till det faktum att etniskt svenska hushåll i hög utsträckning undviker dessa områden och gör dem svenskglesa genom att flytta från dem eller undvika att flytta till dem.

Tabell 7.1. Medelinkomst, sysselsättningsgrad och boendesegregation för

utvalda nationaliteter i Stockholms län 1995 och 1999 (år 2000)

Medellön* Andel sysselsatta**

Geogr. olikhets-

index

Rang

lön

Rang

Sysselsättning

Rang Segregation

Födelseland 1995 1999 1995 2000 1995*** 2000*** 1999 1999 1999

Sverige 161 198 77,5 80,5 0,00 0,00 1 1 Jämfr. grupp Norge 142 181 67,3 70,5 0,16 0,16 2 2 1 USA 122 153 52,9 56,2 0,27 0,27 3 7 5 Tyskland 132 151 64,6 64,8 0,17 0,16 4 4 2 Finland 122 149 68,1 70,2 0,23 0,22 5 3 3 Estland 127 135 57,0 55,3 0,26 0,26 6 8 4 Polen 94 120 55,3 59,2 0,30 0,28 7 6 6 Chile 78 107 53,0 62,5 0,54 0,51 8 5 10 Jugoslavien 65 90 44,7 52,7 0,42 0,42 9 11 7 Etiopien 65 90 45,5 55,1 0,61 0,62 10 9 11 Bosnien-Herzegovina 10 89 9,0 53,6 0,66 0,64 11 10 12 Iran 52 86 37,9 50,4 0,54 0,50 12 12 9 Grekland 56 71 37,8 40,8 0,53 0,50 13 15 8 Libanon 38 61 35,4 45,4 0,67 0,65 14 14 13 Turkiet 42 57 40,2 46,7 0,69 0,67 15 13 15 Syrien 31 45 32,3 39,5 0,76 0,73 16 16 16 Irak 26 40 20,7 27,7 0,63 0,65 17 17 14 Somalia 14 31 11,2 21,7 0,75 0,80 18 18 17

Total 146 179 72,4 75,4 0,28 0,30

* Medellön avser inkomst av anställning för gruppen 20–65 år. ** Andel sysselsatta avser befolkningen i ålder 20–65 år vid respektive mättillfälle (November). *** Totalen avser index för utlandsfödda. Samtliga nationaliteter jämförs var för sig med Sverigefödda.

Källa: Andersson 2001a:101.

7.3. Hyresvärdarnas makt

Sociologen Margareta Popoola har studerat den ställning som hyresvärdarna har gentemot sina hyresgäster. I artikeln Hyresvär-

darnas inflytande över segregationen (2001) identifierar hon ett

asymmetriskt maktförhållande mellan hyresvärd och hyresgäst, där det är upp till varje enskild hyresvärd att bedöma blivande hyresgäster. Bland såväl kommunala som privata hyresvärdar ser Popoola tre olika strategier hyresvärdarna menar ska främja integration och motverka segregation.

1. Bostadsföretaget styr inflyttningen genom uppställda krav på fast arbete och/eller fast lön. Popoola menar att detta skulle kunna tolkas som att bostadsföretaget inte vill försätta hyresgästerna i en ekonomisk pressad situation som de inte kan klara av. En annan, och enligt Popoola rimligare tolkning, är att hyresvärdarna vill undvika hyresgäster som är arbetslösa, bidragstagare, och utan möjligheter att flytta någon annanstans.

2. Bostadsföretaget styr inflyttningen av invandrare, till fastigheter inom bostadsbeståndet, i enlighet med uthyrarnas uppfattning om behovet av etnisk balans i området. Enligt Popoola anser sig hyresvärdarna kunna avgöra hur stor andel som är rimligt i ett område. Att det finns tillräckligt många boende av en viss nationalitet kan användas som förevändning för att neka inflyttning av personer med samma nationalitet. Popoola ger exempel från Malmö där en hyresvärd vid ett tillfälle ansåg att det bodde tillräckligt många romer i ett bostadsområde och därför nekade fler familjer att flytta in.

3.

Bostadsföretaget accepterar hyresgäster utan fast arbete eller regelbunden lön, men styr lägenhetsanvisningarna utifrån sina farhågor om störningar i boendet i syfte att hålla delar av fastighetsbeståndet ’problemfritt’. Med exempel från Malmö och Västerås visar Popoola hur hyresgäster som förväntas skapa turbulens i området eller vara socialt belastande på något sätt, placeras av bostadsföretagen i vissa fastigheter eller delar av bostadsområden (Popoola 2001:205–206).

Strategi 2 och 3, som alltså enligt hyresvärdarna ska främja integration och motverka segregation, kan tillsammans tolkas som ett synnerligen effektivt sätt att utestänga vissa grupper från bostadsmarknaden. Strategi 2 fördelar vissa grupper jämt över bostadsbe-

ståndet, med strategi 3 fördelas vissa grupper inte alls till vissa delar av bostadsbeståndet. Påminner om formuleringen ”Klave så vinner jag, krona så förlorar du”.

Det bör understrykas här att om en person nekas en lägenhet på grund av sin etniska tillhörighet, utgör detta etnisk diskriminering enligt brottsbalken (16:9) och lagen om förbud mot diskriminering (2003:307). Detta gäller oavsett om förövaren anser sig ha goda avsikter, dvs. motverkan av segregation, eller inte.

Popoolas arbeten från 2001 är aktuella i dessa dagar i ljuset av fallet MKB (Malmö kommunala bostäder). Enligt journalistrapporter (Vår Bostad, 2005; Sydsvenska dagbladet, 2005) skulle MKB ha fört register över sina hyresgäster vilka använts för att dels sortera bort hyresgäster, dels informera andra i branschen om ”svartlistade” personer. Ärendena finns f.n. hos ombudsmannen för etnisk diskriminering (DO) för undersökning om MKB:s agerande strider mot lagen.

Ett annat exempel som kan nämnas är de s.k. Järvareglerna där särskilda krav ställdes inom vissa bostadsområden och som tillämpades av bl.a. de kommunalägda Familjebostäder och Svenska bostäder även efter det att reglerna formellt avskaffats. Kravet på boendereferenser för två år tillbaka i tiden och exkludering av sökande som uppbar socialbidrag slog särskilt hårt mot nyanlända flyktingar. (Quick Response, 2000).

Journalisten Irka Cederberg intervjuar i Integrationsverkets rapport Rapport Integration 2001 (2002c) , Lars Birve, VD för det kommunala bostadsföretaget MKB i Malmö. Birve förklarar att bolaget inte har någon bostadskö. När en lägenhet blir ledig i något hus tittar hyresvärden på vilka som redan bor där, för att kunna hitta en bostadssökande som passar bra in. Birve hävdar att MKB sorterar de bostadssökande efter hudfärg för att hitta en lämplig blandning. När MKB ”flyttat folk [med utländsk bakgrund] till, ja, kalla det ”vita” områden, så fungerar det inte alls. Och det beror på de ”vita” som bor där. Kommer det en mörkhyad från Iran eller Irak med många barn, så blir de utmobbade.” (Integrationsverket 2002c:150).

Med andra ord agerar bostadsföretaget diskriminerande och de ”vita” svenskarna agerar i enlighet med sina föreställningar om invandrare påpekar Cederberg. Detta är en indikation på att det segregerade samhället inte uppstår av sig självt, eller på grund av att invandrare vill bo nära varandra, utan att svenska individer och samhällsstrukturer är delaktiga i processen.

I stockholmsförorten Fittja hyr flera olika bostadsföretag ut lägenheter. Den del av området som ägs av den privata hyresvärden Realia får sämst omdöme på alla sätt, i Hassan Hosseini-Kaladjahis enkätstudie Tusen röster om Fittja (2001).

Det är det mest tättbefolkade delområdet. Det har den lägsta stabiliteten. Det rymmer den lägsta andelen personer som trivs bra i Fittja och den högsta andelen personer som vill flytta från Fittja. (Hosseini-Kaladjahi, 2001:21).

Företag som Realia, skriver Hosseini-Kaladjahi, måste vara med och dela på ansvaret för det område där de verkar och inte ”åka snålskjuts” på andras arbete.

Tydligare uttryckt tjänar företaget pengar genom sin närvaro i Fittja, men utan att vara med och dela på ansvaret. Och detta trots att det spelar den viktigaste rollen för försämringen av situationen i Fittja. (Ibid: 21–22).

Åsa Bråmå (2004a) har intervjuat tjänstemän inom flyktingmottagningen och företrädare för de kommunala bostadsbolagen i Uppsala, Västerås, Norrköping, Jönköping och Umeå. I samtliga kommuner hade bostadsförmedlingen för hyresrätter avskaffats i början av 1990-talet. I stället har de olika fastighetsägarna, även de kommunala, sina egna förmedlingssystem med olika principer för kö- och kvalificeringsregler. Nyanlända flyktingar hänvisades, direkt eller indirekt, till de bostäder som för tillfället var lediga. Dessa hade en tendens att ligga i vissa bostadsområden, ofta i de minst attraktiva delarna av allmännyttans bestånd. Västerås var den enda kommunen i Bråmås undersökning som försökte sprida ansvaret bättre i form av en privat, centraliserad bostadsförmedling med uppgift att förmedla lägenheter åt nyanlända.

Medan allmännyttan har ett socialt ansvar att erbjuda lägenhet även till ekonomiskt svaga, har privata bostadsföretag ofta strängare regler än de kommunala och kräver inte sällan en ekonomisk garanti av hyresgästerna. Nyanlända flyktingar har sällan tillgång till den typen av garanti och får således inte ställa sig i bostadskön. Dessa hårda krav på hyresgästerna har ibland uppfattats som indirekt diskriminering av informanterna i undersökningen (Bråmå 2004a:18).

7.4. Vem vinner på segregationen?

I artikeln Skapandet av svenskglesa områden (2001a) skriver Roger Andersson om orsaker till och konsekvenser av boendesegregation. I fråga om vad som utgör en ”etniskt blandad miljö” vänder sig Andersson till Douglas Massey och Nancy Dentons forskning från USA (Massey & Denton, 1993) som visar att en majoritet av befolkningen skulle föredra att bo i etniskt blandade bostadsområden, trots att väldigt få gör det. På frågan om hur ett sådant område borde vara sammansatt svarade de tillfrågade ”svarta” ”hälften svarta, hälften vita”, medan de ”vita” svarade ”80/90 procent vita, 20/10 procent svarta”. Benägenheten att kategorisera människor efter hudfärg är tydlig i denna undersökning. Det är också påtagligt vilka konsekvenser detta får för människors val av bostadsområde. Andersson menar att det är sannolikt att liknande kategoriseringar även sker i Sverige (Andersson 2001a:126). Det faktum att den ”vita” befolkningen föredrar en högre andel ”vita” för att ett bostadsområde ska ha ”rätt blandning” medför att det är ”vita” som i högre grad än de ”svarta” bidrar till att skapa etniskt och socioekonomiskt segregerade mönster i staden.

Andersson skiljer mellan aktiva och passiva former av diskriminering i boenderelationer. En av de aktiva formerna benämns ”voice” och innebär att människor som bor i ett bostadsområde agerar så att nyinflyttade känner sig ovälkomna. Exempel kan vara att familjer i ett grannskap där majoriteten av befolkningen är ”vit” medelklass, aktivt fryser ut den nyinflyttade, ”svarta” familjen. Anderssons exempel på en passiv diskrimineringsform kallas ”exit” och innebär att boende väljer att lämna ett område när de anser att den etniska blandningen inte längre är välbalanserad (Andersson 2001a:135f). En sådan vändning i vad som står i centrum för studierna är viktig eftersom man, som bl.a. urbanforskaren Mike Davis (1998) påpekat, för att förstå de maktlösas positioner i samhället måste undersöka majoritetssamhällets attityder, värderingar och handlingar. Sådana studier råder det uppenbar brist på i svensk forskning.

7.4.1 ”White flight”

Fenomenen att ”vita” flyttar från och undviker vissa bostadsområden kallas i nordamerikansk forskning för ”white flight” eller ”white avoidance”. Enligt teorierna flyr den ”vita” befolkningen från bostadsområden när den ”svarta” befolkningens andel når en viss gräns, s.k. ”tipping point”. Det innebär att det finns en gräns för hur mycket afroamerikaner den ”vita” delen av befolkningen i ett område kan stå ut med. Det är emellertid svårt att definiera ett exakt värde för ”tipping point” konstaterar kulturgeografen Åsa Bråmå i artikeln ”White flight”? – The production and reproduction

of immigrant concentration areas in Swedish cities, 1990 – 2000

(2004b). Styrkan i att introducera begreppen ”white flight” och ”white avoidance” i europeiska studier av segregation och diskriminering är att fokus läggs på majoritetsbefolkningens agerande, eftersom framför allt de har de maktresurser som krävs (kunskapsmässiga, ekonomiska, ideologiska) för att flytta från eller undvika att bosätta sig i vissa områden (Bråmå, 2004b). Ett problem är att när denna förklaringsmodell, som oftast används vid kvantitativa undersökningar som försöker mäta grad av ”undvikande”, så fästs uppmärksamheten vid individerna och inte rasistiska normer i samhället. Denna förklaring utgår från att ”vithet” kopplas till ett (förut)bestämt handlingsmönster. Dessa individer antas fatta mer eller mindre rationella beslut. Kollektiva handlingar och den ideologiska struktur som stödjer dessa hamnar dock helt i skymundan.

Bråmå slår visserligen fast att svenskar bidrar till uppkomsten av invandrartäta områden genom att flytta ut ur områden som tenderar att få fler invandrade bland sin befolkning, och framför allt genom att undvika att flytta till dessa områden (Bråmå 2004b:19). Emellertid gör hon ingen ansats att teoretiskt förankra resultaten från sin empiriska undersökning och den kritik som formuleras ovan gäller även för hennes studie.

Det är nödvändigt att koppla samman den ”vita” majoritetsbefolkningens ”undvikande” och ”flykt” med teorier rörande rasistiska normer i samhället. Människor handlar (ofta omedvetet) utifrån de ideologiska strukturer som dominerar i samhället och de institutionella ramar som öppnar alternativt begränsar handlingsutrymmet för social praxis. En sådan koppling skulle sätta in de empiriska resultaten i ett större sammanhang och bidra till att fördjupa analysen. De rapporter som kommit framförallt i nyhetsme-

dier under de senaste åren (se t.ex. fallet MKB avsnitt 7.3) indikerar att det förekommer strukturell diskriminering på bostadsmarknaden. Dessa signaler antyder också att personer med starka resurser som pengar, kontakter, och framförallt ”rätta egenskaper” (utseende, efternamn, nationalitet, etc.) enligt dominerande föreställningar om ”det normala”, kan ta sig fram genom bostadsmarknadens olika strukturer inklusive statliga institutioner.

7.5. Mediernas stigmatisering

Medierna spelar en viktig roll som förmedlare av bilder som presenteras av ”invandrartäta” områden. Detta har, på uppdrag av Integrationsverket och Riksantikvarieämbetet, studerats av Ericsson, Molina och Ristlammi i Miljonprogram och media – före-

ställningar om människor och förorter (2002). De beskriver hur

miljonprogramområdena från och med åttiotalet i media i stor utsträckning beskrivs som hemvist för icke-svenskar. Områdena beskrivs som skilda från resten av samhället. Som fyllda med problem och avvikelser, jämförda med en underförstådd svenskhet, är det områden som behöver hjälp. ”De Andra” behöver aktiveras och hjälpas.

Vissa platser i Sverige har skildrats som problematiska, kriminellt belastade, farliga men även exotiska, färgglada, livliga etc. Både de negativa och de positiva stigmatiseringarna tenderar dock att särskilja dessa platser från resten av den urbana strukturen och övriga samhället. (Eriksson, Molina och Ristilammi, 2002:103).

Irene Molina skriver i sin avhandling om hur Uppsala Nya Tidning (UNT) i sin rapportering om brott, oftare explicit nämner stadsdelen vid namn när ett brott är begånget i den invandrartäta stadsdelen Gottsunda, jämfört med när brott skett någon annanstans i staden (Molina, 1997). I boken Fittja, världen och vardagen (2002) visar etnologen Oscar Pripp, hur media behandlar stockholmsförorten Fittja på liknande sätt, liksom Lasse Sandström i boken

Rosengård i medieskugga, om medier som medel och hinder för integration (2004).

Mediernas skildringar av bostadsområden kan betraktas som diskriminerande handlingar eftersom de bidrar till att områdena svartmålas, vilket leder till att de som kan undviker områdena eller flyttar därifrån. Detta i sin tur leder till att områden ytterligare

marginaliseras och stigmatiseras. Mediernas beteende får i slutändan även konsekvenser för den etniska hierarkin på bostadsmarknaden, alltså det faktum att människors möjligheter att göra boendekarriär beror på vilket land de kommer ifrån. Mer om mediernas bilder av förorten finns i avsnitt 3.5.4.

Roger Andersson (2002) menar att när insatser begränsas till vissa områden kan det leda till att problem förknippas med, eller i värsta fall ses som orsakade av de grupper som drabbas av problemet.

Samma slutsats framkommer i kunskapsöversikten Förort i fokus

– interventioner för miljoner om insatser i utsatta bostadsområden

(Integrationsverket, 2002b). Här lyfter Helene Lahti Edmark fram problemet med stigmatiserande bilder och polariserande mytbildningar, som omgärdar dessa geografiska områden. Lahti Edmark menar att myterna används som intäkt för att initiera interventionerna.

Tendensen finns dock att bilden blir verkligare än verkligheten, vilket innebär en risk att även interventioner som tillsätts i avsikt att medverka till integration i samhälle, i själva verket kan bidra med det motsatta (Integrationsverket, 2002b:121).

Det är samtidigt viktigt att notera att medierna också bidrar till att synliggöra diskriminering. Detta gäller t.ex. MKB-fallet. Det visar att mediernas roll inte alltid är på förhand given.

7.6. Slutsatser

Det står klart att vissa grupper har svårare att etablera sig på bostadsmarknaden. Att staden är segregerad efter ”etniska” linjer är välbelagt, liksom att detta hänger ihop med arbetsmarknadssituation och klasstillhörighet.

I segregationen kan dock även en etnisk hierarki skönjas. Idén om att vistelsetid, utbildning och arbetssituation ensamt avgör möjligheter att göra boendekarriär kan avfärdas. Arbetsmarknadssituation förklarar en del av segregationen, men eftersom vissa grupper av invandrare trots bättre arbetsmarknadssituation (och utbildning samt längre vistelsetid) har en sämre boendesituation är en rimlig slutsats att omgivningens uppfattningar om människors utseende och kulturella tillhörighet påverkar deras möjligheter på bostadsmarknaden. De hierarkiska mönstren känns igen från andra

delar av samhället och kan skönjas i traditionella rasbiologiska uppfattningar om olika högt och lågt stående ”raser”.

Mediernas bilder av de områden som i stor utsträckning befolkas av invandrare uppvisar tydliga stereotypa beskrivningar som får stigmatiserande effekter. Liksom inom andra samhällsområden kan dessa bilder spåras till uppdelningar i ”vi” och ”dem” i ett kolonialt tankearv. Mycket talar för att majoritetsbefolkningens självbild fyller en viktig ideologisk funktion och har skapats på ”Andras” bekostnad.

Resultaten av utvärderingarna av satsningarna på ”utsatta” bostadsområden tyder på att de boende i bästa fall fått ett visst mått av akut hjälp. Det saknas i åtgärderna ett perspektiv som inte bara försöker ta hand om konsekvenserna utan också de mekanismer som ligger bakom. Min bedömning är också att det saknas analyser av huruvida de egentliga ”vinnarna” i satsningarna för att motverka segregation kanske i själva verket är de politiker, tjänstemän, företag och fackföreningar som definierar och utför projekten.

7.6.1. Kunskapsluckor

Som denna genomgång har visat är forskningen om strukturell diskriminering inom boendeområdet ännu i sin linda. Det finns ett fåtal publikationer inom de områden som redovisas; boendesegregering, boendehierarkier, bosättningsmönster, rasifiering och hyresvärdarnas makt. Andra centrala frågor som är viktiga för att förstå strukturell diskriminering i boende tycks däremot i det närmaste outforskade.

Det saknas forskning om skillnader i tillgång till kommunikationer, vilket rimligen dels påverkar människors möjlighet att ta sig till och från sina arbeten (vilket försvårar att ta vissa arbeten) och dels att inte vara beroende av en viss typ av transport, t.ex. egen bil.

Det saknas också forskning om boendestandard, trångboddhet, utbud av olika upplåtelseformer, hemlöshet (en undersökning från Socialstyrelsen, [2000] visade dock att 25 procent av hemlösa var utrikes födda och 80 procent [av alla] var män), boendemiljö, trygghet, tillgång till grundläggande samhällsservice som affärer, vårdcentral, bibliotek m.m., liksom livskvalitén i stort när det gäller t.ex. tillgängligheten till kulturutbud och mötesplatser.

Segregation är välundersökt, men just diskrimineringsperspektivet saknas hos majoriteten av forskarna. Trots att en handfull forskare varnat för förekomsten av strukturell diskriminering i boendet i Sverige i snart ett decennium, så hävdas det ännu på allvar att de som missgynnats av segregationen, de som hamnat i de fattiga områdena, som bor i områden som ständigt stigmatiseras som problembelastade (eller som själva problemet), själva valt sin situation.

Hyresvärdarnas agerande ur ett diskrimineringsperspektiv har undersökts i några studier, ett arbete som måste utökas och fördjupas. Bostadsrätts- och äganderättsmarknaderna är tämligen outforskade. Det är därför viktigt att undersöka bostadsrättsföreningar och fastighetsmäklare samt bankers och lånegivande institutioners behandling av sökande med invandrarbakgrund. Ett tillvägagångssätt kan vara att använda så kallad situation testing, där personer med olika etniska bakgrunder ansöker om lån, lägenhet eller husköp.

Litteraturförteckning

Andersson, R. (2000) ”Etnisk och socioekonomisk segregation i

Sverige 1990–1998” i: Fritzell, J. (red), Välfärdens förutsätt-

ningar – arbetsmarknad, demografi och segregation. SOU

2000:37.

Andersson, R. (2001a) ”Skapandet av svenskglesa bostadsområden”

i: Magnusson, L. (red.) Den delade staden, Umeå: Borea.

Andersson, R. (2001b) Att styra och följa utvecklingen i storstadsre-

gioner – reflektioner om strategier, instrument och indikatorer.

Bidrag presenterat vid Storstadsdelegationens februarikonferens om storstadsarbetet, Lidingö, 2001-02-21.

Andersson, R. (2001c). ”Egenföretagandets etniska geografi i Sve-

riges storstadsregioner” s. 29–60 i Andersson, R. (m.fl.) Mar-

ginalisering eller integration: Invandrares företagande i svensk retorik och praktik. Stockholm: NUTEK.

Andersson, R. (2002) ”Boendesegregation och etniska hierarkier” i:

Lindberg, I. & Dahlstedt, M. (red.) Det slutna folkhemmet –

om etniska klyftor och blågul självbild. Agoras årsbok 2002.

Stockholm: Agora.

Bråmå, Å. (2004a) Utvecklingen av boendesegregationen i mellan-

stora städer under 1990-talet. Bilaga till Rapport Integration

2003. Norrköping: Integrationsverket. Bråmå, Å. (2004b) ”White flight”? – The production and reproduc-

tion of immigrant concentration areas in Swedish cities, 1990 – 2000. Kulturgeografiska institutionen, Uppsala Universitet,

Text till Doktorandforum 2004-09-24. Opublicerad artikel

Carter, B. Green, M. & Halpern, R. (1996) ”Immigration policy

and the racialization of migrant labour: the construction of national identities in the USA and Britain”. I: Ethnic and

Racial Studies, vol 19, nr 1, 1996, s. 135–157.

Davis, M. (1998) Los Angeles – Utgrävning av framtiden. Lund: Ar-

kiv förlag.

de los Reyes, P. & Mulinari, D. (2005) Intersektionalitet: kritiska

reflektioner över (o)jämlikhetens landskap. Malmö: Liber.

de los Reyes, P., Molina, I. & Mulinari, D. (2002) Maktens (o)lika

förklädnader: kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige: en festskrift till Wuokko Knocke. Stockholm: Agora.

Ericsson, U. Molina, I. och Ristilammi, P. (2002) Miljonprogram

och media: föreställningar om människor och förorter. Stock-

holm: Riksantikvarieämbetet; Norrköping: Integrationsverket.

Gordon, M. (1964) Assimilation in American Life. New York, Ox-

ford: University Press. London: Allen Lane.

Gordon, M. (1975) ”Towards a General Theory of Racial and

Ethnic Group Relations”. I: Glazer, N. & Moynihan, D. P. (red) Ethnicity – Theory and Experience. Cambridge: Mass.

Harrison, M. L. (1995) Housing, ’Race’, Social Policy and Empo-

werment. Aldershot: Avebury.

Hosseini-Kaladjahi, H (2002) Stora fiskar äter fortfarande små fis-

kar: helhetsutvärdering av storstadssatsningen i Botkyrka kommun. Tumba: Mångkulturellt centrum

Hosseini-Kaladjahi, H. (2001) Tusen röster om Fittja. Mångkultu-

rellt centrum. Botkyrka: Mångkulturellt centrum.

Integrationsverket (2002a) På rätt väg? Slutrapport från den natio-

nella utvärderingen av storstadssatsningen. Norrköping: Integ-

rationsverket.

Integrationsverket (2002b) Förort i Fokus – interventioner för mil-

joner. Integrationsverkets rapportserie. Norrköping: Integra-

tionsverket.

Integrationsverket (2002c) Rapport Integration 2001. Norrköping:

Integrationsverket.

Massey, D. & Denton, N. (1993) American apartheid; segregation

and the making of the underclass, Cambridge Mass.: Harvard

university Press.

Magnusson, L., m.fl. (red) (2001) Den delade staden, Umeå: Borea. Molina, I. (1997) Stadens rasifiering. Etnisk boendesegregation i folk-

hemmet. Doktorsavhandling Uppsala universitet Kulturgeo-

grafiska institutionen. Geografiska regionsstudier nr 32.

Molina, I. (2000) ”Bostadsrätten och det nya Sverige – en uppsats

om etniska minoriteter på bostadsmarknaden” i: Malmberg, B. & Sommestad, L. (red.) Bostadsrätten i ett nytt millennium. Uppsala universitet, Institutet för bostadsforskning, Forskningsrapport 2000:3.

Popoola, M. (2001) ”Hyresvärdarnas inflytande över segregatio-

nen” i: Magnusson, L. (red), Den delade staden, Umeå: Borea.

Pripp, O. (2002) ”Massmedierepresentationer av förortsinnevånare,

med fokus på fittjabor” i: Ramberg, I. & Pripp, O. (red.),

Fittja, världen och vardagen. Botkyrka: Mångkulturellt cent-

rum.

Quick Response (2000) ”Flyktingar diskrimineras i bostadskö”,

nyhetssammanfattning Vecka 17 2000,

www.quickresponse.nu/veckans_nyheter/day.asp?vecka=17& ar=2000

Regeringen (2005) Bostadspolitikens mål. www.regeringen.se/sb/d/

1932/a/12329

Sandström, L. (2004) Rosengård i medieskugga, om medier som me-

del och hinder för integration.

Smith, S. (1989) The politics of ’Race’ and Residence. Citizenship,

Segregation and White Supremacy in Britain. Oxford: Polity

Press.

Smith, S. (red) (1992) Race and Housing in Britain, Review and

Research Agenda, Annotated Bibliography, Commentary, Workshop Reports. Proceedings of a Conference Supported by the Joseph Rowntree Foundation. Department of Geography, Uni-

versity of Edinburgh.

Socialstyrelsen (2000) Hemlösa i Sverige 1999 – vilka är de och vil-

ken hjälp får de? Stockholm: Socialstyrelsen.

Sydsvenska dagbladet (2005) ”DO utreder om MKB diskriminerat”

05-01-31 w1.sydsvenskan.se//Article.jsp?article=10108258 http://sydsvenskan.se/malmo/article91141.ece

Vår Bostad (2005) ”Kräv utdrag ur register”, 05-01-26,

www.bostad.nu/ArticlePages/200501/25/20050125145522_vb 274/20050125145522_vb274.dbp.asp

8. Välfärdstjänster

8.1. Inledning

Välfärdspolitikens mål är att ge alla människor förutsättningar att leva ett gott liv. Välfärdspolitikens huvuduppgifter är att minska klyftor mellan olika samhällsgrupper, och samtidigt ge människor trygghet och möjlighet till utveckling. (Regeringen, 2005)

Det finns stora luckor i kunskapen när det gäller strukturell diskriminering pga. etnisk eller religiös tillhörighet inom välfärdsområdet, exempelvis socialtjänst och hälso- och sjukvård.

Forskningen konstaterar dock stora och växande skillnader i levnadsförhållanden mellan svenskar och invandrare som talar för att det finns en etnisk uppdelning av den svenska välfärden.

Hittills är det främst invandrare och deras ”egenskaper” som har stått i fokus för studier av skillnader mellan utrikes födda och svenskfödda. Det har inneburit en förstärkning av kategoriseringen av invandrare till de främmande, ”De Andra”, som inte har kunnat förklara de allt djupare klyftorna. Nu drar allt fler forskare slutsatsen att strukturell diskriminering är en starkt bidragande orsak till den etniska uppdelningen av välfärden och att det är hög tid att kritiskt granska de strukturer och fenomen inom majoritetssamhället som tycks skapa strukturell diskriminering.

Jag kommer här att göra en genomgång av forskning som lyfter fram aspekter som indikerar strukturell diskriminering inom hälso- och sjukvård, försäkringskassa, socialtjänst och pensionssystem.

8.2. En etniskt delad välfärd

Begreppet välfärd har i Sverige (t.ex. i SOU 2004:21) definierats som:

Individens förfogande över resurser i pengar, ägodelar, kunskaper, psykisk och fysisk energi, sociala relationer, säkerhet m.m. med vilkas hjälp individen kan kontrollera och medvetet styra sina livsvillkor. (Johansson, 1975:25, citerad i SOU 2004:21 )

Det råder en etnisk delning av den svenska välfärden. Det framgår av Integration till svensk välfärd?, en rapport från SCB och Arbetslivsinstitutet (Vogel, Hjerm & Johansson, 2002). Invandrare tjänar mindre, har sämre levnadsstandard, är mer trångbodda etc. än infödda svenskar.

Det går emellertid en klar skiljelinje mellan olika grupper av invandrare – mellan arbetskraftsinvandrare från Norden och centrala EU-länder och flyktingar från länder utanför Europa.

Skillnaderna är så omfattande att man i själva verket kan tala om två invandrarklasser. Vi har en gynnad grupp från de rika länderna, som i praktiken har rätt till fri invandring, som kommer från vårt närområde, som är attraktiva på svensk arbetsmarknad, och som i det allmänna medvetandet anses stå nära svenskarna ifråga om språk, samhällsstruktur, kultur, religion, utseende, värderingar och allmän livsstil. I detta fall är invandringen ofta ett positivt val i välfärdskarriären (ett attraktivt arbete, den svenska naturen, familjebildning etc). Samtidigt har vi en missgynnad grupp, som endast får komma till Sverige om man bevisligen har flyktingskäl (eller som anhöriginvandrare), dvs. har utsatts för förföljelse i hemlandet. (Ibid:154).

Denna tydliga bild av två ”invandrarkategorier” framkommer i rapporten ovan som bygger på SCB:s undersökningar av levnadsförhållanden (ULF) för åren 1979–2000 och som omfattar 12 000 invandrare. Där jämförs invandrares levnadsförhållanden med den svenskfödda befolkningens och alltså även mellan olika invandrargrupper (Ibid.).

Forskarna definierar levnadsförhållanden i vid bemärkelse, med anknytning till välfärdsbegreppet i svensk välfärdsforskning. Ett 50-tal välfärdsaspekter har studerats under rubriker som inkomst, materiell levnadsstandard, boende, sysselsättning, arbetsmiljö, sociala nätverk, politiska resurser, trygghet och säkerhet samt hälsa.

Vogel, Hjerm & Johansson menar att ur ett internationellt perspektiv så har den svenska välfärdsstaten länge varit effektiv när det gäller att begränsa ojämlikheten. I och med den ekonomiska krisen

på 1990-talet så skedde emellertid en dramatisk förändring. Då minskade resurserna för välfärdspolitik och integrationspolitik, samtidigt som behoven växte. Deras resultat tyder på att integrationen av flyktinginvandrare misslyckades under 1990-talet. Flyktinginvandrare har en väsentligt lägre välfärdsnivå också efter tio år i Sverige.

Eva Franzén, forskare i socialt arbete, har undersökt sambandet mellan individernas försörjningssituation och förekomsten av ofärd. Hon har analyserat data från den rikstäckande invandrarundersökning som Socialstyrelsen låtit göra och som resulterat i flera rapporter.

Franzén har bl.a. utgått ifrån den intervjuundersökning som Socialstyrelsen lät genomföra 1996 med hjälp av SCB. Då söktes 1 980 invandrare upp och intervjuades. De kom alla från något av de fyra stora invandringsländerna Polen, Chile, Turkiet och Iran. Samtliga hade varit bosatta i Sverige mellan 7 och 16 år vid intervjutillfället och hade med andra ord gott och väl passerat den första introduktionsperioden.

Intervjuerna handlade om arbetsmarknad, ekonomi, hälsa, politiska resurser och sociala relationer samt faktorer som kategoriseras som specifik invandrarproblematik och omfattar individens boendesegregation, upplevelser av diskriminering samt upplevelser av kunskaper i svenska.

Resultaten visar bland annat att kön är en viktig faktor som styr hur väl individen lyckas etablera en egen försörjning. Risken är större för invandrade kvinnor än för invandrade män att varken ha arbete eller vara sysselsatta av studier, liksom för att drabbas av självskattad ohälsa. Andra faktorer som kan påverka förekomsten av ofärd är familjesituation och ålder samt antal år i landet. Ensamstående löper ökad risk när det gäller nästan samtliga välfärdsområden. Risken ökar ju äldre individen är samtidigt som det verkar finnas en generell tendens att välfärdsproblemen minskar ju längre en person vistats i landet.

Franzén kommer fram till stora skillnader mellan de olika invandrargrupperna. Risken att drabbas av välfärdsproblem är störst för invandrare från Chile och Iran, medan risken är minst för individer födda i Polen. Invandrare från Turkiet löper en större risk för att varken ha arbete eller bedriva studier, för stora ekonomiska problem samt för ohälsa, men mindre risk för problem avseende politiska resurser och sociala relationer.

Förklaringen till skillnaderna mellan invandrargrupperna kan enligt Franzén vara olika. En tolkning kan vara:

…att diskriminering baserat på individens etniska tillhörighet förekommer samt att detta drabbar vissa invandrargrupper i högre grad än andra. (Franzén, 2004:126).

Franzén betonar vikten av att välfärdsforskningen kartlägger hur olika former av ofärd hänger samman. Hon menar att det tycks finnas en ”ansamlingsproblematik” som innebär att de som har en svag position inom ett område verkar ha ofördelaktiga levnadsförhållanden också i andra avseenden. Socialbidragstagare med svag arbetsmarknadsanknytning och ekonomiska problem riskerar att i högre utsträckning ha en självskattad ohälsa och ha ett begränsat socialt nätverk (Ibid.).

Franzén finner inga belägg för att invandrare skulle ha sämre förutsättningar än infödda svenskar utan drar slutsatsen att skillnaden är ett uttryck för en ökad socioekonomisk ojämlikhet som drabbar vissa invandrargrupper mer än andra (bl.a. flyktingar från utomeuropeiska länder). Denna omständighet kan också beskrivas som social exkludering med uppenbara drag av etnifiering, en exkludering som i synnerhet drabbar flyktingar och nyinflyttade, men också människor som bott i Sverige under en lång tid. Trots att den officiella integrationspolitikens mål är att jämlikhet ska råda mellan de som invandrat till landet och de som är infödda, fastslår Franzén att utvecklingen har gått i motsatt riktning under senare decennier. (Franzén, 2003).

Till skillnad från Franzen som lyfter fram skillnader mellan invandrade kvinnor och män i fråga om sysselsättning, ohälsa m.m. har andra forskare vänt blicken till hur uppfattningar om kön och förekomsten av en könsmaktsordning sammankopplas med uppfattningar om etnicitet. Ett exempel på detta är när föreställningen om en ”traditionell (invandrad) kvinnlighet” påverkar tillgången till välfärdstjänsten:

Förutfattade meningar om att kvinnorna hindras av sina män från att engagera sig i arbetslivet eller i föreningsverksamhet förekommer ofta. Ett annat uttryck för dessa föreställningar är att kvinnorna förväntas vilja vara hemma för att ta hand om sina barn och äldre anhöriga i högre grad än svenskfödda kvinnor (Johansson, 2000). En uppfattning som i förlängningen leder till att tillgången på välfärdstjänster är lägre i invandrartäta områden än den genomsnittliga. (de los Reyes & Wingborg, 2002:62)

Enligt de los Reyes & Wingborg (Ibid.) saknas också forskning exempelvis om hur utbudet av välfärdstjänster och nedskärningar i den offentliga sektorn påverkar förekomsten av olika former av institutionell diskriminering.

8.3. Socialt arbete

8.3.1. Socialtjänst

Det finns en del aktuell forskning som beskriver diskriminering inom socialtjänsten, även om det begrepp som används inte alltid är strukturell diskriminering. Flera empiriska undersökningar, så som de som redovisas här nedan, visar emellertid på de allvarliga följderna av diskriminering och hur dessa går stick i stäv med målen för svensk integrationspolitik och välfärdspolitik. Fortfarande är behovet stort av fördjupad kunskap om mekanismerna bakom diskrimineringen och hur den kan motarbetas genom förändringar, inte minst av de sociala myndigheternas och institutionernas rådande normer och beteenden.

8.3.2. Den kulturella förklädnaden

Att det finns en tendens att beslöja sociala problem och gömma förekomsten av exempelvis segregering och diskriminering i en kulturell förklädnad konstaterar sociologen Aleksandra Ålund (2002).

I Ålunds intervjuer med socialarbetare i en ”invandrartät” förort i Stockholm på 1990-talet framgår hur invandrarbakgrund reduceras till kulturella stereotyper och hur sociala motsättningar blir till en ”kulturalisering”. Det är som om de sociala problemen förorsakas av ”De Andras” mer eller mindre ”avvikande” kulturer. Socialarbetare kan ofta göra invandrare ansvariga för sin egen situation på ett liknande sätt som i följande uttalande:

Det är inte bra att folk sitter hemma i förorten. Man måste spränga segregerade områden. Vanligt folk kommer inte fram i samhället på grund av att de sitter fast i träsket. Man har inga vänner utanför sina förortsrepubliker. Och ingen social kompetens. Titta i T-banan. Den är fylld med Metro på golvet. De kan inte uppföra sig svenskt. Jag har lust att säga: ”…stick till ditt hemland och lär dig att söka jobb innan du kommer hit.” En del afrikaner har ett visst beteende som inte hör

till. Jag har inget emot svarta. Så det handlar inte om hudfärg utan om hur man beter sig. Fel eller rätt. (Citat av socialsekreterare, ur Ålund & Karlsson, 1999).

Ålund anser att kulturella problem först och främst är problem som bör härledas till här och nu rådande livsvillkor, till den diskriminering och stigmatisering som invandrare utsätts för i sin vardag. Hon efterlyser en ny forskning och begreppsutveckling som kan förena olikheter med universalism, skilda kulturella röster och framställningsformer med jämlikhet och jämställdhet för att finna en ny syn på kultur och mångfald, bortom funktionen att dra en slöja över sociala problem.

Artikeln Kön och ras i rumsliga identitetskonstruktioner (Johansson & Molina, 2002) beskriver hur stereotypa föreställningar som att invandrarkvinnor förväntas vilja vara hemma mer än svenskar för att ha hand om barn och äldre, kan leda till att tillgången på välfärdstjänster blir lägre i invandrartäta områden. De hänvisar till Johanssons doktorsavhandling Genusstrukturer och

lokala välfärdsmodeller – Fyra kommuner möter omvandlingen av den offentliga sektorn (2000). Johansson har funnit intressanta

exempel på hur just kön och/eller etnicitet samspelade med rum och plats bl.a. i Botkyrka och hänvisar till rasifierade föreställningar och en rasifierad fördelningspolitik som finns i flera europeiska länder. Omfattande nedskärningar och även brister i barn- och äldreomsorgen uppges ha klarats av pga. att Botkyrka är en kommun med ”stor andel invandrare” och därmed ganska hög andel icke förvärvsarbetande kvinnor som i stället förväntas själva ta hand om barn och äldre.

Om faran med att kulturalisera invandrarklienters problem skriver Masoud Kamali i Kulturkompetens i socialt arbete. Om social-

arbetarens och klientens kulturella bakgrund (2002). Han menar att

kulturaliseringen sedan länge är institutionaliserad i svensk socialtjänst.

[det är] dags att lämna kulturessentialistiska föreställningar och modeller som söker orsakskedjan till klienternas problem i deras ’ursprungliga kulturer’ och i deras gamla hemländer. Dessa grupper lever här och nu, deras problem är det svenska samhällets problem och de är en utmaning för dagens socialarbetare att handskas med. (Kamali, 2002:157)

Under de senaste åren har både antalet invandrarklienter och socialsekreterare med utländsk bakgrund ökat inom socialtjänsten. Det händer att invandrare erbjuds särskilda kurser för att komplettera tidigare erfarenheter och kunskaper. Även om det inte varit ett resultat av någon bestämd policy för etnisk mångfald i arbetslivet kan arbetsgivare i invandrartäta områden ha goda skäl att anställa fler socialsekreterare med invandrarbakgrund. Det kan vara ett sätt att försöka möta den ökade mångfalden bland klienterna och att effektivisera arbetet.

Kamali jämför med förhållandena i Storbritannien och USA där man formulerat olika policydokument för att främja mångfalden bland socialarbetarna bl.a. för att höja kvalitén på det sociala arbetet med minoriteter. Han hänvisar till en utvärdering som gjorts av British Association of Social Workers (BASW) 1990 som visar att den ökade mångfalden bland socialarbetarna i viss mån bidrog till att minska den individuella rasismen hos socialarbetare från majoritetssamhället.

I sin egen studie har Kamali velat undersöka om fler anställda med invandrarbakgrund har påverkat det sociala arbetet och gjort det mer sensitivt i förhållande till olikheter i klienternas sociokulturella bakgrund.

Hans undersökning bygger på kvalitativ datainsamling och databearbetning i åtta invandrartäta stads- och kommundelar i Stockholm och Uppsala. Han har intervjuat 117 invandrarklienter och 50 socialsekreterare varav nästan hälften har invandrarbakgrund. Dessutom har han gått igenom 68 personakter. Både familjeenheter och försörjningsenheter på socialkontoren ingår i studien.

Resultaten bekräftar den brittiska utvärderingen. Fler anställda med invandrarbakgrund försvagar fördomar hos de svenska socialsekreterarna och ökar deras förståelse för invandrare. De blir mer medvetna om att generaliseringar om invandrare som en enhetlig grupp inte överensstämmer med verkligheten. Däremot verkar inte fler socialsekreterare med invandrarbakgrund med automatik resultera i ett annorlunda och etniskt mer sensitivt socialt arbetssätt vare sig i Storbritannien eller Sverige.

Kamali betonar att det inte enbart är svenska socialsekreterare som behöver motarbeta sina fördomar och negativa attityder gentemot invandrarklienter, utan även de med invandrarbakgrund. Enligt hans rön har flera med invandrarbakgrund som arbetar på försörjningsenheterna en mer negativ attityd till invandrarklienter och

anser oftare att de ”fuskar”. Till skillnad från sina svenska kollegor tar de ingen större hänsyn till strukturella faktorer som arbetsmarknad, diskriminering och lagar. De menar att invandrarklienternas problem i huvudsak beror på deras svårigheter att anpassa sig till den svenska arbetsmarknaden och inte tvärtom. Samtidigt uttrycker de kritik mot det svenska systemet som de menar är byggt för svenska klienter och inte för invandrare och därför behöver förändras.

Socialsekreterare med invandrarbakgrund som arbetar på försörjningsenheterna kan i vissa fall överdriva sin egen ”kulturkompetens”, enligt Kamali. Dessa tenderar också att generalisera vissa egenskaper hos invandrarklienterna och riskerar att eliminera individuella skillnader och gruppskillnader inom etniska grupper. Motsvarande tendens märks inte hos familjeenheternas personal med invandrarbakgrund – dessa relaterar i större utsträckning klienternas problem till deras levnadsförhållanden i Sverige än till deras kultur.

Också bland klienterna finns skillnader i attityden till invandrade respektive svenska socialsekreterare, beroende på om de hör till familje- eller försörjningsenheter. Klienterna på försörjningsenheten visar en klart negativ attityd till invandrade socialsekreterare bl.a. eftersom de anses vara hårdare i sina bedömningar av bidragsansökningar. Motsvarande negativa attityd finns inte hos invandrarklienter på familjeenheter.

Kamali lämnar frågan om fler anställda med invandrarbakgrund påverkar det sociala arbetet öppen för vidare forskning. Samtidigt varnar han för att ytterligare uppmuntra och förstärka förenklade och kulturaliserade förklaringsmodeller inom socialtjänsten. Han menar att det finns en risk för överbetoning av socialarbetares ”kulturkompetens” på bekostnad av professionalismen. Det kan leda till att invandrade socialsekreterare i större utsträckning enbart får arbeta med invandrarklienter vilket i sin tur kan marginalisera dem som professionella och innebära att invandrarklienter får en marginaliserad service.

8.3.3. Socialtjänstens klientifiering av invandrare

De sociala myndigheternas fördomar och brist på kunskap om invandrares situation i Sverige utgör ett av de främsta hindren för integration, hävdar Masoud Kamali. I boken Distorted Integration.

Clientization of Immigrants in Sweden (1997) presenterar Kamali

sin undersökning om hur det sociala välfärdssystemet medverkar till att klientifiera invandrare och göra dem långvarigt beroende av sociala myndigheter, i stället för att stärka individernas egna resurser så att de ska kunna leva ett oberoende liv. Kamali har granskat samtliga handlingar i 95 ärenden gällande icke-europeiska invandrare som haft kontakt med sociala myndigheter under mer än tre år. Han har även intervjuat företrädare för socialtjänsten. Genom studien har han kunnat följa ärendena tillbaka till den första kontakten med sociala myndigheter.

Han påpekar att kontakten med socialtjänsten skiljer sig åt när det gäller invandrare och infödda svenskar och att systemet är uppbyggt med tanke på de senast nämnda. De vänder sig oftast i sista hand till sociala myndigheter, när alla andra möjligheter att få hjälp är uttömda. För invandrare utgör däremot ofta kontakten med socialtjänsten ett av de första mötena med det officiella Sverige. Redan som asylsökande möter många de sociala myndigheterna och efter besked om uppehållstillstånd inleds en cirka två år lång introduktionsperiod som innebär täta kontakter med företrädare för socialtjänsten.

Kamali delar upp de 95 ärendena i två grupper: den ena utgörs av dem som har kontakt med socialtjänsten av ekonomiska skäl, dvs. uppbär försörjningsbidrag, och den andra gruppen består av personer där andra omständigheter aktualiserat dem hos de sociala myndigheterna, bl.a. relationsfrågor, övergrepp på barnen, skolsvårigheter eller polisanmälan. Kamali finner att insatserna ofta präglas av en överskuggande princip att ”först måste du bli som vi, sedan kan du bli integrerad”.

Hans studie är ett medvetet försök att vrida forskningens perspektiv bort från ”De Andra”, dvs. invandrarna, till den roll som sociala strukturer och institutioner spelar. Kamali vänder sig likt flera andra forskare mot att fokus för debatten om integration hittills oftast legat på invandrarna och deras kulturer, levnadssätt etc. Utifrån sina rön konstaterar han att det etablerade och institutionaliserade systemet har lett till en strukturell/institutionell diskriminering av invandrare i Sverige. För att förhindra en utbredd diskriminering av individer på grund av deras kulturella bakgrund anser han det nödvändigt med omedelbara förändringar, inte enbart av lagar, utan även av de traditionella sätten att arbeta med ”sociala problem”.

8.3.4. Ungdomar och socialtjänst

Utrikes födda personer är överrepresenterade inom socialtjänsten. Av personer med längre perioder av bistånd, var 63 procent utrikes födda, 35 procent hade bott i Sverige i över tio år. (Socialstyrelsen, 2005:57). Ungdomar födda utanför den s.k. västvärlden är än mer utsatta. Fem gånger så många av dessa ungdomar behöver bistånd jämfört med ungdomar födda i Sverige (Ibid:21).

Ungdomar med utländsk bakgrund blir oftare föremål för insatser från individ- och familjeomsorgen än ungdomar med svensk bakgrund. En studie om barn placerade i heldygnsvården visar att utrikes födda barn i fyra gånger så stor utsträckning är placerade jämfört med inrikes födda barn med inrikes födda föräldrar. Inrikes födda med minst en utrikes född förälder var dubbelt så ofta placerade (Socialstyrelsen, 2004).

I Socialstyrelsens rapport Individ- och familjeomsorgens arbete

med ungdomar (1998) belyses socialtjänstens möte med ungdomar

med utländsk bakgrund på två sätt, dels redovisas socialtjänstens insatser på nationell nivå, dels presenteras en studie av hur socialtjänsten i ett invandrartätt socialdistrikt i Stockholm handlägger ärenden som rör ungdomar med svensk respektive utländsk bakgrund, totalt omfattande 368 ungdomar.

En av förklaringarna som lyfts fram till att personer med utländsk bakgrund oftare blir föremål för insatser är att ungdomar med utländsk bakgrund blir mer uppmärksammade än svenskar av exempelvis polis och socialtjänst. I rapporten konstateras att kunskapen hittills är alltför begränsad för att kunna uttala sig om ifall detta kan vara ett uttryck för diskriminering.

Också när det gäller utredningar inom socialtjänsten dominerade utrikes födda. Det var dubbelt så vanligt att de blev föremål för utredning, jämfört med svenska ungdomar.

Som min pappa säger, de vill att vi ska vara missbrukare, alkoholister, kriminella och inte vet jag vad mer./…/ Socialen är ute efter att förstöra för oss, de lämnar oss inte ifred, de letar hela tiden efter liksom olika grejer i vår familj./…/ Förstår du, de vill inte att vi ska vara lyckliga och bli någonting. Som pappa säger, de är rasister allihopa. (Kamali 2001:53)

Ovanstående är ett citat från Masoud Kamalis studie Varken famil-

jen eller samhället (2001). Citatet lyfts fram av författaren för att

visa på sambandet mellan invandrade ungdomars respektive invandrade föräldrars negativa inställning till det svenska samhället.

Kamali har intervjuat cirka 50 ungdomar med invandrarbakgrund och deras föräldrar i tre invandrartäta områden där många familjer saknar arbete och försörjningsmöjligheter. Ytterligare åtta ungdomar från två områden med färre invandrare och huvudsakligen medel- och överklassfamiljer har intervjuats.

Studien beskriver hur livet i de segregerade förorterna påverkar invandrarbarn och ungdomar och hur många av dem får en negativ bild av socialtjänst, polis och andra svenska myndigheter. Kamali finner att bakom ungdomarnas negativa bild av socialtjänst och polis döljs även faktorer som segregation, föräldrars arbetslöshet och dålig skolgång tillsammans med bittra erfarenheter från tidigare kontakter med myndigheterna.

Han konstaterar att det i de segregerade områdena inte sällan uppstår kollisioner mellan invandrarfamiljer och myndigheter redan i ett mycket tidigt skede av utredningsarbete. Kamali hävdar utifrån sina studier att socialtjänsten i många av fallen redan från början dömt ut invandrarfamiljerna och att det tycks råda en outtalad uppfattning att föräldrar som invandrat inte är lämpliga föräldrar. Kamali konstaterar att tvångsomhändertagande kan tas till som ett slags straff när vanliga metoder inte räcker till, vilket kan vara en förklaring till överrepresentationen av invandrarungdomar på behandlingshem.

Kamali konstaterar att s.k. frivilliga placeringar av ungdomar med stöd av socialtjänstlagen av familjerna ofta uppfattas som ett uttalat eller outtalat hot om andra former av tvångsåtgärder ifall de inte accepterar den frivilliga placeringen. Likaså accepterar en del tillsättandet av en kontaktperson fast de tycker att det är onödigt och inkräktar på familjelivet för att slippa ”hårdare” straff, såsom tvångsomhändertagande. Socialsekreterarna måste ompröva sitt beslut var sjätte månad och överväga om vården fortfarande behövs. Enligt socialtjänstlagen ska den unge återförenas med sin familj så fort som vården inte längre behövs, vilket förutsätter ett nära samarbete med hemmet. Kamali finner dock att en betydande del inte återförenas med sina familjer och att det många gånger saknas en ”vårdplan”. I stället för att stödja den unge menar han att socialtjänstens insatser i många fall snarare leder till motsatsen.

8.3.5. Myndigheters tolkning av fäders våld och kultur

Sociologen Maria Erikssons har i sin avhandling I skuggan av pappa (2003) undersökt hur fäders våld hanteras i samband med skilsmässor och separationer i Sverige.

Eriksson ifrågasätter summering av förtryck i förståelsen av de sociala systemens strukturella drag och dess uppkomst. Hon menar att det är omöjligt att förstå kön isolerat från klass och ras. Hon menar att system av förtryck inte bara upplevs samtidigt, utan också görs samtidigt ”samma praktik skapar både kön, klass och ras” (Ibid: 30).

Hennes material består av 16 intervjuer med våldsutsatta mödrar och tio med familjerättssekreterare. Syftet har varit att ta reda på hur våldsutsatta mödrar och familjerättssekreterare själva uppfattar sin situation och de teman projektet berör. Eriksson var bl.a. intresserad av de tolkningsramar mödrarna och sekreterarna använde sig av när de talade om sin situation, våld, barns behov, moderskap och faderskap etc.

I en del av intervjuerna kopplar familjerättssekreterarna våld till grupper av människor som av en eller anledning inte framstår som ”vanliga” föräldrar, enligt Eriksson. Hon menar att det ”vanliga” i materialet framträder som en mer eller mindre outtalad måttstock som ”andra” mäts med. Och måttstocken består av jämställda relationer mellan kvinnor och män, ”svensk” kultur och den etniska tillhörigheten ”svensk”.

Vissa familjerättssekreterare verkar förutsätta att mäns makt inte längre är något generellt problem i Sverige och kopplar fäders våld till en ”krock” mellan något patriarkalt och något svenskt som hänger ihop med invandrarmäns förluster då de kommer hit. En av dem säger att när ”folk” förlorar sin roll som familjeöverhuvud och ensam beslutsfattare så ligger våldet på lur. Eriksson beskriver hur relationen mellan kön, makt och våld görs till en icke-fråga genom att konflikter mellan invandrade mödrar och fäder framställs som en krock mellan två system, det (”jämställda”) Sverige och det patriarkala, och inte som en konflikt mellan könen.

Eriksson slås av hur frånvaro av mäns makt och kontroll verkar beteckna det ”svenska” i kontrast till det ”patriarkala” i tjänstemännens tal om ”kulturkonflikt”. Den tolkningsram som dessa familjerättssekreterare använder…

…implicerar att svenska män (generellt) är annorlunda än ’invandrade’, inte lika patriarkala, och att svenskhet överensstämmer med den officiellt påbjudna normen om jämställdhet. (Ibid:205).

Hon drar slutsatsen att den tolkningsram som används innebär att mäns makt, kontrollbehov och våld konstrueras som något avvikande i svensk kultur. Svenska män som använder våld mot kvinnor kopplas oftare till psykiska störningar, missbruk eller någon annan slags dysfunktion, alltså något som normalt inte hör hemma i den svenska kulturen. Familjerättsekreterarna förefaller ha större beredskap för att möta våld bland familjer som de kan definiera som avvikande exempelvis pga. etnisk tillhörighet/kulturell bakgrund än: ”att möta våld från svenska, måttlighetsdrickande, socialt välanpassade fäder eller i familjer som i övrigt framstår som ’normala’” (Ibid:207). Forskningen på andra områden uppvisar liknande kulturrasistiska föreställningar (kapitel 3 och 6).

8.3.6. Socialt arbete i ett internationellt perspektiv

I boken Socialt arbete med etniska minoriteter (Soydan, 1999) presenteras tio internationella litteraturöversikter. De flesta (åtta) behandlar förhållanden i USA och två handlar om hur det ser ut i Storbritannien. Rasism är ett återkommande tema i flera av de internationella översikterna. Frågan om socialt arbete rentav är rasistiskt, är utgångspunkten för en av dem: A Content Analysis of Recent Literature (McMahon & Allen-Meares, 1992). Dessa forskare har granskat artiklar om socialt arbete publicerade i fyra amerikanska tidskrifter mellan 1980 och 1989; Social Work, Social Casework, Social Services

Review och Child Welfare. Efter innehållsanalysen drar de slutsat-

sen att det är en naiv och ytlig litteratur som präglas av en okritisk, självupptagen och även narcissistisk inställning.

Dessutom menar forskarna att texterna speglar en assimilationsideologi som är central och en, visserligen outtalad, men ändå nedlåtande attityd av minoritetsvärderingar inom fältet för socialt arbete i USA. De sociala insatserna verkar utgå ifrån att minoriteterna ska acceptera och anamma majoritetens värderingar. Författarna svarar därför ja på sin frågeställning huruvida socialt arbete är rasistiskt.

Liksom författarna till flera av de andra internationella översikterna behandlar McMahons och Allen-Meares frågan om hur man

kan öka medvetenheten om rasismen bland socialarbetare genom olika slags arbetsmetoder. De poängterar att interventioner enbart på individnivå inte är tillräckliga för att socialt arbete ska motverka rasism. Socialarbetare och forskare måste i stället utveckla kontextuella, kritiska och detaljerade program för minoritetsklienter som bygger på en antirasistisk yrkeskår som arbetar för att motverka förhållanden som förtrycker människor. De förklarar att det inte finns någon neutral position – att inte ha någon ståndpunkt är ett politiskt ställningstagande i sig eftersom det stärker den rådande rasismen. Uppkomsten av nya sociala rörelser, t.ex. frivilligverksamhet och självhjälpsgrupper, har bl.a. lett till avslöjanden av förtryckande och diskriminerande strukturer i samhället som socialarbetarna, ofta omedvetet, har delaktighet i. Walter Lorenz professor i integrationsstudier konstaterar i Socialt arbete i ett

föränderligt Europa (1996):

Därför måste också professionen ifrågasätta sin egen elitism, sin makt och sin förtryckande praktik och söka vägar för att delta i den omvandling av det civila samhället som de sociala rörelserna potentiellt är involverade i. (Ibid:205)

I Social Work and Minorities: European Perspectives (2002) av

Charlotte Williams, professor Mark R. D. Johnson och docent Haluk Soydan betonas att det sociala arbetet inte kan vara likgiltigt för de förändringar som sker runtom i Europa, inte minst den oroande ökningen av öppen rasism. Redaktörerna hänvisar till Gordon (1989):

Economic union implies some form of social union and the European Union has seen as a priority the promotion of social cohesion. Yet we are living in times of rapid changes and uncertainty in realizing the goals of ’a European society’. The aspirations of social integration, social solidarity, citizenship, mutual respect and tolerance are proposed within a context of increasing contradictions in relation to multiculturalism. This territory is a site of struggle and conflict as well as negotiation. European societies face choices about whether to opt to embrace multiculturalism or to embrace the idea of a ’Fortress Europe’ in which they eschew internal differences between member states in order to promote a Union designed to fend off encroachments from outside. (Williams, Johnson & Soydan, 2002: s. 1 i introduktionen)

Redaktörerna har med denna bok velat få en belysning av frågan om etniskt eller rasmässigt ursprung påverkar utövandet av socialt arbete. Flera av bidragen visar hur relationer som präglas av ojäm-

likhet och underordnande i övriga samhället också avspeglas i det sociala arbetet med minoriteter. En hel del av de europeiska länderna har byggt upp sin nationella identitet utifrån ett homogent ideal. För invandrare innebär detta homogena ideal att de pressas till assimilering eller utestängs från samma status som andra medborgare. För att inte socialarbetare ska bli omedvetna instrument för en sådan utestängande process och bidra till stärkandet av ett slutet s.k. Fästning Europa krävs betydligt större kunskap om vad det är för mekanismer som ligger bakom den sociala exklusionen och hur professionen kan motverka en sådan utveckling, hävdar författarna.

8.4. Hälso- och sjukvård

8.4.1. Föreställningar om ”de Andra” i vården

Etnologen Ingrid Fioretos arbetar med en avhandling vars syfte är att analysera ideal och praxis i mångkulturell sjukvård. Hennes artikel ”Patienten som kulturellt objekt. En närläsning av tre läroböcker för sjukvårdspersonal” ingår i antologin Etniska relationer i

vård och omsorg (2002).

Fioretos utgår från Socialstyrelsens undersökning Invandrar-

kunskap i högskoleutbildningen. En undersökning om yrkesutbildningar inom hälso- och sjukvårds- och det sociala området

(1997). Den visade på stora brister när det gällde att förbereda studenterna för ”kulturmöten” inom vården. Den sporadiska utbildning som gavs handlade om invandrarna och inte om studenternas egna värderingar och förhållningssätt i mötet.

Fioretos har utifrån dessa resultat granskat tre relativt nyskriva läroböcker som ofta förekommer på de olika vårdutbildningarnas litteraturlistor. Hon ville studera hur ämnet ”invandrarkunskap” ser ut i dagens undervisningsmaterial för sjukvårdspersonal och sjukvårdsstuderande.

Hennes syfte är att utifrån ett kulturanalytiskt perspektiv undersöka hur läroboksförfattarna tänker sig att en ökad beredskap inför det tvärkulturella vårdmötet bör vara utformad. Ett centralt resonemang i artikeln går ut på att de kunskaper som framställs i kurslitteraturen ofta förstärker vanligt förekommande stereotypa föreställningar om ”De Andra”, och på så sätt snarare främmandegör än öppnar för diskussioner runt annorlundahet. På så sätt stängs indi-

viden in i en av majoriteten avgränsad föreställning om olika gruppers värderingar och traditioner som inte tar hänsyn till individuella strategier och yttringar. Författaren diskuterar även hur de värderingsmönster som framträder i de tre böckerna påverkar läsarens sätt att förhålla sig till dem som anses som annorlunda.

Granskningen visar att de tre läroböckerna reproducerar vanligt förekommande stereotypa föreställningar om ”De Andra”. Överbetoning av etniska, kulturella eller religiösa gruppers särskiljande egenskaper skapar en konstruerad bild av dessa grupper som statiska och homogena.

Etnologen Finnur Magnússon har undersökt forskningen kring vårdens och omsorgens kulturmötesfrågor. Han menar att dessa frågor hittills har drivits inom skilda vetenskapliga discipliner vilket har resulterat i en mängd data av olika slag om exempelvis invandrares hälsotillstånd, vårdens tillgänglighet, kultur- och religionsspecifika spörsmål samt språkbarriärers betydelse.

Magnússon menar dock att om man ser på kulturmöten utifrån ett mera allmängiltigt perspektiv så öppnar sig nya möjligheter, t.ex. om man undviker att ge begreppet etnicitet den statiska innebörd som det annars ofta får. Att förklara äldre invandrares beteende i vården med hänvisningar till olika gruppers kulturer som markörer för agerande kan lätt utvecklas till klyschor som saknar förklaringsvärden. Risken finns att man späder på myter om invandrares beteenden. En angelägen forskningsuppgift är att närmare problematisera etnicitet (Magnússon, 2002, 2004).

8.4.2. Erfarenheter av diskriminering i hälso- och sjukvård

Sociologen Beth Maina Ahlberg har tillsammans med kollegorna Ingela Krantz och Catrin Lundström (2004) undersökt flyktingars tillgång till hälso- och sjukvård samt deras upplevelser av diskriminering. De har intervjuat 14 vårdgivare (läkare, sjuksköterskor, psykologer m.fl.) och genomfört fyra fokusgruppsdiskussioner med 31 flyktingar.

Personerna i studien uppgav att de i allmänhet inte har fått den medicinering eller den diagnos och undersökning som de förväntat sig. De hade en annan uppfattning om användandet av tolk än vårdgivarna. Båda parter tyckte visserligen att det blev en bristande kommunikation, men av olika anledningar. För vårdgivarna handlade det om att tolkarna tog så lång tid på sig att förklara vad de

ansåg vara enkla meddelanden, medan flyktingarna sa att de fick mycket korta meddelanden via tolkarna.

Asylsökande tvingas ofta leva under stor osäkerhet i lång väntan på besked om de får uppehållstillstånd eller inte, isolerade i förläggningar där barnen inte har tillgång till den ordinarie skolan utan hänvisas till mer tillfälliga lösningar. Det skapar en situation som leder till ohälsa, som de dock inte kan få hjälp med av hälso- och sjukvårdssystemet, då de endast har rätt till s.k. akutvård som inte kan anstå.

Ahlberg m.fl. betonar att etnisk diskriminering av patienter måste ses i det sammanhang som invandrare ingår i och som består av flera faktorer såsom bostadssegregation, arbetslöshet, rasistiskt våld och strukturell rasism m.m. Asylsökande som bodde på flyktingförläggning menade exempelvis själva att den främsta anledningen till att barnen mådde dåligt var bristande skolgång.

Forskarna slogs av vårdgivarnas uppfattning om kultur – invandrarpatienter upplevdes som mindre ”besvärliga” ju mer de uppförde sig som ”svenskar”. Med andra ord ansågs mycket av grunden till problemen ligga hos invandrarna och deras kultur, i stället för att söka förklaringar i ett otillräckligt svenskt system.

I tidskriften Invandrare & Minoriteter, nr 5–6, 2004, beskriver Ahlberg hur stereotyper och fördomar inom vården drabbar olika invandrargrupper olika. Inte minst drabbas invandrare med afrikansk bakgrund av vårdpersonalens föreställning om att de föder nya barn varje år. Ahlberg hänvisar till intervjuer som hon gjort inom ramen för undersökningen ovan och väljer bland annat ut följande citat från en afrikansk man som berättar om sitt möte med sjukvården då han tog sitt barn till barnavårdscentralen:

Hon steg in i rummet och hälsade på mig, sen frågade hon min fru om hur många barn hon hade och undrade om hon inte kunde tänka sig att sterilisera sig. Något sånt vågade hon inte ens föreställa sig. Och inte heller jag kunde se att detta kunde vara något bra, sen försökte hon (läs: den sjukvårdsanställde) övertyga mig om att i stället borde jag sterilisera mig. Varför, frågade jag. Hon sa att jag hade alldeles för många barn… Jag tycker att jag har för få barn och att man i mitt land har uppemot tjugo. Här i Sverige, sa hon, bör inte människor ha för många barn… Då frågade jag om de inte bör ha, eller inte vill ha fler? Hon svarade att de inte bör ha fler. Det är att tvinga människor, tycker jag…

…den svenska sjukvården utgör den första grindvakten … om de hade makten skulle alla svarta steriliseras… Jag kan inte föreställa mig att en svensk familj skulle bemötas på samma sätt, även om de hade tre eller

fyra barn… de (läs: sjukvårdspersonal) skulle bara vara glada om den svenska familjen hade många barn… hur kan hon fråga mig om jag har tjugo… Jag sa … att jag har rätt att ha så många barn jag önskar… (Ahlberg, 2004:64).

Ahlberg avslutar artikeln med att konstatera att vi måste se sambanden mellan hur olika aspekter av makt – exempelvis kön, klass, ras, etnicitet – socialt manifesteras och utgör olika former av ojämlikhet, uteslutning och diskriminering. Hon betonar att detta är frågor som vårdpersonalen måste vara medveten om och att det dagliga arbetet måste genomsyras av ett sådant synsätt för att kunna möta immigrantpatienters behov av hälso- och sjukvård.

8.4.3. Diskrimineringens påverkan på hälsan

Beteendevetaren Brita Törnell konstaterar i antologin Välfärd, jäm-

likhet och folkhälsa (Statens Folkhälsoinstitut, 2003), i kapitlet Migration, etnicitet och hälsa, att såväl invandrare som adoptivbarn

bemöts av diskriminering och rasism. Hur utbredd denna diskriminering är och hur viktig den är som enskild faktor till de skillnader i ohälsa som föreligger i befolkningen är inte studerat. Det krävs mycket mer forskning om vi på ett bra sätt ska kunna följa de utrikes föddas hälsotillstånd i Sverige, skriver hon.

Törnell skriver att det finns flera bakgrundsfaktorer som påverkar hälsan hos människor, t.ex. arvsanlag och levnadsvanor. Dessutom tillkommer samhälleliga faktorer för invandrare i Sverige som bl.a. handlar om svårigheter att komma in på arbetsmarknaden, bostadssegregering, diskriminering och rasism vilket leder till låg social position och ohälsa. Törnell konstaterar att utrikes födda vanligtvis har sämre arbetsvillkor jämfört med personer födda i Sverige och därmed också en sämre arbetsmiljö. Törnell refererar också till forskning av Anders Lange (2000) som visar att upplevd diskriminering signifikant ökar risken för psykisk ohälsa med mer än två gånger. Samma resultat finns i Socialstyrelsen (2000a).

Avslutningsvis fastslår Törnell att vi i dag utifrån ett flertal studier vet att:

…det förekommer etnisk diskriminering inom en rad olika områden i samhället och att denna diskriminering leder till arbetslöshet, dåliga arbetsvillkor, bostadssegregation, utanförskap m.m. Det är också uppenbart att det är ogynnsamt för hälsan att bli diskriminerad. Det är

därför viktigt att kunna följa hur och var diskrimineringen sker, vilka grupper som utsätts samt vilka som diskriminerar. (Törnell, 2003:284)

Statens folkhälsoinstitut rapporterar i Födelselandets betydelse (2002) att flera stora invandrargrupper i Sverige uppvisar betydande överrisker för insjuknande i hjärt-kärlsjukdomar, kranskärlssjukdomar och för psykisk ohälsa jämfört med svenskfödda. Detta är anmärkningsvärt eftersom människor som flyttar från sitt hemland till en annan del av världen oftast är friskare än de som stannar kvar, konstateras i rapporten. Detta kan bland annat förklaras med att invandrare ofta får lägre social status än infödda med till exempel samma utbildning. Ett av de kraftfullaste sambanden inom folkhälsoforskningen är det mellan låg social status och ökad sjuklighet och förtida död. I Sverige har dessutom personer med låg social status visat sig ha en lägre grad av utnyttjande av primärvården än vad deras hälsotillstånd skulle motivera, med sämre möjligheter till adekvat behandling, konstaterar Statens folkhälsoinstitut (2002).

Till skillnad från rapporten från Statens folkhälsoinstitut finns forskning i andra länder som har utgått ifrån att det är erfarenheter av etnisk diskriminering som kan förklara varför etniska minoriteter har högre fysisk ohälsa. I USA har forskare funnit ett samband mellan erfarenheter av etnisk diskriminering och högre blodtryck och stress än majoritetsbefolkningen. (Steffen m.fl., 2003; Guyll m.fl., 2001; Din-Dzietham m.fl., 2004)

Det finns också en tydlig hierarki när det gäller ohälsans utbredning bland olika invandrargrupper, fastslår Statens folkhälsoinstitut (2002), och beskriver följande bild: Arbetare från Sydeuropa och Finland har i regel sämre hälsa än arbetskraftsinvandrare från övriga OECD-länder som ofta har högre social status. Flyktingar från Östeuropa har dålig hälsa, men allra sämst hälsa har de utomeuropeiska flyktingarna.

Enligt Landstingsförbundets/Kommunförbundets skrift Möten

som utmanar av Fatima Nur (2003) har många utomnordiska in-

vandrare i genomsnitt sämre hälsa. Det påpekas att många utomnordiska invandrare dessutom känner sig som andra klassens medborgare eftersom de har en svagare ställning på arbetsmarknaden, har språksvårigheter och diskrimineras. Det påpekas också att ”de ofta har lägre förtroende för hälso- och sjukvården än infödda svenskar” (Ibid:3). Detta bekräftas av SOM-institutets förtroende-

undersökningar där förtroendet för sjukvården

1

bland personer

med invandrarbakgrund är lägre än hos svenskar (se bilaga 3: Antoni, 2005). Förtroendet följer här en ”trappa” där 66 procent med helsvensk bakgrund uppgav att de hade ”mycket stort” eller ”ganska stort förtroende” för sjukvården. Invandrare från Nordiska länder: 60 procent, från övriga länder: 54 procent.

Skillnaderna mellan män och kvinnor är inte särskilt stora. Den generella trenden är att män har något högre förtroende än kvinnor. Detta gäller dock inte för utomeuropéer. Här har män något lägre förtroende än kvinnorna i samma kategori.

Samband mellan erfarenheter av etnisk diskriminering/”etnisk status” och psykisk ohälsa är dokumenterat i andra länder. För USA, se Lee (2003), Moradi & Subich (2003) och (Ryff m.fl, 2003). För Storbritannien, se Karlsen & Nazroo (2002).

Statens folkhälsoinstitut bedriver ett omfattande projekt mellan 2004–2006 i syfte att undersöka sambanden mellan diskriminering och hälsa. En kunskapsanalys är planerad till oktober 2005 och fördjupade undersökningar till sommaren 2006. En slutrapport är planerad till november 2006 (Statens folkhälsoinstitut, 2005).

8.4.4. Hälsa på lika villkor?

Vuxna asylsökande (och även gömda flyktingar) har inte rätt till hälso- och sjukvård i samma utsträckning som övriga personer i landet, utan endast till akut vård som inte kan anstå, såsom beskrivs av journalisten Cajsa Malmström i Introduktion och hälsa (Integrationsverket, 2002). Dock har barn till asylsökande och gömda rätt till samma hälso- och sjukvård som andra barn i Sverige. Många föräldrar i gömda familjer vågar emellertid inte uppsöka exempelvis läkare av rädsla för att bli upptäckta. Av samma skäl kanske barnen inte går i skolan, utan tvingas leva isolerade, utan tillgång till socialt nätverk och trygghet.

Det finns också en grupp barn som inte omfattas av avtalet om hälso- och sjukvård, barn som inte själva är asylsökande och som förenats med en förälder i Sverige innan dennes ansökan om uppehållstillstånd är färdigbehandlad. Det har lett till fall av oklarheter

1

Antalet personer i vissa grupper i denna undersökning är lågt. Därför har beräkningarna

gjorts genom att slå ihop alla undersökningar mellan 1996-2004. Det kan uppfattas som tvivelaktigt att slå ihop resultat på detta sätt, men förtroendet sjunker ungefär lika mycket i varje grupp över tid. Det totala antalet tillfrågade uppgår då till 40 800 personer.

kring betalningsansvar när det gäller vård av mer omfattande karaktär, enligt Malmström (2002).

Livet som asylsökande blir många gånger både långdraget och påfrestande. En granskning som Riksrevisionsverket gjort, Hur

mottas de asylsökande? (2002:19), visar att fysisk och psykisk ohälsa

ofta gör att asylsökande inte deltar i någon organiserad verksamhet.

2

Malmström skriver vidare att trots att erbjudande om hälsosamtal och hälsoundersökning ska ingå enligt avtalet om hälso- och sjukvård för asylsökande så är det långt ifrån alla som erbjuds eller genomgår hälsosamtal. I exempelvis Stockholm var det endast nio procent enligt en uppföljning av Socialstyrelsen, Innehåll i och om-

fattning av den vård landstingen åtagit sig att ge till asylsökande m.fl.

(Socialstyrelsen, 2000b). Socialstyrelsen konstaterar att det är anmärkningsvärt att varken Migrationsverket eller landstingen har rutiner för att bevaka att asylsökande ges möjlighet att träffa medicinsk personal för hälsosamtal och få erbjudande om hälsoundersökning. Det kan vara ett sätt att identifiera personer som av hälsoskäl inte kan delta i vanlig organiserad verksamhet, för att kunna erbjuda en mer meningsfull och stödjande sysselsättning och sannolikt på sikt reducera behovet av hälso- och sjukvården för individen, enligt Malmström (2002).

8.5. Försäkringskassan

8.5.1. Lika handläggning?

Att försäkringskassans inre arbete kan inverka på invandrarnas överrepresentation konstaterar professor sociologen Haluk Soydan. Han har gjort en fallstudie av försäkringskassans lokalkontor i Norsborg utanför Stockholm (1995).

Soydan har undersökt om försäkringskassan arbetar på samma eller olika sätt med invandrare och svenskar. Han har valt att studera mötet mellan invandrarna och försäkringskassan och granskar de åtgärder som vidtas i handläggningen av sjukskrivning och rehabilitering.

Det empiriska materialet består av en granskning av och jämförelse mellan 127 akter för både invandrar- och svenska klienter.

2

”Organiserad verksamhet” är en sorts obligatorisk sysselsättning som vuxna asylsökande

ska delta i under utredningstiden, t.ex. undervisning i svenska, vilket även gäller dem som valt att ordna sitt boende själva.

Akten är försäkringskassans officiella bild av klienten. Eftersom det kan finnas betydelsefulla mekanismer som påverkar handläggningen som inte framgår i denna skriftliga dokumentation, har Soydan valt att genom intervjuer försöka fånga upp sådant som inte syns där. Han har bl.a. gjort en enkätundersökning till 17 handläggare och uppföljande intervjuer med sex av dem.

I akterna finns det ofta antydningar om att det är invandrarskapet och kulturella förutsättningar som påverkat individens situation som arbetsoförmögen, även om det inte är tydligt uttryckt. Han finner dock inga tydliga skillnader i dokumentationen om svenskar respektive invandrare.

I enkäten till handläggarna försöker Soydan ta reda på vad de egentligen har för tankar om sina invandrarklienter. Av enkätsvaren framgår flera intressanta omständigheter som inte syns i den skriftliga dokumentationen i akterna. Exempelvis visar det sig att handläggarna har mycket bestämda föreställningar om invandrare som försäkringstagare. 15 av de 17 handläggarna anser att det finns tydliga skillnader mellan invandrare respektive svenska försäkringstagare.

Soydan menar bl.a. att tjänstemännen bär på generaliserande inre bilder av invandrare som mobiliseras i mötet med klienterna. Dessa färdiga föreställningar får kompensera den bristande kunskapen i varje enskilt fall. Det leder, enligt Soydan, till att ”invandrarärenden” handläggs annorlunda än ”svenska” ärenden. Exempelvis riskerar långtidssjukskrivna invandrare i högre grad än svenskar att utsättas för en handläggning av tillfällig, improviserad och oförutsedd karaktär. Även om det förekommer undantag, varnar han för att de generaliserande bilderna kan spela en missvisande roll i arbetet med invandrarklienter.

Soydan påpekar att tidigare studier av långtidssjukskrivning och förtidspensionering har behandlat etnisk tillhörighet enbart i förbigående. Han betonar att hans studie begränsar sig till ett lokalkontor och menar att fler fallstudier och urvalsstudier är nödvändiga för att bredda och fördjupa kunskaperna. Särskilt angeläget är mer forskning om mötet mellan försäkringskassan och invandrarklienter ur invandrares perspektiv. Här är det uppenbart att det finns stora luckor i forskningen.

8.6. Pensionsförsäkrings- och försörjningssystem

Det finns stora skillnader i den ekonomiska situationen mellan äldre invandrare beroende på hur gamla de är och varifrån de kommer. Det framgår i Äldre invandrares hälsa av Helena Altvall (2000).

De icke-västeuropeiska äldre invandrarna har det väsentligt sämre ställt ekonomiskt än äldre svenskar och andra västeuropéer och skillnaderna ökar med stigande ålder. Skillnaderna är mycket markanta bland de allra äldsta.

Altvall utgår i sin rapport ifrån SCB-statistik från 1997 som visar att de som är födda i Sverige och i övriga Europa har en tämligen likartad disponibel inkomst, medan äldre från Asien, Afrika och Ex-Jugoslavien har betydligt lägre inkomster. Av de äldre från Afrika har en fjärdedel en disponibel inkomst som understiger ett basbelopp, konstaterar Altvall.

Inkomsterna återspeglar beroendet av försörjningsbidrag. Endast en procent av äldre från Sverige, Norden, övriga Västeuropa och Nordamerika hörde till socialbidragshushåll under 1997. Av äldre från Afrika och Asien tillhörde till cirka 40 procent socialbidragshushåll. Bland äldre från forna Jugoslavien var det cirka en tredjedel.

Welat Songur har i sin avhandling Välfärdsstaten, sociala rättig-

heter och invandrarnas maktresurser (2002) undersökt situationen

för äldre invandrare från Mellanöstern.

Songurs forskning undersöker effekterna av det gamla pensionssystemet som ersattes vid sekelskiftet. Ett par år senare, 2003, infördes det s.k. äldreförsörjningsstödet. Avsikten var att äldre pensionärer skulle slippa söka socialbidrag. Det nya systemet innebär bl.a. att inga krav ska ställas på att invandrade pensionärer måste söka arbete eller gå särskild undervisning. Pensionärer kan också vistas utomlands i tre månader per år, utan att stödet påverkas. Försörjningsstödet bedöms och hanteras av försäkringskassan och dess handläggare. Eftersom systemet är så pass nytt har ingen omfattande uppföljning ännu kunnat göras.

Songur skriver att rätten till äldreförsörjningsstödet inte verkar ha fått någon genomslagskraft. Det var nästan lika många som hade socialbidrag som folkpension i Stockholm. Det fanns en mycket klar överrepresentation av äldre invandrare bland äldre socialbidragstagare - invandrare utgjorde 87 procent av alla äldre socialbidragstagare. Majoriteten av dem kom från Iran, Turkiet och

Syrien. Det var inte enbart de äldre invandrarna som inte kände till sin rätt till äldreförsörjningsstöd, utan även handläggare vid socialbyråer som alltså inte upplyste sina klienter om den här möjligheten.

Songur pekar på den försvårande omständigheten med att socialbidrag betalas ut av socialbyråer medan övriga ersättningar sköts av försäkringskassor och att det inte förekom något samarbete eller informationsutbyte mellan dessa två myndigheter.

I praktiken blev socialbidraget beroende av tjänstemännens bedömning trots att det enligt lag utgör en social rättighet vilket kan få stora konsekvenser. Songur fann hur misstänksamhet och värderingar som stred mot socialtjänstlagens direktiv kunde prägla socialbyråns inställning till de äldre. Handläggarna i Stockholm hade som praxis att kräva att invandrare gick på språkkurs i svenska för invandrare (SFI) för att få socialbidrag. De kunde visserligen befrias av hälso- eller åldersskäl, men i praktiken fick de äldre invandrarna genomgå strikta kontroller. De misstänktes exempelvis för att vistas i hemlandet samtidigt som de erhöll socialbidrag och måste därför tvingas visa sina pass regelbundet. Detta var rutiner som ingick i handläggningen av ärenden som endast gällde äldre invandrare, särskilt om de kom från Mellanöstern.

Det fanns andra omständigheter som var specifika för äldre invandrare. Handläggare kunde framföra att den här kategorin var van vid en längre levnadsstandard från hemlandet och därför ansågs vissa tillägg oskäliga att betala ut, t.ex. tandläkarkostnader.

Det framgår av avhandlingen hur den formella rättigheten till socialbidrag kan inskränkas trots väl reglerade normer. Socialtjänsten utgår, i strid mot gällande regelverk, från både individens ålder och hemland när beslut om bidrag ska fattas. Eller som en av de intervjuade handläggarna säger – det inte är rimligt att utgå från svensk standard då dessa äldre har levt större delen av sina liv i hemlandet. Kort sagt – rättigheterna finns, men är inte tillämpbara för dem eftersom de är invandrare.

8.7. Myndigheter som spärrvakter

I sin avhandling Bakom välfärdsstatens dörrar (2003) undersöker statsvetaren Isabell Schierenbeck hur så kallade frontlinjebyråkraters myndighetsutövning påverkar invandrares möjlighet till levnadsvillkor och delaktighet i det nya landet, Sverige och Israel.

Frontlinjebyråkrater är en beteckning för de tjänstemän som först kommer i kontakt med nyanlända invandrare, såsom invandrarsekreterare, socialsekreterare och arbetsförmedlare.

Av Schierenbecks intervjuer med 46 svenska och 17 israeliska frontlinjebyråkrater framgår det att i bägge länderna betraktas invandrarklienter utifrån stereotypa föreställningar. De följande två citaten från svenska tjänstemän visar hur deras myndighetsutövning påverkas i mötet med invandrare och varierar allt efter klientens etniska tillhörighet:

I ärlighetens namn ska jag säga att det är betydligt enklare att arbeta med invandrare än med svenskar. Svenskar de kan reglerna mycket bättre. De är mycket tuffare. De känner till samhället. (…) Man får mycket större makt som socialsekreterare. Det låter hemskt, men det är så det ligger till. Man kan styra och ställa mycket mer.

De (iranier) känner till sina rättigheter. (…) I grund och botten är det bara det att de utnyttjar sina rättigheter och det kan många se som att de blir så att säga besvärliga klienter. Medan exempelvis andra då som somalier, etiopier och kosovoalbaner som kanske inte har den utbildningen som inte vågar ta för sig, de är det lite enklare att styra och ställa med. (Schierenbeck, 2003:185)

Schierenbeck finner att den stora skillnaden mellan Sverige och Israel är hur stort handlingsutrymme den individuella tjänstemannen har i varje ärende. I Sverige utmärks myndighetsutövningen av en flexibel tillämpning av regelverket och en orientering mot den enskilda klientens behov och önskemål. Den israeliska myndighetsutövningen tar i stället utgångspunkt i en mer strikt tillämpning av regelverket och ett tydligare uppdragstänkande. Därmed får stereotypa uppfattningar större möjlighet att slå igenom i det svenska fallet, men inte i det israeliska enligt Schierenbeck som konstaterar:

I det israeliska fallet utmärks arbetet av rigiditet, uppdragstänkande och mottagande, i det svenska fallet utmärks arbetet av flexibilitet, medmänsklighet och omhändertagande. (…) Det ena arbetssättet ger ett framgångsrikt integrationspolitiskt utfall, medan det andra leder till en mer eller mindre permanent utestängning från det etablerade samhället.

Det kan tyckas paradoxalt att det är den rigida myndighetsutövningen som är mer lyckosam, men resultatet går tillbaka till den samhällsvetenskapliga forskning som sedan tidigare har fastlagt att generella

program (och likabehandling) alltid gynnar svaga grupper (Handler 1992:334; Rothstein 2001). (Ibid:215)

Schierenbeck efterlyser mer forskning om varför frontlinjebyråkrater skiljer sig åt i sina bedömningar. Det krävs utvidgad kännedom om vad som styr de frontlinjebyråkrater som arbetar inom välfärdsstatens institutioner för att förstå varför det regelverk och de målsättningar som gäller lika för olika institutioner tillämpas på så skilda sätt.

Den enskilde bemöts inte som en individ, utan som en representant för invandrarkollektivet eller den etniska grupp han eller hon tillhör. Det konstaterar pedagogen Elsie C. Franzén i Forman-

det av en underklass – om invandring, arbetslöshet och etnifiering av arbetssökande (1999).

Franzén har följt arbetssökarprocessen eller ”vägen till arbete” hos 42 flyktingar från och med samma vecka de fick uppehållstillstånd och i tre år framåt. Under denna tid har hon regelbundet sökt upp flyktingarna för att intervjua dem och även de tjänstemän som funnits runtomkring dem, exempelvis lärare, socialarbetare, arbetsförmedlare.

Franzén fann ett tydligt mönster när hon studerade hur invandrarna bemöttes av myndigheterna: det fanns ett klart samband mellan hur tjänstemännen förhöll sig i mötet med dem och hur väl de lyckades med att få ett arbete. Franzén beskriver hur det som hon kallar konstruktiva respektive destruktiva mönster i myndigheternas bemötande fick klara följder för de arbetssökande flyktingarna.

Bland tjänstemännen fanns en mindre grupp som visade en egen, icke kollektiviserande utan individualiserande, attityd i det professionella mötet med flyktingar. Franzén beskriver denna hållning så här:

Det blev ett närmande och ett möte mellan individen, där den ene visserligen hade rollen av tjänsteman och hjälpare, men den andre var mer subjekt än objekt. Rent praktiskt tog det sig uttryck i att den arbetssökande omnämndes med namn och yrkesbakgrund i första hand och med sin etniska tillhörighet i andra. Utan att bagatellisera de svårigheter som hörde samman med att vara född och uppvuxen i ett annat land och språkområde, tycktes dessa tjänstemän möta de arbetssökande som intressanta och kapabla medmänniskor. Jag betecknar detta som individualisering. (Franzén, 1999:180)

Detta konstruktiva mönster präglades bl.a. av att tjänstemännen gjorde en noggrann kartläggning av flyktingens tidigare erfarenheter, skolgång, utbildning och eventuella yrkeskunskap som gick att komplettera eller bygga på i Sverige. Det gjorde det möjligt att därefter arbeta för att söka individuella möjligheter och lösningar.

Majoriteten av flyktingarna bemöttes emellertid av motsatsen, dvs. ett destruktivt mönster där de sågs som en homogen grupp och ett kollektiv. Dessa insatser präglades av korta rutinkontakter, påtvingad väntan (på kursstarter etc.), språkliga krav som innebar att de aldrig blev ”tillräckligt” bra i svenska och särskilda program för invandrare. Följden blev passivisering och beroende i stället för egen handlingskraft och aktivitet.

Det klara sambandet mellan bemötandet hos myndigheter och individens möjligheter att få arbete betonas även av Anneli Carlsson i Att sitta under den sociala makten – Socialtjänstens och arbets-

förmedlingens insatser för arbetssökande, invandrade socialbidragstagare – ett brukarperspektiv (2000).

Carlsson har gjort en intervjustudie med 58 arbetslösa invandrare och socialbidragstagare i Botkyrka kommun om hur de uppfattar sin situation och sina möjligheter i relation till socialtjänsten och arbetsförmedlingen. I en första omgång har samtliga svarat på en enkät, därefter har 15 delat med sig av sina erfarenheter i kvalitativa djupintervjuer.

Många av dem upplever sig vara i en ekonomiskt marginaliserad position. Majoriteten betraktar arbete som en försörjningskälla av avgörande betydelse. De lyfter dock fram flera snarare strukturella än individuella faktorer som hinder för att de ska få arbete.

Intervjupersonerna berättar hur de blivit bemötta som representanter för en grupp av tjänstemännen och hur kollektiva och enhetliga åtgärder satts in i stället för individ- och behovsanpassade insatser. De beskriver hur lätt det är att hamna i ett mönster med olika insatser och åtgärdsprogram som inte leder till något arbete, där socialtjänsten fungerar som en slags betaltjänst som bara betalar ut socialbidrag. De vittnar om ett slags distans som gör sig gällande i mötena med tjänstemännen. Dessa möten präglas av få personliga kontakter och en likriktning till det som betraktas normalt, dvs. svenskt. Det innebär att det främst är invandrarnas brister som betonas och som måste åtgärdas för att de ska kunna få arbete i det svenska samhället. Flera känner maktlöshet och påpekar att det måste vara ett slags systemfel som gör det möjligt att under så lång

tid leva på socialbidrag utan att få hjälp med vare sig arbete eller utbildning.

Liksom i den ovan refererade studien av Franzén finner Carlsson hur ett destruktivt, kollektiviserande bemötande hos arbetsförmedling och socialtjänst inverkar negativt på invandrares möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden. Carlsson menar att myndigheter måste vara vaksamma på denna indirekta eller institutionella diskriminering som i många fall tycks vara ett större hinder än bristen på formell kompetens hos invandrare.

Hon poängterar att systemen måste effektiviseras så att invandrare snabbare kan få tillträde till arbetsmarknaden. Det kräver att man vänder perspektivet bort från invandrares brister och erkänner förekomsten av diskriminering hos välfärdsinstitutioner och arbetsgivare som hindrar invandrares möjlighet till integration och egenförsörjning.

Det är en mycket negativ bild av bemötandet från tjänstemän vid främst socialförvaltningen och arbetsförmedlingen som förmedlas av ett 20-tal flyktingar från Iran, Irak och Turkiet. De ingår i en intervjuundersökning gjord av företagsekonomen Per Broomé, ekonom-historikern Benny Carlsson, och antidiskrimineringsexpert Mahini Kiwi. Studien presenteras i Invandrare och myndig-

heter – möten som hjälper eller stjälper? (2001).

Flyktingarna beskriver i första hand möten med poliser (vid ankomsten till landet), handläggare och socialsekreterare samt arbetsförmedlare. Mötena med svenska sociala myndigheter var till stor del negativa. Många har känt sig kränkta av att över huvudtaget behöva ta emot bidrag och tvingas vara i kontakt med myndighetshandläggare. De har upplevt att personalen har kontroll- och maktbehov samt att de fått vilseledande eller rentav felaktig information om studier och arbete. Den skarpaste kritiken får arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlarna uppvisade ett kontroll- och maktbeteende och de upplevdes som inkompetenta och ovilliga att hjälpa till att finna vägar till arbete. Egna initiativ och förslag från den arbetssökande bemöttes med kritik, ovilja eller rent av ilska över agerande utanför rutinerna.

Även om underlaget är för litet för att dra några generella slutsatser, som forskarna påpekar, beskrivs möten med polisen i de flesta fall som positiva. Individerna har känt sig respektfullt behandlade, förutom i en del fall där det tvärtom fanns mycket starka känslor av att ha blivit kränkt.

8.8. Slutsatser

Den svenska forskningen om strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet inom välfärdsområdet har hittills varit begränsad.

Även om det inte går att dra några säkra slutsatser av den redovisade kunskapen så kan tendenser skönjas:

  • I flera av välfärdens institutioner finns det normer som sammankopplar svenskhet med vad som är normalt och som samtidigt pekar ut och gör invandrare till annorlunda. Ofta sker detta med kulturella förklaringar. Sociala problem hos invandrare görs till kulturella problem och därmed ställs invandrare till svars för sin ojämlika situation. Ett exempel är att familjerättssekreterare tolkar mäns våld mot kvinnor olika beroende på om förövaren har utländsk bakgrund eller inte. Invandrade mäns våld uppfattas som handlingar begångna i enlighet med ”deras kultur” medan svenska mäns våld uppfattas som uttryck för psykiska störningar eller missbruk.
  • Forskningen ger visst stöd för att dessa normer påverkar handlingar. I redovisningen framträder ett mönster av att invandrare och svenskar behandlas olika av välfärdsinstitutioner, t.ex. i handläggningen av långtidssjukskrivna hos Försäkringskassan eller insatser från individ- och familjeomsorgen. För att uppbära socialbidrag tvingades vissa grupper invandrare visa sina pass för att visa att de inte lämnat Sverige under en längre tid. Detsamma drabbade inte svenskar. Vissa forskare menar att ju större utrymme för godtycke det finns i handläggningen, desto större risk för att människor behandlas olika.
  • Forskningen ger dock en samlad bild av att invandrare som grupp har sämre villkor vad gäller till exempel hälsa, arbete, ekonomi och boende samt andra centrala levnadsvillkor. Det kan ses som tecken på att den svenska välfärdsstaten i allt större utsträckning präglas av segregering, utanförskap och marginalisering och därför inte kan leva upp till sina mål. I dag talar flera forskare om en etnisk delning av välfärden.

Sambandet mellan diskriminering och fysisk och psykisk ohälsa är sällan undersökt i Sverige. Forskningen har snarare haft som utgångspunkt att social status och utsatthet inverkar negativt på hälsan. Den forskning som finns tyder dock på ett samband.

I andra länder har forskare i större utsträckning undersökt detta och den entydiga bilden är att utsatthet för diskriminering/rasism påverkar såväl den fysiska som den psykiska hälsan negativt.

Givet den lilla mängd forskning som finns om strukturell diskriminering på välfärdsområdet är det ännu sämre ställt med forskning som belyser hur strukturell diskriminering drabbar kvinnor och män olika. Det är därför svårt att dra säkra slutsatser på basis av den redovisade kunskapen. Det går dock att se vissa tendenser. Män med utländsk bakgrund har i genomsnitt bättre självuppskattad hälsa än kvinnor med utländsk bakgrund. Det kan hänga ihop med att kvinnor i mindre utsträckning lönearbetar eller studerar och att kvinnor sannolikt erfar diskriminering som hänger ihop med föreställningar både om etnicitet och kön. Ett exempel är att tillgången till välfärdstjänster verkar vara olika för kvinnor med utländsk bakgrund än för män med utländsk bakgrund på grund av förväntningar om att kvinnor generellt ska sköta omsorg för barn och äldre anhöriga samt föreställningar om att invandrade kvinnor i

större utsträckning än svenskfödda kvinnor vill göra detta för att de

tillhör en ”traditionell kultur”.

Vidgade perspektiv är nödvändigt enligt de forskare som intresserat sig för området. Gång på gång betonas att invandrare inte kan betraktas som en enhetlig grupp. För att nå en fördjupad kunskap om diskriminering krävs att forskare också förmår befria sig från den stereotypa föreställningen om invandrare som en homogen grupp och i stället vända blicken till välfärdsinstitutionernas funktionssätt, inte minst regler, normer och rutiner som definierar invandrade personer och deras barn som essentiellt annorlunda och problematiska.

8.8.1. Kunskapsluckor

Religion är en faktor som med tanke på den allmänt ökande fientligheten i västvärlden mot muslimska grupper förekommer förvånansvärt sällan i de vetenskapliga undersökningar som redovisats i detta avsnitt. Man måste kartlägga orsakerna till varför flyktingar från muslimska, icke-europeiska länder så ofta verkar vara de allra mest utsatta för diskriminerande mönster när det gäller den svenska välfärden.

En viktig uppgift för den framtida forskningen är att empiriskt undersöka de samverkande maktdimensionerna av över- och underordning på basis av kön, etnisk tillhörighet och klass för att analysera och klarlägga grunderna för segregering och diskriminering på området välfärdstjänster.

På senare år har kraven på att vrida forskningens fokus fått visst genomslag. Det har yttrat sig i ett perspektivskifte från att kartlägga skillnader och olikheter mellan svenskar och invandrare till att undersöka diskriminerande strukturer i samhället. Även om ett sådant perspektivskifte ägt rum verkar intresset saknas bland en majoritet av forskningsfinansiärer och myndigheter. Det kan bero på att detta perspektivskifte till stor del ägt rum utanför ”invandrarforskningens” huvudfåra. Fortfarande saknas kunskap om välfärdsinstitutioners bemötande gentemot personer med utländsk bakgrund.

Det saknas också forskning om hur utbudet av välfärdstjänster och nedskärningar i den offentliga sektorn har påverkat (särskilt invandrade) människors välfärd och förekomsten av strukturell diskriminering.

Det krävs mer forskning, särskilt empiriska undersökningar, inte enbart för att belägga förekomsten av strukturell diskriminering, utan också för att kunna utveckla ett mer rättvist och framgångsrikt system för välfärdstjänster som är anpassat efter dagens behov.

Litteraturförteckning

Ahlberg, B. M. (2004) ”Ett barn varje år”. I: Invandrare & Minori-

teter (2004, nr 5-6) Stockholm: Stiftelsen Invandrare & Mino-

riteter.

Ahlberg, B. M., Lundström C., Krantz, I. (2004) The health of im-

migrants and their access to health care in Sweden: The perspectives of immigrant and health care providers. Skövde: Skaraborg

Institute for Research and Development, och Uppsala: Sociologiska institutionen, Uppsala universitet.

Altvall, H. (2000) Äldre invandrares hälsa. Stockholm: Stiftelsen

Äldrecentrum 2000:18, rapport 13 i projektet Äldre och Folkhälsa.

Broomé, P., Carlsson B. & Kiwi, M. (2001) Invandrare och myn-

digheter – möten som hjälper eller stjälper. Stockholm: SNS

Förlag.

Carlsson, A. (2000) Att sitta under den sociala makten: Social-

tjänstens och arbetsförmedlingens insatser för arbetssökande, invandrare och socialbidragstagare : ett brukarperspektiv. Tullinge:

FoU Södertörn.

de los Reyes, P. & Wingborg, M. (2002) Vardagsdiskriminering och

rasism i Sverige: En kunskapsöversikt. Integrationsverkets Rap-

portserie 2002:13. Norrköping: Integrationsverket.

Din-Dzietham, R. m.fl. (2004) ”Perceived stress following race-

based discrimination at work is associated with hypertension in African-Americans. The metro Atlanta heart disease study, 1999-2001.” Social Science & Medicine 2004; 58 (3), s. 449-461.

Eriksson, M. (2003) I skuggan av pappa. Stehag: Förslags AB

Gondolin.

Fioretos, I. (2002). ”Patienten som kulturellt objekt. En närläsning

av tre läroböcker för sjukvårdspersonal”. I: Magnússon, F. (red) (2002) Etniska relationer i vård och omsorg. Lund: Studentlitteratur.

Franzén, E. (1999) ”Formandet av en underklass – om invandring,

arbetslöshet och etnifiering av arbetssökande” i: Olsson, E. (red) Etnicitetens mångfald och gränser. Linköping: Linköpings universitet, tema etnicitet.

Franzén, E. (2003) I välfärdsstatens väntrum – studier av invandra-

res socialbidragstagande. Göteborg: Institutionen för socialt ar-

bete, Göteborgs universitet.

Franzén, E. (2004) ”Invandrare och socialbidragsmottagare”. I:

SOU 2004:21Egenförsörjning eller bidragsförsörjning?

Gordon, P. (1989) Fortress Europe! The Meaning of 1992. London:

Routledge.

Guyll, M. m.fl., (2001) ”Discrimination and unfair treatment: rela-

tionship to cardiovascular reactivity among African American and European women.” Health Psychology 2001; 20(5): s. 315-325.

Handler, J. F. (1992) ”Discretion: Power, Quiescence, and Trust”

I: Hawkins, K. (red) The Use of Discretion. Oxford: Clarendon Press.

Integrationsverket (2002) Introduktion och hälsa. Norrköping: In-

tegrationsverkets stencilserie, hemsidan: www.integrationsverket.se.

Johansson, S. & Molina, I. (2002) ”Kön och ras i rumsliga identi-

tetskonstruktioner” i: Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass

& etnicitet i det postkoloniala Sverige, de los Reyes, P., Molina,

I & Mulinari, D. (red). (2002) Arbetslivsinstitutet.

Johansson, S. (2000) Genusstrukturer och lokala välfärdsmodeller –

Fyra kommuner möter omvandlingen av den offentliga sektorn.

Uppsala: Kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet.

Kamali, M. (1997) Distorted Integration: Clientization of Immi-

grants in Sweden, Uppsala: Uppsala Multiethnic Papers 41.

Kamali, M. (2001) Varken familjen eller samhället: En studie av

invandrarungdomars attityder till det svenska samhället.

Stockholm: Carlsson Bokförlag.

Kamali, M. (2002) Kulturkompetens i socialt arbete: Om social-

arbetarens och klientens kulturella bakgrund. Stockholm:

Carlsson Bokförlag.

Karlsen S. & Nazroo J. (2002) ”Agency and structure: the impact

of ethnic identity and racism on the health of ethnic minority people”, i: Sociology of Health & Illness 2002; 24 (1): s. 1-20.

Lange, A. (2000) Diskriminering, integration och etniska relationer.

Norrköping: Integrationsverket.

Lee, R.M. (2003) ”Do ethnic identity and other group-orientation

protect against discrimination for Asian Americans?”, i: Jour-

nal of Counselling Psychology 2003; 50(2), s. 133-141.

Lorenz, W. (1996) Socialt arbete i ett föränderligt Europa. Göteborg:

Daidalos.

Magnússon, F. (2004) ”Åldringsvård för alla?” i: Invandrare &

Minoriteter (2004, nr 5-6) Stockholm: Stiftelsen Invandrare &

Minoriteter.

Magnússon, F. (red) (2002) Etniska relationer i vård och omsorg.

Lund: Studentlitteratur.

Malmström, C. (2002) Introduktion och hälsa. Norrköping:

Integrationsverkets stencilserie, hemsida: www.integrationsverket.se.

McMahon, A. & Allen-Meares, P. (1992) ”Is Social Work Racist?

A Content Analysis of Recent Literature.” Social Work, Jour-

nal of the National Association of Social Workers, November

1992, Volume 37, Number 6, pp 481-576.

Moradi, B. & Subich, L.M. (2003) ”A concomitant examination of

the relations of perceived racist and sexist events to psychological distress for African American women.” i: Counselling

Psychologist 2003; 31(4): s. 451-469.

Nur, F. (2003) Möten som utmanar. Stockholm: Landstings-

förbundet.

Olsson, E. (Red.). (1999) Etnicitetens mångfald och gränser. Linkö-

ping: Linköpings universitet, Tema Etnicitet.

Regeringen (2005) Välfärdspolitikens mål. Regeringens hemsida

2005-02-12.

Riksrevisionsverket (2002) Hur mottas de asylsökande? Stockholm:

Riksrevisionsverket 2002:19.

Rothstein, B. (red) (2001) ”Den fungerande organisationen” I:

Rothstein, B. (red) Politik som organisation. Stockholm: SNS.

Ryff, C.D. mfl. (2003) ”Status inequalities, perceived discrimina-

tion, and eudaimonic well-being: do the challenges of minority life hone purpose and growth?” J Health Soc Behav 2003; 44(3): s. 275-291.

Schierenbeck, I. (2003) Bakom välfärdsstatens dörrar. Umeå: Boréa

Bokförlag.

Socialstyrelsen (1997) Invandrarkunskap i högskoleutbildningen. En

undersökning om yrkesutbildningar inom hälso- och sjukvårds- och det sociala området. Stockholm: Invandrarprojektet, rap-

port nr 1997:1.

Socialstyrelsen (1998) Individ och familjeomsorgens arbete med

ungdomar. Stockholm: SoS-rapport 1998:5, Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen (1999) Fri, trygg och vilsen. Stockholm: Invandrar-

projektet, rapport nr. 1999:17.

Socialstyrelsen (2000a) Olika villkor – olika hälsa. En studie bland

invandrare från Chile, Polen, Iran och Turkiet. SoS-rapport

2000:3.

Socialstyrelsen (2000b) Innehåll i och omfattning av den vård

landstingen åtagit sig att ge till asylsökande m.fl. Stockholm.

Socialstyrelsen (2004) Jämställd socialtjänst? Könsperspektiv på

socialtjänsten. Stockholm.

Socialstyrelsen (2005) Individ- och familjeomsorg, Lägesrapport

2004.

Songur, W. (2002) Välfärdsstaten, sociala rättigheter och invandrar-

nas maktresurser: En jämförande studier om äldre invandrare från Mellanöstern i Stockholm, London och Berlin. Stockholm:

Avhandling, Stockholm Studies in Politics 85, Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms Universitet.

SOU 2004:21, Egenförsörjning eller bidragsförsörjning: Invandrarna,

arbetsmarknaden och välfärdsstaten. Ekberg, Jan (red).

Soydan, H. (1995) Försäkringskassan och etniska minoriteter: en

litteraturöversikt. Lund: Studier i välfärdssamhälle, social-

försäkring och arbetslivsliv, 7.

Soydan, H. (1999) Socialt arbete med etniska minoriteter: en littera-

turöversikt Stockholm: Centrum för utvärdering av socialt ar-

bete: Liber

Statens Folkhälsoinstitut (2002) Födelselandets betydelse – om häl-

san hos olika invandrargrupper i Sverige.

Statens Folkhälsoinstitut (2003) Välfärd, jämlikhet och folkhälsa. Statens folkhälsoinstitut (2005) Utkast till projektbeskrivning:

Diskriminering och hälsa.

Steffen, P. R. m.fl. (2003) ”Effects of perceived racism and anger

inhibition on ambulatory blood pressure in African Americans.” Psychosomatic Medicine 2003; 65 (5), s. 746-750.

Törnell, B. (2003). ”Migration, etnicitet och hälsa.” I: Statens

Folkhälsoinstitut (2003). Välfärd, jämlikhet och folkhälsa.

Williams, C., Soydan, H. & Johnson, M. (red.) (2002) Social Work

and Minorities: European Perspectives. London: Routledge.

Vogel, J., Hjerm, M. & Johansson, S.-E. (2002) Integration till

svensk välfärd?: Om invandrares välfärd på 90-talet.

Stockholm: Levnadsförhållanden, Rapport nr 96, Statistiska centralbyrån, Arbetslivsinstitutet.

Ålund, A. & Karlsson, L. G. (1999) Är det farbror Hassans skuld?

Reflexioner om social exkludering i det multietniska Stockholm.

Opublicerad rapport. Umeå: Sociologiska institutionen, Umeå

universitet och Linköping: Tema Etnicitet, Linköpings universitet.

Ålund, A. (2002) ”Sociala problem i kulturell förklädnad”. I:

Meeuwisse, A. & Swärd, H. (red) Perspektiv på sociala pro-

blem. Stockholm: Natur och Kultur, 293-312.

9. Rättsväsendet

9.1. Inledning

Diskriminering inom rättsväsendet är ett mycket uppmärksammat och omdebatterat område, och måste ses mot bakgrund av rättsväsendets funktion i ett demokratiskt samhälle. Rättväsendet har som mål att trygga den enskildes rättstrygghet och rättssäkerhet. Samtidigt har polis, åklagare och domstolar genom sina maktbefogenheter stora möjligheter att ingripa i människors liv. Det gör att misstankar om att det förekommer en orättvis och diskriminerande behandling av människor med utgångspunkt i kön, etnicitet eller klass, framstår som särskilt upprörande och är ett hot mot rättstryggheten, dvs. det förtroende människor har för rättsväsendet.

Samtidigt som förekomsten av diskriminering inom rättsväsendet är omdebatterat har det paradoxalt nog länge varit ett område där den svenska forskningen har saknats eller varit mycket begränsad. Internationellt är dock situationen annorlunda. USA och Storbritannien har länge varit ledande på detta forskningsområde, varför resultat därifrån även redovisas nedan. Även resultat från skandinaviska länder har tagits med. Det är knappast möjligt att på så begränsat utrymme redogöra för den utländska forskningens resultat i sin helhet, jag tar därför upp utländsk forskning kring de områden som berörts i svensk forskning eller debatt.

Så som kommer att visas finns det lika stor anledning att befara att diskriminering förekommer på andra områden som i civilrättsliga mål eller i förvaltningsdomstolarna. Forskningsbristen på detta område aktualiserar särskilt behovet av en genomgående belysning av hela rättsväsendet som även tar civila tvister mellan privatpersoner, förvaltningsmål, advokatväsendet etc. i beaktande.

9.2. Rötägg eller institutionell rasism? ”The Stephen Lawrence Inquiry”

I Storbritannien var länge den dominerande bilden, åtminstone bland politiker och inom rättsväsendet självt, att de problem som fanns inom polisen bestod i en andel ”rötägg”. Resonemanget var ofta att eftersom det fanns rasister och fördomsfulla människor ute i det vanliga samhället var det inte konstigt att sådana även fanns inom poliskåren (Bowling & Philips, 2002:155 ff; Reiner, 2000:99 f). Samtidigt kritiserades detta synsätt som otillräckligt och många menade att man måste anlägga ett mer strukturellt perspektiv. Vändningen kom 1999 med den statliga utredningen ”The Stephen Lawrence Inquiry” som i stället hävdade att problemet inte var enskilda rötägg utan att ”institutionell rasism” genomsyrade hela poliskåren. Fokus flyttades från den enskilde fördomsfulle polisen till poliskåren som institution.

Bakgrunden till ”The Stephen Lawrence Inquiry” var mordet på den artonårige Stephen Lawrence 1993. Han blev knivhuggen av ett gäng rasistiska ungdomar 1993, uppenbarligen enbart på grund av sin hudfärg. Mordet väckte redan från början uppmärksamhet i media och kritiken växte allt starkare mot Londonpolisen då de inte lyckades fånga mördarna trots många konkreta spår. När det kom fram vilka de misstänkta var, och att de var kända rasistiska huliganer blev ilskan och kritiken mot Londonpolisen överväldigande. Det visade sig att polisen begått en mängd misstag och över huvudtaget präglades utredningen av slarv och bristande nit. Dessa misstag ledde i sin tur till friande domar. Fallet Stephen Lawrence utvecklades till en av de största rättsskandalerna i Storbritanniens efterkrigshistoria.

Ett av New Labours vallöften var att grundligt undersöka hela affären. När Tony Blair tillträdde som premiärminister tillsattes snabbt en kommission som genom öppna förhör skulle göra en fullständig och förutsättningslös utredning av polisens arbete. Som ordförande för utredningen utsågs en av Storbritanniens mest respekterade domare, den pensionerade Sir William Macpherson. 1999 kom den tjocka rapporten från utredningen, ”The Stephen Lawrence Inquiry”. Rapporten avslöjade en mängd felaktigheter i polisens agerande och kritiken på detta område var skoningslös. Anledningen till att rapporten blev så känd handlade om anklagelserna om rasism inom poliskåren. Macpherson försökte grundligt utreda anklagelserna. En mängd forskare lämnade yttranden till

utredningen. Man höll möten runt om i Londons förorter för att få en uppfattning av de ”etniska minoriteternas” bild av Londonpolisen. Macpherson undersökte i detalj enskilda polisers agerande, och vad han fann var uppseendeväckande. Visserligen ansåg utredningen inte att rasism var den enda orsaken till att polisutredningen misslyckats. Inte ens när det gällde de största missarna. Men den rasism man fann var inte mindre skadlig för det. Rasismen var subtil, och i de flesta fall omedveten (eng. unwitting).

Unwitting racism can arise because of lack of understanding, ignorance or mistaken beliefs. It can arise from well intentioned but patronising words or actions. It can arise from unfamiliarity with the behaviour of cultural traditions of people or families from minority communities. It can arise from racist stereotyping of black people as potential criminals or troublemakers. Often this arises out of uncritical self-understanding born out of an inflexible police ethos of the ”traditional” way of doing things. Furthermore such attitudes can thrive in a tightly knit community, so that there can be a collective failure to detect and outlaw this breed of racism. The police canteen (matsalen) can too easily be its breeding ground. (Macpherson, 1999: par 6.17)

Det fanns en mängd exempel på omedveten rasism. När polisen kom till platsen utgick de från att ett slagsmål ägt rum eftersom en svart ung man låg skadad på marken och en annan svart ung man, Stephens vän, var uppriven/uppjagad. Slutsatsen drabbade undersökningens första skede och var en produkt av stereotypen om svarta unga män som kriminella och bråkiga. Stephens vän sågs inte som ett offer för en attack utan hans känsloläge irriterade bara poliserna som inte kunde sätta sig in i hans situation. Stephens föräldrar behandlades nedlåtande och okänsligt.

Ingen inom polisen hade upptäckt denna rasism och högre befäl hade inte rättat till de fel som begåtts. Macpherson valde därför att prata om ”institutionell” rasism, en term som dittills inte varit vidare känd utanför den akademiska och den antirasistiska diskursen, för att betona att det inte var fråga om att enskilda individer var problemet utan snarare organisationen som sådan. Den institutionella rasismen var närmast resultatet av traditionellt polisarbete. Den grundade sig inte i enskilda individers fördomar eller hat, utan i ett ingrott mönster att arbeta. Macpherson definierade institutionell rasism som:

”The collective failure of an organisation to provide an appropriate and professional service to people because of their colour, culture, or ethnic origin. It can be seen or detected in processes, attitudes and

behaviour which amount to discrimination through unwitting prejudice, ignorance, thoughtlessness and racist stereotyping which disadvantage minority ethnic people.” (Macpherson, 1999: par. 6.34)

Regeringen slöt upp fullständigt bakom Macphersonrapporten. Den ledde till ett stort antal reformer inom polisväsendet. En mängd statliga forskningsprojekt drogs igång. Affischkampanjer startades för att bekämpa den rasistiska stereotypen av svarta som kriminella. Man började allt mer prata om ”institutionell rasism” i stället för ”integration” eller ”diskriminering”. Begreppet har nu blivit ett vedertaget begrepp som applicerats på andra institutioner än polisen. Inom forskningen talar man om eran före och eran efter ”The Stephen Lawrence Inquiry” – ”post Lawrence”. Det rör sig onekligen om ett paradigmskifte. USA har allmänt varit känt som det land där rasdiskrimineringen varit som mest utbredd, men där ändå forskningen och det offentliga erkännandet av den också varit störst. I och med Macphersonrapporten kan man fråga sig om inte Storbritannien åtminstone i det sista avseendet nu tagit förstaplatsen.

9.3. Polis

9.3.1. Rasistisk retorik

Förekomsten av rasistisk retorik inom poliskåren har flera gånger lyfts upp i media. Det finns även studier som tyder på att detta förekommer. 2004 kom psykologen Rolf Granérs doktorsavhandling ”Patrullerande polisers yrkeskultur” som bestod av fältstudier och kvalitativa intervjuer av patrullerande poliser. Ett viktigt avsnitt rörde fördomar bland polisen och Granér fann att det förekom en rasistisk retorik poliserna emellan:

Det förekom en nedvärderande jargong gentemot alla som inte var nordvästeuropéer. Företrädesvis mörkhyade av olika nyanser kallades regelmässigt för blattar. Därutöver innehåller polisslangen en rikhaltig flora av rasistiska epitet med varierande spridning från enstaka uttryck i polishumorn till mer etablerade. Beteckningar på invandrare i allmänhet var ’ytis’, ’yxa’ eller ’högpigmenterade kulturberikare’. Svarta fick etiketter som ’hubba’, ’hiv-apa’ eller ’trumskinn’, som man kan använda ’taktpinnen’, dvs. batongen, på. Asiater fick heta ’citronhuvud’, araber ’kamelryttare’ eller ’åsnehuvud’. (Granér, 2004:236)

Samtidigt som den rasistiska retoriken skedde mellan poliserna hörde dock Granér aldrig någon polis använda den gentemot invandrare. I Danmark har på samma sätt Holmberg märkt att rasistisk retorik regelmässigt förekommer poliserna emellan, men att denna inte uttrycks direkt till invandrare (Holmberg, 1999:134).

Internationell forskning har pekat i samma riktning. I en mycket omfattande studie av Londonpolisen av ”Police Studies Institute” mellan 1980 och 1982, fann forskarna mycket grov rasistisk retorik poliserna emellan, men förvånades över att denna inte användes gentemot de svarta i polisarbetet och att relationerna i det dagliga polisarbetet för det mesta var ”friendly and relaxed” (Smith & Gray, 1984:388). Forskningsresultaten från såväl USA som Storbritannien är förhållandevis enhetliga. En mycket grov rasistisk retorik har uppmärksammats poliserna emellan, men denna förefaller inte uttryckas på samma vis under själva polisarbetet ute i samhället (Granér, 2004:240; Waddington, 1999:288 f; Skolnick, 1994:77 ff; Reiner, 2000:99 f). Samtidigt är det givetvis möjligt att närvaron av forskare påverkar polisernas beteende.

9.3.2. Polisens bilder av invandrare

Vid sidan om tydligt rasistiska benämningar kan en mer allmänt negativ syn på invandrare inom poliskåren lyftas fram som hänger samman med medias bild av invandrare. Granér fann en vitt utbredd stereotyp om invandrare som kriminella. Likväl var polisen beredd att reflektera över att detta inte gällde alla, men till exempel var attityden gentemot romer annorlunda; alla ”zigenare” var tjuvaktiga. Ett exempel är en polis som hade särskilt arbetade med kriminella zigenare inkluderade kriminaliteten i själva definitionen av vad det är att ”vara zigenare”. Romer som valt bort kriminaliteten kom enligt honom samtidigt att distansera sig från den ”zigenska” kulturen och upphöra att vara ”zigenare” (Granér, 2004:236). Själva benämningen av romer som ”zigenare” är i detta avseende en del av tillskrivningen av gruppen en status som ”de Andra” och ett kränkande bemötande, då den gruppen själva benämner sig romer.

En viss positiv stereotypisering fanns också som utgick från frånvaro av brottslighet. Speciellt vietnameser uppfattades som ”ett skötsamt släkte”, även om man i några polisdistrikt uppfattat en kriminalitet bland andragenerationen:

Asiater är ett folkslag som kommit att få alltmer dåligt rykte. Dom hade ett väldigt bra rykte när dom kom hit, men tyvärr så finns kriminella element i andrahandsgenerationen vilket gör att alla dras över en kant. Kinesjävel, många gånger. Fast på mindre orter vet man ju nog, vilka dom goda och vilka dom onda är. Dom goda har oftast etablerat sig med arbete och driver näringsrörelser själ, pratar bra svenska. Men sen har det börjat bli en större grupp som sysslar framför allt med narkotika. Det är ju inga våldsverkare utan det är framför allt narkotika. Det är väl den gamla opiumkulturen som hänger i kan jag tänka mig. (Intervjusvar från polis i Granér, 2004:237)

Granér noterade att polisen hade ett starkt behov av att få polisauktoriteten bekräftad, och detta var en grund för deras attityd till vissa grupper (Granér, 2004:166 f). Polisens upplevde att sin auktoritet ifrågasattes av unga män med arabiskt eller latinamerikanskt ursprung. Bland annat blev man provocerad av beskyllningar om att man ingrep av rasistiska skäl. Grupper av invandrare ansågs vidare inte respektera polisens behov av att upprätthålla ett säkerhetsavstånd till dem man pratar med utan gick för nära poliser vid ett samtal. Intensiteten i deras sätt att argumentera gjorde att de kunde uppfattas som potentiellt farliga. Man menade vidare att araber regelmässigt ljög och vägrade erkänna det även när skulden var uppenbar. Som en polis uttryckte det:

Jag vill se det så att man erkänner när man gjort fel. Det är ju där vi har problemet med muslimerna. För dom erkänner ju inte att dom har gjort fel utan dom säger ’jag kan betala böter, men jag har inte gjort det’. Vi hade några ungar här. Vi visste att dom hade gjort det men nej dom hade inte gjort det. Och dom var muslimer. Helt otroligt. Man var ju så frustrerad så man gick upp i varv. Man kunde ju inte fatta det. Hade det varit en svensk unge så hade den sagt ’javisst det är klart jag har gjort det’. Men nej, dom tappar ansiktet om dom erkänner. (Granér, 2004:238)

I Danmark har Holmberg funnit liknande resultat. Poliserna hade rasistiska fördomar om invandrare men blev mycket upprörda om de blev kallade rasister. De ansåg att andra generationens invandrare provocerade dem och utmanade deras auktoritet genom att påstå att polisen var rasister. Speciellt provocerande ansågs människor som härstammade från Turkiet, Pakistan eller mellanöstern och som var muslimer. Polisen ansåg att det var nödvändigt att visa dessa grupper ”vem som bestämmer” (Holmberg, 1999:128–133). Att polisen har stereotypen om etniska minoriteter som ohederliga och kriminella har även visats i USA och Storbritannien (För USA

se t.ex. Kennedy, 1998: 14 ff; för Storbritannien se t.ex. Smith & Gray 1984:388 ff).

Kontroll och utredning

Ett tecken på strukturell diskriminering som lyfts fram i ett par studier är att etniska grunder i polisens bedömning får till följd att människor med utländsk bakgrund blir utsatta för en oproportionerligt stor misstänksamhet och kontroll från polisen. Granér fann att polisen ansåg sig ha goda förutsättningar att skilja ”svenska” ”busar” och ordningsstörare från den ordentliga svensson /allmänheten. För invandrare påstod dock polisen att man hade svårt att känna igen enskilda individer eftersom de liknade varandra. Till skillnad från svenska ”busar” kunde man inte läsa av några yttre karaktäriska som gjorde det möjligt att skilja ut dem från den ”skötsamma invandraren”. I stället blev identifikationsgrunden hudfärg (Granér, 2004:243). Ett exempel på uttalanden som pekar mot att etnicitet utgör en faktor i polisernas bedömning är följande:

Är det framför allt män med utländsk härkomst som befinner sig vid fel plats vid fel tillfällen så kan det nog vara så att han misstänks på ett tidigare stadie än vad en vanlig nordeuropé skulle göra. Men det är skillnad vilken slags invandrare det är. (Granér, 2004:243)

Medvetna och omedvetna stereotyper av invandrare som kriminella har en tendens att påverka hur poliser tolkar uppkomna situationer. De intervjuade poliserna fick ta ställning till meningarna ”Mustafa Huseini, 18 år blir nedslagen när han går hem från ett diskotek” och ”Dennis Pettersson 18 år blir nedslagen nattetid på väg hem från ett krogbesök”. I misshandeln av Mustafa kunde poliserna misstänka en intern uppgörelse mellan gäng, medan motsvarande koppling inte gjordes för Dennis. En annan mening var ”Bogdan Milesovic 43 driver en liten restaurang, han blev överfallen sedan han lämnat restaurangen efter stängningen på natten”. Namnet plus hans näring gjorde att flera poliser kopplade händelsen till en brottslighet man ansåg föreligga på restauranger som drivs av invandrare (Granér, 2004:243, 316). Några poliser ansåg att man skulle prioritera ett offer med ett svenskt namn (Granér, 2004:242).

I skrivande stund genomför kriminologen Tove Pettersson vid Stockholms Universitet en studie som omfattar bland annat polisens kroppsvisitationer vid misstanke om innehav av narkotika för eget bruk men även anmälningar om våldtäkt och grov misshandel. Syftet är att se vilka skillnader mellan svenskar respektive invandrare som kan uppdagas och om strukturell diskriminering förekommer. Efter en studie av misstänkta för eget bruk av narkotika som kroppsvisiterats i Stockholms stad under år 2000 visar resultaten bland annat att personer med utomeuropeisk bakgrund kroppsvisiteras oftare än personer med svensk eller annan europeisk bakgrund, trots att dessa mer sällan påträffades med droger. Det visar sig även att för personer med svensk och europeisk bakgrund kroppsvisiterar polisen en lägre andel med ökad ålder. För personer med utomeuropeisk bakgrund finns dock inte en sådan sjunkande andel kroppsvisiterade med stigande ålder. Det visar sig att polisen har sin högsta träffsäkerhet (alltså att narkotika påträffats) när de kroppsvisiterar personer 30 år eller över som har svensk eller europeisk bakgrund. Parallellt har de lägst träffsäkerhet när de visiterar personer med utomeuropeisk bakgrund i samma åldersgrupp. Troligtvis är det en följd av att man när det gäller utomeuropeiska personer visiterar en vidsträcktare grupp som därmed innehåller fler oskyldiga per skyldig. Beaktar man de misstänktas olika kön visar det sig att män med bakgrund utanför Europa kroppsvisiteras oftast av polisen, men relativt sett mer sällan har droger på sig. För kvinnor gäller att de med europeisk bakgrund kroppsvisiteras oftare (men svenska kvinnor minst) och har mer sällan droger på sig vid visitationen. En tolkning, menar Pettersson, är att kvinnor med europeisk bakgrund och män med utomeuropeisk bakgrund missgynnas av polisen, medan män med svensk respektive europeisk bakgrund behandlas påfallande lika. (Pettersson, 2005:160–167)

Pettersson refererar även Gunnar Ekman som i sin avhandling

Från text till batong – om poliser, busar och svennar följt poliser i

deras dagliga arbete. Där framkommer exempel som kan tolkas som att polisen i vissa fall omotiverat riktar in sig på invandrare, särskilt med afrikansk bakgrund:

Vid ett tillfälle bestämmer sig några patrullerande poliser att kontrollera ett gäng ’gambianer’ utan att någon annan anledning än att de var just (förmodat) gambianer presenteras av Ekman… Vid en annan av Ekmans deltagande observation uttalade en polis ’Det är mest gambianer här, de är värst’ och poliserna inriktar därefter nästa insats mot just

personer de uppfattar som ’gambianer: Lite senare föreslår de att de ska dela upp sig i grupper och ’kolla varje neger’… I ett annat sammanhang, då de spanar på en krog, motiveras en kontroll av en person med ’Det gick ut en neger’. (Pettersson, 2005:153)

Denna inriktning på människor från Gambia kan även kopplas till den utpekning av gambier som särskilt ansvariga för heroinhandeln i Stockholm i en rapport av stockholmspolisen. (Polismyndigheten i Stockholms län, 1997) I den förordades bland annat att ”varje polismästardistrikt bör informera sina närpolisområden vilka gambier som bor i närpolisområdet” (Ibid:10). Detta är ett tydligt exempel på strukturell diskriminering: en myndighet rekommenderar underliggande myndighetsutövare att göra etnicitet till en utgångspunkt för arbetet.

En dansk kvalitativ studie av Holmberg där polisen följts under sitt arbete har visat på rasistiska stereotyper bland polisen. Flera bilar stoppades där den främsta anledningen verkade vara att föraren hade mörk hudfärg och därför uppfattades som kriminell, särskilt om de körde dyrare bilar som BMW (Holmberg, 2003:59–63, 83–95).

Även i Norge har företeelsen uppmärksammats av Finstad (2033) som hänvisar till ett uppmärksammat fall där en ung svart man hade stoppats av polisen 17 gånger på tre veckor.

På frågan om vad polisen sade när de kontrollerade honom svarade han: ”At det er mange negre som tjeler sykler, derfor må de kontrollere meg og sykkelen”. Personalen på cyckelbutiken ansåg också att ”dette skjer bara fordi han er mörkhudet”. Inga andra kunder upplevde något liknande. Inte heller någon i personalen. (Finstad, 2003:94)

”Driving while black” – strukturell diskriminering i USA och Storbritannien

I USA har polisens selektiva kontroller på exempelvis gator, i trafiken, eller i tullen särskilt uppmärksammats i forskningen. Polisens fokusering på att stoppa just svarta i trafiken har gjort att uttrycket ”driving while black” ironiskt har myntats.

1

Flera studier har visat

att svarta och ”hispanics” inte bryter mot fler trafikregler än vita, men trots det är de överrepresenterade eller utgör majoriteten av

1

jfr t.ex. den rättsliga termen “Driving under the influence of alcohol.”

dem som stannas. En studie i Maryland USA visar exempelvis att svarta utgjorde 17,5 procent av såväl samtliga fortkörare som samtliga trafikanter, men att 75 procent av dem som stoppades och genomsöktes. Proportionerna mellan dem som befanns inneha droger efter genomsökningen var nästan identiska, 28.4 % svarta och 28.8 % vita. (Milovanovic & Russel, 2001:30, se även Cole, 1999:36f; Leadership Conference on Civil Rights Education Fund, årtal saknas:12 för liknande resultat).

2

Kontrollerna sker antingen utan någon egentlig grund, eller så används trafikförseelser som den formella grund för vilken personen stoppas. Kontrollen är ett sätt att utreda möjligheten av andra brott, inte minst droginnehav, varför bilen rutinmässigt undersöks av polisen (Cole, 1999:16–55; Milovanovic & Russel, 2001: XIII, 5, 11, 28 ff; Chambliss, 1999:67–71; Leadership Conference on Civil Rights, 2000:1–7; Bowling & Philips, 2002:138–148; Harris, 1997). Polisen har emellanåt försvarat denna praxis med att svarta i högre grad än vita har narkotika på sig, och i olika ”gärningsmannaprofiler” förekommer stereotypa föreställningar om svarta, inte minst svarta kvinnor, som drogkurirer (Cole, 1999:47–55). Studier har dock visat att svarta inte är överrepresenterade alls eller endast marginellt både vad gäller drogförsäljning och drogmissbruk. (Se Leadership Conference on Civil Rights, 2000:6; Covington, 2001:32f.) Vidare så har studier visat att av de vita som genomsöks så innehar de droger/illegalt gods (contraband) i lika stor utsträckning som svarta eller hispanics (Covington, 2001:29)

Efter attackerna den elfte september 2001 har även araber, muslimer och folk som uppfattats som muslimer (exempelvis Sikher) börjat utsättas för ett liknande mönster. Det finns ännu ingen forskning, men anekdoterna är så många att begreppet ”Driving While Arab” myntats (Leadership Conference on Civil Rights Education Fund, årtal saknas: 20–21).

Användningen av rasistiska stereotyper i polisarbetet begränsas inte bara till trafiken. De används även mot vanliga fotgängare, där begreppen ”Standing While Black” och ”Running While Black” myntats (Covington, 2001:41). I en rapport från åklagarmyndigheten i New York

3

visas att av de som stannats från januari 1998 till

mars 1999 var 84 procent svarta och hispanics, trots att dessa grup-

2

Flera studier har visat att svarta inte begår fler narkotikabrott än vita. Svarta utgör ca 12-13

% av USA:s befolkning och står enligt den senaste statistiken för 13% av alla droganvändare. Faktum är att under de senaste 20 åren har droganvändningen varit lägre för svarta ungdomar än för vita. Se Leadership Conference on civil Rights, 2000:6; Covington, 2001:32 f.

3

”New York State Attorney General”.

per endast utgör hälften av stadens befolkning. Det var bara 13 procent vita som stannades. Detta skulle kunna förklaras med att svarta och hispanics helt enkelt begår mer brott än vita. Rapporten visar dock att de utförda stannandena av etniska minoriteter var

mindre sannolika att leda till ett gripande än stannandena av vita.

Fler oskyldiga svarta och ”hispanics” blev alltså stannade och visiterade än vita (Leadership Conference on Civil Rights, 2000:4 f).

Samma fenomen är väl känt även i Storbritannien (McLaughlin & Munice, 2001:82 f; Jewkes & Letherby, 2002:175 ff; Bowling & Philips, 2002:139–148). Redan 1984 infördes efter kritik föreskrifter

4

om att polisen enbart får stanna folk när det finns en konkret misstanke. En persons hudfärg får inte vara skäl till att stanna och söka igenom denne (McLaughlin & Munice, 2001:83). Trots detta har företeelsen fortsatt. Statistiken visar att för hela Storbritannien var antalet stannade och genomsökta per tusen personer 19 för vita, 95 för svarta och 37 för ”asians” (Home Office, 2002) och sannolikheten för svarta att bli stannade och genomsökta är fem gånger så stor som för vita (Home Office, 1998:13). 1988 års ”British Crime Survey” fann att ”ethnic origin” var ett urvalskriterium för att hejdas av polisen även sedan man kontrollerat för faktorer som ålder, inkomst, om personen var arbetslös eller ej, tidigare arresteringar, yrke, typ av bostad och bostadsområde, kön, civiltillstånd och utbildning (Skogan, 1990:34).

”Over-policing” – Var spanar polisen efter brottslighet?

”Over-policing” innebär att polisen riktar en överdriven och oproportionerligt stor uppmärksamhet mot kriminaliteten i vissa områden, där svarta eller andra minoriteter bor. Någon forskning kring så kallad ”over-policing” inom polisen finns inte i Sverige.

I såväl Storbritannien som USA finns uppfattningen om att over-policing är ett utbrett fenomen (Chambliss, 1999:63–78; Bowling & Philips, 2002:128 ff). I Storbritannien förklaras de våldsamma upploppen under åttiotalet med polisens ständiga kontroller, morgonräder och vägspärrrar i områdena med en stor svart befolkning (Keith, 1993; Hiro, 1991:81–96; Benyon & Solomos, 1987:69–99). Exempelvis genomförde polisen ”Operation Swamp” i Brixton 1981. Under en veckas tid patrullerade 120 poliser Brixton med order att stanna och fråga ut alla som såg ”misstänkta”

4

1984 års Police and Criminal Evidence Act (PACE)

ut. Totalt stannades 943 människor på fyra dagar. 118 arresterades, varav mer än hälften var svarta (Bowling & Philips, 2002:139 f). Företeelsen har uppmärksammats i rapporter från the Institute of Race Relations i Storbritannien som rapporterat om en kontinuerlig inriktning på områden med dominerande svart befolkning, där svarta människor setts som potentiella hot mot den allmänna ordningen. I dessa områden användes ovanligt hårda metoder, som övervåld vid gripanden, gripande av vittnen och åskådare, provocerande och onödiga beväpnade räder och trakasserier av misstänkta (Bowling & Philips, 2002:120).

Ett område där det skeva i polisens brottsbekämpning särskilt tydligt visats är i drogbekämpningen i USA, eller ”the War on Drugs”. Human Rights Watch har i en rapport uppmärksammat hur polisens drogbekämpning slår särskilt hårt mot de svarta i och med att den är inriktad på fattiga områden i storstäderna med en dominerande svart befolkning (Human Rights Watch, 2000:22). Av alla fångar i USA dömda för narkotikabrott

5

utgör svarta 62.7

procent medan vita utgör 36.7 procent, trots att det uppskattningsvis finns fem gånger så många vita droganvändare som svarta (Ibid:1).

6

Skillnaden kan till allra största del förklaras med att svarta

arresteras oproportionerligt ofta av polisen för narkotikabrott (Ibid:20).

7

Under de senaste tjugo åren har den andel hos den

svarta och den vita befolkningen som använder narkotika inte ändrats, men bland de som greps ökade andelen svarta kraftigt och andelen vita minskade i motsvarande grad. (Ibid:20).

Att det i den svenska polisens arbete finns liknande tendenser har bland annat SVT:s ”Dokument inifrån” uppmärksammat i ”Jakten på gängen” (30/1 2005). Programmet granskade polisens jakt på kriminella ungdomsgäng i förorterna. Metoden var att punktmarkera män med invandrarbakgrund och stanna, visitera och fråga ut dessa. Detta ledde till att många som inte på något sätt var inblandade i kriminell verksamhet också stoppades upprepade gånger av polisen. Programmet ledde till att SSU och s-kvinnorna DO-anmälde polisen. Här behövs studier som systematiskt ser över polisens arbete i olika delar av städer.

5

Egentligen alla narkotikadömda i ”state prison”.

6

Huruvida svarta är överrepresenterade bland droganvändarna än omdebatterad fråga. Viss

statistik visar att någon överrepresentation inte alls finns (Covington, 2001:32), medan annan visar på en viss överrepresentation (Human Rights Watch, 2000:20) . Klart är att överrepresentationen, om den finns, är ganska marginell.

7

Man kan även tänka sig att det beror på att svarta behandlas hårdare av åklagare och domare

(jmfr nedan).

9.3.3. Polisbrutalitet

Någon närmare forskning kring polisens våldsanvändning gentemot invandrare finns inte i Sverige. Ett fåtal studier visar dock indikationer på strukturell diskriminering.

Många svenskar med utländsk bakgrund upplever att polisen använder överdrivet våld framför allt mot invandrare. Detta visade sig exempelvis i debatten som följde polisens dödsskjutning av en kurdisk flykting i Jönköping 2001 (avsnitt 9.3.4). Cirka 40 procent av anmälningarna om etnisk diskriminering i rättsväsendet som lämnats in till DO rör polisen, och av dessa har en dryg fjärdedel rört olika former av övergrepp och trakasserier från polisens sida (DO:3, 6).

Kristina Larsson, Maja Cederberg och Krystof Laczak har i ett projekt inom Antidiskrimineringsbyrån i Malmö om diskriminering inom rättsväsendet genomfört djupintervjuer med tjugo personer med invandrarbakgrund. I flera av berättelserna framkommer kritiska vittnesmål om polisens beteende. Följande exempel kan ges som illustration:

Polisens beteende är inget att rekommendera! De är för jävliga. Speciellt nattpatrullen är för jävlig. De bryr sig inte om folk. Det kvittar om man är skyldig eller oskyldig utan de bara tar en så som de känner för alltså… Det var en gång utanför KB i Malmö i närheten av Möllevången. Så var det så att en svart kille hade bråkat därinne eller vad det var. Så polisen kom dit som larmats av vakterna på KB. Polisen kom dit och de tog en svart kille då, så började de slå honom, dra han i håret och smälla han i magen och allt sånt och vakterna sprang fram till de poliserna och sade att det var fel kille som de hade tagit men poliserna brydde sig inte och fortsatte att slå honom tills han spydde och sånt och sen tog de honom i väg… (Larsson m fl, 2005)

I juristen Annika Norées doktorsavhandling ”Laga befogenhet –

Polisens rätt att använda våld” studerar hon anmälningar mot po-

lismän angående misshandel mellan åren 1982 och 1992. Norée noterade att ”påfallande många hade utomnordiska namn…Jag vågar påstå att minst hälften av anmälarna var svenskar” (Norée, 2000:412). Kring hälften av anmälningarna kom alltså från ”ickesvenskar” vilket givetvis är anmärkningsvärt.

Detta ska ses mot bakgrund av Granérs studie som fann en rasistisk retorik inom polisen som hade våldsamma inslag. Svarta kallades ”hubba”, ”hiv-apa” eller ”trumskinn”, som man kunde använda ”taktpinnen”, dvs. batongen, på (Granér, 2004:236). I all-

mänhet var poliserna känsliga för att tillskrivas rasistiska motiv, men poliserna själva påstod ofta att det fanns enstaka rasistiska poliser som använde sin maktposition för att ge utlopp för sin fördomsfullhet på samma sätt som det fanns poliser som gav utlopp för sina sadistiska behov genom att använda oproportionerligt mycket våld (Granér, 2004:240).

Kvalitativa studier från USA har visat på en utbredd polisbrutalitet i de svarta, fattiga stadsdelarna ”ghettona”. Poliserna var våldsamma, använde kraftigt nedsättande språk och hotelser om våld och när man stannade och visiterade människor struntade man ofta i deras rättigheter (Chambliss, 1999:63–79). Även polisens användande av skjutvapen har varit föremål för studier i USA som visar att svarta är kraftigt överrepresenterade bland de som skjutits av polisen. Majoriteten av de 2 000 människor som polisen sköt ihjäl under 1990 talet i USA var svarta eller ”latinos” (Järhult, 2001). Det kan finnas andra förklaringar till detta än rasism i poliskåren – exempelvis att svarta är oproportionerligt inblandade i våldsbrott (Locke i Geller & Toch, 1996:135 ff). Det finns en mängd exempel på hur polisen på tvivelaktiga grunder skjutit ihjäl misstänkta, och i vissa fall i efterhand funnits ha planterat vapen hos dem man skjutit ihjäl (Marable, 2000:238 f).

Polisbrutaliteten har varit skälet till våldsamma uttryck för missnöjet med rasismen i samhället. Den brutala misshandeln av den svarte amerikanen Rodney King, där de åtalade poliserna friades – trots att misshandeln videofilmats – ledde till de stora upploppen i Los Angeles 1992. Utredningar och vittnesmål menade i efterhand att brutalitet mot svarta eller ”latinos” var institutionaliserat inom poliskåren i Los Angeles (LAPD). Överordnade reagerade inte på rasistiska kommentarer och handlingssätt, som således kan sägas ha blivit en del av organisationens struktur (Feagin & Vera, 1995:105). Man fann även att problemet med övervåld förvärrades genom rasism (Kennedy, 1998:124). Runt åren 1991 och 1992 inkom i genomsnitt femtio anmälningar per månad mot LAPD, ca 40 procent av dessa var gjorda av svarta trots att dessa enbart utgör en åttondel av Los Angeles befolkning (Feagin & Vera, 1995:90). När polisens praxis om ”nolltollerans” infördes i New York ökade anmälningarna mot polisen med 60 procent mellan 1992 och 1994. Hela 53 procent av anmälningarna gjordes av afroamerikaner, trots att dessa bara utgör 20 procent av stadens befolkning (Wacquant, 2004:29).

I Storbritannien är frågan om polisens övervåld mot etniska minoriteter kanske den fråga som fått mest uppmärksamhet i den allmänna debatten. Ämnet har behandlats i filmer och musik, i etniska minoriteters och invandrarorganisationers egna tidningar och emellanåt i kampanjer av olika organisationer. Även om enskilda fall kan hittas och uppmärksammas så är det mycket svårt att veta hur utbredd företeelsen egentligen är (Bowling & Philips, 2002:132). Graefs studie Talking Blues: The Police in Their Own

Words (1989) är dock en omfattande samling vittnesmål från poli-

ser där vissa menar att övervåld i vissa polisdistrikt – ofta i områden med en fattig befolkning och en hög koncentration av etniska minoriteter – är ”standard practice”.

Institute of Race Relations i Storbritannien har i en rapport dokumenterat 16 dödsfall (samtliga svarta personer) mellan 1969 och 1991 där den direkta dödsorsaken varit polisens agerande, antingen medvetet eller vårdslöst (Bowling & Philips, 2002:132). Även i USA finns uppmärksammade fall där människor avlidit efter att polisen vid gripandet kopplat särskilda grepp – ”chokeholds” – på dem som lett till kvävning. I Los Angeles avled tre personer, samtliga svarta, under 1981 sedan polisen kvävt dem på detta sätt (Marable, 2000:239). Mellan 1975 och 1982 dog minst sexton personer (tolv svarta) i Los Angeles efter polisen använt ”chokeholds” på dem. Detta i en stad där de svarta bara utgjorde nio procent av befolkningen (Kennedy, 1998:124; Skolnick & Fyfe, 1993:42). I Storbritannien har flera svarta människor dött på liknande sätt. (Bowling & Philips, 2002:133).Två dödsfall som skapade stor uppmärksamhet var Richard O’Brien i April 1994 och Oluwasijibomi Lapite i december samma år som kvävdes till döds när de greps. Trots att poliserna orsakat dödsfallen väcktes inget åtal mot dem vilket möttes av kraftig kritik (Ibid.). Ett annat mycket uppmärksammat fall är Roger Sylvester som blev hjärndöd sedan åtta poliser gripit honom och fortsatt med att hålla ”chokeholds” och trycka ned honom på marken på polisstationen.

8

Även i Sverige har polisens användning av olika grepp som kan leda till kvävning uppmärksammats. Frågan uppmärksammades särskilt i samband med Osmo Vallos död (SOU 2002:37 s 5664). Dock har tillämpningen inte kritiserats som rasistisk, så som skett i USA och Storbritannien.

8

Se www.gn.apc.org/inquest/briefings/sylvester2.html och www.rsjc.uk .

Den inre gränskontrollen

Vid inre utlänningskontroller är det i teori inte tillåtet för poliser att kontrollera personer enbart på grund av deras utseende. Det måste även finnas andra faktorer, till exempel klädsel och beteende, som ger ”anledning att anta” att en person inte har rätt att vistas i Sverige. Trots det framkommer att det här finns inslag av etnisk diskriminering i polisens arbete.

I en doktorsavhandling av sociologen Sophie Hydén & juristen Anna Lundberg ”Inre Utlänningskontroll i polisarbete” slår författarna fast att det svenska regelverket medger öppningar för etnisk diskriminering och att det framstår som närmast omöjligt att til??lämpa lagstiftningen utan att etnisk diskriminering sker (Hydén & Lundberg, 2004:80–115, 185). De visar att ”utländskt utseende” tjänar som kriterium för polisers bedömningar om en kontroll ska äga rum (Ibid:156).

Den slutsats vi drar är att utseende eller etnisk bakgrund betraktat som relevant bedömningsgrund i arbetet, med bakgrund av att Sveriges befolkning är etniskt diversifierad, även som en bland flera kriterier inte sällan blir diskriminerande. (Ibid:188)

Hydén & Lundberg menar att flera faktorer i samspel med varandra skapar ett utrymme och en påtaglig risk för etnisk diskriminering. Lagstiftningen motverkar inte detta förhållande genom sitt uttryck om ”anledning att anta” och kan därför genom sin konstruktion sägas bidra till etnisk diskriminering (Ibid:274).

I Norge förefaller en liknande situation föreligga. Finstad (2003) fann att hudfärg var ett vanligt urvalskriterium för polisen trots att nationstillhörighet ska vara avgörande för om polisen ska kontrollera eller ej. Hon menar att etnisk diskriminering är en ofrånkomlig konsekvens.

I USA och Storbritannien har forskningen visat på stora problem med ”den inre gränskontrollen”. The Joint Council for Welfare of Immigrants i Storbritannien har rapporterat att polisen i ökande grad frågar svarta eller personer med ”utländskt utseende” efter ID och uppehållstillstånd vid rutinmässiga trafikkontroller, olyckor eller brott. (Bowling & Philips, 2002:131). I USA har polisen, INS (migrationsmyndigheten) och gränspolisen genomfört gemensamma operationer som gått ut på att stoppa fotgängare och förare med latinamerikanskt utseende i städer nära gränsen mot Mexico. Människor som varit amerikanska medborgare eller annars lagligt

vistades i landet har blivit förhörda och till och med gripna, uppenbarligen på grund av sitt utseende (Leadership Conference on Civil Rights, 2000:3).

I polisens spaning efter illegala invandrare uppstår en liknande situation av strukturell diskriminering som en konsekvens av att nästan enbart personer med mörk hudfärg stoppas och kontrolleras, då dessa ser ”utländska” ut. I Sverige har det hävdats att polisen följer med biljettkontrollanterna på deras kontroller i tunnelbanan, särskilt i s.k. invandrartäta områden. De som inte visar sig ha någon giltig biljett ombeds identifiera sig och polisen undersöker om personen har giltigt uppehållstillstånd (Jokkala, 2000).

Om en del av befolkningen känner sig godtyckligt kontrollerad på grund av sin hudfärg eller andra yttre kännetecknen kan det urholka förtroendet för polisen och även andra delar av rättsväsendet. Om tilliten är låg kan det innebära stora problem inte bara i genomförande av den inre utlänningskontrollen, utan också med hänsyn till brottsutredningar där polisen måste kunna bygga upp ett förtroende hos både brottsoffren och vittnen (9.9.1).

Gripna oftare och utredda noggrannare

Ett par studier har undersökt i vilken mån det föreligger skillnader i hur polisanmälda brott leder till gripande och hur polisutredningar genomförs beroende på vem som har utfört brottet. Dessa visar att det tycks finnas skillnader som är beroende både på den misstänktes etnicitet och brottsoffrets etnicitet.

Jerzy Sarnecki gjorde 1994 en studie av polisanmälda våldtäkter i Stockholm 1986–1990, och fann bland annat att polisen tycktes lägga ner mera tid på att utreda våldtäkter med utländska misstänkta och också klarade upp en något större andel av brott med sådana misstänkta. Utlänningar blev också oftare gripna under förundersökningen. (Sarnecki, 1994:100).

Pär Runemar undersökte i sitt examensarbete på juristlinjen 2004 hur invandrare och svenskar behandlas när det gäller brottet snatteri. Undersökningen rörde 150 anmälningar för snatteri i Botkyrka och Huddinge under år 2000. Några större skillnader mellan vilka fall som gick vidare till åtal fanns inte, men däremot fanns en skillnad vad gällde handläggningstider. Den genomsnittliga handläggningstiden för svenska misstänkta uppgick till 141 dagar medan den var 157 dagar för invandrare (Diesen, 2005:273). En

möjlig hypotes utifrån detta är att polisen lägger ner mer tid på att utreda brott där gärningsmannen är invandrare. Ytterligare analyser av denna fråga skulle behövas för att klarlägga om det finns andra orsaker till skillnaden som t.ex. behov av tolkning eller en skillnad i benägenheten att erkänna brott. Det är i sammanhanget viktigt att också analysera huruvida dessa är frågor som polisen råder över.

Hypotesen att polisen lägger ner mer tid på att utreda brott där gärningsmannen är invandrare stöds av ett examensarbete av Linn Sidén. Undersökningen omfattade hanteringen av 345 anmälningar rörande misstanke om kvinnomisshandel i ett polisdistrikt i Stockholm under 1998. Den genomsnittliga utredningstiden för svenska misstänkta var 122 dagar medan den för misstänkta med invandrarbakgrund var 150 dagar. Det fanns även tecken på att polisen lade ner mer resurser på att utreda misstänkta med utländsk härkomst. Sidén visade vidare att av 345 anmälningar ledde bara 38 till en färdig förundersökning. Fallen lades oftare ner mot svenska gärningsmän än mot gärningsmän som var medborgare i ett land utanför Norden, 73 procent jämfört med 50 procent (Diesen, 2005:273)

Naiti del Sante har har i sitt examensarbete studerat samtliga anmälda inomhusvåldtäkter i Uppsala 1999–2002. Resultaten tyder på att personer med utländsk bakgrund missgynnas i dessa utredningar, både i egenskap av misstänkta och brottsoffer. 77 procent av de svenskar som angavs som misstänkta förövare blev förhörda av polisen, medan 84 procent av de misstänkta invandrarna förhördes. Även offrets etnicitet spelade in. När brottsoffret var invandrare hördes endast 63 procent av de misstänkta medan motsvarande andel var 91 procent när brottsoffret var svenskt (Diesen, 2005:269). Särskilt thailändska och östeuropeiska kvinnor i relation till svenska män tycks vara i ett betydande underläge jämfört med andra våldtäktsoffer. Inte ens när övergreppet lett till allvarliga skador har det räckt för att väcka åtal och kvinnornas oförmåga att själva hävda sina intressen har uppfattats som att de inte är tillräckligt motiverad för att få saken prövad i rättegång vilket blivit en indirekt motivering för att lägga ned ärendena (Diesen, 2005:302).

Liknande resultat har redovisats från andra länder. I Danmark har Holmberg & Kyvsgaard funnit att invandrare och de med invandrade föräldrar arresteras i genomsnitt 50 procent oftare än personer med dansk bakgrund. För narkotikaförsäljning eller rån var det lika sannolikt att invandrare som danskar arresterades, men för mindre allvarliga brott, arresterades invandrare mycket oftare än

danskar. (Holmberg & Kyvsgaard, 2003:131) Studien tyder även på att invandrare arresteras på svagare grunder än danskar. Att arresteras utan att sedan dömas i domstol är 39 procent vanligare för invandrare än för danskar. För barn till invandrare är skillnaden ännu högre, 73 procent (Ibid:129). Överrepresentationen varierade något beroende på brottets allvarlighetsgrad. För barn till invandrare som arresteras för egendomsbrott är siffran hela 87 procent. (Ibid:130).

Enligt officiell statistik från brittiska Home Office är det fem gånger så sannolikt att svarta arresteras som vita. ”Asians” arresteras dubbelt så ofta som vita (Home Office, 2002:5). Något som tyder på att dessa minoriteter arresteras på svagare grunder än vita är att de frikänns i större utsträckning i rättegångar. Vita åtalade fälldes i 65 procent av fallen medan siffran för svarta eller ”asians” var 56 procent (Ibid:V). Samma mönster, att etniska minoriteter är kraftigt överrepresenterade bland de som arresteras, men sedan frikänns i högre grad än vita, finns i flera andra studier (Bowling & Philips, 2002:148 f, 168 f).

Erfarenheter av diskriminering

Några studier har gjorts av olika gruppers erfarenheter av etnisk diskriminering inom rättsväsendet som tyder på att erfarenheterna av diskriminering är relativt vanliga. Anders Lange har bedrivit forskning kring invandrares erfarenheter av diskriminering. Resultaten visar att var femte indisk och var sjätte grekisk man som haft kontakt med polisen uppger att de minst en till två gånger under det senaste året blivit illa behandlade på grundval av sitt etniska ursprung. Totalt ansåg var tionde som haft kontakt med polisen att de hade behandlats illa av polisen på grund av sitt etniska ursprung (Lange, 1999:23 ff, 38).

Mats Wingborg har i Invandrarföreningarna och integrationen –

Utvärdering av föreningarnas verksamhet i Stockholm intervjuat in-

vandrarföreningar och i underlagsstudien till denna finns citat som visar på en uppfattning om systematisk diskriminering från polisens sida.

’Polisen betraktar oss som tjuvar. Vi är dömda på förhand. Flera som har lägenheter i det här huset hävdar att vi ’stör’. Nu kommer vi antagligen att åka. Polisen vill inte ens lyssna på vad vi har att säga. Våra uppfattningar är ointressanta.’ Intervju med företrädare för Marock-

anska Vänskapsförbundet, en förening som vid intervjutillfället höll på att förlora kontraktet på sin lokal. (de los Reyes & Wingborg, 2002:47)

’Polisen tar för givet att vi är ohederliga. Bland domare och jurister är attityden lika nedslående. De tar för givet att vi är kvinnodiskriminerare bara för att våra hustrur bär slöja.’ Intervju med styrelserepresentant i somalisk förening i Skärholmen (Ibid.)

I Storbritannien har undersökningarna tydligt visat att svarta är mindre nöjda med polisens arbete och anser att polisen agerar på ett diskriminerande vis gentemot etniska minoriteter (Bowling & Philips, 2002:135 ff). 2000 års ”British Crime Survey” fann att dubbelt så många svarta (38 procent) som vita (19 procent) hävdade att de blivit upprörda av en polis beteende de senaste fem åren (Ibid:136). Andra undersökningar har visat att svarta i mycket högre grad än vita tror att polisen använder överdrivet mycket våld, att det finns mycket ohederliga poliser osv. (Ibid:137). Undersökningarna i USA pekar åt samma håll. 1999 gjorde New York Times en undersökning bland 1 000 New York-bor som visade att 72 procent av de svarta i New York ansåg att polismän allt för lätt tillgriper våld, och 63 procent ansåg att polisens övergrepp mot färgade är allmänt förekommande. För vita var siffrorna 33 respektive 24 procent (New York Times, 1999).

9.3.4. Ett svenskt Stephen Lawrence?

Avsnitten ovan har tagit upp förekomsten av etnisk diskriminering/rasism inom poliskåren och frågan uppkommer då hur man bäst kan beskriva karaktären av denna. Vilken bild av problemen är den rimligaste? Beror diskrimineringen på ett mindre antal fördomsfulla poliser, ”rötägg”, eller finns det mer strukturella problem? Finns det formella regler som bidrar till eller orsakar strukturell diskriminering pga. etnisk eller religiös tillhörighet? I och med att forskningen om diskriminering inom rättsväsendet varit så begränsad är det inte förvånande att diskussionen kring problembilden varit liten. I Storbritannien har dock en mycket omfattande diskussion förts och får på senare år sägas ha tagit den internationella ledningen.

I ett försök att se om institutionell rasism även förekommer i samma mening i det svenska samhället har Simon Andersson i”Ett

svenskt Stephen Lawrence? – Om institutionell rasism i rättsväsendet”, granskat ett svenskt fall med samma metod och perspektiv

som användes i ”The Stephen Lawrence Inquiry”. Det svenska fallet är den kurdiske flykting som sköts ihjäl av en polisman i Jönköping 2001. Polismannen hävdade att han skjutit i självförsvar medan vittnen talade om att mannen skjutits i ryggen när han försökt fly ner för en trappa. Åtal väcktes mot polismannen som friades i tingsrätten. Domen överklagades inte. Fallet väckte stor uppmärksamhet i media och hör till de fall där det påståtts resultatet blivit annorlunda – eller om händelsen ens ägt rum - om den skjutne varit svensk.

I likhet med ”The Steven Lawrence Inquiry” hävdar Andersson att det förekommit en mängd fel i polisens och även andra rättsliga instansers agerande. Bevismaterial hanterades felaktigt. Ingen hjälp gavs åt den skjutne mannen förrän ytterligare tre poliser kommit till platsen. Internutredning och åklagare kopplades in sent och i stället gick polisen ut med ett uttalande där polismannen friades trots att någon utredning kring dödsskjutningen inte företagits. Polismännen hördes först dagen efter händelsen och i förhören ställdes ledande frågor och indirekt friande förklaringar gavs för mycket av deras agerande. Såväl polis, åklagare och domstol missade motstridiga uppgifter i polisernas berättelser som tydde på att de larmat ambulans först flera minuter efter att mannen skjutits. En polis sade inledningsvis att han faktiskt sett vad som utspelade sig mellan polisen och den skjutne mannen men sedan sa han att han inte sett det. Tingsrätten använde enligt Andersson en felaktig metod i sin bevisvärdering vilket ledde till att man inte tog hänsyn till det sammanlagda värdet av all bevisning mot polismannen.

Andersson menar att de påstådda felen inte nödvändigtvis måste bero på att den skjutne var kurd utan skulle teoretiskt sett kunnat drabba även en ”svensk”. Andersson anser sig dock finna en mängd ageranden från polisens sida som inte skulle drabbat en ”svensk”. Mycket av den subtila, omedvetna rasism som ”The Stephen Lawrence Inquiry” fanns menar han. Fler exempel är: den skjutne mannens kamrat, också han kurd, blev chockad när hans vän sköts och försökte ta sig fram till honom. Polisen brottade ner honom och förklarade hans upprördhet med ”sånt häftigt humör som de där har”. Sådan rasistisk stereotypisering, som ”The Stephen Lawrence Inquiry” kallade den, förekom enligt Andersson även på flera andra sätt. En incident mellan en närstående till den skjutne och en ambulansman uppförstorades enligt Andersson av polis och

räddningstjänst så att alla invandrare i det invandrartäta bostadsområdet Råslätt förmodades rikta ”hämndattacker” mot ”all uniformerad personal”. Andersson menar att invandrarna stereotypiserades som våldsbenägna och irrationella. Den grundlösa hotbilden skruvades upp än mer när den skjutne mannens kamrat ringde efter en ambulans till sin gravida fru dagen efter dödsskjutningen. Poliserna gick in med skottsäkra västar och osäkrade vapen när man eskorterade ambulansmännen. Polisen hade inte heller i efterhand någon förståelse för att mannen blev skrämd av det inträffade.

Vidare menar Andersson att poliserna inte kunde sätta sig in i hans situation på grund av rasistisk stereotypisering vilken gjorde att mannen utmålades som ett hot. Den skjutne mannens broder greps för att han hade ett utvisningsbeslut hängande över sig av en, enligt Andersson, onödigt stor polisinsats som även den verkar drabbats av den rasistiskt betingade föreställningen av de hotfulla kurderna. Han hölls inlåst i nästan ett dygn i onödan, enligt Andersson. När den skjutne mannens kamrat hördes var tolken inte tillräckligt kompetent vilket ledde till ett mycket svagare vittnesmål än som borde ha varit fallet. Dessa och flera andra fel upptäcktes inte och rättades heller inte till av polisbefäl, internutredning eller åklagare varför Andersson menar att man kan tala om sådant ”kollektivt misslyckande” som ”The Stephen Lawrence Inquiry” gjorde. Detta och den utbredda omedvetna rasismen bland så många poliser gör att Anderson drar slutsatsen att institutionell rasism förekommer även i den svenska poliskåren. Det fanns enligt Andersson även indikationer på att den kan även förekomma hos åklagare och domstolar.

9.4. Åklagare

I Sverige är åklagarämbetet ett outforskat område vad gäller etniskt diskriminering. Något som står i skarp kontrast till forskningen i framför allt USA.

9.4.1. Vilka personer begäras häktade?

Det finns i Sverige ingen forskning om strukturell diskriminering när det gäller vilka grunder som häktningar görs på. Men det finns en undersökning som talar för att invandrare häktas i större

utsträckning än svenskar, vilket kan vara en indikation på att häktningen sker på svagare grunder, även om det inte går att utesluta andra orsaker till skillnaderna.

Undersökningen utfördes av Dagens Eko 2002 och var en genomgång av de ersättningsärenden hos Justitiekanslern (JK), där människor beviljats ersättning med anledning av frihetsberövanden i sådana fall som t.ex. inte lett till åtal eller fällande dom. Av 1 850 ärenden rörde över hälften av fallen människor med invandrarbakgrund. Granskningen visade också att bland dem som beviljats ersättning för att ha suttit frihetsberövade i mer än 100 dagar var överrepresentationen ännu högre (Ekot, 2002). Ekots genomgång är i sig inte tillräcklig för att dra några starka slutsatser. En anledning är att det kan finnas flera orsaker (än diskriminering) till de resultat som Ekot presenterar. Däremot ger undersökningen en indikation på att frågan behöver undersökas närmare.

I Danmark finns siffror som tyder på att ”invandrare” häktas på svagare grunder än ”danskar”. Holmberg & Kyvsgaard har studerat den grupp av häktade som senare inte döms för något brott. Generellt sett rör det sig om cirka fem procent, men för personer med utländsk bakgrund är siffran dubbelt så hög (Holmberg & Kyvsgaard, 2003:132). Överrepresentationen kan inte förklaras med att invandrare skulle begå grövre brott då överrepresentationen visar sig lika tydligt när man jämför för olika brottstyper. Kyvsgaard fann samma resultat i en studie 1998 och en grupp danska domare föreslog då att skillnaden kunde bero på att personer med dansk bakgrund erkände (något som ofta leder till att man släpps fri) på ett tidigare stadium än personer med utländsk bakgrund. Domarna rekommenderade därför att häktningstiden skulle tas i beaktande i undersökningen. Så skedde också i Holmberg & Kyvsgaards studie men man fann ingen substantiell skillnad mellan häktningstiden grupperna emellan. Fyra av fem som inte fälldes för något brott var häktade max två månader – oavsett etnisk bakgrund (Ibid.).

I USA fann Wordes, Bynum & Corley (1994) liknande resultat, nämligen att ungdomar från etniska minoriteter som var misstänkta för brott hade större chans att placeras i häkte av såväl polis som domstolar. Detta stod sig även efter man beaktat brottets allvarlighet, tidigare brottslighet samt socioekonomiska faktorer (Wordes m.fl., 1994:162 f). 1996 fann Bishop & Frazer samma resultat och även detta stod sig efter en kontroll för ålder, brottets allvarlighet,

och om den åtalade var tidigare straffad (Bishop & Frazer, 1996:400 ff).

9.4.2. Vem åtalas och vem åtalas inte?

Strukturell diskriminering inom rättsväsendet kan även yttra sig i att invandrare åtalas på svagare grunder än svenskar. Här finns en studie som tyder på att fler fall där gärningsmannen var invandrare än där gärningsmannen var svensk går vidare till åtal.

David Klättborg har undersökt 100 slumpvis utvalda fall av brottet olaga hot som nått Stockholms tingsrätt under åren 1998 och 2003. Ungefär hälften av de åtalade hade utländskt ursprung. Det verkade vara lättare att bevisa olaga hot när den som hotade var invandrare och offret svenskt. Såväl polis som åklagare och domare verkade ha lättare att förstå att den hotade kände ”allvarlig fruktan” (ett av rekvisiten för brottet) om den hotade var svensk. Rättsväsendet verkade ha lättare att sätta sig in i en svensk persons situation, oavsett om denne var gärningsman eller offer, och hade lättare att inse hur denne upplevde det. Problemet kunde även slå åt andra hållet, då både offer och gärningsman är invandrare. I ett fall slapp en man åtal för olaga hot trots att han erkänt att han hållit en kniv mot sin sambos hals och hotat att döda henne. Han förklarade sig med att det bara var ett sätt att visa att han älskade henne. Detta hade knappast skett om offret var svenskt (Diesen, 2005:267).

Om invandrare åtalas på svagare grunder än svenskar skulle detta kunna visa sig i att åtalade invandrare frikänns oftare eller att åtalen oftare måste läggas ner. Holmberg & Kyvsgaard fann i sin studie i Danmark att åtal mot personer med utländsk bakgrund mer sällan resulterade i en fällande dom. För såväl personer med dansk som utländsk bakgrund var orsakerna till att åtalet inte ledde till någon friande dom desamma – 75 procent drogs tillbaka på grund av brist på bevis, 8 procent befanns ogrundade och 16 procent berodde på friande domar. Men 27 procent fler av de åtalade invandrarnas fall ledde inte till en fällande dom. För åtalade som var födda i Danmark men vars föräldrar invandrat var siffran hela 51 procent (Holmberg & Kyvsgaard, 2003:133 f). En kontroll för ålder, kön, brottstyp, brottsmönster och i vilken grad personer erkänt påverkar inte resultaten nämnvärt (Ibid:134 f), vilket således tyder på att invandrare åtalas på svagare grunder.

I Storbritannien gjorde 1998 Philips & Brown en studie av personer arresterade vid tio polisstationer i England och följde deras fall genom rättssystemet. Man fann att åklagaren beslöt att inte väcka åtal i betydligt högre grad för svarta än för vita. Detta tolkades som att polisen behandlade svarta hårdare än vita då man skickade vidare fall till åklagaren som normalt skulle vara otillräckliga för åtal, men att en sådan diskriminering inte förekom hos åklagaren. Samma resultat upprepades i Mlanga’s studie 1999 (Bowling & Philips, 2003:169). Philips & Brown noterade dock att bara i 40 procent av fallen visste åklagaren den åtalades etniska tillhörighet (Ibid.). Man får anta att detta berodde på att åklagaren inte träffade den åtalade och att namnet inte sade något om etniciteten. I Storbritannien har ofta svarta och vita liknande namn medan namnet i Sverige (och Danmark) även i vetenskapliga undersökningar används för att avgöra om personen är ”invandrare” eller inte. Här finns ett mycket mer direkt samband med ett ”utländskt” namn och hudfärg vilket skulle kunna innebära att risken, eller i vart fall möjligheten, för diskriminering faktiskt är större därmed. Två studier (Steven & Willis, 1979 och Crow & Cove, 1984) har funnit att svarta oftare åtalas för brott som inte resulterat i någon förlust, skada på egendom eller person, vilket skulle kunna tyda på att vita i samma situation ofta inte åtalas. Samtidigt skulle det kunna bero på att liknande brott av vita över huvudtaget rapporteras till polisen i mindre utsträckning (Jewkes & Letherby, 2002:176).

9.4.3. Vilka straff yrkas?

Frågan om åklagaren yrkar

9

på strängare straff när ”etniska

minoriteter” står åtalade är outforskad i Sverige och verkar heller inte undersökts i någon större utsträckning i resten av Skandinavien eller Storbritannien.

På detta område har dock genomförts en mängd amerikansk forskning, om än inriktad på mer speciella amerikanska företeelser.

Det har visats att åklagare i USA använder möjligheterna till att väcka federalt åtal (där straffen är strängare) mot svarta medan det mot vita som begått samma brott väcks delstatligt åtal (där straffsatserna är lägre). Med ”plea bargain” avses åklagarens möjligheter att förhandla med den misstänkte om vilket åtal som ska väckas. Forskningen har visat att vita misstänkta erbjuds uppgörelser

9

Det bör påpekas att rätten är inte bunden av åklagarens yrkande i påföljdsdelen.

betydligt oftare än svarta. Samma diskriminerande mönster har visats när det gäller åklagarens möjlighet att underlåta väcka åtal och överlämna den misstänkte till missbrukarvård eller samhällstjänst. (Leadership Conference on Civil Rights, 2000:12 ff; Cole, 1999:142 ff). Ett område som särskilt uppmärksammats är den diskriminerande tillämpningen av dödsstraffet som av de flesta forskare anses bero på åklagarens olika yrkande på det (avsnitt 9.5.2).

Det har också i amerikansk forskning uppmärksammats att åklagare kan använda sig av rasistisk retorik i sin plädering. Genom att referera till den tilltalades ”ras” eller ”etnicitet” kan man spela på medvetna eller omedvetna stereotyper hos domare (och jury) om exempelvis svarta som våldsamma, brottsliga eller oärliga, och därmed mer sannolika att ha begått en brottslig gärning (”playing the race card”). Om den åtalade är svart medan offret och domarna är vita så kan man genom att betona den åtalades ”ras” underlätta för domarna att identifiera sig med offret. Det finns mängder av rättsfall från USA där domar ogillats av högre instanser för att åklagaren använt sig av rasistisk retorik i sin argumentation (Kennedy, 1998:256–319, Johnson, 2001). I en studie i Storbritannien av Kulanta-Crumpton 1996 analyserades 27 rättegångar varav 15 åtalade var svarta och 16 vita. Analysen visade att åklagaren argumenterade olika i jämförbara fall och när fattiga och arbetslösa svarta var åtalade användes rasistiska stereotyper för att försöka etablera en länk mellan fattigdom och arbetslöshet bland svarta å ena sidan och kriminalitet å den andra. När vita var under liknande socioekonomiska omständigheter användes inte sådan argumentation (Bowling & Philips, 2002:172).

9.5. Domstol

Frågan om förekomsten av diskriminering i domstolarna är ett ämne som väcker starka känslor eftersom det så tydligt strider mot den allmänna rättsuppfattningen om likhet inför lagen. Om människor döms till längre straff än vad som egentligen vore ”rättvist” eller om de döms helt oskyldiga, och detta sker på grund av deras hudfärg innebär det att rättsprocessen är rättsosäker och odemokratisk.

9.5.1. Får ”invandrare” hårdare straff än ”svenskar”?

En fråga som har studerats i ett par studier är om det finns en strukturell diskriminering vid straffutmätningen. Här visar resultaten att det tycks föreligga skillnader mellan gärningsmän med utländsk bakgrund och med svensk bakgrund.

Jerzy Sarnecki fann i en undersökning av anmälda våldtäkter och våldtäktsförsök i Stockholm mellan 1986–1990 att det var en stor skillnad mellan svenskar och människor utan svenskt medborgarskap vid påföljdsvalet. 16 procent av svenskarna dömdes till sluten psykiatrisk vård mot knappt 3 procent av utlänningarna. Till fängelse dömdes 51 procent av de svenska samt 84 procent av de utländska gärningsmännen (Sarnecki, 1994:70). ”Utlänningarna” tenderade således att oftare dömas till fängelse än svenskar som å sin sida oftare dömdes till vård.

Förklaringen att de svenska gärningsmännen faktiskt oftare var psykiskt sjuka än de utländska har prövats av Tove Pettersson i en D-uppsats i Kriminologi 1996 Våldtäktsdomar mot svenska och

utländska gärningsmän. I den granskades domarna som visade att

rätten mer sällan följt läkares rekommendation för de utländska männen. Dessa fick inte genomgå de undersökningar som de ansetts vara i behov av (Pettersson, 1996:54). I minst två fall hade rätten helt förbisett allvarliga psykiska störningar, något som inte skett för någon svensk åtalad (Ibid:55). Pettersson menade att resultatet gav stöd åt hypotesen att rätten tenderar att förklara svenska gärningsmäns beteende i termer av psykisk störning medan man inte uppmärksammar psykiska störningar i samma grad hos de utländska gärningsmännen (Ibid:54).

1998 fann Professor Thor Norström i en studie av effekterna av 1990 års trafikbrottslag, att personer som är födda utanför Sverige oftare än svenskfödda personer dömdes till fängelse som påföljd när de var åtalade för rattfylleri. 1987 kunde en sådan skillnad inte uppmätas, men 1991 kunde en liten skillnad märkas. Norström menade att en möjlig förklaring skulle kunna vara att utlandsfödda personer mer sällan tillstod missbruk vilket resulterade i att de dömdes till fängelse i stället för vård. Detta skulle kunna förklara skillnaderna mellan 1991 och 1987, då vård var ett mycket vanligare alternativ 1991. Men Norström konstaterade att det behövdes mer information innan en sådan förklaring skulle kunna hållas för den troliga (Norström, 1998:98).

Våren 2004 gjorde radioprogrammet Kaliber på Sveriges Radio en granskning av 700 domar rörande grov rattfylla i Stockholm Göteborg och Malmö och fann att personer med utländsk bakgrund (födda utomlands eller födda i Sverige med bägge föräldrarna födda utomlands) betydligt oftare dömdes till fängelse än svenskar. Över femtio procent av personerna med utländsk bakgrund dömdes till fängelse jämfört med trettio procent av svenskarna. Överrepresentationen stod sig även efter att man kontrollerat för om personerna var tidigare dömda och efter den exakta promillehalten. Överrepresentationen var störst i Stockholm, något mindre i Malmö, och i Göteborg var siffrorna betydligt jämnare, även om en viss överrepresentation alltjämt fanns (Kaliber, 2004).

Tidningen Socialpolitik gjorde 2004 en genomgång av 400 domar vid Göteborgs tingsrätt under våren 2003. Speciellt undersöktes påföljderna för misshandel, narkotikabrott, grovt rattfylleri och stöld. När man jämförde svenskar och invandrare som var dömda för samma brott visade det sig att invandrarna tenderade att dömas till fängelse medan svenskarna tenderade att dömas till vård. Av de 400 domarna avsåg 258 ”svenskar” och 142 ”invandrare”. Invandrarna utgjorde alltså cirka en tredjedel av de åtalade. Men av de 50 personer som fick påföljden skyddstillsyn var bara 5 invandrare, alltså en tiondel (Socialpolitik, 2004:32).

Linn Sidens genomgång av domar för kvinnomisshandel, som nämnts tidigare, visade att de svenska männen dömdes till fängelse i 32 procent av fallen medan lika många fick skyddstillsyn. Motsvarande siffror för dömda invandrare var 43 procent respektive 19 procent. En betydligt större andel invandrare fick alltså fängelse och en betydligt mindre andel fick skyddstillsyn. Beträffande övriga möjliga påföljder, villkorlig dom eller böter, fanns dock inga större skillnader. (Diesen, 2005:287). Det kan också finnas andra faktorer som inverkar på resultatet. Linn Sidén granskade även det skadestånd gärningsmännen dömdes att betala ut till den misshandlade kvinnan. Fördelas ersättningens storlek på antalet utdömda fängelsemånader så skulle gärningsmän av utländsk härkomst ersätta offret med ca 5 000 kr per utdömd månad medan svenska män bara behövde betala 2 800 kr (Diesen, 2005:289).

I David Klättborgs ovan nämnda undersökning om olaga hot märktes inte en sådan generell skillnad mellan dömda svenskar och invandrare, men orsaken till detta verkar främst ha varit att invandrare får strängare straff när offret är svenskt och lindrigare straff när offret är invandrare (Diesen, 2005:287).

Det bör i sammanhanget noteras att BRÅ i sin rapport Vad händer

med unga lagöverträdare (BRÅ, 2002:21) drar slutsatsen att sociala

faktorer eller etnisk bakgrund inte styr valet av påföljd, utan att det i stället är brottets grovhet, tidigare brottslighet, ålder vid brottet och antalet brott i domen som avgör hur ingripande påföljden blir. Dock visar analyserna att flickor tenderar att dömas till mindre ingripande påföljder än pojkar.

I detta sammanhang kan man även nämna att utländska medborgare riskerar att utvisas om de döms för grova brott. Det går inte att komma ifrån att en utvisning för många får mycket allvarliga konsekvenser, vilket av vissa har kritiserats ur ett strukturellt perspektiv som en dubbelbestraffning av utländska gärningsmän. Formellt ska en utvisning innebära att fängelsestraffet reduceras som kompensation, men vissa indikationer finns på att så inte alltid sker i praktiken. Tove Pettersson fann i sin ovannämnda granskning av våldtäktsdomar i Stockholm att någon effekt på straffens längd för de utländska medborgare som utvisats till följd av brottet inte kunde påvisas (Pettersson, 1996).

9.5.2. Erfarenheter från andra länder

I Storbritannien har forskningen kring detta område varit något större. 1982 kom McConville och Baldwins studie som inleds med att påpeka att ingen studie i England hade genomförts för att studera relationen mellan ”rasen” på gärningsmannen och strängheten i straffet denne dömts för. Inte heller fanns det några planer på en sådan, något som stod i skarp kontrast med forskningen i USA. McConville och Baldwin fann dock inga belägg för att diskriminering skulle förekomma i dömandet (studien finns i Hudson, 1996). Studien sågs länge som den mest auktoritativa och följdes av ett flertal studier där resultatet var detsamma. Likväl så gav vissa studier avvikande resultat som pekade på att svarta var mer sannolika att dömas till fängelse än vita som i stället var mer sannolika att få andra (mindre betungande) straffalternativ (Bowling & Philips, 2002:178 f; Jewkes & Letherby, 2002:177). Något som stämmer överens med de svenska resultaten och som också får stöd av den officiella statistiken. Brittiska Home Office visade 2002 att svarta åtalade dömdes till fängelse i nästan 30 procent av fallen när de är åtalade för våldsbrott medan vita bara döms hälften så ofta – i knappt 15 procent av fallen (Home Office, 2002:7).

1992 kom Roger Hood’s bok Race and Sentencing vilken allmänt är erkänd som det mest grundliga och tillförlitliga arbetet på detta område (Jewkes & Letherby, 2002:177; Bowling & Philips, 2002:183, 267). Hood granskade fem ”Crown Courts” under 1989 och fann bland annat att 57 procent av de svarta manliga åtalade dömdes till fängelsestraff jämfört med 48 procent av de vita männen. För kvinnorna var siffrorna 29 respektive 23 procent. När man beaktade alla andra relevanta faktorer som åtalspunkter, tidigare straffregister osv. var det fem procentenheter större sannolikhet att svarta män jämfört med vita män skulle dömas till fängelse (Hood, 1992:75–83, 198). Analysen av kvinnliga dömda är något mindre detaljerad och gav därför ingen exakt siffra. Hood fann också att svarta fick längre straff än vita. Även asiater och afrocaribeaner fick längre straff (Ibid:202). Skillnaderna mellan svarta och vita verkade främst bero på att svarta dömdes till fängelse betydligt oftare än vita när de var åtalade för ”medelgrova” brott där såväl fängelse som annat straff var möjligt och det främst var upp till domaren att avgöra vad som var lämpligt. I dessa fall dömdes svarta i 68 procent av fallen till fängelse jämfört med 60 procent för vita. Det förekom även skillnader mellan domstolarna. I en av dem var diskrimineringen klart störst. Förutom variationer mellan domstolarna fann även Hood skillnader i hur domarna dömde. Av 16 domare dömde tre domare färre svarta till fängelse än vita. Åtta dömde ungefär lika många oavsett ”ras” medan fem dömde svarta mycket oftare till fängelse än man dömde vita (Ibid:195). Hoods verk har fått en djup inverkan på forskningen i Storbritannien och utgör ett mycket starkt argument för att svarta döms hårdare än vita i domstolarna.

USA är det land där forskningen på detta område överlägset är störst. Den afro-amerikanska befolkningen i USA utgör 13 procent av befolkningen men utgör ändå omkring hälften av antalet fångar i de amerikanska fängelserna. Beror denna överrepresentation enbart på att svarta begår så mycket mer brott än vita? Mot detta talar att andelen arresterade svarta varit förhållandevis konstant, medan överrepresentationen i fängelserna ökat. Faktum är att andelen arresterade sjunkit från 47,5 procent 1976 till 44,8 procent 1992. 1985 utgjorde svarta mindre än 30 procent av samtliga fångar i USA. 1988 började andelen svarta fångar dock snabbt växa och i dag utgör de närmare 50 procent av alla fångar (Wacquant, 2002:43; Miller, 1997:60).

Redan i början av 1900-talet gjordes undersökningar för att se om svarta dömdes hårdare i domstolarna, och sen dess har studi-

erna fortsatt. I dag är antalet studier så stort att bara att sammanställa dem och försöka dra slutsatser är ett forskningsarbete i sig. Hagan undersökte 1974 nitton studier gjorda mellan 1928 och 1969 och fann då bevis för att svarta och vita dömdes olika vad gällde brott straffbara med dödsstraff. För andra brott fann han dock ingen diskriminering (Chiricos & Crawford, 1995:282, se även Kleck, i Hudson, 1996:41–63).

På senare tid har kritik riktats mot de studier som genomfördes på åttiotalet, där de flesta visade på att diskriminering inte förekom. Många forskare har ansett att dessa studier använt en felaktig metodik som inte uppmärksammar de mer subtila sätt som rasismen inverkar på dömandet, exempelvis Crutchfield, Bridges & Pitchford. De visade bland annat på hur en betydelsefull analys av Blumstein & Langanhade sådana metodologiska brister att deras slutsats att diskriminering inte förekom inte var möjlig (Miller, 1997). Här finns inte utrymme att närmare redogöra för metoddiskusionen inom forskningen, men se Miller, 1997:48–69. 1983 fann Hagan och Bumiller att senare studier som gjorts på området var bättre på att kontrollera för att samma brott jämfördes, samt även bättre på att se till tidigare domar mot den dömde. En komplicerande faktor är att studier inte alltid beaktar både offrets ”ras” och inte bara gärningsmannens. Eftersom brott begångna av svarta mot svarta behandlats betydligt mildare än andra brott (Marable, 2000:113 f) skapar detta en tvetydighet som bara kan kontrolleras för om man även tar diskriminering mot brottsoffer med i studien (se t.ex. Black, 1994:61).

I takt med att frågan vunnit allt mer gehör har större forskningsprojekt genomförts, varav en del statliga. 50 procent av de senare studierna fann bevis på diskriminering gentemot 27 procent av de äldre (Chiricos & Crawford, 1995:283) Chiricos och Crawford fann efter en genomgång av 38 studier mellan 1975 och 1982 bevis på en direkt effekt av ”ras” på dömandet. Svarta dömdes oftare än vita till fängelse. Denna slutsats stod sig även efter att man kontrollerat för brottets allvarlighet och tidigare begångna brott av gärningsmannen. Man fann dock bara bevis för diskriminering vad gällde beslutet att döma till fängelse eller ej, inte vad gällde fängelsestraffets längd (Ibid. 1995:297).

En av de mest grundliga studierna utfördes av New York State Division of Criminal Justice Services som granskade domar i grövre brottsmål (felony) i domstolar i New York mellan 1990 och 1992. Man fann att en tredjedel av de personer som tillhörde en etnisk

minoritet skulle ha fått en mildare dom om de behandlats som vita i samma situation. Vidare fann man att om svarta som hade möjlighet att få en villkorlig dom eller skyddstillsyn hade behandlats som vita i samma situation hade över 8 000 färre svarta dömts till fängelse under den tvåårsperioden (Leadership Conference on Civil Rights, 2000:24).

En studie som bör nämnas både för sin metodologiska noggrannhet samt sin intressanta belysning av hur faktorerna etnicitet, kön och ålder samverkar är Steffensmeier, Ulmer & Kramers studie av alla straffrättsliga domar i Pennsylvanias domstolar mellan 1989– 1992. Efter kontroll för en mängd faktorer som brottets allvarlighet, art, om den dömde var tidigare straffad etc., visade det sig att svarta unga män var den grupp som fick hårdast straff av alla. Dels var sannolikheten större för denna grupp att dömas till fängelse och dels var fängelsestraffen längre. Även äldre svarta män dömdes hårdare än vita, men skillnaden var mycket mindre än för unga män. Hudfärgens betydelse för straffet minskade således kraftigt ju äldre den dömde var. Svarta kvinnor var mer sannolika att dömas till fängelse än vita kvinnor och fick även längre straff. För kvinnor minskade dock inte inverkan av hudfärgen för äldre kvinnor, utan mönstret gällde för alla åldrar (Steffensmeier m.fl., 1998).

Tillämpningen av dödsstraffet lyfts emellanåt fram som exempel på rasismen i domstolarna. Statistiken visar att diskrimineringstesen verkar rimlig, även om siffrorna i sig inte är tillräckliga för att bevisa diskriminering. Fram till 1991 hade inte en enda vit människa avrättats för mordet på en svart sedan 1976, då högsta domstolen tillät dödsstraffet igen. År 2000 hade 11 vita människor avrättats för mordet på en svart, medan 145 svarta människor hade avrättats för mordet på en vit (Ibid:18).

För att kunna bevisa diskriminering i dömandet måste man i detalj granska om svarta och vita döms olika när de är åtalade för samma brott och omständigheterna är liknande. De allra flesta studier har visat att personer som dömts för mord på vita löper större chans att dömas till döden än om offret är svart (Cole, 1999:132; Leadership Conference on Civil Rights, 2000:17). 1990 gjorde det statliga General Accounting Office en genomgång av 28 empiriska studier av dödsstraffet och fann att 80 procent av dessa visade att offrets ”ras” spelade in i sannolikheten huruvida gärningsmannen skulle dömas till döden eller ej (Leadership Conference on Civil Rights, 2000:17). I Baldusstudien granskade man mer än 2 000 mord i Georgia från 1970–1980. Även efter att man kontrollerat för

39 faktorer som tidigare begångna brott, starka ögonvittnesskildringar och liknande så fann man ändå att de som åtalats för mord på en vit person var 4,3 gånger mer sannolika att få dödsstraff jämfört med de som åtalats för mord på en svart (Cole, 1999:133, Leadership Conference on Civil Rights, 2000:17, Kennedy, 1998:329 f). Man drog också slutsatsen att över 50 procent av dem som dömts till döden för mord på en vit inte skulle dömts till dödsstraff om de i stället hade mördat en svart (Leadership Conference on Civil Rights, 2000:17).

Resultatet av studierna som gäller gärningsmannens ”ras” är mer svårtolkade. En del har visat att diskriminering föreligger, andra inte. Det verkar dock tämligen klart att när gärningsmannens ”ras”

kombineras med offrets ”ras” så uppstår stora olikheter. Enligt

Baldusstudien dömdes svarta som mördat vita till döden 22 gånger oftare än svarta som mördat svarta, och sju gånger oftare än vita som mördat svarta (Ibid:18).

Att dödsstraffet tillämpas på ett diskriminerande vis förefaller alltså ganska väl belagt. Det är dock ingen självklar slutsats att enda orsaken till detta är att domstolarna är diskriminerande i sitt dömande. Om dödsstraff ska utdömas eller ej beror nämligen på om åklagaren yrkar på detta. Såväl Baldusstudien som den granskning General Accounting Office genomförde visade på att den olika tillämpningen av dödsstraffet till största delen beror på att åklagaren yrkar på dödsstraff betydligt oftare när offret är vitt än när det är svart (Ibid.).

9.5.3. Vem döms?

Om etniska minoriteter döms på svagare grunder än majoritetsbefolkningen är det ett mycket allvarligt tecken på strukturell diskriminering. Denna aspekt har utomlands inte alls varit föremål för samma omfångsrika forskning som strafflängden eftersom denna fråga delvis är lättare att empiriskt fastställa.

Vad gäller Sverige finns ingen sådan forskning, även om frågan givetvis har diskuterats. von Hofer och Tham har i en studie av brottsligheten bland invandrare jämfört statistiken mellan misstänkta respektive dömda personer. Jämförelsen indikerade att brottsmisstänkta utländska medborgare dömdes till brott i samma grad som brottsmisstänkta svenskar. Detta tydde alltså på att nå-

gon sådan diskriminering inte förelåg (von Hofer & Tham, 1991:5 f).

Tidningen Socialpolitik fann i sin studie att anmärkningsvärt få invandrare frikändes i de domar de studerade. Av 400 domarna slutade 24 med ett frikännande. Endast två av dessa gällde invandrare. Invandrarna utgjorde alltså cirka en tredjedel av de åtalade, men endast en tolftedel av de frikända (Socialpolitik, 2004:32).

David Klättborgs studie som nämnts ovan gav dock visst stöd för att domstolarna, i likhet med åklagare och polis, tenderade att oftare se brottet olaga hot bevisat när den hotande var invandrare och den hotade svensk än vice versa (Diesen, 2005).

Även i Storbritannien finns mycket lite forskning. Två studier på åttiotalet som undersökte domstolarnas beslut om att fria eller fälla fann försumbara skillnader i graden av fällande domar mellan svarta och vita. År 2000 fann Barclay & Mhlanga i sin undersökning av åtalade under 22 års ålder att svarta och ”Asians” frikändes i större utsträckning än vita och samma mönster fanns i 1999 års officiella statistik (Bowling & Philips, 2002:172). Om detta beror på att svarta faktiskt skulle behandlas mildare än vita eller om de åtalas på lösare grunder går inte att avgöra utifrån dessa siffror. Även i USA är själva forskningen kring frågan mycket liten, trots den omfattande debatten bland allmänheten. Tesen att felaktiga domar är vanligare mot svarta än mot vita får således främst sin näring av de enskilda fall som uppmärksammats. Det mest ambitiösa projektet att sammanställa felaktigt dömda är Radelet, Bedau & Putnams studie som inbegriper 416 fall där människor felaktigt dömts till döden mellan 1900 och 1991. Författarna fann att rasism spelat in i många av domarna. Alla de felaktiga domarna mot svarta kan givetvis inte sägas bero på rasism, men i flera fall verkar det tydligt att hudfärg spelat en avgörande roll i dömandet.

Christian Diesen (Diesen, 2005:284) har gjort en jämförelse med studier i Danmark. Hans kommentar:

Liksom i Sverige har man funnit att personer med utländsk härkomst häktas oftare och längre, men också att proportionellt fler utlänningar släpps innan åtal (och får ersättning för frihetsberövandet). När det sedan gäller väckta åtal och fällande domar finns det däremot en betydande skillnad: Våra undersökningar visar, med undantag för Stockholm, att invandrare fälls i högre grad än svenskar. I Danmark var förhållandet det motsatta; flera invandrare friades i rätten. Särskilt stor var skillnaden gentemot danskar om man jämförde med andra generations invandrare, där chansen till frikännande var 1,5 gånger större än för danska åtalade. Den troliga orsaken till detta är förhållande

torde vara att de svenska åklagarna är mer restriktiva med att väcka åtal, vilket alltså betyder att man mer sällan (med undantag för Stockholm) går till rätten med en bristfällig utredning. Den alternativa förklaringen är att svenska domstolar i högre grad godtar undermåliga utredningar när det gäller invandrare

.

Exempelvis har resultat från Frankrike pekat mot att ”utlänningar” betydligt oftare döms till fängelse än fransmän när de är åtalade för samma brott (Wacquant, 2004:90 f). I Kanada har man börjat bli varse problemet och på senare tid har en mängd studier publicerats som visat på precis de problem som tagits upp här. Invandrare och ursprungsbefolkning har visat sig vara diskriminerade i allt från polisens användning av ”stop and search”, över borgens- och häktningsförfarande till domar där det funnits att de oftare döms till fängelse och slutligen fängelser där personalens godtycke drabbar dem hårdast (Wortley, 2003:100–107).

9.5.4. Ögonvitten och fördomar

Även hur ögonvittnen och vittnesmål uppfattar och beskriver brott kan på olika sätt utgöra en diskriminerande faktor om det i samhället finns utbredda föreställningar om vissa grupper.

En studie utförd av psykologen Torun Lindholm ”Intergroup

Biases and Eyewitness Testimony” visar på viktiga potentiella pro-

blem dels med ögonvittnen, dels med människors benägenhet att vara styrd av samhällets fördomar. Detta kan i sin tur vara en indikation på ett problem med rättssäkerhet i den mer eller mindre ensidiga etniska sammansättningen i Sveriges domstolar. Ett antal försökspersoner, hälften svenska och hälften med invandrarbakgrund delades upp i två grupper (med såväl svenskar som invandrare i varje). Grupperna fick se en varsin videofilmad version av ett simulerat butiksrån. I det ena fallet hade rånaren ”svenskt/skandinaviskt” utseende (blont hår, ljus hy), och i den andra versionen hade han ett utseende som var ”sydländskt” (svart hår, mörk hy). De svenska försökspersonerna upplevde den ”sydländske” rånaren som mer ”brottslig/våldsam” (”culpable” – studien är skriven på engelska) än den svenske. Försökspersonerna med invandrarbakgrund upplevde i stället den svenske rånaren som mer brottslig. Efter filmen fick försökspersonerna se foton på åtta män, fyra ”invandrare” och fyra ”svenskar”. De bägge gärningsmännen fanns med på bilderna. Båda grupperna var något bättre på att peka ut rätt

gärningsman om denna var av samma ”etniska grupp” som de själva. Både invandrare och svenskar pekade dock oftare ut en oskyldig invandrare som gärningsmannen än de pekade ut en oskyldig svensk. Både när rånaren var blond och när han var ”utländsk” trodde många åskådare – såväl invandrare som svenskar – att de sett en mörkhårig invandrare begå rånet (Lindholm, 1999:11–14; Lindholm, 2005:424–428).

Studien pekar dels på hur ögonvittnens uppgifter kan framstå som osäkra, men indikerar också hur de underliggande stereotyperna om ”invandrare” som särskilt kriminella och våldsbenägna omedvetet kan påverka människor. Studien anknyter till resultat från liknande studier i USA där stereotypen om kriminalitet rört afroamerikaner. Lindholm visar att hennes resultat stämmer överens med en mängd liknande studier från USA (Lindholm, 1999:6, Lindholm, 2005:393–456).

9.6. Bekämpning av rasistiska brott och diskriminering

9.6.1. Hatbrott

De senaste decennierna har det rasistiskt våldet ökat kraftigt i Sverige. Mot slutet av åttiotalet och början av nittiotalet skedde en mängd mordbränder mot flyktingförläggningar. I Trollhättan brändes moskén ner och den s.k. lasermannen i Stockholm sköt elva människor varav en avled. Detta sammanföll med ett uppsving för högerextrema och rasistiska rörelser. Säkerhetspolisens kartläggning för 1995 visade att 1 200 anmälda brott kunde karakteriseras som rasistiska eller främlingsfientliga (Tamas, 2004:240). 1997 hade antalet nästan dubblerats och år 2000 var siffran 4 284 (BRÅ, 2002:20). Säkerhetspolisen har gjort bedömningen att den kraftiga och i tiden sammanfallande ökningen för brotten skadegörelse, hets mot folkgrupp, olaga hot och ofredande talar för att det rör sig om en faktisk ökning av rasistiska brott av dessa brottstyper och inte bara att anmälningsbenägenheten ökat (Ibid.).

Samtidigt som de rasistiska brotten ökat har rättsväsendet kritiserats för att inte anstränga sig i arbetet med att utreda brotten (se exempelvis Guillou, 1996:55; Tamas, 2004:240). I regleringsbreven för Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen från 1996 och framåt har regeringen angett att kampen mot brott med rasistiska eller främlingsfientliga motiv ska prioriteras (R.skr, 2000/2001:59, s. 82). I

diskussioner med ”minoritetsorganisationerna” framkom att dessa upplever det som att bara de tydligaste fallen registreras som hatbrott (BRÅ, 2002:22), varför BRÅ föreslog att särskilda frågor om hatbrott ska läggas in i arbetsrutinen för att polisen som tar emot anmälan inte ska missa den rasistiska dimensionen av brottet.

Brottsförebyggande rådet gjorde 2002 en uppföljning av rättsväsendets insatser mot hatbrott. Man fann att nästan nio av tio anmälda hatbrott lades ned av polis eller åklagare, vilket överensstämmer med övriga brott (BRÅ, 2002:24). Ser man närmare på statistiken till de olika brotten så uppstår dock vissa skillnader. Fler misshandelsfall med hatbrottinslag gick vidare till åtal än ”vanliga” misshandelsfall, 24 jämfört med 20 procent. Samma sak gällde förtal/förolämpning där 9 procent av hatbrotten men 4 procent av de ”vanliga” förolämpningarna gick till åtal. Vad gällde olaga hot, skadegörelse och ofredande ledde dock 16 procent av de ”vanliga” fallen och endast 9 procent av de andra fallen till åtal. Det är svårt att dra några närmare slutsatser av dessa siffror. Å ena sidan skulle man kunna tolka statistiken som att rättsväsendet inte är sämre på att utreda hatbrott än andra brott då ungefär samma antal går till åtal. Å andra sidan kan man peka på att ofredanden med hatbrottsinslag bara gick till åtal hälften så ofta som ”vanliga” ofredanden. En möjlighet är att det är just med hänsyn till misshandel och förtal/förolämpning som åklagarnas och polisens prioritering av hatbrott har haft effekt.

1996 tillsatte regeringen en arbetsgrupp med uppgift att föreslå åtgärder för att motverka och förebygga rasistiskt och annat etniskt motiverat våld. I arbetsgruppens rapport Rasistiskt och främlingsfi-

entligt våld (Ds 1998:35) gjordes ingen djupgående studie av hur

rättsväsendet agerat vad gäller sådant våld, men man noterade att såväl antalet anmälningar av hets mot folkgrupp och olaga diskriminering samt det antal av dem som går till åtal är lågt (Ds 1998:35, s. 107 f). Likväl borde det ställas högre krav på rättsväsendet att använda existerande lagstiftning effektivare i bekämpningen av den rasistiska och främlingsfientliga brottsligheten. Man menade att det inte i första hand var regelverket som måste förändras utan rättsväsendets aktörer bättre skulle utnyttja de möjligheter som lagstiftningen erbjuder (Ds 1998:35, s. 273).

Christer Nyberg, Kommissarie vid polishögskolan i Stockholm, gjorde 2002 på uppdrag av Rikspolisstyrelsen (RPS) en undersökning av hur RPS strategiplan från år 2000 för bekämpandet av hat-

brott

10

hade implementerats. 24 poliser varav de flesta var

länsansvariga för hatbrott i var sin länspolismyndighet fick besvara en enkät där frågorna rörde RPS:s strategiplan från år 2000. Enkätsvaren visade på att kunskapen om hatbrott fortfarande var låg inom polisen. Trots att strategiplanen stadgade att varje polismyndighet skulle utarbeta en egen strategiplan svarade tre av de länsansvariga att de inte hade någon sådan och två visste inte om någon sådan fanns. Bara fyra länsansvariga uppskattade att deras arbetskamrater i hög grad hade tillräcklig kunskap om de särskilda förundersökningsregler som gäller för hatbrott. 17 stycken svarade att arbetskamraterna bara i liten grad hade sådan kunskap. Lika många svarade att arbetskamraterna i liten grad hade kunskap om övrig lagstiftning rörande hatbrottslighet samt att de i liten grad hade kunskaper om situationen för de som utsätts för hatbrott. Endast sju svarade att de ”i hög grad” uppfattade att ”myndighetens chefer tydligt markerar att arbetet med att förebygga och utreda ”hatbrottslighet” är viktigt i praktiken och att polisen måste gå i spetsen för att förändra attityder och värderingar, samt att utveckla den brottsofferstödjande verksamheten vid dessa brott” (vilket krävdes i RPS strategiplan). Fjorton av cheferna svarade att detta skedde i liten grad medan en svarade att cheferna inte gjorde detta alls.

Trots att strategiplanen stadgade att lokal/regional utbildning skulle genomföras svarade nio stycken av de länsansvariga att någon utbildning inte hade genomförts i deras område. Tre stycken svarade att deras polismyndighet i hög grad ger tydliga signaler till allmänheten beträffande vikten av att förebygga och utreda hatbrottslighet medan sexton stycken ansåg att så bara skedde i liten grad medan två svarade att det inte skedde alls. Bara en av de tjugofyra länsansvariga angav att deras polismyndighet samarbetade med invandrarorganisationer i arbetet kring hatbrottsligheten. I polisens årsredovisning för 2004 framkommer att vissa polismyndigheter fortfarande inte upprättat något strategidokument. (Rikspolisstyrelsen, 2005)

10

”Strategi för Polisens arbete med frågor som har anknytning till rasism, främlingsfientlighet och homofobiska brott” Rikspolisstyrelsen 2000-06-14.

Straffskärpningsregeln

Straffskärpningsregeln (29 kap. 2 § 7 p) fastslår att det ska ses som en försvårande omständighet vid bedömningen av straffvärdet om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet. Åklagare och domstolar har i vissa fall kritiserats för att inte beakta regeln.

BRÅ:s uppföljning av de hatbrott som anmäldes 2 000 visade att rätten prövade 360 gärningar. Av dessa utgjorde 69 hets mot folkgrupp, där brottet som sådant utgör ett hatbrott och någon straffskärpning inte kan bli aktuell. För övriga 291 gärningar åberopade åklagaren straffskärpande motiv på något sätt i 42 fall, det vill säga för ett av sju brott där straffskärpning kunde komma ifråga. I ett femtiotal stämningsansökningar var ett rasistiskt eller främlingsfientligt inslag beskrivet, exempelvis genom att gärningsbeskrivningarna innehåller uppgift om de slag- eller skällsord som har uttalats i samband med brottet. För resterande brott kunde man dock inte utläsa vare sig något motiv eller inslag av rasistisk karaktär av stämningsansökningarna. BRÅ menade att detta kan bero på att de rasistiska inslagen inte varit tillräckligt tydliga men ”det kan emellertid inte uteslutas att polisen eller åklagaren har förbisett omständigheterna under utredningen” (BRÅ, 2002:29). I 58 fall prövade domstolarna hatmotivet. Den främsta orsaken till att rätten inte prövar straffskärpande omständigheter oftare beror, enligt de domare som BRÅ intervjuat, på att åklagaren inte åberopat omständigheterna. Ofta anses också bevisningen otillräcklig. Av de fall som prövades ansåg rätten i 12 fall att motivet inte kunde styrkas (Ibid:30). Andelen misshandelsbrott som ledde till fängelse var större för misshandel generellt (42 procent) än för misshandelsbrott med hatbrottsinslag (31 procent). BRÅ menar att detta kan tyckas anmärkningsvärt men förklaras ”i stor utsträckning” av att en större andel av de gärningsmän som dömdes för misshandel när det var fråga om ett hatbrott var under 18 år (Ibid:32). Sammanfattningsvis fann BRÅ att den särskilda straffskärpningsgrunden tillämpats i förhållandevis liten utsträckning (Ibid:34).

Vålbergs-fallet

Ulla Rantakeisu, Sabina Almgren & Bengt Starrin har i ”Rasistiska

trakasserier – en studie med utgångspunkt i Vålberg” gjort en kvalita-

tiv studie av ett i media mycket uppmärksammat fall, nämligen bråket mellan ett gäng svenska ungdomar och en invandrarfamilj på påskaftonen 1995 i Vålberg. Ursprungligen vinklade media fallet till den drabbade familjens fördel. Man skildrade en händelse där flera familjemedlemmar misshandlats på sin tomt av ett rasistiskt ungdomsgäng på påskaftonen. Mediabilden ändrades dock efter några dagar då de rasistiska inslagen tonades ner. Det dominerande tolkningsmönstret kom att bli att sönerna i den drabbade invandrarfamiljen länge legat i fejd med en grupp ungdomar i Vålberg. Invandrarfamiljen beskrevs som ’annorlunda’ vilket tillsammans med familjens manliga medlemmars hetsiga temperament var anledningen till bråket. Till stor del berodde detta på uttalanden från polis och åklagare. I samband med att stämningsansökan lämnades in i september 1995 (där både personer ur ungdomsgänget och familjen stod åtalade) uttalade sig åklagaren om att bråket dels inte var planerat och dels inte handlade om rasism. Det som hände invandrarfamiljen hade kunnat hända vilken familj som helst. Det var inte deras invandrarskap ungdomarna var irriterade på utan deras ”annorlundaskap”. Den som bar sig mest illa åt var enligt åklagaren fadern i invandrarfamiljen (Rantakeisu m.fl., 2000:11).

11

Rantakeisu, Almgren & Starrin menar i sin studie att händelsen på påskaftonen inte var en enskild händelse utan att familjen hade trakasserats en lång tid innan. Man hade utsatts för upprepad skadegörelse, våld, hot och rasistiska tillmälen. Även de barnen i familjen hade drabbats (Ibid:29–52). Samma sak hade drabbat tolv andra invandrarfamiljer i Vålberg. Till följd av hoten från rasister och skinnskallar hade de alla flyttat från orten (Ibid:53–67). Skillnaden mot den aktuella familjen som drabbades på påskaftonen var att denna vågade göra motstånd. Enligt studien tonade polisen ner och bortsåg från trakasserierna. Trots att en bomb antändes och kastades mot familjens hus och annan beväpning förekom såg man mindre allvarligt på trakasserierna och föreföll försöka lägga en del av skulden på den drabbade familjen. Ett annat tydligt mönster var enligt Rantakeisu, Almgren & Starrin att såväl polis som åklagare

11

Medias rapportering av händelserna i Vålberg har granskats av Ylva Brune i Vålberg i

nyheterna – en kamp mellan tolkningsmönster, Arbetsrapport nr 60 Institutionen för

journalistik och masskommunikation, Göteborgs universitet 1996

systematiskt bortsåg från det rasistiska motivet till gärningarna. I polisens frekventa uttalanden till medierna var det klart dominerande att de försökte tona ner den rasistiska aspekten och hävda att ”bägge sidor” hade skuld i det inträffade.

Även i hanteringen av fallet av polis och åklagare finns enligt författarna tydliga inslag av institutionell rasism. Författarna anser sig ha belägg för att kunna visa hur förnekandet av den förekommande rasismen löper som en röd tråd genom rättsväsendet i det aktuella fallet. Det attackerande ungdomsgänget bestod av flera skinnskallar och åtminstone en organiserad nazist. Trots detta utredde aldrig polisen om motivet till attacken kan ha varit rasistiska. De var även slarviga i att utreda vem som gjort vad under angreppet och bortsåg helt från att angreppet på påskaftonen var ett led i flera års systematiska trakasserier mot familjen och andra invandrare i området. En utbredd uppfattning bland polisen, och även vad gäller åklagaren, var också att de rasistiska förolämpningarna som ungdomarna skrek åt familjen som ”svartskalle” eller ”negerhora” inte var rasistiska utan bara togs till för att familjen var invandrare. Samma sak gällde våldsdåden som sågs som ”pojksträck” eller ”rackartyg”. Åklagaren åberopade heller inte straffskärpningsregeln (att brott ses som grövre om det har rasistiska motiv). I efterhand tillstod åklagaren att det delvis berodde på ”en lapsus” från hans sida. Även tingsrätten missade enligt Rantakeisu, Almgren & Starrin i sin dom händelsernas systematiska och rasistiska karaktär. Hovrätten uppmärksammade de rasistiska inslagen men fann vid sin prövning att motivet inte var rasistiskt.

9.6.2. Olaga diskriminering

Brottet ”olaga diskriminering” regleras i 16 kap 9 § Brottsbalken (BrB). En näringsidkare, någon som handlar på en näringsidkares vägnar samt den som är anställd i allmän tjänst eller innehar allmänt uppdrag kan dömas för detta brott. Diskrimineringen ska ske ”på grund av hans ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse”. Den diskriminerande handlingen mot personen uppstår ”genom att inte gå honom till handa på de villkor som näringsidkaren tillämpar i förhållande till andra.” Straffet är böter eller fängelse i högst ett år.

12

Eftersom det rör sig om ett brott så

12

Även den som anordnar en offentlig tillställning kan dömas för brottet och det gäller även för diskriminering av homosexuella.

krävs uppsåt för att fällas, vilket är svårt att bevisa och det ska vara ”ställt utom rimligt tvivel”.

Det har gjorts försök att få dörrvakter fällda för diskriminering efter att SVT filmat hur ”invandrare” nekats inträde medan däremot ”svenskar” släpptes in omedelbart efteråt. I NJA 1996 s. 768 ogillades åtalet då det inte kunde uteslutas att anledningen var annan än diskriminering. De fall av olaga diskriminering där någon fällts är få, och över huvudtaget är det synnerligen få anmälningar som leder till åtal. I Stockholm, Göteborg och Malmö anmäldes mellan 1992 och 1994 91 fall av olaga diskriminering. Endast ett fall gick vidare till åtal. Av 218 anmälde fall av olaga diskriminering 1996 ledde inte ett enda till fällande dom (Tamas, 2004:240). Samtidigt visar opinionsundersökningar att upplevelsen av diskriminering är synnerligen utbredd. Enligt en undersökning av CEIFO 1996 har 65 procent av de tillfrågade afrikanska männen som bor i storstadsområdena 1–2 gånger under året blivit vägrade inträde till restauranger eller andra nöjeslokaler på grund av sin utländska bakgrund (Lange, 1996:36).

Redan 1984 uttryckte Diskrimineringsutredningen (DU) i sitt delbetänkande om olaga diskriminering kritik mot polisens och åklagarmyndigheternas handläggning av anmälningar av påstådd olaga diskriminering. DU hade gått igenom anmälningar om olaga diskriminering mellan 1973 och 1983 och fann brister i såväl utredningsmetodik som utredningsrutiner vilket bl.a. ledde till långa handläggningstider (SOU 2001:39 s 67).

1994 beslutade Riksåklagaren (RÅ) att granska samtliga ärenden rörande olaga diskriminering som handlagts under åren 1992–1994 i Stockholm (70 ärenden) Göteborg (15 ) och Malmö (6) som ett initiativärende (ÅD 1042-94). Bakgrunden var att Svenska Dagbladet (SvD, 94-11-01) hade behandlat handläggningen av ett antal ärenden som rörde olaga diskriminering i samband med restaurangbesök. RÅ noterade att i endast ett av dessa fall har åtal väckts, det som rörde SVT:s inspelade undersökning. RÅ:s analys visade att utredningarna hade flera gemensamma drag. Förhör som hållits med misstänkta, målsägande och vittnen var ofta kortfattade. Man fann också att i flera ärenden hade inte åklagarinträde skett så snart någon skäligen kunnat misstänkas, vilket var ett åsidosättande av gällande föreskrifter (Riksåklagaren, 1995:4 f). Granskningen visade också att vid ett antal ärenden i Stockholm så hade åklagarens handläggningstid varit oacceptabelt lång vilket i några fall hade lett till preskribering. I några av dessa fall hade åtalen som sagt preskri-

berats till följd av den långsamma handläggningen. Den kammaråklagare som hade ansvaret för dessa ärenden menade att hans arbetssituation varit så ansträngd att han inte kunde prioritera dessa mål. RÅ menade sig inte ha skäl att ifrågasätta uppgiften om pressad arbetssituation, men ansåg att det ändå ålegat åklagaren att tidigare än som skett överlämna ärendena till annan åklagare. För detta kunde inte åklagaren undgå kritik. RÅ ansåg det nödvändigt att se över de utredningsrutinerna som polis och åklagare använder vid fall av olaga diskriminering. Framför allt betonade RÅ vikten av att polisen säkrar bevisning (Riksåklagaren, 1995:8).

I ett betänkande av 1999 års diskrimineringsutredning ”Ett effek-

tivt diskrimineringsförbud” (SOU 2001:39) gjordes bland annat en

genomgång av anmälningar avseende olaga diskriminering mellan 1993 och 1999. Man konstaterade att de prioriteringar och satsningar som gjorts från statsmakternas och de berörda myndigheternas sida de föregående åren inte lett till att fler anmälningar leder till lagföring. Likväl menade utredningen att genomgången ”ger vid handen att polis och åklagare i många fall lägger ner betydande kraft och resurser på utredningarna av brotten”. Problemet föreföll inte ligga i polis och åklagares agerande utan i det höga beviskrav den straffrättsliga regleringen innebar (SOU 2001:39 s 108).

9.6.3. Internationellt

Att inte mycket energi satsas på att utreda rasistiska brott har även uppmärksammats utomlands. I Storbritannien kom under åttio- och nittiotalen en lång rad kritiska granskningar av polisens arbete med hanteringen av rasistiska brott, som visade att polisen var försummade dessa utredningar (Bowling & Philips, 2002:122 f; Smith & Gray, 1984:409–412; Witte, 1996:52). ”The British Crime Survey” fann 1998 att de som utsatts för rasistiska brott var betydligt mer missnöjda med polisens arbete kring detta än de som utsatts för brott i allmänhet (Bowling & Philips, 2002:122). Bowling & Philips drog också samma slutsats efter att ha jämfört en studie av Bowling som bland annat studerat hur nöjda människor som utsatts för rasistiska brott var med polisens arbete och data från 1988 års British Crime Survey som undersökte hur nöjda brottsoffer i allmänhet var med polisens arbete (Ibid:123). Det problem Rantakeisu, Almgren & Starrin (2000) identifierade – att poliser bortser och förnekar uppenbara rasistiska motiv – har även upp-

märksammats i Storbritannien framför allt i samband med ”The Stephen Lawrence Inquiry” som refererats ovan. Utredningen riktade mycket skarp kritik mot att många inom polisen såg mordet på Stephen Lawrence som ett ”huliganbrott” och vägrade inse att motivet var rasism, vilket sågs som ett tecken på institutionell rasism inom polisen (MacPherson, 1999:par 46.28).

Rob Witte har i en analys av Storbritanniens, Frankrikes och Nederländernas svar på rasistiska brott funnit att likheterna i ländernas ageranden varit slående. Studien är främst inriktad på den politiska ledningens svar, men Witte visar även hur polisen underlåtit att bekämpa den rasistiska brottsligheten och förnekat de rasistiska inslagen i alla länderna. Samma sak återfinns i resten av statsmaktens agerande tills problemet blir så uppmärksammat och akut att det inte längre kan ignoreras. Då kopplas frågan om rasistiska brott till invandring och ”integration” varav rasistiska brott ses som en bieffekt. Samtidigt som åtgärder mot diskriminering och rasistiskt våld till viss del börjar införas så försöker man även minska invandringen genom skärpta lagar (Witte, 1996:202 ff). Man kan inte undvika att dra vissa paralleller utifrån denna analys till utvecklingen i Sverige under 1980- och 90-talen.

9.7. Kriminalvården

Även kriminalvården är ett i Sverige outforskat område vad gäller etnisk diskriminering. Samtidigt är den en av de samhällssektorer där andelen invandrare är som störst, mellan 25 och 30 procent av de intagna är invandrare. Andelen är högre på slutna anstalter men inom frivården är siffrorna betydligt lägre (Kriminalvårdsstyrelsen, 2003:8). Vidare visar anmälningarna om etnisk diskriminering som lämnats in till DO från interner på anstalterna att kriminalvården är ett viktigt forskningsfält. Några exempel:

Anmälaren är intagen på Norrköpingsanstalten. Där har han blivit trakasserad av en ’tjänsteman’ som bl.a. kallat honom för svartskalle, blatte, negerälskare och han har blivit placerad i isoleringscell. (DO, årtal saknas:12)

Anmälaren har vid flera tillfällen av två kriminalvårdare kallats för: idiot, idiotneger, vad gör du i mitt land jag betalar skatt för dig när du sitter i fängelset. (Ibid:12)

En arbetsledare vid kriminalvårdsanstalten Asptuna har en rasistisk framtoning och förhållningssätt. Anmälaren som är finsk har bl.a. fått höra att den kvinnliga arbetsledaren ’inte vill ha finnar i köket’ och att någon djävla finska inte ska talas i köket’. (Ibid:12)

Kriminalvårdsstyrelsen har låtit genomföra två studier som berör invandrare inom kriminalvården. Bägge har dock fokus på de anställda. Den första utfördes 2001 av Sofia Skog ”Arbetssituationen

inom kriminalvården för anställda med utländsk bakgrund” och

bestod av en enkätstudie med 38 respondenter med utländsk bakgrund som arbetade inom kriminalvården (Kriminalvårdsstyrelsen, 2001:7). Resultaten visade att nästan en tredjedel inte kände sig som ”en i gänget” och trygg med sina arbetskamrater. En fjärdedel kände sig särbehandlade och nästan hälften uppgav att de blivit utsatta för kränkningar på grund av sin utländska bakgrund. Den kränkande behandlingen kom till största delen från de intagna (Ibid:1).

2003 publicerades ”Kriminalvård och etnicitet” av Kriminalvårdens forskningskommitté i samarbete med ”Tema etnicitet”, institutionen för tematisk utbildning och forskning, campus Norrköping, vid Linköpings universitet. Häftet består av två delstudier. Den första, utförd av Catarina Lundqvist, studerade utifrån ett personalperspektiv ”hur etnisk mångfald uppfattas, framställs och omvandlas till i talet om personalrekrytering” (Kriminalvårdsstyrelsen, 2003:14). Slutsatsen som drogs av intervjuer med anställda samt analys av kriminalvårdens styrdokument är att man upplever problem med klienter med annat etniskt ursprung än svenskt – på grund av ”kulturkrockar” och språkliga problem – och rekrytering av personal med utländsk bakgrund ses som en lösning på detta problem (Ibid:48). Lundqvist noterade också en viss paradox i att personalen fokuserar på invandrares speciell behov och på kulturella skillnader samtidigt som man betonar att alla ”behandlas lika” (Ibid:50). Den andra delstudien är utförd av Annelie Persson Kuylenstierna och undersöker i vad mån etnicitet kan ha inflytande på möjligheten att få permission. Tre stycken kriminalvårdare intervjuades och samtliga menade att utländsk bakgrund inte har någon relevans när det gäller permissionshandläggandet (Ibid:74). En av de intervjuade hade själv utländsk bakgrund och i intervjun med honom framkom dock att intagna med utländsk bakgrund passas hårdare av såväl andra intagna som personal.

Helena Kalliomäkis har i sitt examensarbete på juristlinjen undersökt förhållandena på Kronobergshäktet i Stockholm. Det framkom bland annat att många utlänningar fick vänta upp till tre dagar innan de upplystes om rätten att kontakta sina hemländers konsulat. (Diesen, 2005).

För att ge en bild av områden som skulle kunna vara intressanta att studera ska här nämnas ett antal studier från Storbritannien. Diskriminering i de engelska fängelserna har fått en hel del uppmärksamhet. Flera rapporter finns om att personal behandlat intagna från etniska minoriteter hårdare i disciplinärenden och gett dem sämre arbeten (Bowling & Philips, 2002:199 ff). Den mest genomgående studien utfördes av Genders & Player 1989 på uppdrag av brittiska Home Office. Man studerade bland annat hur disciplinärenden sköttes. 20 procent av fångarna hade varit inblandade i någon slags konfrontation med personalen och 40 procent hade bråkat eller slagits med en annan fånge. I hälften av de fall svarta eller ”Asians” varit inblandade i bråken vidtogs något slags disciplinär åtgärd medan detta bara gjordes i en fjärdedel av fallen för de vita.

Intervjuer med personalen visade att man var mer benägen att se igenom fingrarna när det var vita (Ibid:201 f). Diskriminering visade sig även i fördelningen av arbetsuppgifter bland fångarna. Exempelvis var fångarna från etniska minoriteter underrepresenterade i de bästa arbetena och överrepresenterade i verkstäderna vilket var det minst omtyckta arbetet (Ibid:202). 1987 vann en svart fånge ett mål i vilket han stämt staten då han blivit diskriminerad i och med att han nekats ett jobb i fängelsets kök. I rapporten som låg till grund för att han nekades tjänsten hävdades att han hade personlighetsdrag som människor från hans etniska bakgrund vanligen hade, nämligen att de var arroganta, lata, misstänksamma och uppkäftiga (Ibid:199). Även Genders & Player noterade att personalen på anstalterna i stor utsträckning hade dessa uppfattningar om svarta.

Burnett & Farrell fann 1994 efter intervjuer av uppemot 400 fångar att en av tre ”Asians”, en av fyra svarta och en av åtta vita hade blivit trakasserade eller attackerade på grund av sitt etniska ursprung de senaste tre månaderna. Studien talade för att personalen inte tog dessa problem på allvar och att de skötte anmälningarna av dessa attacker slarvigt och med ointresse (Ibid:204 f). Ett annat uppmärksammat område är svarta som avlider i fängelserna. Ibland verkar detta bero på att fångvaktare ser svarta fångar som

farliga på grund av rasistisk stereotypisering. Dels har detta visat sig i vissa uppmärksammade dödsfall där svarta fångar setts som extra farliga varför man har använt oproportionerligt mycket våld mot dem när de varit våldsamma (Ibid:208). Dels har det också visat sig i att man inte i tillräckligt hög grad verkar uppmärksamma svarta fångars mentala eller fysiska hälsoproblem som i vissa enskilda olyckliga fall kan leda till dödsfall (Ibid:209). Man har också funnit att personalen använt rasistiska stereotyper när man nedvärderat svarta i rapporter till nämnden som beslutar om tidigare frisläppande (parole) (Ibid:199).

Vad gäller etniska minoriteter bland fängelsepersonalen är forskningen betydligt mindre, men resultaten liknar bilden från Kriminalvårdsstyrelsens ovan refererade undersökningar i Sverige. Fångvaktare i Storbritannien från etniska minoriteter utsätts i stor utsträckning för rasistiska trakasserier från intagna men även emellanåt från den övriga personalen. Av den informella kulturen följer att den anställde inte ska klaga utan kunna ”skratta bort” exempelvis rasistiska skämt och kommentarer (Ibid:233 ff).

9.8. Social- och civilrättsliga frågor

Civilrätten är jämfört med straffrätten ett område som är betydligt mindre outforskat vad gäller etnisk diskriminering. Samtidigt finns klara indikationer på att diskriminering förekommer även här. Katja Raumala gjorde i sitt examensarbete på juristlinjen ”Kan en

invandrare någonsin vara trovärdig?” en genomgång av anmälningar

om etnisk diskriminering som rör rättsväsendet och inkommit till DO under 1999–2001. Många anmälningar rör vårdnadstvister där invandrare upplevt att de inte bedömts trovärdiga på grund av sitt etniska ursprung. Ett exempel rör en man som förlorar vårdnaden om sin son. Mamman tilldelas tillfälligt vårdnaden om sonen, i väntan på slutgiltigt beslut, trots att det intygas från såväl socialtjänst som läkare att hon har allvarliga missbruksproblem och inte är lämplig som vårdnadshavare. Mannen har under perioder ensam haft ansvar för sonen då mamman haft problem med narkotika. Ett annat fall rör en kurdisk man som bott 18 år i Sverige och är ”invandrarforskare” på Stockholms universitet. Under rättegången rörande en vårdnadstvist uppger han sig flera gånger få höra från motpartens advokat att han utgör ett hot mot mamman då han är kurd. (Raumala, 2001:14)

DO har sammanställt de anmälningar som rörde etnisk och religiös diskriminering inom rättsväsendet mellan 1997 och 2002. Flera av anmälningarna rör vårdnadstvister. Anmälningarna till DO antyder att det skulle finnas en föreställning om att invandrare är sämre föräldrar än svenskar. Om så är fallet skulle domstolar ha lättare att tilldöma en svensk förälder vårdnaden. Föreställningen om att invandrare är sämre föräldrar skulle även kunna spela in i beslutet att tvångsomhänderta barn och ungdomar.

Frågan om tvångsomhändertagande av barn till invandrare har varit föremål för viss utredning som främst rört socialtjänstens agerande. Även om de sociala myndigheterna inte hör till rättsväsendet så genomgår beslutet att tvångsomhänderta barn prövning i åtminstone en rättslig instans (Länsrätten) innan beslutet verkställs. Om ett diskriminerande mönster förekommer i praxis vad gäller tvångsomhändertagandet av barn är således även rättsväsendet inblandad i denna. Socialstyrelsen publicerade 1995 rapporten

”Invandrarbarn i familjehem” där det framgick att 40 procent av

barn och unga 0–18 år i familjehem hade utrikes födda föräldrar. Barn med utländsk bakgrund visade sig ha en fördubblad risk att placeras i familjehem i jämförelse med barn med svensk bakgrund. I hem för vård eller boende, HVB, var överrepresentationen ännu högre (Socialstyrelsen, 1998:75).

Bergström och Sarnecki har studerat 248 barn och ungdomar som under 1990 och de första nio månaderna av 1991 varaktigt var inskrivna på akut- och utredningsavdelningarna på de särskilda ungdomshemmen i Stockholms län och på HVB-hemmet Drevviken. Av dessa ungdomar var 35 procent utländska medborgare medan 22 procent var svenska medborgare men med invandrarbakgrund och resterande 43 procent – en minoritet – var ”svenskar”. (Bergström & Sarnecki, 1996:159 f). Detta innebar att invandrarungdomarna jämfört med sin andel i befolkningen hade en överrisk på 3.6 gånger vad gällde att bli placerade på särskilda ungdomshem. Medborgare från de afrikanska länderna hade den högsta överrisken – 17.5 gånger (Ibid:175). Bergström & Sarnecki försökte även utreda om detta berodde på något slags diskriminering eller om det helt enkelt berodde på att invandrarungdomar i högre utsträckning har allvarligare sociala problem än svenskar.

Vid en jämförelse av problembilden mellan invandrarungdomarna och de svenska ungdomarna så fanns inga nämnvärda skillnader vilket alltså tydde på att invandrarungdomar inte togs om hand på annorlunda grunder än svenskar. (Ibid:176 f). Vidare så gav

ungdomarnas självrapporterade uppgifter ytterligare stöd åt tesen att det inte fanns någon skillnad i problembilden hos de ungdomar som var intagna, oavsett etnisk bakgrund. Enligt dessa uppgifter var grupperna lika belastade (Ibid:177). Bergström & Sarnecki drog slutsatsen att den kraftiga överrepresentationen av invandrarungdomar i huvudsak inte berodde på diskriminering utan på det faktum att invandrarungdomarna i större utsträckning har sociala problem än de svenska ungdomarna (Ibid:179). Det fanns dock ett resultat som enligt Bergström & Sarnecki trots allt kunde tyda på att diskriminering förekommer. Sannolikheten för en invandrarungdom att bli placerad på ett särskilt ungdomshem visade sig nämligen vara påtagligt högre om denne bodde i en stadsdel där andelen invandrare var låg. Ju högre andel invandrare som bodde i en stadsdel, desto mindre skillnad var det mellan andelen invandrare och svenskar som placeras på särskilda ungdomshem (Ibid:178).

Socialstyrelsen gjorde 1998 en undersökning vars syfte var att förstå varför ungdomar med utländsk bakgrund var överrepresenterade inom både familjehems- och institutionsvården. Förutom en granskning av statistiken genomförde man en studie av 368 ungdomar som genom en anmälan eller en ansökan blivit kända för socialtjänsten i ett invandrartätt stockholmsdistrikt under åren 1994– 1995. Studien bekräftade att ungdomar med utländsk bakgrund är överrepresenterade inom vården. Man fann att det var i genomsnitt något mer än dubbelt så vanligt bland ungdomar med utländsk bakgrund att placeras i vård utanför hemmet än bland ungdomar med svensk bakgrund. Ungdomar födda utomlands löpte fem gånger större risk att bli akut omhändertagna och placerade utom hemmet jämfört med ungdomar med svensk bakgrund (Socialstyrelsen, 1998:71). Socialstyrelsen konstaterade att det inte kunde uteslutas att invandrarungdomarnas behov av insatser ibland övertolkas. Studien antydde också att det fann en osäkerhet och okunskap om kulturella skillnader bland handläggarna inom socialtjänsten och att konsekvensen var att socialsekreterarna intog en avvaktande hållning och insatserna används försiktigt eller inte alls eller att man i stället ”gör något för säkerhets skull”. Det senare kunde medföra att en mindre del av anmälningarna avskrevs, att utredningarna förlängdes och att insatserna blir mer långtgående (Ibid:73).

9.9. Överrepresentation av ”svenskar” i rättsväsendet

Det saknas aktuell och heltäckande statistik om rättsväsendets ”etniska” sammansättning. Några rapporter finns dock, vilka tyder på att mycket få personer med utländsk bakgrund, och då särskilt utomeuropéer, finns bland de anställda i rättsväsendet.

År 2001 uppmärksammade Advokaten, Sveriges Advokatsamfunds tidning, den låga representationen av invandrare inom rättsväsendet. Man fann att staten var den sektor på arbetsmarknaden som har lägst andel anställda med utländsk bakgrund och allra sämst var rättsväsendet som man konstaterade var ”en helsvensk bransch”. SCB hade inte kunnat svara på hur få människor som egentligen arbetade inom rättsväsendet då det var för få för att kunna säkerställas statistiskt (Advokaten, 2001). Ungdom mot rasism gjorde 1995 en studie av invandrarrepresentationen i det svenska samhället vid namn ”Vit makt? – En studie av invandrares

och deras barns representation inom politik, förvaltning, näringsliv, organisationer och media”. Enligt denna utgjorde utomeuropeiska

invandrare och deras barn en procent av samtliga anställda inom polisen. För åklagare och domstolar var andelen inte ens en hel procent (Ungdom mot rasism, 1995:30). I Handlingsplan för mångfaldsarbetet inom polisen av Gunno Gunnmo (2004) framgår att tolv procent av de antagna vid polisutbildningen uppgav att de har invandrarbakgrund

13

(fördelat på 13

kvinnor och 49 män), men endast tre procent har utomeuropeisk bakgrund.

Budgetpropositionen 2004/05:1 (utg.omr.4) uppger dock att 15 procent på polisutbildningen har utländsk bakgrund men det saknas uppgift om utomeuropeisk bakgrund. Där uppges också att andelen anställda inom kriminalvården som har utomnordisk bakgrund uppgår till sex procent (prop. 2004/05:1, s.116).

I rapporten Staten som förebild? (Integrationsverket, 2004) presenteras registerdata från 2001 för samtliga anställda vid Rikspolisstyrelsen/polisväsendet och Kriminalvårdsverket. Där framgår att knappt 3 procent av de anställda inom polisen är utrikes födda (jämfört med 10,6 procent av den sysselsatta befolkningen) och endast 2 procent av svensk födda med utrikes födda föräldrar. Mot-

13

Det framgår dock inte om detta avser personer som själva invandrat, dvs. utrikes födda (ca 12 procent av befolkningen) eller personer med utländsk bakgrund, dvs. utrikes födda och svenskfödda med två utrikes födda föräldrar (drygt 20 procent av befolkningen), men av allmänt språkbruk att döma syftar termen ”invandrarbakgrund” sannolikt på utländsk bakgrund.

svarande siffror för Kriminalvårdsverket är 9 procent utrikes födda och 2,4 procent svensk födda med utrikes födda föräldrar. Tillsammans med militären har polisen lägst andel personer med utländsk bakgrund av de undersökta 17 myndigheterna. Inom dessa två myndigheter utgör personer från de nordiska grannländerna ungefär hälften av de utrikes födda.

I undersökningen studeras också vilka befattningar som utrikes födda har. Det visar sig att utrikes födda är underrepresenterade på chefsbefattningar. Resultaten jämförs med individernas utbildningsnivå och rapportförfattaren konstaterar att utbildningsnivån inte förklarar den låga andelen chefer, utrikes födda har lika hög utbildning som svenskfödda.

Rikspolisstyrelsen, Domstolsverket, Åklagarmyndigheten och Kriminalvårdsstyrelsen har fått regeringens uppdrag att redovisa andelen anställda med utländsk bakgrund inom respektive verksamhet. Uppgifterna kommer att redovisas i årsredovisningarna för 2005.

En intressant brittisk studie av Donahue III & Levitt har visat hur ökningen av antalet etniska minoriteter inom polisen ledde till en kraftig ökning av antalet gripna vita, medan gripandet av ickevita inte påverkades nämnvärt. Samma sak gällde när antalet vita poliser ökade då antalet icke-vita gripna ökade kraftigt medan andelen vita som greps inte påverkades (Donahue III & Levitt, 1998).

Ytterligare en aspekt vad gäller domstolarna är att man kan se det som en demokratisk rättighet att få dömas av ”sin like”. Tanken med nämndemän är att ge domen en demokratisk legitimitet genom att garantera att domsluten inte avviker från den samhälleliga rättskänslan och moralen. För detta krävs givetvis att nämndemännen i någon mån är representativa, dels för allmänheten men även för den åtalade.

Detta har särskilt uppmärksammats i debatten i USA om juryrepresentationen. Rätten att dömas av ”sina likar” (eng. ”peer”) har lett till att högsta domstolen underkänt en mängd domar mot svarta åtalade då det varit troligt att det skett en diskriminering när juryn utsetts (Kennedy, 1998:172–180). Att allmänheten, försvarare och åklagare är övertygade om att ”ras” är en viktig faktor vid dömandet visar sig också tydligt när juryn utsetts. Försvaret och åklagare kan välja att ta bort ett antal personer från juryn och ett tydligt mönster är att man anser att det är en fördel för den åtalade att juryn är av samma ras som denne. I dag förefaller

den främsta anledningen till att svarta är underrepresenterade i den slutgiltiga juryn vara parternas urval (Cole, 1999:105; Kennedy, 1998:193–230; Fukurai m.fl., 1993:11, 156). Vad gäller de empiriska beläggen för jurymedlemmarnas ”ras” inflytande på dömandet så har Dane & Wrightsman visat att jurymedlemmar av samma ”ras” som den åtalade tenderar att fria medan jurymedlemmar av samma ras som brottsoffret tenderar att fälla (Fukurai m.fl., 1993:156). Forskningen förefaller tala för att i de fall där rasfrågor präglar ett mål, inklusive där gärningsman och offer har olika ”ras” så spelar rassammansättningen hos juryn roll (Diesen, 1996:175). Vad gäller påföljden så tar juryn i många delstater bara ställning till den åtalades skuld, men i vissa delstater bestämmer även juryn straffet (Fukurai m.fl., 1993:75). Försök med jurysimulationer på 1970- och 80-talen har visat på ett nära samband mellan domar och den rasmässiga sammansättningen av juryn (Ibid:74). Detta har särskilt visat sig i våldtäktsmål. För svarta juryer förefaller inte ”rasen” på offer eller gärningsman spelat någon roll men för vita juryer uppmättes en stor skillnad. Svarta män som våldtog vita kvinnor fick strängare straff än när de våldtagit svarta kvinnor (Ibid.). Se också avsnitt 9.5.2.

Den etniska homogeniteten inom rättsväsendet kan också tänkas leda till en bristande självkritisk insikt vad gäller diskriminering. I tidigare nämnda studie av Kristina Larsson, Maja Cederberg och Krystof Laczak (2005) från Antidiskrimineringsbyrån i Malmö (9.3.3) genomfördes djupintervjuer med tjugo invandrare och tjugo aktiva inom rättsväsendet (varav de flesta var svenskar). På frågan om varför invandrare var överrepresenterade i brottsstatistiken visade sig de båda grupperna ha diametralt motsatta förklaringar. Invandrarna förklarade det i första hand med ett selektivt polisarbete. Polisen inriktar sig särskilt på invandrare varför sannolikheten att bli upptäckt för brott är mycket större om man är invandrare än svensk. I andra hand förklarades det med att våld och kränkande behandling från polisen i vissa fall leder till en motreaktion från de utsatta. På tredje plats kom förklaringen ”utanförskapets mekanismer” att man som invandrare ställs utanför majoritetssamhället vilket kan leda till brottslighet.

De aktiva inom rättsväsendet förklarade dock överrepresentationen i första hand med ”utanförskapets mekanismer”. Arbetslöshet och segregation gör att invandrare förpassas till ”underklassen” som alltid varit överrepresenterad i brottsstatistiken. En förklaring som invandrarna själva alltså sympatiserade med i betydligt mindre

grad. I andra hand förklarade de aktiva inom rättsväsendet överrepresentationen med invandrarnas egna tillkortakommanden. Invandrarna är så kulturellt annorlunda att de inte förstår vad som är brott här i Sverige, och har med sig ett dåligt förtroende till myndigheter från ”hemlandet”. Först på tredje plats hamnade förklaringen om ett selektivt polisarbete.

Över huvudtaget fanns en skillnad mellan invandrare och personer verksamma inom rättsväsendet på om man såg diskriminering som ett individuellt eller ett strukturellt problem. Medan invandrare i större utsträckning talat i termer av strukturer som diskriminerar, tenderade personer verksamma inom rättsväsendet att se diskriminering som ett individuellt problem. Skillnader uppstod även i synen på åtgärder mot problemet. Medan personer aktiva inom rättsväsendet talade mycket om vikten av så kallade interkulturella utbildningar, där man ska lära sig förstå kulturen hos de man har att göra med, så fokuserade invandrarna främst på vikten av att medvetandegöra rättsväsendet om den diskriminerande verkligheten man utsätts för.

9.9.1. Förtroendet för rättsväsendet

I en förtroendeundersökning som Statskontoret låtit göra visar det sig att det bara finns en institution där det finns stora skillnader i förtroende mellan utrikes födda och inrikes födda. Invandrare som är födda utanför Europa har lägre förtroende för rättsväsendet än svensk födda (Statskontoret, 2002:34). Liknande resultat presenteras i en senare publikation av Statskontoret (2003). Här konstateras att personer med invandrarbakgrund i större utsträckning är missnöjda med domstolarna än svenskfödda med svenska föräldrar. (Ibid:20).

I de årliga förtroendeundersökningar som utförs av SOM-institutet finns samma indikationer på att förtroendet

14

för rättsväsen-

det (domstolar och polis sammanslaget) bland personer med invandrarbakgrund är lägre än hos svenskar. Förtroendet följer här en ”trappa” där 52 procent med helsvensk bakgrund uppgav att de hade ”mycket stort” eller ”ganska stort förtroende” för rättsväsendet. Invandrare från Nordiska länder: 47 procent, från europeiska länder: 44 procent och personer från länder utanför Europa: 43. Skillnaderna är emellertid ännu större när man frågar personer som

14

Beräknat som ett snittvärde från alla undersökningar mellan 1996-2004.

växt upp i Sverige. Helsvensk 52 procent, personer med nordiska föräldrar: 49 procent, europeiska: 51 procent och utomeuropeiska 38 procent. Man har minst förtroende för polisen.

Skillnaderna mellan män och kvinnor är inte särskilt stora. Den generella trenden är att kvinnor har något högre förtroende. Värt att notera är dock att utomeuropeiska kvinnor och kvinnor med utomeuropeiska föräldrar har lägre förtroende än männen i samma kategori.

Från 1996 till 2004 kan man se en svag ökning av förtroendet. Detta gäller dock inte för europeiska invandrare. (bilaga 3, Antoni, 2005). Vi vill dock påpeka att antalet personer i vissa grupper i denna undersökning är lågt. Därför har beräkningarna gjorts genom att slå ihop alla undersökningar mellan 1996–2004. Det kan uppfattas som tvivelaktigt att slå ihop resultat på detta sätt, men inga markanta skillnader över tid antyds i materialet. Det totala antalet tillfrågade uppgår då till 40 800 personer.

Tendenserna i de tre undersökningarna kan jämföras med erfarenheter av att bli illa behandlade av poliser kopplat till utländsk bakgrund, som redovisas i Lange (2000). Av de tillfrågade från Afrika, Mellanöstern och Latinamerika uppgav mellan 20–25 procent att de utsatts för detta. Det finns ingen jämförelse med svenskar, men endast 3 procent av danskar hade upplevt detta.

Vad gäller förtroendet för rättsväsendet ville personer i Larsson, et al:s studie inom rättsväsendet ofta se förtroendebristen som ett ”kulturellt” fenomen, alltså något som invandraren har med sig i bagaget från ”hemlandet”. Man inkluderade även andra generationens invandrare genom att säga att dessa har ärvt denna inställning från föräldrarna. Invandrarna själva framhävde dock att bristen på förtroende uppstått i Sverige genom erfarenheter av diskriminering här.

Liknande brist på förtroende bland invandrade personer för polisen finns i en intervjuundersökning av Wingborg (1999).

9.10. Slutsatser

Den första och mest uppenbara slutsatsen av forskningen om strukturell diskriminering inom det svenska rättsväsendet är att materialet är ytterst begränsat. Vi har därför inkluderat även andra kunskapskällor som indikerar behovet av ytterligare forskningsinsatser angående rättsväsendet med hänsyn till strukturell diskrimi-

nering. Därmed kan man tycka att möjligheterna till vidare slutsatser begränsas av det bristande empiriska underlaget och några säkra slutsatser om strukturell diskriminering på detta område inte går att nå. Samtidigt går vissa mönster att utskilja.

Av det föreliggande materialet drar vi slutsatsen att forskning visar att det finns starka tendenser till strukturell diskriminering i andra länder. Dessutom, även om det är begränsad, visar materialet att det finns indikationer på liknande tendenser även i Sverige. Detta tycks bekräftas även av det lägre förtroende som utomeuropeiska invandrare har, jämfört med ”svenskar”, gentemot polisen och det övriga rättsväsendet. Av materialet framgår att man som invandrare löper större risk att utsättas för polisens uppmärksamhet, gripas, häktas och dömas till fängelse än en ”svensk” i samma situation. Brottsligheten bland invandrare har livligt diskuterats, men det finns ett behov av att vända blicken mot rättsväsendet självt. Vidare pekar det svenska forskningsmaterialet i samma rikt-

ning som den utländska forskningen. Vad de begränsade forsknings-

resultaten förefaller visa, är att de överensstämmer i sådan grad med utländska resultat att det knappast kan vara en tillfällighet.

Någon omfattande forskning om hur polisen stoppar och visiterar invandrare har inte utförts i Sverige, men ändå kan man se ett mönster av att invandrare i högre grad utsätts för polisens misstänksamhet. Forskningen från Norge och Danmark ger en klarare bild av hur stort problemet kan vara och i USA och Storbritannien har forskningen tydligare kartlagt problemets utbredning.

Ett fåtal studier har granskat om invandrare döms hårdare än svenskar, men en tendens har varit att invandrare oftare döms till fängelse än svenskar, ett mönster som stämmer överens med forskningen utomlands. Ibland har det svenska blickfånget varit litet, som vad gäller häktning. Ibland har blickfånget varit större, som när det gäller rättsväsendets förmåga att ingripa mot rasistiska trakasserier. Oavsett hur mycket man kunnat skåda av problemets fulla utbredning är mönstret tydligt – det sammanfaller med forskningsresultaten utomlands.

De resultat som framkommer i Torun Lindholms avhandling (1999) visade att människor i Sverige gav uttryck för samma normer och uppvisade samma psykologiska mekanismer som visats i likadana studier i USA. Av detta kan man dra slutsatsen att forskning som visar på strukturell diskriminering i till exempel USA och Storbritannien är av relevans i Sverige. Man bör även notera att om-

rådet allt mer börjar uppmärksammas i fler länder och att forskningsresultaten följer just det mönster som här kunnat skönjas.

Detta bör man ha i åtanke även vad gäller åtgärder mot problemet. Mer forskning är givetvis önskvärd, men skulle Sverige vilja komma ikapp Storbritannien så bör man komma ihåg att Storbritannien började med forskning kring ämnet för minst trettio år sedan. Kanske bör man nöja sig med att konstatera att då samma mönster kunnat skönjas i Sverige som i Storbritannien är det ett tillräckligt skäl för att sätta igång liknande åtgärder här som sattes igång efter ”The Stephen Lawrence Inquiry” där. Trots den svenska forskningens begränsade material förefaller det tydligt att samma mekanismer – strukturell diskriminering – förekommer i dagens Sverige. I det läget är frågan om den exakta omfattningen mindre intressant än själva förekomsten i sig, för beslutet om i vilken grad åtgärder bör sättas in.

Det är värt att fundera över varför det nästan helt saknas forskning om strukturell diskriminering i det svenska rättsväsendet. Orsakerna kan inte bara sökas hos de enskilda forskarna, universiteten och de bidragsgivande institutionerna. Problemet måste också ses som ett resultat av samhällets normer. Jag tror att det finns en stark ovilja att ifrågasätta om likhet inför lagen gäller i det svenska rättväsendet. Förtroendet för rättsväsendet fyller en viktig funktion för att upprätthålla idén om ett rättvist samhälle i stort. Jag tror att det är svårare att närma sig tanken att rättsväsendets institutioner behandlar människor annorlunda utifrån utseende och härkomst, än att se att t.ex. enskilda arbetsgivare eller dörrvakter agerar diskriminerande. Det hänger sannolikt också ihop med att principerna för rättsväsendet är annorlunda än t.ex. arbetsmarknaden då rättsväsendet inte styrs av marknadsprinciper utan av likabehandlingsprinciper. De uttalade likabehandlingsprinciperna undantar dock inte rättsväsendet från samhällets diskriminerande normer.

9.10.1. Kunskapsluckor

Samtidigt är det givetvis viktigt att de kunskapsluckor som finns successivt fylls igen. Kvalitativa och kvantitativa studier krävs för att utreda mer konkret hur diskrimineringen ser ut och fungerar. Även om den kan ha mycket gemensamt med diskrimineringen i andra länder är det uppenbart att den utvecklar vissa specifikt na-

tionella karaktäristiska drag, vilka är viktiga att beakta för att åtgärderna ska bli effektiva.

Kunskapsluckorna finns på alla nivåer, polis, åklagare, domstolar och fängelser. Forskningen har visat på rasistisk retorik inom polisen samt klara indikationer på att människor på grund av sin hudfärg i större utsträckning blir utsatta för polisens misstänksamhet och kontroll. Ett fenomen som har uppmärksammats i andra nordiska länder samt i USA och Storbritannien. Fler forskningsprojekt måste undersöka hur utbrett fenomenet är i Sverige, inte bara inom polisen utan även inom andra delar av rättsväsendet.

Någon forskning kring om polisen inriktar brottsbekämpningen mot invandrartäta områden och där använder särskilt brutala metoder finns över huvudtaget inte i Sverige, men problemet har i hög grad uppmärksammats utomlands. Detsamma gäller frågan om polisen oftare använder omotiverat våld mot invandrare än mot svenskar. Området är helt outforskat i Sverige trots att anmälningar till DO och Langes studie om upplevelser, pekar i den riktningen. Det kan hända att detta är en anledning till invandrares (främst utomeuropeiska) markant mindre förtroende för polisen än svenskar, som indikeras i SOM-institutets undersökningar. Den lilla forskning som finns om invandrares förtroende för rättsväsendet ger inga säkra slutsatser, men det är oroväckande att det verkar som om förtroendet är mindre bland personer med utländsk bakgrund, särskilt om det beror på dåliga erfarenheter av rättsväsendets olika aktörer.

Genomgripande forskningsprojekt krävs för att granska den inre gränskontrollen för att se om diskriminering i samband med denna förekommer. Forskares slutsatser i såväl Sverige som i flera andra europeiska länder pekar på att en omfattande diskriminering förekommer och framstår som en ofrånkomlig följd av lagreglernas utformning.

En uppenbar kunskapslucka är frågan om invandrare grips på svagare grunder än svenskar. Forskning i Danmark samt andra länder tyder på att så är fallet. I Sverige har undersökningar visat på att polisen förefaller lägga ner mer tid och resurser på brottsutredningar mot invandrare, vilket tolkats som att man lägger ner mer energi på att få dessa fällda för brott.

Åklagarämbetet är ett outforskat område i Sverige, men den begränsade forskning som ändå genomförts pekar ändå mot att invandrare häktas i större utsträckning än svenskar, något som stämmer väl överens med resultat från utlandet. Forskningen har

också pekat på att åklagaren oftare väljer att lägga ner åtal mot svenskar än mot invandrare vilket även detta visats förekomma i utlandet. Någon forskning kring om åklagare yrkar på hårdare straff för invandrare eller om de argumenterar annorlunda när invandrare är åtalade – något forskningen utomlands visat – har inte genomförts i Sverige. Vad gäller domstolarna är forskningsmaterialet i jämförelse något större. I materialet har uppmärksammats att invandrare tenderar att dömas oftare till fängelse medan svenskar oftare döms till rättpsykiatrisk vård och skyddstillsyn. Delar av materialet väcker frågan om invandrare döms på svagare grunder än svenskar. Uppenbarligen är hela frågan om institutionell rasism (strukturell diskriminering) inom rättsväsendet något som måste utredas mycket grundligare.

Frågan om tolkning i domstol och under polisutredningar behöver också uppmärksammas. Det har forskats i Norge (Andenaes m.fl., 2000; Falck, 1987) och i Storbritannien (Corsellis, 1995) om konsekvenserna av dålig eller felaktig tolkning i domstolen. Saken kom till sin spets i den s.k. Orderussaken i Norge, då en kvinna ur serveringspersonalen fick hoppa in som tolk när den ordinarie tolken uteblivit. Frågan om tolken och tolkningens betydelse för rättssäkerheten och likabehandlingsprincipen har behandlats i flera artiklar och rapporter samt varit ämne för en konferens i Oslo 2004. Ämnet är även mycket uppmärksammat i flera EU-länder framför allt på grund av EU-kommissionens grönbok om rättsgarantier för misstänkta och tilltalade i brottmål i EU (Green Paper from the Commission, 2003).

Tidningen Socialpolitik, vars granskning nämnts ovan, fann att anmärkningsvärt få invandrare frikändes i de domar de studerade. Av de 400 domarna slutade 24 med ett frikännande. Endast två av dessa gällde invandrare. Invandrarna utgjorde alltså cirka en tredjedel av de åtalade, men endast en tolftedel av de frikända (Socialpolitik, 2004:32).

David Klättborgs studie som nämnts ovan gav dock visst stöd för att domstolarna, i likhet med åklagare och polis, tenderade att oftare se brottet olaga hot bevisat när den hotande var invandrare och den hotade svensk än vice versa (Diesen, 2005).

Givet den lilla mängd forskning som finns om strukturell diskriminering är det ännu sämre ställt med forskning som belyser också hur strukturell diskriminering drabbar kvinnor och män olika. Det är oroväckande att också i länder med omfattande forskning också uppvisar brister i könsperspektiv.

Forskning saknas om den etniska sammansättningen som råder inom rättsväsendet. Men det är rimligt att anta, med ledning av den lilla kunskap som finns, att sammansättningen bland domare, advokater, poliser, nämndemän och åklagare är dominerad av (”vita”) svenskar. Det kan dessutom hända att en ökning av personer med utländsk bakgrund (som har erfarenheter av diskriminering) i de institutioner som bedriver juridisk och kriminologisk forskning kan bidra till att öka kunskapen om strukturell diskriminering på detta område.

Litteraturförteckning

Advokaten (2001) ”Bristen på invandrare i domstolarna är ett rätts-

säkerhetsproblem” samt ”Rättsväsendet en helsvensk bransch”

(bägge av Hellberg H) i Advokaten 4/2001.

Andenaes, K. m.fl. (2000) Kommunikasjon og rettssikkerhet: utlen-

dingers og språklige minoriteters møte med politi og domstoler.

Oslo: Unipub forl.

Andersson, S. (2004) Ett svenskt Stephen Lawrence? – Om institu-

tionell rasism i rättsväsendet, Examersarbete i processrätt, Juri-

diska institutionen, Stockholms Universitet.

Benyon, J. & Solomos, J. (ed). (1987) The Roots of Urban Unrest,

Oxford.

Bergström, U. & Sarnecki, J. (1996) ”Invandrarungdomar på sär-

skilda ungdomshem” i Armelius, Bengtzon, Rydelius, Sarnecki & Söderholm Carpelan (red) Vård av ungdomar med sociala

problem – en forskningsöversikt, Stockholm: Liber Utbildning.

Bishop, D. M. & Frazier, C. E. (1996) ”Race effects in juvenile jus-

tice decisionmaking: findings of a statewide analysis” i The Journal of Criminal Law & Criminology Vol 86 No 2 1996 s

392–414.

Black, D. (1994) Sociological Justice, New York: Oxford University

Press.

Bowling, B. & Philips, C. (2002) Racism, Crime and Justice, Lon-

don: Longman.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) (2002) Hatbrott – En uppföljning

av rättsväsendets insatser, BRÅ-rapport 2002:9.

Brune, Y. (1996) Vålberg i nyheterna – en kamp mellan tolknings-

mönster, Arbetsrapport nr 60 Institutionen för journalistik och

masskommunikation, Göteborgs universitet.

Chambliss, W. J. (1999) Power, Politics & Crime, Boulder: West-

view Press.

Chiricos, T. G. & Crawford, C. (1995) Race and Imprisonment: A

Contextual Assessment of the Evidence, i Hawkins D. F. (ed) Ethnicity, Race, and Crime – Perspectives across time and place,

State of New York Press.

Cole, D. (1999) No Equal Justice – Race and Class in the American

Criminal Justice System, New York: The New Press.

Corsellis, A. (1995) Non English Speakers and the English Legal Sy-

stem. Cambridge.

Covington, J. (2001) Round Up the Usual Suspects: Racial Profiling

and the War on Drugs i Milovanovic D, & Russell K.R. (ed) Petit apartheid in the U.S. Criminal Justice System – The dark figure of racism, Carolina Academic Press.

de los Reyes, P. & Wingborg, M. (2002) Vardagsdiskriminering och

rasism i Sverige – En kunskapsöversikt, Integrationsverkets rap-

portserie 2002:13, Norrköping: Integrationsverket.

Diesen, C. (1996) Lekmän som domare, Juristförlaget. Diesen, C. (2005) Om positiv och negativ särbehandling i straffpro-

cessen i Diesen C, Lernestedt C, Lindholm T, & Pettersson T. Likhet inför lagen, Natur och kultur

DO (årtal saknas) Etnisk och religiös diskriminering inom rättsvä-

sendet – Sammanställning och analys av anmälningar till DO,

Stencil, Stockholm: Ombudsmannen mot etnisk diskriminering,.

Donahue III, J.J. & Levitt S. D. (1998) The impact of Race on Pol-

icing, Arrest Patterns, and Crime. Working Paper Series – Wor-

king Paper 6784, Cambridge.

Ds 1998:35 Rasistiskt och främlingsfientligt våld – Rapport från Ar-

betsgruppen med uppgift att motverka och förebygga rasistiskt och annat etniskt relaterat våld. Regeringskansliet, Inrikesdeparte-

mentet.

Ekot – Sveriges Radio. (2002) ”Invandrare oftare oskyldigt frihets-

berövade”, 2002-10-17. www.sr.se/ekot/arkiv.asp?DagensDatum=2002-10-17 &Artikel=134894

Falck, S. (1987) Rett tolk? Universitetsforlaget. Feagin, J.R., Vera, H. & Batur, P. (1995) White Racism. Routledge:

New York.

Finstad, L. (2003) Politiblikket, Oslo: Pax Forlag. Fukurai H, Butler E. W, & Krooth R. (1993) Race and the Jury –

Racial Disenfranchisement and the Search for Justice, New

York: Plenum Press.

Geller, W. A. & Toch H. (ed) (1996) Police Violence, New Haven Graef, R. (1989) Talking Blues – The police in their Own Words,

London: Collins Harvill.

Granér, R. (2004) Patrullerande polisers yrkeskultur, Socialhögsko-

lan, Lunds Universitet

Green Paper from the Commission (2003), Procedural Safeguards

for Suspects and Defendants in Criminal Proceedings throughout the European union.

Guillou, J. (1996) Svenskarna, invandrarna och svartskallarna – mitt

livs viktigaste reportage, Stockholm: Norstedts.

Gunnmo, G. (2004) Handlingsplan för mångfaldsarbetet inom poli-

sen. PM 2004-06-15. Arbetsmaterial. Uppdrag: Ju2003/7988/P.

Justitiedepartementet.

Harris, A. D. (1997)”’Driving While Black’ and all other traffic

offenses: the supreme court and pretextual traffic stops” i: The

Journal of Criminal Law and Criminology Vol 87. No 2 1997, s

544–582.

Hawkins, D. F. (ed) (1995) Ethnicity, Race, and Crime – Perspecti-

ves across Time and Place, New York.

Hiro, D. (1991) Black British, White British – a history of race rela-

tions in Britain. London

Holmberg, L. & Kyvsgaard B. (2003) ”Are Immigrants and Their

Descendants Discriminated against in the Danish Criminal Justice System?” i Journal of Scandinavian Studies in Criminology & Crime Prevention, Vol 4 No 2 2003 s 125–142.

Holmberg, L. (1999) Inden for lovens rammer – Politiets arbejds-

metoder og konkrete skön, Gyldendal

Holmberg, L. (2003) Policing stereotypes – A qualitive study of police

work in Denmark, Galda Wilch Verlag

Home Office (1998) Statistics on race and the Criminal Justice Sy-

stem 1998 – a Home Office publication under section 95 of the Criminal Justice Act 1991

www.homeoffice.gov.uk/rds/pdfs/s95pdf (lydelse 4/6-04)

Home Office (2002) Statistics on Race and the Criminal Justice Sy-

stem 2000 – a Home Office publication under section 95 of the Criminal Justice Act 1991

www.homeoffice.gov.uk/rds/pdfs2/s95race2002pdf (lydelse 4/6-04)

Hood, R. (1992) Race & Sentencing – A study in the Crown Court:

A report for the commision for racial Equality, Oxford:

Clarendon

Hudson, B.A. (ed) (1996) Race, Crime & Justice. Dartmouth: Al-

dershot.

Human Rights Watch. (2000) Punishment and Prejudice: Racial

Disparities in the War on Drugs

http://www.hrw.org/reports/2000/usa/Rcedrg00.htm.

Hydén, S. & Lundberg, A. (2004) Inre utlänningskontroll i polisar-

bete mellan rättsstatsideal och effektivitet i Schengens Sverige, In-

stitutionen för Tematisk Utbildning och Forskning Linköpings universitet, Norrköping.

Integrationsverket (2004) Staten som förebild? – Om planer, insatser

och utfall i 17 myndigheters arbete med etnisk mångfald. Rapport

2004:04. Norrköping: Integrationsverket.

Jewkes, Y. & Letherby G. (ed) (2002) Criminology: A Reader,

SAGE Publications.

Johnson, S. L. (2001) ”Racial Derogation in Prosecutors’ Closing

Arguments”, i Milovanovic D, & Russell K.R. (ed) Petit apart-

heid in the U.S. Criminal Justice System – The dark figure of racism, Carolina Academic Press.

Jokkala, T. (2000) ”Mot de hårdare tagen i tunnelbanan”, i: Yelah

2000-07-01.

Järhult, R. (2001) ”Guldspadenominerade journalisten Ragnar Jär-

hult om rättsväsendets mörkläggning av polisvåldet: Polisen skall inte granska polisen.” i: DN 2001-03-15

Kaliber – Sveriges radio. (2004) ”Olikhet inför lagen” i:

P1 2004-04-25 www.sr.se/cgibin/P1/ program/artikel.asp?ProgramID=1316&artikel=402510

Keith, M. (1993) Race, Riots and Policing – Lore and Disorder in a

Multi-racist Society, UCL Press.

Kennedy, R. (1998) Race, Crime, and the Law, New York Kriminalvårdsstyrelsen (2003) Kriminalvård och etnicitet , Krimi-

nalvårdens forskningskommitté.

Kriminalvårdsstyrelsen (Sofia Skoog) (2001) Arbetssituationen

inom kriminalvården för anställda med utländsk bakgrund.

Lange, A. (1996) Invandrare om diskriminering: en enkät- och in-

tervjuundersökning om etnisk diskriminering på uppdrag av Diskrimineringsombudsmannen (DO). 2. Stockholm: Centrum för

invandringsforskning (CEIFO).

Lange, A. (1999) Invandrare om diskriminering IV – En enkät- och

intervjuundersökning om etnisk diskriminering på uppdrag av Diskrimineringsombudsmannen (DO) CEIFOs skriftserie nr

79, Stockholms Universitet

Lange, A. (2000) Diskriminering, integration och etniska relationer.

Norrköping: Integrationsverket

Larsson, K., Cederberg, M. & Laczak, K. (2005) Utdrag ur manu-

skript till Är rättvisan rättvis för invandrare? (Preliminär titel). Antidiskrimineringsbyrån i Malmö. Planerad utgivning maj 2005.

Leadership Conference on Civil Rights / Leadership on Confe-

rence Education Fund. (2000) Justice on Trial – Racial Dispa-

rities in the American Criminal Justice System. 2000.

http://www.civilrights.org/images/justice.pdf (lydelse maj 2004).

Leadership Conference on Civil Rights Education Fund (årtal sak-

nas), Wrong then, Wrong now – Racial Profiling Before & After

September 11, 2001.

http://www.civilrights.org/publications/reports/racial_profiling/racial_profiling_report.pdf (lydelse 2004-11-01)

Lindholm, T. (1999) Group membership and eyewitness testimony,

Department of Psychology, Stockholm University.

Lindholm, T. (2005) ”Fördomar och diskriminering – klassiska

problem i modern skepnad” i: Diesen, C., Lernestedt, C., Lindholm, T., & Pettersson, T. (red.) (2005) Likhet inför la-

gen, Natur och kultur.

Macpherson, W. (1999) The Stephen Lawrence Inquiry – Report of

an Inquiry by sir William Macpherson of Cluny, Stationary Of-

fice, London (finns även på http://www.official-documents.co.uk/document/cm42/4262/4262.htm)

Marable, M. (2000) How Capitalism Underdeveloped Black Ame-

rica, Cambridge: South End Press.

McLaughlin, E. & Muncie, J. (ed) (2001) Controlling Crime. Lon-

don.

Miller, G. J. (1997) Search and Destroy – African-American Males in

the Criminal Justice System. Cambridge.

Milovanovic, D. & Russel, K. (2001) Petit Apartheid in the U.S.

Criminal Justice System – The Dark Figure of Racism, Durham:

Carolina Academic Press.

New York Times (1999) ”Poll in New York Finds Many Think

Police are Biased”, New York Times 1999-03-16.

Norée, A. (2000) Laga befogenhet – Polisens rätt att använda våld,

Visby: eddy.se ab.

Norström, T. (1998) ”Påföljdsval vid rattfylleri: effekter av 1990

års reform av trafikbrottslagen” i: Nordisk Tidsskrift for Kri-

minalvidenskab. Vol. 85, 1998 s 81–99.

Nyberg, C. (2002) Polisens insatser mot ”hatbrottslighet”, opublice-

rad rapport. Stockholm: Rikspolisstyrelsen.

Pettersson, T. (1996) Våldtäktsdomar mot svenska och utländska

gärningsmän, D-uppsats i kriminologi, Kriminologiska institu-

tionen vid Stockholms Universitet.

Pettersson, T. (2005) Diskrimineras personer med utländsk bak-

grund av rättsväsendet? i Diesen C, Lernestedt C, Lindholm T,

& Pettersson T. (red.) (2005) Likhet inför lagen, Natur och kultur.

Polismyndigheten i Stockholms län, Länskriminalpolisen, Under-

rättelseenheten (1997) Projektrapport angående Gambiska ligor

som säljer narkotika i Stockholms län, rapport nr 26.

Radelet, M. L, Bedau, H. A, & Putnam, C.E. (1994) In Spite of In-

nocence – Erroneous Convictions in Capital Cases, Boston:

Northeastern University Press.

Rantakeisu U., Almgren, S. & Starrin B. (2000) Rasistiska trakasse-

rier – en studie med utgångspunkt från händelser i Vålberg, Karl-

stad University Studies 2000:8.

Raumala, K. (2001) Kan en invandrare någonsin vara trovärdig? Ex-

amensarbete i processrätt, Juridiska institutionen, Stockholms Universitet.

Regeringen (2000) En nationell handlingsplan mot rasism, främ-

lingsfientlighet, homofobi och diskriminering, Regeringens skri-

velse 2000/01:59.

Reiner, R. (2000) The Politics of the Police, Oxford University

Press.

Rikspolisstyrelsen (2005) Polisens årsredovisning 2004. Stockholm:

Rikspolisstyrelsen.

Riksåklagaren (1995) Beslut i ärende ÅD 1042-94, beslutsdatum

1995-11-23.

Sarnecki, J. (1994) Våldtäkter i Stockholm – Polisanmälda våldtäkter

I Stockholm 1986–1990, Stencil, kriminologiska institutionen,

Stockholms Universitet.

Skogan, W. G. (1990) The Police an Public in England and Wales: A

British Crime Survey Report, Home Office Research Study

No. 117, London: Stationary Office.

Skolnick, J. H. (1994) Justice Without Trial, New York: Maxwell

Macmillan International.

Skolnick, J.H. & Fyfe, J.J. (1993) Above the Law – Police and the

Excessive Use of Force, New York.

Smith, D. J. & Gray J. (1984) Police and People in London – The

PSI Report, Gower: Aldershot.

Socialpolitik (2004) ”Bäst att vara blond brottsling” (av Mattias

Hagberg) Nr 2 2004 s 32–33.

Socialstyrelsen (1998) Individ- och familjeomsorgens arbete med

ungdomar – En uppföljning av utvecklingen sedan 1993, SoS-

rapport 1998:5. Socialstyrelsen.

SOU 2001:39 Ett effektivt diskrimineringsförbud – Om olaga diskri-

minering och begreppen ras och sexuell läggning.

SOU 2002:37Osmo Valloutredning om en utredning, Stockholm. Statskontoret (2002) Att ta reda på vad folket tycker: En pilotun-

dersökning om medborgarnas syn på offentlig förvaltning. Stock-

holm: Statskontoret.

Statskontoret (2003) PM 2003-06-11 Diarienr: 2003/97-5. Steffensmeier, D, Ulmer, J & Kramer, J. (1998) ”The interaction of

race, gender, and age in criminal sentencing: The punishment cost of being young, black, and male” i: Criminology Vol. 36 number 4 1998 s 763–797.

Tamas G. (2004) Lasermannen – en berättelse om Sverige, Stock-

holm: Ordfront.

Ungdom mot rasism (1995) Vit makt? – En studie av invandrares

och deras barns representation inom politik, förvaltning, näringsliv, organisationer och media, Civildepartementet.

Wacquant, L. (2002) ”From Slavery to Mass Incarceration –

Rethinking the ’race question’ in the US” i: New Left Review No 13 jan feb 2002 s 41–59.

Wacquant, L. (2004) Fattigdomens fängelser, Brutus Östlings Bok-

förlag Symposion, Stockholm/Stehag.

Waddington, P.A.J. (1999) ”Police (canteen) sub-culture, an ap-

preciation” i: British journal of criminology. Vol. 39. No 2 Spring 1999 s 287–309.

Wingborg, M. (1999) Invandrarföreningarna och integrationen –

Utvärdering av föreningarnas verksamhet i Stockholm. Stock-

holms stad.

Witte, R. (1996) Racist Violence and the State, Longman (London

and New York).

von Hofer, H. & Tham, H. (1991) Foreign Citizens and Crime: the

Swedish Case, Statistiska Centralbyrån Promemoria 1991:4.

Wordes, M., Bynum, T. & Corley, C. (1994) ”Locking up youth:

the impact of race on detention decisions” i: Journal of research

in crime and delinquency, Vol 31 nr 2 1994 s 149–165.

Wortley, S. (2003) ”Hidden Intersections: Research on Race,

Crime, and Criminal Justice in Canada”, i: Canadian Ethnic

Studies/Ètudes ethniques au Canada, vol. XXXV, No 3, 2003.

10. Slutsatser av kunskapsredovisningen

För första gången i Sverige görs en samlad kunskapsredovisning av svensk forskning om strukturell diskriminering på grund av etnisk tillhörighet eller religion inom sju samhällsområden; det politiska livet, massmedier, utbildningsväsendet, arbetsmarknaden och arbetslivet, boende, välfärd och rättsväsendet. Här redovisas även relevant forskning om strukturell diskriminering i andra länder samt forskning om könsdiskriminering i syfte att öka förståelsen för den svenska kunskapen och se gemensamma drag.

Att samla befintlig kunskap ger en överblick av kunskapsläget och genom att här dra slutsatser utifrån kunskap inom olika fält kan jag peka ut gemensamma och återkommande drag, men också skiljelinjer mellan de olika kunskapsområdena. Att lyfta fram och dra övergripande slutsatser av befintlig kunskap samt att peka ut de kunskapsluckor som finns, är en förutsättning för att formulera effektiva antidiskrimineringsåtgärder.

För slutsatser som dragits för respektive samhällsområde, se tidigare kapitel. För kunskapsluckor se nästa kapitel.

10.1. Vi och dom

Den första slutsatsen jag drar är att diskriminering på grund av etnisk tillhörighet eller religion i varierande grad kan drabba personer med utländsk bakgrund på alla sju redovisade samhällsområden och i flera (o)lika situationer.

Strukturell diskriminering skapar en systematisk över- och underordning mellan (”vita”) svenskar och rasifierade människor, främst invandrare. Detta visar sig både i konkreta situationer som t.ex. vid rekrytering, men också generella livsvillkor; i samhällets organisering, t.ex. den etniska arbetsdelningen, i fördelningen av materiella resurser, tex. löneskillnader, i politiska resurser, tex.

exkludering från de politiska partierna samt i sociala resurser, t.ex. tillgång till de ”rätta” nätverken.

Jag kan därför konstatera att det inte handlar om enskilda avgränsade situationer i ett i övrigt rättvist samhälle, utan att diskrimineringen sker med sådan systematik att den utgör ett förväntat utfall av samhällets normer. Jag finner att det därför (fortsatt) är relevant att tala om diskrimineringen som strukturell. Jag tror att frånvaron av ett strukturellt perspektiv - att enbart se diskriminering som avvikande isolerade händelser - är en starkt bidragande orsak till att frågans betydelse förnekats och att kraven på åtgärder länge avvisats och/eller förhalats.

Vad som utlöser diskriminering varierar från namn, brytning, utseende, klädsel, till mer generaliserande föreställningar om ”invandrare” och att invandrare är annorlunda; har annan ”kultur”, utgör ett hot, saknar kompetens, inte passar in. Ett återkommande drag är att individer likställs och bemöts utifrån upplevd eller tillskriven etnisk tillhörighet, dvs. diskrimineringen avspeglar en oförmåga att se människor som enskilda individer.

Härigenom görs (oftast undermedvetet) ”svenskar” som en tänkt motpol till ”invandrare”. Idén om ”invandrare” symboliserar på detta sätt det som ”svenskar” inte är. Genom att projicera negativa egenskaper på ”invandrare” definieras en positiv ”svensk” självbild. Forskare i andra länder har kallat denna process för othering, att göra ”De Andra”. Detta har i Sverige också kallats ”förfrämligande”.

Ett exempel på denna motpolslogik är rapporteringen om mäns våld mot kvinnor. Medierna ger en bild av att invandrarmäns våld mot kvinnor beror på en kvinnoförtryckande kultur, medan svenska mäns våld mot kvinnor förklaras på individuell, psykologisk nivå. Dessa förklaringar stigmatiserar invandrare som kollektiv samtidigt som det döljer könsmaktsordningen i (majoritets)samhället.

I stor utsträckning saknas det kunskap om hur(uvida) strukturell diskriminering drabbar kvinnor och män olika. På vissa samhällsområden finns dock en del kunskap, vilka redovisas i respektive kapitel. Jag kan därför inte dra några övergripande slutsatser på basis av den redovisade kunskapen, men en rimlig slutsats är att (o)lika system av förtryck, dvs. den etniska maktordningen och könsmaktsordningen samverkar och görs tillsammans. En viktig uppgift för den framtida forskningen är därför att empiriskt under-

söka dessa samverkande maktdimensioner av över- och underordning på basis av kön, etnisk tillhörighet och även klass.

10.2. Etniska hierarkier

Förutom samhällets dikotoma

1

indelning av befolkningen i ”svens-

kar” och ”invandrare”, i ett tänkt ”Vi” och ”Dom”, finns det en tydlig etnisk hierarki. Man kan i forskningen se att utsattheten följer en hierarki eller en ”trappa”. Denna trappa återfinns i stereotyper i medierna och undervisningsmaterial, förtroendevalda och i politisk retorik, i löneskillnader, sysselsättning, ohälsa och boende. Den återfinns också i erfarenheter av diskriminering, såväl generellt som inom specifika områden och situationer. Hierarkin uttrycks också i attityder bland majoritetssamhällets individer och institutioner. De etniska hierarkierna inom de olika samhällsområdena förefaller vara synnerligen stabila även om det under vissa perioder kan observeras en del skillnader.

Denna hierarki överensstämmer förbluffande väl såväl med Carl von Linnés hierarkiska indelning av människor i fyra olika högt och lågt stående raser (från 1758), som den rasbiologiska vetenskapen/ideologin vilken officiellt övergavs efter andra världskriget. (kapitel 2.)

Jag drar därför slutsatsen att strukturell diskriminering är en del av den underliggande rasismen i samhället. Jag anser att det inte går att förstå strukturell diskriminering utan att samtidigt se kopplingen till rasistiska normer och föreställningar. Föreställningen att människors egenskaper och förmågor kan kopplas till kultur, etnicitet och ras – rasism – tycks vara den norm som möjliggör denna systematiska etniska åtskillnad och över- och underordning, dvs. en etnisk maktordning.

Statsvetaren Paula Rodrigo Blomqvist (2005) som i sin avhandling undersökt den svenska demokratin drar slutsatsen:

Även om Sverige aldrig har varit en kolonialmakt i egentlig mening så råder en etnisk baserad maktordning som tydligt påminner om den koloniala och har tydliga paralleller med forna tiders raslära (Ibid:24).

1

Dikotomi betyder ömsesidigt uteslutande motsatspar, t.ex. plus-minus.

10.3. Privilegier

Genom att tillämpa ett maktperspektiv på ovanstående slutsatser ser jag att strukturell diskriminering leder till privilegier för majoritetsbefolkningen, vilket i sin tur leder till ett (åtminstone underförstått) intresse för privilegierade individer/grupper att behålla den rådande ordningen - ”status quo”.

Normer och beteenden kan därför inte betraktas som neutrala, då konsekvensen är att vissa drabbas negativt och andra påverkas positivt. Att utgå ifrån att strukturell diskriminering missgynnar invandrare, men inte påverkar majoritetsbefolkningen, är som att tro att det bara finns en sida på ett mynt.

[diskriminering] är det självklara utfallet av en strukturell ordning som ger vissa individer eller grupper företräde framför andra. (de los Reyes & Wingborg 2002:11).

10.4. Institutionella praktiker

Ett annat återkommande inslag är att samhällets institutioner ändrar sina regler och sin praxis i relation till vissa etniska grupper. Här kan man skilja på rutiner och regler som formellt särskiljer olika grupper, och när tolkningar av rutiner och regler görs olika för olika etniska grupper utifrån etablerade normer och handlingsmönster. Ett exempel är kravet på jämställdhetsarbete för statligt bidrag för organisationer bildade på etnisk grund (s.k. invandrarorganisationer), där det inte ställs motsvarande krav för att få statligt bidrag för föreningar på det sociala området eller för handikapporganisationer. Ett annat exempel är när lokalrösträtt finns för invandrare från EU samt Norge och Island på samma villkor som svenska medborgare, medan invandrare från andra delar av världen ska vänta i tre år eftersom de senare behöver tid för att lära sig förstå språket och den svenska kulturen (SOU 2000:106 s. 316-317).

Ett oroväckande inslag är bristen på rutiner för att motverka diskriminerande handlingar. När individer diskriminerar finns det institutioner som genom att inte vidta åtgärder därmed legitimerar handlingen. Exempel på detta finns i fackföreningars svårigheter i att driva diskrimineringsärenden. Det är lätt att därmed få intrycket att arbetsgivare som diskriminerar ofta gör det med fackets tysta acceptans. Ett annat exempel är att många myndigheter trots ett

flerårigt krav från regeringen, länge avstod från att skapa mångfaldsplaner. De senaste siffrorna visar att bara 63 procent har en plan (Statskontoret, 2004).

Ett annat inslag är tendensen hos politiker (från höger till vänster), tjänstemän, fackföreningar och arbetsgivare att bibehålla fokus på mer invanda och ”trygga” frågor, t.ex. invandrares egenskaper eller åtgärder för att skapa arbete/sysselsättning, i stället för ett fokus på diskriminering, och därmed makthavarnas handlingar, som en nyckel för en hållbar arbetsmarknad där individen uppmuntras att tro på sin egen potential. Problemet med detta fokus är inte att arbete är oviktigt utan att avsaknaden av ett antidiskrimineringsperspektiv resulterar i ett upprätthållande av en segregerad och ojämlik arbetsmarknad.

10.5. Diskrimineringsspiralen

Flera av de refererade forskningsrapporterna och studierna pekar på att diskriminering inom en sektor av samhället förstärker diskrimineringen och samhällets över- och underordning inom andra sektorer. På individnivå yttrar sig denna ”diskrimineringsspiral” genom att enskilda människor riskerar att drabbas av diskriminering på flera olika samhällsarenor. Dessutom finns det anledning att tala om kedjeeffekter som uppstår när diskriminering inom en samhällsarena får effekter för människors möjligheter på andra samhällsarenor. Ett tydligt exempel på detta som återfinns i den redovisade forskningen är diskriminering på arbetsmarknaden som får effekter för boende och hela den ekonomiska situationen i ett hushåll, liksom konsekvenserna av detta för ojämlik tillgång till och behandling i utbildningssystemet, t.ex. mindre uppmärksamhet i skolan och i slutändan lägre betyg.

Här kan vi i forskningen också finna stöd för att de barn vars föräldrar har pressats ut i samhällets marginaler också själva placeras i en liknande position och man kan därför säga att, om inget görs, att dessa barn växer upp med en erfarenhet av utanförskap som kommer att prägla deras livsval i framtiden.

10.6. Det är alltid någon annans fel

Även på organisationsnivå finns det anledning att tala om en diskrimineringsspiral. Inom flera samhällsområden tycks exkluderingen av invandrare inom olika institutioner och verksamheter vara en enskilt bidragande effekt till att institutioners och verksamheters innehåll präglas av ett etniskt majoritetsperspektiv. Detta får troligtvis långtgående konsekvenser för vilka man vänder sig till med sin verksamhet och hur man bedömer individers lämplighet och erfarenheter. Bilder i medierna av den ideale läsaren, i politiken av den ideale väljaren eller på restaurangen av den ideale kunden, tycks få en stor betydelse för diskriminerande normer och handlingsmönster. Dessa bilder används som utgångspunkt och något som försvaras med att det är ”någon annan” som inte vill ha/klarar av ”invandrare”. Denna förflyttning av diskrimineringsbeslutet till någon annan innebär också att individer, institutioner och (andra) verksamheter svär sig fria från sitt eget ansvar.

10.7. Varför har vi inte förstått detta tidigare?

Jag drar slutsatsen att ett dominerande synsätt på frågan om integration och invandring har präglats av att urskilja och fokusera på ”invandrare” och inte strukturer i det svenska samhället. Såväl forskning som politik har i stor utsträckning varit inriktade på att undersöka brister och ”åtgärda” invandrare. Denna praktik vill jag beteckna ”blaming the victim”, dvs. att ställa de som drabbas av strukturell diskriminering till svars för sin situation. Denna praktik uttrycks t.ex. i en ensidig fokus på invandrare genom egenförsörjning, validering av utbildning, att problem i skolan beror på annorlunda kultur, att arbetslösa är passiva, i boendefrågor att ”de” vill bo med sina landsmän eller att valdeltagande beror på bristande information.

Sverige präglas med andra ord (fortfarande) av ett utbrett förnekande. Som Torun Lindholm påpekar i Likhet inför lagen (Diesen, m.fl. 2005), har det i både Nordamerika och flera länder i Västeuropa konstaterats…

att många negativa föreställningar om olika minoritetsgrupper lever kvar och bevaras genom kulturell inlärning, kognitiva processer och identitetsbaserade behov. Eftersom tolerans och fördomsfrihet för många i de här länderna är en viktig del av självbilden, vill man dock inte kännas vid sådana negativa föreställningar (Ibid:406).

Hon påpekar att dessa negativa attityder gentemot minoritetsgrupper kan uttryckas utan att skada självbilden…

som fördomsfri och rättvis bl.a. genom att systematiskt betona betydelsen av olika abstrakta värden och principer som alla råkar vara till nackdel för utgruppen [ung. ”De Andra”].

Med tanke på Sveriges historia samt avsaknaden av en antidiskrimineringsrörelse, drar jag slutsatsen att det i Sverige finns starka förnekelsetendenser.

En konsekvens av förnekelsen är att forskare som kritiskt granskar majoritetssamhället och dess institutioner i stället för ”invandrarna”, inte tycks ha fått institutionella resurser att bedriva sitt arbete.

Trots detta finns det en ökande medvetenhet bland, forskare, politiker och praktiker om behovet av ett perspektivskifte.

Jag hävdar därmed att två av de uttalade huvudsyftena med utredningen; att sammanställa kunskapen för att få en mer heltäckande bild och behovet av att uppmärksamma regering och övriga (institutioner i) samhället på problemet, nu kan sägas vara uppfyllt. Vad som däremot står klart är att vi i framtiden inte kan hävda att det saknas kunskap (eller en översikt över kunskapen) som kan utgöra ett underlag för att initiera en antidiskrimineringspolitik och andra åtgärder. Samtidigt ser jag att det fortfarande finns viktiga luckor i kunskapen och att det främst saknas kunskap med andra utgångspunkter och metoder än de som hittills varit dominerande, vilket måste till för en fortsatt utveckling av effektiva åtgärder.

10.8. Den etniska maktordningen

Översikten visar att det svenska samhället är delat längs etniska linjer. Jag finner det därför relevant att tala om en etnisk maktordning i samhället. Med utgångspunkt i synen på könsmaktsordningen (kapitel 1) vill jag här ge utredningens definition av den etniska maktordningen.

Begreppet beskriver och förklarar att samhället är präglat av en ojämn fördelning av uppgifter, resurser och makt mellan ”svenskar” och ”invandrare” och att denna ojämlikhet består, trots åtgärder. Den etniska maktordningen karaktäriseras av 1) att ”svenskar” och ”invandrare” hålls isär, och indelas enligt ett hierarkiskt mönster t.ex. den etniska uppdelningen på arbetsmarknaden och i dagligt tal, 2) att svens-

kar/svenskhet utgör normen och att svenskar är överordnade och ”invandrare” underordnade, vilket kan illustreras med att arbete som betraktas som ”invandrarjobb” får/har lägre status och ger sämre betalt, men också att ”svenskar” tjänar mer för samma arbete. Svenskar har också i allmänhet mer makt, frihet och inflytande i andra delar av samhället.

Den etniska maktordningen återskapar sig själv, bl.a. genom uppfostran, kultur och politisk ideologi, t.ex. genom att vad som betraktas som viktigt i politiken definieras utifrån svenskhet som norm.

10.9. Myter om diskriminering och rasism

När man beaktar den kunskap som finns på området och de slutsatser som vi har dragit av den, får man också insikt i hur diskriminering och rasism har diskuterats i olika sammanhang. Flera av dessa diskussioner har karaktäriserats av förskönande omskrivningar och i mina ögon – förnekande.

I Sverige har begreppet rasism länge likställts med extrema uttryck som nazism och apartheid. Fortfarande verkar denna snäva tolkning som beskriver rasism som en tydlig ideologi om absoluta biologiska raser och deras inbördes hierarki, ha ett visst förklaringsvärde. (Regeringens skr. 2000/2001:59, s. 87; Socialstyrelsen, 1999:75ff; Ds 1998:35, s 98-99; Ds 1996:74; Bonniers svenska ordbok, 2002; SAOL, 1998; Prismas svenska ordbok, 2003).

När stereotypa föreställningar och fördomar om invandrare diskuteras i Sverige, förklaras det ofta med nedärvda och därför naturliga psykologiska mekanismer som ”naturlig rädsla för det främmande” och ”främlingsfientlighet”. Ord som rasism och diskriminering anses vara för starka. I synnerhet representanter från svenska institutioner (politiker, tjänstemän, forskare, företrädare för arbetsgivare och fackföreningar) tycks ha svårt att ta orden i sin mun, både i förhållande till andra makthavare och särskilt om sig själva.

En annan vanlig syn är att integration är en generationsfråga och ett informationsproblem. Resonemang om att ”nästa generation växer ju upp med invandrarna, de blir ju vana” är inte ovanliga. Erfarenheter från andra länder och viktiga förändringar i Sverige, t.ex.

arbetarrörelsen och kvinnorörelsen, tyder på att tiden i sig inte löser problemen.

Det som är gemensamt med ovan ”myter” är att det saknas ett maktperspektiv och ett strukturellt perspektiv. Individuella handlingar har inte setts i ljuset av privilegier och normer. Diskriminering har ofta betraktats som utslag av enskilda individers okunniga eller fördomsfulla agerande. Rasism har ofta setts som något som finns i andra länder, i historien eller bland förvirrade unga män – skinnskallar.

Genom dessa myter har (främst) privilegierade människor kunnat förneka diskrimineringens strukturella karaktär och sluppit granska sig själva.

10.10. Risker med ensidig fokus på mångfald

Att fler och fler institutioner har uttalade policys och driver ett aktivt arbete för att förändra den ”etniska” sammansättningen inom organisationen, som kunskapsredovisningarna visar, ser jag som positivt. Det gäller såväl privata företag som offentliga institutioner och politiska partier. Flera forskare varnar dock för att en mångfaldsretorik och rekrytering utan ett diskrimineringsperspektiv riskerar att tömma frågan på sitt innehåll och leda till en rekrytering som främst går ut på att visa upp symboliska objekt. Forskarna använder begreppet tokenism för att beskriva detta problem (kapitel 4) och menar att det inte räcker med en ökad representation i statistisk mening. Frågan om varför samhället ser ut som det gör och anledningen till varför en aktiv rekrytering krävs, måste ständigt hållas i minnet. Det kan bl.a. betyda att inte bara tänka ”mångfald” och diskriminering i rekrytering utan också i arbetslivet – i de vardagliga relationerna och arbetsdelningen på själva arbetsplatserna. Det måste också betyda att frågan om makt och privilegier förblir central. Och det ska även betyda att personer med egna erfarenheter av diskriminering och rasism tillåts definiera problem.

Det behövs dessutom en insikt om att främjandet av mångfald inte med automatik minskar diskriminering, medan motverkande av diskriminering bör leda till en ökad mångfald. Motverkande av diskriminering sätter fokus på det väsentliga, dvs. likheterna mellan människor, i stället för ett mångfaldsarbete som ofta har satt människors olikheter i fokus.

10.11. När vi ser framåt

Jag kan dra slutsatsen att synliggörande och motverkande av strukturell diskriminering är en nyckelfråga för Sveriges framtid. Görs inget nu, trots den kunskap som finns, frångås grundläggande demokratiska principer med gott minne. Detta betyder sannolikt också att samhällsgemenskapen fortsätter att vittra sönder, i stället för att förnyas och fördjupas.

De relativt fasta strukturer och komplexa mekanismer som man ser i kunskapsredovisningen, leder till insikten att detta kräver åtgärder på olika nivåer med olika grad av komplexitet. Det är tillräckligt komplicerat att arbeta med mekanismer bakom strukturell diskriminering inom ett samhällsområde. Det är dock en ännu större utmaning att arbeta med mekanismer som har en områdesöverskridande karaktär. Det betyder bland annat att den som vill arbeta med samhällsöverskridande mekanismer möter hinder från aktörer som befinner sig utanför deras kontroll. Jag tycker mig också se att normer som genomsyrar majoritetssamhällets samtliga arenor också får konsekvenser på de särskilda områdena, vilket ytterligare bidrar till komplexiteten.

Komplexiteten av problemet leder till slutsatsen att det inte finns enkla metoder för att motverka strukturell diskriminering. Men det finns metoder som tillsammans kan leda till en bättre situation än vad vi har i dag. Dessa metoder – där de som jag bedömt relevanta finns i förslag till åtgärder – måste definieras konkret för varje mekanism och samhällsområde och sedan kombineras till en omfattande strategi. Jag ser att i länder som har utvecklat effektiva åtgärder, verkar mobiliseringen och motståndet i det civila samhället ha spelat en avgörande roll. Det är därför inte överdrivet att säga att arbetet mot strukturella diskrimineringen inte bara kräver en åtgärdsplan riktad till en viss myndighet eller ett visst samhällsområde utan en omfattande social och politisk rörelse inriktad på en förändring av det svenska samhället.

Litteraturförteckning

Bonniers svenska ordbok (2002) Stockholm: Bonnier. de los Reyes, P. & Wingborg, M. (2002) Vardagsdiskriminering och

rasism i Sverige - En kunskapsöversikt, Integrationsverkets rapportserie 2002:13.

Diesen C, Lernestedt C, Lindholm T, & Pettersson T. (2005) Lik-

het inför lagen. Natur och kultur.

Ds 1996:74, Kunskap som kraft: Handlingsprogram för hur museerna

med sitt arbete kan motverka främlingsfientlighet och rasism.

Ds 1998:35, Rasistiskt och främlingsfientligt våld. Rapport från Ar-

betsgruppen med uppgift att motverka och förebygga rasistiskt och annat etniskt relaterat våld.

Prismas svenska ordbok (2003) Stockholm: Prisma. Regeringens skrivelse 2000/2001:59 En nationell handlingsplan mot

rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering.

Rodrigo Blomqvist, P. (2005) Närvarons politik och det mångetniska

Sverige : om att ta plats i demokratin. Göteborgs universitet.

SAOL (Svenska Akademins Ordlista) (1998). Norstedts. Socialstyrelsen (1999) Mångfald, integration, rasism och andra ord.

Rapport 1999:6, Socialstyrelsen.

SOU 2000:106, Medborgarskapskrav i svensk lagstiftning. Statskontoret (2004) Handlingsplaner för etnisk och kulturell

mångfald: Ett lämpligt verktyg för att stärka etnisk och kulturell mångfald inom staten? Stockholm: Statskontoret.

11. Kunskapsluckor

1

1

Detta kapitel baseras delvis på det kunskapsunderlag som utredningen på begäran lämnade

till Justitidepartementet den 18 mars 2004: ”Makt, integration och diskriminering – det svenska dilemmat”.

11.1. Inledning

Av den redovisade kunskapen kan man dra slutsatsen att man vet att strukturell diskriminering på grund etnisk eller religiös tillhörighet förekommer och att det förekommer i de flesta samhällsområdena. Forskningen ger också vissa svar på vilka som drabbas och vilka som drabbas värst, liksom vem som gynnas. Man vet också att det förekommer i olika situationer; i vardagliga relationer mellan ”vanliga” människor och mellan ”vanliga” människor och individer med tydlig makt som företrädare för institutioner. Man vet också att diskrimineringen är ”normal” i bemärkelsen att den är svår att upptäcka för den del av befolkningen som inte drabbas negativt då den vilar på normer som har status av ”sanningar”. Därmed möjliggörs också en utbredd förnekelse vilket sammantaget gör att diskrimineringen görs osynlig och att detta också ligger i maktens intresse.

Med andra ord vet man tillräckligt för att agera, men man vet däremot inte tillräckligt för att svara på frågorna hur och varför? Här kan nämnas frågan om hur strukturell diskriminering (åter)skapas trots den befintliga kunskapen, trots en uttalad politisk vilja och trots åtgärder för att motverka det. Med andra ord är frågan om mekanismerna bakom, ett outforskat och angeläget fält. Man vet t.ex. väldigt lite om hur föreställningar påverkar handlingar och vice versa, om hur man effektivast motverkar strukturell diskriminering och hur mekanismerna bakom strukturell diskriminering förändras.

Det är t.ex. inte orimligt att anta makten hittar andra vägar att upprätthålla den rådande etniska maktordningen när åtgärder initieras för att motverka det. Vad händer t.ex. när en alltmer restriktiv

lagstiftning motverkar strukturell diskriminering? Det finns anledning att tro att den strukturella diskrimineringen anpassas. Strukturell diskriminering är ett föränderligt fenomen, en maktordning som är flexibel. Kunskapen måste fördjupas och ständigt uppdateras för att kunna formulera bättre och effektivare åtgärder. Störst förutsättning för att lyckas påverka strukturell diskriminering finns i ett samarbete mellan de som berörs av diskriminering, kritiska forskare och politiker med ambition att förändra den rådande ordningen i samhället.

Vad gäller aktörer i det civila samhället som företräder de som drabbas av strukturell diskriminering, har det funnits en splittrande politik som i stället för att förstärka har försvagat.

Vad gäller forskningen har det saknats institutionella förutsättningar för att erbjuda den kontinuitet som är nödvändig för att klara de kunskapsbehoven för formulering av effektiva åtgärder.

Vad gäller det politiska arbetet har det saknats initiativ som utmanar den rådande etniska maktordningen.

Det finns mycket mer forskning internationellt. Till stor del behandlar den omständigheter i USA och Storbritannien. Dessa är oftare än i Sverige direkt kopplade till frågor om makt och etnicitet (här pratar man dock ofta om ”ras”). För att klarare se och förstå orsakerna bakom strukturell diskriminering, dess olika uttrycksformer och utbredning i Sverige, liksom kunskap om hur man bäst motverkar det, är det av stor vikt att i större utsträckning ta del av dessa internationella erfarenheter och kunskaper.

De områdesspecifika kunskapsluckorna redovisas i slutsatserna i respektive kapitel.

11.2. Kunskap och kunskapsproduktion - utgångspunkter och förutsättningar

Överlag har forskning om diskriminering inte stått högt i kurs i Sverige. Detta blir särskilt tydligt när man beaktar de stora kunskapsluckorna på vissa samhällsområden, tex rättsväsendet och boende. Jag tolkar det som ett bristande intresse för kunskap om diskriminering, i alla fall i den mening att forskning anpassas ofta till makthavarnas behov. Så länge som makthavarna (politiker, tjänstemän, arbetsgivare och fackföreningar) är någorlunda överens, blir det inte mycket stöd till forskning om diskriminering, lika lite som det blir åtgärder som motverkar.

I Sverige har forskning om rasism och diskriminering i princip inte alls bedrivits förrän på 1980-talet och man kan därför säga att det saknas en vetenskaplig tradition likt den i t.ex. Storbritannien och USA. Under 1990-talet, då problemen började uppmärksammas i den offentliga debatten, fick forskningen om rasism och diskriminering ett litet utrymme på högskolor och universitet, men frågorna har knappast prioriterats. Jag menar att det därför är viktigt att undanröja institutionella hinder för diskrimineringsforskning såväl som att höja dess status och stimulera sådan kunskapsproduktion.

Trots att det alltså finns vissa initiativ som syftar till att närmare undersöka frågor om invandring, integration och i viss mån diskriminering och rasism finns det anledning att fundera över på vilket sätt de befintliga institutionella förutsättningarna kan utgöra hinder och/eller möjligheter för kunskapsproduktion på detta område. Det är tydligt att fokus har funnits på frågor som jag identifierat som mindre viktiga (t.ex. ensidig fokus på skillnader i utfall) och i vissa fall kontraproduktiva (t.ex. söker problemen hos invandrares ”kultur”). De institutionella hindren är en fråga som i princip är helt outforskad och därmed utgör en viktig kunskapslucka.

Ytterligare en viktig fråga är vilka resurser som står till buds för den som söker eller vill producera kunskap inom detta område. Hur ser t.ex. finansieringsmöjligheterna ut? Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS), konstaterar i sin utvärdering av den svenska IMER-forskningen (Internationell migration och etniska relationer) att resurserna minskat (varför och med vilka konsekvenser?) och att det finns ett stort behov av långsiktig finansiering av såväl tjänster som projekt (FAS, 2003).

Frågan om könsdiskriminering eller om könsmaktsordningen har en relativt central plats i forskarvärlden. Inom jämställdhetsarbetet har genusvetenskap som kunskapsområde varit nära kopplat till en diskussion om diskriminering och marginalisering av kvinnor inom forskarvärlden. En sådan diskussion tycks i det närmaste saknas i relation till forskning om integration, rasism och diskriminering, trots att det finns en påtaglig risk för att akademiker med invandrarbakgrund stöter på strukturella hinder och utsätts för etnisk diskriminering inom universitet och högskolor (kapitel 5) samt relaterade myndigheter och privata verksamheter (forskningsråd, stipendiefonder osv.).

Jag drar på basis av den redovisade kunskapen slutsatsen att kunskapsproduktionen i Sverige sker utifrån majoritetssamhällets syn-

vinkel vilket innebär att kunskapens utgångspunkter och tolkningen av den präglas av majoritetssamhällets förståelse av omvärlden. Detta präglar rimligen kunskapsproduktionen då den utgår från ett för-givet-taget ”vitt svenskt perspektiv”. Här är det viktigt att individer som drabbas av diskriminering ges delaktighet i rätten att definiera frågorna och att dessa erfarenheter tas tillvara i forskningen. Detta är också viktigt för att den som drabbas ska ha en rimlig möjlighet att föra sin talan och artikulera missförhållanden.

Om en förändring ska ske till det bättre på detta område är det viktigt att såväl ansvariga som verksamma inom privat och offentliga verksamhet har kunskap om diskriminerande strukturer för att kunna utforma ett antidiskrimineringsarbete i den egna verksamheten.

11.3. Möjligheter med ett fokusskifte

11.3.1. Kategorisering och problemformulering

Genom att monopolisera kunskapsproduktionen om ”De Andra” kan de eurocentristiska forskningsramarna definiera och positionera ”De Andra” som underlägsna. Detta exkluderar också andra röster och alternativa tolkningar. Vem som definierar problemet och vem som definieras som ett problem är därför viktigt att undersöka.

How does the traditional canon come to encompass the experience of racial minorities, who experience and know that discrimination is part of their daily lives, but who, because of our racial past, have also been excluded from the participatory process of formulating the academic canon and academic management structures? (Lazos Vargas, 2002:6)

I Integrationsverkets rapport Vardagsdiskriminering och rasism – en kunskapsöversikt (de los Reyes & Wingborg, 2002) understryks vikten av språkets förhållande till makt. Ord är inte neutrala kombinationer av bokstäver. I Kapitel 3 i detta betänkande finns forskning som visar att medierna bidrar till att definiera dessa begrepp utifrån ett majoritetsperspektiv och att medierna till stor del exkluderar invandrares erfarenheter av diskriminering. Jag menar att definitionsfrågan av centrala begrepp som t.ex. etnicitet, mångfald, integration, rasism, multikulturalism, diskriminering m.fl., är centrala för att förstå och motverka strukturell diskriminering. Därför är det viktigt att undersöka vilken roll forskningen spelar i att upp-

rätthålla den etniska maktordningen. T.ex. kan forskning som avser att mäta skillnader mellan ”svenskar” och ”invandrare” och som inte problematiserar de konstruerade kategorierna, riskera att (åter)skapa och cementera idéer om olikhet. Härom finns lite forskat.

11.3.2. Fokus på majoritetssamhället i stället för ”De Andra”

FAS, konstaterar i sin utvärdering av den svenska IMER-forskningen att det finns en hel del forskning om integration av ”invandrare”, men mycket lite integrationsforskning som fokuserar på integration av ”svenskar” i ett multietniskt samhälle (FAS, 2003:34). Just frågan om var fokus läggs är av enorm vikt för den kunskap som produceras. Ett enkelt exempel är om fokus sätts på diskriminering så sätts makt och privilegier i centrum, men om fokus sätts på invandrares brister skylls problemen på de som drabbas och rådande maktstrukturer döljs och bibehålls.

Jag ser i kunskapsredovisningen att det finns en brist på forskning som undersöker varför fokus i integrationsforskning i så stor utsträckning ligger på ”invandrare” och inte på t.ex. diskriminering och vilka konsekvenser detta får.

Integrationsverket konstaterar i Rapport Integration 2002, att fram till i dag har forskningen i Sverige utgått ifrån och därmed fokuserat på invandrares brister för att förklara t.ex. svårigheter att komma in på arbetsmarknaden (Integrationsverket, 2003:46). Inte nog med att detta inte kan förklara skillnaderna i t.ex. förvärvsfrekvens – detta synsätt och fokus på individernas brister bidrar till att skuldbelägga ”invandrarna” för den underordnade position många av dem befinner sig i. Därmed behålls fokus på betryggande avstånd från makten och majoritetssamhället.

Liknande slutsatser finns i internationell forskning. Teun van Dijks analyser av den akademiska världens roll i kunskapsproduktionen och dess påverkan på politiker, allmänhet samt sociala och ekonomiska relationer är ett exempel. Van Dijks slutsats är att akademins studier av icke-europeiska människor (också när dessa finns inom Europa) (har spelat och) spelar en avgörande roll för hur synen på ”De Andra” laddas med negativa stereotyper, ofta ställda i motsats till ”vita västerlänningar”.

various forms of modern, symbolic racism are also widespread in academia: research that subtly blames the victims, denial of racism, gro-

wing lack of interest in remaining inequalities, opposition against Affirmative Action, irritation about minority radicals who are seen as ”exaggerating” and so on. (van Dijk, 1993:195)

11.3.3. Fokus på strukturer i stället för individer

Kunskapsredovisningen leder mig till slutsatsen att det finns en betydande mängd forskning som undersökt förhållanden för ”invandrare” i Sverige. Vad som emellertid också är tydligt är att det saknas viktiga teoretiska utgångspunkter och viktiga slutsatser utifrån den kunskapen (de hänger givetvis ihop). Alltför många studier har karaktären av en beskrivande ansats, där lite eller inget görs att dra slutsatser om varför resultaten ser ut som de gör och hur (miss)förhållanden skapas och återskapas, dvs. de bakomliggande mekanismerna.

Så är fallet t.ex. med den forskning som undersöker skillnader mellan ”svenskar” och ”invandrare” mätt i levnadsstandard, grad av sysselsättning m.m. Sällan dras slutsatser där strukturella förhållanden och mekanismer ses som avgörande för de existerande skillnaderna. Detta tror jag delvis kan förklaras med ”felaktiga” teoretiska utgångspunkter (se avsnittet ovan). Snarare finns en utbredd tradition av att oreflekterat använda (de socialt konstruerade) motsatsparen svensk-invandrare (vi-dom) som oproblematiska analyskategorier. Därutöver finns förmodligen psykologiska överlevnadsmekanismer. Om en forskare vill undersöka fackens och arbetsgivarnas roll i etnisk diskriminering, finns det risker. Om samma forskare vill undersöka invandrares brister, finns det färre risker.

En betydande del av forskningen om diskriminering i Sverige har fokuserat på individers handlingar och attityder och har inte försökt se detta inom ramen för ett större strukturellt perspektiv. Detta gör att det blir svårt att lära sig något om på vilket sätt dessa handlingar återskapar strukturell diskriminering och vilken roll som normer och ideologier i samhället spelar (se också de los Reyes & Wingborg, 2002:78; FAS, 2003:35). Samtidigt gör ett individuellt perspektiv att det blir ”lättare” att se diskriminering som uttryck för enskilda individers fördomar och inte som ett uttryck för vedertagna förhållningssätt och normer i samhällets institutioner. Med ett strukturellt perspektiv finns det också större möjlighet att förstå vilken roll majoritetssamhällets privilegier spelar för (åter)skapandet av etnisk ojämlikhet.

Jag ser att ”invandrares” utanförskap, exkludering, marginalisering, segregation samtidigt innebär och är en konsekvens av de privilegier som finns tillgängliga för de som tillhör majoritetssamhället. Att födas in i den ”vita (manliga) gemenskapen” innebär att födas med ett privilegium. I andra länder, främst USA har ett forskningsfält som ofta kallas Critical Whiteness Studies (CWS) vuxit fram. Denna har en ambition att just fokusera på de(n) dominerande gruppe(r)n(a) och analysera de privilegier de åtnjuter som ett sätt att förstå hur systematisk över- och underordning reproduceras. Detta är viktigt att undersöka också i Sverige.

Här finns lärdomar att hämta från den del av den feministiska forskningen som analyserat hur män tar del av och (därmed) upprätthåller olika privilegier inom ramen för könsmaktsordningen, vilket innebär ett återskapande av ett könsbaserat privilegiesystem.

11.3.4. Fokus på hur diskriminering samverkar – ett intersektionalitetsperspektiv

Den viktiga kunskapen om hur olika system av ojämlika maktrelationer samverkar med varandra, s.k. intersektionalitet, saknas till stor del i Sverige. Vi talar då särskilt om kopplingen mellan etnicitet, kön och klass. Feministiska forskare har sedan 1980-talet talat om att (den västerländska) feminismen inte förmår analysera den rådande samhällsordningen eller representera kvinnor med annan bakgrund än ”vit” (medelklass). Dessa forskare menar att ”vita” kvinnor och kvinnor (och män) med invandrarbakgrund erfar delvis (o)lika former av förtryck och underordning. (de los Reyes & Wingborg, 2002:77; de los Reyes & Mulinari, 2005).

Såväl den svenska forskningen, debatten som politiken, har ofta karaktären av ett ställningskrig. De ”vita” medelklassfeministerna beskylls för att ”se om sitt eget hus” och ignorera eller t.o.m. motarbeta den anti-rasistiska feminismen samt att kvinnors röster och erfarenheter inte tas tillvara i integrations- och anti-rasistiskt arbete. Ibland får detta absurda konsekvenser som skapar en olycklig polarisering. Det är därför av stor vikt att mer fokus sätts på hur olika mekanismer bakom systematiskt över- och underordning samverkar med varandra, och att disciplinerna kan bli gränsöverskridande. Också FAS IMER-utvärdering kommer till denna slutsats (FAS, 2003:35).

Frågan om intersektionalitet verkar också spela en allt viktigare roll inom det juridiska arbetet för att motverka diskriminering. I varje fall har man i Kanada ansett att det är viktigt att förstå att olika diskrimineringsgrunder samverkar i sammanhang där diskriminering uppstår. Och att denna förståelse bidrar till en viktig utveckling av rättspraxis. Det saknas en historisk forskning angående hur i synnerhet arbetet mot könsförtryck och rasförtryck har samspelat och hur dessa har bidragit till och/eller motverkat varandra. I kapitel 12 nämns t.ex. de tidiga feministernas arbete i kampen mot slaveri i USA. Dessutom har utvecklingen av frågan om lika rättigheter och möjligheter drivits fram pga kön eller pga etnicitet i olika historiska sammanhang. I nordamerika utvecklades antidiskrimineringslagar i första hand i förhållande till etnicitet. Medan det i Europa var kön som var den historiska drivkraften. Samtidigt byggde de europeiska lagar till stor del på erfarenheterna i Nordamerika. Här finns det kanske viktiga insikter att hämta på strategier för samhällsförändring.

11.3.5. Fokus på hur diskriminering på olika samhällsområden hänger ihop

Vad som också i stor utsträckning saknas är analyser som sammanbinder ojämlika förhållanden från olika samhällsområden. Flera av de redovisade rapporterna antyder emellertid att det är nödvändigt att beakta ojämlikhet inom ett samhällsområde för att förstå ojämlikhet inom ett annat. Ofta bedrivs forskning med den klassiska positivistiska utgångspunkten att göra smala undersökningar på ett begränsat område för att kunna komma med ”vattentäta och objektiva sanningar”. Vad man därmed går miste om är möjligheten att finna kunskap om de komplexa processer som strukturell diskriminering skapas och förstärks.

Exempelvis hur föreställningar sprids i politiken, vilka upprepas så ofta i medierna att de blir för-givet-tagna ”sanningar”. Dessa föreställningar och normer skapar en tolkningsram för arbetsgivare vilket kan påverka t.ex. rekrytering. Detta kan i sin tur påverka boende(segregationen) som i sin tur kan begränsa valmöjligheterna för skolgång för sina (ev.) barn.

11.3.6. Större möjligheter med tvärvetenskaplig forskning

Min slutsats är också att fler forskningsprojekt av tvärvetenskaplig, disciplinöverskridande karaktär skulle gynna en djupare förståelse av (mekanismer och processer bakom) den strukturell diskrriminering. Eftersom strukturell diskriminering är ett komplext fenomen kan det visa sig fördelaktigt att kombinera olika erfarenheter, utgångspunkter, teorier och metoder. I dag sker forskning ofta i separata linjer – ”stuprör” vilket ger mindre möjlighet för korsbefruktning.

Marginaliseringens ekonomiska sida (otrygga och lågt betalda jobb, långtids- och återkommande arbetslöshet) påverkar och påverkas av social marginalisering (förlust av nätverk och möjlighet till socialt deltagande), som i sin tur påverkar och påverkas av politisk marginalisering (förlust av deltagande och inflytande). Ekonomisk och politisk marginalisering leder till politisk polarisering (minskad social sammanhållning), som i sig också påverkar den sociala marginaliseringen. Budskapet är här att kunskapsbildningen inte kan begränsas av samhällets sektorisering. För att skapa hållbara dynamiska teorier behövs ett mångvetenskapligt perspektiv och ett sektoröverskidande tänkande (Eriksson, 2000).

11.3.7. Förändringsstrategier

En viktig kunskapslucka handlar om förändringsstrategier. Mycket av den forskning som finns handlar om problembeskrivningar. Dessutom kan forskning vara bra på att förklara vilka processer inte fungerar. Men det saknas forskning om hur lyckade förändringsprocesser skapas och genomdrivs. Även i denna utredning läggs det fram förslag som är mer eller mindre byggda på mina antaganden och insikter i förändringsprocesser i t.ex. andra länder, snarare än endast på forskning som visar att vissa åtgärder är framgångsrika. Även i förhållande till Sverige drar jag slutsatsen att kvinnorörelsen har varit viktigt för att driva fram jämställdheten. Men det är svårt att hävda att det finns mycket forskning om detta.

Bland annat tror många att lagar ska bidra till förändring. Samtidigt finns det många lagar (och andra åtgärder) som jag också karakteriserar som trevliga men innehållslösa symbollagar. Dessa kan i stället bidra till att förhala reella förändringsprocesser. Inte heller detta är speciellt utforskat.

11.4. Möjligheter med andra vetenskapliga metoder

11.4.1. Erfarenheter som kunskapskälla

Traditionell positivistisk forskning med sin ”objektiva” utgångspunkt, har sällan betraktat upplevelser och erfarenheter som viktiga kunskapskällor. Erfarenheter har setts som subjektiva uppfattningar som inte kan användas som underlag för (den objektiva) ”sanningen”. Detta har dock på senare år kommit att ifrågasättas i allt större utsträckning av flera vetenskapsfilosofier, t.ex. poststrukturalism, postmodernism och postkolonialism. Forskare som t.ex. Michel Foucault har argumenterat för att all kunskap produceras i ett sammanhang. Sammanhanget (eller kontexten) präglas av ideologier och intressen vilket gör att forskningen inte sker i ett vakuum och definitivt inte är objektiv. Snarare vill Foucault se kunskap som något som förhandlas fram i en ständigt pågående (makt)kamp, som också förändras över tid.

Det har ofta hävdats att upplevelser och erfarenheter är subjektiva och därför inte intressanta kunskapskällor. Jag menar dock att det är just denna subjektivitet som gör dem särskilt relevanta att undersöka och hävdar att individuella (subjektiva) erfarenheter är särskilt viktiga genom att de erbjuder en förståelse för hur diskriminering faktiskt uttrycks och upplevs, något som ger en koppling och möjlighet till djupare förståelse av de gemensamma erfarenheter som mäts på statistisk väg.

Med erfarenheter avses t.ex. berättelser, vilka kan utvecklas och diskuteras i djupintervjuer och inte erfarenheter som mäts i procentsatser genom t.ex. enkäter. Detta gäller såväl de under- och överordnade informanternas erfarenheter som forskarens egna erfarenheter. Särskilt viktigt är det därför att forskare med egna erfarenheter av diskriminering och rasism ges utrymme att formulera, bedriva och analysera institutionella/strukturella mekanismer bakom diskriminering. Wanda Pillow resonerar:

”The task is not simply about ”doing data collection” in a different way, but it is also about producing a new kind of knowledge, outsider centered knowledge…” (Lazos Vargas, 2002:9)

Att använda erfarenheter är särskilt viktigt eftersom att strukturell diskriminering ofta uppfattas som normalt av majoritetsbefolkningen. Detta kan innebära att kvantitativa data inte förmår ifrågasätta det normala. Dessutom är mekanismerna bakom särskilt svåra

att upptäcka genom ett traditionellt angreppssätt. Kvantitativa data kan visa omfång och förekomst av diskriminering, medan kvalitativa undersökningar (särskilt undersökningar av erfarenheter) kan bättre svara på frågan hur?

Detta har lyfts fram av många (FAS, 2003:35; van Dijk, 1993:196; Essed, 1991; de los Reyes & Wingborg, 2002:78).

Här är det också viktigt att dra lärdomar av den feministiska forskningen som har försökt tydliggöra de (tvingande och begränsande) premisser som avgör hur forskning ska bedrivas.

11.4.2. Aktionsforskning

Ett annat forskningsfält/metod med stor potential men som är underutvecklat är den s.k. aktionsforskningen (FAS, 2003:9). Aktionsforskning har en normativ utgångspunkt och en ambition att förändra och förbättra till exempel de missförhållanden som undersöks. Det kan handla om att föra en dialog och ge återkommande återkopplingar om resultat, gentemot exempelvis en undersökt arbetsplats. Allt för mycket forskning om integration och diskriminering i Sverige distanserar sig från sitt undersökningsobjekt och har ofta karaktären av en ”problemkatalog”. Melanie Carter uttrycker problemet i en amerikansk kontext med följande uppmaning: ”to resist the temptation of ”hit and run” research, unconcerned about the consequences” och efterlyser att man hellre ska: ”pursue research that demonstrates concern for the collective good of our communities” (Lazos Vargas, 2002:7)

11.4.3. Situation testing (praktikprövning)

I Sverige har forskning med s.k. praktikprövning (situation/discrimination testing) inte ansetts etiskt korrekt. Forskningsetiska invändningar ledde till att några forskare fick avslag på 1990-talet från Socialvetenskapliga forskningsrådet. Även politiker avslog dessa ansökningar. Dessa avslag har i princip lett till ett svenskt förbud mot metoden. Samtidigt som forskningsmetoden accepteras i länder som Tyskland, Belgien, Nederländerna, Italien, Storbritannien, Kanada och USA.

F.d. ordföranden i FN:s rasdiskrimineringskommitté, Michael Banton, har påpekat att användningen av praktikprövning hade ett

tydligt inflytande på antidiskrimineringspolitiken i England. Banton har också kritiserat den svenska hållningen till praktikprövning. ”To conclude that the ethical objections to practicetesting constitute an insuperable obstacle to the use of this research method is, in effect, to endorse the prevailing incidence of racial discrimination” (Banton, 1997:419).

Ett viktigt framsteg på området ligger i uppdraget Integrationsverket nu har fått att göra en studie av diskriminering i rekryteringsprocesser på arbetsmarknaden (kapitel 6).

Även om situation testing är en metod som inte främst syftar till att undersöka diskrimineringens mekanismer är det en av få metoder vars resultat är så tydliga att de kan ha en stor opinionsbildande effekt. Detta kan påverka det allmänna förnekandet av etnisk diskriminering i ett samhälle som ser diskriminering som ett väldigt avvikande beteende.

Litteraturförteckning

Banton, M. (1997) ”The ethics of practice-testing” i: New Com-

munity 23(3): 413-420, July 1997.

de los Reyes, P. & Mulinari, D (2005) Intersektionalitet: kritiska

reflektioner över (o)jämlikhetens landskap. Malmö: Liber.

de los Reyes, P. & Wingborg, M. (2002) Vardagsdiskriminering och

rasism i Sverige - En kunskapsöversikt, Integrationsverkets rapportserie 2002:13. Norrköping: Integrationsverket.

Eriksson, C. (2000), Sociala skyddsnät, socialt kapital och det civila

samhället, Statens folkhälsoinstitut: http://www.fhi.se/nyheter/data.asp?id=204

Essed, P. (1991) Understanding Everyday Racism. Newbury Park:

Sage.

FAS (2003) An Evaluation of Swedish International Migration and

Ethnic Relations (IMER) Research 1995-2002, FAS

Integrationsverket (2003) Rapport Integration 2002. Norrköping:

Integrationsverket

Lazos Vargas, (2002) ”Introduction” ingår i: Interrogating racism in

qualitative research methodology, (2002) Lopez & Parker (red.)

van Dijk, T. (1993), Elite Discourse and Racism. London: Sage.

12. Erfarenheter av åtgärder mot strukturell diskriminiering i andra länder och könsdiskriminering i Sverige

12.1. Inledning

Den uppenbara strukturella diskrimineringen som kan finnas i form av lagar och regler som öppet diskriminerar människor på grund av etnisk eller religiös tillhörighet har avskaffats i de flesta länder. Det som finns kvar är ofta lagar och annat som reglerar förhållandet mellan medborgare och icke-medborgare, eller som skiljer mellan invandrare från olika länder (t.ex. EU-medborgare och s.k. tredjelandsmedborgare). Exempel finns i de olika regelsystem där staten anses ha ett övervägande intresse av medborgarens lojalitet (i förhållande till bl.a. militären eller polisen) eller områden där det anses att den rättighet som regleras har en naturlig koppling till medborgarskap (t.ex. rösträtt). Dessa särbehandlingsgrunder har krympt i omfång. Många stater har i varierande grad tagit bort medborgarskapskrav vid anställning på offentliga myndigheter. Invandrare, oavsett om de har förvärvat svenskt medborgarskap eller inte, kan formellt sett arbeta på de flesta offentliga arbetsplatserna i Sverige. Å andra sidan behöver inte en ändring i reglerna innebära en förändring i normer och handlingsmönster. Det är också så att det inte med nödvändighet måste ha funnits formella diskriminerande lagar i ett samhälle för att diskriminerande normer och handlingsmönster skall finnas.

Samspelet mellan avvecklingen av diskriminerande lagar och regler kan till exempel ses på jämställdhetsområdet. De flesta lagar som innebar en formell särbehandling av män och kvinnor har avvecklats i Sverige och i många andra länder. Det har inte inneburit att könsmaktsordningen upphört. Det finns fortfarande en underordning av kvinnor och en privilegiering av män.

De vanligaste förekommande åtgärderna för att motverka strukturell diskriminering i andra länder är olika lagar för att motverka diskriminering och främja jämlikhet. Likaså finns det olika offentliga policys. Dessa kan till exempel vara främjande av jämlik-

het genom offentliga upphandlingar, tydliga krav på jämlikhet i den offentliga sektorn, olika policys som berör utbildning och jämlikhet, utbildning av personal i frågor som berör diskriminering och rasism, analyser i skolor av historiska ojämlikheter i samhället samt det pågående arbetet med att främja jämlikhet som en fråga om demokrati och mänskliga rättigheter eller särskild forskning inriktad på att analysera ojämlikhet i samhället.

Det är även väsentligt att se den roll som olika aktörer i det civila samhället spelar i att hålla ett kritiskt öga på efterlevnaden av dessa policys. Det finns dock inte mycket forskning som analyserar hur samhällsförändringar avseende minskad diskriminering och ökad jämlikhet har kommit till stånd, men det verkar uppenbart att nya lagar och policys får störst effekt i situationer där det finns starka och kunniga aktörer i det civila samhället som granskar det offentligas arbete och driver på utvecklingen i övrigt. Det civila samhällets insatser har i flera andra länder varit nödvändiga för att få fram verkningsfulla reformer.

Flera länders åtgärder tas upp i detta avsnitt. De åtgärder som jag tar upp har utvecklats främst i länder som har varit tvungna att möta samhällskriser som berör rasism och diskriminering. USA är känt bland annat för slaveriet samt sin rasåtskillnadspolitik. Det kanadensiska samhället har länge arbetat med närliggande frågor som förtryck av inhemska minoriteter samt andra s.k. synliga minoriteter. Storbritannien och Nederländerna har också arbetat med dessa frågor delvis på grund av sin koloniala historia.

Utvecklingen i just USA, Kanada, Storbritannien och Nederländerna har påverkat och påverkar fortfarande arbetet mot diskriminering i (övriga) Europa. Denna översikt ger underlag så att viktiga och användbara lärdomar på ett mer systematiskt sätt kan dras från både deras framgångar och misstag.

Jämställdhetsåtgärderna i andra länder har främst varit en del av ett bredare arbete mot diskriminering och för jämlikhet på flera olika grunder. Dessa jämställdhetsåtgärder har i sin tur påverkat utvecklingen i Sverige. Denna utveckling analyseras i avsnitt 12.6.

Det kan redan här nämnas att det finns en stor kunskapslucka i Sverige och flera länder i Europa om samspelet mellan arbetet för lika rättigheter och möjligheter med hänsyn till kön respektive ras/etnicitet.

Varje land har sin egen historia. Samtidigt har de europeiska och nordamerikanska staterna en sammanflätad historia där rasism och etnisk diskriminering har ingått och ingår som viktiga fundament. I

flera av dessa länder har insikten om förekomsten av strukturell diskriminering inneburit att åtgärderna som vidtagits har inriktats både på att skapa ett individskydd och att utforma åtgärder för att komma åt den strukturella diskrimineringen. Därmed borde det finnas värdefulla lärdomar att hämta från dessa länder.

Det som tas upp i denna översikt är inte en fullständig redogörelse över alla åtgärderna som finns i dessa länder (eller i världen). Jag har valt ut dem som vi anser erbjuder de viktigaste lärdomarna (negativa eller positiva) som kan bidra till att utveckla effektiva åtgärder i Sverige.

12.2. USA

12.2.1. Bakgrund

På grund av sin historia med slaveri och rasism, har frågan om motverkande av rasdiskriminering i USA påverkat utvecklingen på ett väldigt tydligt sätt. Fram tills USA:s inbördeskrig 1860–65 var slaveriet lagligt i sydstaterna. Arbetet med åtgärder mot diskriminering börjar med rörelsen mot slaveriet redan på tidigt 1800-tal. Både män och kvinnor deltog aktivt i antislaverirörelsen. Att arbetet mot slaveriet var en internationell rörelse kunde ses i och med att världens antislaveriföreningar samlades till ett konvent i London 1840. Kvinnornas medverkan och delaktighet i rörelsen aktualiserade även en del idéer angående kvinnors frigörelse – i synnerhet när aktiva tillresta kvinnor uteslöts från ett jämlikt deltagande i London. De tvingades sitta i ett annat rum medan konventet pågick. Denna särbehandling av kvinnorna som deltog på detta konvent ledde så småningom till historiens första konvent för kvinnliga rättigheter 1848 i Seneca Falls New York. (Zinn 1995:121) Här och på efterföljande möten såddes en del frön för samspelet kring jämlikhet på olika grunder. Bland annat underströk en svart feminist, Sojourner Truth, 1852 i en klassisk text Är inte jag en kvinna? att många kvinnor redan då utförde mansarbete.

1

1

Lena Gemzöe,

Feminism, s 153, 2002. ”Ja, mina barn, där det förs så mycket oväsen, måste

något vara fel. Jag tror att de vita männen, i kläm mellan negrerna i söder och kvinnorna i norr som alla talar om rättigheter, ganska snart kommer att vara illa ute. Men vad rör sig allt talet om? Mannen där borta säger att kvinnor behöver hjälpas in i vagnar och lyftas över diken och överallt få den bästa platsen. Ingen hjälper någonsin mig in i vagnar eller över dypölar eller ger mig den bästa platsen! Och inte jag en kvinna? Titta på mig! Titta på min arm! Jag har plöjt, sått och samlat i ladorna, och ingen man kunde styra mig! Och är inte jag en kvinna? Jag kunde arbeta lika mycket och äta lika mycket som en man – när jag fick

Inbördeskriget ledde till slaveriets avskaffande. Flera grundlagsändringar skulle komma att befästa rätten till likabehandling och lika rösträtt. I sydstaterna upprättades så småningom olika rasåtskillnadslagar. USA:s Högsta Domstol stadfäste dessa lagar 1896 som grundlagsenliga i ett rättsfall som hette Plessy v. Ferguson. Denna dom slog fast den s.k. ”separate but equal” -doktrinen dvs- åtskilda men jämlika (Anderson, 2004:3–4).

Doktrinen ifrågasattes, i synnerhet av svarta som arbetade fram en politisk och juridisk strategi för att få fram en ändring. Det dröjde tills 1954 innan HD förkastade doktrinen i Brown v. Board of Education-domen.

2

Tio år senare antog kongressen Medborgarrättslagen (1964 Civil Rights Act) som bland annat förklarade att arbetsgivare skulle främja lika möjligheter oavsett ras (eller kön) samt att rasdiskriminering på offentliga platser som restauranger och hotell var olaglig. Det är värt att notera att kön lades till som en diskrimineringsgrund även om könsdiskriminering inte var en huvudfråga. Förslaget stöddes av en del politiker av taktiska skäl. De trodde att tillägget om kön skulle leda till att kongressen röstade emot hela förslaget. Tillägget blev en del av hela förslaget mycket tack vare en stark argumentation av kongressledamoten Martha Griffiths, som påpekade det märkliga i att svarta män och kvinnor ska ha lika möjligheter i arbetslivet jämfört med vita män, medan vita kvinnor inte ska ha några rättigheter alls. (Anderson, 2004:81)

Antagandet av Medborgarrättslagens Title VII la grunden för det fortsatta arbetet i USA mot diskriminering i arbetslivet.

En koppling mellan offentliga upphandlingar och motverkande av etnisk diskriminering började redan under 1940-talet. Försvarsindustrin hade börjat gå på fulla varv. Det var också uppenbart att de svarta i USA diskriminerades, i synnerhet i försvarsindustrin. En del svarta ledare, särskilt A. Philip Randolph, hade påkallat en demonstration i Washington för att protestera. USA hade inte gått in i andra världskriget än. Läget var känsligt och president Roosevelt ville absolut inte ha denna demonstration. Randolph ställde in demonstrationen efter en uppgörelse där som gick ut på att ”that there shall be no discrimination in the employment of workers in defense industries or government because of race, creed, color or

någon mat – och även tåla piskan! Och är inte jag en kvinna? Jag har fött tretton barn och sett de flesta slumpas bort som slavar, och när jag skrek ut min moderssorg var Jesus den ende som hörde mig! Och är inte jag en kvinna?

2

Brown v. Board of Education, 347 U.S. 483 (1954).

national origins”. (Roosevelt Executive Order 8802). Det var ett sätt att bemöta de svartas klagomål att de var tvungna att betala skatt, samtidigt som dessa skattemedel gick till företag som diskriminerade mot dem.

Efter många år utvecklades denna förordning till dagens regelsystem som ställer krav på framställning av regelbundna ”affirmative action plans” på alla större företag som har federala kontrakt.

En viktig vändpunkt i relationer mellan svarta och vita uppnåddes under 1960-talet. Fram till dess hade många välmenande vita gått till de svarta för att ställa frågan om vad de kunde göra för att hjälpa till med det ”svarta” problemet. Svaret från de svarta blev allt tydligare – vi har inget svart problem. Vi har ett ”vitt” problem. De vitas diskriminering sattes i fokus. Integrationen var svaret på samhällets erkännande av diskriminering.

Lagstiftning på federal och delstatsnivå

USA:s federala statsskick innebär att lagar stiftas både på federal nivå och i de olika delstaterna. Lagstiftningen på båda nivåerna kompletterar och samverkar med varandra. Detta gäller även USA:s antidiskrimineringslagstiftning. Jag berör den federala lagstiftningen i avsnitt 12.2.2 och lagar på delstatsnivå under avsnitt 12.2.10.

12.2.2. Federal lagstiftning. Grundlagen

De mest relevanta delarna i det konstitutionella skyddet mot diskriminering finns i det 13:e, 14:e och 15:e tillägget till grundlagen, som ratificerades efter det amerikanska inbördeskrigets slut 1865. Det 13:e tillägget avskaffade slaveriet. I det 14:e tillägget finns en artikel om lika behandling, som förklarar att ”ingen av delstaterna skall förvägra en person inom dess gränser möjligheten att vara lika behandlad under lagen”. Avsikten med det 14:e tillägget var att skydda de amerikanska invånarnas rättigheter och privatliv från offentligt intrång. Det gav därför mer makt åt de enskilda delstaterna. Det 15:e tillägget berörde rösträtten.

År 1954, i ett historiskt mål känt som Brown v. Board of Education, tydliggjorde Högsta Domstolen en radikal förändring i rättspraxis. Med hänvisning till en reviderad tolkning av kravet på

likabehandling i 14:e tillägget, förklarade domstolen att principen ”separate but equal” som den hade kommit till uttryck i en del delstater, stred mot grundlagen. Efter detta mål har Högsta Domstolen tolkat likabehandlingskravet som en ”riktning där alla människor under samma förutsättningar ska behandlas lika”. Huvudsakligen har kravet på lika behandling tillämpats för att klargöra att det offentliga inte får göra oförsvarliga (oförsvarbara) rättsliga skillnader mellan olika grupper av människor. Det finns viktiga fall som har berört både ras och kön.

Civil Rights Act 1964

Civil Rights Act of 1964 (CRA-Medborgarrättslagen) kom till efter decennier av diskriminering och segregation som påverkat USA:s svarta och andra minoriteter. Efter målet Brown v. Board of Education 1954 växte en tydligare kritik fram mot den segregation som länge präglat samhället och som till stor del var ett resultat av USA:s egna lagar och rättssystem. Under president Kennedys administration lades grunden till det som senare skulle bli the Civil Rights Act of 1964. Tidigare medborgarrättslagar hade inte nått någon större framgång på grund av de mycket snäva tolkningarna som gjorts. Skyddet i grundlagen är i princip riktad mot det offentliga medan CRA är riktad mot handlingar i privata verksamheter som t.ex. företag och skolor.

Civil Rights Act förbjuder diskriminering på grund av ras, färg, religion eller nationalitet när det gäller allmänna platser som till exempel hotell och restauranger (title II), undervisning på statliga skolor och universitet (title IV), statsfinansierade program (title VI) och arbetslivet (title VII). Dessutom förbjuds diskriminering på grund av kön. Redan 1965 kom det en ny lag om rösträtt, 1965 Voting Rights Act, som förbjöd diskriminering på grund av ras, färg eller etnicitet vid val. 1968 förbjöds etnisk diskriminering med hänsyn till boende. När det gäller arbetslivsdiskriminering är det Equal Employment Opportunity Commission (EEOC) som är den federala tillsynsmyndigheten.

3

För kommentarer om effektiviteten

av CRA kan man se Leonard nedan i avsnittet om analyser.

3

http://usinfo.state.gov/usa/infousa/laws/majorlaw/civilr19.htm, och

www.sverigemotrasism.nu

12.2.3. Tillsyn utanför arbetslivet

The Civil Rights Division of the Department of Justice

Medborgarrättsavdelningen inom Justitiedepartementet bildades 1957. Grunden var de första medborgarrättslagarna som trädde i kraft nästan 100 år tidigare. Avdelningen har ansvar för att utöva tillsyn över de federala lagar som förbjuder diskriminering på grund av ras, kön, funktionshinder, religion och nationalitet (utanför arbetslivet). Det handlar om bland annat medborgarrättslagarna och the Voting Rights Act.

4

U.S. Commission on Civil Rights

Den amerikanska kommissionen om medborgerliga rättigheter är ett oberoende organ som grundades 1957 av kongressen och nyetablerades 1983. Den ska arbeta med följande:

  • undersöka klagomål om diskriminering på grund av ras, färg, religion, kön, ålder, funktionshinder eller nationalitet inom valsystemet
  • analysera och samla information relaterad till diskriminering eller andra brott mot medborgerliga rättigheter på grund av ras, färg, religion, kön, ålder, funktionshinder eller nationalitet
  • utgöra en central informationsbank om etnisk diskriminering
  • lägga fram rapporter och rekommendationer till presidenten och kongressen
  • utfärda offentliga rapporter för att motarbeta diskriminering eller annat förnekande av medborgerliga rättigheter.

Kommissionen har också kallats in till rättegångar för att presentera dokument och annan bevisning om diskriminering. Den har kontakt med representanter från federala myndigheter och agerar som konsult till privata organisationer och företag. Kommissionen saknar de juridiska befogenheterna som behövs, men hänvisar naturligtvis parter som klagar till de olika myndigheter som har ett tillsynsansvar.

5

4

http://www.usdoj.gov/

5

Se http://www.usccr.gov/

12.2.4. Tillsyn i arbetslivet

Equal Employment Opportunity Commission

6

Den mest kända federala myndigheten som arbetar med tillsyn över diskrimineringsfrågor är den federala Equal Employment Opportunity Commission (EEOC). EEOC arbetar med frågor som rör lika möjligheter i arbetslivet. Kommissionen har ett tillsynsansvar för de olika federala lagar och policys som rör diskriminering på arbetsmarknaden. Dessa lagar förbjuder diskriminering inom arbetslivet och omfattar platsannonser, anställningsprocessen, arbetsvillkor och löner samt avskedande.

Kommissionen grundades genom Title VII i CRA och startade 1965. EEOC har tillsyn över följande lagar: Title VII i CRA (ras, etnicitet, religion och kön); Equal Pay Act of 1963 (kön); Age Discrimination in Employment Act of 1967 (ADEA); Rehabilitation Act of 1973, Sections 501 and 505; Titles I and V of the Americans with Disabilities Act of 1990 (ADA – lagen mot diskriminering pga. funktionshinder); och Civil Rights Act of 1991 (tydliggjorde bland annat bevisreglerna, reglerna kring straffskadestånd (s.k. punitive damages) samt bildade (tog initiativet till) Glass Ceiling Commission som skulle undersöka möjligheterna för kvinnor och minoriteter att nå högre poster i arbetslivet).

Enligt dessa lagar är det olagligt att diskriminera i alla delar av arbetslivet, inklusive anställning, arbetsvillkor, platsannonser, rekrytering och avsked. Dessutom omfattar lagarna diskriminerande praktiker (practices) och trakasserier, repressalier, och att inte ge lika möjligheter i arbetslivet på grund av kön, ras, etnicitet, religion, ålder eller funktionshinder. Därtill kan det påpekas att alla arbetsgivare har en skyldighet att informera sina anställda om deras rättigheter enligt de antidiskrimineringslagar som EEOC utövar tillsyn över samt de anställdas rätt att inte bli utsatta för repressalier.

7

12.2.5. Förordningar

Den amerikanska presidenten har rätt att utfärda förordningar, s.k. executive orders, som bland annat ska styra statliga myndigheters agerande och underlätta deras juridiska uppgifter. Olika presidenter har använt sin förordningsmakt till att förbjuda etnisk diskrimine-

6

Se http://www.eeoc.gov/

7

Se http://www.eeoc.gov/facts/qanda.html

ring och uppmuntra etnisk mångfald i statliga myndigheter. Här är några exempel:

Contract compliance

Förordning 11246 från 1965 förbjuder federala leverantörer och underleverantörer att diskriminera i arbetslivet. Den förbjuder diskriminering på grund av ras, hudfärg, religion, kön, nationellt ursprung när det gäller att hyra eller anställa någon. Överträdelser kan bland annat leda till upphävning av kontrakt, skadestånd eller ett förbud mot deltagande i framtida upphandlingar.

Den gäller för alla federala leverantörer och underleverantörer med kontrakt värda mer än USD 10 000 under ett år. Förordningen ställer också krav på att leverantörer ska vidta aktiva åtgärder (affirmative action) för att säkra att lika möjligheter gäller hos dem som arbetsgivare.

Vidare ska federala leverantörer med 50 eller fler anställda och USD 50 000 eller mer i federala upphandlingar ta fram ett skrivet affirmative action program (AAP). Programmet ska bidra till att leverantören identifierar och analyserar potentiella problem i delaktighet och användning (participation and utilization) av kvinnor och minoriteter som är anställda av leverantören. Om det finns problem ska leverantören i programmet specificera de åtgärder och ansträngningar som kommer att vidtas för att skapa lika möjligheter på arbetsplatsen. Specifika mål och tidtabeller ska medtas vid behov. Exempel på sådana är fördjupade ansträngningar angående rekrytering och träning som vidtas för att bidra till att medlemmarna i de skyddade grupperna kan konkurrera på en jämlik basis med andra sökande och arbetstagare. Det bör noteras att företag inte får använda sig av kvotering som medel, något som i sig skulle innebära ett brott mot reglerna enligt Office of Federal Contract Compliance Programs (OFCCP) som står för tillsynen.

8

8

Se http://www.dol.gov/esa/ofccp/index.htm

OFCCP

OFCCP upprätthåller och har tillsyn över bland annat förordningen ovan genom följande åtgärder:

  • utreda olika klagomål
  • ta emot förlikningsförslag från leverantörer och underleverantörer som inte har levt upp till sina åtaganden
  • utöva tillsyn över utvecklingen hos leverantörer och underleverantörer när det gäller att leva upp till åtaganden som berör ”affirmative action”
  • medla mellan leverantörerna och arbetsmarknadsdepartementet
  • OFCCP har också ett nära samarbete med andra myndigheter såsom justitiedepartementet, EEOC och andra aktörer.

OFCCP:s mandat i sin helhet innebär en tillsyn över Förordning nr 11246, delar av the Rehabilitation Act of 1973 (berör funktionshinder) och av Vietnam Era Veterans Readjustment Assistance Act. Enligt dessa ska federala leverantörer och underleverantörer vara skyldiga att vidta affirmative action för att säkra att alla individer har lika möjligheter i arbetslivet utan hänsyn till ras, hudfärg, religion, kön, nationellt ursprung, funktionshinder eller status som Vietnamveteran eller funktionshindrad krigsveteran.

Närmare 26 miljoner individer eller 22 procent av arbetskraften är berörda av förordningarna. De offentliga upphandlingarna uppgick 1995 till mer än USD 179 miljarder.

OFCCP ställer som kontraktsvillkor att en leverantör, själv ska analysera sitt företag för att se om det finns några hinder för lika möjligheter i arbetslivet. OFCCP är den enda federala myndighet som vidtar systemanalyser av arbetsgivarnas anställningsrutiner med inriktning mot diskriminering. Dessutom undersöker OFCCP klagomål som berör diskriminering.

Under år 2003 reviderade OFCCP arbetsgivarnas jämlikhetsarbete i över 7 700 compliance evaluations och 50 Corporate Management Reviews. Följden av revideringarna och genomgångarna var ett stort antal förlikningar som omfattade ca 14 000 minoritets- eller kvinnliga löntagare. En del fall lämnades för vidare rättslig behandling.

9

9

Se http://www.dol.gov/esa/welcome.html

Följande är en sammanfattning av de krav som OFCCP ställer:

  • icke-diskriminering
  • information via anslag/affischer om lagarna mot diskriminering
  • förtydligande i platsannonser om att lika möjligheter gäller på arbetsplatsen
  • att utveckla och hålla information om sina anställda (Keep Records)
  • ge OFCCP tillgång till denna information när så krävs
  • lämna en årlig rapport

Informationen, som ska finnas på affischerna, förutom adress och telefonnummer till OFCCP och EEOC, handlar om de krav som ställs på arbetsgivare som deltar i federala upphandlingar, information om lagar mot diskriminering samt information om att ickediskriminering ska gälla i alla program eller aktiviteter som erhåller federalt stöd och att den myndighet som förmedlar stödet ska kontaktas om diskriminering sker.

12.2.6. Analyser av effekterna av Civil rights act och contract compliance inom arbetslivet

Jonathan Leonard har analyserat tusentals företag med statliga upphandlingar som lydde under kraven på affirmative action

10

jäm-

fört med tusentals företag utan sådana krav. Han kom fram till att det fanns en statistisk signifikant snabbare ökning av kvinnor och minoriteter som anställda. ”Executive order 11246 has led to significant employment gains for females and for blacks in contractor establishments, and compliance reviews have played an important role in this process” (Leonard, 1984A, abstract och s 14) Leonard jämförde den demografiska förändringen mellan 1974 och 1980 på mer än 68 000 företag. Han kom även fram till slutsatsen att myndigheternas uppföljning av affirmative action har varit ett effektivt tillsynsverktyg trots att uppföljningarna kunde varit mer effektiva. Han understryker att målet med affirmative action – att öka kvinnors och minoriteters anställningsmöjligheter – har uppnåtts gene-

10

Den affirmative action som menas här är den typ som är kopplade till offentliga upphandlingar. Det finns även andra typer av affirmative action i USA som kan tillämpas frivilligt eller kan beordras av en domstol om det visar sig att en part har tillämpat en avsiktlig diskriminering.

rellt sett. Och att detta har skett trots att systemet mött ett stort politiskt motstånd. (Leonard, 1984A, abstract och s 17–18)

I sina studier kom Leonard också fram till att de mål som företagen frivilligt fastställde hade en viktig effekt för de resultat man nådde. Även om målet inte uppnåddes, verkade de företag med mer ambitiösa mål för att anställa kvinnor och minoriteter uppnått bättre resultat än företag med mindre ambitiösa mål. Dessutom drog Leonard slutsatsen att målen användes just som mål och inte som kvoteringskrav och att detta fungerar. Företagen lovar att försöka att agera på bästa möjliga sätt (in good faith) för att uppnå de utsatta målen men garanterar inte att de når målen. (Leonard, 1984B:14–15)

En annan fråga som har studerats är hur förordningen inverkat på karriärmöjligheter. Leonards studie visar att löneskillnaderna mellan könen och mellan ”raserna” minskat tack vare förordningen.

11

(Leonard, 1984C:15)

Till slut drar Leonard vissa mer övergripande slutsatser angående både effektiviteten av lagen mot diskriminering och systemet med affirmative action inom ramen för offentlig upphandling. ”Litigation under Title VII of the Civil Rights Act of 1964 has played a significant role in increasing black employment. In addition, as minority and female employment shares have increased, their relative productivity, while poorly measured, has not significantly declined.” (Leonard, 1985:abstract) Lagen har varit effektiv i att få in fler svarta på arbetsmarknaden. Dessutom finns det indikationer på att den ökning av andelen minoriteter och kvinnor på arbetsmarknaden som skett, har skett på grund av antidiskrimineringsinsatser och affirmative action åtgärder som lett till anställning av kvalificerad arbetskraft och inte på grund av kvotering eller liknande. (Leonard, 1985:abstract:38)

Angående diskrimineringsprocesser och deras effekt understryker Leonard vikten av de prejudikat som har utvecklats. Han pekar på fallet Griggs v. Duke Power som lett till mycket stora effekter. ”By establishing the principle of disparate impact as prima facie evidence of discrimination, it placed a heavier burden on all employers to avoid the appearance of discrimination.”(Leonard, 1985:33)

11

”Executive Order 11246 has promoted the occupational advance of minorities of both sexes, as well as increasing their employment among government contractors. For white females, the impact of the program appears mixed, and more difficult to separate from concurrent supply shifts. The finding of occupational advance for black males is reinforced by evidence that affirmative action has narrowed the difference in earnings between the races.”

Detta fall har även bidragit starkt till den internationella utvecklingen av begreppet indirekt diskriminering. Enligt Leonard har prejudikaten nog haft större betydelse än EEOCs arbete med de individuella anmälningar om diskriminering i arbetslivet.

12

(Leonard, 1985:36)

I en senare rapport till USA:s Glass Ceiling Commission (12.2.7) gjorde Leonard flera påpekanden som gällde både contract compliance (och OFCCP) samt individanmälningar som hanterades av EEOC och som understryker effekten av prejudikat och regeländringarna enligt ovan som skapat ett intresse hos företag för att undvika diskrimineringsfall, vilket i sin tur torde ha lett till större möjligheter på arbetsmarknaden för minoriteter och kvinnor. (Leonard, 1994:67) I samma rapport lämnar han flera förslag för att utöka effektiviteten kring uppföljning av arbetet mot diskriminering. Han underströk behovet av en tydlig politisk vilja samt noggrann uppföljning av affirmative action planer baserade på strategiska analyser samt behovet av insikter om samspelet mellan beteendeförändring och större risker för påföljder, inklusive de som finns i lagarna mot diskriminering. Förslagen inkluderade behovet av användning av diskrimineringskontroller för att testa efterlevnaden av antidiskrimineringspolicys. Därtill påpekades att ”Throughout its history, the EEOC has been drowning in complaints from workers who believe they have been discriminated against. It has never had sufficient manpower or budget to investigate these complaints thoroughly. Nor has the EEOC focussed on cases of systemic discrimination.” (Ibid:68) Detta ledde till en rekommendation om ett tydligare strategiskt fokus i förhållande till de fall som drivs.

12.2.7. Glass Ceiling Commission

Det fåtal kvinnor och representanter för de olika minoriteterna i ledande positioner visar på en kontinuerlig systematisk och en ”pattern and practice” diskriminering. Det finns ett tak, det s.k. glastaket, som hindrar kvinnor och minoriteter att nå högre posi-

12

Leonard påpekar att: Black gains through Title VII have been most striking in professional and management positions, suggesting that Title VII litigation has created pressure for occupational advancement as well as employment…. In sum, these results suggest that Title VII litigation has played a significant role over and above that of affirmative action. This impact has been greater for blacks than for women, and greater for the skilled than for the unskilled.” (Leonard 1985:36) Dessutom dras slutsatsen att ”discriminatory employment practices” har reducerats. (Ibid:37).

tioner. Detta ledde till att en Glass Ceiling Commission etablerades 1991. Syftet var att analysera hindren till samt lämna förslag för att eliminera dessa hinder ”to the advancement of women and minorities” to ”management and decisionmaking positions.” (The Glass Ceiling 1995:4)

Först och främst är glastaket en fråga om en social orättvisa som drabbar två tredjedelar av befolkningen. Dessutom är det en fråga om ekonomiskt slöseri för den amerikanska ekonomin. Rättvisa såväl som klokt affärstänkande kräver att detta tak förgörs.

13

Kommissionen har lämnat förslag för både staten och näringslivet.

Följande föreslogs i förhållande till staten: att staten skulle bli ledande genom exemplets makt, en skärpning av tillsynen över antidiskrimineringsverktygen och lagstiftningen, förbättrad insamling av statistik samt ökad öppenhet kring data om mångfalden i olika sammanhang. Angående tillsynen över lagarna underströk kommissionen att: ”The paucity of minorities and women in managerial ranks serves as a compelling reminder of continued systemic and ”pattern and practice” discrimination. Systemic discrimination is practiced against an entire class; pattern and practice discrimination is the regular, routine or standard practice of discrimination by an employer against a particular group. The Commission recommends the continuation of efforts to end systemic discrimination through a variety of means, including bringing pattern and practice and class action cases and expanding systemic investigation of Federal contractors. (The Glass Ceiling 1995:36–37) Framför allt underströks vikten av insikten om samspelet mellan olika verktyg, t.ex. diskrimineringslagarna och kraven på affirmative action i offentliga upphandlingar. Kommissionen tog också upp vikten av insikter om samspelet mellan olika diskrimineringsgrunder (intersektionalitet).

I förhållande till näringslivet föreslogs bland annat följande: ett tydlig ledningsåtagande; införandet av mångfald i alla strategiska affärsplaner, inklusive ett resultatansvar för cheferna; användning av affirmative action som ett verktyg; anställning, främjande och behållning av kvalificerade individer, förberedande av minoriteter och kvinnor för högre chefspositioner, utbildning av de anställda i

13

The Glass Ceiling Commission, A SOLID INVESTMENT: MAKING FULL USE OF THE NATION’S HUMAN CAPITAL, Recommendations of the Federal Glass Ceiling Commission, Washington, D.C. November 1995, s 4 (”The glass ceiling is not only an egregious denial of social justice that affects two-thirds of the population, but a serious economic problem that takes a huge financial toll on American business. Equity demands that we destroy the glass ceiling. Smart business demands it as well.”).

företaget, och familjevänliga policys. (The Glass Ceiling 1995:13– 15)

Angående affirmative action hade kommissionen följande definition: ”Affirmative action, properly implemented, does not mean imposing quotas, allowing preferential treatment or employing or promoting unqualified people. It means opening the system and casting a wide net to recruit, train and promote opportunities for advancement for people who can contribute effectively to a corporation and, consequently, the nation’s economic stability.” (The Glass Ceiling 1995:22)

12.2.8. Urban institute: situation testing

Urban institute gav 1998 ut rapporten A National Report Card on Discrimination in America: The Role of Testing. Den är en intressant samling av artiklar där diskrimineringstesting tillämpas på flera olika områden. Avsikten var dels att visa på diskriminering inom dessa områden, dels att få fram idéer kring just situation testing. John Yinger analyserade diskriminering på bostadsmarknaden. Enligt Yinger finns det flera fördelar med metoden. Bland annat har frågan blivit tydligare, mer genomskådlig samt lättare att förstå genom den personliga erfarenheten som kan förmedlas – även om Yinger påpekar att situation testing inte kan täcka alla de viktiga frågorna som är kopplade till diskriminering. (Fix 1998:3) I övrigt behandlade rapporten diskriminering på arbetsmarknaden samt på konsumentmarknaden. Rapporten avslutas med olika rekommendationer kring ett fortsatt arbete med metoden samt utveckling av den som ett sätt att testa myndigheternas arbete på olika sätt.

12.2.9. NGO:er i USA

Med hänsyn till dels utveckling av nya lagar och verktyg, dels det civila samhällets tillsyn av frågor som berör diskriminering, är det viktigt att ta i beaktande vikten av olika NGO:er. Dessa organisationer är viktiga för förverkligandet av USA:s antidiskrimineringspolitik. Påtryckningarna från det civila samhället var nödvändiga eftersom följden av politiken var att viktiga maktförhållanden rubbades i samhället Utan frivilligorganisationerna skulle det ha varit ännu svårare att förverkliga politikens intentioner. NGO:ernas in-

satser fungerade som en blåslampa på politiker och tjänstemän. Här nedan nämns några av dessa NGO:er.

Applied Research Center (ARC)

Applied Research Center bildades 1981. Det är ett forskningscenter som kom till genom ett lokalt initiativ. Både aktivister och akademiker kände ett behov av djupgående studier kring organisationen av aktivism och forskning om diskriminering . I början hade ARC ett nära samarbete med The Center for Third World Organizing. De båda organisationerna publicerade tidskrifter och anordnade olika program för att lära ut och visa på betydelsen av organisationsfrågor på lokal nivå. Under början av 1990-talet publicerade ARC Beyond the Politics of Place, en viktig undersökning om organisationsgraden och andra relaterade frågor inom områden som rasism, etniska minoriteter, kvinnor och homosexuella. Undersökningen visade hur viktigt det var för intressenterna att organisera sig för att kunna kämpa för sina frågor. Den gav också råd om hur man söker information för att starta en egen organisation.

ARC har också startat tidningen Racefile som har blivit en av USA:s ledande tidskrifter om rasism och media. ARC:s inflytande växte genom utgivningen av flera studier om samhällspolitik och diskriminering. Under den senare delen av 1990-talet har ARC grundat Action Education, ett unikt nationellt initiativ som uppmuntrar ungdomar att organisera sig och bekämpa rasism. Ett annat program är Erase som försöker ifrågasätta rasism och etnisk diskriminering inom skolan. Under 2001 har programmet försökt skapa ett skyddsnätverk för människor utsatta för rasism och segregation. Idag är ARC ett av USA:s ledande center för forskning som arbetar med att utveckla verktyg för att bekämpa rasism och andra orättvisor.

14

14

Se http://www.arc.org/

Southern Poverty Law Center

SPLC började som en advokatbyrå för medborgarrättsfrågor 1971, men är nu mest känt för sitt utbildningsprogram om tolerans och sina rättsliga segrar mot rasistiska och nazistiska grupper. SPLC har också arbetat med att kartlägga olika s.k. hatgrupper. Centrets huvudkontor ligger i Montgomery, Alabama och grundades av två advokater, Morris Dees och Joe Levin. Mer än 500 000 människor hjälper centret ekonomiskt och ser till att det kan arbeta utan bidrag från staten.

15

National Association for the Advancement of Colored People (NA-ACP)

NAACP är USA:s största och mest välkända medborgarrättsorganisation. Organisationen startades 1909 av bl.a. W. E. B Dubois och Walter White. Avsikten var att visa på de stora bristerna i rättsskyddet för svarta och andra etniska minoriteter i USA.

Organisationen kämpade på flera fronter. Bland annat hjälpte den svarta som hade blivit fängslade på grund av den rådande rasismen i rättsystemet och i samhället i stort. Påtryckningar från bland andra NAACP fick president Truman att förbjuda etnisk diskriminering inom de federala myndigheterna. Under 1960-talet arbetade organisationen med att bekämpa segregationen i den amerikanska södern. Demonstrationer organiserades på skolor och andra offentliga institutioner. NAACP har också kämpat mot apartheidregimen i Sydafrika genom att uppmuntra till bojkott samt demonstrationer. Under de senaste åren har organisationen försökt göra det amerikanska samhället uppmärksam på det ökande våldet bland annat genom kampanjer och diskussionsforum.

Organisationen har också flera program som stödjer unga svarta studenter genom stipendier och bidrag för universitetsstudier. NAACP håller också seminarier för unga svarta i ansvars- och ledarskapsfrågor i förhållande till skolan och samhället i övrigt. Organisationen försöker även övertyga privata företag att anställa fler svarta och arbetar med olika program för rekrytering av mångfald.

16

15

Se http://www.splcenter.org/

16

Se http://www.naacp.org/

NAACP Legal Defense Fund (LDF)

Av olika skäl har det länge funnits en separat men närliggande organisation, LDF, som bidrog till arbetet med många av de viktiga rättsfallen som drevs av NAACP. LDF hanterade det juridiska arbete medan andra organisationer mobiliserade aktörerna i det civila samhället. Många anser att det var just LDF som var den strategiska motorn bakom medborgarrättsrörelsen. Thurgood Marshall var länge den mest kända drivkraften på LDF. Det var han som var bland annat den ledande advokaten i fallet Brown v. Board of Education. Han var även känd som den advokat som hade vunnit flest fall inför Högsta Domstolen och han blev den första svarta domaren i Högsta domstolen.

17

National Organization for Women (NOW)

National Organization for Women (NOW) är den största feministorganisationen i USA med ca 500 000 medlemmar. Ända sedan den grundades 1966 har NOW haft som mål att åstadkomma jämlikhet för alla kvinnor. NOW arbetar för en eliminering av diskriminering och trakasserier i arbetslivet, i skolan, i rättssystemet och alla andra delar av samhällslivet; för att säkra rätten till abort, preventivmedel m.m. (reproductive rights for all women); för en eliminering av alla former av våld mot kvinnor; för en eliminering av rasism, sexism och homophobia; och för att främja jämlikhet och rättvisa i samhället.

18

Det intressanta här är att organisationen har

en insikt om att motverkandet av rasism är en viktig del i arbetet mot könsdiskriminering och tvärtom.

Legal Momentum: Advancing Women’s Rights

Sedan 2004 är Legal Momentum är det nya namnet för NOW Legal Defense and Education Fund. Sedan 1970 har organisation varit en av de drivande krafter i utveckling av innovativa strategier som berör juridiken, lagstiftning och utbildning som har som mål att främja jämlikhet och rättvisa för kvinnor i USA.

19

Samspelet liknar

17

Se http://www.naacpldf.org/

18

Se http://www.now.org/

19

Se http://www.legalmomentum.org.

det som har skett mellan NAACP och NAACP Legal Defense Fund.

Women As Allies

Women As Allies grundades för att motverka den diskriminering, rasism, sexism och homofobi som många hade upplevt inom olika kvinnoorganisationer. Women As Allies hjälper och uppmuntrar kvinnor, i synnerhet kvinnor från olika minoriteter, att bli ett bättre stöd för varandra. Organisationen anser att minoritetskvinnornas närvaro i samhället saknas och att väldigt lite hänsyn tas till deras historia, utmaningar och värderingar. Den insats som minoritetskvinnor har gjort i samhället har behandlats som om den är obetydlig eller obefintlig och de stora kvinnoorganisationerna har gjort väldigt lite för att ändra på dessa förhållanden.

Women As Allies har som sin främsta uppgift att organisera seminarier och studiegrupper där women of color utbildas om rasism, lär sig av varandra och fördjupar sina diskussioner. Ett annat syfte är att bygga nätverk mellan minoritetskvinnor i USA och kvinnor i tredje världen för att lägga grunden till en starkare kontakt mellan kvinnor som delar liknande problem och intressefrågor.

20

12.2.10. Lagar på delstatsnivå

Delstaterna har egna antidiskrimineringslagar. Oftast kallas de lagar för mänskliga rättigheter (Human Rights Acts). Här är några exempel från Minnesota och New York.

Minnesotas lag om mänskliga rättigheter förbjuder diskriminering baserad på ras, hudfärg, religion, härkomst, nationalitet, kön, civilstånd, sexuell läggning, funktionshinder och ålder, inom arbetslivet, bostadsmarknaden, allmännyttiga företag och tjänster, utbildning och privata företag. Personer som hävdar att de har blivit diskriminerade anmäler händelsen till Minnesota department of human rights inom ett år. Om kommissionen finner anmälan befogad har personen rätt till kompensation för kränkningen.

21

1945 skrevs delstaten New Yorks första lag om mänskliga rättigheter. Det var också den första delstatslagen av det slaget i USA.

20

Se http://www.women-as-allies.org/

21

Se http://www.humanrights.state.mn.us/

Lagen förbjuder diskriminering baserad på ras, hudfärg, religion, härkomst, nationalitet, kön, civilstånd, sexuell läggning, funktionshinder och ålder inom arbetslivet, bostadsmarknaden, allmännyttiga företag och tjänster, utbildning och privata företag.

22

Den lokala nivån

Även många städer och andra lokala politiska nivåer motverkar diskriminering genom den lokala förordningsmakten. Detta sker ofta i form av införande av antidiskrimineringsklausuler vid offentliga upphandlingar. Städerna New York och Minneapolis visar exempel på de mest långtgående insatserna på området. Deras Human Rights Commissions (nämnderna för mänskliga rättigheter) utövar städernas tillsynsansvar för regelsystemet.

23

12.3. Kanada

Trots att Kanada också är ett land som länge har betraktats som ett invandrarland finns det i förhållande till USA viktiga skillnader. Rasism och diskriminering finns samtidigt som det inte finns en historia motsvarande den amerikanska med slaveri. Däremot finns förtryck av indianer och innuiter. Det bör även nämnas att Kanada har ett välfärdssystem som i stort sett är jämförbart med det svenska.

Kanadas federala statsskick innebär att lagar stiftas både på federal nivå och i de olika delstaterna (provinserna). Lagstiftningen på de båda nivåerna kompletterar och samverkar med varandra. Detta är också fallet när det gäller Kanadas antidiskrimineringslagstiftning.

12.3.1. Federal lagstiftning

Canadian Charter of Rights and Freedoms

Diskriminering orsakad av ras eller etnicitet nämns i artikel 15 i den kanadensiska grundlagen om fri- och rättigheter. Där står det att

22

Se http://www.nysdhr.com/hist.html

23

Se tex: http://www.ci.minneapolis.mn.us/citywork/civil-rights/commission.html och http://www.ci.nyc.ny.us/html/cchr/home.html.

”varje individ ska behandlas jämlikt under lagen och ha samma rätt till skydd mot diskriminering, i synnerhet diskriminering på grund av ras, nationalitet, etniskt bakgrund, hudfärg, kön, ålder eller funktionshinder”.

Där står också att lagen inte får motverka andra lagar som syftar till att förbättra situationen för individer eller grupper som utsätts för diskriminering på grund av ras, nationalitet, etnisk bakgrund, hudfärg, kön, ålder eller funktionshinder.

The Canadian Human Rights Act

Den ursprungliga kanadensiska lagen om mänskliga rättigheter antogs 1977. Ett år senare grundades The Canadian Human Rights Commission (CHRC), Kanadas kommission för mänskliga rättigheter, med tillsynsansvar för lagen. Lagstiftningen syftar till att garantera medborgarnas frihet, deras likhet inför lagen och skydda dem från diskriminering inom de verksamheter, inom och utanför arbetslivet, som står under den federala regeringens inflytande, bland annat: federala myndigheter; postväsendet; bankväsendet; flygbolag; TV-kanaler och radiokanaler; telefonbolag; tåg- och busstrafik mellan provinserna; och andra statliga myndigheter

Lagen innebär ett förbud för federala myndigheter och arbetsgivare att diskriminera på bland annat följande grunder: ras, hudfärg, nationellt eller etnisk bakgrund, religion, ålder, kön (inkl. havandeskap), civilstånd, sexuell läggning och fysiskt eller mentalt funktionshinder.

Lagen förbjuder diskriminering både inom arbetslivet och utanför.

24

Employment Equity Act

25

Kanadas Employment Equity Act 1995 (lag om rättvisa vid anställning) gäller för alla privata och offentliga arbetsgivare med fler än 100 anställda och som omfattas av den federala lagstiftningen Dvs.ca 900 000 arbetstagare eller åtta procent av Kanadas arbetskraft. Även för denna lag har The Canadian Human Rights Com-

24

Se http://www.chrc-ccdp.ca/

25

Se http://laws.justice.gc.ca/en/E-5.401/

mission (CHRC) tillsynsansvar, något som också innebär att man genomför lokala arbetsplatsundersökningar.

Syftet med lagen är att uppnå jämlikhet inom arbetslivet så att ingen kan nekas rätten till arbete eller förmåner av andra anledningar än bristande kompetens. Lagen kräver särskilda åtgärder för att komma till rätta med diskriminering i arbetslivet mot kvinnor, ursprungsbefolkning, funktionshindrade och etniska minoriteter (visible minorities). Målet skall nås genom tillämpning av principen om ”employment equity”, dvs. rättvisa vid anställning. Varje arbetsgivare måste arbeta för att ha en rimlig representation av dessa grupper och måste ändra anställningsprocesser, policys och praxis som missgynnar dem. De ska tillämpa lagen genom att:

  • kartlägga och analysera sin arbetsstyrka. Endast de arbetstagare som själva identifierar sig som urinvånare, person med funktionshinder eller medlem av en minoritet får räknas. Däremot kan information om kvinnor som en specifik grupp inhämtas på annat sätt
  • analysera sin anställningspolitik och sina rutiner för att identifiera och ta bort de hinder som de berörda grupperna möter
  • anta en politik och ett program för att komma till rätta med underrepresentationen på arbetsplatsen samt vidta rimliga åtgärder för att anpassa den till mångfalden bland de anställda
  • konsultera arbetstagarnas representanter angående utvecklingen av dessa åtgärder, deras tillämpning samt informationen till arbetstagarna.

Lagen kräver däremot inte av arbetsgivaren att denne ska vidta särskilda åtgärder för att införa ”employment equity” om dessa innebär oskäliga svårigheter för arbetsgivaren. Arbetsgivarna ska inte heller tvingas anställa eller befordra okvalificerade personer, eller skapa nya tjänster på arbetsplatsen.

Arbetsgivare som inte följer lagen kan tvingas betala ett vite på 10 000 kanadensiska dollar för enstaka överträdelser och upp till 50 000 dollar för flera eller en serie överträdelser.

The Federal Contractors Program (FCP)

The Federal Contractors Program (det federala upphandlingsprogrammet) initierades efter ett regeringsbeslut 1986. Medan the Employment Equity Act endast omfattar federalt reglerade arbets-

givare, gäller FCP för de företag som erhåller federala kontrakt för varor eller tjänster som är värda mer än 200 000 kanadensiska dollar (ca 1,15 miljoner SEK) och som har fler än 100 anställda. Som ett villkor för att delta i budgivningen för stora federala kontrakt, måste företagen skriftligen förklara att de planerar att sträva efter ”employment equity”. Om ett företag vägrar att leva upp till sitt åtagande, kan det leda till att det förlorar rätten att delta i framtida federala upphandlingar.

26

Canadian Multiculturalism Act

Canadian Multiculturalism Act (Den kanadensiska lagen om det mångkulturella samhället) antogs 1988. Det är en av de första lagarna i världen som handlar specifikt om en nations mångkulturella samhälle. Lagen belyser vikten av det mångkulturella samhället och vikten av att Kanadas mångkulturella karaktär bevaras. Den erkänner också ursprungsbefolkningens rättigheter och påpekar att även om engelska och franska är landets officiella språk, så minskar inte andra språks inflytande eller betydelse i den kanadensiska kulturen. Lagen stärker också lagen om mänskliga rättigheter och understryker förbudet mot diskriminering på grund av ras, hudfärg, religion, nationalitet eller etniskt bakgrund.

27

12.3.2. Lagstiftning på delstatsnivå

Samtliga kanadensiska provinser har egna lagar som förbjuder diskriminering i form av lagar om mänskliga rättigheter. Exemplet nedan är från Ontario.

The Ontario Human Rights Code

Ontarios lag om mänskliga rättigheter antogs 1962 och var den första i Kanada. Lagen skyddar idag invånarna i Ontario mot diskriminering inom arbetslivet, fackföreningar och allmänna platser på följande grunder: ras, hudfärg, släkttillhörighet, etniskt tillhörighet, religion, medborgarskap, kön (inkl. havandeskap), sexuell läggning,

26

Se http://www.hrsdc.gc.ca/asp/gateway.asp?hr=/en/lp/lo/lswe/we/programs/fcp/indexwe.shtml&hs=wzp

27

Se http://laws.justice.gc.ca/en/C-18.7/text.html

funktionshinder, ålder, civilstånd, familjestatus, partnerskap för homosexuella, personer som får socialbidrag samt personer med kriminell bakgrund.

Enligt lagen om mänskliga rättigheter ska alla människor behandlas lika under lagen och ingen ska behöva utsättas för trakasserier på dessa grunder. Skyddet mot diskriminering gäller för arbetslivet, bostadsmarknaden, undervisning och alla statliga program. Även nedsättande skämt eller andra tillmälen om en persons ras eller hudfärg kan ses som diskriminering.

Inom arbetsmarknaden är det förbjudet att diskriminera när det gäller: platsannonser, rekrytering, befordran, arbetsförhållanden, lön och andra förmåner och avsked. Det avgörande är om en handling har fått diskriminerande effekter, och inte om diskrimineringen varit avsiktlig.

28

12.3.3. Tillsyn av lagarna. Federal nivå

The Canadian Human Rights Commission, CHRC

Den kanadensiska kommissionen för mänskliga rättigheter har åtta ledamöter. Ordföranden och vice ordföranden kan sitta i högst sju år. De andra ledamöterna sitter i kommissionen på ideell basis. Ledamöterna kommer från olika delar av Kanada, är lika många kvinnor som män och har olika bakgrund. De samlas regelbundet under året för att gå igenom olika fall och diskutera lösningar. Kommissionens vardagliga arbete sköts av 200 anställda som jobbar på huvudkontoret i Ottawa. Det finns också kontor i de större regionala städerna Halifax, Montreal, Toronto, Winnipeg, Edmonton och Vancouver.

Kommissionens arbete handlar till stor del om att utföra utredningar och undersökningar. Kommissionen ger också personer vägledning om vilka myndigheter de ska vända sig till med sina ärenden. En del av arbetet handlar om medling mellan parter i syfte att nå förlikning. Målsättningen är att förhindra att diskrimineringen fortsätter eller upprepas. Om parterna inte kommer överens, skickas fallet vidare till en tribunal för mänskliga rättigheter, som då kan avgöra om en individ eller organisation har gjort sig skyldig till diskriminering. Tribunalens dom kan överklagas till de federala domstolarna eller Högsta Domstolen. Personer eller grupper som

28

Se http://www.ohrc.on.ca/

har blivit utsatta för diskriminering kompenseras för den förlust de har lidit. Alla kostnader för undersökningar och förhandlingar betalas av kommissionen.

Om kommissionen bedömer att någon har blivit diskriminerad kan följande krav ställas på den ansvarige:

  • upphöra med diskrimineringen
  • starta ett program för att rätta till problemet
  • skapa en plan för att förebygga diskriminering
  • kompensera den drabbade för förlorad arbetsinkomst och psykiskt lidande
  • betala kostnaden för överenskommelsen.

Kommissionens Employment Equity Branch granskar arbetsgivare i privata och offentliga sektorn för att bedöma hur de efterlever Employment Equity Act. Kommissionen använder sig av vissa förebyggande åtgärder för att försäkra sig om att grupper som länge diskriminerats i arbetslivet får en rättvis chans till anställning och befordring.

29

The Canadian Heritage

The Canadian Heritage (Det kanadensiska kulturarvet) är en separat myndighet med ansvar för federala program och initiativ som har med det kanadensiska kulturarvet i vid mening att göra. Verket försöker få kanadensare att känna stolthet över sitt land och att respektera och värdesätta mångfalden som finns i landet. Myndigheten stödjer kulturella utbyten över etniska gränser i syfte att bryta ner fördomar och rädsla. Den samarbetar med organisationer och andra myndigheter för att främja olika program runt om i Kanada. Några av organisationerna som arbetar aktivt med mångfald och integration är Kanadas nationella museer, Kanadas nationella kvinnoorganisation, Kanadas konstkommission och Kanadas rasrelationskommitté.

Myndigheten har en egen minister som kallas för kulturarvsminister. Myndigheten är indelad i bl.a. avdelningen för mångfald och avdelningen för ursprungsbefolkningen. Avdelningen för mångfald har som ansvar att främja en dialog om rasism och främlingsfientlighet i Kanada och sprida kunskap om mångfalden i lan-

29

Se http://www.chre-ccdp.ca/

dets olika delar. Det handlar också om att försöka göra företag och myndigheter medvetna om de lagar som skyddar minoriteter mot diskriminering.

Avdelningen för ursprungsbefolkningen arbetar med att skydda deras rättigheter och identitet. De skapar kurser i modersmål och olika program som kan hjälpa ursprungsbefolkningen att hitta jobb och bättre undervisning. Avdelningen främjar också ursprungsbefolkningarnas egna organisationers arbete med frågor som berör barn, kvinnor och hälsa. En annan uppgift är att se till att alla kanadensiska barn lär sig om ursprungsbefolkningens historia och deras kultur. Avdelningen arbetar också för att göra människor medvetna om den diskriminering som ursprungsbefolkningen har fått genomlida i århundraden och hur detta har påverkat Kanadas historia och kultur.

30

12.3.4. Tillsyn av lagarna. Delstatsnivå

The Ontario Human Rights Commission

Ett exempel på de kanadensiska provinsernas egna kommissioner för mänskliga rättigheter är kommissionen i Ontario. Den etablerades redan 1962 och var den första i Kanada. Ontarios kommission har till uppgift att bekämpa diskriminering i samhället och ge medborgarna i Ontario skydd och service i frågor som rör diskriminering. Kommissionen använder Ontarios lag om mänskliga rättigheter som rättesnöre.

Kommissionen försöker se till att företag uppfyller följande krav:

  • att rekrytering och anställning sker på ett rättvist och jämlikt sätt
  • att man från ledningens sida uppmuntrar mångfald inom arbetslivet
  • att inte någon form av diskriminering tolereras.

Kommissionen försöker förbättra sitt arbete genom att vara lyhörd, medveten och ha kunskap om vad diskriminering i själva verket innebär. Den ger information och material till företag och enskilda människor för att öka medvetenheten om deras rättigheter

30

Se http://www.pch.gc.ca/index_e.cfm

och skyldigheter. Kommissionen försöker också utreda diskrimineringsanmälningar så skyndsamt som möjligt.

31

Myndigheter på den lokala nivån

Torontos fullmäktige etablerade 1981 sitt Access and Equity Grant Program. Avsikten var att bidra till en förstärkning av de etniska relationerna i staden samt för att öka respekten för Toronto som en mångkulturell och mångetnisk stad. Syftet med programmet är bl.a. att förstärka ett positiv förhållande mellan de de olika etniska grupperna i Toronto, att arbeta för respekt för de mångkulturella värdena i Toronto och för att underhålla en infrastruktur som motverkar rasism och ojämlikhet när det gäller arbete, ekonomisk utveckling, mänskliga rättigheter, utbildning m.m. Genom programmet kan staden stödja strategiska allianser och nätverk med lokala organisationer för att öka delaktigheten och rollen som påverkare (advocacy). Programmet stödjer därför olika aktiviteter som stärker mänskliga rättigheter och jämlikhet/jämställdhet, allmänna utbildningsprogram som syftar till att eliminera rasdiskriminering samt program för att motverka hatbrott.

Det finns ett tydligt fokus på empowerment av det lokala civila samhället. Det offentliga bidrar framför allt till att fokusera frågor som är av stor relevans för etniska minoriteterna. Det finns en medvetenhet hos politiker och tjänstemän att de behöver starka frivilliga organisationer som påverkare och intressebevakare för att det offentliga ska kunna göra sitt jobb. Och huvudfrågorna är just de som korsar bland annat olika etniska gränser (mänskliga rättigheter, diskriminering, hatbrott). Även detta kan leda till större anspråk på påverkan eftersom det kan leda till en ännu tydligare samverkan grupperna emellan. (Detta är det motsatta till det som länge skedde i Sverige – det är organisering kring den egna nationaliteten som har varit i fokus i stället.)

31

Se http://www.ohrc.on.ca/

12.3.5. NGO:er i Kanada

Canadian Race Relations Foundation (CRRF)

Canadian Race Relations Foundation bildades efter att den kanadensiska regeringen och den nationella kanadensisk-japanska organisationen skrev på ett förlikningsavtal 1988. I förlikningsavtalet erkände den kanadensiska regeringen att de hade agerat orättvist och felaktigt mot invånare med japansk bakgrund under andra världskriget, då de infört rasistiska lagar mot personer i Kanada med japanskt påbrå. Regeringen medgav att de kränkt deras mänskliga rättigheter och brutit mot de konventioner som Kanada hade skrivit under och bad de drabbade om förlåtelse. I avtalet enades man också om att regeringen skulle grunda en organisation som skulle bedriva forskning om rasism, utveckla idéer om hur rasism kan motverkas och främja mångkulturella utbyten. CRRF öppnade sina dörrar 1997.

CRRF är en nationell organisation med huvudkontor i Toronto. Organisationen kan betraktas som en blandning mellan en myndighet och en NGO. Personalen är inte politiskt tillsatt och består till stor utsträckning av aktivister som tidigare har jobbat med antirasistiskt arbete.

CRRF har som mål att:

  • öka den kritiska analysen om rasism och diskriminering i Kanada
  • avslöja orsaker till rasism och hur rasism manifesterar sig
  • framställa och presentera fakta för den kanadensiska befolkningen om olika minoriteter och hur dessa har blivit påverkade av rasism
  • framhäva minoriteternas bidrag till samhället och hur deras kulturer har berikat det kanadensiska samhället i stort.

32

32

Se http://www.crr.ca/

The Urban Alliance on Race Relations

UARR är en frivilligorganisation, bildad i Toronto, som arbetar proaktivt med lokala aktörer, och de offentliga och privata sektorerna genom att bidra med utbildningsprogram och forskning som är nödvändig för att kunna motverka rasism i Kanada.

33

Mer specifikt arbetar UARR med att höja medvetenheten om nyckelfrågor som finns i en multietnisk och mångkulturell stadsmiljö; främja full och jämlik delaktighet genom att angripa hindren till lika möjligheter; och bidra till offentliga och privata institutioners utveckling av policys och praktiker som ska tillförsäkra lika tillgång till arbete och tjänster i Kanada.

Bland annat har UARR lagt grunden för the Anti-Racism Response Network. Detta nätverk etablerades 1992 för att bidra till samordningen och förmedlingen av resurser till lokala frivilliga organisationer som arbetar med att motverka både direkta och indirekta former av rasism. De ca 145 organisationer som ingår i nätverket reflekterar den etniska mångfalden som finns i Toronto området.

The Court Challenges Program of Canada (CCPC)

Detta program inrättades 1994. Det är en ideell organisation som bidrar med ekonomiskt och annat stöd till utveckling av pilotfall som rör grundlagens lika rättigheter och språkliga rättigheter (equality rights) i Kanada. Programmet startades av olika jämlikhetsorganisationer i det civila samhället, samt akademiker och jurister som har ett intresse av jämlikhetsfrågor. Organisationen har en oberoende styrelse som bestämmer vad som ska få stöd. Medlemmarna är personer från olika organisationer som arbetar med frågor om mänskliga rättigheter och språkliga rättigheter. De har oftast tidigare jobbat på gräsrotsnivå och har som främsta mål att hjälpa dem som diskrimineras i samhället. Organisationen arbetar också med juridisk rådgivning och undersökningar. Tanken är att hjälpa de individer eller grupper som har betydelsefulla ärenden vars utgång kan bidra till en utveckling av rättspaxis. Kanadas regering bidrar till fonden genom ett stöd på 2,75 miljoner kanadensiska dollar per år. Flera viktiga prejudikat har utvecklats på området tack vare denna fond. Även privata advokater och jurister från fri-

33

Se http://www.urbanalliance.ca/index1.html

villiga organisationer kan bidra till en utveckling av rättspraxis på området.

34

12.3.6. Olika studier av intresse

Visible Minorities and the Public Service of Canada: A report submitted to the Canadian Human Rights Commission (Minoriteter och den offentliga sektorn i Kanada: en rapport till kanadensiska kommissionen för mänskliga rättigheter)

CHRC har kartlagt orsakerna till underrepresentationen av minoriteter i den offentliga sektorn. Studien syftar till att ge den offentliga sektorn konstruktiva förslag genom att identifiera bakomliggande problem vid rekrytering och i övriga arbetslivet. Med hjälp av enkäter, fokusgrupper och personliga intervjuer samlades såväl kvalitativ som kvantitativ information in.

Studien fann att flexibilitet och ansvarsskyldighet var av speciell vikt eftersom detta direkt påverkade anställningsmöjligheterna för minoriteter. Den viktigaste observationen som gjordes var att det krävs engagemang och åtagande från högsta ledningsnivå för att kunna åstadkomma förändringar. När detta väl slagits fast kan man påbörja en process för att ta fram och genomföra mångfaldsplaner så att arbetsplatsen fullt ut kan leva upp till intentionen i både Public Service Employment Act och Employment Equity Act.

Studien visade också att det inte är kvotering av minoriteter som behövs inom den offentliga sektorn utan snarare ett avlägsnande av hinder som står i vägen för att allas meriter och kunskap ska erkännas och bedömas likvärdiga.

35

Ethnocultural Groups & The Justice System in Canada: A Review of the Issues

Denna rapport som producerades 1994 för Kanadas Department of Justice. Trots att rapporten är mer än 10 år gammal, riktas den in på frågor som Sverige har behov av att utveckla. Även om forskningen inte kunde sägas innehålla ”conclusive evidence” (ovedersägliga bevis) om rasism i Kanadas rättsväsendet ansåg författarna att mino-

34

Se http://www.ccppcj.ca/

35

Se http://www.chrc-ccdp.ca/ee/vismin/contents.asp

riteternas bild av rasism i systemet var tillräckligt för att dra slutsatsen att ”The perception of racism, based on individual experiences and other anecdotal evidence, cannot be without foundation.” Slutsatsen innebär att man ska satsa mer på undersökande och utvecklande arbete för att åtgärda problemen som minoriteterna utsätts för i rättsväsendet.

36

12.4. Storbritannien

Storbritannien har ett viktigt historiskt arv med hänsyn till landets roll som en världsomfattande kolonialmakt. Etniska minoriteter har därmed länge spelat en viktig roll – men denna roll har varit speciellt tydlig sen slutet av andra världskriget. Bilden är inte ovanlig för Europa. Dessa minoriteter utgör ett spektrum av inflyttade invånare från f.d. kolonier, till arbetskraftsinvandrare till flyktingar.

12.4.1. Lagstiftning

The Race Relations Act 1976 (RRA)

The Race Relations Act skrevs 1976 och fick ytterligare tillägg i och med Race Relations (Amendment) Act 2000.

37

Lagen förbjuder

diskriminering på grund av ”ras”, hudfärg, nationalitet eller etnisk grund. Lagen täcker diskriminering inom arbetslivet, bostadsmarknaden och utbildning samt utbyte av varor och tjänster. Den förnyade lagen ger ett utökat skydd mot offentliga myndigheters diskriminering. Den ställer inte bara krav på icke-diskriminering utan ålägger myndigheterna ett positive duty to promote race equality (ungefär: ett positivt ansvar för att främja etnisk jämlikhet, jämför med ett ansvar för att inte diskriminera).

Det finns liknande lagar som förbjuder både könsdiskriminering och diskriminering pga. funktionshinder. Men dessa saknar motsvarande positiva ansvar.

The Race Relations Act tillåter positiva åtgärder från arbetsgivare och andra, men den kräver inte sådana åtgärder. Positiva åtgärder får vidtas för att se till att det skapas en plattform, kunskaper eller erfarenheter som gör att individen kan konkurrera på lika villkor för en tjänst. Däremot är inte positiv särbehandling

36

Se http://www.canada.justice.gc.ca/en/ps/rs/rep/202-e.html

37

Lagen från 1976 ersatte den tidigare lagen från 1966.

tillåtet när ett anställningsbeslut ska tas. Med andra ord innebär positiva åtgärder att arbetsgivare, fackorganisationer, utbildningsanstalter m.fl. kan ta egna initiativ för att öka tillgång och möjligheter, exempelvis genom utbildning, översättning av ansökningshandlingar för etniska minoriteter eller andra åtgärder för att bidra till kvalificering av minoriteter för högre positioner på en arbetsplats.

38

I sammanhanget är det viktigt att påpeka att Storbritanniens jämställdhetslag antogs 1975 (Equal Opportunities Act 1975). Equal Opportunities Commission bildades som tillsynsmyndighet i förhållande till denna lag. Dessa två lagar byggdes upp på i princip samma juridiska förutsättningar – med hänsyn till exempel bevisbördan, skadestånd och räckvidd.

Crime and Disorder Act 1998

Lagen skrevs 1998 och innehåller en sektion om ”ras”-motiverade brott (racially aggravated offences). Regeringen introducerade dessa nya lagbrott för att kunna ta itu med problemen kring rasistiskt våld och trakasserier. Därmed erkänner regeringen att rasistiska brott inte enbart drabbar offret, utan även offrets familj och att det kan påverka och hota en hel befolkningsgrupp. Syftet med lagen är att prioritera eventuella rasistiska motiv i bevisinsamlingen för att undvika att motiven ignoreras.

En övergripande organisation av polischefer (Association of Chief Police Officers – ACPO) definierar rasistiska incidenter som: ”varje incident där det för den undersökande tjänstemannen verkar som att klagomålet innehåller element av rasistiska motiv, eller varje incident som innehåller någon klagan syftande på rasistiska motiv.” ACPO har tagit fram grundläggande handlingsplaner för handläggning av rasistiska incidenter. Vissa poliskårer har producerat handböcker för att behandla denna typ av brottslighet med största allvar.

Definitionen för ”racial group” är densamma som i RRA. För att stödja åklagare i sitt arbete påpekas bland annat att rasmotiverade brott är särskilt viktiga för ”det allmänna intresset” i ”instruktionerna” för statliga åklagare (Code for Crown Prosecutors). Brott

38

Se http://www.cre.gov.uk/legaladv/rra_amend.html och http://www.legislation.hmso.gov.uk/acts/acts2000/20000034.htm

med rasistiska motiv ska av domaren anses som brott som kräver strängare påföljder.

39

Enligt Crown Prosecution Service (CPS-motsvarar åklagarmyndigheten) har ett ökande antal brott som innehåller ett rasmotiv lett till fällande domar under senare år.

40

En anledning till

detta kan vara det arbete CPS lagt ned på utveckling av en handbok som heter Guidance on Prosecuting Cases of Racist and Religious Crime, CPS lyckade arbete med att öka den etniska mångfalden inom CPS och/eller CPS tydlighet gentemot allmänheten om att hatbrott kommer att hanteras seriöst när dessa anmäls. Förmodligen kan anledningen hittas i en kombination av dessa faktorer. Jämförelser mellan länder är alltid mycket vanskliga men det kan noteras att i varje fall Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har funnit att det finns viktiga problem med tillämpningen av den motsvarande straffskärpningsgrunden i Sverige eftersom man föreslagit ett flertal åtgärder för att denna grund ska tillämpas i större utsträckning än har skett hittills. (BRÅ 2002:9 s 9)

12.4.2. Nationella institutionella aktörer

The Racial Equality Unit(REU)

Som en del av regeringens inrikesdepartement (Home Office) arbetar REU för att regeringen håller sig till sitt mål att skapa en nation där rasism är oacceptabelt och motverkas, etnisk mångfald hyllas och där varje medlem i samhället har möjlighet att nå sin fulla potential. Enheten arbetar framför allt med individer och grupper för att bygga ett säkert, rättvist och tolerant samhälle samt med målsättningen att stödja ett samhälle där människor av alla ”raser” och bakgrunder är värdefulla och deltar på lika villkor. Ett av delmålen är därmed även att utarbeta en policy som förespråkar jämlikhet och motarbetar fördomar och främlingsfientlighet.

Enheten är ansvarig för lagstiftning och policy kring rasrelationer och hjälper även till med att förespråka jämlikhet och lika möjligheter inom andra områden av inrikesdepartementet och inom andra myndigheter. Med enhetens stöd satte inrikesdepartementet år 2000 upp ett servicemål för att förespråka rasjämlikhet, särskilt för offentliga tjänster inom utbildning, sjukvård,

39

Se http://www.hmso.gov.uk/acts/acts1998/19980037.htm

40

Se http://www.cps.gov.uk/news/pressreleases/archive/114_04.html

rättsväsende, boende och lokala myndigheter. Man publicerar även årligen Race Equality in Public Services. Man strävar även efter att uppnå representativitet på arbetsplatser inom inrikesdepartementet, poliskåren, brandkåren och på fängelser.

41

Åtmin-

stone Crown Prosecution Service kunde nyligen rapportera man nått sitt mål för 2005.

42

Det är dessa planer som alla myndigheter

måste utveckla för att leva upp till sitt ansvar att motverka institutional racism and promote race equality – i enlighet med RRA ovan.

The Commission for Racial Equality (CRE)

Kommissionen är en offentligt finansierad enhet som initierades under Race Relations Act 1976 för att bemöta rasdiskriminering och förespråka jämlikhet. Kommissionen är tillsynsmyndigheten i förhållande till lagen. Kommissionen arbetar både inom den privata och den offentliga sektorn för att bidra till likabehandling och ickediskriminering oavsett ”ras”, hudfärg, nationalitet eller etnisk härkomst. Den arbetar både på individplanet och på ett strukturellt plan.

Man arbetar med information och rådgivning till människor som anser sig ha blivit diskriminerade eller trakasserade på grund av sin ”ras” samt bistår personer som har klagomål om rasdiskriminering och trakasserier. Genom kampanjer söker CRE öka medvetenheten kring rasfrågor samt uppmuntra organisationer och individer i arbetet för jämlikhet. Den kan också föreslå nya lagar och andra åtgärder och har en särskild roll i uppföljningen av myndigheternas positive duty to promote race equality.

43

Den framtida Commission for Equality and Human Rights (CEHR)

CRE har i princip gått med på regeringens förslag om införandet av en Commission for Equality and Human Rights. CRE har tills nyligen varit motståndare till en samlad tillsynsmyndighet för alla de olika diskrimineringsgrunderna eftersom man bland annat ansåg att det fanns en risk för en försvagning av myndighetens maktbefogenheter. De ändrade sig när de fick garantier om att skyddet mot etnisk diskriminering inte skulle försvagas, och att minimi-

41

Se http://www.homeoffice.gov.uk/comrace/race/index.html

42

Se http://www.cps.gov.uk/news/pressreleases/archive/121_02.html

43

Se http://www.cre.gov.uk/

skyddet mot alla former av diskriminering skulle förstärkas, samt att ett tydligt skydd mot diskriminering pga. religion skulle införas.

44

Storbritanniens regering har kommit fram till att det bästa sättet att främja likabehandling och motverka diskriminering är genom en samlad tillsyn. Regeringens inställning presenterades i ett s.k. ”White Paper” med titeln Fairness For All: A New Commission for Equality and Human Rights.

45

Jämlikhet är en viktig fråga för alla

och inte enbart en minoritetsfråga. Efter konsultationsprocessen kring Green Paper, Equality and Diversity: Making it Happen, drog regeringen slutsatsen att en samlad tillsynsmyndighet är den bästa lösningen för att uppnå visionen om ett mer rättvist, mer inkluderande och mer framgångsrikt land. Rapporten (det s.k. White Paper) som föreslår en Commission for Equality and Human Rights (CEHR) klargjorde visionen, rollen, och befogenheterna för den nya kommissionen. CEHR skall ha ett helhetsansvar för motverkande av diskriminering i samhället, samt ha ett ansvar för främjande av mänskliga rättigheter.

Enligt regeringen har de nuvarande separata kommissionerna för kön, etnicitet, funktionshinder starkt bidragit till utvecklingen av jämlikhet. Samhällsförändringar medför att nya tydligare arbetsformer behövs som även tar hänsyn till nya grunder som ålder samt inte minst samspelet mellan dessa. Medan den nya kommissionen måste ha ett fokus och expertkunskap med hänsyn till varje diskrimineringsområde, ska den även stå för jämlikhet och mänskliga rättigheter på ett sätt som korsar de olika grunderna. En samlad myndighet kommer att ha intersektionalitet som nyckelfråga. Dessutom kan den underlätta för arbetsgivare och andra att ha en kontakt med endast en myndighet när det gäller olika diskrimineringsgrunder. (White Paper 2004:17–18)

Racial Equality Councils and Partnerships

The Commission for Racial Equality har finansierat flera lokala byråer som arbetar med mångfaldsfrågor och etnisk diskriminering. I nuläget finns det över 90 sådana byråer runt om i Storbritannien

44

Se http://www.cre.gov.uk/media/nr_arch/2004/nr041118.html

45

Se http://www.dti.gov.uk/consultations/files/publication-1193.pdf

och majoriteten har stöd från CRE. Detta är ett effektivt sätt att bidra till det lokala arbetet mot rasism och diskriminering.

46

12.4.3. Lokala institutionella aktörer

På lokal nivå har många kommuner skapat nämnder som har ett brett ansvar för motverkande av diskriminering och främjande av jämlikhet. Birmingham och Leeds är några exempel.

The Leeds Equal Opportunities Unit

Leeds Equal Opportunities Unit ska bland annat se till att de lokala myndigheterna i Leeds följer Race Relations Act 1976 och Race Relations Amendment Act 2000. Enheten informerar om mångfald och etnisk diskriminering till de lokala myndigheterna och uppmanar dem att ta initiativ till och utveckla jämlikhetsplaner. Enheten fungerar också som ett stöd till minoriteter, kvinnor och funktionshindrade som har den lokala myndigheten som sin arbetsgivare.

47

Birmingham Equalities Unit

Birmingham City Commission arbetar med jämlikhetsfrågor på en bred front. De frågor som berörs gäller allt från kön, till etnicitet, funktionshinder och sexuell läggning. Staden tog intryck av den nationella utredningen av Lawrence mordet och initierade en egen lokal undersökning om institutional racism. I sin första rapport i mars 2001 ”Challenges for the Future – Race Equality in Birmingham” drog man följande slutsats: Det är allvarligt att kommunen som måste spela en ledande roll för rasjämlikhet i Birmingharm, har förhindrats genom den institutionaliserade rasismen. Bristen på planer och ett ledarskap som inte tar sitt ansvar har inneburit att framsteg och effekt inte har nått tillräckligt långt. Ras ojämlikhet och diskriminering är fortfarande ett mycket stort problem för många minoriteter i Birmingham idag

48

.

46

http://www.cre.gov.uk/about/recs.html

47

http://www.leeds.gov.uk

48

http://www.birmingham.gov.uk/ELibrary?E_LIBRARY_ID=182

12.4.4. NGO:er i Storbritannien

The Institute for Race Relations (IRR)

IRR är ett av Storbritanniens ledande forskningsinstitut inom området institutionell rasism och diskriminering. Institutet forskar om den ständiga kampen mot rasism och för jämlikhet inom Storbritannien och i andra länder. Institutet försöker återspegla de erfarenheter som minoriteter i Storbritannien har haft. Det kommer med konkreta förslag till lösningar på de problem med rasism som finns i samhället. Institutet grundades 1958 för att stödja forskning om race and ethnic relations. Institutet fungerar som en självständig organisation som företräder människor, som förtrycks på grund av institutionell rasism.

IRR fungerar som rådgivare till olika akademiska institutioner men också till myndigheter som ansvarar för mångfaldsfrågor. Institutet tar fram frågor som varit tabubelagda i det brittiska samhället, såsom polisbrutalitet, rasism inom media, diskriminering inom rättsväsendet och fattigdom bland minoriteter i Storbritannien. IRR arbetar för närvarande med två olika initiativ i London där man forskar och informerar om hatbrott och polisbrutalitet som riktas mot minoriteter. Forskningen inom IRR sträcker sig även till europeisk nivå. Man undersöker rasism i Europa och det ökande rasistiska våldet, fascistiska partier, asyl- och invandrarpolitik, brott mot mänskliga rättigheter samt säkerhetspolitik. IRR arbetar också med att belysa de nyheter, som berör minoriteter men som förbises av de dominerande medierna, bland annat genom tidskriften Race and Class som utges varje kvartal.

49

London Race Discrimination Unit (RDU)

RDU är en organisation som erbjuder rådgivning och advokathjälp/juridisk hjälp till Londonbor som upplevt etnisk diskriminering på arbetsplatsen. RDU finansieras genom bidrag från CRE. Enheten tar emot fall som hänvisats från frivilligorganisationer och även fall som har anmälts direkt av privatpersoner. RDU:s samtliga tjänster är kostnadsfria. Personalen har erfarenhet av arbetslivsfrågor och i synnerhet diskrimineringsfall. RDU arbetar även med

49

http://www.irr.org.uk/

förmedling av information samt utbildning av advokater och andra relevanta aktörer.

50

Race on the Agenda (ROTA)

ROTA är en tankesmedja med inriktning på socialpolitik och andra frågor som berör Londons svarta och etniska minoriteter. Organisationen arbetar för lika rättigheter och möjligheter och jämlikhet, samt mot diskriminering. ROTA producerar olika analyser av befintlig samhällsinformation. Organisationen publicerar även en tidskrift (Agenda) som behandlar relevanta frågor om mångfald, segregering samt orättvisor inom polis- och rättssystemet.

51

The Runnymede Trust

Runnymede är en av de viktigaste forskningsinstitut inom området etnicitet och mångfald i Storbritannien. Den har som mål att bekämpa etnisk diskriminering och rasism och arbetar med analyser och utvärderingar av olika lagar och andra policys.

Runnymede förmedlar kontakter mellan olika minoritetsgrupper och uppmuntrar till samarbete genom olika gemensamma projekt och konferenser. Den deltar också i debatter som berör minoritetsgrupper och organisationer och myndigheter med hänsyn till sådana frågor som arbetsmarknad, utbildning och kriminalitet.

Institutet informerar också myndigheter och andra berörda organisationer om de problem som finns i minoritetssamhällen samt om åtgärder som bör vidtas för att förbättra situationen för olika utsatta grupper. Institutet arbetar också med framtagning av nya lagar och policys som behövs för att förhindra fortsatt diskriminering och segregation av minoriteter i Storbritannien.

52

50

http://www.rdu.org.uk

51

http://www.rota.org.uk/

52

http://www.runnymedetrust.org/

Race for Opportunity (RfO)

RfO är resultatet av ett initiativ som togs av olika företag som ville arbeta med motverkande av diskriminering samt främjande av etnisk mångfald i näringslivet. Nätverket arbetar för att visa den ekonomiska potentialen som finns inom de olika minoritetsgrupperna i Storbritannien. Initiativet kom från Business in the Community, ett nätverk som består av 700 företag i Storbritannien och som arbetar för att minska rasism och öka förståelse av och mångfald inom näringslivet. Nätverket har försökt lyfta diskussionen om rasism inom näringslivet och har uppmuntrat olika företag genom att hjälpa dem med olika strategier angående rekrytering, anställning och dialog mellan företag och olika minoritetsgrupper. Man har försökt att anordna olika evenemang där representanter från olika företag kan möta affärsmän och entreprenörer med utländsk bakgrund för att uppmuntra samarbete och kontakt mellan parterna. Man har också försökt få företag att använda sig av leverantörer som inte är lika kända för att uppmuntra ett permanent samarbete mellan små leverantörer och stora företag.

53

12.4.5. Aktuella studier

Viktiga studier med hänsyn till Race Relations, Race Equality and Cultural Diversity

Inrikesdepartementet (Home Office) genomför olika studier över viktiga frågor inom området rasism och etnisk diskriminering. Forskning har gjorts inom olika områden som brottslighet, våld mot etniska minoriteter, hatbrott, sysselsättning och boendesegregering. Man har samarbetat med forskare från andra statliga verk, universitet och näringslivet för att få fram viktigt material och statistik angående mångfalden i Storbritannien.

54

Därtill finns det inom departementet den s.k. Race Equality Unit som har ett övergripande ansvar för policy och lagstiftningsfrågor samt främjande av lika möjligheter. Enheten har även ansvar för utveckling, implementering och uppföljning av en strategi för etnisk jämlikhet, inklusive mål för Inrikesdepartementets anställ-

53

Se http://www.raceforopportunity.org.uk/

54

Se http://www.homeoffice.gov.uk/rds/racerelate3.html

ningspolitik, samt utvecklar etniska jämlikhetsindikatorer som mäter förbättringar.

55

Inrikesdepartementet publicerar Race and the Criminal Justice System. Rapporten undersöker bland annat minoriteternas tillit till rättsväsendet. Den understryker att polisens arbete med hatbrott har förbättrats och att vissa förbättringar har gjorts med hänsyn till andelen etniska minoriteter bland de anställda, även om förändringsprocessen är väldigt långsam. Rapporten framhäver att ett effektivt rättsväsende inte är möjligt så länge som väsentliga delar av samhället anser att rättsväsendet diskriminerar samt saknar tillit till förmågan att leverera rättvisa.

56

The Stephen Lawrence Inquiry

Denna statliga utredning, som genomfördes av av Sir William Macpherson, publicerades i februari 1999 (För en utförligare presentation av rapporten se avsnitt 9.2). Inrikesministern ställde sig bakom rapportens slutsatser och betonade vikten av elimineringen av rasism och diskriminering i Storbritannien.

Rapporten förklarar den institutionella rasismens innebörd och ger flera förslag på vad olika myndigheter och företag kan göra för att lösa problemen med institutionell rasism, speciellt inom polisväsendet. Rapporten ger också förslag till regeringen om ändringar på Race Relations Act (RRA) 1976 så att diskriminering på grund av etnisk bakgrund kan förbjudas när det gäller polisens verksamhet. Bristen på minoriteternas tillit till rättsväsendet klarlades i rapporten. Rapporten påpekar också att de flesta poliser inte har nog med utbildning när det gäller antirasistisk och antidiskrimineringsverksamhet och ideologi.

57

Ett resultat var också att RRA förstärktes(avsnitt 12.4.1) i och med att myndigheterna ålades a positive duty att motverka institutionell rasism inom sina verksamheter.

55

Se http://www.homeoffice.gov.uk/inside/org/dob/direct/reu.html

56

Se http://www.homeoffice.gov.uk/rds/pdfs2/s95race02.pdf

57

Se http://www.cre.gov.uk/pdfs/slinqlea.pdf

Racial equality means quality, A Standard for Racial Equality for Local Government in England and Wales

Rapporten ”Racial Equality means quality” kom ut för första gången januari 1995 med stöd av the Commission for Racial Equlity (CRE). Rapporten ger olika konkreta förslag för en förändring av attityder och policyn hos lokala myndigheter när det gäller etnisk diskriminering.

Rapporten uppmanar de lokala myndigheterna att ställa sig vissa frågor angående vad man kan göra för att förbättra mångfalden inom myndigheten och hur man kan bedöma förbättringar när det gäller motverkande av diskriminering. Myndigheterna uppmuntras också ta vara på de kunskaper som minoriteterna har istället för att se minoriteter som en börda.

Rapporten visar också att diskriminering kan kosta eftersom varje myndighet och företag måste betala skadestånd om diskriminering kan bevisas. Därför uppmanas myndigheterna att implementera en mångfaldsplan som leder till lika rättigheter och möjligheter, i stället för att riskera skadestånd och andra kostnader som i det långa loppet kan skada myndigheten.

58

I och med att kravet på att motverka institionell rasism och främja etnisk jämlikhet även gäller för lokala myndigheter bör arbete blir mer effektivt än tidigare. För detta ändamål har CRE tagit fram The duty to promote race equality: Performance guidelines for local authorities

59

Equal Opportunities Is Your Business Too: A good practice guide on race, sex and disability for small firms

Det här materialet riktar sig till alla småföretag i Storbritannien och informerar om de lagar som finns när det gäller diskriminering som grundar sig på etnicitet, kön och funktionshinder. Materialet ger konkreta förslag på hur arbetsgivare kan behandla sina anställda på ett rättvist sätt för att förhindra diskriminering. Det bidrar också med information om vad arbetsgivare inte bör göra eftersom vissa policys kan drabba minoriteter och kan tolkas som diskriminering i

58

Se http://www.cre.gov.uk/pdfs/remq_ew.pdf

59

Se http://www.cre.gov.uk/duty/pdfs/pg_localauth.pdf

domstol. Materialet ger också en kort förklaring av antidiskrimineringslagarna i Storbritannien.

60

Muslims in the UK: Policies for Engaged Citizens

Denna rapport har tagits fram 2004 inom ramen för The EU Monitoring and Advocacy Program of the Open Society Institute. (Open Society Institute 2005) Rapporten presenterar statistik och olika analyser som tydliggör vikten av religion för muslimer i Storbritannien. Rollen av religion framhävs i jämförelse med rollen som etnisk tillhörighet spelar. Olika frågor om utanförskapet, diskriminering och samhörighet med samhället tas upp.

Fokusområdena för rapporten är arbetsmarknaden, utbildning, rättsväsendet samt jämlikhet och samhörighet (equality and community cohesion).

Flera frågor framträder med hänsyn till arbetsmarknaden som den höga arbetslösheten och överrepresentationen i ekonomiska sektorer som kännetecknas av låga löner. Därtill finns det ekonomiska utanförskapet hos muslimska kvinnor. Bland muslimer finns det väldigt låga nivåer av tillit gentemot rättsväsendet. Det finns därtill starka upplevelser av diskriminering i rättsväsendet. Dessa upplevelser får stöd i de statistiska analyser som genomförts. Angående området utbildning uttrycker rapporten bekymmer över utbildningresultaten, bristande hänsyn till barnens religion samt islamofobi. Bristerna i dessa olika områden leder även till brister med hänsyn till lika rättigheter och möjligheter, samt brister vad gäller samhörighetskänslan i det lokala samhället.

Rapporten utmynnar i flera förslag som insamling av statistik som tar hänsyn till religiös tillhörighet, ett närmare samarbete mellan myndigheter och muslimska organisationer, behovet för policyskapare att ta större hänsyn till muslimer som grupp i utveckling av en politik som leder till långsiktig integration och en större insikt i och förståelse för muslimer och deras religion som del i utbildningssystemet.

60

http://www.cre.gov.uk/pdfs/smlfirms.pdf

12.5. Nederländerna

Även Nederländerna har en kolonial historia. Förutom de etniska minoriteter med ursprung från kolonierna finns både s.k. arbetskraftsinvandrare och flyktinginvandrare i Nederländerna.

12.5.1. Lagstiftning

Likabehandlingslagen

Nederländerna antog 1994 en ny lag mot diskriminering , den s.k. Likabehandlingslagen. Lagen hade Kanadas Human Rights Act som förebild vilket är betydelsefullt eftersom Nederländerna dittills främst hade influerats av den kontinentala juridiska traditionen, t.ex. den franska, som använder straffrätten som ett verktyg mot diskriminering i stället för civilrätt som är vanligt i s.k. commonlaw länder som England, USA och Kanada.

Likabehandlingslagen är en civilrättslig lag (§1) som ska tillförsäkra ”Lika behandling av människor oberoende av religion, tro, politisk åsikt, ras, kön, nationalitet, sexuell läggning eller civil status.”

Lagen omfattar både direkt och indirekt diskriminering. Direkt diskriminering innebär ojämlik behandling som bygger på någon av ovannämnda grunder. Indirekt diskriminering sker t.ex. när det ställs krav som verkar neutrala, men som indirekt leder till diskriminering, exempelvis krav på flytande nederländska i en platsannons för en kock. Kravet verkar neutralt, men i praktiken diskrimineras personer som inte talar perfekt nederländska, eftersom behovet av att kunna tala flytande nederländska inte har någon större betydelse för just det här arbetet.

Lagen (§ 2:3) tillåter positiv särbehandling av kvinnor och etniska minoriteter. Enligt § 2.3 ska inte förbudet mot diskriminering gälla om diskrimineringens syfte är att kvinnor eller personer med visst etniskt ursprung kommer i positioner som därmed eliminerar eller minskar existerande ojämlikheter, och behandlingen är rimlig med hänsyn till detta mål.

Lagen förbjuder diskriminering inom arbetslivet samt förbjuder näringsidkares diskriminering i förhållande till gods och tjänster.

Det är dessutom förbjudet att diskriminera i karriär- och utbildningsrådgivning om diskriminering sker inom ramen för en affärsverksamhet. Diskrimineringsförbudet avser också den offentliga

förvaltningen och institutioner som är aktiva inom områdena boende, socialtjänst, hälsovård, kultur eller utbildning (§ 7).

Samen-lagen

1998 antogs Samen-lagen (samen är det nederländska ordet för tillsammans). Lagen uppmuntrar arbetsgivaren att få in fler etniska minoriteter på arbetsplatsen. Kanadas Employment Equity Act (se ovan) tjänade som inspirationskälla till samen-lagen.

Lagen ställde krav på en årlig mångfaldsrapport från arbetsgivarna. Bland annat skulle det rapporteras om antalet anställda med utländsk bakgrund och vilka åtgärder företaget vidtar för att främja den etniska mångfalden. Sanktioner saknades i denna lag. Dessutom ersattes lagen för några år sedan med en (ännu) mer arbetsgivarvänlig skrivning.

12.5.2. Institutionella aktörer

Likabehandlingskommissionen

Utifrån likabehandlingslagen (1994) bildade den nederländska regeringen Likabehandlingskommissionen. Det är en självständig kommission dit individer kan vända sig med anmälningar om bristande likabehandling med hänsyn till religion, etnicitet, kön, nationalitet, sexuell läggning och civilstånd. Kommissionens arbete bygger delvis på erfarenheter som utvecklades i den tidigare kommissionen som arbetade endast med likabehandling mellan män och kvinnor.

Kommissionen består av nio ledamöter och lika många ersättare och utses av justitieministern i samråd med fyra andra ministrar. Mandatperioden är sex år. Ordföranden och viceordföranden måste uppfylla samma kvalifikationer som ordinarie domare och arbetar heltid. De övriga ska ha erfarenhet av och kunskaper om likabehandlingspolicy och antidiskrimineringslagar och utses på en halvtidsbasis.

Kommissionen har ett kansli samt möjlighet att få stöd från särskilt utsedda regeringstjänstemän. Kommissionen är uppdelad i tre enheter, en enhet arbetar med könsdiskriminering, en annan med etnisk och/eller diskriminering på grund av nationalitet. Den tredje arbetar med de övriga diskrimineringsgrunderna.

Kommissionens huvuduppgift är att tolka lagen och se till att den åtföljs. Mer konkret innebär detta att kommissionen på eget initiativ eller efter en anmälan inleder en undersökning för att kunna avge ett yttrande och rekommendationer samt driva fall i domstol.

Därmed har kommissionen två huvudfunktioner. Dels finns det en slags juridisk funktion med hänsyn till avgivande av självständiga yttranden, dels en funktion som ”advokat”.

Kommissionen analyserar anmälningar för att se om lagens krav på likabehandling i arbetslivet har uppfyllts. Kraven gäller också näringsverksamheter som berör gods och tjänster vilket innebär att likabehandling även gäller för t.ex. försäkringar och banktjänster.

Det är inte bara privatpersoner utan även olika intresseorganisationer som kan lämna in anmälningar. Detta kan dock endast ske om det är organisationer som officiellt grundats för att tillvarata intressen för de människor för vilka likabehandlingslagen gäller. Även fackföreningar kan göra anmälningar men då ska dessa avse diskriminering i ett företag där facket är verksam eller med hänsyn till den egna organisationen.

Dessutom kan arbetsgivare och organisationer inlämna sina egna regler till kommissionen för en analys av huruvida dessa överensstämmer med lagens krav.

Enligt kommissionen kan den nuvarande rätten att föra grupptalan spela en allt viktigare roll med hänsyn till möjligheten att kräva följsamhet gentemot likabehandlingslagarna. Även om mindre belopp är på spel för varje individ som har diskriminerats, kan en grupptalan leda till mycket högre krav på skadestånd, vilket i sin tur kan påverka hur olika aktörer beter sig.

Kommissionen kan sägas vara en slags juridisk institution. En viktig skillnad i det avseendet är att kommissionen själv söker de uppgifter den anser sig behöva. En annan skillnad är att den diskriminerade inte behöver anlita advokat och att inga processkostnader utgår.

När tillräckligt med uppgifter har samlats in blir det en slags förhandling inför kommissionen där parterna och deras eventuella rådgivare hörs. Därefter ska kommissionen avge sitt beslut inom åtta veckor om en överträdelse av lagen har ägt rum. Detta beslut är viktigt men inte juridiskt bindande. Den som anses ha överträtt reglerna kan inte tvingas att följa beslutet, men i praktiken följer de flesta kommissionens beslut.

Ofta följer kommissionen upp ett fall efter ett beslut genom att exempelvis ta kontakt med den bransch som berördes av fallet. Idén är att en god kommunikation kommer att förhindra diskriminering i framtiden. Kommissionen kan även gå till domstol med ett fall om motparten vägrar följa ett yttrande. Men det är inte ofta att detta förekommer.

61

Uppförandekod för motverkande av diskriminering

62

För några år sedan påbörjade den nederländska regeringen ett arbete med en Uppförandekod för motverkande av diskriminering för myndigheter (Model Code against Racial Discrimination).

Genom koden kommer departementen och myndigheterna att vara tvungna att ta sig an frågor om icke-diskriminering och det mångkulturella samhället å ena sidan, och ett klargörande av acceptabelt och oacceptabelt uppförande å andra sidan.

Uppförandekoden omfattar ett flertal områden inklusive användning av fördomsfria psykologiska tester vid t.ex. rekrytering, sammansättningen av urvalskommitten, olika sätt att nå minoriteter som potentiella sökande, befordringsmöjligheter och tillgång till vidareutbildning.

Arbetet med koden har påbörjats med en konferens där man analyserar nuläget. Viktiga frågor i processen är delaktighet av de etniska minoriteterna i formuleringen av koden. Detta gäller också arbetsmarknadsparterna.

12.5.3. NGO:er i Holland

Nationell byrå mot rasdiskriminering (LBR)

LBR är en nationell frivillig och fristående organisation som arbetar mot etnisk diskriminering och rasism i Nederländerna. Några av grundpelarna i LBR:s arbete har varit uppbyggnaden av en egen expertis inom verksamhetsområdet, tillgängligheten i förhållande till myndigheter och allmänheten, LBR:s sakfrågeorientering och inte minst en stabil och väl uppbyggd organisationsstruktur. Enskilda

61

För mer information om Likabehandlingskommissionen (Commissie gelijke behandeling) se http://www.cgb.nl/

62

Model Code Against Racial Discrimination, Dutch National Government, Justice department, http://www.wisdom.at/ilo/profileShow.aspx?id=47&ver=sum.

personer som framför anmälningar rörande rasism eller etnisk diskriminering hänvisas oftast till antidiskrimineringsbyråerna (ADB). I svårare fall ställer LBR upp med rådgivning och medling.

En av byråns viktigaste uppgifter är att ge information på ett enkelt och sakligt sätt. LBR tar emot en stor variant av frågor, de flesta via telefon eller e- post, men också från besökare. LBR har till sitt förfogande ett brett utbud av kunskaper och material som berör etnisk diskriminering och främjande av goda multietniska kontakter.

LBR erbjuder bl. a. följande:

  • konkret, praktiskt stöd för enskilda personer, organisationer och yrkesutövare
  • ett omfattande och lättillgängligt informationscenter
  • en databas med rättsvetenskap, dokumentation och adresser.
  • material för skolor, exempelvis projektet "Skola mot rasism"
  • konsultation beträffande lagstiftning samt rekommendationer i policyfrågor
  • expertis angående mediafrågor
  • råd och stöd i policyfrågor
  • kurser, föredrag och expertpaneler.

63

Ett viktigt arbete bedrivs i området fördomar och media. Det sätt som medier tar upp minoriteternas situation och det multikulturella samhället har ett stort inflytande på hur befolkningen ser på etniska minoriteter, de nyanlända och det mångkulturella samhället. LBR försöker att påverka denna opinionsbildning bl.a. genom att sprida indormation, positiva nyheter och delta i olika former av mediabevakning. Byrån har också instiftat ett särskilt pris tillägnat de personer som i media på ett positivt sätt belyser mångfalden i det mångkulturella samhället.

LBR:s jurister handlägger många juridiska frågor. Till och med domare och åklagare som har fall med inslag av etnisk diskriminering vänder sig till byråns experter. Kunskap om nationell och europeisk lagstiftning hålls aktuell samtidigt som LBR agerar för att påverka ny lagstiftning på både nationell och EU-nivån. Dessa policyinsatser baseras ofta på egna utvärderingar av den praktiska til??lämpningen av lagar och förordningar.

63

För mer information om LBR se http://www.lbr.nl/

LBR:s utrednings- och rådgivningsarbete är till för att hitta lösningar och uppmuntra de inblandade parterna att hitta gemensamma lösningar som främjar interetniska relationer och undanröjer hinder som kan stå i vägen för etniska minoriteters delaktighet i samhället.

Lokala antidiskrimineringsbyråer (ADB)

I Nederländerna finns det ungefär 40 antidiskrimineringsbyråer (ADB). De har alla sin egen historia. Somliga härrör från anti-fascistiska eller anti-rasistiska rörelser medan andra har rötter i initiativ från etniska organisationer eller kommunala initiativ.

De flesta uppstod under 1980-talet som en reaktion mot de rasistiska partiernas tillkomst.

Stora olikheter finns mellan de olika ADB:erna både vad gäller anställda och finansiering.

Huvuduppgiften är att hantera anmälningar om diskriminering och även rådgivning och utbildning. Det är också viktigt att påverka lokala antidiskrimineringspolicys och den lokala opinionen. Att bekämpa rasistiska partier och grupper är en annan viktig uppgift liksom att göra lokala undersökningar om diskriminering.

Alla ADB:er hanterar först och främst anmälningar. Beroende på behov och i mån av tid utför de även de andra uppgifterna. ADB:er började med att ta emot anmälningar gällande etnisk diskriminering, men nu omfattar byråernas arbete även frågor som rör religion, personliga övertygelser och åsikter, politiska ställningstaganden, etnicitet, kön, nationalitet, sexuell läggning, äktenskaplig status, ålder och funktionshinder. Merparten av anmälningarna rör arbetslivet, bostadsmarknaden, restaurangbranschen, media och den offentliga sektorn inklusive polisen.

Ofta får de lokala ADB:erna kommunalt stöd. Det är ett sätt för kommuner att uppfylla kommunallagens krav på att kommuner skall vidta konkreta åtgärder för att motverka diskriminering.

Byråerna har ett nationellt samarbete och är organiserade i en National Federation of Anti Discrimination Bureaus and Hotlines.

64

De största ADB:erna finns i de stora städerna Rotterdam, Haag, och Amsterdam.

Hotline Discrimination Amsterdam är en byrå som subventioneras av Amsterdam kommun. Den startades 1996. Mål-

64

Se www.lvadb.nl/

sättningen är att offentliggöra och motverka diskriminering som har att göra med bland annat etnicitet, hudfärg, funktionshinder, kön, religion, sexuell läggning, funktionshinder, rasistiska politiska partier eller anti-semitism.

65

I Rotterdam bildades RADAR 1983

66

- Rotterdam Anti

Diskriminatie Actie Raad. RADAR var ett av de första lokala antidiskrimineringskontoren i Nederländerna. Syftet är att bekämpa diskriminering t.ex. på grund av etniskt ursprung, kön, sexuell läggning, ålder och funktionshinder.

En viktig fokus för RADAR är målet att polisen ska vara en viktig aktör när det gäller arbetet mot rasism. Därför har man utvecklat ett informationsprogram som anställda inom polisen använder i utbildningssyfte. RADAR samarbetar med 30 polisdistrikt.

Exempel på olika projekt och aktiviteter i RADARs regi:

  • utbildning av poliser i frågor rörande diskriminering,
  • att bygga broar mellan de olika etniska grupperna och polisen.
  • implementering av lagarna mot diskriminering
  • uppsökande verksamhet t.ex. på diskotek som inte släpper in minoriteter
  • informationskampanjer och olika utbildningsprogram

”Skolor utan rasism” (SWR)

Skolor kan ansöka om att få bli en ”Skola utan rasism”, SWR-skola. Skolor som ansluter sig till SWR-rörelsen förses med en mängd förslag och idéer för att praktiskt bekämpa rasism. En förutsättning för att en skola ska bli en SWR-skola är att mer än 70 procent av skolans elever och personal tycker att rasism inte har någon plats på deras skola genom att skriva under på en särskilt utformad deklaration. SWR-skolor utvecklar varje år initiativ mot rasism och diskriminering och för jämlikhet och harmoni i det multikulturella samhället. Den nationella SWR-organisationen samarbetar med LBR när det gäller att förse SWR-skolorna med material.

67

65

Se www.meldpunt-amsterdam.nl/

66

För mer generell information se www.radar.nl/ och för mer specifik information om ett EU projekt som berör polisen se http://www.radar.nl/read/695

67

För mer information se www.schoolwithoutracism-europe.org/

12.6. Kunskap om och åtgärder mot könsdiskriminering i Sverige

Eftersom kvinnor i dag behandlas som en grupp som förutsägs ha gemensamma egenskaper

får också någonting gemensamt: erfarenhe-

ten av att stå i ett annat förhållande till makt än männen, erfarenheten att stå i ett annorlunda förhållande till sina egna kroppar än männen till sina. Därför är det politiskt viktigt för feminister att definiera kvinnor som kvinnor, som en grupp. Men det är lika viktigt att inse det konstruerade i denna grupp, att inte tro på Kvinnan, utan på individuella, olika kvinnor. Om vi som feminister inser att vi lever i ett patriarkalt samhälle där kvinnor förtrycks, måste vi också vara medvetna om att det är detta samhälle som samtidigt skapar en ”kvinnlighet” och förtrycker den. (Björk, 1996:15).

I en analys av de åtgärder som behövs för främjande av etnisk jämlikhet och motverkande av strukturell diskriminering står några av de mest strategiska erfarenheterna att finna i arbetet som skett för jämställdhet och mot könsdiskriminering i Sverige.

12.6.1. Könsmaktordningen

Vi anser att den viktigaste utgångspunkten för att motverka könsdiskriminering och främja jämställdhet i Sverige har varit att jämställdhet handlar om makt och privilegier.

I regeringens skrivelse Jämt och ständigt (Skr. 2002/03:140) står:

Det övergripande målet för svensk jämställdhetspolitik är att kvinnor och män skall ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom alla väsentliga områden i livet. Trots en lång historia av aktivt jämställdhetsarbete präglas vårt samhälle fortfarande av en könsmaktordning. Arbetet måste fortsättningsvis ges en mer feministisk inriktning. Det innebär att vi måste vara medvetna om att det råder en könsmaktordning, att kvinnor är underordnade och män är överordnade. Det innebär också att regeringen betraktar manligt och kvinnligt som ”sociala konstruktioner”, dvs. könsmönster som skapas utifrån uppfostran, kultur, ekonomiska ramar, maktstrukturer och politisk ideologi. Könsmönstren skapas och upprätthålls både på det personliga planet och på det samhälleliga planet. Denna struktur har inte förändrats trots att kvinnors och mäns representation på vissa samhällsområden kvantitativt sett närmat sig varandra. Om vi inte bryter dagens könsmaktordning kommer vi inte att uppnå ett jämställt samhälle.

En nyckel i utvecklingen av jämställdhetsarbetet i Sverige är kvinnorörelsen. Kvinnorörelsen har lyckats mobilisera tillräckligt för en

samling kring grundläggande frågor så att makten vid vissa tillfällen har kunnat utmanas. En annan viktig bidragande orsak till kvinnorörelse(r)n(a)s relativa framgång har varit möjligheten att bygga på erfarenheter i andra länder samt att kunna bidra till dessa internationella erfarenheter. Med andra ord är det inte en fråga om endast en svensk Kvinnorörelse utan en internationell kvinnorörelse.

Arbetet har drivits på flera plan inklusive gräsrotsnivån, forskarnivån och politikernivån och med ett samspel emellan dessa plan. Ett exempel på detta kan ses i samspelet mellan dessa olika aktörer med den relativt snabba omvandlingen av Sveriges arbete med FN:s kvinnokonvention (CEDAW – Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against Women) till krav på framtagning av jämställdhetslagen. Ratificering av CEDAW och ikraftträdande av lagen skedde ungefär samtidigt (1979–1981). Vår slutsats är att Kvinnorörelsen lyckades med detta genom att befinna sig flera olika samhällsarenor, samtidigt som de hade ett gemensamt och sammanhållande mål.

12.6.2. Jämställdhetslagen inklusive aktiva åtgärder

Jämställdhetslagen antogs 1979. Den innehöll ett förbud mot könsdiskriminering i arbetslivet, gav rätt till skadestånd vid diskriminering och ställde krav på att arbetsgivare skulle vidta aktiva åtgärder för att främja jämställdhet. Jämställdhetsombudsmannen bildades som tillsynsmyndighet. Lagen ändrades senare och ett krav infördes om att arbetsgivare med 10 eller flera anställda skulle utveckla årliga jämställdhetsplaner. Jämställdhetslagen byggde till stor del på erfarenheter från Storbritanniens och USA:s lagar mot diskriminering. (SOU 1978:38)

Jämo har idag även tillsyn över Lagen om likabehandling av studenter i högskolan, som rör villkoren på högskolor och universitet. Samtidigt verkar det inte ha funnits något större intresse från vare sig kvinnorörelsen, jämställdhetspolitiker eller andra för ett förbud mot könsdiskriminering utanför arbetslivet – trots att ett förbud mot näringsidkares olaga diskriminering pga. etnicitet eller religion med hänsyn till gods och tjänster redan fanns i brottsbalken 16:9.

Det bör också påpekas att könsdiskriminering inte är förbjuden idag i enlighet med Lag (2003:307) om förbud mot diskriminering. Denna lag har till ändamål att motverka diskriminering som har samband med någon av diskrimineringsgrunderna etnisk tillhörig-

het, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder. Förenklat kan man säga att den omfattar områden utanför arbetslivet och högskolan: till exempel, arbetsmarknadspolitisk verksamhet, start eller bedrivande av näringsverksamhet, yrkesutövning, medlemskap i arbetsmarknadsorganisationer och vid yrkesmässigt tillhandahållande av varor, tjänster eller bostäder. Med hänsyn till områdena socialtjänsten, arbetslöshetsförsäkringen, hälso- och sjukvården förbjuder lagen diskriminering som har samband med etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning eller sexuell läggning. Med andra ord är det i dag inte förbjudet enligt svensk lag att diskriminera mot kvinnor i dessa områden. Å andra sidan kommer ett förbud mot diskriminering på grund av kön att införas i lagen från och med 1 juli 2005 (Ett utvidgat skydd mot könsdiskriminering, Prop. 2004/05:147).

Jämställdhetsombudsmannen (JämO) har under 25 år arbetat med att ta emot anmälningar om könsdiskriminering i arbetslivet samt drivit rättsprocesser i Arbetsdomstolen. Dessutom har JämO arbetat med uppföljning av jämställdhetsplaner. JämO har tillsyn över att arbetsgivare och högskolor följer lagbestämmelserna om aktivt jämställdhetsarbete. JämO ska utreda anmälningar om könsdiskriminering och om sexuella trakasserier eller andra trakasserier, bl.a. trakasserier på grund av anmälan om könsdiskriminering. Till huvuduppgifterna hör också att, genom att informera och ge råd och stöd samt främja jämställdheten, i första hand på arbetsplatser och högskolor. JämO är som statlig myndighet remissinstans i flertalet utredningar och förslag från regering och riksdag. Det ger möjlighet att bevaka och påverka att jämställdheten beaktas vid samhälls- och lagförändringar. Däremot kan JämO inte ingripa rättsligt utanför arbetsmarknaden och högskolan.

Därutöver har de fackliga organisationerna bedrivit ett jämställdhetsarbete och jämställdhetsavtal har slutits i vissa fall mellan parterna på arbetsmarknaden.

Politisk mobilisering över partigränser

I och med att det har funnits visst samarbete över de politiska partiernas gränser, har en starkare påtryckning i politiken mobiliserats än vad som annars skulle ha skett. Bland annat har det lett till en större förmåga att påverka den politiska dagordningen.

Undersökningar om konsekvenser av kvinnors ökade representation i politiska församlingar ger inga entydiga svar, men den ökade representationen verkar förklara en del av den förändrade politiska dagordningen i en riktning som gynnar jämställdheten mellan könen (se t.ex. Wägneryd, 1998; Bergkvist, 1994; Skjeie, 1992).

Det har funnits en medvetenhet om att det gäller att försöka påverka dagordningen även inom forskningen. Ett tydligt uttryck för detta kunde ses i maktkampen kring tillsättning av ledningen för den s.k. Kvinnomaktutredningen. En manlig forskare utsågs först till utredare. Detta resulterade i kraftiga protester, främst från kvinnorörelsen vilket till slut ledde till att politikerna som ansvarade för tillsättningen backade och utredaren byttes ut. En ledning med en tydligare feministisk profil tillsattes. En viktig lärdom och erfarenhet från detta är att politiken går att påverka genom att utmana makthavares invanda normer och handlingsmönster.

Om man jämför med tillsättningen av den senare Integrationspolitiska maktutredningen (7 september 2000) fanns det knappt någon reaktion överhuvudtaget från invandrare, invandrarorganisationer eller någon slags ”antirasist/antidiskriminerings rörelse”. Detta visar på hur svag antirasiströrelsen är i jämförelse med kvinnorörelsen.

Denna företeelse upprepar sig i princip varje gång en offentlig tillsättning övervägs som har en koppling till jämställdhet, dvs. att åtminstone någon del av kvinnorörelsen kräver delaktighet. Men när det gäller invandrarfrågor, integrationsfrågor eller frågor som berör rasism och etnisk diskriminering, kan slutsatsen dras att konsultation med de berörda är något som främst sker i efterhand efter att de viktiga besluten redan har tagits, om konsultation sker överhuvudtaget.

Gender mainstreaming (jämställdhetsintegrering) och kopplingen till integrationspolitik

I Jämt och ständigt: Regeringens jämställdhetspolitik och handlingsplan för mandatperioden (Skr 2002/03:140) klarläggs att gender mainstreaming (eller jämställdhetsintegrering) innebär att ett ökat ansvar för jämställdhetspolitiken åläggs all statlig verksamhet. Inom regeringskansliet betyder detta bland annat en bred satsning

på utbildning, ett tydliggörande genom könsuppdelad statistik och jämställdhetssamordnare på varje departement.

Regeringen anser att det är nödvändigt att jämställdhet integreras i alla politikområden och bland annat lyfter de fram ”representation; jämn fördelning av makt och inflytande” och ”män och jämställdhet” som särskilda fokusområden under mandatperioden 2002–2006.

68

Denna fokus på en bred ansats och ett maktperspek-

tiv saknas i svensk integrationspolitik.

En nyckelfråga är följande: ”Den delvis formella inriktning som jämställdhetspolitiken haft, har i alltför liten utsträckning påverkat de bakomliggande strukturer som skapar och upprätthåller det ojämna maktförhållandet mellan kvinnor och män. Vällovliga och angelägna politiska reformer som syftar till att öka jämställdheten får ibland ett begränsat genomslag på grund av samhällets genusstrukturer.”

69

Integrationspolitiken skulle nog få en annan inriktning om det skrevs t.ex.:

Den delvis formella inriktning som integrationspolitiken haft har i alltför liten utsträckning påverkat de bakomliggande strukturer som skapar och upprätthåller det ojämna maktförhållandet mellan svenskar och invandrare (etniska minoriteter). Vällovliga och angelägna politiska reformer som syftar till att öka integration får ibland ett begränsat genomslag på grund av samhällets etniska strukturer.

Insikterna om makten och ojämställdhet uttrycks på ett träffande sätt i diskussionen om män och jämställdhet.

Den sista att upptäcka oceanen är fisken, brukar den amerikanske mansforskaren Michael Kimmel säga när han försöker få män att inse att de är normen för könsmaktsystemet. Män har alltid varit normen. Länge har det kön som varit underordnat i könsmaktsystemet, kvinnan, varit i fokus för jämställdhetsarbetet. Jämställdhet handlar om att kvinnor och män skall inneha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Det innebär att män likaväl som kvinnor skall delta i jämställdhetsarbetet och att arbetet handlar om att förändra villkoren för både kvinnor och män.

Med män och jämställdhet som ett prioriterat område i jämställdhetspolitiken vill regeringen sätta fokus på att män skall inse att dessa för-

68

Jämt och ständigt: Regeringens jämställdhetspolitik och handlingsplan för mandatperioden (Skr 2002/03:140) s 6.

69

IBID, s 7.

hållanden stadfäster ett odemokratiskt system som drabbar alla människor

.

70

Om det har tagit så lång tid att se samhällets könsmaktordning; att män är normen och överordnad, är det kanske inte så konstigt att det är ännu svårare för det svenska samhället att inse att (’vit’) svenskhet är normen i Sveriges etniska maktordning.

Sammanfattningsvis är den viktigaste förändringen att kvinnorörelsen har lyckats sätta männens makt i centrum och lyckats formulera krav på förändring. Hittills har inget ifrågasättande skett på samma sätt av Sveriges etniska maktordning.

12.6.3. Frågetecken eller fallgropar

Medan jämställdhetsarbetet har lyckats relativ bra med att sätta frågan om makt i centrum, finns också bakslag och fallgropar som det framtida arbetet mot strukturell diskriminering kan dra lärdom av.

Gender mainstreaming är en tanke som lyfts fram som en viktig jämställdhetsåtgärd både internationellt och i Sverige. Å andra sidan uttrycker vissa forskare stor tveksamhet kring mainstreaming som strategi. Invändningen går ut på att i och med att jämställdhet ska genomsyra allt, blir resultatet ett urvattnat arbete som inte leder någonstans då det saknas ett tydligt ansvar och kunskap. Dessa erfarenheter bör hållas i åtanke när en diskussion om mainstreaming av arbetet mot strukturell diskriminering och ”etnisk jämlikhet” når agendan. Strategin i sig behöver inte vara fel, utan problem kan ha uppstått i genomförandet. Vi tror att det krävs ett tydligt ansvar och att personer som får ansvar också har kunskap om frågorna. Annars finns det risk att arbetet utvecklas i den riktning som statsvetaren Malin Rönnblom beskriver:

Jämställdhetspolitik lägger sig över allt som en våt, gullig matta. Det finns inget intresse av att tala om makt. Inte kön, inte klass, inte etnicitet. Politik tycks överhuvudtaget handla allt mer om administration och allt mindre om konflikter. Det har skett en avpolitisering av politiken. Och den forskning som är kritisk passar inte politiken.” (Dokumentation forskarmöte, 2005:19)

Från kvinnorörelsens håll har det funnits några viktiga teoretiska och praktiska invändningar mot jämförelser mellan arbetet för

70

IBID, s 12.

kvinnors lika rättigheter och möjligheter och etniska minoriteters (invandrares) lika rättigheter och möjligheter.

- En sammanblandning av kvinnors och etniska minoriteters intressen innebär en risk för att vårt starkare skydd kommer att urvattnas.

Detta är ett reellt politisk ställningstagande. Och naturligtvis finns det alltid politiska risker. Men det låter mer som ett sätt att behålla en maktposition som uppnåtts inom ramen för könsmaktsordningen, i stället för en position som möjliggör ett reellt ifrågasättande av den nuvarande ordningen. Med andra ord finns det risk för att vissa kvinnor nöjer sig med att vara tilldelad rollen av den viktigaste bland de underordnade grupperna, i stället för att söka allianser med andra grupper på basis av gemensamma intressen för att i grunden förändra samhället.

- Kvinnor är ingen minoritet.

Kommentaren är korrekt i sig men den egentliga betydelsen kan ifrågasättas. Bland annat var de svarta i Sydafrika ingen minoritet heller, men de förtrycktes likväl. Begreppet minoritet syftar snarare på mindre tillgång till makt och resurser.

Könsmaktordningen genomsyrar allt – till skillnad från frågorna som berör andra diskrimineringsgrunder även om dessa är viktiga också.

Detta resonemang liknar majoritetstanken ovan. Till exempel kan man läsa i ett remissvar från JämO att

Resonemangen om att utveckla arbetsgivarens förebyggande åtaganden i relation till samtliga diskrimineringsgrunder ligger helt i linje med artikel 7 i direktiv 2000/78/EG om inrättande av en allmän ram för likabehandling. Hur direktivet ska implementeras är för närvarande är under utredning. JämO vill dock understryka att ett aktivt åtgärdsarbete utifrån faktorn kön med nödvändighet måste skilja sig ifrån aktiva åtgärder utifrån övriga diskrimineringsgrunder. När promemorian exempelvis på sidan 170 anger att ”regeringen bör uppdra åt det nya Verket för Näringslivsutveckling att prioritera bl.a. kvinnor, personer med utländsk bakgrund, funktionshindrade och äldre...” osynliggör man i sin formulering att kategorin ”kvinnor” även ingår i kategorierna ”personer med utländsk bakgrund”, ”funktionshindrade” samt ”äldre”. Dvs. kategorin kön kan man aldrig bortse ifrån, även om man talar om

övriga diskrimineringskategorier som funktionshindrade, homosexuella, personer med utländsk bakgrund eller äldre.

71

Genom att hävda att man aldrig kan bortse ifrån kön, lämnas läsaren med intrycket av att det går att bortse från faktumet att alla till exempel har en etnisk tillhörighet – inklusive svenskar.

72

Problemet

med denna typ av reflexmässiga ställningstagande är inte bara att det osynliggör andra maktordningar, utan att det även kan sägas leda till en acceptans av diskriminering mot kvinnor, så länge detta sker på någon annan grund än kön. Detta i sig torde leda till insikten om ett starkare behov av ett samspelsperspektiv.

Om huvudfrågan är lika rättigheter och möjligheter, kan det vara viktigt att hålla citatet från forskaren som myntade begreppet intersektionalitet i tankarna:

When feminism does not explicitly oppose racism, and when antiracism does not incorporate opposition to patriarchy, race and gender politics often end up being antagonistic to each other and both interests lose. (Crenshaw, 1992)

Ett resultat av ett ensidigt framhävande av könsmaktordningen och en negligering av andra maktordningar som den etniska, är om huvudfrågan i svensk jämställdhetspolitik är en överflyttning av makt från svenska män till svenska kvinnor.

Förutsatt att diskriminering oavsett grund, i grunden är en fråga om makt och brist på makt, borde de olika intressenterna fråga sig om det viktiga är det egna eländet, eller en bestående förändring av maktordningen – dvs. de med makten att diskriminera. Då skulle dessa intressenter kunna agera mer ur en position av samlad styrka, i stället för dagens situation där var och en agerar ur separata och uppenbarligen svagare förhandlingspositioner.

Ett konkret exempel på en samspelande politisk styrka kan ses i att Stockholms stad nyligen antog en långtgående antidiskrimineringsklausul som ska införas i kommunens upphandlingar. Tidigare försök till att koppla upphandlingar till jämställdhet stupade för det mesta pga. bristande stöd. Den nödvändiga politiska styrkan saknades för att driva igenom frågan. Antagligen skulle liknande förslag ha misslyckats om klausulen hade kopplats endast till etnisk

71

Jämställdhetsombudmannens Remissvar 2001-12-19, Remissvar angående promemoria Alla lika olika – mångfald i arbetslivet (Ds 2000:67). http://www.jamombud.se/dokument/remissvarallali.asp.

72

Det är värd att notera att alla har en sexuell läggning, inklusive heterosexuella. Man borde kanske även tänka i termer av att alla har ett funktionsläge (jämför med funktionshinder).

diskriminering. Men nu omfattades alla diskrimineringsgrunder. Därmed blev det svårare att stoppa eftersom att fler intressegrupper ställde sig bakom den. Samtidigt kommer förmodligen kvinnor att ha mest att vinna från denna reform – i synnerhet p.g.a. att de utgör en majoritet.

Ett annat exempel som bygger på oförmågan eller oviljan att se diskriminering i sig som huvudfrågan är den nuvarande bristen på ett skydd mot könsdiskriminering utanför arbetslivet och högskolan. Bland annat finns det inget förbud mot könsdiskriminering vad gäller bankernas kreditgivning. Detta innebär en ett brott med FN:s kvinnokonvention (CEDAW). Men, som nämns ovan, är sådan diskriminering som har samband med etnicitet, religion, funktionshinder och sexuell läggning förbjuden sen 2003.

Vissa frågor måste ställas. Hur mycket är detta bristande diskrimineringsskydd ett resultat av att Kvinnorörelsen valde bort frågan för att undvika en sammanblandning med etnicitetsfrågan? Det fanns möjligtvis en insikt att det kunde leda till en jämlikhetsutveckling som inte fokuserades endast på kön. Och hur mycket är detta ett resultat av andra faktorer? Sverige har haft en regering i ca 10 år som bestått av hälften kvinnor och hälften män. Riksdagen består till nästan 50 procent av kvinnor och till 100 procent av partier som kallar sig själva för feministiska. Trots allt detta är könsdiskriminering laglig utanför arbetslivet och högskolan i vad som brukar kallas världens mest jämställda land

73

Det finns en risk att viss makt på jämställdhetsområdet har lett till att intresset har blivit större för att konsolidera denna tilldelade men ändå underordnade maktposition, i stället för en vidare utmaning av makten. Liknande tendenser kan ses i Sverige och i andra länder där de olika grupper som utsätts för diskriminering vädjar till makthavarna om just sin utsatthet, i stället för att i samverkan påverka maktens underliggande strukturer.

I varje fall har det funnits en utveckling på den internationella nivån där kampen mot exempelvis könsdiskriminering och etnisk diskriminering har samspelat med och bidragit till den andras utveckling. Detta kan ses bland annat i de internationella instrument för mänskliga rättigheter som utvecklades efter andra världskriget. Dessutom är det tydligt att den svenska jämställdhetslagstiftningen har främjats av juridiska verktyg som i första hand utvecklades för att bekämpa etnisk diskriminering. Detta kan ses i att jämställd-

73

I alla fall fram tills 1 juli 2005.

hetslagen i Sverige till stor del byggde på erfarenheter från förbuden mot könsdiskriminering i USA och Storbritannien.

Andra länder har lyckats utveckla vägledande antidiskrimineringsverktyg bland annat genom att diskriminerade grupper i det civila samhället inte bara har konkurrerat, utan även har samarbetat och byggt på varandras erfarenheter. Kvinnorörelsens utveckling i USA under 1960-talet byggde delvis på ett slags utbrytning, pga. kvinnoförtryck, från medborgarrättsrörelsen (och antikrigsrörelsen). Samtidigt kunde den ändå bygga på medborgarrättsrörelsens framgångar och förluster – i synnerhet med hänsyn till de antidiskrimineringslagarna, rättspraxis och verktyg som utvecklades under denna period. Detta gällde i viss mån även i Kanada. Senare, på 1980-talet byggde handikapprörelsen på erfarenheter från ovanstående rörelser och sökte allianser med dem.

74

Vår slutsats är att detta samspel mellan diskrimineringsgrunderna kön och etnicitet i andra länder bidrog till att förstärka utvecklingen av de juridiska jämställdhetsverktygen i Sverige – t.ex. jämställdhetsplaner, indirekt diskriminering och skiftad bevisbörda. Samtidigt har det tagit mycket längre tid att dra liknande lärdomar från den internationella arenan med hänsyn till etnisk jämlikhet.

12.7. Övergripande slutsatser

  • Det som har stimulerat utvecklingen av olika antidiskrimineringsverktyg i USA, Kanada och Storbritannien är organisationer i det civila samhället som lyckats mobilisera på bred front och ställa krav.
  • De främsta verktygen för motverkande av diskriminering, inklusive strukturell diskriminering, har utvecklats i en process som kombinerat ett tydligt politiskt ledarskap, starka rörelser som samlat de som berörs och ett fokus på en förändring av beteende.
  • Processen har resulterat i starkare lagar, institutioner och policys inklusive en koppling till offentlig upphandling.
  • Ett viktigt steg för ett effektivare antidiskrimineringsarbete verkar ha varit att diskrimineringsfrågorna först sattes i fokus och fick ett verkligt fotfäste, för att därefter kombineras med

74

Se de tidigare avsnitten om USA och Kanada.

ett tydligt proaktivt främjande av jämlikhet. Att börja i ”fel” ände, med det proaktiva arbetet, riskerar att fokus hålls på de ”utsatta” och att därmed dölja maktrelationerna som finns i diskriminering.

  • Utvecklingen av lagar och policys i USA och Kanada har påverkat utvecklingen i Europa.
  • De civila samhällsinsatserna som funnits har inte bara påverkat lagstiftning med mera. Insatserna har varit nödvändiga för utvecklingen av tillsynen.
  • Dessa insatser har också stimulerat forskning som fokuserat på maktförhållandena och etnisk diskriminering
  • Vikten av det som nämns ovan, civila samhällspåtryckningar, forskning som fokuserar makt och vikten av ett proaktivt arbete för jämlikhet kan jämföras med utvecklingen i Sverige med hänsyn till jämställdhet. Jämställdhetslagen är ett resultat främst av kvinnorörelsen. Uppföljningen, utvärderingen och kritiken av jämställdhetspolitiken har bedrivits av kvinnorörelsen. En liknande utveckling med hänsyn till integrationspolitiken och antidiskrimineringspolitiken har till stor del saknats.
  • Allt detta leder till behovet av att stimulera processen där civila samhällsinsatser uppmuntras att fokusera på diskriminering, vilket torde leda till att fler får jobb med hänsyn till kompetens, vilket i sin tur innebär dels empowerment, dels förebilder. Och detta i sin tur borde leda till ett ännu större tryck på motverkande av diskriminering.

Litteraturförteckning

Anderson T. (2004) The Pursuit of Fairness, 3–4, Oxford Univer-

sity Press.

Björk, N. (1996) Under rosa täcket, Wahlström & Wikstrand. Brown v. Board of Education, 347 U.S. 483 (1954). BRÅ (2002) Hatbrott: En uppföljning av rättsväsendets insatser.

Rapport 2002:9.

Fix M och Turner MA. (Editors) (1998) A National Report Card

on Discrimination in America: The Role of Testing, the Urban Institute.

Gemzöe L. (2002) Feminism. Bilda förlag. Leonard J. (1984A) The Impact of Affirmative Action on Employ-

ment. Working Paper No. 1310, National Bureau of Economic Research, March 1984.

Leonard J. (1984B) What promises are worth: The Impact of Affir-

mative Action on Employment. Working Paper No. 1346, National Bureau of Economic Research, May 1984.

Leonard J. (1984C) Employment and occupational advance under

affirmative action. Working Paper No. 1270, National Bureau of Economic Research, February 1984.

Leonard J. (1985) The effectiveness of equal employment law and af-

firmative action regulation. Working Paper No. 1745, National Bureau of Economic Research.

Leonard J. (1994) ”Use of Enforcement Techniques in Eliminating

Glass Ceiling Barriers”, Report to the Glass Ceiling Commission.

Open Society Institute (2005) Muslims in the UK: Policies for En-

gaged Citizens.

The Glass Ceiling Commission. (1995) A solid investment: making

full use of the nation’s human capital, Recommendations of the Federal Glass Ceiling Commission, Washington, D.C. November 1995.

White Paper. (2004) Fairness for all: a new commission for equality

and human rights, May 2004.

Zinn H. (1995) Det Amerikanska Folkets Historia: Makten och

Medborgarna, Ordfront.

13. Förslag och rekommendationer

När den mänskliga anden en gång antagit en åsikt … tvingar den allt annat att ge nytt stöd och bekräftelse. Och även om det finns ett stort antal omständigheter av betydande tyngd som talar för den motsatta ståndpunkten, avvisar den dessa eller bortser från dem, eller gör någon distinktion som sätter dessa på undantag, på det att /…/ oomtvistligheten hos de slutsatser den tidigare dragit inte ska rubbas.

Frances Bacon, engelsk 1600-talsfilosof

13.1. Utgångspunkter för åtgärdsförlagen

Strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet är främst en fråga om de etniska maktrelationer som finns i ett samhälle. Dessa maktrelationer bygger på ett samhälles hantering av och förhållningssätt till de ”andra” – i detta fall de etniska och religiösa minoriteterna. Vilka som drabbas och hur skiftar till viss del från land till land men huvuddragen är desamma.

Utifrån de kunskaper, rapporter och erfarenheter som jag har tagit del av både i Sverige och utomlands har jag kommit fram till att det finns tre viktiga faktorer som samspelar i utvecklingen av ett effektivt arbete mot strukturell diskriminering.

Dessa faktorer är

  • ett tydligt politiskt ledarskap i arbetet mot diskriminering
  • en stark folkrörelse mot rasism och diskriminering
  • en effektiv lagstiftning och andra åtgärder mot diskriminering och för etnisk jämlikhet.

Dessa slutsatser bygger huvudsakligen på en analys av arbetet med jämställdhetspolitiken i Sverige, och på arbetet för jämställdhet och etnisk jämlikhet i Storbritannien, Kanada och USA (kapitel 12).

Min slutsats är att dessa tre faktorer tydliggör bristerna i Sverige och därmed vilka åtgärder som behöver införas. Det är viktigt att

notera att dessa åtgärder inte står var för sig utan att de påverkar, förstärker och samverkar med varandra. För att motverka strukturell diskriminering finns det inte någon enstaka universallösning. Det behövs båda stora och små insatser såväl policymässiga som operativa på olika nivåer.

Det har funnits vissa frågetecken om skiljelinjen mellan åtgärder som motverkar diskriminering på individnivå och sådana som motverkar diskriminering på en institutionell/strukturell nivå. Frågorna bygger på tron att det finns en skarp gräns mellan det individuella och det strukturella. Jag anser dock att diskriminerande handlingar utförs av individer inom ramen för en struktur, vilket samtidigt skapar denna diskriminerande struktur. Man kan säga att det finns ett samspel mellan individer och strukturer. Detta samspel ser jag som ett flöde.

En exemplifiering är att om en personalhandläggare anser att män från mellanöstern har svårt att arbeta med kvinnliga chefer, och därmed avvisar en manlig sökande med rötter i mellanöstern är detta diskriminering på individnivån. Denna föreställning är inte bara ett uttryck för unika individuella åsikter, utan är en del av en gammal tankestruktur om män från mellanöstern som ”ociviliserade” etc. Om institutionen inom vilken handläggaren arbetar dessutom uppmuntrar eller accepterar handläggarens syn eller beteende är diskrimineringen på ett explicit sätt strukturell diskriminering. Det kan räcka med att de överordnade känner till ”attityden” och inte gör något åt själva beteendet, dvs. legitimerar individens beteende. Det som till slut blir strukturella beteenden/handlingsmönster blir vägledande för institutionerna som i sin tur blir vägledande för individuella handlingar och bidrar till att skapa ett vedertaget förhållningssätt.

Individens handlingar bidrar samtidigt till att legitimera, återskapa och förstärka strukturell diskriminering. Det är sällan som individuella handlingar utförs fristående från strukturerna i samhället som har format dessa individer, dvs. normer, rutiner, vedertagna förhållningssätt och beteenden. Dessa kan ses i ett lands historia, etnocentrism och självbild. Individuella handlingar baserade på dessa normer bidrar i sin tur till att återskapa dessa normer.

Lagar och andra åtgärder för motverkande av diskriminering på individnivån blir ett sätt att angripa strukturell diskriminering om lagarna är tillräckligt effektiva så att de bidrar till att bryta handlingsmönstret. I dag finns dessutom en utveckling av diskrimineringsområdet internationellt och nationellt som klarlägger att

poängen med diskrimineringslagar inte bara är att motverka diskriminering i det enskilda fallet utan även att förmå de med makten att diskriminera att agera stävjande genom att främja jämlikhet. Detta kan ses i till exempel lagar som ställer krav på att arbetsgivare ska vidta aktiva åtgärder för att främja lika rättigheter.

1

Därmed finns det ingen klar skiljelinje mellan åtgärder för att motverka diskriminering på individnivån och de som motverkar diskriminering på strukturell nivå. Detta innebär att åtgärderna för att motverka strukturell diskriminering kan sträcka sig från mer effektiva lagar mot diskriminering, till tydligare krav på myndigheter i sina handlingsplaner, till forskning och uppföljning som belyser effekterna av diskriminering i samhället och höjer medvetenheten om diskriminering.

Som ramförslag har jag lagt ett förslag om en förskjutning av fokus från dagens integrationspolitik som i praktiken fokuserar på invandrare, till en fokus på diskriminering, dvs. en antidiskrimineringspolitik.

USA, Kanada och Storbritannien har haft en mer samlad syn på motverkande av diskriminering. Dessa länder har också haft de lagar och den praxis som blivit vägledande för utveckling av Sveriges och övriga Europas mer moderna lagar mot diskriminering.

2

Jag

har dragit slutsatsen att även om det finns skillnader mellan olika maktordningar (till exempel könsmaktordningen och den etniska maktordningen) och olika diskrimineringsgrunder, så finns också likheter och tydliga tecken på att maktordningar samverkar och är beroende av varandras existens. I linje med detta har utvecklingen av effektiva åtgärder ofta byggt på en mer samlad syn på diskriminering. Denna samlade syn har lett till att de som berörs av olika typer av diskriminering tillsammans har kunnat bidra till formulering av bättre juridiska verktyg samt ställt krav på de med makten

1

Även förbudet i dessa lagar mot indirekt diskriminering är ett sätt att påverka på en

institutionell nivå. T.ex. får inte en arbetsgivare missgynna en arbetssökande eller en arbetstagare genom att tillämpa en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt som framstår som neutralt men som i praktiken särskilt missgynnar personer med en viss etnisk tillhörighet. Detta gäller dock inte om att kriteriet kan motiveras av ett berättigat mål och medlen är lämpliga och nödvändiga för att uppnå målet. Att ställa omotiverade krav på medborgarskap var länge ett typiskt exempel på indirekt diskriminering. Ofta var det ett institutionellt krav som sällan ifrågasattes. Det tidigare medborgarskapskravet för att bli advokat i Sverige var också ett sådant typiskt exempel. Även efter reglerna ändrades med hänsyn till EU verkar Advokatsamfundet haft svårt att anpassa sig till en vidare syn på kompetens, i åtminstone NJA:2000 s. 214.

2

Denna utveckling kan exempelvis ses i utvecklingen av jämställdhetslagen och lagen om

åtgärder mot diskriminering i arbetslivet på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, samt EU:s antidiskrimineringsdirektiv.

att diskriminera. Det är dessa länder som har banat vägen för utvecklingen av t.ex. en delad bevisbörda, högre skadeståndskrav, krav på jämlikhetsplaner, positiv särbehandling och antidiskrimineringsklausuler i offentliga upphandlingar.

De intressenter som vill påverka en specifik maktordning (t.ex. kön eller etnicitet) i ett samhälle har däremot en tendens att rikta sig in på det som skiljer människor och diskrimineringsgrunder. Detta gäller inom en diskrimineringsgrund, men också mellan olika diskrimineringsgrunder. Till exempel mellan kvinnor som är arbetare eller akademiker och mellan kvinnor som är svenskar eller invandrare. På ett etniskt plan kan gränsen gå mellan människor från Afrika kontra de från Östeuropa eller mellan människor från mellanöstern kontra de från Finland. Detta kan gälla även mellan olika ”grupper” som utsätts för diskriminering. Det blir väldigt lätt att framhäva just gruppen kvinnors eller just gruppen invandrares särskilda utsatthet. Detta leder i sin tur till krav på särskilda insatser med hänsyn till just kvinnor eller invandrare. Det leder de som är berörda av dessa maktordningar bort från möjligheten att ställa ”gemensamma” krav på de med makt att diskriminera. Min slutsats är att oförmågan att se det gemensamma intresset har varit en av orsakerna till den svaga utvecklingen av antidiskrimineringslagarna och verktygen i Sverige.

De följande avsnitt ger en introduktion till de mer detaljerade förslag som börjar med avsnitt 13.2.

13.1.1. Tydligt politiskt ledarskap

Den tidigare invandrarpolitiken och den nuvarande integrationspolitiken har enligt min mening misslyckats med kraven att sätta

jämlikhet respektive lika rättigheter och möjligheter i centrum. Under

den tidigare invandrarpolitiken avvisades t.ex. lagar mot etnisk diskriminering med hänvisning till att diskriminering inte förekom på svenska arbetsplatser. Förnekandet av diskriminering har varit starkt. Sverige har kämpat mot rasism och diskriminering – i andra länder. Men knappt sett att rasism och diskriminering är viktiga frågor i Sverige (avsnitt 2.6). Under integrationspolitikens tid (dvs. sedan 1998) har frågan om diskriminering visserligen berörts, men det kan knappast sägas att arbetet med det integrationspolitiska målet ”Lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund” har fått en nyckelroll hos de

aktörer som arbetar med integration. Det som främst har skett är ett byte av rubrik, samtidigt som den tidigare inriktningen på förbättring av, hjälp för och krav på ”invandraren” har fortsatt. Om kravet har varit att ”De Andra” ska bli som ”svenskar” för att uppnå lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter – är det egentligen en fråga om assimilering.

Här kan det noteras att Professor Charles Husband (chef för Ethnicity and Social Policy Research Unit, vid universitet i Bradford) har påpekat att en form av strukturell diskriminering uppenbarar sig när: ”Makthavarna avstår från att använda tillgängliga antidiskrimineringsverktyg”.

3

I avsnitt 2.6 beskrivs bland annat hur

politiker länge avstod från att förbjuda etnisk diskriminering i Sverige. Även om jag anser att tyngdpunkten inte legat på diskriminering, lika rättigheter, m.m. har det skett ett ökande fokus på diskriminering under senare år. Exempelvis genom bättre lagar, ökade anslag till DO, kunskapsbanken (www.sverigemotrasism.nu), stöd till Centrum mot rasism och antidiskrimineringsbyråer, olika rapporter från Integrationsverket samt tillsättningen av flera statliga utredningar inklusive denna.

Anledningen till att politiker länge förnekade diskriminering och avstod från att rikta sig in på motverkande av diskriminering är kopplingen till makt. Om diskriminering och förverkligande av lika rättigheter sätts i centrum krävs det att de som leder arbetet är villiga att utmana de som har makten att diskriminera eller makten att motverka diskriminering. Då sätts arbetsgivares, fackföreningars, politikers och tjänstemäns handlingar i centrum.

Från höger till vänster är det sällan som politiker sätter diskriminering i centrum. Det har varit bekvämare att hantera invandrar-/integrationsproblematiken främst som en fråga om sysselsättning. Det finns en bred politisk enighet kring mantrat att sysselsättning är nyckeln till integration. På det sättet håller både höger- och vänsterpolitiker huvudfokus på den relativt invanda frågan om vilken politik som leder till mest sysselsättning. Denna bekväma inställning bortser från faktumet att grunderna till dagens problem fanns redan under 1980-talet – dvs. under den period som det fanns nästintill ”full” sysselsättning. Inriktningen har dessutom varit bekväm. ”Invandraren” har hållits i fokus. Om fokus skulle ha varit på diskriminering skulle t.ex. politiker på vänsterkanten ha förvän-

3

UNESCO arbetsgruppsmöte i Nuremberg som förberedde Call för a European Coalition

of Cities against Racism, juli 2004.

tats kritisera och ställa krav på facken, och högerkanten skulle ha förväntats kritisera och ställa krav på arbetsgivare.

För att visa på det absurda i denna fokus kan man fundera över vilken reaktion en politiker skulle få om han eller hon hävdade att nyckeln till jämställdhet är att kvinnor får jobb, underförstått vilket arbete som helst. Det är svårt att tro att det skulle accepteras. Men detta är ett mantra i den politiska debatten om ”integration” och ”invandrare”. Och få ifrågasätter det. Och de som gör det möts ofta av kompakt tystnad. Samtidigt leder insatserna, oavsett den partipolitiska färgen, främst till ”pysselsättning” snarare än sysselsättning. Även detta ger anledning att dra lärdom från jämställdhetsarbetet genom att framhäva behovet av lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter som det övergripande målet, med antidiskriminering som den vägledande strategin.

Det behövs således insikt, tydlighet i den politiska ledningen och konkreta förslag för att arbetet mot strukturell diskriminering skall bli effektivt.

Det viktiga är att regeringen driver en antidiskrimineringspolitik

4

. Ledarskap innebär inte bara att ange riktningen, utan också att ställa krav på verkningsfulla antidiskrimineringsåtgärder och krav på uppföljning. Det är bland annat det senare som har fattats. Som grund för en sådan politik har jag föreslagit en mängd olika åtgärder. Vissa är mer utvecklade och kan genomföras ganska omgående. Andra behöver utvecklas vidare. Samtidigt är åtgärdsmängden en indikation på att det finns mycket som kan göras – om viljan finns. En grundtanke är behovet att skapa en positiv förändringsspiral, i stället för den negativa spiralen som jag befinner oss i. Den negativa bygger på att det offentligas främsta budskap med hänsyn till arbetsmarknaden har varit att diskriminering som bäst är en sidofråga, att det offentliga är nöjt så länge som invandrare har vilket jobb som helst, och att de berörda inte är viktiga i förhållande till relevanta beslutsprocesser i samhället. Detta riskerar att leda till bristande förtroende för offentliga utbildnings- och sysselsättningsstrategier, som i sin tur leder till ett förstärkt utanförskap, maktlöshet och bristande självförtroende.

4

En sådan politik skulle även kunna kallas för en jämlikhetspolitik. Tyvärr tror vi att

användningen av ordet jämlikhet skulle vara problematisk som rubrik eftersom den skulle kunna öppna upp för intolkningar av för mycket av den gamla politiken. Däremot är det naturligtvis viktigt att inse att rubriken ska inte vara ett hinder för användning av proaktiva åtgärder som kompletterar eller förstärker antidiskrimineringsåtgärderna.

Det behövs en annan strategi. Arbetet mot diskriminering och för jämlikhet måste sättas i centrum. Det leder till att fler får arbete efter kompetens vilket leder till ökat självförtroende (en ingrediens i empowerment, se avsnitt 1.7.4.), vilket i sin tur leder till ökade påtryckningar för motverkande av diskriminering. Om den politiska ledningen visar att dessa frågor (empowerment – motverka diskriminering – mångfald med hänsyn till kompetens) sätts i centrum, är jag dessutom övertygade om att sådana insatser som hittills haft begränsade effekt som sysselsättning som nyckel för integration, praktikplatser, storstadssatsningen, utvärdering av utländska högskoleutbildningar, skulle få en större effekt och fyllas med ett annat innehåll.

Ett tydligt fokus på motverkande av diskriminering som strategi för att nå målet lika rättigheter och möjligheter klarlägger att detta är vägen för att uppnå etnisk ”mångfald”. Arbetet för det integrationspolitiska målet ökad mångfald kan även uppnås med till exempel ”positiv” diskriminering eller kvotering. Sådana åtgärder kan vara berättigade i vissa avgränsade sammanhang. Men de förändrar inte de bakomliggande orsakerna till diskriminering. Dessutom finns det en stor risk att välmenande aktörer kan börja tillgripa t.ex. kvotering utan att analysera de strukturer som fungerar som hinder i deras egna organisationer. Min slutsats är därför att det mest effektiva sättet att stödja den processen mot ett samhälle med större etnisk jämlikhet är genom att samhället förfinar, förstärker och utvecklar de antidiskrimineringsverktyg som står till buds – inklusive de som kan betraktas som proaktiva åtgärder.

Det finns tydliga indikationer på utbredd strukturell diskriminering i de föregående kapitlen. Detta innebär att flera grundläggande demokratiska principer inte uppfylls. Därför behövs en genomgripande dialog om morgondagens bärande samhällsprinciper. En sådan dialog förutsätter ett politiskt ledarskap. Det behövs en samhällsprocess – en dialog – där olika aktörer får möjlighet att delta i en precisering av vad dessa begrepp betyder i dagens demokrati. Medborgarrättsaktivisten och professorn Manning Marable har påpekat:

We can negotiate a new understanding of democracy, but only if all of us are stakeholders in a common civic project. We will find the courage

to get along,” in the words of Rodney King, only when there is

mutual trust and civility based on the principle of human equality. When the

great wells of democracy” are renewed and expanded to

include those once outside of America’s social contract, a new history can begin. (Marable, 2002:328)

Till slut kan jag påpeka att det första steget mot att leva upp till åtagandet som ligger i tanken ”Staten har ett särskilt ansvar som föredöme för etnisk mångfald” (Regeringens skrivelse 2001/02:129 s. 16) är att staten utlovar är att göra lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter till det övergripande målet för integrationspolitiken. Strategin för att uppnå målet måste huvudsakligen bygga på motverkande av diskriminering i kombination med proaktiva åtgärder. Genom denna strategi kommer staten att också visa hur de resterande två integrationspolitiska huvudmålen etnisk mångfald och respekt ska uppnås.

Åtgärderna som jag föreslår nedan ska ses med hänsyn till följande ram (se även avsnitt 13.2.3).

  • Alla statliga myndigheter ska ha ett initialt ansvar för att utveckla analyser av strukturell diskriminering, internt och externt, i sina verksamheter.
  • Dessa analyser ska leda till åtgärdsplaner för motverkande av strukturell diskriminering (och därmed främjande av etnisk jämlikhet). Planerna ska innehålla vissa obligatoriska åtgärder som klausuler och åtgärder som är mer direkt anpassade till verksamheten som bedrivs, t.ex. diskrimineringskontroller, översyn av kraven för arbeten, regeländringar, m.m.
  • Tillsammans med de statliga myndigheterna ska DO ta fram riktlinjer för utveckling av planer med tydliga mål och uppföljning av målen.
  • DO ska få i uppdrag att tillsammans med representanter från de berörda i det civila samhället ta fram analysverktyg för strukturell diskriminering.

13.1.2. Empowerment

I länder som har utvecklat ett mer effektivt arbete mot strukturell diskriminering finns det inte bara starkare institutionella aktörer utan också starkare aktörer i det civila samhället som företräder de diskriminerade och som bidragit till att ställa krav och formulera åtgärder. Med hänsyn till både jämställdhet och etnisk jämlikhet har aktörer i det civila samhället varit viktiga i Storbritannien, Kanada och USA. Dessa har byggt basen för kvinnorörelsen och

medborgarrättsrörelsen. I Sverige har kvinnorörelsen spelat en liknande nyckelroll i utvecklingen av arbetet för jämställdhet och arbetarrörelsen för rättigheter för löntagare.

Hittills har de som berörs av strukturell diskriminering p.g.a. etnisk eller religiös tillhörighet endast spelat en marginell roll i politiken och det offentliga rummet. Det är ”invandrarna” som genom att drabbas, länge insett problemet med etnisk diskriminering. Men invandrares inflytande i politiken var inte stort när riksdagen på 1980-talet avstod från att anta en lag mot diskriminering i arbetslivet. Då var det arbetsgivarnas och fackets inflytande och förnekelse av diskriminering som var tongivande. Även när det gäller de lagar som kommit senare har ”invandrarnas” inflytande varit begränsat.

Stödsystemet till invandrarföreningarna på basis av nationalitet/etnicitet som inleddes på 1970-talet hade inte som huvudtema att bidra till att föreningarna blev påverkare och intressebevakare i förhållande till politiker och tjänstemännen. Stödet betraktades främst som ett slags kulturbidrag. Det har hävdats att själva systemet har bidragit till ett fokus på kulturella frågor. Poängen var inte att bidra till att skapa en fokus på de politiska frågor som invandrarna hade gemensamt – i synnerhet motverkande av etnisk diskriminering och rasism. Med andra ord har rösterna även från de olika invandrarorganisationerna splittrats enligt olika etniska gränser i stället för att enas. (Ålund & Schierup, 1991). Här kan jämförelser göras med kvinnorörelsen som har haft störst möjlighet till påverkan då det fanns ett bredare samarbete i det civila samhället och över partigränser och/eller ett hot om partibildning.

Hela bidragssystemet i förhållande till invandrarföreningar bör ses över i syfte att utveckla en förstärkning av invandrarorganisationernas roll som påverkare och intressebevakare i frågor där det finns ett bredare intresse – t.ex. motverkande av diskriminering och rasism. Under senare år har det skett en förflyttning från ”kulturfrågor” till ”integrationsfrågor”. Detta har ändå inneburit en otydlighet eftersom tjänstemännen som utarbetat riktlinjer och handlagt bidragsansökningarna själva inte varit eniga kring vad arbetet med de integrationspolitiska målen egentligen betyder. Det som borde främjas ur ett empowerment perspektiv är att det offentliga ställer krav och har förväntningar på att dessa föreningar ska bygga upp både en kompetens och ett förtroende från de berörda så att de blir aktörer i förhållande till det politiska systemet.

Därtill är det också viktigt att politiker och tjänstemän konsulterar de berörda i utvecklingen av politiken mot diskriminering. Invandrares kunskaper har oftast nonchalerats, (Schierup 1991, se även kapitel 4) eller så äger konsultationer rum när det är för sent att påverka.

5

Det är dags att tala med de berörda i stället för om

dem. Även inom forskningen har invandrare gjorts till objekt i stället för att behandlas som kritiskt reflekterande subjekt (Dahlstedt 2005:25).

De organisationer som arbetar med motverkande av diskriminering och rasism behöver en förstärkning, bland annat genom att politiker och tjänstemän erkänner och tar tillvara deras kunskap och erfarenheter.

13.1.3. Brister i det tidigare arbetet och förslag inför framtiden

Både de lagar och åtgärder som genomfördes innan 1999 i syfte att motverka etnisk diskriminering var främst inriktade på att ändra attityder i hopp om att det skulle leda till ändring i beteende. Kunskapen från andra länder samt från jämställdhetsområdet i Sverige visar att fokuseringen på förändringar av attityder oftast är ineffektivt och kanske rentav vilseledande. (se t.ex. Chopin och Niessen, 2002:10; Lappalainen och Johnsson, 2003; Lappalainen, 2004:4;) Även om det finns ansatser i dag som riktas in på att påverka beteenden och handlingar, tycks det finnas en brett accepterad idé om att det viktiga är att påverka attityder – även med hjälp av lagar. Det är något av en svensk rättstradition med tanke på de olika lagarna som finns där påföljdssidan inte är eller inte har varit genomtänkta.

6

Earl Warren, ordförande i USA:s högsta domstol (1953–1969) gjorde följande kommentar om relationen mellan attityder och handling:

5

Diskrimineringskommitten (dir 2002:11) är ett bra exempel. Arbetsmarknadens parter

utgör i huvudsak det civila samhällets inflytande. Invandrare och andra som berörs av diskriminering representeras i bästa fall av diverse myndigheter. Naturligtvis är det mycket viktigare att kunna påverka kommitten i sitt arbete jämfört med att kunna komma in efteråt med ett remissvar.

6

På 1990-talet fanns det flera uppmärksammade fall där det mottogs med förvåning att t.ex.

kommuner struntade i domar som berörde socialtjänstlagen. Å andra sidan saknades verkningsfulla påföljder. Det har också länge varit uppenbart att brottsbalken 16:9 i bästa fall haft ett opinionsvärde. (Chopin & Niessen, 2001; Lappalainen, 2004)

There was ‘an invidious view which is now held by many: you can’t wipe out racial discrimination by law, only through changing the hearts and minds of men’. Warren disdained that as ‘false credo. True, prejudice cannot be wiped out, but infliction of it upon others can’. (Cray, 1997:107)

7

Attityder är djupt rotade hos alla och är väldigt svåra att ”träna” bort. Tanken som Warren uttrycker är att effektiva lagar och andra åtgärder leder till att människor kan förmås att avstå från att till-

lämpa sina fördomar (dvs. ändra sitt beteende) – om det finns

incitament för att avstå, till exempel om det innebär rejäla kostnadsrisker att bryta mot lagen – även om människors attityder/fördomar består. Just denna tanke har präglat mycket av utvecklingen av lagarna mot diskriminering och annat arbete mot diskriminering i USA och även i Kanada och Storbritannien. En beteendeändring kan uppnås utan att det först sker en ändring i attityd. Eller som det har uttryckts av psykologen Torun Lindholm ”Det är ett väldokumenterat fenomen inom psykologisk forskning att förändringar i beteendet ofta föregår förändringar i attityder än, som man gärna tror, tvärtom.” (Diesen, 2005:452) Ett sätt som det kan ske på är genom att politiker och andra ser till att diskriminering innebär en rejäl kostnadsrisk. Detta synsätt utgår också ifrån att en ändring i beteende i förlängningen leder till en förändring av attityder. Detta är även en grundtanke i EU:s antidiskrimineringsdirektiv (rådets direktiv 2000/43/EG och 2000/78/EG) som ställer krav på att skadestånden ska vara ”effektiva, proportionerliga och avskräckande”.

Problemet, anser jag, med fokusering på åtgärder som ändrar attityden är alltså att sådana oftast är ineffektiva. Om man tillämpar ett maktperspektiv ser man att fokuseringen snarare leder till förstärkta incitament för förnekelse eftersom det möjliggör att normer och handlingsmönster bibehålls då dessa gynnar personer i majoritetssamhället (se definition i avsnitt 1.7.4), även om de ger uttryck för de ”korrekta” attityderna (Hartman & Husband, 1974). Det har till exempel varit lätt att samla politiker över partigränserna för att demonstrera eller manifestera sin avsky mot högerextremistiska våldsdåd eller andra extrema yttringar. Men att få samma samling (över partigränser eller inom partier samt bland frivillig-

7

Ungefär – Det fanns en utbredd djuprotad ”sanning”: det går inte att bli av med

rasdiskriminering genom lagar, endast genom en ändring av attityder. Warren ansåg att detta var en falsk sanning. ”Det är sant att fördomar inte kan tas bort genom lagar, men det går att påverka implementering av dessa fördomar på andra.”

organisationer) för ett erkännande av att strukturell diskriminering är utbrett i det ”vanliga” samhället och att effektiva verktyg mot etnisk diskriminering behövs, har varit mycket svårare. Den enklaste vägen har snarare varit att fortsätta förneka det utbredda problemet med etnisk strukturell diskriminering i Sverige. Detta innebär i sin tur att politiker slipper ställa krav på sig själva, på tjänstemännen, på arbetsgivarna eller på fackföreningarna. En jämförelse kan göras med jämställdhetsarbetet där det på ett tydligare sätt fokuseras på de som har makten att diskriminera – männen.

I stort är det lite som händer när attityder sätts i fokus. Informationssatsningar, kulturmöten och kampanjer har liten effekt, i varje fall när dessa inte kombineras med mer strategiska insatser. Eller som det påpekas i The effectiveness of employment equality

policies in relation to immigrants and ethnic minorities in the UK, att

förutom lagar och policys, påtryckningar från det civila samhället är nödvändiga för att uppnå en positiv samhällsförändring (Wrench, 2000):

The British experience has been that legal and administrative measures, voluntary policies, and the pressure on organisations from the collective actions of workers have all been necessary to bring about progress in the processes of integration of immigrants and ethnic minorities into employment.

Ett annat problem är att arbetet med motverkande av diskriminering ofta har isolerats till en juridisk fråga och som en fråga enbart för jurister. Det har i sin tur lett till att få har lyft fram frågan om behovet av att förstå diskriminering även som en fråga om maktrelationer mellan människor.

Å ena sidan är det svårt att diskutera diskriminering eftersom själva ordet väcker obehag hos till exempel arbetsgivare, fackföreningar, politiker och tjänstemän, å andra sidan kan det inte diskuteras eftersom det är en fråga för jurister. Utvecklingen mot en mer effektiv sammanhållen lag och tillsyn är positiv. Det kan leda till en större insikt om att det är sammanhanget inom vilket diskriminering uppstår som ska sättas i fokus och inte endast diskrimineringsgrunden. Med andra ord finns det gemensamma nämnare i situationer där t.ex. en arbetsgivare avstår från den mest kvalificerade sökande på grund av ovidkommande faktorer oavsett om det är kön, etnisk tillhörighet, funktionshinder eller sexuell läggning som är i fokus i det enskilda fallet. Detta kan även leda till insikter om samspelet mellan de olika grunderna.

Samtidigt är det också viktigt att ta hänsyn till den internationella trenden där ett fokus på motverkande av diskriminering i ett individperspektiv kombinerats med proaktiva åtgärder som sätter fokus på främjande av jämlikhet. Bland annat anses EU:s antidiskrimineringsdirektiv ha bidragit till denna inriktning (Allen, 2004). Denna utveckling medför att tydligare krav ställs på arbetsgivare och offentliga myndigheter.

8

Detta innebär i sin tur att det bör ställas krav på arbetsgivare och myndigheter om utvecklandet av olika former av proaktiva åtgärder. Det är även viktigt att t.ex. frivilliga organisationer och fackföreningar tar ansvar för att sätta motverkan av diskriminering och proaktiva åtgärder för jämlikhet i centrum.

Det finns viktiga aktörer som inte har varit direkta föremål för åtgärdsförslag i denna utredning, exempelvis kommunerna. Men eftersom det är viktigt att kommunerna också tar ett ansvar för motverkan av diskriminering och proaktiva åtgärder för jämlikhet har jag formulerat flera rekommendationer.

Det kan dessutom poängteras att även om bra lagar är en nödvändig förutsättning för motverkande av diskriminering, är dessa enligt framstående forskare otillräckliga för att komma åt etnisk diskriminering (Wrench, 1999:230). Det är därför empowerment och de olika proaktiva åtgärderna är en nödvändighet.

The effect of such legislation is that racism becomes more subtle, and that indirect, institutional or unintentional discrimination becomes more important. Therefore, as well as laws against discrimination, there is a need for the stimulation of a range of social policy initiatives against racism and discrimination, including equal opportunities programmes, codes of practice, positive action, education and information provision, and training. The law can be used not just to prohibit, but to allow, encourage and facilitate. It can provide a stimulus for employers to undertake ’voluntary’ action, such as adopting equal opportunity policies. Such policies are ’voluntary’, in that they go beyond legal minimum requirements on employers, although they are perhaps not entirely voluntary in countries where they are introduced by an employer to avoid possible trouble with anti-discrimination legislation.

8

Se dels kravet på en ”positive duty” i Storbritannien och kravet på ett arbete med

employment equity i Kanada. Även de svenska kraven på jämställdhetsplaner och att arbetsgivare skall bedriva ett målinriktat arbete för att aktivt främja lika rättigheter och möjligheter i arbetslivet oavsett etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning är tydliga exempel.

Vissa av förslagen som här presenteras är utformade för att omfatta alla lagstadgade diskrimineringsgrunder, medan andra riktas särskilt till diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet. Naturligtvis kan också de särskilt riktade åtgärderna vidgas till att omfatta fler eller alla diskrimineringsgrunder.

Till slut är det viktigt att forskning får ett fokus på strukturell diskriminering. Hittills har mycket av den forskning som genomförts i Sverige fokuserat på skillnader mellan svenskar och invandrare eller på brister hos invandrare. Detta har gett stöd till makthavarnas politik som går ut på att invandrare ska åtgärdas för att integreras och lett till ett fortsatt förnekande av diskriminering som en nyckelfråga. En tydlig brist här verkar ha varit inställningen att kunskaper om rasism och diskriminering i andra länder är mindre relevanta i Sverige. Detta är också ett tecken på att Sverige och i synnerhet Sveriges myndigheter för närvarande saknar en rejäl kunskapsbas med hänsyn till vissa nyckelfrågor som diskriminering och främjande av jämlikhet med hänsyn till etnisk och religiös tillhörighet.

13.2. En trappa ska städas uppifrån – ledarskap

13.2.1. Sätt antidiskrimineringspolitiken i centrum

Jag föreslår:

att en antidiskrimineringspolitik införs vars övergripande mål skall vara lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter oavsett etnisk eller religiös tillhörighet.

De av riksdagen beslutade målen för integrationspolitiken är:

  • lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund,
  • en samhällsutveckling med samhällets mångfald som grund samt
  • en samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig respekt för olikheter inom de gränser som följer av samhällets grundläggande demokratiska värderingar och som alla oavsett bakgrund skall vara delaktiga i och medansvariga för.

Min slutsats är att den nuvarande politiken främst har inriktats på det andra målet om en samhällsutveckling med samhällets mångfald som grund. Strategierna för att uppnå mångfald har varit oklara och diskriminering har inte sammankopplats med mångfaldsarbetet, vilket har inneburit att invandrarpolitikens inriktning på invandraren och invandrarens ”brister” har behållits, men under den nya beteckningen integrationspolitik (t.ex. validering, arbetsplatsförlagd praktik, budskapet att mångfald lönar sig ekonomiskt).

Även målet om ömsesidig respekt har tillämpats på ett liknande sätt. I varje fall verkar kravet på att invandrarföreningar skulle tydliggöra sitt jämställdhetsarbete ha brustit i ömsesidighet. Kravet verkar inte heller ha haft mycket med respekt att göra heller. Liknande krav ställdes inte på andra organisationer. Och så vitt jag har kunnat utröna har andra organisationer aldrig avkrävts rapporter om vad de gör för att främja ”integration”.

Alltför få verkar ha förstått att den hållbara vägen för att nå mångfald (och respekt) är genom ett förverkligande av lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Detta förverkligande kräver att integrationspolitiken har ett tydligt fokus på diskriminering. Samtidigt är motverkan av diskriminering känsligare att förverkliga eftersom det innebär att man måste ifrågasätta hur samhället är beskaffat och vad makthavare gör, dvs. en fokus på samhällets maktstrukturer.

Som påpekats i kapitel 12 är det övergripande målet för svensk jämställdhetspolitik att kvinnor och män skall ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom alla väsentliga områden i livet. Detta har enligt min mening bidragit till en inriktning på det som politiker, tjänstemän, arbetsgivare, fackföreningar och andra gör – dvs. en inriktning på maktstrukturer.

Det är dags att överge invandrar-/integrationspolitikens nuvarande inriktning på invandrares brister och tyngdpunkt på förbättring av invandraren På ett liknande sätt som i jämställdhetspolitiken innebär en fokusförkjutning i integrationspolitiken att lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter sätts i centrum. Och strategin är en antidiskrimineringspolitik. Jag tror att effekten i sin tur blir både en ökad mångfald och ökad respekt.

Antidiskrimineringspolitiken måste utvecklas så att aktörer på olika nivåer utvecklar åtgärder som lever upp till den nya fokuseringen. Detta måste definieras i tydliga krav och mål vilket måste följas upp regelbundet. Olika incitament för att stimulera fram en verklig förändring måste också införas. Om inte det sker finns det

en risk att allt återigen stannar vid ett ordbyte utan någon större förändring i innehållet, likt övergången från en invandringspolitik till en integrationspolitik.

Enligt vår mening har olika åtgärder som validering, storstadssatsning och förenklade satsningar på arbete/sysselsättning som innebär att allt löser sig – bara ”de” har ett jobb, som motvikt till segregation misslyckats eller kommer att mer eller mindre misslyckas utan ett antidiskrimineringsperspektiv. Till exempel är validering ett viktigt verktyg ifall bristande information om invandrarna är det som hindrar en arbetsgivare från att anställa en invandrare. Samtidigt har ett flertal utvärderingar påvisat att validering inte har bidragit till att invandrare har fått arbete. I dessa fall måste det frågas varför det finns ett fortsatt fokus på validering, om den inte har någon större betydelse för om människor får ett arbete. Man måste fråga sig om det inte är annat som är den huvudsakliga orsaken. Om diskriminering är ett problem, leder en inriktning på mer information om ”invandraren”, dvs. hans eller hennes meriter, i fel riktning. Det är just genom att sätta diskriminering i centrum, t.ex. genom en ökad kostnadsrisk, som arbetsgivare kommer att efterfråga och tillämpa den information som erbjuds genom validering.

Följande kan användas som ett övergripande mål för en antidiskrimineringspolitik. Huvudinriktningen gäller etnicitet och religion, men grundtankarna skulle kunna användas för andra diskrimineringsgrunder.

Det övergripande målet är att alla oavsett etnisk eller religiös tillhörighet skall ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom alla väsentliga områden i livet.

Det finns flera fokusområden som bör lyftas fram inom antidiskrimineringspolitiken:

  • jämn fördelning av makt och inflytande (och inte bara representativitet i statistisk bemärkelse),
  • lika villkor och möjligheter i fråga om företagande, arbete, arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet,
  • lika villkor och möjligheter till utbildning och till utveckling av personliga ambitioner, intressen och talanger,
  • svenskar och etnisk jämlikhet.

9

9

På samma sätt som jämställdhetspolitiken har ett fokusområde, Män och jämställdhet, skulle

Svenskar och etnisk jämlikhet betona behovet av att även diskutera ”svenskarnas” roll i förverkligande av lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter oavsett etnisk eller religiös tillhörighet.

Det som följer är också en applicering av erfarenheterna från jämställdhetspolitiken på integrationspolitiken: Trots en lång historia av invandrarpolitik och integrationspolitik, präglas vårt samhälle fortfarande av en etnisk maktordning. Det innebär att svenskar jämfört med invandrare är/lever/befinner sig i en ojämlik maktrelation. Svenska män (och kvinnor) har alltid varit normen och är det alltjämt. Både invandrade män och kvinnor har fått underordna sig. Denna maktordning måste brytas för att jag ska uppnå ett etniskt jämlikt samhälle. Länge har också politiken varit alltför ensidigt inriktat på invandrare, som om invandrarna vore problemet och måste anpassa sig till svenskarnas sätt att leva och tänka. Men etnisk jämlikhet handlar inte om anpassning till svenska värden utan om att konstruera nya jämlika och demokratiska förhållanden som utgår ifrån att svenskar och invandrare har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Det etniska jämlikhetsarbetet

10

kräver att såväl svenskar som invandrare deltar och att

antidiskrimineringspolitiken sätts i centrum.

Utmaningen i det etniska jämlikhetsarbetet framöver måste vara att förändra såväl svenskars som invandrares kvalitativa rättigheter och möjligheter. Den etniska maktordningen måste synliggöras samtidigt som de strukturer som upprätthåller den angrips.

13.2.2. Utvärdering av regeringens antidiskrimineringsarbete

Jag föreslår :

en utvärdering av regeringens arbete med motverkande av diskriminering på grund av etnisk tillhörighet och religion blir en del av uppdraget till den kommande översynen av integrationspolitiken.

Utöver en övergång till en tydlig antidiskrimineringspolitik behövs en utvärdering av regeringens arbete med motverkande av diskriminering. En sådan utvärdering kan ge politikerna en inblick i bristerna som funnits. Analysen bör även omfatta vilka konsekvenser fokuseringen på etnisk mångfald har fått för arbetet mot strukturell diskriminering.

Den nuvarande integrationspolitiken är sektorsövergripande. Genomförandet av integrationspolitiken är ett ansvar för hela

10

I detta sammanhang kan det etniska jämlikhetsarbetet sägas motsvara jämställdhetsarbete.

regeringen och alla statliga myndigheter. Har man lyckats sätta lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter i centrum dels för regeringens interna arbetet, dels det externa arbetet?

En annan fråga som borde analyseras med hänsyn till olika departement och myndigheter är införandet av antidiskrimineringsklausuler i statliga upphandlingar. Trots flera statliga utredningar som understrukit lagenligheten och trots en politisk överenskommelse om införandet, har frågan fördröjts.

Den föreslagna utvärderingen bör även belysa om och hur regeringen har tagit hänsyn till erfarenheter från de berördas frivilligorganisationer. Många av de förslag som tas upp i denna utredning framkom redan i projektet Samråd och Dialog. (Integrationsverket 2001, 2002)

I Riksrevisionens rapport Från invandrarpolitik till invandrarpo-

litik (2005:5) är kritiken inriktad på regeringens ledarskap i förhål-

lande till de integrationspolitiska målen. Tyvärr saknas det en analys av de olika målen såsom förändringsverktyg. Här anser jag att det är just en utveckling av antidiskrimineringsåtgärder som behövs.

13.2.3. Krav på handlingsplaner mot diskriminering hos alla myndigheter

Jag föreslår:

en ändring i förordningen (1986:856) om de statliga myndigheternas ansvar för genomförandet av integrationspolitiken. Förordningen ska ställa ett krav på att alla statliga myndigheter ska ta fram handlingsplaner för motverkande av diskriminering. Dessa planer ska gälla myndighetens externa och interna verksamhet. Dessa planer ska inlämnas årligen till DO. DO ska bidra till utveckling av dessa planer samt vara ansvarig för utvärdering.

För att underlätta myndigheternas arbete med utveckling av handlingsplaner föreslår utredningen också att Ombudsmannen mot etnisk diskriminering ges i uppdrag att utforma en uppförandekod för myndigheterna för att främja deras arbete mot diskriminering och för jämlikhet. Arbetet bör utvecklas i samarbete med några nyckelmyndigheter

Stephen Lawrence Inquiry i Storbritannien (avsnitt 9.2) ledde bland annat till en ändring i Storbritanniens Race Relations Act. Denna ändring innebär att alla myndigheter fick ett ansvar för att främja etnisk jämlikhet genom ett motverkande av strukturell diskriminering. Jag menar att detta ansvar fått ett tydligt genomslag. Nu förstår myndigheter att de alla har ett ansvar för att agera och att det inte finns utrymme för förnekelse av diskriminering.

Förordningen 1986:856 stadgar att myndigheterna fortlöpande skall beakta samhällets etniska och kulturella mångfald både när de utformar sin verksamhet och när de bedriver den. Och att myndigheterna i sin verksamhet särskilt ska motverka alla former av etnisk diskriminering. Förutom ändringar i denna förordning beslutade regeringen i oktober 1999 (Ku1999/2927/IM) att samtliga statliga myndigheter ska upprätta handlingsplaner för att främja etnisk mångfald bland sina anställda. Det påpekades att planen skulle avse även myndighetens regionala organisation där sådan fanns och om det bedömdes som lämpligt kunde handlingsplanen samordnas med relevanta delar i myndighetens jämställdhetsplan. Regeringen underströk att staten har ett särskilt ansvar som föredöme (se även den integrationspolitiska propositionen 1997/98:16).

Enligt Integrationsverket har de statliga myndigheternas arbete med motverkande av diskriminering samt ”integration” och etnisk mångfald varit som bäst blygsamt.

11

Vidare menar även Integra-

tions- och mångfaldsenheten på regeringskansliet att deras uppföljningar visar att förordningen 1986:856 inte har fått avsett genomslag (Riksrevisionen, 2005:57).

I statskontorets rapport Handlingsplaner för etnisk och kulturell

mångfald: Ett lämpligt verktyg för att stärka etnisk och kulturell mångfald inom staten? (2004:7) finns följande slutsats:

11

Integrationsverkets rapportserie 2004a:04, ”Generellt sett är de flesta handlingsplanerna innehållsmässigt svaga och myndigheternas arbete med mångfaldsarbetet är i behov av ett helhetstänkande.” … ”Även om inga starka samband visar sig råda mellan planer, insatser och utfall, enligt analysen i denna rapport, ställer Integrationsverket sig fortsatt bakom statsmaktens krav på att myndigheterna skall verka utifrån särskilda handlingsplaner vid sitt arbete för att främja den etniska mångfalden. Man skall ha i minnet att integrationspolitiken är en ny politik som handlar om långsiktiga utvecklingsprocesser, vilka delvis är svåra att påverka omedelbart. Innan politiken överges bör mångfaldspåbuden genomföras fullt ut. En väg att gå för att tydliggöra politiken kan vara att ställa mer precisa krav i myndigheternas instruktioner och regleringsbrev. Ambitionen bör vara att få fram bra planer som är förenade med ett systematiskt helhetstänkande. Planerna kan mycket väl kombineras med införandet av rekryteringsmål. När det gäller frågan om kartläggning av personalens bakgrund menar Integrationsverket att självskattning bör prövas som ett första steg.”

Trots att antalet planer hos myndigheter har ökat finns

det tecken på

att mångfaldsarbetet inte är lika prioriterat som övriga liknade frågor, t.ex. jämställdhet, och att det ännu inte utgör en naturlig del i myndigheternas utvecklingsarbete. Till saken hör att begreppet mångfald är mångtydigt och att olika tolkningar görs i olika sammanhang. Det kan inte uteslutas att myndigheter upprättar handlingsplaner för att i första hand tillfredsställa regeringens formella krav på handlingsplan.

12

Generellt föreslår Statskontoret att regeringen ”bör i större utsträckning utnyttja befintliga möjligheter för att stärka etnisk och kulturell mångfald inom staten”. Problemet är hur det ska göras. I stället för att som statskontoret rekommendera att man avstår från till exempel kravet på planer föreslår jag en större tydlighet i det som ska ingå i planer – i synnerhet motverkande av diskriminering samt rekryteringsmål. Att utveckla metoder för motverkande av diskriminering är ett tydligare mål än att prata om att öka mångfalden. I alla fall har denna typ av fokus haft större effekt i andra länder.

Även om Storbritanniens lagstadgade krav är intressant bör det i Sverige räcka med en tydlig skärpning av dagens förordning. Förordningen bör kompletteras med kravet på upprättande av antidiskrimineringsplaner. Uppenbarligen har varken tillägget 1999 om att myndigheterna i sin verksamhet särskilt ska motverka alla former av etnisk diskriminering (Förordning 1999:593) eller regeringsbeslutet 1999 som ställde ett krav på planer för etnisk mångfald räckt till. Jag föreslår att det ska ställas som krav, på ett sätt som liknar Storbritanniens, att alla svenska myndigheter ska arbeta med motverkande av etnisk diskriminering (och främjande av etnisk jämlikhet). Det bör tydliggöras att kravet innebär att dessa myndigheter ska inlämna en handlingsplan som baserats på en egen undersökning av strukturell diskriminering och möjligheter till motverkande i förhållande till deras interna och externa arbete (dvs. både i rollen som arbetsgivare samt som serviceorgan) till DO.

DO bör arbeta med både utveckling och utvärdering av dessa planer. Myndigheterna ska genomföra sina egna analyser av strukturell diskriminering för att ha en basis för utveckling av åtgärder och dessa analyser ska lämnas till DO.

Förordningen bör kompletteras med följande:

12

Statskontorets kommentar om mångtydigheten i begreppet mångfald är väldigt träffande. Min slutsats är att det kan vara lika vilseledande som begreppet integration. Det gör att det blir än viktigare med fokus på antidiskrimineringsarbetet.

5 § Myndigheterna skall varje år upprätta en plan mot diskriminering på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning. Planen skall inlämnas till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO). Baserad på en analys av diskriminering i myndighetens interna och externa verksamhet, samt möjligheter till motverkande, skall planen redogöra för vilka åtgärder som ska påbörjas eller genomföras under det kommande året. Planen skall innehålla en redovisning av de åtgärder som behövs för att upptäcka, beivra och motverka diskriminering på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning samt för att främja lika rättigheter och möjligheter. Denna plan ska även innehålla rekryteringsmål för myndigheten. En redovisning av hur de planerade åtgärderna har genomförts samt en analys av resultatet av dessa skall tas in i efterföljande års plan.

Med hänsyn till efterlevnaden av denna förordning bör regeringen även utarbeta en premiering av myndigheterna som utvecklar särskilt lyckade metoder i sitt arbete. Dessutom borde det tydligt framgå i myndighetschefens uppdragsbeskrivning att ett undermåligt arbete hos en myndighet innebär en risk för sanktioner som t.ex. en negativ löneutveckling för myndighetschefen.

Förordningens skyldighet att upprätta en handlingsplan bör successivt införas under en treårsperiod. Under första året bör den gälla för alla myndigheter med fler än 200 anställda. Under andra året bör den gälla för alla med fler än 50 anställda. Under det tredje året bör den gälla för alla myndigheter. Detta successiva införande skulle innebära att DO kommer att kunna bidra till metodutvecklingen. DO kommer även att ha möjlighet att anpassa sin verksamhet till dessa krav. Därutöver bör DO svara för tillsyn, uppföljning och utvärdering.

Förordningen ställer krav på ett helhetstänkande. Myndigheter ska se över och rikta sitt antidiskrimineringsarbetet på både sin interna och externa verksamhet, dvs. inte bara rollen som arbetsgivare utan även som bland annat serviceorgan. Redan i dag är myndigheterna skyldiga att leva upp till kraven om aktiva åtgärder i lagarna som berör diskriminering i arbetslivet. Regeringen och riksdagen har därutöver deklarerat att staten ska fungera som förebild. Därmed ska kravet i förordningen ha en högre ambitionsnivå än den som uttrycks i lagen. Detta gäller inte bara ur ett internt arbetsgivarperspektiv utan även med hänsyn till myndigheternas utåtriktade roll. Det senare kan ses i myndighetens utåtriktade arbete med hänsyn till dels rollen som förmedlare av tjänster och som upphandlare.

Utveckling av en uppförandekod för myndigheter

I Nederländerna

13

och Storbritannien

14

har uppförandekoder

utvecklats för myndigheternas arbete. Uppförandekoden omfattar ett flertal områden inklusive bortsållning av diskriminerande tester (psykologiska och andra), sammansättningen av urvalskommittén, olika sätt att nå minoriteter som potentiella sökande, befordringsmöjligheter och tillgång till vidareutbildning. En sådan uppförandekod för motverkande av diskriminering och främjande av jämlikhet kan fungera som en betydelsefull vägledning vid anställningsprocesser, när man behöver bredda sökkanaler osv. Fördelen med en uppförandekod är att den tydliggör och utvecklar diskrimineringslagarnas krav och om den har utvecklats i samverkan med myndigheterna kan avsteg från koden leda till att avstegen i sig får ett självständigt bevisvärde.

13.2.4. Diskriminering som grund för utvärdering av åtgärder

Jag föreslår:

att diskriminering införs som utgångspunkt vid analys och utvärdering av alla integrationspolitiska åtgärder

En tydligare analys som sätter diskriminering i fokus bör utvecklas för dagens integrationspolitiska åtgärder. Om åtgärden inte har en tydlig koppling till etnisk diskriminering bör också dess integrationsskapande effekt ifrågasättas. Följande exempel kan konkretisera resonemanget. Om en arbetsmarknadspolitisk åtgärd åsyftar att långtidsarbetslösa ska få sysselsättning bör det betraktas som huvudsakligen en arbetsmarknadsfråga. Då många långtidsarbetslösa är invandrare tenderar man i dagsläget att även se en sådan åtgärd som en integrationspolitisk åtgärd eftersom den leder till att invandrare får arbete. Jag menar att man måste tänka ett steg längre än så.

Elsie C Franzén och Lennart Johansson har i sin studie funnit att praktikarbetet sällan stod i relation till de invandrades bakgrund och yrkeserfarenheter (Franzén & Johansson, 2004). Liknande exempel på satsningar med ett integrationspolitiskt perspektiv där

13

Model Code Against Racial Discrimination, Dutch National Government, Justice department, http://www.wisdom.at/ilo/profileShow.aspx?id=47&ver=sum.

14

Commission for racial equality, Code Of Practice On The Duty To Promote Race Equality, http://www.cre.gov.uk/pdfs/duty_code.pdf.

resultaten är nedslående på grund av ett bristande antidiskrimineringsperspektiv är storstadssatsningen och värderingen av utländska högskoleutbildningar (Integrationsverket, 2002a; Integrationsverket, 2002b).

13.2.5. Utred samhällskostnaden för diskriminering

Jag föreslår:

att Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering (Ju 2004:04) får ett tilläggsuppdrag att utreda den samhällsekonomiska kostnaden av etnisk diskriminering.

I mediekapitlet i denna utredning (avsnitt 3.4.1) refererades Sverker Björks studie om mediernas skildring av den invandrarpolitiska debatten mellan 1971 och 1995. Studien visade att debatten under 1990-talet framförallt rörde kostnaden för invandring (Björk, 1997). Även forskning har presenterats på motsvarande sätt (DN Debatt 28 december 2003, ”Hymla inte om invandrare”. Invandringen till Sverige kostar i dag 40–50 miljarder).

En intressant fråga är dock hur mycket av kostnaden för ”invandringen” som beror på diskrimineringen i samhället. Uppenbarligen förlorar såväl individen som samhället med hänsyn till den orealiserade arbetskraftspotential som är kopplad till diskriminering. Därtill kommer följdkostnader som exempelvis ohälsa orsakad av diskriminering. Man bör även beakta den förlorade potential som grundläggs i förhållande till kommande generationer. Det finns en förstärkt risk att en bristande tillit till samhällsinstitutioner och framtida möjligheter i Sverige förs från en generation till nästa.

Vad innebär det för samhällsekonomin att en invandrare som är utbildad till ingenjör, på grund av etnisk diskriminering tvingas köra taxi, eller att en apotekare inte har något annat val än att arbeta som lokalvårdare eller att en i Sverige utbildad tandläkare tvingas flytta till ett annat land för att få arbete som motsvarar hennes kompetens? Det är också av intresse att se hur mycket av denna kostnad som uppstått p.g.a. politikers oförmåga att införa ett meningsfullt förbud mot etnisk diskriminering i arbetslivet förrän 1999. Ett tydliggörande av kostnaden skulle bidra till en bredare förståelse för behovet att synliggöra och motverka diskriminering.

13.2.6. Diskrimineringskontroller för kvalitetsutveckling

Jag föreslår:

att diskrimineringskontroller införs som kvalitetskontroll med hänsyn till nyckelmyndigheters arbete med motverkande av diskriminering.

Jag föreslår att det i regleringsbreven ställs krav på att flera nyckelmyndigheter såsom AMS, länsstyrelserna i Stockholm, Göteborg och Malmö, åklagarmyndigheten och rikspolisstyrelsen, samt försäkringskassan, ska kontrollera kvaliteten i sitt arbete i dag med hänsyn till motverkande av diskriminering genom diskrimineringskontroller (tillämpning av situation testing). Vilka dessa nyckelmyndigheter är bör avgöras med hänsyn till rollen de spelar gentemot invandrare, deras potential som förebilder och behovet av tillit. Denna testning bör utformas i samarbete med DO och minst en organisation som representerar de berörda (t.ex. CMR, antidiskrimineringsbyråerna, Quick Response). Kostnaderna för hela arbetet, inklusive de externa aktörernas, bör räknas in som en del av myndighetens ordinarie arbete med kvalitetsutveckling samt efterlevnaden av regeringens integrationspolitiska mål.

Många myndigheter har policys för mångfald som innehåller löften om likabehandling eller motverkande av diskriminering – både som arbetsgivare och med hänsyn till de tjänster som förmedlas. En del i fullföljandet av detta aktiva ansvar för att främja jämlikhet borde ske genom egna undersökningar av förekomsten av diskriminering hos myndigheten.

En metod som bör användas är situation testing. (avsnitt 6.5.2) Situation testing är inte bara en forskningsmetod.

15

Metoden kan

även enligt professsor Frank Bovenkerk, den främsta europeiska experten på metoden, fungera som en kvalitetssäkringsmetod.

16

15

Enligt regeringens regleringsbrev för 2005 har Integrationsverket fått i uppdrag av att genom så kallad praktikprövning (situation testing eller diskrimineringskontroller) undersöka förekomsten och omfattningen av etnisk och religiös diskriminering på den svenska arbetsmarknaden. Studien kommer att ske i samarbete med International Labour Organization, ILO, som genomfört liknande undersökningar i flera europeiska länder. Dessutom har DO enligt regleringsbrevet för 2005 fått i uppdrag att i samråd med övriga ombudsmän mot diskriminering utreda om det finns rättsliga eller andra hinder samt belysa för- och nackdelar med att använda s.k. praktikprövning för att säkra bevisning i diskrimineringsärenden. Uppdraget skall redovisas senast den 20 juni 2005.

16

För mer information om metoden se bland andra Tillämpningen av Situation testing, Rapport från Integrationsverkets workshop den 14–15 oktober 2004; och Michael Fix and

Myndigheter bör få i uppdrag att använda sådana diskrimineringskontroller för att se hur deras policys fungerar i praktiken. I framtiden kan dessa kontroller utvecklas genom ett samarbete mellan de berörda myndigheterna och den samlade tillsynsmyndigheten (eller de nuvarande ombudsmännen).

13.2.7. Övriga förslag på åtgärder i syfte att motverka diskriminering och främja etnisk jämlikhet

Uppföljning av Medborgarskapskrav i svensk lagstiftning

Jag föreslår:

att krav och lagar relaterade till medborgskapskravet som innebär en osakligt motiverad åtskillnad i rättigheter tas bort i enlighet med förslagen i Medborgarskapskrav i svensk lagstiftning (SOU 2000:106).

I SOU 2000:106 nämns flera förslag som regeringen bör genomföra, vilka skulle kunna bidra till att myndigheter skulle kunna leva upp till kravet på att motverka diskriminering och främja etnisk jämlikhet.

Detta nämns även i förhållande till förstärkta politiska rättigheter under avsnitt 13.8.2. Officiellt sanktionerade åtskillnader i behandling av svenska medborgare jämfört med medborgare från andra länder, bidrar till ett upprätthållande av strukturell diskriminering när dessa är omotiverade eller svagt motiverade. Det är anmärkningsvärt att genomförandet av förslagen har dröjt så länge.

Anpassning av kommittéförordningen

Jag föreslår:

en anpassning av kommittéförordningen (1998:1474) så att den reflekterar den nya antidiskriminerings- och jämlikhetspolitiken.

Margery Austin Turner, editors, A National Report Card on Discrimination in America: The

Role of Testing, The Urban Institute (1998).

Enligt 15 § i Kommittéförordningen ska bland annat konsekvenserna i ett betänkande anges ”när ett förslag har betydelse … för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.”

Eftersom de integrationspolitiska målen har tolkats på väldigt diffusa sätt kan de betyda allt och inget. Enligt Riksrevisionen (2005:5 s. 40) är det många utredningar som inte svarar upp till förordningens krav. Förordningens nuvarande lydelse har därför haft begränsad effekt. En övergång till en antidiskrimineringspolitik, bör reflekteras i förordningen. Då innebär policyskiftet att det intressanta i utredningssammanhang blir de diskriminerande effekterna med hänsyn till etnisk eller religiös tillhörighet av ett förslag.

Genomgång av kompetenskrav för tjänster vid myndigheter

Jag föreslår:

att myndigheter initierar en analys av ställda kompetenskrav för alla tjänster inom myndigheten.

Utifrån forskning redovisad i denna utredning finns det uppenbarligen problem med att ta tillvara kompetens inhämtad i utlandet. Integrationsverket konstaterar att det finns ”en potential på 30 000 felsysselsatta eller icke-sysselsatta utrikes födda akademiker, som varit i Sverige i mellan 5 och 35 år.” (Integrationsverket, 2004:100) Detta drabbar dels individerna, dels samhället i stort. En del av problemet kan ligga i att statliga arbetsgivare inte ser denna kompetens p.g.a. olika etnocentriska föreställningar och mer eller mindre medvetna fördomar om ”svensk” kompetens kontra ”utländsk” kompetens. Detta kan i sin tur leda till överdrivna Sverige-relaterade meritkrav i förhållande till olika tjänster, dvs. diskriminering.

Ett sätt att minska problemet är en översyn av alla tjänster på en myndighet för att se till att kraven som ställs inte avhåller eller hindrar människor, som har relevant kompetens från utlandet, från att söka dessa tjänster. Det skulle kunna inriktas i första hand på nytillsättningar, men arbetet skulle få mer av en helhetsbild om analysen omfattar samtliga tjänster på myndigheten.

En sådan genomgång av krav bör föregås av en utbildning för alla som arbetar med personal och rekryteringsfrågor angående både

lagarna mot diskriminering och diskriminering som samhällsfenomen.

Genomgång av myndigheternas regler

Jag föreslår:

att myndigheter analyserar sina egna regelverk och policies med avsikt att ta bort regler som diskriminerar.

Det har framkommit att en del av språk- och kunskapskrav inom vården som ställs på arbetstagare från länder utanför EU, är krav som även svenskfödda har svårt med. Motsvarande krav ställs inte på personer från ett EU-land. DO har i ett ärende som anmäldes konstaterat ”att skillnaderna i legitimationsvillkor för läkare med utbildning i ett EES-land jämfört med läkare med utbildning i ett tredje land kan ses som en form av otillåten diskriminering. Regeringen har dock medvetet anpassat lagstiftningen till EG-rätten på detta område och därmed accepterat att sådana särbestämmelser får finnas. ” (DO, 2004) I klartext innebär detta att helt olika krav ställs på läkare utbildade i Spanien jämfört med de utbildade i Chile. Detta torde vara en klar överträdelse av § 7 i lagen om förbud mot diskriminering.

17

Det intressanta är om regeringen eller

Socialstyrelsen anser att det finns en saklig grund för denna negativa särbehandling.

Kartläggning och tillvaratagande av personalens kompetens

Jag föreslår: att myndigheter vidtar en kartläggning av persona-

lens hela kompetensprofil.

För några år sedan började en VD på ett större företag i sydsverige fundera på frågan om ”integration” och hans företags personalstyrka. Procentuellt fanns det många med invandrarbakgrund – men främst på verkstadsgolvet och inte bland tjänstemännen. Företaget hade en hög sjukfrånvaro samt hög personalomsättning.

17

Enligt 7 § i lagen (2003:307) om förbud mot diskriminering: Diskriminering som har samband med etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder är förbjuden i fråga om behörighet, legitimation, auktorisation, registrering, godkännande eller liknande som behövs eller kan ha betydelse för att en enskild person skall kunna utöva ett visst yrke.

Samtidigt hade han fått en idé som inspirerades av en rapport om den höga utbildningsnivån bland taxichaufförer med utländsk bakgrund. Han bestämde sig för att göra en kartläggning av hela personalstyrkans nuvarande kompetens samt utvecklingsintresse. Denna kartläggning visade att flera på verkstadsgolvet hade högskoleutbildningar som kvalificerade till tjänstemannajobb. Kartläggningen samt åtföljande insatser har enligt VD:n bidragit till att sjukfrånvaron har sjunkit och att personalomsättningen har minskat. Enligt VD:n var det det intresse som företaget visade för personalens kompetens, samt tillvaratagandet av den kunskap som fanns, som bidrog till denna positiva utveckling.

18

På många offentliga arbetsplatser kan det finnas en kompetens som ledningen inte ser – i synnerhet bland de med en annan etnisk bakgrund än svensk. Detta i sin tur kan innebära att dessa har en större benägenhet att söka sig från myndigheten till andra arbeten eller tvingas stanna kvar i arbete som de misstrivs med. I de flesta fall kan det leda till ett missnöje med jobbet. En personalpolitik som utgår ifrån individens kompetens och potential torde leda till olika positiva effekter. Internrekrytering kan korta ner introduktionsperioden för att lära sig ett nytt jobb för en anställd. Likaså är interna utvecklingsmöjligheter viktigt för personalens trivsel och effektivitet. Att göra en kartläggning kan dessutom vara ett sätt för en offentlig arbetsgivare att leva upp till kravet om främjande av etnisk jämlikhet.

Hänsyn till religiösa högtider

Jag föreslår:

att regeringskansliet och de statliga myndigheterna utvecklar en policy som innebär att regeringskansliet och alla myndigheter tar hänsyn till olika religioners högtider. En utgångspunkt för denna policy skulle vara att se till att statligt anställda får planeringskalendrar med sådana uppgifter.

Det är inte alltid så att en arbetsgivare måste ta hänsyn till personalens religiösa högtider. Samtidigt känner de offentliga myndigheterna väl till de kristna högtiderna. Genom att ställa krav på att kalendrarna som används innehåller även andra religioners högtider

18

VD Christer Palm, föredrag vid konferensen ”Vad innebär EU:s nya direktiv mot diskriminering för svenska arbetsgivare?” Göteborg 24/9 2003.

skulle arbetsgivare ha en chans att förebygga sådana konkreta problem som kan uppstå med hänsyn till inbokning av planeringsdagar, utbildningar och andra arbetsplatsrelaterade aktiviteter. Dessutom innehåller § 4 i Lagen om åtgärder mot diskriminering i arbetslivet (1999:130) ett krav på aktivt främjande av ”lika rättigheter och möjligheter i arbetslivet oavsett etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning.” En kalender är inget stort steg i denna riktning, men det är ett konkret och enkelt steg. En kalender av den typen har redan tagits fram av Mångkulturellt Centrum i Botkyrka.

13.3. Empowerment – förstärking av det civila samhället

13.3.1. Stödet till invandrarorganisationer bör ses över

Jag föreslår:

att den avviserade översynen av integrationspolitiken även ser över stödet till invandrarorganisationer med inriktning på utveckling av deras roll som påverkare och intressebevakare.

Regeringen har avviserat att en översyn av integrationspolitiken. I samband med det bör uppdraget omfatta en översyn över bidragssystemet som vänder sig till organisationer som bildats på etnisk grund. Uppdraget bör formuleras så att det ser över hur systemet kan utformas så att t.ex. invandrarföreningar stärks i sin roll som påverkare och intressebevakare.

En viktig frågeställning är om det nuvarande systemet har bidragit till dessa etniska organisationers svaga inflytande i politiken och en förändring kan ske så att dessa organisationers påverkande och intressebevakningsroll gentemot politiker och tjänstemän förstärks inom systemet. Översynen bör ta till sig erfarenheter från t.ex. Toronto, Kanada där en viktig avsikt med stödet till organisationerna är att bidra till arbetet mot rasism och diskriminering genom att dessa ska vara effektiva påverkare och intressebevakare (advocacy).

19

19

Intervju 12 maj 2005 med Cassandra Fernandes, Rose Lee and Yamoa Apea från Torontos Chief Administrators Office.

13.3.2. Fortsatt förstärkning av organisationer i rollen som påverkare och intressebevakare

Jag föreslår:

en fortsatt förstärkning och utveckling av stödet till organisationer som arbetar mot rasism och diskriminering.

Ett tydliggörande av organisationernas självständiga roll som påverkare och intressebevakare (advocacy) bör göras samtidigt som staten tar tillvara deras kunskaper och erfarenheter i olika sammanhang. En arbetsgrupp bör även utses för att arbeta fram en planering för en mer långsiktig finansiering av organisationerna samt riktlinjer som syftar till att stimulera advocacy rollen.

Under senare år har det funnits olika initiativ kring frågor som är gemensamma för många invandrare – i synnerhet motverkande av diskriminering och rasism. Centrum mot rasism (CMR), antidiskrimineringsbyråer och Quick Response är några. Denna trend bör uppmuntras och förstärkas. Det är just sådana organisationer som kan bidra till att sätta fokus på makthavarnas beteende.

Det arbete som kritiska frivilliga organisationer i såväl USA, Kanada, Storbritannien och Holland har utfört har varit enormt viktigt (kapitel 12). Deras insatser har lett till kraftfullare lagar och krav på effektiv tillämpning av lagarna, samt andra åtgärder mot diskriminering. Deras oberoende och kritiska röster sätter press på makthavare. Även i Sverige har denna strategi burit frukt, främst med hänsyn till kvinnorörelsen. Liknande utvecklingstendenser på arbete mot strukturell diskriminering är CMR, antidiskrimineringsbyråer och Quick Response, vilka alla är resultat av initiativ från det civila samhället. Det är viktigt att organisationer med förankring hos de berörda kan formulera och tydliggöra kritiken mot makthavare samt föreslå åtgärder och lösningar. Sådana förväntningar torde leda till incitament för organisationerna att arbeta mer effektivt mot diskriminering och för ökad jämlikhet, vilket också bör leda till ännu starkare röster och tydligare krav på anti-diskrimineringspolicys och arbete.

Ett exempel är när de lokala antidiskrimineringsbyråerna nämns på följande sätt i en utvärdering den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna i Sverige:

Ett mycket positivt inslag i flera kommuner är de byråer som på frivillig väg startats för att motverka diskriminering och stödja personer som drabbats. Här finns frön till meningsfullt lokalt arbete för mänskliga rättigheter som också fångar upp det frivilliga engagemanget. (Hammarberg 2005:31)

13.3.3. Vidgad representation i statliga utredningar

Jag föreslår:

att de delar av det civila samhället som berörs av strukturell diskriminering p.g.a. etnisk tillhörighet eller religion bör vara representerade i bland annat Diskrimineringskommittén. Därutöver bör man se över formerna för det civila samhällets möjligheter till inflytande i utredningar över huvud taget, t.ex. som experter.

Diskrimineringskommittén utreder för närvarande något som kan bli en nyckelfaktor i arbetet mot strukturell diskriminering – en sammanhållen lag och tillsyn med hänsyn till diskriminering. De civila samhällsintressen som är direkt representerade i kommittén är arbetsgivarna och fackföreningarna. Detta innebär att dessa intressenter får en möjlighet att direkt utöva sitt inflytande över denna parlamentariska kommittén. Deras inflytande blir synnerligen starkt ifall arbetsmarknadens parter genomdriver ett gemensamt intresse. Det är sannolikt att ett inflytande från organisationer som representerar de som på ett mer direkt sätt berörs, skulle bidra med andra/viktiga erfarenheter och infallsvinklar som skulle gagna Diskrimineringskommitténs arbete.

Vissa myndigheter såsom ombudsmännen mot diskriminering (JämO, DO, HO och HOMO) samt Integrationsverket finns med. De har ett bevakningsansvar med hänsyn till diskriminering samt tillför en stor kompetens. Men det saknas representanter för det civila samhället.

Statliga utredningar utgör över huvud taget en viktig maktfaktor i Sverige. Dessa utredningar avgör ofta hur ett problem definieras och påverkar vilka förslag som regeringen lägger fram, i synnerhet lagförslag. Hur de berörda får inflytande i utredningar som behandlar frågor som rör etnisk diskriminering och andra närliggande frågor borde ses över. Initialt bör man se till att det finns någon representation i alla relevanta utredningar – i varje fall om andra aktörer som arbetsgivare

och fack är representerade. Alternativt skulle man kunna se till att jämna ut spelfältet någorlunda genom att avgränsa det civila samhällets hela inflytande till remissförfarandet – inklusive arbetsgivarnas och fackföreningarnas. Kopplingen till strukturell diskriminering ligger i att de som berörs inte har tillåtits utgöra en motröst i de arenor där besluten tas, inklusive statliga utredningar. Representation i dessa arenor kan göra det svårare för makthavarnas representanter att, på det sätt som skett under långa perioder, förneka förekomsten av strukturell diskriminering eller avstyra verkningsfulla åtgärder.

Att ha tillgång till information samt att kunna påverka åtgärdsförslagen på ett tidigt stadium är viktigt i förhållande till empowerment. Ett uppdrag bör ges till regeringskansliet att se över frågan om den etniska representationen i statliga utredningar.

13.3.4. En fond för utveckling av rättspraxis rörande diskriminering

Jag föreslår:

att regeringen utser en arbetsgrupp för utveckling av ett mer detaljerat förslag för en fond för utveckling av rättspraxis med hänsyn till lagarna mot diskriminering. Representanter för det civila samhället som bör ingå i arbetsgruppen är bland annat den svenska avdelningen av Internationella juristkommissionen, Advokater utan gränser, antidiskrimineringsbyråerna och Centrum mot rasism.

Det finns få diskrimineringsfall som går till domstol i Sverige. Angående arbetslivsärenden har facket och ombudsmännen i praktiken monopol eftersom en individ riskerar så mycket ekonomiskt om han eller hon bestämmer sig för att driva fallet själv eller med hjälp av en privat advokat. Det finns även risk för att Rättshjälpsmyndigheten kommer att anse att en stämningsansökan för diskriminering inte kan få framgång om facket eller en ombudsman avstår från att driva fallet. Dessutom finns det fall där anmälaren saknar förtroende för myndigheterna och facket, vilket är ytterligare ett skäl till att det bör finnas vissa möjligheter till att driva fall med finansiering från en sådan fond.

Kanadas Court Challenges Program (kapitel 12) har lett till att enskilda klienter och organisationer har kunnat få stöd i drivandet av viktiga jämställdhets-/jämlikhetsfrågor. Därmed har det inte funnits

ett beroende av statliga myndigheter. Det har snarare funnits en sund konkurrens (och samverkan) mellan de offentliga antidiskrimineringsverksamheter (human rights commissions) och organisationer i det civila samhället som ökat kvalitén i de fall som har drivits.

Med tanke på att det behövs fler prejudikat på jämlikhetsområdet i Sverige, och med tanke på att systemet i praktiken utesluter privata jurister från arbete på detta område, vill jag föreslå inrättandet av en särskild jämlikhetsfond. Denna fond skulle användas för att utveckla fall som kan leda till vägledande prejudikat. Fonden borde kunna användas med hänsyn till alla diskrimineringsgrunder som är uppräknade i de olika lagarna (kön, etnicitet, funktionshinder, sexuell läggning och eventuellt ålder). Fonden ska stå öppen för ansökningar från såväl privatpersoner som organisationer.

13.4. En samlad lag och tillsyn

Efter min översikt över olika länders lagar och tillsyn mot diskriminering är min slutsats att strukturell diskriminering motverkas mest effektivt inom ramen för en samlad lag. Det är systemet med samlade lagar och tillsyn som har lagt grunden till de antidiskrimineringslagar som har utvecklats i Europa (inklusive Sverige). Jag anser även att den separata hanteringen av diskrimineringslagar i Sverige har lett till en onödig ineffektivitet i utveckling och tilllämpning av dessa lagar. En samlad lagstiftning ger de olika intressenterna ett åtminstone pragmatiskt intresse i att samordna sina krafter och ställa krav på de som ansvarar för lagarnas tillämpning. Ett sådant gemensamt intresse leder även till att krav kan ställas som är svårare att avvisa när flera intressenter står bakom kravet – t.ex. införandet av antidiskrimineringsklausuler i offentliga upphandlingar. Denna samverkan mellan t.ex. kvinnoorganisationer och antirasistorganisationer är en anledning till att olika juridiska innovationer har börjat i just USA och Kanada innan de nådde Sverige och övriga Europa.

Diskrimineringskommittén – har i uppdrag att se över möjligheterna att införa en sammanhållen lag och tillsyn. Denna parlamentariska kommittés uppdrag omfattar samtliga frågor som tas upp i detta avsnitt. Våra slutsatser och förslag är ämnade att bidra till regeringens arbete med förslagen som kan komma från kommitten. Det är viktigt att undvika den situation som har funnits i Sverige med olika standard i skyddet mot diskriminering där oför-

klarade skillnader i hanteringen av olika grunder kan leda till att lagarna i sig förstärker den strukturella diskrimineringen. Under ca 20 år hade Sverige en mycket sämre behandling av etnisk diskriminering i arbetslivet jämfört med könsdiskriminering. Och i dag, när det finns ett någorlunda bra juridiskt skydd mot etnisk diskriminering i arbetslivet, högskolan och andra delar av samhällslivet finns det inte motsvarande regelverk för könsdiskriminering utanför arbetslivet och högskolan.

20

Därmed anser jag att en samlad lag och tillsyn bör föreslås. Detta förutsätter givetvis att den nuvarande minimiskyddsnivån mot diskriminering med hänsyn till de olika grunderna behålls eller förstärks. Jag föreslår dessutom införandet av en del viktiga förändringar som baseras på utländska erfarenheter angående uppbyggnaden av en lag som främst är inriktad på att påverka diskriminerande beteende, snarare än attityder.

Sveriges antidiskrimineringslagar täcker följande grunder och områden för närvarande (se figur 1). Det finns dessutom en ombudsman för varje grund. Diskrimineringskommitténs uppdrag med en sammanhållen lag och tillsyn innebär att ett förbud mot diskriminering på grund av ålder ska införas för att Sverige ska leva upp till kraven i EU:s arbetslivsdirektiv. Även tillsyn på området måste enligt detta direktiv ordnas – antingen genom en ny sammanhållen tillsyn, eller genom skapande av en ny ombudsman för åldersdiskriminering.

Tabell 13.1 Sveriges lagar mot diskriminering

Arbetslivet Utanför arbetslivet

Högskolan Gods, tjänster m.m. Nya lagen 2003:307)

Brottsb 16:9

Kön

X JämstL (1991:433) 2000 X

Etnicitet

X (1999:130) 2003

X

X

X

Funtionshinder

X (1999:132) 2003

X

X

Sexuell läggning

X (1999:133) 2003

X

X

X

Ålder

X (2006/2007?)

20

Denna lucka kommer att täppas till genom prop. 2004/05:147 (Ett utvidgat skydd mot könsdiskriminering). Ändringen i lagen (2003:307) om förbud mot diskriminering träder i kraft 1 juli 2005.

13.4.1. En samlad lag och tillsyn

Jag föreslår:

att en samlad lag och tillsyn antas som innebär ett förstärkt minimiskydd i förhållande till alla diskrimineringsgrunder.

En samlad syn har lett till starkare lagar i de länder där de historiskt har funnits. Kanadas, USA:s och Storbritanniens lagar har bland annat bidragit till den europeiska utvecklingen på området. Dessutom har dessa lagar länge varit inriktade på att påverka beteende, medan många av de europeiska lagarna, inklusive de svenska, snarare varit inriktade på att påverka attityder.

21

En närmare beskrivning av

utveckling finns i kapitel 2.

En lag som fokuserar på motverkande av diskriminering som en fråga om likabehandling (Holland) eller som en fråga om mänskliga

rättigheter (Kanada) kan ge betydelsefull vägledning om ett sam-

hälles grundprinciper.

Utvecklingen av Sveriges olika lagar och tillsynsorgan ger däremot intryck av att ha varit ett sätt att tillmötesgå olika politiska intressenter innan de lyckades ställa krav på mer hållbara verktyg – kvinnorörelsen, invandrarorganisationer, handikapprörelsen och gayrörelsen. En gemensam lag förmedlar budskapet att den grundläggande frågan är likabehandling eller mänskliga rättigheter, vilket i sin tur kan ge en signal om att även ”majoritetsbefolkningen”

22

har eller borde ha intresse i denna lag – såsom en fråga om grundläggande demokratiska principer (lika rättigheter och möjligheter) och/eller en fråga om mänskliga rättigheter.

Det är också viktigt att en samlad lag tar hänsyn till frågan om intersektionalitet i förhållande till de olika diskrimineringsgrunderna. Om det i lagen ges möjlighet att se diskriminering i ett sådant perspektiv ges dels en djupare förståelse av komplexiteten i diskriminering, dels ökar chansen att få en dom utan att tyngden måste läggas på den ena eller den andra diskrimineringsgrunden. Denna fråga om samspelet mellan olika diskrimineringsgrunder har

21

Brottsbalken 16:9 verkar ha antagits mest för att leva upp till CERD och inte för att hantera problem som fanns i Sverige. Samma sak gäller kriminalisering av diskriminering i Frankrike. Nyligen övergick Frankrike till en civilrättslig reglering av diskriminering i arbetslivet. Fokus på attityder kan även ses i inrättandet 1986 av DO som en myndighet utan sanktionsbefogenheter och i 1994 års lag som ställde högre beviskrav på etnisk diskriminering i arbetslivet jämfört med kraven i jämställdhetslagen – mer i hopp om att påverka opinionen snarare än att påverka diskriminering.

22

Se definition i avsnitt 1.7.4.

uppmärksammats i högre grad i Kanada än Europa, förmodligen för att Kanadas lag innehåller alla diskrimineringsgrunder.

23

Det är viktigt att den nya samlade lagen innehåller just ett intersektionalitetsperspektiv. Mer formellt kan intersektionalitet sägas bygga på skärningsfältet mellan olika samhälleliga maktordningar baserade på t.ex. kön, klass, etnicitet etc. Begreppet intersektionalitet sätter fokus på hur maktordningar samverkar med och är beroende av varandra och därför inte kan ses som enkelt åtskiljbara. Olika maktordningar konstruerar och påverkar varandra, försvagar eller förstärker varandra, kompletterar eller konkurrerar med varandra. Det är inte frågan om att bara lägga en form av förtryck på den andra. Det är i det dynamiska samspelet mellan (o)lika maktordningar som diskriminering uppstår.

Därtill borde ett samlat tillsynsansvar leda till ett mer effektivt arbete mot diskriminering på alla grunder. I dagens situation är tjänstemän/jurister insatta i sina respektive områden, och kanske brister i kunskap i förhållande till andra diskrimineringsgrunder. En samlad myndighet leder till större insikter inte bara i de olika grunderna, och samspelet de emellan, utan också i hur lika diskrimineringsmekanismerna är.

13.4.2. Förstärkt skadestånd

Jag föreslår:

att skadeståndet i diskrimineringsmål höjs i och med den nya lagen. Bland annat ska arbetssökande som diskriminerats kunna erhålla ekonomiskt skadestånd.

Hittills har skadeståndsbeloppen i svenska diskrimineringsfall varit låga. (Lappalainen, 2003:5) Dessa kan knappast vara ”effektiva, proportionerliga och avskräckande” i den mening som krävs av EGdirektiven. Ett sätt att förstärka Sveriges lagar skulle vara en utökad

23

Ontario Human Rights Commission, AN INTERSECTIONAL APPROACH TO DISCRIMINATION: Addressing Multiple Grounds in Human Rights Claims. (October 9, 2001) s. 3. Se http://www.ohrc.on.ca “In most instances, an intersectional approach to a multiple grounds complaint is the preferred one. The concept of ‘intersectionality’ has been defined as “intersectional oppression [that] arises out of the combination of various oppressions which, together, produce something unique and distinct from any one form of discrimination standing alone….” An intersectional approach takes into account the historical, social and political context and recognizes the unique experience of the individual based on the intersection of all relevant grounds. This approach allows the particular experience of discrimination, based on the confluence of grounds involved, to be acknowledged and remedied.”

möjlighet till skadestånd. Det skulle på ett bättre sätt kompensera den som drabbats men framförallt höja arbetsgivares intresse för att undvika diskriminering. Risken att få betala ett högt skadestånd leder till ett större incitament att agera förebyggande.

24

Ett minimi-

skadestånd bör införas där en arbetssökande diskrimineras.

I ”Räkna med mångfald!” (SOU 1997:174) ansåg Elisabeth Wudie att personer som skulle ha erhållit en tjänst om diskriminering inte förekommit, utöver det allmänna skadeståndet, ”ska ha rätt till ett ekonomiskt skadestånd”. Denna idé avvisades eftersom det ansågs att ett sådant skadestånd måste grundas på att diskriminerade skulle ha en principiell rätt till en anställning.

Det bör slås fast att den diskriminerade verkligen har en principiell rätt till anställningen, men att i stället för att erhålla/realisera denna rätt ska han eller hon ha rätt till ekonomiskt skadestånd. Denna omvandling av den principiella rätten till en rätt till ekonomiskt skadestånd skulle fungera som en mer ”effektiv, proportionerlig och avskräckande” sanktion, och ändå inte inskränka arbetsgivares fria anställningsrätt, utan bidra till en benägenhet att följa lagen. Denna tanke är inte främmande i svensk rätt eftersom det till exempel är möjligt att ställa krav på ekonomiskt skadestånd vid offentliga upphandlingar om en part på ett felaktigt sätt inte tilldelats avtalet. Denna part har inte rätt att bli en avtalspart, men har rätt till skadestånd som om han eller hon hade varit avtalspart.

13.4.3. Krav på jämlikhetsplaner

Jag föreslår:

att det i en samlad lag ställs krav att arbetsgivare har en skyldighet att upprätta jämlikhetsplaner

24

Kostnadsriskerna relaterade till diskriminering p.g.a. kön och etnicitet var en viktig anledning till att amerikanska företagare började arbeta mycket tidigare än europeiska med mångfald som en affärsstrategi. De fick insikten att diskriminering skulle kunna kosta en hel del med tanke på risken att betala skadestånd eller att förlora en offentlig upphandling. Därmed utvecklade företagare synsättet under 1980-talet som innebar att i stället för det negativa (antidiskrimineringskrav och kostnadsrisker) omvandlades tänkandet till något positivt – dvs. idén att företag skulle tjäna på mångfald (samtidigt som man skulle undvika riskerna med diskriminering). I Sverige var olika aktörer snabba på att föra in amerikanska idéer angående det positiva med mångfald. Tyvärr innebar det att många inte förstod, eller ville undvika att förstå att drivkraften bakom mångfaldsarbetet i USA var de antidiskrimineringsverktyg som innebar att diskriminering bar med sig rejäla kostnadsrisker.

Förslaget om jämlikhetsplaner kan ta viss vägledning från arbetet med jämställdhetsplaner i Sverige, Affirmative Action Plans i USA samt employment equity” i Kanada (för en beskrivning se kapitel 12).

Det borde ställas krav på att alla större arbetsgivare ska utveckla skrivna jämlikhets/likabehandlingsplaner. Planerna ska understryka idén att huvudfrågan är ett aktivt motverkande av diskriminering och proaktivt främjande av jämlikhet.

Det är hög tid att en sådan lag införs. 1997 års utredning om en ny lag mot etnisk diskriminering avstod från att föreslå ett krav på mångfaldsplaner med hänsyn till att facken och arbetsgivarna hade kommit överens om att avtalsvägen utveckla arbetsmarknadsparternas arbete med etnisk mångfald och mot etnisk diskriminering. (SOU 1997:174 s. 231) I slutet av 1997 gav organisationerna ut en

Vägledning för företag, myndigheter och organisationer. Den uppma-

nade till en igångsättning av ett lokalt arbete för att motverka etnisk diskriminering. I juni 1998 bildade arbetsmarknadsparterna Rådet för Mångfald i Arbetslivet (numera Rådet för Integration i Arbetslivet).

25

En del av intresse har åstadkommits av rådet. Samti-

digt är det klart att den frivilliga avtalsvägen inte har lett till att parterna har lyft fram arbetet mot diskriminering som en central avtalsfråga. Det är ett tecken på att tydliga krav behövs.

Ett sådant krav på jämlikhetsplaner ställs i till exempel Kanadas Employment Equity Act. Det finns vissa som har kritiserat systemet som för tamt. Kritiker har ansett att det kravet i USA om en koppling mellan antidiskriminering och offentliga upphandlingar (dvs. avtal) är något som företagare har lättare att förstå och hantera. Jag anser att Sverige bör ställa dessa krav i lagen och inte endast i offentliga upphandlingar. Dessutom borde liknande positiv effekter som i USA uppnås om den offentliga sektorn i Sverige inför klausuler som ställer krav på följsamhet mot Sveriges antidiskrimineringslagar (se nedan under 13.6.1). Då kommer ett företag att ha flera skäl att vara uppmärksam på lagens krav.

25

http://www.svensktnaringsliv.se/index.asp?pn=68524.

13.4.4. DO:s uppföljningsansvar

Jag föreslår:

att DO får i uppdrag att särskilt granska tillämpningen och utformningen av en arbetsgivares aktiva åtgärder i fall där skadestånd utdömts för diskriminering.

Det är särskilt viktigt att följa upp arbetet mot diskriminering vad gäller de arbetsgivare som dömts till att betala skadestånd, för att se till att diskrimineringen inte finns på andra områden eller på annat sätt hos arbetsgivaren. Granskningen kan röra t.ex. måluppfyllelse med hänsyn till personalen, analyser av meritkrav, personalutbildning angående diskriminering, kurser för chefer i hantering av köns- och etniska trakasserier m.m.

13.4.5. Tillåtelse av positiv särbehandling

Jag föreslår:

att den nya samlade lagen ska möjliggöra positiv särbehandling även med hänsyn till andra grunder än kön och funktionshinder, dvs. i förhållande till etnisk tillhörighet.

Positiv särbehandling av underrepresenterade grupper borde tillåtas i vissa situationer. Kanadas Charter of Rights and Freedoms (ung. grundlagen) tillåter t.ex. positiv särbehandling av vissa individer som tillhör grupper som traditionellt har diskriminerats p.g.a. ras, etnicitet, kön, funktionshinder.

Section 15 [General Equality, No Discrimination] (1) Every individual is equal before the and under the law[Equality] and has the right to the equal protection and equal benefit of the law without discrimination based on race, national or ethnic origin, colour, religion, sex, age, or mental or physical disability. (2) Subsection (1) does not preclude any law, program or activity that has as its object the amelioration of conditions of disadvantaged individuals or groups including those that are disadvantaged because or race, national or ethnic origin, colour, religion, sex, age, or mental or physical disability.

I direktiven till denna utredning slås fast att utredningen inte ska föreslå grundlagsförändringar, däremot borde införandet av en sådan grundlagsförändring utredas. Min inställning är att det jäm-

likhetstänkande som finns i den nuvarande grundlagen är föråldrat och ogenomtänkt. I synnerhet kan det vara viktigt med en ändring i grundlagen om man vill vara tydlig om att positiv särbehandling är tillåten med hänsyn till etnisk tillhörighet.

En ny samlad lag mot diskriminering och för likabehandling borde bygga på och dra lärdom av exempelvis Kanadas erfarenheter av positiv särbehandling.

Även § 16 i Kanadas Human Rights Act understryker att positiv särbehandling är tillåten under vissa omständigheter och med hänsyn till ett flertal grunder inklusive etnisk tillhörighet:

Special programs 16. (1) It is not a discriminatory practice for a person to adopt or carry out a special program, plan or arrangement designed to prevent disadvantages that are likely to be suffered by, or to eliminate or reduce disadvantages that are suffered by, any group of individuals when those disadvantages would be or are based on or related to the race, national or ethnic origin, colour, religion, age, sex, marital status, family status or disability of members of that group, by improving opportunities respecting goods, services, facilities, accommodation or employment in relation to that group.

Jag föreslår att positiv särbehandling med hänsyn till etnisk eller religiös tillhörighet i arbetslivet (och i utbildning) ska tillåtas i samma grad som det redan tillåts med hänsyn till kön i jämställdhetslagen. Det är minst lika viktigt med positiv särbehandling på andra grunder än kön och funktionshinder – detta bör tydliggöras i lagen. Att den nuvarande jämställdhetslagen tillåter positiv särbehandling och den nuvarande lagen mot etnisk diskriminering inte tillåter positiv särbehandling saknar en rimlig förklaring. Det ger intrycket av att helt olika behovsprövningar har gjorts, och att helt olika principer har tillämpats beroende på om frågan gäller kön eller etnicitet. Detta understryker en strukturell differentiering som kan betecknas som en form av strukturell diskriminering.

Sverige har ratificerat FN:s rasdiskrimineringskonvention. Där finns stöd för att positiv särbehandling ska möjliggöras. Enligt Del 1, Artikel 1 (4).

Särskilda åtgärder vidtagna uteslutande för att åstadkomma tillfredsställande framsteg för sådana rasgrupper, etniska grupper eller enskilda personer, som är i behov av skydd för att kunna på lika villkor åtnjuta eller utöva mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, skall icke anses utgöra rasdiskriminering, under förutsättning att sådana åtgärder icke leder till att skilda rättigheter vidmakthålles för olika rasgrupper och att de icke bibehålles sedan syftet därmed uppnåtts.

Det finns en liknande paragraf i FN:s kvinnokonvention som däremot fick gehör i jämställdhetslagen.

Min tanke är att lagen inte ska omöjliggöra positiv särbehandling. Samtidigt är det väsentligt att de med makten att diskriminera tydliggör, analyserar och i första hand förstärker sitt eget arbete mot diskriminering (Glazer, 2000). Det finns tyvärr en stor risk att välmenande aktörer tillgriper positiv särbehandling innan de ens har synat sina egna diskriminerande strukturer. Ett sådant agerande kan leda till en förstärkning av de diskriminerande strukturerna genom att de ”välmenande” i strukturen återigen fokuserar på hur man ska hjälpa de berörda, utan att angripa de strukturer i en organisation som bidrar till att hålla människor utanför. Man kan jämföra med när röster höjs för att kräva särskilda statliga satsningar på kvinnolån p.g.a. farhågor om könsdiskriminering i bankernas utlåning – i stället för att kräva ett förbud mot könsdiskriminering även utanför arbetslivet och högskolan.

26

Det viktiga är att angripa

problemet och inte enbart symptomen. Positiv särbehandling kan vara ett viktigt verktyg för att komma åt symtomen, men är inte ett verktyg som nödvändigtvis bidrar till att komma åt problemen.

En liknande fråga kan tas upp med hänsyn till Uppsala universitetets försök med kvotering/positiv särbehandling. Systemet som infördes verkar ha fokuserat främst på hur man skulle hjälpa in flera med utlandsfödda föräldrar i stället för att först analysera huruvida det generella antagningssystemet i sig utgjorde ett hinder för att få in de bästa potentiella juristerna – oavsett etnisk bakgrund. Det fanns inte heller en analys över huruvida det normala antagningssystemet i onödan utestängde potentiella jurister med en viss bakgrund (etnisk/social). Det verkar som om hjälpmedlet tillgrepps utan att problemet analyserades i sin helhet. Därtill är det märkligt att den juridiska fakulteten inte föreslog en positiv särbehandling som tog hänsyn till den sökandes ekonomiska bakgrund, förmodligen en fullt laglig hänsyn, i stället för ”etnicitet”, en hänsyn som var åtminstone problematiskt juridiskt. Dessutom skulle man förmodligen ha uppnått målet med den särskilda intagningen på ett mer försvarbart och effektivt sätt om man hade använt positiv särbehandling med hänsyn till ekonomin. Frågan om positiv särbehandling leder alltid till rättvisediskussioner. I en svensk miljö skulle det kanske ha vunnit mer förståelse om satsning riktades till

26

I dag är det lagligt att diskriminera p.g.a. kön på området gods och tjänster, inklusive kreditgivning – däremot inte p.g.a. etnicitet, religion, funktionshinder eller sexuell läggning. Se lagen (2003:307) om förbud mot diskriminering.

ungdomar som hade gjort bra ifrån sig i skolan trots deras socioekonomiska bakgrund. Ett sådant system skulle ha varit etnisk neutral, men ändå förmodligen bidragit till en ökad etnisk mångfald.

27

Samtidigt är det värt att notera att i den mån positiv särbehandling i arbetslivet har använts i någon starkare form i andra länder, har det främst varit en fråga om undantagsfall. Det är min bedömning att det viktiga har varit det samlade arbetet mot diskriminering i ett samhälle (oftast pådrivna av aktörer i det civila samhället), i synnerhet om brott mot diskrimineringslagar har inneburit någon slags rejäl ekonomisk risk. Detta har i sin tur lett till att arbetsgivare har försökt att stå över sina fördomar, i stället för att tillämpa dem.

13.4.6. Krav på informationsinsatser

Jag föreslår:

att en samlad lag ställer krav på att alla arbetsgivare, som en del av arbetet med jämlikhetsplaner, skall informera om lagarna mot diskriminering. I detta krav ska också ingå att informera om var den som utsatts för diskriminering kan vända sig.

Ett minimikrav är att alla som söker arbete skall informeras i samband med rekrytering samt att informationen skall finnas väl synlig på arbetsplatserna, t.ex. på arbetsgivarens webbsida och intranät eller genom affischering. Uppsättning av väl synliga affischer på arbetsplatsen kan vara en proaktiv åtgärd. Detta är ett enkelt sätt att förmedla information till dem som kan utsättas för diskriminering. Denna metod har använts i USA.

28

En sådan affisch skulle

kunna fungera preventivt och stävjande genom att markera för kunder och andra att företaget inte accepterar diskriminering.

27

För en analys av detta tema se Richard D. Kahlenberg, The Remedy: Class, Race and Affirmative Action 1996.

28

Enligt antidiskrimineringslagarna i USA ska alla berörda arbetsgivare sätta upp en välsynlig affisch riktade till arbetstagarna. Affischen heter “Equal Employment Opportunity is the Law.” Ett exempel finns på http://www.dol.gov/esa/regs/compliance/posters/eeo.htm.

13.5. Organisationsfrågor

13.5.1. Inrättandet av en strategisk enhet inom DO

Jag föreslår:

att Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) får ett förtydligat uppdrag om inrättandet av en strategisk enhet som komplement till den nuvarande verksamheten.

Vid en övergång till en samlad myndighet mot diskriminering bör uppdraget för denna enhet utvidgas och förtydligas.

Uppdraget för enheten skall vara utvecklingen av det strategiska arbetet med etnisk diskriminering och främjande av lika rättigheter och möjligheter.

Min bedömning är att DO mot etnisk diskriminering hittills i alltför stor utsträckning har fokuserat på individfallen, och inte tillräckligt kunnat fokusera på att utveckla strategiska överblickar och insatser. Inte heller Integrationsverket har haft förmåga att lyfta fram, fokusera och hantera ett strategiskt arbete med hänsyn till strukturell diskriminering, bland annat i förhållande till omvärldsbevakningen.

I min genomgång av olika myndigheter i olika länder som arbetar med etnisk diskriminering eller diskriminering på flera grunder samt JämO och DO, har flera anställda beklagat sig över att drunkna i individanmälningar och att därmed missa det övergripande strategiska arbetet. Av olika skäl har sådana myndigheter utvecklat en fokus på enskilda anmälningar trots att de även har ett ansvar för ett strategiskt arbete och fokus på strukturerna. Det finns också en tendens att missa strategiska kunskaper om strukturell diskriminering som kan finnas i de anmälningar som myndigheten inte går vidare med.

Uppdragsgivarnas krav på produktivitet gör att individanmälningar prioriteras då dessa kan mätas på ett enkelt sätt till skillnad från det strategiska arbetet. Ett annat problem i Kanada och USA, är att arbetet med systemic discrimination kan vara känsligt i den mening att man då agerar antingen brett – t.ex. i förhållande till en hel bransch – eller i förhållande till aktörer som är politiskt starka. Båda alternativen kan innebära konfrontationer med makthavare på ett helt annat sätt än en individanmälning brukar göra. Även detta leder till en tendens att fokusera på individuella anmälningar.

En strategisk enhet ska svara för mer övergripande analyser av anmälningarna och bidra till prioriteringsarbetet, utveckla strategiska analyser kring jämlikhet, hålla sig informerad om utvecklingen av metoder och åtgärder i andra länder, utvärdera arbetet med antidiskrimineringsklausuler i offentliga upphandlingar samt övrig uppföljning och utvärdering, samt arbeta med strategiska insatser i olika branscher eller geografiska områden. Denna enhet bör få ett samordningsansvar i förhållande till ombudsmännens insatser med hänsyn till de antidiskrimineringsklausuler som föreslås nedan. Dessutom bör denna enhet svara för rådgivningsverksamheten, insamlingsarbetet och utvärderings- och uppföljningsarbetet med hänsyn till de statliga myndigheters antidiskrimineringsplaner.

Ett alternativ till en strategisk enhet är en helt ny myndighet som skulle arbeta med frågan. Fördelen med en separat men närliggande strategisk myndighet skulle vara att uppdraget blir tydligt och inte kan blandas ihop med prioritering av individärenden. Samtidigt skulle myndigheten ha ett ansvar och tillgång till material som finns hos DO eller den samlade myndigheten. Nackdelen är att det skulle innebära en del onödigt dubbelarbete med separata myndigheter. Detta kan undvikas med inrättande av en särskild enhet på DO för utveckling av det strategiska arbetet mot strukturell diskriminering. Samtidigt bör det finnas garantier för ett tydligt mått av självständighet för det strategiska arbetet.

13.5.2. Inrättande av forskningsinstitut med fokus på strukturell diskriminering

Jag föreslår:

att ett forskningsinstitut med fokus på strukturell diskriminering inrättas.

En arbetsgrupp bör tillsättas för att arbeta fram ett förslag. Arbetsgruppen ska bestå av forskare som har fokuserat på makt och diskriminering p.g.a. etnisk och religiös tillhörighet samt representanter för de berördas organisationer. Arbetet ska ske i samråd med tjänstemän från utbildningsdepartementet, högskoleverket och justitiedepartementets enhet för integration och mångfald.

De aktörer som har stått för mycket av forskningen i Sverige har till stor del återspeglat maktens behov av att behålla ett fokus på ”invandrarna”. Eller har i varje fall inte haft förmåga av att sätta diskriminering i fokus. Den negativa inställningen till situation testing har i princip lett till ett totalt förbud mot användningen av en av de få metoder som inte är lätt att avvisa med hänvisning till olika tolkningsmöjligheter. Med tanke på att lika rättigheter och möjligheter främhävs som är en grundläggande princip i Sverige, skulle det ha varit svårt för politiker och andra att inte sätta frågan i fokus, om forskarna hade vågat. Forskarna vågade inte ens lämna in forskningsansökningar för projekt som skulle tillämpa metoden under de senaste 10 åren.

Det finns exempel på forskare som har lyft frågor som berör etnisk diskriminering. Men de institutionella förutsättningarna på många av landets högskolor och universitet har saknats. Det har gjort att frågan om strukturell diskriminering (och brister i lika rättigheter och möjligheter) inte satts i centrum. De olika centra för forskning relaterad till invandrare, invandring, migration och/eller etnicitet har i bästa fall haft diskriminering och rasism som sidofrågor.

Ur ett internationellt perspektiv är det tydligt att det finns en fokus på diskriminering och relaterade maktfrågor på ethnic studies

programs och dylikt i till exempel Storbritannien, Kanada och

USA.

29

Inrättandet av ett mer fokuserat tvärvetenskapligt institut skulle vara ett viktigt framsteg på området – inte bara genom att medel ställs till förfogande för diskrimineringsforskning utan att institutionella förutsättningar skapas samt att inrättandet av institutet i sig ger tyngd åt frågan. Det tvärvetenskapliga bör inkludera en kompetens i juridik, i synnerhet med tanke på att institutet även behöver fokusera på verktygen som kan bidra till en samhällsför-

29

Några exempel: Canadian Race Relations Foundation http://www.crr.ca/EN/ default.htm); University of Toronto Ethnic, Immigration, and Pluralism Studies (http:// www.utoronto.ca/ethnicstudies/); Centre d'études ethniques, University of Montreal (http://www.ceetum.umontreal.ca/english/home.htm); Department of Ethnic Studies, University of California, Berkeley (http://socrates.berkeley.edu/%7Eethnicst/); Minority Studies at University of California, Santa Barbara (http://vos.ucsb.edu/); Department of Ethnic Studies at University of California, Riverside (http://ethnicstudies.ucr.edu/about/); Institute on Race and Ethnicity, University of Wisconsin (http://www.uwm.edu/ Dept/IRE/) The Civil Rights Project, Harvard University (http://www. civilrightsproject.harvard.edu/); Centre for Research in Ethnic Relations, University of Warwick, Coventry, UK (http://www.csv.warwick.ac.uk/fac/soc/CRER_RC/); Centre for the Study of Race and Ethnicity, City University, London (http://www.city.ac.uk/sociology/ csre/Centre.html).

ändring. Alltför mycket av forskningen sätter fokus på beskrivning av problematiken utan att nödvändigtvis bidra till att svara på hur situationen ska förbättras – och det gäller även många forskare som sätter makt och diskriminering i centrum. Institutet ska kunna stå för utvärdering av olika insatser i förhållandet till arbetet mot diskriminering. Metoder och indikatorer behöver utvecklas för att mäta effekterna av olika antidiskrimineringsinsatser. Den skulle ha en överblick över forskning som pågår i andra länder samt en inblick i åtgärderna som finns.

Med tanke på att frågan om strukturell diskriminering och främjande av jämlikhet är nyckelfrågor inte bara för Sveriges utan också EU:s och andra länders utveckling, kan ett sådant institut spela en viktig roll i utveckling och samordning av kunskap på EUnivån. Institutet ska särskilt arbeta med att utveckla internationella kontakter med såväl europeiska som utomeuropeiska forskare och forskarnätverk. Institutet skulle även kunna arbeta med utveckling av särskilda kurser på högskolenivå och i fortbildning av yrkesverksamma. Därutöver skulle det kunna stå för en årlig rapport om diskriminering i Sverige. Det blir viktigt också att ett sådant institut utvecklar nära kontakter och samarbete med organisationer som organiserar de berörda och andra som verkar mot rasism och diskriminering.

En typ av förebild skulle vara ett slags think-tank, t.ex. Runnymede Trust eller Institute for race relations i England, eller CRRF i Kanada (se kapitel 12). Trots att dessa är ”frivilligorganisationer” har de den kompetens som behövs, samt ett samarbete och samspel med andra delar av det civila samhället och makthavare som politiker, tjänstemän och arbetsmarknadsparter som ger dem ett stort inflytande. Om det går att garantera dess oberoende, är en sådan think-tank som CRRF i Kanada att föredra. Den verkar knyta ihop forskarvärlden med de berördas frivilligorganisationer på ett dynamiskt och förtjänstfullt sätt.

Organisationsformen för institutet bör närmare utredas av en arbetsgrupp som består av både forskare och representanter för de som berörs av strukturell diskriminering. Institutet för Framtidsstudier skulle kunna fungera som förebild där självständig forskning och utåtriktad verksamhet bedrivs inom ramen för en statlig finansierad stiftelse.

13.6. Proaktiva åtgärder

13.6.1. Antidiskrimineringsklausuler i statens offentliga upphandlingar

Jag föreslår:

att regeringen antar en förordning som kräver att alla statliga upphandlingar ska innehålla en antidiskrimineringsklausul.

USA:s lagar mot diskriminering i kombination med kraven om främjande av jämlikhet i federala upphandlingar (affirmative action) har haft tydliga och positiva effekter på främjande av kvinnors och etniska minoriteters positioner på arbetsmarknaden.

30

Min bild är

att detta gäller även Kanada. Dessutom har användning av klausuler mot diskriminering i offentliga upphandlingar i Storbritannien haft positiva effekter.

31

Med tanke på de stora ekonomiska värden som

står på spel i offentliga upphandlingar i alla länder är det sannolikt att företagen är lyhörda inför det offentligas krav i avtal.

32

I synner-

het om det är tydligt att det offentliga inte har formulerat dessa endast för det symbolvärde som kan finnas.

Statens upphandlingar uppgår till minst 100 miljarder årligen. Även om införandet av klausulerna leder till att endast en del av de inblandade företag skärper sitt antidiskrimineringsarbete, bör detta leda till mycket större möjligheter för dem som diskrimineras i dag.

Med hänsyn till detta föreslår jag att regeringen inför en antidiskrimineringsklausul i de statliga upphandlingarna. Det bästa verktyget för införandet av klausulen är i form av en förordning som ska gälla för alla statliga verksamheter. Frågan har varit under diskussion i många år. I stället för att föreslå så långtgående krav som reglerna i Kanada och USA

33

vill jag föreslå följande formulering

för förordningen.

30

Se kapitel 12 ang åtgärder i USA.

31

Se kapitel 12 ang åtgärder i Storbritannien.

32

Detta kan jämföras med lyhördhet gentemot t.ex. jämställdhetslagen. SCB (1999)

Jämställdhetsplanernas betydelse för jämställdheten. 1999 hade enligt SCB endast 22 % av privata arbetsgivare (med en lagenlig skyldighet, dvs. 10 anställda) en jämställdhetsplan. De privata uppdelat på storlek fördelade sig på följande sätt: 10-49 anställda 17%, 50-199 42%, 200 eller flera 71%. Motsvarande siffra för offentliga är 73%. Det är lätt att dra slutsatsen att arbetsgivarna som vill delta i offentliga upphandlingar kommer att bli mer lyhörda med hänsyn till lagens krav om planer.

33

Min bedömning är att det borde räcka just nu med detta förslag. Om några år bör situationen utvärderas för att se om mer långtgående krav är nödvändiga.

§ 1 Alla statliga myndigheter skall införa en antidiskrimineringsklausul med följande lydelse i alla upphandlingar

Leverantören skall i sin verksamhet i Sverige följa vid varje tillfälle i Sverige gällande antidiskrimineringslagstiftning. De lagar som f.n. avses är artikel 141 EU-fördraget, 16 kap. 9 § brottsbalken, jämställdhetslagen (1991:433), lagen (1999:130) om åtgärder mot diskriminering i arbetslivet på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder och lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning, lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan samt lagen (2003:307) om förbud mot diskriminering. Leverantören är under avtalstiden skyldig att på begäran av den upphandlande enheten skriftligen redovisa de åtgärder, upprättade planer m.m. som vidtagits med anledning av förpliktelserna i § 1. Uppgifterna skall redovisas till den upphandlande enheten en vecka efter begäran därom om inte annat överenskommits i det enskilda fallet.

Leverantören skall, om denne använder underleverantör, i sina kontrakt med denne ålägga underleverantören den skyldighet som anges i § 1 ovan. Leverantören svarar gentemot den upphandlande enheten för underleverantörers brott mot antidiskrimineringslagarna i § 1. Leverantören skall också tillse att den upphandlande enheten på begäran kan ta del av underleverantörs åtgärder, planer m.m. i enlighet med § 2.

Eftersom det är av mycket stor betydelse för den upphandlande enheten att dess leverantörer lever upp till grundläggande demokratiska värderingar skall ett brott mot förpliktelserna i §§ 1–3 anses utgöra ett väsentligt kontraktsbrott. Den upphandlande enheten äger därför rätt att häva avtalet om leverantören, eller dennes underleverantör, bryter mot villkoren i §§ 1–3. Avtal skall emellertid inte hävas om leverantören omedelbart vidtar rättelse eller andra åtgärder i syfte att uppnå efterlevnad av de i § 1 nämnda lagarna eller om överträdelsen anses som ringa.

Förebilden är den klausul som Stockholms stad antagit den 24 januari 2005.

34

Klausulen som föreslås ger en tydlig signal till leve-

rantören om kravet på följsamhet gentemot Sveriges antidiskrimineringslagar. Den ska gälla för leverantörens hela verksamhet och ska tillämpas vid samtliga upphandlingar av varor och tjänster. Den ska gälla även för underleverantörer. Staden klarlägger rätten att följa upp leverantörens pågående följsamhet i förhållande till lagarna mot diskriminering. Till slut tydliggör den att kommunen

34

Stockholms stad, 24 januari 2005, Kommunstyrelsens utlåtanden 2005:7. Stadens upphandling som medel för att motverka diskriminering – förslag om tillämpning av en antidiskrimineringsklausul i stadens upphandlingar. Återremiss från kommunfullmäktige den 5 december 2004.

förbehåller sig rätten att häva avtalet i fall leverantören bryter mot klausulen. Samtidigt har staden också understrukit att huvudpoängen inte är hävning av avtalen utan skapande av ett incitament till följsamhet mot dessa lagar som understryker frågans vikt

35

. För att göra det måste staden även tydliggöra sina sanktionsmöjligheter. Regeringen bör utfärda en förordning som ger en lika tydlig signal i förhållande till alla statliga upphandlingar som Stockholm härigenom ger till sina olika förvaltningar och bolag. Detta förslag är ett resultat av en lång policyprocess i Sverige där olika synvinklar i frågan har länge diskuterats och analyserats. (Integrationsverket 2000) Frågan har varit ett föremål för två statliga utredningar. Införandet av sådana klausuler föreslogs redan i Räkna med mångfald! (SOU 1997:174) som en komplement till en ny lag mot etnisk diskriminering. Denna utredning påpekade att det torde vara möjligt att ställa krav på att en leverantör dels garanterar att entreprenören bedriver ett sådant aktivt arbete för etnisk mångfald som föreskrivs i lag, dels förbinder sig att i sin verksamhet inte bryta mot diskrimineringsförbud i lag i vart fall i förhållande till arbetssökande och arbetstagare men också i förhållande till kunder. Vidare utredning föreslogs så att ett mer enhetligt förslag skulle kunna införas. Det ansågs vara bättre för leverantörer om det fanns en klausul som fanns i alla statliga upphandlingar i stället för att myndigheterna började införa egenhändigt formulerade klausuler. Senare i Mera värde för pengarna (SOU 2001:31 s. 21) underströk upphandlingskommittén bland annat:

Helt klart är att sociala villkor, exempelvis villkor rörande antidiskriminering, kan tas in i form av tillkommande kontraktsvillkor. En förutsättning är att villkoren tas in i förfrågningsunderlaget och att de inte är diskriminerande. Begränsningen ligger dock i att sådana villkor inte får

exporteras”, dvs. de får inte avse verksamhet som ligger

utanför det land där den upphandlande enheten hör hemma.

Kommittén påpekade att antidiskrimineringshänsyn kunde tas även i andra delar av upphandlingsprocessen. Men min slutsats är att dessa områden för närvarande inte är lämpliga för en enhetlig styrning. Samtidigt skulle det naturligtvis vara positivt om upphandlingsenheter utvecklar sitt arbete med att införa en antidiskrimineringshänsyn genom att till exempel ställa krav på det som upp-

35

I till exempel USA är det få fall där man har tillgripit möjligheten att häva ett avtal. Samma sak gäller i Kanada. Trots detta visar utvärderingar att klausulerna lett till positiva resultat. Se kapitel 12.

handlas. Det är ett känt faktum att till exempel utveckling av dataprogram som är tillgängliga med hänsyn till olika funktionshinder var ett resultat av en stor upphandling i USA.

Min slutsats är att det för närvarande räcker med att regeringen inför en enhetlig antidiskrimineringsklausul i alla statliga upphandlingar. Andra steg därutöver bör avgöras av myndigheten själv med hänsyn till deras skilda uppdrag.

Som en följd av den ovannämnda utredningen föreslog regeringen att ”det i lagen om offentlig upphanddling (LOU) tydliggörs att upphandlande enheter får ställa särskilda kontraktsvillkor. Den föreslagna bestämmelsen, som inte innebär någon ändring av gällande rätt, har inte någon motsvarighet i något direktiv” (Prop. 2001/02:142 s. 44). Det underströks redan här att ”Regeringen finner det särskilt angeläget att de upphandlande enheterna utnyttjar möjligheten att genom särskilda kontraktsvillkor använda sig av antidiskrimineringsklausuler i upphandlingskontrakt.” (Ibid.)

EG-kommissionen har i ett tolkningsmeddelande 15 oktober 2001 klarlagt sin syn om möjligheterna att ta sociala hänsyn vid offentlig upphandling (KOM [2001] 566). I sammanfattningen påpekar kommissionen att:

Det är framför allt i samband med utförandet av kontraktet, dvs. efter kontraktets tilldelning, som ett offentligt upphandlingskontrakt kan vara ett medel för de upphandlande myndigheterna att befrämja olika sociala mål. De har då nämligen möjlighet att ställa vissa krav på leverantören såsom villkor som ska gälla under avtalstiden, förutsatt att dessa är förenliga med gemenskapsrätten. Villkoren kan avse åtgärder till förmån för olika samhällsgrupper eller sådana som avser att befrämja positiv särbehandling på sysselsättningsområdet. (Kommissionens tolkningsmeddelande KOM [2001] 566, s. 3).

Denna slutsats är en fortsättning och ett förtydligande av den linje kommissionen har utvecklat under många år.

Redan innan den statliga utredningen kommit med sina förslag hade regeringen gett ett uppdrag (2002-01-17) till Nämnden för offentlig upphandling (NOU) om framtagande av exempel på antidiskrimineringsklausuler som kan användas i kontrakt som tilldelas i offentlig upphandling. NOU fick också ett tilläggsuppdrag (2002-03-27) om utredning av konsekvenserna för små företag vid tilllämpningen av klausulexemplet. (NOU 2002:1)

NOU presenterade sin rapport och förslag till klausul den 31 maj 2002 (NOU 2002).

NOU:s syn på sitt klausulexempel

Enligt regeringsuppdraget skulle exempel tas fram som är förenliga med LOU och EG-fördragets bestämmelser. Men NOU gjorde bedömningen att det råder tveksamheter omkring tolkningen av gemenskapsrätten beträffande den rättsliga grunden för s.k. särskilda villkor. (NOU 2002:29)

NOU ställde sig tveksam till kommissionens tolkning av möjligheterna att beakta sociala hänsyn i samband med offentlig upphandling, framförallt i förhållande till tolkning av EG-domstolens domar i Beentjes

36

och det franska skolmålet

37

.

Med andra ord: regeringens förslag om särskilda villkor baseras på kommissionens tolkningsmeddelande om möjligheterna att beakta sociala hänsyn i samband med offentlig upphandling (Kommissionens tolkningsmeddelande KOM [2001] 566 slutlig). Och kommissionen, enligt NOU, har feltolkat EG-domstolens rättspraxis. Det finns därmed risk, enligt NOU, att kommissionens och regeringens tolkning av rättsläget inte kommer att bestå. ”Det innebär i sin tur att NOU:s klausulexempel för närvarande bygger på en osäker grund.” (NOU 2002:29)

EG:s upphandlingsdirektiv

Numera bör det dock inte längre finnas några tveksamheter om möjligheten att införa en antidiskrimineringsklausul inom ramen för EG-rätten. Enligt artikel 26 i det nya upphandlingsdirektiv

38

får:

En upphandlande myndighet får ställa särskilda krav på hur kontraktet skall fullgöras under förutsättning att de är förenliga med gemenskapsrätten samt att de anges i meddelandet om upphandling eller i förfrågningsunderlaget. Dessa krav får bland annat omfatta sociala hänsyn och miljöhänsyn.

36

EG-domstolens dom i mål 31/87, Gebroeders Beentjes BV mot Nederländerna.

37

EG-domstolens dom i mål C-225/98, Kommissionen mot Frankrike.

38

Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster. Det finns en motsvarighet (artikel 38) även i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/17/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid upphandling på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster (försörjningsdirektivet).

Antidiskrimineringsombudsmännen

Ombudsmännens syn på tillkortakommanden i NOU:s förslag sammanfattades i en skrivelse som skickades 2002-07-04 från Ombudsmannen mot diskriminering p.g.a. sexuell läggning (HomO) till finansdepartementet. Det påpekas bland annat att NOU i stor utsträckning har ”underlåtit att beakta de synpunkter HomO och övriga antidiskrimineringsombudsmän framfört vid tidigare samråd.” HomO och de övriga antidiskrimineringsombudsmännen menade att klausulen innehöll en mängd avgränsningar som var onödiga ur en juridisk synvinkel. Dessa avgränsningar innebar att klausulen i bästa fall skulle ha ett symbolvärde. Ombudsmännens kritik ledde till att ombudsmännen och Integrationsverket utvecklade en egen klausul för införande i sina upphandlingar.

39

Deras förslag diskuteras längre fram i texten.

Deras klausul tydliggör möjligheten till hävning av kontrakt vid diskriminering, gäller för varu- och tjänsteupphandlingar, gäller för hela leverantörens verksamhet samt i förhållande till underleverantörer. Dessutom omfattas alla diskrimineringslagar som gäller i Sverige.

Utredningens slutsats

Den klausul som Stockholms stad tillämpar är en rimlig avvägning. Den tar främst hänsyn till ombudsmännens eget förslag samtidigt som den även innehåller NOU:s krav på en förstärkt möjlighet till uppföljning. Klausulen som jag föreslår är mer än endast en symbolhandling. Därmed bör den uppnå den förväntade stävjande och preventiva effekten. Den bör leda till en förstärkt intresse från företagens sida för Sveriges lagar mot diskriminering. Detta bör leda till bland annat en förbättrad position på arbetsmarknaden för dem som i dag sorteras bort på grund av ovidkommande hänsyn till sådana faktorer som kön, etnicitet, religion, funktionshinder, sexuell läggning. (Även ålder i framtiden). Dessutom kan klausulen leda till bättre kvalitet i de offentliga upphandlingarna eftersom grundkravet i lagarna mot diskriminering i arbetslivet är att arbetsgivarna ska inte bortse från de mest kvalificerade sökande på grund av

39

Presenterad på Conference on Anti-discrimination clauses in public contracts hos Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO), 6 Maj 2003.

ovidkommande faktorer som kön, etnicitet, funktionshinder och sexuell läggning.

13.6.2. Antidiskrimineringsklausul i villkoren för alla föreningsbidrag

Jag föreslår:

en klausul och policy mot diskriminering som ska gälla för alla statliga bidrag som förmedlas till föreningslivet. Det ska gälla för projektbidrag och föreningsbidrag.

I budgeten för 2002 påpekades att bl.a. jämställdhet mellan könen är ett prioriterat område och att Integrationsverket särskilt skall uppmärksamma hur organisationer bildade på etnisk grund kan delta aktivt i detta arbete. Mer specifikt: arbetet för ökad jämställdhet skall

…vara ett prioriterat insatsområde vid Integrationsverkets beslut om verksamhetsbidrag till organisationer bildade på etnisk grund 2003.

/…/

Regeringen anser att frågor som gäller jämställdhet mellan könen samt de frågor som är förenade med den gemensamma värdegrunden skall uppmärksammas vid fördelning av statsbidrag till organisationer som främjar integration. Jämställdhet skall vara ett prioriterat område vid fördelningen av verksamhets- och projektbidrag.

40

Med andra ord användes bidragsverktyget som ett sätt att lyfta arbete med jämställdhet just hos organisationer bildade på etnisk grund. Det kan i och för sig vara positivt att regeringen ställer krav som kan leda till ökad jämställdhet mellan könen, men det är anmärkningsvärt att sådana krav inte ställs vid annan bidragsgivning, t.ex. statsbidrag till föreningar på handikappområdet och föreningar som arbetar med sociala frågor (se kapitel 4 om det politiska livet). Har regeringen haft något underlag för en sådan prioritering just hos organisationer bildade på etnisk grund? Har regeringen någonsin ställt kravet att det ”övriga” föreningslivet skall prioritera ett främjande av etnisk jämlikhet eller ställt kravet att dessa ska redovisa de åtgärder som vidtagits för att främja etnisk mångfald? Givet de föreställningar som forskningen om t.ex.

40

PROP. 2002/03:1 UTGIFTSOMRÅDE 8, s. 14.

medier visar (kapitel 3), är det kanske så att politiker och tjänstemän antar att invandrare är de som har problem med könsförtryck, men inte svenskar.

Även om tanken med ett främjandekrav inte är fel, föreslår jag istället att det ska införas ett antidiskrimineringsvillkor som gäller alla lagreglerade diskrimineringsgrunder i alla offentliga bidrag till föreningslivet. Att bara ställa krav på främjande och inte mot diskriminering riskerar att öppna för tolkning som leder åt fel håll och därmed att bli verskningslöst.

I olika former förmedlas bidrag från det offentliga till olika slags frivilligorganisationer och andra sammanslutningar. Ungefär på samma sätt som i statliga upphandlingar borde en antidiskrimineringsklausul utvecklas så att till exempel frivilligorganisationer som får bidrag är införstådda med att utbetalning kan stoppas eller återkrävas vid överträdelser av denna klausul.

Regeringen har redan i den nationella handlingsplanen mot rasism förklarat avsikten att utreda frågan om möjligheterna att förena olika statliga stödåtgärder med krav relaterade till ickediskriminering och om vilka statliga stöd som skulle kunna förknippas med sådana krav. (Regeringens skrivelse 2000/01:59, s. 80) Mitt förslag borde vara enklare att genoföra eftersom den avgränsas till olika slags bidrag som utgår till frivilliga organisationer.

Med ledning av det som skrivs ovan angående en antidiskrimineringsklausul för offentliga upphandlingar borde det inte vara svårt att snabbutreda formuleringen av en klausul som berör bidrag till föreningslivet samt införandet.

13.6.3. Antidiskrimineringspolicy för regeringens banktillgångar

Jag föreslår:

att regeringskansliet utser en interdepartemental arbetsgrupp som får i uppdrag att utveckla en antidiskrimineringspolicy för regeringens banktillgångar.

En fråga som emellanåt uppmärksammas är huruvida människor med en annan etnisk bakgrund än svensk diskrimineras i kreditgivning (frågan har uppmärksammats även med hänsyn till könsdiskriminering). Det finns säkert många banker som vill förvara statens pengar. Med hänsyn till detta borde regeringen, med hänsyn

till tillgångar som inte är en del i en upphandling där en antidiskrimineringsklausul redan gäller, utveckla en policy som innebär att regeringen avser att flytta sina bankaffärer från banker som diskriminerar. Policyn bör vara inriktad på alla lagstadgade diskrimineringsgrunder (dvs. kön, etnicitet, religion, funktionshinder och sexuell läggning).

13.6.4. Etnisk statistik

Jag föreslår:

att Integrationsverket tillsammans med SCB och DO ska få i uppdrag att utveckla variabler för etnisk statistik som kan användas bland annat av statliga myndigheter.

En viktig fråga i arbetet mot diskriminering är möjligheten att mäta förändringar, t.ex. den etniska sammansättningen på en arbetsplats. Annars är det mycket svårt att bedöma olika åtgärders effektivitet.

Ett perspektivskifte när det gäller arbete med lika rättigheter och möjligheter har ägt rum och äger rum i en del länder (t.ex. Kanada och Storbritannien). Skiftet innebär en förflyttning av fokus från endast ett förbud mot diskriminering till ett arbete som också omfattar främjande av reell jämlikhet, dvs. att inte bara de formella rättigheterna och möjligheterna fokuseras, utan också utfallet. För att arbeta i den riktningen anses det vara viktigt att kunna utveckla data för att analysera och mäta implementering av antidiskrimineringslagar och proaktiva åtgärder. Utan data som reflekterar etnicitet på något sätt, blir det svårt att känna till eller mäta inverkan av olika antidiskrimineringsåtgärder med hänsyn till etniska minoriteter. (Goldston, 2004:1)

41

Därtill påpekar James. A. Goldston mer

specifikt att etnisk data är ett baselement i europeisk rätt. Definitionen av indirekt diskriminering i det etniska likabehandlingsdirektivet tydliggör att det som krävs är att man visar att ”personer av en viss ras eller ett visst etniskt ursprung” särskilt missgynnas ”jämfört med andra personer”.

42

För att kunna göra själva jämförel-

sen behövs något slags kvantitativt mått. Direktivet understryker

41

Robin Allen QC, Data to promote equality – from outlawing discrimination to promoting equality. Paper presented at the European Commission Antidiscrimination Community Programme, Helsinki, 9–10 December.

42

Article 2 (2) (b). Det etniska likabehandlingsdirektivet (Rådets direktiv 2000/43/EG av den 29 juni 2000 om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung).

att statistik får användas för att bevisa indirekt diskriminering. Enligt Goldston bör det dessutom noteras att Storbritannien är det enda landet i EU som för närvarande sammanställer etnisk data. (Ibid. 4) Men det finns mycket detaljerade uppgifter att tillgå i olika länder inklusive Sverige (t.ex. i folkbokföringsregistren) som skulle kunna räcka för ändamålet.

När det gäller insamling av etnisk data är det viktigt att skilja mellan personlig och anonym data. Statistisk information som inte kan kopplas ihop till en viss person bryter inte mot existerande lagar rörande dataskydd. Känslig personlig data, t.ex. angående etnisk tillhörighet, kan avidentifieras innan det databehandlas (Ibid. 10–11).

Såsom gjorts i Kanada, Storbritannien och USA borde regeringen också initiera utveckling av mätinstrument som baseras på frivillig självidentifiering i Sverige. Det kan hända att sådant inte ger de ideala eller perfekta resultaten. Dels kan människor uppge vilseledande information. Dels kan informationen brista i träffsäkerhet. Å andra sidan verkar sådana system ha fungerat tillräckligt tillfredsställande för att kunna ge värdefulla mätbara resultat i t.ex. Kanada, Storbritannien och USA. Samtidigt bör de närmare detaljerna utvecklas av Ombudsmannen mot etnisk diskriminering eller av den nya samlade myndigheten, tillsammans med Integrationsverket och SCB.

Frågan om kartläggning har enligt mitt tycke fått omotiverat stor uppmärksamhet, där skyddet av individen sägs vara i centrum. En del av den negativa reaktionen bidrar dock till att diskriminering inte sätts i fokus. Så länge verktygen och därmed informationen om diskriminering är otydliga, finns det mindre möjligheter att motverka diskriminering. Eller som påpekats av den tidigare CERDkommitté ordföranden Michael Banton ”Fighting racism is difficult if one does not know the scope and consequences of the existing problems. States, in many instances, do not want to know. Exposing the disturbing levels of racial discrimination in one’s country creates political pressure to remedy the problem.” (Banton, 2000)

I båda USA och Kanada samlas det in information via folkräkningar som ger en bild över befolkningens sammansättning i länderna med hänsyn till ras eller etnicitet. Dessa folkräkningar ger i sin tur information som kan användas av arbetsgivare och andra för att bland annat analysera hur deras arbetsplats ser ut i jämförelse med befolkningen i den aktuella staden, delstaten eller hela landet. Denna information samlas in främst genom enkäter som delas ut

till de anställda och som bygger på frivillig självidentifiering. På detta sätt kan en arbetsgivare se om det har funnits en ändring över tid i den sammansättningen på arbetsplatsen med hänsyn till exempel kön, funktionshinder eller etnicitet. På detta sätt blir förändringarna mätbara. (Simon, 2004)

Det har funnits kritik i bland annat USA mot kategorierna som används i folkräkningar. Det finns även en stark kritik i Sverige mot överföring av de nordamerikanska metoderna till Sverige. Jag anser inte heller att de bör överföras. Däremot kan man mot bakgrund av den nordamerikanska modellen resonera kring vilken slags information som behövs i Sverige, hur information ska samlas in, vilken information som redan finns och hur den kan formuleras för att passa de behov som finns i Sverige för att till exempel analysera effekterna av de antidiskrimineringsåtgärder som tillämpas.

Sverige har redan en noggrann kartläggning över hela befolkningen i och med att födelselandet för varje invånare är registrerat, och även föräldrarnas födelseland. Därmed finns det förmodligen redan mer offentlig, tillgänglig ”etnisk registrering” i Sverige än i många andra länder.

Vissa har antingen befarat eller önskat att det sätts igång en ny typ av etnisk registrering. Jag menar dock att man inte behöver starta en ny typ av etnisk registrering. Däremot bör man utveckla meningsfulla indikatorer på ”etnicitet” med den information som finns. Det som behövs är en grov måttstock som använder t.ex. indelningen födda i eller rötter i Sverige, EU och utanför EU. Det som behövs är inte fullständig information om människors yttre egenskaper. Det som behövs är användbar information och en sådan indelning skulle kunna utgöra en utgångspunkt.

I arbetet med utvecklingen av metoden/metoder är det viktigt att involvera representanter för dem som utsätts för etnisk diskriminering. Detta är viktigt med hänsyn till utformningen, insamling och analysen av informationen. (Goldston, 2004:19-20) Detta är också en viktig åtgärd för att stimulera empowerment. Även om det finns olika sätt att samla in information för att mäta graden och effekterna av diskriminering i olika länder, är det viktigt att den måttstock som utvecklas är anpassad till svenska förhållanden. Till exempel har Nederländerna utvecklat användningen av statistiken kring födelseland, information som redan finns och som kan användas i förhållande till den egna befolkningen på ett hanterligt sätt. (Simon, 2004)

Poängen måste vara att ha variabler som kan ge en grov bild över förändringen som sker i den etniska sammansättningen på en arbetsplats och mer generellt på arbetsmarknaden när olika verktyg sätts in för att motverka diskriminering. Det är förändringen och inte en perfekt bild över sammansättningen som ska eftersträvas.

Förutom detta behövs mer utvecklade raffinerade forskningsmetoder för att analysera om dessa variabler ger en tillräcklig bra bild över förändringarna som sker. Till exempel för att se om positiva trender gynnar främst eller endast ”vita” inom kategorin födda utanför EU.

Även om det finns tillgänglig SCB statistik på en bredare samhällsnivå, behöver arbetsgivare metoder för insamling av information. Därför behövs självidentifiering av arbetstagares etniska tillhörighet på ett sådant sätt att det kan bidra till jämlikhetsarbetet på exempelvis arbetsplatser.

13.7. Åtgärder för DO

13.7.1. Situation testing som bevismetod

Jag föreslår:

att DO ska utveckla användningen av situation testing som en bevismetod.

DO har av regeringen fått i uppdrag att undersöka om det i svensk rätt finns hinder mot att använda situation testing som bevis i rättsväsendet. Förutsatt att DO inte finner oöverkomliga hinder föreslår jag att DO får ett följduppdrag för att utveckla användningen av situation testing som en bevismetod. I synnerhet torde det kunna bidra som stödbevis i vissa fall av diskriminering. Metoden har använts med framgång i bland annat Storbritannien. Den är av intresse med hänsyn till arbetslivet, men också diskriminering som sker inom boende, välfärdtjänster och andra samhällsområden. Arbetet med situation testing är en av frågorna som bör föranleda ett närmare samarbete mellan DO och organisationer i det civila samhället som representerar de som berörs av etnisk diskriminering.

13.7.2. Kritiska analyser av rekryteringsprocesser

Jag föreslår:

att DO får i uppdrag att utveckla ett analysverktyg som tar hänsyn till helheten i rekryteringsprocesser, samt bidra till tillämpningen av sådana analyser på de 10 största myndigheterna.

Det är i rekryteringsprocesser i arbetslivet som mycket av strukturell diskriminering finns. Därmed behövs kritiska analyser av den roll som de ansvariga för rekryteringen spelar; kompetenskravens relevans, rekryteringskanaler, hur beslut om intervju och anställning fattas och inflytande som ges till ovidkommande faktorer som fördomar angående olika religioner eller länder. Det är även viktigt undersöka varför människor slutar.

När det ställs krav i myndigheternas regleringsbrev på genomförandet av bland annat diskrimineringsundersökningar som använder situation testing som en kvalitetssäkringsmetod, krav på analyser av upplevelser av diskriminering i hos personalen och analyser av arbetskraftens sammansättning och utveckling, bör DO kunna bidra.

I utvecklingen av sådana analyser kommer det att vara viktigt att också ta tillvara kunskaperna som utvecklas av Integrationsverket inom ramen för uppdraget att genom situation testing undersöka förekomsten och omfattningen av etnisk och religiös diskriminering på den svenska arbetsmarknaden. Studien kommer att ske i samarbete med International Labour Organization, ILO, som genomfört liknande undersökningar i flera europeiska länder. Integrationsverket planerar att genomföra studien under 2005 och 2006, och presentera resultaten under 2006 (Regeringens regleringsbrev, 2005).

13.7.3. Uppförandekod för arbetslivet

Jag föreslår:

att Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) tillsammans med de andra ombudsmännen mot diskriminering ges i uppdrag att utforma en uppförandekod för arbetslivet.

Koden skulle kunna bidra till det nuvarande arbetet med aktiva åtgärder samt det framtida arbetet med jämlikhetsplaner. Arbetet bör utvecklas i samarbete med arbetsmarknadens parter och representanter från de berördas organisationer.

I andra länder har parterna på arbetsmarknaden, ofta i samarbete med de relevanta myndigheterna, utvecklat en uppförandekod (code of conduct) för motverkande av diskriminering och främjande av jämlikhet. Det är ett av exemplen som ILO tar upp i sin sammanfattning av olika åtgärder för främjande av jämlikhet. (Taran, 2000:18) Ett annat exempel på en uppförandekod är den som skapats för arbetslivet av Commission for racial equality – Employment code of practice.

43

Med denna typ av kod finns

huvudsakligen två syften. Ett är att ge arbetsgivare, arbetstagare, fack och andra relevanta aktörer riktlinjer som underlättar en förståelse av gällande lagar mot diskriminering. Ett annat är att koden kan ge uppmuntran till arbetsgivare att implementera policys som främjar jämlikhet på arbetsplatsen.

13.8. Områdesbaserade förslag

13.8.1. Åtgärder som berör strukturell diskriminering och polisen

Tillitsundersökningar

Jag föreslår:

att det föreslagna forskningsinstitutet tillsammans med DO utvecklar regelbundna tillitsundersökningar som kan baseras på materialet i SOM-institutets nationella frågeundersökningar.

Att utveckla en inblick i invandrares förtroende för samhällsinstitutioner kan vara en viktig mätare för utvärdering av arbetet mot strukturell diskriminering, i synnerhet i förhållande till rättsväsendet.

Under april 2005 inhämtade utredningen visst råmaterial som bland annat indikerar att det bland svenskar och invandrare (särskilt utomeuropeiska) finns stora skillnader i förtroendet för rättsväsendet, i synnerhet för polisen. Det finns även tecken på en etnisk hierarki. Ju längre bort från Sverige en person är född (eller

43

http://www.cre.gov.uk/gdpract/employ_cop.html.

personens föräldrar) desto lägre förtroende. Jag tolkar detta som att invandrare (som ser ut att komma) från länder i Afrika och Asien oftare utsätts för polisens misstänksamhet på grund av sitt utseende. Denna indikation kan ses i bilaga 3 Invandrares förtro-

ende för samhällsinstitutioner: Resultat från SOM-institutet 1996– 2004. En fördjupning av denna typ av undersökning kan vara vik-

tigt med hänsyn till dessa institutioner i t.ex. storstadsregionerna. I Storbritannien har liknande undersökningar varit ett viktigt verktyg för att bidra till bland annat kunskapen om inkludering och exkludering i samhället.

Ett nytt disciplinärt medel

Jag föreslår:

att ett nytt disciplinärt medel inom polisen utreds och föreslås som innebär förenklade möjligheter att utreda och granska omedveten rasism/diskriminerande beteende.

Detta kan lämpligen formuleras som ett tilläggsuppdrag för den pågående utredningen om ett fristående utredningsorgan (Ju 2004:13).

I kapitlet om rättsväsendet (kap. 9) konstateras att det inom polisen fanns indikationer på vad som internationellt brukar kallas för ”institutionell rasism”. Detta kan ta sig uttryck på flera olika sätt. När det gäller så grova missförhållanden som övervåld mot etniska minoriteter rör det sig givetvis om brottsligt beteende och skall hanteras av åklagare. Ofta yttrar sig dock den institutionella rasismen i mer subtila former som exempelvis stereotypisering av invandrare som kriminella vilket leder till att dessa i större utsträckning än ”svenskar” blir utsatta för polisens misstänksamhet och kontroll, eller polisens svårigheter med att prioritera utredningen av hatbrott.

Min uppfattning är att polisens personalansvarsnämnd med sin inriktning på disciplinära åtgärder av straffkaraktär som varning eller löneavdrag inte är tillräcklig för uppgiften.

I samband med ”The Stephen Lawrence Inquiry” infördes nya procedurer i Storbritannien för att hantera ”unsatisfactory performance” (ung. otillfredsställande prestation) som var en mindre allvarlig form av felaktigt agerande än ”misconduct” (ung. misskötsel). Vid utredningarna om ”unsatisfactory performance” används ett lägre beviskrav än det som används i brottsmål (Se närmare

”The Stephen Lawrence Inquiry par. 46:39). Jag anser att det finns ett behov av ett liknande system i Sverige. Tanken är inte att det skall bli lättare att utdela disciplinära bestraffningar utan att skapa ett forum där problemet med strukturell diskriminering kan behandlas. Det viktiga är att polisens beteende granskas samt att om omedveten rasism/diskriminerande beteende kan konstateras att denna behandlas i ett utlåtande.

Ett avrapporteringssystem angående ”stop and search”

Jag föreslår:

att ett avrapporteringssystem utreds och införs hos polisen som ett sätt att förhindra missbruk av rätten att stanna och kontrollera människor.

Internationellt har polisens missbruk av rätten att stanna och visitera (eng. ”stop and search”) exempelvis fotgängare eller bilister uppmärksammats. Etniska minoriteter har systematiskt stoppats och visiterats utan annan synbar anledning än deras hudfärg. Polisens agerande har berott på en rasistisk stereotypisering där etniska minoriteter har setts som kriminella. I ”The Stephen Lawrence Inquiry” gavs ett antal rekommendationer: varje polis är skyldig att registrera alla stannanden och visiteringar denne utför. I registret skall noteras anledningen till stannandet, resultatet och den stannades egen definition av sin etnicitet. En kopia av dessa noteringar skall ges till den stannade. Dessa register sparas sedan, och ställs samman till statistik vilken sedan publiceras.

Informationskampanjer har också genomförts för att upplysa allmänheten om vilka rättigheter polisen har samt rätten att få en kopia på polisens noteringar av stannandet. Redan före ”The Stephen Lawrence Inquiry” fanns regler på detta område. Mer forskning krävs för att närmare kartlägga i vilken utsträckning ett liknande problem finns i Sverige, men forskningen jag redovisat tyder på att problemet finns. Det bör närmare utredas i vilken grad åtgärder motsvarande de brittiska (eller andra åtgärder) bör införas i Sverige.

Utbildningen på polishögskolorna

Jag föreslår:

att utbildningen på polishögskolorna ses över med målsättningen att den skall förbereda poliser för olika frågor som berör förverkligande av lika rättigheter och möjligheter, med särskild fokus på strukturell diskriminering som samhällsfenomen.

Utbildningen bör leda till en förmåga till självinsikt och självkritik hos polisen. Diskriminerande normer och handlingar som exempelvis negativ stereotypisering av invandrare måste uppmärksammas och bekämpas. Det är viktigt att antidiskrimineringsperspektivet inte är begränsat till ett mindre moment eller kurs utan genomsyrar hela utbildningen.

Utbildningen bör närmare integreras med resten av samhället. F.d. länspolismästare Gunno Gunnmo har på uppdrag av Justitiedepartementet utarbetat en handlingsplan för mångfaldsarbetet inom polisen (Gunnmo, 2004). Han föreslår att Polishögskolan måste kopplas närmare en högskola för att högskolemässigheten i utbildningen skall garanteras och utvecklas långsiktigt. Jag delar denna uppfattning och ser det också som viktigt att poliser under grundutbildningen inte separeras från övriga samhället.

Det förefaller som om att många av sökandena med invandrarbakgrund inte antas till utbildningen på grund av att de inte klarar det obligatoriska språktestet. Polishögskolornas språktest bör ses över närmare för att se till att det till alla delar är relevanta, då testet annars kan vara indirekt diskriminering. Tills vidare föreslår jag dock att det på samtliga polishögskolor utarbetas ett särskilt program som erbjuder förberedande språkutbildning för studenter som ämnar söka till polishögskolan, där programmets målsättning skall vara att studenterna skall klara polishögskolans språkprov. Sedan juni 2004 finns redan ett sådant utbildningsprogram i Malmö som tagits fram genom ett samarbete mellan polisen, arbetsförmedlingen och företaget Eductus (Tidningen Svensk Polis, 2004). Ett liknande projekt har tagits fram vid polishögskolan i Stockholm, men har inte genomförts (Nyberg).

Satsningar på vidareutbildning

Jag föreslår:

satsningar på vidareutbildning av den yrkesverksamma poliskåren.

De flesta yrkesverksamma poliser har inte genomgått någon utbildning kring antidiskriminering över huvud taget. Förutom förändringar inom grundutbildningen finns ett behov att alla polismyndigheter genomför obligatoriska utbildningsinsatser som bör leda till en förmåga till självinsikt och självkritik hos polisen och förbereda poliser för olika frågor som berör förverkligande av lika rättigheter och möjligheter. Detta arbete bör särskilt fokusera på rasism och diskriminering inte bara som juridiska frågor utan också som samhällsfenomen.

En fungerande närpolis upprättas

Jag föreslår:

att en fungerande närpolis upprättas.

I USA och Storbritannien har en insikt vuxit fram inom polisen om att tidigare satsning på repressiva medel för att bekämpa brottslighet ledde till en förvärrad situation särskilt i bostadsområden med hög andel etniska minoriteter. Man har därför ägnat sig allt mer tid åt att skapa en nära kontakt mellan poliser och boende i dessa områden för att öka förtroendet för ordningsmakten. En sådan ambition bör också finnas inom den svenska polisen. Ett steg på vägen är en fungerande närpolis. Närpolisreformen förefaller i dag till stor del ha misslyckats. (Polisförbundet, 2001) En utredning bör tillsättas för att undersöka varför närpolisen inte fungerar så som det var tänkt samt lämna förslag till hur en fungerande närpolis – med särskild inriktning på att knyta sociala kontakter och få förtroende från de boende i området – skall kunna upprättas.

Utredning av provanställning hos polisen

Jag föreslår:

att ett välutvecklat system med lämplighetsprövning i samband med provanställning utreds och införs hos polisen.

De tidigare nämnda förslagen har inriktats på att bekämpa den strukturella diskrimineringen inom polisen och ett effektivare arbete utåt mot rasism och diskriminering. Samtidigt får inte problemet med enskilda poliser som är olämpliga för polisyrket på grund av t.ex. rasistiska åsikter och beteende glömmas bort. I dagsläget får i princip samtliga som utexamineras vid polishögskolan arbete inom polisen.

44

Det kan ifrågasättas om alla som påbörjar

utbildningen med automatik är lämpliga att bli poliser. Det finns mycket små möjligheter att avstänga någon från utbildningen då eleverna är studenter och inte anställda som var fallet tidigare. Jag föreslår därför att nya poliser enbart provanställs och att en noggrann lämplighetsprövning sker under denna tid. Den konkreta utformningen av en sådan ordning behöver givetvis utredas närmare.

13.8.2. Stärkta politiska rättigheter

Borttagning av osakligt motiverade åtskillnader med hänsyn till medborgarskapskrav

Jag föreslår:

att krav och lagar relaterade till medborgskapskrav som innebär en osakligt motiverad åtskillnad i rättigheter tas bort i enlighet med förslagen i Medborgarskapskrav i svensk lagstiftning (SOU 2000:106).

Genomförande av de förslagen som fanns i Medborgarskapskrav i

svensk lagstiftning (SOU 2000:106) är ett första steg. Utredningen

föreslog att ta bort krav i lagar och regler relaterade till medborgarskap som innebar en åtskillnad i rättigheter som inte var sakligt motiverade. Osakligt motiverade skillnader i lagar och regler inne-

44

Som Gunno Gunnmo uttryckt det i ovan nämnd handlingsplan för mångfaldsarbetet inom polisen: ”Hela processen genomsyras av inställningen att den som klarar utbildningens krav och godkänns under praktiktiden får tillsvidare anställning som polis”.

bär dels en negativ särbehandling med hänsyn till etnisk tillhörighet samt ett officiellt godkännande för sådan negativ särbehandling (i synnerhet skillnaderna i rösträtt för invandrare från olika länder).

Ett viktigt exempel är situationen med rösträtt i lokala val som gör åtskillnad mellan olika invandrare. När utländska medborgare fick rösträtt och blev valbara vid kommunala val under 1970-talet, var detta en viktig reform. Det krävdes att han eller hon hade varit folkbokförd tre år i följd för att få rösträtt. Det ansågs att denna treårsregel skulle skapa rimliga garantier för att den utländska väljaren dels inhämtat kunskaper i det svenska språket och dels känner till och har förståelse för svenska förhållanden, samt har ett intresse inte bara för de alldeles aktuella förhållandena i kommunen utan även för de mer långsiktiga kommunala angelägenheterna. På 1990talet ändrades reglerna för vissa utländska medborgare. Den som är folkbokförd i kommunen och senast på valdagen fyller 18 år samt är medborgare i Sverige eller i någon annan av Europeiska unionens medlemsstater (unionsmedborgare) eller i Island eller Norge har rösträtt vid val av ledamöter och ersättare i kommunfullmäktige.

Av någon anledning skapade riksdagen därmed en åtskillnad mellan invandrare och invandrare.

45

En läsning av dagens regler ger

intrycket av att regeringen och riksdagen anser att EU-medborgare samt invandrare från Island och Norge kan anamma det svenska språket samt en förståelse för svensk lokalpolitik genom att korsa gränsen, medan invandrare från Chile, Irak, Ghana eller Kanada inte skulle ha denna förmåga utan att vistas i landet i tre år. Det märkliga i sammanhanget är kanske inte så mycket missen på 1990talet, utan att en ändring fortfarande inte är genomförd. Med hänsyn till rösträtt i lokalval har regeringen lagt in frågan i en ny utredning (En samlad översyn av regeringsformen, Dir. 2004:96). Samtidigt har borttagningen av treårsregeln redan förespråkats av två statliga utredningar (Medborgarskapskrav i svensk lagstiftning, SOU 2000:106och Att vara med på riktigt, SOU 2001:48).

45

Det fanns inget krav från EU att andra invandrare än EU-invandrare skulle behandlas sämre. Det var ett val som gjordes av regeringen och riksdagen.

Samma fri- och rättigheter för svenska och utländska medborgare

Jag föreslår:

att frågan om grundlagens fri- och rättigheter bör gälla på samma sätt för svenska medborgare och utländska medborgare ska utredas

Medan det fanns en del viktiga förslag i ovan nämnda utredning (SOU 2000:106) om borttagning av lagar och regler som innehöll åtskillnader med hänsyn till medborgarskap som inte var sakligt motiverade, fanns det ett viktigt undantag. Utredningen kom fram till slutsatsen att det var godtagbart att grundlagens fri- och rättigheter gäller på olika sätt för svenska medborgare kontra utländska medborgare:

Enligt 2 kap. 12 § andra stycket RF gäller följande vid inskränkning av merparten av de fri- och rättigheter som tillkommer svenska medborgare: 1) Begränsning får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. 2) Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och 3) inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Dessa s.k. materiella skyddsregler behöver inte iakttas vid inskränkning av utlänningars fri- och rättigheter. Vi gör i detta betänkande bedömningen att denna särbehandling är sakligt motiverad utifrån hänsyn till rikets säkerhet.

Skillnaderna i skyddet innebär bl.a. att begränsningar i lag kan ske beträffande utlänningar utan att det är godtagbart i ett demokratiskt samhälle och utan att stå i proportion till nyttan med bestämmelsen.

Detta strider i min mening mot principen om lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Enligt direktiven till denna utredning får jag inte föreslå ändringar i grundlagen (Dir 2003:118). Därför föreslår jag en utredning av likabehandling med hänsyn till grundlagens fri- och rättigheter. Det är möjligt att det kan finnas anledning att göra skillnader mellan svenska medborgare och utländska medborgare i vissa avseenden, men en tydligare saklig motivering borde krävas än generella hänvisningar till rikets säkerhet.

Full rösträtt för alla permanenta bosatta i Sverige

Jag föreslår:

att frågan om full rösträtt, dvs. även i riksdagsval, utreds.

I Engagemang, mångfald och integration (SOU 2004:49) påpekas följande:

Utländska medborgare är de enda vuxna människor som lever i Sverige och som samtidigt har en beskuren rösträtt. Många av dem har permanent uppehållstillstånd och lever sedan lång tid i landet. I Sverige bor närmare en halv miljon utländska medborgare vilket motsvarar mer än fem procent av befolkningen.

46

Formellt sett saknar de alla rätt att

delta i de svenska riksdagsvalen eftersom rösträtten enligt grundlagen endast tillfaller svenska medborgare (Regeringsformen: kap. 3, § 2). (SOU 2004:49 s. 24)

Ludvig Beckman analyserar i SOU 2004:49 frågan om kopplingen mellan rösträtt och medborgarskap. Han ställer frågan: ”Är det den legala anknytningen i form av medborgarskap, är det vistelseorten, eller den enskildes lojalitet och samhörighet, som bör fälla avgörandet?” (SOU 2004:49 s. 42) Han konstaterar vidare att

… ömsesidighetstanken tycks tala för att låta boendet avgöra rösträtten. Människor är i hög grad beroende av varandra om de lever under samma ekonomiska, juridiska och politiska institutioner. Det kan därför sägas att ömsesidigheten bör prägla relationerna mellan alla som bor inom en och samma statsrättsliga gemenskap. Innebörden av ömsesidighet med avseende på fördelningen av politisk makt är, som vi tidigare hävdat, lika rätt till inflytande över de politiska besluten. Slutsatsen måste då vara att alla i landet boende skall ha samma rätt till politiskt inflytande – oavsett medborgarskap. (SOU 2004:49 s. 42)

Jag ansluter mig till resonemanget i SOU 2004:49 och anser att denna fråga bör utredas närmare med inriktning på att alla utländska medborgare som är permanent bosatta i Sverige ska ha rösträtt i riksdagsval. Denna möjlighet till större delaktighet skulle kunna leda till en förstärkning av intresset för och möjligheterna att påverka politiken.

46

Enligt Statistisk årsbok (2002) är 477 312 utländska medborgare folkbokförda i Sverige. Enligt Valmyndigheten var vid riksdagsvalen samma år 323 421 utländska medborgare röstberättigade till kommunalvalen.

Konsultativ process med de berörda angående delaktighet och demokrati

Jag föreslår:

att justitiedepartementet erbjuder Sveriges Kommuner och Landsting samt flera frivilligorganisationer möjlighet att bidra till och leda en konsultativ process angående delaktighet och demokrati med de som berörs av strukturell diskriminering. Om man vill veta varför människor inte deltar mer aktivt i valen och i partierna borde frågan ställas till de berörda. I detta avseende behövs en konsultativ process. Ett slags process har redan inletts genom Svenska kommunförbundet och landstingsförbundets arbete med rapporten Dekor eller deltagare (2005). Rapporten understryker de härskartekniker som påverkar utlandsfödda politikers delaktighet i politiken. På ett liknande sätt, dvs. genom fokusgrupper, kan andra engageras som kan ge insikter i mer generella problem i förhållande till politisk delaktighet. Då kan det komma fram mer kunskap – från att det finns omöjliga förväntningar på vad politiken kan åstadkomma till tydliga förslag som kan leda till en helt annan delaktighet än det resultat som den särskilda satsningen på de politiska partierna åstadkom under förra valet.

13.8.3. Anti-diskrimineringsperspektiv i utbildningsväsendet

In many respects, schools and universities may even be more influential than the mass media, because they affect the early development of social cognition and do so with even more authority than the mass media./…/ For children the role of schooling in societal reproduction is forceful because of a relative lack of alternative modes of influence.

(van Dijk, 1993:197)

Det är genom utbildningsväsendet som många av samhällets grundläggande värderingar och strukturer grundläggs. Lärarnas attityder och handlingar gentemot eleverna får långsiktiga konsekvenser både för eleverna och för samhället i stort. Utbildningsväsendet har stor potential för att i längden bidra till en bättre förståelse för samhällets förändringsprocesser, i synnerhet kring främjande av lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Samtidigt visar forskningen jag redovisat att utbildningsväsendet ofta är en bärare av dagens strukturer och bidrar till att förstärka dagens etniska maktordning. Detta sker bl.a. genom lärare, undervis-

ningsmaterial och en ofta bristande förmåga att förmedla en mer kritisk syn på brister i Sverige med hänsyn till lika rättigheter och människors lika värde.

Särskilda kurser på Universitet och Högskola

Jag föreslår:

att utbildningsdepartementet får i uppdrag att utarbeta ett förslag för utveckling av obligatoriska inslag i utbildningen som bidrar till en större förståelse för strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet som samhällsproblem, och som en juridiska fråga. Förslaget bör inriktas i första hand på lärar-, jurist-, socionom- och journalistutbildningen.

Frågor som berör lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter – i synnerhet på det sätt som de kommer till uttryck i förhållande till lagarna mot diskriminering eller i en bredare form genom strukturell diskriminering, håller på att bli allt viktigare i Sverige och andra delar av Europa. Samtidigt finns det stor avsaknad av kunskaper på området. Lärare, jurister, socionomer m.fl. kommer i allt större utsträckning att hantera frågor som berör motverkande av diskriminering och främjande av jämlikhet.

Därmed skulle det behövas obligatoriska inslag i bl.a.

  • lärarutbildningen,
  • juristutbildningen,
  • socionomutbildningen, samt
  • journalistutbildningen.

Denna typ av utbildning bör inte fokuseras enbart på lagar utan bör även ha pedagogiska inslag om diskriminering som ett grundläggande samhällsproblem.

Lärarutbildning

För närvarande utbildas lärare som har lite förberedelse för det mångkulturella klassrummet de kommer att möta (se kapitel 5). Därmed finns det ett behov av att se över utbildningen för lärare för att se hur den kan omformas för att förbereda lärarna inför den skola de kommer att möta. Det är viktigt att förstå att lärarnas

attityder och handlingar gentemot eleverna får långsiktiga konsekvenser för eleverna. Forskning har visat att de sociala relationerna mellan lärare och elev präglas av olika förväntningar och en olik behandling, vilket marginaliserar vissa och favoriserar andra, ofta med föreställningar om etnicitet (och kön) som grund (kapitel 5). Med andra ord behövs det en utbildning med inriktning på det mångkulturella samhället inklusive en fokus på antirasism och strukturell diskriminering som basämne i lärarutbildningen (framhålls av flera forskare, se t.ex. Hällgren m.fl., 2005 samt av frivilliga organisationer i Samråd och dialog 1).

Juristutbildning

Lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter är en grundläggande princip i det svenska rättssystemet. Samtidigt kommer de som läser juridik främst att studera Sveriges diskrimineringslagar i bästa fall som en del av det icke-obligatoriska kursutbudet. Diskrimineringslagarna håller på att bli allt viktigare delar av rättssystemet. Det är viktigt att en juristutbildning främjas vari dessa lagar och diskriminering som samhällsfenomen ingår som obligatoriska moment i grundutbildningen. Jag anser att det redan i dag finns en brist på jurister som har djupare kunskaper och förståelse för dessa lagar.

Socionomutbildning och Journalistutbildning

Utifrån den redovisade forskningen är det uppenbart att vissa problem även finns i socionom- och journalistkåren (kapitel 3 och 8). För att motverka den diskriminerande kultur som till vissa delar uppenbarligen finns inom dessa yrkeskårer krävs det att man på utbildningsstadiet försöker motverka detta. Framförallt bör utbildningen ta upp forskning som visar på hur rasistiska stereotyper kan påverka arbetet.

Genomgång av stereotyper i undervisningsmaterial

Jag föreslår:

att regeringen ska ge Skolverket i uppdrag att genomföra en kritisk analys av sterotyperna som finns i det tryckta undervisningsmaterial inom samhällskunskap, historia och religion som är vanligast förekommande i grund- och gymnasieskolan i dag.

Utifrån analysen skall Skolverket sprida kunskap om de stereotypa föreställningar som finns om etniska, nationella eller religiösa minoriteter till lärare samt publicera en lista över de publikationer som anses direkt olämpliga för undervisningsändamål.

Forskning visar att det i skolan finns undervisningsmaterial som förmedlar nedsättande och/eller rasistiska stereotyper om etniska och religiösa minoriteter i Sverige och om andra länder och människor i andra länder, t.ex. afrikaner och muslimer (avsnitt 5.5). I synnerhet har frivilligorganisationer och forskare framfört att något bör göras åt detta. (Se bl a Samråd och dialog 1, 2001)

I Sverige står det varje lärare fritt att välja vilket undervisningsmaterial som skall användas. Likväl kan det förmodas att ett förhållandevis begränsat antal tryckta läroböcker utgör ett väsentligt inslag i undervisningen på de flesta skolor. Därmed behövs det en analys av huruvida det material som är mest förekommande i skolan i dag förmedlar stereotypa föreställningar om etniska, nationella eller religiösa minoriteter.

Undersökning om elevers kunskap om brott mot de mänskliga rättigheterna

Jag föreslår:

att Skolverket ges i uppdrag att undersöka vad eleverna har för kunskaper angående Sveriges brott mot de mänskliga rättigheterna i ett historiskt och nutidsperspektiv. Detta bör göras genom intervjuer med ett representativt urval av elever och resultaten bör sammanställas i en rapport.

I kapitel 2 presenteras vad som kan sägas vara en ”baksida” av Sveriges historia. Fakta kring de företeelser jag tar upp är lättillgängliga, men spelar inte den roll i den historiska allmänbildningen

de borde göra. Jag menar att förnekelsen av brott mot de mänskliga rättigheterna i historien är ett centralt hinder för att övervinna förnekelsen av strukturell diskriminering i dagens samhälle.

Ronald Takakis, professor i historia på universitet i Berkeley, USA, menar att medvetenheten om minoriteters roll i dagens samhälle i USA måste komma från en kritisk syn på historien (Takakis, 1993). Gloria Steinem menar t.o.m. att vi måsta ”lära av oss” (unlearn) mycket av det vi lärt oss om olika folkgrupper i historien (refererad i Takakis, 1993:426).

Skolan är en viktig aktör för inhämtande av kunskap om brott mot de mänskliga rättigheterna. De informationssatsningar som bl.a. regeringen tagit initiativ till har hittills främst handlat om grova brott mot de mänskliga rättigheterna i historien och i andra länder. Då brotten är så enorma är det lätt att missa det faktum att de byggdes upp på den vardagliga avtrubbning av mänskliga rättigheter som pågår eller har pågått i många andra länder. Då brotten skedde någon annanstans blir den pedagogiska kopplingen till Sverige väldigt svag, i synnerhet med tanke på den förenklade bilden att Sverige har bidragit och bidrar till främjande av mänskliga rättigheter ute i världen.

Med andra ord riskerar konsekvensen bli den att eleverna tror att brott mot de mänskliga rättigheterna har skett på andra platser i en annan tid och att därmed Sveriges historia och nutid är fria från detta. Även forskning i andra länder kommer till liknande slutsatser

Indeed, discrimination in the past and in other countries, /…/ sometimes gets more attention than ethnic and racial inequality in presentday society. (van Dijk, 1993:196)

Jag finner det därför viktigt att undersöka i vilken utsträckning eleverna i grund- och gymnasieskola känner till de brott mot mänskliga rättigheter som begåtts och begås i Sverige. Utgångspunkten kan tas i exempelvis den historiska behandlingen av samer, romer, judar och andra minoriteter. Steriliseringspolitiken och agerande innan och under andra världskriget är av intresse. Även den officiella diskrimineringen mot kvinnor, homosexuella och människor med funktionshinder är av intresse i detta sammanhang.

Informationssatsning om brott mot de mänskliga rättigheterna i Sverige

Jag föreslår:

att om resultaten från ovan nämnda undersökning visar på en bristande kunskap hos eleverna angående ämnet ska endera av de två nedan givna åtgärderna vidtas.

1. att Utbildningsdepartementet utser en arbetsgrupp bestående

av forskare med ett kritiskt anti-rasistiskt perspektiv inom olika discipliner, t.ex. sociologer, historiker och etnologer för att ta fram ett informationsmaterial om Sveriges brott mot de mänskliga rättigheterna i ett historiskt och nutidsperspektiv. Materialet erbjuds kostnadsfritt till samtliga skolor i Sverige.

2. att Levande historia ges i uppdrag att genomföra en bred

informationssatsning om Sveriges brott mot de mänskliga rättigheterna i ett historiskt och nutidsperspektiv.

Skolor utan rasism

Jag föreslår:

att ett särskilt anslag ges till Centrum mot rasism för att kunna ta ett samordnande ansvar för en undersökning av intresset, initiering av några lokala projekt samt utveckling av grundmaterialet om skolor utan rasism. Det ska ske i samarbete med andra organisationer i det civila samhället.

Ett arbete som har pågått i några år i Europa är rörelsen Skolor utan rasism. Här skulle skolor i Sverige kunna undersöka möjlighet att bygga upp en liknande rörelse. Det skulle kunna bygga på erfarenheter som redan har inhämtats i bland annat Nederländerna.

47

Den bygger på ett åtagande från skolan att utveckla

olika metoder och initiativ för motverkande av rasism och diskriminering. I Nederländerna är det den Nationella byrån mot rasdiskriminering (LBR) som fungerar som en samordnande länk i arbetet.

48

Det finns också ett begynnande arbete som har redan

påbörjats i Sverige.

49

47

http://www.lbr.nl/?node=73.

48

http://www.lbr.nl/.

49

http://www.centrummotrasism.nu/Default.aspx?id=863.

Ett tydligt fokus på lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter i skolan

Jag föreslår:

att Utbildningsdepartementet får i uppdrag att tydliggöra de relevanta styrmedlen på skolans område utifrån ett antidiskriminerings- och etnisk jämlikhetsperspektiv.

Detta innebär att det ska läggas ett tydligt fokus på lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter i skolan oavsett etnisk eller religiös tillhörighet. I synnerhet ska detta gälla skolans värdegrundsarbete. Nedan finns några utgångspunkter för genomförandet av ett sådant arbete.

En grundläggande skiljelinje uppstår när kön och/eller jämställdhet behandlas som ett eget område i utvecklingen av värdegrundsarbetet. Det kan lätt leda de som tolkar lagen och andra dokument att tro att arbetet för lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter oavsett kön är en prioriterad fråga medan arbetet för lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter oavsett etnisk eller religiös tillhörighet är en sekundär fråga.

Skollagens s.k. portalparagraf (1 kap. 2 §) skulle kunna omformuleras på följande sätt:

Alla barn och ungdomar skall, oberoende av kön, etnisk tillhörighet och religiös tillhörighet, geografisk hemvist samt sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i det offentliga skolväsendet för barn och ungdom. Utbildningen skall inom varje skolform vara likvärdig, varhelst den anordnas i landet. Utbildningen skall ge eleverna kunskaper och färdigheter samt, i samarbete med hemmen, främja deras harmoniska utveckling till ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar. I utbildningen skall hänsyn tas till elever med särskilda behov.

Verksamheten i skolan skall utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar. Var och en som verkar inom skolan skall främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö.

Särskilt skall den som verkar inom skolan

1. främja lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter oavsett kön,

etnisk eller religiös tillhörighet samt

2. aktivt motverka alla former av kränkande behandling såsom

mobbning och rasistiska beteenden.

I det första avsnittet i Lpo -94 tas upp ”Skolans värdegrund och uppdrag” med underrubriken ”Grundläggande värden”. En del av dess innehåll skulle kunna omformuleras på följande sätt: ”Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde oavsett kön, etnicitet, religion, funktionshinder eller

sexuell läggning, samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden

som skolan skall gestalta och förmedla.”

Därutöver bör utbildning om lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter oavsett etnisk eller religiös tillhörighet tydligare skrivas in i läroplaner som ett uppdrag för skolan.

Därutöver föreslår jag att läroplanen kompletteras med en ny variant på den nuvarande jämställdhetsparagrafen.

Jag föreslår att följande lydelse övervägs:

Skolan skall aktivt och medvetet främja alla individers lika rätt och möjligheter, oavsett kön, etnicitet, religiös tillhörighet, funktionshinder eller sexuell läggning. Det sätt på vilket flickor och pojkar, med hänsyn till de olika diskrimineringsgrunderna, bemöts och bedöms i skolan, och de krav och förväntningar som ställs på dem, bidrar till att forma deras uppfattningar och normer. Skolan har ett ansvar för att motverka traditionella mönster. Den skall därför ge utrymme för eleverna att pröva och utveckla sin förmåga och sina intressen oberoende av könstillhörighet, etnisk tillhörighet, religiös tillhörighet, funktionshinder och sexuell läggning.

13.8.4. Åtgärder mot strukturell diskriminering i medierna

Förstärkning av motröster

Jag föreslår:

att regeringen bidrar till att stärka positionen för organisationer som arbetar mot rasism så att dessa kan skapa en bas för att utgöra en tydlig motröst till de negativa och stigmatiserande stereotyper som förmedlas i medierna.

Detta skulle innebära förstärkta maktmöjligheter för de berörda (empowerment). Det bör ske genom ett fortsatt ekonomiskt stöd till bl.a. Quick Response, Centrum mot rasism, och Antidiskrimineringsbyråerna, men också i form av projektbidrag för uppstart eller vidareutveckling av sådan verksamhet.

Att massmedierna är en central aktör i spridandet av rasistiska stereotyper konstateras i en mängd forskningsrapporter. Dessa stereotyper är ofta subtila, särskilt för ett okritiskt öga och för den som inte själv är föremål för stereotypiseringen. Forskarna är också eniga om att människor till stor del får sin bild av verkligheten genom media. Det betyder att detta är ett område som är viktigt att påverka.

I Sverige råder press- och yttrandefrihet. Att göra inskränkningar i dessa är varken politiskt möjligt eller effektivt för att bekämpa rasistiska och/eller fördomsfulla stereotyper i medierna. Hur än en lagstiftning om en sådan inskränkning skulle utformas skulle den endast kunna användas på extremt grova rasistiska och/eller fördomsfulla stereotyper. Det är min bedömning att detta inte skulle vara vare sig effektivt eller önskvärt. Därmed behövs inte dessa motröster.

13.8.5. Forskning om strukturell diskriminering

13.8.6. Särskild satsning på forskning om strukturell diskriminering

Jag föreslår:

som ett komplement till forskningsinstitutet, att det ska finnas särskilt stöd till forskning om strukturell diskriminering.

Om man vill sätta fokus på strukturell diskriminering behövs det en mycket tydligare inriktning även i forskningen. Hittills har det funnits särskilda satsningar på invandrarforskning, på forskning om etnicitet, på migrationsforskning, och annat som borde ligga nära ämnet strukturell diskriminering. Den forskningen har för det mesta inte behandlat frågan om makt och har inte haft någon större fokus på diskriminering. Om det är på grund av forskarnas egna intressen i den fria forskningen eller om de har anpassat sig till politikers och tjänstemännens behov eller krav är svårt att säga. Det kan hända att forskarna utvecklar en förståelse samt anpassningsförmåga till det som ”makten” för närvarande vill se forskning om. Det som dock är tydligt är att sådan närliggande forskning endast i undantagsfall har fokuserats på diskriminering.

I exempelvis Kanada, USA och Storbritannien finns mycket forskning om diskriminering och om etniska relationer som en

fråga om maktrelationer. Också när det gäller forskning om könsdiskriminering är det tydligt att frågor som rör makt är givna ämnen. Men på den europeiska kontinenten finns det en tendens till att kopplingen mellan makt och etnicitet saknas inom forskningen. Det är min bedömning att det tydligare fokus på diskriminering som utvecklats i dessa länder (Kanada, USA och Storbritannien) är ett resultat av det civila samhällets påtryckningar.

Det finns ett behov av ett tydligare arbete med forskning och utveckling av kunskaper om diskriminering samt främjande av jämlikhet. Dels finns det kunskapsluckor om diskriminering på olika områden, dels saknas också kunskaper om hur man skapar större jämlikhet. Forskning som beskriver diskriminering har blivit något mer tillgänglig under senare år, men även de som beskriver diskriminering (strukturell och i övrigt) på ett tydligt sätt har alltför sällan funderat över hur den ska motverkas på ett effektivt sätt.

Strukturell diskriminering på arbetsmarknaden

Det finns ett behov av forskning som tydligt inriktas på strukturell diskriminering på arbetsmarknaden. En förebild för sådan forskning kan ses i Carol Agocs och Harish Jains rapport om Systemic

Racism in Employment in Canada (Agocs & Jain, 2004). Studien

analyserade diskriminering i samband med inträdet på arbetsmarknaden (före anställning) och diskriminering i anställning. Ett av syftena var att utveckla en förståelse och dokumentation med hänsyn till olika etniska minoriteters personliga erfarenheter av ”systemic discrimination” (ung. strukturell diskriminering) inom ramen för kulturen på en arbetsplats. Det andra var att utveckla analysverktyg som identifierar denna diskriminering, antingen som en ensam faktor eller i kombination med könsmaktsordningen, som kunde bidra till utveckling av ”employment equity” (jämställdhet/jämlikhet) på arbetsplatsen.

Strukturell diskriminering i rättsväsendet

Storbritanniens Lawrence Inquiry analyserade institutionell rasism inom polisen och rättsväsendet. Här var utgångspunkten mordet på Stephen Lawrence. En bredare ansats kan ses i Report of the

Commission on Systemic Racism in the Ontario Criminal Justice

System (Mills, 1995) som fokuserade på tre delar av straffrätts-

systemet, polisen, domstolarna och påföljdssystemet. I synnerhet har Lawrence Inquiry haft viktiga effekter i Storbritannien på grund av tydligheten i slutsatserna, samt att fokus lyftes till hela den offentliga sektorn. Den har även lett till ett bredare intresse inom Europa.

Sverige behöver en analys inriktad på rättssystemet och strukturell diskriminering vilket min kunskapsredovisning visat. Men även om inspiration hämtas från ovan nämnda utredningar är det viktigt att ta hänsyn till hela rättssystemet och kanske i synnerhet den civilrättsliga delen av systemet. Det är större chans att människor under sin livstid, oavsett etnisk bakgrund, kommer i kontakt med den del av systemet som hanterar civilrättsliga eller administrativa frågor. Mycket av tilliten, eller bristen på tillit, gentemot rättssystemet byggs upp med hänsyn till sådana kontakter, även om kontakter med t.ex. polisen ses som mer dramatiska.

Situation testing i arbetslivet och andra delar av samhällslivet

Det är viktigt att fler uppmuntras att utveckla metoden situation testing i förhållande till diskriminering. Dels är det en forskningsmetod som kan bidra till att öka insikterna om diskriminering. Därutöver är det viktigt att metoden utvecklas även för andra ändamål än forskning. Den kan användas som en kvalitetskontroll i förhållande till huruvida det finns diskriminerande praxis i en myndighets rekrytering. Eller i förhållande till de tjänster som myndigheter tillhandahåller. Därutöver kan situation testing användas som direkt eller indirekt bevisning av diskriminering. Naturligtvis finns det begränsningar med situation testing, såsom det finns begränsningar med de flesta forskningsmetoder. Bland annat säger situation testing ganska lite om de mekanismer som ligger bakom diskriminering. Men detta är inget skäl att ha eller upprätthålla den förbudsmentalitet som har rått.

Det behövs flera olika typer av projekt kring situation testing – inte bara inom arbetsmarknaden.

Här kommer det att bli viktigt att ta tillvara kunskaperna med hänsyn till både resultat och metod som utvecklas av Integrationsverket med anledning av regeringsuppdraget att genom så kallad praktikprövning undersöka förekomsten och omfattningen av etnisk och religiös diskriminering på den svenska arbetsmarknaden.

Studien kommer att ske i samarbete med International Labour Organization, ILO, som genomfört liknande undersökningar i flera europeiska länder. Integrationsverket planerar att genomföra studien under 2005 och 2006, och presentera resultaten under 2006. Regeringens regleringsbrev för Integrationsverket 2005 under punkt 1.4, C.

50

Det är sannolikt att dessa kunskaper kommer att

kunna appliceras även på andra områden än enbart arbetslivet.

Viss vägledning skulle kunna inhämtas från den stora rapporten om diskriminering i USA som producerades i slutet av 1990-talet. Studien använde situation testing för att få en inblick i diskriminering på flera andra områden än enbart arbetslivet – bl.a. bostadsmarknaden, den vardagliga konsumtionsmarknaden och diskriminering mot företag som ägs av minoriteter. (Fix, 1998)

Intersektionalitet

Det saknas analyser av och förståelse för samspelet mellan olika ojämlikhetsgrunder. Till exempel kön, etnicitet och klass. Men även andra frågor. Det har funnits en tydligare utveckling på området i Kanada (Ontario Human Rights Commission, 2001). I de svenska lagarna hanterades kön och etnicitet länge som irrelevanta för varandra. Detta har även avspeglats till stor del i både feministisk forskning och antirasistisk forskning. Dagens diskussioner om diskriminering p.g.a. funktionshinder/sexuell läggning/ålder anser jag är åtminstone delvis ett resultat av att lärdomar har dragits från utvecklingen kring kön/etnicitet och jämlikhet. En del i samspelet kan läsas in i den tidsaxel som visar på utvecklingen av olika antidiskrimineringslagar och verktyg (bilaga 7). Dessa nyare områden bidrar i sin tur till en förstärkning av kunskapen om kön och etnicitet. Därav min slutsats att det behövs mycket mer riktad forskning på intersektionalitet, dels för förståelse av den samspelande utvecklingen som redan har pågått länge med hänsyn till kön och etnicitet, dels för förståelse av frågan i ett svenskt/europeiskt sammanhang. Även detta kan utläsas ur tidsaxeln i bilaga 7.

50

Regeringens regleringsbrev för Integrationsverket 2005 under punkt 1.4, C.

Aktionsforskning

Stödet till aktionsforskning med inriktning på motverkande av diskriminering bör utökas. Aktionsforskning handlar om att utveckla och förändra en verksamhet men också om att skaffa sig kunskap om hur denna förändring går till och vad som sker under arbetets gång. Stödet skulle kunna riktas till forskare som samarbetar med frivilligorganisationer. Det skulle därmed kunna utgöra ett verktyg mot strukturell diskriminering och för empowerment av forsknings- och föreningsvärlden. Syftet med aktionsforskning i detta fall är att bidra till kunskap om varför och hur diskriminering uppstår och även hur det kan förebyggas och motverkas.

Tydliga antidiskrimineringsriktlinjer för Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) och Vetenskapsrådet

Jag föreslår:

att ett krav på ett antidiskriminerings- och etniskt jämlikhetsperspektiv skrivs in i FAS och Vetenskapsrådets riktlinjer för medelsansökningar till forskning.

Det finns ett behov av ett tydligt antidiskrimineringsperspektiv i riktlinjerna för medelsansökningar för forskning.

FAS och Vetenskapsrådets styrdokument är oklara på den punkten. De bör skrivas om så att ett antidiskrimineringsperspektiv skall beaktas, på samma sätt som det befintliga kravet på ett jämställdhetsperspektiv.

FAS

Om FAS står i SFS nr: 2000:1198 att Forskningsrådet skall särskilt:

  • verka för att genusperspektiv får genomslag i forskningen,

främja jämställdhet mellan kvinnor och män,

Till detta bör följande tillägg övervägas:

  • verka för att en fokus på den etniska maktordningen och motver-

kande av etnisk diskriminering får genomslag i forskningen,

främja jämlikhet mellan människor i Sverige oavsett etnisk eller religiös tillhörighet.

Vetenskapsrådet

Mot bakgrund av regeringens fastställda mål och riktlinjer, har Vetenskapsrådet beslutat om en jämställdhetsstrategi. Rådet ska uppnå en jämnare könsfördelning inom den egna beredningsorganisationen och vid fördelning av forskningsstöd samt allmänt arbeta för ökad jämställdhet i forskarvärlden.

I ”Förordning (2000:1199) med instruktion för Vetenskapsrådet” står att rådet enligt 2 § bland annat ska verka för att genusperspektiv får genomslag i forskningen och främja jämställdhet mellan kvinnor och män. Denna förordning bör även tydliggöras genom att ett krav övervägs om att rådet skall verka för

  • att en fokus på den etniska maktordningen och motverkande av

etnisk diskriminering får genomslag i forskningen,

att främja jämlikhet mellan människor i Sverige oavsett etnisk eller religiös tillhörighet.

13.8.7. Kunskapsbank för hälsovård i ett mångetniskt samhälle

Jag föreslår:

att socialdepartementet utser en arbetsgrupp bestående av Folkhälsoinstitutet, Karolinska institutet, Sveriges Kommuner och Landsting samt några frivilliga organisationer för att ta fram ett förslag till en kunskapsbank för hälsovårdssektorn.

Denna bank bör även bygga på de kunskaper som håller på att utvecklas i Folkhälsoinstitutets och ombudsmännens analyser av kopplingen mellan ohälsa och diskriminering. Kunskapsbanken borde i sin tur bygga en grund för utbildning och fortbildning i vårdsektorn.

Med hänsyn till kunskapsluckorna och problematiken som visas i översikten över strukturell diskriminering vill jag föreslå utveckling av en transkulturell kunskapsbank. Socialdepartementet bör erbjuda Karolinska, Sveriges Kommuner och Landsting samt några frivilliga organisationer möjlighet att ingå i en arbetsgrupp som har till uppgift att ta fram en utvecklingsplan för en kunskapsbank som har som förebild ”Transcultural Health Care Practice: An educational resource for nurses and health care practitioners”.

51

51

Transcultural Health Care Practice: An educational resource for nurses and health care practitioners (http://www.rcn.org.uk/resources/transcultural/index.php).

Denna kunskapsbank har utvecklats under flera år för användning inom hälsovårdssektorn i Storbritannien. I synnerhet understryks behovet av förståelsen för de delarna som berör s.k. ”Transcultural Communication och the Politics of Diversity”. Transkulturell kommunikation lyfter viktiga frågor kring den kompetens som behövs i ett multietniskt samhälle. Den understryker behovet av en mer reflekterande analys av den egna kulturen och de egna värderingarna. Tanken är att medlemmar av majoritetssamhället kritiskt skall granska sina egna föreställningar. Det är viktigt eftersom det finns olika kulturella normer som är inbyggda i mycket av sjukvården utan att vårdgivarna har hunnit eller haft möjlighet att reflektera eller ifrågasätta dessa.

Kunskapsbanken bör även ta tillvara kunskaperna som utvecklas i projektet ”Diskriminering och hälsa” som Statens folkhälsoinstitut bedriver tillsammans med DO, HO, HomO, och JämO. Syftet med projektet är att inhämta kunskap och utveckla ett gemensamt förhållningssätt kring begreppet diskriminering för att på så sätt utveckla en eller flera lämpliga metoder för att mäta diskriminering, och klargöra vilka samband som finns mellan diskriminering och hälsa. Det är redan tydligt att det finns starka samband mellan ohälsa och diskriminering.

13.9. Utredning av vissa lagar

13.9.1. Utredning av alkohollagen för att tydliggöra rätten att införa antidiskrimineringsvillkor i serveringstillstånd

Jag föreslår:

att alkohollagen utreds för att tydliggöra rätten att införa antidiskrimineringsvillkor i serveringstillstånd.

I vissa storstadskommuner har diskriminering på krogarna uppmärksammats och det har länge varit problem med uppföljning av lagarna på området. En fällande dom i enlighet med brottsbalken 16:9 (olaga diskriminering) har i princip krävt ett erkännande. Det kommer förhoppningsvis att bli mindre problematiskt att få fram en skadeståndsdom i enlighet med den nya civilrättsliga förbud mot diskriminering (SFS 2003:307) som innehåller en delad bevisbörda. Detta kommer dock inte nödvändigtvis i sig att leda till minskad

diskriminering eller ett tydligare ansvar för tillståndshavaren att förhindra diskriminering, om inte kompletterande åtgärder vidtas.

I förhållande till krogdiskriminering skulle ett effektivt komplement till lagarna mot diskriminering vara om tillståndshavaren förstår att han riskerar tillståndet vid diskriminering. I Nederländerna har ”hotet” om indragna serveringstillstånd bidragit till att minska diskriminering (Rodrigues, 2002).

I dag är flera på det klara med att en kommun kan dra in tillståndet om det är tillståndshavaren som diskriminerar. Däremot råder det oklarhet när det gäller den betydligt mer förekommande situationen då dörrvakter eller annan personal diskriminerar. Även här tror en del att tillstånd kan dras in, även om ingen tydlig koppling kan göras mellan vaktens agerande (dessa är ofta anställda i ett annat bolag) och tillståndshavaren. Men tills frågan är prövad kommer rättsläget att förbli oklart.

Dessutom finns det viss oklarhet om kommuner kan skriva in ett antidiskrimineringsvillkor i tillståndet som klarlägger att tillståndshavaren inte bara har ett ansvar för att se till att han eller hon inte diskriminerar utan för att se till att diskriminering motverkas på krogen, inklusive vid entrén. Ett sådant villkor torde kommuner redan ha rätt att ställa med tanke på att villkor får ställas med hänsyn till lokala alkoholpolitiska olägenheter som påverkar till exempel ordningsfrågor i och i närheten till krogen (dvs. krogköer). Enligt 7 kap 5 § 3 st Alkohollagen får kommunen i samband med beslut om serveringstillstånd meddela de villkor som behövs. Dessutom påpekas i 6 kap 2 § att alkoholservering skall ske med återhållsamhet och får inte ”föranleda olägenheter i fråga om ordning och nykterhet”. Risken för förekomsten av diskriminering borde betraktas som ett problem som riskerar att leda till ordningsstörningar som får regleras i tillståndet. Dessutom borde en kommun kunna ställa ett sådant krav i alla tillstånd just för att tydliggöra att kommunen anser att detta är en viktig fråga i förhållande till alla serveringstillstånd eftersom kommunen har ett likabehandlingsansvar gentemot alla kommunens invånare.

För att skingra tvivlet på området bör frågan utredas med avsikt att föreslå en ändring i Alkohollagen som tydliggör att diskriminering kan betraktas som en ordningsfråga som kommuner har rätt att reglera genom inskrivning av antidiskrimineringsvillkor och liknande villkor i serveringstillstånd.

13.9.2. Kommunallagen bör ställa krav på antidiskriminering

Jag föreslår:

att kommunallagen utreds för införandet av ett tydligt krav på kommuner och landsting att motverka diskriminering och främja jämlikhet.

Kommuner och landsting är viktiga aktörer i förverkligandet av lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Därmed är det viktigt att ett ansvar för motverkande av diskriminering tydliggörs även för kommuner och landsting. Följaktligen menar jag att kommunallagen bör ses över i detta avseende. På samma sätt som det i dag finns ett krav i Nederländernas kommunallag om att kommunerna har ett tydligt ansvar för motverkande av rasism och diskriminering, borde ett liknande krav skrivas in i Sveriges kommunallag. Ett praktiskt resultat av kravet i Nederländerna har varit att många kommuner har bestämt sig för att stödja etablering av lokala antidiskrimineringsbyråer.

13.10. Rekommendationer till lokalpolitiker

I Sverige har lokalpolitiker inte alltid utnyttjat de möjligheter som står dem till buds med hänsyn till motverkande av diskriminering och främjande av jämlikhet. Följande är olika rekommendationer angående åtgärder som skulle kunna vidtas redan i dag.

Ett konkret steg som kommuner och landsting borde ta är att ansluta sig till UNESCO:s Coalition of European Cities Against

Racism.

52

Denna sammanslutning av Europeiska städer har åtagit

sig att fullfölja ett tio punkts handlingsprogram för motverkande av rasism och diskriminering. En del av dessa punkter är redan på gång i olika svenska städer, och en del är nya. Förslagen som tas upp nedan passar väl in i UNESCO:s handlingsprogram.

52

http://portal.unesco.org/shs/en/ev.php-URL_ID=3061&URL_DO=DO_TOPIC&URL_SECTION=201.html.

Jag rekommenderar

att kommuner och landsting ansluter sig till

UNESCO:s Coalition of European Cities Against Racism.

Med tanke på att trenden i dag går mot en samlad lag mot diskriminering och tillsyn, borde även kommuner analysera behovet av att arbeta med en liknande inriktning. Det finns lokala förebilder i andra länder (Toronto, San Francisco, London, New York). I London pratar man om ett arbete med equalities medan det i New York är en fråga om human rights. Detta behöver inte betyda en gemensam utgångspunkt i allt som görs, men en samlad kunskapsbas och fokus på främjande av jämlikhet på alla diskrimineringsgrunder kan vara en viktig grund – oavsett om det finns en samlad lag eller separata lagar. Att bakgrunden till könsdiskriminering och etnisk diskriminering i viss mån skiljer sig åt hindrar inte att man kan använda samma eller liknande verktyg för att motverka diskriminering och främja jämlikhet. Dessutom bör arbetet mot diskriminering oavsett grund bli mer effektivt både politiskt och administrativt om förståelsen för frågan finns samlad.

Ett sådant samlat tänkande på lokal nivå torde möjliggöra kraftfullare insatser mot diskriminering på alla grunder. Detta gäller i synnerhet om lokalpolitiker bestämmer sig för att motverkande av diskriminering och främjande av jämlikhet skall genomsyra de områden där kommuner har olika slags relevanta maktbefogenheter. Några exempel på dessa maktbefogenheter är: arbetsgivare, kommunens upphandlare, skolans personal och lokala regelskapare med mera.

Arbete med etnisk mångfald

Ett tydligt antidiskrimineringsarbete och främjande av jämlikhet ska kunna utvecklas lokalt i rollen som arbetsgivare. På samma sätt som staten arbetar för att vara en förebild på nationell nivå är kommuner och landsting viktiga förebilder på lokalnivå.

Redan i dag finns det ett behov av en arbetskraft som kan förstå det samhälle vi lever i. Om det finns ensidigt etniskt sammansatta

Jag rekommenderar att kommuner och landsting utvecklar sitt

antidiskriminerings- och jämlikhetsarbete i rollen som arbetsgivare.

Jag rekommenderar

att kommuner och landsting utvecklar ett

samlat arbete mot alla former av diskriminering.

grupper av anställda (t.ex. med svensk bakgrund) som lärare och annan skolpersonal, socialarbetare och andra tjänstemän, poliser, förvaltningschefer m.m., i kommuner där det finns ett stort inslag av etnisk mångfald, finns det en stor chans att dessa inte kommer att fullt ut förstå det samhället som de verkar i. På samma sätt finns det liknande risker om det finns en ensidig könssammansättning bland dessa offentligt anställda. Dels kan det vara mer förtroendeingivande om de offentliga anställda någorlunda avspeglar samhället. Dels, och ännu viktigare, är att de anställda troligen kommer att vara mer effektiva på sina jobb om de har en djupare förståelse för samhället de verkar i, och en etnisk mångfald bland personalen kan bidra till detta.

Kompetensinventering

En närliggande fråga skulle vara en kompetensinventering av den nuvarande arbetskraften (diskuteras ovan med hänsyn till kravet på ett ansvar för att främja jämlikhet). Det är värt att notera att det finns studier som visar att kommunanställda med invandrarbakgrund har en tendens att ha högre utbildningsnivåer än sina kollegor.

53

Om en individ inte får en chans att använda hela sin kompe-

tens, i synnerhet om bilden är att diskriminering är hindret, kan leda till stort missnöje med en arbetsplats – i synnerhet om det saknas framtidsutsikter och utvecklingsmöjligheter hos arbetsgivaren. Detta missnöje kan leda en hög personalomsättning eller en hög sjukfrånvaro. Om arbetsgivaren visar ett intresse för de anställdas olika kompetens kan förbättringar i dessa avseenden uppstå. En kompetensinventering där arbetsgivaren visar ett genuint intresse för de anställdas utvecklingspotential kan leda till lägre personalomsättning, mindre sjukskrivning och en mer nöjd arbetsstyrka.

54

53

Sveriges kommuner och landsting. www.skl.se/artikel.asp?C=2825&A=8173.

54

VD Christer Palm, föredrag vid konferensen “Vad innebär EU:s nya direktiv mot diskriminering för svenska arbetsgivare?” Göteborg 24/9 2003.

Jag rekommenderar att kommuner och landsting använder sina

befogenheter för att införa en antidiskrimineringsklausul i sina upphandlingar.

På samma sätt som regeringen bör införa en klausul mot diskriminering i alla statliga upphandlingar, är det lika viktigt att lokala aktörer tar på sig ett liknande ansvar. Förebilden för en klausul finns ovan under avsnitt 13.6.1.

Det är ännu viktigare att kommuner är med i införandet av antidiskrimineringsklausuler eftersom kommunernas och landstingens upphandlingar är värda ca 300 miljarder per år, vilket är mycket mer än de ca 100 miljarder per år som statens upphandling omfattar. Det är ett konkret sätt att påverka diskriminering i samhället. Det är också viktigt att det tydliggörs för medborgarna att deras skattepengar endast ska gå till företag som inte diskriminerar Det är både en demokratifråga och en kvalitetsfråga.

Det är viktigt för den egna trovärdigheten gentemot medborgarna att man inte heller som tjänsteproducent diskriminerar. En ökad etnisk mångfald på arbetsplatserna kan leda till en större uppmärksamhet. Men oavsett den etniska mångfalden behövs utbildningsinsatser kring diskriminering, dels om lagstiftningen och dels om diskriminering som samhällsfenomen.

Ibland finns tendenser till att införa rutiner eller ta beslut som i sig är diskriminerande. Tjänstemännen och bostadsbolagen kan till exempel agera i tron att etnisk diskriminering är tillåtet, om syftet är gott. ”Vi har för många invandrare i detta område men du kan få bo här i stället”. Alltför många har inte förstått att detta beteende är olagligt. Dessutom är det ologiskt eftersom man aldrig skulle komma på iden att förklara för en ”svensk” att ”vi har för många svenskar bosatta i våra hus på Östermalm, men du kan få en lägenhet i Tensta”. Ett annat exempel på diskriminering gällde en anmälan till DO om en kommun som ansåg sig ha rätt att kräva att alla invandrare skulle visa upp sitt pass när de erhöll sitt socialbidrag. Motsvarande krav ställdes inte på ”svenskarna”.

Jag rekommenderar att kommuner och landsting tar på sig ett

tydligt antidiskrimineringsarbete i förhållande till sin roll som tjänsteproducent. Detta gäller i synnerhet i förhållande till kommunalt ägda bostadsbolag.

Jag rekommenderar att kommuner och landsting tar på sig ett

tydligt antidiskrimineringsarbete och jämlikhetsarbete i förhållande till sin roll som lokal regelskapare. Skolorna bör utveckla en samlad ansats mot trakasserier oavsett grund. Som del i den kommunala skolans demokratiansvar borde kommuner kunna främja utveckling av särskilda utbildningsinsatser kring lika rättigheter och möjligheter och motverkande av diskriminering. Därutöver borde kommunerna kunna bidra till utbildningsinsatser kring en insyn i de brott mot mänskliga rättigheter som skett i Sverige – t.ex. mot samer, romer, funktionshindrade, judiska flyktingar innan andra världskriget, det rasbiologiska arbetet i Sverige, lagar som diskriminerade mot kvinnor. Det är viktigt att det utvecklas en förståelse för problemen som finns och har funnits i Sverige i stället för att främst fokusera på problemen som finns någon annanstans.

När arbetet rörande trakasserier p.g.a. kön i skolor genomförs, borde lärdomar dras också i förhållande till trakasserier p.g.a. etnicitet, religion, och andra grunder. Trakasserierna kan ofta bygga flera grunder som inte nödvändigtvis kan isoleras från varandra.

Kommuner bör införa antidiskrimineringsvillkor i serveringstillstånd

Kommuner är tillsynsmyndigheter i förhållande till serveringstillstånd för alkohol. Där det är relevant borde kommuner införa ett antidiskrimineringsvillkor som tydliggör för krögaren att han riskerar sitt tillstånd om diskriminering förekommer på hans krog.

Jag rekommenderar att kommuner och landsting tar på sig ett

tydligt antidiskriminerings- och jämlikhetsarbete i förhållande till skolan. Det bör innebära även ett förtydligat arbete med mänskliga rättigheter och demokrati.

Kommunerna bör införa antidiskrimineringsvillkor i alla föreningsbidrag

En antidiskrimineringsklausul borde kopplas till varje bidrag som går till lokala föreningar m.m. På samma sätt som med hänsyn till offentliga upphandlingar borde den som tar emot till exempel organisations- eller projektbidrag veta att diskriminering kan leda till ett krav på återbetalning.

Kommunerna bör införa analyser av diskriminering med hjälp av bland annat situation testing

De flesta kommuner har olika slags antidiskrimineringspolicys. Dessa policys borde utvärderas bland annat med hjälp av situation testing (för en beskrivning av metoden se avsnitt 13.2.6). Det är viktigt att kommuner lever upp till sina antidiskrimineringspolicys, både som arbetsgivare och som tjänsteproducent.

Kommunerna bör inleda lokala konsultationsprocesser med de berörda i diskrimineringsfrågor, som ett sätt att bidra till empowerment och demokrati

The Stephen Lawrence Inquiry i Storbritannien (kapitel 9) ledde inte endast till förändringar på den nationella nivån i Storbritannien, utan också till att lokala politiker uppmärksammade risken att det fanns liknande problem med institutionell rasism på lokalt håll. Detta ledde i sin tur till igångsättning av lokala undersökningar som har bidragit till att fokusera kommunernas arbeten på jämlikhetsfrågor. I undersökningsarbetet har man hållit hearings med den lokala befolkningen samt genomfört olika åtgärder som kom fram vid dessa. Större kommuner bör sätta igång liknande konsultationsprocesser. Inspiration för lokala processer i Sverige kan hämtas från till exempel Toronto, Kanada eller Birmingham i Storbritannien (Toronto, 1999; Birmingham, 2001).

Ett sätt som lokala politiker kan bidra till en empowermentprocess är att i en konsultationsprocess ta upp en översyn av föreningsbidrag. Torontos tydlighet kring bidragen till föreningar är intressant:

The general objectives of the grant program are to build a positive race relations climate in Toronto, promote respect and value for Toronto's multicultural and multiracial character, and maintain a community infrastructure that addresses racism and ethno-racial inequality. Activities supported under the Program include public education, community development, advocacy, and activities aimed at eliminating hate activity.

55

Att huvudpoängen bland annat är stöd till påverkansarbete borde vara av särskilt intresse. I synnerhet om man misstänker att bidragssystemet har lett till försvagade möjligheter för invandrarorganisationer i Sverige att bli påverkare i förhållande till politiker och tjänstemän. I Kanada är det snarare den roll som uppmuntras. Just detta kan vara en av de viktigare lärdomar som kan finnas.

Därutöver är det värd att notera att Toronto kräver att:

1. alla organisationer ska inlämna ett åtagande om icke-diskrimi-

nering (Declaration of Non-Discrimination);

2. organisationer med en årlig budget på mer än 25 000 kanaden-

siska dollar ska inlämna dokumentation angående sina policys som berör antirasism, tillgänglighet och jämlikhet/jämställdhet (anti-racism, access and equity policies).

3.

organisationer som erhåller enstaka projektbidrag ska i sina ansökningar tydliggöra hur de kommer att leva upp till stadens grundläggande policys.

Kommunerna bör stödja lokala antidiskrimineringsbyråer

Därutöver bör lokala politiker arbeta med förmedling av stöd till lokala antidiskrimineringsbyråer. Det är just dessa som kan bli framtidens pådrivare i diskrimineringsfrågor. På kort sikt kan det kännas negativt. Det kan innebära mer riktad och effektiv kritik. Men det kan också leda till mer konstruktiva och insiktsfulla framtidsförslag och idéer.

55

City of Toronto. http://www.toronto.ca/diversity/grants/index.htm.

Litteraturförteckning

Agocs C och Jain H. (2004) Systemic Racism in Employment in

Canada: Diagnosing Systemic Racism in Organizational Culture,”Directions: Research Reviews from the Canadian Race

Relations Foundation http://www.crr.ca/EN/Publications/ePubHome.htm.

Allen R. (2004) From Outlawing Discrimination To Promoting

Equality. Presenterades på Conference on Data To Promote Equality. The European Commission Antidiscrimination

Community Programme, Helsinki, 9 – 10 December 2004.

Birmingham. (2001) CHALLENGES FOR THE FUTURE: Race

Equality in Birmingham, Report of the Birmingham Stephen

Lawrence Inquiry Commission, March 2001, http://www.birmingham.gov.uk/Media/Challenges%20-%20Full%20Report.pdf?MEDIA_ID=49869&FILENAME= Challenges%20-%20Full%20Report.pdf

Bäck H och Soininen M. (2004) Politisk annonsering eller nätver-

kande? Förvaltningshögskolans rapporter. Rapport 61.

Banton M. (2000) WCAR Think Paper III, Accounting for Racism:

Towards the Global Collection of Statistics on Racial Discrimination, http://www.hrdc.net/wcar/ThinkPaper3.htm

Bell D. (1987) And We Are Not Saved. Basic Books. Chopin I. och Niessen J. (eds.) (2002) Anti-discrimination Legisla-

tion in Member States: Sweden. Rapport skriven av Paul

Lappalainen under ledning av Migration Policy Group för the European Monitoring Centre on Racism and Xenophobia (EUMC), Vienna.

Council of Europe. (2004) The future of democracy in Europe:

Trends, analyses and reforms.

http://www.coe.int/t/e/integrated_projects/democracy/05_Ke y_texts/02_Green_Paper/gp_12.asp#TopOfPage

Cray E. (1997) Chief Justice: A Biography of Earl Warren. Simon

and Schuster. New York

Dahlstedt M. (2005) Reserverad demokrati: representation i ett

mångetniskt Sverige. Umeå: Boréa.

Diesen, C. (2005) Likhet inför lagen, Natur och Kultur. DO. (2004) Dnr 353-2004, aktbilaga 20. EG-domstolens dom i mål 31/87, Gebroeders Beentjes BV mot

Nederländerna.

EG-domstolens dom i mål C-225/98, Kommissionen mot Frank-

rike.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG av den 31

mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/17/EG av den 31

mars 2004 om samordning av förfarandena vid upphandling på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster (försörjningsdirektivet).

Fix M. och Turner M.A. Editors. (1998) A National Report Card on

Discrimination in America: The Role of Testing, The Urban

Institute.

Franzén, E. C. & Johansson, L. (2004) Föreställningar om praktik

som åtgärd för invandrares integration och socialisation i arbetslivet, Rapport 2004:5 IFAU – Institutet för arbetsmarknads-

politisk utvärdering

Glazer N. (2000) ”Affirmative Action and ‘Race’ Relations:

‘Affirmative Action’ as a Model for Europe.” s. 137-155 i

Combating Racial Discrimination: Affirmative Action as a Model for Europe. Appelt E. och Jarosch M. Eds. Oxford:

Berg.

Goldston J.A. (2004) Ethnic data as a tool in the fight against

discrimination. Paper presented at the European Commission

Antidiscrimination Community Programme, Helsinki, 9-10 December 2004.

Gunnmo, G. (2004) Handlingsplan för mångfaldsarbetet inom poli-

sen, Promemoria 2004-08-31, Regeringskansliet, Justitiede-

partementet. (Opublicerad)

Hammarberg T. och Nilsson A. (2005) Bra början, men bara en

början”, En utvärderande kommentar om den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna. Justitiedepartemen-

tet (Ju2004/6673/D), Januari 2005.

Integrationsverket. (2000) Ingen diskriminering med skattemedel!

Avtalsklauser mot diskriminering vid offentlig upphandling.

rapportserie 2000:7

Integrationsverket. (2001) Samråd och dialog I: Rapport från

Integrationsverkets samråd med NGO:er. Rapportserie 2001:07.

Integrationsverket. (2002) Samråd och dialog II: Rapport från

Integrationsverkets samråd med NGO:er och andra aktörer. Rapportserie 2002:08.

Integrationsverket (2002a) På rätt väg? Slutrapport från den natio-

nella utvärderingen av storstadssatsningen. Integrationsverkets rapportserie 2002:05.

Integrationsverket (2002b) Värdering av utländska högskoleutbild-

ningar 1991-1998. Integrationsverkets rapportserie 2002:11.

Integrationsverket. (2004) Tillämpningen av Situation testing,

Rapport från Integrationsverkets workshop den 14-15 oktober 2004

Integrationsverket. (2004a) Staten som förebild? Om planer, insatser

och utfall i 17 myndigheters arbete med etnisk mångfald

Rapportserie 2004:04

Jämt och ständigt: Regeringens jämställdhetspolitik och handlingsplan

för mandatperioden (Skr 2002/03:140)

Kahlenberg R. (1996) The Remedy: Class, Race and Affirmative

Action. BasicBooks, New York.

Kommissionens tolkningsmeddelande KOM (2001) 566 om

gemenskapslagstiftning med tillämpning på offentlig upphandling och om möjligheterna att ta sociala hänsyn vid offentlig upphandling. Bryssel den 15.10. 2001.

Lappalainen P. (2004) Analytical Report on Legislation, RAXEN

National Focal Point Sweden, EXPO Foundation, Stockholm, EUMC, Vienna.

Lappalainen P. och Johnsson C. (2003) Executive Summary on the

race equality directive: State of play in SWEDEN. 18 October

2003. http://www.stop-discrimination.info/fileadmin/pdfs/Reports/Reports_on_Racial_Equality/RacialEqualityReport_Sweden.pdf.

Marable M. (2002) The Great Wells of Democracy: the meaning of

race in American Life. BasicCivitas Books, New York.

Mills E. editor. (1995) Report of the Commission on Systemic

Racism in the Ontario Criminal Justice System. Queen's Printer for Ontario.

NOU (2002) Rapport från Nämnden för offentlig upphandling med

exempel på antidiskrimineringsklausuler som kan användas i upphandlingskontrakt. (2002-05-31) 2002/0019-28.

Nyberg, C. ”Förstärk din svenska – riktad kurs till dig som önskar

utbilda dig som polis” – Ansökan till Rekryteringsdelegationen (opublicerad)

Ontario Human Rights Commission (OHRC). (2001) An Inter-

sectional Approach To Discrimination: Addressing Multiple Grounds in Human Rights Claims. Discussion paper. Ontario.

Polisförbundet. (2001) Närpolisreformen nära haveri, sammanfatt-

ning av undersökning. http://www.polisforbundet.se/site.nsf/0/5987A575A56A22EF C1256C86004AB0EA?opendocument&isopen=1

Prop. 2001/02:142. Ändringar i lagen om offentlig upphandling, m.m. Regeringens regleringsbrev (2005) för Integrationsverket. Regeringens skrivelse 2000/01:59, En nationell handlingsplan mot

rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering.

Regeringens skrivelse 2001/02:129, Integrationspolitik för 2000-talet Riksrevisionen. (2005) Från invandrarpolitik till invandrarpolitik,

RiR 2005:5

Rodrigues P. (2002) Discrimination in nightlife: case study for the

EUMC. Dutch Monitoring Center on Racism and Xenopho-

bia (DUMC).

SCB (1999) Jämställdhetsplanernas betydelse för jämställdheten Schierup C. (1991) ”The ethnic tower of Babel: political marginal-

ity and beyond” i Schierup och Ålund, Paradoxes of Multicul-

turalism.

Simon P. (2004) Comparative Study on the collection of data to

measure the extent and impact of discrimination within the United States, Canada, Australia, Great Britain and the Netherlands, Medis Project (Measurement of Discriminations),

European Commission Directorate-General for Employment, Social Affairs and Equal Opportunities.

SOU 1997:174. Räkna med mångfald! SOU 2001:31Mera värde för pengarna Statskontoret. (2004) Handlingsplaner för etnisk och kulturell

mångfald. Ett lämpligt verktyg för att stärka etnisk och kulturell mångfald inom staten?

Sveriges kommuner och landsting. (2005) Dekor eller deltagare. Taran, P. (2000) APPROACHES TO PROMOTE EQUALITY:

A COMPENDIUM OF MEASURES, ILO.

Tidningen Svensk Polis. (2004) ”Invandrare förbereds för polisens

intagningsprov”, 2004-07-12. http://www.polisen.se/inter/nodeid=21431&pageversion=1.h tml&articleid=88456

Toronto. (1998) Task Force on Community Access and Equity:

Executive Summary. http://www.toronto.ca/accessandequity/exec_sum.htm#8

Wrench J. (1999) ”Employers and anti-Discrimination Measures in

Europe: Good Practice and Bad Faith”, Chapter 13 i Migrants,

Ethnic Minorities and the Labour Market Integration and Exclusion in Europe.

Wrench J. och Modood T. (2000) The effectiveness of employment

equality policies in relation to immigrants and ethnic minorities in the UK, June 2000, International Migration Papers 38,

Report commissioned by the International Labour Office, Geneva.

14. Kostnadsberäkningar och andra konsekvensanalyser

14.1. Ekonomiska konsekvenser och förslag till finansiering

Genomförande av några av de framlagda förslagen kommer att på kort sikt innebära ökade utgifter för staten. Andra förslag bör kunna genomföras genom att förtydliga de uppdrag och ansvar som olika aktörer redan har. Att finna medel för dessa åtgärder är framför allt en politisk fråga och en styrningsfråga.

På längre sikt kommer mina förslag att medföra betydande samhällsekonomiska vinster. Minskad diskriminering kommer att leda till att fler får en chans att använda hela sin potential och kompetens, inte bara på arbetsmarknaden, utan inom alla väsentliga samhällsområdena. För individen innebär det även en större framtidstro. Det är denna tro som lägger grunden för en förändring av strukturer. Dessa faktorer borde innebära ett större en större sammanhållning i samhället. Minskad ohälsa och minskade välfärdskostnader är andra viktiga resultat.

14.1.1. Införandet av en antidiskrimineringspolitik

Många av de förslag som jag tar upp bör kunna genomföras genom ett tydligare politisk ledarskap. Kostnaden ligger inte i pengarna utan i viljan.

Kraven på statliga myndigheter bör till stor del kunna hanteras inom ramen för de krav som redan är ställda. Som arbetsgivare ska myndigheter bedriva ett målinriktat arbete för att aktivt främja lika rättigheter och möjligheter i arbetslivet oavsett etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, därtill ska de leva upp till de integrationspolitiska målen samt upprätta mångfaldsplaner. Detta arbete blir tydligare genom kravet på att de ska undersöka strukturell diskriminering i sin interna och externa verksamhet. De årliga

åtgärdsplaner som ska upprättas och inlämnas till DO ska ses som en del av det normala kvalitets- och utvecklingsarbete inom myndigheten. I stället för att orsaka nya utgifter eller merkostnader kan detta ses som en del av ett arbete som innebär att myndigheter mer effektivt lever upp till de redan satta kraven och målen. Den myndighet som får ett ökat ansvar och ökade kostnader är DO, dessa kostnader diskuteras under organisationsfrågor, avsnitt 14.1.4.

Mitt förslag om ett tilläggsuppdrag om en utredning om samhällskostnaden för diskriminering bör kunna finansieras genom regeringskansliets budget för utredningar. Frågan är av en övergripande karaktär och kan därmed påverka alla politikområden.

14.1.2. Empowerment – Förstärkning av det civila samhället

Mina förslag om fortsatt förstärkning och utveckling av stödet till organisationer som tagit sig an arbetet mot rasism och diskriminering bör rymmas inom ramen för de anslag som redan finns. Processen är inte en fråga om ett utökat ekonomiskt stöd utan snarare en fråga om att staten tar tillvara organisationernas kunskaper och erfarenheter i genomförande av bland annat åtgärderna som tas upp i denna utredning. Kostnaderna för den föreslagna arbetsgruppen som ska arbeta fram en planering för en mer långsiktig finansiering bör rymmas i regeringskansliets ordinarie anslag.

Vidgad representation i statliga utredningar. Kostnaden för detta förslag bör rymmas i den normala kostnaden för utredningar. Samtidigt bör ersättningsnivåerna ses över när representanter för de berörda i det civila samhället ska utses. De flesta som deltar i statliga utredningar får både sin lön och ett minimalt arvode för sitt deltagande. För den som är frilansare, student, arbetar i den frivilliga sektorn eller arbetslös kan det vara en annan fråga. Det kan t.ex. behövas en särskild ersättning för tiden som läggs ner, inklusive för förberedelsetiden. Den totala kostnadsökningen torde bli marginell och inte påverka det totala anslaget för statens utredningar.

En fond för utveckling av rättspraxis i Sverige. Att ta fram en analys av kostnaden för en sådan fond bör ingå som del i uppdraget till arbetsgruppen som består av representanter från det civila samhället inklusive antidiskrimineringsbyråer, Centrum mot rasism och Advokater utan gränser samt tjänstemän från de relevanta enheterna. Det är möjligt att finansiering från flera olika källor

borde ingå, inklusive finansiering från den privata sektorn eller från EU.

14.1.3. En samlad lag och tillsyn

Ansvaret för ett förslag om finansiering och andra frågor ligger hos Diskrimineringskommittén. De förslag som jag presenterar är mer en fråga om hur lagstiftning och tillsynen bör se ut för att vara så effektiva som möjliga med hänsyn till strukturell diskriminering pga. etnisk och religiös tillhörighet. Samtidigt bör man kunna förvänta sig större samhällsekonomiska vinster med hänsyn till den minskade diskriminering som förväntas av en samlad lagstiftning och tillsyn. Bland annat tror jag att det nya systemet dels kommer att vara mer effektiv med hänsyn till varje enskild grund, dels att det kommer att finnas tydligare effekter med hänsyn till diskriminering som bygger på flera grunder eller på ett samspel mellan flera grunder (s.k. intersektionalitet).

14.1.4. Organisationsfrågor

Inrättandet av en strategisk enhet inom DO

Det kommer att behövas en bredare kunskap för att driva igenom förändringsprocesser i statliga myndigheter, djupare kunskaper kring upphandling, personalfrågor, åtgärder för motverkande av diskriminering i myndigheternas verksamhet och större insikter i och bevakning av liknande processer i andra länder. En del i arbetet borde vara till nytta även för de andra ombudsmännen.

Denna utredning föreslår en mängd åtgärder som innebär krav på ett tydligt utvecklingsarbete hos i synnerhet Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO). Detta utvecklingsarbete kommer även att gynna den eventuella framtida sammanslagna tillsynsmyndigheten.

Till en början borde en sådan enhet bestå av minst 5 tjänster. Det innebär en rejäl tillförsel av resurser till DO årligen. Det kommer även att behövas en initial engångsinvestering i kompetensutveckling. Kostnaden för de nya tjänsterna och utvecklingskostnaden borde finansieras som en nyfinansiering av ett prioriterat område. Regeringen har påpekat att motverkande av strukturell diskriminering är viktigt. Uppdraget innebär till viss del ett utökat och

förtydligat uppdrag för DO. Vid en eventuell övergång till en samlad myndighet borde en sådan enhet bilda en naturlig del av den nya myndigheten.

Inrättande av ett forskningsinstitut med fokus på strukturell diskriminering samt utvecklingen av forskningen på området strukturell diskriminering

Den arbetsgrupp som utses bör få i uppdrag att även utveckla denna mer långsiktiga planering för forskningen. Jag räknar med en årlig kostnad för institutet om ca 10 miljoner kronor. Dessa kostnader ska ses som en långsiktig investering som utgör en viktig komplettering till andra åtgärder, dels de som föreslås här, dels andra åtgärder som kan utvecklas som en del av denna kunskapsuppbyggnad. Åtminstone en väsentlig del av denna investering kan inhämtas från en omprioritering inom den ekonomiska ramen för den forskning som staten redan stödjer.

14.1.5. Proaktiva åtgärder

Antidiskrimineringsklausuler i statens offentliga upphandlingar och andra antidiskrimineringskrav som berör offentliga medel

Klausulerna bör medföra ökade möjligheter för medborgarna att säkerställa att skattemedel används mest rationellt. Genomförandet av förslaget förväntas inte medföra annat än marginella kostnader för en viss ökad uppföljning av den offentliga upphandlingen.

Myndigheter har redan ett tydligt uppdrag att arbeta med motverkande av diskriminering. Mitt förslag innebär att alla statliga myndigheter inför klausuler mot diskriminering i upphandlingarna, i enlighet med den föreslagna förordningen. Arbetet med klausulen bör ingå inom ramen för den ordinarie budgeten för varje myndighet.

Samma sak bör gälla för förslagen om en antidiskrimineringsklausul i alla bidrag som förmedlas till föreningslivet samt utveckling och införandet av en antidiskrimineringspolicy för statens banktillgångar.

Detta arbete kan medföra utökade arbetsuppgifter för de olika ombudsmännen i och med att de förväntas ställa upp med rådgivning. Omfattningen beräknas till en årsarbetskraft för

vardera ombudsman. Detta innebär ett utökat årligt anslag på minst 1 000 000 kr per ombudsman.

Etnisk statistik

Inte heller bör utvecklingen av användbar och utvecklingsbar etnisk statistik leda till annat än marginella kostnader. Till största delen är det som behövs nya analyser av redan befintlig material. Både SCB, Integrationsverket och DO har redan arbetat med denna typ av statistiska insamlingar. Dessutom bör det leda till att myndigheternas proaktiva antidiskrimineringsarbete främjas.

Åtgärder för DO och andra myndigheter

Utveckling av situation testing som bevismetod

Arbetet med situation testing som bevismetod hos DO kan medföra en stor ökning i kostnader med hänsyn till till exempel testpersoner som anlitas. Denna förväntade kostnadsökningen bör innebära ett utökat anslag.

Kritiska analyser av rekryteringsprocesser

Denna typ av analyser ingår redan i DO:s befintliga uppdrag. Mitt förslag medför vissa utökade kostnader som jag menar ryms inom DO:s ordinarie budget samt ingår i det utökade anslag som tillförs DO pga. den strategiska enheten på DO (avsnitt 14.1.4.1). I den mån DO bidrar till att tillämpa dessa kunskaper hos andra myndigheter, bör dessa kostnader bäras av dessa myndigheter.

Uppförandekod för arbetslivet

Kostnaden för utvecklingsarbetet bör beräknas till ca en tjänst under ca 1 år. I detta bör ingå framtagning av en rapport med en omvärldsanalys av de olika typer av uppförandekoder som berör diskriminering som finns i andra länder samt ett principförslag som är anpassad till svenska förhållandena. Därefter bör en konsultationsprocess genomföras i synnerhet med arbetsmarknadens parter

och andra delar av det civila samhället. Kostnaden bör täckas av det utökade anslaget som förmedlas i enlighet med den ovannämnda strategiska enheten (se 14.1.4).

14.1.6. Områdesbaserade förslag

Åtgärder som berör strukturell diskriminering och polisen

De förslag till åtgärder hos polismyndigheterna som berör strukturell diskriminering, förutom de s.k. tillitsundersökningarna, bör vara kostnader som inryms i polismyndighetens ordinarie utvecklings- och effektiviseringsarbete. Angående tillitsundersökningar har staten redan bekostat olika undersökningar om medborgarnas förtroende för olika myndigheter. Med tanke på att en stark indikation som kommit fram är den bristande tilliten som utomeuropeiska invandrare verkar ha för rättsväsendet och polisen, borde en given följd vara utveckling av tydligare tillitsanalyser. Ytterligare och fördjupade undersökningar bör finansieras genom tydligt riktade medel för regelbundna fördjupningar.

Stärkta politiska rättigheter

De flesta av de föreslagna åtgärderna bör inte medföra andra kostnader än dem som redan är planerade. Till exempel torde borttagning av osakligt motiverade åtskillnader i lagarna inte orsaka utökade kostnader. Att samma fri- och rättigheter ska gälla för svenska och utländska medborgare borde inte heller innebära nämnvärt utökade kostnader. Full rösträtt för alla permanenta bosatta i Sverige kommer nog att kosta en del, men det närmare beloppet borde kunna uträknas i det framtida utredningsarbetet.

Konsultationsprocess.

Den konsultativa processen med de berörda angående delaktighet och demokrati i avsnittet bör finansieras med ett stöd på minst 1 500 000.

Anti-diskrimineringsperspektiv i utbildningssystemet

Utvecklingen av särskilda kurser på universitet och högskola som berör diskriminering bör ingå i anslaget för den ordinarie verksamheten.

Genomgången av stereotyper i undervisningsmaterial är ett område som regeringskansliet bör prioritera genom ett ökat anslag till Skolverket.

Uppdraget om en undersökning om elevers kunskap om brott mot de mänskliga rättigheterna bör ingå som en del av regeringskansliets arbete med mänskliga rättigheter. En arbetsgrupp bör utses för att mer noggrant ta fram ett underlag som beskriver kunskaperna som ska undersökas, formen för undersökningen samt finansieringen. Kostnaden för arbetsgruppen bör ingå i regeringskansliets ordinarie budget. Frågan är av stor relevans för det övriga långsiktiga arbetet med strukturell diskriminering. Den påföljande informationssatsningen om brott mot de mänskliga rättigheterna i Sverige bör anpassas till den kunskapen som kommer fram i undersökningen.

Skolor utan rasism. Kostnaden för det initiala grunduppdraget borde innebära en projektkostnad på minst 500 000 kr, dvs. en halvtids projektansvarig under ett år (375 000) och resten för omkostnader inklusive förberedande av ett underlag (125 000). De övriga inblandade aktörerna bör bära de ökade kostnaderna inom ramen för sina ordinarie budgetar.

Åtgärder mot strukturell diskriminering i medierna

Den förstärkning av motröster som föreslås borde innebära att ett utökat stöd till Quick Response. En utökad årligt stöd med en halvtidstjänst borde vara ett minimum.

Forskning om strukturell diskriminering

En satsning på forskning om strukturell diskriminering bör innebära en kostnad på minst 10 miljoner kronor per år under en fem års period. Dels bör detta bekostas genom en omprioritering av forskningsmedel. Dels bör detta bekostas av nya medel.

Kunskapsbank för hälsovård i ett mångetniskt samhälle

Kunskapsbanken mot rasism (www.sverigemotrasism.nu) kostade ca 2.5 miljoner att sätta igång. Dessutom finns det en årlig utvecklings- och underhållskostnad på ca 700 tusen per år. Staten bör satsa halva det initiala beloppet under förutsättningen att de andra aktörerna åtar sig att bidra med lika mycket.

14.1.7. Utredningar av vissa lagar

Utredning av alkohollagen för införandet av antidiskrimineringsvillkor

Alkohollagen utreds nästan kontinuerligt. Det borde inte orsaka någon större kostnad att införa ett förtydligande om att kommuner har rätt att betrakta diskriminering som en lokal alkoholpolitisk olägenhet.

Utredning av införandet av ett antidiskrimineringsansvar i kommunallagen

Kommunallagen bör ställa krav på ett lokalt ansvar för motverkande av diskriminering och främjande av jämlikhet. Denna utredning borde inte heller innebära några större kostnader.

14.2. Konsekvenser för det kommunala självstyret

Jag har inte lagt förslag som har en direkt inverkan på det kommunala självstyret. Å andra sidan har vi lämnat en del rekommendationer som kan orsaka en del kostnader på kort sikt om kommuner bestämmer sig för att införa dessa åtgärder inom ramen för sin ordinarie verksamhet. Samtidigt bör dessa kostnader bidra till den offentliga sektorns satsning på motverkande av strukturell diskriminering. Detta bör i sin tur leda till långsiktiga och betydande samhällsekonomiska vinster som uppstår vid minskad diskriminering, ökad förtroende för samhället på individnivån, och därmed även en ökad sammanhållning i samhället. Det finns höga samhällsekonomiska kostnader som kan relateras till diskriminering som

bristande möjligheter för individer att utveckla hela sin potential, ökad ohälsa och ökade generella välfärdskostnader.

14.3. Konsekvenser för jämställdheten mellan kvinnor och män

Mina förslag kan antas leda till en ökad jämställdhet mellan män och kvinnor.

Konkreta förslag som införandet av antidiskrimineringsklausuler bör innebära ett tydligt framsteg även i jämställdhetsarbetet.

Även verktyg som är kopplade till en bredare syn angående behovet av att kunna se och motverka olika maktordningar bör leda till mindre diskriminering mot kvinnor – även om grunden för diskriminering är etnisk eller religiös tillhörighet snarare än kön. Detta bör i sin tur innebära en förstärkning av jämställdhet i Sverige.

Huvudsyftet med åtgärderna som föreslås är att motverka diskriminering och främja jämlikhet. Detta bör leda också till en förstärkning av positionen för de kvinnor som utsätts för strukturell diskriminering pga. etnisk eller religiös tillhörighet.

Detta ska i sin tur leda till en förstärkt maktposition för dessa kvinnor, som i sin tur torde innebära en positiv utveckling med hänsyn till jämställdhet.

14.4. Integrationspolitiska konsekvenser

De integrationspolitiska målen är formulerade i regeringens proposition Sverige, framtiden och mångfalden - från invandrarpolitik till integrationspolitik (prop. 1997/98:16). I propositionen anges att målet med integrationspolitiken skall vara lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund, en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund och en samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig respekt och tolerans och som alla oavsett bakgrund skall vara delaktiga i och medansvariga för.

Jag föreslår ett tydligare fokus på lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter oavsett etnisk eller religiös tillhörighet som ett övergripande mål i regeringens politik. En anledning är att jag tror att detta bör leda till ett förverkligande av de tre integrationspoli-

tiska målen. Det praktiska innehållet som mångfaldsmålet och respektmålet fyllts med har snarare lett bortifrån detta övergripande mål, vilket har bidragit till en del av problematiken på politikområdet integration.

Alla mina förslag är inriktade på att påverka och minimera strukturell diskriminering i Sverige. Detta bör i sin tur på olika sätt leda till ett förverkligande av även de nuvarande integrationspolitiska målen – såsom jag tolkar dem.

14.5. Konsekvenser för det brottsförebyggande arbetet

Mina förslag kan antas leda till en minskad brottslighet och påverka det brottsförebyggande arbetet i positiv riktning förutsatt att politiker på ett trovärdigt sätt kan förmedla att lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter oavsett etnisk eller religiös tillhörighet är det övergripande målet i Sverige. Inte bara i ord, utan i synnerhet i handling.

Mina förslag är främst inriktad på att den statliga sektorn ska kunna bli en förebild med hänsyn till motverkande av strukturell diskriminering.

Ett förverkligande av dessa förslag till åtgärder bör leda till ett starkare förtroende för det offentligas institutioner. Ett starkare förtroende för polisen och andra delar av rättväsendet är en av nycklarna till ett mer inkluderande samhälle. Ett större tillit mellan t ex polisen och de som berörs av diskriminering bör innebära att polisen kan arbeta mer effektivt, både med hänsyn till brottsutredningar och polisens och andras brottsförebyggande arbete.

14.6. Konsekvenser för små företag

Mina förslag bör inte påverka vare sig små eller större företag, annat än i en mer positiv riktning genom ett större intresse för och medvetenhet kring jämlikhetsfrågor. Det är tveksamt om det kan hävdas att större följsamhet gentemot lagarna mot diskriminering kommer att orsaka ökade kostnader. Egentligen är det tvärtom eftersom det som dessa lagar huvudsakligen kräver är att arbetsgivare inte ska bortse från de mest meriterade sökande på grund av ovidkommande faktorer som kön, etnisk tillhörighet, religion, funktionshinder eller sexuell läggning. Poängen med antidiskrimi-

neringsklausuler är större uppmärksamhet och följsamhet, i förhållande till lagarna mot diskriminering. Detta borde vara positivt både för små och stora företag.

Det kan finnas vissa eventuella kostnader för företag förknippade med redovisning och dokumentation angående följsamhet, men dessa kostnader bör inte vara speciellt stora. Arbetsgivare har redan närliggande krav på sig med hänsyn till de krav som redan finns i de olika lagarna mot diskriminering. Dessutom borde utveckling av rutiner för redovisning och dokumentation leda snarare till mer långsiktiga effektivitetsvinster.

15. Författningskommentar

15.1. Förslaget till förordning om tillägg i förordningen (1986:856) om de statliga myndigheternas ansvar för genomförandet av integrationspolitiken

5 §

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.2.3.

  • Alla statliga myndigheter ska ha ett initialt ansvar för att utveckla analyser av strukturell diskriminering, internt och externt, i sina verksamheter.
  • Dessa analyser ska leda till åtgärdsplaner för motverkande av strukturell diskriminering (och därmed främjande av etnisk jämlikhet). Planerna ska innehålla vissa obligatoriska åtgärder som klausuler mot diskriminering och andra åtgärder som är mer direkt anpassade till verksamheten som bedrivs, t.ex. diskrimineringskontroller, översyn av kraven för arbeten, regeländringar, m.m.
  • Handlingsplanen ska innehålla information om myndighetens externa och interna arbete med motverkande av diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet.
  • Tillsammans med de statliga myndigheterna ska DO ta fram riktlinjer för utveckling av planer med tydliga mål och uppföljning av målen.

15.2. Förslag till en ny förordning om införandet av en antidiskrimineringsklausul i alla statliga myndigheters upphandlingar

Förordningen behandlas i avsnitt 13.6.1.

Förordningen tydliggör myndigheternas ansvar att föra in klausulen i alla upphandlingar.

1 §

Föreskriften tydliggör att det är verksamheter i Sverige som berörs. Dessutom specificeras vilka antidiskrimineringslagar som är aktuella. Leverantörens åtagande gäller i förhållande till leverantörens hela verksamhet och inte t.ex. endast den avdelning som är inblandade i upphandlingen.

2 §

Föreskriften tydliggör leverantörens ansvar att på begäran skriftligen redovisa de åtgärder, upprättade planer m.m. som vidtagits med anledning av förpliktelserna i § 1.

3 §

Föreskriften tydliggör leverantörens ansvar att ålägga underleverantörer samma skyldighet som anges i § 1. Dessutom tydliggörs leverantörens ansvar för underleverantörers brott mot antidiskrimineringslagarna i § 1. Det bör också noteras att klausulen inte avgränsats till upphandlingar som endast berör tjänster. Alla upphandlingar omfattas.

4 §

Föreskriften tydliggör att brott mot förpliktelserna i § § 1–3 anses utgöra väsentliga kontraktsbrott. Detta innebär att den upphandlande enheten har rätt att häva avtalet vid brott mot villkoren i § § 1–3. Däremot ska inte detta ske vid ringa överträdelser eller vid situationer där leverantören omedelbart vidtagit rättelser. Det bör också noteras att andra alternativ finns tillgängliga som förlikningar som innebär att leverantören vidtar olika proaktiva åtgärder för att motverka diskriminering eller främja jämlikhet. Huvudpoängen med klausulen är att den ska fungera preventivt och stävjande. En

förlikning i en allvarlig situation kan innebära att leverantören verkligen tar till sig ändamålen i Sveriges antidiskrimineringslagar.

Särskilt yttrande

Särskilt yttrande av experten Pia Engström Lindgren, stf Jämställdhetsombudsman (JämO)

Utredaren förespråkar att Sverige antar en samlad lag som fokuserar på motverkande av diskriminering som en fråga om likabehandling (Holland) eller en fråga om mänskliga rättigheter (Kanada). Ett sådant fokus kan enligt utredaren innehålla viktig vägledning om grundprinciper i ett samhälle till skillnad från Sveriges olika lagar och tillsynsorgan som enligt utredaren ger intryck av att ”ha varit eftergifter till olika politiska intressenter med varierande grad av makt – kvinnorörelsen, invandrarorganisationer, handikapprörelsen och gayrörelsen”. Utredaren anser vidare att en samlad lag också kan vara en signal om att även majoritetsbefolkningen borde ha ett intresse i en sådan lag.

Därutöver menar utredaren att de länder (USA, Kanada, Storbritannien och Nederländerna) som har en samlad lagstiftning och tillsyn är mest effektiv när det gäller att komma tillrätta med strukturell diskriminering och att den separata hanteringen av diskrimineringslagar har lett till en onödig ineffektivitet i utveckling och tillämpning av dessa lagar. Utredaren menar att de olika intressenterna i en gemensam lagstiftning kan få ett pragmatiskt intresse i att samordna sina krafter mot makthavarna inklusive politiker. Jag delar inte utredningens förslag, slutsatser och antaganden i dessa delar ur ett jämställdhetsperspektiv. Sverige är ur ett internationellt perspektiv ett föregångsland när det gäller att motverka könsdiskriminering och bekämpa den rådande könsmaktsordningen. En del av denna framgång har sin grund i den svenska jämställdhetslagen, genom sin kombination av att ålägga arbetsgivare en skyldighet att vidta aktiva åtgärder för att motverka könsdiskriminering med förbud mot könsdiskriminering. Jämställdhetslagen i förening med tillsynsmyndigheten Jämställdhetsombudsmannen har på ett pragmatiskt sätt samverkat med andra jämställdhetspolitiska

åtgärder och därigenom bidragit till att Sverige är ett föredöme för många andra länder.

Jag delar inte heller de slutsatser som utredningen redovisar i sin konsekvensanalys under rubriken konsekvenser ur ett jämställdhetsperspektiv. Jag har under utredningens gång påtalat att jämställdhet även inkluderar pojkar och män. Jag beklagar att utredningens konsekvensanalys saknar ett jämställdhetsperspektiv, dvs. en analys av på vilket sätt förslagen i utredningen påverkar kvinnor och män.

Kommittédirektiv

Strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet

Dir. 2003:118

Beslut vid regeringssammanträde den 9 oktober 2003.

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare ges i uppdrag att – redovisa den kunskap som finns om strukturell diskriminering

på grund av etnisk eller religiös tillhörighet i Sverige, – i relevanta delar redovisa kunskap om och åtgärder mot

strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet i andra länder, – i relevanta delar redovisa kunskap om och åtgärder mot

diskriminering på grund av kön i Sverige och i andra länder, – föreslå åtgärder för att motverka strukturell diskriminering på

grund av etnisk eller religiös tillhörighet, och – föreslå åtgärder för att fylla luckor i kunskapen om strukturell

diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet.

Utredaren skall redovisa uppdraget senast den 31 mars 2005.

Bakgrund

Regeringsformen

Den grundläggande principen om alla människors lika värde kommer till uttryck i regeringsformens målsättningsstadgande i 1 kap. 2 § RF. Där föreskrivs bl.a. att det allmänna dels skall verka för att alla människor skall kunna uppnå delaktighet och jämlikhet, dels skall motverka diskriminering på grund av bl.a. hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung samt språklig eller religiös tillhörighet. I 2 kap. 15 § RF föreskrivs att lag eller annan föreskrift inte får inne-

bära att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör minoritet.

Diskrimineringslagstiftningen

Diskrimineringslagstiftningen i Sverige är främst inriktad på skydd för individer som diskrimineras i konkreta situationer. Den innehåller även vissa bestämmelser om förebyggande s.k. aktiva åtgärder. Civilrättslig lagstiftning som berör etnisk och religiös diskriminering finns sedan tidigare i lagen (1999:130) om åtgärder mot diskriminering i arbetslivet på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning och i lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan. En straffrättslig bestämmelse om olaga diskriminering finns i 16 kap. 9 § brottsbalken.

Flera förstärkningar av individskyddet i lagstiftningen har skett de senaste åren. Den senaste ägde rum den 1 juli 2003 då lagen (2003:307) om förbud mot diskriminering trädde i kraft. Genom den nya lagen utvidgades det civilrättsliga skyddet mot diskriminering på grund av bl.a. etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, till att omfatta ett flertal samhällsområden. Samtidigt infördes vissa förstärkningar i lagarna mot diskriminering i arbetslivet och högskolan.

I januari 2002 tillkallades en parlamentarisk kommitté med uppdrag att bl.a. överväga en gemensam lagstiftning mot diskriminering som omfattar alla eller flertalet diskrimineringsgrunder och samhällsområden (dir. 2002:11). Kommittén har antagit namnet Diskrimineringskommittén (N 2002:06) och skall, enligt tilläggsdirektiv från den 28 maj 2003, redovisa uppdraget senast den 1 juli 2005.

Den 11 september 2003 beslutade regeringen att ge en särskild utredare i uppdrag att bl.a. lämna förslag till åtgärder för att motverka diskriminering och annan kränkande behandling inom skolväsendet (dir. 2003:114). Utredaren skall redovisa delar av uppdraget i ett delbetänkande våren 2004 och slutredovisa uppdraget senast den 31 oktober 2004.

Integrationspolitiska maktutredningen

Regeringen beslutade den 7 september 2000 (dir. 2000:57) att ge en särskild utredare i uppdrag att beskriva och analysera fördelningen av makt och inflytande inom olika delar av det svenska samhället ur ett integrationspolitiskt perspektiv. Utredaren skall också söka utveckla och pröva hypoteser om vad som påverkar invandrares och olika invandrargruppers makt och inflytande. Utredningen har antagit namnet Integrationspolitiska maktutredningen (Ku 2000:02).

I utredarens uppdrag ingår att så långt möjligt undersöka i vilken utsträckning skillnader i makt och inflytande kan förklaras av kön och social bakgrund, i vilken mån skillnaderna är relaterade till strukturella förhållanden i det svenska samhället eller till det förhållningssätt samhällets institutioner har till personer med olika etnisk bakgrund samt i vilken mån andra förklaringsfaktorer spelar in.

Utredaren skall särskilt belysa vilka strukturella hinder eller möjligheter som motverkar respektive befrämjar invandrares makt och inflytande inom de samhällsområden som studeras. Ett flertal forskningsprojekt och publikationer har initierats av utredaren. Utredaren skall, enligt tilläggsdirektiv från den 20 december 2001, lämna sitt slutbetänkande senast den 31 december 2004.

Strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet

Definitionen av begreppen strukturell respektive institutionell diskriminering varierar och det saknas en tydlig avgränsning mellan dem. För enkelhetens skull används här begreppet strukturell diskriminering som en sammanfattande benämning för båda dessa begrepp.

Med strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet avses således i dessa utredningsdirektiv regler, normer, rutiner, vedertagna förhållningssätt och beteenden i institutioner och andra samhällsstrukturer som utgör hinder för etniska eller religiösa minoriteter att uppnå lika rättigheter och möjligheter som majoriteten av befolkningen har. Sådan diskriminering kan vara synlig eller dold och den kan ske avsiktligt eller oavsiktligt.

För att uppnå lika rättigheter och möjligheter för alla i samhället oavsett etnisk eller religiös tillhörighet är det av yttersta vikt att alla

former av etnisk eller religiös diskriminering, både individuella och strukturella, bekämpas. Som framgår ovan har det rättsliga skyddet mot diskriminering på individnivå stärkts och utredningar pågår om möjligheterna att åstadkomma ytterligare förstärkningar av det skyddet genom bl.a. en sammanhållen diskrimineringslagstiftning. Dessa framsteg till trots finns det tecken på att strukturell diskriminering av etniska eller religiösa minoriteter kan förekomma inom flera samhällsområden. Det rör sig bl.a. om regler eller normer inom olika institutioner och andra samhällsstrukturer som diskriminerar personer från dessa minoriteter och som inte går att komma till rätta med genom ett individskydd mot diskriminering.

Samtidigt finns det indikationer på stora luckor i kunskapen om strukturell diskriminering av etniska eller religiösa minoriteter.De samhällsområden som framför allt har lyfts fram, både vad gäller påstådd förekomst av sådan diskriminering och behov av ytterligare kunskap om den, är arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, massmedier, det politiska systemet, rättsväsendet, utbildningsväsendet och välfärdstjänster som t.ex. socialtjänsten och hälso- och sjukvården.

Behov av en utredning om strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet

För att effektivt kunna bekämpa strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet finns det behov av att först systematiskt sammanställa och sedan redovisa den kunskap som finns om sådan diskriminering i Sverige. En sådan process skapar medvetenhet om situationen i vårt land och underlag för att bedöma vilka behov av åtgärder som finns.

Som redovisats ovan omfattar Integrationspolitiska maktutredningens uppdrag bl.a. uppgiften att särskilt belysa vilka strukturella hinder som motverkar invandrares makt och inflytande. Sådana hinder kan utgöra eller medföra strukturell diskriminering. De forskningsresultat och slutsatser som den utredningen kommer fram till är därför av stor vikt som en kunskapskälla om strukturell diskriminering.

Integrationsverket har i sitt arbete bl.a. till uppgift att särskilt beakta diskriminerande strukturer. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering har i sitt arbete att beakta såväl individuell som

strukturell diskriminering. Det finns således anledning att inhämta kunskap även från dessa myndigheter.

Åtgärder för att öka kunskapen om strukturell diskriminering och motverka denna företeelse har vidtagits också i andra länder. Det är därför viktigt att ta del av erfarenheterna därav i de delar som är av relevans för arbetet mot strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet i Sverige.Det finns flera likheter mellan diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet och diskriminering på grund av kön. Det finns därför även anledning att ta del av kunskap om diskriminering på grund av kön och de åtgärder som vidtagits mot sådan diskriminering både i Sverige och i andra länder i de delar som har relevans för arbetet mot strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet i Sverige

Slutligen finns det behov av förslag på hur strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet effektivt kan motverkas. På motsvarande sätt behövs det förslag till åtgärder för att fylla luckor i kunskapen om sådan diskriminering, baserade på den erfarenhet och de kunskaper som redan finns om situationen i Sverige och i andra länder.

Uppdrag

Utredaren skall redovisa den kunskap som finns om strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet i Sverige.

Utredaren skall även ta del av och redovisa kunskap om och åtgärder mot strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet i andra länder liksom kunskap om och åtgärder mot diskriminering på grund av kön i Sverige och i andra länder. Uppdraget är i denna del begränsat till att avse kunskap och åtgärder som är av särskilt intresse för arbetet i Sverige mot strukturell diskriminering på grund av etnisk och religiös tillhörighet.

Utredaren skall redovisa i vilken mån det finns skillnader i hur flickor och pojkar, kvinnor och män drabbas av strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet.

Utredarens arbete skall i första hand inriktas på följande samhällsområden: arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, massmedier, det politiska systemet, rättsväsendet, utbildningsväsendet och välfärdstjänster. Utredaren skall föreslå åtgärder mot strukturell

diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet samt åtgärder för att fylla luckor i kunskapen om sådan diskriminering i Sverige.

Om den bedömningen görs att det finns skäl att ändra regelsystem, står det utredaren fritt att lägga fram förslag till författningsändringar. Det ingår dock inte i uppdraget att lämna förslag till ändring av grundlag eller andra författningar som rör konstitutionella ämnen. Inte heller får förslagen innebära inskränkningar av mediernas självständighet.

Kostnadsberäkningar, konsekvensbeskrivningar samt finansieringsförslag skall i förekommande fall redovisas enligt bestämmelserna i kommittéförordningen (1998:1474). Riktlinjer för konsekvensanalyser finns i Statsrådsberedningens publikation Kommittéhandboken (Ds 2000:1). Utredaren skall särskilt bedöma förslagens konsekvenser för berörda myndigheter och företag. Utredaren skall i relevanta delar ta del av kunskap från bl.a. forskningsrapporter och statliga utredningar inom området, de centrala myndigheterna inom respektive angivet samhällsområde, etniska organisationer samt trossamfund.

Utredaren skall bedriva sitt arbete i särskilt nära kontakt med Diskrimineringskommittén, Integrationspolitiska maktutredningen, Integrationsverket och Ombudsmannen mot etnisk diskriminering. Utredaren skall redovisa uppdraget senast den 31 mars 2005.

(Justitiedepartementet)

Kommittédirektiv

Tilläggsdirektiv till Utredningen om strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet (Ju 2003:09)

Dir. 2005:12

Beslut vid regeringssammanträde den 3 februari 2005.

Med stöd av regeringens bemyndigande den 9 oktober 2003 tillkallade statsrådet Mona Sahlin en särskild utredare med uppdrag att redovisa kunskap om strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet. Utredaren skall även föreslå åtgärder för att fylla luckor i kunskapen om sådan diskriminering och åtgärder för att motverka den. Enligt direktiven (2003:118) skall utredaren redovisa uppdraget senast den 31 mars 2005. Utredningstiden förlängs. Utredaren skall redovisa uppdraget senast den 13 juni 2005.

(Justitiedepartementet)

Invandrares förtroende för samhällsinstitutioner

Resultat från SOM-institutet 1996–2004

April 2005 Rudolf Antoni

Frågeundersökningen…

Underlaget för föreliggande tabellrapport är frågor som sedan 1996 har ställts inom ramen för SOM-institutets nationella frågeundersökning. SOM-institutet vid Göteborgs universitet är en forsknings- och utbildningsorganisation som bildats gemensamt av Institutionen för journalistik och masskommunikation, Statsvetenskapliga institutionen och Förvaltningshögskolan i syfte att genomföra representativa frågeundersökningar. Den första nationella frågeundersökningen (Riks-SOM) gjordes 1986. Den första regionala studien (Väst-SOM) gjordes 1992. Utöver dessa två årliga undersökningar genomförs med jämna mellanrum dessutom en rad andra undersökningar med jämförbart material som exempelvis de västsvenska kommunundersökningarna och Storstadsundersökningarna, samt den regionala skåneundersökningen 2004 (Syd-SOM).

Den undersökning som denna rapport bygger på är den årliga nationella undersökningen Riks-SOM under perioden 1996–2004. SOM-undersökningarna genomförs i form av en postenkät till ett slumpmässigt antal personer boende i Sverige. Undersökningen omfattade i flera år åldersintervallet 15–80 år, men utökades fr o m 2 000 till att inkludera även åldersgruppen 81–85 år. Andelen svarande har genom åren hållit sig kring 65–70 procent. Urvalsstorleken var 1996 till 1997 2 800 personer. 1998 och 1999 dubblades undersökningen och blev 2x2 800 personer men är fr.o.m. 2 000 2x3 000 personer.

… och frågorna

Den svarandes medborgarskap fastställs genom en enkel fråga som lyder: ”Är Du…: svensk medborgare; Medborgare i annat land; Både svensk medborgare och medborgare i annat land.” I tabellerna redovisas endast de som svarat ett av de två förstnämnda alternativen eftersom det tredje svarsalternativet inte har varit med samtliga år.

Den svarandes ursprung fastställs genom svaret på frågan: ”Var någonstans ha Du, respektive Din far och Din mor, huvudsakligen vuxit upp?” Svarsalternativen inkluderar olika typer av områden inom Sverige men även ”Annat land i Norden”, ”Annat land i Europa” och ”Annat land utanför Europa”. I föreliggande tabellrapport har de svarande grupperats efter följande princip: ”Helsvensk” själv uppvuxen i Sverige och båda föräldrarna uppvuxna i Sverige, ”Nordisk” själv uppvuxen i annat land i Norden, ”Europé” själv uppvuxen i annat land i Europa, ”Utomeuropé” Själv uppvuxen i land utanför Europa, ”Andra generationens invandrare från Norden” själv uppvuxen i Sverige men minst en förälder uppvuxen i annat land i Norden, ”Andra generationens invandrare från Europa” själv uppvuxen i Sverigen men minst en förälder uppvuxen i annat land i Europa, ”Andra generationens invandrare från land utanför Europa” själv uppvuxen i Sverige men minst en förälder uppvuxen i land utanför Europa.

När det gäller frågan om förtroende så bygger samtliga siffror på en större fråga där en mängd olika grupper och institutioner finns representerade. Frågan lyder: ’Hur stort förtroende har Du för det sätt på vilket följande samhällsinstitutioner och grupper sköter sitt arbete?’ Svarsalternativen är ”mycket stort förtroende”, ”ganska stort förtroende”, ”varken stort eller litet förtroende”, ”ganska litet förtroende” och ”mycket litet förtroende”.

För varje tabell gäller att samtliga som besvarat frågan ingår i procentbasen. I tabellerna redovisas vidare andelen som svarat att de har mycket eller ganska stort förtroende. Procentbalansen beräknas genom att man tar andelen med mycket eller ganska stort förtroende minus andelen med mycket eller ganska litet förtroende.

Utöver de ordinarie kategorierna redovisas även fyra sammaslagna kategorier längst ner i varje tabell. Kategorin ”Rättsväsendet” är en sammanslagning av kategorierna ”polisen” och ”domstolarna”. ”Det politiska systemet” är en sammanslagning av kategori-

erna ”De politiska partierna”, ”Kommunstyrelserna”, ”Riksdagen” och ”Regeringen”. Kategorin ”Nyhetsmedier”’ är en sammanslagning av ”Dagspressen” och ”Radio och TV” och kategorin ”Utbildningssystemet” är en sammanslagning av kategorierna ”Grundskolan” och ”Universitet/högskolor”.

Tabell 1 Förtroende i förhållande till m e dborgarskap 1 996-2004 (p rocent och balansmått )

S v ensk medborgar e Medborg a re i annat land

1996 -19 98 1999 -20 0 1 2002 -20 0 4

Proc ent-

balan s

2002 -20 0 4 1996 -19 98 1999 -20 0 1 2002 -20 0 4

Proc ent-

balan s

2002 -20 0 4

Differen s

pro c entb alan s

2002 -20 04

Univer s itet/hö g s k olo r 55 55 55 +49 59 56 59 +53 -4

Grun ds kol a n 46 41 44 +26 55 47 49 +35 -9

Polisen 53 57 57 +42 48 50 51 +33 + 9

Dom stola rna 45 48 46 +28 44 42 44 +26 + 2

Sjukvår den 69 65 63 +49 63 60 58 +41 + 8

För s varet 32 31 25 -4 32 29 28 ±0 -4

Banke rn a 34 37 34 +4 40 39 36 +6 -2

orga nis a tione rna 20 21 21 -18 29 20 21 -20 2

Dag s p re s s e n 27 33 26 -2 36 33 27 -3 +1

Radi o oc h TV 52 54 47 +37 55 53 45 +30 + 7

Storföretag en 30 26 19 -18 28 24 19 -16 -2

Svensk a Kyrk an 29 31 28 -1 29 30 27 +1 -2

Kungah us et 58 54 45 +26 52 42 37 +11 + 15

Rik sd age n 25 29 30 +4 29 29 33 +11 -7

Reg e rin gen 24 28 32 +2 26 27 37 +14 -12

Kommun styr e lse rna 18 19 20 -13 24 14 21 -7 -6

De politi s k a p a rtier na 12 13 14 -28 18 11 17 -21 -7

Utbildni ngs sy stemet 51 48 50 +38 57 52 54 +44 -6

Rättsvä s en de t 49 53 52 +35 46 46 48 +30 + 5

Nyhetsm edie r 40 44 37 +18 46 43 36 +14 + 4

Det politis ka system e t 20 22 24 -9 24 20 27 -1 -8

Antal sva r 4868 9511 9698 198 388 308

Komme ntar : I tabellen re d ovi sas an delen me d mycket eller gan ska sto rt f ö rtroe n de. Pr oce ntbalan sen be rä kna s gen o m att man tar an de len med m ycket eller ga nsk a s tort

fö rtr o en de minus a n delen med mycket eller gan ska litet för troe nde . S k ala n kan således g å me llan – 1 0 0 och +1 0 0 .

Tabell 2 Förtroende i förhållande till eget ursprung – helsvens k och invandrare från annat land i Norden

1996-2004 (procent och balansmått)

Helsvensk Nordis k

1996 -19 98 1999 -20 0 1 2002 -20 0 4

Proc ent-

balan s

2002 -20 0 4 1996 -19 9 8 1999 -20 0 1 2002 -20 0 4

Proc ent-

balan s

2002 -20 0 4

Univer s itet/hö g s k olo r 55 55 54 +48 53 48 56 +47

Grun ds kol a n 46 41 44 +26 44 39 41 +24

Polisen 53 58 58 +43 49 54 55 +39

Dom stola rna 45 49 47 +36 37 42 43 +21

Sjukvår den 70 66 64 +50 63 60 59 +43

För s varet 33 31 25 -4 25 21 25 ±0

Banke rn a 24 37 34 +4 33 33 34 +3

orga nis a tione rna 20 20 21 -18 19 25 22 -19

Dag s p re s s e n 27 33 26 -2 32 28 30 +5

Radi o oc h TV 51 55 47 +37 54 58 50 +39

Storföretag en 30 26 19 -18 27 17 13 -32

Svensk a Kyrk an 30 32 28 ±0 32 25 28 ±0

Kungah us et 58 55 46 +27 53 39 37 +10

Rik sd age n 26 29 30 +4 23 28 31 +5

Reg e rin gen 24 29 32 +3 17 23 31 +2

Kommun styr e lse rna 18 19 20 -13 25 14 25 -5

De politi s k a p a rtier na 13 13 14 -27 13 8 1 4 -33

Utbildni ngs sy stemet 51 48 49 +37 49 44 49 +36

Rättsvä s en de t 49 54 53 +40 43 48 49 +30

Nyhetsm edie r 39 44 37 +18 43 43 40 +22

Det politis ka system e t 20 23 24 -8 20 18 25 -8

Antal sva r 4220 8199 8446 119 277 251

Tabell 3 Förtroende i förhållande till eget ursprung – invandrare från land i Europa och invandrare från land utanför Europa 1996-2004 (procent och balansmått)

Europé Utome u rop é

1996 -19 98 1999 -20 0 1 2002 -20 0 4

Proc ent-

balan s

2002 -20 0 4 1996 -19 9 8 1999 -20 0 1 2002 -20 0 4

Proc ent-

balan s

2002 -20 0 4

Univer s itet/hö g s k olo r 65 65 64 +59 81 60 66 +59

Grun ds kol a n 52 44 45 +22 67 50 54 +39

Polisen 45 52 49 +30 41 42 42 +18

Dom stola rna 39 43 37 +16 48 40 43 +20

Sjukvår den 66 54 48 +20 64 50 54 +34

För s varet 35 36 28 -1 39 37 35 +11

Banke rn a 46 47 40 +14 41 47 41 +20

orga nis a tione rna 25 21 19 -21 28 27 27 -7

Dag s p re s s e n 29 38 29 +3 37 30 28 -5

Radi o oc h TV 59 52 48 +33 59 47 46 +27

Storföretag en 38 28 19 -15 27 28 19 -19

Svensk a Kyrk an 29 26 25 -7 31 30 23 -10

Kungah us et 60 49 41 +20 47 40 39 +12

Rik sd age n 32 33 35 +12 39 33 37 +15

Reg e rin gen 31 32 39 +15 36 28 44 +23

Kommun styr e lse rna 21 21 24 -8 25 21 31 ±0

De politi s k a p a rtier na 16 13 17 -25 17 12 19 -16

Utbildni ngs sy stemet 59 55 55 +41 74 55 60 +49

Rättsvä s en de t 42 48 43 +23 45 41 43 +19

Nyhetsm edie r 44 45 39 +18 48 39 37 +11

Det politis ka system e t 25 25 29 -2 29 24 33 +6

Antal sva r 143 265 272 90 192 199

Tabell 4 Förtroende bland andra generatio n ens invandrare från Norden och Europa 1996-2004 (procent och balansmåt t)

Andra g e ner a tionen s inv a ndrar e från Norde n Andra g e ner a tionen s inv a ndrar e från Europa

1996 -19 98 1999 -20 0 1 2002 -20 0 4

Proc ent-

balan s

2002 -20 0 4 1996 -19 9 8 1999 -20 0 1 2002 -20 0 4

Proc ent-

balan s

2002 -20 0 4

Univer s itet/hö g s k olo r 57 58 59 +53 58 63 60 +53

Grun ds kol a n 52 43 46 +27 40 43 44 +24

Polisen 57 52 57 +38 43 56 53 +34

Dom stola rna 43 41 45 +24 49 49 48 +25

Sjukvår den 64 61 63 +48 58 60 57 +38

För s varet 30 32 26 -3 25 30 26 -1

Banke rn a 31 32 27 -6 29 34 30 -2

orga nis a tione rna 21 20 28 -6 10 18 22 -14

Dag s p re s s e n 25 31 23 -3 28 36 24 -9

Radi o oc h TV 54 53 47 +38 49 52 42 +28

Storföretag en 30 27 15 -23 38 29 23 -10

Svensk a Kyrk an 22 28 24 -4 26 28 20 -12

Kungah us et 52 49 40 +15 51 49 37 +11

Rik sd age n 22 22 34 +10 21 26 24 -3

Reg e rin gen 19 23 33 +3 18 25 30 -4

Kommun styr e lse rna 14 17 16 -20 14 19 17 -21

De politi s k a p a rtier na 12 11 12 -26 8 1 2 1 6 -28

Utbildni ngs sy stemet 55 51 53 +40 49 53 52 +39

Rättsvä s en de t 50 47 51 +31 46 53 51 +30

Nyhetsm edie r 40 42 35 +18 39 44 33 +10

Det politis ka system e t 17 18 24 -8 15 21 22 -14

Antal sva r 207 310 311 154 222 244

Tabell 5 Förtroende bland andra generatio n ens invandrare från land utanför Europa 1996-2004 (procent och balansmåt t)

Andra g e ner a tionen s inv a ndrar e från land utan för Europa

1996 -19 9 8 1999 -20 0 1 2002 -20 0 4 Proc entbal an s

2002 -20 0 4

Univer s itet/hö g s k olo r 51 67 69 +62

Grun ds kol a n 37 40 50 +30

Polisen 30 36 48 +18

Dom stola rna 36 36 38 +10

Sjukvår den 45 60 59 +48

För s varet 18 30 38 +15

Banke rn a 28 44 44 +18

De fac k lig a or gani satione rn a 24 27 24 -1

D a gs pr es se n 3 1 3 2 2 5 -5

Radi o oc h TV 59 57 42 +27

Storföretag en 29 30 19 -15

Svensk a Kyrk an 22 29 25 -17

Kungah us et 42 27 35 +2

Rik sd age n 18 21 36 +11

Reg e rin gen 29 22 35 +6

Kommun styr e lse rna 14 19 21 -17

De politi s k a p a rtier na 15 12 18 -24

Utbildni ngs sy stemet 44 54 60 +46

Rättsvä s en de t 33 36 43 +14

Nyhetsm edie r 45 45 34 +11

Det politis ka system e t 19 19 28 +-6

Antal sva r 51 98 91

Komme ntar : Obse rv era att d et är låga n -tal vilket på ve rka r res ultatens tillfö rlitlighet.

Tabell 6 Förtroende i förhållande till kön 19 96-2004 (procent och balansmåt t)

Män Kvinnor Samtliga Proc entbal an s

samtliga

Sjukvår den 65 64 65 +51

Univer s itet/hö g s k olo r 56 54 55 +49

Radi o oc h TV 50 52 51 +42

Polisen 51 60 56 +40

Kungah us et 48 54 51 +35

Dom stola rna 46 47 46 +27

Grun ds kol a n 42 45 44 +25

Banke rn a 31 39 35 +6

D a gs pr es se n 2 8 3 0 2 9 + 5

För s varet 30 28 29 +3

Svensk a Kyrk an 26 33 29 +2

Rik sd age n 30 28 29 +1

Reg e rin gen 30 27 29 -4

Storföretag en 27 21 24 -6

Kommun styr e lse rna 18 20 19 -16

De fac k lig a or gani satione rn a 20 21 21 -19

De politi s k a p a rtier na 13 14 13 -31

Utbildni ngs sy stemet 49 50 50 +37

Rättsvä s en de t 49 54 51 +34

Nyhetsm edie r 39 41 40 +24

Det politis ka system e t 23 22 23 -13

Antal sva r 13 119 13 675 26 794

Tabell 7 Förtroende i förhållande till eget ursprung 1996-2004 (balansmått )

Hel s ven s k N or dis k Europ é Från la nd

utanför Eur o p a Samtliga

svara nde

Differen s

helsve n s k -

utanför Eur o p a

Sjukvår den +53 + 44 +33 + 36 +51 + 17

Univer s itet/hö g s k olo r +48 + 42 +60 + 59 +49 -11

Radi o oc h TV +43 + 44 +40 + 34 +42 + 9

Polisen +42 + 36 +27 + 17 +40 + 25

Kungah us et +37 + 20 +31 + 20 +35 + 17

Dom stola rna +29 + 17 +15 + 18 +27 + 11

Grun ds kol a n +24 + 21 +26 + 42 +25 -18

Banke rn a +6 +1 +20 + 19 +6 -13

Dag s p re s s e n +5 +3 +8 +5 +5 ±0

För s varet +3 -6 +9 +13 + 3 -10

Svensk a Kyrk an +4 -1 -3 -2 +2 +6

Rik sd age n +1 -1 +9 +11 + 1 -10

Reg e rin gen -4 -9 +7 +11 -4 -15

Storföretag en -6 -17 -2 -8 -6 + 2

Kommun styr e lse rna -16 -14 -11 -5 -16 -11

De fac k lig a or gani satione rn a -20 -18 -22 -5 -19 -15

De politi s k a p a rtier na -30 -39 -27 -26 -31 -4

Utbildni ngs sy stemet +36 + 32 +43 + 51 +37 -15

Rättsvä s en de t +36 + 27 +21 + 18 +34 + 18

Nyhetsm edie r +24 + 24 +24 + 20 +24 + 4

Det politis ka system e t -12 -16 -6 -2 -13 -10

Antal sva r 22 274 693 724 503 26 794

Komme ntar : Resultaten rangordnade efter resultaten för sam tl iga.

Tabell 8 Förtroende bland andra generatio n ens invandrare 1996-2004 (balansmått )

2:a gene ratio nen

Nor d is k 2:a gene ratio nen

Europ é

2:a gener atio nen

från land

utanför Eur o p a Samtliga

svara nde

Differen s

helsve n s k -

2:a gen.

utanför Eur o p a

Sjukvår den +48 + 42 +42 + 51 +11

Univer s itet/hö g s k olo r +51 + 56 +61 + 49 -13

Radi o oc h TV +43 + 36 +39 + 42 +4

Polisen +36 + 31 +8 +40 + 34

Kungah us et +27 + 26 +3 +35 + 34

Dom stola rna +21 + 27 +10 + 27 +19

Grun ds kol a n +28 + 21 +19 + 25 +5

Banke rn a -2 +2 +16 + 6 -10

Dag s p re s s e n +1 +3 ±0 +5 +5

För s varet +3 +1 +1 +3 +2

Svensk a Kyrk an -5 -6 -14 + 2 + 18

Rik sd age n -3 -8 -6 +1 +7

Reg e rin gen -8 -12 -8 -4 + 4

Storföretag en -6 +2 -7 -6 +1

Kommun styr e lse rna -23 -22 -21 -16 +5

De fac k lig a or gani satione rn a -15 -20 -6 -19 -14

De politi s k a p a rtier na -30 -33 -31 -31 +1

Utbildni ngs sy stemet +40 + 39 +40 + 37 -4

Rättsvä s en de t +29 + 29 +9 +34 + 27

Nyhetsm edie r +22 + 20 +20 + 24 +4

Det politis ka system e t -16 -19 -17 -13 +5

Antal sva r 832 636 239 26 794

Komme ntar : Resultaten rangordnade efter resultaten för sam tl iga.

Tabell 9 Förtroende i förhållande till m e dborgarskap 1 996-2004 (p rocent)

S v ensk medborgar e Medborg a re i annat land

Univer s itet/hö g s k olo r 55 58

Grun ds kol a n 44 50

Polisen 56 50

Dom stola rna 47 43

Sjukvår den 65 60

För s varet 29 29

Banke rn a 35 37

orga nis a tione rna 21 23

D a gs pr es se n 2 9 3 2

Radi o oc h TV 51 51

Storföretag en 24 24

Svensk a Kyrk an 29 28

Kungah us et 52 43

Rik sd age n 29 30

Reg e rin gen 28 30

Kommun styr e lse rna 19 19

De politi s k a p a rtier na 13 14

Utbildni ngs sy stemet 50 54

Rättsvä s en de t 52 47

Nyhetsm edie r 40 42

Det politis ka system e t 22 23

Antal sva r 24 077 894

Tabell 10 Förtroende i förhållande till eget ursprung 1996-2004 (pro cent)

Hel s ven s k N or dis k Europ é Från la nd

utanför Eur o p a

Sjukvår den 66 60 54 54

Univer s itet/hö g s k olo r 54 52 65 66

Radi o oc h TV 51 54 52 49

Polisen 57 53 49 42

Kungah us et 52 42 49 41

Dom stola rna 47 41 39 43

Grun ds kol a n 43 41 47 56

Banke rn a 35 33 44 44

Dag s p re s s e n 29 29 32 31

För s varet 29 23 33 37

Svensk a Kyrk an 27 28 27 27

Rik sd age n 27 28 33 36

Reg e rin gen 29 24 34 36

Storföretag en 24 18 27 24

Kommun styr e lse rna 19 21 22 27

De fac k lig a or gani satione rn a 20 23 21 27

De politi s k a p a rtier na 13 11 15 16

Utbildni ngs sy stemet 49 47 56 61

Rättsvä s en de t 52 47 44 43

Nyhetsm edie r 40 42 42 40

Det politis ka system e t 22 21 26 29

Antal sva r 22 274 693 724 503

Tabell 11 Förtroende bland andra generatio n ens invandrare 1996-2004 (procent)

2:a gene ratio nen

Nor d is k 2 :a gene ratio nen Eur opé 2:a gener atio nen från la nd

utanför Eur o p a

Sjukvår den 63 59 57

Univer s itet/hö g s k olo r 58 61 65

Radi o oc h TV 51 47 52

Polisen 55 52 39

Kungah us et 47 45 33

Dom stola rna 43 49 37

Grun ds kol a n 46 42 43

Banke rn a 30 31 41

D a gs pr es se n 2 6 2 9 2 9

För s varet 29 27 30

Svensk a Kyrk an 25 24 26

Rik sd age n 27 24 26

Reg e rin gen 26 25 29

Storföretag en 23 29 26

Kommun styr e lse rna 16 17 19

De fac k lig a or gani satione rn a 23 18 25

De politi s k a p a rtier na 12 13 15

Utbildni ngs sy stemet 52 52 54

Rättsvä s en de t 49 51 38

Nyhetsm edie r 39 38 41

Det politis ka system e t 20 20 22

Antal sva r 832 636 239

Tabell 12 Förtroende i förhållande till m e dborgarskap och kön 1996-2004 (procent)

S v ensk medborgar e Medborg a re i annat land

Män Kvinnor Män Kvinnor

Univer s itet/hö g s k olo r 56 54 62 54

Grun ds kol a n 42 45 50 49

Polisen 52 60 48 52

Dom stola rna 46 47 46 41

Sjukvår den 66 65 59 61

För s varet 30 28 30 29

Banke rn a 31 39 37 40

orga nis a tione rna 20 21 21 24

Dag s p re s s e n 28 30 31 33

Radi o oc h TV 50 52 53 50

Storföretag en 27 21 26 22

Svensk a Kyrk an 26 33 28 28

Kungah us et 49 55 45 41

Rik sd age n 29 28 32 29

Reg e rin gen 30 27 32 28

Kommun styr e lse rna 18 20 18 20

De politi s k a p a rtier na 13 14 17 12

Utbildni ngs sy stemet 49 50 56 52

Rättsvä s en de t 49 54 47 47

Nyhetsm edie r 39 41 42 42

Det politis ka system e t 23 22 25 22

Antal sva r 11 816 12 261 449 445

Tabell 13 Förtroende i förhållande till eget ursprung och kön 1996-2 004 (procen t)

Hel s ven sk Nor d is k Europ é Från la nd

utanför Eur o p a

Män Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor

Sjukvår den 67 66 62 59 57 52 52 57

Univer s itet/hö g s k olo r 55 53 58 48 65 64 70 63

Radi o oc h TV 50 52 55 53 51 53 48 50

Polisen 52 61 53 54 47 51 38 47

Kungah us et 49 55 40 43 51 47 38 45

Dom stola rna 47 48 46 38 41 38 41 45

Grun ds kol a n 41 45 48 37 47 47 56 55

Banke rn a 31 39 31 34 39 48 40 48

Dag s p re s s e n 28 30 29 30 33 32 32 29

För s varet 30 28 22 24 34 32 37 36

Svensk a Kyrk an 27 34 23 31 25 26 27 28

Rik sd age n 29 28 30 26 36 31 40 32

Reg e rin gen 30 27 24 25 36 33 39 33

Storföretag en 27 21 20 17 31 23 23 26

Kommun styr e lse rna 18 20 19 22 22 23 24 27

orga nis a tione rna 20 21 22 23 21 21 29 25

De politi s k a p a rtier na 13 14 13 10 17 14 18 13

Utbildni ngs sy stemet 48 49 53 42 56 56 63 59

Rättsvä s en de t 50 55 50 46 44 45 40 46

Nyhetsm edie r 30 41 42 42 42 43 40 40

Det politis ka system e t 23 22 22 21 28 25 30 26

Antal sva r 11 007 11 316 247 391 327 353 256 217

Tabell 14 Förtroende bland andra generatio n ens invandrare fördelat på kön 1 996-2004 (p rocent)

2:a gene ratio nen N o rdi s k 2:a gene ratio nen Eur opé 2:a gene ratio nen från la nd

utanför Eur o p a

Män Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor

Sjukvår den 64 62 57 60 67 47

Univer s itet/hö g s k olo r 58 58 60 62 64 66

Radi o oc h TV 51 51 46 49 50 53

Polisen 51 59 45 58 45 34

Kungah us et 41 52 45 46 32 34

Dom stola rna 39 46 45 53 34 39

Grun ds kol a n 46 46 41 44 43 43

Banke rn a 27 33 27 35 35 46

Dag s p re s s e n 26 27 26 32 25 33

För s varet 29 29 27 28 35 26

Svensk a Kyrk an 22 28 22 27 30 22

Rik sd age n 26 27 21 27 30 22

Reg e rin gen 25 26 24 26 32 25

Storföretag en 27 20 31 27 31 20

Kommun styr e lse rna 14 17 17 17 18 19

orga nis a tione rna 19 27 18 18 27 24

De politi s k a p a rtier na 12 12 12 14 13 16

Utbildni ngs sy stemet 52 52 51 53 54 55

Rättsvä s en de t 45 53 45 56 40 37

Nyhetsm edie r 39 39 36 41 38 43

Det politis ka system e t 19 21 19 21 23 21

Antal sva r 397 431 308 319 114 122

Sändlista skriftlig intervju, forskare

Abiri, Elisabeth, Freds- och utvecklingsforskning, Göteborgs

universitet

Ajagán-Lester, Luis, Institutionen för UKL, Lärarhögskolan,

Stockholm

Andersson, Roger, Kulturgeografiska institutionen, Uppsala

universitet

Arai, Mahmood, Nationalekonomiska institutionen, Stockholms

universitet

Augustsson, Gunnar, Sociologiska institutionen, Mitthögskolan Azar, Michael, Institution för idéhistoria och vetenskapsteori,

Göteborgs universitet

Behtoi, Alireza, Arbetslivsinstitutet, Norrköping Boreus, Kristina, Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms

universitet

Bredström, Anna, Tema etnicitet, Linköping universitet Brnic, Anita, Enheten för mångkulturell utveckling, Göteborgs

stad

Brune, Ylva, Institution för journalistik och masskommunikation,

Göteborgs universitet

Bunar, Nihad, Storstadssatsningen, Södertörns högskola Calleman, Catharina, Juridiska institutionen, Umeå Universitet Carlson, Marie, Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet Dahlstedt, Magnus, Tema etnicitet, Linköpings universitet de los Reyes, Paulina, Institutionen för ekonomisk historia,

Uppsala universitet

DeMarinis, Valerie, Teologiska institutionen, Uppsala universitet Diesen, Christian, Juridiska institutionen, Stockholms universitet Ericsson, Urban, Institutionen för kulturantropologi och etnologi,

Uppsala Universitet

Eriksson-Baaz, Maria, Freds- och utvecklingsforskning, Göteborgs

universitet

Estrada, Felipe, Kriminologiska institutionen Stockholm Groglopo, Adrian, Centrum mot rasism Hansen, Peo, Tema Etnicitet, Linköpings universitet Helgesson, Stefan, Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala

universitet

Hertzberg, Fredrik, Arbetslivsinstitutet, Stockholm Hjerm, Mikael, sociologiska institutionen, Umeå Universitet Hydén, Sophie, Tema Etnicitet, Linköpings universitet Håkansson, Batja, Transkulturellt Centrum, St Görans sjukhus Höglund, Sten, Sociologiska institutionen, Umeå Universitet Johnsson, Christina, Ålands fredsinstitut och Juridiska fakulteten,

Uppsala universitet

Jonsson, Stefan Kamali, Masoud, sociologiska institutionen, Uppsala Universitet Knocke, Wuokko, Arbetslivsinstitutet Löwander, Birgitta, Vetenskapsrådet och UNESCO Manga, Edda, Institution för idéhistoria och vetenskapsteori,

Göteborgs universitet

Mattsson, Katarina, Institutionen för genusvetenskap, Karlstads

universitet

Mironidou, Kristina, Arbetslivsinstitutet Syd, Malmö Molina, Irene, Kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet Mulinari, Diana, Sociologiska Institutionen, Lunds universitet Mulinari, Paula, Tema genus, Linköpings universitet Mäkitalo, Åsa, IPD Enheten för lärande och undervisning,

Göteborgs universitet

Neergard, Anders, Arbetslivsinstitutet, Norrköping Olsson, Erik, Tema Etnicitet, Linköpings universitet Osman, Ali, Arbetslivsinstitutet, Norrköping Parzcyk, Ing-Marie, Lärarhögskolan, Stockholms universitet Peterson, Abby, Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet Popoola, Margareta, IMER, Malmö Högskola Pripp, Oscar, Mångkulturellt centrum Ristilammi, Per-Markku, IMER, Malmö Högskola Runfors, Ann, Etnologiska institutionen, Stockholms universitet Rähtzel, Norah, sociologiska institutionen, Umeå Universitet Sarnecki, Jerzy, Intitutionen för kriminologi, Stockholms

universitet

Sawyer, Lena, Institution för socialt arbete, Mitthögskolan Schierenbeck, Isabell, Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs

universitet

Schierup, Carl-Ulrik, Linköpings universitet Schröder, Lena, avdelningen för samhällsanalys, Integrationsverket Sernhede, Ove, Institution för socialt arbete, Göteborgs universitet Soininen, Maritta, Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms

universitet

Tesfahuney, Mekkonen, Geografi och turism, Karlstads universitet Thörn, Håkan, Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet Wigerfelt, Anders, IMER, Malmö Högskola Ålund, Aleksandra, Tema Etnicitet, Linköpings universitet

Deltagare forskarmöten

Dahlstedt, Magnus de los Reyes, Paulina Diesen, Christian Groglopo, Adrian Lundahl, Mikela Mattsson, Katarina Molina, Irene Mulinari, Diana Palme, Joakim Parszyk, Ing-Marie Rönnblom, Malin Sawyer, Lena Ålund, Aleksandra

Deltagare i möte med organisationer i det civila samhället

Diakité Arthur, Antidiskrimineringsbyrån i Lund Ek, Amina, Centrum mot rasism Forsberg, Mary-Helena, Riffi Frenning, Anna, Rädda Barnen Hellström, Mikael, Stiftelsen kunskapsforum Häggqvist, Eva-Marie, Rädda Barnen Larsson, Kristina, IPF Malmö Larsson, Shadi, Centrum mot rasism Linner, Pirkko, Stiftelsen kunskapsforum Narti, Ana Maria, Stiftelsen kunskapsforum Nunez, Bernardita, Terrafem Rahimi, Babak, Tidningen Mana

Tidsaxel

Jämlikhet som en fråga om mänskliga rättigheter och lika rättigheter – viktiga juridiska verktyg

1948

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, antagen den 10 december 1948 av FN:s generalförsamling.

Artikel 2

Envar är berättigad till alla de fri- och rättigheter, som uttalas i denna förklaring, utan åtskillnad av något slag, såsom ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt.

1950

Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Antagen i Rom den 4 november 1950. Trädde i kraft den 3 september 1953

Artikel 14 – Förbud mot diskriminering

Åtnjutandet av de fri- och rättigheter, som angivas i denna konvention, skall tryggas utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.

1951

Konvention (ILO nr 100) angående lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde. Antagen i Genève den 29 juni 1951. Trädde i kraft den 23 maj 1953.

1954

Brown v Board of Education (separate but equal förklarad grundlagsstridig). Domen påverkade inte bara frågan om etnisk jämlikhet, utan lade grunden även för lika rättigheter och möjligheter med hänsyn till kön, funktionshinder, sexuell läggning och ålder. Bidrog även till den internationella utvecklingen.

1958

Konvention (ILO nr 111) angående diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning. Antagen 1958. Trädde i kraft den 15 juni 1960

Artikel 1

1. I denna konvention förstås med uttrycket ”diskriminering”

a) varje åtskillnad, uteslutning eller företräde på grund av ras, hudfärg,

kön, religion, politisk uppfattning, nationell härstamning eller socialt ursprung, som har till följd, att likställdhet med avseende å möjligheter eller behandling i fråga om anställning eller yrkesutövning omintetgöres eller beskäres.

1961

President John F. Kennedy utfärdar Executive order (ung. förordning) 10925 som är den första referens till ”affirmative action”. Den understryker att alla projekt som finansieras med federalt stöd ska ”take affirmative action” för att säkra att anställningspolitiken hos huvudmännen är fri från rasism.

1961–1962

Kanada. Ontario Human Rights Commission skapades 1961. Den skulle utöva tillsyn över Ontarios Human Rights Code (antidiskrimineringslag) som trädde i kraft 1962. Lagen var Kanadas första mer omfattande reglering av diskriminering. Den reglerade diskriminering med hänsyn till arbetslivet, gods och tjänster, och medlemskap i yrkesorganisationer och fackföreningar.

1964

Medborgarrättslagen i USA (Civil Rights Act). Förbud mot bl.a. diskriminering i arbetslivet p.g.a. etnicitet, religion och kön.

1965

Internationell konvention mot alla former av rasdiskriminering (CERD-Convention on the elimination of all forms of racial discrimination). Antagen av FN 1965. Trädde i kraft den 4 januari 1969. (FN:s rasdiskrimineringskonvention)

1965

President Johnsons tal på Howard University som förklarar ”affirmative action” i USA och varför det inte räcker med endast lagarna mot diskriminering för att komma åt åratal av rasdiskriminering:

You do not wipe away the scars of centuries by saying: 'now, you are free to go where you want, do as you desire, and choose the leaders you please.' You do not take a man who for years has been hobbled by chains, liberate him, bring him to the starting line of a race, saying, 'you are free to compete with all the others,' and still justly believe you have been completely fair . . . This is the next and more profound stage of the battle for civil rights. We seek not just freedom but opportunity—not just legal equity but human ability—not just equality as a right and a theory, but equality as a fact and as a result.

1966

Internationell konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. Antagen av FN 1966, trädde i kraft 1976.

Artikel 26

Alla är lika inför lagen och har rätt till samma skydd av lagen utan åtskillnad av något slag. I detta avseende skall lagen förbjuda all åtskillnad och garantera envar ett likvärdigt och effektivt skydd mot varje åtskillnad på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.

och Internationell konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Antagen av FN 1966, trädde i kraft 1976.

DEL II, Artikel 2

2. Konventionsstaterna förpliktar sig att garantera, att de i denna konvention inskrivna rättigheterna får utövas utan åtskillnad av något slag på grund av ras. hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.

1966

Race Relations Act (Storbritannien första lag mot rasdiskriminering)

1971

CERD ratificeras i Sverige och brottsbalken 16:9 införs (näringsidkares olaga diskriminering förbjuds – ras, etnicitet och religion)

1975

RÅDETS DIREKTIV av den 10 februari 1975 om tillnärmningen av medlemsstaternas lagar om tillämpningen av principen om lika lön för kvinnor och män (75/117/EEG)

1975

Equal Opportunities Act. (Storbritanniens jämställdhetslag).

1976

Ny Race Relations Act (Storbritannien)

1976

RÅDETS DIREKTIV av den 9 februari 1976 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor (76/207/EEG)

1977

Kanadas Human Rights Act träder i kraft. Denna omfattande lag mot diskriminering omfattar olika delar av samhällslivet och förbjuder diskriminering med hänsyn till bla. kön, etnicitet och religion. Grundtanken är att diskriminering är ett brott mot grundläggande mänskliga rättigheter. Denna lag gäller inom ramen för den federala regeringens jurisdiktion. En Human Rights Kommission skapas för att utöva tillsyn.

1979

CEDAW. Konvention om avskaffande av all slags diskriminering mot kvinnor, Antagen genom Generalförsamlingens resolution 34/180 den 18 december 1979, ratificerades av Sverige 1980

1980

Jämställdhetslagen träder i kraft (Omfattar arbetslivet. Jämställdhetsombudsman bildas. Skadestånd). Lagförslaget utarbetades efter studier av vissa utländska lagmodeller, särskilt USA och Storbritannien (SOU 1978:38). CEDAW ratificeras av Sverige.

1986

Lag mot etnisk diskriminering (DO bildas utan några maktbefogenheter)

1986

Kanada. Den federala Employment Equity Act träder i kraft. Gäller alla federalt reglerade anställda. Employment equity kräver att arbetsgivare ska identifiera och eliminera onödiga hinder som begränsar vissa gruppers möjligheter till anställning. De grupper som historiskt har diskriminerats är bland annat kvinnor, personer med funktionshinder och s.k. synliga minoriteter (visible minorities).

1987

Brottsbalken 16:9 (olaga diskriminering - homosexualitet)

1992

Ny jämställdhetslag (SFS 1991:433) träder i kraft som inkluderar krav på jämställdhetsplaner (arbetsgivare med 10 eller flera anställda) och förbud mot indirekt diskriminering – innebar vissa förstärkningar och även en anpassning till EG-rätten.

1994

Lag mot etnisk diskriminering (möjliggör skadeståndstalan mot arbetsgivare som diskriminerar men ställer en högre bevisbörda jämfört med könsdiskriminering)

1997

Artikel 13 i Amsterdamfördraget vidgade EU:s befogenheter angående likabehandling.

Utan att det påverkar tillämpningen av de övriga bestämmelserna i detta fördrag och inom ramen för de befogenheter som fördraget ger gemenskapen, kan rådet genom enhälligt beslut på förslag av kommissionen och efter att ha hört Europaparlamentet vidta lämpliga åtgärder för att bekämpa diskriminering på grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.

1999

Lag (1999:130) om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet Lag (1999:131) om ombudsmannen mot etnisk diskriminering Jämförbar med Europas mer moderna lagar som Storbritanniens och Nederländernas. Inkluderar vissa förbättringar även jämfört med jämställdhetslagen som en skiftad bevisbörda och individualiserad skadestånd, men ger inte möjlighet till positiv särbehandling och saknar ett krav på mångfaldsplaner.

Lagen mot diskriminering i arbetslivet pga funktionshinder. Lagen mot diskriminering i arbetslivet pga sexuell läggning. Till sin konstruktion liknade alla tre lagar varandra.

2000

Förbattringar i jämställdhetslagen – främst för att komma i kapp med de nya lagarna från 1999. Dessutom ställdes kravet på lönekartläggning.

2000

Rådets direktiv 2000/43/EG av den 29 juni 2000 om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung (för arbetslivet samt andra delar av samhällslivet)

Artikel 1. Syftet med detta direktiv är att fastställa en ram för bekämpning av diskriminering på grund av ras eller etniskt ursprung för att genomföra principen om likabehandling i medlemsstaterna.

Rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet

Artikel 1. Syftet med detta direktiv är att fastställa en allmän ram för bekämpning av diskriminering i arbetslivet på grund av religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning för att principen om likabehandling skall kunna genomföras i medlemsstaterna.

2001

Lag (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan (alla grunder, kön, etnicitet, religion, funktionshinder och sexuell läggning)

2002

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/73/EG av den 23 september 2002 om ändring av rådets direktiv 76/207/EEG om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor.

Utredning över en sammanhållen lag och tillsyn tillsätts (dir. 2002:11).

2003

Lag (2003:307) om förbud mot diskriminering. Skadeståndssanktionerad civilrättslig förbud mot diskriminering på grund av etnicitet, religion funktionshinder och sexuell läggning med hänsyn till bla gods, tjänster och bostäder. Dessutom trädde ändringar i kraft i 1999 årslagar mot diskriminering. Den nya lagen och dessa ändringar var till viss del ett resultat av EG:s antidiskrimineringsdirektiv.

2005

Sverige förbjuder även könsdiskriminering genom en ändring i Lag (2003:307) om förbud mot diskriminering. Träder i kraft 1 juli 2005. Därmed blir skyddet mot könsdiskriminering utanför arbetslivet och högskolan lika starkt som skyddet mot diskriminering pga etnicitet, funktionshinder och sexuell läggning.

Omslagsbild

Omslagsbilden är ett sätt att illustrera utredarens syn på strukturell diskriminering. Bilden är ett resultat av ett samarbete mellan Robert Nyberg och Paul Lappalainen.